Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961 (Proposition 1961:100)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om förbättrad
taxeringskontroll; given Stockholms slott den 10
februari 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623); samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

För innevarande riksdag framlägges olika förslag i syfte att bättre bekämpa
skattefusket. I propositionen nr 28 förordas sålunda vissa skärpningar
i skattestrafflagen. Vidare föreslås i propositionen nr 62 en lag om
handräckning vid taxeringsrevision, innebärande att taxeringsmyndigheterna
kan anlita utmätningsmannen för att få tillgång till räkenskaper och
andra handlingar som inte frivilligt ställes till förfogande för taxeringsrevision.

Huvudförslagen upptages emellertid i den föreliggande propositionen, som
utarbetats på grundval av taxeringskontrollutredningens betänkande (SOU
1960:36) samt organisationsnämndens rapport angående vissa undersökningar
vid taxeringssektionernas allmänna detaljer och prövningsnämndernas
kanslier.

Förslagen avser till en del taxeringsorganisationen, till en del bestämmelserna
om myndigheternas befogenheter samt enskildas skyldigheter att tillhandagå
med kontrolluppgifter m. m.

Organisalionsförslagen omfattar en betydande förstärkning av den personal
som skall utföra taxeringsrevisioner samt olika åtgärder för att rationalisera
arbetet.

1 Dihang till riksdagens protokoll i9(S1. i samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Den viktigaste åtgärden i sistnämnda hänseende är att sammanföra taxeringsassistenterna
— de tjänstemän som i de s. k. rörelsenämnderna utför
kontroll och föredragning — till större arbetsgrupper på länsstyrelserna och
ett fåtal orter inom respektive län utanför residensstaden. Omorganisationen
beräknas medföra bättre möjligheter till arbetsledning och även i övrigt
ett bättre utnyttjande av personalen. Detta gäller icke minst det arbete med
taxeringsrevisioner som assisenterna skall utföra mellan taxeringsperioderna.
Olika åtgärder föreslås för att påskynda utbyggnaden av assistentorganisationen.
I samband härmed inrättas vissa högre tjänster för assistenterna
och deras biträden.

På taxeringssektionernas revisionsdetaljer föreslås en avsevärd personalförstärkning
omfattande både den akademiskt utbildade personalen och —
i synnerhet — landskanslist- och biträdespersonalen. Förstärkningen av
sistnämnda båda personalgrupper möjliggör att de akademiskt utbildade revisorerna
i större utsträckning kan koncentrera sig på kvalificerade revisionsuppgifter.
Förslagen innebär ytterligare, att vissa högre tjänster inrättas
för samtliga personalkategorier på revisionsdetaljerna.

På taxeringssektionernas allmänna detaljer och på prövningsnämndernas
kanslier föreslås en förstärkning av den kvalificerade personalen. Förslaget
skapar bättre förutsättningar för att låta revisionsdetaljens personal ägna
sig åt sin huvuduppgift att verkställa taxeringsrevisioner.

Sammanlagt innebär förslagen, i vad angår länsstyrelserna, en förstärkning
med 55 akademiskt utbildade befattningshavare, 87 tjänstemän i landskanslistkarriären
och 51 tjänstemän i biträdeskarriären.

Organisationens utbyggnad förutsätter en intensifierad utbildningsverksamhet.
Utbyggnaden beräknas kunna bli slutförd under 1966.

Genom de sålunda föreslagna åtgärderna torde taxeringsrevisionsverksamheten
kunna — vid fullt utbyggd organisation — bli inemot tre gånger så
stor som för närvarande.

Förslagen innebär, när organisationen uppbyggts, årliga kostnadsökningar
om sammanlagt ca 4,8 milj. kronor. För budgetåret 1961/62 beräknas, med
hänsyn tagen till vissa engångsutgifter, en kostnadsökning av 4,7 milj. kronor.

De i propositionen framlagda författningsförslagen innebär i första band
en utvidgning av skyldigheten att genom räkenskaper och andra anteckningar
sörja för ett tillförlitligt underlag för deklarationen. Det förutsättes att
Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt skall kunna besluta om att nämnda
skyldighet för särskilda kategorier skall specificeras genom föreskrifter om
förande av räkenskaper av visst eller vissa slag. Räkenskaper och andra anteckningar
skall bevaras under minst sex år. Vidare föreslås att straff skall
kunna ådömas dem som gör sig skyldiga till allvarligare försummelser beträffande
skyldigheten att föra och bevara anteckningar.

Taxeringsnämnderna skall enligt förslaget få befogenhet att utan samband
med taxeringsrevision infordra vissa handlingar, såsom kontrakt kontoutdrag
och verifikationer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Vissa utvidgningar föreslås i fråga om skyldigheten alt tillhandahålla
kontrolluppgifter. I detta hänseende märkes, att uppgiftsskyldigheten rörande
arbeten på hyreshus och villor skärpes samt att de s. k. cash and carryföretagen
skall kunna åläggas att lämna uppgift om försäljningar till detaljhandlare.

Bestämmelserna om taxeringsrevision föreslås ändrade i vissa hänseenden
på grundval av vunna erfarenheter. Sålunda skall taxeringsintendenten, under
vederbörligt hänsynstagande till den granskades befogade önskemål, kunna
bestämma tid och plats för granskningen.

Slutligen föreslås en ändring i reglerna om utdömande av vite.

De nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1961.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 6 § 2 och 3 mom., 10 §, 16 § 1 mom., 20 §, 31 §
2 mom., 37 § 1 mom., 39 § 1 och 2 mom., 53 §, 56 § 1—3 mom. samt 121 och
124 §§ taxeringsförordningen den 23 november 19561 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6 §•

2 mom. För särskild taxeringsnämnd,
som enligt vad i 4 § fjärde
stycket stadgas skall verkställa taxering
av fysiska personer, dödsbon
och familjestiftelser, skall länsstyrelsen
förordna taxering sassistent
att biträda nämnden.

3 mom. Val av ----en kom mun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd
skall utgöra minst tre
och högst åtta. Är fråga om särskild
taxeringsnämnd, som i 2 mom. sägs,
skall minst en ledamot väljas för varje
kommun, och må i följd härav flera
än åtta ledamöter väljas, dock
högst tolv. Antalet ledamöter skall
bestämmas av dem, på vilka valet ankommer,
dock att, om ledamöterna
skola väljas av skilda organ, länsstyrelsen
skall bestämma antalet ledamöter
i taxeringsnämnden samt
angiva huru många av dem som skola
väljas av varje organ.

För envar---en suppleant.

Om utgången —--—de valda.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

3 mom. Val av--— en kom mun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd
skall utgöra minst tre
och högst åtta. I särskild taxeringsnämnd,
som i 2 mom. sägs, må dock
högst tolv ledamöter väljas. Minst en
ledamot skall i sådan nämnd väljas
för varje kommun. Antalet ledamöter
skall bestämmas av dem, på vilka
valet ankommer, dock att, om ledamöterna
skola väljas av skilda organ,
länsstyrelsen skall bestämma antalet
ledamöter i taxeringsnämnden
samt angiva huru många av dem som
skola väljas av varje organ.

För envar---en suppleant.

Om utgången —--de valda.

10 §.

I taxeringsnämnd, — — — och

10).

Därjämte åligger det taxeringsassistenten
huvudsakligen att

I taxeringsnämnd, — — —- och

10).

Därjämte åligger det taxeringsassistent
huvudsakligen att

1 Senaste lydelse av 6 § 2 mom. och 16 § 1 mom. se 1959:102, av 37 § 1 mom. se 1959: 610,
samt av 39 § 1 mom. se 1959: 557.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1) granska deklarationer ,---

honom påkallas.

Taxeringsassistenten skall därjämte
iakttaga vad länsstyrelsen eller
taxeringsintendenten i länet föreskrivit
i avseende å taxeringsarbetets
ordnande och ändamålsenliga
bedrivande.

Taxeringsassistenten skall, i den
mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

1) ombesörja sortering---

särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring -----

av länsstyrelsen,

3) vaka över att taxeringsassistent
fullgör sina åligganden ävensom
tillhandahålla honom erforderlig
bitrådespersonal, samt

4) i den---vid taxeringsar betet.

Vad ovan — — — gälla Stockholm.

20 §.

Den som---kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet
för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering.

1) granska deklarationer,---

honom påkallas.

I taxeringsnämnd, som åtnjuter
biträde av flera taxeringsassistenter,
ankommer det på taxeringsintendenten
i länet att utfärda närmare
anvisningar angående arbetsuppgifternas
fördelning på taxeringsassistenterna.

Taxeringsassistent skall därjämte
iakttaga vad länsstyrelsen eller taxeringsintendenten
i länet i övrigt föreskrivit
i avseende å taxeringsarbetets
ordnande och ändamålsenliga bedrivande.

Taxeringsassistent skall, i den
mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

1) ombesörja sortering---

särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring---

av länsstyrelsen,

3) i den mån länsstyrelsen därom
förordnar, vaka över att taxeringsassistent
och till hans förfogande
ställda biträden fullgöra sina åligganden,
samt

4) i den — — — vid taxeringsarbetet.

Vad ovan — — — gälla Stockholm.

20 §.

Den som---kontroll därav.

Underlaget skall bevaras under sex
år efter utgången av det kalenderår
underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §. 31 §.

2 mom. Efter anmaning---i 2 mom. Efter anmaning---

anmaningen. i anmaningen.

Deklarationsskyldig skall tillika efter
anmaning förete kontrakt, kontoutdrag,
räkning, kvitto eller annan
därmed jämförlig handling, som finnes
erforderlig för kontroll av deklarationen.

(Föreslagen lydelse)

37 §.i

1 mom. Till ledning---följande uppställning:

U ppgiftsskyldig

1. a) Statlig och--

- sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall
avse

Den som---an nan

stiftelse.

Vad uppgiften skall
avse

Avlöning, arvode,--

— vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och — —•

— hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning
av tillfälligt arbete
å annan fastighet än jordbruksfastighet,
om vad
som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 300
kronor för hela året och
det icke utgör avdragsgill
omkostnad i förvärvskällan
rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare
av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt
av rörelse för mottagaren,

e) av statlig —--

erlagt sjömansskatt.

Med hänsyn till omfånget av 37 § har dennas nuvarande lydelse uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Uppgiftsskyldig

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

3 a. Försäkringsanstalt.

Uppgiftsskyldig

1 mom. I särskilda —

6. Försäkringsanstalt
eller understödsförening.

1 Med hänsyn till omfånget

fFöreslagen lydelse)
Vem uppgiften skall avse

Den som---be loppet

föreligger.

Den som bedrivit jordbruk
eller skogsbruk eller
innehaft jordbruksfastighet
eller annan fastighet
eller bedrivit rörelse samt.
uppburit ersättning från
anstalten på grund av liden
skada.

Vad uppgiften skall
avse

Utgivet belopp.

Utgiven ersättning, ej
understigande 1 000 kronor
för varje skadefall, på
grund av skada på byggnad,
inventarier och maskiner,
produkter från
jordbruket eller skogsbruket,
växande gröda,
skog, varulager, varor
under tillverkning, förbrukningsartiklar
eller
andra förnödenheter för
produktionen, samt utgiven
ersättning, ej understigande
500 kronor för
varje skadefall, på grund
av skada på levande djur.

Därest delutbetalning
av försäkringsersättning
förekommit, må med avlämnandet
av kontrolluppgift
anstå till året efter
det då skadan slntreglerats.

Undantag: ersätt ning

för personligt lösöre
samt annan ersättning på
grund av motorfordonsförsäkring
än stilleståndsersättning.

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

39 §.i

---följande uppställning:

Namngiven skattskyl- Arten av uppgiven fördig.
säkring, beloppet av pre mie

eller annan avgift, tid

av 39 § har dennas nuvarande lydelse uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Uppgiftsskyldig

7. Den som bedrivit
jordbruk, skogsbruk eller
rörelse eller innehaft
annan fastighet än jordbruksfastighet
eller varit
innehavare av lägenhet
med bostadsrätt.

(Föreslagen lydelse)

Vem uppgiften skall
avse

Namngiven näringsidkare.

Vad uppgiften skall
avse

då sådan mottagits, utbetalt
försäkringsbelopp
samt värdet och arten av
åtnjutna förmåner i övrigt,
som icke enligt annan
föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den
uppgiftsskyldige i förvärvskällan
under viss
angiven tid köpt eller sålt
varor eller som han under
viss angiven tid utbetalt
eller erhållit såsom
ersättning för utförda
tjänster, allt dock under
förutsättning att beloppet
i mottagarens eller utgivarens
hand år skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift.
Om så begäres, skall
tillika angivas varuslag
och myckenhet samt
verkställda likvider med
uPPQift om tidpunkten
härför och betalningssätt
ävensom arten och omfattningen
av utförda arbeten.

Undantag: belopp

avseende inom detaljhandel
verkställda köp eller
försäljningar av varor
över disk och liknande
fall inom detaljhandel,
där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan
fullgöras.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse eller innehaft
annan fastighet än jordbruksfastighet eller varit innehavare av lägenhet med
bostadsrätt är skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas,
avlämna följande uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid utbetalt till näringsidkare,
i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand
utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke
skolat lämnas på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning
tillika om mottagarens namn och adress, samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

(Föreslagen lydelse)

b) uppgift om belopp, som han under viss angiven Hd av näringsidkare
uppburit för försålda varor eller såsom ersättning för utförda tjänster, i den
mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens eller utgivarens hand utgöra
avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens eller utgivarens

namn och adress. . .

Vad i detta moment stadgas om uppgiftsskyldighet skall ej avse i detaljhandel
verkställda köp eller försäljningar av varor över disk och liknande
fall inom detaljhandel, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan
fullgöras.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

53 §. 53 §.

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd,
taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må vite föreläggas.

56 §.

1 mom. För kontroll ----förs ta

stycket.

Taxeringsrevision må — — —
verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision--— rö rande

verksamheten.

Då taxeringsrevision--— hand lingar

granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig
skattskyldig må även
verkställas kassainventering.

2 mom. Den som---skola

granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos
vilken revisionen sker, pliktig att
lämna de upplysningar som erfordras
för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och på
sådan tid att den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker. Revisionen
må med hans medgivande verkställas
hos honom. Hava böcker eller
handlingar överlämnats för revision,
skola de så fort ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av revisionen
skall snarast lämnas den, hos

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd,
taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må, utom i fall som
i 31 § 2 mom. andra stycket sägs, vite
föreläggas.

56 §.

1 mom. För kontroll--— förs ta

stycket.

Taxeringsrevision må — — —
verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision---rö rande

verksamheten.

Då taxeringsrevision---hand lingar

granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig
skattskyldig må även
verkställas kassainventering och
granskning av varulager.

2 mom. Den som---- skola

granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos
vilken revisionen sker, pliktig att
lämna de upplysningar som erfordras
för revisionens verkställande, att
lämna tillträde till de lokaler, som
användas i vederbörandes verksamhet,
samt att lämna nödigt biträde
för granskning av handlingar och
varulager.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt
möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker.

Taxeringsintendcnten i länet äger,
när det finnes påkallat, bestämma tid
och plats för revisionen. Denna må
verkställas hos den, vars verksamhet
skall granskas. Skall revisionen äga
rum annorstädes, skola räkenskaper

lO Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vilken revisionen skett, i vad
hans taxering.

121 §.

Har någon---trehundra kro nor.

124 §.

Om uttagande — — — av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om
utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Vid prövning---under be dömande.

och andra handlingar, som skola
granskas, på anfordran av den som
skall verkställa revisionen mot kvitto
överlämnas till denne.

Böcker och andra handlingar, som
överlämnats för taxeringsrevision,
må ej vara tillgängliga för annan än
den som har att verkställa revisionen
och honom underställt biträde ävensom
tjänsteman, som har att övervaka
revisionens verkställande. Handlingarna
skola återställas så fort ske
kan.

Meddelande om resultatet av revisionen
skall snarast lämnas den, hos
vilken revisionen skett, i vad angår
hans taxering.

121 §.

Har någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 20 § första och andra
styckena att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav,
dömes till dagsböter. År brottet
grovt, vare straffet fängelse i högst
sex månader.

Har någon---trehundra kro nor.

124 §.

Om uttagande — — — av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om
utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.
Har vitesföreläggande iakttagits
först efter det anmälan enligt
första stycket inkommit, skall ändamålet
med vitet icke anses hava
därigenom förfallit.

Vid prövning---under be dömande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Förordningen skall dock
icke, såvitt avser 6 och 10 §§, 16 § 1 mom. och 37 §, tillämpas vid 1961 års
taxering, ej heller, i vad angår 124 §, å viten som förelagts före ikraftträdandet.
Vad i 16 § 1 mom. första stycket under 3) i äldre lydelsen stadgas
om skyldighet att tillhandahålla biträdespersonal skall i stad med egen uppbördsförvaltning
alltjämt äga giltighet intill utgången av år 1961 samt i
övrigt till och med den 30 juni 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 36, 38, 42 och 77 §§ förordningen den 1 december
1959 om allmän varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse)

36 §.

Efter anmaning---i anma ningen.

38 §.

Det åligger---av skatt.

Om skyldighet att i vissa fall föra
räkenskaper är stadgat i bokföringslagen.

42 §.

För kontroll---i 40 §.

Den hos vilken taxeringsrevision
sker är pliktig att lämna tjänsteman,
åt vilken uppdragits att verkställa
revisionen, tillträde till lokaler,
som användas i vederbörandes
verksamhet, ävensom att för granskning
av handlingar och varulager
lämna tjänstemannen nödigt biträde.

I fråga---motsvarande till lämpning.

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Efter anmaning---i anma ningen.

Deklarations skyldig skall tillika efter
anmaning förete kontrakt, kontoutdrag,
räkning, kvitto eller annan
därmed jämförlig handling, som finnes
erforderlig för kontroll av deklarationen.

38 §.

Det åligger---av skatt.

Underlaget skall bevaras under sex
år efter utgången av det kalenderår
underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra
räkenskaper är särskilt stadgat.

42 §.

För kontroll---i 40 §.

Granskningen må avse visst eller
vissa beskattningsår, så ock det löpande
årets räkenskaper och handlingar.

I fråga —--motsvarande till lämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

(Nuvarande lydelse)

77 §.

Har någon, — ---trehundra kro nor.

Finnes försummelsen ursäktlig eller
eljest ringa, må från straff frias.

Brott som---av taxerings intendent.

(Föreslagen lydelse)

77 §.

Har någon,---- trehundra kro nor.

Har någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten
enligt 38 § första och andra styckena
att sörja för och bevara underlag
och har han därigenom omöjliggjort
eller allvarligt försvårat fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsskyldighet
eller kontroll därav, dömes
till dagsböter. Är brottet grovt,
vare straffet fängelse i högst sex månader.

Finnes försummelse som i första
stycket sägs ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

Brott som---av taxerings intendent.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
februari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om förbättrad taxeringskontroll
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den av 1956 års riksdag antagna nya taxeringsförordningen utgör slutresultatet
av ett lagstiftningsarbete i två etapper. Den första etappen av arbetet,
som genomfördes vid 1955 års riksdag (prop. 160/1955), byggde på
ett av 1950 års skattelagssakkunniga år 1954 avlämnat betänkande med förslag
till effektivare taxering (SOU 1954: 24) och innefattade olika åtgärder
i syfte att främja ett riktigare fullgörande av deklarationsplikten och att
skapa vidgade möjligheter till taxeringskontroll. De sakkunniga hade även
framlagt förslag till en ändrad taxeringsorganisation men denna fråga ansågs
kräva ytterligare utredning genom särskilda sakkunniga, vilka tillkallades
i mars 1955.

Den andra etappen i reformeringen av taxeringsförfarandet genomfördes
i och med att 1956 års riksdag antog den nya taxeringsförordningen. Propositionen
till riksdagen i ämnet (150/1956) byggde i organisatoriskt hänseende
på ett av nyssnämnda särskilda sakkunniga — 1955 års taxeringssakkunniga
— framlagt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation
(SOU 1955: 51). Utöver de organisatoriska förändringarna innebar
den nya taxeringsförordningen tillskapandet av betydelsefulla rättssäkerhetsgarantier.
Därutöver hade en genomgripande teknisk revision skett
av författningstexten.

Taxeringsförordningen kompletterades sedermera av särskilda tillämpningsföreskrifter.
De viktigaste av dessa är intagna i taxeringskungörelsen
den 27 juni 1957 (nr 513).

Den år 1956 beslutade nya taxeringsorganisationen kom att i sina huvuddrag
ganska nära ansluta till den organisation, som sedan lång tid till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

baka gällde i Stockholm. Särskilt i fråga om organisationen i första instans
kom dock taxeringsväsendet i Stockholm att i åtskilliga hänseenden skilja
sig från taxeringsväsendet i landet i övrigt. I prop. 150/1956 uttalades emellertid,
att det syntes angeläget att i Stockholm ernå en ordning, som helt
kom att sammanfalla med den för landet i övrigt gällande. Härför ansågs
ytterligare utredning erforderlig. Denna verkställdes av särskilda sakkunniga,
som i ett i maj 1958 avlämnat betänkande föreslog att man i fråga
om organisationen i första instans skulle övergå till den för landet i övrigt
gällande organisationsformen. En dylik åtgärd måste emellertid enligt de
sakkunnigas mening förbindas med vissa organisatoriska förändringar av
taxeringsavdelningen vid överståthållarämbetet. De sakkunnigas förslag
redovisades för riksdagen i prop. 47/1959. I propositionen föreslogs, att de
sakkunnigas förslag endast delvis skulle genomföras. Mot bakgrunden av
vissa under remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag diskuterade förhållanden
förordades, att en utredning om taxeringsavdelningens framtida
organisation skulle verkställas av överståthållarämbetet. Kungl. Maj :ts förslag
bifölls av riksdagen.

Huvudändamålet med 1956 års taxeringsreform var, såsom torde ha framgått
av det förut sagda, att i taxeringsförfarandets olika led samtidigt skapa
dels ökad effektivitet i arbetel med sikte främst på en förbättrad granskning
av svårkontrollerade deklarationer dels bättre rättsskydd för den enskilde.
önskemålen om ökad effektivitet och ökad rättssäkerhet sökte man
i taxeringsorganisationens olika instanser tillgodose på skilda sätt. I

I anförande till statsrådsprotokollet den 11 december 1959 erinrade jag
om att 1956 års reform bl. a. innebar att heltidsanställda taxeringsassistenter
skulle biträda de särskilda taxeringsnämnderna för rörelseidkare, fria
näringsutövare och andra skattskyldiga med svårkontrollerbara deklarationer.
Av de inemot 300 taxeringsassistenttjänsterna hade den 1 januari 1960
inrättats drygt hälften. Den fortsatta utbyggnaden kommer, framhöll jag,
att ske i all den takt som resurserna medgiver. Vidare uttalades följande.

Mellan taxeringsperioderna skall taxeringsassistenterna i huvudsak användas
för taxeringsrevisioner. Denna betydelsefulla form av taxeringskontroll
får härigenom en väsentlig förstärkning. Den nya taxeringsorganisationen
innebär därjämte en utbyggnad med tjugufem taxeringsrevisorer
på länsstyrelsernas revisionsavdelningar jämte viss personal "i landskanslist-
och biträdesställning. Inom riksskattenämnden har inrättats en
särskild kontrollbyrå beslående av en byråchef och fyra byrådirektörer
jämte kvinnliga biträden.

Samtliga nu angivna åtgärder — tillskapandet av assistentorganisationen,
utbyggnaden av länsstyrelsernas revisionsavdelningar och inrättandet av
riksskattenämndens kontrollbyrå — har haft till syfte att öka kontrollmöjligheterna
beträffande skattskyldiga med svårkontrollerbara deklarationer.
Fortfarande framstår dock denna kontroll som mindre effektiv än den som
gäller för löntagarna. Detta beror på att den enda form av taxeringskontroll,
varigenom företagens och näringsidkarnas deklarationer kan granskas på
ett någorlunda tillfredsställande sätt, är genom en fullt utbyggd taxerin«s -

Kungl. Maj. ts proposition nr JOO år 1961

revision. Även om den nya taxeringsorganisationen medfört en icke oväsentlig
ökning av antalet utförda taxeringsrevisioner, kan dock konstateras,
att den personal, som står till buds för denna form av kontroll, alltjämt är
för fåtalig.

En förbättring härutinnan kommer, framhöll jag, att inträda allteftersom
den nya taxeringsorganisationen blir utbyggd och intrimmad. Assistentorganisationen
kompletteras successivt. En utbyggnad i snabbare takt än som
skett är inte möjlig med hänsyn till de krav som måste uppställas i fråga
om utbildning och övriga kvalifikationer. Taxeringsassistenterna har infe
alla ännu hunnit få den särskilda praktiska utbildning och erfarenhet, som
kräves för att de skall kunna utföra självständiga taxeringsrevisioner i
större utsträckning. I samband med införandet av varuskatten tillfördes
länsstyrelsernas taxeringsavdelningar ytterligare granskningspersonal. Indirekt
kommer denna förstärkning även kontrollen över direkta skatter tillgodo,
då det är avsett att taxeringsrevision samtidigt skall göras för allmän
varuskatt och inkomstskatt. Även med beaktande av dessa förbättringar
kvarstår dock att taxeringsrevisionerna ännu ej kan genomföras i hela den
utsträckning som ur allmän medborgerlig synpunkt kan anses önskvärd.

Av det sagda ansåg jag framgå, att man för överskådlig tid får räkna
med att tillgången på kvalificerad revisionspersonal blir knapp. Det är under
sådana förhållanden angeläget, att denna personal utnyttjas på mest
effektiva sätt och att arbetet inriktas på uppgifter, som kan förväntas ge
det bästa resultatet från kontrollsynpunkt. Detta tarvade närmare undersökningar
och överväganden.

På därom gjord hemställan erhöll jag förenämnda dag bemyndigande
att tillkalla en utredningsman med uppdrag att undersöka möjligheterna
att ytterligare effektivisera arbetet på länsstyrelsernas revisionsavdelningar.
Den 15 december 1959 tillkallades numera landskamreraren R. L. A.
Lindqvist att verkställa nämnda utredning. Att såsom experter biträda utredningsmannen
utsågs byråchefen i riksskattenämnden C.-G. Petersson
och förordnade byråchefen hos statskontoret E. A. Norberg.

I de utredningen meddelade direktiven betonades, att huvuduppgiften
var att utreda, vilka åtgärder som kunde vidtagas för att ytterligare effektivisera
arbetet på revisionsavdelningarna. I anslutning därtill anförde jag
vidare.

Därvid bör undersökas hur taxeringsassistenterna på snabbaste och lämpligaste
sätt skall kunna erhålla den speciella praktiska utbildning och erfarenhet,
som kräves för ett effektivt revisionsarbete. Del bör också övervägas
om det för en tillfredsställande rekrytering av taxeringsassistenter kan vara
lämpligt att länsstyrelserna i större utsträckning än hittills anställer personal,
som kan komma i fråga för assistentbefattningar, och vilka före sin
utnämning kan prövas och utbildas i revisionsarbete. Då det, såsom redan
antytts, föreligger stora svårigheter att erhålla kvalificerad personal för revisionsavdelningarna,
är det angeläget utreda, vilka åtgärder som kan vidtagas
för att helt befria taxeringsrevisorerna och även taxeringsassistenterna
under tiden mellan taxeringsperioderna från arbetsuppgifter, som inte har

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

samband med revisionsarbetet. Detta kan även innebära, att man förstärker
den personal som är avdelad för andra uppgifter inom taxeringsarbetet.

Det är vidare angeläget tillse att den kvalificerade personalen på revisionsavdelningarna
befrias från sådant arbete i samband med revisioner,
som kan utföras av mindre kvalificerad personal. Jag syftar här på sådana
arbetsuppgifter som avprickning, kontrollsummering, dateringskontroll,
kassaunderskottsundersökningar, varuuttagskontroll m. m. Det bör därför
undersökas om revisionspersonalen bör erhålla biträdeshjälp i ökad omfattning
och vidare om den tekniska utrustningen bör kompletteras.

I linje med vad nu anförts bör ligga att undersöka, om man inte i högre
grad än för närvarande kan för kvalificerade revisionsuppgifter anlita personal
ur landskanslistkarriären. Därvid bör prövas lämpligheten av att
inom revisionsavdelningarna inrätta särskilda befattningar för sådan personal.
Man bör vidare uppmärksamma intresset av att underlätta rekryteringen
av högt utbildad revisionspersonal och revisionspersonal med erfarenhet
från affärslivet.

Ävenledes bör övervägas om de befogenheter, som taxeringsmyndigheterna
har att i samband med granskningsarbetet göra undersökningar och erhålla
upplysningar och uppgifter för kontrollen, är tillfyllest för ett effektivt
revisionsarbete. Det bör sålunda, under vederbörligt hänsynstagande
till rättssäkerhetens krav, prövas om taxeringsmyndigheterna i något eller
några hänseenden bör erhålla ökade befogenheter.

Utredningen, som antagit benämningen taxeringskontrolliitredningen, har
med skrivelse den 20 oktober 1960 överlämnat betänkande med förslag till
förbättrad taxeringskontroll (SOU 1960:36).

I samband med taxeringskontrollutredningens betänkande torde även få
behandlas den rapport statens organisationsnamnet avgivit den 31 december
1960 angående organisationsundersökningar vid länsstyrelsernas taxeringssektioner
och prövningsnämndskanslier (stencilerad). I rapporten redovisas
resultatet av undersökningar som organisationsnämnden på Kungl.
Maj :ts uppdrag gjort vid taxeringssektionerna (allmänna detaljen) och
prövningsnämndskanslierna i vissa län. I rapporten framlägges förslag till
arbetsförenklingar ävensom förslag rörande personalorganisationen. Förslaget
om ändring i personalorganisationen bygger delvis på att de åtgärder
genomföres, som föreslås av taxeringskontrolliitredningen i fråga om
revisionsavdelningarna.

över taxeringskontrollutredningens betänkande har, efter remiss, gttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet (med överlämnande
av yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt från föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges landsfiskaler), socialförsäkringens administrationsnämnd, statskontoret,
statens organisationsnämnd, statens sakrevision, generalpoststyrelsen,
kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsernas antagningsnämnd,
länsstyrelsernas utbildningsnämnd, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
besvärssakkunniga, 1955 års stadsutredning, uppbördsorganisationskommittén,
kompetensutredningen, Svenska landskommunernas för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

hund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation (med överlämnande
av yttrande från statstjänstemannaförbundet), Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska flottledsförbundet, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa
förbundet, Sveriges advokatsamfund, Svensk industriförening, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Sveriges
redareförening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Försäkringsanstalterna FolketSamarbete,
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund,
Föreningen Sveriges laxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,
Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer, Föreningen
Sveriges landskanslister, Sveriges häradsskrivareförening, Föreningen
Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Härvid har Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges grossistförbund åberopat
ett av näringslivets skattedelegation avgivet utlåtande, medan Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk hänfört sig till ett
av lantbrukets skattedelegation upprättat yttrande.

Därjämte har skrivelser i anledning av betänkandet inkommit från bl. a.
Skånes handelskammare, drätselkamrarna i Malmö, Lund, Oskarshamn och
Åmål, stadskansliet i Landskrona och stadsfullmäktige i Sundsvall.

Över statens organisationsnämnds rapport har, efter remiss, yttranden
avgivits av kammarrätten, riksskattenämnden, riksräkenskapsverket, socialförsäkringens
administrationsnämnd, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sverikes
taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister, Sveriges häradsskrivareförening,
Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsiiäinndsordförandenas
riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation
(med överlämnande av yttrande från statstjänstemannaförbundet) och Sveriges
juristförbund.

Slutligen torde i samband med taxeringskontrollutredningens betänkande
få behandlas en inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad promemoria
angående viss ändring i 124- § taxeringsförordningen. I promemorian
framlagt förslag syftar till en effektivisering av de vitesförelägganden
som göres för att införskaffa självdeklarationer m. m. Även denna promemoria
har varit föremål för remissbehandling.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

II. Allmänna synpunkter

ÖVERSIKT ÖVER TAXERINGSKONTROLLUTREDNINGENS

FÖRSLAG

Utredningen konstaterar att i den allmänna debatten om den nuvarande
taxeringsorganisationens effektivitet orden skatteflykt och skattefusk ofta
användes såsom synonyma begrepp. Om man i begreppet skatteflykt innefattar
de åtgärder i skatteundandragande syfte, som från de skattskyldigas
sida vidtas genom utnyttjande av de luckor i skattelagstiftningen, som
onekligen finns, och som skattefusk betecknar sådana åtgärder, som äger
rum genom klart illegala manipulationer, är det emellertid, enligt utredningen,
uppenbart att endast skattefuskets nuvarande omfattning kan tagas
till utgångspunkt för en närmare diskussion om taxeringskontrollens effektivitet.

För att på ett i allo godtagbart sätt kunna bedöma taxeringskontrollens
nuvarande effektivitet hade det, framhålles i betänkandet, givetvis varit av
värde om man kunnat på ett någorlunda säkert sätt klarlägga skattefuskets
nuvarande omfattning. Att åstadkomma en sådan undersökning har utredningen
emellertid funnit ogörligt, i varje fall inom den begränsade tid
som stått till utredningens förfogande. Utredningen har måst bygga sina
allmänna bedömanden om skattefuskets omfattning på de erfarenheter, som
vunnits i det praktiska taxeringsarbetet. Till grund för dessa bedömanden
ligger även av utredningen infordrade uppgifter från rikets samtliga taxeringsintendenter
angående under de senaste åren uppmärksammade, mera
framträdande former av skattefusk, vilka uppgifter exemplifierats med
redogörelser för aktuella fall. Vid sina besök hos olika länsstyrelser har utredningen
också sökt skapa sig en uppfattning om förhållandena i förevarande
avseende inom skilda län. Beträffande de uppgifter utredningen inhämtat
och de iakttagelser som gjorts torde få hänvisas till utredningens
redogörelse i kap. IV av betänkandet.

Med stöd av de erfarenheter, som sålunda vunnits, torde det enligt utredningens
uppfattning kunna fastslås att — trots de åtgärder som under
åren 1955 och 1956 vidtagits i syfte att åstadkomma en effektivare taxeringskontroll
— underdeklaration alltjämt förekommer i en omfattning
som inte kan anses tolerabel varken från allmänna samhälleliga synpunkter
eller med hänsyn till de lojala skattebetalarna. Såvitt utredningen kunnat
finna torde det härvidlag röra sig om avsevärda belopp, som därest
de behörigen taxerades skulle kunna inverka på det totala skattetrycket.

Lika litet som det enligt utredningens mening går att exakt beräkna de
inkomst- och förmögenhetsbelopp, som varje år på grund av skattefusk i

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

olika former undgår beskattning, synes man kunna hänföra skattefusket
till viss bestämd eller vissa bestämda kategorier skattskyldiga. Skattefusk
förekommer otvivelaktigt inom alla samhälls- och yrkesgrupper. Att vissa
kategorier skattskyldiga likväl har större möjligheter än andra att genom
oriktig deklaration undanhålla belopp från taxering är emellertid, enligt
utredningen, uppenbart.

I detta hänseende göres ofta gällande att skattskyldiga med enbart inkomst
av tjänst sällan har möjlighet att undgå taxering för all sin inkomst
med hänsyn till den arbetsgivarna åvilande uppgiftsskyldigheten. Ett sådant
påstående är, framhålles i betänkandet, i regel riktigt så länge inkomsttagarens
hela inkomst är att härleda från en och samme arbetsgivaie
eller ett fåtal arbetsgivare och inkomsten utgjorts av kontantlön. Mycket
ofta förekommer emellertid att löntagare vid sidan av sitt normala arbete
åtar sig uppdrag av tillfällig art, t. ex. på fritid eller semester, och härför
uppbär inkomst från annan än huvudarbetsgivaren. Eller också härrör löntagarens
normala inkomster från ett flertal olika arbetsgivare, t. ex. vid
hemhjälp av olika slag, reparations- och underhållsarbeten å villor m. m.
Utredningen anför därefter.

Erfarenheterna utvisar att löntagare, som åtnjuter inkomst av sådana
tillfälliga uppdrag eller från ett flertal arbetsgivare, i stor utsträckning undgår
eller försöker undgå beskattning helt eller delvis för dessa inkomster.
Det är inte heller ovanligt att arbetsgivarna — ofta i samförstånd med
ifrågavarande skattskyldiga — underlåter att lämna kontrolluppgifter rörande
för dessa uppdrag utbetalda ersättningar eller tillhandahållna förmåner
av olika slag. Men även löntagare med inkomst från en och samme
arbetsgivare undgår ofta beskattning för sådana klart skattepliktiga förmåner,
som arbetsgivaren kontant eller in natura bereder löntagaren vid
sidan av den normala lönen. Det kan härvidlag t. ex. vara fråga om kontanta
gratifikationer eller naturaförmåner av större värde, såsom av arbetsgivaren
subventionerad bostad eller förmån av att för privat bruk kostnadsfritt
utnyttja arbetsgivaren tillhörig bil m. m. Även i detta hänseende
kommer ofta skattefusket till stånd genom att arbetsgivaren och den anställde
kommer överens om att förmånerna inte skall tas upp på den kontrolluppgift
som lämnas till taxeringsmyndigheterna. När det gäller löntagarna
är även att märka att man beträffande de nu nämnda inkomsterna
och förmånerna av tillfällig art eller vid sidan av den normala lönen vid
taxeringskontrollen inte kan bygga på en jämförelse med den preliminära
skatt, som inlevererats för den skattskyldige. I dylika fall har nämligen
ofta skyldighet inte förelegat för arbetsgivaren att verkställa skatteavdrag
enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen. Eller också har skatteavdrag
obehörigen underlåtits.

Sammanfattningsvis torde, framhålles i betänkandet, i fråga om löntagarna
allmänt sett kunna göras gällande att deras möjligheter att genom
skattefusk undgå beskattning knappast är mindre än vad gäller andra kategorier
skattskyldiga. 1 det enskilda fallet rör det sig emellertid ofta om tämligen
blygsamma belopp. Med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, som
det här är fråga om, är det dock inte uteslutet att betydande belopp härigenom
undgår beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

I fråga om de andra kategorierna skattskyldiga konstaterar utredningen,
att ju mer begränsade kontrollmöjligheterna är desto mer påfallande är
tendenserna till skattefusk. Allt tyder, enligt utredningen, också på att
de mera framträdande formerna av skattefusk förekommer hos rörelseidkare,
jordbrukare och fria yrkesutövare. I det enskilda fallet rör det sig
härvidlag oftast om betydligt större belopp än beträffande andra kategorier.
Att möjligheterna till skattefusk för de nämnda grupperna är större beror
givetvis i första hand på att taxeringsnämnderna i avsaknad av i vart fall
mera omfattande kontrollmaterial inte kan underkasta deras i deklarationerna
upptagna inkomst- och utgiftsredovisning samma minutiösa kontroll
som löntagarnas. För att erhålla en någorlunda tillfredsställande kontroll
av näringsidkarnas deklarationer krävs nämligen i regel taxeringsrevision,
vilket många gånger är en tidskrävande procedur.

Ett belägg för uppfattningen att skattefusk i betydande omfattning förekommer
bland näringsidkare och andra företagare är enligt utredningens
mening vad som kunnat konstateras vid verkställda taxeringsrevisioner
under de senaste åren. Beträffande den redogörelse som härutinnan lämnas
torde få hänvisas till betänkandet (s. 46, 140 och 141 samt bilaga 30).

I betänkandet konstateras att verkställda granskningar, som i princip
omfattat samtliga skattskyldiga inom vissa kategorier av rörelseidkare,
har utvisat att underdeklaration förekommer inte endast hos sådana rörelseidkare,
som granskats av speciella orsaker, utan även ofta hos andra
skattskyldiga inom samma kategori, vilkas inkomstredovisning i vanliga
fall inte blivit föremål för särskild uppmärksamhet från taxeringsmyndigheternas
sida. Utredningen framhåller att skattskyldiga, vilkas räkenskaper
reviderats i samband med branschgranskningarna, påföljande år ofta redovisat
betydligt bättre resultat än tidigare trots att verksamheten synes
ha bedrivits under samma förhållanden de olika åren. Till belysande härav
lämnas i betänkandet följande exempel från en i Stockholms stad utförd
granskning av en viss bransch.

Innehavarna av 21 stickprovsvis utvalda rörelser, motsvarande ca 10 %
av de totalt granskade företagen inom branschen, deklarerade år 1954 en
sammanlagd nettointäkt av ca 257 000 kronor. Efter taxeringsrevision framställdes
förslag om höjning av de deklarerade nettointäkterna till ca 515 000
kronor. I sina åren 1955 och 1956 avgivna deklarationer uppgav de ifrågavarande
skattskyldiga nettointäkter på sammanlagt ca 415 000 respektive
513 000 kronor. Sistnämnda år redovisade alltså de nu nämnda rörelseidkarna
själva i stort sett samma belopp, för vilka de föreslagits skola taxeras
år 1954. Det bör i detta sammanhang understrykas att under samtliga
ifrågavarande beskattningsår priskontroll fanns inom branschen och att någon
höjning av priserna inte förekom utöver kompensation för höjda löner
till anställda.

Utredningen konstaterar att de av utredningen gjorda undersökningarna
bekräftar den i direktiven uttalade uppfattningen att en effektivare taxeringskontroll
är erforderlig. När det gäller att bedöma olika metoder för
en effektivisering av kontrollen bör emellertid, enligt utredningen, till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1061

början beräknas vilka ytterligare krav på kontrollapparaten som uppstår
på grund av den allmänna varuskatten.

I betänkandet erinras om att enligt 1959 års riksdags beslut kontrollen
i fråga om den allmänna varuskatten skall samordnas med kontrollen beträffande
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. I första instans skall
taxeringen till allmän varuskatt omhänderhas av de särskilda taxeringsnämnderna,
varvid i första hand taxeringsassistenterna skall utnyttjas. I
prop. 162/1959 uttalades vidare, att revisionsdetaljerna inom länsstyrelsernas
taxeringssektioner skall i princip samtidigt utföra taxeringsrevision beträffande
både inkomstskatt och varuskatt. I samband med den allmänna
varuskattens införande genomfördes en viss ökning av revisionspersonalen
på länsstyrelserna men det utsädes därvid att de nyinrättade tjänsterna var
att betrakta som en första utbyggnad och att man senare med ledning av
erfarenheterna finge bedöma behovet av ytterligare tjänster.

De ökade anspråk på kontrollapparaten, som uppstått genom den allmänna
varuskatten, beror, framhålles i betänkandet, givetvis i första hand
på att man därigenom fått ytterligare en skatt att öva tillsyn över. Att skattefusk
beträffande varuskatten kan vara ett incitament till skattefusk även
beträffande inkomstskatten och vice versa är enligt utredningens uppfattning
fullt naturligt. Erfarenheterna beträffande näringsidkarna tyder också
på att skattefusket främst är inriktat på intäktsredovisningen — omsättningen
— antingen så att enbart denna direkt minskas eller också på så sätt
att hela rörelsen krympes. Utredningen fortsätter.

Varuskattens erläggande såsom preliminär skatt för sex redovisningsperioder
under löpande år medför emellertid även behov av en mera kontinuerlig
övervakning inte bara av att skatten vederbörligen erläggs under
uppbördsterminerna utan också i princip av att den vid varje uppbördstermin
redovisade bruttoomsättningen och uppgivna avdrag för skattefri
försäljning är riktiga. Detta sammanhänger med att underlaget för skatteberäkningen
— omsättningen — i princip är detsamma för såväl den preliminära
som den slutliga varuskatten. Detta underlag grundar sig i sin tur
på den skattskyldiges bokföring. De allmänna kontrollåtgärder, som erfordras
för att bedöma huruvida de i de preliminära varuskattedeklarationerna
angivna siffrorna är riktiga och i överensstämmelse med underlaget,
kan därför i regel inte vidtas på annat sätt än genom en närmare granskning
av bokföringen. Därav följer i första hand att vid taxeringsrevision
beträffande varuskatten även det löpande årets räkenskaper måste bli föremål
för en mera ingående granskning i synnerhet i fråga om intäktsredovisningen.
För inkomstbeskattningens del är en sådan ingående granskning
av det löpande årets räkenskaper inte erforderlig utan i detta hänseende
avser granskningen endast att kontrollera om bokföringen är förd
å jour eller också utgör den en förutsättning för kassainventering.

Samtidigt synes även kunna ifrågasättas huruvida inte kontrollen i fråga
om varuskatten behöver ske oftare än vad som i allmänhet kan erfordras
beträffande inkomstskatten. Detta beror på att en del av omsättningen
kan vara fri från varuskatt. Vad som är skattepliktig eller skattefri omsättning
kommer merendels inte att direkt framgå av det material ur bokföringen,
som redovisas i den allmänna självdeklarationen. Även om där

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

redovisade siffror för bruttoomsättningen i en rörelse är riktiga och överensstämmer
med den bruttoomsättning, som är redovisad i varuskattedeklarationerna,
behöver detta inte innebära att den varuskattepliktiga omsättningen
i dessa deklarationer är riktig. Den erforderliga kontrollen härav
kan — i varje fall i början — inte erhållas på annat sätt än genom en
fullständig genomgång av bl. a. inköp och försäljningar i rörelsen.

Å andra sidan, framhåller utredningen, torde det få antas att redan befintligheten
av en allmän varuskatt med därtill knuten omsättningsredovisning
under beskattningsåret i viss mån underlättar kontrollen i fråga om
inkomstbeskattningen och då främst i vad gäller intäktsredovisningen. Men
detta gäller givetvis endast under den förutsättning att omsättningsredovisningen
i sin helhet redan från början är korrekt. Någon nämnvärd inverkan
på kontrollapparatens omfattning torde därför det angivna förhållandet
knappast ha.

Den effektivering av taxeringskontrollen beträffande både inkomst- och
varubeskattningen, som sålunda bör komma till stånd, bör enligt utredningens
mening främst inriktas på de av näringsidkare och därmed jämställda
skattskyldiga avgivna deklarationerna. Detta ter sig naturligt därför
att dessa skattskyldiga — i motsats till de rena löntagarna — i regel är
i besittning av material (bokföring o. dyl.) som normalt erbjuder de bästa
kontrollmöjligheterna inte endast beträffande vederbörande skattskyldigs
egen taxering utan även och framför allt i fråga om andra liknande skattskyldigas
och löntagarnas taxeringar. Utredningen betonar att en skärpt
övervakning av företagargrupperna i taxeringshänseende inte innebär att
dessa förutsätts göra sig skyldiga till skattefusk i större omfattning än andra
grupper utan endast att möjligheterna till en effektiv taxeringskontroll beträffande
samtliga kategorier skattskyldiga vidgas.

En effektivering av taxeringskontrollen anser utredningen främst böra
syfta till att öka möjligheterna att verkställa taxeringsrevision. För att
åstadkomma detta föreslår utredningen dels en förstärkning och rationalisering
av organisationen dels ökade möjligheter för utbildning och fortbildning
av den personal, som skall sysselsättas med taxeringsrevisionsverksamhet,
och dels ökade befogenheter för taxeringsmyndigheterna att verkställa
taxeringsrevision och erhålla kontrollmaterial.

Beträffande de organisatoriska frågorna ingår utredningen först på taxeringsassistentorganisationens
närmare utformning och taxeringsassistenternas
arbetsuppgifter. Utredningen föreslår att taxeringsassistenterna placeras
dels på länsstyrelserna och dels på ett fåtal andra platser inom länen,
vilka platser utvalts så att den erforderliga kontakten med de skattskyldiga
underlättas samtidigt som en rationalisering av arbetet sker genom att
större arbetsenheter skapas. Utredningen beräknar vid denna organisationsform
det totala antalet taxeringsassistenter och biträden till respektive 265
och 235. I förhållande till tidigare fattat principbeslut angående denna organisations
utformning innebär utredningens förslag en minskning av de årliga
kostnaderna för denna organisation med ca 313 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Utredningen föreslår dessutom, att i taxeringsförfattningarna närmare
anges de skattskyldiga, vilkas deklarationer regelmässigt skall behandlas
av rörelsenämnd. Vidare föreslås andra åtgärder för att beframja och effektivera
taxeringen i dessa nämnder.

Vidkommande taxeringsassistenternas arbetsuppgifter föreslår utredningen
att taxeringsassistenterna under icke-taxeringsperiod uteslutande
skall användas för arbete med taxeringsrevision.

Utredningen föreslår slutligen beträffande taxeringsassistentorgamsationen
vissa justeringar i lönesättningen.

I fråga om länsstyrelsernas revisionsdetaljer anser utredningen att de
till dessa detaljer knutna befattningshavarna i princip endast skall tagas i
anspråk för arbetsuppgifter, som sammanhänger med taxeringskontrollen.
Utredningen föreslår vidare en kvantitativ förstärkning av revisionsdetaljerna,
vilken i huvudsak bör tillgodoses genom att ytterligare personal i
landskanslist- och biträdeskarriärerna anställes. Utredningens förslag innebär
för länsstyrelsernas del inrättande av ytterligare 18 tjänster inom
akademikerkarriären, 89 tjänster inom landskanslistkarriären och 37 tjänster
inom biträdeskarriären, motsvarande en årlig kostnadsökning av i runt
tal 3 milj. kronor.

Med den föreslagna utformningen av taxeringsassistentorganisationen och
förstärkningen av revisionsdetaljerna samt de rationaliseringsåtgärder i övrigt,
som utredningen föreslår, beräknar utredningen att därav berörda
skattskyldiga skall kunna bli föremål för taxeringsrevision i genomsnitt en
gång varje åttaårsperiod.

Med hänsyn främst till den ökade taxeringsrevisionsverksamheten anses
en personell förstärkning böra ske även av taxeringssektionernas allmänna
detaljer och prövningsnämndernas kanslier. Utredningen förutsätter att
frågan om denna förstärkning närmare prövas i samband med att statens
organisationsnämnd redovisar resultatet av sina undersökningar å landskontoren.

Vad avser utbildningsfrågorna föreslår utredningen att möjligheter beredes
länsstyrelsernas utbildningsnämnd och riksskattenämndens kontrollbyrå
att i ökad omfattning bedriva fortbildningsverksamhet beträffande den
personal som sysselsättes med taxeringsrevision.

För att möjliggöra en snabb utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen
och revisionsdetaljerna föreslår utredningen att vid sidan av de kurser
i Stockholm, som länsstyrelsernas utbildningsnämnd för närvarande
anordnar, tills vidare även särskilda kurser för landskanslistaspiranter anordnas
i Malmö, Göteborg och Sundsvall med början hösten 1961. I

I fråga om taxeringsmyndigheternas befogenheter föreslår utredningen
vissa förtydliganden, ändringar eller kompletteringar. I första hand föreslås,
att bestämmelser införes i taxeringsförordningen som ger Kungl. Maj :t

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

fullmakt att föreskriva skyldighet att föra räkenskaper även för sådana
skattskyldiga, som nu inte är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen eller
jordbruksbokföringsförordningen. Den ifrågavarande fullmakten avses även
skola innefatta befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela närmare föreskrifter
om det sätt, på vilket räkenskaperna skall närmare utformas och föras.

Utredningen förordar vidare, att det i 20 § taxeringsförordningen avsedda
underlaget för deklarations- och uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande
skall bevaras under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Försummelse att föra och bevara räkenskaper och annat underlag för
deklaration eller taxeringskontroll skall enligt utredningens förslag kunna
föranleda straffpåföljd.

Utredningen förordar vidare en skärpning av vissa i taxeringsförordningen
meddelade straffbestämmelser.

I fråga om skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter föreslår utredningen
en viss utvidgning av skyldigheten för fastighetsägare att utan anmaning
lämna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering.

Taxeringsmyndigheternas befogenheter vid taxeringsrevision föreslås
skola närmare preciseras. Det förutsättes, att det skall ankomma på taxeringsintendenten
i länet att avgöra när och var taxeringsrevision skall äga
rum.

Utredningen förordar slutligen att bestämmelser införes om portofrihet
vid insändande till taxeringsmyndighet av vissa infordrade handlingar.

Utredningen förutsätter att dess förslag i organisatoriska hänseenden genomföres
successivt och i en sådan takt, att den föreslagna utbyggnaden är
helt genomförd senast under budgetåret 1964/1965.

ÖVERSIKT ÖVER ORGANISATIONSNÄMNDENS RAPPORT

Organisationsnämnden har under åren 1958—1960 närmare studerat verksamheten
bl. a. vid taxeringssektionerna och prövningsnämndskanslierna i
fem län. Undersökningarna vid taxeringssektionerna har ej omfattat de
fr. o. m. den 1 januari 1960 nyinrättade varuskattekontoren. Dessa kontor
har ännu varit i verksamhet alltför kort tid för att man genom en organisationsundersökning
skulle erhålla ett fullt tillförlitligt underlag för att bedöma,
hur arbetet bäst skall bedrivas och huruvida personaluppsättningen är
lämpligt avvägd. Enligt överenskommelse med taxeringskontrollutredningen
har nämnden heller icke till närmare prövning upptagit frågan om organisationen
av samt arbetsformerna och personaluppsättningen vid taxeringssektionernas
revisionsdetaljer.

Resultatet av dessa undersökningar har organisationsnämnden redovisat i
den förut omnämnda rapporten angående organisationsundersökningar vid
länsstyrelsernas taxeringssektioner och prövningsnämndskanslier. Tillsammans
med nämnda rapport har organisationsnämnden jämväl avgivit en

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

slutrapport rörande organisationsundersökningar vid länsstyrelsernas kameralsektioner.
Sistnämnda slutrapport har emellertid icke sådant omedelbart
samband med taxeringskontrollutredningens betänkande att den
bör behandlas i detta sammanhang.

I rapporten rörande taxeringssektionernas allmänna detaljer och prövningsnämndskanslierna
framlägges förslag till arbetsförenklingar ävensom
förslag rörande personalorganisationen. Den föreslagna personalorganisationen
innebär en minskning av personalen vid ifrågavarande delar av
landskontoret med ca 12 tjänster inom landskanslistkarriären samt 47
tjänster eller motsvarande i fråga om biträdespersonal och tillfällig personal.
Vad gäller de tjänster, för vilka krävs akademisk examen, innebär förslaget
för prövningsnämndskanslierna och taxeringssektionerna en ökning
med 5 respektive 22 dylika tjänster. Framhållas må att organisationsnämnden
i sitt förslag till personalplan för kameralsektionerna föreslagit motsvarande
minskning av akademikertjänster.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER I REMISSYTTRANDENA

I remissyttrandena ger man allmänt uttryck för uppfattningen att skattefusket
i dess olika former bör stävjas. Däremot råder i viss mån delade meningar
om vilken omfattning skattefusket för närvarande har och vilka
åtgärder som bör vidtagas för att komma till rätta med rådande missförhållanden.

Kooperativa förbundet framhåller att — då det gäller att bedöma angelägenheten
av motåtgärder — man inte enbart bör se det hela som en statsfinansiell
fråga. Helt allmänt kan pekas på frågans vikt för strävandena
efter en rättvis fördelning av skattebördan mellan olika medborgare och
samhällsklasser och dess betydelse för den allmänna rättsmoialen. Häi till
kommer, framhåller förbundet, emellertid vissa speciella synpunkter, som
kanske kan anses ligga något vid sidan om, men som likväl bör beaktas i
detta sammanhang. Förbundet fortsätter.

Förbundet syftar här på sådana företeelser inom näringslivet som att en
säljare i försäljningsbefrämjande syfte vidtager åtgärder för att underlätta
och bereda mark för skattefusk från köparens sida. Även företag, som för
egen del icke vill ge sig in på skattefusk, drar sig ofta icke för eller känner sig
mer eller mindre tvingade att tillmötesgå önskemål från köpares sida om utfärdande
av proformafakturor, oriktig rubricering i fakturor eller liknande
vid äventyr att köparen eljest är förlorad som kund. Det bör ur olika
synpunkter och inte minst för näringslivets egen del vara ytterst angeläget
att tendenser av detta slag motarbetas.

Enligt förbundets mening är det inte praktiskt möjligt att skapa en så
fullständig kontrollapparat, att alla manipulationer i skatteundandragande
syfte kan'' uppspåras och beivras. För att slävja skattefusket är det därför
minst lika viktigt att den allt övervägande delen av skattebetalarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

vare sig dessa är löntagare, näringsidkare eller tillhör en annan inkomstklass,
är inställda på att lojalt och riktigt fullgöra sin deklarationsplikt.
Förbundet fortsätter.

Det under och efter kriget höjda skattetrycket har utsatt den allmänna
deklarationsmoralen för hårda påfrestningar och det är icke ägnat att förvåna
att den på åtskilliga håll sviktat och undergrävts. Icke minst har dessa
påfrestningar resulterat i ett markerat motsatsförhållande mellan skattemyndigheter
och skattebetalare. Här skall icke göras något försök att närmare
undersöka vems skulden härtill är. Det må dock framhållas att åtskilliga
yttranden från näringsorganisationer och andra företrädare för
skattebetalare mången gång präglats av en viss negativ inställning även till
av statsmakterna redan fattade beslut om skatteuttag och att gemene man
härigenom lätt bibringats den uppfattningen att skattemyndigheten är eu
motståndare, vars bekämpande ur näringslivets synpunkt är vällovligt. Å
andra sidan kan icke statsmakterna, vare sig det gäller den enskilda företrädaren
för skattemyndigheterna eller de lagstiftande organen, fritas från
sin del av skulden till det rådande bistra skatteklimatet. I många fall har
taxeringstjänstemäns bristande smidighet i uppträdande och benägenhet att
betrakta varje deklarant som presumtiv falskdeklarant väckt ovilja. Mången
gång har man tyckt sig spåra en viss tröghet hos statsmakterna — möjligen
beroende av att de rent fiskala intressena överbetonas — att rätta till
bestämmelser, som strider mot vad som anses vara materiellt riktigt och
rättvist, under det att skattedomstolars utslag, som gått skattemyndigheterna
emot, ofta och snabbt föranlett ny lagstiftning. Det är vanskligt att försöka
bedöma vad som kan och bör göras för att förbättra deklarationsmoralen
och för att i görligaste mån undanröja onödiga friktioner mellan
skattebetalare och skattemyndigheter. Det torde dock stå klart att åtgärder
av detta slag är ett viktigt led i kampen mot skattefusket och att åtskilligt
kan göras genom gemensamma ansträngningar av myndigheter och näringsorganisationer.

Enligt förbundets mening bör en mycket väsentlig del av kontrollarbetet
utföras på taxeringsnämndsstadiet eller i mycket nära anslutning härtill.
Utredningen har, framhåller förbundet, lagt tyngdpunkten på en förstärkning
av de personella resurserna på revisionsdetaljerna och taxeringssektionens
allmänna detaljer. Förbundet vill ifrågasätta om icke en del av denna
personalförstärkning i stället borde tillföras taxeringsassistentorganisalionen
för att därigenom möjliggöra en verkligt effektiv granskning av deklarationsmaterialet
på taxeringsnämndsstadiet. Härigenom borde den kvalificerade
revisionspersonalen i större utsträckning få tid för de mer krävande
och svårare uppgifterna att komma till rätta med det organiserade
skattefusket.

Från organisationerna på näringslivets område framhålles att skattemoralen
inte är sämre bland näringsidkare än bland andra grupper av skattskyldiga.
Organisationerna delar utredningens åsikt att medvetet skattefusk
måste effektivt bekämpas. Lantbrukets skattedelegation har emellertid
den uppfattningen att en stor del av de felaktigheter, som rubriceras
som skattefusk, beror mera på okunnighet om gällande taxeringsregler
än på medvetna skattefuskåtgärder. I dessa fall synes upplysning vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

av större betydelse än taxeringskontroll. Enligt delegationens mening bör
därför från statens sida vidtagas positiva åtgärder för spridande av saklig
upplysning i taxeringsfrågor. För närvarande synes praktiskt taget inte
någon sådan verksamhet bedrivas. I detta avseende söker näringslivets organisationer
lämna de skattskyldiga vägledning och hjälp på olika sätt, genom
upplysande artiklar, föredragsverksamhet och kurser, broschyrer och
andra handledningar samt genom konsultativ rådgivning till enskilda skattskyldiga.
Utredningen har enligt delegationens mening i alltför ringa utsträckning
beaktat denna fråga. Delegationen fortsätter.

De exempel på skattefuskmetoder, som utredningen lämnat, visar visserligen
att dessa metoder i det enskilda fallet kan vara nog så raffinerade.
Exemplen ger emellertid inte alls någon upplysning om frekvensen av dessa
fall. Den tillgängliga statistiken över resultatet av de under 1958 och
1959 verkställa taxeringsrevisionerna visar knappast heller att skattefusket
beloppsmässigt sett skulle vara särskilt stort, trots att man får antaga att
de utförda taxeringsrevisionerna inriktats på särskilt misstänkta fall av
underdeklaration. Skulle sistnämnda antagande inte vara riktigt, synes en
allvarlig misshushållning med de tillgängliga kvalificerade personella resurserna
föreligga.

Liknande synpunkter anföres av Svenska företagares riksförbund.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att ju högre skattetrycket blir,
desto viktigare blir kontrollen. Sveriges hantverks- och industriorganisation
betonar att ju mera taxeringsmyndigheternas befogenheter ökas, desto
viktigare är det att dessa befogenheter utövas på rätt sätt. De mindre företagarna
av typen hantverk och småindustri befinner sig ofta i en svår situation
i fråga om handhavandet av redovisningen. Det praktiska arbetet i rörelsen
kräver, framhåller organisationen, i allmänhet full arbetsinsats och
därutöver får företagaren ofta på kvällstid utföra det med rörelsen sammanhängande
bokföringsarbetet. Förståelsen för redovisningsfrågor är icke
sällan bristfällig och fel begås många gånger på grund av ren okunnighet.
Det är, enligt organisationen, av yttersta vikt, att de befattningshavare, som
skall handha taxeringskontrollen såväl i första instans som på taxeringssektionen,
är omdömesgilla och kvalificerade för sin uppgift.

Svensk industriförening håller för sannolikt att procenten av skattefuskande
medborgare under årens lopp hållit sig ganska konstant. De alltmer
finslipade kontrollmetoderna har enligt föreningens mening bidragit till att
avslöja flera skattefuskare än tidigare, och detta förhållande kan skenbart
ingiva föreställningen att skattefusket relativt sett ökar i vårt samhälle.
Enligt föreningens uppfattning har antalet skattefuskare bland företagare
gått ned, bl. a. därför att under efterkrigsåren förekommande näringsidkare
av typen »företagare med kontoret på fickan» försvunnit, medan skattefusket
ökat bland löntagarna. Föreningen fortsätter.

Föreningen kan redovisa ett stigande antal rapporter från industriidkare
utvisande att vid anställning av yrkesfolk för tillfälliga arbeten på lördagar,
då övertid fått tas i anspråk på grund av toppbelastning i produktionen, än
den ene än den andre förklarar att förutsättningen för detta lördagsarbetes ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

förande är den, att den utbetalda löneersättningen icke anmäles för beskattning
eller att källskatt dragés. När vederbörande företagare vägrar att acceptera
dylika förslag, blir svaret regelmässigt, att »då kan man ta jobb hos någon
privatperson som bygger». Byggnadsverksamheten på egnahemsområdet
är som bekant livlig liksom även ifråga om sportstugor och weekendställen.
Denna inställning har synbarligen genom de ökade möjligheter till extraförtjänster
som en rikligare fritid erbjuder löntagarna ökat skattefuskarnas antal
bland dessa, samtidigt som sådant fusk bland näringsidkarna uppenbarligen
enligt ovan angivna skäl minskat.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges redareförening.

Landsorganisationen framhåller att — även om det torde vara uppenbart,
att de ökade skatteintäkter för stat och kommun, som med säkerhet blir
följden av den förbättrade skattekontrollen, kommer att bli större än kostnaden
att genomföra utredningens förslag — detta dock ej får vara det avgörande
skälet för ett genomförande eller ej av förslagen. Stora grupper av
löntagare torde, framhåller organisationen, betrakta näringsidkare och därmed
jämställda skattskyldiga som inkomsttagare, vilka taxeringsmyndigheterna
inte kan granska på samma rigorösa sätt som löntagare. Det är därför
av största vikt — inte minst av psykologiska skäl — att möjligheten att
skattefuska reduceras så långt det över huvud taget är möjligt för alla
inkomsttagare och förmögenhetsägare. Genom att utredningens förslag även
kommer att medföra ökad kontroll av löntagarnas inkomster, torde, enligt
organisationens mening, ingen kunna finna invändningar mot de av utredningen
föreslagna ökade möjligheterna till taxeringsrevision liksom till de
vidgade befogenheterna för taxeringsmyndigheterna.

Den av utredningen föreslagna effektiviseringen av taxeringskontrollen
bör enligt landsorganisationens uppfattning närmast betraktas som ett minimiförslag,
som — sedan tillräcklig erfarenhet vunnits under några år —
i vissa delar kan behöva kompletteras med ändringar och tillägg till taxeringsförordningen
liksom med personalförstärkningar på behövliga avsnitt
i taxeringsorganisationen. Därefter anföres.

Med hänsyn till nödvändigheten av att utbilda den för den förstärkta organisationen
erforderliga personalen är det förklarligt, att utredningen stannat
för en successiv utbyggnad under en fyraårsperiod av taxeringsorganisationen,
även om det varit önskvärt att denna utbyggnad skett i snabbare
takt LO anser, att allt bör göras för att åtminstone under den föreslagna
fyraårsperioden få utredningens förslag i organisatoriska hänseenden genomförda.
Detta betyder, att lönesättningen för den kvalificerade personalen
bör vara sådan, att kompetenta och för ifrågavarande arbetsuppgifter
lämpliga personer kommer att söka dessa tjänster.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att taxeringskontrollen
ständigt bör vara utformad med hänsyn till det aktuella skattesystemet. Enligt
organisationens mening bör större tonvikt läggas på indirekt beskattning.
Taxeringskontrollutredningens förslag till utbyggnad av kontrollapparaten
finner organisationen motiverat under förutsättning att skattesystemet
reformeras redan de närmaste åren i sådan riktning att fuskmöjligheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

minskas. Om så inte blir fallet kan frågan om en kraftigare utbyggnad än
som nu föreslås bli aktuell.

Även enligt Sveriges akademikers centralorganisation måste en fortsatt
omläggning av skattesystemet i samma riktning som skedde genom omsättningsskattens
införande, d. v. s. i riktning mot beskattning av konsumtionen
i stället för beskattning av inkomsten, betraktas som den centrala åtgärden
mot skatteflykten. Det sagda utesluter enligt organisationens mening självfallet
icke en effektivisering av den nuvarande skattekontrollen så länge nuvarande
skattesystem består. Organisationen yttrar vidare.

Utredningen har i sina förslag lagt tyngdpunkten på en utökad taxeringskontroll
inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer och taxeringssektionernas
allmänna detaljer. Det är emellertid minst lika angeläget att taxeringen i
första instans — taxeringsnämnderna — göres effektiv. Det är av väsentligt
intresse för de skattskyldiga att taxeringarna i denna instans i så stor
utsträckning som möjligt blir definitiva och att den erforderliga kontrollen
såvitt möjligt sker innan taxeringen fastställes. SACO vill därför föreslå,
att utredningens förslag överarbetas på denna punkt i syfte att i första
hand öka och utbygga taxeringsassistentorganisationen.

Riksskattenämnden framhåller att det för bedömning av den nuvarande
skattekontrollens effektivitet hade, såsom utredningen anför, varit av stort
värde om man med någorlunda exakthet hade kunnat beräkna och klarlägga
skattefuskets nuvarande omfattning. Då detta icke har bedömts möjligt,
har utredningen enligt riksskattenämndens mening fullt riktigt byggt sina
bedömanden därom på de erfarenheter, som vunnits i det praktiska taxeringsarbetet.
Riksskattenämnden understryker utredningens uppfattning att
skattefusket icke kan hänföras till viss bestämd eller vissa bestämda kategorier
skattskyldiga utan att skattefusk erfarenhetsmässigt förekommer
inom alla samhälls- och yrkesgrupper. Vad beträffar möjligheterna till skattefusk
bör man därför icke draga någon bestämd gräns mellan rörelseidkare,
jordbrukare och fria yrkesutövare å den ena sidan och löntagare å den
andra sidan. Därefter anföres.

Enligt riksskattenämndens erfarenhet är det otvivelaktigt så att vissa
grupper av löntagare såsom t. ex. målare, byggnadsarbetare, murare, bilreparatörer,
i hemhjälp sysselsatta m. fl. ha större möjligheter till skattefusk
än andra grupper av löntagare såsom t. ex. flertalet industriarbetare och
tjänstemän, vilka ofta icke alls ha några möjligheter i den vägen. Inom förstnämnda
kategorier lära möjligheterna att underlåta att deklarera extrainkomster
vara betydande. Riksskattenämnden vill peka på t. ex. de möjligheter
härutinnan, som föreligga för dem som syssla med underhållsarbeten
på schablontaxerade egnahemsfastigheter och vid reparation av privatbilar.
Icke minst torde införandet av femdagars arbetsvecka medföra ökade
möjligheter att på fritid bedriva extra arbete med svårkontrollerbara inkomster.
Med ovanstående vill riksskattenämnden emellertid självfallet
icke ha sagt att icke möjligheterna till skatteundandragande, såvitt angår
mera betydande belopp, är väsentligt större för företagare än för anställda.

Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning alt effektiviscringen
av taxeringskontrollen beträffande såväl inkomst- som varubeskattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

främst bör inriktas på näringsidkare och därmed jämställda skattskyldiga,
vilka — i motsats till de rena löntagarna — i regel är i besittning av kontrollmaterial
i form av räkenskaper, anteckningar eller dylikt, som möjliggör
kontroll — genom taxeringsrevision — såväl av deras egen som av andra
liknande skattskyldigas och som en följd härav även löntagarnas taxeringar.
Härigenom skulle uppnås en förbättrad taxeringskontroll beträffande
de flesta kategorier skattskyldiga.

Kammarrätten säger sig kunna i princip instämma i att behov föreligger
av förstärkning av taxeringsorganisationen, men anser sig i detta sammanhang
böra påpeka att personalförstärkningen är påkallad av utformningen
av det nuvarande skattesystemet. Kammarrätten erinrar om den pågående
översynen av skattesystemet och ifrågasätter om inte med hänsyn därtill
viss försiktighet bör iakttagas vid den fortsatta utbyggnaden av taxeringsorganisationen.
Kammarrätten tillägger.

Då näringsidkarna och därmed jämställda skattskyldiga i regel äro i besittning
av bokföringsmaterial, som normalt erbjuder goda kontrollmöjligheter
såväl beträffande vederbörande skattskyldigs egen taxering som i fråga
om andra liknande skattskyldigas och löntagares taxeringar anser kammarrätten
vidare att utredningens förslag till effektivisering av framför allt
taxeringsrevisionen kan bliva ett värdefullt medel för kontroll av icke endast
näringsidkarnas utan även löntagarnas självdeklarationer.

Socialförsäkringens administrationsnämnd framhåller att beräkningen av
såväl förmåner från som avgifter till socialförsäkringen i många fall är beroende
av de åsatta inkomsttaxeringarna. Dessas riktighet är sålunda av
stor betydelse jämväl för socialförsäkringen. Det är därför även ur socialförsäkringssynpunkt
i hög grad önskvärt att taxeringskontrollen är effektiv.
De av utredningen framlagda förslagen synes enligt nämndens mening väl
ägnade att åstadkomma förbättring av nämnda kontroll.

Från länsstyrelsernas sida uttalas allmänt att tillskapandet av taxeringsassistentorganisationen
medfört en effektivare taxering men att ytterligare
åtgärder är erforderliga för att nå en tillfredsställande taxeringskontroll.
Många länsstyrelser beto*ar dock att utbyggnaden med hänsyn till svårigheterna
att erhålla lämplig och välutbildad personal inte får ske alltför
snabbt.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att en effektivare taxeringskontroll
är nödvändig för att man skall kunna nå fram till en riktigare och
rättvisare taxering än vad nu är fallet. De av utredningen föreslagna åtgärderna
för en effektivisering av taxeringskontrollen är i sina huvuddrag rationella
och riktiga och kan i stora delar tillstyrkas. Länsstyrelsen instämmer
helt med utredningen om att en effektivisering av taxeringskontrollen
främst bör syfta till att öka möjligheterna att verkställa taxeringsrevision.
Länsstyrelsen är även ense med utredningen om att man bör söka åstadkomma
detta inte bara genom att öka länsstyrelsernas personella resurser utan
även genom att rationalisera arbetsmetoderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Liknande synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kopparbergs och
Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar att den hittillsvarande ordningen
för taxering och skatteuppbörd snarast möjligt överses men har icke något
att erinra mot att i avbidan på resultatet av en sådan genomgripande omgestaltning
den nuvarande taxeringsorganisationen utbygges i huvudsak på
det sätt som taxeringskontrollutredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Blekinge län vitsordar att ett verkligt behov föreligger av
en skärpning av taxeringskontrollen och en effektivisering av kontrollapparaten.
I främsta rummet bör härvid taxeringen av näringsidkare beaktas.
Länsstyrelsen betonar att en förbättrad kontroll av sådana skattskyldigas
taxering kommer att nära nog automatiskt medföra en noggrannare tillsyn
av ett betydande antal löntagares självdeklarationer. Länsstyrelsen tillägger.

En återgång till tidigare ordning för taxering av rörelseidkare m. fl., som
är fysiska personer, dödsbon eller familjestiftelser, torde icke kunna komma
i fråga. De erfarenheter, som hittills vunnits av den nya organisationen för
taxering av sådana skattskyldiga, synes visa, att enda möjligheten till en
fortsatt förbättring av taxeringen ligger i en utbyggnad av denna organisation.
Det torde så småningom bliva ofrånkomligt, att till grund för all taxering
av inkomst och förmögenhet lägga en av statligt anställda tjänstemän
verkställd utredning, såvida icke den allmänna översyn av beskattningssystemet,
som under år 1960 anförtrotts en särskild utredning, kan ge till resultat
avsevärt förenklade former för beskattning av vissa inkomstslag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län understryker utredningens uttalande att
skattefusket icke torde vara begränsat till viss eller vissa kategorier skattskyldiga.
Såsom framhållits av utredningen förekommer skattefusk inom
alla samhälls- och yrkesgrupper. Med hänsyn till de begränsade kontrollmöjligheter,
som för närvarande står till buds beträffande vissa kategorier
skattskyldiga kan dock, enligt länsstyrelsen, med visst fog antagas, att skattefusk
förekommer i större omfattning och med större framgång bland dessa
än bland grupper, vilkas deklarationer är lättare att kontrollera.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att en effektivisering av
taxeringskontrollen ligger i de lojala skattebetalarnas intresse och länsstyrelsen
instämmer i utredningens uttalande, att en utökning av taxeringskontrollen
i första hand bör inriktas på särskilt svårkontrollerbara deklarationer.
Länsstyrelsen är vidare ense med utredningen om att detta nödvändiggör
såväl en utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen som av revisionsdetaljen
vid landskontoren.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att erfarenheterna från
1960 års taxeringsarbele ger en antydan om, att svårigheter kommer att möta
vid den fortsatta utbyggnaden, därest icke kraftiga åtgärder vidtages för
eu rationalisering av arbetet och för intensifierad och utvidgad utbildning
av landskanslister. Länsstyrelsen är helt ense med utredningen rörande metoderna
att nå detta mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län samt flera andra
länsstyrelser betonar att rättssäkerhetssynpunkterna måste hållas i förgrunden
vid utbyggnaden av taxeringsorganisationen.

DEPARTEMENTSCHEFEN

Den reform av taxeringsväsendet som beslöts år 1956 hade till målsättning
en effektivisering av taxeringsarbetet samt ett ökat rättsskydd för de
skattskyldiga. Att reformen i betydande utsträckning infriat de till densamma
knutna förväntningarna understrykes såväl av utredningen som av
ett flertal remissinstanser. Vad särskilt angår taxeringskontrollen har det
bl. a. från länsstyrelsernas sida vitsordats att den nya organisationen medfört
en avsevärd förbättring. Alltjämt torde dock, såsom utredningen funnit,
underdeklaration förekomma i en utsträckning som inte är tolerabel
varken från det allmännas synpunkt eller med hänsyn till de lojala skattebetalarna.
Vad som framkommit om effekten i detta hänseende av 1956 års
reform kan sammanfattas så, att man på ett mera verkningsfullt sätt än
tidigare kunnat bekämpa skattefusket men också att vi numera har konkreta
belägg för att detta bär en omfattning som man tidigare, i vart fall
på vissa håll, inte räknat med.

Det är av naturliga skäl inte möjligt att mera exakt ange de belopp som
genom oriktiga deklarationer undandrages det allmänna. Erfarenheterna
från taxeringsarbetet visar dock att det måste röra sig om mycket betydande
belopp. Utredningens redogörelse för resultatet av en kategoriundersökning
i Stockholms stad ger en antydan om storleksordningen av det skattesvinn
det här gäller. Undersökningen avsåg 21 stickprovsvis utvalda rörelser med
en sammanlagd deklarerad nettointäkt av 257 000 kronor; granskningen
resulterade i en fördubbling av nettointäkterna. Följande år redovisade
samma skattskyldiga själva i stort sett fördubblade inkomster jämfört med
tiden före granskningsaktionen.

Såsom påpekats från olika håll förekommer skattefusk hos löntagare
likaväl som hos rörelseidkare, jordbrukare och fria yrkesutövare. Det torde
dock knappast kunna förnekas att möjligheterna till skattefusk är avsevärt
mindre för löntagare i gemen än för andra yrkeskategorier. Skattefusket
hos löntagare möjliggöres i regel genom att arbetsgivaren inte fullgör sin
skyldighet att lämna löneuppgifter. Såsom Kooperativa förbundet framhållit
torde även de, som själva deklarerar hederligt, stundom vara benägna eller
känna sig mer eller mindre tvingade att hjälpa andra att undandra skatt
genom att lämna felaktiga uppgifter eller underlåta att fullgöra sin uppgiftsskyldighet.

En bidragande orsak till det florerande skattefusket torde vara, att man
i vida kretsar inte bedömer falskdeklaration som ett allvarligt brott. Även
i den offentliga diskussionen har, i vart fall tidigare, uttryck givits för uppfattningen,
att man kan inte bara förklara utan även försvara skattefusket

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med att skatterna är höga. Det är därför, såsom bevillningsutskottet framhöll
i sitt betänkande nr 45 till föregående års riksdag, en angelägen uppgift
att söka påverka den allmänna uppfattningen om deklarationsbrotten i
sådan riktning, att dessa i högre grad än nu framstår såsom ett allvarligt
åsidosättande av medborgerlig plikt.

Till en viss grad kan en sådan ändrad inställning, på sätt utskottet framhöll,
nås genom upplysnings- och propagandaverksamhet. Men skattebrottets
allvarliga karaktär måste även understrykas genom att sådana brott i
största möjliga utsträckning uppdagas och beivras. I propositionen nr 28
till årets riksdag har redan föreslagits en skärpning av skattestrafflagens
bestämmelser. Därutöver har förutskickats vissa åtgärder för att tillse att
åtalsanmälningar sker i större utsträckning än nu är fallet.

Den betydelsefullaste åtgärden för att förebygga att inkomster undandras
beskattning är dock, som bevillningsutskottet framhöll, att intensifiera
taxeringskontrollen. Härför erfordras en ökning av taxeringsorganisationens
personella resurser. Samtidigt bör man på allt sätt försöka tillse att tillgängliga
arbetskraft utnyttjas på ett så rationellt sätt som möjligt. Vad utredningen
föreslagit härutinnan synes i det stora hela väl ägnat att ligga
till grund för beslut av statsmakterna.

Det här anförda torde i och för sig ge svar på frågan varför det redan nu
är aktuellt att överse en organisation som beslöts år 1956 och som ännu inte
är färdigutbyggd och likväl i stort sett fungerat tillfredsställande. Jag vill ytterligare
peka på en i sammanhanget väsentlig omständighet. Såsom betonats
från näringsorganisationernas sida måste stora krav ställas på personalen
inom taxeringsorganisationen i fråga om utbildning och övriga kvalifikationer.
Trots intensifierad rekrytering och utbildning är tillgången på
sålunda kvalificerad personal begränsad. Det är därför nödvändigt att, utifrån
vunna erfarenheter, tillse att arbetet bedrives och den fortsatta utbyggnaden
sker så att personalen utnyttjas på mest effektiva sätt och att
arbetet inriktas på uppgifter, som kan förväntas ge det bästa resultatet från
kontrollsynpunkt.

I några yttranden har framhållits, att man i första hand bör inrikta sig på
att effektivisera kontrollen i första instans, d. v. s. i taxeringsnämnderna.
Jag vill med anledning härav erinra om alt tyngdpunkten i 1956 års reform
låg på att försöka förbättra taxeringsarbetet i första instans. För detta ändamål
tillskapades taxeringsassistentorganisationen. Vidare utsträcktes den tid
under vilken ordförandena och övriga funktionärer kunde ägna sig åt kontrollarbetet.
I sistnämnda hänseende torde man år 1956 ha gått så långt som
överhuvud är möjligt med hänsyn till den nuvarande uppbördsorganisationen.
Vad åter angår assistentorganisationen torde det nu föreliggande förslaget
innebära en betydande effektivisering. Samtidigt ökas möjligheterna
att snabbt få organisationen färdigutbyggd.

Några remissinstanser har framhållit önskvärdheten av en övergång till
ett skattesystem med tyngdpunkten mera lagd på indirekta skatter. Som
bekant pågår en allmän översyn av skattesystemet, varvid eu av huvudupp 3

Bihang till riksdagens protokoll 1001. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

gifterna är att undersöka möjligheterna för en omläggning i sådan riktning.
Det måste emellertid dröja åtskillig tid, innan denna översyn kan resultera
i konkreta reformer. Vi måste därför anpassa kontrollapparaten till det nuvarande
skattesystemet. Jag vill tillika understryka, att hur skattesystemet
i en framtid än kommer att utformas, en omfattande skattekontroll blir
nödvändig. Det finns således ingen anledning antaga, att taxeringsorganisationen
efter den utbyggnad, varom nu kan bli fråga, i framtiden skulle visa
sig vara för stort tilltagen.

Jag delar utredningens mening, att en effektivisering av taxeringskontrollen
i dagens läge främst bör syfta till att öka möjligheterna att verkställa
taxeringsrevision. En skärpt kontroll av företagargrupperna innebär,
som utredningen framhåller, att möjligheterna till en effektiv taxeringskontroll
av samtliga kategorier skattskyldiga vidgas. Beträffande förslagets
olika detaljer skall jag återkomma i det följande, därvid även organisationsnämndens
förslag till personalorganisation för taxeringsavdelningarnas
allmänna detaljer och prövningsnämndernas kanslier skall upptagas till
behandling.

Det förslag till omorganisation som nu framlägges berör inte överståthållarämbetets
skatteavdelning. Organisationen av sistnämnda avdelning
är emellertid sedan år 1959 under utredning, och jag utgår från att denna
utredning kommer att slutföras snarast möjligt och föreligga senast under
år 1962.

Oavsett personalresurserna kan en taxeringskontroll inte bli effektiv, om
taxeringsmyndigheterna inte har tillräckliga befogenheter för att fullgöra
sina uppgifter. Genom beslut av 1955 års riksdag infördes åtskilliga bestämmelser
i taxeringsförordningen med syfte att åstadkomma en effektivare
taxeringskontroll. Bestämmelserna innefattade en vidgad uppgiftsskyldighet
samt ökade befogenheter för taxeringsmyndigheterna, främst i samband
med taxeringsrevision. Då den nya taxeringsförordningen antogs år 1956,
vidtogs ytterligare ändringar av bestämmelserna i samma syfte under samtidigt
hänsynstagande till de skattskyldigas krav på rättsskydd. Redan i
prop. 160 till 1955 års riksdag förutskickades att man borde överväga
att införa någon motsvarighet till de straffprocessuella tvångsmedlen beslag
och husrannsakan för det fall då handlingar inte frivilligt ställdes till
förfogande för taxeringsrevision. Förslag till lag om handräckning vid taxeringsrevision
har i enlighet härmed genom prop. 62 förelagts årets riksdag.

Även taxeringsförordningens bestämmelser om uppgiftsskyldighet och om
taxeringsmyndigheternas befogenheter bör överses i detta sammanhang mot
bakgrunden av de erfarenheter som hittills vunnits vid tillämpningen, därvid
såväl kooitrollsynpunkter som rättssäkerhetssynpunkter måste beaktas.
Beträffande de olika ändringsförslag som utredningen framlagt i detta hänseende
skall jag återkomma i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

III. Taxeringsorganisationen

NUVARANDE ORGANISATION I HUVUDDRAG
Landskontorens organisation i stort

Länsstyrelsen består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret.
Inom landskontoret, vars chef är landskamreraren, handlägges ärenden angående
taxeringsväsendet samt beskattningsväsendet i övrigt. Landskontoret
är indelat i tre sektioner, nämligen kameralsektion, taxeringssektion och
uppbördssektion. Sektionerna är uppdelade i olika arbetsdetaljer. Sålunda
hör till kameralsektionen som en särskild arbetsdetalj prövningsnämndens
kansli. Taxeringssektionen är normalt indelad i tre olika arbetsdetaljer,
nämligen »allmän detalj», »revisionsdetalj» och (från och med den 1 januari
1960) »varuskattedetalj» (varuskattekontoret). Vid landskontoret i
Göteborgs och Bohus län finnes därjämte en särskild sektion för sjömansskatteärenden
(sjömansskattekontoret).

Sektionschef för taxeringssektionen är taxeringsintendenten. Prövningsnämndens
kansli förestås i samtliga län utom Gotlands under landskamreraren
av en länsassessor. I Gotlands län är landskamreraren i egenskap av
chef för kameralsektionen även föreståndare för prövningsnämndens kansli.

Å taxeringssektionerna tjänstgör — förutom taxeringsintendenter — biträdande
taxeringsintendenter, länsrevisorer, förste taxeringsinspektörer och
taxeringsinspektörer, förste taxeringsrevisorer och taxeringsrevisorer, förste
landskanslister och landskanslister samt biträdespersonal i olika grader.
Till taxeringssektionerna hör även taxeringsassistenterna, ehuru de är lokalt
placerade hos de lokala skattemyndigheterna.

Å prövningsnämndernas kanslier tjänstgör — förutom vederbörande föreståndare
-— länsnotarier, förste landskanslister och landskanslister samt
biträdespersonal i olika grader.

Enligt 49 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)
fordras för behörighet till tjänst som landskamrerare eller sådan länsassessor,
som har att förestå prövningsnämndens kansli, att ha avlagt juris
kandidatexamen. För behörighet till tjänst som länsassessor eller förste länsnotarie
å landskontor eller till tjänst som länsnotarie å landskontor fordras
att ha avlagt antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk
examen. För behörighet till tjänst som taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent
och förste taxeringsinspektör fordras att ha avlagt antingen
juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen eller examen
vid handelshögskola. Behörighet till tjänst som länsrevisor, förste taxerimgsrevisor
och taxeringsrevisor tillkommer endast den, som avlagt examen vid
handelshögskola.

För tjänst som förste landskanslist, taxeringsassistent och landskanslist

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

finnes inga andra behörighetsvillkor föreskrivna än att vederbörande skall
ha undergått den utbildning, som Kungl Maj:t bestämmer. I regel har dessa
befattningshavare handelsgymnasium eller studentexamen.

Organisationen i personellt avseende

Fördelningen olika länsstyrelser emellan av de mera kvalificerade tjänsterna
på taxeringssektionerna och prövningsnämndernas kanslier framgår
av personalplanen för länsstyrelserna, som varje år fastställes av Kungl.
Maj :t. Beträffande organisationen hänföres länsstyrelserna till olika grupper,
grupp I—grupp V, varvid gruppen III är uppdelad på de fyra undergrupperna
A—D. Inom olika grupper (undergrupper) är organisationen i
princip lika uppbyggd. Avsteg från den principiellt lika uppbyggnaden har
emellertid skett i flera fall.

För landskontorens del hänföres de olika länsstyrelserna till följande
grupper:

grupp I länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län;

grupp II länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län;

grupp III A länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län;

grupp III B länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län;

grupp III C länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Örebro
län;

grupp III D länsstyrelserna i Södermanlands, Västmanlands och Jämtlands
län;

grupp IV länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Hallands
län; samt

grupp V länsstyrelsen i Gotlands län.

Den nu nämnda grupperingen av länsstyrelserna genomfördes genom beslut
av 1952 års riksdag.

Taxeringskontrollutredningen har i sitt betänkande gjort vissa sammanställningar
av taxeringssektionernas i länen personal den 1 januari 1960.
Dessa sammanställningar torde som Bilagor 1—5 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Till sammanställningarna lämnar taxeringskontrollutredningen följande
kommentar.

Av bilagorna 1—4 framgår närmare de olika tjänsternas fördelning på
taxeringssektionerna och prövningsnämndskanslierna i länen den 1 januari
1960. I bilagorna har även redovisats det antal befattningshavare,
som vid denna tidpunkt tjänstgjorde å sektionerna och kanslierna utöver
den fastställda personalramen antingen såsom tjänstemän å övergångsstat
eller såsom stadigvarande anställd extra personal.

Av bilagan 2 kan utläsas, att 166 av de mera kvalificerade tjänsterna inom
taxeringssektionerna eller ca 54 % av samtliga sådana tjänster utgöres av
sådan taxeringsrevisionspersonal, för vilken examen från handelshögskola
är kompetenskrav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961 37

Av den sammanlagda personalstyrkan å taxeringssektionerna, 716 tjänstemän,
utgör

61 eller 8,5 % taxeringsintendenter,

78 » 10,8 % taxeringsinspektörer,

166 » 23,2 % taxeringsrevisorer,

146 » 20,5 % landskanslister och

265 » 37,0 % biträdespersonal.

Landskanslist- och biträdespersonalen fördelar sig på de olika detaljerna
inom taxeringssektionen på sätt framgår av tabell 1 nedan.

Tabell 1

Detalj å taxeringssektionen	Landskanslistpersonal	Biträdespersonal
Antal	%	Antal	%
Allmänna detaljen..............	91	62,3	in	41,9
Revisionsdetaljen................	17	11,7	58	21,9
Varuskattekontoret .............	38	26,0	96	36j2
Summa	146	—	265	—

I fråga om prövningsnämndskanslierna fördelar sig den sammanlagda
personalstyrkan — frånsett arkiv- och expeditionsvaktspersonal — 260
tjänstemän med

28 eller 10,8 % på juristpersonal,

63 » 24,2 % på landskanslistpersonal och

169 » 65,0 % på biträdespersonal.

I bilaga 5 lämnas närmare uppgifter angående totala antalet landskanslisttjänsters
fördelning på olika sektioner inom landskontoren den 1 januari
1960. Av tabell 2 nedan framgår hur det sammanlagda antalet tjänster — i
vilket antal även inräknats stadigvarande anställd personal utom personalplanen
och personal å övergångsstat med landskanslists arbetsuppgifter —
fördelar sig i stort på de olika sektionerna inom landskontoren. I

Tabell 2

Sektion	Antal	%
Kameralsektionen ..........	147	30,5
Taxeringssektionen..........	146	30,4
Uppbördssektionen..........	188	39,1
Summa	481	—

I fråga om uppgifterna i bilagorna 1—5 må emellertid, när det gäller
landskanslist- och biträdestjänsterna, understrykas att uppgifterna avser
en bestämd tidpunkt — den 1 januari 1960 -— och att de olika tjänsternas
bundenhet till olika sektioner och arbetsdetaljer inte är så strikt som bilagorna
utvisar. I detta hänseende utmärkes de olika landskontorens organisation
merendels av en hög grad av elasticitet, vilket innebär att befattningshavarna
med hänsyn till rådande arbetsbelastning för längre eller kortare
tider flyttas inte bara mellan de olika arbetsdetaljerna inom en och
samma sektion utan även mellan sektionerna. Särskilt framträdande är
detta förhållande i fråga om landskanslistpersonal å aspirantstadiet.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Vidare må beträffande uppgifterna i bilagorna framhållas att den 1 januari
1960 ett stort antal tjänster i olika grader var obesatta, vilket sammanhängde
dels med att de tidigare innehavarna av befattningarna vunnit befordran
till nyinrättade högre tjänster i samband med den allmänna varuskattens
införande dels rekryteringssvårigheter. Det sistnämnda var förhållandet
särskilt beträffande taxeringsrevisorstjänsterna i reglerad befordringsgång
och landskanslisttjänsterna i lönegraden Ao 15. Enligt vad som
inhämtats var sålunda den 1 januari 1960 23 och den 1 juli 1960 12 taxeringsrevisorstjänster
vakanta, till vilka länsstyrelsernas antagningsnämnd
icke kunnat vid angivna tidpunkter anvisa lämpliga aspiranter, och 63
landskanslisttjänster i lönegraden Ao 15 obesatta, eftersom personal med
föreskriven kompetens (genomgången landskanslistkurs) inte fanns tillgänglig.
Av tabell 3 nedan framgår i vilken utsträckning landskanslisttjänster
i lönegraden Ao 15 varit vakanta den 1 januari ettvart av åren 1959 och
1960 vid de olika länsstyrelserna i brist på kompetenta sökande till tjänsterna.

Tabell 3

Län	Antal lands-kanslist-tjänster i Ao 15 enligt per-sonal-planen	Vakanta lands-kanslisttjänster	Län	Antal lands-kanslist-tjänster i Ao 15 enligt per-sonal-planen	Vakanta lands-kanslisttjänster
1/1 1959 antal	1/1 1960	1/1 1959 antal	1/1 1960
antal	i % av totala antalet sådana tjänster	antal	i % av totala antalet sådana tjänster
B........	10		2	20	P .....	8	3	5	62
C........	5		1	20	R ......	7	1	2	28
D........	5	2	3	60	S .....;	•7	1	1	12
E........	7	3	2	28	T ...	7		2	28
F........	7	1	3	43	U ......	5		4	80
G........	5		1	20	W ...	7	2	3	43
H........	7		1	12	X ...	7	2	5	71
I ........	2	1	2	100	Y ____	8	1
K........	5	1	1	20	Z ..	5		3	60
L........	7	3	3	43	AC ...	6		5	83
M........	14		4	29	BD ...	6	1	2	33
N........	5	4	3	60
O........	13	3	5	38	Summa	165	29	63	38

Enligt av länsstyrelserna lämnade upplysningar beräknades 3 av de 63
vakanta tjänsterna den 1 januari 1960 kunna besättas med befattningshavare
inom länsstyrelsen, som efter genomgången kurs för landskanslister
å landskontor under år 1959 eller tidigare år vunnit den erforderliga formella
kompetensen.

Arbetsuppgifterna å taxeringssektion och prövningsnämndens kansli

I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan prövningsnämndens
kansli och taxeringssektionen samt inom kansliet och sektionen må först
framhållas att enligt 12 § länsstyrelseinstruktionen å kameralsektion med
det däri ingående prövningsnämndens kansli skall bl. a. handläggas ären -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

den angående utseende av ledamöter i beskattningsnämnder och Övriga ärenden
angående taxeringsorganisationen samt ärenden, som enligt taxeringsförfattningarna
skall handläggas av prövningsnämndens kansli, samt å taxeringssektionen
skatte- och taxeringsfrågor i den mån de inte hör till annan
sektion.

Prövningsnämndens kansli har sålunda främst till uppgift ntt ombesörja
diarieföringen av besvär och framställningar till prövningsnämnden, att
vidta åtgärder för besvärens komplettering med deklarationer och taxeringslängdsutdrag,
att delge part i taxeringsmålet motpartens besvär samt yttranden,
förklaringar och påminnelser av motparten, att föranstalta om det
utredningsarbete, som erfordras för måls avgörande och som inte förebringas
av part, att handha bestyret med upprättande av föredragningspromemorior
samt med protokollföring och expedition av prövningsnämndens
beslut samt att diarieföra, delge parterna och vidareexpediera taxeringsbesvär
till kammarrätten och Kungl. Maj :t.

Normalt bedrives arbetet med förberedande till beslut av besvär och framställningar
till prövningsnämnden så att, sedan skriftväxlingen mellan parterna
avslutats, föredragningspromemorior, i regel innefattande förslag till
prövningsnämndens beslut, upprättas av föreståndaren för kansliet eller,
under dennes ledning, av å kansliet tjänstgörande länsnotarier och landskanslister
samt — undantagsvis — särskilt kvalificerad biträdespersonal.

Taxeringssektionens arbetsuppgifter anknyter till de åligganden, som åvilar
taxeringsintendenten i länet. Enligt 18 § länsstyrelseinstruktionen har
taxeringsintendenten att fullgöra vad honom enligt skatte- och taxeringsförfattningarna
åligger samt närmast under landshövdingen tillse att taxeringsarbetet
i första instans i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt
sätt. Därjämte har han att i egenskap av chef för taxeringssektionen
fullgöra de uppgifter, som enligt 19 § samma instruktion åligger varje sektionschef
inom länsstyrelsen. Taxeringsintendentens uppgifter kan sålunda
allmänt sett sammanfattas i dels sektionschefsuppgifter dels tillsynsuppgifter
beträffande taxeringsarbetet i första instans och dels uppgifter som
hänför sig till taxeringsintendentens ställning som den främste företrädaren
inom länet för det allmännas rätt i taxeringsfrågor.

Taxeringsintendentens sektionschefsuppgifter omfattar främst de rent
arbetsorganisatoriska åtgärderna inom sektionen. Han skall sålunda leda
och fördela arbetet samt utöva tillsyn över göromålen inom sektionen och
övervaka att såväl tjänstemännen inom sektionen som under länsstyrelsen
lydande tjänstemän inom sektionens verksamhetsområde — t. ex. de lokala
skattemyndigheterna i fråga om deras medverkan i taxeringsarbetet — behörigen
fullgör sina åligganden. Bland de viktigare sektionschefsuppgifterna
ingår befogenheten att i enlighet med av länsstyrelsen fastställda
allmänna föreskrifter ge närmare anvisningar angående taxcringsmålens
fördelning på olika befattningshavare, taxeringsrevisionsarbetets bedrivande
och taxeringsassistcntcrnas arbetsuppgifter under icke-taxeringsperiod.

Taxeringsintendenten har vidare att som sektionschef i enlighet med be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

stämmelsei na i länsstyrelseinstruktionen och den för länsstyrelsen gällande
arbetsordningen bereda och föredraga eller själv avgöra ärenden eller
ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna de ärenden,
som tillhör sektionen. I sistnämnda uppgifter ingår t. ex. ntt vara föredragande
i remissärenden angående lagstiftningsfrågor rörande beskattning
o. dyl., att på framställning av lokal skattemyndighet avgiva yttranden
i frågor rörande anstånd med erläggande av kvarstående skatt, att föredraga
eller själv besluta i ärenden angående vederhäftighetsbevis o. dyl. och
åsättande av särskilt värde å fast egendom enligt förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt samt att upprätta förslag till värdering av icke börsnoterade
aktier.

Som sektionschef har taxeringsintendenten slutligen att i enlighet med
bestämmelserna i 34 § länsstyrelseinstruktionen, trots att han inte är föredragande,
deltaga i handläggningen av vissa ärenden, som föredras för
landshövdingen. Enligt uttrycklig föreskrift i nämnda författningsrum skall
taxeringsintendenten sålunda med vissa närmare angivna undantag deltaga
i handläggningen av ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall
handläggas av länsstyrelsen. Det nu angivna åliggandet innebär en skyldighet
för taxeringsintendenten att deltaga i handläggningen av till kameralsektionen
hörande ärenden angående t. ex. länets indelning i taxeringsdistrikt,
utseende av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
samt bestämmandet av arvoden till olika taxeringsfunktionärer.

Taxeringsintendentens uppgift att närmast under landshövdingen tillse
att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt
sätt kan sägas avse verksamhet, som riktar sig både direkt mot de
skattskyldiga inom länet och mot de olika taxeringsfunktionärerna i första
instans. Till den verksamhet, som riktar sig direkt mot de skattskyldiga,
kan sålunda räknas taxeringsintendentens befogenhet enligt 34 § 2 mom.
taxeringsförordningen att medge anstånd med självdeklarations avlämnande
samt enligt 39, 41 och 42 §§ taxeringsförordningen att infordra kontrolluppgifter
och andra handlingar för taxeringsnämndernas arbete. Hit kan
även räknas den omfattande serviceverksamhet, som särskilt vid tidpunkterna
för självdeklarationernas avlämnande bedrives inom taxeringssektionerna
genom besvarande av förfrågningar från de skattskyldiga i deklarations-
och andra taxeringsspörsmål.

Verksamheten gentemot taxeringsfunktionärerna i första instans är reglerad
främst genom föreskrifterna i 59 § taxeringsförordningen och omfattar
bl. a. att lämna anvisningar till de lokala skattemyndigheterna angående
sorterings- och längdföringsarbetet, att ge ordförande och kronoombud erforderlig
instruktion angående taxeringsarbetets lämpliga bedrivande, innefattande
bl. a. rätt att utfärda allmänna anvisningar i detta hänseende, att
understödja nämndernas arbete genom att vid behov lämna råd, upplysningar
och annat bistånd även i enskilda taxeringsfall, att hålla uppsikt
över hur taxeringsarbetet i nämnderna bedrives och fortskrider och att det
avslutas i föreskriven tid samt att i stort leda taxeringsassistenternas arbete

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

även under taxeringsperioden. I sistnämnda hänseende må särskilt erinras
om att i flertalet län taxeringsassistenterna ålagts att under sitt arbete föra
statistik angående inom respektive rörelsedistrikt förekommande bruttovinster
inom olika branscher.

Taxeringsintendentens uppgifter som den främste företrädaren inom länet
för det allmännas rätt i taxeringsfrågor regleras främst genom bestämmelserna
i 17 § taxeringsförordningen. Enligt dessa skall taxeringsintendenten
i länet, med iakttagande av bestämmelserna i taxeringsförordningen,
bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor samt verka för att taxeringarna
blir likformiga och rättvisa. Därvid skall han i erforderlig omfattning
granska verkställda taxeringar och särskilt uppmärksamma ojämnheter
mellan taxeringarna i olika taxeringsdistrikt. Hans uppgifter i detta hänseende
kan betecknas som dels »defensiva», d. v. s. han uppträder som den
skattskyldiges motpart i de mål, där den skattskyldige själv anför besvär,
dels »offensiva», vilket innebär att taxeringsintendenten genom att själv
anföra besvär yrkar ändring i skattskyldigs taxering. I sistnämnda avseende
intar taxeringsintendenten i viss mån en dubbelställning, eftersom
han på en gång är företrädare för det allmänna såsom part och har till
uppgift att verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa, vilket
bl. a. innebär att han enligt bestämmelserna i 101 § taxeringsförordningen
ålagts att i vissa fall anföra besvär även till den skattskyldiges fördel.

I den »offensiva» verksamheten ingår främst skyldigheten att i erforderlig
omfattning eftergranska de av taxeringsnämnderna åsatta taxeringarna.
Metoderna skiftar härvidlag. Ibland granskas de olika taxeringsdistrikten
efter en på förhand uppgjord plan men understundom koncentreras
eftergranskningen till visst eller vissa taxeringsdistrikt, där det kan antagas
att taxeringsarbetet ej bedrivits på ett i allo godtagbart sätt. Allmänt
sett kan sägas att den »offensiva» verksamheten sällan sker på en slump
utan initieras genom material, upplysningar m. in., som från olika håll inkommer
till taxeringsintendenten. Detta material kan t. ex. vara

anmälningar från taxeringsnämnder och lokala skattemyndigheter om
upptäckta felaktigheter i åsatta taxeringar,

till taxeringsnämnderna för sent inkomna deklarationer och kontrolluppgifter
eller tidigare ej identifierade deklarationer och uppgifter,

anmälningar från lokala skattemyndigheter rörande skattskyldiga med
överskjutande preliminär skatt, vilkas taxeringar anses böra undersökas
(s. k. överskottsförteckningar),

anmälningar från taxeringsnämnderna angående skattskyldiga eller andra,
beträffande vilka finnes anledning anta att de gjort sig skyldiga till brott
mot skattestrafflagen eller att eftertaxering kan ifrågakomma eller beträffande
vilka taxeringsrevision anses böra äga rum,

av taxeringsintendenten i länet eller riksskattenämnden med stöd av bestämmelserna
i taxeringsförordningen infordrat kontrollmaterial,

kontrolluppgifter, vilka efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t skall
avlämnas till taxeringsmyndigheterna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

uppgifter, som genom taxeringsrevisioner hos olika skattskyldiga införskaffas
för kontroll av andra skattskyldiga.

Särskilt vad gäller rörelseidkare och andra skattskyldiga med mera invecklade
inkomst- och förmögenhetsförhållanden består den »offensiva»
verksamheten främst av taxeringsrevisioner hos berörda skattskyldiga.

Jämlikt föreskrift i 56 § taxeringsförordningen må taxeringsrevision äga
rum för kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt taxeringsförordningen
riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att bereda beskattningsmyndighet
upplysning till ledning vid beslut om taxering eller
eftertaxering. Enligt 57 § taxeringsförordningen skall beslut om taxeringsrevision
meddelas av taxeringsintendenten i länet, d. v. s. taxeringssektionens
chef. Revisionen skall verkställas antingen av taxeringsintendenten själv
eller av tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrar revisionens verkställande.
Taxeringsrevision kan även uppdras åt annan i bokföring och
taxering sakkunnig person men denne skall ha godkänts av länsstyrelsen.
Enligt 14 § taxeringskungörelsen skall taxeringsintendenten tillse att den
som utses att verkställa taxeringsrevision väl lämpar sig för detta uppdrag.
För honom skall utfärdas skriftligt förordnande, vilket även skall innehålla
erinran om vikten av att stadgad tystnadsplikt noggrant iakttages.

Normalt verkställes taxeringsrevisionerna av tjänstemännen inom taxeringssektionens
revisionsdetalj (länsrevisorer och taxeringsrevisorer samt
undantagsvis av landskanslister) eller av taxeringsassistenterna eller av
kommunalt anställda taxeringsrevisorer.

Det bör understrykas att taxeringsrevisioner inte endast förekommer i
den verksamhet, som förut betecknats som »offensiv» utan även — och
detta i mycket stor utsträckning — i den mera »defensiva» granskning av
åsatta taxeringar, som sker i samband med att taxeringsintendenten såsom
den skattskyldiges motpart yttrar sig över av denne anförda besvär. I sistnämnda
fall utgör taxeringsrevisionen främst en kontroll över hur deklarationsskyldigheten
fullgjorts men innebär även verkställandet av en mera
ingående utredning från det allmännas sida i den aktuella taxeringsfrågan.

Ett viktigt led i taxeringsintendentens uppgifter som det allmännas företrädare
i taxeringsfrågor är slutligen även hans skyldigheter enligt 118 §
taxeringsförordningen att då anledning förekommer att brott mot skattestrafflagen
förövats göra anmälan därom till åklagare, enligt 122 § taxeringsförordningen
att göra anmälan till åklagare vid deklarationsförsummelser
och underlåtenhet att avge kontrolluppgifter och enligt 124 § taxeringsförordningen
att göra anmälan till länsstyrelsen om uttagande av vite,
som förelagts enligt föreskrifterna i taxeringsförordningen.

Såsom tidigare nämnts biträdes taxeringsintendenterna i sina ifrågavarande
arbetsuppgifter av biträdande taxeringsintendenter, länsrevisorer,
taxeringsinspektörer, taxeringsrevisorer, landskanslister, taxeringsassistenter
och personal i biträdesgraderna. Beträffande arbetsfördelningen mellan
de kvalificerade befattningshavarna är vissa bestämmelser meddelade i 21 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

länsstyrelseinstruktionen. Enligt dessa åligger det biträdande taxeringsintendent,
förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör bl. a. att enligt
fördelning i överensstämmelse med av länsstyrelsen fastställda allmänna
föreskrifter och taxeringsintendentens närmare anvisningar beträffande
vissa mål eller ärenden eller vissa grupper av mål eller ärenden fullgöra vad
enligt skatte- och taxeringsförfattningarna eller eljest meddelade bestämmelser
ankommer på taxeringsintendent. Åt länsrevisor och förste taxeringsrevisor
kan även uppdragas att fullgöra taxeringsintendentsgöromål, när deras
arbetsförhållanden så medgiver. Det har särskilt utsagts att taxeringsintendenten
skall pröva huruvida uppdrag för länsrevisor, förste taxeringsinspektör,
förste taxeringsrevisor eller taxeringsinspektör även skall omfatta
förande av talan i kammarrätten eller hos Kungl. Maj :t.

Länsrevisorn åligger enligt samma bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen
att verkställa taxeringsrevision ävensom att enligt av länsstyrelsen
meddelade allmänna föreskrifter och taxeringsintendentens närmare anvisningar
dels leda och fördela arbetet inom taxeringssektionens revisionsdetalj
dels deltaga i de å taxeringssektionen förekommande göromålen.

I fråga om övriga kvalificerade befattningshavares arbetsuppgifter har
utsagts alt den biträdande taxeringsintendent, som Kungl. Maj:t bestämmer,
under taxeringsintendenten i länet skall förestå varuskattekontoret
ävensom att förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör har att enligt
taxeringsintendentens närmare anvisningar samt förste taxeringsrevisor
och taxeringsrevisor enligt länsrevisorns närmare bestämmande deltaga i
de å sektionen förekommande göromålen, allt dock enligt av länsstyrelsen
meddelade föreskrifter.

Enligt 21 § 2 mom. instruktionen kan taxeringsintendenten, när han finner
skäl därtill, överta handläggningen av mål eller ärende, som enligt vad
nyss sagts skolat ankomma på annan tjänsteman. På taxeringsintendentens
prövning i varje särskilt fall skall bero huruvida mål eller ärende från det
allmännas sida skall fullföljas till kammarrätten eller Kungl. Maj:t.

Den förut nämnda befogenheten att till annan befattningshavare å taxeringssektionen
överflytta taxeringsintendentens göromål i fråga om bevakandet
av det allmännas rätt i taxeringsfrågor har sedan den nya taxeringsförordningens
tillkomst utnyttjats i stor utsträckning. Taxeringskontrollutredningen
har gjort en sammanställning som visar i vilken utsträckning
länsstyrelserna under år 1959 utnyttjat ifrågavarande befogenhet. Denna
sammanställning torde som Bilaga 6 få fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag. Uppgifterna i bilagan är beträffande andra befattningshavare
än biträdande taxeringsintendenter sammanställda i tabell 4.

Vad slutligen angår den övriga personalen å taxeringssektionen åligger
det i enlighet med föreskrifterna i 23 § länsstyrelseinstruktionen förste landskanslist
att som arbetsledare efter sektionschefens närmare anvisningar leda
och fördela honom underställd personals arbete, att vara föredragande och
att efter sektionschefens föreskrifter deltaga i övriga förekommande göromål.
Landskanslisterna har motsvarande arbetsuppgifter men får fungera som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Tabell 4

Befattningshavare	Totala antalet befattnings-havare	Antai befatt-ningshavare med taxerings-intendents-göromål	Antal års-arbetskrafter med taxerings-intendents-göromål
Länsrevisor Ao 26............	24	19	11,0
Förste taxeringsinspektör Ao 23.......	‘27	22	18,7
Förste taxeringsrevisor Ao 23............	*25	12	4,9
Förste taxeringsinspektör Ao 21.......	25	15	11,8
Förste taxeringsrevisor Ao 21......	2 37	1	0,1
Taxeringsinspektör Ao, Ae 19............	26	4	3,3

1 Taxeringsinspektör å övergångsstat häri inräknad.
s Tjänster inrättade i anledning av allmänna varuskatten frånräknade.

arbetsledare och föredragande först efter länsstyrelsens särskilda förordnande.
Biträdespersonalen skall i enlighet med vad som stadgas i länsstyrelsens
arbetsordning eller i övrigt lämnade föreskrifter deltaga i förekommande
göromål.

Beträffande prövningsnämndskansliernas och taxeringssektionernas arbetsuppgifter
har taxeringskontrollutredningen sammanställt visst statistiskt
material. Beträffande dessa statistiska uppgifter torde få hänvisas till s. 44—
48 i betänkandet och till där åberopade till betänkandet fogade bilagor.

Taxeringsdistrikt och taxeringsnämnder

Enligt 1956 års taxeringsförordning skall för den årliga taxeringens
behöriga verkställande inom varje län finnas inrättade lokala och särskilda
taxeringsdistrikt. Inom dessa distrikt åsättes taxering av lokal respektive
särskild taxeringsnämnd. I Stockholms stad skall därjämte årligen förordnas
en taxeringsnämnd med uppgift bl. a. att såsom en för riket gemensam
taxeringsnämnd verkställa taxering av skattskyldiga, som saknar hemortskommun
i riket m. fl.

Lokalt taxeringsdistrikt utgöres av kommun eller del av kommun. Om
särskilda skäl föreligger därtill, får emellertid två eller flera kommuner
sammanföras till ett lokalt taxeringsdistrikt. Lokal taxeringsnämnd skall
taxera alla skattskyldiga, som inte skall taxeras av särskild taxeringsnämnd
eller den gemensamma taxeringsnämnden.

De särskilda taxering sdistrikten är av två slag. Inom varje fögderi och
stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas minst ett särskilt taxeringsdistrikt,
inom vilket särskild taxeringsnämnd skall taxera alla fysiska
personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden
med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest är av mera invecklad beskaffenhet.
Sådant särskilt taxeringsdistrikt och sådan särskild taxeringsnämnd
benämnes i fortsättningen rörelsedistrikt respektive rörelsenämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Enligt 3 § taxeringskungörelsen skall rörelsenämnd taxera dels alla skattskyldiga
med inkomst av rörelse och med inkomst av jordbruksfastighet,
för såvitt sistnämnda inkomst redovisas enligt bokföringsmässiga grunder,
dels andra skattskyldiga med mera invecklade inkomst- eller förmögenhetsförhållanden
i den utsträckning som med hänsyn till nämndens arbetsbörda
är möjlig. Skall den skattskyldige samtaxeras med make, som är
bosatt inom samma rörelsedistrikt som den skattskyldige, skall också makens
taxering ankomma på rörelsenämnd. Detsamma skall, där så anses
lämpligt, gälla även makarnas hemmavarande barn under 21 år. Enligt 16 §
1 mom. taxeringsförordningen ankommer det på lokal skattemyndighet
att efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de deklarationer
som skall behandlas av rörelsenämnd.

Inom varje län skall vidare finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt,
inom vilket särskild taxeringsnämnd skall taxera andra skattskyldiga
än fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, d. v. s. aktiebolag,
försäkringsanstalter, föreningar, sparbanker m. fl. juridiska personer. Sådant
särskilt taxeringsdistrikt och sådan särskild taxeringsnämnd benämnes
i det följande bolags- och föreningsdistrikt respektive bolags- och föreningsnämnd.

I förhållande till vad som tidigare gällt innebär den nya taxeringsförordningen,
att taxeringen av alla rörelseidkare, fria näringsutövare, jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning och andra skattskyldiga fysiska
personer med mera svårkontrollerbara deklarationer skall överflyttas till
rörelsenämnderna. Redan före den nya taxeringsförordningens tillkomst
fanns emellertid möjlighet att vid uppdelning av kommun i flera lokala
taxeringsdistrikt förordna att vid såväl taxering till inkomst och förmögenhet
beträffande viss grupp eller vissa grupper av skattskyldiga som
särskild fastighetstaxering skulle tillämpas annan indelning än vad som var
föreskrivet för taxeringen i övrigt. På sina håll utnyttjades denna möjlighet
i den formen att s. k. speciella taxeringsnämnder inrättades för taxering
av rörelseidkare, handelsresande m. fl. Dessa speciella nämnder har genom
taxeringsförordningens föreskrifter i vad avser inkomst- och förmögenhetstaxeringen
ersatts av rörelsenämnderna. Vid den särskilda fastighetstaxeringen
kvarstår emellertid fortfarande möjligheten att inom kommun inrätta
en eller flera speciella lokala taxeringsnämnder för handhavandet av
denna taxering.

Taxeringsassistenter

För att taxeringen i rörelsenämnderna skall bli så effektiv som möjligt
har rörelsenämnderna utrustats med kvalificerade och särskilt tränade biträden,
benämnda taxeringsassistenter. Dessa är heltidsanställda statliga
tjänstemän vid länsstyrelserna men placerade hos de lokala skattemyndigheterna
i de fögderier eller städer med egen uppbördsförvaltning, inom
vilka de rörelsedistrikt är belägna som taxeringsassistenterna skall biträda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Vid genomförandet av den nya organisationen med rörelsenämnder och
taxeringsassistenter förutsattes att uppbyggnaden av organisationen skulle
ske successivt. Med hänsyn till kravet på bästa möjliga personval och svårigheterna
att snabbt lösa lokalfrågan för assistenterna fixerades ej någon
tidtabell för uppbyggnaden. Genom beslut av 1957 års riksdag inrättades
50 taxeringsassistentstjänster i länen från och med budgetåret 1957/58
och därefter har för varje påföljande budgetår inrättats 50 nya tjänster.
För budgetåret 1960/61 utgör sålunda antalet inrättade taxeringsassistentstjänster
i länen sammanlagt 200. Av dessa är 161 knutna till fögderierna
och 39 till städer med egen uppbördsförvaltning. Taxeringsassistentstjänsterna
är placerade i lönegraden Ao 17.

För att vara taxeringsassistenterna behjälpliga med rutingöromål har i
samma takt som nya assistentstjänster inrättats i fögderierna häradsskrivarorganisationen
förstärkts med motsvarande antal biträdestjänster i reglerad
befordringsgång (lönegraderna Af 1 — Ae 5). Motsvarande biträdestjänster
har inrättats i de städer med egen uppbördsförvaltning, som försetts
med taxeringsassistenter. Sistnämnda biträden är kommunalt anställda.

Taxeringskonsulenter

Före den nya taxeringsförordningens ikraftträdande gällde att länsstyrelsen
skulle förordna lämplig person att för visst antal lokala taxeringsdistrikt
inom länet såsom taxeringskonsulent biträda taxeringsnämnderna
med handläggningen av mera komplicerade taxeringar. Taxeringskonsulent
skulle emellertid inte förordnas för de s. k. speciella taxeringsnämnderna,
eftersom dessa förutsattes vara så sammansatta att erforderlig sakkunskap
fanns företrädd inom nämnden. Uppdraget som taxeringskonsulent
innehades såsom bisyssla.

Taxeringskonsulentsinstitutionen avskaffades i princip genom den nya
taxeringsorganisationen och ersattes genom inrättandet av taxeringsassistentstjänsterna.
Eftersom dessa tjänster skulle inrättas successivt medgavs
länsstyrelsen genom övergångsbestämmelserna till den nya taxeringsförordningen
rätt att, så länge den avsedda indelningen av länet i rörelsedistrikt,
försedda med taxeringsassistent, inte blivit för länet i dess helhet genomförd,
förordna taxeringskonsulenter i erforderlig omfattning för verksamheten
inom de lokala taxeringsdistrikten. Länsstyrelsen ägde därjämte
enligt samma övergångsbestämmelser inrätta rörelsedistrikt enligt den nya
ordningen utan att taxeringsassistent var utsedd.

Vid 1959 års riksdag fattades beslut om införande av den allmänna varuskatten.
Enligt 27 § förordningen om allmän varuskatt skall taxering till
sådan skatt av rörelseidkare och därmed jämställda skattskyldiga verkställas
i rörelsedistrikt i samband med den årliga inkomst- och förmögenhetstaxeringen.
En nödvändig konsekvens härav har blivit att man från och med
taxeringsåret 1961 — då taxering till allmän varuskatt skall ske första

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1061

»ången _ inom hela landet måste inrätta rörelsedistrikt. Samtidigt fick

länsstyrelsen rätt att i samband med indelningen av länet i taxeringsdistrikt
förordna taxeringskonsulent med uppgift att biträda taxeringsnämnderna i
sådana rörelsedistrikt, där taxeringsassistentstjänst ännu inte finnes inrättad.

Taxeringsnämnds sammansättning

Arbetet i taxeringsnämnd ledes av en av länsstyrelsen förordnad ordförande.
Länsstyrelsen utser tillika — såvitt gäller lokala taxeringsnämnder
samt bolags- och föreningsnämnder — en person att såsom kronoombud
vara ledamot av nämnden. I rörelsenämnd finnes inte kronoombud
utan dennes arbetsuppgifter bär i sadan nämnd övertagits av taxeringsassistent
eller, om sådan tjänst inte finnes inrättad, av övergångsvis förordnad
taxeringskonsulent. Varken taxeringsassistent eller taxeringskonsulent
är emellertid ledamot av rörelsenämnden.

Övriga ledamöter i taxeringsnämnd utses genom val av fullmäktige i
vederbörande kommun. I bolags- och föreningsnämnderna väljes dock ledamöterna
av landstingskommunens förvaltningsutskott, om i bolags- och
föreningsdistriktet ingår mer än en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och
högst åtta. I rörelsenämnd skall minst en ledamot väljas för varje i rörelsedistriktet
ingående kommun och får till följd härav fler ledamöter än
åtta utses i sådan nämnd; dock får antalet valda ledamöter inte överstiga
tolv.

Arbetsuppgifterna för ordförande, kronoombud, taxeringsassistent
och taxeringskonsulent

I fråga om de arbetsuppgifter, som ankommer på ordförande i taxeringsnämnd,
lämnas närmare föreskrifter i 7 och 8 §§ taxeringsförordningen.
Skillnad göres därvid mellan å ena sidan ordförande i lokal taxeringsnämnd
och bolags- och föreningsnämnd samt å andra sidan ordförande i rörelsenämnd,
som åtnjuter biträde av taxeringsassistent eller taxeringskonsulent.
Allmänt sett är arbetsuppgifterna för ordförandena i rörelsenämnder med
taxeringsassistent mera begränsade än för ordförandena i övriga nämnder.
I rörelsenämnd med taxeringsassistent åligger det sålunda huvudsakligen
ordföranden att leda nämndens arbete, att i erforderlig utsträckning vidtaga
åtgärder för att införskaffa felande deklarationer och andra taxeringshandlingar,
att i den utsträckning som erfordras för en noggrann och tillförlitlig
taxering granska deklarationer och andra handlingar, att i den omfattning
han finner påkallat vara föredragande i nämnden samt att avge
yttrande i besvärsmål.

I övrigt ankommer bestyret med taxeringsarbetet på taxeringsassistenten.
Denne har sålunda främst att granska alla inkomna deklarationer och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

andra handlingar, att biträda ordföranden vid införskaffande av felande deklarationer,
uppgifter m. m., att med den befogenhet, som i sådant avseende
tillkommer honom, utöva kontroll över att taxeringen blir noggrann och
tillförlitlig, att föredraga deklarationerna i taxeringsnämnden i den mån
inte ordföranden gör detta själv, att upprätta förslag till de taxeringar som
skall beslutas av nämnden, att lämna ordföranden det biträde i övrigt som
av honom påkallas samt att ombesörja inom nämnden förekommande göromål
av expeditionell natur i den mån detta inte ankommer på annan.

Det har ansetts angeläget att taxeringsassistenten endast sysselsättes med
kvalificerade arbetsuppgifter. Några närmare föreskrifter om arbetsuppgifterna
för de till taxeringsassistentens förfogande ställda biträdet har
dock inte lämnats. Vanligen fördelas arbetsuppgifterna under taxeringsarbetet
mellan assistenten och biträdet på så sätt att biträdet får utföra
— förutom rena skrivgöromål — allt rutinarbete, såsom kontrollsummering
och avprickning av olika uppgifter samt enklare granskningsarbete.
Ansvaret för att biträdet utför arbetet på ett riktigt och tillförlitligt sätt
åvilar i främsta rummet taxeringsassistenten.

Taxeringsassistenten är vidare skyldig att efterkomma vad länsstyrelsen
eller taxeringsintendenten i länet föreskrivit i avseende å taxeringsarbetets
ordnande och ändamålsenliga bedrivande samt att, i den mån han därtill
förordnas, utföra taxeringsrevision. Dessa taxeringsassistentens åligganden
har sin främsta betydelse när det gäller hans arbetsuppgifter mellan taxeringsperioderna.
Eftersom taxeringsassistenten är tjänsteman vid länsstyrelsen
och i organisatoriskt hänseende underställd taxeringsintendenten,
har länsstyrelsen och under landshövdingen taxeringsintendenten möjlighet
att mellan taxeringsperioderna nyttiggöra taxeringsassistentens arbetskraft
på det sätt som bäst befinnes lämpligt med hänsyn till taxeringsarbetets
ändamålsenliga bedrivande inom länet. I detta sammanhang må framhållas
att under förarbetena till 1956 års taxeringsreform taxeringsassistentens
huvudarbetsuppgifter mellan taxeringsperioderna angavs vara att verkställa
taxeringsrevision eller andra utredningar enligt taxeringsintendentens
bestämmande.

I taxeringsnämnd, som är försedd med kronoombud, ankommer på ordföranden
i huvudsak de arbetsuppgifter, som i rörelsenämnd åvilar både
ordförande och taxeringsassistent. Kronoombudet har till huvudsaklig uppgift
att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska deklarationer och i övrigt, i den mån så anses erforderligt och ordföranden
det påkallar, biträda honom under taxeringsarbetet.

År taxeringskonsulent övergångsvis ställd till taxeringsnämnds förfogande
skall han granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar beträffande
de skattskyldiga, som hänförts till rörelsedistriktet. Han skall vara
föredragande i taxeringsnämnden, i den mån inte ordföranden anser sig
böra utföra föredragningen. Han skall vidare upprätta förslag till de taxeringar,
som skall beslutas av nämnden, och i övrigt lämna ordföranden
det biträde som av honom påkallas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Taxeringsassistent och taxeringskonsulent är, såsom nyss anförts, i motsats
till kronoombud inte ledamöter av taxeringsnämnden. De äger deltaga
i nämndens överläggningar men inte i dess beslut. Båda äger rätt att till
taxeringsnämndens protokoll få antecknat de fall, i vilka de ansett att taxering
bort åsättas annorlunda än taxeringsnämnden beslutat.

De lokala skattemyndigheternas medverkan i taxeringsarbetet

I samband med ikraftträdandet av 1956 års taxeringsförordning ålades
de lokala skattemyndigheterna betydande arbetsuppgifter beträffande taxeringsarbetet
i första instans. De lokala skattemyndigheterna skall sålunda
svara för sorteringen av inkomna deklarationer, uppgifter m. m. och därvid
efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de deklarationer,
som skall behandlas av särskild taxeringsnämnd. Vidare åligger det myndigheterna
att verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta
inte ombesörjes av länsstyrelsen, att vaka över att taxeringsassistenten
fullgör sina åligganden och tillhandahålla honom erforderlig biträdespersonal
samt att, i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver,
i övrigt medverka vid taxeringsarbetet.

Såsom tidigare anförts har häradsskrivarorganisationen i samma takt
som taxeringsassistenttjänster inrättats i fögderierna förstärkts med motsvarande
antal biträdestjänster i reglerad befordringsgång. Eftersom antalet
assistentstjänster, anknutna till fögderierna, från och med den 1 januari
1961 utgör 161, finnes sålunda vid denna tidpunkt å häradsskrivarkontoren
161 biträdestjänster i reglerad befordringsgång, avsedda som biträden
åt assistenterna. I detta sammanhang må emellertid erinras om att
i samband med införandet av den allmänna varuskatten riksdagen fattade
beslut om att i varje fögderi, där taxeringsassistent inte var förordnad,
skulle med hänsyn till det merarbete, som denna skatt beräknades medföra,
inrättas ytterligare en biträdestjänst i reglerad befordringsgång. Ifrågavarande
tjänster, vilka beräknades till 40, skulle inrättas från och med
den 1 januari 1961. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni 1960 har i fögderierna
inrättats 13 sådana tjänster.

Stad med egen uppbördsförvaitning äger att av statsmedel erhålla ersättning
för den medverkan i taxeringsarbetet, som den lokala skattemyndigheten
är skyldig lämna. Staden får på grund härav ersättning inte endast
för kostnaderna för sorteringen och längdföringen utan även för lönekostnaden
för den biträdespersonal, som ställts till taxeringsassistents förfogande.
Även expenskostnader för taxeringsassistent i stad ersättes av statsmedel,
dock inte lokalkostnader.

Kommunernas medverkan i taxeringsarbetet

Enligt föreskrift i 16 § 2 mom. taxeringsförordningen äger kommun ställa
en eller flera av kommunens tjänstemän, som av länsstyrelsen godkännes,
till förfogande för taxeringsarbetet inom kommunen för annat ändamål än

4 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

för vilket lokal skattemyndighet har att svara. I huvudsak har denna föreskrift
utnyttjats så att vissa städer tillhandahållit kommunalt anställda
taxeringsrevisorer för granskning av framför allt mera invecklade deklarationer
av rörelseidkare, fria näringsutövare m. fl. Till här ifrågavarande
kostnader utgår i regel statsbidrag med hälften av kostnaderna, därest de
av kommunen vidtagna anstalterna för taxeringsarbetet befunnits äga särskilt
värde för det allmänna [129 § 1 mom. vid 3) taxeringsförordningen].
För närvarande finnes kommunala taxeringsrevisorer anställda i 10 städer,
nämligen Borås, Eskilstuna, Gävle, Halmstad, Malmö, Hälsingborg, Norrköping,
Linköping, Uppsala och Västerås.

Tidpunkten för taxeringsarbetets avslutande i första instans

Slutligen må framhållas, att 1956 års taxeringsreform innebar att tidpunkten
för taxeringsarbetets avslutande i första instans framflyttades till den
30 juni taxeringsåret.

Beträffande taxeringsorganisationen i första instans ävensom beträffande
taxeringsassistenternas arbetsuppgifter har taxeringskontrollutredningen
sammanställt visst statistiskt material. Beträffande dessa uppgifter torde
få hänvisas till s. 21—24 i betänkandet och där åberopade till betänkandet
fogade bilagor.

Då de förslag som framlägges endast berör länsstyrelsernas organisation,
lämnas här icke någon redogörelse för organisationen av skatteavdelningen
hos överståthållarämbetet liksom ej heller för organisationen av riksskattenämnden
och mellankommunala prövningsnämnden. Sådan redogörelse
har emellertid lämnats i taxeringskontrollutredningens betänkande
(s. 48—58) till vilket torde få hänvisas. Erinras må att åt överståthållarämbetet
uppdragits att verkställa utredning angående taxeringsavdelningens
organisation. Denna utredning är ännu inte slutförd.

FÖRSLAG TILL OMORGANISATION
Taxeringen i första instans; taxeringsassistentorganisationen
Rörelsedistriktens omfattning
Taxeringskontrollutredningen

Möjligheterna att åstadkomma en effektiv taxeringskontroll genom vidgad
taxeringsrevisionsverksamhet är enligt utredningens uppfattning i hög
grad beroende av frågan om taxeringsassistenternas ställning och arbetsuppgifter.
1956 års taxeringsreform innebar i detta hänseende att taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringsassistenterna skall under den tid av året, då taxeringsarbetet i första
instans pågår — i huvudsak första halvåret — biträda de särskilda rörelsenämnderna
med granskning och föredragning av de deklarationer, som
hänförts till dessa nämnder. Under återstoden av året skall taxeringsassistentcrna
huvudsakligen sysselsättas med eftergranskning av åsatta taxeringar
och annan taxeringskontroll, varvid de i första hand avsetts skola biträda

med taxeringsrevisioner. ......

Såvitt utredningen kunnat finna har anordningen med särskilda rörelsenämnder
för taxering av rörelseidkare och därmed jämställda skattskyldiga
inneburit en betydande förbättring av taxeringen i första instans. Till
inte oväsentlig del torde detta bero på att dessa skattskyldigas deklarationer
_ genom att heltidsanställda tjänstemän fått biträda nämnderna —

kunnat bli föremål för en mera ingående och noggrannare granskning an
vad som tidigare var förhållandet. I sin tur har detta otvivelaktigt skapat
förutsättningar för både likformigare och rättvisare taxeringar.

Innan frågan om taxeringsassistentorganisationens närmare utformning
upptages till diskussion torde, framhåller utredningen, först böra fastställas
vilka skattskyldiga som i fortsättningen bör taxeras i rörelsedistrikt. Utredningen
erinrar om att enligt 3 g i taxeringskungörelsen skall rörelsenämnd i
princip verkställa taxering av alla rörelseidkare, samtliga jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning samt — i den utsträckning som med hänsyn
till nämndens arbetsbörda finnes lämpligen kunna ske — andra skattskyldiga
med mera invecklade inkomst- eller förmögenhetsförhållanden. I sistnämnda
avseende ankommer det på lokal skattemyndighet att efter anvisningar
av taxeringsintendenten i länet bestämma vilka skattskyldigas deklarationer,
som skall överlämnas från lokal nämnd till rörelsenämnd. Vanligen
synes bestämmelserna hittills ha tillämpats på sådant sätt att till rörelsenämnderna
överförts taxeringen av vissa skattskyldiga med inkomst av tjänst,
t. ex. läkare, tandläkare, advokater, arkitekter, delägare i familjebolag, handels-
och försäkringsagenter, traktor- och bilförsäljare, handelsresande samt
musiker, skådespelare och andra artister. Men det har även på sina håll
förekommit att till rörelsenämnd överförts större jordbrukare med kontantmässig
redovisning, t. ex. med åkerareal över ett visst antal hektar,
eller större förmögenhetsägare, t. ex. med förmögenheter över 150 000 kronor.

Enligt vad utredningen kunnat konstatera har bestämmelserna i 3 § taxeringskungörelsen
om överförande till rörelsenämnderna av taxeringen av
mera svårbehandlade deklarationer inte blivit konsekvent tillämpade. Med
hänsyn till att assistentorganisationen uppbyggts successivt har taxeringen
av rörelseidkare och därmed likställda alltjämt i mycket stor utsträckning
kommit att ligga kvar hos de lokala taxeringsnämnderna. Möjligheten
alt inrätta rörelsedistrikt utan laxeringsassistent har inte utnyttjats i
den utsträckning som enligt utredningen allmänt seti varit önskvärd. Men
även om rörelsedistrikt — med eller utan taxeringsassistent — inrättats i ett
län i dess helhet, visar dock en jämförelse mellan länen att betydande skilj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

aktigheter föreligger beträffande i vilken omfattning skattskyldiga förts över
till rörelsenämnderna. Medan man i vissa län till dessa nämnder även fört
över ett stort antal deklarationer från skattskyldiga med inkomst av tjänst
har i andra län sådana deklarationer kunnat överlämnas endast i ringa utsträckning
eller inte alls. Till inte oväsentlig del synes detta enligt utredningen
bero på att det enligt 3 § taxeringskungörelsen ligger helt i vederbörande
taxeringsintendents eget skön att bestämma i vilken utsträckning ett
dylikt överförande skall ske när det gäller andra skattskyldiga än sådana
med inkomst av rörelse eller med inkomst av jordbruksfastighet, som redovisas
enligt bokföringsmässiga grunder. Bestämmelserna i 3 § taxeringskungörelsen
synes också, framhålles i betänkandet, ha tolkats så att man —
även om man inrättat rörelsedistrikt i hela länet — ansett sig kunna medge
att vissa mindre rörelseidkare med relativt okomplicerad redovisning
fortfarande skall taxeras i lokal taxeringsnämnd.

Om likformigheten i taxeringen skall kunna främjas och om assistentorganisationen
skall kunna få nödvändig stadga och statsmakterna på ett
tillfredsställande sätt skall kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av organisationen -— antal tjänster, löneställning och lönekostnader m. m. —
är det enligt utredningens mening nödvändigt att man författningsmässigt
ytterligare preciserar vilka skattskyldiga som skall taxeras av rörelsenämnd.
Preciseringen bör drivas så långt som är praktiskt möjligt och så att eventuella
variationer mellan länen i detta hänseende inte kommer att påverka
organisationen i stort.

Det påpekas i betänkandet att de särskilda rörelsenämnderna inrättades
främst för taxering av alla skattskyldiga med inkomst av rörelse. På sina
håll har det emellertid, konstaterar utredningen, ifrågasatts om inte taxeringen
av vissa mindre rörelseidkare, såsom smeder, skomakare, skräddare,
sömmerskor m. fl., skulle återföras till de lokala nämnderna. Som skäl härför
har bl. a. åberopats att taxeringen av dessa skattskyldiga merendels
förutsätter en god orts- och personkännedom, som dock sällan finns representerad
inom rörelsenämnderna med hänsyn till rörelsedistriktens storlek
och reglerna om nämndernas sammansättning. 1959 års riksdags revisorer har
också — såsom framgår av den i betänkandet (s. 83—94) lämnade redogörelsen
till vilken torde fa hänvisas -— uttalat sig för att dessa skattskyldiga
skulle undantas från taxering i rörelsenämnd. Utredningen yttrar.

Utredningen är för sin del ense med förslagsställarna att en god ortsoch
personkännedom är värdefull när det gäller att åsätta en riktig och rättvis
taxering. Speciellt gäller detta t. ex. när det är fråga om att bedöma
huruvida ett vid s. k. kontantberäkning av deklaration framkommet överskott
varit tillräckligt stort för bestridande av den skattskyldiges kontanta
levnadsomkostnader. God orts- och personkännedom har emellertid inte
endast betydelse beträffande de nu nämnda mindre rörelseidkarna. Sådan
kännedom är över huvud taget nödvändig vid taxering av samtliga skattskyldiga
fysiska personer. Utredningen kan därför inte finna att det av
förslagsställarna åberopade skälet i och för sig talar för att just de ifrågavarande
rörelseidkarna skall undantas från rörelsenämnds handläggning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1061

Samma skäl kan lika gärna anföras för att alla rörelseidkares taxeringar
skall återföras till de lokala nämnderna. Utredningen ''vill dessutom framhålla
att, även om god orts- och personkännedom finns, denna endast ar en
av de många faktorer som har betydelse när det gäller att åsätta en skattskyldig
en materiellt riktig taxering. En jämförelse med ett flertal andra
skattskyldiga, som bedriver liknande verksamhet under i stort sett samma
villkor, torde i regel behöva ske för att ge taxeringsnämnden den erforderliga
vägledningen vid bedömandena av ett aktuellt fall. Möjligheterna att
göra sådana och liknande jämförelser går man ofta miste om, därest inte alla
rörelseidkare inom rörelsedistriktet kommer under nämndens handläggning.
Det är dessutom förenat med svårigheter att närmare precisera var och hur
gränsen mellan större och mindre rörelseidkare skall dragas. Att t. ex. knyta
gränsdragningen till omsättningens storlek kan enligt utredningens mening
inte anses praktiskt lämpligt bl. a. med hänsyn till att den deklarerade omsättningen
inte alltid är en riktig mätare av rörelsens omfattning och aven
därför att omsättningen kan variera från år till år. Inte heller kan man
knyta gränsdragningen till t. ex. antalet anställda, eftersom detta antal inte
alltid är avgörande för rörelsens omfattning och resultat. Såsom anförts i
olika yttranden över statsrevisorernas förslag förutsätter även bestämmelserna
om taxering till allmän varuskatt att samtliga rörelseidkare skall taxeras
i rörelsenämnd. Möjligheterna till en likformig och enhetlig taxering
samt effektiv kontroll av de varuskattepliktiga rörelseidkarna skulle avsevärt
begränsas därest den ifrågasatta gränsdragningen kom till stånd.

Utredningen anser därför att den nuvarande regeln att alla skattskyldiga
med inkomst av rörelse skall taxeras i rörelsenämnd bör bibehållas.
Någon anledning finns, enligt utredningen, inte heller att från rörelsenämnderna
undanta de deklarationer, som avgivits av jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning.

Beträffande övriga skattskyldiga föreslår utredningen, att rörelsenämnd
alltid skall handlägga deklarationer som avgivits av följande skattskyldiga
med inkomst av tjänst, nämligen

a) läkare, tandläkare och veterinärer;

b) advokater och yrkesrevisorer samt därmed likställda skattskyldiga;

c) arkitekter och därmed likställda skattskyldiga med konsulterande
verksamhet;

d) försäkringsinspektörer, försäkringsagenter och därmed likställda
skattskyldiga;

e) handelsresande, bil- och traktorförsäljare samt därmed likställda
skattskyldiga;

f) författare och konstnärer samt musiker och andra artister; ävensom

g) skattskyldiga vilka åtnjutit inkomst av tjänst på grund av delägarskap
i familjebolag.

Samtliga de nu nämnda skattskyldigas deklarationer vållar, enligt utredningen,
regelmässigt svårigheter under taxeringsarbetet på grund av antingen
att intäktsredovisningen är svårkontrollerbar eller att de skattskyldiga i
sina deklarationer framställer avdragsyrkanden av komplicerad natur. Vad
gäller de under g) nämnda skattskyldiga avser utredningen främst sådana
skattskyldiga, vilka genom eget eller anhörigs innehav av aktier kan på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

avgörande sätt reglera sin tjänsteinkomst från bolaget. Genom att dessa
skattskyldiga hänförs till rörelsedistrikt underlättas, framhålles i betänkandet,
även den nödvändiga kontakten med den bolagsnämnd, som skall handlägga
bolagets deklaration. Därefter anföres.

Liksom hittills bör emellertid finnas möjlighet för lokal skattemyndighet
att efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet till rörelsenämnd
överföra taxeringen av även andra skattskyldiga med komplicerade inkomstoch
förmögenhetsförhållanden. Av tidigare antydda skäl är det emellertid
av vikt att denna möjlighet endast utnyttjas i undantagsfall eller då så erfordras
för alt taxeringsassistentens arbetsbörda skall bli lämpligt avvägd.
Att generellt till rörelsenämnderna överföra t. ex. alla skattskyldiga jordbrukare,
vilkas jordbruksfastigheter överstiger viss areal, eller alla skattskyldiga,
vilkas förmögenheter överstiger visst belopp, bör sålunda inte
ifrågakomma. Är emellertid skattskyldigs fastighetsbilaga eller förmögenhetsredovisning
så komplicerad att det kan förutsättas att avsevärda svårigheter
kommer att uppstå för den lokala taxeringsnämnden att åsätta en riktig
taxering, bör denne — men endast denne — skattskyldiges deklaration
överlämnas till rörelsenämnden.

På rörelsenämnds handläggning bör också liksom hittills ankomma taxeringen
av den skattskyldiges make, med vilken den skattskyldige skall samtaxeras,
ävensom normalt makarnas hemmavarande barn under 21 år.

Av det ovan anförda följer även, att en rörelseidkare eller jordbrukare
med redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, som påbörjat sin verksamhet
under ett beskattningsår, vid taxeringen för detta år skall taxeras
av rörelsenämnd. När en sådan näringsidkare slutat sin förvärvsverksamhet
under ett beskattningsår, skall han när han taxeras för detta år stå kvar i
rörelsedistriktet, men nästkommande taxeringsår skall han överföras för
taxering i lokalt laxeringsdistrikt och inte, såsom skett i vissa län, stå kvar
även sistnämnda år i rörelsedistriktet. Vad nu sagts gäller givetvis även
andra skattskyldiga, som kan komma i fråga för taxering av rörelsenämnd
eller som taxerats av dylik nämnd. Någon författningsmässig reglering i
sistnämnda hänseende synes emellertid knappast erforderlig.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att bibehålla den nuvarande regeln att alla skattskyldiga
med inkomst av rörelse skall taxeras i rörelsenämnd har i regel
inte föranlett erinringar från remissinstansernas sida. Länsstyrelsen i Värmlands
län anser dock att möjlighet bör finnas för taxeringsintendenten
att från rörelsedistrikt undantaga vissa enkla företagardeklarationer (t. ex.
från skomakare och andra mindre hantverkare), som ej med hänsyn till
varuskatten måste hänföras dit.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det inte kan finnas anledning
att till rörelsenämnd hänföra t. ex. alla läkare och tandläkare, advokater
och revisorer utan avseende å deras inkomstförhållanden. Detsamma
gäller åtskilliga försäkringsagenter, handelsresande och författare. Om dylika
skattskyldiga endast har inkomst av tjänst bör de inte taxeras i särskild
nämnd.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands, Hal -

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1961 55

lands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands län samt For eninqen

Sveriges landskanslister. .... t*

Enlist överståthållarämbetets mening torde i och för sig intet vara att
erinra mot att skattskyldiga inom de av utredningen föreslagna löntagargrupperna
hänföres till rörelsenämnd; en närmare precisering av vissa av
de angivna grupperna — exempelvis »musiker och andra artister» —
dock enligt ämbetets mening vara erforderlig. Emellertid torde, framhal er
ämbetet, samtliga nu ifrågavarande skattskyldiga icke bora automatis
överföras till rörelsenämnd. Det synes nämligen tveksamt huruvida ens
större delen av här åsyftade skattskyldiga har sådan inkomst eller avdragsredovisning
som motiverar att de behandlas i rörelsenämnd. Ämbetet föreslår
att de i betänkandet angivna löntagargrupperna ävensom skattskyldiga
med större förmögenhetsinnehav angives såsom exempel på »skattskyldiga
med mera invecklade inkomst- eller förmögenhetsförhållanden». Härigenom
torde, anser ämbetet, en smidigare ordning för urvalet kunna åstadkommas,
varjämte möjlighet erbjudes att beakta lokala förhållanden.

Flera länsstyrelser, bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, framhåller svårigheterna
för den lokala skattemyndigheten att identifiera sådana skattskyldiga, vilkas
inkomst av tjänst står i samband med delägarskap i familjebolag. Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller att det är av största vikt att vid taxeringen
av nu ifrågavarande skattskyldiga kontakt förekommer mellan rörelsenämnden
och den bolagsnämnd, som skall handlägga bolagets deklaration,
enär taxeringen av huvudaktieägaren och bolaget har ett synnerligen
starkt samband. Hitintills torde sådan kontakt ha förekommit i alltför ringa
utsträckning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län kan inte finna att utredningen förebragt
övertygande motivering för att till rörelsenämnd överföra sådan skattskyldig,
som åtnjutit inkomst av tjänst på grund av delägarskap i familjebolag. Kontakten
mellan nämnderna torde i förekommande fall kunna upprätthållas
ändå. Å andra sidan bör man enligt länsstyrelsen lämna möjligheten öppen
att t. ex. genom anvisning från riksskattenämnden tillföra rörelsedistrikten
nya grupper av skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att de hittills obligatoriska grupperna
—- rörelseidkare och bokföringspliktiga jordbrukare tekniskt sett
varit lätta att skilja från det övriga materialet. Om utredningens förslag
genomföres, blir urskiljningen betydligt svårare och det kan antas, att åtskilliga
skattskyldiga, som bort taxeras av särskild nämnd, likväl av misstag
kommer all taxeras av lokal taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen förordar att reglerna om urvalet av de särskilda nämndernas
arbetsmaterial bibehålies i huvudsak oförändrade samt att de av utiedningen
angivna grupperna endast medtages i taxeringskungörelsen som en
exemplifikation över vad som bör handläggas av särskild taxeringsnämnd.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som anser det tillfyllest med ett allmänt uttalande om vilka grupper, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

vanligen bör taxeras i särskild nämnd. En fördel med att ej göra gränsdragningen
kategorisk ligger, enligt länsstyrelsen, däri, att man härigenom underlättar
för taxeringsintendenten att förse vederbörande taxeringsassistent
med optimal arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att bestämmelserna bör utformas
så att taxeringsintendenten har möjlighet att i sista hand avgöra i vilket
distrikt en viss taxering bör ske. Man bör sålunda inte öppna möjlighet för
en skattskyldig att föra taxeringsprocess enbart på den grund, att han anser
sig hava taxerats av fel taxeringsnämnd.

Flera remissinstanser uttalar sig för utredningens förslag. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Södermanlands län att förslaget att genom uppräkning
fastslå, vilka »övriga» skattskyldigas deklarationer, som bör behandlas i
rörelsenämnd, är värt allt beaktande såsom ägnat att åstadkomma likformighet
i taxeringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sig kunna biträda utredningens förslag
att i författning ytterligare precisera vilka skattskyldiga som skall taxeras
av rörelsenämnd under förutsättning att övergångsbestämmelser tillskapas,
så att inte situationen i nuläget med bristande personal ytterligare försämras.
Som ett skäl för en dylik precisering kan, enligt länsstyrelsen, anföras,
att allmänheten bör ha rätt att veta av vilken nämnd den skall taxeras.
Den av utredningen föreslagna uppräkningen synes i huvudsak lämp,
ig‘

Länsstyrelsen i Jämtlands län biträder i princip utredningens åsikt att
man i syfte att främja likformighet i taxeringen samt skapa bättre förutsättningar
för bedömande av rörelsetaxeringens fortsatta lämpliga bedrivande
borde narmare precisera vilka skattskyldigas deklarationer, som bör behandlas
i rorelsenamnd. Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid liksom
hittills få ankomma å taxeringsintendenten i länet att enligt dessa riktlinjer
ge lokal skattemyndighet anvisning om vilka skattskyldiga, som skall taxeras
i rorelsenamnd. Härigenom erhålles smidighet i rörelsenämndernas arbete
och möjlighet att beakta rådande lokala förhållanden samt att anpassa
arbetsvolymen efter taxeringsassistentens förutsättningar att fullgöra sitt
uppdrag. °

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att med hänsyn bl. a. till
svårigheten att förvärva lämpliga taxeringskonsulenter en utvidgning av
rorelsenamnds arbetsuppgifter bör genomföras successivt allteftersom assistentorganisationen
kan utbyggas.

Riksskattenämnden tillstyrker utredningens förslag om införande i taxermgskungorelsen
av preciserade bestämmelser om vilka skattskyldiga som
skall hanforas till och taxeras i rörelsedistrikt. Riksskattenämnden anser
de föreslagna preciserade bestämmelserna ändamålsenliga och finner skäl
antaga att deras införande i taxeringskungörelsen skulle komma att giva
mera stadga åt organisationen. Riksskattenämnden delar även utredningens
uppfattning att man bör bibehålla möjligheten att efter anvisningar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

taxeringsintendenten i länet till rörelsedistrikt överföra också andra skattskyldiga
med komplicerade inkomst- och förmögenhetsförhållanden; detta
torde dock, enligt nämnden, endast böra ske i undantagsfall och för att
möjliggöra en lämplig avvägning av taxeringsassistentens arbetsbörda.

Frågan om fiskarenas taxering tas upp av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Länsstyrelsen framhåller att — oavsett vilken ståndpunkt, som
intages till frågan om rörelsedistriktens bibehållande på landsbygden —
länsstyrelsen måste påyrka, att i varje fall taxeringen av fiskare får vara
kvar hos de lokala nämnderna. Vid innevarande års taxering har länsstyrelsen
icke ansett det möjligt eller lämpligt att bygga ut taxeringsorganisationen
på så sätt, att taxeringen av fiskare anförtrotts åt rörelsetaxeringsnämnder.
Några svårigheter i fråga om varuskatten har icke ansetts
uppkomma genom att fiskaretaxeringen kvarligger hos de lokala nämnderna.
Därefter anföres.

Det förhåller sig nämligen så, att fiskarena endast undantagsvis äro
skattskyldiga enligt varuskatteförordningen. Sådan fiskare, vilken blivit
registrerad såsom varuskattepliktig eller vars skattepliktiga omsättning,
inklusive egna uttag, befinnes överstiga 1 000 kronor vid den slutliga taxeringen,
kan utan svårighet överflyttas till taxering i rörelsenämnd. Att liksom
hittills låta de lokala nämnderna omhänderhava fiskaretaxeringen ger
större säkerhet för riktig och likformig taxering än att på sätt utredningen
förordat förstärka rörelsenämnderna med några sakkunniga. Anordningen
att taxera fiskarekåren i lokala nämnder har erfarenhetsmässigt fungerat
väl. Det saknas anledning att bryta med detta system. Länsstyrelsen får
sålunda påyrka, att taxering av fiskare, som icke är skattskyldig enligt förordningen
om allmän varuskatt, må verkställas av lokal taxeringsnämnd.

Länsstyrelsen betonar, att det icke brister hos taxeringsassistenterna i
fråga om deras sakkunskap beträffande tekniken för beräknandet av båtoch
manslotter vid fiskaretaxeringen; det är främst vid kontrollerandet av
vilket fiske som bedrivits, var landning av fisk ägt rum samt var de deltagande
fiskarena är bosatta, som medverkan behövs av personer med lokalkännedom.
Länsstyrelsen framhåller vidare att även den, som allenast uppburit
manslott, skall bedömas såsom rörelseidkare. Antalet rörelseidkare
kommer härigenom att omfatta en stor del av befolkningen på vissa öar.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund påpekar att fiskarenas deklarationer
tekniskt sätt är relativt enkla. Ordförandena och kronoombuden
i de lokala taxeringsnämnderna erhåller en ingående erfarenhet av kontrollen
av fiskarenas deklarationer. De blir experter i fråga om denna kontroll
på ett helt annat sätt än en taxeringsassistent, som i regel endast under
en kort tid av sin bana kommer att ägna sig åt granskning av detta
slags deklarationer. Organisationen understryker nödvändigheten av att
förfatlningsmässiga möjligheter skapas för vederbörande länsstyrelse att
från taxering i rörelsenämnd undantaga fiskare.

Kungl. Majrts proposition nr 100 år 1961

Departementschefen

Jag delar utredningens uppfattning att samtliga rörelseidkare bör hänföras
till rörelsenämnder. Möjligheterna till effektiv kontroll av varuskatten
skulle nämligen minska, om vissa rörelseidkare fördes till lokal nämnd. Ett
undantag från den här angivna huvudregeln synes dock motiverat. Med hänsyn
till vad som anförts bl. a. av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser
jag sålunda, att det bör få ankomma på taxeringsintendenten att bestämma
huvuvida inom hans län fiskarena skall hänföras till rörelsenämnder
eller till lokala taxeringsnämnder.

Till rörelsenämnder bör vidare obligatoriskt hänföras —- förutom jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning — de av utredningen under
punkterna a) — c) samt e) angivna skattskyldiga d. v. s. läkare, tandläkare
och veterinärer, advokater och yrkesrevisorer, arkitekter, skattskyldiga med
konsulterande verksamhet samt handelsresande, bil- och traktorförsäljare
ävensom andra skattskyldiga som är jämförliga med de här nämnda. Deklarationerna
från dylika skattskyldiga är nämligen i regel svårkontrollerade
i fråga om såväl intäktsredovisning som avdragsyrkanden, och det är därför
önskvärt att de behandlas i särskild taxeringsnämnd.

Beträffande de skattskyldiga, som utredningen angivit under punkterna
d), f) och g), d. v. s. försäkringsagenter, författare, konstnärer och andra
artister samt vissa delägare i familjebolag, bör det enligt min mening få
ankomma på taxeringsintendenten att bestämma i vad mån de bör hänföras
till rörelsenämnder eller lokala nämnder. Såsom utredningen framhållit bör
till rörelsenämnder kunna hänföras även andra skattskyldiga med särskilt
invecklade inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Antalet sådana skattskyldiga
synes dock böra i möjligaste mån begränsas.

Vad jag här förordat bör komma till uttryck i en ändring av taxeringskungörelsen.

Rörelsenämnds sammansättning
Taxeringskontrollutredningen

Utredningen erinrar om att arbetet i rörelsenämnd ledes av en av länsstyrelsen
utsedd ordförande, som biträdes av en taxeringsassistent eller
övergångsvis en taxeringskonsulent. Utöver ordföranden består nämnden
av ett antal ledamöter, som utses genom val av fullmäktige i de i rörelsedistriktet
ingående kommunerna. Enligt bestämmelserna i taxeringsförordningen
skall antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd utgöra minst 3 och
högst 8. När det gäller rörelsenämnd skall minst en ledamot utses för varje
kommun, varför i sådan nämnd antalet ledamöter får ökas till att omfatta
högst 12. Länsstyrelsen bestämmer det antal ledamöter, som skall utses
av varje i rörelsedistriktet ingående kommun.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Från skilda håll har, framhålles i betänkandet, uttalats att rörelsenämnderna
med nuvarande sammansättning inte alltid är i besittning av den
orts- och personkännedom och särskilda sakkunskap som är erforderlig för
en betryggande taxering i första instans. Genom att rörelsedistrikt ofta kommer
att omfatta ett flertal kommuner, medför den föreskrivna begränsningen
av de kommunvalda ledamöternas antal till sammanlagt högst 12 att
vissa kommuner endast kan utse 1 å 2 ledamöter i sadan nämnd. Att önskemålen
om orts- och personkännedom och särskild sakkunskap härigenom
inte kunnat helt tillgodoses torde, enligt utredningen, vara oomtvistligt. Inte
heller har rörelsenämnd alltid kunnat fa den allsidiga sammansättning som
varit önskvärd. Det har, framhålles i betänkandet, t. ex. förekommit att de
kommunvalda ledamöterna i en rörelsenämnd till övervägande del utgjorts
av rörelseidkare, vilket inte synes stå i god överensstämmelse med principen
att en taxeringsnämnd såvitt möjligt skall vara så sammansatt att densamma
innefattar en lämplig avvägning mellan de olika kategorierna skattskyldiga
(företagare, löntagare etc.). Därefter anföres.

Beträffande taxeringen av en speciell grupp skattskyldiga, nämligen fiskarena,
synes särskilda svårigheter föreligga. Med hänsyn till det sätt, på
vilket fiskarenas intäkter och utgifter redovisas och fördelas mellan delägare
i fiskebåt och anställda, samt på grund av dessa skattskyldigas lokalisering
till ibland flera begränsade geografiska områden inom en och samma
kommun utvisar erfarenheterna, att en tillförlitlig taxering inte kan ske
med mindre än att rörelsenämnden inte endast har tillgång till sakkunskap
beträffande denna speciella näringsgren utan även innefattar erforderlig
orts- och personkännedom. Särskilt framträdande synes de nu
nämnda svårigheterna ha varit i Göteborgs och Bohus län, där nian ansett
sig nödsakad att i betydande utsträckning till de lokala taxeringsnämnderna
återföra taxeringen av fiskarena.---

Såsom nyss anförts anser sig utredningen inte kunna förorda att taxeringen
av någon kategori eller grupp av skattskyldiga med inkomst av rörelse
återföres till de lokala taxeringsnämnderna.----De antydda öns kemålen

om lämpligare former för taxering av fiskarena synes därför böra
tillgodoses på annat sätt.

Att rörelsenämnderna inte alltid kunnat få eu allsidig sammansättning
och tillgodoses med erforderlig orts- och personkännedom har enligt utredningens
mening främst haft sin grund i att rörelsedistrikten omfattat för
många kommuner. Eftersom antalet kommunvalda ledamöter enligt gällande
regler inte får överstiga 12, kan, om antalet kommuner inom rörelsedistriktet
är stort, varje kommun endast få utse ett fåtal ledamöter. Olika
möjligheter synes emellertid stå till huds att åstadkomma en bättre ordning.

Den utväg, som kan synas ligga närmast till hands, är, framhålles i belänkandet,
att medge en utökning av det totala antalet kommunvalda ledamöter
i rörelsenämnd eller alt inte alls föreskriva någon begränsning. Denna
utväg är emellertid enligt utredningens mening inte lämplig, eftersom
då risk föreligger för att dessa nämnder blir så stora och otympliga att
taxeringsarbetet kompliceras och även fördröjes. Det är inte heller säkert

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

att man i en sådan nämnd kan bereda plats för representanter för de kategorier
skattskyldiga, i fråga om vilka en speciell sakkunskap är erforderlig,
såsom beträffande fiskarena. Utredningen fortsätter.

En annan möjlighet är att ge rörelsenämnderna en sammansättning som
i stort sett motsvarar fastighetstaxeringsnämnderna på landet vid den allmänna
fastighetstaxeringen. Halva antalet ledamöter i nämnden skulle då
t. ex. kunna utses av länsstyrelsen och vederbörande landsting medan den
Övriga hälften skulle för varje kommun inom rörelsedistriktet utses av vederborande
fullmäktige. De av kommun utsedda ledamöterna skulle endast
tjanstgora i rörelsenämnden när det gällde taxering av skattskyldiga inom
den egna kommunen. Enligt utredningens mening är emellertid även det
nu angivna tillvägagångssättet onödigt komplicerat och tungrott och det
ar inte heller säkert att nämnden härigenom skulle få en allsidig sammansättning.
Utredningen anser sig därför inte heller kunna förorda en
lösning efter denna linje.

Samma är förhållandet beträffande ett annat förslag, som under hand
ramforts till utredningen. Enligt detta förslag skulle möjligheter beredas
rorelsenämnd att i de fall, då en mera ingående orts- och personkännedom
vore erforderlig, höra vederbörande lokala taxeringsnämnd antingen
genom att deklarationerna för yttrande överlämnades till denna nämnd el|fr
at.. taxeringsassistenten fick föredra deklarationerna i den lokala nämnden
för inhämtande av upplysningar innan desamma slutligt föredrogs i
rorelsenamnden. b I

Utredningen anser för sin del att man bör tillgodose önskemålen om
bättre orts- och personkännedom i rörelsenämnderna på så sätt att man
tillser att rörelsedistriktet inte kommer att omfatta för många kommuner.
Är antalet kommuner i ett fögderi förhållandevis stort men antalet
skattskyldiga i fögderiet, som hänförts till rörelsenämnds handläggning,
inte större än att det medger arbete åt endast en taxeringsassistent, bör
fögderiet, enligt utredningen, likväl uppdelas i flera rörelsedistrikt och assistenten
förordnas att biträda samtliga rörelsenämnder i fögderiet. Härigenom
synes enhetligheten i taxeringen i allt väsentligt kunna bevaras. Möjligheter
till en sådan uppdelning finns, framhåller utredningen, redan enligt
nu gällande regler.

I normala fall torde antalet kommuner i ett rörelsedistrikt enligt utredningens
mening inte böra överstiga tre. Härigenom finns möjlighet att vid
behov få i genomsnitt högst fyra ledamöter från varje i distriktet ingående
kommun, vilket i normalfallet torde få anses tillräckligt. Enligt utredningens
mening kan det därför ifrågasättas om inte till 4 § fjärde stycket taxeringsförordningen
bör fogas ett tillägg, vari utsägs att i stycket nämnt särskilt
taxeringsdistrikt inte får omfatta flera kommuner än tre. Utredningen
anser emellertid ett sådant tillägg knappast erforderligt. Därefter anföres.

Vad slutligen gäller taxeringen av fiskarena torde önskemålen om bättre
sakkunskap i rörelsenämnderna beträffande denna speciella kategori skattskyldiga
böra tillgodoses på så sätt att i de fall, då sådan sakkunskap med
hansyn till distriktets omfattning och antalet ledamöter i nämnden synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

oundgängligen erforderlig, länsstyrelsen beredes möjlighet att till rörelsenämnden
knyta sådan sakkunskap. Detta torde lämpligen kunna ske genom
att länsstyrelsen i dessa rörelsedistrikt förordnar särskilda sakkunniga
med uppgift att inom rörelsenämnderna biträda vid granskningen av
fiskarenas deklarationer. De ifrågavarande sakkunniga synes företrädesvis
böra hämtas inom fiskerinäringen. För varje i rörelsedistrikt ingående
kommun bör högst två sådana sakkunniga få utses.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att i normala fall antalet kommuner i ett rörelsedistrikt
inte bör överstiga tre har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det med hänsyn till
behovet av orts- och personkännedom vid taxeringen är lämpligt, att kommunerna
är så talrikt representerade i rörelsenämnderna som möjligt.
Samtidigt bör emellertid alltför stora nämnder undvikas. Förslaget att rörelsenämnd
normalt icke bör omfatta mer än tre kommuner erbjuder, enligt
länsstyrelsen, en lämplig lösning på problemet. En bestämmelse i ärendet
bör dock medgiva en begränsad rörelsefrihet.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kronobergs och
Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att det inte kan nog understrykas
att tillräcklig ortskännedom måste vara företrädd inom nämnden. Distrikten
bör ej göras större än att detta intresse blir ordentligt tillgodosett.
Länsstyrelsen biträder härvidlag utredningens förslag att fögderierna uppdelas
i flera rörelsedistrikt. I allmänhet bör ordföranden därvid för enhetlighets
vinnande vara gemensam för alla eller åtminstone flera av fögderiets
nämnder. För att få en sådan organisation mera allmänt genomförd
torde det emellertid bliva erforderligt att giva en direkt anvisning härom
i författningstexten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att utredningens förslag givetvis
förutsätter att i fögderi inrättas flera rörelsedistrikt även om hela
antalet deklarationer i fögderiet icke sysselsätter mer än en taxeringsassistent.
Denne skulle därvid förordnas att biträda samtliga rörelsenämnder
i fögderiet. Utredningens förslag torde medföra att större orts- och personkännedom
tillföres rörelsenämnderna. Länsstyrelsen vill dock framhålla
att, därest indelning i rörelsedistrikt sker enligt denna princip, möjligheten
att låta rörelsedistrikt omfatta fler än tre kommuner fortfarande bör
kvarstå.

Länsstyrelsen i Östergötlands län upplyser, att i två fögderier inom länet
rörelsenämnden har uppdelats på två rörelsedistrikt, vilket visat sig
vara till stor fördel för vinnande av den erforderliga orts- och personkännedomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att länsstyrelsen redan under
uppbyggnadstiden sökt beakta att inom rörelsenämnderna finnes en
ej alltför ytlig lokal- och personkännedom. Antalet kommuner inom rörelsedistrikten
har ej överstigit tre. Anordningen har enligt länsstyrelsens uppfattning
haft åsyftad verkan.

Länsstyrelsen i Hallands län påpekar, att för rörelsenämnderna gäller
maximiantalet åtta, dock att detta antal får överskridas, om regeln att minst
en ledamot skall utses för varje kommun föranleder därtill. För ett distrikt
med tre kommuner kan således sammanlagt högst åtta ledamöter utses.

Länsstyrelsen i Uppsala län säger sig kunna vitsorda att den nuvarande
begränsningen av de kommunvalda ledamöternas antal till tolv medfört, att
tillräcklig orts- och personkännedom icke alltid funnits i rörelsenämnderna.
En uppdelning av fögderierna i lämpligt antal rörelsedistrikt bör därför ske.
Att såsom utredningen ifrågasätter begränsa antalet kommuner i ett rörelsedistrikt
till högst tre anser länsstyrelsen icke lämpligt. I stället bör det ankomma
på länsstyrelsen att besluta om lämpligaste indelningen av fögderierna i
rörelsedistrikt.

Riksskattenämnden framhåller vikten av att bestämmelserna i 13 § 1 mom.
fjärde stycket taxeringsförordningen angående särskild taxeringsnämnds
sammansättning iakttages av kommunerna vid val av ledamöter i taxeringsnämnderna.
Länsstyrelserna bör, enligt nämnden, genom cirkulär till kommunerna
och i annan lämplig ordning medverka till bättre efterlevnad av
taxeringsförordningens bestämmelser härutinnan. Därefter anföres.

Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning att den erforderliga
orts- och personkännedomen i rörelsenämnder bör tillgodoses på sätt utredningen
föreslagit genom att icke mer än ett begränsat antal kommuner sammanföras
i varje rörelsetaxeringsdistrikt samt att detta icke behöver föranleda
ändring i gällande lydelse av 4 § fjärde stycket taxeringsförordningen.
Riksskattenämnden vill emellertid understryka vikten av att det klart anges,
att det är i normala fall, som antalet kommuner i ett rörelsedistrikt icke
bör överstiga 3, och att man således icke helt binder sig vid angivna siffra,
utan ger länsstyrelserna viss valfrihet ifråga om antalet kommuner med
hänsyn till att särskilt på landsbygden den erforderliga orts- och personkännedomen
i vissa fall kan tillgodoses även om antalet kommuner som rörelsenämnden
omfattar överstiger tre.

Sveriges köpmannaförbund säger sig icke ha någon anledning till erinran
mot utredningens förslag, att bättre orts- och personkännedom bör tillgodoses
genom att rörelsedistrikt ej kommer att omfatta för många kommuner.

Näringslivets skattedelegation tillstyrker att ett rörelsedistrikt icke skall
omfatta mer än högst tre kommuner. I många fall är denna gräns givetvis
för hög men det är svårt att i dagens läge under pågående kommunreform
fixera omfattningen av rörelsedistrikten. Som ett minimum måste fyra ledamöter
från varje i rörelsedistriktet ingående kommun betraktas. Delegationen
finner detta så mycket viktigare som förslaget i övrigt innebär att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

assistenterna i stor omfattning skall inordnas i länsstyrelsernas organisation
och stationeras hos länsstyrelserna ävensom flyttas emellan olika taxeringnämnder.

Svenska landskommunernas förbund framhåller, att en ändrad kommunindelning
med sammanförande av bestående kommuner till större enheter
synes för tillgodoseende av önskemålet om orts- och personkännedom jämväl
böra föranleda till en uppdelning av ett fögderi i flera rörelsedistrikt.
Utan att föregripa utvecklingen i lcommunindelningshänseende torde det
dock, framhåller förbundet, under förhandenvarande omständigheter icke
böra ifrågakomma att till 4 § fjärde stycket taxeringsförordningen foga
ett tillägg, vari sägs att i stycket nämnt särskilt taxeringsdistrikt icke får
omfatta flera kommuner än tre.

Utredningens förslag om tillsättande av särskilda fiskerisakkunniga har
berörts av några länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att i Blekinge finns ett ej obetydligt
antal yrkesfiskare, ca 850 st. Något behov av särskild sakkunnig för
granskning av dessas deklarationer föreligger dock, enligt länsstyrelsen,
knappast. Det synes även vara svårt att erhålla någon för uppdraget lämplig
och villig person inom länet. Länsstyrelsen vill dock ej motsätta sig det av
utredningen framlagda förslaget om förstärkning av vissa rörelsenämnder
med sådan sakkunnig.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter lämpligheten av utredningens
förslag om tillsättande av särskilda sakkunniga för granskning av fiskares
deklarationer.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Taxeringen av fiskare bereder även inom detta län de särskilda rörelsenämnderna
stora svårigheter. Vid 1960 års taxering har förfarits så, att
taxeringsnämndsordföranden i lokaldistriktet med god erfarenhet a\ fiskartaxering
jämte en taxeringsnämndsledamot i den lokala nämnden biträtt
den särskilda nämnden med granskning av dessa deklarationer. Detta förfarande
synes ha utfallit väl. Hinder har icke ansetts föreligga att redan
med nuvarande bestämmelser förordna härom, men länsstyrelsen har icke
något att erinra mot utredningens förslag om särskilda sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att utredningens
förslag synes gå ut på att de särskilda fiskerisakkunniga, som skulle utses,
icke endast bör företräda orts- och sakkännedomen utan även utföra den
tekniska granskningen av fiskaredeklarationerna. Av antalet taxeringsassistenter,
som utredningen räknar med, synes, enligt länsstyrelsen, framgå att
de sakkunniga i viss mån skall remplacera taxeringsassistenterna. Detta
förslag måste länsstyrelsen motsätta sig. Själva den tekniska deklarationsgranskningen
och brevväxlingen bär under alla förhållanden handhavas av
taxeringsassistenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961
Departementschefen

Det är av synnerlig vikt att ledamöterna i rörelsenämnderna besitter den
orts- och personkännedom och särskilda sakkunskap som är nödvändig för
en riktig taxering. Utredningens rekommendation, att antalet kommuner i
ett rörelsedistrikt normalt inte bör överstiga tre synes med tanke härpå
välgrundad. Någon uttrycklig föreskrift i ämnet synes emellertid såsom
också utredningen funnit inte vara erforderlig.

För närvarande kan, även i rörelsenämnderna, antalet valda ledamöter i
regel inte överstiga åtta. Möjligheten att välja tolv ledamöter kan nämligen
endast utnyttjas, när antalet kommuner inom rörelsedistriktet är så stort
att tolv ledamöter erfordras för att varje kommun skall bli representerad.
En ändring på denna punkt synes påkallad. För att vederbörligen tillgodose
önskemålet om orts- och personkännedom i rörelsenämnderna bör sålunda
antalet ledamöter i dylik nämnd få uppgå till tolv, oavsett hur många kommuner
som ingår i taxeringsdistriktet. En bestämmelse härom bör inflyta i
6 § 3 mom. andra stycket taxeringsförordningen.

På sätt riksskattenämnden förordat bör länsstyrelserna genom cirkulär
till kommunerna eller på annat lämpligt sätt medverka till en bättre efterlevnad
av taxeringsförordningens bestämmelse, att ledamöter i rörelsenämnder
skall utses efter sådana grunder att nämnden får en lämplig sammansättning
med hänsyn till de yrkeskategorier, vilkas taxeringar det ankommer
på nämnden att handlägga.

Utredningens förslag om särskilda fiskerisakkunniga har mött invändningar
vid remissbehandlingen och synes icke kunna tillstyrkas. I den mån
fiskare hänföres till rörelsenämnder synes sakkunskap på detta område
kunna ordnas inom de gällande bestämmelsernas ram på sätt länsstyrelsen
i Hallands län angivit.

Taxeringsassistentorganisationens utformning
Taxeringskontrollutredningen

I betänkandet erinras om, att den nuvarande taxeringsassistentorganisationen
i princip är uppbyggd på de lokala skattemyndigheternas (häradsskrivarnas
och uppbördsverkens) verksamhetsområden och antalet där befintliga
skattskyldiga, vilkas deklarationer är av sådan beskaffenhet att desamma
skall eller bör handläggas av rörelsenämnd. Vid ställningstagandet till
organisationens omfattning kom därför frågan om hur många deklarationer
en taxeringsassistent kunde beräknas normalt hinna granska under taxenngsperioden
att få i viss mån avgörande betydelse. Man utgick från att
assistenten normalt skulle hinna granska 1 200 rörelsedeklarationer. Deklarationer,
avgivna av skattskyldig rörelseidkares make, skulle emellertid även
överlämnas till rörelsenämnds handläggning för det fall att makarna skulle
samtaxeras-, och till nämnden skulle också om möjligt hänföras deklarationer,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

avgivna av makarnas minderåriga barn. Vidare antogs att en del andra
deklarationer var av så invecklad och svårbedömbar art, att det var lämpligt
att även dessa deklarationer handlades av rörelsenämnd. Nyssnämnda
av andra än rörelseidkare avgivna deklarationer kan, om antalet rörelseidkardeklarationer
är 1 200, i normala fall beräknas till ca 200. Man torde,
enligt utredningen, därför kunna anta att statsmakterna vid taxeringsreformens
genomförande räknat med att varje taxeringsassistent i genomsnitt
skulle hinna granska sammanlagt ca 1 400 deklarationer. Utredningen yttrar
vidare.

Det utsädes samtidigt att om antalet rörelseidkare inom ett fögderi översteg
1 200 och t. ex. uppgick till 1 600, man fick räkna med att i normala
fall två rörelsenämnder blev erforderliga och att följaktligen två taxeringsassistenttjänster
inrättades i fögderiet. För att assistenterna i det nu angivna
exemplet skulle få full arbetsbörda, finge denna utfyllas med mer svårbedömbara
deklarationer av annan art.

Konsekvenserna av det sist anförda har — såvitt utredningen kunnat
finna — blivit att man i vissa län till granskning av taxeringsassistent endast
överlämnat rena rörelsedeklarationer. I andra län åter har man kunnat
låta assistenten även taga hand om sådana mera svårbehandlade deklarationer,
som avgivits av de tidigare omnämnda skattskyldiga med inkomst av
tjänst. Och i vissa län slutligen har man för att kunna ge assistenten full
arbetsbörda även måst överföra deklarationer, som lika väl eller kanske
bättre kunnat behandlas i lokal taxeringsnämnd, t. ex. vissa jordbrukardeklarationer
med kontantmässig redovisning. Även om dessa konsekvenser i
väsentlig mån kan antas vara en följd av assistentorganisationens successiva
uppbyggnad, torde man enligt utredningens mening få räkna med att dessa
skiljaktigheter mellan länen och även mellan olika fögderier i fråga om
taxeringsmaterialets sammansättning i rörelsenämnderna kommer att förstoras
ju mer organisationen utbyggs. Orsakerna härtill är främst assistenternas
principiella bundenhet till ett visst fögderi eller en viss stad samt
fögderiernas och städernas sinsemellan skiftande struktur i vad gäller
skattskyldiga med mera svårbedömbara deklarationer. Genom att det ligger
helt i vederbörande taxeringsintendenters egen hand att — när det gäller
andra skattskyldiga än rörelseidkare och jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning — bedöma vilka deklarationer, som skall anförtros rörelsenämnd,
föreligger emellertid också risker för att en allmänt sett inte önskvärd oenhctligliet
uppstår.

Utredningen tar först upp frågan om hur många deklarationer en taxeringsassistent
bör kunna hinna granska under taxeringsperioden. Denna fråga
är enligt utredningens mening av stor betydelse för assistentorganisationens
vidare utformning. Utredningen fortsätter.

Såsom tidigare framhållits synes man vid genomförandet av 1956 års reform
ha räknat med att varje assistent i normalfallet skulle kunna medhinna
sammanlagt ca 1 400 deklarationer. Vid 1958 och 1959 års taxeringar har
också de då befintliga assistenterna haft att i genomsnitt granska detta antal,
ehuru inom ett och samma län och mellan länen betydande variationer
förekommit. Hittillsvarande erfarenheter utvisar emellertid — vilket även
framgår av redogörelsen i kap. IV i betänkandet — att förhållandevis många
assistenter inte förmått all på egen hand och med hjälp av de till deras för 5

Ilihang till riksdagens protokoll 1001. 1 samt. Nr 100

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

fogande ställda biträdena på ett tillfredsställande sätt granska hela materialet
i de rörelsenämnder, där de tjänstgjort, fastän antalet deklarationer i vissa
tall till och med understigit 1 400. Av de till betänkandet fogade bilagorna 4
och 5 framgår även att så gott som samtliga taxeringsassistenter måst tillgripa
övertid för att kunna medhinna granskningen inom taxeringsperioden.
a f-fÖr en rationelIt arbetande organisation långtifrån tillfredsställande
torhallanden uppstått torde delvis ha berott på att många assistenter inte
hatt erforderliga förkunskaper och nödvändig rutin beträffande rörelsetaxering
eller förmåga att rationellt utnyttja sina biträden. Delvis kan förhållandena
även sammanhänga med att assistenterna ännu inte blivit fullt förtrogna
med sina distrikt. Svårigheterna för assistenterna att i mera invecklade
taxeringsspörsmål få erforderlig vägledning av vederbörande taxermgsmtendent
och den sakkunniga personalen på taxeringssektionerna liksom
aven svårigheterna för taxeringsintendenterna att ge denna vägledning
torde också ha varit en bidragande orsak.

Enligt utredningens mening måste de nu angivna förhållandena främst
betecknas som övergångssvårigheter, som i huvudsak bör kunna övervinnas
sedan assistentorganisationen erhållit erforderlig stadga och taxeringsassistenterna
bibringats större erfarenhet och rutin i arbetet samt bättre förtrogenhet
med taxeringsmaterialet. All erfarenhet synes också utvisa att en i
dessa avseenden normalt utrustad och förtrogen assistent under de i runt
tal 100 arbetsdagar, som under taxeringsperioden står till förfogande för
granskning av deklarationer, bör kunna hinna att under stadgad arbetstid
granska i genomsnitt 1 400 deklarationer, d. v. s. 14 deklarationer per arbetsdag.
Det bor härvid, framhåller utredningen, hållas i minnet att inte
alla dessa deklarationer vållar mera framträdande svårigheter I antalet
ingår sålunda ofta ett inte ringa antal deklarationer från mindre rörelseidkare
samt från makar och barn till rörelseidkare, vilka deklarationer erfarenhetsmässigt
vållar mindre bekymmer. Utredningen anser därför att det
mte finns anledning att, såsom från vissa håll ifrågasatts, vid oförändrad
organisationsform frångå det tidigare uppställda kravet att en assistent i
princip skall kunna granska 1 400 deklarationer, om det endast gäller den
arliga inkomst- och förmögenhetstaxeringen.

^tänkandet erinras därefter om att - genom beslut av 1959 års riksdag
axeringsassistenterna även skall omhänderha granskningen inom rörelse TTtna

aV de skattskyIdi§as deklarationer för taxering till allmän varuskatt.
Såvitt utredningen kunnat finna kommer detta att i och för sig medora
en okad arbetsbelastning för taxeringsassistenterna. Med utgångspunkt
från erfarenheterna under den gamla omsättningsskattens tid och under förutsättning,
att mojligheter skapas för en mera kontinuerlig övervakning av
de —eskyldiga redan under beskattningsåret, torde, enligt utredningZ’
Z T hm arbetsbelastningea inte behöva innebära annat än att det tomedhinna
undp t ’ taxerinSsassistent normalt beräknas kunna

rälZ Z endast ''id °tiM”d-d organisationsto™ be.

När det gäller att närmare taga ställning till taxeringsassistentorganisationens
lampliga utformning har emellertid, framhålles i betänkandft, inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

endast antalet deklarationer, som en taxeringsassistent beräknas kunna
handlägga på ordinarie arbetstid under taxeringsperioden, och olika metoder
för effektivisering av assistenternas arbete betydelse. Även den lokala placeringen
av taxcringsassistenterna och deras biträden kommer här in i bilden.
Härom anför utredningen.

Såsom tidigare framhållits medger den nuvarande organisationen, som
innebär att assistenterna och deras biträden är placerade hos de lokala
skattemyndigheterna, merendels inte den för ett gott arbetsresultat så viktiga
kontinuerliga ledningen och övervakningen av assistenterna från taxeringsintendentens
och honom underställda tjänstemäns sida i det egentliga
taxeringsarbetet, eftersom det ofta är långa avstånd mellan residensstaden
och assistenternas stationeringsorter. Inte heller har denna ledning och övervakning
i regel kunnat komma till stånd genom häradsskrivarna och kronokamrerarna,
eftersom dessa i enlighet med vad som uttalats under förarbetena
till 1956 års reform endast bör vara förmän i förhållande till assistenterna
i ordnings- och därmed jämställda hänseenden. Utredningen bortser
härvid ingalunda från det förhållandet att vissa häradsskrivare och kronokamrerare
i egenskap av ordförande i de rörelsenämnder, i vilka taxeringsassistenterna
haft sin gärning, gjort värdefulla insatser för att handleda och
utbilda assistenterna i deras arbetsuppgifter och att även häradsskrivare och
kronokamrerare, som inte innehaft sådant uppdrag, nedlagt betydande arbete
härutinnan. Men utredningen har heller inte kunnat bortse från det
förhållandet att många lokala skattemyndigheter inte haft sådan ingående
erfarenhet och förtrogenhet med rörelsetaxering, att det varit möjligt att
till dem överlämna handledningen av assistenterna i det egentliga taxeringsarbetet.
Självfallet skulle också ett sådant överlämnande, om det allmänt praktiserades,
ha varit till betydande men för de lokala skattemyndigheternas
egentliga arbetsuppgifter. Det är också att märka att assistenterna i det
egentliga taxeringsarbetet närmast lyder under vederbörande rörelsenämndsordförande
men härvid har att iaktta de allmänna direktiv och anvisningar,
som taxeringsintendenten kan lämna för fullföljande av honom åliggande
uppgift att övervaka att taxeringsarbetet i första instans i länet bedrives
ändamålsenligt och effektivt. Det nu anförda har därför medfört att den
erforderliga ledningen och övervakningen av assistenterna i fråga om arbetets
bedrivande huvudsakligen fått ankomma på ordförandena i rörelsenämnderna,
vilka helt naturligt inte kunnat ägna sig häråt i samma utsträckning
och med lika stor effekt som heltidsanställda tjänstemän.

Ä andra sidan är det, framhåller utredningen, naturligt att assistenternas
anknytning till de lokala skattemyndigheterna även inneburit fördelar. Den
nödvändiga ömsesidiga kontakten mellan de skattskyldiga och assistenterna
har lätt kunnat komma till stånd. Vidare har möjlighet funnits för vederbörande
assistent att vid arbetstoppar erhålla visst bistånd av den lokala skattemyndighetens
biträdespersonal, och det till assistentens förfogande ställda
biträdet har, när assistenten inte behövt utnyttja biträdets arbetskraft, också
kunnat användas för uppgifter inom den lokala skattemyndighetens verksamhetsområde.
Utredningen fortsätter.

I sistnämnda hänseende bör emellertid framhållas att i fögderierna assistentbiträdet
i motsats till assistenten tillhör häradsskrivarkontorets och inte
länsstyrelsens personal och att det alltså i första hand ankommer på hä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

radsskrivaren att avgöra hur assistentens biträdesbehov skall tillgodoses.
Enligt vad utredningen kunnat konstatera har detta på sina håll medfört
inte önskvärda konsekvenser för assistentens arbete. Assistenten har t. ex.
tilldelats det sist anställda och följaktligen i regel minst erfarna biträdet
eller ett biträde, som inte haft den förtrogenhet med taxering som varit
erforderlig. Det har även förekommit att assistent saknat biträdeshjälp under
en del av taxeringsperioden, eftersom hans biträde måst ianspråktas för
andra arbetsuppgifter inom häradsskrivarorganisationen. De nu antydda konsekvenserna,
som kunnat medföra en allvarlig belastning för taxeringsarbetet
i rörelsenämnderna och givetvis också oförmånligt inverkat på arbetsresultatet
för assistenterna, skulle antagligen inte ha behövt uppstå om även
biträdet tillhört länsstyrelseorganisationen och varit underställt i första hand
taxeringsintendenten.

Enligt utredningens mening talar därför övervägande skäl för att även
assistentbiträdena liksom assistenterna inordnas i länsstyrelsernas och i
taxeringssektionernas organisation. Förhållandet bör vara detsamma beträffande
de — för närvarande 13 — biträdena åt taxeringskonsulenterna. Härigenom
synes, enligt utredningen, tillfredsställande garantier kunna skapas
för att assistenterna får kontinuerlig hjälp av utbildade och i förekommande
göromål väl insatta biträden. Av det anförda följer, framhåller utredningen,
att i städer med egen uppbördsförvaltning assistentbiträdena bör bli
statliga tjänstemän i stället för såsom nu kommunala befattningshavare.
Några ökade lönekostnader för statsverket uppstår inte på grund härav,
eftersom statsverket redan nu lämnar städerna bidrag med i princip hela
lönekostnaden för de ifrågavarande biträdena.

Utredningen lämnar därefter följande redogörelse för de olika alternativ
(Alt. I—Alt. IV), som utredningen framlägger för assistentorganisationens
utformning.

Alt. I innebär att i varje fögderi och stad med egen uppbördsförvaltning
liksom hittills inrättas assistenttjänster med hänsyn endast till det inom
fögderiet och staden befintliga antalet skattskyldiga rörelseidkare och därmed
likställda, d. v. s. sådana skattskyldiga som enligt utredningens tidigare
bedömanden bör taxeras i rörelsenämnd. Med hänsyn till vad utredningen
nyss anfört har utredningen i detta alternativ räknat med att varje
assistent i princip endast hinner granska ca 1 350 deklarationer under taxeringsperioden.
Därest antalet rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga
skulle vara större, har utredningen räknat med att det ökade antalet
nödvändiggör anställande av mer än en assistent. För att varje assistents
arbetsbörda skall motsvara i genomsnitt ca 1 350 deklarationer har utredningen
i detta alternativ förutsatt att deklarationer, avgivna av andra skattskyldiga
än dem som enligt utredningens mening egentligen bör hänföras
till rörelsenämnd, måste dit överlämnas. I vissa fögderier skulle ett sådant
överlämnande inte erfordras medan det i andra fögderier skulle bli nödvändigt
att föra över ett relativt stort antal sådana deklarationer till rörelsenämnds
handläggning.

Enligt utredningens beräkningar skulle i detta alternativ erfordras sammanlagt
365 assistenttjänster eller 90 tjänster mer än vad som ursprungligen
antagits. Eftersom man i detta alternativ även får räkna med i stort

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

sett motsvarande utökning av assistenternas biträdestjänster, skulle, med
utgångspunkt från assistenternas och biträdenas nuvarande löiieställning
samt löneläget den 1 juli 1960, detta alternativ föranleda ökade årliga lönekostnader
för assistentorganisationen — alltså utöver de kostnader som
uppstår om organisationen omfattar 275 assistenter och i princip samma
antal biträden — på i runt tal 2,7 milj. kronor.

I alt. II har utredningen utgått från att samtliga taxeringsassistenter
och deras biträden inom ett län placeras på vederbörande länsstyrelse och
att under taxeringsperioden assistenterna fördelas till tjänstgöring hos de
olika rörelsenämnderna i länet utan bundenhet till visst fögderi eller viss
stad. Av skäl, för vilka i det följande kommer att närmare redogöras, kan
man enligt utredningens mening vid en sådan koncentration av assistenterna
förutsätta att deras och biträdenas arbetskapacitet avsevärt ökar. Utredningen
har därför ansett att man i detta alternativ mycket väl kan räkna med
att Varje assistent i genomsnitt medhinner minst 1 600 deklarationer.

Enligt utredningens beräkningar föreligger vid alt. II behov av sammanlagt
243 taxeringsassistenttjänster, d. v. s. 32 tjänster mindre än vad som
ursprungligen antagits. Då antalet biträdestjänster i detta fall torde kunna
nedbringas till ca 220, kan i detta alternativ den sammanlagda lönekostnaden
för assistentorganisationen beräknas komma att med ca 1,1 milj. kronor
understiga den lönekostnad, som uppstår med 275 assistenter och i
princip 275 biträden. I jämförelse med alt. I kan alt. II beräknas medföra
en besparing i de årliga lönekostnaderna på ca 3,8 milj. kronor.

I alt. III och alt. IV har en sammanföring av assistenterna och deras biträden
skett till större arbetsenheter än i alt. I. Alt. III innebär härvidlag att
assistenter och biträden inom i princip endast två fögderier sammanföres till
en arbetsenhet. I alternativet förutsätts att denna enhet lokalt anknytes till
häradsskrivarkontoret i ett av fögderierna och att assistenterna fördelas
till tjänstgöring inom rörelsenämnderna i de båda fögderierna i enlighet med
anvisningar av vederbörande taxeringsintendent. Med hänsyn till den något
ökade arbetsinsats, som kan förutsättas uppstå vid detta alternativ, har utredningen
i sina beräkningar utgått från att varje assistent i detta fall i
genomsnitt hinner granska ca 1 400 deklarationer.

Enligt alt. III kan det sammanlagda behovet av assistenter beräknas till
297, d. v. s. 22 mer än vad man ursprungligen utgått från. Vid detta alternativ
synes man även i princip få räkna med en utökning av biträdespersonalen
med ca 20 befattningshavare. I jämförelse med lönekostnaderna för
275 assistenter och lika många biträden uppstår vid detta alternativ en årlig
kostnadsökning på i runt tal endast 640 000 kronor. I alt. III är de årliga
lönekostnaderna ca 2 milj. kronor lägre än i alt. I men ca 1,8 milj. kronor
högre än i alt. II.

Alt. IV innebär att fler än två fögderier sammanförts till verksamhetsområden
för assistenterna då så ansetts erforderligt för att kunna erhålla
en rationell arbetsenhet. Vid sina bedömanden i detta hänseende har utredningen
utgått från att en dylik enhet i princip bör omfatta minst tre assistenter
jämte därtill hörande biträdespersonal. En sådan organisationsform
erbjuder nämligen — såvitt utredningen kunnat finna — möjligheter att
rationellt fördela arbetsmängden på personalen med hänsyn till dennas skiftande
kunskaper och erfarenhet, varjämte relativt goda förutsättningar bör
finnas för att både assistenterna och biträdena i viss mån s. a. s. utbildar
varandra samt för att genomföra en viss specialisering av assistenternas arbete,
vilket t. cx. kan innebära att deklarationsmaterialet fördelas på assistenterna
efter rörelsernas art. I alt. IV har förutsatts att i de fall, då assis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

tenterna och deras bilräden normalt skulle ha anknutits till ett häradsskrivarkontor
eller ett uppbördsverk, beläget i eller på inte alltför långt avstånd
från residensstaden, assistenterna och biträdena i stället placeras inom
länsstyrelsens lokaler och i anslutning till taxeringssektionen. Härigenom
underlättas väsentligen taxeringsintendentens ledning och övervakning av
denna personal. I de fall åter då assistenterna och biträdena ansetts böra
placeras utanför residensstaden, har det förutsatts att de lokalt blir placerade
i nära anslutning till häradsskrivarkontor å vederbörande ort. På samtliga
de orter, där enligt alt. IV assistenter ansetts böra placeras, finns också
sådana kontor. Vid utväljandet av orterna har särskild hänsyn tagits till de
skattskyldigas och taxeringsassistenternas behov av att lätt kunna komma i
kontakt med varandra med anlitande av förefintliga kommunikationsmedel,
önskemålen om att de skattskyldiga inte skall ha alltför svårt att kunna
komma i personlig kontakt med taxeringsassistenten har emellertid föranlett
att utredningen i vissa fall ansett sig böra avvika från principen om
minst tre assistenter inom varje arbetsenhet.

Beträffande alt. IV redovisar utredningen tre olika delalternativ, alt.
IV: a, IV: b och IV: c. Dessa alternativ skiljer sig från varandra endast i det
hänseendet att i alt. IV: a förutsatts att varje assistent i genomsnitt hinner
granska ca 1 400 deklarationer, i alt. IV: b att han hinner granska ca 1 500
deklarationer och i alt. IV: c ca 1 600 deklarationer. Antalet assistenter enligt
de olika alternativen blir därför olika. Enligt alt. IV: a skulle sålunda
erfordras sammanlagt 285 assistenter, enligt alt. IV: b 265 och enligt alt.
IV : c 249. Biträdesbehovet blir också olika enligt de skilda delalternativen.
Utredningen har beräknat att i alt. IV: a erfordras sammanlagt ca 250, i alt.
IV: b 235 och i alt. IV: c ca 220 biträden.

I jämförelse med lönekostnaderna i en organisation, bestående av 275
assistenter och i princip 275 biträden, innebär alt. IV: a minskade årliga
utgifter på ca 34 000 kronor, alt. IV: b minskade utgifter på ca 580 000
kronor och alt. IV: c minskade utgifter på något över 1 milj. kronor.

I fråga om de nu nämnda olika alternativen för assistentorganisationens
utformning anför utredningen följande.

Alt. I, som innebär eu utformning av organisationen efter i stort sett nu
gällande principer, är enligt utredningens mening av skäl som tidigare anförts
det ur arbetssynpunkt minst rationella och är dessutom det mest kostnadskrävande.
Genom att vid en lösning enligt detta alternativ assistenternas
verksamhet i princip bindes endast till ett fögderi eller en stad med
egen uppbördsförvaltning och assistenternas antal heräknas endast med
utgångspunkt från där befintliga rörelseidkare och därmed jämställda skattskyldiga
måste i många fögderier och städer för att assistenternas arbetsbörda
skall bli någorlunda jämn ett betydande antal deklarationer från
andra skattskyldiga än de nu nämnda överlämnas till vederbörande rörelsenämnders
handläggning, medan i andra fögderier och städer ett sådant överlämnande
inte erfordras.----

Alt. II innebär i realiteten ett godtagande av det redan i prop. 150/1956
omnämnda men då avvisade förslaget om en centralisering till länsstyrelserna
av assistenterna och deras biträden. Såsom framgår av redogörelsen
i kap. IV anses också på sina håll en sådan centralisering nu böra komma
till stånd och till stöd härför åberopas hittills vunna erfarenheter av assistentorganisationen.
Enligt utredningens mening är åtskilliga av de skäl, som
härvid anförts, bärande. Genom en sådan centralisering skulle framför allt
ledningen och övervakningen av denna personals arbete radikalt förbättras.
Taxeringsintendenten eller honom underställd tjänsteman, som därtill

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

beordrats, skulle lättare kunna hålla sig underrättad om arbetets fortgång
både under taxeringsperioden och under övrig del av året. Om så skulle erfordras,
kunde redan på ett tidigt stadium åtgärder för påskyndande av
assistenternas arbete vidtagas. Vidare skulle, vilket inte är det minst viktiga,
taxeringsintendenten få bättre möjligheter att informera assistenterna
om innebörden och tillämpningen av ny skattelagstiftning och av sådana av
beskattningsdomstolarna meddelade utslag, som har mera allmänt intresse.
Assistenterna skulle även vid behov såväl under arbetet i taxeringsnämnd
som vid utförandet av taxeringsrevisioner utan onödig omgång kunna få
råd och anvisningar av erfarna taxeringsmän. Utbildningen av nya taxeringsassistenter
i taxeringsrevision, som nu vållar stora bekymmer, skulle
inte längre vara något större problem. Både assistenternas och biträdenas
speciella fallenhet för vissa arbetsuppgifter skulle bättre kunna ianspråktagas.
En mera ändamålsenlig arbetsfördelning mellan de olika befattningshavarna
skulle på grund härav kunna erhållas. Riskerna för att assistenterna
och deras biträden skulle användas för sådana arbetsuppgifter, för vilka
de inte avsetts, skulle i inte oväsentlig grad minska.---

En placering av taxeringsassistenterna och deras biträden uteslutande på
länsstyrelserna anser utredningen likväl vara att driva centraliseringen väl
långt. Denna lösning är även behäftad med nackdelar. Kommunikationen
med de skattskyldiga skulle sålunda i viss mån gå till spillo genom att det
i många fall skulle uppstå svårigheter för allmänheten att relativt lätt kunna
få den erforderliga personliga kontakten med vederbörande assistent. Detta
skulle vara till men lika mycket för assistenterna som för de skattskyldiga.
Assistenternas resor till och från taxeringsnämndssammanträden liksom under
icke-taxeringsperiod vid taxeringsrevisioner o. dyl. skulle också understundom
laga dyrbar tid i anspråk och förorsaka det allmänna betydande
utgifter. Betydande problem skulle för länsstyrelsernas del också uppstå om
ifrågavarande centralisering kom till stånd. Många länsstyrelser torde nämligen
i dagens läge sakna möjlighet att ställa för assistenterna och deras
biträden erforderliga lokaler till förfogande.

Även om utredningen sålunda avvisar även alt. II, konstaterar utredningen,
att en koncentration av ifrågavarande personal till färre antal arbetsenheter
än för närvarande måste ske om ökad effekt skall kunna utvinnas och
kostnaderna för organisationen skall kunna hållas inom en rimlig ram. Både
alt. Ill och alt. IV tillgodoser i olika omfattning dessa önskemål. Härom yttrar
utredningen vidare.

I alt. III erhålles en något större koncentration av assistenterna och biträdena
än i nuvarande organisation. Fördelarna med en på detta sätt begränsad
centralisering är främst, att lokalfrågan merendels inte behöver vålla
några bekymmer och att assistenternas möjligheter att upprätthålla kontakt
med de skattskyldiga inte nämnvärt försämras. Kostnaderna för assistenternas
resor skulle inte heller i någon mera påtaglig grad fördyras. Assistenterna
blir emellertid i detta alternativ fördelade på så många häradsskrivarkontor
att den nödvändiga arbetsledningen från taxeringsintendentens sida
blir nästan lika svår att upprätthålla som i nu gällande organisation. Vad
en effektiv arbetsledning i detta sammanhang betyder för ett gott arbetsresultat
har tidigare berörts. Den i alt. III skisserade lösningen ger också,
anser utredningen, i allmänhet så små arbetsenheter att det man eftersträvar
— ett rationellt utnyttjande av assistenter och biträden samt en inte
alltför dyrbar organisation — inte ernås. Assistenternas möjligheter att
kunna rådgöra med och i viss mån utbilda varandra blir härigenom väsent -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

ligt mindre. Önskemålen om att på rationellt sätt kunna fördela arbetsmaterialet
på assistenter och biträden samt att kunna genomföra en lämplig
specialisering av assistenternas och biträdenas arbete kan inte heller i nämnvärd
grad tillgodoses.

Enligt utredningens uppfattning bör därför utformningen av assistentorganisationen
ske enligt utredningens alt. IV. En lösning av organisationsfrågan
enligt detta alternativ innebär att taxeringsassistenterna och deras biträden
sammanföres till lämpliga arbetsenheter, koncentrerade till residensstäderna
och i samtliga län utom Uppsala, Gotlands, Örebro, Västmanlands
och Jämtlands även till andra orter inom länen, vilka orter utvalts så att
de ligger centralt inom assistenternas avsedda verksamhetsområden. Utredningen
fortsätter.

Genom den nu föreslagna koncentrationen av här ifrågavarande personal
till i de flesta länen relativt få orter utanför residensstäderna torde ledningen
och övervakningen av assistenternas arbete, såväl å taxeringsnämndsstadiet
som vid utförande av taxeringsrevision, väsentligen komma att underlättas.
Jämväl de assistenter, som kommer att lokalt placeras i anslutning
till häradsskrivarkontor, bör få ganska goda möjligheter till hjälp i
tveksamma taxeringsfall, eftersom det där alltid kommer alt finnas kolleger
att samråda med, och förhandenvarande svårigheter att bibringa assistenterna
vidareutbildning i taxeringsrevision torde betydligt minska. Assistenternas
och biträdenas fallenhet för vissa speciella arbetsuppgifter kan
även utnyttjas, fastän måhända inte i samma omfattning som om hela personalstyrkan
varit samlad på länsstyrelserna. Rekryteringen av till iaxeringsassistenttjänst
lämpliga personer bör också kunna bli lättare.

Därest det nu angivna alternativet godtas torde man visserligen få räkna
med att eu del länsstyrelser och häradsskrivare inte för närvarande disponerar
erforderliga utrymmen för assistenterna och deras biträden. Lokalproblemen
kommer emellertid inte att bli lika markanta som vid en fullständig
inplacering av berörda personal på länsstyrelserna och bör kunna överbryggas
i all synnerhet som utredningen förutsätter att assistentorganisationen
liksom hittills måste uppbyggas successivt med hänsyn till rådande
brist på utbildad och i övrigt kvalificerad personal. I detta sammanhang
må även framhållas att man i fråga om häradsskrivarkontoren torde få
räkna med att betydande lokalutrymmen kommer att frigöras vid en ny
uppbördsorganisation och att inom länsstyrelserna behov av vtterligare lokaler
uppstår vid genomförandet av vad utredningen i det följande föreslår
beträffande länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Därest utredningens olika
organisationsförslag skulle godtagas förutsätter utredningen att en nödvändig
samordning av de olika lokalfrågorna kommer till stånd.

När det slutligen gäller att taga ställning till de olika delalternativen
inom alt. IV är det enligt utredningens mening uppenbart att med de fördelar
ur arbetssynpunkt, som en organisaton enligt detta alternativ erbjuder,
en taxeringsassistent alltid bör normalt hinna granska mer än 1 400
deklarationer under taxeringsperioden och detta även med hänsyn till det
merarbete, som taxeringen till allmän varuskatt kräver. Bland utredningens
experter har starka skäl uttalats för att arbetskapaciteten borde bestämmas
till i genomsnitt ca 1 600 deklarationer, d. v. s. att organisationen skulle beräknas
enligt alt. IV: c. Med hänsyn till att konsekvenserna vid en lösning
av organisationsfrågan enligt alt. IV ännu inte kan helt överblickas har dock
utredningen ansett försiktigheten bjuda att man nu stannar för att inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

kräva mer än att ca 1 500 deklarationer i genomsnitt granskas av varje
taxeringsassistent. Därvid har även beaktats att skillnaden i fråga om det
behövliga antalet assistenter enligt alt. IV: b och enligt alt. IV. c ar ringa.
Med den nu angivna kvantiteten deklarationer behover en assistent d g
gen under taxeringsperioden granska i genomsnitt ungefar 15 deklarationer.
Även om vissa deklarationer är av förhållandevis enkel beskaffenhet tord
man med hänsyn till den tid, som kan beraknas atga för granskningen av
mera invecklade deklarationer, i varje fall inte inom den narmaste framtiden
kunna förvänta att en assistent skall medhinna ett storre antal deklarationer
per dag i genomsnitt.

Med beaktande av vad här anförts har utredningsmannen och experterna
enats om att föreslå att assistentorganisationen i länen i princip utformas
enligt alt. IV: b. Den föreslagna fördelningen av assistenterna mellan
länen och tilltänkta stationeringsorter framgår av till betänkandet fogade
sammanställningar, vilka torde som Bilaga 7 och Bilaga 8 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag. I bilagorna lämnas också motsvarande uppgifter
för övriga diskuterade alternativ.

Beträffande taxeringsassistentorganisationen vid överståthållarämbetet anför
utredningen följande.

Vid beräkningen av det erforderliga antalet assistenter i Stockholm anser
utredningen att samma principer hör tillämpas som vid bedömningen av
personalbehovet i länen. Eftersom antalet deklarationer, som skall behandlas
av rörelsenämnd, i Stockholm kan beräknas till ca 83 000 och varje assistent
i enlighet med vad som tidigare anförts bör kunna granska i genomsnitt
ca 1 500 deklarationer, kan behovet av assistenter i Stockholm vid tullt
utbyegd organisation i princip beräknas till 55. Om eller i vad man til -skottet av denna personal skall motsvaras av indragningar av vissa tjänster
i akademikerkarriären bör få ankomma på överståthållarämbetet att taga
ställning till i samband med utredningen om skatteavdelningens framtida
organisation. Likaså bör i samband med denna utredning prövas behovet av
biträden åt assistenterna samt huruvida assistenternas avsedda anvandnmg
att biträda vid arbetet med fastställande av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension m. m. bör föranleda
en ytterligare utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen i staden.

Den av utredningen förordade utformningen av assistentorganisationen
innebär, såsom nyss anförts, att i de fall, då assistenterna stationeras på
annan ort än vederbörande residensstad, de lokalt placeras i anslutning till
på dessa orter befintliga häradsskrivarkontor. Därav följer, att om på dessa
orter även finns ett kommunalt uppbördsverk, assistenterna placeras i anslutning
till häradsskrivarkontoret och inte till uppbördsverket även om
assistenternas huvudsakliga arbete skulle komma att hänföra sig till de i
staden befintliga rörelseidkarna. Likaså innebär utredningens förslag att
assistenternas biträdespersonal i sin helhet blir statsanställd. De städer
som nu bar egen uppbördsförvaltning kommer alltså, därest utredningens
förslag godtages, att inte längre bli skyldiga att tillhandahålla assistenterna
erforderlig biträdeshjälp och inte heller för assistenterna och biträdena
nödvändiga lokaler och annan utrustning. Eftersom dessa städer enligt nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

gällande ordning inte erhåller ersättning av statsmedel för sina lokalkostnader
kan utredningens förslag i detta hänseende innebära ökade utgifter
för statsverket. Anledningen till att utredningen valt denna väg är huvudsakligen
den, att eftersom både assistenterna och biträdena föreslås skola
bli statliga tjänstemän, utredningen ansett det lämpligare att anknyta dem
till statliga organ än till kommunala verk.

Utredningen har övervägt huruvida inte häradsskrivarna borde befrias
från förmansställningen i förhållande till assistenterna och deras biträden.
Under taxeringsperioden kommer sålunda ledningen och övervakningen av
assistenterna och biträdena att liksom nu i första hand åvila — förutom vederbörande
rörelsenämndsordförande — taxeringsintendenten och hans närmaste
medhjälpare inom taxeringssektionens revisionsdetalj. Under övrig
del av året, framhåller utredningen, kommer arbetsledningen och övervakningen
att helt ankomma på taxeringsintendenten och föreståndarna för revisionsdetaljerna.
På de platser, där ett större antal assistenter sammanförts
är det enligt utredningens mening lämpligt att — beroende på personalstyrkans
storlek — en eller flera av de mest kvalificerade assistenterna fungerar
som arbetsledare för övrig personal. I några fall, där antalet assistenter
är mycket stort, kan det, framhåller utredningen, t. o. m. vara både lämpligt
och nödvändigt att en taxeringsrevisor ur revisionsdetalj en avdelas för att
kontinuerligt tjänstgöra på assistentkontoret som arbetsledare och förman
för assistenterna. I dessa och liknande fall skulle det därför te sig i viss
mån irrationellt om häradsskrivaren även skulle behöva fungera som förman
för assistenterna. I betänkandet anföres vidare.

Utredningen vill emellertid inte i princip förorda ändring i nu nämnda
hanseende. Enligt utredningens mening föreligger fortfarande behov av att
haradsskrivarna är förmän i förhållande till assistenterna och deras biträden
i ordnings- och liknande hänseenden framför allt i de inte alltför sällan
förekommande fall då assistentkontoret endast kommer att omfatta ett
fatal befattningshavare. Inte heller kan det anses lämpligt att, då häradsskrivaren
och assistenterna är placerade inom samma lokal, de intar en i
forhallande till varandra fristående ställning. Skulle emellertid förhållandena
bli sådana att häradsskrivaren och assistenterna måste ges skilda
lokaler samt ledningen och övervakningen av assistenternas arbete kan ordnas
pa annat tillfredsställande sätt, bör länsstyrelsen ha möjlighet att befria
häiadsskrivaren från skyldigheten att vara förman för assistenterna
och deras biträden.

Remissyttrandena

Utredningens beräkningar av det antal deklarationer som varje
taxeringsassistent normalt bör medhinna har mött erinringar från flertalet
länsstyrelser.

Lansstyrelserna i Gotlands, Blekinge och Värmlands län framhåller att
antalet arbetsdagar under taxeringsperioden torde betydligt understiga de
100 dagar som utredningen räknat med. Sålunda konstaterar länsstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

i Blekinge län att taxeringsassistenterna måste utföra granskningsarbetet
på ungefär två månader. Hela tiden mars—juni kan nämligen ej disponeras
för detta arbete. Granskningen bör vara avslutad omkring den 10/6. Även
om den kan påbörjas redan den 1/3, vilket ej alltid är fallet, kan den kvantitativt
och kvalitativt tyngst vägande delen av arbetsmaterialet bearbetas
först efter månadsskiftet mars/april.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att antalet arbetsdagar måste
vara mindre än 100 med hänsyn till förekommande sön- och helgdagar,
assistenternas närvaro vid sammanträden med taxeringsnämnd samt att
granskningsarbetet — som för övrigt beträffande ett stort antal deklarationer
inte kan påbörjas förrän efter den 31 mars —- i verkligheten måste vara
slutfört senast omkring den 15 juni. Då arbetet inte bör uppskjutas till sista
stund, kan de effektiva arbetsdagarna enligt länsstyrelsens mening ej beräknas
till högre antal än cirka 80.

Flera länsstyrelser anser att utredningen underskattat den ökade arbetsbelastning
som den allmänna varuskatten kommer att medföra för taxeringsassistenterna.
Länsstyrelserna understryker vikten av att kontrollen
av den allmänna varuskatten inte eftersättes. Sålunda framhåller länsstyrelsen
i Södermanlands län att utredningens beräkningar innebär att arbetet
med varuskatten får taga ungefär 3,5 dagar eller omkring 24 timmar i
anspråk. Den anslagna tiden synes länsstyrelsen orimligt låg med hänsyn
till att varje taxeringsassistent i länet har 400 skattskyldiga att granska och
för detta ändamål får gå igenom 2 400 preliminära varuskattedeklarationer.
Även om varuskattekontoret hade haft möjlighet att verkställa kontroll och
utredningar i tillräcklig omfattning hade tiden varit alldeles för knapp.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vänder sig mot utredningens beräkning
att av 1 400 deklarationer endast 1 200 skulle avse rörelsedeklarationer, medan
200 deklarationer skulle avse samtaxerade makar och minderåriga
barn in. fl. I ett distrikt inom länet med 1 400 deklarationer har antalet
icke rörelseidkare beräknats till omkring 50. Länsstyrelsen i Malmöhus län
däremot uttalar att i länet utgör i ett normaldistrikt om 1 400 deklarationer
antalet deklarationer, avgivna av rörelseidkares familjemedlemmar, icke
200 såsom utredningen förutsatt utan drygt 400. Siffran 200, som återfinnes
även i 1959 års kalkyl rörande stockholmsorganisationen, torde, enligt länsstyrelsen,
vara rent schematisk. När siffran visat sig inrymma en så stor felmarginal,
som här är fallet, synes det, framhåller länsstyrelsen, riktigare att
vid beräkningarna ålergå till den för 1956 års reform väsentliga avvägningen,
att varje assistent borde medhinna 1 200—1 600 svårbedömbara deklarationer,
alltså minst 1 200. I utredningens utformning kan resultatet bli, att ett
normaldistrikt anpassas efter en arbetsmängd av 900—1 000 rörelsedeklarationer,
av vilka säkerligen icke alla hör till kategorien svårbedömbara.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Beträffande det antal deklarationer som taxeringsassistenterna hittills
medhunnit framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att taxeringsassistenterna
i länet icke ens med avsevärd övertidstjänstgöring kunnat medhinna
1 350 deklarationer. Man måste emellertid beakta, framhåller länsstyrelsen,
att assistenterna i vissa tall varit oerfarna i fråga om taxering av rörelseidkare
och även i övrigt kanske inte haft arbetet praktiskt upplagt eller
planerat.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att taxeringsassistenter i länet,
vilka halt att granska mellan 1 300—1 400 deklarationer, icke medhunnit
detta under ordinarie arbetstid utan måst tillgripa övertid i stor utsträckning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att — av de tre särskilda
rörelsedistrikt som haft taxeringsassistenter under år 1960 — distrikten i
Allbo och Sunnerbo fögderier omfattat vardera i runt tal 1 800 deklarationer.
Taxeringsassistenterna i dessa distrikt har icke medhunnit den primära
granskningen utan hjälp från dels taxeringsnämndens ordförande och
dels särskilt beordrad landskanslistpersonal. Länsstyrelsen är angelägen
framhålla att de båda berörda assistenterna är erfarna taxeringsmän, vilkas
kapacitet och arbetstörmåga på intet sätt understigit vad som normalt kan
fordras. Båda assistenterna har med tillskjutande av åtskilligt övertidsarbete
dock primärgranskat 1 400 deklarationer, den ene av dem t. o. m. 1 600
deklarationer, av vilka senare dock ett par hundra — i brist på disponibel
Personal med taxeringsintendentens medgivande granskats mer summariskt.
Med hänsyn till dessa erfarenheter har länsstyrelsen sett sig nödsakad
att för 1961 års taxering inrätta rörelsedistrikt utan taxeringsassistent.

Flera länsstyrelser, bl. a. länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands
län, framhåller att taxeringsassistenterna hittills icke kunnat bemästra
sina arbetsuppgifter utan tillgripande av övertidsarbete i ofta betänklig
grad.

Beträffande frågan om lämpligt antal deklarationer i rörelsenämnderna
uttalar länsstyrelsen i Uppsala län att — om assistentorganisationen koncentreras
till länsstyrelsen — normalprestationen torde för varje erfaren
assistent icke böra understiga 1 500 deklarationer.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att 1 400 deklarationer är
ett maximum för vad en taxeringsassistent i regel kan utföra. För nya
assistenter blir arbetsbördan stor, innan de hunnit lära känna sina distrikt
och förskaffat sig behövlig rutin.

Även enligt länsstyrelsen i Östergötlands län bör antalet deklarationer

trots den effektivisering av arbetet som enligt utredningens förslag kommer
att genomföras -— bestämmas till högst 1 400 deklarationer.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att man för närvarande icke bör
ålägga en taxeringsassistent att granska mer än maximalt 1 200 deklarationer
inklusive andra än rörelsedeklarationer. Länsstyrelsen fortsätter.

Först vid en sådan begränsning kan man förvänta en för hela fältet
effektiv taxeringskontroll så långt en sådan är möjlig i första instans.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen anser sig dock böra framhålla, att förhållandena skifta. I en
stad torde den skattskyldige i större utsträckning än på landsbygden ha
tillgång till kvalificerade medhjälpare, icke blott vid upprättande av en deklaration
utan även vid själva bokföringen. Detta förhållande underlättar
avsevärt granskningen av deklarationer i städerna. Uppskattningsvis torde
en taxeringsassistent i ett stadsdistrikt medhinna bortåt 200 deklarationer
mer än en likvärdig assistent i ett landsbygdsdistrikt. Hänsyn härtill bör
givetvis tagas vid bedömande av antalet erforderliga taxeringsassistenter
för visst län.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att antalet deklarationer per assistent
icke bör överstiga 1 250—1 300. Länsstyrelsen framhåller bl. a. att taxeringen
till varuskatt bör göras med sådan omsorg, att de olika i varuskattedeklarationerna
lämnade sifferuppgifterna i varje särskilt fall avstämmes
mot motsvarande eller jämförbar uppgift i inkomstdeklarationen och att
utredning verkställes i händelse av bristande överensstämmelse. Vidare bör
uppgifter i de allmänna deklarationerna angående varuultag och personalkost
kontrolleras mot varuskattedeklarationerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som ansluter sig till utredningens alternativ
IV, uttalar, att antalet deklarationer, som en assistent kan medhinna
att granska på ett tillfredsställande sätt, icke överstiger 1 300 och att optimum
för närvarande och under en obestämd övergångstid, tills en fullt intrimmad
organisation uppbyggts, snarare torde understiga än överstiga
1 200.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att det finns åtskilliga möjligheter
att genom arbetsledning och andra åtgärder disponera över arbetskrafterna,
assistenter och biträden, så att minst 1 200 svårbedömbara deklarationer
per distrikt kan medhinnas. Länsstyrelsen betonar, att — hur än arbetet
i nämnderna organisationstekniskt bäst kan handhavas — det blir nödvändigt
att i fråga om kostnadsberäkningarna tillgripa en schablonregel om
distriktens lämpliga storlek. Länsstyrelsen anser emellertid icke, att denna
fråga i princip bör så hårt anknytas till frågan om taxeringsassistentens arbetskapacitet,
som utredningsförslaget ger vid handen. Det rör sig här om
två spörsmål, som visserligen har ett samband men som även är artskilda
därigenom, att organisationsförbättringar inom distrikten direkt påverkar
beräkningarna. Ur de erfarenheter, som länsstyrelsen vunnit om distriktsindelning,
personalens arbetskapacitet och organisationsteknik, anser länsstyrelsen
det icke osannolikt, att kostnadskalkylen lämpligen kan grundas
å en distriktsindelning, omfattande normalt 2 000 deklarationer.

Länsstyrelsen i Hallands län konstaterar att det är svårt att avgöra vad
som skall anses utgöra normalt antal deklarationer i rörelsedistrikt, men enligt
länsstyrelsens mening bör en taxeringsassistent kunna medhinna åtminstone
1 400—1 500 deklarationer och dessutom handlägga taxeringen till allmän
varuskatt. Granskningen av varuskattedeklarationer torde komma att
taga betydligt längre tid i anspråk än vad utredningen förutsätter. En taxe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringsassistent, som bedriver arbetet på ett rationellt sätt, bör dock, enligt
länsstyrelsens mening, hinna genomgå 1 500 deklarationer utan att eftersätta
kravet på en omsorgsfull granskning.

Länsstyrelsen tillägger.

Förutsättning härför är likväl, att granskningsarbetet rationaliseras, dels
genom att taxeringsassistenternas biträden i högre grad än som nu är fallet
genomför en teknisk kontroll av deklarationsmaterialet och dels genom att
taxeringsassistenterna inte nedlägger för mycket arbete för att få deklarationerna
i alla avseenden så formellt riktiga som möjligt utan mera ägnar sig
åt den materiella granskningen. Genom ett sådant förfarande kan granskningstiden
nedbringas och därigenom större antal deklarationer medhinnas.

Länsstyrelsen i Värmlands län understryker faran av att alltför högt beräkna
det antal deklarationer en assistent normalt bör tilldelas. Den åsyftade
effektiviteten i taxeringen kan lätt gå förlorad om man är alltför optimistisk
härutinnan. Hänsyn bör också tagas till att inom assistentorganisationen
kommer under uppbyggnadstiden att finnas ett relativt stort antal mindre
rutinerade befattningshavare, vilket motiverar försiktighet i fråga om den
arbetsmängd, som pålägges vederbörande.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands
län.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att syftet med taxeringsassistentorganisationen
givetvis är att söka åstadkomma så likformiga och riktiga
taxeringar som möjligt i första instans. Detta syftemål kan i än högre grad
uppnås om assistenterna beredes möjlighet att under taxeringsperioden åtminstone
i viss utsträckning verkställa partiella taxeringsrevisioner, exempelvis
för granskning av att inkomstposter, varå kontrolluppgift inkommit,
verkligen bokförts såsom inkomst. Därefter anföres.

Möjlighet härtill kan beredas endast om antalet deklarationer, som varje
assistent skall granska, nedbringas under vad nu är fallet. I det av utredningen
förordade alternativet IV b förutsättes att varje assistent skall medhinna
granskning av 1 500 deklarationer utöver taxeringen till varuskatt. De
av assistentorganisationen redan vunna erfarenheterna synes giva vid handen,
att detta beräknade deklarationsantal genomsnittligt är för högt för att
medgiva en verkligt ingående granskning även om denna enbart avser deklarationerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att — för att möjliggöra en tillräckligt
noggrann kontroll av deklarationsmaterialet — varje taxeringsassistent
endast bör tilldelas omkring 1 250 deklarationer för granskning vid
en lösning enligt alt. I och omkring 1 400 deklarationer om alt. IV genomföres.
Mot bakgrund av den erfarenhet länsstyrelsen har av det arbete, som
de nuvarande relativt erfarna taxeringsassistenterna hittills utfört, och med
hänsyn till den övertid, som de måst ägna åt arbetet för taxeringsnämnd, är
det sannolikt, att även länsstyrelsens beräkning kan visa sig alltför optimistisk.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att ju större antal deklarationer
taxeringsassistenten får att granska, desto mindre tid kan han ägna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

åt varje enskild deklaration och desto mer utredningsarbete kvarstår på
prövningsnämndsstadiet. Länsstyrelsen yttrar vidare.

Enligt länsstyrelsens mening är ett pensum av 1 500 deklarationer per
taxeringsassistent så stort, att det önskvärda utredningsarbetet i första instans
icke kommer att medhinnas. Svagt underbyggda skönstaxeringar torde
med ett sådant tillvägagångssätt framtvingas i en icke önskvärd omfattning.
Ur rättssäkerhetssynpunkt vore det att föredraga, att utredningsarbetet
i första inslåns kunde bli omsorgsfullare än det av utredningen föreslagna
arbetspensumet per taxeringsassistent tillåter. Den föreslagna organisationsformen
öppnar emellertid möjligheter att i en framtid verkställa den
påbyggnad, som erfarenheterna kan visa vara önskvärd. Med dessa reservationer
tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag i denna del.

Överståthållarämbetet framhåller, att anledning till erinran i och för sig
icke torde föreligga mot det av utredningen förordade genomsnittliga antalet,
1 500. Ämbetet anmärker dock, att vid avvägningen av taxeringsassistenternas
arbetslotter hänsyn måste tagas till de individuella förhållandena
beträffande taxeringsmaterialets sammansättning och karaktär; sålunda
torde i vissa fall arbetslotten böra omfatta ett större antal deklarationer, i
andra fall åter ett mindre antal. Ämbetet framhåller vidare, att man i dagens
läge saknar erfarenhet beträffande den tid, som kommer att åtgå för
taxeringen i första instans till allmän varuskatt samt — såvitt angår Stockholm
— för arbetet med beräkning av pensionsgrundande inkomst. Principiellt
bör utbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen ske på sådant
sätt, att organisationen göres i möjligaste mån elastisk och anpassbar till
olika eller ändrade förhållanden.

Enligt riksskattenämndens erfarenhet bygger en arbetskvantitet av 1 400
deklarationer i ett rörelsedistrikt på dels den förutsättningen att jämförelsevis
många deklarationer är av enkel beskaffenhet och icke vållar mera
framträdande svårigheter och dels därpå att det icke varje år sker en genomgående
detaljgranskning av varje enskild deklaration i alla dess delar
utan att granskningen i vissa delar sker stickprovsvis med variation år ifrån
år; räknar man däremot med att en fullständig detaljgranskning skall ske
varje år av varje deklaration, lärer den antagna arbetskvantiteten vara för
hög. Med angivna förutsättningar delar riksskattenämnden utredningens
uppfattning om det antal deklarationer som taxeringsassistenten genomsnittligen
bör medhinna under taxeringsperioden. Nämnden fortsätter.

Riksskattenämnden vill emellertid påpeka att alltför stor vikt i och för
sig kanske icke nu behöver läggas vid frågan om antalet deklarationer per
rörelsedistrikt då möjlighet till omprövning ju föreligger under hela uppbyggnadstiden.
Riksskattenämnden vill dock betona alt man vid bestämmandet
av detta antal måste iakttaga att det icke sättes så högt att organisationen
i princip kommer att bygga på att (icke betalt) övertidsarbete i betydande
utsträckning skall fullgöras av taxeringsassistenterna för uppnående
av ett genomsnittligt gott arbete.

Sveriges häradsskrivare före ning framhåller att — såvitt föreningen kan
förstå — granskningsresultatct kvantitativt sett inte är beroende av platsen,

SO Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

varifrån arbetet utföres, utan av den tid och omsorg man anser sig kunna
nedlägga på granskningen av varje deklaration. Går man över med lätt
hand flyter arbetet fort. Infordras kompletterande uppgifter per telefon eller
post i större utsträckning kan t. o. m. 1 350 deklarationer befinnas vara
■ett allt för stort pensum för en person även om han är driven granskningsman.

Föreningen Sveriges landskanslister framhåller att det är synnerligen angeläget
att man inte nu uppställer sådana normer för taxeringsassistenternas
arbetsprestationer som det redan visat sig inte gå att hålla utan betydande
övertidsarbete. Arbetet bör vara så avvägt, att det normalt kan fullgöras
å ordinarie arbetstid. Utredningen har enligt föreningens mening va,
rit alltför optimistisk i sina beräkningar.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det helt övervägande
flertalet tillstyrkt utredningens förslag att taxeringsassistenterna skall
sammanföras till länsstyrelsen eller till särskilda orter inom länet. Även
bland länsstyrelserna tillstyrker de allra flesta ett sammanförande av assistenterna
till större arbetsgrupper; några förordar dock att taxeringsassistenterna
liksom hittills knytes till de lokala skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen i Hallands län finner inte de av utredningen redovisade
skälen för en omorganisation bärande. Utredningens beräkningar angående
arbetsprestationen i den ena eller andra organisationsformen finner länsstyrelsen
löst grundade och osäkra samt anför därvid.

Självfallet kan man genom att »utgå» från en viss högre prestation per
assistent i ett alternativ få detta att framstå såsom det ur kostnadssynpunkt
fördelaktigare. Det bör emellertid framhållas, att fråga är om ett kvalificerat
arbete. Åtskilliga mer eller mindre ogripbara faktorer spelar in, då det gäller
arbetsprestationen. Även om — allmänt sett — större arbetsenheter kan
tänkas verka mot en högre arbetsprestation, torde det knappast vara möjligt
att på det sätt utredningen gjort uppskatta merprestationen. Det kan
dock förhålla sig så, att vissa personer finner sig bättre och kan prestera
mer, då de själva får planera sitt arbete, än då de ingår i en större organisation.
Det finns också närliggande exempel på att en väl samlad och övervakad
organisation uppnått relativt sett låga arbetsprestationer.

Med hänsyn till vad nu anförts finner länsstyrelsen, att någon större vikt
inte kan fästas vid utredningens kostnadsjämförelser. Då det gäller organisationsformen
är det emellertid inte främst kostnadssynpunkterna som länsstyrelsen
fäster avseende vid. Länsstyrelsen erinrar om att en av huvudprinciperna
för den nya fögderiindelning, som genomfördes i samband med
1946 års uppbördsreform, var att såvitt möjligt tillgodose allmänhetens berättigade
krav på service inom bekvämt räckhåll. Länsstyrelsen fortsätter.

Vid 1956 års taxeringsreform anknöts medvetet till denna utveckling.
Länsstyrelsen tillåter sig härutinnan hänvisa till vad 1955 års taxeringssakkunniga
anfört i frågan (SOU 1955: 51 s. 75 ff) ävensom bevillningsutskottets
uttalande om vikten av god kontakt med de skattskyldiga (1956:
56 s. 102). Länsstyrelsen kan inte finna att någonting inträffat sedan dess,
som motiverar en annan ståndpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen anser sig enbart med hänsyn till vad nu anförts böra bestämt
avstyrka förslaget om ändring av taxeringsassistentorganisationen.
Mot utredningens förslag på denna punkt talar även andra skäl. Länsstyrelsen
erinrar om att efter ATP-reformen deklarationsmaterialet i fortsättningen
i huvudsak torde komma att förvaras hos lokal skattemyndighet. En
centralisering som den föreslagna skulle medföra ett ständigt skickande av
deklarationer till men för såväl taxeringsarbetet som arbetet med fastställande
av pensionsgrundande inkomst. Länsstyrelsen framhåller även de stora
problem som uppkommer i samband med frågan om tjänstelokaler. Slutligen
framhåller länsstyrelsen.

1955 års taxeringssakkunniga föreslog på sin tid en total tjänstemannataxering
i den meningen, att alla taxeringsnämnder skulle förses med assistenter
för granskning m. m. Reformen kom av olika skäl att bli endast
partiell. Önskemålet om en total reform kvarstår emellertid alltjämt, framför
allt med hänsyn till svårigheten att anskaffa ordförande i de lokala
nämnderna. Den nu pågående utredningen om debitering genom datamaskiner
torde inom kort komma att framlägga sitt principbetänkande. Genomföres
ett sådant debiteringsförfarande t. ex. från 1965, synes det möjligt att
i stället ålägga de lokala skattemyndigheterna vidgade uppgifter inom taxeringsgebitet
samtidigt som de kan behålla sina återstående uppgifter i fråga
om folkbokföring och uppbörd. Frågan om en total assistentreform kan då
tas upp. Häradsskrivarkontoren skulle kunna ombildas till taxeringscentraler
med häradsskrivaren som föreståndare och taxeringsassistenter av högre
och lägre grad — de sistnämnda med uppgift att tillhandagå de lokala
nämnderna — samt biträden.

Länsstyrelsen säger sig emellertid vara medveten om att taxeringsassistenterna
med nuvarande organisation under mellanperioderna på åtskilliga håll
i landet icke kunnat utnyttjas så effektivt som varit önskvärt. I yttrandet
anföres vidare.

Enligt länsstyrelsens mening bör assistenterna kunna utföra ett fullgott
arbete om från länsstyrelsen lämnas erforderlig hjälp och handledning. Detta
har icke varit möjligt med nuvarande personalresurser på länsstyrelserna.
Utbygges revisionsdetaljen i enlighet med utredningens förslag, kan en
eller flera taxeringsrevisorer avdelas för handledning av taxeringsassistenterna.
Dessa revisorer bör regelbundet besöka assistenterna, kontrollera deras
arbete, hjälpa dem med taxeringsrevisioner och i samband därmed även
själva verkställa sådana. Vidare bör taxeringsassistenterna under en eller annan
månad få tillfälle tjänstgöra på länsstyrelsens revisionsdetaljer och där
under ledning av erfarna taxeringsrevisorer grundligt få lära sig revisionsarbete.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är tveksam om det är välmotiverat
att nu omedelbart fatta beslut om assistentorganisationens omformning
efter andra linjer än de år 1956 uppdragna. Länsstyrelsen håller före, att
rubbning i den år 1956 beslutade organisationen av taxeringsassistenterna
icke bör genomföras innan erfarenheter erhållits om varuskattens och ATParbetets
praktiska genomförande och innan ställning tagits till häradsskrivarorganisationens
blivande omgestaltning. Länsstyrelsen fortsätter.

Att en koncentration av assistenterna till särskilda kontor underlättar

B Ilihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

arbetsledningen skall emellertid ingalunda förnekas ehuru denna fördel
framför allt hänför sig till revisionsverksamheten och det kan diskuteras
vilken vikt angivna förhållanden bör tillmätas. I varje fall måste denna fördel
vägas mot allmänhetens intresse av att taxeringstjänstemännen skola
vara placerade ute i bygderna så att allmänheten lätt kan söka dem för
muntliga diskussioner av uppkommande problem. Skatterna äro höga och
allmänheten har ett berättigat anspråk på att serviceorgan finnas tillgängliga
på ur allmänhetens synpunkt lämpliga orter. När utredningen avvisar
förslaget om att samtliga assistenter skola inplaceras i länsstyrelsen ligger
häri i själva verket ett beaktande av servicetanken.

Länsstyrelsen är emellertid införstådd med att en sammanföring i viss
omfattning av assistenterna till taxeringskontor kan åstadkommas utan att
serviceintresset trädes för nära i nämnvärd grad. Länsstyrelsen har därför
ur lokaliseringssynpunkt icke några egentliga erinringar att framställa mot
utredningens huvudalternativ IV b). Att länsstyrelsen likväl icke velat förorda
detta alternativ till omedelbart genomförande sammanhänger med de
betänkligheter, som länsstyrelsen tidigare framställt och som hänför sig
till ett flertal omständigheter, vilkas betydelse icke blivit närmare belyst i
betänkandet. Länsstyrelsen vill härvid betona, att lokaliseringssynpunkterna
i viss mån sammanfaller för häradsskrivarna och assistentorganisationen.
Om assistenter utan olägenheter kan sammanföras till viss ort, bör detta
förhållande tala för att motsvarande häradsskrivarkontor sammanföres
dit. Även nu angivna förhållande talar för att frågan får bedömas i ett vidare
sammanhang. Vidare manar lokalsvårigheterna enligt länsstyrelsen till
försiktighet inför en alltför radikal förändring av assistenternas stationeringsorter.
Därefter anföres.

Vad länsstyrelsen här anfört innebär ingalunda att länsstyrelsen vill förorda
ett stopp i assistentorganisationens fortsatta utbyggande. Länsstyrelsen
har emellertid funnit, att strävandet nu i första rummet bör inriktas på
att få till stånd en effektivt arbetande taxeringsassistentorganisation för städernas
del och då särskilt för de större städerna med kommunala uppbördsverlc.
Av utredningen framgår, att denna del av organisationen för närvarande
är svagt utbyggd. Länsstyrelsen finner det naturligt och i överensstämmelse
med utredningens syfte, att intresset nu inriktas på kontrollen av rörelseidkarna
i de stora städerna.

I särskilt yttrande framhåller taxeringsintendenten i länet att enligt hans
mening förslaget om en centralisering av taxeringsassistenterna är välbetänkt
och ägnat att skapa större effektivitet.

Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig ingalunda vilja bestrida att åtskilligt
talar för en koncentration av taxeringsassistenternas verksamhet,
därvid denna i så fall bör ske helt till länsstyrelserna. Någon form av blandat
system kan länsstyrelsen icke rekommendera. Enligt länsstyrelsens förmenande
måste emellertid denna fråga utredas ytterligare. Länsstyrelsen
fortsätter.

Bl. a. är det nödvändigt att först undersöka hur länsstyrelserna skall
kunna lösa de mycket svåra lokalproblem som ett genomförande av utredningens
förslag skulle tillskapa. Redan lokalfrågorna i samband med

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961 8ä

den i övrigt föreslagna utökningen av revisionsdetaljernas personal kan
bli mycket svårlösta. Vidare kan det finnas anledning att ytterligare avvakta
erfarenheterna av nuvarande organisation. Denna har varit i verksamhet
alltför kort tid och under utnyttjande av alltför orutinerad personal
för att några säkra slutledningar redan skall kunna göras. Utredningen
har i annat sammanhang föreslagit ett par års uppskov med inrättande av
nya taxeringsassistenttjänster. Sker så, vilket länsstyrelsen vill tillstyrka,
kan man utan men och utan att utbyggandet av revisionsdetaljerna i övrigt
behöver begränsas eller förhalas skjuta något på ställningstagandet
till föreliggande spörsmål. Möjligen kan under tiden viss försöksverksamhet
anordnas i något eller några län.

Länsstyrelsen i Värmlands län förordar ett fortsatt utbyggande av organisationen
efter i huvudsak de riktlinjer som 1956 års riksdagsbeslut
anvisar i avvaktan på att ytterligare erfarenheter vinnes. Mot utredningens
förslag talar främst den alltför korta tid, som nuvarande organisation,
ännu ej färdigutbyggd, kunnat vara i funktion. Skulle emellertid en centralisering
av assistenterna likväl anses böra beslutas redan nu, vill länsstyrelsen
i så fall bestämt uttala sig mot eu lösning för Värmlands del, som går
ut på en uppdelning av länets assistenttjänster enligt utredningens förslag
IV b).

I särskilt yttrande har taxeringsintendenten i länet uttalat att han i likhet
med utredningen anser att den nuvarande organisationen inte bör bibehållas
utan att en centralisering bör ske.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att, med hänsyn till frågan om
fortsatt utbyggnad av taxeringsassistentorganisationen till att omfatta samtliga
taxeringsdistrikt, det synes tveksamt om man nu bör centralisera assistentorganisationen
till länsstyrelsen, särskilt som så kort tid förflutit
sedan placeringen på fögderierna genomfördes. Vid en fortsatt utbyggnad
kan möjligen bli aktuellt med en ny decentralisering. För att låta de nuvarande
förhållandena bestå tills vidare talar, enligt länsstyrelsen, även
att ställning ännu icke tagits till vilka arbetsuppgifter, som skall ankomma
på de lokala skattemyndigheterna efter det folkbokförings- och debiteringsförfarandet
omlagts.

Av nyss anförda skäl hyser länsstyrelsen tvekan beträffande lämpligheten
att nu ändra taxeringsassistenternas placering. Med hänsyn till de
tungt vägande rationaliseringssynpunkterna vill länsstyrelsen emellertid
icke motsätta sig att utredningens förslag genomföres.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att -— när det gäller att
bedöma, hur 1956 års taxeringsorganisation utfallit — det är av betydelse
att utröna, om taxeringsassistenternas placering hos de lokala skattemyndigheterna
varit ändamålsenlig eller icke. Länsstyrelsen anför.

Att redan nu meddela nya bestämmelser angående tjänstgöringsorter på
grundval av vunna erfarenheter under en relativt kort försökstid kan förefalla
förhastat, då taxeringsassistenterna först efterhand blivit rustade
för sin uppgift. En omständighet, som talar för att den hittillsvarande

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

placeringen av taxeringsassistenterna bör bibehållas är de skattskyldigas
intresse att lätt kunna komma i kontakt med vederbörande taxeringsassistent,
en möjlighet som avgjort försvåras vid en centralisering av verksamheten.
En annan följd av verksamhetens centralisering skulle bli längre
resor för de taxeringsassistenter, som skulle komma att få annan tjänstgöringsort.

Länsstyrelsen konstaterar emellertid att en centralisering av verksamheten
skulle medföra åtskilliga fördelar. Den skulle framförallt ge möjlighet
till en bättre ledning och övervakning av taxeringsassistenternas arbete
och som en följd härav en ändamålsenlig fördelning av arbetet assistenterna
emellan. Länsstyrelsen fortsätter.

Vid avgörandet av frågan om taxeringsassistenternas placering inom länen
måste den lösning väljas, som kan beräknas ge det bästa resultatet av
deras arbete. Åtskilligt talar för, att en centralisering av verksamheten är att
föredraga framför det nuvarande systemet, och länsstyrelsen finner för sin
del icke övervägande starka skäl tala för bibehållandet av detta.

Av de alternativ, som av utredningen föreslagits, väljer länsstyrelsen IV a.
Verksamheten skulle då komma att koncentreras till två orter inom länet
nämligen Nyköping och Eskilstuna. En längre gående centralisering anser
länsstyrelsen icke för närvarande motiverad.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser förslaget om assistenternas närmare anknytning
till taxeringssektionerna ägnat att effektivisera verksamheten. Länsstyrelsen
tillstyrker förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det — även om den nuvarande
taxeringsorganisationen med assistenternas anknytning till de lokala
skattemyndigheterna otvivelaktigt inneburit vissa fördelar — alltmera
stått klart att assistenternas insats i taxeringsarbetet icke alltid blivit den
avsedda. Detta torde till stor del ha sin grund i att taxeringsintendenten och
honom underställda befattningshavare icke haft möjlighet att i tillräcklig
omfattning utöva den arbetsledning och övervakning av assistenterna, som
får anses erforderlig. Svårigheter har även förelegat att utbilda och leda
taxeringsassistenterna i deras arbete med taxeringsrevisioner.

En koncentration av assistenterna till större arbetsenheter får därför, enligt
länsstyrelsen, anses önskvärd. Då länsstyrelsen finner utredningens förslag
beträffande assistenternas stationeringsorter i länet lämplig med hänsyn
till såväl länets geografiska struktur som kommunikationsförhållandena
tillstyrker länsstyrelsen förslaget.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att — då genomförandet av den
fögdei ianknutna taxeringsassistentorganisationen i dess ursprungliga form
påvisats vålla merkostnader och andra olägenheter — länsstyrelsen tillstyrker
att, så länge den nuvarande grundläggande ordningen för taxeringsarbetet
bibehålies, assistenttjänsterna koncentreras till arbetsgrupper.

Lansstyrelsen i Kronobergs län anser sig böra biträda alternativ IV i förslaget.
Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att i organisatoriskt
hänseende överföra assistenternas bilrädespersonal till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län betonar, att taxeringsassistenternas statione -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

ring är en väsentlig fråga vid bedömandet av hur en förbättrad taxeringskontroll
skall kunna genomföras. Den hittills snabbt genomförda utbyggnaden
av assistentorganisationen har medfört, att en betydande del av assistenterna
vid tillträdandet av sina tjänster haft ringa erfarenhet av rörelsetaxering
och revisionsarbete. Det har visat sig att en decentraliserad placering
av assistenterna medfört avsevärda svårigheter såväl beträffande ledning
och rådgivning vid arbetet i första instans som vid utbildning och handledning
i taxeringsrevision. Länsstyrelsen tillstyrker därför en centralisering
av assistenterna men föreslår, att de taxeringsassistenter i Kalmar län,
som avses för deklarationsgranskning inom Västerviks och Vimmerby fögderier
stationeras i Västervik, medan övriga taxeringsassistenter i länet placeras
på länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att én placering av taxeringsassistenterna
hos de lokala skattemyndigheterna icke är förenlig med ett rationellt
bedrivet taxeringsarbete. Länsstyrelsen ansluter sig till utredningens
alternativ IV.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser sig i princip kunna tillstyrka förslaget
om en centralisering av taxeringsassistenterna. Länsstyrelsen ifrågasätter
dock om inte samtliga assistenter borde placeras vid länsstyrelsen
enligt alternativ II och fortsätter.

Utredningens förslag att de taxeringsassistenter, som icke skola placeras
vid länsstyrelsen, skola placeras i Klippan kan länsstyrelsen icke biträda.
Stora svårigheter ha hittills förelegat att rekrytera den taxeringsassistenttjänst,
som f. n. finnes i Klippan. På grund härav och då Ängelholm såsom
den största centralorten i västra delen av länet får anses vara den naturliga
stationeringsorten för de taxeringsassistenter, som skola tjänstgöra i denna
del av länet, får länsstyrelsen i stället föreslå denna stad som placeringsort
för ifrågavarande taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att nuvarande organisation, som
förutsätter en fast anknytning av taxeringsassistenten till visst distrikt och
stationering hos lokal skattemyndighet, vid sin tillkomst blev starkt kritiserad
av bl. a. länsstyrelsen i Malmö, enär anordningen betraktades såsom
alltför stel och osmidig. I stället föreslogs ett system med flyttbara arbetslag;
denna tanke synes utredningsmannen ha tagit fasta på, vilket länsstyrelsen
givetvis med tillfredsställelse konstaterar. Huruvida det är tillrådligt att
gå så långt i centralisering inom länet som huvudalternativet innebär, synes
emellertid tveksamt. De lokala skattemyndigheterna i länet har starkt betonat
de skattskyldigas intresse av att få bibehålla den goda lokala service,
som betingas av assistentorganisationens anknytning till lokal skattemyndighet.
Länsstyrelsen fortsätter.

Den gällande ordningen har tillkommit just mot denna bakgrund. Här
emot får emellertid å andra sidan ställas intresset av att kravet på god arbetsledning
och effektivitetssynpunkterna tillgodoses genom en koncentration
av assistenterna. Ur rent organisationsmässiga aspekter på länsförvaltningens
funktionsduglighet i stort föreligger vissa skäl för eu avvaktande
hållning i förevarande hänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen föreslår den jämkningen i utredningens förslag, att taxeringsassistenterna
indrages till länsstyrelsen endast såvitt angår uppbördsverken
i Lund och Malmö samt Lunds och Malmö fögderier, medan oförändrad
organisation tills vidare bibehålies i länet i övrigt.

Länsstyrelsen betonar att — om utredningens förslag att centralisera taxeringsassistenterna
till länsstyrelsen ens i någon utsträckning skall kunna
genomföras för Malmöhus läns del — lokalfrågorna måste bliva föremål för
snabbehandling, då det för närvarande är uteslutet att placera ytterligare
personal i nuvarande utrymmen.

I särskilt yttrande har taxeringsintendenten i länet framhållit att enligt
hans uppfattning talar föreliggande erfarenheter för en total centralisering
av taxeringsassistenterna till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner utredningens förslag om en koncentration
av taxeringsassistentorganisationen ändamålsenlig och anför.

Länsstyrelsen vill för sin del förorda en ytterligare koncentration på så
sätt, att föreslagna 3 taxeringsassistenter i Alingsås överföres, 2 till länsstyrelsen
och 1 till Borås.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner utredningens förslag om centralisering
av taxeringsassistenterna välbetänkt men ifrågasätter om ej bestämmelserna
beträffande stationering av assistenterna och deras biträden borde utformas
på det sätt, att Kungl. Maj :t föreskriver efter vilka huvudsakliga
riktlinjer stationeringen skall ske men att åt länsstyrelserna lämnas öppet
att själva bestämma på vilka orter assistenterna och biträdena skall placeras.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är av samma uppfattning som utredningen
i fråga om de skäl som anförts för en centralisering av assistenterna till
länsstyrelsen. Det framhålles, att det enda alternativ därtill som enligt länsstyrelsens
mening möjligen kan övervägas är en utbyggnad av den nuvarande
organisationen med assistenternas anknytning till häradsskrivarkontoren.
Vad lokalfrågan angår torde denna enligt länsstyrelsen få bedömas
vara av sekundär betydelse och icke få i och för sig andragas som hinder
mot tillskapandet av den effektivaste organisationen. För länsstyrelsens del
torde det vara möjligt att bereda plats för assistentorganisationen enligt alternativ
II i anslutning till väntat förslag till nybyggnad av länsstyrelsens
tjänstelokaler. Enligt länsstyrelsens mening bör man därför vid en utvidgning
av assistentorganisationen i vart fall såvitt gäller Kopparbergs län ta
sikte på en centralisering till länsstyrelsen av samtliga assistenter. Därefter
anföres.

För att likväl möjlighet till personlig kontakt mellan skattskyldig och assistent,
vilket är värdefullt för båda parter, skall underlättas ifrågasätter
länsstyrelsen om icke vid en centralisering särskilda mottagningar för de
skattskyldiga böra ordnas på lämpliga orter under taxeringsperioden.

Utredningens farhågor för den ökning av rese- och traktamentskostnaderna
som skulle bli följden av en centralisering av samtliga assistenter till

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

länsstyrelsen måste anses överdrivna och skulle mer än väl uppvägas av det
bättre* taxeringsresultat som centraliseringen måste antagas medföra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluter sig till alternativ II, d. v. s. centralisering
till länsstyrelserna av assistenterna och deras biträden. Länsstyrelsen
vill särskilt understryka, att en bättre rekrytering av taxeringsassistenttjänsterna
kan förväntas vid sådan centralisering, som därjämte möjliggör
en långt driven rationalisering av arbetet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar att förslaget innebär, att
man bryter taxeringsassistenternas anknytning till fögderierna och därmed
den personliga kontakten inom vissa delar av länet. Länsstyrelsen fortsätter.

Olägenheterna härmed och de ökade kostnader, som komma att uppstå
på grund av längre resor och dylikt torde emellertid uppvägas av fördelarna
med en effektivare arbetsledning och övervakning från länsstyrelsens
sida. Då taxeringsassistenternas fögderianknytning i vart fall föreslås skola
uppgivas, finner länsstyrelsen koncentrationskravet kunna genomföras bättre
än utredningen föreslagit. Hinder möter enligt länsstyrelsens mening icke
att placera tre taxeringsassistenter i Örnsköldsvik och tre i Sundsvalls stad
och därmed följa utredningens egen principståndpunkt i fråga om enheternas
storlek. Emellertid synes det länsstyrelsen angeläget, att taxeringsassistenternas
lokala placering icke i förväg alltför hårt bindes. Skilda synpunkter
och önskemål i framtiden kunna tänkas komma att göra omdispositioner
nödvändiga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker i princip utredningens förslag att
sammanföra taxeringsassistenterna till större arbetsgrupper, taxeringsassistentkontor.
Därefter anföres.

Taxeringsassistentorganisationen är i Jämtlands län redan nu fullt utbvggd
enligt för organisationen hittills gällande riktlinjer. Samtliga sex taxeringsassistenter
äro stationerade i residensstaden. Ett sammanförande av
samtliga taxeringsassistenter med biträdespersonal till ett enda taxeringsassistentkontor,
organiserat i nära anslutning till taxeringssektionen, synes
därför länsstyrelsen för länets vidkommande ligga närmast till hands. Länsstyrelsen
anser dock att taxeringsassistenten även vid denna organisationsform
bör knytas till taxeringsarbetet inom visst fögderi samt i princip ha
fulla ansvaret för granskningen av samtliga rörelsedeklarationer i fögderiet.

Med hänsyn till den hittills alltför stora arbetsbördan för länets taxeringsassistenter
anser länsstyrelsen, att antalet kvalificerade befattningshavare
inom länets taxeringsassistentorganisation vid den organisationsform
länsstyrelsen antytt bör utökas med åtminstone en befattningshavare, sålunda
från sex till sju.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser sig i huvudsak kunna tillstyrka
det framlagda förslaget till utbyggnad av den nuvarande taxeringsorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att assistenterna lämpligen
bör placeras på länsstyrelsen. Denna åsikt grundar länsstyrelsen på följande
skäl.

Den föreslagna placeringen av två assistenter i Gällivare innebär på grund
av de nordligaste fögderiernas ytvidd icke för mer än ett fåtal av de skatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

skyldiga någon bekvämare kontakt med respektive assistent än en placering
i residensstaden. Avstånden från Gällivare till de större centralorterna i de
två fögderiernas kommuner överstiger för de flesta 10 mil. Kommunikationerna
utgöras för alla utom 2 (Kiruna C och Jokkmokk) enbart av bussar,
ofta med sådana tider, att ett besök i Gällivare måste medföra övernattning.
De skattskyldigas kontakter med taxeringsmyndigheterna sker, i varje fall
i detta län, i stor omfattning genom telefonsamtal. För detta alternativ talar
även den synnerligen viktiga vidareutbildningen av assistenterna. Härtill
kommer att assistenternas arbete kan kontrolleras löpande (genom bl. a.
rapportlämning) och kan arbetsförstärkning vid behov lämnas utan större
tidsförluster vid placering på länsstyrelsen, varjämte större möjligheter att
genom kontakt med kolleger eller revisionspersonalen lösa taxeringsproblem
av mera invecklad beskaffenhet skapas. Det skulle enligt detta alternativ
även finnas bättre möjlighet för den, som av taxeringsintendenten sättes att
övervaka assistenternas arbete, att relativt ofta samla alla assistenterna för
genomgång av sådana problem, som ha mera allmänt intresse, under perioden
nyinkomna rättsfall m. m.

Även flertalet övriga remissinstanser, som uttalat sig i frågan om taxeringsassistenternas
placering, har förordat en centralisering.

Statens organisationsnämnd uttalar att — ehuru nämnden ställer sig
tveksam till inrättande av ytterligare organisationsenheter under länsstyrelserna
vid en tidpunkt, då de lokala skattemyndigheternas framtida organisation
ligger i stöpsleven — nämnden finner utredningens förslag att sammanföra
assistenterna till större arbetsenheter av praktiska skäl lämpligt.

Kammarrätten framhåller att en centralisering av taxeringsassistenterna
visserligen försvårar kontakten med allmänheten men fördelarna med utredningens
förslag synes dock överväga dessa olägenheter. Kammarrätten
har därför för sin del inte något att erinra mot att den föreslagna centraliseringen
till länsstyrelserna kommer till stånd.

Enligt riksskattenämndens uppfattning skulle en centralisering till länsstyrelsernas
revisionsdetaljer av taxeringsassistenterna innebära avsevärda
fördelar ur effektivitetssynpunkt och även ur rekryteringssynpunkt därigenom
att assistenterna blir placerade i residensstäderna. Å andra sidan säger
sig riksskattenämnden vara väl medveten om att det ur servicesynpunkt
gentemot de skattskyldiga vore bra om den nuvarande placeringen hos den
lokala skattemyndigheten kunde bibehållas. Nämnden fortsätter. I

I likhet med utredningen anser emellertid riksskattenämnden att en viss
centralisering innebär så stora fördelar för övervakningen och ledningen av
taxeringsassistentens arbete att dessa fördelar få anses väga tyngre än nackdelarna
ur servicesynpunkt. Riksskattenämnden förordar därför i likhet
med utredningen det såsom alternativ IV betecknade förslaget såsom varande
en lämplig kompromiss. Riksskattenämnden ifrågasätter för övrigt om
icke servicesynpunkten kunde i erforderlig grad tillgodoses därigenom att
taxeringsassistenten, där de geografiska förhållandena motiverade detta, hade
mottagning på t. ex. häradsskrivarkontoret inom sitt verksamhetsområde
en eller vid behov flera dagar i veckan under taxeringsperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Riksskattenämnden framhåller emellertid att det ur olika synpunkter är
önskvärt att man icke binder sig definitivt beträffande assistentorganisationens
närmare utformning innan man kan överblicka främst vad uppbördsorganisationskommitténs
inom kort väntade förslag kan komma att
innebära med hänsyn till den lokala skattemyndighetens ställning och arbetsuppgifter.

Svenska stadsförbundet uttalar att även om en sådan centralisering som
utredningen föreslår medför vissa nackdelar torde dock fördelarna därav
__bl. a. förbättrad ledning och övervakning av taxeringsassistenternas arbete,
rationellare arbetsfördelning, underlättad utbildning och inte minst
möjlighet till samråd med kolleger i tveksamma taxeringsfall — vara påtagliga.
Svenska landstingsförbundet säger sig inte ha något att erinra mot
de i betänkandet framförda förslagen. Tjänstemännens centralorganisation
finner den av utredningen gjorda avvägningen mellan lokal decentralisering
och kraven på större arbetsenheter med tillräckliga rationaliseringsmöjligheter
rimlig. Landsorganisationen tillstyrker förslaget.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer framhåller, att — om man skall
kunna utnyttja taxeringsassistenterna för taxeringsrevisioner — det är nödvändigt
att man frångår den nuvarande utspridda placeringen på olika häradsskrivarkontor.
Därefter anföres.

Utredningen har förordat ett alternativ benämnt IV b. Föreningen anser
för sin del, att de enheter som skola läggas utanför residensstäderna böra
vara så stora, att de kunna förses med tillräckligt antal kvalificerade befattningshavare
i såväl högre som lägre lönegrad. Genom koncentrering till
ett fåtal orter vinnas stora fördelar, för vilka utredningen redogjort. Det
måste dock framhållas, att man i detta hänseende bör gå längre än vad utredningen
gjort och sammanföra de för vissa län föreslagna mindre kontoren
till större enheter. Normalt synes ett sådant kontor böra omfatta åtminstone
fem taxeringsassistenter. Det är vidare nödvändigt, att kontoren ledas
av tillräckligt kvalificerad personal. De större kontoren böra sålunda
förestås av person med examen från handelshögskola. Denne synes då böra
tilldelas samma löne- och tjänsteställning, som utredningen föreslagit för
biträdande länsrevisor.

Liknande synpunkter framföres av Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer
som tillägger, att det ur samordnings- och effektivitetssynpunkt
vore mycket värdefullt om taxeringsassistenterna i de städer, där
kommunala taxeringsrevisorer finnes anställda, kunde placeras hos dessa.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter anser det inte lämpligt att alltför
hårt binda placeringen av taxeringsassistenterna enligt utredningens
förslag. Individuella förhållanden kan göra det lämpligt att temporärt och
särskilt övergångsvis företa vissa omdispositioner. Sådana kan också påkallas
av de framtida erfarenheterna av organisationen.

Föreningen Sveriges landskanslister framhåller att en centralisering till
länsstyrelserna måhända i vissa avseenden skulle vara att föredraga före
alternativ IV bl. a. genom möjligheterna till bättre och effektivare handledning
från taxeringsintendenternas sida. Föreningen fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

När föreningen emellertid stannat för att förorda alternativ IV är orsaken
härtill, att en centralisering till residensstäderna i många fall kommer att
förorsaka allmänheten betydande svårigheter. Enligt vad föreningen inhämtat
förekommer personliga besök hos taxeringsassistenterna av skattskyldiga
i relativt stor omfattning. De skattskyldigas berättigade krav på
möjlighet till personlig kontakt med vederbörande taxeringsassistent utan
alltför långa resor måste enligt föreningens mening väga tungt.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att av utredningen
åberopade skäl för centralisering av taxeringsassistenterna visserligen
i många stycken kan anses vägande men fortsätter.

Ett vägande skäl för att den nuvarande assistentorganisationen inte omedelbart
raseras är, att viktiga förändringar i arbetet hos de lokala skattemyndigheterna
kan förväntas uppstå om som resultat av pågående utredningar
mekaniseringen av folkbokföring och uppbördsväsendet utbygges
och uppbördsverken förstatligas. Frågan om var assistenterna skall placeras
kan härvid komma i annat läge. Härtill kommer att övertalig personal
kan få lämplig användning i en förstärkt taxeringsorganisation.

Statstjänstemannaförbundet finner att alternativ IV representerar en
god lösning bl. a. ur den synpunkten, att man erhåller arbetsenheter av
lämplig storlek. Därefter anföres.

Huruvida centraliseringen bör drivas längre eller om antalet lokala kontor
bör utökas har vi inte ansett oss böra ingå på någon detaljgranskning
av. Vi finner det emellertid önskvärt, att den lokala och centrala organisationen
för taxeringskontrollarbetet uppbygges på i princip samma sätt, och
anser förty, att också den lokala taxeringsorganisationen bör vara helt fristående
från häradsskrivarorganisationen och således direkt subordinerad
taxeringsintendenten. Förmansställningen från häradsskrivarsidan, som
kunnat vara ett behov under ett uppbyggnadsskede då viss handledning
och tillsyn erfordrats av mindre rutinerad personal, försvinner när man
framdeles på föreslaget sätt kan organisera de lokala kontoren som självständiga
enheter.

Sveriges köpmannaförbund finner vad utredningen föreslagit i fråga om
taxeringsassistenternas placering vara riktigt. Förbundet finner det dock
angeläget, att endast erfarna taxeringsassistenter placeras å centrala orter
utom residensstäder i de län, där avstånden kräver en viss decentralisering.
För de skattskyldiga är det av vikt, att tillgång till sakkunniga taxeringstjänstemän
finns a vissa orter, speciellt i de större länen, där eljest långa
och kostsamma resor till länsstyrelsen skulle krävas, när man önskar besked
i någon viktig fråga.

Lantbrukets skattedelegation framhåller, att en centralisering av taxeringsassistenterna
uppenbart medför en mera rationell arbetsordning än
tidigare. Delegationen fortsätter.

Ä andra sidan blir det svårare för de skattskyldiga att få direkt kontakt
med taxeringsassistenten. Taxeringsassistenten kan inte heller få den lokal-
och personkännedom, som med nuvarande placering är möjlig. Delegationen
förutsätter emellertid, att vid ett genomförande av utredningens
förslag taxeringsassistenterna skall vara anträffbara inom sitt verksamhetsområde
en eller flera dagar i veckan under taxeringsperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1961

Kooperativa förbundet finner utredningens förslag att överföra taxeringsassistenterna
till länsstyrelserna eller till större enheter utanför residensstäderna
väl motiverat. Denna anordning bör också stämma väl överens
med önskemålen om en ytterligare förstärkning och effektivisering av taxeringsassistentorganisationen.

Näringslivets skattedelegation, Sveriges redareförening och Svenska sparbanksföreningen
anser sig däremot böra tillråda en viss återhållsamhet i
utbyggnaden till dess större klarhet vunnits angående hela taxerings- och
uppbördsväsendets organisation.

Uppbördsorganisationskommittén framhåller att efter den omorganisation
av folkbokförings- och uppbördsverksamheten, som kommittén föreslagit,
arbetsmängden på häradsskrivarkontoren blir väsentligt mindre än
nu. Det kan enligt kommittén ifrågasättas om de mindre fögderierna då
är lämpliga arbetsenheter. Därefter anföres.

Kommittén avser att i ett kommande betänkande taga upp inte bara frågan
huruvida man skall tillföra lokal skattemyndighet nya arbetsuppgifter
utan också frågan om fögderiindelningen. I det sammanhanget torde sannolikt
komma att särskilt beaktas möjligheten att låta lokal skattemyndighet
i ökad utsträckning medverka i taxeringsarbetet. Tänkbart ar att det
kan befinnas lämpligt ge fögderierna en sådan storlek att det blir möjligt
att, åtminstone i allmänhet, placera minst två assistenter i flertalet fögderier.
Det torde med hänsyn härtill finnas anledning att dröja något med
ett ställningstagande i frågan var taxeringsassistenterna skall vara placerade.

Skånes handelskammare anmäler tveksamhet gentemot förslaget om
taxeringsassistenternas sammanförande. Knligt handelskammarens mening
är den nuvarande ordningen, som förutsätter att taxeringsassistenterna är
bosatta i sitt distrikt, att föredraga bl. a. därigenom, att den erbjuder bättre
möjligheter för dessa att förvärva den lokalkännedom och personkännedom,
som måste vara så värdefull för arbetet. De skattskyldiga har vidare
möjlighet till personlig kontakt med taxeringsassistenten.

Sveriges häradsskrivareförening betonar att — då för närvarande andra
statliga utredningar pågår, som i grund kan förändra förutsättningarna
för taxering i första instans — man inte bör utan verkligt tvingande skäl
göra personella omdispositioner, som kan tänkas förhindra eller försvåra
en lösning av taxeringsorganisationen i större sammanhang. Föreningen
betvivlar att någon avgörande skillnad beträffande taxeringskontrollen
skulle inträda om taxeringsassistenterna omplacerades eller uteslutande
ägnade sig åt granskning av rörelseidkares deklarationer och utförande av
enklare slag av taxeringsrevision. Föreningen förordar i stället en ökning
av den kvalificerade arbetskraften — framför allt civilekonomer — på taxeringssektionerna.
De lokala skattemyndigheterna bör utrustas med större
befogenheter än för närvarande. Det bör ankomma på dem att utöva den
omedelbara ledningen av alla administrativa åtgärder för uttagande av
skatt och allmänna avgifter inom sitt verksamhetsområde. I denna upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1961

gift torde bland annat ingå att övervaka att arbetet i taxeringsnämnderna
bedrives med tillbörlig effektivitet och skyndsamhet, att förse nämnderna
med den expeditionella hjälp, som är möjlig att lämna, samt att besluta
om rättelser av formella eller andra uppenbara fel, som förelupit vid taxeringen.

Föreningen betonar att de skäl som anfördes för 1956 års reform fortfarande
äger sin giltighet. Ytterligare ett skäl har tillkommit, nämligen
att deklarationerna från och med innevarande års taxering torde komma
att regelmässigt förvaras hos de lokala skattemyndigheterna. Spridningen
av deklarationer på flera händer är i och för sig en nackdel i taxeringsarbetet.
Omplacering av taxeringsassistenlerna skulle öka denna olägenhet.
Det förtjänar också framhållas att betydande arbete och kostnader nedlagts
på alt ordna lokalfrågan på olika platser enligt statsmakternas intentioner.

Föreningen påtalar att utredningen till stöd för sin mening att taxeringsassistentorganisationen
bör helt skiljas från den lokala skattemyndigheten
anför några exempel på hur häradsskrivare förmenas ha försvårat taxeringsassistenternas
arbete. Tvärtemot uppgifterna i betänkandet har, framhåller
föreningen, snarare regeln varit den att under toppar i den särskilda nämndens
arbete både två och flera biträden ställts till taxeringsassistentens förfogande.

Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller att det ännu är alltför
tidigt att draga några slutsatser om effektiviteten av den nya taxeringsorganisationen.
Att redan nu söka nå en förbättrad taxeringskontroll genom
bland annat en omplacering av assistenterna finner föreningen orealistiskt.
Utredningens förslag innebär bland annat, att i vissa städer taxeringsassistenten
flyttas så att säga tvärs över gatan till en annan lokal. Säkerligen skulle
taxeringsintendenternas övervakning och ledning underlättas, främst under
tiden efter avslutandet av den ordinarie taxeringen. Föreningen är däremot
inte övertygad om att den avsedda specialiseringen i praktiken går
att genomföra på det sätt utredningen tänkt sig.

Föreningen erinrar om att assistenterna genom sammandragningen till
länsstyrelserna förlorar kontakten med de skattskyldiga. En centralisering
av assistenterna medför betydande kostnader för statsverket i form av resor
och traktamenten. Vidare hänvisas till pågående utredningsarbete på uppbördsväsendets
område.

Svenska landskommunernas förbund anser sig icke kunna tillstyrka utredningens
förslag i vad det avser utformningen av taxeringsassistentorganisationen.
Förbundet framhåller, att det icke kan begäras att en organisation
i utbyggnadsskedet skall fungera helt anmärkningsfritt. Utredningen
kan, enligt förbundets mening, icke sägas ha förebragt några omständigheter
som ger vid handen att taxeringsarbetet hittills under rådande system
icke kunnat tillfredsställande fullgöras, beroende på bestående fel och brister
hos detta system. Det är en öppen fråga huruvida de avsedda fördelarna
kan vinnas med de föreslagna åtgärderna. Säkert är däremot, att en försäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

ring av den service i taxeringshänseende, som den nuvarande organisationen
erbjuder, är oundviklig vid en centralisering i enlighet med utredningens
förslag. Varje åtgärd som kan försvåra kontakterna mellan de skattskyldiga
och taxeringsassistenterna är enligt förbundet ägnad att motverka syftet att
åstadkomma en förbättrad taxeringskontroll.

Frågan om taxeringsassistenternas anknytning till häradsskrivarorganisationen
har berörts i några yttranden.

Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning att häradsskrivarna
bör vara förmän i ordnings- och liknande hänseende för de assistenter jämte
dessas biträden, som är placerade å eller i anslutning till häradsskrivarkontorets
lokaler. Om emellertid arbetsenheterna är stora och således antalet
assistenter jämte biträden stort, bör enligt riksskattenämndens mening
en taxeringsrevisor placeras såsom chef för arbetsenheten; i dylikt fall bör
häradsskrivarens chefsfunktion bortfalla. Arrangemanget med taxeringsrevisor
som chef måste medföra avsevärda fördelar vid handledningen av taxeringsassistenternas
arbete och samtidigt tillgodose allmänhetens önskemål
om tillgång till kvalificerad sakkunskap i orterna.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att assistenterna i princip bör friställas
från fögderiförvaltningen. Länsstyrelsen framhåller, att endast inom ett
fögderi i länet lokal skattemyndighets ordinarie personal kunnat i större utsträckning
ställas till taxeringsassistentens förfogande under taxeringsarbetets
brådaste period men att i såväl Karlskrona stad som samtliga fögderier
assistentbiträdet under höstmånaderna i betydande utsträckning utnyttjats
för arbete med debitering och mantalsskrivning, övergångsvis synes det vara
lämpligt att behålla möjligheten att kunna anlita häradsskrivare som förman
för assistenter, placerade utanför residensstaden.

Föreningen Sveriges landskanslister anser, att de uttalanden, som utredningen
gjort rörande häradsskrivarnas förmansställning i fråga om assistenterna
och deras biträdespersonal, närmast borde ha föranlett den slutsatsen,
att häradsskrivaren inte längre skulle fungera som förman. Föreningen kan
icke inse att behov av detta förmansskap skulle vara större i de fall, då assistentkontoret
endast omfattar ett fåtal befattningshavare. Efter ett genomförande
av den föreslagna omorganisationen föreligger icke längre behov av
häradsskrivaren såsom förman.

Liknande synpunkter framföres av statstjänstenmnnaförbnndet.

Sveriges häradsskrivarcförcning erinrar om att riksdagens revisorer har
ifrågasatt att bestyret med indrivningsverksamheten överföres till lokal skattemyndighet.
Denna myndighet har nyligen anförtrotts uppgiften att bestämma
pensionsgrundande inkomst och kontrollera att riktiga uppgifter
lämnas för beräkning av arbetsgivarnas tribut till den allmänna tilläggspensioneringen.
Dessa sistnämnda arbetsuppgifter fordrar, att deklarationerna
efter taxeringsperiodens slut förvaras hos myndigheten. Som en följd därav
finner föreningen det vara helt naturligt, att även taxeringsassistenter och
annan för taxering på lokalplanet avsedd personal anknytes till den lokala

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

skattemyndigheten, inte helt lösligt, som utredningen förutsätter, utan organisatoriskt
fast. Den första förutsättningen för full funktionsduglighet hos
en arbetsstyrka är, att den står under enhetlig arbetsledning på arbetsplatsen.
En sådan utveckling av den lokala skattemyndigheten till ett verkligt
skattekontor för sitt verksamhetsområde synes också innesluta de bästa lösningarna
ur allmänhetens synpunkt.

Departementschefen

Vid 1956 års taxeringsreform var det ett huvudsyfte att redan i första
instans erhålla en bättre kontroll och riktigare taxering av rörelseidkare
och därmed jämförliga svårkontrollerade skattskyldiga. Det viktigaste
medlet för att nå detta syfte var att tillskapa särskilda rörelsenämnder
med heltidsanställda taxeringsassistenter. Assistentorganisationen är ännu
ej helt utbyggd, och tjänstemännen har överlag varit i den nya verksamheten
helt kort tid. Vi har alltså inte någon erfarenhet av hur organisationen
kan verka, om den blir fullt utbyggd och intrimmad enligt de ursprungliga
planerna. Trots att den nuvarande organisationen alltså inte på långt
när fått visa vad den går för betygas på de flesta håll, att den redan gett
påtagliga resultat i form av en effektivare och riktigare taxering.

Att utredningen likväl ansett sig böra föreslå en genomgripande omorganisation,
innebärande att assistenterna sammanföres till länsstyrelsen
och ett fåtal orter utanför residensstäderna, sammanhänger med att det
visat sig, att assistenterna inom den nuvarande organisationen inte kunnat
utnyttjas i kontrollarbetet så effektivt som hade varit önskvärt. Det av utredningen
påtalade förhållandet, att assistenterna med organisationens nuvarande
uppläggning i viss utsträckning får befatta sig även med andra
kategorier skattskyldiga än dem för vilka de i första hand avsetts, innebär
enligt min mening i och för sig inte någon olägenhet. Nämnda förhållande
innebär i huvudsak endast, att de avsedda kategorierna skattskyldiga, som
i regel har invecklade inkomst- och förmögenhetsförhållanden, blir bättre
kontrollerade än eljest blivit fallet. Här kommer emellertid den begränsade
tillgången på lämplig och välutbildad personal i blickpunkten. Därtill kommer,
att assistenternas nuvarande obligatoriska anknytning till de lokala
skattemyndigheterna erfarenhetsmässigt visat sig mindre lämplig från arbetsledningssynpunkt.

Från effektivitetssynpunkt talar därför enligt min uppfattning starka
skäl för en omorganisation i den av utredningen föreslagna riktningen.

Jag är medveten om att invändningar kan göras mot den tilltänkta omorganisationen.
I vissa yttranden har sålunda framhållits, att de skattskyldigas
möjligheter till kontakt med taxeringsassistenterna skulle försämras.
Enligt min mening bör man emellertid inte överdriva de därmed förbundna
olägenheterna. För de rörelseidkare med vilka assistenterna huvudsakligen
har att taga befattning torde det inte medföra några större kontaktsvå -

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

righeter, om assistenterna är placerade på den ena eller andra orten inom
länet. Ett uttryck härför ser jag i det förhållandet att förslaget på denna
punkt tillstyrkts av Sveriges köpmannaförbund. Det får vidare förutsättas,
att assistenterna håller regelbundna mottagningar på de orter där rörelsenämnderna
sammanträder.

Det hade givetvis varit till fördel, om den nu aktuella reformen kunnat
genomföras samtidigt med den omläggning av uppbördsorganisationen som
kan förväntas bli ett resultat av uppbördsorganisationskommitténs arbete.
Sistnämnda omläggning kan emellertid inte förverkligas förrän om några år,
och jag har den uppfattningen att man nu snarast bör genomföra alla rimliga
åtgärder som kan förbättra taxeringskontrollen. Taxeringsorganisationen
bör därför utformas på det sätt som med hänsyn till dess nuvarande
arbetsuppgifter framstår som lämpligast. Erforderlig samordning torde
ändå kunna ske framdeles.

Av det sagda framgår att jag i likhet med det helt övervägande antalet
remissinstanser kan i princip tillstyrka att taxeringsassistenterna sammanföres
till större arbetsgrupper. Sett enbart från effektivitetssynpunkt kunde
skäl i och för sig synas tala för att, som också flera länsstyrelser förordat,
placera samtliga assistenter på länsstyrelserna. Enligt min mening är
dock detta att gå för långt. Bl. a. med tanke på de förut nämnda servicesynpunkterna
synes utredningens förslag utgöra en lämplig avvägning. Taxeringsassistenterna
bör således inte placeras på länsstyrelserna i större utsträckning
än utredningen föreslagit.

Förutsättningarna för att tidsmässigt genomföra den föreslagna omorganisationen
är, bl. a. med tanke på tillgången på lämpliga lokaler, olika i
skilda län. Jag anser mig därför böra förorda att länsstyrelserna från och
med den 1 juli 1961 får befogenhet att genomföra omorganisationen i den
takt som med hänsyn till olika omständigheter befinnes lämplig. Viss hänsyn
synes därvid kunna tagas till önskemål från de taxeringsassistenter som redan
placerats ute i fögderierna. De assistenter som finnes i residensstäderna
bör emellertid, så snart lokalförhållandena det medgiver, placeras på länsstyrelserna.
Vidare bör nya assistenttjänster alltid inrättas på sådana platser
där assistenter i fortsättningen skall finnas placerade.

Även i ett par andra hänseenden synes en avvikelse från utredningens
förslag kunna förordas. Sålunda bör, i fråga om de assistenter som föreslagits
skola placeras utanför residensstaden, kunna väljas annan stationeringsort
än utredningen förordat. En förutsättning härför måste dock vara
att stationeringsorten med hänsyn till läget inom länet är någorlunda likvärdig
samt att lokal skattemyndighet finnes på platsen. Vidare bör länsstyrelsen
kunna fördela antalet assistenter mellan olika orter på annat sätt än
utredningen föreslagit. Ett frångående av den av utredningen föreslagna planen
bör dock inte få ske, med mindre Kungl. Maj:t lämnat medgivande härtill,
och endast i undantagsfall avse fördelningen av antalet assistenter mellan
residensstaden och övriga stationeringsorter.

Assistentgrupperna utanför residensstäderna bör på sätt utredningen fö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

reslagits i regel placeras i anslutning till häradsskrivarkontor. Häradsskrivaren
skall liksom nu vara förman för assistenterna i ordnings- och liknande
hänseenden. Möjlighet bör dock finnas att befria häradsskrivaren från
denna uppgift, i den mån frågan om arbetsledning lämpligen finnes böra lösas
på annat sätt.

Vid ett genomförande av utredningens förslag har utredningen beräknat
antalet taxeringsassistenter och biträden vid fullt utbyggd organisation till
265 respektive 235. Härvid har förutsatts, att varje assistent under taxeringsperioden
skall medhinna omkring 1 500 deklarationer. Enligt min mening
bör statsmakterna inte nu slutgiltigt bestämma antalet assistenter och
biträden. Det synes nämligen ogörligt att utan tillgång till närmare erfarenheter
med tillräcklig noggrannhet bedöma hur många deklarationer varje
assistent skall kunna granska på ett tillfredsställande sätt. Jag har emellertid
i viss anslutning till utredningens överväganden ansett mig kunna räkna
med ett arbetspensum av 1 200—1 600 deklarationer per assistent. I enlighet
härmed förutser jag att antalet assistenter och biträden vid fullt utbyggd
organisation inte skall behöva bli avsevärt större än det av utredningen angivna.
Med ledning av erfarenheterna av den nu föreslagna organisationsformen
och av den fortsatta utbyggnaden får en mera slutgiltig personalplan
fastställas senare. Jag vill tillägga att — om inom ett län redan inrättats någon
assistenttjänst mer än enligt utredningens förslag —- sådan tjänst inte
nu bör indragas.

Med här angivna avvikelser kan jag godtaga utredningens förslag i hithörande
delar.

Taxeringsassistenternas arbetsuppgifter m. m.
Taxeringskontrollutredningen

Att taxeringsassistenterna och deras biträden under taxeringsperioden
endast bör syssla med granskning av deklarationer och därmed sammanhängande
arbetsuppgifter i de rörelsenämnder, inom vilka de skall ha sin
verksamhet, torde, framhåller utredningen, vara så uppenbart att detta faktum
inte behöver närmare utvecklas. Den arbetsmängd, som enligt utredningens
förslag kommer att åvila taxeringsassistenterna under taxeringsperioden,
medför också att det får anses uteslutet att de under denna kan
tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter anföres.

Med den av utredningen föreslagna organisationen torde finnas goda
möjligheter till en ur arbetssynpunkt lämplig specialisering av både assistenter
och biträden. Det bör sålunda inte möta hinder för taxeringsintendenten
att, om han så finner lämpligt, fördela deklarationsmaterialet inom
assistenternas verksamhetsområde så att en eller flera av assistenterna får
handha granskningen av samtliga deklarationer inom området, som avgi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

vits av vissa kategorier skattskyldiga, oavsett om deklarationerna sedan
skall föredras och taxeringen fastställas av olika rörelsenämnder. Genom
ett sådant förfaringssätt torde man kunna förvänta större effektivitet och
likformighet i taxeringen, eftersom vederbörande assistent får en djupare
inblick i och större förtrogenhet med de speciella förhållanden, som råder
inom den eller de för honom aktuella branscherna. För att en assistent
inte skall bli alltför hårt bunden i fråga om kunskaper och erfarenheter till
ifrågavarande kategorier skattskyldiga kan det även vara lämpligt att assistenterna
med vissa års mellanrum och efter en på förhand bestämd ordning
får alternera med varandra med att biträda de olika rörelsenämnderna.
Ett dylikt system synes vara lämpligt också ur den synpunkten att
rörelsenämnderna härigenom med jämna mellanrum tillförs personer med
nya aspekter, vilket otvivelaktigt måste vara till gagn för taxeringsarbetet.
Hinder synes inte heller böra möta att deklarationerna inom verksamhetsområdet
fördelas mellan assistenterna på så sätt att deklarationer av
svårare beskaffenhet kommer att falla på de mera rutinerade och erfarna
assistenterna och enklare deklarationer på de mindre rutinerade och mindre
erfarna krafterna. Den omständigheten att förstahandsgranskningen av
vissa deklarationer utförts av en taxeringsassistent synes inte heller i och
för sig böra utgöra något hinder för att en annan assistent föredrar dessa
deklarationer i vederbörlig rörelsenämnd.

Om den i utredningens direktiv avsedda effektiviseringen av taxeringskontrollen
genom ökad taxeringsrevisionsverksamhet skall kunna åstadkommas,
är det enligt utredningens mening nödvändigt att assistenterna och
deras biträden under tiden mellan tareringsperioderna endast tages i anspråk
för revisionsverksamhet. Det måste enligt utredningens mening te
sig högst irrationellt om man inte för revisionsverksamhet använder denna
personal, som genom sina uppgifter i rörelsenämnderna förvärvat förtrogenhet
med rörelsetaxering. Utredningen vill emellertid erinra om att de
hittillsvarande assistenterna tagits i anspråk även för andra arbetsuppgifter.
Att så måst ske torde, enligt utredningen, dock i huvudsak ha berott
på omständigheter, som sammanhängt med assistentorganisationens uppbyggnad.
Samma och liknande skäl kommer knappast att föreligga sedan
organisationen väl fått den erforderliga stadgan. I anslutning härtill yttrar
utredningen.

Eftersom redan i dagens läge ett starkt krav föreligger att revisionsverksamheten
utökas bör det redan nu föreskrivas att assistenterna i princip
endast skall syssla härmed. Ett undantag bör emellertid göras. För assistenternas
vidare befordran är det nödvändigt att de får erforderlig förtrogenhet
med de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter. Hinder bör därför
inte möta mot att assistenterna, om så erfordras, förordnas att vikariera på
häradsskrivartjänst. Sådana vikariat bör emellertid endast medgivas under
sommarmånaderna och sedan taxeringsarbetet i rörelsenämnderna avslutats.
Däremot bör under taxeringsperioden och övrig del av året assistenter
i regel inte annat än då tjänst är vakant på grund av den tidigare innehavarens
avgång få tilldelas vikariatsförordnanden å häradsskrivar- eller förste
land skanslist t j än ster inom länsstyrelsen med undantag dock för förste
ländsk an slist tjänster på taxeringssektionen. De assistenter, vilka är placerade
i anslutning till häradsskrivarkontor, bör dock även under annan tid
än sommarmånaderna få utnyttjas för vikariat å där befintlig häradsskri 7

Iiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. .Yr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

vartjänst vid semester o. dyl. för såvitt vikariatet endast omfattar någon eller
några få (lagar. De erforderliga bestämmelserna i detta hänseende bör utfärdas
i administrativ ordning.

Beträffande assistenternas utnyttjande för revisionsarbete torde, enligt
utredningen, böra beaktas att då vid taxeringsrevision hos större företag
inom t. ex. grosshandel och industri stora krav måste ställas på granskningsmannen
i fråga om erfarenheter och insikter, sådana granskningsuppdrag
i regel inte bör ankomma på taxeringsassistenterna utan endast bör anförtros
revisorerna inom revisionsdetaljen. Däremot bör, enligt utredningens
mening, assistenterna regelmässigt tagas i anspråk för utförande av revisioner
av enklare natur, såsom beträffande mindre och medelstora detaljhandelsföretag,
hantverks- och åkerirörelser samt liknande företag. Åt assistenterna
bör också kunna uppdras att verkställa partiella taxeringsrevisioner,
såsom då det endast gäller att göra en begränsad kontroll av räkenskaperna
mot erhållet eller införskaffat kontrollmaterial. I övrigt bör, framhålles
i betänkandet, assistenterna tagas i anspråk som kvalificerade biträden
åt revisorerna vid stora och krävande taxeringsrevisioner. Därvid
synes man böra utnyttja möjligheten att, alltefter vederbörande assistents
förkunskaper och erfarenhet, tilldela honom självständiga uppgifter i arbetet.
Utredningen fortsätter.

En speciell form av taxeringskontroll är, såsom tidigare anförts i kap. II,
den eftergranskning som sker inom taxeringssektionerna av de av taxeringsnämnderna
verkställda taxeringarna. Delvis initieras denna granskning
av de s. k. överskottsförteckningarna men det förekommer även att materialet
i ett eller flera taxeringsdistrikt helt genomgås. Hittills har för denna
granskning assistenterna tagits i anspråk i stor utsträckning. Enligt utredningens
mening bör emellertid sådan eftergranskning — när det gäller de
lokala taxeringsdistrikten — inte verksitällas av assistenterna, eftersom
revisionsuppgifterna får anses vara viktigare. Denna eftergranskning bör i
stället verkställas inom taxeringssektionen av där befintlig personal eller
hos de lokala skattemyndigheterna.

I sistnämnda hänseende får utredningen erinra om att de lokala skattemyndigheterna
på grund av lagstiftningen om allmän tilläggspensionering
tillförts kvalificerad personal för bestyret med fastställandet av pensionsgrundande
inkomst. Den nytillkomna personalen, som måste förutsättas
ha vissa kunskaper i taxering, torde emellertid inte under hela året kunna
sysselsättas med nämnda arbetsuppgift. Under övrig tid av året bör personalen
därför under vederbörande lokala skattemyndighets ledning utnyttjas°
för arbetsuppgifter på taxeringsväsendets område och då främst med
ifrågavarande eftergranskning. Det är vidare att märka att utförandet av
denna granskning underlättas därigenom att deklarationsmaterialet i fortsättningen
med hänsyn till arbetet med uträknandet av pensionsgrundande
inkomst — måste förvaras hos de lokala skattemyndigheterna. Av
oreskrifterna i 16 § 1 mom. vid 4) TF framgår att länsstyrelsen har möjlighet
att åt dessa myndigheter uppdra ifrågavarande granskningsarbete.

Att redan nu denna möjlighet i varje fall bör utnyttjas beträffande den
eftergranskning, som måste ske på grund av överskottsförteckningarna,
anser utredningen uppenbart. Däremot bör, om eftergranskning måste ske

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

av taxeringen i de särskilda taxeringsdistrikten, denna, enligt utredningens
mening, helt förläggas till länsstyrelserna, i all synnerhet som denna eftergranskning
till väsentlig del måste bestå i verkställandet av taxeringsrevision.
Utredningen tillägger.

Vad slutligen gäller biträdespersonalens utnyttjande under icke-taxeringsperiod
anser utredningen, att personalen främst bör vara assistenterna
behjälplig vid utförandet av taxeringsrevisioner. Därvid skall å biträdena
ankomma allt rutinarbete, som t. ex. jämförelse mellan de i räkenskaperna
noterade intäkterna och kostnaderna och motsvarande verifikationer,
kontrollsummering, dateringskontroll och kassaunderskottsundersökningar,
men de bör efter utbildning även kunna utföra andra meia
krävande arbetsuppgifter som exempelvis bruttovinst- och kontantberäkningar.
Därest de assistenter, som är anslutna till häradsskrivarkontoren,
skulle få svårigheter med att sysselsätta sina biträden under tiden mellan
taxeringsperioderna — vilket kan antas endast bli fallet om antalet biträden
på assistentkontoret är relativt stort — bör biträdespersonal i viss utsträckning
kunna ställas till vederbörande häradsskrivares förfogande för arbetet
med överskottsförteckningarna och för den i samband härmed förekommande
eftergranskningen av deklarationerna. Då deklarationsmaterialet
såsom nyss framhållits måste förvaras hos de lokala skattemyndigheterna,
kan biträdena även, om så skulle befinnas lämpligt, utnyttjas för
komplettering av besvärsmål. Hinder bör inte heller möta mot att temporärt
överflytta det lediga biträdet till tjänstgöring hos annan häradsskrivare
eller länsstyrelsen.

Remissyttrandena

Möjligheten att låta taxeringsassistenten utföra arbete jämväl i annat
rörelsedistrikt än sitt eget har berörts i några yttranden.

Riksskattenämnden kan icke dela utredningens uppfattning att den om-:
ständigheten, att förstahandsgranskningen av vissa deklarationer utförts
av en assistent i och för sig icke skulle utgöra hinder för att dessa deklarationer
föredrogs av annan assistent inför vederbörlig rörelsenämnd.
Till undvikande av onödigt dubbelarbete bör föredragningen skötas av den,
som granskat deklarationerna. Att vissa assistenter härigenom skulle komma
att bli föredragande inför två eller flera nämnder lärer icke behöva
föranleda praktiska svårigheter och möter icke heller principiella betänkligheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att det är uppenbart att fögderierna
— städerna med eget uppbördsverk — ofta nog är för små geografiska
områden för ett effektivt utnyttjande av taxeringsassislentorganisationen
sådan den utformats hittills. Kapacitetsgränsen för en assistents
normala arbete svarar sällan mot just vad som kräves i det särskilda
fögderiet. Väl kan den påtalade olägenheten i viss män minskas därigenom
att gemensamt till flera fögderier anknutna assistenttjänster inrättas
för övertagande av överskottsärendena. Men härigenom vinnes ej
den andra genom reformförslaget avsedda fördelen — den större och differentierade
arbetsgruppen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Gotlands lån anser i likhet med utredningen att möjlighet
bör beredas till annan fördelning av arbetsmaterialet mellan taxeringsassistenterna
än den som följer fögderiindelningen. Emellertid torde
en fast fördelning mellan dem av arbetsmaterialet vara tillrådlig antingen
genom en geografisk indelning av materialet eller genom annan lämplig,
på förhand bestämd indelning. Vidare bör det deklarationsmaterial, som
beretts av viss taxeringsassistent, också av honom föredragas i taxeringsnämnden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det vara riktigt att särskilda
förordnanden meddelas taxeringsassistenterna, varigenom varje taxeringsassistents
arbetsuppgifter under taxeringstiden fastställes. Assistent
bör tilldelas uppgiften att ansvara för deklarationsgranskningen hos viss
taxeringsnämnd. Ett kollektivt ansvar för taxeringen inom visst område
bör icke införas.

Länsstyrelsen i Värmlands lån finner det angeläget påpeka, att -— om
en centralisering i någon form skulle komina till stånd — ordföranden i
ett rörelsedistrikt alltid bör ha en viss bestämd assistent att tillgå.

Samtliga länsstyrelser framhåller betydelsen av arbetet med eftergranskning
— granskningen av de s. k. överskottsförteckningarna och
genomgång av hela materialet i ett eller flera distrikt. Genom dessa granskningar
har, framhålles det, väsentliga belopp framtagits till beskattning.

Flertalet länsstyrelser delar inte utredningens uppfattning att arbetet
med eftergranskning kan överlåtas å lokal skattemyndighet. Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Uppsala län att den vid lokal skattemyndighet anställda
kvalificerade personalen för ATP inte hinner utföra detta arbete
i så god tid att taxeringsintendenten kan anföra besvär och ärendena behandlas
i prövningsnämnden vid sådan tidpunkt att ifrågavarande skattskyldiga
åtminstone kort tid efter erhållen debetsedel å slutlig skatt får
besked om ändringen av taxeringen.

Länsstyrelsen i Hallands län betonar att taxeringsrevision inte är det
enda medlet för en effektivisering av taxeringen. Den s. k. eftergranskningen
kan rätt bedriven giva ett mycket gott resultat. Den bör därför icke anförtros
mindre kvalificerad personal. Det är vidare länsstyrelsens bestämda
uppfattning, att de biträden, som är avsedda handlägga ärenden angående
tjänstepensioneringen, icke alls eller i varje fall i obetydlig utsträckning
kan tas i anspråk för taxeringsarbete. Såvitt nu kan bedömas är biträdestilldelningen
för detta ändamål ytterst knapp. Även om arbetet med
fastställande av pensionsgrundande inkomst skall vara färdigt den 30 september,
får man, enligt länsstyrelsen, räkna med åtskilligt efterarbete på
grund av besvär m. m. Det får vidare antas, att om den angivna slutdagen
skall hållas, detta i kanske de flesta fall får ske genom att andra
icke direkt tidsbestämda arbetsuppgifter lägges å sido för att tas upp efter
den nämnda dagen. Man kan således, framhåller länsstyrelsen, inte som
utredningen gjort räkna med att dessa biträden från den 1 oktober är fria
för att utnyttjas vid eftergranskningen.

101

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att personalen hos de lokala
skattemyndigheterna endast undantagsvis besitter de kvalifikationer som
är nödvändiga för arbetet med eftergranskning. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs
län torde taxeringskunskaperna hos den hos de lokala skattemyndigheterna
nytillkomna biträdespersonalen vara obetydlig.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Kalmar> Hallands,
Örebro, Kopparbergs och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar att granskningen i samband med
överskottsförteckningarna i stor utsträckning gäller svåra och komplicerade
mål. För den personal, som skall utföra vidare granskning och utredning
samt upprätta eventuella förslag till yrkanden av taxeringsintendenten,
måste krävas goda insikter i skatteförfattningarna samt erfarenhet,
omdöme och ingående kännedom om praxis vid prövningsnämnd och skattedomstolar.
Härtill kommer att det även för granskningsarbete av detta
slag erfordras ledning och övervakning från taxeringsintendentens sida.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att ATP-personalen
inte lämpligen bör anförtros uppgifter med taxeringskontroll inom de lokala
distrikten. Därefter anföres.

Man bör vara tillfredsställd med att ATP-personalen under sin verksamhet
gör taxeringsintendentens personal uppmärksam på fel, som kunna av
den iakttagas. Dessa fel torde normalt vara sådana, som direkt sammanhänga
med ATP-arbetet. Däremot är det föga troligt, att andra slags fel
komma att upptäckas i större utsträckning vid detta arbete. Erfarenhetsmässigt
ger eftergranskningen — särskilt den, som sammanhänger med en genomgång
av de s. k. överskottsförteckningarna — om den utföres av kvalificerad
personal, såpass god avkastning i form av ökade skatteintäkter, att
detta arbete icke bör eftersättas i förhållande till annan kontroll.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att den lokala skattemyndigheten
måste obeskuren ha kvar sin frihet att använda sin personal till egna egentliga
arbetsuppgifter. Att dessa uppgifter också räcker till att bereda biträdespersonalen
full sysselsättning anser sig länsstyrelsen kunna vitsorda.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att länsstyrelsen är helt ense
med utredningen om att de lokala skattemyndigheterna bör medverka i
taxeringsarbetet. Länsstyrelsen yttrar vidare.

Fråga är emellertid om möjlighet härtill finns för närvarande utan personalförstärkning.
Den för ATP-granskningen avsedda personalen skall i
första hand ägna sig åt sin egentliga arbetsuppgift. Det torde vara omöjligt
att ännu uttala sig om omfattningen av detta arbete. Försiktigheten bjuder
att inte räkna med något överskott av arbetskraft från denna personal för
taxeringskontroll. I varje fall gäller delta de första åren innan granskningsarbetet
vunnit stadga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län upplyser alt särskilt granskningen
av överskottsförteckningarna är mycket tidsödande. Då samtidigt en ytterst
begränsad tid står till förfogande för arbetet med eftergranskning, är det

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

enligt länsstyrelsens uppfattning nödvändigt, att taxeringsassistenterna i
stor omfattning biträder med granskningen av dessa förteckningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att utredningens förslag att överlåta
eftergranskningen på de lokala skattemyndigheterna låter tilltalande men
att dess genomförande torde få ställas på framliden, tills erfarenheter vunnits
om den arbetsbelastning det innebär för dessa myndigheter att fastställa
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän tilläggspension.

Sveriges härads skrivareförening framhåller, att av allt att döma den för
allmänna tilläggspensioneringen avsedda personalförstärkningen hos de lokala
skattemyndigheterna är otillräcklig redan för den uppgift, för vilken
den tillkommit. Till detta kan fogas att granskningen av taxeringsmaterialet,
sedan det lämnat taxeringsnämndsstadiet, är av den svårighetsgrad att
endast vana taxeringsfunktionärer med landskanslists eller motsvarande
utbildning kan beräknas göra en effektiv insats.

Liknande synpunkter framföres av Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer kan inte tillstyrka att arbetet med
eftergranskning överföres å häradsskrivare och deras biträden. Då denna
personal normalt icke sorterar under taxeringsintendenten, talar, enligt föreningen,
redan organisatoriska skäl mot utredningens förslag i detta hänseende.
Härtill kommer, att övervakning och utbildning av denna personal
från taxeringsintendentens sida torde bli ytterst svårgenomförbar.

Svenska stadsförbundet framhåller att förbundet i princip inte har något
att erinra mot att uppbördsstädernas personal utnyttjas även för eftergranskningsarbete.
Förutsättning för denna medverkan vid taxeringsarbetet
bör dock enligt förbundet vara, dels att den ålägges endast i den mån tid
finnes disponibel härför och nyanställning av personal icke erfordras, dels
att uppbördsstäderna erhåller full gottgörelse av statsmedel för denna nya
form av medverkan.

Av remissyttrandena framgår att taxeringsassistenterna i flertalet län
utnyttjats för arbetet med eftergranskning. Länsstyrelsen i Blekinge län
framhåller dock att hittills har taxeringsassistenterna endast undantagsvis
ålagts annan arbetsuppgift under tiden mellan taxeringsperioderna än taxeringsrevision.
Assistenterna har utfört partiella revisioner och biträtt erfaren
taxeringsrevisor med av denne verkställda revisioner. De har även i viss
omfattning anförtrotts andra revisionsuppdrag men flertalet av dem har
därvid stått under ledning av länsrevisorn eller förste taxeringsrevisor. Arbetet
med eftergranskning har till huvudsaklig del utförts av på taxeringssektionen
tjänstgörande landskanslister samt kansli- och kontorsbiträden.

Övriga länsstyrelser som yttrat sig i denna fråga betonar att — om taxeringsassistenterna
ej får utnyttjas för eftergranskning — taxeringsavdelningarna
måste tillföras ytterligare personal inom landskanslistkarriären
samt att eftergranskningen endast i undantagsfall bör anförtros åt biträdespersonalen.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att
eftergranskningen erfordrar, om den skall giva avsett resultat, en kunnighet

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

hos granskningspersonalen, som skall stå i paritet med eller överträffa en
erfaren taxeringsnämndsordförande.

Såsom delvis framgått redan av den hittills lämnade redogörelsen kan
flertalet länsstyrelser icke dela utredningens uppfattning att taxeringsassistenterna
under tiden mellan taxeringsperioderna uteslutande skall syssla
med taxeringsrevision.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att — då taxeringsassistentorganisationen
tillskapades — assistenterna avsågs skola under tiden mellan
taxeringsperioderna stå till taxeringsintendentens förfogande även för
eftergranskningsarbete. Taxeringsintendenterna måste tillförsäkras medverkan
även för detta arbete och om taxeringsassistenterna inte längre kan
påräknas härför måste andra möjligheter tillskapas. Länsstyrelsen framhåller
att om en övergång till användning av databehandlingsmaskiner
inom folkbokförings-, taxerings- och uppbördsarbetet skulle beslutas, finnes
det anledning att antaga att de lokala skattemyndigheterna bör kunna
medverka i taxeringsarbetet i helt annan omfattning än för närvarande.
I samband därmed vidgas möjligheterna att helt friställa taxeringsassistenterna
för taxeringsrevision.

Länsstyrelsen i Uppsala län biträder i princip förslaget att taxeringsassistenterna
under icke-taxeringsperiod helt skall ägna sig åt revisionsarbete
men något förbud för taxeringsintendenten att vid svårbemästrad arbetsanhopning
anlita assistenterna för annat med hänsyn till deras kvalifikationer
lämpligt arbete å taxeringssektionen anser länsstyrelsen inte böra
ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig väl förstå utredningens uppfattning
att tyngdpunkten av assistenternas arbete under icke-taxeringsperiod
skall ligga på arbetet med taxeringsrevisioner. Det synes dock enligt
länsstyrelsens mening ur andra synpunkter icke lämpligt att så ensidigt
binda dem vid detta arbete. Assistenterna bör sålunda under taxeringsintendentens
ledning få tjänstgöra å taxeringssektionen för att där vinna
större vidsyn och erfarenhet av skatterättsliga frågor i allmänhet. Vid förekommande
toppbelastningar inom taxeringssektionen bör möjlighet även
förefinnas att få taga assistenternas arbetskraft i anspråk. Länsstyrelsen
vill därför ifrågasätta, huruvida icke utredningens förslag att assistenterna
under icke-taxeringsperiod endast skall syssla med taxeringsrevision bör
uppmjukas.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att det torde taga förhållandevis lång
tid innan åtminstone flertalet av de inom länet utanför residensstaden stationerade
assistenterna kan beräknas bli skickade att självständigt utföra
taxeringsrevision, därest de icke är stationerade på samma ort som någon
erfaren taxeringsrevisor. Då vissa taxeringsassistenter bättre lämpar sig
för andra arbetsuppgifter än taxeringsrevision, anser länsstyrelsen dessa
assistenter med fördel kunna användas för eftergranskning.

Länsstyrelsen i Gotlands län säger sig inte ha något att erinra mot utred -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ningens uttalande att assistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna
i princip endast bör få tagas i anspråk för revisioner men erinrar om att
principens genomförande är beroende av att taxeringssektionen tilldelas tillräcklig
personal för sina arbetsuppgifter ävensom av frågan i vilken utsträckning
åt de lokala skattemyndigheterna må uppdragas att biträda med
utförande av taxeringsarbete. Möjligheterna att avdela taxeringsassistenterna
för taxeringsrevision sammanhänger också med personella frågor, såsom
häradsskrivarnas kunnighet och förmåga att hjälpa till med taxeringsarbete
och taxeringsassistenternas egen fallenhet för revisionsarbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att en förutsättning för att taxeringsassistenterna
under tiden mellan taxeringsperioderna skall kunna sysselsättas
uteslutande med taxeringsrevisioner är att taxeringssektionen tillföres
personella resurser för övriga arbetsuppgifter. Länsstyrelsen fortsätter.

Under nuvarande förhållanden har assistenterna till viss del utnyttjats för
eftergranskning av taxeringsarbetet i de lokala nämnderna samt såsom biträden
åt taxeringsintendenten vid utredningar i samband med anmälningar från
taxeringsnämnderna rörande mera svårbedömda taxeringsfrågor ävensom för
upprättande av förslag till taxeringsintendentsyrkanden i samband med anmälningar
från lokala skattemyndigheter vid granskning av överskottsslcatt.
Antalet dylika av taxeringsassistenter handlagda ärenden kan beräknas till
ungei är 1 500 per år, varav 1 000—1 200 resulterat i yrkanden av taxeringsintendenten
till prövningsnämnden. Arbetsuppgifter av hithörande slag balett
direkt samband med kontrollen av deklarationsmaterialet och torde därmed
ligga i linje med de huvuduppgifter, som åvilar taxeringsassistenterna.
Utredningsmannens uttalanden att vissa arbetsuppgifter av denna art skulle
kunna uttöras av biträdespersonal hos den lokala skattemyndigheten synes
icke vara realistiska.

Oavsett om tillräcklig personalförstärkning skulle tillföras länsstyrelsen
för dessa arbetsuppgifter, kan det ifrågasättas, om det är önskvärt eller
lämpligt att begränsa taxeringsintendentens möjligheter att disponera ifrågavarande
personal även för andra arbetsuppgifter än taxeringsrevisioner.
Inom en relativt sett så stor personalkader som assistenterna utgör, kommer
alltid av naturliga skäl att finnas tjänstemän, som kanske icke fullt ut besitter
de speciella personliga förutsättningar, som måste krävas för utförande
av revisioner, men som kan vara väl skickade för andra arbetsuppgifter
inom taxeringsorganisationen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågar sig om det är lämpligt att
så hårt som utredningen gjort knyta assistentkåren till revisionsuppgifter.
Ett oavvisligt krav måste vara att tillräcklig tid ägnas åt varuskattetaxeringen,
eventuellt i form av efterarbete på hösten i fråga om sådana fall, som
under den egentliga taxeringstiden icke hunnit att tillfredsställande utredas.
Det ligger, enligt länsstyrelsen, stor vikt vid att denna skatteform redan från
törsta början genomföres på ett sätt, som svarar mot statsmakternas förväntningar.
Vidare är det, framhåller länsstyrelsen, osäkert om ATP-personalen
under det törsta året kan hinna fastställa pensionsgrundande inkomst
etc. inom rätt tid och på avsett sätt. Uteslutet är icke att i varje
fall vissa lokala skattemyndigheter måste begära kvalificerad extra hjälp
tör att ATP-arbetet under 1961 skall kunna föras i hamn. Det kan då visa

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

sig att annan arbetskraftsreserv än den, som taxeringsassistenterna representerar,
icke står till buds — låt vara att det i och för sig måste anses
olämpligt att sysselsätta taxeringsassistenter med dessa uppgifter.

Länsstyrelsen räknar inte med att en taxeringsassistent skall kunna utföra
revisionsarbete under mer än 3 1/2 å 4 månader per år.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att taxeringsassistenterna och deras
biträden under tiden mellan taxeringsperioderna bör i begränsad omfattning
kunna tagas i anspråk för annan taxeringskontroll än revisionsverksamhet.
Taxeringsintendenten i länet bör ha fria händer att även utnyttja
taxeringsassistenter för andra göromål, exempelvis eftergranskning av jordbrukares
deklarationer som handlagts av taxeringsnämnder i lokala distrikt.
Även för taxeringsassistenternas mer allsidiga utbildning måste anses nödvändigt
att de icke får syssla enbart med rörelsedeklarationer och revisioner.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om det finns möjlighet att
under tiden mellan taxeringsperioderna sysselsätta assistenterna enbart med
taxeringsrevisioner. För egen del anser länsstyrelsen, att assistenterna även
bör anlitas för den eftergranskning som sker inom taxeringssektionerna
jämväl då fråga är om lokala taxeringsdistrikt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges köpmannaförbund framhåller
i förevarande sammanhang även såsom önskvärt, att arbetet ordnas sa att
taxeringarna i första instans så långt möjligt blir definitiva.

Frågan om arbetsuppgifterna för taxeringsassistenternas biträden
har berörts i det av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer avgivna yttrandet.
Föreningen hävdar att taxeringsassistenten i varje fall icke inom överskådlig
tid torde kunna själv helt sysselsätta sitt biträde under icke taxeringsperiod.
Därefter anföres.

Att sysselsätta biträdespersonalen med så kvalificerade arbetsuppgifter
som kontantberäkningar och dylikt torde bli möjligt endast i undantagsfall,
då härför erfordras kunskaper, motsvarande dem som taxeringsassistenten
själv bör besitta. Att utredningen i detta fall icke själv är helt övertygad
framgår också av att man för den kvalificerade revisionspersonalen förutsatt,
att biträdenas antal bör uppgå till endast ett på var tredje granskningsman.
Det kan befaras, att vissa svårigheter att sysselsätta taxeringsassistenternas
biträden under icke taxcringsperiod komma att uppstå. Genom att
taxeringsassistenterna omplaceras till länsstyrelserna eller större kontor
ökas möjligheterna att utnyttja biträdena även för andra uppgifter, exempelvis
sådana som sammanhänga med den kvalificerade revisionspersonalens
arbete och med eftergranskning.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att utredningen föreslår att taxeringsassistenternas
biträden lösgöres från häradsskrivarorganisationen och
inordnas under länsstyrelsen. Oaktat länsstyrelsen för egen del icke erfarit
några nackdelar av biträdenas nuvarande placering som tjänstemän hos de
lokala skattemyndigheterna, har länsstyrelsen icke något att erinra mot den
föreslagna ändringen. Biträde, som under tiden mellan taxeringsperioderna

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

icke kan beredas sysselsättning hos taxeringsassistent eller eljest för länsstyrelsens
räkning, bör emellertid kunna förordnas att utföra arbete hos
lokal skattemyndighet.

Länsstyrelsen i Värmlands län säger sig i denna fråga blott vilja framhålla,
att ifrågavarande tjänster kvantitativt bör utbyggas efter vad erfarenheten
ger vid handen, varvid hänsyn alltid måste tagas till behovet av viss
marginal för extra arbeten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län gör följande uttalande.

Svårigheter att effektivt sysselsätta biträdena under icke-taxeringsperiod
synes enligt länsstyrelsens uppfattning icke uppkomma. Biträdenas arbetskraft
kan nämligen på grund av deras placering hos länsstyrelsen vid tillfällig
minskning i arbetet inom assistentorganisationen i stället utnyttjas,
förutom å taxeringssektionens allmänna detalj, för andra inom länsstyrelsen
förekommande arbetsuppgifter, exempelvis å prövningsnämndens kansli
eller kameralsektionen i övrigt. Jämväl tillfällig förstärkning av häradsskrivarkontorens
biträdespersonal kunde ifrågakomma. Härigenom torde
behovet av tillfällig biträdeshjälp minska.

Departementschefen

Taxeringsassistenternas huvuduppgift blir även i fortsättningen att biträda
rörelsenämnderna med granskning och föredragning. Den omläggning
av assistentorganisationen som i det föregående tillstyrkts innebär, på
sätt utredningen framhållit, viss möjlighet till specialisering och därmed
också till rationalisering av granskningsarbetet. Med specialiseringen följer,
att en assistent kan komma att biträda olika nämnder och att samma
nämnd kan komma att biträdas av olika assistenter. Mot de riktlinjer för
arbetsgången som utredningen sålunda uppdragit har jag i och för sig inte
någon väsentligare erinran. Specialiseringen bör emellertid inte drivas
därhän, att man kommer ifrån den grundläggande tanken, att en och samma
assistent svarar för det huvudsakliga på sådan befattningshavare ankommande
arbetet inom en nämnd. Jag vill vidare framhålla, att föredragningen
av deklarationerna i nämnden enligt min mening, såvitt möjligt, alltid
bör ombesörjas av den assistent, på vilken den huvudsakliga granskningen
ankommit.

Vid remissbehandlingen har framhållits såsom önskvärt att taxeringarna
i största möjliga utsträckning blir definitiva redan i första instans, något
som torde förutsätta att assistenterna även under taxeringsperioden gör
vissa taxeringsrevisioner. Detta önskemål är i och för sig beaktansvärt och
bör ägnas uppmärksamhet, när statsmakterna vid slutet av uppbyggnadsperioden
tar definitiv ställning till antalet assistenter. Självfallet är det värdefullt,
om även dessförinnan viss revisionsverksamhet kan bedrivas under
taxeringsperioden. Under nuvarande förhållanden knyter sig emellertid
huvudintresset till att så snabbt som möjligt få organisationen färdigbyggd
i den meningen att samtliga rörelseidkare och därmed jämställda skattskyldiga
blir granskade av taxeringsassistent. Jag kan därför inte tillstyrka

107

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

att man för närvarande reducerar det för varje assistent avsedda antalet
deklarationer för att bereda assistenten tillfälle att utföra taxeringsrevisioner
under taxeringsperioden.

Assistenterna bör självfallet under taxeringsperioden icke annat än i
sällsynta undantagsfall användas för andra arbetsuppgifter än de förut
nämnda. Mot vad utredningen anfört i denna del har jag icke någon erinran.

Som framhållits redan i samband med frågan om omläggning av assistentorganisationen
bör de assistenter, som i framtiden inte blir placerade på
samma ort som häradsskrivarkontoret för det fögderi till vilken rörelsenämnden
hör, i regel ha särskild mottagningstid å nämnda häradsskrivarkontor
under taxeringsperioden. Erfarenheterna får dock ge vid handen i
vilken utsträckning sådan särskild mottagningstid är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang slutligen understryka vikten av att viss eftergranskning
årligen sker även av deklarationsmaterialet i rörelsenämnderna
för kontroll av att taxeringsarbetet skötes tillfredsställande.

Utredningens förslag, att taxeringsassistenterna under tiden mellan taxeringsperioderna
i princip uteslutande skall syssla med taxeringsrevisioner,
biträdes av mig. Assistenterna bör dock i den utsträckning utredningen föreslagit
få användas som vikarier för häradsskrivare.

Av remissyttrandena framgår att taxeringsassistenterna hittills i betydande
utsträckning utnyttjats för eftergranskning på grund av de s. k.
överskottsförteckningarna. Flertalet länsstyrelser anser att detta arbete inte,
på sätt utredningen föreslagit, kan överflyttas på biträdespersonalen hos den
lokala skattemyndigheten. I anledning härav bör framhållas, att detta arbete
till betydande del torde vara sådant att det med fördel kan utföras av
rutinerad biträdespersonal. I den mån tveksamma fall uppkommer kan biträdet
hänskjuta sådant ärende till häradsskrivaren eller taxeringsassistenten.
Man bör därför i största möjliga utsträckning söka överflytta detta arbete
på biträdespersonal.

Då det kan vara tveksamt om den lokala skattemyndigheten, sedan sammanförandet
av assistenterna och deras biträden genomförts, har erforderlig
personal för eftergranskningsarbetet och då det kan väntas taga viss
tid innan biträdespersonalen blir tillräckligt rutinerad för detta arbete, vill
jag emellertid inte motsätta mig att taxeringsassistenterna under en övergångstid
i viss utsträckning även utnyttjas för eftergranskning. Den begränsningen
bör dock under alla förhållanden iakttagas, att högst halva antalet
taxeringsassistenter utnyttjas för sådant arbete under sammanlagt
högst två månader. Givetvis får det, med tidigare angivet undantag, icke
förekomma att assistenterna utnyttjas för annat än taxeringsarbete.

Några länsstyrelser har framhållit att vissa assistenter inte med fördel
kan användas för att verkställa taxeringsrevisioner och att dessa assistenter
därför bör kunna få utnyttjas för andra arbetsuppgifter. Till detta vill
jag endast framhålla, att det redan från början avsetts att taxeringsrevi -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

sioner skulle ingå bland taxeringsassisteniernas arbetsuppgifter och att till
assistenter därför såvitt möjligt endast bör utses personer som har förutsättningar
för att lära sig revisionsarbete.

Under tiden mellan taxeringsperioderna förutsättes, att assistenternas biträden
skall vara assistenterna behjälpliga vid taxeringsrevisioner. Möjligt
är att assistenterna, innan de hunnit bli tillräckligt rutinerade i revisionsarbetet,
har svårigheter att ge biträdena full sysselsättning under denna tid.
Länsstyrelserna får då tillse att dessa biträden får andra arbetsuppgifter.

Taxeringsassistenternas biträdespersonal bör, såsom utredningen föreslagit,
helt inordnas i länsstyrelsernas och taxeringssektionernas personal. Till
denna fråga skall jag återkomma i det följande. Huruvida sammanförandet
av assistenterna kan medföra sådan minskning av antalet biträden som utredningen
beräknat får erfarenheterna utvisa.

Lönefrågor m. m. inom taxeringsorganisationen i första instans
Taxeringskontrollutredningen

Utredningen erinrar om att vid ikraftträdandet av den nya taxeringsorganisationen
taxeringsassistenttjänsterna placerades i lönegrad Ao 17. Mot
tjänsternas placering på ordinarie stat synes, enligt utredningen, i och för
sig inte några invändningar kunna göras, om förhållandena hade varit sådana
att man i allmänhet kunnat räkna med ett kontinuerligt gott rekryteringsunderlag
till tjänsterna. De hittills vunna erfarenheterna av assistentorganisationen
ger emellertid vid handen — vilket också understrukits
från skilda håll — att det är av största vikt att endast tjänstemän med goda
kvalifikationer och fallenhet för taxeringsarbete, däri inbegripet även det
grannlaga arbetet med taxeringsrevision, kommer i fråga för ordinarie
tjänst som taxeringsassistent. Därefter anföres.

Huruvida en person är i besittning av dessa kvalifikationer och denna fallenhet
och i övrigt har de personliga egenskaper, som krävs för nämnda arbetsuppgifter,
visar sig emellertid i regel först efter någon tids tjänstgöring,
eftersom man alltid får räkna med initialsvårigheter för en nytillträdande
befattningshavare. Om befattningshavaren omedelbart erhåller ordinarie
tjänst i sin nya befattning föreligger, såsom också framhållits från några
håll, risk för att han i fortsättningen kommer att sitta kvar på en tjänst,
för vilken han inte passar, och syssla med arbetsuppgifter, för vilka han
kanske saknar större intresse. Att när det gäller taxeringsassistenttjänsterna
detta kan vara till betydande men för taxeringsväsendet och för en effektiv
taxeringskontroll är uppenbart. Utredningen anser därför att en viss
prövotid — förslagsvis två år — bör föregå antagningen till ordinarie tjänst,
varigenom vissa möjligheter torde finnas för att förhindra att i fortsättningen
kommer att tillsättas assistenter som senare visar sig icke hålla måttet.
Under denna tid bör assistenten vara placerad i lönegrad Ae 17. Av de inom
varje län föreslagna assistenttjänsterna bör en viss del -— förslagsvis en
femtedel — vara extraordinarie. Skulle det under prövotiden visa sig att

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

tjänstemannen bättre lämpar sig för andra arbetsuppgifter inom länsstyrelseorganisationen,
bör tjänstemannen få återgå till tidigare ordinarie tjänst
eller beredas anställning som icke ordinarie landskanslist. De ifrågavarande
extraordinarie befattningarna bör inte inom de olika länen bindas till
viss stationeringsort. Eftersom det inte på förhand bestämts om tjänsterna
på en viss stationeringsort skall vara ordinariebildande vinnes även den
fördelen att personalen smidigt kan placeras på olika platser.

Utredningens förslag om en centralisering av assistenterna till vissa orter erbjuder
enligt utredningens mening goda möjligheter till en fördelning av arbetsuppgifterna
efter svårighetsgrad. Med hänsyn härtill och då de mest kvalificerade
assistenterna avses skola fungera som arbetsledare på platsen synes
det, enligt utredningen, befogat att ett visst antal av assistenttjänsterna
förslagsvis 51 av de föreslagna 265 tjänsterna — erhåller en något högre
lönegradsplacering. Innehavarna av dessa mera kvalificerade tjänster synes,
enligt utredningen, lämpligen böra benämnas förste taxeringsassistenter
och i löneställning jämställas med förste landskanslister, som är placerade
i lönegrad Ao 19. I betänkandet framhålles att utredningen vid sina beräkningar
angående antalet förste taxeringsassistenttjänster strävat efter att
såvitt möjligt inrätta åtminstone en förste taxeringsassistenttjänst vid de
assistentkontor, som är placerade å annan ort än residensstaden. Genom tillskapandet
av dessa högre tjänster löser man, enligt utredningens mening,
också frågan om hur assistenterna skall beredas rimliga befordringsmöjligheter.

Därest en assistent under taxeringsperioden måste tillgripa övertid för
att kunna fullgöra arbetsuppgifter, som hör till själva deklarationsgranskningen,
torde, uttalas i betänkandet, särskild gottgörelse härför inte böra
utgå. Detta ställningstagande grundar sig framför allt på att den av utredningen
föreslagna arbetsmängden per assistent avpassats sa, att en assistent
normalt bör kunna medhinna densamma på ordinarie arbetstid. Ett annat
skäl är, framhåller utredningen, att det inte föreligger någon möjlighet att
anordna en effektiv och tillfredsställande kontroll över att den tid, som kan
ha åtgått för övertidsarbete i samband med deklarationsgranskningen, i
verkligheten varit erforderlig. Utredningen erinrar om alt kammarrätten
i utslag den 20 maj 1960 förklarat att gottgörelse för övertidstjänstgöring i
brist på närmare bestämmelser rörande tillämpning för taxeringsassistent
av föreskrifterna angående sådan gottgörelse inte kan tillerkännas taxeringsassistent
med mindre övertidstjänstgöringen i varje särskilt fall påkallats
eller godkänts av vederbörande länsstyrelse. Utredningen fortsätter.

En taxeringsassistents arbete är emellertid inte bara förlagt till den
plats, där han har sitt kontor, utan han måste också närvara vid rörelsenämndens
sammanträden och därvid föredra de deklarationer, som granskats
av honom. Ofta hålles dessa sammanträden på sådana tider på dagen
att taxeringsassistenten måste använda sin fritid för att kunna fullgöra sin
skyldighet att vara närvarande vid sammanträdena. Utredningen anser det
rimligt att taxeringsassistenterna i dessa fall beredes gottgörelse för övertidstjänstgöringen
enligt bestämmelserna i 32 § Saar (kompensationsledig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

het eller övertidsersättning). Gottgörelsen bör tillhandahållas på grundval
av en av taxeringsassistenten underskriven och av vederbörande rörelsenämnds
ordförande attesterad uppgift eller räkning.

Enligt 32 § A. 1 mom. Saar må gottgörelse för övertidstjänstgöring inte,
med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnar medgivande, utgå till den som
innehar eller å förordnande uppehåller tjänst i högre lönegrad än den 17:e.
Detta innebär att, därest de av utredningen föreslagna förste taxeringsassistenttjänsterna
inrättas, sådan gottgörelse inte kan utgå till innehavarna
av dessa tjänster utan Kungl. Maj:ts medgivande för såvitt de nu
nämnda assistenterna måste tillgripa övertid för att kunna närvara vid
rörelsenämnds sammanträden. Med hänsyn till de speciella förhållanden,
under vilka ifrågavarande övertidstjänstgöring sker, anser utredningen
rimligt att förste taxeringsassistent erhåller gottgörelse för denna tjänstgöring
enligt 32 § Saar stadgade grunder. Utgår gottgörelsen i form av
övertidsersättning, bör ersättningen utgå enligt den löneklass vederbörande
tillhör, dock högst enligt löneklass 20.

Utredningen erinrar om att assistenternas statsanställda biträdespersonal
för närvarande åtnjuter lön enligt den för skriv- och kontorsbiträdespersonal
gällande reglerade befordringsgången (lönegrad Af 1—Ae 5). Sammandragningen
av assistenterna till vissa orter medför alt även en koncentration
sker av biträdespersonalen. Detta bör få till följd, att arbetsuppgifterna
fördelas mellan biträdespersonalen alltefter dennas skiftande kvalifikationer
och att uppgifter av svårare art överlämnas till de mest kvalificerade
biträdena. På de platser, där ett större antal biträden stationerats, förutsätter
utredningen också att någon eller några av de dugligaste biträdena
skall fungera som ledare för en eller flera arbetsgrupper av biträden. Med
hänsyn härtill och då även inom denna personalgrupp bör finnas ett visst
antal befordringstjänster, anser utredningen motiverat, att ett antal kanslibiträdestjänster
i lönegrad Ao 7 inrättas. Enligt utredningens bedömanden
bör av de föreslagna 235 biträdestjänsterna 66 vara kanslibiträdestjänster
och övriga 169 tjänster i reglerad befordringsgång.

De av utredningen föreslagna lönegradsplaceringarna för taxeringsassistenterna
och deras biträden framgår av en till betänkandet fogad sammanställning
som torde såsom Bilaga 9 få fogas vid statsrådsprotokollet för
denna dag.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att taxeringsassistenterna skall genomgå viss prövotid
innan de erhåller ordinarie assistenttjänst har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av i stort sett samtliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår att assistenterna under prövotiden
skall uppehålla tjänsterna på vikariatslöneförordnande och icke som
extra ordinarie tjänstemän. Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner en
placering i Ae 17 under prövningstiden mindre lämplig och föreslår att taxeringsassistenterna
under denna tid placeras som t. f. i lönegrad Ao 17.

Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag att två års

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

tjänstgöring som e. o. assistent bör föregå antagningen till ordinarie tjänst
men anser att detta endast är en övergångsvis behövlig ordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län biträder förslaget att taxeringsassistent skall
genomgå viss prövotid men tillägger.

Den naturliga befordringsgången för tjänstemän, som genomgått landskanslistkurs
borde emellertid vara att han placeras som ordinarie landskanslist
i lönegrad Ao 15, om vakant sådan tjänst finnes och icke hoppar
över denna tjänst för att omedelbart bli e. o. taxeringsassistent. Först sedan
befattningshavaren innehaft ordinarie landskanslisttjänst i förslagsvis tre
år och under denna tid om möjligt tjänstgjort å taxeringssektionen eller
prövningsnämndens kansli borde han anses kompetent till taxeringsassistenttjänst
men då som ordinarie. Under denna tid torde länsstyrelsen haft möjligheter
att bedöma hans lämplighet för taxeringsassistenttjänst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att man icke lämpligen
bör ordna en särskild karriär för den personal, som intages extra i landskanslistkarriären.
Dessa befattningshavare bör icke gå direkt till de nya
tjänsterna utan bör på vanligt sätt inordnas bland övriga landskanslister.
De assislenttjänster som kommer att inrättas 1963 och 1964 torde i första
hand få rekryteras bland de landskanslister, som redan är inne på landskanslistbanan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att utredningens förslag om
viss prövotid — förslagsvis två år — för assistenterna bör genomföras omedelbart.
Länsstyrelsen betonar att utvecklingen redan nu medför att i taxering
föga erfarna i tillräcklig mån icke prövade krafter placeras å ordinarie
tjänster, för vilka de måhända senare visar sig icke ha det erforderliga
handlaget.

Länsstyrelsen vill för sin del föreslå, att placeringen som extra ordinarie
— prövotiden — fixeras till minst ett år (d. v. s. att maximigränsen bortfaller),
därvid möjligheterna till en nödvändig omplacering kan tillvaratagas
på ett smidigare och efter omständigheterna mera lämpat sätt.

Länsstyrelsen i Värmlands län hyser principiella betänkligheter mot utredningens
förslag att taxeringsassistenten — om han under provtjänstgöringen
befinnes mindre lämplig i fråga om att verkställa taxeringsrevisioner
— skall få återgå till sin tidigare ordinarie tjänst eller beredas anställning
som icke-ordinarie landskanslist. Länsstyrelsen finner detta degraderingsförfarande
olämpligt och framhåller att ett annat sätt för provtjänstgöringens
organisation måste anlitas.

Statskontoret framhåller att — om aspiranttjänstgöring inte anses böra
ifrågakomma för provtjänstgöringen — den extra anställningsformen torde
kunna anlitas för ändamålet (jfr 4 § Saar med tilläggsbest.). Enligt länsstyrelsernas
utbildningsnämnds mening bör tjänsterna inrättas som ordinarie
men eu nybliven assistent under eu prövotid av två år förordnas på
tjänsten mot vikariatslön. Även riksskattenämnden finner det lämpligare
alt assistenten under en prövotid av förslagsvis två år förordnas mot vikariatslön
i Ao 17. Nämnden tillägger.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Därefter får prövas om assistenten skall återgå till lägre tjänst eller erhålla
förordnande som taxeringsassistent i Ao 17. — Efter förloppet av en
lämplig övergångs- och uppbyggnadstid bör man emellertid så snart som
möjligt gå in för en sådan ordning att de blivande assistenterna efter avslutad
kurs under ett par års prövotid tjänstgöra på länsstyrelsens taxeringssektion
samt först därefter — därest vederbörande befinnas lämpade härför
— placeras på tjänst såsom taxeringsassistent och därvid placeras i lönegrad
Ao 17.

Statstjänstemannaförbundet framhåller att möjligheter bör föreligga att
redan på det lägre rekryteringsstadiet och under utbildningstiden pröva
vederbörandes kvalifikationer. Föreningen Sveriges landskanslister betonar
att befordran till assistenttjänst icke bör ske förrän vederbörande prövats
och befunnits lämplig för de arbetsuppgifter som åvilar taxeringsassistent.

Många remissinstanser betonar nödvändigheten av att lönesättninge
n bestämmes så att assistentbanan kan te sig lockande och också erbjuda
sådana avanceringsmöjligheter att täta ombyten kan förhindras.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner i likhet med utredningen oundgängligen
nödigt att en differentierad löneställning beredes assistenterna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om icke ett automatiskt uppflyttande
av ordinarie taxeringsassistent till lönegrad Ao 19 efter vissa år
vore ägnat att garantera assistenttjänsten en erfaren innehavare.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län påpekar att tjänsterna som
förste taxeringsassistent i Ao 19 inte blir konkurrenskraftiga i förhållande
till landskanslisttjänster i samma lönegrad, med vilka uppdrag såsom taxeringsnämndsordförande
må förenas.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att utredningens förslag att vid
centralisering av assistenttjänsterna tillskapa ett antal mera kvalificerade
befattningar i lönegrad Ao 19 måste anses innebära en lämplig lösning med
hänsyn till dels befordringsförhållandena för assistenterna och dels behovet
av väl skickade tjänstemän såsom arbetsledare.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att de ekonomiska villkoren
för taxeringsassistenterna bör så ordnas att tjänsterna ej för ofta byter innehavare.
En annan svaghet med befordringsgången är den, att alla landskanslister
för sin befordran i realiteten anser sig nödsakade att söka sig till
taxeringsassistenttjänst, vare sig de lämpar sig och ha intresse för sådan
tjänst eller icke. Det är, enligt länsstyrelsen, ingalunda regel att varje landskanslist
passar till taxeringsassistent eller är tilltalad av det arbete, som tillhör
sådan tjänst. Detta behöver å andra sidan icke innebära att han skulle
vara mindre lämplig såsom t. ex. förste landskanslist eller häradsskrivare.
Därefter anföres.

Dessa överväganden leda självfallet till slutsatsen att taxeringsassistenttjänsternas
nuvarande placering och rekrytering bör omprövas. I detta avseende
har länsstyrelsen funnit att de befordringstjänster, som föreslagits i
utredningen, knappast kunna anses tillfyllest. Det synes för länsstyrelsen
icke orimligt att höja den stora kadern taxeringsassistenters lönegradsplacering.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Jämtlands län — som förordar att antalet taxeringsassistenter
i länet utökas till sju — anser att en av dessa bör placeras i lönegraden
Ao 21 med tjänstebenämningen taxeringskontrollör. Två befattningshavare
med tjänstebenämningen förste taxeringsassistent bör placeras i
lönegraden Ao 19 medan övriga fyra taxeringsassistenter bör placeras i
17:e lönegraden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län konstaterar att utredningen för länets
del föreslagit två förste assistenter i Ao 19 placerade den ene i Umeå och
den andre i Lycksele samt sju assistenter i Ao 17, varav tre i vardera Umeå
och Skellefteå samt en i Lycksele. Länsstyrelsen föreslår att en av de föreslagna
tre assistenttjänsterna i Skellefteå inrättas som förste assistenttjänst
i Ao 19.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att av assistenteina synes med
hänsyn till befordringsmöjligheten minst en på varje påbörjat 4-tal böra
placeras i Ao 19, därvid dugligheten skall vara mera avgörande än tjänstetid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län törordar att jämväl en av taxeiingsassistenterna
i Motala stad placeras i Ao 19.

Statskontoret säger sig i och för sig inte ha något att erinra mot att ett
visst antal befattningar som förste taxeringsassistent i Ao 19 inrättas för de
mest kvalificerade befattningshavarna inom taxeringsassistentorganisationen,
som skall fungera som arbetsledare. Allmänt sett bör dock enligt statskontoret
som villkor för en sådan differentiering av assistenttjänsterna gälla,
att arbetsledarskapet är konstitutivt för tjänsten, försåvitt icke ärendenas
svårighetsgrad kan motivera inrättandet av tjänst i angiven lönegrad.

Föreningen Sveriges landskanslister säger sig inte kunna acceptera förslaget
om inrättandet av 51 tjänster som förste taxeringsassistent i lönegrad
Ao 19, då detta inte löser problemet med befordringstjänster för taxeringsassistenterna.
En av huvudorsakerna till svårigheterna att rekrytera assistenttjänsterna
har varit den låga lönesättningen. För att assistenttjänsterna
inte bara skall bli passagetjänster för de dugligaste assistenterna är det,
enligt föreningens mening, nödvändigt, att tillräckligt antal befordringstjänster
inrättas. Föreningen föreslår därför, att vid länsstyrelserna samt vid taxeringskontor
med minst fyra taxeringsassistenter inrättas en tjänst som
taxeringskontrollör i Ao 21. Dessutom bör, enligt föreningen, vid varje
länsstyrelse och taxeringskontor inrättas minst en tjänst som förste taxeringsassistent
i Ao 19.

Statstjänstemannaförbundet framlägger följande förslag.

1. Vid varje länsstyrelse samt vid de största lokala kontoren för taxeringsassistenter
inrättas tjänster för taxeringskontrollör i Ao 21. Om sådana
tjänster inrättas vid samtliga länsstyrelser — utom Gotlands lan —
samt vid de 12 största lokala kontoren, skulle antalet tjänster i Ao 21 utgöra
35.

2. Vid varje lokalt kontor samt vid varje länsstyrelse inrättas tjänster
för taxeringsassistenter i Ao 19, dock att vid länsstyrelser med en relativt

8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

114

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

stor taxeringsorganisation samt vid de största lokala kontoren antalet
tjänster i Ao 19 bör vara 2 eller i några fall flera.

Utredningens förslag om övertidsersättning åt taxeringsassistenterna
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att, om taxeringsassistenterna icke
lönetekniskt kan erhålla övertidskompensation i någon form — vilket ej
torde vara att räkna med — blir en naturlig följd härav, att man i länen allmänt
övergår till det sedan länge i Stockholm tillämpade systemet med viss
förstahandsgranskning från ordförandenas sida. Deras arvoden måste då
uppräknas med hänsyn härtill. I och för sig innebär en dylik clearing mellan
ordföranden och assistenten en smidig anordning, som i de större länen
medför bättre anpassning till sakgranskningens reella betydelse och samtidigt
tillgodoser syftet att finna kunniga ordförande.

Länsstyrelsen i Hallands län meddelar att i länet har under år 1960 övertidsersättning
utbetalats till vissa taxeringsassistenter. Ersättningen har
icke utgått efter den tid, som vederbörande arbetat på övertid, utan i förhållande
till antalet behandlade deklarationer. Länsstyrelsen fortsätter.

Utredningens förslag att endast bereda assistenterna gottgörelse för övertid
i samband med sammanträden ger icke ett tillfredsställande resultat.
För närvarande torde praktiskt taget alla assistenter i viss omfattning arbeta
på övertid. Detta innebär, att om sammanträden hålles på dagarna,
maste assistenten kompensera denna tidsförlust med granskningsarbete på
övertid. Denna assistent kommer sålunda i vad avser sammanlagt övertidsarbete,
i samma läge som den, som deltar i sammanträden på kvällarna. Därför
bör ingen skillnad göras mellan de assistenter, som arbetar på övertid
med granskningsarbete, och sådana, som utför annat tjänstearbete på över Länsstyrelsen

i Älvsborgs län framhåller att sammanträdena i rörelsedistrikten
ofta hålles på sådana tider av dagen, att taxeringsassistenterna måste
använda sin fritid för att kunna fullgöra sin skyldighet att närvara vid
sammanträdena. I likhet med utredningen finner länsstyrelsen det väl motiverat,
att kompensationsledighet eller ersättning utgår för sådan övertidstjänstgöring.
Därefter anföres.

Däremot kan länsstyrelsen icke biträda utredningens uppfattning, att
gottgörelse jämväl skall utgå till förste taxeringsassistenterna, vilka normalt
icke är berättigade därtill. Detta skulle innebära en uppenbar orättvisa gentemot
andra tjänstemän i samma eller högre lönegrad, vilka nödgas sätta
till sin fritid för liknande arbetsuppgifter. Det ligger för övrigt i sakens natur,
att om man gör ett dylikt undantag, kommer en uppluckring av hela
systemet snabbt till stånd. En mer tilltalande lösning synes då vara, att
gränsen för kompensationsledighet och övertidsersättning generellt flvttas
uppåt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner tveksamt om gottgörelse vid övertidstjänstgöring
bör utgå till taxeringsassistenter i högre lönegrad än den
17:e.

Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning att såväl förste taxe -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringsassistenterna i Ao 19 som taxeringsassistenterna i Ao 17 bör erhålla
gottgörelse för övertidstjänstgöring vid deltagande i sammanträden i taxeringsnämnd.

Beträffande utredningens förslag om bit rädesper son alen och
deras placering framhåller länsstyrelsen i Jämtlands län att utredningens
antagande, att antalet assistentbiträden vid den föreslagna anordningen med
större arbetsgrupper efterhand kan minskas, icke synes vara väl grundat. I
Jämtlands län har sålunda vissa taxeringsassistenter under taxeringsperioden
nödgats anlita extra biträden, som tillhandahållits av häradsskrivaren.
Sammanförandet till större arbetsgrupper torde visserligen, enligt länsstyrelsen,
komma att medföra ett effektivare utnyttjande av varje biträdes arbetskraft
men å andra sidan innebära ökat arbete för assistenternas ordinarie
biträdespersonal med sortering och uppordnande av deklarationsmaterialet
med hänsyn till specialiseringen av granskningen branschvis eller
efter svårighetsgrad.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar att det i fråga om biträdespersonalen
måhända är riktigt att personalkåren till en början bestämmes så försiktigt
som utredningens förslag innebär för att man skall få pröva sig fram.
På grund av rådande konkurrens om arbetskraften även inom denna arbetsgrupp
anser länsstyrelsen det inte tillrådligt att placera befordringstjänsterna
för biträdespersonalen så lågt som i 7:e lönegraden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar att varje assistent tilldelas ett biträde.
För att främja önskvärd kontinuitet bland biträdena borde helst en
på tre placeras i Ao 7, kanslibiträde, i vilken lönegrad även biträdet åt taxeringsnämndsordförandcn
i bolags- och föreningsnämnderna borde placeras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län utgår från att placeringen i lönegrad av
biträdestjänsterna helt får bli en förhandlingsfråga. Länsstyrelsen vill dock
för sin del framhålla, att de av utredningen föreslagna nya biträdestjänsterna
å taxeringsrevisionen kommer att få mer kvalificerade uppgifter än assistenternas
biträden under den tid taxeringen pågår.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yrkar, att en av biträdestjänsterna, vilken
föreslagits skola stationeras i Motala stad, jämväl placeras i lönegrad
Ao 7. Enligt länsstyrelsen i Blekinge län bör även för biträdespersonalen inrättas
befordringstjänster. Länsstyrelsen föreslår för Blekinge läns del att
av de tre biträdestjänsterna i såväl Karlskrona som Karlshamn placeras en i
Ao 10, eu i Ao 7 och en i reglerad befordringsgång för kontorsbiträde.

Föreningen Sveriges landskanslister finner den föreslagna biträdestilldelningen
vara för snävt beräknad. Föreningen anser att minst ett biträde bör
beräknas för varje assistent. För att kunna rekrytera välkvalificerade biträden
är det nödvändigt, att tjänsterna placeras i högre lönegrad än kontorsbiträde.

Statstjånstcmannaförbundet framhåller att — för alt få tillgång till kvalificerad
arbetskraft — en radikal förbättring av utredningens förslag måste
ske och förbundet föreslår då lönegradsplaceringar enligt följande:

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

1. Vid länsstyrelserna fördelas tjänsterna inom kontorskarriären på lönegrader
så, att länsstyrelserna normalt erhåller en tjänst för arbetsledare för
kontorspersonalen i lönegrad Ao 10, en tjänst i Ao 9 och en tjänst i Ao 7,
dock att vid de största länsstyrelserna antalet tjänster bör vara flera i föreslagna
lönegrader, medan vid de minsta en motsvarande begränsning förutsättes.

2. Vid de lokala kontoren fördelas tjänsterna enligt samma principer så,
att varje kontor erhåller en tjänst i Ao 10 samt därutöver, beroende på storleksordningen,
vissa tjänster i Ao 9 och/eller i Ao 7.

Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget att personal, som nu är
knuten till städer med egen uppbördsförvaltning, inordnas i länsstyrelserna.
Statskontoret har inte ansett sig böra framställa erinran mot detta förslag
men fäster uppmärksamheten på att statens övertagande av huvudmannaskapet
jämväl föranleder att statsverket påtager sig kostnaderna för biträdenas
pensionering.

Departementschefen

Det har i olika sammanhang understrukits, att man för taxeringsassistentbefattningarna
bör försöka förvärva personer, som visat sig särskilt
lämpliga för taxeringsarbete i allmänhet och för att verkställa taxeringsrevisioner.
I regel bör det krävas examen från handelsgymnasium eller liknande
utbildning. Assistenterna måste därutöver bibringas speciell utbildning
och erfarenhet för sina arbetsuppgifter. Erfarenhetsmässigt krävs det
relativt lång praktisk övning för att kunna självständigt utföra taxeringsrevisioner.
Det är därför angeläget att assistenterna kvarstår tämligen
lång tid inom assistentorganisationen och inte alltför snart, för att erhålla
befordran, tvingas söka sig över till andra befattningar, där deras speciella
utbildning och erfarenhet inte kan på samma sätt nyttiggöras.

Jag delar därför utredningens uppfattning att inom assistentorganisationen
bör inrättas ett antal tjänster som förste taxeringsassistent i Ao
19. Antalet sådana befattningar bör, som utredningen föreslagit, motsvara
cirka en femtedel av hela antalet assistenttjänster. De föreslagna tjänsterna
i Ao 19 bör tillsättas allteftersom länsstyrelserna meddelar att det av mig
tillstyrkta sammanförandet av assistenterna genomförts. Förste taxeringsassistenterna
bör i princip vara arbetsledare inom de nybildade assistentgrupperna.

Behov av arbetsledare uppkommer främst i de assistentgrupper som placeras
ute i länet. Jag förordar, att de högre tjänsterna där inrättas efter
den normen att —- när en assistentgrupp om två eller flera assistenter tillskapas
på en ort som omfattas av den nya planen — en av tjänsterna vid
gruppen inrättas i Ao 19. Utredningen har räknat med att i den utbyggda
organisationen skall finnas 30 sådana grupper.

För de assistenter som placeras vid länsstyrelsen kan arbetsledningen
handhavas av personalen på revisionsdetaljen. Det föreligger därför — från
arbetsledningssynpunkt — inte samma behov av förste taxeringsassistenttjänster
i Ao 19 vid länsstyrelserna som i arbetsgrupperna utanför residens -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

städerna. Det är vidare angeläget att tjänsterna som förste taxeringsassistent
i Ao 19 inte inrättas i snabbare takt än att de kan besättas med sökande
som har tillräcklig erfarenhet och i övrigt befunnits lämpliga för befattningarna.

I enlighet härmed bör de högre tjänsterna vid länsstyrelserna bli färre
och besättas i långsammare takt. Med avseende på budgetåret 1961/62 förordar
jag, att tjänster som förste taxeringsassistent i Ao 19 inrättas vid
länsstyrelserna efter den normen, att en sådan tjänst tillkommer för varje
helt tiotal assistenter. För budgetåret 1962/63 bör på motsvarande sätt gälla,
att en tjänst i Ao 19 inrättas för varje helt åttatal assistenter. Från
och med budgetåret 1963/64 bör finnas en tjänst i Ao 19 för varje helt
femtal assistenter; dock minst en förste taxeringsassistenttjänst per län.

Vad jag här förordat innebär, att när den av mig tillstyrkta organisationen
blivit helt utbyggd, antalet förste taxeringsassistenttjänster i Ao 19
kommer att uppgå till sammanlagt 61. Av dessa torde minst 30 bli placerade
vid assistentgrupper utanför residensstäderna. Jag vill tillägga, att om
så finnes lämpligt av organisatoriska skäl, vissa av de för länsstyrelserna
avsedda högre tjänsterna på hemställan av vederbörande länsstyrelse bör
kunna placeras vid assistentgrupper ute i länen.

Några remissinstanser har förordat att inom assistentorganisationen
skulle finnas tjänster även i högre lönegrad än Ao 19. Detta förslag kan
jag icke biträda.

Assistentorganisationens utbyggnad har i viss mån fördröjts av att lämplig
och utbildad personal inte funnits att tillgå i erforderlig utsträckning.
För närvarande torde ett tjugutal assistentbefattningar vara vakanta. Med
tanke härpå har utredningen föreslagit att ytterligare assistenttjänster inte
skulle inrättas förrän under budgetåret 1963/64. Detta förslag kan jag inte
tillstyrka. Det är enligt min uppfattning angeläget att assistentorganisationen
utbygges så snabbt som möjligt. Om assistenterna sammanföres till
större arbetsgrupper och högre tjänster inrättas, torde också möjligheterna
att erhålla lämpliga sökande komma att öka. Jag förordar därför, att från
och med den 1 januari 1962 inrättas 25 nya taxeringsassistenttjänster i
Ao 17. Huruvida samtliga dessa tjänster kan besättas får självfallet bli
beroende av om länsstyrelserna kommer att ha kompetenta befattningshavare
för desamma. De nya tjänsterna bör, i enlighet med vad jag tidigare
förordat, inrättas vid länsstyrelserna eller på sådana orter där assistentgrupper
i fortsättningen skall finnas.

De assistenttjänster som tillkommer under organisationens fortsatta utbyggnad
bör liksom hittills inrättas som ordinarie tjänster. Assistenterna
bör emellertid, som flera remissinstanser förordat, under en prövotid av
ett till två år förordnas på tjänsten mot vikariatslön. Först om de efter
denna prövning befunnits lämpliga, bör de erhålla ordinarie befattning. Vad
nu sagts bör gälla även redan inrättade assistenttjänster i den män dessa
inte besatts med ordinarie innehavare.

118 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Frågan om övertidsersättning till taxeringsassistent, som i tjänsten deltar
i taxeringsnämndens sammanträden, får bedömas enligt gällande bestämmelser.
övertidsersättning till personal i högre lönegrad än Ao 17 kan
alltså ej förordas.

Beträffande taxeringsassistenternas biträdespersonal kan jag tillstyrka
utredningens förslag att denna personal helt inordnas i länsstyrelsernas
och taxeringssektionernas personal. Detta bör gälla även taxeringskonsulenternas
biträden. Jag förordar, att denna omorganisation av biträdespersonalen,
såvitt avser häradsskrivarorganisationen, sker den 1 juli 1962. Det
sagda innebär, att biträdestjänster inom häradsskrivarorganisationen till
ett antal, som för närvarande utgör 174 stycken, då överföres till länsstyrelserna.
De kommunala biträdestjänsterna, avsedda för taxeringsassistenterna
i städer med egen uppbördsförvaltning — för närvarande 39 biträdestjänster
— synes böra förstatligas från och med den 1 januari 1962. Vid
överförandet av de kommunalt anställda biträdena bör dessa — i den mån
de inte erhåller befordran till de högre tjänster inom taxeringsassistentorganisationen
jag i det följande kommer att förorda — placeras inom den
för biträdespersonalen gällande befordringsgången i en lönegrad motsvarande
den som vederbörande innehar. Skulle ett biträde inneha högre lönegradsplacering
i den kommunala tjänsten än som kan beredas vid övergången
till statlig tjänst, torde frågan om löneplaceringen få underställas
Kungl. Maj:t.

Biträdena bör överflyttas till de nya arbetsgrupperna i samma takt som
assistenterna. Så länge den assistent, under vilken ett biträde arbetar, kvarstår
vid häradsskrivarkontoret eller uppbördsverket, bör sålunda biträdet
förbli lokalt placerad där och få utnyttjas av den lokala skattemyndigheten
i samma utsträckning som hittills.

Även för biträdespersonalen inom assistentorganisationen bör finnas vissa
högre tjänster. Jag är härvidlag beredd att gå något längre än utredningen
tänkt sig. Jag förordar att sådana tjänster inrättas enligt följande
normer. Om en assistentgrupp består av två—fyra assistenter, bör vid gruppen
inrättas en tjänst som kanslibiträde i Ao 7. Omfattar assistentgruppen
fem eller sex assistenter, bör det finnas en kanslibiträdestjänst i Ao 7
och en tjänst som kontorist i Ao 9. Består gruppen av sju—nio assistenter
bör vid gruppen tillskapas t va kanslibiträdestjänster i Ao 7 och en kontoristtjänst
i Ao 9. Innehåller slutligen assistentgruppen tio assistenter
eller flera, bör vid gruppen upptagas tre kanslibiträdestjänster i Ao 7 och
en kontoristtjänst i Ao 9. Det nu sagda bör gälla oavsett om assistentgruppen
placerats vid länsstyrelsen eller på platser ute i länet. Vid en fullt utorganisation
enligt utredningens förslag innebär vad jag sålunda förordat,
att vid assistentorganisationen skulle inrättas 67 kanslibiträdestjänster
i Ao 7 och 20 kontoristtjänster i Ao 9.

Såsom jag tidigare framhållit, får en slutgiltig personalplan fastställas
när erfarenheter vunnits av den nu föreslagna organisationsformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

119

Länsstyrelsernas revisionsdetaljer
Revisionspersonalens arbetsuppgifter m. m.
Taxeringskontrollutredningen

I betänkandet lämnas å s. 177—180 och i där åberopade till betänkandet
fogade bilagor en redogörelse för de undersökningar utredningen vidtagit
vid länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Till denna redogörelse torde här få
hänvisas.

Sammanfattningsvis visar de gjorda undersökningarna enligt utredningens
mening

att taxeringsrevisioner för närvarande inte förekommer i den utsträckning
som är önskvärd med hänsyn till kraven på en effektiv och för alla medborgarkategorier
lika taxeringskontroll,

att taxeringsrevisionsarbetet för närvarande inte kunnat få den inriktning,
som erfordras för att kunna utvinna mesta möjliga effektivitet ur
kontrollsynpunkt, och

att den nuvarande organisationen för taxeringsrevisionsverksamhet inte
är så uppbyggd att där befintliga befattningshavare kan på det ur kontrollsynpunkt
lämpligaste sättet utnyttjas med hänsyn till sina kvalifikationer.

För att de nu påtalade bristerna skall kunna avhjälpas anser utredningen
att en personell förstärkning av länsstyrelsernas revisionsdetaljer är ofrånkomlig.
Denna förstärkning bör enligt utredningens mening i första hand
tillgodoses på så sätt att den på revisionsdetaljerna nu placerade akademiskt
utbildade arbetskraften frigöres från sådana uppgifter, som inte direkt sammanhänger
med taxeringskontroll, och i stället inriktas på sådana kvalificerade
kontrolluppgifter, för vilkas rätta handhavande den ifrågavarande
höga utbildningen erfordras. Den nödvändiga förstärkningen av revisionsdetaljerna
bör i andra hand tillgodoses genom att för mindre kvalificerade
kontrolluppgifter anställes personal, beträffande vilken kvalifikationskraven
inte är så höga som examen från handelshögskola. Utredningen anför.

Det nuvarande personalläget på revisionsdetaljerna karaktäriseras, såsom
nyss antytts, av disproportionen mellan den akademiskt skolade personalen
och annan personal. Eftersom personalen nästan helt består av högkvalificerade
befattningshavare, måste dessa verkställa alla taxeringsrevisioner
själva utan praktiskt taget någon hjälp av biträden, och därvid utan att
större avseende kan fästas till revisionsuppdragets beräknade svårighetsgrad,
omfattningen av den rörelse vars bokföring skall granskas o. s. v.
Eftersom svårighetsgraden i granskningsuppgifterna är starkt skiftande
samt rörelsernas struktur och omfattning ur kontrollsynpunkt mycket
olika innebär det anförda, att den akademiskt skolade personalen ofta får
syssla med enklare arbetsuppgifter, för vilkas rätta och behöriga handhavande
inte erfordras akademisk skolning eller beträffande vilka i varje
fall inte föreligger samma krav på teoretisk utbildning som beträffande
de svårare arbetsuppgifterna. Givetvis har detta i sin tur medverkat till att

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

revisionsverksamheten inte kunnat få den omfattning och inriktning, som
ur allmän kontrollsynpunkt varit önskvärd.

Utredningen erinrar om att enligt utredningens förslag taxeringsassistentcrna
under icke-taxeringsperiod uteslutande skall sysselsättas med taxeringsrevision.
Den personella förstärkning av revisionsverksamheten, som
härigenom uppstår, är, enligt utredningen, inte tillräcklig för att tillgodose
önskemålen om en effektiverad och intensifierad taxeringskontroll. Den därutöver
erforderliga personella förstärkningen av granskningspersonalen bör,
framhålles i betänkandet, såsom statsutskottet antytt i sitt utlåtande nr
11/1960, åstadkommas genom att landskanslister i större utsträckning än
för närvarande får självständigt syssla med taxeringsrevision. De bör därvid
få samma arbetsuppgifter som föreslagits för taxeringsassistenterna. Vidare
bör, enligt utredningen, revisionsdetaljernas biträdespersonal utbyggas
så att alla skriv- och andra rutingöromål kan överlämnas till denna personal.

Utredningen tar därefter upp frågan om kompetensfordringarna för olika
befattningshavare bland revisionspersonalen samt anför.

Enligt gällande bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen fordras för behörighet
till tjänst som länsrevisor, förste taxeringsrevisor och taxeringsrevisor
att ha avlagt examen vid handelshögskola. För att erhålla tjänst
som taxeringsrevisor erfordras också att ha fullgjort provtjänstgöring under
en sammanlagd tid av 6 månader enligt närmare bestämmelser i kungörelsen
den 19 maj 1944 (nr 246) om antagande av aspiranter å länsnotarie-
och taxeringsrevisorstjänster m. in. Examen från handelshögskola ger
även behörighet till tjänst som taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent,
förste taxeringsinspektör och taxeringsinspektör. Som kompetensvillkor
för att erhålla tjänst som förste landskanslist och landskanslist föreskrivs
endast, att vederbörande skall ha undergått den utbildning, som
Kungl. Maj :t bestämmer. I detta syfte anordnas årligen genom försorg av
länsstyrelsernas utbildningsnämnd särskilda s. k. landskanslistkurser. Godkänd
sådan kurs medför även behörighet till taxeringsassistenttjänst.

Utredningen erinrar om att vid 1960 års riksdag i tvenne motioner väckts
förslag om slopande av kravet på examen från handelshögskola som behörighetsvillkor
för innehav av förste taxeringsrevisors- och taxeringsrevisorstjänster.
Utredningen understryker emellertid för sin del starkt vikten av
att kravet på civilekonomexamen vidmakthålles som villkor för innehav av
ifrågavarande befattningar. Detta ter sig, enligt utredningens mening, desto
mer angeläget, då såsom nyss anförts de enklare och medelsvåra revisionerna
enligt utredningens mening bör överlämnas till assistenterna och
de på revisionsdetaljerna tjänstgörande landskanslisterna. Taxeringsrevisorerna
kommer härigenom att i huvudsak få befatta sig med granskningar
av större företag, vilka granskningar med hänsyn till den omfattande
och ofta invecklade redovisningen merendels kräver högskoleutbildad personal.

Om den avsedda effektiveringen av taxeringsrevisionsverksamheten skall

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

kunna komma till stånd måste — enligt utredningens mening — den nu
tillgängliga högskoleutbildade personalen på taxeringssektionerna få ostört
ägna sig åt sådana arbetsuppgifter, som direkt sammanhänger med denna
verksamhet och för vilka uppgifter de ifrågavarande befattningshavarnas
särskilda utbildning gör dem speciellt lämpliga. Med hänsyn härtill anser
utredningen att medgivandet i länsstyrelseinstruktionen att använda revisionspersonalen
för taxeringsintendentsgöromål, d. v. s. att med taxeringsintendents
befogenhet föra talan och uppträda som part i taxeringsmål bör
utgå. Först härigenom kan denna personals speciella utbildning komma till
sin rätt och den erforderliga effektiveringen av revisionsverksamheten komma
till stånd. Utredningen tillägger.

Utredningen vill emellertid i detta sammanhang understryka att detta
utredningens förslag inte på något sätt innebär att utredningen ansett
denna personal mindre skickad att som representant för det allmänna uppträda
som part i skatteprocess. Tvärtom kan ofta denna personals utbildning
och erfarenhet på särskilt det redovisningstekniska området göra den mycket
lämpad att föra talan i skatteprocesser, när fråga är om rörelsetaxering,
och detta även med hänsyn till den expertis på området, som de skattskyldiga
vanligtvis utnyttjar. Att utredningen ändock vidhåller uppfattningen
att revisionspersonalen endast skall syssla med taxeringsrevision
beror emellertid också på att utredningen anser att man i fråga om rörelsemålen
måste upprätthålla en bestämd boskillnad mellan dels utredningen
i målet dels själva processföringen. Utredningen i målet — taxeringsrevisionen
— bör med utgångspunkt från gällande rättsgrundsatser utföras av
person, som är helt obunden av partställningen i skatteprocessen. Det kan
därför även anses vara ett rättssäkerhetsintresse att revisionspersonalen
hålls fri från själva processföringen. Härigenom kommer denna personal
att även i allmänhetens ögon framstå såsom endast opartiska utredare i
taxeringsmål.

Utredningen betonar att det sagda naturligtvis inte utesluter att revisionspersonalen
skall kunna förordnas att uppehålla lediga taxeringsintendents-,
biträdande taxeringsintendents- och sådana taxeringsinspektörstjänster, till
vilka normalt är knutna uppgift att även fullgöra taxeringsintendentsgöromål.
Tvärtom är det enligt utredningens uppfattning lämpligt att denna möjlighet,
när det gäller längre ledigheter, utnyttjas i största möjliga utsträckning,
eftersom revisionspersonalen härigenom beredes tillfälle till för ''vidare
befordran önskvärd erfarenhet i processföring. Vid ett sådant förordnande
frånträder den ifrågavarande befattningshavaren temporärt sin befattning
inom revisionsdetaljen och fungerar såsom taxeringsintendent eller
taxeringsinspektör. Att han i dylikt fall inte skall uppträda som part i
mål, i vilket han själv verkställt taxeringsrevision, bör vara uppenbart.

I betänkandet erinras om att den nu gällande möjligheten för revisionspersonalen
att vid sidan av sin tjänst inom revisionsdetaljen även fullgöra
taxeringsindenteutsgöromål har i tidigare sammanhang ansetts nödvändig
för att bereda ifrågavarande befattningshavare möjlighet till befordran till
tjänst som taxeringsintendent. Utredningen fortsätter.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Enligt utredningens uppfattning får den omständigheten, att den kvalificerade
revisionspersonalen i fortsättningen inte skall medgivas rätt att inneha
uppdrag att föra det allmännas talan i taxeringsprocessen, inte medföra
att möjligheterna för denna personal att vinna befordran till tjänst
som taxeringsintendent försämras. Detta följer redan därav att denna befordringsmöjlighet
— såsom också departementschefen framhållit i prop.
150/1956 — har sin givna betydelse när det gäller en god rekrytering till länsrevisors-
och taxeringsrevisorstjänster. Med hänsyn till den ställning, som föreståndarna
för revisionsdetaljerna i framtiden får, därest utredningens organisationsförslag
genomförs, såsom taxeringsintendenternas främsta medhjälpare
i fråga om den kvalificerade skattekontrollen och såsom handledare
av ett stort antal befattningshavare — taxeringsrevisorer, taxeringsassistenter,
landskanslister och biträdespersonal — är det enligt utredningens
mening nödvändigt att till dessa tjänster i fortsättningen endast kan
ifrågakomma sådana befattningshavare, beträffande vilka det redan tidigare
stått klart att de äger de allmänna förutsättningarna och de erforderliga
kunskaperna för befordran inte bara till tjänst som föreståndare för
revisionsdetalj utan även till taxeringsintendentt jänst. Den borttagna möjligheten
för nu nämnda befattningshavare att fullgöra taxeringsintendentsgöromål
kan därför enligt utredningens mening inte på något sätt försämra
deras mojligheter att i fortsättningen vinna befordran till högre tjänst.

Utredningen erinrar om att i samband med införandet av den allmänna
\aruskatten
denttjänster, vilka i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län placerades i
lönegrad Ao 26 och i Övriga län i lönegrad Ao 24. På dessa befattningshavare
skulle emellertid inte enbart ankomma föreståndarskapet för varuskattekontoren
utan de skulle även i största möjliga utsträckning tagas i anspråk
för taxeringsintendentuppgifter beträffande laxeringsmål överhuvud
taget. Därest länsrevisorer och taxeringsrevisorer, såsom också hittills skett
i viss omfattning, ifrågakommer till sådana tjänster, kan vederbörande,
framhåller utredningen, under innehavet av ifrågavarande tjänst också i
allmänhet vinna erforderlig förtrogenhet med processföringen. Därefter anföres.

Oavsett om en taxeringsrevisor söker och erhåller ovannämnd biträdande
taxeringsintendenttjänst eller inte synes det emellertid värdefullt om
taxeringsrevisorerna i större utsträckning än hittills kunde beredas möjlhhet
att erhålla taxeringsinspektörstjänst, eftersom de då skulle kunna få den
allsKUga utbildning i och erfarenhet av de speciella problem, som möter vid
nandläggningen av besvärsmål. Någon tids tjänstgöring för revisäonspersonalen
pa taxeringssektionens allmänna detalj borde därför bli kutym.

För att få en utgångspunkt för en fördelning de olika länen emellan av
de mera kvalificerade tjänsterna på revisionsavdelningarna har utredningen
— i brist på aktuellare material — utgått från de av 1951 års företagsräkning
publicerade uppgifterna om antal företag och sysselsatta samt genomsnittsomsättningen
i olika angivna branscher. Ur siffermaterialet bär
uttagits och eliminerats däri ingående uppgifter avseende statliga och kommunala
verk och företag. Hänsyn har däremot inte kunnat tagas till tyngden
i siffermaterialet beträffande de allra största företagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

123

Utredningen fortsätter.

De härvid framräknade siffrorna har sedan kompletterats med uppgifter
angående de vid företagsräkningen uteslutna branscherna fiske, pälsdjursuppfödning
samt verksamheter såsom läkare, tandläkare och veterinärer,
vilka branscher och verksamheter inplacerats i gruppen »övriga verksamhetsgrenar».
Det för de olika huvudgrupperna av näringsverksamhet erhållna
siffermaterialet har sedan bearbetats och omvandlats till relationstal
för de olika länen, varvid hänsyn tagits till huvudgruppernas beräknade
svårighetsgrad ur taxeringsrevisionssynpunkt. Dessa relationstal har sedan
sammanvägts med på grundval av samma material framräknade siffror,
i vilka hänsyn tagits till befolkningsökning resp. befolkningsminskning
inom länen under åren 1951—1959. I sistnämnda hänseende har förutsatts
att förändringarna under dessa år i fråga om antalet företag och dessas
utveckling inom de olika huvudgrupperna av näringsverksamhet i princip
är desamma som mellan materialet i 1931 och 1951 års företagsräkningar.
Vid sammanvägningen har hänsyn även tagits till företagstätheten i länen.

De slutliga relationstal, som sålunda erhållits, framgår av nedanstående.

I.än	Relationstal	Län	Relationstal	Län	Relationstal
B	17,7	K	9,3	T	13,2
C	8,8	L	15,4	U	10,5
D	10,9	M	33,6	W	13,3
E	18,3	N	10,6	X	13,9
F	15,3	O	38,1	Y	14,3
G	9,0	P	17,2	Z	7,4
H	13,5	R	11,9	AC	11,2
I	4,5	S	12,9	BD	11,2

På grundval av dessa relationstal och under hänsynstagande till dels anlalet
rörelsebilagor enligt formulären 7a och 8a vid 1958 års taxering enligt
av länsstyrelserna lämnade uppgifter, dels antalet jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning, dels antalet till allmän varuskatt registrerade skattskyldiga
och dels, vad gäller Norrlandslänen, dessas ytvidd och därmed
sammanhängande kommunikationssvårigheter, föreslår utredningen att vid
bedömningen av personalbehovet och organisationen i övrigt på länsstyrelsernas
revisionsdetaljer länsstyrelserna sinsemellan fördelas på olika grupper
sålunda.

Grupp 1: länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län;

Grupp 2 A: länsstyrelsen i Stockholms län;

Grupp 2 B: länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län;

Grupp 3 A: länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Gävleborgs och
Västernorrlands län;

Grupp 3 B: länsstyrelserna i Kalmar, Värmlands, Örebro och Kopparbergs
län;

Grupp 3 C: länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län;

Grupp 4: länsstyrelserna i Södermanlands, Hallands, Skaraborgs och
Västmanlands län;

Grupp 5: länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Blekinge och Jämtlands
liin; samt

Grupp 6: länsstyrelsen i Gotlands län.

Utredningen understryker att den föreslagna gruppindelningen inte får
tolkas så, att beträffande länsstyrelserna inom varje grupp behovet av kva -

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

lificerad personal å revisionsdetaljen är exakt detsamma inom varje länsstyrelse.
På detta behov inverkar nämligen antalet inom varje län befintliga
rörelseidkare och andra företagare, som beräknas kunna bli föremål för
taxeringsrevision, samt antalet föreslagna taxeringsassistenter. Den föreslagna
gruppindelningen har emellertid betydelse därför att den enligt utredningens
mening visar, att för de olika länsstyrelserna inom varje grupp
sammansättningen av revisionsdetaljernas kvalificerade personal och detaljernas
organisation bör vara likartade.

När det gäller att närmare bedöma behovet av kvalificerade befattningshavare
inom revisionsdetaljerna bör, enligt utredningen, antalet skattskyldiga,
vilka normalt beräknas kunna bli föremål för taxeringsrevision, tjäna
som utgångspunkt. Härvid har utredningen använt de uppgifter, som utredningen
erhållit från länsstyrelserna, angående dels antalet skattskyldiga,
som vid tullt utbyggd organisation beräknas skola taxeras i rörelsedistrikt,
dels antalet allmänna självdeklarationer enligt formulär lb vid 1959 års
taxering, d. v. s. deklarationer avgivna av sådana juridiska personer, som
inte är skattskyldiga för förmögenhet. Beträffande de först angivna skattskyldiga
har utredningen beräknat att endast 60 % av dessa skattskyldiga
bedriver verksamhet av sådan art, som normalt kan eller bör bli föremål
för taxeringsrevision. I de 40 %, som frånräknats, ingår sålunda både makar
och barn till rörelseidkare, skattskyldiga som visserligen taxeras för
inkomst av rörelse men knappast bedriver sin verksamhet under rörelsemässiga
lormer samt skattskyldiga, som i rörelsenämnderna taxeras på
grundval av särskild deklaration i annan kommun än vederbörandes hemortskommun.
I fråga om de juridiska personerna har utredningen ansett att
endast 50 % av det totala antalet normalt kan beräknas bli föremål för taxeringsrevision,
eftersom i detta antal ingår ett flertal s. k. »sovande» aktiebolag
och sådana aktiebolag och juridiska personer i övrigt, som överhuvud
taget inte kan eller behöver revideras.

Vid beräkning av personalbehovet måste emellertid, framhåller utredningen,
även hänsyn tagas till hur många taxeringsrevisioner en granskningsman
normalt beräknas kunna utföra per år och en bedömning göras av
granskningstätheten, d. v. s. hur ofta de skattskyldiga, som bör bli föremål
för taxeringsrevision, vanligen bör revideras. I förstnämnda hänseende
erinrar utredningen om att de nuvarande granskningsmännen för närvarande
utför ca 60 taxeringsrevisioner årligen i genomsnitt per befattningslia\are,
i vilket antal ingår både fullständiga och partiella taxeringsrevisioner.
Med hänsyn till den utökning av antalet biträden och de rationaliseringsåtgärder,
som utredningen föreslår beträffande revisionsdetaljerna, har utredningen
ansett sig kunna anta att arbetskapaciteten i fortsättningen inte
kommer att understiga i genomsnitt 75 taxeringsrevisioner årligen per
granskningsman. Vid denna bedömning har utredningen fäst särskilt avseende
vid att, därest en förskjutning i revisionsverksamheten sker mot fler
kalegorigranskningar och överhuvud taget fler offensiva revisioner än för

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

närvarande, en ökning av de partiella revisionerna kan förväntas men att
även fler fullständiga och mer tidskrävande revisioner kommer till stånd.
Därefter anföres.

Vad sedan angår frågan om hur ofta rörelseidkare och därmed likställda
skattskyldiga normalt bör bli föremål för taxeringsrevision vill utredningen
först understryka att taxeringsrevision inte bör komma till stånd enbart
därför att beträffande en viss skattskyldig föreligger misstanke om skattelusk
utan att taxeringsrevisionen bör vara en normal kontrollåtgärd, som
det stora flertalet rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga kan
förvänta med vissa års mellanrum. Såsom utredningen tidigare anfört i
olika sammanhang medger den nuvarande taxeringskontrollapparaten endast
att ca 3 % av samtliga skattskyldiga årligen granskas, vilket ur skilda
synpunkter måste betecknas som högst otillfredsställande. Med hänsyn till
gällande eftertaxeringsregler borde det egentligen enligt utredningens mening
vara så att dessa skattskyldiga granskades åtminstone en gång varje
sexårsperiod. En utbyggnad av kontrollapparaten, som skulle kunna tillgodose
detta önskemål, har utredningen emellertid bedömt såsom för närvarande
praktiskt omöjlig. Utredningen har därför ansett sig inte kunna
beräkna granskningstätheten beträffande ifrågavarande skattskyldiga större
än till i genomsnitt en granskning per skattskyldig varje åttaårsperiod. Redan
detta innebär en sådan väsentlig ökning i förhållande till nuläget att
det inte torde vara för djärvt att anta att den större granskningstätheten
även kommer att verka i preventiv riktning.

Under antagande sålunda att varje granskningsman årligen kan verkställa
i genomsnitt 75 taxeringsrevisioner och att sådana revisioner bör ske
av berörda skattskyldiga i genomsnitt en gång varje åttaårsperiod har det
erforderliga antalet kvalificerade granskningsmän framräknats med ledning
av den tidigare nämnda beräkningen av antalet skattskyldiga, som
normalt bör och kan göras till föremål för taxeringsrevision. Utredningen
har därvid kommit fram till att för hela riket erfordras sammanlagt 491
sådana granskningsmän, därav 401 på länsstyrelserna och 90 på överståthällarämbetet.
Då emellertid taxeringsassistenterna även skall utföra taxeringsrevisioner
under icke-taxeringsperiod, d. v. s. ca 5 månader av året —
hänsyn har därvid även tagits till dessa befattningshavare tillkommande
semester och länsstyrelsernas möjligheter att utnyttja dem för vissa vikariat
— har det angivna antalet granskningsmän reducerats med det antal årsarbetskrafter,
som de föreslagna 320 (265 -f 55) taxeringsassistenternas
revisionsverksamhet motsvarar, eller med 133 (110 -f- 23) årsarbetskrafter.
På revisionsdetaljerna inom länsstyrelserna och bokgranskningskontoret
vid överståthällarämbetet bör alltså enligt utredningens bedömande finnas
291 resp. 67 eller sammanlagt 358 kvalificerade bokföringsgranskare.

Eu förutsättning för att med den av utredningen föreslagna utökningen av
såväl kvalificerad revisionspersonal som biträden uppnå den eftersträvade
effektiviseringen och intensifieringen av revisionsverksamheten är, framhåller
utredningen, att möjligheter skapas för en mera direkt och aktiv arbetsledning
samt övervakning av det inom länsstyrelsen bedrivna granskningsarbetet.
Härvid måste hänsyn även tagas till att inom vissa län ett antal
taxeringsassistenter är placerade utanför residensstaden samt att möjlighet
bör finnas för den som utövar ledningen och kontrollen att även göra detta,
då den honom underställda personalen befinner sig ute hos de skattskyl -

126 Kungl. Maj:Is proposition nr 100 ur 1961

diga för utförande av taxeringsrevisioner. Den direkta arbetsledningen och
övervakningen förutsättes enligt utredningens förslag skola ske dels i form
av direkt planering och samordning och dels i form av rådgivning i samband
med pågående taxeringsrevisioner. Dessa arbetsuppgifter bör såsom
hittills åligga föreståndaren för revisionsdetaljen och bör enligt utredningens
mening även i de mindre länen väl medhinnas av honom. I de större
länen måste däremot, på grund av det stora antalet befattningshavare inom
revisionsdetaljerna, vissa av dessa arbetsuppgifter delegeras till lägre befattningshavare
eller den som eljest lämpligen kan anförtros uppgiften i fråga.

Behovet av arbetsledning och övervakning kan emellertid endast i ringa
mån tillgodoses inom ramen för den organisation, som utredningen tidigare
angett för de egentliga granskningsuppgifterna. Utredningen föreslår därför
att för arbetslednings- och övervakningsuppgifterna beräknas sammanlagt
24 befattningshavare, därav 21 vid länsstyrelserna och 3 vid överståtbållarämbetet.

Det sammanlagda antalet tjänster för kvalificerad revisionspersonal uppgåi
därför enligt utredningens förslag till 382, därav 312 på länsstyrelserna
och 70 på överstathållarämbetet. I förhållande till nu gällande organisation
innebär utredningens förslag en utökning med sammanlagt 146 befattningshavare,
därav 107 på länsstyrelserna och 39 på överståthållarämbetet.

Utredningens förslag i vad avser länsstyrelsernas personal redovisas i betänkandet
i en sammanställning, vilken som Bilaga 10 torde få fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag.

Utredningen understryker att de beräkningar angående den kvalificerade
bokgranskningspersonalens storlek, som utredningen gjort, endast har
avseende å sådan granskning av skattskyldigas och uppgiftsskyldigas bokföring,
som innefattas i taxeringsrevision. Däremot har hänsyn inte tagits
till sådan granskning av bokföring, som måste ske för kontroll av att
arbetsgivare behörigen fullgjort sina skyldigheter enligt uppbördsförordningen
att inleverera skatt eller enligt lagstiftningen om allmän tilläggspensionering,
ehuru av olika skäl en samordning av denna kontrollverksamhet
varit önskvärd.

Beträffande behovet av biträdespersonal för taxeringsrevisionsverksamheten
framhåller utredningen att erfarenheterna från revisionsarbetet visar
att det är till avgjord fördel för detta arbete om vederbörande revisor har
möjlighet att överlåta en del av de vid revisionen förekommande arbetsuppgifterna
åt biträdespersonal. Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter,
som vid taxeringsrevision kan utföras av biträdespersonal både vid arbetet
inom lansstyrelsen och då taxeringsrevisioner verkställes hos de skattskyldiga,
bör, enligt utredningen, en förstärkning av den nuvarande biträdespersonalen
på revisionsdetaljerna komma till stånd. Härigenom synes
goda förutsättningar kunna skapas för större effektivitet i granskningsmännens
arbete och möjligheter till en rationell arbetsfördelning inom detaljerna.
Utredningen fortsätter.

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1961

127

I fråga om de arbetsuppgifter, som bör ankomma på biträdespersonalen,
vill utredningen framhålla att biträdena självständigt bör utföra inte blott
rutingöromål, såsom exempelvis verifikationsgranskning, kontrollsummering,
daterings- och varuuttagskontroll samt kassaunderskottsundersökningar,
utan även mera kvalificerade arbetsuppgifter, t. ex. bruttovinstoch
kontantberäkningar. Såsom i ett senare avsnitt kommer att närmare utvecklas
bör enligt utredningens mening taxeringsrevisionerna i större utsträckning
än vad för närvarande äger rum ske på länsstyrelserna och inte
hos vederbörande skattskyldig. En ändamålsenlig arbetsfördelning mellan
granskningsmännen och deras biträden synes på grund härav också möjlig.
En specialisering av biträdena kan sålunda ske allt efter deras kunskaper
och fallenhet för de göromål, varom bär är fråga. Genom att flera biträden
tillföres revisionsdetaljerna skapas också bättre möjligheter för
taxeringsmyndigheterna att genom egen försorg införskaffa kontrolluppgifter
i de fall, då fråga är om ett mycket stort antal uppgifter eller då för
vederbörande uppgiftslämnare eljest svårigheter föreligger att utan betydande
kostnader lämna de begärda kontrolluppgifterna.

På grund av vad ovan anförts och under hänsynstagande till att det även
erfordras biträdespersonal för rena skrivgöromål och annat expeditionsarbete,
har utredningen beräknat att det på länsstyrelsernas revisionsdetaljer
bör finnas ett biträde på var tredje granskningsman. Denna relation
mellan granskningsman och biträden synes i dagens läge också vara den
lämpligaste, eftersom ännu tillräcklig erfarenhet saknas av i vilken grad
biträden kan användas vid revisioner hos större företag. Skulle emellertid
utvecklingen visa att det går att i revisionsarbetet utnyttja fler biträden,
kan det måhända senare vara lämpligt att utöka antalet biträden på revisionsdetaljerna
på så sätt att relationen mellan de kvalificerade granskningsmännen
och biträdespersonalen blir 2:1.

Enligt den av utredningen nu förordade beräkningsgrunden erfordras på
länsstyrelsernas revisionsdetaljer tillhopa 91 biträdestjänster, vilket i förhållande
till nuvarande organisation innebär en ökning med 37 tjänster.

Remissyttrandena

Vad utredningen uttalat angående kompetensfordringar för befattningar
inom revisionsdetaljen har i princip icke föranlett erinringar ;
remissyttrandena ehuru flera remissinstanser inte delar utredningens negativa
inställning till dispenser från kompetenskraven.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd meddelar att nämnden under år 1960
anvisat 25 civilekonomer för tjänstgöring vid länsstyrelse. Vid årsskiftet
1960/1961 var likväl 12 tjänster i reglerad befordringsgång vakanta. Även
om rekryteringsläget sålunda är besvärande, måste det emellertid enligt
nämndens mening bedömas mot bakgrunden av den utbyggnad av taxeringsorganisationen,
som skett under senare år och som skapat ett ovanligt
gynnsamt befordringsläge för de nyantagna taxeringsrevisorerna. Lugnare
rekryteringsförhållanden kan förväntas då omorganisationen slutförts. Därefter
anföres.

Den bristande tillgången på civilekonomer har givetvis hämmat arbetet
på länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Under nämndens bedömning ha kom -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

mit ett antal ansökningar om dispens från gällande formella kompetensvillkor
för tjänst såsom taxeringsrevisor. Nämnden har intagit den ståndpunkten,
att dispens bör meddelas med varsamhet och endast när alldeles
särskilda omständigheter föreligga; den dispenssökande bör besitta sådana
kvalifikationer att man kan räkna med att han kan vinna vidare befordran.
Av de under åren 1957—1960 prövade ansökningarna om dispens till taxeringsrevisorstjänst
i reglerad befordringsgång har nämnden ansett sig kunna
tillstyrka bifall endast till två. Nämnden finner i likhet med utredningen
alt kravet på civilekonomexamen bör bibehållas i nu gällande utsträckning.

Kompetensutredningen konstaterar att enligt utredningens förslag skall
de arbetsuppgifter av mindre kvalificerad art, som hittills fullgjorts av
förste taxeringsrevisorer och taxeringsrevisorer, överföras på personal ur
landskanslist- eller biträdeskarriärerna. Vid sådant förhållande finner kompetensutredningen
ingen anledning till erinran mot ett bibehållande tills
vidare av de nu gällande formella kompetenskraven. Därefter anför utredningen.

Detta ställningstagande förutsätter emellertid, att särskilt dugliga landskanslister,
som genom studier på egen hand eller eljest förvärvat erforderliga
insikter för fullgörande av tjänst i den högre karriären, efter prövning
i det enskilda fallet av vederbörandes reella kompetens, erhåller dispens
från sagda krav.

Statskontoret förordar att ett dispensförfarande i fråga om behörighet för
förste landskanslist att erhålla taxeringsrevisor stjänst även i fortsättningen
får komma till användning.

Enligt länsstyrelsen i Hallands län bör för behörighet att inneha tjänst
som taxeringsassistent eller landskanslist å revisionsdetaljen i princip fordras
examen från handelsgymnasium eller motsvarande utbildning. Länsstyrelsen
anför.

Även de mindre företagen anlitar numera ofta för sin bokföring och i
taxeringsfrågor hjälp av personer med sådan teoretisk utbildning. Denna
tendens kommer sannolikt att med åren förstärkas. Vid taxeringsrevisioner
hos sådana skattskyldiga måste det anses mindre lämpligt, om granskningsmannen
icke besitter motsvarande teoretiska kunskaper. Den kurs i bokföring,
som kräves för deltagande i landskanslistkurs, och den undervisning,
som å dessa landskanslistkurser meddelas, kan inte anses utgöra tillräcklig
teoretisk underbyggnad för en taxeringsassistent eller landskanslist i
hans arbete såsom bokgranskare. Utredningens farhågor att tillgången på
gymnasieekonomer för närvarande och inom överskådlig framtid inte skulle
vara tillräcklig för rekrytering av taxeringsassistenter torde vara överdrivna.

Liknande synpunkter anföres av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Uppsala län. Länsstyrelsen i Blekinge län omtalar att länsstyrelsen vid rekryteringen
av landskanslistpersonal på landskontoret under senare år lyckats
erhålla personer med realexamen och handelsgymnasium samt i regel
även viss praktisk erfarenhet av kontorsarbete.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer framhåller, att flertalet skattskyldiga
i samband med skatteprocesser numera anlitar kvalificerade medhjäl -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

pare. Det kan då icke vara försvarligt, att taxeringsrevisioner utföres av personer
med lägre kompetens än den, de skattskyldigas ombud besitter. Föreningen
vill därmed icke göra gällande, att varje taxeringsrevision nödvändigtvis
måste utföras av person med civilekonomexamen. Fn förutsättning
måste dock enligt föreningen vara, att revisionsarbetet övervakas av befattningshavare
med sådan utbildning. Föreningen anser, att dispens från gällande
behörighetsvillkor å taxeringsrevisorstjänst i fortsättningen bör ifrågakomma
endast i absoluta undantagsfall för person i annan karriär.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges akademikers centralorganisation
som tillägger att taxeringsassistent- och landskanslistkarriären bör
öppnas även för studenter med examen från allmänbildande gymnasium.
Den vtterligare påbyggnad av den föreslagna utbildningen för denna kategori
som härvid blir nödvändig torde uppvägas av den bättre rekrytering och
den högre utbildningsstandard som härigenom kan uppnås.

Föreningen Sveriges landskanslister framhåller att föreningen är fullt
medveten om att vissa svårare granskningar kräver handelshögskoleutbildad
personal, men anser å andra sidan att en myTcket stor del av förekommande
granskningar kan utföras av befattningshavare, som på annat sätt skaffat
sig utbildning på området. Föreningen anser att behörighetskraven i länsstyrelseinstruktionen
på examen vid handelshögskola för erhållande av
tjänst som förste taxeringsrevisor eller taxeringsrevisor bör borttagas.

Sveriges köpmannaförbund betonar angelägenheten av att taxeringsassistenterna
och personalen på länsstyrelsernas revisionsdetaljer är väl kvalificerade,
vilket i fråga om taxeringsassistenterna bör innebära, att de skall
ha avlagt examen vid liandelsgymnasium, medan taxerings- och länsrevisorer
bör ha avlagt examen vid handelshögskola. I övrigt måste personliga
egenskaper såsom gott omdöme, ett korrekt uppträdande mot de skattskyldiga
och förmåga till objektivitet tillmätas den största betydelse vid antagningen.
Man rör sig här på sådana områden, där irritationsmoment förekommer
i riklig mängd, och det är därför, enligt förbundet, synnerligen angeläget
att de fiskala representanterna fyller högt ställda krav.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt Svenska företagares riksförbund.

Näringslivets skattedelegation framhåller att dispenser medför nackdelar
i åtskilliga hänseenden. Enligt delegationen är det ur alla synpunkter erforderligt
att revisionsavdelningarnas personal är högt kvalificerad och att
akademiskt skolad personal finnes i en rimlig omfattning.

Utredningens förslag att revisionspersonalen inte skall äga att vid sidan
av sin tjänst fullgöra taxeringsintendenlsgöromål har mött erinringar
från många remissinstanser bl. a. från flertalet länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att revisionspersonalen även i
fortsättningen — när arbetsförhållandena det medgiver — bör få fullgöra
taxeringsintendenlsgöromål. Enligt länsstyrelsens mening är utredningens
egentliga motskäl det att taxeringsrevisionen bör, med utgångspunkt från

9 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

gällande rättsgrundsatser, utföras av en person, som är helt obunden av partställningen
i skatteprocessen. Härom yttrar länsstyrelsen.

Ett dylikt skäl synes knappast bärande. Bland annat kan erinras om taxeringsförordningens
bestämmelser att taxeringsrevision skall utföras av antingen
taxeringsintendenten själv eller av tjänsteman åt vilken taxeringsintendenten
uppdrager revisions verkställande. Uttalandet att revisionspersonalen
i allmänhetens ögon skulle kunna framstå såsom endast opartiska
utredare i taxeringsmål, därest revisionspersonalen hålls fri från själva processföringen,
synes knappast heller realistiskt.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar
och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse tillägger.

För övrigt torde ingående kännedom om taxeringsreglerna vara erforderlig
för en god utredare i taxeringsmål. En sådan kännedom innefattar även
kunskap om och vana vid de för taxeringsprocessen gällande reglerna. De
av utredningen påvisade möjligheterna för revisionspersonalen att vinna
förtrogenhet med processföring kunna icke anses tillfyllest. Det torde vara
ett väsentligt intresse, att all personal, som kan komma i fråga för befordran
till taxeringsintendentbefattning, också beredes möjlighet att erhålla erforderlig
praktik i fråga om taxeringsprocessens förande. Förslaget kommer
även att medföra en ökad omgång vid utarbetande av taxeringsintendentens
yttrande i taxeringsmål. Länsstyrelsen anser därför för sin del övervägande
skäl .^a^a för ett bibehållande av nu gällande regler i fråga om revisorernas
möjligheter att uppträda såsom part i taxeringsprocessen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att länsrevisorn inte bör helt ägna sig
åt arbetet å revisionsdetaljen. Han bör, enligt länsstyrelsen, få användas
som biträdande taxeringsintendent beträffande rörelsemål, där bokgranskning
förekommit samt vidare för upprättande av förslag till yttranden beträffande
förhandsbesked hos riksskattenämnden och för aktievärdering in. m.
Länsrevisorn skall genomgå taxeringsrevisorernas granskningsrapporter och
är därför så förtrogen med besvärsmålen att ringa tid torde åtgå för honom
att som biträdande taxeringsintendent avge förklaring i sådana mål. Skall
taxeringsintendenten eller annan biträdande taxeringsintendent handlägga sådant
mål, torde åtgå avsevärt längre tid. Länsrevisorn torde icke själv verkställa
taxeringsrevisioner, varför några betänkligheter häremot ur rättssäkerhetssynpunkt
icke behöver hysas. Vidare synes, framhåller länsstyrelsen, erfarenhet
av processföringen nödvändig för honom vid vikariat å taxeringsintendenttjänst.
Länsstyrelsen anser för sin del att taxeringsrevisorerna,
utom länsrevisorn, bör ägna sig helt åt revisionsarbetet och att de icke bör
komma i fråga till vikariat å taxeringsinspektörstjänster. Däremot bör hinder
icke möta för dem att söka och erhålla taxeringsinspektörstjänst.

Länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig dela utredningens uppfattning
att boskillnad bör upprätthållas mellan utredningen i målet å ena sidan och
själva processföringen å den andra och att detta förhållande utgör ett skäl
mot att delegation meddelas den utredande revisionspersonalen. Därefter
anföres.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Den av utredningen förordade tjänstgöringen som taxeringsinspektör
skulle i och för sig vara ägnad att giva revisorerna en allsidigare utbildning,
men dels torde denna tanke knappast vara genomförbar på de mindre länsstyrelserna
och dels är man därvid kvar i hittillsvarande för arbetstrivseln
och därmed arbetsresultatet mindre gynnsamma situation av konkurrens
mellan skilda utbildningar inom samma karriär. Det torde kunna övervägas,
om icke tiden är mogen att bryta detta förhållande. Länsstyrelsen föreslår
sålunda inrättandet av två från varandra helt skilda detaljer under
taxeringsintendenten i länet som chef för båda, den ena motsvarande nuvarande
allmänna detaljen med bitr. taxeringsintendent och taxeringsinspektör,
den andra motsvarande revisionsdetaljen.

Kan gehör inte vinnas för en klyvning av taxeringssektionen i två skilda
karriärer, förordar länsstyrelsen ett bibehållande av nuvarande delegationsmöjlighet
i begränsad omfattning framför utredningens förslag om
revisionspersonalens tjänstgöring på lediga taxeringsinspektörstjänster såsom
något slags obligatorium.

Länsstyrelsen i Blekinge län fastslår att utredningens teoretiska motivering
för att revisionspersonalen ej skall få fullgöra taxeringsintendentsgöromål
inte är hållbar. Då utredningen finner revisorerna vara mycket lämpade
att föra talan i skatteprocesser, när fråga är om rörelsetaxering, synes,
enligt länsstyrelsen, intet vara att vinna ur kvalitativ synpunkt genom att
det uppdrages åt en annan grupp befattningshavare att företräda det allmänna.
Någon arbetsbesparing kan tydligen ej heller ernås. Ett betydande
merarbete uppkommer i stället, om utredningens förslag genomföres. Länsstyrelsen
vänder sig mot utredningens uttalande att ett visst antal taxeringsintendentsbefattningar
bör förbehållas jurister som genomgångstjänster
för blivande landskamrerare. Därom anföres.

Särskilt sedan prövningsnämndens kanslier tillkommit och juristerna
inom landskontoret som regel torde få en tillfredsställande utbildning i
taxering genom tjänstgöring som taxeringsinspektörer inom taxeringssektionen
och som kanslichefer synes det ej vara uteslutet utan ur vissa synpunkter
direkt lämpligt, att chefer för andra sektioner än taxeringssektionen
ifrågakommer till landskamrerarbefattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att tillsvidare bör taxeringsintendenten
såsom hittills vara obunden vid disponeringen av sin personal.

Länsstyrelsen i Hallands län delar inte utredningens uppfattning att ekonompersonalen
på taxeringssektionerna i fortsättningen ej skulle få föra
lalan och uppträda såsom part i taxeringsmål. Utredningens mening, att
man i fråga om rörelsemålen måste upprätthålla en bestämd »boskillnad»
mellan utredningen i målet och processföringen, saknar enligt länsstyrelsens
uppfattning fog. För att effektivisera taxeringsrevisionsverksamheten
bör emellertid enligt länsstyrelsens mening taxeringsrevisorerna i väsentligt
större utsträckning än som hittills på de flesta länsstyrelser varit fallet ägna
sig åt sådana arbetsuppgifter, som direkt sammanhänger med denna
verksamhet, särskilt då offensiva taxeringsrevisioner. Med hänsyn härtill
kan det ifrågasättas, om ej bestämmelserna i länsstyrelseinstruktionen bör

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

ändras så, att delegation endast kan förekomma i fråga om föreståndaren
för revisionsdetaljen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det får anses tillrådligt
att möjligheten att delegera intendentsuppgifter till revisionspersonalen
icke tillspillogives, även om det ligger i sakens natur, att taxeringsinspektörerna
i första hand utnyttjas för sådana göromål och taxeringsrevisorerna
alltså sparas för taxeringsrevision.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Gotlands, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län delar utredningens uppfattning att i
syfte att åstadkomma erforderlig effektivering av revisionsverksamheten
övervägande skäl talar för att revisionspersonalen icke bör ianspråktagas
för taxeringsintendentsgöromål. Länsstyrelsen är dock angelägen understryka
att detta icke behöver befaras leda till någon inskränkning av revisorernas
befordringsinöjligheter. Även kammarrätten uttalar sig för utredningens
förslag i denna fråga.

Enligt riksskattenämndens uppfattning bör i vart fall på föreståndaren
för revisionsdetaljen kunna delegeras att utföra på taxeringsintendent ankommande
göromål. Delegationen bör emellertid inskränkas till att endast
avse förande av talan i rörelsetaxeringsmål och bör givetvis icke erhålla
sådan omfattning att föreståndarens arbetsledande uppgift inom revisionsdetaljen
hindras.

Statens organisationsnämnd finner inte tillrådligt att helt slopa möjligheten
att å revisionspersonalen delegera taxeringsintendentsuppgifter. En
sådan ordning skulle kunna medföra att personalresurserna inte utnyttjades
på effektivast möjliga sätt.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att det enligt förbundets mening
är synnerligen viktigt, att just revisionspersonal användes för de mest kvalificerade
intendentsgöromålen, nämligen att föra talan i skatteprocesser, som
gäller sådan rörelsetaxering, vilken kräver särskild expertis.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Lantbrukets skattedelegation anser att gränsen bör dras mellan den personal,
såväl handelshögskoleutbildad som juridiskt utbildad, som handhar
utredning i besvärsmål, och den personal av båda utbildningskategorierna,
som handhar processföringen. Blott en sådan gränsdragning tillgodoser, enligt
delegationen, de skattskyldigas krav på rättssäkerhet.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
och Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer avstyrker
utredningens förslag i denna fråga.

Kompetensutredningen framhåller att ett överförande av de mindre kvalificerade
arbetsmomenten från de 195 tjänster, för vilka fordras examen
från handelshögskola, till lägre personal torde kunna antagas representera
ett större effektivitetstillskott för den kvalificerade revisionen än de

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1961

15 årsarbetskrafter, som taxeringskontrollutredningen beräknat kunna vinnas
genom att frigöra den akademiskt utbildade personalen på revisionsdetaljerna
från sådana uppgifter, som icke direkt sammanhänger med taxeringskontroll.

Utredningens beräkningsgrunder för fastställande av behovet
av befattningshavare å de olika länens taxeringssektioner kritiseras av flera
länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att utredningen i sina beräkningar
utgått från bland annat uppgifter hämtade ur 1951 års företagsräkning
samt från antalet skattskyldiga i rörelsedistrikt respektive antal allmänna
självdeklarationer i bolags- och föreningsdistrikt. Enbart dessa data
är emellertid, enligt länsstyrelsen, icke representativa för arbetsbelastningen
å revisionsdetaljen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att antalet skattskyldiga och antalet
hos dessa anställda arbetstagare inte är någon godtagbar grund för bedömande
av behovet av kvalificerade befattningshavare å taxeringssektionen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att det gjorda antagandet,
att 60 procent av alla skattskyldiga i de särskilda rörelsedistrikten
skulle driva rörelse av sådan beskaffenhet att taxeringsrevision bör utföras,
förefaller länsstyrelsen vara för hög siffra. I verkligheten måste kravet på
fortlöpande revision av vissa rörelser eftergivas. En tillfredsställande bedömning
av åtskilliga rörelseidkares deklarationer bör knnna ske utan att
taxeringsrevision göres.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför om utredningens förslag till personalplan.

Personalplanen synes lida av samma svaghet som de flesta personalplaner
för länsstyrelserna. Genom att länen är sinsemellan så olika och då man
icke kan dela på en befattningshavare, kommer de små länen att få ett förhållandevis
större antal högre tjänster än de stora. Denna snedvridning förstärkes
därav, att förhållandet är enahanda på alla sektioner. I ett litet län
har man därför mycket lättare än i ett stort att få hjälp från en annan sektion
i en svår situation.

Länsstyrelsen i Värmlands län betecknar utredningens beräkningsgrunder
för gruppindelningen av länen som otillfredsställande. Länsstyrelsen inlägger
en bestämd gensaga mot den av utredningen föreslaga grupplaceringen
för Värmlands län. Enligt länsstyrelsens beräkningar hör länet i stället hemma
i grupp 3 A.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om utredningen tagit hänsyn
i full utsträckning till deklarationsmaterialets bristfälliga beskaffenhet i
Norrlandslänen.

Utredningens beräkningar av den tid taxeringsassistenterna kan ägna åt
taxeringsrevision och den arbetsinsats taxeringsassistenterna och de nya

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

1 andskanslisterna kan göra i revisionsarbetet har berörts i några yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller beträffande utredningens förslag
att begränsa assistenternas möjligheter till vikariat och förordnanden
på högre tjänster att vissa begränsningar i sådant avseende torde vara ofrånkomliga.
Så långt gående inskränkningar som utredningen föreslår kan länsstyrelsen
dock ej biträda liksom ej heller att föreskrifter härom skall meddelas
i administrativ ordning. Assistenternas behöriga intressen i förevarande
fråga får icke helt lämnas å sido.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningen inte tagit hänsyn till
taxeringsassistenternas semester och till länsstyrelsens möjligheter att utnyttja
dem för vissa vikariat, främst väl då liäradsskrivarförordnanden.
Det synes länsstyrelsen som om utredningsmannen icke räknat med att det
bör tillkomma taxeringsassistenterna att yttra sig och i samband därmed
verkställa erforderlig utredning i besvärsmål, som avser av rörelsenämnderna
åsatta taxeringar. Länsstyrelsen anser därför att endast under cirka tre månader
av året taxeringsassistenterna finnes att tillgå för taxeringsrevisioner.

Liknande synpunkter anföres av riksskattenämnden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län räknar inte med att taxeringsassistenterna
— även om de inte skulle verkställa eftergranskning — kan
utföra revisionsarbete under mer än 3 1/2 å 4 månader per år.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att utredningens kalkyler går ut
på att antalet revisioner skulle åtminstone trefaldigas. Utredningen synes
emellertid ha bortsett från att kanslistpersonalen ej kan medverka till någon
nämnvärd ökning av antalet taxeringsrevisioner förrän de är någorlunda
utbildade, om man ej skall göra avkall på arbetets kvalitet. Därest ett
flertal landskanslister skall tillföras revisionsdetaljerna under de närmaste
åren och åtminstone den övervägande delen av taxeringsassistenterna tagas
i anspråk för taxeringsrevision under den tid, som ej åtgår för taxeringen
i första instans, blir, framhåller länsstyrelsen, behovet av handledning och
övervakning från de mera erfarna civilekonomernas sida så väsentligt, att
dessas arbetskraft till betydande del måste erfordras härför.

Utredningens uppskattning av det antal taxeringsrevisioner som en granskningsman
årligen kan utföra har mött erinringar hos flera länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför om utredningens beräkning av arbetskapaciteten,
75 revisioner per befattningshavare och år.

Länsstyrelsen finner detta vara en optimistisk uppskattning alldenstund
många taxeringsrevisioner om de skall bli effektiva taga så lång tid att den
beräknade genomsnittstiden cirka fyra dagar per granskning betydligt överskrides.
Sålunda kan inom detta län företagna taxeringsrevisioner av tandläkare,
åkare in. fl. vara exempel på hur tidskrävande en taxeringsrevision
kan vara om den skall göras något så när fullständig. Vissa av dessa revisioner,
som varit komplicerade, har medfört mer än en månads arbete för en
granskningsman.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner antalet 75 taxeringsrevisioner
om året för högt beräknat med hänsyn till att bland granskningsmännen
inräknats taxeringsassistenter och landskanslister. Det kan, enligt länsstyrelsen,
beräknas taga flera år, innan de kommer upp i denna arbetstakt. Till
detta kommer, att taxeringsrevisorerna i viss mån kommer alt bli hindrade
i sitt arbete genom den undervisande verksamhet, de skall bedriva för nya
granskningsmän. En omständighet att även beakta är, enligt länsstyrelsen,
den, att aklievärderingen tar en avsevärd tid.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att utredningens bedömning av
det antal revisioner som en granskningsman årligen kan verkställa är mycket
osäker. Revisionens granskningskapacitet torde enligt länsstyrelsen vara
avsevärt för högt beräknad.

Enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län mening har utredningen — liksom
fallet är beträffande bedömningen av assistenternas och deras biträdens
arbetskapacitet under löpande taxeringsperiod — överskattat revisionspersonalens
arbetsförmåga. Sålunda bedömer länsstyrelsen det såsom praktiskt
taget uteslutet att i genomsnitt 75 revisioner skall medhinnas per granskningsman
och år. Ett sådant antal torde knappast kunna nås av den kvalificerade
revisionspersonalen även med beaktande av den ökade tid för
taxeringsrevisioner som kan beräknas komma att stå till förfogande.

Remissinstanserna tillstyrker i princip utredningens förslag att man för
arbetskraftsförstärkningen å taxeringsrevisionen främst bör utnyttja landskanslist-
och biträdespersonal. Några remissinstanser, bl. a. flera länsstyrelser,
ifrågasätter dock om inte därutöver antalet tjänster för civilekonomer
bör ytterligare ökas.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att antalet skattskyldiga rörelseidkare
med företag av sådan storleksordning och svårighetsgrad, att
taxeringsrevisioner måste ombesörjas av högskoleutbildad personal, är mycket
stort. Länsstyrelserna måste vara tillräckligt rustade även i detta avseende.
Härtill kommer att med den av utredningen föreslagna personalplanen
antalet rekryteringstjänster för civilekonomer måste bedömas vara alltför
lågt för att möjliggöra en för det fortsatta arbetet önskvärd och erforderlig
utbildningstid.

Länsstyrelsen yrkar en ytterligare personalförstärkning utöver vad utredningen
föreslagit med 5 befattningshavare i revisorskarriären, 3 i landskanslistkarriären
och 3 i biträdeskarriären.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att vad Uppsala län beträffar det borde
räcka om av de fem ordinarie taxeringsrevisorstjänsterna fyra vore ordinarie
(länsrevisor och 3 taxeringsrevisorer) och förbehållna civilekonomer.
Den femte ordinarie taxeringsrevisorstjänsten borde ombildas till en befordringstjänst
i Ao It) för särskilt förtjänt taxeringsassistent med minst
5 års tjänstgöring å assistenttjänst. Nuvarande taxeringsrevisorstjänst i
reglerad befordringsgång bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller att den av utredningen fö -

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

reslagna utökningen av såväl revisionspersonal som biträden inom revisionsdetaljerna
kommer att medföra väsentligt ökade arbetsuppgifter i
form av arbetsledning och övervakning för den handelshögskoleutbildade
personalen. Arbetsledningen och övervakningen av assistenternas arbete
under såväl taxeringsperioderna som mellan desamma kommer ävenledes
att taga mycken tid i anspråk, därest den eftersträvade effektiviseringen
av taxeringsassistenternas arbete skall kunna uppnås. För länets vidkommande
yrkas ytterligare en tjänst som biträdande länsrevisor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län betonar att en ej obetydlig kvotdel av
revisionspersonalen bör ha högskoleutbildning, bl. a. med hänsyn till att
de skattskyldiga i allt större utsträckning biträdes av tjänstemän med dylik
utbildning eller av auktoriserade revisorer. För de högre tjänsterna inom
revisionen, för vilkas innehavare dylik utbildning i regel ej kan eftergivas,
måste jämväl finnas ett till omfattningen tillräckligt stort rekryteringsunderlag.
Enligt länsstyrelsens mening har länet tillmätts för liten personal
bl. a. i förhållande till Östergötlands och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Blekinge län konstaterar att för länet och för övriga till
grupp 5 hörande län innebär utredningens förslag ingen som helst förstärkning
av den kvalificerade personalen. Därefter anföres.

Då enligt utredningens förslag revisionsdetaljerna i dessa län emellertid
skall åläggas nya arbetsuppgifter av olika slag, innebär förslaget en klar
försämring av möjligheterna att bedriva en effektiv taxeringskontroll. För
att det skall bli möjligt att möta de nya krav, som ställes, och att effektivisera
revisionsverksamheten fordras personalförstärkning med en kvalificerad
revisor och en landskanslist.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller alt förslaget att
landskanslister skall i ökad utsträckning knytas till revisionsdetaljen är
ett led i strävandena att ordna granskningsverksamheten på så bred bas
som möjligt och i princip icke möter någon erinran. I den mån personal i
landskanslistgrad anlitas för taxeringsrevision måste emellertid, framhåller
länsstyrelsen, fordringarna på god arbetsledning särskilt beaktas.

Länsstyrelsen föreslår, att antalet tjänster med revisionsuppgifter inom
länsstyrelsernas revisionsdetaljer uppräknas med 33 ävensom att dessa
tjänster på lämpligt sätt fördelas pa civilekonom- och landskanslistpersonal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län konstaterar, att enligt utredningens förslag
skulle den akademiskt skolade personalen å länets revisionsdetalj icke utökas
numerärt. Mot tillkomsten av en revisionsintendent svarar sålunda en
nedskärning av taxeringsrevisorerna i reglerad befordringsgång från två
till en.

Länsstyrelsen anser denna minskning av taxeringsrevisorerna i reglerad
befordringsgång icke vara motiverad. Överhuvudtaget synes utredningen
ha tagit för liten hänsyn till det genom den föreslagna kraftiga utökningen
av mindre kvalificerad personal ökade behovet av tjänstemän i högre befattningar.
°

137

Knngl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att Västernorrlands län
är det enda län som föreslagits skola få minskning i civilekonompersonalen.
Länsstyrelsen säger sig icke kunna acceptera detta och tillägger.

De statistiska uppgifter, som legat till grund för utredningens förslag till
ny gruppindelning vid beräkning av behovet av personal för taxeringsrevisioner
ger, såvitt länsstyrelsen kan förstå, icke någon tillförlitlig bild av
taxeringsrevisionernas svårighetsgrad. Länsstyrelsen förmenar, att i det å
bilaga 28 angivna antalet rörelseidkare ingår förhållandevis stor procent
stora och medelstora företag, vilket föranleder behov av särskilt högt kvalificerad
revisionspersonal. Länsstyrelsen anser i övrigt, att. proportionen
mellan civilekonompersonal och landskanslistpersonal kommit att bli synnerligen
ojämn, till nackdel för de större länen.

Länsstyrelsen anser sålunda icke att proportionen mellan å ena sidan civilekonompersonal
och å andra sidan taxeringsassistenter och personal i
landskanslistkarriären å revisionsdetaljen svarar mot den önskvärda fördelningen
av taxeringsrevisioner mellan olika företagsstorlekar inom länet.
En ytterligare omständighet som inverkar till de större länens nackdel är,
framhåller länsstyrelsen, att ju fler befattningshavare i landskanslistkarriären,
som tages i anspråk för taxeringsrevision, desto större krav kommer
att ställas på civilekonompersonalens arbetsledning. Länsstyrelsen föreslår
en utökning av civilekonompersonalen å länsstyrelsen från 8 till 9, därvid
de nuvarande 2 tjänsterna i lönegraden Ao 23 bör bibehållas, och en minskning
av antalet landskanslisttjänster i lönegraden Ao 15 från föreslagna 2
till 1.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att utredningens förslag om
förbättring av planeringen av revisionsarbetet, handledning och utbildning
av yngre revisionspersonal, genomgång av promemorior m. in. synes länsstyrelsen
vara synnerligen bärande. Därefter anföres.

Föreståndaren för revisionsdetaljen tages regelmässigt i anspråk vid
upprättande av yttranden i förhandsbesked till riksskattenämnden angående
rörelsetaxering och hans sakkunskap lärer icke kunna undvaras vid
upprättandet av taxeringsintendentens yttranden i vissa rörelsemål anhängiggjorda
hos skattedomslolarna. Dessa uppgifter åligga i samtliga län
revisionsdetaljens föreståndare. Det synes på nu anförda grunder vara nödvändigt
att även de mindre länen tillföras kvalificerad befattningshavare
med särskilda uppgifter avseende planering, rådgivning, handledning, utbildningsfrågor
m. in. Med hänsyn härtill och för att tillgodose rimliga krav
på befordringsmöjligheter vill länsstyrelsen förorda att tjänst som biträdande
länsrevisor i lönegraden Ao 24 jämväl inrättas i ettvart av de län som
enligt utredningens indelning placerats i grupp 5.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd konstaterar alt utredningen beräknat
antalet tjänster — placerade i lönegraden 21 eller högre — för personal
med examen från handelshögskola till 159. Häremot svarar 25 tjänster
i reglerad befordringsgång. Antalet rekryteringstjänster kan enligt nämndens
mening möjligen bedömas väl lågt med hänsyn till önskvärdheten
av att endast välutbildad personal med tillräcklig erfarenhet bör vinna befordran.

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorcr framhåller att det kommer att
tordras ett ganska stort antal kvalificerade befattningshavare för att övervaka,
att revisionerna utföres på ett riktigt sätt och att innehållet i revisionsrapporterna
blir korrekt. Då enligt föreningens mening någon möjlighet
icke torde finnas för föreståndaren för taxeringsrevisionen att utföra
detta arbete för hela den underställda personalen, måste — allt efter
länens storlek inrättas ett tillräckligt antal tjänster för denna övervakning.

Flera länsstyrelser anser av utredningen föreslagna landskanslistbefattningar
otillräckliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län medger att det är i och för sig riktigt
att de i samband med varuskattens införande inrättade nya landskanslisttjänsterna
även — åtminstone till någon del — bör kunna biträda vid
taxeringsrevisionsarbetet. Starkt behov av landskanslister föreligger därutöver
vid det löpande arbetet å varuskattekontoren. Det kan, enligt länsstyrelsen,
icke rimligen vara möjligt, att — som utredningen anser — varuskattekontorens
behov av landskanslistpersonal skulle vara tillgodosett
med allenast en icke-ordinarie landskanslist vid de större länsstyrelserna.
Av de för varuskattekontoren avsedda landskanslisterna synes högst ett
10-tal böra inräknas i revisionspersonalen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser det icke råda någon tvekan
om, att en erfaren landskanslist måste vara stationerad på varuskattekontoret.
Det är helt enkelt en förutsättning för, att kontorets föreståndare
skall kunna tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter under —- i detta
län — sju månader av året. Som en följd av det anförda föreslår länsstyrelsen,
att fyra nya landskanslisttjänster inrättas vid länsstyrelsen i stället
för föreslagna tre.

Liknande synpunkter framföres av bl. a. länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads,
Hallands och Västerbottens län liksom även av riksskattenämnden
och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner den föreslagna landskanslistpersonalen
vid revisionsdetaljen i och för sig vara tillräcklig. Länsstyrelsen vill
emellertid icke underlåta att framhålla, att det vid förfall på grund avsjukdom
eller annan orsak för taxeringsassistent ligger nära till hands att
som ersättare välja landskanslister på revisionsdetaljen, som genom sin erfarenhet
av rörelsetaxering är väl lämpade därför. Även om denna möjlighet
i och för sig talar till fördel för den föreslagna organisationen, innebär den
likväl en belastning för taxeringsrevisionen, en belastning som kan medföra
ett lägre antal taxeringsrevisioner än beräknat.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att — om det antal bokgranskningar,
som varje granskningsman i Värmlands län bör medhinna, skall bli
ungefär detsamma som i övriga län i grupp 3 B — antalet granskningsmän
i länet borde ökas med tva. Antalet skattskyldiga per granskningsman
blir då 617. Emellertid synes organisationen i Värmlands län böra bli den -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

samma som i länen tillhörande grupp 3 A, vilket enligt länsstyrelsen skulle
innebära en ökning med en granskningsman (taxeringskontrollör i Ao 21)
och ett kanslibiträde.

Flera länsstyrelser ifrågasätter om inte utredningen varit väl försiktig i
sina förslag att inrätta kvalificerade biträdestjänster på revisionsdetaljerna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den av utredningen föreslagna
kvalificerade biträdeshjälpen synes väl fåtalig i förhållande till revisors-
och landskanslistpersonalen för att fullt ut möjliggöra en rationell
arbetsfördelning. Utöver vad utredningen föreslagit bör, enligt länsstyrelsen,
i varje stort och medelstort län inrättas åtminstone en kontorist- eller kanslibiträdestjänst.
Därefter anföres.

Med den av länsstyrelsens föreslagna utökningen av antalet taxeringsrevisorer
och kvalificerade biträden borde antalet nya landskanslisttjänster
kunna begränsas något. Med hänsyn till den stora ansvällning av landskanslistkadern
som ägt rum under senare år måste en sådan begränsning
bedömas vara till fördel.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att den föreslagna utbyggnaden
av revisionsdetaljen motiverar tillkomsten av två nya biträden.

Länsstyrelsen i Kalmar län yrkar att vid länsstyrelsen måtte placeras fem
biträden, av vilka en kontorist och två kanslibiträden.

Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår att ytterligare två biträdestjänster tillföres
revisionsdetaljen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åberopar en av länsrevisorn utarbetad promemoria
beträffande gjorda erfarenheter av biträdeshjälp vid taxeringsrevisionen.
Dessa erfarenheter ger vid handen att varje taxeringsrevisor
bör ha ett biträde till förfogande. Taxeringsrevisorer som erhållit vana att
leda biträdes arbete har — i vart fall under kortare tid — kunnat sysselsätta
två till tre rutinerade biträden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att det av utredningen
föreslagna antalet biträden å revisionsdetaljerna synes vara för lågt. För
länet har endast föreslagits tio tjänster i biträdesgrad, vilket är för litet vid
jämförelse med antalet civilekonomer och landskanslister, sammanlagt 34.
I stället för denna relation, ungefär ett biträde på tre revisorer (ekonomer
och landskanslister), bör man räkna med ett biträde på två revisorer.

Länsstyrelsen i Älusborgs län anser att länet missgynnats i fråga om fördelningen
av högre biträdestjänster. Länsstyrelsen föreslår därför inrättandet
av åtminstone en kansliskrivartjänst på revisionsdetaljen i utbyte mot
en kanslibiträdestjänst. I

I några yttranden beröres frågor om offensiva och defensiva taxeringsrevisioner.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller, att utrymmet för

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

offensiva taxeringsrevisioner städse är beroende av i vilken grad taxeringssektionens
personal, inklusive revisionspersonalen, måste tagas i anspråk
för utredningar i anledning av besvär av skattskyldiga. Därefter anföres.

Vad särskilt beträffar taxeringen av rörelseidkare är å andra sidan antalet
besvär i regel beroende av det fiskala nit och den stränghet i uppskattningsfrågor,
som kommer till uttryck i de särskilda taxeringsnämndernas
beslut. Ett starkt initiativ i första instans tenderar sålunda att i avsevärd
mån binda revisionspersonalen vid defensiva granskningsuppgifter. Förhållandet
mellan offensiva och defensiva taxeringsrevisioner i ett län kan på
denna grund icke ge en riktig uppfattning om intensiteten i kontrollarbetet.
I och för sig torde taxeringsrevisioner inom många branscher ge samma
resultat, oavsett om revisionerna kunna betecknas såsom offensiva eller
defensiva. F. n. torde emellertid en alltför stor del av revisionspersonalen
bindas vid revisionsuppgifter i samband med besvär av skattskyldiga, vilket
i hög grad begränsat möjligheterna till läns- och landsomfattande aktioner
beträffande speciella rörelsetyper och branscher.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att utredningens uttalande att
taxeringsrevision i regel kommer till stånd, när skattskyldig rörelseidkare
anför besvär hos prövningsnämnden över honom åsatt taxering i första
instans överensstämmer med förbundets erfarenhet. Därefter anföres.

Emellertid är det knappast motiverat att verkställa taxeringsrevision hos
en rörelseidkare, om denne exempelvis anfört besvär över att ett avdrag vägrats
honom från inkomst av annan fastighet eller där fråga är om något
annat klart avgränsat problem. Denna form av taxeringsrevision har endast
den effekten, att den skrämmer bort skattskyldiga, som i och för sig ej har
något att dölja och som annars på goda grunder skulle kunna överklaga
en taxering men som ej vill utsätta sig för det besvär, den tidsspillan och
det obehag, som en taxeringsrevision trots allt innebär.

Om begränsning sker av den defensiva revisionen kan, framhåller förbundet,
så mycket mera tid ägnas åt offensiva revisioner i form av kategori-
och kedjegranskningar m. m. Här står, enligt förbundets mening, säkerligen
långt mera att vinna både ur kontroll- och skattesynpunkt och de!
är för företagarnas del mera tillfredsställande att gentemot personalen och
andra kunna peka på, att revisionen är ett led i en pågående kampanj, som
exempelvis gäller en viss bransch.

Kooperativa förbundet framhåller att den av utredningen påtalade bristande
kategori- och offensivgranskningen av rörelseidkare vid flera tidigare
tillfällen varit föremål för överväganden. Trots personell förstärkning
och liknande åtgärder är dock, framhåller förbundet, läget i stort sett
alltjämt detsamma. Därefter anföres.

Den huvudsakliga anledningen härtill torde vara att personalförstärknmgarna
på taxeringsrevisionerna i allt för hög grad kommit att sysselsättas
med andra ärenden på taxeringssektionen än egentlig taxeringskontroll
förekommande taxeringsrevisionerna till så stor del kommit att
få inriktas på utredningar i samband med besvärsärenden. Till mycket stor
del toi de dessa besvärsärenden gälla sköntaxeringar av relativt små rörelseidkare.
Kunde personalförstärkningar nu i huvudsak knytas till en fast

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

uppbyggd taxeringsassistentorganisation borde antalet besvärsärenden av
detta slag kunna nedbringas, och arbetskraften i taxeringsrevisionen i motsvarande
grad friställas. Vidare borde farhågorna för att även denna personalförstärkning
slukas för allmänna göromål i taxeringssektionen bli
mindre.

Socialförsäkringens administrationsnämnd framhåller, att det är angeläget
att vid taxeringsrevisionen även uppmärksammas huruvida de arbetsgivaruppgifter,
som skall ligga till grund för debiteringen av vissa avgifter
och bidrag till socialförsäkringen, är riktiga samt att fullständiga och riktiga
uppgifter lämnas rörande de anställdas löneförhållanden.

Liknande synpunkter framföres av statskontoret.

Departementschefen

Jag delar utredningens uppfattning att personalförstärkningen på revisionsavdelningarna
ifrämst bör ske genom att dessa avdelningar tillföres
ytterligare landskanslist- och biträdespersonal. Det måste innebära en väsentlig
effektivisering av revisionsverksamheten om den akademiskt utbildade
personalen avlastas från mindre kvalificerade uppgifter.

Däremot kan jag inte biträda utredningens ståndpunkt, att revisionspersonalen
icke, vid sidan av sin tjänst inom revisionsdetaljen, skulle få
fullgöra taxeringsintendentsgöromål. Man bör inte fråntaga taxeringsintendenten
rätten att överlåta processföringen i varje skattemål på den befattningshavare
som med hänsyn till utbildning m. m. är den mest lämplige.
Även för revisionsarbetet och med hänsyn till kommande befordran
till taxeringsintendent är det önskvärt att revisionspersonalen får viss träning
i processföring. Att personalen på revisionsdetaljen likväl inte i samma
utsträckning som personalen på taxeringsavdelningens allmänna detalj
kan ägna sig åt taxeringsintendentsuppgifter ligger i sakens natur. Såsom
även utredningen funnit bör emellertid detta förhållande inte tillmätas
betydelse vid tillsättande av tjänst som taxeringsintendent. Taxeringsintendentens
viktigaste uppgift i den utbyggda organisationen torde för
övrigt, som utredningen framhåller, bli att organisera och leda arbetet inom
taxeringssektionen. — Att revisionspersonalen måste ombesörja arbetet
med aktievärdering är uppenbart.

För att den från samhällets synpunkt synnerligen betydelsefulla revisionsverksamheten
skall kunna upprätthållas i önskvärd omfattning —
med ökat inslag av kategorigranskningar och andra offensiva granskningar
— är det emellertid angeläget att revisionspersonalen inte utan tvingande
skäl belastas med arbetsuppgifter som ej har direkt samband med revisionsverksamheten.
Det bör sålunda enligt min mening inte få förekomma
att revisionspersonal anlitas för processföring i andra skattemål än sådana,
som gäller skattskyldiga med bokföringsmässig redovisning. Även
bland dessa mål torde många vara av sådan beskaffenhet att de utan olägenhet
kan överlåtas på andra befattningshavare. I de mål där revisions -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1961

personalen användes skall den självfallet få intendentsbefogenhet och således
agera på eget ansvar. Finnes bland befattningshavarna på taxeringssektionens
allmänna detaljer personer med examen från handelshögskola
minskas för övrigt, som utredningen framhållit, i motsvarande mån behovet
av att utnyttja revisionspersonalen för processföring. Jag vill här
erinra om de riktlinjer i den förevarande arbetsfördelningsfrågan som jag
angivit i prop. 1956: 150 och som kommit till uttryck i gällande länsstyrelseinstruktion.
Det vill synas som om man på sina håll icke iakttagit de begränsningar
i fråga om revisionspersonalens anlitande för processföring
som där angivits. Med den förstärkning av den kvalificerade personalen på
de allmänna detaljerna som jag i det följande föreslår torde bättre förutsättningar
föreligga för att följa de sålunda uppdragna riktlinjerna.

En revisor bör givetvis icke föra talan i mål där han själv verkställt revision.

Såsom understrukits vid remissbehandlingen är det av största vikt att
befattningshavarna vid revisionsdetaljerna är väl kvalificerade och lämpliga
för sin uppgift. Det bör därför inte ifrågakomma att sänka kompetenskraven.
Beträffande taxeringsrevisor och högre befattningshavare å revisionsdetaljerna
bör sålunda liksom hittills krävas examen från handelshögskola.
För landskanslisterna bör i princip krävas examen från handelsgymnasium.
Emellertid bör möjlighet till dispens från de formella
behörighetskraven alltjämt föreligga då det gäller personer med speciell
fallenhet för revisionsverksamhet, och vissa skäl, bl. a. svårigheten att erhålla
civilekonomer, synes kunna tala för att man, i vart fall övergångsvis,
begagnar denna möjlighet i något större utsträckning än för närvarande.

I fråga om revisionsarbetets inriktning vill jag anmärka följande. Det
är enligt min mening av största vikt, att det framdeles blir ett ökat inslag
av offensiva granskningar. Det är nämligen genom sådana granskningar
som man i främsta rummet kan erhålla en allmänpreventiv effekt. Ytterligare
bör eftersträvas samordning med annan granskningsverksamhet. Vid
planläggning av granskningsaktionerna bör sålunda samråd upptagas med
dem som är ansvariga för arbetsgivarkontroll i samband med skatteuppbörd
och uppbörd av socialförsäkringsavgifter; granskningen bör vid behov
även avse underlaget för sådan uppbörd. Ytterligare synes det önskvärt
att utveckla det samarbete med kontrollstyrelsen som redan inletts.

Då det gäller att beräkna personalbehovet på revisionsdetaljerna har
utredningen utgått från att rörelseidkare och därmed likställda skattskyldiga
bör kunna bli föremål för granskning en gång under varje åttaårsperiod.
Huruvida en sådan granskningstäthet kan uppnås med den föreslagna
utbyggnaden är, som vissa remissinstanser framhållit, tveksamt.
Härvid bör beaktas, att utredningen vid sina beräkningar utgått från egna
förslag som jag inte i allo kunnat tillstyrka. Med hänsyn till svårigheterna
att erhålla lämplig personal och att utbilda denna kan jag dock inte för -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

143

orda att nu tillföra revisionsdetaljerna mer personal än utredningen föreslagit.
Även om man sålunda inte helt kan bygga på utredningens kalkyl,
bör en avsevärd intensifiering av revisionsverksamheten kunna förväntas
— vid fullt utbyggd organisation inemot en tredubbling.

Från vissa länsstyrelsers sida har erinringar framställts mot de grunder,
som utredningen tillämpat för fördelning av personalen mellan olika län.
Det är av naturliga skäl knappast möjligt att göra fördelningen på sådant
sätt att den kan accepteras av alla parter. Beräkningsgrunderna måste i
viss utsträckning baseras på uppskattningar och värderingar, om vilka
olika uppfattningar kan råda. Enligt min mening synes emellertid den av
utredningen gjorda fördelningen böra godtagas. Framhållas må i detta
sammanhang att, om ett län, enligt vederbörande länsstyrelses uppfattning,
på grund av felbedömning av någon eller några faktorer i beräkningsgrunderna
skulle fått en befattningshavare mer eller mindre än som rätteligen
bort tilldelas länet, detta endast innebär att granskningsintensiteten blir något
större eller något mindre än den skulle blivit med en annan fördelningsgrund.

Några remissinstanser har ansett att den akademiskt utbildade personalen
inom revisionsdetaljerna bort utökas mer än utredningen föreslagit.
Den föreslagna utökningen synes dock enligt min mening, i vart fall tillsvidare,
vara tillfyllest, även om hänsyn tages till de ökade arbetsledaruppgifter
som tillkommer inom revisionsavdelningarna. Erfarenheterna av den
nya organisationen synes böra avvaktas innan man överväger en ytterligare
utbyggnad. Härför talar även svårigheterna att erhålla tjänstemän
med examen från handelshögskola. Jag anser mig dock såtillvida böra frångå
förslaget att antalet tjänster i reglerad befordringsgång bör upptagas
oförminskat.

Även när det gäller landskanslistbefattningar och biträdestjänster på
revisionsdetaljerna torde erfarenheterna av den nya organisationen få avvaktas
innan en ytterligare utökning av antalet sådana tjänster överväges.
Tills vidare bör därför antalet tjänster av ifrågavarande slag bestämmas
enligt utredningens förslag.

Lönefrågor m. m. inom revisionsdetaljerna
Taxeringskontrollutredningen

I betänkandet framhålles att, därest utredningens förslag i fråga om assistentorganisationen
och revisionsdetaljernas personella uppsättning godtas,
revisionsdetaljerna i flertalet län kominer att bestå av ett mycket stort
antal befattningshavare. Höga anspråk måste därför ställas på revisionsdetaljernas
föreståndare när det gäller förmåga att handleda underställd personal.
Nämnda befattningshavare kommer även i övrigt att få mycket kvalificerade
arbetsuppgifter. Härom anför utredningen.

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

De skall sålunda bl. a. svara för ledningen av hela granskningsverksamheten
och därvid lämna råd och anvisningar även på fältet i svårbedömbara
taxerings- och bokföringsfrågor. Vidare skall de i största möjliga utsträckning
gå igenom granskningsmännens revisionspromemorior, varvid de bl. a.
har att tillse, att framställda taxeringsförslag står i överensstämmelse med
föreskrifterna i skatteförfattningarna. Härigenom erhåller de också möjlighet
att i viss mån bedöma underställda befattningshavares förmåga och
skicklighet i fråga om revisionsuppgifternas utförande. De skattskyldiga
eller av dem anlitade experter kan även beräknas komma att i viss omfattning
vända sig till föreståndarna på revisionsdetaljerna för att med dem få
diskutera föreliggande spörsmål. Samtliga de nu angivna uppgifterna, som
ställer stora fordringar på kunskaper och omdöme, motiverar enligt utredningens
mening en hög löneplacering. Utan att framställa något direkt förslag
i denna fråga, som närmast synes böra bli en förhandlingssak, anser
emellertid utredningen att för föreståndarna för revisionsdetaljerna i de nio
största länen en lägre löneställning inte kan ifrågakomma än den som för
närvarande tillkommer biträdande taxeringsintendent i lönegrad Ao 26
med avlöningsförstärkning å 1 200 kronor. Utredningen förutsätter härvid
att de ifrågavarande befattningshavarna, eftersom de inte skall ianspråktas
för taxeringsintendentsgöromål utan endast för uppgifter i samband med
taxeringskontrollen, medges rätt inneha taxeringsuppdrag.

Då emellertid länsrevisorstjänsterna för närvarande även är placerade i
lönegrad Ao 26 men utan avlöningsförstärkning, motsvarar den ifrågasatta
löneskillnaden, 1 200 kronor, endast i ringa mån det ökade ansvaret och de
ökade uppgifterna. En löneställning, motsvarande taxeringsintendenternas,
d. v. s. lönegrad Bo 1, synes utredningen mera lämplig. En lika löneställning
för taxeringsintendenterna och ifrågavarande föreståndare för revisionsdetaljer
behöver inte i och för sig hindra att taxeringsintendenten fortfarande
är förman för vederbörande föreståndare eller vara för taxeringsintendenternas
löneställning bindande för framtiden. Därest sistnämnda
lönegradsplacering skulle ifrågakomma för nyssnämnda revisionsdetaljers
föreståndare bör emellertid dessa inte ges rätt inneha taxeringsuppdrag.

De föreslagna nio tjänsterna bör erhålla tjänstebenämningen revisionsintendent.

Med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter i fråga om arbetsledning, undervisning
etc. som enligt utredningens förslag kommer att åvila chefen för
revisionsdetaljen anser utredningen att denne i dessa uppgifter bör biträdas
av välkvalificerade befattningshavare. Dessa befattningshavare måste
dessutom vara beredda på att från annan personal överta handläggningen
av de svåraste och mest kvalificerade granskningsuppgifterna. Utredningen
fortsätter.

Med hänsyn till arten av nu nämnda arbetsuppgifter anser utredningen
att de ifrågavarande befattningshavarna i de län, som tillhör grupperna 1,
2 och 3 A, bör vara länsrevisorer i lönegrad Ao 26 och att i länen, tillhörande
grupperna 3 B, 3 C och 4, bör inrättas tjänster såsom biträdande länsrevisor
i lönegrad Ao 24. Lönegradsplaceringen beträffande de senare befattningshavarna
har avvägts med hänsyn till att de mest kvalificerade
förste taxeringsrevisorerna på länsstyrelserna är placerade i lönegrad A 23.

Enligt utredningens mening bör man kunna räkna med att landskanslistpersonal
inom revisionsdetaljerna i allt större utsträckning kommer att kun -

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

na anförtros kvalificerade arbetsuppgifter. Det får med anledning härav, enligt
utredningens mening, anses motiverat att för landskanslistpersonal avsedda
tjänster inrättas med lönegradsplacering, som svarar mot dessa arbetsuppgifter.
Inrättandet av sådana tjänster är även av stor vikt för att
på revisionsdetaljerna i framtiden få behålla för revisionsarbete lämpade
och härför särskilt utbildade landskanslister. Därefter anföres.

Den nuvarande befordringsgången för landskanslisterna å landskontor
från aspirant- och icke ordinarie tjänst fram till sluttjänst gestaltar sig
för närvarande på följande sätt.

Landskanslistaspirant i lönegrad Af 9 (1 1/2 år);

Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 10 (1 1/2 år);

Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 12 (1 år);

Extra ordinarie landskanslist i lönegrad Ae 13 (slutlönegrad i reglerad
befordringsgång);

Landskanslist i lönegrad Ao 15;

Taxeringsassistent i lönegrad Ao 17;

Förste landskanslist i lönegrad Ao 19;

Häradsskrivare i lönegraderna Ao 21, 23 och 24 (normal sluttjanst).
Inom de olika befordringsstegen uppgår enligt nu gällande personalplaner

antalet tjänster till

för icke ordinarie landskanslister
för landskanslister i lönegrad Ao 15
för taxeringsassistenter
för förste landskanslister
för häradsskrivare

204;

165;

200;

89;

156.

Tjänstgöringen som icke ordinarie landskanslist och landskanslist i lönegrad
Ao 15 fullgöres eller i varje fall bör regelmässigt fullgöras inom
landskontorets samtliga sektioner och detaljer samt inom häradsskrivarorganisationen.
När vederbörande sedan befordras till förste landskanslist,
förläggs tjänstgöringen normalt till andra sektioner och detaljer än taxeringsektionens
revisionsdetalj. Eftersom antalet häradsskrivartjänster är
betydligt större än antalet förste landskanslisttjänter torde man få förutsätta
att vid normala förhållanden och under förutsättning, att avgången
från häradsskrivartjänsterna är relativt jämn mellan olika år, befordran
från förste landskanslisttjänst till häradsskriv ar tjänst sker relativt snabbt.

Godtages utredningens förslag kommer länsstyrelserna att tillföras ytterligare
65 taxeringsassistenttjänster och 89 landskanslisttjänster. I fråga om
förstnämnda tjänster har utredningen tidigare förordat att vissa av dem
skall placeras såsom förste taxeringsassistenttjänster i lönegrad Ao 19, vilket
enligt utredningens mening i viss mån skulle underlätta en normal befordringsgång
för landskanslisterna och dessutom medverka till att man
såsom taxeringsassistenter under längre tid finge behålla därtill lämplig personal.
Beträffande de nytillkommande landskanslisttjänsterna torde det till
en början få anses uppenbart att, därest samtliga dessa tjänster skulle placeras
såsom tjänster i den nu gällande reglerade befordringsgången för icke
ordinarie landskanslister eller i lönegrad Ao 15, detta skulle betydligt försämra
utsikterna för berörda befattningshavare att inom rimlig tid nå fram
till sluttjänst-häradsskrivartjänst. Dessutom skulle en dylik placering såsom
tidigare nämnts motverka strävandena att på revisionsdetaljerna kunna
behålla personal, som vore särskilt lämpad för revisionsuppgifter.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1961. t samt. Nr 100

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

En möjlighet att lösa frågan om en lämplig befordringsgång för ifrågavarande
personal och därmed även skapa möjligheter till att för de olika tjänsterna
erhålla de mest lämpade befattningshavarna är givetvis, framhåller utredningen,
att inrätta olika befordringsgångar för å ena sidan taxeringsassistenter
och sådana landskanslister, som skall syssla med taxeringrevisionsverksamhet,
och å andra sidan övriga landskanslister å landskontor. Utredningen
kan emellertid inte förorda en sådan lösning. För taxeringsassistenterna
skulle detta innebära, att de inte genom tjänstgöring såsom landskanslister
å landskontorets olika sektioner och inom häradsskrivarorganisationen
kan förvärva den kännedom och erfarenhet beträffande lokal skattemyndighets
arbetsuppgifter, som måste förutsättas för befordran till häradsskrivartjänst.
Landskanslisterna på revisionsdetaljen skulle inte heller kunna
få samma kännedom och erfarenhet. Övriga landskanslister — med undantag
för dem som under längre tid tjänstgör å taxeringssektionens allmänna
detalj —- skulle i regel inte heller erhålla de fördjupade kunskaper och
den erfarenhet beträffande taxering, som häradsskrivarna måste förutsättas
ha i synnerhet om i en framtid mer kvalificerade uppgifter på taxeringsväsendets
område skall kunna överlämnas till dem. Därefter anför utredningen.

Såsom tidigare antytts bör emellertid bättre befordringsmöjligheter skapas
med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter, som förutsättes komma
att anförtros landskanslistpersonalen, och till önskvärdheten att kunna knyta
personalen fastare till revisionsdetaljerna. Detta synes böra tillgodoses därigenom
att i första hand ett antal tjänster i lönegrad Ao 21, förslagsvis
benämnda taxeringskontrollörstjänster, och i andra hand ett antal tjänster
såsom förste landskanslist i lönegrad Ao 19 successivt inrättas för nämnda
personal. Utredningen föreslår att taxeringskontrollörstjänster till en början
endast inrättas vid länsstyrelser, tillhörande grupperna 1, 2 och 3, till

ett antal av sammanlagt 26.---— Om kontrollörstjänster inrättas torde

det i fortsättningen inte behöva ifrågakomma att meddela dispens från behörighetsvillkoren
för erhållande av taxeringsrevisorstjänst annat än i absoluta
undantagsfall.

Beträffande tjänsterna som förste landskanslist i lönegrad Ao 19 erfordras
enligt utredningens bedömanden sammanlagt 26 sådana tjänster i län,
tillhörande grupperna 1—4. Återstoden av de föreslagna landskanslisttjänsterna
bör, enligt utredningen, placeras i lönegrad Ao 15 och i reglerad befordringsgång.

Utredningen påpekar att utredningen vid sina beräkningar av antalet nytillkommande
landskanslisttjänster utgått från att vissa av de landskanslisttjänster,
som tilldelats varuskattekontoren, i verkligheten tillhör revisionsdetaljen.
Utredningen har sålunda ansett att endast inom varuskattekontoren
vid de större länsstyrelserna behov föreligger av en icke-ordinarie landskanslisttjänst.

Beträffande biträdes personalen framhåller utredningen att då det måste
finnas tillgång till väl kvalificerade biträden på revisionsdetaljerna, flertalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961 147

av biträdena torde böra placeras i högre lönegrad än inom reglerad befordringsgång.

Utredningen föreslår därför att de föreslagna 91 biträdestjänsterna fÖr-i
delas på

3 kansliskrivartjänster i lönegrad Ao 10,

25 kontoristtjänster i lönegrad Ao 9,

33 kanslibiträdestjänster i lönegrad Ao 7 och

30 biträdestjänster för skriv- och kontorsgöromål i reglerad befordringsgång
(Af 1—Ae 5). '' :■

I förhållande till nuläget innebär utredningens förslag nyinrättande av 3
kansliskrivartjänster, 1 kontoristtjänst, 31 kanslibiträdestjänster och 2
tjänster i reglerad befordringsgång.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att föreståndaren för revisionsdetaljen i vissa
län skall ha titeln revisionsintendent och i andra län bibehålla titeln län$-revisor samt att lönegradsplaceringen för revisionsintendenten skall vara
högre har föranlett erinringar bl. a. från flera länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att föreståndaren för revisionsdetaljen
bör ha samma tjänstetitel i samtliga län.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yrkar, att revisionsintendentstjänster
skall inrättas även i de mindre länen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser sig knappast kunna tillstyrka, att föreslagna
revisionsintendentsbefattningar inrättas som ett led i den av utredningen
tänkta organisationen.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att tjänstetiteln för föreståndarna
för revisionsdetaljerna i samtliga län bör vara densamma. Det kan icke
anses motiverat att härutinnan göra åtskillnad mellan de nio största länen
och de övriga. Den av utredningen föreslagna tjänstebenämningen revisionsintendent
bör enligt länsstyrelsen utbytas mot förste länsrevisor. Tjänsterna
som biträdande länsrevisorer kan då ges tjänstebeteckningen länsrevisor.
Därefter anföres.

Utredningens argumentering för en löneplacering av revisionsintendent
motsvarande taxeringsintendents är inte övertygande. Skulle tjänsterna i de
nio största länen placeras i Bo 1, torde det vara ofrånkomligt att ge taxeringsintendenterna
en högre löneställning.

Med de arbetsuppgifter, revisionsdetaljens föreståndare kommer att få,
bör de inte få inneha taxeringsuppdrag. Att i detta hänseende göra någon åtskillnad
mellan dem och biträdande taxeringsintendent är inte befogat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att — om föreståndaren för revisionsdetaljen
placeras i Bo 1, vilket länsstyrelsen i och för sig inte har
något att erinra mot — får länsstyrelsen för sin del förorda, att tjänsten
som taxeringsintendent i länet inplaceras i lönegraden Bo 3. Med hänsyn ti}»
den mycket oförmånliga relationen i Malmöhus län mellan antalet 1 :e taxe -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringsrevisorstjänster (12 st) och antalet högre befordringstjänster å revisionsdetaljen
(2 st) föreslår länsstyrelsen, att en l:e taxeringsrevisorstjänst
i Ao 23 uppflyttas till biträdande länsrevisorstjänst i Ao 24.

Länsstyrelsen i Älvborgs län framhåller att — med de krävande arbetsuppgifter,
som kommer att åvila revisionsintendenterna -— tjänsten enligt
länsstyrelsens mening icke bör placeras i lägre lönegrad än av utredningen
föreslagna Bo 1.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om den föreslagna tjänstebeteckningen
revisionsintendent är lämplig med hänsyn till den åtskillnad, som
enligt utredningens förslag bör göras mellan taxeringssektionens allmänna
del och revisionsavdelningen. Titeln länsrevisor synes enligt länsstyrelsen
böra bibehållas även om de nuvarande tjänsterna uppflyttas i högre lönegrad.
Det är jämväl önskvärt att denna högre lönegrad blir tillämplig i samtliga
län. Länsstyrelsen anser sig ej heller kunna godtaga utredningens förslag
att taxeringsintendenten, såsom chef för taxeringssektionen i dess helhet,
erhåller samma löneställning som föreståndaren för revisionsdetaljen.
En löneuppflyttning av den senare till lönegrad Bo 1 bör medföra en höjning
jämväl av taxeringsintendentens nuvarande löneplacering.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län betonar att någon differentiering i
fråga om föreståndarna för revisionsdetaljerna inte bör ske mellan länen -—
möjligen med undantag för Gotlands län.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län är icke övertygad om att revisionsintendenterna
bör placeras i förmånligare löneställning än de biträdande taxeringsintendenter,
som för närvarande är placerade i lönegraden Ao 26.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om icke revisionsdetaljens föreståndare
i samtliga län borde erhålla tjänstetiteln revisionsintendent, oavsett
i vilken lönegrad vederbörande tjänsteman placerats. Befattningshavaren i
Ao 24 bör därvid tilldelas tjänstetiteln länsrevisor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser det vara av vikt att skillnaderna
i organisationsavseende mellan de olika länsstyrelserna så mycket som möjligt
elimineras även om det föreligger betydande variationer i fråga om
storleksordningen dem emellan. På grund härav och då detalj föreståndarnas
åligganden kommer att, oavsett län, i princip vara desamma synes dessa
befattningshavare enligt länsstyrelsens mening böra erhålla enhetlig benämning,
lämpligen titeln revisionsintendent, som av utredningen föreslagits
för föreståndarna i de nio största länen. Därefter anföres.

Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som skola åvila föreståndarna för
revisionsdetaljerna, böra dessa enligt länsstyrelsens mening icke inneha uppdrag
såsom taxeringsnämndsordförande. Däremot synes det lämpligt att
rätten att delegera intendentsgöromål å dessa befattningshavare bör bestå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningen icke tillräckligt beaktat
relationen mellan allmänna detaljen och revisionsdetaljen inom taxeringssektionen.
I hela landet uppgår för närvarande revisionsdetaljernas
personal till cirka 35 procent av hela den taxeringsintendenterna under -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ställda personalen och kommer, därest hela assistentorganisationens personal
hänföres till dessa detaljer, att uppgå till cirka 62 procent. Då av resterande
personal en icke obetydlig del (varuskatten) har egen föreståndare,
synes enligt länsstyrelsen anledning föreligga att placera revisionsdetaljens
föreståndare i lägst samma löneläge, som för närvarande tillkommer
biträdande taxeringsintendent. Med hänsyn till befordringsmöjligheterna synes
under alla förhållanden hälften av l:e taxeringsrevisorerna bör placeras
i 23 och hälften i 21 lönegraden.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer och Föreningen Sveriges kommunala
taxeringsrevisorer anser att cheferna för revisionsdetaljerna på samtliga
länsstyrelser skall benämnas revisionsintendent, samt att i samtliga
län bör inrättas tjänster i 24 lönegraden.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anser att cheferna för revisionsdetaljerna
bör helt få ägna sig åt sin tjänst och icke anförtros uppdrag som
taxeringsnämndsordförande m. in., vilka uppdrag erfarenhetsmässigt nedsätter
vederbörandes arbetsförmåga i tjänsten under den tid uppdraget fullgöres.
Detsamma bör gälla länsrevisorerna i de län, där revisionsintendenter
avses icke skola finnas. Därefter anföres.

Beträffande löneplaceringen för revisionsintendenter och länsrevisorer som
bli föreståndare för revisionsdetaljer synes den böra bli enhetlig, oavsett
länets storlek, såsom är fallet beträffande taxeringsintendenter. Därest löneplaceringen
blir beroende av respektive läns storlek i taxeringshänseende
kommer detta otvivelaktigt att medföra att i län, där lönesättningen är
lägre än annorstädes, lediga befattningar inom revisionsdetaljen endast komma
att sökas i andra hand, om motsvarande tjänster äro lediga i län, varest
löneförmånerna för detaljföreståndarna är bättre. Oavsett lönesättningen
anser föreningen att föreståndarna i fråga i samtliga län skola få titeln revisionsintendent.

Sveriges akademikers centralorganisation kan icke finna att utredningen
påvisat bärande skäl för att befattningshavare inom olika län med i princip
samma arbetsuppgifter och ställning skall ha olika tjänstetitel beroende på
länens storlek.

De av utredningen föreslagna lönegradsplaceringarna för landskanslistbefattningarna
har i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Flera länsstyrelser föreslår dock höjningar och
ytterligare befordringstjänster.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar att det måste betecknas som
rationellt och befrämjande för rekryteringen, om möjlighet tillskapas för
tjänstemännen inom landskanslistkarriären att vinna befordran även till
annan sluttjänst än som häradsskrivare. Även om kunnighet i och erfarenhet
av taxeringsrevision är önskvärd jämväl hos häradsskrivare torde, framhåller
länsstyrelsen, kapaciteten hos en tjänsteman inom denna karriär, som
visat särskild fallenhet för taxeringsrevisionsarbete, kunna bättre utnyttjas,
om han kan vinna befordran utan att behöva lämna revisionsdetaljen.

ISO Kungl, Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att taxeringskontrollörstjänst skall
inrättas å samtliga länsstyrelser sedan erfarenhet vunnits angående dessa
tjänster.

Länsstyrelsen i Kronobergs län säger sig icke ha något att erinra mot
att landskanslister i större utsträckning än för närvarande får självständigt
syssla med taxeringsrevision. Däremot anser länsstyrelsen icke att
en särskild landskanslistkår för revisionsdetaljerna bör skapas. Länsstyrelsen
erinrar om att redan nu finnes på taxeringssektionen tre typer av
tjänster, taxeringsinspektörskarriären, som står öppen för såväl jurister
Och politices magistrar som civilekonomer, vilka samtliga kan befordras
till tjänster såsom taxeringsintendent och biträdande taxeringsintendent,
taxeringsrevisorskarriären, förbehållen civilekonomerna och slutligen landskanslist-
och taxeringsassistentkarriären. Därefter anföres.

Tjänstgöringen som taxeringsassistent är och bör ur rekryteringssynpunkt
förbli ett genomgångsled, men det är såsom redan sagts, önskvärt
att detta led gives längre varaktighet, eventuellt så att assistenten automatiskt
kan uppnå samma lönegrad som förste landskanslist och kan konkurrera
med denne om häradsskrivartjänst. Införandet av en fast befordrmgstjänst
för en enbart till taxeringssektionen knuten landskanslistkår
skulle sannolikt försvåra rekryteringen av taxeringsassistenter och dessutom
innebära en källa till irritation för både revisorer, landskanslister
och taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller i fråga om landskanslistpersonalen,
att det otvivelaktigt skulle vara till fördel för såväl denna personals
trivsel i arbetet som för verksamheten inom landskontoret, om befordringsgång
av två olika slag kunde genomföras. Befordringstjänster, motsvarande
häradsskrivartjänsterna i lönegradsplacering, torde inom en nära framtid
få inrättas inom assistentkåren och även vid länsstyrelserna. Sådana befattningar
liksom även häradsskrivartjänsterna bör enligt länsstyrelsens
mening stå öppna för assistenter och landskanslister inom taxeringssektion
och prövningsnämnds kansli, medan för landskanslisterna i övrigt förste
landskanslist- och häradsskrivarbefattningar skulle bli sluttjänsten.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är för länen inom grupp 5 en förste
landskanslist i Ao 19 omedelbart behövlig.

Länsstyrelsen i Hallands län säger sig inte ha något att erinra mot att
faxeringskontrollörstjänsterna i Ao 21 inrättas. Personal ur landskanslistkarriären
med särskild fallenhet för taxeringsarbete kommer härigenom
att kunna bibehållas vid sådant arbete och behöver icke för sin befordran
söka häradsskrivartjänst.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar att det är önskvärt,
att de personer, som blivit utnämnda till taxeringsassistenter, skall kunna
under längre tid kvarhållas inom taxeringsassistentorganisationen, om de
är särskilt lämpade för assistentuppgifterna. Ur denna synpunkt är det
icke helt tillfredsställande att en skicklig förste taxeringsassistent i 19:e
lönegraden för sin befordran skall lockas att söka tjänst såsom härads -

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

skrivare. Det synes därför önskvärt att ett lämpligt antal befordringstjänster
inrättas inom taxeringsassistentorganisationen med löneställning likvärdig
med häradsskrivares.

Kompetensutredningen ifrågasätter lämpligheten av att, såsom taxeringskontrollutredningen
föreslagit, särskilda kontrollörstjänster inrättas bl. a.
i syfte att skapa bättre befordringsmöjligheter på revisionsdetaljerna för
landskanslistpersonalen. I den mån särskilda tjänster i detta syfte är erforderliga,
bör de, enligt utredningen, inrättas inom den nuvarande landskanslistkarriärens
ram och alltså placeras såsom förste landskanslisttjänster
i lönegrad Ao 19. En påbyggnad av karriären ovanför nämnda lönegrad
enbart på revisionsdetaljerna bör, enligt utredningens mening, icke ifrågakomma,
då den skulle leda till en snedvridning av landskanslistpersonalens
inriktning till men för övriga enheter inom landsstaten. Möjligheten för de
skickligaste att gå vidare bör tillgodoses såsom förut sagts genom dispensgivning
till den högre karriären.

Statskontoret avstyrker likaledes de föreslagna taxeringskontrollörstjänsterna.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer föreslår, att tjänster som taxeringskontrollör
icke inrättas på revisionsdetaljerna. Det synes, enligt föreningen,
i stället kunna övervägas, om icke tjänster i samma lönegrad, som
föreslagits beträffande taxeringskontrollörerna, bör inrättas för taxeringsassistenter.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och
Hallands län framhåller att de förbättrade befordringsmöjligheterna för
landskanslisterna på landskontoren kommer att ytterligare accentuera de
sedan länge mycket stora rekryteringssvårigheterna i fråga om landskanslisterna
å landskanslierna.

Utredningens uttalande, att till taxeringskontrollörstjänsterna bör överföras
eller uppflyttas sådana tidigare landskanslister som efter dispens innehar
befattningar som taxeringsrevisorer har mött erinringar från flera
remissinstanser.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att det torde få antagas att utredningen
med detta uttalande icke avsett någon tvångsöverflyttning. De nya
tjänsterna bör besättas i vanlig ordning efter vederbörliga ansökningar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tolkar utredningens förslag så, att de
landskanslister som en gång erhållit sådan dispens nu fråntages densamma
och överföres till de nyinrättade kontrollörstjänsterna. Ett dylikt förfarande
skulle ur här berörda befattningshavares synpunkt komma att te sig som
en diskriminering, vilken erhåller ökad skärpa vid det förhållandet att det
här rör sig om högt förtjänta och för ifrågavarande arbetsuppgifter särskilt
väl skickade befattningshavare. Länsstyrelsen avstyrker alltså bestämt förslaget
på denna punkt.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Blekinge, Hallands,

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsernas antagningsnämnd som tillägger
att till befordran till taxeringskontrollör bör endast den ifrågakomina
som visat ovanlig fallenhet och duglighet för taxeringsrevisionsarbete.
Nämnden antager att det kommer att visa sig vanskligt att i nuvarande personalläge
och i den takt, som utredningen föreslagit, kunna tillsätta de nyinrättade
tjänsterna.

Den av utredningen föreslagna lönesättningen för biträdesperson
al e n å revisionsdetaljen har i regel godtagits av remissinstanserna. Några
länsstyrelser har dock förordat vissa högre lönegradsplaceringar.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att det vore befogat att den nuvarande
tjänsten som kanslibiträde i lönegrad Ao 7 omvandlas till en kontoristtjänst
i lönegrad Ao 9 så att revisionsdetaljen även i Gotlands län får tillgång till
en dylik tjänst.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att den nya biträdestjänst, som
föreslagits för länet, bör placeras i lönegrad Ao 7 och den nu förefintliga
kontoristtjänsten uppflyttas till kansliskrivaretjänst i lönegrad Ao 10.

Statstjänstemannaförbundet förordar en väsentlig utökning av högre
tjänster.

Departementschefen

Den av utredningen förordade differentieringen i fråga om tjänstebenämning
och lönegradsplacering för revisionsdetaljernas föreståndare finner jag
i likhet med många remissinstanser mindre lämplig. Jag förordar, att föreståndarna
för revisionsdetaljerna även i fortsättningen i samtliga län skall
benämnas länsrevisor. Med hänsyn till de krav som kommer att ställas på
länsrevisorn anser jag emellertid, att länsrevisorerna i samtliga län bör erhålla
en avlöningsförstärkning med 2 400 kronor för år. I samband härmed bör,
liksom för taxeringsintendenterna, stadgas förbud för länsrevisorerna att
mottaga taxeringsuppdrag. Detta motiveras såväl av att länsrevisorernas arbetsbörda
kommer att öka som av mitt ståndpunktstagande i frågan om länsrevisorernas
anlitande för processföring. — I detta sammanhang förordar
jag vidare att den avlöningsförstärkning, som utgår till biträdande taxeringsintendent
i lönegrad Ao 26 vid länsstyrelserna och som för närvarande utgör
1 200 kronor per år, höjes till 2 400 kronor samt att taxeringsintendenterna
å länsstyrelserna, som är placerade i lönegrad Bo 1, tillerkännes en avlöningsförstärkning
med 2 400 kronor för år.

På grund av de ökade arbetsuppgifter i form av utbildning och arbetsledning,
som den nya organisationen ålägger föreståndaren för revisionsdetaljen,
bör i de större länen, på sätt utredningen föreslagit, inrättas en
tjänst som biträdande länsrevisor i Ao 24. Jag förordar att en sådan tjänst
inrättas i samtliga län utom i Uppsala, Kronobergs, Gotlands, Blekinge och
Jämtlands län, d. v. s. sammanlagt nitton tjänster. Icke heller biträdande

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

länsrevisor bör i princip äga rätt att inneha taxeringsuppdrag. Under något
övergångsår bör dock, om stora svårigheter uppkommer att erhålla kompetent
ordförande i bolagsnämnd, biträdande länsrevisorn kunna tillåtas ha
sådant uppdrag.

Det av utredningen föreslagna sammanlagda antalet tjänster som förste
taxeringsrevisor i Ao 23 och Ao 21 — 116 stycken innebärande en ökning
med 6 (se sid. 334) — kan jag tillstyrka. Jag förordar dock att i samtliga
län utom i Gotlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län en tjänst
i Ao 21 utbytes mot en tjänst i Ao 23, vilket innebär att det av utredningen
föreslagna antalet tjänster i Ao 23 ökas och antalet tjänster i Ao 21 minskas
med tjuguen.

Som tidigare nämnts bör det nuvarande antalet tjänster som taxeringsrevisor
i reglerad befordringsgång bibehållas oförminskat.

Vad jag här förordat i fråga om avlöningsvillkoren för taxeringsintendenter,
biträdande taxeringsintendenter och länsrevisorer ävensom beträffande
tjänsterna i Ao 21, Ao 23 och Ao 24 å revisionsdetaljen bör gälla
från och med den 1 juli 1961.

De av utredningen föreslagna tjänsterna som taxeringskontrollör i Ao 21
kan jag inte tillstyrka. Jag förordar att vid revisionsdetaljen inrättas sammanlagt
52 tjänster som förste landskanslist i Ao 19, vilket innebär att de
av utredningen föreslagna tjänsterna i Ao 21 utbytes mot tjänster i Ao 19 i
samma län. För särskilt dugliga landskanslister bör man, såsom tidigare anförts,
bibehålla möjligheten att erhålla dispens för taxeringsrevisorstjänst.
Vad utredningen föreslagit angående tjänster som landskanslist i Ao 15 och
landskanslist i reglerad befordringsgång kan jag tillstyrka. De sålunda förordade
nya tjänsterna för landskanslistpersonal inom revisionsdetaljen kan
inte inrättas förrän taxeringsassistentorganisationen utbyggts ytterligare.
För tjänsterna som förste landskanslist i Ao 19 bör i första hand ifrågakomma
taxeringsassistenter, som befunnits särskilt dugliga i revisionsarbete. Dylika
tjänster bör därför inrättas tidigast under budgetåret 1962/63. Annars
skulle uppbyggnaden av assistentorganisationen allvarligt försvåras. Med nu
föreliggande förutsättningar bör de ifrågavarande tjänsterna utbyggas enligt
följande plan.

Under budgetåret 1962/63 inrättas en tjänst i vart och ett av de län
som av utredningen1 hänförts till grupperna 1—3 C, d. v. s. sammanlagt 15
tjänster. Under budgetåret 1963/64 tillkommer en tjänst i vart och ett av
länen i grupperna 1—3 A, d. v. s. 9 tjänster. Under budgetåret 1964/65 uppföres
en tjänst i vart och ett av länen i grupperna 3 B—4, d. v. s. 10 tjänster.
Resterande tjänster, 18 stycken, inrättas under budgetåret 1965/66.

Tjänsterna som landskanslist i Ao 15 och i reglerad befordringsgång torde
få inrättas när assistentorganisationen är utbyggd eller vid den tidigare
tidpunkt då de kan besättas.

Utredningen har till revisionsdetaljen ansett sig kunna hänföra vissa

1 Se s. 123.

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

landskanslister å varuskattekontoren. Erfarenheten får utvisa i vad män
nämnda landskanslister kan helt utnyttjas för revisionsarbete.

Vad utredningen föreslagit angående biträdespersonalen på länsstyrelsernas
revisionsdetaljer kan jag tillstyrka. Inrättandet av de nya biträdestjänsterna
synes kunna ske i den takt utredningen angivit.

I enlighet härmed förordar jag, att den 1 juli 1961 inrättas en tjänst
som kontorist i Ao 9 i Malmöhus län och en tjänst som kanslibiträde i Ao 7
i vart och ett av följande åtta län, nämligen Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och
Västernorrlands län. För Stockholms, Kristianstads och Göteborgs och Bohus
län innebär detta att en tjänst som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång
utbytes mot en tjänst som kanslibiträde i Ao 7.

Under budgetåret 1962/63 bör tillkomma en tjänst som kanslibiträde i
Ao 7 i vart och ett av följande elva län, nämligen Södermanlands, Kalmar,
Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län. För Malmöhus och Kopparbergs
län innebär detta att en tjänst som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång
utbytes mot en tjänst som kanslibiträde i Ao 7.

Under budgetåret 1963/64 bör inrättas en tjänst som kanslibiträde i Ao
7 i vart och ett av följande åtta län, nämligen Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och
Västernorrlands län. För Kristianstads län innebär detta att en tjänst som
kontorsbiträde i reglerad befordringsgång utbytes mot en tjänst som kanslibiträde
i Ao 7.

Under budgetåret 1964/65 bör slutligen tillkomma en tjänst i Ao 10 i vart
och ett av följande tre län, nämligen Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus län, samt en tjänst som kanslibiträde i Ao 7 i vart och ett av Malmöhus
och Älvsborgs län och två dylika tjänster i Göteborgs och Bohus län. Under
nämnda budgetår bör även inrättas en tjänst som kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång vid vart och ett av följande åtta län, nämligen Uppsala,
Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs
och Norrbottens län.

Utbildningsfrågor

Taxeringskontrollutredningen

Utredningen erinrar om att för behörighet att erhålla tjänst som förste
landskanslist, taxeringsassistent eller landskanslist fordras att ha undergått
den utbildning som Kungl. Maj :t bestämmer.

Föreskrivna kurser för landskanslister m. fl. ordnas i länsstyrelsernas
utbildningsnämnds regi. Fr. o. m. den 1 juli 1960 skall dessa kurser bestå
i en allmän del, gemensam för båda avdelningarna vid länsstyrelse, och en
speciell del dels för landskanslister på landskontor och dels för landskanslister
på landskansli.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Den första kursdelen är avsedd att lämna en allmän teoretisk grund för
den fortsatta utbildningen, oavsett vilken avdelning inom länsstyrelsen
landskanslisten sedermera kommer att välja. Den senare delen av kursen
ägnas åt de för respektive avdelning speciella ämnesområdena. Den för
landskanslister å landskontor speciella kursen omfattar sålunda bl. a. undervisning
i skatte- och taxeringsförfattningarna samt granskningsteknik.

För tillträde till kursens allmänna del fordras viss dokumenterad kunnighet
i bokföring men i princip ingen tidigare tjänstgöring vid länsstyrelse.
För tillträde till speciell del av kursen krävs dels att ha avlagt godkända
prov i de i den allmänna delen ingående ämnena och dels minst 3 års
tjänstgöring inom landsstaten, varav minst 2 år vid landskontor respektive
landskansli.

Genom de villkor som sålunda uppställts för behörighet till förutnämnda
tjänster och genom utformningen av landskanslistkurserna har man sökt
säkerställa att de ifrågavarande befattningshavarna skall ha den teoretiska
bakgrund som krävs för att bemästra de med tjänsterna i fråga förknippade
arbetsuppgifterna.

När det gäller landskanslistutbildningen måste det emellertid, enligt utredningens
mening, betecknas som en brist, att undervisning i revisionsteknik
inte inrymts i kursplanen. Flertalet landskanslister å landskontor kommer
nämligen under sin tjänstetid att konfronteras med taxeringsrevision,
antingen under tjänstgöring på någon av taxeringssektionens olika detaljer
eller efter befordran till taxeringsassistent.

Enligt vad utredningen inhämtat har det hittills inte varit möjligt att
inom den nuvarande ramen för kurstiden i mera betydande omfattning
bereda plats för undervisning i revisionsteknik. Den för övriga ämnen tillmätta
tiden kan inte utan avsevärt men för undervisningsresultatet kortas
av. Införes en vidgad undervisning i revisionsteknik, vartill torde krävas
minst 60 timmar för att nå syftemålet med undervisningen, måste därför,
framhåller utredningen, kurstiden i motsvarande mån förlängas. De för
landskanslister å landskansli respektive landskontor speciella kursdelarna
kommer härigenom att skilja sig även med avseende på kurstidens längd.
Den teoretiska utbildningen i revisionsteknik är emellertid enligt utredningens
mening av sådan betydelse för landskanslisternas å landskontor
fortsatta tjänstgöring att ämnet under alla omständigheter bör upptagas
i kursplanen.

Beträffande den praktiska tjänstgöringens utformning är, framhåller utredningen,
endast bestämt att aspirant, som genomgått kursens allmänna
del, skall beredas möjlighet att tjänstgöra inom länsstyrelsens båda avdelningar
och att för tillträde till den speciella delen av kursen fordras minst
två års tjänstgöring inom den avdelning av länsstyrelsen som kursen avser.
Det torde vara underförstått att aspiranten under denna tid skall cirkulera
mellan de olika sektionerna inom avdelningen.

Hittillsvarande erfarenheter av kursdeltagarnas praktiska tjänstgöring

156

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1961

utvisar betydande ojämnheter i aspirantemas tjänstgöringstider inom olika
sektioner. Till en del torde detta förhållande bottna i att stundens krav på
tillgång till arbetskraft mera fått fälla avgörandet vid aspirantens placering
till tjänstgöring än en planmässig strävan att ge aspiranten välawägda
erfarenheter från de olika verksamhetsområdena inom avdelningen. Det
måste emellertid enligt utredningens mening betraktas som synnerligen betydelsefullt
att den praktiska tjänstgöringen så ordnas och genomföres att
aspiranten erhåller en i förhållande till svårighetsgraden inom de olika
verksamhetsområdena lämpligt avpassad erfarenhet av områdena i fråga.
En antydan om hur tjänstgöringen med hänsyn härtill bör utformas ger
redan dispositionen av kursplanerna vid utbildningskurserna.

Utredningen framhåller att enligt allmänt vedertagen uppfattning lämnar
en väl planerad och genomförd fortbildning inom ett arbetsområde ett
av de väsentligaste bidragen till effektivisering av verksamheten i fråga.
Inom åtskilliga grenar av det enskilda näringslivet fästes sålunda stor vikt
vid utbildningsfrågor och investeras ofta betydande belopp på vidareutbildning
av personal av olika kategorier. Även inom det statliga verksamhetsområdet
har betydelsen av fortsatt utbildning alltmer uppmärksammats.
Inom landsstaten har sedan åtskilliga år tillbaka bedrivits vidareutbildning
i olika former.

Sålunda anordnas årligen i utbildningsnämndens regi studiekonferenser
för landsstatstjänstemän i den högre karriären. Vid dessa konferenser, till
vilka brukar kallas vartannat år tjänstemän inom landskanslier och vartannat
tjänstemän inom landskontoren, behandlas ämnen av gemensamt
intresse såsom exempelvis ny lagstiftning och dess inverkan på länsstyrelsens
arbete. Även andra studiekonferenser med mera speciell inriktning
förekommer.

Utbildningsnämnden anordnar vidare med jämna mellanrum fyramånaderskurser
för utbildning av taxeringstjänstemän. Sådana kurser anordnas
dels för befattningshavare med juridisk utbildning inom överståthållarämbetet
och länsstyrelserna och dels för befattningshavare med handelshögskoleutbildning.
I de förstnämnda kurserna deltar även tjänstemän vid
kammarrätten. Kursplanerna omfattar bl. a. undervisning i granskningsteknik
och aktievärdering samt, beträffande de för jurister avsedda kurserna,
bokföring och balansteknik.

Särskilda regionala möten, s. k. kretsmöten, har tidigare i länsstyrelsernas
egen regi anordnats för revisionspersonal. Därvid förekom information
om aktuella nyheter och diskussioner om andra frågor av speciellt intresse
för denna personalgrupp. Dylika kretsmöten anordnas numera genom försorg
av riksskattenämndens kontrollbyrå.

Det har vidare förekommit ett antal för länsstyrelsetjänstemän speciellt
anordnade kurser i arbetsledning.

På senare år har påbörjats även viss utbildning av biträdespersonal inom
landsstaten. Denna utbildning, som initierats av länsstyrelsernas utbild -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ningsnämnd, vilken också utarbetat vissa allmänna anvisningar för dess
bedrivande, ordnas av varje länsstyrelse för sig med särskilda kurser för
personalen å landskansliet och inom landsfiskalsorganisationen samt särskilda
för personalen å landskontoret och inom häradsskrivarorganisationen.
Utbildningen kan förläggas till tjänstetid. Den aVser att ge eleverna
en allmän orientering rörande förvaltningen och länsstyrelsens ställning
i densamma samt viss, till självstudier stimulerande kunskap om det för
respektive avdelning speciella arbetsområdet.

Slutligen bör till efterutbildningen även räknas den information som —
i vissa län med ett betydande mått av planmässighet — sker i den formen
att sektionschefer och liknande samlar sin personal för genomgång av eller
på annat sätt delger dem aktuella nyheter på lagstiftningens område, rättsfall
av prejudicerande betydelse, kammarrättens och prövningsnämndernas
beslut i taxeringsmål m. m.

Utredningen konstaterar att fortbildningsverksamheten inom landsstaten
hunnit jämförelsevis långt. Hittills har dock endast en typ av kurser speciellt
inriktat sig på de för taxeringsrevisionen aktuella problemen. Med
den betydande personalkader som, när respektive organisationer blivit fullt
utbyggda, kommer att ägna sig åt taxeringsrevision och taxering samt med
den snabba utvecklingen på beskattningsväsendets område är det enligt utredningens
mening nödvändigt att särskild uppmärksamhet fästes vid den
fortlöpande vidareutbildningen av personalen på revisionsdetaljerna och
inom taxeringsassistentorganisationen och att ramen för denna utbildning
vidgas.

Sålunda anser utredningen att, förutom de av riksskattenämndens kontrollbyrå
återupptagna kretsmötena, i vilka all revisionspersonal inom revisionsdetaljerna
om möjligt bör beredas tillfälle att deltaga, särskilda fortbildningskurser
bör anordnas för taxeringsrevisorerna. Dessa kurser bör
bl. a. ägnas åt studium av de möjligheter och svårigheter som utvecklingen
på kontorsmaskinmarknaden medför i form av nya system för bokföring,
lagerredovisning o. dyl. Vidare bör utvecklingen av metoderna för
kringgående av taxeringsförfattningarna och för skattefusk samt möjligheterna
att uppdaga dylika företeelser fortlöpande penetreras. Utredningen
anser det lämpligt att dessa kurser anordnas regionalt och under ledning
av riksskattenämndens kontrollbyrå.

De kunskaper som genom sistnämnda kurser förmedlas till taxeringsrevisorer
bör sedan vidarebefordras till övrig revisionspersonal inom revisionsdetaljerna
och till taxeringsassistenterna. Detta bör ske genom i länsstyrelsernas
regi anordnade kursdagar, t. ex. en eller ett par dagar för vid
länsstyrelsen placerad personal och någon dag för ute i länet stationerad
personal.

Slutligen bör revisorer, landskanslister och taxeringsassistenter, liksom
hittills i viss utsträckning skett, fortlöpande hållas underrättade om nya
bestämmelser, rättsfall av intresse o. dyl. Denna fortbildning kan ges olika
former. Utredningen håller före att muntlig information i regel ger det
bästa utbytet.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Vid sidan av den fortlöpande vidareutbildning, som utredningen förordat,
synes det enligt utredningen nödvändigt att övergångsvis anordna viss grundutbildning
i revisionsteknik för personal inom landskanslistkarriären, som
genomgått landskanslistkurs enligt hittills gällande kursplaner — således
utan att läsa ämnet revisionsteknik — och som inte genom tjänstgöring
redan satts i tillfälle att inhämta nödiga kunskaper i ämnet. Enligt utredningens
mening torde denna utbildning böra omfatta minst 40 timmars
teoretisk undervisning. För att i minsta möjliga mån inkräkta på det
löpande arbetet inom länsstyrelserna synes kurserna böra genomföras i
länsstyrelsernas egen regi och t. ex. på så sätt att endast en eller två dagar
per vecka avsättes för undervisningen. Det torde få ankomma på riksskattemämndens
kontrollbyrå att i samråd med länsstyrelsernas utbildningsnämnd
utfärda närmare anvisningar angående utformningen av dessa
kurser.

I fråga om biträdespersonalen ingår, framhålles i betänkandet, i de förut
omnämnda fortbildningskurserna viss undervisning i taxering. Denna undervisning
torde för taxeringsassistenternas biträden utgöra en god grund för
deras verksamhet under taxeringsperioden. Det är därför, framhåller utredningen,
angeläget att samtliga biträden åt taxeringsassistenterna beredes
tillfälle att genomgå ifrågavarande utbildning. Den bör emellertid kompletteras
med fortsatt undervisning i taxering. Denna undervisning bör enligt
utredningens mening kunna bedrivas antingen på länsstyrelsen eller på de
olika orter, där taxeringsassistenterna är placerade, och under ledning av
därför lämpad befattningshavare inom taxeringssektionen. Därutöver bör
dessa biträden meddelas undervisning med avseende på de arbetsuppgifter,
som kommer att åvila dem under icke-taxeringsperiod. Då dessa arbetsuppgifter
i stort sett kommer att sammanfalla med dem som åvilar biträdena på
revisionsdetaljerna bör undervisningen vara gemensam för de båda kategorierna.
Utredningen anser att i detta fall formliga kurser bör anordnas
vid länsstyrelsen. Dessa kurser bör ledas av lämplig befattningshavare vid
revisionsdetaljen. Det bör, enligt utredningen, ankomma på riksskattenämndens
kontrollbyrå att lämna närmare anvisningar angående hur dessa
kurser lämpligen bör utformas. Därefter anföres.

Enligt utredningens förslag kommer i flertalet län revisionsdetaljerna
att utrustas med personal, som i väsentlig utsträckning skall ägna sig åt
utbildning och handledning av saväl personalen inom revisionsdetaljerna
som inom taxeringsassistentorganisationen. För alt sätta dessa befattningshavare
i stånd att på bästa sätt fullgöra denna viktiga del av deras arbete,
bör särskild utbildning anordnas för dem. Utbildningen bör ges formen av
centrala^ kurser två å tre dagar under ledning av riksskattenämndens kontrollbyra,
som härvidlag har att samråda med länsstyrelsernas utbildningsnämnd.
Efter den första kursen bör nya kurser anordnas när behov därav
uppkommer t. ex. på grund av omsättning bland personalen. Under kurserna
bör dels vissa allmänna principer för utbildning genomgås och dels
genom exempelvis grupparbeten — olika problem som uppkommer i
sådant sammanhang belysas. En relativt stor del av kurstiden synes böra

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

ägnas åt genomgång av genom riksskattenämndens kontrollbyrå tillhandahållet
underlag för särskilt den utbildning som, enligt vad ovan sagts, bör
anordnas med biträdespersonalen inom revisionsdetaljerna och taxeringsassistentorganisationen.

Utredningen konstaterar att — då det gäller utbildning av nytillkommande
personal — nuvarande utbildningskapacitet inte är tillräcklig. Därefter anför
utredningen.

Enligt vad utredningen inhämtat torde det vara förenat med betydande
svårigheter att i Stockholm arrangera flera kurser än vad som nu äger rum.
Sådana kurser synes emellertid lättare kunna anordnas i vissa andra städer.
Utredningen anser att städerna Malmö, Göteborg och Sundsvall ur nu anförd
synpunkt skulle väl lämpa sig som platser för extra kurser. Även ur
andra aspekter synes dessa städer vara lämpliga för nu angivet ändamål.

Även de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall bör, enligt
utredningen, anordnas i regi av länsstyrelsernas utbildningsnämnd och omfatta
samma ämnen som nuvarande kurser med det av utredningen förordade
tillägget av ämnet revisionsteknik.

Skall en snabbare utbyggnad med utbildad personal kunna äga rum och
utan att under tiden, intill dess ersättning med ny utbildad personal kan
ske, arbetet inom landskontoren blir lidande, synes, enligt utredningen, enda
möjligheten vara att kravet på tre års praktisk tjänst för tillträde till den
speciella kursdelen tillfälligt mildras. Att korta av tiden för den teoretiska
utbildningen synes inte böra komma i fråga.

Mot en avkortning av tiden för den praktiska tjänstgöringen kan, framhåller
utredningen, invändas att aspiranternas förutsättningar att på bästa
sätt tillägna sig undervisningen i den speciella kursdelen i någon mån minskas.
Vidare blir den färdigutbildade aspiranten till en början i regel inte lika
användbar på de olika arbetsuppgifterna inom landskontorets verksamhetsområde
som nyutbildad personal med den längre praktiska tjänstgöringen.

Inriktas emellertid de särskilda kurserna och speciellt den därtill ansluj
tande praktiska tjänstgöringen till en början uteslutande på att tillgodose
behovet av taxeringsassistenter minskar, enligt utredningens mening, betydelsen
av de nu nämnda invändningarna. Sålunda torde redan med nuvarande
ordning den praktiska tjänstgöringen ge endast obetydlig erfarenhet
av rörelsetaxering och taxeringsrevision. Vidare kan man, framhåller utredningen,
genom att anställa dessa aspiranter utanför personalplanen, varigenom
således några tjänster inom landskontoren icke skall uppehållas av
dem, bättre inrikta den praktiska tjänstgöringen på en fördjupad utbildning.
En sådan form för den praktiska tjänstgöringen kommer att ställa krav på
aktiva insatser även från länsstyrelsernas sida. Enligt utredningens uppfattning
bör för detta ändamål en särskild utbildningsledare avdelas inom landskontoret
med uppgift att närmast under landskamreraren planlägga genomförandet
av den ifrågavarande praktiska utbildningen och tillse att elevernas
tjänstgöring ordnas så att bästa möjliga resultat nås. Utbildningsnämnden
och kursledarna vid de särskilda kurserna bör tillhandagå utbildnings -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ledaren med råd och anvisningar rörande den praktiska utbildningens uppläggning
och övervakning.

Enligt utredningens uppfattning bör en på så sätt utformad praktisk
tjänstgöring kunna ge en i stort sett lika god bakgrund till den speciella
kursdelen som en längre tids fullgörande av tjänst på befattningar inom
olika delar av landskontoret.

Emellertid kan det, framhåller utredningen, knappast vara rimligt att den
som genomgått en sålunda utformad och speciellt inriktad utbildning skall
vinna befordran inom landskanslistkarriären tidigare än en i övrigt jämbördig
kollega, som anställts vid samma tidpunkt eller kanske tidigare men
genomlöpt den normala utbildningsgången. Å andra sidan måste den snabbutbildade
personalen, om syftemålet med snabbutbildningen inte skall förfelas,
efter avslutad utbildning placeras till tjänstgöring inom taxeringsassistentorganisationen.
Därefter anföres.

Den konflikt som sålunda uppkommer mellan rimlighetskrav och kraven
på en snabb utbyggnad av nämnda organisation synes kunna lösas på följande
sätt.

Under de närmaste två budgetåren 1961/62 och 1962/63 inrättas inte fler
taxeringsassistenttjänster än vad för närvarande gäller, d. v. s. sammanlagt
215 tjänster. Under dessa budgetår inriktas ansträngningarna i stället
främst på att dels fylla föreliggande vakanser på de nuvarande tjänsterna
dels intensifiera rekryteringen och utbildningen av den personal, som erfordras
vid full utbyggnad av assistentorganisationen och för förstärkningen
av länsstyrelsernas revisionsdetaljer. Därefter sker utbyggnaden i de
båda nu nämnda hänseendena successivt men företrädesvis beträffande
assistentorganisationen.

De befattningshavare, som genomgått utbildningskurs, befordras inte till
högre tjänster inom landskanslistkarriären än inom nu gällande reglerad
befordringsgång för icke-ordinarie landskanslister förrän vederbörande
fullgjort sammanlagt minst tre års praktisk tjänstgöring inom landsstaten.

Den personal, som genomgått de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg
och Sundsvall, placeras vid landskontoren utan att tjänsterna ännu inordnas
i länsstyrelsernas personalplan. Under taxeringsperioden utnyttjas dessa
befattningshavare som förstärkning inom taxeringsassistentorganisationen
utan att dock bekläda taxeringsassistenttjänst. Under icke-taxeringsperiod
tilldelas befattningshavarna företrädesvis arbetsuppgifter inom taxeringssektionens
revisionsdetalj men de bör även vid behov utnyttjas för
tjänstgöring å övriga sektioner. — Genom sistnämnda tjänstgöring kan avkortningen
av den praktiska tjänstgöringen under utbildningstiden i viss
mån kompenseras. — Detta arrangemang synes närmast kunna jämföras med
vad som nu gäller beträffande den nyutbildade kvalificerade personalen
inom exempelvis postverket.

Efter 3 års sammanlagd praktisk tjänstgöring tilldelas befattningshavarna
landskanslisttjänster inom gällande personalram i mån av tillgång till
sådana tjänster eller utnyttjas som vikarier på vakanta tjänster eller på
annat sätt samt får på lika villkor konkurrera med övrig personal om högre
tjänster.

Därest teoretisk utbildning och praktisk tjänstgöring kombineras på ovan
angivet sätt hyser utredningen inga betänkligheter mot att kravet på praktisk
tjänstgöring såsom villkor för tillträde till de ifrågasatta särskilda kursernas
speciella del avkortas.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Med dessa utgångspunkter har utredningen övervägt olika alternativ för
den ifrågavarande praktiska tjänstgöringens ordnande och varaktighet. Utredningen
har härvid funnit att tiden för denna bör kunna fastställas till
19 månader, varav före tillträde till den speciella delen av kursen 11/2 månad
skulle fullgöras på vardera uppbördssektion och häradsskrivarkontor,
1 månad på vardera kameralsektion och prövningsnämndens kansli, 2
månader på taxeringssektions allmänna detalj och varuskattedetalj. Sedan
den speciella delen av kursen avslutats, skulle 5 månaders praktisk tjänst
fullgöras inom taxeringsassistentorganisationen och 7 månader på taxeringssektionens
revisionsdetalj.

Tidsschemat för de särskilda kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall
samt utformningen av den därtill anslutande praktiska tjänstgöringen kan
enligt utredningens mening lämpligen utformas på i huvudsak följande sätt.

År 1

1/9—20/12 teoretiska utbildningens allmänna del

År 2

2/1—28/2 tjänstgöring å taxeringssektionen (allmänna detaljen och varuskattedetalj
en)

1/3_31/3 » » prövningsnämndens kansli

1/4—15/5 » » uppbördssektionen

16/5—30/6 » » häradsskrivarkontor

1/7—14/7 semester

15/7—15/8 tjänstgöring å kameralsektionen
16/8—20/12 teoretiska utbildningens speciella del

År 3

2/1—28/2 tjänstgöring å taxeringssektionen (revisionsdetaljen)

1/3_31/7 tjänstgöring inom taxeringsassistentorganisationen (semester tid

inkluderad)

1/8—31/12 tjänstgöring å taxeringssektionen (revisiondetaljen).

Såvitt utredningen kunnat finna erfordras under de närmaste åren att
tre sådan särskilda kurser i de tre städerna kommer till stånd.

Påbörjas de första kurserna av detta slag den 1 september 1961 innebär
detta, enligt utredningen, att bortåt 90 nya rörelsedistrikt kan betjänas av
personal med tillfredsställande teoretisk underbyggnad fr. o. m. år 1963 och
att samtliga rörelsedistrikt, som skall inrättas, kan betjänas av sådan personal
fr. o. m. år 1964. De ytterligare 105 erforderliga taxeringsassistenttjänsterna
(65 vid länsstyrelserna och 40 vid överståthållarämbetet) kan därför
inrättas med 55 tjänster fr. o. m. budgetåret 1963/64 och med 50 tjänster
fr. o. m. budgetåret 1964/65. De av utredningen föreslagna landskanslisttjänsterna
inom länsstyrelsens revisionsdetaljer och motsvarande tjänster
å bokgranskningskontoret vid överståthållarämbetet bör i huvudsak ha
kunnat besättas senast under budgetåret 1965/66. Det av utredningen beräknade
totala utbildningsbehovet för den närmaste femårsperioden bör,

11 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

enligt utredningens mening, kunna vara täckt med utgången av år 1965.
Förutsättningen för dessa beräkningar är givetvis att tillräckligt antal aspiranter
kan rekryteras.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om uppskov med inrättande av ytterligare taxeringsassistenttjänster
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att om man under någon tid
underlåter att inrätta ytterligare taxeringsassistenttjänster får länsstyrelserna
möjlighet att låta de yngre landskanslisterna förvärva ytterligare och
mycket behövliga insikter i landskontorsarbetet och praktisk erfarenhet
av taxeringsarbete, innan de sändes ut som taxeringsassistenter.

Beträffande de av utredningen föreslagna särskilda utbildningskurserna
i Malmö, Göteborg och Sundsvall har de berörda länsstyrelserna gjort
följande uttalanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker att särskilda kurser för landskanslistaspiranter
anordnas i Malmö. Lokalfrågan för kurserna kan ordnas
genom stadens medverkan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att — om möjlighet icke
anses förefinnas att förlägga utbildningen av all nytillkommen personal till
Stockholm eller det icke anses lämpligt att bibringa sagda personal erforderliga
kunskaper genom korrespondensundervisning — vill länsstyrelsen
självfallet icke undandraga sig den medverkan vid utbildningens genomförande,
som utredningen förutsatt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag till åtgärder för utbildningen och vidareutbildningen av de
olika personalkategorier, som avses att knytas till taxeringsväsendet. Länsstyrelsen
instämmer vidare kraftigt i förslaget att forcera utbildningen av
nytillkommande personal för möjliggörande av den önskade utbyggnaden av
taxeringsorganisationen. Såvitt avser förslaget att anordna extra kurser bl. a.
i Sundsvall har staden förklarat sig villig ställa lokal till förfogande och
en undersökning av möjligheterna att anställa lämpliga lärare har givit ett
positivt resultat. Tidsschemat för den särskilda kursutbildningen av nytillkommande
personal anser länsstyrelsen lämpligt utformat.

Många remissinstanser betonar nödvändigheten av en intensifierad utbildningsverksamhet.
I flera yttraden uttryckes dock farhågor för den av utredningen
föreslagna utbyggnaden av organisationen sker för snabbt.

Länsstyrelsen i Stockholms län varnar för snabb- och specialutbildning av
ungdomar, tagna direkt från skolbänken. Det är enligt länsstyrelsen angeläget
med god kvalitet på den personal som skall medverka vid effektivare

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

taxeringskontroll. Praktisk erfarenhet och mognad är lika nödvändiga som
teoretisk utbildning och dessa egenskaper kan inte snabbförvärvas. Länsstyrelsen
betonar dock vikten av att utbildningsnämnden får möjlighet öka
antalet kurser. Huruvida möjligheterna till utbildning kan underlättas genom
anordnande av kurser å andra orter än i Stockholm finner länsstyrelsen
mycket tveksamt.

.Länsstyrelsen i Uppsala län uttrycker sina farhågor för att de extra utbildningskurserna
för landskanslistpersonalen kommer att medföra att länsstyrelserna
tömmes på ännu icke utbildade landskanslister och aspiranter.
Länsstyrelsen skulle därför helst se att utbildningskurserna inskränktes till
två ordinarie kurser under år 1961 och inställdes under år 1962.

Länssiyrelsen i Östergötlands län uttalar att även om starka skäl kan
anföras för en snabb utbyggnad av den nya organisationen måste länsstyrelsen
hysa starka betänkligheter inför ett genomförande av organisationen i
den takt, som utredningen tänkt sig. Enligt länsstyrelsens mening bör länsstyrelsen
ges möjlighet till friare rekryteringsmöjligheter under en betydligt
längre tidsperiod än den utredningen avsett för anställningen av nu ifrågavarande
personal.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att utredningen med rätta påtalat,
att mången taxeringsassistent saknar den för tjänsten nödiga rutinen.
Att så är fallet beror i främsta rummet på att utbyggnaden av taxeringsorganisationen
gått i snabbare takt, än personalresurserna tillåtit. Detta förhållande
borde enligt länsstyrelsen mana till försiktig planering för den fortsatta
utbyggnaden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar att utredningen räknat med
ungefär 200 icke-ordinarie landskanslister å landskontor, som ännu icke erhållit
föreskriven utbildning. Därefter torde ett icke ringa antal personer ha
anställts som extra tjänstemän till följd av att anställda icke-ordinarie landskanslister
i reglerad befordringsgång icke kunnat erhålla befordran till nu
vakanta tjänster som ordinarie landskanslister, emedan de icke fått tillfälle
att genomgå föreskriven teoretisk utbildning. Därefter anföres.

Den redan anställda personalen synes sålunda åtminstone i huvudsak räcka
till för att besätta föreslagna nya 65 tjänster som taxeringsassistenter i länen
och 89 tjänster som landskanslister inom länsstyrelsernas revisionsdetaljer
ävensom för att fylla redan befintliga vakanser inom taxeringsassistentorganisationen
(27 stycken den 1 juli 1960 enligt bilaga 3 i betänkandet). Utbildningsbehovet
för redan anställda bör därför i första hand tillgodoses. Den
personal, som anställes för länsstyrelsernas behov efter förslagets genomförande,
torde till största delen kunna antagas komma att placeras å ickeordinarie
och ordinarie landskanslisttjänster inom personalplanen. Förslaget
om utbildning av den senare kategorin bör ses mot denna bakgrund.

Länsstyrelsen framhåller att utredningen icke berört frågan om vem som
skall besluta om antagande av de nya aspiranterna. Länsstyrelsen anser
det olämpligt att aspiranterna omedelbart sedan de anställts skall genomgå
den teoretiska utbildningens allmänna del utan att dessförinnan ha full -

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

gjort någon praktisk tjänstgöring. Länsstyrelsen föreslår att vederbörande
länsstyrelse liksom hittills bör svara för rekryteringen av den personal, som
•skall tjänstgöra hos denna och att aspiranten under minst sex månader
skall tjänstgöra hos länsstyrelsen, innan han genomgår den teoretiska utbildningens
allmänna del. Det bör, enligt länsstyrelsen, även beaktas, att
\issa
tna, innan vederbörande aspiranter hunnit genomgå den planerade utbildningen
i dess helhet. Det synes vara nödvändigt, att dessa vakanser fyllas
med personer ur de nyrekryterades krets. För sådant ändamål synes, fram>
håller länsstyrelsen, viktigt, att en någorlunda sammanhängande praktisk
tjänstgöring förlägges till utbildningens början.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det i nuvarande läge välbetänkt att
särskilda utbildningskurser anordnas utöver den utbildning som hittills skett
i Stockholm. Länsstyrelsen finner emellertid betänkligt att utredningen föreslagit
en förkortad utbildningsgång.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att utredningens förslag till utbildning
under de närmaste åren av landskanslistaspiranter för rekrytering
av taxeringsassistentorganisationen ställer landskontoren i en mycket svår
situation. Landskanslisterna intar en nyckelposition i landskontorens arbete
såsom närmaste arbetsledare för biträdespersonalen och kvalificerade medhjälpare
åt jurister och ekonomer. Därefter anföres.

_ Föreslagen befordringsgång för landskanslisterna och vikten av att snabbt
fylla luckorna i assistentorganisationen torde medföra, att flertalet landskontor
snabbt kommer att nära nog tömmas på landskanslister i Ao 15 och
;? befordrmgsgången. Under en övergångstid på åtskilliga år framåt skall
-ii a i0n^0rei?. kunna på ett tillfredsställande sätt förrätta sitt arbete utan
tillgång till nämnda personal och även ombesörja ett vidlyftigt utbildningsprogram
för landskanslistaspiranter. Revisionsdetaljerna, som kommer att
särskilt tyngas av arbetet med denna utbildning, skall dessutom väsentligen
öka sina arbetsprestationer. Länsstyrelsen ser mycket allvarligt på följderna
av att försätta landskontoren i ett sadant läge som det här angivna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att kostnader kommer att
läggas ned på utbildning av personal utan att man dessförinnan förvissat
sig om vederbörandes lämplighet för yrket. Det synes enligt länsstyrelsen
önskvärt att så lång tids provtjänst föreligger före genomgång av kursens
allmänna del, att mindre lämpliga aspiranter kan urskiljas och avvisas.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att det förhållandet att utbildningen
hittills varit centraliserad har för länsstyrelserna varit av ett betydande värde.
Enhetligheten i bedömningen av elevernas prestationer har sålunda varit
till största nytta vid tjänstetillsättningar. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna
har länsstyrelsernas utbildningsnämnd i eminent grad lyckats hålla en
jämn betygssättning inte bara inom årskurserna utan också årskurserna
emellan. Därefter anföres.

Utredningens förslag att decentralisera landskanslistkurserna innebär i
sig en viss fara för ojämn bedömning. Skall en sådan decentralisering ske,
måste särskilda åtgärder företagas för att åstadkomma en enhetlig bedöm -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ning. Slutproven i de olika kurserna bör således vara gemensamma och före-,
tas samtidigt. Det kan vidare ifrågasättas om icke även delprov under kurr
sernas gång likaledes skulle kunna vara gemensamma. Den slutliga bedömningen
kan då ske centralt med ledning av del- och slutprov.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län skulle — såsom utredningen utformat
tidsschemat för utbildningen av blivande taxeringsassistenter — de»
praktiska tjänstgöringen på länsstyrelserna förläggas till sådana tider, att
stora svårigheter kan förväntas uppstå, såväl då det gäller att frigöra handledare
som att tillhandahålla för taxeringsassistenterna lämpliga arbetsuppgifter.
Om tjänstgöringen förskjutes ett halvår skulle dylika svårigheter
icke behöva uppstå.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar att skyldigheten att ställa lämpliga
lärarkrafter till förfogande måste förorsaka betydande hinder och vålla
stort avbräck i det löpande arbetet å härav berörda taxeringssektioner. överhuvudtaget
kommer, enligt länsstyrelsens mening, den omfattande utbildningsverksamhet,
som här planlagts, att vara förenad med så stora praktiska
svårigheter, att man med skäl måste fråga sig, huruvida en lösning
efter tänkt mönster i verkligheten skall kunna genomföras. Därefter anföres.

Särskild uppmärksamhet kräver också de samordningsproblem, som uppkommer
därigenom att vid sidan av den ordinarie utbildningsvägen för
landskanslister en provisorisk snabbutbildning föreslås införd för att möjliggöra
genomförandet av den nya reformen. Länsstyrelsen åsyftar främst
det förhållandet att i tjänsten yngre, snabbutbildad personal kan bli formellt
behörig att inneha ordinarie landskanslisttjänster, innan i tjänsten
äldre personal, som avser att gå den vanliga, längre utbildningsvägen, hinner
erhålla sådan behörighet. Utredningen har bemärkt problemet, men
länsstyrelsen är icke övertygad om att svårigheterna kommer att undanröjas
genom den i betänkandet anvisade ordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den av utredningen ifrågasatta
utbildningsverksamheten kommer att ställa mycket stora krav på länsstyrelserna.
Dessa torde knappast kunna genomföra utbildningsprogrammet
med till buds stående personal. För att underlätta denna verksamhet,
som blir likartad för hela riket, skulle, enligt länsstyrelsens mening, en vä-,
sentlig arbetsbesparing vinnas om kursplaner och kompendier m. m. utarbetas
centralt och ställes till länsstyrelsernas förfogande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner den föreslagna forceringen av
utbildningen av landskanslister icke vara lycklig. Den till de särskilda kurserna
anslutande praktiska tjänstgöringen bör, enligt länsstyrelsens mening,
icke ens tillfälligt uteslutande inriktas på att tillgodose behovet av taxeringsassistenter,
då härigenom vederbörandes användbarhet i andra befattningar
å landskontoren eller för uppehållande av tjänst som häradsskrivare
måste bli alltför ringa.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar alt även om den teoretiska utbildningen
möjligen skulle kunna genomföras enligt utredningens förslag, fö -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

refaller den rutin och praktiska erfarenhet, som erfordras för taxeringsassistenttjänsterna,
knappast kunna förvärvas under så kort tid, som utredningen
förutsatt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar att genom den av utredningen förordade
snabbutbildningen kommer att bildas en grupp nya landskanslister
med klenare teoretisk kompetens och långt mindre praktisk erfarenhet än
övriga landskanslister. Insättandet av landskanslister med så ringa praktisk
erfarenhet för tjänstgöring inom taxeringsassistentorganisationen och
på revisionsdetaljerna synes länsstyrelsen vara ytterst betänkligt såväl ur
det allmännas som ur de skattskyldigas synpunkt. Enligt länsstyrelsens
mening bör någon inskränkning i nu gällande krav å praktisk tjänstgöring
för tillträde till landskanslistkursens speciella del därför icke ifrågakonuna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län räknar med att utbyggnadstiden, på
grund av rekryteringssvårigheter, kommer att överskrida den föreslagna
med minst ett eller ett par år.

Riksskattenämnden tillstyrker den av utredningen föreslagna utbyggnaden
av taxeringsassistent- och taxeringsrevisorsorganisationen men framhåller
att nämnden hyser tvivel om möjligheten att — såvitt gäller taxeringsassistenterna
— med fasthållande av kravet på fullgod rekrytering genomföra
utbyggnaden inom den av utredningen skisserade tiden.

Överståthållarämbetet framhåller riskerna av en för snabb utbyggnad av
en i och för sig synnerligen önskvärd förstärkning av revisionsavdelningarna.
Det är, enligt ämbetet, av vikt, att till de grundläggande utbildningskurserna
utväljas endast elever med goda förkunskaper och vitsord. Elevantalet
torde hellre böra reduceras än fyllas av aspiranter utan fullgoda
förutsättningar att tillgodogöra sig den med kurserna avsedda utbildningen.

Kooperativa förbundet betonar att granskarna måste besitta sådana kvalifikationer,
sådana kunskaper och sådan insikt i ekonomiska förhållanden
att lojala skattebetalare icke vållas stora kostnader för onödiga utredningar
och skatteprocesser. I beaktande härav inställer sig vissa farhågor för
att den nu föreslagna personalförstärkningen av mindre kvalificerad personal
åtminstone övergångsvis skall föranleda olägenheter för näringslivet.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund och Skånes
handelskammare.

Tjänstemännens centralorganisation finner det inte önskvärt, att en särskild
landskanslistutbildning inrättas, speciellt utformad för att snabbt tillgodose
det nya behovet av taxeringsassistenter. Enligt organisationens mening
bör en allmän biträdesutbildning införas inom länsstyrelseorganisationen.
Utbildningen bör bl. a. omfatta förvaltningskunskap, kontorsorganisation
och -teknik, språkbehandling, matematik och taxeringstekniska ämnen. Syftet
bör vara att sätta biträdespersonalen i stånd att överta vissa sysslor från
den överordnade personalen. Teoretiska moment bör på ett systematiskt sätt
växla med praktisk träning.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter finner det teoretiskt möjligt
att genom de föreslagna anordningarna tillskapa en landskanslistkår, som

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

inom en nära framtid kan bilda underlag för en funktionsduglig taxeringsassistentorganisation.

Föreningen Sveriges landslcanslister avstyrker den ifrågasatta förkortningen
av den praktiska tjänstgöringen. Föreningen kan inte dela utredningens
uppfattning att den skisserade praktiska tjänstgöringen skulle ge en
i stort sett lika god bakgrund till den speciella kursdelen som en längre
tids tjänstgöring inom olika sektioner å landskontoret.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anser att — för att säkerställa
att man till taxeringsassistenttjänsterna skall kunna rekrytera tillräckligt
kvalificerad personal — befordran till taxeringsassistent normalt bör ske
från de på taxeringsrevisionen tjänstgörande landskanslisterna. Genom en
sådan anordning vinnes stora fördelar. Sålunda kommer alla taxeringsassistenterna
att redan, när de tillträder sina tjänster, ha viss erfarenhet
av revisionsarbete, vilket arbete även giver god insikt i rörelsetaxering i
allmänhet.

Den av utredningen planerade utbildningen, som bland annat omfattar
en kortare tids tjänstgöring på revisionsdetaljen, giver, enligt föreningens
mening, icke taxeringsassistenten erforderliga kunskaper. Sådan tjänstgöring
måste omfatta ett flertal år, om utbildningen skall bli tillräcklig.

Några länsstyrelser ingår på utredningens förslag om fortbildningskurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte denna verksamhet
liksom annan utbildningsverksamhet för länsstyrelsernas personal bör stå
under ledning av länsstyrelsernas utbildningsnämnd, därvid självfallet samråd
bör äga rum med riksskattenämnden rörande revisionstekniska spörsmål.

Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att teoretisk undervisning, som omhänderhas
av för pedagogiska problem helt främmande tjänstemän, vilka
måste pressa in undervisningstimmarna i ett redan fulltecknat arbetsprogram,
sällan lämnar avsett resultat. Ej heller får man överskatta värdet av
på två å tre dagar anordnade kurser i avsikt att göra i vissa län anställd
personal bättre skickad att ägna sig åt utbildning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att länsstyrelsen är
väl medveten om att personalens vidareutbildning icke får försummas, om
önskad effektivisering av verksamheten skall uppnås, men betonar att denna
utbildningsverksamhet icke får bedrivas i sådan omfattning, att de
egentliga arbetsuppgifterna på landskontoret blir eftersatta. Den av utredningen
skisserade vidareutbildningen synes emellertid enligt länsstyrelsens
mening vara väl vidlyftig för att kunna genomföras utan förfång för arbetet.

Vissa övriga frågor rörande utbildningen har berörts i några remissyttranden.

Riksskattenämnden anser att den personal, som avses skola sysselsättas

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med taxeringskontroll beträffande rörelseidkare, bör meddelas undervisning
i revisionsteknik. Nämnden anser emellertid icke att detta ämne bör
inläggas i de för alla landskanslister gemensamma kurserna utan anser att
blott de landskanslister, som avses skola bliva taxeringsassistenter, skall
meddelas dylik undervisning och då i form av en kompletteringskurs under
den tid vederbörande tjänstgör på taxeringssektionen men före provtjänstgöringen
såsom vikariatslöneförordnad taxeringsassistent.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att utredningens kritik av att nuvarande
kursplan för utbildning av landskanslister inte inrymmer undervisning
i revisionsteknik beror på missuppfattning av syftet med utbildningen.
Länsstyrelsen anför.

Den allmänna delen av kursplanen avses för landskanslister innan avgörande
beslut fattats på vilken avdelning, landskansli eller landskontor,
vederbörande önskar tjänstgöra. På motsvarande sätt är den speciella delen
av kursen avsedd för samtliga landskanslister å landskontoret, oavsett
på vilken sektion vederbörande sedermera får sin huvudsakliga tjänstgöring.
Även om flertalet landskanslister å landskontor under sin karriär
torde komma att fullgöra tjänst som taxeringsassistent, kan utbildningskursen
rimligtvis inte vara uppbyggd speciellt för revisionspersonal utan
måste vara mera allmänt hållen.

En annan sak är att de landskanslister, som avses skola ägna sig huvudsakligen
åt taxeringsrevision, lämpligen också bör få undervisning i
revisionsteknik. Denna undervisning synes lämpligen böra meddelas i särskilda
fortbildningskurser efter det vederbörande förvärvat någon praktisk
erfarenhet under tjänstgöring å revisionsdetaljen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län däremot ansluter sig till utredningens
förslag, att ämnet revisionsteknik skall ingå i kursplanen för landskanslister.
Detsamma gäller länsstyrelsen i Jönköpings län som tillägger
att — eftersom en enhetlig landskanslistutbildning för landskontorets samtliga
sektioner synes vara värdefull — man knappast kan göra ämnet valfritt
eller till ett alternativ till annat ämne.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det nödvändigt att för landskanslistpersonal
som genomgått landskanslistkurs övergångsvis anordnas dels utbildning
i revisionsteknik dels viss grundutbildning i ämnet bokföringsorganisation.
Undervisningen i detta ämne, i vilket varje bokföringsgranskare
bör besitta vissa grundläggande kunskaper, torde nämligen vara mindre
väl tillgodosedd såväl inom den lägre handelsundervisningen som å landskanslistkurserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att juristpersonalen å taxeringssektionens
allmänna avdelning och på prövningsnämndens kansli lämpligen
bör beredas tillfälle till viss tids tjänstgöring å revisionsavdelning för
att därigenom erhålla tillfälle till praktisk tillämpning av sina bokföringskunskaper
till gagn för det ordinarie arbetet.

Föreningen Sveriges landskanslister ansluter sig till utredningens förslag
att undervisning i revisionsteknik bör meddelas i den speciella kursdelen

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

för landskanslister å landskontor. Vidare bör undervisning meddelas i bokföringsorganisation.
För att aspirant på bästa sätt skall kunna tillgodogöra
sig den teoretiska undervisningen inte blott i revisionsteknik utan även i
övriga ämnen är det, enligt föreningen, synnerligen angeläget att den praktiska
tjänstgöringen fullgöres å de olika sektionerna inom respektive avdelningar.
Men det är även för bedömningen av aspiranternas lämplighet för
fortsatt utbildning av största vikt att den praktiska tjänstgöringen fullgöres
på sådant sätt att en verklig prövning också sker.

Länsstyrelsernas antagningsnämnd kan inte biträda utredningens förslag
att vissa anvisningar för val av arbetsuppgifter under provtjänstgöringen och
normer för bedömningen av sättet att fullgöra uppgifterna skulle utarbetas
av, bland andra, länsstyrelsernas antagningsnämnd. Länsstyrelserna bör, enligt
nämndens mening, själva, obundna av anvisningar, bedöma fragan om
aspirants fallenhet för arbetsuppgifterna och lämplighet för banan.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att man inte kan undgå att
uppmärksamma att den utmätta aspiranttiden för den högskoleutbildade
personalen är mycket kort. De arbetsuppgifter, som är förenade med tjänsterna,
förutsätter förutom teoretiska insikter även kunnighet på det praktiska
planet. Sådan synes icke kunna i skälig mån inhämtas på den korta
tid, som nu anslås till provtjänstgöring.

Enligt länsstyrelsen bör därför tillsättning med vikariatslöneförordnande
regelmässigt ske i stället för utnämning med fullmakt, om vederbörandes
erfarenhet av taxeringsrevision icke är väl dokumenterad. Ifrågasättas kan,
enligt länsstyrelsen, om icke genomgång av den särskilda kursen för taxeringstjänstemän
i regel borde krävas som villkor för erhållande av fullmakt
å förste taxeringsrevisorstjänst i högre lönegrad.

Länsstyrelsernas utbildningsnämnd har i sitt yttrande framlagt förslag
till ny utbildningsplan.

I yttrandet framhålles att utbildningsnämnden med hänsyn till de nackdelar,
som i olika avseenden uppkommer genom att det nu gällande nya
kurssystemet redan från början skulle sönderbrytas, därest utredningens
förslag skulle bifallas, låtit närmare undersöka möjligheterna att i Stockholm
utbygga den ordinarie verksamheten för att täcka det av utredningen
angivna utbildningsbehovet under den av utredningen förutsatta uppbyggnadstiden.

För bedömandet av utbildningskapaciteten hos den ordinarie verksamheten
i Stockholm anser nämnden angeläget framhålla, att omläggningen
av kursverksamheten från och med den 1 juli 1960 i förhållande till tidigare
ordning skapat betydligt större möjligheter att genom ett elastiskt system
intensifiera verksamheten allt efter uppkommande utbildningsbehov. Därjämte
framhålles att genom beslut om utökningen av antalet allmänna kursdelar
under budgetåret 1960/61 och vid bifall till utbildningsnämndens
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 en god grund kommer

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

att läggas för en intensifierad utbildningsverksamhet för täckande av behovet
av utbildade landskanslister å landskontor under de närmaste åren.

Utbildningsnämnden har låtit uppgöra en sammanställning för tiden 1/7
1961—31/12 1965 över utbildningskapaciteten vid den av nämnden f. n.
bedrivna kursverksamheten i Stockholm. Därvid har antalet elever i den
speciella delen av kursen för landskanslister å landskontor beräknats till
30 liksom i taxeringskontrollutredningens betänkande. Vidare har ansetts
mest ändamålsenligt att liksom tidigare inlägga samtliga speciella kursdelar
för landskontor å höstterminer för att i möjligaste mån tillgodose arbetskraftsbehovet
under taxeringsperioden om våren. Genom den utökade
kursverksamheten innevarande budgetår kommer antalet elever, som den 1
juli 1961 genomgått kursens allmänna del och som väntar på att genomgå
speciell del, att uppgå till 90. Dessa elever har — med ett par undantag —-redan så lång praktisk tjänstgöringstid, att de redan hösten 1961 är behöriga
genomgå den speciella delen. Av ifrågavarande elever är 16 hänförliga
till landskansli och 74 till landskontor. Därefter anföres.

Av följande sammanställning framgår den beräknade utbildningskapaciteten
i Stockholm, därvid ovannämnda 90 elever, som den 1 juli 1961 genomgått
allmän del och som vänta på att genomgå speciell del, upptagits såsom
ingående balans:

Termin	Allmän del	Speciell del för landskontor	Speciell del för landskansli
	kurser	elever	kurser	elever	kurser	elever
Ing. balans den 1/7-61 ........		90 30 60 30 90 30 60 30 60 30 510
Hösten 1961..................	1	2	60
Våren 1962 ................	2		1
Hösten 1962 ..................	1	3	90
Våren 1963 ..................	‘3
Hösten 1963 .................	1	Q	90
Våren 1964 ..................	2
Hösten 1964 .................	1	3	90
Våren 1965 ..................	2
Hösten 1965 ...............	1	3	90 420
Summa utbildade 31/12 1965 ..				40

1 Därav en extra allmän kursdel lör att främst tillgodose utbildningsbehovet å landskanslierna.

Vid utgången av år 1965 kan alltså, framhåller utbildningsnämnden, —-räknat från den 1 juli 1961 — 420 elever ha avslutat den för landskanslister
å landskontor föreskrivna utbildningen, varjämte 50 elever efter genomgången
allmän del väntar på att få genomgå speciell del. Utbildningstakten
synes därefter böra anpassas efter behovet. Hinder torde ur utbildningsnämndens
synpunkt icke möta mot utbildning av 90 elever per år ytterligare
ett par ar. Därest detta icke skulle erfordras, kan genom en mjuk övergång
utbildningstakten utan olägenhet nedbringas för täckande av det mera normala
utbildningsbehovet. Därefter anföres.

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Ovanstående sammanställning utvisar, att det utbildningsbehov, som enligt
taxeringskontrollutredningens betänkande skulle uppgå till 500 landskans lister,

kan täckas genom utbildningsnämndens ordinarie verksamhet senast

den 31/12 1966, alltså ett år senare an vad utredningen föreslagit. Genom ett
års förlängning av den av utredningen förutsatta tidpunkten för utbildningsprogrammets
avslutande, vinnes den fördelen, att den av riksdagen år 1960
godkända nya utbildningsordningen icke behover sias sönder. Utbildnings
behovet å landskanslierna synes också kunna tillgodoses inom ramen foi
nämndens utbildningskapacitet. Det föreligger all anledning, att i rådande
läge — därest taxeringsorganisationen skall utbyggas i föreslagen omfattning
_verkligen utnyttja fördelarna i det nya elastiska utbildningssystemet.

Det är ju bl. a. med tanke på sådana situationer som den förhandenvarande
som det nya systemet tillskapats.

Om nu såsom sammanställningen utvisar utbildningsnämnden kan i Stockholm
genom sin utbildningsverksamhet i enlighet med fastställd studieordning
fram till den 31/12 1965 färdigutbilda ca 420 blivande taxeringstjänstemän
och fram till den 31/12 1966 ytterligare 90 eller tillhopa 510, finns, enligt
utbildningsnämndens mening, icke någon anledning att igångsätta improviserad
utbildning av 270 elever i Göteborg, Malmö och Sundsvall. Därest
sistnämnda utbildning igångsättes, blir ju följden endast den, att utbildningsverksamheten
i Stockholm i motsvarande mån maste krympas. Med
hänsyn härtill och då utredningen i allt fall icke påvisat, att den föreslagna
särskilda utbildningen utanför Stockholm skulle giva bättre utbildningsresultat
än den ordinarie utbildningen synes icke skäl föreligga för igångsättningen
av den tillfälliga utbildningen i Göteborg, Malmö och Sundsvall. Utbildningsnämnden
fortsätter.

Ytterligare må i detta sammanhang framhållas, att den av utbildningsnämnden
i sammanställningen angivna utbildningstakten synes giva till
resultat, att flera fullt utbildade taxeringsassistenter med tillräcklig praktisk
erfarenhet kommer att finnas tillgängliga för besättande av lediga taxeringsassistenttjänster
de allra närmaste åren än som utredningen synes ha ansett
möjligt. Jämfört med utredningens förslag kommer också en jämnare rekrytering
att kunna ske, varjämte länsstyrelserna få större möjlighet att efter
individuell prövning föreslå elever till genomgång av den speciella delen allt
efter elevens praktiska erfarenhet, mognad och förutsättningar i övrigt for
oenomgång av denna kursdel. Liksom tidigare bör därvid enligt gällande regler
efter prövning från fall till fall kravet på tre års praktisk tjänstgöring
för uttagande av elev till speciell kursdel kunna eftergivas under det att
aspiranter, som inträda å landskanslistbanan direkt efter studentexamen
eller examen från handelsgymnastium, allt efter sin mognad bör kunna få
vänta på genomgång av den speciella delen eu något längre tid.

Genom en utbyggnad av den ordinarie kursverksamheten synes man dessutom
i någon män kunna undvika de olägenheter, som ligga i cn massrekrylering
av ungdomar, vilka efter snabbutbildning och ensidig praktisk ertarenhet
skola sättas att utföra ett självständigt taxeringsarbete utan den allsidiga
läns styrelse tjänstgöring, som den ordinarie utbildningsgången förutsätter.
Det måste nämligen anses synnerligen viktigt, att blivande taxeringstjänstemän
icke blott ha fackkunskap utan även besitta mognad och äro omdömesgilla.
Utbildningsnämnden anser sig sålunda i delta sammanhang
böra allvarligt varna för alt de nyrekryterade aspiranterna redan från början

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

så gott som helt inriktas på en ensidig länsstyrelsetjänstgöring på sätt utredningen
föreslagit. Utöver de ovan nämnda olägenheterna skapas vid bifall till
utredningens förslag en onödig och enligt utbildningsnämndens mening
olämplig skiljelinje mellan olika kategorier landskanslistaspiranter, vilket
utan tvekan kommer att föra med sig komplikationer beträffande turordning,
befordringstjänster o. d.

Vidkommande den rad samordningsfrågor, som måste uppkomma, därest
särskild utbildningsverksamhet skulle igångsättas på de av utredningen
föreslagna orterna utom Stockholm, framhåller utbildningsnämnden följande.

För närvarande bedrives utbildningsnämndens kursverksamhet under enhetlig
ledning. I den mån dubblerade kurser förekomma, ske studierna parallellt;
ofta undervisar en och samma lärare i båda kurserna, tentamensskrivningarna
ske samtidigt och proven äro gemensamma. Genom dessa anordningar
underlättas bl. a. en enhetlig betygsgivning. — Därest de föreslagna
kurserna i Malmö, Göteborg och Sundsvall komma till stånd, skapas
åtskilliga problem när det gäller t. ex. frågan om enhetlig undervisning och
betygsgivning, vilka komma att ställa stora krav på den centrala kursledningen
i Stockholm. Utredningen har icke närmare ingått på dessa problem, vilka
dock icke böra underskattas. I allt fall måste en betydligt kraftigare förstärkning
av den centrala kursledningen ske än vad utredningen synes ha räknat
med.

I vad gäller frågan om anskaffning av lärare kan konstateras, att ingen
större svårighet föreligger att i Stockholm till nämnden knyta goda lärare i
de flesta ämnena. Vid en måttlig utbyggnad av verksamheten i Stockholm
torde icke uppkomma några nämnvärda lärarproblem. Lärarkrafterna i speciella
delens ämnen — vilken kursdel är den känsligaste i detta avseende —
kunna liksom f. n. rekryteras från kammarrätten, statistiska centralbyrån,
överståthållarämbetet, mellankommunala prövningsnämnden, Stockholms
stads uppbördsverk m. fl. verk och myndigheter. I viss utsträckning torde
lärare även kunna erhållas från riksskattenämnden och bland regeringsrättssekreterarna.
God tillgång å specialföreläsare finns därjämte bland de
olika sakkunniga, som vistas i Stockholm för kommittéarbete o. d. — Utbildningsnämnden
anser sig därför böra framhålla, att läraranskaffningen i
Stockholm vid° en utbyggnad där icke torde komma att föranleda några
nämnvärda svårigheter. Det förutsättes dock att lärararvodena i viss utsträckning
höjes. Annorlunda torde det uppenbarligen komma att förhålla
sig å de av utredningen föreslagna kursorterna. Helt säkert komma landskontoren
i Malmö, Göteborg och Härnösand att bliva utomordentligt hårt
belastade, enär huvuddelen av lärarna i den speciella kursdelens ämnen måste
förutsättas bliva rekryterade därifrån.

Vad beträffar lokalfrågorna får det — framhåller utbildningsnämnden —
anses riktigt, att deras lösande genom spridningen av verksamheten till ett
flertal orter blir lättare än vid koncentration till Stockholm. Utbildningsnämnden
har emellanåt haft vissa svårigheter att för sin verksamhet skaffa
lämpliga lokaler i Stockholm. Dessa svårigheter bestå. Vid en måttlig utbyggnad
av verksamheten i Stockholm torde lokalfrågorna dock kunna lösas.

Vidkommande ämnet revisionsteknik har, framhåller utbildningsnämnden,
utredningen påtalat, att det är en brist, att ämnet endast i obetydlig

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

omfaltning givits utrymme inom nuvarande kursplaner. Utbildningsnämnden
kan för sin del vitsorda, alt undervisning bör ske i nämnda ämne. Dylik
undervisning synes dock lämpligen böra givas i form av fortbildningskurser
och icke insprängas i landskanslistkursens speciella del. Nämnden är för sin
del icke beredd att nu taga ställning till det lämpliga timantalet. Dylik fortbildningskurs
torde dock i allt fall icke böra omfatta längre tid än två
veckor. Därefter anföres.

Vad angår vidareutbildning i övrigt av taxeringspersonal, har utredningen
framlagt en rad förslag till sådan utbildning. Utredningen har dock i
dessa avseenden icke gjort någon detaljutredning. Utbildningsnämnden har
därför icke haft möjlighet att närmare granska förslagen. Utbildningsnämnden
får dock uttala, att det vore av stort värde om dylik vidareutbildning anordnas
i större omfattning än för närvarande.

Vissa av de föreslagna utbildningskurserna synes enligt utbildningsnämndens
uppfattning falla inom ramen för nuvarande utbildningsverksamhet. Så
bör de föreslagna kurserna för utbildningsledare hänföras till de nuvarande
arbetsledarekurserna. De föreslagna fortbildningskurserna för taxeringsrevisorer
synes böra anordnas i den ordning, som nu gäller för de s. k. studiekonferenserna
för landsstatstjänstemän i allmänhet och faller inom ramen
för dessa konferenser.

Av samordningsskäl är det nödvändigt, att all utbildning och fortbildning
sker under ledning av utbildningsnämnden och i dess regi, i förekommande
fall efter samråd med riksskattenämnden. Vad av utredningen uttalats
om att riksskattenämndens kontrollbyrå skulle i vissa avseenden bliva
ett slags utbildningsorgan kan sålunda icke tillstyrkas av utbildningnämnden.

Avslutningsvis finner sig nämnden böra framhålla, att en nyrekrytering
av den omfattning, som föreslagits av utredningen, icke torde kunna ske i
den förutsatta takten utan fara för en kvalitetsförsämring inom landskanslistkåren.
Vidare är det enligt nämndens mening att föredraga, att all rekrytering
av landskanslistkåren sker genom länsstyrelserna i enlighet med
gällande ordning.

Departementschefen

Frågan om i vilken takt taxeringsassistentorganisationen och landskanslistkåren
på länsstyrelsernas revisionsdetaljer lämpligen kan utbyggas har
behandlats redan tidigare. Vad jag där förordat innebär, att ett stort antal
tjänster inom landskanslistkarriären kommer att tillsättas under de närmaste
åren.

En förutsättning för att den avsedda utbyggnadstakten skall kunna hållas
är att utbildningsverksamheten intensifieras. Utredningens förslag i denna
del, som mött viss kritik, bygger på den uppfattningen att en tillräcklig
utökning av den kursverksamhet som länsstyrelsernas utbildningsnämnd
bedriver i Stockholm inte skulle vara möjlig; förslaget innebär därför att
regionala kurser skulle anordnas.

Länsstyrelsernas utbildningsnämnd bar emellertid i sitt remissyttrande
påvisat, att en avsevärd utökning av kursverksamheten i Stockholm kan

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ske. I anslutning härtill har nämnden framlagt en ny utbildningsplan för
landskanslister och taxeringsassistenter. Enligt nämndens förslag skulle
visserligen det utbildningsbehov, som utredningen räknat med, vara täckt
först den 31/12 1966, i stället för den 31/12 1965 enligt utredningens utbildningsplan.
Utbildningsnämndens förslag har emellertid så väsentliga
fördelar — bl. a. därigenom att det innebär bättre garantier för en god utbildningsstandard
— att jag anser mig böra tillstyrka att kursverksamheten
genomföres enligt detta förslag.

Det är, som utredningen betonat, angeläget att även kursverksamheten
för biträdespersonalen utvidgas och att vidareutbildningen av taxeringspersonalen
intensifieras i möjligaste mån. Det synes dock ofrånkomligt
att denna utbildningsverksamhet samordnas, och den bör därför, som utbildningsnämnden
föreslagit, ske i dess regi, i förekommande fall i samråd
med riksskattenämnden.

Taxeringssektionema i övrigt
Taxeringskontrollutredningen

Utredningen konstaterar med ledning av vissa sammanställningar, att
antalet till prövningsnämnderna inkomna och av nämnden avgjorda mål
och ärenden under åren 1958 och 1959 något minskat i förhållande till motsvarande
antal under åren 1953 och 1954. Minskningen ligger enligt utredningen
helt på besvär anförda av skattskyldiga.

Förlängningen av tiden för taxeringsnämndernas arbete genom 1956 års
taxeringsreform och de lokala skattemyndigheternas övertagande av längdföringsarbetet
— vilket medfört att taxeringsnämnderna haft mer tid till
effektiv granskning av deklarationerna — har enligt utredningen i fråga
om besvärsmålen endast inneburit att de allra enklaste målen minskat i antal,
under det att de ur arbetssynpunkt medelsvåra och svårare målen —
enligt länsstyrelsernas uppfattning —- fortfarande uppgår till i stort sett
samma antal som före taxeringsreformen. Utredningen framhåller vidare
att den numera klart utformade partställningen och processföringen i övrigt
i prövningsnämnderna i allmänhet torde ha medfört behov av större
arbetsinsats från taxeringsintendenternas och deras medhjälpares sida.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att den minskade besvärsfrekvensen
allmänt sett inte inneburit någon mera påtaglig minskning i taxeringssektionernas
arbetsbörda, när det gäller besvärsmålens handläggning.
Detta konstaterande får enligt utredningen inte fattas så att på de länsstyrelser,
där besvärsmålen minskat mest, arbetsbördan skulle vara densamma
som tidigare. Den minskning av arbetsbördan, som otvivelaktigt där
skett, motsvaras emellertid av en ökad arbetsbörda på andra länsstyrelser,
där besvärsmålen inte minskat i samma grad eller där antalet mål varit i
stort sett detsamma som under åren före taxeringsreformen eller t. o. m.
större.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961 175

Om arbetsuppgifterna å taxeringssektionerna anför utredningen vidare
bl. a. följande.

Såvitt utredningen kunnat finna kommer utredningens olika förslag att
föranleda ökade anspråk på arbetsledning och samordning beträffande arbetsuppgifterna
på taxeringssektionerna. Särskilt framträdande torde behovet
av samordning bli när det gäller den »offensiva» verksamheten, som
ju inte omfattar enbart taxeringsrevisioner utan även all annan eftergranskning
av åsatta taxeringar. Utredningen håller för sannolikt att lednings- och
samordningsuppgifterna i fortsättningen kommer att bli så omfattande att
taxeringsintendenterna i flertalet län inte hinner ägna sig åt prövningsnämndsmålen
i större utsträckning, i varje fall beträffande sådana mål i vilka
skattskyldig anfört besvär. Processföringen i dessa mål torde i stället få
överlämnas till andra befattningshavare.

Utredningen har vidare förordat att den kvalificerade personalen på revisionsdetaljerna
i fortsättningen inte skall tagas i anspråk för taxeringsintendentsgöromål
beträffande besvärsmålen. Såsom tidigare anförts torde
detta förslag, därest det genomföres, innebära att sammanlagt ca 15 med
sådana uppgifter nu sysselsatta årsarbetskrafter på länsstyrelserna kommer
att frigöras för taxeringsrevisionsverksamhet. Enligt utredningens uppfattning
måste taxeringssektionernas »allmänna detaljer» med hänsyn härtill
erhålla viss förstärkning med för taxeringsintendentsgöromål lämpliga
befattningshavare, därest handläggningen av besvärsmålen inte skall bli
lidande.

Utredningen framhåller att en intensifierad taxeringskontroll medför att
antalet taxeringsintendentsbesvär ökar. Vid fullt genomförd organisation
enligt utredningens förslag beräknar utredningen ökningen av taxeringsintendentsbesvären
i prövningsnämnderna till minst 30 procent i förhållande
till nuvarande antal. Eftersom processföringen i de mål, som hos prövningsnämnderna
anhängiggöres från det allmännas sida på grundval av verkställda
taxeringsrevisioner, enligt utredningens uppfattning inte bör handhas
av personalen på revisionsdetaljerna, kommer de ökade arbetsuppgifterna
att helt falla på taxeringsintendenterna och dessas närmaste medhjälpare
inom de »allmänna detaljerna». Processföringen i flertalet av dessa
mål är ofta så komplicerad att densamma knappast kan anförtros andra
än de mest kvalificerade befattningshavarna inom detaljen.

Beträffande de biträdande taxeringsintendenterna å varuskattekontoren
har utredningen funnit att dessa befattningshavare — med undantag för
föreståndarna å varuskattekontoren i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län — i betydande omfattning synes kunna utnyttjas även för taxeringsintendentsgöromål
beträffande besvärsmål i fråga om den årliga inkomstoch
förmögenhetstaxeringen. Utredningen har beräknat den årsarbetskraft
som biträdande taxeringsintendenterna å varuskattekontoren sålunda skulle
kunna tillföra »allmänna detaljen» till

i Älvsborgs län 3/12 årsarbetskraft;

i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings och Kristianstads län 4/12 årsarbetskraft; i

Värmlands län 5/12 årsarbetskraft;

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

i Kalmar, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands
län 6/12 årsarbetskraft;

i Södermanlands, Hallands, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens
län 7/12 årsarbetskraft;

i Kronobergs län 8/12 årsarbetskraft; och
i Uppsala, Blekinge och Jämtlands län 9/12 årsarbetskraft.

Angående personalbehovet på taxeringssektionernas »allmänna detaljer»
konstaterar utredningen sammanfattningsvis.

Därest utredningens förslag till en effektivare taxeringskontroll genomföres,
måste en förstärkning ske även av taxeringssektionernas »allmänna
detaljer». Denna förstärkning bör enligt utredningens mening komma till
stånd genom att dessa detaljer tillföres fler akademiskt skolade befattningshavare,
åt vilka kan anförtros uppgiften att fullgöra taxeringsintendentsgöromål
beträffande besvärsmål. Förstärkningen bör alltså innefatta fler
biträdande taxeringsintendents- och taxeringsinspektörstjänster. Utredningen
vill särskilt understryka att vid utökningen av de »allmänna detaljernas»
personal huvudvikten lägges på sådan personal, som självständigt kan fullgöra
taxeringsintendentsgöromål.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framlägger i sin rapport till att börja med vissa
förslag till ändringar i olika avseenden i fråga om arbetsuppgifter, som nu
i regel ankommer på taxeringssektionens allmänna detalj. Dessa förslag,
som icke i detta sammanhang skall närmare beröras, kräver enligt nämnden
inte någon ändring i fråga om den principiella utformningen av personalorganisationen
på den allmänna detaljen. Under taxeringsintendenten
bör således enligt nämndens förslag inom den allmänna detaljen alltjämt
finnas biträdande taxeringsinlendenter —- endast inom vissa län -—• förste
taxeringsinspektörer, taxeringsinspektörer samt landskanslist- och biträdespersonal.

Organisationsnämnden tar upp frågan om delegering av intendentsgöromål
till länsrevisor och förste taxeringsrevisor och konstaterar att delegering
till ifrågavarande befattningshavare i princip synes böra begränsas
till vad som framstår såsom absolut nödvändigt. Beträffande delegeringen
i övrigt framhåller nämnden att — vad avser delegering till biträdande intendenter,
förste taxeringsinspektörer och taxeringsinspektörer — det är
angeläget att denna möjlighet utnyttjas i största möjliga utsträckning. Särskilt
inom de större länen är det sålunda enligt nämndens mening önskvärt
att taxeringsintendenten får ökade möjligheter att leda och övervaka arbetet
inom taxeringssektionen i dess helhet ävensom taxeringsarbetet i övrigt
inom respektive län.

Beträffande landskanslistpersonalens deltagande i handläggningen av besvärsmålen
till prövningsnämnden anser organisationsnämnden att denna
medverkan givits en sådan omfattning att de befattningshavare, till vilka
taxeringsintendentens åliggande i detta sammanhang delegerats, huvudsak -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1961

ligen utövar en granskande verksamhet av landskanslisternas arbete. Vad
avser mer kvalificerade mål kan lämpligheten av en sådan ordning ifrågasättas.
Det torde knappast befrämja ett effektivt utnyttjande av tillgänglig
personal utan snarare medföra dubbelarbete om till landskanslister överlämnas
andra arbetsuppgifter än sådana för vilka vederbörande besitter erforderlig
kompetens. Beträffande mer kvalificerade mål torde det därför
medföra arbetsbesparing om vederbörande fungerande intendent i sådant
mål själv upprättar yttrande, besvärsskrivelser etc.

Organisationsnämnden konstaterar att förste landskanslisten å taxeringssektionen
huvudsakligen varit sysselsatt med att verkställa utredningar och
upprätta förslag till taxeringsintendentens yttrande och besvär i prövningsnämndsmål
d. v. s. i stort sett samma slags göromål som utföres av tidigare
nämnda landskanslister. Enligt länsstyrelseinstruktionen åligger det förste
landskanslist bl. a. att som arbetsledare efter sektionschefens anvisningar
leda och fördela den honom underställda personalens arbete. Organisationsnämnden
föreslår att förste landskanslisten i ökad utsträckning utnyttjas
för att biträda intendenten vid arbetsledningen i första hand med avseende
på landskanslist- och biträdespersonalen vid den allmänna detaljen. Förste
landskanslisten torde därjämte bl. a. böra leda och med hjälp av erforderlig
landskanslist- och biträdespersonal ombesörja den eftergranskning av
deklarationsmaterialet, som avses skola ske vid allmänna detaljen, ävensom
biträda taxeringsintendenten i vad avser den till de lokala skattemyndigheterna
förlagda eftergranskningen och därav påkallade åtgärder.

Organisationsnämnden har företagit vissa undersökningar för att utröna
tidsåtgången för olika arbetsuppgifter vid bl. a. taxeringssektionens allmänna
detalj. Härom anför organisationsnämnden följande.

Vid undersökningarna har företagits en detaljerad kartläggning av arbetet
vid taxeringssektionens allmänna detalj samt prövningsnämndskansliet
vid tre länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads och
Värmlands län. Denna undersökning har tillgått så, att samtliga befattningshavare
intervjuats om sina arbetsuppgifter och om tidsåtgången för fullgörandet
av dessa. Särskild uppmärksamhet har härvid ägnats åt arbetsuppgifterna
vad avser handläggningen av besvär och framställningar till prövningsnämnd
med hänsyn till att dessa arbetsuppgifter utgöra den dominerande
delen av arbetet vid de nämnda organisationsenheterna. Bedömningen
av arbetsinsatsen för handläggningen av nämnda ärenden vid envar av de
tre nämnda länsstyrelserna har skett på grundval av etthundra under 1958
diarieförda ärenden, vilka utvalts med hjälp av slumptabell. Dessa ärenden
har följts upp arbetsmoment för arbetsmoment enligt den vid respektive
länsstyrelse tillämpade arbetsgången. För varje arbetsmoment har vederbörande
handläggande befattningshavare i första hand fått bedöma de uttagna
ärendenas svårighetsgrad (svår, mcdclsvår respektive lätt). Härvid har förutsatts,
att tidsåtgången för ifrågavarande handläggning avgör svårighetsgraden.
Den erhållna procentuella fördelningen av de utvalda ärendena efter
svårighetsgrad torde med 95 % sannolikhet icke avvika från det sanna värdet
med mer än ± 2 %. Det må nämnas, att överensstämmelsen mellan de
tre länen i här nämnt avseende också är god. Med ledning av de utvalda

12 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

178

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

ärendena bär vidare i samråd med vederbörande befattningshavare bedömts
den genomsnittliga tidsåtgången vid olika arbetsmoment för ett svårt medelsvart
respektive lätt besvärsärende.

I fråga om övriga förekommande arbetsuppgifter, som icke direkt avsett
besvärsärenden, har tidsåtgången per år för utförande av viss arbetsuppgift
tramraknats med utgångspunkt från i samråd med vederbörande befattningshavare
uppskattade värden per dag, vecka eller månad beroende på arbetsUPPS1”01™
frekvens under året.

.... grundval av de genom intervjuerna erhållna värdena jämte tidstillägg
or spilltid m. m., inalles 37,5 %, har det totala antalet arbetstimmar per år
ramraknats och fördelats på olika befattningshavare (personalkategorier)
respektive pa olika arbetsuppgifter.

Den utförda undersökningen har enligt nämnden givit vid handen att hos
de tre ifrågavarande länsstyrelserna en mycket betydande del av arbetsmängden
avser handläggningen av besvärsärendena. Vidare har framkommit, att
vad avser akademiker och landskanslister vid allmänna sektionen sammantagna
till en grupp, arbetstiden för arbetsuppgifter vid sidan av besvärsrutinen
väsentligen synes vara beroende av antalet besvärsärenden. Sättes för
nämnda personal antalet arbetstimmar avseende övriga arbetsuppgifter i
relation till antalet besvärsärenden erhålles enligt organisationsnämnden
i stort sett samma värde för de tre ifrågavarande länsstyrelserna. Å andra
sidan föreligger icke obetydliga avvikelser de tre länen emellan vad avser arbetsfördelningen
mellan de nyssnämnda personalkategorierna.

Vid bedömandet av personalbehovet för taxeringssektionens allmänna detalj
har organisationsnämnden huvudsakligen utnyttjat det undersökningsmaterial
(avseende tidsuppgifter och övriga uppgifter), som erhållits vid
en av de tre undersökta länsstyrelserna. Vidare har beräkningarna av arbetsmängden
skett med utgångspunkt från antalet besvärsärenden som inkommit
till respektive prövningsnämnd under kalenderåret 1959. Beträffande
övriga faktorer, som inverkar på bedömningen av personalbehovet,
konstaterar organisationsnämnden följande.

Personalbehovet för den eftergranskning av deklarationer, som avses skola
ske vid_taxeringssektionens allmänna detalj, har bedömts med hänsVn till
avhPhJL? av ,deklarationsmatenalet årligen granskas. Vid bedömningen
av behovet av akademikerpersonal vid nämnda detalj har förutsatts, att revisionspersonalen
icke i nämnvärd grad skall tagas i anspråk för taxeringslntendentsgoromål
avseende besvärsmålen. Vidare har endast i begränsad
utsträckning ansetts böra beaktas, att den biträdande taxeringsintendenten
a \aruskattekontoret i vissa lan torde kunna utnyttjas jämväl för arbetsuppgifter
inom den allmänna detaljen. Enär en närmare genomgång av arf
länsstyrelser icke gjorts, har beräkningen av perfonalbeo\et
självfallet måst goras mer eller mindre schematiskt. Verkningarna
av de förslag till arbetsförenkling m. in. som redovisats äro också svårbedombara
och påverka for övrigt i olika grad arbetet vid olika länsstyrelser
Jamfort med nuvarande förhållanden torde emellertid resultatet avteräknmgarna
innebara en bättre anpassning av personalorganisationen efter
ladande arbetsbelastnmg. För närvarande synes det föreligga icke obetvdböa
skillnader lanen emellan i här nämnt avseende.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Organisationsnämnden har beträffande taxeringssektionens allmänna detalj
gjort sammanställningar av personalbehovet samt personalens fördelning
efter lönegrad. Dessa sammanställningar, vilka utökats med länsstyrelsernas
förslag i förevarande hänseende, torde såsom Bilagor 11 a—c få fogas
vid statsrådsprotokollet för denna dag. Såsom kommentar till de i bilagan
lämnade uppgifterna anför organisationsnämnden.

För taxeringssektionens allmänna detaljer innebär den föreslagna personalorganisationen
en ökning av antalet akademikertjänster med inalles 22.
Dessa nytillkomna tjänster har ansetts böra placeras i lönegraderna 21, 23
och 26 med hänsyn till de förslag som framlagts rörande arbetsfördelningen
vid denna detalj. I fråga om landskanslistpersonalen föreslås en minskning
med ca 9,5 personer, i huvudsak avseende s. k. övrig personal och
främst betingad av det arbetsbortfall som uppkommer vid genomförandet
av förslaget att överflytta eftergranskningen avseende överskjutande skatt
till lokal skattemyndighet. Vad angår biträdespersonalen innebär den föreslagna
organisationen totalt en kvalitativ och kvantitativ förstärkning. Ökning
av antalet kontoristtjänster motiveras främst av att inom vissa län
dylik personal avses skola utföra bl. a. eftergranskning av deklarationer.

Organisationsnämnden framhåller att — därest taxeringskontrollutredningens
förslag till effektivare taxeringskontroll skulle genomföras — det
icke synes osannolikt, som utredningen tidigare framhållit, att antalet
taxeringsintendentsbesvär till prövningsnämnderna i genomsnitt kommer att
öka med minst 30 procent i förhållande till nuvarande antal.

Remissyttrandena

Vad taxerin g skont rollutredningen uttalat angående personalbehovet
å taxeringssektionens allmänna detaljer har berörts i några
remissyttranden.

I anledning av utredningens uttalande att den akademiskt skolade personalen
vid allmänna detaljen framdeles kan behöva utökas anför länsstyrelsen
i Jämtlands lön.

Vid bedömandet av arbetsbördan å taxeringssektionens allmänna detalj
måste beaktas dels att antalet besvär av taxeringsintendenten måste antagas
komma att öka på grund av tillkomsten av den intensifierade taxeringskontroll,
som åsyftas i utredningens betänkande och dels på grund
av att, oavsett om vederbörlig föreskrift i länsstyrelseinstruktionen ändras
eller icke, bestyret att utföra det allmännas talan i taxeringsmål i högre
grad än för närvarande kommer att åvila den juridiskt skolade personalen
å den allmänna detaljen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar att det är nödvändigt att taxeringssektionernas
allmänna detaljer, för att de tillfredsställande skall kunna
fullgöra på dem ankommande uppgifter, tillföres tillräckligt antal högre
befattningshavare med akademisk skolning.

Vid den allmänna varuskattens införande förutsattes att föreståndaren
för varuskattekontorct även skulle som taxeringsintendenl kunna föra det

180

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

allmännas talan i besvärsmål rörande annan taxering än varuskattetaxeringen.
Vad taxeringskontrollutredningen uttalat härom har berörts i några
remissyttranden, i vilka framhållits att det icke är realistiskt att räkna
med en arbetsinsats på andra områden från dessa tjänstemäns sida i den
omfattning som utredningen gjort.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

Utredningens beräkning beträffande vilken »årsarbetskraft» biträdande
taxeringsintendenten å varuskattekontoret skulle motsvara vid fullgörandet
av taxeringsintendentsgöromål beträffande besvärsmål synes väl optimistisk.
För närvarande torde dessa befattningshavare nödgas att nästan helt
ägna sig åt ledningen av varuskattekontoren, men även sedan initialsvårigheterna
övervunnits, kommer detta arbete antagligen att kräva mer tid än
utredningen antagit.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Blekinge, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län samt av riksskattenämnden.

För att möjliggöra att biträdande taxeringsintendenten å varuskattekontoret
utför arbete åt allmänna detaljen i den utsträckning utredningen
föreslagit torde det enligt länsstyrelsen i Hallands län vara nödvändigt
att det å varuskattekontoret finnes personal som kan handlägga ärenden
mera självständigt. Därtill torde enligt länsstyrelsen den å varuskattekontoret
tjänstgörande landskanslisten vara den mest skickade.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer delar icke utredningens mening
att arbetsuppgifter inte i ökad utsträckning skulle kunna överlåtas till
landskanslistpersonal. Föreningen anför.

Detta resonemang står i kontrast till vad utredningen anfört beträffande
möjligheterna att utnyttja landskanslister för taxeringsrevision. Det är allmänt
känt, att det på taxeringssektionens allmänna detalj förekommer rutinmässiga
arbetsuppgifter i betydligt större omfattning än inom revisionsdetaljen.
Utredningens förslag att icke öka antalet landskanslister på den
allmänna detaljen men väl på revisionsdetaljen innebär enligt föreningens
mening en undervärdering av arbetet med taxeringsrevisioner.

Vissa länsstyrelser har anfört kritik över organisationsnämnd
e n s beräkningsgrunder vid uppskattningen av personalbehovet. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser sålunda, att antalet under år 1959 inkomna
besvär inte kan vara någon rättvisande grund vid bedömning av detta behov.
Länens allmänna struktur uppvisar inbördes stora differenser, och
dessa skillnader avspeglar sig merendels i taxeringsmålens art och svårighetsgrad.
Mera ingående undersökningar av taxeringsmaterialet hade enligt
länsstyrelsen därför bort ske för uppnående av en rättvisare avvägning
länen emellan av personalbehovet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län reser också invändningar mot metoden
att lägga antalet besvärsärenden år 1959 till grund för beräkningen av personalbehovet.
Länsstyrelsen konstaterar att antalet besvär inom länet under
de sista åren varit lågt i jämförelse med många andra län och fortsätter.

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Diarieföring kan emellertid ske på olika sätt. Här i länet diarieföres icke
särskilt sådana besvär, som av taxeringsintendent anföres i samband med
besvär av skattskyldig, vilket torde ske å andra länsstyrelser. Ej heller
diarieföres som besvär vissa skrivelser och deklarationer inkomna efter det
taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete. Framställning om efter taxeringar
av en skattskyldig för fem år upptages endast som ett ärende medan dylik
framställning annorstädes lärer diarieföras som fem ärenden.

Så länge diarieföring av besvär och framställningar till prövningsnämnden
icke sker enhetligt de olika länen emellan, synes enbart antalet diarieförda
sådana besvär och framställningar icke utgöra en lämplig eller rättvis
grund för bedömningen av taxeringssektionernas i de olika länen personalbehov.

Länsstyrelsen anser att — vid bedömning av personalbehovet — hänsyn
bör tagas till de många och stora jordbruken i länet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller att organisationsnämnden vid
beräkning av personalbehovet icke tagit hänsyn till målens svårighetsgrad
samt att antalet besvärsmål varierar från ett år till ett annat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller i sin kritik av organisationsnämndens
beräkning följande.

Väl kan det tänkas, att siffrorna för ett enstaka år ungefärligen motsvarar
vad som är normalt. Men en begränsning av det statistiska underlaget till
ett enda år kräver en noggrann undersökning om de faktorer som i ett eller
flera län påverkat just det valda årets siffror. Dessutom måste de särskilda
omständigheter, som sagda år föranlett en större eller mindre frekvens av
besvär, ställd i relation till taxeringsmaterialet i första instans — vilket synes
utgöra den närmast till hands liggande måttstocken för taxeringssektionens
arbete — utredas och analyseras. Omfattningen av det arbete, som
taxeringssektionen utför oberoende av antalet besvär till prövningsnämnden
och detta arbetes avhängighet av hela taxeringsmaterialets omfattning
och besvärlighet hade bort närmare klarläggas. Emot rapportens uppläggning
av personalbedömningen kan slutligen erinras, att specialundersökningarna
avsett endast tre av rikets tjugofyra län men att rapporten på
grundval härav föreslår en allmän omräkning av personalbehovet.

Länsstyrelsen finner att organisationsnämndens beräkningsgrunder icke
utgör ett godtagbart underlag för framlagda statförslag och föreslår att
organisationsnämnden i samverkan med samtliga länsstyrelser beredes tillfälle
uppgöra nya organisationsförslag rörande taxeringssektionernas allmänna
detaljer och prövningsnämndskanslierna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att antalet besvär i och för sig får
anses vara den kanske betydelsefullaste faktorn vid personalbehovets bestämmande
men att man icke bör bortse från att ökat antal besvär medför
ökat arbete med planering, organisation och annan arbetsledning. Detta
måste, enligt länsstyrelsen, beaktas vid uträkning av personalbehovet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att antalet av taxeringsintendent
anförda besvär är i hög grad beroende på personalförhållandena
under år 1959. Länsstyrelsen finner att eu lämpligare beräkningsgrund —
för bedömandet av personalbehovet — än den organisationsnämnden före -

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

slagit utgör summan avgivna självdeklarationer och antalet taxerade utan
självdeklaration.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att vid beräkning av behovet av kvalificerad
personal hänsyn i första hand måste tagas till taxeringsmålens allmänna
svårighetsgrad och i andra hand besvärsmålens beräknade antal, medan
hänsyn endast i mindre grad bör tagas till statistiska överslagsberäkningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner att tillräcklig hänsyn icke tagits
till att taxeringsintendenten i länet på sätt taxeringskontrollutredningen anfört
med hänsyn till andra alltmera betungande arbetsuppgifter endast i
ringa utsträckning själv kan beräknas få möjlighet att ägna tid åt arbetet
med besvärsmålen till prövningsnämnden.

Länsstyrelsen i Hallands län anför i fråga om organisationsnämndens
beräkningsgrunder följande.

Övervägandena grundar sig på 100 slumpvis utvalda ärenden i tre län,
vilka ärenden på ett närmare angivet sätt följts upp. Man kan starkt ifrågasatta
om ett så relativt ringa antal undersökta ärenden kan ge ett rättvisande
resultat för den totala arbetsmängdens uppdelning i svårighetsgrader. Vad
nämnden anfört härom är inte övertygande. Hur pass god överensstämmelsen
mellan länen i fråga om den procentuella fördelningen varit anges inte
heller i promemorian. Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, har inte någon hänsyn
tagits till länens olika struktur. Som ett exempel på olikhet i detta hänseende
kan nämnas att antalet egna företagare på jordbrukets område i
Halland uppgår till 7,06 % av hela invånarantalet. Motsvarande procenttal
är för Uppsala, Kristianstads och Värmlands län respektive 3,77, 6,17 och
5,40.

Några länsstyrelser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran de förslag angående
personalstat för taxeringssektionernas allmänna detaljer som organisationsnämnden
framlagt. Flertalet länsstyrelser har dock vissa invändningar
att göra mot förslaget.

Av bilagorna 11 a—c, till vilka här torde få hänvisas, framgår nuvarande
personaluppsättning, antalet av organisationsnämnden föreslagna tjänster
samt länsstyrelsernas önskemål beträffande antal befattningshavare vid
taxeringssektionernas allmänna detaljer.

Beträffande de erinringar som anförts mot organisationsnämndens förslag
må följande här återgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att någon medverkan från de lokala
skattemyndigheternas sida vad gäller det eftergranskningsarbete som föranledes
av överskottsförteckningar för närvarande icke är att påräkna. Av
denna anledning finner länsstyrelsen ytterligare förstärkning — utan angivande
av antal befattningshavare — vara påkallad.

Länsstyrelsen i Lppsala län godkänner den av organisationsnämnden föreslagna
personaluppsättningen under förutsättning dels att med anledning
av minskat antal landskanslister anslaget till tillfällig personal uppräknas
så att behovet av tillfällig kvalificerad personal, som med nödvändighet blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

183

en följd av minskningen, kan tillgodoses dels ock att minskningen i antalet
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång grundas på det förhållandet att
revisionsdetaljen helt blir självförsörjande i fråga om skrivpersonal.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att personalförstärkning på
taxeringssektionens allmänna detalj är nödvändig för att kunna friställa
revisionspersonal från delegation och för att kunna möta de ökade arbetsuppgifter
som beräknas falla på taxeringsintendenten. I anledning härav anser
länsstyrelsen att ytterligare en tjänst såsom taxeringsinspektör i 21 lönegraden
bör inrättas utöver den som organisationsnämnden föreslagit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att organisationsnämndens förslag
att utöka antalet taxeringsinspektörer med en tjänst i lönegrad Ao 23
icke är en tillräcklig förstärkning av allmänna detaljen. Länsstyrelsen fortsätter.

Såsom nämnden framhållit är det önskvärt att taxeringsintendenten i de
större länen får ökade möjligheter att leda och övervaka arbetet inom taxeringssektionen
i dess helhet ävensom taxeringsarbetet i övrigt inom respektive
län. Detta torde nödvändiggöra att taxeringsintendenten avlastas från
ett flertal honom åvilande arbetsuppgifter och särskilt då med processföring,
som för hans del omfattar mera kvalificerade besvärsmål. Att överföra
ifrågavarande uppgifter på nu tillgänglig arbetskraft med akademisk
utbildning synes med hänsyn till rådande arbetsbelastning icke böra ifrågakomma.
Länsstyrelsen finner därför skäl föreligga för inrättandet av ytterligare
en tjänst med huvudsaklig uppgift att föra det allmännas talan i mål
av mera kvalificerad natur i prövningsnämnden och bör denna befattning
utgöra en biträdande taxeringsintendenttjänst i lönegrad Ao 26.

Organisationsnämndens förslag att arbe! et med eftergranskning avseende
överskjutande skatt skulle överflyttas till lokal skattemyndighet innebär,
enligt länsstyrelsen, icke någon minskning av arbetsuppgifterna för landskanslistpersonalen
å allmänna detaljen, enär dylik eftergranskning, enligt
länsstyrelsen, till största delen redan utföres av personal hos de lokala skattemyndigheterna.
Länsstyrelsen framhåller vidare att befintligt antal landskanslister
hitintills visat sig otillräckligt för beredning av besvärsmål till
prövningsnämnden. Såvida landskanslisterna även skall handägga arbetet
med eftergranskning av taxering, verkställd i första instans, måste detta,
enligt länsstyrelsen, innebära att antalet landskanslister väsentligt ökas.
Länsstyrelsen yrkar därför att landskanslisternas antal i lönegrad 9—15
icke sättes lägre än till 5 stycken mot av organisationsnämnden föreslagna
3 stycken. Med beaktande av den ökning av arbetet för biträdespersonalen
som beräknas äga rum om taxeringskontrollutredningens förslag genomföres
anser länsstyrelsen att antalet biträden i lönegrad 1—5 bör ökas till 4
stycken mot av organisationsnämnden föreslagna 3 stycken.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har som tidigare framhållits icke ansett
atl organisationsnämndens beräkningsgrunder utgör ett godtagbart underlag
för framlagda statförslag. Länsstyrelsen påpekar atl av de fem län som
beräknas erhålla fyra akademikertjänster å allmänna detaljen endast .lön -

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

köpings län icke tilldelats någon tjänst såsom biträdande taxeringsintendent
i lönegrad 26. I stället föreslås Jönköpings län få en taxeringsinspektörstjänst
i lönegrad 21. Länsstyrelsen framhåller att full likställighet i personaluppsättning
ej blott till antal utan även till sammansättning är ett rimligt
krav.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har, som tidigare nämnts, ansett att antalet
besvär inkomna till prövningsnämnden endast under ett år — i förevarande
fall år 1959 — icke kan läggas till grund för beräkning av antalet befattningshavare
vid allmänna detaljen. Hänsyn måste tagas till antalet besvär
under ett flertal år. Länsstyrelsen konstaterar, att medeltalet för antalet
besvär under taxeringsåren 1956—1959 för länets vidkommande är 2 349
medan motsvarande siffror för Uppsala, Blekinge och Hallands län är respektive
2 642, 2 368 och 2 589. Någon större skillnad i antalet besvärsmål
enligt länsstyrelsens beräkningssätt föreligger sålunda inte. Av denna anledning
finner länsstyrelsen det omotiverat att endast två taxeringsinspektörer
tilldelats länsstyrelsen under det att organisationsnämnden för ett vart
av övriga nämnda län föreslagit tre taxeringsinspektörer.

Länsstyrelsen i Kalmar län biträder inte organisationsnämndens förslag
om överförande av eftergranskningen på grund av de s. k. överskottsförteckningarna
till de lokala skattemyndigheterna. Av denna anledning finnes,
enligt länsstyrelsen, icke utrymme för någon minskning av landskanslistpersonalen
vid allmänna detaljen.

Organisationsnämndens förslag att minska antalet biträden med 2 accepteras
inte av länsstyrelsen.

Organisationsnämnden har beträffande länsstyrelsen i Gotlands län icke
föreslagit någon ökning av personalen å allmänna sektionen. Länsstyrelsen
yrkar att en tjänst såsom taxeringsinspektör i lönegrad 23 inrättas. Länsstyrelsen
motiverar sitt förslag bl. a. på följande sätt.

Den 1 juli 1952 utökades personalen å taxeringssektionerna i länen av
storleksordning närmast över Gotlands län med vardera en taxeringsinspektör
och från den 1 januari 1960 tillkom i ett vart av nämnda län för den
allmänna varuskatten en biträdande taxeringsintendent utan motsvarighet
i någotdera fallet i detta län. Ej heller vid den nu för ett flertal län planerade
ökningen av kvalificerad personal skulle Gotlands län tilldelas någon
ytterligare befattningshavare av ifrågakomna kategorier. I

I fråga om organisationsnämndens förslag om indragning av en landskanslisttjänst
i lönegrad 9—15 framhåller länsstyrelsen i Blekinge län att
denna tjänst torde vara behövlig bl. a. för att möjliggöra utbildning av
landskanslister och landskanslistaspiranter genom tjänstgöring vid taxeringssektionens
allmänna detalj. Den enda kvarvarande landskanslisttjänsten
måste, enligt länsstyrelsen, uppehållas av en på denna detalj mer fast
stationerad befattningshavare, för att arbetet skall kunna bedrivas på ett
tillfredsställande sätt.

Beträffande biträdespersonalen å allmänna sektionen har organisationsnämnden
föreslagit en tjänst i lönegrad 7 och två i lönegrad 1—5. Läns -

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

styrelsen yrkar en tjänst i lönegrad 10, en i lönegrad 7 och en i lönegiad
1—5. Länsstyrelsen framhåller att biträden med fördel sysselsatts med
att handlägga enklare besvärsärenden, vilket, enligt länsstyrelsen, motiverar
yrkandet om placering av en tjänst i lönegrad 10.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har som tidigare nämnts kritiserat organisationsnämndens
grunder för beräkning av personalbehovet. Organisationsnämnden
har föreslagit indragning av en taxeringsinspektörstjänst i
lönegrad 21. Länsstyrelsen anser emellertid den framlagda utredningen
vara alltför ofullständig för att kunna läggas till grund för en reducering
av personalen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det stora antalet ärenden
gjort det nödvändigt att indela taxeringssektionens allmänna del i tre kontor,
varav två förestås av de båda biträdande intendenterna och det tredje
av en taxeringsinspektör i 23 lönegraden. Länsstyrelsen finner det angeläget
att denna tjänst uppflyttas till en biträdande intendentstjänst i 26 lönegraden.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att den föreslagna förstärkningen å
taxeringssektionens allmänna detalj i vad avser den kvalificerade personalen
torde vara tillräcklig om taxeringsassistenterna disponeras som länsstyrelsen
föreslagit, d. v. s. bl. a. för taxeringskontroll genom eftergranskning.
Tillräckliga skäl för föreslagen minskning av antalet biträden torde,
enligt länsstyrelsen, icke föreligga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner sig icke kunna godkänna
en reducering av antalet landskanslister från sju till fem enär, enligt länsstyrelsen,
något egentligt arbetsbortfall på grund av att eftergranskning av
överskottsförteckningar skulle kunna överflyttas till lokal skattemyndighet
icke väntas uppstå.

Beträffande biträdespersonalen anför länsstyrelsen.

Två biträden på taxeringssektionen i detta län nyttjas för utredningsarbeten
i besvärsmål. Enligt förslaget bör det åvila taxeringssektionen att
kontrollräkna deklarationer och taxeringsintendentens yttranden. Arbetet
med beredningen av de skattskyldigas ansökningar om anstånd med inbetalning
av kvarskatt är synnerligen betungande. Från mitten av december
till början av maj måste sålunda ett biträde — tidvis två ■— ägna sig åt dessa
ärenden. Föreslaget antal biträdestjänster enligt rapporten är på grund
härav icke tillfyllest för arbetets behöriga skötsel och bör utökas med åtminstone
två.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framställer icke några erinringar mot det
föreslagna antalet akademikertjänster å allmänna detaljen. Länsstyrelsen
önskar emellertid en tjänst såsom biträdande taxeringsintendent i lönegrad
26 i stället för den av organisationsnämnden föreslagna taxeringsinspektörst
jänsten i lönegrad 23.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser icke att organisationsnämnden vid
beräkning av personalbehovet tagit hänsyn till länets speciella struktur.
Länsstyrelsen framhåller att Skaraborgs län är ett utpräglat jordbrukslän

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

och att antalet egna företagare inom jordbruk med binäringar uppgår till
inte fullt 15 procent av samtliga inkomsttagare, vilket procenttal är mer
än dubbelt så stort som genomsnittet för riket i dess helhet. Därav följer,
enligt länsstyrelsen, att antalet besvärsmål, avseende beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet, i detta län är påfallande högt och relativt sett högre
än i de flesta andra län. Dessa mål kräver, enligt länsstyrelsen, regelmässigt
en helt annan arbetsinsats från taxeringsintendentens sida. Någon
minskning av arbetsuppgifterna för landskanslistpersonalen å allmänna
detaljen på grund av organisationsnämndens förslag att överflytta eftergranskningen
i anledning av överskottsförteckningarna till lokal skattemyndighet
synes, enligt länsstyrelsen, icke bliva fallet. Arbetet med dylik
eftergranskning har nämligen, enligt länsstyrelsen, under senare är måst
i det närmaste helt läggas på taxeringsassistenterna. Länsstyrelsen kan därför
icke godkänna organisationsnämndens förslag om minskning av en
landskanslisttjänst. Dessutom yrkar länsstyrelsen att en tjänst såsom biträdande
taxeringsintendent i lönegrad 26 inrättas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yrkar utöver organisationsnämndens
förslag att en biträdande taxeringsintendentstjänst i lönegrad 26 inrättas.
Därvid har, enligt länsstyrelsen, beaktats att revisionspersonalen i viss omfattning
bör avlastas från taxeringsintendentsgöromål och att den biträdande
taxeringsintendenten å varuskattekontoret endast i mycket begränsad utsträckning
torde kunna komma att utnyttjas för sådana göromål.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har, som tidigare nämnts, inte godtagit
de beräkningsgrunder som organisationsnämnden tillämpat vid uppskattning
av personalbehovet. I stället för antalet inkomna mål till prövningsnämnden
under år 1959 anser länsstyrelsen att summan av avgivna självdeklarationer
och antalet taxerade utan självdeklaration ger en rättvisare
utgångspunkt vid bedömning av personalbehovet. Med hänsyn härtill yrkar
länsstyrelsen ytterligare en tjänst såsom taxeringsinspektör i lönegrad 21.
Länsstyrelsen biträder icke organisationsnämndens förslag att arbetet med
eftergranskning i anledning av överskottsförteckningar skall överflyttas till
lokal skattemyndighet. På grund härav finner länsstyrelsen att antalet
landskanslister å allmänna detaljen icke kan sättas lägre än till fyra.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser sig kunna godtaga organisationsnamndens
förslag angående minskning av antalet landskanslister i reglerad
befordringsgång å allmänna detaljen från tre till två under förutsättning
att länsstyrelsen förbehålles frihet att dirigera arbetskraften till sektion
och arbetsdetalj som vid olika tidpunkter behöver förstärkning.

Lansstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker organisationsnämndens
förslag att lokal skattemyndighet skulle utföra viss eftergranskning av deklarationer
samt uppsatta förslag till taxeringsintendentsbesvär. Organisationsnämndens
förslag att antalet landskanslister i allmänna detaljen skulle
reduceras kan inte heller godtagas. Länsstyrelsen fortsätter.

Enligt taxeringskontrollutredningens förslag skulle situationen i stället bli
den, att de eftergranskningsuppgifter, som f. n. utföres av taxeringsassisten -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

terna, skulle överflyttas på allmänna detaljen. Den erforderliga arbetskraften
motsvarar 6 taxeringsasisstenters arbete under uppskattningsvis en tid
av två månader. Då arbetet icke med fördel kan utsträckas på längre tid än
sex månader, erfordras endast härför en ökning av antalet landskanslister på
allmänna detaljen av minst 2. För tillgodoseendet i övrigt av eftergranskningsarbete
av nuvarande omfattning och kvalitet fordras ytterligare minst
2 landskanslister. I stället för en minskning till 4 föreslår länsstyrelsen sålunda
en ökning av antalet landskanslister på den allmänna detaljen till 8.

Beträffande biträdespersonalen finner länsstyrelsen att skrivgöromålen
kräver ytterligare ett biträde utöver det antal, som organisationsnämnden
föreslagit.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har som tidigare framhållits kritiserat organisationsnämndens
beräkningsgrunder vid uppskattning av personalbehovet.
Länsstyrelsen har särskilt anmärkt på att hänsyn icke tagits till länens
struktur. Länsstyrelsen yrkar inrättandet av en tjänst såsom biträdande
taxeringsintendent i lönegrad Ao 26. Länsstyrelsen anför härom.

Därest i stort sett bortses från besvärsmål avseende rörelseidkares taxering
(vilka mål beredas å revisionsdetaljen, varom i detta sammanhang ej är
fråga), torde man kunna förutsätta att besvärsinålen inom ett län med ett
flertal stora befolkningscentra genomsnittligt äro mindre arbelskrävande än
målen inom ett län med den näringsgeografiska struktur Jämtlands län utvisar
med uppskattningsvis cirka 40 % av befolkningen sysselsatt inom
jordbruk och skogsbruk.

På grund av det anförda anser länsstyrelsen en personalförstärkning för
länets vidkommande oundgängligen nödvändig samt att denna bör ske genom
inrättande av en tjänst som biträdande taxeringsintendent i lönegraden
Ao 26.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yrkar att kontoristtjänsten utbytes mot
en landskanslisttjänst samt att en landskanslisttjänst utbytes mot en taxeringsinspektörstjänst
i lönegrad 21. Länsstyrelsen finner — därest taxeringskontrollutredningens
förslag genomföres — att delta kommer att medföra
en utökad arbetsbörda för länets taxeringsintendenter och taxeringsinspektörer,
vilka, enligt länsstyrelsen, för närvarande är synnerligen arbetstvngda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att taxeringsmaterialet är av
mycket bristfällig beskaffenhet, varför en väsentligt ökad eftergranskning
snarast borde komma till stånd. En utvidgad eftergranskning torde medföra
en stor ökning av antalet besvär av taxeringsintendent. Detta innebär,
enligt länsstyrelsen, att behovet av personalförstärkning för såväl allmänna
detaljen som prövningsnämndens kansli blir större än organisationsnämnden
beräknat. Länsstyrelsen anser att med hänsyn till påräknelig ökning av
antalet taxeringsintendentsbesvär Norrbottens län —- vad beträffar allmänna
detaljen — bör tilldelas samma personalkader som Älvsborgs, Västernorrlands
och Östergötlands län.

Frågan om personalbehovet vid taxeringssektionernas allmänna detaljer
bär berörts även av några andra remissinstanser.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Sveriges juristförbund uttalar att de förordade organisationsförändringarna
— taxeringsintendenten bör i större utsträckning än hittills leda och
övervaka arbetet inom taxeringssektionen och revisionspersonalen bör endast
i undantagsfall utföra intendentsgöromål — påkallar inrättande avflera
biträdande taxeringsintendentstjänster än som organisationsnämnden
föreslagit.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter anser att den av organisationsnämnden
redovisade personaluppsättningen å taxeringssektionernas allmänna
detalj är mycket underdimensionerad i förhållande till den föreslagna
upprustningen å revisionsdetaljerna.

Föreningen Sveriges landskanslister anhåller att högre tjänster inrättas å
de allmänna detaljerna för kvalificerade befattningshavare inom landskanslistkarriären.
Härom anför föreningen följande:

Taxeringskontrollutredningen har i sitt betänkande betonat, att landskanslister
i viss utsträckning kan sysselsättas med taxeringsrevisionsarbete
och på grund härav föreslagit inrättandet å revisionsdetaljerna av bl. a. ett
antal högre tjänster för kvalificerade befattningshavare inom landskanslistkarriären.
Även de arbetsuppgifter å taxeringssektionernas allmänna detaljer
som närmast ankomma å taxeringsinspektörer, äro i stor utsträckning
av sådan art, att kvalificerad landskanslistpersonal med fördel kan anlitas
för utförande av desamma.

Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter och tilllägger,
att de av organisationsnämnden föreslagna tjänsterna å allmänna
detaljen sålunda icke bör förbehållas personal med akademisk utbildning.
Vidare anser TCO att samtliga län med undantag av Gotlands län å allmänna
detaljen bör erhålla biträdestjänster i A 9 samt de större länen därutöver
vardera en tjänst i A 10.

Departementschefen

Organisationsnämndens förslag till personalplan på taxeringssektionernas
allmänna detaljer synes tillfredsställande underbyggt och innefatta en mot
bakgrunden av nu föreliggande förhållanden rimlig avvägning. Jag anser
mig därför i huvudsak kunna tillstyrka förslaget. Vad som anförts i vissa
remissyttranden är enligt min uppfattning inte av beskaffenhet att böra
föranleda någon utökning av i planen angiven personaluppsättning. Jag vill
dock inte motsätta mig att i Gotlands län inrättas en tjänst som förste taxeringsinspektör
i Ao 21. Jag förordar vidare att följande avvikelser göres
från den av organisationsnämnden framlagda personalplanen.

Tjänsterna som taxeringsinspektör i Ao 19, sammanlagt tolv tjänster, utbytes
mot tjänster som förste taxeringsinspektörer i Ao 21. Tjänsterna som
taxeringsinspektörer i Ae 19 utbytes mot tjänster som länsnotarie i reglerad
befordringsgång. Antalet tjänster som förste taxeringsinspektör i Ao 21
och Ao 23 bör något omfördelas med ökat antal i den högre graden. Om det

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

nu sagda bifalles, får personalplanen för taxeringsinspektörerna det utseende
som följande tabell utvisar. Av bilaga 11 a framgår nuvarande personaluppsättning
samt organisationsnämndens förslag.

Län	l:e	l:e	Länsno-
	Tax.-	Tax.-	tarie
	insp.	insp.	regl.be-
	Ao 23	Ao 21	fordr.g.
Stockholms ........	, 3	3	2
Malmöhus..........	. 4	3	2
Göteborgs och Bohus	4	4	2
Älvsborgs ..........	. 3	2	—
Västernorrlands ____	. 3	2	—
Östergötlands ......	. 3	2	—
Kristianstads.......	. 1	2	—
Värmlands..........	. 2	1	1
Kopparbergs.......	. 1	1	1
Gävleborgs.........	. 2	1	1
Västerbottens .....	. 1	1	1
Norrbottens .......	. 2	1	1
Jönköpings .......	. 1	2	1

Län	l:e Tax.-insp. Ao 23	l:e Tax.-insp. Ao 21	Länsno- tarie regl.be- fordr.g.
Kalmar .........	... 1	1	1
Skaraborgs......	... 1	1	1
Örebro .........	. .. 1	2	1
Södermanlands.. .	... 1	2	—
Västmanlands ...	... 1	2	—
Jämtlands.......		1	1
Uppsala.........	... 1	2	—
Kronobergs .....	... 1	1	—
Blekinge.........	... 1	2	—
Hallands.......	... 1	2	—
Gotlands .......		1	—
Summa 40	42	16

Beträffande biträdespersonalen förordar jag att i Jämtlands, Uppsala,
Kronobergs, Blekinge och Hallands län en tjänst i reglerad befordringsgång
utbytes mot en tjänst som kontorist i Ao 9.

Vad gäller biträdespersonalen må ytterligare framhållas att de tjänster
som kansliskrivare, vilka organisationsnämnden ansett nu finnas i Malmöhus
och Kristianstads län, avser tjänster, som icke hör till taxeringssektionernas
allmänna detaljer. Dessa tjänster, som organisationsnämnden ansett
skola indragas, skall således kvarstå. Så länge innehavarna av nämnda
befattningar tjänstgör å taxeringssektionen, bör emellertid antalet kontorsbiträdestjänster
i reglerad befordringsgång för länet i fråga minskas i motsvarande
mån.

De sålunda förordade förändringarna bör gälla från den 1 juli 1961. I
fråga om de nya tjänsterna på taxeringssektionernas allmänna detaljer —
liksom även på prövningsnämndernas kanslier — bör erinras om att organisationsnämnden
i sitt förslag till personalplan för kameralsektionerna
föreslagit indragning av ett antal akademikertjänster å sistnämnda sektion.
Organisationsnämndens förslag i denna del torde enligt vad jag inhämtat
komma att föreläggas 1962 års riksdag. I avbidan härpå har viss vakantsättning
av tjänster redan ägt rum på kameralsektionerna.

Prövningsnämndernas kanslier
Taxeringskontrollutredningen

Taxeringskontrollutredningen konstaterar inledningsvis att den nuvarande
personaluppsättningen vid prövningsnämndskanslierna i stort sett får
anses vara tillfredsställande med hänsyn till antalet inom kanslierna hit -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 1961

tills handlagda mål och ärenden samt övriga kanslierna åvilande arbetsuppgifter.
Såvitt utredningen kunnat finna föreligger, under förutsättning
att arbetsuppgifternas omfång inte påtagligt förändras, behov av komplettering
av personaluppsättningen å kanslierna endast i begränsad omfattning.

I Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Stockholms län, där prövningsnämnderna
årligen har att handlägga mellan 7 000 och 10 000 mål och ärenden,
finner utredningen att behov föreligger av ytterligare akademiskt skolad
personal att biträda föreståndarna för prövningsnämndskanslierna.

Beträffande behovet av förstärkning av landskanslistpersonalen anför utredningen
följande.

Utöver den nu angivna förstärkningen av prövningsnämndskanslierna i
vissa län anser utredningen det angeläget att även i prövningsnämndskanslierna
i de län utom Gotlands som nu inte är försedda med förste landskanslisttjänster
— alltså län tillhörande de nuvarande grupperna III C och
D samt IV — inrättas sådana tjänster. Antalet mål och ärenden i prövningsnämnderna
i sistnämnda län understiger nämligen inte i så väsentlig
grad antalet mål och ärenden i prövningsnämnderna i län, tillhörande grupperna
III A och B, att denna skillnad i organisatoriskt avseende mellan
länen kan anses befogad. Behovet av kvalificerade biträden åt kansliernas
föreståndare är enligt utredningens mening i stort detsamma i samtliga
län, tillhörande grupperna III och IV. Inrättandet av ifrågavarande förste
landskanslisttjänster bör föranleda motsvarande minskning i antalet landskanslisttjänster
i lönegrad Ao 15.

Organisationsnämnden

Organisationsnämnden framhåller inledningsvis i sin redogörelse för prövningsnämndens
kansli att de förslag till arbetsförenklingar i fråga om biträdespersonalens
arbetsuppgifter samt överflyttning av åtskilligt biträdesarbete
till lokal skattemyndighet, som nämnden jämväl framlägger i sin
rapport, icke i princip påverkar tjänsteorganisationen vid prövningsnämndernas
kanslier. Nämnden fortsätter.

Under föreståndaren bör sålunda förekomma juristpersonal — endast
inom vissa län — samt landskanslist- och biträdespersonal. Beträffande
landskanslistpersonalen ingår i denna personalkategori vid vissa kanslier
också en förste landskanslist. I detta sammanhang föreslås den ändringen
av tjänsteorganisationen att en sådan tjänst inrättas vid ettvart av de kanslier,
vid vilka någon dylik tjänst nu icke finnes. Det synes sålunda angeläget
att föreståndarna även vid dessa kanslier kunna avlastas arbetsuppgifter,
vilka vanligen icke kunna anförtros landskanslister eller personal i
biträdeskarriären, och få ägna sin tid åt de mera kvalificerade göromålen
i samband med beredningen av besvär och framställningar till prövningsnämnden
ävensom lämnas möjlighet att i ökad utsträckning biträda landskamreraren
med föredragning av ärenden i prövningsnämnden.

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna inom prövningsnämndens
kansli framhåller organisationsnämnden följande.

Beträffande föreståndaren för kansliet har ovan framhållits önskvärdheten
av att denne förbehålles de mera kvalificerade göromålen vid beredningen
av förekommande ärenden. Med hänsyn därtill'' torde — förutom ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

191

betsledningen inom kansliet — föreståndares arbetsuppgifter främst böra
bestå i att granska av underlydande personal upprättade förslag till prövningsnämnds
beslut (föredragningspromemorior o. dyl.) ävensom att själv
bereda vissa svårare ärenden. Däremot synes uppdraget att fungera som
protokollsförare i prövningsnämnden samt därmed nära sammanhängande
arbetsledande funktioner med avseende på biträdespersonalen regelmässigt
böra påvila förste landskanslisten. Här åsyftas bl. a. övervakningen av
framställning och expediering av föredragningspromemorior och prövningsnämndens
protokoll samt ansvaret för att av prövningsnämnd beslutade
taxeringsändringar bli antecknade i taxeringslängder. Förste landskanslisten
torde vidare böra biträda föreståndaren vid fördelning av förekommande
mål på de befattningshavare, landskanslister och — i vissa län — även
jurister, som ha att i första hand bereda målen för beslut. Vid denna fördelning
bör såsom en särskild grupp avskiljas de ärenden, vilka anses kunna
behandlas såsom enmansmål. Beredningen av dessa mål torde lämpligen
böra ankomma på förste landskanslisten. Övriga ärenden fördelas i princip
efter svårighetsgrad på vederbörande jurister och landskanslister.

Biträdespersonalens arbetsuppgifter komma även framdeles att vara
ganska ensartade och till övervägande del bestå av registrerings-, maskinskrivnings-,
kollationerings- och expeditionsgöromål. Liksom nu bör för
dessa göromål avses kansli- och kontorsbiträden samt inom de större länen
även kontorister bl. a. med hänsyn till det ökade behov av arbetsledning
som där finnes.

Vid beräkning av personalbehovet vid prövningsnämndens kansli har organisationsnämnden
tillämpat samma grunder som när det gällt att bedöma
personaluppsättningen vid taxeringssektionens allmänna detalj. För
dessa grunder har redogörelse redan lämnats.

Organisationsnämnden har beträffande prövningsnämndens kansli gjort
sammanställningar av personalbehovet samt personalens fördelning efter lönegrad.
Dessa sammanställningar torde såsom Bilagor 12 a—c få fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag. Organisationsnämnden kommenterar de
i sammanställningarna lämnade uppgifterna på följande sätt.

I fråga om prövningsnämndskanslierna föreslås en förstärkning av juristpersonalen
vid några av de större länsstyrelserna. Beträffande Stockholms
län må framhållas, att av föreslaget antal juristtjänster en 1/2 årsarbetskraft
beräknats behöva tagas i anspråk för arbetsuppgifter inom kameralsektionen
i övrigt. Landskanslistpersonalen kommer enligt förslaget att
till antalet bli i stort sett oförändrad. Vid elva länsstyrelser utbytes emellertid
en landskanslistbefattning mot en förste landskanslisttjänst. Vad angår
biträdespersonalen sker totalt en betydande reducering främst avseende
icke lönegradsplacerad personal. Reduceringen berör till betydande del prövningsnämndskanslierna
vid vissa av de större länsstyrelserna. Det må framhållas,
att den vid dessa prövningsnämndskanslier enligt nuläget redovisade
biträdespersonalen, såvitt kunnat bedömas, torde fullgöra jämväl andra arbetsuppgifter
inom landskontoren än de som ligga inom prövningsnämndskansliernas
arbetsområde. Den för prövningsnämndskanslierna redovisade
minskningen av biträdespersonalen bör därför ses mot bakgrunden av dels
föreslagen bilrädespersonal för taxeringsseklionernas allmänna detaljer och
för kameralsektionerna i övrigt, dels framlagda förslag till arbetsförenkling
och överflyttning av vissa biträdesgöroinål till lokal skattemyndighet. I anslutning
härtill må framhållas, att i fråga om den uteslutande vid läns -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

styrelses deklarations- och längdarkiv sysselsatta personalen icke föreslås
någon ändring. Vissa arbetslättnader kunna emellertid beräknas uppkomma
för denna personal till följd av framlagda förslag rörande förvaringen av
deklarationsmaterialet.

Därest taxeringskontrollutredningens förslag till effektivare taxeringskontroll
genomföres finner utredningen, som tidigare framhållits, det icke
osannolikt att antalet taxeringsintendentsbesvär till prövningsnämnden i genomsnitt
kommer att öka med minst 30 procent i förhållande till nuvarande
antal.

Remissyttrandena

Vad taxeringskon trollutredningen uttalat angående personalbehovet
å prövningsnämndernas kanslier har berörts i några remissyttranden.

Taxeringskontrollutredningens förslag att endast prövningsnämndernas
kanslier i de tre största länen bör förstärkas med akademiskt skolad personal
delas icke av länsstyrelsen i Hallands län som föreslår, att på prövningsnämndens
kansli i samtliga län inrättas en juristtjänst i reglerad befordringsgång.

Riksskattenämnden framhåller.

Man har många gånger betydande svårigheter att medhinna de kanslierna
ålagda arbetsuppgifterna, varför en viss utökning av den kvalificerade personalen
på prövningsnämndernas kanslier i en del fall synes erforderlig.
Nämnden vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten vid vad
justitieombudsmannen nyligen anfört om kravet på att förvaltningsmyndigheterna
böra motivera sina beslut. Därest detta önskemål i full utsträckning
skall omsättas på prövningsnämndernas beslut i taxeringsinål och motivering
till besluten sålunda skall lämnas i väsentligt större utsträckning
än vad som nu sker, accentueras kraven på utökning av den kvalificerade
personalen. Nämnden vill här även påpeka att det ur rättssäkerhetssynpunkt
icke kan anses tillfredsställande att den kvalificerade personalen — på sätt
nu stundom sker — under vissa tider förflyttas från taxeringssektionerna
till tjänstgöring å prövningsnämndernas kanslier. Den förordade personella
utbyggnaden av kanslierna bör därför ske i sådan omfattning att detta fram,
deles kan undvikas.

Vid beräkningen av personalbehovet å prövningsnämndernas kanslier har
organisationsnämnden som redan nämnts tillämpat samma grunder
som vid beräkningen av personalbehovet å taxeringssektionernas allmänna
detaljer. Dessa beräkningsgrunder har föranlett erinringar från vissa länsstyrelser.
För de därvid framförda synpunkterna har redogörelse redan lämnats.
Därutöver torde få återges vad länsstyrelsen i Värmlands län uttalar
angående behovet av biträdespersonal på prövningsnämndernas kanslier.
Länsstyrelsen anför.

Vad angår biträdesbehovet på prövningsnämndskanslierna har länsstyrelsen
funnit, att detta har en mycket direkt anknytning till sättet för föredragningen
i prövningsnämnden. Föredragningen försiggår i tämligen olika former på

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

de olika länsstyrelserna, varför en direkt jämförelse länsstyrelserna emellan
grundad enbart på antalet besvär är utesluten. De olika formerna av
föredragning påverkar självfallet biträdesbehovet på det sättet att ett större
antal biträden erfordras där utförliga promemorior upprättas än där föredragningen
baseras exempelvis på att besvären delas upp för läsning av de
olika ledamöterna och jämförelsevis knapphändiga promemorior upprättas.

Flertalet länsstyrelser har haft invändningar att göra mot de förslag till
personalstat för prövningsnämndernas kanslier som organisationsnämnden
framlagt.

Av de sammanställningar, vilka som Bilagor 12 a—c fogats vid statsrådsprotokollet
för denna dag, framgår nuvarande personaluppsättning, antalet
av organisationsnämnden föreslagna tjänster samt länsstyrelsernas önskemål
beträffande antal befattningshavare vid prövningsnämndernas kanslier.

Beträffande de erinringar som anförts mot organisationsnämndens förslag
må följande här återgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att under de närmaste åren lokal
skattemyndighet endast torde kunna medverka med komplettering av besvärsakterna
med deklarationer. Arbetet med längdutdrag och iordningställande
av besvärsakter m. m. måste, enligt länsstyrelsen, göras å prövningsnämndens
kansli. Länsstyrelsen framhåller vidare att arbetet med
diarierna är mycket omfattande samt att expeditionen är mycket hårt belastad
med att besvara förfrågningar av olika slag. Länsstyrelsen fortsätter.

Enligt organisationsnämndens beräkningar skulle det vara tillräckligt
med bl. a. 5 kontorsbiträden på prövningsnämndens kansli i Stockholms
län. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma erfordras redan under nuvarande
förhållanden minst 5 kontorsbiträden enbart på kansliets skrivcentral.
Nuvarande antal biträden på kansliet måste ses mot bakgrunden av tilllämpad
arbetsfördelning. Även svårigheterna för länsstyrelsen att få kunniga
och erfarna biträden bör beaktas. Men även om antalet biträden för
närvarande synes stort, är det av organisationsnämnden beräknade behovet
alltför lågt. Länsstyrelsen beräknar ett ytterligare behov av minst 6 biträden,
varav åtminstone 2 kanslibiträden.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att landskanslisttjänsten i reglerad
befordringsgång indrages och ersättes med eu kontoristtjänst. Härom anför
länsstyrelsen följande.

En viktig förutsättning för en tillfredsställande utveckling av arbetet å
kansliet är att det icke så ofta sker ombyte av befattningshavare å de
tjänster, där ständigt återkommande rutingöromål av stor omfattning förekommer.
Av den anledningen är det för härvarande länsstyrelse lämpligare
att för handhavandet av de arbetsuppgifter, som nu utföres av landskanslisl
i reglerad befordringsgång och på vilken tjänst man kan förvänta
ett ofta återkommande byte av innehavare anförtros en i taxeringsarbete
erfaren kontorist, som kan antagas stanna väsentligt längre på tjänsten än
en icke ordinarie landskanslist.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yrkar att ytterligare eu länsnotarietjänst
inrättas samt att den av organisationsnämnden föreslagna kontorist 13

Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

tjänsten utbytes mot en kansliskrivartjänst. Länsstyrelsen motiverar sina
förslag på följande sätt.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang understryka, att en av prövningsnämndens
huvuduppgifter är att tillgodose de skattskyldigas krav på rättsskydd.
Uppenbarligen måste lämplig personal förefinnas i tillräcklig omfattning,
för att denna prövningsnämndens uppgift skall kunna fullgöras
på ett betryggande sätt. Med hänsyn till vad tidigare anförts beträffande
det ökade antalet mål av svårare beskaffenhet, som kan förväntas vid en
utbyggd taxeringskontroll, kommer även för prövningsnämndens kanslis
del behovet av juridiskt utbildad personal att öka.

Länsstyrelsen i Kalmar län kan icke godtaga organisationsnämndens förslag
angående reducering av antalet landskanslister med en, enär enligt
länsstyrelsen någon minskning i landskanslisternas göromål icke redovisats
av organisationsnämnden. Beträffande biträdespersonalens reducering
från 6,5 till 4 arbetskrafter framhåller länsstyrelsen att den föreslagna arbetsförenklingen
och överflyttningen av vissa arbetsgöromål icke nämnvärt
torde påverka personalbehovet. Länsstyrelsen påpekar att större delen av personalen
å prövningsnämndens kansli kan tagas i anspråk för komplettering
av besvär (under tiden slutet av juli—början av september) utan att därvid
andra arbetsuppgifter eftersättes. Med hänsyn härtill och då vid ett större
antal besvär till prövningsnämnden arbetskvantiteten kommer att öka, anser
länsstyrelsen, att en reducering av biträdespersonalen icke kan ske.

Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker organisationsnämndens förslag
beträffande biträdespersonalen endast under vissa förutsättningar.
Länsstyrelsen anför härom.

Ifråga om personalen å prövningsnämndens kansli i Kristianstads län
föreslår organisationsnämnden den förändringen i gällande ordning att biträdespersonalen
i lönegrad 7 minskas från 2 st. till 1 st., men att å andra
sidan biträdespersonalen i lönegrad 1—5 ökas från 2 st. till 3 st. Nämndens
förslag härutinnan torde vara helt baserat på den av nämnden förordade
överflyttningen av vissa biträdesgöromål från länsstyrelsen till lokal skattemyndighet.
Därest dylik överflyttning av göromål skulle komma till stånd
- och endast under denna förutsättning — har länsstyrelsen intet att erinra
mot den föreslagna ändringen i personalorganisationen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att tjänsten såsom föreståndare för
prövningsnämndens kansli bör uppflyttas till lönegrad 26 med hänsyn till
det stora antalet ärenden som årligen behandlas å kansliet och det därmed
ökade behovet av planering, organisation och arbetsledning. Av liknande
skäl finner länsstyrelsen det motiverat att landskanslisten i lönegrad 19
uppflyttas till lönegrad 21.

Lansstyrelsen i Hallands län anser icke någon minskning av totala antalet
anställda å prövningsnämndskansliet böra komina i fråga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar icke organisationsnämndens
åsikt angående föreslagen reducering av biträdespersonalen. Länsstyrelsen
framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

Elnligt länsstyrelsens mening innefattar organisationsnämndens på en
jämförelsevis begränsad statistik grundade förslag om nedskärning av bi -

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

trädespersonalens numerär icke tillräckligt hänsynstagande till de olikartade
förhållanden länen emellan, som betingas av prövningsnämndernas olika
arbetssätt och målsättning i fråga om kontrollåtgärder m. in. Då arbetet å
prövningsnämndens kansli för närvarande bereder full sysselsättning åt i
genomsnitt 16 befattningshavare i biträdesgraderna (arkivpersonalen oräknad)
är det verklighetsfrämmande att antalet skulle kunna nedskäras till
10, i all synnerhet mot bakgrunden av att organisationsnämnden beräknar
att de arbetsuppgifter, som föreslås överflyttade till lokal skattemyndighet,
endast skulle kräva ett par biträdesmånader.

Länsstyrelsen är, efter övervägande av de möjligheter till förenkling och
arbetskraftsbesparing, som ett genomförande av organisationsnämndens förslag
skulle medföra, beredd att tillstyrka en inskränkning av biträdespersonalens
numerär till 14. En längre gående nedskärning synes under inga omständigheter
böra ifrågakomma förrän organisationsnämndens förslag under
icke alltför kort tid prövats i praktiken. Först om då vunna erfarenheter
verkligen bestyrka de av organisationsnämnden antagna rationaliseringsvinsterna,
kan frågan om ytterligare nedskärning av personalstaten slutligen
prövas.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att de arbetsuppgifter, som åvilar föreståndaren
för prövningsnämndens kansli, är så omfattande och kvalitetsmässigt
av sådan art att de tillfullo motiverar att föreståndaren erhåller
samma löneplacering som cheferna för kameral- och uppbördssektionerna
eller lönegrad 26. Länsstyrelsen fortsätter.

Beträffande biträdespersonalen å prövningsnämndens kansli i länet föreslår
organisationsnämnden att denna minskas från nuvarande 8,5 till 5. Även
med hänsyn tagen till den föreslagna arbetsförenklingen och överflyttningen
av vissa biträdesgöromål till lokal skattemyndighet synes den föreslagna
reduktionen av biträdespersonalen väl stor. Enligt länsstyrelsens beräkning
torde för arbetsuppgifternas fullgörande erfordras minst 6 biträden vid nuvarande
antal besvär till prövningsnämnden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län hemställer om ytterligare en landskanslisttjänst
i lönegrad 9—15 utöver den som organisationsnämnden föreslagit.
Som skäl härför framhåller länsstyrelsen bl. a. att arbetsbördan å prövningsnämndens
kansli har alltsedan dettas tillkomst varit och är alltjämt synnerligen
pressande och övertidsarbete har enligt länsstyrelsen — särskilt för
den kvalificerade personalens del — förekommit i betydande utsträckning.
Beträffande biträdespersonalen påpekar länsstyrelsen att den kontoristtjänst
som redovisats som nu placerad å prövningsnämndens kansli fr. o. m. årsskiftet
överflyttats till taxeringssektionen i utbyte mot en kanslibiträdestjänst.
Detta innebär att två kanslibiträdestjänster finnes å prövningsnämndens
kansli. Organisationsnämnden föreslår en kanslibiträdesljänst och tre
kontorsbiträdestjänster. För att rimliga krav på kvalitet skall någorlunda
kunna tillgodoses anser länsstyrelsen det icke tillrådligt, att på grund av nu
rådande, för länsstyrelsen mycket kännbara konkurrens om arbetskraften
minska nuvarande antal kanslibiträdestjänster å kansliet.

Med anledning av organisationsnämndens förslag att utbyta en kansliskrivartjänst
mot en kontoristtjänst anför länsstyrelsen i Gävleborgs län följande.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

När organisationsnämnden nu å prövningsnämndskansliet vill ersätta en
kansliskrivare i lönegrad 10 med en kontorist i lönegrad 9 har länsstyrelsen
intet att erinra, därest förslaget endast påverkar det totala antalet landskontoret
tilldelade tjänster i lönegrad 10, lönegrad 9 och lönegrad 7. Innebär däremot
förslaget, att länsstyrelsen efter dess genomförande skulle vara skyldi
förflytta den nuvarande befattningshavaren i lönegrad 10, som arbetar
prövningsnämndskansliet, till arbetsdetalj utom det egentliga taxeringsarbetet
endast därför, att innehavd lönegrad är för hög, nödgas länsstyrelsen bestämt
motsätta sig förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sig icke kunna godtaga organisationsnämndens
förslag om reducering av antalet biträdestjänster å prövningsnämndens
kansli från sexton till sex. Länsstyrelsen finner emellertid
att en minskning av biträdespersonalen till tio torde kunna genomföras.
Därvid förutsätter länsstyrelsen, att de arbetsuppgifter, vilka för närvarande
för taxeringssektionens räkning utföres på prövningsnämndens kansli, övertages
av nämnda sektion.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har som tidigare angivits beräknat att antalet
taxeringsintendentsbesvär kommer att ökas. I anledning liärav yrkar
länsstyrelsen samma personaluppsättning på prövningsnämndens kansli
som organisationsnämnden föreslagit för Älvsborgs, Västernorrlands och
Östergötlands län.

Departementschefen

Jag tillstyrker i huvudsak organisationsnämndens förslag (se s. 339—341)
till ändrad personalplan för prövningsnämndernas kanslier. Vad remissinstanserna
anfört synes icke vara av beskaffenhet att böra föranleda en utökning
av det av organisationsnämnden föreslagna antalet tjänster. Jag förordar
dock att den länsnotarietjänst i reglerad befordringsgång, som organisationsnämnden
föreslagit i Stockholms län, utbytes mot en förste länsnotarietjänst
i Ao 23. Nämnden har förordat en förhållandevis kraftig minskning
av den tillfälliga biträdespersonalen i vissa län. Enligt min mening
framstår det som tveksamt om denna personalminskning i allo kan genomföras.
Vad nämnden förordat synes böra beaktas som vägledning vid kommande
ställningstaganden men inte nu böra läggas till grund för bindande
beslut. Erfarenheterna torde få utvisa i vilken mån en reducering av denna
personal är möjlig.

De tjänster som länsnotarie i reglerad befordringsgång som organisationsnämnden
ansett finnas i Malmöhus län, två tjänster, och i Göteborgs och Bohus
lan, en tjänst, hör inte till prövningsnämndernas kanslier. Dessa tjänster,
vilka organisationsnämnden föreslagit till indragning, skall således
kvarstå. Detsamma gäller de tjänster som kansliskrivare i Ao 10 vilka
nämnden ansett finnas å prövningsnämndskanslierna i Gävleborgs och Örebro
län. Sa länge innehavarna av sistnämnda befattningar tjänstgör å prövningsnämndens
kansli, bör tjänsterna som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång
för länen i fråga minskas i motsvarande mån.

poCfQ

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

197

Övriga frågor rörande taxeringsorganisationen
Taxeringshontrollutredningen

Riksskattenämnden

Enligt utredningens mening ger en utbyggnad av taxeringskontrollapparaten
i den omfattning, som utredningen förordar, bättre möjligheter för taxeringsmyndigheterna
i personellt hänseende att i framtiden genomföra kategorigranskningar.
De därmed sammanhängande åtgärderna måste emellertid
— om syftet med granskningarna skall kunna uppnås — samordnas
inte bara inom ett och samma län utan även mellan länen. Såvitt utredningen
kunnat finna måste med hänsyn till den föreslagna kontrollapparatens
omfattning i framtiden behovet av samordning bli större än för närvarande.

Den erforderliga samordningen skulle, framhåller utredningen, måhända
främjas därest de ifrågavarande kontrollåtgärderna inom länen kunde dirigeras
från ett centralt organ på beskattningsväsendets område. Utredningen
framlägger emellertid inte något förslag härom. I anslutning härtill yttrar
utredningen.

Behovet av samordning torde därför få tillgodoses på samma sätt som
hittills och inom ramen för riksskattenämndens nuvarande befogenheter.
Kontrollbyrån bör alltså liksom för närvarande komplettera de regionala
och lokala taxeringsmyndigheternas kontrollarbete genom att dels tillhandahålla
sådant kontrollmaterial, som inte lämpligen kan anskaffas av taxeringsmyndigheterna
själva, dels planlägga och samordna landsomfattande
bokgranskningsaktioner. Att i sistnämnda hänseende en intim samverkan
med taxeringsintendenterna i länen och revisionsdetaljernas föreståndare
bör ske, innan sådana aktioner beslutas, säger sig självt. Taxeringsintendenterna
måste å andra sidan tillse att, sedan aktionerna en gång beslutats,
de utan dröjsmål kommer till stånd inom respektive län och att för aktionernas
behöriga genomförande erforderlig revisionspersonal ställes till
förfogande. För att möjliggöra för kontrollbyrån att bedöma värdet av
igångsatta kontrollaktioner och bestämma huruvida aktionernas inriktning
är den för varje tillfälle mest lämpliga samt att vid behov kunna taga
initiativ till ändringar i aktionernas omfattning och inriktning är det av
vikt att kontrollbyrån fortlöpande följer upp den inom länen bedrivna
revisionsverksamheten. Utredningen föreslår därför att föreskrifter meddelas
i administrativ ordning att taxeringsintendenten i länet skall fortlöpande
hålla kontrollbyrån underrättad om sådana aktioner inom länet,
som initierats av byrån. Vidare får det med hänsyn till kontrollbyråns
uppgift att samordna taxeringskontrollen anses angeläget att byrån erhåller
en samlad bild av hur kontrollverksamheten i sin helhet bedrivits inom
länet. Taxeringsintendenten bör därför årligen till kontrollbyrån inkomma
med eu närmare redogörelse i detta avseende. Denna redogörelse, som bör
avse kalenderår och lämnas senast den 1 maj påföljande år, bör först och
främst innefatta uppgifter om antalet under året verkställda taxeringsrevisioner,
fördelade på revisionsdetaljernas personal, taxeringsassistenter -

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

na, de kommunala taxeringsrevisorerna och annan bokgranskningspersonal,
samt inom varje grupp med uppdelning på offensiva och defensiva
granskningar, ävensom uppgifter om det samlade resultatet av de verkställda
revisionerna. I redogörelsen bör även lämnas uppgift om vilken
personal, som under året funnits disponibel för taxeringsrevisioner (kvalificerade
granskare och biträden), samt närmare anges grunderna för personalens
utnyttjande och revisionsverksamhetens inriktning. De härför
ertorderliga föreskrifterna synes även böra utfärdas i administrativ ordning.

Mellankommunala prövningsnämnden

Utredningen anser att en effektivare kontroll bör komma till stånd genom
taxeringsrevision hos de skattskyldiga, vilkas taxeringar handlägges av
mellankommunala prövningsnämnden. Denna kontroll anser utredningen
böra åvila i första hand revisionsdetaljerna vid länsstyrelserna (bokgranskningskontoret
vid överståthållarämbetet). Utredningen erinrar om att utredningen
i sina beräkningar angående behovet av kvalificerade bokföringsgranskare
inom olika län utgått från det totala antalet rörelseidkare och
andra företagare inom länen. Detta behov har också i de skilda länen avvägts
under hänsynstagande till att den effektivare taxeringskontrollen även skulle
inriktas på sådana i länen hemmahörande skattskyldiga, vilkas taxering
i andra instans ankommer på mellankommunala prövningsnämnden. Vid
behov bör således personal inom revisionsdetaljerna avdelas för ifrågavarande
revisioner. I de allra största länen -— Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län — ävensom Stockholms stad, där de flesta »mellankommunala»
skattskyldiga är hemmahörande, anser utredningen lämpligt att
någon eller några av de mest kvalificerade förste taxeringsrevisorerna utses
till ledare för var sin arbetsgrupp, bestående i övrigt av en eller annan
taxeringskontrollör, förste landskanslist eller landskanslist samt biträdespersonal,
vilka arbetsgrupper i första hand skall avses för sådana granskningar,
som begärts av allmänna ombudet. Därefter anföres.

Enligt utredningens mening bör det emellertid liksom hittills åvila allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden att bestämma
beträffande vilka av de frågavarande skattskyldiga taxeringsrevision skall
ske. Efter samråd med taxeringsintendenten i det län, inom vilket vederbörande
skattskyldigs hemortskommun är belägen, förordnar allmänna ombudet
lämplig befattningshavare inom länsstyrelsens revisionsdetalj att verkställa
taxeringsrevisionen. Av allmänna ombudet begärda taxeringsrevisioner
bör, för såvitt inte särskilda omständigheter föranleder annat, behandlas
med förtur töre övriga revisioner. Taxeringsintendenten i länet och under
honom föreståndaren för revisionsdetaljen bör övervaka att de av allmänna
ombudet begärda taxeringsrevisionerna snarast verkställes.

Utredningens förslag i fråga om en effektiviserad taxeringskontroll beträffande
de »mellankommunala» skattskyldiga bör enligt utredningens mening
icke föranleda minskning av det nuvarande antalet bokföringssakkunniga
biträden vid mellankommunala prövningsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

199

De kommunala taxeringsrevisorerna

Därest utredningens förslag i fråga om taxeringsassistentorganisationen
och länsstyrelsernas revisionsdetaljer genomföres, kan det, framhålles i
betänkandet, måhända ifrågasättas huruvida möjligheten för städerna att
inrätta dylika taxeringsrevisorstjänster i fortsättningen bör bibehållas eller,
i varje fall, huruvida statsverket genom statsbidrag bör stimulera inrättandet
av sådana tjänster. Utredningen understryker emellertid att de
kommunala taxeringsrevisorerna hittills utgjort en värdefull del i taxeringskontrollen
och att det inte finns anledning anta att deras insatser blir mindre
värdefulla i framtiden. Utredningen fortsätter.

Utredningen förordar på grund härav att möjligheten för kommun att
utse särskild befattningshavare för granskning av skattskyldigas bokföring
t. v. bibehålies och att statsbidrag utgår till sådan befattningshavares avlönande
i samma utsträckning som hittills. Utredningen förutsätter därvid
att de kommunala taxeringsrevisorernas arbetsuppgifter intimt samordnas
med revisionsdetaljernas och att granskningsobjekten utväljes i samråd
med dessa detaljers föreståndare. Ytterst måste alltså de kommunala
taxeringsrevisorernas arbete helt dirigeras av taxeringsintendenterna i länen,
eftersom det endast ankommer på dem att bestämma beträffande vilka
skattskyldiga taxeringsrevision skall ske. I taxeringsintendenternas dirigering
av de kommunala taxeringsrevisorernas arbete får även anses ligga
att bestämma i vad mån revisorernas granskning skall inriktas på offensiv
eller defensiv granskning. I detta sammanhang förtjänar understrykas att
kommunerna i princip har lika stort intresse av defensiva som av offensiva
granskningar.

Remissyttrandena

Riksskattenämnden

Vad utredningen anfört angående viss rapportgivning från taxeringsintendenternas
sida till riksskattenämnden har berörts i några yttranden.

Riksskattenämnden delar utredningens uppfattning att taxeringsintendenterna
i administrativ ordning bör åläggas att fortlöpande hålla nämndens
kontrollbyrå underrättad om resultatet och fortgången av sådana kontrollaktioner
som initierats av byrån.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att — med hänsyn till den arbetsbelastning,
som regelmässigt åvilar taxeringssektionerna — det är angeläget
att de uppgifter, som skall lämnas i redogörelsen, i möjligaste mån begränsas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det vara av vikt att en
central instans verkar för att kontrollverksamheten får likartad effektivitet
i samtliga län. En ojämnhet i detta avseende uppfattas som orättvisa av
allmänheten. Därefter anföres.

Huruvida man för att tillgodose effektivitetskravet kan införa uttrycklig
direktivrätt för den centrala instansen synes med hänsyn till länsstyrelsernas
självständighet i administrativt hänseende tveksamt. Mycket tor -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

de vara att vinna inom det nuvarande systemets ram. Enligt sin instruktion
har riksskattenämnden att verka för en effektiv tillämpning av beskattningsreglerna.
Häri måste även ligga att nämnden har att följa hur
den offensiva verksamheten i de olika länen bedrives. Detta nödvändiggör
viss rapportgivning från taxeringsintendenternas sida, varom utredningen
även framlagt förslag.

Statens organisationsnämnd framhåller att nämnden, som vid sina undersökningar
vid länsstyrelserna iakttagit att eftergranskning bedrives med
avsevärt olika intensitet, vill påpeka önskvärdheten av att ifrågavarande arbete
ägnas proportionellt sett samma arbetsinsats vid de olika länsstyrelserna.
För att erhålla största möjliga effektivitet vid eftergranskningen synes
denna lämpligen böra ske efter av riksskattenämnden utfärdade anvisningar.

Mellankommunala prövningsnämnden

Utredningens förslag i fråga om taxeringsrevision hos de skattskyldiga,
vilkas taxeringar handlägges av mellankommunala prövningsnämnden, har
berörts av några remissinstanser.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden framhåller
att eftergranskning av deklarationer för »mellankommunala» storföretag
bör uteslutande ske av nämndens personal. Det har, framhålles i yttrandet,
visat sig att avsevärda belopp kan framkomma vid eftergranskning även
utan taxeringsrevision. Det får enligt allmänna ombudets mening anses vara
en fördel att en sådan eftergranskning sker centralt, bl. a. därför att den hos
mellankommunala prövningsnämnden anställda personalen får mer erfarenhet
i fråga om exempelvis tillämpning av dubbelbeskattningsavtal, skattemässig
redovisning av återbetalade konjunktur utjämningsavgifter etc, än
vad personalen vid många länsstyrelser har möjlighet att förvärva. Beträffande
taxeringsrevision av större företag anför allmänna ombudet ytterligare.

Som regel bör taxeringsrevision av mellankommunala storföretag verkställas
av taxeringsrevisorer knutna till mellankommunala prövningsnämnden
eller riksskattenämnden. Det är emellertid ofta lämpligt att huvudgranskaren
erhåller hjälp med granskningen av länsstyrelsepersonal, exempelvis
för att kontrollera huru arbetsgivaren fullgjort sin uppgiftsskyldighet
om löneförmåner till anställd personal och för att i andra hänseenden inhämta
uppgifter till ledning för annans taxering. I fråga om revision för
kontroll av taxering till varuskatt saknar taxeringsmyndigheterna hittills
praktisk erfarenhet, men det skulle troligen bli en fördel för arbetet, om
vissa anställda vid länsstyrelsernas revisionsdetaljer specialiserade sig på
denna taxering. Enbart inkomsttaxeringen kräver numera specialkunskaper
på många områden och det föreligger risk för minskad effektivitet, om
alla taxeringsrevisorer därutöver skulle nödgas sätta sig in i alla de komplicerade
frågor som kan uppkomma vid taxeringen till varuskatt. Vid granskning
av större företag skulle det därför ofta vara lämpligt om en taxeringsrevisor
från mellankommunala prövningsnämnden kunde arbeta i par med
en revisor eller taxeringsassistent från vederbörande länsstyrelses revisionsdetalj.

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Erfarenheten har visat att granskning av familjebolag ofta inte föranleder
väsentlig höjning av aktiebolags taxeringar men däremot att huvudaktieägarnas.
Det är därför ibland lämpligare att taxeringsrevision av sådana företag
verkställes av revisorer i det län där huvudintressenterna är bosatta,
även om aktiebolaget är mellankommunalt.

Taxeringsrevision av mindre rörelseidkare anser allmänna ombudet helst
bör verkställas av revisionspersonal i det län, där rörelseidkaren är bosatt,
frånsett de fall då han är bosatt i Storstockholm. Det är nämligen, framhålles
i yttrandet, ofta till fördel för båda parter att avståndet mellan granskningsmannen
och rörelseidkaren inte är för långt. Taxeringsrevisionerna
kan ofta anförtros åt taxeringsassistenter. Antalet taxeringsrevisioner av nu
angiven art torde enligt allmänna ombudets mening under de närmaste åren
inte komma att avse mer än något tiotal skattskyldiga årligen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att den föreslagna överflyttningen
av taxeringsrevisionen av »mellankommunala» företag till respektive
länsstyrelsers revisionsdetaljer innebär en ökad arbetsbelastning. De företag
det här är fråga om —- för länets del 44 stycken — är i regel av en
sådan storleksordning, att varje granskning, även av en rutinerad granskare,
tar relativt lång tid. Framtiden får enligt länsstyrelsen utvisa, om detta
granskningsarbete, där en enda granskning kan taga månader, hinner utföras
av den föreslagna personalstyrkan.

Länsstyrelsen i Örebro län vänder sig mot utredningens uttalande att
taxeringsrevisionen borde, för såvitt inte särskilda omständigheter föranleder
annat, behandlas med förtur före övriga revisioner. Länsstyrelsen anser
en sådan föreskrift alltför kategorisk med hänsyn till den omläggning av
det löpande arbetet inom länet som kan komma att förorsakas av dylika ofta
mycket omfattande revisioner. En bestämmelse om förtur bör därför enligt
länsstyrelsens mening i varje fall begränsas till att gälla då arbetet i övrigt
utan olägenhet så medger.

De kommunala taxeringsrevisorerna

Vad utredningen uttalat angående de kommunala taxeringsrevisorerna bar
upptagits till diskussion i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om det inte vore lämpligt att
taxeringskontrollen i sin helhet omhänderhades av statstjänstemän.

1955 års stadsutredning framhåller att utredningens förslag i vad de berör
taxeringsassistentorganisationen och de kommunala taxeringsrevisorerna
inte föranleder någon erinran.

Drätselkammaren i Malmö avstyrker bestämt utredningens förslag med
avseende å de kommunala taxeringsrevisorerna. Drätselkammaren framhåller
att — i de fall en kommun beslutat inrätta en taxeringsrevisorstjänst —
avsikten främst torde ha varit att göra taxeringskontrollen inom den egna
kommunen mera effektiv. Vidare torde man ha räknat med att den kommunala
taxeringsrevisorns verksamhet till väsentlig del skulle inriktas på
s. k. offensiv granskning. Att taxeringsrevisionen därvid bör verkställas i

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

samförstånd med vederbörande taxeringsintendent är enligt drätselkammarens
mening helt naturligt.

Liknande synpunkter framföres av Svenska stadsförbundet och Föreningen
Sveriges kronokamrerare.

Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer hävdar bestämt att
den kommunala taxeringsrevisorn skall själv utvälja sina granskningsobjekt
och övriga arbetsuppgifter i samråd med taxeringsintendenten i länet
samt att tyngdpunkten i arbetet skall ligga i offensiva taxeringsrevisioner.

Departementschefen

Med den utökning av revisionsdetaljernas personal som föreslagits bör
taxeringsintendenterna i länen kunna ge allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden erforderlig hjälp vid granskning av sådana
skattskyldiga, vilkas taxering i andra instans ankommer på denna nämnd.
Jag anser därför inte att några särskilda åtgärder behöver vidtagas för
att underlätta sådana granskningar.

Ett viktigt led i den nu tillämnade intensivare taxeringskontrollen är,
att riksskattenämndens kontrollbyrå i samråd med taxeringsintendenter
och länsrevisorer planlägger riksomfattande kontrollaktioner. Det ligger
i sakens natur, att kontrollbyrån måste erhålla fortlöpande informationer
om resultatet och fortgången av sådana kontrollaktioner som initierats av
byrån. Föreskrift om sådan underrättelseskyldighet bör intagas i taxeringskungörelsen.
Därjämte bör vissa allmänna uppgifter om revisionsverksamheten
i länen tillställas riksskattenämnden i enlighet med de närmare föreskrifter
nämnden meddelar.

Vad slutligen angår de kommunala taxeringsrevisorerna torde kunna
konstateras, att den nu föreslagna utbyggnaden av revisionsdetaljerna inte
bör föranleda någon ändring i nämnda revisorers ställning. Statsbidrag
bör alltjämt utgå, och de kommunala taxeringsrevisorerna bör liksom hittills
i princip ha frihet att utvälja granskningsobjekt. Det ligger dock i sakens
natur, att även de kommunala taxeringsrevisorerna bör medverka i
de landsomfattande kontrollaktioner som riksskattenämndens kontrollbyrå
kan komma att initiera.

Kostnadsberäkningar

Taxeringskontrollutredningen har i sitt betänkande å sid. 276—283
gjort vissa beräkningar av kostnaderna för genomförandet av utredningens
förslag. Då den personalorganisation och den lönesättning jag i det
föregående förordat i väsentliga delar avviker från utredningens förslag
har jag icke anledning att närmare ingå på dessa kostnadsberäkningar.
Detsamma gäller även organisationsnämndens beräkningar av kostnader -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

na för de föreslagna förändringarna på taxeringssektionernas allmänna detaljer
och prövningsnämndskanslierna.

Nya kostnadsberäkningar har därför gjorts i finansdepartementet. Vid
fullt utbyggd organisation torde de ökade lönekostnaderna, efter 1961 års
lönenivå, kunna beräknas i enlighet med följande uppställning. För assistentorganisationen
upptages därvid den kostnadsökning som de högre
tjänsterna innebär. I själva verket torde behovet av assistenter och biträden
bli mindre enligt den nu föreslagna organisationen än enligt den tidigare
planerade. Härav föranledd kostnadsminskning kan emellertid inte
nu tillförlitligen beräknas.

Taxeringssektionernas allmänna detaljer

Revisionsdetaljerna .................

Taxeringsassistentorganisationen .....

710 000 kronor

3 270 000 >

510 000 »

4 490 000 kronor

Prövningsnämndernas kanslier, minskning

50 000 »

4 440 000 kronor

Anmärkas kan att kostnaden för ökat antal tjänster på taxeringssektionernas
allmänna detaljer till en del torde komma att uppvägas av minskade
lönekostnader på kameralsektionerna, sedan organisationsnämndens
förslag beträffande sistnämnda sektioner lagts till grund för beslut av
statsmakterna.

Härtill kommer omkostnader såsom lokalkostnader, flyttnings- och traktamentsersättningar
m. m. som föranledes av sammanförandet av taxeringsassistenterna
och deras biträden och inte heller kostnader för möbler
in. m. och för den ökade maskinella utrustning som blir erforderlig
i den nya organisationen. Taxeringskontrollutredningen framhåller, att det
inte varit möjligt för utredningen att beräkna ifrågavarande kostnader,
som delvis är av engångsnatur. Inte heller har utredningen ansett sig kunna
beräkna de ökade utgifter, som uppstår för taxeringsassistenters och
övrig personals resor. Beträffande lokalkostnaderna framhåller utredningen,
att sammanförandet av taxeringsassistenterna och deras biträden på
längre sikt torde medföra minskade lokalutgifter för häradsskrivarorganisationen.

Då sammandragningen av assistenterna kan beräknas bli genomförd tämligen
snabbt, måste man räkna med att de nu ifrågavarande kostnaderna
inte blir alltför obetydliga. Jag har ansett mig kunna beräkna dem till cirka
1 200 000 kronor; den helt övervägande delen härav utgöres av kostnader
av engångsnatur.

ökade kostnader för utbildning m. m. av personal under närmaste femårsperiod
synes kunna uppskattas till cirka 150 000 kronor.

Det av mig förordade förslaget kommer att för budgetåret 1961/
6 2 medföra ökade kostnader på länsstyrelsernas avlöning sanslag

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med i runt tal 2 500 000 kronor. Vid beloppets beräkning har hänsyn tagits
till att 25 assistenttjänster i Ao 17 föreslås inrättade under nämnda
budgetår. Därtill kommer kostnader för aspiranter, som anställes utanför
personalplan för att tillgodose rekryteringen till de nya tjänsterna.
Utredningen har beräknat härav föranledda lönekostnader till maximalt
1 576 000 kronor. Enligt utredningens förslag skulle den 1 juli 1961 anställas
90 aspiranter och den 1 januari 1962 ytterligare 90. Antalet synes väl
högt; kostnaden synes inte böra angivas högre än 1 000 000 kronor.

Några säkra hållpunkter för en beräkning av ökningen under budgetåret
1961/62 av länsstyrelsernas omkostnader föreligger, som framgår av
vad jag nyss anfört, knappast. Jag beräknar emellertid för sjukvård 5 000
kronor samt för reseersättningar 400 000 kronor. Sistnämnda post är beroende
av i vilken utsträckning kostnader kommer att uppstå för tjänstgöringstraktamenten
och ersättningar för flyttningskostnader. I fråga om
expenser beräknar jag vidare 575 000 kronor för vissa engångskostnader
samt 150 000 kronor för ökning av löpande omkostnader. Av det förstnämnda
beloppet utgör 175 000 kronor kostnader för komplettering av nuvarande
maskinbestånd. Totalt skulle således för expenser erfordras 725 000 kronor
och för omkostnadsanslagen i deras helhet 1 130 000 kronor.

Samtliga av mig i det föregående beräknade kostnader för reformens genomförande
bör, såvitt avser budgetåret 1961/62, av praktiska skäl upptagas
under ett särskilt förslagsanslag benämnt Vissa kostnader för förbättrad
taxeringskontroll. I enlighet med det föregående beräknar jag anslaget
till (2 500 000 + 1 000 000 + 1 130 000 =) 4 630 000 kronor eller avrundat
till 4 700 000 kronor. Anslaget torde av Kungl. Maj :t i samband med
utfärdande av regleringsbrev för länsstyrelserna i vanlig ordning få fördelas
på de olika länen och på åsyftade ändamål.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kostnaderna för en taxeringsreform
inte i och för sig far betraktas som en i första hand avgörande
faktor. Detta beror inte enbart på att reformen som sådan kan förväntas
medföra en sådan ökning av skatteintäkterna att merutgifterna måste te
sig som oväsentliga. Reformen är främst betingad av önskemålet att komma
tillrätta med skattefusket och därigenom åstadkomma en rättvisare fördelning
av skatterna mellan de skattskyldiga.

De av mig i det föregående framlagda förslagen till lönegradsplacering
m. m. för tjänster har, efter överläggningar mellan företrädare för finansoch
civildepartementen samt vederbörande personalorganisationer, godtagits
av organisationerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

205

IV. Taxeringsmyndigheternas befogenheter

GÄLLANDE BESTÄMMELSER
Inledning

De viktigaste av taxeringsmyndigheternas befogenheter vid taxeringen för
inkomst och förmögenhet innefattas i taxeringsförordningens föreskrifter om
skyldighet för skattskyldig att föra anteckningar m. m. (20 och 21 §§),
skyldighet att avlämna självdeklaration m. m. (22—36, 47 och 49 §§),
kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering m. m. (37—47
och 49 §§),

anmaning (31 § 2 mom. och 51—53 §§),
taxeringsrevision (56—58 §§),
eftertaxering (114—116 §§) och
viten (53, 55 och 123—125 §§).

I fråga om taxeringen till allmän varuskatt ges föreskrifter om taxeringsmyndigheternas
befogenheter i varuskatteförordningen. Dessa föreskrifter
bygger i väsentliga delar på motsvarande bestämmelser i taxeringsförordningen.

Den följande redogörelsen kommer endast att beröra de befogenheter, som
mera direkt sammanhänger med kontrollarbetet i egentlig mening. Sålunda
kommer reglerna om den allmänna deklarationsplikten och vad därmed
sammanhänger samt om eftertaxering att endast beröras parentetiskt.

Skyldigheten att föra anteckningar m. m.

Enligt 20 § taxeringsförordningen är den, som enligt taxeringsförordningen
är skyldig att avge deklaration eller annan uppgift till ledning för egen
taxering eller är pliktig lämna uppgift till ledning för annans taxering, också
skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller
på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations- och
uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. I paragrafen hänvisas
i fråga om skyldigheten att i vissa fall föra räkenskaper till stadgandena
i dels bokföringslagen den 31 maj 1929 och dels förordningen den 7
december 1951 om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Den ifrågavarande bestämmelsen i 20 § tillkom vid 1955 års riksdag (prop.
nr 160/1955; BevU nr 46/1955) och innebar i huvudsak ett lagfästande av
tidigare praxis. Lagstiftningen grundade sig på det förslag till effektivare

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

taxering som framlagts av 1950 års skattelagssakkunniga i dessas år 1954
avgivna betänkande i ämnet (SOU 1954: 24). Detta förslag innefattade emellertid
en mera vidsträckt anteckningsskyldighet än den som slutligen föreskrevs
i 20 § taxeringsförordningen.

I propositionen föreslog departementschefen i stället att man borde anknyta
till den skyldighet att hålla reda på inkomster och avdragsgilla utgifter,
som redan förelåg i realiteten, och genom uttryckliga bestämmelser inskärpa
och något vidga densamma. Det föreslogs därför i propositionen, att
i taxeringsförordningen skulle fastslås att de skattskyldiga i skälig omfattning
genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt skulle
sörja för att underlag fanns för deklarationspliktens behöriga fullgörande
och för kontroll av de lämnade uppgifterna. Departementschefen anförde
härvidlag bl. a. följande.

Härigenom inskärpes, att den i skattestrafflagen straffsanktionerade skyldigheten
att med tillbörlig omsorg fullgöra deklarationsplikten även innefattar
att upprätta och bevara ett godtagbart underlag för deklarationen. I det
sagda ligger även att om en skattskyldig i nämnvärd omfattning uppburit
andra inkomster än från arbetsgivare, som är skyldig lämna löneuppgift,
han bör genom fortlöpande anteckningar om inkomsterna, genom förvaring
av verifikationer och därmed jämförliga handlingar eller på annat lämpligt
sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen. Detsamma bör
gälla utgifter, för vilka avdrag yrkas i deklarationen. Anteckningarna och
handlingarna bör bevaras för att kunna ställas till förfogande vid taxeringskontrollen.

Det här ifrågasatta stadgandet får bl. a. betydelse på det sätt att en skattskyldig,
som iakttagit bestämmelsen, intager en gynnsammare position gentemot
taxeringsmyndigheterna än den som underlåtit att göra detta.

Departementschefens förslag godtogs av riksdagen.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att föreskrifterna i 20 §
taxeringsförordningen även gäller dem, som är skyldiga lämna uppgift till
ledning för annans taxering. Bestämmelsen avser i detta hänseende att trygga
att ett tillfredsställande underlag finnes för uppgiftsskyldighetens behöriga
fullgörande och för kontroll därav. Även härvidlag gäller att räkenskapsanteckningar
o. dyl. skall ha sådan omfattning och vara förda på sådant sätt,
som motiveras av omständigheterna i varje särskilt fall.

Något uttryckligt stadgande om under vilken tid anteckningar o. dyl.
skall bevaras har inte meddelats i taxeringsförordningen. Föreskriften om att
ifrågavarande material skall kunna tillhandahållas för kontroll av att deklarations-
eller uppgiftsskyldigheten fullgjorts på ett riktigt sätt torde dock få
anses innebära, att berörda handlingar skall bevaras under så lång tid som
en dylik kontroll kan bli aktuell. I bokföringslagen och förordningen om
skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering är emellertid uttryckligen fastslaget att för dem,
å vilka dessa bestämmelser är tillämpliga, räkenskaper med därtill hörande
handlingar skall förvaras under tio år från utgången av det sista räkenskapsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1961

207

I taxeringsförordningen har inte meddelats några straffbestämmelser, därest
föreskrifterna i 20 § inte skulle följas. Vederbörande löper dock risk att
bli skönstaxerad enligt föreskrifterna i 21 § taxeringsförordningen. Den deklarations-
eller uppgiftsskyldiges sätt att fullgöra honom åvilande anteckningsskyldighet
kan även få betydelse i mål om ansvar för oriktig deklaration.
Detta gäller främst de fall, då anteckningsskyldigheten till ledning för
egen taxering inte behörigen fullgjorts. En skattskyldig, som på grund av
underlåtenhet att föra erforderliga anteckningar brister i honom åliggande
uppgiftsskyldighet till ledning för annans taxering, kan emellertid ådömas
straff enligt 120 § taxeringsförordningen (böter högst 300 kr.). Enligt uttalande
i propositionen nr 160/1955 (s. 116) skall straff i detta fall endast
ådömas om den uppgiftspliktige kan anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet.

Motsvarande stadganden om anteckningsskyldighet till ledning för taxeringen
till allmän varuskatt finnes i 38 § varuskatteförordningen.

1952 års kommitté för indirekta skatter hade i sitt år 1957 avgivna betänkande
angående den statliga indirekta beskattningen (SOU 1957:13)
föreslagit att länsstyrelserna — liksom kontrollstyrelsen i fråga om punktskatterna
— skulle äga meddela närmare föreskrifter angående ordnande
av skattskyldigs räkenskaper. Mot detta förslag hade emellertid framförts
erinringar. I propositionen nr 162/1959 uttalades i detta sammanhang.

De därvid anförda betänkligheterna synes icke kunna frånkännas fog. Vid
den allmänna varuskatten rör det sig inte, såsom beträffande punktskatterna,
om ett begränsat beskattningsområde, som alltså skall särredovisas, utan
den allmänna varuskatten lägges i regel på omsättningen i dess helhet. Den
av kommittén föreslagna befogenheten att meddela föreskrifter skulle därför
ofta nog komma att avse bokföringen i dess helhet. I fråga om den direkta
beskattningen bär det icke ansetts böra ifrågakomma att ge myndigheterna
så långt gående befogenheter. Förordningen om allmän varuskatt bör därför
i enlighet med vad nyss förordats innehålla endast en generell erinran om
anteckningsskyldigheten efter förebild av 20 § taxeringsförordningen. Det
sagda utesluter inte, att råd och anvisningar rörande bokföringen kan meddelas
av riksskattenämnden eller i förekommande fall av länsstyrelsen. Vidare
bör nämnas att det självfallet icke bör föreligga något hinder för taxeringsintendent
eller granskningsman att vid taxeringsrevision ge enskild
skattskyldig råd beträffande förandet av dennes räkenskaper.

Reglerna i 20 § taxeringsförordningen om anteckningsskyldighet kompletteras
av föreskrifterna i 21 § taxeringsförordningen om skönstaxering. Enligt
sistnämnda föreskrifter skall sådan taxering ifrågakomma när den
skattskyldige inte avlämnat deklaration eller hans inkomst av viss förvärvskälla
på grund av brister i deklarationen eller bristfälligt underlag för densamma
inte kan beräknas på ett tillförlitligt sätt. Skönstaxeringen innebär
att inkomsten uppskattas till belopp som med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet, såsom verksamhetens art och omfattning, kan bedömas
vara skäligt.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Frågan om att skönstaxera den skattskyldige på grund av utebliven deklaration
aktualiseras i allmänhet endast om den skattskyldige efter att ha
mottagit anmaning att avge deklaration vägrar eller saknar möjlighet att
lämna tillförlitliga uppgifter angående sin inkomst och förmögenhet.

Vidare kan skönstaxering ifrågakomma, om den skattskyldige väl lämnat
deklaration men denna eller underlaget för densamma företer sådana
brister att inkomsten inte kan tillförlitligen beräknas.

Vid tillkomsten av den ifrågavarande bestämmelsen i 21 § taxeringsförordningen
förutsattes, att åsättande av skönstaxering borde betraktas som
en nödfallsutväg. I detta hänseende uttalades i propositionen nr 160/1955.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att uttryckliga bestämmelser om
skönstaxering bör införas. Därigenom blir på ett tydligare sätt markerat för
de skattskyldiga angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten
av att i förekommande fall föra och bevara erforderliga anteckningar eller
på annat sätt sörja för ett tillfredsställande underlag för deklarationen.
Skönstaxering bör emellertid icke såsom i de sakkunnigas förslag uppställas
såsom en sanktion för uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande av bokföringseller
anteckningsskyldighet eller skyldighet att förvara handlingar och för
ovngt icke heller anknytas till brister av mer formell art. Å ena sidan bör
rätten att använda skönstaxering vara oberoende av om uppsåt eller oaktsamhet
kan antagas föreligga. Å andra sidan bör försummelser från den
skattskyldiges sida icke medföra att skönstaxering tillgripes, om den skattskyldiges
inkomster ändå kan beräknas med tillbörlig noggrannhet på grundval
av föreliggande material. Skönstaxeringen innebär en utväg, som bör tillgripas
när inkomsterna icke kan beräknas på annat sätt. Syftet med skönstaxeringen
får i och för sig självfallet inte vara annat än att söka uppnå
det från materiell synpunkt riktigast möjliga taxeringsresultatet. I enlighet
harmed bör utsägas i författningstexten, att skönstaxering skall åsättas till
belopp, som med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens
art och omfattning finnes skäligt.

De i taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om skönstaxering
skall tillämpas även i fråga om den allmänna varuskatten såväl vid taxering
till allmän varuskatt som vid fastställande av preliminär allmän varuskatt.
Bestämmelser härom är intagna i 29 och 41 §§ varuskatteförordningen.

Skyldigheten att efter anmaning lämna upplysningar till
ledning för egen taxering

De uppgifter, som lämnas i den skattskyldiges självdeklaration och i enlighet
med för denna fastställda formulär, är i allmänhet tillräckliga att läggas
till grund för taxeringsmyndigheternas prövning och beslut rörande
hans taxering. Ofta erfordras emellertid ytterligare upplysningar av den
skattskyldige. Enligt föreskrift i 31 § 1 mom. taxeringsförordningen bör
den skattskyldige utöver vad deklarationsformulären föranleder meddela
de upplysningar till ledning för egen taxering, som kan vara av betydelse
för åsättande av en riktig taxering. Om han inte följer denna uppmaning

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

eller behov eljest föreligger av en komplettering av deklarationen, kan han
enligt 31 § 2 mom. anmanas att i den omfattning, som i anmaningen anges,
meddela de ytterligare upplysningar, som erfordras för kontroll av deklarationens
riktighet eller eljest för hans taxering. Upplysningarna skall lamnas
skriftligen om inte annat angetts i anmaningen. Rätt att utfärda sådan anmaning
tillkommer enligt 51 § taxeringsförordningen taxeringsnämnd och
prövningsnämnd, taxeringsintendent och tjänsteman, som erhållit uppdrag
att verkställa taxeringsrevision, den sistnämnde i vad avser uppdragets

fullgörande. . , ,,

Beträffande innehållet i de upplysningar, som kan infordras med stöd ai
31 § 2 mom., är — såsom framgår av det nyss anförda inte annan begränsning
föreskriven än att upplysningarna skall vara erforderliga för
kontroll av den skattskyldiges egen taxering. Uppgiftsskyldigheten ar salunda
jämförelsevis vidsträckt och kan, om så är av betydelse för taxenngskontroll,
även avse t. ex. den skattskyldiges levnadskostnader.

I fråga om den allmänna varuskatten är motsvarande föreskrifter intagna
i 36 § varuskatteförordningen.

Kontrolluppgifter och andra uppgifter till ledning för annans taxering

Vid 1955 års riksdag genomfördes efter förslag i den tidigare omnämnda
propositionen nr 160/1955 betydelsefulla ändringar i den då gällande taxeringsförordningen
i fråga om reglerna rörande uppgiftsskyldigheten till ledning
för annans taxering. De nya bestämmelserna innebar bl. a. en väsentlig
utvidgning av skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter till ledning for annans
taxering. Taxeringsmyndigheterna erhöll därigenom framfor allt storre
möjligheter till bättre kontroll av rörelseidkarnas och jordbrukarnas
deklarationer men även uppgiftsskyldigheten beträffande anställda vidgades
i någon mån. „

De år 1955 antagna nya reglerna överfördes med vissa smärre andringar

av i huvudsak redaktionell art genom beslut av 1956 års riksdag till den
nya taxeringsförordningen. Samtidigt skedde en viss jämkning av arbetsgivarnas
skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner av
mindre värde (i anslutning till ett antaget förslag om ändring av föreskrifterna
i 32 § kommunalskattelagen och punkt 3 av anvisningarna till samma
paragraf). Vissa smärre ändringar i reglerna om skyldigheten att lämna
kontrolluppgifter etc. har även skett därefter.

Bestämmelserna om skyldigheten att avlämna kontrolluppgifter och andra
uppgifter till ledning för annans taxering återfinnes i 37—46 samt 47 och
49 §§ taxeringsförordningen och därtill anslutande föreskrifter i kungore -sen den 9 december 1955 (nr 671) om skyldighet i vissa fall att avlamna
kontrolluppgifter för inkomsttaxeringen. Den i dessa föreskrifter stadgade

14 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 100

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

skyldigheten är inte beroende av om den uppgiftsskyldige är skattskyldig.
Uppgiftsskyldigheten omfattar sålunda även helt skattefria subjekt. Det gemensamma
för de uppgiftsskyldiga är i allmänhet att de under visst kalenderår
utbetalat belopp av viss beskaffenhet, som i mottagarens hand utgör
skattepliktig inkomst. I ifrågavarande föreskrifter göres åtskillnad
mellan å ena sidan sådana uppgifter som varje år skall lämnas utan anmaning
och å andra sidan uppgifter som skall lämnas först efter anmaning
eller efter förordnande av Kungl. Maj:t.

Uppgifter som enligt taxeringsförordningen skall lämnas utan anmaning

Bestämmelser om vilka uppgifter som skall lämnas utan anmaning återfinnes
i 37 och 38 §§ samt 42 § 1 mom. och 43 § 1 mom. taxeringsförordningen.
I huvudsak omfattar uppgiftsskyldigheten enligt dessa bestämmelser
följande.

1. Enligt 37 § taxeringsförordningen

De här avsedda uppgifterna, som till ledning för inkomsttaxeringen skall
avlämnas varje år senast den 31 januari, skall avse föregående kalenderår.
I paragrafens 1 mom. ges i tabellarisk form och i åtta olika punkter närmare
föreskrifter om vilka som är uppgiftsskyldiga samt angående vem och vad
uppgifterna skall avse.

Uppgiftsskyldiga enligt punkt 1 är dels samtliga statliga och kommunala
myndigheter, dels samtliga juridiska personer utom dödsbon och dels fysiska
personer och dödsbon, som bedrivit rörelse eller jordbruk, däri inbegripet
skogsbruk, eller innehaft annan fastighet. Uppgiftsplikten omfattar
för fysiska personer och dödsbon förmåner, som utgått från någon av
nämnda förvärvskällor.

Uppgiftsskyldigheten skall enligt denna punkt avse den som haft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete hos den uppgiftsskyldige.
Enahanda gäller i fråga om den som av den uppgiftsskyldige åtnjutit pension,
livränta eller periodiskt utgående ersättning ävensom den som åtnjutit
förmån från personalstiftelse eller annan stiftelse.

Å kontrolluppgifterna skall i princip upptagas såväl alla kontant utbetalda
belopp som lämnade naturaförmåner. Utgiven ersättning för kostnader,
som mottagaren haft att bestrida i tjänsten, skall också anges. Om
mottagaren måst erlägga betalning för åtnjuten naturaförmån, skall uppgift
även lämnas om förmånen och vederlaget.

Den obligatoriska uppgiftsskyldigheten enligt denna punkt har begränsats
i följande hänseenden. Kontrolluppgift behöver sålunda i detta fall
inte lämnas för

a) utbetald folkpension;

b) ersättning och förman för tillfälligt arbete, om det sammanlagda
värdet härav understiger 100 kr. för hela året;

c) ersättning och förmån för tillfälligt arbete å annan fastighet, om vad

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

som under året utgetts har lägre värde än 500 kr. och det inte utgör avdragsgill
omkostnad i rörelse;

d) utbetalning till bokföringsskyldig rörelseidkare av ersättning för till fälligt

arbete, om ersättningen utgör intäkt i av mottagaren bedriven rörelse;
. .

e) förmån, som utgetts av statlig myndighet, om förmånen enligt de i
32 § 3 mom. kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna inte utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren;

f) förmåner i annat än penningar, om det som mottagaren sammanlagt
åtnjutit från den uppgiftsskyldige efter avdrag för vederlag uppenbarligen
inte haft högre värde än 400 kr. för helt år räknat;

g) ersättningar för dels resor i tjänsten motsvarande gjorda utlägg, dels
traktamenten vid vistelse i tjänsten utom tjänstgöringsorten och dels
representationskostnader motsvarande gjorda utlägg, därest dessa ersättningar
var för sig sammanlagt inte överstiger 500 kr.;

h) förmån från stiftelse, om vad som utgetts uppenbarligen inte utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren; samt

i) ersättning eller förmån, för vilken mottagaren erlagt sjömansskatt.

Uppgiftsskyldighet åligger enligt punkt 2 fysisk person, som varit skyldig
verkställa skatteavdrag enligt uppbördsförordningen. Uppgiften skall
avse den å vilkens inkomst skatteavdrag enligt samma förordning skolat
verkställas och omfatta samma uppgifter angående inkomstens storlek
och beskaffenhet som enligt punkt 1 med där angivna undantag.

Försäkringsanstalter och understödsföreningar är i punkt 3 ålagda skyldighet
att lämna uppgift om utbetalda försäkringsersättningar, om desamma
uppgår till lägst 200 kr. för hela året och är av den art att skatteplikt
för dem föreligger.

Enligt punkt i föreligger uppgiftsplikt för den, som utbetalt royalty eller
periodiskt utgående avgift för rättighet av goodwills natur (varumärke,
firmanamn m. in.) eller för utnyttjande av patent, mönster o. dyl.

I punkterna 5—7 föreskrives — allt i den mån Kungl. Maj :t därom forordnat
— uppgiftsplikt för dels uppköpare av jordbruks- eller trädgårdsprodukter
eller husdjur eller från husdjur erhållna produkter, dels uppköpare
av avverkningsrätter eller virke eller andra skogseffekter, och dels
den som bedrivit förmedlingsverksamhet eller annan därmed jämförlig
verksamhet.

I kungörelsen den 9 december 1955 (nr 671) har meddelats närmare estämmelser
om i vilken omfattning skyldighet att avlämna kontrolluppgifter
för inkomsttaxeringen utan anmaning föreligger för bär ifrågavarande
uppgiftslämnare. I kungörelsen stadgas sålunda, att uppköpare av jordbruks-
och trädgårdsprodukter o. dyl. skall utan anmaning lämna kontrolluppgifter
beträffande inköp av spannmål, frövaror, oljeväxter, sockerbetor,
potatis, slakt- och livdjur samt mjölk och produkter därav. Uppgifterna
skall omfatta det vederlag som utgetts i kontanter, naturaprodukter eller
annat. Skyldighet att lämna uppgift föreligger emellertid inte om veder -

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

laget utgått till bokföringsskyldig rörelseidkare eller betalts kontant vid
inköp från torgstånd eller liknande försäljningsställe. Inte heller behöver
militär myndighet lämna uppgift om vad som erlagts vid inköp i samband
med övningar å annan ort än den vanliga förläggningsorten.

Rörelseidkare, som i sin rörelse förvärvat avverkningsrätter och skogsprodukter,
skall lämna kontrolluppgifter rörande vederlag som utbetalts
till eller gottgjorts innehavare eller brukare av fastighet, från vilken upplåtelse
av avverkningsrätt eller försäljning av skogseffekter ägt rum. Uppgiftsskyldighet
föreligger också beträffande vederlag som enligt ingånget
avtal skall utbetalas först under senare år. Kontrolluppgifter behöver emellertid
inte lämnas när det är fråga om vederlag för avverkningsrätter,
som upplåtits från allmän skog, eller för skogsprodukter, som härrör från
sådan skog.

Den, som bedrivit verksamhet avseende förmedling av uppdrag eller anställning
åt musiker eller andra artister, skall lämna kontrolluppgifter rörande
ersättning, som förmedlats av uppgiftslämnaren, eller varom denne
eljest äger kännedom.

I kungörelsen stadgas emellertid den begränsningen i uppgiftsplikten att
sådan inte föreligger för belopp understigande 200 kr. för helt år. Om det
är förenat med synnerligen stora svårigheter att lämna i kungörelsen avsedd
uppgift, kan taxeringsintendenten i länet efter ansökan av uppgiftsskyldig
medge att uppgiften skall lämnas först efter anmaning.

2. Enligt 38 §

I detta författningsrum föreskrives viss obligatorisk uppgiftsskyldighet
beträffande delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederier
för registreringspliktiga fartyg, i vilka företag delägarna och inte företaget
skall taxeras för företagets inkomst och förmögenhet. Uppgifterna,
som i regel skall lämnas senast den 15 februari under taxeringsåret, skall
avse den på respektive delägare belöpande andelen av företagets inkomst
samt värdet av hans andel eller lott i företaget.

3. Enligt 42 § 1 mom.

Föreskrifterna i detta författningsrum innefattar en obligatorisk uppgiftsplikt
för bostadsföreningar och bostadsaktiebolag beträffande sådana
medlemmar i föreningen eller delägare i aktiebolaget, som under hela eller
större delen av beskattningsåret helt eller till övervägande del upplåtit
sin lägenhet till annan. Uppgiften, som skall lämnas senast den 15 februari
under taxeringsåret, skall innehålla upplysning om dels av medlemmen
eller delägaren till föreningen eller bolaget inbetalda belopp dels huru
mycket därav som utgjort kapitaltillskott och dels värdet av medlemmens
eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet
vid beskattningsårets utgång.

4. Enligt 43 § 1 mom.

Enligt dessa föreskrifter är var och en, som lyfter utdelning å svenska
aktier eller som här i riket utbekommer utdelning å andelar i svensk eko -

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

nomisk förening eller från utländsk juridisk person, skyldig att till ledning
för egen taxering härom lämna särskild uppgift. Denna uppgift lämnas
till den som utbetalar utdelningen och i samband med att betalning
sker. Uppgifterna tillställes taxeringsmyndigheterna senast den 31 januari
taxeringsåret för att tjäna till ledning vid taxeringen.

Uppgifter som enligt taxeringsförordningen skall
lämnas först efter anmaning

Bestämmelser härom återfinnes i 39 §, 41 § och 42 § 2 mom. taxeringsförordningen.
Uppgiftsskyldigheten enligt dessa föreskrifter omfattar i
huvudsak följande.

1. Enligt 39 § 1 mom.

De ifrågavarande uppgifterna, som i särskilda fall skall lämnas vid visst
års taxering, skall avse föregående kalenderår. Även beträffande dessa uppgifter
ges i tabellarisk form och i nio olika punkter närmare bestämmelser
om vilka som är uppgiftsskyldiga samt angående vem och vad uppgifterna
skall avse.

De i punkt 1 meddelade föreskrifterna anknyter till bestämmelserna i
motsvarande punkt i 37 § 1 mom., enligt vilka såsom tidigare antytts den
obligatoriska uppgiftsplikten inskränkts genom vissa undantagsbestämmelser.
Uppgiftsplikten enligt 39 § 1 mom. första punkten omfattar sålunda
samma uppgiftspliktiga, som angetts i 37 § 1 mom. första punkten. Dessa
kan efter anmaning åläggas att beträffande den, som hos den uppgiftspliktige
innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete, lämna
uppgift på sådana förmåner, som inte omfattas av den obligatoriska uppgiftsplikten.
I anmaningen behöver inte anges namn på den, som åtnjutit
ifrågavarande förmåner, utan anmaningen kan omfatta t. ex. samtliga hos
den uppgiftspliktige anställda utan att dessa särskilt namnges.

Enligt punkt 2 åligger det den, som för arbetslag eller liknande grupp
av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott
eller dylikt för att fördelas inom laget eller gruppen att lämna uppgift
om till medlem av arbetslaget eller gruppen utgivet belopp.

Banker och andra penninginrättningar är enligt punkt 3 uppgiftsskyldiga
beträffande namngiven skattskyldig för såväl gottgjord ränta som beloppet
av innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Den, som under nästföregående år utbetalt gäldränta eller häftat i skuld,
är enligt punkt 4 skyldig att för varje borgenär uppge namn och hemvist
samt under föregående år erlagd gäldränta ävensom skulden vid viss angiven
tidpunkt. Uppgiftsplikt föreligger emellertid inte för företag, som bedrivit
penningrörelse, eller för annan, när det är fråga om lån mot obligationer,
förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.

Enligt punkt 5 kan fysisk och juridisk person, som innehaft fordran —
alltså även banker och andra penninginrättningar — åläggas lämna kon -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

trolluppgifter rörande såväl från namngiven skattskyldig uppburen ränteinkomst
som det belopp, för vilket denne vid viss angiven tidpunkt stått i
skuld.

Försäkringsanstalt och understödsförening kan enligt punkt 6 åläggas
lämna uppgift om arten av namngiven skattskyldigs försäkring, om av
denne erlagd premie eller annan avgift samt om tidpunkten, då sådan mottagits.
Inrättningarna är även uppgiftsskyldiga för värdet och arten av till
namngiven skattskyldig lämnade förmåner, som inte skall uppges enligt
annan föreskrift.

Jämlikt punkt 7 är idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse skyldig
lämna uppgift i fråga om belopp, för vilket den uppgiftsskyldige under viss
angiven tid köpt varor av namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
i dennes hand utgör skattepliktig intäkt. Uppgift kan även infordras om belopp,
för vilket den uppgiftsskyldige under viss angiven tid sålt varor till
namngiven annan näringsutövare, om beloppet är att hänföra till avdragsgill
utgift hos denne. Om så begäres skall upplysning lämnas om varuslag och
myckenhet samt om verkställda likvider. Vidare kan uppgift inhämtas hos
ifrågavarande näringsidkare beträffande annan namngiven näringsidkare
rörande provisioner eller andra belopp, som hos denne utgjort skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift. Från uppgiftsskyldighet enligt denna punkt
har emellertid undantagits belopp som avser köp eller försäljning av varor
över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen inte
kan fullgöras.

Vidare kan enligt punkt 8 den, som bedrivit förmedlingsverksamhet eller
därmed jämförlig verksamhet åläggas att lämna uppgift även i sådana fall
då han inte enligt vad nyss sagts är skyldig att lämna uppgift utan anmaning.

Rätt att utfärda anmaning enligt bestämmelserna i 39 § 1 mom. tillkommer
taxeringsnämnd, taxeringsintendent samt prövningsnämnd. Samma rätt föreligger
för tjänsteman, som förordnats att verkställa taxeringsrevision, dock
endast i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande.

2. Enligt 39 § 2 mom.

Föreskrifterna i 39 § 1 mom. tar närmast sikte på fall, då ett behov har
ansetts föreligga av en komplettering av den obligatoriska uppgiftsplikten
enligt. 37 § 1 mom. Genom bestämmelserna i 2 mom. av 39 § har emellertid
möjlighet öppnats för en mera generell stickprovskontroll av jordbrukares
och rörelseidkares deklarationer. Enligt dessa bestämmelser kan taxeringsintendenten
i länet anmana inom länet bosatta sådana näringsidkare att
lämna kontrolluppgifter beträffande samtliga sina inköp eller försäljningar
eller en viss del av dessa, oaktat säljarnas eller köparnas namn inte angetts
i anmaningen. De uppgifter, som näringsidkarna sålunda kan åläggas lämna,
kan avse antingen belopp, som utbetalats till annan näringsidkare, för såvitt
beloppen för mottagaren utgör intäkt av jordbruksfastighet eller rörelse,
eller belopp, för vilka den anmanade försålt varor till annan näringsidkare,

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

i den män beloppen utgjort för köparen avdragsgill utgift. Såtillvida har
emellertid uppgiftsskyldigheten begränsats att undantag skett för köp eller
försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen inte kan fullgöras.

Enligt uttalande av departementschefen i propositionen nr 160/1955 (s.
115) skall taxeringsmyndigheterna begagna anmaningsrätten i förevarande
hänseende med urskillning så att de uppgiftspliktiga inte betungas i oskälig
omfattning.

3. Enligt 39 § 3 mom.

Enligt detta författningsrum kan banker och andra penninginrättningar
efter anmaning av taxeringsintendent åläggas lämna uppgift om de insättningar
och uttag, som under viss tid gjorts av namngiven person.

4. Enligt 41 §

Enligt denna paragraf är aktiebolag och ekonomisk förening pliktig att till
ledning för värdering av aktier och andelar efter anmaning av taxeringsintendent
lämna uppgifter rörande såväl bolagets och föreningens tillgångar
och skulder som andra omständigheter som kan vara av betydelse för värdesättningen.

5. Enligt 42 § 2 mom.

Bestämmelserna i detta moment utgör ett komplement till den obligatoriska
uppgiftsskyldighet, som åvilar bostadsföreningar och bostadsaktiebolag
enligt 1 mom. samma paragraf.

Uppgifter som enligt taxeringsförordningen skall lämnas först efter särskilt
förordnande av Kungl. Maj:t

I förevarande hänseende bortses från de fall, som närmare reglerats i 37 §
1 mom. taxeringsförordningen och kungörelsen den 9 december 1955 (nr
671) och för vilka tidigare redogjorts. I det följande behandlas däremot de
fall, som avses i 40 §, 43 § 1 och 3 mom. samt 44 § taxeringsförordningen.

1. Enligt 40 §

Utöver vad som eljest stadgas är banker och andra penninginrättningar
enligt de i denna paragraf meddelade bestämmelserna skyldiga att efter
förordnande av Kungl. Maj:t — allt i den omfattning och ordning som i förordnandet
anges — lämna vissa uppgifter om storleken av insättares ränteinkomst
under viss angiven tid ävensom dennes tillgodohavande vid viss
angiven tidpunkt.

2. Enligt 43 § 1 mom.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf är envar som här i riket erhållit
ränta å obligation, förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd
förskrivning och som erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

obligatoriskt skyldig att till den som utbetalar räntan till ledning för egen
taxering vid mottagandet av räntan lämna särskild uppgift härom. De ifrågavarande
uppgifterna tillställes emellertid taxeringsmyndigheterna endast i
den mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning, som därvid bestämmes.

3. Enligt 43 § 3 mom.

Enligt dessa föreskrifter kan Kungl. Maj :t även i andra fall än som avses
i 43 § 1 mom. förordna att svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening
skall lämna uppgift rörande utbetald utdelning samt att den, som här i riket
utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra förskrivningar, skall lämna
uppgift om utbetald ränta.

4. Enligt 44 §

Kungl. Maj :t kan med stöd av dessa föreskrifter förordna att kontrolluppgift
skall lämnas av här i riket bosatt person eller här verksamt företag beträffande
belopp eller förmån, som gottgjorts person eller företag i utlandet
och som, därest beloppet eller förmånen gottgjorts person eller företag här
i riket, skulle ha föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift.

Vissa gemensamma bestämmelser angående kontrolluppgifter
till ledning för annans taxering

Enligt föreskrift i 39 § 4 mom. taxeringsförordningen kan den som enligt
denna paragraf anmanats lämna uppgift hos länsstyrelsen ansöka om befrielse
från uppgiftsskyldigheten. Så kan ske om uppgiften omfattas av tystnadsplikt
eller om den uppgiftspliktige kan åberopa särskilda omständigheter
för att uppgiften inte skall komma till annans kännedom. För att sådan
befrielse skall kunna medges erfordras emellertid, att den anmanade
kan åberopa synnerliga skäl för befrielsen. Länsstyrelsens beslut i detta
hänseende kan inte överklagas.

Kungl. Maj :t kan vidare enligt föreskrift i 43 § 4 mom. taxeringsförordningen
medge jämkning av den i samma paragrafs 1 mom. föreskrivna uppgiftsskyldigheten
beträffande räntor och utdelningar i de fall då så kan ske
utan att åsyftad kontroll eftersättes eller då eljest särskilda omständigheter
föranleder därtill.

Jämlikt 45 § taxeringsförordningen kan den som inte avlämnat föreskrivna
kontrolluppgifter till ledning för annans taxering eller inte upprättat
dessa enligt föreskrifterna i i taxeringsförordningen anmanas att avlämna
eller fullständiga uppgifterna. Anmaningsrätt tillkommer taxeringsnämnd,
taxeringsintendent, prövningsnämnd samt tjänsteman, som fått i uppdrag
att verkställa taxeringsrevision. Den sistnämnde äger dock endast rätt alt
utfärda anmaning, i den mån detta erfordras för uppdragets fullgörande. I
anmaningen kan vite föreläggas. Underlåtenhet att avlämna föreskrivna
uppgifter kan enligt 120 § taxeringsförordningen straffas med böter, högst
300 kr.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

I föreskrifterna om kontrolluppgifter ges utöver vad som tidigare anförts
åven vissa bestämmelser av speciell betydelse för taxeringskontrollen.

Enligt 43 § 5 mom. taxeringsförordningen har sålunda taxermgsintendent
eller av honom förordnad tjänsteman rätt att hos mottagaren av de i 1 mom.
av samma paragraf omnämnda uppgifterna om utkvitterade utdelningar eller
räntor taga del av dessa uppgifter för taxeringskontroll. Den, som förvarar
uppgifterna, är därvid skyldig att lämna för kontrollens genomforande
nödigt biträde.

Enligt 46 § taxeringsförordningen är vidare statliga och kommunala verk,
allmänna inrättningar samt överförmyndare skyldiga att då så begares for
taxeringskontroll tillhandahålla för taxering erforderliga handlingar eller
uppgifter, om vars avlämnande särskilda bestämmelser inte meddelats i
taxeringsförordningen. Ifrågavarande skyldighet gäller emellertid inte sådana
handlingar, som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§ sekretesslagen och som
ej må utlämnas till envar. Beträffande övriga enligt lag sekretesskyddade
handlingar eller sådana uppgifter, som omfattas av tystnadsplikt, föreskrives
att dessa endast får tillhandahållas efter framställning av taxeringsintendenten
i länet. Om vederbörande myndigheter eller institutioner vid
prövning av sådan framställning finner, att handlingens eller uppgiftens
tillhandahållande skulle för det allmänna eller med hänsyn till enskild persons
befogade intressen lända till synnerligt men, må framställningen lämnas
utan bifall. Kungl. Maj :t äger emellertid efter ansökan av taxeringsintendenten
i länet förordna, att jämväl hemliga handlingar och uppgifter
skall tillhandahållas för taxeringskontroll. Slutligen äger befattningshavare
vid riksskattenämnden — i den mån nämndens ordförande därom förordnar
— i fråga om förutnämnda handlingar och uppgifter samma befogenheter
som taxeringsintendenten i länet.

De uppgifter som enligt vad förut anförts skall lämnas till ledning vid
annans taxering avser i allmänhet det ifragavarande beskattningsåret eller
i vissa fall kalenderåret närmast före taxeringsåret. Genom föreskrifter i
49 § taxeringsförordningen har emellertid taxeringsmyndigheterna medgetts
befogenhet att för de fall, då i taxeringsförordningen stadgas skyldighet att
efter anmaning lämna uppgift eller upplysning till ledning för taxering, även
erhålla sådana uppgifter och upplysningar i fråga om förhållanden, som avser
tid före beskattningsåret och som har betydelse för åsättande av taxering
eller eftertaxering.

Uppgiftsskyldighet enligt förordningen om allmän varuskatt

De i 39 § 2 mom. taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna om
skyldighet för vissa näringsidkare att lämna uppgift rörande andra näringsidkare
motsvaras beträffande den allmänna varuskatten av föreskrifterna i
37 § varuskatteförordningen. Motsvarighet finns vidare till reglerna i 39 §
4 mom., 49 § och 46 § taxeringsförordningen.

218

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Taxeringsrevision

Möjligheterna att verkställa granskning av en skattskyldigs bokföring utökades
i väsentlig mån genom de av 1955 års riksdag antagna ändringarna i
då gällande taxeringsförordning. I propositionen nr 160/1955 har bl. a. framhållits
att taxeringskontrollen borde ha karaktär av rutinkontroll och inte
borde uppfattas som utslag av misstänksamhet mot den därav berörde. Taxeringsrevision
borde därför ske planmässigt och inte endast då besvär anförts
eller eljest särskild anledning därtill yppats.

De år 1955 antagna bestämmelserna om taxeringsrevision har med visst
tillägg överförts till 1956 års taxeringsförordning. I 56 § 1 mom. nya taxeringsförordningen
föreskrives sålunda, att taxeringsrevision får äga rum hos
var och en, som är deklarations- eller uppgiftsskyldig, för kontroll av att
deklarations- eller uppgiftsskyldigheten enligt bestämmelserna i taxeringsförordningen
behörigen fullgjorts eller för att bereda beskattningsmyndigheterna
upplysning till ledning för beslut om taxering eller eftertaxering.
Taxeringsrevision får emellertid inte äga rum hos statliga och kommunala
verk, allmänna inrättningar och överförmyndare.

Taxeringsrevision får därjämte verkställas hos den, som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter
av betydelse för taxeringskontrollen kan hämtas ur anteckningar eller
andra handlingar, som föres vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision får granskning ske inte endast av räkenskaper och
anteckningar med därtill hörande verifikationer utan jämväl av korrespondens,
protokoll och andra handlingar rörande verksamheten. Till sådana
handlingar kan bl. a. anses höra grundnoteringar och kassakladdar, beställningsjournaler
och beställningsböcker, orderböcker och andra orderhandlingar,
leveransbesked, kontroll- och redovisningshandlingar av olika slag,
anteckningar rörande kunder, patienter in. in., kassakontrollremsor och anteckningar
om egna uttag i varor, pengar m. m. Granskningsman, som utför
taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår, har också rätt att
granska det löpande arets räkenskaper och handlingar. Denna bestämmelse
är av vikt, då det gäller att konstatera huruvida de för revision företedda
räkenskapshandlingarna grundar sig på dagligen förda noteringar. I samband
med granskning av det löpande årets räkenskaper har taxeringsmyndigheterna
också befogenhet att göra kassainventering hos bokföringspliktig
skattskyldig, vilket i vissa fall kan ha betydelse vid bedömande av bokföringens
tillförlitlighet. Sådan inventering kan emellertid jämlikt 14 § taxeringskungörelsen
endast företagas av taxeringsintendenten eller av granskningsman,
som erhållit hans särskilda tillstånd därtill. Kassainventering bör
enligt nämnda föreskrift endast verkställas då särskilda omständigheter föranleder
en sådan åtgärd.

Ehuru taxeringsmyndigheterna erhållit en omfattande rätt att vid taxe -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringsrevision granska handlingar, är det inte nödvändigt, att en fullständig
revision utföres i varje särskilt fall. En partiell revision kan manga gånger
vara tillräcklig för att nå det med revisionen avsedda syftet.

Vanligen brukar den, hos vilken granskning skall ske, i förväg erhålla
underrättelse om att taxeringsrevision beslutats, varefter överenskommelse
träffas om tid för granskningens genomförande. Någon uttrycklig föreskrift
om att den, hos vilken revision skall ske, skall i förväg underrättas har ej
meddelats. Granskningsmannen har enligt 56 § 2 mom. taxeringsförordningen
rätt att påfordra att genast få taga del av handlingar, som skall granskas,
i den utsträckning som befinnes erforderlig för granskningens genomförande.
Vägrar den deklarations- eller uppgiftsskyldige att genast tillhandahålla
handlingarna, kan han av taxeringsintendenten föreläggas vite. Den, som är
föremål för taxeringsrevision, är också skyldig att lämna för revisionens
verkställande nödvändiga upplysningar. Någon påföljd har inte stadgats för
det fall, att näringsidkare eller annan vägrar lämna dylika upplysningar,
men underlåtenhet härutinnan kan försätta vederbörande i ett försämrat
läge i en eventuell taxeringsprocess.

Taxeringsrevision skall enligt 56 § 3 mom. taxeringsförordningen såvitt
möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att den inte förorsakar hinder i
verksamheten för den, hos vilken revisionen sker. Därvid har den deklarations-
eller uppgiftsskyldige möjlighet att välja mellan att lata revisionen
äga rum i sitt hem, på sitt kontor eller i den affärslokal han bedriver sin
verksamhet eller att överlämna räkenskapshandlingarna till granskningsmannen
eller den myndighet, som beslutat om revisionen. Någon befogenhet
för granskningsmannen att kunna bestämma att granskningen helt eller
delvis skall ske hos den deklarations- eller uppgiftsskyldige finnes inte enligt
gällande bestämmelser i taxeringsförordningen. Då den sistnämnde ställer
handlingarna till förfogande för granskning hos sig, torde granskningsmannen
inte heller kunna kräva att revisionen eller viss del därav skall verkställas
hos den myndighet, hos vilken han är anställd. Därest räkenskapshandlingar
överlämnats för taxeringsrevision skall de så fort som möjligt
återlämnas till den deklarations- eller uppgiftsskyldige. Meddelande om revisionens
resultat skall också snarast tillställas den, som varit föremål för
taxeringsrevision, i vad densamma angår hans egen taxering.

Enligt 56 § 4 mom. taxeringsförordningen får vid taxeringsrevision granskning
jämväl ske av sådana handlingar, som omfattas av tystnadsplikt, om
dessa är av betydelse för revisionen. Sålunda kan i princip granskning ske
av läkares och tandläkares patientkort, advokaters bokföring in. m. och hos
banker. Om den, hos vilken revisionen sker, kan åberopa tystnadsplikt gentemot
annan eller andra särskilda omständigheter för att handlings innehåll
bör hemlighållas kan han hos länsstyrelsen begära alt handlingen skall undantas
från revisionen. Sådan framställning äger länsstyrelsen bifalla endast
när synnerliga skäl föranleder därtill. Vid bedömande av denna fiåga maste
hänsyn givetvis tagas till att granskningsmannen och andra taxeringsfunktionärer,
som har alt taga del av ärendet, är ålagda samma tystnadsplikt som

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

gäller för den granskade. Länsstyrelsens härvidlag fattade beslut kan inte
överklagas.

Beslut om taxeringsrevision får enligt 57 § 1 mom. taxeringsförordningen
endast meddelas av taxeringsintendenten i länet. Härigenom har sörjts för
att taxeringsrevisionen kommer att utföras av för uppdraget särskilt lämpad
person, vars lojalitet och tystlåtenhet inte kan ifrågasättas. I sitt betänkande
nr 46/1955 underströk bevillningsutskottet, att ett stort ansvar
härigenom vilar på taxeringsintendenten och att det självfallet åligger honom
att övervaka den granskningsverksamhet, som äger rum enligt hans
förordnande.

Om taxeringsintendenten finner, att taxeringsrevision bör verkställas i
annat län, skall han vända sig till taxeringsintendenten i detta län med
begäran därom.

Taxeringsrevision kan utföras av taxeringsintendenten i länet själv eller
av tjänsteman, som förordnats därtill. Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifter,
som åvilar taxeringsintendenten, uppdras taxeringsrevisionerna
regelmässigt åt revisionspersonalen vid länsstyrelserna, åt de kommunala
taxeringsrevisorerna eller åt taxeringsassistenterna. Uppdrag att verkställa
taxeringsrevision kan emellertid också meddelas annan i bokföring och taxering
sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.

Eftersom endast taxeringsintendenten kan förordna om taxeringsrevision
måste taxeringsnämnd, som finner taxeringsrevision erforderlig, göra framställning
därom till taxeringsintendenten. Taxeringsnämnden kan alltså inte
själv föranstalta om taxeringsrevision.

Om någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut skall ske,
underlåter att ställa räkenskaper eller andra handlingar till förfogande för
granskning, har taxeringsintendenten i länet jämlikt 58 § taxeringsförordningen
befogenhet att genom vitesföreläggande söka förmå denne att tillhandahålla
det material, som granskningen skall avse. Taxeringsmyndigheterna
förfogar inte över något annat tvångsmedel än vite för att få tillgång
till den deklarations- eller uppgiftsskyldiges räkenskaper eller andra handlingar.
I annan proposition till årets riksdag föreslås emellertid en lag om
handräckning vid taxeringsrevision, som upptar bestämmelser om rätt för
taxeringsmyndigheterna att genom utmätningsmannens försorg tvångsvis
erhålla tillgång till räkenskaper och andra handlingar som skall granskas.

Även i varuskatteförordningen har intagits vissa bestämmelser om taxeringsrevision.
I 42 § varuskatteförordningen föreskrives sålunda, att taxeringsrevision
får utföras hos var och en, som är deklarations- eller uppgiftsskyldig
till allmän varuskatt.

Bestämmelserna i 42 § andra stycket varuskatteförordningen, som utformats
med ledning av 9 § förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, saknar motsvarighet i taxeringsförordningen.
Enligt dessa bestämmelser är den granskade skyldig att lämna
granskningsmannen tillträde till de lokaler, som användes i vederbörandes
verksamhet.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

I övrigt äger de i taxeringsförordningen meddelade föreskrifterna om taxeringsrevision
motsvarande tillämpning beträffande den allmänna vai uskatten.
I detta hänseende må erinras om följande uttalande i propositionen nr
162/1959 (s. 306 ff).

Vid planläggning av taxeringsrevisioner för den allmänna varuskatten bör
eftersträvas att företa sådana revisioner samtidigt med taxeringsrevision för
direkt skatt. Ett av de skäl som vid remissbehandlingen oftast åberopats till
förmån för att anlita länsstyrelserna som beskattningsmyndigheter har varit
att de skattskyldiga inte skulle behöva betungas med kontrollbesök vid skilda
tidpunkter för allmän varuskatt och för direkta skatter. Enligt min mening
är det självklart att de sålunda uttalade önskemålen iakttas så långt

Vid sidan av den planmässiga kontroll, som i princip skall omfatta alla
skattskyldiga, bör kontrollåtgärderna särskilt inriktas på sådana områden
där skatteundandragande skulle kunna befaras. Av vikt är bl. a. att kontrollera
vissa grupper av ambulerande försäljare, så att dessa inte gynnas i konkurrensen
med den reguljära handeln. Härvidlag bör upplysningar kunna erhållas
t. ex. från polismyndigheterna och från dem som förser ifrågavarande
försäljare med varor.

Det bör slutligen i detta sammanhang erinras om att både i taxeringsförordningen
och varuskatteförordningen föreskrives att vad som inhämtats vid
taxeringsrevision inte får yppas i vidare man än som erfordras för vinnande
av det med revisionen avsedda ändamålet. Sekretesskydd är dessutom stadgat
beträffande av myndighet vid taxeringskontroll enligt taxeringsförordningen
eller eljest vid skattekontroll upprättade handlingar.

FÖRSLAG TILL ÄNDRADE BESTÄMMELSER

Anteckningsskyldighet m. m.

Utredningen

Utredningen framhåller, att införandet av föreskrifterna i 20 § taxeringsförordningen
— om skyldighet för deklarations- och uppgiftspliktig att i
skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat
lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för deklarations- eller uppgiftsslcyldighctens
fullgörande och för kontroll därav — innebar ett lagfästande
av tidigare gällande praxis på området och ett inskärpande av skyldigheten
att med tillbörlig omsorg inte endast fullgöra deklarations- och uppgiftsplikten
utan även att föra och bevara ett godtagbart underlag för densamma.
Under hänvisning till att skyldigheten att föra och bevara underlaget
enligt paragrafens utformning även gäller den som är skyldig föra räkenskaper
enligt bokföringslagen och förordningen om skyldighet för vissa idkare
av jordbruk och skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för
taxering, framhåller utredningen, att eftersom bokföringslagens egentliga

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

uppgift inte är att tillgodose det allmännas intresse av kontrollmöjligheter
i beskattningshänseende, detta intresse i stället måst tillgodoses genom bestämmelsen
i 20 § taxeringsförordningen.

Beträffande denna bestämmelses ändamålsenlighet från angivna synpunkt
anför utredningen följande.

Självfallet måste ur beskattningssynpunkt bestämda krav ställas i fråga
om det sätt på vilket bokföring och redovisning skall ske. Bestämmelserna
i 20 § taxeringsförordningen är emellertid avsiktligt mycket allmänt formulerade.
Av dessa bestämmelser framgår endast att sådana, som är bokföringsskyldiga
enligt bokföringslagens eller jordbruksbokföringsförordningcns
föreskrifter, också är skyldiga att ha sin bokföring ordnad så att den utgör
underlag för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och
för kontroll därav. Däremot preciseras inte närmare hur övriga deklarations-
och uppgiftspliktiga skall ha sitt underlag ordnat och det anges inte
heller när kravet får anses vara räkenskaper eller när det får anses vara tillfyllest
med enbart anteckningar eller andra handlingar. I samtliga dessa senare
fall är det därför alltid svårt att draga gränsen mellan de fall, när underlaget
skall vara så beskaffat att det kan betecknas som formliga räkenskaper,
och de fall, då som underlag kan godtagas mer eller mindre formlösa
anteckningar eller t. o. in. endast verifikationer, kvitton o. dyl. Det har
därför i praxis måst avgöras från fall till fall när föreliggande räkenskaper,
anteckningar eller annat material är av den beskaffenhet att detsamma
i både formellt och materiellt hänseende kan anses godtagbart och riktigt
såsom underlag för avgiven deklaration eller fullgjord uppgiftsskyldighet.

Inte heller reglerna i 41 § kommunalskattelagen är enligt utredningen ägnade
att ge någon säker ledning i fråga om den redovisning som bör krävas
av den skattskyldige. Utredningen anför härom.

Inkomst av rörelse skall enligt 41 § kommunalskaltelagen beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder och i anvisningarna till samma paragraf
utsäges vidare att för skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall denna
i princip läggas till grund för inkomstberäkningen. Vad som därvid avses
med ordnad bokföring anges emellertid inte närmare och man torde endast
rent allmänt kunna säga att det bör vara en bokföring, som är så beskaffad
att den i såväl formellt som materiellt hänseende visar ett resultat av
rörelsen, som överensstämmer med det verkliga.

Av den i betänkandet lämnade redogörelsen för vunna erfarenheter framgår
enligt utredningen, att bestämmelsernas mera allmänna och inte närmare
preciserade utformning i en alltmer tilltagande omfattning utnyttjas
på ett inte avsett sätt av mindre nogräknade skattskyldiga. Detta sker då,
anför utredningen, så att de antingen avsiktligt ordnar sin bokföring på ett
sådant sätt att densamma gör en effektiv taxeringskontroll omöjlig eller i
vart fall avsevärt försvårar denna kontroll, eller så att de endast för eller
uppger sig föra ett minimum av räkenskapsböcker eller till och med i vissa
fall helt underlåter varje form av anteckningar.

Utredningen uttalar som sin mening, att mera preciserade bestämmelser
om vilka fordringar som taxeringsmyndigheterna bör kunna ställa på en
rörelseidkares deklarationsunderlag i vissa fall är erforderliga för att taxe -

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ringskontrollen genom taxeringsrevisioner skall kunna bli effektiv i önskvärd
omfattning. Utredningen säger sig därvid inte ha varit helt främmande
för tanken att föreslå en speciell bokföringslag med giltighet endast i
fråga om taxering. Då emellertid en sådan lagstiftning omfattar många och
betydande problemställningar, har utredningen ansett det ligga utanför
möjligheternas ram att upprätta förslag i detta hänseende inom den för
utredningens uppdrag stipulerade tiden. Utredningen har därför kommit till
den uppfattningen, att bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen inte
borde ändras utan kvarstå oförändrade.

Enligt utredningen bör man i stället öppna en möjlighet att vidga kretsen
av de personer som är skyldiga att föra räkenskaper. Härom anför utredningen
följande.

Beträffande vissa kategorier skattskyldiga har speciella svårigheter förelegat
att få dessa att följa föreskrifterna i 20 § om skyldighet att föra och
bevara underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande.
Såsom exempel på sådana skattskyldiga kan anföras kreaturshandlare, vilka
ofta uppger sig helt sakna anteckningar, varigenom möjlighet till kontroll
av deras egen taxering saknats och möjligheter inte heller förelegat att av
dem erhålla föreskrivna kontrolluppgifter till ledning för annans taxering.
Andra kategorier har inkomster av sådant speciellt slag, att de är svårkontrollerbara,
därest inte speciella — av dem själva mycket lätt uppfyllda —-krav ställes på deras räkenskaper, anteckningar etc. och då särskilt i vad
angår redovisningen av influtna intäkter. Såsom exempel på sådana kategorier
skattskyldiga kan anföras tandläkare, läkare, veterinärer m. fl. s. k.
fria yrkesutövare.

Utredningen har i ett särskilt kapitel redogjort för taxeringskontrollen i
Norge och Danmark och därvid framför allt behandlat reglerna om bokföringsskyldighet
i nämnda länder.

Av redogörelsen framgår, vad beträffar Norge, att Kongen enligt gällande
skattelag äger utfärda bestämmelser om skyldighet att föra räkenskaper för
skattskyldiga som utövar näringsverksamhet av bestämt slag eller driver
uthyrning av hus. Kongen kan vidare fastställa närmare föreskrifter om
hur räkenskaperna skall föras och hur balansräkning skall vara uppställd.
Dessa föreskrifter skall då innefatta vilka räkenskapsböcker som skall föras,
vilka särskilda konton som skall finnas upplagda och vilka verifikationer
som kan krävas för styrkande av inkomster och utgifter. Sådana föreskrifter
kan fastställas även för näringsidkare som är bokföringsskyldiga
enligt annan lag. Enligt vad utredningen upplyser har med stöd av den norska
skattelagen föreskrifter om bokföringsskyldighet och denna skyldighets
fullgörande hittills i varierande omfattning fastställts för vissa angivna
kategorier såsom tandläkare, veterinärer, arkitekter, ingenjörer, revisorer,
drosk- och lastbilsägarc m. fl. Vidare har särskilda regler utfärdats om hur
bokföring av kontant försäljning, uttag av varor för privatbruk och försäljning
till släktingar och liknande skall bokföras. Dessa regler gäller näringsidkare,
som är skyldiga föra räkenskaper, med undantag dock för dem
som driver jord- och skogsbruk eller trädgårdsrörclse.

224 Kungl. Maj:is proposition nr 100 år 1961

I fråga om Danmark gäller enligt utredningens redogörelse, att finansministern
efter framställning från ligningsrådet (ungefärligen motsvarande
den svenska riksskattenämnden) kan bestämma att utövare av en näringsverksamhet,
för vilken det inte i annan lagstiftning är föreskrivet bokföringsskyldighet,
skall vara skyldig att föra räkenskaper, som uppfyller av ligningsrådet
fastställda minimikrav. Envar skattskyldig, som i enlighet härmed
ålagts bokföringsskyldighet, är även skyldig att bevara de av honom
förda räkenskaperna med tillhörande handlingar i fem år efter utgången av
vederbörande räkenskapsår. Utfärdade föreskrifter om bokföringsskyldighet
och om denna skyldighets fullgörande avser enligt utredningen i stort sett
samma kategorier som i Norge.

Vid sitt ställningstagande i frågan har utredningen kommit till den slutsatsen
att kompletterande bestämmelser bör — på i stort sett samma sätt
som i Danmark och Norge — införas i 20 § taxeringsförordningen. Bestämmelserna
bör enligt utredningen ge Kungl. Maj :t generell fullmakt att utfärda
föreskrifter om skyldighet för vissa särskilt angivna skattskyldiga
att föra räkenskaper på närmare angivet sätt. Utredningen tillägger härom
följande.

Dessa bestämmelser bör därvid utformas så all de även kommer att gälla
dem, som är skyldiga föra räkenskaper enligt bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen.
De föreskrifter, som Kungl. Maj :t alltså skall kunna
utfärda med stöd av denna fullmakt, bör enligt utredningens mening således
inte endast innefatta fastställande av mera allmänna föreskrifter om
bokföringsskyldighet och regler för dennas fullgörande för eljest inte bokföringsskyldiga
utan även avse särskilda regler för förandet av viss eller vissa
delar av räkenskaperna hos eljest bokföringsskyldiga rörelseidkare. Förslag
angående vilka kategorier skattskyldiga, som därvid bör ifrågakomma, och
vilka minimikrav, som bör ställas på ifrågavarande skattskyldigas räkenskaper,
bör upprättas av riksskattenämnden. Utredningen förutsätter att
Kungl. Maj :t inte utfärdar nu ifrågasatta föreskrifter utan att, där så kan ske,
tillfälle beretts branschorganisation eller liknande sammanslutning att yttra
sig över nämndens förslag. Detta bör givetvis inte utesluta att nämnden redan
under förarbetet samråder med sådan organisation och sammanslutning.
Möjlighet synes även böra beredas Kungl. Maj :t att bemyndiga riksskattenämnden
att utfärda här ifrågavarande föreskrifter. Utredningen anser
emellertid att detta bemyndigande endast bör utnyttjas i undantagsfall och
sedan närmare erfarenheter vunnits.

Utredningen tar i detta sammanhang även upp frågan om skyldighet att
under viss tid bevara räkenskaper och andra anteckningar. I detta hänseende
anför utredningen bl. a. följande.

Av redogörelsen i kap. IV framgår att stor tveksamhet synes råda angående
under vilken tid den inte bokföringsskyldige rörelseidkaren skall
anses pliktig bevara sina räkenskaper eller anteckningar. Enligt bokföringslagen
föreligger skyldighet för den bokföringsskyldige att förvara samtliga
till räkenskaperna hörande böcker samt handlingar under tio år. Motsvarande
bestämmelse saknas däremot för den inte bokföringsskyldige, som pa

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

grund av bestämmelserna i 20 § taxeringsförordningen dock är skyldig föra
räkenskaper eller anteckningar. Detta utnyttjas av mindre nogräknade skattskyldiga
så att de vid taxeringsrevisionen förklarar sig antingen helt sakna
räkenskaper eller anteckningar eller också vissa för utredningen värdefulla
delar av desamma. Ofta motiveras förfaringssättet med att de inte ansett
sig skyldiga bevara materialet i fråga. Genom att inget material eller ofullständigt
sådant ställes till förfogande vid taxeringsrevisionen omöjliggöres
eller försvåras denna avsevärt. Tyvärr är det även i viss omfattning så
att avsaknaden helt eller delvis av räkenskaper är till fördel för den skattskyldige
eftersom, om räkenskaperna inte bevarats, det oftast är svårt att
bevisa att underdeklaration, medveten eller omedveten, föreligger. Sålunda
lärer eftertaxering knappast kunna påföras en rörelseidkare, som inte bevarat
sina räkenskaper och som påstår men inte kan styrka att en på kontrolluppgift
upptagen intäkt ingår i räkenskaperna, ehuru omständigheterna
i det enskilda fallet tyder på att så inte är förhållandet.

Med hänsyn till den stora betydelse, som ordentligt förda och fullständiga
räkenskaper och anteckningar har såsom underlag för ett riktigt fullgörande
av deklarations- och uppgiftsskyldigheten och för kontroll därav, anser utredningen
att det i taxeringsförordningen bör klart anges under vilken tid
räkenskaper eller anteckningar skall bevaras av i 20 § avsedda deklarationsoch
uppgiftsskyldiga. Utredningen framhåller, att en sådan bestämmelse
måste på annat sätt än som för närvarande gäller göra klart för den deklarations-
och uppgiftsskyldige att ifrågavarande material verkligen är värdefullt
och därför måste bevaras. Utredningen föreslår, att tiden för bevarandet av
ifrågavarande underlag begränsas till de år, för vilka eftertaxering kan påföras,
eller till sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Den nu angivna skyldigheten enligt 20 § taxeringsförordningen — att föra
och bevara underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande
samt att därvid iakttaga de föreskrifter angående detta underlags närmare
utformning och beskaffenhet, som redan gäller enligt bokföringslagen och
jordbruksbokföringsförordningen och som Kungl. Maj :t enligt utredningens
förslag kan komma att utfärda — måste enligt utredningens uppfattning
sanktioneras genom bestämmelser om straffpåfölj d för den, som uppsålligen
eller av oaktsamhet underlåter att iakttaga denna sin skyldighet.
Utredningen anför i fortsättningen bl. a. följande.

Eftersom fullständiga och ordentligt förda räkenskaper utgör den enda
grunden för ett riktigt fullgörande av deklarations- och uppgiftsplikten skulle,
om underlåtenheten att iaktta föreskrifterna i 20 § taxeringsförordningen
inte kunde medföra straffansvar, dessa föreskrifter i praktiken endast komma
att bli en död bokstav. I detta sammanhang må erinras om att straffansvar
enligt bokföringslagen endast föreligger om den bokföringsskyldige
kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar,
d. v. s. om vederbörande råkat på ekonomiskt obestånd. Om det senare inte
är fallet, vilket så gott som undantagslöst är förhållandet vid taxering, kan
helt underlåten, helt falsk eller direkt felaktig bokföring i och för sig inte
medföra straff för den försumlige. För försummelse mot föreskrifterna i
20 § taxeringsförordningen i form av underlåtna, falska eller vårdslösa rä 15

Ilihang Ull riksdagens protokoll 1 samt. Nr 100

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

kenskaper eller anteckningar finns sålunda inte några straffbestämmelser.
Därvid bortser utredningen från de relativt fåtaliga fall, där det varit möjligt
att förebringa bevis för att deklarerad inkomst varit för låg, varvid skattestrafflagens
bestämmelser blivit tillämpliga och den försumlige kunnat ställas
till ansvar för falsk eller vårdslös deklaration. Den enda påföljd, som
finns föreskriven för underlåtna, falska, felaktiga eller vårdslösa räkenskaper
och anteckningar, är skönstaxering enligt 21 § taxeringsförordningen, vilken
emellertid endast får åsättas, när inkomsten inte kan på annan grund tillförlitligen
beräknas, och överhuvud taget inte får åsättas i sådan form eller till
sådant belopp att taxeringen kommer att innebära ett straff för den försumlige.

Utredningen föreslår, att de ifrågasatta straffbestämmelserna — upptagna
i en ny 118 a § i taxeringsförordningen — anknytes till i lag eller med stöd
av lag föreskriven bokföringsskyldighet. Med lag avses bokföringslagen och
förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att
föra räkenskaper såsom underlag för taxering. I övrigt åsyftas de föreskrifter,
som Kungl. Maj :t eller riksskattenämnden kan utfärda i enlighet med
utredningens förut återgivna förslag. Utredningen erinrar i detta sammanhang
om att ett motsvarande straffansvar finnes stadgat i Norge.

Genom att straffansvaret sålunda anknyts till enligt lag eller med stöd av
lag föreskriven bokföringsskyldighet kommer enligt utredningen att från
sådant ansvar uteslutas alla de fall, då deklarations- eller uppgiftsskyldig,
som inte är bokföringsskyldig enligt lag eller med stöd av lag utfärdade föreskrifter,
försummar den i 20 § taxeringsförordningen stadgade skyldigheten
att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat
lämpligt sätt sörja för att underlag finnes och bevaras för deklarations- och
uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav. Enligt utredningen
kommer alltsa att från straffansvar i detta hänseende i huvudsak undantas
jordbi ukare, som redovisar sin inkomst enligt kontantmässiga grunder,
fastighetsägare, löntagare och ägare av kapital samt mindre rörelseidkare.
Utredningen framhåller att detta givetvis från principiella synpunkter kan
betecknas som i viss mån otillfredsställande. Detta får emellertid enligt utredningen
bl. a. ses som en konsekvens av de allmänt avfattade reglerna i
20 §. Att för det stora flertalet inkomsttagare med ur taxeringssynpunkt lättkontrollerbara
inkomster införa straffansvar för underlåtenhet att föra och
bevara ett underlag, som i praktiken kanske inte erfordras och inte heller
kommer att finnas, ter sig också helt meningslöst, anför utredningen.

Utredningen tillägger.

Straffansvaret kan således beräknas endast bli aktuellt för rörelseidkare
och s. k. fria företagare. Till övervägande del kommer frågan om ansvar i
detta hänseende att aktualiseras i samband med att det vid taxeringsrevision
hos nämnda skattskyldiga konstateras avsaknad av eller brister i föreskriven
bokföring. Enligt utredningens mening bör det ankomma på taxeringsintendenten
i länet att da anledning förekommer att brott i förevarande avseende
förövats, göra anmälan härom till åklagare. Härigenom skapas garantier
för att inga onödiga anmälningar sker. För att ytterligare förhindra att ansvar
utdömes i andra fall än då sådant ur allmänna synpunkter kan anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

227

befogat synes även böra stadgas att brottet skall vara fritt från straff om
brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet kan bedömas
såsom ringa.

Det påpekas, att här ifrågavarande brott i flertalet fall torde komma att
åtalas i samband med åtal enligt skattestrafflagen för falsk eller vårdslös deklaration.
I vissa fall och särskilt, när på grund av avsaknad av bokföring eller
väsentliga brister i densamma det inte är möjligt att förebringa erforderlig
bevisning för att falskdeklaration eller vårdslös deklaration föreligger,
kan emellertid föreskrifterna om straffansvar i dessa fall bli ett betydelsefullt
komplement till skattestrafflagens stadganden.

Utredningen framhåller att, när det gäller att närmare taga ställning till
vilket straff, som i förevarande fall bör stadgas, skäl självfallet kan anföras
för att ett förfarande, som innebär att vederbörande genom falsk, uppenbart
felaktig eller helt underlåten bokföring undandrar sig skyldigheten att
på ett behörigt och riktigt sätt redovisa sin inkomst och därigenom föranleder
att densamma inte kan tillförlitligen beräknas, ur allmän synpunkt
knappast bör bedömas lindrigare än ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten
i samband med vanligt gäldenärsbrott. Enligt stadgande i 23 kap. 5 §
strafflagen straffas sådant brott med fängelse eller straffarbete i högst två
år, för såvitt inte brottet är ringa, då straffet är böter, dock inte under 30
dagsböter. Enligt utredningens mening torde det dock få anses tillräckligt
att brottet inte bedömes strängare än som om vårdslös deklaration skett,
d. v. s. normalstraffet bör bestämmas till böter — i förevarande fall dagsböter,
dock lägst 30 — och endast, om omständigheten kan anses synnerligen
försvårande, bör fängelse i högst sex månader kunna ådömas. Utredningen
anför att som synnerligen försvårande omständigheter i regel torde
få anses de fall, då räkenskaper överhuvud taget ej förts eller inte bevarats.

I fråga om den allmänna varuskatten bör-enligt utredningen gälla samma
regler som förordats i fråga om inkomst- och förmögenhetstaxeringen. I anledning
härav föreslås i varuskatteförordningen ett tillägg till 38 § och en
ny 76 a §. I

I förevarande sammanhang har utredningen också ägnat uppmärksamhet
åt bestämmelsen i 21 § taxeringsförordningen om skönstaxering.
Utredningen erinrar bl. a. om att bestämmelsen tillkommit för att hos de
skattskyldiga inskärpa angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten
av att föra och även bevara erforderliga räkenskaper och anteckningar.
Det framhålles emellertid också, alt skönstaxering är den sista av
de utvägar, som står taxeringsmyndigheterna till buds när det gäller att
åsätla en materiellt riktig taxering och därför endast får tillgripas när deklaration
saknas eller avgiven deklaration eller underlaget för densamma företer
sådana väsentliga brister, att deklarationen eller underlaget inte kan
godtagas ur taxeringssynpunkt, samt annan möjlighet inte föreligger att på
ett tillförlitligt sätt beräkna den skattskyldiges inkomst av viss förvärvs -

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

källa. I betänkandet erinras vidare om att skönstaxering inte får ske på ett
sådant sätt att densamma kommer att innebära straff i någon form för den
försumlige.

Utredningen konstaterar, att reglerna om skönstaxering genom sin allmänna
avfattning ibland i det praktiska taxeringsarbetet vållar svårigheter
och föranleder missförstånd. Eftersom skönstaxeringsinstitutet innefattar
en av taxeringsmyndigheternas mera väsentliga befogenheter, skulle det enligt
utredningen självfallet vara av stor betydelse för både de skattskyldiga
och taxeringsmyndigheterna om mera detaljerade regler kunde utarbetas
beträffande förutsättningarna för skönstaxering och grunderna för inkomstberäkningen
vid sådan taxering.

Utredningen har emellertid den uppfattningen att taxeringsmyndigheternas
bedömning av huruvida skönstaxering är befogad eller ej — för vilken
bedömning skattedomstolarnas praxis ger ledning — är relativt enhetlig.
Någon komplettering av bestämmelserna i nämnda avseende föreslås därför
inte.

Vad åter gäller bedömningen av vad som vid skönstaxering kan anses vara
skäligt belopp synes enligt utredningen osäkerhet och delade meningar
råda. Utredningen anför härom.

Av regeringsrättens och kammarrättens utslag framgår att i många fall
avsevärda nedsättningar skett i ursprungligen av taxeringsnämnderna åsatta
skönstaxeringar. Ofta har dessa nedsättningar sin förklaring i de större krav
på bevisningen, som skattedomstolarna har, och den hårdare bevisprövning,
som där sker. Det säger sig självt att taxeringsnämnderna, utifrån den allmänna
kännedom som där finns eller förutsätts skola finnas om en skattskyldig
och om av honom bedriven verksamhet, ofta har svårt att rätt bedöma
vad som är ett skäligt resultat av verksamheten i fråga. Företagna
taxeringsrevisioner har också utvisat att utåt sett relativt små och obetydliga
verksamheter, som för den helt oinvigde uppfattas som föga inkomstbringande,
i verkligheten haft en helt annan och betydligt större omfattning
och visat avsevärt större överskott än som visats i deklarationerna.

Utredningen erinrar i sammanhanget om att man sedan gammalt använder
bruttovinsten, när det gäller att bedöma huruvida det av en rörelseidkare
redovisade resultatet kan anses godtagbart.

Utredningen upplyser, att enligt vad utredningen erfarit undersökningar
påbörjats inom riksskattenämndens kontrollbyrå rörande möjligheten att
i samråd med näringslivets branschorganisationer och sammanslutningar
få fram väl underbyggda bruttovinstprocenter inom olika branscher. Utredningen
anför härom.

Därvid avses dels att definiera vad som är normalrörelsen för branschen
i fråga genom att ange denna rörelses normala omsättning av varor, grupperade
med hänsyn till vanligen förekommande påläggsprocenter, och dels att
ange variationerna i bruttovinstprocenten vid varierande sammansättning av
omsättningen. På så sätt framräknade bruttovinstprocenter kommer självfallet
att ge betydligt säkrare stöd för bedömningen av en rörelses resultat
på grund av att bruttovinstprocenterna då blir baserade på ett riktigare siffermaterial
än som nu sker. Genom att hela uppbyggnaden av dessa procent -

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

tal förutsätts skola vara känd inte bara av taxeringsmyndigheterna utan
även av de skattskyldiga, möjliggör detta för de senare att mera ingående
undersöka och för taxeringsmyndigheterna förklara orsaken till eventuella
avvikelser från normalrörelsens bruttovinstprocent utöver dem som är betingade
av variationer i omsättningens sammansättning.

Utredningen anser, att på angivet sätt framräknade bruttovinstprocenter
kommer att ha stor betydelse vid taxeringskontroll och vid taxering överhuvud
taget. Utredningen ifrågasätter huruvida inte föreskrifterna i 21 §
taxeringsförordningen borde kompletteras med ett tillägg, vari direkt utsädes,
att skönstaxering skall åsättas därest enligt deklaration redovisad bruttovinst
avviker från den för normalrörelsen inom branschen framräknade
och godtagbar förklaring till denna avvikelse inte lämnas. Enligt utredningen
skulle skönstaxeringen då även kunna beloppsmässigt bestämmas
med hjälp av normalbruttovinstprocenten för branschen. Då på angivet sätt
framräknade bruttovinstprocenter ännu inte föreligger och det alltså inte
förelegat möjligheter för utredningen att mera direkt bedöma värdet av desamma,
har utredningen emellertid inte ansett sig böra föreslå nyssnämnda
komplettering.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna möjligheten att vidga kretsen av de kategorier
skattskyldiga som skall föra räkenskaper har vid remissbehandlingen
tilldragit sig stor uppmärksamhet. I allmänhet bestrides inte
behovet av en lagstiftning på området som i större utsträckning än de nuvarande
bestämmelserna tillgodoser det allmännas intresse av att ett tillfredsställande
underlag finnes för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande.

I många yttranden vänder man sig emellertid mot utredningens förslag att
det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller eventuellt riksskattenämnden att i
administrativ ordning meddela föreskrifter om skyldighet att föra räkenskaper.
Enligt dessa yttranden bör föreskrifter av dylik art antagas av riksdagen.
1 samband härmed framhålles, att man i första hand bör omarbeta bokföringslagen,
som anses vara mogen för översyn. På några håll förordas, att
den föreslagna befogenheten att meddela föreskrifter uteslutande skall tillkomma
Kungl. Maj :t och således inte kunna överlämnas till riksskattenämnden.

Av de drygt fyrtio remissinstanser, som tagit ställning till förevarande
spörsmål, kan omkring hälften sägas ha uttalat sig mer eller mindre positivt
om utredningens förslag. Till denna grupp kan hänföras länsstyrelserna
i Uppsala, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län. I samma riktning uttalar sig
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, Kooperativa förbundet och
Svensk industriförening.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Avstyrkande uttalanden göres däremot av justitiekanslersämbetet, kammarrätten,
riksskattenämnden, besvärssakkunniga, överståthållarämbetet,
några länsstyrelser samt de flesta intresseorganisationerna inom näringslivet.

Från remissyttrandena torde följande få återgivas.

Justitiekanslersämbetet anför att ämbetet bibragts den uppfattningen, att
behov föreligger, särskilt beträffande vissa kategorier uppgiftsskyldiga, av
bestämmelser som främjar åstadkommande av erforderligt underlag för fullgörande
av den i taxeringsförordningen stadgade deklarations- och uppgiftsskyldigheten
samt för kontroll därav. Ämbetet tillstyrker därför åtgärder för
tillgodoseende av detta behov. Ämbetet framhåller emellertid, att den fullmakt,
som enligt förslaget skulle lämnas Kungl. Maj :t och riksskattenämnden,
onekligen är synnerligen vidsträckt, samt anför vidare.

I förslaget angivas icke närmare vilka uppgiftsskyldiga som avses skola
komma i fråga, ej heller de fordringar som skola ställas på bokföringens beskaffenhet.
Endast i så måtto kan en begränsning sägas vara stadgad, att
det föreskrives, att tillfälle skall, där så kan ske, beredas branschsammanslutning
eller liknande organisation att avgiva yttrande, innan bestämmelse
i ämnet meddelas. Med hänsyn till det nu anförda möter förslaget betänkligheter.
Visserligen lärer en sådan fullmakt som den föreslagna kunna antagas
komma att begagnas med försiktighet. I verkligheten "föreligger säkerligen
ej heller anledning antaga annat än att de som skola taga befattning
med beredande och utfärdande av här åsyftade föreskrifter skola låta sig
angeläget vara att söka tillgodose de uppgiftsskyldigas berättigade önskningar
att icke över hövan betungas med föreskrifter av nu förevarande slag. Men
även med beaktande härav torde övervägande skäl likväl tala för att mera
detaljerade bestämmelser utarbetas och underställas riksdagens prövning,
så att icke blott Kungl. Maj;t utan även riksdagen mera direkt tager ställning
till vilka kategorier uppgiftsskyldiga som skola åläggas förpliktelserna
i fråga och vad dessa närmare skola innebära.

Ämbetet understryker, att ett sådant förfarande skulle befordra en allsidigare
behandling av det delvis ömtåliga ämnet och även främja önskemålet,
att föreskrifterna i fråga finge en fastare förankring hos allmänheten.

I fråga om vad föreskrifterna bör innehålla anför ämbetet.

I de nya bestämmelserna torde till en början de kategorier uppgiftsskyldiga,
som avses, böra angivas. Huruvida en sådan uppräkning kan göras uttömmande
undandrager sig ämbetets bedömande, men det vore önskvärt att
så kunde ske. Möjligen är det emellertid påkallat att lämna Kungl. Maj :t,
eventuellt även riksskattenämnden, bemyndigande att ålägga även annan uppgiftsskyldig
än de särskilt angivna den förpliktelse, varom här är fråga. Därvid
synas emellertid om möjligt vissa kriterier böra uppställas för vinnande
av nödig begränsning och därmed även ledning för bemvndigandets ianspråktagande.
Vidare förefalla bestämmelserna böra ges sådant innehåll, att
därav i den utsträckning som må kunna ske framgår både vilka böcker som
skola föras och sättet för bokföringen samt redovisningen i övrigt. Även i
denna del torde utrymme böra finnas för ändringar och kompletteringar, och
föreskrift lärer följaktligen böra meddelas om en sådan möjlighet och sättet
för dess begagnande. Utom å Kungl. Maj :t synes det böra ankomma å Kungl.
Maj:t underordnad myndighet, kanske icke blott riksskattenämnden utan

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

även, särskilt såvitt angår lättnader för de uppgiftsskyldiga, vederbörande
länsstyrelse att härutinnan besluta.

Ämbetet tillägger.

Det synes ligga nära till hands att antaga, att bestämmelser av här ifrågasatt
slag bliva alltför vidlyftiga för att lämpligen låta sig inordnas i taxeringsförordningen.
Beträffande vissa jordbrukare och idkare av skogsbruk
har ju också en särskild författning antagits, som stadgar skyldighet för
dem att föra räkenskaper såsom underlag för taxering. Det förefaller önskvärt
att fortsätta på den sålunda inslagna vägen. Huruvida detta lämpligen
låter sig göra är emellertid en fråga, till vilken ämbetet har svårt att taga
ställning.

Kammarrätten hyser betänkligheter mot den ifrågasatta fullmaktslagstiftningen
och vill för sin del ifrågasätta lämpligheten av att genomföra förslaget
i förevarande del. Kammarrätten anför.

Även om den generella fullmakten begränsas genom närmare bestämmelser
i en särskild lag synes det dock icke vara tillfredsställande att det
beträffande vissa näringsidkare föreligger en i lag noggrant fastställd bokföringsskyldighet
under det att beträffande andra näringsidkare och med
dem jämställda skattskyldiga en dylik plikt skulle kunna åläggas i administrativ
väg. Vid tillämpandet av en "sådan fullmakt torde självfallet stor varsamhet
behöva iakttagas så att icke enskildas väsentliga intressen trädas för
nära. Med hänsyn härtill kan jämväl det praktiska värdet av den generella
fullmakten ifrågasättas.

I detta sammanhang kommer kammarrätten in på frågan om en revision
av bokföringslagen.

Enligt kammarrättens mening bör frågan rörande lämpligheten av att införa
en vidgad bokföringsplikt föregås av en ingående utredning. Gällande
bokföringslag kan icke i alla avseenden anses motsvara anspråken på en
tidsenlig lagstiftning för reglering av näringsidkares bokföringsskyldighet.
Vid en översyn av bokföringslagen skulle spörsmålet om en utvidgad bokföringsplikt
för olika kategorier skattskyldiga kunna tagas under närmare
övervägande, liksom även frågan huruvida bokföringsplikten generellt skall
givas samma omfattning som förpliktelsen för med näringsidkare jämställda
skattskyldiga att avgiva självdeklaration. I ett sådant sammanhang bör
jämväl utredas behovet av att räkenskaperna föras systematiskt på sådant
sätt, att de lämna möjlighet för taxeringsmyndigheterna att bättre än för
närvarande direkt kunna kontrollera de bokföringspliktigas inkomst och
förmögenhet från taxeringssynpunkt.

Kammarrätten, som avstyrker den föreslagna fullmaktsbestämmelsen, uttalar
emellertid att en möjlighet att, i avvaktan på resultatet av den av kammarrätten
föreslagna översynen av bokföringslagen, i någon mån nå det av
utredningen åsyftade målet i fråga om vidgad bokföringsplikt synes vara
att riksskattenämnden på eget initiativ i samråd med olika branschorganisationer
inom näringslivet utarbetar anvisningar i form av rekommendationer
till de skattskyldiga i fråga om bokförings- och anteckningsskyldighelens
fullgörande i taxeringshänseende. Kammarrätten erinrar om att möjlighet
redan nu föreligger att vid taxeringsrevision giva enskild skattskyl -

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

dig råd beträffande uppläggandet och förandet för framtiden av dennes räkenskaper.

Besvärssakkunniga avstyrker den av utredningen föreslagna fullmaktsbestämmelsen
från principiella utgångspunkter. Till att börja med hävdar besvärssakkunniga,
att lagstiftaren vid bokföringslagens tillkomst haft i
sikte icke endast, såsom utredningen gjort gällande, borgenärsintressena
utan även taxeringsförfarandets behov. Till stöd härför åberopas ett uttalande
av dåvarande chefen för justitiedepartementet, i vilket denne berört de
brister som vidlådde den före bokföringslagen gällande förordningen på
området. Enligt uttalandet hade denna förordning i mångt och mycket »blivit
otjänlig för sitt ändamål att befordra ordning och trygghet i affärsförbindelser
mellan enskilda och att i det allmännas intresse underlätta skattskyldighetens
bestämmande». De sakkunniga tillägger.

I den mån bokföringslagens reglering framstår såsom otidsenlig och
bristfällig ur taxeringssynpunkt, kan det förmodas, att liknande anmärkningar
kunna riktas mot den ur borgenärssynpunkt. Den naturliga åtgärden
synes då vara, att lagen moderniseras under aktgivande jämväl på taxeringsförfarandets
behov. Kretsen av bokföringsskyldiga torde därvid böra
utvidgas och föreskrifterna om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande
omarbetas. Vidare torde generella straffsanktioner böra införas såsom
garantier för reglernas efterföljd.

De sakkunniga konstaterar att — frånsett de särskilda bestämmelserna i
förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att
föra räkenskaper såsom underlag för taxering, vilken skyldighet dock förutsätter
ett frivilligt åtagande från den skattskyldiges sida — gällande bestämmelser
om kretsen av bokföringsskyldiga för närvarande är samlade i
bokföringslagen. De i betänkandet ifrågasatta bestämmelserna om bokföringsskyldighet
för näringsidkare och andra företagare än dem, som för
närvarande är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen, torde enligt besvärssakkunniga
bli av samma allmängiltiga karaktär som bokföringslagens
regler om bokföringsskyldighet. De sakkunniga anser, att bestämmelserna
i fråga vid sådant förhållande enligt gängse lagstiftningspraxis bör
intagas i bokföringslagen. En uppdelning av reglerna om allmän bokföringsskyldighet
på skilda författningar skulle, framhåller de sakkunniga,
leda till svåröverskådlighet och systematisk oreda.

Ä\en i fråga om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande anser
besvärssakkunniga att en reglering inom bokföringslagens ram i möjligaste
mån bör eftersträvas. Risk finnes eljest, framhåller de sakkunniga,
att den enskilde i ett eller flera avseenden tvingas tillämpa flera redovisningssystem
parallellt beträffande en och samma verksamhet.

Skulle, oaktat vad besvärssakkunniga anfört, särskilda föreskrifter rörande
kretsen av bokföringsskyldiga och beträffande bokföringsskyldighetens
fullgörande likväl anses böra meddelas utanför bokföringslagen, anser de
sakkunniga, att den av utredningen föreslagna lagstiftningsformen är ägnad
att ingiva betänkligheter. De sakkunniga ifrågasätter om icke stadganden om

23a

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

bokföringsskyldighet är av den ingripande karaktär, att de bör tillkomma
under riksdagens medverkan.

Uppfattningen att det i första hand är bokföringslagens bestämmelser som
bör underkastas översyn och att föreskrifter om bokföringsplikt bör underställas
riksdagen delas, såsom förut antytts, av jämväl andra remissinstanser.

Till dessa hör riksskattenämnden, som inledningsvis anför.

Enligt riksskattenämndens mening bestyrka de i betänkandet lämnade exemplen
på huru gällande regler i dessa avseenden missbrukas och kringgås,
att behov föreligger av väsentligt mera preciserade regler än de nu gällande.
Nämnden gör detta uttalande i medvetande om att flertalet rörelseidkare i dagens
läge fullgöra deklarations- och uppgiftsskyldigheten på ett godtagbart
sätt och att missförhållandena föreligga endast hos en minoritet av de skattskyldiga.
Dessa missförhållanden bedömer emellertid riksskattenämnden
som så allvarliga, att tvingande och effektiva regler måste tillskapas trots att
dylika regler komma att drabba även lojala skattskyldiga.

Utifrån ovan anförda synpunkter finner riksskattenämnden det mest ändamålsenligt,
att en genomgripande omarbetning av den nu mer än 30 år
gamla bokföringslagen skyndsamt kommer till stånd.

Det får anses mindre tillfredsställande att icke samtliga regler rörande
skyldighet att föra räkenskaper finnas samlade i en författning. En omarbetning
av bokföringslagen framstår som så mycket mera angelägen, som
dennas ensidiga inriktning på att tillgodose borgenärsintressena får anses
föga ändamålsenlig i dagens samhälle. Skattesynpunkter, ATP-redovisnmgen
och andra ur det allmännas synpunkt viktiga intressen förtjäna i lika
mån beaktande, och härvid framstår som nödvändigt att införa straff för
oriktig bokföring icke blott vid konkurs- och ackordsförfarande. Riksskattenämnden
ifrågasätter sålunda för sin del om tiden icke nu är mogen att
frångå den traditionella uppfattningen att bokföringsbrottet bör betraktas
som ett renodlat gäldenärsbrott. Omläggningen skulle innebära att den allmänna
konstruktionen av bokföringsbrottet ändrades till att passa för våra
dagars samhällsliv och dess krav. Ett ytterligare skäl för en omarbetning
av bokföringslagen torde vara att, även om bokföringsbrottet alltjämt skulle
bedömas som ett renodlat gäldenärsbrott, bokföringslagens bestämmelser på
åtskilliga punkter behöva överses för att bättre anpassas till modern bokforingsleknik.

Nämnden framhåller att, därest det icke är möjligt att relativt snabbt få
till stånd en översyn av bokföringslagen och en ändrad konstruktion av bokföringsbrottet,
en provisorisk lagstiftning av i stort sett det innehåll utredningen
förordat uppenbarligen är nödvändig. Med hänsyn till de långtgående
ingrepp en dylik lagstiftning skulle medföra anser riksskattenämnden det
emellertid önskvärt och bäst förenligt med hävdvunna principer för svensk
lagstiftning, att föreskrifterna utfärdas genom samfällt beslut av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Måhända skulle därvid bemyndigande kunna givas
Kungl. Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter. Lika med utredningen finner
riksskattenämnden del därvid vara nödvändigt att föreskrifternas efterlevnad
tryggas genom straffbestämmelser.

Nämnden tillfogar, att vad nämnden anfört rörande formerna för inedde -

234

Kungl. Maj :ts proposition nr 100 år 1961

lande av föreskrifter beträffande skyldighet att föra räkenskaper givetvis
icke innebär, att riksskattenämnden vill undandraga sig den av utredningen
förutsatta, på nämnden ankommande uppgiften att upprätta förslag till föreskrifter.

Även länsstyrelsen i Stockholms län vitsordar, att ett trängande behov av
föreskrifter föreligger på förevarande område. Enligt länsstyrelsens mening
bör dock ett tillrättaläggande i första hand ske genom en i och för sig mycket
välbehövlig omarbetning av gällande bokföringslag. Därest man anser
sig icke kunna avvakta en sådan omarbetning, torde enligt länsstyrelsen
som ett provisorium särskilda föreskrifter kunna godtagas. Med hänsyn till
de ingripande verkningar dylika bokföringsföreskrifter kommer att få för
därav berörda skattskyldiga, bör, framhåller länsstyrelsen, desamma därvid
icke få utfärdas i kungörelseform eller av riksskattenämnden utan som lag
eller förordning under riksdagens medverkan.

Angelägenheten av en revision av bokföringslagen understrykes jämväl av
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus och Jämtlands län.

Bland de företrädare för näringslivet, vilka i sina yttranden avvisar tanken
på administrativa föreskrifter om räkenskapsskyldighet, må nämnas Sveriges
köpmannaförbund, som anför.

Föreskrifter om bokföring och fullgörandet av denna hör enligt förbundets
åsikt hemma i bokföringslagen och uteslutande i denna. Däremot råder
ingen tvekan om att bokföringslagen är mogen för en revision. Utvecklingen
ifråga om maskiner etc. har gått synnerligen snabbt, och man frågar sig
bl. a. i vad mån datamaskiner motsvarar lagens krav. En anpassning av lagen
till modern redovisnings- och revisionsteknik bör ske och ske snabbt!
Samtidigt måste bokföringsplikten utsträckas att omfatta kategorier, som
f. n. ej berörs av lagen. Bl. a. gäller detta de olika former av ambulerande
handel m. m„ som ofta på ett illojalt sätt konkurrerar med den reguljära
butikshandeln. Det kan däremot icke överlåtas åt skattemyndigheterna att
avgöra, hur en rationell bokföring skall ordnas. Detta gäller så mycket mera
som utredningen föreslår, att straffbestämmelser skulle införas ej endast i
bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen utan även i de i administrativ
ordning utfärdade föreskrifterna. Stadganden om straff för åsidosatt
bokföringsskyldighet m. m. bör enligt förbundets mening endast finnas
i bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen och ej i särskilda
föreskrifter om bokföring, enär gränsdragningen då skulle bli flytande och
helt godtycklig.

Även Skånes handelskammare ansluter sig oreserverat till utredningens
mening att bokföringslagen inte erbjuder den bokföringsmässiga plattform
för deklarationsskyldighetens fullgörande, som det nutida skattesystemet
kräver. Enligt handelskammaren framstår otvivelaktigt bokföringslagens
bestämmelser icke blott ur skattesynpunkt utan även i övrigt såsom omoderna
och otillräckliga. Emellertid bör enligt handelskammarens mening
den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna bokföringslagen även i fortsättningen
vara den lag, som i princip reglerar näringsidkarnas skyldigheter
i fråga om bokföringsplikten och handelsböckernas förande. En dylik ordning
torde icke utesluta, att för särskilt angivna yrkeskategorier, som icke

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

är underkastade bokföringslagens bestämmelser, där så befinnes ovillkorligen
erforderligt ur skattekontrollsynpunkt, Kungl. Maj :t skall äga rätt
att utfärda föreskrifter om de anteckningar som skola föras för att tjäna
som underlag för deklarationsskyldigheten. Principiellt torde emellertid
även i detta fall bestämmelserna i ämnet böra beslutas av Kungl. Maj:t
och riksdag gemensamt.

Samtidigt föreslår handelskammaren att frågan om en revision av bokföringslagen,
som enligt kammaren är av behovet påkallad även ur andra
synpunkter, göres till föremål för särskild utredning, varvid jämväl införandet
av straffpåföljd för försummelse att iakttaga de i lagen givna föreskrifterna
torde böra övervägas.

Lantbrukets skattedelegation yttrar bl. a. följande.

I betänkandet har inte närmare avgränsats de kategorier, varom det i
första hand skulle vara fråga. Som exempel har anförts kreaturshandlare,
tandläkare, läkare, veterinärer m. fl. Av uttalanden i samband med de föreslagna
straffbestämmelserna för den, som underlåtit att föra räkenskaper
m.°m., framgår, att de grupper, som inte skulle beröras av den utvidgade
bokföringsskyldigheten, skulle vara jordbrukare med inkomstredovisnmg
enligt kontantprincipen, fastighetsägare, löntagare och ägare av kapital samt
mindre rörelseidkare. Delegationen anser sig av detta uttalande kunna draga
den slutsatsen att bokföringsskyldigheten genom särskilda föreskrifter skulle
regleras för praktiskt taget alla rörelseidkare och därmed jämställda.
En dylik utveckling ter sig ur många synpunkter betänklig. En reglering
av detta slag kommer att medföra, att många rörelseidkare, som hittills
själva förmått sköta sina räkenskaper, i framtiden skulle vara hänvisade till
bokföringssakkunnig hjälp med därav följande kostnader. Ett genomförande
av förslaget kan också leda till att en rörelseidkare, som i dag för en enkel
men fullt korrekt bokföring och på grundval av denna kan upprätta en riktig
deklaration, genom utfärdade föreskrifter skulle tvingas in i en bokföringstyp,
som han inte behärskar och som kan leda till att hans deklaration
blir oriktig.

De svårigheter som, därest utredningens förslag genomfördes, skulle uppkomma
för särskilt de mindre näringsidkarna understrykes även av Sveriges
advokatsamfund, som yttrar.

Man måste tyvärr befara att detaljerade föreskrifter om bokföringsskyldighet
och om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande skulle av administrativ
myndighet göras så invecklade och krångliga att manga mindre
näringsidkare, kanske de flesta, skulle komma att sakna praktisk möjlighet
att följa föreskrifterna. Om utredningens förslag genomföres, kommer
följden säkerligen att bli att de små näringsidkarna i stor utsträckning ser
sig nödsakade att anlita särskild hjälp för att iordningställa räkenskaper,
som åtminstone formellt ter sig som förda i enlighet med de meddelade föreskrifterna.
Man får räkna med att den hjälp som anlitas antingen är föga
kvalificerad eller också dyr för den skattskyldige. Det primärmaterial som
den skattskyldige tillhandahåller den som skall iordningställa hans räkenskaper
kommer sannolikt ofta att vara bristfälligt. Ur synpunkten att man
önskar få fram ett tillförlitligt underlag för taxeringen är föga vunnet med
detaljerade föreskrifter om bokföringsskyldighet och om hur den skall full -

236

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

göras. Den som vill fuska kan lätt göra det genom att helt enkelt underlåta
att bokföra vissa intäkter.

Samfundet tillägger dock, att samfundet icke anser det i och för sig
obilligt att av de skattskyldiga kräva att de genom anteckningar sörjer för
att det finns erforderligt skriftligt material till grund för deklarationernas
upprättande. Samfundet anför.

Det är enligt samfundets uppfattning fullt berättigat att — såsom skett genom
det nu gällande stadgandet i 20 § taxeringsförordningen — av den,
som är skyldig att avge deklaration till ledning för egen taxering eller ock
uPP§ift till ledning för annans taxering, fordra att han i skälig omfattning
genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörjer för
att underlag finns för deklarations- och uppgiftsskyldighetens fullgörande
och för kontroll därav.

Upprättningen att de mindre rörelseidkarna inte bör åläggas en vidgad
bokföringsplikt delas jämväl av överståthållarämbetet, som avstyrker förslaget
med hänsyn till att detsamma framlagts utan någon utredning av
dess principiella och praktiska aspekter. Härom anför ämbetet följande.

I sistnämnda hänseende må exempelvis framhållas, att den grupp skattskyldiga,
vilken skulle komma att åläggas bokföringsskyldighet, torde ha
en mycket heterogen sammansättning. Sålunda torde bl. a. ett betydande
antal utgöras av mindre rörelseidkare och likställda; en under hösten 1960
verkställd genomgång av rörelseidkarnas i Stockholm deklarationer utvisade,
att omkring en fjärdedel av samtliga rörelseidkare kunde hänföras till
den nyssnämnda kategorien mindre rörelseidkare. Att för kontrolländamål
vid taxeringen ålägga dessa bokföringsplikt utöver den i 20 § taxeringsförordningen
redan stadgade skyldigheten att i skälig omfattning föra räkenskaper
in. in. synes icke vara erforderligt. Dock bör givetvis den av utredningen
föreslagna skyldigheten att bevara underlaget för taxeringen genomföras.

Sveriges fastighetsägareförbund konstaterar, att ägare av fastighet inte
omfattas av bokföringslagens bestämmelser om bokföringsskyldighet, samt
påpekar att frågan om bokföringsskyldighetens utsträckande till andra kategorier
än dem som berörs av lagen var aktuell redan i samband med lagens
tillkomst, men att tanken därpå avvisades. Förbundet anför.

Det måste anses principiellt oriktigt att genom bestämmelser i taxeringsförordningen
skapa möjligheter till administrativa förordnanden om bokföringsskyldighet
för grupper av skattskyldiga som icke ha sådan skyldighet
enligt gällande bokföringslag. För den händelse svårigheter uppstå vid
kontroll av vissa yrkesgruppers inkomstdeklarationer, torde man i stället
böra överväga erforderliga kompletteringar av bestämmelserna i bokföringslagen,
som har till syfte dels att befordra ordning och trygghet i affärsförbindelser
mellan enskilda dels ock att i det allmännas intresse underlätta
skattskyldighetens bestämmande.

Kompletterande bestämmelser i detta avseende kunna dock inte anses erforderliga
för ägarna av annan fastighet. Några svårigheter att kontrollera
fastighetsägarnas inkomstdeklarationer torde nämligen inte föreligga. Enligt
bestämmelserna i 20 och 31 §§ taxeringsförordningen föreligger redan

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

skyldighet att i viss omfattning föra räkenskaper och anteckningar, meddela
upplysningar till ledning för egen taxering samt att efter anmaning
meddela de ytterligare upplysningar, som kunna anses erforderliga. De
flesta fastighetsägare torde föra räkenskaper och anteckningar i enlighet
med i handeln förekommande särskilt utarbetade kassaböcker för förvaltning
av fastigheter. När det gäller intäkterna bör beaktas, att de hyror
som utgå för lägenheterna i en hyresfastighet, äro noggrant angivna i de
huvudförteckningar, som avlämnas varje höst och att de generella tilläggen
härå, som utgå på reglerade orter, bestämmas av Kungl. Maj :t. Skäl att
skärpa kraven på redovisning av inkomster och utgifter för annan fastighet
torde alltså inte föreligga.

Härtill kommer den rent praktiska synpunkten, att en mycket stor del
av fastighetsägarna torde sakna möjligheter att själva fullgöra en bokföringsskyldighet
enligt bokföringslagen.

Förbundets slutsats är att det ur taxeringsmässiga synpunkter torde vara
onödigt och ur praktiska synpunkter olämpligt att införa skärpta bestämmelser
för redovisning när det gäller hyresfastigheter. Förbundet understryker,
att sådana bestämmelser icke utfärdats i Norge och Danmark.

I de senast återgivna yttrandena har, såsom framgår av det sagda, givits
uttryck för farhågor att kretsen av dem som skulle beröras av en vidgad
räkenskapsplikt skulle kunna bli alltför vidsträckt. Det har emellertid på
andra håll ansetts, att denna krets i förslaget gjorts alltför begränsad.

Sålunda framhåller riksskattenämnden — med anknytning till vad utredningen
anfört om att bestämmelserna inte skulle omfatta jordbrukare med
kontantredovisning — att varje anledning saknas att undantaga lantbrukarna
från skyldighet att föra räkenskaper. Nämnden anför härom.

Det är visserligen riktigt att — såsom utredningen anfört — beträffande
många lantbrukare möjligheterna till kontroll av intäkterna äro goda men
det måste beaktas, att lika goda möjligheter icke alls föreligga att kontrollera
kostnadssidan. Vidare framstår det såsom orimligt därest den, som driver
t. ex. en mindre hantverks- eller kioskrörelse skulle vara räkenskapsskyldig,
men icke den som driver ett storjordbruk med årlig omsättning på
hundratusentals kronor. I praktiken förekommer också icke sällan att dylika
jordbrukare med kontantmässig redovisning underkastas taxeringsrevision.

Även Föreningens Sveriges taxeringsintendenter framhåller att bland jordbrukarna
finns många, som har en omfattande ekonomisk verksamhet. Enligt
föreningen skulle det ur rättvisesynpunkt te sig stötande om icke denna
grupp underkastades samma kontroll som rörelseidkare i allmänhet.

Länsstyrelsen i Gotlands län — som anser att det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att med riksdagen bestämma vilka kategorier skattskyldiga som skall
vara underkastade skyldighet att föra räkenskaper — finner däremot i likhet
med utredningen, att de ifrågavarande jordbrukarna inte behöver medtagas;
delta med hänsyn till den uppgiftsskyldighet som åvilar den jordbruksekonomiska
föreningsrörelsens organ. Att i övrigt göra skillnad mellan
olika slag av fria yrkesutövare eller rörelseidkare anser länsstyrelsen

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

inte motiverat. — När det gäller att bestämma hur bokföringsskyldigheten
skall fullgöras säger sig länsstyrelsen icke hysa principiella betänkligheter
mot att föreskrifterna härom, vilka ej torde kunna göras ensartade för alla
kategorier, utfärdas i administrativ ordning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inte tilltalad av tanken på en genom
fullmaktslagstiftning tillkommen speciell bokföringsförfattning vid sidan
av bokföringslagen, oaktat liknande system synes förekomma i Norge och
Danmark. Enligt länsstyrelsen kan den föreliggande frågan, särskilt med tanke
på utövare av fria yrken, lösas på följande sätt.

Den taxeringskontroll utredningen här åsyftat torde exempelvis beträffande
flertalet utövare av fria yrken likaväl och med mindre arbete för den
skattskyldige kunna uppnås genom föreskrift, som ålägger den skattskyldige
att enligt något kontrollerbart system lämna kvitto på alla belopp, som
utgöra inkomst i hans verksamhet, och sedan tillvarataga stammen eller
kopian på dessa kvitton såsom inkomstverifikationer. En tänkbar lösning
är det system som plägar tillämpas av kommuner vid uttagande av nöjesskatt,
innebärande att vederbörande myndighet tillhandahåller kvittohäften
— i detta fall biljetthäften — med löpande nummer, som antecknats före
utlämnandet. Om skyldighet ålägges vissa skattskyldiga att tillvarataga inkomstverifikationer
enligt något här föreslaget eller liknande system, torde
det ligga i de skattskyldigas eget intresse att även föra löpande (dock icke
nödvändigtvis dagliga) anteckningar över inkomster och utgifter och spara
verifikationer för de senare.

Även länsstyrelsen i Hallands län föreslår beträffande de fria yrkesutövarna,
såsom tandläkare, läkare, veterinärer m. fl., vilkas inkomster enligt
länsstyrelsen erfarenhetsmässigt är svårkontrollerbara, att för dem införes
skyldighet att lämna kvitto på mottagna belopp.

Såsom tidigare nämnts har några remissinstanser motsatt sig att den föreslagna
befogenheten att utfärda föreskrifter om räkenskapsskyldighet
skulle få utövas jämväl av riksskattenämnden. Sålunda anser länsstyrelsen
i Kronobergs län, att dylika bestämmelser bör utfärdas av Kungl. Maj :t
och publiceras i Svensk författningssamling, i synnerhet om underlåtenhet
att följa sådana bestämmelser skall kunna medföra straffansvar. Inte heller
länsstyrelsen i Västmanlands län finner sig kunna biträda förslaget i
denna del.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande räkenskapsplikten
har emellertid, som förut nämnts, helt eller i huvudsak tillstyrkts av
omkring hälften av de remissinstanser som behandlat frågan.

Riksåklagarämbetet uttalar, att ämbetet i princip intet har att erinra mot
att möjlighet införes att ålägga företagare, som icke är bokföringsskyldig,
att föra räkenskaper såsom underlag för den deklarations- eller uppgiftsskyldighet,
som avses i 20 §.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län synes vad utredningen förordat
om att Kungl. Maj :t skulle kunna utfärda bestämmelser för vissa skattskyldiga
att föra räkenskaper vara motiverat. Länsstyrelsen vill här erinra

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

om kontrollstyreisens tillämpningsföreskrifter angående vissa skattskyldigas
bokföring samt de särskilda skatterättsliga bokföringsbestämmelser som,
förutom i Danmark och Norge, även finnes i Västtyskland. Länsstyrelsen
tillägger.

Utredningen har som exempel på sådana skattskyldiga, för vilka speciella
bokföringsregler skulle kunna utfärdas, omnämnt tandläkare, läkare, veterinärer
m. fl. Därest man genom detalj föreskrifter för lagerbokföringen kunde
skapa ökade möjligheter att i räkenskaperna kontinuerligt följa lagrets
förändring i mängd för olika slag av varor, torde enligt länsstyrelsens mening
åtskilligt vara att vinna ur kontrollsynpunkt. Som exempel på branscher,
som här skulle kunna ifrågakomma, kan nämnas bl. a. radiohandeln och
bilhandeln. En viss enhetlighet i fråga om kontoplanerna synes för övrigt
böra eftersträvas. Det synes emellertid lämpligt att erfarenheter av motsvarande
bestämmelser i andra länder ytterligare studeras innan närmare föreskrifter
på området tillskapas i vårt land.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att det torde vara svårt att
genom kontrollåtgärder åstadkomma en riktig taxering så länge deklarationsunderlaget
är bristfälligt, och anser sig därför i princip kunna tillstyrka,
att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter
om skyldighet för vissa skattskyldiga att på närmare angivet sätt föra räkenskaper.
Länsstyrelsen säger sig därvid ha beaktat, att ordentligt förda
räkenskaper torde vara till fördel icke blott för beskattningsmyndigheterna
utan även för den skattskyldige själv och hans borgenärer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att de av utredningen föreslagna
bestämmelserna om skyldighet för vissa näringsidkare och andra företagare
att föra räkenskaper måhända kan förefalla att gå alltför långt i fiskalt hänseende.
Länsstyrelsen vill likväl icke motsätta sig ett genomförande av förslaget,
då de ifrågasatta föreskrifterna icke enbart kommer att gagna det
allmännas intresse av kontrollmöjligheter i beskattningshänseende utan i
minst lika hög grad är ägnade att åstadkomma ett bättre utgångsläge för de
skattskyldiga själva.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden tillstyrker de föreslagna bestämmelserna i allt väsentligt.

Landsorganisationen i Sverige framhåller, att de av utredningen föreslagna
åtgärderna för en effektivisering av taxeringskontrollen helt ligger i linje
med de önskemål som tidigare i olika sammanhang framförts av organisationen.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker förslagen om befogenhet
för Kungl. Maj :t att föreskriva skyldighet att föra räkenskaper m. m.

Svenska landstingsförbundet har inte något att invända mot de i betänkandet
framlagda förslagen; detta med hänsyn särskilt till de fördelar som
genom en förbättrad taxeringskontroll kan vinnas i fråga om kontroll över
det kommunala skatteunderlaget.

Svenska stadsförbundet framhåller beträffande rätten att meddela föreskrifter
angående räkenskapsplikt, att det här gäller en långtgående hefogen -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

het, men förbundet vill likväl tillstyrka förslaget. Eftersom föreskrift icke
skall få meddelas utan att, där så kan ske, tillfälle beretts branschsammanslutning
eller liknande organisation att avgiva yttrande, torde enligt förbundet
garanti skapas för att de föreskrifter som utfärdas blir för varje berörd
bransch eller företagarkategori lämpligt avvägda.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnads föreningars riksförbund, som i
huvudsak biträder förslaget, utgår från att sannolikt inte alla näringsidkare
och företagare äger förutsättningar att kunna föra en fullständig
bokföring. Riksförbundet ifrågasätter därför om inte den föreslagna fullmakten
att föreskriva räkenskapsplikt bör begränsas att gälla vissa kategorier
näringsidkare och företagare, såsom skett i Danmark och Norge.

Svensk industriförening har för sin del i princip intet att invända mot
de framlagda förslagen, i den mån dessa kan förväntas medföra en förbättrad
taxeringskontroll.

Beträffande den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna
om rätt för Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksskattenämnden
att meddela föreskrifter angående räkenskapsplikt har —-utöver vad som framgår av det förut anförda — i huvudsak gjorts följande
uttalanden.

Justitiekanslersämbetet riktar till att börja med uppmärksamheten på
innehållet i 20 § taxeringsförordningen i dess gällande lydelse. Med utgångspunkt
från att till nämnda författningsrum enligt förslaget skall knytas en
straffbestämmelse, upptagen i den nya 118 a §, ifrågasätter ämbetet, om
20 § i gällande lydelse är så tydlig till innebörden att därå kan byggas ett
straff stadgande. Ämbetet yttrar härom följande.

Osäkert förefaller det nämligen vara, om den som är bokföringspliktig
enligt i 20 § andra stycket angiven författning och fullgjort vad som enligt
denna åvilar honom är förfallen till straff enligt 118 a §, därest det befinnes,
att han likväl icke, på sätt i 20 § första stycket kräves, sörjt för att
underlag finnes för fullgörande av honom åliggande deklarations- eller uppgiftsskyldighet
och för kontroll därav. Särskilt synes tveksamhet härvidlag
kunna råda, såframt förordningen den 7 december 1951 om skyldighet för
vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag
för taxering varit tillämplig å honom. Om han följt denna författning,
som ju tillkommit just för att säkerställa tillgången till erforderligt
taxeringsunderlag, men sådant likväl anses saknas, synes väl möjligt, att
han befinnes ha iakttagit vad som ålegat honom. Huruvida ett sådant fall
kan tänkas inträffa, är vanskligt att säga, men utredningen har å s. 236
anfört, att mindre nogräknade skattskyldiga kunna ordna sin bokföring på
ett sådant sätt att densamma gör en effektiv taxeringskontroll omöjlig eller
i vart fall avsevärt försvårar den. Även om detta uttalande måhända närmast
avser 1929 års bokföringslag, torde det dock jämväl hänföra sig till
1951 års jordbruksbokföringsförordning. På grund av vad här anförts synes
kunna ifrågasättas en omformulering av 20 § taxeringsförordningen, så att
därav på ett otvetydigt sätt framgår, att även den som enligt 1929 års bokföringslag
eller 1951 års jordbruksbokföringsförordning är skyldig att föra
räkenskaper har att fullgöra denna sin skyldighet så, att erforderligt un -

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

derlag för taxering därigenom vinnes. Till jämförelse må erinras om den
avfattning motsvarande bestämmelser i taxeringsforordmngen hade i för
slaget till effektivare taxering (SOU 1954:24); se 49 §, dan skillnad också
gjordes mellan bokföringsskyldiga enligt 1951 års förordning och enli.,
bokföringslagen.

Vad beträffar de av utredningen föreslagna nya bestämmelserna i 20 §

__på vilkas avfattning ämbetet säger sig inte vilja närmare mgå stajler

sig ämbetet frågande till huruvida uttrycket »näringsidkare och annan företagare»
täcker de kategorier uppgiftsskyldiga som avses med forslaget. Enligt
ämbetet synes det i varje fall för det allmänna språkbruket i någon
mån främmande alt kalla sådana fria yrkesutövare som läkare, tandläkare,
arkitekter m. fl. för näringsidkare eller företagare.

Justitiekanslersämbetet kommer härefter in på de olika kategorier som i
detta sammanhang åsyftas och på de bestämmelser som kan komma att
gälla för dem med avseende å taxeringsunderlaget. Härom anfor ämbetet.

Särskilda regler givas för bokföringspliktiga och andra. Med bokföringspliktiga
avses därvid de, å vilka bokföringslagen eller jordbruksbokfonn sförordningen
är tillämplig. Vad angår den senare gruppen uppgiftsskyldiga
synas de föreslagna bestämmelserna innebara, att för dem k»n komma att
<rälla dels 20 § 1 mom. taxeringsförordmngen, innefattande en allmän sky
dighet att sörja för taxeringsunderlag, de1®, nyssnämnda /°ro/!dal.n^

1951, som på sätt förut nämnts tillkommit för att sakerstalla tillgången t
erforderligt taxeringsunderlag, dels ock den föreskrift, som med samma sy -te som nyss sagts kan komma att utfärdas med stöd av 20 § 2 ^ia

stvcket taxeringsförordmngen. Det synes mindre tilltalande, att för ifråga
varande idkare av jordbruk och skogsbruk flera olika författningsbestämmelser,
mer eller mindre likartade, skola gälla beträffande deras bokföringsskyldighet.
Det riktiga lärer vara att inarbeta nödiga bestämmelser i 19ol

års förordning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar angående de ifrågasatta administrativa
föreskrifterna om räkenskapsplikt följande.

Ehuru det ligger i sakens natur, att kontakt med vederbörande branschsammanslutningar
bör tagas innan sådan föreskrift meddelas, ifrågasätter
Syrelsen om det kaninses erforderligt och lämpligt att i lagtexten införa
särskild bestämmelse härom. Med hansyn till den rika förekomsten a%
olika former av sammanslutningar i detta land, icke sallan konliurrerande
med varandra inom samma bransch, kan befaras, att svårigheter uppstå att
uppfylla en sådan föreskrift. En organisation, som av förbiseende icke blivit
hörd, kan härvid komma att ifrågasätta lagligheten av meddelade föreskrifter.
Länsstyrelsen föreslår därför att stadgandet harom utgår ur laD
texten.

Besvärssakkunniga bär samma uppfattning och framhåller, att mera
central lagstiftning regelmässigt inte bör belastas med föreskrifter a\ denna
art rörande remissförfarandets utformning i detalj.

Utredningens förslag om
material under sex år har i

skyldighet att bevara räkenskaper och annat
allmänhet inte föranlett någon erinran vid re -

missbehandlingen.

(0 Bihang till riksdagens protokoll 1001. 1 samt. År 100

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Denna del av förslaget betecknas av länsstyrelsen i Jönköpings län som
ett av de värdefullaste tilläggen till de nu gällande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att det i och för sig måste anses
påkallat med föreskrifter av hithörande slag, men uttalar viss tveksamhet
om vilken allmängiltighet föreskrifterna bör få. Länsstyrelsen ifrågasätter
sålunda, om dessa föreskrifter bör gälla alla i 20 § 1 mom. taxeringsförordningen
omnämnda skattskyldiga och uppgiftsskyldiga. Enligt länsstyrelsen
skulle införandet av generella sådana föreskrifter innebära alltför stora krav
på den breda allmänheten; föreskrifterna skulle säkerligen i stor utsträckning
icke kunna efterföljas.

Besvärssakkunniga finner, att stadgandet om skyldighet att bevara räkenskaper
och annat material är obehövligt. De sakkunniga erinrar om att bestämmelser
rörande skyldighet att bevara räkenskapsmaterial m. m. redan
finns i såväl bokföringslagen som förordningen om skyldighet för vissa
idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för
taxering. Enligt de sakkunnigas mening erfordras för de av nämnda författningar
berörda kategorierna inte några stadganden i taxeringsförordningen
om förvaringsplikt. Vad beträffar de kategorier deklarations- och uppgiftsskyldiga,
vilka inte är bokföringspliktiga enligt bokföringslagen eller den
nyssnämnda förordningen, konstaterar de sakkunniga, att förvaringsskyldigheten
i denna del enligt utredningens förslag inte skall vara straffsanktionerad
liksom inte heller motsvarande skyldighet att sörja för underlagets
tillkomst. De sakkunniga tillägger, att det knappast kan begäras av deklarations-
och uppgiftsskyldiga i gemen, att de skall bevara räkningar, kvittenser,
anteckningar om inkomster o. d. under längre tid.

Beträffande förvaringstiden föreslår länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands
och Älvsborgs län att densamma skall bestämmas till sju år. Den
förstnämnda länsstyrelsen åberopar härvid hänsyn till lagstiftningen om
förlustutjämning och till sådan förskjutning i tiden som kan uppkomma
genom att den skattskyldige tillämpar brutet räkenskapsår. Samma länsstyrelse
föreslår vidare att bestämmelsen i 3 mom. förtydligas i så måtto att
därav framgår, att verifikationer skall sparas även i fall då fullständiga anteckningar
finns.

Länsstyrelsen i Blekinge län förordar en tioårig förvaringstid och åberopar,
utom de nyssnämnda skälen, bokföringslagen samt bestämmelserna om
ackumulerad inkomst. Även besvärssakkunniga förordar för vinnande av
likformighet en tioårig förvaringstid.

Riksskattenämnden gör icke någon erinran mot den av utredningen föreslagna
förvaringstiden men föreslår, att ordet »kalenderår» i det föreslagna
3 mom. av 20 § taxeringsförordningen utbytes mot »beskattningsår» för att
garantera att skattskyldig med brutet räkenskapsår tillräckligt länge bevarar
jämväl de räkenskaper som hänför sig till den tidigare delen av inkomståret.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framför samma förslag.

Sveriges fastighetsägareförbund anser sig kunna godtaga den föreslagna
sexårstiden och tillägger, att fastighetsägarna redan nu torde bevara sitt räkenskapsmaterial
under minst denna tid.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Att bestämmelserna om räkenskapsplikt, såsom föreslagits av utredningen,
sanktioneras genom en nyinförd straffbestämmelse har i allmänhet
godtagits vid remissbehandlingen. I några enstaka yttranden har
emellertid lämpligheten av en dylik straffbestämmelse satts i fråga. Därjämte
anföres kritik mot den föreslagna bestämmelsens utformning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam inför den föreslagna straffpåföljden.
Enligt länsstyrelsens uppfattning kommer stora svårigheter att
uppstå, då det gäller att avgöra om försummelsen är sådan, att den skall
kunna förskylla straff.

Sveriges redareförening anser att det — med hänsyn till att bestämmelserna
såväl i bokföringslagen som i den tilltänkta administrativa författningen
med nödvändighet i vissa hänseenden måste ha en svävande avfattning
— framstår som olämpligt att införa straffbestämmelser. Redan nu
föreliggande sanktioner — särskilt möjligheten av skönstaxering —- är enligt
föreningen tillfyllest i nu förevarande avseende.

Kammarrätten säger sig, med hänsyn till de av utredningen anförda skälen
för nödvändigheten av en straffpåföljd i förevarande fall, endast vilja
framhålla såsom särskilt önskvärt, att man genom effektiv upplysningsverksamhet
bringar till de skattskyldigas kännedom vilka skyldigheter som
härvidlag åvilar dem och vilken påföljd som kan följa av att skyldigheten
åsidosättes.

I några yttranden ifrågasättes, om straffbestämmelserna, såsom föreslagits,
bör placeras i taxeringsförordningen.

Besvärssakkunniga intar — med utgångspunkt från sin uppfattning att
alla föreskrifter angående skyldighet att föra räkenskaper bör finnas i bokföringslagen
-— följande ståndpunkt.

Då ifrågavarande förseelser uppenbarligen icke äro av den karaktär, att
straffstadganden härom böra införas i strafflagen, är den naturliga platsen
för sådana stadganden tydligen själva bokföringslagen. Att i enlighet med
utredningens förslag låta bokföringslagens regler sanktioneras av bestämmelser
i taxeringsförordningen innefattar en ordning, som icke kan förenas
med kravet på en klar och överskådlig uppbyggnad av lagstiftningen. En
lagteknisk lösning av så osystematisk natur kan ej tillstyrkas.

Näringslivets skattedelegation uttalar, att enligt dess bestämda uppfattning
straffsanktioner vid bristande fullgörande av bokföringsskyldighet icke
bör stadgas i taxeringsförordningen.

Vad beträffar brottsbeskrivningen i den föreslagna 118 a § bär i remissyttrandena
krilik anförts i följande hänseenden.

Justitiekanslersämbetet anser, att straffbestämmelsen uppställer för
många rekvisit för straffets inträdande, och anför bl. a.

Vad angår no berörda straffbestämmelse, torde kunna ifrågasättas, om
såsom ett rekvisit för straffbarhet skall uppställas, att underlag för deklarations-
eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll därav saknas
eller att förefintligt underlag icke är ägnat att användas för sådant än -

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

damål. Väl äro nu berörda omständigheter av betydelse, då det gäller att
bedöma den verkan i straffhänseende ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten
bör medföra; det kan vara rimligt att underlåta anmälan till åtal
och vid åtal kan skäl föreligga till mildare straff. Men det synes kunna göras
gällande, att åsidosättandet såsom sådant av vad som i här ifrågavarande
avseende är föreskrivet bör medföra ansvar. Uppställes nämnda rekvisit,
kan detta obehörigen försvåra beivrandet av brottet.

Enligt riksåklagarämbetets uppfattning är brottsbeskrivningen i ett avseende
för snäv. Ämbetet ifrågasätter sålunda huruvida med paragrafens
nuvarande lydelse straffansvar — såsom lärer ha avsetts — inträder för
den som visserligen fullgjort sin bokföringsskyldighet eller skyldighet att
föra räkenskaper men som underlåtit att bevara räkenskapsmaterialet under
den tid som föreskrives i det föreslagna stadgandet i 20 § 3 mom. Den
osäkerhet, som kan råda härom, synes böra föranleda sådant förtydligande
av paragrafen att därav klart framgår, att straffansvar inträder jämväl i berörda
fall.

Att den föreslagna 118 a § bör omarbetas på sådant sätt att den otvetydigt
täcker underlåtenhet att bevara underlag som nyss nämnts framhålles
även i andra yttranden.

I fråga om brottsrekvisiten uttalar justitiekanslersämbetet vidare att, då
i andra stycket av den föreslagna 118 a § stadgas att taxeringsintendenten
i länet skall göra anmälan till åtal om brottet, denna anmälan icke utgör
någon förutsättning för åtal. Det är enligt ämbetet således, åtminstone formellt
sett, icke så som i motiven anföres, att genom anmälningsskyldigheten
skapats garantier för att inga onödiga anmälningar sker.

Utredningens förslag att från straffansvar undantaga de kategorier, som
endast är underkastade den allmänna anteckningsskyldigheten enligt 20 § 1
mom. taxeringsförordningen, har i allmänhet inte mött invändningar.

Några instanser har dock ansett en dylik begränsning omotiverad.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Kronobergs län, att det inte synes tilltalande
att i angivna hänseende diskriminera en enda grupp av skattskyldiga,
nämligen »bokföringsskyldiga». Länsstyrelsen vill för sin del förorda ett
allmänt straffansvar för skattskyldiga, som icke fullgör sina skyldigheter
enligt 20 § taxeringsförordningen.

Den av länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade uppfattningen delas av
länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför följande i anslutning till
utredningens uttalande att straffansvar inte borde ifrågakomma för jordbrukare
med kontantmässig redovisning.

Utredningen har som skäl för detta sitt ställningstagande anfört, att ifrågavarande
inkomsttagares inkomster skulle vara lättkontrollerbara. Detta
anser länsstyrelsen emellertid icke med fog kunna påstås vara fallet. De
exemplifierade kategoriernas inkomster äro enligt vad erfarenheten visar
tvärtom ofta mycket svåra att kontrollera. I många fall är det för övrigt
vanskligt att avgöra om en näringsidkare är bokföringsskyldig eller icke en -

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1061

ligt bokföringslagen. Med hänsyn till den allmänna avfattningen av 20 §
taxeringsförordningen anser länsstyrelsen emellertid att straffansvar för
underlåtenhet att föra anteckningar för närvarande icke bör stadgas.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter förordar, att det föreslagna
tillägget till 20 § taxeringsförordningen och därmed straffbestämmelsen bör
utökas att omfatta såväl jordbrukare som fastighetsägare, i varje fall sådana
som driver verksamhet i större omfattning.

Lantbrukets skattedelegation anför följande om den av utredningen föreslagna
begränsningen.

En sådan gränsdragning ter sig betänklig — i synnerhet vid beaktande
av att en kategori skattskyldiga från det ena året till det andra genom Kungl.
Maj :ts föreskrifter skulle kunna överföras från den ena gruppen till den
andra. För lantbrukets del innebär sålunda förslaget, att jordbrukare med
bokföringsmässig inkomstredovisning i detta avseende skulle komma i en
sämre ställning än jordbrukare med inkomstredovisning enligt kontant principen.
Delegationen vill i detta sammanhang också framhålla, att det i
många fall trots de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna torde bli svårt
att avgöra huruvida brott av nu aktuellt slag förövats. Att införa straffansvar
med den av utredningen föreslagna lydelsen av 20 § TF är inte godtagbart
ur rättssäkerhetssynpunkt. En straffpåföljd skulle kunna vara motiverad
om en väl genomarbetad bokföringslag för taxeringsbruk infördes.

Sveriges redareförening yttrar, att från principiella synpunkter det föreslagna
straffansvaret för bokföringspliktiga företagare måste betecknas såsom
en rent diskriminerande åtgärd.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser för sin del att farhågorna för en
icke önskvärd extension av straffsanktionens räckvidd, därest påföljden
bleve generell, är överdrivna.

I många yttranden påtalas, att straffsatsen och särskilt minimistraffet.
30 dagsböter, är för högt. Även förslaget om straffrihet vid ringa brott göres
till föremål för viss kritik.

Sålunda anser varken justitiekanslersämbetet eller riksåklagarämbetet,
att anledning föreligger att införa ett straffminimum å 30 dagsböter. Av
riksåklagarämbetet ifrågasättes jämväl, om inte bestämmelsen om straffrihet
vid ringa brott bör utgå. Enligt ämbetet torde något utrymme för regeln
knappast förefinnas med den utformning straffbestämmelsen erhållit.

Riksskattenämnden och flera länsstyrelser anser, att straffet bör bestämmas
till dagsböter utan angivande av lägsta dagsbotantal av trettio.

Näringslivets skattedelegation yttrar.

Den valda strafflatituden medför det egendomliga förhållandet, att man
får ett stort hopp mellan ringa brott, som medför straffrihet, och brott som
icke är fullt så obetydligt. Är brottet tämligen ringa har domstolen att välja
mellan minimistraffet, 30 dagsböter, och straffbefrielse. En nyanserad tilllämpning
skulle sålunda omöjliggöras. Det föreslagna minimistraffet, 30
dagsböter, har tillkommit med SL 23: 5 som förebild. För straffbarhet enligt
sistnämnda lagrum torde dock fordras grövre försummelse än den som

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

avses i 118 a §. En jämförelse med andra straffbestämmelser innehållande
bötesminima visar också, att ett minimistraff av 30 dagsböter är högt. För
att möjliggöra för domstolarna att tillämpa en rimlig straffmätning bör hela
den ordinarie bötesskalan från en dagsbot kunna komma till användning.

Riksåklagarämbetet konstaterar, att brott mot 118 a § kan föreligga samtidigt
med bokföringsbrott enligt 23 kap. 5 § strafflagen eller brott mot
skattestrafflagen. Enligt ämbetet torde i båda fallen — såsom också utredningen
synes ha förutsatt — få anses föreligga verklig brottskonkurrens.

I remissyttrandena har man i allmänhet inte berört utredningens uttalande
om önskvärdheten av mera detaljerade regler beträffande skönstaxering.

Däremot har man på några håll ingått på utredningens önskemål om att
få fram väl underbyggda bruttovinstprocenter inom olika branscher och
den i samband därmed framförda tanken att göra ett tillägg till 21 § taxeringsförordningen,
vari direkt utsädes, att skönstaxering skulle åsättas,
därest den redovisade bruttovinsten skulle avvika från den för branschen
normala och godtagbar förklaring till denna avvikelse inte lämnades.

Sålunda vill länsstyrelsen i Malmöhus län understryka vikten av en undersökning
av möjligheterna att efter samråd med branschorganisationerna
få fram väl underbyggda bruttovinstprocenttal, som kan tjäna till ledning
vid kontroll av rörelsedeklarationerna.

Ett liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Blekinge lån.

Däremot avstyrker länsstyrelsen i Hallands län bestämt den ifrågasatta
ändringen av 21 § taxeringsförordningen och anför.

Det må nämnas, att i Hallands län i samband med 1959 års taxering en
n°ggrann statistik upprättats beträffande bruttovinstprocenterna inom vissa
branscher, varvid företagen i varje bransch uppdelats i en kategori, avseende
rörelser belägna i stad eller köping, samt en kategori, avseende rörelser
å landsbygden. Inom båda kategorierna ha företagen spaltats upp i
grupper efter omsättningens storlek, och för varje grupp har angivits dels
en vägd genomsnittssiffra för bruttovinsten, uttryckt i procent av omsättningen,
dels det antal företag, å vilken siffran är beräknad. Såsom underlag
för beräkningarna har legat de uppgifter, som de skattskyldiga lämnat i
sina självdeklarationer. Härigenom kan visserligen felaktigheter förekomma,
exempelvis i fråga om den faktiska omsättningens storlek, men trots
detta torde den slutsatsen bl. a. kunna dragas, att spridningen inom vissa
branscher kommer att vara mycket stor även vid korrekt beräknade bruttovinstprocenter.

Skånes handelskammare säger sig icke vilja bestrida, att skönstaxeringsinstitutet,
vilket legaliserades genom 1955 års lagstiftning, är ett nödvändigt
remedium i skattemyndigheternas händer för att hos de skattskyldiga
inskärpa angelägenheten av korrekta uppgifter och nödvändigheten av att
föra och även bevara erforderliga räkenskaper och anteckningar.

Handelskammaren anför emellertid i fortsättningen följande.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Å andra sidan är nämnda institut ur rättssäkerhetssynpunkt minst sagt
äventyrligt, vilket även framgår av den omständigheten, att av taxeringsnämnd
åsatta skönstaxeringar i ett stort antal fall i anledning av besvär
nedsatts i högre instans. Även om ändring omsider sker i högre instans lororsakar
skönstaxering olägenheter i olika hänseenden för den skattskyldige.
Skönstaxeringsinstitutet bör därför anvandas med försiktighet. Den
av utredningen framförda tanken att skönstaxering obligatoriskt skall åsattas,
därest i deklaration redovisad bruttovinst avviker från den för normalrörelsen
i branschen framräknade och godtagbar förklaring till denna avvikelse
icke lämnats, finner Handelskammaren ur rättssäkerhetssynpunkt
ytterst betänklig.

Även Sveriges köpmannaförbund avstyrker ett tillägg till 21 § taxeringsförordningen
av nyss angiven innebörd. Förbundet understryker, att bruttovinsten
är en alltför komplicerad sak för att användas så lättvindigt.
Förbundet framhåller, att i okunniga händer skönstaxering blir ett mycket
farligt vapen.

Departementschefen

Redan före tillkomsten av nuvarande bestämmelser om anteckningsskyldighet
m. in. stod det klart, att deklarationsplikt och annan plikt att tillhandagå
med uppgifter för taxering tillika innefattade en skyldighet att sörja
för och bevara räkenskaper, anteckningar, verifikationer och annat
underlag. Utan tillgång till sådana handlingar kan deklarations- eller uppgiftsplikten
mången gång överhuvud inte fullgöras; någon kontroll kan i
sådana fall inte heller ske. Det torde också ha varit erkänt, att skyldigheten
att skaffa och bevara underlag gällde oberoende av eventuell bokföringsplikt
enligt bokföringslagen.

Bestämmelserna om anteckningsskyldignet i 1956 års taxeringsförordning
innefattar i och för sig endast en erinran om vad sålunda tidigare ansetts
gälla utan direkt författningsstöd. Då där hänvisas till bokföringslagen och
den särskilda bokföringsförordningen för vissa jordbrukare, torde detta innebära,
att för de därav berörda kategorierna den allmänna skyldigheten
att sörja för och bevara underlag skall fullgöras även med iakttagande av de
föreskrifter nämnda författningar innehåller.

Såsom framgår av förarbetena till taxeringsförordningens bestämmelse
om anteckningsskyldighet, sträcker sig denna skyldighet i och för sig ganska
långt. Skyldigheten att, som förordningen uttrycker det, i skälig omfattning
sörja för och bevara underlag innebär i själva verket för alla, som inte liar
helt enkla inkomstförhållanden, att de med tillbörlig omsorg skall föra och,
så länge kontroll kan bli aktuell, bevara anteckningar eller åtminstone ta
vara på verifikationer, varigenom inkomster och avdragsgilla utgifter kan
framräknas. De är också skyldiga skaffa sig underlag för uppgifter om utbetalda
löner o. dyl.

Erfarenheten har emellertid visat, att bestämmelsens allmänt hållna av -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

fattning, även bland kategorier där ett underlag för deklaration och kontroll
är av särskild betydelse, avsiktligt eller oavsiktligt missförståtts. Härvidlag
torde även ha inverkat att egentliga sanktioner för underlåtenhet att fullgöra
anteckningsskyldigheten hittills har saknats.

Utredningens förslag om befogenhet för Kungl. Maj:t att i administrativ
ordning meddela föreskrifter för särskilda kategorier om förande av räkenskaper
är att se mot denna bakgrund. Vid remissbehandlingen har också
allmänt vitsordats behovet av en dylik precisering av den allmänna regeln
om skyldighet att sörja för underlag. Framförda invändningar hänför sig
till formerna för de tilltänkta föreskrifternas utfärdande samt till sådana
föreskrifters förhållande till bokföringslagen.

Även för egen del har jag blivit övertygad om nödvändigheten av att för
olika kategorier deklarations- och uppgiftsskyldiga erhålla mera preciserade
bestämmelser om anteckningar in. in.

Vad angår förhållandet till bokföringslagen vill jag erinra om att det, såsom
nyss påpekats, redan nu, vid sidan av nämnda lag, existerar en skyldighet
att för taxeringsändamål ombesörja räkenskaper och annat underlag.
De ifrågasatta nya bestämmelserna avser endast att närmare precisera denna
skyldighet. De kan därför utfärdas oberoende av bokföringslagen. Självfallet
bör emellertid tillses, att man icke för samma kategorier får emot varandra
stridande regler i bokföringslagen och i föreskrifter av det här aktuella
slaget. Vidare ligger det i sakens natur, att vissa sådana föreskrifter
kan bli obehövliga efter en framtida revision av bokföringslagen.

Däremot anser jag mig kunna dela de betänkligheter som anförts mot att
Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att ensam utfärda föreskrifter av
det ifrågasatta slaget. I fråga om punktskatterna föreligger visserligen redan
en befogenhet att i administrativ ordning föreskriva hur räkenskaper och
andra anteckningar skall föras, men dessa föreskrifter angår allenast redovisningen
av något eller några punktbeskattade varuslag. I förevarande sammanhang
är det däremot fråga om föreskrifter, som i princip skall omfatta
en total redovisning av verksamheten. Sådana föreskrifter bör, liksom den
nuvarande förordningen om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare, antagas
av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Förslag till sådana föreskrifter
bör utarbetas av riksskattenämnden, som i sitt yttrande också förklarat
sig beredd därtill. Det är självfallet önskvärt, att förslaget snarast
kan föreläggas riksdagen.

I enlighet med det anförda förordar jag nu endast en ändring av den i 20 §
gjorda hänvisningen till bokföringslagen m. in., så att hänvisningen även
omfattar de blivande bestämmelserna om anteckningsskyldighet. Avsikten
är, såsom framgår av det förut sagda, att nämnda bestämmelser, jämte bokföringslagen
och jordbruksbokföringsförordningen, för de därav berörda
skall specificera vad som, i vart fall som ett allmänt minimum, åligger dem
enligt den allmänna regeln i första stycket. Att därutöver, alltefter omständigheterna,
enligt den allmänna regeln kan fordras exempelvis en ordnad
redovisning av utbetalda löneförmåner ligger i sakens natur med hänsyn

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

till uppgiftsskyldigheten rörande de anställda. — Motsvarande ändring bör
göras i 38 § förordningen om allmän varuskatt.

Beträffande de tillämnade nya bestämmelsernas innehåll kan anmärkas
följande. Bestämmelserna bör inte omfatta andra kategorier än sådana i
fråga om vilka ett mera påtagligt behov av utförligare anteckningar framträtt.
Å andra sidan bör icke någon särskild yrkeskategori från början vara
utesluten; även i fråga om jordbrukare bör dylika bestämmelser kunna ifrågakomma.
Bestämmelserna bör emellertid inte omfatta sådana skattskyldiga
på vilka bokföringslagen eller jordbruksbokföringsförordningen är tillämpliga.

Givetvis bör det tillses att de skattskyldiga, för vilka bestämmelserna blir
gällande, inte över hövan betungas. Mera komplicerade regler för bokföringen
bör sålunda icke ifrågakomma. Syftet med bestämmelserna bör i stället
vara att föreskriva vissa räkenskaper eller anteckningar, som från taxeringsmässiga
utgångspunkter framstår som ett nödvändigt minimum, exempelvis
någon form av kassabok eller annan dagbok samt anteckningar rörande
utbetalda löneförmåner. Därjämte kan t. ex. ifrågakomma att närmare
ange i vilken utsträckning utgiftsverifikationer bör anskaffas och bevaras.

I fråga om bestämmelsernas närmare innehåll synes i övrigt de av justi -tiekanslersämbetet anförda synpunkterna böra beaktas.

Jag tillstyrker utredningens förslag, att räkenskaper och annat underlag
— däri inbegripet verifikationer o. dyl. — skall bevaras under sex år.
Tiden synes — med tanke på att skyldigheten att sörja för underlag även
gäller vid lämnande av kontrolluppgifter — böra avse det kalenderår underlaget
avser. I sammanhanget bör erinras om att bokföringslagen och jordbruksbokföringsförordningen
föreskriver en förvaringstid av tio år.

Jag delar utredningens uppfattning, att reglerna om skön staxering
bör kvarstå oförändrade. Frågan om användning av bruttovinslprocenter
torde få lösas i tillämpningen.

Tanken att genom en straffbestämmelse sanktionera underlåtenhet
att sörja för och bevara underlag har i allmänhet godtagits vid
remissbehandlingen. Meningarna är emellertid delade om hur en sådan
straffbestämmelse bör närmare utformas.

Såsom utredningen funnit föreligger uppenbarligen ett behov av att
komplettera reglerna om anteckningsskyldighet med en straffbestämmelse.
Mindre nogräknade skattskyldiga kan, genom att icke föra anteckningar
eller att undertrycka förefintligt underlag, uppnå att de blir åsatta skönstaxeringar
som är lägre än som motsvarar de verkliga inkomsterna; de kan
också, med hänsyn till bevissvårigheterna, undgå ansvar för begånget deklarationsbrott.
Vidare torde erfarenheten ge vid handen, att taxeringsmyndigheterna
i pedagogiskt syfte kan behöva påvisa för tredskande skattskyldiga
att ett åsidosättande av anteckningsskyldigheten kan bestraffas.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

För att tillgodose det sålunda föreliggande behovet synes det emellertid
knappast erforderligt att kunna bestraffa varje brist i fråga om fullgörandet
av den ifrågavarande skyldigheten. En inskränkning av det straffbara
området till mera kvalificerade fall torde vara befogad. Detta syfte synes
lämpligen kunna uppnås, om såsom förutsättning för straffbarhet anges,
att den försumlige omöjliggjort eller allvarligt försvårat fullgörande av
deklarations- eller uppgiftsskyldighet eller kontroll därav. Att straff därvid
skall ådömas exempelvis en bokföringsskyldig näringsidkare, som inte alls
fört böcker eller fört dem så bristfälligt att de inte kan läggas till grund för
en bedömning av hans inkomstförhållanden, ligger i öppen dag. Detsamma
torde gälla, om en arbetsgivare med en ej alltför obetydlig verksamhet icke
kan redovisa för utbetalda löneförmåner. Å andra sidan undgår man den
enligt min mening stötande konsekvensen att straffhotet formellt avser även
mindre väsentliga fel.

Med den här ifrågasatta begränsningen av det straffbara området synes
det knappast erforderligt att begränsa bestämmelsens giltighet till de
kategorier på vilka bokföringslagen, jordbruksbokföringsförordningen eller
de tillämnade särskilda bestämmelserna om anteckningsskyldighet är
tillämpliga. Även annan skattskyldig, beträffande vilken det är betydelsefullt
att underlag finnes, bör kunna straffas för allvarligare försummelser
att sörja för sådant underlag. Straffbestämmelsen bör självfallet även
omfatta underlåtenhet att bevara anteckningar m. m.

Straffet synes lämpligen kunna bestämmas till dagsböter, utan särskilt
minimum. Vid grovt brott bör straffet vara fängelse i högst sex månader.
För åtal bör krävas anmälan av taxeringsintendent.

Jag förordar, att en straffbestämmelse av här angivet innehåll upptages
i taxeringsförordningen, lämpligen som ett första stycke i 121 §, samt i
förordningen om allmän varuskatt såsom ett andra stycke i 77 §.

Straffbestämmelserna kommer enligt vanliga regler icke att bli tillämpliga
på förhållanden, som hänför sig till tiden före ikraftträdandet.

Anmaning att förete handlingar utan samband
med taxeringsrevision

Utredningen

I betänkandet konstateras, att skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 31
§ 2 mom. taxeringsförordningen kan anmanas att i den omfattning som
i anmaningen anges meddela de ytterligare upplysningar som kan vara
erforderliga för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen
taxering. Angående den närmare innebörden av stadgandet anför utredningen.

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

En strikt tillämpning av stadgandets ordalydelse torde, såsom taxeringsintendenten
i Malmöhus län också anfört, innebära att taxeringsmyndigheterna
inte äger möjlighet att utan att tillgripa taxeringsrevision anmoda en
skattskyldig att inkomma med anteckningar, räkenskaper eller annat grundmaterial
för att därmed styrka riktigheten av i deklarationen eller annorledes
lämnade uppgifter. Detta skulle alltså t. ex. innebära att en taxeringsnämnd
inte äger anmana en skattskyldig jordbrukare eller rörelseidkare
att förete de verifikationer, räkenskaper eller andra noteringar, som ligger
till grund för viss eller vissa i vederbörandes deklaration upptagna poster,
att en handelsresande inte skulle av en taxeringsnämnd kunna anmanas att
förete de noteringar och verifikationer, som ligger till grund för i deklarationen
yrkade avdrag för reseomkostnader eller att en skattskyldig, som
försålt fastighet under sådana förhållanden, att skattepliktig realisationsvinst
föreligger, inte skulle kunna av taxeringsnämnd anmanas att förete
de kontrakt eller andra handlingar, som styrker i deklarationen lämnade
uppgifter angående inköps- och försäljningspris. I samtliga dessa fall skulle
den för en riktig taxering erforderliga kontrollen inte kunna åstadkommas
på annat sätt än genom taxeringsrevision efter förordnande av taxeringsintendenten
i länet.

Enligt utredningen torde emellertid i det praktiska taxeringsarbetet stadgandet
i regel inte tillämpas så rigoröst. Taxeringsmyndigheterna torde sålunda
i nämnda fall inte använda anmaningsinstitutet utan i stället lämna
den skattskyldige tillfälle att, då beträffande viss eller vissa poster i deklaration
föreligger tveksamhet, genom företeende av erforderliga handlingar
eller på annat lämpligt sätt styrka posternas riktighet. Utredningen tillägger,
att från det praktiska taxeringsarbetet också torde kunna omvittnas, att
de skattskyldiga i dylika fall vanligen inkommer med de för kontrollen
nödvändiga handlingarna. Mot det sätt, på vilket stadgandet sålunda tilllämpas
i praktiken, torde emellertid, påpekar utredningen, formellt kunna
riktas den anmärkningen, att även om en taxeringsmyndighets skrivelse
till en skattskyldig formuleras så att denne lämnas tillfälle att genom företeende
av underlag för deklarationen styrka förhandenvaron av visst förhållande,
skrivelsens formulering likväl av den skattskyldige ofta torde fattas
så att det föreligger en uttrycklig skyldighet för honom att efterkomma
vad taxeringsmyndigheten begär, d. v. s. som om en formlig anmaning skett.

Enligt utredningens mening får det anses uppenbart, att om en effektiv
och samtidigt i förhållande till de skattskyldiga smidigt arbetande taxeringskontroll
skall kunna komma till stånd, taxeringsmyndigheterna bör ges de
formella möjligheterna att få taga del av underlaget för den skattskyldiges
deklaration ulan att en tidskrävande och för den skattskyldige besvärande
taxeringsrevision skall behöva verkställas. Utredningen föreslår därför en
omredigering av stadgandet i 31 § 2 mom. taxeringsförordningen på så
salt att i stadgandet intas en föreskrift om att, därest behov föreligger av
en komplettering av skattskyldigs deklaration, denne skall vara skyldig
att efter anmaning inte endast meddela de ytterligare upplysningar, som
erfordras för kontroll av deklarationens riktighet eller eljest för hans taxering,
utan även, om så påfordras, därvid förete sådana i 20 § taxeringsför -

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ordningen avsedda räkenskaper, anteckningar och andra handlingar, som
utgör underlag för deklarationsskyldighetens fullgörande, i de delar soin
erfordras för att styrka riktigheten av i den skattskyldiges självdeklaration
eller till densamma hörande bilagor upptagna belopp. Taxeringsmyndigheterna
bör dock, anmärker utredningen, inte medges rätt att enligt dessa bestämmelser
taga del av handlingar, beträffande vilkas innehåll skattskyldig
har att iakttaga tystnadsplikt.

Angående det föreslagna stadgandet anför utredningen vidare följande.

Genom att skyldigheten att förete räkenskaper, handlingar etc. begränsas
till endast de delar av desamma, som erfordras för att styrka riktigheten av
de poster, som upptagits i den skattskyldiges självdeklaration och till denna
hörande bilagor, skapas möjligheter för taxeringsmyndigheterna att på ett
både för dem och för de skattskyldiga smidigt sätt taga del av de handlingar
som i allmänhet erfordras för kontroll av en deklarations riktighet. Den
skattskyldige kommer inte heller att betungas på samma sätt som om taxeringsrevision
skulle ske.

Den föreslagna möjligheten för taxeringsmyndigheten att taga del av
underlaget för deklarationen bör endast innebära en kontroll av huruvida
de i deklarationen och till densamma hörande bilagorna upptagna beloppen
stämmer överens med underlaget. Däremot bör inte den föreslagna föreskriften
få av taxeringsmyndigheterna utnyttjas så att själva underlagets
riktighet också kontrolleras. Om så anses erforderligt bör endast taxeringsrevision
få ifrågakomma.

Det säger sig självt att den föreslagna möjligheten för taxeringsmyndigheterna
att taga del av underlaget för deklarationen får sin främsta betydelse
när det gäller icke-rörelseidkare. Med stöd av de ifrågavarande föreskrifterna
kan sålunda t. ex. en jordbrukare med kontantmässig redovisning anmanas
att förete de noteringar eller handlingar, som ligger till grund för i
jordbruksbilagan angivna intäkter, eller förete de verifikationer eller andra
handlingar, som styrker riktigheten av verkställda avdrag. En ägare av annan
fastighet kan anmanas att förete de kvitton eller andra verifikationer,
som styrker riktigheten av i fastighetsbilagan verkställda avdrag för ränta å
lånat, i fastigheten nedlagt kapital, samt för reparations- och andra omkostnader
för fastigheten, eller förete de noteringar, hyreskontrakt o. dyl. som
styrker riktigheten av uppgivna hyresintäkter. En handelsresande kan med
stöd av nämnda föreskrifter anmanas förete de noteringar, verifikationer
etc., som ligger till grund för i deklarationen verkställda avdrag för reseomkostnader,
och en förmögenhetsägare t. ex. de motböcker med bank, som
styrker riktigheten av i förmögenhetsbilagan lämnade uppgifter om uppburna
ränteintäkter. En skattskyldig, som försålt fast eller lös egendom under
sådana förhållanden, att skattepliktig realisationsvinst föreligger, kan
anmanas förete de kontrakt eller andra handlingar som ligger till grund för
uppgivna försäljnings- och inköpskostnader samt vid beräkningen av den
skattepliktiga vinsten avdragsgilla omkostnader.

När det gäller rörelseidkare torde de föreslagna bestämmelserna endast
få begränsad räckvidd, eftersom en effektiv taxeringskontroll beträffande
nämnda skattskyldiga knappast kan verkställas utan att grundmaterialets
riktighet granskas. De ifrågavarande bestämmelserna möjliggör emellertid
för taxeringsmyndigheterna att — utan att taxeringsrevision sker — kontrollera
huruvida i deklarationens rörelsebilaga angivna belopp stämmer
överens med noteringarna i räkenskaperna samt huruvida i rörelsebilagan

253

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

yrkade avdrag stämmer överens med dessa noteringar och till dem hörande
handlingar. Genom bestämmelserna får taxeringsmyndigheterna även möjlighet
att i begränsad omfattning vid behov infordra avskrifter eller utdrag
av vissa konton i räkenskaperna — t. ex. förmögenhets- och propriekonton
— som erfordras för att en tillförlitlig kontantberäkning av deklarationen
skall kunna ske. Däremot ger dessa bestämmelser — såsom nyss nämnts —
inte möjlighet för taxeringsmyndigheterna att kontrollera huruvida noteringarna
i rörelseidkares räkenskaper och annat grundmaterial om influtna
rörelseintäkter stämmer överens med inkomna kontrolluppgifter. För att
en dylik kontroll skall kunna ske måste sålunda taxeringsrevision tillgripas.

Utredningen understryker, att den föreslagna kompletteringen av 31 § 2
mom. taxeringsförordningen endast innebär ett formellt lagfästande av vad
i praktiken redan nu tillämpas.

Utredningen erinrar om att de i 31 § 2 mom. taxeringsförordningen meddelade
bestämmelserna motsvaras av 36 § varuskatteförordningen. Utredningen
föreslår, att jämväl föreskrifterna i sistnämnda paragraf utvidgas
på här angivet sätt.

Remissyttrandena

Av de remissinstanser, som ingått på förslaget om skyldighet att efter anmaning
förete deklarationsunderlag i form av räkenskaper, anteckningar
och andra handlingar, har endast ett fåtal ställt sig avvisande. I övrigt
liar förslaget tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran.

I avstyrkande riktning uttalar sig riksskattenämnden, som anser att den
föreslagna föreskriften i själva verket innebär att taxeringsnämnden får
rätt att efter eget skön verkställa ett slags taxeringsrevision. Med hänsyn
till de stränga och enligt nämndens mening befogade regler, som uppställts
för att förhindra att taxeringsrevision sker i oträngt mål och för att bereda
erforderliga garantier i fråga om sättet för revisions verkställande, kan
nämnden inte godtaga den i 31 § 2 mom. taxeringsförordningen föreslagna
regeln. Å andra sidan föreligger enligt nämndens uppfattning icke bärande
skäl för att införa regler, som hindrar det ofta praktiserade förfarandet att
skattskyldig beredes tillfälle att genom företeende av räkenskaper eller verifikationer
styrka i deklaration lämnade uppgifter.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anser, att det föreslagna förfaringssättet,
vilket möjliggör för taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsassistent
att utan särskilt förordnande av taxeringsintendenten i viss mån
verkställa taxeringsrevision, är ägnat inge starka betänkligheter.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget.
Risken för missbruk är enligt förbundets mening alltför stor, och man skulle,
framhåller förbundet, lätt få en form av taxeringsrevision, vilken icke
kringgärdas av de formella föreskrifter som gäller för verklig taxeringsrevision.

Lantbrukets skattedelegation uttalar, att den nuvarande bestämmelsen i

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

31 § 2 mom. taxeringsförordningen endast kan ha haft till syfte att taxeringsmyndigheterna
skall kunna kontrollera en eller ett fåtal uppgifter i
den skattskyldiges deklaration. Delegationen anför vidare.

Den avgränsning, som utredningen försökt bygga upp mellan de föreslagna
bestämmelserna i 31 § 2 mom. och bestämmelserna i 56 och 57 §§ TF
angående taxeringsrevision, kommer i praktiken att bli en nullitet. De skattskyldiga
har rätt att kräva att endast kvalificerad arbetskraft får tillgång
till hela räkenskapsunderlaget. Delegationen anser alltså, att den av utredningen
föreslagna kompletteringen av 31 § 2 mom. TF inte innebär, såsom
utredningen framhållit, ett formellt lagfästande av vad i praktiken redan
nu tillämpas. Delegationen kan därför inte tillstyrka den föreslagna kompletteringen
utan anser, att endast punktkontroll av skattskyldigs deklaration
bör få ske genom anmaning enligt 31 § 2 mom. I annat fall får taxeringsrevision
tillgripas.

Kammarrätten har, med hänsyn till önskemålet att så långt försvarligt
är från rättssäkerhetssynpunkt skapa en likformig taxering, i princip icke
någon erinran mot de föreslagna ökade befogenheterna för taxeringsmyndigheterna
att i samband med granskningsarbetet inhämta upplysningar,
uppgifter m. m.

Överståthållarämbetet har i och för sig intet att erinra mot förslaget men
vill fästa uppmärksamheten på att vid den praktiska tillämpningen ovisshet
kan uppkomma beträffande vilka handlingar som omfattas av tystnadsplikt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det uppenbart, att man inte på en
omväg skall kunna uppnå en partiell taxeringsrevision, men framhåller tilllika,
att det å andra sidan icke kan vara rationellt att framtvinga en taxeringsrevision
endast för att kontrollera en enda detalj.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner visserligen skäl föreligga för att i taxeringsförordningen
fastslå rätt för taxeringsmyndigheterna att i annan ordning
än genom taxeringsrevision införskaffa viss handling eller vissa handlingar.
Länsstyrelsen anser emellertid, att utredningen lämnat taxeringsmyndigheterna
alltför vittgående befogenhet, då utredningen härvid medtagit
även räkenskaper och anteckningar. Enligt länsstyrelsens uppfattning
bör räkenskaper och anteckningar endast kunna infordras genom taxeringsrevision;
de handlingar som utan taxeringsrevision skulle kunna infordras
skulle enligt länsstyrelsen avse t. ex. verifikationer till någon eller några
enstaka poster i deklarationen, avskrifter av köpekontrakt och undantagskontrakt
vid överlåtelse av fastighet etc.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den föreslagna bestämmelsen
fått en sådan formulering att den kan åberopas för en undersökning
som i praktiken innefattar en fullständig taxeringsrevision. Länsstyrelsen
uttalar, att en omformulering, som bättre motsvarar bestämmelsens syfte,
synes erforderlig.

Besvärssakkunniga finner att det på det hela taget torde vara naturligt
och riktigt, att skyldighet att lämna från sig handlingar skall gälla för skattskyldig
i taxeringsförfarandet, även om här kan bli fråga om ganska långt -

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

gående krav. Enligt de sakkunniga torde emellertid vissa detaljer i förslaget
böra granskas. Härom anföres.

Enligt förslaget till ändring av 31 § 2 mom. taxeringsförordningen skall
editionsskyldigheten avse »i 20 § avsedda räkenskaper, anteckningar och
andra handlingar». I 20 § taxeringsförordningen omförmälas emellertid inga
andra handlingar än räkenskaper och anteckningar. Vilka »andra handlingar»
i 20 § som avses synes ej fullt klart. Vid sådant förhållande vilja
besvärssakkunniga ifrågasätta, om man icke vid angivandet av editionspliklens
omfattning borde avstå från anknytningen till 20 § och söka en annan
teknisk lösning. Lämpligen bör editionsplikten kunna avse exempelvis även
sådana handlingar som kontrakt, till vilka det kan vara behövligt att ha tillgång
för att riktigt bedöma en transaktions innebörd men vilka ej synas
falla under nämnda 20 §.

En inskränkning i editionsskyldigheten föreslås av utredningen till förmån
för skattskyldig åvilande tystnadsplikt. Reglerna härom synas böra
jämföras med och anpassas till motsvarande regler beträffande tystnadsplikt
vid uppgiftslämnande.

Näringslivets skattedelegation anför om den föreslagna bestämmelsen i
31 § 2 mom. taxeringsförordningen.

Vad här föreslås tillagt är väsentligen en kodifiering av en redan på
många håll tillämpad praxis. I den mån tillägget går därutöver synes detsamma
vara ägnat att på ett ändamålsenligt sätt skapa ett säkrare underlag
för taxering i första instans. Å andra sidan bör denna möjlighet för taxeringsnämnden
att taga del av handlingar m. m. ges en klarare avgränsning
så att stadgandet icke kan tolkas såsom en rätt att företaga någon form av
taxeringsrevision. Liksom vid taxeringsrevision bör dock vid tillhandahållande
av handlingar enligt det föreslagna författningstillägget gälla att de
infordrade handlingarna återställes inom rimlig tid. Stadgande härom bör
intagas i förevarande författningsrum.

Departementschefen

Genom bestämmelserna om taxeringsrevision tillgodoses intresset av att
för taxeringskontroll erhålla del av räkenskaper, anteckningar, verifikationer
eller andra handlingar rörande en skattskyldigs verksamhet. I fråga
om dessa handlingar har den skattskyldige editionsplikt. Att vid sidan
därav — och utan de särskilda rättsskyddsgarantier som reglerna om taxeringsrevision
innebär — införa nya bestämmelser i taxeringsförordningen
om allmän editionsplikt kan enligt min mening inte ifrågakomma.

Det har emellertid omvittnats, att man i det praktiska taxeringsarbetet
i viss utsträckning förfar så, att den skattskyldige erhåller tillfälle att
styrka sina uppgifter genom att förete kontrakt, verifikationer o. dyl. Förfarandet
innebär utan tvivel påtagliga fördelar både för myndigheterna
och den enskilde. Syftet med utredningens förslag om rätt för myndigheterna
att genom anmaning infordra handlingar av olika slag har också
närmast varit att lagfästa ett sådant förfarande. Att så sker finner jag i
likhet med flertalet remissinstanser önskvärt.

En lösning av den föreliggande frågan synes, såsom antytts i några ytt -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

randen, kunna sökas efter den linjen, att anmaningsrätten omfattar endast
ett fåtal uppräknade handlingar, varibland självfallet inte får ingå handelsböcker
o. dyl. Anmaningsrätten synes lämpligen kunna omfatta kontrakt,
kontoutdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling. Att
taxeringsmyndigheterna kan begära att få granska sådana handlingar torde
från de skattskyldigas synpunkt inte framstå som mera ingripande än att
vissa skattskyldiga i 30 § taxeringsförordningen ålagts att vid sin självdeklaration
foga vissa kontoutdrag, protokoll m. m. För att ytterligare förebygga,
att den ifrågavarande befogenheten användes till en med taxeringsrevision
jämförlig granskning synes böra gälla att tvångsmedel icke skall få
användas för att ge eftertryck åt anmaningen. Efterkommes inte denna, får
det ankomma på myndigheterna att överväga om taxeringsrevision bör
verkställas eller icke. Därmed erhålles också en enkel lösning av de frågor
som sammanhänger med att en begärd handling kan omfattas av tystnadsplikt.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att 31 § 2 mom. taxeringsförordningen
kompletteras med ett andra stycke av innehåll att deklarationsskyldig
efter anmaning skall förete kontrakt, kontoutdrag, räkning,
kvitto eller annan därmed jämförlig handling. Därutöver erfordras en
jämkning i 53 § så att därav framgår, att vite ej må föreläggas i anmaning
av ifrågavarande slag. Ett stadgande motsvarande det föreslagna andra stycket
i 31 § 2 mom. bör vidare upptagas i 36 § förordningen om allmän varuskatt.

Kontrolluppgifter m. in. till ledning för annans taxering

Uppgifter so in skall lämnas utan anmaning

Ersättning för tillfälligt arbete å annan fastighet
Utredningen

Utredningen föreslår, att det i 37 § 1 mom. punkt 1 föreskrivna undantaget
från den generella uppgiftsskyldigheten beträffande ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt arbete å annan fastighet än jordbruksfastighet —
d. v. s. att uppgift inte behöver lämnas om vad som sammanlagt utgivits har
lägre värde än 500 kronor (undantag c) — skall ändras därhän att uppgift
skall lämnas så snart den utgivna ersättningen uppgår till 100 kronor.

Utredningen framhåller, att anledningen till att beloppsgränsen bestämdes
till 500 kronor främst synes ha varit att man inte velat oskäligt betunga de
uppgiftsskyldiga. Enligt utredningen synes emellertid erfarenheterna utvisa,
att begränsningen i uppgiftsplikten medfört att åtskilliga inkomsttagare
undandragit sig beskattning för inkomster, som de förvärvat vid arbeten
å annan fastighet, t. ex. under fritid eller semester. På grund härav och
då det beträffande tillfälligt arbete å annan fastighet enligt utredningens

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

mening inte finns någon saklig grund att göra skillnad mot annat tillfälligt
arbete, beträffande vilket uppgiftsskyldigheten är begränsad till lägst 100
kronor, föreslår utredningen, såsom nämnts, att beloppsgränsen i den i 37 §
1 mom. punkt 1 meddelade undantagsbestämmelsen c) sänkes till 100
kronor. Den föreslagna utvidgningen av uppgiftsskyldigheten kan enligt
utredningens mening inte innebära några olägenheter för de uppgiftspliktiga.
Det måste nämligen förutsättas, framhåller utredningen, att samtliga fastighetsägare,
alltså även ägarna av en- och tvåfamilj sfastigheter, redan nu
bevarar kvitton, räkningar o. dyl. beträffande den egna fastigheten, vilka
möjliggör uppgiftspliktens behöriga fullgörande.

Remissyttrandena

I flertalet remissyttranden ställer man sig, med hänsyn till den dåliga
efterlevnaden av uppgiftsskyldigheten redan enligt den ifrågavarande bestämmelsens
nuvarande lydelse, ganska skeptisk till värdet av den ökade
uppgiftsskyldighet, som den föreslagna lägre beloppsgränsen skulle innebära.
I flera yttranden föreslås, att den nämnda gränsen i vart fall inte sättes
lägre än 300 kronor.

De här antydda synpunkterna utvecklas av riksskattenämnden med följande
ord.

Såvitt riksskattenämnden har sig bekant efterleves gällande föreskrift
härutinnan i stor utsträckning icke och detta kan förväntas i än högre grad
bliva fallet vid sänkning av gränsen för uppgiftsskyldigheten till blott 100
kronor. Härav skulle följa att respekten för lagstiftningen sjönk, vilket
självfallet är ägnat ingiva betänkligheter. Utifrån dessa förhållanden framstår
det som tveksamt, om mycket står att vinna med utredningens förslag
i denna del. Den bristfälliga efterlevnaden av gällande föreskrifter torde
emellertid till icke oväsentlig del vara att hänföra till okunnighet om bestämmelsernas
rätta innebörd. Härvid bör även beaktas, att den uppgiftsskyldige,
i den mån fråga är om schablontaxerad fastighet, icke själv har
något behov av att redovisa utgiften ifråga. En lämplig medelväg skulle måhända
vara att begränsa uppgiftsskyldigheten till belopp, uppgående till 300
kronor eller mera. Därigenom skulle vinnas överensstämmelse med reglerna
i lagen om försäkring för allmän tilläggspension rörande den inkomst av
anställning resp. av annat arbete för annan persons räkning, som är eller kan
vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. I anslutning till en
sådan reform torde det böra ankomma på riksskattenämnden att pröva frågan
om att genom meddelanden i olika organisationers fackorgan och på
annat sätt verka för att föreskrifterna iakttagas bättre.

I stort sett samma uppfattning och förslag framföres av länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Älvsborgs och Västmanlands län ävensom
av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Länsstyrelsen i Hallands län, som är inne på samma linje, föreslår att
gränsen sättes till 200 kronor. Länsstyrelsen förutsätter härvid, att en effektivare
kontroll av uppgiftsskyldighetens fullgörande kan åstadkommas.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

På en del håll föreslås en kategoriklyvning av de uppgiftsskyldiga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län, att anledning saknas att, när fråga
är om hyresfastighet, göra annan begränsning av uppgiftsskyldigheten vid
tillfälligt arbete än som normalt gäller. För ägare av hyresfastigheter bör
alltså enligt länsstyrelsen undantag från uppgiftsskyldigheten föreligga endast
vid mindre ersättning än 100 kronor för hela året. I fråga om sådan annan
fastighet, för vilken schablontaxering tillämpas, anser länsstyrelsen däremot
den föreslagna sänkningen av gränsen för uppgiftsplikten från 500 till
100 kronor mera tveksam och fortsätter.

Genom införandet av schablontaxeringen ville man förenkla deklarationsoch
taxeringsförfarandet bl. a. genom att slopa reparationskostnadsavdragen.
För sin självdeklaration behöver därför en villa- eller sommarstugeägare
inte föra anteckningar eller skaffa verifikationer beträffande reparationskostnader.
När man sålunda beträffande villa- och sommarstugeägarens
egen deklaration velat åstadkomma förenklingar för vederbörande, synes
angeläget att i möjligaste mån begränsa skyldigheten att lämna kontrolluppgifter
för annans taxering, särskilt som med uppgiftsskyldigheten följer
anteckningsskyldighet och skyldighet att under straffhot bevara anteckningarna
med tillhörande verifikationer under sex år efter utbetalningsåret. Vad
gäller gränsdragningen må erinras om alt fastighetsägare är skyldig verkställa
källskatteavdrag för anlitad arbetstagare vid anställning under minst
en vecka. I sådant fall skall han enligt 37 § 1 mom. punkt 2 laxeringsförordningen
lämna kontrolluppgift även om lönen understigit 500 kr. Med hänsyn
härtill torde gränsen 500 kr. kunna sänkas till 300 kr. utan att nuvarande
uppgiftsplikt för villa- och sommarstugeägarna nämnvärt ökas. Till en
längre gående sänkning av uppgiftspliktsgränsen ställer sig länsstyrelsen
tveksam.

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår en liknande uppdelning och tillstyrker
sålunda förslaget i vad detta avser skyldighet för ägare av hyreshus
och för bostadsföreningar att utan anmaning lämna kontrolluppgifter eller
att bevara uppgiftsmaterial. När det gäller villa-, egnahems- och sommarstugeägare
uppkommer däremot enligt länsstyrelsen så stor tvekan att länsstyrelsen
inte anser sig kunna tillstyrka förslaget i vad gäller dessa kategorier.
Eventuellt kunde det, tillägger länsstyrelsen, övervägas att bestämma
lägsta beloppsgränsen avsevärt högre än till 100 kronor, exempelvis till 300
kronor.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter lämpligheten av att låta uppgiftsplikten
omfatta även egnahemsägare, sommarstugeägare och bostadsrättshavare.
Också lantbrukets skattedelegation anser, att en utvidgad uppgiftsplikt inte
bör påläggas ägare av schablontaxerad fastighet, även om detta i vissa fall
kunde vara önskvärt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar en
översyn av bestämmelserna om uppgiftsskyldigheten och föreslår som en
provisorisk lösning, att befrielse från uppgiftsskyldighet införes för ägare
eller innehavare av annan fastighet för det fall att inkomsten från fastigheten
skall beräknas jämlikt 24 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen.

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Näringslivets skattedelegation anser att, även om åtskilliga skäl kan andragas
för en sänkning av gränsen för uppgiftslämnandet, det för dagen är
mera angeläget att upplysning sprids bland allmänheten om den nu föreliggande
uppgiftsskyldigheten så att denna ordentligt fullgöres.

Även Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget, då fördelarna
inte kan anses uppväga nackdelarna.

Sveriges köpmannaförbund har intet att erinra mot att beloppsgränsen för
uppgiftsskyldighet i fråga om tillfälligt arbete å annans fastighet sänks, men
endast till 300 kronor, som är pensionsgrundande enligt ATP.

Svensk industriförening tillstyrker den föreslagna nedsättningen av gränsen
till 100 kronor.

I övrigt må nämnas att kammarrätten tillstyrkt förslaget under hänvisning
till intresset av likformig taxering, ehuru kammarrätten ifrågasätter
om genom den utvidgade uppgiftsskyldigheten i praktiken kan vinnas något
mera väsentligt, samt att överståthållarämbetet ansett förslaget i och för sig
välbetänkt, då det enligt ämbetet kan antagas att en stor del av ifrågavarande
slags inkomster, liksom över huvud taget inkomster av servicekaraktär,
undandras beskattning, överståthållarämbetet ifrågasätter likväl, om
den skärpta bestämmelsen kommer att få den tänkta effekten, då innehavarna
av schablontaxerade fastigheter knappast kan förväntas följa bestämmelserna.

Ersättning till rörelseidkare för tillfälligt arbete
Utredningen

Utredningen föreslår att ersättningar för tillfälligt arbete som utbetalas
till rörelseidkare — vilka ersättningar enligt gällande föreskrift i 37 § 1
mom. taxeringsförordningen inte föranleder uppgiftsskyldighet för utbetalaren,
därest mottagaren av ersättningen enligt lag är bokföringsskyldig
och ersättningen för denne utgör intäkt av rörelse — i fortsättningen skall
vara undantagna från uppgiftsskyldighet, oberoende av om bokföringsskyldighet
åvilat mottagaren eller ej. Den föreslagna ändringen motiveras enligt
utredningen av att det ofta uppstår betydande svårigheter för utbetalaren
att avgöra, hur det förhåller sig med bokföringsskyldigheten för en
av honom för tillfälligt arbete anlitad rörelseidkare. Förslaget får även ses
mot bakgrund av vad utredningen förordat beträffande sättet för bokförings-
och anteckningsskyldighetens fullgörande samt rörande uppgiftsskyldighet
enligt 39 § taxeringsförordningen.

Remissyttrandena

Den föreslagna ändringen, som innebär en viss lindring i uppgiftsskyldighetens
omfattning, har inte föranlett någon erinran från remissinstansernas
sida.

Länsstyrelsen i Blekinge län vill dock framhålla, att det visserligen är
svårt för att ej säga omöjligt för en uppgiftsskyldig att avgöra om en ro -

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

relseidkare, som mottagit utgivet belopp, är bokföringsskyldig eller ej.
Enligt länsstyrelsens erfarenhet har emellertid en uppgiftslämnare minst
lika stor svårighet att draga en gräns mellan rörelseidkare och andra personer,
som fullgör tillfälliga uppdrag. Det torde därför, framhåller länsstyrelsen,
vara nödvändigt att komplettera den ifrågavarande undantagsregeln
med en föreskrift, att undantaget endast gäller de fall, då det framstår
som uppenbart, att mottagaren är rörelseidkare.

Ersättningar från försäkringsanstalt
Utredningen

I betänkandet erinras om en skrivelse av den 18 december 1959 från riksskattenämnden
till statsrådet och chefen för finansdepartementet, i vilken
nämnden anmält att reglerna angående den uppgiftsskyldighet till ledning
för inkomsttaxeringen, som jämlikt 37 § 1 mom. punkt 3 taxeringsförordningen
åligger bl. a. försäkringsanstalt, var i behov av översyn. Nämnden
hade bl. a. framhållit, att skyldighet att utan anmaning lämna kontrolluppgift
enligt nämnda författningsrum inte kunde anses föreligga beträffande
belopp som på grund av sakförsäkring utbetalats för exempelvis skog,
gröda eller kreatur, trots att sådant belopp i regel utgör skattepliktig intäkt
för mottagaren.

Utredningen föreslår, att uppgiftsskyldigheten skall utvidgas att omfatta
även dylika ersättningsbelopp. Därvid hänvisas till en vid riksskattenämndens
skrivelse fogad promemoria, återgiven i betänkandet å sid. 120
—129. Utredningen förordar, att i 37 § 1 mom. införes en ny punkt 3 a i
huvudsaklig överensstämmelse med det förslag till författningstext som
framlagts såsom första alternativ i promemorian. Som egen motivering till
förslaget anför utredningen följande.

Att försäkringsanstalter med vissa undantag inte ansetts böra vara skyldiga
att utan anmaning lämna kontrolluppgifter beträffande sådana utbetalningar
på grund av sakförsäkring, som för mottagarna utgör klart skattepliktiga
intäkter eller som väsentligt inverkar på mottagarens inkomstredovisning
i taxeringshänseende, innebär en avsevärd inskränkning i möjligheterna
att upprätthålla en effektiv taxeringskontroll beträffande jordbrukarna,
innehavarna av annan fastighet och rörelseidkarna. Erfarenheterna
ger nämligen vid handen, att skattskyldiga, som uppbär sådana ersättningar,
ofta inte redovisar dessa i sina deklarationer. Detta torde många gånger
bero på att de skattskyldiga antingen tror att ifrågavarande ersättningar
inte utgör skattepliktig intäkt eller också helt enkelt glömmer bort att redovisa
dem. De på grund av sakförsäkring utbetalda ersättningarna, som inte
sallan uppgår till betydande belopp, exempelvis vid brandskador, undgår
härigenom ofta beskattning. Utredningen anser det uppenbart att en utvidgning
av uppgiftsskyldigheten i förevarande avseende bör komma till
stand.

Samtidigt föreslår utredningen, att nuvarande punkt 3 i samma moment
av 37 § omredigeras så att av författningstexten klart framgår att däri endast
avses annan försäkring än sakförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961 261

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit kan här tilläggas
följande.

Av den nyss nämnda promemorian framgår bl. a. att ifrågavarande punkt
3 av 37 § 1 mom. taxeringsförordningen kan återföras till ett likalydande
stadgande i 33 § i 1928 års taxeringsförordning, vilket fått sin lydelse genom
förordning den 26 maj 1950, nr 313. Av förarbetena till sistnämnda
förordning framgår enligt promemorian, att med stadgandet egentligen
endast åsyftades personförsäkringar. Vid 1955 års riksdag föreslogs sådan
ändring av ifrågavarande stadgande att uppgiftsskyldigheten skulle anges
avse »annan försäkring än sakförsäkring». Ändringsförslaget avvisades emellertid
av riksdagen. Enligt promemorian torde avsikten med bibehållandet
av den äldre lydelsen ha varit att därigenom klargöra, att uppgiftsskyldigheten
även omfattade exempelvis livränta på grund av ansvarighets- eller trafikförsäkring,
ehuru sådan försäkring försäkringstekniskt icke hänföres till
personförsäkring utan till sakförsäkring. I promemorian framhålles, att anledningen
till denna särbehandling av försäkringsersättningar i form av
pension eller annan livränta torde vara, att dylik ersättning enligt kommunalskattelagen
principiellt alltid utgör skattepliktig intäkt. I promemorian
anföres vidare.

I enlighet med det anförda bör under det i 37 § 1 mom. punkt 3 i 1956 års
taxeringsförordning förekommande uttrycket »försäkring av den art att
skatteplikt för beloppet föreligger» icke inbegripas sakförsäkring, såvida
icke fråga är om ersättning i form av pension eller annan livränta eller om
sådant i stället för livränta utbetalat engångsbelopp, som avses i anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen andra stycket första meningen. Skyldighet
att utan anmaning lämna kontrolluppgift bör sålunda icke anses föreligga
beträffande belopp, som utbetalats på grund av exempelvis försäkring
av skog, gröda eller kreatur, trots att sådant belopp i regel utgör för mottagaren
skattepliktig intäkt.

Utredningens förslag överensstämmer såsom redan nämnts huvudsakligen
med det förslag, vilket framlagts såsom första alternativ i den vid
riksskattenämndens skrivelse fogade promemorian. I promemorian nämnes
också ett andra alternativ av följande innebörd.

Det kan kanske invändas att det för uppgiftslämnaren är svårt att avgöra
huruvida en försäkringsersättning är hänförlig till jordbruk, annan fastighet
eller rörelse och att man därför istället borde angiva de försäkringsobjekt,
ifråga om vilka uppgift om utbetalda försäkringsersättningar skall
lämnas, såsom byggnader, inventarier och maskiner, djur, växande gröda
och skog, förbrukningsartiklar och andra förnödenheter för produktionen,
varulager samt varor under tillverkning, hyresförlust, driftavbrott, stilleståndsersättning.
Vid detta alternativ skulle ifråga om förbrukningsartiklar,
inventarier och maskiner erfordras en inskränkande bestämmelse om
att uppgiftsskyldighet ej skall föreligga beträffande personlig lösegendom.
Även enligt detta alternativ bör undanlag ske för annan ersättning på grund
av motorfordonsförsäkring än stilleståndsersättning.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Remissyttrandena

De av utredningen föreslagna ändringarna i uppgiftsskyldigheten rörande
försäkringsersättningar har berörts endast av några få remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar.

Den föreslagna utvidgningen av bl. a. försäkringsanstalternas uppgiftsskyldighet
torde få stor betydelse för taxeringskontrollen och förordas livligt.
Länsstyrelsen är medveten om, att den utvidgade uppgiftsskyldigheten
kommer att medföra vissa svårigheter för försäkringsbolagen. Detta förhållande
får emellertid icke åberopas såsom ett avgörande skäl mot förslaget.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att uppgiftsskyldigheten enligt
den föreslagna punkten 3 a är begränsad till ersättningar om lägst 500 kronor
för varje försäkringsfall. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte gränsen bör
sättas vid 200 kronor i likhet med vad som redan gäller beträffande i samma
paragraf punkt 3 angivna försäkringsbelopp.

Vissa betänkligheter anföres av lantbrukets skattedelegation, som yttrar.

Vad utredningen föreslagit beträffande försäkringsanstalts uppgiftsskyldighet
rörande belopp, som utbetalats på grund av sakförsäkring, föranleder
i och för sig inte någon erinran från delegationens sida. Delegationen vill dock
framhålla, att den skattemässiga bedömningen i åtskilliga av dessa fall är
så svår att göra, att varken taxeringsnämnderna eller de skattskyldiga kan
antas besitta tillräcklig kompetens härför. Risk föreligger därför att även
skattefria ersättningar blir beskattade. Tillräckliga garantier i detta avseende
lämnar enligt delegationens uppfattning inte den föreslagna utformningen
i taxeringsförordningen.

Näringslivets skattedelegation hyser så starka betänkligheter mot förslaget
att delegationen avstyrker detsamma. Delegationen anför.

Pe^ föreslagna uppgiftsskyldigheten är ytterligt vidsträckt och skiljer sig
från gällande uppgiftsskyldighet i så måtto att den icke alls sammanfaller
med gränserna för vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst. Det är
omöjligt att ange hur stor del av de uppgifter, vilka skulle lämnas enligt
förslaget, som skulle avse icke skattepliktiga försäkringsersättningar, men
att det rör sig om en mycket hög procent är helt klart. Talrika rättsförluster
kan befaras som resultat av ett genomförande av förslaget. Allmänheten har
nämligen vant sig vid att kunna använda sin kopia av kontrolluppgiften såsom
ett direkt underlag för deklaration och någon ändring härutinnan
torde vara mycket svår att uppnå — även om uppgiftsformuläret förses med
en tydlig information om att den omständigheten att kontrolluppgift lämnas
icke i och för sig innebär att det ifrågavarande beloppet är skattepliktigt.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle för allmänhetens och taxeringsmyndigheternas
del leda till ett mycket omfattande arbete med —
i ett mycket stort antal fall — irrelevanta fakta. För att ge en antydan om
vilken omfattning detta uppgiftslämnande skulle få har en undersökning
verkställts hos sju försäkringsbolag De skadefall, som skulle kunnat falla
under förslaget, uppgick hos dessa sju bolag till ca 30 000 per år. Försäkringar
av den art som förslaget avser meddelas av ca 60 riksbolag samt av
ca 1 000 lokala bolag.

Även ur andra synpunkter måste kritik riktas mot den föreslagna
punkten 3 a. Enligt dess lydelse skall uppgift lämnas »där beloppet utgör

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ersättning, vilken är hänförlig till av mottagaren bedrivet jordbruk eller
innehavd jordbruksfastighet eller annan fastighet eller bedriven rörelse».
Ett uppgiftslämnande enligt en sådan formulerad bestämmelse skulle innebära
att försäkringsanstalt för varje särskilt fall skulle tvingas gora en
mer eller mindre — omfattande utredning rörande ersättningsbeloppets anknvtning
till det ena eller andra inkomstslaget. Detta skulle kräva kvalificerade
befattningshavare i betydande antal och trots detta skulle uppkomma
stora svårigheter att fullgöra uppgiftsskyldigheten på ett riktigt satt. Det
synes med hänsyn till det nu sagda anmärkningsvart att utredningsmannen
inte lagit fasta på det alternativa förslag som riksskattenämnden framställt
i sin ovannämnda skrivelse (s. 129) och som hänför sig till de försäkrmgsobjekt
för vilka ersättning utgivits.

Skattedelegationen berör också den föreslagna omredigeringen av den nuvarande
punkten 3 till 37 § 1 mom., därvid delegationen anför.

I 37 § 1 mom. 3. taxeringsförordningen föreslås en redaktionell ändring,
avsedd att medföra kongruens mellan punkterna 3. och 3 a. Sålunda skulle
enligt punkt 3. uppgift lämnas angående ersättning på grund av »försäkring
av annan art än nedan under 3 a. sägs». Alldeles bortsett från att under
punkt 3 a. icke angives någon art av försäkring — utom motorfordonslorsäkring,
vilken i huvudsak undantages — skulle en sålunda formulerad hanvisning
medföra en inskränkning av det nuvarande området för punkten 3.
Å ena sidan måste nämligen ersättning på grund av ansvarighetsförsäkring
anses falla under den föreslagna punkt 3 a. Å andra sidan skall för 11 arv arande
uppgift jämlikt punkt 3. lämnas angående vissa personskadeersattningar
på grund av ansvarighetsförsäkring. Den föreslagna hänvisningen
skulle innebära att sådana uppgifter icke längre skulle behöva lämnas. Utredningsmannen
har uppenbarligen icke åsyftat ett sådant resultat.

Även Folksam anför starka betänkligheter mot den vidgade uppgiftsskyldighet
som utredningen föreslagit. Anstalten yttrar följande.

Både beträffande antalet fall och beloppens storlek synes sådana kontrolluppgifter
i mycket stor omfattning komma att avse försäkringsei sättningar,
vilka icke är att hänföra till skattepliktig inkomst. Detta synes ägnat
att skapa en betydande osäkerhet både för deklaranten — som är van
att betrakta inkomstuppgifterna som ett riktigt underlag för deklarationen

_ och för taxeringsmyndigheterna. Med hänsyn till de utredningar hos

taxeringsmyndigheten, som synes bli nödvändiga vare sig deklaranten tar
upp eller underlåter ta upp erhållen försäkringsersättning som skattepliktig
inkomst, torde den föreslagna uppgiftsskyldigheten leda till ett betydande
arbete för alla parter.

För försäkringsanstalternas del kommer arbetet med att lämna kontrolluppgifter
för flera tiotusental fall, vilka uppgifter endast till en mindre
del ger fakta för en riktig deklaration, att bli icke oväsentligt i och för sig.
Därtill kommer alt försäkringsanstalterna enligt förslaget ålägges att i varje
särskilt fall uppgiva till vilken inkomstgren — jordbruk, jordbruksfastighet,
annan fastighet, rörelse — utgiven ersättning är att hänföra. Detta åläggande
kommer i många fall, eftersom man önskar korrekta uppgifter, att
kräva kvalificerade undersökningar.

I detta avseende är alltså riksskattenämndens alternativa förslag att uppgifterna
skall avse försäkringsobjekt i stället för inkomstgren väsentligt att
föredraga.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Departementschefen

Kontrolluppgifter, som lämnas utan anmaning, är av särskilt värde i det
att de möjliggör en i princip fullständig kontroll över transaktioner av det
slag uppgifterna avser. Hit hör bl. a. de uppgifter om utbetalda löner, som
ger underlag för den i stort sett effektiva kontrollen över löneinkomster i
någorlunda fasta anställningar. Vidare kan erinras om den nära nog fullständiga
kontrollen över aktieutdelningar. Det ligger emellertid i sakens natur,
att man endast i starkt begränsad utsträckning kan föreskriva att kontrolluppgifter
skall lämnas utan anmaning. Uppgiftsskyldigheten är betungande
för dem som skall lämna uppgifterna. Härtill kommer, att taxeringsmyndigheterna
endast i begränsad omfattning kan hinna sortera och
för taxeringskontrollen nyttiggöra den stora mängd uppgifter varom här kan
bli fråga.

Utvidgningar i den nu föreliggande uppgiftsskyldigheten kan av dessa
skäl inte övervägas med mindre starka skäl kan åberopas för desamma. Av
olika utvidgningar, som diskuterats i betänkandet och yttrandena, anser jag
mig därför här endast böra upptaga dem som rör uppgifter om arbeten på
annan fastighet än jordbruksfastighet samt om utbetalda försäkringsersättningar.
Därutöver har utredningen förordat vissa skärpningar i reglerna om
uPPgifter rörande aktieutdelningar m. in., medan vissa remissinstanser uttalat
sig för en generell uppgiftsskyldighet vid inköp av ägg samt rörande
vissa av myndigheter utbetalade belopp, såsom ersättningar till advokater
och vittnen samt vissa statsbidrag. På dessa områden bör man enligt min
mening i vart fall tills vidare lita till nuvarande kontrollmöjligheter, i första
hand möjligheterna att infordra uppgifter genom anmaning. I

I fråga om arbeten på annan fastighet infördes år 1955 en generell
uppgiftsskyldighet rörande utbetalda ersättningar, dock endast i den
mån den sammanlagda ersättningen uppgår till eller överstiger 500 kronor.
Gränsbeloppet sattes så högt med tanke på att uppgiftsskyldigheten var ny;
man ansåg sig böra avvakta närmare erfarenheter.

Utredningen har nu föreslagit, att gränsbeloppet sänkes till 100 kronor.

Det har från olika håll vitsordats, att den nuvarande begränsningen till
ersättningsbelopp om minst 500 kronor gjort det möjligt för åtskilliga att
undandra sig beskattning för inkomster som de, bl. a. under fritid och semester,
förvärvat genom arbete på hyreshus, villor och egna hem. Av remissbehandlingen
framgår också att man ganska allmänt kan tillstyrka en
sänkning av beloppsgränsen. Härvid har man emellertid i regel ansett att
utredningen gått för långt och uttalat sig för att gränsen för uppgiftsskyldigheten
sättes vid ersättningar om sammanlagt minst 300 kronor, vilket
belopp också utgör minimum för pensionsgrundande inkomst vid den allmänna
tilläggspensioneringen.

Enligt min mening innefattar vad sålunda föreslagits en lämplig avvägning.
Jag kan alltså tillstyrka att gränsen för skyldighet att lämna uppgift

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

om ersättning för arbete på annan fastighet bestämmes till 300 kronor. För
att bestämmelsen om denna uppgiftsskyldighet skall efterlevas bättre än
nu, är det önskvärt att upplysning om densamma anordnas. Såsom riksskattenämnden
uttalat, är det lämpligt att initiativ härtill tas genom nämndens
försorg.

Utredningen har i anslutning till det nu behandlade förslaget även förordat,
att föreliggande skyldighet att lämna kontrolluppgift om ersättningar
till vissa rörelseidkare för tillfälligt arbete skall borttagas. Förslaget, som
inte mött egentlig erinran vid remissbehandlingen, kan av mig tillstyrkas.
Befrielse från uppgiftsskyldighet till rörelseidkare gäller även om arbetet utförts
på annan fastighet.

I fråga om uppgiftsskyldighet rörande ersättningar, som utbetalts på
grund av försäkring, har utredningen föreslagit en ganska genomgripande
omläggning. För närvarande föreligger enligt punkten 3 i 37 § 1 mom.
taxeringsförordningen skyldighet att utan anmaning avge kontrolluppgift
rörande ersättningar som utbetalts på grund av personförsäkring samt därutöver
rörande pensioner och livräntor, som utbetalts på grund av sakförsäkring.
Enligt utredningens förslag skulle stadgandet i punkten 3 endast
gälla personförsäkringar. I stället skulle i en punkt 3 a. införas uppgiftsskyldighet
dels rörande förut nämnda pensioner och livräntor, dels en ny
skyldighet att lämna uppgift rörande brandförsäkringsersättningar m. m.
som i mottagarens hand vanligen utgör skattepliktig inkomst eller motsvaras
av icke avdragsgilla kostnader.

Förslaget har, särskilt på försäkringshåll, väckt betänkligheter, varvid
man hänvisat till att den föreslagna nya uppgiftsskyldigheten skulle bli betungande
och i viss utsträckning komma att avse icke skattepliktiga ersättningar.
Från dessa synpunkter har man, om en vidgad uppgiftsskyldighet
skulle anses nödvändig, gjort uttalanden till förmån för ett alternativt, ursprungligen
inom riksskattenämnden utarbetat förslag i ämnet. Tillika har
uttalanden gjorts till förmån för att behålla den nuvarande punkten 3 oförändrad.

Enligt min mening talar starka skäl för att, såsom utredningen föreslagit,
införa generell uppgiftsplikt beträffande ersättningar som utbetalas av sakförsäkringsbolag.
Det kan inte anses tillfredsställande att ersättningar för
skador på varulager och inventarier, på skog eller gröda eller för förolyckade
kreatur eller dylikt faller utanför uppgiftsskyldigheten, trots att de i regel
är skattepliktiga och kan avse betydande belopp.

Jag anser mig därför böra förorda, att uppgiftsplikt införes i dessa hänseenden.
Vid bestämmelsernas utformning bör emellertid hänsyn så långt
möjligt tas till de önskemål som framförts från försäkringshåll. Nuvarande
punkten 3 bör sålunda lämnas oförändrad. Jag vill i sammanhanget anmärka,
att nämnda punkt även torde omfatta de ersättningar för förlorad arbetsförtjänst
som i propositionen nr 5 till innevarande riksdag föreslagits
skola bli skattepliktiga. Den nya uppgiftsskyldigheten bör utformas i anslut -

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ning till det nyss nämnda alternativet, som innebär att uppgiftsskyldigheten
anknytes till de försäkrade objekten och icke, såsom enligt utredningens förslag,
till mottagarens egenskap av jordbrukare, rörelseidkare m. m. För att
begränsa försäkringsbolagens arbete med uppgiftslämnandet bör vidare
uPPgiftsplikten endast avse ersättningar om minst 1 000 kronor för varje
försäkringsfall. För kreatursförsäkring synes dock erforderligt att sätta
gränsen lägre, förslagsvis vid 500 kronor. Med hänsyn till karaktären av
ifrågavarande ersättningar synes det ofrånkomligt, att uppgiftsskyldigheten
även omfattar ersättningar som utbetalts till rörelseidkare.

Även om uppgiftsplikten utformas i enlighet med vad jag här angivit, torde
det inte kunna undvikas att uppgift kommer att lämnas i vissa fall om
ersättningar som inte är skattepliktiga. Ett lämpligt sätt att förebygga att
missförstånd uppkommer i anledning härav synes vara att riksskattenämnden
i anvisningar till ledning vid taxeringsarbetet anger riktlinjer för bedömande
i vad mån skatteplikt föreligger för försäkringsersättningar av ifrågavarande
slag.

Uppgifter efter anmaning

Fastighetsägares uppgifter
U tredningen

Utredningen föreslår, att uttryckliga bestämmelser införes i 39 § taxeringsförordningen
om skyldighet för ägare av annan fastighet och för bostadsrättsinnehavare
att efter anmaning lämna kontrolluppgifter beträffande
ersättningar till rörelseidkare för utförda tjänster.

Utredningen hänvisar bl. a. till sitt förslag att fastighetsägarna icke skall
vara skyldiga att utan anmaning lämna kontrolluppgift, när fråga är om
ersättningar till rörelseidkare för tillfälligt arbete å annan fastighet. För
närvarande utgör föreskrifterna i 39 § 1 mom. punkt 1 taxeringsförordningen
ett komplement till bestämmelserna i 37 § om uppgifter som skall lämnas
utan anmaning. Enligt nämnda punkt kan sålunda en fastighetsägare —
i den mån han är skyldig att utan anmaning lämna uppgifter angående utbetalningar
— anmanas att lämna kontrolluppgifter beträffande utbetalningar
som inte omfattas av den generella uppgiftsplikten. Det angivna
villkoret — att fastighetsägaren skall ha varit skyldig att utan anmaning
lämna kontrolluppgift — har enligt utredningen på sina håll tolkats så att
uppgiftsskyldighet efter anmaning inte ansetts föreligga beträffande utbetalningar,
som ägare av annan fastighet verkställt till bokföringsskyldig
rörelseidkare. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda synes råda beträffande
uppgiftsskyldigheten samt för att åstadkomma effektiva kontrollmöjligheter
beträffande olika företagare anser utredningen att bestämmelserna
i 39 § bör ändras i enlighet med vad förut angivits. Ändringarna berör
1 mom. punkt 7 samt 2 mom.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Vad särskilt angår den föreslagna ändringen i 39 § 1 mom. punkt 7 anför
utredningen följande.

Enligt 39 § 1 mom. punkt 7 föreligger skyldighet för den som bedrivit
jordbruk, skogsbruk eller rörelse att efter anmaning av taxeringsmyndighet
beträffande namngiven annan näringsidkare lämna kontrolluppgift å belopp
för vilket den uppgiftspliktige under viss angiven tid köpt eller salt
varor. Utredningen föreslår att uppgiftsskyldigheten utsträckes till att omfatta
även den, som ägt annan fastighet än jordbruksfastighet eller som
varit innehavare av lägenhet med bostadsrätt. Uppgiftsskyldigheten, som
bör avse namngiven näringsidkare, bör omfatta inte endast belopp för vilket
den uppgiftspliktige under viss angiven tid sålt eller köpt varor utan även
belopp, som den uppgiftspliktige under viss angiven tid utbetalt eller ei hållit
såsom ersättning för utförda tjänster. Uppgiftsskyldigheten bör emellertid
liksom hittills anknytas till det förhållandet, att beloppet i mottagarens
eller utgivarens hand är skattepliktig intäkt eller avdragsgill utgift. För de
ifrågavarande fastighetsägarnas och bostadsrättsinnehavarnas del innebar
det nu angivna att dessa blir skyldiga att efter anmaning beträffande namngiven
näringsidkare lämna kontrolluppgift t. ex. beträffande utbetalning för
inköpta varor och utförda tjänster och arbeten för fastighetens eller lägenhetens
del i den mån utbetalningen antingen är avdragsgill hos fastighetsägaren
eller — oavsett om utbetalningen är avdragsgill hos fastighetsägaren
_ den utgör skattepliktig intäkt hos den namngivne näringsidkaren. Härigenom
får taxeringsmyndigheterna alltså möjlighet att beträffande namngivna
näringsidkare inom t. ex. byggnadsbranschen genomföra en tillfredsställande
kontroll.

I fråga om ändringen i 39 § 2 mom. yttrar utredningen.

39 § 2 mom. TF ger i sin nuvarande lydelse taxeringsintendenten i länet
möjlighet till en generell stickprovskontroll av rörelseidkares deklarationer.
Enligt föreskrifterna i detta moment kan nämligen taxeringsintendenten
från olika näringsidkare inom jordbruk, skogsbruk och rörelse infordra
kontrolluppgifter beträffande samtliga nämnda näringsidkares inköp och
försäljningar eller viss del av dessa, oaktat säljarens eller köparens namn
inte anges i anmaningen. I momentet angiven uppgiftsplikt bör — av skäl
som tidigare anförts — även stadgas för ägare av annan fastighet och för
innehavare av lägenhet med bostadsrätt. Uppgiftsplikten bör i detta hänseende
även omfatta belopp, som den uppgiftspliktige under viss angiven
tid erhållit såsom ersättning för utförda tjänster och anknytas till förutsättningen
att beloppet, som kontrolluppgiften skall avse, är av sådan beskaffenhet
att detsamma i mottagarens eller utgivarens hand utgör skattepliktig
intäkt eller avdragsgill utgift. I

I betänkandet framhålles att, därest författningsbestämmelserna utformas
på nu föreslaget sätt, en effektivare taxeringskontroll av samtliga företagare
torde kunna möjliggöras. Utredningen tillägger.

Genom att den föreslagna uppgiftsplikten utsträckes till ägare av annan
fastighet och innehavare av lägenhet med bostadsrätt kommer visserligen
att på dem läggas en ökad uppgiftsplikt. Denna kompenseras emellertid
delvis genom den ovan föreslagna inskränkningen i den obligatoriska uppgiftsskyldigheten.
Utredningen förutsätter även att liksom hittills och i enlighet
med departementschefens och bevillningsutskottets uttalanden vid

268 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

1955 års riksdag taxeringsintendenterna kommer att använda de ökade befogenheter,
som härvid anförtros dem, med största urskiljning så att de
uppgiftspliktiga inte betungas i oskälig omfattning. Sin främsta betydelse
får utvidgningen av befogenheterna i ifrågavarande hänseende vid sådana
kategorigranskningar, som initieras av riksskattenämndens kontrollbyrå.
Redan på grund härav får det antas att nämnda befogenheter endast kommer
till användning, när så ansetts nödvändigt.

I anslutning till det sagda erinrar utredningen om att föreslagen uppgiftsplikt
för ägare av annan fastighet och innehavare av lägenhet med bostadsrätt
även kommer att innebära skyldighet för dem att genom anteckningar
eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för uppgiftsskyldighetens
fullgörande och för kontroll därav.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har utredningens nu ifrågavarande förslag i allmänhet
inte föranlett särskilda uttalanden från remissinstansernas sida.
På samma sätt som beträffande den generella uppgiftsskyldigheten ifrågasättes
även här på sina håll nyttan av den utvidgade uppgiftsskyldigheten
såvitt angår schablontaxerade fastigheter.

Riksskattenämnden har intet att erinra emot förslaget. Även länsstyrelsen
i Hallands län tillstyrker de föreslagna ändringarna.

Överståthållarämbetet vill inte direkt avstyrka ändringen i 39 § 1 mom.
punkt 7 men förklarar sig tveksam beträffande de schablontaxerade fastigheterna.
En liknande ståndpunkt intar länsstyrelsen i Värmlands län. Även
lantbrukets skattedelegation ifrågasätter om den utvidgade uppgiftsplikten
skäligen kan omfatta ägare av schablontaxerade fastigheter med hänsyn
till att dessa taxeringsmässigt inte erhåller avdrag för några kostnader utöver
ränta och därför i många fall kanske inte sparar verifikationer o. d.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker förslaget, enär uppgiftsskyldigheten
i fråga, som skulle komma att omfatta även de ringaste belopp,
enligt förbundets uppfattning är alltför vittgående och betungande. Under
alla förhållanden bör enligt förbundet en begränsning nedåt å förslagsvis
500 kronor stipuleras.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
ifrågasätter om vederbörande bostadsrättsinnehavare äger förutsättningar
att fullgöra uppgiftsskyldighet i så omfattande utsträckning som förslaget
innebär. Om anmaningsförfarandet blir vanligen förekommande, medför
den föreslagna uppgiftsskyldigheten, framhåller förbundet, dessutom ett
betydande administrativt merarbete. Förbundet avstyrker förslaget.

Cash and carry-företag
Utredningen

I betänkandet anföres beträffande skyldigheten för näringsidkare att
lämna kontrolluppgifter rörande inköp från och försäljningar till annan
näringsidkare, att kritik riktats mot den i 39 § 1 mom. punkt 7 och 2 mom.

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

samma paragraf stadgade undantagsregeln i fråga om köp eller försäljning
av varor »över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen
icke kan fullgöras». I fortsättningen anföres härom.

Med hänsyn till — såsom någon taxeringsintendent uttryckt det —
det burskap som beteckningen »dagskassa» vunnit även i sådana företag,
som utan svårighet skulle kunna specifiera dagens inkomster med angivande
av kundernas namn, bär från flera håll framhållits att innebörden
av ifrågavarande undantagsregel bör närmare preciseras. Vad man framför
allt synes vända sig mot är den form av försäljning över disk, som numera
förekommer inom grosshandeln genom försäljning »cash and carry»
och som bl. a. innebär att detaljhandlarna hos vederbörande grossist kontant
inköper och därvid i regel själv avhämtar de varor, som sedan skall
återför sälj as. Eftersom försäljningen i detta fall sker kontant, kommer
densamma att i grossistens bokföring i regel redovisas såsom »dagskassa»
eller »kontantförsäljning», vilket utesluter eller ansetts utesluta möjlighet
för grossisten att lämna kontrolluppgifter till taxeringsmyndigheterna
beträffande detaljhandlarnas inköp. Härigenom erhåller de mindre nogräknade
bland dessa — utan större risk för upptäckt — betydande möjligheter
till vad som förut betecknats som »krympning» av rörelsen. De mest
flagranta fallen av skattefusk bland rörelseidkare under senare år har
också i regel kommit till stånd genom sådan »krympning».

Utredningen föreslår i enlighet med det anförda, att undantagsregeln
förses med ett tillägg, vari uttryckligt utsäges att densamma endast är tilllämplig
på i detaljhandeln verkställda köp eller försäljningar. Enligt utredningen
kommer genom undantagsregelns anknytning till detaljhandeln
uppgiftsplikt att föreligga för alla grossister och andra, som över disk eller
genom t. ex. kringföringshandel försäljer varor till personer, som i sin
tur skall återförsälja dessa varor direkt till konsument eller förbrukare.

Remissyttrandena

Vad utredningen här föreslagit har berörts i flera remissyttranden.

Riksskattenämnden har intet att erinra emot den i punkt 7 av 39 § 1 mom.
taxeringsförordningen utvidgade uppgiftsskyldigheten. Undantagsregeln
bör dock omformuleras så att det klart framgår, att med »liknande fall»
icke avses grosshandel enligt »cash and carry»-systemet utan endast sådan
detaljhandel som är likställd med försäljning över disk. Förslaget
innebär, påpekar nämnden, att cash and carry-företagen delvis måste lägga
om sin teknik och sin bokföring så att uppgiftsskyldigheten kan fullgöras.
Riksskattenämnden anser detta befogat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker kraftigt angelägenheten
av att företag, som tillämpar det s. k. cash and carry-systemet, ålägges
att ordna sin bokföring så att lagstadgad uppgiftsskyldighet kan fullgöras.
Härom anför länsstyrelsen.

En rörelseidkare kan bliva frestad att i räkenskaperna underlåta att notera
vissa inköp, eftersom skattemyndigheterna sakna möjlighet att införskaffa
uppgift om desamma från cash and carryföretagen. Härigenom kom -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

mer rörelseidkaren att kunna redovisa normal bruttovinst, ehuru bruttointäkterna
redovisats med för låga belopp. Från cash and carryföretagen kan
rörelseidkaren vidare inköpa allehanda varor för privat bruk och påföra rörelsen
kostnaderna härför utan att detta framgår av det kassakvitto, som
utgör verifikation å inköpen ifråga. Någon möjlighet att vid taxeringsrevision
kontrollera om rörelsen påförts obehöriga kostnader finnes under sådana
förhållanden icke. Den speciella organisationen av dylika företag medför
sålunda för närvarande, att de skattskyldiga i två hänseenden ges möjlighet
till att undandraga sig beskattning. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att tillkomsten av varuskatten gjort det än mera lockande än hittills
att »krympa» omsättningen. Härigenom uppnås icke allenast lägre skattebelastning
genom lägre inkomstskatt utan även att varuskatt, som affärsmannen
påfört allmänheten vid varans försäljning, kan tillföras honom
själv i stället för att inlevereras till statsverket.

Överståthållarämbetet samt Sveriges köpmannaförbund har intet att invända
mot förslaget. Föreningen Sveriges kommunala revisorer anser att
förslaget är utmärkt.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vikten av att cash and
carry-företagen blir uppgiftsskyldiga enligt utredningens förslag. Länsstyrelsen
anför.

»Dagskassa» har blivit ett synnerligen tänjbart begrepp. Att en detaljist,
t. ex. inom livsmedelsbranschen, icke rimligen kan åläggas att med namn
och belopp specificera i en dagskassa ingående delposter är naturligt. Annorlunda
blir förhållandet t. ex. vid försäljning av TV-apparater, radioapparater
och andra större och dyrbarare objekt (kapitalvaror). Regler bör om möjligt
utformas om var gränsen för rätten till icke specificerad dagskassa kan
anses gå i varuslagshänseende.

Kritisk mot förslaget är däremot Skånes handelskammare som anför.

Gentemot förslaget om skyldighet för grosshandelsföretag, som driver försäljning
enligt det s. k. cash and carrysystemet, att efter anmaning insända
kontrolluppgifter å kundernas inköp måste Handelskammaren framföra en
bestämd invändning. Enligt vad Handelskammaren inhämtat saknar de
företag, som tillämpar detta försäljningssystem, merendels överhuvudtaget
möjlighet att tillhandahålla de stadgade kontrolluppgifterna med mindre
de vidtaga åtgärder för en väsentlig utökning av sin bokföring, vilken f. n.
på inkomstsidan uteslutande är byggd på lagliga kassaregistersaldon; någon
kundbokföring förekommer icke. Det är denna omständighet som utgör
en av systemets hörnstenar och möjliggör den kostnadsbesparande distribution
i grosshandelsledet, som systemet såsom sådant innebär. Införandet
av en bokföring, som satte vederbörande förelag i stånd att fullgöra den
föreslagna uppgiftsskyldigheten, skulle otvivelaktigt medföra icke obetydligt
ökade personalkostnader och därigenom väsentligen minska de kostnadsmässiga
fördelarna av systemet såsom sådant. Handelkammaren nödgas
därför avstyrka vad i denna del föreslås.

Även näringslivets skattedelegation är kritisk och anför.

Utformningen av undantagsregeln under denna punkt innebär enligt utredningsmannens
uttalande, att uppgiftsplikt skall föreligga för alla grossister
och andra som över disk eller genom t. ex. kringföringshandel försäljer
varor till personer som i sin tur skall återför sälj a dessa varor direkt till kon -

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

sument eller förbrukare. Tolkningen av den föreslagna författningstexten synes
diskutabel för de fall då säljaren saknar uppgift om köparen. Senare
ledet av undantagsregeln torde nämligen gälla i fråga om direktförsäljning
om vilken säljaren icke verkställer annat än en kassanotering. Vad nu
sagts gäller även den föreslagna omformuleringen av 39 § 2 mom. 3 st.

Det kan med skäl ifrågasättas om det är rimligt att en i rationaliseringssyfte
framvuxen försäljningsform skall fördyras genom en ökad bokföringsskyldighet
på sätt utredningsmannen åsyftar. Därest uppgifter av nu ifrågavarande
slag anses så väsentliga för taxeringskontrollen, att uppgiftsskyldighet
bör införas, bör en sådan föreskrift tillkomma först efter överläggningar
med representanter för vederbörande organisation om utformningen av
redovisningen på denna punkt.

Vissa försäkringsersättningar
Utredningen

Såsom ett komplement till den av utredningen förordade nya punkten 3 a
i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen — genom vilken försäkringsanstalt
skulle åläggas obligatorisk uppgiftsplikt beträffande vissa sakförsäkringsersättningar
— föreslår utredningen motsvarande ändring av bestämmelserna
i 39 § 1 mom. punkt 6 så att berörda inrättningar blir skyldiga att efter
anmaning avlämna kontrolluppgifter för utbetalda försäkringsbelopp, oavsett
försäkringens art. Utredningen hänvisar jämväl i detta sammanhang
till den tidigare omnämnda promemoria, som bifogats riksskattenämndens
till utredningen överlämnade skrivelse. Av promemorian framgår enligt utredningen,
att det kan vara tveksamt om inte den i 39 § 1 mom. punkt 6
föreskrivna uppgiftsskyldigheten avsetts skola vara begränsad till att gälla
endast personförsäkringar, ehuru ordalydelsen inte utesluter att uppgift
även skall kunna erhållas i fråga om sakförsäkringar. Kompletteringen föreslås
enligt utredningen för att författningstexten skall bli otvetydig i detta
avseende.

Remissyttrandena

Mot utredningens förslag på denna punkt har invändningar inte framkommit
vid remissbehandlingen.

Riksskattenämnden vill dock — med erinran om grunden för nämndens
i betänkandet återgivna tidigare skrivelse i ämnet och då den föreslagna
lagtexten icke uttryckligen reglerar frågan — framhålla, att i blivande
proposition i ämnet bör intagas ett för tolkningen vägledande uttalande, enligt
vilket även sakförsäkringar avses skola inbegripas under föreskriften.

Kontrolluppgifternas innehåll m. m.

Utredningen

Utredningen framhåller att i ett flertal av taxeringsintendenternas yttranden
olika förslag framförts om det närmare innehållet i de kontrolluppgifter,
som skall avlämnas enligt 39 §, och vad uppgifterna skall avse.

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Utredningen föreslår att i ett nytt 3 mom. av paragrafen vissa föreskrifter
meddelas i detta hänseende.

Härom anför utredningen.

Till detta moment bör sålunda i första hand överföras de i 1 mom. punkt
7 nu meddelade bestämmelserna om att kontrolluppgift, där så begäres,
skall innehålla upplysning om varuslag och myckenhet samt om verkställda
likvider. För att tillgodose en del av framförda förslag föreslår utredningen
vidare att i 3 mom. föreskrifter meddelas om att, där så begäres i
anmaning, de i 1 och 2 mom. avsedda uppgifterna utöver vad tidigare sagts
skall innehålla uppgift om tidpunkten för verkställda likvider, betalningssätt
samt arten och omfattningen av utförda arbeten. Vidare bör de uppgiftsskyldiga
vara skyldiga att, om så påfordras och lämpligen kan ske,
lämna uppgifterna i form av kontokurant. Härigenom kommer de väsentligaste
av formföreskrifterna beträffande kontrolluppgifter enligt 39 § 1
och 2 mom. att bli samlade till ett ställe. Någon nämnvärd utvidgning av
de uppgiftspliktigas skyldigheter sker inte heller — flertalet av ifrågavarande
upplysningar lämnas redan enligt nu gällande bestämmelser — men
verkställandet av taxeringskontroll genom taxeringsrevisioner torde komma
att i inte ringa mån underlättas och befrämjas.

Remissyttrandena

Riksskattenämnden, som konstaterar att utredningen i ett nytt 3 mom.
av 39 § taxeringsförordningen föreslagit bestämmelser av delvis samma
innehåll som i gällande lydelse av 39 § 1 mom. punkt 7 taxeringsförordningen,
förklarar sig icke dela utredningens uppfattning, att någon nämnvärd utvidgning
av den uppgiftspliktiges skyldigheter därigenom icke skulle ske.
Utredningen synes enligt nämnden förbise, att enligt 39 § 1 mom. p. 7)
fråga allenast är om namngiven annan näringsidkare, medan frågan ju
får helt annan betydelse enligt 2 mom., där uppgiftsskyldigheten är generell.
Utsträckningen av uppgiftsskyldigheten till att även avse de i 39 § 2
mom. avsedda fallen kan i åtskilliga fall innebära en orimlig belastning på
näringsidkarna, framhåller nämnden. Riksskattenämnden anser det rimligare
att man börjar med att enligt 39 § 2 mom. taxeringsförordningen infordra
uppgifter å utbetalda eller uppburna belopp och därefter i den mån
så finnes erforderligt — för namngivna skattskyldiga —- infordrar övriga i
39 § 1 och 3 mom. taxeringsförordningen avsedda uppgifter.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
framhåller att förslaget, att uppgiftsskyldigheten skall avse även vem som
gjort insättning eller till vem utbetalning skett, skulle exempelvis omöjliggöra
nuvarande former vid viss av förbundet och även av andra penninginrättningar
bedriven inlåningsverksamhet. Förbundet avstyrker därför den
föreslagna utvidgningen av detta moment.

Riksskattenämnden påpekar, att 39 § 4 mom. taxeringsförordningen torde
böra formuleras så att uppgiftsskyldigheten, såvitt gäller skulder, klart
angives avse skulder till penninginrättningen i fråga.

Näringslivets skattedelegation erinrar att uppgiftsskyldigheten om namngiven
persons skulder redan föreligger enligt gällande lydelse av 39 § 1
mom. punkt 5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

273

Rätten att utfärda anmaning

Utredningen

I betänkandet framhålles, att frågan om rätten att utfärda anmaning enligt
bestämmelserna i taxeringsförordningen intimt hänger samman med taxeringskontrollen
och hur denna skall kunna pa ett effektivt sätt bedrivas. Från
ett flertal håll har enligt utredningen uttalats den åsikten att den i 51 § taxeringsförordningen
stadgade rätten för vissa taxeringsfunktionärer att utfärda
anmaning skulle utsträckas till att omfatta även andra funktionärer.
Utredningen anser emellertid, att endast sådana utvidgningar av denna rätt
bör ifrågakomma, som är ägnade att göra taxeringsarbetet i olika led smidigare
och som inte medför en minskning i taxeringsintendenternas självklara
skyldighet att tillse att anmaningsrätten, särskilt enligt 39 §, inte utnyttjas
i onödan.

Utredningen föreslår sålunda, att rätten att utfärda anmaning enligt det
av utredningen föreslagna nya 4 mom. (i huvudsak = nuvarande 3 mom.)
av 39 § taxeringsförordningen utvidgas till att omfatta inte endast taxeringsintendent
utan även revisionsintendent. Under benämningen revisionsintendent
bör enligt utredningen inbegripas jämväl länsrevisor, som förestår
länsstyrelses taxeringsrevision. För att klargöra detta föreslår utredningen
ett tillägg till 3 § taxeringsförordningen. Vidare bör enligt utredningens
mening inte endast taxeringsintendent utan även revisionsintendent ha rätt
att utfärda anmaning med stöd av bestämmelserna i 41 § och 42 § 2 mom.
Särskilt vid värdering av aktier i inte börsnoterade aktiebolag och andelar i
ekonomiska föreningar synes enligt utredningens mening den nuvarande
ordningen, enligt vilken endast taxeringsintendent kan anmana bolagen eller
föreningarna att inkomma med de i 41 § föreskrivna uppgifterna, onödigt
tungrodd och omständlig.

Utredningen påpekar vidare att med nuvarande bestämmelser taxeringsassistent
inte ens i begränsad omfattning har rätt att utfärda anmaning.
Enligt utredningen har detta framstått som en olägenhet i det praktiska
taxeringsarbetet. Att taxeringsassistent vid utredningar under taxeringsperioden
är tvingad att vända sig till taxeringsnämndens ordförande med begäran
om att denne skall anmana den skattskyldige att inkomma med erforderliga
uppgifter synes enligt utredningens mening vara föga ändamålsenligt
och alltför tidsödande. Taxeringsassistent bör därför enligt utredningens
uppfattning äga anmaningsrätt i de fall, som avses i 31 § 2 inom.,
36 § andra stycket, 39 § 1 inom. samt 45 §. Rätt att utfärda anmaning i förut
angivna fall torde dock, framhåller utredningen, endast böra tillkomma
taxeringsassistent under den tid arbetet i taxeringsnämnd pågår.

Remissy ttrandenn

I remissyttrandena har olika uppfattningar kommit till uttryck beträffande
den anmaningsrätt som bör tillkomma taxeringsassistenter och föreståndare
för taxeringsrevision.

18 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

överståthållarämbetet finner den föreslagna rätten för taxeringsassistenterna
att under taxeringsperioden i viss utsträckning utfärda anmaning vara
ändamålsenlig och ägnad att underlätta deras arbete. Även övriga föreslagna
ändringar i anmaningsrätten synes enligt ämbetet ägnade att förenkla
arbetet utan att rättssäkerheten eftersättes.

Anmaningsrätt för taxeringsassistenter och revisionsintendenter tillstyrkes
vidare av länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län. Båda dessa
länsstyrelser anser emellertid, att anmaningsrätten bör utsträckas att gälla
även den som på taxeringsintendentens uppdrag förbereder värderingen av
aktier i icke börsnoterade aktiebolag och andelar i ekonomiska föreningar.

Enligt riksskattenämndens mening synes anmaningsrätten för taxeringsassistent
av praktiska skäl böra — utöver utredningens förslag — utvidgas
att omfatta jämväl i 36 § första stycket taxeringsförordningen avsedda fall.
Det lärer nämligen i praktiken ofta förhålla sig så, anför nämnden, att taxeringsassistenten
realiter avgör vilka skattskyldiga, som skall anmanas att
avgiva självdeklaration.

Länsstyrelsen i Stockholms län är emellertid betänksam inför den för
taxeringsassistenter föreslagna anmaningsrätten. Länsstyrelsen anser nämligen
att, då taxeringsassistenten endast skall biträda taxeringsnämndens
ordförande i dennes arbete, lämplighetsskäl talar för att assistenten icke
bör få samma anmaningsrätt som tillkommer ordföranden.

Även näringslivets skattedelegation anser att taxeringsnämndsordföranden
bör vara ansvarig för utfärdandet av anmaningar m. m. Delegationen
erinrar om att taxeringsassistenterna enligt utredningen avses skola växla
mellan olika taxeringsnämnder. Delegationen framhåller, att då assistenterna
härigenom kommer att få än mindre kännedom om de skattskyldiga
inom nämndens verksamhetsområde än som nu är fallet, det är av betvdelse
att taxeringsnämndsordföranden, som i allmänhet tjänstgör flera år
i samma taxeringsnämnd, har överinseende över assistentens arbete.

Principiella skäl emot att ge taxeringsassistenterna anmaningsrätt anföres
av besvärssakkunniga. Anmaningen har enligt de sakkunnigas mening
sitt berättigande, endast om den förbehålles för sådana fall, då vite kan
utsättas. Då rätt att förelägga vite uppenbarligen icke bör tillerkännas
taxeringsassistent utan liksom hittills förbehållas taxeringsnämnden, anser
de sakkunniga sig böra avstyrka förslaget om anmaningsrätt för taxeringsassistent.

Med hänsyn till taxeringskontrollen och dess effektiva bedrivande anser
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att den av utredningen föreslagna
utöknmgen av anmaningsrätten icke är tillfyllest. Länsstyrelsen tänker härvid
på föreståndaren för taxeringsrevisionen och anför.

Enligt förslaget ges föreståndaren för länsstyrelsens taxeringsrevision
rätt att utfärda anmaning dels jämlikt det av utredningen föreslagna nva
4 mom. av § 39 taxeringsförordningen samt dels enligt 4l" § och 42 §2 inom
taxeringstorordningen. Föreståndaren skall emellertid enligt utredningens
förslag (s. 193) svara för ledningen av hela granskningsverksamheten. För

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

att underlätta detta arbete synes denne befattningshavare böra ges möjlighet
att själv införskaffa olika slag av uppgifter, vilka kunna komma till
användning vid taxeringsrevisionerna.

På grund härav anser länsstyrelsen, att föreståndare för revisionsdetalj
även bör tillerkännas anmaningsrätt enligt 31 § 2 mom., 33 §, 39 § 1 och
2 mom. samt 45 § taxeringsförordningen.

Utredningen har beträffande rätten att i anmaning förelägga vite anfört,
att sådan rätt icke bör medgivas taxeringsrevisionens föreståndare, övertygande
skäl för denna uppfattning synas emellertid icke vara anförda.
Länsstyrelsen delar icke utredningens uppfattning i denna fråga och vill
förorda, att föreståndaren i likhet med taxeringsnämndens ordförande enligt
53 och 63 §§ taxeringsförordningen tillerkännes rätt att förelägga vite.

Länsstyrelsens uppfattning angående berörda anmaningsrätt delas av
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

Departementschefen

I fråga om de kontrolluppgifter, som skall lämnas först efter anmaning,
har utredningen framlagt vissa förslag, som närmast är att se som en konsekvens
av vad som förordats i fråga om skyldigheten att lämna uppgifter
utan anmaning. Detta gäller i första hand den föreslagna bestämmelsen att
innehavare av annan fastighet eller bostadsrättslägenhet skall kunna
anmanas att lämna uppgift om ersättningar för reparationer o. dyl. Förslaget
har tillstyrkts vid remissbehandlingen, frånsett att man från fastighetsägarhåll
uttryckt farhågor för att uppgiftsskyldigheten skulle kunna bli betungande
i vissa fall. Jag kan inte dela dessa farhågor. Vad särskilt angår
villor och bostadslägenheter kommer det här att röra sig om helt enkla frågor,
som det inte torde vara svårt att besvara någorlunda tillfredsställande.
Att taxeringsmyndigheterna här som eljest bör begagna sina befogenheter
med urskillning och omdöme är självklart. Jag biträder förslaget.

Såsom eu konsekvens av skyldigheten att lämna uppgift utan anmaning
är även att se utredningens förslag, att uppgift skall kunna infordras om
utbetalda försäkringsersättningar. Förslaget omfattar sådana
ersättningar av alla slag och alltså även sakförsäkringsersättningar. Vid remissbehandlingen
har invändningar icke framförts, och jag kan även för
egen del tillstyrka förslaget.

Av större faktisk betydelse är utredningens förslag, att grossistföretag av
typen cash and carry skall kunna genom anmaning åläggas att inkomma
med kontrolluppgifter rörande kundernas inköp.

Att dessa företag hittills inte ansetts uppgiftsskyldiga sammanhänger med
att man vid 1955 års revision av reglerna på området gjorde undantag för köp
och försäljningar av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen inte kan fullgöras. Undantagsregeln avsåg vid sin tillkomst
inte ifrågavarande företag — som då knappast var kända — utan
näringsidkares inköp av varor för sin rörelse i vanlig detaljhandel, t. ex. en
restauratörs uppköp av grönsaker och livsmedel på salutorg eller i vanlig

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

speceributik. Den är emellertid enligt sin ordalydelse tillämplig även på casli
and carry företagen.

Såsom utredningen och flertalet remissinstanser funnit är det från kontrollsynpunkt
angeläget att kunna inhämta uppgifter från ifrågavarande företag.
Även konkurrensskäl kan åberopas till förmån för en sådan ändring.
Den vanliga grossisthandeln är underkastad uppgiftsplikt och bör inte bli
lidande i konkurrensen på att andra företags leveranser inte kan bli föremål
för skattekontroll. Mot denna bakgrund bör man även se den framförda invändningen,
att införandet av uppgiftsplikt skulle nödga cash and carryföretagen
att utvidga sin bokföring, en olägenhet vars betydelse f. ö. icke får
överdrivas.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag utredningens förslag att begränsa
den förut nämnda undantagsregelns räckvidd till att avse köp och
försäljningar inom detaljhandel.

Utredningen har även föreslagit vissa ändringar i fråga om innehållet
i de kontrolluppgifter som kan infordras rörande olika affärstransaktioner.
Såsom riksskattenämnden funnit bör regler av det ifrågasatta slaget endast
avse fall, då uppgifter infordras rörande namngiven rörelseidkare. Jag förordar
i enlighet härmed att bestämmelser av i huvudsak det innehåll utredningen
tänkt sig inarbetas i punkten 7 av 39 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Av utredningen ytterligare föreslagna skärpningar i uppgiftsskyldigheten
— avseende flottningsföreningar och banker — har vid remissbehandlingen
genomgående avstyrkts och synes icke böra här upptagas.

Utredningen har slutligen förordat vissa utvidgningar av den krets taxeringsmyndigheter
som har anmaningsrätt. Den nämnda frågan har
särskild betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och blev föremål för närmare
överväganden vid tillkomsten av den nu gällande taxeringsförordningen.
Oaktat vissa praktiska fördelar skulle vara förenade med utredningens förslag
i detta hänseende, anser jag, att man inte bör gå ifrån den då gjorda
avvägningen. Jag kan alltså inte biträda utredningens förslag i denna del.

Taxeringsrevision

Utredningen

I betänkandet konstaterar utredningen, att kritik i skilda hänseenden
riktats mot de bestämmelser i taxeringsförordningen, som reglerar taxeringsmyndigheternas
befogenheter i samband med taxeringsrevision. Framför
allt är det — framhåller utredningen — föreskrifterna i 56 § 2 mom.
om rätt för granskningsman att genast få taga del av handlingar för
granskning och i 56 § 3 mom. om sättet, tiden och platsen för revisionens
verkställande, som inte ansetts tillfyllest för ett effektivt revisionsarbete.

Angående den kritik som anförts mot de nu gällande bestämmelserna
lämnar utredningen följande sammanfattande redogörelse.

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1901

Från flera håll har understrukits de stora svårigheter, som vid taxeringsrevision
ofta möter granskningsmannen att snabbt få taga del av den skattskyldiges
räkenskaper. Detta torde trämst sammanhänga med att den skattskyldige,
om han finner det förenligt med sina intressen, mycket lätt kan
förhala revisionens utförande genom att hänvisa till den i 56 § 3 mom.
intagna föreskriften, att taxeringsrevision såvitt möjligt skall ske på sådant
sätt och på sådan tid, att den inte förorsakar hinder i verksamheten för
den, hos vilken revisionen sker. Den omständigheten att den skattskyldige
på detta vis kan uppskjuta revisionen till en för honom lämplig tidpunkt
är på grund av det sätt, på vilket det utnyttjas, en belastning för en effektiv
taxeringskontroll. Erfarenheterna visar nämligen, att förhållandevis
många skattskyldiga genom att förebringa allehanda svepskäl utnyttjar
denna möjlighet att fördröja verkställandet av en taxeringsrevision för att
därigenom få tid att på ett för dem fördelaktigt sätt ordna de räkenskapshandlingar,
som skall företes för granskning. Det torde inte sällan förekomma,
att den skattskyldige, då han erhåller meddelande om taxeringsrevision,
går igenom sina räkenskaper och tager bort sådana handlingar,
som kan utgöra bevis för att underdeklaration föreligger, men han kan
även genom andra åtgärder förvanska räkenskaperna, så att revisionen
försvåras. I vissa fall torde den skattskyldige också ha begagnat det sålunda
erhållna uppskovet med revisionens utförande till att upprätta en
helt ny bokföring. Skulle den skattskyldige vägra att förete sina räkenskaper
för granskning, kan han, som tidigare nämnts, vid vite föreläggas
att göra detta men syftet att förhala revisionen har likväl vunnits pa giund
av den tid vitesförfarandet i regel tar.---

Den i 56 § 3 mom. TF meddelade bestämmelsen, att taxeringsrevision
med den skattskyldiges medgivande må verkställas hos honom, torde i
realiteten innebära att denne efter eget gottfinnande kan bestämma var
revisionen skall äga rum. Med nuvarande bestämmelser kan den skattskyldige
sålunda, om han skulle tinna detta förenligt med sina intressen,
förhindra att granskningsmannen erhåller tillträde till rörelsens lokaler,
varigenom den senare berövas möjlighet att på platsen skaffa sig upplysningar
om dels verksamhetens omfattning och dels vilka handlingar
den skattskyldige är i besittning av. Vid andra tillfällen åter kan den skattskyldige
påfordra, att revisionen skall utföras hos honom, vilket understundom
tvingar granskningsmannen att göra tidsödande och kostnadskrävande
resor även i sådana fall, där revisionen med hänsyn till rörelsens
omfattning med fördel skulle kunnat ske på granskningsmannens tjänsterum.
I samband härmed må framhållas att en taxeringsrevision många
gånger kan vara så komplicerad, att granskningsmannen med hänsyn till
de ofta mycket omfattande utredningar, som måste företagas, under en
längre tidsrymd kontinuerligt behöver ha tillgång till den skattskyldiges
räkenskaper eller viss del därav. Att den skattskyldige under sadana omständigheter
skall kunna förvägra granskningsmannen att medtaga räkenskaperna
till tjänsterummet — härvid bortses från sådana delar av räkenskaperna
som den skattskyldige omöjligen kan avvara — utgör givetvis
ett betydande hinder för ett effektivt och rationellt bedrivande av revisionsarbetet.
Andra inte oväsentliga nackdelar med revisionens utförande hos
den skattskyldige är att granskningsmannen merendels inte har möjlighet
att utnyttja sådana maskinella hjälpmedel, som han törtogar över i sin
tjänstefokal, samt att han i regel inte kan använda den biträdeshjälp som
slår till hans förfogande.

Enligt utredningen visar den lämnade redogörelsen, att de nuvarande
bestämmelserna inte är helt lämpliga, när det gäller att komma till rätta

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med de mera avancerade skattefuskarna. Utredningen framlägger därför
förslag till nya föreskrifter angående taxeringsrevisions verkställande. Därvid
vill emellertid utredningen redan från början slå fast, att flertalet taxeringsrevisioner
hos rörelseidkare hittills kunnat verkställas utan att dessa
gjort svårigheter, men att — såsom någon taxeringsintendent uttryckt saken
— det är de få missbruken av gällande bestämmelser som bör kunna
bemästras. Det finns, tillfogar utredningen, också all anledning anta att
just i dessa fall alltid försök gjorts att undandraga belopp från beskattning.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om vem som skall äga besluta
om taxeringsrevision. Utredningen anser nämligen, att det liksom hittills
endast bör tillkomma taxeringsintendenten i länet, d. v. s. taxeringssektionens
chef, att bestämma huruvida taxeringsrevision skall ske.

Däremot föreslås en ändring i fråga om bestämmanderättens omfattning.
Med hänsyn till att taxeringsrevisionsarbetet skall kunna uppläggas och bedrivas
rationellt samt för att åvägabringa att inte den skattskyldige eller
uppgiftsskyldige genom olika åtgöranden kan omöjliggöra, förhindra eller
förhala en taxeringsrevision föreslår utredningen sålunda, att i förekommande
fall redan vid förordnande om taxeringsrevision taxeringsintendenten
även skall kunna bestämma när och var taxeringsrevisionen skall äga rum.
Att taxeringsintendenten därvid skall taga hänsyn till den skattskyldiges
eller uppgiftsskyldiges berättigade intressen säger sig självt, framhåller utredningen.

Taxeringsintendentens rätt att bestämma när taxeringsrevisionen skall
äga rum innebär enligt utredningen följande.

Beträffande tidpunkten för revisionens verkställande bör liksom hittills
gälla att den, vars räkenskaper skall granskas, inte nödvändigtvis behöver
i förväg underrättas om att taxeringsrevision skall ske. Därigenom tillgodoses
möjligheterna att i de fall, då så erfordras, utnyttja det för allt revisionsarbete
viktiga överrumplingsmoment, som ligger däri att granskningsinannen
oförberett kan infinna sig hos den skattskyldige eller uppgiftsskyldige
för revisionens utförande och omedelbart påbörja densamma innan
vederbörande hinner vidtaga åtgärder för att undanskaffa eller förvanska
räkenskaperna. Överrumplingsmomentet bör emellertid utnyttjas endast i
undantagsfall och när särskilda skäl därtill föranleder. Det normala bör
alltså fortfarande vara att den, hos vilken granskning skall ske, i förväg
underrättas om att taxeringsrevision beslutats.

Befogenheten för taxeringsintendenten att i förekommande fall kunna
bestämma tidpunkten för revisionens verkställande bör innebära en skyldighet
för den, vars räkenskaper skall granskas, att vid bestämd tidpunkt
omedelbart tillhandahålla samtliga räkenskaper jämte därtill hörande handlingar.
Om vederbörande underlåter att överlämna dessa räkenskaper och
handlingar bör liksom hittills i första hand vitesföreläggande tillgripas.

Enligt utredningen bör såsom förut angivits, taxeringsintendenten också
kunna bestämma var taxeringsrevisionen skall utföras. Utredningens
förslag på denna punkt innebär, att taxeringsintendenten kan välja mellan

279

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

att låta revisionen ske hos den skattskyldige eller uppgiftsskyldige eller att
låta verkställa revisionen hos den myndighet, vid vilken granskningsmannen
är anställd. Var revisionen lämpligen skall äga rum får, framhåller utredningen,
i regel bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Utredningen tillägger att, om taxeringsintendenten bestämt att granskningen
skall utföras hos den skattskyldige eller uppgiftsskyldige, denne inte
hör ha rätt att motsätta sig detta. Förslaget innebär vidare att, i likhet med
vad som nu gäller beträffande taxeringsrevision för kontroll av allmän varuskatt,
den hos vilken granskning sker skall vara skyldig att lämna granskningsmannen
tillträde till de lokaler, som användes i vederbörandes verksamhet,
ävensom att för granskning av handlingar och varulager tillhandahålla
nödigt biträde.

I betänkandet understrykes, att taxeringsintendentens ifrågavarande befogenhet
måste utnyttjas med omdöme och på ett sådant sätt att inte den,
vars räkenskaper skall granskas, hindras i sin verksamhet.

För att närmare belysa frågan om var taxeringsrevisionen företrädesvis bör
verkställas anför utredningen bl. a. följande.

Taxeringsrevisionens uppgift är ju att antingen kontrollera att deklarations-
och uppgiftsskyldigheten behörigen fullgjorts eller att eljest bereda
beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller
eftertaxering. Taxeringsrevisionen bör därför i regel omfatta en fullständig
genomgång av hela räkenskapsmaterialet, eftersom en revision, som inte är
total, vanligen inte ger den effekt som är avsedd och önskvärd. Därvid bör
bemärkas att en total revision inte utesluter stickprovsvis kontroll av vissa

delar av räkenskapsmaterialet.---En fullständig taxeringsrevision tar

emellertid vanligen ganska lång tid i anspråk, om rörelsen är av mera betydande
storleksordning. Det ter sig därför ofta naturligt, att granskningsmannen,
efter det att han hesökt den, vars räkenskaper skall granskas, och
på platsen tagit del av befintligt räkenskapsmaterial samt satt sig in i redovisningen,
får medtaga räkenskaperna till sitt tjänsterum, då dessas omfång
tillåter detta. Genom att räkenskapsmaterialet medtages till granskningsmannens
tjänstelokal, förorsakas den skattskyldige också mindre besvär
än om hela granskningen sker hos honom. Att större delen av en revision,
såvitt möjligt, utföres å granskningsmannens tjänstelokal synes lämpligt
även med hänsyn till att denne där har tillgång till biträdespersonal och
erforderliga kontorsmaskiner.

Utredningen anser alltså, att en och samma taxeringsrevision normalt
bör äga rum både hos den, vars räkenskaper skall granskas, och på granskningsmannens
tjänsterum. Detta utesluter naturligtvis inte att, med hänsyn
till omständigheterna i det speciella fallet, revisionen uteslutande verkställes
hos den skaltskyldige eller uppgiftsskyldige eller enbart å granskningsmannens
tjänsterum.

Det understrykes att, om taxeringsrevision skall kunna bedrivas på förut
angivet sätt, det måste föreligga en uttrycklig rätt för granskningsmannen
att få till tjänsterummet medföra det bokföringsmaterial, som skall granskas,
eller få detsamma översänt till sig. Denna rättighet hör föreligga oavsett
huruvida den, vars räkenskaper skall granskas, åberopar hinder för att

280

Kungl. Maj ds proposition nr 100 år 1961

granskningen verkställes hos honom. Han bör alltså vara skyldig att, då så
påfordras, till granskningsmannen omedelbart överlämna eller översända
sina räkenskaper jämte därtill hörande handlingar i den utsträckning som
av granskningsmannen begäres. Denne bör enligt utredningen alltid överlämna
kvitto å mottagna handlingar. Kvittot bör upprättas i två exemplar,
varav det ena behålles av granskningsmannen.

Utredningen tillägger.

Under senare år har skattskyldiga, som anlitat revisionsbyråer eller annan
sakkunnig hjälp vid upprättande av bokföring och deklaration, i allt
mera tilltagande omfattning yrkat att granskningen skall ske hos deras
medhjälpare. Om taxeringsintendenten skulle finna att så lämpligen kan
ske, bör taxeringsintendenten givetvis tillmötesgå en sådan framställning.
Någon rätt för den skattskyldige att få revisionen uteslutande verkställd
hos medhjälparen bör emellertid inte föreligga utan liksom eljest får det
helt ankomma på taxeringsintendenten att avgöra var taxeringsrevisionen
lämpligen bör ske.

Angående frågan om vilka års räkenskaper m. m. som taxeringsrevisionen
bör få omfatta föreslår utredningen, att skyldigheten att vid
taxeringsrevision förete räkenskaper m. m. och att, om så påfordras, till
granskningsmannen överlämna eller översända dessa handlingar bör gälla
inte endast för det senast tilländalupna och de fem närmast föregående beskattningsåren
utan även för det löpande beskattningsåret. Med hänsyn till
kontrollen beträffande den allmänna varuskatten bör enligt utredningen inte,
såsom för närvarande gäller, taxeringsrevision beträffande det löpande
årets räkenskaper göras beroende av huruvida taxeringsrevision även sker
av tidigare beskattningsårs räkenskaper.

Vidare föreslår utredningen särskilda bestämmelser om hur lång tid
granskningsmannen skall få förfoga över granskningsmaterialet. Enligt dessa
bestämmelser skall för taxeringsrevision överlämnade böcker och handlingar,
avseende det löpande året, snarast möjligt och senast inom en vecka
återlämnas till den skattskyldige, så att denne inte alltför mycket kommer
efter med sin bokföring. Övriga års räkenskaper skall däremot granskningsmannen
få behålla under högst en månad, eftersom en taxeringsrevision
enligt utredningens mening i normala fall bör kunna avslutas inom
denna tid. Om granskningsmannen för revisionens verkställande skulle behöva
tillgång till räkenskaperna under längre tid än vad nu sagts, skall enligt
förslaget länsstyrelsens särskilda tillstånd därtill inhämtas. Utredningen
framhåller, att även sådant tillstånd bör vara tidsbegränsat alltefter omständigheterna
i det enskilda fallet.

Utredningen går i detta sammanhang också in på bestämmelsen i 14 §
iaxeringskungörelsen, att kassainventering endast bör företagas av
taxeringsintendenten eller efter dennes särskilda medgivande och allenast
när särskilda omständigheter därtill föranleder.

Utredningen konstaterar att, eftersom frågan om kassainventering i regel
aktualiseras först efter det att granskningen påbörjats, svårigheter ofta fö -

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

religger för granskningsmannen att inhämta taxeringsintendentens tillstånd
härtill så skyndsamt, att den skattskyldige inte hinner träffa anstalter för
att korrigera en eventuellt föreliggande divergens mellan verklig och i räkenskaperna
redovisad kassabehållning. På grund av nämnda inskränkning
förekommer enligt utredningen kassainventering i samband med taxeringsrevision
endast i absoluta undantagsfall.

I fortsättningen anför utredningen.

När det gäller att bedöma frågan huruvida sådan kassainventering bor
ske vill utredningen först erinra om den centrala ställning kassaredovisningen
intar inom hela redovisningssystemet. Genom att kunna avstämma
den verkliga kassabehållningen mot det enligt bokföringen framkomna kassasaldot
erhålles en god bild av bokföringens tillförlitlighet. Utredningen
anser därför att kassainventering ofta får betraktas som ett normalt led i
taxeringsrevisioner hos vissa företagare. En dylik inventering förekommer
för övrigt alltid vid vanliga revisioner. Eftersom frågan om kassainventering
vid taxeringsrevision i regel aktualiseras först sedan revisionen påbörjats,
synes det böra ankomma på granskningsmannen att själv bestämma
när kassainventering skall äga rum.

I samband med taxeringsrevision visar det sig enligt utredningen ofta
önskvärt att granskningsmannen själv hos annan skattskyldig utan dröjsmål
kontrollerar riktigheten av uppgifter i de räkenskaper, som är föremål
för revision. En dylik kontroll »vid sidan» kan, påpekar utredningen,
enligt nuvarande bestämmelser inte företagas utan taxeringsintendentens
särskilda förordnande om taxeringsrevision hos den andre skattskyldige.
Enligt utredningen har från några håll framhållits att möjligheter
borde skapas till ett smidigare förfarande i sådana fall. Utredningen, som
delar denna uppfattning, föreslår i angivna syfte en ny bestämmelse som
innebär, att den, som har att verkställa taxeringsrevision hos viss skatlskvldig,
äger rätt att, för kontroll av viss uppgift i de räkenskaper som är föremål
för granskningen, hos annan person — eller, närmare bestämt, hos sådan
uppgiftsskyldig som avses i 39 § 1 mom. taxeringsförordningen taga
del av dennes räkenskaper i de delar som erfordras för sagda kontroll. Det
förutsättes, att kontrollen endast gäller uppgift som avses i nämnda författningsrum.

Enligt utredningen innebär denna kontroll »vid sidan» i praktiken samma
förfarande som om den andre skattskyldige med stöd av bestämmelserna
i 39 § 1 mom. taxeringsförordningen anmanas inkomma med kontrolluppgift
beträffande den vars räkenskaper är föremål för taxeringsrevision.
Utredningen erinrar om att enligt 51 § taxeringsförordningen sådan anmaning
kan utfärdas av tjänsteman åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision.
Det ler sig därför enligt utredningen praktiskt att granskningsmannen,
i stället för att anrnana den uppgiftspliktige att avlämna ifrågavarande
uppgift, själv inhämtar densamma ur den uppgiftspliktiges räkenskaper.
Härigenom vinnes främst, framhåller utredningen, att uppgiften
kan erhållas genast och så snabbt atl den, vars räkenskaper revideras, och

282 Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

den uppgiftspliktige inte hinner träffa överenskommelse om försvarsåtgärder.

Beträffande de förordnanden och instruktioner i övrigt som kan vara
erforderliga i samband med taxeringsrevision anför utredningen följande.

Tidigare har nämnts, att beslut om taxeringsrevision endast får meddelas
av taxeringsintendenten i länet. Därvid skall för den, som utses att
verkställa taxeringsrevision, utfärdas skriftligt förordnande, som tillika
skall innehålla erinran om vikten av att stadgad tystnadsplikt noggrant
iakttages. Förordnande att utföra taxeringsrevision bör enligt utredningen
endast utfärdas för vederbörande granskningsman, även om han vid revisionens
utförande kommer att anlita biträdeshjälp. Taxeringsintendenten
bör emellertid utfärda ett generellt förordnande för biträdespersonalen,
varigenom denna får rätt att biträda vid förekommande taxeringsrevisioner.
Om biträdespersonal användes vid taxeringsrevisioner ute på fältet
bör detta generella förordnande medföras för att vid behov uppvisas. Det
synes ej heller nödvändigt att i samband med varje granskningsförordnande
erinra om tystnadsplikten, utan denna fråga synes lämpligen böra lösas
pa sa sätt, att samtliga befattningshavare -— alltså även biträdena — vid
anställningens början får avlämna en skriftlig försäkran om att vederbörande
erinrats om föreskriven tystnadsplikt. Därjämte bör det åligga
taxeringsintendenten att vid skilda tillfällen erinra om gällande sekretessbestämmelser.

Enligt nuvarande föreskrifter har endast den, som erhållit förordnande
att verkställa taxeringsrevision, rätt att taga del av den skattskyldiges
räkenskaper med därtill hörande handlingar. För att föreståndarna för
revisionsdetaljerna skall kunna utöva en god ledning och övervakning av
i evisionspersonalen och även bistå den med råd och anvisningar, torde en
generell bestämmelse böra införas om att revisionsintendent eller annan
tjänsteman, åt vilken uppdragits att övervaka revisionsarbetets rätta bedrivande,
skall vara berättigad att för detta ändamål taga del av räkenskaper,
som är föremål för taxeringsrevision av såväl andra befattningshavare
på revisionsdetaljerna som taxeringsassistenterna.

Remissyttrandena

Att taxeringsmyndigheternas befogenheter i samband med taxeringsrevisioner
bör vidgas i vissa hänseenden för att möjliggöra en mera effektiv
taxeringskontroll har de flesta remissinstanserna i och för sig icke bestritt.
De meningsskiljaktigheter som framkommit har i allmänhet avsett
befogenheternas omfattning och föreskrifternas avfattning i vissa delar.
På några håll har man emellertid intagit en mer avvisande ståndpunkt.
Följande allmänna uttalanden beträffande utredningens förslag i förevarande
del må här återgivas.

Över ståthallar ämbetet anför, att den i betänkandet lämnade redogörelsen
visar de svårigheter, som föreligger att med nuvarande bestämmelser
komma till rätta med mera avancerade skattefuskare. Ämbetet anser, att
utredningens förslag är väl motiverat och att de ytterligare befogenheter
för taxeringsmyndigheterna som föreslagits är ägnade att underlätta och

283

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

effektivisera revisionsarbetet. Ämbetet vill dock föreslå vissa ändringar till
förtydligande av innebörden av förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser också, att de gällande bestämmelserna
är i behov av översyn, och finner de förtydliganden, ändringar och
kompletteringar, som utredningen föreslagit, i det väsentliga välgrundade.

Likaså kan länsstyrelsen i Hallands län i stort instämma i de ändringsförslag,
som utredningen framlagt beträffande verkställandet av taxeringsrevision.

Allmänt kritiska uttalanden görs däremot av några organisationer.

Svenska företagares riksförbund anser att den föreslagna utvidgningen
av taxeringsmyndigheternas befogenheter uppenbarligen skulle i hög grad
öka de praktiska olägenheterna för de skattskyldiga. Än väsentligare är
enligt förbundet att de enskilda näringsidkarna skulle utlämnas till taxeringstjänstemännens
godtycke på ett sätt, som fullständigt stridei mot
svensk rättsuppfattning. Av både praktiska och principiella skäl finner
förbundet det uteslutet att denna del av utredningens förslag skulle kunna
läggas till grund för lagstiftning.

Enligt Svenska sparbanksföreningens mening framstår det såsom tveksamt,
huruvida tillräcklig anledning föreligger för ändring av de nuvarande,
endast för några år sedan antagna bestämmelserna.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig icke kunna godtaga utredningens
förslag till ändrad lydelse av bestämmelserna om taxeringsrevision. Enligt
samfundet präglas förslaget av nära nog fullständig brist på förståelse för
andra intressen än de fiskaliska.

Besvärssakkunniga hänvisar till vad de i annat sammanhang nämligen
i sitt yttrande över promemoria med förslag till lag om handräckning
i vissa fall åt beskattningsmyndighet — anfört om behovet av en särskild
civillag rörande revision såsom utredningsmedel i beskattningsförfarandet
och av en precisering av förutsättningarna för revisionsinstitutets användning,
om vad ett beslut om taxeringsrevision bör innehålla m. m. Skall
användningen av revisionsinstitutet vidgas, framstår det enligt de sakkunniga
som än mera betydelsefullt att förutsättningarna för åtgärden tydligt
preciseras i författning. De sakkunniga tillägger.

Av det av utredningen framlagda förslaget ha de sakkunniga stärkts i
sin uppfattning att det skulle vara en vinning, om reglerna om revision
som ett utredningsmedel i skatteförfaranden av olika slag samlades i en
författning. En allmän iakttagelse beträffande de föreslagna bestämmelserna
i 56 § taxeringsförordningen är dessas iögonenfallande utförlighet. Medan
man i 9 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
beträffande motsvarande institut kunnat nöja sig med relativt kortfattade
föreskrifter, föreslås här synnerligen detaljerade stadganden. I en
allmän lag skulle de viktigaste stadgandena om institutet få sin plats med
möjlighet" att med stöd av lagen i administrativ ordning utfärda de tilllämpningsföreskrifter,
som därutöver kunna befinnas erforderliga. Att låta
föreskrifter av denna art utan vidare inflyta i taxeringsförordningen är
eu lagtekniskt föga tilltalande lösning.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Utredningens ståndpunkt, att det liksom hittills endast bör tillkomma
taxeringsintendenten i länet att bestämma huruvida taxeringsrevision
skall ske, har mött gensagor i några yttranden, där det föreslås att även
föreståndare för länsstyrelses taxeringsrevision får befogenhet att besluta
om revision.

Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Därest utredningens förslag i fråga om assistentorganisationens och revisionsdetaljernas
personalökning godtages, kommer revisionsuppgifterna i
flertalet län att handläggas av ett mycket stort antal befattningshavare. Utbyggnaden
av kontrollapparaten medför med andra ord en betydande utökning
av revisionsverksamheten. Denna ökning kommer att fordra en
noggrann planering av verksamheten. Enligt vad utredningen tidigare anfört
skola revisionsdetaljernas föreståndare svara för ledningen därav. Med
hänsyn härtill synes det lämpligt att föreståndaren för revisionsdetaljen
även medgives rätt att förordna om taxeringsrevision. Det ligger i sakens
natur att så sker inom ramen för av taxeringsintendenten lämnade allmänna
direktiv. Länsstyrelsen föreslår att den av utredningen föreslagna formuleringen
av 56 § 2 mom. taxeringsförordningen ändras i enlighet härmed.

Samma uppfattning framföres av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar.

Motivet för inrättandet av tjänster som revisionsintendent vid de större
länsstyrelserna får antagas i första hand ha varit att mildra taxeringsintendentens
arbetsbörda och ansvar, naturligtvis framför allt i vad avser
revisionsdetaljen och med taxeringsrevision förenade bestyr. Det framstår
därför som mindre välbetänkt, då utredningen föreslagit, att endast taxeringsintendenten
— såsom redan nu är förhållandet — äger meddela beslut
om taxeringsrevision. Länsstyrelsen anser därför, att jämväl revisionsintendenten
bör erhålla denna befogenhet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför.

I fråga om befogenheten att förordna om taxeringsrevision är länsstyrelsen
icke främmande för tanken att införa möjlighet till delegation av
denna taxeringsintendentens befogenhet till föreståndaren för revisionsdetaljen
genom beslut av länsstyrelsen i samma ordning som nu finnes stadgad
i°21 § länsstyrelseinstruktionen beträffande vissa av taxeringsintendentens
åligganden. Taxeringsrevision skall ju bli en normal och relativt regelbundet
återkommande åtgärd beträffande rörelseidkare med räkenskaper
t^t;llna verksamhet måste i detalj planläggas å revisionsdetaljen under
föreståndarens närmaste överinseende. Taxeringsintendentens beslut om
taxeringsrevision blir därför nästan undantagslöst av rent formell natur.

Utredningens förslag angående vidgade befogenheter för taxeringsintendenten
att bestämma om tid och plats för taxeringsrevision har Aid
remissbehandlingen mött invändningar i olika avseenden.

Sålunda anser riksskattenämnden, att taxeringsintendentens bestämmanderätt
blivit alltför omfattande enligt förslaget. En viss modifikation av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961 285

gällande bestämmelserna föreslås likväl av nämnden. Nämnden anför följande.

Enligt riksskattenämndens mening böra nn gällande bestämmelser i 56 §

3 mom. taxeringsförordningen, vilka föreskriva att taxeringsrevision såvitt
mö i ligt skall ske på sådant sätt och på sådan tid alt den icke förorsakar
hinder i verksamheten för den, hos vilken revisionen sker, bibehållas, dock
med tillägg av att »utan hinder av vad sålunda är stadgat må, där så finnes
påkallat, taxeringsintendenten bestämma när och var taxeringsrevision
skall äga rum». Riksskattenämnden kan sålunda icke ansluta sig till utredningens
förslag att taxeringsintendenten alltid skall äga fritt bestämma
när och var revisionen skall äga rum. Vid bifall till vad riksskattenämnden
sålunda föreslagit, böra i 56 § 2 mom. sista stycket orden »som taxeringsintendenten
i länet bestämmer» utgå.

Sveriges köpmannaförbund finner, att gällande bestämmelser angående
beslutanderättens omfattning i princip bör bibehållas. Förbundet gör följande
uttalande.

Liksom utredningen anser Sveriges Köpmannaförbund, att endast taxeringsintendenten
bör få besluta om taxeringsrevision. Däremot bör han ej
få bestämma, när och var revisionen skall äga rum. Det är av stor vikt för
den skattskyldige, att han får avgöra dessa frågor, så länge han icke uppenbarligen
förhalar eller söker hindra en granskning. En taxeringsrevision är
ett så betydande ingrepp i den skattskyldiges verksamhet, att ett motsatt
förhållande framstår som ett rent övergrepp. Icke heller delar förbundet
utredningens mening, att den, vars räkenskaper skall granskas, inte nödvändigtvis
behöver i förväg underrättas om att taxeringsrevision skall ske.
En omdömeslöst insatt taxeringsrevision kan åstadkomma stor skada för
den skattskyldige och avsevärt hindra honom i hans rörelse. Det kan f. ö.
inträffa, att granskaren kominer vid en tidpunkt, då den skattskyldige är
bortrest eller sjuk. Skall granskaren då ha fritt tillträde utan någon kontroll
av hans åtgärder eller uppträdande? Förbundet avstyrker bestämt förslaget
i denna del och anser sig kunna göra detta under hänvisning till utredningens
uttalande å sid. 265, att flertalet taxeringsrevisioner hos rörelseidkare
hittills kunnat verkställas, utan att dessa gjort svårigheter. De av
utredningen föreslagna åtgärderna innebär under sådana förhållanden
större våld än nöden kräver. För de fall, där förhalning eller försök att
hindra granskning skäligen kan misstänkas, bör man i stället kunna utgå
från att vederbörande deklarerat för låg inkomst, varför en kraftig skönstaxering
torde vara det rätta påtryckningsmedlet. Vill den skattskyldige
sedan vinna rättelse, får han ställa räkenskaper till förfogande.

Likaså hävdar Sveriges advokatsamfund, att det inte föreligger någon
anledning att upphäva bestämmelsen att taxeringsrevision såvitt möjligt
skall ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den hos vilken revisionen sker. Det bör enligt samfundet
vara dennes sak att avgöra om han vill att revisionen skall ske hos honom
eller om han vill utlämna räkenskaper och andra handlingar för revision
på annan plats. Ett utlämnande av räkenskaper och handlingar kan, framhåller
samfundet, vålla den skattskyldige avsevärd olägenhet, särskilt när
fråga är om exempelvis dagbok för löpande räkenskapsår eller reskontra,

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

som innehåller uppgifter om aktuella mellanhavanden med andra personer.

Sveriges hantverks- och industriorganisation uttalar, att de fåtaliga fallen
av missbruk av gällande bestämmelser enligt organisationens mening
icke kan motivera en skärpning av bestämmelserna på föreslaget sätt. Organisationen
framhåller att, även om taxeringsintendenten utnyttjar sina befogenheter
med omdöme, detta icke torde garantera att den som skall utföra
taxeringsrevisionen i det enskilda fallet verkligen handlar i överensstämmelse
härmed. I de få fall där missbruk från de skattskyldigas sida
sker, lärer detta kunna beivras i annan ordning, och den skattskyldige försätter
sig samtidigt i ett försämrat läge i taxeringshänseende.

Näringslivets skattedelegation anser, att vad i betänkandet upplyses om
vissa skattskyldigas uppträdande i samband med taxeringsrevision påkallar
att taxeringsintendent erhåller befogenhet att bestämma tid och plats för
taxeringsrevision. Å andra sidan finner delegationen med hänsyn till det
allt övervägande antalet lojala näringsidkare erforderligt, att till stadgandet
fogas den nuvarande föreskriften, att taxeringsrevision såvitt möjligt skall
ske på sådant sätt och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den hos vilken revisionen sker.

Ett dylikt förbehåll förordas också av länsstyrelsen i Värmlands län.

I ett par yttranden diskuteras särskilt den föreslagna befogenheten för
taxeringsintendenten att bestämma den plats där revisionen skall äga rum.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker i princip utredningens förslag
på ifrågavarande punkter men anser, att taxeringsintendentens bestämmanderätt
bör begränsas så att revisionen skall äga rum i länsstyrelsen, i lokal
skattemyndighets tjänstelokaler eller hos den revisionen avser. Revision å
annan plats bör enligt länsstyrelsen kunna ske endast i samförstånd med
den som skall granskas.

Överståthållarämbetet framhåller däremot, att frågan om var revisionen
skall äga rum i de flesta fall icke blir aktuell, förrän granskningsmannen
kommit i förbindelse med den skattskyldige. Vanligtvis kan man komma
överens om platsen. Om så icke kan ske, bör taxeringsintendenten enligt
ämbetets mening senare kunna besluta om på vilken plats granskningen
skall utföras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar uppfattningen, att det inte bör särskilt
anges i granskningsförordnandet var granskningen skall äga rum. Det
bör enligt länsstyrelsen få ankomma på revisorn och den skattskyldige att
komma överens härom. I tvistiga fall bör däremot taxeringsintendenten i
länet få bestämma platsen.

Länsstyrelsen kan inte biträda utredningens mening att taxeringsintendenten
bör kunna tillmötesgå en framställning om att granskningen skall
ske hos den skattskyldiges bokföringsmedhjälpare. Länsstyrelsen yttrar.

Att granskning förlägges till bokföringsmedhjälparens lokal är mindre
lämpligt. Därmed går ju revisorn miste om möjligheten att få en överblick
över den granskades rörelse, vilket av utredningen framhålles såsom synnerligen
viktigt. Dessutom kan detta förfaringssätt leda till ökade kostna -

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

der för den skattskyldige, då en viss kategori av bokförare kan antagas icke
underlåta att debitera den skattskyldige särskilt, om en taxeringsrevisor i
flera dagar vistas på bokförarens kontor.

Lantbrukets skattedelegation anför.

Enligt delegationens uppfattning är det motiverat att införa sådan bestämmelse
att taxeringsrevisionen kan äga rum hos den skattskyldige. Det har
betydelse för granskningsmannens bedömning att han får se den skattskyldiges
rörelse. Däremot föreligger knappast skäl för att den skattskyldige
mot sin vilja skall kunna avkrävas räkenskaperna ens för så kort tid som
en vecka för det löpande räkenskapsåret. Det är t. ex. orimligt antaga, att
en rörelse med aldrig så liten reskontra överhuvud skall kunna undvara
denna. Vid sådant förhållande anser skattedelegationen, att bestämmelsen
i stället bör utformas på sådant sätt att taxeringsintendenten skall kunna
bestämma att taxeringsrevisionen skall äga rum hos den skattskyldige men
att den skattskyldige inte skall kunna tvingas att avstå från sitt räkenskapsmaterial.

En liknande uppfattning framföres av näringslivets skattedelegation, som
framhåller, att revision av det löpande årets räkenskaper, med hänsyn till
gällande föreskrifter om räkenskapernas förande, regelmässigt bör äga rum
hos den skattskyldige och endast i särskilda undantagsfall på granskningsmannens
tjänsterum.

Frågan om tidpunkten för revisionen tas upp av länsstyrelsen i Södermanlands
län, som ifrågasätter om taxeringsintendenten kan ha möjlighet att
överblicka arbetet å revisionsavdelningen på ett sådant sätt, att han vid utfärdandet
av beslutet om taxeringsrevision kan bestämma tidpunkten för
revisionens utförande. Länsstyrelsen föreslår att den som skall utföra revisionen
får avgöra tidpunkten för densamma.

Den av utredningen i 56 § 3 mom. andra stycket föreslagna skyldigheten
att genast överlämna eller översända de handlingar som skall
granskas anser riksskattenämnden böra begränsas till att avse allenast de
fall, då så på grund av särskilda skäl påfordras. Enligt nämnden bör vidare
i samma stycke av den föreslagna författningstexten stadgas, att överlämnandet
eller översändandet skall ske mot kvitto.

Förslag i sistnämnda avseende framföres även av näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Södermanlands län betecknar, med hänsyn till vunna erfarenheter,
såsom värdefullt att i betänkandet klart utsäges, att skattskyldig
har att omedelbart tillhandahålla räkenskaper och därtill hörande handlingar.

Denna uppfattning delas inte av Sveriges advokatsamfund, som med anknytning
till de av utredningen bibehållna bestämmelserna om tystnadsplikt
framhåller att, om utredningens förslag oförändrat lägges till grund för lagstiftning,
det skydd som tystnadsplikten innebär blir sämre än vad det nu
är. Samfundet anför härom bl. a. följande.

Enligt förslaget skall nämligen den hos vilken taxeringsrevision skall ske
vara pliktig att, om så påfordras, till den som har att verkställa revisionen

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

»genast» överlämna eller översända de handlingar som skall granskas. Något
rådrum behöver sålunda icke medges; överrumplingsmomentet anses av
utredningen ur fiskalisk synpunkt vara så värdefullt att det stundom bör
utnyttjas. Styrelsen bestrider icke att det kan finnas fall, där det kan vara
av värde att kunna påbörja en granskning utan att vederbörande i förväg
underrättats därom, men när det gäller taxeringsrevision hos yrkesutövare
som, enligt vad myndigheterna väl känner till, har en omfattande tystnadsplikt
mot de personer som anlitat dem, kan man med skäl kräva att vederbörande
får sådant rådrum att han hinner undersöka vilka handlingar han
kan förete utan att därmed klart åsidosätta sina uppdragsgivares berättigade
intresse av tystnadspliktens upprätthållande. Han måste ju ha möjlighet
att söka utverka det låt vara ytterligt svaga skydd som bestämmelserna
om framställning hos länsstyrelsen innebär.

Samfundet vänder sig i sammanhanget också mot den föreslagna skyldigheten
att tillhandahålla det löpande årets räkenskaper och anför.

Hur utredningen menar att en bokföringspliktig näringsidkare skall kunna
dag för dag fullgöra sin lagliga bokföringsplikt, om böckerna för det
löpande året fråntas honom, är obegripligt. Att döma av motiven (sid. 269
nederst) synes utredningen anse att det är tillräckligt om böcker och handlingar,
avseende det löpande året, återlämnas med sådan grad av skyndsamhet
att vederbörande »inte alltför mycket» kommer efter med sin bokföring.
Denna ståndpunkt är icke hållbar. Taxeringsförordningen kan icke
få innehålla bestämmelser, som tvingar en näringsidkare att åsidosätta
skyldigheter som åvilar honom enligt allmän lag.

Ej heller anser samfundet riktigt att utan inskränkning stadga, att den
hos vilken taxeringsrevision sker skall vara pliktig att lämna den som har
att verkställa revisionen nödigt biträde för granskning av handlingar och
varulager. Den föreslagna bestämmelsen därom bör enligt samfundet förses
med tillägg av innehåll att skyldighet att lämna biträde skall föreligga allenast
i den mån så utan olägenhet kan ske. I annat fall befarar samfundet
att stundom alltför långt gående anspråk på biträde kommer att framställas.

Även riksskattenämnden anser, att bestämmelsen om »nödigt biträde»
kan inbjuda till missförstånd. Enligt nämnden bör med »nödigt biträde»
uppenbarligen icke avses hjälp med t. ex. kontrollsummering eller andra
moment i själva granskningen av räkenskaperna. Nämnden föreslår, att
bestämmelsen omformuleras till huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
regler i 42 § varuskatteförordningen.

Vad utredningen föreslagit om den tid under vilken vederbörande granskningsman
skall få behålla de till honom överlämnade räkenskapshandlingarna
har framkallat åtskillig kritik.

Överståthållarämbetet ifrågasätter behovet och lämpligheten av den föreslagna
bestämmelsen och anför.

De flesta enklare revisionerna kräva icke så lång granskningstid som en
månad. Men det är alls icke givet, att revisionen för den skull alltid kan
utföras i en följd. En taxeringsrevision får avbrytas av olika skäl, kund- eller
leverantörsförfrågan, infordrande av kontokurant från postgiro, bankförfrågan,
infordrande av viss utredning från den skattskyldige, komplette -

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

ring av räkenskaps- och verifikationsmaterial m. m. I avvaktan på att uppgifter
skola inkomma arbetar granskningsmannen med andra skattskyldigas
räkenskaper. Räkenskapsmaterialet kan därför nödgas bli kvarliggande
hos granskningsmannen väsentligt längre tid än en månad, vilket dock icke
innebär, att granskningen pågått hela denna tid. Risk finnes vidare för att
bestämmelsen kan otillbörligt utnyttjas av den skattskyldige eller dennes
ombud gentemot granskningsmannen. Genom förhalning med svar och utredningar
från dag till dag ställes granskningsmannen inför problemet, om
och när han skall behöva begära förlängning av tidsfristen. Bestämmelsen
kommer att skapa oro och irritation, men icke befrämja ett gott och snabbt
granskningsresultat.

överståthållarämbetet anser det vara tillräckligt med hittillsvarande bestämmelse,
att räkenskaperna skall återställas så fort ske kan. Endast i
den mån revisionen avser det löpande årets räkenskaper kan enligt ämbetet
finnas anledning till särskilt stadgande eller anvisning rörande den tid,
under vilken de må behållas.

I stort sett liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Södermanlands,
Kristianstads och Malmöhus län ävensom av Föreningen Sveriges kommunala
taxeringsrevisorer.

På några håll framhålles, att de angivna tiderna ofta kan bli svåra att
hålla och att det skulle innebära en onödig omgång för granskningsmannen
att nödgas inhämta särskilt tillstånd att behålla räkenskaperna under
längre tid, om den skattskyldige icke har något att erinra däremot. Därför
föreslås, att den föreslagna regeln endast bör gälla om den skattskyldige
själv ej medger förlängd tid för granskningen.

Förslag av sådan innebörd har framförts av länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Örebro, Värmlands och Västernorrlands län. Den sistnämnda
länsstyrelsen utgår från att tiden över huvud taget bör bestämmas från fall
till fall. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör även en annan och enklare
utväg kunna tillgripas för förlängning av den föreslagna tidsmaximeringen,
nämligen genom överenskommelse mellan granskningsmannen och
den skattskyldige om längre tid.

Riksskattenämnden anser, att den i 56 § 5 mom. taxeringsförordningen
föreslagna rätten för länsstyrelsen att utsträcka den tid, varunder för taxeringsrevision
överlämnade räkenskaper och andra handlingar må behållas,
med hänsyn till den lagstadgade skyldigheten att föra dagboken dagligen
icke bör omfatta dagboken för det löpande året. Dagboken för det löpande
året bör enligt nämnden överhuvud icke få fråntagas den skattskyldige.
— Föreskrift att talan ej må föras över länsstyrelsens beslut enligt
delta moment bör införas, tillägger nämnden.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det inte vara rationellt att granskningsmannen,
därest tiden överskrides, skall vara skyldig inhämta länsstyrelsens
särskilda tillstånd för att få behålla böckerna ytterligare en tid.
Det bör enligt länsstyrelsen räcka med en anmälan till taxeringsintendenten,
som bär ansvaret för granskningen.

Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden konstate 19

llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

rar, att föreskriften om inhämtande av länsstyrelsens särskilda tillstånd
att behålla räkenskapshandlingar utöver viss tid knappast passar för mellankommunala
fall. Allmänna ombudet föreslår, att taxeringsintendenten
skall åläggas att underrätta den skattskyldige, om handlingarna måste behållas
längre än de för normalfallen angivna tidsperioderna, och att därvid
lämna motivering härför. I övrigt framhåller allmänna ombudet som sin mening,
att den föreslagna tiden, i vad avser räkenskaper för löpande räkenskapsår,
synes vara väl lång men att däremot den ifrågasatta tiden med avseende
å äldre räkenskapshandlingar ibland kan vara för kort.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar följande.

Det synes kunna ifrågasättas, om ej den tid, inom vilken för taxeringsrevision
överlämnade böcker skall återlämnas, bör förlängas och i stället
möjligheten att inhämta länsstyrelsens tillstånd till längre förvaringstid
bortfalla. Det synes nämligen ur principiell synpunkt ej vara lämpligt, att
länsstyrelsen på detta sätt direkt skall taga befattning med taxeringsintendentens
verksamhet. Länsstyrelsen föreslår en förlängning av tidsfristen
till tio dagar beträffande böcker m. m., avseende det löpande året, och två
månader för övriga års räkenskaper. Tvåmånaderstiden bör då räknas från
den dag sist avlämnade räkenskapshandlingar erhållits, för den händelse
den skattskyldige successivt överlämnar sitt räkenskapsmaterial. I annat
tall får skattskyldig möjlighet att förhindra, att alla förefintliga böcker och
handlingar samtidigt finns tillgängliga för granskning.

Sveriges köpmannaförbund understryker vikten av att de skattskyldiga
ej tvingas avvara sina räkenskaper under längre lid och tillägger.

Det löpande årets räkenskaper bör sålunda alltid granskas hos den skattskyldige,
såvida denne ej uttryckligen medgiver, att de överlämnas till
granskare. Exempel saknas inte på att granskare behållit räkenskaper så
lång tid, att den skattskyldige hindrats fullgöra sin deklarationsplikt följande
år! De av utredningen föreslagna tidsgränserna bör därför icke få
överskridas annat än om mycket starka skäl kunna åberopas av granskaren.

Utredningens förslag, att kassainventering skall få beslutas av
granskningsmannen själv, när särskilda omständigheter det föranleder, och
inte såsom nu endast av taxeringsintendenten eller efter dennes särskilda
medgivande, har kommenterats i några yttranden.

Riksskattenämnden anför, att föreskriften om kassainventering hör utsträckas
att omfatta även den som enligt jordbruksbokföringsförordningen
eller enligt föreskrift, som utfärdats med stöd av den föreslagna bestämmelsen
i 20 § 2 mom. taxeringsförordningen, är skyldig föra räkenskaper.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, om kassainventering har den
stora betydelse, som utredningen vill göra gällande. I länet har, såvitt länsstyrelsen
har sig bekant, icke i något enda fall kassainventering ägt rum
eller ens ansetts påkallad. En sådan inventering kan bli mycket omfattande
och tidsödande, och länsstyrelsen finner därför att, om bestämmelsen över
huvud skall finnas kvar i taxeringsförordningen, kassainventering icke bör
äga rum utan taxeringsintendentens medgivande.

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Lantbrukets skattedelegation framhåller, att en utvidgning på denna
punkt är mindre tilltalande med tanke på att en kassainventering ställer
höga krav på granskningsmannens kvalifikationer. En bristande överensstämmelse
mellan räkenskaper och faktisk kassabehållning kommer, uttalar
delegationen, att i taxeringsprocessen åberopas som ett viktigt argument
för ett underkännande av den skattskyldiges räkenskaper: om kassainventeringen
då blivit felaktig, finns det inte någon möjlighet för den skattskyldige
att i efterhand påvisa detta förhållande. Med hänsyn härtill bör enligt
delegationen rätt till kassainventering i vart fall inte tilläggas granskningsman
i lägre tjänsteställning än förste taxeringsrevisor.

Sveriges köpmannaförbund, som inte anfört någon invändning mot förslaget
som sådant, yttrar.

Att kassainventering endast skall få ske i närvaro av den skattskyldige
eller dennes ombud finner förbundet självklart. Som ombud bör endast få
räknas person, som erhållit den skattskyldiges uppdrag att närvara vid
inventeringen, alltså icke personal i rörelsen, såvida ej den skattskyldige
uttryckligen uppdragit åt anställd att närvara vid kassainventeringen. Det
är givetvis synnerligen viktigt, att personalen och eventuella kunder ej^ bibringas
den uppfattningen, att rörelseidkaren gjort sig skyldig till något
brott.

Den i betänkandet föreslagna befogenheten för granskningsmannen att i
samband med taxeringsrevision hos viss skattskyldig jämväl få taga del
av annan persons räkenskaper för kontroll av den skattskyldiges uppgifter
— d. v. s. vad utredningen kallar »kontroll vid sidan» — har blivit
föremål för delade meningar vid remissbehandlingen.

Näringslivets skattedelegation har ingen erinran mot förslaget, och
Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer betecknar det som utmärkt.
Förslaget tillstyrkes också av länsstgrelsen i Kronobergs län, som
emellertid understryker, att granskningsrätten bör förutsätta taxeringsintendentens
medgivande i form av särskilt förordnande.

Till dem som är kritiska mot förslaget hör riksskattenämnden, som anför.

Den i andra stycket av 56 § 4 mom. föreslagna rätten att taga del av räkenskaperna
för andra företagare än den, som är föremål för taxeringsrevision,
föranleder tveksamhet ur principiella synpunkter, då ju förfarandet
i realiteten innebär, att hos tredje man företages en formlös partiell taxeringsrevision
utan beslut av taxeringsintendenten i länet. Även om en dylik
befogenhet medgåves den, som verkställer taxeringsrevision, skulle man
för övrigt icke komma till rätta med dem som laborera med falska fakturor
o. d. Det måste nämligen antagas att, om ett par näringsidkare samarbeta
i fråga om falska fakturor, den som blir föremål för taxeringsrevision på
ett tidigt stadium — och innan vederbörande taxeringstjänsteman i räkenskaperna
uppspårat medkontrahenten — varskor medkontrahenten om den
påbörjade revisionen, varför överraskningsmomentet ändock kommer att
utebliva.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan den föreslagna bestämmelsen
visserligen i och för sig synas praktisk, men den kan enligt länsstyrelsen

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

likväl icke accepteras. Kontrollbesök av dylik art skulle sannolikt hos vederbörande
väcka stark irritation och känsla av godtycklig behandling, framhåller
länsstyrelsen, som anser att kontroll i nämnda hänseende bör få ske
allenast i enlighet med nu gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Gotlands lön avstyrker förslaget liksom även länsstyrelsen
i Hallands län, som anför bl. a.

Med de goda kommunikationer som nu finnes, bör det icke möta någon
svårighet för granskningsmannen att omgående få taxeringsintendentens
förordnande till sådan granskning. Det förordade förslaget att med stöd av
granskningsförordnande å viss person verkställa taxeringsrevision hos annan
skattskyldig, skulle för denne framstå såsom egendomligt och måhända
giva anledning till icke önskvärda spekulationer.

Lantbrukets skattedelegation säger sig ha förståelse för de av utredningen
framförda synpunkterna, men hyser allvarliga farhågor för att den föreslagna
möjligheten till kontroll kan komma att missbrukas. Liksom beträffande
kassainventering har delegationen den uppfattningen att den ifrågasatta befogenheten
i vart fall endast bör tilläggas särskilt kvalificerad granskningsman.

Sveriges köpmannaförbund yttrar.

De sidoaktioner, som utredningen föreslagit för kontroll av uppgifter, vilka
inhämtats vid en granskning, kan förbundet icke tillstyrka. I det alldeles
övervägande antalet fall kan granskaren anteckna de poster, som han vill
kontrollera och sedan i den ordning, som föreskrivs för taxeringsrevision,
göra en kontrollgranskning hos den andre rörelseidkaren. Det är direkt
olämpligt, att han för den senare uppger, att annan persons räkenskaper är
föremål för taxeringsrevision. En sådan aktion kan stundom svårt skada den
reviderade, bl. a. inverka på hans kreditmöjligheter.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna om taxeringsrevision kan i
övrigt återges följande uttalanden.

Besvärssakkunniga önskar en precisering av det i 56 § 6 mom. taxeringsförordningen
föreslagna stadgandet, att meddelande om »resultat av taxeringsrevisionen»
skall lämnas den som reviderats. De sakkunniga påpekar,
att över verkställd revision regelmässigt upprättas en granskningsberättelse.
Denna bör enligt de sakkunnigas mening i enlighet med allmänna förfarandegrundsatser
delgivas den reviderade så snart den färdigställts.

Utredningens uttalande att taxeringsintendenten bör utfärda ett generellt
förordnande för den biträdespersonal, som anlitas av vederbörande granskningsman,
anser länsstyrelsen i Malmöhus län lämpligt.

Departementschefen

Taxeringsrevision utgör, såsom i olika sammanhang framhållits, en av de
viktigaste formerna för taxeringskontroll, i fråga om vissa skattskyldiga den
enda verkligt effektiva formen. En taxeringsrevision kan emellertid för den
som är föremål för densamma åsamka åtskillig olägenhet. Det har därför
ansetts erforderligt att föreskriva regler, som ger tillbörliga garantier för

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

rättsskydd. De nuvarande bestämmelserna innebär i enlighet härmed en avvägning
mellan de mot varandra delvis stridande intressena av att möjliggöra
en effektiv granskning och av att skydda den enskilde mot åtgärder
som medför alltför stor olägenhet för honom.

Enligt min åsikt bör reglerna om taxeringsrevision även i fortsättningen
vara utformade efter samma principiella grunder. Detta innebär, att jag
inte kan i allo godtaga de delvis ganska djupgående ändringar i effektiviserande
riktning som utredningen föreslagit. Jag vill tillägga, att om den i
propositionen nr 62 till innevarande års riksdag föreslagna lagen om handräckning
vid taxeringsrevision genomföres, behovet av skärpningar i taxeringsförordningens
regler om taxeringsrevision i viss mån minskas. Vad som
anförts i betänkandet och de däröver avgivna yttrandena ger emellertid vid
handen, att vissa utvidgningar av myndigheternas befogenheter är påkallade
av hänsyn till arbetets effektivitet och synes kunna genomföras utan att
befogade rättsskyddsintressen trädes för nära.

I enlighet med det anförda bör såsom en huvudregel kvarstå att taxeringsrevision
såvitt möjligt skall ske på sådant sätt och på sådan tid att den
icke förorsakar hinder i verksamheten för den hos vilken revisionen sker.
Med iakttagande härav bör emellertid taxeringsintendenten i länet i händelse
av behov äga föreskriva när och var taxeringsrevisionen skall
verkställas. De alternativ som härvid — d. v. s. när överenskommelse i saken
inte kan träffas — står till buds blir, såsom utredningen framhållit, i
allmänhet den granskades egna lokaler eller offentlig mydighets lokal, i
första hand granskningsmannens tjänsterum. Det bör uttryckligen stadgas,
att revisionen skall, oavsett vägran från den granskades sida, kunna ske
hos honom. I samband därmed bör efter mönster från varuskatteförordningen
föreskrivas, att granskning får ske av varulager samt att den granskade
skall vara skyldig att såväl vid denna granskning som vid granskning av
handlingar lämna erforderligt biträde. Självfallet bör därvid vad som hör
till själva granskningen, såsom kontrollsummering o. dyl., inte utföras av
den granskade eller hans personal.

I den mån revisionen skall verkställas annorstädes än hos den granskade,
måste böcker och andra handlingar överlämnas till granskningsmannen.
Såsom föreslagits av utredningen och tillstyrkts i ett flertal yttranden
bör i förtydligande syfte stadgas, att handlingarna på anfordran
skall överlämnas till granskningsmannen samt att denne därvid skall avge
kvitto.

Vid taxeringsrevision underrättas i regel den granskade i förväg för överenskommelse
om tid och plats. Redan enligt nuvarande regler kan emellertid
granskningsmannen, om obehöriga åtgärder med räkenskaperna befaras,
påfordra att genast få ta del av dem. I sådant fall kan det vara lämpligt att
taxeringsintendenten redan från början bestämmer tid och plats för revisionen.
Då detta framgår redan av nu gällande och här förut tillstyrkta bestämmelser
erfordras inte särskilda föreskrifter i ämnet. Jag vill emellertid
understryka, alt befogenheterna härutinnan bör användas med urskillning

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

och varsamhet så att olägenhet icke utan Hängande skäl vållas den som
skall granskas.

I enlighet med vad som förordats av utredningen bör uttryckliga bestämmelser
meddelas om vem som får taga del av räkenskaper och andra
handlingar som skall överlämnas för taxeringsrevision. Kretsen synes böra
begränsas till vederbörande granskningsman, biträde till honom samt tjänsteman
som har att övervaka revisions verkställande, d. v. s. i regel taxeringsintendenten
i länet samt länsrevisorn och biträdande länsrevisorn.

I betänkandet har föreslagits särskilda bestämmelser om den tid under
vilken omhändertagna räkenskaper och andra handlingar får behållas
av granskningsmannen. Förslaget har vid remissbehandlingen kritiserats
från skilda utgångspunkter; vissa myndigheter har ansett de föreslagna
tiderna för korta, medan från vissa näringsorganisationers sida framhållits,
att en näringsidkare inte bör vara betagen tillgång till handlingarna under
de avsedda tiderna.

För egen del vill jag anlägga följande synpunkter på denna fråga. De
ifrågavarande handlingarna är alltid mer eller mindre erforderliga i den
granskades verksamhet. De bör därför inte behållas längre än som är oundgängligen
erforderligt och är förenligt med den granskades berättigade intressen.
I den mån överenskommelse inte träffas om annat, bör därför det
löpande årets räkenskaper inte annat än helt tillfälligt — för några timmar
åt gången — få föras från den skattskyldiges kontor. Beträffande tidigare
års räkenskaper bör gälla, att handlingarna inte behålles längre än de verkligen
är föremål för granskning. De bör alltså inte betraktas som ingivna till
myndigheten att av denna behållas i avbidan på resultatet av mera tidskrävande
utredningar, för vilka böckerna icke är oundgängligen behövliga. Då
detta torde framgå redan av den nuvarande bestämmelsen att böcker eller
handlingar, som överlämnats för taxeringsrevision, skall återställas så fort
ske kan, synes någon ny bestämmelse på området inte vara erforderlig.

Såsom utredningen funnit bör förordnande om taxeringsrevision
även i fortsättningen endast få meddelas av taxeringsintendenten i länet.
Även om ledningen av revisionsverksamheten i praktiken i största utsträckning
kommer att ligga hos länsrevisorn, anser jag det från rättssäkerhetssynpunkt
betydelsefullt att också taxeringssektionens chef är ansvarig för
beslut om vilka som skall bli föremål för taxeringsrevision.

Utredningens förslag, att granskningsmannen utan särskilt förordnande
skulle äga att göra »kontroll vid sidan» hos annan än den hans
förordnande avser, innebär ett avsteg från nämnda regel. Ehuru praktiska
hänsyn utan tvivel kan åberopas för utredningens förslag i detta hänseende,
anser jag mig av nyssnämnda principiella skäl inte kunna biträda utredningens
förslag. I de avsedda situationerna bör alltså granskningsmannen
även i fortsättningen inhämta taxeringsintendentens förordnande. Att detta
vid behov lämnas genom telegram eller t. o. m. muntligen för att sedan bekräftas
genom formligt skriftligt förordnande, synes emellertid förenligt med
gällande bestämmelser och även i övrigt godtagbart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

295

På samma sätt bär taxeringsintendenten också besluta om kassainventering
skall verkställas eller ej.

Med tanke på den allmänna varuskatten har utredningen förordat, att
granskning av det löpande årets räkenskaper skall — i motsats till
vad nu gäller — få ske även om räkenskaperna för tidigare år inte är föremål
för revision. Förslaget synes i och för sig välgrundat men bör genomföras
endast i vad avser varuskatten. I den mån en granskning verkställes
enbart med avseende på inkomstskatt bör alltså liksom hittills gälla att det
löpande årets räkenskaper endast får granskas i samband med revision
avseende tidigare år.

Jag förordar, att 56 § 1—3 mom. taxeringsförordningen och 42 § förordningen
om allmän varuskatt ändras i de hänseenden jag här angivit.

Angående utdömande av vite

Inledning

Taxeringsförfarandet bygger i stor utsträckning på medverkan av enskilda.
De skattskyldiga skall sålunda varje år inkomma med självdeklarationer,
och de skall vara beredda att förete räkenskaper och andra anteckningar.
Kontrolluppgifter skall lämnas om utbetalda löner o. s. v. För att
garantera denna medverkan erfordras vissa sanktioner mot dem som inte
fullgör sina skyldigheter.

Den nya taxeringsförordningen av 1956 innebar en omläggning av det
tidigare använda sanktionssystemet. Den huvudsakliga påföljden för deklarationsförsummelse
var förut att den skattskyldige förlorade sin rätt att
anföra besvär hos kammarrätten och regeringsrätten. Därutöver användes
— delvis vid sidan av varandra — böter och viten.

I den nya taxeringsförordningen leder deklarationsförsummelse inte
längre till förlust av besvärsrätt. Vidare har användningsområdena för böter
resp. viten närmare preciserats; böter utgör sanktion för försummelse
att inkomma med deklarationer och övriga handlingar, som skall avges
utan anmaning, medan vitet användes för att ge eftertryck åt anmaningar.
Vitet har på olika sätt gjorts effektivare, bl. a. genom att taxeringsmyndigheterna
fått rätt att använda posten för delgivning av vitesförelägganden.

Erfarenheterna av det nya sanktionssystemet i taxeringsförordningen torde
i huvudsak vara goda. Vissa problem har emellertid framkommit vid tilllämpningen.
Ett sådant problem gäller i vad mån den som fått ett vitesföreläggande
kan undgå att erlägga vitet genom att efterkomma föreläggandet
i efterhand, d. v. s. efter den i föreläggandet utsatta tiden men innan
laga kraft ägande beslut om vitets utdömande föreligger. Från regeringsrättens
avgöranden i denna fråga torde kunna utläsas, att möjligheterna
att undgå vitet genom försenat fullgörande bortfaller i och med
att länsstyrelsen fattar beslut att utdöma vitet (jfr bl. a. RÅ 1959 not. Fi

296 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

870). Å andra sidan har regeringsrätten genom ett den 18 oktober 1960
i plenum meddelat utslag förklarat, att vitet inte kan utdömas, om föreläggandet
efterkommits för sent i förhållande till vad som angivits i föreläggandet
men likväl före det länsstyrelsen haft att pröva frågan om vitets
utdömande. Regeringsrättens ståndpunktstagande innebär, att den som
fått ett vitesföreläggande utan risk kan underlåta att fullgöra den begärda
prestationen intill dess vederbörande erfarit att länsstyrelsens prövning
är omedelbart förestående; vetskap härom erhåller han genom att taxeringsintendentens
framställning till länsstyrelsen om vitets utdömande delgives
honom. Den i föreläggandet utsatta fristen blir i praktiken härigenom
förlängd, i vissa fall avsevärt beroende på med vilken skyndsamhet
myndigheterna kan handla.

Med hänsyn till de konsekvenser gällande bestämmelser sålunda har
fått för taxeringsvitenas effektivitet har det ansetts påkallat att överväga
frågan om en författningsändring på området. Inom finansdepartementets
rättsavdelning utarbetades därför såsom nämnts redan i den allmänna inledningen
i november 1960 en promemoria angående viss ändring i 12i §
taxerings för ordningen.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
besvärssakkunniga, kammarrätten, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands samt Västernorrlands län, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges redareförening, Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens
centralorganisation.

Gällande bestämmelser

I promemorian lämnas följande redogörelse för gällande bestämmelser.

Försummelse att utan anmaning avge deklaration eller, när så är föreskrivet,
kontrolluppgift rörande annan straffas enligt 120 § taxeringsförordningen
med böter, högst 300 kronor. Finnes försummelsen ringa eller
eljest ursäktlig må från straff frias. Åtal eller strafföreläggande kan enligt
122 § inte ske utan att taxeringsintendent gjort anmälan till åklagaren.
Bestämmelserna förutsätter, att en sovring sker hos taxeringsmyndigheterna
så att ursäktliga fall inte leder till bötespåföljd.

I andra fall än då deklaration eller kontrolluppgift skall avgivas utan
anmaning användes, såsom tidigare nämnts, enbart vite såsom sanktion.
Detta gäller om någon försummat att utan anmaning avge deklaration
eller kontrolluppgift och anmaning sålunda får tillgripas (36, 45 och 53 §§),
om myndigheterna vill begagna sin rätt att infordra uppgifter som skall
lämnas först efter anmaning (39 § m. fl. och 53 §) eller vill erhålla tillgång
till handelsböcker eller andra handlingar för taxeringsrevision (58 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

297

Vitesföreläggande tillgripes i regel först sedan myndigheterna på annat
sätt — genom formlösa uppmaningar eller anmaningar utan vitesföreläggande
— försökt förmå vederbörande att fullgöra sin skyldighet. Vite får
enligt 53 och 58 §§ föreläggas av taxeringsnämnd (i regel nämndens ordförande,
se 63 § andra stycket), taxeringsintendent och prövningsnämnd
(i regel ordföranden, se 87 § andra stycket). För delgivning av vitesföreläggande
skall i regel användas postdelgivning (54 §). Vitet skall vara lägst
100 och högst 5 000 kronor (123 §).

Har ett vite försuttits och fråga om utdömande av vitet anhängiggjorts,
kan — i den mån det ursprungliga föreläggandet inte återtages — nytt
vite inte föreläggas, förrän frågan om utdömande av det försuttna vitet
avgjorts genom laga kraft vunnet beslut, se bl. a. RÅ 1942 ref. 42.

Ett vitesföreläggande kan inte överklagas (125 §). Frågan om föreläggandet
varit befogat prövas i stället i samband med utdömande av vitet.
Därvid kan även vitets belopp jämkas (124 § tredje stycket).

När ett vitesföreläggande inte efterkommits och vitet därför skall utdömas,
är gången följande (124 §). Vederbörande taxeringsindentent underrättas
(därest han inte själv förelagt vitet) om att vitet försuttits. Intendenten
gör därefter, i vart fall om vitet förelagts av taxeringsnämnd,
en första prövning av om föreläggandet varit befogat och om det allmännas
intressen kräver att vitet utkräves. Finner han detta, anmäler han förhållandet
till länsstyrelsen och yrkar att vitet skall utdömas. Hans anmälan
delgives den försumlige, som på detta sätt får tillfälle att bemöta yrkandet
om vitets uttagande. Målet avgöres sedan av länsstyrelsen, vars
beslut kan överklagas hos kammarrätten. Därifrån kan målet föras vidare
till regeringsrätten (125 §).

När länsstyrelsen tar ställning till frågan om vitet skall utdömas har den
ett flertal omständigheter att beakta. Den skall sålunda undersöka huruvida
vitesföreläggandet varit lagligt och befogat samt om beloppet är skäligt.
Vidare gäller enligt uttryckligt stadgande i 124 § andra stycket, att
om det, då fråga uppkommer att utdöma vitet, finnes att ändamålet med
vitet förfallit, vitet ej må utdömas.

Sistnämnda stadgande, som har direkt motsvarighet i 9 kap. 8 § rättegångsbalken,
syftar bl. a. på att vitesföreläggandet kan visa sig meningslöst,
t. ex. därför att en eftersökt uppgift kunnat erhållas på annat håll
eller befunnits vara utan betydelse. Ändamålet med vitet kan emellertid
även komma att bedömas vara förfallet av andra anledningar. Såsom inledningsvis
nämnts, har man i praxis särskilt uppmärksammat det fallet,
att vitesföreläggandet fullgjorts efter den i föreläggandet angivna tidsfristens
utgång. Det torde vara anledning att här något närmare redovisa
det förut omtalade i plenum träffade avgörandet.

En skattskyldig förelädes med skrivelse den 20 maj 1959 att vid vite av
300 kronor inom sex dagar efter mottagandet inkomma med självdeklaration.
Då den skattskyldige icke ställde sig föreläggandet till efterrättelse,
anmälde taxeringsintendenten i länet i en den 11 juni 1959 till länsstyrel -

298

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

sen inkommen skrivelse, att den skattskyldige inte efterkommit föreläggandet
samt hemställde, att länsstyrelsen måtte besluta om uttagande av
vitet. Den skattskyldige delgavs den 19 juni 1959 intendentens skrivelse
och inkom därefter med deklaration den 22 i samma månad. Länsstyrelsen
utdömde vitet genom beslut den 27 juli 1959.

Sedan den skattskyldige besvärat sig hos kammarrätten, nedsatte denna
vitet till 100 kronor men fastställde i övrigt länsstyrelsens beslut.

Som redan nämnts, avgjorde regeringsrätten målet i plenum. Därvid
ändrades underinstansernas avgöranden, och den skattskyldige befriades
från vitet. Regeringsrättens utslag, som bestämdes av åtta ledamöter, har
följande lydelse.

»Enär upplyst blivit att klaganden den 22 juni 1959 avlämnat deklarationen
och länsstyrelsen därför ej bort utdöma vitet,

prövar Kungl. Maj :t lagligt att, med ändring av länsstyrelsens beslut
dch kammarrättens utslag, förklara taxeringsintendentens i målet förda
talan icke kunna bifallas.»

Övriga åtta ledamöter röstade däremot för samma utgång som i kammarrätten,
ehuru med olika motiveringar.

Tre ledamöter anslöt sig sålunda till ett yttrande av denna lydelse.

»Jag finner — i betraktande av att klaganden avlämnat självdeklaration
den 22 juni 1959 och således efter det han erhållit del av taxeringsintendentens
skrivelse med hemställan om vitets utdömande — ej skäl
att göra ändring i överklagade utslaget.»

Fem ledamöter slutligen godkände följande yttrande.

»Enär klaganden underlåtit att inom den i vitesföreläggandet angivna
tiden ställa sig detta till efterrättelse,

samt ändamålet med vitet icke kan anses hava förfallit därigenom, att
klaganden den 22 juni 1959 — och således vid en tidpunkt då taxeringsnämndens
verksamhet stått inför sin snara avslutning — inkommit med
deklarationen,

alltså och då ej heller i övrigt förekommit omständighet, på grund varav
vitet till det av kammarrätten bestämda beloppet icke bör utdömas,

prövar jag lagligt fastställa det slut, vartill kammarrätten kommit i målet.
»

När det gäller viten av andra slag än taxeringsviten har regeringsrätten
av åtskilliga rättsfall att döma genomgående tillämpat principer liknande
dem som kommit till uttryck i det nyss refererade målet, d. v. s. vitet har
inte ansetts böra utdömas, om den begärda prestationen fullgjorts innan beslut
om utdömandet meddelats (se t. ex. RÅ 1944 not. Fo 7 och 10, 1952 not.
S 54 och 1957 not. Jo 6). Däremot brukar det med ledning av några rättsfall
antas, att högsta domstolen intager en motsatt ståndpunkt. Viten har sålunda
utdömts, oaktat prestationen fullgjorts efter tidsfristens utgång men
innan frågan om vitets utdömande avgjorts i första instans (se NJA 1936
s. 637 och 1943 s. 588, jfr 1951 s. 116). I

I promemorian framlagt förslag

För att taxeringsförfarandet skall fungera kräves, framhålles i promemorian,
icke blott att deklarationer m. in. överhuvud inkommer utan även
att de inkommer inom avsedd tid. Särskilda tidsfrister är utsatta för olika

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

led i förfarandet: taxeringsnämnderna skall avsluta sitt arbete senast viss
dag; taxeringsintendenterna har därefter att omedelbart igångsätta eftergranskningsarbetet
med taxeringsrevisioner o. d.; de skattskyldiga och intendenterna
har fixerade besvärstider att iakttaga; prövningsnämnden har
sin givna slutdag för sitt arbete med visst års taxering o. s. v. Det ligger i
sakens natur, att om de skattskyldiga eftersätter sina skyldigheter att i föreskriven
ordning avge deklaration eller att inom förelagd tid efterkomma
myndigheternas anmaningar, taxeringsarbetet förryckes. I promemorian erinras
om, att antalet inkomstskattedeklarationer ligger i storleksordningen

4_5 milj. Vidare uttalas att — även om en ringa procentuell andel av dessa

skulle inkomma i slutet av första halvåret — taxeringsförfarandet inte längre
fungerar på föreskrivet sätt. Taxeringsnämnderna, som numera inrättats
för en effektiv kontroll, blir bortspelade. Inkommer deklaration först mot
mitten av juni eller senare, hinner denna inte ens formellt antecknas såsom
behandlad av taxeringsnämnd och instansordningsprincipen brytes även i
yttre måtto. — För sent avlämnade deklarationer kan även, uttalas det vidare,
lätt medföra rättsförluster för det allmänna, i det de mången gång
helt enkelt inte hinner kontrolleras utan måste preliminärt godtagas även av
prövningsnämnderna sådana de avlämnats, varefter taxeringsintendenten är
hänvisad att i efterhand granska dem och — om den vägen är framkomlig

_ev. yrka eftertaxering. Det saknas, framhålles i promemorian, ingalunda

exempel på att mindre nogräknade deklaranter medvetet spekulerat i sådana
situationer. Gäller anmaningen böcker och andra handlingar i och för taxeringsrevision,
är det ävenledes ofta ett starkt intresse för myndigheterna
att omedelbart få ta del av dessa.

Det sagda torde enligt promemorian med tydlighet visa behovet av att vitessanktionen
är effektiv och även ge vid handen, att man ingalunda kan
inskränka sig till att framtvinga fullgörandet av den prestation varom fråga
är, såsom avlämnande av deklaration, tillhandahållande av räkenskapshandlingar
etc. Genom vitet skall vederbörande också kunna förmås till prestationens
fullgörande inom den föreskrivna tiden. Taxeringsvitets uppgift måste,
enligt promemorian, sålunda vara tvåfaldig: viss prestation och prestation
inom viss tid.

De nuvarande vitesbestämmelserna i taxeringsförordningen, sådana de tolkats
av regeringsrätten i det förut återgivna plenifallet, fyller enligt vad i
promemorian uttalas, endast den förstnämnda av dessa båda uppgifter. Kan
vitets utdömande hindras genom ett fullgörande av föreläggandet så sent att
den utsatta tidsfristen för länge sedan passerats och förfarandet med utdömandet
igångsatts, innebär delta att nämnda tidsfrist i praktiken saknar betydelse.
Den som får ett vitesföreläggande kan ulan risk dröja åtskillig tid
med att efterkomma detsamma, i vart fall till dess taxeringsintendentens
yrkande om vitets utdömande delgivits honom och ytterligare under de dagar
som han har på sig att bemöta detta yrkande. Även om myndigheterna
handlar så snabbt som möjligt, ligger det i sakens natur, framhålles i promemorian,
att härvid åtskillig tid hinner förflyta till förfång för möjlighe -

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

terna att bevaka det allmännas intressen. Risk finnes, att när regeringsrättens
utslag blir känt, situationen kan komma att i ökad omfattning utnyttjas
av mindre nogräknade skattskyldiga.

Vad sålunda anförts torde, enligt promemorian, ge vid handen, att en författningsändring
är påkallad. En sådan ändring bör givetvis inte gå ut på
att vitet under alla förhållanden skall utdömas, så snart en i vitesföreläggande
angiven tidsfrist överskridits. Taxeringsintendenterna bör, uttalas i
promemorian, liksom hittills icke påyrka utdömande av viten i andra fall
än då så anses påkallat från allmän synpunkt, och länsstyrelserna bör på
samma sätt som nu äga vittgående befogenheter att bedöma frågor om uttagande
av vite med ledning av föreliggande omständigheter. Författningsändringen
bör, enligt promemorian, i stället taga sikte på att undanröja det hinder
mot att utdöma ett vite, som enligt regeringsrättens tidigare återgivna
utslag torde föreligga, om föreläggandet iakttages innan länsstyrelsen fattat
beslut i målet, hur lång tid efter utgången av den bestämda tidsfristen detta
än må ske. Det synes m. a. o. erforderligt, uttalas i promemorian, att tillse,
att man inte utan risk kan nämnvärt överskrida den tidsfrist som angives i
ett vitesföreläggande.

En tänkbar väg att nå detta syfte skulle, enligt promemorian, i och för sig
vara att i 124 § andra stycket taxeringsförordningen föreskriva, att ändamålet
med vitet icke skall anses hava förfallit därigenom att föreläggandet
iakttagits efter den bestämda tidens utgång.

Ett stadgande av sådan innebörd skulle emellertid, framhålles i promemorian,
innebära en längre gående avvikelse från den nuvarande ordningen
än som påkallas för att nå det förut angivna syftet. Att utdöma vitet när
förseningen endast är någon eller några få dagar synes inte böra ifrågakomma.
Enligt promemorian torde en lämplig avvägning i stället kunna erhållas,
om stadgandet erhåller sådan utformning, att ett försenat fullgörande
inte skall hindra vitets uttagande, om det kommer efter det myndigheterna
börjat vidtaga åtgärder för utdömandet, d. v. s. efter det taxeringsintendentens
yrkande i saken inkommit till länsstyrelsen. Även med ett sådant stadgande
vinnes, att det alltid blir förbundet med risker att dröja med fullgörandet
av ett vitesföreläggande. Den försumlige kan nämligen inte veta när
intendenten framställer sitt yrkande.

En regel av denna innebörd bör, framhålles i promemorian, så mycket
mindre vara ägnad att inge betänkligheter, som den förut lämnade redogörelsen
utvisar, att hälften av regeringsrättens ledamöter ansett att redan en
tolkning av de nuvarande bestämmelserna bör ge en till slutresultatet i huvudsak
likartad utgång.

I promemorian föreslås på grund av de här redovisade skälen ett tillägg
till 124 § andra stycket taxeringsförordningen av innehåll att, om ett vitesföreläggande
iakttagits efter det taxeringsintendentens anmälan om vitets
uttagande inkommit till länsstyrelsen, skall ändamålet med vitet icke anses
hava därigenom förfallit. Det anmärkes i promemorian, att den föreslagna
bestämmelsen utarbetats med tanke på de särskilda förhållandena inom

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

taxeringsförfarandet och därför i och för sig icke torde behöva inverka på
bedömningen av motsvarande lagstiftningsfrågor på andra områden.

Vid promemorian fanns fogat ett i enlighet med det anförda upprättat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 124 § taxeringsförordningen.

Remissyttrandena

Förslaget har tillstyrkts av det helt övervägande flertalet hörda myndigheter
och organisationer. Några remissinstanser har dock avstyrkt förslaget
under framhållande av att specialstadganden rörande vitesinstitutet bör undvikas
och att frågan i vart fall bör utredas ytterligare.

Tillstyrkande uttalanden har gjorts av justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna
i Blekinge, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västernorrlands
län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges advokatsamfund,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och
Sveriges akademikers centralorganisation. Kammarrätten uttalar, att — om
omedelbar lagstiftningsåtgärd finnes påkallad — kammarrätten icke motsätter
sig en bestämmelse av föreslaget innehåll.

De remissinstanser som uttalar sig i avstyrkande riktning ger i allmänhet,
som redan nämnts, uttryck för den uppfattningen att specialstadganden rörande
vitesinstitutet överhuvudtaget bör undvikas och att frågan bör göras
till föremål för ytterligare utredning.

Besvårssakkunniga erinrar sålunda om att de sakkunniga i sitt remissutlåtande
över 1955 års taxeringssakkunnigas betänkande om ändrad taxeringsorganisation
avstyrkte intagandet i taxeringsförordningen av de föreskrifter,
som nu återfinnes i 124 § andra och tredje styckena. De sakkunniga
anförde då, att anledning inte syntes föreligga att giva dessa frågor en författningsmässig
reglering just i det begränsade sammanhang, varom fråga
var, och att de i stället borde bedömas med ledning av allmänna regler. Föreskrifterna
i de nämnda styckena inger dock enligt de sakkunniga inte så
stora betänkligheter, eftersom de knappast utsäger annat än vad som ändå
skulle iakttagas. Därefter anföres.

Helt annorlunda förhåller det sig med det i promemorian föreslagna tilllägget
till 124 § andra stycket taxeringsförordningen. Härmed åsyftas införande
av en annan ordning i visst avseende i fråga om taxeringsviten än beträffande
viten i övrigt. Det framhålles t. o. in. uttryckligen, att bestämmelsen
utarbetats med tanke på de särskilda förhållandena inom taxeringsförfarandet
och därför i och för sig icke torde behöva inverka på bedömningen
av motsvarande lagstiftningsfrågor på andra områden. Detta resonemang
torde vara verklighetsfrämmande. Även inom andra förvaltningsområden
återfinnas tidsgränser för förvaltningsuppgifters fullgörande, motsvarande
de för taxeringsnämnd och taxeringsintendent gällande, och det torde i
realiteten icke kunna undvikas, att en specialregel kan komma att få återverkningar
åtminstone på sådana områden.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Det förhållandet att de rättstillämpande myndigheterna hittills inte lyckats
att i sin praxis åvägabringa en enhetlig utformning av vitesinstitutet i alla
hänseenden bör enligt de sakkunnigas mening inte tagas till intäkt för specialreglering
av institutet på skilda förvaltningsområden. Fastmera bör det
föranleda, att vitesrätten tages upp till samlade överväganden och generell
lagstiftning.

Enligt de sakkunnigas mening torde några mera påtagliga vådor för taxeringsarbetet
inte behöva följa av den praxis i fråga om vites utdömande, som
upprätthålles av regeringsrätten, därest vitesföreläggande och anmälningar
om vites uttagande sker med en efter förhållandena anpassad snabbhet. De
sakkunniga anser en sådan ordning böra eftersträvas i fråga om vitesförfarandet
på taxeringsnämndsstadiet, att taxeringsintendents anmälningar om
vitesuttagande kan framställas i god tid före taxeringsarbetets avslutande.
Motsvarande bör gälla i fråga om de av taxeringsintendent meddelade vitesföreläggandena.

Den föreslagna specialbestämmelsen förutsätter enligt de sakkunniga förekomsten
av en allmän regel av innebörd, att ett vitesändamål förfaller, så
snart vitesföreläggandet fullgjorts. De sakkunniga fortsätter.

Det synes emellertid tvivelaktigt, huruvida en sådan regel kan anses gälla.
Fullgöres t. ex. en prestation av betydelse för eftertaxering först efter det att
tiden för eftertaxering utgått, torde prestationen, vare sig den skett före taxeringsintendents
anmälan eller ej, icke kunna tillerkännas någon betydelse
för bedömningen av om vitets ändamål förfallit. Även andra situationer
kunna uppkomma, där en prestations fullgörande icke kan tillmätas avgörande
betydelse för nämnda bedömning. Det sagda framhäver de vådor,
som äro förenade med en lagstiftning, som har till syfte att stadga undantag
icke från annan lagstiftning utan från praxis.

De sakkunniga avstyrker den föreslagna författningsändringen, i första
hand därför att specialstadganden rörande vitesinstitutet överhuvudtaget
bör undvikas, i vart fall så länge en allmän reglering saknas, och i andra
hand därför att de praktiska skälen för ändringen icke synes tillräckligt
vägande.

Riksskattenämnden säger sig inte vara övertygad om att praktiska svårigheter
kan väntas uppkomma till följd av regeringsrättens omförmälda utslag.
Utgången i målet torde, såvitt nämnden har sig bekant, kunna anses
innebära en konfirmation av en inom åtskilliga län redan tillämpad praxis.
Den tidsfaktor, varom här är fråga, blir beroende av när under taxeringsperioden
vitesföreläggandet sker, en omständighet varöver den gentemot vilken
föreläggandet riktas inte kan råda. Nämnden anför vidare.

Den ytterligare tidsfrist, som den deklarationsskyldige erhåller från det
taxeringsintendenten för länsstyrelsen anmält frågan om uttagandet av vitet
till tidpunkten för länsstyrelsens utdömande av detsamma, synes riksskattenämnden
vara en konsekvens av att förfarandet inför länsstyrelsen är
att anse som en process mellan i princip likaberättigade parter. Betydelsen
av att vid ett vitesföreläggande prestationen fullgöres inom avsedd tid, finner
riksskattenämnden icke vara en för taxeringsförfarandet speciell omstän -

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

dighet. Även i åtskilliga andra sammanhang kan ett viktigt samhällsintresse
kräva att snabb verkställighet sker, t. ex. då fråga är om vitesföreläggande
i samband med brandskydds- eller hälsovårdsfrågor, därvid syftet kan vara
att skydda människors liv eller hälsa.

Det synes nämnden tveksamt, huruvida av promemorian bör dragas den
slutsatsen att, efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i 124 §
taxeringsförordningen, olika praxis borde tillämpas av samma domstol i mål
av nu avsedda slag alltefter målets karaktär av taxeringsmål eller ej. Riksskattenämnden
finner det otillfredsställande därest olika rättstillämpning
skulle komma att gälla beträffande vitesförelägganden, alltefter som fråga
vore om taxeringsviten eller andra vitesförelägganden.

Sammanfattningsvis uttalar nämnden, att nämnden finner den i promemorian
behandlade frågan vara av så allmänprocessuell art, att den bör prövas
i ett vidare sammanhang. Någon fara i dröjsmål med en lagstiftning i
detta hänseende för taxeringsförfarandets räkning anser nämnden inte föreligga Liknande

synpunkter framföres av överståthållarämbetet som jämväl avstyrker
förslaget.

Även kammarrätten ifrågasätter, om förslaget redan nu bör genomföras.
Endast om man har grundad anledning antaga att respekten för vitesförelägganden
kommer att minska framdeles, synes det enligt kammarrättens
mening befogat att införa den föreslagna föreskriften. Några belägg för att
regeringsrättens utslag, som inte innebär något nytt ställningstagande till
förevarande spörsmål utan endast bekräftar vad som tidigare gällt i praxis,
skulle få denna verkan, saknas givetvis ännu. Det synes kammarrätten vidare
kunna diskuteras, om inte föreliggande spörsmål bör lösas genom generella
regler för vitesinstitutets hela tillämpningsområde eller i vart fall genom
regler för det administrativa förvaltningsområdet i dess helhet. Kammarrätten
fortsätter.

Därest emellertid vid remissbehandlingen av förevarande ärende sådana
omständigheter skulle framkomma, att omedelbar lagstiftningsåtgärd finnes
påkallad, vill kammarrätten — som erinrar om att taxeringsförordningen
innehåller bestämmelser, vilka få anses giva den enskilde betryggande
garantier mot missbruk av vitesinstitutet från myndigheternas sida
— icke motsätta sig att en bestämmelse av föreslaget innehåll införes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att frågan utan olägenhet
bör kunna göras beroende av att ytterligare erfarenhet vinnes om vilken
betydelse regeringsrättens praxis får för taxeringsarbetet. Länsstyrelsen avstyrker
därför i första hand att ändrad lagstiftning nu genomföres. Därefter
anför länsstyrelsen.

I andra hand ifrågasättes om icke länsstyrelsen skulle kunna tillerkännas
möjlighet att fritt pröva, huruvida vite bör utdömas eller ej för det
fall att prestationen fullgjorts först efter det att taxeringsintendentens anmälan
inkommit till länsstyrelsen. Härigenom vinnes den fördelen, att den
förelagde icke ulan risk kan dröja med prestationens fullgörande utöver

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

den i föreläggandet fastställda tiden. Samtidigt beredes länsstyrelsen möjlighet
att avstå från att uttaga vitet, därest prestationen blivit fullgjord
och omständigheterna i övrigt äro sådana, att en eftergift framstår såsom
skälig.

Samtliga övriga hörda länsstyrelser tillstyrker som nämnts förslaget. Angående
behovet av en författningsändring anför länsstyrelsen i Blekinge
län.

Det har visat sig att det nya sanktionssystemet för att ge eftertryck åt
anmaningar till skattskyldiga att inkomma med självdeklarationer och
andra uppgifter till ledning för taxering till att börja med hade en mycket
god effekt. Snart nog började emellertid vissa skattskyldiga och kanske
framförallt dessas deklarations- och bokföringsmedhjälpare att utnyttja
möjligheterna att förhala gången av ett vitesföreläggande så, att infordrad
handling kunde ingivas i slutet av taxeringsnämndens arbetsperiod utan
att risk förefanns, att i anmaning förelagt vite skulle utdömas. En ändring
av gällande bestämmelser, som kan medföra större eftertryck åt vitesförelägganden
enligt taxeringsförordningen, är därför i hög grad önskvärd.

Länsstyrelsen finner den föreslagna författningsändringen väl avvägd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordar att genom regeringsrättens utslag
i förenämnda plenimål risk uppkommer för missbruk. Utslaget innebär,
att den i vitesföreläggandet meddelade tidsfristen i verkligheten förlänges
genom att den som förelagts vite riskfritt kan underlåta att fullgöra
ålagd prestation tills länsstyrelsens prövning är omedelbart förestående.
Vetskap härom erhåller vederbörande genom delgivning av taxeringsintendentens
framställning till länsstyrelsen om vitets utdömande. Länsstyrelsen
fortsätter.

Länsstyrelsen finner den lösning beträffande föreliggande fråga, som
föreslås i promemorian, lämplig. Detta innebär visserligen, att vitesföreläggandets
tidsfrist icke kommer att sanktioneras i så vidsträckt omfattning,
att ändamålet med vitet icke skall anses förfallet enligt taxeringsförordningen
124 § stycke 2 i varje situation, då föreläggandet iakttagits efter
den fixerade tidpunktens utgång. Men det kan ej heller anses lämpligt att utdöma
vitet i fall av endast några få dagars försening. Den lämpliga tidpunkten
synes vara den i promemorian angivna, det vill säga då taxeringsintendentens
hemställan om vitels uttagande inkommit till länsstyrelsen. Härigenom
blir det alltid riskabelt att dröja med fullgörandet av ett vitesföreläggande
med hänsyn till att den försumlige icke kan veta, när taxeringsintendenten
framställer sitt yrkande hos länsstyrelsen. Med hänsyn till de speciella
förhållandena inom taxeringsförfarandet och med beaktande av att
i plenimålet 1960 hälften av regeringsrättens ledamöter voterade för ett
utdömande av vitet, tillstyrker länsstyrelsen lagändring i enlighet med promemorians
förslag.

Länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län framhåller, att det
är av största vikt, att den med vitesföreläggandet avsedda prestationen fullgöres
inom rätt tid, enär eljest stora förskjutningar i taxeringsarbetet kan
befaras. Länsstyrelserna finner det framlagda förslaget välbetänkt och förordar
att detsamma lägges till grund för lagstiftning.

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att den föreslagna ändringen i
taxeringsförordningen innebär ett steg i rätt riktning och bör genomföras.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det vara angeläget, att man avlägsnar
möjligheten för en skattskyldig att påföljdsfritt dröja med fullgörandet
av ett vitesföreläggande ända till dess meddelandet om taxeringsintendentens
anmälan kommer vederbörande tillhanda. Länsstyrelsen fortsätter.

Då vitet till sin natur är ett tvångsmedel och ej ett straff kan det visserligen
te sig naturligt och även anses stå i överensstämmelse med allmänna
rättsgrundsatser att man icke får utdöma vitet om föreläggandet låt
vara först efter vitestidens utgång — blivit fullgjort, men länsstyrelsen
anser att man när det gäller deklarationsskyldigheten måste av allmänpreventiva
skäl äga möjlighet att åtminstone i vissa fall utdöma vitet trots
ett försenat fullgörande av föreläggandet.

Den utformning förslaget erhållit finner länsstyrelsen emellertid inte
vara helt invändningsfri. Det bör enligt länsstyrelsen övervägas om inte
bestämmelserna skulle kunna givas en annan och mjukare utformning.
Länsstyrelsen anför.

En tänkbar lösning synes vara att ge vederbörande myndighet möjlighet
att pröva huruvida ett försenat fullgörande skall medföra befrielse
från vitet. Författningstexten skulle kunna givas exempelvis det innehåll
att ett försenat fullgörande icke utgör hinder för vitets utdömande. Utdömandet
av vitet skulle då komma att bero på vad myndigheten med hänsyn
till anledningen till dröjsmålet och övriga omständigheter prövar skäligt.

Justitiekanslersämbetet finner väl betänkligheter i viss mån kunna anföras
mot förslaget med hänsyn till att den tillagda bestämmelsen, genom
att motsatsslut måhända dragés av densamma, kan komma att leda till en
icke avsedd tillämpning av föreskrifter om utdömande av vite inom andra
lagstiftningsområden. Ämbetet anser förslaget likväl kunna godtagas.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig inte ha något att erinra mot förslaget.
Förslaget tillstyrkes jämväl av Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges
akademikers centralorganisation.

Kooperativa förbundet uttalar, att förbundet hyser förståelse för de motiv,
som föranlett förslaget i promemorian. Förbundet fortsätter.

Den föreslagna bestämmelsen skulle dock komma att i viss mån intaga
en särställning gentemot vitesbestämmelser i övrigt. Den torde icke, anföres
det i promemorian, behöva inverka på bedömningen av motsvarande
lagstiftningsfrågor på andra områden. Huruvida detta blir fallet eller icke
synes dock framstå som i någon mån oklart. Under föreliggande omständigheter
vill styrelsen ifrågasätta om icke närmare utredning härom bör
vidtagas, innan förslaget i promemorian göres till föremål för lagstiftning.

|[ £0 Ilihung till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. AV 100

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Av de hörda näringsorganisationerna har endast Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges redareförening avstyrkt förslaget. Sveriges köpmannaförbund
säger sig väl förstå, att en bestämmelse som den föreslagna kan
förefalla ändamålsenlig, men fortsätter.

Emellertid föreligger icke någon utredning om förekomsten av tredska
av angiven art. Ett bärande skäl för förslaget anges bl. a. vara, att prövningsnämnderna
och länsstyrelsernas taxeringssektioner skulle få en ökad
börda, för vilken de ej är avsedda eller dimensionerade. Därest sådan tredska,
som det här är fråga om, är en relativt sällsynt företeelse, vilket på
goda grunder kan antagas, kan den emellertid knappast innebära någon
nämnvärd ökning av arbetsbördan för berörda myndigheter.

Sveriges redareförening avstyrker förslaget och anför.

Skulle såsom i promemorian föreslås vite utdömas för det fall, att rättelsen
skett först efter den i föreläggandet utsatta tiden innebure detta,
att vitet i realiteten finge karaktären av ett straff. Därmed skulle ett avsteg
komma att göras från de nuvarande användningsområdena enligt taxeringsförordningen
för böter respektive viten.

Sveriges industriförbund framhåller att det genom regeringsrättens förenämnda
utslag aktualiserade problemet kan uppstå även inom andra rättsområden.
Förbundet fortsätter.

En generell reglering framstår därför som naturlig och det måste med
skäl ifrågasättas om en dylik skall föregripas på sätt som nu föreslagits.
Vidare bör uppmärksammas att problemets betydelse och omfattning på
taxeringsområdet är huvudsakligen organisatoriskt betingade. En snabbare
handläggning av vitesärenden skulle vara ägnat att begränsa de påtalade
olägenheterna. Även om vi sålunda finner, att åtskilliga skäl kan
anföras emot den föreslagna lagstiftningen, vill vi dock icke motsätta oss
densamma. Samtidigt vill vi understryka vikten av att en med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet rimlig tid lämnas vederbörande att fullgöra
vad i anmaningen angives. Vidare bör det, såsom i promemorian också
framhålles, icke ifrågakomma att utdöma vite vid endast någon eller några
dagars försening. Slutligen bör visad skälig anledning till försening ej föranleda
vitesanmälan eller, om sådan anmälan ändock göres, utdömande av
vite.

Enahanda synpunkter framföres av Sveriges grossistförbund och Sveriges
hantverks- och industriorganisation.

Sveriges lantbruksförbund anser förslaget väl underbyggt. Konsekvenserna
av det föreslagna tillägget i taxeringsförordningen synes också rimliga
med hänsyn till syftet med bestämmelserna om taxeringsviten. Förbundet
anser därför att förslaget bör genomföras.

Departementschefen

Delade meningar torde inte råda om att taxeringsförfarandet är beroende
av att effektiva tvångsmedel finnes mot skattskyldiga dch andra uppgiftsskyldiga,
som inte lämnar föreskriven medverkan i form av självde -

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

klaration, kompletterande uppgifter, tillhandahållande av räkenskaper och
andra handlingar för taxeringsrevision o. s. v. Det räcker här att peka på
sådana faktorer som det stora antalet taxeringar som varje år skall fastställas,
på de tidsbegränsningar, som bl. a. av rättssäkerhetsskäl föreskrivits
för de olika taxeringsorganens arbete med visst års taxeringar, samt
på den omfattande underdeklarationen. I den före 1958 gällande taxeringsförordningen
hade man med tanke på dessa speciella förhållanden infört
en så drastisk sanktion mot försummelser i angivna hänseenden som att
beröva den skattskyldige hans rätt att klaga i skattedomstolarna. Då jag
år 1956 framlade förslaget till den nu gällande taxeringsförordningen, ansåg
jag angeläget att borttaga denna från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande
sanktion. Tyngdpunkten i den nya förordningens sanktionssystem
lades i stället på ett i olika hänseenden effektiviserat vitesförfarande.

Genom det tidigare refererade avgörandet i regeringsrätten har klarlagts,
att nuvarande bestämmelser tillåter den som fått ett vitesföreläggande
att utan någon risk negligera detta, till dess han genom delgivning av
taxeringsintendentens framställning får kännedom om att vitets utdömande
är omedelbart förestående. Att bestämmelserna har denna innebörd kan
enligt min uppfattning icke godtagas. Såsom närmare utvecklats i promemorian
är det inte tillräckligt att vitet är effektivt i den meningen, att deklarationer
eller andra handlingar överhuvud inkommer. Det är lika viktigt att
de inkommer i tid. Den tidsfrist som utsättes i ett vitesföreläggande måste
med andra ord respekteras.

I remissyttrandena har olika åsikter framkommit om i vilken utsträckning
föreliggande möjligheter att tredskas med fullgörandet av vitesförelägganden
har utnyttjats. Enligt min mening kan vad hittills iakttagits
härvidlag inte tillmätas avgörande betydelse; det har först genom regeringsrättens
ståndpunktstagande blivit klart att sådana möjligheter föreligger.
Tidigare torde man — såsom bl. a. framgår av kammarrättens utslag
i det förut refererade målet — ganska allmänt ha tolkat gällande bestämmelser
annorlunda. All erfarenhet visar, att i den mån det blir bekant
att gällande bestämmelser innebär möjligheter att försvåra taxeringsmyndigheternas
arbete, dessa möjligheter också utnyttjas.

Det föreliggande förslaget lar sikte på att borttaga möjligheten att utan
risk trotsa ett vitesföreläggande, utan att man likväl betager länsstyrelserna
rätten att liksom hittills tillämpa vitesbestämmelserna efter skälighet och
billighet. Det materiella resultat som sålunda åsyftas torde i och för sig inte
ha väckt betänkligheter. Förslaget har också tillstyrkts på de flesta håll. De
invändningar som framförts i enstaka yttranden tar i stället sikte på att man
inte inom en speciell gren av förvaltningen bör införa särskilda bestämmelser
på vitesområdet, ett område som eljest i väsentliga stycken reglerats genom
praxis. Det göres vidare gällande, att de i promemorian påtalade konsekvenserna
av de nuvarande bestämmelserna väsentligen skulle kunna undgås,
om vitesförfarandet blev snabbare.

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

För egen del vill jag starkt understryka vikten av att ärenden om föreläggande
och utdömande av viten handlägges så snabbt som möjligt. Uppenbarligen
återstår härvidlag en del att göra. Det bör emellertid samtidigt
framhållas, att möjligheterna att påskynda vitesärendenas handläggning
är förhållandevis begränsade. Här träder återigen de särskilda förhållandena
inom taxeringsväsendet —- tvånget att slutföra ett mycket stort antal
ärenden inom begränsad tid o. s. v. — i blickpunkten. Det är, i vart fall
innan den stora massan av taxeringarna fastställts av taxeringsnämnderna,
svårare än på andra områden att följa upp enskilda ärenden och omedelbart
vidta åtgärder i dessa. Därför är det enligt min mening realistiskt att
räkna med att, om bestämmelserna inte ändras, den som vill tredskas med
att fullgöra ett vitesföreläggande kommer att ha avsevärda möjligheter härtill,
även om myndigheterna så långt möjligt påskyndar vitesförfarandet.

På ett område kommer, enligt ett i prop. 62 framlagt förslag, en effektivisering
att äga rum. Taxeringsmyndigheterna får, om detta förslag genomföres,
möjlighet att använda ett exekutivt förfarande för att få tillgång
till räkenskaper och andra handlingar som skall granskas vid taxeringsrevision.
Detta förfarande kan emellertid endast tillgripas i ett begränsat
antal fall, och kan över huvud inte begagnas för att framtvinga deklarationer,
kontrolluppgifter o. dyl. Behovet av ett effektivt verkande vitesinstrument
kvarstår därför även efter genomförandet av nämnda förslag.

Det är mot denna bakgrund som de nyss återgivna invändningarna av
rättssystematisk natur bör ses. Om ett påtagligt behov föreligger att tillskapa
särskilda regler på ett speciellt område, bör man inte avstå från att
tillgodose detta behov, därför att man inom andra områden, där motsvarande
problem inte förefinnes, i praxis tillämpar andra principer än dem
man vill lagfästa. Vad jag nyss anfört torde ge vid handen, att inom taxeringsförfarandet
förefinnes ett påtagligt behov av särskilda regler i det nu
aktuella ämnet.

Jag är därför beredd att förorda en författningsändring av föreslagen
innebörd. Mot förslagets utformning har egentliga invändningar inte gjorts.
Det kan förtjäna framhållas, att förslaget endast innebär att man undanröjer
det hinder mot att utdöma viten i de avsedda situationerna som nu ansetts
föreligga. Förslaget berövar alltså inte, såsom man på några håll synes
befara, myndigheterna deras nuvarande möjligheter att efter skälighetsöverväganden
jämka ett försuttet vite nedåt eller underlåta att utdöma
det. I sammanhanget kan förtjäna påpekas, att om taxeringsmyndigheterna
— vid bifall till det förut nämnda förslaget — genom utmätningsmannens
försorg berett sig tillgång till handlingar som skall granskas vid taxeringsrevision,
skälighetshänsyn i regel synes tala för att icke utdöma vite som dessförinnan
förelagts för att framtvinga handlingarnas utlämnande.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag det i promemorian framlagda
förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

309

Portofrihet för vissa infordrade handlingar

Utredningen

I betänkandet har utredningen i anledning av framförda förslag tagit
upp frågan om införande av portofrihet vid insändande till taxeringsmyndigheterna
av vissa uppgifter.

Enligt utredningen föreligger redan nu portofrihet i begränsad omfattning
beträffande vissa av uppbördsmyndigheterna infordrade uppgifter.
Härom upplyser utredningen följande.

Portofrihet föreligger redan nu i begränsad omfattning beträffande vissa
av uppbördsmyndigheterna infordrade uppgifter. Enligt Kungl. Maj :ts ämbetsskrivelse
till generalpoststyrelsen den 31 oktober 1947 och riksräkenskapsverkets
med stöd av denna skrivelse fattade beslut den 28 februari
1955 föreligger sålunda portofrihet för svar å vissa i uppbördsärenden avlåtna
förfrågningar.

Enligt utredningens mening får det anses vara ett betydande intresse ur
taxeringskontrollsynpunkt att allt göres för att underlätta insändandet till
taxeringsmyndigheterna av sådana kontrolluppgifter, som inte omfattas av
den obligatoriska uppgiftsplikten utan som skall avlämnas först efter särr
skild anmaning, samt sådana räkenskaper, anteckningar och andra handlingar,
som skall bli föremål för taxeringsrevision. Att portofrihet därvid
har sin givna betydelse anser utredningen uppenbart. Utredningen föreslår
därför att i likhet med vad som gäller beträffande svar å vissa i uppbördsärenden
avlåtna förfrågningar bestämmelser utfärdas om portofrihet vid
insändande till taxeringsmyndighet av

dels i 39, 41 och 42 §§ taxeringsförordningen avsedda kontrolluppgifter,
som skall avlämnas efter anmaning av taxeringsintendent, revisionsintendent
eller tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, och

dels räkenskaper, anteckningar och andra därtill hörande handlingar,
beträffande vilka enligt av taxeringsintendenten i länet utfärdat förordnande
taxeringsrevision skall ske. Utredningen tillägger.

Portofriheten bör liksom beträffande förfrågningar i uppbördsärenden
tekniskt utformas på sådant sätt att den uppgiftspliktige i samband med
anmaningen tillställes kuvert för svarsförsändelsen, å vilket är med tryck
angivet att försändelsen är portofri. I de fall, då räkenskaper o. dyl. skall
insändas, medger emellertid ofta dessas omfattning inte att de försändes
annat än som paket. I dessa fall kan det måhända synas lämpligt att den,
vars räkenskaper skall granskas, i stället tillställes ett märke, avsett att
klistras å paket, som utvisar att portofrihet för försändelsen åtnjutes. Det
torde emellertid få ankomma på riksskattenämnden och generalpoststyrelsen
att närmare utforma de erforderliga bestämmelserna på området.

Utredningen säger sig inte ha funnit möjligt att närmare bedöma vilka
kostnader den nu ifrågasatta portofriheten kommer att draga. Utredningen
antar emellertid att kostnaderna blir av mycket begränsad natur.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Remissyttrandena

Förutom av generalpoststyrelsen har utredningens förslag om vidgad rätt
till portofrihet endast berörts av ett fåtal remissinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det rimligt att portofrihet
införes för försändelser, vars innehåll består av sådana uppgifter eller räkenskapshandlingar,
vilka infordrats av taxeringsmyndighet. Portofriheten
torde, uttalar länsstyrelsen, på sätt utredningen föreslagit böra begränsas
till uppgifter, som skall lämnas först efter anmaning, men bör icke vara
inskränkt till uppgift, som lämnas på anmaning av taxeringsintendent, revisionsintendent
eller tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision.
Även för uppgifter av angivet slag, som infordras av taxeringsnämnd
eller prövningsnämnd, anser länsstyrelsen sålunda portofrihet
böra stadgas.

Även länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län ansluter sig till förslaget.

Att portofrihet föreslås för vissa av taxeringsmyndigheterna infordrade
handlingar finner Sveriges köpmannaförbund i sin ordning. Enligt förbundet
är det snarast förvånande, att portofrihet ej införts långt tidigare. Portofrihet
bör f. ö. enligt förbundets mening gälla även vid insändande av
deklarationer.

Generalppststyrelsen avstyrker förslaget och framhåller i sitt yttrande
bl. a., att frågan huruvida statsverket bör påtaga sig portokostnad i anslutning
till en den enskilde åliggande skyldighet att avgiva uppgifter etc. till
myndigheter vid flera tillfällen varit föremål för riksdagsbehandling i samband
med därom väckta motioner. Styrelsen påpekar, att förslagen konsekvent
avvisats av praktiska skäl och under beaktande av den ringa kostnad
för den enskilde varom här är fråga.

I fortsättningen påpekar generalpoststyrelsen att med det i betänkandet
använda uttrycket »portofrihet» torde avses sådan frankeringsfrihet, som
omnämnes i 6 § Kungl. Maj:ts förordning den 8 juni 1945 angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser m. m. (SFS 329/1945). Styrelsen
upplyser, att enligt detta stadgande postavgift för försändelse, som är
adresserad till tjänstebrevsberättigad och beträffande vilken Kungl. Maj :t
medgivit frankeringsfrihet, i allmänhet skall gäldas på samma sätt som avgifterna
för tjänstebrevsberättigades avgående postförsändelser.

Generalpoststyrelsen framhåller emellertid att den sedan lång tid tillbaka
i avgivna utlåtanden över framställningar om frankeringsfrihet relaterat de
Stora postala olägenheter, som vidlåder detta system, och framhållit att det
med frankeringsfrihet avsedda syftet numera i regel kan vinnas på annat
sätt. Styrelsen har nämligen jämlikt Kungl. Maj:ts generella bemyndigande
av den 15 februari 1929 erhållit rätt att låta till postbefordran mottaga
ofrankerad inrikes försändelse (s. k. svarsförsändelse) ställd till korrespondent,
som förbundit sig att utlösa försändelsen mot erläggande av den avgift,
som eljest skolat erläggas av avsändaren.

311

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 dr 1961

Generalpoststyrelsen framhåller bl. a., att Kungl. Maj :t efter svarsförsändelsesystemets
tillkomst intagit en mycket restriktiv hållning i fråga om
frankeringsfrihet och i regel avslagit framställningar om dylik förmån i
sådana fall, där syftet med den begärda frankeringsfriheten ansetts utan
olägenhet kunna vinnas genom tillämpning av; svarsfqrsändelsesystemet.

Generalpoststyrelsen hemställer, att om statsmakterna skulle besluta att
påtaga sig här ifrågavarande portokostnader, svarsförsändelsesystemet i sådant
fall skall komma till användning.

Vt f. 7 >■!.•? ''.llOlV)r: .*t •

i-dff*m uiori Ayfiiim 1

Departementschefen

I likhet med utredningen finner jag befogat att porto inte skall behöva
erläggas av den enskilde för sådana försändelser till beskattningsmyndigheterna,
som innehåller uppgifter och räkenskaper, infordrade för taxeringsoch
skattekontroll. Såsom generalpoststyrelsen framhållit bör härvid svarsförsändelsesystemet
komma till användning. Det får ankomma på riksskattenämnden
att med generalpoststyrelsen träffa de överenskommelser som
erfordras för att tillåta portofrihet för paketförsändelser. De kostnader som
införandet av portofriheten medför torde få belasta den mottagande myndighetens
expensanslag.

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

V. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

A) antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); samt

2) förordning angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

B) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för förbättrad taxeringskontroll;

C) godkänna de av mig framlagda förslagen till lönegradsplacering
av tjänster m. m.;

D) bemyndiga Kungl. Maj:t vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordras i
anledning av de av mig framlagda förslagen; samt

E) till Vissa kostnader för förbättrad taxeringskontroll
för budgetåret 1961/62 under XI huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 700 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sohlman

) f,”

BILAGOR

Taxeringssektionernas i länen personal den 1/1 1960

Bilaga 1 SS

Län	Grupp	Taxe- rings- inten- den- ter	Allmänna detaljen	Revisionsdetaljen	V aruskat tekontoret	Summa
Bitr. taxe- rings- inten- den- ter	Taxe- rings- in- spek- törer	Lands- kans- lister	Biträden	Summa	Läns- revi- sorer	Taxe- rings- revi- sorer	Lands- kans- lister	Biträ- den	Summa	Bitr. taxe- rings- inten- den- ter	Lands- kans- lister	Biträ- den	Summa	personal
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18
B M 0 P Y E L S W X AG BD F H R T D U Z C G K N 1	i ii III A III B III C III D IV V S:a	i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i 24	1 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 14	4 9 6 4 4 4 4 3 3 3 3 3 4(1) 3 3 3 2 2 3 2 2 2 2 78(1)	4 6 7,5 5 (1) 6 (2) 6 (1) 5 (2) 3 4 5 (1) 2 2 5 (1) 4 4 2 (1) 2 4 (2) 3 3 (1) 2 3 2 2 91,5 (12)	3 10 13 (2) 5 (1) 3 5 (2) 4 6 (2) 2 6 (1) 2 6 5 (1) 6 (3) 4 2 2 8 (3) 3 4 3 3 5 (1) 1 in (16)	12 27 28,5 (2) 15 (2) 14 (2) 16 (3) 14 (2) 13 (2) 10 15 (2) 8 12 14 (3) 13 (3) 11 7 (1) 6 14 (5) 9 9 (1) 7 8 9 (1) 3 294,5 (29)	i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i 24	8 13 12 8 7 7 6 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 1 142	1 2 2 2 1 1 4(2) 1 2 1 17(2)	3 6 7(1) 2 2 2 4 2 3 1 2 1 2 2 2 2 2 2(1) 4(2) 1 2 1 2 1 58(4)	13 22 22(1) 13 11 11 15(2) 9 9 9 8 7 9 8 8 8 8 8(1) 10(2) 7 8 7 8 3 241 (6)	1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 23	2 4 2 2 2 “2 2 2 2 .2 1 1 2 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 38	4 7,5 8 (1) 6 4 5 5 4 4 4 3 3 4 4 4 4 3 3 3 3 3 3 3 2 95,5 (1)	7 12,5 H (1) 8 7 8 8 7 7 7 5 5 7 7 6 6 5 5 5 5 5 5 5 3 156,5 (1)	33 62,5 62,5 (4) 37 (2) 33 (2) 36 (3) 38 (4) 30 (2) 27 32 (2) 22 25 31 (3) 29 (3) 26 22 (1) 20 28 (6) 26 (2) 22 (1) 21 21 23 (1) 10 716 (36)

Anm. Inom parentes angivna siffror avser antal befattningshavare å övergångsstat och utom personalplanen stadigvarande anställda befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 2

Kvalificerade tjänster på taxeringssektionerna i länen den 1/1 1960

Tjänster	Lönegrad	Grupp		Sum-
	I	II	III A	III B	III C	III D	IV	V
		Län
		B	M	0	P	Y	E	L	S	W	X	AC	BD	F	H	R	T	D	U	z	G	G	K	N	I
1	2	3 1 4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25	26	27
Personal inom per-sonalplanen:																										24
Taxeringsintendent..	Bo 1	1	1	i	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	i
Bitr. taxeringsinten-	Ao 26	1	3	3	1	1	1	1	1	1	1	1	1			1		1			1	1				16 21
D:o................	Ao 24	1	—	—	1	1	1	1	1	1	1	1	1	i	1	1	1	1	1	1
Förste taxerings-	Ao 23	1	3	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	—	26 25
D:o r...............	Ao 21	2	3	2	2	2	2	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	—	—	1	—		"7
Taxeringsinspektör .. »	Ao 19 Ae 19	1	1 2	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	—	14
	Tillhopa	7	13	10	7	7	7	7	6	6	6	6	6	5	5	5	5	4	4	5	4	4	4	4	i	138
	Ao 26	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	i	24
Förste taxerings-	Ao 23	2	3	3	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1 2	1	1	1	1	1	—	29
D:o................	Ao 21	3	5	4	3	3	3	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	z	z	i	1
D:o................ Taxeringsrevisor----	Ae 21 Af 13-Ae 19	3	5	5	3	3	3	3	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2	2		57
Tillhopa	9	14	13	9	8	8	7	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	2	166
Summa personal inom	16	27	23	16	15	15	14	12	12	12	12	12	11	11	11	11	10	10	11	10	10	10	10	3	304
Personal å övergångsstat och utom
personalplanen stadigvarande an-ställd personal med arbetsuppgif-
ter motsvarande
Taxeringsinspektör .
Taxeringsrevisor ...																				5						139
Summa »juristpersonal*	7	13	10	7	7	7	7	6	6	6	6	6	6	5	5	5	4	4	4	4	4	4	1
Summa »civilekonompersonal»	9	14	13	9	8	8	7	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	6	2	166
	Totalsumma	16	27	23	16	15	15	14	12	12	12	12	12	12	11	11	11	10	10	11	10	10	10	10	3	305

Anm. År 1960 beslutade lönegradsändringar redovisas ej i bilagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Landskanslist- och biträdestjänsters fördelning på taxeringssektionerna i linan den 1/1 1960

Bilaga 3

o»

Tjänster	Lönegrad	Grupp	Sum-
		I	II	III A	III B	III C	III D	IV	V	ma
		Lä	n
		B	M	O	P	Y	E	L	S	W	X	AC	BD	F	H	R	T	D	U	Z	C	G	K	N	I
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	It	13	18	17	18	19	20	21	22	23	24	23	28	27
Allmänna detaljen l:e landskanslist .... Landskanslist ...... » ......	Ao 19 Ao 16 Åt 9—Ae 13	1 1 2	i 3 1	0,5 4 3	1 1 p	1 2 i	1 2 p	1 1 1	1 2	1 2 1	1 2 1	1	1 1	1 2 1	1 2 1	1 2 1	1	1 1	1 1	1	1 1	1 1	1 1	1 1	1	23,5 31
							1		—	—	*-	2	—	—	1	—	1	24
Tillhopa		4	5	7,5	4	4	5	3	3	4	4	2	2	4	4	4	1	2	2	3	2	2	3	2	2	78,5
Kansliskrivare......	Ao eller Ae 10 Ao eller Ae 9 Ao eller Ae 7 Åt 1—Ao 5		1					1																		2 10 27 56
Kontorist ..........			x	1	1		1 1				1 1	1 1	1				1	—	—	—		—	—
Kanslibiträde ......	1 2	3	A	1	1	f	1 o	1 1	"i 3	7 i	1	~~	“7		1	1 2	I	1	—
Kontorsbiträde......	6	6	2	x	9	25			1 1	1	1	3	—
							—	O		3	2	3	2	1
Tillhopa		3	10	11	4	3	3	4	4	2	6	2	6	4	3	4	2	2	5	3	4	3	3	4	1	95
Revisionsdetaljen
l:e landskanslist____ Landskanslist ......	Ao 19 Ao 16	—	1	1	1	—	—	1	—	—	1 1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
* ......	Åt 9—Ae 13	x	1	x	1	1	1	1	1				1			''								—	5 10
								*	““*	--	--	-■	—		—	*—	— :	——	——	—
Tillhopa		1	2	2	2	1	1	2	1	—	2															15
Kansliskrivare...... Kontorist .......... Kanslibiträde ......	Ao eller Ae 10 Ao eller Ae 9	1	2 4	1	1	1	1	1	1 1	1 2		1 1	1	1 1		1 1	1 1	1				1				1 23 30
Kontorsbiträde......	Afl—Ao 5	2	A	x	1	1	Q	1	1	1	1	1	1	--	1
								—“	1	—	1;	—	1	—	2	——
Tillhopa		3	6	6	2	2	2	4	2	3	1	2	1	2	2	2	2	2	1	2	1	2	1	2	1	54

Ktmgl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

1 1	2	3	* 1	5 1	6	7 1	8 1	9	10 \|	n	12 \|	13	14 \|	15	10	17	18	19	20	21	22	23	24	25	26	27
Varuskattelcontoret
l:e landskanslist ....	Ao 19																									1
Landskanslist ......	Ao 15	1	1	—	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	23
* ......	Al 9—Ae 13	1	3	1	1	1	1	1	1	1	1	—	—	1	1	—	—	—	—	**—	"—	—	—	—	—	14
Tillhopa		2	4	2	2	2	2	2	2	2	2	1	1	2	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	38
Kansliskrivare......	Ao eller Ae10	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	24
Kontorist ..........	Ao eller Ae 9		1	1	1	—	1	1	—	——	—	““	—	—	—				1 ■
Kanslibiträde ......	Ao eller Ae 7	1	2	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	—	—	23
Kontorsbiträde......	Al 1—Ao 6	2	3,5	4	2	2	2	2	2	2	2	1	1	2	2	2	2	1	1	1	1	1	1	2	1	42,5
Tillhopa		4	7,5	7	5	4	5	5	4	4	4	3	3	4	4	4	4	3	3	3	3	3	3	3	2	94,5
Summa
Landskanslistpersonal
Inom personalplanen		7	11	11,5	8	7	8	7	6	6	8	3	3	7	6	5	2	3	3	4	3	3	4	3	3	131,5
Å övergångsstat____		—	—	—	—	1	1	—	—	—	1	—	—	—	—	—	1	—	1	——		“”				0 in
Utom personalplanen		—	1	—	1	1	—	4	—		—			1		““			1
Tillhopa		7	12	11,5	9	9	9	ii	6	6	9	3	3	8	6	5	3	3	5	4	4	3	4	3	3	146,5
Biträdes personal
Inom personalplanen		10	23,5	24	11	9	10	13	10	9	10	7	10	10	9	10	8	7	9	8	8	8	7	9	4	243,5
Å övergångsstat____																										on
Utom personalplanen		—	—	4	1	—	2	—	2	''				1	O
Tillhopa		10	23,5	28	12	9	12	13	12	9	11	7	10	11	12	10	8	7	13	10	8	8	7	10	4	264,5
Sammanlagt		17	35,5	39,5	21	18	21	24	18	15	2Q	10	13	19	18	15	11	10	18	14	12	11	11	13	7	411

Anm. År 1960 beslutade lönegradsändringar redovisas ej i bilagan.

k—*

Kangl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 4 1

Prövningsnämndskansliemas i länen personal den 1/1 1960

(ej arkiv- och expeditionsvaktspersonal)

Län	Grupp	Länsas-	Länsno-	Lands-	Biträdes-	Summa
		sessorer	tarier	kanslister	personal	personal
1	2	3	4	s	6	7
B	I	1	___	6	22 (17)	29 (17)
M		1	3	4	8 (1)	16 (1)
0		1	1	4,5	18 (5)	24,5 (5)
p	II	1	—	4	12 (3)	17 (3)
Y		1	—	4	16 (4)	21 (4)
E	III A	1	1 (1)	2	11 (1)	15 (2)
L		1	—	2	5 (1)	8 (1)
S		1	—	3	5 (1)	9 (1)
w		1	—	2	4	7
X		1	—	2	5 (1)	8 (1)
AC	III B	1 r	—	2	5,5 (0,5)	8,5 (0,5)
BD		1	—	3	6	10
F	III C	1	—	2	3	6
H		1	—	3 (1)	6,5 (1,5)	10,5 (2,5)
R		1	—	2	5	8
T		1		3	18,ö (1,5)	*12,5 (1,5)
D	III D	1	—	2	4 (2)	7 (2)
U		1	—	2	4 (2)	7 (2)
Z		1	—	1	4	6
C	IV	—	1	2	3 (1)	6 (1)
G		—	1	2	3 (1)	6 (1)
K		—	1	2	4 (2)	7 (2)
N		—	1	3	4	8
i	V	—	—	1	2	3
	Summa	19	9 (1)	63,5 (1)	168,5 (45,5)	260 (47,5)

Anm. Siffror inom parentes anger antal befattningshavare å övergångsstat och stadigvarande
anställda befattningshavare utom personalplanen.

År 1960 beslutade lönegradsändringar redovisas ej i bilagan.

1 3,5 biträden gemensamma för hela kameralsektionen.

Bilaga 5

Landskanslisttjänsternas fördelning å landskontoren 1/1 1960

Län	Grupp	Kameralsektion	Taxeringssektion	Uppbördssektlon	Sum-ma t
Prövnings- nämndens kansli1	Sektionen i övrigt1	Varuskatte- kontoret1	Revisions- detaljen1	Sektionen i övrigt1	Med tjänstgö-ring normalt förlagd till fögderi1	Sektionen i övrigt1
a	b	C	d	a	b	C	d	a	b	C	d	a	b	C	d	a	b	C	d	a	b	C	d	a	b	C	d
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25	26	27	28	29	30	31
B	i	1	i	4		2	2	1	1		1	i				1		1	1	2				6		1	4	2		32
M		1	2	1	—	2	3	3	—	—	1	3	—	—	i	1	—	1	3	1	1	—	—	3	—	1	4	2	1	35
O*		0,5	3	2	—	2	2	2	—	i	—	1	—	—	i	1	—	0,5	4	3	—	—	—	2	—	1	3	4		33
P	ii	1	1	2	_	1	1	1	—	__	1	1	_	_	i	1	_	1	1	2	1	__	_	3	_	1	3	4	—	27
Y		1	2	1	—	1	1	1	—	—	1	1	—	—	—	1	—	1	2	1	2	—	—	3	—	1	2	4	—	26
E	III A	1	_	1	_	1	2	1	1	_	1	1	_	_	_	1	_	1	2	2	1	_	_	3	—	1	2	2	—	24
L		1	1	_	—	1	1	1	1	—	1	1	—	—	i	1	2	1	1	1	2	—	—	2	—	1	2	2	1	25
S		1	2	—	—	1	1	1	—	—	1	1	—	—	—	1	—	1	—	2	—	—	—	1	—	1	3	4	1	22
W		1	_	1	—	1	2	_	—	—	1	1	—	—	—	—	—	1	2	1	—	—	—	4	—	1	2	3	—	21
X		1	—	1	—	1	1	2	—	—	1	1	—	—	i	1	—	1	2	1	1	—	—	1	—	1	2	3	—	22
AC	III B	1	1	_	_	1	2	—	—	_	1	—	_	_	_	_	_	1	_	1	_	_	—	3	—	1	2	3	—	17
BD		1	1	1	—	1	2	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	4	—	1	1	2	—	18
F	III C	—	1	_	_	1	_	1	_	_	1	1	_	_	_	1	_	1	2	1	1	_	—	3	—	1	3	2	—	20
H		_	1	1	—	1	1	1	—	—	1	1	—	—	—	—	—	1	2	1	—	—	—	2	—	1	2	1	1	18
R		—	1	1	—	1	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	2	1	—	—	—	3	—	1	2	1	—	17
T		—	2	1	—	1	2	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	—	1	—	—	2	—	1	2	2	—	17
D	III D	_	1	1	_	1	1	_	_	_	1	_	_	_	_	_	_	1	1	_	_	_	—	2	_	1	1	3	—	14
U		—	1	1	—	1	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	2	—	—	4	—	1	1	2	1	19
z		—	1	—	—	1	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	2	—	—	—	2	—	1	2	1		14
c	IV	—	1	1	—	1	1	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	1	—	—	2	—	1	1	1 Q	—	14 19
K		_	1	1	_	1		1	_	_	1	_	_	.. -	___	_	_	1	1	1	_	_	_	1	_	1	2		_	12
N		—	1	2	—	1	1	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	—	—	—	1	—	1	1	1	—	13
I	V	1	—	—	—	1	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	—	1	1	1	—	.. 9
	S:a	12,5	27	23	—	27	30	21	6	i	23	14	—	—	5	10	2	23,5	31	24	13	—	—	58	—	24	48	53	5	481
		62,5	84	38	17	91,5	58	130

1 a) = Förste landskanslist i Ao 19. b) = Landskanslist i Ao 15. c) = Landskanslist i Af 9—Ae 13. d) = Stadigvarande anställd personal
utom personalplanen och personal å övergångsstat med landskanslistuppgifter. Anm. I a)—c) inräknas även vikarier å vakanta dylika tjänster.
* Sjömansskattekontorets personal ej inräknad.

H-*

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1961

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 6

Befattningshavare med tazeringsintendentsgSrontäl 1939

Län	Grupp	Ti Bo 1	Bitr. ti Ao 26	1. tax. insp. Ao 23	1. tax. Insp. Ao 21	Tinsp. Ao, Ae 19	Läns- rev. Ao 26	1. trev. Ao 23	1.trev. Ao, Ae 21	Summa
1	2	3	i	5	6	1	8	9	10	11
B	I	i	1							2
M		i	2	1	—	—	0,5	0,2	—	4,7
O		i	2	—	2,8	—			—	5,8
P	II	i	1	0,7	0,7	—	0,6	0,5		4,5
Y		i	1	1	0,3	—	0,6	0,2	—	4,1
E	III A	i	1	1	2	1	_	0,2	_	6,2
L		i	1	1	1	—	1	0,7	_	5,7
S		i	1	1	1	—	0,2		_	4,2
w		i	1	0,4	1	—	0,8	_	_	4,2
X		i	1	0,3	1	—	0,3	—	—	3,6
AC	III B	i	1	0,2	0,2	1	1	0,7	_	5,1
BD		i	1	1	0,3	0,5	1	0,5	—	5,3
F	III C	i	_	1,7	_	_	_	__	_„	2,7
H		i	—	1	1	0,8	0,3	—	0,1	4,2
R		i	—	1	0,5	—	0,9	—		3,4
T		i	—	1	—	—	0,2	0,2	—	2,4
D	III D	i	—	1	_	_,	0,5	_	_	2,5
U		i	—	0,7	—	—	0,7	0,2	_	2,6
z		i	—	0,7	—	—	0,2		—	1,9
c	IV	i	—	1	_	_	0,1	_	_	2,1
G		i	—	1	—	_		1	_	3
K		i	—	1	—	—	1	0,3		3,3
N		i	—	1	—	—	1	0,2	—	3,2
I	V	i	—	—	—	—	0,1	—	—	1,1

Anm. I kol. 3—11 angivna siffror anger antalet befattningshavare med här ifrågavarande göromål.
Därest befattningshavare endast tidvis under året innehaft uppdrag fullgöra sådana göromål,
har hänsyn härtill tagits genom att årsarbetskraften beräknats i förhållande till den tid vederbörande
innehaft sådant uppdrag.

21 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 100

Bilaga 7

Taxeringsassistentorganisationen i länen vid olika organisationsformer

Lön, fögderi, stad	Härads- skrivarens statione- ringsort	Folk- mängd	Beräk- nat antal rörelse- dekla- ratio- ner m. fl.	Antal den 1.4. 1960 regi-stre-rade varu-skatte-skyl-diga	Antal fr. o. m. den 1.1. 1961 inrätta-de tax.-ass.-tjänster	Alt. 1 Oför-ändrad organi-sation. Antal vid ber. kapaci-tet av ca 1 350 dekl./ tax.ass.	Alt. II Tax.ass. inplace-rade i länssty-relsen. Antal vid ber. kapaci-tet av ca 1 600 dekl./ tax.ass.	Alt. III Tax.ass. samman-förda för i princip två fögderier	Alt. IV Tax.ass. sammanförda för vissa fögderier eller anknutna till länsstyrelsen
Placering	Antal vid ber. kapaci-tet av ca 1 400 dekl./ tax.ass.	Placering	Antal vid ber. kapa-citet per tax.ass. av
a ca 1400 dekl.	b ca 1500 dekl.	C ca 1600 dekl.
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14
Stockholms län
Norra Roslag	Hallstavik	25 400	1300	546	i	1		Norrtälje	2	Norrtälje	2	2	2
Mellersta Roslag	Norrtälje	23 900	1250	546	i	1		»		»
Svartsjö	Stockholm	38100	2 000	696	i	2		Stockholm 1	3	Länsstyr.	13	12	11
Lidingö-Täby	Lidingö	47 000	2 700	671	i	2		» 2	4	»
Värmdö	Stockholm	46 100	2 600	908	2	2		» 1		»
Danderyd	»	48 500	3 200	865	1	3		» 2		»
Solna	Solna	49 300	2 900	753	2	3		Solna	4	»
Sundbyberg	Sundbyberg	43 800	2 200	601	1	2		»		»
Svartlösa	Stockholm	53 400	2 850	824	2	3		Stockholm 3	2	»
öknebo	»	39 500	1500	532	1	2		Södertälje	2	Södertälje	2	2	2
Södertälje stad	—	30 400	1500	556	—	2		»		»
			23 900	7 498	13	23	15		17		17	16	15
Uppsala län
Trögd	Enköping	30 700	1900	565	1	2		Uppsala	6	Länsstyr.	6	6	5
Tiunda	Uppsala	28100	1350	448	1	1		»		»
Örbyhus	Tierp	32 100	1250	480	1	1		»		»
Uppsala stad	—	74 900	4 000	1497	—	3		»		»
			8 500	2 990	3	7	5		6		6	6	5

Kungl. Majits proposition lir iöö år 196i

2__3 | 4 5

Södermanlands län
Nyköpings f:i	Nyköping	32 400	1500	481	1
Katrineholm	Katrineholm	35 800	1500	635	1
Flen	Flen	29 200	1400	512	1
Gripsholm	Strängnäs	20 700	900	426	1
Relcarne	Eskilstuna	25 700	1200	402	1
Nyköpings stad	—	23 300	1100	481	1
Eskilstuna stad	—	58 000	3 000	1067	2
			10 600	4 004	8
Östergötlands län
Motala	Motala	31 200	1700	607	1
Vadstena	Vadstena	22 000	800	500
Mjölby Kinda och Ydre	Mjölby Kisa	33 800 17 600	1700 800	705 380	1 1
Linköpings f:i	Linköping	35 100	1500	557	1
Finspång	Norrköping	35 900	1400	541	1
Norrköpings f:i	»	28100	1300	630
Norrköpings stad	—	90100	5 200	1978	4
Linköpings stad	—	64 400	3 600	1478
			18 000	7 376	9
Jönköpings län
Vetlanda	Vetlanda	29 300	2 000	731	1
Eksjö	Eksjö	37 400	2 600	975	1
Tranås	Tranås	31 600	2 000	894	1
Jönköpings f:i	Jönköping	39 200	1900	719
Sävsjö	Sävsjö	26 900	1600	696	1
Värnamo	Värnamo	39 500	3100	1083	1
Reftele	Reftele	30 500	2 000	801	1
Jönköpings stad	—	49 900	3 900	1208	3
			19100	7107	9
Kronobergs län
Upp vidinge	Växjö	23 700	1400	580	1
Konga		23 400	1250	542	1
Kinnevald-Norr-
vidinge		27 600	1500	630	1

	8	9	10
2		Nyköping	2
2		Flen	2
1		»
1		Eskilstuna	4
1		»
1		Nyköping
3		Eskilstuna
11	7		8
2		Motala	3
1		»
2		»
1		Linköping	4
2		»
1		Norrköping	6
1
4		»
3		Linköping
17	11		13
2		Vetlanda	5
2		»
2		Jönköping	6
2		»
2		Vetlanda
3		Värnamo	4
2		»
3		Jönköping
18	12		15
1		Växjö	5
1		>
2		»

1 u	12	13	14
Länsstyr.	4	4	4
» Eskilstuna	4	4	3
» Länsstyr. Eskilstuna	8	8	7
Motala	2	2	2
» Länsstyr.	5	5	5
» » Norrköping	6	5	5
» » Länsstyr.	13	12	12
Vetlanda	5	4	4
» Länsstyr.	6	5	5
» Vetlanda Värnamo	4	4	3
» Länsstyr.	15	13	12
Länsstyr.	5	5	5
»

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

X 1	2 1	3	4 \| 5 \| 6 \|	7 1	8 1	9	10 \|	il i	12 \|	13 \|	14
Allho	Alvesta	30 400	1350	753	1	1		Växjö		Länsstyr.			2
Sunnerbo Växjö stad	Ljungby	31000 23 100	2 000 1800	860 596	1	2 2		Ljungby Växjö	2	Ljungby Länsstyr.	2	2
		9 300	3 961	5	9	6		7		7	7	7
Kalmar län
Västerviks f:i	Västervik	60 900	2 400	864	2	2		Västervik	3	Västervik	3	3	3
Vimmerby Oskarshamn	Vimmerby Oskarshamn	30 200 29 400	1500 1600	632 656	1 1	2 2		* Oskarshamn	3	Oskarshamn	3	2	2
Högsby Kalmar norra	Högsby Kalmar	23 700 27 300	1500 1400	634 600	1 1	2 1		» Kalmar	5	Länsstyr.	5	4	4
Kalmar södra	*	29 000	1400	661	1	1		»
Öland	Borgholm	23 800	1200	502	—	1		»
Kalmar stad	—	30 100	2 500	748	1	2		»
			13 500	5 297	8	13	9		11		11	9	9
Gotlands län
Gotlands norra	Visby	29 900	1400	622	1	1		Visby	2	Länsstyr.	2	2	2
* södra	»	25 400	1100	457	1	1		»
			2 500	1079	2	2	2		2		2	2	2
Blekinge län Karlskrona f:i	Karlskrona	30 000	1900	514	1	2		Karlskrona	4	Länsstyr.	4	3	3
Ronneby Karlshamn	Ronneby Karlshamn	26 200 27 700	1200 1800	552 668	1 2	1 2		» Karlshamn	3	Karlshamn	3	3	3
Sölvesborg Karlskrona stad	Sölvesborg	27 600 33 700	2 000 1700	592 634	2 2	2 2		» Karlskrona		Länsstyr.
			8 600	2 960	8	9	6		7		7	6	6
Kristianstads län													8
	Simrishamn	34400	2 200	964	1	2		Simrishamn	2	Länsstyr.	9	8
Tollarp	Kristianstad	24 500	1600	639	1	2		Kristianstad	4
Kristianstads f:i Osby	» Osby	29 600 25 500	1900 1200	631 692	1	2 1		» Hässleholm	4	»
Hässleholm	Hässleholm	28900	1900	798	1	2		»
Vittsjö Klippan	» Klippan	24 900 31200	1800 1700	806 800	1 1	2 2		» Klippan	3	Klippan	3	3	3
Ängelholm Kristianstads stad	Ängelholm	33 400 25 400	2 400 1900	981 791	2	2 2		Kristianstad		Länsstyr.
			16 600	7 102	8	17	10		13		12	11	11

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

1	1 2	1 3	! 4	1 5	1 6	1 7	1 8	1 9	1 10	1 ii	1 12 1 13 1 14
Malmöhus län
Hälsingborgs f:i ^Landskrona fri	Hälsingborg Landskrona	31400 24 800	1700 1500	747 550	1 1	2 2		Hälsingborg	7	Hälsingborg	7	7	6
Eslöv	Eslöv	32 800	2 300	903	2	2		Eslöv	3		3	3	3
Lunds fri Malmö fri	Lund Malmö	29 400 30800	1600 2 100	623 786	1 2	2 2		Malmö	14	Länsstyr.	16	15	14
Trelleborgs fri Ystad	Trelleborg Ystad	24 000 35 000	1300 2 000	625 869	1 1	1 2		Trelleborg	4	»
Hörby	Hörby	25 200	1400	690	1	1		Eslöv		Eslöv
Malmö stad Hälsingborgs stad Landskrona stad	—	252 000 75 700 29 000	13 500 5 500 1300	5 142 1944 569	5 2 1	10 4 1		Malmö Hälsingborg		Länsstyr. Hälsingborg
Lunds stad Trelleborgs stad	—	39100 18 600	2 000 1300	949 530	1 1	2 1		Malmö Trelleborg		Länsstyr.
			37 500	14 927	20	32	23		28		26	25	23
Hallands län
Laholm Halmstads fri	Laholm Halmstad	20 700 27 200	1800 1600	587 569	1 1	2 2		Halmstad	7	Länsstyr.	7	6	6
Falkenberg	Falkenberg	27 700	2 200	716	2	2
Yarberg Kungsbacka	Varberg Kungsbacka	28 500 26 900	2 200 1800	747 609	2 2	2 2		Varberg	3	Varberg	3	3	3
Halmstads stad	—	38 600	3 500	1217		3		Halmstad		Länsstyr.
			13 100	4 445	8	13	8		10		10	9	9
Göteborgs o. Bohus län
Mölndal Göteborgs fri	Mölndal Göteborg	34 600 36 700	2 200 4 600	698 707	1 2	2 4		Göteborg »	*28	Länsstyr.	*28	*26	*26
Inland	»	31 600	2 300	688	1	2		»
Uddevalla fri	Uddevalla	25 700	1500	485	1	2		Uddevalla	3		*5	*4	14
Sunnervikenj	Munkedal	33 400	3 400	832	2	3		Munkedal	4
Norrviken	Strömstad	23 100	2 400	595	1	2		»			2	2	2
Göteborgs stad Uddevalla stad	—	397 300 33 400	32 500 1900	8 532 777	2	24 2		Göteborg Uddevalla		Länsstyr. Uddevalla
			50 800	13 314	10	41	^0		35		35	32	31

Vid beräkningen av antalet tax.ass. har hänsyn tagits till vad utredningen föreslagit beträffande taxering av fiskare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

1 I 2 \|	3 1	4 1	5	6 1	7	8 \| 9	10	11	12	13	14
Ålvsborgs län
Åmål	Åmål	26 300	1400	603	1	i		Mellerud	2	Län sstyr.	5	5	4
Mellerud	Mellerud	26 100	1400	541	1	i				»
Vänersborg	Vänersborg	31 200	1800	671	—	2		Vänersborg	3	»
Trollhättan	Trollhättan	42 700	2 000	786	—	2		»
Alingsås	Alingsås	36 700	2 400	1032	1	2		Alingsås	3	Alingsås	3	3	3
Ale-Vättle	Göteborg	32 000	1700	663	1	2		»		»
Borås f:i	Borås	32 100	2 400	755	1	2		Borås 1	7	Borås	9	9	8
Ulricehamn	Ulricehamn	26 000	1900	726	—	2		» 1		»
Kinna	Kinna	31 900	2 000	778	1	2		» 2	3
Svenljunga	Svenljunga	22 900	1600	585	—	2		* 2		»
Borås stad	—	65 700	5 300	1757	—	4		* 1		»
			23 900	8 897	6	22	15		18		17	17	15
Skaraborgs län
Lidköping	Lidköping	31100	1600	750	1	2		Lidköping	3	Skara	4	4	3
Vara	Vara	28 300	1600	694	1	2		»		»
Skara	Skara	31100	1950	746	1	2		Skövde	4
Mariestad	Mariestad	29 400	1850	571	1	2		Mariestad	3	Länsstyr.	3	3	2
Falköping	Falköping	35 000	2 200	864	1	2		Falköping	3	Skövde	5	4	4
Tidaholm	Tidaholm	26 000	1500	639	1	2		»		It
Skövde	Skövde	45 300	2 900	914	1	3		Skövde
Töreboda	Töreboda	25 400	1600	527	1	2		Mariestad		Länsstyr.
			15 200	5 705	8	17	9		13		12	11	9
Värmlands län
Östersy sslet	Filipstad	31000	1150	483	1	1		Karlstad 1	6	Länsstyr.	8	7	7
Karlstads f:i	Karlstad	30 000	1250	497	1	1		* 1
Älvdal	Hagfors	30 400	1300	480	1	1		» 2	2	»
Mellansysslet	Karlstad	30 200	1100	554	1	1		» 2		»
Södersysslet	Säffle	25 300	1200	482	1	1		Säffle	2	»
NordmarkJ	Årjäng	17 600	1000	361	—	1		»		Arvika	3	3	3
Jösse	Arvika	34 900	1900	828	1	2		Arvika	3	»
Fryksdal	Sunne	29 000	1400	683	1	1		»		»
Karlstads stad	—	41100	3 700	1184	—	3		Karlstad 1		Länsstyr.
Kristinehamns stad	—	21 100	1500	549	1	2		* 1		tf
			15 500	6101	8	14	10		13		ii	10	10

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

1	2	3	I 4	5	1 6	7	1 8	1 »	1 io	1 u	1 12	1 13	1 H
Örebro län
Örebro f:i	Örebro	29 900	1350	451	_	1		Örebro	7		10	9	9
Hallsberg	Hallsberg	29 400	1300	554	1	1
Kumla	Kumla	26 100	1550	511	1	2
Karlskoga	Karlskoga	44 400	2 050	769	1	2		Karlskoga	2	»
Nora	Nora	21 700	800	352	1	1		Nora	2
Linde	Lindesberg	35 400	1850	788	2	2
Örebro stad	—	74 200	5 000	1933	1	4		Örebro		tf
			13 900	5 358	7	13	9		11		10	9	9
Västmanlands län
Köping	Köping	44 900	2 550	927	2	2		Västerås 1	6	Länsstyr.	8	7	7
Fagersta	Fagersta	37 900	1300	601	1	1		» 2	2
Västerås f:i	Västerås	39 200	1450	568	1	2		» 1
Sala	Sala	32 000	1700	674	1	2		» 2
Västerås stad	—	74 800	3 700	1252	4	3		» 1		»
			10 700	4 022	9	10	7		8		8	7	7
Kopparbergs län
Avesta	Avesta	28 900	1000	478	1	1		Avesta	2	Länsstyr.	6	5	5
Hedemora	Hedemora	29 200	1100	489	1	1		»
Falu f:i	Falun	28 700	1200	513	1	1		Falun	3	»
Borlänge	Borlänge	39 300	1600	747	1	2		Borlänge	3
Västerbergslag	Ludvika	46 800	1800	767	1	2
Västerdal	Malung	28 900	1500	720	1	2		Mora	3	Mora	4	4	3
Nedansiljan	Leksand	29 600	1800	713	1	2		Falun		»
Ovansiljan	Mora	36 800	1800	723	1	2		Mora		»
Falu stad	—	18 700	1300	509	-	1		Falun		Länsstyr.
Gävleborgs län			13 100	5 659	8	14	8		11		10	9	8
Storvik	Storvik	32 700	1300	512	1	1		Gävle	6	Länsstyr.	6	5	5
Sandviken	Sandviken	26 700	1200	398	_	1
Gävle f:i	Gävle	27 200	1400	416	1	1		»
Söderhamn	Söderhamn	35 700	2100	632	1	2		Bollnäs	3	Bollnäs	3	3	3
Hudiksvalls s:a	Hudiksvall	27 000	1500	462	1	2		Hudiksvall	4	Hudiksvall	4	4	3
Bollnäs	Bollnäs	35 900	2100	692	1	2		Bollnäs		Bollnäs
Ljusdal	Ljusdal	27 500	1600	573	1	2		Hudiksvall		Hudiksvall
Hudiksvalls n:a	Hudiksvall	28 200	2 000	595	1	2		»
Gävle stad	—	53 200	3 800	1108	3	3		Gävle		Länsstyr.
			17 000	5 388	10	16	11		13		13	12	11

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

1 I 2 I	3 1	4 1	5 1	6 1	7 1	8	» 1	10	n 1	12 \| 13	14
V ästernorrlands län
Ljunga	Ånge	23 700	800	414	1	1		Sundsvall 1	2	Sundsvall	4	4	4
Sundsvalls f:i	Sundsvall	39 600	1600	622	1	2		» 2	3	»
Indals	»	27 300	900	412	1	1		» 1
Härnösands f:i	Härnösand	34 800	1800	788	—	2		Härnösand	2	Länsstyr.	4	4	3
Kramfors	Kramfors	27 600	1200	521	1	1		»		»
Sollefteå	Sollefteå	23 800	1250	468	1	1		Sollefteå	2
		21500	900	398	1	1		»		»			2
Nordanskog	Örnsköldsvik	26 200	1200	498	1	1		Örnsköldsvik	2	Örnsköldsvik	2	2
Örnsköldsvik		35 600	1750	865	1	2		»		»
Sundsvalls stad	—	28 900	2 500	711	1	2		Sundsvall 2		Sundsvall
Jämtlands län			13900	5 697	9	14	9		11		10	10	9
Jämtlands östra	Östersund	29 400	1900	499	1	2		Östersund 1	3	Länsstyr.	6	6	6
* norra	»	28 800	1500	501	1	2		» 1		»
» västra	»	30 900	1700	614	1	2		* 2	4	»
* södra	»	28 100	1500	565	1	2		» 2		»
Östersunds stad	—	24100	2100	657	2	2		> 2		»
Västerbottens län			8 700	2 836	6	10	6		7		6	6	6
Umeå södra	Umeå	32 200	1450	561	1	2		Umeå	4	Länsstyr.	4	4	3
* norra	»	33 100	1700	674	1	2				»
Burträsk	Burträsk	27 300	1200	524	1	1		Skellefteå	3	Skellefteå	3	3	3
Skellefteå	Skellefteå	39 200	2 000	749	1	2		»		»
Norsjö	»	29 700	1100	547	1	1		»		»
Lycksele	Lycksele	33 000	1850	572	1	2		Lycksele	3	Lycksele	3	2	2
Åsele	Vilhelmina	24 400	1200	360	1	1		»		»
Umeå stad	—	21000	1600	584	1	2		Umeå		Länsstyr.
			12 100	4 471	8	13	8		10		10	9	8
Norrbottens lån
Piteå	Piteå	29 900	1300	598	1	1		Luleå	5	Länsstyr.	7	7	6
Arvidsjaur	Arvidsjaur	25 500	1 400	479	1	1		»		»
Boden	Boden	38 600	2100	619	2	2		»			2
Gällivare	Gällivare	39 500	1300	493	1	1		Gällivare	2	Gällivare	2	2
Kalix	Kalix	36 600	2100	613	2	2		Haparanda	3	Länsstyr.
Haparanda Kiruna	Haparanda Kiruna	23 600 38 300	1000 1000	385 581	1 1	1 1		» Gällivare		» Gällivare
Luleå stad		29 600	1400	542	1	1		Luleå		Länsstyr.
	1		11600	4 310	10	10	7		10		9	9	8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

32g

kungi. Maj:is proposition nr 1Ö0 år I96i

Bilaga 8

Antal taxeringsassistenter i länen vid olika organisationsformer

än	Antal fr. o. m. den 1.1. 1961 in-rättade tax.ass. tjänster	Alt. I Oföränd-rad orga-nisation (Ber. kapacitet ca 1 350 dekl. / tax.ass.)	Alt. II Tax.ass. inplace-rade i länssty-relsen (Ber. kapacitet ca 1 600 dekl./ tax.ass.)	Alt. III Tax.ass. samman-förda för i princip två fög-derier (Ber. kapacitet ca 1 400 dekl./ tax.ass.)	Alt. IV Tax.ass. sammanförda för vissa fögderier eller anknutna till länsstyrelsen
a (Ber. kapacitet ca 1 400 dekl./ tax.ass.)	b (Ber. kapacitet ca 1 500 dekl./ tax.ass.)	c (Ber. kapacitet ca 1 600 dekl./ tax.ass.)
	13	23	15	17	17	16	15
	3	7	5	6	6	6	5
	8	11	7	8	8	8	7
	9	17	11	13	13	12	12
	9	18	12	15	15	13	12
	5	9	6	7	7	7	7
	8	13	9	11	11	9	9
	2	2	2	2	2	2	2
	8	9	6	7	7	6	6
	8	17	10	13	12	11	11
	20	32	23	28	26	25	23
	8	13	8	10	10	9	9
	10	41	30	35	35	32	31
	6	22	15	18	17	17	15
	8	17	9	13	12	11	9
	8	14	10	13	11	10	10
	7	13	9	11	10	9	9
	9	10	7	8	8	7	7
	8	14	8	11	10	9	8
	10	16	11	13	13	12	11
	9	14	9	11	10	10	9
	6	10	6	7	6	6	6
	8	13	8	10	10	9	8
3 ......	10	10	7	10	9	9	8
Summa
ör länen	200	365	243	297	285	265	249
	15	—	—	—	—	55	—

D .

G ,

N .

U .

X.
Y .

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1961

329

Bilaga 9

Taxeringsassistenter och jbi träden med fördelning pa lönegrader
enligt utredningensjförslag alt. IV b

Län, tax.ass. placering	Tax.ass.	Biträden
	Lönegrad	Summa	Lönegrad	Summa
	Ao 19	Ao el. Ae 17		Ao 7	Af 1— Ae 5
1	2	3	4	5	6	7
Stockholms	2	10	12	3	7	10
		2	2		2	2
	1	1	2		2	2
	3	13	16	3	11	14
U ppsala	1	5	6	2	3	5
	1	5	6	2	3	5
Södermanlands	1	3	4	1	3	4
	1	3	4	1	3	4
	2	6	8	2	6	8
Östergötlands	1	4	5	1	3	4
		2	2		2	2
	1	4	5	1	3	4
	2	10	12	2	8	10
Jönköpings	1	4	5	1	3	4
	1	3	4	1	3	4
	1	3	4	1	3	4
	3	10	13	3	9	12
Kronobergs	1	4	5	1	3	4
		2	2		2	2
	1	6	7	1	5	6
Kalmar	1	3	4	1	3	4
	1	2	3	1	2	3
		2	2		2	2
	2	7	9	2	7	9
Gotlands	1	1	2		2	2
	1	1	2		2	2

22 Bihang till riksdagens protokoll 1961.1 samt. Nr 100

330

Kungt. Maj: ts proposition nr 100 år 1961

1	1 2	1 3	1 4	1 5	1 6	7
Blekinge ■,
Länsstyrelsen ............	1	2	3	1	2	3
Karlshamn................		3	3	1	2	3
	1	5	6	2	4	6
Kristianstads		o* cq 3*iii	fci/iel t*>»n		r«, nlmir*!
Länsstyrelsen ............	1	7	8	! ''2 :«>	5	7
Klippan..................	1	2	3	1	2
;;	2	9	ii	3	7	10
Malmöhus
Länsstyrelsen ............	3	12	15	4	7	11
Hälsingborg ..............	1	6	7	2	4	6
Eslöv ....................		3	3	1	2	3
	4	21	25	7	13	20
Hallands
Länsstyrelsen ............	1	5	6	2	3	5
Varberg..................	1	2	3	1	2	3
	2	7	9	3	5	8
Göteborgs och Bohus
Länsstyrelsen ............	5	21	26	6	13	19
Uddevalla................	1	3	4	1	3	4
Strömstad................		2	2		2	2
	6	26	32	7	18	25
Älvsborgs
Länsstyrelsen ............	1	4	5	1	3	4
Alingsås..................	1	2	3	1	2	3
Borås....................	1	8	9	3	5	8
	3	14	17	5	10	15
Skaraborgs
Länsstyrelsen ............		3	3	1	2	3
Skara....................	1	3	4	1	3	4
Skövde ..................	1	3	4	1	3	4
	2	9	11	3	8	11
Värmlands
Länsstyrelsen ............	1	6	7	2	4	6
Arvika ..................	1	2	3	1	2	3
	2	8	10	3	6	9
Örebro
Länsstyrelsen ............	2	7	9	3	5	8
	2	7	9	3	5	8
Västmanlands
Länsstyrelsen ............	1	6	7	2	4	6
	1	6	7	2	4	6
Kopparbergs
Länsstyrelsen ............	1	4	5	1	3	4
Mora ....................	1	3	4	1	3	4
	2	7	9	2	6	8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

331

1	2	3	4	5	6	7
Gävleborgs
Länsstyrelsen ............	1	4	5	i	3	4
Bollnäs ..................		3	3	i	2	3
Hudiksvall................	1	3	4	i	3	4
	2	10	12	3	8	11
Västernorrlands	1	i&iiire i m i	j[. i'' • -,4‘tfVI "1	Vf#1 ''-■tit»''!''1»1	u	»i
Länsstyrelsen ............	1	3	4	1	3	4
Sundsvall ................	1	3	4	1	3	4
Örnsköldsvik..............		2	2		2	2
	2	8	10	2	8	10
Jämtlands
Länsstyrelsen ............	1	5	6	2	3	5
	1	5	6	2	3	5
Västerbottens
Länsstyrelsen ............	1	3	4	1	3	4
		3	3	1	2	3
Lycksele..................	1	1	2		2	2
	2	7	9	2	7	9
Norrbottens
Länsstyrelsen ............	1	6	7	2	4	6
Gällivare ................	1	1	2		2	2
	2	7	9	2	6	8
Summa
Länsstyrelserna............	31	132	163	42	94	136
I övrigt..................	20	82	102	24	75	99
Totalt....................	Öl	214	265	66	169	235

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 10

Personal å länsstyrelsernas revisionsdetaljer enligt utredningens förslag

Län	Grupp	Civilekonompersonal
		Revi- sions- inten- dent	Länsre- visor Ao 26	Bitr. länsre- visor Ao 24	l:e tax. rev. Ao 23	l:e tax. rev. Ao 21	Tax. rev. Regi. befordr.	Summa
		nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.
1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16
M	1	_	1	i	i	_	_	5	6	5	6	3	2	14	16
O		—	1	i	i	—	—	5	7	4	7	3	2	13	18
B	2 A	—	1	i	i	—	—	2	2	4	4	2	1	9	9
E	2 B	—	1	i	i	—	—	2	2	3	3	2	1	8	8
P		—	1	i	i	—	—	2	2	4	4	2	1	9	9
F	3 A	—	1	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	7
L		—	1	i	i	—	—	1	1	3	3	2	1	7	7
X		—	1	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	7
Y		—	1	i	i	—	—	2	1	3	3	2	1	8	7
H	3 B	—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
S		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
T		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
W		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
AC	3 C	—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
BD		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
D	4	—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
N		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
R		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
U		—	—	i	i	—	i	1	1	3	3	1	1	6	7
C	5	—	—	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	6
G		—	—	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	6
K		—	—	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	6
Z		—	—	i	i	—	—	1	1	3	3	1	1	6	6
I	6	—	—	i	i	—	—	—	—	1	1	—	—	2	2
Summa Ökning (+) eller	—	9	24	24	—	JO	35	_37	75	JO	32	25	166	184
minskning (—)	+ 9	± 0	+ 10	+ 2	+ 4		7	+ 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

333

Landskanslistpersonal

Biträdespersonal

Tax.- kon- trollör Ao 21	l:e lands-kanslist Ao 19	Lands-kanslist Ao 15	Lands- kanslist Regi. befordr.	Summa	Kansli-skrivare Ao 10	Konto- rist Ao 9	Kansli-biträde Ao 7	Kontors- biträde Regi. befordr.	Sun	ima
nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.	nu	förs.
17	18	19	20	21	22	23	24	25	26	27	28	29	30	31	32	33	34	35	36
	3		3	i	4	4	4	5	14		1	i	2	1	3	4	3	6	9
—	3	—	3	i	6	2	4	3	16	—	1	2	2	—	4	4	3	6	10
—	2	—	2	—	2	2	2	2	8	—	1	1	1	—	2	2	1	3	5
_	2	_	2	_	2	2	2	2	8	—	—	1	1	—	2	1	2	2	5
—	2	—	2	i	2	2	3	3	9	—	—	1	1	—	3	1	2	2	6
_	2	-	1	__	3	2	2	2	8	—	—	1	1	—	2	1	2	2	5
__	2	_	1	i	2	2	1	3	6	—	—	1	1	--	2	3	1	4	4
.	2	_	1	i	2	2	1	3	6	—	—	1	1	—	2	—	1	1	4
--	2	—	1		2	2	1	2	6	—	—	1	1	—	2	1	1	2	4
	1	_	1	i	2	1	1	1	5	_	--	1	1	—	1	1	1	2	3
	1	_	1	_,	2	2	1	2	5	—	—	1	1	—	1	1	1	2	3
	1	_	1	_	2	_	1	--	5	—	—	1	1	—	1	1	1	2	3
—	1	—	1	—	2	1	1	1	5	—	—	1	1	—	1	2	1	3	3
	1	_	1	i	1	_.	1	1	4	—	—	1	1	—	1	1	1	2	3
—	1	—	1	i	1	—	1	1	4	—	—	1	1	—	1	—	1	1	3
	.	-	1	i	2		1	1	4	_	_	1	1	—	1	1	1	2	3
	_	_	1	i	1	_	1	1	3	—	—	1	1	—	1	1	1	2	3
	-	_	1		1	_	1	—	3	—	-.	1	1	—	1	1	1	2	3
—	—	—	1	i	2	—	1	1	4	—	—	1	1	—	1	—	1	1	3
_	__m	_	_	i	1	_	—	1	1	—	—	1	1	—	—	—	1	1	2
_	_	_	_	i	1	_	-.	1	1	—	—	1	1	—	--	1	1	2	2
		_	_	i	1	—	—	1	1	—	-.	1	1	—	--	—	1	1	2
—	—	—	—	i	1	—	—	1	1	—	—	1	1	—	—	1	1	2	2
—	--	—	—	i	1	—	—	1	1	—	—	—	—	1	1	—	—	1	1
—	26	—	26	15	46	24	30	39	128	—	3	24	25	2	33	28	30	54	91
+ 26	+ 26	+ 31	+ 6	+ 89	+ 3	+ 1	+ 31	+ 2	+ 37

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 11

Taxeringssektionernas allmänna detaljer

Biträdande taxeringsintendenter och taxeringsinspektörer enl. statens organisationsnämnds (SON) och
länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal besvär inkom-na till PN år 1959	Bitr. tax.int. löne-gr 26	l:e tax.insp. löne-gr 23	l:e tax.insp. löne-gr 21	Tax.insp. löne-gr 19	övr.	Summa
Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS
B Stockholms ......	8 322	1	2	2	1	2	2	2	3	3	1	3	3		5	10	1
M Malmöhus........	9 083	2	2	3	3	3	2	3	3	3	3	3	3		ii	11	11
0 Göteborgs o. Bohus	9 794	2	2	2	2	3	3	2	4	4	2	3	3		8	12	12
P Älvsborgs ........	5 206	1	1	2	1	2	1	2	2	2	1	1	1		5	6
Y Västernorrlands ..	5166	1	1	1	1	2	2	2	2	2	1	1	1		5	6	6
E Östergötlands ....	4 977	1	1	2	1	2	2	2	2	2	1	1	1		5	6	7
L Kristianstads......	2 861	1	1	1	1	1	1	2	1	2	1	1	1		5	4	5
S Värmlands........	4 415	1	1	1	1	1	1	1	2	2	1	1	1		4	5	5
W Kopparbergs......	3 465	1	1	1	1	1	1	1	1	2	1	1	1		4	4	5
X Gävleborgs ......	4195	1	1	1	1	1	1	1	2	2	1	1	1		4	5	5
AC Västerbottens ....	3 561	1	1	1	1	1	1	1	1	2	1	1	1		4	4	5
BD Norrbottens ,.....	4 338	1	1	1	1	1	2	1	2	2	1	1	1		4	5	6
F Jönköpings ......	3158			1	1	1	1	1	2	2	1	1	1	1	4	4	5
H Kalmar ..........	3 414		1	1	1	1	1	1	1	1	1	1	1		3	4	i
R Skaraborgs........	2 708			1	1	1	1	1	1	1	1	1	1		3	3	4
T Örebro ..........	4 374		1	1	1	1	1	1	2	2	1	1	1		3	5	5
D Södermanlands....	3119				1	1	1		1	2	1	1	1		2	3	4
U Västmanlands ....	3 304			1	1	1	1		1	1	1	1	1		2	3	4
Z Jämtlands........	2 747			1	1	1	1	1	1	1	1	1	1		3	3	4
C Uppsala..........	2 521				1	1	1		1	1	1	1	1		2	3	3
G Kronobergs ......	2 074				1	1	1		1	1	1		1		2	2	3
K Blekinge..........	2 328				1	1	1		1	1	1	1	1		2	3	3
N Hallands..........	2 610				1	1	1		1	1	1	1	1		2	3	3
I Gotlands..........	750						1										1
		14 17	24	26	31	31	25	38	42	26	28	29	1	92	114 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

,335

Bilaga 11 b

Taxeringssektionemas allmänna detaljer

Landskanslistpersonal enl. statens orgamsationsnämnds (SON) och länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal besvär inkomna till PN år 1959	l:e landskans list lönegr 19		Landskanslist lönegr 9—15	övr
Nu	SON LS	Nu	SON LS	Nu
B	Stockholms ........	8 322	1	1	1	3	4
M	Malmöhus..........	9 083	1	1	1	5	5	5
0	Göteborgs o. Bohus..	9 794	0,5	1	1	7	5	7
P	Älvsborgs ..........	5 206	1	1	1	3	3	3	1
Y	Västernorrlands ....	5166	1	1	1	3	3	7	2
E	Östergötlands ......	4 977	1	1	1	4	3	5	i
L	Kristianstads.......	2 861	1	1	1	2	2	2
S	Värmlands..........	4 415	1	1	1	2	2	2
w	Kopparbergs........	3 465	1	1	1	2	2	3
X	Gävleborgs ........	4195	1	1	1	3	2	2	1
AC	Västerbottens ......	3 561	1	1	1	1	2	2
BD	Norrbottens ........	4 338	1	1	1	1	2	3
F	Jönköpings ........	3158	1	1	1	3	2	2	i
H	Kalmar............	3 414	1	1	1	3	2	3
R	Skaraborgs.........	2 708	1	1	1	3	2	3
T	Örebro .............	4 374	1	1	1		2	2	1
D	Södermanlands......	3119	1	1	1	1	2	2
U	Västmanlands ......	3 304	1	1	1	1	2	2	2
z	Jämtlands..........	2 747	1	1	1	2	2	2
c	Uppsala............	2 521	1	1	1	1	1	1
G	Kronobergs.........	2 074	1	1	1	1	1	1
K	Blekinge............	2 328	1	1	1	2	1	2
N	Hallands ..........	2 610	1	1	1	1	1	1
I	Gotlands............	750	1	1	1	1	1	i
			23,5	24	24	55	54		9

Summa

SON

4 5

6 6

7.5 6

5 4

6 4

3 3

5 3

2 3

5 3

4 3

2 3

4 3

3 3

2 2

3 2

2 2

87.5 78

4
3

4
4
3

Länsstyrelsen anser att ytterligare förstärkning är påkallad,

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 11 c

Taxeringssektionernas allmänna detaljer

Biträdes personal enl. statens organisationsnämnds (SON) och länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal besvär inkom-na till PN år 1959	Kansli-skrivare löne-gr 10	Konto-rist löne-gr 9	Kansli-biträde löne-gr 7	Kontors biträde löne-gr 1—5		övr.	Summa
Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS
B Stockholms ......	8 322				1	1	1	2	2	2	5	5		3	8	8
M Malmöhus........	9083	1			1	1	3	3	3	6	6	6		10	10	10
0 Göteborgs o. Bohus	9 794			1	1	1	4	3	4	6	7	8	2	13	11	13
P Älvsborgs ........	5 206			1	1	1	1	2	2	2	3	3	1	5	6	6
Y Västernorrlands ..	5166			1	1	1	1	2	2	1	3	4		3	6	7
E Östergötlands ....	4 977				1	1	1	2	2	2	3	4	2	5	6	7
L Kristianstads......	2 861	1			1	1	1	1	1	2	2	2		4	4	4
S Värmlands........	4 415		1	1	1		1	1	1	2	3	3	2	6	5	5
W Kopparbergs......	3 465			1	1	1	1	1	1	1	2	2		3	4	4
X Gävleborgs ......	4195				1	1	2	1	1	3	3	3	1	6	5	5
AC Västerbottens ....	3 561				1	1	1	1	1	1	2	2		2	4	3
	4 338			1	1	1	1		9	A	Q	O
F Jönköpings ......	3158			1	1	1	1	1	1	2	2	2	1	5	4	4
H Kalmar ..........	3 414			1	1	1	2	1	2		2	3	3	6	4	6
R Skaraborgs........	2 708			1	1	1		1	1	3	2	2		4	4	4
T Örebro ..........	4 374				1	1		1	1	2	3	3		2	5	5
D Södermanlands....	3119				1	1	1	1	1	1	2	2		2	4	4
U Västmanlands ....	3 304			1	1	1	1	1	1	3	2	2	3	8	4	4
Z Jämtlands........	2 747						1	1	1	2	3	3		3	4	4
C Uppsala..........	2 521						1	1	1	3	2	2		4	3	3
G Kronobergs ......	2 074						1	1	1	2	2	2		3	3	3
K Blekinge..........	2 328		1				1	1	1	2	2	1		3	3	3
N Hallands..........	2 610			1				1	1	3	2	4	1	5	3	5
I Gotlands..........	750									1	1	1		1	1	1
		2	2	11 18	16	27	31	34	56	67 72	16	112 116 124

Länsstyrelsen önskar denna tjänst utbytt mot en l:e taxeringsinspektörstjänst i lönegrad 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1961

337

Bilaga 12 a

Prövningsnämndemas kanslier

Läas assessorer m. fl* enl. statens organisationsnämnds (SON) och länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal besvär inkom-na till	Läns-assessor löne-gr 24	l:e läns-notarie löne-gr 23	l:e läns-notarie löne-gr 21	Läns-notarie löne-gr 15—19	ÖVT.
PN är 1959	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS
B Stockholms ......	8 322	1	1	1			1 1	1	1 1
M Malmöhus........	9C83	1	1	1	1	1	1 1	1	2
O Göteborgs o. Bohus	9 794	1	1	1	1	1	1 1	1	1
P Älvsborgs ........	5 206	1	1	1			1	1
Y Västernorrlands ..	5166	1	1	1			1	1
E Östergötlands ....	4 977	1	1	1			1	2		1
L Kristianstads......	2 861	1	1	1
S Värmlands........	4 415	1	1	1
W Kopparbergs......	3 465	1	1	1
X Gävleborgs........	4195	1	1	1
AC Västerbottens ....	3 561	1	1	1
BD Norrbottens ......	4 338	1	1	1				1
F Jönköpings ......	3158	1	1	1
H Kalmar ..........	3 414	1	1	1
R Skaraborgs........	2 708	1	1	1
T Örebro ..........	4 374	1	1
D Södermanlands----	3119	1	1	1
U Västmanlands ____	3304	1	1	1
Z Jämtlands........	2 747	1	1	1
C Uppsala..........	2 521	1	1	1
G Kronobergs ......	2 074	1	1	1
K Blekinge..........	2 328	1	1	1
N Hallands..........	2 610	1	1	1
X Gotlands..........	750
		23	23	21	2	2	3 6	8	3 1 1	1

Summa

Nu SON LS

1 1
1 1

30 32 32

Länsstyrelsen önskar denna tjänst uppflyttad till lönegrad 26.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Bilaga 12

Prövningsnämndemas kanslier 1

Landskanslistpersonal enl. statens organisationsnämnds (SON) och länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal	l:e landskans-	Landskanslist	övr.	Summa
		besvär		lönegr 19	lönegr 9—	15
		till PN	Nu	SON	LS	Nu	SON	LS	Nu SON LS	Nu	SON	LS
		1959
B	Stockholms ........	8322	1	1	1	5	3	3		6	4	4
M	Malmöhus..........	9 083	1	1	1	3	4	4		4	5	4
O	Göteborgs o. Bohus..	9 794	0,5	1	1	4	4	4		4,5	5	5
P	Älvsborgs ..........	5 206	1	1	1	3	2	2		4	3	3
Y	Västernorrlands.....	5166	1	1	1	3	2	2		4	3	3
E	Östergötlands ......	4 977	1	1	1	1	2	2		2	3	3
L	Kristianstads.......	2 861	1	1	1	1	1	1		2	2	2
S	Värmlands..........	4 415	1	1	1	2	2	2		3	3	3
AV	Kopparbergs........	3 465	1	1	1	2	1	2		3	2	3
X	Gävleborgs.........	4195	1	1	1	1	2	2		2	3	3
AC	Västerbottens ......	3 561	1	1	1	1	1	1		2	2	2
BD Norrbottens ........	4 338	1	1	1	2	2	2		3	3	3
F	Jönköpings ........	3158		1	1	2	1	1		2	2
H	Kalmar............	3 414		1	1	2	1	2	1	3	2
R	Skaraborgs .........	2 708		1	1	2	1	1	2	2	2
T	Örebro.............	4 374		1	1	3	2	2		3	3	3
D	Södermanlands......	3119		1	1	2	1	1		2	2	2
U	Västmanlands ......	3 304		1	1	2	1	1		2	2	2
Z	Jämtlands..........	2 747		1	1	1	1	1		1	2	2
C	Uppsala............	2 521		1	1	2	1	2		2	2	1
G	Kronobergs ........	2 074		1	1	2	1	1		2	2	2
K	Blekinge............	2 328		1	1	2	1	1		2	2	2
N	Hallands...........	2 610		1	1	3	1	2		3	2	3
I	Gotlands............	750	1	1	1					1	1	1
			12,5	24	23	51	38	40	1	64,5	62	63

1 Länsstyrelsen önskar denna tjänst uppflyttad till lönegrad 21.

* Länsstyrelsen önskar denna tjänst utbytt mot en kontoristtjänst i lönegrad 9.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1961

339

Bilaga 12 c

Prövningsnämndemas kanslier

Biträdespersonal enl. statens organisationsnämnds (SON) och länsstyrelsernas (LS) förslag

Län	Antal besvär inkom-na till PN år 1959	Kansli-skrivare löne-gr 10	Konto-rist löne-gr 9	Kansli-biträde löne-gr 7	Kontors-biträde löne-gr 1—5	Övr.
Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS	Nu SON LS
B Stockholms ......	8322			1	1	1	3	2	4	1	5	9	17
M Malmöhus........	9 083			1	1	1		3	3	6	5	5	1
O Göteborgs o. Bohus	9 794			1	1	1	3	3	4	9	6	9	5
P Älvsborgs ........	5 206			1	1	1	1	2	2	6	3	3	3
Y Västernorrlands ..	5166				1	1	3	2	2	9	3	7	4
E Östergötlands ____	4 977		1		1		2	2	2	8	3	3	i
L Kristianstads......	2 861						2	1	1	2	3	3	i
S Värmlands........	4 415			1	1	1	1	1		2	3		i
W Kopparbergs......	3 465						2	1	2	2	3	3
X Gävleborgs........	4195	1			1	1	1	1	1	2	3	3	i
AC Västerbottens ----	3 561						1	1	1	4	3	3	0,5
BD Norrbottens ......	4 338				1	1	1	1	2	5	3	3
F Jönköpings ......	3158			1				1	1	2	3	3
H Kalmar ..........	3 414						1	1	1	4	3	5,5	1,5
R Skaraborgs........	2 708						2	1	1	3	3	3
T Örebro ..........	4374	1			1	1	2	1	2	4	3	3	1,5
D Södermanlands ....	3119						1	1	1	1	3	3	2
U Västmanlands ____	3 304						1	1	1	1	3	3	2
Z Jämtlands........	2 747						1	1	1	3	3	3
C Uppsala..........	2 521					1	1	1	1	1	2	2	1
G Kronobergs ......	2 074						1	1	1	1	2	2	1
K Blekinge..........	2 328						1	1	1	1	2	2	2
N Hallands..........	2 610						2	1	1	2	3	3
I Gotlands..........	750						1	1	1	1	1	1
		2	1	6	10	10	34	32		80	74		45,5

Summa

Nu SON LS

6,5

6.5
5

8.5

4
4
4

4
4

8 14

9 9
10 14

6 6
6 10

6 6

4 4

5 1

4 5

5 5

4 4

5 6

4 4
4 6,5

4 4

5 6

4 4

3 4
3 3

3 3

4 4

2 2 2
167,5 116

Länsstyrelsen önskar ett större antal biträden än vad organisationsnämnden föreslagit.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Författningsförslag

Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623)............................................... 4

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt............................... 11

I. Inledning....................................................... 13

II. Allmänna synpunkter............................................. Ig

översikt över taxeringskontrollutredningens förslag.................. 18

Översikt över organisationsnämndens rapport....................... 24

Allmänna synpunkter i remissyttrandena............................ 25

Departementschefen.............................................. 32

III. Taxeringsorganisationen........................................... 35

Nuvarande organisation i huvuddrag............................... 35

Förslag till omorganisation........................................ 50

Taxeringen i första instans; taxeringsassistentorganisationen......... 50

Rörelsedistriktets omfattning.................................. 50

Rörelsenämnds sammansättning............................... 58

Taxeringsassistentorganisationens utformning.................... 64

Taxeringsassistenternas arbetsuppgifter m. m.................... 96

Lönefrågor m. m. inom taxeringsorganisationen i första instans____ 108

Länsstyrelsernas revisionsdetaljer ................................ 119

Revisionspersonalens arbetsuppgifter m. m....................... 119

Lönefrågor m. m. inom revisionsdetaljerna...................... 143

Utbildningsfrågor.............................................. 154

Taxeringssektionerna i övrigt.................................... 174

Prövningsnämndernas kanslier................................... 189

Övriga frågor rörande taxeringsorganisationen..................... 197

Kostnadsberäkningar........................................... 202

IV. Taxeringsmyndigheternas befogenheter................................ 205

Gällande bestämmelser............................................ 205

Förslag till ändrade bestämmelser.................................. 221

Anteckningsskyldighet m. m..................................... 221

Anmaning att förete handlingar utan samband med taxeringsrevision . 250

Kontrolluppgifter m. m. till ledning för annans taxering............. 256

Uppgifter som skall lämnas utan anmaning...................... 256

Uppgifter efter anmaning..................................... 266

Taxeringsrevision.............................................. 276

Angående utdömande av vite.................................... 295

Portofrihet för vissa infordrade handlingar........................ 309

V. Departementschefens hemställan..................................... 312

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961 341

Bilagor

Bilaga 1. Taxeringssektionernas i länen personal den 1/1 1960 .......... 314

Bilaga 2. Kvalificerade tjänster på taxeringssektionerna i länen den 1/1

1960 .................................................. 315

Bilaga 3. Landskanslist- och biträdestjänsters fördelning å taxeringssektionerna
i länen den 1/1 1960 ............................ 316

Bilaga 4. Prövningsnämndskansliernas i länen personal den 1/1 1960 .... 318

Bilaga 5. Landskanslisttjänsternas fördelning å landskontoret den 1/1 1960 319

Bilaga 6. Befattningshavare med taxeringsintendentsgöromål 1959 ...... 320

Bilaga 7. Taxeringsassistentorganisationen i länen vid olika organisationsformer
................................................ 321

Bilaga 8. Antal taxeringsassistenter i länen vid olika organisationsformer 328

Bilaga 9. Taxeringsassistenter och biträden med fördelning på lönegrader

enligt utredningens förslag alt. IV b...................... 329

Bilaga 10. Personal å länsstyrelsernas revisionsdetaljer enligt utredningens

förslag................................................ 332

Bilaga 11 a. Personal med akademisk examen på taxeringssektionernas allmänna
detaljer........................................ 334

Bilaga 11 b. Landskanslistpersonal på taxeringssektionernas allmänna detaljer
................................................... 335

Bilaga 11 c. Biträdespersonal på taxeringssektionernas allmänna detaljer ... 336
Bilaga 12 a. Personal med akademisk examen på prövningsnämndernas kanslier
................................................... 337

Bilaga 12 b. Landskanslistpersonal på prövningsnämndernas kanslier...... 338

Bilaga 12 c. Biträdespersonal på prövningsnämndernas kanslier........... 339

610086 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag