Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

Proposition 1956:7

Nr 7

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten; given Stockholms
slott den 9 december 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen inhämtas riksdagens yttrande över huvudgrunderna
i ett förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten (platina-, guldoch
silverarbeten). Förslaget innebär framför allt en modernisering av lagstiftningen
på detta område. Bland nyheterna må nämnas att förbud införes
mot s. k. fullmaktsstämpling. För guldarbeten bibehålies enligt förslaget 18
karat såsom lägsta tillåtna halt med den jämkningen att mmimihalten fint
guld efter internationellt mått bestämmes till 750 tusendelar i stället för nu
stadgade 760 tusendelar. Minimihalterna för silver- och platinaarbeten föreslås
oförändrade. Viktgränsen för obligatorisk stämpling av silverarbeten
föreslås höjd från 5 till 15 gram. Beträffande avgifterna för kontrollstämpling
föreslås ingen ändring. I övrigt innefattar förslaget bl. a. bestämmelser
i syfte att på ett effektivare sätt än hittills förhindra tillverkning av och
handel med underhaltiga ädelmetallvaror.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Förslag

till

förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Till ädelmetallarbeten hänföras i denna förordning arbeten av platina,
guld och silver.

I förordningen förstås med

platinaarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fin platina,

guldarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 200 tusendelar fint guld, samt
silverarbete sådant arbete som är förfärdigat av en metallegering, vilken
innehåller minst 400 tusendelar fint silver,

allt under förutsättning att platinan, guldet eller silvret ingår i arbetet
på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning eller försilvring.

2 §.

Ädelmetallarbeten äro, på sätt i denna förordning är stadgat, underkastade
kontroll med avseende på tillverkning, försäljning och import.

Undantag från förordningens bestämmelser

3 §.

Förordningen äger icke tillämpning å mynt och medaljer, som tillverkas
av mynt- och justeringsverket.

4 §.

Från förordningens bestämmelser äro, utom såvitt avser tillsyn enligt
40 §, undantagna:

ädelmetallarbeten, som tillverkas för export;

utländska mynt samt i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer
och medaljer;

ädelmetallarbeten, som uppenbarligen ha antikvariskt värde;
instrument och apparater som äro avsedda att omedelbart tjäna vetenskapliga,
konstnärliga eller industriella ändamål samt delar till sådana instrument
och apparater;

plåt, tråd och ofasonerade stänger av ädelmetall samt guldslagar- och
gulddragararbeten; samt

reservoarpennor och stiftpennor samt delar därtill, glasögonbågar, urboetter,
lösa urbyglar, remontoarkronor, tandpetare samt beslag på käppar,
pipor och dylikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Mynt- och justeringsverket äger föreskriva, att undantag som nu sagts
skall göras jämväl beträffande annat slag av föremål, i vilket ädelmetall
ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande till arbetets övriga
värde är av ringa betydelse, så ock beträffande ädelmetallarbete, som uppenbarligen
framställts för att framdeles ingå i sådant föremål.

Ädelmetallarbete, som avses i denna paragraf och vilket icke utgör
halvfabrikat, må på begäran kontrollstämplas. Begäres kontrollstämpling
eller anbringas ansvarsstämpel skola förordningens bestämmelser tillämpas
å arbetet.

Finhalt

5 §•

Ädelmetallarbete må icke tillverkas av metallegering som har lägre finhalt
än

för platinaarbete 950 tusendelar fin platina,

för guldarbete 750 tusendelar fint guld och

för silverarbete 830 tusendelar fint silver,

med ett remedium för platina och guld av fem tusendelar samt för silver
av åtta tusendelar.

Har ädelmetallarbete lägst den finhalt som nyss nämnts benämnes det
fullhaltigt, i annat fall underhaltigt.

6 §.

Vid förening av arbete av viss ädelmetall med legering innehållande ädelmetall
av annat slag, skall legeringen vara fullhaltig, dock att mynt må
anbringas oberoende av halt.

Guldarbeten med olika finhalt må förenas endast om tillverkningstekniska
skäl göra detta nödvändigt och varje del åsättes finhaltsstämpel enligt föreskrifterna
i 19 §.

Platinaarbete må förenas med legering innehållande guld eller silver och
guldarbete med legering innehållande silver endast om legeringen genom
sin färg tydligt skiljer sig från arbetet.

7 §•

Användes vid framställning av ädelmetallarbete jämväl annat ämne än
ädelmetall, skall detta ämne i det färdiga arbetet vara lätt skönjbart och till
utseendet tydligt skilja sig från ädelmetallen, såvida annat icke föranledes
av tillverkningstekniska skäl eller erfordras för att arbetet skall fylla sin
praktiska uppgift. Utgöres det sålunda använda ämnet av metall, skall
därå vara inslaget beteckningen »Metall» eller »Met» eller metallens benämning
eller kemiska beteckning, där tillverkningstekniska skäl icke utgör
hinder härför.

8 §.

Lödning på ädelmetallarbete får icke förekomma i sådan omfattning och
av sådan beskaffenhet att, om arbetet nedsmältes, finhalten understiger i
5 § angivna halter med deras remedier med mer än för platina- eller guldarbete
fem tusendelar samt för silverarbete åtta tusendelar. Ädelmetallarbete,
varå förekommer lödning i strid med vad nu sagts, skall anses underhaltigt.

9 §.

Ädelmetallarbete, vilket icke uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§, må
icke försäljas eller importeras. Om undantag härifrån stadgas i 10—12 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

10 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må ädelmetallarbete, som blivit taget i
mät eller tillhör konkursbo eller dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats
eller inköpts, försäljas under hand eller på auktion.

11 §•

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må till riket införas

a) tävlingspris, gåvor, föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk samt föremål
som äro att hänföra till flyttsaker;

b) ädelmetallarbeten, som inkomma för att förevisas såsom prover eller
såsom utställningsföremål och vilka äro avsedda att därefter återutföras, såvida
införseln är traktatsenligt medgiven.

Då fråga är om gåvor eller föremål som inköpts på resa i utlandet och äro
avsedda för importörens eller hans familjs personliga bruk, skall ägaren
härom på begäran avlämna en av honom på heder och samvete avgiven
skriftlig försäkran.

12 §.

Mynt- och justeringsverket äger i andra fall än i 10 och 11 §§ sägs, när
särskilda skäl föreligga, på därom gjord ansökan medgiva försäljning eller
införsel av ädelmetallarbete som ej uppfyller fordringarna enligt 5—8 §§.

Ansvarsstämpling och kontrollstämpling

13 §.

Inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skola genom tillverkarens försorg
förses med ansvarsstämplar, varmed avses ortsmärke, tillverkarens
namnstämpel (tillverkarstämpel) och årsbokstav ävensom, i fråga om guldarbeten,
finhaltsstämpel. Saknas tillräckligt utrymme för anbringande av såväl
kontrollstämpel, varom i 21 § förmäles, som samtliga ansvarsstämplar,
må dock ortsmärket och, där så är erforderligt, jämväl årsbokstaven utelämnas.

Mynt- och justeringsverket må i fall där tillverkningen uppenbarligen icke
skett för yrkesmässig försäljning medgiva att annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel
utelämnas.

14 §.

Ädelmetallarbete, som införes till riket, må icke vara försett eller efter
införseln förses med annan i denna förordning avsedd ansvarsstämpel än
finhaltsstämpel.

15 §.

Ansvarsstämpel skall vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad
av stämpelns ytterkonturer (reliefstämpel).

16 §.

Ortsmärke bestämmes för varje särskild tillverkningsort av mynt- och
justeringsverket.

17 §.

Tillverkarstämpel skall vara godkänd av och registrerad hos mynt- och
justeringsverket. Stämpeln må endast innehålla bokstäver eller ord. Den må
ej vara så utformad, att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket
registrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Stämpeln må ej angiva
annan än den, som tillverkat arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

18 §.

Årsbokstav skall angiva tillverkningsåret. Såsom årsbokstav användes
en av följande bokstäver ur det latinska alfabetet, nämligen A, B, C, D, E, F,
G, H, I, K, L, M, N, O, P, Q, R, S, T, U, V, X, Y, Z med efterföljande siffra.
Bokstäverna användas i följd, en för varje år. Då hela bokstavsserien är
genomgången skall densamma från början ånyo genomlöpas. Serien skall
beräknas ha börjat användas med A år 1759. Den vid bokstaven fogade
siffran skall utmärka den omgång, nämnda bokstavsserie är i användning
sedan 1759.

19 §.

Finhaltsstämpel för guld skall innehålla bokstaven K (karat) jämte framförstående
siffror. Följande stämplar äro medgivna:

23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975 tusendelar,

20 K, utmärkande en finhalt av lägst 840 tusendelar samt

18 K, utmärkande en finhalt av lägst 750 tusendelar,

med ett remedium i varje fall av fem tusendelar.

Vid bestämmande av finhalt i fall som här är i fråga skall vad i 8 § är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

20 §.

Tillverkare är ansvarig för att utfört arbete motsvarar åsatta ansvarsstämplar.

21 §.

Inom riket tillverkat eller importerat ädelmetallarbete, vars vikt uppgår
för platina- eller guldarbete till ett gram eller däröver och för silverarbete
till 15 gram eller däröver, skall, såvitt fråga icke är om meterkedja eller
annat halvfabrikat eller arbete, som i 10—12 §§ avses, förses med kontrollstämpel
till bestyrkande av att arbetet uppfyller fordringarna enligt
denna förordning.

Ädelmetallarbete, vilket icke omfattas av kontrollstämplingsplikt, som i
första stycket sägs, må förses med kontrollstämpel om begäran därom framställes
och arbetet uppfyller fordringarna enligt denna förordning; dock
att meterkedja eller annat halvfabrikat må kontrollstämplas endast där
mynt- och justeringsverket så medgiver.

22 §.

Ingår i ett arbete skilda ädelmetaller skall frågan, huruvida kontrollstämplingsplikt
enligt 21 § föreligger, bedömas särskilt för varje ädelmetall.

23 §.

Importerade halvfabrikat och andra importerade ädelmetallarbeten, som
icke underkastas kontrollstämpling, skola, såvitt fråga icke är om arbeten
som avses ill eller 12 §, likväl vid införseln kontrolleras beträffande finhalten.

24 §.

Kontrollstämpel utgöres i fråga om guldarbeten av tre kronor i hjärtformig
sköld för inhemska arbeten och i oval sköld för utländska arbeten samt i
fråga om platina- och silverarbeten av enahanda beteckning med ett efterföljande
P beträffande platinaarbeten och S beträffande silverarbeten. Kontrollstämpel
skall vara utförd som reliefstämpel.

25 §.

Kontrollstämpling utföres av mynt- och justeringsverket eller, på de orter
mynt- och justeringsverket bestämmer, av särskilda konlrollstämplings -

6 Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

förrättare. Probering av ädelmetallarbetes finhalt utföres av mynt- och justeringsverket.

Mynt- och justeringsverket utser kontrollstämplingsförrättare och äger
entlediga honom från uppdraget samt förordna vikarie för honom, allt efter
länsstyrelsens hörande.

26 §.

Inom riket tillverkat ädelmetallarbete, som skall kontrollstämplas, skall
av tillverkaren inlämnas i Stockholm till mynt- och justeringsverket och å
annan ort till kontrollstämplingsförrättare; i senare fallet är det dock tillverkaren
obetaget att på egen bekostnad inlämna arbetet till mynt- och
justeringsverket. Vid inlämnandet skall arbetet, försett med vederbörliga ansvarsstämplar,
till alla dess delar företes samt i övrigt vara i det skick som
mynt- och justeringsverket bestämmer.

Då ädelmetallarbete, som icke på grund av vad förut sagts må införas i
riket utan kontrollstämpling eller kontroll med avseende å finhalten, från
utlandet inkommer till svensk distrikttullanstalt, skall detsamma på importörens
bekostnad översändas till mynt- och justeringsverket.

27 §.

Kontrollstämpling av ädelmetallarbete skall äga rum, om arbetet inlämnats
till mynt- och justeringsverket, sedan probering skett samt, om arbetet
inlämnats till kontrollstämplingsförrättare, sedan av detsamma tagits prov
för probering.

Provtagning må, på sätt mynt- och justeringsverket bestämmer, ske i form
av stickprov.

28 §.

Kontrollstämpling må icke äga rum om arbetet därigenom skulle skadas,
utan skall för sådant fall i stället utfärdas kontrollbevis om att arbetet uppfyller
fordringarna för kontrollstämpling.

29 §.

Arbete, som inkommit till riket för att förevisas såsom prov eller utställningsföremål
och därefter återutföras, skall i stället för kontrollstämpel
förses med plomb eller annat identifieringsmärke på sätt mynt- och justeringsverket
bestämmer.

30 §.

Å ädelmetallarbete anbragt kontrollstämpel eller ansvarsstämpel må icke
avsiktligt utplånas, med mindre sådant utplånande till följd av nedskrotning,
lagning eller omarbetning av arbetet finnes nödvändigt.

Angående ändring av finhaltsstämpel på guldarbete i visst fall stadgas i
34 §.

31 §.

Å här i riket tillverkade ädelmetallarbeten må andra stämplar än kontrollstämpel
och ansvarsstämplar icke förekomma i form av reliefstämplar.
Från vad nu stadgats äger mynt- och justeringsverket medgiva undan tag.

Å ädelmetallarbete må i övrigt icke förekomma stämpel eller annat märke,
som lätt kan förväxlas med kontroll- eller ansvarsstämpel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956
32 §.

Ädelmetallarbete, som i strid med föreskrifterna i denna förordning icke
är försett med kontrollstämpel eller ansvarsstämpel, eller är försett med
stämpel eller annat märke, som enligt förordningen ej må åsättas arbetet,
må icke försäljas.

Förfarandet med underhaltiga arbeten

33 §.

Befinnes till försäljning avsett ädelmetallarbete ej vara fullhaltigt och är
ej fråga om arbete som avses i 10—12 §§, skall, oberoende av om förhållandet
kan medföra ansvar, arbetet sönderslås genom mynt- och justeringsverkets
försorg eller enligt dess föreskrifter. ....

Ädelmetallarbete må icke sönderslås med mindre probenng agt rum. Om
proberingens resultat skall vederbörande tillverkare eller försäljare underrättas,
och äger denne att, därest material finnes för förnyad probenng,
påkalla sådan och närvara personligen eller genom ombud vid den med anledning
därav verkställda förrättningen.

34 §.

Befinnes vid probering för kontrollstämpling guldarbete, som är fullhaltigt,
vara åsatt oriktig finhaltsstämpel, skall arbetet för ändring av stämpeln
återställas till ägaren innan kontrollstämpel anbringas å arbetet.

Befinnes till försäljning avsett kontrollstämplat guldarbete, som ar Full—
haltigt, vara förfärdigat av en metallegering av lägre finhalt än påslagen finhaltsstämpel
utvisar, skall ändring av stämpeln vidtagas genom mynt- och
justeringsverkets försorg.

35 §.

Uppfyller ädelmetallarbete, som inkommit till distrikttullanstalt och översänts
till mynt- och justeringsverket, icke för införsel föreskrivna fordringar
enligt denna förordning, skall det på importörens bekostnad från mynt- och
justeringsverket översändas till distrikttullanstalten i införselorten för att
återutföras ur riket. Dock må efter medgivande av mynt- och justeringsverket
underhaltigt arbete, som på tillförlitligt sätt styrkes vara av importörens
egen tillverkning och förut av honom exporterat, utlämnas till importören
i den ordning, som är stadgad för utlämnande av importerade arbeten.

Har ädelmetallarbete vid import tagits i beslag och i laga ordning förklarats
förbrutet och är arbetet av beskaffenhet att, enligt vad ovan sägs,
icke få till riket införas, må det icke av tullverket försäljas förrän detsamma
sönderslagits och nedsmälts, såvida ej betryggande säkerhet erhalles
för att arbetet efter försäljningen blir utfört ur riket.

36 §.

Vägras kontrollstämpling av arbete på den grund att arbetet icke uppfyller
bestämmelserna om lödning i 8 §, må på begäran av ägaren nedsmältning
ske för bestämmande av finhalten; och skall ägaren beredas tillfälle
att personligen eller genom ombud närvara vid nedsmältningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

Avgifter
37 §.

1 mom. För kontrollstämpels åsättande samt för utfärdande av kontrollbevis
som i 28 § sägs skall erläggas kontrollavgift, innefattande ersättning
jämväl för verkställd probering,

för platinaarbete med 9 öre för varje fulla två decigram,
för guldarbete med 3 öre för varje fulla två decigram, och
för silverarbete med ett öre för varje fullt gram,
allt av sammanlagda vikten av de kontrollstämplade arbetena.

Är arbete sammansatt av flera ädelmetallegeringar skall avgift utgå för
varje legering för sig.

Vid bestämmande av arbetes vikt skall avdrag göras för beståndsdelar av
andra ämnen än ädelmetall, dock ej för infattade stenar. Avdrag må ej
göras för ädelmetall, som vid färdigställande av arbete kan beräknas komma
att bortgå.

2 mom. För anbringande av plomb eller annat identifieringsmärke skall
erläggas märkningsavgift med fem öre för varje arbete.

3 mom. För probering, som icke åtföljes av kontrollstämpling, för bestämning
av vikt finmetall och för omsmältning skall utgå avgift enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Näringsidkares anmälningsskyldighet

38 §.

Envar som vill för avsalu tillverka ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning, eller idka grosshandel därmed eller
försälja sådana varor i bod eller från annat upplagsställe skall, innan rörelsen
börjar, göra anmälan hos mynt- och justeringsverket och därvid lämna
uppgift om var rörelsen skall idkas samt tillika förete dels bevis om anmälan
enligt 9 § näringsfrihetsförordningen, där sådan anmälan skall äga
rum, och dels, då fråga är om juridisk person, i förekommande fall vederbörligt
registreringsbevis.

Önskar någon sälja ädelmetallarbete å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen skall han, innan realisationen vidtages,
göra anmälan därom hos mynt- och justeringsverket med bifogande
av uppgift om var realisationen skall äga rum samt bevis om tillstånd därtill.

Då tillverkning eller försäljning som i denna paragraf avses förflyttas
eller upphör, skall anmälan därom göras hos mynt- och justeringsverket.

39 §.

Under utövande av gardfarihandel må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av ädelmetallvaror icke äga rum.

Tillsyn

40 §.

Myntdirektören äger att personligen eller genom befullmäktigat ombud i
lokaler för tillverkning eller försäljning av ädelmetallarbeten göra sig underrättad
om beskaffenheten av förekommande lager av ädelmetallarbeten

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

och att för undersökning därifrån medtaga sådant arbete. Tillträde till dylika
lokaler må icke förvägras myntdirektören eller hans ombud.

41 §.

I lokal, där ädelmetallarbete tillverkas för avsalu, skall ett exemplar av
denna förordning finnas tillgängligt.

Ansvarsbestämmelser m. m.

42 §.

1 mom. Med dagsböter straffes, där förfarandet icke är i allmän lag belagt
med straff,

den som tillverkat ädelmetallarbete i strid med bestämmelserna i 5—& §§
eller guldarbete med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker, dock
endast där försäljning av arbetet skett;

den som försäljer ädelmetallarbete i strid med 9 eller 32 § eller guldarbete
med lägre halt än påslagen finhaltsstämpel utmärker eller ädelmetallarbete,
vars beskaffenhet eljest icke överensstämmer med i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser; dock att vad nu sagts
icke gäller beträffande kontrollstämplat arbete, där försäljaren är en annan
än tillverkaren samt försäljaren icke haft vetskap om arbetets oriktiga beskaffenhet; den

som överflyttar kontrollstämpel eller ansvarsstämpel från ett ädelmetallarbete
till ett annat eller förser sådant arbete med oriktig stämpel
eller stämpel, som icke må åsättas arbetet, eller utplånar kontrollstämpel eller
ansvarsstämpel från ädelmetallarbete, där åtgärden ej är nödvändig i samband
med nedskrotning, lagning eller omarbetning av sådant arbete; samt

den som förser till riket infört ädelmetallarbete med annan ansvarsstämpel
än finhaltsstämpel eller med vetskap om att så skett försäljer sådant
arbete.

2 mom. Har åtgärd som i 1 mom. avses företagits i större omfattning, må
dömas till fängelse i högst sex månader.

3 mom. Med böter högst 300 kronor straffes

den som utan sådan anmälan som är föreskriven i 38 § tillverkar ädelmetallarbeten
eller med sådana arbeten idkar handel som i nämnda paragraf
sägs;

den som underlåter att vid förflyttning av eller upphörande med sådan
tillverkning eller handel göra i nämnda paragraf stadgad anmälan;

den som förvägrar myntdirektören eller hans ombud tillträde till lokal
som avses i 40 § eller vägrar att lämna det biträde, som erfordras för fullgörande
av den i nämnda paragraf föreskrivna tillsynen; samt

den som bryter mot vad i 41 § är stadgat.

43 §.

Med försäljning likställes i denna förordning saluhållande, så ock utlämnande
av beställt arbete, vilket tillverkats av ädelmetall som tillhandahållits
av beställaren.

44 §.

Husbonde ansvarar, där brott mot denna förordning begås av lians husfolk
eller i hans arbete antagen person, för brottet, liksom vore detta begånget
av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt, att
brottet skett utan hans vilja och vetskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

45 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning
må icke i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa tillverkares
eller försäljares yrkeshemlighet eller affärsförhållande, varom
han därvid erhållit kännedom.

46 §.

Har domstol meddelat dom i mål angående förhållande som avses i denna
förordning, skall domstolen sända ett exemplar av domen till mynt- och
justeringsverket.

47 §.

Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t därtill förordnar äger meddela de
ytterligare föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga för tillämpningen
av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom förordningen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas,

förordningen den 18 oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och
silverarbeten;

förordningen den 2 mars 1923 (nr 49) angående kontroll å platinaarbeten;
samt

kungörelsen den 23 augusti 1929 (nr 273) angående utvidgad kontroll å
användningen av guld och silver ävensom angående kontroll å användningen
av platina.

De upphävda författningarna skola alltjämt äga tillämpning beträffande
ädelmetallarbeten, som åsatts stämplar med stöd av nämnda författningar
eller vilka arbeten före den 1 januari 1957 importerats eller inlämnats för
kontrollstämpling; dock skola såvitt angår guldarbeten de nya bestämmelserna
om minimihalt tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 december
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om riktlinjerna
för ny lagstiftning rörande kontroll å ådelmetallarbeten samt anför
därvid följande.

I. Inledning

De nu gällande bestämmelserna rörande kontroll å ädla metaller återfinnes
huvudsakligen i förordningen den 18 oktober 1912, nr 366, angående
kontroll å guld- och silverarbeten samt i förordningen den 2 mars 1923, nr 49,
angående kontroll å platinaarbeten. Sistnämnda förordning innefattar väsentligen
en hänvisning till 1912 års förordning — särskilda bestämmelser
meddelas endast i vissa avseenden, bland annat rörande minimihalt och kontrollavgift.
Närmare föreskrifter om tillverkares åligganden har meddelats
i ordningsstadgan den 18 oktober 1912, nr 367, för tillverkning av guld- och
silverarbeten m. in., vilken jämlikt förordningen nr 49/1923 är tillämplig
jämväl å platinaarbeten.

Sedan frågan om en översyn av nu ifrågavarande lagstiftning aktualiserats
i olika sammanhang genom framställningar från myndigheter och organisationer
in. fl., tillkallade chefen för finansdepartementet den 19 november
1952 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande numera justitierådet H. M.
Digman med uppdrag att verkställa en utredning om kontrollen å guld-,
silver- och platinaarbeten in. in. Tillika uppdrog departementschefen åt
numera avlidne friherren E. Fleming, Stockholms guldsmedsmästareförening,
förste intendenten, filosofie doktorn C. G. M. Hernmarck, Svenska
museimannaföreningen, hovjuveleraren N. Hildebrand, Sveriges juvelerareoch
guldsmedsförbund, byråchefen H. F. N. Lundberg, statens priskontrollnämnd,
direktören C. S. Roos, Guldsmedsbranschens leverantörförening,
samt myntdirektören B. O. T. Swensson att såsom sakkunniga biträda
utredningsmannen. Utredningen antog benämningen 1952 års kontrollstämpelutredning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

I de för utredningsarbetet meddelade direktiven framhölls, att utredningen
borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor. Härvid
borde självfallet olika möjligheter till förenkling och rationalisering av
kontrollväsendet tillvaratagas. Även frågan om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror
borde upptagas till bedömande under utredningsarbetet.

Med skrivelse den 8 februari 1955 har utredningsmannen överlämnat betänkande
med förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten och till
ädelmetallstadga. Av skrivelsen framgår, att utredningsmannen i samtliga
frågor samrått med de sakkunniga, vilka anslutit sig till de i betänkandet
framlagda förslagen, med det undantaget, att direktören C. S. Roos anmält
avvikande mening beträffande av utredningsmannen framlagt förslag om
jämkning av den gällande minimihalten för guldarbeten.

Över utredningens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av myntoch
justeringsverket, kommerskollegium, statens sakrevision, statens organisationsnämnd,
statens priskontrollnämnd, kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
fullmäktige i riksbanken, varudeklarationsnämnden, varumärkes- och finnautredningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
Svenska museimannaföreningen, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund,
Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms guldsmedsmästareförening,
Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening, Skånes
guldsmedsmästareförening samt Svenska slöjdföreningen.

Fullmäktige i riksbanken har inhämtat yttrande från Guldcentralen, ekonomisk
förening. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handelskammare.
Generaltullstyrelsen har överlämnat yttrande från tulldirektionen i
Stockholm. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har infordrat yttrande från polismyndigheten i Stockholm respektive
Göteborg, länsstyrelsen därjämte från kontrollstämplingsförrättaren i Göteborg.
Slutligen har Sveriges industriförbund överlämnat yttrande från Sveriges
järn- och metallmanufakturförening.

De första mer omfattande kontrollbestämmelserna beträffande ädelmetallarbeten
tillkom genom utfärdandet av 1752 års kontrollstadga. Då infördes
den offentliga kontrollstämplingen och inrättades en särskild kontrollmyndighet.
De nu gällande kontrollbestämmelserna reglerar tillverkning, import
och försäljning av guld-, silver- och platinaarbeten. Syftet är att skapa en
offentlig kvalitetsgaranti med avseende å arbetenas halt av ädelmetall. I
enlighet härmed föreskrives att de berörda arbetena skall innehålla viss minimihalt
guld, silver eller platina och tillverkning, import och försäljning
av arbeten, som icke håller föreskriven halt, förbjudes med vissa undantag.
Till dessa stadganden ansluter sig bestämmelser om probering och kontrollstämpling
genom myntverkets försorg in. in. För kontrollen utgår särskilda
kontrollavgifter.

I den närmare utformningen av kontrollen å ädelmetallarbeten har riks -

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

dagen icke tidigare medverkat. Däremot har kontrollavgifterna för guldoch
silverarbeten fastställts till sina nuvarande belopp efter medgivande av
riksdagen. Då kontrollbestämmelsernas utformning har en genomgripande
inverkan på den berörda näringens allmänna villkor och även är av stor betydelse
för allmänheten, förordar jag att — när nu en allmän översyn av bestämmelserna
företages — riksdagens yttrande inhämtas beträffande regleringens
huvudgrunder.

På grundval av de förslag som framlagts av 1952 års kontrollstämpelutredning
har inom finansdepartementet utarbetats förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten. Jag vill härvid betona, att jag icke kommer
att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa
alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot utredningens
förslag.

Utöver sådana frågor som sammanhänger med kontrollen å ädelmetallarbeten
har 1952 års kontrollstämpelutredning i enlighet med de för utredningen
meddelade direktiven upptagit till övervägande frågan om införande
av kvalitetsbeteckningar å nysilvervaror. Jämväl denna fråga torde böra
underställas riksdagens prövning i förevarande sammanhang och jag avser
att i ett avslutande avsnitt lämna en redogörelse för densamma.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsakliga
bestämmelserna i förslaget.

II. Kontrollstämplingsplikt och kontrollstämplingens utförande

Gällande ordning. De nuvarande kontrollbestämmelserna omfattar med
vissa undantag guld-, silver- och platinaarbeten i legeringar, som innehåller
beträffande guld minst 2t00 tusendelar samt beträffande silver och platina
minst 400 tusendelar fin metall, allt under förutsättning att platinan, guldet
eller silvret ingår i arbetet på annat sätt än enbart såsom plätering,
platinering, förgyllning eller försilvring. Helt undantagna från förevarande
bestämmelser är i första hand vissa särskilt angivna varuslag, nämligen
urboetter, lösa urbyglar och remontoarkronor, glasögonbågar och tandpetare,
plåt och tråd ävensom ofasonerade stänger av guld eller silver, guldslagar-
och gulddragararbeten samt instrument och apparater, som är avsedda
att omedelbart tjäna vetenskapliga, konstnärliga eller industriella ändamål.
Vidare regleras i särskild ordning kontrollen å mynt och medaljer,
som tillverkas vid mynt- och justeringsverket. Slutligen må ädelmetallarbeten
tillverkas för export utan iakttagande av vad i de nu aktuella förordningarna
stadgats i fråga om finlialt.

I den mån ädelmetallarbeten faller under de nu förevarande bestämmelserna
gäller i fråga om kontrollstämplingsplikt följande.

Beträffande inhemska arbeten är kontrollstämpling obligatorisk så snart
vikten uppgår till 1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten
och 5 gram och däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock
icke att få även smärre arbeten kontrollstämplade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Såsom i det föregående redan antytts skall kontrollstämpling ske även
beträffande importerade ädelmetallarbeten. Utan kontroll må dock i riket
införas mynt och i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer, föremål
av uppenbarligen antikvariskt värde, tävlingspris eller gåvor, föremål,
som inköpts på resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans
familjs personliga bruk eller vilka är att hänföra till flyttsaker, samt i vissa
fall arbeten av guld eller silver som inkommer för att förevisas såsom
prover och därefter återutföres. Beträffande importerade arbeten är kontrollen
obligatorisk även beträffande småarbeten.

Frånsett inhemska småarbeten får ädelmetallarbeten, som icke kontrollstämplats,
ej försäljas. Från detta försäljningsförbud medgives dock vissa
undantag. Här må endast nämnas att liksom i avseende på import också
förevarande undantag innefattar mynt och i utlandet tillverkade utländska
ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde.

Kontrollstämplingen innebär att arbetet åsättes en stämpel med tre kronor,
i hjärtformig sköld då fråga är om inhemska arbeten och i oval sköld
beträffande utländska arbeten; för platina- och silverarbetenas del ingår
därjämte ett P respektive ett S i stämpeln.

Inhemsk tillverkare skall för kontrollstämpling inleverera sina arbeten i
Stockholm till mynt- och justeringsverket och i landsorten till verkets kontrollstämplingsförrättare;
även i det senare fallet kan arbetet dock insändas
till mynt- och justeringsverket direkt. Arbeten, som icke utan kontroll får införas
till landet, översändes av vederbörande distrikttullanstalt till mynt- och
justeringsverket.

Kontrollstämplingsförrättare i landsorten förordnas av myntverket efter
länsstyrelsens hörande. De orter, där kontrollstämplingsförrättare skall finnas,
fastställes för varje län av länsstyrelsen. För närvarande finns 123 sådana
orter i landet.

Probering av finhalt äger rum endast vid myntverket. Kontrollförfarandet
i landsorten tillgår på det sättet att kontrollstämplingsförrättaren tar
prov av de inlämnade arbetena enligt viss ordning och sedan insänder proven
till myntverket för probering. Kontrollstämpling sker emellertid redan
i samband med provtagningen. Åtgärder beträffande underhaltiga varor kan
sålunda i dessa fall vidtagas först sedan kontrollstämpel åsatts och varan
utlämnats till försäljning.

Utredningen. Den allmänna ordningen för kontrollstämplingen, för vilken
nu redogjorts, bör enligt utredningen i huvudsak bibehållas. Dock förordas
att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten höjes från 3
till 10 gram samt att arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten
i fråga om kontrollstämplingsplikt. Småarbeten bör även i fortsättningen
kunna på begäran förses med kontrollstämpel. Om importör ej begär
kontrollstämpling av småarbeten, bör dessa vid importen likväl underkastas
kontroll av mynt- och justeringsverket med avseende å halten.

Vidare föreslår utredningen att antalet särskilda varuslag som undantas

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

från kontrollförfarandet väsentligt utvidgas. Sålunda bör enligt utredningen
undantagas även reservoarpennor och skrivstift, beslag på käppar, pipor
o. dyl. samt hållare och beslag på pennor ävensom annat slag av föremål,
i vilka ädelmetall ingår i så ringa mängd att ädelmetallvärdet i förhållande
till arbetets övriga värde är av ringa betydelse. För‘att en praktisk anpassning
skall kunna ske med hänsyn till utvecklingens krav synes enligt utredningen
betänkligheter icke möta mot att mynt- och justeringsverket får
befogenhet att genom generella bestämmelser och avgöranden från fall till
fall relativt fritt bestämma angående gränsdragningen för sistnämnda undantag.
Utredningen anser vidare att anledning icke föreligger att meddela
förbud mot att förse arbeten, som enligt vad nu sagts undantas från kontrollförordningens
bestämmelser, med stämplar som avses i kontrollförordningen.

Utredningen tar att börja med upp till diskussion vissa allmänna synpunkter
på kontrollstämplingen. Härvid framhålles inledningSAås, att skiftande
system förekommer i utlandet. I vissa länder förekommer sålunda
obligatorisk officiell kontrollstämpling, i andra är visserligen kontrollstämpling
ordnad, men det beror på den enskilde huruvida han vill använda
sig av densamma. Vidare erinras om att det nuvarande kontrollsystemet
infördes bl. a. med hänsyn till att föremål av ädelmetall i stor utsträckning
hade samma användning som mynt och att kontrollen på ädelmetallarbeten
i främsta rummet avsett att lämna allmänheten en garanti att
föremålen innehåller viss mängd av den ädla metallen och därigenom möjliggöra
för köparen att värdesätta föremålens råmaterial.

Enligt utredningen förhåller det sig otvivelaktigt så att allmänhetens förtroende
är knutet till kontrollstämpeln. En kontroll är motiverad av att
allmänheten ej har möjlighet att genom egen besiktning skilja silver från
nysilver eller att bedöma huruvida exempelvis en ring är av guld eller endast
förgylld. Utredningen anför följande.

Nu anförda synpunkter äro emellertid ej de enda som kunna anföras såsom
skäl för kontrollstämpling. I så fall kunde invändas att staten ej garanterar
värdet av andra föremål av högt värde, såsom äkta pärlor och ädelstenar.
Ur värdesynpunkt kan även invändas att metallvärdet i ett mycket
stort antal ädelmetallföremål, särskilt sådana av silver, är ganska obetydligt
och att halterna i sådana fall ej äro av större ekonomisk betydelse. Den skillnad
som här föreligger mellan guld och silver belyses därav att priset för
guld är 6 000 kr. per kg eller 40 gånger högre än för silver som har ett värde
av 150 kr. per kg. Om ett silverföremål har en halt av 810/1000 i stället
för 830/1000 erfordras för en metallvärdeminskning av 10 kr. att föremålet
har en vikt av 3,4 kg.

Vad som gör att en kontroll från det allmännas sida är motiverad på ett
helt annat sätt då fråga är om guld- och silverarbeten än beträffande exempelvis
äkta pärlor och ädelstenar är alt guld- och silverföremål spela en
framträdande roll i folkhushållet och ha intresse för snart sagt varje medborgare.
Att lämna handeln helt okontrollerad och nöja sig med det straffhot
som eljest gäller för förfalskning av eller bedrägliga förfaranden beträf -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

fande varor i allmänhet är därför knappast tänkbart. Riskerna för brottslig
verksamhet äro här betydande och en effektiv kontrollverksamhet har stor
betydelse för att förebygga och beivra bedrägeri. Efterkontroll med åtal för
brott mot haltbestämmelserna skulle ej ha den effekt som den nuvarande
iörhandskontrollen och man skulle genom att släppa denna i viss mån äventyra
det fasta grepp det allmänna nu har över branschen. Särskilt om man
har kvar bestämmelser om minimihalter skulle det vara äventyrligt att
släppa förhandskontrollen. Om tillverkarna själva skulle sköta stämplingen
skulle kontrollen ej bliva så effektiv. Det nuvarande systemet har sina effektivaste
verkningar på det sättet att ett underhaltigt arbete skall, även om
brottsligt förfarande ej föreligger, sönderslås. Detta gör att såväl raffinaderierna,
som leverera materialet, som guldsmederna själva iakttaga stor försiktighet
för att undvika underhalter. Om tillverkarna själva utan kontroll
skulle ombesörja stämplingen, skulle ansvarigheten kunna suddas ut genom
att man gjorde oläsliga stämplar, genom att man nekade till att man åsatt
stämpel o. s. v. Polismyndigheterna vitsorda också i regel att det nuvarande
systemet är värdefullt och bör bibehållas.

Då man bedömer betydelsen av efiekliv kontroll på förevarande område
har man även att taga hänsyn till att en viss standard på tillverkningen
av guld- och silverföremål i landet är ett beaktansvärt intresse ävensom till
de kulturintressen och den tradition som äro förknippade med kontrollen på
guld- och silvervaror. Om man avskaffade kontrollstämplingen skulle det
sannolikt medföra att äldre guld- och silversaker skulle få ett högre värde
än nytillverkade föremål. Guldsmedsbranschens män äro eniga om att
stämplingen har stor betydelse för branschens standard och för varornas
materiella och ideella värde samt för deras good-willvärde. Det besvär och
de kostnader kontrollstämplingen medför vill man därför gärna underkasta
sig. Man har också den uppfattningen att om stämplingen vore frivillig
den likväl skulle utnyttjas, i vart fall av alla lojala yrkesmän. Så skulle
ett upphävande av den obligatoriska stämplingen sannolikt ej medföra
nämnvärd minskning av arbetet med kontrollstämpling och effekten skulle
måhända huvudsakligen inskränka sig till att mindre nogräknade yrkesutövare
och rena marodörer inom branschen finge ökat spelrum för illegitim
verksamhet.

Stämplingen av och kontrollen å ädelmetallvaror motiveras alltså av såväl
det allmännas som yrkesmännens och allmänhetens intressen.

Utredningen konstaterar i förevarande sammanhang vidare, att den enskildes
kostnader för kontrollstämplingen är obetydliga. En slät guldringväger
cirka 5 gram. Kontrollavgiften utgör i detta fall 75 öre. Den högsta
medgivna vikten å guldsmedsarbete utgör för närvarande enligt riksbankens
tilldelningsbestämmelser 15 gram. För ett arbete med denna vikt utgör
kontrollavgiften 2:25 kr. För silverarbete utgör kontrollavgiften 1 kr. för
varje hg. Också i jämförelse med värdena å föremålen är avgiftsbeloppen
obetydliga. Om man åter ser kostnadsfrågan ur det allmännas synpunkt
visar det sig att kontrollstämplingen varje år lämnar ett överskott. Avgifterna
skulle sålunda kunna sänkas något utan förlust för det allmänna.

Enligt utredningen är det ur principiell synpunkt främst två anmärkningar
som kan riktas mot det svenska systemet, sådant det gestaltar sig
i praktiken. När en myndighet sätter en officiell stämpel på ett arbete, bör
myndigheten i princip först ha förvissat sig om alt detta motsvarar den

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

officiella stämpeln. Den undersökning som verkställes vid mynt- och justeringsverket
omfattar emellertid ej alla de föremål som kontrollstämplas utan
proberingen av halterna sker, då fråga är om många mindre arbeten, stickprovsvis.
Detta betingas av den praktiska nödvändigheten. Det skulle vara
nästan ogörligt att undersöka halten på vart och ett av alla småarbeten som
inlämnas för stämpling. Vidare förhåller det sig så vid kontrollstämpling i
landsorten att kontrollstämplingsförrättaren sätter kontrollstämpeln på arbetet
redan vid det tillfälle då han avtager provspån för att sända det till
mynt- och justeringsverket för undersökning av halten. Varan är sålunda
ofta såld med åsatt kontrollstämpel innan mynt- och justeringsverket undersökt
halten.

Det kan, framhåller utredningen, ifrågasättas, huruvida icke ett i princip
mer tillfredsställande system i berörda hänseenden kunde åstadkommas genom
att från officiell stämpling undantaga småarbeten i större utsträckning
än som nu sker och genom att undvika efterhandsprövningen av halten
beträffande arbeten som ingives till kontrollstämplingsförrättare i landsorten.

Utredningen ingår först på frågan om stämpling av småarbeten. Härvidlag
redogöres inledningsvis för en av mynt- och justeringsverket genomförd
undersökning rörande omfattningen av kontrollstämplingen å småarbeten.

Av den av mynt- och justeringsverket nu verkställda utredningen framgår
att av antalet kontrollstämplade arbeten i Stockholm under tiden juli
1952—januari 1953 11 962 voro småarbeten av guld (under 1 gram) och
159 630 småarbeten av silver (under 5 gram). Övriga arbeten uppgingo till
117 366 av guld och 362 535 av silver. Vikten av småarbeten av guld uppgick
till 11,962 kg mot 561,999 kg för övriga arbeten samt vikten av småarbeten
av silver till 798 kg mot 10 932 kg för övriga arbeten. Kontrollavgifterna
för småarbetena av guld uppgingo till 1 794: 30 kr. mot 84 299: 85
kr. för övriga arbeten samt kontrollavgiften för småarbeten av silver till
7 981: 50 kr. mot 109 323: 74 kr. för övriga arbeten. Motsvarande siffror för
utländska arbeten voro:

antal småarbeten av guld ...................... 3 180; vikt 3,18 kg

» » » silver ..................... 220 563: » 1102 »

» övriga arbeten av guld .................... 3 638; » 12,02 »

» »> » » silver .................. 216 407; » 3 951 »

Kontrollavgift för småarbeten av guld........................ 477 kr

» » » » silver ...................... 11 028: 15 »

» » övriga arbeten av guld .................... 1 803: 18 »

» * » » » » .................... 39 510:53 »

Det procentuella antalet småarbeten av samtliga kontrollstämplade arbeten,
däri inräknat ett i detta sammanhang betydelselöst antal platinaarbeten,
uppgick till 36,08 %. Om småarbetena icke kontrollstämplades, skulle
arbetet enligt myntverkets beräkningar minskas med 36,08 %, vilket skulle
innebära en besparing av 2,53 personer eller approximativt 2 personer, motsvarande
en utgiftsminskning av 1 190 kr. per månad eller 14 280 kr. per år.
Den bortfallande kontrollstämplingsavgiften, som för juli 1952—januari
1953 eller 7 månader uppgick till 21 282: 30 kr., kunde för helt år uppskat 2

Jlihang till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tas till 36 483: 60 kr. eller något mindre med hänsyn till att julhandeln infölle
under den i utredningen ingående 7-månaderstiden.

De sakkunniga, som biträtt utredningsmannen, har ansett att — om förbud
skulle meddelas mot kontrollstämpling av småarbeten -—- gränsen för guldvaror
ej borde sältas högre än till y2 gram med hänsyn till att örhängen och
dylikt borde kunna bliva föremål för kontrollstämpling. Beträffande silver kunde
gränsen sättas till 5 gram eller samma som den nuvarande gränsen. Om kontrollstämplingen
av småarbeten alltjämt skulle vara frivillig, har de sakkunniga
ansett att gränsen för silver kunde höjas till 10 gram. Detta skulle
innebära att exempelvis moccaskedar (8 ä 10 gram) föll utanför den obligatoriska
kontrollstämplingen. Importerade arbeten borde i nu förevarande
hänseenden bedömas på samma sätt som här i riket tillverkade arbeten.

Utredningsmannen anmärker att gränserna för vad som skall anses som
småarbeten torde få sättas relativt högt, därest man med ett förbud mot
kontrollstämpling av småarbeten önskar uppnå, att varje arbete som kontrollstämplats
också undersökes med avseende på halten. Utredningen anför
i övrigt följande.

Tillräcklig anledning synes emellertid knappast föreligga att införa förbud
mot kontrollstämpling av småarbeten. Kontrollstämplingen av småsaker är
visserligen ej en angelägenhet jämförbar med kontrollstämplingen av större
arbeten, men det skulle sannolikt för såväl tillverkare och försäljare som för
allmänheten framstå såsom icke önskvärt att kontrollstämplingen av dessa
föremål förbjödes. Detta gäller väl i första hand beträffande guld, men även
då fråga är om silversaker är skillnaden mellan äkta silver, å ena sidan, samt
nysilver, alpacka m. fl. metaller, å andra sidan, sådan att ett borttagande av
stämplingen på smärre silversaker skulle väcka gensagor.

Med hänsyn till såväl branschmännens som allmänhetens inställning till
kontrollstämplingen skulle man sannolikt ej uppnå någon nämnvärd begränsning
av kontrollstämplingen genom att utvidga området för småarbeten
och för sådana arbeten bibehålla den nuvarande ordningen med frivillig
stämpling. Sannolikt skulle kontrollstämplingen i sådant fall bibehållas i
stor utsträckning. Enda möjligheten att nedbringa kontrollstämplingsarbetet
genom att undantaga småarbeten torde därför vara att förbjuda kontrollstämpling
av sådana arbeten. Det särskilda värde som ett ädelmetallföremål
i allmänhetens ögon onekligen får genom kontrollstämplingen synes
emellertid icke böra förmenas köparna av dessa mindre föremål. Ett förbud
mot stämpling av småarbeten skulle därtill måhända medföra en knappast
önskvärd tendens mot ökad omsättning av större föremål på de mindres
bekostnad. Den osäkerhet som stickprovsundersökningen innebär torde också
vara mera av principiell än av praktisk natur. Kontrollstämplingens
största praktiska betydelse ligger i dessa fall i de risker tillverkaren löper
om en underhåll blir upptäckt vid kontrollstämplingen, och dessa risker göra
att han är angelägen att undvika underhalter. Enligt uppgift yppas också
underhalter mycket sällan vid den stickprovsvisa kontrollen på småarbetena.
Härtill kommer att de olägenheter, allmänheten riskerar genom att mindre
underhåll på mindre arbeten kan föreligga, äro ringa med hänsyn till att
underhalten representerar obetydligt värde.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslås endast den ändringen i gällande
ordning, att viktgränsen för silverarbeten höjs till 10 gram och att
arbeten som importeras likställs med inhemska arbeten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

Vad härefter angår efterhandsprövningen av halten hos arbeten soin inlämnas
till kontrollstämplingsförrättarna i landsorten erinrar utredningen
att börja med om vissa uttalanden i det betänkande, som låg till grund för
gällande lagstiftning. Däri hade framhållits, att det givetvis i och för sig var
ett önskemål, att kontrollväsendet ordnades så att kontrollstämpeln icke
åsattes arbeten vilkas finhalt icke kontrollerats. Att centralisera kontrollstämplingen
till Stockholm skulle dock icke vara praktiskt genomförbart
på grund av uppkommande tidsutdräkt och kostnader m. m. Undersökning
i landsorten i omedelbart samband med kontrollstämplingen kunde å andra
sidan uppenbarligen icke ske annat än genom personer med erforderliga
kunskaper i kemi, och så kvalificerade personer kunde icke utan ganska
betydande kostnad för det allmänna erhållas på samtliga ifrågakommande
platser. Tillverkarna i landsorten fick dock möjlighet att, om de önskade,
sända sina arbeten för kontrollbehandling direkt till myntverket. Härigenom
bereddes dessa tillfälle att undvika risken att anmärkning med avseende å
finhalten framkom mot ett arbete, som redan var kontrollstämplat.

För den nu föreliggande utredningen har yttranden begärts från samtliga
länsstyrelser rörande vissa frågor i samband med kontrollstämplingen i
landsorten. Endast från två länsstyrelser har anmärkningar framställts mot
nuvarande system. Av yttrandena i övrigt framgår, att brottsliga förfaranden
på förevarande område är mycket sällan förekommande. Beträffande
frågan om möjligheterna att på de orter, där kontrollstämplingsförrättare
finns, uppbringa kvalificerade personer som skulle kunna utföra
även undersökning av finhalten framkom, att länsstyrelserna i sju län anser
att sådana möjligheter saknas. I nio län skulle kvalificerad person kunna
uppbringas på en eller flera orter men ej på alla. Endast inom fyra län
anses det att sådan person finns att tillgå på samtliga kontrollstämplingsorter.
Slutligen har utredningen till länsstyrelserna framställt den frågan,
huruvida antalet orter inom länet, där kontrollstämplingsförrättare finns,
kunde minskas. Härtill har samtliga länsstyrelser svarat nekande — i vissa
fält under framhållande av de stora olägenheter som därav skulle uppkomma.

Det system som tillämpas i fråga om kontrollstämpling i landsorten är
enligt utredningen principiellt icke helt tillfredsställande. Det skulle emellertid
— framhålles det —- vara förenat med betydande praktiska olägenheter
att ändra systemet så att undersökning av ett arbetes halt alltid skulle föregå
kontrollstämpelns åsättande. Utredningen anför följande.

Det är ett allmänt och bestämt önskemål att möjligheter skola föreligga
alt få kontrollstämpling utförd på i stort sett det antal orter där nu kontrollstämplingsförrättare
finnas. Den begränsade tilldelningen av guld gör att
guldsmederna ej kunna ligga med lager av exempelvis släta ringar och det
är då angeläget alt tillverkning och leverans kan ske utan för stort dröjsmål.
Det är av värde att kontrollstämplingsförrättare finnes tillgänglig så
all i brådskande fall kontrollstämplingen kan ordnas på platsen. Att på alla
nuvarande kontrollstämplingsorter finna personer, som skulle kunna utföra
haltundersökning och stå till förfogande för sådan uppgift året om, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1956

knappast vara möjligt. Måhända skulle på ett tillfredsställande antal orter
frågan kunna lösas, om man anordnade kurser för utbildning av personer
för ändamålet. Man skulle emellertid riskera, att en genomgående tillfredsställande
standard ej skulle kunna upprätthållas, i vart fall ej utan betydande
kostnader i form av arvoden till dessa personer. Mynt- och justeringsverket
har vidare beräknat att enbart kostnaderna för utrustning av
laboratorium för kontrollstämplingsförrättare skulle uppgå till 8 000 å 9 000
kr., för inredning och inventarier, vartill lcomme lokalhyra, som uppskattades
till 1 200 kr. per år.

När man bedömer den principiella bristen i det nuvarande systemet med
kontrollstämpelns åsättande före proberingen, får man ej förbise, att systemets
betydelse främst är av preventiv natur. Risken för att underhalter i
något mera avsevärt antal fall skola konstateras vid proberingen är icke
stor. Av tillverkarna är det endast ett fåtal som själva raffinerar metallen.
De som raffinera ha givetvis ett starkt intresse av att leveranserna ej föranleda
anmärkningar i fråga om halten. Kontrollstämplingen och den därmed
förbundna haltundersökningen, antingen den nu sker före eller efter
kontrollstämpelns åsättande, tvingar den som gör legeringarna till den största
försiktighet. Ofta ombesörjes haltundersökning hos mynt- och justeringsverket
av metallpartier som äro avsedda att levereras till guldsmeder innan
varan levereras. På detta sätt verkar systemet tillräckligt effektivt som
kontroll över tillverkningen och handeln sett i stort. Vidare är att märka att
redan då kontrollstämplingsförrättare åsätter kontrollstämpeln på ett guldarbete
detta är försett med haltstämpel, för vilken tillverkaren är ansvarig.
Straffansvar är i § 25 i 1912 års förordning stadgat för saluhållande av
underhaltigt arbete. Då fråga är om den illegitima handeln har den påtalade
bristen i systemet knappast någon betydelse. De brottsliga förfaranden som
förekomma möjliggöras ej genom att haltundersökningen sker i efterhand;
de innebära att vederbörande över huvud undandrager sig kontrollen.

Slutligen kan förtjäna nämnas att i Finland särskilda sakkunniga nyligen
övervägt samma fråga och att dessa kommit till det resultatet att någon ändring
ej bör företagas.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen inga ändringar i
berörda hänseende.

Vad slutligen beträffar de generella undantagen från kontrollbestämmelserna
påpekar utredningen, att nuvarande regler införts med hänsyn till alt
allmänhetens behov av en garanti i avseende å finhalt m. m. ansetts göra sig
mindre gällande i fråga om vissa artiklar. Härvid avsågs särskilt sådana
föremål som innehöll guld eller silver av högre eller lägre halt därför att de
endast så beskaffade kunde tjäna sitt praktiska ändamål fullt tillfredsställande
och fördenskull icke brukade förvärvas såsom värdeföremål. I fråga
om sådana föremål ansågs ändamålsenligt att fullständig frihet beträffande
finhalten lämnades. Utredningen erinrar vidare om vissa uttalanden som
gjorts av mynt- och justeringsverket år 1946 i visst dispensärende. Verket
anförde därvid bland annat, att bestämmelserna i 1912 års förordning var
föråldrade och i flera avseenden icke motsvarade tidens krav med hänsyn
till den utveckling inom ädelmetallvaruindustrien som ägt rum och som
framför allt kommit till uttryck då nya importkällor tillkommit efter kriget.
Det syntes sålunda icke lämpligt att sådana ädelmetallarbeten skulle vara
underkastade kontroll, i vilka ingick ädelmetall i så liten utsträckning, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1056

ädelinetallvärdet i förhållande till arbetets övriga värde var av ringa betydelse,
och där dessutom ädelmetallen icke genom finhaltsstämplar eller andra
beteckningar utgavs för ädelmetall. Till denna kategori hörde exempelvis
beslag på käppar, pipor o. dyl. samt hållare och beslag på pennor. Då emellertid
ständigt nya arbeten tillkom, vilka enligt nämnda princip icke skulle
vara kontrollpliktiga, ansåg mynt- och justeringsverket det icke lämpligt
att i en förordning intaga en uppräkning av dylika arbeten. En sådan uppräkning
skulle inom kort vara föråldrad. Befogenhet borde därför tilldelas
verket att efter vissa allmänna principer avgöra, huruvida ett arbete skulie
anses såsom kontrollpliktigt eller ej.

Utredningsmannen ansluter sig till mynt- och justeringsverkets uttalanden
och framhåller, att det ligger väl i linje med de synpunkter som tidigare
anförts beträffande kontrollstämpling av småföremål, att de nu ifrågavarande
undantagsbestämmelserna ej göres för snäva. Undantag beträffande småföremål
synes enligt utredningen utan olägenhet kunna göras, i den mån
praktiska skäl talar härför och näringsidkarna och allmänheten icke har
ett befogat intresse av att kontrollstämpling sker.

Remissyttrandena. Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker utredningsmannens
förslag att kontrollstämplingen bibehålies i huvudsak i samma
omfattning och utformning som nu med den ändringen att viktgränsen för
obligatorisk stämpling av silvervaror höjes från 5 till 10 gram. Avvikande
mening anföres endast av Svenska slöjdföreningen, som ifrågasätter huruvida
den obligatoriska kontrollstämplingen av ädelmetallvaror är nödvändig
och anser önskvärt att det utredes om densamma kan borttagas, samt av
statens organisationsnämnd, som hävdar, att kontrollstämpling och regelbunden
probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre bör
utföras av statlig myndighet.

Bland de tillstyrkande remissinstanserna har endast ett par gjort utförligare
uttalanden. Statens priskontrollnämnd anmärker, att den obligatoriska
kontrollstämplingen otvivelaktigt innebär en goodwill för branschen, som
i vissa fall sannolikt möjliggör uttagande av högre priser än vad som med
hänsyn till det faktiska värdet av ädelmetallvarorna kan anses vara rimligt.
Så synes särskilt fallet kunna vara med de smärre silvervarorna. Kontrollstämplarna
torde stundom bibringa den köpande allmänheten den uppfattningen,
att föremålet i fråga är mera värdefullt än vad det i själva verket
är med hänsyn till den obetydliga silvermängden. Nämnden, som erinrar
om att utredningen i viss utsträckning beaktat sistnämnda synpunkt —
bland annat genom att föreslå höjd viktgräns för obligatorisk stämpling av
silvervaror — framhåller emellertid, att kontrollstämplingen av ädelmetallvaror
har gammal hävd i Sverige. Då det vidare otvivelaktigt är ett allmänhetens
intresse att en garanti beträffande halten lämnas vid köp av ädelmetallarbeten,
har nämnden ej funnit skäl erinra mot utredningens förslag. I
förevarande sammanhang påpekar nämnden också, att de kostnader, som
iir förknippade med stämplingen visserligen i någon mån verkar fördyran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

de för konsumenterna. Även om hänsyn tages till utredningens förslag om
viss höjning av avgifterna, är emellertid dessa kostnader enligt nämnden av
underordnad betydelse i jämförelse såväl med ädelmetallvarornas i regel
förhållandevis höga värde som med försäljningsskatten. Den kostnadsbesparing
som skulle åstadkommas genom att den obligatoriska kontrollstämplingen
bortföll, kan enligt nämnden knappast anses kompensera de nackdelar,
som ett dylikt borttagande skulle föra med sig.

Kontrollstyrelsen betonar, att styrelsen genom kontrollstämplingsförfarandet
har ett värdefullt hjälpmedel att vid behov utnyttja i sin skattekontrollerande
verksamhet, även om kontrollstämplingen i och för sig icke är
avsedd att utgöra ett led i kontrollen av försäljningsskatten. Styrelsen har
fördenskull stort intresse av att kontrollstämplingsförfarandet bibehålies
samt att det anordnas på sådant sätt att skattekontrollen underlättas, där
detta kan ske utan att det egentliga syftet med kontrollstämplingen motverkas
eller förfarandet försvåras. Beträffande utredningens förslag om undantagande
av smärre silverarbeten från kontrollstämplingsplikt uttalar styrelsen
emellertid, att ett genomförande av detta förslag skenbart skulle innebära
en viss försämring av skattekontrollen. När det gäller de nu berörda
varorna måste styrelsen dock av olika skäl i första hand lita till andra kontrollmetoder,
varför styrelsen icke vill framställa någon erinran mot förslaget
i denna del.

Svenska slöjdföreningen anmärker att utredningen icke synes i grunden
ha prövat frågan om nödvändigheten av fortsatt obligatorisk kontrollstämpling,
ehuru departementschefen i direktiven för utredningen uttalat att densamma
borde omfatta alla med kontrollstämplingen sammanhängande frågor.
Föreningen föreslår att en allsidig utredning göres om ädelmetallvarorna,
både ur produktions- och konsumtionssynpunkt, och att resultaten
av denna utredning lägges till grund för mera långsiktiga beslut.

Föreningen finner det angeläget att ädelmetallbranschen principiellt blir
likställd med övriga konstindustriella branscher och att en fortsatt utveckling
inom branschen bör sikta på ett tillfredsställande av konsumenternas
krav på en god vara, framställd under sådana betingelser att den får lägsta
möjliga pris.

Ädelmetallernas relativa värde har successivt minskat. Samtidigt har den
materiella standardhöjningen och jämnare inkomstfördelningen skapat
större möjligheter för bredare konsumentgrupper att inköpa guld- och silvervaror
både i form av bruksföremål och prydnader. Det är angeläget att
ädelmetallvarorna kan nå ut till en vidare allmänhet, eftersom de representera
en kvalitativt sett högtstående vara.

Det vore därför önskvärt att förhållanden, som nu fördyrar produkten,
såsom kontrollstämplingsförfarandet, lyxskatten och guldransoneringen —
vilken senare försvårar en rationell serieproduktion — kunde utredas i avsikt
att klargöra vilka förbilligande åtgärder som för framtiden kan genomföras.
Slöjdföreningen finner det särskilt värt att utreda möjligheten av
den obligatoriska kontrollstämplingens borttagande, så att i stället för statlig
kontroll ansvaret för halt etc. kan läggas på tillverkaren, varigenom
kontrollfrågan blir en förtroendesak mellan allmänheten och tillverkarna.
Vid bedömandet av denna fråga önskar Slöjdföreningen särskilt påpeka att

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956 23

obligatorisk, statlig kontrollstämpling ej förekommer i flertalet europeiska
länder.

Därest kontrollstämplingen bibehålies föreslår slöjdföreningen, att viktgränsen
för obligatorisk kontrollstämpling av silvervaror såsom en kostnadsbesparande
åtgärd sättes högre än i utredningens förslag. Även på
denna punkt har konsumentupplysningen en viktig uppgift att fylla genom
att rikta kundens uppmärksamhet mera mot varans funktion, form och estetiska
värden, än mot det i och för sig relativt obetydliga materialvärdet.
Stämplingen av småföreinål i silver saknar enligt slöjdföreningens åsikt
fiskal betydelse.

Enligt statens organisationsnämnd bör kontrollstämpling och regelbunden
probering av inom landet tillverkade silverföremål icke längre utföras av
statlig myndighet. I stället bör silverkontrollstämpeln kombineras med ansvarsstämpel
och åsättas föremålen av tillverkare, som erhåller mynt- och justeringsverkets
tillstånd härtill. Kontroll av att tillstånd av detta slag icke
missbrukas bör utföras genom verkets försorg medelst stickprov i begränsad
omfattning. En ytterligare kontroll, utövad av branschorganisationerna
genom varudeklarationsnämnden, vore måhända också önskvärd. För övergång
till ett sådant system för kontrollstämpling av inhemskt silver anför
organisationsnämnden följande skäl.

Silver har ringa värde i förhållande till ädelmetaller.

Silvermetallvärdet i silverföremål utgör endast en mindre del av föremålens
handelspris. (I fabriksmässigt tillverkade silverföremål torde silvervärdet
utgöra mindre än 25 % av handelspriset. I konsthantverksföremål är motsvarande
procenttal än lägre.)

Staten garanterar icke materialbeskaffenheten i åtskilliga andra, för allmänheten
i materialhänseende svårkontrollerbara och ekonomiskt kanske
mera betydelsefulla föremål, t. ex. nysilverföremål.

Även om den statliga silverkontrollen lämnar ett överskott och kontrollavgifterna
icke kan anses betungande för tillverkare och försäljare eller för
allmänheten, måste det anses mindre lämpligt att staten binder personal i
nuvarande omfattning för en verksamhet av så liten ekonomisk betydelse
som denna kontroll.

Ungefär hälften av kontrollstämplingen torde omfatta inhemska silverföremål.
Övergång till det av organisationsnämnden förordade systemet för
silverkontroll skulle därför medföra en betydande minskning av personalnumerären
vid mynt- och justeringsverkets kontrollavdelning och möjliggöra
att avdelningen samordnas med verkets avdelning för mått och vikt
under en gemensam chef.

I fråga om den av utredningen föreslagna utvidgningen av de generella
undantagen från kontrollbestämmelserna anmärker kontrollstgrelsen, att
kontrollstämpling av berörda varor, vilka är skattepliktiga enligt försäljningsskatteförordningen,
visserligen skulle vara av en viss betydelse för
skattekontrollen, men styrelsen anser sig på skäl, som styrelsen anfört beträffande
småarbeten av silver m. in., likväl kunna förorda utredningsmannens
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Statens sakrevision ifrågasätter om icke kontrollstämplingen på en del
platser i landsorten med mycket låg stämplingsfrekvens utan större olägenhet
kunde överföras till närliggande orter. Särskilt pekas härvidlag på de
orter där uppbörden av kontrollavgifter icke täcker kontrollstämplingsförrättarens
arvode.

Svenska metallindustriarbetareförbundet föreslår, att importerade ädelmetallarbeten
skall förses med stämpeln »Imp.» för att den köpande allmänheten
skall kunna skilja på arbeten av inhemsk och utländsk tillverkning.
1 motsvarande syfte framhåller Svenska slöjdföreningen angelägenheten av
att inhemska och utländska arbeten genom kontrollstämplingen särskiljes
tydligare än för närvarande, då ursprunget endast angives genom att kontrollstämpeln
för Inhemska arbeten är utförd i hjärtformig sköld och för utländska
i oval.

Departementschefen. De gällande kontrollbestämmelserna omfattar med
vissa undantag arbeten i guld-, silver- och platinalegeringar där ädelmetallen
ingår på annat sätt än enbart såsom plätering, platinering, förgyllning
eller försilvring. Från bestämmelserna undantages helt vissa för tekniska
eller praktiska ändamål avsedda artiklar, ädelmetallarbeten som tillverkas
för export samt mynt och medaljer som tillverkas vid mynt- och justeringsverket.

Den offentliga kontrollens väsentliga syfte är att garantera upprätthållandet
av de stadgade kraven på minimihalt av ädelmetall och de centrala
momenten i denna innefattar probering av finhalt samt åsättandet av den
offentliga kontrollstämpeln. Kontrollen omfattar såväl här i landet tillverkade
som importerade arbeten. Kontrollstämplingsplikt föreligger i fråga
om inom landet tillverkade ädelmetallarbeten så snart vikten uppgår till
1 gram och däröver i fråga om guld- och platinaarbeten och 5 gram och
däröver i fråga om silverarbeten. Hinder föreligger dock icke att få smärre
arbeten kontrollstämplade. Kontrollstämplingen av importerade arbeten är
obligatorisk oavsett vikten. Till de nu berörda huvudreglerna ansluter sig
bestämmelser om förbud mot försäljning av icke kontrollstämplade arbeten.
Undantag från bestämmelserna medges såtillvida att import och försäljning
av icke kontrollerade varor får ske i vissa fall. Här må endast nämnas
att såväl import som försäljning får ske utan kontroll då fråga är om bl. a.
i utlandet tillverkade utländska ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt
värde.

Beträffande kontrollstämplingens utförande må erinras om att kontrollstämpling
sker såväl vid mynt- och justeringsverket i Stockholm som i
landsorten. Probering av finhalten företas däremot endast vid mynt- och
justeringsverket. Arbeten, som inlämnas för kontroll i landsorten, stämplas
och återställes innan proberingen ägt rum. Det är sålunda här fråga om
en efterhandskontroll av finhalten. Kontrollstämplingsorterna i landsorten
bestämmes av vederbörande länsstyrelse medan stämplingsförrättarna utses
av mynt- och justeringsverket efter länsstyrelsens hörande. Antalet
kontrollstämplingsorter är nu 123.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Enligt utredningens förslag bör den allmänna ordningen för kontrollstämplingen
bibehållas i huvudsak i nuvarande utformning. Den ändringen
föreslås dock att viktgränsen för kontrollstämplingspliktiga silverarbeten
höjes från 5 till 10 gram samt att importerade arbeten i sådant hänseende
likställes med inhemska arbeten. Om importör icke begär konlrollstämpling
av småarbeten bör dessa vid införseln likväl kontrolleras med avseende på
halten.

Utredningen berör inledningsvis de allmänna skälen för bibehållande av
en offentlig kontroll i avseende å ädelmetallarbeten. Härvid anföres bland
annat att allmänheten icke har möjlighet att själv bedöma varornas kvalitet,
och att ädelmetallföremål — till skillnad från exempelvis pärlor och
ädelstenar — spelar en framträdande roll på varumarknaden och har intresse
för snart sagt varje medborgare. Beträffande ädelmetallarbeten föreligger
vidare, erinras det, betydande risker för brottslig verksamhet. Även
kultur- och traditionssynpunkter anföres i detta sammanhang.

Beträffande kontrollens allmänna omfattning och utförande har utredningen
närmare diskuterat möjligheterna att dels undantaga småarbeten
från kontrollstämpling, dels undvika efterhandsprövning av finhalten beträffande
sådana arbeten som inlämnas i landsorten.

I förstnämnda hänseende har utredningen framhållit att enbart en höjning
av viktgränsen för den obligatoriska stämplingen med bibehållande
av möjligheten till frivillig stämpling av småarbeten icke skulle leda till
mer betydande förenklingar i praktiken. Härför skulle erfordras förbud
mot stämpling av småarbeten. Utredningen har emellertid ansett att tillräcklig
anledning icke föreligger för att införa ett sådant förbud och att det
särskilda värde som ädelmetallföremål får genom kontrollstämplingen icke
bör förmenas köparna av dessa mindre föremål.

I förevarande sammanhang upplyses att de särskilda sakkunniga, som biträtt
utredningen, uttalat att viktgränsen för småarbeten icke borde sättas
högre än ett halvt gram för guld och fem gram för silver, om förbud mot
stämpling av småarbeten skulle införas.

Det förut berörda problemet rörande efterhandsprövningen av finhalten
anser utredningen mera vara av principiell än praktisk natur, eftersom
kontrollsystemets viktigaste effekt är av preventiv art. I sådant hänseende
synes det enligt utredningen fylla alla rimliga krav. Dessutom påpekas att
det skulle vara förenat med stora praktiska svårigheter att vidtaga sådana
åtgärder att systemet med efterhandskontroll undanröjes. Å ena sidan anses
olägenheter för de berörda näringsidkarna uppkomma om kontrollstämplingen
centraliserades till mynt- och justeringsverket, och å den andra
anses det knappast möjligt att erhålla tillräckligt kompetent personal
i landsorten för att icke blott kontrollstämplingen utan även proberingen
av finhalten skulle kunna ombesörjas där.

Utredningsmannens förslag i vad avser de allmänna riktlinjerna för den
offentliga kontrollen bar tillstyrkts av det stora flertalet remissinstanser.
Bland de tillstyrkande remissmyndigheterna har statens priskontrollnämnd

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

dock gjort vissa uttalanden om kontrollstämplingens inverkan på prissättningen
av ädelmetallvaror. Nämnden anmärker att kontrollstämplingen
otvivelaktigt skapar en goodwill för ädelmetallvarorna som i vissa fall —
särskilt beträffande smärre silvervaror — sannolikt möjliggör uttagande av
högre priser än som med hänsyn till varornas faktiska värde kan anses vara
rimligt. Nämnden har emellertid ej i och för sig funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag.

Svenska slöjdföreningen har ansett önskvärt, att den obligatoriska kontrollstämplingen
av ädelmetallvaror avskaffas och föreslår utredning av
denna fråga. Föreningen betonar särskilt önskvärdheten av skapandet av
en pris- och kvalitetskonkurrens på lika villkor mellan olika konsthantverksprodukter
och anser kontrollstämpling utgöra ett hinder härvidlag. Statens
organisationsnämnd yrkar att offentlig kontrollstämpling och probering av
inom landet tillverkade silvervaror avskaffas. Nämnden pekar på att silver
i och för sig har relativt ringa värde och att metallvärdet i silverföremål endast
utgör en mindre del av priset. Ett avskaffande av kontrollen beträffande
silvervaror skulle vidare bland annat möjliggöra en betydande inskränkning
av kontrollpersonalen och underlätta en rationalisering av myntoch
justeringsverkets organisation.

Kontrollstämplingen av ädelmetallvaror har gammal hävd i vårt land. I
likhet med utredningen och det övervägande antalet remissinstanser kan
jag icke finna, att sådana skäl framkommit att den offentliga kontrollen
bör avskaffas. Det är visserligen uppenbart, att också nackdelar är förbundna
med den offentliga stämplingen. Såsom i ett par remissyttranden påpekats
torde konkurrensen mellan konsthantverksprodukter av ädelmetall
respektive av annat material i viss mån hämmas genom det särskilda goodwillvärde
som kommit att knytas till stämpeln. Stämplingen kan också antagas
skapa möjligheter att uttaga högre priser än eljest skulle kunna ske.
Allt fortfarande får ädelmetallvarorna emellertid anses inta en sådan särställning
i förhållande till andra jämförliga artiklar, att en särskild reglering
av tillverkning och försäljning av dessa är påkallad. Icke minst bör i detta
sammanhang beaktas, att riskerna för brottsliga förfaranden är särskilt
stora beträffande ädelmetallvaror.

De nu anförda allmänna skälen för den offentliga kontrollens bibehållande
gör sig givetvis främst gällande i avseende på arbeten med ett icke
allttör obetydligt ädelmetallvärde. Beträffande smärre arbeten, speciellt
smärre silverarbeten, kan såsom också utredningsmannen framhållit viss
tvekan råda om värdet ur allmän synpunkt av kontrollstämplingen. De fördelar
som genom ett undantagande av småarbetena skulle uppnås, bl. a, en
viss personalbesparing, synes emellertid icke vara av den betydelse att kontrollstämplingen
av småarbeten bör avskaffas.

I vad avser kontrollstämplingspliktens omfattning, finner jag i likhet med
utredningsmannen att en viss inskränkning i den obligatoriska stämplingen
av silverarbeten bör kunna vidtagas. Viktgränsen härvidlag torde emellertid
böra höjas något mer än som föreslagits av utredningsmannen, lämpli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

gen till 15 gram. Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit rörande kontrollstämplingspliktens
omfattning föranleder ingen erinran från min sida.

I vad avser den allmänna ordningen för kontrollens utförande kan jag i
likhet med utredningsmannen icke finna att sådana nackdelar är förknippade
med det rådande systemet att några väsentliga ändringar är påkallade.
Emellertid synes vissa fördelar stå att vinna genom en viss inskränkning i
antalet kontrollstämplingsorter. Det torde icke vara nödvändigt att bibehålla
kontrollstämpling å alla de orter där arbeten inlämnas från endast en eller
ett par tillverkare och där verksamhetens omfattning icke är så stor att kontrollavgifterna
uppgår till det belopp som utbetalas som arvode åt stämplingsförrättaren.
Genom en sådan inskränkning torde också möjligheten att
upprätthålla kraven på kontrollstämplingsförrättarnas kompetens bli större
än för närvarande. Några egentliga olägenheter för tillverkarna torde icke
behöva uppkomma genom en sådan åtgärd, därest vederbörlig hänsyn tages
till de beträffande varje särskild ort föreliggande omständigheterna. En sådan
bedömning som här kommer i fråga synes emellertid böra göras av den
centrala kontrollmyndigheten. Med hänsyn härtill förordar jag den ändringen
i gällande ordning att befogenheten att bestämma kontrollstämplingsorter
överföres från länsstyrelserna till mynt- och justeringsverket. Liksom
hittills bör kontrollstämplingsförrättare utses av mynt- och justeringsverket
efter länsstyrelsens hörande.

Utredningsmannen har i samband med behandlingen av de nu berörda
allmänna spörsmålen också föreslagit en viss utökning av antalet särskilda
varor som är generellt undantagna från kontrollföreskrifterna. Dessutom
har föreslagits att mynt- och justeringsverket erhåller befogenhet att i vissa
fall medgiva dispens. Från min sida föreligger i huvudsak icke anledning
till erinran mot dessa förslag. Emellertid undantages såväl enligt gällande
ordning som enligt utredningsmannens förslag mynt, i utlandet tillverkade
ordensdekorationer samt föremål av antikvariskt värde från kontrollen såväl
i vad avser import som försäljning. Det synes ur författningsteknisk synpunkt
lämpligare att generellt undantaga dessa varor från kontrollen. En sådan
åtgärd innebär icke i praktiken någon ändring i fråga om de berörda
varornas behandling. Författningstexten har i departementsförslaget ändrats
i enlighet med vad nu sagts.

Vid remissbehandlingen har slutligen framförts yrkanden om särskild
märkning av utländska arbeten samt om sådan ändring av kontrollstämplarnas
utseende, att åtskillnad lättare kan göras mellan inhemska och utländska
varor. Med anledning härav vill jag påpeka att departementsförslaget
— såsom av senare avsnitt framgår — innebär att utländska arbeten
i fortsättningen icke skall få åsättas annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel
medan inhemska arbeten alltid måste åsättas tillverkarstämpel. Härigenom
och på grund av den redan nu förefintliga olikheten i kontrollstämplarnas
utseende torde någon svårighet att särskilja utländska varor
från inhemska icke komma att föreligga. Jag finner därför icke skäl föreslå
ytterligare bestämmelser i syfte att särskilja den inhemska tillverk -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 7 år 1956

III. Minimihalter

Gällande ordning. För tillverkning av ädelmetallarbeten gäller beträffande
arbetenas halt följande. Guldarbeten ma icke tillverkas i legering innehållande
mindre än 18 karat guld, motsvarande med visst remedium 760 tusendelar
fint guld. För silver och platinaarbeten har fastställts minimihalter å
830 respektive 950 tusendelar. Till dessa regler ansluter sig stadganden om
förbud mot import och försäljning av ädelmetallarbeten innehållande mindre
mängd fin metall än som motsvarar nyss angivna minimihalter. Från
dessa förbud medgives dock vissa undantag. Undantagen från importförbudet
har redovisats i föregående avsnitt. Från försäljningsförbudet gäller del
undantaget att arbete, som blivit taget i mät eller tillhör konkursbo eller
dödsbo utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, må försäljas under
hand eller på auktion. Dessutom äger mynt- och justeringsverket att även i
andra fall, då särskilda skäl föreligger, efter ansökan medgiva försäljning av
sådant arbete. Slutligen må bl. a. ädelmetallarbete, som är av antikvariskt
värde, hållas till salu utan avseende å finhalten.

Utöver vad nu sagts är att beakta den särskilda reglering, avsedd att begränsa
åtgången av guld till guldsmedsändamål, som på senare år genomförts
av riksbanken. Denna reglering övervakas sedan slutet av 1954 av en
särskild för ändamålet bildad ekonomisk förening, Guldcentralen. Sedan
den 1 mars 1951 gäller för att erhålla guld från Guldcentralen i huvudsak
följande bestämmelser. Släta ringar av guld med större finhalt än 18 karat
eller med en vikt för herringar överstigande 5 gram och för damringar 4
gram får icke tillverkas eller försäljas. För tillverkning av andra guldsmedsvaror
än släta ringar gäller att arbetena icke får ha högre finhalt än 18
karat, ej heller en vikt överstigande 15 gram. Guld för tillverkning av släta
ringar tilldelas guldsmederna till en mängd motsvarande det antal ringar
vederbörande tillverkade 1946. Tilläggstilldelning kan förekomma i vissa
fall. Tilldelningen av guld för andra arbeten uppgår för närvarande i regel
till 50 % av en på inköpen 1946 beräknad grundkvantitet. För guldsmeder,
som startat egen rörelse efter 1946, gäller särskilda bestämmelser. Arbeten
med högre finhalt eller större vikt än nu sagts må dock tillverkas under
förutsättning att arbetskostnaden obestridligt överstiger värdet av den i
varan ingående metallen. Vidare må försäljning ske av guldvaror med
högre finhalt än 18 karat och/eller vägande över 15 gram, vilka antingen
tillverkats i Sverige och förvärvats före den 1/1 1948 eller införts från
utlandet, i förekommande fall efter vederbörlig importlicens, före den 1/3
1951. Undantag kan även eljest meddelas, därest vägande skäl åberopas.

Flertalet guldsmeder inköper sitt guld från grossister eller affineringsfabriker
och föreningens försäljning sker följaktligen i huvudsak till sådana.
Endast ett begränsat antal tillverkare av guldsmedsvaror verkställer inköpen
direkt från föreningen.

Guldsmed som erhåller guld direkt eller indirekt från föreningen är oför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

hindrad att inköpa guld även på allmänna marknaden. Det står följaktligen
var och en fritt att dryga ut guldtilldelningen genom inköp exempelvis å
offentlig auktion eller efter annons i dagspressen. I princip kan sägas att
guldtilldelningen från föreningen avser att komplettera vad guldsmeden
kan köpa från annat håll, men vederbörande har att iakttaga riksbankens
regler i avseende på halt och vikt även beträffande sålunda inköpt guld, om
han i fortsättningen vill bibehålla sin möjlighet att verkställa inköp från
Guldcentralen.

Införsel av oarbetat guld må ske först efter särskild licens av valutakontoret.
Hittills har importlicenser icke lämnats för guldsmedsändamål. Licens
för införsel av färdiga guldvaror och vissa halvfabrikat kan erhållas hos statens
handels- och industrikommission.

Genom nu nämnda bestämmelser har en väsentlig inskränkning i guldåtgången
uppnåtts vid jämförelse med förhållandena före regleringens genomförande.

Den av riksbanken för förbrukning inom landet försålda kvantiteten finguld
åren 1950—1952 var med fördelning på olika ändamål följande.

	1950		1951		1952
dentalguld......................	747	kg	708	kg	739	kg
guldsmedsguld..................	.... 1357	»	1313	»	1300	»
diverse industriella ändamål......	30	»	23	»	23	)>
medaljer ......................	154	»	129	»	141	»
	2 288	kg	2173	kg	2 203	kg

Utredningen. Enligt utredningsmannen kan den motivering, som anförts
för bibehållande av det nuvarande kontrollsystemet, åberopas även för bibehållande
i stort av bestämmelserna om minimihalter. Utredningen — som
erinrar om att det i utlandet är vanligt att de lägsta halterna för guldarbete
som göres till föremål för kontrollstämpling är 585/1 000 (14 K) och
750/1000 (18 K) — har i huvudsak inskränkt sig till att närmare prov#
huruvida jämkning av halten för 18 karats guld bör ske till överensstämmelse
med den i utlandet tillämpade normen och huruvida tillverkning och
försäljning av 14 karats guld skall tillåtas. Härutöver har närmare övervägts
vissa frågor rörande undantag från kraven på minimihalt. Utredningens förslag
innebär i nu berörda hänseenden ändring i gällande ordning endast
såtillvida, att minimihalten för guldvaror (18 karat) bestämmes till 750/
1 000 i stället för 760/1 000.

Vad beträffar frågan om jämkning av halten för 18 karats guld erinrar
utredningen om att den nuvarande minimigränsen vid 760 tusendelar är
historiskt betingad och anför, att nämnda gräns i det betänkande, som låg
till grund för gällande författning, föreslogs i anslutning till bestämmelsen i
1752 års kontrollstadga om en minimihalt för guldarbeten om 18 karat 4
grain eller 763,9 tusendelar, varvid dock skedde jämkning för att erhålla
lätthanterliga halttal i tusendelar. Utredningen anför vidare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Det enda skäl som numera kan anföras för att bibehålla 760/1000 i stället
för att införa 750/1000 är att den något högre haltsiffran verkar hindrande
mot import och sålunda bereder den svenska guldsmedsnäringen visst skydd
mot utländsk konkurrens. Någon anledning att på detta sätt hindra import
av fullgoda utländska guldvaror synes dock knappast föreligga och den konkurrens
som på lika villkor uppkomme, därest 18 karatshalten bestämdes
till gängse internationella 750/1000, skulle väl kunna sägas vara sund och
vara till fördel för allmänheten. Den kan tänkas inverka fördelaktigt på
såväl arbetenas konstnärlighet som deras pris.

Frågan om att tillåta tillverkning och försäljning även av arbeten i 14 karats
guld behandlades även i samband med tillkomsten av 1912 års lagstiftning.
Utredningen erinrar härvidlag om ett uttalande som då gjordes av
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening. Föreningens uttalande sammanfattas
i huvudsak på följande sätt.

En nedsättning av den gällande lägsta tillåtna guld- och silverhalten skulle
icke vara till något gagn vare sig för tillverkaren, industrien eller allmänheten.
Ett medgivande av att minderhaltiga arbeten skulle inom riket få tillverkas,
dit införas och hållas till salu skulle otvivelaktigt omintetgöra allt
yrkesmässigt utövande av guld- och silverindustrien. I stället för konstnärliga
produkter skulle det billiga materialet skapa en massproduktion av fabriksarbeten,
visserligen billigare än de fullhaltiga varorna men i avsaknad
av deras såväl ideella som praktiska värde. Därjämte skulle de utländska fabrikaten
med deras större omsättningsområden och därav följande större
konkurrensförmåga helt och hållet överflygla den svenska marknaden och
hämma, för att icke säga rent av förinta den svenska guld- och silverindustrien,
som dock f. n. sysselsatte tusentals personer. Skulle därjämte de minderhaltiga
arbetena förses med en särskild stämpel, skulle en sådan stämpel,
ehuru visserligen icke varande en statens kontrollstämpel, dock för den
stora allmänheten te sig såsom en sådan, varigenom utan tvivel svek och
bedrägerier på många håll skulle kunna utföras och en förut aktad näring
sålunda demoraliseras.

1 detta sammanhang redovisar utredningen en av 1909 års sakkunniga
verkställd undersökning, som visade att man inom guldsmedsbranschen allmänt
motsatte sig en sänkning av minimihalten för guldarbeten.

1909 års sakkunniga kom även till den uppfattningen, att det knappast
skulle vara till gagn för den svenska guld- och silverindustriens utveckling
att nedsätta minimihalterna. En sådan åtgärd syntes de sakkunniga ej heller
vara påkallad av något annat intresse, som i förevarande sammanhang
borde beaktas.

Utredningen framhåller, att förhållandena nu icke är fullt likartade med
dem vid tiden för tillkomsten av 1912 års förordning. Det starka betonandet
av behovet av skydd för näringen gentemot utländsk konkurrens är numera
mindre framträdande. Ett skydd för branschen mot utländsk massproduktion
av billiga underhaltiga fabriksarbeten torde dock fortfarande
vara önskvärd. Det skulle vidare enligt utredningen knappast vara till
gagn för näringens utveckling att nedsätta minimihalterna. Utredningen anför
bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

EU uppehållande av hög halt är en kvalitetsfråga. Medgives lägre halt,
framtvingar det genom priskonkurrens en sänkning av kvaliteten till minimihalten.
Den höga halt som utmärker svenska guldsmedsvaror är för den
svenska guldsmedsbranschens anseende en fördel, som man ej utan vidare
bör bortse ifrån. För möjligheterna till export av guldvaror spela de här i
landet gällande minimihalterna ej någon roll, eftersom hinder ej föreligger
att för export tillverka guldvaror med lägre halt. Vad som måhända bör tillmätas
större betydelse är emellertid den tradition som vi ha här i landet
och som innebär att vi aldrig haft lägre guldhalt i guldvaror än 18 karat.
En övergång till 14 karat skulle kunna medföra att äldre guldvaror finge
ett anseende som skulle påverka prisnivån ogynnsamt för nya guldvaror i
jämförelse med äldre. För den konstnärliga produktionen torde det även
vara fördelaktigt med högre halt. Låghaltiga guldvaror skulle gynna en utveckling
mot en tillverkning som vore mera fabriksmässig och massbetonad.

Kvalitetssynpunkten har betydelse icke endast för guldvarors ideella värde
utan även för det praktiska. Guld av högre halt är lättare och bättre att bearbeta
än guld av lägre halt.

Trots att det givetvis är ett önskemål från guldsmedsbranschens sida att
en kvantitetsökning kommer branschen till godo, torde den uppfattningen
vara allmänt rådande bland branschens män att en sänkning av minimihalten
icke bör ske. Redan den kvalitetssänkning som skett genom riksbankens
restriktioner torde för dem framstå såsom en kännbar eftergift för
nödvändighetens krav. Man har anledning antaga att även bland allmänheten
det är ett önskemål att vår på tradition grundade standard i fråga om
guldarbeten kan uppehållas. Den kvalitetssänkning som skett genom riksbankens
restriktioner är mindre betänklig ur den synpunkten att minimikravet
på halten upprätthållits. Det torde få anses som ett önskemål såväl
ur allmän synpunkt som ur guldsmedsbranschens och allmänhetens synpunkt
att minimihalten kan bibehållas vid 18 karat och att ett frångående
av denna minimihalt sker endast om mycket starka skäl tala därför.

Utredningen uttalar, att den icke finner sådana skäl föreligga, som motiverar
en sänkning av minimihalten under 18 karat.

Utredningens förslag innebär följaktligen, att nuvarande minimihalt för
guldvaror bibehålies med den jämkning från 760/1 000 till 750/1 000, som
förut berörts.

Reservanten i utredningen uttalar sig emot jämkningen av guldhalten för
18 karat.

Även de gällande bestämmelserna om minimihalt å silverarbeten har —
erinrar utredningen —- gamla traditioner i vårt land. Den i utlandet stadgade
minimihalten växlar från land till land. I Danmark utgör den sålunda
826/1 000, i Finland 813/1 000, i Norge 830/1 000, i Belgien 835/1 000, i
Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800/1 000, i England 925/
1 000 och i Holland 833/1 000.

De skäl som anförts för bibehållande av nuvarande minimihalt i fråga
om guldarbeten kan enligt utredningen anföras även beträffande silver. Här
gör sig dock, framhålles det, betänkligheterna mot en mindre sänkning av
minimihalten, därest den skulle anses önskvärd för att bringa den i överensstämmelse
med vad som gäller i vissa främmande länder, mindre starkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1950

kännbara, eftersom fråga ej är om en markant kvalitetssänkning, övervägande
skäl synes emellertid tala för att man ej här i landet sänker minimihalten
så att den blir lägre än den som gäller i något av våra nordiska grannländer.
Ändring av minimihalten 830/1 000 för silver föreslås sålunda ej.

Vad slutligen beträffar platina torde enligt utredningen anledning ej föreligga
att ändra den gällande minimihalten 950/1 000, vilken allmänt tillämpas
även i utlandet.

Frågan om omfattningen av undantag från kraven på minimihalt beröres
i utredningen endast såvitt den sammanhänger med pantsättning och auktionsförsäljning
av minderhaltiga ädelmetallarbeten, eller sådana, som icke
blivit i vederbörlig ordning kontrollerade. Utgångspunkten för övervägandena
är en till Kungl. Maj:t 1951 överlämnad framställning av Stockholms
stadsfullmäktige med begäran om översyn av författningarna angående kontrollen
å ädelmetallvaror. Stadsfullmäktiges framställning hade föranletts
av ett tjänstememorial från auktionsverket i Stockholm. I utredningen återgives
memorialets innehåll i huvudsak såsom följer.

Mot det skydd för juvelerarnas yrkesgrupp mot utländsk konkurrens som
genom försäljningsförbudet för minderhaltiga arbeten åstadkommits, vore,
säger auktionsverket, ingenting att erinra, dock under förutsättning att allmänhetens
berättigade intresse att fritt kunna förfoga över legitimt förvärvad
egendom icke därigenom åsidosattes. Det syntes i detta hänseende icke
godtagbart att undantagsbestämmelsen rörande arbete med antikvariskt värde
till sin innebörd begränsats så snävt som nu vore fallet. Någon åldersbestämning
svarande mot begreppet antik funnes i detta sammanhang icke

given.---I kontrollförordningen beaktades ej konstnärligt värde. Icke

antika guld- och silverarbeten kunde vara utförda med en konstskicklighet
som gjorde att bristen på finhalt saknade praktisk betydelse vid en bedömning
av föremålets värde. Det vore vidare icke ovanligt att halten vore av
underordnad betydelse emedan föremålets värde huvudsakligen representerades
av ädla stenar eller äkta pärlor. Om sådana arbeten som nu nämnts
nedskrotades, uppkomme otillbörlig värdeförstöring.

De undantagsbestämmelser som vore knutna icke till arbetets art utan till
säljarens status (konkursbo, dödsbo etc.) syntes vidare auktionsverket otillfredsställande.
De priser som underhaltiga arbeten i dessa fall i allmänhet
betingade skilde sig oväsentligt från priserna på fullhaltiga arbeten. Detta
tydde på att köparna i många fall antingen icke hade klart för sig att de
saknade möjlighet att i sin tur avyttra det köpta eller också räknade med
illegal återförsäljning. Det vore icke tilltalande att den som på fullt legitimt
sätt fått sådana föremål i sin ägo skulle vara förhindrad att avyttra dem i
ett nödläge. Något lagligt hinder mot att såsom pant mottaga underhaltiga
arbeten syntes ej föreligga och möjligheten till pantsättning syntes innebära
en fördel, emedan de pantsatta föremålen i flertalet fall torde återlösas av
låntagaren. Viss oklarhet rådde emellertid rörande rätten att å auktion sälja
underhaltigt arbete som utgjorde pant för förfallet lån.---

Auktionsverket ifrågasatte i första hand huruvida icke försälj ningsförbudet
kunde helt utgå ur kontrollförordningen, eventuellt i samband med
effektiviserad importkontroll. Därest den kommersiella importen av underhaltiga
arbeten effektivt stängdes, borde det ej innebära större olägenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

medgiva fri omsättning inom landet av de arbeten som redan funnes där
eller som därefter infördes för personligt bruk.

Därest försäljningsförbudet ej ansågs böra upphävas, borde enligt auktionsverket
en undersökning ske av möjligheterna att utvidga bestämmelserna
om undantag från försäljningsförbudet. En utökning kunde sålunda
ske av den kategori föremål som på grund av sin art finge försäljas oberoende
av finhalt. Innebörden av begreppet antikvariskt värde i kontrollförordningen
borde preciseras. Det borde giva utrymme för en sådan tolkning
att mindre stränga krav på föremålets ålder uppställdes än vid en rent

museal bedömning. —--Vidare borde vissa föremål oavsett ålder vara

undantagna från försäljningsförbud, nämligen dels arbeten i vilka ädelmetaller
representerade endast en viss mindre del av det uppskattade totalvärdet
och dels arbeten som vore av högre konstnärligt värde.----

Infördes sådana regler som nyss nämnts kunde, yttrade auktionsverket
slutligen, övervägas att upphäva de undantag som ej hade med föremålens
art att göra (tillhörighet till konkursbo eller dödsbo, utmätt egendom). Bibehölles
dessa regler borde klarläggas att försäljning av pant enligt lagen
om pantlånerörelse vore att jämställa med försäljning av utmätt gods.

Stockholms handelskammare förklarade i avgivet yttrande över auktionsverkets
memorial att de av auktionsverket föreslagna ändringarna i kontrollförordningen
icke kunde förordas. Det kunde visserligen enligt handelskammaren
icke bestridas att ett förbud att realisera förfallna panter av här
berört slag kunde vara ägnat att medföra olägenheter för allmänheten. En
lösning av förevarande problem kunde emellertid enligt handelskammaren
ej genomföras genom lättnader i försäljningsförbudet. Det syntes uppenbart
att fri försäljning av pantsatta okontrollerade värdeföremål speciellt
under nuvarande förhållanden med en alltmer accentuerad brist på ädelmetall,
särskilt guld, och med en förhållandevis hög beskattning, snart skulle
göra kontrollen helt illusorisk. Genom auktionerna skulle skapas en legal
möjlighet för omsättning av illegalt tillverkade eller importerade okontrollerade
och obeskattade guldsmedsarbeten. Handelskammaren kunde ej heller
ansluta sig till tanken att lösa spörsmålet genom att helt slopa försäljningsförbudet.
Handelskammaren hade för övrigt för sin del svårt att förstå
att den lösning som auktionsverket föreslagit i form av uppmjukningar av
nuvarande bestämmelser genom att hänsyn skulle tagas till föremåls konstnärliga
värde in. in. skulle vara ägnad att mera generellt lösa de nuvarande
svårigheterna.

Enligt handelskammarens mening borde mera allmänt syftande åtgärder
vidtagas för att komma till rätta med förevarande svårigheter. Olägenheterna
berodde enligt handelskammarens mening främst på de höga krav
den svenska lagstiftningen ställde på legeringens finhalt. Inom landet förekom
i stor utsträckning utomlands inköpta föremål av mycket betydande
värde men med sådan lägre halt alt varorna icke för närvarande kunde bli
kontrollstämplade. Ju lägre halt av ädelmetall som fordrades för statlig kontrollstäinpling,
desto mindre måste försäljningsförbudets här berörda nackdelar
bliva. Enligt handelskammarens mening borde övervägas huruvida
icke den nuvarande gränsen för lägsta tillåtna legering borde sänkas eller

it Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

legeringstvånget helt slopas, varjämte kontrollstämplingen borde utvidgas
att omfatta de nya tillåtna legeringsgrupperna.

Med anledning av handelskammarens yttrande påpekade auktionsverket
att frågan icke kunde lösas genom en sänkning av kravet på minimihalter
med mindre bestämmelserna om finhalt modifierades därhän att de bringades
i överensstämmelse med kontrollbestämmelserna i övriga länder, från
vilka en import ägt rum eller väntades framdeles ifrågakomma.

Utredningsmannen erinrar om att hans förslag innebär att det nuvarande
kontrollsystemet skall bibehållas och att någon väsentlig sänkning av minimihalterna
ej skall företagas. De förhållanden som berörts av auktionsverket
är enligt utredningen av den speciella natur att de icke i och för sig
motiverar ett annat ståndpunktstagande i de grundläggande frågorna rörande
kontrollen inom ädelmetallområdet. Möjligen skulle de kunnat påverka
bedömandet av frågan huruvida en sänkning av minimihalten för guldvaror
till 14 karat borde ske, men en sådan reform torde icke lösa de problem som
tagits upp av auktionsverket utan endast begränsa olägenheterna av det nuvarande
systemet i påtalade hänseenden. Utredningen anför vidare följande.

Det är, såsom handelskammaren framhållit, uppenbart att kontrollsystemet
ej medgiver eftergifter av mera allmän räckvidd för att tillgodose de
av auktionsverket framförda synpunkterna. Sålunda torde det ej vara möjligt
att öppna en väg för försäljning av underhaltiga utländska arbeten genom
att tillåta fri försäljning av pantsatt gods. En analogisk tillämpning av
bestämmelserna i 1912 års kontrollförordning i fråga om utmätt gods torde
ej vara tillåten. Det skulle strida mot bestämmelsernas syfte.

Ej heller torde en allmängiltig regel böra givas om rätt att saluhålla underhaltiga
guld- och silverarbeten av större konstnärligt värde. En sådan
bestämmelse skulle, om den mera allmänt utnyttjades, låta de allmänna bestämmelserna
om minimihalt komma att framstå såsom meningslösa. Att
uppehålla kravet på viss halt för icke konstnärliga arbeten men eftergiva
det beträffande de konstnärliga är knappast rimligt.

I övrigt påpekas, att det av auktionsverket berörda problemet, enligt under
utredningen inhämtade upplysningar, icke till sina verkningar är särskilt
omfattande. Mynt- och justeringsverket hade visserligen rätt att meddela
dispens från försäljningsförbudet men denna befogenhet hade utövats mycket
restriktivt och vanligtvis endast för 14 karats guldarbeten med högt konstnärligt
värde.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen, att auktionsverkets
framställning icke bör föranleda några ändringar i gällande bestämmelser.
För övrigt framhålles att minimihalten för guld enligt förslaget ändrats till
750 tusendelar och att en sådan åtgärd borde i någon mån tillgodose syftet
med framställningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag rörande minimihalter för ädelmetallvaror
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av mynt- och justeringsverket,
kommerskollegium, kontrollstyrelsen, priskontrollnämnden samt länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

sen i Göteborgs och Bohus län. Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget
utom i vad avser minimihalt å silverarbeten. Svenska slöjdföreningen finner
det i princip önskvärt att minimihalten för guld jämkas såsom föreslagits av
utredningen. En övergång bör emellertid enligt föreningen ske först sedan
en allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gjort allmänheten bättre
rustad att välja konstnärligt fullgoda alster. Ett bibehållande åtminstone tills
vidare av nuvarande bestämmelser om finhalten för guld förordas av handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund,
Sveriges järn- och metallmanufakturförening, Sveriges grossistförbund,
Guldsmedsbranschens leverantörförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Stockholms
och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silversmeders
mästareförening samt Svenska metallindustriarbetareförbundet. Liksom utredningen
avvisar de nu nämnda remissinstanserna tanken att tillåta lägre
minimihalt än 18 karat. Stockholms handelskammare föreslår en minimihalt
för guldarbeten å 585/1 000 (14 karat). En justering av finhalten för
18 karats guld i enlighet med utredningens förslag möter i och för sig ingen
erinran från handelskammarens sida. Beträffande minimihalten å silverarbeten
har erinran gjorts endast av överståthållarämbetet och Stockholms
handelskammare, vilka förordar sänkning av halten från 830 till 800/1 000.
Ingen erinran mot utredningsförslaget har framförts i vad avser halten å
platinaarbeten.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget i vad avser finhalten å
guldarbeten har gjort följande uttalanden. Priskontrollnämnden
framhåller att ett skydd för guldsmedsnäringen mot utländsk konkurrens
— om den kan anses behöva ett sådant skydd — enligt nämndens principiella
uppfattning bör utformas i enlighet med vad som är praxis för andra
näringar, nämligen såsom en tull. Även om guldsmedsnäringen genom ett
bibehållande av 18 karat som minimihalt erhåller ett dylikt skydd anser
nämnden dock att övervägande skäl talar för utredningens förslag, i synnerhet
som detta innebär att med 18 karat skulle avses 750/1 000 fint
guld.

Kommerskolleginm uttalar följande.

Till en början kan anföras att haltsiffran 760/1000 har gammal hävd i
vårt land och att det därför bör fordras starka motiv för en ändring. Vidare
är uppenbart att det för guldsmedsnäringen fortfarande är betydelsefullt att
i viss mån vara skyddad mot en besvärande utländsk konkurrens. Å andra
sidan bör betonas att de handelspolitiska förhållandena numera äro förändrade.
Alltsedan andra världskrigets slut har vårt land eftersträvat att liberalisera
den internationella handeln och att i görligaste mån bereda väg för
en fri konkurrens mellan Sverige och övriga länder på näringslivets område.
Denna synpunkt talar starkt för att den av utredningen förordade ändringen
vidtages. Det må dock framhållas, att denna fråga icke torde ha någon större
praktisk räckvidd. Kollegium vill emellertid icke motsätta sig utredningens
förslag.

Kangl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Mynt- och justeringsverket framhåller att den föreslagna nedsättningen
av guldhalten skulle medföra lättnader för verket vid kontrollen av berörda
arbeten. Kontrollstyrelsen finner de skäl som i betänkandet anföres för en
jämkning av minimihalten av guld bärande. Enligt styrelsens mening torde
det knappast föreligga anledning att räkna med sådan nedgång i inflytande
försäljningsskatt genom en ökad privatimport av utländska guldvaror,
att man av denna anledning skulle avstå från den ifrågasatta jämkningen.

Svenska slöjdföreningen uttalar följande.

Svenska Slöjdföreningen finner det i princip önskvärt, att minimihalten
för guld kan jämkas från 760/1000 till 750/1000. Det är uppenbart att den
ökade import, som kan komma att föranledas av denna jämkning, å ena
sidan bör kunna innebära en stimulerande konkurrens för svenskt guldsmide,
å andra sidan kan öppna gränserna för en import av guldvaror på
kanske konstnärligt låg nivå. Slöjdföreningen förutsätter därför, att en
övergång till 750/1000 endast bör genomföras med garantier för att guldvarubranschen
på lämpligt sätt skyddas mot eventuella skadeverkningar, som
kan föranledas av rubbningar i den inhemska produktionen. Ett sådant
skydd skulle enligt Slöjdföreningens mening bland annat förutsätta
borttagande av guldransoneringen — innebärande bland annat att guldarbeten
med högre vikter och halter kan framställas — vilket skulle möjliggöra
utnyttjande av flera tekniska förfaranden och även vidga guldsinidets
konstnärliga möjligheter. En övergång till 750/1000 bör ske först sedan en
allmän konsumentupplysning på guldvaruområdet gör allmänheten bättre
rustad att välja konstnärligt fullgoda alster.

De remissinstanser, som uttalat sig för ett bibehållande av nu gällande
minimihalt för guldarbeten, har betonat att en sänkning av halten å 18 karats
guld i enlighet med utredningens förslag skulle medföra starkt menliga verkningar
för näringens utövare. Utländska tillverkare skulle gynnas på de
svenska näringsutövarnas bekostnad, då de senare är i hög grad missgynnade
särskilt genom nuvarande guldransonering i Sverige. I flera yttranden
understrykes att hela frågan om den svenska näringens skydd bör utredas
i ett sammanhang, under hänsynstagande till alla faktorer som inverkar på
dess konkurrensställning gentemot utlandet.

Guldsmedsbranschens leverantörförening anmärker i detta sammanhang
att utredningen icke tillräckligt beaktat den inverkan dess förslag skulle få
på den svenska guldvarutillverkningen.

Utredningens argument för sänkning av halten äro alltför allmänt hållna
och de förmenta fördelarna alltför diskutabla för att tjäna som motiv för
en enligt föreningens uppfattning så genomgripande förändring. Utredningen
har ej ägnat någon som helst uppmärksamhet åt de svårigheter som en sänkning
av halten generellt måste medföra för vår inhemska tillverkning av
guldvaror och har följaktligen ej heller tagit tillbörlig hänsyn till de enligt
föreningens uppfattning allvarliga konsekvenser som en haltsänkning skulle
medföra för såväl de enskilda företagen som dess anställda. Detta problem
är emellertid av utomordentligt stor vikt, och föreningen anser det som en
påtaglig brist i utredningen, att denna fråga ej beaktats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Endast mycket tungt vägande skäl bör enligt föreningen kunna föranleda
ändring i den traditionella ordningen.

Guldsmedsbranschens konstnärliga ambitioner ha av naturliga skäl skapat
ett visst underlag för känslomässigt betraktelsesätt, och ett utslag härav
är att branschen är starkt bunden till gamla traditioner. Den högre guldhalten
är en sådan tradition, som sträcker sig så långt tillbaka som till mitten
av 1700-talet och som har djupa rötter även hos allmänheten. Föreningen
är av den uppfattningen, att en sådan hävdvunnen tradition ej bör ändras
utan att mycket tungt vägande skäl därtill kan förebringas. Då det
emellertid ej kan påvisas — vilket ej heller utredningen sökt göra — att
den högre halten vid något tillfälle haft menliga verkningar för konsumenterna
är enligt föreningens uppfattning en sänkning av halten redan av
detta skäl opåkallad.

Sveriges jnvelerare- och guldsmedsförbund anför följande skäl mot den
föreslagna sänkningen av finhalten för guldvärde.

a) En sänkning av minimihalten ned till 750/1000 skulle få vittgående
konsekvenser. Företagna undersökningar ute hos guldsmedskåren visa, att
ett mycket stort antal företagare/yrkesmän befarar arbetslöshet, inte enbart
för egen del utan givetvis även för hos dem anställda arbetare.

b) Det förljudes, att 1952 års tulltaxekommitté kommer att föreslå icke
obetydliga sänkningar av införseltullarna för branschens varor, varigenom
den inhemska tillverkningens redan tidigare relativt obetydliga skydd kommer
att bli än mindre. Detta blir givetvis till förfång för de svenska yrkesmännen
och deras anställda.

c) Den inom landet rådande guldransoneringen omöjliggör en konkurrens
på lika plan med utländska tillverkare och detta handicap må ej underskattas.

d) En eventuell sänkning av minimihalten till 750/1 000 skulle i hög
grad komma att inverka menligt på nyrekryteringen till branschen och
yrkesutbildningen.

e) Förbundet har intet att andraga mot en fri konkurrens, under förutsättning
att en sådan kan och får bedrivas på lika villkor. Det har emellertid
ovan redan styrkts, att en konkurrens på lika bas ej kan komma till
stånd med de utländska tillverkarna. Såsom ytterligare exempel på varthän
en sänkning av minimihalten förmodas kunna leda må anföras den
branschens allvarliga farhåga, att exempelvis de västtyska tillverkarna/exportörerna
komma att i skydd av en låg tullnivå bearbeta konsumenterna direkt,
med förbigående av de traditionella försäljningsleden, vilket även i
hög grad skulle bli till förfång för konsumenterna, vilka därigenom skulle
gå miste om fackmannens bistånd och den garanti för fullgod vara, som
blott fackmannen kan ge.

f) Den enorma turisttrafiken från Sverige till utlandet kommer att ge de
utländska konkurrenterna anledning att begagna sig av den ökade konkurrensmöjlighet,
som eu haltsänkning skulle betyda för dem. De torde
komma att uppmuntra de svenska turisterna att köpa sina guldvaror utomlands
— vilket kan ske till betydligt lägre priser än vad de svenska branschutövarna
kunna erbjuda med hänsyn till i Sverige rådande försäljningsskatteförhållanden
etc. I detta sammanhang må även framhållas, att försäljningsskatten
sätter vår bransch i en sämre ställning än andra branscher,
som sälja varor av presentkaraktär.

Icke heller Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening kan finna
några skäl för ett frångående av den hävdvunna regeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Under inga förhållanden anser föreningen denna fråga lämplig för behandling,
så länge guldransoneringen beslår i vårt land. Genom denna
ransonering ha svenska tillverkare av guldvaror inga möjligheter att på lika
villkor konkurrera med utländska fabrikanter av massprodukter, vilka åtminstone
ur konstnärlig och kvalitetssynpunkt icke kunna komma att vara
till fördel för allmänheten. Även om bibehållandet av halten vid 760/1 000
innebär ett visst skydd för de svenska tillverkarna av guldvaror — ett
frångående skulle utan tvekan inom en snar framtid medföra arbetslöshet
inom inte minst den hantverksmässiga produktionen i vårt land — så är
det dock allmänhetens förtroende för svenska guldvaror, av hävd hållande
högre halt än utländska, som är av avgörande betydelse.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation instämmer i de synpunkter
som anförts av Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund men
föreslår därutöver att hela frågan om finhalten å guldarbeten, däri inräknat
guldransoneringen, upptages till ny och förutsättningslös utredning.
Motsvarande utredningskrav framföres också av Sveriges industriförbund,
som åberopar yttrandet av Sveriges järn- och mctallmanufakturförening.
Föreningen gör följande uttalande.

Den nu gällande minimihalten innebär otvivelaktigt ett visst skydd för
den svenska tillverkningen mot utländsk konkurrens. Utredningen har dock
avstått från att klarlägga hur stort detta skydd är. Först sedan denna fråga
blivit utredd och man därjämte klarlagt behovet av skydd, är det enligt
föreningens uppfattning möjligt att uttala sig om förutsättningar föreligga
att ändra minimihalten. Föreningen ansluter sig till den uppfattningen att
ett skydd för den svenska industrin i princip i första hand bör utgå i form
av tullar och ej i form av kvantitativa eller kvalitativa restriktioner.

Med hänvisning till ovanstående får föreningen hemställa att minimihalten
bibehålies vid 760/1 000, i avvaktan på utredning av vad detta skydd
innebär samt att skyddet inräknas i tullsatsen innan minimihalten ändras.

Sveriges grossistförbund betonar, att förevarande spörsmål kan mera ingående
bedömas endast i samband med frågan om upphävandet av den för
branschen mycket besvärande guldransoneringen och den svenska tillverkningens
lullskyddsproblem.

Stockholms handelskammare förordar såsom förut nämnts en sänkning
av minimihalten för guldvaror till 585/1 000. Handelskammaren erinrar inledningsvis
om sitt förut refererade yttrande över en framställning från
auktionsverket i Stockholm om revision av kontrollstämpelbestämmelserna.
Handelskammaren hade däri bl. a. hävdat, att erforderliga lättnader i allmänhetens
möjligheter att förfoga över legitimt förvärvade ädelmetallarbeten
bäst skulle åstadkommas genom en sänkning av kravet på finhalt
och att det primära syftet med kontrollförordningarna uppnåddes så länge
som varorna genom myndigheternas försorg försåges med offentlig stämpel
angivande varans finhalt. Handelskammaren uttalar att den — trots vad
utredningen nu anfört i frågan —- icke blivit övertygad om att en sänkning
av lägsta tillåtna halt skulle vara skadlig eller olämplig. Handelskammaren
anför.

Ett ädelmetallföremåls ekonomiska värde hänför sig ofta till stor del till
det på varan nedlagda arbetet; i fråga om hantverksmässigt gjorda varor

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

torde arbetskostnaderna icke sällan betydligt överstiga metallvärdet. Det
goda anseende, som svenska ädelmetallvaror åtnjuta, beror självfallet i
hög grad på varornas utförande och estetiska kvalitet. Det förefaller därför
som om utredningen väl starkt betonat den höga haltens betydelse och
det synes Handelskammaren icke osannolikt, att regler med krav på hög
finhalt kunna vara ägnade att draga den köpande allmänhetens uppmärksamhet
från kvaliteten på arbetet.

I förevarande sammanhang erinrar handelskammaren vidare om att den
lägsta halten för guldarbete, som göres till föremål för kontrollstämpling
i flertalet främmande länder, är 585/1 000 d. v. s. 14 karat och att kontrollstämplingen
i flera av dessa länder icke är obligatorisk. Enligt handelskammarens
uppfattning borde även här i landet konkurrens kunna tillåtas
mellan olika råvarukvaliteter.

Vad beträffar jämkningar av finhalten för 18 karats guld från 760/1 000
till 750/1 000 uttalar handelskammaren att denna i viss mån blir av sekundär
betydelse om den lägsta tillåtna halten blir 14 karat. Det oaktat bör
gränsen enligt handelskammarens mening anpassas till den gängse internationella
och handelskammaren biträder därför utredningens förslag i
denna del. I anledning av vad utredningsreservanten anfört gör handelskammaren
slutligen vissa principiella uttalanden.

Handelskammaren vill icke bestrida, att guldransoneringen i Sverige kan
ogynnsamt påverka de svenska tillverkarnas konkurrensmöjligheter, men
vill å andra sidan framhålla, att gällande importreglering torde ha avsevärt
större verkan i motsatt riktning. Det är emellertid enligt Handelskammarens
mening principiellt olämpligt, att i en författning, som är avsedd
jämväl för mer normala förhållanden, intaga bestämmelser, syftande till
att kompensera genom krisregleringar tilläventyrs inträdda förändringar
i konkurrensläget för inhemsk industri. I den mån guldransonering eller
andra förhållanden påkalla vidgat skydd för svensk fabrikation — en fråga
som Handelskammaren i detta sammanhang saknar anledning upptaga till
behandling — böra därför andra vägar sökas än den av reservanten föreslagna.
Vid prövningen av detta spörsmål bör emellertid bemärkas, att
svensk tillverkning av ädelmetallvaror redan nu åtnjuter ett jämförelsevis
högt tullskydd.

I fråga om mini in i h alt en för silverarbeten har endast
överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare intagit eu från
utredningen avvikande ståndpunkt och förordat en sänkning från 830 till
800/1 000. överståthållarämbetet kan icke finna det sakligt motiverat att
bibehålla den nuvarande minimihalten för silver. Ämbetet anför följande.

Denna minimihalt ligger så nära den gräns 800/1 000, som tillämpas i
flera kontinentala länder, att en sänkning ned till denna gräns ur allmänhetens
synpunkt icke torde innebära någon olägenhet. Varken det praktiska
eller ideella värdet av silverarbeten torde i nämnvärd mån påverkas
av en sådan sänkning. Den nuvarande haltföreskriften synes främst ha betydelse
i konkurrenshämmande avseende, och det synes icke motiverat att
minimihalten hålles uppe huvudsakligen ur sådan synpunkt. Försäljningsförbudet
och nedskrotningsföreskrifterna beträffande i utlandet tillverkade
och ofta på fullt laglig väg inkomna alster av detta slag te sig ock särskilt
obilliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Stockholms handelskammare anför beträffande sänkning av silverhalten
samma skäl som förut refererats i fråga om guldhalten.

I vad avser det tidigare berörda, av auktionsverket i Stockholm framförda
önskemålet om åtgärder för att legalisera auktionsförsäljning av underhaltiga
pantsatta ädelmetallarbeten förklarar sig överståthållarämbetet dela
uppfattningen att det icke är möjligt att, utan ett äventyrande av syftet
med kontrollförfarandet, mera generellt friställa auktionshandeln med
pantsatta föremål av här avsett slag. Däremot synes enligt ämbetet icke
några vägande invändningar kunna göras mot att mynt- och justeringsverkets
dispensrätt kommer till användning i detta sammanhang. I den
mån så sker bibehålies möjlighet för offentlig myndighet att hålla i sin
hand omfattningen av ifrågavarande försäljning och vid tendenser till missbruk
begränsa eller vägra dispens. Efter samråd med direktören för auktionsverket
i Stockholm förordar överståthållarämbetet sålunda att pantlåneföretag
skall kunna i skälig omfattning beviljas dispens från försäljningsförbudet
vid förslagsvis ett tillfälle årligen efter ansökan som skall
ingivas inom viss av myntverket föreskriven tid före auktionen och innefatta
specifikation av föremålen.

Departementschefen. Enligt gällande författningsbestämmelser får, med
vissa undantag, guldarbeten icke tillverkas, införas eller försäljas därest
icke metallegeringen innehåller lägst 18 karat eller 760 tusendelar fint guld.
Motsvarande minimihalter för platina- och silverarbeten är 950 respektive
830 tusendelar fin metall.

Utredningsmannens förslag innebär med avseende å guldarbeten endast
den ändringen i gällande ordning att den föreskrivna halten för 18 karats
guld jämkas från 760 till 750 tusendelar. Härvidlag erinras om att den internationellt
gängse halten å 18 karats guld är 750 tusendelar fin metall. Någon
anledning att genom bibehållandet av den högre minimihalten hindra import
av fullgoda utländska varor synes enligt utredningen icke föreligga.

Under utredningsarbetet har också diskuterats frågan om en sänkning
av minimihalten för guldarbeten till 14 karat, motsvarande 585 tusendelar
fin metall. Tillräckliga skäl för en sådan sänkning har emellertid icke ansetts
föreligga. Bibehållandet av en hög finhalt är enligt utredningen ett intresse
såväl för guldsmedsnäringen som för allmänheten. Om en lägre halt
skulle medgivas skulle priskonkurrensen framtvinga en generell kvalitetssänkning
ned till minimihalten. En ökande försäljning av låghaltiga varor
skulle också gynna en utveckling mot mer fabriksmässig och massbetonad
framställning och den konstnärliga produktionen skulle bli lidande.

Bland remissinstanserna har endast Stockholms handelskammare uttalat
sig för en sänkning av minimihalten för guldvaror till 14 karat. I övriga
yttranden har utredningens ståndpunkt i denna del godtagits. Vad däremot
beträffar frågan om jämkning av halten å 18 karats guld har utredningsförslaget
avstyrkts av flertalet remissinstanser, däribland samtliga organisationer
som företräder guldsmedsnäringen. Nämnda organisationer har

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år t956

främst understrukit, att den svenska guldsmedsnäringen skulle bli utsatt
för en övermäktig konkurrens från utländsk massproduktion om den föreslagna
ändringen genomfördes. Härvid har också pekats bl. a. på den hämmande
inverkan som guldransoneringen har på den svenska guldsmedsnäringens
konkurrenskraft. I några yttranden har framhållits att hela fragan
om den svenska guldsmedsnäringens skydd bör utredas i ett sammanhang
innan gällande minimihalt ändras.

I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser kan jag
icke finna att några väsentliga skäl föreligger för en sänkning av den för
guldarbeten gällande minimihalten från 18 till 14 karat. Däremot synes finhalten
för 18 karats guld böra jämkas från 760 tusendelar till 750 tusendelar
fin metall. Ur kvalitetssynpunkt torde en sådan mindre jämkning icke
vara av nämnvärd betydelse. Med anledning av vad som från de berörda
näringsidkarna uttalats om behovet av skydd mot utländsk konkurrens vill
jag framhålla, att det icke synes böra komma i fråga att bibehålla den gällande
regeln enbart av dylika skäl. Med de förevarande kontrollbestämmelserna
har avsetts att skapa en kvalitetsgaranti till skydd för den köpande
allmänheten. Frågan i vilken mån den svenska guldsmedsnäringen kan vara
i behov av skydd mot utländsk konkurrens torde sålunda få prövas på samma
sätt som sker beträffande andra varor, alltså i samband med tullskyddets
avvägning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att guldsmedsnäringens
tullskyddsfråga kommer att upptagas till bedömning i samband
med behandlingen av det förslag till ny tulltaxa som 1952 års tulltaxekommitté
väntas framlägga inom en nära framtid.

I avseende på silverarbeten har utredningen icke ansett sig böra föreslå
någon ändring av gällande minimihalt, 830 tusendelar fin metall. Utredningen
anmärker emellertid att större betänkligheter i och för sig icke gör
sig gällande mot en mindre sänkning av minimihalten, då kvaliteten icke
nämnvärt kan påverkas därigenom. Av utredningen framgår, att den i Danmark
stadgade minimihalten är 826 tusendelar, i Finland 813, i Norge 830,
i Västtyskland, Österrike, Schweiz och Frankrike 800 samt i England 925
tusendelar fin metall. Minimihalten i Belgien och Holland är 835 respektive
833 tusendelar.

Flertalet remissinstanser har i förevarande avseende godtagit utredningens
ståndpunkt. Överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare
har dock förordat en sänkning av minimihalten till 800 tusendelar.

Såsom framgår av utredningen föreligger icke beträffande silverarbeten
någon internationellt godtagen minimihalt. En sänkning av minimihalten
till 800 tusendelar skulle innebära att vi godtog en lägre gräns än något av
våra grannländer tillämpar. Med hänsyn härtill och då den i vårt land hittills
gällande minimihalten icke torde innebära något egentligt hinder för
införseln av utländska silverarbeten finner jag i likhet med utredningsmannen
cn ändring härvidlag icke påkallad.

Beträffande platinaarbeten har varken från utredningens eller remissorganens
sida ifrågasatts någon ändring av gällande minimihalt å 950 tusen -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

delar fin metall. Icke heller enligt min mening föreligger anledning till ändring
härvidlag.

I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda, att minimihalten för
guldarbeten bibehålies vid 18 karat men att halten för 18 karats guld jämkas
till 750 tusendelar fin metall. Beträffande silverarbeten och platinaarbeten
föreslås ingen ändring av minimihalten.

Såsom förut berörts gäller med vissa undantag förbud mot såväl försäljning
som import av icke fullhaltiga ädelmetallvaror. Från importförbudet
medgives undantag da fråga är om gavor in. m. samt föremål som inköpts
pa resa i utlandet och är avsedda för importörens eller hans familjs personliga
biuk eller som är att hänföra till flyttsaker. Dessutom må utan kontroll
införas bl. a. föremål av antikvariskt värde. Föremål av antikvariskt
värde undantages även från försälj ningsförbudet. Utan hinder av kontrollbestämmelserna
må vidare föremål som blivit tagna i mät eller tillhör konkursbo
eller dödsbo, utan att ha för sådant bo tillverkats eller inköpts, försäljas
under hand eller på auktion. Slutligen äger mynt- och justeringsverket
att även i andra fall medgiva försäljning då särskilda skäl föreligger.

Utredningen har i förevarande sammanhang haft att taga ställning till
vissa spörsmål, som tidigare aktualiserats genom en framställning från
auktionsverket i Stockholm. I nämnda framställning hade auktionsverket
hävdat, att den gällande regleringen på ädelmetallområdet alltför mycket
begränsade allmänhetens möjligheter att bl. a. genom pantbelåning förfoga
över legitimt förvärvade arbeten, som icke uppfyller de stadgade kraven på
finhalt. Auktionsverket hade i första hand föreslagit att försälj ningsförbudet
slopades, i andra hand att undantagen från förbudet väsentligt vidgades.
Stockholms handelskammare hade i yttrande över dessa förslag uttalat,
att en mer betydande lättnad i de berörda hänseendena kunde uppnås
endast om kraven på ädelmetallarbetenas finhalt sänktes.

Utredningsmannen har icke funnit det möjligt att inom ramen för det
gällande kontrollsystemet medgiva någon uppmjukning av försälj ningsförbudet.
Utredningsförslaget innebär sålunda att förbudet bibehålies i nuvarande
utformning.

Överståthållarämbetet förklarar sig dela utredningsmannens uppfattning
i vad avser vidgning av de generella undantagen från försäljningsförbudet.
Ämbetet anser emellertid att några vägande invändningar icke synes kunna
göras mot att mynt- och justeringsverket i viss omfattning beviljar pantlåneföretag
dispens från förbudet.

Det torde icke kunna bestridas, att allmänhetens möjligheter att förfoga
över icke fullhaltiga men på legitimt sätt förvärvade ädelmetallföremål i
vissa fall kan te sig alltför begränsade. Såsom av det föregående framgått
Jag icke funnit mig böra förorda annan ändring av gällande minimihalter
än att halten för 18 karats guld jämkas till 750 tusendelar fin metall.
Departementsförslaget innebär sålunda på denna punkt icke någon mer
betydande lättnad i förevarande hänseende. Att lösa problemet genom att
helt slopa försäljningsförbudet eller väsentligen vidga undantagen från det -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

samma torde återigen icke kunna ske utan att kontrollsystemets effektivitet
äventyras. Ett förbud mot försäljning av icke fullhaltiga varor utan mera
betydande inskränkningar torde nämligen vara oundgängligt såsom komplement
till regleringen av tillverkning och import. Jag kan sålunda icke tillstyrka
någon ändring i gällande ordning på denna punkt. Däremot har
jag intet att erinra mot att mynt- och justeringsverket, såsom överståthållarämbetet
föreslår, i viss omfattning lämnar pantlåneföretag dispens från
försäljningsförbudet, därest försäljningen sker under betryggande kontroll.
Den föreslagna bestämmelsen om myntverkets dispensrätt — vilken till sitt
innehåll icke skiljer sig från det tidigare stadgandet härom — tillåter en
önskvärd utvidgning av möjligheterna att försälja legitimt förvärvade ädelmetallföremål,
vilka icke håller måttet enligt förordningen, och jag förututsätter
att en dispensgivning kommer till stånd i enlighet med vad jag nu
anfört. Genom dispensgivningen och i någon mån genom den förordade
sänkningen av minimihalten för guld synes en väsentlig del av syftet med
auktionsverkets framställning bliva tillgodosett.

IY. Ansvarsstämpling

Gällande ordning. Inom riket tillverkat ädelmetallarbete skall vara försett
med s. k. ansvarsstämplar och, i fråga om guld, haltstämpel. Ansvarsstämplarna
är tillverkarens eller, enligt vederbörandes bemyndigande, annans inregistrerade
namnstämpel, ortsmärke samt märke som utvisar tillverkningsåret
(årsbokstav). Ortsmärke och årsbokstav är obligatoriska endast om tillräckligt
utrymme för dessa märken finnes på arbetet.

Namnstämpeln är avsedd att utgöra ett led i statens kontroll a tillverkningen
och skall vara inregistrerad hos mynt- och justeringsverket, som
också bestämmer ortsmärke för varje tillverkningsort. Tillverkningsåret betecknas
med årsbokstav (med utgångspunkt från 1759). Finhaltsstämpeln
(för guld) anger karat, 23 K, utmärkande en finhalt av lägst 975/1 000, 20 K,
utmärkande en finhalt av lägst 840/1 000, 18 K, utmärkande en finhalt av
lägst 760/1 000, med ett remedium i samtliga fall av 5/1 000. Skyldigheten
att åsätta ansvarsstämplar och haltstämpel gäller även för icke kontrollpliktiga
arbeten (under 1 respektive 5 gram).

Namnstämpeln representerade ursprungliga tillverkaren. Redan före tillkomsten
av gällande förordning har emellertid även s. k. fullmaktsstämpling
i viss utsträckning förekommit. Enligt gällande ordning må sålunda även
namnstämpel representerande annan än tillverkaren efter vederbörandes bemyndigande
anbringas såsom ansvarsstämpel. Förutsättningen är endast, att
namnstämpeln är inregistrerad hos mynt- och justeringsverket. Då inga särskilda
villkor finns stadgade beträffande rätten att erhålla sådan inregistiering,
har följden blivit att många som icke bedriver tillverkning utan endast
är försäljare, är innehavare av inregistrerad namnstämpel.

Om förfarandet m. in. vid fullmaktsstämplingen anför utredningen hl. a.
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

I regel tillgår fullmaktsstämplingen så att tillverkaren på begäran av beställaren
anbringar beställarens namnstämpel på arbetet, varefter kontrollsf.
ä™Pli.ng begäres. Frågan kompliceras emellertid i de fall, då tillverkaren
förfärdigar arbeten på lager. Han får då sätta sin namnstämpel på sådana
lagersaker för att få kontrollstämpling utförd. När varorna sedermera säljas
till affärsinnehavare, ha dessa måhända intresse av att ha sina egna
namnstämplar på arbetena. Det har då hänt att man låtit överstämpla tillverkarens
namnstämpel med affärsinnehavarens.

Metoden med fullmaktsstämplingen uppkom som en följd av att guldsmederna
i allt större utsträckning upphörde att själva tillverka sina varor och
i stället inköpte dem från företag med fabriksmässig tillverkning. För en
försäljare var detta en förman. Till det reklamvärde som var förenat med
den egna namnstämpeln kom att denna gav varan sken av att ha tillverkats
av säljaren. Mot fördelarna härav svarade skyldigheten att stå i ansvar för
varans halt, d. v. s. bära risken för att varan på grund av möjligen förekommande
anmärkning måste sönderslås.

Frågan om namnstämpelns innebörd har 1951 varit uppe till behandling i
ett rättsfall i högsta domstolen (NJA 1951 s. 620). I nämnda fall hade en
juvelerare utan tillverkarens medgivande utplånat dennes namnstämpel på
ett silverarbete och ditsatt sin egen samt därefter utställt arbetet till salu.
Ansvar yrkades å juveleraren jämlikt 13 kap. 11 § strafflagen för brukande
av osann urkund. Juveleraren frikändes i samtliga instanser. Domstolarna
fann att namnstämpeln icke kunde hänföras till bevismärke eller annan
urkund, som avses i nämnda lagrum. Högsta domstolen — där riksåklagaren
framhöll att juveleraren i allt fall bort fällas till ansvar enligt kontrollförordningens
straffbestämmelser — anförde bl. a. att namnstämpeln enligt förordningen
icke utgjorde bevis om vem, som vore tillverkare, utan innefattade
ett åtagande av ansvar för arbetets halt. Kontrollförordningens egentliga
syfte vore likaledes att åstadkomma garanti för halten. Med hänsyn härtill
kunde ett förfarande som innebar att en juvelerare utbytt en tillverkares
namnstämpel på ett kontrollstämplat arbete mot sin egen namnstämpel icke
anses omfattat av kontrollförordningens straffbestämmelser.

Tidigare framställningar rörande fullmaktsstämplingen. Fullmaktsstämplingens
innebörd har länge varit föremål för diskussion och yrkanden om
ändringar i gällande ordning har framställts i flera sammanhang.

Sålunda hemställde Svenska slöjdföreningen i skrivelse år 1929 till Kungl.
Maj :t om sådana åtgärder att en tillverkares namnstämpel kom i åtnjutande
av laga skydd och att sålunda ett utplånande av densamma och dess eventuella
ersättande med en annan persons eller firmas stämpel e. dyl., varigenom
allmänheten vilseleddes i avseende å vem som var tillverkare av varan, kom
att utgöra straffbar gärning. Slöjdföreningen påpekade att innehavet av
egna stämplar bidrog till att allmänheten fick den felaktiga uppfattningen
att butiksinnehavarna sålde egna tillverkningar. Stämplarna spelade inom
arande varugrupp stor roll för såväl allmänheten som samlaren och
forskaren. De var avsedda ej endast att styrka den metalliska halten utan
även, vilket syntes föreningen av större intresse, att bära tillverkarens, even -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tuellt mästarens namn till eftervärlden. Genom anbringande av köparensbutiksinnehavarens
stämpel försvann möjligheten att bestämma arbetets ursprung.

I yttrande över slöjdföreningens framställning uttalade sig Svenska guldsmedsbranschens
sainorganisation för fullmaktsstämplingens bibehållande.
Däremot borde man undanröja det missförhållandet att den stämpel som
ursprungligen åsatts varan utplånades och ersattes med en annan. Förbud
häremot borde uppställas. Försäljaren kunde emellertid ha en legitim önskan
att få sin stämpel åsatt varan, och samorganisationen föreslog därför att i dylika
fall försäljaren hänvisades till att i anslutning till de ursprungliga
stämplarna, på sätt som kunde finnas lämpligt, tillägga sin stämpel.

I utlåtande 1933 över slöjdföreningens framställning instämde mynt- och
justeringsverket i huvudsak i samorganisationens synpunkter.

Stockholms guldsmedsmästareförening hemställde i skrivelse 1944 — under
framhållande att de av Svenska slöjdföreningen i 1929 års skrivelse påtalade
olägenheterna under senare år ytterligare accentuerats — om snara
åtgärder för undanröjande av dessa olägenheter. Föreningen ansåg att ordnade
förhållanden skulle kunna uppnås om man införde försälj ar stämpel
och konstnärssignatur att användas jämsides med tillverkarstämpeln. Härigenom
skulle såväl upphovsmannen som tillverkaren och försäljaren kunna
identifieras. De tre kategorierna borde hållas väl skilda från varandra.
Därför borde fullmaktsstämplingen förbjudas. Framställningen stöddes av
Svenska museimannaföreningen som anförde liknande synpunkter som på
sin tid slöjdföreningen, varjämte framhölls betydelsen av effektiva åtgärder
mot de ofta förekommande silverförfalskningarna. Den vanligaste formen
av förfalskning vore, att stämpeln utplånades och ny stämpel anbringades,
som motiverade ett avsevärt högre saluvärde. Laga skydd för åsatta stämplar
och kriminalisering av deras utplånande skulle därför vara av största betydelse.

I yttrande med anledning av nämnda framställning uttalade Sveriges
juvelerare- och guldsmedsförbund samt Guldsmedsbranschens leverantörförening
att tillverkares namnstämpel borde komma i åtnjutande av laga
skydd och att utplånande av sådan stämpel utan rättsinnehavarens medgivande
och ersättande med annans stämpel skulle utgöra straffbar gärning.
Med laga skydd borde i detta sammanhang avses skydd för tillverkarens rätt
till stämpeln. Fullständig rätt till en stämpel, ett varumärke, måste ur rättsinnehavarens
synpunkt vara liktydigt med att fritt få förfoga däröver och
sålunda innebära att rättsinnehavaren kunde bemyndiga annan person att
begagna stämpeln. Det saknade betydelse ur kontrollsynpunkt huruvida någon
annan tillverkat varan än tillverkarstämpeln gåve vid handen, blott den
verklige tillverkaren framställde en vara som motsvarade kraven på finhalL

Mynt- och justeringsverket förklarade i utlåtande över guldsmedsmästareföreningens
framställning att verket kommit till den ståndpunkten, att om
man ville bringa reda och ordning i stämplingsfrågan, den s. k. fullmaktsstämplingen
borde förbjudas. Verket kunde för sin del ej godkänna den

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

ståndpunkten att tillverkarstämpeln var att jämställa med ett vanligt varumärke.
Ej heller kunde verket godtaga den åsikten att stämpeln endast var
att betrakta som angivande vem som var ansvarig för arbetets behöriga
halt av ädel metall. Till de i kontrollförordningen omnämnda stämplarna
kunde i vissa fall läggas en konstnärssignatur, vilken torde kunna anbringas
utan att bestämmelse därom infördes i förordningen. Något laga
skydd för en sådan signatur syntes knappast erforderligt, då ett utplånande
av signaturen torde medföra en minskning av varans värde. Det framhölls
slutligen, att fullmaktsstämplingen ur mynt- och justeringsverkets synpunkt
och för polismyndigheten utgjorde ett försvårande moment vid kontrollen.

I skrivelse 1951 till Kungl. Maj :t förklarade sig Guldsmedsbranschens
samarbetsnämnd (Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund och Guldsmedsbranschens
leverantörförening) icke komma att göra några erinringar
mot borttagande av fullmaktsstämplingen. Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund
samt Guldsmedsbranschens leverantörförening anhöll därefter
i skrivelse den 31/12 1951 till Kungl. Maj :t — under framhållande att
tillverkarens skydd blivit väsentligen undergrävt genom den av högsta domstolen
fastslagna tolkningen av namnstämpelns innebörd — att i kontrolllörordningen
måtte införas föreskrift om att de hos mynt- och justeringsverket
inregistrerade namnstämplarna skulle utmärka tillverkarna samt att
brott mot sådan föreskrift skulle medföra straffansvar.

I skrivelse till Kungl. Maj:t 1952 har Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund,
Guldsmedsbranschens leverantörförening, Svenska slöjdföreningen,
Svenska museimannaföreningen, Konsthantverkarnas gille, Stockholms
guldsmedsmästareförening, Göteborgs guld- och silversmeders mästareförening
samt Skånes guldsmedsmästareförening, under uppgift att sammanslutningarna
utgjorde guldsmedsbranschens samtliga organisationer i Sverige
och riksorganisationer för Sveriges utövande konsthantverkare och museimän,
anhållit om omedelbara åtgärder för sådana lagändringar att dels förbud
införes mot fullmaktsstämpling och dels tillverkares namnstämpel kommer
i åtnjutande av laga skydd. I skrivelsen framhålles att genom högsta
domstolens berörda dom fastslagits att fullmaktsstämplingens existens utgjorde
ett hinder för att tillverkarens namnstämpel skulle äga straffrättsligt
skydd. Genom denna dom hade sålunda bristerna i gällande lagstiftning blivit
uppenbara och risk förelåg för alltmer tilltagande missbruk.

I sitt förut berörda utlåtande över Svenska slöjdföreningens framställning
angående förbud mot fullmaktsstämpling påpekade mynt- och justeringsverket
att försäljare ofta på importerade arbeten anbringade icke endast
sin namnstämpel utan även övriga i 1912 års förordning angivna
stämplar. Då detta förfaringssätt var till stort förfång för inhemska tillverkare
borde enligt verkets mening förbjudas att på utländska arbeten anbringa
för svenska arbeten föreskrivna stämplar. Försäljaren borde dock ha
rätt att även på importerade arbeten genom skarpstämpel anbringa sin
namnstämpel och därmed angiva att varan sålts av honom. På importerat
utländskt arbete skulle alltså av svenska stämplar endast få förekomma
kontrollstämpel samt försäljarens namnstämpel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Sveriges juvelerare- och guldsmedsförening samt Guldsmedsbranschens
leverantörförening har sedermera anslutit sig till uppfattningen att utländska
arbeten av ädelmetaller icke borde få förses med svensk ortsstämpel och
svensk årtalsbeteckning. Föreningen ansåg emellertid det icke kunna strida
mot lagen om oriktig ursprungsbeteckning att åsätta föremålet försäljarens
namnstämpel, om ordet »import» eller »imp.» åsattes varan i samband med
firmastämpeln. Hinder borde alltså ej uppställas mot att åsätta sådan stämpel.
Därjämte syntes det enligt föreningarna lämpligt att finhalten kunde
angivas genom stämpel på det importerade arbetet antingen detta vore av
guld eller silver.

Utredningen. De av utredningen framlagda förslagen rörande ansvarsstämplingen
innebär att fullmaktsstämplingen avskaffas. Den föreslagna
ordningen sammanfattas på följande sätt.

I kontrollförordningen bör meddelas föreskrifter om ansvarsstämplar, omfattande
tillverkarens inregistrerade namnstämpel (tillverkarstämpel), ortsmärke
och årsstämpel samt, såvitt angår guldarbete, finhaltsstämpel. Liksom
nu bör i första hand ortsmärke och i andra hand även årsstämpel få utelämnas,
när tillräckligt utrymme för samtliga stämplar saknas. Vidare bör,
när ädelmetallarbetet säljes yrkesmässigt av annan än tillverkaren, försäljaren
äga rätt att anbringa för honom inregistrerad namnstämpel på arbetet
(försäljarstämpel). För alt skilja tillverkarstämpeln från försäljarstämpeln
bör föreskrivas, att tillverkarstämpeln, liksom övriga ansvarsstämplar, skall
vara utförd så att den lämnar upphöjd text, begränsad av stämpelns ytterkonturer
(reliefstämpel), samt att försäljarstämpeln skall vara utförd så att
den lämnar nedsänkt text och endast angiver bokstavskonturerna (skarpstämpel).
Uttryckligt förbud bör meddelas dels mot att tillverkare angiver
annan såsom tillverkare av arbetet och dels mot att anbringa andra stämplar
än kontroll- och ansvarsstämplar i form av reliefstämplar.

Utredningen anför följande.

Det nuvarande systemet med fullmaktsstämpling innebär att såsom tillverkarstämpel
kan användas antingen tillverkarens eller försäljarens namnstämpel;
för användande av försäljarens namnstämpel fordras försäljarens
bemyndigande. Stämplarna äro till utseende och innebörd lika. Man kan sålunda
ej av stämpelns utseende bedöma huruvida den person eller firma som
namnstämpeln angiver verkligen är tillverkare eller endast försäljare och i
båda fallen är den som namnstämpeln angiver ansvarig för arbetets finhalt.

Enighet har länge varit rådande därom att den nuvarande ordningen icke
är tillfredsställande. Olika meningar ha emellertid förelegat huruvida fullmaktsstämpling
skulle helt förbjudas eller om en reform borde inskränkas
till att genom stämpelns utseende göra det möjligt att bedöma huruvida den
avsåge en verklig tillverkare eller endast en försäljare.

Ur kontrollsynpunkt bör ansvaret för halten ligga på tillverkaren. En försäljare
som av en tillverkare beställer guldsmedsvaror bör icke vara ansvarig
för att arbetet håller rätt halt, men han är givetvis ansvarig för om han
försäljer arbete som ej är kontrollstämplat, ehuru arbetet faller under kontrollstämplingsplikten.
Försäljes ett kontrollstämplat arbete, vilket befinnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1956

vara underhaltigt, bör ansvar därför icke kunna åläggas försäljaren, såvida
han icke samtidigt är tillverkare eller importör.

Att en försäljarstämpel skulle kunna användas såsom substitut för en tillverkarstämpel
är därför i princip oriktigt.

Tillverkarstämpelns karaktär har genom fullmaktsstämplingen förändrats
på ett sätt som icke kan anses tillfredsställande. Fullmaktsstämplingens betydelse
härvidlag belyses av högsta domstolens förut berörda dom. Har man
ett kontrollsystem, som innebär statlig garanti gentemot allmänheten, bör
detta system också vara sådant att allmänheten kan lita på att stämplarna
äro riktiga. En ansvarsstämpel bör sålunda icke kunna borttagas eller förändras
utan påföljd.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn jämväl till de konsthistoriska
synpunkter som blivit anförda anser utredningen, att förbud bör
meddelas mot fullmaktsstämpling. Härigenom skulle väl den svenska lagstiftningen
komma att avvika från den danska och norska, men utredningen
framhåller att den svenska lagstiftningen överhuvudtaget på förevarande
område företer djupgående olikheter i förhållande till dessa.

Utredningen uttalar vidare att anledning icke synes föreligga att söka lösa
frågan om tillverkar- och försälj arstämplar i anslutning till varumärkeslagen.
Man har nämligen — framhålles det — att anlägga från frågan om
varumärken avvikande synpunkter på kontrollförordningens stämplar och
det anses som en fördel att mynt- och justeringsverket är registreringsmyndighet
i fråga om hela det komplex som har med kontrollstämpling och ansvarsstämpling
att göra.

Frågan om tillämpning av lagen om illojal konkurrens på ädelmetallarbeten
bör enligt utredningen bedömas ur de speciella synpunkter som avses
med denna lag.

Vad slutligen beträffar frågan om anbringande av konstnärssignatur uttalar
utredningen att denna torde få lösas enligt bestämmelserna i lagen om
rätt till verk av bildande konst. Anledning synes ej föreligga att i kontrollförordningen
införa bestämmelser om anbringande av sådan signatur eller
om utseendet av sådan signatur i annan mån än det erfordras för att skilja
den från ansvarsstämplar.

I avseende på straffsanktionerna på det nu berörda området uttalar utredningen
följande.

Ansvars- och haltstämplar torde böra ha karaktär av offentliga kontrollmärken
och sålunda falla under straffbestämmelserna i 12 kap. 7 och 9 §§
strafflagen. Dessa stämplar skola vara åsatta arbetet vid anbringandet av kontrollstämpeln
och bliva sålunda offentligt bestyrkta genom kontrollstämpeln.
Högsta domstolens ståndpunktstagande i rättsfallet NJA 1951 s. 620 har i
första hand byggt på förhållandena vid fullmaktsstämplingen. Genom att sådan
stämpling förbjudes kommer frågan i ett annat läge. Det vidare syfte
som stämplingen bör äga även med avseende på ansvarsstämplarna, nämligen
att de ingå som ett betydelsefullt led i hela den statliga kontrollverksamheten
på förevarande område, torde böra komma till uttryck i kontrollförordningen.
Att märka är emellertid att en förutsättning för straffbarhet
enligt nämnda lagrum i strafflagen är att åtgärden innebär fara i bevishänseende.
Att en förfalskning av tillverkarstämpeln och haltstämpeln i regel
torde uppfylla detta rekvisit är tydligt. Samma är förhållandet med årsstäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

peln om en person exempelvis utfört ett arbete visst år, då tillverkning av
sådant arbete var förbjudet, och han för att giva sken av att arbetet utförts ett
tidigare år, då tillverkningen var tillåten, åsätter arbetet en årsstämpel angivande
det tidigare året. Likaså kan angivande av felaktigt år för tillverkningen
ske i avsikt att vinna någon fördel i skattehänseende. Måhända är
det mera i undantagsfall som en felaktig ortsstämpel kan anses innebära
fara i bevishänseende och för straffbarhet kräves i vart fall att den som
åsatt stämpeln haft uppsåt även med avseende på sistnämnda rekvisit.

Enligt kontrollförordningen bör den kunna dömas till straff som saluhåller
ädelmetallföremål, beträffande vilka gällande föreskrifter om ansvarsstämpling
ej iakttagits.

Försälj arstämpeln är icke något offentligt kontrollmärke och faller sålunda
ej in under berörda bestämmelser i strafflagen. Saluhållande av ädelmetallarbete
försett med försäljarstämpel som strider mot föreskrifter som
nyss nämnts torde få straffbeläggas enligt speciell straffbestämmelse.

Ett förfarande som innebär att en tillverkare eller försäljare utplånar ansvarsstämplar
på ädelmetallarbete är ej straffbelagt. Eftersom ett sådant
förfarande, då det ej är nödvändigt i samband med nedskrotning, lagning
eller omarbetning av ett arbete, torde vara ägnat att betjäna illegala syften
och kontrollen äventyras genom sådant förfarande, torde en bestämmelse
med förbud i berörda hänseende böra meddelas. Motsvarande förbud torde
böra meddelas beträffande kontrollstämplar.

Med anledning av vad mynt- och justeringsverket anfört rörande stämplar
på importerade arbeten föreslår utredningen att förbud införes mot att
ädelmetallarbete som hit till riket införes förses med annan ansvarsstämpel
än finhaltsstämpel. Däremot bör försäljaren även på importerat arbete få
anbringa sin namnstämpel med iakttagande av att den skall vara utförd
såsom skarpstämpel.

Utredningen erinrar slutligen om att det framhållits, att möjlighet bör
föreligga för den som tillverkat ädelmetallarbete icke för yrkesmässig försäljning
utan såsom hobbyarbete att få kontrollstämplat arbetet utan att
tillverkarstämpel åsatts detsamma. Man bör enligt utredningsmannens åsikt
i ett sådant fall icke begära att tillverkaren låter inregistrera tillverkarstämpel.
På grund härav och då undantag för dylika speciella fall torde kunna
göras även beträffande ortsmärke och årsbokstav föreslås, att mynt- och
justeringsverket må, i fall då tillverkningen uppenbarligen icke skett för
yrkesmässig försäljning, medgiva undantag från föreskriften om åsättande
av annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens förslag i nu berörda delar. I ett flertal yttranden
uttryckes stor tillfredsställelse med förslaget om förbud mot fullmaktsstämplingen.

Varumärkes- och firmautredningen — som ur varumärkesrättsliga synpunkter
icke funnit anledning till erinran mot utredningsförslaget — berör
i förevarande sammanhang vissa speciella spörsmål. Utredningen anför
följande.

4 Ttihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Enligt 16 § i den föreslagna förordningen om kontroll å ädelmetallarbeten
skall tillverkarstämpel vara godkänd av och inregistrerad hos mynt- och
justeringsverket. I samband härmed föreskrives i lagrummet, att stämpeln
ej får vara sådan att den med lätthet kan förväxlas med annan hos verket
inregistrerad och i bruk varande tillverkarstämpel. Motsvarande bestämmelser
gälla redan nu enligt 8 § förordningen angående kontroll å guldoch
silverarbeten. Det kan emellertid icke uteslutas, att stämpel som nu avses
någon gång kan vara förväxlingsbar med annans tidigare registrerade
eller här i riket inarbetade varumärke för samma eller liknande slag av
varor, och att stämpelns användande till följd härav kan innefatta varumärkesintrång
enligt 12 eller 13 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken
eller brott mot 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens.

Departementschefen. De frågor som utredningen haft att taga ställning till
beträffande ansvarsstämplingen är huvudsakligen förknippade med namnstämpeln.
Namnstämpeln utgör ett betydelsefullt led i den offentliga kontrollen
och utmärker bl. a. vem som är ansvarig .för ett arbetes halt av fin
metall. Alla inom riket tillverkade ädelmetallarbeten skall åsättas hos myntoch
justeringsverket inregistrerad namnstämpel. Ursprungligen var denna
stämpel en tillverkarstämpel, d. v. s. representerade den som tillverkat arbetet.
Enligt gällande ordning är emellertid s. k. fullmaktsstämpling tillåten,
vilket innebär att också namnstämpel, representerande annan än tillverkaren
efter vederbörandes bemyndigande kan åsättas arbetet. Stämpeln
är av samma karaktär vare sig den anger tillverkaren eller annan.

Den rådande ordningen har sedan länge varit föremål för kritik. För den
offentliga kontrollverksamheten har fullmaktsstämplingen sålunda visat sig
utgöra ett försvårande moment. Det har också ansetts i och för sig olämpligt
att annan än tillverkaren kan stå som ansvarig för arbetets finhalt. En annan
brist, som påtalats bl. a. från tillverkarhåll, är att det nuvarande systemet
icke innebär något skydd mot att åsatt tillverkarstämpel utplånas och ersättes
med annan namnstämpel. Slutligen har framhållits, att det är av intresse
såväl för allmänheten som ur konsthistorisk synpunkt att genom
namnstämpeln kunna fastställa vem som är tillverkare.

Utredningsmannens förslag innebär i nu berörda hänseenden i huvudsak
följande. Fullmaktsstämplingen förbjudes och endast tillverkarens namnstämpel
godtages som ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall åsättas varje
inom riket tillverkat arbete. Vid sidan av tillverkarstämpeln införes en
särskild försälj arstämpel. När ädehnetallarbete säljes yrkesmässigt av annan
än tillverkaren skall sålunda försäljaren äga rätt att anbringa för honom
inregistrerad namnstämpel på arbetet. Åsättande av sådan stämpel medför
intet ansvar för arbetets finhalt och denna har sålunda icke karaktär av
ansvarsstämpel. Tillverkarstämpeln avses — såsom hittills — utförd som
reliefstämpel, d. v. s. med upphöjd text, försälj arstämpeln som skarpstämpel,
d. v. s. med nedsänkt text.

Vad ansvarsstämplingen i övrigt beträffar föreslås bl. a. att ädelmetallarbete,
som införes i riket, icke må vara försett eller efter införseln förses

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 7956

med annan ansvarsstämpel än finhaltsstämpel. Med undantag för vissa särskilda
fall införes förbud mot avsiktligt utplånande av ansvarsstämpel. I
övrigt överensstämmer förslaget i allt väsentligt med gällande ordning.

Vid remissbehandlingen har ingen erinran framförts mot utredningens förslag.

Såvitt avser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvarsstämplingen
föreligger i huvudsak icke heller från min sida anledning till erinran.

Vad beträffar förslaget om införandet av en särskild försäljarstämpel,
synes detta huvudsakligen vara avsett att tillgodose försäljarnas intresse
att för egen del märka av dem försålda varor. Något behov att närmare
reglera bruket av dylik stämpel synes emellertid ur kontrollsynpunkt
icke föreligga. För övrigt torde de föreslagna bestämmelserna icke innebära
något väsentligt skydd för försälj ar stämpel utöver vad som följer av gällande
lagstiftning om skydd för varumärken och om illojal konkurrens. Någon
anledning att i ädelmetallförordningen införa särskilda bestämmelser om
försälj ar stämpel föreligger sålunda icke enligt min mening och jag förordar
därför att utredningens författningsförslag ändras i enlighet härmed. Jag
vill emellertid framhålla, att departementsförslaget icke innebär något hinder
mot att särskild försälj arstämpel anbringas, därest densamma utföres så att
förväxling med tillverkar stämpel icke kan uppkomma.

V. Kontrollavgifter

Gällande ordning. För kontrollstämpels åsättande utgår särskild kontrollavgift.
Kontrollavgiften utgör för platina- och guldarbeten nio respektive
tre öre för varje fulla två decigram och för silverarbeten ett öre för varje
fullt gram. Då importerat arbete i stället för med stämpel i vissa fall förses
med plomb eller annat identifieringsmärke skall avgift (märkningsavgift)
härför erläggas med fem öre för varje arbete. Slutligen utgår för varje probering
av importerat arbete extra proberingsavgift med sex kronor för platinaprov,
två kronor för guldprov och en krona för silverprov.

Utöver vad nu sagts uttages enligt kungörelsen den 7 november 1947
angående avgifter för probering av ädelmetaller in. m. (nr 813/1947) avgift
i vissa fall för bestämning av finhalten hos ädelmetallarbeten. Den probering,
som avses i denna författning, har emellertid icke samband med den statliga
kontrollen på området. Ifrågavarande avgifter lämnas därför här åsido. Icke
heller torde behöva närmare beröras avgifter, som utgår för upp- och inpackning
av från utlandet inkomna guldsmedsarbeten. Dessa avgifter regleras
närmare i Kungl. brev den 7 november 1947 till mynt- och justeringsverket.

Restitution av erlagd kontrollavgift kan beviljas av mynt- och justeringsverket
då det göres sannolikt, att arbetet exporterats, eller då varan inlämnats
för att genom mynt- och justeringsverkets försorg utföras till utrikes ort.
I sistnämnda fall utgår avgift med tre kronor för varje beviljad restitution.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Sådan återbetalning av kontrollavgift förekommer i mycket liten omfattning.

I nedanstående uppställning lämnas på grundval av kontrollstämplingsutredningens
uppgifter en översikt av kontrollstämplingens ekonomi för
tiden 1948/49—1952/53. Å intäktssidan har här upptagits kontrollavgifter,
märkningsavgifter, extra proberingsavgifter och restitutionsavgifter. I utgifterna
ingår dels mynt- och justeringsverkets kostnader för kontrollverksamheten
— inklusive löne- och pensionskostnader och beräknad andel av
allmänna administrationskostnader — dels arvoden till kontrollstämplingsförrättarna
i landsorten.

översikt över kontrollstämplingens ekonomi 194-8/49—1952/53
(Belopp i 1 000-tal kronor)

År	Avgifter å inhemska arbeten	Avgifter å importerade arbeten	Summa intäkter	Kostnader	Överskott
1948/49 ..................	617	87	704	257	447
1949/50 ..................	645	60	705	258	447
1950/51 ..................	669	102	771	273	498
1951/52 ..................	732	93	825	324	501
1952/53 ..................	644	128	772	357	415
Genomsnitt ..............	661	94	755	294	461

Av uppställningen framgår bland annat, att avgifterna under den berörda
perioden inbringat i genomsnitt 755 000 kronor, medan utgifterna för kontrollverksamheten
uppgått till 294 000 kronor. Ett genomsnittligt årligt
överskott å 461 000 kronor har sålunda uppkommit. Beträffande de belopp
som anges i tabellen må i avseende på intäktssidan nämnas, att den dominerande
posten är kontrollavgiften. Övriga delbelopp är obetydliga. Den extra
proberingsavgiften inbringade sålunda 1952/53 endast drygt 30 000 kronor,
märkningsavgiften drygt 1 000 kronor. Å utgiftssidan uppgick arvoden
till kontrollstämplingsförrättare i genomsnitt för femårsperioden till 31 000
kronor.

Utredningen. Kontrollstämplingsutredningen föreslår beträffande kontrollavgiften
en höjning för platina- och guldarbeten med 100 procent, d. v. s.
från nio till 18 respektive från tre till sex öre per två decigram. För silverarbeten
föreslås en höjning med 50 procent, d. v. s. från ett till ett och ett
halvt öre per gram. Utredningen erinrar om att avgiften hittills avvägts så
att kontrollverksamheten lämnat överskott. Det framhålles, att det kan förtjäna
övervägas att höja avgiften främst av två skäl. Utredningen påpekar
för det första, att dess förslag innebär en höjning av kontrollstämplingsförrättarnas
arvoden, som medför ökade utgifter för statsverket med ca
65 000 kronor per år. För det andra erinrar utredningen om att penningvärdet
förändrats, sedan de nuvarande avgifterna fastställdes år 1922. Vidare
spelar kontrollavgiften enligt utredningen en relativt underordnad roll

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

i jämförelse med försäljningsskatten såväl för guldsmederna som för allmänheten.
Avgiften för en slät guldring om fem gram utgör sålunda 60 öre
medan försäljningsskatten uppgår till 12 kronor. Såsom motivering för att
kontrollavgiften höjes mindre för silver- än för guldarbeten anföres, att avgiften
för silverarbeten för närvarande uppgår till Vis av metallvärdet men
för guldarbeten endast till 1/40. Efter den föreslagna höjningen skulle avgiften
i bägge fallen i stort sett stå i samma förhållande till metallvärdet.

Vid sidan av den nu berörda höjningen av kontrollavgiften föreslås en
särskild avgift av 10 öre för varje kontrollstämplat arbete. Detta förslag
moliveras med hänsyn till att kontrollstämpling av småarbeten medför lika
mycket arbete som stämplingen av större arbeten, om man bortser från
att halten på småarbeten undersökes stickprovsmässigt. Det framhålles också
att kontrollstämpling av småarbeten är frivillig och att en viss prohibitiv
effekt av kontrollavgiften är önskvärd.

De sålunda föreslagna höjningarna av kontrollavgifterna beräknas medföra
en ökad inkomst för statsverket av kontrollstämplingen med ca 700 000
kronor för år.

Den extra proberingsavgiften för importerade arbeten — vilken inbringar
endast ca 30 000 kronor per år — anses knappast motiverad, i synnerhet om
den nu föreslagna avgiften av 10 öre per arbete införes. Utredningen föreslår
därför att proberingsavgiften borttages. Utredningsmannen påpekar,
att han i annat sammanhang framhållit att reglerna för kontrollstämpling
av småarbeten bör vara desamma för inhemska och utländska arbeten, men
att de utländska småarbetena i samband med importen bör underkastas
kontroll beträffande halten genom probering även då kontrollstämpling icke
sker. För denna probering bör enligt utredningen uttagas ersättning enligt
1947 års kungörelse. De proberingsavgifter som därvid skulle utgå är desamma
som de hittillsvarande extra proberingsavgifterna.

Den nu föreliggande möjligheten att i vissa fall erhålla restitution av avgifter
som erlagts för arbeten som utföres ur riket bör enligt utredningen
avskaffas. Restitutionsmöjligheten synes icke i och för sig motiverad, då
kontrollavgiften utgår såsom ersättning för arbetet med kontrollstämplingen.
Utredningen framhåller också, att enligt dess förslag fullhaltiga arbeten
som tillverkas för export skall undantagas från kontrollstämplingsplikt.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om höjda avgifter tillstyrkes av
mynt- och justeringsverket och lämnas av statens sakrevision och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län utan erinran. Förslaget har avstyrkts av
kommerskollegium, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skånes
handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Guldsmedsbranschens leverantörförening, Stockholms
och Skånes guldsmedsmästareföreningar, Göteborgs guld- och silversmeders
förening samt Svenska slöjdföreningen.

Stockholms handelskammare uttalar, alt den föreslagna avgiftshöjningen
i realiteten skulle innebära en skärpt beskattning. Handelskammaren anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

Varken ökningen av kontrollstämplingsförrättarnas arvoden eller den inträdda
penningvärdesförsämringen kan enligt kammarens mening utgöra
bärande skäl för den föreslagna avgiftshöjningen. Denna innebär i själva verket
ingenting annat än att man via kontrollsystemet inför en skärpt beskattning
av dessa varor. Även om — såsom utredningen gjort gällande — avgifterna
spela en relativt underordnad roll för guldsmederna och allmänheten
i jämförelse med den försäljningsskatt, som uttages för ädelmetallvaror,
är ett dylikt tillvägagångssätt ur principiella synpunkter i hög grad
olämpligt.

Liknande synpunkter anföres av övriga handelskamrar samt av kommerskollegium,
som anser att avgifterna i princip bör vara så avvägda, att de
med någon säkerhetsmarginal täcker kostnaderna för kontrollväsendet.
Guldsmedsbranschens leverantörförening hävdar att branschen redan genom
försäljningsskatten drabbas så hårt, att den ej bör betungas med ytterligare
pålagor i form av höjda kontrollavgifter. Svenska slöjdföreningen
slutligen framhåller, att ädelmetallvarorna skulle ytterligare fördyras genom
den föreslagna höjningen.

Mot förslagen i övrigt rörande avgifterna har ingen erinran anförts vid
remissbehandlingen.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär en väsentlig höjning av
avgifterna för kontrollstämplingen. Beträffande guld- och platinaarbeten föreslås
en fördubbling av den nu utgående kontrollavgiften och beträffande
silverarbeten en höjning med femtio procent. Härutöver förordas införande
av en särskild avgift å 10 öre för varje stämplat arbete. Med nu utgående avgifter
har kontrollverksamheten för femårsperioden 1948—1953 lämnat ett
genomsnittligt årligt överskott på 461 000 kronor. De föreslagna avgiftshöjningarna
beräknas öka överskottet med omkring 700 000 kronor.

Utredningens nu berörda förslag har avstyrkts av flertalet remissinstanser.
Härvid har särskilt framhållits, att avgifterna icke bör uttagas med
högre belopp än att kostnaderna för kontrollen med viss säkerhetsmarginal
blir täckta.

Då de nu gällande avgifterna fastställdes avvägdes de så att de icke
blott skulle täcka kostnaderna för den offentliga kontrollverksamheten utan
också ge statsverket en verklig inkomst av denna. Med hänsyn bl. a. till att
särskild försäljningsskatt nu uttages å ädelmetallvaror kan jag icke biträda
utredningens förslag att höja avgifterna. Icke heller i avseende på avgifternas
konstruktion synes anledning föreligga att vidtaga några ändringar.
I enlighet med vad nu anförts förordar jag sålunda att avgifterna uttages
i oförändrad ordning.

Vad utredningsmannen i övrigt föreslagit i avseende på avgifterna möter
ingen erinran från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

VI. Fråga om införande av kontrollplikt på palladiumvaror

Utredningen. Någon kontroll beträffande palladiumvaror förekommer icke
nu i vårt land. Utredningens förslag innebär på denna punkt ingen ändring.

I avseende på användningen in. in. av palladium lämnar utredningen följande
redogörelse.

Palladium är ett till platinametallerna hörande grundämne och förekommer
tillsammans med dem. Palladium är silvervitt, glänsande, mjukt och
smidigt. Legeringar av palladium med guld och silver användas till rostfria
instrumentdelar in. in. Försilvrade föremål överdragas stundom med
palladium för att ej svärtas av svavelväte. De palladiumlegeringar, som
användas för juvelerarändamål, innehålla 950 eller 960 tusendelar rent
palladium; resten utgöres av andra platinametaller eller oädla metaller.
Från danskt håll har uppgivits att man i regel använder 960/1000 palladium
och 40/1000 ruthenium men att även 950/1000 palladium och 50/1000 nickel
förekommer. Från England har den upplysningen erhållits, att palladium
kan göras hårdare med 30/1000 koppar, 10/1000 iridium, 45/1000 ruthenium
eller 50/1000 nickel.

Palladium har ett värde som ungefär motsvarar 18 karats guld eller 4: 50
kronor per gram. Värdet av 18 karats guld är 4: 80 och värdet av platina 14
kronor per gram.

Det påpekas, att intresset för palladium i utlandet såsom ett alternativ
till vitt guld och platina ökat, särskilt under andra världskriget. Man synes
allmänt acceptera en finhalt av 950/1000. Officiell märkning av palladium
förekommer, såvitt kunnat utrönas, endast i Canada. Den svenska importen
uppskattas till 10 kg om året och består till stor del av småsaker. I Sverige
användes palladium huvudsakligen vid tillverkning av instrument in. m.,
vilka föremål enligt 1912 års förordning faller utanför kontrollförfarandet.

En anledning till att införa kontrollstämpling av palladium skulle enligt
utredningen vara, att intresset för att använda palladium i stället för guld
därmed skulle kunna uppammas. En önskvärd besparing av guld skulle sålunda
möjligen kunna åstadkommas. Utredningen har emellertid icke nu
velat föreslå en utsträckning av kontrollstämplingen till palladium. Skulle
behov därav i framtiden anses motivera införande av sådan kontrollstämpling,
kan det ske genom att palladium likställes med platina utom beträffande
kontrollstämpelns utseende och måhända kontrollavgifternas storlek.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens ståndpunkt
i förevarande fråga utan erinran. Avvikande mening anföres endast
av Svenska slöjdföreningen. Föreningen anser det vara inkonsekvent att palladiumvaror
lämnas utanför kontrollsystemet. Att så sker innebär diskriminering
av denna ädelmetall. Palladium bör enligt föreningen av tekniska
skäl kunna sammanlödas med övriga metaller, vilket icke kan ske utan
kontrollstämpling också av palladium.

Kontrollstyrelsen uttalar att det ur kontrollsynpunkt givetvis varit önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

värt om stämplingsplikt infördes beträffande palladiumvaror, då dylika varor
numera är belagda med försäljningsskatt. Med hänsyn till att omsättningen
av palladiumvaror för närvarande är ytterst obetydlig, anser styrelsen
sig dock icke böra förorda, att kontrollstämplingen nu utsträckes att
även omfatta arbeten av palladium.

Några remissinstanser, bl. a. Stockholms guldsmedsmästareförening, anmärker,
att branschen ännu har för liten erfarenhet av palladium såsom
råmaterial. Skånes guldsmedsmästareförening som i och för sig icke har
något att invända mot utredningsmannens ståndpunkt påpekar dock, att
tillverkning av palladiumvaror inom kort kan komma att ske i sådan utsträckning,
att frågan om införande av kontroll måste tagas upp på nytt.

Departementschefen. På av utredningsmannen anförda skäl anser jag att
kontrollstämpling av palladiumvaror för närvarande icke bör föreskrivas.

VII. Fråga om kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror

Gällande ordning m. m. Med nysilver förstås rätteligen en legering avkoppar,
zink och nickel. Emellertid används beteckningarna nysilver och
nysilvervaror i allmänna språkbruket vanligen för att beteckna föremål,
vilka visserligen är tillverkade av en sådan legering, men som därjämte
blivit försilvrade efter bearbetningen. Silverpläterade arbeten eller silverdoubléarbeten
är arbeten av oädel metall med en silverbeläggning åstadkommen
genom mekaniskt förfarande. Dessa arbeten, som i regel är importerade,
anses vara av högre kvalitet än de bästa nysilvervarorna. Alpacka
kan sägas vara en särskild form av nysilver. Med beteckningen alpacka avses
att utmärka en högre nickelhalt hos undermetallen, på kontinenten i
regel 18 procent. Här i Sverige förekommer det, att även föremål med 12
procent nickel betecknas som alpacka. Avgörande för slitstyrkan hos en
nysilvervara är dels undermetallens nickelhalt och dels silvermängden per
ytenhet. Om nickelhalten är hög, har legeringen större korrosionsmotstånd
och blir vitare. Silverytans slitning blir då mindre märkbar. Stor silvermängd
på varje ytenhet gör varan mer gedigen och hållbar.

Några officiellt fastställda kvalitetsbeteckningar på nysilvervaror finns
icke för närvarande. Friheten att använda kvalitetsbeteckningar på dessa
varor begränsas därför endast av vad som gäller om bedrägligt förfarande
och illojal reklam.

Regler har däremot givits om förbud mot anbringande av vissa stämplar
eller märken på förgyllda och försilvrade arbeten av oädel metall m. m. I
förordningen den 30 mars 1901, nr 20, stadgas sålunda att förgyllda, försilvrade,
platinerade eller med guld, silver eller platina pläterade arbeten
eller eljest guld-, silver- eller platinaliknande arbeten av oädel metall ej
må förses med stämplar eller märken liknande den för guld-, silver- eller
platinaarbeten föreskrivna kontrollstämpel, årsbokstavsstämpel och fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

haltsstämpel, ej heller må guldliknande arbeten förses med karatstämpel
som angiver en lägre finhalt än den i Sverige för guldarbeten lägst medgivna.
Straffbestämmelser meddelas för den som anbringar sådana stämplar
eller märken eller utbjuder eller saluhåller varor som är stämplade
eller märkta i strid med förordningens bestämmelser. Motsvarande gäller
för i utlandet tillverkade arbeten. Med finhaltsstämpel försedda glasögonbågar
och därtill hörande metalldelar av gulddoublé må dock, utan hinder
av bestämmelserna i 1901 års förordning, till riket införas, utbjudas
och saluhållas.

Även i ett annat avseende finns bestämmelser som direkt avser nysilvervaror.
Enligt kungörelsen den 15 december 1933, nr 670, angående märkning
av vissa varor av utländskt ursprung skall bl. a. alla nysilvervaror
som införes till riket förses med importstämpel, som åsättes genom tullverkets
försorg.

Tidigare framställningar och förslag. I skrivelse 1933 till Kungl. Maj :t fäste
Svenska nysilverfabrikantföreningen uppmärksamheten på de olägenheter
som uppstod för såväl köpare som fabrikanter på grund av frånvaron av
officiellt fastställd kvalitetsbeteckning på nysilvervaror. Dessa olägenheter
skulle kunna undvikas, om det föreskrevs dels att orden nysilver och
alpacka icke fick anbringas å försilvrade varor med mindre den undermetall
varav de tillverkats bestod av en legering av koppar, zink och nickel
och nickelhalten uppgick till förslagsvis minst 10 procent, dels ock att på
sålunda märkt nysilvervara skulle förekomma en siffra angivande silvermängden.
Det upplystes att i Tyskland och Schweiz fanns officiella bestämmelser
angående märkning av nysilvervaror. Fabrikantföreningen uppgav,
att vid verkställda undersökningar av kvaliteten hos salubjudna nysilvervaror
befunnits, att kvaliteten på såväl inhemska som importerade varor
var mycket växlande. Nickelhalten hade sålunda varierat mellan 1,6 och 18
procent och silvermängden exempelvis per dussin matskedar hade växlat
mellan 0,188 och 45 gram. Undermetallens beskaffenhet hade även i andra
avseenden växlat. Föreningen hemställde om meddelande av bestämmelser
om kvalitet och märkning av nysilvervaror till allmänhetens skydd och till
förhindrande av illojal konkurrens. Framställningen biträddes av Svenska
metallindustriarbetareförbundet, som framhöll att även varans tillverkare
borde angivas vid märkningen. Jämväl Svenska guldsmedsbranschens samorganisation
instämde sedermera i de av fabrikantföreningen gjorda yrkandena.

Efter av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag framlade mynt- och justeringsverkct
1939 förslag till kungörelse med föreskrifter angående villkor för
användande av benämningarna ngsilver och alpacka i fråga om vissa försilvrade
arbeten m. m. Vid utarbetande av förslaget hade verket samrått med
representanter för fabrikantföreningen, metallindustriarbetareförbundet och
guldsmedsbranschens samorganisation.

Kungörelseförslaget innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Kungi. Maj. ts proposition nr 1 år 1956

Benämningen nysilver må användas för försilvrat metallarbete under
förutsättning dels att undermetallen utgöres av en legering, bestående av
minst 10 procent nickel samt i övrigt huvudsakligen av koppar och zink,
dels ock att försilvringen utgöres av en elektrolytiskt utfälld silverbeläggning,
som i avseende å vikten uppfyller vissa särskilt angivna fordringar.
Innehåller undermetallen i arbete, som må benämnas nysilver, minst 18
procent nickel, må för arbetet användas benämningen alpacka, antingen
enbart eller i förening med ordet nysilver.

Utförliga bestämmelser meddelas om silverbeläggningens vikt för ett
stort antal olika artiklar. Bestämmelserna avser fyra olika kvaliteter. Med
iakttagande av de sålunda lämnade föreskrifterna må nysilverarbete förses
med kvalitetsstämplar av följande innehåll och utseende, nämligen NYSILVER,
PRIMA NYSILVER och EXTRA PRIMA NYSILVER med tillägg i
förekommande fall av beteckningen ALPACKA, eller också, beträffande alpackaarbeten,
ALPACKA, PRIMA ALPACKA och EXTRA PRIMA ALPACKA.
Högre kvalitet än extra prima må angivas genom vissa kvalitetstal. I
stället för orden nysilver, prima och alpacka må användas de förkortade
beteckningarna NS, I MA och ALP.

Inom riket tillverkat försilvrat arbete, å vilket anbringas kvalitetsstämplar,
skall tillika förses med tillverkarens namnstämpel eller annan därmed
jämförlig ansvarsstämpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom reliefstämpel,
d. v. s. lämna upphöjd text, begränsad av stampens ytterkontur. Försäljare
av nysilverarbeten må, själv eller genom tillverkaren, låta å sådant
arbete anbringa sin försäljarstäinpel. Sådan stämpel skall vara utförd såsom
skarpstämpel, d. v. s. lämna intryckt text. Stämplarna skall vara godkända
av mynt- och justeringsverket samt hos ämbetsverket inregistrerade.

Mynt- och justeringsverket uttalade i sin skrivelse att regleringen åtminstone
tills vidare icke lämpligen borde utsträckas till att omfatta silverpläterade
arbeten. Bestämmelserna borde däremot göras tillämpliga å
såväl försilvrade metallarbeten som arbeten av försilvrat glas, porslin, läder,
trä o. s. v. För försilvrade arbeten av annat material än metall syntes
användande av kvalitetsbeteckningar icke böra medgivas. Mynt- och justeringsverket
ansåg vidare att bestämmelserna borde omfatta såväl här i
landet bedriven tillverkning för försäljning inom landet som handel inom
riket med här tillverkade eller hit införda varor. Bestämmelserna borde ej
gälla beträffande tillverkning eller försäljning för export. Av praktiska
skäl borde icke ifrågakomma att stadga förbud mot införsel av varor, försedda
med icke medgivna kvalitetsbeteckningar. Det syntes tillräckligt att
ett användande av dylika kvalitetsbeteckningar i samband med saluhållande
av de importerade varorna förbjödes. En försäljare fick alltså tillse att
till honom från utlandet levererade varor icke var försedda med otillåtna
kvalitetsbeteckningar.

I yttrande (1942) över mynt- och justeringsverkets förslag hemställde
kommerskollegium att de föreslagna bestämmelserna icke måtte sättas i
kraft förrän tidigast två år efter krigets slut. Först efter krigets slut och

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

sedan en överblick vunnits över då rådande läge med avseende på metallförsörjningen,
förelåg möjlighet att sakligt bedöma förslaget. Kommerskollegium
hade införskaffat yttrande från samtliga handelskamrar utom
två, juvelerare- och guldsmedsförbundet, nysilverfabrikantföreningen och
guldsmedsbranschens samorganisation. Dessa hade samtliga tillstyrkt förslaget
och behovet av bestämmelser i ämnet underströks från flera håll.
Från några remissinstansers sida hade dock gjorts anmärkningar i speciella
hänseenden.

Utredningen. Utredningen förordar, att någon lagstiftning på området icke
genomföres för närvarande. I syfte att åstadkomma en tillfredsställande ordning
på området har på utredningens initiativ inletts ett samarbete mellan
varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna. Enligt utredningen
har från ömse sidor vitsordats att utsikterna att det åsyftade resultatet skall
uppnås är goda. Om varudeklaration på nysilverområdet skulle komma till
stånd torde enligt utredningen författningsbestämmelser om kvalitet och
märkning icke behöva tillgripas.

Utredningen redogör att börja med för vissa överläggningar med representanter
för nysilverfabrikanterna och Svenska metallindustriarbetareförbundet.
I sammanhanget upplyses att Nysilverfabrikanternas förening icke
längre existerar. Yrkesgruppen, som består av ett 30-tal fabrikanter, ingår
nu i den till Sveriges industriförbund anslutna Sveriges järn- och metallmanufakturförening.

Av utredningens redogörelse för överläggningarna inhämtas följande.

Representanten för nysilverfabrikanterna har uppgivit, att förhållandena
på förevarande område voro olidliga på 1930-talet. Nu vore situationen
emellertid en annan. Som ett led i strävandena efter bättre förhållanden
hade nysilverfabrikanter från Belgien, England, Frankrike, Italien, Tyskland
och Sverige år 1953 hållit en kongress i Wiesbaden och där fattat preliminärt
beslut om en internationell överenskommelse beträffande rostfria
varor och nysilvervaror. Avsikten vore att genomföra ett gemensamt varumärke,
som skulle användas av de till organisationerna i respektive land
anslutna fabrikanterna och skydd skulle sökas för detta varumärke. Märket
jämte viss kvalitetsangivning skulle garantera kvaliteten. Beläggningens
kvalitet skulle angivas med en siffra. Det internationella märket skulle
användas jämte fabrikantens egen stämpel. Vad som hindrat beslut vid den
redan hållna kongressen vore materialsvårigheter på vissa håll i fråga om
nickel, som man preliminärt tänkt sig skulle ingå i underlaget för nysilvervaror
med 15 procent. Eftersom det vore av betydelse att enhetliga regler
gällde i olika länder, framstode det såsom önskvärt att i lagstiftningsväg
intet bleve bestämt förrän man finge se resultatet av det internationella
samarbetet, vilket komme att fullföljas vid en kongress i Nizza 1954. Sedermera
bar upplysts att denna kongress blivit uppskjuten.

Representanten för metallindustriarbetareförbundet bar som sin mening
uttalat, att åtgärder krävas för en sanering inom branschen. Frågan vore
svårlöst och komplicerad men 1939 års förslag hade vunnit allmän anslutning.
Gentemot det omtalade internationella samarbetet kunde anföras, att
däri endast deltagit representanter för företagarintresset.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

Utredningen påpekar för egen del att försörjningsläget beträffande metallvaror
visserligen nu torde vara normalt och att sålunda hinder mot ett
genomförande av det av mynt- och justeringsverket tidigare framlagda förslaget
icke torde föreligga ur försörjningssynpunkt. Andra skäl talar emellertid
mot att de berörda frågorna regleras lagstiftningsvägen. Härom anföres
följande.

Redogörelsen för mynt- och justeringsverkets förslag 1939 angående kvalitetsbestänming
och märkning av nysilver och alpacka visar att man här
rör sig på ett område där svårigheter föreligga att få fram enkla, klara och
enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Utom det stora antal
servisartiklar som upptagits i särskild förteckning har man att göra med
korpusvaror av olika slag, där kvalitetskravet är mycket skiftande. För gratinfat
exempelvis kräves helt annan kvalitet än då fråga är om bägare och
andra prydnadsföremål. En någotsånär effektiv kontroll över efterlevnaden
av en sådan lagstiftning skulle kräva ytterligare personal, antingen
kontrollen skulle utövas av mynt- och justeringsverket eller, vilket även synes
tänkbart, av statens provningsanstalt. Att märka är att nysilverfabrikation
och försäljning av sådana varor här i landet har betydande omfattning,
cirka 300 ton om året. Det synes ej heller utan vidare önskvärt alt gränsen
mellan ädelmetallvaror och nysilvervaror i det allmänna medvetandet suddas
ut genom ett under mynt- och justeringsverket anordnat kontrollförfarande
beträffande nysilvervaror, låt vara att i detta förfarande ej skulle
ingå kontrollstämpling utan endast en form av ansvarsstämpling.

Huruvida det initiativ, som tagits inom branschen att på internationell väg
komma till en enhetlig ståndpunkt i frågan, leder till resultat är enligt utredningen
ovisst. Likaså synes det utredningen ovisst huruvida en internationell
överenskommelse mellan representanter för företagare i en del länder
om kvalitetsbestämning och märkning skulle respekteras så att ingripande
från det allmännas sida skulle kunna undvaras. I sistnämnda hänseende anser
dock utredningen att vissa utsikter torde finnas på grund av det relativt
begränsade antalet fabrikanter inom branschen. En möjlighet att ge halvofficiellt
stöd för sådana strävanden från branschens sida, och detta oavsett
om någon internationell överenskommelse kommer till stånd, föreligger
emellertid — framhåller utredningen — numera, sedan varudeklarationsnämnden
inrättats. Ett försök borde därför göras att genom samarbete mellan
varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna uppnå en tillfredsställande
ordning på området.

I förevarande sammanhang lämnar utredningen i huvudsak följande redogörelse
för varudeklarationsnämndens verksamhet.

Varudeklarationsnämnden har enligt stadgar fastställda av Kungl. Maj :t
den 1/6 1951 till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer
för konsumtionsvaror och att därvid särskilt tillse att dylika
varudeklarationer bliva vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade.
I sådant hänseende åligger det nämnden

att stödja initiativ till införande av upplysande varudeklarationer samt
att själv taga initiativ därtill,

att föranstalta om utarbetande, i första hand genom Sveriges Standardiseringskommission
(SIS), av sådan standard för provningsmetoder och no -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

menklatur m. m. som kan befinnas erforderlig såsom underlag för utformning
av varudeklarationer,

att fastställa lämpliga formulär för varudeklarationer på grundval av
SIS-standard eller annan av nämnden och SIS godtagen standard,

att bevilja företag rätt att i enlighet med nämndens bestämmelser använda
fastställda formulär och av SIS godkända kännetecken för varudeklarationer,

att i lämplig omfattning ordna kontroll över att i formulären lämnade
uppgifter äro riktiga samt

att i övrigt följa utvecklingen på varumarknaden såvitt avser behovet och
utformningen av upplysande varudeklarationer.

Nämnden består av en av Kungl. Maj :t efter förslag av standardiseringskommissionen
förordnad ordförande samt 13 ledamöter, av vilka var och eu
av följande organisationer utser en:

Hemmens forskningsinstitut,

Husmödrarnas samarbetskommitté (lanthushåll),

» ■» (stadshushåll),

Kooperativa förbundet,

Landsorganisationen i Sverige,

Statens provningsanstalt,

Sveriges grossistförbund,

» hantverks- och småindustriorganisation,

» industriförbund,

» köpmannaförbund,

» lantbruksförbund,

» standardiseringskommission och

Tjänstemännens Centralorganisation.

Inom nämnden finnes ett arbetsutskott och en teknisk kommitté.
Nämnden avgiver årligen redogörelse till chefen för handelsdepartementet,
kommerskollegium och standardiseringskommissionen.

Nämnden har fastställt ett märke att användas på deklarationer upprättade
enligt nämndens formulär. Märket är inregistrerat hos patent- och registreringsverket
såsom varumärke. Tillstånd att använda märket kan lämnas
envar tillverkare, importör eller annan säljare som ansöker därom och
förbinder sig att följa av nämnden för märkets användande utfärdade bestämmelser.
Nämnden kontrollerar att märket användes på sätt som föreskrivits,
att deklarationerna upprättas på föreskrivet sätt och att varorna
överensstämma med i deklarationerna lämnade uppgifter. Bryter tillståndsinnehavaren
mot utfärdade bestämmelser, kan tillståndet indragas. Beslut
härom och anledningen till beslutet skall av nämnden tillkännagivas. Missbruk
av märket kan även medföra åtal enligt lagarna om skydd för varumärken
och om illojal konkurrens.

Vilken som helst företagare inom en bransch kan genom hänvändelse till
varudeklarationsnämnden få en undersökning till stånd för fastställande
av varudeklaration enligt vissa normer. Nämnden erbjuder samtliga företagare
inom branschen att använda nämndens märke på villkor att deklarationsnonnerna
följas. Den upplysningsverksamhet som kan bedrivas av de
organisationer, som äro representerade i nämnden, torde vara av särskilt
värde.

Någon ståndpunkt i kvalitetsfrågan anser sig utredningen icke böra redovisa
i sakens nuvarande läge. Ett ståndpunktstagande nu skulle — framhålls
det — måhända föregripa förhandlingarna mellan varudeklarations -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1956

nämnden och fabrikanterna. Också en eventuell internationell överenskommelse
skulle måhända kunna inverka på ståndpunktstagandet.

Slutligen berör utredningen ett förslag från metallindustriarbetareförbundet
innebärande att, såsom ett komplement till varudeklarationsnämndens
åtgärder, tillverkarna skulle åläggas att förse sina varor med tillverkarstämpel.
Utredningen anser, att det bör ankomma på varudeklarationsnänmden
att, om så befinnes erforderligt eller önskvärt, göra framställning om sådana
föreskrifter. Från nämndens sida har för utredningen uttalats, att nämnden
på frågans nuvarande ståndpunkt ej har något yrkande i berörda hänseende.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har endast Svenska metallindustriarbctareförbundet
ställt sig helt kritiskt till utredningens förslag, att
resultatet av ett samarbete mellan varudeklarationsnänmden och nysilverfabrikanterna
skall avvaktas innan lagstiftningsåtgärder överväges.

Priskontrollnämnden förklarar sig dela utredningens ståndpunkt, att frågan
om kvalitetskontroll å nysilvervaror i första hand bör hänskjutas till
eif avgörande mellan fabrikanterna och varudeklarationsnänmden. I övrigt
uttalar nämnden, att en lagstiftning rörande kvalitetsbeteckningar skulle
kunna bibringa allmänheten den uppfattningen att ädelmetallvaror och nysilvervaror
i viss mån är likartade produkter. Detta skulle i sin tur kunna
medföra prishöjningar på nysilvervarorna.

Svenska metallindustriarbetareförbundet erinrar i sitt yttrande om att
mynt- och justeringsverkets förslag av år 1939 fick ett mycket välvilligt mottagande.
Förbundet hade väntat, att den nuvarande utredningen med ledning
av detaljanmärkningarna i remissyttrandena 1939 skulle ha utarbetat
ett förenklat förslag till kvalitetsbeteckningar för nysilvervaror.

Inte en enda remissinstans avstyrkte förslaget i princip, och de sakliga
detaljanmärkningarna var icke många eller väsentliga. Detta talar för att
det var ett starkt förslag och tillika att behovet av sanerande åtgärder inom
nysilverbranschen var mycket stort.

Man kan med hänsyn till ovannämnda förhållande fråga sig, vilken anledning
utredningskommittén kan ha att helt gå ifrån ett tidigare allmänt
tillstyrkt förslag och ställa det på framtiden.

Att kvalitetsbestämmelser för nysilver- och alpackaarbeten är en komplicerad
och svårlöst fråga, skall icke bestridas. Särskilt gäller detta s. k. korpusvaror.
Trots detta var dock branschorganisationerna 1939 beredda att
underkasta sig de svårigheter, som efterlevnaden av bestämmelserna kunde
medföra. Detta understryker ytterligare behovet av sanerande åtgärder.
Hade inte det andra världskriget kommit emellan, hade med stor sannolikhet
lagstiftningsåtgärder då beslutats i huvudsak på sätt utredningskommittén
1939 föreslagit.

Beträffande utredningens uttalande om att förhållandena nu är helt annorlunda
än på 1930-talet anmärker förbundet att det icke är uteslutet att
en lika grundlig analyserande utredning, som den som företogs på 1930-talet,
skulle visa, att missförhållandena även nu är av stor omfattning. Utredningens
uppfattning på denna punkt verkar enligt förbundet icke övertygande.

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 1956

I vad avser det av utredningen berörda internationella samarbetet på området
uttalar förbundet följande.

Av de sparsamma upplysningarna i betänkandet får man den uppfattningen,
att den internationella samarbetskommittén består uteslutande av
företagare från respektive länder. Det kan därför finnas anledning förmoda,
att det är företagareintressen, som i första hand skall främjas genom samarbetet.
Några för de respektive länderna förpliktande resultat torde icke
tillkomma genom en så ensidigt sammansatt representation. I betänkandet
framhålles också med rätta, att resultatet av detta samarbete är ovisst.

Metallindustriarbetareförbundet uppehåller sig slutligen något närmare vid
utredningens förslag om frågans hänskjutande till varudeklarationsnämnden.
Förbundet säger sig icke vilja på något sätt förringa värdet eller betydelsen
av varudeklarationsnämndens verksamhet, men man bör enligt
förbundet icke bysa för stora förhoppningar rörande möjligheterna att på
det föreslagna sättet uppnå väsentliga resultat. Betänkligheterna gäller
främst korpusvarorna, medan möjligheterna anses gynnsammare beträffande
bestick av nysilver och alpacka. Det betonas vidare, att anslutning till
varudeklarationsnämnden är frivillig. De företagare som företrädesvis tillverkar
låga kvaliteter väntas säkerligen underlåta att söka anslutning. Härigenom
skulle missförhållandena kvarstå.

En starkt bidragande orsak till rådande missförhållanden är — framhåller
förbundet — den förekommande stämplingen av varorna med PRIMA
NYSILVER och andra beteckningar. Någon större möjlighet för varudeklarationsnämnden
att förhindra användningen av vilseledande stämplar torde
enligt förbundets åsikt icke föreligga. Förbundet anför.

Enligt vedertagen uppfattning består nysilver av en legering av koppar,
zink och nickel. "Emellertid finns det inget som hindrar en tillverkare att
förse försilvrade varor av mässing eller annan undermetall med stämplar,
såsom NYSILVER, PRIMA NS eller PRIMA NYSILVER. Dessa möjligheter
att förse försilvrade varor med vilseledande stämplar gör, att tillverkarna
kan uppträda under skyddande anonymitet. Allmänheten köper dessa varor
i den tron, att det verkligen är fråga om nysilvervaror. Att varan saknar
ansvarsstämpel, d. v. s. någon som garanterar stämpelns riktighet, reflekterar
man ej över. Ofta har köparna den uppfattningen, att, om de gör sina
inköp i välrenommerade affärer, detta borgar för att varans kvalitet svarar
mot den åsatta stämpeln och att det följaktligen är en PRIMA NYSILVER-vara,
som man förvärvat.

Givetvis kan man göra den invändningen, att, därest allmänheten endast
köper de varor, vilka är försedda med Varudeklarationsnämndens rekommendation,
här anförda risker bortfaller, men invändningen bygger för mycket
på optimism för att äga någon betydelse. Någon större möjlighet att
förhindra användningen av vilseledande stämplar torde Varudeklarationsnämnden
icke ha.

Förbundet hade ansett det välbetänkt, om utredningskommittén åtminstone
i avsnittet om vilseledande varustämplingar företagit en utredning i
syfte att komma tillrätta med detta missförhållande inom nysilverbranschen
Helt säkert skulle detta varit av värde även för Varudeklarationsnämnden
och främjat dess målsättning att bereda den köpande allmänheten
bättre möjligheter att erhålla goda varor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 dr 1956

Svenska slöjdföreningen finner att nysilverfrågan icke är tillräckligt utredd.
En fullständig utredning bör därför utföras, som särskilt tar upp frågan
om den ytterst missvisande beteckningen nysilver. Denna beteckning,
till vilken direkta motsvarigheter icke finns i andra länder, bör ersättas med
annan lämplig term. Ett eventuellt framtida avskaffande av kontrollstämplingen
av silvervaror torde endast kunna ske, om beteckningen nysilver helt
försvinner. Slöjdföreningen betonar emellertid slutligen, att en genomförd
varudeklaration under alla omständigheter snarast bör komma till stånd.

Svenska mnseimannaföreningen uttalar sig för att termen nysilver avskaffas
såsom missvisande.

Varudeklarationsnämnden har begränsat sitt yttrande dels till en redogörelse
för den principiella utformningen av dess arbete, dels till en redovisning
av det i betänkandet omnämnda varudeklarationsarbetet med försilvrade
metallvaror.

I fråga om varudeklarationsarbetets utformning anföres i huvudsak följande.

Arbetet med de olika varugrupperna på nämndens arbetsprogram är fördelat
på specialkommittéer. Kommittéernas uppgift är att utarbeta förslag
till formulär, d. v. s. underlag för deklarationer, i vilket anges vilka upplysningar
deklarationerna skall innehålla och hur dessa data skall redovisas
på deklarationerna. Formulären skall vara så utformade att möjlighet skall
finnas att deklarera alla kvaliteter av en vara; i princip stipuleras alltså
inga minimikrav på varorna.

I kommittéerna ingår representanter för konsument-, distributör- samt
producentintressen. Dessutom är i de allra flesta kommittéer — så är fallet
ifråga om kommittén för försilvrade metallvaror — forskning och standardisering
företrädda.

För att i deklarationer inom ett och samma varuområde erhålla jämförbara
uppgifter och enhetliga beteckningar förutsätter formulären standardiserad
provningsmetodik och nomenklatur. Enligt nämndens stadgar skall sådan
vara svensk standard eller annan av nämnden och Sveriges standardiseringskommission
godkänd standard. I de fall erforderlig standard saknas skall
nämnden föranstalta om att sådan utarbetas, i första hand genom standardiseringskommissionen.

När ett förslag till formulär utarbetats remitteras det för yttrande till
inom resp. varuområde berörda parter. Efter ev. bearbetning, föranledd av
remissyttrandena, fastställs formuläret av nämnden.

Formuläret distribueras till företagen inom den aktuella branschen, vilka
erbjuds att använda nämndens inregistrerade märke på deklarationer, upprättade
enligt formuläret. De företag, som så önskar, kan efter ansökan erhålla
nämndens tillstånd att utnyttja märket och får då bl. a. förbinda sig
att följa av nämnden fastställda bestämmelser.

Den nämnda kontrollen av att deklarationer och varor överensstämmer
företas först sedan en tillståndsinnehavares deklarerade varor kommit ut på
marknaden. Varuprov uppköps då i butikerna och undersöks på neutrala
laboratorier.

Vad åter angår det pågående arbetet på nysilverområdet omtalas att man
som första arbetsområde utvalt matbestick för att sedan fortsätta med andra
försilvrade bruksvaror. Arbetet med besticken har inriktats på deklara -

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1956

tion av silver skiktets nötningshållfasthet, bestickdelens böj hållfasthet, undermetallens
färg, m. m.

Nämnden framhåller, att det för närvarande icke är möjligt att närmare
uttala sig om resultatet av pågående undersökningar och prov. Nämnden
bedömer dock utsikterna att varudeklarera försilvrade metallvaror såsom
gynnsamma.

Departementschefen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen
har frågan om införandet av bestämmelser om minimikvaliteter och kvalitetsbeteckningar
för nysilvervaror tidigare varit aktuell. Det påpekades därvid
bl. a. från nysilverfabrikanterna att de salubjudna varornas kvalitet var synnerligen
växlande såväl med avseende på silverbeläggningen som undermetallens
beskaffenhet. Det framhölls, att frånvaron av kvalitetsbestämmelser
möjliggjorde illojal konkurrens och medförde olägenheter för såväl fabrikanterna
som den köpande allmänheten. Yrkandet på särskilda lagstiftningsåtgärder
vann anslutning från flera håll.

Kontrollstämpelutredningen har icke närmare undersökt de nuvarande
förhållandena på nysilvermarknaden. Utredningen har icke heller framlagt
något förslag till lagstiftning, utan i stället hänvisat till den numera föreliggande
möjligheten att lösa frågan genom införandet av s. k. varudeklarationer.
På utredningens initiativ har arbetet härmed redan påbörjats genom
samarbete mellan varudeklarationsnämnden och nysilverfabrikanterna.

Det stora flertalet remissinstanser har icke framfört någon erinran mot
utredningens ståndpunktstagande.

Övervägande skäl synes också enligt min mening tala för att de möjligheter
till en lösning av frågan som varudeklarationsförfarandet erbjuder
tillvaratages innan andra åtgärder överväges. Såsom utredningen framhållit
torde det erbjuda stora svårigheter att på förevarande område åstadkomma
klara och enhetliga regler, ägnade att upptagas i lagstiftning. Även ur andra
synpunkter torde vissa nackdelar vara förbundna med en författningsmässig
reglering. Med hänsyn till nu berörda omständigheter finner jag icke
anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan om lagstiftningsåtgärder
till närmare prövning.

B Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1956

VIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade
förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Brodén

651765

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag