Kungl. Maj:ts proposition nr 0 (Proposition 1925:9)

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

Nr <).

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag m. m.; given Stockholms slott
den 31 december 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antåga
härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 8 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura.

GUSTAF.

Torsten Nothin.

9 käft. {Nr 9.)

Bihang till riksdagens protokoll 1925.

1 samt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 (nr 61) om handelsbolag
och enkla bolag.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad
35 a §, dels ock att 16, 32, 33 och 52 §§ i samma lag skola, 16 och 52 §§ — den
sistnämnda i dess lydelse enligt lagen den 12 augusti 1910 (nr 88 s. 43) — i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

En var av bolagsmännen äge, där ej annat avtalats eller följer av vad i 35 a §
stadgas, företräda bolaget; dock må bolagsman, som i bolagets angelägenheter
visat trolöshet, kunna på annan bolagsmans yrkande av domstol skiljas från
rätten att företräda bolaget; beslut härom gånge i verkställighet utan hinder
av förd klagan.

Är — ---skild.

Annan---verkan.

32 §.

I bolagets likvidation äge, där ej annat avtalats eller följer av vad i 35 a §
stadgas, samtliga bolagsmännen att, själva eller genom ombud, deltaga. Äro
flera delägare i boet efter avliden bolagsman, äge å deras vägnar allenast en av
dem eller ett gemensamt ombud deltaga i likvidationen.

33 §.

Är ej sådant fall för handen, varom i 35 a § förmäles, skall vid likvidationen,
om annan överenskommelse ej träffats, jämte vad i 32 § sägs, rörande bolagsmännens
inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i 5, 7, 8, 10, 14 och 15 §§
förmäles, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i nämnda paragrafer
finnes stadgat eller särskilt varit avtalat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

35 a §.

Finnes sannolikt, att likvidationen oskäligt uppehälles eller eljest utföres
på sådant sätt, att bolagsmans rätt därigenom äventyras, äge på ansökning av
honom den domstol, varunder bolaget lyder, förordna, att likvidationen skall
verkställas av en eller flera likvidatorer, som utses av rätten. Till likvidator
må ock bolagsman förordnas.

Ansökning, varom nu sagts, skall åtföljas av uppgift å samtliga bolagsmän.
Å ansökningen teckne rätten eller domaren kallelse å en var av de bolagsmän,
vilka icke deltagit i ansökningen, att däröver avgiva förklaring å viss dag, då
ärendet skall prövas av rätten. Visas å den dag, att bolagsmännen av kallelsen
erhållit del inom tid och på sätt som om delgivning av stämning är stadgat,
utgöre bolagsmans uteblivande med förklaring ej hinder för ärendets avgörande.

Sedan likvidator blivit utsedd av rätten, övertage han omedelbart likvidationen
i bolagsmännens ställe. Vid likvidationen skall, jämte vad i 34 och 35 §§
sägs, rörande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i
7, 8, 10 och 14 §§ förmäles, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i
nämnda paragrafer finnes stadgat eller särskilt varit avtalat.

Hava flera likvidatorer blivit utsedda, skola de handhava uppdraget gemensamt,
där ej rätten finner skäligt förordna, att uppdraget må på visst sätt dem
emellan delas.

Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet
och redovisning, så ock i fråga om arvode och ersättning för kostnader, skall
gälla även för likvidator.

Likvidator kan när som helst av rätten entledigas. Äro bolagsmännen ense
om att återtaga likvidationen, skall förordnande för likvidator av rätten återkallas.

Beslut om förordnande eller entledigande av likvidator gånge i verkställighet
utan hinder av förd klagan.

52 §.

I fråga---tillämpning.

I övrigt---avtalat.

Finnes sannolikt, att likvidationen oskäligt uppehälles eller eljest utföres på
sådant sätt, att bolagsmans rätt därigenom äventyras, äge på ansökning av
honom allmän underrätt i den ort, där någon av bolagsmännen har sitt hemvist,
förordna, att i bolagsmännens ställe en eller flera likvidatorer, som utses av
rätten, skola verkställa likvidationen. Föreligga sådana ansökningar vid skilda
domstolar, vare den ansökning, som senare inkom till rätten eller domaren, ej
upptagen till prövning. Vid likvidationen skall rörande bolagsmännens inbördes
rättigheter och skyldigheter, varom i 7, 10 och 14 §§ förmäles, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad i nämnda paragrafer finnes stadgat eller
särskilt varit avtalat. Genom avtal, som slutes av likvidator, vare bolags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

männen ej bundna i förhållande till den, med vilken avtalats; dock att inskränkning
härigenom ej göres i likvidators behörighet att i penningar förvandla bolagsmännens
gemensamma tillhörigheter. Om förordnande och entledigande av
likvidator, om uppdragets handhavande, där flera likvidatorer blivit utsedda,
så ock om ansvarighet och redovisning, arvode och ersättning för kostnader,
vare lag som i 35 a § finnes i fråga om handelsbolag föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925 och äga tillämpning jämväl å
då bestående bolag.

Kungl- May.ts proposition nr 0.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1)
angående handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skola, 8 § i dess lydelse enligt lagen den
29 juni 1923 (nr 287) och 21 § i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1895
(nr 67 s. 10), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

Var--- —■ firma.

I handelsbolag åligger det varje bolagsman att ansvara för anmälningsskyldighetens
fullgörande; dock att, där handelsbolag trätt i likvidation och likvidator
blivit utsedd av rätten innan anmälan skett, anmälningsskyldighetens fullgörande
åligger likvidatorn.

Från — t--sparbanker.

Enkel — — — föreskrivet.

21 §.

1. Sker ändring i något förhållande, varom inskrivning skett i handelsregistret,
eller inträffar något av de i 15 § omtalade fall, skall anmälan därom
så fort ske kan göras i den ordning, som stadgats för anmälan om firma; dock
att ändring av hemvist icke behöver anmälas. Där handelsbolag trätt i likvidation
och likvidator blivit utsedd av rätten, skall anmälan jämväl innehålla uppgift
å likvidatorns fullständiga namn och hans hemvist.

2. Då rörelse upphör, åligge anmälningsskyldigheten den, som vid den tiden
utövade rörelsen eller var delägare i densamma. Vid enskild näringsidkares
död åligge anmälningsskyldigheten stärbhusdelägarna. Upphör handelsbolag i
följd av delägares död, åKgge anmälningsskyldigheten, utom de övrige bolagsmännen,
jämväl den avlidnes stärbhusdelägare. I fråga om annan ändring än
rörelsens upphörande åligge anmälningsskyldigheten en var, som efter ändringen
utövar eller är delägare i rörelsen. Har handelsbolag trätt i likvidation

Kungl. May.ts proposition nr 8.

och har likvidator hlivit utsedd av rätten, åligge anmälningsskyldigheten beträffande
sådant bolag likvidatorn.

3. Flyttas---göras.

4. Har —--kraft.

5. Inträffar — -— — avslutad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärendcn, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 september 1924.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena friherre Marks von AVurtemberg, statsråden
Malm, Ekeberg, Beskow, Malmrotii, Hasselrot, Stridsberg, Lubeck,
Clason, AVohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler riksdagens
skrivelse den 26 april 1922 (nr 117), däri riksdagen anhållit om utredning,
under vilka förutsättningar bolagsman i handelsbolag och enkelt bolag, som
trätt i likvidation, skulle kunna beredas möjlighet att framtvinga slutförande
av likvidationen och upprättande av bolagsskifte, samt om framläggande för
riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Föredraganden anför:

»Uti en i första kammaren väckt motion, nr 29, hemställde vid 1922 års riksdag
herr E. Lyberg, att riksdagen måtte för sin del antaga viss ändrad lydelse
av 32—35 samt 52 och 53 §§ i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag, eller, därest en mera ingående utredning ansåges böra föregå en
dylik lagändring, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till lagändring i syfte att bereda bolagsman i handelsbolag och enkelt
bolag, som trätt i likvidation, möjlighet att framtvinga slutförande av likvidationen
och upprättande av bolagsskifte.

I utlåtande (nr 13) över motionen anförde första lagutskottet:

''Rörande bolagsmans rätt att deltaga i bolagets förvaltning gäller såsom
dispositiv huvudregel enligt 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag,
beträffande de förra, att envar av bolagsmännen är berättigad vidtaga åtgärder
i förvaltningen av bolagets angelägenheter, där ej förbud däremot inlägges av
annan bolagsman, som ej är från förvaltningen utesluten, samt beträffande de
enkla bolagen, att för vidtagande av förvaltningsåtgärd fordras samtliga bolagsmännens
samtycke. Beslut om bolagets likvidation och upplösning medför
i dessa regler ingen annan ändring än att, i fråga om handelsbolag, en i bolagsavtalet
eller eljest träffad överenskommelse om att någon eller några av bolagsmännen
skola vara från förvaltningen uteslutna icke längre blir att tillämpa.
Härav följer emellertid, att genom meningsskiljaktigheter mellan bolagsmännen
rörande sättet för verkställande av en likvidation bolagets avveckling kan
komma att oskäligt dragas ut på tiden och att, såsom motionären framhållit, en
bolagsman, som är i besittning av ett handelsbolags eller enkelt bolags tillgångar,
kan, ehuru bolaget trätt i likvidation, förfoga över dem under en lång följd
av år till förfång för övriga bolagsmän. Till förekommande härav stadgas visserligen
i 34 §, att, sedan sådant förhållande inträffat, att bolaget skolat träda

Motion vid
1922 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

i likvidation, dess tillgångar, så snart utan uppenbar skada ske kan, skola förvandlas
i penningar. Men detta stadgande blir givetvis utan egentlig betydelse
mot en tredskande bolagsman, som bär bolagets tillgångar i sin besittning, så
ock vid meningsskiljaktigheter mellan bolagsmännen. Med ett hänskjutande
av tvistefrågorna till domstol vinnes nämligen, på grund av rättskipningens
långsamhet, i regel först efter flera år ett resultat.

Pa grund av de olägenheter, som sålunda för vissa fall träda i dagen beträffande
gällande regler om rätten att deltaga i ett likviderande handelsbolags eller
bolags förvaltning, synas desamma icke lämpligen höra under alla förhallanden
upprätthållas. Det bör givas en utväg att även vid bristande enighet
mellan bolagsmännen få till stånd ett för dem alla förbindande beslut. En
dylik möjlighet erbjuder också i allmänhet främmande länders bolagsstiftning.

Vid avhjälpandet av ovannämnda olägenheter kunna naturligen olika medel
tänkas komma ^ till användning. Främst erbjuder sig emellertid möjligheten
att överlämna åt domstol att träffa ett avgörande, antingen så, att domstolen
själv företager bolagets avveckling, eller så, att domstolen förordnar en eller
flera gode män att verkställa densamma. Den förra utvägen har, såsom motionären
erinrat, anlitats i dansk lag. Denna stadgar nämligen, att när delägarna
i ett handelsbolag icke kunna enas om att överlämna likvidationen och skiftet
bestämda personer och icke heller om själva skiftet eller de steg, som böra
föregå detsamma, varje delägare, därest avtalet icke bestämmer annorlunda, kan
fordra, att avveckling och skifte skola företagas av Skiftesretten, till vilken då
samtliga aktiva måste överlämnas av de intressenter, som sitta inne med desamma.
Den senare utvägen åter har anlitats av bland andra länder Schweiz,
England, Frankrike och Tyskland. Sålunda stadgas exempelvis i den tyska
Handelsgesetzbuch av den 1(3 maj 1897 beträffande offene Handelsgesellsehaften
rätt för bolagsman att aus wichtigen Grunden’ påkalla rättens förordnande
av likvidatorer för bolagets avveckling. Ett liknande stadgande har
jämväl upptagits i finska lagberedningens år 1914 avgivna förslag till förordning
angående öppna bolag.

I Sverige saknas däremot, som motionären framhållit, motsvarande bestämmelser,
såvitt angår handelsbolag och enkla bolag. Beträffande aktiebolag och
ekonomiska föreningar åter är genom 1910 och 1911 års lagstiftning sörjt för
att en beslutad likvidation snarast möjligt kommer att verkställas, i det, därest
ett aktiebolag eller en ekonomisk förening, som trätt i likvidation, skulle sakna
behöriga likvidatorer, rätten pa ansökan av delägare i bolaget eller föreningen
äger förordna sådana, vartill kommer, att, vad angår aktiebolag, aktieägare med
ett sammanlagt aktiebelopp av minst en tiondel av hela aktiekapitalet äga befogenhet
att hos ratten eller domaren begära förordnande av en god man att öva
tillsyn över likvidatorernas förvaltning. Slutligen har utvägen att låta en på
delägares begäran av rätten utsedd god man verkställa upplösning och avveckling
av en ekonomisk samfällighet mellan parter, mellan vilka misshälligheter
uppstått, anlitats i ett med de nu förevarande tämligen likartat fall, nämligen
i 1904 års lag om samäganderätt. Enligt (i § nämnda lag äger delägare i samfällt
gods hos rätten söka, att godset för gemensam räkning utbjudes till försäljning
å offentlig auktion, och enligt 8 § skall, därest förordnande om dylik
försäljning meddelas, rätten samtidigt nämna en god man att ombesörja auktionen
och fördelningen av köpeskillingen.

Mot att giva varje enskild delägare i en ekonomisk samfällighet befogenhet
att hos rätten begära förordnande av god man för verkställande av en beslutad
upplösning av gemenskapen hava emellertid vissa invändningar riktats. Sålunda
anmärktes av en ledamot av högsta domstolen vid dess granskning av
förslaget till samäganderätt slag, att ett förordnande av en utomstående person
att ombesörja den da ifrågavarande ekonomiska samfällighetens avveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

skulle innebära ett alltför våldsamt ingrepp i de befogenheter, äganderätten i
allmänhet medför. Motsvarande invändning kan givetvis som regel även göras
mot en liknande anordning i fråga om handelsbolag och enkla bolag. Och beträffande
sistnämnda ekonomiska samfälligheter kan till stöd för en dylik anmärkning
dessutom åberopas, att ett rättens förordnande av en utomstående
god man att reda upp de tvistande bolagsmännens mellanhavanden blir särskilt
betänkligt på den grund, att ifrågavarande ekonomiska samfälligheter ursprungligen
grundats på bolagsmännens inbördes förtroende för varandra. Mot
dessa betänkligheter kan emellertid bl. a. anföras, såsom vid högsta domstolens
ovannämnda granskning av förslaget till samäganderättslag av en ledamot av
domstolen jämväl medgavs, att rättens förordnande av en god man att verkställa
den ekonomiska samfällighetens upplösning är det verksammaste av de
medel, som stå till buds för att råda bot på delägarnes inbördes misshälligheter.
Då dessutom nyssnämnda betänkligheter redan, särskilt genom 1904 års lagstiftning
om samäganderätt, i väsentlig mån blivit satta åsido och då, såsom
för övrigt redan under förarbetena till nyssnämnda lagstiftning av eu ledamot
av högsta domstolen framhölls, en reglering av de i motionen nu påtalade missförhållandena
måste anses lika angelägen som den beträffande samäganderättsförhållandena
vidtagna, vill utskottet för sin del ansluta sig till motionens syfte.

Det oaktat anser sig utskottet icke kunna föreslå riksdagen att antaga de av
motionären föreslagna lagbestämmelserna. Mellan handelsbolag och enkla bolag
råder till en början en så betydande skillnad — vissa enkla bolag utgöra rent
av eller stå åtminstone på gränsen till enkla samäganderättsförhållanden —
att det kan ifrågasättas, huruvida icke olika bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende borde gälla för dessa olika slag av bolag. Härtill kommer, att de
konstitutiva särdrag, som utmärka handelsbolag och enkla bolag, jämförda med
å ena sidan aktiebolag och ekonomiska föreningar och å den andra rena samäganderättsförhållanden,
göra det uteslutet att för förstnämnda ekonomiska
samfälligheter utan vidare efterbilda vare sig de regler, som gälla beträffande
likvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar, eller de regler, som gälla
beträffande upplösning av samäganderättsförhållanden. Med anledning härav
och med hänsyn jämväl till de ovannämnda betänkligheterna mot det av motionären
föreslagna godemansinstitutet anser sig utskottet icke utan en ingående
utredning kunna avgöra, vilka ändringar i bolagslagen, som lämpligen böra
genomföras för vinnande av motionens syfte.»

Utskottet gjorde härefter hemställan av det innehåll, riksdagens förenämnda
skrivelse utvisar. Denna hemställan bifölls utan diskussion av båda kamrarna.

Över riksdagens ifrågavarande framställning har kommerskollegium anbefallts
att, efter hörande av de myndigheter och andra, kollegium kunde finna
lämpligt, avgiva utlåtande. Med eget yttrande, dagtecknat den 31 juli 1923,
har kommerskollegium överlämnat yttranden från de tolv auktoriserade handelskamrarna
i riket, Sveriges Köpmannaförbund och fullmäktige i Järnkontoret.

Stockholms handelskammare har, efter redogörelse för riksdagens hemställan,
anfört följande:

»I ovanberörda inom riksdagen väckta motion har framhållits, hurusom
det i gällande lagstiftning om handelsbolag och enkla bolag saknas bestämmelse
därom, att sedan ett dylikt bolag trätt i likvidation, åtgärder måste vidtagas
för likvidationens slutförande snarast möjligt samt för de behållna tillgångarnas
redovisande till eller skiftande mellan dem, som äro till behållningen berättigade.
Av motionären har härvid med rätta påpekats, hurusom denna brist i lagstift -

Yttranden
över riksdagens
skrivelse.

Stockholms

handels kammare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

Östergötlands
och
Södermanlands
handelskammare.

Smålands
och Blekingt
handelskammare.

ningen i praktiken synnerligen ofta visat sig leda till betydande rättsförlust
för delägare i bolag av nu omförmäld art samt givit anledning till långvariga,
oftast resultatlösa rättegångar mellan bolagsmännen.

I likhet med första lagutskottet vill handelskammaren därför ansluta sig till
syftet med förevarande motion och anser handelskammaren för sin del, att vid
avhjälpandet av ovanberörda olägenheter bör, såsom motionären även föreslagit,
anlitas den utvägen, att vederbörande domstol på ansökan av bolagsman
bär att förordna en eller flere gode män att verkställa likvidationen och upprätta
bolagsskifte.

I fråga om detaljerna i den i ämnet erforderliga lagstiftningen anser sig
handelskammaren böra uttrycka det önskemålet, att, därest det åt likvidator
anförtrodda uppdraget uppenbarligen missbrukas, bör detsamma på ansökning
av någon av bolagsmännen, som härför visar tillfyllestgörande skäl, kunna av
rätten återkallas. Detta bör även utan vidare prövning från rättens sida ske,
därest samtliga intresserade parter enat sig om att hos densamma söka återkallelse
av uppdraget.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har förklarat sig instämma
i syftet med motionen och icke hava något att erinra mot att anmärkta olägenheter
avhjälpas i enlighet med motionärens förslag, nämligen att vederbörande
domstol på ansökan av bolagsman har att förordna en eller flera gode
män att verkställa likvidation och upprätta bolagsskifte.

Smålands och Blekinge handelskammare har anfört:

»Det ifrågavarande förslaget innebär huvudsakligen att i lagen om handelsbolag
och enkla bolag införa den bestämmelsen att, därest bolagsmännen äro
ense därom, att likvidation av bolaget skall äga rum, domstol skulle äga rätt
att, å begäran av bolagsman, utse en eller flere gode män att verkställa likvidationen
och bolagsskifte.

Det är efter handelskammarens mening icke för tidigt man fyller den lucka
i lagstiftningen, som i nämnda hänseende förefinnes. Att i fråga om aktiebolag
likvidationsförfarandet och bolagsskiftet alltid förutsatts skola ske genom
särskilt utsedde gode män, likvidatorerna, är naturligt. Av ålder har domstol
kunnat förordna gode män att göra skifte å den tvungna samfälligheten,
som kallas dödsbo, såväl ifråga om fast och lös egendom som beträffande rättigheter
av vad slag som helst; dock torde det vara tveksamt, om domstol är
behörig att utse god man att verkställa likvidation i dödsbo, som driver handelsrörelse,
ett uppdrag som närmast avser utredningssyfte. Att 1904 års lag om
samäganderätt verkat i rätt riktning till förhindrande av stridigheter och tvister
ifråga om förvaltningen av gemensam egendom samt vid upplösning av egendomsgemenskap,
som icke lämpligen kunnat bestå, därom .bär erfarenheten tydliga
bevis. De tvivelsmål angående den lagens berättigande, som under förarbetena
till densamma gjorde sig gällande inom högsta domstolen, hava visat
sig icke varit grundade. Gode män hava av domstol med fördel förordnats för
att handla i lagens syfte, och man har icke hört klagomål, att det skulle vara
ett oberättigat ingrepp i frivilligt uppkommen egendomsgemenskap, som verkligen
visat sig icke kunna bestå, att medel anvisats för upplösning av förhållandet.
Den sålunda vunna erfarenheten angiver — tillika med de av motionären
i riksdagen tydligt framförda motiven — att ett överförande till lagstiftningen
om handelsbolag och enkla bolag av ovannämnda rättsgrundsats är icke
blott berättigat utan också av behovet påkallat. Det synes icke riktigt att —
såsom i riksdagens skrivelse antytts — den lagstiftning, som i motionen föreslagits,
skulle ifråga om enkla bolag innebära oberättigat ingrepp i enskild rätt.
Jämväl i enkla bolag förekomma rättsförhållanden icke blott bolagsmännen emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

lan utan även till tredje man, som liar intresse av eu sund och rask avveckling
av bolagsförhållandet; och, även om endast fråga är om rättsförhållanden mellan
bolagsmän, synes genom förordnande av god man lör utredningen och bolagsskifte
ett oberättigat intrång icke här föreligga i högre grad än ifråga om
de föremål, som avses i 1904 års samäganderättslag, eller under en arvsutredning.
Om man nu icke skulle under lagändringen inbegripa annat än handelsbolag,
skulle det efter handelskammarens mening icke dröja länge förrän behovet
skulle föreligga att utsträcka lagen till enkla bolag, ty emellan handelsbolag
och enkla bolag förefinnes i verkligheten icke annan skillnad än att det senare
efter registrering blir rättssubjekt i förhållande till tredje man, d. v. s. blir handelsbolag.
Bolagsmännens ställning till varandra är i stort sett densamma i
båda slagen av bolag.

Om man således har en sådan mening som nyss nämnts, gäller det emellertid
att begränsa förutsättningarna för rättens behörighet att förordna utredningsmän
och skiftesgodemän. Förslaget angiver såsom förutsättning att likvidation
skall ske’. Häri inbegripes givetvis, antingen att bolagsmännen^ äro ense
om att likvidation skall ske eller ock att den sökande bolagsmannen erhållit domstolsbeslut
på att efter likvidation bolagsupplösning skall ske. Men även om
detta sakläge förefinnes, synes en bolagsman icke utan vidare böra få belasta
den gemensamma egendomen eller affären med onödiga utrednings- eller skifteskostnader.
En dylik åsikt gjorde sig gällande under förarbetena till 1904 års
lag, då såsom fordran för rätt att få god man förordna^ uppställdes, att delägarna
i godset skulle visas icke vara ense om förvaltningen därav. Denna mening
segrade dock icke i riksdagen. Man bör efter handelskammarens meninghär
icke uppställa stränga fordringar. En var bolagsman bör efter ansökan
få god man förordnad att verkställa likvidation eller bolagsskifte, så snart vid
förhandling inför domstol det är uppenbart, att skiljaktighet föreligger mellan
bolagsmän angående sättet för likvidationens verkställande eller om grunderna
för bolagsskiftet.

Handelskammaren får alltså för sin del tillstyrka ändrad lagstiftning huvudsakligen
enligt motionärens förslag, eventuellt med det tillägg att för bifall till
ansökan om förordnande av god man skall fordras utredning om förefintligheten
av ovan antydda skiljaktighet mellan bolagsmännen.»

Xxotlands handelskammare har förklarat sig instämma i den av riksdagen
gjorda framställningen, med tillägg, att handelskammaren icke kunde dela den
av första lagutskottet uttalade meningen, att mellan handelsbolag och enkla
bolag skulle förefinnas en så betydande skillnad, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke olika bestämmelser beträffande avvecklingen borde gälla för
dessa olika slag av bolag.

Skånes handelskammare har yttrat:

»Till en början vill handelskammaren ansluta sig till den uppfattning, som
gjort sig gällande under ärendets hela behandling inom riksdagen, att det nuvarande
systemets påtagliga olägenheter kräva en lagstiftning. Vid övervägande
av de olika medel, som kunna tänkas komma till användning för att
bereda en bolagsman möjlighet att framtvinga och påskynda likvidationens slutförande,
finner handelskammaren för sin del motionärens förslag i stort sett
vara ändamålsenligt. De betänkligheter, som framkommit mot detsamma och
som delvis äro enahanda med dem, vilka på sin tid gjorts gällande mot införande
av bestämmelserna i samäganderättslagen om förordnande för utomstående person
att ombesörja samfällighetens avveckling, torde ej få tillmätas alltför stor
betydelse. Särskilt gentemot lagutskottets anmärkning därom, att bolagsför -

Gotlands

handels kammare -

Skånes

handels kammare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9

Handels kammaren Göteborg.

Västergötlands
och
norra Hallands
handelskammare.

Handels kammaren Karlstad.

hållandet i ett enkelt bolag ursprungligen grundats på bolagsmännens inbördes
förtroende för varandra, varför det syntes särskilt betänkligt att låta en utomstående
person reda upp de tvistande bolagsmännens mellanhavanden, vill handelskammaren
emellertid framhålla, att den omständigheten att tvist uppstått
mellan bolagsmännen, utvisande att förtroendet dem emellan upphört, bör häva
varje betänklighet mot att låta en utomstående opartisk person reda upp deras
mellanhavande.

Beträffande själva utformningen av de lagbestämmelser, som äro erforderliga
för realiserande av motionärens förslag, torde, såvitt handelskammaren
förmår bedöma, den av motionären föreslagna nya 35 § bolagslagen allenast
behöva kompletteras med en bestämmelse angående god mans skyldigheter för
likvidationens slutförande, därvid motsvarande bestämmelser för aktiebolags
och ekonomiska föreningars likvidatorer i viss mån kunna tjäna till ledning.»

Handelskammaren i Göteborg har förklarat sig vitsorda behovet av bestämmelser
i syfte att åstadkomma en snabb avslutning av en redan beslutad eller
påbörjad likvidation av handelsbolag och enkla bolag och fördenskull förordat
en närmare utredning i ämnet.

VÖstergötlands och norra Hallands handelskammare har anfört följande:

»Att ändringar i bolagslagen för vinnande av motionens syfte höra vidtagas,
torde vara synnerligen önskvärt. Motionärens förslag att bolagsman må äga
rätt att utan vidare på ansökan erhålla förordnande för en eller flere gode män
att verkställa likvidationen och upprätta bolagsskifte, synes emellertid kunna
leda till rena trakasserier från bolagsmans sida och dessutom förorsaka onödiga
utgifter. Då emellertid knappast någon annan framkomlig väg för vinnande av
motionens syfte torde finnas än att genom offentlig myndighets ingripande emellan
bolagsmän uppkomna tvistigheter beträffande sättet för likvidationens
verkställande avlägsnas, torde lagstadgandet ifråga lämpligen givas det innehåll,
att rätten äger, därest bolagsman giver sannolika skäl för att hans rätt
under likvidationen äventyras eller att likvidationens avslutande onödigtvis fördröjes,
på ansökan förordna en eller flere gode män, vartill jämväl bolagsman
kan förordnas, att verkställa likvidationen och upprätta skifte.

Genom att i bestämmelserna i fråga som fordran uppställa att sökanden skall
förebringa ''sannolika skäl’ för sin anhållan, torde en hel del fall, där åtgärden
i fråga saknar verklig grund, avlägsnas, och å andra sidan den tidsutdräkt, som
riskeras, därest full bevisning för påstående skall förebringas, ej behöva ifrågakomma.
»

Handelskammaren i Karlstad har anfört:

»Att de nuvarande bestämmelserna kunna orsaka högst väsentliga olägenheter
har handelskammaren sig väl bekant, och inom handelskammarens distrikt
har uttryckts önskan om sådan ändring, som skulle möjliggöra en hastigare avveckling
av bolagen i fråga. Man har från vissa håll förmenat, att nackdelar
skola vara förbundna med de föreslagna ändringarna särskilt beträffande förordnandet
av utomstående personer att ombesörja bolagens avveckling, vilket
skulle innebära ett alltför våldsamt ingrepp i de befogenheter, äganderätten i
allmänhet medför. Det bör emellertid, som mycket riktigt framgår ur handlingarna,
framhållas, att dylikt ingrepp redan skett, bl. a. i lagen angående samäganderätt
av 1904. Vad nu särskilt angår de här föreslagna ändringarna, så
anser handelskammaren för sin del, att de därmed förenade nackdelarna komma
att övervägas av de högst väsentliga fördelar, som ändringarna utan tvivel komma
att medföra. På grund härav anser sig handelskammaren böra tillstyrka,
att ändringar i lagen om handelsbolag och enkla bolag vidtagas i den föreslagna
riktningen.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har anfört: Handels »Att

börja med vill handelskammaren uttala sin tillfredsställelse över den av f[j™()rebro
herr Lyberg väckta motionen, genom vilken framlagts ett förslag till avhjälpande Joch Västav
en brist i nu befintliga bolagslagstiftning. Behovet av ändring i nu gällande manlands
bestämmelser har också understrukits vid ärendets behandling inom riksdagen. kin.
Beträffande de av lagutskottet i dess utlåtande nr 13 framhållna betänkligheterna
mot att domstol skulle kunna förordna god man att framtvinga eller påskynda
likvidationens slutförande, vill handelskammaren framhålla, att då tvist
uppstår mellan bolagsmännen inbördes, har förtroendet dem emellan upphört och
den grund rubbats, varpå den ekonomiska samfälligheten ursprungligen byggdes.
Är förtroendet bolagsmännen emellan rubbat, finner handelskammaren
det lämpligt, att möjlighet finnes få affären avvecklad genom tredje man, förordnad
av domstol.

Handelskammaren får därför tillstyrka den föreslagna lagändringen samt
ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att inför domstolen meddelas, huruvida
bolagsmännen i sin inbördes ställning till varandra vore i tvist eller ej.»

Handelskammaren i Gävle har uttalat, att enligt handelskammarens mening Handelsden
i riksdagens skrivelse påtalade bristen inom förevarande lagstiftningsom- *

råde icke kan bestridas och att det synts handelskammaren önskvärt, att en lagändring
i det av riksdagen angivna syfte snarast möjligt kommer till stånd.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har anfört, att ehuruväl Västernorrnågon
erfarenhet av det slag, motionären anfört som stöd för den föreslagna l?™''1?, 0Cj
iagandrrngen, icke kunnat av handelskammaren förebringas inom dess distrikt, läns hanhandelskammaren
likväl ansåge sig, i likhet med första lagutskottet, kunna för
sin del ansluta sig till motionens syfte och tillstyrka den av motionären föreslagna
åtgärden för avhjälpande av påvisade olägenheten i den av honom föreslagna
nya lydelsen av 35 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag.

Norrbottens och VÖsterbottens läns handelskammare har anfört: Norrbottens

»Motionären erinrar, att främmande länders bolagslagstiftning i allmänhet bottms^äns
erbjuder utvägar till avhjälpandet av dylika olägenheter. Bland de utvägar, handelssom
därvid angivas, finner handelskammaren den lämpligaste vara den, som i kammare.
den tyska Handelsgesetzbuch angives, nämligen att bolagsman må kunna påkalla
rättens förordnande av likvidatorer för bolagets avveckling, då han för
sin hemställan om denna åtgärd kan anföra ''viktiga skäl’. Det synes handelskammaren,
som om ett liknande stadgande å ena sidan fullt tillgodosåge motionens
syfte, till vilket jämväl lagutskottet anslutit sig, och å. den andra sidan
utan hinder vore tillämpligt å såväl handelsbolag som enkla bolag i trots av
den av lagutskottet påpekade skillnad, som tör förefinnas mellan dessa.»

Sveriges köpmannaförbund har besluta att till alla delar instämma i motionens
syfte.

Fullmäktige i Järnkontoret hava anfört:

»Såsom motionären framhållit, vållar avsaknaden av bestämmelser, som möjliggöra
för en bolagsman i ett handelsbolag eller enkelt bolag att inom rimlig
tid få bolagsförhållandet upphäft och rättsförhållandet med sina medbolagsmän
vederbörligen avvecklat, ofta synnerligen stora svårigheter, och då motsvarande
bestämmelser redan finnas icke blott beträffande aktiebolag och ekonomiska
föreningar och dylika sammanslutningar utan även beträffande samäganderätt,
synes någon invändning icke kunna göras mot att i gällande författningar rörande
handelsbolag och enkla bolag bestämmelser av ifrågavarande innebörd in -

Sveriges

Köpmanna förbund.

Järnkon toret.

Kungl. Maj:ts proposition nr ,9.

Kommers kollegium.

föras. Då emellertid lagutskottet med hänvisning till de konstitutiva särdrag,
som utmärka handelsbolag och enkelt bolag jämförda med å ena sidan aktiebolag
och ekonomiska föreningar och å den andra samäganderättsförhållanden,
förklarat, att det vore uteslutet att för handelsbolag och enkla bolag utan vidare
efterbilda vare sig de regler, som gälla beträffande likvidation av aktiebolag
och ekonomiska föreningar eller de regler, som gälla beträffande upplösning
av samäganderättsförhållanden, och någon lagändring därför icke torde
kunna ifrågakomma utan föregående utredning, få fullmäktige därför för sin
del tillstyrka, att en sådan utredning kommer till stånd.»

KommersTcollegium har anfört:

»Det torde vara ställt utom allt tvivel, att den i nyssnämnda motion påtalade
avsaknaden i nu gällande lag om handelsbolag och enkla bolag av bestämmelser
i syfte att bereda en delägare i dylikt bolag, som trätt i likvidation, skälig
möjlighet att framtvinga ett slutförande av bolagets likvidation och upprättande
av bolagsskifte, måste betraktas såsom en allvarlig brist i lagstiftningen.
De av motionären anförda exempel på de betydande ekonomiska olägenheter och
understundom den rena rättsförlust, som bolagsman gentemot tredskande medbolagsman
kan, på grund av avsaknaden av dj-lika bestämmelser, komma att
lida, äro förvisso ingalunda enstaka företeelser. Att frågan nu blivit särskilt
aktuell, torde sannolikt få tillskrivas den omständigheten, att ett stort antal av
de under krigstiden, med dess i vissa hänseenden abnormt stegrade utveckling i
vår handel och industri, tillkomna handelsbolag och enkla bolag på grund av nu
rådande lågkonjunktur befinna sig i en sådan ekonomisk situation, att en upplösning
torde vara oundviklig.

Ehuru frågan om införande av bestämmelser i lagen om handelsbolag och
enkla bolag i avsikt att genom hänvändelse till statens myndigheter erhålla dess
bistånd för slutförande av sådana bolags likvidation icke förut varit föremål, för
legislativ behandling, innebära stadganden i dylik riktning i och för sig icke
någon nyhet. I det komplex av lagar, som — utarbetat av en år 1885 tillsatt
kommitté — blev efter åtskilliga ändringar antaget av 1895 års riksdag och den
28 juni 1895 utfärdat, nämligen lagarna om handelsbolag och enkla bolag, om
aktiebolag, om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, samt om aktiebolag,
som driva försäkringsrörelse, blev med undantag för den först nämnda
lagen, inrymd möjlighet för aktieägare respektive föreningsmedlem och borgenär
att, om aktiebolaget eller föreningen befanns sakna till vederbörligt register
anmäld behörig styrelse, hos rätten söka och jämväl, under vissa förutsättningar,
erhålla rättens förordnande för särskilda personer, likvidatorer, att verkställa
likvidation. Att något motsvarande stadgande icke kom att införas i
lagen om handelsbolag och enkla bolag, torde hava haft sin grund däri, att lagstiftarna,
vid det förhållande, att den grundval, varpå de nya bestämmelserna
skulle utbyggas, utgjordes av de föråldrade, sedan 1734 i oförändrat skick kvarstående
bestämmelserna i Handelsbalkens 15 kap., rörde sig på relativt obruten
mark, vartill även kom den av lagstiftaren fastslagna och fortfarande gällande
grundväsentliga olikheten vid upplösningsförfarandet mellan å ena sidan aktiebolag
och föreningar och å andra sidan handelsbolag och enkla.bolag, nämligen,
att i de förra likvidationen alltid skulle verkställas av särskilda likvidatorer,
under det att i de senare likvidationen skulle utföras av bolagsmännen själva.

När sedermera, aktiebolags- och föreningslagarna under början av 1900-talet
ansågos böra undergå en genomgripande, tidens krav motsvarande modernisering,
och i följd härav, efter grundliga förarbeten, nya lagar utfärdades, för
aktiebolag år 1910 och för ekonomiska föreningar år 1911, infördes i dessa utvidgad
möjlighet för ett påkallande av Rättens förordnande av likvidatorerBeträffande
omfattningen av dessa möjligheter och likvidatorsinstitutets ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr ,9.

formning i övrigt, tillåter sig kollegium hänvisa närmast till aktiebolagslagen,
i vilken de hithörande stadgandena återfinnas i 99, 102, 109, 107 och 119 §§.
Ehuru i samband med tillkomsten av denna sista aktiebolagslag jämväl lagen
om handelsbolag och enkla bolag i vissa delar erhöll ändrad lydelse, inskränkte
sig denna ändring uteslutande till ett åstadkommande av överensstämmelse mellan
samma lag och aktiebolagslagen beträffande den senares terminologi i fråga
om bolags upplösning.

Eller förebild av stadgandena i aktiebolagslagen och motsvarande föreskrifter
i den samma år tillkomna lagen om sjukkassor hava sedermera likartade stadganden
införts i lagen om ekonomiska föreningar samt i lagarna om bankrörelse,
understödsföreningar och försäkringsrörelse.

Vid sidan av dessa till sin utformning tämligen överensstämmande stadganden
har i den år 1904 utfärdade lagen om samäganderätt givits vissa bestämmelser,
som i detta sammanhang äga intresse och får kollegium jämväl härutinnan
hänvisa till lagtexten, som upptager dessa bestämmelser i 3 och 8 §§.

Såsom av det nu anförda framgår, finnas numera, i stort sett, i samtliga de
för olika slag av ekonomiska samfälligheter gällande lagar, från aktiebolag till
det rena samäganderättsförhållandet, allenast med undantag av lagen om handelsbolag
och enkla bolag, bestämmelser till förekommande och avhjälpande av
sådana missförhållanden, som i riksdagsmotionen påtalats.

Kommerskollegium uttalar för sin del sin fulla anslutning till kravet på eu
lagändring i den av motionären angivna riktning. Däremot kan kollegium icke
tillstyrka ett antagande av det i motionen innefattade förslaget till dylik
ändring.

Beträffande den av motionären givna utformningen av de av honom föreslagna
lagbestämmelserna synes en rent redaktionell oegentlighet föreligga, bestående
däri att han, för att bereda plats för den till sitt innehåll helt nya 35 §,
sammanslagit 32 och 33 § till en ny 32 § och betecknat den gamla 34 § med
33 §, utan att vidtaga motsvarande förändring i den i 53 § till 34, 35 och 36 §§
gjorda hänvisning, varigenom de för utförande av ett bolags likvidation så viktiga
bestämmelserna i gamla 34 § icke längre bleve tillämpliga vid avvecklingen
av ett enkelt bolag. Frånsett detta förhållande skulle emellertid enligt
kollegii uppfattning, därest den föreslagna 35 § upphöjdes till lag, densamma
visa sig medföra konsekvenser av delvis betänklig art. Att såsom motionären
föreslagit, åt envar bolagsman bereda möjlighet att, sedan ett handelsbolag eller
enkelt bolag trätt i likvidation, få — utan företeende av några sakskäl -— gode
män förordnade av rätten för verkställande av likvidationen och upprättande av
bolagsskifte, synes kollegium nämligen vara att giva delägare i bolaget en alltför
vittgående befogenhet, som av honom kunde begagnas för uppnående av syften,
vilka torde illa överensstämma med de motiv, som legat till grund för motionens
framförande. Därjämte måste, om godemansinstitutet överhuvud taget skall i
förevarande bolagslag införas, avsaknaden av varje bestämmelse angående vad
gode männen hava att iakttaga vid verkställande av likvidationen och upprättande
av bolagsskiftet, angående gode mans entledigande o. d. även vid en mera
begränsad möjlighet att få gode män utsedda, betraktas såsom en brist, vilken
skulle bliva så mycket mera betänklig, som ett godemansinstitut på detta område
helt säkert komme att anlitas i stor utsträckning.

Första lagutskottet här också i sitt utlåtande förklarat sig icke kunna föreslå
riksdagen att antaga de av motionären föreslagna lagbestämmelserna, därvid
utskottet till en början ifrågasätter, huruvida icke den betydande skillnad, som
råder mellan handelsbolag och enkla bolag, borde föranleda till, att olika bestämmelser
i förevarande avseende gåves beträffande dessa olika slag av bolag. ,
Därjämte framhåller utskottet, att de konstitutiva särdrag, som utmärka handelsbolag
och enkla bolag, jämförda med å ena sidan aktiebolag och ekonomiska

1(1

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

föreningar och å den andra rena samäganderättsförhållanden, göra det uteslutet
att för förstnämnda ekonomiska samfälligheter utan vidare efterbilda vare sig
de regler, som gälla beträffande likvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar,
eller de regler, som gälla beträffande upplösning av samäganderättsförhållanden.
Slutligen uttalar utskottet vissa betänkligheter mot införande av
det föreslagna godemansinstitutet över huvud.

Ehuru, såsom utskottet framhållit, det råder en väsentlig olikhet mellan handelsbolag
och enkla bolag, anser kollegium likväl sådana bestämmelser i nu
förevarande hänseende böra kunna utformas, som skola kunna tillämpas såväl
för handelsbolag som enkla bolag. Härigenom skulle icke behöva föranledas
ändring i den vid lagens stiftande antagna principen om i stort sett sinsemellan
överensstämmande bestämmelser för handelsbolags och enkla bolags likvidation
och upplösning, mot vilken princip i och för sig några på erfarenhet av lagens
verkningar härutinnan grundade anmärkningar icke i ärendet framkommit. Ett
brytande av denna princip skulle också onödigt komplicera en eljest genom några
enkla kompletterande stadganden genomförbar lagändring.

Vid övervägandet av olika möjligheter till lösning av den föreliggande frågan
har kollegium funnit sig böra föreslå användning på visst sätt av godemansinstitutionen.
Härutinnan har lagutskottet, som förut nämnts, uttalat betänkligheter
och det har också varit med tvekan, som kollegium slagit in på denna
väg. Emellertid torde densamma, därest man icke vill taga steget fullt ut och
överlämna bolagslikvidationen i domstols hand, i själva verket vara den enda
praktiskt framkomliga, då det gäller att utan ytterligare omgång få ett slut på
mera svårlösta tvistigheter mellan bolagsmän inbördes rörande likvidations slutförande.
Med hänsyn till arten av de rättsinstitut, som representeras av handelsbolagen
och de enkla bolagen, är det likväl ett betydande ingrepp i det mellan
bolagsmännen rådande rättsförhållandet, som åstadkommes genom tillämpning
av ett stadgande om gode män för bolagsförhållandets upplösning. Kollegium
har därför sökt finna ett tillvägagångssätt, som skulle innebära, att åtminstone
i första hand andra utvägar bleve försökta, innan bolagsmännen genom tillsättande
av gode män utestängdes från sin beslutanderätt i bolagsförhållandet. Betänkligheterna
mot ett dylikt uteslutande torde nämligen i stor utsträckning
kunna anses hävda, därest fråga är om sådana fall, i vilka man efter försök till
opartisk jämkning mellan de motsatta meningarna finner sig kunna konstatera
en uppenbar tredska å bolagsmans sida att komma till enighet inom bolaget för
fullföljande av likvidationen, vars enda syfte ju är och bör vara bolagets upplösning
genom skifte. Det har alltså gällt att finna ett tillvägagångssätt, varigenom
dylika fall på ett betryggande sätt utmönstrades från övriga fall av
tvister mellan bolagsmän inbördes i och för likvidation och skifte.

I enlighet med ovan angivna tankegång föreslår kollegium, att bolagsman i
handelsbolag eller enkelt bolag, som trätt i likvidation, må kunna efter ansökning
hos rätten få tillsatt en opartisk förlikningsman för att efter sammanträde med
bolagsmännen och förhandlingar med de tvistande söka åstadkomma enighet om
likvidationens slutförande och fullföljande genom skifte. Slutpunkten i förlikningsmannens
arbete bör vara att efter antydda förhandlingar för bolagsmännen
framlägga ett skriftligt förlikningsförslag till lösning av de tvistefrågor, som
äro för handen.

Genom den muntliga förhandling under fria former, som sålunda åstadkommes
under en förlikningsmans opartiska ledning, torde i regel tillfälle yppa sig
att på ett eller annat sätt få förekommande tvistigheter bragta ur vägen. Alldeles
särskilt torde man ha anledning förvänta gott resultat av en dylik förhandi
lingsordning, då de tvistande parterna äro medvetna om att, därest de visa
tredska och omedgörlighet, de stå inför eventualiteten att genom beslut av dom -

Kung!,. MajUs proposition nr 9.

stol utestängas från rätten att som bolagsmän deltaga i beslutanderätten rörande
likvidationen och skiftet.

Därest förlikningsmannens ansträngningar icke krönas med framgång, bör
nämligen, efter vad kollegium tänkt sig, rätten efter anmälan härom .av förlikningsmannen,
som efter avslutat uppdrag bör lämna en redogörelse till rätten
för tvisten, för parternas förhållanden inom bolaget samt för sitt förlikningsförslag
ävensom framlägga eventuellt förslag rörande förordnande av gode män,
kunna förordna en eller flera gode män, antingen för att för bolaget, om det är
ett handelsbolag, verkställa likvidation och skifte eller för att i handelsbolag
eller enkelt bolag vid likvidationen och vid skiftet företräda viss bolagsman eller
vissa bolagsmän.

o Utgångspunkt för rättens ifrågavarande beslut om ingripande i bolagsförhållandet
genom utseende av en eller flera gode män utgöres sålunda av den av
förlikningsmannen efter fri förhandling med parterna avlämnade redogörelsen
och hos rätten gjorda hemställan. I och för sig bör detta kunna anses vara
fullgoda garantier för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om, huruvida förhållandena
oundgängligen påkalla anlitande av godemansinstitutionen. Till
förekommande av varje ensidighet i det material, som ligger till grund för rättens
ifrågavarande beslut, bör dock före beslutets meddelande varje bolagsman av
rätten beredas tillfälle inkomma med skriftligt yttrande.

För undvikande av att myndigheternas medverkan tages i anspråk i oträngt
mål bör föreskrivas, att bolagsman vid ansökan om tillsättande av förlikningsman
skall inför rätten visa sannolika skäl för att likvidationens avslutande obehörigen
fördröjes och att hans rätt därigenom äventyras. Därest samtliga bolagsmän
äro ense om behovet av en förlikningsman för att sammanjämka deras
inbördes tvistigheter eller för tillrättaläggande av bolagets angelägenheter, i
vilket fall möjlighet jämväl bör förefinnas att erhålla rättens förordnande av
förlikningsman, torde dylik motivering dock icke vara erforderlig. Är den till
rätten ingivna ansökningen sålunda undertecknad av samtliga bolagsmän, bör
rätten utan vidare förordna förlikningsman. Ett uttryckligt stadgande härom
torde vara erforderligt för att förlikningsmannens ställning till bolagsmännen
må bliva fullt reglerad även i dylika fall av ursprunglig enighet mellan bolagsmännen
i angivna hänseende.

Ansökning om tillsättande av förlikningsman bör beträffande handelsbolag
göras hos den domstol, varunder bolaget enligt bestämmelserna i § 24 i nu gällande
bolagslag hör, samt beträffande enkla bolag hos den domstol, inför vilken
bolagsmännen eller, om de äro bosatta å skilda orter, någon av dem bör svara
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Förlikningsmannens huvudsakliga funktioner torde framgå av vad här ovan
blivit antytt. Hans uppgift blir att omedelbart sammankalla bolagsmännen och
vid sammanträdet samt även vid andra tillfällen genom muntliga förhandlingar
med bolagsmännen sätta sig in i bolagets förhållanden. Han skall äga rätt att
taga del av bolagets räkenskaper och inventera dess värdehandlingar. Därest
icke redan under förhandlingarnas gång enighet kan genom förlikningsmannens
verksamhet uppnås mellan de tvistande bolagsmännen, skall förlikningsmannen
uppgöra ett formligt förslag till huru enligt hans mening, efter möjligaste hänsynstagande
till olika bolagsmäns rättmätiga uppfattningar i ämnet, bolagets
likvidation lämpligen bör bedrivas och genom skifte avslutas. Förslaget bör
delgivas samtliga bolagsmän, vilka därvid tillika böra erhålla kallelse att sammanträda
för att till förlikningsmannen angiva sin ställning till förslaget. Vid
sammanträdet bör förlikningsmannen föredraga sitt förslag och meddela innehållet
i bolagslagens likvidationsstadganden. Hvad bolagsman därvid är villig
biträda förlikningsförslaget eller icke, bör hans mening skriftligen avlämnas till

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 samt. 9 käft. (Nr 9.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

förlikningsmannen. Vägras detta, skall förlikningsmannen göra anteckning
därom på förlikningsförslaget.

Det bör åligga förlikningsmannen att inom viss kort tid efter angivna slutsammanträde
till rätten avgiva redogörelse för tvisten och parternas förhållanden
inom bolaget ävensom framlägga eventuellt förslag rörande förordnande av
gode män, en eller flera. Till redogörelsen skall givetvis fogas förlikningsförslaget
och bolagsmännens skriftliga ställningstagande till detsamma.

Har godemansinstitutets tillämpning blivit av förlikningsmannen föreslagen,
anKornmer det därefter på rätten att, efter det bolagsmännen beretts tillfälle
yttra sig, fatta beslut om dels huruvida godemansinstitutet överhuvud taget i
det ifrågavarande bolaget bör komma till användning, dels, om så anses lämpligt
och behövligt, huruvida god man eller gode män skola förordnas för bolaget, om
det är ett handelsbolag, eller för en eller flera av bolagsmännen i handelsbolag
eller enkelt bolag. I dessa avseenden får rätten naturligen handla allt efter omständigheterna
under sorgfälligt aktgivande därpå, att minsta möjliga ingrepp
i bolagsförhållandet bör göras. Om det är uppenbart, att likvidationen fördröjes
genom någon bolagsmans tredska och omedgörlighet — härom torde föriikningsförfarandet
ha givit klart besked — synes i vart fall lämpligt att genom
förordnande av gode män, en eller flera, för nämnda bolagsman utestänga honom
från vidare delaktighet i beslutanderätten vid likvidationen och skiftet.

Vid sitt beslut om tillsättande av gode män bör rätten, i mån av föreliggande
omständigheter, även kunna med ledning av förlikningsmannens förslag angiva
vissa riktlinjer för likvidationen.

Vad slutligen beträffar gode männens skyldigheter, befogenheter m. m. i förhållande
till bolagsmännen, torde, vid det förhållande att i och med utseendet
av dylika den eller de därvid avsedda bolagsmännen utestängas från sin rätt
att själva verkställa likvidationen, ingående bestämmelser härutinnan böra
givas. Bolagsman, som sålunda utestängts, synes böra erhålla tillfälle att, om
så ske kan utan förfång för bolagets avveckling, taga del av bolagets räkenskaper
ävensom i övrigt taga kännedom om bolagets angelägenheter.

Har rätten förordnat god man i bolag, som är registrerat, torde härom ofördröjligen
göras anmälan till vederbörligt handelsregister.

Hava gode män, en eller flera, förordnats allenast för någon eller några av
bolagsmännen i handelsbolag eller i enkelt bolag, eller hava i fråga om enkelt
bolag samtliga bolagsmännen uteslutits från likvidationen och skiftet genom förordnande
av gode män, bör den inbördes ställningen i rättsligt avseende mellan
övriga bolagsmän å ena sidan och gode männen å andra sidan, respektive mellan
de skilda rättssubjekt representerande gode männen bliva densamma, som skulle
gällt i avseende å bolagsmännens inbördes rättsliga förhållanden under likvidationen.

Hava flera gode män förordnats för att i handelsbolag i samtliga bolagsmännens
ställe verkställa likvidation, eller hava för likvidationen flera gode män
förordnats för någon delägare i handelsbolag eller i enkelt bolag, bör det ankomma
på rätten att meddela anvisningar angående det inbördes förhållandet
mellan dylika gode män.

Vid verkställande av likvidationen och upprättande av bolagsskiftet bör god
man naturligen i första hand vara bunden av enahanda föreskrifter, som skulle
gällt för den eller de bolagsmän, som gode mannen företräder. Gäller gode
männens uppdrag verkställande av handelsbolags likvidation i samtliga bolagsmäns
ställe, bör givetvis bolagsavtalet vara vägledande vid likvidationen. Hava
från rättens sida lämnats några ytterligare riktlinjer för likvidationen, skola
de av gode männen iakttagas.

Beträffande god mans berättigande att utåt företräda handelsbolag respek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 0. 19

tive delägarna i sådant bolag eller i enkelt bolag, torde härom föreskrifter böra
lämnas.

Vad i 18 kapitlet handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet
och redovisning, så ock om arvode och ersättning för kostnader, torde i en
blivande lagstiftning få sin motsvarighet rörande nu ifrågavarande gode män.

På rätten torde böra ankomma att entlediga förlikningsman och god man samt
i hans ställe förordna annan. Beslut om förordnande eller entledigande av förlikningsman
eller god man synes böra gå i verkställighet utan hinder av förd
klagan.

Kollegium anser det här ifrågavarande spörsmålet rörande införande i bolagslagen
av ett godemansinstitut vara av stor principiell betydelse för handelsbolags
och enkla bolags rättsliga ställning;. I det läge frågan härom nu befinner
sig och då kollegii förslag dessutom innefattar nyheter på bolagsstiftningens
område överhuvud taget, tillskapade i syfte att om möjligt begränsa
användningen av godemansinstitutet i detta sammanhang, vilka nyheters införlivande
med bolagslagstiftningen torde, innan lagtext i ämnet utformas, böra
bliva föremål för principiellt avgörande, har kollegium saknat anledning att
utarbeta något utkast till lagtext.»

Av den i detta ärende föreliggande utredningen har otvetydigt framgått, Deportera
inom merkantila kretsar råder en bestämd uppfattning om behovet och mentsc^iefenönskvärdheten
av lagstiftningsåtgärder i den riktning, som angivits i riksdagens
skrivelse. Enstämmigt har från representativa organ för näringslivet
uttalats, att gällande bestämmelser rörande avveckling av handelsbolag
och enkla bolag under vissa förhållanden icke motsvara sitt ändamål. En
dylik erfarenhet har framförts jämväl från domare- och advokathåll. Den
bristfällighet, man sålunda funnit vidlåda den nuvarande lagstiftningen, ligger
däri, att den varje bolagsman tillkommande rätten att kräva bolagets
upplösning och slutlig uppgörelse mellan bolagsmännen kan i den av lagen
avsedda ordningen realiseras endast under förutsättning av samtliga bolagsmäns
lojala medverkan. Där denna förutsättning brister eller eljest olöslig
meningsskiljaktighet uppkommit i fråga om handhavandet av bolagets angelägenheter,
kan avvecklingens slutförande oskäligt utdragas. Otvivelaktigt
kan detta innebära ett betänkligt åsidosättande av enskild bolagsmans intresse
och utgör i varje fall ett hinder för utövandet av hans rätt att utan onödigt
uppskov bringa bolaget till upphörande. Då det torde få anses ådagalagt,
att ett dylikt missförhållande icke kan förebyggas med tillämpning av nuvarande
bestämmelser, påkallas tydligen en undersökning av möjligheten att
genom ändrad lagstiftning vinna rättelse härutinnan.

I 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag har uppfattningen om dessa
bolag såsom sammanslutningar, grundade på bolagsmännens inbördes förtroende
och deras personliga verksamhet för gemensamma ändamål, blivit konsekvent
genomförd. I handelsbolaget är, om annat ej avtalats, varje bolagsman
berättigad att vidtaga åtgärd i förvaltningen av bolagets angelägenheter, där ej
förbud däremot inlägges av annan bolagsman, som ej är från förvaltningen
utesluten. Åtgärd, som är för bolagets ändamål främmande, får ej vidtagas utan
samtliga bolagsmäns samtycke. I fråga om det enkla bolaget gäller generellt,
att, där annat ej avtalats, för vidtagande av åtgärd i förvaltningen erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

alla bolagsmäns samtycke. För den praktiska tillämpningen av dessa regler
måste tydligen förutsättas, att stridiga meningar icke göra sig gällande bland
bolagsmännen i frågor av betydelse för bolagsverksamhetens fullföljande. Beträffande
såväl handelsbolaget som det enkla bolaget gäller därför, att, om enighet
ej kan upprätthållas, det endast återstår att låta bolaget upplösas. Men
även den verksamhet, som sammanhänger med upplösningen, skall utföras av
bolagsmännen själva. Med den nuvarande lagens ståndpunkt är icke förenligt,
att en främmande vilja intränger i förvaltningen ens då denna på grund av bolagsmännens
oenighet kan hava kommit i ett läge av fullständigt stillastående.
Då uppgiften nu är att söka undanröja hindren för avvecklingens genomförande
i den ordning, som är den naturliga och den av lagen avsedda, måste lösningen
tydligen ligga i att nämnda ståndpunkt på ett eller annat sätt modifieras.
Under frågans behandling har den uppfattning allmänt gjort sig gällande,
att i här avsedda fall bolagsmännens funktion skall kunna övergå till
en av domstol utsedd förtroendeman. Genom en sådan anordning skulle i fråga
om handelsbolag och enkla bolag komma att tillitas samma utväg för lösande
av liknande intressekonflikter som i vår lagstiftning redan finnes införd beträffande
ett närliggande område, nämligen samäganderättsförhållandet.

Att lämna i enskild bolagsmans hand att under offentlig myndighets medverkan
få likvidationen och det däri ingående bolagsskiftet verkställda genom
en utomstående person, innebär utan tvivel, såsom ock anmärkts i vissa av
de i ärendet avgivna yttrandena, en nyhet av principiell betydelse. Emellertid
torde ändamålet näppeligen kunna lika verksamt vinnas på någon annan
väg. För min del kan jag icke heller tillägga de betänkligheter, vilka kunna
härledas från den av gällande lagstiftning uppburna allmänna åskådningen i
detta stycke, ett avgörande inflytande. Det gäller här att låta lagen träda
emellan till stöd för den, vars rätt förhålles honom av hans medkontrahenter.
Det förtroendefulla samarbete mellan bolagsmännen, vilket skulle utgöra grunden
för bolagets verksamhet och även för dess fortsatta tillvaro såsom ekonomiskt
företag, har upphört och efterföljts av tvister och bristande tillmötesgående;
något gynnsamt resultat av verksamheten är därför knappast
att vidare förvänta. Den mest vägande invändning, som kan göras mot den
ifrågasatta lagändringen, synes ligga däri, att bolagsmännen, på grund av
den personliga ansvarighet för bolagets förbindelser, som åligger dem, icke
blott få vidkännas kostnaderna för den av myndighet förordnade utredningsmannens
förvaltning utan även få taga konsekvenserna av de åtgärder, denne
vidtager med avseende å bolagets egendom eller i fråga om rörelsens bedrivande.
Då utredningsmannen skall utses av offentlig myndighet, lärer det
emellertid vara befogat att utgå från att uppdraget kommer att anförtros
opartisk och fullt lämplig person. Med hänsyn till att uppdraget utföres
under ansvar och att detsamma icke skall avse annat än att snarast möjligt
avsluta bolagets verksamhet, är för bolagsmännen i allmänhet den ekonomiska
risken sannolikt mindre än vid en likvidation, som enligt nuvarande lag äger
rum under här avsedda förhallanden. Om en likvidation under den nu ifrågasatta
formen medgives, bör tydligen på samma gång beaktas, i vad mån vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

begränsningar av utredningsmannens befogenhet och bestämmelser i syfte att
åt bolagsmännen bevara möjligheten till kontroll av hans verksamhet lämpligen
kunna fastställas.

Kommerskollcgium, som vitsordat behovet av en lagändring och jämväl ansett
denna böra ytterst avse, att likvidationen, där så erfordras, skall kunna
genomföras med tvång, har föreslagit den form för behandlingen av denna
angelägenhet, att genom ett särskilt förlikningsförfarande skulle utrönas, huruvida
tvistigheterna inom bolaget kunde biläggas utan tillsättande av utredningsman
med behörighet att handla å bolagets eller bolagsmännens vägnar.
Härmed skulle, med minsta möjliga ingrepp i bolagsförhållandet, tillfälle beredas
till en grundlig utredning rörande bolagsmännens mellanhavanden och i
många fall därmed vägen jämnas för en uppgörelse i godo. Utan tvivel är
det sålunda givna uppslaget beaktansvärt. Det anknyter till den gällande
rätten så till vida, att den tvångsvis genomförda likvidationen starkt framhålles
såsom en åtgärd, vilken får tillgripas först sedan varje annan utväg
blivit försökt. Om förlikningsmannen lyckas i sitt värv, erbjuder anordningen
måhända vissa fördelar. En frivilligt genomförd avveckling måste vara att
föredraga framför en sådan, som tillkommit i strid med en eller flera bolagsmäns
önskningar. Men oftast lärer i dessa fall frivilligheten bliva endast
skenbar. Om samtliga bolagsmän verkligen kunna förmås att biträda förlikningsmannens
förslag, torde de merendels hava påverkats av kännedomen om
att deras vägran medför tillsättandet av en för bolaget främmande person såsom
utredningsman. Eörlikningsmannens uppgift synes i själva verket knappast
vara av annan art än den, som skall utföras av utredningsmannen. Även
denne lärer nämligen, för att på enklaste sätt lösa frågan, böra i första hand
söka åvägabringa en förlikning mellan bolagsmännen. Han har därvid en
starkare ställning än förlikningsmannen, då han är utrustad med omedelbar
befogenhet att handla å bolagets vägnar. Förlikningsförfarandet, sådant det
förordats av kommerskollegium, skulle antagligen i åtskilliga fall av vissa
bolagsmän komma att utnyttjas huvudsakligen i syfte att förhala tiden i avvaktan
å den oundvikliga tvångsavvecklingen. Då härtill kommer hänsyn till
de ökade omkostnader, som sannolikt i flertalet fall måste följa av förlikningsförfarandets
användande, har jag funnit övervägande skäl att icke biträda
förslaget. Det här ifrågavarande syftet blir enligt min uppfattning enklast
och bäst tillgodosett, om till nuvarande bestämmelser angående likvidation
och upplösning av handelsbolag och enkla bolag kunna anslutas särskilda stadganden
av den innebörd, att, där hinder av nu angivet slag finnes möta för
bolagets avveckling i den regelmässiga ordningen, domstol skall äga förordna
lämplig person att ombesörja avvecklingen med samma verkan som om den
utföres av bolagsmännen själva. För korthetens skull betecknar jag i det följande
de båda former för likvidationens utförande, vilka sålunda skola kunna
ifrågakomma, såsom den ordinära likvidationen, vilken utföres av bolagsmännen
själva, och den särskilt anordnade likvidationen, vilken verkställes av en
av domstol förordnad person.

I fråga om det praktiska genomförandet av bestämmelser med nu antytt

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

innehåll torde förhållandena ställa sig ganska väsentligt olika beträffande
handelsbolag och enkla bolag. Handelsbolaget är ett självständigt rättssubjekt,
och dess tillgångar och skulder äro skilda från bolagsmännens, Eöremål
för handelsbolagets verksamhet är regelmässigt att idka handel eller annan
näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker. Redan
härigenom får bolaget en viss grad av fasthet, och dess ställning kan antagas
hava en överskådlighet, som för en utomstående underlättar uppgiften att verkställa
likvidation och skifte. Annorlunda lärer det ej sällan förhålla sig med det
enkla bolaget. Själva begreppet saknar fast utformning och är i lagen endast
indirekt bestämt såsom en sammanslutning av två eller flera personer för visst
företag eller för fortsatt verksamhet utan att bolaget är sådant, att bestämmelserna
om handelsbolag äro tillämpliga därå. Enkelt bolag är allenast ett
obligatoriskt rättsförhållande mellan bolagsmännen inbördes, och det bildar
icke någon enhet utåt. Redan ett avgörande, huruvida i särskilt fall ett
enkelt bolag föreligger, kan därför erbjuda svårighet. Otvivelaktigt kunna
till enkelt bolag vara att hänföra sammanslutningar av ganska växlande karaktär
och med vitt skilda ändamål. Ganska visst förekomma bland dem sådana, vilkas
avveckling i händelse av oenighet mellan bolagsmännen med stor sannolikhet
kan antagas bliva slutligt genomförd först efter prövning av domstol. Det
avtal, som ligger till grund för bolaget, kan vara synnerligen ofullständigt och
svårtolkat. Stundom torde det för frågans bedömande nödiga utredningsmaterialet
knappast kunna förebringas annorledes än i rättegång. I dylika
fall lärer en utredningsman, även om han förordnas av domstol, hava ganska
ringa utsikt att kunna åstadkomma ett resultat, som av samtliga bolagsmän
lämnas oklandrat. Men å andra sidan förekomma otvivelaktigt bland de enkla
bolagen många, vilka kunna avvecklas utan dylika vanskligheter. I vissa av
de i ärendet avgivna yttrandena har erinrats om det nära samband, som i åtskilliga
fall finnes mellan det enkla bolaget och samäganderättsförhållandet.
Den väsentliga skillnaden dem emellan består stundom endast däri, att förhållandet
mellan personer, vilka gemensamt äga viss fast eller lös egendom, är
reglerat genom ett avtal — i vilket fall enkelt bolag föreligger — eller så
icke är händelsen, då samäganderättslagens bestämmelser äro tillämpliga. Visserligen
lärer samäganderätten, vilken avser fast egendom, lös sak eller värdepapper
och innebär rätt för varje delägare till viss bestämd lott i godset, i
allmänhet vara mera ägnad att med fördel kunna göras till föremål för en
förvaltning av här avsett slag än det enkla bolaget, inom vilket rättsförhållandet
mellan bolagsmännen ej alltid kan vara lika enkelt att fastställa. Men
faktiskt torde i åtskilliga fall det enkla bolaget framstå såsom i det hela
likartat med ett samäganderättsförhållande. Då samäganderättslagen föreskriver,
att vid oenighet mellan delägarna förvaltningen kan uppdragas åt en
av domstol förordnad god man, och denna anordning enligt vunnen erfarenhet
synes hava medfört goda verkningar, torde därför starka skäl tala för att
även de enkla bolagen inbegripas under den lagändring, som nu ifrågasättes.

I fråga om handelsbolags likvidation gäller enligt 32 §, att, där annat ej
avtalats, samtliga bolagsmännen äro berättigade att deltaga i likvidationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

Beträffande tolkningen av detta stadgande liava i viss man skiljaktiga meningar
yppats, men den allmännaste uppfattningen torde vara den, att eu samverkan
mellan bolagsmännen icke är nödvändig förutsättning för vidtagande av
förvaltningsåtgärder under likvidationen, utan att varje bolagsman är berättigad
att företaga dylik åtgärd. Under tiden före likvidationens inträdande tillkommer
enligt 5 § rätt att vidtaga åtgärd i förvaltningen av bolagets angelägenheter
varje bolagsman, som icke enligt avtal är från sådan rätt utesluten.
Med avseende å förvaltningsrätten torde sålunda likvidationens inträdande i regel
icke medföra annan förändring än att eventuellt gällande avtal om viss bolagsmans
uteslutande från förvaltningen upphör att vara tillämpligt. Hava
bolagsmännen avtalsvis fastställt inskränkningar med avseende å rätten att
deltaga i likvidationen, skola dessa tydligen iakttagas; att bestämmelser i
dylikt hänseende blivit träffade, lärer emellertid enligt sakens natur
vara sällsynt. Om rätten att företräda bolaget, likasom över huvud rörande
bolagets och bolagsmännens förhållande till tredje man, saknas
uttryckliga stadganden med avseende å likvidationen. De i 16 24 §§
meddelade bestämmelserna torde därför få anses i tillämpliga delar gälla
även efter det bolaget trätt i likvidation. Den knapphändighet, varmed bolagets
och bolagsmännens rättsställning under bolagets likvidation blivit behandlad
i lagen, torde förklaras därav, att lagen tydligen utgår från att i allmänhet
med likvidationens inträdande bolagets egentliga verksamhet skall
vara avslutad. Likvidationen uppfattas såsom en ren avveckling, vilken jämförelsevis
snart skall leda till en slutuppgörelse mellan bolagsmännen. För
denna uppfattning är det principiellt främmande, att under likvidationen skulle
förekomma någon förvaltning av bolagets angelägenheter i samma mening som
tidigare under bolagets bestånd. I enlighet härmed stadgas i 34 §, att bolagets
tillhörigheter skola, så snart utan uppenbar skada ske kan, i penningar
förvandlas. I motiven till det lagförslag, som legat till grund för lagen, har
framhållits, att likvidationen är en bolagets och bolagsmännens interna angelägenhet,
vilken icke berör tredje man. Samtidigt som det betonas, att i och
med likvidationens inträde bolagets egentliga verksamhet är avslutad, uttalas,
att efter denna tidpunkt ’nya företag i regeln icke få inledas . Härmed
torde vara antytt, att nyssnämnda principiella ståndpunkt i den praktiska tilllämpningen
kan bliva underkastad modifikationer. Bolagets ställning kan vara
så invecklad, att utredningen måste kräva en ganska avsevärd tid. I varje
fall får enligt 35 § skifte av tillgångarna ej företagas, innan all veterlig
gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta. Det lärer ock ligga
i sakens natur, att av likvidationens utförande och önskemålet att därav skall
framgå bästa möjliga resultat stundom kunna pakallas ett fortsättande under
någon tid av rörelsen i viss omfattning och därmed även ett ingående av nya
förbindelser för bolaget. Fn viss motsättning kan härav uppstå mellan det
i och för sig berättigade strävandet att göra avvecklingen så ekonomiskt fördelaktig
som möjligt och den varje bolagsman ovillkorligt tillerkända rätten
att utan onödigt dröjsmål få bolagets upplösning genomförd. Åven om orsaken
till likvidationens utdragande icke ligger i obstruktion eller bristande

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

lojalitet från en eller flera bolagsmäns sida, kan således bolagets upplösning
bliva längre framskjuten än som överensstämmer med en eller annan bolagsmans
önskan. Några allmängiltiga regler för lösande av en dylik, helt visst
ofta ganska naturlig intressekollision lära icke kunna anses framgå av den
nuvarande lagen och skulle näppeligen heller vara till gagn, då avgörandet
alltid måste i viss mån bliva beroende av omständigheterna i det föreliggande
fallet. Någon tvekan synes dock knappast råda därom, att behörig representant
för ett handelsbolag i likvidation äger att med bindande verkan för
bolaget och bolagsmännen företaga sådana handlingar, som kunna anses förenliga
med likvidationens ändamål, även om de icke stå i direkt samband med
densamma. Likvidationen torde ock medföra den verkan, att tredje man, som
med vetskap om likvidationen med bolagets representant träffat avtal av sådant
innehåll, att avtalet uppenbart måste anses falla utom likvidationens
ändamål, icke kan göra någon på avtalet grundad rätt gällande mot bolaget
eller de i avtalet icke deltagande bolagsmännen. Efter det likvidationens inträffande
blivit offentliggjort på sätt firmalagen föreskriver kan bristande vetskap
därom i regel icke åberopas av tredje man.

Vid enkelt bolags likvidation skall enligt 52 och 53 §§ i tillämpliga delar
gälla vad i motsvarande hänseende är stadgat om handelsbolag. Väsentliga
skiljaktigheter måste dock uppkomma på grund av de båda bolagsformernas
olika natur. Utmärkande för det enkla bolaget är, såsom redan erinrats, dess
egenskap att utgöra allenast ett obligatoriskt rättsförhållande mellan bolagsmännen.
Bolaget såsom sådant saknar betydelse i förhållande till tredje man,
avtal med tredje man medför rättigheter och skyldigheter endast för bolagsmännen,
icke för bolaget. Någon särskild bolagsförmögenhet finnes icke, utan
tillgångar och skulder äro bolagsmännens. Under bolagets bestånd erfordras
enligt 48 § för vidtagande av förvaltningsåtgärd, där bolagsmännen emellan
ej annorlunda avtalats, i regel samtliga bolagsmäns samtycke. Ett avtal, som
slutes å bolagsmännens vägnar eller under benämning, varmed de samfällt betecknas,
blir enligt 49 § bindande allenast för den, som själv eller genom ombud
deltagit i avtalet. Den bolagsman, som härvid handlat å de övrigas vägnar, är, så
framt fullmaktsförhållande ej kan anses föreligga, ensam berättigad eller förpliktad
i förhållande till tredje man; med hänsyn till medbolagsmännen uppstå
tydligen för honom en redovisningsskyldighet och eventuellt ett regressanspråk.
Likvidationens inträdande gör härutinnan icke någon ändring. I övrigt gälla för
densamma enahanda regler som för handelsbolags likvidation. Snar realisation
av gemensam egendom är också i iraga om det enkla bolaget den åtgärd, som
skall leda till likvidationens slutstadium, bolagsskiftet. Där egendom saknas,
blir likvidationens uppgift begränsad till en utredning av bolagsmännens inbördes
mellanhovanden. Om denna utredning kommer till stånd såsom bolagsskifte,
blir den bindande för bolagsmännen, därest klander emot densamma
icke instämmes inom den tid, som i samma avseende är föreskriven i fråga
om handelsbolag, eller sålunda ett år från det skiftet skedde.

Den allmänna innebörden av en lagändring, med vilken åsyftas att råda bot
för de överklagade svårigheterna med likvidationens genomförande, torde, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9,

som redan antytts, böra vara den, att i bär avsedda fall bolagsmännens
befattning med likvidationen skall kunna övergå till en av domstol utsedd
likvidator. I hans hand lägges all den befogenhet, som förut tillkommit bolagsmännen.
I den mån denna befogenhet företer skiljaktighet med avseende å handelsbolaget
och det enkla bolaget, blir likvidatorns ställning på motsvarande
sätt olikartad. I båda bolagen kommer han att utöva förvaltningsrätten, i handelsbolaget
därjämte behörigheten att företräda bolaget i förhållande till tredje
man. Det bolagsskifte, som det åligger honom att upprätta, bildar avslutningen
av bolaget och underlaget för den talan, bolagsman kan vilja anställa
i rättegångsväg. Framför annat torde den nuvarande ordningens bristfällighet
hava legat i svårigheten att få till stånd ett skifte och därmed en basis
för den utredning inför domstol, vilken i många fall dock blir den sista och
den enda verkliga utvägen att bringa klarhet i bolagets invecklade affärsförhållanden.
Av den särskilt anordnade likvidationen kan helt naturligt icke alltid
förväntas den verkan, att efterföljande rättegångar mellan bolagsmännen
skola kunna undvikas. Men genom densamma bör i varje fall vara utesluten
den möjlighet till förhalning av det slutliga avgörandet, vilken befunnits utgöra
en nackdel med den ordinära likvidationen. Såsom mig synes med fog, har uttalats
den förmodan, att en lagbestämmelse, vilken öppnar utväg till en dylik form
för likvidationen, kommer att verka mest genom sin blotta existens. Då möjligheten
att illojalt utnyttja den fria awecklingsformen blir förebyggd, skall
benägenheten helt visst Ökas att i godo komma till en uppgörelse. Och även
i de fall, där de personliga motsättningarna blivit så starka, att endast en
utomstående kan rättvist väga de stridiga intressena emot varandra, torde,
om valet faller på lämplig person, goda förutsättningar finnas för att han får
ställningen av en auktoritativ skiljeman*

Då införandet av den särskilt anordnade likvidationen obestridligen är att
betrakta såsom ett ganska betydande ingrepp i det rent privaträttsliga bolagsförhållandet,
bör denna form för avvecklingen tydligen icke få komma till användning
i oträngt mål. I vissa av de i ärendet avgivna yttrandena har förordats,
att med en lagändring, varigenom en dylik likvidation skulle medgivas,
borde förbindas förbehåll om en föregående prövning från domstolens sida rörande
behovet av denna åtgärd. För min del har jag ansett det böra komma
till bestämt uttryck i lagen, att den särskilt anordnade likvidationen har karaktären
av ett undantag från den ordning, som alltfort skall vara den regelmässiga.
Sådan likvidation skall således kunna äga rum endast i det fall, att en i enlighet
med de allmänna reglerna inledd likvidation visas kunna äventyra bolagsmans
berättigade intressen. I fråga om graden av den bevisning, som skall
krävas för bifall till en framställning om anordnande av dylik likvidation,
torde dock icke böra ställas alltför höga anspråk. Skulle man fordra objektiv
visshet för att ställningen inom bolaget är sådan, att bolagsmans rätt genom
andra bolagsmäns åtgärder sättes på spel, skulle den särskilt anordnade likvidationen
stundom komma för sent för att ställa förhållandena till rätta. En sannolikhetsprövning
torde vara tillräcklig för att avgöra, om skäl föreligga till ett
ingripande. I främsta rummet lärer härvid komma i betraktande, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ett obehörigt fördröjande av likvidationen ägt rum. Detta är exempelvis fallet,
om bolagsmännen undandragit sig att i den ordning, lagen föreskriver, realisera
bolagets egendom, men kan tydligen ådagaläggas även genom andra
omständigheter, såsom i en obenägenhet från bolagsmännens sida att
i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för likvidationens fullföljande. Ett
äventyrande av bolagsmans rätt kan jämväl ligga däri, att den eller de
bolagsmän, som hava bolagets egendom i sin besittning, förfoga över densamma
på ett sätt, som icke är förenligt med samtliga bolagsmäns intresse.
Ett mera detaljerat angivande av omständigheter, som kunna vara av betydelse
för frågans avgörande, lärer i övrigt icke vara lämpligt, då domstolen härvid
bör äga handlingsfrihet inom de gränser, jag nu antytt. I enlighet härmed
synes ett stadgande om anordnande av sådan likvidation kunna erhålla den
formulering, att, där det finnes sannolikt, att likvidationen oskäligt fördröjes
eller eljest utföres på sådant sätt; att bolagsmans rätt därigenom äventyras,
domstol skall på ansökan av honom kunna förordna en eller flera personer att
verkställa likvidationen. Härav torde följa, att domstolen icke i ett dylikt
ärende har att inlåta sig på en fullständig undersökning, huruvida sökanden
till stöd för sin framställning kan åberopa objektivt hållbara skäl, eller med
andra ord att redan på detta stadium pröva giltigheten av den ena eller andra
sidans ståndpunkt. Det bör vara tillräckligt, att sannolikheten talar för att
likvidationen icke fortgår eller kan komma att fortgå på det sätt, sökanden
enligt lagen äger rätt att fordra. För att en sådan sannolikhet skall anses vara
för handen kan ej krävas, att anmärkta förhållanden framträtt under någon
längre tid; ett ganska summariskt bedömande av ställningen inom bolaget och
av bolagsmännens förhållande till varandra torde ofta giva domstolen tillräcklig
ledning för avgörandet.

Tydligt är, att då bolagets trädande i likvidation icke kan påkallas av annan
än bolagsman, befogenhet att påyrka särskilt anordnad likvidation icke bör
göras vidsträcktare. Denna befogenhet synes böra tillkomma endast den bolagsman,
vilken gör gällande, att åtgärden är nödvändig för skyddande av hans
intressen.

Ansökan om anordnande av särskild likvidation torde, sa vitt angår handelsbolag,
böra upptagas av den domstol, varunder bolaget lyder jämlikt 24 § i
lagen. Då enkelt bolag saknar eget forum, lärer ansökan om anordnande av
dylik likvidation få ställas till den domstol, där någon av bolagsmännen har sitt
personliga forum. Det kan visserligen i sistnämnda fall inträffa, att sådan
ansökan på en gång föreligger hos olika domstolar rörande samma bolag. Om
emellertid, såsom jag har för avsikt att föreslå, ansökningen icke skall kunna
upptagas till prövning med mindre samtliga bolagsmän bevisligen erhållit del av
densamma, torde det icke behöva befaras att vederbörande domstolar stanna i
okunnighet om att ansökning blivit ingiven på mer än ett håll. Det inbördes
företrädet mellan dylika samtidigt föreliggande ansökningar synes böra bestämmas
på det sätt, att ansökan, som senare inkommit till rätten eller domaren,
icke skall upptagas till prövning.

I fråga om antalet likvidatorer synes det böra stå domstolen fritt att utse en

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

eller flera, allt efter vad omfattningen och beskaffenheten av de med likvidationen
förenade göromålen anses påfordra. Ehuru det ligger i sakens natur,
att i allmänhet uppdraget icke lämpligen kan anförtros annan än den, som kan
bedöma ställningen från fullt opartiska synpunkter, är det dock icke uteslutet,
att någon gång även bolagsman kan böra utses till likvidator. Exempelvis
kan detta vara fallet, om bland bolagsmännen finnes någon, vilken står utanför
de övrigas tvister och åtnjuter deras förtroende. Särskilt om likvidatorerna
äro flera än en, torde kunna komma under övervägande, huruvida jämte utomstående
även bolagsman bör förordnas. Över huvud synes det mindre lämpligt
att giva närmare föreskrifter, som begränsa domstolens fria prövning. Utan
särskilt stadgande torde domstolen komma att taga skälig hänsyn till bolagsmännens
önskningar med avseende å såväl antalet likvidatorer som personvalet
samt till att likvidationen icke så anordnas, att den kommer att draga större
kostnader än nödigt är. Att ingen mot sin vilja kan vara skyldig mottaga
eller behålla ett uppdrag av förevarande art, lärer få betraktas såsom självfallet,
och särskild bestämmelse i detta hänseende har därför ansetts överflödig.

Med hänsyn till bolagsförhållandets natur synes det vara uppenbart, att en
så ingripande åtgärd som en särskilt anordnad likvidation i enlighet med förslaget
icke bör kunna vidtagas, med mindre samtliga bolagsmän blivit satta i
tillfälle att uttala sig om behovet och lämpligheten därav. Innan en bolagsmans
ansökan om förordnande av likvidator prövas, bör den därför
bringas till övriga bolagsmäns kännedom och dessa var för sig kallas att
inför domstolen avgiva förklaring över densamma. Kallelsens kungörande
genom; anslag i domstolslokalen och införande i en eller flera tidningar torde
i detta fall knappast innefatta en tillräckligt effektiv kommunikation
utan synes delgivningen böra ske på sätt som gäller angående stämning
en anordning, vilken med hänsyn till det vanligen ganska begränsade antalet
bolagsmän icke kan anses erbjuda alltför stora svårigheter. Till undvikande
av tidsutdräkt synes böra gälla, att ansökningen skall kunna upptagas
av rätten eller domaren, som har att å densamma teckna kallelse å de bolagsmän,
vilka icke deltagit i ansökningen, att å viss dag, då ärendet skall prövas
av rätten, avgiva förklaring. Om å sistnämnda dag behörigen styrkes,
att en var av de sålunda kallade erhållit del av kallelsen på sätt och inom
tid, som om delgivning av stämning är stadgat, skall bolagsmans uteblivande
med förklaring ej utgöra hinder för ärendets avgörande. En bestämmelse i
sistnämnda hänseende torde vara nödvändig för att avgörandet icke skall kunna
oskäligt fördröjas. Eör att dessa föreskrifter skola bliva iakttagna erfordras
således, att ansökningen är skriftligen avfattad samt att i densamma intagits
uppgift å samtliga bolagsmän. Sistnämnda villkor blir beträffande handelsbolag
enklast uppfyllt genom att vid ansökningen fogas utdrag av handelsregistret,
vilket jämlikt föreskrift i firmalagen skall innehålla sådan uppgift.
I fråga om handelsbolag, som icke blivit registrerat, och enkelt bolag lärer vid
kallelsens utfärdande få följas den uppgift, ansökningen innehåller. Skulle
denna vara oriktig eller ofullständig, torde det få ankomma på den eller de bolagsmän,
som erhålla del av kallelsen, att därom framställa anmärkning, då

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ärendet förekommer till behandling vid domstolen. I lagen lärer icke behöva
uttryckligen angivas, att i vissa fall rätten eller domaren kan vägra att upptaga
ansökning av förevarande slag, såsom om densamma icke är ställd till
rätt domstol eller om uppgift saknas å bolagsmännen. Ej heller torde särskilda
bestämmelser vara erforderliga i fråga om ärendets behandling vid domstolen,
då härutinnan tydligen komma att gälla enahanda regler som beträffande
ansökningsärenden i allmänhet.

Såsom redan anmärkts, skall den av domstol förordnade likvidatorn helt
träda i bolagsmännens ställe med avseende å befogenheten att verkställa likvidationen.
I fråga om vad i 34, 35 och 36 §§ är beträffande handelsbolag stadgat
angående sättet för likvidationens verkställande, realisation av bolagets egendom
och bolagsskiftes upprättande samt om klander av skifte eller av åtgärd'',
som under likvidationen företagits, böra tydligen för den särskilt anordnade
likvidationen gälla samma regler som för den ordinära likvidationen. I fråga
om bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter skall enligt 33 § vid den
ordinära likvidationen i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 5, 7, 8,
10, 14 och 15 §§ finnes stadgat eller särskilt varit avtalat. Av de i dessa lagrum
upptagna bestämmelserna lärer vid den särskilt anordnade likvidationen
tillämpning vara utesluten av stadgandena i 5 § om bolagsmans rätt att vidtaga
förvaltningsåtgärd och i 15 § om bolagsmans skadeståndsskyldighet samt anställande
av skadeståndstalan eller klander av räkenskapsavslutning. Dessa
bestämmelser måste nämligen anses sammanhänga med bolagsmans rätt att deltaga
i förvaltningen av bolagets angelägenheter. Däremot torde även vid särskilt
anordnad likvidation böra gälla stadgandena i 7 § om bolagsmans rätt att i
viss utsträckning granska bolagets räkenskaper och att i övrigt taga kännedom
om dess angelägenheter, i 8 § om beräkning av ränta å bolagsmans behållna insats,
i 10 § om fördelning av vinst och förlust samt i 14 § om bolagsmans rätt
att beräkna ränta å fordran, som uppkommit därigenom att han för bolagets
räkning vidkänts nödig eller nyttig utgift, och om påföljd av bolagsmans försummelse
att göra avtalat tillskott eller att redovisa influtna medel. De avvikelser
från dessa regler, vilka blivit bestämda genom avtal, böra tydligen
äga giltighet vid den särskilt anordnade likvidationen lika väl som vid den ordinära
likvidationen.

Om flera likvidatorer blivit utsedda, torde såsom allmän regel böra gälla,
att uppdraget skall av dem handhavas gemensamt. Emellertid kan, om bolagets
ställning är invecklad eller dess rörelse vidlyftig, det befinnas lämpligt,
att likvidatorerna sig emellan på visst sätt fördela göromålen. Bestämmanderätten
härutinnan torde böra ligga hos domstolen. Blir en dylik uppdelning av
förvaltningen fastställd av domstolen, lärer därav följa, att en var av likvidatorerna
är inom det honom anvisade området ensam ansvarig för de åtgärder,
som av honom vidtagas. Om samförvaltning av två eller flera likvidatorer
äger rum, torde bestämmelse böra meddelas för det fall, att meningsskiljaktighet
uppstår vid fattande av beslut och flertal ej föreligger för viss mening. Annan
utväg lärer icke stå till buds än att i sådan händelse avgörandet skall tillkomma
domstolen.

Kungl. Majrts proposition nr 0.

2!)

I fråga om likvidators ansvarighet och redovisningsskyldighet samt om hans
rätt till arvode och ersättning för kostnader torde, såsom för motsvarande fall
skett i samäganderättslagen, hänvisning kunna göras till bestämmelserna angående
syssloman i 18 kap. handelsbalken.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, lärer likvidator få anses berättigad
att på egen ansökan erhålla entledigande, när helst han det önskar. Sådant
entledigande bör ock kunna meddelas av domstolen antingen av eget initiativ
eller på framställning av bolagsman. Om bolagsmännen blivit ense om att återtaga
likvidationen, äro de tydligen därtill berättigade, och det bör i sådant fall
åligga domstolen att återkalla förordnandet om likvidation.

Domstolens beslut om förordnande eller entledigande av likvidator torde böra
gå i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Då ett brytande av paragrafföljden i bolagslagen skulle medföra vissa olägenheter,
torde de nya bestämmelserna om särskilt anordnad likvidation i handelsbolag
få sammanföras i en ny paragraf, vilken insättes närmast efter 35 §
och betecknas 35 a §. Genom ändringar i 16, 32 och 33 §§ lärer böra utmärkas,
att bestämmelserna i dessa lagrum icke äro tillämpliga under den särskilt anordnade
likvidationen. Att stadgandet i 36 § skall äga avseende jämväl å denna
likvidation, torde följa av det sammanhang, vari dessa bestämmelser komma att
stå till varandra i lagen. Den i 37 § första stycket upptagna bestämmelsen har
icke omedelbar tillämpning å den särskilt anordnade likvidationen, men tydligt
är, att, om ordinär likvidation påbörjats i enlighet med detta stadgande, densamma
kan under de i 35 a § angivna förutsättningar komma att utbytas mot
särskilt anordnad likvidation.

I fråga om särskilt anordnad likvidation i enkelt bolag torde i det stora hela
de erforderliga bestämmelserna kunna meddelas genom hänvisning i tillämpliga
delar till vad för motsvarande fall finnes stadgat angående handelsbolag i 35 a §.
Sådan hänvisning torde böra införas i 52 §. Åt den nya regeln, att särskild
likvidator skall kunna förordnas att verkställa likvidationen i bolagsmännens
ställe, skulle tilläventyrs kunna givas den tolkning, att även i enkelt bolag likvidatorn
såsom företrädare av samtliga bolagsmän skulle utan deras särskilda bemjmdigande
äga sluta för dem bindande avtal med tredje man. Bolagsmännens
ansvarighet, sådan den framgår av 49 §, synes emellertid genom ett stadgande
av sådan innebörd komma att utsträckas längre än lämpligt är. Avtal, som av
likvidatorn slutes med tredje man, bör således i förhållande till denne vara bindande
endast för likvidatorn själv, med den rätt eller förpliktelse å hans sida
gent emot bolagsmännen, vilken följer av omständigheterna i varje särskilt fall.
Till utmärkande härav har i den föreslagna nya lydelsen av 52 § införts den
bestämmelse, att genom avtal, som slutes av likvidator, bolagsmännen icke äro
bundna i förhållande till den, med vilken avtalats.

Då 52 § enligt förslaget således kommer att innehålla bestämmelser om särskilt
anordnad likvidation i enkelt bolag, blir det efterföljande stadgandet i 53 §
utan .särskild hänvisning tillämpligt jämväl i fråga om den särskilt anordnade
likvidationen.

Införandet av särskilt anordnad likvidation i handelsbolag torde föranleda

Kungl. Majits proposition nr 9.

vissa ändringar i firmalagen. Sålunda lärer den i 8 § andra stycket och i 21 §
2 mom. stadgade skyldighet att göra anmälan till handelsregistret böra efter
införandet av denna likvidationsform övergå från bolagsmännen till den av domstol
utsedde likvidatorn. Därjämte torde 18 § böra undergå den ändring, att i
nu avsedda fall handelsbolags anmälan till handelsregistret skall innehålla uppgift
även å likvidators fullständiga namn samt å hans hemvist.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28
juni 1895 (nr 61) om handelsbolag och enkla bolag samt lag om ändrad lydelse
av 8, 18 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 (nr 12 s. 1) angående handelsregister,
firma och prokura.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilagor till
detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Arvid Torold.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 (nr 61) om handelsbolag
och enkla bolag.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och
betecknad 35 a §, dels ock att 16, 32, 33 och 52 §§ i samma lag skola, 16 och
52 §§ — den sistnämnda i dess lydelse enligt lagen den 12 augusti 1910
(nr 88 s. 43) — i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

En var av bolagsmännen ftge, där ej annat avtalats eller följer av vad i
35 a § stadgas, företräda bolaget; dock må bolagsman, som i bolagets angelägenheter
visat trolöshet, kunna på annan bolagsmans yrkande av domstol
skiljas.från rätten att företräda bolaget; beslut härom gånge i verkställighet
utan hinder av förd klagan.

Är---skild.

Annan---verkan.

32 §.

I bolagets likvidation äge, där ej annat avtalats eller följer av vad i 35 a §
stadgas, samtliga bolagsmännen att, själva eller genom ombud, deltaga. Äro
flera delägare i boet efter avliden bolagsman, äge å deras vägnar allenast
en av dem eller ett gemensamt ombud deltaga i likvidationen.

33 §.

Är ej sådant fall för banden, varom i 35 a § förmäles, skall vid likvidationen,
om annan överenskommelse ej träffats, jämte vad i 32 § sägs, rörande
bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i 5, 7, 8, 10, 14
och 15 §§ förmäles, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i nämnda
paragrafer finnes stadgat eller särskilt varit avtalat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

35 a §.

Finnes sannolikt, att likvidationen'' oskäligt uppehälles eller eljest utföres
på sådant sätt, att bolagsmans rätt därigenom äventyras, äge på ansökning av
honom den domstol, varunder bolaget lyder, förordna, att likvidationen skall
verkställas av en eller flera likvidatorer, som utses av rätten. Till likvidator
må ock bolagsman förordnas.

Inkommer ansökning, varom nu sagts, teckne därå rätten eller domaren
kallelse å''en var av de bolagsmän, vilka icke deltagit i ansökningen, att
däröver avgiva förklaring å viss dag, då ärendet skall prövas av rätten.
Visas å den dag, att bolagsmännen av kallelsen erhållit del inom tid
och på sätt som om delgivning av stämning är stadgat, utgöre bolagsmans
uteblivande med förklaring ej binder för ärendets avgörande.

Sedan likvidator blivit utsedd av rätten, övertage ban omedelbart likvidationen
i bolagsmännens ställe. Vid likvidationen skall, jämte vad i 34 och 35 §§
sägs, rörande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i
7, 8, 10 och 14 §§ förmäles, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i
nämnda paragrafer finnes stadgat eller särskilt varit avtalat.

Hava flera likvidatorer blivit utsedda, skola de handhava uppdraget gemensamt,
där ej rätten finner skäligt förordna, att uppdraget må på visst
sätt dem emellan delas. Äro likvidatorerna två och kunna de ej enas beträffande
åtgärd eller beslut, som på dem ankommer, eller äro likvidatorerna
flera än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall frågan överlämnas
till rättens avgörande.

Vad i 18 kap. handelsbalken är för syssloman stadgat i fråga om ansvarighet
och redovisning, så ock i fråga om arvode och ersättning för kostnader,
skall gälla även för likvidator.

Likvidator kan när som helst av rätten entledigas. Äro bolagsmännen
ense om att återtaga likvidationen, skall förordnande för likvidator av rätten
återkallas.

Beslut om förordnande eller entledigande av likvidator gånge i verkställighet
utan binder av förd klagan.

52 §.

I fråga----tillämpning.

I övrigt---avtalat.

Finnes sannolikt, att likvidationen oskäligt uppehälles eller eljest utföres
på sådant sätt, att bolagsmans rätt därigenom äventyras, äge på ansökning
av honom allmän underrätt i den ort, där någon av bolagsmännen bar sitt
hemvist, förordna, att i bolagsmännens ställe en eller flera likvidatorer, som
utses av rätten, skola verkställa likvidationen. Föreligga sådana ansökningar
vid skilda domstolar, vare den ansökning, som senare inkom till rätten eller
domaren, ej upptagen till prövning. Vid likvidationen skall rörande bolagsmännens
inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i 7, 10 och 14 §§ förmäles,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i nämnda paragrafer

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

finnes stadgat eller särskilt varit avtalat. Genom avtal, som slutes av likvidator,
vare bolagsmännen ej bundna i förhållande till den, med vilken avtalats.
Om förordnande och entledigande av likvidator, om uppdragets handhavande,
där flera likvidatorer blivit utsedda, så ock om ansvarighet och
redovisning, arvode och ersättning för kostnader, vare lag som i 35 a § finnes
i fråga om handelsbolag föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925 och äga tillämpning jämväl
å då bestående bolag.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 9 käft. (Nr 9.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8, 18 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1)
angående handelsregister, firma och prokura.

Härigenom förordnas, att 8, 18 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura skola, 8 § i dess lydelse enligt lagen
den 29 juni 1923 (nr 287), 18 § i dess lydelse enligt lagen den 16 maj 1924
(nr 132) och 21 § i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1895 (nr 67 s. 10),
i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

Yar---firma.

I handelsbolag åligger det varje bolagsman att ansvara för anmälningsskyldighetens
fullgörande; dock att, där handelsbolag trätt i likvidation och
likvidator blivit utsedd av rätten, anmälningsskyldighetens fullgörande åligger
likvidatorn.

Från —--- sparbanker.

Enkelt---föreskrivet.

18 §.

I handelsbolags anmälan skall uppgivas utom firman:

1) samtliga bolagsmäns fullständiga namn och deras hemvist ävensom, där
bolaget trätt i likvidation och likvidator blivit utsedd av rätten, likvidatorns
fullständiga namn och hans hemvist;

2) rörelsens---flere i förening.

I kommanditbolags---insats.

21 §•

1. Sker---anmälas.

2. Då rörelse upphör, åligge anmälningsskyldigheten den, som vid den
tiden utövade rörelsen eller var delägare i densamma. Vid enskild närings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

idkares död åligge anmälningsskyldigheten stärbhusdelägarne. Upphör handelsbolag
i följd av delägares död, åligge anmälningsskyldigheten, utom de
övrige bolagsmännen, jämväl den avlidnes stärbhusdelägare. I fråga om
annan ändring än rörelsens upphörande åligge anmälningsskyldigheten en
var, som efter ändringen utövar eller är delägare i rörelsen. Har handelsbolag
trätt i likvidation och har likvidator blivit utsedd av rätten, åligge
anmälningsskyldigheten beträffande sådant bolag likvidatorn.

3. Flyttas---göras.

4. Har — — — kraft.

5. Inträffar---avslutad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1925.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 13 december
1924.

Närvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.

Enligt lagrådet tillliandakoinmet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 september
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag
och enkla bolag samt lag om ändrad lydelse av 8, 18 och 21 §§ i lagen
den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll och inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius,
föranledde allenast de erinringar, som innefattas i följande, av lagrådet
gjorda uttalanden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni 1895
(nr 64) om handelsbolag och enkla bolag.

35 a §.

Förslaget förutsätter, att ansökning om förordnande av likvidator skall vara
åtföljd av uppgift å samtliga bolagsmän. Det är icke meningen, att om dylik
uppgift saknas, rätten eller domaren skall hava någon skyldighet att genom
införskaffande av utdrag ur handelsregistret eller annorledes söka skaffa sig
kännedom om de bolagsmän, vilka icke deltagit i ansökningen. Det är ej heller
avsett, att i dylikt fall sökanden skall erhålla föreläggande att avhjälpa bristen;
är ansökningen i ovan angivet hänseende ofullständig, medför detta, att rätten
eller domaren äger vägra att upptaga ansökningen till prövning. För undvikande
av tvekan rörande förslagets rätta tolkning i denna del synes emellertid
lämpligt, att i andra stycket göres en direkt erinran om den sökanden sålunda
åliggande uppgiftsskyldigheten.

I fjärde stycket innehåller förslaget bland annat, att om likvidatorerna äro
två och ej kunna enas beträffande åtgärd eller beslut, som på dem ankommer,
eller om likvidatorerna äro flera än två och flertal ej föreligger för viss mening,
frågan skall överlämnas till rättens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr ''•>.

It 7

Härigenom kunde komma att till rättens beslut hänskjutas fråga, om bolagets
rörelse skall någon tid fortsättas eller icke och i förra fallet i vilken
omfattning detta skall ske, om med avseende å rådande konjunkturer fast
egendom skall omedelbart försäljas eller därmed tillsvidare anstå, om och
med vilket belopp uppgörelse skall träffas med borgenär eller gäldenär o. s. v.
Oavsett att det icke skäligen kan förutsättas, att nödig sakkunskap för prövning
av dylika ärenden i varje fall förefinnes hos rätten, måste ett sådant omedelbart
indragande av domstolen i förvaltningsfrågors avgörande möta synnerligen
starka betänkligheter. Ett ogynnsamt resultat av en av rätten beslutad
förvaltningsåtgärd skulle helt visst menligt inverka å rättens och dess ledamöters
ställning. Vid senare klandertalan mot likvidationen kunde den omständigheten
att rätten nödgats redan taga ställning till en viss fråga visa
sig medföra olägenhet. Härtill kommer, att om rättens beslut överklagas, den
ifrågavarande anordningen skulle motverka huvudsyftet med den föreslagna
lagändringen, likvidationens snara slutförande.

För den föreslagna anordningen att till en utomstående myndighet hänskjuta
avgörandet, då de, som beslutanderätten i första hand tillkommer, ej kunna
enas, lära bestämmelserna i konkurslagen och den nya förmynderskapslagen
i viss mån hava tjänat till förebild. I konkursförvaltning skall i motsvarande
fall saken hänskjutas till rättens ombudsmans bestämmande, och om förmyndare
äro flera och dessa ej kunna enas, skall den mening gälla, som överförmyndaren
biträder. I dessa fall har emellertid en sådan utväg kunnat väljas,
därför att det finnes funktionärer, till vilka avgörandet lämpligen kan överlämnas,
men såväl rättens ombudsman som överförmyndaren hava givetvis i
hithörande avseenden en helt annan ställning än den, som rätten i förevarande
fall intager.

Enligt lagrådets mening kan det föreslagna stadgandet helt och hållet utgå.
Med avseende å likvidation i aktiebolag och ekonomiska föreningar har det
icke ansetts nödigt att införa dylika bestämmelser, ehuru i sådana fall med
den mera omfattande förvaltning, som där i regel förekommer, ett större behov
därav kunde tänkas föreligga än vid likvidation i handelsbolag eller enkelt
bolag. Även i den ännu gällande förmynderskapslagstif t ningen, som förutsätter,
att flera förmyndare kunna hava barnagodset under samnad hand, saknas
föreskrift om huru uppkommen oenighet mellan förmyndarna i förvaltningsfrågor
skall lösas, utan att därav veterligen försports någon olägenhet.

Utan särskild föreskrift torde det vara uppenbart, att där likvidatorerna äro
flera än två, såsom deras beslut skall gälla den mening, om vilken de flesta
förenat sig. Om likvidatorerna icke skulle komma till giltigt beslut beträffande
förvaltningsåtgärd, skulle detta, därest det föreslagna stadgandet icke
upptages i lagen, innebära, att de äro urståndsätta att fullgöra uppdraget.
Härom måste de då gorå anmälan hos rätten, som synes kunna antingen utse
ytterligare en eller flera likvida.torer eller ock med entledigande av de förutvarande
förordna en eller flera nya likvidatorer att övertaga förvaltningen.
Det torde icke heller böra lämnas å sido, att förefintligheten av ett stadgande
sådant som det föreslagna skulle kunna medföra en benägenhet hos likvidato -

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Terna att genom hänskjutande av tveksamma fall till rätten själva undandraga
sig ansvarigheten för avgörandet, men att saknaden därav skulle vara ägnad att
bringa dem till nödig enighet i förvaltningen.

52 §.

Innebörden av bestämmelsen att genom avtal, som slutes av likvidator, bolagsmännen
ej äro bundna i förhållande till den, med vilken avtalats, synes
icke vara alldeles tydlig. Efter orden skulle bestämmelsen medföra, att en
av likvidatorn verkställd försäljning av bolagsmännens gemensamma tillgångar
icke bleve gentemot bolagsmännen giltig, med mindre de lämnat sitt samtycke
till försäljningen. Yore detta meningen, skulle emellertid i de fall, då i anledning
av bolagsförhållandet gemensam egendom finnes, syftet med förordnande
av särskild likvidator i allmänhet komma att förfelas. För den avveckling av
bolagsförhållandet, som avses med likvidationen, erfordras en realisation av
de gemensamma tillgångarna. I 34 §, som enligt hänvisning i 53 § gäller
även beträffande enkla bolag, föreskrives också, att under likvidationen bolagets
tillhörigheter, varmed i fråga om enkla bolag är att likställa bolagsmännens
gemensamma egendom, skola förvandlas i penningar, så snart det
kan ske utan uppenbar skada. Om behov av särskilt anordnad likvidation befunnits
föreligga, torde det vara mindre sannolikt, att enighet om tiden och
sättet för en dylik realisation skulle kunna mellan bolagsmännen uppnås. Skall
icke hela likvidationen avstanna, måste då avgörandet i nämnda hänseenden
överlämnas åt likvidatorn. Givet är, att denne, om han förfar i strid med
bestämmelserna i 34 §, gentemot bolagsmännen ådrager sig ansvarighet för
den skada, som därigenom tillskyndas dessa. Men å andra sidan måste, därest
gemensam egendom blivit av behörig likvidator försåld, köparen gentemot bolagsmännen
vara tryggad i sin rätt. Bolagsmännens bundenhet bör emellertid
icke utsträckas längre än till själva försäljningens bestånd. Om genom
försäljningsavtalet likvidatorn åtagit sig någon särskild förpliktelse, bör denna
icke kunna göras gällande mot bolagsmännen, lika litet som dessa på grund av
avtalet förvärva några rättigheter i förhållande till köparen. Härutinnan och
såvitt angår andra av likvidatorn träffade avtal, exempelvis upptagande av lån
för likvidationens utförande, äger den ifrågavarande bestämmelsen sin fulla
giltighet.

Ehuru det lärer kunna antagas, att meningen med bestämmelsen är just den
här ovan angivna, torde till förebyggande av en felaktig tolkning en förtydligande
jämkning av redaktionen böra vidtagas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8, 18 och 21 §§ i lagen den 13
juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura.

8 §.

Anmälan om firma, varom stadgas i denna paragraf, skall ske, innan den
med anmälan avsedda rörelsen börjar drivas. Att anmälningsskyldigheten skulle
åligga likvidator i ett handelsbolag är således tänkbart endast i det fall, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

bolagsmännen uraktlåtit fullgöra sin skyldighet härutinnan. Den begränsade
räckvidd, stadgandet sålunda erhåller, synes böra genom ett förtydligande tilllägg
angivas.

18 och 21 §§.

Att då ett handelsbolag trätt i likvidation och likvidator blivit utsedd av
rätten, likvidatorns fullständiga namn och hans hemvist skola anmälas till
handelsregistret innefattar en följdriktig tillämpning av de grunder, varpå
firmalagen är byggd. Då 18 § tydligen avser endast den vid ett handelsbolags
tillkomst stadgade första anmälan till handelsregistret, men anmälan om likvidators
namn och hemvist endast undantagsvis kan komma att ske i sammanhang
med nämnda första anmälan (jämför lagrådets uttalande ovan under 8 §),
synes det föreslagna tillägget till 18 § icke hava sin rätta plats därstädes, utan
böra överflyttas till 21 § 1 mom., vilket lagrum stadgar anmälningsskyldighet
rörande inträdd likvidation och andra efter den första anmälan inträffade förändringar.

Iakttages detta, skulle 18 §:s lydelse bliva oförändrad, varigenom skulle påkallas
viss ändring av förslagets rubrik och ingress.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj ds proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 december 1924.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Thorsson, Olsson, Sandler,
Nothin, Hansson, Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler lagrådets den
13 i denna månad avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 september
1924 remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 juni
1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag samt lag om ändrad lydelse av
8, 18 och 21 §§ i lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister,
firma och prokura.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I fråga om önskvärdheten av den lagstiftningsåtgärd, som avses med de
föreliggande förslagen, må det tillåtas mig att hänvisa till vad min företrädare
i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet den 27 sistlidna september. Jag finner
därför nu icke anledning till vidare uttalande i frågan än som påkallas av
den granskning, förslagen undergått i lagrådet.

Med avseende å den föreslagna nya 35 a § i lagen om handelsbolag och enkla
bolag har lagrådet dels ansett uttrycklig föreskrift böra meddelas därom, att
ansökning om förordnande av likvidator skall vara åtföljd av uppgift å samtliga
bolagsmän, och dels hemställt om uteslutande av den i förslaget upptagna
bestämmelsen, att vid meningsskiljaktighet mellan likvidatorer domstol i vissa
fall skall hava att avgöra förvaltningsfrågor, som uppkomma under likvidationen.
Då jag för min del biträder vad lagrådet i dessa hänseenden anfört,
har jag låtit vidtaga ändring i omförmälda paragraf så till vida, att första
punkten i andra stycket omformulerats och att andra punkten i fjärde stycket
uteslutits. Ett uttryckligt angivande i lagtexten av att underlåtenhet att inkomma
med uppgift å samtliga bolagsmän medför, att ansökningen icke upptages
till prövning, har synts vara överflödigt med hänsyn därtill, att en dylik
ansökning kan när som helst förnyas.

I anslutning till vad lagrådet uttalat beträffande den föreslagna lydelsen av
52 § i sistnämnda lag har jag ansett bestämmelsen om verkan för bolagsmännen
av avtal, som av likvidator slutes med tredje man, böra förtydligas genom ett
tillägg av innehåll, att genom samma bestämmelse inskränkning ej göres i likvidators
behörighet att i penningar förvandla bolagsmännens gemensamma tillhörigheter.

Kun g l. Maj: tu proposition nr 0.

Vad lagrådet anmärkt i fråga om föreslagna ändringar i firmalagen har
synts mig böra iakttagas med därav betingade ändringar i formuleringen av
8 § andra stycket och 21 § 1 mom. Då i enlighet härmed nuvarande lydelse
av 18 § lämnas oförändrad, påkallas därjämte, på sätt lagrådet erinrat, ändring
i lagförslagets rubrik och ingress.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta förslagen.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen samt hemställer,
att desamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande års
riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilagor till
detta protokoll utvisa.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 9 höft. (Nr 9.)