Kungl. Maj:ts proposition ni 242- (Proposition 1937:242)

Kungl. Maj:ts proposition ni 242-

Nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m.; given
Stockholms slott den 5 mars 1937.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilajgda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående försäljning av rusdrycker;

2) förordning om införande av förordningen angående försäljning av rusdrycker;
samt

3) förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami.

Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

F örslag

till

förordning angående försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller mer
än två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra
till vin eller maltdryck.

Med vin förstås i denna förordning varje genom alkoholisk jäsning framställd
dryck, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt eller andra
växtdelar och som håller mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugutvå
volymprocent etylalkohol.

Spritdrycker och vin benämnas gemensamt rusdrycker.

2 §•

Försäljning av rusdrycker med undantag av sådan som äger rum enligt
4 § delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse
ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Detaljhandel delas i försäljning till avhämtning eller försändning på rekvisition
(utminutering) och försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl tilllämpas
i fråga örn tillhandahållande av rusdrycker i samband med sådan
tillställning som avses i förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

3 §•

All försäljning av rusdrycker skall ordnas och handhavas så att därav
uppkommer så ringa skada som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

4 §•

1 mom. Rusdrycker må å apotek för medicinskt ändamål säljas på behörig
läkares, veterinärs eller tandläkares recept och med iakttagande av de
särskilda föreskrifter som därom utfärdas.

1 avseende å försäljning av alkoholhaltiga läkemedel gäller vad därom är
särskilt stadgat.

2 mom. Angående handel med skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat m. m. gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 mom. Angående försäljning av rusdrycker i andra fall än förut i denna
paragraf omförmäles för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutisk!, tekniskt,
industriellt eller likartat ändamål samt av vin för kyrkligt behov meddelas
särskilda bestämmelser av Konungen.

5 §•

1 mom. Ledamot av styrelse för partihandels-, system- eller restaurangbolag
som i 2, 3 och 6 kap. sägs må ej den vara som är omyndig eller i konkurstillstånd,
ej heller annan än den som gjort sig känd för ordentlighet samt
prövas i övrigt vara lämplig för uppdraget.

2 mom. Ämbets- eller tjänsteman som till följd av sin befattning kan
komma att deltaga i beslut om tillverkning eller försäljning av rusdrycker
eller att däröver utöva tillsyn må ej vara ledamot av styrelse för sådant bolag
som i 1 mom. sägs. Samma lag vare beträffande den som till avsalu äger
tillverka rusdrycker eller maltdrycker eller är ledamot av styrelse för annat
företag med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget.

3 mom. Den som ej kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses
må ej bedriva trafikutskänkning enligt 3 kap. 13 § eller utskänkning till
vilken tillstånd överlåtits enligt 3 kap. 16 § och ej heller vara styrelseledamot
i företag med huvudsakligt syfte att bedriva utskänkning som nu sagts.

4 mom. Där utskänkning bedrives av annan än enskild person, skall för
rörelsen finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare. Till föreståndare
må ej utses annan än den som enligt vad i 1 och 2 mom. är stadgat kan
vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses. Vad nu är sagt skall ej
hava avseende å utskänkning varom i 3 kap. 13 § 3 mom. förmäles.

6 §•

/ mom. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja rusdrycker
må ej i samband med rörelsens bedrivande annorledes än genom försäljning
avhända sig sådan dryck till annan.

2 mom. Ej må någon genom byte mot vara av annat slag avhända sig
rusdrycker eller eljest använda sådan dryck som betalningsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

2 KAP.

Om partihandel och import.

1 §•

Partihandel inom riket med rusdrycker må, där fråga ej är om försäljning
som i 6 och 7 §§ sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat
aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihandelsbolag).

Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt
tillverkare som avses i 6 §.

2 §•

Tillstånd för partihandelsbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansökan,
åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det, då
försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen.

Ej må tillstånd lämnas, där ej genom bestämmelse i bolagsordningen eller
på annat sätt, som finnes betryggande, åt staten beretts övervägande inflytande
å bolagets ledning; och skall bolaget därutöver vid verksamhetens bedrivande
vara underkastat den särskilda kontroll från statens sida, som Konungen
prövar nödig.

3 §•

1 mom. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skälig
ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel.

2 mom. Av den vinst som å partihandelsbolagets rörelse årligen uppstår
må bolaget enligt Konungens medgivande använda viss del till avskrivningar
och avsättning till fonder. Återstoden skall, sedan utdelning till aktieägarna
ägt rum, efter varje kalenderårs slut inom påföljande juni månads utgång
insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

4 §•

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i konkurs,
må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som
av Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss
annan tid än i 2 § sägs för avgivande av ansökan om rätt att från den tidpunkt,
då försäljningsrätten sålunda upphör att gälla, vara partihandelsbolag.

5 §.

Närmare bestämmelser i de i 2 § andra stycket och 3 § 2 mom. angivna
hänseenden ävensom de ytterligare föreskrifter i avseende å partihandelsbolagets
verksamhet och drift som finnas erforderliga skola intagas i avtal
som upprättas i samband med bolagets antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

6 §•

1 mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat
brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare pliktig
att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket.

2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas allenast
till partihandelsbolaget.

7 §•

Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja rusdrycker till annan innehavare
av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse.

8 §•

Tillverkare av rusdrycker skall hålla sina handelsböcker med tillhörande
verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen
och har att vid utövandet försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar.

9 §.

För visst fall, såsom då fråga är örn försäljning för konkursbo eller dödsbo
eller där särskilda omständigheter eljest föreligga, må, utan hinder av vad
i denna förordning stadgas, rusdrycker försäljas till partihandelsbolaget eller
systembolag jämlikt de föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

10 §.

1 mom. Rusdrycker må till riket införas blott av parlihandelsbolaget samt,
efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag.

2 mom. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning anmälda
rusdrycker förås särskild förteckning enligt formulär som av generaltullstyrelsen
fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning
skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3 mom. Rusdrycker vilka inkommit från utlandet må utlämnas allenast
till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som erhållit sådant
bolags medgivande att mottaga varorna.

4 morn. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) rusdrycker till riket införas av den som enligt särskilt stadgande äger
åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma från utlandet;

b) prov på rusdrycker, som till riket medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, införas i vanlig ordning;

c) resande, som ankommit från utrikes ort, för eget bruk mot erläggande av
stadgad tull införa rusdrycker intill viss mindre av Konungen lastställd myckenhet; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

d) till proviant hänförliga å fartyg eller luftfartyg medförda rusdrycker
behandlas pa sätt därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vilka
förtullats såsom överskottsproviant, icke föras från fartyget eller luftfartyget
annorledes än för återutförsel i vederbörlig ordning;

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager på sätt i särskild författning
är stadgat; dock att å provianteringsfrilager upplagd sådan dryck ej må,
utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes än
till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning; samt

f) sändningar av rusdrycker med bantåg forslas genom riket till utrikes
ort, när de åtföljas av järnvägsfraktbrev, som utställts i enlighet med internationella
fördraget om godsbefordran å järnväg.

5 mom. Angående införsel till riket av rusdrycker för vetenskapligt, medicinskt,
farmaceutiskt, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål meddelas
särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om rätt till detaljhandel.

1 §■

För detaljhandeln med rusdrycker skall riket vara indelat i detaljhandelsområden.
Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsområde. I övrigt
utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger bestämma,
att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där sådant
med hänsyn till länets utsträckning eller folkmängd eller förhållandena i övrigt
finnes påkallat.

Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen.

Där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omständigheter
finnes lämpligt, må kontrollstyrelsen förordna, att kommun hänföres
till detaljhandelsområde utom det län dit kommunen hör.

2 8.

Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 § avses, allenast
för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (systembolag).

Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer än ett systembolag.

3 §.

Utminutering må äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år
1937. Därjämte må utminutering anordnas i stad, köping eller municipalsamhälle
med minst femtusen invånare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket, besluta
angående utminuteringsställenas antal och förläggning.

4 §■

Systembolag må ej å annan överlåta rätt till utminutering.

5 §•

Utskänkning må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den
ordning nedan stadgas.

6 §•

1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12
och 13 §§ meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga
rum.

2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse

utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod
(årsutskänkning); eller

utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka
tidsperiod (tillfällig utskänkning).

7 §■

1 mom. Tillstånd till årsutskänkning skall avse en tid av fyra år (oktrojperiod),
dock att första oktrojperioden efter denna förordnings ikraftträdande
skall omfatta tiden från och med den 1 oktober 1938 till och med den 30
september 1941, varefter oktrojperiod räknas från och med den 1 oktober
1941 och sedermera från och med samma dag vart fjärde följande år. Tillstånd
må jämväl, örn särskilda skäl därtill äro, meddelas för återstående del
av oktrojperiod.

2 mom. Avser systembolag att i viss kommun bedriva årsutskänkning, skall
ansökan därom göras hos länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen
är avsedd att taga sin början. Inkommer bolaget ej med ansökan,
må sådan göras av fullmäktige senast den 31 mars det ar utskänkningen är
avsedd att taga sin början. Utan hinder av vad nu är sagt må till prövning
upptagas ansökan av bolag eller kommun, som avser tillstånd allenast för
återstående del av oktrojperiod.

8 §■

Ansökan örn tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående
antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin,
samt förslag till grunder för utskänkningens bedrivande och utskänkningsställenas
förläggning.

9 §■

1 mom. över ansökan av systembolag örn tillstånd till årsutskänkning
skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan
stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

2 mom. Innan fullmäktige fatta beslut att söka tillstånd till årsutskänkning,
skola yttranden inhämtas från systembolaget, kommunens nykterhetsnämnd
ävensom i annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

10 §.

1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av systembolag
blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen meddelas.

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sättas
högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas
i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga
rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga om rörelsens
bedrivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och
ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola
dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap. 3 §
angivna syfte eller med allmän lag eller författning.

3 mom. över meddelat tillstånd skall länsstyrelsen utfärda bevis med angivande
av den tid tillståndet avser och de föreskrifter som fastställts att
gälla. Avskrift av beviset skall tillställas kontrollstyrelsen ävensom för annan
stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden och landsfiskalen.

Länsstyrelses beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten, där
allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande av
besvär över sadant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet,
vilken dag skall angivas i kungörelsen.

11 §•

1 mom. Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst
hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige i den kommun, där
utskänkningen är avsedd att äga rum.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till
grunder för utskänkningens bedrivande.

2 morn. Vad i 9 och 10 §§ föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga om tillfällig utskänkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

drag att ansöka om dylikt tillstånd för oktrojperiod eller del därav. Lämna
fullmäktige uppdrag som förut nämnts, skola de jämväl fastställa allmänna
villkor för upplåtande av tillstånd till utskänkning varom nu är fråga.

12 §.

Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan
kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning
äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan
om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom
fullmäktige väckt fråga örn utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd
till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan om tillstånd skall
göras av bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut
vunnit laga kraft. Tillstånd meddelas för oktrojperiod eller del därav.

Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter

1 avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

13 §.

1 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin å
passagerarfartyg meddelas av länsstyrelsen i det län där fartygets rederi har
sitt säte. För fartyg som förmedlar regelbunden persontrafik till utländsk
hamn må tillståndet avse jämväl spritdrycker.

Sådan utskänkning må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land,
allenast ske till besättningen och till sådana passagerare som intaga måltid i
fartygets restaurationslokal.

2 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin i
restaurangvagn å järnvägståg meddelas av länsstyrelsen i det län, där järnvägens
styrelse har sitt säte.

3 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka rusdrycker
å luftfartyg som i linjefart befordrar passagerare till eller från
utländsk flygplats må av länsstyrelsen i det län, där luftfartyget har sin
hemort, meddelas företag för lufttrafik, som åtnjuter statsunderstöd. Utskänkning,
varom nu är fråga, må äga rum endast under luftfärd.

4 mom. Har tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. första punkten eller

2 mom. meddelats annan än systembolag, vare denne skyldig att inköpa
alla för rörelsen erforderliga viner hos det systembolag länsstyrelsen bestämmer.

5 mom. Över tillstånd till utskänkning enligt denna paragraf (traf^utskänkning)
skall utfärdas bevis med angivande av den tid tillståndet avser
och de föreskrifter, som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall tillställas
kontrollstyrelsen.

14 §.

Länsstyrelsen äger att, vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller
ock sedermera, föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen som
finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

15 §.

Överlåtelse av tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker må icke
ske i fråga om restaurang eller avdelning av restaurang som med hänsyn
till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets är att beteckna såsom
folkrestaurang.

Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det till främjande av
nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen handhaves
av systembolaget.

16 §.

1 moni. I andra fall än de i 15 § omförmälda må systembolag överlåta
tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen
meddelar till ledning för sådan överlåtelse.

Har avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet
hos länsstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen
samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen
ifrågasättes bifalla eller avslå bolagets framställning. Meddelas fastställelse
skall avskrift av beslutet tillställas kontrollstyrelsen.

2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för
tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
rusdrycker; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter kontrollstyrelsen
därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för
dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres
beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner.

17 §.

1 mom. Har systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd
till utskänkning, må klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

2 mom. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänkning,
att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid
tillämpning av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans
enskilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos länsstyrelsen göra
framställning örn rättelse.

3 mom. Avskrift av länsstyrelsens beslut i fall som avses i denna paragraf
skall tillställas kontrollstyrelsen.

18 §.

Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill
meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen,
på framställning av fullmäktige och efter nykterhetsnämndens hörande, föreskriva
systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen.

19 §.

1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas,
örn skäl därtill äro. Över sådant beslut må ej klagan föras.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

2 mom. Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot bestämmelserna
i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må
länsstyrelsen, där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall
upphöra att gälla. Avskrift av länsstyrelsens beslut skall i sådant fall tillställas
kontrollstyrelsen.

3 mom. Därest av detaljhandel vid upprepade tillfällen oordningar föranledas
eller detaljhandel så bedrives, att nykterhetstillståndet å viss ort menligt
påverkas, må länsstyrelsen tillsvidare förbjuda försäljningens fortsatta
bedrivande eller ock återkalla meddelat tillstånd. Länsstyrelsens beslut gånge
i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

20 §.

1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd
till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna
eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från
dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos
länsstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare må
ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. är stadgat
kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. Godkännes
föreståndaren av länsstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst
ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller godkännes icke föreståndaren,
anses utskänkningstillståndet hava upphört den dag anmälningstiden utgick
eller beslut angående föreståndaren meddelades.

Meddelande angående länsstyrelsens beslut i fall som avses i detta moment
skall tillställas kontrollstyrelsen och systembolaget.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikutskänkning
meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avlidit
eller råkat i konkurs; dock att meddelande om länsstyrelsens beslut i sådant
fall skall tillställas endast kontrollstyrelsen.

21 §.

Under arbetsinställelse, vid tingssammanträde, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länsstyrelsen
ävensom polischefen i orten så ock kommunalnämnd för visst tillfälle
förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga inskränkningar med avseende
å densamma.

22 §.

Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd
i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om
det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av
länsstyrelsen, där Konungen det medgivit.

4 KAP.

Om utminutering.

1 §•

Utminutering av rusdrycker må äga rum allenast till den vilken av systembolaget
i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokföringsort
(hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker.

För den som ej är kyrkobokförd inom riket är systembolaget i Stockholm
att anse såsom hemortsbolag.

2 §.

Tillstånd att inköpa rusdrycker må icke meddelas den som ej fyllt tjugufem
år; dock må, om särskilda skäl därtill äro, tillstånd meddelas den som
fyllt tjuguett år men ej tjugufem år.

3 §.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av rusdrycker skall lända
till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de
inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade.

Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i
fråga om:

den som varit föremål för åtgärd enligt alkoholistlagen;
den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått
genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller som eljest varit överlastad av sådana
drycker;

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort
sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras
göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt
den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående
eller det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembolagens
prövning förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

4 §.

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares ålder
och levnadsförhållanden, fastställa den högsta myckenhet som må av
honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga fyra liter för varje kalendermånad.
Den må uttagas jämväl efter månadens utgång, dock ej senare
än sex månader därefter.

Om särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen
inköpa större myckenhet än vad sålunda fastställts.

5 §•

För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok,
gällande för inköp å visst utminuteringsställe.

Vid utminutering skall i motboken verkställas anteckning om den försålda
myckenheten och örn dagen för försäljningen.

6 §•

1 mom. Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe,
lydande under annat bolag än hemortsbolaget, äger sistnämnda bolag härtill
lämna medgivande.

2 mom. Vill någon, som äger att hos ett bolag verkställa inköp, under kortare
tid göra inköpen hos annat bolag, må förstnämnda bolag för viss tid,
högst sex månader, utställa ett bevis som, åtföljt av motbok, berättigar till
inköp hos ett eller flera i beviset angivna bolag.

3 mom. De föreskrifter angående inköpen som av hemortsbolaget meddelats
skola lända till efterrättelse jämväl i fall som i 1 och 2 mom sägs.

7 §•

Där det finnes påkallat för ordnande av försändning av rusdrycker till
ort, där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan ort inrätta
särskilt utlämningsställe.

Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes
inrättat, äger bolaget försända varan till köparens närmaste post-, järnvägs-,
omnibus- eller ångbåtsstation. Kostnaden för sådan försändning skall, i enlighet
med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar, uttagas genom pristillägg
å utminuterade rusdrycker.

Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej
kommer annan än köparen tillhanda.

8 §•

Vid utminutering skall motboken uppvisas samt köparens egenhändigt undertecknade
rekvisition ävensom betalning för varan avlämnas, innan avhämtning
å utminuteringsställe må ske eller försändning till utlämningsställe
eller köpare äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9 §•

1 mom. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må
förty ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning anskaffa
rusdrycker eller med att låta egen motbok av annan användas för
inköp för dennes räkning.

2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller
eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande
av rusdrycker.

10 §.

Utlämning av rusdrycker må ej ske till den som synbarligen är berörd
av starka drycker eller beträffande vilken nykterhetsnämnd efter vad särskilt
stadgas meddelat förbud mot utminutering.

Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt
aderton år.

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället.

11 §’

önskar någon inköpa visst slag av rusdrycker som ej hålles i lager av
bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för betalningens
fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga villkor
till köparen.

12 §.

Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan
än försäljare av rusdrycker till salu utbjuda sådana drycker eller därå upptaga
beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka förmå någon
att å utminuteringsställe inköpa rusdrycker.

13 §.

Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan klockan
nio förmiddagen och klockan fem eftermiddagen; dock må ej sådan försäljning
å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra eftermiddagen.
Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den
som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra.

14 §.

Å utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom
prislista å rusdrycker som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga.
A särskilt anslag skall tydligt angivas å vilka tider försäljning av rusdrycker
å utminuteringsstället äger rum.

15 §.

Det åligger systembolag alt efter anfordran lämna dem som hava att taga
befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de
försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242. 15

16 §.

Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter i de ämnen som ovan
i delta kapitel sägs.

17 §.

Förmenar någon, att bolag obehörigen vägrat honom inköpstillstånd eller
utan tillräckliga skäl fastställt inskränkningar beträffande hans inköp, må
han däröver föra klagan hos kontrollstyrelsen,
över kontrollstyrelsens beslut må ej klagan föras.

5 KAP.

Om utskänkning.

1 §•

1 mom. Utskänkning av spritdrycker må äga rum endast i samband med
verklig måltid bestående av lagad mat. Spritdryck som genom utspädning
med vatten eller annan alkoholfri dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt må
dock utskänkas utan samband med måltid.

2 mom. Angående lägsta pris å måltid som i 1 mom. sägs samt utskänk
ning av spritdryck som enligt samma moment må utskänkas utan samband
med måltid äger kontrollstyrelsen utfärda föreskrifter. Kontrollstyrelsen må
jämväl föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss
högsta myckenhet spritdrycker.

2 §•

1 mom. Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara att tillgå, där ej
utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

2 mom. Där vin på grund av hög alkoholhalt eller annan anledning uppenbarligen
är ägnat att tjäna såsom ersättning för spritdrycker, äger kontrollstyrelsen
föreskriva, att vinet må utskänkas endast i samband med måltid
och till viss högsta myckenhet.

3 §•

Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må ej
utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i annan
därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i annan
stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden avgivit
yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Vad nu är
sagt skall gälla jämväl beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej
huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

4 §•

1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej
fortfara efter klockan tio eftermiddagen.

Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare
än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva,
att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt. Över sådan ansökan
skall yttrande inhämtas i Stockholm av stadsfullmäktige, i annan stad
av magistrat och stadsfullmäktige samt på landet av kommunalnämnd och
kommunalfullmäktige. Ej må senare tid för utskänknings avslutande bestämmas
än fullmäktige förordat.

Yppas för särskilt tillfälle behov av att utskänkningen fortgår efter klockan
tio eftermiddagen eller den av länsstyrelsen enligt andra stycket bestämda
tiden, må länsstyrelsen, efter hörande av magistraten i annan stad än
Stockholm samt kommunalnämnden på landet, jämlikt de grunder som av
stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige må hava bestämts, medgiva sådan
förlängning av utskänkningstiden.

Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum.

2 mom. Utlämning av rusdrycker till gäst skall upphöra senast en halv
timme före utskänkningstidens utgång.

3 mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta
rusdrycker å utskänkningsställe förtäras.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å turisteller
trafikutskänkning.

5 §•

Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet att låta
spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstället. Ej
heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant sätt, att
gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant
utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel därför.

6 §•

Den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd må ej tilllåta,
att något av det sålda medföres från utskänkningsstället; och vare det
gäst förbjudet att därifrån medföra utskänkt rusdryck.

7 §•

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka
förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker.

8 §•

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt aderton
år.

Ej heller må utskänkning äga rum till den som veterligen missbrukar star -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ka drycker eller därav synbarligen är berörd; och må person som sist nämnts
ej heller tillåtas att uppehålla sig å utskänkningsställe.

9 §•

1 mom. Utskänkningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller
torg eller eljest på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras.

Ej må utskänkningsställe förläggas inom eller, utan Konungens tillstånd,
invid kasernområde, läger eller annat område, som blivit för krigsmaktens
behov upplåtet.

2 mom. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhållande
till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick.

I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt.

10 §.

Ombyte av utskänkningsställe må ej ske utan samtycke av den myndighet
som meddelat tillstånd till utskänkningen; och skall dessförinnan yttrande
inhämtas från dem som blivit hörda över tillståndsansökningen.

11 §.

Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats som vid besiktning
blivit godkänd; och skall, där utskänkning fortgå^ under mer än en oktrojperiod,
ny besiktning verkställas före ingången av varje sådan period.

Besiktning hålles i stad av stadsfiskal eller den länsstyrelsen därtill förordnar
och på landet av landsfiskal med biträde av två personer, av vilka den
ena utses av nykterhetsnämnden i kommunen samt den andra i Stockholm
av Överståthållarämbetet, i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndsinnehavaren enligt taxa som
länsstyrelsen fastställer. Länsstyrelsen äger jämväl i övrigt meddela erforderliga
föreskrifter angående besiktning.

Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må
klagan däröver föras hos länsstyrelsen.

12 §.

1 mom. Utskänkning må icke vara förenad med annan handel till vars
drivande särskild anmälan fordras.

2 mom. I öppen salubod för handel med andra varor än rusdrycker
ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och auktioner,
vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel
med andra varor än rusdrycker vare utdelning av sådana drycker även
ulan betalning förbjuden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

13 §.

Vad i 4 kap. 14 § sägs orri utminuteringsställe skall äga motsvarande tilllämpning
å utskänkningsställe.

14 §.

Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes frånvaro
ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

6 KAP.

Örn systembolag och restaurangbolag.

1 §•

Systembolag som i 3 kap. 2 § sägs antages av länsstyrelsen för tid intill
dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

2 §•

Systembolag må driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande
verksamhet, såvitt kontrollstyrelsen därtill lämnar medgivande, ävensom idka
detaljhandel med pilsnerdricka samt alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

3 §•

Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara
här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd
att äga aktie i bolaget.

Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara
i bolagsordningen bestämt.

Aktieägare må icke äga mer än en aktie.

Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant
tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länsstyrelsen
överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens no<
minella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan
innestår hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från
löpande årets början till dess betalning sker.

Å aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena
meddelade bestämmelserna finnas angivna.

Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordningen,
skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare inträtt
inom sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

4 §•

Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i
sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande,
länsstyrelsen två ledamöter, landstinget en ledamot samt bolagsstämman
en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

I styrelsen för systembolaget för Stockholms stad och län skola Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen utse vardera en ledamot jämte suppleant.

Styrelsen för systembolag vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm
eller annan stad som ej deltager i landsting skall bestå av ytterligare en ledamot
som, jämte suppleant för honom, utses av stadsfullmäktige i den staden.

5 §•

Då stiftelseurkunden ingives till länsstyrelsen, skall vid densamma vara fogat
förslag till bolagsordning som underställes länsstyrelsen för godkännande.

Varder ej å konstituerande bolagsstämman förslaget till bolagsordning utan
ändring antaget, vare frågan om bolagets bildande förfallen.

Ansökning om bolagets registrering, vid vilken ansökning skall finnas fogat
bevis om länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning
över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare, må göras
av den ledamot av bolagets styrelse som utsetts å bolagsstämma; och skall i
avseende å detta ärende vad i lagen om aktiebolag är stadgat om styrelsen och
styrelseledamöterna gälla den av stämman valda ledamoten.

Sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut fattats
rörande befogenheten att teckna bolagets firma, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan härom för registrering.

6 §■

Systembolags räkenskapsår skall vara kalenderår.

Av systembolags utdelningsbara årsvinst må till aktieägare utdelas högst
fem procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen örn aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reservfond
skall avsättning till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter.

Systembolags årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsättning
till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar i enlighet med
vad i nästföregående moment sägs eller till utdelning åt aktieägarna, tillkomma
statsverket och skall inom utgången av juni månad nästpåföljande år
insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

står hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande
årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 §•

Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bolagsstämma
skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att
bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande
av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen,
utdelning åt aktieägarna, val och entledigande av en styrelseledamot
och en revisor samt suppleanter för dessa.

Ändring av bolagsordningen må beslutas av bolagsstämma i den ordning
som är föreskriven i lagen om aktiebolag men skall för att bliva gällande godkännas
av länsstyrelsen. Ej må ändringen registreras med mindre sådant godkännande
styrkes.

Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan å
förvaltningen efter vad i lagen örn aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i
bolaget.

8 §•

Systembolag må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver
utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen
till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av
omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolag vidtaga åtgärd
som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

9 §.

Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) för drivande
av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

10 §.

Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

1) inrätta restaurang;

2) inköpa eller avhända sig fastighet;

3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring
än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga
utövande;

4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings-
eller reparationsarbeten;

5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget; 6)

bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar
i bolag eller ekonomisk förening;

7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat
bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt;

8) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

9) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget,
rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering
av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder
eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

11 §•

Ledamot och suppleant i systembolags styrelse ävensom revisor och suppleant
för denne äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens
föreskrifter.

12 §.

Systembolag står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av
kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen
meddelar beträffande bolagets förvaltning eller eljest i denna
förordning särskilt angivna hänseenden.

13 §.

Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall varje
år under tiden mars—maj å tid som av kontrollstyrelsen bestämmes verkställas
för nästföregående år av två revisorer, av vilka den ena förordnas av
kontrollstyrelsen bland de hos styrelsen anställda revisorerna för granskning
av systembolagens ekonomiska förvaltning och den andra utses av
aktieägarna. På enahanda sätt tillsättas jämväl två suppleanter, över revisionen
skola revisorerna avgiva berättelse, vilken, utom redogörelse för bolagets
ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna
finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande huruvida bolaget förvaltats
i överensstämmelse med det i 1 kap. 3 § angivna syfte, dels till- eller avstyrkande
av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen skola, sedan bolagets styrelse
lämnats tillfälle att förklara sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar,
revisorerna före juni månads utgång översända exemplar till länsstyrelsen
och de myndigheter som äro företrädda i bolagets styrelse. Till dem
som sålunda erhålla del av revisionsberättelsen må bolagets styrelse även insända
sin förklaring.

Övriga föreskrifter rörande granskningen av systembolagens förvaltning
och räkenskaper meddelas av Konungen eller, i den mån Konungen så förordnar,
av kontrollstyrelsen.

14 §.

I fråga örn systembolaget för Stockholms stad och län skall vad enligt detta
kapitel ankommer på länsstyrelsen ankomma på Överståthållarämbetet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i
nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av Överståthållarämbetet
och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen.

15 §.

/ mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier;
och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu procent
av bolagets sammanlagda aktiekapital.

Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget.

Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till
en röst.

2 mom. Bolagsordning för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bolagsordning
skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen och
skall bevis därom fogas vid registreringsansökningen.

3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning utöver
skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 § stadgas jämväl i övrigt motsvarande
tillämpning å restaurangbolag.

A mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika
många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieägaren,
två ledamöter och två suppleanter av preferensaktieägarna.

Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande direktör
i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget.

5 mom. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk
förening.

6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta
restaurang, inga affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller företaga
åtgärd som i 10 § under 2)—4) eller 8)—9) sägs.

Bestämmelserna i 11 § skola äga motsvarande tillämpning å restaurangbolag.

7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter.

Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och
en suppleant, och ma härtill utses endast av handelskammare auktoriserad revisor
eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som sty
reisen förordnat deltaga i revisorernas granskning av restaurangbolags förvaltning
och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning.

16 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

1 §•

1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning
avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med dagsböter, dock ej
under tio.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av rusdrycker,
andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller bedriver någon
olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med dagsböter,
dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år.

Har förbrytelse varom ovan sägs icke skett i större omfattning eller yrkesmässigt,
må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet nedsättas
till fem eller, vid upprepad förbrytelse, tio dagsböter.

2 mom. Har den som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker förut
fällts till straff för förbrytelse som avses i 30 § 1 mom. eller 31 § 2 mom. förordningen
angående tillverkning och beskattning av brännvin eller i 22 § 1
mom. eller 23 § 1 mom. förordningen angående handel med skattefri sprit eller
i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket förordningen angående
vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom för upprepad olovlig försäljning
av rusdrycker.

3 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället
med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda
rusdrycker tillika med kärl och emballage vari de förvaras underkastade
beslag och förbrutna.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, om
någon i strid mot föreskrifterna i 1 kap. 6 § 2 mom. genom byteshandel avhänder
sig rusdrycker eller eljest använder sådan dryck som betalningsmedel.

2 §.

Tillhandagår någon mot föreskrifterna i 4 kap. 9 § 1 mom. med anskaffande
av rusdrycker, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning
eller yrrkesmässigt eller beträdes någon som förut fällts till straff för förbrytelse
som nu sagts andra gången eller oftare med sådan förbrytelse, eller
bryter någon mot föreskriften i 4 kap. 9 § 2 morn., vare straffet dagsböter, ej
under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

3 §•

Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom möjliggöra
inköp av rusdrycker i större myckenhet än den vartill motboken eljest berättigar,
och bar han eller med hans vetskap annan gjort bruk av den ändrade
motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med straff, med dagsböter.

Kungl. May.ts proposition nr 242-

4 §•

Överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under
fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gången
eller oftare, må till fängelse dömas.

5 §.

1 mom. överskrider någon den i 1 kap. 4 § 1 mom. stadgade rättighet till
försäljning av rusdrycker i visst fall å apotek, straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har den som äger rätt att utfärda recept å rusdrycker genom missbruk
av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika drycker,
straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning och mot ersättning,
vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

6 §•

1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med rusdrycker sådana drycker
av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vid utskänkning
med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än därtill
uppgivet eller medgivet är,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten
avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tillämpas
även vad i 1 § 3 mom. finnes stadgat.

7 §•

Bryter någon mot 4 kap. 14 § eller 5 kap. 2 § 1 morn., 7 §, 9 § 2 mom.
andra stycket eller 13 § eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5
eller 6 §, straffes med böter fran och med fem till och med etthundra kronor.

8 §■

Bryter den som handhar tillåten försäljning av rusdrycker eller någon hos
honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad i denna
förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande myndighet
i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där ej annorlunda
särskilt stadgas, med dagsböter.

9 §•

Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 § för förbrytelse vid utskänkning,
till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

undergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot någon
av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till
försäljning förlustig.

10 §.

Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot
4 kap. 12 § eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 § 2 morn.,
straffes med dagsböter.

11 §•

1 mom. Rusdrycker som till riket införas av annan än den vilken enligt
2 kap. 10 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest varan i
behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej återutförsel
inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs skall anses
hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och skall för dess
räkning med varan förfaras på sätt i 20 § 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av rusdrycker belagd med straff enligt gällande bestämmelser
örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende
meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning av
olovligt införda rusdrycker skall gälla vad i 20 § 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. fran fartyg eller
luftfartyg förer rusdrycker, vilka förtullats såsom överskottsproviant, straffes
med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage underkastade
beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. disponerar å provianteringsfrilager
upplagda rusdrycker annorledes än till fartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

5 mom. Erfordras i särskilt fall föreskrifter angående behandlingen av
till riket inkomna rusdrycker, äger Konungen efter anmälan av generaltullstyrelsen
förordna huru med varan skall förfaras.

12 §.

Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 § undfått del av där avsedd
tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att
taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits,
må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsförhållanden
varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna,
att han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid,
då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för
att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans
fördel, må dömas till fängelse.

13 §.

Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv
beträdas med olovlig försäljning av rusdrycker, vare det ansett som försvårande
omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

14 §.

Den som under tid då han är ställd under åtal för förbrytelse mot denna
förordning fortsätter samma förbrytelse, skall för varje gång åtal därför anhängiggöres
fällas till särskilt ansvar; dock må, där till fängelse dömes, sammanlagda
fängelsestraffet ej överstiga två år.

15 §.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i
1—3 §§ sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv
gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet, dock i
mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat, straffes
efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den till vilken rusdrycker avyttrats eller eljest anskaffats vare ej förfallen
till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.

2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse som vid handhavande av detaljhandel
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
liksom vore förbrytelsen begången av honom själv, därest ej omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller
av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

17 §.

Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förordning
är stadgat.

Polischefen i orten så ock kommunalnämnd skola tillse, att å ställe där
detaljhandel idkas ordning iakttages samt de i denna förordning meddelade
föreskrifter noga efterföljas.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för
rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må länsstyrelsen förordna lämplig
polisman att fullgöra vad enligt denna förordning åligger polischef.

18 §.

Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag
meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget
utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrelseledamöter
vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med
försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas.

19 §.

1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över förordningens
efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

2 mom. I övrigt äger envar rättighet att för sådana förbrytelser anställa
åtal, dock ej föräldrar och barn eller makar eller syskon mot varandra, ej
heller annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll,
ej fosterbarn mot fosterföräldrar och ej heller tjänare mot husbondefolk under
den tid de äro i tjänsten.

3 mom. Då åtal anställes av annan än den som är nämnd i 1 mom. give
han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna övervara
målets utförande.

4 mom. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol.

20 §.

1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer tulltjänsteman i fall som
i 11 § sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Rusdrycker som enligt denna förordning eller annan författning
förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas
till systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker
på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas
till partihandelsbolaget. Bolag till vilket rusdrycker sålunda hembjudits
vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrelsen
fastställas inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej
kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

Samma lag vare, där rusdrycker som ej förklaras förbrutna försäljas på
grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för rusdrycker som försålts på grund av
stadgandet i 11 § 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i tillämpliga
delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpesumman för
gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets försorg försålt å auktion;
skolande, därest enligt tullstadgan viss tid skall räknas från auktionsdagen,
tiden i stället räknas från den dag, då betalning kommit tullverket
tillhanda.

21 §.

Böter som äro ådömda efter denna förordning skola, örn tillgång saknas
till deras gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

22 §.

Av böter som ådömas enligt denna förordning samt värdet av rusdrycker
jämte kärl och emballage som enligt denna förordning dömas förbrutna tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del skall,
om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej alfallet,
ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens
samt på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med föreskrifter
som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän som
ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker.
Återstoden tillfaller kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Andel som nu sagts tillkomma dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar
mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn
mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro
i tjänsten.

23 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av rusdrycker
endast på den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt sådana
drycker.

24 §.

Vad enligt denna förordning tillhör kommunalfullmäktiges handläggning
skall, där fullmäktige ej finnas, tillkomma kommunalstämma.

Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer
poliskammare i stad, där sådan finnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

förordning om införande av förordningen angående försäljning

av rusdrycker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nya förordningen angående försäljning av rusdrycker skall, såvitt ej
nedan annorlunda stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 oktober
1938.

Genom nya förordningen upphävas

förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker; förordningen

den 13 maj 1846 (nr 15 sid. 8) om ansvar å den som åt fånge
eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra sprirituösa
drycker; samt

kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1) angående förbud mot
postbefordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade
spirituösa drycker;

tillika med alla de särskilda stadganden som innefatta ändring av vad de
sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
nya förordningens bestämmelser.

2 §.

Sådan rättighet till detaljhandel med rusdrycker som avses i förordningen
den 14 juni 1917 må icke meddelas för längre tid än till den 1 oktober 1938.

3 §.

Indelning av riket i detaljliandelsområden jämlikt 3 kap. 1 § nya förordningen
skall ske före den 1 augusti 1937 att gälla från och med den 1 oktober
1938.

4 §•

Ledamöter och suppleanter i systembolags styrelser skola utses första
gången enligt nya förordningen å följande tider:

de ledamöter och suppleanter, vilka skola utses av kontrollstyrelsen, länsstyrelsen
och stadsfullmäktige, före den 15 september 1937,

Kung], Maj:ts proposition nr 242.

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av landstingen, vid 1937
års lagtima möte, samt

de ledamöter och suppleanter, vilka skola väljas av aktieägarna, å konstituerande
bolagsstämma.

5 a.

Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1938 skall
söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1937. Å sådant bolag
skola bestämmelserna i 6 kap. nya förordningen örn tillstånd att äga aktie
i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhänger
äga tillämpning.

6 §■

Ansökan om tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 oktober
1938 skall göras av systembolag senast den 31 december 1937 samt av
fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1938.
I fråga örn sadan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. nya förordningen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekommande
fall jämväl reglerna örn turistutskänkning träda i tillämpning

Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som
avser tiden efter den 1 oktober 1938 skall, även där ansökan göres före sistnämnda
dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. nya förordningen.

Ilar tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som
ovan i denna paragraf sägs, skall om överlåtelse av tillståndet gälla vad i

3 kap. nya förordningen stadgas angående sådan överlåtelse.

7 §•

I samband med likvidation av bolag som avses i 17 § förordningen den
14 juni 1917 skall upprättas skriftlig handling, innefattande överlåtelse av
tillgångar och skulder i bolaget å det i nya förordningen avsedda systembolag,
inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt
säte, varvid skall iakttagas ej mindre att borgenär, som icke godtager det nya
bolaget i det tidigares ställe, erhåller betalning för sin fordran än även att,
i den mån befintligt överskott därtill förslår, att delägarna i det tidigare bolaget
tillskjutna medel återbetalas jämte ränta därå efter högst fem procent
örn året för tid, för vilken utdelning tidigare ej ägt rum.

8 §•

Ronti ollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläggande
av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 § förordningen den 14 juni
1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i nya
förordningen.

Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt

4 § här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

9 §•

Bestämmelserna i 19 § 6—8 mom. förordningen den 14 juni 1917 skola tilllämpas
beträffande granskning av bolags förvaltning och räkenskaper för
tiden från den 1 januari till den 1 oktober 1938.

10 §.

Bestämmelserna i 6 kap. 15 § 1 mom. nya förordningen om stamaktier
och preferensaktier i restaurangbolag skola icke utgöra hinder för att i dylika
bolag, där vid nya förordningens ikraftträdande annat förhållande mellan
olika slag av aktier är gällande, detta förhållande bibehålies; dock att
stamaktiernas sammanlagda röstetal icke må utgöra mindre del av samtliga
aktiers röstetal än vad nämnda bestämmelser medgiva.

11 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna bestämmelse
i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Nykterhetsnämnd i kommun har att övervaka nykterhetstillståndet inom
kommunen samt att i enlighet med vad i denna förordning sägs eller eljest
finnes stadgat vidtaga för dess höjande erforderliga åtgärder.

Det åligger nykterhetsnämnd därvid särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättningsmedel härför samt genom åtgärder mot
olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel;

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och
yttranden till vederbörande myndigheter; samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar som äga
samband med nämndens uppgifter.

Nykterhetsnämnd skall, i stad till stadsfullmäktige och på landet till kommunalfullmäktige
eller kommunalstämma, avgiva årlig berättelse över nykterhetstillståndet
inom kommunen samt angående nämndens verksamhet.

2 §•

Brukar någon som vistas inom kommunen alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan, äger nykterhetsnämnden förordna, att under
viss tid, högst ett år i sänder, rusdrycker icke må till honom utminuteras.

över beslutet må besvär inom trettio dagar från delfåendet anföras hos
länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1938.

Kungl. May.ts proposition nr 242■

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga
örn ändrade bestämmelser angående försäljning av rusdrycker samt anför
därvid:

Inledning.

I skrivelse (nr 203) till Kungl. Majit anhöll 1928 års riksdag i anledning
av väckta motioner, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
omläggning av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker samt för
riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

I anledning av denna skrivelse bemyndigade Kungl. Majit genom beslut
den 24 september 1928 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst nio
sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående
revision av nämnda lagstiftning.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 oktober 1928 sju sakkunniga,
vilka antogo benämningen 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.
Sedan en av revisionens ledamöter erhållit entledigande från uppdraget och
tre nya ledamöter blivit tillsatta, anhöllo emellertid flera av de sakkunniga
efterhand örn befrielse från utredningsuppdraget. I anledning härav
återkallades den 20 juni 1930 samtliga förordnanden för revisionens dåvarande
ledamöter, och förordnades den 4 juli 1930 såsom ledamöter i revisionen
landshövdingen E. A. Beskow, tillika ordförande, dåvarande jourhavande
direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen E. A. Bernström, ledamoten
av riksdagens första kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg i Katrineholm,
aktuarien, filosofie doktorn E. V. Englund, direktören i Karlstads systemaktiebolag
G. Gräslund, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren
C. O. Johanson i Huskvarna, lasarettsläkaren i Malmö, medicine

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Majlis proposition nr 242-

doktorn M. J. J. Ljungdahl, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare,
redaktören E. Ljunggren i Örebro och dåvarande ledamoten av riksdagens
första kammare, byråchefen J. E. O. .Lson Thulin. Någon ytterligare
ändring i revisionens sammansättning ägde därefter icke rum.

Med skrivelse den 23 oktober 1934 överlämnade revisionen till chefen för
finansdepartementet »Betänkande med förslag till spritdrycksförordning
m. m.». I skrivelsen anfördes bland annat, att revisionen på grund av det
nära sambandet mellan vissa spörsmål inom lagstiftningen rörande försäljning
av spritdrycker och vin samt lagen om behandling av alkoholister funnit
sig böra upptaga till behandling jämväl vissa delar av sistnämnda lagstiftning.
I enlighet härmed innefattar betänkandet av motiv åtföljda förslag
till

1) förordning angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordning)
;

2) lag om nykterhetsvård;

3) förordning örn införande av förordningen angående försäljning av spritdrycker
och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om nykterhetsvård;

4) kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för utminuteringskontrollen; 5)

bolagsordning för systembolag; samt

6) bolagsordning för restaurangbolag.

De under 1) samt 3)—6) omnämnda förslagen torde få fogas såsom bilaga
till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande det under

2) omförmälda förslaget hänvisas till betänkandet, vilket ingår i serien Statens
offentliga utredningar (1934:39).

Efter remiss avgåvos yttranden över betänkandet av kontrollstyrelsen,
socialstyrelsen, generaltullstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
landstingens förvaltningsutskott i samtliga län utom Jönköpings,
Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundets styrelse, Sveriges
nykterhetsvänners landsförbund — som utan eget yttrande åberopade
ett uttalande av Nykterhetsfolkets landsmöte — landsföreningen för folknykterhet
utan förbud, styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation
ävensom Sveriges centrala hotell- och restaurantförening. Beträffande
särskilda delar av betänkandet avgåvos yttranden av medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, Svenska landstingsförbundets styrelse,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska trafikförbundet, Svenska kurortföreningen,
Svenska vinberedarföreningen samt Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund. Kontrollstyrelsen överlämnade av styrelsen infordrade
yttranden från aktiebolaget Vin- & spritcentralen, Systembolagens personalförening
och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd. Socialstyrelsen
— som i samband med remissen fått sig ålagt att höra sammanslutningar
av nykterhetsnämnder och styrelser för alkoholistanstalter i den omfattning
ämbetsverket ansåge lämplig — överlämnade yttranden från nykterhetsnämndernas
centralkommitté och 28 andra nykterhetsnämndssam -

Kungl Maj:ts proposition nr 242-

manslutningar ävensom från styrelserna för sex av de allmänna alkoholistanstalterna
och en enskild sådan anstalt. Överståthållarämbetet överlämnade
yttranden i ärendet från Stockholms stadsfullmäktige ävensom från
polismästaren och besiktningsmännen för sprit- och vinutskänkningslokaler
i Stockholm. Slutligen inkommo från länsstyrelserna — vilka anmodats
höra dels de kommuner, där vid tiden för remissresolutionernas utfärdande
utminutering av spritdrycker och vin ägde rum, dels övriga städer och köpingar
med minst 5,000 invånare, dels landskommuner med municipalsamhällen,
vilka kunde uppvisa minst samma befolkningssiffra, dels ock polischefer
i lämplig omfattning — yttranden från fullmäktige i omkring 160
kommuner ävensom inemot 200 yttranden från polismyndigheter m. fl.

I avseende å yttrandena från landstingens förvaltningsutskott och kommunerna
må framhållas, att desamma i åtskilliga fall begränsats till att avse sådana
frågor, som. ansetts äga särskilt intresse för respektive landsting och
kommuner. En begränsning har kommit till synes jämväl såvitt angår vissa
yttranden från polismyndigheterna, i det att betänkandet granskats enbart
eller företrädesvis ur ordningssynpunkt. Ett mindre antal yttranden avse
uteslutande förslaget till lag om nykterhetsvård. I fråga örn kommunernas
yttranden må slutligen nämnas, att desamma emellanåt beslutats efter votering
med en mer eller mindre knapp majoritet.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 6 december 1935 av det av revisionen
framlagda förslaget till spritdrycksförordning anmärkte jag, att nämnda förslag
syntes i det stora hela ägnat att kunna läggas till grund för en lagstiftning
i ämnet men att jag likväl ville tillstyrka att förslaget i viss del gjordes
till föremål för ytterligare utredning innan proposition avlätes till riksdagen.
Jag erinrade därvid, hurusom förslaget avsåge genomförande av en betydande
minskning av antalet systembolag men att det föreliggande utredningsmaterialet
icke syntes giva tillräcklig ledning för överblickande av de ekonomiska
förutsättningarna för en dylik reform. Fördenskull hemställde jag
örn bemyndigande att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig angivna direktiv inom finansdepartementet
verkställa utredning av frågan örn de ekonomiska förutsättningarna
för genomförande av omorganisation av systembolagen.

Sedan nämnda hemställan av Kungl. Maj:t bifallits, tillkallade jag sagda
den 6 december såsom sakkunniga dåvarande militieombudsmannen T. P. J.
Petersson, tillika ordförande, verkställande direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet
J. H. Bergvall, ledamoten av riksdagens första kammare, förenämnde
förrådsförmannen A. J. Bärg, överdirektören J. A. Kollberg samt
assessorn i Svea hovrätt E. G. Söderlund.

De sakkunniga avgåvo utlåtande i ämnet den 10 juni 1936. Över detta utlåtande
inhämtades yttranden från kontrollstyrelsen — som i sin tur införskaffade
yttranden i ärendet från Systembolagens personalförening och Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd — ävensom från statskontoret
och riksräkenskapsverket.

Kungl. Maj:ls proposition nr 242-

Min framställning kommer i det följande närmast att avse rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag till ny försäljningslagstiftning jämte de däröver
avgivna yttrandena. Såsom redan anmärkts har revisionen emellertid —
utan att särskilt uppdrag i sadant hänseende lämnats densamma — funnit
sig böra framlägga förslag jämväl till lag örn nykterhetsvård. Denna lag
är avsedd att ersätta 1931 års lag örn behandling av alkoholister, och det
ankommer alltså på chefen för socialdepartementet att vidare handlägga
ärendet i denna del. Några ord angående sagda lagförslag torde dock i detta
sammanhang få anses påkallade.

Såsom motiv för framläggande av förslaget till lag örn nykterhetsvård anför
revisionen bland annat följande:

En lagstiftning på det område, varmed revisionen haft att taga befattning,
bör väsentligen ha till uppgift att förebygga och motverka sådant bruk av
alkohol, som medför sociala eller ekonomiska skadeverkningar. Detta syfte
har man i vårt land fullföljt på två vägar. Den första av dessa är försäljningslagstiftningen,
genom vilken man sökt gestalta den lagliga försäljningen
av spritdrycker och vin på ett sådant sätt, att denna ger upphov till så ringa
skada som möjligt. Enbart åtgärder av detta slag äro dock icke tillfyllest.
Erfarenheterna i olika länder ha givit vid handen, att huru försäljningslagstiftningen
än må vara utformad, denna dock icke kunnat erbjuda mer än
ett första skydd mot alkoholmissbruket, vilket i många fall är otillräckligt
och därför måste stödjas av särskilda åtgärder mot detta missbruk. Detta
har man beaktat i vårt land tidigare än i de flesta andra länder genom att
beträda den andra vägen för alkoholmissbrukets bekämpande, nämligen individuell
behandling av alkoholmissbrukare med stöd av särskild lagstiftning.
Då denna lagstiftning och försäljningslagstiftningen ha samma allmänna
syfte och i olika hänseenden gripa in i varandra, har revisionen till behandling
upptagit jämväl spörsmålet om utveckling av lagstiftningen om den individuella
nykterhetsvården till större ändamålsenlighet samt framlagt förslag
härom.

De allmänna utgångspunkterna för revisionen härvid ha varit å ena sidan,
att det i vårt land alltjämt — trots den gynnsamma utveckling av nykterhetstillståndet,
som ovedersägligen ägt rum under de sista årtiondena — i
stor omfattning förekommer alkoholmissbruk med betydande skadeverkningar
både för enskilda personer och för det allmänna, samt å den andra, att
det är möjligt att väsentligt förbättra dessa förhållanden genom att göra organen
för den särskilda nykterhetsvårdande verksamheten bättre skickade för
sin uppgift och i samband därmed giva dem ökade befogenheter särskilt i
fråga örn det begynnande missbruket.

I enlighet med denna uppfattning föreslår revisionen dels att i varje län
skall inrättas en de 1 okala nvkterhetsnämnderna överordnad länsnykterhetsnämnd
med uppgift bland annat att öva tillsyn över de lokala nämnderna
samt lämna dem vägledning och bistånd, dels ock att ingripande från nykterhetsnämndernas
sida skall kunna ske, ej blott såsom nu, då fråga är om vissa
grövre fall av alkoholmissbruk, utan även — låt vara med viss begränsning
och utan interneringspåföljd — i lindrigare fall och på ett tidigare stadium
än som för närvarande är möjligt. Enligt förslaget bör ingripande
sålunda i princip kunna ske, så snart någon gjort sig skyldig till fylleri eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 242. 37

eljest använt alkoholhaltiga drycker eller ersättningsmedel därför till skada
för sig eller annan.

Förslaget till lag om nykterhetsvård har i skilda hänseenden framkallat allvarliga
erinringar i ett stort antal av de ingivna yttrandena. Vägande anmärkningar
ha sålunda framställts såväl mot förslaget örn inrättande av länsnykterhetsnämnder
som ock beträffande den ifrågasatta utvidgningen av området
för lagtillämpningen. I några av yttrandena ävensom i vissa sedermera
inkomna framställningar ha väckts förslag i syfte att få till stånd en ändring
av 1931 års alkoholistlagstiftning av mindre omfattning och jämväl i övrigt av
annan innebörd än som av revisionen föreslagits.

Under angivna omständigheter har — såsom chefen för socialdepartementet
förut haft tillfälle anmäla1 — frågan örn en mera genomgripande revision av
alkoholistlagstiftningen tillsvidare ansetts böra bliva föremål för ytterligare
överväganden inom socialdepartementet, och något förslag härutinnan kommer
alltså icke nu att föreläggas Kungl. Majit.2

Jag har emellertid ansett hinder icke möta att, utan avvaktan på att detta
spörsmål bringa» till sin lösning, redan nu upptaga till behandling frågan örn
genomförande av den av riksdagen begärda försäljningslagstiftningen. Detta
förutsätter emellertid, att förslaget till försäljningsförordning undergår vissa
justeringar. Det må sålunda nämnas, att rusdryckslagstiftningsrevisionen
ansett angeläget att bereda organen för den samhälleliga nykterhetsvården
ökat inflytande å systembolagens verksamhet och i sådant syfte föreslagit, att
länsnykterhetsnämnden skall äga utse två ledamöter i systembolags styrelse.
Till frågan örn den avvikelse från revisionens förslag, som i anledning härav
får anses påkallad, ävensom till de jämkningar i övrigt, som bliva erforderliga
i händelse förslaget till försäljningsförordning skall genomföras utan samband
med den föreslagna lagen om nykterhetsvård, torde jag senare få
återkomma.

Jag övergår alltså till att närmare behandla frågan örn försäljningslagstiftningens
reglering. Därvid skall jag till en början i korthet lämna en sammanfattande
framställning rörande nu gällande ordning på förevarande
område ävensom ingå på de yrkanden, som föranlett den av rusdryckslagstiftningsrevisionen
verkställda utredningen, och direktiven för denna utredning.
* 4

1 Jämför bilaga till 1937 års statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 110.

4 Såsom framgår av Kungl. Majas proposition den 15 januari 1937, nr 35, har emellerti di
samband med förslag örn ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling av bötesstraff
framlagts förslag jämväl om ändring i vissa delar av alkoholistlagen. Sistnämnda förslag
torde, därest detsamma genomföres, bliva ägnat att medföra väsentligt ökad effekt i fråga örn
alkoholistlagstiftningens tillämpning beträffande återfallsfyllerislcr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Gällande ordning; yrkanden om revision; direktiv för utredningen.

Enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning är handeln nied rusdrycker
inom riket såsom regel förbehållen särskilda bolag. Sålunda är partihandeln
— varmed förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i
och för deras rörelse, ävensom försäljning för export — med några undantag
anförtrodd åt ett för riket gemensamt partihandelsbolag. Och detaljhandeln
— varmed avses dels utminutering, d. v. s. försäljning till avhämtning
eller försändning på rekvisition, dels ock utskänkning, d. v. s. försäljning
till förtäring på stället — ankommer, likaledes med vissa undantag,
på de s. k. systembolagen. Delägarna i dessa försäljningsbolag få endast
i form av tämligen snävt begränsad utdelning å tillskjutet kapital tillgodogöra
sig vinst å bolagens rörelse; till alldeles övervägande del inlevereras
vinsten till statsverket.

Ändamålet med denna anordning har emellertid icke i främsta rummet
varit att bereda statsverket ökade inkomster utan i stället att ordna rusdrycksförsäljningen
på ett ur sociala synpunkter så betryggande sätt som
möjligt.

Redan detta syfte har ansetts påkalla en reglering som, såvitt möjligt, frigör
rusdryckshandeln från beroende av enskilt — och kommunalt — vinstintresse.
Detta mål har nära nog fullständigt kunnat uppnås i fråga örn
partihandeln ävensom beträffande utminuteringen, vilken omfattar omkring
nio tiondelar av detaljhandeln. Vad åter angår utskänkningen gäller som
bekant, att den rätt, som härutinnan tillkommer systembolagen, i betydande
utsträckning överlåtes å enskilda restauranginnehavare, därvid de sistnämnda
— såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas — alltjämt få
tillgodogöra sig vinst å försålda rusdrycker.

Nyssnämnda syfte, att ordna rusdrycksförsäljningen på ett ur sociala
synpunkter så betryggande sätt som möjligt, har emellertid vidare ansetts
kräva såväl bestämmelser, avsedda att garantera att de särskilda försäljningsorganen
bliva lämpade för sina uppgifter, som ock en närmare reglering
av villkoren för försäljningens, särskilt detaljhandelns, bedrivande.
Rusdrycksförsäljningsförordningen kan härutöver sägas i viss mån fullfölja
jämväl ett mera långt gående syfte än som förut angivits, i det att densamma
medgiver rätt för varje kommun att bestämma, huruvida och i vad mån
detaljhandel med rusdrycker må bedrivas inom dess område.

I enlighet med vad nu sagts gäller beträffande försälj ningsorganen
till en början, att de för sin verksamhet äro beroende av tillstånd från det
allmännas sida och att sådant tillstånd meddelas endast för begränsade tidsperioder.
Sålunda antages partihandelsbolag av Kungl. Majit för viss tid,
högst sex år; och försäljningsrätten kan av Kungl. Majit återkallas i händelse
av missbruk. Tillstånd för systembolag meddelas av länsstyrelsen för ett
eller flera, högst tre, kalenderår. Ett avgörande inflytande härutinnan har
emellertid, såsom nyss omnämndes, tillagts jämväl kommunerna. Även i

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

vad angår tillstånd för systembolag gäller, att detsamma kan under vissa
omständigheter återkallas.

Rusdrycksförsäljningsförordningen upptager vidare bestämmelser, avsedda
att tillförsäkra det allmänna såväl möjlighet till kontroll av försäljningsverksamheten
som ock ett övervägande inflytande å försäljningsbolagens ledning.
Sålunda föreskrives, att partihandelsbolag ej må antagas utan att
staten bereus dylikt inflytande. Och vad angår systembolagen tillgodoses
det allmännas anspråk i förevarande hänseenden dels genom stadganden örn
styrelsens sammansättning samt om granskning av bolagens förvaltning och
räkenskaper, dels ock därigenom att systembolagen ställts under kontrollstyrelsens
överinseende nied åliggande för bolagen att i åtskilliga avseenden
ställa sig kontrollstyrelsens föreskrifter till efterrättelse.

Beträffande villkoren för försäljningen gäller som bekant,
att dessa endast till en del kommit till uttryck i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Denna innehåller visserligen åtskilliga stadganden av grundläggande
betydelse för utminuteringens handhavande samt upptager i fråga om
utskänkningen bland annat förbud mot försäljning till minderåriga och
missbrukare. Men i väsentliga delar har det nuvarande systemet på detaljhandelns
område utformats enbart med stöd av föreskrifter, råd eller anvisningar,
som av kontrollstyrelsen utfärdats med avseende å systembolagens
verksamhet. Kontrollstyrelsen har härvid kunnat stödja sig bland annat på
den allmänna bestämmelsen i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen, att all
försäljning av rusdrycker skall ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa
skada som möjligt och förty syftet med de i förordningen givna stadgandena
i största möjliga utsträckning vinnes. — Utöver vad nu angivits ha på åtskilliga
håll i samband med upplåtande av detaljhandelsrätt fastställts av vederbörande
kommuner föreslagna villkor för försäljningen, avsedda att
tillämpas vid sidan av eller i stället för de bestämmelser, som upptagits i förordningen.
I ej ringa utsträckning ha bolagen därjämte i fråga örn utminuteringen
tillämpat restriktiva åtgärder, vilka funnits påkallade med hänsyn
till särskilda förhållanden å de orter, där bolagen utöva sin verksamhet.

Vad beträffar innebörden av de föreskrifter som sålunda meddelats i förordningen
eller vid sidan av densamma, kan för utminuteringens del i korthet
sägas gälla, att bolagen skola förskaffa sig kännedom örn varje enskild kund,
medgiva inköp endast i den omfattning som —- med hänsyn till sålunda kända
förhållanden — i varje särskilt fall finnes motsvara ett måttligt behov,
samt företaga inskränkningar eller fullständig avstängning från inköp så
snart försäljningen anses kunna medföra skada. För att kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra denna individuella kontroll äro bolagen i stor
utsträckning hänvisade till att hos nykterhetsnämnder, andra kommunala
myndigheter och särskilt anlitade förtroendemän inhämta upplysningar örn
kundkretsen.

Såvitt angår utminutering av spritdrycker stadgar rusdrycksförsäljningsförordningen
en maximigräns av fyra liter för kalendermånad med rätt likväl
för bolagen att under vissa betingelser tillfälligt medgiva ytterligare till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

delning. I praktiken har emellertid den av bolagen verkställda behovsprövningen,
i åtskilliga fall i förening med kommunala särbestämmelser, lett därhän,
att endast en mindre del av bolagens kundkrets medgives verkställa inköp
intill den i förordningen stadgade maximigränsen.

Jämväl med avseende å utskänkningen tillämpas en direkt inköpsbegränsning.
Åt en och samma gäst må sålunda vid ett givet tillfälle utskänkas endast
viss kvantitet rusdrycker. Den högsta medgivna kvantiteten är emellertid
ej alltid densamma; för olika tider på dagen såväl som för olika slag av
restauranger gälla skilda kvantitetsbestämmelser.

Vid sidan av kvantitetsbegränsning tillämpas i fråga om utskänkningen det
s. k. måltidstvånget. Detta innebär, att utskänkning av spritdrycker icke får
äga rum till annan än den, som på utskänkningsstället börjat intaga eller
därstädes omedelbart förut intagit måltid, bestående av lagad mat till visst
bestämt lägsta pris. Jämväl i fråga om starka viner gälla liknande bestämmelser.

Beträffande den kommunala bestämmanderätten gäller
till en början, att varje kommun — genom beslut av stadsfullmäktige eller
kommunalstämma, respektive kommunalfullmäktige — äger förhindra ej
blott att systembolag kommer till stånd eller medgives fortbestå inom kommunen,
utan även att överhuvud från försäljningsställe inom kommunen utövas
detaljhandel med rusdrycker. I händelse en kommun finner sig böra
medgiva, att detaljhandel med rusdrycker bedrives inom dess område, äger
densamma vidare att i nyss angiven ordning besluta om det högsta’antal
försäljningsställen, som må ifrågakomma, ävensom angående de inskränkningar
med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande,
som finnas erforderliga. Vad sålunda beslutats skall, om ock efter
viss prövning från länsstyrelsens sida, fastställas till efterrättelse i samband
med tillstånds beviljande.

Den kommunala vetorätten jämte vissa andra omständigheter ha föranlett,
att antalet försäljningsställen för detaljhandel med rusdrycker blivit jämförelsevis
starkt begränsat. Utminuteringsställen ha sålunda blivit inrättade
endast i omkring 130 kommuner, därav fyra verkliga landskommuner. Dessa
utminuteringsställen äro ojämnt fördelade; för en avsevärd del av bolagens
kundkrets är avstandet från boningsorten till närmaste inköpsställe betydande.
Även i fråga örn inrättande av utskänkningsställen har en restriktiv
tendens gjort sig gällande. Under senare år har sålunda rätt att under hela
året utskänka spritdrycker och vin varit medgiven i mindre än 200 kommuner,
därav ett 20-tal verkliga landskommuner. Säsongmässig utskänkning
av sådana drucker eller rätt till utskänkning enbart av vin har förekommit
i ytterligare omkring 150 kommuner, varav ett 90-tal landskommuner. Det
ma emellertid framhallas, att antalet kommuner med utskänkningsställen
okats avsevärt sedan tiden för rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträdande
och att denna ökning gjort sig särskilt märkbar under de senaste åren.
Jämväl utskänkningsställena äro ojämnt fördelade. Av försäljningsställen för
säsongutskänkning eller utskänkning enbart av vin äro sålunda mer än hälften
belägna i Skåne eller på västkusten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

Utöver vad hittills berörts upptager den gällande försäljningslagstiftningen
även andra bestämmelser av allmän restriktiv innebörd,
såsom stadganden om försäljningslokalernas belägenhet och beskaffenhet
samt om försäljningstider. Av liknande natur är jämväl det gällande
förbudet mot utskänkning i samband med olika slags offentliga föreställningar.

Förut har antytts, att rätt till försäljning av rusdrycker undantagsvis kan
tillkomma annan än de nu omnämnda försäljningsbolagen. I sådant hänseende
må erinras om den rätt till partihandel, som tillkommer brännvinstillverkare
jämte vissa andra tillverkare av rusdrycker. Jämväl systembolag
äger enligt rusdrycksförsäljningsförordningen viss partihandelsrätt, i det att
sådant bolag må till annan innehavare av detaljhandelsrätt försälja rusdrycker
i och för dennes rörelse. Vad angår detaljhandeln medgiver rusdrycksförsäljningsförordningen,
att till enskild person må upplåtas dels rätt till
s. k. trafikutskänkning, d. v. s. utskänkning å fartyg eller järnvägståg, dels
ock rätt till vinutskänking i fall, där sådan tillfälligtvis kan vara av omständigheterna
påkallad. Jämväl beträffande nu omförmälda slag av detaljhandel
gäller, att tillstånd meddelas av länsstyrelsen samt att försäljningsrätten
är till tiden begränsad. Vederbörande kommun äger vetorätt i fråga om tillstånd
till tillfällig utskänkning; rätt till trafikutskänkning är däremot undandragen
kommunernas bestämmanderätt.

Rusdrycksförsäljningsförordningen utfärdades den 14 juni 1917 och trädde

1 kraft den 1 januari 1919. Förordningen, som tillkom i anledning av motioner
vid 1917 års riksdag, är att betrakta såsom resultatet av en kompromiss
mellan skilda meningar. Härutinnan må vara tillräckligt att hänvisa till den
framställning rörande författningsfrågans behandling, som återfinnes å sid.

2 och 3 i bevillningsutskottets betänkande nr 37 vid 1928 års riksdag.

Under nu angivna förhållande är det icke ägnat att förvåna, att förordningen
vid upprepade tillfällen utsatts för kritik i olika hänseenden och att
krav örn ändring av densamma tid efter annan blivit framförda. På vissa
punkter ha ock betydelsefulla ändringar i förordningen kommit till stånd.
Sålunda blev exempelvis partihandeln med rusdrycker redan under år 1923
föremål för en genomgripande omreglering.1 I många avseenden, särskilt i
vad angår detaljhandeln, ha de ursprungliga bestämmelserna emellertid förblivit
i stort sett orubbade.

På sin tid uppdrogs åt särskilda sakkunniga — 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning
— att verkställa utredning rörande olika spörsmål örn den
lokala organisationen av rusdrycksförsäljningen. Denna utredning hann

1 Nya undersökningar i denna del ha sedermera verkställts och såsom resultat därav genomfördes
ytterligare ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen åren 1930 och 1934. Se härom
närmare Monopolutredningens betänkande angående anordnandet av den statliga kontrollen av
aktiebolaget Vin- & spritcentralens verksamhet (Statens offentliga utredningar 1928: 4) samt såvitt
angår 1930 års riksdag propositionen nr 196, bevillningsutskottets betänkande nr 21 och memorial
nr 27, riksdagens skrivelse nr 259 och kamrarnas protokoll för den 3 maj; jämför även
propositionen nr 232 vid 1934 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

emellertid aldrig leda till åsyftat resultat, innan frågan om en allmän revision
av försäljningslagstiftningen bragtes på dagordningen.

Yrkanden i sådant syfte framfördes i särskilda motioner vid 1928 års riksdag.
I en av dessa motioner — den av herr Lövgren i Nyborg inom andra
kammaren väckta motionen nr 348 — anmärktes, att det gällande utminuteringssystemet
syntes ha åstadkommit en ökning i stället för en minskning
av alkoholkonsumtionen samt att detsamma visat sig ägnat att giva ökad
utbredning jämväl åt den olaga sprithanteringen. Fördenskull begärdes i motionen
en undersökning av de restriktionssystem, som praktiserades i de skilda
skandinaviska länderna, i syfte att få utrönt, örn ej för vårt land kunde
utformas ett system för rusdrycksförsäljning, vilket avskaffade den personliga
kontrollen och höjde statens inkomster men samtidigt holle konsumtionen
inom måttliga gränser. I två andra sinsemellan likalydande motioner
— de av herr Nils Anton Nilsson i första kammaren samt herrar Forssell
och Järte i andra kammaren väckta motionerna nr 156, respektive 268 -—
framställdes vidare åtskilliga anmärkningar mot rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser i fråga om detaljhandeln samt mot det sätt, varpå denna
del av försäljningen i praktiken blivit ordnad. Dessa anmärkningar utmynnade
i ett yrkande om revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
jämte därmed sammanhängande författningar.

över ifrågavarande motioner avgav kontrollstyrelsen utlåtande. Efter
att ha bemött de framställda erinringarna uttalade styrelsen därvid, att jämväl
styrelsen av närmare anförda orsaker funne tidpunkten vara inne
för en överarbetning av rusdrycksförsäljningsförordningen.

I sitt förenämnda, av riksdagen godkända betänkande nr 37 erinrade bevillningsutskottet
därefter bland annat, hurusom ett tidigare vid 1923 års
riksdag framställt yrkande om en allmän revision av försäljningslagstiftningen
avvisats av bevillningsutskottet under motivering, att sådana erfarenheter
rörande verkningarna av försäljningsbestämmelserna då ännu icke vunnits,
att därav kunde dragas några säkra slutsatser rörande riktningen för ett
kommande reformarbete. Förutsättningar för ett dylikt bedömande syntes
emellertid utskottet numera föreligga. Särskilt borde det med kännedom om
den praxis, som bestämts genom de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna
och direktiven, låta sig göra att genom bestämmelser i författningen
reglera vissa förhållanden, vilka vid förordningens införande icke blevo föremål
för lagstiftning utan lämnades åt kontrollorganens prövning.

Utskottet, som sålunda ansåg rusdrycksförsäljningsförordningen böra göras
till föremål för revision, anförde vidare:

Den vägledande synpunkten vid en dylik revision bör enligt utskottets
mening vara strävan att vinna sådana bestämmelser, som i möjligaste mån
gagna nykterhetstillståndet i landet och genom vilkas tillämpning konsumtionen
förorsakar minsta möjliga skada och olägenheter. Därjämte får det
anses angeläget, att genom lagstiftningen dryckesseden, framförallt i dess
mera anstötliga former, kommer att motverkas, utan att sådana ytterligare
restriktioner införas, som äro ägnade att framkalla ett mera allmänt missnöje.
Vidare böra sådana i författningen meddelade eller genom praxis ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

bildade bestämmelser, som sakna nykterhetsfrämjande betydelse men äro
ägnade att framkalla irritation, i möjligaste mån avlägsnas.

Då det icke torde vara möjligt att utan en ingående utredning av föreliggande
spörsmål bedöma, efter vilka närmare riktlinjer de nya bestämmelserna
böra utformas, har utskottet inskränkt sig till att framhålla några av de frågor,
som närmast böra göras till föremål för undersökning.

Till en början torde böra verkställas en utredning rörande det svenska restriktionssystemets
verkningar i nykterhetshänseende samt anställas en jämförelse
mellan detta system och i utlandet, särskilt i Danmark, Norge och England
prövade system för begränsning av rusdrycksmissbruket. I den av herr
Lövgren i Nyborg väckta motionen har framhållits angelägenheten av att
uppmärksamhet ägnas det danska systemet, enligt vilket en hög beskattning
av spritdrycker införts, i avsikt bland annat att minska konsumtionen; och
även utskottet har ansett önskvärt, att de i Danmark vunna erfarenheterna
ägnas uppmärksamhet.

Utredningen bör omfatta såväl den individuella utminuteringskontrollen
som utskänkningsbestämmelserna. Inom sistnämnda område bör göras till
föremål för undersökning ställningen mellan kontrollstyrelsen och systembolagen,
å ena sidan, samt restauratörerna, å den andra, varvid framför allt
frågan örn formen för överlåtelse av rättighet till utskänkning och örn de
villkor, som må förknippas med dylik rätt, bör tagas under omprövning. I
samband härmed torde böra övervägas lämpligheten av att införa besvarsrätt
över systembolagens beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet.
Såsom kontrollstyrelsen erinrat har styrelsen hos Kungl. Maj:t gjort
framställning om åvägabringande av preciserade direktiv från statsmakternas
sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska intresset
i utskänkningsrörelsen och beträffande takten i avvecklingsarbetet. Denna
betydelsefulla fråga synes lämpligen kunna behandlas i samband med den
allmänna revision av lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, vilken
utskottet ansett böra företagas. .

Vidare torde även frågorna om detaljhandelsbolagens organisation och deras
rätt att driva verksamhet genom dotterbolag samt örn revision av dessas
förvaltning ävensom rörande det inbördes förhållandet mellan dessa bolag
och kontrollstyrelsen böra göras till föremål för övervägande i detta sammanhang.

Vid anmälan inför Kungl. Majit av 1928 års riksdagsskrivelse hänvisade
föredragande departementschefen till vad utskottet sålunda uttalat samt tilllade
för egen del huvudsakligen allenast, att en blivande utredning borde
åsyfta en allmän översyn av bestämmelserna inom rusdryckslagstiftningen
och, utan att bindas av några på förhand givna anvisningar, avse alla frågor,
som berördes av sagda lagstiftning. Det åt 1926 ars rusdryckslagstiftningsberedning
lämnade uppdraget blev i samband härmed atel kallat.

Jag skall i det följande till en början lämna en allmän översikt av revisionens
förslag samt angiva min ståndpunkt till frågan örn behovet av en ny
lagstiftning på förevarande område. Under särskilda avdelningar skall jag
därefter mera ingående behandla vissa av de grundläggande reglerna i förslaget
ävensom de bestämmelser i övrigt, som kunna anses vara av större allmänt
intresse. Då det nied hänsyn till omfattningen av revisionens betänkande oell
den mångfald av spörsmål, som däri behandlas, torde vara lörenat med vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

svårigheter att överblicka innehållet i betänkandet, anser jag det lämpligt att
i viktigare frågor tämligen utförligt redogöra för revisionens motivering. I åtskilliga
avseenden skall jag emellertid tillåta mig att endast hänvisa till betänkandet.
Särskilt gäller detta i vad angår det närmare förloppet av revisionens
arbete och de i samband därmed utförda undersökningarna ävensom i fråga
om den historik, som i vissa fall upptagits i betänkandet. I samband med
min redogörelse för revisionens förslag torde jag få tillfälle att ingå jämväl
på den utredning, som verkställts av förut omförmälda 1935 års sakkunniga.

Allmän översikt av revisionens förslag m. m.

Det av rusdryckslagstiftningsrevisionen framlagda förslaget till ny försciljningsförordning
kan i stort sett sägas ha lämnat den nuvarande ordningen
orubbad i sina huvuddrag. Detta gäller obetingat i fråga om partihandeln.
Under erinran, att denna gren av försäljningsverksamheten för endast några
få år sedan varit föremål för en ingående undersökning och att de nu gällande
reglerna i ämnet däi''efter blivit av statsmakterna godkända, har revisionen
härutinnan funnit sig böra föreslå allenast vissa smärre jämkningar
av delvis rent formell natur.

Men jämväl i vad angår detaljhandeln — som framför allt torde ha åsyftats
med de förut omförmälda kraven på en revision av försäljningslagstiftningen
— har revisionen funnit sig böra i allmänhet godtaga principerna för
den nu gällande ordningen. Även enligt revisionens förslag skall sålunda
detaljhandeln såsom regel vara förbehållen särskilda för ändamålet inrättade
systembolag, vilka det skall åligga att till statsverket inleverera å rörelsen
uppkommen vinst. Och revisionen, som ansett försäljningslagstiftningen
böra ha till huvudsyfte att förebygga missbruk av alkohol, har med denna
uppfattning icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en övergång från nu
tillämpade försäljningsrestriktioner till ett restriktionssystem, som huvudsakligen
bygger på hög beskattning.

En principiell avvikelse från den gällande ordningen föreligger emellertid
salillvida, att revisionen — för ernående bland annat av större likformighet
vid lagtillämpningen -— föreslagit, att kommunernas bestämmanderätt skall
upphöra i fråga om utminuteringen samt inskränkas i fråga örn utskänkningen.
En kommun skall sålunda icke vidare kunna förhindra, att utminuteringsställe
förlägges till kommunen och icke heller föreskriva särskilda villkor
i fråga örn utminuteringen. I princip skall däremot varje kommun alltjämt
kunna förhindra att utskänkning anordnas inom dess område; undantag
härifrån göres emellertid såtillvida, att Kungl. Maj:t i vissa fall skall
kunna meddela tillstånd till s. k. turistutskänkning utan hinder av de kommunala
myndigheternas avstyrkande. Kommunernas rätt att föreskriva villkor
i avseende å utskänkningen föreslås slutligen skola på visst sätt begränsas.

I fråga om lagstiftningens närmare utformande innefattar förslaget åtskilliga
i och för sig betydelsefulla ändringar på detaljhandelns område. Främst

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

må härvid nämnas, hurusom revisionen föreslår att antalet systembolag, som
för närvarande uppgår till omkring 120, skall nedbringas till endast 30 eller
i stort sett ett bolag för varje län. I fråga om försäljningsrestriklionerna
avses, såsom redan antytts, ej att i sak göra någon väsentlig ändring i nu
tillämpade grunder, men dessa grunder skola enligt förslaget i större utsträckning
än för närvarande komma till uttryck direkt i författningen. Förslaget
upptager i övrigt bland annat bestämmelser, vilka äro ägnade att medföra
lättnader för konsumenterna i skilda avseenden, samtidigt som de ansetts
skola bliva till gagn ur ren nykterhetssynpunkt. Sålunda öppnas i
fråga om utminuteringen möjlighet att kunna uttaga på viss månad belöpande
tilldelning även efter månadens utgång. För underlättande av försändning
av rusdrycker skola vidare särskilda utlämningsställen kunna inrättas
å orter, som sakna utminuteringsställen. Slutligen skall s. k. kostnadsfri försändning
kunna medgivas i fråga om köpare å ort, där utminuterings- eller
utlämningsställe ej finnes anordnat. I detta sammanhang må anmärkas, att
den av revisionen föreslagna minskningen av systembolagens antal ingalunda
avser en motsvarande indragning av antalet utminuteringsställen; frågan
örn inrättande av sådana försäljningsställen är i förslaget föremål för särskild
reglering.

Mot förslaget till försäljningsförordning ha revisionens samtliga ledamöter
anfört reservationer i skilda hänseenden. Dessa reservationer avse väl i åtskilliga
fall endast detaljfrågor av större eller mindre betydelse, men jämväl
vissa centrala spörsmål ha varit föremål för väsentligt skilda uppfattningar
bland revisionens ledamöter. Så ha exempelvis tre ledamöter funnit den individuella
utminuteringskontrollen vara behäftad med allvarliga olägenheter
och till avhjälpande härav förordat viss omläggning av gällande restriktionssystem,
innebärande bland annat att kvantitetsbegränsning vid utminutering
av spritdrycker skall ifrågakomma endast beträffande missbrukare.
Nu berörda och övriga ändringsförslag äro emellertid ur rent formell synpunkt
ägnade att föranleda allenast relativt obetydliga jämkningar i det
framlagda författningsförslaget, och detta kan därför sägas i det stora hela
lia vunnit stöd hos åtta av revisionens nio ledamöter.

En ledamot, herr Thulin, ställer sig emellertid avvisande mot förslaget i
dess helhet. Enligt hans åsikt måste en allmän revision av försäljningslagstiftningen
för närvarande anses såväl obehövlig som olämplig, och betänkandet
borde enligt hans förmenande allenast lia utmynnat i förslag örn
ändring av sådana bestämmelser i gällande försäljningsförordning, som
kunna sägas sakna nykterhetsfrämjande betydelse och som samtidigt visat
sig ägnade att framkalla irritation.

De över betänkandet avgivna yttrandena giva i stor utsträckning vid handen,
att det ansetts önskvärt att en ny försäljningslagstiftning kommer till
stånd på grundval av revisionens förslag. Mot förslaget lia visserligen riktats
åtskilliga anmärkningar, men dessa avse i regel icke grundprinciperna
i förslaget utan sådana, ofta i och för sig betydelsefulla, detaljspörsmål som

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

exempelvis frågan om systembolagens antal, reglerna om försändning av rusdrycker,
rätten till efterhandsköp o. s. v. I de fall, där anmärkningarna äro
av mera principiell natur, gäller för övrigt vad nyss sagts i fråga om flertalet
reservationer, nämligen att de jämkningar, som kunde därav föranledas,
i regel icke torde förutsätta någon mera vidlyftig omarbetning av förslaget.

Endast i ett fåtal yttranden uttalas missnöje med förslaget i dess helhet
eller ifrågasättes, såsom av herr Thulin, behovet av en mera genomgripande
författningsreform på förevarande område. I allmänt ogillande riktning
uttala sig länsstyrelsen i Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott
i samma län, sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Kronobergs län,
stadsfullmäktige i Motala och Askersund, kommunalfullmäktige i Lekvattnet,
landsfogden i Jönköping, ännu några polismyndigheter samt Sveriges motboksinnehavares
riksorganisation och en reservant inom socialstyrelsen. Tvekan
rörande behovet av en ny lagstiftning uttalas av länsstyrelsen i Södermanlands
län, stadsfullmäktige i sex städer, kommunalfullmäktige i fyra
kommuner, landstingens förvaltningsutskott i tre län samt i ytterligare ett
och annat utlåtande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anmärker, att förslaget i vissa avseenden
måste anses sträcka sig åtskilligt utanför den ram, som uppdragits i direktiven,
samt uttalar missnöje med förslaget i fråga om den kommunala bestämmanderätten,
möjligheten till s. k. kostnadsfri försändning och efterhandsköp
m. m. Då länsstyrelsen jämväl i övrigt finner förslaget vara mindre
tillfredsställande, förordas en grundlig omarbetning, därvid ögonmärket alltjämt
bör vara det av 1928 års riksdag angivna.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län förmenar, att man i
revisionens förslag saknar anvisning på åtgärder, som kunna verksamt befrämja
dryckessedens tillbakaträngande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ligga i allmänhet till grund jämväl
för de yttranden i övrigt, som kunna anses giva uttryck för ett ogillande
av förslaget i dess helhet.

Sveriges moth ok sinne hav ares riksorganisation intager emellertid en särställning,
i det att densamma förordar en helt ny utredning för åvägabringande
av en lagstiftning, uppbyggd efter andra riktlinjer än som gälla för den
nuvarande försäljningslagstiftningen. Jämväl nyss omförmälde reservant
inom socialstyrelsen ställer sig av liknande skäl avvisande mot vissa av de
anordningar, som utmärka den gällande lagstiftningen.

I motsats till den kritik, som sålunda på några håll framkommit, uttalas
av Överståthållarämbetet, ett flertal länsstyrelser och sammanslutningar av
nykterhetsnämnder m. fl., att det framlagda förslaget synes ägnat att undanröja
åtskilliga olägenheter, som varit förknippade med nuvarande lagstiftning
i ämnet, samtidigt som det finnes vara präglat av en strävan att bibehålla
och utbygga de föreskrifter, som visat sig främja folknykterheten.
Såsom särskilt förtjänstfullt betecknas i vissa fall, att i förslaget upptagits
bestämmelser i ett flertal frågor, som hittills reglerats allenast genom föreskrifter
av kontrollorganen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Redan tidigare, vid anmälan inför Kungl. Majit i december 1935 av det Departement chef

671»

föreliggande förslaget, har jag framhållit, hurusom enligt min mening förslaget
i åtskilliga hänseenden innebär en förbättring i förhållande till den
nu gällande ordningen och sålunda i det stora hela synes ägnat att kunna
läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Jag får i samband med min
redogörelse för de olika delarna av förslaget tillfälle att i det följande närmare
motivera min ståndpunkt härutinnan. I detta sammanhang skall jag
emellertid något uppehålla mig vid den förut berörda invändningen, att det
överhuvud skulle vara olämpligt eller obehövligt att nu verkställa en mera
omfattande revision av lagstiftningen på förevarande område.

Den förenämnde reservanten inom rusdryckslagstiftningsrevisionen anmärker
i sådant hänseende bland annat, att den framställning från riksdagen, som
föranledde revisionens tillsättande, torde ha möjliggjorts därigenom att representanter
för olika grupper av missnöjda förenade sig om kravet på en
utredning. Under sådana förhållanden finner reservanten det ligga i sakens
natur, att någon enighet om de sakliga riktlinjerna för utredningen ej
kunnat vinnas. Lika litet som bevillningsutskottets utlåtande givit någon ledning
härutinnan finner reservanten de utredningar, som revisionen verkställt,
lia lämnat anvisning å de punkter i lagstiftningen, som borde bliva föremål
för ändring. Av revisionen infordrade yttranden hade sålunda närmast givit
vid handen, att man huvudsakligen vore nöjd med den nuvarande lagstiftningen
och att kravet på ändringar avsåge andra närliggande områden. Reservanten
anmärker i övrigt, att ett förverkligande i större utsträckning av
bevillningsutskottets krav på utformade detaljföreskrifter skulle leda till försvårad
tillämpning av författningen.

Vad reservanten sålunda anfört rörande behovet av ändrade bestämmelser
på förevarande område jävas av den uppfattning, som kommit till uttryck
bland revisionens övriga ledamöter samt i ett flertal yttranden. Även för
egen del finner jag det uppenbart, att den nuvarande lagstiftningen är behäftad
med ofullkomligheter, vilka det bör vara angeläget att undanröja.

Såsom en brist i lagstiftningen får exempelvis anses, att så betydelsefulla
anordningar som den individuella utminuteringskontrollen och utskänkningsrestriktionerna
endast ofullständigt eller icke alls regleras i författningen.
Förslaget innebär härutinnan en given förbättring i förhållande till gällande
lagstiftning. Jämväl i övrigt innehåller förslaget bestämmelser, som
torde vara ägnade att undanröja vissa med den nuvarande ordningen förenade
olägenheter.

Den omförmälde reservanten har, utöver vad förut angivits, erinrat jämväl
örn nackdelen av alltför ofta återkommande ändringar i lagstiftningen på förevarande
område. Denna synpunkt förtjänar i och för sig helt visst att beaktas
men torde icke med nämnvärd styrka göra sig gällande i fråga om ett
förslag, vilket i likhet med det nu föreliggande i stort sett avser allenast att
åvägabringa förbättringar på grundval av den bestående ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

I enlighet med vad sålunda anförts och då härtill kommer, att förslaget i
allmänhet erhållit en avfattning, som bättre än den nu gällande förordningen
tillgodoser kravet på klarhet och reda i föreskrifterna på hithörande område,
har jag icke kunnat fästa avseende vid de angivna betänkligheterna
mot en ny lagstiftning i ämnet.

Valet av restriktionssystem.

Revisionens yttrande.

Revisionen har ägnat en huvuddel av sitt betänkande åt undersökningar
och överväganden i syfte att få utrönt, huruvida den individuella utminuteringskontrollen
kan anses äga ett sådant värde, att den bör upptagas jämväl
i en ny försäljningslagstiftning, eller örn en dylik lagstiftning i stället
bör bygga på en mycket hög beskattning av den typ, som genomförts i Danmark.

Jag torde härutinnan till en början få hänvisa till uppgifterna i betänkandet
angående dels nedgången i alkoholkonsumtionen i Sverige,
Danmark och ett antal andra länder sedan tiden före kriget (sid. 75—
77, 89 och 90, 92—95 och tabellerna nr 1—3, 18, 22—24 samt 28 och 29 i
den vid betänkandet fogade tabellbilagan), dels ock förbättringen i
nykterhetstillståndet under senare tid i förstnämnda båda länder,
i den mån en sådan förbättring kan utläsas ur uppgifter angående antalet
fylleriförseelser m. m. (sid. 77—83, 603—611, 666 och 667, 95—99, 611—
615 samt tabellerna nr 9—16 och 19—21 i tabellbilagan, jämförda med tabellerna
nr 25—27 i samma bilaga).

Såsom en sammanfattning uttalar revisionen i anslutning till dessa uppgifter,
att nykterhetstillståndet i Sverige och Danmark sedan tiden före kriget
synes ha avsevärt förbättrats i den meningen, att omfattningen av olika
slags alkoholskador minskats. Vad beträffar städerna finner revisionen
denna minskning ha haft ungefär samma proportioner i de båda länderna.
Uppgifterna för landsbygden förklaras däremot vara alltför osäkra för att
någon jämförelse överhuvud skulle vara möjlig att verkställa. Revisionen
konstaterar, att förbättringen i nykterhetstillståndet i Danmark inträtt samtidigt
med att spritdryckskonsumtionen därstädes minskats mycket starkt
— från drygt åtta till omkring en liter per invånare — under det att motsvarande
förbättring i Sverige inträtt jämsides med en svagare nedgång i
konsumtionen, eller från omkring sju liter per invånare till mellan fyra och
fem liter per invånare.1

Revisionen framhåller emellertid, att statistiken om alkoholskadorna icke

1 Dessa siffror avse den årliga konsumtionen av spritdrycker efter reduktion till 50 procent
alkoholstyrka. I motsats härtill utvisa uppgifterna å sid. 76 i betänkandet den faktiska spritdryckskonsumtionen,
oavsett alkoholstyrkan, och uppgifterna i slutet av sid. 94 konsumtionen
av alkoholhaltiga drycker reducerade till 100 procent alkohol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

medgiver någon direkt jämförelse i fråga om nykterhetstillståndets
läge i Danmark och Sverige. Härutinnan anför revisionen
närmare:

Dels omfattar denna statisk blott en ringa del av det verkliga antalet ifrågavarande
skador, dels kan denna andel icke förutsättas vara densamma,
enär omständigheterna vid statistikens tillkomst äro väsentligt olika i de
båda länderna. Det förhållandet, att exempelvis antalet fylleriförseelser per
10 000 invånare är mycket lägre i Danmark än i Sverige, kan sålunda tjäna
som bevis endast för att det av myndigheterna på något sätt, t. ex. genom
anhållande, beivrade fylleriet har betydligt mindre omfattning i det
förra landet än i det senare, men lämnar ej besked om proportionen mellan
de faktiskt inträffade fyllerifallen i de båda länderna. Konsumtionsstatistikens
uppgifter äro däremot jämförbara såtillvida, att de omfatta huvudparten
och icke blott en mindre del av förbrukningen, men de äro av andra
skäl icke ägnade att på ett tillförligt sätt mäta nykterhetstillståndet. Det
är nämligen icke möjligt att utgå från att de av alkoholbruket härledda
missförhållandena inom ett land stå i någon bestämd proportion till den
totala konsumtionen inom landet. Av betydelse härutinnan är icke blott
huru stor konsumtionen är utan även huru den är beskaffad: huru den fördelar
sig på olika konsumentgrupper, örn konsumtionen i huvudsak är begränsad
till ett mindretal, som innefattar ett betydande antal missbrukare,
eller är någorlunda jämnt fördelad över hela befolkningen, om konsumtionen,
beroende på olika vanor, väsentligen är anknuten till måltiderna eller
motsatsen, om särskilda åtgärder vidtagits för att förebygga överdriven konsumtion
eller sådana åtgärder saknas o. s. v. Den omständigheten, att spritdryckskonsumtionen
numera är väsentligt lägre i Danmark än i Sverige, utgör
sålunda icke något säkert bevis för att de av denna konsumtion åstadkomna
skadeverkningarna äro mindre i det förra landet än härstädes. Det
är emellertid å andra sidan uppenbart, att en hög spritdryckskonsumtion
— under i övrigt lika förhållanden — innefattar större faror för nykterhetstillståndet
än en låg sådan. Av uppgifterna rörande spritdryckskonsumtionen
i olika länder framgår, att konsumtionen av spritdrycker i vårt land
numera måste anses vara relativt hög. Det är därför av behovet påkallat,
att det allmänna beaktar den fara, som ligger i denna omständighet.

Revisionen, som grundar sin åsikt om nykterhetstillståndets förbättring i
Sverige jämväl på infordrade uppgifter från flertalet nykterhetsnämnder
i riket (jämför sid. 83—88 i betänkandet), ingår vidare
på frågan örn orsakerna till denna gynnsamma utveckling.
Härutinnan erinrar revisionen (sid. 102—104), hurusom
förutom åtgärder från det allmännas sida jämväl åtskilliga andra omständigheter
varit ägnade att medverka till den inträdda förbättringen. Sa anser
revisionen den höjning i fråga om ekonomisk och social standard, som sedan
förkrigstiden inträtt beträffande stora delar av vårt lands befolkning, ha lett
till ökad reaktion mot överdrivet alkoholbruk. Nya former för förströelse
och rekreation, bilismens utveckling, ökade bildningsmöjligheter samt upplysningsverksamheten
i nykterhetsfrågan m. lii. antagas vidare lia verkat i
samma riktning.

Vad beträffar åtgärder från det allmännas sida i syfte att främja nykterhetstillståndet
uttalar revisionen, att den nykterhetsvårdande verksamhet,

Bihang till riksdagens protokoll 11)117. 1 sami. Nr 242. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

som alltsedan alkoholistlagstiftningens ikraftträdande år 1916 i ständigt
ökad omfattning bedrives av nykterhetsnämnder och alkoholistanstalter,
otvivelaktigt medverkat till nedgången av det grövre alkoholmissbruket, särskilt
i större samhällen. Den omorganisation av partihandeln och utminuteringen,
som genomfördes i samband med den nuvarande försäljningslagstiftningen
och varigenom det privatekonomiska intresset utestängdes från dessa
verksamhetsområden, finner revisionen jämväl ha varit till gagn för nykterhetstillståndet.
Även det förhållandet att systembolagen numera i större
utsträckning själva handha rörelsen å de s. k. folkrestaurangerna, tillmätes
av revisionen en stor nykterhetsfrämjande verkan. Mera delade finner revisionen
meningarna vara i fråga örn den nykterhetseffekt, som må anses tillkomma
den individuella utminuteringskontrollen.

Då svaret på sistnämnda spörsmål av revisionen tillagts avgörande betydelse
för lösningen av hela det föreliggande utredningsuppdraget, har revisionen
i betänkandet lämnat en ingående redogörelse för den individuella
utminuter! ngskon trollens uppkomst och utveckling
(sid. 105—125) samt därefter (sid. 126—137) framlagt sin uppfattning
rörande verkningarna av denna kontroll. Under hänvisning
i övrigt till den sålunda lämnade framställningen skall jag här i
korthet angiva huvuddragen av revisionens yttrande angående verkningarna
av den individuella utminuteringskontrollen.

Revisionen ingår till en början på frågan i vad mån spritdryckskonsumtionen
och alkoholmissbruket kunna antagas ha rönt inverkan av ifrågavarande
kontroll och uttalar såsom sin uppfattning, alt den individuella utminuteringskontrollen
verksamt bidragit till en minskning av den totala
spritdryckskonsumtionen samt utgjort en huvudorsak till den definitiva nedgång
i fylleriförseelsernas antal, som kan konstateras ha inträtt under åren
1921 och 1922, eller just den tid, då den individuella kontrollen över hela
landet blivit genomförd i full utsträckning. Revisionen fortsätter:

Det ligger i detta systems natur, att dess verkningar i första hand träffa
det mera skadliga alkoholbruket, d. v. s. sådan konsumtion, som leder till
mera uppenbart missbruk. Den uppfattningen, att utminuteringskontrollen
även under senare år varit ett verksamt medel mot alkoholmissbruket stödes
också i stort sett av nykterhetsnämndernas utsagor till revisionen.

I utminuteringskontrollens återhållande inverkan på det mera skadliga
alkoholbruket ligger utan tvivel denna anordnings huvudförtjänst, vilket
står i full överensstämmelse med dess syfte att bekämpa missbruket men
icke direkt angripa det lojala bruket. Det finns emellertid icke någon klar
gränslinje mellan missbruk och oskadlig! bruk och därav följer, att utminuteringskontrollens
verkningar icke äro begränsade endast till mer eller mindre
uppenbara missbrukare utan jämväl göra sig gällande med avseende å
alkoholvanorna hos en större del av konsumenterna. Det är i detta avseende
belysande att jämföra den allmänna opinionens inställning till motboken
vid tidpunkten för dess införande och under de senaste åren. Då motboken
infördes, betraktades till och med begränsningen till lagens maximikvantitet,
fyra liter i månaden, av mången måttlig konsument såsom ett opåkallat
ingrepp i fullt tolerabla konsumtionsvanor. Nu torde man däremot i allmänhet
lia godtagit den uppfattningen, att även lägre tilldelningskvantiteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

än den nyss nämnda kunna vara fullt tillräckliga för ett måttligt behov.
Även örn denna utveckling främjats av flera omständigheter, ligger dock enligt
revisionens mening en bidragande orsak till densamma däri, att den individuella
utminuteringskontrollen utövat ett uppfostrande inflytande jämväl
på sådana konsumenter, vilka alldeles icke kunna hänföras till missbrukarnas
kategori. Denna gynnsamma verkan måste enligt revisionens
mening tagas i beaktande vid värdesättningen av detta system.

Revisionen ingår därefter på kritiken mot den individuella utminuteringskontrollen.
Enligt en åsikt skall denna kontroll till följd av sin psykologiska
inverkan på allmänheten, ha utvidgat och befäst alkoholbruket i vårt
land. Mot kontrollen har jämväl anmärkts, att den främjar uppkomsten av
en omfattande olaga hantering.

Vad angår det förstnämnda påståendet erinrar revisionen, att den olika
värdesättningen av utminuteringskontrollen i många fall torde bottna i skiljaktiga
uppfattningar om försäljningslcigstiftningens syfte. Revisionen anför
härutinnan bland annat följande:

Enligt en uppfattning är så gott som varje alkoholbruk åtföljt av skadeverkningar.
Dessa skador anses under rådande alkoholvanor i samhället
vara så betydande, att det framstår såsom en viktig uppgift för lagstiftningen
att radikalt ingripa mot själva alkoholbruket, oavsett den form vari
detta framträder. Det låter sig nämligen enligt denna uppfattning icke göra
att komma till rätta med missbruket utan att inrikta sig mot själva bruket.
Denna meningsriktning har så mycket mindre anledning att draga någon
gräns häremellan som den uppfattar skillnaden mellan det enligt gängse
mening måttliga och oskadliga bruket samt missbruket mera såsom en gradän
som en artskillnad. Genom det måttliga alkoholbruket upprätthålles nämligen
den allmänna seden i samhället att använda alkohol såsom njutningsmedel,
och så länge denna sedvänja består måste de uppenbara missbruksfallen
också förekomma. En lagstiftning, som väsentligen är inriktad på att
hålla tillbaka missbruket men är gestaltad så, att den icke samtidigt angriper
själva dryckesseden, måste från denna utgångspunkt betecknas såsom icke
tillfyllestgörande.

I motsats härtill står den uppfattning, som gör gällande, att lagstiftningens
huvudsyfte bör vara att hålla tillbaka missbruket. En utgångspunkt vid
denna inställning är, att de psykologiska förutsättningarna för att vinna
åsyftad verkan av lagstiftningen bliva långt större, om denna väsentligen begränsas
till angivna, förvisso mycket viktiga och maktpåliggande uppgift,
vars värde allmänt erkännes, än örn dess syfte angives vara att söka hindra
eller minska det måttliga bruket, vilket av den stora allmänheten uppfattas
såsom en angelägenhet, fallande utanför lagstiftningens uppgift. Med avseende
å betydelsen av allmänhetens psykologiska reaktion gentemot lagstiftningen
hänvisa företrädarna för denna uppfattning bland annat till de ogynnsamma
erfarenheterna i de länder, som tillämpat förbudslagstiftning. Det i
och för sig önskvärda syftet att få lill stånd en minskning jämväl i den måttliga
konsumtionen beil'' enligt denna meningsriktning därför väsentligen åvila
andra krafter i samhället än lagstiftningen.

Dessa skiljaktigheter i fråga örn lagstiftningens grundläggande syfte bero
säkerligen icke enbart på olikheter i den nykterhetspolitiska uppfattningen
örn statens uppgifter på detta område utan även på en djupgående skillnad
i fråga örn uppskattningen av lagstiftningens möjligheter och förmåga att
uppnå bestående resultat med avseende å själva alkoholbrukets tillbakaträngande.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen angiver härefter sin egen ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål: Enligt

revisionens mening bör försäljningslagstiftningen ha till huvudsyfte
att förebygga missbruk av alkohol, detta uttryck taget i en långt vidsträcktare
betydelse än den som ligger till grund exempelvis för alkoholistlagen.
Det är emellertid av flera orsaker — däribland icke minst den fortgående
utvecklingen i fråga om den allmänna inställningen gentemot alkoholmissbruket
— vanskligt att giva en bestämd definition på vad som härvid
bör förstås med missbruk, och man får därför nöja sig med att fastslå, att
gränsen mellan tolerabel! bruk och missbruk bör dragas under beaktande icke
blott av sociala utan även hygieniska och ekonomiska synpunkter. Ett sålunda
uppfattat missbruksbegrepp är säkerligen strängare än mången måttlig
alkoholkonsuments uppfattning i frågan.

Om lagstiftningen sålunda bör lia till huvudsyfte att komma till rätta med
det skadliga bruket, innebär detta dock icke, att den måste avstå från åtgärder,
som visserligen närmast sikta på missbruket men träffa både detta
och det lojala bruket. Exempel på sådana åtgärder äro, förutom hela den individuella
utminuteringskontrollen, de s. k. generella restriktionerna, såsom
begränsning av antalet försäljningsställen, föreskrifter örn försäljningstider,
förbud mot försäljning till underåriga m. fl. 1 den mån dylika åtgärder äga
förmåga att, vid sidan av sina återhållande verkningar med avseende å missbruket,
bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets plats i samhällslivet,
är detta enligt revisionens förmenande att beteckna icke såsom en brist utan
såsom en förtjänst. Svårigheten är emellertid att bedöma, i vilken omfattning
det är möjligt att genom lagstiftningen förverkliga önskemålet att begränsa
själva bruket av alkohol. Revisionens betänksamhet i detta avseende
grundas på den uppfattningen, att det är synnerligen angeläget, att man vid
denna lagstiftnings utformning beaktar faran för att den allmänna opinionen
kan ledas in i fientlig riktning mot hela lagstiftningen — och sålunda verkningarna
även i fråga örn det uppenbara missbruket äventyras — örn denna
framstår såsom alltför långt gående. Det ligger i sakens natur, att det icke
är möjligt att prestera bindande bevis för att man, vid en avvägning, huru
långt lagstiftningen skall syfta, bör stanna vid en viss punkt och icke sträcka
sig längre. Man rör sig här med överväganden av huvudsakligen psykogiska
faktorer, i fråga örn vilka bedömarens egen personliga inställning utgör
det icke minst utslagsgivande momentet. Revisionen kan med avseende
härå endast uttala, att den för sin del icke tilltror lagstiftningen förmåga att
utöva en avgörande inverkan på själva bruket av alkohol utan vill hänvisa
denna uppgift väsentligen till andra krafter i samhället.

Revisionen finner det i detta sammanhang påkallat att framhålla, att denna
dess uppfattning icke innebär ett underkännande av den stora betydelse absolutismens
idé har för det allmänna nykterhetstillståndets höjande. Den anser
det vara en angelägen uppgift för det allmänna att även framgent lämna
kraftigt stöd åt upplysningsverksamheten i nykterhetsfrågan samt främja den
organiserade nykterhetsrörelsens strävanden.

Revisionen övergår härefter till att närmare bemöta den anmärkningen, att
utminuteringskontrollen skulle ha utvidgat och befäst alkoholbruket i det
svenska samhället. Härutinnan erinrar revisionen, att det visserligen icke är
alldeles otänkbart att en inköpsrätt, som icke är fri utan underkastad viss
prövning, därmed erhåller ett värde i och för sig, som gör den eftersträvansvärd
även i fall, då inköpsmöjligheterna eljest icke skulle ha utnyttjats. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

merkonsumtion, som tilläventyrs av sådan anledning uppkommit, anser revisionen
dock ringa i jämförelse med den återhållande inverkan på konsumtionen,
som utminuteringskontrollen i övrigt utövar. En ökning av antalet
motböcker har visserligen inträtt under 1920-talet. Men denna ökning, som
av revisionen — med hänsyn tagen till befolkningstillväxten och åldersförskjutningen
— uppskattas till omkring 11 procent, vill revisionen närmast
tillskriva andra omständigheter än den individuella utminuteringskontrollen;
revisionen hänvisar sålunda bland annat till förbättringen av de ekonomiska
konjunkturerna under ifrågavarande tid. I allt fall anser revisionen det
icke ha övertygande visats, att stegringen av motboksantalet väsentligen
skulle ha sin förklaring i en tendens hos det tillämpade systemet att utbreda
bruket av spritdrycker. Å andra sidan medgiver revisionen, att kritiken såtillvida
kan anses äga ett visst fog som gällande bestämmelser om rätt att
uttaga viss tilldelning endast under korta perioder, i regel kalendermånader,
lätt kunna föranleda större inköp än som för tillfället äro behövliga. Revisionen
erinrar, hurusom rättelse i avseende å detta missförhållande kan vinnas
genom bestämmelser om s. k. efterhandsköp.

Beträffande påståendet att den individuella kontrollen skulle vara ägnad
att framkalla olaga sprithantering anmärker revisionen, att varje restriktivt
försäljningssystem innebär betingelser för en dylik hantering. Uppkomsten
av smuggling och lönnbränning i vårt land måste dock enligt revisionens
förmenande i hög grad ha främjats jämväl av andra omständigheter, såsom
allmänhetens inställning till den särskilda krislagstiftningen under de senare
krigsåren och tiden närmast därefter, förbudet mot försäljning av spritdrycker
i Finland och Norge — vilket medförde, att de närmast på dessa
länder inriktade smugglingsföretagen utsträcktes jämväl till vårt land —
samt överproduktionen av spritdrycker i Europa. Revisionen finner det icke
vara möjligt att avgöra i vilken mån förekomsten av smuggling och lönnbränning
är att tillskriva den ena eller andra av dessa ogynnsamma omständigheter
eller själva utminuteringskontrollen.

I en följande avdelning av betänkandet (sid. 138—145) upptager revisionen
slutligen till besvarande frågan, huruvida det kan föreligga anledning
att utbyta det individuella kontrollsystemet mot hög
spritdrycksbeskattning. Revisionen, som finner ett dylikt utbyte
böra ifrågakomma endast under förutsättning, alt den senare anordningen
skulle medföra gynnsammare verkningar i nykterhetsavseende än den nu
gällande lagstiftningen, erinrar härvid till en början, hurusom de icke legislativa
faktorer, vilka medverkat till förbättringen av nykterhetstillståndet i vårt
land, torde lia gjort sig gällande med ungefär samma styrka i Danmark som
härstädes. Härav anser revisionen följa, att de på nykterhetstillståndet inverkande
faktorer, vilka icke varit gemensamma för de båda länderna —
i Danmark framför allt den höga beskattningen och i Sverige särskilt det individuella
kontrollsystemet — i stort sett haft likvärdig effekt, i det att nedgången
i vissa yttringar av alkoholmissbruk varit ungefär lika utpräglad i
de båda länderna. Från den utgångspunkten, att syftet med försäljningslag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stiftningen i första hand är att komma tillrätta med alkoholkonsumtionens
mera påtagliga skadeverkningar, skulle sålunda enligt revisionens mening
tillräcklig anledning icke föreligga att övergå från den individuella utminuteringskontrollen
till ett system med hög spritdrycksbeskattning.

Med hänsyn till att konsumtionsminskningen varit långt starkare i Danmark
än i Sverige och att nedgången i Danmark väsentligen är att tillskriva
den höga spritdrycksbeskattningen finner revisionen likväl erforderligt ingå
på en undersökning, huruvida det skäligen kan antagas, att en dylik beskattning
skulle medföra lika goda verkningar i Sverige som i Danmark.

Denna fråga besvaras emellertid av revisionen nekande; enligt dess åsikt
finnas tvärtom skäl att befara, att nykterhetstillståndet i vårt land skulle försämras
under en sådan ordning till följd av ökad olaga hantering. Revisionen
erinrar härutinnan bland annat, hurusom olaga hantering redan förekommer
i vårt land i betydande omfattning, medan det i Danmark knappast torde
lia bedrivits sådan verksamhet, då spritdrycksbeskattningen genomfördes
år 1917. Bortsett härifrån göra olikheter i geografiskt hänseende och i fråga
örn bebyggelsens täthet faran för olaga hantering större i Sverige än i Danmark.
Revisionen framhåller vidare, att en betydande förhöjning av spritdrycksbeskattningen
i vårt land, vidtagen under nu rådande förhållanden
och huvudsakligen av nykterhetspolitiska skäl, icke lärer kunna vinna tillbörlig
förståelse från allmänhetens sida. Jämväl i detta avseende voro förhållandena
annorlunda vid spritbeskattningens införande i Danmark. Skattehöjningen
framstod där på sin tid såsom mer eller mindre ofrånkomlig
med hänsyn till då rådande varuknapphet m. m., vilket medförde, att densamma
redan vid sitt framträdande erhöll stöd i den allmänna meningen.
Slutligen gör revisionen gällande, att en hög spritbeskattning icke heller
kan förväntas medföra en lika stor nedgång i den lagliga spritdryckskonsumtionen
i Sverige som i Danmark. Till stöd härför åberopas dels att en skattehöjning
i Sverige bomme att drabba ett försäljningspris, som till följd av
redan genomförd beskattning är väsentligt högre än motsvarande försäljningspris
i Danmark vid tiden före spritbeskattningens införande, dels ock
att spritdryckskonsumtionen i Danmark vid nyssnämnda tid ej hade underkastats
någon nämnvärd reglering från det allmännas sida, under det att i
vårt land konsumtionen redan nedbringats under medverkan av en restriktiv
försäljningslagstiftning.

Revisionen, som alltså tillstyrker att nu gällande restriktionssystem på utminuteringens
område bibehålies i sina huvuddrag, uttalar i anslutning härtill,
att statsfinansiella hänsyn, liksom hittills, böra träda i förgrunden vid
förekommande frågor örn ändring av spritdrycksbeskattningen. Därest med
bibehållande av gällande försäljningssystem konsumtionen kunde hållas nere
och alkoholbrukets utbredning förhindras genom en lämpligt avvägd spritdrycksbeskattning,
finner revisionen detta visserligen vara i och för sig önskvärt.
Revisionen erinrar emellertid, att en konsumtionsminskning ingalunda
alltid får anses angiva en motsvarande förbättring av nykterhetstillståndet och

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

att faran för olaga hantering bör noggrant beaktas vid varje omreglering av
spritdryckspriserna.

Såsom ett led i den individuella utminuteringskontrollen framstår enligt
gällande ordning vad som plägar betecknas såsom ransoneringssystem
e t eller maximeringen, d. v. s. bestämmandet för varje köpare av
visst inköpsmaximum i fråga örn spritdrycker, undantagsvis även vin. Såsom
tidigare framhållits stadgar rusdrycksförsäljningsförordningen härutinnan,
att spritdrycker i regel ej må till någon utminuteras i större myckenhet
än fyra liter i kalendermånaden. Inom den salunda angivna ramen
lia systembolagen emellertid, med tillämpning av kontrollstyrelsens anvisningar
eller kommunala särbestämmelser, vidtagit sådana inskränkningar, att
endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade äga uttaga den i
författningen stadgade maximikvantiteten.

En obligatorisk förhandsbegränsning i fråga örn kundkretsen i allmänhet
behöver dock ingalunda anses såsom ett nödvändigt moment i den individuella
kontrollen; då kontrollen från början infördes tillämpades flerstädes
icke någon förhandsbegränsning. Revisionen har också (sid. 156 ff.) till behandling
upptagit frågan, huruvida tilläventyrs i en ny försäljningsförordning
inköpsrätten bör lämnas fri för den stora mängden anmärkningsfria
konsumenter med åliggande allenast för systembolagen att, örn särskild anledning
därtill yppas, efterhand vidtaga erforderliga inskränkningar.

En sådan anordning avvisas emellertid av revisionen på i huvudsak följande
grunder. Systembolagen äga enligt revisionens asikt icke tillräcklig
kännedom om kundkretsen för att kunna pa ett tillfredsställande sätt i förväg
avgöra, örn fri inköpsrätt skall förvägras eller ej. Därest flertalet köpare
skulle äga verkställa inköp utöver det egna legitima behovet, skulle vidare
överlåtelse av lagligen inköpta spritdrycker säkerligen komma att äga rum
i väsentligt ökad omfattning. Försäljningslagstiftningens uppgift att kraftigt
förebygga alkoholskadorna i samhället skulle icke heller i önskvärd
grad tillgodoses, därest begränsningar vidtogos först sedan en mer eller mindre
svårartad alkoholskada konstaterades ha inträtt. Slutligen måste en anordning
av nu förevarande slag medföra ökade tillämpningssvårigheter för systembolagen.

Revisionen, som håller för visst, att sistnämnda svårigheter i praktiken
skulle leda till att systembolagen nödgades tillämpa en maximering utan
direkt stöd av författningen, förordar med hänsyn till det nu anförda bibehållande
för kundkretsen i dess helhet av en obligatorisk förhandsbegränsning
inom ramen av ett i försäljningsförordningen angivet inköpsmaximum.

Vad angår utskänkningen uttalar revisionen, att den åsyftade verkan av
utminuteringsrestriktionerna kunde helt eller delvis omintetgöras, såvida ej
åtgärder med ungefär samma konsumtionsbegränsande verkan vidtoges jämväl
beträffande utskänkningen. Särskilda utskänkningsrestriktioner äro därför
eldigt revisionens åsikt alltjämt erforderliga. Icke heller härutinnan lin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

ner revisionen emellertid det vara lämpligt att uteslutande lita till en hög
beskattning. Revisionen anför sålunda:

En synnerligen betydelsefull omständighet i det nu gällande systemet av
restriktiva anordningar är, att utskänkningspriserna ligga betydligt högre
än motsvarande utminuteringspriser. Att uteslutande eller huvudsakligen
bygga den nödiga konsumtionsbegränsningen på en förhöjning av utskänkmngspriserna
skulle emellertid enligt revisionens mening stöta på praktiska
svårigheter, då redan den nuvarande prisskillnaden lärer ha medfört missförhållanden,
i det att tillställningar med förtäring av spritdrycker i ganska
stor utsträckning förläggas till restauranger utan tillstånd till utskänkning av
ifrågavarande slag, därvid förtäring av utminuteringsvis inköpta spritdrycker
äger runi i strid mot härutinnan gällande förbud. Att en viss, icke alltför
obetydlig skillnad alltjämt måste upprätthållas mellan utminuterings- och
utskänkningspriserna, ligger emellertid i sakens natur.

Enligt revisionens mening tala övervägande skäl för att regler om måltidstvång
och begränsning av utskänkningskvantiterna upptagas jämväl i en
ny lagstiftning. Revisionen anför härutinnan bland annat följande:

Förutom genom prissättningen regleras för närvarande utskänkningens
omfattning väsentligen genom föreskrifterna örn måltidstvång och begränsning
av utskänkningskvantiteterna. Dessa båda slag av restriktioner stå
i ett visst samband med varandra, i det att måltidstvånget bildar en förutsättning
för att kvantitetsbegränsningen i praktiken skall kunna genomföras.
Örn måltidstvånget ej gällde, skulle det icke erbjuda större svårigheter åtminstone
på platser med flera restauranger, där utskänkning äger rum,
att kringgå bestämmelserna om begränsning av utskänkningskvantiteten genom
s. k. krogronder.

Tillämpningen av bestämmelserna om måltidstvång och maximikvantiteter
har visserligen ingalunda överallt varit tillfredsställande, men den konsumtionsbegränsning,
som härigenom åstadkommits, torde dock ha medfört
ganska betydande verkningar i nykterhetsavseende.

Mot måltidstvånget har anmärkts, att detsamma flerstädes icke upprätthållits
på ett nöjaktigt sätt utan blivit åsidosatt genom medgivande av utskänkning
åt restauranggäster, som för formens skull beställt och betalat
s. k. restriktionsrätter utan att förtära dessa. För att dylikt slöseri med matvaror
måtte undvikas har det föreslagits, att måltidstvånget skulle ersättas
med en viss avgift, ungefär motsvarande det fastställda lägsta priset på den
nu föreskrivna måltiden. En sådan anordning skulle emellertid innebära
ett slags beskattning och väsentligen medföra samma verkningar som en
stegring av utskänkningspriserna. Samma betänkligheter som mot sistnämnda
åtgärd göra sig därför gällande även gentemot detta förslag, varför revisionen
icke anser sig kunna tillstyrka detsamma. Ett annat uppslag, som
framställts i diskussionen örn måltidstvånget, går ut på att ersätta detta med
ett slags tillståndsbevis för anmärkningsfria konsumenter, så kallade restaurangkort,
vilka skulle berättiga innehavaren att utskänkningsvis erhålla en
viss begränsad kvantitet spritdrycker. Detta förslag kan emellertid enligt
revisionens mening knappast genomföras i praktiken, då det förutsätter en
alltför vidlyftig kontroll för att förebygga överlåtelser av restaurangkorten
till misskötsamma personer. Båda dc nu behandlade förslagen sakna därjämte
den förtjänst hos måltidstvånget, som ligger däri, att detta är ägnat
att giva alkoholkonsumtionen på restaurangerna en mindre skadlig form.
Såsom en ytterligare förtjänst hos måltidstvånget framstår, att detta synes
lia medverkat till en omläggning av driften på de med utskänkningsrätt för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

sedda restaurangerna i sådan riktning, att utskänkningen förlorat sin tidigare
dominerande betydelse och i stället matserveringsrörelsen blivit den viktigaste
grenen. Enligt revisionens mening har måltidstvånget även utövat en
uppfostrande inverkan på den restaurangbesökande allmänheten och därigenom
i sin mån fördelaktigt påverkat konsumtionsvanorna. Revisionen
har vid sina överväganden icke funnit, att det står någon annan utväg till
buds, som är ägnad att utgöra fullgod ersättning för måltidstvånget i dessa
hänseenden.

Även bestämmelserna örn begränsning av utskänkningskvantiteterna ha i
flera avseenden varit föremål för kritik. Det har gjorts gällande, att fastställande
av dylika kvantiteter innebär ett oberättigat ingrepp i enskildas vanor,
som lätt leder till trakasserier. Den omständigheten, att en viss maximikvantitet
fastställts, kan vidare enligt en uppfattning medföra benägenhet
hos restaurangbesökarna att till fullo utnyttja hela denna kvantitet och därför
ha till följd en ökning av konsumtionen. På vissa håll har man ansett,
alt de fastställda kvantiteterna skulle vara för stora, medan från andra håll
hävdats att de skulle vara otillräckliga, särskilt med avseende å festliga tillställningar
av avsevärt längre varaktighet än ett vanligt restaurangbesök.
Slutligen har det också framhållits, att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser
på åtskilliga håll vore synnerligen bristfällig.

Gentemot de sålunda framställda anmärkningarna, vilka icke torde kunna
frånkännas ett visst fog, måste dock framhållas, att den obestridliga höjning
av restaurangsederna i nykterhetsavseende, som ägt rum under de senaste
decennierna, med största sannolikhet äger samband med de föreskrifter, som
förhindra utskänkning av alltför stora kvantiteter. Trots svårigheter vid
tillämpningen ha dessa restriktioner således enligt revisionens ^mening ett sådant
värde i nykterhetsavseende, att de i stort sett böra bibehållas.

Reservationer.

I fråga om valet av restriktionssystem ha särskilda yttranden avgivits av
ett flertal av revisionens ledamöter.

Sålunda anföra herrar Johanson och Ljunggren bland annat följande:

Den svenska nykterhetsrörelsen lärer icke komma att släppa sitt enhälligt
uttalade krav i fråga örn rusdryckslagstiftningen, att den skall verka inskränkande
på själva bruket av alkohol. Detta måste nämligen anses såsom
en grundförutsättning för att det allmänna nykterhetstillståndet må
kunna effektivt och varaktigt förbättras.

Den sålunda av nykterhetsfolket hävdade principen innebär emellertid
icke ett förbehållslöst utbyte av det nuvarande systemet mot fri försäljning,
om ock med hög beskattning. Tvärtom har en dylik väg avvisats av nykterhetsrörelsens
ansvariga organ, förbudskongressen. Skall nuvarande system
slopas, varom allmänt önskemål torde förefinnas även inom nykterhetsrörelsen,
måste man lia det ersatt med något bättre. Man vill icke kasta
ifrån sig de befintliga verktygen förrän man lyckats få andra och bättre i
deras ställe. Man tror icke på att allenast en hög beskattning leder till åsyftat
resultat i nykterhetsliänseende.

Man må emellertid hysa vilken mening som tidst beträffande lämpligheten
av att utbyta det nuvarande systemet i vårt land mot exempelvis det
danska, i varje fall gäller, att en hög beskattning är ägnad att förminska
spritkonsumtionen under vilket system som helst. 1 valet mellan hög beskattning
eller individuell kontroll av köpare och inköp har revisionen för -

5° Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

ordat det senare alternativet. För vår del anse vi, att båda dessa alternativ
böra prövas.

Revisionen anser, att vid förekommande frågor om ändring av spritbeskattningen
de statsfinansiella hänsynen alltjämt böra ställas i förgrunden.
Den medger emellertid, att därvid vederbörlig hänsyn må tagas jämväl till
prishöjningens betydelse i konsumtionshänseende. Enligt vår mening bör
intresset för konsumtionsminskning äga företräde.

Beträffande spritsmuggling och annan olaga hantering, som angives vara
ett hinder för genomförande av hög beskattning, torde man kunna fastslå,
att dylika olagligheter icke kunna övervinnas genom priskonkurrens. De
måste bekämpas med alla de maktmedel staten kan förfoga över. De rikliga
spritmedlen borde ge möjlighet till avsevärt bättre föranstaltningar i sådant
hänseende än vilka nu stå till buds i kampen mot ifrågavarande
asociala element.

Den uppfattningen, att försäljningslagstiftningen bör givas möjlighet att i
högre grad än för närvarande verka inskränkande på själva bruket av alkohol,
företrädes inom revisionen jämväl av herrar Englund (sid. 496) och
Bernström (sid. 541). En annan av revisionens ledamöter, herr Ljungdahl,
säger sig vilja tillägga nykterhetslagstiftningen överhuvud uppgiften att leda
nykterhetsvården i landet (sid. 518) eller, med andra ord uttryckt, att
verka för bevarande av »det naturliga förhållandet mellan människan och
spriten, där det finns», samt återställande av detta förhållande, där det gått
förlorat (sid. 516). Efter detta mål bör enligt hans mening jämväl försäljningslagstiftningen
anpassas.

Herr Englund har utfört en omfattande undersökning (sid. 436—504) rörande
verkningarna av, å ena sidan, den i Sverige tillämpade individuella
utminuteringskontrollen samt, å andra sidan, det danska högbeskattningssystemet.
Han kommer härvid till den uppfattningen, att det danska systemet
visat sig överlägset det svenska såväl i avseende å det grövre missbrukets
tillbakaträngande som i fråga om förbättringen i allmänhet i nykterhetstillståndet.
Då det danska systemet av honom finnes vara att föredraga
jämväl ur andra synpunkter, förordar han principiellt en övergång till
detta system, övergången förklaras emellertid böra ske successivt, och till
en början bör endast ransoneringssystemet inom utminuteringen upphävas.
Sin ståndpunkt till hithörande spörsmål sammanfattar han sålunda:

Den i vårt land tillämpade individuella kontrollen har medverkat till
minskning av de grova alkoholskadorna i landet. Dess andel i denna minskning
är emellertid överskattad och denna gynnsamma verkan motväges av
att kontrollen ostridigt spritt alkoholseden till av densamma förut oberörda
medborgare. I en tid, då spritkonsumtionen i nästan alla europeiska länder
uppvisar en avsevärd nedgång, har systemet konserverat den svenska förbrukningen
vid en höjd, som uppnås endast av ett fåtal länder. På grund
av sin komplicerade natur måste den individuella kontrollen ställa mycket
stora, ofta endast bristfälligt fyllda krav på sina handhavare. Kostnaderna
äro betydande. Något verkligt stöd av folkmeningen har kontrollen icke vunnit.
Dess handhavare ha tvärtom gång på gång av en fientlig opinion tvingats
att vika från den grad av stränghet, som ett genomförande av systemet
egentligen kräver. På många håll har det numera nedsjunkit till schablon.
Det har som förbudet utlöst en omfattande smuggling och lönnbränning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Å andra sidan har det i Danmark tillämpade systemet med en hög spritbeskattning
icke endast minskat spritförbrukningen i en omfattning, som torde
sakna historiskt motstycke och som fört ned Danmark från tätplatsen bland
världens brännvinsdrickande länder till en blygsam, men mera smickrande
plats i kön. Det har därtill minskat det grövre missbruket i större omfattning,
än det invecklade svenska system, som skapats enkom i detta syfte.
Den danska metoden kräver ingen kostsam förvaltningsapparat, den inskränker
sig till ändring av en skattesats. Den åtnjuter allmän anslutning
från folket. Den har icke medfört någon olaga handel.

En undersökning av möjligheten att tillämpa denna överlägsna metod också
i Sverige, ådagalägger att vissa vanskligheter äro förbundna därmed. Till
dessa vanskligheter hör emellertid icke, som revisionen föreställer sig, en
ovillkorlig stegring av smuggling och lönnbränning, och svårigheterna äro
icke oöverkomliga. Tvenne, delvis sammanfallande handlingslinjer synas
tvärtom stå till buds, vardera med sina fördelar.

För båda är det gemensamt, att övergången till en hög beskattning icke
sker genom en enda plötslig betydande skattestegring utan genom ett antal
på varandra följande, av lämpliga tidsintervall åtskilda, smärre höjningar.
Den ena linjen skulle därutöver innebära, att man redan från början avvecklade
den övervägande delen av försäljningsrestriktionerna och på en nykterhetsnämndsorganisation
med vidgade befogenheter och med utökade personliga
resurser överläte uppgiften att möta den stegring av det grövre missbruket,
som enligt mångas mening skulle följa en sådan avveckling av restriktionerna.
Detta förfarande kunde väntas erbjuda den fördelen, att smugglingen och lönnbränningen
snabbt kommc att förintas och att den ransoneringspsykologiskt
betingade konsumtionsstegringen likaledes komme att upphöra. Linjen har
emellertid för den, som tillmäter restriktionerna en betydande förebyggande
verkan i avseende å det grövre missbruket, sin risk i den ovisshet, som förmodas
föreligga beträffande möjligheten att åstadkomma en nykterhetsnämndsorganisation
i höjd med uppgiften.

Den andra linjen skulle innebära, att man nu upphävde endast den del av
den individuella kontrollen, till vilken denna kontrolls folkpsykologiska olägenheter
främst är knuten, nämligen utsträckningen av maximeringen av inköpsrätten
också till dem, som äro anmärkningsfria ur nykterhetssynpunkt.
Ett upphävande av den allmänna maximeringen skulle visserligen endast delvis
undanröja kontrollens folkpsykologiska olägenheter och också i viss mån
bevara förutsättningarna för smuggling och lönnbränning. Denna linje drabbas
emellertid icke i samma grad som den föregående av anmärkningen, att
den vedervågar den nuvarande kontrollens profylaktiska verkan. Den har
fördelen att ha varit praktiskt prövad. Den innebär ett mindre ingrepp i redan
bestående förhållanden.

Väsentligen av sistnämnda skäl har jag för närvarande ansett mig böra förorda
sistnämnda linje.

Ransoneringssystemets slopande inom utminuteringen förordas i övrigt
jämväl av herrar Bernström och Ljungdahl.

Ben förstnämnde erinrar (sid. 511—543), hurusom förändringarna i fråga
om spritdryckskonsumtionen undergått en likartad utveckling i Frankrike
och Sverige. Då Frankrike saknar egentlig nykterhetslagstiftning samt den
svenska nykterlietslagstiftningen obestridligen innehåller åtskilliga bestämmelser
av klart konsumtionsbegränsande verkan, finner reservanten — som
förutsätter att de icke legislativa faktorer, vilka kunna anses ha ägt hilly -

Kungl. Majlis proposition nr 242.

lande på ifrågavarande utveckling, varit i stort sett likvärdiga i de båda länderna
— att den svenska nykterhetslagstiftningen måste antagas innehålla
jämväl bestämmelser, ägnade att leda till en ökning av konsumtionen. En
dylik effekt vill reservanten tillmäta ransoneringssystemet inom utminuteringen.

Herr Ljungdahl (sid. 511—527 samt 535—539) finner det visserligen vara
uppenbart, att den svenska försäljningslagstiftningen bidragit till nykterhetstillståndets
förbättring i vårt land, men kan, med sin uppfattning om nykterhetslagstiftningens
ändamål, å andra sidan icke medgiva, att försäljningslagstiftningen
i det stora hela erhållit en lycklig utformning. Med stöd av
den erfarenhet, som vunnits i fråga om andra vårdformer — uppfostran,
social omvårdnad, medicinsk vård -— finner han, att följande grundsatser
kunna uppställas beträffande nykterhetsvården, nämligen dels att denna icke
i onödan bör utsträckas till de i nykterhetshänseende friska, dels att en överdriven
och alltför ensidig inriktning av vården mot sådan onykterhet, som
framkallas av yttre orsaker, kan vara ägnad att väcka slumrande anlag till liv
och därmed öka onykterheten, dels ock att en vård, som alltför mycket tager
sikte på spriten, kan medföra en stegring av ett på förefintliga anlag
eller andra inre orsaker beroende begär efter sprit. Den svenska rusdryckslagstiftningen
behandlar enligt reservantens mening, i strid mot dessa allmänna
grundsatser, »alla, som örn spriten vore deras herre; örn man bortser
från alkoholistlagstiftningen riktar den sig medvetet så gott som uteslutande
mot spriten. De ingalunda obetydliga och kraftlösa element hos densamma,
som äro av beskaffenhet att påverka människorna, äro därför till
övervägande del mera ägnade att skada än gagna.»

I sistnämnda hänseende erinrar reservanten, att utvecklingen i Sverige
i fråga om konsumtionen av spritdrycker icke varit sådan som man skulle
önskat, samt tillägger, att de i det svenska systemet liggande skadliga krafterna
verka lika långsamt som tyst.

Till förebyggande av den olyckliga verkan, som försäljningslagstiftningen
sålunda skulle lia utövat, föreslår reservanten, att bestämmelsen om en
för varje individ fastslagen maximigräns upphäves. Den behandling, som
består i begränsning av spritdryckstilldelning, bör tillgripas endast i fråga
örn personer, som visat sig vara i behov därav.

Reservanten anför vidare bland annat följande:

Såsom en viktig del av nykterhetsvården bör tilldelningen i nyssnämnda
fall anförtros åt nykterhetsnämnderna, vilka dels vid ansökan om motbok,
dels vid förekommande anledning böra äga att avgöra, örn, med hänsyn
tagen till andra synpunkter och åtgärder, begränsning bör tillgripas eller
förbud ulfärdas. För underlättande av uppgiften böra, åtminstone tillsvidare,
inköpen av systembolagen registreras på samma sätt som nu och böra bolagen
äga skyldighet att efter regler, som nyklerhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd
fastställer, till nykterhetsnämnden lämna löpande rapporter angående
inköpen inom kundkretsen ävensom vid anfordran stå nykterhetsnämnderna
till tjänst med upplysningar i särskilda fall. — Den ordningen
att direktörer och andra tjänstemän inom försäljningsbolagen skulle äga att

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

bestämma över huru mycket man finge köpa och förtära, fattades ännu
för några få år sedan inom vida kretsar av befolkningen som en rätt stor
kränkning. Jag har det intrycket, att denna känsla i stor utsträckning är
på väg att försvinna, väl delvis beroende därpå att man vänjer sig vid allt,
men också delvis därpå att uppgiften i stort sett av bolagen skötts med takt
och urskillning. Ett annat förhållande därvid är emellertid av större betydelse.
Genom att överföra till systembolagen en så stor och viktig del av
nykterlietsvården som tilldelningen har man fjärmat nykterhetsvården från
de vårdformer, med vilka den enligt sin natur har de flesta beröringspunkterna
och flesta gemensamma intressena, nämligen barnavården och fattigvården.
Ännu stadda i utformning arbeta dessa rätt mycket för sig själva.
I massor av fall lia fattigvården, barnavården och nykterhetsvården samma
objekt, inom samma familj kunna alla formerna av vård komma i fråga. Ett
intimt samarbete och enhetlighet i samarbetet, vid undersökning, vid påverkan
av människorna, vid lämnandet av stöd och hjälp o. s. v. bör på alla
dessa håll eftersträvas. Jag förmenar därför, att det även ur organisatorisk
synpunkt vore lyckligast, örn all nykterhetsvård lämnades åt nykterhetsnämnderna,
så att också denna form i sin helhet kunde ryckas in i det enhetliga
samarbete, som man hoppas skall utveckla sig. Vidare må framhållas,
att det genom att lägga tilldelningen i nämndernas händer blir möjligt att
fä den samlade nykterhetsvården jämte fattigvård och barnavård in under
en central uppsiktsmyndighet, under det alt nu tilldelningen och den nykterhetsvård,
som sammanhänger därmed, måste vara ryckt undan denna centrala
myndighet och lagd under kontrollstyrelsen.

Reservanten anmärker slutligen, att om alltför ogynnsamma verkningar
skulle uppstå genom maximeringens slopande, rättelse bör eftersträvas genom
prisförhöjningar i den mån så anses erforderligt. Härom anför han
närmare:

För de flesta människor betyda ju pengar arbete, att betala ett högt pris
mycket arbete. För en arbetande människa måste därför en prisstegring bliva
ett starkt återhållande moment. För att prisstegringen skall ha denna effekt
förutsätter den emellertid en viss grad av ansvarskänsla. Den appellerar
sålunda till ansvarskänslan i vida högre grad än maximeringen och är
på denna grund att föredraga framför denna såsom allmän restriktiv metod.
Den gör icke skada när det gäller människor, som ha den rätta ställningen
till spriten, ingen skada men mycken nytta långt ner på skalan av människor
med rubbad balans och saknar nämnvärd effekt endast vid högre grader
av rubbning, alltså där människan blivit slav under spriten. Mot denna
senare grupp må maximeringen, begränsningen av tilldelningen därför kunna
komma till användning. Att ett högt pris kan komma att ge ett högre
värde åt spriten i människors ögon kan visserligen vara möjligt, men den därav
förorsakade dragningen till spriten torde vara försvinnande liten mot den
dragning från den, som kostnaden innebär.

Remissyttrandena.

Revisionens förslag om bibehållande av den in d i v i d u e 11 a nini
inuto1 ringskontrollen har vunnit stark anslutning i remissyttrandena.
I instämmande riktning uttala sig sålunda kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet och 21 länsstyrelser, Svenska stadsförbundets

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

styrelse, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, landsföreningen för
folknykterhet utan förbud, Systembolagens personalförening, flertalet sammanslutningar
av nykterhetsnämnder och ett stort antal kommunala representationer,
polismyndigheter m. fl. Tre länsstyrelser yttra sig ej i förevarande
del men torde få anses ha förutsatt, att individuell kontroll i fråga örn
utmmuteringen alltjämt skall bibehållas.

Kontrollstyrelsen anför:

Styrelsen håller i likhet med revisonen före, att försäljningslagstiftningens
huvudsyfte får anses vara att förebygga och tillhakatränga sådant alkoholbruk,
som har sociala, moraliska, hygieniska eller ekonomiska skador till
följd, och som därför kan betecknas som missbruk. Kan lagstiftningen därjämte
reducera alkoholbrukets omfattning och roll överhuvud taget, måste en
sådan verkan för lagstiftaren framstå såsom önskvärd och betydelsefull.
Gränsen mellan bruk och missbruk är till sin natur icke en skarpt uppdragen
linje utan ett vidsträckt gränsområde, varav med stigande upplysning och
kultur allt större delar hänförts till det icke invändningsfria brukets område.
Kraven på vad som kan anses oantastligt i fråga om alkoholnjutning lia sålunda
under utvecklingens gång undan för undan skärpts, och området för
den socialt riskfria alkoholanvändningen har genom teknikens och samfärdslivets
omgestaltning under de senaste årtiondena allt starkare kringskurits.
I den mån lagstiftningen förmår att befästa och befrämja denna utveckling
— och man torde icke vara berättigad att frånkänna lagstiftningsåtgärderna
varje förmåga i sådan hänseende — kan detta endast vara ägnat att höja
vårt folks hälsa och hyfsning. Ä andra sidan får lagstiftningen uppenbarligen
icke för vinnandet av dessa värden pressas därhän, att dess fotfäste i
den ansvarskännande och besinningsfulla folkmeningen äventyras. Ty örn
så sker, kunna vunna resultat snabbt spolieras, och lagstiftningen kan komma
att motverka i stället för främja sitt eget syfte även i avseende å undanröjandet
av det mera avancerade missbruket.

I överensstämmelse med de till revisionen lämnade direktiven har denna ägnat
en huvudpart av utredningsarbetet åt frågan örn den i vårt land gällande
rusdryckslagstiftningens verkningar sedda mot bakgrunden av det sålunda
angivna syftet. Revisionen har därvid sökt fastställa dessa verkningar
dels genom en analys av ett antal statistiska data från vårt eget land, dels
genom vissa jämförande undersökningar på grundval av utländskt material.
Huvudintresset har därvid ägnats åt en jämförelse mellan verkningarna i
nyklerhetshänseende av å ena sidan den i vårt land prövade restriktionslagstiftningen
och å andra sidan den framför allt i Danmark och Storbritannien
gällande höga spritdrycksbeskattningen. De slutsatser, revisionen dragit ur
denna jämförelse, finner kontrollstyrelsen i det väsentliga välgrundade, och
styrelsen vill för egen del endast starkare framhäva några svnpunkter på revisionens
utredning i denna del.

Kontrollstyrelsen vill sålunda till en början understryka alkohollagstiftningens
karaktär av historisk produkt, en omständighet, som innebär dels, att
erfarenheterna från ett land icke utan vidare kunna överflyttas till ett annat,
dels att alkohollagstiftningen med dess på förändring av vissa medborgargruppers
levnadsvanor inriktade syften måste i särskilt hög grad anknyta
tili den föregående utvecklingen inom landet och till de föreställningssätt
och normer, som äro förhärskande inom folket. Under tider av stark politisk
eller social upprördhet liksom under svåra ekonomiska kriser är detta
mindre framträdande, under perioder av lugn och jämn utveckling åter gör
sig kontinuitetskravet starkare gällande. En främmande alkohollagstiftnings

Kungl. Majlis proposition nr 242-

lämplighet inom annat land måste därför bedömas icke endast med hänsyn
till dess verkningar på utländsk botten utan framför allt ur synvinkeln av
den inhemska jordmånens lämplighet för en omplantering. Ett lagverk, som
från vissa principiella utgångspunkter ter sig förträffligt, kan, om det icke
är lyckligt anpassat efter den levande verklighet, det vill bemästra, ohjälpligt
komma till korta. Erfarenheten bär i dessa stycken givit tydliga lärdomar.

Kontrollstyrelsen vill med dessa allmänna påpekanden icke göra gällande,
att exempelvis en bestämmelse örn en väsentlig skärpning av spritdrycksbeskattningen
överhuvud icke skulle låta inordna sig i den svenska alkohollagstiftningen.
Rent tekniskt erbjuder en sådan bestämmelse den fördelen
framför åtskilliga andra former av försäljningsreglering, att den lätt kan
anknytas till en bestående försäljningsorganisation, i varje fall en sådan som
den svenska, utan att påkalla en mera genomgripande omläggning av denna.
Vanskligheterna av en övergång till ett högbeskattningssystem för spritdrycker
i vårt land ligga på ett helt annat plan, bland annat uti den allmänna
opinionens obenägenhet att annat än i undantagslagen acceptera den höga
beskattningen såsom en berättigad och lämplig åtgärd till alkoholbrukets reglering
i återhållande syfte, och de reaktioner från allmänhetens sida denna
obenägenhet är ägnad att framkalla. Det kan vid ett ytligt betraktande synas
som om erfarenheterna från ett land, vilket såsom Danmark nästan i ett
slag övergått från exceptionellt låg till lika exceptionellt hög spritdrycksbeskattning,
och som därefter behållit denna samt ostridigt funnit sig väl därav,
skulle jäva såväl uppfattningen om en lagstiftnings nödvändiga organiska
sammanhang med dess äldre motsvarigheter som farhågorna för en ogynnsam
reaktion mot en betydande förhöjning av spritskatterna. De danska erfarenheterna
kunna dock i själva verket ingalunda givas en sådan tolkning.
Ingen med danska förhållanden förtrogen torde nämligen göra gällande, att
Danmark, därest icke världskriget eller annan liknande katastrof inträffat,
skulle erhållit den alkoholbeskattning det nu bär. Under U-båtsblockaden
1917 blev det en nationell nödvändighet för Danmark att vidtaga drastiska
besparingsåtgärder, bland annat beträffande spannmål och bränsle. På alkoholhanteringens
område ledde detta till införande utan föregående varning
av det temporära förbudet i slutet av februari 1917. När detta förbud
efter mindre än en månad avlöstes av den höga spritdrycksskatten, tedde sig
denna senare, förutom att den hade karaktären av nationellt nödvärn, för
konsumenterna såsom det minst onda av två onda ting. Det är utifrån dessa förutsättningar
den danska utvecklingen på förevarande område blir förståelig.
Liknande förutsättningar föreligga icke i Sverige. Hos oss skulle dessutom
— därest en inom revisionen reservationsvis framförd uppfattning vunne gehör
— den höga alkoholbeskattningen införas icke som en fiskalisk utan som
en mot alkoholmissbruket riktad socialpolitisk åtgärd. Dessa från det danska
utgångsläget avvikande omständigheter äro av betydelse icke allenast för
den politiska möjligheten av en hög alkoholbeskattnings införande utan framför
allt för möjligheten alt förmå den stora mängden av eljest lojala förbrukare
att med avståndstagande från den illegala alkoholhanteringen och dess
produkter godtaga den höga skatten. Kontrollstyrelsen anser sig i detta sammanhang
laira erinra örn att Holland —av skäl som torde lia legat på det av
styrelsen nu berörda området — icke ansett sig böra vidmakthålla den höga
spritdrycksbeskattning, som med år 1921 införts i landet. För Englands
vidkommande synas faktorer likartade med de i Danmark verksamma lia
starkt bidragit till accepterandet av den nuvarande höga alkoholbeskattningen
oell till det i socialt hänseende gynnsamma utIaIlet av densamma. Därjämte
torde emellertid vid bedömandet av förutsättningarna för den engelska utvecklingen
vissa säregenheter i det engelska beskattningssystemet i allmän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

het böra beaktas, särskilt relationen mellan direkta och indirekta skatter
samt alkoholskatternas andel i den totala skattebördan. Det förtjänar också
uppmärksammas, att medan alkoholskatterna i England vid senaste sekelskil
te inbragte cirka två femtedelar av hela statsintäkten, hade denna siffra
1913 sjunkit till ungefär en femtedel, vid vilken nivå den alltjämt, trots de
mellankomna skattestegringarna, torde stanna. Uppenbarligen lia således
även i England förelegat vissa förutsättningar för den höga alkoholbeskattningen,
vilka sakna motsvarighet i vårt land.

En annan synpunkt, som kontrollstyrelsen ansett förtjäna särskilt beaktande
och därför velat understryka, är den principiella olikheten i verkningssätt
hos det svenska restriktionssystemet och exempelvis det danska
högskattesystemet. Kontrollstyrelsen viii då till en början erinra om att
verkningarna i socialt hänseende av en viss kvantitet försåld och konsumerad
spirituosa äro i hög grad växlande från fall till fall beroende på dryckens
användningssätt, förbrukningsmiljön, konsumentens moraliska, ekonomiska
och fysiska motståndskraft m. m. När nu, såsom revisionen visat,
i huvudsak lika stor andel av förkrigstidens alkoholskador — i form av
fylleriförseelser, alkoholsjukdomar, alkohololycksfall och dylikt — kvarstår
i Danmark som i Sverige, trots att man i Danmark har kvar endast mindre
än en tiondedel mot i Sverige något över hälften av förkrigstidens spritdryckskonsumtion,
kan kontrollstyrelsen härav icke draga annan slutsats än
den, att man med de svenska restriktionerna relativt starkare träffat den
med framträdande sociala skador förbundna konsumtionen, med den höga
skatten åter starkare den socialt sett mindre vådliga konsumtionen. Styrelsen
förbiser härvid icke, att även andra legislativ^ åtgärder än de egentliga
restriktionerna under jämförelseperioden varit verksamma i nykterhetsfrämjande
riktning i vårt land, men dels torde motsvarande i någon mån
gälla även örn Danmark, dels synes vad revisionen anfört till stöd för den
uppfattningen, att en väsentlig del av det vunna resultatet i Sverige får
tillskrivas det individuella restriktionssystemet, icke ha blivit på något sätt
jävat.

De slutsatser vissa reservanter inom revisionen velat bygga på spritdryckskonsumtionens
utveckling i Frankrike, sådan denna utveckling tecknas av vissa
i tabellbilagan till revisionens betänkande anförda siffror, synas kontrollstyrelsen
alltför svagt grundade. De baseras på en konsumtionssiffra för
åren 1906/1910, vars jämförbarhet med övriga tal i serien torde kunna dragas
i tvivelsmål — den avviker ensam bland de anförda siffrorna väsentligt
från den officiella franska statistikens motsvarande tal. Och även örn
ifrågavarande siffra skulle vara riktig, måste hänsyn tagas dels till att
den franska statistiken lämnar så stora delar av den faktiska alkoholkonsumtionen
utanför, att dess siffror endast med mycket stora reservationer
kunna användas som mätare på utvecklingen, dels till det förhållandet att,
medan spritdryckskonsumtionen enligt reservanterna nedgått med cirka 2.5
liter per år och invånare (1906/1910—1930), har vinkonsumtionen (1906/
1910—1928/1932) ökats med över 20 liter per år och invånare. Tages hänsyn
till den totala alkoholkonsumtionen i Frankrike (enligt den av reservanterna
godtagna statistiken) synes denna 1928/1932 ligga något högre än
1906/1910. I Sverige åter har under samma tid en avsevärd nedgång inträffat.

Vad kontrollstyrelsen sålunda anfört beträffande restriktions- och beskattningssystemens
skiljaktiga verkningssätt stödes och kompletteras genom erfarenheterna
från England. Genom den kombination av höga skatter och -—
efter tidigare engelska förhållanden —- långtgående generella restriktioner,
som där kommit till tillämpning, har vunnits en starkare begränsning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

exempelvis det beivrade fylleriet än i Danmark men en mindre starkt accentuerad
konsumtionsminskning, vilken dock betydligt överträffar den i Sverige
registrerade. Det är förklarligt, att vissa reservanter inom revisionen
uti de gynnsamma erfarenheterna av det dubbelsidiga engelska systemet
sett en fingervisning om den väg man bör gå för att utan fara för ett ökat
missbruk ernå en reduktion jämväl av bruket överhuvud. Genom de senaste
årens skärpta alkoholbeskattning i vårt land bär också i viss mån en
kombination av prishinder och andra restriktioner liknande den engelska
kommit till stånd. Kontrollstyrelsen finner det visserligen icke a priori uteslutet,
att ännu något kan stå att vinna på denna väg. Av olika skäl finner
emellertid kontrollstyrelsen den största försiktighet tillrådlig vid längre gående
steg i denna riktning.

Kontrollstyrelsen vill i detta sammanhang med några ord särskilt beröra
den betydelsefulla frågan örn den effekt på den olaga rusdryckshanteringens
utbredning, som en eventuell övergång till ett system med höga spritskatter
skulle kunna utöva. De relativt gynnsamma erfarenheter, som i detta avseende
vunnits i Danmark och England, kunna icke, av skäl som delvis framgå
av vad i det föregående anförts, betraktas såsom utslagsgivande för svenska
förhållanden. När den höga sprildrycksbeskattningen infördes i dessa
länder, fanns där praktiskt taget ingen olaga rusdryckshantering av den art,
som här närmast åsyftas. Utgångsläget är för Sveriges del ett annat och
ogynnsammare. Aven om den olaga rusdryckshanteringen här i landet hittills
icke tagit alltför skrämmande proportioner, måste vi dock räkna med
förekomsten av ett klientel, som vant sig vid att tillfredsställa sitt behov av
alkoholhaltiga drycker i den olagliga handeln och, vad som är mera betydelsefullt,
med ett ej alltför ringa antal personer, som ekonomiskt profiterat
som smugglare, langare eller lönnbrännare. Dessa skulle säkerligen icke
underlåta att söka utnyttja de väsentligt förbättrade förtjänstmöjligheter,
som skulle erbjudas, när de efter en avsevärd förhöjning av spritskatterna
icke längre behövde söka sitt klientel allenast inom samhällets bottenskikt
utan även kunde finna kunder inom andra kretsar, för vilka de lagligen
tillhandahållna varorna efter kraftiga prishöjningar skulle te sig alltför dyra.
Det lär nämligen icke lida något tvivel att smugglare, lönnbrännare och
langare även i prisavseende skulle få möjlighet alt konkurrera med de lagliga
försäljarna, därest avsevärda prisförhöjningar vidtoges. Härtill kommer
slutligen de särskilt stora svårigheter, som bekämpandet av den olagliga
rusdryckshanteringen —- vare sig denna lager formen av lönnbränning
eller spritsmuggling — måste möta i vårt land. Att vi i detta avseende ha
det väsentligt ogynnsammare ställt än England eller Danmark torde icke
kunna bestridas. Man behöver härvid blott erinra örn t. ex. befolkningsfördelningen
oell de geografiska förhållandena.

Såsom sammanfattning av det sagda vill kontrollstyrelsen anföra, att enligt
styrelsens uppfattning tillräckliga förutsättningar för en övergång från
det svenska restriktionssystemet till ett högbeskattningssystem efter danskt
eller engelskt mönster i vårt land icke äro för handen samt att det svenska
systemet bättre synes motsvara lagstiftningens huvudsyfte.

Socialstyrelsen uttalar:

Vad angår det grundläggande spörsmålet, huruvida försäljningslagstiftningen
i främsta rummet bör syfta till att motverka missbruk av rusdrycker
eller principiellt inriktas på att undantränga bruket i allmänhet av sådana
drycker, ansluter sig styrelsen till revisionens uppfattning, att lagstiftningens
huvudsyfte bör vara att såvitt möjligt förebygga missbruk av alkohol. Vårt
nuvarande restriktionssystem är baserat på individuell kontroll och väsent Bihang

till riksdagens protokoll 19:17. 1 saini. Nr 212. o

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ligen inriktat mot missbrukare, under det att restriktioner, som åsyfta att
genom en i beskattningsväg åstadkommen mera avsevärd prisstegring göra
spritdryckerna mera svåråtkomliga, visserligen torde föranleda en konsumtionsbegränsning
i stort men en begränsning, som i första hand torde gå ut
över det socialt sett mindre betydelsefulla alkoholbruket och som blott i
andra hand lärer hålla tillbaka det skadliga missbruket. I den män så icke
sker, är ett system av senare slaget ägnat att än ytterligare skärpa de socialt
sett olyckliga ekonomiska skadeverkningar, som spritmissbruk i så många
fall har i sitt följe.

Även örn man vidare lika med revisionen bör vara försiktig i fråga om
allmänna folkpsykologiska bedömanden och jämförelser, lärer man härvid
dock beträffande den eventuella effekten av ett företrädesvis ekonomiskt
verkande restriktionssystem ej kunna bortse från vissa allmänna lynnesdrag
i fråga om ekonomiska ting, som utmärka vårt folk till skillnad från exempelvis
danskarna, vilka merendels torde reagera på ett mera känsligt sätt
för ekonomiskt-restriktiva åtgärder.

Frågan om folknykterheten har sedan åtminstone ett sekel tillbaka uppfattats
såsom ett samhällsproblem av vital betydelse för nationens välfärd
och har under de senaste mansåldrarna föranlett en serie olika åtgärder i
nykterhetsfrämjande syfte från det allmännas sida. Ingen lärer våga på allvar
påstå, att förhållandena på området numera äro av beskaffenhet, att
icke sådana åtgärder alltjämt äro av behovet påkallade och i görligaste mån
böra ytterligare förkovras i riktning mot ökad effektivitet.

Jämför man nvkterhetstillståndet nu och för femtio eller hundra år sedan,
kan ingen bestrida, att folknykterheten med stigande kultur samt på
grund av lagstiftningsåtgärder och upplysning gjort väsentliga landvinningar.
Men tavlan är helt naturligt icke enbart ljus och man kan skönja vissa
mörka fläckar, beträffande vilka man frågar sig, om de icke rent av hängda
på en tillbakagång. I sådant hänseende påtalas bland annat ofta ett
tilltagande alkoholmissbruk i förening med fylleri bland landsbygdens ungdom
vid nöjestillställningar. Är iakttagelsen riktig och når man med densamma
ej blott sporadiska fall utan en mera allmän och tilltagande företeelse,
sa later denna sig mahända väl förklara. Sammanhänger den månne
ej med det ökade sällskapliga umgängesliv överhuvud taget, som vid stigande
levnadsstandard och förbättrade kommunikationer kommit även landsbefolkningen
till del? Landsbefolkningen, som förr i allmänhet framlevde
sitt liv under långa mellanperioder av praktiskt taget fullständig avhållsamhet
från spritdrycker, har synbarligen med den ökade sällskapligheten, särskdt
bland ungdomen, i viss mån tillägnat sig bland annat de alkoholvanor,
sorn förr voro mera kännetecknande för stadsbefolkningen. Vare sig en dylik
förklaring är riktig eller ej, är företeelsen i och för sig likvisst ägnad
ingiva bekymmer.

Under de senaste tvenne decennierna har det så kallade motbokssvstemet
— den under perioden genomförda betydelsefulla alkoholistlagstiftningen lämnas
i detta sammanhang åsido — intagit en mycket framskjuten, för att ej
säga dominerande ställning bland det allmännas åtgärder i nykterhetsfräm.
lande riktning. Här ina bringas i erinran en synpunkt, som styrelsen tidigare
anlagt på detta system, nämligen att detsamma ej bör betraktas såsom
en plötsligt framsprungen och isolerad nykterhetspolitisk anordning utan
snaiaie såsom den hittills sista, logiskt hopfogade länken i en lång kedja av
nykterhetsfrämjande åtgärder på sprithanteringens område.

Under denna motbokssystemets ungefär tjuguåriga tillämpning har det
allmänna nykterhetstillståndet i Sverige — alla måhända påvisbara undantag
till trots — enligt statistikens vittnesbörd dock i stort sett undergått en be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

lydande förbättring. Att denna gynnsamma utveckling till god del får tillskrivas
restriktionslagstiftningen, lärer ej kunna bestridas. Det vore redan
av denna anledning mindre välbetänkt att nu frångå detta system, låt vara
att det visat sig behäftat med vissa brister. En övergång till exempelvis del
s. k. danska systemet är särskilt ägnad att väcka betänklighet ur den synpunkten,
att en mera väsentlig förhöjning av priset å spritdrycker säkerligen
skulle verka stimulerande på den olaga handeln med sådana drycker.
Redan under nuvarande förhållanden utgör den olagliga rusdryckstrafiken
i dess olika former måhända det svåraste hindret mot folknykterhetens fortsatta
höjande i vårt land, icke minst bland ungdomen. Och erfarenheten
utvisar nogsamt, att vår långsträckta kust med dess säregna struktur, befolkningens
gleshet med flera faktorer resa stora hinder i vägen för ett effektivt
utrotande i vårt land av detta samhällsonda. Den olaga sprithanteringen
— i sig själv förkastlig såsom olaglig — är ur folknykterhetssynpunkt så
mycket mer beklaglig, som den torde väsentligen föranleda en spritdryckskonsumtion,
som är att beteckna såsom missbruk.

De spritdrycker, som förekomma i olaga handel, torde gemenligen betinga
ett icke oväsentligt högre pris än den legaliserade handelns. Därav lärer
framgå, att just sådan spritdrvckskonsumtion, som är att beteckna såsom
missbruk och som man ur social synpunkt främst vill förebygga, är den,
som är minst känslig för restriktiva faktorer av ekonomisk natur.

Om den olaga handeln nu företrädesvis finner sina avnämare bland ett
för ekonomiska synpunkter föga tillgängligt, ofta socialt förkommet klientel
av missbrukare och likvisst är svår att helt bemästra, skulle den uppenbarligen
få ökad vind i seglen, om den vid en kraftigare stegring av den legala
handelns prissättning kunde konkurrera med denna handel jämväl i ekonomiskt
avseende. Åtgärder, som vore ägnade att befordra olaga sprithantering,
måste ur nykterhetssynpunkt ingiva de allvarligaste farhågor.

På nu angivna grunder synes vårt nuvarande försäljningssystem i sina huvuddrag
böra bibehållas.

Flera av de skäl, som åberopats av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen
till stöd för fortsatt bibehållande av den individuella utminuteringskontrollen,
återfinnas jämväl i flertalet andra yttranden, som innefatta ett uttryckligt
godkännande av revisionens ståndpunkt härutinnan. Sålunda anför
exempelvis länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Enligt länsstyrelsens mening är det otvivelaktigt, att i vårt land under de
senaste två årtiondena inträtt en betydande förbättring i det allmänna nykterhetstillståndet.
Den ökade ansvarskänsla, som i detta avseende framträtt
inom befolkningens breda lager, är förvisso ett resultat av många samverkande
orsaker. Det outtröttliga upplysnings- och fostringsarbete, som utföres
av våra nykterhetsföreningar, frireligiösa sammanslutningar och kyrkliga organisationer,
har varit av oskattbar betydelse för främjande av ett helnyktert
levnadssätt och för folknykterhetens höjande i allmänhet. Arbetsrörelsens
insats för kroppsarbetarnas fostran till ett nyktrare levnadssätt får icke heller
förbises. Och de nya möjligheter för de broda folklagren lill förströelse och
rekreation, som skapats genom biograf, radio, sport och friulftsliv, ha även
verkat i nykterhetsfrämjande riktning. Vid sidan av dessa och andra företeelser
inom samhällslivet är det enligt länsstyrelsens mening ställt utom allt
tvivel, att 1917 års rusdryckslagstiftning och andra statliga och kommunala
åtgärder, som vidtagits i syfte att främja den allmänna folknykterheten, varit
en kraftigt bidragande orsak lill det förbättrade nykterhetstillståndet. Det
torde icke kunna bestridas, alt ransonerings- och restriktionssystemet medfört

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

en minskning av alkoholmissbruket och medverkat till skapandet av en
nyktrare livsföring inom stora befolkningsgrupper. Med det sagda vill länsstyrelsen
dock ej ha uttalat den meningen, att allt är väl beställt med nykterhetstillståndet
inom vårt land. Behov av verksamma åtgärder från samhällsmaktens
sida för ett fortsatt kraftigare inskridande, i syfte att minska
alkoholkonsumtionen, förefinnes alltjämt. En betänklig företeelse är det under
senare åren ökade rusdrycksbruket bland ungdomen, och svårigheterna
att kunna effektivt bekämpa lönnbränning och olaga försäljning böra icke
förbises.

Länsstyrelsen är icke blind för att mot ett rusdrycksförsäljningssystem med
individuell utminuteringskontroll, beaktansvärda betänkligheter av folkpsykologisk
art kunna anföras, och systemet kan icke helt frånkännas viss
andel i orsakerna till den höga alkoholkonsumtion, som ännu förekommer
i vårt land. Det kan likväl icke vara tillrådligt, att i en så ömtålig och betydelsefull
samhällsangelägenhet vidtaga vittgående systemförändringar utan
att övertygande skäl föreligga för att de nya restriktionerna skulle komma
att få större nykterhetseffekt. Enligt länsstyrelsens mening är det synnerligen
tveksamt om ett annat restriktionssystem, med utbyte av den individuella
utminuteringskontrollen mot en högre spritbeskattning, skulle komma
att medföra avsett resultat i nykterhetsavseende. Förutom andra erinringar
mot ett sådant system vill länsstyrelsen framhålla, att det med stöd av hittillsvarande
erfarenhet kan befaras att den höga beskattningen skulle komma att
framkalla och uppamma en synnerligen besvärande spritsmuggling, lönnbränning
och andra lagöverträdelser.

Landsföreningen för folkngkterhet utan förbud anför bland annat:

En starkt höjd beskattning, som för den mindre bemedlade delen av befolkningen
verkar som ett förbud mot lojal handel, kommer otvivelaktigt att betraktas
som en klasslag, vållande höggradig förbittring. Då dessutom smugglare,
hembrännare och langare vid ett mycket högt prisläge i den lagliga
handeln helt visst bliva i tillfälle att underbjuda denna, torde många medborgare,
som nu äro laglydiga, utan större betänklighet beträda olagliga
vägar.

ökningen av spritskatterna av statsfinansiella skäl håres i regel av allmänheten
med vida större jämnmod, än örn motivet till ökningen är rent nykter -hetspolitiskt — detta bland annat av den anledningen, att folk inser, dels att
skattestegring av fiskaliska skäl kan vara nödvändig, dels att en sådan ej kan
drivas hur långt som helst, emedan den, då den överskridit en viss gräns,
kommer att motverka sitt eget syfte, så att statens inkomst blir mindre i stället
för större.

Liknande synpunkter som de nyss anmärkta ha kommit till uttryck jämväl
i andra yttranden. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län:

Ur de synpunkter länsstyrelsen har att företräda såsom ansvarig för den
allmänna ordningen måste det ses med glädje att det danska systemet och
hela den tankegång, som ligger bakom det, avvisats av revisionens flertal.
Sverige är nu en gång icke Danmark, och det skulle säkerligen icke gå att
få svenska folket att förstå och respektera ett system, som vill främja nykterheten
genom att göra den lagliga spriten så dyr att en fattig majoritet
icke har råd att köpa den. Hembränning och smuggling, surrogattrafik m. m.
skulle med visshet tilltaga i oerhörd grad med ty åtföljande svårigheter för
polismyndigheterna, svårigheter som skulle bliva desto svårare att bemästra
ju mindre systemet stöddes av det allmänna rättsmedvetandet. Då revisionen
talar om faran för att hembränningen skulle »bli inrotad till följd av skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

stegringen på den legala spriten», så är härtill att tillägga att hembränningen
redan håller på att bli inrotad vad detta län beträffar, och detta numera till
stor del som följd av de höga spritskatter som redan införts. Man kan ej
höja spritpriserna utöver en viss gräns utan att motverka sitt syfte; denna
gräns är troligen redan överskriden.

Utan att i allo kunna godtaga revisionens uppfattning finner även sammanslutningen
av nykterhetsnämnder i Stockholms stad och län det gällande
restriktionssystemet i allt fall för närvarande böra bibehållas. Sammanslutningen
yttrar sålunda bland annat:

Nykterhetsnämnderna ha i sin alkoholistvårdande verksamhet funnit, att
bruket av alkohol — alkoholseden i samhällslivet — utgör en allvarlig fara
för uppkomsten av alkoholism. Med hänsyn härtill bör samhället inrikta
sina ansträngningar på att avlägsna ej blott missbruket utan även bruket
av alkohol. I den mån detta låter sig göra medelst legislativa åtgärder böra
sådana tillgripas. Erfarenheterna från andra länder, förnämligast Danmark,
giva lysande vittnesbörd om att lagstiftningsåtgärder kunna på ett synnerligen
kraftigt sätt reducera alkoholkonsumtionen och därmed minska riskerna
för uppkomst av alkoholism. Då emellertid sammanslutningen för sin del
icke funnit sig kunna förorda de åtgärder — en starkt höjd spritbeskattning
— som känneteckna de åsyftade ländernas lagstiftning, har detta sin grund
däri, att förutsättningarna för uppkomsten av en olaga rusdryckshantering
äro helt andra i Sverige än i Danmark. Först när det visat sig möjligt att genom
olika åtgärder, bland annat genom en förändrad lagstiftning mot olovlig
införsel av spritdrycker till riket samt ändamålsenligare organisering av tullverket
och polisen, effektivt bekämpa den olaga rusdryckshanteringen kan
frågan om mera avsevärda höjningar av spritskatterna på allvar upptagas till
diskussion.

Styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen anser sig visserligen icke
böra uttala någon mening i principfrågan, huruvida det individuella kontrollsystemet
bör utbytas mot hög spritdrycksbeskattning, men vill — under
hänvisning bland annat till erfarenheten från andra länder, Finland och Förenta
staterna — ej underlåta att framhålla, hurusom en ytterligare ökning av
spritskatterna kan leda till en stegring av den illegala handeln av sådan storleksordning,
att följden bleve en kännbar inkomstminskning för statsverket.

I avseende å tullverkets uppgift att bekämpa den olovliga införseln av spritdrycker
finner sig jämväl generaltullstyrelsen böra erinra örn risken för ökad
olaga hantering i vårt land under ett system med hög beskattning.

Önskemål om en övergång till det danska beskattningssystemet
lia, mer eller mindre bestämt, framförts allenast av nykterhetsfolkets
landsmöte, sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Malmöhus län,
stadsfullmäktige i Torshälla och Borgholm samt ett fåtal polismyndigheter.

Nylcterhetsfolkets landsmöte uttalade vid sammanträde den 1—den 3 mars
1935:

Erfarenheten har enligt nykterhetsrörelsens mening ådagalagt, att det icke
är möjligt att förhindra uppkomsten av alkoholskador i samhället, så länge
dryckesseden består. Nykterhetsrörelsen har därför av ålder hävdat den uppfattningen,
att samhället icke endast bör inskrida direkt mot det rena missbruket
utan även motverka själva bruket. På samhällets åtgärder måste stål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

las kravet, att de icke hägna och skydda utan tvärtom pressa tillbaka och så
långt möjligt undanröja dryckesseden.

Landsmötet konstaterar med tillfredsställelse, att revisionen uttryckligen
betecknar det »icke som en brist utan såsom en förtjänst», örn försäljningslagstiftningen
äger förmåga att, »vid sidan av sina återhållande verkningar
med avseende å missbruket, bidraga till att minska det lojala alkoholbrukets
plats i samhällslivet».

I likhet med 1932 års kongress finner landsmötet, att vårt nuvarande restriktionssystem
icke fyller de anspråk, som man från nyss angivna utgångspunkt
har rätt att ställa på en alkohollagstiftning. Det hägnar och normerar
dryckesseden. Under dess bestånd har bruket spritts till förut oberörda kretsar.
Det har under en lång följd av år visat sig oförmöget att minska den
totala spritdryckskonsumtionen i vårt land. Företagna undersökningar —
icke minst revisionens egna — ge däremot vid handen, att man i de länder,
där den bärande nykterhetspolitiska reformen utgjorts av en betydande prisförhöjning
å rusdrycker, särskilt Danmark och England, åstadkommit en avsevärd
minskning av alkoholkonsumtionen. Vid en jämförelse mellan erfarenheten
i de olika länderna bör därjämte bemärkas, att i Sverige vid sidan
om försäljningskontrollen vidtagits vissa åtgärder med obestridlig nykterhetseffekt
— särskilt alkoholistvården och desintresseringen av spritdryckshandeln
—■ vilka så gott som helt saknas i de andra länderna.

Landsmötet beklagar, att revisionen icke tillbörligt beaktat dessa erfarenheter.
Denna underlåtenhet är så mycket mera anmärkningsvärd, som revisionen
ger uttryck åt allvarliga bekymmer över det faktum, att Sverige innehar
en plats i täten bland länder med hög spritdryckskonsumtion. Landsmötet
håller nämligen före, att ifrågavarande erfarenheter av hög alkoholbeskattning
måste bli av betydelse för den nykterhetspolitiska utvecklingen
också i vårt land. Därför finner landsmötet det vara tillrådligt, att statsmakterna
genom lämpliga skattehöjningar söka minska alkoholkonsumtionens
omfattning. Samtidigt bör utrönas, huruvida förutsättningar finnas för en
avveckling av sådana lagstiftningsbestämmelser, som visat sig ha skadliga
biverkningar.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder i Malmöhus län anför bland
annat:

Det är en gammal erfarenhet, att alkoholkonsumtionen är nära förbunden
med ekonomiska förhållanden och närmare bestämt med medborgarnas köpförmåga
i förhållande till gällande spritpriser. Revisionen anser, att grundad
anledning icke föreligger att vänta en motsvarande gynnsam effekt av
ökade spritpriser i vårt land som ernåtts i Danmark och även i England.
Sammanslutningen vill erinra om de senaste årens konsumtionssiffror, som
visa att i Sverige gälla samma lagar som i utlandet. Under 1934 har allmänhetens
köpkraft ökats samtidigt som rusdryckskonsumtionen också ökats
och därmed jämväl alkoholskadorna. Detta samband mellan köpkraft och
spritkonsumtion låter förmoda, att en ökning av spritpriserna i vårt land
skulle ha en effekt i samma riktning som den haft i Danmark och i England.
— Revisionen avstyrker en hög spritdrycksbeskattnings genomförande under
nu rådande förhållanden och menar, att de nykterhetspolitiska skäl, som xiii
skulle betinga införandet av en sådan, icke skulle medföra allmän respekt
för den nya ordningen och lojal efterlevnad av de därav betingade lagbestämmelser.
Dessa farhågor torde vara mindre befogade.

Polischefen i Boden uttalar, att en förbudslagstiftning är den enda effektiva
i syfte att vinna en verklig folknykterhet. Vill man söka andra utvägar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

vöre måhända — förutom annat — en mycket hög rusdrycksbeskattning, i
förening med upphävande av den individuella kontrollen och motbokssystemet,
ägnad att leda i rätt riktning.

En ändring av gällande restriktionssystem för utminuteringen i så måtto,
att tilldelningsbegränsning komme att föreskrivas endast beträffande
missbrukare, har förordats i ett fåtal yttranden från vissa
polismyndigheter m. fl.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som diskuterat möjligheterna för en
sådan anordning och härvid funnit de av herr Ljungdahl anförda skälen
för en dylik lösning vara i åtskilligt beaktansvärda — avstyrker emellertid
en ändring i denna riktning. Länsstyrelsen anmärker sålunda:

Ett system med individuell kontroll samt fri inköpsrätt för alla, beträffande
vilka skäl till begränsning ej förelågo, praktiserades till en början av systembolaget
i Göteborg. Erfarenheterna lära emellertid ha uppvisat detta
systems svårhanterlighet. När efter fall av missbruk några friinköpsrätter
måste begränsas, uppstod strax en irriterad stämning; den ena efter den
andra begärde att på förhand få veta vad man rimligen kunde få köpa, i stället
för att bliva utsatt för åtgärder i efterhand. Det finns knappast skäl att
antaga, att ett nytt försök i samma riktning skulle giva något bättre resultat.
Den obegränsade inköpsrätten komme säkerligen att betraktas med sneda
och avundsamma blickar från alla deras sida som saknade den och tyckte
sig vara utan påtagliga anmärkningar i nykterhetsavseende. Irritationen hos
den stora del av spritkonsumenterna, som bleve föremål för begränsning,
skulle bliva utbredd och ett bristande förtroende för hela organisationen spridas
i motsvarande mån.

Sammanslutningen av nykterhetsnåmnder i Stockholms stad och län —
som jämväl avstyrker ransoneringssystemets upphävande — erinrar, att missnöjet
bos dem, som finge sin inköpsrätt begränsad på grund av bristande
skötsamhet i nykterhetshänseende eller i övrigt ådagalagda asociala egenskaper
eller — en grupp som förmodas bliva ganska talrik — på grund av bristande
skötsamhet i ekonomiskt hänseende, komme att bliva större, därest
den lagstadgade maximikvantiteten bortfölle för flertalet inköpsberättigade,
än under nuvarande ordning. Resultatet skulle alltså bliva ökad irritation
mot försäljningslagstiftningen.

I huvudsaklig överensstämmelse med herr Ljungdahl finner länsstyrelsen i
Blekinge län, att nykter betsnämnderna skulle vara i högre grad än
systembolagen skickade att handlägga frågor rörande tilldelning inom utminuteringen.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands lån samt några polismyndigheter anse en
undersökning påkallad rörande möjligheterna för en dylik anordning.

En tidigare omnämnd reservant inom socialstyrelsen anför, att det svenska
systemet är att betrakta såsom ett icke behövligt förmynderskap och att
andra linjer bort undersökas än de två alternativ, som varit föremål för revisionens
överväganden. Enligt reservantens mening vore det beklagligt,
örn tillämpningen av lagbestämmelserna alltjämt skulle ankomma på oan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

svänga personer hos enskilda företag i stället för att anförtros åt ansvariga
befattningshavare i offentlig tjänst.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland
annat följande:

Den s. k. individuella kontrollen, ransoneringen, mattvånget och därmed
förbundna restriktioner, övervaknings- och spioneriukaser jämte övriga på
administrativ väg tillkomna påfund böra slopas samt kontrollstyrelsens och
systembolagens s. k. nykterhetspolitiska verksamhet avvecklas. Nykterhetsvården
och därmed sammanhängande spörsmål böra läggas i vederhäftigare
händer samt ledas och regleras efter helt andra principer än för närvarande.
Fördelaktigt vore, att ifrågavarande verksamhet underställdes socialstyrelsen,
som redan har en särskild byrå för ärenden rörande nykterhetsvården.

För att förhindra missbrukare av sprit att göra sina inköp lika obehindrat
som anmärkningsfria förbrukare kan lämpligen legitimationsbevis utfärdas
för en var, som icke på i författningen noga angivna grunder skall förvägras
sådant.

Inköp av spritdrycker och vin bör fastslås såsom en varje oförvitlig, till
viss ålder kommen medborgares rättighet, i stället för att såsom nu vara beroende
på systembolags eller viss myndighets gunst och nåd. Denna rättighet
skulle förvisso kraftigt bidraga till att beröva spriten dess lockande och
förledande karaktär av förbjuden frukt och därigenom verka nykterhetsfrämjande.

Införandet av det s. k. danska systemet med avsevärt höjda spritpriser
skulle enligt vår uppfattning endast tjäna till att uppmuntra den nu florerande
smugglingen och hembränningen samt öka alla därav följande skadeverkningar
i moraliskt och socialt hänsende. Enda sättet att verkligen få
bukt med denna kräftskada i samhällskroppen torde vara att sänka priserna
på spritdrycker, särskilt de inhemska, brännvin och punsch, till sådan nivå,
att nämnda hanteringar icke längre bliva lönande.

Vad angår utskänkningsrestriktionerna framgår av det nyss
anförda, att bestämmelser om måltidstvång och kvantitetsbegränsning avstyrkts
av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation. Förslaget om legalisering
av måltidstvånget har jämväl i övrigt mötts av en viss kritik i yttrandena.
En avvisande hållning härutinnan intages sålunda av sex länsstyrelser,
stadsfullmäktige i fyra städer, Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund samt ett antal polismyndigheter.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Måltidstvånget och i sammanhang därmed begränsningen av utskänkningskvantiteterna
ha vid författningsförslagets utformande ansetts vara betydelsefulla
led i strävandet mot spritdrycksmissbruket. Det synes kunna ifrågasättas,
om denna åsikt, särskilt vad angår måltidstvånget, verkligen är hållbar.
Tidsandan, den allmänna uppfattningen numera rörande spritdrycksmissbrukets
förkastlighet, de höga utskänkningspriserna och förbudet mot utskänkning
till gäst, som visar sig berörd av starka drycker, äro också värda beaktande
i detta sammanhang och torde vara starka faktorer att räkna med, när
det gäller bestämmelser av nu ifrågavarande art. Med skäl har från den lojala
allmänhetens sida framförts missnöje över att, om man vid besök å restaurang,
exempelvis för att åhöra musik, vill förtära någon spritdryck, detta icke
låter sig göra utan intagande av en besöket fördyrande måltid. Länsstyrelsen
är av den uppfattningen, att åtminstone det förkastliga måltidstvånget nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

mera kan utgå ur lagstiftningen utan att nykterheten därigenom kommer att
lida någon skada. Genom en dylik lättnad skulle därjämte undvikas många
frestelser för utskänkningshandhavarna att se mellan fingrarna med iakttagandet
av hithörande bestämmelser. Givetvis bör dock egentligt brännvin
icke få utskänkas annat än i sammanhang med verkliga måltider.

Liknande erinringar framställas jämväl av länsstyrelserna i Kristianstads,
Skaraborgs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt av stadsfullmäktige
i Stockholm, Eskilstuna, Strängnäs och Kristianstad.

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför:

Måltidstvånget bör slopas och en viss ranson utan detta tvång tillåtas.

Egentligt brännvin bör dock alltjämt utskänkas endast i samband med mat.

Införandet av måltidstvånget betingades på sin tid av knappheten på spirituosa.
När icke längre detta motiv förelåg, uppgavs såsom skäl för måltidstvångets
bibehållande, att det fördyrade restaurangbesöken för allmänheten
och på det sättet verkade restriktivt; den enskilde hade icke råd att ofta besöka
restaurang. Något annat godtagbart skäl har heller icke kunnat uppvisas
för måltidstvångets bibehållande. Sedan denna anordning begynte tilllämpas
1916—1917 ha spritpriserna emellertid stigit så avsevärt, att de övertagit
måltidstvångets fördyrande uppgift. Av kontrollstyrelsen och även
av vissa systembolag har gjorts gällande, att måltidstvånget är behövligt ur
kontrollsynpunkt. Denna synpunkt saknar realitetsvärde. Detta kan var
och en, som är insatt i det restaurangtekniska, intyga. Från vissa håll framhålles
med skärpa, att spritdrycker icke böra förtäras å restaurang annat än i
samband med måltid. Om brännvin undantages, intages emellertid ingen
sprit i samband med måltid, utan ettel* måltiden. Det är svårt för att inte
säga omöjligt att se, att det skulle vara mera skadligt, om en person, som förtärt
sin middag i hemmet, därefter uppsöker en restaurang för att dricka 10
centiliter spirituosa än om han ätit sin middag på restaurangen och därefter
dricker samma kvantitet.

Måltidstvånget har sålunda icke längre någon praktisk mission att fylla.

Det hindrar emellertid folk ur medelklassen och därunder att till förströelse
besöka restaurangerna och uppfattas allmänt såsom ett av omständigheterna
icke påkallat tvång.

Förslagets bestämmelser i förevarande del tillstyrkas emellertid uttryckligen
på vissa håll, såsom exempelvis av kontrollstyrelsen och socialstyrelsen,
samt lämnas i flertalet yttranden utan erinran i sak.

I några yttranden framhålles vikten av, att konsumtionen av spritdrycker
ytterligare nedbringas, och förordas för sådant ändamål en viss prisförhöjning
vid sidan av de av revisionen i övrigt föreslagna restriktionerna.
Uttalanden i sådan riktning lia gjorts av bland andra länsstyrelserna i Östergötlands
och Hallands län, sammanslutningen av nykter het snämnder i Västerbottens
län samt en reservant inom socialstyrelsen.

Av vad jag förut anfört framgår, att jag ansett en ny försäljningslagstift-X>epar(emen<«-ning motiverad med hänsyn till de ofullkomligheter av skilda slag, som utmärka
den gällande rusdrycksförsäljningsförordningen. Jag har emellertid
härmed ingalunda avsett, att den nya lagstiftningen skulle medföra någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

mera väsentlig omläggning av de grunder, varpå den nuvarande ordningen
vilar.

Enligt min mening finnes ingen anledning att frångå det system med
individuell kontroll och på förhand begränsad tilldelning, som i vårt land
sedan snart 20 år tillbaka tillämpats i fråga om utminuteringen. Det torde
vara allmänt erkänt, att införandet av detta system på sin tid medförde en
mycket avsevärd förbättring i fråga om det grövre alkoholmissbruket. Samtidigt
inträdde också en betydande nedgång i konsumtionen av spritdrycker.
Man har emellertid på vissa håll velat göra gällande, att nedgången i spritdryckskonsumtionen
väsentligen förorsakades av andra omständigheter än
försäljningsrestriktionerna och att systemets verkningar i avseende å alkoholmissbruket
varit allenast av övergående natur. På det hela taget skulle
systemet efterhand ha visat sig ur nykterhetssynpunkt vara mera till skada
än till gagn, i det att den individuella kontrollen och det därmed förenade
ransoneringssystemet funnits ägnade att utbreda och befästa bruket av
alkohol samt att främja förekomsten av olaga hantering. Man har erinrat
om den fortgående stegringen av motboksantalet, örn det förhållandet att
spritdryckskonsumtionen i vårt land, räknat per invånare, alltjämt är högre
än i flertalet andra länder och under lång tid hållit sig på en i stort sett
oförändrad nivå, örn det under senare år tilltagande fylleriet på landsbygden
och bland ungdomen, om förekomsten av olaga spritdryckshantering
o. s. v. Det har också framhållits, att den betydande förbättring i nykterhetstillståndet,
som ostridigt inträtt sedan tiden före världskriget, icke är
något enbart för vårt land utmärkande utan med ungefär samma styrka
gjort sig gällande även i länder utan nämnvärd nykterhetslagstiftning.

Det är otvivelaktigt riktigt, att den allmänna förbättringen i nykterhetstillståndet
i vårt land under senare tid i väsentlig grad är att tillskriva ändrade
levnadsförhållanden, förändrad inställning till alkoholbruket och åtskilliga
andra omständigheter, vilka icke ha något samband med försäljningslagstiftningen.
Å andra sidan är jag emellertid också övertygad örn,
att det för utminuteringen gällande restriktionssystemet medverkat till denna
gynnsamma utveckling och att detsamma alltjämt har en betydelsefull
uppgift att fylla, då det gäller att motverka överdrivet bruk av alkohol. Ett
upphävande av den individuella utminuteringskontrollen och det därmed
förbundna ransoneringssystemet skulle med all säkerhet medföra en icke
önskvärd tillbakagång i riktning mot tidigare förekommande missförhållanden.
Enligt min åsikt bör en sådan åtgärd därför icke tagas under
övervägande med mindre än ett annat och bättre restriktionssystem kunnat
utfinnas såsom ersättning för det nu tillämpade. Att ett system med mycket
hög alkoholbeskattning skulle ha möjligheter att i vårt land, liksom fallet
varit i Danmark och England, starkt minska den genomsnittliga konsumtionen,
är jag böjd för att antaga. Däremot är det tvivelaktigt, om det socialt
mest skadliga bruket i tillnärmelsevis samma grad skulle nedbringas. Då det
danska systemet dessutom rullar upp svårlösta frågor rörande skattebördans
rimliga fördelning, och då stora delar av den svenska allmänheten torde stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

mycket avböjande gentemot denna metod att främja folknykterheten, synas
alldeles övervägande skäl tala för revisionens ståndpunkt, att en ersättning för
vårt nuvarande restriktionssystem icke kan sökas i ett system med kraftigt
stegrad alkoholbeskattning.

Jag vill emellertid icke bestrida, att det rådande utminuteringssystemet
även kan ha varit förenat med vissa nackdelar. I detta hänseende må framhållas,
att det föreliggande förslaget avser att avhjälpa sådana olägenheter,
som kunnat sammanhänga därmed, att utformningen av systemet tilläventyrs
icke varit den bästa möjliga eller att det på vissa håll kunnat brista i
tillämpningen därav. Genom förändrad organisation av systembolagen,
bestämmelser som möjliggöra mera enhetliga riktlinjer för den individuella
kontrollen, införandet av rätt till s. k. efterhandsköp m. m. torde härutinnan
kunna vinnas förbättringar i förhållande till den nu gällande ordningen.

Vad angår påståendet, att det rådande utminuteringssystemet skulla vara
ägnat att utbreda och befästa bruket av alkohol, finner jag det icke alldeles
uteslutet, att denna uppfattning kan äga ett visst fog. Verkningarna härutinnan
torde emellertid stundom ha överdrivits, och i varje fall synes en
dylik tendens icke böra motverkas genom ett frångående av restriktionsprincipen,
utan fastmera genom förbättring av det nuvarande systemets utformning
och tillämpning. Vill man emellertid på ett mera avgörande sätt
komma till rätta med själva bruket av alkohol, torde man främst ha att söka
påverka allmänhetens inställning till detta bruk, och härvid torde företrädesvis
andra utvägar böra anlitas än lagstiftningen. Det synes mig likväl icke
uteslutet, att systembolagen genom en förnuftig tillämpning av restriktionssystemet
och måhända också genom en lämpligt anordnad upplysningsverksamhet
skola kunna bidraga till att bruket av alkohol erhåller minskad
omfattning i samhället eller i allt fall inriktas mot mindre skadliga
former.

Av en ledamot inom revisionen ävensom i några yttranden har framhållits,
att den individuella kontrollen borde handhavas av nykterhetsnämnderna
i stället för av systembolagen. En dylik omläggning skulle förutsätta
en fullständig omorganisation av nykterhetsnämnderna och kan redan av
sådan anledning icke komma under övervägande utan att en särskild utredning
härom verkställes. Då systembolagen bedriva sin ifrågavarande verksamhet
i nära samarbete med nykterhetsnämnderna, är det för övrigt ovisst,
örn överhuvud taget någon fördel skulle stå att vinna genom en omläggning
i föreslagen riktning. Jag utgår fördenskull från att systembolagen även
framdeles skola bibehållas vid samma uppgifter som hittills.

Vad angår utskänkningsrestriktionerna finner jag mig på de skäl, som av
revisionen anförts, böra tillstyrka, att bestämmelser örn måltidstvång och
kvantitetsbegränsning bibehållas jämväl under den nya ordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förutsättningar för rätt till ^minutering m. m.

Revisionens förslag.

Revisionens förslag förutsätter, att riket skall vara indelat i detaljhandelsomraden,
därvid varje län såsom regel skall utgöra ett detaljhandelsområde
(3 kap. 1 §). För vart och ett av dessa detaljhandelsområden skall finnas
ett systembolag (3 kap. 2 §). Sådant bolag skall antagas av länsstyrelsen för
tid intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar (6 kap. 1 §).

Enligt förslaget förvärvar ett bolag, som sålunda antages såsom systembolag,
därmed ensamrätt till utminutering inom detaljhandelsområdet, och
denna rätt skall gälla tillsvidare utan särskild tidsbegränsning (3 kap. 2 och
3 §§ samt sid. 146 i betänkandet). Emellertid skall bolaget ej efter gottfianande
äga anordna utminutering var som helst inom detaljhandelsområdet;
förslaget stadgar härutinnan, att utminutering må äga rum i stad, köping
eller municipalsamhälle, där utminutering bedrivits under år 1934, samt
jämväl eljest i stad, köping eller municipalsamhälle, där invånarantalet uppgår
till minst 5,000. På systembolaget skall ankomma att, med iakttagande
av denna begränsning och efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta angående
utminuteringsställenas antal och förläggning. (3 kap. 3 §.) Förslaget
stadgar i övrigt, att rätt till utminutering ej må överlåtas (3 kap. 4 §).

Såsom framgår vid en jämförelse med den nu gällande ordningen — varutinnan
torde få hänvisas till min tidigare framställning — innebära de nu
återgivna bestämmelserna i förslaget en avvikelse från motsvarande föreskrifter
i rusdrycksförsäljningsförordningen bland annat såtillvida, att rätt
till utminutering icke vidare skall förutsätta annat tillstånd från länsstyrelsens
sida än som kan sägas ligga däri, att systembolag skall antagas av länsstyrelsen.
Icke heller förutsätter förslaget i fråga om utminutering något
medgivande från de kommuner, där försäljningsställen skola vara inrättade.
Rätten till utminutering skall vidare icke längre vara begränsad till vissa
tidsperioder och icke vara underkastad sådana inskränkningar med hänsyn
till försäljningsställenas antal och förläggning eller rörelsens bedrivande, som
för närvarande kunna fastställas på förslag av vederbörande försäljningskommuner.

Förslaget om upphävande av den kommunala bestämmanderätten
i fråga om utminuteringen grundas väsentligen
därpå, att kommunernas vetorätt icke längre ansetts ha någon nämnvärd
uppgift att fylla samt att kommunernas rätt att bestämma villkor för
utminuteringens bedrivande ansetts förenad med betydande olägenheter. Vad
angår den kommunala vetorätten anför revisionen sålunda bland annat:

I stort sett torde de förväntningar ha infriats, som man på sin tid ställde
på den kommunala vetorätten och vilka kommo till uttryck i ett uttalande
av särskilda utskottet vid 1853—1854 års riksdag, att man därigenom kunde
»från den mindre stadgade delen av befolkningen avlägsna lockelser och till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

fällen till missbruk av starka drycker». Förutsättningen för denna gynnsamma
verkan var, att försäljning utminuteringsvis från andra kommuner
icke ägde rum i större omfattning till kommuner med försäljningsförbud.
Denna förutsättning gällde också för stora delar av vårt land vid den tidpunkt,
då det kommunala vetot först infördes. Kommunikationsväsendet
var outvecklat oell landsbygden hade på grund härav dåliga förbindelser med
städerna, dit brännvinshandeln i regel var förlagd. Under senare hälften av
1800-talet bröts emellertid landsbygdens isolering genom utvecklingen av
kommunikationsväsendet. Härvid kommer i betraktande icke blott den större
lättheten för köpare på landsbygden att komma till städerna och verkställa
inköp utan även de ökade möjligheterna att erhålla spritdrycker genom
försändning å järnväg och framför allt med posten. Efterhand uppkom
också en betydande försändning av spritdrycker till olika delar av
landsbygden från enskilda spirituosahandlare och en del systembolag, vilket
föranledde upprepade klagomål och framställningar. Genom en kungörelse
den 21 december 1904 (nr 69) infördes i anledning härav förbud mot postbefordran
av paket, innehållande brännvin eller, andra brända eller destillerade
spirituösa drycker. Härigenom torde emellertid icke ha åstadkommits
någon nämnvärd inskränkning i försändningen av spritdrycker till kommuner
med försäljningsförbud. Möjligheten att försända dylika drycker på
järnväg var nämligen orubbad och utnyttjades i mycket stor utsträckning
både av de enskilda spirituosahandlarna och av vissa systembolag; sålunda
var det ej ovanligt, att stora partier spirituosa skickades från försäljningsställena
till långt avlägsna bygder. Langning och salning fingo härigenom
en synnerligen stor omfattning.

Dessa förhållanden föranledde nykterhetskommittén att i det förslag, som
sedermera lades till grund för nu gällande förordning, upptaga ett stadgande,
att systembolagen — vilka enligt förslaget ensamma ägde bedriva utminutering
— icke skulle få försända spritdrycker utom den kommun, där bolag
utövade sin verksamhet. Kommittén anförde till stöd för detta förslag,
att en av de ledande grundsatserna i brännvinslagstiftningen vore, att brännvinsförsäljning
icke finge inom en kommun utövas utan särskilt medgivande
av kommunal myndighet. Härav syntes det kommittén följa, att brännvinsförsäljning
icke finge utövas på sådant sätt, att försäljare i strid med lagstiftningens
anda inom annan kommun så att säga utövade filialförsäljning,
ty något annat kunde man knappast kalla den regelbundna utlämning, som
dagligen ägde rum vid många järnvägsstationer av dit ankomna spritdrycksförsändelser.
En utväg till förekommande av detta missförhållande syntes
vara, att bolagen förhindrades att i sin verksamhet gå utöver gränserna för
den kommun, där de fått tillstånd att utöva försäljning. I överensstämmelse
med kommitténs förslag stadgades också ett dylikt förbud i 45 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.
Denna bestämmelse kunde emellertid upprätthållas
endast under några få år. Bestämmelsen ledde sålunda till att
kundkretsen inom sådana delar av landet, där utminutering icke förekom och
dit alltså ej heller försändning fick ske, i stor utsträckning använde ombud
för inköpens verkställande. Detta ombudssystem föranledde sådana vådor
genom langning av spritdrycker, att förbudet mot försändning till annan
kommun än bolagskommunen upphävdes år 1922. Dock fingo bolagen icke
verkställa försändning utom respektive kontrollområden, och förbudet mot
postbefordran av dylika drycker bibehölls alltjämt.

Det nu anförda torde visa, att lagstiftarens strävanden att genom speciella
åtgärder lokalt begränsa utminuteringen av spritdrycker och vin icke kunnat
fullföljas på grund av k o m munikationsväsendets utvec ki
i n g, vilken så småningom undanröjt de till en början gynnsamma förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

sättningarna för de kommunala utminuteringsförbuden. Denna tendens har
påskyndats och förstärkts under det sista årtiondet genom den fortgående
omvandlingen av landsbygdens kommunikationsförhållanden på grund av
bussväsendet.

En annan omständighet under senare tid, som i hög grad medverkat till
att minska det kommunala vetots betydelse i fråga örn utminuteringen, är
det individuella kontrollsystemet. Vetorätten tillkom för att
från den mindre stadgade delen av befolkningen undanröja möjligheten till
missbruk. Samma syfte ligger emellertid även till grund för den individuella
utminuteringskontrollen. En av de viktigaste anledningarna till att detta
system infördes var, att den kommunala vetorätten visat sig otillräcklig i
kampen mot missbruket och att därför mera verksamma åtgärder voro av
nöden. Örn detta var förhållandet för omkring 20 år sedan, gäller det uppenbarligen
i än högre grad numera.

I detta sammanhang må också erinras, att det för tillämpningen av det
individuella kontrollsystemet visat sig nödvändigt att hänvisa varje köpare
att göra sina inköp hos ett visst bolag, och att bolagen i följd härav fått sig
anvisade bestämda områden för sin försäljning, s. k. kontrollområden. Detta
förhållande torde kraftigt lia bidragit till att hos allmänheten utplåna den
gamla uppfattningen örn försäljningen såsom lokaliserad till en viss kommun
och i stället framkalla den åskådningen, att försäljningen är en hela kontrollområdets
angelägenhet och bolagskommunen allenast sätet för det härför erforderliga
organet. I överensstämmelse härmed anse sig icke blott de som
bo i bolagskommunen utan även övriga inom kontrollområdet bosatta personer,
vilka erhållit inköpstillstånd, ha berättigade anspråk på att få verkställa
sina inköp i enlighet med dessa tillstånd utan att vara underkastade
särskilda hinder och svårigheter.

Revisionen erinrar vidare, att den kommunala vetorätten under de senaste
årtiondena alltmera förlorat i betydelse såsom återhållande moment i fråga
om inrättande av utminuteringsställen. Tillämpningen av det kommunala
vetot i fråga om utminuteringen under senare tid har sålunda så långt ifrån
givit till resultat en minskning av antalet kommuner med sådan försäljning,
att det tvärtom särskilt under de sista åren kunnat förmärkas en tydlig
strömning bland kommuner, där försäljning tidigare icke fått bedrivas, att
söka få till stånd utminuteringsrätt i en eller annan form. Att utminuteringsorternas
antal icke ökat starkare än som skett har, enligt vad revisionen
uppgiver, sin förklaring däri, att övriga instanser vid rättighctsfrågornas
prövning varit mera återhållsamma än de kommunala myndigheterna.1

Revisionen fortsätter:

Revisionens undersökningar ha givit vid handen, att det icke i nämnvärd
omfattning ägt rum någon växling av utminuteringskommunerna utan i stället
råder en ganska fast ordning härutinnan, i det att, bortsett från en viss
stegringstendens, de kommuner, som medgivit inrättande av utminuteringsställe,
i stort sett varit desamma under de senaste 20 åren. Av de 124 kommuner,
där utminutering bedrevs under år 1914, lia allenast sju avstått från
utminuteringsrätt och av dessa ha fem sedermera åter blivit utminuteringsorter.
Enligt revisionens mening är alltså den prövning, som från de kommunala
myndigheternas sida ägnas åt frågor om beviljande av oktroj för redan
bestående utminuteringsförsäljning, numera i allt väsentligt av endast

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 265 och 266.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

formell art och erbjuder icke något verkligt värde från den uppfattningen,
att det är önskligt att antalet försäljningsorter inskränkes.

Revisionen konstaterar å andra sidan, att de kommunala myndigheterna på
många håll ägnat ingående uppmärksamhet åt befogenheten att föreslå inskränkningar
i fråga om utminuteringens bedrivande samt uppställt villkor
i detta avseende, som inneburit restriktioner utöver de i rusdrycksförsäljningsförordningen
angivna. De kommunala myndigheterna ha sålunda med
för länsstyrelsen bindande verkan kunnat föreslå exempelvis höjning av minimiåldern
för rätt till inköp, sänkning av den lagstadgade maximikvantiteten
för kundkretsen i dess helhet eller för vissa kategorier av personer, maximering
av vininköp samt förbud mot utminutering till kvinnor, till personer
som åtnjuta understöd av allmänna medel eller som brista i försörjningsplikt
eller som häfta för ogulden skatt till stat eller kommun eller för pensionsavgifter,
ävensom till militärer, som bo i logement.

Med avseende å dylika för utminuteringen stadgade särskilda villkor framhåller
revisionen, att det ofta visat sig att dessa villkor icke motsvarat rådande
uppfattningar hos övriga kommuner inom kontrollområdet, i det att villkoren
stundom ansetts vara icke tillräckligt vittgående och i andra fall
klandrats såsom alltför ingripande.

Revisionen erinrar, hurusom spörsmålet örn den kommunala bestämmanderättens
anordnande varit föremål för behandling vid flera riksdagar under
1920-talet utan att emellertid ha föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Efter
att (sid. 267—269) ha redogjort för en av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning
verkställd undersökning i ämnet anför revisionen för egen del:

Revisionen är ense med 1926 års beredning därutinnan, att den gällande
ordningen, enligt vilken de kommunala myndigheterna i bolagskommunen
äga besluta om tillstånd till utminutering och villkoren därvid icke blott för
den egna kommunen utan även för andra kommuner, numera måste betraktas
såsom synnerligen otillfredsställande. Skall den lokala bestämmanderätten
alltjämt fortbestå i dessa hänseenden, bör den tillkomma icke en
enda kommun utan hela det område, som beröres härav. Enligt revisionens
mening kan man emellertid icke nå fram till en mera tillfredsställande lösning
härutinnan genom införande av omröstningar inom kontrollområdena,
oavsett den principiella inställningen till en dylik anordning. Även om frågan,
huruvida försäljning skulle få äga rum eller ej inom området, jämförelsevis
lätt •— om ock med betydande kostnader —■ kunde avgöras på detta
sätt, skulle det tydligen erbjuda synnerligen stora svårigheter att tillbörligen
beakta alla de skiftande, i vissa fall rent motsatta villkor, som kunde
framställas rörande försäljningens bedrivande. Icke heller torde det kunna
ifrågakomma att överflytta denna bestämmanderätt till landstingen, särskilt
som härigenom de nykterhetspolitiska synpunkterna skulle komma att menligt
påverka landstingens egentliga länskommunala arbetsuppgifter. Och även
örn man funne en lämplig form för utövandet av den vetorätt, som direkt
eller indirekt skulle tillkomma invånarna i kontrollområdena eller länen, häntyda
erfarenheterna av vetorättens tillämpning under de sista årtiondena på
att härmed icke skulle vara mycket vunnet i nykterhetsavseende med hänsyn
i första hand till kommunikationsväsendets utveckling men därjämte även till
det förhållandet, att man alldeles icke kan utgå från att en sådan ordning
skulle gynna tillkomsten av nykterhetsfrämjande åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att den lokala
självbestämningsrätten i fråga örn utminuteringen, såsom förhållandena
utvecklat sig, icke längre bör utövas i hittills praktiserade eller ifrågasatta
former. Den fasthet, som organisationen av utminuteringen erhållit, och
den jämförelsevis ringa betydelse, som den kommunala vetorätten numera
har såsom ett medel att framkalla nykterhetsgagnande åtgärder i fråga om
utminuteringen, föranleder revisionen att föreslå, att kommunernas hittillsvarande
befogenheter i detta hänseende upphöra samt att grunderna för utminuteringens
organisation och bedrivande fastslås i själva förordningen och
sålunda bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen såsom svenska folkets
representation.

Till förmån för en sådan anordning tala även andra vägande skäl. Den
kommunala bestämmanderätten innebär, att kommuner med systembolag
träffa avgöranden för egna och övriga kommuners räkning. Enligt revisionens
förslag skall antalet systembolag minskas från för närvarande 121 till
30. Om detta förslag genomföres och den nuvarande ordningen i fråga om
bolagskommunernas inflytande bibehålies, skulle sålunda ett 30-tal kommuner
äga meddela bindande föreskrifter för de övriga 2,500 kommunerna. En
sådan ordning bör enligt revisionens mening icke komma i fråga.

Vidare bör uppmärksammas, att systembolagen enligt revisionens förslag
skola omorganiseras på ett genomgripande sätt även i fråga örn styrelsens
sammansättning, varigenom de bliva än bättre skickade än hittills för sin
uppgift att vara organ för den samhälleliga nykterhetsvården. I detta sammanhang
bör också erinras om de av revisionen föreslagna länsnykterhetsnämnderna,
vilka avses skola få ett betydande inflytande på systembolagens
verksamhet.

Det bör därjämte beaktas, att även revisionens förslag ger utrymme åt ett
kommunalt inflytande på utminuteringens handhavande, vars betydelse icke
bör underskattas. Det är visserligen icke en del primärkommuner utan landstingen,
som kunna göra sig gällande, och detta inflytande blir icke direkt
utan indirekt. Landstingen skola nämligen enligt revisionens förslag erhålla
befogenhet att tillsätta ledamöter såväl i systembolagen som i länsnykterhetsnämnderna.
Denna ordning behöver emellertid icke innebära försämringar
ens från den utgångspunkten, att försäljningslagstiftningen bör handhas i nära
samförstånd med de lokala myndigheterna. Landstingen mäste nämligen
anses bättre företräda de lokala önskemålen inom hela kontrollområdet än
bolagsstädernas fullmäktige, och landstingens möjligheter att _ genom sina
representanter i bolagsstyrelserna fortgående övervaka försäljningens bedrivande
torde gott kunna uppväga den nuvarande sporadiska kommunala beslutanderätten
vid oktrojtillfällena.

Revisionen erinrar i detta sammanhang vidare, att de i 3 kap. 3 § föreslagna
bestämmelserna erhållit en utformning, som behörigen tillgodoser de
hittillsvarande kommunala önskemålen rörande utminuteringsställenas förläggning.
Dessa bestämmelser skulle sålunda kunna sägas innebära, att huvudresultatet
av utvecklingen på ifrågavarande område stadfästes genom direkt
i författningen upptagna regler om de orter, där utminuteringsställe må
inrättas.

Att förslaget icke inrymmer möjlighet för kommunerna att i fortsättningen
utöva ett lagstadgat inflytande på de särskilda villkoren för utminuteringens
bedrivande finner revisionen däremot mahända vara ägnat att framkalla en

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

viss tvekan. Enligt revisionens mening innebär denna omläggning emellertid
icke någon förlust i nykterhetsavseende. Revisionen anför sålunda:

Det finnes anledning antaga, att den föreslagna organisationen för utminuteringen
kommer att bättre än den nuvarande tillgodose nykterhetssynpunkterna.
Revisionen erinrar i detta hänseende örn sina förslag rörande ändring
i bolagsstyrelsernas sammansättning och inrättande av länsnykterhetsnämnder.
Men även bortsett härifrån, synes det icke böra råda tvekan om, att
den föreslagna anordningen skänker garantier för att vid handläggningen av
ärenden om utminutering nykterhetssynpunkterna komma att för landet i
dess helhet bliva kraftigare företrädda än vad nu är fallet, även om en del
lokala bestämmelser av restriktiv karaktär komme att försvinna. Såsom
en betydande vinst av den föreslagna omläggningen måste i varje fall betraktas,
att det därigenom blir möjligt att undgå såväl en olikformighet i tillämpningen,
vilken lätt kunnat te sig såsom godtycke,^ som även mindre välbetänkta
villkor rörande försäljningen, vilka äro svåra eller rent av omöjliga
att genomföra, samt en mången gång alldeles icke gagnelig politisering av
ifrågavarande nykterhetsspörsmål.

Vad revisionen sålunda anfört torde böra sammanställas med ett av revisionen
i annat sammanhang gjort uttalande. I samband med sin undersökning
rörande orsakerna till förekomsten i vårt land av en utbredd olaga sprithantering
anför revisionen sålunda (sid. 136 och 137) bland annat följande.

En omständighet, som i sin mån torde lia bidragit till att främja olaglig
spritdryckshantering, är att man pa sina håll tillämpat avstängningsförfarande
i form av skattestreck eller åldersstreck med större stränghet än klokheten
bjudit, om vederbörlig hänsyn tagits endast till vad ur nykterhetssynpunkt
varit påkallat. Det är också möjligt, att den i olika delar av landet
praktiserade generella nedsättningen av maximitilldelningen under den i
lagen stadgade kvantiteten, fyra liter i månaden, vidgat den olagliga marknaden
för spritvaror såväl genom den minskade tillgängen pa lagligen tillhandahållna
spritdrycker som ock därigenom att den sålunda starkt framträdande
olikheten i fråga om tilldelningen inom olika kontrollomraden verkat
nedbrytande på aktningen för hela försäljningslagstiftningen.

Beträffande de i 3 kap. 3 § föreslagna grunderna för utminuteringsställenas
förläggning framhåller revisionen närmare, att
det i och för sig kunde ha varit mera rationellt att som villkor för inrättande
av nytt utminuteringsställe uppställa fordran på ett visst antal motboksinnehavare
i stället för, såsom föreslagits, viss folkmängd. Av praktiska
skäl har revisionen dock stannat vid det senare alternativet. Genom verkställda
undersökningar säger sig revisionen ha funnit, att om befolkningssiffran
icke sättes lägre än till 5,000, garanti skulle föreligga för att ett
tillämnat utminuteringsställe från förläggningsorten och trakten däromkring
komme att tillföras så stort antal kunder, att dess inrättande blir ekonomiskt
försvarligt.

Det må framhållas, att den av revisionen föreslagna anordningen under
nuvarande befolkningsförhållanden, skulle medföra, att 13 kommuner kunna
komma i fråga såsom nya utminuteringsorter. Sex av dessa äro förorter
eller grannsamhällen till Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall.1

1 Djursholms stad, Hagalunds municipalsamhälle, Mölndals shill, Älvsborgs municipalsamhälle,
Huskvarna stad och Skönsbergs municipalsamhälle.

Hiliana till riksdagens protokoll 19:17. 1 sami. Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

— Enligt revisionens mening skulle det i dylika fall på grund av närheten
till utminuteringsställen i huvudorten, vara skäligen betydelselöst, om utminutering
komme till stånd eller ej. De övriga sju orterna äro Tranås och
Sandviken, för vilka båda orter rätt till utminutering är meddelad och under
år 1937 väntas komma att tagas i bruk, samt Mjölby, Nässjö, Avesta,
Ludvika och Kiruna. I Nässjö och Kiruna var för åren 1934—1936 och i
Kiruna är för år 1937 tillstånd meddelat till inrättande av utlämningsställe,
ehuru tillståndet ej tagits i bruk. Förslaget medför i övrigt, att nu befintliga
utminuteringsställen (med utminuteringsregister och lager) skulle behöva
nedläggas å följande fyra orter, nämligen Tågarp, Dalby, Lövestad och
Östraby, alla i Malmöhus län.

Revisionen uttalar, att utöver den begränsning i fråga om inrättande av
nya utminuteringsställen, som ligger i kravet på viss folkmängd m. m., ytterligare
villkor synas böra uppställas i syfte att en sådan åtgärd ej må företagas
utan att vägande skäl därför föreligga. Det kan sålunda enligt revisionens
mening tänkas, att förhållandena äro sådana å den ort, där utminuteringsställe
föreslås skola inrättas, att försäljningen ej kan handhas på ett
ur social synpunkt tillfredsställande sätt. Jämväl ur ekonomisk synpunkt
kan en prövning vara befogad. Av dessa skäl förordar revisionen, att systembolags
beslut om inrättande av nytt utminuteringsställe eller ändrad
förläggning av sådant försäljningsställe skall underställas kontrollstyrelsen
för godkännande. Av liknande skäl skall enligt 6 kap. 10 § första punkten i
förslaget systembolag icke heller utan kontrollstyrelsens medgivande kunna
nedlägga utminuteringsställe.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för rätt till
utminutering yttrar revisionen:

Med hänsyn till att systembolagen enligt 3 kap. 1 och 2 §§ i förslaget
skola organiseras efter länsindelningen, har revisionen ansett sig böra förorda,
att prövningen i avseende å antagande av systembolag fortfarande
skall tillkomma^ länsstyrelserna såsom närmast förtrogna med de personliga
och lokala förhållanden, som kunna vara av betydelse vid dessa frågors avgörande.
Kravet på att bolagen ej skola inrättas efter olika principer i skilda
delar av landet torde i erforderlig grad bliva tillgodosett, därest Kungl.
Majit, på sätt revisionen förutsätter, med stöd av förslagets 6 kap. 16 §
kommer att fastställa gemensamma grunder för systembolagens bolagsordningar.

Enligt 17 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen meddelas för närvarande
detaljhandelsrättighet åt systembolag för ett eller flera, högst tre
kalenderår. Denna tidsbegränsning sammanhänger bland annat med att
ett systembolag enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.i viss mån alltjämt
är knutet till viss kommun och erhåller oktroj efter medgivande från kommunal
myndighet att under viss tid bedriva försäljning i kommunen. I
revisionens förslag är emellertid bolagets anknytning till viss kommun borttagen
och det kommunala inflytandet inskränkt till frågan örn ett förefintligt
bolags rätt att i kommunen bedriva utskänkning och vissa därmed sammanhängande
villkor. Härtill kommer vidare, att redan under det nuvarande
systemet möjligheten till ombyte av bolag efter en oktrojperiods utgång
i ganska hög grad visat sig sakna piaktisk betydelse. Denna möjlig -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 242.

het har nämligen blott i undantagsfall utnyttjats, och då så skett, har det
nya bolaget övertagit det gamlas organisation, så att ombildningen i själva
verket inskränkt sig till förändringar i företagets ledning. För sådant ändamål
synes det emellertid icke vara nödvändigt, att en ny bolagsbildning äger
rum. På grund av det nu anförda och då en begränsning av bolagens verksamhetstid
till ett visst antal år kan medföra vissa osäkerhetsmoment vid
rörelsens bedrivande, föreslår revisionen, att bolagen skola antagas för tid
intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Ett systembolag skall alltså
enligt förslaget bedriva sin verksamhet såsom en permanent institution till
dess beslut fattas om dess upphörande. Detta kan exempelvis inträffa på
grund av att Kungl. Maj:t enligt 3 kap. 1 § i förslaget förordnat örn uppdelning
av bolagets detaljhandelsområde i flera dylika områden. Däremot
har revisionen icke avsett, att ett systembolag skall upphöra med sin verksamhet
och ersättas med ett annat av den anledningen, att bolaget icke handhaft
sin verksamhet på ett lämpligt sätt. I sådant fall kan i stället rättelse
ske genom ändringar i bolagsstyrelsens sammansättning.

Reservationer.

Två av revisionens ledamöter ha avgivit reservationer såvitt angår förslaget
om den kommunala bestämmanderättens upphävande i fråga om utminuteringen.

Herr Ljunggren (sid. 566—586) finner sig sålunda icke på de skäl, som
majoriteten anfört, ha blivit övertygad om lämpligheten av att nu slopa den
kommunala bestämmanderätten vare sig helt och hållet, såsom föreslagits beträffande
utminuteringen, eller delvis, såsom majoriteten avsett i fråga om
utskänkningen. Den anmärkningen mot gällande ordning, att den kommunala
bestämmanderätten knutits till bolagsförsäljningskommunen och att övriga av
försäljningen berörda kommuner icke erhållit medinflytande, finner reservanten
visserligen vara riktig, men denna brist kan och bör enligt hans mening
avhjälpas. Det förslag som reservanten i sådant hänseende framställer,
kan såvitt angår utminuteringen sägas innebära i huvudsak följande.

För rätt till utminutering av spritdrycker och vin skall alltjämt erfordras
särskilt tillstånd. Ansökan härom skall såsom hittills ingivas till länsstyrelsen.
Tillstånd meddelas för en tid av fyra år. På sätt majoriteten föreslagit bör
utminutering få äga rum endast i stad, köping eller municipalsamhälle, där
utminutering bedrivits under år 1934 eller där antalet invånare uppgår till
minst 5,000. Länsstyrelsen, icke systembolaget, skall äga besluta örn antalet
utminuteringsställen och deras förläggning, dock först sedan kommunerna i
stadgad ordning lämnats tillfälle att yttra sig. I sistnämnda hänseende bör
gälla, att länsstyrelsen omedelbart skall ha att infordra yttranden från fullmäktige
i den eller de kommuner, där utminutering är avsedd att äga rum.
Innan fullmäktige avgiva yttrande böra jämväl kommunens nykterhetsnämnd
samt magistrat, respektive kommunalnämnd börås. Har ansökan örn tillstånd
till utminutering inom viss kommun blivit av fullmäktige avstyrkt, skall
utminutering därstädes ej kunna medgivas. För det fall att ansökan örn tillstånd
till utminutering ej avstyrkts av fullmäktige i samtliga kommuner, som
ansökningen avser, skall det åligga länsstyrelsen att i viss ordning tillkänna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

giva, att alla inom länet vid kommunala val röstberättigade, vilka önska örn
röstning i ärendet, skola ingiva anmälan härom. Därest mer än en tiondel
av hela antalet röstberättigade sålunda anmält sig, skall länsstyrelsen ha att
föranstalta om omröstning, avseende frågan, huruvida utminutering under
följande oktrojperiod må bedrivas inom länet eller icke. Därest mer än halva
antalet röstande avstyrkt utminutering inom länet, skall tillstånd härtill ej
kunna meddelas. Har icke tillräckligt antal röstberättigade anmält sig eller
har vid verkställd omröstning icke mer än halva antalet röstande avstyrkt
anordnande av utminutering, skall länsstyrelsen infordra yttrande över ansökningen
från länsnykterhetsnämnden samt sedermera överlämna handlingarna
till landstingets lagtima möte för dess yttrande. Om ansökningen därefter
blivit av landstinget avstyrkt, må densamma icke bifallas av länsstyrelsen.

Herr Johanson (sid. 587) ansluter sig i huvudsak till vad herr Ljunggren
sålunda yttrat. Beträffande landstingens befattning med frågor om utminutering
finner han sig emellertid ej kunna biträda förslaget, såvitt landstinget
därigenom tillagts vetorätt. Däremot finner han det lämpligt, att länsstyrelsen
inhämtar ett rådgivande yttrande från landstinget såväl som från länsnykterhetsnämnden.

Yttrandena.

Särskilda uttalanden i anledning av revisionens förslag om upphävande
av kommunernas bestämmanderätt i fråga om utminuteringen
förekomma i ett 90-tal yttranden. Härvid tillstyrkes
förslaget helt av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, 12 länsstyrelser, stadsfullmäktige
i sex städer, landstingens förvaltningsutskott i två län, Svenska stadsförbundets
styrelse, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, landsföreningen
för folknykterhet utan förbud och åtta sammanslutningar av nykterhetsnämnder.
1

En jämkning i förslagets bestämmelser av innebörd bland annat, att fullmäktige
i vederbörande kommun bör beredas tillfälle att avgiva yttrande i
fråga örn ulminuteringsställenas antal och förläggning, förordas av tre länsstyrelser
samt jämväl i några andra utlåtanden. I ett och annat fall föreslås,
att vederbörande kommun skulle äga avgiva yttrande innan rätt till utminutering
upplåtes.

Ä andra sidan avstyrkes revisionens förslag av länsstyrelsen i Västerbottens
län och Nykterhetsfolkets landsmöte samt — mer eller mindre bestämt och i
större eller mindre omfattning — i 17 yttranden från stadsfullmäktige, tre
yttranden från kommunalfullmäktige och 13 yttranden från nykterhetsnämndssammanslutningar.
I vissa av de nu berörda yttrandena synes avstyrkandet
närmast vara grundat på önskemål om fortsatt möjlighet för kommunerna
att kräva fullgjord skattebetalning såsom villkor för rätt till inköp. I
ett par andra fall lägges huvudvikten vid att särskild åldersgräns alltjämt må

1 Åtta andra dylika sammanslutningar ha underlåtit att framställa någon erinran i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

kunna föreskrivas inom viss kommun. I ett och annat yttrande göres överhuvud
intet avslagsyrkande men uttalas tvekan beträffande revisionens ståndpunkt.
På några håll slutligen — särskilt i yttranden från vissa nykterhetsnämndssammanslutningar
— uttalas, att den nuvarande ordningen ej i allo
kan anses tillfredsställande, och föreslås av sådan anledning ändringar i ungefärlig
överensstämmelse med vad herrar Johanson och Ljunggren inom revisionen
förordat.

Socialstyrelsen uttalar, att den olikformiga, stundom såsom godtycklig uppfattade
tillämpning av författningsbestämmelserna, vilken möjliggjorts särskilt
genom den kommunala medbestämmanderätten, allt emellanåt visat sig
framkalla irritation samt missnöje med systemet överhuvud och en viss benägenhet
även hos eljest oförvitliga medborgare att överträda givna föreskrifter.
Den fastare rättsliga reglering, som revisionen i förevarande hänseende förordat,
torde enligt styrelsens åsikt komma att ur nykterhetssynpunkt medföra
fördelar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som anför liknande skäl för bifall till
revisionens förslag, tillägger, att försäljningsbestämmelser, fastställda i själva
förordningen eller enligt dess anvisningar av central myndighet, måste förutsättas
bliva noggrannare övervägda och därmed också kunna göra anspråk
på större auktoritet än restriktioner, antagna av en tillfällig stadsfullmäktigemajoritet.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd gör bland annat gällande, att
den kommunala bestämmanderätten i olika avseenden visat sig utgöra hinder
för en ur nykterhets- och andra synpunkter ändamålsenlig utformning av
lagtillämpningen.

Landstingets förvaltningsutskott i Örebro län erinrar, att de enskilda eller
kommunala intressen, som höra samman med avgöranden i oktrojfrågor, flerstädes
på ett störande och stötande sätt skjutits i förgrunden vid kommunala
val. Om ett enhetligt system skapades och avgörandena träffades centralt,
skulle enligt utskottets mening en välbehövlig avspänning komma till stånd
och nykterhetsfrågan övergå till att bliva en riksfråga.

Stadsfullmäktige i Umeå uttala tillfredsställelse med förslaget, enär därigenom
undanröjes den orättvisa, som ansetts uppstå till följd av försäljningskommunens
rätt att bestämma för hela kontrollområdet.

Liknande synpunkter som de nu berörda återfinnas i flera av de övriga yttranden,
som innefatta ett tillstyrkande av förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det mest anmärkningsvärda i revisionens betänkande är otvivelaktigt angreppet
mot den kommunala självbestämningsrätten. Denna bestämmanderätt
skulle försvinna i fråga örn utminuteringen men bibehållas när det gäller
utskänkningen. På det sättet vill revisionen förebygga »den icke gagneliga
politisering av nykterhetsfrågan», som förekommit. Samtidigt vill emellertid
revisionen i ökad utsträckning påkalla landstingens medverkan på detta område,
vilket icke utesluter möjlighet för en politisering av frågan även i denna
församling.

Närmaste anledningen till revisionens förslag att kommunerna skola fråntagas
sin bestämmanderätt i utminuteringsfrågor är uppenbarligen den, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

åtskilliga kommuner gjort bruk av sin lagliga rätt att införa vissa begränsningar
i rusdrycksförsäljningen. Dessa begränsningar anses ha åstadkommit en
ojämnhet och en olikformighet i lagstiftningens tillämpning, som revisionen
funnit mindre lämplig.

De inskränkande bestämmelser, som under flera år tillämpats vid de båda
västerbottniska bolagen ha vunnit gillande inom samtliga till dessa kontrollområden
hörande landskommuner, vilka icke önskat några förändringar
i berörda avseenden. Inom kommunalfullmäktige i flera socknar ha
enhälliga uttalanden till förmån för ett bibehållande av dessa begränsningar
avgivits. Länsstyrelsen kan därför icke finna det av behovet påkallat att
på detta område genomföra den uniformitet för hela landet, som revisionen
synes eftersträva. En sådan kommer, örn den genomföres, att lända tili
betydande skada inom detta län.

Ngkterhetsfolkets landsmöte har förklarat sig anse en bestämmelse, som
förhindrar inrättandet av utminuteringsställen på landsbygden välbetänkt,
men har bestämt velat motsätta sig, att utminuteringsställen skola kunna inrättas
i vissa större samhällen mot dessas egen vilja.

Stadsfullmäktige i Kungälv påyrka för den händelse den kommunala bestämmanderätten
i fråga om utminuteringen skall upphävas dels att fullgjord
skattskyldighet stadgas såsom villkor för rätt till spritinköp, dels att
staten åtager sig att svara för ordningens upprätthållande inom försäljningskommunerna.

Stadsfullmäktige i Arboga åberopa såsom skäl för bibehållande av kommunernas
bestämmanderätt i fråga örn utminuteringen, att kommunerna
själva i form av fattigvård, barnavård och nykterhetsvård få vidtaga åtgärder
för lindrande av eventuella skadeverkningar av alkoholförtäring.

Av revisionen föreslagna grunder i fråga om inrättande av utminuteringsställen
ha jämväl ur andra synpunkter än som sammanhänga
med frågan om den kommunala bestämmanderätten föranlett
vissa erinringar i yttrandena. Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län:

Revisionen synes ha alltför mycket betonat den ekonomiska synpunkten
och därför förlagt godkännande i fråga om utminuteringsställens antal
och förläggning till kontrollstyrelsen, såsom varande mera förtrogen med
bolagens ekonomiska ställning. Länsstyrelsen anser, att viktiga synpunkter
i lokalt hänseende jämsides härmed böra tagas i beaktande, särskilt ordningssynpunkten.
Då länsstyrelsen med sin ortskännedom torde vara bättre
ägnad att överväga sistnämnda synpunkter samt det med säkerhet kan förväntas,
att bolagen själva komma att iakttaga den ekonomiska synpunkten,
vilken givetvis jämväl kommer att beaktas av länsstyrelsen, synes godkännande
böra lämnas av länsstyrelsen. Vederbörande kommun bör erhålla
tillfälle att genom något sitt organ yttra sig i frågan.

Av liknande skäl finner länsstyrelsen i Skaraborgs län det böra ankomma
på länsstyrelsen att pröva beslut om inrättande, flyttande eller nedläggande
av utminuteringsställe.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar, hurusom det kan tänkas, att
systembolag underlåter att förlägga utminuteringsställe till plats, där utminutering
skäligen kan anses böra anordnas. För sådant fall synes det länssty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

reisen lämpligt, att länsstyrelsen ägde befogenhet att på framställning av
kommun eller efter dess hörande förordna örn inrättande av utminuteringsställe.

Polischefen i Ludvika förordar, att kontrollstyrelsen för hela riket må bestämma
örn utminuteringsställenas antal och förläggning. Inrättande å viss
ort av utminuteringsställe drager med sig ökad handelsomsättning i allmänhet.
Enligt polischefens uppfattning lia styrelseledamöterna i systembolagen
med insikt härom motarbetat förläggning av utminuteringsställe till annan
ort än där bolaget har sitt säte.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig till ett av stadsfullmäktige i Uppsala
framställt förslag örn skyldighet att, innan beslut fattas örn inrättande,
flyttning eller nedläggande av utminuteringsställe, bereda fullmäktige i den
kommun, vari utminutering skall bedrivas eller bedrives, tillfälle att framlägga
sina synpunkter och önskemål.

Kontrollstyrelsen anför:

Kontrollstyrelsen vill påpeka, att styrelsen icke genom sin ämbetsförvaltning
äger särskilda förutsättningar att bedöma lämpligheten av föreslagen
förläggning av utminuteringsställe. Denna fråga synes kontrollstyrelsen vara
en angelägenhet av övervägande lokal natur, och skulle i något fall avgörande
träffas, vilket från de synpunkter och intressen, styrelsen har att
tillgodose, måste anses olämpligt, äger styrelsen såsom uppsiktsmyndighet
över bolagen möjlighet att åvägabringa rättelse. Kontrollstyuelseji finner fördenskull
ifrågavarande föreskrift om styrelsens prövning av frågor rörande
försäljningsställenas antal och förläggning icke oundgängligen erforderlig,
enär någon risk eller olägenhet icke synes vara förbunden med att ge bolagen
själva befogenhet att bestämma i dylika frågor.

I ett antal yttranden uttalas vidare missnöje med förslaget i vad därigenom
förklarats, att utminuteringsställe kan förläggas allenast till vissa närmare
angivna orter.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner särskilda villkor härutinnan överhuvud
vara obehövliga. Liknande anmärkningar lia framställts jämväl från andra
håll. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Malmöhus län:

Särskilda förhållanden lia kunnat medföra, att municipalordning ej införts.
Att den omständigheten att orten ej är ett municipalsamhälle skall
utgöra ett absolut hinder för bibehållande och inrättande av utminutering,
synes därför vara mindre tilltalande. Länsstyrelsen kan ej anse att något
verkligt bärande skäl finnes för det ingrepp i bestående förhållanden som
ifrågavarande bestämmelse skulle medföra för därav berörda kommuner.

I andra yttranden föreslås möjlighet till undantag från förslagets bestämmelser,
då särskilda omständigheter därtill föranleda; befogenheten härutinnan
tänkes skola ankomma antingen på länsstyrelsen, kontrollstyrelsen
eller systembolaget.

Slutligen förordas bland annat av de landskommuner i Malmöhus län, där
till indragning föreslagna utminuteringsställen finnas inrättade, att rubbning
i nu bestående förhållanden ej bör vidtagas.

I anslutning till sistnämnda yrkanden föreslår kontrollstyrelsen sådan
lindring av ifrågavarande bestämmelse, alt utminutering ma äga rum i kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements chefen.

mun, där sådan försäljning bedrivits under år 1934, samt i stad, köping
eller municipalsamhälle med minst 5,000 invånare.

Revisionen synes mig ha anfört vägande skäl för uppfattningen, att det
icke längre kan anses behövligt eller lämpligt alt upprätthålla principen örn
kommunernas bestämmanderätt i fråga om utminuteringen. Den utväg, som
två reservanter anvisat för att i viss mån tillmötesgå kritiken av den nuvarande
ordningen, synes vara så invecklad, att den icke torde vara framkomlig.
Med denna uppfattning och på i huvudsak de skäl, som revisionen
i övrigt anfört, är jag beredd tillstyrka, att systembolag utan särskild tidsbegränsning
skall äga rätt att driva utminutering inom sitt detaljhandelsområde
i och med att bolaget av länsstyrelsen antagits såsom systembolag. Uppenbart
är, att rätten till utminutering icke bör kunna av bolaget överlåtas.

Jag kan även i stort sett ansluta mig till revisionens förslag rörande grunderna
för utminuteringsställenas förläggande. I ett par avseenden synes emellertid
förslaget härutinnan böra underkastas jämkning. Jag anser det sålunda
utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt kunna medgivas, att utminuteringsställe
alltjämt må bibehållas å ort, där sådant försäljningsställe på grund
av vederbörligt tillstånd funnits inrättat under år 1937. Stadgandet i förslagets
3 kap. 3 § första stycket bör alltså ändras därhän, att utminutering förklaras
kunna äga rum å ort, där utminuteringsställe funnits inrättat år 1937,
samt därjämte i* stad, köping eller municipalsamhälle med minst 5,000 invånare.
Det må framhållas, att det av mig föreslagna undantaget i fråga örn
orter, där utminuteringsställen under år 1937 funnits inrättade, icke har avseende
å orter, där under sagda år funnits s. k. ntlämningsställen, oavsett om
tilläventyrs tillstånd skulle ha meddelats att å dylik ort inrätta ett verkligt utminuteringsställe.
I anslutning till vad kontrollstyrelsen anfört finner jag
det vidare kunna överlämnas åt systembolagen att besluta om utminuteringsställenas
antal och förläggning utan skyldighet för bolagen att härutinnan
inhämta kontrollstyrelsens godkännande. Då det är att förvänta, att bolagen
i hithörande frågor skola beakta såväl ordningssynpunkter som tillbörliga
önskemål från kommunernas sida, anser jag det däremot obehövligt, att
dessa frågor, på sätt i några utlåtanden föreslagits, dragas under länsstyrelsens
prövning eller hänskjutas till kommunerna för yttrande. I överensstämmelse
med vad jag nu anfört torde ändring böra ske jämväl beträffande föreskrifterna
i 3 kap. 3 § andra stycket samt i 6 kap. 10 § första punkten.

I vissa yttranden ha framställts önskemål om att utminuteringsställen skulle
kunna förläggas jämväl till orter av annat slag än som i förslaget angivits
ävensom att initiativ till inrättande av utminuteringsställen skulle, uteslutande
eller i särskilda fall, tillkomma annan än systembolag. Då något verkligt
behov av dylika bestämmelser mig veterligen icke förefinnes, anser jag
mig emellertid ej på denna punkt böra föreslå någon ändring i förslaget.

I anslutning till bestämmelserna i 3 kap. 3 § vill jag slutligen framhålla,
att åt dessa icke synes böra givas sådan tolkning, att ett efter år 1937 inrättat
utminuteringsställe ovillkorligen skulle behöva nedläggas enbart av den anledning,
att invånarantalet å orten sedermera tilläventyrs nedgår under 5,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Huvudgrunder för utminuteringens handhavande.

Revisionens förslag.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens
handhavande har förut anmärkts, att gällande ordning härutinnan i betydande
omfattning utformats med stöd av kontrollstyrelsens anvisningar till
systembolagen. De bestämmelser, som i förevarande hänseende meddelats i
rusdrycksförsäljningsförordningen, äro också tämligen knapphändiga samt
innebära i huvudsak följande.

Det är bolagen uttryckligen förbjudet att utminutera rusdrycker till personer,
som icke fyllt 21 år, ävensom till vissa angivna kategorier av alkoholmissbrukare
m. fl. (34 §). Utminutering må i övrigt äga rum endast till den,
som hos systembolag skriftligen anmält sig vilja inköpa rusdrycker (29 §).
Göres anmälan av kvinna eller av någon, som saknar stadigt hemvist, skall
bolaget pröva, huruvida och med vilka förbehåll utminutering må ske (30 §
andra stycket). I andra fall skall bolaget, »därest bolaget eljest finner utminutering
---kunna äga rum», tillställa sökanden motbok för inköp

av rusdrycker (30 § första stycket). Spritdrycker må såsom regel ej till någon
utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden; dock
äger bolag, om särskilda skäl därtill äro, på skriftlig framställning medgiva
köparen rätt att för visst tillfälle inköpa större myckenhet (48 §).

I kontrollstyrelsens anvisningar till systembolagen anföres —■ under hänvisning
till det allmänna stadgandet i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen
örn åliggande att ordna försäljningen så, att därmed åstadkommes så ringa
skada som möjligt —- att bolagen icke endast äga rätt att i samtliga fall verkställa
prövning av motboksansökningar utan även måste anses förpliktade därtill.
I avseende å denna prövning framhålles, att rätten till erhållande avmotbok
måste anses »begränsad av hänsynen till de verkningar av individuell
eller social art, som enligt bolagets välgrundade mening bleve resultatet
av densammas utlämnande». Härvid sägas företrädesvis två synpunkter böra
vara vägledande. Dels måste såvitt möjligt utrönas, örn det är sannolikt, att
vederbörande, därest han erhåller rätt att inköpa rusdrycker, kommer att
bruka dessa på ett måttligt och ur social synpunkt anmärkningsfritt sätt, dels
bör den ungefärliga kvantitet av särskilt spritdrycker fastställas, som vederbörande,
med hänsyn till den sociala miljö i vilken han lever och hans personliga
förhållanden i övrigt, rimligen kan anses behöva inköpa för sig och
sitt hushåll.

I anvisningarna utvecklas ingående de närmare grunder, som enligt kontrollstyrelsens
mening böra följas vid prövningens verkställande. Jag torde
härutinnan få hänvisa till det utdrag ur anvisningarna, som intagits å sid.
114—117 i revisionens betänkande. Av intresse i detta sammanhang äro
jämväl de föreskrifter, som kontrollstyrelsen utfärdat angående bolagens samarbete
med nykterhetsnämnder m. fl., angående fortlöpande kontroll över

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

kundkretsen samt om extra tilldelning. Även i dessa avseenden torde jag få
hänvisa till betänkandet (sid. 117—122).

Betydelsen av den praxis, som sålunda utvecklats på grundval av föreskrifter
vid sidan av rusdrycksförsäljningsförordningen, framgår därav, att
avslag å motboksansökningar, respektive indragning av motböcker, i ett
alldeles övervägande antal fall plägat ske av andra orsaker än som enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
utgöra grund för avstängning från inköp.1
Erinras må vidare om det förut berörda förhållandet, att endast en mindre
del av bolagens kundkrets medgivits verkställa inköp intill den i rusdrycksförsäljningsförordningen
angivna maximigränsen. Härutöver må nämnas,
att motböcker blott undantagsvis plägat utlämnas till personer under 25 år.2

Revisionens förslag i hithörande delar innebär i korthet följande.

Utminutering må äga rum allenast till den, som av systembolag erhållit tillstånd
att inköpa rusdrycker. Under det att motboksansökning för närvarande
kan göras hos vilket systembolag som helst, skall enligt förslaget tillstånd
meddelas av sökandens hemortsbolag, d. v. s. systembolaget i det detaljhandelsområde,
som omfattar hans kyrkobokföringsort. (4 kap. 1 §.) Tillstånd
att inköpa rusdrycker må icke meddelas den, som ej fyllt 21 år (4 kap. 2 §).
Om det av särskild anledning kan befaras, att inköp av rusdrycker skall lända
till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de inskränkningar
i inköpen stadgas, som finnas påkallade. Prövning, huruvida
dylik åtgärd bör företagas, skall särskilt äga rum i vissa uppräknade fall,
däribland även fall, som för närvarande skola föranleda ovillkorlig avstängning.
(4 kap. 3 §.) I övrigt skall hemortsbolaget i fråga om spritdrycker,
med hänsyn till köparens ålder och levnadsförhållanden, fastställa den högsta
myckenhet, som må av honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga
fyra liter för kalendermånad. Den må emellertid uttagas jämväl efter
månadens utgång, dock ej senare än sex månader därefter. S. k. extra tilldelning
skall alltjämt kunna medgivas, om särskilda skäl därtill äro. (4 kap.
4 §.) — Gällande rusdrycksförsäljningsförordning stadgar förbud mot utminutering
bland annat till personer, beträffande vilka nykterhetsnämnd
förordnat örn förbud i sådant hänseende. En motsvarande föreskrift återfinnes
jämväl i revisionens förslag, dock att befogenhet att meddela förbud
avsetts skola tillkomma länsnykterhetsnämnd (4 kap. 10 §). Enligt förslaget
skall kontrollstyrelsen äga utfärda närmare föreskrifter i de avseenden, varom
nu är fråga (4 kap. 16 §).

Revisionen uttalar, att huvudprincipen i gällande ordning för utminuteringen
är, att särskilt tillstånd från systembolag erfordras för att utminuteringsvis
få inköpa rusdrycker. Enligt revisionens mening ha erfarenheterna
av denna anordning varit övervägande goda. Revisionen finner icke
heller några bärande skäl för en ändring härutinnan ha blivit framförda.
Emellertid anmärker revisionen, att ifrågavarande huvudregel icke kommit

i Jämför härutinnan tabellen å sid. 153 i betänkandet.
8 Jämför betänkandet sid. 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

till klart uttryck i gällande rusdrycksförsäljningsförordning. Denna brist
avser revisionen att avhjälpa genom stadgandet i förslagets 4 kap. 1 §. Revisionen
säger sig därigenom vilja »fastställa, att det icke föreligger en allmän
medborgerlig rätt till inköp utminuteringsvis av spritdrycker och vin
utan att befogenheten härtill är beroende av prövning, som vederbörande
systembolag har att utöva å det allmännas vägnar».

Vad angår föreskriften att tillstånd skall meddelas av hemortsbolaget erinrar
revisionen, att nuvarande praxis varit den, att det verkliga avgörandet i
fråga om motboksansökningar ankommit å hemortsbolaget, även där ansökningen
avsett inköp hos annat bolag. Denna ordning har synts revisionen
vara den mest naturliga. Och revisionen anmärker, att varje anledning att få
tillståndsprövningen verkställd av annat bolag än hemortsbolaget bortfaller,
i händelse den kommunala bestämmanderätten, såsom revisionen föreslagit,
skall upphävas i fråga om utminuteringen.

Beträffande föreskriften i 4 kap. 3 §, att inköp ej må medgivas
i den mån skada därav kan förväntas uppkomma,
anför revisionen:

Alltsedan den individuella utminuteringskontrollens tillkomst har det varit
en huvudprincip vid prövningen av inköpstillstånd, att spritdrycker och vin
icke böra tillhandahållas missbrukare. Denna grundsats är en omedelbar
konsekvens av det allmänna syfte, som angivits i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Emellertid har därjämte i förordningens 34 § fastställts uttryckligt
förbud mot utminutering till vissa särskilt angivna grupper av alkoholmissbrukare,
nämligen återfallsfyllerister — d. v. s. sådana som under
de senaste två åren dömts till ansvar för fylleri minst två gånger — samt
personer som under de senaste tre åren dömts eller undergått bestraffning
för brott, begånget under inflytande av starka drycker, eller för olaga rusdryckshantering
eller under samma tid undergått tvångsarbete eller vårdats
å allmän alkoholistanstalt, varit föremål för beslut om tvångsinternering å
sådan anstalt eller vårdats å vissa slag av anstalter för delirium tremens eller
annan alkoholsinnessjukdom.

Det är emellertid uppenbart, att denna uppräkning icke angiver mer än en
ringa del av dem som bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller
annan. I samtliga nu uppräknade fall gäller den förutsättningen för avstängning,
att från annat samhällsorgan än systembolaget förekommit ett
ingripande mot vederbörande, grundat på ett i de flesta fall svårartat alkoholmissbruk.
Örn avstängning från inköpsrätt på grund av uppenbart alkoholmissbruk
icke skulle lia företagits av systembolagen i andra fall än de
nu anförda, skulle bolagen få anses lia på ett mycket otillfredsställande sätt
fullgjort sin uppgift att förebygga alkoholskador.

Att de ovillkorliga avstängningsbestämmelserna dock blivit utformade på
detta sätt sammanhänger med att nykterhetskommitténs förslag utgick från
att systembolagen icke .skulle ha den uppgift att förebygga alkoholskador,
som de fingo i den slutligen antagna förordningen. Samhällets skyddsintresse
skulle i stället tillgodoses dels av s. k. kontrollnämnder och dels av
nykterhetsnämnderna. Då riksdagen sedermera ej biträdde förslaget örn inrättande
av kontrollnämnder utan genom omläggning av systembolagsstyrelsernas
sammansättning så att säga flyttade in dessa nämnder i bolagen,
kom det icke till stånd någon däremot svarande modifikation i fråga örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

avstängningsreglerna. Däremot bibehölls det nu i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen
intagna stadgandet om befogenhet för nykterhetsnämnd
att förordna om utminuteringsförbud i fråga örn den som brukar alkoholhaltiga
drycker till uppenbar skada för sig eller andra samt en däremot
svarande föreskrift i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen örn skyldighet
för systembolag att efterkomma sådant beslut av nykterhetsnämnd. Här
finnes sålunda den allmänna regeln uttalad, att den avgörande synpunkten
vid ifrågavarande prövning är, huruvida skada kan uppstå till följd av
försäljning, och den prövande myndighetens ansvar och fria bedömande är
icke inskränkt genom en på förhand fastslagen regel, att endast vissa bestämda
slag av skador må tagas i betraktande. Dock innehåller även detta
stadgande om nykterhetsnämndens prövningsrätt en betydelsefull begränsning,
i det att nämnden icke kan vidtaga avstängningsåtgärd utan anmälan
från vissa angivna myndigheter, tjänstemän eller enskilda personer.

Ifrågavarande befogenhet för nykterhetsnämnderna har icke kommit att
begagnas i den omfattning, som man torde ha föreställt sig vid förordningens
tillkomst. Härvid lia säkerligen flera omständigheter gjort sig gällande. Sålunda
har nyssnämnda hinder för självständigt initiativ av nämnderna minskat
deras möjlighet att ingripa. Och vidare torde vissa nämnder ha avhållit
sig från dylik åtgärd på grund av bristande handlag vid utövningen av
sin verksamhet eller rent av därför att de icke ägnat denna sida av sin nykterhetsvårdande
uppgift tillbörligt intresse. Det viktigaste skälet är dock otvivelaktigt,
att systembolagen fått den karaktär av organ för det samhälleliga
skyddsintresset, som man under förarbetena till försäljningslagstiftningen
trodde sig kunna påräkna endast hos kontrollnämnderna och nykterhetsnämnderna.
Systembolagen ha sålunda blivit de egentliga tillämpningsorganen
för den allmänna regel, som är uttalad i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
nämligen att avstängning skall ske beträffande den, som brukar
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I de fall,
då nykterhetsnämnderna funnit tillämpning av detta stadgande påkallad, lia
de i regel icke begagnat det förfaringssätt, som där angives, utan inskränkt
sig till att lämna systembolagen föreliggande sakliga upplysningar. Härigenom
ha nämnderna i regel vunnit samma praktiska resultat, nämligen
avstängning från inköpsrätt, ehuru denna grundats på beslut av bolaget och
icke av nämnden, något som från nämndernas synpunkt ofta framstått såsom
fördelaktigt. Detta förfaringssätt medgiver även en bättre anpassning
av åtgärderna efter föreliggande förhållanden, i det att väl systembolaget
men icke nykterhetsnämnden kan besluta örn inskränkning i inköpsrätten
i stället för indragning av densamma.

Systembolagen lia sålunda vid prövningen, huruvida avstängning skall
ifrågakomma, icke begränsat sig till de i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen
angivna fallen. Den allmänna regeln i förordningens 63 §, att all
försäljning skall ordnas så att därmed åstadkommes så ringa skada som
möjligt, har utgjort den egentliga rättsgrunden för dessa åtgöranden. Och
bolagen lia härvid erhållit särskild vägledning av kontrollstyrelsen i dess
egenskap av uppsiktsmyndighet. Såvitt revisionen kunnat finna, lämna de
av kontrollstyrelsen till systembolagens ledning meddelade anvisningarna
icke runi för erinran.

Den ordning, som på detta sätt framvuxit, bör enligt revisionens mening
bibehållas för framtiden. Vid prövningen av inköpstillstånd böra sålunda
systembolagen ha att taga hänsyn till varje slag av skada, som kan uppstå
genom missbruk av alkoholhaltiga drycker, och icke enbart till sådana skador,
som angivits i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Denna ståndpunkt
kommer till uttryck i det allmänna stadgandet i 4 kap. 3 § av revisionens för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

slag, att örn det av särskild anledning kan befaras, att inköp av spritdrycker
eller vin skall lända till skada för köparen eller annan, inköp ej må medgivas
eller ock de inskränkningar i inköpen stadgas, vilka finnas påkallade. För
att närmare klarlägga innebörden av denna regel bär densamma förtydligats
genom exempel, intagna i själva författningstexten.

Revisionen vill särskilt betona, att denna uppräkning ingalunda är uttömmande,
utan att tvärtom berörda åtgärder ofta böra vidtagas även i andra
fall. Syftet nied dessa exempel är närmast att på ett åskådligt sätt angiva
karaktären av den särskilda anledning, som angives i stadgandet såsom grund
för ingripande. Denna särskilda anledning skall nämligen utgöras därav att
det förefinnes en sannolik fara för skada av inköp. Sådan fara föreligger
tydligen örn en person låtit sig komma till last sådan oförmåga att liandha
alkoholhaltiga drycker, att skada därigenom redan uppstått och sålunda kan
befaras uppkomma ånyo. Exempel härpå äro, att vederbörande är hemfallen
under alkoholistlagen, vårdats för alkoholsjukdom, begått brott och därvid
varit påverkad av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana
drycker. Uppräkningen stannar emellertid icke vid fall, då denna fara
för återfall i missbruk föreligger, utan tar sikte även på en fara av ekonomisk
natur, nämligen faran för alt mera viktiga levnadsbeliov bliva eftersatta
till förmån för inköp av spritdrycker eller vin eller att tillgodoseeende av
dessa behov måste ankomma på det allmänna, om inköpsrätt medgives eller
icke begränsas i avsevärd mån. Exempel härpå äro, att vederbörande åtnjuter
understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet att
fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller det allmänna,
ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende. Slutligen har bland
särskilda anledningar för övervägande av nu berörda åtgärder angivits, att
vederbörande gjort sig skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker
eller kan befaras göra sig skyldig till sådan befattning eller att han varit
ådömd tvångsarbete eller varnats för lösdriveri.

Revisionen håller före, att de individuella omständigheterna böra vara avgörande
vid tillståndsprövningen och att det icke bör på förhand fastställas
vilken åtgärd, avstängning eller individuell begränsning, som skall vidtagas
i det särskilda fallet. Den fria prövningsrätten härutinnan, som redan nu
tillkommer systembolagen i flertalet fall, torde kunna anförtros åt dem med
ökad tillit efter genomförandet av den organisationsreform, som enligt förslaget
bör komma till stånd. En dylik valfrihet i avseende å åtgärder från systembolagens
sida torde böra gälla jämväl i fall, som avses i 34 § 2)—8) gällande
rusdrvcksförsäljningsförordning; ur nykterhetssynpunkt torde icke sällan en
begränsning av inköpsrätten även i sådana fall vara att föredraga framför
ovillkorlig avstängning. Bortsett från stadgandet örn viss åldersgräns, upptager
förslaget fördenskull icke någon bestämmelse, som ovillkorligen ålägger
bolaget att besluta örn avstängning.

Revisionen erinrar härefter, hurusom revisionen i annat sammanhang föreslår
inrättande i varje län av en länsnykterhetsnämnd, samt anför:

Denna nämnd skall äga utse två ledamöter i vederbörande systembolags
styrelse, varigenom revisionen velat sörja för att bolaget och nämnden bedriva
sin verksamhet i intimt samarbete. Vid sådant förhållande har det icke
ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla de kommunala nykterhelsnämndernas
i 35 § rusdrvcksförsäljningsförordningen angivna befogenhet att förordna
örn avstängning från utminutering. En motsvarande befogenhet har i stället
enligt 13 § förslaget till lag örn nykterhetsvård tillagts länsnykterhetsnämnderna.
De kommunala nykterhetsnämnderna skola emellertid siven fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

gent ha att genom framställningar och råd till systembolagen och andra försäljare
söka motverka och förebygga onykterhet och dryckenskap.

Revisionen framhåller vidare, hurusom bevillningsutskottet vid 1928 års
riksdag framställde krav på att vissa förhållanden, vilka vid rusdrycksförsäljningsförordningens
införande lämnades åt kontrollorganens prövning, borde
regleras genom bestämmelser i författningen. Enligt revisionens mening måste
detta uttalande avse bland annat grunderna för beviljande av inköpstillstånd.
Revisionen finner emellertid övervägande skäl tala för att dessa grunder
icke böra mera fullständigt än som av revisionen förslagits komma till
uttryck direkt i författningen. Revisionen erinrar härutinnan om de vidlyftiga
anvisningar, som utfärdats av kontrollstyrelsen, samt anför:

Än mera vidlyftiga skulle dessa anvisningar lia blivit, om man icke i sista
hand kunnat falla tillbaka på den allmänna regeln i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
En någorlunda fullständig kodifikation av grunderna för
vägran av inköpsrätt skulle sålunda bliva mycket tyngande för själva lagtexten.
Man torde icke heller vinna åsyftat resultat genom att i förordningen
införa sådana detaljerade regler. Det skulle nämligen utan tvivel befinnas
omöjligt att angiva alla omständigheter och synpunkter, som böra komma i
betraktande vid denna prövning, och förordningens uppräkning av dessa
skulle därför behöva kompletteras med en regel av mera allmän, och därför
i viss mån mera obestämd innebörd. Med denna lösning hade man uppenbarligen
icke vunnit det avsedda principiella syftet att i själva förordningen uttryckligt
angiva alla de fall, då ifrågavarande åtgärder fingo vidtagas. Skulle
man å andra sidan nöja sig med att i författningstexten så fullständigt som
möjligt angiva ifrågavarande grunder och icke tillåta någon som helst utvidgning
med stöd av en allmän reservregel, torde dessa föreskrifter i tillämpningen
komma att visa sådana ofullständigheter, att de icke kunde fylla sitt syfte.
Tillämpningsorganen bleve i detta fall så hårt bundna till formerna, att fara
förelåge för att deras verksamhet komme att utveckla sig i en icke från någon
synpunkt önskvärd eller gagnelig byråkratisk riktning.

Till motivering av de i förslagets 4 kap. 4 § första stycket angivna grunderna
för bestämmande av spritdryck stilldelning anför
revisionen:

Den individuella förhandsbegränsningen av samtliga konsumenters rätt att
inköpa spritdrycker har under den nu gällande ordningen för utminuteringskontroll
genomförts efter den principen, att den till inköp medgivna kvantiteten
spritdrycker i varje särskilt fall fastställts med ledning av det på förhand
uppskattade legitima behovet för köparen och hans hushåll. Vid den bolagen
härutinan åliggande prövningen böra enligt kontrollstyrelsens anvisningar
beaktas ett flertal omständigheter, såsom huruvida sökanden är man
eller kvinna, har eget hushåll eller icke, tillhör en befolkningsgrupp med mer
eller mindre utpräglade alkoholvanor — varvid särskilt skillnaden mellan
landsbefolkningen och stadsbefolkningen samt mellan olika delar av landet
bör komma i betraktande — vidare sökandens ålder och ekonomiska ställning
m. m.

Revisionen har icke funnit, att det inom den individuella utminuteringskontrollens
ram gives någon lämpligare och bättre utväg för att tillgodose kravet
på en ändamålsenlig nykterhetsvård än denna anordning med förhandsbegränsning
i anslutning till behovet. Revisionen är därför av den uppfattningen,
att denna ordning bör bibehållas för framtiden. Då konsumtionen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

spritdrycker och vin väl kan inskränkas till förmån för tillgodoseende av
mera nödvändiga behov, kan det även vara befogat, att ekonomiska synpunkter
tillerkännas viss betydelse vid prövningen jämväl i andra fall än då
detta är betingat av en direkt påvisbar fara för alkoholskada.

I detta sammanhang föreligger anledning framhålla, att det sålunda av revisionen
förordade hänsynstagandet till vissa ekonomiska synpunkter vid utminuteringskontrollens
handhavande icke innebär ett godkännande av det i
vissa kommuner praktiserade förfarandet att använda generella avstängningsbestämmelser
såsom ett medel för indrivning av skatt. Denna metod
finner revisionen tvärtom av flera skäl olämplig. Revisionen har framhållit,
att det icke bör på förhand fastställas vilken åtgärd, avstängning eller individuell
begränsning, som skall vidtagas i det särskilda fallet utan att anpassning
bör kunna göras efter föreliggande individuella omständigheter. Den
diskretionära prövning, som i enlighet med denna uppfattning bör förekomma
i varje särskilt fall, bör givetvis icke påverkas av sådana för denna lagstiftning
ovidkommande syften som önskemålet, att medborgarna betala dem
påförda utskylder.

Förut har berörts, att revisionen motiverar sitt förslag örn ett 1 a g s t a dgat
maximum för spritdryckstilldelning bland annat därmed, att bolagen,
i avsaknad av en författningsbestämmelse härutinnan, skulle föranledas
att i praktiken upprätthålla en maximigräns, vilken i princip icke komrne
att skilja sig från en i författningen angiven gräns men säkerligen skulle visa
sig mindre motståndskraftig än en dylik gräns. Med avseende å maximikvantitetens
storlek erinrar revisionen, hurusom frågan om en sänkning av
den nuvarande maximigränsen vid flera tillfällen — bland annat även år 1928
— varit föremål för riksdagens prövning. Revisionen anför i anslutning
härtill:

Endast omkring en femtedel av samtliga inköpsberättigade åtnjuter numera
full inköpsrätt. Med hänsyn till de grunder, som hittills gällt och
även för framtiden böra gälla i fråga örn fastställande av den individuella tilldelningen
kan man utgå från att konsumtionen av spritdrycker i dessa fall ger
upphov till skada i mindre omfattning än spritdryckskonsumtionen i övrigt.
Att sänka maximikvantiteten till exempelvis tre liter i månaden innebär därför
så att säga en topphuggning av konsumtionen hos de mest pålitliga konsumenterna,
medan den övriga konsumtionen lämnas oantastad. Från den utgångspunkten
att försäljningslagstiftningen i första hand skall vara inriktad mot
sådan konsumtion, som kan befaras åstadkomma skada, måste denna åtgärd
därför framstå såsom föga ändamålsenlig.

Mot en minskning av maximikvantiteten tala även psykologiska skäl. Det
är av största betydelse, att försäljningslagstiftningen omfattas med förtroende
av allmänheten och därvid icke minst av den stora mängden anmärkningsfria
konsumenter av spritdrycker. Det måste emellertid förutsättas, att
särskilt dessa senare skulle betrakta en sådan åtgärd som den nu behandlade
såsom opåkallad. Visserligen är det ett obestridligt önskemål, att konsumtionen
av spritdrycker i vårt land nedbringas och detta även bland dem som åtnjuta
full tilldelning. Detta syfte bör man emellertid i fråga örn sådan konsumtion,
som icke åstadkommer påvisbar skada, enligt revisionens mening
söka vinna genom åtgärder, som icke ha tvångskaraktär.

Revisionen finner sig på grund av dessa skäl icke böra ifrågasätta någon
minskning av den nuvarande maximikvantiteten. Någon anledning att föranstalta
örn höjning av densamma lärer icke förefinnas, så mycket mindre som

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

revisionens förslag om efterhandsinköp innebär betydande lättnader för särskilt
de konsumenter, vilka kunde tänkas komma i åtnjutande av högre inköpskvantitet
än fyra liter i månaden. Det torde icke heller föreligga något
mera allmänt önskemål om en sådan höjning, utan man lärer kunna påstå,
att den allmänna opinionen i stor utsträckning godtagit den nu gällande ordningen
i fråga om inköpsrättens omfattning.

Beträffande den i förslagets 4 kap. 4 § medgivna möjligheten till
s. k. efter handsköp yttrar revisonen:

Enligt 48 § rusdrycksförsäljningsförordningen gäller, att spritdrycker ej
må till någon utminuteras i större myckenhet än fyra liter i kalendermånaden.
Behovet av dylika drycker är däremot i allmänhet icke jämnt fördelat
över hela året utan ofta större under vissa månader och mindre under andra.
Vidare kan detta behov mången gång icke på förhand beräknas. Månadstilldelningen
bildar på grund härav ett motiv för den förtänksamme att utnyttja
inköpsrätten i större omfattning än som motsvarar det aktuella behovet för
att därigenom skaffa ett lager för oförutsedda behov. Detta psykologiska
tvång framstår otvivelaktigt för den skötsamme konsumenten såsom någonting
onaturligt. Det medför säkerligen också i många fall, att konsumtionen
blir större än den skulle vara, om lagringen icke behövde ske under konsumentens
egen vård utan kunde äga rum på det sättet, att inköpsrätten kvarstode
under viss tid efter månadens utgång. För att motverka nämnda tendens
kan det komma i fråga att sätta tilldelningskvantiteten i relation till en
längre tidsperiod än månaden, såsom kvartalet eller året, eller att vidtaga
jämkningar i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt, som ej tagits i anspråk
under perioden.

Enligt revisionens mening vinner man emellertid icke det förelagda syftet
genom att utsträcka tilldelningsperiodens längd från en månad till exempelvis
ett kvartal. En förlängning av tilldelningsperioden kan nämligen icke
genomföras generellt utan risker från nykterhetssynpunkt beträffande sådana
köpare, som icke kunna hushålla med de inköpta dryckerna. Ifrågavarande
syfte skulle däremot kunna ernås genom den andra av de nyss antydda utvägarna,
nämligen jämkning i bestämmelserna örn förlust av inköpsrätt.

I fråga om den närmare utformningen av förslagets bestämmelser härutinnan
må framhållas, att det icke torde vara rådligt att utan vunnen erfarenhet
om verkningarna av denna nya anordning medgiva, att en under viss
månad icke inköpt kvantitet får uttagas huru lång tid som helst efter månadens
utgång. I detta avseende påkallar nämligen faran för överlåtelse en viss
försiktighet. Den förutsatta verkan av möjligheten till efterhandsinköp är,
att större kvantiteter komma att stå till konsumenternas förfogande vid varje
särskild tidpunkt, varför möjligheterna att verkställa överlåtelse bliva
större än under nuvarande förhållanden. Det är också tydligt, att frestelsen
att i vinningssyfte företaga inköp för att genom överlåtelse tillhandahålla
annan spritdrycker är större, örn den kvantitet som på en gång kan inköpas
är mycket stor och sålunda den motsedda vinsten är betydande, jin
om denna kvantitet utgöres endast av några få liter. Med hänsyn härtill
torde det vara nödvändigt att begränsa den tid, under vilken den icke uttagna
kvantiteten kan tagas i ansoråk. Även vid en snäv begränsning härav
tillgodoses det egna, legitima behovet vida bättre än med nu gällande bestämmelser.
Å andra sidan kan införandet av efterhandsinköp icke antagas
utöva den gynnsamma inverkan, som därmed åsyftas, örn nyssnämnda lid
göres mycket kort. Dessa överväganden lia föranlett revisionen att föreslå,
att tiden för tillgodonjutande av inköpsrätt för icke uttagen kvantitet fastställes
till sex månader. I enlighet härmed skall den del av tilldelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

exempelvis för januari månad, som icke uttages under denna månad, kunna
tagas i anspråk under sex månader efter januari månads utgång, d. v. s.
under tiden till och med den 31 juli.

Det behöver icke närmare utvecklas, att anordningen med efterhandsinköp
från köparnas synpunkt erbjuder fördelar framför den nuvarande ordningen.
En inköpsberättigad erhåller visserligen icke härigenom tillgång till en
större sammanlagd inköpskvantitet, men han blir befriad från risken att av
glömska eller på annat ofrivilligt sätt gå miste om en del av sin tilldelningskvantitet
och är icke heller så bunden i fråga örn tidpunkten för inköpen
som hittills utan kan verkställa dessa vid de för honom i varje särskilt
fall lämpligaste tillfällena. Samtidigt som inköpsbegränsningens goda
verkningar med avseende å konsumtionens omfattning bibehållas under ordningen
med efterhandsinköp, vinner man genom densamma i allt väsentligt
det syfte, som eftersträvas av företrädarna för fri inköpsrätt för de skötsamma
konsumenterna.

Revisionen erinrar emellertid om att systembolagen måste anses skyldiga
att föranstalta om indragning eller inskränkning av inköpsrätten, därest särskild
anledning förefinnes att befara skada:

Denna skyldighet avser icke blott den löpande tilldelningen utan även icke
uttagna kvantiteter från tidigare tilldelningsperioder. I praktiken lärer det
väl endast sällan komma att inträffa, att en inköpsberättigad, gentemot vilken
anledning till ett dylikt ingripande yppas, åstadkommer en sådan »besparing».
Där så emellertid i visst fall är förhållandet, t. ex. i följd därav
att för en sådan person genom bortovaro, sjukdom eller annan anledning
uppstått faktiskt hinder att begagna inköpsräten under viss tid, kan lian
icke kräva att få utbekomma sin outtagna kvantitet. För att denna inskränkning
i den eljest obetingade förfoganderätten under sex månader av
icke uttagna tilldelningskvantiteter icke må väcka misstro mot hela denna
anordning och äventyra de väntade gynnsamma verkningarna av densamma,
böra emellertid systembolagen behandla dylika fall med stor varsamhet.

En följd av bestämmelserna om efterhandsköp förmodas av revisionen bliva,
att behovet av s. k. extra tilldelning minskas. Enligt revisionens
mening måste man dock räkna med att systembolagen även i framtiden
böra äga möjlighet att medgiva sådan tilldelning i vissa fall, varför ett stadgande
härom upptagits i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket.

Beträffande den i 4 kap. 2 § av förslaget stadgade åldersgränsen
för utminutering erinrar revisionen, att frågan örn en höjning av denna
gräns vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Bland annat
yrkades i motioner vid 1928 års riksdag, att åldersgränsen skulle bestämmas
till 25 år. Revisionen framhåller emellertid, hurusom 21-årsgränsen i
tillämpningen blivit i betydande utsträckning ersatt med högre åldersgränser.
Åtskilliga bolag lia härvid enligt oktroj föreskrift varit förhindrade att
utlämna motbok till personer under 25 år. Men även där sådant hinder icke
förelegat, lia bolagen endast i relativt sällsynta fall utlämnat motbok till personer
under 25 år. I de fall, där så skett, har i regel varit fråga örn gifta personer
eller personer, som eljest halt eget hushåll. Revisionen finner av dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 242. 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

omständigheter framgå, att en i författningen stadgad allmän höjning av åldersgränsen
till exempelvis 25 år skulle ha ringa praktisk betydelse. Man
lärer enligt revisionen nämligen kunna utgå från, att bolagen även framgent
komma att iakttaga stor försiktighet vid meddelande av inköpstillstånd till
yngre personer och detta jämväl för den händelse kommunernas inflytande
på utminuteringsbestämmelserna skulle för framtiden upphöra. Å andra
sidan finner revisionen vissa skäl tala mot en lagstadgad höjning. Dels finnas
icke så få personer, som redan före 25 års ålder grundat eget hem och i
fråga om vilka lagstiftaren icke har anledning att föreskriva avstängning
från inköpsrätt. Dels har man sannolikt att räkna med att frånvaron av
möjlighet för yngre personer att erhålla laglig inköpsrätt är ägnad att på sina
håll främja uppkomsten av olaglig hantering. Slutligen kan enligt revisionens
mening tänkas, att meddelande av inköpstillstånd för yngre personer
i vissa fall kan vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla
av ansvar för sitt uppträdande i nykterhetsavseende. Att ungdom mellan
21 och 25 år under alla förhållanden skulle vara utestängd från möjligheten
att även i ringa kvantitet verkställa inköp av spritdrycker och vin för egen
räkning finner revisionen därför icke gagneligt från nykterhetssynpunkt.

Revisionen — som, utan närmare motivering i övrigt, avvisar möjligheten
att bestämma åldersgränsen till 25 år med rätt för bolagen att medgiva
undantag — erinrar emellertid, att en tillämpning av bestämmelserna i förslagets
4 kap. 4 § i varje fall måste föranleda, att en låg tilldelningskvantitet
bestämmes för unga personer.

Jag vill i detta sammanhang behandla även de bestämmelser i förslaget,
som avse försändning av rusdrycker. Härutinnan stadgas i 4
kap. 7 § dels att bolag, om så finnes påkallat för ordnande av försändningen
av sådana drycker till ort där utminuteringsställe ej är beläget, äger därstädes
inrätta särskilt utlämningsställe, dels ock att bolag, örn köpare är bosatt å ort,
där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes inrättat, äger utan kostnad
för köparen försända varan till dennes närmaste post-, järnvägs-, omnibuseller
ångbåtsstation. I övrigt skall det åligga bolag att vid försändning vidtaga
sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

Redan tidigare har omnämnts, att systembolag enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
i dess ursprungliga lydelse ägde försända spritdrycker endast
inom bolagskommunen men att förordningen härutinnan snart nog ändrades
på det sätt, att försändning medgavs inom bolagets kontrollområde. Föreskrifter
härom återfinnas i 45 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.
Härigenom ålägges bolagen tillika att vid försäljning vidtaga betryggande kontrollanordningar
i syfte att varan ej skall utbekommas av annan än den rätte
köparen.

Av revisionens betänkande sid. 171—176 framgår, att skälen för ifrågavarande
författningsändring voro i huvudsak följande. Innan ändringen genomfördes
hade överlåtelse av spritdrycker förekommit i stor omfattning, till
men för nykterhetstillståndet i landet. Sådan överlåtelse hade underlättats

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

genom det allmänt praktiserade förfarandet att anlita ombud vid inköpen. Genom
att systembolagen lingö rätt att försända spritdrycker kunde bolagen
utöva en strängare kontroll över ombudsinköpen och sålunda minska riskerna
för överlåtelse. De med inköpen förbundna kostnaderna och besvären
för avlägset boende köpare ansågos vidare i vissa delar av landet lia främjat
den olagliga hanteringen och bruket av hälsovådliga surrogat för spritdrycker,
varför det fanns påkallat att vidtaga lättnader i åtkomsten av lagligen
inköpta spritdrycker i sådana trakter. Svårigheterna på vissa håll att
verkställa inköp hos bolagen förmodades jämväl kunna framkalla den uppfattningen,
att lagstiftningen på denna punkt var godtycklig. Slutligen ansågs
förbudet mot systembolagens försändning icke stå väl samman med det förhållandet,
att en enskild person ägde försända spritdrycker med anlitande av
alla andra kommunikationsmedel än posten.

Revisionen uttalar, att av enahanda skäl fördelar alltjämt skulle stå att
vinna genom en ytterligare utvidgning av systembolagens försändningsrätt.
Förenämnda omläggning i fråga om försändningsrätten var enligt revisionens
mening alltför begränsad för att man skulle ernå vad därmed åsyftades.
Revisionen erinrar, att kontrollstyrelsen vid flera tillfällen anmodat
systembolagen att anlita försändning i större omfattning med hänsyn till de
talrika klagomålen över missbruk av inköp genom ombud. Försändningsköp
förekomma emellertid enligt vad revisionen funnit alltjämt endast i relativt
obetydlig utsträckning. Anledningen härtill anser revisonen vara, att försändningsköpen,
sådana de nu äro ordnade, icke erbjuda köparna så stora
fördelar, att dessa i allmänhet vilja avstå från att verkställa inköp genom ombud.
Revisionen yttrar i anslutning härtill bland annat följande:

Försändning av spritdrycker utom bolagskommunen må jämlikt 45 §
3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen ske allenast där köparen till bolaget
överlämnat motbok med vederbörligen ifylld och undertecknad rekvisitionsblankett
ävensom betalning för varan, gottgörelse för försändnings-,
frakt- och eventuellt portokostnad samt uppgift å den plats, dit varorna skola
försändas, och sättet för försändningen. För att endast den rätte köparen
skall kunna utfå varorna, skall vid försändning å järnväg fraktsedeln angiva
bolaget — icke köparen — såsom mottagare samt köparen äga utkvittera försändelsen
endast med begagnande av en samtidigt översänd fullmakt av bolaget.
Dylika försiktighetsmått skola också tillämpas vid försändning med busseller
ångbåtslinje, som har fasta stationer med särskild varuutlämning. I
övriga fall anordnas nödig kontroll därigenom att köparen har att teckna sitt
namn å en särskild förteckning -— följesedel — som vederbörande transportförare
har att återställa till bolaget. Vid bestämmande av ersättning för egen
försändningskostnad äger bolag debitera allenast självkostnad för emballage
och frakt till avsändningsstation jämte en expeditionsavgift av 20 öre per försändelse.
Härtill komma emellertid för köparen fraktkostnaderna till ankomsstationen
samt eventuella returportokostnader.

Det bör påpekas, att dessa föreskrifter icke lia avseende å försändning inom
bolagskommunen. Vid sådan försändning verkställes forslingen i allmänhet
av bolagens egen personal, och särskilda kontrollåtgärder äro därför icke påkallade
utöver vad som allmänt tillämpas vid vanlig affärsmässig hemsändning
av varor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

En av revisionen verkställd undersökning1 har givit vid handen, att försändning
av spritdrycker och vin utom respektive bolagskommuner år 1932 förekom
i nämnvärd omfattning endast vid 38 bolag. Köparnas utgifter för denna
försändning uppgingo till i genomsnitt 1 krona 75 öre per försändelse,
motsvarande 70 öre för liter av de försända dryckerna. Kostnaderna fördelade
sig emellertid mycket olika mellan de särskilda bolagen. Av några bolag
har anordnats massförsändning till särskilda utlämningsställen, och denna
anordning har visat sig medföra en avsevärd minskning av försändningskostnaden.

En viktig orsak till att försändningsköpen icke erhållit någon större omfattning
är enligt revisionens mening, att köparna finna kostnaderna härför alltför
stora. Det bör därför övervägas, huruvida en minskning av dessa kostnader
kan ske. En detaljgranskning från denna synpunkt giver vid handen,
att försändningskostnaden genom en väsentlig utvidgning av försändningsrörelsen
skulle kunna nedbringas till i genomsnitt 60 öre för liter. Det är emellertid
tydligt, att en så relativt obetydlig minskning av försändningskostnaclerna
icke är ägnad att nämnvärt öka köparens benägenhet att anlita denna
inköpsform. Revisionen har därför övervägt, huruvida icke bolagen borde
svara för försändningskostnaderna.

Enligt uttrycklig föreskrift i 45 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
gäller för närvarande, att försändning skall ske på köparens bekostnad. Systembolag
är därför lagligen förhindrat att försända spritdrycker och vin
utan att samtidigt uttaga kostnaderna härför. En utjämning av dessa kostnader
kunde ske därigenom, att varje; bolag finge fördela samtliga försändningskostnader
likformigt på alla försändningsköp. Då skulle kostnaden för
varje försändning örn viss storlek vid ett bolag vara densamma oberoende av
örn köparen vore nära eller avlägset boende. Härigenom vunne man emellertid
icke annat än likformighet inom varje bolags försändningsområde, medan
olikheterna mellan de särskilda bolagen alltjämt skulle bestå. Den
enklaste vägen för att ernå likformighet över hela landet torde vara att inbegripa
försändningskostnaderna i det allmänna försäljningspriset. Härigenom
komme visserligen en del av dessa kostnader att åvila köpare, som själva avhämta
de inköpta varorna, men detta synes knappast utgöra någon mera vägande
invändning. Man lärer nämligen kunna utgå från att de köpare, som
skulle fortsätta att verkställa sina inköp personligen även efter den ifrågasatta
omläggningen, väsentligen äro sådana, som Ira bekväma förbindelser med utminuteringsställe.
Dessa köpare äro sålunda redan genom utminuteringsställenas
förläggning gynnade i förhållande till den övriga kundkretsen. Att de
finge bidraga till att bära försändningskostnaderna för de köpare, som icke
åtnjuta denna förmån, synes därför icke obilligt. Redan under gällande ordning
äger för övrigt rum en viss utjämning av kostnaderna mellan kundkretsen
hos olika systembolag. Bolagens försäljningspris äro nämligen lika över
hela landet, ehuru dessa pris innefatta olika kostnader för frakt till respektive
bolag från Vin- & spritcentralens lager. Ifrågavarande olikheter i fraktkostnader
äro visserligen relativt obetydliga men äga i detta sammanhang eli
visst intresse, enär förslaget egentligen endast innebär en utsträckt tillämpning
av samma princip, som redan tillämpas beträffande fraktkostnaderna
till systembolagen.

Den nu övervägda omläggningen innebär, att försändningskostnaderna skola
ingå i det för var och en gällande försäljningspriset och detta alltså höjas
så, att det täcker utgifterna för försändningsverksamheten. Det kan härvid
icke vara nödvändigt, att varje bolag för sig erhåller ersättning för sina exakta
försändningskostnader, utan det bör anses tillräckligt, om detta pristillägg

1 Jämför härutinnan närmare betänkandet sid. 176—179.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242. 101

beräknas så, att det täcker kostnaderna för bolagens sammanlagda försändningsverksamhet.

Enligt revisionens åsikt böra kostnaderna för försändningen — av såväl
spritdrycker som vin — lämpligen uttagas genom ett pristillägg å samtliga
slag av utminuterade spritdrycker. Revisionen, som verkställt vissa beräkningar
rörande storleken av detta pristillägg,1 anför i anslutning härtill:

Det är uppenbarligen icke möjligt att exakt angiva huru stort detta pristillägg
bör vara, enär man icke på förhand känner, i vilken omfattning försändningsköpen
komma att ökas genom den fria försändningens införande.
Innan erfarenhet härom vunnits, måste sålunda kostnaderna för försändningsverksamheten
täckas genom ett ungefärligt beräknat pristillägg. Örn
detta beräknas från den utgångspunkten, att försändningsköpen i varje fall
till en början icke komma att överstiga 25 å 30 procent av hela utminuteringen,
är man enligt revisionens mening på den säkra sidan. Med detta antagande
borde det provisoriska tillägget utgöra 15 å 20 öre per liter. Detta belopp
bör sedermera justeras med ledning av statistik över ifrågavarande försändningskostnader.

Pristillägget bör vara detsamma för samtliga bolag. Huruvida det bör
komma till stånd genom en ökning av systembolagens bruttovinstmarginal
mellan inköpspris och utminuteringspris eller genom en förhöjning av Vin&
spritcentralens försäljningspris till systembolagen, är närmast en teknisk
fråga, på vilken revisionen icke finner nödigt att närmare ingå. Den
inskränker sig till att påpeka, att enligt det senare alternativet systembolagens
inköpspris jämväl för sådana spritdrycker, som utskänkas, skulle bliva
höjt, vilket eventuellt kunde påkalla en motsvarande minskning av utskänkningsskatten.
Huru ifrågavarande pristillägg än anordnades, skulle det emellertid
medföra förskjutningar i de särskilda systembolagens vinstbelopp. Enligt
det första alternativet skulle vinsten för vissa bolag ökas, nämligen för
dem där försändningsköpen äro få eller kostnaderna härför ringa, medan
vinsten för andra bolag skulle minskas. Enligt det andra alternativet skulle
alla systembolagsvinster undergå minskning men däremot Vin- & spritcentralens
vinst ökas. Därest det ansåges önskvärt, att dessa förskjutningar
utjämnades, skulle detta alternativ kunna modifieras så, att systembolagen
ägde få ersättning av partihandelsbolaget för försändningskostnaderna eller
viss del därav, vilket torde kunna ordnas genom ett avräkningsförfarande.
Huru dessa förhållanden mellan de olika försäljningsorganen inbördes än
gestaltades, skulle emellertid dessa organs sammanlagda vinster på utminuteringsförsäljningen,
under i övrigt oförändrade omständigheter, uppgå till
samma belopp som före omläggningen, förutsatt att pristillägget är riktigt
beräknat.

Revisionen anför vidare:

I fråga örn anordnandet av den kostnadsfria försändningen bör till en början
gälla, att bolagen skola lia rätt att utan kostnad för köparen försända
de av denne rekvirerade varorna men icke skyldighet därtill. Det kan
befäl as, att örn köparen icke längre har att själv bära de verkliga försändningskostnaderna
i varje särskilt fall, han icke alltid skall taga skälig hänsyn
till dessa kostnader vid sina rekvisitioner. Härvid kommer särskilt i
betraktande, att de verkliga kostnaderna för försändning av en viss kvantitet
äro betydligt större, örn denna försändes i flera omgångar jin örn den skickas
i en försändelse. Ett bolag bör med hänsyn därtill kunna vägra att utan

1 Jämför betänkandet sid. 180 oell 181.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

särskild ersättning expediera försändelser till en köpare, som genom sitt sätt
att taga i anspråk den fria försändningsrätten måste anses missbruka densamma.
Jämväl i det fall, att en köpare personligen infinner sig å försäljningsstället
och verkställer inköp men icke vill medföra de inköpta varorna
ulan påkallar försändning av dessa, bör bolaget, örn skäl därtill föreligga,
kunna vägra tillmötesgå ifrågavarande anspråk. Även örn stadgandet angående
försändningen med hänsyn till dessa och liknande fall måste ha nyss
anförda innebörd, bör å andra sidan ett systembolag icke utan giltig orsak
kunna vägra kostnadsfri försändning.

Enligt revisionens mening bör vidare kostnadsfri försändning ej verkställas
till köpares bostad utan allenast till dennes närmaste post-, järnvägs-,
omnibus- eller ångbåtsstation. Längre kan av naturliga skäl anordningen
icke sträcka sig. Genom den föreslagna omläggningen sker sålunda icke
ändring i fråga om exempelvis den försändning, som äger rum till bostaden
för köpare på samma ort som försäljningsstället; kostnaden för denna förmån
skall även framgent ankomma på köparen. En på försäljningsorten
bosatt köpare bör enligt revisionens mening icke heller kunna påkalla kostnadsfri
försändning till närmaste kommunikalionsstation. Ett systembolag
bör vidare icke medgiva fri försändning till dylik station för köpare, bosatt
i så nära grannskap till nämnda ort, att kostnaderna för försändningen icke
stå i rimligt förhållande till besväret för köparen att personligen avhämta
de inköpta varor å försäljningsstället.

Även om försändningskostnaderna skola täckas av ett allmänt pristillägg,
bör givetvis sparsamhet iakttagas vid försändningsverksamheten. Med hänsyn
härtill torde ett systembolag i allmänhet icke böra verkställa försändning
utanför kontrollområdet utan hänvisa köpare, som gör anspråk på kostnadsfri
försändning till ort inom annat bolags kontrollområde, att överflytta
inköpsrätten till sistnämnda bolag. Sådan överflyttning kan ske både stadigvarande
och för viss kortare tid enligt 4 kap. 6 § i revisionens förslag.
Det har emellertid för revisionen framhållits, att det hittillsvarande absoluta
förbudet mot försändning utom kontrollområdet medfört olägenheter för sådana
köpare, som äro bosatta inom detta område men ha den bekvämaste
järnvägsförbindelsen till station, belägen utom detsamma. Någon vägande
invändning synes icke kunna resas mot att bolagen i sådana fall verkställa
försändning utom kontrollområdena. Någon mera avsevärd kostnadsökning
torde icke bliva följden av att försändningen sålunda utsträckes till kommunikalionsstationer
omedelbart utanför ett kontrollområde. Revisionen har
därför icke funnit sig böra förorda, att nu berörda inskränkning i fråga örn
försändningsrätten bibehålies. Det är enligt dess mening icke heller nödvändigt
att ersätta densamma med ett särskilt stadgande i författningstexten,
som skulle angiva förutsättningarna för att bolag må försända utanför
konlrollområdet, utan man torde med full trygghet kunna överlåta åt tilllämpningen
att utforma de närmare regler härutinnan, som tilläventyrs kunna
finnas erforderliga. Erinras må i detta sammanhang, att ordningen med
kostnadsfri försändning förutsätter, att varje bolag meddelar uppsiktsmyndigheten
detaljerade uppgifter rörande kostnaderna härför m. m. Härigenom
erhåller denna myndighet möjlighet att kontrollera, huruvida försändning
ägt rum i otillbörlig omfattning.

Revisionen anmärker i anslutning till det föreslagna stadgandet i 4 kap.

7 §, att revisionen med ordet »station» avser icke endast fast station med
särskild varuutlämning utan även vanliga hållplatser för omnibustrafik,
ångbåtsbryggor m. m. I enlighet med kontrollstyrelsens anvisningar har un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

103

der de senare åren utlämning av spritdrycker och vin på vissa villkor varit
medgiven å dylika ställen, och någon olägenhet därav har enligt revisionen
ej försports.

Revisionen erinrar vidare, att stadgandet förutsätter upphävande av det
i kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69) meddelade förbudet mot postbefordran
av »paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade
spirituösa drycker».

Redan i proposition (nr 203) till 1922 års riksdag föreslogs ändring i denna
kungörelse i syfte att bereda systembolagen möjlighet att försända spritdrycker
med posten. Såsom skäl härför åberopades bland annat, att det
icke syntes föreligga någon principiell skillnad mellan försändande på detta
sätt och med andra kommunikationsmedel. Genom de inskränkningar i
rusdryckstilldelningen och de skärpningar i kontrollen, som efterhand genomförts,
förmenades även de skäl, som på sin tid förelegat för postförsändningsförbudets
införande, ha förlorat mycket av sin styrka.

Revisionen erinrar, att ifrågavarande förbud än mera förlorat i betydelse
med hänsyn till omnibusväsendets starka utveckling över hela landet samt
anför:

Med nuvarande trafikförhållanden kunna systembolagen företaga försändning
av spritdrycker till ett synnerligen stort antal orter i riket genom att
anlita — förutom statens järnvägar — enskilda kommunikationsanstalter av
olika slag, såsom omnibuslinjer, enskilda järnvägar och ångbåtar. Att under
sådana omständigheter bibehålla förbudet mot försändning genom ett statens
eget kommunikationsmedel, postverket, synes icke påkallat. Enligt revisionens
mening bör därför förbudet mot försändning av spritdrycker med posten
icke bibehållas i fråga örn försändelser från systembolagen. Om man inskränker
sig till denna ändring, skulle annan än systembolag alltjämt vara
förhindrad att anlita posten för försändning av dylika drycker. Revisionen
kan emellertid icke finna annat än att förbudet även i denna del numera är
skäligen betydelselöst ur nykterhetssynpunkt i betraktande av att övriga kommunikationsmedel
erbjuda möjligheter för envar att försända spritdrycker
till praktiskt taget vilken plats som helst i riket. På grund härav har revisionen
ansett det riktigast, att 1904 års kungörelse i dess helhet upphäves;
förslag härom har upptagits i 1 § av den särskilda promulgationsförordningen.

Mot upphävande av postförsändningsförbudet har invänts, att försändning
av spritdrycker med posten möjliggör avhämtande av sådana drycker å tid,
då utminutering icke må förekomma. Denna invändning saknar enligt revisionens
mening större betydelse med hänsyn bland annat till vad nyss anförts
rörande övriga tillbuds stående transportmedel. Det väsentliga skälet
för bestämmelsen om begränsning av tiden för utminuteringsställes öppethållande,
nämligen att man härigenom velat förebygga lockelser till oöverlagda
inköp, har för övrigt icke giltighet å försändningsköp, enär ju härvid
rekvisition och insändande av betalning måste ha skett i förväg.

Att bestämmelsen örn den kostnadsfria försändningen enligt revisionens förslag
icke har karaktären av en systembolagen åvilande skyldighet utan i stället
en befogenhet, medför att ett bolag kan och bör vägra försändning till en
station, där olägenheter av försändningen göra sig gällande. I dylikt fall bör
bolaget enligt överenskommelse med köparna i stället försända varorna till
annan station.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Beträffande anordnandet av särskilda utlämningsställen anför revisionen
härefter:

Pa en del platser i landet ha inrättats s. k. utlämningsställen, varmed förstas
fasta ställen, där avhämtning kan ske av förut rekvirerade spritdrycker
och viner, vilka översänts dit från vederbörande utminuteringsställe. Dessa
utlämningsställen sakna lager och register för utövande av individuell utminuteringskontroll
och skilja sig från utminuteringsställena även i andra avseenden,
såsom exempelvis i fråga om tiden för öppethållande, vilken ofta är
kortare än den för utminuteringsställena gällande. Ett utlämningsställe är
därför endast en expedition för utlämnande av varor, vilka försålts på annat
håll, nämligen på det utminuteringsställe, till vilket kunden hänförts; för kö
pernäs bekvämlighet mottagas emellertid i förväg på utlämningsstället rekvisitioner,
jämte motböckerna, samt betalning för rekvirerade varor.

Utlämningsstället fyller sålunda en uppgift likartad med den som utövas
av järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstationen vid systembolagens försändningsverksamhet.
Det erbjuder emellertid vissa företräden framför dessa allmänna
kommunikationsanstalter. För sändningskostnaderna bliva givetvis
mindre, örn flera försändelser kunna sammanföras till en. Även om själva
utlämningsstället drager vissa kostnader, som eljest icke skulle uppkomma,
visar dock erfarenheten, att dessa nya kostnader kunna vara mindre än de
besparingar, som vinnas genom ifrågavarande anordning, och att således förs^nc?.
n^n^.sver^sam^e^en kan göras avsevärt billigare genom organiserad masstörsändning
till lämpligt placerade utlämningsställen.

Revisionen har därför i 4 kap. 7 § första stycket av förslaget upptagit ett
stadgande, att systembolag skall äga inrätta särskilt utlämningsställe å ort,
där utminuteringsställe ej är beläget, om så finnes påkallat för ordnande av
försändningen av spritdrycker eller vin till denna ort.

Detta stadgande utgör en naturlig konsekvens av revisionens ståndpunkt i
försändningsfrågan. Örn det är önskligt att systembolagens försändningsverksamhet
erhåller ökad omfattning på bekostnad av ombudsköpen, böra bolagen
sättas i tillfälle att ombesörja försändningarna på det lämpligaste sättet.
Härvid kommer i betraktande icke endast den nyss anförda ekonomiska synpunkten
utan även den omständigheten, att vederbörande systembolag torde
kunna utöva en noggrannare kontroll över att utlämningen av försända varor
äger rum med iakttagande av härför gällande föreskrifter, om denna äger
rum genom bolagen själva å utlämningsställen, än om den sker på vanliga
kommunikationsanstalter. I fråga om sina egna utlämningsställen kunna bolagen
också träffa beslut i olika avseenden, t. ex. angående lokalernas förläggning,
tiden för öppethållande o. d., samt härvid taga tillbörlig hänsyn
till på platsen rådande förhållanden. Ehuru stadgandet icke ålägger bolag
att inhämta kännedom örn eventuella önskemål och uppfattningar på orten
rörande inrättande av utlämningsställe och vad därmed sammanhänger, förutsätter
revisionen, att bolagen vid avgörande av dylika frågor skola beakta
jämväl omständigheter av sådan beskaffenhet.

I fråga om det närmare förfarandet vid den kostnadsfria försändningen,
därunder inbegripet anordnande av utlämningsställe, torde erfarenheten få
vara vägledande. Endast i ett hänseende har revisionen ansett lämpligt att
intaga bestämmelser härom i författningstexten. Revisionen har nämligen i
tredje stycket av nyssnämnda paragraf upptagit ett stadgande från 45 § 3
mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att vid försändning bolag skall vidtaga
sådana anordningar, att varan ej kommer annan än köparen tillhanda.

I övrigt torde man kunna utgå från att de praktiska detaljerna lämpligast utformas
av bolagen samt att kontrollstyrelsen och bolagens egna samarbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

105

organisationer komma att i erforderlig utsträckning lämna bolagen ledning
i förevarande hänseende.

Reservationer.

I anslutning till revisionens förslag angående en allmän maximigräns för
utminutering av spritdrycker ha herrar Johanson och Ljunggren (sid. 545—
547) berört vissa enligt deras åsikt befogade önskemål örn en sänkning av den
föreslagna maximigränsen, örn upphävande av förslaget angående extra
tilldelning samt om maximering jämväl beträffande viner. Under uttalande,
att flera av de förslag, som revisionen framlagt — exempelvis i fråga om nykterhetsvården
och sammansättningen av systembolagens styrelser -—• skulle
vara ägnade att i avsevärd mån förbättra nykterhetstillståndet, förklara reservanterna
sig emellertid tillsvidare avstå från något bestämt yrkande beträffande
en generell sänkning av maximigränsen. Icke heller i övriga nyssberörda
frågor har från reservanternas sida framställts något yrkande.

Sistnämnda båda reservanter ävensom herr Bärg ha anmält reservationer
jämväl beträffande den i förslaget stadgade åldersgränsen vid utminutering;
enligt deras mening bör tillstånd till utminutering icke meddelas den, som ej
fyllt 25 år, dock att örn särskilda skäl därtill äro tillstånd må kunna meddelas
den, som fyllt 21 år men ej 25 år (sid. 548 och 549 samt sid. 592 och
593).

Herrar Johanson och Ljunggren lia slutligen (sid. 550 och 551), under erinran,
att kommunikationsväsendets utveckling får anses göra det onödigt att
upphäva postförsändningsförbudet samt att ett dylikt upphävande kan befaras
vara mindre välbetänkt ur nykterhetssynpunkt, föreslagit fortsatt tillämpning
av sagda förbud samt därav påkallad jämkning av revisionens förslag.

Yttrandena.

Beträffande de närmare villkoren för utminuteringens
handhavande har i annat sammanhang redogjorts för de olika uppfattningar,
som i yttrandena kommit till uttryck i fråga om försäljningsrestriktionernas
allmänna beskaffenhet m. m. De erinringar, som återstå att
att omnämna, hänföra sig mestadels till detaljerna i revisionens förslag. En
anmärkning av mera allmän innebörd framställes emellertid av länsstyrelsen
i Blekinge län, som finner att i författningstexten bör intagas en mera fullständig
regelgivning i fråga örn grunderna för meddelande av inköpstillstånd
och indragning av sådant tillstånd. Erfarenheterna giva sålunda enligt länsstyrelsens
mening vid handen, att den åt kontrollstyrelsen i detta avseende
överlåtna vidsträckta befogenheten långt ifrån alltid utövats klanderfritt.

Polischefen i Ystad föreslår — i likhet med några andra polismyndigheter
— att i förordningen skall intagas stadgande därom, att varje medborgare
äger rätt att inköpa spritdrycker och vin, försåvittt han ej på grund
av uttrycklig föreskrift i förordningen är i sådant hänseende diskvalificerad.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Systembolagens personalförening finner — nied hänsyn till de direktiv för
utredningen, som lämnades av bevillningsutskottet vid 1928 års riksdag —
anmärkningsvärt, att i revisionens förslag uteslutits sådana ovillkorliga avstängningsbestämmelser,
som upptagas i 34 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
För bolagens och personalens handläggning av dylika ärenden anser
föreningen det vara av största betydelse, att det finnes vissa klart fastställda
bestämmelser att tillämpa.

Anmärkningar mot föreskrifterna i 4 kap. 3 § av förslaget förekomma
jämväl i ett antal andra yttranden. Sålunda anser en polismyndighet, att avstängning
från inköp eller inskränkningar i tilldelningen kan tänkas förekomma
utan tillräcklig grund, därest beslutet skall stödjas på något så vagt
som att »skada kan av särskild anledning befaras». I ett annat yttrande uttalas
motsvarande betänkligheter för de fall, då såsom grund för avstängning
skall kunna åberopas, att vederbörande »kan befaras» göra sig skyldig till
olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker. Invändningar i båda dessa
avseenden göras jämväl av Sveriges motboksinnehavares riksorganisation.

En uttrycklig bestämmelse därom, att utminutering må ske endast till den,
som fullgjort sin skattskyldighet gentemot stat och kommun, påyrkas i ett
10-tal yttranden. I ett och annat fall anses härutöver en generell avstängningsregel
erforderlig jämväl beträffande dem, som åtnjuta understöd av
allmänna medel eller brista i underhållsskyldighet gentemot anhöriga.

Å andra sidan föreslås på några håll en jämkning av förslagets bestämmelser
i sådan riktning, att fråga örn avstängning eller inskränkningar beträffande
den, som åtnjuter fattigvårdsunderstöd, må komma under övervägande
endast därest fattigvården föranletts av vederbörandes lättja, liknöjdhet
eller försummelse eller kommit att lämnas på grund av falska eller
bedrägliga uppgifter.

Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar bland annat:

Kontrollsystemet uppdelar konsumenterna i ett otal klasser, vilkas sprittilldelning
är beroende av systembolagens uppfattning om vad som är skäligt
och lämpligt. Uppgifterna för kontrollens handhavande grunda sig i
mycket stor utsträckning på andra-, tredje- och fjärdehandsupplysningar
etc., vilka icke kunna kontrolleras av bolagens tjänstemän. Det har förekommit
och förekommer alltjämt, att anonyma uppgifter upptagas och läggas
till grund för beslut, att från nykterhetsvårdande synpunkt helt ovidkommande
förhållanden tagas som förevändning för åtgärder, att rena skvalleruppgifter
föranlett indragning eller begränsning av inköpsrätt o. s. v.

Medborgarnas rätt till inköp av ett visst njutningsmedel fastställes alltså
icke av laga förordning och icke heller av offentlig myndighet, utan är helt
beroende på gunst och nåd av de enskilda systembolagens befattningshavare,
vilkas oansvariga och oåtkomliga position illustreras av kontrollstyrelsens
och övriga myndigheters bristande förmåga att åstadkomma rättelse, till och
med i mycket svårartade fall av missförhållanden av olika slag.

I ett par andra yttranden göres gällande, att förslaget giver utrymme för
en praxis som, i likhet med den nu tillämpade, måste anses alltför sträng i
betraktande av faran för olaga spritdryckshantering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

107

Stadsfullmäktige i Skövde anföra, att systembolagen på sina håll vid förfrågningar
rörande kundkretsen förbigå nykterhetsnämnderna samt vända
sig till andra personer eller myndigheter inom respektive kommuner. Ett
uttryckligt stadgande till förebyggande av detta missförhållande synes fullmäktige
böra inflyta i förordningen.

Erinringar mot den föreslagna maximigränsen för utminutering
ha gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län anser skäl icke föreligga
att skapa likformighet i fråga om inköpsrätten genom att höja kvantitetsgränsen
inom områden, där den på grund av lokala särbestämmelser är lägre
än maximum.

Stadsfullmäktige i Piteå föreslå, i händelse den kommunala bestämmanderätten
i fråga om utminuteringen skall försvinna, att i författningen stadgas
ett maximum av en Uter för kalendermånad beträffande den, som icke uppnått
25 års ålder.

Stadsfullmäktige i Boden föreslå, att i 4 kap. 4 § införes en uttrycklig bestämmelse
om maximikvantitetens storlek inom olika åldersgrupper.

I övrigt föreslås på ett håll en sänkning av maximigränsen till två liter i
månaden och på ett annat håll en höjning till sex liter i månaden.

Större intresse har i yttrandena ägnats bestämmelserna om efterhandsköp.
I princip har förslaget härutinnan vunnit allmänt godkännande.

Kontrollstyrelsen anför:

Visserligen torde de konsumentgrupper, vilka kunna förutsättas begagna
den föreslagna möjligheten att förskaffa sig en outnyttjad reservkvantitet
hos systembolaget, också kunna antagas i stånd att med nuvarande bestämmelser
förskaffa sig en sådan reserv i sin egen besittning och därefter vid
sina inköp vara relativt oberoende av tilldelningsperiodens längd. Då emellertid
den föreslagna rätten till efterhandsköp lärer erbjuda vissa psykologiska
företräden och medföra åtskilliga fördelar för kunderna, vill kontrollstyrelsen
för sin del i princip ansluta sig till förslaget.

Socialstyrelsen erinrar, att möjligheten till efterhandsköp synes ägnad att
att stärka försäljningssystemets nykterhetseffekt genom att bereda minskat
utrymme för extra tilldelning och ombudsköp samt motverka överlåtelser
och andra olägenheter.

Länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län framhålla, att förslaget i
förevarande del i viss mån tillgodoser de önskemål, som ligga bakom kravet
på fri inköpsrätt för anmärkningsfria konsumenter.

Med hänsyn till risken för överlåtelse påyrkas emellertid i ett 30-tal yttranden
en begränsning av den tid, varunder efterhandsköp må kunna ske.

I allmänhet förordas i sådant hänseende en tid av tre månader efter utgången
av den månad, till vilken tilldelningen hänför sig, i ett och annat
fall en, två eller fyra månader. På ett håll föreslås å andra sidan en förlängning
till tolv månader. En begränsning till tre månader förordas av bland

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

andra kontrollstyrelsen, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd och
Systembolagens personalförening.

Nykterhetsfolkets landsmöte har funnit sig kunna godtaga förslaget örn
efterhandsköp under förväntan, att den ogynnsamma suggestion, som månadsmaximeringen
medfört, skall minskas, att extra tilldelningar i väsentlig
grad skola kunna undvikas samt att systembolagen erhålla befogenhet att
vidtaga inskränkningar beträffande rätten till efterhandsinköp. De risker,
som kunna vara förenade med ifrågavarande anordning, böra emellertid enligt
landsmötets åsikt motverkas genom särskilda åtgärder, varvid i främsta
rummet en lämplig skattestegring bör ifrågakomma.

Bestämmelserna om efterhandsköp avstyrkas av länsstyrelsen i Västerbottens
län, stadsfullmäktige i tre städer samt en och annan nykterhetsnämndssammanslutning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Den föreslagna möjligheten till efterhandsköp är ägnad att främja olagligheter
på^ rusdryckshandelns område. När sändningar av hopsparad sprit
tillhandahållas å postanstalter och bolagens egna utlämningsställen före
marknader eller storhelger, därvid dansbanorna i regel äro livligt besökta,
torde förhållandena i vissa fall komma att utveckla sig på ett sätt, som revisionen
förvisso icke kan ha avsett.

Vad angår reglerna örn extra tilldelning ha dessa i allmänhet
lämnats utan erinran i yttrandena. På några håll göres emellertid gällande,
att bestämmelserna härom böra utgå ur förslaget såsom obehövliga i händelse
rätt till efterhandsköp varder medgiven.

Stadsfullmäktige i Halmstad framhålla, att extra tilldelning bör beviljas
endast inom snäva gränser, samt föreslå, att för sådan tilldelning skall gälla
samma priser som å restaurang av viss klass. Härigenom skulle enligt fullmäktiges
mening kunna förebyggas, att utminuterade spritdrycker, såsom
nu ofta sker, förtäras vid enskilda fester å hotell och pensionat, där utskänkning
av spritdrycker icke är medgiven.

Beträffande åldersgränsen för utminutering ha delade meningar
gjort sig gällande i yttrandena. I ett 70-tal fall yrkas sålunda, i anslutning
till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen, att åldersgränsen
skall sättas till 25 år med rätt för systembolagen att, örn särskilda omständigheter
föreligga, meddela inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år.
Denna mening —- som omfattas av bland andra kontrollstyrelsen, Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd, Nykterhetsfolkets landsmöte, stadsfullmäktige
i ett 20-tal städer och ungefär samma antal sammanslutningar
av nykterhetsnämnder — motiveras stundom med, att den åldersgräns, som
jämväl enligt revisionens åsikt skall vara den normala, bör komma till uttryck
i författningen, enär svårigheter eljest kunna möta att upprätthålla
lagens andemening. I ett 10-tal yttranden förordas, att åldersgränsen skall
bestämmas till 23 år, varvid i vissa fall förutsättes rätt för systembolagen att
medgiva undantag beträffande den, som uppnått en ålder av 21 år. I flertalet
fall har emellertid revisionens förslag lämnats utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

109

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Frågan om åldersgränsen för inköpsrätt har alltid varit föremål för divergerande
meningar och de lokala bestämmelserna härom i nuvarande koncessioner
äro mycket skiftande. Spörsmålet är också av den största betydelse
med hänsyn till angelägenheten av att i första hand ungdomen beredes skydd
mot alkoholens skadegörande verkningar. Kunde detta mål nås genom en
hög åldersgräns behövde man icke tveka örn lämpligheten av att tillmötesgå
kraven på en höjning av den nuvarande minimiåldern. I praktiken har
ju också tillämpats en åldersgräns, som i de flesta fall ligger högre än 21
år, men huruvida detta varit till fördel för bekämpandet av rusdrycksmissbruket
bland ungdomen kan ifrågasättas. Erfarenheten giver vid handen, att
den olaga rusdryckshanteringen ofta har sin bästa kundkrets bland de årsklasser
av myndiga medborgare, vilka nu äro utestängda från rätten till inköp.
Tvivelsutan spela psykologiska faktorer här en betydande roll, som
ofta förbises. Det är knappast ägnat att förvåna, att en till myndig ålder
kommen person som grundat självständig ekonomisk existens finner det
orättvist och för sig nedsättande att icke i fråga om rätten till spritinköp
vara likställd med andra oförvitliga medborgare. Revisionen har också framhållit,
att meddelandet av inköpstillstånd för yngre personer i vissa fall kan
vara ägnat att på ett gynnsamt sätt påverka dessas känsla av ansvar för sitt
uppträdande i nykterhetshänseende. Länsstyrelsen, som delar denna åsikt,
är för sin del av den uppfattningen, att en generell höjning av minimiåldern
icke är motiverad, och att det är i folknykterhetens intresse, att vid
handhavandet av den ömtåliga frågan om inköpsrätt för de yngre årsklasserna
största hänsyn tages till berörda psykologiska faktorer.

Polischefen i Västerås erinrar, att av dem, som under åren 1930—1932 av
rådhusrätten i Västerås fälldes till ansvar för fylleri, 15 procent eller 115
personer tillhörde åldersgruppen 21—25 år samt att flertalet av ifrågavarande
personer på olovligt sätt åtkommit sprit. Polischefen anmärker i anslutning
härtill, att det ur nykterhetssynpunkt synes vara ett önskemål, att
utlämnande av motböcker till yngre personer icke kringgärdas av alltför
snäva gränser.

Stadsfullmäktige i Härnösand uttala, att den för staden gällande åldersgränsen
sedan många år tillbaka varit fastställd till 21 år samt att olägenheter
härav icke kommit till synes.

Jämväl revisionens förslag rörande försändning av rusdrycker
har föranlett diskussion i yttrandena.

Förslaget om s. k. kostnadsfri försändning lämnas visserligen i flertalet
yttranden utan erinran och tillstyrktes uttryckligen av bland andra socialstyrelsen,
fyra länsstyrelser, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd,
Systembolagens personalförening, ett antal nykterhetsnämndssammanslutningar
samt — på vissa villkor — Nykterhetsfolkets landsmöte, men å andra
sidan avstyrkes förslaget i denna del av kontrollstyrelsen, sex länsstyrelser,
stadsfullmäktige i ett 10-tal städer m. fl.

Socialstyrelsen förväntar, att de föreslagna bestämmelserna skola medföra
minskat behov av extra tilldelning och köp genom ombud.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att vederbörande myndighets

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

beslut angående utminuteringsställes belägenhet ej bör föranleda till att förvärvet
av spritdrycker eller vin blir högst väsentligt dyrare på vissa orter än
på andra, samt finner med hänsyn härtill förslaget både skäligt och lämp 3g

$ir''.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att förslaget icke kan sägas vara
annat än en akt av rättvisa mot landsortsbefolkningen. Enligt länsstyrelsens
asikt är förslaget ett uttryck för den förnuftiga åskådning, som nu börjar
bliva allmän, att det här i landet icke längre så mycket är fråga om att
söka nedbringa spritförbrukningen som att undanröja hindren för hyggligt
folk att tillfredsställa sitt legala behov av sprit. Länsstyrelsen erinrar, att
det är en känd sak, att den olagliga sprittrafiken profiterar på de förhållanden,
som förslaget i denna del avser att undanröja.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län finner, bortsett från
frågan örn upphävande av postförsändningsförbudet, förslaget välbetänkt,
enär större likformighet för hela landet därigenom vinnes.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar:
o Förslaget kommer obestridligen att medföra, att viss del av kundkretsen
får bära utgifterna för en förmån, som uteslutande kommer en annan del
av kundkretsen till godo. Härtill kommer, att man icke kan undgå att känna
farhågor för att vissa kunder framdeles komma att utnyttja den kostnadsfria
försändningen i en omfattning, som icke kan anses sakligt försvarbar.
Ett visst berättigande kan ej heller frånkännas den anmärkningen, att ifrågavarande
anordning måste komma att framkalla irritation, då systembolagen
förutsättas komma att i vissa fall neka kostnadsfri försändning. Trots
de betänkligheter, som sålunda kunna anföras, har nämnden, med hänsyn
till den av revisionen förebragta motiveringen, ansett sig böra, om än med
tvekan, tillstyrka förslaget i förevarande del.

Systembolagens personalförening anför:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle icke endast rättvisa vederfaras
den kundkrets, som för närvarande måste betala dryga kostnader för
att få hem sin tilldelning, utan även bolagens möjlighet att förhindra illojala
ombuds inköp komma att utvidgas. Det säger sig självt, att det ur alla synpunkter
ofta måste anses lämpligare, att bolaget äger rätt försända varan
under betryggande kontroll direkt till motboksinnehavaren, än att ett ombud
skall ombesörja inköp och transport. Säkerligen komma många frestelser
till överlåtelse härigenom att försvinna. Icke heller torde en fri försändning
medföra några nackdelar ur nykterhetssynpunkt i det avseendet, att
varan blir något billigare för de avlägset boende kunderna.

Nykterhetsfolkets landsmöte har ansett sig kunna godkänna förslaget örn
s. k. kostnadsfri försändning, främst med tanke på att inköp genom ombud
därmed onödiggöras. Till motverkande av de risker, som kunna vara
förbundna med förslagets genomförande, bör dock enligt landsmötets åsikt
en lämplig skattestegring åvägabringas.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslaget medför en prisförhöjning,
vilken kommer att drabba även den del av köpekretsen, som icke är bosatt
så avlägset från utlämningsställe som i stadgandet förutsättes. Ämbetet
ifrågasätter med anledning härav, om ej motsvarande förmån skulle kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

beredas jämväl sistnämnda köpare, åtminstone såtillvida, att varan vid större
inköp hemsändes utan särskild avgift.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av, att i förordningen införas bestämmelser,
som medföra en allmän prisförhöjning å spritdrycker och vin,
och håller före, att kostnaderna för försändningen skola såsom förut betalas
av köparen. Länsstyrelsen finner framför allt av principiella skäl föga
tilltalande att betrakta spritdryckerna som en nödvändighetsvara av sådan
art, att det skulle utgöra en slags medborgerlig rättighet att förfoga över desamma
på lika villkor över hela landet.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att gängse''handelskutym är, att köparen
i allmänhet får betala frakten för varan. Vid hembäring inom stad debiterar
systembolaget, i olikhet med andra affärer, särskild avgift därför; det
synes länsstyrelsen vara ännu mera befogat, att en av bolaget utgiven fraktkostnad
påföres rekvirenten.

Kontrollstyrelsen yttrar bland annat:

I principiellt hänseende delar styrelsen den uppfattning, varåt länsstyrelsen
i Gävleborgs län givit uttryck. Vad förslagets ekonomiska innebörd angår
vill kontrollstyrelsen erinra därom, att utminuteringsvinsten per försåld liter
renat brännvin för närvarande utgör 78 öre. Åtminstone inom bolagen i övre
Norrland skulle försändningskostnaderna sluka en betydande del härav, möjligen
i vissa fall överstiga utminuteringsvinsten. Den prishöjning, som av revisionen
föreslås till täckande av försändningskostnaderna, är visserligen icke
särskilt betydande, men enär som motiv till densamma varken kunna åberopas
statsfinansiella hänsyn eller med visshet inträffande förbättringar i nykterhetstillståndet,
torde densamma komma att för stora delar av kundkretsen
framstå såsom opåkallad. Slutligen kan kontrollstyrelsen icke underlåta att
framhålla, att ett bifall till det föreliggande förslaget, försåvitt överhuvud någon
återhållsamhet i den fria försändningen skall av bolagen utövas, med
visshet kan antagas komma att medföra betydande praktiska svårigheter för
försäljningsorganen och talrika anledningar till irritation i förhållandet till
kundkretsen.

I ett 20-tal yttranden ha invändningar framställts mot förslaget i vad detsamma
förutsätter upphävande av postförsändningsförbudet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Om bestämmelser angående inrättande av särskilda utlämningsställen och
kostnadsfri försändning bliva genomförda, kommer nykterhetstillståndet på
landsbygden att bliva mycket försämrat. Det stora antalet postanstalter kommer
i en ej ringa utsträckning att bliva utlämningsställen för rusdrycker, där
spritrekvirenterna i trakten särskilt före större helger komma att samlas. Det
lärer icke kunna undvikas att vid sådana tillfällen omgivningarna komma att
bliva osäkra. I det tätt befolkade Skåne med dess synnerligen små kommuner
äro 30 procent av landskommunerna utan postanstalt inom respektive
områden, men i norra Sverige med dess stora kommuner äro förhållandena
annorlunda. Lycksele socken hade år 1930 21 postanstalter, Vilhelmina 18. Då
Vilhelmina socken är till arealen lika stor sorn Skaraborgs län, lärer det icke
bliva möjligt att utan en betydande ökning av ordningsmakten upprätthålla
ordningen. Revisionen synes icke alls ha beaktat dylika synpunkter. Skall
emellertid rudsryckshandeln göras likformig över hela landet, uppkomma därav
konsekvenser för staten, som måste tagas. Att pålägga fattiga kommuner

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements chefen.

en avsevärt ökad börda för polisväsendet synes icke rimligen kunna ifrågasättas,
då det icke är kommunerna som uttryckt någon önskan örn den reform,
som av revisionen föreslås. Även vid de utlämningsställen, som spritbolagen
kunna komma att anordna, torde åtgärder för ordningens tryggande
visa sig behövliga.

Nyktherhetsfolkets landsmöte har uttalat, att enär omnibustrafikens utveckling
i betydande grad onödiggör försändning med posten samt postanstalterna
på flera håll äro inrymda i skolhus, postverket alltjämt bör vara befriat från
att taga befattning med försändning av spritdrycker.

Liknande erinringar lia framställts jämväl i några andra yttranden.

Generalpoststyrelsen uttalar, att ur postväxlingens synpunkt hinder icke
möter mot upphävande av 1904 års kungörelse. I anledning av vad herrar
Johanson och Ljunggren i revisionens betänkande (sid. 551) anfört angående
poststationerna såsom »utlämningsställen för rusdrycker» m. m. erinrar styrelsen,
att därmed icke torde lia åsyftats att utlämnande av spritdrycksförsändelser
skulle verka hinderligt på postarbetet. Styrelsen säger sig icke heller
ha försport, att några olägenheter i förevarande hänseende förekommit vid
järnvägsstationerna.

I fråga om villkoren för utminuteringens handhavande vill jag till en början
framhålla, att de regler, som härutinnan kunna finnas erforderliga — de
må intagas i försäljningsförordningen, meddelas av kontrollstyrelsen eller
uppställas av systembolagen — enligt min åsikt företrädesvis böra uppfattas
såsom direktiv för handhavande av försäljningen i enlighet med försäljningslagstiftningens
syfte. De böra med andra ord anses såsom föreskrifter, vilka
det åligger bolagen att tillämpa, däremot icke i första hand såsom stadgande^
varigenom allmänheten i större eller mindre omfattning betages möjligheten
att efter gottfinnande inköpa rusdrycker. Med denna reservation,
som knappast i sak innebär någon avvikelse från den uppfattning, varåt revisionen
givit uttryck, vill jag ansluta mig till revisionens förslag i 4 kap.
1 §, enligt vilket stadgande systembolag bör kunna utminutera rusdrycker
allenast till den, som erhållit tillstånd av hemortsbolaget att inköpa sådana
drycker.

Jag vill även tillstyrka förslaget i 4 kap. 3 §, att inköp må förvägras eller
inskränkningar i inköpen stadgas, där det av särskild anledning kan befaras,
att inköp skall lända till skada för köparen eller annan. Såsom en förbättring
i förhållande till gällande ordning torde få anses, att systembolagen enligt
förslaget erhålla möjlighet att vidtaga allenast begränsning i inköpen
jämväl i fall, som enligt 34 § punkterna 2)—8) rusdrycksförsäljningsförordningen
ovillkorligen skola medföra avstängning från inköp. De erinringar,
som Systembolagens personalförening framställt mot förslaget härutinnan,
torde så mycket mindre förtjäna avseende som bolagen redan nu i mycket
vidsträckt omfattning besluta om avstängning eller inskränkningar utan att
härvid ha någon ledning av föreskrifter i författningen. Det må också framhållas,
att de förändringar i avseende å bolagens organisation, som jag i det

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

113

följande ämnar föreslå, torde innebära ökade förutsättningar för bolagen
att väl fylla på dem ankommande uppgifter i förevarande hänseende.

Jag förutsätter, att bolagen vid sin tillämpning av stadgandet i förslagets
4 kap. 3 § skola iakttaga tillbörlig varsamhet; beslut om avstängning eller inskränkningar
böra sålunda icke fattas utan stöd av en verkligt tillförlitlig
utredning. Vid handläggning av hithörande frågor böra bolagen samarbeta
med nykterhetsnämnderna. I den mån något fog kan finnas för ett påstående,
att dylikt samarbete icke alltid upprätthållits i nödig omfattning, bör
tillses att rättelse härutinnan åvägabringas.

De i andra stycket av 4 kap. 3 § angivna exemplen å fall, då restriktiva
åtgärder särskilt böra övervägas, synas icke giva anledning till några befogade
erinringar. Vad angår de fall, då det av särskild anledning kan befaras,
att inköp av rusdrycker skall lända till skada av ekonomisk natur, vill
jag i anslutning till vissa anmärkningar i yttrandena framhålla, att fara för
dylika skadeverkningar i och för sig endast utgör en anledning för bolaget
att överväga, huruvida särskilda åtgärder äro påkallade. Det måste förväntas,
att bolagen även i dylika fall förvägra inköp eller stadga inskränkningar i
inköpsrätten endast i den mån så kan anses skäligt och förnuftigt. I detta
sammanhang må framhållas, att jag tillfullo delar revisionens åsikt att det
får anses ur nykterhetssynpunkt förkastligt att använda generella avstängningsbestämmelser
såsom ett medel för indrivning av skatt.

Revisionen har föreslagit, att det skall kunna ankomma på länsnykterhetsnämnd
att förordna om förbud mot utminutering till viss person. Då förslaget
om inrättande av länsnykterhetsnämnder icke för närvarande avses skola
genomföras, torde ifrågavarande befogenhet böra anförtros åt de kommunala
nykterhetsnämnderna. Till de bestämmelser, som i anledning härav bliva
erforderliga, torde jag senare få återkomma.

Kontrollstyrelsen bör såsom hittills äga meddela de närmare föreskrifter,
som kunna finnas erforderliga för utminuteringens handhavande. Utan att
ingå på en granskning av de anvisningar, som härutinnan utfärdats i anslutning
till den nu gällande förordningen, vill jag framhålla, att styrelsen vid
utarbetande av de nya föreskrifter, som bliva erforderliga i händelse den
föreslagna försäljningslagstiftningen kommer till stånd, självfallet bör finna
det angeläget att undvika bestämmelser, som kunna väcka onödig irritation
eller som eljest icke äro påkallade av omständigheterna.

Under förväntan, att nu gällande praxis jämväl i fråga om inköpsbestämmelser
för anmärkningsfria konsumenter kommer att bliva föremål för omprövning
från kontrollstyrelsens sida, finner jag mig kunna tillstyrka de grunder,
som härutinnan upptagits i förslagets 4 kap. 4 § första stycket. Mot den
föreslagna maximikvantiteten för tilldelning av spritdrycker har jag intet
att erinra.

Vad angår möjligheten till s. k. efterhandsköp finner jag lika med revisionen
anledning antaga, att denna anordning skall visa sig vara till icke obetydligt
gagn ur nykterhetssynpunkt. Jag vill därför tillstyrka förslaget i denna
de). I fråga örn utsträckningen av den tid, varunder efterhandsköp skulle

Ilihanq till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

få ske, ha olika meningar uttalats. Om den åsyftade verkan skall åstadkommas,
synes denna tid knappast kunna göras kortare än sex månader,
såsom revisionen föreslagit.

Revisionen har i sitt betänkande (sid. 165—167) framhållit, att bestämmelsen
om efterhandsköp kan giva olika resultat allteftersom verkställda inköp
i första hand skola avräknas å den löpande månadstilldelningen och icke
uttagen kvantitet från föregående månader få tagas i anspråk först sedan den
löpande tilldelningen utnyttjats till fullo, eller om i stället inköpen i första
hand skola avräknas å icke uttagna kvantiteter från föregående månader och
endast i den mån dessa icke skulle förslå belasta den löpande månadstilldelningen.
Revisionen har för sin del förordat det senare alternativet. Kontrollstyrelsen,
som finner att detta alternativ skulle ställa den expedierande personalen
inför svårigheter som knappast skulle kunna bemästras, uttalar, att
man i praktiken endast lär ha att räkna med det förstnämnda alternativet.
Samma uppfattning har framförts av Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd.
I anledning av vad sålunda förekommit finner jag, i likhet med
vad kontrollstyrelsen jämväl förutsatt, det böra ankomma på styrelsen alt
jämlikt förslagets 4 kap. 16 § utfärda de närmare tillämpningsföreskrifter,
som i förevarande hänseende erfordras.

Såsom revisionen framhållit böra systembolagen uppenbarligen ha att föranstalta
om indragning eller inskränkning i fråga om möjligheten till efterhandsköp,
därest det av särskild anledning kan befaras, att denna möjlighet
skall lända till skada för köparen eller annan. Konlrollstyrelsen har anfört,
att bolagen böra anses ha befogenhet och skyldighet att redan vid meddelande
av inköpstillstånd pröva, huruvida detta bör omfatta jämväl rätt till efterhandsköp
eller begränsas till viss myckenhet för kortare tilldelningsperiod
utan dylik rätt. I anledning härav vill jag framhålla, att det naturligtvis kan
föreligga skäl att vidtaga inskränkning i förevarande hänseende redan vid
meddelande av inköpstillstånd, men att såvitt angår övriga fall omedelbart
av stadgandet i 4 kap. 4 § följer, att efterhandsköp kan ske, varför någon särskild
föreskrift härutinnan icke torde böra meddelas.

Revisionen har anmärkt, att möjligheten till efterhandsköp i någon mån
kan anses motsvara ett av systembolaget i Stockholm på sin tid praktiserat
förfarande att icke medgiva inköp av större kvantitet än en liter för den, som
verkställde inköp redan under månadens första vecka, och att låta möjligheten
att på en gång inköpa fyra liter vara beroende av att vederbörande antingen
dröjde med detta inköp till senare hälften av månaden eller ock underlåtit
att tillfullo utnyttja föregående månads tilldelning. Enligt revisionens
åsikt ha erfarenheterna av denna anordning varit övervägande goda, och hinder
böra därför icke möta att för framtiden tillämpa dylika bestämmelser.
Genom en kombination av sådana bestämmelser samt anordningen med efterhandsköp
skulle, enligt vad revisionen vidare anför, köparna komma att uppdelas
i olika kategorier på ett sätt, som skulle göra det lättare för bolagen atl
lära känna kundkretsen. Anordningen kunde även väntas medföra en jämnare
fördelning av inköpen samt därmed lättnad i expeditionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

115

Utan att för egen del vilja taga ståndpunkt till frågan, huruvida någon
mera avsevärd fördel verkligen skulle stå att vinna genom en anordning av
nyss angiven art, vill jag här endast framhålla angelägenheten av, att inköpsbestämmelserna
göras så enkla som möjligt samt att anordningar, ägnade att
framkalla onödig irritation undvikas.

Mot bestämmelsen i förslagets 4 kap. 4 § andra stycket angående s. k. extra
tilldelning har jag ej funnit anledning till erinran.

Vad angår den i 4 kap. 2 § stadgade åldersgränsen vill jag, i anslutning
till vad som föreslagits av vissa reservanter inom revisionen ävensom i ett
stort antal yttranden, förorda att ifrågavarande gräns bestämmes till 25 år,
dock med rätt för systembolagen att, om särskilda skäl därtill äro, meddela
inköpstillstånd för den, som fyllt 21 år, men ej 25 år.

På skäl, som revisionen anfört, finner jag mig böra tillstyrka, att systembolagen
medgives verkställa s. k. kostnadsfri försändning i enlighet med vad
som angivits i förslagets 4 kap. 7 §. Det är att förvänta, att en dylik möjlighet
skall verksamt bidraga till en nedgång i fråga om lönnbränning och
annan olaga spritdryckshantering. Kostnaderna för ifrågavarande försändning
böra täckas på det sätt, att bolagen äga uttaga visst pristillägg å samtliga
utminuterade spritdrycker. Detta pristillägg bör vara detsamma över hela
landet samt lika stort för samtliga slag av utminuterade spritdrycker. Då
det för statsverkets del får anses tillräckligt, att pristillägget beräknas så, att
det täcker kostnaderna för nu berörda försändning i dess helhet, kan jag ej
finna fog för den av kontrollstyrelsen framställda invändningen, att ifrågavarande
anordning på sina håll möjligen kan tänkas medföra kostnader, vilka
överstiga utminuteringsvinsten.

I fråga örn detaljerna i förslaget och den närmare tillämpningen av bestämmelserna
härutinnan kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter,
som anförts av revisionen. Jag tillstyrker alltså även, att det nu
gällande förbudet mot försändning av spritdrycker med posten skall upphävas.

Jämväl förslaget om rätt för systembolagen att inrätta särskilda utlämningsställen
finner jag mig kunna biträda. Det bör ankomma på kontrollstyrelsen
alt, med iakttagande av vad jag nu anfört, utfärda erforderliga föreskrifter
rörande försändningsverksamheten.

Huvudgrunder för utskänkningen m. m.

Revisionens förslag.

Såsom tidigare antytts har under nuvarande ordning kunnat upprätthållas
en relativt stark begränsning av antalet utskänkningsställen. Detta förhållande
torde väsentligen lia betingats av det sätt, varpå tillståndsprövningen
hittills varit anordnad. Bortsett från trafikutskänkning och tillfällig vinutskänkning
skall enligt rusdrycksförsäljningsförordningen tillstånd till ut -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

skänkning avse rätt att inom viss kommun bedriva utskänkning å ett bestämt
antal försäljningsställen. En garanti för att detta antal skall hållas inom
tämligen snäva gränser utgör redan den omständigheten, att tillstånd kan
sökas endast av systembolag. Härtill kommer, att vederbörande kommun
skall höras över systembolagets ansökan och därvid äger med för länsstyrelsen
bindande verkan avstyrka ansökningen eller föreslå begränsning i fråga
om antalet utskänkningsställen. Slutligen kan i sista hand länsstyrelsen vid
tillståndsfrågornas bedömande finna skäligt ytterligare begränsa försäljningsställenas
antal. Enligt vad revisionen uppgiver torde det numera endast relativt
sällan inträffa, att kommunerna göra bruk av sin befogenhet att bestämma
antalet utskänkningsställen lägre än systembolagen föreslagit, men
detta säges väsentligen bero på att systembolagen sökt anpassa sig efter
kommunernas önskemål. Systembolagen ha i övrigt av kontrollstyrelsen anmanats
att vid ansökningar om utskänkningsrätt särskilt beakta i vad mån
behov av utskänkning verkligen kan anses föreligga.

Enligt revisionens åsikt är det ur nykterhetssynpunkt erforderligt att alltjämt
sörja för en begränsning av antalet utskänkningsställen. Då den nuvarande
anordningen synes revisionen i stort sett ha erbjudit tillräcklig garanti
härutinnan, förordar revisionen, att i förevarande hänseende jämväl
för framtiden bibehålies en tillståndsprövning av ungefärligen samma innebörd
som den nu gällande.

Vad särskilt angår kommunernas bestämmanderätt erinrar revisionen, att
de skäl, som funnits tala för att denna rätt beträffande utminuteringen skall
upphöra, icke äga samma giltighet i fråga om utskänkningen. I regel är
sålunda utskänkningen huvudsakligen lokalt betonad, och redan detta utgör
enligt revisionens mening ett vägande skäl för att tillerkänna vederbörande
kommun rätten att avgöra, huruvida utskänkning må äga rum inom dess
område eller ej. I vida högre grad än som gäller beträffande utminuteringen
finner revisionen vidare inrättandet av ett nytt utskänkningsställe vara
ägnat att påverka konsumtionen av spritdrycker och vin inom vederbörande
kommun. Kommunernas rätt att förhindra utskänkning bör därför enligt
revisionens åsikt alltjämt i huvudsak lämnas orubbad. Ej heller anser revisionen
tillräcklig anledning föreligga att beröva kommunerna befogenheten
att bestämma högsta antalet utskänkningsställen inom kommunen.

I enlighet med vad nu angivits skiljer sig förslaget såvitt angår förutsättningarna
för rätt att bedriva utskänkning i allmänhet
endast i detaljerna från den nu gällande ordningen. Rätt till utskänkning
skall sålunda alltjämt såsom regel tillkomma endast systembolag (3 kap. 2 §).
Liksom för närvarande skall för utskänkning erfordras särskilt tillstånd, och
tillståndsprövningen skall, med visst undantag, ankomma på länsstyrelsen
(3 kap. 6 § 1 mom.). Befogenhet att söka tillstånd skall alltjämt i första hand
tillkomma systembolagen; i förslaget har emellertid viss initiativrätt tillagts
jämväl kommunerna (3 kap. 7 och 11 §§). I allmänhet skall varje kommun
alltjämt kunna förhindra, att utskänkningsställe förlägges inom kommunen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lil

och antalet utskänkningsställen må icke sättas högre än kommunen föreslagit
(3 kap. 10 och 11 §§).

Vad angår de närmare detaljerna kan förslaget — örn tillsvidare bortses
från de särskilda slag av utskänkning, som av revisionen betecknats såsom
turistutskänkning och trafikutskänkning — sägas avvika från den nu gällande
ordningen huvudsakligen i följande avseenden.

Förslaget upptager två olika typer av utskänkningstillstånd, nämligen sådana
som avse årsutskänkning och sådana som avse tillfällig utskänkning.
Tillstånd av det förra slaget skall komma till användning i fråga om utskänkning
av mera stadigvarande natur eller, närmare bestämt, i fråga örn
utskänkning, som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod.
Tillstånd till tillfällig utskänkning skall meddelas, då fråga är örn utskänkning,
som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka tidsperiod
(3 kap. 6 § 2 mom.).

Rörande behovet av en dylik uppdelning erinrar revisionen, hurusom tillstånd
till annan utskänkning än tillfällig vinutskänkning och trafikutskänkning
för närvarande meddelas för längre perioder, omfattande i regel tre år.
Då enligt rusdrycksförsäljningsförordningen samtliga inom ett län meddelade
tillstånd av detta slag skola utlöpa vid utgången av vart tredje kalenderår,
kunna ansökningar i allmänhet göras endast med långa mellanrum. Sådant
behov av utskänkning, som icke kunnat förutses i samband med den
periodiskt återkommande tillståndsprövningen, har hittills stundom plägat
tillgodoses på det sätt, att tillstånd meddelats för ett större antal utskänkningsställen
än som i verkligheten förelegat, varefter tillgängliga »reservrättigheter»
kunnat tagas i anspråk vid förekommande behov. Enligt revisionens
åsikt bör emellertid tillstånd till utskänkning meddelas endast i den
omfattning, som betingas av ett visst bestämt behov, och revisionen har därför
sökt finna en utväg, som skulle göra dylika »reservrättigheter» för framtiden
obehövliga. En sådan utväg avser revisionen att erbjuda genom reglerna
om tillfällig utskänkning. Under det att tillstånd till årsutskänkning
skall meddelas för en tid av fyra år (oktrojperiod) och ansökningar örn dylikt
tillstånd sålunda kunna göras endast med långa mellanrum, skall tillstånd
till tillfällig utskänkning kunna sökas när som helst. Ansökningsförfarandet
underlättas i sistnämnda fall ytterligare därigenom, att kommunernas
fullmäktige föreslagits kunna delegera sin befogenhet att avgiva yttrande
i frågor, som kunna väntas uppkomma om anordnande av tillfällig utskänkning
(3 kap. 11 §).

Revisionen angiver följande exempel på fall, då tillstånd till tillfällig utskänkning
skall kunna meddelas, nämligen att utskänkning finnes böra
anordnas under en eller flera dagar i samband med en jubileumshögtid, ett
sammanträde eller en kapplöpning, eller att utskänkning anses böra äga rum
under en enstaka säsong, såsom under en utställning.

Om åter ett mera stadigvarande behov av utskänkning framträder under
löpande oktrojperiod, skall enligt revisionens mening tillstånd till tillfällig
utskänkning icke kunna meddelas. I stället anvisar revisionen för sådant

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

fall en annan utväg, i det att tillstånd till årsutskänkning skall kunna beviljas
för återstående del av oktrojperiod, om särskild anledning därtill föreligger
på grund av förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före utgången
av eljest gällande ansökningstid (3 kap. 7 § 1 morn.). Jag skall i det
följande återkomma till den närmare innebörden av denna undantagsbestämmelse.

Med hänsyn till förslaget örn tillstånd till tillfällig utskänkning har revisionen
ansett obehövligt bibehålla ett stadgande om sådan rätt till tillfällig
vinutskänkning, som för närvarande kan meddelas jämlikt 22 § rusdrycksförsäljningsf
örordningen.

Att årsutskänkning föreslagits skola avse en tid av fyra år, i stället för
såsom nu tre, motiveras av revisionen med, att innehavare av sådant tillstånd
synes böra beredas en något tryggare ställning än för närvarande. Revisionen
har vidare funnit angeläget att så långt som möjligt i tiden skilja den kommunala
tillståndsprövningen från de kommunala valen och av sådan anledning
föreslagit, att samtliga tillstånd till årsutskänkning skola utlöpa samtidigt
å sådan tid, att kommunernas prövning i avseende å nya ansökningar
alltid kommer att infalla ungefär två år efter de senaste kommunala valen
(3 kap. 7 § 1 morn.).

Såsom nyss antyddes har revisionen föreslagit, att viss initiativrätt i fråga
örn sökande av utskänkningstillstånd skall tillkomma jämväl kommunerna.
I sådant hänseende stadgar förslaget, att tillstånd till årsutskänkning skall
kunna sökas av kommunen, om systembolaget underlåtit göra ansökan
före ansökningstidens utgång, samt att tillstånd till tillfällig utskänkning må
sökas av kommun såväl som av systembolag. Såvitt angår tillfällig utskänkning
avses kommunen jämväl skola kunna delegera sin ansökningsrätt i enahanda
ordning som föreslagits beträffande kommunernas yttranderätt (3
kap. 7 § 2 mom. och 11 §).

Revisionen anmärker till motivering av förslaget härutinnan, hurusom den
nu gällande regeln örn initiativrätt endast för bolagen upptagits från det av
nykterhetskommittén på sin tid avgivna förslaget till försäljningslagstiftning.
Kommittén hade därvid utgått från den uppfattningen, att systembolagen vore
att betrakta såsom organ speciellt för konsumentintresset. Genom rusdrycksförsäljningsförordningen
överläts emellertid å systembolagen den uppgift att
vara det allmännas organ för övervakning av försäljningen, som enligt nykterhetskommitténs
förslag tänkts skola ankomma på de s. k. kontrollnämnderna.
Med hänsyn härtill och då utvecklingen gått därhän, att systembolagen
huvudsakligen blivit organ för det allmänna, finner revisionen tillräckliga
skäl icke föreligga för den ordningen, att bolagen ensamma skola äga
initiativrätt i fråga om tillstånd till utskänkning. Ett sådant förhållande kan
enligt revisionens uppfattning icke heller sägas stå väl samman med det inflytande,
som eljest tillkommer kommunerna vid utskänkningsfrågomas avgörande.

För att den kommunala initiativrätten icke skall kunna göras örn intet därigenom
att ett systembolag uraktlåter att taga i anspråk det utskänknings^!!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

119

stånd, som kan ha meddelats på kommunens initiativ, har revisionen vidare
i fråga om årsutskänkning föreslagit ett stadgande av innebörd, att kontrollstyrelsen
i dylikt fall skall kunna ålägga systembolaget att anordna utskänkning
i kommunen (3 kap. 18 §).

I samband med reglerna om initiativrätt för kommunerna har revisionen
funnit lämpligt föreslå ytterligare en avvikelse från nu gällande bestämmelser.
Det har sålunda synts revisionen mindre tillfredsställande att systembolag,
då fråga är örn anordnande av utskänkning inom kommun där utskänkning
tidigare icke förekommit, överhuvud tillerkännes initiativrätt utan
att en bestämd önskan örn inrättande av utskänkning kommit till uttryck
från kommunens sida. Revisionen föreslår av sådan anledning — enligt vad
revisionen uppgiver, i anslutning till nu tillämpad praxis — att systembolag
icke utan att kommunen gjort framställning därom må söka tillstånd till årsutskänkning
i kommun, där sådant tillstånd icke funnits för tiden närmast
före den, som ansökningen skall avse (3 kap. 7 § 2 mom.). En motsvarande
föreskrift har föreslagits jämväl i fråga örn tillfällig utskänkning; för att
ansökan därom skall kunna göras av svstemlxdag förutsättes sålunda antingen
att inom kommunen funnits tillstånd till utskänkning under pågående
eller närmast föregående oktrojperiod eller ock att kommunen gjort framställning
därom hos bolaget (3 kap. 11 § 1 morn.).

Revisionens förslag om turistutskänkning innebär, att årsutskänkning
i undantagsfall skall kunna anordnas utan hinder av kommunens
avstyrkande. Tillstånd meddelas i dylikt fall av Kungl. Maj:t och må ifrågakomma
endast å hotell eller pensionat vid »hälsobrunn, badort eller annan
kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort» samt
under förutsättning tillika, att det finnes vara av »allmän betydelse», att utskänkningen
kommer till stånd. Tillstånd, som skall kunna sökas av systembolag
eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga
kraft, kan meddelas endast för systembolaget och må ej avse utskänkning till
»annan än gäst, med vilken avtal örn bespisning träffats för minst tre dagar».
Tillstånd skall vidare meddelas för oktrojperiod eller del därav, och Kungl.
Majit äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter i avseende
å utskänkningen, som prövas erforderliga. (3 kap. 12 §.)

Revisionen anför i anslutning till detta stadgande bland annat följande:

Det kan förekomma, att frågan örn inrättande av utskänkning icke väsentligen
är en angelägenhet av lokal beskaffenhet utan äger den allmänna
betydelse, att man icke kan stanna vid ett beslut av de kommunala myndigheterna
örn avstyrkande av dylik utskänkning. Revisionen åsyftar härmed
sådan utskänkning, som bedrives å vissa turisthotell av större betydelse och
därmed likställda etablissemang, vilka vända sig till en publik från hela landet
— och jämväl från utlandet — men däremot i regel icke alls frekventeras
av hemortens befolkning.

Till revisionen lia inkommit framställningar från Svenska trafikförbundet,
Svenska kurortföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening
samt Svenska turisthotellens riksförbund, däri bland annat framhållits, att
med kommunikationsväsendets utveckling följt ett .starkt uppsving av turisttrafiken,
som torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse för vårt land.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med hänsyn till att förefintligheten av utskänkning har en uppenbar inverkan
på denna trafik liksom på möjligheten att driva hotell eller pensionat å turist-
och kurorter samt därmed likartade platser har yrkats, att den kommunala
vetorätten beträffande utskänkning i hithörande fall måtte upphävas.

Enligt revisionens mening är det möjligt att i behörig utsträckning tillgodose
dessa önskemål utan att samtidigt skapa några olägenheter ur nykterhetssynpunkt.
Örn prövningen av dessa frågor ordnas på ett ändamålsenligt sätt,
torde tvärtom kunna undanröjas en fara för överträdelser och därmed sammanhängande
risker i nykterhetshänseende, som lätt uppstår vid en alltför
sträng tillämpning av den kommunala vetorätten å utskänkning, varom nu
är fråga.

Det har härvid för revisionen framstått såsom en första förutsättning, att
undantag från den kommunala bestämmanderätten endast bör göras i sådana
fall, då det lokala intresset icke är det väsentliga, utan, såsom förslaget har
formulerats, det finnes »vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort
eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort bedrives
utskänkning å hotell eller pensionat». Revisionen har vidare utgått
fran att den omprövning, som skulle kunna ske sedan den kommunala myndigheten
avstyrkt en ansökan om dylik utskänkning, måste omhänderhas
av en högre myndighet, som kan anses i erfoderlig grad företräda allmänna
synpunkter. Genom förslaget att prövningen skall ankomma på Kungl.
Maj :t har revisionen velat skapa betryggande garanti för att tillstånd skall
meddelas med största urskiljning. Dessutom har revisionen kringgärdat undantagsbestämmelserna
om turistutskänkning med flera viktiga inskränkningar.
Tillstånd skall sålunda kunna meddelas endast vederbörande systembolag,
som icke äger överlåta detsamma. Härigenom avvisas sådana intressen,
som äro inriktade på direkt vinst av själva utskänkningen, från att söka anlita
denna väg. Med bestämmelsen att tillstånd ej må avse utskänkning till
»annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar»,
åsyftas att förhindra icke blott att turistutskänkning tages i anspråk av ortens
befolkning utan även att den utnyttjas till icke önskvärd spritkonsumtion
av resenärer, som — kanske under förande av motorfordon — rent tillfälligt
besöka^ utskänkningsstället. Turistutskänkningen blir med andra ord i
möjligaste mån förbehållen en publik av turister, badgäster och med dem
jämställda, som äro inackorderade på det hotell eller pensionat, för vilket
tillståndet upplåtits. I detta hänseende blir alltså turistutskänkningen anordnad
efter ungefär samma principer som den utskänkning av pilsnerdricka,
vilken utan särskilt tillstånd må utövas av »den, som i sitt hem emot betalning
mottager gäster till bespisning vid slutet bord, dock endast vid måltider
till gäster, med vilka avtal örn bespisning träffats för en tid av minst en
vecka».

Förslagets bestämmelser om tillstånd till trafik utskänkning (3
kap. 13 §), d. v. s. utskänkning å fartyg och järnvägståg, skilja sig huvudsakligen
endast i formellt hänseende från motsvarande föreskrifter i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Såsom en ändring i sak framstår emellertid,
att tillstånd av ifrågavarande slag skall kunna upplåtas ej blott såsom
nu at enskild fysisk person, utan jämväl åt juridisk person. Revisionen avser
härmed, att tillstånd skall kunna meddelas såväl rederi- eller järnvägsbolag
som även systembolag.

Revisionens förslag förutsätter, att överlåtelse av tillstånd till
utskänkning alltjämt skall äga rum i betydande omfattning. Innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

121

jag närmare ingår på förslagets bestämmelser härutinnan, skall jag emeller
tid angiva, huru revisionen tänkt sig utskänkningsrörelsens uppdelning mellan
systembolag och enskilda restauratören

Revisionen omnämner i sitt betänkande (sid. 201—204), hurusom vitt skilda
uppfattningar härutinnan kommit till synes i vissa till revisionen inkomna
yttranden. Sålunda hade Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
föreslagit, att det nu gällande förbudet mot överlåtelse av utminuteringsrätt
borde kompletteras med ett förbud jämväl mot överlåtelse av utskänkningsrätt.
All utskänkning av spritdrycker och vin borde i enlighet härmed anförtros
åt systembolagen. Emellertid åsyftades med detta förslag icke någon monopolisering
av restaurangverksamheten; även efter genomförandet av nyssnämnda
förbud borde finnas två huvudtyper av restauranger. I bägge fallen
skulle systembolagen visserligen direkt handha utskänkningen och tillgodogöra
sig utskänkningsvinsten. Men medan rörelsen i övrigt inom den ena gruppen
skulle drivas antingen direkt av systembolagen eller genom företag, nära
anslutna till systembolagen, skulle denna rörelse inom den andra gruppen
alltjämt drivas och ägas av privata restauratörer. Å andra sidan hade Sveriges
centrala hotell- och restaurantförening påyrkat, att systembolagen måtte
helt avkopplas från varje restaurangverksamhet, att sådan restaurangrörelse,
som hade socialt eller allmännyttigt ändamål, måtte omhändertagas
av särskilda socialt betonade bolag under kommunalt överinseende samt att
restaurangrörelsen i övrigt blev förbehållen de enskilda restauratörerna med
rätt för dessa att själva handha den i samband med rörelsen förekommande
utskänkningen.

För egen del anser revisionen, att utvecklingen bör fortgå efter i huvudsak
samma linjer som hittills. Utskänkningen av spritdrycker bedrives redan
nu av systembolagen å praktiskt taget samtliga fristående restauranger av
den typ, som plägar betecknas såsom folkrestauranger. Det torde enligt revisionen
ha ingått i det allmänna medvetandet, att denna utskänkning icke
bör vara anförtrodd åt enskilda näringsidkare utan helt bör ankomma på
allmännyttiga organ. Att frånhända systembolagen ifrågavarande utskänkning
synes revisionen så mycket mindre påkallat som systembolagen handhaft
denna rörelse till allmänt gagn och ett godtagande av det av restaurangföreningen
härutinnan framställda förslaget skulle innebära, att verksamheten
överlämnades till nya organ av principiellt samma struktur som systembolagen
men utan den erfarenhet och insikt, som dessa förvärvat. Enligt
revisionens åsikt bör alltså på systembolagen ankomma att handha utskänkningen
å folkrestauranger, i den mån denna utskänkning omfattar spritdrycker.
Den nu angivna regeln bör enligt revisionens uppfattning vinna tilllämpning
jämväl i de fall, då en enskild restauratör i samband med utskänkning
å restaurang av högre klass bedriver spritutskänkning å s. k. bakfickor
eller annex, försåvitt dylik restaurangavdelning kan sägas lia karaktären
av folkrestaurang.

I likhet med vad för närvarande plägat ske finner revisionen vidare, att sy -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

stembolagen böra själva övertaga till enskilda restauratörer överlåten utskänkning
— av spritdrycker såväl som vin — så snart en dylik åtgärd kan
anses påkallad till främjande av nykterhet eller ordning. De restauranger,
som härvid närmast ifrågakomma, äro enligt vad revisionen uppgiver sådana,
som i vissa hänseenden stå folkrestaurangerna nära men som i ett eller
annat avseende avvika från denna typ. Ett annat exempel erbjuder en restaurang,
som befinner sig i sådan utveckling, att den tenderar till att bliva en
folkrestaurang. Om denna förskjutning enbart är att tillskriva innehavarens
sätt att sköta rörelsen, bör emellertid enligt revisionens mening utskänkningen
icke övertagas av systembolaget, utan andra motåtgärder vidtagas,
i sista hand överlåtelse av utskänkningen till annan lämpligare person.

I de nu nämnda fallen, då systembolagen sålunda förutsättas skola ha
skyldighet att själva handha utskänkningen, angives syftet därmed vara att
ernå en fullständig avveckling av det enskilda vinstintresset. Revisionen
erinrar emellertid, att ett indirekt enskilt vinstintresse alltjämt kommer att
förefinnes, så länge systembolagen i dessa fall ej omhändertaga jämväl
själva restaurangrörelsen. Fördenskull säger sig revisionen förutsätta, att
systembolagen — antingen direkt eller genom särskilda restaurangbolag —
skola, såsom ock nu i allmänhet är fallet, driva hela restaurangrörelsen beträffande
folkrestaurangerna. Revisionen har dock icke ansett lämpligt
föreslå en uttrycklig föreskrift härutinnan, enär särskilda omständigheter
kunna påkalla undantag från huvudregeln.

I vissa fall ha systembolagen omhändertagit restauranger av högre klass
utan att därvid kunnat åberopas sådana skäl som hittills angivits. En dylik
utvidgning av systembolagens verksamhet har stundom motiverats med att
bolagen därigenom erhölle möjlighet att motverka eu alltför hög prissättning
å de enskilda restaurangerna. Såsom ett annat skäl har anförts, att systembolagen,
som vid överlåtelse av utskänkningsrätt ha att fastställa villkor för
utskänkningens handhavande, böra äga möjlighet att genom egen verksamhet
på området förskaffa sig erfarenhet örn de ekonomiska betingelserna för drivande
av restaurangrörelse av högre klass och om möjligheten att upprätthålla
olika utskänkningsrestriktioner med avseende å sådan rörelse.

Revisionen, som finner dylika skäl jämväl i framtiden kunna föranleda alt
systembolagen övertaga eller inrätta restaurangrörelse av nu angivet slag,
uttalar, att det enligt dess mening icke bör komma i fråga att genom lagstiftningen
lägga hinder i vägen för en ordning, enligt vilken systembolagen
må kunna handha, förutom utskänkningen, jämväl restaurangrörelsen i
övrigt å en del restauranger av högre klass. Revisionen räknar emellertid
med, att behovet av sådan restaurangrörelse alltjämt kommer att i huvudsak
tillgodoses genom den enskilda näringsutövningen. För det fall, då ett
systembolag avser att driva dylik rörelse, förutsätter revisionen, att skälen
härför noggrant övervägas under särskilt beaktande av såväl nyttan av
en dylik utvidgning ur nykterhetssynpunkt som ock de ekonomiska betingelserna
för rörelsens bedrivande. För att i dessa avseenden trygga en omsorgsfull
prövning föreslår revisionen ett stadgande (6 kap. 2 §) om skyldig -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

het för systembolag att inhämta medgivande av kontrollstyrelsen för drivande
av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet ävensom
en bestämmelse (6 kap. 10 § första punkten), enligt vilken systembolag icke
må kunna inrätta restaurang utan kontroll styrelsens samtycke.

I detta sammanhang må slutligen erinras, hurusom revisionen på skäl,
som förut angivits, ansett turistutskänkning böra handhas av systembolagen.

I enlighet med nu angivna grunder stadgas i revisionens förslag förbud mot
överlåtelse av utskänkningstillstånd i de fall, då systembolagen ansetts skola
ha skyldighet att själva handha utskänkningen (3 kap. 15 § 1 morn.), samt
föreskrives, att systembolag i övrigt må överlåta utskänkningstillstånd i enlighet
med de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar (3 kap. 16 § 1 morn.).

Vad angår förbudet mot överlåtelse i fråga om folkrestauranger anmärker
revisionen, att det knappast torde vara möjligt att giva en klar och uttömmande
definition av begreppet folkrestaurang. Revisionen finner emellertid, att
det i allmänhet icke torde erbjuda svårighet för sakkunniga personer inom
restaurangbranschen att i varje enskilt fall med ledning av restaurangens allmänna
beskaffenhet, varupris och kundkrets avgöra, huruvida densamma
är att beteckna såsom folkrestaurang eller restaurang av högre klass. Med
anledning härav har revisionen ansett det böra ankomma på en särskild
nämnd — vilken skall utses av Kungl. Hajd och vari systembolagen och de
enskilda restauratörerna skola vara företrädda — att avgöra, huruvida en
restaurang med hänsyn till nyssnämnda omständigheter är att anse såsom
folkrestaurang.

Denna nämnd har av revisionen tillagts jämväl en annan uppgift, nämligen
att bestämma ersättning, som enligt förslaget i vissa fall avsetts skola
utgå i händelse förnyad överlåtelse av utskänkningstillstånd
icke medgives. I sådant avseende anför revisionen bland
annat följande:

Utskänkningsrätt upplåtes för närvarande till systembolagen för en tid av
högst tre kalenderår. Härav följer att icke heller avtal om överlåtelse av
sådan rätt kan avse längre tid än tre år. Överlåtelseavtalen ha sålunda karaktären
av ganska snävt tidsbegränsade uppdragsavtal, vilka icke i något avseende
binda parterna utöver den löpande avtalstiden. Om förnyelse av sådant
avtal icke medgives av systembolaget, kan restauratören icke rättsligen göra
anspråk på ersättning för det han går miste om fördelar, som avtalet tilläventyrs
medfört. Det är härvid likgiltigt, om anledningen till att bolaget icke
förnyat avtalet är den, att bolaget icke längre förfogar över rättigheten eller
att bolaget haft andra skäl för sitt förfarande.

I verkligheten äger emellertid förnyelse i regel rum av överlåtelseavtalen,
försåvitt bolagen själva erhålla fortsatt utskänkningsrätt. En viktig orsak
härtill är den, att antalet restauranger, där utskänkning lämpligen kan tillåtas
förekomma, på många orter är så begränsat, att bolagen egentligen icke
lia något val. Men även på sådana håll, där detta motiv för att förnya överlåtelseavtalen
icke är för handen, förfara bolagen i allmänhet på samma sätt.
Flera skäl härför föreligga. Från systembolagens synpunkt är det en fördel,
att vederbörande utövare av en överlåten utskänkningsrörelse har erfarenhet

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

härom från tidigare år, och den restaurangbesökande allmänheten har berättigade
krav på att det icke sker onödiga omkastningar i fråga örn restaurangernas
utskänkningsförhållanden. Den säkerligen mest avgörande synpunkten
är emellertid, att billighetsskäl mycket starkt tala för att en restaurangägare.
som under en följd av år på ett anmärkningsfritt sätt handhaft såväl
utskänkningen som rörelsen i övrigt å sin restaurang, får behålla utskänkningsrättigheten.
Innehavet av en överlåten utskänkningsrörelse utgör nämligen
för en restaurang en betydande ekonomisk förmån, vars förlust kan
innebära, att förutsättningarna för restaurangens bestånd bliva väsentligt
rubbade.

I första hand härrör denna förmån därav, att antalet utskänkningsrättigheter
är begränsat. Den är sålunda en följd av den allmänna regeln, att
knappheten på en vara, nyttighet eller rättighet giver denna ett ekonomiskt
värde i och för sig. När denna knapphet avser rätten att tillhandahålla så
begärliga varor som spritdrycker och vin, kan den giva upphov till stora värden.
En restaurang med spritdrvcksutskänkning Ilar nämligen redan i det
avseendet ett betydande försteg i konkurrensavseende framför en restaurang
utan utskänkning, att spritdryckernas allmänna begärlighet medför, att en
stor del av den restaurangbesökande allmänheten föredrar att — under i övrigt
lika förhållanden — frekventera den förstnämnda restaurangen. Även
örn denna restaurang icke har någon direkt vinst på utskänkningen, erhåller
den till följd av nämnda förhållande ökad omsättning på andra varor,
som inga i rörelsen. Förekomsten av spritdrycker och, i mindre grad, viner
på en restaurang är sålunda ägnad att i och för sig stegra besöksfrekvensen
och tilli öra innehavaren en ökad vinst på övriga varor. Denna synpunkt äger
särskilt berättigande i vårt land nied hänsyn till det här rådande måltidstvanget.
Ett belysande exempel på det nu anförda är, att innehavaren av
en restaurang i en kommun utan utskänkningsrätt erbjöd sig att betala kommunen
en flera tusen kronor högre hyra, därest han bomme i åtnjutande av
fullständig utskänkningsrätt utan någon direkt vinst å utskänkningen.

Att innehavet av utskänkningsrätt är ägnat att göra en restaurang mera
frekventerad, giver annu en möjlighet att ekonomiskt utnyttja densamma,
nämligen den att hålla högre priser än de utskänkningsfria restaurangerna
utan risk att publiken skall övergå till dessa senare. Detta vinstmoment torde
dock endast i mindre grad kunna utnyttjas på sådana orter, där det finnes
ett flertal inbördes konkurrerande restauranger med utskänkningsrätt.

Vad nu sagts avser den del av det ekonomiska värdet hos en utskänkningsrättighet,
som plägar betecknas såsom utskänkningsinnehavarens indirekta
vinst av utskänkningen. .Skarpt skild härifrån är den direkta vinst å utskänkningen,
som en restauratör tillgodogör sig, om hans försäljningspris å
de försålda spritdryckerna och vinerna överstiga hans inköpspris. Då dessa
varor äro synnerligen goda försäljningsobjekt, kunna de direkta vinsterna
uPPffa till mycket stora belopp. Dessa vinster ha visserligen begränsats avsevärt
genom det s. k. vinstkvantitetsystemet, men det direkta vinstintresset
inom utskänkningen har alltjämt stor omfattning.

^Med avseende å de olika slagen av utskänkningsvinst bör emellertid framhallas,
att dessa ingalunda oavkortade komma de enskilda näringsutövarna

till del. Själva handhavandet av utskänkningen medför kostnader _ t ex

för serveringspersonal, kontroll, glas, viss del av lokalhyran — vilka kostnader
visserligen äro svåra att exakt fastställa men otvivelaktigt kunna medföra
en icke obetydlig reduktion av bruttovinsten. Storleken av dessa kostnader
i förhållande till den sammanlagda vinsten torde för närvarande växla
mycket starkt från den ena restaurangen till den andra. Men icke heller
därefter återstående nettovinst av utskänkningsrätten tillfaller utan vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 242

125

restaurangens innehavare. De beräknade framtida vinsterna bliva nämligen
i viss utsträckning redan på förhand diskonterade och överförda till andra
händer. Lokalhyran för en restaurang är utan tvivel högre, därest denna har
utskänkningsrätt än om den saknar sådan. En större eller mindre del av
den beräknade framtida ekonomiska fördelen av denna rätt kommer sålunda
hyresvärden — eventuellt en föregående ägare av fastigheten -—- och icke
restauratören till godo. Örn en restaurang övergår till ny ägare, betingar den
högre pris i det,förra fallet än i det senare; en del av den framtida vinsten
stannar härigenom hos den föregående ägaren. För restaurangens innehavare
bliva på detta och likartade sätt kostnaderna för restaurangens drift
större än de eljest skulle vara. Om restaurangen förlorar sin utskänkningsrätt,
kommer den sålunda i sämre läge i förhållande till såväl de restauranger,
vilka fått behålla sådan rätt, som restauranger utan utskänkning.

I anslutning till vad sålunda anförts, har revisionen funnit sig böra överväga,
om icke ersättning bör utgå i fall, då förnyad överlåtelse av utskänkningsrätt
icke medgives. Revisionen uppgiver, alt systembolagen av billighetsskäl
redan nu såsom regel lämnat vederbörande restauratör ersättning
i en eller annan form, i händelse dylik förnyelse på grund av särskilda förhållanden
icke kommer till stånd. Sådan ersättning har exempelvis kunnat
utgå på det sätt, att bolaget övertagit restauranginventarier till pris, som innefattat
gottgörelse för mistad utskänkningsrätt. Enligt revisionens mening
tala emellertid icke endast billighetsskäl utan även lämplighetsskäl för att
det allmänna iakttager dylik hänsyn jämväl i framtiden samt att bestämt
direktiv i detta avseende lämnas i författningen. Under erinran att revisionens
förslag örn skyldighet för systembolagen att i vissa fall själva omhändertaga
överlåten utskänkning syftar till att vinna en förbättring ur nykter -hetssynpunkt, uttalar revisionen, att detta syfte icke bör äventyras genom att
bestämmelserna i övrigt gestaltas på ett för de därav berörda intressenterna
ogynnsamt sätt.

Revisionens förslag upptager i enlighet härmed ett stadgande av innehåll,
att där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd till utskänkning
av spritdrycker icke meddelas, den som innehaft tillståndet skall
vara berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse vägrats
på grund av förseelse mot försäljningsförordningen eller med stöd av
densamma meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller
vanskötsel av rörelsen. Beloppet av ersättningen skall jämlikt de grunder
Kungl. Maj:l bestämmer fastställas av den förut omförmälda nämnden (3
kap. 15 § 2 morn.).

Angående grunderna för ersättningen erinrar revisionen, att man har
att skilja mellan fall, då systembolag övertager håde utskänkningen
och restaurangrörelsen och då övertagandet avser endast utskänkningsrörelsen.
I det förra fallet böra enligt revisionens mening villkoren för
övertagandet —- efter värdering genom särskilda sakkunniga -— fastställas
sålunda, att restauratören beredes skälig gottgörelse med hänsyn tagen lill
rörelsens avkastning i dess helhet. 1 det senare fallet, då restauratören alltjämt
kan beräknas ha indirekt fördel av utskänkningen, bör ersättningsbeloppet
hänföra sig endast till den vinst, som han direkt går förlustig. Om

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

slutligen utskänkningsrätten avses skola helt bortfalla, bör ersättningen beräknas
efter sakkunnig värdering, avseende restaurangrörelsens avkastning
före och efter utskänkningsrättens bortfallande.

Ersättning bör enligt revisionens mening kunna utgå antingen med ett engångsbelopp
eller i form av annuiteter. I fråga örn engångsersättning erinrar
revisionen, att denna kan komma att uppgå till ett högre belopp än som
kan gäldas av bolagets driftsinkomster. Revisionen förordar för sådant fall
att, där bolaget driver restaurangrörelse genom särskilt restaurangbolag, ersättningen
fastställes att utgå i form av preferensaktier i detta bolag.

Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning anmärker revisionen, utöver
vad som direkt angivits i författningstexten, att ersättning icke bör ifrågakomma,
om förnyad överlåtelse omöjliggöres på den grund, att kommunen
eller länsstyrelsen vägrat tillstånd till utskänkning.

Rörande överlåtelse av utskänkningsrätt upprättas för närvarande skriftligt
avtal, som enligt 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen skall av
systembolaget överlämnas till länsstyrelsen för prövning och fastställelse.
Från denna ordning har revisionen föreslagit en avvikelse såtillvida, att det
skulle ankomma på kontrollstyrelsen att efter verkställd prövning meddela
fastställelse å avtal om överlåtelse av utskänkningstillstånd. Revisionen anför
till motivering av förslaget härutinnan, att kontrollstyrelsen utfärdat ingående
föreskrifter rörande överlåtelse av utskänkningsrätt och att länsstyrelsens
prövning fördenskidl blivit delvis av formell art och närmast inriktad
på frågan om den tillämnade utskänkningsinnehavarens lämplighet. Då kontrollstyrelsen
enligt förslaget alltjämt skall ha att meddela föreskrifter till
ledning för bolagen vid upprättande av överlåtelseavtal samt styrelsen måste
anses äga kännedom örn restauratörerna över hela landet, anser revisionen
riktigast, att fastställelseprövningen för framtiden överlämnas åt kontrollstyrelsen.

I samband med det nu anförda torde jag få beröra jämväl stadgandet i 3
kap. 19 § 2 mom. av revisionens förslag. Enligt detta stadgande skall kontrollstyrelsen,
där innehavare av överlåten utskänkningsrätt bryter mot bestämmelserna
i överlåtelseavtalet och rättelse på annat sätt ej vinnes, kunna
förklara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Revisionen anmärker beträffande förslaget härutinnan, att frågan om en
innehavare av överlåtet utskänkningstillstånd gjort sig skyldig till sådan överträdelse
av överlåtelseavtalet, att detta må hävas, knappast bör prövas av systembolaget,
som är medkontrahent i avtalet, utan hellre av en överordnad
myndighet. Med hänsyn till de befogenheter, som enligt förslaget skola tillkomma
kontrollstyrelsen vid överlåtelse av utskänkningstillstånd, finner revisionen
naturligt, att denna prövning anförtros kontrollstyrelsen. Därest kontrollstyrelsen
tillerkännes en dylik befogenhet, får styrelsen stora möjligheter
att endast genom föreställningar framkalla efterlevnad av bestämmelserna i
ett överlåtelseavtal, och där detta ej lyckas, kan styrelsen i sista hand förordna
om avtalets hävande. Detta bör enligt revisionens mening kunna ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

127

såväl efter framställning från vederbörande systembolag eller annan som på
kontrollstyrelsens eget initiativ. Revisionen anmärker, att systembolaget, då
ett överlåtelseavtal sålunda upphört att gälla, kan efter omständigheterna
söka åvägabringa ett nytt avtal med en lämpligare utövare av utskänkningstillståndet,
för egen räkning utnyttja detta tillstånd eller helt och hållet underlåta
att vidare taga detsamma i anspråk.

Ett spörsmål, som särskilt uppmärksammats i de för revisionens utredning
lämnade direktiven och som lämpligen torde kunna behandlas i detta sammanhang,
är frågan örn de enskilda restauratörernas rätt
till vinst å överlåten utskänkning.

Rusdrycksförsäljningsförordningen stadgar i sådant hänseende (25 § 2
mom. tredje stycket), att det skall åligga utskänkningsrättens innehavare att
hos systembolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker samt att
bolaget skall, i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter, stadga sådana
villkor för inköpen, att rättighetsinnehavarens ekonomiska fördel, så långt
ske kan, ej göres beroende på myckenheten utskänkta rusdrycker.

Revisionen har i betänkandet (sid. 217 ff.) lämnat en redogörelse för tillkomsten
av detta stadgande ävensom för kontrollstyrelsens föreskrifter i ämnet.
Till denna redogörelse torde jag få hänvisa. Angående de grunder, som
i tillämpningen gälla i fråga om de enskilda restauratörernas rätt till direkt
vinst å överlåten utskänkning, må emellertid här i korthet framhållas följande.

Huvudprincipen är, att restauratören får tillgodogöra sig vinst å all försäljning
av svaga och mousserande viner men att han äger tillgodonjuta vinst
å försäljning av starka viner och spritdrycker endast i den mån försäljningen
icke överstiger vissa i varje fall på förhand fastställda kvantiteter (vinstkvantiteter),
särskilda för starka viner och för spritdrycker. I enlighet härmed
stadgas i avtal om överlåtelse, att restauratören vid inköp av svaga och mousserande
viner samt, i den mån vinstkvantiteterna icke överskridas, jämväl
starka viner och spritdrycker har att till systembolaget erlägga ett pris, det
s. k. grundpriset, som är lägre än utskänkningspriset. Vid försäljning av viner
och spritdrycker, inköpta på sådana villkor, uppbär restauratören alltså
ett vinstbelopp, motsvarande skillnaden mellan utskänkningspriset och grundpriset.
En mindre del av detta vinstbelopp — 15 procent för svaga viner och
25 procent för övriga viner och spritdrycker — har restauratören att inbetala
till systembolaget såsom ett slags partihandelsvinst å dess försäljning.
Återstående 85 procent, respektive 75 procent utgöra restauratörens direkta
bruttovinst å utskänkningen. I den mån restauratören inköper starka viner
och spritdrycker till större myckenhet än vinstkvantiteterna, har han att erlägga
ett pris, motsvarande utskänkningspriset, och försäljningen medför alltså
i sådant fall icke någon som helst direkt utskänkningsvinst för restauratören.

Vinstkvantiteterna bestämmas av systembolagen med iakttagande av kon -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

trollstyrelsens anvisningar. I undantagsfall kunna vinstkvantiteter jämväl
fastställas av kontrollstyrelsen.

Revisionen erinrar, att syftet med vinstkvantitetsystemet kan vinnas endast
under förutsättning, att varje vinstkvantitet är så avpassad, att den regelmässigt
ligger avsevärt under den normala försäljningen. I betänkandet (sid.
224 och 225) påvisas emellertid, att vinstkvantiteterna i betydande utsträckning
varit så bestämda, att restauratören haft direkt vinst å all utskänkning
av starka viner och spritdrycker och kunnat bereda sig ökad vinst genom
ytterligare försäljning av dylika drycker. Detta förhållande har enligt vad
revisionen uppgiver sin förklaring däri, att vinstkvantiteterna ursprungligen
fastställdes i förhållande till restauratörernas inköp år 1919 och försäljning
år 1920 — alltså under en tid med synnerligen höga försäljningssiffror —
samt att vinstkvantiteterna därefter icke reducerats i sådan grad, att de i väsentlig
utsträckning kommit att understiga försäljningskvantiteterna. För
nya restauranger ha i stort sett tillämpats samma regler som beträffande
äldre.

Såsom framgår av redogörelsen för de till ledning för revisionen lämnade
direktiven hade kontrollstyrelsen hos Kungl. Majit hemställt om besked från
statsmakternas sida beträffande slutmålet för avvecklingen av det privatekonomiska
intresset i utskänkningsrörelsen och takten i avvecklingsarbetet,
och hade denna fråga ansetts böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet
vid revisionens utredningar.

Revisionen har också ägnat hithörande spörsmål en ingående behandling.
Till en början ingår revisionen på frågan i vad mån det överhuvud kan anses
befogat, att innehavare av överlåten utskänkningsrätt medgives tillgodogöra
sig direkt vinst å utskänkningen. Revisionen anför i sådant hänseende i huvudsak
följande:

Då antalet restauranger med utskänkning av spritdrycker och vin är begränsat,
utgör det förhållandet att utskänkning får bedrivas på en restaurang
i och för sig en ekonomisk förmån för restaurangens innehavare, även örn
han icke åtnjuter någon direkt ersättning för utskänkningen utan själv har
att bestrida de därmed förbundna kostnaderna. Den monopolställning, som
dylika restauranger intaga, giver dem därför i skilda avseenden ett försteg
framför restauranger utan utskänkning. Den direkta utskänkningsvinsten
har i betraktande härav stundom förmenats vara ägnad att ytterligare skärpa
motsättningen i fråga örn existensvillkoren för de båda slagen av restauranger.
Med hänsyn härtill och då begränsningen av antalet utskänkningsställen
kommit till stånd genom den av det allmänna skapade ordningen
på förevarande område, har det gjorts gällande, att de direkta vinsterna icke
borde komma ett fåtal enskilda till godo utan samhället i dess helhet, såsom
eljest gäller inom försäljningen av spritdrycker och vin.

Till förmån för bibehållande av det system, enligt vilket de enskilda
restauratörerna med utskänkningsrätt må tillgodogöra sig vinst å utskänkningen
av spritdrycker och vin, kan emellertid till en början anföras, att
dessa näringsutövare, i likhet med vad som gäller för enskilda företagare i
allmänhet, sedan ålder åtnjuta handelsvinst å sådana drycker, som utskänkas
i samband med rörelsen. En följd härav är, att denna del av restaurangrörelsen
i grunden är anpassad efter en sådan ordning och att en förändring härut -

Kungl. Mai:ts proposition nr 242.

129

innan skulle innebära en synnerligen vittgående omgestaltning av de ekonomiska
förutsättningarna för denna näring. Det förhållandet att utskänkningsvinst
under lång tid utgått till en restaurang har också medfört, att
denna vinst mången gång icke obeskuren får uppbäras av restauranginnehavaren
utan tvärtom i viss utsträckning diskonteras och kommer andra till
godo i form av högre hyra, större ränteutgifter o. d. På grund härav har
en sådan restauranginnehavare i verkligheten icke så stort försteg rent ekonomiskt
framför restauranger utan utskänkning som storleken av utskänkningsvinstens
bruttobelopp i och för sig antyder. Av samma anledning kan
det också befaras, att ett stort antal av de enskilda restaurangerna nied sådan
vinst icke skulle kunna drivas under nuvarande förhållanden eller i varje
fall upprätthållas å hittillsvarande nivå, därest de icke ägde åtnjuta ersättning
i någon form för utskänkningen. Vid bedömande av frågan, huruvida
ersättning för handhavande av utskänkningen bör utgå eller ej, måste
vidare beaktas, att det icke är likgiltigt från allmän synpunkt, örn ifrågavarande
del av restaurangnäringen arbetar under goda eller dåliga ekonomiska
betingelser. Enligt revisionens åsikt tyder utvecklingen i det nutida
samhället på ett ökat behov av en högtstående restaurangrörelse. Men även
från speciell nykterhetssynpunkt är det av betydelse, att restaurangerna
med utskänkningsrätt icke ha en svag ekonomi. Erfarenheten har nämligen
givit vid handen, att det ingalunda är lyckligt med hänsyn till en god tillämpning
av de för utskänkningen gällande bestämmelserna, att restauranginnehavarna
ha att kämpa med ekonomiska svårigheter. Även de av systembolagen
och restaurangbolagen drivna restaurangerna av högre klass erfordra
för övrigt i allmänhet ekonomiskt bidrag för utskänkningens handhavande.
Vidare må framhållas, att de allmänna omkostnaderna tor en restaurang med
utskänkningsrätt äro högre än motsvarande kostnader för en restaurang utan
sådan rätt. Detta förhållande är visserligen en följd av att utskänkningsvinst
hittills utgått men kan dock icke förutsättas försvinna, om utskänkningsvinsten
bortfölle. Dessa omkostnader äro nämligen i betydande omfattning
bundna för framtiden, såsom exempelvis är fallet, då en restaurang med utskänkningsrätt
övergått till ny ägare och försäljningspriset med hänsyn till
den beräknade utskänkningsvinsten varit högre än om sådan vinst ej varit
att påräkna. En avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda restaurangerna
med utskänkningsrätt kan därför icke undgå att för de nuvarande
innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskationsätgärd.

Revisionen ingår härefter på frågan, huruvida och på vad sätt det med
utskänkningen förbundna privatekonomiska intresset kan vara ägnat alt i
ogynnsam riktning påverka den enskilde restauratören vid hans handhavande
av rörelsen. Härutinnan anför revisionen bland annat följande:

I ett fall, då restauratören åtnjuter endast indirekt vinst a utskänkningen,
är det visserligen så, att en ökning av utskänkningen icke direkt medför
stegring av vinsten utan snarare är ägnad att höja kostnaderna, eftersom
själva handhavandet av utskänkningen är förbundet med vissa utgifter. Det
vöre emellertid förhastat att därav sluta, att det där icke skulle förelinnas
något intresse av att driva upp utskänkningens omfattning. Särskilt i betraktande
av måltidstvånget, varigenom utskänkningen är sammankopplad
nied försäljning av varor, på vilka restauratören kan påräkna direkt vinst, har
denne nämligen en fördel av att utskänkningen erhåller större omfattning
pä hans restaurang. I motsats mot en utskänkningsinnehavare nied direkt
vinst bar lian dock intresse av en stegring av utskänkningen allenast i den

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr 242. 9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

mån denna utgör ett medel att höja omsättningen på andra varor. Då kostnaderna
för utskänkningen handhavande utgöra utlägg, som minska den behållna
vinsten å den övriga omsättningen, bör utskänkningsinnehavaren vara
angelägen att hålla dessa kostnader relativt låga. Han måste också finna
varje åtgärd, som skjuter fram utskänkningen på bekostnad av omsättningen
i övrigt, t. ex. åsidosättande av måltidstvånget, ofördelaktig från vinstsynpunkt
och tvärtom vara benägen för åtgärder, som öka den vinstgivande försäljningens
relativa omfattning.

Det nu sagda har även tillämplighet för det fallet, att utskänkningsinnehavaren,
förutom den indirekta vinsten på utskänkningen, åtnjuter en på
förhand fastställd, årligen utgående ersättning för de med utskänkningen
förbundna kostnaderna. En förutsättning härför är dock, att denna ersättning
icke växlar med utskänkningen omfattning. 1 sådant fall är det från
nu behandlade synpunkt av mindre betydelse, om ersättningen också motsvarar
dessa i och för sig svårberäkneliga kostnader. Därestkostnadsersättningen
tillåtes växla med utskänkningen, så att den stiger örn utskänkningen
erhåller ökad omfattning och minskar i motsatt händelse, är denna ordning
däremot principiellt att likstäila med ett system, som medgiver de enskilda
utskänkningsinnehavarna vanlig handelsvinst å utskänkningen utan någon på
förhand fastställd begränsning.

Vad därefter angår sistnämnda system är det utan vidare tydligt, att den
enskilde restauratören har direkt intresse av att öka utskänkningens omfattning
liksom han har fördel av att rörelsen i övrigt utvidgas. Då spritdrycker
och vin kunna betecknas såsom mycket goda försäljningsobjekt, kan det
rent ekonomiskt vara en fördel för honom att utskänkningen stiger, även
om detta sker på bekostnad av den övriga rörelsen. Det torde kunna sägas,
att ett ekonomiskt läge, som inrymmer sådana utvecklingsmöjligheter, i varje
tallet icke är gynnsamt för den enskilde näringsidkarens inställning till bemelser,
som åsyfta en inskränkning av utskänkningens omfattning, utan
tvärtom är ägnat att göra honom benägen att medvetet eller omedvetet eftersätta
lagstiftningens krav, att utskänkningen skall handhavas så, att därmed
åstadkommes så ringa skada sorn möjligt.

Beträffande verkningarna av den nu tillämpade ordningen erinrar revisionen
till en början, hurusom vinstkvantitetsystemet på sätt förut anmärkts
varit ofullständigt såtillvida, att vinstkvantiteterna för ett stort antal restauranger
överstigit den faktiska omsättningen. Revisionen fortsätter:

Såvitt revisionen kan finna synes den omständigheten, att en restauratör
med överlåten utskänkningsrätt fått sin vinstkvantitet begränsad så att han
icke längre åtnjuter vinst å hela försäljningen, i allmänhet icke omedelbart
lia medfört några större verkningar. Restauratören har visserligen härigenom
erhållit ett motiv att söka på sådant sätt påverka allmänhetens efterfrågan,
att konsumtionen till en del måtte gå över till annan, för honom
direkt vinstgivande försäljning. Hans möjligheter i detta avseende torde
också vara ganska betydande men förutsätta säkerligen en omläggning av
rörelsen i olika hänseenden, vilken tager viss tid i anspråk. Hans benägenhet
att företaga dessa åtgärder torde även röna inflytande av huruvida en
minskning av den faktiska konsumtionen av spritdrycker och starka viner
å hans restaurang skall komma att medföra ytterligare nedsättning av
vinstkvantiteten. Om han löper risk att förlora en större eller mindre del av
den säkra vinsten å utskänkningen genom sina strävanden att inrikta konsumtionen
på andra varor, måste detta givetvis vara ägnat att hämma dessa
strävanden. Att sådana synpunkter kunnat göra sig gällande under de

Kungl. May.ts proposition nr 242.

131

sista tio åren framgår därav, att under denna tid genomförts betydande inskränkningar
i vinstkvantiteternas storlek, nämligen från 2 054 000 liter år
1923 till 1 448 000 liter år 1932, motsvarande en minskning med omkring
30 procent. Härigenom har vinstkvantitetsystemet visserligen blivit effektivare,
i det att vinstkvantiteten för ett större antal restauranger kommit att
understiga den faktiska utskänkningen, men systemet är dock alltjämt ofullständigt
och har därför icke kunnat visa, huru det skulle verka, örn de««
grundprinciper varit genomförda.

Enligt dessa överväganden böra vinstkvantitetsystemets verkningar framträda
först så småningom och yttra sig i en omgestaltning av rörelsen å de
utskänkningsberättigade restaurangerna. I själva verket har utvecklingen
också gått i denna riktning. Medan å ett stort antal av dessa restauranger
utskänkningen tidigare var den dominerande försälj ningsgrenen och matserveringen
ofta ansågs mindre betydelsefull från vinstsynpunkt, betraktas denria
senare gren av restaurangrörelsen numera i allmänhet såsom den viktigaste.
Även restauranger med utskänkningsrätt uppfattas numera i regel i
lörsta hand såsom företag för tillgodoseende av behovet av matservering,
medan utskänkningen är en mera sekundär, om också i privatekonomiskt
avseende mycket viktig gren. Säkerligen har ett flertal omständigheter samverkat
för att åstadkomma denna utveckling, däribland icke minst måltidstvånget
och bestämmelserna om maximering av utskänkningskvantiteterna.
Enligt revisionens mening har en av de härvid bidragande faktorerna dock
varit, att dessa restauranger icke längre ha obegränsad vinst på utskänkningen.

Vinstkvantitetsystemet har enligt denna uppfattning utövat ett gagnande
inflytande å restaurangväsendets utveckling trots att det som nämnts ingalunda
blivit fullständigt genomfört. Den mest påtagliga betydelsen av begränsningen
av de direkta enskilda vinsterna å utskänkningen torde dock ligga
däri, att härigenom skapats en viktig förutsättning för utskänkningsbestämmelsernas
upprätthållande i fråga om de överlåtna utskänkningsrättigheterna.
Den enskilde restauranginnehavarens privatekonomiska intresse såsom
enskild företagare låter sig icke alltid förena med hans plikt att bedriva
utskänkningen enligt lagstiftningens allmänna syfte. Vinstkvantitetsystemet
har otvivelaktigt starkt bidragit till att utjämna detta motsatsförhållande och
därigenom möjliggjort tillämpningen av måltidstvånget och begränsningen
av utskänkningskvantiteterna. Det råder sålunda ett mycket intimt samband
mellan utskänkningsrestriktionerna och begränsningen av de enskilda utskänkningsinnehavarnas
vinster.

Revisionen erinrar härefter, hurusom densamma — på sätt här tidigare
blivit anmärkt -—- förordat, att systembolagen skola handha såväl utskänkningen
som restaurangrörelsen å folkrestaurangerna ävensom utskänkningen
i fall, där sådant eljest kan finnas ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt påkallat.
Härigenom skulle enligt revisionens mening det enskilda vinstintresset
utestängas från just det område inom utskänkningsrörelsen, där
detta intresse främst bör hindras att göra sig gällande. Beträffande utskänkningen
i övrigt kunna enligt revisionens åsikt förhållandena däremot
icke anses påkalla ett uppgivande av vinstkvantitetsystemet. Den minskning
i beroendet av enskilt vinstintresse, som kunde vinnas genom avskrivning
av den direkta utskänkningsvinsten i dess helhet för de enskilda företagarna,
skulle sålunda, såvitt revisionen kunnat finna, icke medföra så

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stora fördelar ur nykterhetssynpunkt, att därigenom uppvägdes de mycket
betydande olägenheter, som revisionen ansett förenade med en sådan ordning.
Revisionen tillägger, att efter en sådan omgestaltning -—- vilken enligt
revisionens uppfattning måste taga en lång tid i anspråk — i allt fall
komme att kvarstå ett indirekt vinstintresse för de enskilda restauratörema.
En avveckling därav finner revisionen förutsätta en så genomgripande förändring
av restaurangrörelsen, att den alls icke synes stå i rimlig proportion
till de fördelar, som kunde vinnas därmed.

Efter att (sid. 236—239) ha närmare berört vissa av Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd och Sveriges centrala hotell- och restaurangförening
framställda förslag rörande de enskilda restauratörernas vinst å utskänkningen,
övergår revisionen till att angiva sin ståndpunkt till frågan om vinstkvantitets
yste mets framtida gestaltning. Revisionen anför
härutinnan bland annat:

Förtroendenämnden har framhållit, att den nuvarande ordningen på grund
av vinstkvantiteternas bristfälliga avvägning icke utgör en rättvis reglering
av de olika restaurangernas ersättningar. Revisionen underskattar icke betydelsen
av denna synpunkt men finner det påkallat framhålla, att ifrågavarande
ojämnhet mellan restaurangerna har en tendens att så småningom utjämna
sig till följd av samma ekonomiska faktorer, som enligt vad förut angivits
äro ägnade att åstadkomma en utjämning mellan restauranger med
och utan utskänkningsrätt. De olika restaurangernas nettovinster å utskänkningen
— d. v. s. skillnaden mellan den direkta vinsten å försäljningen inom
vinstkvantiteten och de omedelbara kostnaderna för utskänkningens handhavande
— kunna därför icke betraktas såsom mått på restaurangernas verkliga
direkta fördel av utskänkningen. Med hänsyn härtill är det vanskligt
att genom lagstiftningen vidtaga särskilda åtgärder i utjämnande syfte, sedan
den rådande ordningen ägt bestånd under en lång följd av år. I den mån
dylika åtgärder medföra omkastningar i de rådande förhållandena, kunna
de nämligen innebära nya orättvisor i stället för, såsom åsyftats, en rättvisare
reglering. Från denna synpunkt bör man enligt revisionens mening
söka ernå en sådan ordning för framtiden, vilken medför så ringa inbördes
förskjutningar som möjligt i de särskilda restaurangernas ersättningsförhål1anden.

Tidigare har framhållits, att vinstkvantitetsystemet innebär, att vinstkvantiteten
för en restaurang bör ligga icke oväsentligt under den faktiska utskänkningen.
Det bör därför i första hand undersökas, huruvida det icke
är möjligt att genomföra sådana förbättringar i vinstkvantitetsystemet att
det åtminstone bringas i överensstämmelse med sina egna principer. En
sådan förbättring bör i första rummet söka undanröja det förhållandet, att
en stor del av restaurangerna lia vinstkvantiteter, som överstiga den faktiska
utskänkningen. Härvid är det viktigt, att övergången till den framtida ordningen
icke i och för sig kommer att innebära nya störningar i de olika restaurangernas
inbördes ställning genom att gynna vissa restauranger framför
andra. Med hänsyn härtill vill revisionen förorda, att restaurangernas vinstkvantiteter
under den nya ordningen regleras med utgångspunkt från varje
restaurangs genomsnittliga utskänkning med direkt utskänkningsvinst under
en bestämd följd av år. Om utskänkningen under något år överstigit
vinstkvantiteten, tages den överskjutande myckenheten sålunda icke i betraktande.
Dessa utgångsår böra väljas så att de omfatta både goda och då -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

133

liga ekonomiska konjunkturer. De böra vidare icke ligga alltför långt tillbaka
i tiden. Förslagsvis kan femårsperioden 1929—1933 komma i fråga.
Om den på detta sätt fastställda genomsnittliga utskänkningen med direkt
utskänkningsvinst finge utgöra de olika restaurangernas vinstkvantitet, förverkligades
emellertid icke önskemålet, att vinstkvantiteterna skola ligga avsevärt
under den sannolika utskänkningen. Med hänsyn härtill bör därför
en reduktion äga rum. Detta kan ske utan att restaurangernas direkta vinst
å utskänkningen minskas, om nämligen systembolagens andel av de olika
restaurangernas bruttovinst å utskänkningen inom vinstkvantiteten (vinstandelen)
— för närvarande 15 procent beträffande lätta viner och 25 procent
beträffande andra viner samt spritdrycker — minskas i motsvarande mån
genom en för alla restauranger lika nedsättning av denna procentsats.

Revisionen hänför sig i detta sammanhang till följande tablå, avseende
en restaurang, vars genomsnittliga försäljning av spritdrycker med direkt
vinst under åren 1929—1933 utgjorde 1 000 liter:

Likvärdiga alternativ från den enskilde restauranginnehavarens vinstsynpunkt:

		Framtida vinstkvan-	Framtida vinstandelar (%) den enskilde system-	Minskning i % av vinstkvan-titeten enligt alternativ 1
		titet, liter	restauratören	bolaget
Alternativ	1..........	.......... 1,000.0	75	25	—
5-	2..........	.......... 937.5	80	. 20	6 i/4
	3..........	.......... 882.3	85	15	ii3/*
	4..........	.......... 833.3	90	10	lfi 1 2/s
»	5..........	.......... 789.5	95	5	21.0
>	6..........	.......... 750.0	100	0	25.0

1 anslutning härtill anför revisionen:

Enligt alternativ 4, vilket förslagsvis synes böra ifrågakomma i främsta
rummet, skulle den enskilde restauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten
höjas från 75 procent till 90 procent eller i proportionen 5 till 6, samtidigt
som vinstkvantiteten i förhållande till alternativ 1 minskades i motsvarande
mån, nämligen med 162/3 procent eller i proportionen 6 till 5. Ytterlighetsfallet
är, att restauratörens vinstandel inom vinstkvantiteten höjes
från 75 procent till 100 procent eller i proportionen 3 till 4, medan vinstkvantiteten
minskas med 25 procent eller i proportionen 4 till 3.1 detta fall försvinner
systembolagets andel av bruttovinsten å utskänkningen inom vinstkvantiteten,
men å andra sidan är vinstkvantiteten lägre enligt detta alternativ än
vid något annat.

En ordning med vinstkvantiteterna bestämda i enlighet med något av de
senare alternativen tillgodoser tydligen såväl önskemålet att dessa kvantiteter
skola ligga under den sannolika utskänkningen som kravet alt övergången
icke skall bereda restaurangerna svårigheter. I själva verket ansluter
sig denna ordning mycket nära till de rådande förhållandena — eller riktigare,
till förhållandena under nämnda femårsperiod — och innebär därför
icke någon försämring för restaurangerna. I stället torde den medi öra fördelar
från den enskilde utskänkningsinnehavarens synpunkt, eftersom han
får taga in sin maximivinst på en lägre försäljningskvantitet än tidigare och
därför är mindre beroende av en nedgång av utskänkningens omfattning.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Detta är emellertid tydligen även en fördel från allmän synpunkt, enär det
innebär att restauratören förlorar det direkta intresset av utskänkningens
omfattning på ett tidigare skede av försäljningen än nu är fallet.

Revisionen berör härefter frågan örn de övergångsbestämmelser m. m.,
som kunna bliva erforderliga, ävensom spörsmålet, huruvida och i vad mån
direkt utskänkningsvinst efter den nya ordningens genomförande bör tillerkännas
nytillkommande restauranger. Härutinnan yttrade revisionen:

Vissa övergångssvårigheter torde kunna inträda. Om en restaurang för
närvarande har en vinstkvantitet, som är högre än den verkliga utskänkningen,
så medför en ökning av utskänkningen inom denna gräns också en
motsvarande stegring av den direkta vinsten. Har en sådan ökning ägt rum
under de år, som ligga mellan den ovannämnda femårsperioden och den nya
lagstiftningens ikraftträdande, så att utskänkningen vid sistnämnda tidpunkt
betydligt överstiger den genomsnittliga utskänkningen under nämnda fem år,
skulle den nya ordningen tydligen för denna restaurang innebära en motsvarande
minskning av den direkta utskänkningsvinsten. För dylika och därmed
likartade fall torde särskilda övergångsbestämmelser böra ifrågakomma.

Av vad tidigare anförts framgår att åtskilliga av de skäl, som tala för bibehållande
av direkt utskänkningsvinst för redan befintliga utskänkningsställen,
sakna giltighet beträffande nytillkomna ställen. Enligt revisionens
mening bör man, icke minst av statsfinansiella skäl, eftersträva att summan
av vinstkvantiteterna för hela landet icke ökas utan om möjligt reduceras i
den mån rörelsen å restauranger med vinstkvantitet upphör. Revisionen har
emellertid icke upptagit någon uttrycklig regel örn förbud mot meddelande av
vinstkvantitet till ny restaurang. Sålunda synes det exempelvis ej föreligga
tillräcklig anledning att lägga hinder i vägen för det förfarandet, som understundom
praktiserats under gällande ordning, att en ny restaurang övertager
ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del därav efter särskild uppgörelse
med ägaren härav och under förutsättning av systembolagets godkännande.

Självfallet kunna jämkningar beträffande de olika restaurangernas vinstkvantiteter
framdeles bliva nödvändiga. Detta synes emellertid böra ske endast
om särskilda skäl sådant påkalla, såsom att en restaurang undergår en
kraftig utveckling eller rörelsen å en restaurang stagnerar eller går tillbaka.

Slutligen må framhållas, att det tydligen är möjligt att bestämma en mot
vinstkvantiteten enligt revisionens förslag svarande ersättning i penningar,
att utgå med fast årligt belopp. Härigenom skulle sambandet mellan den direkta
utskänkningsvinstens storlek och utskänkningens myckenhet ytterligare
försvagas. Revisionen har emellertid icke upptagit förslag i denna riktning,
helst som denna ordning torde kunna genomföras efter den blivande
lagstiftningens ikraftträdande, om så befinnes lämpligt, utan att härför erfordras
någon ny lagstiftningsåtgärd.

I enlighet med det nu anförda har revisionen i fråga om de enskilda restauratörernas
rätt till vinst å överlåten utskänkning upptagit ett stadgande (3
kap. 16 § 2 mom.) av i huvudsak samma innebörd som de härutinnan gällande
föreskrifterna i 25 § 2 mom. tredje stycket rusdrycksförsäljningsförordningen.
En ändring i sak har emellertid föreslagits, i det att stadgandet uttryckligen
angivits äga tillämpning endast i fråga örn spritdrycker och starkare
viner. Såsom framgår av den föregående framställningen innebär denna
ändring dock allenast ett godtagande av nu rådande praxis. Någon an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

135

ledning att frångå denna praxis tiar icke synts revisionen föreligga, då konsumtionsförhållandena
i vårt land befunnits vara sådana, att någon reglering
i förevarande hänseende icke ansetts erforderlig beträffande svaga och
mousserande viner. Någon ändring har icke heller ansetts behövlig i fråga
om de vinstandelar, som för dylika viner uttagas av systembolagen.

Beträffande övriga föreskrifter att iakttagas vid överlåtelse
av tillstånd till utskänkning erinrar revisionen, att
kontrollstyrelsen i sådant hänseende meddelat anvisning om regler angående
inköp av spritdrycker och vin, prissättning å dylika drycker, kontrollåtgärder
m. m., vilka ansetts böra inflyta i överlåtelseavtalen. Enligt revisionens
mening bör en dylik reglering genom kontrollstyrelsen alltjämt äga rum, och
revisionen har därför från 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
upptagit en bestämmelse härom (3 kap. 16 § 1 morn.).

I 3 kap. 17 § av förslaget upptagas bestämmelser angående klagan i
fråga om överlåtelse av utskänkningstillstånd m. m.
Har systembolag avslagit framställning om överlåtelse, skall klagan däröver
kunna föras hos kontrollstyrelsen. Den som fått tillstånd till utskänkning
på sig överlåtet skall vidare, om systembolaget vid fastställandet av villkor
för överlåtelsen eller vid tillämpning av överlåtelseavtalet finnes ha åsidosatt
hans enhilda rätt eller eljest förfarit olämpligt, kunna hos kontrollstyrelsen
begära rättelse.

Revisionen anför i anslutning till dessa bestämmelser:

Enligt vad 1928 års bevillningsutskott uttalade borde vid revisionens utredning
övervägas lämpligheten av att införa besvärsrätt över systembolagens
beslut angående överlåtelse av utskänkningsrättighet. I 19 § 10 mom.
rusdrycksförsäljningsförordningen stadgas bland annat, att om någon förmenar
att bolag beträffande ämne, varom det tillkommer kontrollstyrelsen
att meddela föreskrift, vidtagit åtgärd, som kränker hans enskilda rätt eller
strider mot förordningens syfte, han må hos kontrollstyrelsen göra framställning
örn åvägabringande av rättelse i det överklagade förhållandet. Omfattningen
av denna bestämmelse synes ej vara fullt klar, men den torde ej lämna
möjlighet för en restauranginnehavare att klaga över att bolag avslagit
en framställning örn överlåtelse av rätt till utskänkning, vare sig detta
avslag har sin grund i att bolaget på annat sätt önskar disponera rättigheten
eller det beror på att bolaget anser ifrågavarande person olämplig att utöva
densamma. I flera fall har missnöje försports över dylika beslut av systembolag
och över bristen på möjlighet att erhålla omprövning i en högre instans.
Även om det enligt revisionens förmenande icke har anförts några sådana
förhållanden, som nödvändiggöra införandet av en dylik klagorätt, synes det
dock vara lämpligt — icke minst med hänsyn till bolagens egen ställning —
att de skäl, som varit bestämmande för avslag å ansökan om överlåtelse, må
kunna allsidigt prövas av statlig myndighet. Revisionen föreslår därför, att
örn systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd till utskänkning,
klagan däröver må föras hos kontrollstyrelsen.

Den nyss återgivna bestämmelsen örn klagorätt i 19 § 10 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
har i viss mån förtydligats genom en av kontrollstyrelsen
utfärdad bestämmelse att bolag, som å enskild restauratör överlåter
rätt till utskänkning, bland villkoren för överlåtelsen skall angiva, att restau -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ratör, som menar, att bolaget vid fastställande av vinstkvantiteterna eller vid
tillämpandet av annan bestämmelse i avtalet eller eljest i sitt förhållande till
honom förfarit partiskt eller på annat sätt olämpligt, äger göra framställning
om rättelse hos kontrollstyrelsen. Enligt revisionens mening bör en dylik
klagorätt bibehållas för framtiden, och det synes också revisionen önskvärt,
att bestämmelsen härom i förordningen erhåller en tydligare avfattning än
i rusdrycksförsäljningsförordningen. Revisionen föreslår därför ett stadgande
i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens ovannämnda föreskrift.
Dock bör enligt revisionens åsikt systembolagens fastställande av överlåtelseavtal
kunna göras till föremål för omprövning icke blott beträffande vinstkvantiteterna
utan även i fråga om övriga villkor för överlåtelsen.

I de fall, som avses i förevarande paragraf av förslaget, har revisionen ansett,
att kontrollstyrelsens beslut böra få överklagas hos Kungl. Majit, varför
något förbud mot fullföljd av talan icke stadgats.

I fråga om de närmare grunderna för utskän k ningens
anordnande och handha van de skiljer sig förslaget från gällande
försäljningsförordning särskilt därutinnan, att stadganden om måltidstvång
och kvantitetsbegränsning upptagits i författningen samt att kommunernas
bestämmanderätt på visst sätt begränsats.

Förslagets bestämmelser örn måltidstvång och begränsning av
utskänknings^ antitete ina återfinnas i 5 kap. 1 och 2 §§.

Såvitt angår måltidstvånget skall enligt förslaget gälla, att spritdrycker må
utskänkas endast i samband med verklig måltid, bestående av lagad mat,
dock att spritdryck, som genom utspädning med vatten eller annan alkoholfri
dryck erhållit särskilt låg alkoholhalt, skall kunna utskänkas utan samband
med måltid. Kontrollstyrelsen skall äga utfärda föreskrifter om lägsta
pris å måltid samt om sådan spritutskänkning, som skall kunna ske utan
samband med måltid. För de fall, då vin på grund av hög alkoholhalt eller
av annan anledning finnes uppenbarligen ägnat att tjäna såsom ersättningsmedel
för spritdrycker, skall kontrollstyrelsen jämväl äga föreskriva, att sådant
vin må utskänkas endast i samband med måltid. Från 59 § 1 mom.
rusdrycksförsäljningsförordningen har i övrigt upptagits en föreskrift, att
lagad mat alltid skall finnas att tillgå vid utskänkning av vin, där ej utskänkningen
sker i samband med servering av konditorivaror.

Beträffande kvantitetsbegränsning stadgar förslaget, att kontrollstyrelsen
må föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast viss högsta
myckenhet spritdrycker. Enahanda föreskrifter skola av kontrollstyrelsen
kunna utfärdas jämväl i fråga om vin, vilket på grund av hög alkoholhalt
eller av annan anledning uppenbarligen är ägnat att tjäna såsom ersättning
för spritdrycker.

Ifrågavarande stadganden ansluta sig nära till de föreskrifter i ämnet, som
utfärdats av kontrollstyrelsen.1 Revisionen anför, att det måste anses påkallat,
att regeln om måltidstvånget nu kommer till tydligt uttryck i författningen.
Vissa därmed sammanhängande frågor — örn utskänkning av s. k.

1 Jämför härutinnan betänkandet sid. 246 och 247.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

137

lättgroggar, om måltidspris samt om måltidstvång vid vinutskänkning — finner
revisionen dock vara av den art, att de lämpligen även för framtiden böra
regleras genom föreskrifter av kontrollstyrelsen. Revisionen erinrar i sådant
hänseende bland annat, hurusom variationer i fråga örn måltidspriserna
kunna bliva erforderliga med hänsyn dels till olika restaurangklasser, dels
till förändringar i varuprisnivån, samt att måltidstvång vid vinutskänkning
kan finnas erforderligt ej blott såsom nu i fråga örn starka viner utan även
i fråga om andra slags viner. En fördel med den av revisionen föreslagna
anordningen angives också vara, att jämkning i de av kontrollstyrelsen utfärdade
bestämmelserna lätt låter sig genomföra med ledning av vunnen
erfarenhet.

Av liknande skäl som de nu berörda finner revisionen förslaget i fråga om
begränsning av utskänkningskvantiteterna allenast böra innefatta bemyndigande
för kontrollstyrelsen att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
en sådan begränsning skall gälla. Revisionen anmärker, att härvid utan fara
för en försämring av nykterhetstillståndet kunde ifrågasättas vissa förenklingar
och lättnader i förhållande till de nu tillämpade bestämmelserna i
ämnet. Sålunda kunde exempelvis tänkas, att spritdrycker av viss beskaffenhet
eller till visst pris finge utskänkas utan kvantitetsbegränsning efter
viss tidpunkt på dagen. Å andra sidan framhåller revisionen, att det måste
noga övervägas, örn värdet av dylika förändringar kan anses motivera ett
upphävande av regler som, i likhet med de nu tillämpade, bestått orubbade
under en avsevärd tid.

Beträffande den kommunala bestämmanderätten gäller
för närvarande i de avseenden, varom nu är fråga, att länsstyrelsen skall vid
upplåtande av rätt till utskänkning föreskriva de inskränkningar med hänsyn
till utskänkningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande, som
föreslagits av kommunen, såvida kommunens beslut ej finnes strida mot
allmän lag eller författning eller innebära ett överskridande av vederbörandes
befogenhet (17 § 5 mom. och 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen).

Enligt revisionens förslag i denna del (3 kap. 10 § 2 mom.) skall vid meddelande
av utskänkningstillstånd iakttagas, att utskänkningsställe ej förlägges
i del av kommun, där sådan förläggning enligt kommunens beslut ej
bör ske. Av fullmäktige föreslagna inskränkningar i fråga örn rörelsens bedrivande
skola vidare av länsstyrelsen fastställas endast under förutsättning
dels att de icke angå måltidstvång eller kvantitetsbegränsning, dels att de
icke innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, dels
ock att de ej stå i strid med allmän lag eller författning eller med stadgandet
i 1 kap. 3 § av revisionens förslag. — Sistnämnda författningsrum föreskriver,
i enlighet med det av revisionen angivna syftet med försäljningslagstiftningen,
att all försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhas
så, att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.

Revisionen anför till motivering av de sålunda föreslagna begränsningarna
i kommunernas bestämmanderätt:

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Otvivelaktigt ligger en riktig tanke bakom den nuvarande anordningen, att
en kommun då den har att yttra sig i frågan, huruvida utskänkning må äga
rum eller e.j, skall kunna med säkerhet utgå från att utskänkningsställena
icke bliva förlagda på olämpliga platser inom kommunen. Denna tanke har
i gällande förordning kommit till uttryck i stadgandet, att de av kommunen
föreslagna inskränkningarna med hänsyn till försäljningsställenas förläggning
skola fastställas av länsstyrelsen. Den häri liggande kommunala befo
genheten har emellertid, enligt vad erfarenheten visat, kunnat brukas för att
tillgodose kommunalekonomiska synpunkter i stället för att användas till
nykterhetsfrämjande åtgärder och ilar sålunda tillämpats i strid mot grundsatsen
örn kommunernas oberoende av det ekonomiska intresse, som är knutet
till handeln med spritdrycker oell vin. Att sådana missförhållanden
kunnat förekomma visar tydligt, att kommunernas befogenhet varit alltför
vidsträckt. För att tillgodose berättigade önskemål skulle det vara tillfyllest,
att kommunen kunde förhindra, att utskänkningsställe förlädes till vissa angivna
delar av kommunen. Om kommunen däremot, såsom nu är fallet, äger
uppställa villkor, som i realiteten innebära att utskänkningsställe måste förläggas
till viss fastighet, har man kommit utöver vad skälig hänsyn till kommunens
lojala intressen kräver och lämnat utrymme för beslut av nyss antydd
art. Revisionen föreslår därför ett stadgande av den begränsade innebörd,
att utskänkningsställe icke får förläggas i del av kommun, där den
kommunala myndigheten ansett sådan förläggning ej böra äga rum.

Med hänsyn till utskänkningens lokala karaktär kan det anses berättigat
att lämna utrymme för en kommunal medbestämmanderätt jämväl i fråga
örn de närmare villkoren för rörelsens bedrivande. Härvid har man emellertid
även att taga hänsyn till det från åtskilliga håll framförda önskemålet, att
lagstiftningen och lagtillämpningen må bliva i möjligaste mån enhetliga över
hela landet. Detta önskemål har under det sista årtiondet fått ökad vikt, särskilt
genom kommunikationsväsendets utveckling, och dess betydelse ligger
icke minst däri, att olikartade kommunala särbestämmelser, som icke motsvaras
av skilda yttre förutsättningar, lätt kunna te sig godtyckliga och därigenom
bidraga till att undergräva aktningen för lagstiftningen. En granskning
från dessa synpunkter giver vid handen, att en begränsning av den kommunala
bestämmanderätten är påkallad även beträffande de närmare villkoren
för utskänkningens bedrivande.

I fråga om en viktig hithörande detalj, nämligen måltidstvånget vid utskänkning,
föreslår revisionen, att principen härom inskrives i författningstexten
samt att den centrala uppsiktsmyndigheten, kontrollstyrelsen, erhåller
uttrycklig befogenhet att meddela regler angående den närmare tillämpningen
härav med bestämmelser om lägsta priset på måltid och örn utskänkningskvantitetens
storlek under olika tider på dygnet. Om detta förslag genomföres,
bör i denna del utrymme ej lämnas för kommunala specialregler.

Den i 59 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade åldersgränsen
av 18 år för person, till vilken utskänkning må äga rum, har i vissa
kommuner böjts till 20, 21, 23 eller 25 år. Revisionen håller före, att värdet
från nykterhetssynpunkt av dylika skärpningar icke är synnerligen stort,
enär reglerna äro lätta att kringgå och svåra att tillämpa. Som de ej heller
stå väl samman med önskemålet om lagstiftningens enhetlighet, har revisionen
icke velat bibehålla de kommunala myndigheternas befogenhet i förevarande
hänseende.

Revisionens förslag på denna punkt har emellertid erhållit en större räckvidd
än som framgår av det sist anförda, i det att kommunerna enligt förslaget
överhuvud taget icke skola äga att med bindande verkan föreskriva
»grunder förförbud mot utskänkning till viss person». Härmed åsyftas, för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

139

utom berörda åldersbestämmelse, även sådana av vissa kommuner meddelade
föreskrifter, som avse generell avstängning från utskänkning av dem, som åtnjuta
understöd av allmänna medel, eller av sådana, som icke fullgjort laga
försörjningsplikt eller kommunal skattskyldighet eller restera för obetalda
pensionsavgifter m. m. När revisionen icke vill medgiva kommunerna befogenhet
att uppställa dylika ulskänkningsförbud, är huvudgrunden härtill, att
bestämmelser av denna art enligt vad erfarenheten givit vid handen icke
kunna tillämpas på ett nöjaktigt sätt. Ett bidragande skäl är ock, att även på
detta område böra gälla enhetliga regler för hela landet.

Såsom en sammanfattning må framhållas, att den kommunala bestämmanderätten
i fråga om de närmare villkoren för bedrivande av utskänkning enligt
revisionens förslag har följande innebörd. Om en kommun föreslagit sådana
inskränkningar i fråga om utskänkningens bedrivande, som ej röra
måltidstvånget och vad därmed sammanhänger och ej heller innefatta grunder
för förbud mot utskänkning till viss person, skola dessa fastställas av
länsstyrelsen. Från denna skyldighet för länsstyrelsen att fastställa de kommunala
villkoren böra dock enligt revisionens åsikt vissa undantag göras.
Först och främst måste länsstyrelsen, såsom redan nu är fallet, äga rätt och
skyldighet att pröva villkorens överensstämmelse med allmän lag och författning.
Däremot har revisionen efter de föreslagna begränsningarna i kommunernas
rätt att uppställa villkor icke ansett det nödvändigt att bibehålla
den nu gällande bestämmelsen, att länsstyrelsen icke skall fastställa sådana
beslut, som överskrida deras befogenhet, vilka fattat desamma. I stället har
revisionen gjort ett annat förbehåll. Den allmänna regeln att all försäljning
av spritdrycker och vin skall ordnas så, att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt, har tillämpning även i fråga örn de kommunala särbestämmelserna.
Emellertid har stadgandet om den kommunala bestämmanderätten i
dess nuvarande avfattning medfört, att den tillståndsbeviljande myndigheten
icke ingått i prövning av frågan, huruvida ett av behörig kommunal myndighet
framställt förslag till inskränkningar i fråga om bedrivande av utskänkning
står i överensstämmelse med eller i varje fall icke i strid mot lagstiftningens
allmänna syftemål. Detta utgör orsaken till att kommunala förslag
till inskränkningar, som endast eller huvudsakligen taga sikte på att gagna
rent kommunala önskemål, såsom uthyrning av kommunal fastighet till försäljningslokal,
kunnat bliva fastställda, ehuru deras främsta syfte uppenbarligen
icke varit att gagna nykterhetstillståndet och de i vissa fall varit så beskaffade.
att de rent av kunnat lända till skada. Denna ordning kan icke
anses nöjaktig, och revisionen föreslår därför, alt länsstyrelsen skal! äga
pröva de kommunala förslagen med hänsyn till deras samstämmighet med
berörda grundsats. Med hänsyn till att de områden, där missbruk av nu berörda
slag väsentligen gjort sig gällande, enligt revisionens förslag skulle helt
undandragas från kommunernas bestämmanderätt, torde jämkningen i fråga
örn länsstyrelsens prövningsrätt dock icke erhålla alltför stor betydelse. I de
fall, där prövning av kommunala villkor från den nu behandlade synpunkten
kommer i fråga, bör denna rätt enligt revisionens mening också begagnas
med varsamhet och föranleda förkastande av de föreslagna villkoren endast
örn dessa med stor sannolikhet kunna antagas få olämpliga verkningar.

Den omständigheten, att kommunerna ansetts icke vidare böra äga möjlighet
att föreskriva generella avstängningsregler, behöver enligt revisionens
mening icke utesluta, att avstängning jämväl framdeles kan finnas böra ske
av sådana skäl, som kunnat ligga bakom dylika kommunala särbestämmelser.
1 så fall bör emellerlid enligt revisionens åsikt endast ifrågakomma av -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stängning genom beslut, som avse viss bestämd person, och sådant beslut
bör lämpligen meddelas av den av revisionen föreslagna länsnykterhetsnämnden.
Revisionens förslag till lag om nykterhetsvård upptager i enlighet härmed
i 13 § ett stadgande av innebörd, att där länsnykterhetsnämnd finner
någon bruka alkoholhaltiga drycker till skada för sig eller annan, nämnden
skall äga förordna, att under viss tid, högst ett år i sänder, sådana drycker
icke må av försäljare utlämnas till honom. Mot detta stadgande svarar en
föreskrift i försäljningsförordningen •— 5 kap. 8 § andra stycket — enligt
vilken utskänkning ej må äga rum till den, beträffande vilken länsnykterhetsnämnd
meddelat förbud mot utskänkning.

Sistnämnda paragraf innehåller jämväl i övrigt regler örn förbud i vissa
fall mot utskänkning. Sålunda stadgas, att utskänkning ej må äga rum till
den, som kan antagas ej ha fyllt 18 år. Och utskänkning må icke heller ske
till den, som veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är
berörd. Förslaget ansluter sig härutinnan till motsvarande föreskrifter i 59 §
3 mom. rusdrvcksförsäljningsförordningen.

Jag skall i detta sammanhang även behandla ett par detalj spörsmål, som
särskilt uppmärksammats i yttrandena. Jag avser härmed bland annat frågan
örn rätt att i samband med utskänkning anordna dans, s. k. restaurangdans.

Enligt 55 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen gäller i sådant hänseende,
att utskänkning av rusdrycker är förbjuden dels vid »offentligt skådespel
eller varieté-, cirkus- eller annan dylik föreställning» ävensom »med
undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik, varje
annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde», dels ock vid »offentlig
danstillställning». Förbudet avser såväl lokal eller plats, där föreställningen
eller tillställningen äger rum, som även annan, därmed i »inre
förbindelse» stående lokal. Undantag från förbudet må emellertid »för särskilt
tillfälle» medgivas av länsstyrelsen efter hörande av magistraten eller
kommunalnämnden.

Angående tillkomsten av detta stadgande och motiven för detsamma torde
jag få hänvisa till den framställning därutinnan, som återfinnes å sid. 367 i
betänkandet.

Revisionen erinrar, att en verkställd utredning givit vid handen, att tillstånd
till utskänkning vid offentlig dans meddelats på de flesta orter i landet,
där härför lämpade utskänkningslokaler överhuvud funnits att tillgå. Tillstånden,
som lämnats i ett stort antal fall, ha avsett icke blott enstaka festligheter
utan i avsevärd utsträckning jämväl regelbundet återkommande tillfällen.
Enligt revisionens mening kan det knappast anses försvarligt att bibehålla
en föreskrift med karaktär av undantagsbestämmelse, sedan den sålunda
i tillämpningen förvandlats till en allmän regel. Antingen borde länsstyrelsernas
rätt att medgiva undantag från förbudet upphävas, eller möjligen
begränsas till att avse alldeles speciella fall, eller också borde direkt medgivande
lämnas att bedriva utskänkning i samband med danstillställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

141

Revisionen har för sin del funnit anledning föreslå, att särskilt medgivande
icke längre skall erfordras för att bedriva utskänkning i samband med
offentlig danstillställning å lokal, som huvudsakligen är avsedd för restaurangrörelse
(5 kap. 3 §).

Till motivering av sin ståndpunkt härutinnan anför revisionen:

Vid tillkomsten av det nuvarande förbudet mot utskänkning i samband
med dans riktade sig stadgandena härom väsentligen mot s. k. danssalonger,
å vilka vid nämnda tid osedlighet och missförhållanden i nykterhetshänseende
synas ha framträtt i ganska stor utsträckning. Däremot förekom då
knappast någon dans på egentliga restauranger, vilket för närvarande, sedan
danssalonger numera icke bruka erhålla utskänkningstillstånd, så gott som
uteslutande utgör ifrågavarande stadgandes tillämpningsområde. De nuvarande
dansrestaurangerna stå såväl i sedligt avseende som i nykterhetshänseende
i regel på en så mycket högre nivå än de danssalonger med utskänkningsrättigheter,
som närmast föranledde nu ifrågavarande förbud, att de
förhållanden, vilka åberopades såsom grund för förbudets införande, icke
gärna kunna anföras till stöd för dess bibehållande eller utvidgande. Av
de omständigheter, vilka däremot kunna andragas såsom skäl för att inskränka
eller förbjuda utskänkning i samband med dans å restauranger, torde
den viktigaste utgöras av faran för att danstillställningarna kunna locka allmänheten
och särskilt ungdomar till restaurangerna och att de därigenom
kunna vänjas vid bruk av spritdrycker och vin. Därjämte må också erinras
om de mera direkta verkningarna av alkohol, vilka särskilt vid dylika tillfällen
kunna medföra vådor i sedligt hänseende. De nu anförda synpunkterna
äro givetvis i hög grad värda beaktande, även om antalet danstillställningar
i samband med utskänkning å restauranger knappast lärer ha medfört
någon egentlig ökning av spritdryckskonsumtionen därstädes. Å andra sidan
synes ett borttagande av möjligheten att anordna dans å restauranger kunna
medföra allvarliga vådor. Av revisionens utredning örn meddelade tillstånd
till utskänkning torde framgå, att det förefinnes ett mycket starkt intresse
bland allmänheten för dans å restauranger. Skulle bestämmelser införas,
som omöjliggöra anordnandet härav — ty det är otvivelaktigt, att ett förbud
av ifrågavarande art .skulle omintetgöra dansen, icke utskänkningen -— kan
man med säkerhet antaga, att allmänhetens dansintresse söker sig utlopp
på andra vägar. De möjligheter, som därvid stå till buds, torde närmast utgöras
av tillställningar dels å offentliga danssalonger, dels i mer eller mindre
privata föreningslokaler. Det kommer visserligen icke i någotdera fallet att
finnas någon större möjlighet til! legal utskänkning, men enligt revisionens
mening skulle uppenbarligen riskerna för olaglig utskänkning och förtäring av
medhavd sprit vid dylika danstillställningar bliva högst betydande. En uppblomstring
av danssalongerna, kanske i många fall förbunden med olaglig
sprithantering å dessa, skulle säkerligen medföra ett ännu sämre tillstånd
än det som rådde vid införandet av det nu ifrågavarande förbudet. Och vad
föreningssammankomster beträffar har det som bekant under de senaste
åren berett lagstiftningen och rättstillämpningen stora svårigheter att på ett
effektivt sätt reglera sådana sammanslutningar, som formellt utgöras av
föreningar men i verkligheten äro öppna för allmänheten och som just avse
att i form av s. k. nattklubbar eller eljest anordna dans. Dessa svårigheter
skulle säkerligen i hög grad ökas, liksom ock de skadliga verkningarna av
dylika tillställningar, därest man genom ett absolut förbud gjorde slut på den
nu i så hög grad anlitade möjligheten att anordna dans å restauranger, där
utskänkning pågår. Enligt revisionens åsikt skulle således ett dylikt förbud
överhuvud taget medföra risker för samhällsskadliga företeelser av betyd -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

ligt svårare art än de faror, som enligt vad förut anförts kunna vara förenade
med restaurangdansen i dess nuvarande form. De farhågor, som revisionen
sålunda hyser beträffande verkningarna av ett fullständigt förbud, gälla även
i fråga örn en anordning med så starka inskränkningar för tillståndsbeviljandet,
att dansen väsentligen förhindrades. Däremot skulle man visserligen
kunna bibehålla kravet på tillstånd från länsstyrelsens sida men låta detta
tillstånd erhålla en mera generell karaktär, huvudsakligen innebärande en
prövning av restaurangens allmänna beskaffenhet. Betydelsen härav bleve
emellertid ringa. Även om tillstånd för anordnande av utskänkning i samband
med dans icke längre skulle erfordras, komma nämligen danstillställningar
å restauranger med utskänkning att i dubbla hänseenden vara beroende
av myndigheternas medgivande och underkastade deras övervakning.
Dels är rätten att bedriva utskänkning beroende på prövning av såväl länsstyrelse
som kommunal myndighet och dels får enligt ordningsstadgan offentlig
danstillställning endast anordnas efter tillstånd av polismyndighet.
Revisionen förutsätter, att sådana tillstånd endast lämnas efter noggrann
prövning. Då vidare dispensmöjligheten utnyttjats i sådan grad, att det nu
stadgade förbudet sedan ett flertal år tillbaka praktiskt taget är försatt ur
kraft, torde ett borttagande av detsamma enligt revisionens förmenande ej
medföra ökade faror i avseende å sedlighet eller nykterhet.

Revisionen erinrar vidare, att i den mån utskänkningstillstånd överhuvud
meddelas för andra lokaler än egentliga restauranger, skulle alltså danssalonger,
konditorier och andra etablissemang, vilka icke i främsta rummet äro
att anses såsom restauranger, alltjämt bliva underkastade sådant förbud, som
för närvarande gäller. Länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från förbudet
härutinnan skulle enligt revisionens mening säkerligen komma att tilllämpas
allenast i sällsynta fall, enär i regel behov av att anordna dans å
sådana lokaler icke kan anses föreligga.

Förbudet mot utskänkning å varietéer och vid andra liknande föreställningar
bör enligt revisionens mening alltjämt upprätthållas. Revisionen finner
emellertid, att exempelvis sång till luta eller kvartettsång å restauranglokaler
knappast kan hänföras till sådan föreställning, under vilken restriktioner
av förevarande art böra ifrågakomma. På grund härav föreslår
revisionen, att utskänkningsförbudet icke skall avse något slag av »konsert»
och att alltså utskänkning skall kunna bedrivas å restauranglokaler icke blott
i samband med utförande av instrumentalmusik utan även vid »konsert» med
sångnummer (5 kap. 3 §). En föreställning, som har karaktär av varieté,
skulle däremot alltjämt medföra, att utskänkningen vore förbjuden.

Även i ett annat avseende har revisionen förordat en jämkning i de bestämmelser,
varom nu är fråga. Såsom förut omnämnts är länsstyrelsens rätt
att medgiva undantag från förbudet begränsad till att avse »särskilt tillfälle».
Revisionen anmärker, att härmed tydligen avses, att tillstånd icke skall få
lämnas för viss tidsperiod. Mera tveksamt finner revisionen vara, örn en
tillståndsresolution må kunna omfatta ett flertal särskilda tillfällen och örn
tillstånd överhuvud må meddelas regelbundet eller blott för särskilda undantagsfall.
Vid verkställd utredning har befunnits att — bortsett från danstillställningar
och vad som kan inbegripas under konsert — antalet med -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

delade tillstånd ej är särskilt stort. Dessa tillstånd ha avsett exempelvis kabareter,
ofta för välgörande ändamål, trolleriföreställningar och andra artistuppträdanden.
Det har tämligen ofta förekommit, att samma tillståndsresolution
omfattat flera tillfällen.

Enligt revisionens mening kan denna praxis icke sägas ha medfört några
skadliga verkningar, och den tyder enligt revisionens uppfattning på, att
det föreligger ett praktiskt behov av en något mindre snäv formulering av
den nuvarande undantagsbestämmelsen. Revisionen föreslår därför till förtydligande
av stadgandet, att tillstånd till utskänkning vid föreställningar,
varom nu är fråga, skall kulma lämnas »för särskilda fall». Härmed har
revisionen avsett, att en tillståndsresolution skall kunna omfatta flera bestämda
tillfällen, och det har icke ansetts påkallat att lägga hinder i vägen
för att dylika tillstånd regelbundet meddelas för samma restaurang. Däremot
har revisionen icke ansett lämpligt, att tillstånd skulle kunna meddelas
för en tidsperiod utan angivande av de särskilda fall, då föreställningar skola
äga rum.

Ett annat stadgande i revisionens förslag, som tilldragit sig livlig uppmärksamhet
i yttrandena, innefattar undantag från regeln att spritdrycker
ej må förtäras å lokal för utskänkning av
vin.

Enligt 58 § rusdrycksförsäljningsförordningen gäller för närvarande i fall,
då tillstånd erhållits att utskänka endast vin, att det är förbjudet att låta
spritdrycker förtäras å utskänkningsstället ävensom att ha spritdrycker förvarade
därstädes eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till desamma.
Det är även förbjudet för gäst, att förtära spritdrycker å sådant
ulskänkningsställe. Liknande föreskrifter återfinnas i 22 § 4 moni. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka samt i 13 §
förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker.

I revisionens förslag har en motsvarande bestämmelse upptagits i 5 kap.
5 § 1 mom. Ett undantag från ifrågavarande förbud föreslås emellertid i
2 mom. av samma paragraf. Enligt vad där stadgas skall sålunda, örn tillstånd
till utskänkning av vin meddelats beträffande hotell eller pensionat
vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats, där kurortsrörelse eller därmed
likartad verksamhet bedrives, länsstyrelsen, därest utskänkning av spritdrycker
ej äger rum å orten, kunna efter magistratens eller kommunalnämndens
hörande medgiva, att gäst med vilken avtal örn bespisning träffats för
minst tre dagar må tillåtas att å utskänkningsstället förtära spritdrycker, som
av honom medförts. Medgivande av förevarande slag skall kunna meddelas
för högst ett år i sänder.

Till motivering av ifrågavarande stadgande anför revisionen följande:

Nu gällande regler om förbud mot förtäring av spritdrycker å lokaler, där
det endast ansetts lämpligt medgiva utskänkning av svagare drycker, synas
vara nödvändiga, enär eljest i vissa fall kunna uppstå allvarliga faror i nvkterhetshänseende.
På dåligt skötta kaféer med utskänkningstillstånd av nyss -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

nämnda slag förekommer det sålunda, att gästerna i samförstånd med kafévärdarna
uppblanda de på kaféerna utskänkta dryckerna med spritdrycker,
som de antingen medfört själva eller på kaféerna erhållit genom olaglig försäljning.
Att möjlighet bör finnas till ett verksamt ingripande mot dylika
företeelser är ganska uppenbart. I andra fall, som jämväl omfattas av berörda
bestämmelser, är det emellertid fråga örn förfaranden av annan art.
Det torde ganska ofta förekomma, att ett sällskap, som ämnar intaga måltid
med spritdrycker å restaurang, icke förlägger sitt besök till ett utskänkningsställe
för dylika drycker utan till en lokal, där endast svagare drycker
få serveras, och därstädes förtär medförda spritdrycker, som inköpts utminuteringsvis
och således betydligt billigare än örn de erhållits till utskänkningspriser.
Detta kan givetvis alls ej betraktas såsom lika samhällsskadligt som
de först angivna fallen, men revisionen har dock icke trott det vara lämpligt
att legalisera förfaranden av detta slag. Slutligen finnas ytterligare fall, som
drabbas av det nu behandlade förbudet, men där det synes föreligga ännu
mindre skäl för dess bibehållande. Då en person för vila eller rekreation
under någon tid uppehåller sig å ett pensionat eller annat dylikt ställe med
utskänkningstillstånd endast för svagare drycker, kan han anse sig böra få
förtära sina lagligen i utminuteringsväg inköpta spritdrycker liksom i sitt
egentliga hem. Det torde få anses ganska säkert, att detta också sker i ett
mycket stort antal fall och att en utbredd opinion anser, att bärande skäl
saknas för det gällande förbudet häremot. Då man härvid ofta torde underlåta
att göra en sådan åtskillnad mellan olika fall, som av revisionen antytts,i
kan lätt betydelsen av de ifrågavarande bestämmelserna överhuvud förringas
i den allmänna uppfattningen och därigenom svårigheter uppkomma för deras
upprätthållande i mera betydelsefulla hänseenden. Revisionen har ansett
det vara att föredraga, om dessa bestämmelser kunde givas en något mindre
räckvidd, så att de icke omfattade de sist omnämnda fallen, för den händelse
de härigenom skulle kunna tillämpas mera effektivt, där deras åsidosättande
verkligen kan medföra påtagliga faror i nykterhetshänseende.

Till närmare belysande av den föreslagna undantagsbestämmelsens innebörd
anför revisionen:

De platser, där behov av ifrågavarande anordning närmast föreligger, äro
givetvis sådana, som bruka besökas av semesterresande, samt överhuvud
taget vilo- och rekreationsorter. Revisionen har därför begränsat undantagsbestämmelsen
till att avse hotell och pensionat vid hälsobrunn, å badort eller
å annan plats där kurortsrörelse eller därmed likartad verksamhet bedrives.
För att ytterligare inskränka bestämmelsens tillämpning till enbart sådana
fall, där ett särskilt behov kan anses föreligga, föreslår revisionen, att tillstånd
endast skall kunna meddelas för sådan ort, där utskänkning av spritdrycker
ej äger rum. Härigenom har revisionen också velat förhindra uppkomsten
av en opåkallad konkurrens med spritdrycksutskänkningen. Vid
denna begränsning har revisionen valt uttrycket »ort», i stället för det mera
vidsträckta begreppet »kommun», med tanke särskilt på förhållandena i Norrland,
där flera rekreationsorter inom samma kommun kunna ligga på långt
avstånd från varandra och där det således icke vöre motiverat, att en utskänkningsrörelse
a den ena orten förhindrade tillämpning av förevarande
stadgande å den andra. Med den tillståndsprövning av länsstyrelsen och
kommunal myndighet, som skall äga rum, avser revisionen att i görligaste
mån skapa garantier för att tillstånd endast lämnas för hotell och pensionat,
där värden med säkerhet kan antagas öva tillsyn över att endast sådana gäster
mottagas, som icke kunna tänkas utnyttja tillståndet till förtäring av olagligen
inköpta spritdrycker. I anslutning till de föreslagna reglerna örn turist -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

145

utskänkning Ilar revisionen också här sökt en garanti mot missbruk av bestämmelserna
genom föreskriften, att tillstånd av ifrågavarande slag endast
skall avse gäst med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar.
För att lämpligheten av medgivanden, som lämnats enligt detta moment, tämligen
ofta skall komma under omprövning, föreslår revisionen, att dylika
medgivanden ej få meddelas för längre tid än ett år för varje gång.

Revisionen anmärker slutligen, att därest ifrågavarande undantagsbestämmelse
kommer till stånd, det också torde böra övervägas, huruvida motsvarande
ändringar böra vidtagas i förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka
samt av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Reservationer.

Herr Ljungdahl (sid. 532—535 samt sid. 539) anför bland annat, att den
dubbelställning, som systembolagen enligt gällande ordning intaga i förhållande
till de enskilda restauratörerna såsom dels deras överordnade, dels ock
konkurrenter, föranlett många kontroverser och mycken bitterhet. På grund
härav samt då en dylik anordning är något i svenskt samhällsliv tämligen
enastående och måste förefalla mången opartisk betraktare anstötlig, frågar
sig reservanten, örn en dylik dubbelställning verkligen är påkallad av
nykterhetshänsyn. För egen del finner reservanten, att det ej skulle innebära
någon förlust att göra slut på gällande ordning med överlåtelse av rätt
till utskänkning. Sådan rätt bör i stället -— närmast såvitt angår årsutskänkning
— av länsstyrelsen kunna upplåtas direkt åt den, som skall driva rörelsen,
det må vara fråga om systembolag eller enskild person. På samma
myndighet, som meddelat utskänkningsrätt, bör också ankomma att besluta
örn dess indragning. Systembolagen böra såsom hittills äga utöva kontroll
över all utskänkning och under kontrollstyrelsens överinseende uppställa erforderliga
villkor. Då bolagen därjämte böra ha rätt att appellera till den
myndighet, som beslutar örn upplåtande av utskänkningsrätt, finner reservanten
deras ställning gentemot de enskilda restauratörerna icke komma att
försvagas under den sålunda föreslagna ordningen. Reservanten finner det
vidare otillfredsställande, att det i första hand skall ankomma på systembolagen
— som böra ha till uppgift att verka för en nedgång i alkoholkonsumtionen
— att taga initiativ i fråga om rätt till utskänkning. I stället bör det
tillkomma den, som skall driva dylik rörelse, att själv genom motion eller på
annat sätt till fullmäktige i vederbörande kommun ingiva ansökan örn rätt
till utskänkning, varefter ansökningen bör behandlas i enlighet med vad som
angivits i revisionens förslag. Jämväl i sistnämnda hänseende säger sig reservanten
närmast åsyfta rätt lill årsutskänkning.

Herr Ljunggren förklarar sig icke kunna biträda förslaget, att kommun
skall äga söka tillstånd till utskänkning i händelse systembolag underlåter
göra ansökning (sid. 582), liksom icke heller förslaget, att systembolag i vissa
fall skall kunna göra ansökning först sedan kommunen gjort framställning
därom hos bolaget (sid. 585 och 586). I övrigt böra enligt reservantens åsikt

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 212. 10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

i fråga om tillstånd till årsutskänkning gälla enahanda regler som av honom
föreslagits beträffande utminutering (sid. 582—586). Jag tillåter mig härutinnan
att hänvisa till min tidigare redogörelse för reservantens förslag rörande
tillstånd till utminutering.

Herr Johanson (sid. 587) ansluter sig till herr Ljunggrens reservation med
samma avvikelse såvitt angår tillståndsförfarandet i fråga om årsutskänkning,
som av honom förordats beträffande utminuteringen. Jämväl härutinnan
torde jag få hänvisa till min tidigare redogörelse.

Förslaget örn turistutskänkning avstyrkes av herrar Englund, Johanson
och ljunggren under uttalande, att de förmenta olägenheter som funnits påkalla
ett genombrytande av kommunernas vetorätt i förevarande hänseende i
allt fall icke kunna anses tillräckligt betydande, att förslaget icke lärer kunna
effektivt förhindra att ifrågavarande utskänkning kommer att beröra jämväl
bygdens befolkning, samt att erforderlig fasthet i prövningen av tillståndsfrågor
av förevarande slag icke är att förvänta, därest denna prövning skall
ankomma på Kungl. Maj:t (sid. 590 och 591).

Herrar Bernström och Beskow (sid. 595) anmärka, att stadgandet om turistutskänkning
erhållit en alltför snäv avfattning. De hotell eller pensionat,
varom här är fråga, torde enligt deras åsikt till väsentlig del vara sådana,
som äro avsedda uteslutande för turister eller andra mera långväga resande,
vilka under längre eller kortare tid äro boende å hotellet eller pensionatet
och där intaga sina måltider. Att för dylika fall uppställa krav på att avtal
örn bespisning träffats för minst tre dagar skulle enligt reservanterna föranleda
svårigheter i tillämpningen och medföra, att det med stadgandet avsedda
syftet endast ofullständigt vunnes. Reservanterna föreslå fördenskull, att
tillstånd till turistutskänkning i stället skall förklaras avse den, som är å
hotellet eller pensionatet boende eller med vilken avtal av nyss angivet slag
träffats. I

I fråga örn överlåtelse av tillstånd till utskänkning och övriga därmed sammanhängande
spörsmål ha till en början herrar Bernström och Beskow uttalat,
att tillräckliga skäl ej torde föreligga att härutinnan uppställa andra
regler för turistutskänkning än för vanlig utskänkning (sid. 595).

Herr Bernström anför härutöver (sid. 543), att då folkrestaurangrörelsen
enligt förslaget förbehållits systembolagen, bestämt förbud bör stadgas mot
att systembolag driver annan restaurangrörelse, såvida undantag ej oavvisligen
påkallas av sociala skäl.

Utan att vilja föreslå någon ändring i revisionens författningstext säger
sig även herr Ljungdahl (sid. 529) önska ha kraftigare betonat, att endast
mycket starka nykterhetsskäl böra få utgöra motiv för systembolagen att
driva egen restaurangrörelse.

Herrar Beskow och Gräslund framhålla (sid. 596), att då länsstyrelsen enligt
förslaget skall ha att bevilja tillstånd till utskänkning, skäl ej synes föreligga
att frångå den nu gällande ordningen att länsstyrelsen är den myndighet,
som har att meddela fastställelse å avtal om överlåtelse. I enlighet med

Kungl. Metias proposition nr 242.

147

denna uppfattning anse nämnda reservanter, att kontrollstyrelsen ej heller
bör erhålla den befogenhet, som avses i förslagets 3 kap. 19 § 2 mom. Påföljderna
av överlåtelseavtalets överträdande torde enligt deras åsikt i tillräcklig
män kunna regleras genom detta avtal, och ifrågavarande stadgande
bör sålunda kunna utgå ur förslaget.

I fråga om vinstkvantitetsystemet göra nyssnämnda reservanter (sid. 596)
gällande, att vinstkvantitet även i andra fall än som berörts i majoritetens
yttrande bör kunna utmätas för nytillkommande restaurang.

Herrar Bärg, Johanson och Ljunggren (sid. 552—564) föreslå en avveckling
av de enskilda restauratörernas direkta vinst å utskänkningen av spritdrycker
och starka viner, d. v. s. sådana drycker, som omfattas av vinstkvantitetsystemet.
Ifrågavarande vinst bör enligt reservanternas mening för
framtiden tillkomma statsverket. Då revisionen icke föreslagit någon ändring
i gällande ordning, såvitt angår viner, som icke omfattas av vinstkvantitetsystemet,
ha reservanterna däremot ansett sig sakna anledning ingå på denna
fråga.

Den av reservanterna förordade avvecklingen anses emellertid böra ske
på ett för de enskilda företagarna så litet kännbart sätt som möjligt. Reservanterna
påpeka, att Systembolagsföreningamas förtroendenämnd framhållit,
att därest en avveckling av ifrågavarande slag skedde successivt under så
lång tid som 50 år, en årlig höjning av matpriset å de av avvecklingen berörda
restaurangerna med Vh öre för en måltid, som nu betingar ett pris av
tre kronor, skulle vara tillräcklig för att tillförsäkra restaurangernas innehavare
samma ekonomiska resultat som vid bibehållen utskänkningsvinst.
Detta exempel visar enligt reservanternas mening, att en så lång avvecklingstid
som 50 år icke kan anses påkallad. Om man i detta fall, liksom på sin
tid skedde vid indragningen av kommunernas och landstingens brännvinsförsäljningsmedel,
låter avvecklingen äga rum under en tid av 25 år, anse
reservanterna tillräckligt rådrum vara givet för anpassning till den nya ordningen.
Reservanterna förorda fördenskull övergångsföreskrifter av innebörd,
att vid lagens ikraftträdande medgiven vinstkvantitet för varje år skall minskas
med en tjugufemtedel.

Till motivering av det sålunda framställda förslaget anföra reservanterna
närmare i huvudsak följande:

Sedan gammalt har det privatekonomiska vinstintresset i rusdryckshanteringen
ansetts vara ett hinder för en gagnelig utveckling i nykterhetsavseende
i vårt land. Redan tidigt ha också åtgärder vidtagits för en avveckling av
detta intresse. Principen att ingen privatekonomisk vinst bör utgå har genomförts
beträffande utminuteringen. Samma skäl, som varit vägledande vid
utvecklingen härutinnan, böra anses äga giltighet även i fråga om utskänkningen.

Svårigheten att förena det privatekonomiska intresset med grundprincipen
örn rusdryckshandelns handhavande så att därav uppkommer minsta möjliga
skada har allmänt framhållits i samband med verkställda utredningar. I
syfte att lösa den sålunda påvisade motsättningen lia åtskilliga systembolag
själva eller genom dotterbolag övertagit och drivit en avsevärd del av den
restaurangrörelse, som är förenad med utskänkningsrätt, och i andra fall

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

omhändertagit själva utskänkningen å enskilda restauranger. Erfarenheterna
av systembolagens ifrågavarande verksamhet lia ur nykterhetssynpunkt
varit goda. Då denna ordning innebär, att utskänkningsvinsten helt stannar
hos systembolagen, är den även ur statsekonomisk synpunkt alt föredraga
framför systemet med enskilda utskänkningsinnehavare, som åtnjuta direkt
utskänkningsvinst.

Revisionen bär framhållit, hurusom de vinstbelopp som för närvarande
uppbäras av de enskilda restauratörerna icke komma dem oavkortade till
godo. Detta förhållande, förutom annat, synes starkt tala mot bibehållande
av det nuvarande systemet. Det kan sålunda icke vara ändmålsenligt, att
statsverket avstår från en avsevärd tillgång med påföljd att möjlighet herodes
kommuner eller enskilda att exempelvis er-hålla högre hyresersättning
för restauranglokaler än som kunnat påräknas, därest utskänkningsvinst icke
utginge till restauranginnehavaren, eller att ägaren av ett restaurangföretag
med utskänkningsrätt vid företagets försäljning kan tillgodogöra sig det framtida
värdet av denna rätt, vilken i själva verket tillhör, icke honom, utan det
allmänna. Örn dylika, och andra av revisionen framhållna omständigheter
göra sig gällande, framgår härav, att den till enskild restauranginnehavare
utgående utskänkningsvinsten åtminstone icke till hela sitt belopp är nödvändig
för restaurangrörelsens upprätthållande.

Att vinstkvantitetsystemet i dess hittillsvarande utformning ej kunnat förebygga
lockelsen för restauratörerna att söka höja omsättningen av vinstgivande
rusdrycker är tämligen uppenbart. Icke heller de förbättringar, som
revisionen föreslagit, kunna i detta hänseende anses tillfyllest. Man måste
nämligen förutse, att även om detta förslag genomföres, detsamma måste
någorlunda anpassas efter framdeles inträffande växlingar i omsättningsförhållandena,
så att en ökning av vinstkvantiteten kan äga rum för en restaurang,
som är stadd i framåtgående, och på motsvarande sätt en minskning
komma till stånd för en restaurang, som går tillbaka. Där så är fallet, är
emellertid tydligt, att en restauratör alltjämt har kvar intresset av att omsättningen
av rusdrycker å hans restaurang icke minskas utan i stället ökas.

Olika anmärkningar kunna riktas mot såväl grunden för vinstkvantitetsystemet
som dettas allmänna karaktär. Den nuvarande beräkningsmetoden
för vinstkvantiteterna har sålunda underkänts av såväl Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd som restaurangföreningen, icke minst med hänsyn
till förhållandena restauratörerna emellan. En undersökning för år 1933 har
utvisat, att vissa restauranger hade en vinstkvantitet, som icke utgjorde ens
40 procent av hela försäljningen, under det ett flertal restauranger åtnjöto en
vinstkvantitet, som betydligt översteg försäljningen. Även vinstkvantiteternas
absoluta storlek varierade i hög grad, i det att den minsta omfattade endast
150 liter och den högsta utgjorde 30,000 liter. Svårigheten att i allt fall
åstadkomma en bättre metod framgår därav, att revisionen nödgats väsentligen
bygga på den nuvarande ordningens grund.

Vad angår nytillkommande restauranger har revisionen icke upptagit någon
uttrycklig regel om förbud mot meddelande av vinstkvantitet beträffande
dylika restauranger. Det borde sålunda enligt vad revisionen uttalat
icke läggas hinder i vägen för det stundom praktiserade förfarandet, att en
ny restaurang övertager ett äldre utskänkningsställes vinstkvantitet eller del
därav efter särskild uppgörelse med ägaren härav och under förutsättning
av systembolagets godkännande. Det måste emellertid enligt reservanternas
åsikt bestämt avrådas från att legalisera ett system, som inbjuder företagarna
att inbördes förvärva vinstkvantiteter av varandra.

Beträffande övriga fall, då vinstkvantiteter skulle kunna meddelas nytillkommande
restauranger, bär revisionen icke lämnat någon anvisning. Re -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

149

visionens direktiv för förfarandet vid avvecklingen av vinstintresset för sådana
restauranger synas alltså icke giva större klarhet än de nu gällande.

Enligt nuvarande ordning tillföres utskänkningsvinsten å vissa restauranger
helt statsverket, medan å andra restauranger en större eller mindre del
därav tillkommer den privata innehavaren. De förra restaurangerna utgöras
väsentligen av folkrestauranger och dessa närstående, medan restauranger
av högre klass och särskilt lyxrestaurangerna få åtnjuta avsevärda belopp av
vinsten. Såsom motivering för denna olikhet framhålles, att den högre standard
i olika avseenden, som restaurangerna av högre klass erbjuda sin publik,
kräver större driftkostnader och därför motiverar större ekonomiska
förmåner än som påkallas för de enklare restaurangernas del. Dessa omständigheter
leda sålunda hän till den skillnaden dessa restaurangtyper emellan,
att vinsten å utskänkningen till kundkretsen å de enklare ställena helt
går till statsverket, medan motsvarande vinst såvitt angår de finare restaurangerna
delvis kommer dessas kundkrets till godo genom högre standard i
fråga om lokal, betjäning, servis m. m. Om folkrestaurangerna och med dem
jämställda restauranger komme i åtnjutande av samma vinstförmåner som
restaurangerna av högre klass, skulle de härigenom kunna bereda sin publik
värdefulla förmåner såsom bättre och billigare mat, trevligare lokaler
m. m. Nu påvisade olikheter måste anses föga tilltalande och böra så mycket
mindre sanktioneras som statsverket bör ha lika rätt till utskänkningsvinsten,
oavsett om den härrör från kundkretsen å en folkrestaurang eller å
en ^restaurang. Om i konsekvens nied denna uppfattning all på rusdrycksutskänkningen
uppstående vinst tillfördes statsverket, men restauranger av
högre klass erhölle kontant subvention av sålunda inflytande medel — ett
förfarande som otvivelaktigt vore riktigare i så måtto att det åtminstone möjliggjorde
avvägning på ett mera rationellt sätt än det av revisionen föreslagna
— så framstode berörda ojämnheter i en klarare dager än vid tillämpningen
av vinstkvantitetsystemet, där dessa förhållanden förbliva mera undanskymda.

Revisionen har påvisat, hurusom rätten till utskänkning i och för sig, oavsett
örn handelsvinst utgår eller ej, giver innehavaren av sådan rätt ett försteg
i konkurrensen med restauranger utan utskänkningsrätt. Det får anses
icke blott opåkallat utan från allmän synpunkt direkt skadligt att öka detta
försprång genom att medgiva de förra restaurangerna handelsvinst å utskänkningen.

De för revisionen viktigaste skälen till bibehållande av vinstkvantitetsystemet
torde vara dels farhågor för att en försämring av restaurangernas ekonomi
skulle kunna leda till försämring i efterlevnaden av gällande restriktionsföreskrifter,
dels det förhållandet, att den nuvarande ordningen ägt bestånd
under långa tider, dels att en sänkning av restaurangernas nivå icke är önskvärd
samt slutligen att »en avskrivning av utskänkningsvinsterna för de enskilda
restaurangerna nied utskänkningsrätt icke kan undgå att för de nuvarande
innehavarna av dessa mången gång få karaktären av en konfiskation såtgärd».

Vad angår det sistnämnda skälet avses väl i allmänhet med uttrycket konfiskation
en åtgärd, medelst vilken någon genom ett lagligt förfarande av visst
slag frånhändes honom tillhörig egendom utan vederlag. För att det överhuvud
skall vara berättigat att tala om konfiskation i detta sammanhang måste,
med sagda betydelse av detta begrepp, en restaurators möjlighet till framtida
vinst å utskänkningen betraktas såsom en honom tillhörig egendom, vilken
berövades honom genom ändrad lagstiftning. Att anlägga en sådan syn
på dessa förhållanden måste emellertid anses oriktigt, litt utskänkningstillstånd
har nämligen enligt gällande lagstiftning alldeles icke en sådan karak -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

tär, att det kan betraktas såsom restauratörens egendom. Så mycket mindre
kunna då de av detta tillstånd härrörande vinsterna anses vara honom tillförsäkrade
för framtiden, så att de utgöra en del av hans förmögenhet. Lagstiftningen
har tvärtom utformats så, att utskänkningstillstånden icke skola
framstå såsom personliga tillhörigheter. Tillstånd att medgiva utskänkning
ligger ju — med några få undantag — helt i vederbörande kommuns makt,
tillståndet meddelas icke heller den enskilde restauratören personligen utan
systembolaget, vilket å sin sida kan med länsstyrelsens medgivande överlåta
det på den enskilde. Bolaget har vidare full rätt att icke förnya överlåtelsen,
och det står kommunen och länsstyrelsen fritt att överhuvud vägra utskänkning,
liksom att vid tillstånds medgivande föreskriva, att detta icke får överlåtas.
Vidare föreskriver förordningen, att tillstånd icke får meddelas för längre
tid än tre år, bland annat för att giva de tillståndsprövande myndigheterna
tillfälle att med korta mellanrum överväga, huruvida meddelat utskänkningstillstånd
skall upphöra eller förnyas. Förordningen eller gällande lag i övrigt
giver icke stöd för den uppfattningen att den enskilde restauratören skulle
vara berättigad till ersättning, för den händelse överlåtelse av tillstånd icke
förnyas. Såsom revisionen anför lära bolagen icke heller anse sig ha rätt att
utgiva dylik ersättning utan ha i stället i sådana fall, då förnyelse av överlåtelse
uteblivit på grund av åtgärd från deras sida, sökt genom inköp av inventarier
o. d. lämna den förre innehavaren viss ersättning för verkningarna
av denna åtgärd. Framhållas bör i detta sammanhang, att revisionen förordar
bibehållande av nu gällande ordning, att ersättning icke utgår, örn en enskild
innehavare icke erhåller förnyelse av tillståndet på grund av kommunens
vägran att överhuvud medgiva utskänkning. Ehuru i sådant fall restauratören
går miste om icke blott den direkta handelsvinsten, utan även den indirekta
vinst, som själva utskänkningsrätten utgör, har revisionen icke ansett
skäl föreligga att föreslå ersättning för denna större förlust. Detta synes tyda
på, att man icke heller från revisionens utgångspunkter kan med någon större
grad av styrka giva en enskild restaurators innehav av utskänkningstillstånd
sådan karaktär, att förlusten av de av detta tillstånd härflytande framtida
vinsterna rimligen kan betecknas såsom en konfiskation.

Örn man emellertid ställde sig på den ståndpunkten, att en restauratör med
utskänkningsrättighet ägde någon slags rätt att även för framtiden åtnjuta
de vinster, som knnde vara förenade därmed, är det tydligt att det sedan flera
år tillbaka praktiserade vinstkvantitetsystemet utgör en partiell konfiskation
av utskänkningsvinst. I de förut berörda fall, där vinstkvantiteten för
år 1933 utgjorde mindre än 40 procent av den faktiska försäljningen, skulle
sålunda, i jämförelse med en ordning med fri handelsvinst, innehavarna av
dessa restauranger genom det nuvarande systemet lia berövats mer än 60 procent
av sin utskänkningsvinst, vartill kommer att de haft att till systembolagen
avstå jämväl 25 procent av den inom vinstkvantiteten uppkommande
vinsten å spritdrycker. Motsvarande synpunkter skulle kunna anläggas beträffande
varje jämkning nedåt av vinstkvantiteterna, önskemålet örn en
fullständig avskrivning av de enskilda restauratörernas direkta vinstmöjligheter
kan sålunda icke principiellt sägas skilja sig från den nuvarande ordningen
utan innebär allenast ett fortskridande på de vägar, som lagstiftningen
och tillämpningen sedan länge beträtt.

Med avseende å det skiilet mot en dylik avskrivning, att densamma sannolikt
skulle medföra en sänkning av ifrågavarande restaurangers allmänna
standard, kan en sådan sänkning alldeles icke anses i och för sig eftersträvansvärd.
Å andra sidan kunna de högklassiga restaurangerna icke anses
äga en sådan betydelse, att särskilda förmåner böra tillerkännas dem på det

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

151

allmännas bekostnad; även denna näringsgren bör ha att leva på sina egna
naturliga förutsättningar.

Att den nuvarande ordningen ägt giltighet en längre tid synes icke böra
tillmätas större betydelse. Om systemet i och för sig är oriktigt och har
ogynnsamma verkningar, bör det avvecklas.

ben invändningen mot en sådan avveckling, att man genom den därav
vållade försämringen av restaurangernas ekonomi riskerar en oförmånlig
inverkan på efterlevnaden av gällande restriktioner, bör ingalunda underskattas.
Denna risk torde dock mångfaldigt uppvägas därav, att det privatekonomiska
intresse, som har fördel av att omsättningen av rusdrycker å
restaurangerna ökas eller i varje fall ej minskas, för framtiden utestänges.

Reservanterna, som jämväl framhålla betydelsen ur statsekonomisk synpunkt
av den föreslagna avvecklingen (sid. 558), erinra, att denna avveckling
måste beaktas vid bestämmande av sådan ersättning, som av revisionen
föreslagits skola utgå till restauratörer i vissa fall, då överlåtelse av utskänkningstillstånd
icke förnyas. Reservanterna — vilka säga sig såvitt angår
den föreslagna tiden för avveckling av utskänkningsvinsten vilja biträda
detta förslag för att därigenom underlätta indragningen av utskänkningstillstånd
eller deras överförande i bolagens händer, under samma tid — anföra
härutinnan:

Revisionens förslag innebär, att vid ett bolags uraktlåtenhet att förnya
överlåtelse av tillstånd restauratören skall av statsverket eljest tillkommande
medel ersättas för mistande av ett framtida värde, grundat på förmåner, som
statsverket avstått ifrån under överlåtelsetiden. Ju större dessa av statsverket
avstådda förmåner varit, desto högre blir lösesumman och ju mindre en
restauratör fått förtjäna på utskänkningen, desto mindre blir vederlaget vid
avträdet. Vid kapitalisering av framtidsvärdet å omfattande vinstkvantiteter
kan förvisso enligt revisionens förslag så avsevärda ersättningsbelopp
uppstå, att detta tvingar till förnyad överlåtelse, även om starka skäl tala
däremot, eller ock orsakar det allmänna oskälig kostnad. Avvecklas däremot
enligt vårt förslag successivt utskänkningsvinsten, minskas ersättningsbeloppen
i förhållande härtill för att vid avvecklingstidens slut alldeles bortfalla.
Någon ersättning därefter vid indragning av tillstånd anse vi nämligen
icke böra utgå.

Reservanterna föreslå i anslutning härtill, att bestämmelserna om ersättning
av ifrågavarande slag skola utgå ur 3 kap. 15 § 2 mom. av revisionens
förslag samt att i den särskilda promulgationsförordningen intages ett stadgande
av innebörd, att där beträffande viss restaurang icke meddelas förnyad
överlåtelse av tillstånd till utskänkning av spritdrycker, avseende tid
mellan dagen för förordningens ikraftträdande och motsvarande dag 25 år
därefter, ersättning skall utgå under av revisionen i övrigt angivna förutsättningar.

Reservanterna anmärka beträffande den av dem föreslagna avvecklingen
av utskänkningsvinst, att någon annan utgångspunkt för denna avveckling
än nu gällande metod och nu tillerkända vinstkvantiteter icke torde vara
behövlig. Ilar systemet med alla sina brister fått fungera så länge som skett
utan att något egentligt nytt och bättre kunnat åstadkommas, lärer det sålunda
kunna anses försvarligt att låta det gälla även under avvecklingstiden.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med hänsyn till att denna tid föreslagits så lång sora 25 år kan enligt reservanterna
möjligen föreligga behov av särbestämmelser för nytillkommande
restauranger. Dessa kunde eljest under övergångstiden ställas i sämre
läge än restauranger med vinsträtt. En sådan ordning bör alltså kunna tänkas,
att nytillkommen restaurang, som med tillämpning av nu gällande
vinstkvantitetsystem skulle tillerkännas vinsträtt, må kunna tilldelas sådan,
dock med en ingångskvantitet som reducerats i samma proportion som de
äldre restaurangernas vinstkvantiteter reducerats vid detta tillfälle.

Reservanterna framhålla, att vad som från deras sida anförts angående indragning
av vinst har avseende å utskänkningsrättigheter, innehavda av såväl
enskilda som systembolag eller restaurangbolag, samt att däri innefattas
icke allenast enligt vinstkvantitetsystemet medgiven vinst utan även andra
former av gottgörelse till restauranginnehavare vid utskänkning, såsom
ersättning för havda kostnader och besvär, avlöning o. s. v.

Reservanterna uttala, att ett stadgande, varigenom -—- i huvudsaklig överensstämmelse
med bestämmelserna i 25 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
— föreskrives, att vid överlåtelse av utskänkningstillstånd skola
stadgas sådana villkor, att tillståndsinnehavarens ekonomiska fördel sd långt
ske kan ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och
starkare viner, synes kunna giva stöd icke blott för en beskäring av restauratörernas
utskänkningsvinster utan även för en fullständig avveckling av
desamma. Det synes reservanterna därför knappast påkallat att förorda
annan lydelse av hithörande bestämmelser än revisionen föreslagit. För den
händelse nyss angivna tolkning emellertid ej skulle anses äga giltighet, föreslås
ett stadgande i 3 kap. 16 § därom, att vid överlåtelse av utskänkningstillstånd
sådana villkor skola föreskrivas, att innehavaren icke erhåller någon
vinst å utskänkningen av spritdrycker och starkare viner. Denna bestämmelse
kompletteras av en föreskrift i promulgationsförordningen om rätt
till utskänkningsvinst med ett för varje år minskat belopp under en tid av
25 år, räknat från och med dagen för försäljningsförordningens ikraftträdande.

Enär ifrågavarande bestämmelser avse endast den överlåtna utskänkningen,
förutsätta reservanterna, att kontrollstyrelsen utövar tillsyn över den
utskänkning, som systembolagen bedriva å egna eller enskilda restauranger,
så att icke någon utskänkningsvinst överföres till restaurangrörelsen. Även
i detta fall förutsättes emellertid den nuvarande ordningen böra avvecklas
successivt i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den överlåtna
utskänkningen.

Herr Englund uttalar (sid. 508 och 509) i avseende å det monopolvärde,
som får anses förenat med en rätt till utskänkning, att detta värde endast
sällan torde sammanfalla med kostnaderna för utskänkningen. Ofta torde
monopolvärdet vara avsevärt större, och det är då tillbörligt, att restauratören
— som bör lia att försälja spritdrycker till inköpspris — ålägges utgiva
viss ersättning för utskänkningsrätten. I andra fall torde monopolvärdet
icke uppgå till ett belopp, svarande mot kostnaderna för utskänkningen, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

153

visst bidrag bör i sådant fall lämnas till täckande av omkostnaderna. I enlighet
härmed borde anbud få avgivas å övertagandet av rätt till utskänkning
med angivande av det vederlag, som kunde betingas eller bjudas. Även
med en anordning av nu angivet slag skulle emellertid, enligt vad reservanten
vidare anför, restauratörernas möjlighet att tillgodogöra sig indirekt
utskänkningsvinst lämnas obeskuren. Ett önskemål att helt utestänga möjligheten
till dylik vinst skulle kunna uppfyllas endast under förutsättning,
att systembolagen själva handha all restaurangrörelse. För egen del skulle
reservanten ha önskat en starkare begränsning av restaurangantalet och ett
överförande av restauranger från enskild drift till systembolagen i större
omfattning än revisionen föreslagit. I sådant syfte förordar reservanten, att
i författningen införes en föreskrift av innebörd, att bolag, därest det överhuvud
driver restaurangrörelse på viss ort, om icke synnerliga skäl för undantag
föreligga, skall vara skyldigt att driva i varje fall någon restaurang
på orten. I övrigt finner reservanten fördelar stå att vinna genom en inlösen
av restauranger och ett nedläggande av det överflödiga antalet inlösta
restauranger.

Herr Ljungdahl (sid. 530—532) yttrar bland annat, att han icke delar majoritetens
åsikt att vinstkvantitetsystemet skulle i nämnvärd grad ha underlättat
genomförandet av måltidstvång och vissa andra restriktioner. Den enda
verkliga effekten av detta system synes reservanten ha varit, att det minskat
restauratörernas inkomster, ett resultat som förefaller reservanten tvivelaktigt
ur nykterhetssynpunkt. Ehuru reservanten sålunda icke funnit något
mera giltigt skäl att fasthålla vid vinstkvantitetsystemet, anser han den bakomliggande
principen vara så viktig, att man ej gärna bör frångå densamma.
Då de av revisionen föreslagna förbättringarna ingiva förhoppningar örn att
man skall kunna få ut ur vinstkvantitetsystemet vad man från början velat
ernå, säger sig reservanten därför vilja biträda förslaget. Därest dessa förhoppningar
emellertid ej skulle infrias, bör systemet slopas, ju förr desto
hellre. Eventuellt inträdande olägenheter böra i så fall förebyggas genom prisförhöjningar.

Beträffande den i förslagets 5 kap. 8 § stadgade åldersgränsen för utskänkning
föreslås av herrar Johanson och Ljunggren en ändring av innebörd, att
utskänkning ej må äga rum till den, som kan antagas ej ha fyllt 21 år (sid.
549).

I fråga örn stadgandet i förslagets 5 kap. 3 § angående utskänkning i samband
med offentliga tillställningar av skilda slag uttalar herr Bernström (sid.
543), att bestämmelser härutinnan icke vidare torde vara erforderliga i befraktande
av att ordningsmaktens och de nykterhetsvårdande organens skyldigheter
och befogenheter numera äro så vidsträckta och noggrant reglerade,
att sådant missbruk, som stadgandet avser att förebygga, knappast längre kan
tänkas förekomma.

Herrar Englund, .Johanson och Ljunggren föreslå (sid. 588—590) sådan
ändring av berörda stadgande, att medgivande av rätt till utskänkning i sam -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

band med offentlig danstillställning ej må lämnas med mindre omständigheterna
äro sådana, att synnerliga skäl föreligga, varjämte medgivandet bör
kunna avse utskänkning endast vid enstaka danstillställning. Beträffande
de skäl, som åberopas till stöd för en sådan skärpning, torde jag få hänvisa
till betänkandet.

Vad angår stadgandet i 5 kap. 5 § 2 mom. angående tillåtelse att i vissa
falla förtära spritdrycker å lokaler för utskänkning av vin föreslås av herrar
Bårg, Johanson och Ljunggren (sid. 564 och 565), att detta stadgande skall
utgå ur förslaget. Reservanterna anföra härutinnan:

Att efterlevnaden av gällande bestämmelser i detta ämne ingalunda är tillfredsställande
är känt. Dock hålla vi före, att de överträdelser, som ske, endast
i mindre mån härröra från personer, som för längre tid äro inackorderade
å hotell och pensionat utan spritutskänkning. De flesta fall förekomma säkerligen
i samband med tillfälliga besök å sådana ställen av sällskap, där någon
enligt överenskommelse är försedd med spritdrycker. Ofta torde sådant
förfarande äga rum vid festtillställningar, bröllop, begravningar o. d. Från
restauranghåll har också påtalats, att denna form för »utskänkning» praktiseras
även å vissa lokaler, där icke ens vinutskänkning är tillåten, i en för den
legala utskänkningsrörelsen menlig omfattning. Härvid bör även den omständigheten
beaktas, att utminuterade spritdrycker på detta sätt realiter utskänkningsvis
konsumeras utan att för sådan konsumtion fastställd skatt utgår.

Vi betvivla starkt, att den föreslagna möjligheten till dispens i vissa fall
från det allmänna förbudet mot dylik spritförtäring kommer att medföra goda
verkningar i fråga om respekt för det kvarstående förbudet mot dylik förtäring.
Tvärtom synes det ligga nära tillhands att antaga, att den uppmjukning
som förbudsbestämmelsen skulle få genom undantagsstadgandet, kommer
att leda till ytterligare minskad aktning för denna bestämmelse och därigenom
underhålla en ordning, som kan leda till dess fullständiga upphävande.
Ett frigivande av »fickflasksystemet» å allmänna serveringslokaler såsom kaféer
o. d. skulle dock innebära sådana vådor för nykterhet och ordning, att
detta icke bör riskeras. Vi föreställa oss också, att om medgivanden av föreslagen
art börja givas för vissa hotell och pensionat, det i praktiken knappast
låter sig göra att begränsa detta till enstaka undantagsfall, utan att sådana
medgivanden måste bliva ganska allmänna. Det bör även uppmärksammas,
att den föreslagna bestämmelsen endast kräver hörande av magistrat eller
kommunalnämnd — icke medgivande — och varken hörande eller medgivande
av de myndigheter, som äga avgörande inflytande vid beviljande av tillstånd
till utskänkning.

Herr Bernström uttalar (sid. 543), att det i förevarande stadgande upptagna
villkoret, att utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten, är obilligt
samt ägnat att väsentligen motverka syftet med undantagsbestämmelsen. Detta
villkor föreslås följaktligen skola uteslutas ur författningstexten.

Yttrandena.

Mot förslaget örn bibehållande i princip av den kommunala vetorätten
i fråga om utskänkningen ha erinringar framställts blott
i ett fåtal yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

155

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att förslaget härutinnan måste anses
orimligt när det gäller större och medelstora samhällen samt att, om konsekvenserna
av förslaget dragas fullt ut, det skulle kunna hända, att ett helt
län blir »torrlagt». Länsstyrelsen förordar fördenskull en viss inskränkning
i vetorätten, exempelvis i stil med bestämmelserna om turistutskänkning.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud anser, att rätten att avgöra,
huruvida restaurang får inrättas i ett samhälle, bör ankomma på länsstyrelsen
efter hörande av kommunal myndighet m. fl.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening förordar, att den kommunala
bestämmanderätten skall helt upphöra jämväl i fråga örn utskänkningen
och kommunernas befogenhet inskränkas till att avgiva yttranden. Föreningen
gör gällande, att företag med kombinerad hotell- och restaurangrörelse
— vilka äro flera än företag med enbart restaurangrörelse — söka sin publik
endast undantagsvis från hemtrakten samt att detsamma oftast gäller även
företag av sistnämnda slag. Samma skäl, som föranlett revisionen att föreslå
ett avsteg från principen örn kommunernas vetorätt beträffande turistorter,
kunna alltså enligt föreningens åsikt åberopas till stöd för den kommunala
vetorättens upphörande beträffande utskänkningen överhuvud.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län samt några polismyndigheter framställa
vissa erinringar i anledning av förslaget i denna del.

I fråga örn tillståndsför farandet ansluter sig länsstyrelsen i
Blekinge län till herr Ljungdahls reservation samt uttalar, att revisionens
förslag synas vara alldeles onödigt tillkrånglade och omständliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län gör gällande, att anledning ej föreligger, att
på sätt revisionen föreslagit, bestämma vissa tider, inom vilka ansökan örn
årsutskänkning skall göras för att kunna upptagas till prövning. Dylika rent
formella och av behovet icke påkallade föreskrifter äro, enligt vad länsstyrelsen
finner erfarenheten ha visat, endast ägnade att väcka irritation, därest något
förbiseende skulle ifrågakomma vid deras iakttagande. Anmärkning mot
bestämmelserna örn ansökningstider framställes jämväl av Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening.

Av kontr allsty reisen ävensom i några andra fall framhålles, att det icke kan
anses erforderligt att, på sätt föreslagits, systembolagens initiativrätt i fråga
om tillstånd till utskänkning i vissa fall skall vara beroende av framställning
från de kommunala myndigheterna, enär dessa i allt fall äga begagna sin
vetorätt.

l ill vissa av de erinringar, som i övrigt framställts mot förslaget i förevarande
delar, skall jag senare återkomma.

Förslaget örn turistutskänkning har i stort sett hälsats med tillfredsställelse
i yttrandena. Förslaget avstyrkcs helt endast av länsstyrelsen
i Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott i samma län, stadsfullmäktige
i Eksjö, Kristianstad, Kungälv, Strömstad och Örnsköldsvik, kommunalfullmäktige
i Riittvik, Nvkterhetsfolkets landsmöte, nykterhetsnämnder -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

nas centralkommitté och ett 10-tal andra nykterhetsnämndssammanslutningar
ävensom i ytterligare ett eller annat fall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Det avsteg från likformigheten, som revisionen föreslår genom undantagsbestämmelsen
rörande turisthotellen, kan icke anses lämpligt. Visserligen har
revisionen icke kunnat undgå att finna, att överträdelser kunna ifrågakomma,
och den har därför sökt skapa garantier mot missbruk. Länsstyrelsen
måste beteckna dessa garantier såsom ohållbara. Det kan för övrigt icke
vara lämpligt att göra landsbygdens vägar osäkrare än de redan äro genom
att bereda turistande bilsällskap de ökade tillfällen till berusning, som enligt
förslaget böra kunna inrättas till och med mot ortsrepresentationens och ortsmvndigheternas
uttalade mening.

Nykterhets folkets landsmöte har uttalat liknande synpunkter med tillägg,
att turisternas dryckesvanor icke rimligen kunna tillmätas större hänsyn än
den bofasta befolkningens önskan att undanröja rusdrycksbruket från det
offentliga livet på hemorten.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån giver uttryck åt en viss tvekan örn förslagets
lämplighet såvitt angår annan ort än hälsobrunn och kurort; enligt länsstyrelsens
uppfattning vore önskvärt antingen att begreppet »allmän betydelse»
närmare beskreves eller ock att i lagtexten angåves, att turistutskänkning endast
undantagsvis må meddelas.

Å andra sidan finner länsstyrelsen i Älvsborgs län villkoret att utskänkningen
anordnande skall anses vara av allmän betydelse böra bortfalla.

Av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser ävensom i ett stort antal andra yttranden framställas vidare anmärkningar
mot det i förslaget upptagna villkoret, att turistutskänkning skall
kunna avse allenast gäst, nied vilken avtal om bespisning träffats för minst tre
dagar. Sagda villkor finnes allmänt bliva svårt att upprätthålla, samt vara
ägnat att väcka irritation. I några fall framhålles också, att villkoret måste
anses så mycket mindre berättigat som motsvarande restriktioner ej avses
skola förekomma å turistorter, där utskänkningsrätt upplåtits med kommunens
samtycke.

Av skäl, som nu berörts, tillstyrkes en jämkning i överensstämmelse med
vad som förordats av herrar Bernström och Beskow av bland andra sju länsstyrelser,
Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd, Landsf öreningen för
folknykterhet utan förbud och Svenska kurort föreningen.

Nio länsstyrelser, Sveriges centrala hotell- och restaurant före ning, Svenska
trafikförbundet, Systembolagens personalförening m. fl. anse, att ifrågavarande
bestämmelse helt bör utgå ur förslaget; i vissa av dessa yttranden framhålles
därvid, att Kungl. Majit i allt fall skall äga bestämma erforderliga villkor.

Kontrollstyrelsen uttalar, att bestämmelsen antingen bör utgå ur författningen
— i vilket fall det överlämnas åt Kungl. Majit att vid meddelande av
tillstånd stadga nödiga villkor —- eller ock ersättas med en smidigare och mera
allmänt hållen bestämmelse. Därest det senare alternativet anses vara att
föredraga, finner styrelsen det vara tillfyllest att begränsa utskänkningsrätten

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

157

att avse »utskänkning till fasta gäster i samband med servering av verklig måltid»
samt att i författningen eller motiven definiera begreppet fast gäst såsom,
förslagsvis, »sådan från annan ort ankommen gäst, som genom avtal örn
bespisning och nattlogi får anses vara boende å etablissemanget eller i av ledningen
för detsamma förhyrda bostäder».

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, att utskänkningen skall förklaras
avse »gäst, med vilken avtal om bespisning träffats för minst tre dagar
eller som äger hemvist utom kommunen — eventuellt område som i tillståndsbeviset
angivits — samt antingen haft härbärge å hotellet eller pensionatet
under nästföregående natt eller ock där beställt härbärge för nästföljande
natt under sådana omständigheter, att det kan antagas som visst, att
detsamma kommer att av gästen utnyttjas».

Länsstyrelsen i Västmanlands lån tillstyrker, att utskänkningen förklaras
skola avse »resande och av dem inbjudna gäster».

Polischefen i Sala anser, att avtal örn bespisning för två dagar bör kunna
godtagas i förevarande hänseende.

Svenska trafikförbundet som på sätt förut anmärkts föreslagit, att ifrågavarande
villkor skall utgå ur författningstexten, anför bland annat:

Det må till att börja med beaktas, att särskilt avtal om bespisning i regel
icke göres med en hotellgäst. Gästen tager in på hotellet eller pensionatet,
antingen efter förut gjord beställning, som väl i allmänhet beträffande de
avsedda etablissemangen innefattar »full pension», d. v. s. logi och mat, varvid
antalet uppehållsdagar någon gång — men ofta ej -— uppgives, eller också
anländer gästen till etablissemanget utan förut given beställning, vilket förfaringssätt
med ökad användning av motorfordon torde bliva allt vanligare.
Särskilt bespisningsavtal kan naturligtvis förekomma, därest gästen bor privat
men inackorderar sig i maten å någon restaurang. Beträffande utlänningar
torde detta dock höra till undantagen.

Förbundet anser sig jämväl böra erinra om, att utländska resebyråföretag
i betydande utsträckning anordna dels sällskapsresor till Sverige och dels
s. k. pauschalresor, där resenärernas uppehåll (rum, mat och utfärder m. m.)
likvideras genom till resebyrån förutbetalda kuponger. Uppehållstiden å
varje plats, som besökes under åsyftade resor, är i regel kort. Den varierar
från några timmar till ett par, tre dagar. Dylika resenärer utgöra ett betydande
antal av de utländska turister, som särskilt under sommarsäsongen
besöka vårt land. Missnöje hos resenärerna med därav följande reklamationer
och klagomål hos resebyråerna är ej ägnat att främja denna mycket
vanliga form av det internationella reselivet, och gästens missnöje mot det
sätt, på vilket han ansett sig ha blivit bemött, drabbar slutligen Sverige.

Även det fallet torde kunna inträffa, att en grupp utländska gäster, med
vilka bespisningsavtal upprättats, under uppehållet å orten anlitat där boende
personer som sakkunniga vägledare i vetenskapligt, kulturellt eller turistiskt
avseende och i anledning därav vilja avtacka sina svenska vänner
vid ett samkväm å hotellet. Utskänkning finge då äga rum till främlingarna
enligt tredagarsavtalet men icke till deras svenska gäster. Detta torde knappast
vare sig för främlingarna eller för vederbörande svenskar framstå såsom
en berättigad restriktion.

Mot förslaget framställes i övrigt av länsstyrelsen i Malmöhus län den anmärkningen,
att det ej kan anses tillfredsställande att tillstånd till turist -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

utskänkning ej skall kunna lämnas med mindre kommunens avstyrkande
beslut vunnit laga kraft. Enligt länsstyrelsens mening bör åt Kungl. Maj:t
kunna överlämnas jämväl att interimistiskt bevilja tillstånd till utskänkningen.

1 fråga om restaurangrörelsens uppdelning mellan
systembolag och enskilda restauratörer framställas i
några utlåtanden erinringar mot den ståndpunkt, som revisionen härutinnan
intagit.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner med hänsyn till den dubbelställning
systembolagen intaga såsom dels konkurrenter i förhållande till de enskilda
restauratörerna, dels ock bestämmande och kontrollerande organ, att det bör
förbjudas bolagen att driva restaurangrörelse av s. k. första och andra klass.

En liknande ståndpunkt intager jämväl länsstyrelsen i Blekinge län, som
uttalar sin anslutning till herr Bernströms reservation i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Hallands lån finner det i vissa fall betänkligt, att systembolagen
få engagera sig i restaurangrörelse av högre klass.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Systembolagens nuvarande befogenhet att driva restaurangrörelse av
högre klass bör inskränkas. Kan denna begränsning endast åstadkommas
genom ett förbud för bolagen att driva sådan rörelse, bör ett sådant förbud
utfärdas. Emellertid torde denna utväg, såvitt möjligt, böra undvikas.
Systembolagen synas nämligen genom att driva kombinerad hotell- och restaurangrörelse
på vissa platser kunna verksamt bidraga till förbättrade förhållanden
för de resande, vilket ju ogärna bör hindras. Vad som bör förhindras
är att goda eller tillfredsställande hotellförhållanden på en plats ekonomiskt
undermineras genom restaurangkonkurrens från bolagens sida.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar:

Det får väl icke anses utan vidare klart att förbehållande åt systembolagen
att driva rörelsen på restaurangernas billigare avdelningar skall vara nödvändigt
för säkrande av dessas rätta utveckling. En dylik monopolism synes
tvärtom vara av tvivelaktigt värde. Såvitt känt är har icke de enskilda restauratörernas
handhavande av dessa enklare näringsställen berättigat till annan
förmodan än att den fria konkurrensen på detta område skulle verka till
godo för rörelsen i fråga.

Samma uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening vidhåller sin inför revisionen
framförda mening, att restaurangrörelse av högre klass bör helt förbehållas
de enskilda restauratörerna. Vad särskilt angår s. k. bakfickor och
andra annex till restauranger av högre klass hävdar föreningen, att dessa annex
ha en stor uppgift att fylla, att de icke i något fall äro att hänföra till
folkrestauranger samt att de alltjämt böra förbehållas de enskilda restauratörerna.

Även landsf öreningen för folknykterhet utan förbud framställer erinran
mot att rörelsen å s. k. bakfickor skulle omhändertagas av systembolagen.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation säger sig, om
än med tvekan, vilja avstå från att framställa invändningar beträffande med -

Kungl. Majlis proposition nr 242.

159

givandet för systembolagen att driva folkrestauranger av tredje klass. Däremot
avråder styrelsen bestämt från förslaget att systembolagen även eljest
skulle få bedriva restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.
Styrelsen finner det kunna befaras, att allt enskilt initiativ och all enskild
verksamhet på förevarande område skulle efterhand förkvävas, samt
gör gällande, att erfarenheten visat att systembolagen icke äro kompetenta
att handha restaurangrörelse av högre klass.

Liknande erinringar som de nu berörda ha framställts jämväl i några
andra yttranden.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd uttalar, att förslaget tydligt
bör giva uttryck åt den av revisionen framförda meningen, att restauranger
av högre klass i allmänhet böra drivas av enskilda näringsidkare och att
systembolagens restaurangrörelse i första hand bör avse folkrestaurangerna.
Nämnden finner det vidare vara obehövligt, att systembolag skall ha att inhämta
kontrollstyrelsens samtycke till drivande av annan restaurangrörelse
än sådan av högre klass.

Ngkterhetsfolkets landsmöte har funnit det angeläget, att hela rusdrycksutskänkningen
efterhand överföres till företag, i vilka enskild vinst är utesluten.

I likhet med herrar Bernström och Beskow ha vidare, bland andra, åtta
länsstyrelser funnit hinder ej böra möta mot överlåtelse av tillstånd till turistutskänkning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför i sådant hänseende:

Då, såvitt länsstyrelsen förstår bedöma, det ur olika synpunkter torde vara
bäst och riktigast, att hotell- och pensionatrörelsen å turist- och kurorter
fortfarande såsom hittills överlåtes åt den enskilda företagsamheten, synes
stadgandet, att ifrågavarande utskänkningsrörelse uteslutande skall förbehållas
systembolag, icke böra lagfästas. Varken nykterhetsintresset eller något
annat allmänt intresse torde ha något att vinna därpå. Då för övrigt
även länsstyrelse skall äga bevilja tillstånd till utskänkning jämväl å turisteller
kurort, nämligen, för det fall att vederbörande kommunalfullmäktige tillstyrkt
ansökningen därom, samt förslaget icke innehåller förbud mot överlåtelse
av sådan utskänkningsrätt, synes följden bliva att en del turisthotell
med utskänkningsrätt komma att drivas av enskilda under det att vid andia
dylika hotell rörelsen uteslutande skall tillkomma vederbörande systembolag.
En sådan olikhet på förevarande område är emellertid enligt länsstyrelsens
förmenande icke lämplig. Syftet med det ifrågasatta stadgandet, nämligen
avvisande av sådana intressen, som äro inriktade på direkt vinst av utskänkningsrörelsen,
synes bättre och enklare kunna nås genom en bestämmelse
om borttagande för den s. k. turistutskänkningen av »vinstkvantitet» för vederbörande
restauratör.

Å andra sidan uttalar kontrollstyrelsen, att det ifrågasatta förbudet mot
överlåtelse av tillstånd till turistutskänkning måste anses välbetänkt och att
detsamma för styrelsens del utgjort en förutsättning för dess tillstyrkan avbestämmelser
örn turistutskänkning.

Vad angår förslaget örn inrättande av en särskild riksnämnd för prövning
av frågor, som avses i 3 kap. 15 § av revisionens förslag, framhåller

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Överståthållarämbetet att det får anses tveksamt, om en dylik nämnd verkligen
skall behöva tillskapas. Det synes ämbetet kunna antagas, att frågor i
vad mån en restaurang skall anses såsom folkrestaurang eller icke böra kunna
avgöras med ledning av den praxis härutinnan, som redan utbildats. I
fall, där tvekan eventuellt uppkommer, synes det ligga närmast tillhands, att
överlåtelse icke äger rum.

Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län anser den föreslagna riksnämnden obehövlig
samt uttalar, att dess funktioner säkerligen kunna anförtros åt redan
befintliga organisationer eller myndigheter.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening framhåller, att det visserligen
icke bör vara förenat med någon svårighet att avgöra, huruvida en
restaurang är att beteckna såsom folkrestaurang eller icke, men att föreningen
ej har något att invända mot inrättande av en riksnämnd för prövning
av dylika frågor, förutsatt att den enskilda restaurangnäringen blir tillräckligt
representerad i en sådan nämnd.

I fråga om den ersättning, som enligt förslagets 3 kap. 15 § 2 mom.
skulle kunna utgå i händelse överlåtelse av utskänkningsrätt
icke förnyas, anför Sveriges centrala hotell- och restaurantförening, att
rättvisa och billighet torde kräva att en var, som utan eget förvållande vägras
förnyad överlåtelse, bör tillerkännas skälig ersättning, vilken icke i något
fall bör understiga den direkta förlusten. Dylika ersättningsfrågor böra behandlas
efter objektiva grunder och under beaktande av vad som i det särskilda
fallet kan anses skäligt. Då en restauratör under ifrågavarande omständigheter
i de flesta fall torde vara i behov av kontant likvid, finner föreningen
det vidare icke vara lämpligt, att ersättning såsom föreslagits skulle
kunna utgå i form av preferensaktier i restaurangbolag.

Kontrollstyrelsen framhåller, att ersättningsskyldigheten aktualiseras endast
i de fall, då överlåtelse vägrats av systembolaget, men däremot icke kan
ifrågakomma vare sig då restauratören frivilligt frånträder en utskänkningsrätt
eller då hinder för fortsatt utövande av dylik rätt inträder på grund av
något förhållande, varöver bolaget icke kunnat råda. För den händelse den
föreslagna författningstexten skulle giva anledning till tvekan härutinnan,
finner styrelsen, att orden »icke meddelas» kunde utbytas mot ordet »vägras»
eller mot orden »icke medgives».

Stadsfullmäktige i Uddevalla finna det överhuvud betänkligt, att systembolag
skall kunna åläggas utgiva ersättning i förevarande hänseende.

I åtskilliga yttranden, bland annat av kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet
och 13 länsstyrelser, förordas i anslutning till förut omförmälda reservation
av herrar Beskow och Gräslund, att fastställelse å avtal örn
överlåtelse av utskänkningstillstånd skall meddelas av
länsstyrelsen. Som motiv ha härvid, utöver vad reservanterna i saken anfört,
åberopats, bland annat, länsstyrelsernas större ortskännedom, deras skyldighet
att öva kontroll över utskänkningens behöriga och lämpliga bedrivande
samt risken för opåkallad dubbelbehandling av frågan med därav följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 242. 161

omgång och tidsutdräkt vid fastställelseprövningens överlämnande åt ett centralt
ämbetsverk.

Kontrollstyreisen anför:

Styrelsen finner visserligen revisionens hänvisning till styrelsens större
möjligheter att lära känna landets restauratörkår välgrundad. Å andra sidan
vill emellertid styrelsen, inför den från flera håll framförda oppositionen mot
revisionens förslag på förevarande punkt, framhålla, att styrelsen, som finner
fördelar och nackdelar av den nuvarande ordningen väga tämligen jämnt med
fördelar och nackdelar av revisionens förslag, för sin del intet har att invända
mot, att fastställelse å överlåtelseavtal även i fortsättningen meddelas av
länsstyrelserna. Styrelsen erinrar om att fråga om överlåtelse i första hand
kommer upp till handläggning inom vederbörande systembolag, och håller
för sannolikt, att i de fall, då tvekan kan råda rörande ifrågasatt utskänkningsinnehavares
lämplighet, kontrollstyrelsen genom bolagets försorg kommer
att bliva satt i tillfälle att, innan överlåtelseavtal träffas, pröva denna
fråga. Kontrollstyrelsen förutsätter emellertid, att därest länsstyrelserna sålunda
bibehållas vid befogenheten att fastställa överlåtelseavtal, skyldighet
stadgas att lämna kontrollstyrelsen underrättelse om varje av sådan myndighet
träffat avgörande i dylik fråga.

I åtskilliga yttranden uttalas vidare, att därest på länsstyrelsen skall ankomma
att meddela fastställelse å avtal om överlåtelse, det också bör tillkomma
länsstyrelsen att förordna örn upphörande av sådant avtal
i fall, som avses i 3 kap. 19 § 2 mom. revisionens förslag.

Kontrollstyrelsen säger sig ej ha någon erinran mot en dylik ändring, förutsatt
att fastställelse å avtalen skall meddelas av länsstyrelsen samt att länsstyrelsen
ålägges lämna kontrollstyrelsen meddelande om beslut av ifrågavarande
slag.

Revisionens förslag rörande de enskilda restauratörernas direkta
vinst å utskänkningen tillstyrktes — i flertalet fall dock
med den modifikation, som förordats av herrar Beskow och Gräslund —
av bland andra kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Gotlands
och Gävleborgs län, Systembolagens personalförening, landsföreningen
för folknykterhet utan förbud samt, med vissa erinringar, Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd. En successiv avveckling i enlighet med vad
som föreslagits av herrar Bärg, .Johanson och Ljunggren förordas av länsstyrelsen
i Kopparbergs län, stadsfullmäktige i fyra städer, Nykterhetsfolkets
landsmöte, nykterhetsnämndernas centralkommitté och åtta sammanslutningar
av nykterhetsnämnder samt jämväl eljest i några yttranden. Rätt för
restauratörerna att tillgodonjuta vinst enligt andra grunder än vinstkvantitetsystemet
förordas slutligen av länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands
län ävensom Sveriges centrala hotell- och restaurantförening, Svenska
trafikförbundet, styrelsen för Sveriges motboksinnebavares riksorganisation
och några polismyndigheter.

Några andra synpunkter än de av revisionen och förenämnda reservanter
berörda lia i stort sett icke framkommit i de yttranden, som innefatta ett tillstyrkande
av revisionens eller reservanternas förslag i förevarande hänse Bihanq

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

ende. På sätt nyss anmärkts lia emellertid vissa erinringar framställts av
Systembolags föreningarnas förtroendenämnd. Nämnden anför sålunda bland
annat:

Nämnden är väl medveten om huru svårlöst frågan rörande det privatekonomiska
intresset i utskänkningsrörelsen är. Man skulle till och med måhända
kunna våga det påståendet, att en logiskt hållbar lösning endast kan
vinnas på endera av tvenne vägar, nämligen antingen därigenom, att restauratörerna
tillerkännas vinst på all försäljning av spritdrycker och viner eller
ock därigenom, att det privatekonomiska intresset inom utskänkningsrörelsen
helt avvecklas. Enighet torde emellertid icke kunna uppnås om något
av dessa alternativ. Med hänsyn härtill och då nämnden även för sin del
måste medgiva, att de invändningar, som resas mot de här antydda bägge
alternativen, i och för sig måste tillerkännas ett ganska stort berättigande,
har nämnden, om än med beklagande och trots att nämnden är väl medveten
om de brister av olika slag, som vidlåda vinstkvantitetsystemet i dess nuvarande
utformning, principiellt funnit sig böra tillstyrka revisionens förslag
sådant detta närmare utvecklas i revisionens motivering.

Revisionen har förutsatt, att vid övergången till den nya ordningen en generell
reglering av restaurangernas vinstkvantiteter skall äga rum. Som grund
har revisionen härvid ansett böra läggas för varje enskild restaurang dess
genomsnittliga utskänkning med direkt utskänkningsvinst under ett visst
antal år. Nämnden har icke kunnat finna denna anordning fullt lämplig.
Vid de vinstkvantitetsregleringar, som under senare år ägt rum, har hänsyn
i stor utsträckning tagits till förhållandet mellan restaurangernas omsättning
av mat och liknande varor och den egentliga utskänkningen. Vidare ha
restaurangernas prisklass, deras storleksordning, deras löneutgifter o. s. v. tagits
i beaktande. Även örn nämnden icke ansett, att man direkt i förordningen
bör hänvisa till dessa förhållanden, då det otvivelaktigt alltid kan påvisas,
att olägenheter måste vara förbundna med ett alltför stort hänsynstagande
till dessa faktorer, har nämnden dock ansett, att vid den generella omprövningen
dessa faktorer borde tagas med i beräkningen och ej blott den
faktor, nämligen omfattningen av försäljningen med direkt utskänkningsvinst,
till vilken revisionen hänvisat.

I fråga om ordningen för den generella omprövningen har förtroendenämnden
ansett sig kunna ansluta sig till ett av aktiebolaget Stockholmssystemet
framställt förslag. Enligt detta skulle vinstkvantiteterna, innan de slutligt
fastställas av kontrollstyrelsen, förberedande behandlas inom den riksnämnd,
som revisionen ansett böra inrättas för handläggningen av vissa andra frågor.
I denna riksnämnd äro, enligt revisionens förslag, såväl systembolagen som
restauratörerna representerade. Härigenom skulle enligt förtroendenämndens
mening garantier vinnas för beaktande av alla de synpunkter, som
lämpligen böra tagas med i bedömandet vid fastställande av vinstkvantiteterna.
Förtroendenämnden har också ansett, likaledes i överensstämmelse med vad
aktiebolaget Stockholmssystemet föreslagit, att framdeles uppkommande frågor
örn jämkningar av olika restaurangers vinstkvantiteter av kontrollstyrelsen
för förberedande utredning böra hänskjutas till denna riksnämnd. Förtroendenämnden
har härvid förutsatt, att vinstkvantitetsregleringarna under
inga omständigheter böra ifrågakomma oftare än en gång årligen.

I fråga om vinstkvantiteterna för nya restauranger har revisionen icke i
själva lagförslaget intagit några direkta bestämmelser. Av motiveringen
att döma synes revisionen emellertid anse, att en ny restaurang icke borde
kunna erhålla vinstkvantitet annat än genom övertagande av en äldre restaurangs
vinstkvantitet elier viss del av sadan kvantitet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

163

Nämnden är för sin del av den meningen, att den av revisionen företrädda
uppfattningen på denna punkt, om förhållandena ses på längre sikt, icke är
hållbar. Så småningom skulle genom denna bestämmelses tillämpning olikheter
uppkomma mellan olika restauranger, som skulle innebära, att den ena
restaurangen försattes i ett i konkurrensavseende väsentligt sämre läge än den.
andra. Den good-will, som innehavare av äldre restauranger fått betala vid
övertagandet av dessa restauranger, har säkerligen icke i något fall varit av
sådan omfattning, att den icke efter ett visst antal år måste anses amorterad
genom den direkta utskänkningsvinst, som dessa restauratörer erhållit. När
så skett, föreligger uppenbarligen icke längre något motiv för att dessa restauranger
försättas i en annan ställning än helt nya restauranger. Nämnden
har därför funnit sig böra ansluta sig till den av herrar Beskow och Gräslund
avgivna reservationen och anser sålunda, att man visserligen bör tillmäta
vinstkvantiteterna för nytillkommande restauranger med stor försiktighet och
att höjningar av vinstkvantiteterna i sådana fall böra företagas allenast successivt
och med stor återhållsamhet, men att de dock ej helt böra uteslutas
från möjligheten att erhålla vinstkvantitet för sig fastställda.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Avsikten med vinstkvantitetsystemet är ju, att restauratören icke skall ha
särskilt intresse av att utskänkningen blir så omfattande som möjligt. Det
bästa sättet att nå detta syfte samtidigt som restauratören får skälig ersättning
för sitt besvär torde vara att, på sätt ifrågasättes i den av herr Englund avgivna
reservationen, utbyta vinstsystemet mot en med hänsyn till alla inverkande
omständigheter till siffran fastställd gottgörelse för år. I detta sammanhang
tillåter sig länsstyrelsen förklara, att den har svårt att förstå att
det från nykterhetssynpunkt skall kunna framföras någon anmärkning mot
det av revisionen påtalade förhållandet av vinstkvantiteterna för en del restauranger
varit fastställda så, att de icke understigit den faktiska omsättningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar:

Länsstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida vinstkvantitetsystemet
vidare bör bibehållas, då enligt länsstyrelsens förmenande en restaurangägare
icke torde äga möjlighet påverka gästernas spritförtäring. Då härtill kommer,
att restaurangnäringen fullgör en uppgift, vilken synes erhålla allt större betydelse
i det moderna samhället, och det fördenskull är ett önskemål ur allmän
synpunkt, att den höjning av restaurangväsendet i skilda hänseenden, som
pågått sedan lång tid tillbaka, må fortgå och att strävandena i denna riktning
sålunda böra främjas av lagstiftningen, synes det jämväl rimligt att låta
restaurangerna intaga samma ställning som övriga affärsföretag och fördenskull
låta dem få vanlig affärsvinst på allt vad de sälja. Någon risk för att
spritkonsumtionen härigenom skulle komma att ökas till men för det allmänna
nykterhetstillståndet, synes enligt länsstyrelsens förmenande icke föreligga.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening anför bland annat:

Erfarenheten giver klart vid handen, att en mångfald enskilda restaurangföretag,
vilka icke försålt hela sin vinstkvantitet och vilkas vinstintresse sålunda
skulle lia gagnats av en ökning i utskänkningens omfattning, skötts på
ett ur nykterhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Föreningen nödgas alltså bestrida
vad revisionen anfört till stöd för sin uppfattning, att det vinstintresse,
som gagnas av ökad utskänkning, bör erhålla minskad betydelse.

Föreningen, som i skrivelse till revisionen bestämt avstyrkt en fortsatt tilllämpning
av systemet med i stort sett godtyckligt avvägda vinstkvantiteter, vidhåller
sin i nämnda skrivelse gjorda framställning, att den enskilde restaura -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

tören måtte erhålla skälig handelsvinst på samtliga utskänkta myckenheter
spritdrycker och vin. En sådan ordning kan icke — med ett lagstadgat
och effektivt kontrollerat måltidstvång i samband med utskänkningsmaximering
— på något sätt bliva av nykterhetsskadlig natur. Skulle denna föreningens
framställning icke vinna beaktande, vill föreningen bestämt protestera
mot att revisionens förslag om vinstkvantitetsberäkning antages i oförändrat
skick, enär genomförandet av detta förslag skulle medföra stora ekonomiska
besvärligheter för den enskilda restaurangnäringen. Föreningen tillåter sig
hemställa, att, därest vinstkvantitetsystemet bibehålies, frågorna om vinstkvantitetens
storlek för restaurangerna underkastas en omsorgsfull skälighetsprövning
med hänsynstagande till alla de förhållanden, som föreligga för
varje särskild restaurang. Föreningen, som är väl medveten om de svårigheter
en dylik skälighetsprövning erbjuder, hemställer, att dessa ärenden —
för erhållande av så sakkunnig utredning som möjligt — före avgörandet
hänskjutas till den riksnämnd, revisionen avsett skall inrättas.

Svenska trafikförbundet framhåller, att den viktiga uppgift — bland annat
för det internationella turistlivets befrämjande — som åvilar det svenska
hotell- och restaurangväsendet, kräver att förvärvsmöjligheterna för dessa
företag icke för hårt beskäras. Enligt förbundets mening utgör vinstkvantitetsystemet
en av de till sina verkningar mest betydelsefulla inskränkningarna i
detta hänseende. Förbundet finner det önskvärt, att hotell- och restaurangföretagen
komma i åtnjutande av skälig handelsvinst å alla försålda varor, alltså
jämväl sprit och starkviner, då härigenom större möjligheter skulle förefinnas
att med låga priser å mat, hotellrum och dylika nyttigheter hålla en
tillfredsställande hög standard, ett förhållande som uppenbarligen är ägnat
att befrämja turistfrekvensen. Förbundet vill därför förslagsvis hemställa,
örn ej denna fråga praktiskt kunde lösas så, att ett visst procentuellt tillägg,
eventuellt med fallande skala, medgåves å inköpspriset å alla drycker, som
nu drabbas av ifrågavarande begränsning. Förbundet anmärker, att olägenheter
ur nykterhetssynpunkt ej torde vara att befara vid en sådan lindring,
enär måltidstvång och andra restriktioner förutsättas skola bibehållas.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation uttalar, att det
är en oundgänglig förutsättning för upprätthållandet och utvecklingen av vår
restaurangkultur att näringens utövare medgivas erhålla skälig vinst å försäljningen
av spritdrycker och vin. Styrelsen anser, att den enskilda restaurangdriften
i vår tid knappast giver anledning till berättigade anmärkningar i
nykterhetshänseende, i varje fall i vida mindre grad än den av systembolagen
bedrivna restaurangrörelsen. I den mån det privata vinstintresset anses böra
begränsas, finner styrelsen detta kunna ske på ett betydligt enklare och mera
rättvist sätt än genom vinstkvantitetsystemet, exempelvis genom progressiv beskattning
av restauratörernas förtjänst å spritdrycker och vin.

Mot bestämmelsen i 3 kap. 17 § av revisionens förslag angående klagan
i frågor om överlåtelse av utskänkningstillståndm. m.
eriniar länsstyrelsen i Blekinge län, att klagan synes böra föras hos länsstyrelsen,
ej såsom föreslagits, hos kontrollstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

165

De viktigaste erinringar, som i yttrandena anförts beträffande förslagets bestämmelser
om måltidstvånget, ha omnämnts i annat sammanhang.
Härutöver må anmärkas, att i vissa utlåtanden framställts önskemål om att i
varje fall mindre kvantiteter oblandade spritdrycker, såsom punsch eller likör,
finge serveras utan samband med måltid. På några håll föreslås härvid, att
kontrollstyrelsen skall äga medgiva sådant undantag från måltidstvånget, i
andra fall förordas, att den ifrågasatta lättnaden skall gälla beträffande restauranger
av s. k. första klass eller efter viss tidpunkt på dagen. Yrkanden i
nu angiven riktning ha framställts av bland andra Överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Kristianstads län, stadsfullmäktige i Stockholm, Strängnäs och
Kristianstad samt landsfogden i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Gotlands lån finner det icke erforderligt att upprätthålla
måltidstvånget beträffande starka viner samt framhåller såsom ett allmänt
önskemål beträffande utskänkningen, att av kontrollstyrelsen eller eljest utfärdade
detaljbestämmelser örn möjligt göras enhetliga och ej för tillkrånglade
samt att man ej går längre än som ur nykterhetssynpunkt är oavvisligen
nödvändigt.

Å andra sidan uttalar Sy st emb olag sförening arnäs förtroendenämnd, att lättnader
av nu antytt slag allenast skulle ytterligare försvåra den redan nu besvärliga
och delvis bristfälliga kontrollen över utskänkningsbestämmelsernas
handhavande.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud, som tillstyrker måltidstvångets
bibehållande, finner det olämpligt, att konditorivaror i vissa fall skola
få ersätta lagad mat vid utskänkning av vin.

Polischefen i Östersund anser det otillfredsställande att detaljbestämmelser
om måltidspris m. m. alltjämt skola utfärdas av kontrollstyrelsen, enär allmänheten
med en sådan ordning fortfarande kommer att i stort sett vara hänvisad
till hotellbetjäningens uppfattning om vad som skall anses vara tillåtet
eller ej. Föreskrifter av förevarande slag föreslås därför skola intagas i förordningen
eller ock efter kontrollstyrelsens hörande, utfärdas av Kungl. Maj:t.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län framställer erinringar av liknande innebörd.

Vad angår förslaget om begränsning av utskänkningskvantiteterna
uttalar länsstyrelsen i Blekinge län, att bestämmanderätt härutinnan
icke bör tillkomma kontrollstyrelsen utan en fullständigare regelgivning
ske i författningstexten. Jämväl Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund giver uttryck åt samma uppfattning.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening finner, att de nuvarande utskänkningskvantiteterna
blivit för knappt tillmätta samt att detta förhållande
bör beaktas i samband med genomförandet av en ny försäljningslagstiftning.

De föreslagna inskränkningarna i kommunernas befogenhet
att föreslå villkor i avseende å utskänkningens anord -

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

nande och handhavande ha föranlett särskilda uttalanden endast i
ett fåtal fall.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik samt landstingets förvaltningsutskott i
Jämtlands län avstyrka varje inskränkning i förevarande hänseende.

Stadsfullmäktige i Trollhättan finna förslaget otillfredsställande i vad kommunernas
befogenhet att inverka bestämmande på utskänkningsställenas förläggning
begränsats. Enligt fullmäktiges åsikt böra kommunerna erhålla möjlighet
att föreskriva såsom villkor, att utskänkningsrätt skall idkas i samband
med viss restaurangrörelse och att denna rörelse bedrives så att den blir att
hänföra till viss bestämd klass.

Stadsfullmäktige i Trosa förorda, att kommunerna alltjämt skola erhålla
möjlighet att tillse att för utskänkningsrörelse i första hand användas byggnader,
tillhörande kommunerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner den föreslagna författningstexten icke
kunna förebygga, att kommunerna erhålla tillfälle att bestämma om utskänkningsställenas
förläggning i enlighet med vad som ur kommunalekonomisk
synpunkt kan anses förmånligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter ett förtydligande av lagtexten såtillvida,
att förslag om inskränkningar skola betraktas såsom en nullitet i händelse
de ej hilva godkända, enär det kan tänkas inträffa att kommunerna tillstyrkt
upplåtande av utskänkningsrätt under förutsättning att inskränkningarna
skulle bliva gällande.

Landsföreningen för folknykterhet utan förbud säger sig vilja erkänna, att
»skatteskolkning» och möjlighet att erhålla tilldelning formellt ej ha med
varandra att göra, men uttalar likväl tvekan beträffande förslaget, att kommunerna
ej vidare skola äga besluta om grunder för förbud mot utskänkning
till viss person.

Slutligen må erinras, att de myndigheter och sammanslutningar, som ställt
sig avvisande mot förslaget om turistutskänkning, i allmänhet torde få anses
ha avsett att avråda från en begränsning av den kommunala bestämmanderätten
jämväl i nu förevarande hänseende. I

I fråga om åldersgränsen för utskänkning förordas av
stadsfullmäktige i ett 30-tal städer, kommunalfullmäktige i fyra kommuner,
landstingens förvaltningsutskott i två län ävensom Nykterhetsfolkets landsmöte,
nykterhetsnämndernas centralkommitté och ungefär halva antalet nykterhetsnämndssammanslutningar
en höjning till 21 år. I ett och annat fall
framställes också yrkande om högre åldersgräns än 21 år, respektive uteslutande
ur författningen av särskild åldersgräns beträffande utskänkningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig sålunda — utan att förorda
någon av de tänkbara åldersgränserna — vilja erinra om svårigheten att i
praktiken upprätthålla den av revisionen föreslagna bestämmelsen.

Förslaget om ändring av gällande ordning i fråga om s. k. restaurangdans
tillstyrkes uttryckligen av kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Västernorrlands och Norrbottens län,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

167

stadsfullmäktige i Jönköping, polismästaren i Stockholm jämte vissa andra
polismyndigheter, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening ävensom
två nykterhetsnämndssammanslutningar. Länsstyrelserna i Blekinge och
Jämtlands län, stadsfullmäktige i Östersund och några polismyndigheter anse,
att ett förbud mot utskänkning vid offentliga föreställningar överhuvud
får anses obehövligt. Ett bibehållande av nu gällande ordning förordas av
länsstyrelserna i Gotlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, stadsfullmäktige
i Visby, Kristianstad, Kungälv, Uddevalla och Sollefteå samt en nykterhetsnämndssammanslutning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att nu gällande
förbud ej helt bör slopas men att dans i samband med utskänkning
skall kunna anordnas vissa bestämda veckodagar med undantag för större
helger. En skärpning av gällande ordning förordas slutligen av stadsfullmäktige
i Vaxholm, Eksjö, Växjö, Vimmerby, Karlskrona, Mölndal, Sala och
Piteå ävensom av Nykterhetsfolkets landsmöte, landsföreningen för folknykterhet
utan förbud, Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund samt
fem nykterhetsnämndssammanslutningar m. fl.

Kontrollstyrelsen anför:

Kontrollstyrelsen kan i viss mån underskriva den kritik, som reservanterna
inom revisionen ägnat restaurangdansen. Den kan i vissa fall grundlägga
skadliga restaurang- och alkoholvanor. Den verkar attraherande på ungdomen,
säkerligen delvis på hemmets bekostnad. Det torde ej heller kunna
bestridas, att den är en börda för personalen, där den förekommer. Mot
förslaget om en effektivisering av förbudet mot restaurangdans har invänts,
att man därigenom kunde riskera, att danslusten sökte sig utlopp pa mera
svårkontrollerbara och moraliskt mera vådliga vägar. Såsom reservanterna
framhållit, torde farhågorna i detta hänseende kunna åtskilligt reduceras.
Vad som på lagstiftningens väg åtgjorts mot de s. k. nattklubbarna är i detta
sammanhang av intresse. Kontrollstyrelsen har dock icke kunnat undgå
att fästa en ej ringa vikt vid dena invändning.

Kontrollstyrelsen har vid övervägande av de olika synpunkter, som framförts
beträffande revisionens förslag i fråga om restaurangdansen, trots den
vägande karaktären hos vissa av de invändningar, som rests mot förslaget,
ansett sig böra stanna vid att förorda detta. Det nuvarande stadgandet i 55 §
rusdrycksförsäljningsförordningen örn restaurangdansen har i^ betydande
omfattning stannat på papperet. En skärpning av stadgandet på sätt reservanterna
föreslagit skulle med all sannolikhet röna samma öde. Det kommer
säkerligen icke att möta några svårigheter att i de olika fallen förete
»synnerliga skäl» av ganska mångskiftande natur för det sökta tillståndet.
Ett genomförande av revisionens förslag kommer å andra sidan säkerligen
icke att leda till en så betydande ökning av restaurangdansen, som man på
vissa håll befarat. Redan nu finnes det ju många restauranger, som icke
finna med sin fördel förenligt att begära tillstånd till dans. I verkligheten
torde restaurangpublikens önskemål i det långa loppet bliva i stort sett bestämmande
för den omfattning, i vilken restaurangerna komma att anordna
dans, vare sig lagrummet bibehålies i sin nuvarande avfattning eller ändras
på sätt reservanterna eller revisionen föreslagit. Härtill kommer, att förekomsten
av offentlig dans å restauranger alltjämt förblir underkastad den
reglering, som består däri, att polismyndighetens tillstånd enligt ordningsstadgan
erfordras.

168

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

Socialstyrelsen framhåller, att övervägande skäl synas tala för ett upphävande
av det skäligen meningslösa och ineffektiva förbudet mot s. k. restaurangdans.

Polischefen i Västerås anmärker, att enär länsstyrelsen redan nu inhämtar
yttrande från de lokala myndigheterna och tydligen måste fästa avseende
därvid, förslaget ej kan väntas medföra någon försämring i fråga om kontrollen.
Polischefen erinrar i övrigt, att länsstyrelsens tillstånd alltjämt blir
erforderligt, där utskänkningen skall pågå efter vanlig stängningstid.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Förslaget giver anledning till betänkligheter. Genom dessa danstillställningar
lockas ungdomen till restaurangerna och den fara, som därigenom
uppstår för att de unga vänjas vid bruk av rusdrycker, bör icke underskattas.
Därtill kommer en annan omständighet, som är värd beaktande. I
mindre städer och andra samhällen med endast en eller två restauranger
som ha utskänkningsrätt skulle ett upphävande av dansförbudet kunna
komma att medföra, att dans i regel anordnades varje lördags- och söndagskväll
och måhända även under flera av veckans övriga dagar. Därigenom
komme att uppstå otrevnad för restaurangbesökare, som icke önska besöka
lokaler, där dans utövas. Vid beviljande av tillstånd att få anordna
dans å de båda hotellrestauranger i Falun, som ha utskänkningsrätt, har
länsstyrelsen endast i undantagsfall medgivit att dans finge anordnas å båda
hotellen samtidigt. Då länsstyrelsen icke kan finna att någon annan
olägenhet är förenad med den nuvarande ordningen på detta område än
den, att restauranginnehavarna kunna vara missnöjda med att de icke erhålla
tillstånd att anordna dans i den omfattning de önska, förordar länsstyrelsen,
att nu gällande bestämmelser bibehållas.

Liknande erinringar ha framställts jämväl av länsstyrelserna i Gotlands
och Gävleborgs län.

Nykterhetsfolkets landsmöte har uttalat, att restaurangdansen i hög grad
medverkat till dryckessedens popularisering, varför såsom regel dans i samband
med alkoholförtäring bör förhindras.

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud anför:

Sammankopplandet av utskänkning och dans på för allmänheten tillgängliga
lokaler är en osund företeelse och endast för det fall, att det möter oöverstigliga
svårigheter att hindra ur nykterhets- och sedlighetssynpunkt betänkligare
företeelser, anse vi, att servering må tillåtas i anslutning till restaurangdans.
I sak synes oss dylik servering i samband med varietéföreställning
icke mer betänklig än vid restaurangdans, och dock råder väl endast en
mening om, att den förra bör förbjudas.

Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund anför bland annat:

Dansens uppgift å restaurangerna är för närvarande att avtrubba restriktionssystemets
lamslående verkningar för restaurangernas ekonomi. Den
kväll en restaurang har dans är publiktillströmningen stor, och restauratören
höjer avsevärt priset på den supé som serveras. En gäst som icke vill
betala detta pris betraktas som en mycket kitslig sådan. Dansen skapar vidare
ett synnerligen onormalt förhållande. Danskvällen är det fullt med
folk, övriga kvällar, då dans icke förekommer, äro lokalerna i stort sett utan
gäster. Denna ojämnhet är till stort men i mångahanda hänseenden. Dansen

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

169

bland matborden måste anses ohygienisk; icke dansande anmäla oftast sitt
missnöje med att de måste intaga sin måltid liksom i ett dammoln.

Anmärkningar ha i några fall framställts jämväl mot innehållet i övrigt i
förslagets 5 kap. 3 §.

Polismästaren i Stockholm anser önskvärt, att skillnaden mellan »konsert»
och »varieté» klarare angives; uppträdande av särskilt engagerade dansartister
bör enligt polismästarens mening hänföras till varietéuppträdande.

Liknande anmärkningar framställas jämväl av poliskammaren i Malmö,
polischefen i Alingsås och landsföreningen för folkngkterhet utan förbud.

Polischefen i Halmstad framhåller, att orden »inre förbindelse» kunna
vålla olägenhet i fall, där teaterlokal är inrymd i hotellfastighet, samt finner
att ifrågavarande föreskrift får anses ha förlorat sin betydelse med hänsyn
till måltidstvånget.

I ett stort antal yttranden förekomma uttalanden beträffande det i 5 kap.
5 § 2 mom. av revisionens förslag stadgade undantaget från eljest
gällande förbud mot förtäring av spritdrycker å lokal
för utskänkning av vin.

Utom såvitt angår de närmare villkoren för dylikt undantag tillstyrkes
förslaget i denna del i princip av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Värmlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, stadsfullmäktige i fem städer,
ett 30-tal polismyndigheter, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
m. fl. Förslaget avstyrkes — ofta dock med viss tvekan —- av kontrollstyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Kopparbergs län, stadsfullmäktige
i åtta städer, Nykterhetsfolkets landsmöte, landsföreningen för
folknykterhet utan förbud, nykterhetsnämndernas centralkommitté och ungefär
halva antalet nykterhetsnämndssammanslutningar m. fl. Slutligen föreslås
viss utvidgning av undantagsbestämmelsen av länsstyrelserna i Gotlands
och Blekinge län samt några polismyndigheter m. fl.

Kontrollstyrelsen anför:

Det är oomtvistligt, att det nuvarande förbudet mot förtäring å ett utskänkningsställe
av alkoholstarkare slag av drycker än de till utskänkning
å stället medgivna i stor utsträckning överträdes. Det för ställningstagandet
till revisionens förslag avgörande måste emellertid vara, huruvida detsamma
kan anses ägnat att bidraga till ett bättre sakernas tillstånd. Enligt kontrollstyrelsens
mening kan det icke utan vidare förutsättas, att så skall bliva
fallet. Till stöd för denna sin uppfattning vill kontrollstyrelsen framhålla
följande. Här avsett tillstånd kan av nära tillhands liggande skäl endast
ifrågakomma för ställen, som äro synnerligen väl skötta, och vilkas innehavare
kunna förväntas komma att handha tillståndet ■—• som alltid kommer
att ställa stora krav på restauranginnehavaren — på ett klanderfritt sätt.
Syftet att förebygga olagligheter av för närvarande förekommande slag kan
den föreslagna bestämmelsen således endast i blygsam omfattning väntas
komma att tillgodose, eftersom den icke kan bringas i tillämpning i ett stort
antal av de fall, där behovet av åtgärder i angivna syfte är störst. Till detta
uteblivande av den påräknade gynnsamma effekten torde emellertid bestäm -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

melsens verkan icke inskränka sig. Det torde i stället kunna befaras, att den
på grund av åtminstone två omständigheter torde komma att verka stegrande
på frekvensen av det slags överträdelser, vilka man avser att tränga tillbaka.
Den ena av dessa omständigheter utgöres av konkurrensens tryck i de fall,
då av flera utskänkningsrörelser på en ort någon men icke samtliga erhållit
sådant tillstånd, som i förslaget avses: det blir i dessa fall förenat med ökade
svårigheter för innehavarna å de ställen, vilka icke erhållit dylikt tillstånd,
att förhindra överträdelser. Den andra av kontrollstyrelsen åsyftade omständigheten
sammanhänger med exemplets smittande makt, vilken på pensionat
och andra ställen med »fickflaskrättigheter» kommer att visa sig däri, att
den förtäring, vilken enligt revisionens förslag förbehållits vissa kategorier
av gäster, också kan befaras komma att få ökad utbredning bland övriga, av
tillståndet icke omfattade, gäster. Revisionsförslaget synes emellertid härutöver
innebära fara för utbredning av en betydligt svårare olaglighetstyp än
den lagstridiga förtäringens. Under det att denna förtäring för närvarande
regelmässigt endast avser gästens egen spirituosa, medan värdens medverkan
i det olovliga förfarandet består i exempelvis tillhandahållande av glas eller
dylikt, ligger det nämligen nära tillhands, att gästerna under den nya friare
ordningen vid förefallande behov göra hänvändelser till andra gäster eller
— och framför allt — till värden örn erhållande av spirituosa till låns eller
på annat sätt. Den om sina gästers trevnad angelägne värden kommer härigenom
att försättas i en svår situation, och faran för uppkomsten av olovlig
utskänkning eller olovlig överlåtelse inställer sig.

Kontrollstyrelsen vill därjämte framhålla, att det med hänsyn till statens
fiskaliska intressen måste anses betänkligt att genom lagändring befordra
spritförtäring å utskänkningsställen, där den konsumerade spriten är undantagen
från utskänkningsskatt.

En bestämmelse sådan som den av revisionen i 5 kap. 5 § 2 mom. föreslagna
synes desto mindre påkallad som ett bifall till revisionens förslag beträffande
turistutskänkning och tillfälliga rättigheter kan förutses medföra
en avsevärd reduktion av de olagligheter, man med fickflaskbestämmelsen
velat begränsa. Denna reduktion kan väntas komma till stånd utan uppammande
av nya olagligheter och utan eftersättande av statens fiskaliska
intressen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter lämpligheten ur praktisk synpunkt
av ifrågavarande undantagsbestämmelse. Länsstyrelsen finner svårigheten
att under föreliggande förhållanden upprätthålla stadgandet vara
uppenbar samt säger sig ha anledning antaga, att stadgandet kommer att
föranleda större skada än nytta.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Länsstyrelsen förbiser ingalunda, att efterlevnaden av nuvarande förbudsbestämmelser
lämnar åtskilligt övrigt att önska. Genom den föreslagna
uppmjukningen komma lagöverträdelserna på hotell och pensionat, som erhålla
dispens, att försvinna, men det ligger nära tillhands att befara, att
därigenom framskapas minskad aktning för förbudet även å restauranger
och kaféer i allmänhet, varför länsstyrelsen är tveksam om lämpligheten av
revisionens förslag i förevarande hänseende.

Nykterhetsfolkets landsmöte har såsom skäl för avstyrkande av förslaget
åberopat, att detsamma ingalunda skulle underlätta utan tvärtom komplicera
kontrollen över gällande lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

171

Landsf öreningen för folknykterhet utan förbud finner ifrågavarande stadgande
böra ersättas av andra bestämmelser. Föreningen anför sålunda:

Det synes vida bättre, att förbudet mot — genom maximering begränsad
— servering å i förslaget avsedda restauranger generellt upphäves. Fickflasksupning
kan i fråga örn de förtärda kvantiteterna ej kontrolleras eller
begränsas och bör därför ej tolereras. Ingen vana är farligare för nykterheten
än den, att ständigt lia sprit inom armslängds avstånd. Ett direkt stöd
i lag för denna vana vore särskilt oförsvarligt i tider, då alkoholbruket genom
trafikväsendets ombildning innebär ökad allmänfara. Det är, trots
allt, dock vida mindre betänkligt att underlätta tillgången till en begränsad
och kontrollerbar mängd spirituosa på restaurangerna utmed vägen och
därigenom söka förekomma ovanan att medföra fickflaska, än att upprätthålla
så rigorösa restaurangregler, att man därmed bringas att icke blott
tolerera utan rent av legalisera nämnda flaska.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd yttrar:

Nämnden anser det föreliggande spörsmålet vara synnerligen komplicerat.
Den delar revisionens uppfattning därutinnan, att förbudet mot spritförtäring
å restauranger, som sakna spriträttigheter, av den allmänna opinionen
uppfattas på ett helt olika sätt i olika fall. Medan å ena sidan exempelvis
fullständig enighet torde råda örn att ett sådant förbud måste finnas för de
egentliga pilsnerdrickskaféerna, torde man i allmänhet icke reagera mot
överträdelse av förbudet på ställen av den typ, som revisionens undantagsbestämmelse
närmast åsyftar. Nämnden befara icke heller, att ett medgivande
av undantag från förbudet för dessa ställen skall komma att medföra
några nämnvärda olägenheter ur nykterhetssynpunkt. Ur dessa synpunkter
måste sålunda revisionens förslag anses fullt motiverat. Nämnden
betvivlar emellertid, att genomförandet av undantagsbestämmelsen kommer
att mera väsentligt underlätta förbudets upprätthållande i övrigt.^ I en
mycket betydande utsträckning förläggas exempelvis festligheter på olika
platser till restauranger utan spritutskänkningsrättigheter, bland annat därför
att detta ställer sig billigare för anordnarna. Icke heller mot dessa överträdelser
torde någon mera utbredd opinion reagera. Tvärtom torde tillvägagångssättet
av flertalet anses klanderfritt. Även örn det blir tillätet att a vissa
turisthotell och liknande platser förtära spirituosa, kommer säkerligen denna
trafik, om ej åtgärder av annat slag vidtagas, att fortbestå.

Skall den av revisionen föreslagna undantagsbestämmelsen genomföras,
vilket nämnden för sin del med hänsyn till den allmänna opinionens inställning
närmast är benägen att förorda, synes det ur kontrollsynpunkt ändamålsenligast
att föreskriva exempelvis, att rätt att förtäia spritdrycker skall
tillkomma, förutom gäster med vilka avtal örn bespisning träffats för minst
tre dagar, även alla övriga gäster, som äro boende å hotellet eller pensionatet.

Vad angår den av herr Bernström föreslagna modifikationen, att undantagsbestämmelsen
skall äga tillämpning, oavsett huruvida utskänkning av
spritdrycker äger rum å orten eller ej, har nämnden, örn än med tvekan,
ansett sig böra avstyrka densamma, då den skulle kunna skapa förutsättningar
för en icke önskvärd konkurrens från de restaurangers sida, för vilka
undantagsbestämmelsen bomme att tillämpas, med de restauranger, vilka lia
tillstånd till utskänkning av spritdrycker. För de sistnämnda, men icke för
de förstnämnda, skulle nämligen komma att gälla måltidstvång, kvantitetsbegränsningar
och särskilda prisföreskrifter.

Redan förut har framhållits, att överträdelserna av det i 5 § 1 mom omförmälda
förbudet äro mycket omfattande. Nämnden anser med hänsyn

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

härtill, att ytterligare åtgärder måste vidtagas för stävjande av dessa överträdelser.
Detta är av väsentlig betydelse ej blott ur sociala synpunkter, utan
även med hänsyn till restaurangnäringens legitima intressen. En särskild
utredning för undersökning av vilka åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas
i sådant syfte, bör enligt nämndens mening komma till stånd. Nämnden vill
för närvarande allenast fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att
man, örn den här åsyftade olaga trafiken skall kunna förhindras, eller i vart
fall starkt begränsas, uppenbarligen måste vidtaga åtgärder för att minska
de för närvarande högst betydande differenserna mellan priserna å spritdrycker,
som försäljas utminuteringsvis, och de spritdrycker, som tillhandahållas
å restaurangerna. Detta torde bland annat nödvändiggöra den nu utgående
särskilda utskänkningsskattens borttagande.

Anmärkningar beträffande de särskilda villkoren för undantagsbestämmelsens
tillämpning framställas i övrigt i praktiskt taget samtliga yttranden,
vilka innefatta ett tillstyrkande i princip av eftergifter i förevarande hänseende.

Överståthållarämbetet anför:

Det lär vara oomtvistligt, att det nuvarande förbudet öppet överträdes å
flertalet turistorter utan möjlighet för myndigheterna att ingripa effektivt
däremot. Med hänsyn härtill skulle ämbetet närmast vilja förorda, att allmänt
tillstånd gåves att å turistorterna förtära medhavda spritdrycker, samt
att således denna möjlighet icke gjordes beroende av särskilt medgivande av
länsstyrelsen. Vill man emellertid ej sträcka sig så långt, synes i allt fall
erforderligt, att av länsstyrelsen meddelat tillstånd icke till sin verkan begränsas
att avse allenast sådana gäster, med vilka avtal om bespisning träffats
för minst tre dagar. Än vidare synes den omständigheten, att å turistort
finnes en lokal, varest spritutskänkning äger rum, icke böra medföra,
att tillstånd till förtärande av medhavd sprit icke skall kunna lämnas beträffande
annan lokal å samma ort.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar:

Villkoret att utskänkning av spritdrycker ej äger rum å orten synes obilligt
och bör utgå. En pensionatgäst skulle bliva tvingad, om han ville ha en
sup till maten eller eljest förtära någon spritdryck att begiva sig över till en
annan restaurang, än där han bor, och den avsedda bekvämligheten för pensionatgäster
skulle härigenom bliva omintetgjord. Det synes vidare länsstyrelsen,
som örn det i denna paragraf lämnade medgivandet borde utsträckas
att gälla även hotell och pensionat å andra orter än de i paragrafen angivna.
Jämväl å dessa matställen inackorderade kunna ha berättigade anspråk på
att få till maten förtära spritdryck av medhaft förråd. Sådana omständigheter
förekomma ofta exempelvis inom större industriorter, där tjänstemännen
äro inackorderade å pensionat.

Länsstyrelsen i Värmlands lån uttalar, att undantagsbestämmelsen bör förklaras
gälla i fråga om »rekreationsorter», oavsett om spritdrycker utskänkas
å orten eller ej, samt att i förevarande försäljningsförordning böra meddelas
bestämmelser örn motsvarande lättnader jämväl såvitt angår hotell och
pensionat med tillstånd till utskänkning av allenast pilsnerdricka samt alkoholfria
och därmed jämförliga drycker. Rätt till förtäring av spritdrycker bör
enligt länsstyrelsens mening vidare gälla alla å hotellet eller pensionatet
boende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

173

Invändningar av innebörd, att alla å hotellet eller pensionatet boende skola
äga förtära medförda spritdrycker eller att särskilda villkor i sådant hänseende
ej alls skola gälla ävensom att undantaget bör gälla jämväl i fråga om
orter med spritutskänkning, framställas även i åtskilliga andra yttranden. I
några fall förordas härutöver, att undantagsbestämmelsen skall utvidgas till
att avse andra orter än turistorter och med dem likställda orter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som finner ett av vissa polismyndigheter
inom länet framställt förslag av sist angiven innebörd lia åtskilligt fog för
sig, uttalar emellertid, att eftergifter härutinnan kunna tänkas medföra mindre
goda verkningar för nykterhetstillståndet i landet och att denna fråga därför
bör avgöras först efter verkställd omsorgsfull utredning.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att bestämmelser införas örn rätt
för länsstyrelse att, efter hörande av kommunalnämnd och polismyndighet,
meddela tillstånd för större slutet sällskap att vid enstaka tillfälle vid gemensam
måltid å hotell eller pensionat, där utskänkning av spritdrycker ej
är tillåten, medföra sådana drycker.

Liknande förslag ha framkommit jämväl i vissa yttranden från polismyndigheter
m. fl.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening påtalar det förekommande
bruket att utminuterade spritdrycker förtäras vid festligheter å näringsställen
utan utskänkningsrätt. Till förebyggande av dylika för den legala restaurangnäringen
besvärande missförhållanden föreslår föreningen, att i försäljningsförordningen
stadgas förbud för systembolag att utminutera spritdrycker
till den, som kan antagas ha för avsikt att använda dessa i samband
med festligheter av nyss angivet slag.

Revisionens förslag, att särskilt tillstånd alltjämt skall erfordras för rätt Departement*-till utskänkning, vill jag tillstyrka. Likaså finner jag det riktigt och befo- chetengat,
att utskänkningstillstånd såsom regel ej skall kunna beviljas utan medgivande
av den kommun, där utskänkningen skall bedrivas, samt att antalet
utskänkningsställen ej må sättas högre än kommunen förordat. Någon olägenhet
av att kommunernas vetorätt sålunda i princip lämnas orubbad i
fråga om utskänkningen torde knappast vara att förvänta, därest såsom revisionen
föreslagit och även jag vill tillstyrka möjlighet till undantag i vissa
fall medgives beträffande turistorter och därmed jämställda orter.

Jag finner mig vidare böra biträda förslaget att tillstånd till utskänkning
alltjämt såsom regel skall kunna meddelas endast för systembolag. Denna
anordning, som förutsätter att systembolagen i viss utsträckning skola äga
överlåta tillstånd till utskänkning å enskilda restauratörer, har av en reservant
inom revisionen liksom i vissa yttranden betecknats såsom olämplig
med hänsyn till den dubbelställning, som systembolagen skulle komma att
intaga i förhållande till de enskilda restauratörerna såsom på en gång konkurrenter
samt kontrollerande och bestämmande organ. Häremot kan emellertid
göras gällande, att i den mån några olägenheter härutinnan givit
sig till känna under den nu rådande ordningen, dessa för framtiden torde

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

kunna undvikas därigenom att restauratörerna erhålla besvärsrätt i frågor
angående överlåtelse. Det föreliggande förslaget upptager också i 3 kap. 17 §
ett stadgande av sådan innebörd.

Även vad beträffar de närmare reglerna för tillståndsförfarandet kan jag
i stort sett ansluta mig till revisionens förslag. Vissa förenklingar torde dock
utan olägenhet kunna genomföras, och jämväl i övrigt torde några smärre
jämkningar i de föreslagna bestämmelserna bliva erforderliga.

Till en början delar jag kontrollstyrelsens uppfattning, att det med hänsyn
till kommunernas vetorätt får anses obehövligt att systembolagens rätt att
söka tillstånd till utskänkning i vissa fall göres beroende därav, att vederbörande
kommun i sådant syfte gjort framställning hos bolaget. De föreskrifter,
som i sådant hänseende intagits i förslagets 3 kap. 7 § 2 mom. och 11 §
1 morn., torde följaktligen böra utgå.

Enligt förslagets 3 kap. 7 § skall tillstånd till årsutskänkning avse en tid
av fyra år, som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter från
och med samma dag vart fjärde följande år, dock att tillstånd undantagsvis
må meddelas för återstående del av oktrojperiod med början den 1 oktober.
Ansökan om tillstånd till årsutskänkning skall av systembolag göras hos
länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen är avsedd att taga
sin början. Om tillstånd ej sökes av bolaget, äger kommunen göra ansökan
senast den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början. Dessa
ansökningstider skola gälla vare sig fråga är om tillstånd för hel oktrojperiod
eller del därav.

Revisionen har utgått från antagandet, att förslaget örn ny försäljningslagstiftning
skulle komma att föreläggas 1936 års riksdag och att lagstiftningen
därefter skulle träda i kraft den 1 oktober 1937. För den händelse ikraftträdandet
skulle äga rum först ett senare år, har revisionen avsett, att den första
oktrojperioden skulle i motsvarande mån förkortas. Att oktrojperiod föreslagits
skola löpa från och med den 1 oktober och ej såsom nu från och med
ingången av kalenderår motiveras av revisionen med att förhyrandet av utskänkningslokaler
i allmänhet sker med tillträde den 1 oktober.

I några yttranden har anmärkts, att enär systembolags räkenskapsår enligt
förslagets 6 kap. 6 § skall vara kalenderår, oktrojperiod alltjämt bör löpa
från och med ingången av visst kalenderår. I det stora flertalet yttranden
lämnas förslaget härutinnan emellertid utan anmärkning; bland annat har
kontrollstyrelsen godtagit bestämmelserna i denna del. Med hänsyn härtill
och då den nya lagstiftningen synes böra träda i kraft den 1 oktober 1938,
finner jag mig böra, i väsentlig överensstämelse med revisionens förslag, förorda,
att oktrojperioderna skola omfatta första gången tiden den 1 oktober
1938 den 30 september 1941 och därefter en tid av fyra år, räknat från och
med den 1 oktober 1941, respektive från och med samma dag vart fjärde
följande år.

Enligt förslaget skall tillstånd, avseende återstående del av oktrojperiod,
kunna meddelas endast när särskild anledning därtill föreligger på grund
av förhållande, som icke skäligen bort kunna beaktas före det år, under vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

175

ket oktroj perioden börjar. Revisionen anför såsom exempel å fall, då tillstånd
sålunda skall kunna meddelas, att behov av årsutskänkning inträder i
samband med att ett nytt företag med stor personal förlagts till kommunen
eller att en ny trafikled dragits fram genom densamma. Däremot bör enligt
revisionens åsikt ett undantag från eljest gällande regler ej vara motiverat
av en omsvängning i den nykterhetspolitiska uppfattningen inom kommunen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför gentemot den sistnämnda begränsningen,
att anledning ej kan föreligga att hindra en kommun att så snart ske
kan erhålla årsutskänkning, då kommunen själv önskar sådan. Till denna
uppfattning vill även jag ansluta mig. Ifrågavarande bestämmelse synes
emellertid böra göras tillämplig även i vissa andra fall, vilka jag nu skall
beröra.

Kontrollstyrelsen ävensom Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd ha
påvisat, hurusom de i förslaget stadgade ansökningstiderna kunna föranleda
olägenheter i fråga örn sådan utskänkning, som visserligen avses skola bliva
av stadigvarande natur och sålunda enligt förslaget är att hänföra till årsutskänkning
men som skall utövas endast säsongmässigt. Om utskänkning
å en viss ort sålunda finnes böra anordnas årligen under sommartid med
början sommaren 1942, skall enligt förslaget tillstånd sökas antingen av systembolaget
senast i december 1940 eller också av kommunen senast i mars
1941. Det lärer emellertid ej alltid vara möjligt att i tillräckligt god tid förutse
behovet av dylik utskänkning.

Kontrollstyrelsen föreslår av sådan anledning införande av särskilda bestämmelser
i fråga om säsongutskänkning. Ansökan örn tillstånd till dylik
utskänkning skulle kunna göras när som helst, i likhet med vad revisionen
föreslagit beträffande tillfällig utskänkning, och utskänkningsrätten borde
kunna tagas i bruk vid den tidpunkt, som av vederbörande myndighet fastställdes.
I övrigt skulle i fråga om säsongutskänkning gälla samma regler
som beträffande årsutskänkning. Härav följer bland annat, att kommunerna
icke skulle kunna, såsom i fråga om tillfällig utskänkning, genom särskilda
delegerade avgiva yttrande rörande ansökan om säsongutskänkning.

För egen del finner jag det icke behövligt att införa särskilda regler i fråga
om säsongutskänkning. För att tillmötesgå de av kontrollstyrelsen och förtroendenämnden
framställda önskemålen härutinnan skulle man måhända
kunna tänka sig en vidgad användning av reglerna örn tillfällig utskänkning.
Begreppet tillfällig utskänkning skulle emellertid härigenom erhålla en annan
innebörd än revisionen åsyftat, vartill kommer att kommunernas befogenhet
att delegera sin yttranderätt icke är avsedd att omfatta utskänkningsrätt
av mera stadigvarande natur. I stället synes möjligheten att bevilja tillstånd
till årsutskänkning under återstående del av oktrojperiod böra komma till
användning jämväl i nu avsedda fall.

Denna lösning torde få anses fullt tillfredsställande därest, på sätt jag även
vill förorda, ansökning om tillstånd för återstående del av oktrojperiod må

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

kunna göras när som helst och åt länsstyrelsen överlämnas att bestämma den
tid, från och med vilken tillståndet skall gälla.

I huvudsaklig överensstämmelse med det nu anförda torde ifrågavarande
undantagsbestämmelse böra ändras sålunda, att tillstånd till årsutskänkning,
örn särskilda skäl därtill äro, skall kunna meddelas för återstående del av
oktrojperiod. Ansökan bör i sådant fall kunna göras utan iakttagande av
eljest stadgad ansökningstid, och initiativrätt synes böra tillkomma såväl
systembolaget som kommunen. Jag vill emellertid framhålla, att tillstånd i
nu angiven ordning bör meddelas endast örn särskilda skäl därtill föreligga,
och att sålunda huvudregeln alltjämt bör vara, att ärenden om årsutskänkning
komma under behandling endast med vissa mellantider och såvitt möjligt
i ett sammanhang.

Kontrollstyrelsen och förtroendenämnden ha funnit det önskvärt, att jämväl
för framtiden måtte, såsom stundom hittills skett, kunna meddelas s. k.
reservrättigheter, avsedda att tagas i anspråk, där behov av utskänkning in*
träder under löpande oktrojperiod. För egen del finner jag lika med revisionen
olämpligt, att rätt till utskänkning meddelas i annan omfattning än
som svarar mot ett direkt föreliggande behov. Då tillstånd till tillfällig utskänkning
och, enligt vad jag nyss föreslagit, i vissa fall även årsutskänkning
skall kunna sökas när som helst, torde för övrigt tillräckliga möjligheter föreligga
att anordna utskänkning utan anlitande av dylika reservrättigheter.

Stadgandet i förslagets 3 kap. 18 § om viss befogenhet för kontrollstyrelsen
att ålägga systembolag att anordna årsutskänkning, vartill tillstånd erhållits
på initiativ av kommunen, har av kontrollstyrelsen befunnits ägnat att framkalla
irritation och motsättningar, som helst borde undvikas. Styrelsen finner
det dessutom olämpligt, att ett systembolag skulle kunna påbördas en
utskänkningsrörelse, för vilken bolaget varken socialt eller ekonomiskt kan
göras ansvarigt.

Då ifrågavarande stadgande emellertid icke kan frånkännas en viss betydelse,
har jag icke ansett mig böra föreslå någon ändring i detta avseende.
Med hänsyn till den särskilda prövning, som måste föregå ett beslut om åläggande
för systembolag att anordna utskänkning, har jag ej funnit mig böra
biträda ett av länsstyrelsen i Kristianstads län fx-amställt yrkande, att ifrågavarande
befogenhet skall tillkomma länsstyrelsen i stället för kontrollstyrelsen.

Jag har redan antytt, att jag anser undantag från principen, att varje kommun
skall äga förhindra att utskänkning anordnas inom dess område, böra
medgivas i vissa fall i fråga örn turistorter och andra i förslaget om turistutskänkning
avsedda orter. Dylika undantag böra emellertid förekomma
endast i begränsad omfattning. I huvudsaklig överensstämmelse med vad
revisionen uttalat finner jag till en början ett stadgande av förevai-ande slag
böra vinna tillämpning endast beträffande sådana hotell eller pensionat,
vilka redan förvärvat eller med visshet kunna väntas påräkna en publik

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

från hela landet — eventuellt från utlandet — men som däremot i regel icke
alls äro avsedda för hemortens befolkning. Såsom en ytterligare förutsättning
för undantagsbestämmelsens tillämpning bör gälla, att omständigheterna
skola vara sådana, att det med hänsyn till företagets omfattning och
befogade anspråk från gästernas sida framstår såsom en uppenbar brist, att
utskänkning icke äger rum å hotellet eller pensionatet.

I förslaget lia de sålunda angivna begränsningarna kommit till uttryck på
det sätt, att såsom förutsättning för meddelande av ifrågavarande utskänkningsrätt
uppställts att det skall vara »av allmän betydelse», att vid hälsobrunn,
badort eller annan kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket
viktig ort utskänkning bedrives å hotell eller pensionat. Ehuru uttrycket
»allmän betydelse» väl icke kan anses fullt tillfredsställande, har jag med
hänsyn till svårigheten att finna en lämpligare formulering, ansett mig böra
stanna vid att ej föreslå någon ändring på denna punkt.

Det i förslaget upptagna villkoret, att tillstånd av förevarande slag ej må
avse utskänkning till »annan än gäst, med vilken avtal om bespisning träffats
för minst tre dagar», finner jag mig däremot icke kunna godtaga. På
sätt i ett stort antal yttranden anmärkts torde en dylik begränsning komma
att föranleda svårigheter i tillämpningen samt dessutom vara ägnad att väcka
onödig irritation. Det av vissa reservanter inom revisionen föreslagna tilllägget,
enligt vilket utskänkning må äga rum även till gäster, som äro boende
å hotellet eller pensionatet, torde innebära en tydlig förbättring. För egen
del anser jag emellertid obehövligt, att villkor av nu angiven innebörd upptagas
i själva författningen. Tillstånd till turistutskänkning skall meddelas
av Kungl. Majit, som enligt förslaget härvid skall äga utfärda de särskilda
föreskrifter, som prövas erforderliga i avseende å utskänkningen. Det torde
i enlighet härmed kunna överlämnas åt Kungl. Majit att meddela de närmare
bestämmelser, som överhuvud erfordras för att utskänkningen skall bedrivas
på ett sätt, som överensstämmer med stadgandets syfte. I samband
med tillstånds beviljande torde i förevarande hänseende lämpligen kunna
förslagsvis föreskrivas, att utskänkning ma äga rum endast till gäst, som äi
boende å hotellet eller pensionatet eller å rum, som eljest anvisats av ledningen
för hotellet eller pensionatet, eller med vilken avtal örn bespisning träffats
för minst tre dagar. I undantagsfall kunna förhållandena emellertid
tänkas påkalla, att utskänkningen medgives avse även den, som eljest tillfälligt
uppehåller sig på orten för vila eller rekreation.

Beträffande förslaget om turistutskänkning har jag i övrigt i detta sammanhang
ej annat att erinra än att, på sätt anmärkts i ett av yttrandena,
det icke bör ifrågakomma, att tillstånd till turistutskänkning meddelas utan
samtycke av hotellets eller pensionatets innehavare.

Revisionens förslag om trafikutskänkning föranleder från min sida ej annan
erinran än att förslaget i viss utsträckning synes böra göras tillämpligt
även å lufttrafik. Till de närmare bestämmelserna härutinnan skall jag senare
återkomma.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Mot revisionens förslag rörande utskänkningsrörelsens uppdelning mellan
systembolagen och de enskilda restauratörerna har jag i stort sett intet att
erinra. I likhet med revisionen finner jag sålunda, att utskänkningen å folkrestauranger,
i den mån denna utskänkning omfattar spritdrycker, bör handhas
av systembolagen samt att utskänkningen av rusdrycker jämväl eljest
skall ankomma på bolagen, när sådant finnes påkallat till främjande av
nykterhet eller ordning. Jag ansluter mig även till revisionens uppfattning,
att systembolagen såsom regel böra driva själva restaurangrörelsen å sådana
folkrestauranger, där utskänkningen utövas av bolagen. Systembolagen böra
ha möjlighet att driva utskänknings- och restaurangrörelse även av högre
klass. I likhet med revisionen förutsätter jag emellertid, att behovet av dylik
restaurangrörelse även för framtiden kommer att i huvudsak tillgodoses
genom enskilda näringsidkare.

I enlighet härmed kan jag i stort sett biträda revisionens förslag i 3 kap.
15 § 1 morn., i vad därigenom stadgats förbud i vissa fall mot överlåtelse av
tillstånd till utskänkning. Dylikt förbud synes emellertid icke böra gälla
i fråga om turistutskänkning; vad revisionen velat ernå med förslaget härutinnan,
nämligen avvisande av sådana intressen, som äro inriktade på direkt
vinst av utskänkningsrörelsen, lärer kunna vinnas enbart därigenom,
att någon direkt vinst å utskänkningen i dessa fall icke medgives tillkomma
utövaren av utskänkningsrätten. Till övriga i nämnda paragraf upptagna
föreskrifter skall jag senare återkomma.

Vad angår de i 3 kap. 16 § 1 mom stadgade grunder för överlåtelse vill
jag, i likhet med vad som förordats i åtskilliga yttranden, tillstyrka, att fastställelse
å avtal örn överlåtelse, såsom hittills, meddelas av länsstyrelsen. Såsom
en följd härav torde den i förslagets 3 kap. 19 § 2 mom. omförmälda
befogenheten att förordna om upphörande av överlåtelseavtal jämväl böra
tilläggas länsstyrelsen. Med den sålunda föreslagna ordningen torde vidare
bäst överensstämma, att klagan i fall, som avses i 3 kap. 17 §, må föras hos
länsstyrelsen i stället för, såsom revisionen förordat, hos kontrollstyrelsen.
Jämväl i sistnämnda avseende torde alltså ändring i förslaget böra ske. I

I 3 kap. 16 § 2 mom. har revisionen föreslagit en bestämmelse, enligt vilken
vid överlåtelse skola stadgas sådana villkor för inköp av rusdrycker, att
restauratörens ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på
myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare viner. Med stöd av
detta stadgande, vilket i stort sett överensstämmer med motsvarande föreskrifter
i gällande rusdrycksförsäljningsförordning, har revisionen förordat
bibehållande i princip av det nu tillämpade vinstkvantitetsystemet, dock med
vissa jämkningar, vilka skulle innebära att de nuvarande vinstkvantiteterna
avsevärt reducerades, samtidigt som restauratörerna skulle erhålla kompensation
genom rätt att uppbära ökad andel av utskänkningsvinsten å rusdrycker,
fallande inom de nya vinstkvantiteterna. Vissa reservanter inom
revisionen ha däremot föreslagit en successiv avveckling av vinstkvantitetsystemet,
innebärande att de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

179

givna vinstkvantiteterna för varje år skola minskas med en tjugufemtedel.
I enlighet härmed skulle efter en tid av tjugufem år icke vidare till restauratörerna
utgå någon direkt vinst å sådana drycker — spritdrycker och starkare
viner — som omfattas av vinstkvantitetsystemet. I fråga om andra viner
än starka viner ha reservanterna däremot ej föreslagit någon ändring i
nu gällande ordning, enligt vilken restauratörerna åtnjuta vinst å all utskänkning
av dylika drycker.

För egen del finner jag övervägande skäl tala för, att en avveckling av
den direkta utskänkningsvinsten nu kommer till stånd i den omfattning, som
reservanterna föreslagit. Alltsedan i början av 1850-talet särskilda organ
inrättades för handhavande av rusdrycksförsäljning har det ansetts såsom
en förutsättning för ernående av försäljningslagstiftningens syfte, att från
försäljningen utestänges sådant vinstintresse, som kan antagas vara beroende
av omsättningens storlek. Såväl i fråga örn partihandeln som utminuteringen
har lagstiftningen bringats i överensstämmelse med denna uppfattning.
På sätt reservanterna uttalat torde de skäl, som varit vägledande vid utvecklingen
härutinnan, äga sin fulla giltighet även i fråga om utskänkningen.

Om alltså principiella skäl få anses tala för att direkt utskänkningsvinst ej
vidare skall utgå, kommer härtill, att den nuvarande ordningen på förevarande
område visat sig i skilda avseenden förenad med uppenbara brister och
olägenheter. Jag vill i sådant hänseende i väsentliga delar ansluta mig till
den kritik, som reservanterna ägnat hithörande spörsmål. Även ur statsekonomisk
synpunkt torde den gällande ordningen få anses otillfredsställande.
Vad angår den uppfattningen, att en avveckling av utskänkningsvinsten icke
borde ifrågakomma med hänsyn till den förlust, som härigenom skulle tillskyndas
restauratörerna, torde dylika synpunkter icke kunna tillmätas någon
avgörande betydelse, därest avvecklingen i enlighet med reservanternas förslag
genomföres under en så lång tid som 25 år samt därjämte utskänkningsvinst
medgives kunna utgå å andra viner än som omfattas av vinstkvantiteterna.

Jag vill alltså, i anslutning till reservanternas förslag, tillstyrka en avveckling
av vinstkvantitetsystemet på det sätt, att de vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande medgivna vinstkvantiteterna under tiden från och med den 1
oktober 1938 till och med den 30 september 1963 minskas med en tjugufemtedel
för varje år. För tiden därefter bör direkt vinst icke vidare utgå å spritdrycker
och starkare viner. Någon ändring i fråga örn utskänkningsvinsten
å övriga viner torde tillsvidare icke böra genomföras.

Lika med reservanterna finner jag någon särskild omreglering av de nuvarande
vinstkvantiteterna icke böra ske i samband med den nya ordningens
införande.

Med hänsyn till avfattningen av hithörande stadgande i 3 kap. 16 § 2''
mom. torde den nu berörda avvecklingen icke behöva föranleda någon ändring
i den av revisionen föreslagna författningstexten, utan lärer det kunna
ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter i enlighet
med nu angivna direktiv.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

I likhet med reservanterna vill jag icke motsätta mig, att under övergångstiden,
om skäl därtill föreligga, vinstkvantiteter må tilldelas nytillkommande restauranger.
Dessa kvantiteter böra emellertid från början ha reducerats i samma
proportion som de äldre restaurangernas vinstkvantiteter samt böra uppenbarligen
avvecklas med iakttagande i tillämpliga delar av de regler, som gälla
beträffande de äldre restaurangerna. På sätt jag tidigare anmärkt böra vinstkvantiteter
emellertid icke ifrågakomma, där tillstånd meddelats till turistutskänkning.
Även i dessa avseenden lärer kontrollstyrelsen lia att utfärda erforderliga
bestämmelser.

Det torde slutligen, såsom reservanterna jämväl förutsatt, böra ankomma
på kontrollstyrelsen att i fråga om den utskänkning, som utövas av systembolagen
å egna eller enskilda restauranger, tillse, att där i sådant fall utskänkningsvinst
i en eller annan form överföres till restaurangrörelsen, en
avveckling av denna ordning kommer till stånd efter enahanda grunder, som
skola gälla beträffande de enskilda restauratörerna.

I 3 kap. 15 § 2 mom. har revisionen föreslagit, att den, som på grund av
överlåtet tillstånd driver utskänkning av spritdrycker, skall under närmare
angivna villkor vara berättigad till ersättning av systembolaget i händelse förnyad
överlåtelse av tillståndet icke meddelas. Genom dessa bestämmelser
avses bland annat att underlätta ett överförande på systembolagen av sådana
restauranger eller restaurangavdelningar, som äro att anse såsom folkrestauranger
eller beträffande vilka eljest gäller, att det ur ordnings- eller
nykterhetssynpunkt får anses påkallat att utskänkningen handhas av systembolag.

Ehuru förslaget härutinnan synes ägnat att ingiva vissa betänkligheter, vill
jag likväl icke motsätta mig en ordning, enligt vilken en restauratör under
nyss antydda omständigheter må erhålla ersättning av systembolaget. I anslutning
till den uppfattning, som uttalats av de reservanter, vilka förordat
en successiv avveckling av vinstkvantitetsystemet, finner jag emellertid, att
sådan ersättning skäligen bör ifrågakomma endast såvitt angår tillstånd, som
avser tid, fallande inom den av mig för vinstkvantitetsystemets avveckling
föreslagna perioden den 1 oktober 1938—den 30 september 1963.

Revisionen har avsett, att ersättning av nu ifrågavarande slag skulle fastställas
av en särskild, av Kungl. Majit tillsatt nämnd, vilken jämväl skulle ha
till uppgift att angiva i vad mån en restaurang är att anse såsom folkrestaurang
eller ej.

Förslaget härom anser jag mig dock icke böra biträda. Till en början må
erinras, att de fall, då under nu avsedda omständigheter förnyelse av överlåtelse
kan antagas bliva vägrad, torde komma att bliva relativt få. Det torde
vidare kunna antagas, att de uppgifter, som skulle ankomma på nämnden, i
allt väsentligt skulle vara slutförda inom en icke alltför lång tid efter den nya
förordningens genomförande. Behovet av den föreslagna nämnden torde alltså
i och för sig kunna ifrågasättas. För min del anser jag, att liksom uppgörelse
i liknande fall redan nu plägat träffas mellan kontrahenterna inbor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

181

des, det jämväl för framtiden bör kunna överlämnas åt systembolagen att
efter förhandling med vederbörande restauratör bestämma ersättningens belopp.
Med stöd av den befogenhet att meddela föreskrifter i avseende å bolagens
verksamhet, som jämlikt förslagets 6 kap. 12 § tillkommer kontrollstyrelsen,
torde det böra åligga styrelsen att utfärda erforderliga direktiv för bolagen
i hithörande hänseenden samt jämväl eljest tillse, att enhetliga grunder
vinna tillämpning. De av revisionen lämnade anvisningarna torde härvid i
sin mån kunna tjäna till ledning. På sätt uttalats av nyssnämnda reservanter
inom revisionen bör emellertid vid beräknande av ersättningsbeloppen
jämväl tagas hänsyn till den minskning i den direkta utskänkningsvinsten,
som skulle bliva en följd av vinstkvantitetsystemets successiva avveckling.

Vad angår prövningen av frågor i vad mån en restaurang skall anses såsom
folkrestaurang eller icke finner jag, i likhet med Överståthållarämbetet, dylika
spörsmål kunna avgöras på det sätt, att systembolaget i tveksamma fall vägrar
överlåtelse. Enligt vad förut angivits bör klagan därefter i händelse av missnöje
kunna föras hos länsstyrelsen.

I överensstämmelse med det nu anförda torde jämkning böra ske i 3 kap.
15 § 1 mom. av förslaget, och torde bestämmelserna i 2 mom. av samma paragraf
böra utgå. De förenämnda reservanterna ha funnit erforderligt att
föreslå upptagande i den särskilda promulgationsförordningen av ett stadgande
örn rätt till ersättning för restauratör i fall, varom nu är fråga. För min del
anser jag emellertid det vara obehövligt att överhuvud meddela någon författningsbestämmelse
i förevarande hänseende. Utbetalandet av ersättning i här
avsedda fall torde sålunda kunna anses såsom en förvaltningskostnad, som
vederbörande systembolag äger ikläda sig omedelbart på grund av de direktiv,
som meddelas i samband med den nya lagstiftningens antagande. På sätt jag
nyss uttalat böra emellertid bolagen härvid ha att ställa sig till efterrättelse av
kontrollstyrelsen utfärdade närmare anvisningar.

Såsom jag förut haft tillfälle framhålla torde klagan i frågor angående
överlåtelse böra förås hos länsstyrelsen i stället för, såsom i 3 kap. 17 § föreslagits,
hos kontrollstyrelsen. I övrigt har jag ej anledning till anmärkning
mot förslaget i denna del. I

I fråga om de bestämmelser, som i detta sammanhang återstå att behandla,
torde endast erfordras några korta erinringar. Vad först angår föreskrifterna
i 5 kap. 1 och 2 §§ angående måltidstvång och begränsning av utskänkningskvantiteterna
finner jag lika med revisionen lämpligt, att åt kontrollstyrelsen
överlämnas att meddela närmare detaljföreskrifter i dessa hänseenden. I
författningen böra följaktligen endast angivas vissa allmänna riktlinjer. Mot
de av revisionen härutinnan föreslagna bestämmelserna bar jag ej funnit anledning
till erinran. Jag finner mig sålunda icke böra biträda de i vissa yttranden
framställda önskemålen, att mindre kvantiteter oblandad sprit skulle
få serveras utan samband med måltid.

Icke heller såvitt angår de i 3 kap. 10 § 2 mom. stadgade grunderna för

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

kommunernas befogenhet att föreskriva inskränkningar i avseende å utskänkningsställenas
förläggning eller utskänkningsrörelsens bedrivande finner jag
mig böra föreslå någon avvikelse från förslaget.

Föreskrifterna i 5 kap. 8 § angående förbud mot utskänkning till minderåriga
m. fl. föranleder endast i ett avseende erinran från min sida. Såsom
förut anmärkts har revisionen ansett, att länsnykterhetsnämnd bör äga meddela
förbud mot utskänkning till viss person, och har i andra stycket av
förevarande paragraf intagits en föreskrift, att utskänkning ej må äga rum till
den, som avses med sådant förbud. Någon motsvarande befogenhet att meddela
förbud mot utskänkning har enligt gällande ordning icke tillagts de kommunala
nykterhetsnämnderna, och ändring härutinnan torde i allt fall för
närvarande icke böra ske. I anledning härav lärer nyssnämnda föreskrift i
förslaget till försäljningsförordning böra helt utgå.

Vad angår bestämmelserna i 5 kap. 3 § angående förbud mot utskänkning
i samband med vissa offentliga föreställningar m. m. finner jag lika med revisionen
övervägande skäl tala för, att i denna ordning icke vidare bör läggas
hinder i vägen för anordnande av dans å restaurang i samband med utskänkning.
Såsom revisionen påpekar skall i dylika fall enligt ordningsstadgan alltjämt
erfordras tillstånd av polismyndighet, och det torde kunna förutsättas,
att dylikt tillstånd meddelas först efter noggrann prövning. Då vidare enligt
5 kap. 4 § i det föreliggande förslaget alltjämt skall erfordras tillstånd av
länsstyrelsen, därest för särskilt tillfälle anses behövligt att utskänkningen
fortgår efter eljest fastställd tid, lärer det icke behöva antagas, att olägenheter
skola uppkomma på grund av den lättnad, som förslaget i förevarande avseende
innebär i förhållande till den nu gällande ordningen.

I likhet med revisionen finner jag däremot förbudet mot utskänkning i
samband med varietéföreställningar m. m. alltjämt böra upprätthållas. De
smärre jämkningar, som revisionen härutinnan förordat, torde icke böra föranleda
någon erinran. I några yttranden har uttalats, att skillnaden mellan
»varietéföreställning» och »konsert» borde klarare än som skett angivas i
författningstexten. Detta torde emellertid knappast låta sig göra på annat
sätt än att ordet »konsert» ersättes med en närmare beskrivning och betecknas
exempelvis såsom sådan musikalisk underhållning, som icke är att hänföra
till varietéföreställning. Den väsentliga svårigheten, nämligen att avgöra
vad som skall anses såsom varietéföreställning, skulle därmed emellertid
kvarstå. Med hänsyn härtill har jag ej funnit skäl att föreslå någon ändring
i den föreliggande författningstexten, utan torde tveksamma fall få lösas i
tillämpningen.

Vad slutligen beträffar det i 5 kap. 5 § 2 mom. föreslagna stadgandet, enligt
vilket länsstyrelsen skulle kunna medgiva undantag i vissa fall från det
eljest gällande förbudet mot förtäring av spritdrycker å sådana lokaler, där
utskänkning av vin men icke spritdrycker är medgiven, finner jag mig icke
kunna tillstyrka en bestämmelse av angiven innebörd. Jag erinrar, att såväl
inom revisionen som bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
meningarna varit delade örn lämpligheten av förslaget härutinnan. Under

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

det att på vissa håll ansetts, att förslaget skulle vara ägnat att underlätta ett
upprätthållande av förbudet till den del detsamma alltjämt skulle kvarstå,
har i andra fall antagits, att den föreslagna eftergiften skulle komma att leda
till ett helt motsatt resultat. I vissa yttranden har också framhållits, att anledning
saknas att begränsa möjligheterna till undantag så snävt som revisionen
föreslagit, och har i anslutning härtill framställts förslag om mer eller
mindre vittgående utvidgningar i sådant hänseende.

För egen del är jag av den uppfattningen, att rådande missförhållanden
icke böra föranleda lättnader i förbudet. En författningsbestämmelse, enligt
vilken gästerna å hotell och pensionat skulle tillåtas förtära medförda spritdrycker
måste i och för sig anses allt annat än tilltalande. I den mån en dylik
ordning kunnat vinna insteg såsom en följd av att det kommunala vetot utgjort
hinder mot anordnande av spritdrycksutskänkning även å vissa orter,
där ett obestridligt behov av dylik utskänkning må lia gjort sig gällande, synes
det riktiga förfarandet vara att medgiva undantag från principen örn
kommunernas vetorätt; det föreliggande förslaget erbjuder också möjlighet
härtill genom bestämmelserna om turistutskänkning. Härutöver bör man
enligt min mening icke sträcka sig. Det nu ifrågavarande stadgandet skulle
väl i och för sig icke behöva medföra några nämnvärda olägenheter vare sig
ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt. Å andra sidan kan det icke anses uteslutet,
att en eftergift i förevarande hänseende kan inverka menligt på upprätthållandet
av förbudet till den del det alltjämt skulle bibehållas. Stadgandet
torde dessutom komma att erhålla en mycket begränsad tillämpning och
alltså endast i obetydlig mån kunna medverka till en nedgång i överträdelserna
mot förbudet. Därest man ville genom lättnader bringa överträdelserna
att upphöra, skulle det vara erforderligt att gå vida längre än revisionen ansett
lämpligt, något som ur nykterhetssynpunkt icke kan anses tillrådligt.
Icke heller finner jag mig kunna biträda de på vissa håll framställda yrkandena,
att tillstånd skulle kunna meddelas att vid festligheter å hotell eller pensionat,
där utskänkning av spritdrycker icke är medgiven, förtära medförda
spritdrycker. Mot ett dylikt undantag kan, förutom annat, invändas, att härigenom
skulle beredas möjlighet att undgå erläggande av stadgad utskänkningsskatt.
I dessa fall torde böra anlitas den utväg, som förslaget anvisar
genom bestämmelserna örn tillstånd till tillfällig utskänkning. Att anordnandet
av dylik utskänkning på sina håll måhända kan anses uteslutet med
hänsyn till den kommunala bestämmanderätten synes mig icke utgöra tillräcklig
anledning vare sig för en ytterligare inskränkning i kommunernas
vetorätt eller för en undantagsbestämmelse av ifrågasatt slag. Jag vill
alltså i enlighet med det nu anförda tillstyrka, att stadgandet i 5 kap. 5 § 2
mom. må utgå ur förslaget.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Antalet systembolag m. m.

Revisionens förslag.

Bortsett från reglerna om den kommunala vetorätten m. m. upptog rusdrycksförsäljningsförordningen
ursprungligen icke något stadgande, som
direkt åsyftade en begränsning av antalet systembolag. En avsevärd ökning
av bolagens antal under åren närmast efter förordningens ikraftträdande
föranledde emellertid år 1922 införande i förordningens 17 § 5 mom. av
bestämmelser med nyss angiven innebörd. I enlighet härmed må sålunda
rätt till detaljhandel icke inom något län upplåtas till flera bolag än som
under år 1918 inom länet utövade rätt till detaljhandel med brännvin och
icke heller till större antal bolag än som motsvarar ett bolag för varje påbörjat
50,000-tal av länets folkmängd vid utgången av året näst före det,
under vilket ansökan om rättighet senast bort ingivas. Den sistnämnda begränsningen
skall emellertid icke gälla beträffande län, där rätt till detaljhandel
ej upplåtes inom andra kommuner än dem, varest såväl 1918 som
1924 och hela tiden därefter utövats rätt till detaljhandel.

Till följd av dessa bestämmelser nedgick antalet bolag från omkring 150
till 122. För närvarande finnas 121 bolag, varav två emellertid bedriva endast
utskänkning.1

Den indelning i kontrollområden, som upprätthålles enligt gällande ordning,
har genomförts med stöd av 36 § rusdrycksförsäljningsförordningen;
enligt denna paragraf anses varje bolag såsom hemortsbolag för de kommuner,
där bolaget bedriver utminutering av spritdrycker, och skall kontrollstyrelsen
anvisa hemortsbolag för kommuner, där sådan rörelse ej bedrives.

Revisionen meddelar å sid. 283—290 i betänkandet vissa sifferuppgifter
till belysande av bolagens fördelning inom olika län samt rörelsens omfattning
vid de särskilda bolagen m. m. Dessa uppgifter hänföra sig till år 1932
men giva i stort sett uttryck för samma variationer, som kunna utläsas ur ett
motsvarande siffermaterial för senare år.

Av uppgifterna framgår, att bolagen äro mycket ojämnt fördelade på de
olika länen. Största antalet bolag — såväl absolut som i förhållande till
folkmängd och ytvidd — finnes i Malmöhus län. Även inom Stockholms,
Södermanlands, Hallands och Skaraborgs län är antalet bolag relativt stort.
De nordligaste länen ha däremot ett jämförelsevis ringa antal bolag.

Jämväl omfattningen av de olika bolagens rörelse är mycket växlande. Utöver
de uppgifter, som därutinnan lämnats i betänkandet, må här omnämnas,
hurusom av kontrollstyrelsens berättelse angående rusdrycksförsäljningen
m. m. år 1935 framgår, att invånarantalet i kontrollamrådena sagda år

1 Bolagen i Lidingö och Saltsjöbaden.

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

uppgick beträffande 14 bolag till mer än 100,000, beträffande 16 bolag till
mindre än 10,000 samt beträffande 21 bolag till mellan 10,000 och 20,000.

Rörande motboksantalet vid de olika bolagen kan jag hänvisa till en inom
kontrollstyrelsen upprättad tablå, avseende förhållandena den 31 december
1936. Av denna tablå, vilken torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet
i detta ärende (Bilaga B), framgår, att motboksantalet uppgick i ett bolag till
endast omkring 500, i ytterligare sju bolag till mindre än 2,000, i 14 bolag till
mellan 2,000 och 3,000, i 18 bolag till mellan 3,000 och 5,000, i 46 bolag till
mellan 5,000 och 10,000, i 11 bolag till mellan 10,000 och 15,000, i 12 bolag
till mellan 15,000 och 20,000 samt i sju bolag till mellan 20,000 och omkring
30,000. En särställning intaga bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö
med respektive omkring 230,000, 100,000 och 50,000 motböcker.

Vad angår nettovinstens storlek och beloppet av till statsverket inlevererade
medel kan av kontrollstyrelsens berättelse rörande rusdrycksförsäljningen
för år 1935 inhämtas, att nettovinsten för sagda år uppgick för 19
bolag till mindre än 25,000 kronor, för 22 bolag till mellan 25,000 och 50,000
kronor, för 32 bolag till mellan 50,000 och 100,000 kronor, för 26 bolag till
mellan 100,000 och 200,000 kronor, för 16 bolag till mellan 200,000 och
500,000 kronor, för två bolag till mellan 500,000 och en miljon kronor samt
för tre bolag till mer än en miljon kronor, ävensom att inleveransen till statsverket
för samma år uppgick för 26 bolag till mindre än 25,000 kronor, för
likaledes 26 bolag till mellan 25,000 och 50,000 kronor, för 30 bolag till mellan
50,000 och 100,000 kronor, för 22 bolag till mellan 100,000 och 200,000
kronor, för 13 bolag till mellan 200,000 och 500,000 kronor, för ett bolag till
mellan 500,000 och en miljon kronor samt för tre bolag till mer än en miljon
kronor.

Revisionen framhåller (sid. 290), hurusom den omständigheten, att det alltjämt
finnes ett stort antal bolag med obetydlig omfattning, föranlett yrkanden
från skilda håll om en ytterligare begränsning av bolagens antal. Sålunda
hade såväl 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning som Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd — beredningen i en den 12 november 1928 till
chefen för finansdepartementet överlämnad promemoria och förtroendenämnden
i en till revisionen avgiven framställning — uttalat sig för en minskning
av antalet bolag till i stort sett ett bolag för varje län.

För egen del anmärker revisionen, att de uppgifter, som åvila systembolagen,
äro så skiftande och tillika så krävande, att det måste förutsättas hög
duglighet hos ledningen samt möjlighet att i erforderlig utsträckning specialisera
personalens arbetsuppgifter. Revisionen finner uppenbart, alt ett litet
bolag icke äger lika goda förutsättningar att fylla dessa krav som ett stort
bolag. Enligt vad revisionen uppgiver råder också på sakkunnigt hall enighet
örn, att många av de nuvarande bolagen äro alltför små ur denna synpunkt
och att en sammanslagning av bolag fördenskull är påkallad. Däremot
bryta sig meningarna, när det gäller att avgöra, huru långt denna koncentration
bör drivas.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

I sådant hänseende erinrar revisionen, att man till en början frågat sig,
huruvida det numera kan finnas anledning att överhuvud bibehålla mer än
en förvaltningsenhet, ett bolag för hela riket. En koncentration i sådan utsträckning
finner revisionen likväl icke kunna förordas. Häremot tala enligt
revisionens mening, att särskilda svårigheter under en dylik ordning måste
antagas möta med avseende å såväl den av systembolagen bedrivna utskänkningen
och restaurangverksamheten som ock utövandet av den individuella
kontrollen. Revisionen anför härutinnan:

Varje utskänknings- och restaurangrörelse kräver en ledning, vilken dels
äger stor rörelsefrihet i fråga om verksamhetens handhavande och dels är bosatt
i orten eller i varje fall i sådan närhet därav att mycket täta besök kunna
göras därstädes. Dessa krav kunde måhända tillgodoses även med en centraliserad
förvaltning, nämligen därigenom att den av det allmänna bedrivna
restaurangrördsen fördelades på ett erforderligt antal dotterbolag eller helt
självständiga utskänkningsbolag, medan övriga förvaltningsuppgifter skulle
ankomma på själva monopolorganet. Den centraliserade förvaltningen möter
emellertid svårigheter jämväl med hänsyn till den individuella kontrollen.
Med avseende härå kan centraliseringen visserligen väntas utöva en gynnsam
inverkan såtillvida som lokala särregler av omstritt värde därigenom lättare
kunde undanröjas. I ett annat viktigt hänseende, nämligen i förmågan till anpassning
elter de lokala förhållandena, torde emellertid ett riksbolag med förvaltningscentral
i huvudstaden vara avgjort underlägset den nuvarande försäljningsorganisationen
med dess starka lokala förankring. En i sin ledning
staikt centraliserad försäljningsorganisation torde i stället komma att sträva
till stor uniformitet. Betänkligheterna mot nya uppslag i fråga om åtgärder
till nykterhetstillståndets höjande komme därför säkerligen att bliva större
än vad de äro inom bolag med mindre omfattande verksamhetsområden och
därmed mera begränsat ansvar. Det kan därför icke vara att förvänta, att en
sadan riksorganisation skulle ha den initiativkraft i fråga om åtgärder av
nämnda slag, soln det nuvarande bolagssystemet visat sig äga.

Aven om de^sålunda framförda erinringarna mot centraliseringen tilläventyrs
skulle i någon mån försvagas genom att man inom riksbolaget bevarade
lokala förvaltningsorgan nied stor självständighet, har revisionen dock tillmätt
dessa invändningar så stor betydelse, att den icke funnit sig böra förorda
en sa stark koncentration som bildandet av ett riksbolag skulle innebära.

Revisionen, som alltså ansett sig böra stanna vid en mindre genomgripande
omläggning, omnämner härefter, hurusom från vissa håll gjorts gällande, att
man åtminstone tillsvidare borde nöja sig med en indragning av de verkligt
små bolagen, exempelvis bolag med ett motboksantal understigande 5,000.
Enligt revisionens mening bör man emellertid ej stanna härvid utan redan nu
syfta till att bolagens antal ej sättes högre än som ur olika synpunkter kan
anses mest ändamålsenligt. En prövning efter dessa grunder föranleder enligt
revisionens åsikt, att de förenämnda förslagen om en organisation med
ett bolag för varje län i princip böra godtagas.

Revisionen, såväl som 1926 års beredning och Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd, ha funnit, att i huvudsak följande skäl kunna anföras till
stöd för en sådan uppfattning. Kravet på enhetlighet i lagtillämpningen
skulle med ifrågavarande organisation bliva väl tillgodosett. Förutsättnin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

187

garna för en effektiv tillämpning av lagstiftningen skulle vidare ökas i och
med att bolagen för framtiden kunde förvärva verkligt kompetenta arbetskrafter
samt komme att stå mera obundna gentemot obehöriga lokala inflytelser.
Slutligen skulle besparingar i förvaltningskostnaderna komma till
stånd varigenom statsverkets vinst av försäljningen skulle ökas.

Revisionen uttalar, att en med biträde av särskilt sakkunniga personer företagen
undersökning av den nuvarande bolagsorganisationen — därvid beaktats
bland annat motboksstockens storlek, kontrollområdenas omfattning,
utskänkningsförhållandena, samt kommunikationerna och de vanliga handelsvägarna
—- givit vid handen, att länsindelningen i stort sett skulle vara
ändamålsenlig och möjlig att genomföra.

Beträffande några län har revisionen emellertid funnit, att modifikationer
kunna vara påkallade med hänsyn till länets utsträckning och folkmängd,
rådande utskänkningsförhållanden, uppdelningen på flera landstingsområden
m. m. Enligt revisionens mening borde sålunda i Malmöhus län inrättas
tre bolag, förlagda förslagsvis till Malmö, Hälsingborg och Ystad, samt i ett
vart av Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs och Västernorrlands län två bolag,
förlagda förslagsvis till respektive Norrköping, Linköping, Kalmar, Västervik,
Vänersborg, Borås, Härnösand och Sundsvall. I övrigt skulle finnas endast
ett bolag i varje län. Då revisionen tillika förutsätter, att för Stockholms
stad och län skall finnas ett gemensamt bolag, skulle hela antalet bolag
alltså komma att uppgå till 30.

I enlighet med vad nu angivits stadgar revisionens förslag till försäljningsförordning,
att riket skall vara indelat i detaljhandelsområden med ett
systembolag inom varje detaljhandelsområde. Stockholms stad och län skola
utgöra ett sådant område. I övrigt skall varje län utgöra ett detaljhandelsområde,
dock att Kungl. Majit skall äga bestämma, att i ett län må finnas
mer än ett detaljhandelsområde, där det av särskild anledning, såsom länets
utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt. Slutligen skall kontrollstyrelsen,
där det med hänsyn till kommunikationsförhållanden eller andra omständigheter
finnes lämpligt, kunna förordna, att kommun skall hänföras
till detaljhandsområde utom det län, dit kommunen hör. Om huvudort för
detaljhandelsbolag skall Kungl. Majit förordna. (3 kap. 1 och 2 §§.)

Huru den nya bolagsorganisationen i detalj skulle komma att te sig framgår
av en å sid. 296—299 i betänkandet intagen uppställning.1 Denna uppställning
torde lämpligen böra kompletteras med en inom kontrollstyrelsen upprättad
tablå, utvisande antalet motböcker i de föreslagna nya bolagen, beräknat
med hänsyn till förhållandena vid utgången av år 1936. Denna tablå
lärer få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i förevarande ärende
(Bilaga C). i;

1 Det må anmärkas, att antalet motböcker för det föreslagna bolaget i Borås enligt denna
uppställning bör vara 32,198, e] såsom i betänkandet angivits 22,193; antalet motböcker för
bolaget i örebro bör likaså vara 33,933, ej 23,933.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Revisionen anmärker, att nedskärningen av antalet bolag icke i och för
sig skulle innebära någon minskning av antalet försäljningsställen, då nämligen
de hittillsvarande utminuteringsställena enligt revisionens förslag med
några få undantag skulle komma att bibehållas. Sålunda skulle den mera regelmässiga
förbindelse mellan allmänheten och bolagen, som äger rum vid utminuteringsställena,
icke komma att påverkas. Endast de förbindelser mellan
allmänheten och bolagen komme att beröras, där särskilda beslut ifrågakomma
från bolagens sida, såsom angående inköpstillstånd eller indragning
härav samt förändring av inköpstillståndens omfattning, d. v. s. i regel
beslut, som träffas en gång för alla eller i varje fall för lång tid framåt och
förekomma endast ett fåtal gånger för en och samma motboksinnehavare.
Revisionen framhåller vidare, att proceduren vid prövningen av sådana ärenden
redan med nuvarande organisation är i stor utsträckning skriftlig och
att denna prövning under alla omständigheter måste taga en viss tid på grund
av nödvändigheten för bolagen att inhämta upplysningar från nykterhetsnämnder
och andra lämpliga informationskällor i och för kontroll av sökandenas
uppgifter.

Beträffande förslagets inverkan på skatteinkomsterna för de kommuner,
där bolag ej vidare skola finnas, erinrar revisionen, att enligt kommunalskattelagen
30 § 4 mom. och 57 § 1 mom. ett systembolags nettointäkt av
utminutering av rusdrycker skall anses utgöra högst sju procent å försäljningssumman
för de under beskattningsåret utminuterade rusdryckerna samt
att skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där rörelsen utövats
från fast driftställe. Då bolagsindragningen icke i och för sig innebär
ändring i fråga om utminuteringsställenas förläggning och sålunda icke betager
de hittillsvarande utminuteringsställena deras karaktär av fasta driftställen
samt icke heller kan föranleda någon ändring av försäljningssummorna
å dessa ställen, finner revisionen, att förslaget icke direkt kan påverka
de därav berörda kommunerna i skattehänseende.

De ekonomiska förutsättningarna i övrigt för den föreslagna omorganisationen
ha icke blivit föremål för någon närmare undersökning i revisionens
betänkande. Revisionen anför i detta hänseende, bland annat, att det vid
en detaljerad genomgång av den nuvarande bolagsorganisationen framstått
såsom ovedersägligt att en kraftig beskäring av antalet självständiga bolag
inrymmer möjligheter till avsevärda utgiftsminskningar. Med avseende å arten
och omfattningen av dessa besparingsmöjligheter hänvisar revisionen till
vissa uttalanden av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning och Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd; enligt dessa uttalanden skulle utgiftsminskningen
genom en ändamålsenlig koncentration av systembolagen kunna
beräknas till drygt en miljon kronor örn året. För egen del konstaterar
revisionen endast, att den vid sin kontrollgranskning av dessa beräkningar
funnit att besparingsmöjligheterna icke överskattats. Revisionen uttalar
dock, att vissa besparingsåtgärder, som under senare tid företagits av systembolagen
själva inom den nuvarande organisationens ram, möjligen påkalla
någon jämkning i beräkningarna. Slutligen framhåller revisionen, att över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

189

gången från den nuvarade till den blivande organisationsplanen bör genomföras
på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull behandling
av personalen i de indragna bolagen, samt att detta tydligen föranleder att
de ekonomiska vinsterna av omgestaltningen icke framträda till fullo under
viss övergångstid.

Såsom förut omnämnts uppdrogs emellertid i december 1935 åt särskilda
sakkunniga att verkställa en närmare utredning rörande de ekonomiska
förutsättningarna för genomförande av den av revisionen föreslagna omorganisationen
av systembolagen. Till statsrådsprotokollet för samma dag
anförde jag bland annat, att de av 1926 års beredning samt av systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd verkställda beräkningarna knappast syntes
vara av den art, att därav kunde utvinnas tillförlitlig upplysning rörande
möjligheten till besparingar i samband med den föreslagna koncentrationen;
värdet av dessa beräkningar minskades även därav att, på sätt revisionen erinrat,
betydande utgiftsminskningar under senare tid blivit genomförda inom
den nuvarande organisationens ram. Det måste också anses angeläget att
vinna närmare kännedom om arten och storleken av de ekonomiska förpliktelser,
som kunde anses böra drabba det allmänna på grund av personalindragningar
i samband med en koncentration av försäljningsverksamheten.

Jag torde nu i korthet få redogöra för de undersökningar, som i dessa hänseenden
verkställts av 1935 års sakkunniga.

Utredning genom 19B5 års sakkunniga.

Vad först angår besparingsmöjligheterna erinra de sakunniga,
att systembolagens omkostnader med hänsyn till bolagens olika verksamhetsgrenar
kunna, frånsett utskylder, uppdelas i å ena sidan kostnader, som
vila på rörelsen i dess helhet, de s. k. centrala administrationskostnaderna,
samt å andra sidan kostnader, som enbart sammanhänga med bedrivandet
av någon viss rörelsegren, exempelvis utgifter för utskänkning och restaurangrörelse
i egen regi, utgifter för förbrukningsartiklar i utminuteringsrörelsen
o. s. v. Enligt de sakkunnigas mening torde endast de centrala administrationskostnaderna
vara av beskaffenhet att omedelbart i någon större
omfattning påverkas av den ifrågasatta koncentrationen av försäljningsverksamheten.
De sakkunniga ha därför vid sin utredning ansett sig kunna helt
bortse från övriga slag av omkostnader.

För bedömande av möjligheten till besparingar i fråga örn centrala administrationskostnader
ha de sakkunniga ansett erforderligt verkställa en uppskattning
av dessa kostnader för de föreslagna systembolagen. De sakkunniga
framhålla härvid, att de icke funnit anledning till erinran mot förslaget
örn en försäljningsorganisation, omfattande i stort sett endast ett bolag för
varje län men att de ansett sig för egen del icke ha att taga ståndpunkt vare
sig till frågan i vad mån det kan bliva erforderligt att i vissa län inrätta mer
än ett bolag, eller till det i rusdryckslagstiftningsrevisionens betänkande upptagna
förslaget angående förläggningsorter för de nya bolagen. Den uppskatt -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ning, som de sakkunniga verkställt, har fördenskull i första hand avsett en
organisation, omfattande 30 systembolag, inrättade i enlighet med rusdryckslagstiftningsrevisionens
förslag och förlagda till följande städer, nämligen
Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö,
Kalmar, Västervik, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Hälsingborg,
Ystad, Halmstad, Göteborg, Vänersborg, Borås, Skövde, Karlstad, Örebro,
Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.
Då det emellertid ansetts vara av intresse att tillika vinna en föreställning örn
verkningarna ur kostnadssynpunkt av att antalet bolag tilläventyrs finnes
böra uppgå till något mer eller något mindre än 30, ha de sakkunniga ytterligare
i sådant syfte verkställt vissa alternativa beräkningar, avseende en
organisation med respektive 34, 35 och 29 bolag. Den förenämnda indelningen
med 30 bolag har av de sakkunniga betecknats såsom alternativ I, de övriga
indelningarna såsom alternativen II, lil och IV. Enligt alternativ II skulle
särskilda bolag inrättas även i Hudiksvall, Örnsköldsvik, Skellefteå och Haparanda,
under det att alternativ I förutsätter att i dessa städer endast skulle
finnas filialer under bolagen i Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå. Alternativ
lil överensstämmer med alternativ II utom såtillvida, att ett bolag förutsatts
skola inrättas även i Nyköping, vilken stad enligt alternativ I skulle tillhöra
Eskilstunabolagets detaljhandelsområde. Alternativ IV slutligen innefattar
den avvikelsen från alternativ I, att till bolaget i Malmö antagits skola läggas
jämväl vad som eljest förutsatts skola utgöra ett särskilt bolagsområde med
Ystad som huvudort.

Genom att jämföra de vid ifrågavarande beräkningar framkomna utgiftsbeloppen
med de nuvarande bolagens motsvarande kostnader för år 1935 ha
de sakkunniga funnit möjligt att uppskatta utgiftsminskningen vid en koncentration
av systembolagen i den omfattning, som i de olika fallen varit
förutsatt.

Den verkställda jämförelsen har givit vid handen, att genom en omorganisation
i enlighet med alternativ I kunde vinnas en årlig besparing å, i avrundade
tal, sammanlagt högst 1,764,000 kronor och lägst 1,048,000 kronor. Den
högre siffran förutsätter en besparing i lönekostnader å omkring 1,175,000
kronor — i vilket fall lönerna beräknats efter lägsta löneklass — den lägre
en besparing i sådant hänseende å ungefär 459,000 kronor — i detta fall ha
lönerna beräknats efter högsta löneklass. Av besparingen skulle i övrigt —
alltjämt i avrundade tal — i bägge fallen belöpa på styrelsearvoden 178,000
kronor, på kontorsomkostnader 130,000 kronor, på hyror 77,000 kronor, på
»övriga omkostnader» 57,000 kronor, på revisionskostnader 54,000 kronor,
på utdelning till bolagsmännen 44,000 kronor, på underhåll och reparationer

22.000 kronor, på bränsle och lyse 19,000 kronor och på försäkringspremier

6.000 kronor.

De sakkunniga framhålla, att därest den verkliga lönekostnaden i de nya
bolagen finge antagas motsvara medeltalet av den beräknade lägsta och
högsta lönekostnaden, besparingen i lönekostnader skulle uppgå till omkring

817.000 kronor och den totala besparingen i centrala administrationskost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

191

nader utgöra ungefärligen 1,406,000 kronor. Emellertid erinra de sakkunniga,
att besparingen i lönekostnader måste antagas i verkligheten bliva något
mindre än nyss angivna belopp, enär befattningshavarna vid bolagen
efter ett i förhållande till deras totala tjänstetid relativt mindre antal år nå
högsta löneklass.

Såsom en sammanfattning uttala de sakkunniga, att en uppskattning av kostnaderna
för de nya bolagen i åtskilliga hänseenden måste framstå såsom mer
eller mindre approximativ och att de angivna besparingssiffrorna därför endast
inom vissa, tämligen vida gränser kunna anses tillförlitliga. Undersökningen
anses dock ha givit vid handen, att en omorganisation i enlighet med
alternativ I sannolikt kan antagas komma att medföra en årlig besparing i
fråga örn centrala administrationskostnader av omkring en miljon kronor.

Vad angår de övriga alternativen framgår av de sakkunnigas utlåtande, att
inrättandet i enlighet med alternativ II av ytterligare fyra bolag i Norrland
ansetts komma att medföra en merkostnad på omkring 48,000 kronor för
år, att därest jämlikt alternativ III härutöver inrättades ytterligare ett bolag
i Södermanlands län merkostnaden beräknats stiga till över 52,000 kronor,
samt att en minskning i överensstämmelse med alternativ IV av bolagen i
Malmöhus län ansetts kunna medföra en besparing i omkostnaderna på i
runt tal 26,000 kronor örn året.

I fråga om den närmare innebörden av nu omförmälda beräkningar må
följande framhållas.

Enär ökad omsättning såsom regel medför stegrade omkostnader och å
andra sidan nedgång i omsättningen regelmässigt föranleder minskning i
omkostnaderna, ha de sakkunniga vid uppskattandet av kostnaderna för de
nya bolagen funnit sig böra räkna med en årsomsättning, vilken vid varje
sådant bolag ungefärligen svarar mot den sammanlagda omsättningen år
1935 vid den grupp av bolag, som i varje särskilt fall skall ersättas av ett
nytt bolag. De sakkunniga ha vidare vid sin berörda uppskattning ansett
sig böra utgå från antagandet, att antalet utminuteringsställen och utskänkningsrättigheter
ävensom förhållandena i avseende å utminuteringsställenas
förläggning och sättet för utskänkningsrättigheternas utövande jämväl efter
omorganisationen skola förbliva i stort sett oförändrade. Enligt de sakkunnigas
åsikt torde man nämligen vid en kalkyl, som avser att med utgångspunkt
från det nuvarande standardläget visa möjligheten till besparingar
genom en koncentration av bolagsverksamheten, helt böra bortse från
exempelvis den ökning, respektive minskning av de centrala administrationskostnaderna
som — oberoende av nämnda koncentration — kan uppkomma
enbart på den grund, att den nya lagstiftningen medgiver möjlighet till inrättande
av nya utminuteringsställen, respektive föranleder nedläggande avvissa
nu befintliga sådana. Av motsvarande skäl lia de sakkunniga likaledes
ansett sig böra bortse fran möjligheten av en kommande utvidgning av restaurangbolagsverksamheten.
Slutligen lia de sakkunniga i förevarande sammanhang
ej heller tagit hänsyn till de övergångskostnader sorn, enligt vad ut -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

redningen givit vid handen, torde vara att emotse i samband med ett genomförande
av den nya ordningen.

Angående sättet för beräknande av lönekostnaderna för de nya bolagen anföra
de sakkunniga bland annat följande:

Ehuru omorganisationen i stort sett är ägnad att åstadkomma en minskning
av befattningshavarnas antal, torde densamma å andra sidan föranleda inrättandet
av åtskilliga nya befattningar. Omorganisationen synes vidare i viss
utsträckning komma att medföra befattningshavares uppflyttande i högre
tjänsteställning, liksom ock förändringar i avseende å tjänstgöringsort. Under
dessa förhållanden och då en nyorganisation, som avser att sätta ett relativt
ringa antal stora bolag i de nuvarande bolagens ställe, redan i och för sig
torde medföra behov av mera enhetliga lönebestämmelser än som nu tillämpas
vid olika bolag, ha de sakkunniga vid sin uppskattning av lönekostnaden
för de nya bolagen icke funnit sig böra direkt utgå från de nuvarande lönerna.
Såsom regel ha lönerna i stället beräknats med hjälp av en för ändamålet
upprättad enhetlig löneplan, upptagande flertalet befattningar vid de
nya bolagen. De sakkunniga ha därvid sökt sålunda avpassa lönerna att såväl
en genomgående löneförhöjning som en allmän lönesänkning undvikits.
Endast under denna förutsättning torde den jämförelse av kostnaderna för
organisationen av systembolagens verksamhet enligt olika alternativ, som
uppdragits åt de sakkunniga, kunna bliva någorlunda rättvisande. I vissa
fall — huvudsakligen i fråga om mera kvalificerade befattningar -— ha emellertid
lönerna bestämts individuellt för varje särskild befattningshavare.

De sakkunniga ha förutsatt, att löneplanen — vilken såsom nyss framhållits
såvitt möjligt ansluter sig till de nuvarande lönerna — skall utan att vara
för kontrollstyrelsen bindande kunna tjäna till ledning vid den prövning i
avseende å avlöningsfrågor, som enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag
skall åligga styrelsen.1

Här må emellertid anmärkas, att de sakkunniga vid uppskattandet av kostnaderna
för personal i Stockholm och Göteborg icke funnit erforderligt att
utgå från den för personal å övriga orter tillämpade löneplanen. Enär personalbehovet
i Stockholm och Göteborg ansetts allenast i ringa grad komma
att påverkas av den ifrågasatta omorganisationen och någon besparing på
lönekontot vid företagen därstädes ej ansetts stå att vinna, ha de sakkunniga
sålunda i vad angår nämnda orter begränsat sin uppgift till att beräkna den
förstärkning av arbetskraften, som synts bliva erforderlig i följd av omorganisationen,
ävensom den därigenom uppkommande ökningen i lönekostnader.
I fråga örn samtliga övriga orter, där utminutering nu bedrives, ha de sakkunniga
däremot i detalj beräknat, huru stor personal som å varje sådan ort kan
bliva erforderlig efter genomförd omorganisation, samt, med ledning av löneplanen
m. m., uppskattat kostnaderna för den sålunda beräknade personalstyrkan,
liksom även kostnaderna för extra arbetskraft i den mån sådan
ansetts erforderlig.

Besparingen i centrala administrationskostnader skulle enligt de sakkunnigas
utredning till en början komma att väsentligt reduceras med hänsyn till
de övergångskostnader, som ansetts bliva förenade med den nya

1 Jfr 6 kap. 10 § 9 mom. av revisionens förslag till försäljningsförordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

193

ordningens genomförande. Den största utgiftsposten härutinnan skulle avse
gottgörelse åt övertalig personal.

De sakkunniga anföra i sådant hänseende bland annat följande:

Till en början må framhållas, att allmänna rättsregler ej kunna åberopas
till stöd för ett yrkande om gottgörelse åt dem, som genom omorganisationen
förlora sin anställning. Befattningshavarna vid systembolagen äro sålunda
—- vare sig anställningen betecknats såsom ordinarie eller ej — att betrakta
såsom anställda allenast tillsvidare, och ett dylikt anställningsförhållande lärer
av arbetsgivaren efter gottfinnande kunna bringas att upphöra antingen
omedelbart på tillsägelse eller, i den mån omständigheterna därtill föranleda,
efter uppsägning med iakttagande av den i varje fall tillämpliga uppsägningstiden.
1 Har anställningsförhållandet sålunda upplösts, kan i vanliga fall uppenbarligen
ej bliva fråga om ersättningsskyldighet för arbetsgivaren eller annan
som, exempelvis i samband med företagets överlåtelse, kan ha inträtt i
dennes rättigheter och skyldigheter. Den omständigheten, att uppsägningar
företagas i större skala i samband med omläggning av ett företags organisation,
torde härvidlag, därest enbart juridiska synpunkter anläggas, icke böra
tillmätas någon betydelse.

Uppenbart är emellertid, att billighetsskäl i föreliggande fall göra det påkallat,
att omorganisationen, såsom rusdryckslagstiftningsrevisionen förutsatt,
genomföres på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga krav på hänsynsfull
behandling av den personal, som stadigvarande erfordrats för den nuvarande
organisationen.

Då flertalet befattningshavare vid systembolagen torde kunna räkna med
att i vanlig ordning få behålla sin anställning, därest rörelsen alltjämt komme
att bedrivas under samma former som hittills, kunde ur nyss angivna synpunkter
rent av ifrågasättas skyldighet för de nya bolagen att för sin rörelse
övertaga samtliga dessa befattningshavare. De nya bolagen skulle väl härigenom
till en början bliva överorganiserade, men i mån av befattningshavarnas
avgång i vanlig ordning skulle personalstyrkan efterhand kunna nedbringas
till den i varje fall behövliga. De sakkunniga ha emellertid funnit en dylik
anordning icke vara att tillråda. En alltför riklig personaltillgång vid de nya
bolagens tillblivelse kan sålunda väntas medföra att bolagen även i fortsättningen
hålla större personal än organisationen oundgängligen kräver.

Om de sakkunniga alltså utgått från, att omorganisationen skall komma
att medföra förlust av anställning för ett antal befattningshavare i de nuvarande
bolagen, ha de sakkunniga å andra sidan ansett sig kunna räkna med,
att detta antal ej skall bliva större än som är nödvändigt och att sålunda personalen
vid de nya bolagen, såvitt möjligt, skall rekryteras i första hand bland
de nuvarande bolagens personal. De sakkunniga lia härvid tillika förutsatt,
att befattningshavare, som erbjudes anställning å annan ort än den nuvarande
anställningsorten, skall vara skyldig underkasta sig härav betingad förflyttning.
Vägrar befattningshavare mottaga honom vid systembolag å annan
ort erbjuden anställning, vilken kan anses ungefär likvärdig med eller förmånligare
än den han innehar, bör han i regel icke därefter kunna göra anspråk
på att tillerkännas ersättning på grund av den anställning han till följd av
bolagskoncentrationen gått förlustig.

Vad angår den personal i övrigt, som kan tänkas icke bliva anställd vid de
nya bolagen, lia de sakkunniga, i enlighet med nyss angivna uppfattning att
verkningarna av omorganisationen ej böra över hövan drabba den personal.

1 Jfr sid. 40—41 i betänkande med förslag tili lag om arbetsavtal (Statens offentliga utred»ingar
1935: 18). Anin. i utlåtandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 242.

194

Kungl. Muj:ts proposition nr 242.

som stadigvarande erfordrats för de nuvarande bolagen, principiellt ansett
särskild gottgörelse böra utgå för mistad anställning.

De sakkunniga framhålla härefter, hurusom olika utvägar kunna tänkas
beträffande det närmare anordnandet av ett dylikt ersättningsförfarande. 1
sådant hänseende erinras om de ersättningsbestämmelser, som utfärdades i
samband med tobaksmonopolets införande, samt örn det förslag till reglering
av ersättningsfrågor i samband med genomförande av ett statligt kaffemonopol,
som under år 1936 framlagts av särskilda sakkunniga.1 De sakkunniga
ha emellertid i föreliggande fall icke funnit sig böra förorda en tillämpning
av något av dessa ersättningssystem. Förhållandena ha i avseende å
systembolagspersonalen synts medgiva en lösning efter väsentligt enklare linjer.
De sakkunniga anföra härutinnan närmare:

För systembolagspersonalen har i allmänhet den regeln tillämpats, att anställningen
skolat upphöra vid en uppnådd ålder av 65 år för man och 60
år för kvinna med rätt för vederbörande att efter avgång ur tjänsten uppbära
årligt understöd. Dylikt understöd — som är att jämställa med pensionsersättning
men som ej till någon del gäldas genom avdrag å befattningshavarens
lön —■ utgår, därest vederbörande kan tillgodoräkna sig full tjänstetid,
d. v. s. 35 år för man och 30 år för kvinna, med belopp, som i regel
motsvarar 60 procent av senaste årslön, därvid i årslönen inbegripes dyrtidstillägg,
beräknat efter de vid varje tidpunkt gällande grunder. För den, som
ouPPnatt full tjänstetid, utgår understöd med belopp, som avkortats i
förhållande till det mindre antalet tjänstår.

En av de sakkunniga verkställd undersökning har emellertid givit vid handen,
att vid systembolagen för närvarande finnas åtskilliga befattningshavare,
vilka fatt kvarsta i tjänst, oaktat de uppnatt den ålder, som enligt nyss
angivna regler skolat medföra deras avgång. Då kontrollstyrelsen med tanke
på den förestående omorganisationen av systembolagen för bolagen framhållit
angelägenheten av att nyanställning av personal icke äger rum i annan
mån än som för rörelsens bedrivande kan anses oundgängligen erforderlig,
torde man kunna utgå från antagandet, att nyssnämnda personer i allmänhet
komma att tillsvidare behållas i tjänst. I samband med genomförandet
av den nya ordningen — vilket kan beräknas ske tidigast den 1 januari
1938 —- borde denna personal, i den mån densamma alltjämt fått kvarstå i
tjänst, däremot kunna omedelbart entledigas med rätt att för framtiden uppbära
understöd enligt hittills gängse grunder.2

Redan härigenom skulle ernås en viss minskning av antalet befattningshavare,
som böra placeras i de nya bolagen eller beredas kompensation för
i förtid mistad anställning. Detta antal skulle emellertid än Ytterligare kunna
reduceras, därest på samma sätt entledigades även de befattningshavare,
som enligt nyss anmärkta regler stå i tur att avgå under återstoden av år
1936 samt under år 1937. Hela antalet befattningshavare, som på detta sätt
skulle kunna avföras på grund av uppnådd pensionsålder,3 uppgår till ej

1 Se härutinnan sid. 108 och ff. samt sid. 46 och ff. i betänkande angående statligt kaffemonopol
(Statens offentliga utredningar 1936:10).

8 De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att anställningen i några av dessa fall synes
vara att karaktärisera såsom bisyssla; i den mån rätt till understöd ej ansetts vara förenad
därmed, bör enligt de sakkunnigas mening understöd tydligen ej heller utgå efter avgång i
samband med omorganisationen.

8 I likhet med vad som skett i de sakkunnigas utlåtande begagnas i det följande uttrycken
pensionsålder, pensionering och förtidspensionering i avsaknad av lämpliga beteckningar, svarande
mot dessa uttryck och tillämpliga å de i fråga örn systembolagen säregna förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

195

mindre än 53, vilket utgör omkring en tredjedel av det tal, 149, vartill de
sakkunniga beräknat minskningen för hela landet av antalet befattningar i
samband med en nyorganisation, enligt vilken antalet systembolag skulle utgöra
allenast 30.

Av det nu sagda skulle den slutsatsen kunna dragas, att förtidsavskedande
behövde tillgripas endast beträffande 96 personer (skillnaden mellan 149 och
53). I själva verket torde man emellertid få räkna med ett något större antal
dylika fall, enär det måste förutsättas, att de nya bolagen i viss, om^ också
obetydlig, utsträckning kunna se sig nödsakade att förvärva personal från annat
håll än från de nuvarande systembolagen. Huru därmed än kommer att
förhålla sig, synes frågan angående ersättning för i förtid mistad anställning
i enlighet med vad nu angivits kunna i fortsättningen anses begränsad till
att avse allena_st ett hundratal personer.

Såväl ur billighetssynpunkt som eljest har det syntes de sakkunniga önskvärt,
att den ytterligare nedskärning av personalstyrkan, som måste bliva erforderlig,
måtte kunna åvägabringas enbart genom förtidspensionering av befattningshavare
vilka, därest de vunne anställning i de nya bolagen, enligt
förut berörda regler skulle avgå under åren närmast efter omorganisationens
genomförande. De sakkunniga ha fördenskull undersökt möjligheterna för
en dylik lösning. Det har härvid befunnits, att följande antal befattningshavare
skulle stå i tur att avgå under vart och ett av åren 1938—1942, nämligen
29 år 1938, 22 år 1939, 28 år 1940, 30 år 1941 och 39 år 1942. Genom
en förtidspensionering av ifrågavarande befattningshavare i samband med
de nuvarande bolagens upplösning skulle alltså den tillgängliga personalstyrkan
kunna nedbringas med ytterligare 148 personer.

De sakkunniga uttala, att en förtidspensionering inom nämnda gränser
torde vara fullt tillräcklig för att bereda samtliga återstående befattningshavare
möjlighet att erhålla anställning i de nya bolagen. Härutinnan stödja
sig de sakkunniga på en verkställd jämförelse mellan dels antalet befattningshavare
inom olika yrkesgrupper, som skulle ha att lämna sin anställning
i systembolagens tjänst, därest pensionering eller förtidspensionering
företoges i enlighet med nyss angivna riktlinjer, dels ock antalet befattningshavare
som, därest dylika åtgärder ej vidtoges, beräknats bliva övertaliga vid
en omorganisation, varigenom systembolagens antal nedbringades till 30.

Under hänvisning till det anförda och förutsatt, att den nya ordningen beräknas
träda i kraft vid något tillfälle under tiden 1938—1942, förorda de
sakkunniga, att den erforderliga nedskärningen av personalstyrkan genomföres
sålunda att i samband med de nuvarande bolagens upplösning verkställes
dels pensionering av samtliga befattningshavare, som vid tiden för
ikraftträdandet uppnått en ålder av 65 år för man och 60 år för kvinna, dels
ock förtidspensionering, i den omfattning som finnes erforderlig, av befattningshavare,
vilka senast under år 1942 skulle uppnå den ålder, som nyss
angivits.

Till befattningshavare som avgått i sålunda förutsatt ordning bör enligt de
sakkunnigas mening utgå understöd enligt de regler, som skolat tillämpas, därest
de nuvarande bolagen alltjämt ägde bestånd, dock att i fråga örn förtidspensionerad
befattningshavare, som icke vid avgången uppnått full tjänstetid, skäligen
bör medgivas rätt att beräkna tjänstetid såsom örn avgången skett först

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

vid en uppnådd ålder av 65 år för man och 60 år för kvinna. De sakkunniga
framhålla vidare, att där i något fall anställningen är av den art, att densamma
jämlikt hittills vedertagna regler icke ansetts vara förenad med rätt
till understöd, sådant ej heller hör utgå i anledning av avgång, varom nu är
fråga. De sakkunniga anse det också vara tydligt, att ersättning ej bör tillkomma
den, som vägrar mottaga erbjuden befattning i något av de nya bolagen
och som därvid ej uppnått sådan ålder att pensionering eller förtidspensionering
kan ifrågakomma.

Skyldigheten att utgiva understöd bör enligt vad de sakkunniga uttala uppenbarligen
åläggas de nya bolagen, därvid varje bolag bör ha att svara för
vad som skall utgå till personer, vilka vid tiden för avgången haft sin verksamhet
förlagd till ort inom bolagets detaljhandelsområde.

Enligt rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag1 skall på kontrollstyrelsen
ankomma att meddela närmare anvisningar angående nedläggande av rörelsen
å de nuvarande bolagen samt angående rörelsens övetagande av de nya bolagen.
Med stöd av ett dylikt stadgande bör enligt de sakkunnigas uppfattning
kontrollstyrelsen kunna utfärda erforderliga föreskrifter för genomförande av
samtliga av de sakkunniga i förevarande del föreslagna åtgärder.

Vad angår innebörden av ifrågavarande förslag ur kostnadssynpunkt uttala
de sakkunniga, att årsomkostnaden för pensionering och förtidspensionering
i föreslagen omfattning sannolikt icke komme att överstiga ett belopp
av omkring 375,000 kronor.

De sakkunniga anmärka, att förhållandet mellan utgifter för pensionering,
å ena, samt förtidspensionering, å andra sidan, uppenbarligen icke kommer
att förbliva konstant; utgifterna för pensionering komma sålunda att ökas
och kostnaderna för förtidspensionering att minskas allteftersom de under -stödsberättigade uppnå full pensionsålder. Senast vid ingången av år 1943
skulle de extraordinära utgifterna för personalstyrkans nedskärning genom
förtidspensionering vara helt avvecklade.

Rörande storleken av i sådant hänseende erforderliga utgifter under första
året efter den nya ordningens ikraftträdande omnämna de sakkunniga, att av
förenämnda summa å 375,000 kronor ett belopp av 114,000 kronor avser personer,
som redan före den 1 januari 1938 skulle lia uppnått full pensionsålder.
Därest ikraftträdandet antages komma att ske sagda dag, skulle utgifterna
för förtidspensionering under år 1938 alltså icke överstiga 261,000
kronor; i själva verket måste de bliva lägre, enär 29 av de till entledigande
ifrågasatta befattningshavarna redan under loppet av nämnda år uppnå full
pensionsålder.

De nu meddelade siffrorna ha närmast avsett kostnaderna för pensionering
och förtidspensionering i den utsträckning, som ansetts bliva erforderlig vid
en nyorganisation, varigenom systembolagens antal bestämmes till 30. Någon
nämnvärd skillnad beträffande utgifter för ifrågavarande ändamål torde
emellertid enligt vad de sakkunniga uttala icke kunna beräknas uppkomma,

Jämför 8 § förslaget till promulgationsförordning.

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

därest bolagens antal jämlikt de förenämnda alternativen II, III och IV i
stället skulle uppgå till respektive 34, 35 och 29.

Beträffande de övergångskostnader, som eljest skulle vara
att emotse, framhålla de sakkunniga, att en tillämpning av den upprättade
löneplanen i vissa fall komme att medföra en försämring i lönevillkoren
för befattningshavare, som efter omorganisationen skulle ha att förrätta samma
tjänstgöring som tidigare hos något av de nuvarande bolagen. För sådant
fall ha de sakkunniga ansett med billigheten överensstämmande, att avlöning
även efter omorganisationen utgår enligt förut gällande grunder. De
sakkunniga ha vidare funnit det böra förutsättas, att disponenter och föreståndare
i åtskilliga av de nuvarande bolagen efter omorganisationen få åtnöjas
med befattningar såsom filialföreståndare i de nya bolagen. Då de löner, som
ansetts böra tillkomma blivande filialföreståndare, i regel betydligt understiga
vad som nu utgår till bolagens chefer å motsvarande orter, ha de sakkunniga
ansett påkallat, att jämväl ifrågavarande befattningshavare bibehållas vid
förutvarande löneförmåner.

Nu berörda förhållanden skulle föranleda en icke oväsentlig ökning av den
förut beräknade lönekostnaden för de nya bolagen. En av de sakkunniga
verkställd överslagsberäkning uppgives sålunda ha givit till resultat, att sagda
merkostnad för de närmaste åren efter omorganisationens genomförande
skulle uppgå till årligen omkring 185,000 kronor, förutsatt att bolagens antal
bestämmes till 30. Merkostnaden skulle bliva ungefär densamma, därest bolagens
antal jämlikt förut omnämnda alternativ IV bestämmes till 29, samt
obetydligt lägre, därest antalet bolag jämlikt alternativen II och III bestämmes
till 34 respektive 35. De sakkunniga erinra emellertid, att ifrågavarande
kostnad i den mån vederbörande befattningshavare avga ur tjänst eller vinna
befordran till högre avlönad anställning kommer att efterhand nedgå samt
slutligen helt försvinna.

Till övergångskostnader äro i övrigt att hänföra de utgifter, som kunna
vara förenade med de nya bolagens bildande och de nuvarande bolagens avveckling.
De sakkunniga ha funnit det knappast vara möjligt att nu verkställa
en fullständig uppskattning av dessa kostnader; en dylik beräkning har icke
heller synts de sakkunniga erforderlig med hänsyn till de jämförelsevis obetydliga
belopp, varom här i regel ansetts bliva fråga. En betydande utgiftspost
uppgives emellertid vara att emotse, därest de nuvarande bolagens fastigheter
genom stämpelpliktiga fång överlåtas å de nya bolagen. Enär värdet
av dessa fastigheter torde uppgå till över 20 miljoner kronor och då de
nya bolagen avses skola bliva aktiebolag, skulle salunda i lagfartsstämpel
komma att uttagas ett belopp av omkring 450,000 kronor.

198

Kungl. Muj.ts proposition nr 242.

Reservationer mot revisionens förslag.

Herr Thulin anför:

Ända sedan rusdrycksförsäljningsförordningens tillkomst har krävts en
minskning i bolagens antal. Ett sådant krav är enligt min mening befogat,
i vad det är fråga om de minsta bolagen, i synnerhet på Skånes landsbygd.
Men det är enligt min mening att taga ett alltför stort steg, om man såsom
revisionen gjort, föreslår införande av länsbolag. Bolagen voro ursprungligen
jämförelsevis fria enskilda lokala sammanslutningar till nykterhetens befrämjande.
Såsom sådana ha bolagen på många platser utfört ett aktningsvärt
arbete, även om anmärkningar kunde riktas mot åtskilliga bolags verksamhet.
Bolagen ha haft en icke ringa betydelse på grund av sin lokala förankring.
De bolag, som revisionen föreslår skola komma till stånd, komma
att helt förlora den lokala anknytningen och den relativa självständighet, som
bolagen ännu i viss mån äga; de nya bolagen bliva väsentligen expeditionsmyndigheter
för och verkställare av lagens föreskrifter och tillsynsmyndighetens
direktiv. Det är möjligt, att man på grund av den allmänna tidsinriktningen
icke kan komma ifrån den byråkratisering av bolagssystemet, som
förslaget innebär, men då den i ämnet verkställda utredningen liksom den
erfarenhet jag haft icke synes med nödvändighet påkalla det framställda
förslaget, har jag ansett allenast en mindre inskränkning i bolagens nuvarande
antal ha bort äga rum. Om emellertid länsbolag anses böra komma till
stånd, torde de böra konstrueras på sätt revisionen föreslagit.

Herrar Beskow och Johanson framhålla, att de i likhet med revisionen ansett
en avsevärd reduktion böra ske av antalet systembolag. Härför talar
enligt deras åsikt framför allt önskvärdheten att ernå en mera enhetlig tilllämpning
av lagstiftningen samt rent statsekonomiska skäl. Det förslag till
indelning av bolagsområden, som revisionen framlagt i motiveringen, går
emellertid enligt reservanternas uppfattning längre än som ur angivna synpunkter
kan anses betingat. I några län med större befolkning skulle sålunda
motboksantalet för de föreslagna bolagen bliva så mycket större än för
bolagen i allmänhet, att en uppdelning av bolagsområdena synes reservanterna
böra ske. Beträffande de norrländska länen med deras stora utsträckning
synes reservanterna vidare tveksamt, om antalet bolag bör inskränkas
så kraftigt som enligt förslaget skulle bliva fallet. De jämkningar i revisionens
förslag, som i nu ifrågavarande avseende kunde erfordras, torde emellertid
enligt reservanternas åsikt vid ärendets fortsatta behandling kunna ske
även med bibehållande av stadgandet i förslagets 3 kap. 1 § i oförändrad lydelse.

Slutligen må framhållas, att herr Gräslund ansett sig såsom systembolagstjänsteman
icke böra deltaga i revisionens beslut om förslag till begränsning
av systembolagens antal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

199

Yttranden i anledning av revisionens förslag och de sakkunnigas

utlåtande.

Erinringar mot revisionens förslag angående nedbringande av systembolagens
antal lia framställts i ett stort antal yttranden. En minskning i överensstämmelse
med vad som föreslagits av revisionen eller herrar Beskow och
Johanson tillstyrkes emellertid av bland andra kontrollstyrelsen, socialstyrelsen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Värmlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län, landstingens förvaltningsutskott i tre
län, Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd och fyra nykterhetsnämndssammanslutningar.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, uttala en viss tvekan i fråga
om behovet av en så stark koncentration som den föreslagna. En minskning
i enlighet med vad som förordats av herr Thulin tillstyrkes, mer eller
mindre bestämt, av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Blekinge,
Malmöhus, Skaraborgs och Älvsborgs län, landstingens förvaltningsutskott i
tre län, stadsfullmäktige i ett 20-tal städer, kommunalfullmäktige i några
kommuner samt tre nykterhetsnämndssammanslutningar. I huvudsakligen
avstyrkande riktning uttala sig landstingens förvaltningsutskott i två län,
stadsfullmäktige i ett 20-tal städer, kommunalfullmäktige i ett 10-tal kommuner
ävensom Svenska stadsförbundets styrelse och två nykterhetsnämndssammanslutningar.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Jönköpings län yttra
sig närmare endast såvitt angår länet; återstående sju länsstyrelser ha i denna
del ej avgivit något uttalande. I yttranden till Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd lia de olika systembolagsföreningarna antingen ställt sig
avvisande mot förslaget eller också tillstyrkt en mindre koncentration i likhet
med herr Thulin. Aktiebolaget Vin- & spritcentralen och Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening ha uttalat sig för en anordning med ett
bolag för hela riket. Systembolagens personalförening -— som i yttrande
över förslaget anförde betänkligheter mot länsbolagsindelningen, särskilt med
avseende å de norrländska bolagen, men samtidigt förklarade det vara synnerligen
önskvärt, att tanken på en fullständig centralisering till ett riksbolag
hölles vid liv — har sedermera uttalat sig för en organisation med ett bolag.

Invändningarna mot förslaget grundas stundom, helt eller delvis, på lokala
hänsyn och önskemål, såsom farhågor för minskat skatteunderlag eller minskad
handelsomsättning i orter med systembolag, vilka kunde bliva föremål för
avveckling. I vissa fall uttalas emellertid farhågor av mera allmän innebörd.
Sålunda anföres, att de föreslagna länsbolagen i fråga örn handhavandet av
den individuella utminuteringskontrollen skulle vara mindre lämpade än de
nuvarande bolagen, att den nya organisationen skulle leda till en icke önskvärd
byråkratisering av försäljningen samt att revisionens antaganden i fråga
om möjligheten till besparingar vore alltför optimistiska.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Kontrollstyrelsen anför:

Det väsentliga, som skulle vinnas genom den föreslagna länsbolagsorganisationen,
är enligt styrelsens mening icke att söka i den betydande ekonomiska
besparing, som kan väntas uppkomma, utan däri, att genom ett bifall till
förslaget skulle skapas en vederhäftigare och mera auktoritativ försäljningsorganisation
under enhetligare och mera kvalificerad ledning. De större bolagsenheterna
skulle både socialt och merkantilt vara bättre rustade för sina
uppgifter, och de skulle med större självständighet utan eftersättande av tillbörliga
hänsyn kunna vid fullgörandet av dessa uppgifter möta skiftande
lokala opinioner. Invändningen att härmed skulle följa en för allmänhetens
betjänande hinderlig byråkratisering av försäljningsorganen bär enligt kotrollstyrelsens
mening redan av revisionen själv bemötts på ett sätt, som icke
blivit vederlagt. Icke heller kan kontrollstyrelsen dela farhågorna för att
den individuella kontrollen skulle äventyras genom länsbolagsorganisationen.
Ifrågavarande kontroll mäste redan vid de nuvarande bolagen i väsentlig utsträckning
vila på ett samarbete mellan å ena sidan bolagen och å andra sidan
nykterhetsnämnder, andra kommunala institutioner eller enskilda personer,
som äro väl förtrogna med förhållandena inom de olika delarna av
bolagens kontrollomraden. Det kommer icke att möta större svårigheter att
i erforderlig utsträckning upprätthålla detta samarbete efter den föreslagna
omorganisationens genomförande än för närvarande. Därtill kommer att
den större organisationsenheten erbjuder större möjligheter för en rationell
arbetsfördelning och för en längre driven differentiering av arbetsuppgifterna.
Att den specialisering, som snart sagt på alla områden av arbetslivet visat
sig gynnsam för arbetsresultatet, skulle lia ett motsatt verkningssätt på
detta särskilda område, där den icke utan en övergång till större organisationsenheter
kan tillfullo utvecklas, synes kontrollstyrelsen lia all sannolikhet
emot sig. Kontrollstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang även erinra
därom, att systembolag av den storleksordning och den regionala omfattning,
som de föreslagna länsbolagen skulle erhålla, icke är något alldeles
oprövat, och att alltså stödet av redan vunnen erfarenhet icke helt saknas.
Av revisionens sammanstälning å sid. 296—299 framgår, att intet av de tänkta
länsbolagen ens tillnärmelsevis skulle uppnå det motboksantal, varmed
aktiebolaget Stockholmssystemet sedan länge arbetat. Icke heller skulle något
av de föreslagna bolagen omfatta så stor folkmängd, som Stockholmssystemet
för närvarande gör. Detta bolag har dock icke veterligen i större utsträckning
än övriga systembolag givit anledning till berättigad kritik vare
sig för byråkratism eller för eftersättande av sina sociala uppgifter. Tvärtom
har det i mångt och mycket tjänat som mönster för övriga systembolag
i landet. Skulle häremot invändas, att förhållandena i huvudstaden äro särartade
och att erfarenheterna därifrån fördenskull icke utan vidare kunna
överflyttas till landet i övrigt, vill kontrollstyrelsen erinra dels därom, att
Stockholmssystemets kontrollområde omfattar icke mindre än 61 kommuner
utanför huvudstaden, dels därom att systembolaget i Östersund, under hela
den tid nuvarande rusdryckslagstiftning gällt fungerat som länsbolag för
Jämtlands län utan att några olägenheter därav försports.

Kontrollstyrelsen önskar därjämte särskilt framhålla, att möjligheterna till
en effektiv ekonomisk kontroll bliva väsentligen utökade, genom att rörelsen
koncentreras på ett mera begränsat antal bolagsenlieter.

På grund av vad sålunda anförts, ansluter sig kontrollstyrelsen till principen
örn länsbolag. Den utformning revisionen givit författningstexten på
denna punkt finner kontrollstyrelsen ändamålsenlig.

I fråga om den närmare gränsdragningen för de olika bolagsområdena på

Kungl. Maj-.ts proposition nr 242.

201

grundval av nu förevarande stadganden vill emellertid kontrollstyrelsen redan
nu framhålla, att styrelsen finner vissa modifikationer i det av revisionen
uppgjorda bolagsschemat påkallade. Detta gäller särskilt Norrland.
Revisionen har förordat ett sammanförande av de nuvarande tretton norrlandsbolagen
i sex bolag. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som
råda i Norrland, finner kontrollstyrelsen denna reduktion av antalet bolag
i denna landsända väl långtgående. Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
åter har i sitt yttrande över revisionens förslag närmast uttalat sig
för ett bibehållande av samtliga nuvarande systembolag i Norrland. Detta
finner kontrollstyrelsen å andra sidan icke påkallat. Vid sina överväganden
i detta hänseende har kontrollstyrelsen stannat för att förorda ett tiotal bolag
i Norrland, nämligen i Haparanda -— på grund av det betydande avståndet
från Luleå samt de särskilda förhållandena vid finska gränsen — Luleå,
Skellefteå, Umeå, Östersund, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall
och Gävle. 1 fråga örn kontrollområdesindelningen i mellersta och södra
Sverige ansluter sig kontrollstyrelsen i huvudsak till revisionen, dock att
styrelsen finner en uppdelning av Södermanlands län på tvenne bolag med
säte i Nyköping och Eskilstuna motiverad med hänsyn till dessa båda städers
i skilda hänseenden ledande ställning inom länet och läge inom detsamma.
Uppdelning på flera detaljhandelsområden har påyrkats för ett flertal andra
län. I intet av dessa fall finner kontrollstyrelsen en sådan uppdelning påkallad.
Det närmast efter bolaget för Stockholms stad och län största bolaget,
vad beträffar motboksantal och folkmängd, skulle göteborgsbolaget
bliva. Även här har en uppdelning ifrågasatts. Härtill vill kontrollstyrelsen
anmärka, att göteborgsbolagets organisatoriska utrustning redan nu är sådan,
att hela länet utan olägenhet kan hänföras till detsamma. Ett jämförelsevis
omfattande bolagsområde kommer även Skaraborgs län att utgöra.
Några skäl för uppdelning av detta län, liknande dem som föreligga beträffande
exempelvis Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län, kunna
emellertid enligt kontrollstyrelsens mening icke anföras, och länet synes utan
olägenhet kunna utgöra ett detaljhandelsområde. Som säte för länsbolaget
vill kontrollstyrelsen obetingat förorda Skövde såsom länets största och mest
centralt belägna stad, vilken även erhållit länsstyrelsens förord i nu förevarande
hänseende. En av de geografiska förhållandena betingad modifikation
i länsgränsernas användande som bolagsgränser synes vara, att Båstadsområdet
hänföres till bolaget i Halmstad i stället för till bolaget i Hälsingborg.
De övriga avvikelser från revisionens förslag, som förordats i däröver avgivna
yttranden, synas övervägande grundade på lokala hänsyn och synas i vart
fall icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ett frångående av förslaget.

Kontrollstyrelsen stannar alltså för att förorda landets uppdelning i 35
detaljhandelsområden. Någon ändring av den föreslagna författningstexten
erfordras icke på grund härav, och kontrollstyrelsen vill liksom Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd framhålla, att den föreslagna lydelsen
av förevarande .stadgande möjliggör hänsynstagande till framdeles vunnen
erfarenhet utan ändring av författningen.

Socialslgrelsen anför, att en mera enhetlig lagtillämpning säkerligen skulle
underlättas genom den av revisionen föreslagna inskränkningen av antalet
bolag.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd erinrar om de invändningar
av förut antydd art, sorn på vissa häll framställts mot en mera genomgripande
minskning av systembolagens antal, samt stiger sig icke vilja från -

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

känna dessa anmärkningar ett visst berättigande. Nämnden anser emellertid
alltjämt, att betydande fördelar skulle stå att vinna ur såväl sociala som ekonomiska
synpunkter, därest en stark begränsning av bolagens antal komme
till stånd. Med hänsyn till de framkomna invändningarna förordar nämnden
en avvikelse från länsbolagsindelningen såtillvida, att samtliga nuvarande
bolag i Norrland bibehållas, två bolag inrättas i Södermanlands och möjligen
Skaraborgs län samt jämväl i övrigt tilläventyrs vidtages någon modifikation,
i den mån omständigheterna sådant påkalla. Nämnden anser det
kunna ifrågasättas, om icke fastställandet av detaljhandelsområdena helt
borde läggas i Kungl. Maj:ts hand.

Systembolagens personal!örening anför, utöver vad förut angivits:

Den av revisionen föreslagna länsbolagsindelningen synes knappast vara
så väl övertänkt, att man på grundval av densamma kan utbygga den nya
organisationen. Ett noggrannare studium av de lokala förhållandena på varje
ort kommer helt säkert att medföra andra resultat. Särskilt gäller detta
övre Norrland med dess glesa befolkning och stora avstånd. Hänsyn bör
också tagas icke endast till antalet motboksinnehavare utan även till omfattningen
av vederbörande bolags egna eller överlåtna utskänkningsrörelse.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner, att med de ingående tillämpningsföreskrifter,
som meddelas av kontrollstyrelsen, någon fara för olikartad
tillämpning av lagstiftningen knappt torde föreligga. Å andra sidan synes det
länsstyrelsen, att kontakten mellan bolaget och allmänheten och i följd därav
den individuella kontrollen skulle komma att försvåras genom alltför stora
områden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar bland annat:

Den individuella kontrollen beträffande spritdrycksförsäljningen förutsätter,
att bolagen ha så nära kontakt som möjligt med kundkretsen. Avsett
är att hädanefter denna kontakt skall i väsentligt större omfattning än nu
förmedlas genom nykterhetsnämnderna. För mindre kommuner kan en sådan
anordning anses tillfredsställande, med hänsyn till den mera ingående
personkännedom nykterhetsnämnderna där lia, men när fråga är örn mycket
stora kommuner ökas svårigheterna i detta avseende. Enligt länsstyrelsens
mening kan det bliva synnerligen betungande för nykterhetsnämnder i stora
kommuner, särskilt städerna, att övertaga någon mera avsevärd del av de
uppgifter, som för närvarande påligga bolagen i fråga om den individuella
kontrollen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna erinra, att de lokala nykterhetsnämndernas
sammansättning kan vara mycket olika på skilda orter samt att härav följer,
att då förslaget torde medföra att systembolagen nödgas godtaga nykterhetsnämndernas
till- eller avstyrkande yttranden, laglillämpningen framdeles
kommer att bliva allt annat än enhetlig.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anföra:

Till grund för uppdelningen bör icke såsom i förslaget läggas enbart motboks-
och befolkningsstatistik utan även de geografiska förhållandena. Västernorrlands
län, som för närvarande är uppdelat i fyra detaljhandelsområden,
skulle enligt förslaget indelas i allenast tvenne områden, ett för vartdera
landskapet Medelpad och Ångermanland. Denna indelning kan icke, med

Kungl. Maj.ts proposition nr 242. 203

hänsyn till de geografiska förhållandena och andra omständigheter, anses
ändamålsenlig.

Stadsfullmäktige i Sollefteå framhålla, att förslagets genomförande skulle
medföra, att en del av befolkningen i nordvästra Ångermanland skulle få ett
avstånd av omkring 30 mil till den plats, där systembolagsstyrelsen hade sitt
säte; och stadsfullmäktige i Haparanda erinra, hurusom de exceptionella förhållanden,
som råda vid gränsen mot Finland, torde påkalla en avvikelse från
förslaget.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

De skäl, som anföras för en minskning av antalet bolag, kunna visserligen
icke frånkännas ett visst principiellt berättigande. Men strävanden att åstadkomma
likformighet, förenklingar och besparingar få enligt styrelsens mening
icke drivas så långt, att försäljningsorganens sociala uppgifter omöjliggöras
eller i vart fall försvåras. Den föreslagna, liksom den nuvarande, lagstiftningens
effektivitet i nykterhetsavseende vilar på möjligheterna till en ingående
individuell kontroll i samarbete med de lokala nykterhetsnämnderna.
Denna prövning måste ovillkorligen bliva lidande på en utökning av distriktens
områden i den utsträckning, revisionens majoritet föreslår. Det kan icke
undvikas, att de stora bolagen med sina, både till ytinnehåll och kundkrets,
omfattande verksamhetsområden måste bliva väsentligt sämre rustade att
handhava en individuell kontroll. Kontakten med kundkretsen och de lokala
nykterhetsnämnderna torde för kontrollen vara av större betydelse än
»den enhetliga tillämpningen», som för övrigt i åtskilliga fall måhända snarast
leder till stela och byråkratiska former. Det är en av själva grundförutsättningarna
för det tillämpade försäljningssystemet, man här vill rubba.
Skulle tendenser till ett »beroende av växlande lokala opinioner» framträda,
torde kontrollstyrelsen icke sakna möjligheter att stävja dessa.

Även med hänsyn till andra omständigheter måste omläggningen för städerna
få mindre tilltalande konsekvenser. I och med förflyttningen av tjänstemännen
vid de nedlagda bolagen mista de berörda städerna vissa icke föraktliga
skatteobjekt. Detta är så mycket mindre tilltalande, som ett genomförande
av revisionens förslag på en annan punkt säkerligen komme att beröva
städernas skattebetalande affärsmän en betydande del av deras inkomster.
Då lantbefolkningen i städerna hämta sina spritransoner, inköpas säkerligen
i betydlig omfattning också andra varor. Försändningen av sprit till
landsbygdens kunder kommer därför oundvikligt att väsentligt minska affärsomsättningen
i städerna. Ett avgörande avseende måste givetvis dock främst
tillmätas de nu anförda synpunkterna av direkt social natur.

Styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen yttrar bland annat:

Steget mellan den av revisionen föreslagna centraliseringen från de nuvarande
lokala systembolagen till de 30 länsbolagen förefaller i sina konsekvenser
icke vara alltför långt skilt från det läge, som skulle bliva en följd av en
fullständig koncentration till ett enda riksbolag. De olägenheter ■—- särskilt
svårigheten för lokal anpassning — som befaras av ett genomförande av den
sistnämnda åtgärden, men vilka i praktiken sannolikt skola visa sig överkomliga,
framträda, såsom också revisionen anmärkt, även inom en organisation
med länsbolag. Det torde däremot vara ostridigt, att det syfte, som revisionen
främst velat vinna med sitt organisationsförslag, nämligen en enhetlig
lagtillämpning, siikrare kan tillgodoses inom ett enda bolag, som omsluter
hela riket, än inom en på 30 sinsemellan relativt självständiga enheter splittrad
förvaltning.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Styrelsen vill i detta avseende för egen del allenast uttala, att revisionens
förslag i denna punkt i varje fall synes innebära en utveckling i rätt riktning,
såtillvida som det för spritcentralen skulle medföra den betydande fördelen
att antalet av de företag, som äro köpare av spritcentralens varor, komme att
avsevärt minskas.

Sveriges centrala hotell- och restciurantförening finner, att den enda invändning
revisionen kunnat framställa mot en organisation med ett enda bolag
vore den, att hinder för en sådan anordning mötte med hänsyn till den av
systembolagen bedrivna utskänknings- och restaurangrörelsen. Detta hinder
skulle emellertid bortfalla, i händelse det riksbolag, som föreningen finner sig
böra förorda, förbjödes driva utskänknings- och restaurangrörelse.

Förutom erinringar av samma innebörd som de i det föregående angivna
framställas i vissa yttranden önskemål av direkt lokal natur, såsom förslag om
uppdelning av särskilda län, örn förläggningsorter för de nya bolagen o. s. v.
På dessa förslag anser jag mig här icke böra ingå.

En anmärkning mot stadgandet i förslagets 3 kap. 1 § i annat avseende än
hittills berörts göres av länsstyrelsen i Västerbottens län, som finner det med
hänsyn till de förbättrade kommunikationsförhållandena icke vara erforderligt,
att kontrollstyrelsen medgives befogenhet att förordna om hänförande av
viss kommun till detaljhandelsområde utom det län, dit kommunen hör. Läns
styrelsen anför härom närmare:

Inom Västerbottens län äro vissa lappmarkskommuner förlagda under
Östersunds kontrollområde. Det är för länsstyrelsen icke känt, vilka skäl
som numera kunna motivera en fortsatt sådan anordning. För länsstyrelsen
framstår den ifrågavarande undantagsbestämmelsen såsom olämplig icke
minst därför att de fördelar, som enligt förslaget skulle vinnas genom de nya
bolagsstyrelsernas sammansättning, helt bortfalla inom de områden, som kontrollstyrelsen
kan finna skäl att utbryta. Inom sistnämnda områden blir det
representanter, som utsetts av ett annat läns landsting och av ett annat läns
nykterhetsnämnd med flera personer utan kännedom om förhållandena inom
grannlänet, som skola handha bestämmanderätten.

Jag torde härefter få ingå jämväl på de yttranden, som avgivits över den av
1935 års sakkunniga verkställda utredningen.

I dessa yttranden beröres frågan om bolagsorganisationen av
statskontoret och Systembolagens personalförening. Statskontoret anför sålunda: Statskontoret

kan för sin del icke anse, att en besparing genom den föreslagna
bolagskoncentrationen av omkring en miljon kronor är särdeles betydande,
örn hänsyn tages till den stora affärsomslutning, varom här är fråga,
och den starka koncentration av försäljningsorganisationen, som kännetecknar
revisionens omorganisationsförslag. Med all sannolikhet skulle en avsevärt
större besparing kunna vinnas, därest vid den blivande omorganisationen
steget toges fullt ut och detaljhandeln med rusdrycker i sin helhet överlämnades
åt ett enda systembolag, på sätt redan skett beträffande partihandeln. En
enda förvaltningsenhet, organiserad med filialer i de olika länen, skulle givetvis
draga mindre administrationskostnader än en organisation med försälj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

205

ningsrörelsen uppdelad på ett 30-tal förvaltningsenheter med var sin styrelse
och var sin särskilda administration.

Därest fördenskull förevarande omorganisationsfråga finge betraktas
enbart ur statsfinansiell synpunkt, skulle enligt statskontorets uppfattning
övervägande skäl tala för en centralisering av detaljhandeln till ett enda bolag.
Frågan örn införande av en sådan organisationsform har ock förehafts
till prövning av rusdryckslagstiftningsrevisionen, som emellertid funnit vissa
omständigheter försvåra en centralisering av försäljningsverksamheten.

Det undandrager sig i viss mån statskontorets bedömande, huruvida de
härutinnan framförda erinringarna kunna tillmätas avgörande betydelse vid
ett ståndpunktstagande till frågan, huru detaljhandelsorganisationen lämpligast
bör utformas. Möjligen kan emellertid befaras, att ett sammanförande
av de nuvarande systembolagen till ett enda riksbolag skulle utgöra hinder
för en tillräckligt smidig handläggning av förekommande ärenden, varvid
statskontoret särskilt syftar på den ömtåliga individuella kontrollen. Ehuru
statskontoret vid sitt bedömande i första hand har att anlägga statsekonomiska
synpunkter, har ämbetsverket fördenskull i betraktande av nu anförda omständigheter
ansett sig icke lia tillräckliga skäl att påyrka en längre driven
koncentration av försäljningsorganisationen än den av rusdryckslagstiftningsrevisionen
föreslagna.

Systembolagens personalförening framhåller, att betänkligheter mot genomförandet
av länsbolagsorganisationen kunna anföras jämväl med hänsyn till,
att en förläggning av kontrollavdelningarna jämte centralregister till residensstäderna
måste försvåra allmänhetens förbindelser med kontrollorganen, varjämte
betydande tekniska svårigheter skulle uppkomma för personalen vid
den ständiga kommunikation, som måste upprätthållas mellan försäljningsställena
och kontrollavdelningen.

Vad angår utredningen rörande besparingsmöjligheterna uttalar
kontrollstyrelsen:

Vad de sakkunniga anfört beträffande möjligheten till besparingar i samband
med den föreslagna bolagskoncentrationen är i allt väsentligt grundat
på vissa inom kontrollstyrelsen verkställda beräkningar och gjorda bedömanden.
Kontrollstyrelsen är därför i tillfälle vitsorda, att de besparingsresultat,
som av de sakkunniga angivits, bära sannolikhetens prägel. Det ligger emellertid
i sakens natur, att, såsom de sakkunniga själva framhållit, varje uppskattning
av de nya systembolagens omkostnader måste bliva mer eller mindre
approximativ. Kontrollstyrelsen håller jämväl för sannolikt, att de beräkningar,
de sakkunniga anfört beträffande övergångskostnaderna i samband
med den ifrågasatta omorganisationen, skola i stort sett vara riktiga.

Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd anför:

Ifrågavarande beräkningar bygga på uppskattning av de genom den föreslagna
omläggningen uppkommande förändringarna i bolagens driftkostnader.
Det är här fråga örn ett mycket stort antal detaljposter, och det ligger
därför i sakens natur, att allenast vissa slutresultat kunnat angivas i utlåtandet.
En följd härav är, att det icke är möjligt att genom en granskning av
utlåtandet bilda sig en mening örn bärigheten av de sakkunnigas beräkningar
i varje särskilt fall och sålunda icke heller örn säkerheten hos de framlagda
slutresultaten. Örn förtroendenämnden dock vågar giva uttryck åt den uppfattningen,
alt de sakkunnigas beräkningar i stort sett torde komma alt visa

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

sig hållbara, beror detta på, att de sakkunnigas slutresultat i allt väsentligt
överensstämma med de resultat, till vilka nämnden själv kom vid sina överslagsberäkningar
i samband med en framställning till rusdryckslagstiftningsrevisionen.
Förtroendenämnden anser sig emellertid böra framhålla angelägenheten
av att de till grund för beräkningarna liggande premisserna i varje
särskilt fall, exempelvis med avseende å personalbehovet vid ett länsbolag,
alltjämt betraktas såsom preliminära och därför kunna justeras i den ena
eller andra riktningen, om nya synpunkter föranleda därtill.

Jämväl statskontoret samt Systembolagens personalförening framhålla, att
de i utlåtandet intagna uppgifterna icke medgivit någon granskning rörande
hållbarheten av de sakkunnigas kalkyler i förevarande avseende. Vad angår
lönekostnaderna uttalar statskontoret emellertid, att ämbetsverket vid granskningen
av den upprättade löneplanen för sin del icke funnit de för de olika
befattningshavargrupperna föreslagna lönebeloppen för högt tilltagna. Personalföreningen
framställer i detta avseende den anmärkningen, att löneförmånerna
i fråga om vissa befattningshavare skulle vara för lågt beräknade.

I fråga om övergångskostnaderna erinrar statskontoret, hurusom
vid vissa tidigare tillfällen, då till följd av åtgärder från statsmakternas sida
i enskild tjänst varande personer gått förlustiga sin anställning, ersättning ansetts
av billighetsskäl böra beredas vederbörande för den förlorade anställningen.
Ämbetsverket framhåller vidare, att jämväl vid genomförande av organisatoriska
förändringar inom statsförvaltningen ersättningar i vissa fall av
billighetsskäl tillerkänts sådan genom omorganisationen övertalig vorden personal,
vilken innehaft allenast icke-ordinarie statsanställning och följaktligen
kunnat omedelbart entledigas från anställningen. Efter att ha närmare angivit
härutinnan avsedda fall anför ämbetsverket följande:

I betraktande av att på sätt nu angivits såväl inom som utom statsförvaltningen
personer, vilka på grund av genom statlig tillskyndan vidtagna organisatoriska
förändringar gått förlustig innehavd anställning, tillerkänts ersättning,
finner statskontoret billigt och skäligt, att även de anställningshavare
vid de nuvarande systembolagen, som bliva entledigade på grund av den föreslagna
omorganisationen, erhålla gottgörelse för förlorad anställning. Mot
den av de sakkunniga förordade utvägen att bereda ersättning i form av förtidspension
åt dem av ifrågavarande personal, som icke vid tidpunkten för
omorganisationens genomförande uppnått för erhållande av understöd föreskriven
ålder, synes ej heller någon erinran vara att framställa. Vad särskilt
angår den föreslagna regeln för förtidspensionens bestämmande skulle visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke understödet borde på ett eller annat
sätt avkortas med hänsyn till avgången i förtid, på sätt exempelvis skett i
fråga om viss personal vid domänverket. Då emellertid det i förevarande
ärende är fråga örn befattningshavare, som samtliga befinna sig nära pensionsåldern
och därför i allt fall skulle inom en nära tidpunkt blivit berättigade
till understöd enligt de allmänna reglerna, därest de nuvarande bolagen
ägde bestånd, vill ämbetsverket icke motsätta sig förslaget jämväl i denna del.

Statskontoret finner det även rimligt, att de befattningshavare, som med
oförändrad tjänstgöring övergå i de nya bolagens tjänst och vid en blivande
tillämpning av den av de sakkunniga upprättade löneplanen skulle komma
att få vidkännas löneminskning, bibehållas vid dem nu tillkommande löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

207

förmåner. Däremot måste statskontoret ställa sig tveksamt inför de sakkunnigas
förslag, att jämväl de befattningshavare, som efter omorganisationen
överflyttas till befattningar med lägre löneförmåner än de tidigare åtnjutit,
skulle bibehållas i sin förut innehavda löneställning. Ämbetsverket
har dock icke något att erinra emot att dylika befattningshavare medgives
rätt till oförminskad löneinkomst under en viss kortare övergångsperiod,
förslagsvis två år, försåvitt ej gällande anställningsavtal skulle stadga gynnsammare
förmåner i förevarande hänseende.

Sustembolagens personalförening uttalar sig till en början om systembolagspersonalens
rättsliga ställning samt gör i sådant hänseende gällande bland
annat, att bolagsformen vid systembolagen helt berövats sitt innehåll och att
bolagen i själva verket äro att betrakta såsom statliga institutioner. Beträffande
den föreslagna förtidspensioneringen finner föreningen rättvisa och billighet
kräva, att vederbörande befattningshavare tilldelas viss övergångslön eller
betydligt höjd pension, intill dess de uppnått 60 respektive 65 års ålder. Kontrollstyrelsen
bör enligt föreningens mening äga rätt att i särskilt ömmande
fall medgiva undantag från de utfärdade bestämmelserna. Föreningen
finner likaledes billighetsskäl tala för att befattningshavare, som tvångsförflyttas,
må tillerkännas flyttningsbidrag ävensom i vissa fall ersättning av
annat slag.

Sgstembolagsföreningarnas förtroendenämnd finner likaledes, att de förtidspensionerade
befattningshavarna böra i vissa hänseenden bättre tillgodoses
än enligt de sakkunnigas förslag. Förtroendenämnden ifrågasätter, att till
förtidspensionerad personal må under en övergångstid av intill två år utgå
icke blott pension utan även, eventuellt efter prövning i värjo särskilt fall
av kontrollstyrelsen, bidrag till utskyldema — nämligen i den mån dessa
överstiga de utskylder, som skulle ha belöpt på vederbörandes inkomster
efter förtidspensioneringen — samt hyresbidrag i skälig omfattning.

Kontrollstyrelsen uttalar, att styrelsen finner de av nyssnämnda organisationer
framställda erinringarna förtjänta att beaktas, samt anför härutinnan
vidare:

Statsanställda, vilkas befattningar i samband med vidtagen omorganisation
indragits, pläga också beredas förmåner i form av lön å indragningsstat
eller å övergångsstat, medförande högre ersättning än den vanliga pensionen.
Kontrollstyrelsen finner därför rimligt, att jämväl den förtidspensionerade
systembolagspersonalen intill den tidpunkt, då den normala pensionsåldern
inträder, beredes skälig ersättning, vilken icke bör utmätas efter
tillfälliga eller individuella behov utan givas generell karaktär, exempelvis
på sådant sätt, att de förtidspensionerade, före uppnådd ordinarie pensionsålder,
berättigas uppbära i pension (understöd) 75 procent av de tidigare
löneförmånerna i stället för eljest beräknade 60 procent av samma förmåner.

Kontrollstyrelsen förutsätter, att styrelsen med hänsyn till sina allmänna
befogenheter i fråga örn systembolagens förvaltning må vara berättigad utfärda
erforderliga föreskrifter såväl beträffande de villkor, vilka böra vara
gällande för den förtidspensionerade personalen, som i fråga örn flyttningsersättning
eller annan därmed jämförlig ersättning åt systembolagstjänstemännen.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Departements•
chefen.

Beträffande övergångskostnaderna anmärker kontrollstyrelsen i övrigt, att
den stämpelutgift — uppgående till omkring 450,000 kronor — vilken kunde
vara att emotse, därest de nuvarande bolagens fastigheter genom stämpelpliktiga
fång överlätes å de nya bolagen, synes böra förebyggas genom särskilt
stadgande i samband med den nya lagstiftningen.

Revisionens förslag rörande antalet systembolag har, på sätt den föregående
framställningen visar, i yttrandena bedömts mycket olika. Under det att,
bland andra, kontrollstyrelsen och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
ansett betydande fördelar stå att vinna genom en organisation, som i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget skulle omfatta i stort sett ett
bolag för varje län, har å andra sidan i ett avsevärt antal yttranden uttalats
antingen att man borde stanna vid en indragning endast av de mindre bolagen
eller också att ändring ej alls borde ske i den nuvarande bolagsindelningen. På
vissa håll har även gjorts gällande, att man borde gå längre än revisionen ansett
lämpligt och sålunda anförtro detaljhandeln åt ett för hela riket gemensamt
bolag.

Vad angår det sistnämnda förslaget skall icke förnekas, att goda skäl kunna
anföras för detsamma, om hänsyn endast tages till uppgiften att på ett
effektivt sätt distribuera här åsyftade varor. Kombinationen av denna rent
kommersiella uppgift med handhavandet av restriktionssystemet ställer emellertid
särskilda krav, vilkas tillgodoseende under alla förhållanden måste
medföra en utbyggnad av den lokala organisationen. Huru dessa frågor skulle
lösas under förutsättning av ett riksbolag, kan icke sägas vara utrett, och
förslaget synes därför icke nu kunna tagas under allvarligt övervägande. Att
en minskning av antalet systembolag emellertid kan anses påkallad finner jag
tämligen uppenbart med hänsyn till de mycket betydande skiftningar, som
föreligga i avseende å de nuvarande bolagens storlek m. m. Mot den av revisionen
föreslagna länsbolagsindelningen har invänts bland annat, att förutsättningarna
för handhavandet av den individuella utminuteringskontrollen
skulle avsevärt försämras under en dylik ordning. Dessa farhågor torde få
anses obefogade. Såväl av revisionen som kontrollstyrelsen har framhållits,
hurusom redan med den nuvarande organisationen bolagens prövning i frågor
om inköpstillstånd och tilldelning i betydande omfattning måste grundas
på skriftligt material, därvid bolagen äro hänvisade att hos nykterhetsnämnder
och andra lokala organ inhämta upplysningar om kundkretsen. Den personkännedom,
som förefinnes inom de nuvarande bolagen, torde sålunda icke
ha haft den betydelse för den individuella utminuteringskontrollen, som man
på sina håll måhända kunnat föreställa sig. Att ett genomförande av förslaget
icke behöver vara ägnat att medföra någon avsevärd rubbning i förutsättningarna
för handhavandet av denna kontroll synes mig också framgå vid en
granskning av de förut omnämnda uppgifterna rörande antalet motboksinnehavare
dels i de nuvarande bolagen, dels ock i de bolag, som skulle komma
att inrättas i enlighet med förslaget. Dessa uppgifter giva sålunda till en början
vid handen, att förslaget i fråga om tre bolag — de i Visby, Östersund och

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

209

Sundsvall befintliga bolagen — ej avser att medföra någon ändring i den nuvarande
indelningen. Antalet molböcker vid bolaget i Stockholm — som för
närvarande uppgår till omkring 230,000 -—- skulle, om förslaget genomfördes,
komma att ökas med omkring 20,000. Motboksantalet vid de nya bolagen
skulle i övrigt i ett fall uppgå till omkring 11,000 samt i fråga om ett 20-tal
bolag komma att variera mellan ungefär 21,000 och 43,000. Till jämförelse
må nämnas, att — bortsett från bolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö
— sju av de nuvarande bolagen lia en motboksstock, varierande mellan omkring
22,000 och 32,000 samt att antalet motböcker vid ytterligare nio bolag
uppgår till mellan 17,000 och 19,000. Flertalet av de nya bolagen skulle med
andra ord i fråga om antalet motböcker ej komma att avsevärt skilja sig från
vissa av de nuvarande bolagen. Endast i ett fåtal fall, nämligen i fråga örn
bolaget i Skaraborgs län samt bolagen i Hälsingborg, Gävle och Karlstad,
skulle i enlighet med förslaget motboksantalet komma att mera väsentligt
avvika från vad som redan nu, under i övrigt motsvarande förhållanden, kunnat
förekomma. Jämväl vid bolagen i Göteborg och Malmö skulle motboksstocken
komma att undergå en betydande stegring.

Jag har med det nu anförda velat påvisa, att den föreslagna omläggningen
ingalunda kan anses innefatta ett så fullständigt avsteg från hittills prövade
organisationsformer, som man på vissa håll velat göra gällande. Därest denna
omläggning i och för sig kan väntas erbjuda tillräckliga fördelar, kan jag
sålunda icke finna, att hinder bör möta för dess genomförande.

I sistnämnda hänseende håller jag i likhet med revisionen och kontrollstyrelsen
för visst, att ett sammanförande av försäljningsorganen till större enheter
skulle innebära möjligheter till framsteg och förbättringar i olika avseenden.
Jag vill härutinnan särskilt erinra, att de krav, som böra ställas på
bolagens ledning, under en sådan ordning säkerligen komma att för landet i
dess helhet bliva bättre tillgodosedda än som för närvarande är möjligt. Vidare
torde få antagas, att det lättare låter sig göra för kontrollstyrelsen att
följa och leda bolagens verksamhet, därest dessa väsentligt nedgå i antal.
Verkställda utredningar giva härutöver vid handen, att jämväl besparingar
stå att vinna genom en koncentration av försäljningsverksamheten. I princip
är jag sålunda beredd att ansluta mig till revisionens förslag i denna del. Därmed
vill jag emellertid icke lia bundit mig vid den av revisionen framlagda
planen för bolagsindelningen i dess olika detaljer. Såväl i yttrandena som i
vissa sedermera inkomna framställningar lia åberopats omständigheter, som
kunna påkalla större eller mindre avvikelser från den föreslagna indelningen.
Jag är härutinnan icke nu i tillfälle att angiva min ståndpunkt närmare än
att undantag från regeln, att i varje län skall finnas endast ett bolag, synes
mig böra medgivas i större omfattning än revisionen avsett. Då det enligt
förslaget skall ankomma på Kungl. Maj:t att förordna örn dylikt undantag,
torde jag framdeles få återkomma härtill, därest förslaget örn ny försäljningsförordning
blir av Kungl. Maj:t och riksdagen antaget.

Beträffande de närmare bestämmelserna i förevarande del av förslaget har
jag ej anledning till annan erinran än att stadgandet örn befogenhet för Kungl.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

Majit att förordna om undantag från länsbolagsindelningen synes böra givas
en något vidare avfattning än revisionen förordat; lämpligen torde sålunda
kunna föreskrivas, att dylikt undantag må ske, där det med hänsyn till länets
utsträckning eller folkmängd eller förhållandena i övrigt finnes påkallat.

Vad angår de verkningar, som en minskning av antalet systembolag skulle
få med avseende å personalen i de nuvarande systembolagen, kan jag till alla
delar ansluta mig till de förslag, som härutinnan framställts av 1935 års sakkunniga.
Jag vill alltså förorda, att den nedskärning av personalstyrkan,
som finnes påkallad, verkställes genom pensionering och — i erforderlig omfattning
— förtidspensionering på sätt och under villkor, som de sakkunniga
förordat. Lika med de sakunniga finner jag det böra ankomma på kontrollstyrelsen
att, jämlikt stadgande i den särskilda promulgationsförordningen,
utfärda erforderliga föreskrifter i hithörande avseenden. Jag anser mig jämväl
böra tillstyrka, att befattningshavare i de nya bolagen må, under vissa av
de sakkunniga förutsedda omständigheter, bibehållas vid de löneförmåner,
som tillkommit dem under förutvarande anställning i de nuvarande bolagen.

De särskilda bolagens organisation m. m.

Revisionens förslag samt visst förslag av 1935 års sakkunniga.

Revisionen har ansett såsom självfallet, att detaljhandeln med spritdrycker
och vin fortfarande skall till övervägande del handhas av särskilda för sådant
ändamål inrättade försäljningsorgan. Enligt revisionens uppfattning
böra dessa försäljningsorgan alltjämt vara inrättade såsom bolag. Revisionen
erinrar emellertid om möjligheten av att särskilda statliga eller kommunala
institutioner kunde tänkas böra träda i stället för de nuvarande systembolagen.

I sådant hänseende framhåller revisionen (sid. 301), hurusom tidigare vid
skilda tillfällen framkommit förslag om övergivande av bolagsformen, därvid
bland annat gjorts gällande, att de befogenheter, som tillkomma systembolagen,
äro så betydande och beröra såväl allmänheten som enskilda personer
på ett sådant sätt, att de helst böra handhas under tjänstemannaansvar.

För egen del har revisionen icke funnit skälen för en dylik omläggning
övertygande. Revisionen anmärker bland annat, att de olägenheter som påtalats
och som kunna ha reellt underlag torde kunna avhjälpas genom förändringar
i bolagens organisation. Den uppfattning, som stundom försports,
att bolagsformen icke skulle vara lämpad för samhälleliga uppgifter, finner
revisionen jävad redan därav, att denna form faktiskt kommit till användning
i allt större utsträckning vid fullgörande av sådana funktioner. Revisionen
finner jämväl de ekonomiska uppgifter, som ankomma på systembolagen,
kräva ett större mått av rörelsefrihet än som i allmänhet är medgivet
inom ramen för en statlig eller kommunal institution.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

211

Ehuru revisionens förslag alltså förutsätter bibehållande av en bolagsorganisation,
innefattar detsamma vissa förändringar i förhållande till den nu
rådande ordningen.

Enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning förutsättas bolagen kunna
vara organiserade såsom antingen aktiebolag eller handelsbolag (jämför 4 §
5 mom. andra stycket). Av de nuvarande bolagen äro 77 aktiebolag och
44 handelsbolag. Såsom framgår av vad jag förut anfört förete systembolagen
emellertid i åtskilliga hänseenden avvikelser från vanliga aktiebolag och
handelsbolag. Det må härutinnan erinras, hurusom delägarna i systembolagen
ej må beredas annan vinning av bolagens verksamhet än högst fem
procent årlig ränta å tillskjutna kontanta medel, att den årliga nettovinsten
å sådant bolags rörelse skall tillfalla statsverket, att staten i särskild ordning
tillförsäkrat sig visst inflytande å systembolagens förvaltning samt möjlighet
till kontroll å densamma o. s. v.1

Beträffande delägarna stadgas i förordningens 19 § 5 morn., att dessa
skola vara minst nio, av vilka åtminstone sex böra vara boende å den ort,
där bolagets styrelse har sitt säte. Styrelsen skall enligt samma författningsrum
bestå av fem ledamöter, av vilka en, tillika ordförande, utses av kontrollstyrelsen,
två av delägarna i bolaget, en av kommunen samt en av landstinget.
I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige två ledamöter.
De av kontrollstyrelsen, kommunen och landstinget utsedda ledamöterna
få icke vara delägare i bolaget.

Enligt revisionens förslag gäller, att systembolag skall vara aktiebolag
(3 kap. 2 §). Aktieägare skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att äga aktie i bolaget. Antalet aktieägare
skall vara minst 10, högst 20. Aktieägare må äga endast en aktie. (6 kap.
3 §.) Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett
år i sänder. Av dessa utses en, tillika ordförande, av kontrollstyrelsen, en
av landstinget, två av länsnykterhetsnämnden och en av bolagsstämman. I
styrelsen för det bolag, som skall vara gemensamt för Stockholms stad och
län, skola länsnykterhetsnämnderna för staden och länet utse vardera en ledamot.
Styrelsen för systembolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm
elier annan stad, som ej deltager i landsting, skall bestå av ytterligare
en ledamot, som utses av stadsfullmäktige. (6 kap. 4 §.)

Förslaget stadgar i övrigt bland annat, att bolagsordning för systembolag
skall underställas länsstyrelsen för godkännande (0 kap. 5 §; jämför G kap.
7 §), att till aktieägare må av systembolags utdelningsbara årsvinst utdelas
högst sex procent å aktiebeloppet, att utöver vad i aktiebolagslagen är föreskrivet
om avsättning till reservfond avsättningar till fonder och avskrivningar
skola företagas i enlighet med kontrollstyrclsens föreskrifter, att
systembolags årsvinst, i den mån densamma ej skall användas tilli avsättningar,
avskrivningar eller utdelning, skall inlevereras till statsverket saint att

1 Jfr 19 § 1, 2, 5, 6, 8 och 9 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Se även 57 § 3 inom.,
72 § 2 moni. och 100 § 2 mom. aktiebolagslagen samt Bergendal: Aktiebolagets författning sidsi—35.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

befogenhet eller skyldighet, som enligt aktiebolagslagen tillkommer bolagsstämma,
i fråga om systembolag skall med vissa undantag tillkomma dess
styrelse (6 kap. 6 och 7 §§).

Revisionen anför, att med hänsyn särskilt till de tillämnade bolagens storlek,
handelsbolagsformen ej vidare bör kunna anlitas. Beträffande aktieägarna
uttalar revisionen, att den utpräglade karaktär av organ för det
allmänna, som systembolagen enligt förslaget erhålla, gör det påkallat, att
systembolagens aktier ägas endast av ansvarskännande och i övrigt lämpliga
personer, vilka om möjligt kunna representera skilda delar av bolagens
detaljhandelsområden. Revisionen säger sig ha förutsätt, att aktieägarna i
regel skola vara bosatta inom vederbörande bolags detaljhandelsområde, men
har ej ansett nödvändigt att i författningstexten införa en föreskrift härom;
denna synpunkt har sålunda antagits komma att vinna beaktande vid prövningen
av tillämnade aktieägares lämplighet att inneha aktie. Antalet aktieägare
bör enligt revisionens åsikt ej vara alltför litet. Ä andra sidan har
en viss begränsning ansetts erforderlig med hänsyn till den prövning, som
skall åligga länsstyrelsen.

I fråga om styrelsens sammansättning m. m. anför revisionen,
bland annat:

I huvudsaklig överensstämmelse nied nu gällande förordning upptager revisionens
förslag i 1 kap. 3 § ett allmänt stadgande, att all försäljning av
spritdrycker och vin skall ordnas och handhas så att därav uppkommer så
ringa skada som möjligt. Denna regel angående lagstiftningens allmänna
syfte utgör ett viktigt direktiv för systembolagens verksamhet. För att bolagen
skola kunna fullfölja detta måste ett intimt samarbete äga rum med
de organ, som närmast omhänderha den samhälleliga nykterhetsvården,
d. v. s. nykterhetsnämnderna. Ett dylikt samarbete har också kommit till
stånd mångenstädes och i allt större omfattning. Revisionen föreslår emellertid
inrättande i varje län av en länsnykterhetsnämnd, vilken har att svara
för den samhälleliga nykterhetsvården inom länet. För att försäljningslagstiftningens
syfte skall vinnas är det av den största betydelse, att dessa organ
och de nya systembolagen bedriva sin verksamhet i närmaste samverkan.
I anledning härav anser sig revisionen böra föreslå, att länsnykterhetsnämnderna
erhålla ett betydande inflytande på ledningen av systembolagens verksamhet
genom att dessa nämnder bliva på lämpligt sätt representerade i bolagens
styrelser.

Efter att ha berört de regler, som för närvarande gälla om systembolags
styrelse, fortsätter revisionen:

En ändring i dessa regler, varigenom länsnykterhetsnämnden erhåller befogenhet
att tillsätta två ledamöter av bolagsstyrelsen, torde verksamt främja
det åsyftade samarbetet mellan nämnden och bolaget. Det synes emellertid
icke vara lämpligt att öka styrelseledamöternas antal från fem till sju. Fråga
uppstår då, vilka av de nuvarande ledamöterna som böra ersättas av länsnykterhetsnämndens
representanter. I första hand kommer i fråga att minska
antalet representanter för delägarna från två till en. Det kan till och med göras
gällande, att då systembolagen numera i realiteten helt och hållet äro organ
för det allmänna och endast formellt enskilda företag, det icke längre är
behövligt att överhuvud taget bibehålla delägarnas representation. Revisionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

213

ifrågasätter emellertid icke, att denna alldeles upphör, men anser det vara
en naturlig konsekvens av utvecklingen, att den reduceras på angivet sätt.
Att borttaga kontrollstyrelsens rätt att utse styrelsens ordförande kan icke
komma i fråga. Det gäller då att avgöra, vilken av de återstående styrelseledamöterna
— kommunens eller landstingets representant — som skall ersättas
av den andra av länsnykterhetsnämnden utsedde ledamoten. Revisionen
anser för sin del, att kommunens representant bör vika för landstingets, och
grundar denna uppfattning på det förhållandet, att systembolagen i den av
revisionen föreslagna organisationen erhålla karaktär av organ för hela länet
eller åtminstone för en betydande del av detta och att därför landstinget såsom
länets representation bör behålla sitt inflytande på bolagsstyrelsens sammansättning.

Revisionens yttrar vidare, bland annat:

Enligt förslaget skall ett systembolag bedriva sin verksamhet såsom en permanent
institution. Erforderliga ändringar med avseende på försäljningsverksamhetens
bedrivande böra sålunda icke åstadkommas genom meddelande
av oktroj åt ett nytt bolag utan genom förändringar i bolagsstyrelsens
sammansättning. För tillgodoseende av detta syfte har revisionen föreslagit,
att styrelseledamöterna skola väljas för så kort tid som ett år i sänder. Denna
tid av ett år behöver icke nödvändigt sammanfalla med kalenderåret och icke
heller vara densamma för alla ledamöter, utan kan exempelvis för den av bolagsstämman
valda ledamoten avse tiden från en ordinarie bolagsstämma
till en annan sådan, som hålles vid samma tid följande år.

De villkor, som revisionen uppställt i fråga om behörighet att vara styrelseledamot
i systembolag, återfinnas i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. av förslaget, som
i huvudsak motsvaras av de nuvarande reglerna härom i 4 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Därjämte gäller för närvarande enligt 19 § 5 mom.
andra stycket sistnämnda förordning, att det allmännas representanter i bolagsstyrelsen
icke få vara delägare i bolaget. Då revisionen avsett, att endast
särskilt kvalificerade personer skola få bliva aktieägare i de nya systembolagen,
har det emellertid icke synts föreligga tillräckliga skäl för att bibehålla
ett sådant förbud mot att delägare utses till styrelseledamöter av kontrollstyrelsen
eller övriga organ för det allmänna.

Rörande bestämmelserna, att befogenhet eller skyldighet, som enligt aktiebolagslagen
tillkommer bolagsstämma, i fråga örn systembolag skall med
vissa undantag tillkomma styrelsen, anför revisionen:

Garantier för att den verksamhet, som bedrives av systembolag, utövas i
enlighet med lagstiftningens syfte, ligga enligt förslaget liksom enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
bland annat i bestämmelserna om bolagsstyrelsens
sammansättning. Med hänsyn härtill påkallas en ganska långt gående
begränsning av de befogenheter, sorn enligt aktiebolagslagen tillkomma
bolagsstämman. Eljest skulle det inflytande över bolagens förvaltning, sorn
man velat tillförsäkra det allmänna genom styrelsens majoritet, lätt kunna
omintetgöras i sådana fall. då aktieägarna av någon anledning intaga en annan
ståndpunkt än det allmännas representanter i styrelsen. På grund av
dylika överväganden bar det redan nu, trots bristen på stadgande!! härom, i
praxis förekommit, att den befogenhet, som i allmänhet tillkommer stämman
i ett aktiebolag, i fråga örn systembolag fått stå tillbaka för styrelsens rätt att
handha förvaltningen.1 Revisionen bar ansett det vara av vikt, att denna

1 Revisionen hänvisar i detta sammanhang till Kungl. Majas resolution den 10 februari 1922
på besvär av aktieägarna i Sundbybergs sprithandelsnktiebolag, refererad i Tidskrift för systembolagen
1922 nr 2 sid. 1 f., samt Kungl. Majds resolution den 15 februari 1921 på besvär av
Avig. Wahrén, refererad i samina tidskrift 1924 nr I! sid. 6.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

praxis utbygges och lagfästes. Därför föreslår revisionen, att befogenhet eller
skyldighet, som enligt aktiebolagslagen tillkommer bolagsstämma, skall i
fråga örn systembolag tillkomma dess styrelse. Dock har revisionen gjort
undantag från denna regel och förbehållit bolagsstämman vissa angelägenheter,
som med en större eller mindre grad av självfallenhet ansetts böra tillkomma
densamma, nämligen medverkan vid ändring av bolagsordningen,
fastställande av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet
för styrelsen, val och entledigande av en ledamot i styrelsen och en revisor
samt suppleanter för dessa. Genom de nu åtei-givna bestämmelserna
kommer enligt revisionens förslag styrelsen i systembolag att såväl i förhållande
till myndigheter och allmänheten som med avseende på bolagets inre
angelägenheter utöva bolagets beslutanderätt i alla andra frågor än de särskilt
undantagna. Vidare har genom ifrågavarande bestämmelser borttagits
styrelsens skyldighet att enligt 59 § aktiebolagslagen i förvaltningen ställa
sig bolagsstämmans föreskrifter till efterrättelse. Däremot avses givetvis
icke att göra ändring i bolagsstämmans rätt att besluta om formerna för sin
verksamhet beträffande de ärenden, som förbehållits densamma, såsom att
välja sin ordförande o. s. v.

I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att revisionen — som avsett
att Kungl. Majit jämlikt förslagets 6 kap. 16 § skall fastställa gemensamma
grunder att gälla för systembolagens bolagsordningar — i sitt förslag till
sådan bolagsordning (§ 8 punkten 6) upptagit en bestämmelse, enligt vilken
styrelsen äger genom enhälligt beslut uppdraga åt en eller flera delegerade att
under styrelsens överinseende utöva dess beslutanderätt i vissa avseenden, såsom
ärenden rörande den individuella försäljningskontrollen eller angående
detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. Närmare bestämmelser härom
avses skola lämnas i särskild arbetsordning, vilken skall godkännas av
kontrollstyrelsen.

Revisionen anför i anslutning härtill (sid. 384), att en dylik anordning redan
nu måst vidtagas vid åtskilliga bolag på grund av svårigheten för bolagsstyrelsen
att handlägga den mängd löpande ärenden, som kunna förekomma.

I fråga om bestämmelserna angående utdelning till aktieägarna,
avsättningar till fonder och avskrivningar yttrar revisionen
bland annat:

Det i 19 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen meddelade stadgandet,
att bolag icke må avse att bereda delägarna vinning utöver årlig ränta
med högst fem procent å de av delägarna tillskjutna kontanta medlen, har i
revisionens förslag blivit ersatt med en bestämmelse, att av systembolags utdelningsbara
årsvinst till aktieägare må utdelas högst sex procent å aktiebeloppet.
Med den sålunda föreslagna höjningen av utdelningsvinsten avser
revisionen, att man lättare skall kunna påräkna fullt lämpliga aktieägare
från olika delar av bolagens stora detaljhandelsområden. Det kan i detta
sammanhang erinras om att aktieägarna i denna egenskap komma att ådraga
sig vissa utgifter, exempelvis resekostnader, vid sin medverkan till bolagens
förvaltning. Då enligt revisionens förslag systembolagens sammanlagda
aktiekapital kommer att minskas högst betydligt, medför den höjda vinstprocenten
icke någon ökning av vinstutdelningens totala belopp och leder
således ej till någon minskning av statsverkets inkomster från bolagen.

I förslaget har vidare införts ett stadgande om rätt för systembolagen att
göra avsättningar till fonder — utöver den i 53 § aktiebolagslagen föreskriv -

Kungl. Majlis proposition nr 242.

215

na reservfonden — samt avskrivningar i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter.
Beträffande avskrivningar innebär detta stadgande endast lagfästande
av vad som nu får anses gälla, då kontrollstyrelsen redan utfärdat
bestämmelser härom i 7 § 1 och 3 mom. av cirkuläret den 8 november 1926
(nr 9) med vissa föreskrifter örn detaljhandelsbolagens förvaltning, revision
m. m. I fråga örn avsättning till fonder utgör däremot den föreslagna bestämmelsen
en utvidgning av de möjligheter i detta hänseende, som nu finnas.
Enligt 7 § 2 ocii 3 inom. i nyssnämnda cirkulär lia nämligen bolagen i
regel endast erhållit rätt att vid utgången av ett kalenderår avsätta erforderligt
belopp för bestridande av de utskylder, som bolagen ha att gälda under
det därpå följande året. Genom det nu föreslagna stadgandet skulle systembolagen
beredas möjlighet att avsätta medel till fonder även för andra ändamål
i den utsträckning, kontrollstyrelsen finner lämpligt medgiva. Såsom
exempel på fall, då behov av fondbildning kan anses föreligga, vill revisionen
i anslutning till en framställning från Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd
särskilt framhålla dels att bolagen skola kunna avsätta medel
för personalens pensionering, dels att de bolag, vilka själva handha restaurangrörelse
och ej för detta ändamål bildat dotterbolag, skola kunna liksom
varje annat företag, som bedriver en rent ekonomisk verksamhet, fondera
medel från ett år till ett annat för att möta utgifter, som denna verksamhet
kan påkalla. Vidare bör enligt revisionens mening möjlighet finnas för
systembolag med alltför litet aktiekapital att genom fondbildning tillgodose
behovet av erforderligt rörelsekapital. Till jämförelse kan i detta sammanhang
också erinras örn att partihandelsbolag enligt gällande föreskrift i 12 §
4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, som motsvaras av 2 kap. 3 §
2 mom. i förslaget, äger att av vinsten enligt Kungl. Maj:ts medgivande använda
viss del ej blott till avskrivningar utan även för avsättning till fonder.

Förslagets bestämmelser rörande inleverering till statsverket
av systembolags årsvinst överensstämma i sak väsentligen med nu
gällande föreskrifter; sådan inleverering föreslås alltjämt skola äga rum
inom utgången av maj månad nästpåföljande år.

Enligt förslagets 6 kap. 10 § skall systembolag i åtskilliga närmare angivna
hänseenden icke kunna vidtaga åtgärd utan samtycke av kontrollstyrelsen.
I 12 § samma kapitel stadgas härutöver, att systembolag vid utövande av sin
verksamhet står under överinseende av kontrollstyrelsen och har att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen meddelar beträffande bolagets
förvaltning elier eljest i försäljningsförordningen särskilt angivna hänseenden.
Slutligen skall Kungl. Maj:t jämlikt 6 kap. 16 § kunna meddela
närmare föreskrifter angående tillämpning av bestämmelserna i samma kapitel
angående systembolag. Beträffande motiveringen för dessa stadganden
— vilka såvitt angår kontrollstyrelsens befogenhet väsentligen ansluta sig till
den nu gällande ordningen —- torde jag kunna hänvisa till betänkandet (sid.
390—392 samt sid. 397).

Rörande den närmare kontrollen å systembolagens förvaltning
gäller enligt 19 § 6 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att
granskning av systembolags förvaltning ärligen skall företagas i mars eller
april månad året näst efter det granskningen avser, å tid som kontrollstyrelsen
bestämmer. Granskningen verkställes av tre revisorer, av vilka kontroll -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

styrelsen utser två och delägarna i bolaget den tredje. Revisorerna utse
ibland sig eller utom sig två personer att å deras vägnar deltaga i inventering
av bolagets tillgångar vid löpande års slut. Över revisionen skola revisorerna
avgiva berättelse, vilken utom redogörelse för bolagets ekonomiska ställning
och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna finna skäl omnämna
skall innehålla dels yttrande huruvida bolaget förvaltats i överensstämmelse
med det i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna syftet, dels till- eller
avstyrkande av ansvarsfrihet. Sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle
att förklara sig över i revisionsberättelsen möjligen gjorda anmärkningar,
skola revisorerna före maj månads utgång översända exemplar av berättelsen
till länsstyrelsen, landstinget, stadsfullmäktige eller kommunalstämman
samt till kontrollstyrelsen. Till de myndigheter, som sålunda erhålla del av
revisionsberättelsen, må bolagets styrelse jämväl insända sin förklaring.

Kontrollstyrelsen beslutar efter juni månads utgång för det allmännas
räkning örn ansvarsfrihet åt bolagets styrelse. Ordinarie bolagsstämma beslutar
å delägarnas vägnar örn ansvarsfrihet åt styrelsen.

Utöver vad sålunda gäller har kontrollstyrelsen utfärdat detaljerade föreskrifter
rörande räkenskapers förande vid systembolagen och om revisionsarbetets
bedrivande. Kontrollstyrelsen har sålunda i sagda avseenden meddelat
bestämmelser genom cirkulär den 8 november 1926. I detta cirkulär
har stadgats, att bolag skall före mars månads ingång året efter det revisionen
avser låta verkställa siffergranskning av bolagets samtliga räkenskaper
samt, örn så ej skett, att revisorerna skola tillse att dylik granskning sker.
över resultatet av siffergranskningen skall siffergranskaren till bolagets styrelse
och revisorer avgiva berättelse med de erinringar, vartill granskningen
föranlett. Vidare har i sagda cirkulär meddelats föreskrift om inventering
vid löpande årets slut av bolags tillgångar, om granskning av styrelsens protokoll,
korrespondens och träffade avtal, om kassainventering m. m.

Kontrollstyrelsen har meddelat ytterligare anvisningar och bestämmelser
genom cirkulär den 26 januari 1933 om systembolags bokföring, genom cirkulär
den 24 januari 1934 om inventering av bolagens tillgångar samt genom
cirkulär den 28 november 1935 örn siffergranskningen.

Beträffande inventeringen framhölls i cirkuläret den 24 januari 1934 att
denna vid åtskilliga tillfällen utförts på ett otillfredsställande sätt och att inventeringsmännen
åtminstone i vissa fall låtit sig nöja med de uppgifter, som
lämnats av lager- eller butikspersonal. Beträffande siffergranskningen framhölls
i cirkuläret den 28 november 1935, att kontrollstyrelsens inspektionsarbete
väsentligen försvårats därigenom att siffergranskning icke regelbundet
ägt rum samt att granskningen icke utförts på ett tillfredsställande sätt. Då
ekonomiska oegentligheter kommit i dagen, hade nästan undantagslöst förelegat
sådana brister i siffergranskningen att oegentligheterna därigenom underlättats
och deras upptäckt blivit fördröjd.

För granskning av systembolagens verksamhet var riket åren 1919—1931
indelat i ett 30-tal revisionsdistrikt. Det största av dessa distrikt omfattade
10 bolag. Kontrollstyrelsen utsåg för varje distrikt två revisorer, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

217

hade att å det allmännas vägnar företaga revision av de inom distriktet belägna
systembolagens förvaltning. Syftet med distriktsindelningen var att
bereda möjlighet för revisorerna att anställa jämförelse mellan olika bolag
för åvägabringande av större enhetlighet i fråga örn bolagens förvaltning.

Anordningen ansågs emellertid icke leda till åsyftat resultat. Från och med
år 1932 har kontrollstyrelsen tillämpat den regeln, att den ene av de två
av styrelsen utsedda revisorerna skall vara auktoriserad revisor eller äga
kvalifikationer som kunna jämställas med en auktoriserad revisors. Denne
revisor har haft att verkställa revision vid ett flertal bolag. Den andre av
kontrollstyrelsens revisorer har utsetts för varje särskilt bolag; å denne har ej
uppställts krav örn auktoriserad revisors kompetens.

Rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till försäljningsförordning innehåller
i fråga om revision av systembolagens förvaltning allenast i 6 kap.
13 § att granskning av systembolagens ekonomiska förvaltning årligen skall
företagas av kontrollstyrelsen, som det tillkommer att på grundval av denna
granskning å det allmännas vägnar besluta om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse
eller vidtaga åtgärd, som må erfordras till följd av att ansvarsfrihet
vägras eller vartill anledning eljest må förefinnas.

Detta förslag upptager sålunda icke några detaljföreskrifter om huru den
årliga granskningen skall utföras. Det i revisionens betänkande intagna
förslaget till bolagsordning för systembolag innefattar emellertid i sådant
hänseende i §§ 15, 16, 18 och 19 bestämmelser av i huvudsak samma innehåll
som förut berörda, i gällande rusdrycksförsäljningsförordning meddelade
föreskrifter.

Revisionen har till stöd för sin åtgärd att i försäljningsförordningen intaga
allenast en allmän bestämmelse örn granskning av bolagens förvaltning anfört,
att frågan om i vilka former granskningen framdeles borde äga rum
vore i hög grad ett spörsmål av revisionsteknisk natur. Sättet för granskningens
utförande borde därför regleras i administrativ författning. Om så
skedde, vunnes jämväl möjlighet att lättare genomföra ändringar. Revisionens
mening synes sålunda ha varit, att tillsvidare, i avvaktan på att närmare
erfarenhet vunnes, hittills gällande regler beträffande sättet för revision av
systembolagens förvaltning skulle äga tillämpning.

Förenämnda 1935 års sakkunniga lia i samband med övriga undersökningar
funnit anledning ingå jämväl på här föreliggande spörsmål samt framlagt
förslag om riktlinjerna för det allmännas kontroll å de nya systembolagens
ekonomiska förvaltning. Jag torde nu få redogöra för den härutinnan
verkställda utredningen.

De sakkunniga erinra till en början, hurusom 1935 års statsrevisorer ägnat
uppmärksamhet åt revisionen av systembolagen och i sin berättelse framhållit
vikten av att för uppdraget såsom siffergranskare utsåges fullt kvalificerade
personer ävensom att gällande föreskrifter i avseende å siffergranskningen
skärptes och förtydligades samt att siffergranskningen företoges
fortlöpande. Enligt vad de sakkunniga uppgiva har kontrollstyrelsen

218

Kungl. Majlis proposition nr 242.

med anledning av dess uttalanden anfört, att styrelsen saknade befogenhet
att utse siffergranskare men att styrelsen ville ägna förnyad
uppmärksamhet åt spörsmålet i vad mån de i avseende å siffergranskningen
gällande föreskrifterna kunde ytterligare skärpas och förtydligas. Styrelsen
förmälde sig vidare ha uppmärksamheten riktad å behovet av förändring av
revisionsanordningarna.

De sakkunniga ingå härefter på en kritik av den nu gällande ordningen
samt anföra i sådant hänsende:

Beträffande inventeringen av bolagets tillgångar vid löpande årets slut må
framhållas, att då tillgångssidan i bokslutet kan omfatta fastigheter, banktillgodohavanden,
kontanter, lager, inventarier, utstående fordringar ävensom
andra tillgångar, borde inventeringen omfatta samtliga dessa tillgångar.
I praktiken lärer emellertid den inventering, som vid årsskiftet företages,
omfatta allenast fastställande av kassaställning och bankfordringar samt upptecknande
av lager och inventarier. Övriga tillgångsposter torde i regel fastställas
först vid revisionen.

Inventering av lagret är ett arbete, som kräver stor noggrannhet och uppmärksamhet.
Den är av betydelse icke allenast för fastställande av balansräkningen
utan jämväl för att åvägabringa kontroll över försäljningsrörelsen
under verksamhetsåret och för att få en utgångspunkt för samma röx-else
under det år, som stundar. Då oegentligheter upptäckts vid systembolagen
har det ofta visat sig att ofullständig inventering grundlagt möjligheter till
undanhållande av varor och till döljande av andra brottsliga förfaranden.

Inventeringens utförande fordrar teknisk skicklighet och förmåga att snabbt
utföra beräkningar. Svårigheter ha på grund härav mött att för uppgiften
få kompetent folk.

Jämväl siffergranskningen erfordrar vissa personliga kvalifikationer. Siffergranskaren
skall tillse, att alla i böckerna införda transaktioner äro riktiga.
Det gäller därvid att fastslå ej blott att slutsumman å en verifikation
stämmer med motsvarande post i räkenskapsboken utan jämväl att verifikationens
slutsumma är det riktiga resultatet av verifikationens delposter. Av
vikt är ock att verifikationens sakliga innebörd blir föremål för granskning.
Granskning skall jämväl ske av de i böckerna företagna överföringar och
nedsummeringar.

En efter enhetliga grunder ledd siffergranskning torde med nuvarande
ordning för denna granskning knappast kunna åstadkommas. Siffergranskarna
utses nämligen för närvarande av bolagens styrelser, och arbetet har
karaktär av tillfällighetsuppdrag.

Den egentliga revisionen grundar sig på inventeringen och siffergranskningen.
Brister något av de grundläggande momenten blir ock revisionen
bristfällig. Men även om inventering och siffergranskning äro felfria, lämnar
revisionen likväl ej betryggande säkerhet för att allt står rätt till. Det
föreliggande revisionsområdet är av speciell art; det kräves längre tids ingående
sysslande därmed för att man skall kunna intränga i och behärska dess
detaljer. Allmän revisionsteknisk utbildning lämnar därför icke — såsom
erfarenheten visat — garanti för att vid revision av ett systembolag förefintliga
fel upptäckas. Det må i berörda avseende hänvisas till det förhållande
att jämväl under tid, då yrkesrevisor deltagit i revisionen av systembolagen,
praktiskt taget alla vid bolagen uppdagade oegentligheter upptäckts antingen
av bolagens personal eller av kontrollstyrelsens inspektörer, men däremot icke
av revisorerna.

Ä kontrollstyrelsens statistiska avdelning utföres för närvarande viss kon -

Kungl Maj.ts proposition nr 242.

219

Iroll i avseende å systembolagen. Denna kontroll avser bland annat bolagens
månatliga uppgifter lill försäljningsstatistiken, bolagens månatliga uppgifter
angående omsättningsskatten -— vilka avstämmas mot Vin- & spritcentralens
uppgifter — samt slutligen de i den s. k. ekonomitablån lämnade uppgifterna.
Styrelsen äger emellertid icke tillgång till det primärmaterial i form av
allegat och verifikationer, varå bokföringen grundar sig. Granskningen kan
följaktligen icke fylla de uppgifter en revision avser.

De sakkunniga framlägga härefter förslag till de ändringar, som ansetts påkallade,
och anföra i sådant avseende bland annat följande:

Det måste vara av synnerlig vikt för kontrollstyrelsen såsom dechargebeviljande
myndighet och för statsverket, som uppbär vinsten av systembolagens
rörelse, att fullt betryggande former för revision av bolagens ekonomiska
förvaltning ernås. De brister i revisionen av dessa bolags ekonomiska förvaltning,
som förut anmärkts, torde ock kunna, i allt väsentligt, avhjälpas
genom en förändrad organisation av revisionsarbetet. Enligt de sakkunnigas
uppfattning bör sålunda den granskning av systembolagens ekonomiska förvaltning,
som skall äga rum å det allmännas vägnar, företagas av ett antal
hos kontrollstyrelsen anställda revisorer, vilka lia till uteslutande eller åtminstone
huvudsaklig uppgift att verkställa denna granskning. Förutom
dessa revisorer böra jämväl siffergranskarna utses av kontrollstyrelsen. Om
så sker, torde kunna förutsättas att siffergranskningen blir utförd av kompetenta
personer och i den omfattning, som erfordras för att kravet på tillförlitlighet
skall kunna anses nöjaktigt tillgodosett.

Det torde vara tillräckligt, att kontrollstyrelsen för varje bolag utser allenast
en revisor, och att denne, tillsammans med den av aktieägarna utsedde
revisorn, vilken torde böra vara auktoriserad eller besitta häremot svarande
kompetens, utför granskningen. Den av kontrollstyrelsen utsedde revisorn
— vilken såsom strax skall angivas lärer böra anförtros att revidera ett visst
antal bolag — torde under revisonsåret i den omfattning, som må anses erforderlig
för att revisionsarbetet må fylla kravet på säkerhet, böra besöka
vart och ett av de honom anvisade bolagen och därstädes kontrollera siffergranskningens
behöriga utförande, företaga lagerinventeringar och i övrigt
utföra det revisionsarbete, som kan finnas böra verkställas å den ort, där bolaget
har sitt säte. Efter revisionsårets slut skola för varje bolag båda revisorerna
avgiva berättelse över den av dem verkställda granskningen av bolagets
förvaltning.

Såsom framgår av det anförda skulle revisionsarbetet alltjämt bliva i viss
mån lokalt anknutet och till huvudsaklig del komma att utföras vid bolagen.
Den betydande fördelen vunnes emellertid vid jämförelse med de nuvarande
förhållandena, att de av kontrollstyrelsen utsedda revisorerna finge,
i den mån så erfordras, helt sysselsätta sig med granskningsarbetet. ^ Det
måste förutsättas, att dessa revisorer härigenom bliva i tillfälle att på ett
mera noggrant sätt lin för närvarande är fallet vinna kännedom örn bolagens
verksamhet. Dä de tillika bliva kontrollstyrelsens tjänstemän, bör styrelsen
jämväl bliva i tillfälle att i betydligt större utsträckning än nu leda revisionsarbetet.
Huruvida revisorerna skola vara bosatta inom det dem anvisade revisionsdistriktet
torde kontrollstyrelsen böra få avgöra med ledning av de erfarenheter,
som kunna vinnas vid tillämpningen av den föreslagna organisationen.
Skulle de av kontrollstyrelsen utsedda revisorerna icke under hela
året bliva i full utsträckning sysselsatta med revisionsarbetet, böra de under
sålunda uppkommande ledighet från revisionsarbetet stå till kontrollstyrelsens
förfogande för de uppgifter styrelsen må bestämma.

För revisionens utförande torde landet böra indelas i revisionsområden, för -

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

slagsvis fem med en av kontrollstyrelsen utsedd revisor för varje revisionsområde.

De sakkunniga lia avsett, att den inspektionsverksamhet, som kontrollstyrelsen
utövar genom två resande inspektörer, skall bibehållas. Genom inrättandet
av en central revision, sådan som den nu föreslagna, blir det möjligt
för inspektörerna att i högre grad än hittills ägna uppmärksamhet åt den
sociala sidan av systembolagens verksamhet, något som under senare år i ej
ringa grad måst lämnas å sido, enär inspektörerna måst övervägande ägna
sig åt kontroll av den ekonomiska förvaltningen vid systembolagen. Förekomsten
av den fortlöpande revisionen utesluter emellertid icke, att inspektionen
jämväl framdeles ägnar uppmärksamhet åt den ekonomiska förvaltningen
vid bolagen. Det är sålunda städse av betydelse, att kassaställningen
vid inspektionsbesök fastställes.

Kostnaderna för en revision, anordnad i enlighet med vad sålunda föreslagits,
ha av de sakkunniga uppskattats till omkring 130,000 kronor årligen.
Till jämförelse må nämnas, att revisionskostnaderna för de nuvarande bolagen
såvitt angår 1935 utgjorde omkring 160,000 kronor ävensom att revisionskostnaderna
för 30 länsbolag av de sakkunniga beräknats uppgå till omkring
105,000 kronor i händelse nu tillämpade anordningar alltjämt skulle bibehållas.

Enligt 6 kap. 2 § förslaget till försäljningsförordning må systembolag driva
restaurangrörelse och därrner sammanhängande verksamhet, såvitt kontrollstyrelsen
därtill lämnar medgivande. I 9 § samma kapitel stadgas, att systembolag
för nu angivet ändamål äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag);
jämlikt 10 § erfordras emellertid härför även särskilt samtycke av kontrollstyrelsen.
Närmare bestämmelser om sådant bolag meddelas i 6 kap. 15 §.
Härutinnan skall gälla bland annat, att aktierna i restaurangbolag skola vara
dels stamaktier, dels preferensaktier, att stamaktie ej må ägas av annan än
systembolag, att stamaktiekapitalet skall utgöra lägst 10 och högst 20 procent
av bolagets sammanlagda aktiekapital samt att varje stamaktie medför
rätt till 10 röster och varje preferensaktie rätt till en röst. Bolagsordning
för restaurangbolag ävensom ändring i sådan bolagsordning skall för att
vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen. Restaurangbolags styrelse skall
bestå av fem ledamöter, av vilka tre utses av stamaktieägarna och två av preferensaktieägarna.
Av stamaktieägaren utsedd styrelseledamot skall icke kunna
äga preferensaktie i bolaget; enahanda förbud skall gälla jämväl beträffande
verkställande direktör. Restaurangbolag skall vidare icke tillåtas äga
aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening. Liksom i fråga om
systembolag gäller även i fråga örn restaurangbolag, alt kontrollstyrelsens
samtycke erfordras för inrättande, flyttande eller nedläggande av restaurang.
Jämväl i övrigt skall i åtskilliga fall kontrollstyrelsens samtycke inhämtas.
Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas
av två revisorer, av vilka stamaktieägarna och preferensaktieägarna utse
vardera en. Den av stamaktieägarna utsedde revisorn skall vara auktoriserad
revisor eller besitta därmed jämställd kompetens. Kontrollstyrelsen skall äga
deltaga i revisorernas granskning samt när som helst kunna företaga särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

221

granskning. Jämväl i avseende å restaurangbolag äger Kungl. Maj:t jämlikt
6 kap. 16 § utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av i samma
kapitel upptagna bestämmelser.

Revisionen anmärker i anslutning till dessa bestämmelser, att det får anses
lämpligt, att i författningstexten uttryckligen angives, att drivande av
restaurangrörelse faller inom ramen för systembolagens verksamhet. Med
rörelse, »sammanhängande» med restaurangrörelse, säger sig revisionen närmast
åsyfta hotellrörelse. Där restaurangbolag inrättas, böra dessa enligt revisionens
åsikt handha endast restaurangrörelsen, under det att utskänkningen
bör omhänderhas av systembolaget. Revisionen framhåller, att även
örn vederbörande systembolag bör äga det avgörande inflytandet över ett restaurangbolags
ledning, det dock får anses påkallat, alt sistnämnda bolag
med hänsyn till den mera affärsmässiga arten av sin verksamhet erhåller betydligt
större rörelsefrihet än som lämpligen kan tillerkännas systembolagen.
Beträffande den närmare motiveringen i övrigt för de i fråga om restaurangbolag
föreslagna bestämmelserna torde jag få hänvisa till betänkandet (sid.
394—397). Här må endast erinras, att revisionen avsett att närmare grunder
rörande bolagsordning för restaurangbolag skola utfärdas av kontollstyrelsen;
det av revisionen utarbetade förslaget till sådan bolagsordning är avsett att
visa vad dessa grunder enligt revisionens mening böra innehålla.

I det av 1935 års sakkunniga avgivna utlåtandet uttalas i fråga om restaurangbolagen,
att dessa icke innefattas i de revisionsanordningar, som de sakkunniga
föreslagit. I vad mån det kan låta sig göra att till den ifrågasatta
centrala revisionen överflytta granskningen jämväl av restaurangbolagens
verksamhet, finna de sakkunniga vara möjligt att bedöma först framdeles,
när ytterligare erfarenhet vunnits rörande dessa företag. Då emellertid restaurangbolagen
i vissa avseenden skola vara underställda systembolagen, anse
de sakkunniga kontrollstyrelsens inspektionsavdelning ha en viktig uppgift
i att jämväl i stort granska restaurangbolagens verksamhet.

Reservationer mot revisionens förslag.

Herrar Beskou) och Gräslund uttala (sid. 597), att de föreslagna länsnykterhetsnämnderna
huvudsakligen böra inrikta sitt arbete på den egentliga nykterhetsvården
samt att med hänsyn härtill endast en ledamot i systembolags
styrelse bör utses av dylik nämnd. I stället borde en styrelseledamot lämpligen
kunna väljas av den stad, där bolaget har sitt säte. Jämväl herr Englund ansluter
sig till denna uppfattning (sid. 507).

I fråga örn restaurangbolagen anför herr Gräslund:

Liksom revisionen anser jag, att restaurangbolagen — såväl som systembolagen
— böra vara underkastade en synnerligen noggrann och ingående
ekonomisk kontroll från statens sida. Jag delar emellertid revisionens uppfattning
jämväl därutinnan, att restaurangbolagen med hänsyn till arten av
deras rörelse böra intaga en friare ställning än systembolagen.

Åtskilliga av de bestämmelser, som finnas intagna i förslagets 6 kap. 15 §

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

5 och 6 morn., synas mig dock icke gå väl ihop med revisionens sistnämnda
uppfattning, då de i vissa situationer kunna tänkas försvåra en fullt affärsmässig
skötsel av restaurangbolagen. De böra därför enligt min mening underkastas
en sådan omarbetning, att dessa svagheter bortfalla, vilket väl kan
ske utan att möjligheten till kontroll på något sätt försvagas.

Herr Ljungdahl yttrar (sid. 529 och 530) bland annat följande:

I fråga om systembolags rätt att driva annan verksamhet än restaurangrörelse
skulle jag ha önskat, att 6 kap. 10 § och den därtill lämnade specialmotiveringen
innehållit klarare bestämmelser och direktiv. Emellertid äro
svårigheterna att i allmänna regler ge anvisning om vad som i detta hänseende
bör anses lämpligt eller olämpligt här ännu större än när det gäller
själva restaurangrörelsen. Alldeles särskilt stora äro svårigheterna att utforma
bestämmelser, som äro ägnade att förhindra att —- såsom i något fall skett
— inflytelserika personer i systembolagens tjänst deltaga i eller t. o. m. taga
initiativ till startande av företag, avsedda att vara leverantörer till systembolagen,
särskilt som vederbörande kunna göra detta i egenskap av privatpersoner,
ehuru med beräkning att begagna sin ställning i systembolaget för
att gynna företaget. Även om det icke varit möjligt att finna en uttrycklig
regel, som skulle kunna möjliggöra att dylika förfaringssätt beivrades, synes
det mig dock vara önskvärt, att det kommer till stånd ett principuttalande,
som ger uppsiktsmyndigheten stöd för åtminstone ett uttalande av ogillande.

Yttranden över revisionens och de sakkunnigas förslag.

1 yttrande över revisionens förslag uttalar polischefen i Landskrona, att bolagsformen
numera saknar berättigande i fråga om de för detaljhandeln med
rusdrycker erforderliga försäljningsorganen. Med sparbankerna och vissa
kreditinstitutioner såsom förebild borde enligt polischefens mening kunna
skapas lämpliga förvaltningsorgan. Polischefen framlägger i sitt yttrande
ett förslag i sådant hänseende.

Styrelsen för Sveriges motboksinnehavares riksorganisation anför:

I betraktande av att revisionen i sitt betänkande upprepade gånger framhållit
att systembolagen, ehuru enskilda företag, dock äro att anse såsom organ
för det allmänna, synes det oss synnerligen anmärkningsvärt, att revisionen
icke dragit konsekvensen av denna sin uppfattning och berett staten ett
övervägande inflytande nå systembolagens ledning, i likhet med vad som föreslagits
beträffande partihandelsbolaget. Förutom bolagens rent affärsmässiga
verksamhet för statens räkning ha de enligt förslaget en s. k. nykterhetspolitisk
uppgift genom den i deras händer anförtrodda individuella kontrollen.
Men denna sociala uppgift är ju också en statens angelägenhet. Systembolagen
företräda således statens intressen i dubbelt avseende, varav följden
självklart borde vara, att staten finge det övervägande inflytandet i fråga
örn bolagens ledning samt att kontrollen över dessa företag gjordes fullt effektiv,
deras räkenskaper och handlingar bleve offentliga och bolagens hela
verksamhet underkastades statlig revision.

I fråga om detaljerna i revisionens förslag i förevarande avseenden framställas
i åtskilliga yttranden anmärkningar beträffande styrelsens sammansättning.
Av bland andra kontrollstyrelsen, åtta länsstyrelser, stadsfullmäktige
i ett 20-tal städer, landstingens förvaltningsutskott i två län, Svenska stadsförbundets
styrelse och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd påyrkas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

223

att den stad, där bolagets styrelse har sitt säte, måtte bliva representerad i
styrelsen. Två länsstyrelser förorda, att länsstyrelsen skall äga utse de två
ledamöter, som enligt förslaget skolat tillsättas av länsnykterhetsnämnden.
Av landstingens förvaltningsutskott i fyra län m. fl. yrkas, att landstinget måtte
företrädas i styrelsen av två eller flera ledamöter. Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd finner, att bolagsstämman bör äga utse två ledamöter.

En länsstyrelse anmärker, att kravet på länsstyrelsens godkännande av systembolags
bolagsordning synes obehövligt och olämpligt med hänsyn till den
prövning, som härutinnan åligger patent- och registreringsverket. Av stadsfullmäktige
i en stad ifrågasättes, huruvida ej systembolags styrelse borde i stället
för länsstyrelsen äga utse blivande aktieägare i bolaget. I fråga om förslagets
bestämmelser angående avsättning till fonder uttalar Systembolagens
personalförening:

Det är självfallet, att från personalens sida med tillfredsställelse annoteras
revisionens förslag örn rätt för bolagen att företaga avsättningar till fonder för
personalens pensionering. Föreningen anser dock, att det verkliga behovet
av ett regelmässigt ordnande av denna fråga lämpligen bör motivera skyldighet
för bolagen att göra sådana avsättningar, beräknade efter pensioneringsgrunder,
som kunna komma att fastställas av tillsyningsmyndigheten.

Beträffande förhållandet mellan kontrollstyrelsen och systembolagen anför
Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd:

Enligt nämndens mening hade det varit mera ändamålsenligt, örn revisionens
förslag i 6 kap. 10 § hade närmare anslutit sig till föreskrifterna i gällande
rusdrycksförsäljningsförordning. Jämlikt dessa föreskrifter har kontrollstyrelsen
lämnats både obegränsade möjligheter att i samtliga avseenden
kontrollera systembolagens verksamhet och möjlighet att utfärda föreskrifter,
likartade med dem, som finnas intagna i nyssnämnda paragraf av förslaget,
om kontrollstyrelsen ansett sådana bestämmelser erforderliga. De
stadganden, som återfinnas i kapitlets 12 § synas för övrigt vara i och för
sig fullt tillräckliga för det här avsedda ändamålet, varför 10 § borde kunna
utgå.

Jämväl styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet har i ett till förtroendenämnden
avgivet utlåtande uttryckt farhågor för att systembolagens
handlingsfrihet enligt förslaget skulle ha kringskurits i en omfattning, som
finge anses både praktiskt hindersam och sakligt ogrundad. Styrelsen finner,
att de av revisionen åsyftade garantierna mot ekonomisk misskötsel och
försumlighet snarare borde sökas i en sträng granskning än i generellt bindande,
detaljerade författningsbestämmelser angående förprövning av allehanda
beslut i fråga om bolagens verksamhet.

Även i fråga om de motsvarande föreskrifterna såvitt angår restaurangbolag
ha förtroendenämnden och aktiebolaget Stockholmssystemet framställt
liknande erinringar.

Kontrollstyrelsen ansluter sig i viss mån till kritiken i sistnämnda hänseende
och anför sålunda:

Det i 5 mom. av (5 kap. 15 § meddelade förbudet för restaurangbolag att
äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening synes icke böra
göras ovillkorligt. I stället torde, i likhet med vad sorn stadgas i 10 § i fråga

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

om systembolag, böra föreskrivas, att restaurangbolag ej utan samtycke av
kontrollstyrelsen må förvärva eller avhända sig aktie eller andel i bolag eller
ekonomisk förening. Från det allmännas synpunkt torde härigenom vinnas
nödiga garantier för att ett restaurangbolag icke utan fullgoda skäl bildar
dotterorganisationer eller inträder såsom delägare i annat företag. De i
paragrafens 6 mom. första stycket intagna detaljerade bestämmelserna rörande
åtgärder, som av restaurangbolag ej må vidtagas utan samtycke av
kontrollstyrelsen, synas böra utgå ur förslaget. De kunna otvivelaktigt under
vissa förutsättningar vara ägnade att verka försvårande på en affärsmässig
skötsel av restaurangbolagen. De torde i stället lämpligen böra ersättas
med ett allmänt hållet stadgande, som ger kontrollstyrelsen möjlighet
att framdeles utfärda de speciella föreskrifter, som av förhållandena
kunde finnas påkallade. Stadgandet torde kunna givas en form, som ansluter
sig till vad i 12 § finnes föreskrivet i fråga om systembolag. Slutligen
torde det i andra stycket av 4 mom. stadgade förbudet för av stamaktieägare
utsedd ledamot och suppleant i restaurangbolags styrelse så ock för verkställande
direktör i sådant bolag att äga preferensaktie i bolaget böra utgå.

Jämväl i vissa andra hänseenden önskar kontrollstyrelsen förorda modifikationer
i de för restaurangbolagen föreslagna bestämmelserna. Med hänsyn
till ifrågavarande bolags betydelse såväl i ekonomiskt som i socialt avseende
finner kontrollstyrelsen det önskvärt, att det allmänna, i större utsträckning
än som föreslagits, tillförsäkras såväl direkt inflytande å bolagens
förvaltning som avgörande i frågor, vilka uppkomma i samband med
kontrollen över förvaltningen. För detta ändamål anser sig kontrollstyrelsen
böra föreslå dels sådan ändring av reglerna för sammansättningen av restaurangbolags
styrelse, att ordföranden i sådan styrelse samt suppleant för denne
skola utses av kontrollstyrelsen, medan stam- och preferensaktieägarna
äga att utse vardera två ledamöter och två suppleanter, dels sådant tillägg
till de föreslagna bestämmelserna, att åt kontrollstyrelsen inrymmes befogenhet
att å det allmännas vägnar besluta örn ansvarsfrihet för bolagets styrelse
samt att vidtaga åtgärd, som erfordras till följd av att ansvarsfrihet
vägrats eller vartill eljest på grund av verkställd granskning anledning må
förefinnas. Restaurangbolag skulle på detta sätt i kontrollhänseende principiellt
jämställas med systembolag, en ordning som synes kontrollstyrelsen
hava starka sakliga skäl för sig.

Till vissa erinringar, som i övrigt framställts mot förslaget i denna del,
torde jag senare få återkomma.

Uttalanden angående behovet och lämpligheten av de av 1935 års sakkunniga
föreslagna anordningarna för kontroll å systembolagens ekonomiska
förvaltning ha i yttrandena över de sakkunnigas utlåtande gjorts av kont.
rollstyrelsen, riksräkenskapsverket och Systembolagsföreningarnas förtroendenämnd.
Förslaget tillstyrkes härvid såsom lämpligt och ändamålsenligt.
Vissa modifikationer ha emellertid förordats av kontrollstyrelsen, som anför:

Vad de sakkunniga anfört i fråga örn kontrollen över de nya systembolagens
ekonomiska förvaltning finner kontrollstyrelsen förtjäna alldeles särskilt
beaktande. Styrelsen instämmer oförbehållsamt i det av de sakkunniga
gjorda uttalandet, att en effektivisering av revisionsanordningarna är
av nöden, och instämmer också däruti, att, därest fulla värdet skall utvinnas
av revisionen, denna måste handhas av personal, som icke blott har
vana vid revisionsarbete utan som därtill haft tillfälle göra sig väl hemma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

225

stadd med systembolagens bokföring och de speciella förhållanden i övrigt,
som äro förhanden vid systembolagen.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget, innefattande en sådan anordning,
att den granskning av systembolagens förvaltning, som å det allmännas
vägnar skall äga rum, anförtros åt ett antal hos kontrollstyrelsen anställda
revisorer, biträdes av ämbetsverket, som jämväl ansluter sig till de sakkunnigas
förslag, att systembolagens siffergranskare skola utses av kontrollstyrelsen.
I likhet med de sakkunniga utgår styrelsen från att de hos kontrollstyrelsen
anställda revisorerna komma att erhålla full sysselsättning under
hela året genom det dem åliggande granskningsarbetet.

Ehuru den egentliga revisionen, i vilken den av bolagsmännen utsedde
revisorn deltager, måste i väsentlig mån baseras på det fortlöpande revisionsoch
granskningsarbete, som utförts av den hos kontrollstyrelsen anställde
revisorn, kan det likväl anses påkallat, att tiden för den egentliga revisionen
utsträckes något utöver den tid som för närvarande är gällande, nämligen
mars och april månader. Kontrollstyrelsen föreslår därför, att nämnda tid
utökas att omfatta månaderna mars—maj.

Då det är av synnerlig vikt, att de erfarenheter, som efterhand vinnas vid
tillämpningen av det nya revisionsförfarandet, kunna utan onödig omgång
på ett smidigt sätt tillgodogöras, synas i den nya försäljningsförordningen
böra inflyta allenast vissa allmänna föreskrifter för revisionen, medan på
Kungl. Majit och kontrollstyrelsen bör ankomma att utfärda de närmare
föreskrifter rörande revisionsanordningarna, som kunna befinnas erforderliga.

Efter en redogörelse för de sakkunnigas förslag angående revisionsverksamhetens
utformande fortsätter kontrollstyrelsen:

Styrelsen har i huvudsak intet att erinra mot den av de sakkunniga skisserade
anordningen. Styrelsen anser det dock angeläget, att bestämmelserna
rörande densamma bliva så utformade, att styrelsen vid omhänderhavandet
av denna betydelsefulla revisionsverksamhet erhåller nödig rörelsefrihet. I
betraktande av ovissheten om det antal revisorer som erfordras, synes distriktens
antal icke böra bestämt fixeras, utan en ram angivas inom vilken kontrollstyrelsen
skulle givas befogenhet att enligt vad erfarenheterna kunna
utvisa bestämma distriktens antal och omfattning. Styrelsen torde sålunda
givas bemyndigande att anställa högst sex dylika revisorer. De närmare instruktionsbestämmelserna
för revisorernas tjänstgöringsområden och arbete
böra utfärdas av styrelsen.

Såväl kontrollstyrelsen och riksräkenskapsverket som jämväl statskontoret
framställa i övrigt vissa erinringar i fråga örn revisorernas ställning i anställnings-
och avlöningshänseende m. m. Härpå torde det emellertid icke
vara erforderligt att ingå i detta sammanhang.

Mot nu berörda bestämmelser i 6 kap. av revisionens förslag angående Departementssystembolag
har jag i stort sett intet att erinra. I vissa detaljer torde förslå- ^/enget
emellertid böra undergå jämkning. Till en början erfordras föreskrift om
utseende av de två styrelseledamöter, som enligt förslaget skolat utses av
länsnykterhetsnämnden. Jag vill i sådant hänseende förorda, att länsstyrelsen
erhåller befogenhet tillsätta ifrågavarande ledamöter. Med hänsyn
till karaktären hos de nya bolagen kan jag däremot ej anse tillräckliga skäl

Biliana till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242. 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

föreligga för att den stad, där bolagets styrelse skall ha sitt säte, må kunna
utse ledamot i styrelsen. I anslutning till vissa uttalanden i yttrandena finner
jag mig även böra föreslå den avvikelse från förslaget, att utdelning till
aktieägare bestämmes till högst fem procent å aktiebeloppet. På sätt ifrågasatts
av, bland andra, kontrollstyrelsen torde det böra överlämnas åt bolagsstämman
att, med iakttagande av nyssnämnda begränsning, besluta
om utdelning till aktieägarna. Av kontrollstyrelsen har anförts, att det för
vinnande av lättnad i likviditetshänseende finge anses påkallat, att tiden för
inleverering till statsverket av systembolags årsvinst utsträcktes till utgången
av juni månad nästföljande år, i likhet med vad som föreslagits skola
gälla beträffande partihandelsbolaget. En ändring härutinnan vill jag icke
motsätta mig. Alltjämt i anslutning till vad kontrollstyrelsen uttalat, finner
jag det vidare obehövligt att, på sätt stadgats i förslagets 6 kap. 10 §, kontrollstyrelsens
samtycke skulle erfordras, därest systembolag avser att flytta
eller nedlägga restaurang. Kontrollstyrelsen har jämväl funnit önskvärt, att
i försäljningsförordningen upptages en i förslaget till bolagsordning för systembolag
under § 10 intagen föreskrift, enligt vilken systembolagsstyrelses
val av verkställande direktör i bolaget skall för godkännande underställas
kontrollstyrelsen. Då anledning väl knappast finnes att befara, att en dylik
föreskrift i bolagsordningen icke skulle iakttagas av systembolagens styrelser,
har jag emellertid ej funnit ändring på denna punkt erforderlig.

I fråga om kontrollen å systembolagens ekonomiska förvaltning vill jag
tillstyrka, att denna måtte erhålla en utformning, i huvudsak överensstämmande
med vad som föreslagits av förenämnda 1935 års sakkunniga. I
förslaget till försäljningsförordning torde i detta hänseende böra, i anslutning
till vad kontrollstyrelsen förordat, upptagas en bestämmelse av innebörd,
bland annat, att granskning av systembolagsstyrelses förvaltning och systembolags
räkenskaper skall för varje år under tiden mars—maj å tid, som av
kontrollstyrelsen bestämmes, verkställas för nästföregående år av
två revisorer, av vilka den ena förordnas av kontrollstyrelsen bland de hos
styrelsen anställda revisorerna för granskningen av systembolagens ekonomiska
förvaltning och den andre utses av aktieägarna. Vissa närmare föreskrifter
rörande granskning av systembolagens förvaltning och räkenskaper
torde böra meddelas av Kungl. Majit eller, i den mån Kungl. Majit så förordnar,
av kontrollstyrelsen.

Då den nya försäljningsförordningen, såsom jag förut haft tillfälle framhålla,
synes böra träda i kraft först den 1 oktober 1938, torde frågan om de
anställningsvillkor, som böra gälla för de hos kontrollstyrelsen anställda revisorerna,
framdeles få komma under närmare övervägande.

Vad angår förslagets bestämmelser i 6 kap. 15 § angående resturangbolag
har jag icke funnit skäl att biträda de ändringsyrkanden, som i olika avseenden
framställts av bland andra kontrollstyrelsen. I överensstämmelse
med vad av mig föreslagits beträffande systembolag, synes det dock obe -

Kungl. j\Iai:ts proposition nr 242.

227

hövligt att resturangbolag skulle ha skyldighet att inhämta kontrollstyrelsens
samtycke, därest fråga är örn flyttande eller nedläggande av restaurang. En
jämkning i denna del torde alltså böra ske.

Övergången till den nya ordningen m. m.

Revisionens förslag förutsätter en avveckling av de nuvarande systembolagen
samt bildandet av ett antal nya systembolag. Med hänsyn härtill kräves
visst rådrum för övergången till den nya ordningen. Enligt revisionens mening
borde den nya försäljningsförordningen träda i kraft den 1 oktober året
efter det, varunder densamma kunde bliva av Kungl. Maj:t och riksdagen
antagen. Härvid har beaktats jämväl, att ikraftträdandet lämpligen borde
äga rum å samma datum som den första av de i förordningens 3 kap. 7 §
avsedda oktroj perioderna började löpa. I enlighet härmed vill jag för min
del tillstyrka, att den nya försäljningsförordningen må träda i kraft den 1
oktober 1938.

Med avseende å övergångsbestämmelserna torde bland annat
följande vara att iakttaga.

Genom förordning den 17 april 1936 (nr 106) med viss bestämmelse att
iakttagas vid meddelande av rättighet till detaljhandel med rusdrycker har
föreskrivits, att, intill dess annorledes kan varda stadgat, sådan rättighet till
detaljhandel med rusdrycker, som avses i gällande rusdrycksförsäljningsförordning,
icke må meddelas för längre tid än till den 1 januari 1938. I
följd härav erfordras bestämmelse om meddelande av detaljhandelsrätt enligt
gällande rusdrycksförsäljningsförordning såvitt angår tiden från och
med den 1 januari till och med den 30 september 1938, eller sålunda för tiden
fram till dagen för den nya försäljningslagstiftningens ikraftträdande. Stadgande
i sådant hänseende torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 §
i den av revisionen föreslagna promulgationsförordningen, böra upptagas i
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen. Länsstyrelserna torde
sålunda ha att innan ärende av ifrågavarande slag, avseende rätt att under
år 1938 utöva detaljhandel, blir föremål för slutligt avgörande avvakta denna
lagstiftningsfrågas vidare behandling. I

I huvudsaklig anslutning till revisionens förslag i 3—5 §§ promulgationsförordningen
vill jag förorda, att indelning av riket i detaljhandelsområden
skall ske före den 1 augusti 1937 att gälla från och med den 1 oktober 1938,
att ledamöter och suppleanter i de blivande systembolagens styrelser skola
utses, såvitt på kontrollstyrelsen, länsstyrelsen och, i vissa fall, stadsfullmäktige
ankommer, före den 15 september 1937, såvitt landstinget angår, vid
1937 års lagtima möte samt, vad aktieägarna beträffar, å konstituerande bolagsstämma,
ävensom att systembolag, som ämnar bedriva verksamhet från
den 1 oktober 1938, skall söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november
1937.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

Å bolag, som sålunda avser att bedriva verksamhet från och med nya förordningens
ikraftträdande, böra, såsom revisionen föreslagit, bestämmelserna
i 6 kap. samma förordning om systembolags bildande och vad därmed sammanhänger
äga tillämpning. Det lärer få anses lämpligt, att såsom revisionen
förutsatt, de personer, som av det allmännas representanter utses att
bliva styrelseledamöter i systembolag, medverka vid bolagets tillkomst.1

Vad angår avvecklingen av de nuvarande bolagen har revisionen i 7 och
8 §§ promulgationsförordningen föreslagit bestämmelser av innebörd dels att
tillgångar och skulder i de nuvarande bolagen skola övertagas av det i nya förordningen
avsedda systembolag, inom vars detalj handelsområde det förra
bolagets styrelse har sitt säte, dels att kontrollstyrelsen skall äga meddela
närmare anvisningar angående nedläggande av rörelsen å de nuvarande bolagen
samt angående rörelsens övertagande av de nya bolagen, dels ock att de
jämlikt 4 § utsedda styrelseledamöterna skola biträda vid förberedelserna
för rörelsens övertagande.

Gällande rusdrycksförsäljningsförordning innehåller såvitt angår systembolags
upplösning allenast en föreskrift därom, att det överskott av bolags
tillgångar, som kan uppstå sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna och
av delägarna tillskjutna medel återbetalats, skall tillfalla statsverket och, om
-ej annorledes i laga ordning bestämts, insättas å statsverkets checkräkning i
riksbanken (19 § 9 mom). Revisionen erinrar, att förslaget rörande omorganisation
av systembolagen reellt sett innebär en sammanslagning av de gamla
bolagen till nya större bolag och att för sådant fall en tillämpning av nyssnämnda
stadgande i rusdrycksförsäljningsförordningen icke synes vara att
förorda. Enligt revisionens mening skulle det vara mera praktiskt, därest
de gamla bolagens tillgångar och skulder direkt övertoges av de nya bolagen.

Enligt direktiven för 4935 års sakkunniga har det ålegat dessa att undersöka,
huruvida och i vad mån det är lämpligt och behövligt att, på sätt sålunda
föreslagits, tillgångar och skulder överföras på de nya bolagen. De
sakkunniga ha efter verkställd utredning funnit, att revisionens förslag ur
nyss angivna synpunkter måste anses fullt försvarligt. Då jag för min del
icke har anledning till erinran mot den av de sakkunniga sålunda uttalade
meningen samt ifrågavarande utredning kommer att tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott, anser jag icke erforderligt, att närmare redogöra för
de sakkunnigas undersökningar i denna del.

De sakkunniga ha jämväl ingått på frågan i vad mån och på vilket sätt
den föreslagna totalöverlåtelsen av tillgångar och skulder kunde låta sig
genomföra inom ramen för gällande rättsregler. Även ur sådana synpunkter
ha de sakkunniga ansett det möjligt att genomföra ifrågavarande överlåtelse
i samband med en avveckling av de nuvarande bolagen. Stadgandet i 7 §
promulgationsförordningen har emellertid synts de sakkunniga böra jämkas
därhän, att borgenärer som icke godtagit de nya bolagen i de nuvarandes
ställe förklaras skola erhålla betalning för sin fordran. Även i ett annat 1

1 Jämför revisionens betänkande sid. 420 och 385.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

229

avseende ha de sakkunniga funnit det kunna ifrågasättas, om nyssnämnda
stadgande erhållit en fullt tillfredsställande avfattning. En överlåtelse av
ifrågavarande slag bör enligt de sakkunnigas mening närmast grundas på ett
beslut i samband med vederbörande bolags likvidation samt på det avtal, som
i anledning av beslutet kan bliva upprättat. Det synes de sakkunniga sålunda
— till undvikande av den missuppfattning att överlåtelsen tilläventyrs skulle
vara grundad omedelbart på själva författningsbudet — uttryckligen böra
utsägas, att i samband med de nuvarande bolagens likvidation skall träffas
avtal, varigenom tillgångar och skulder, på sätt av de sakkunniga närmare
angivits, överlåtas på de nya bolagen.

Icke heller på denna punkt har jag funnit anledning till anmärkning mot
de sakkunnigas utredning. Jag förordar fördenskull en jämkning av förevarande
bestämmelse i promulgationsförordningen i riktning mot vad
de sakkunniga angivit. Då det bör ankomma på kontrollstyrelsen att meddela
närmare anvisningar i fråga om avvecklingen av de nuvarande bolagen
och rörelsens övertagande av de nya bolagen, lärer det kunna förväntas att
härvid skall beaktas vad de sakkunniga funnit i övrigt vara att iakttaga i
samband med de nuvarande bolagens avveckling. Jag finner med hänsyn
härtill icke erforderligt att närmare ingå på de sakkunnigas utlåtande i denna
del.

I övergångsbestämmelserna torde slutligen böra meddelas föreskrifter angående
ansökan örn tillstånd till årsutskänkning, avseende tiden efter den 1
oktober 1938, angående granskning av systembolags förvaltning för tiden
den 1 januari—den 30 september 1938 m. m., allt i huvudsaklig överensstämmelse
med av revisionen härutinnan i 6, 9, 10 och 11 §§ promulgationsförordningen
föreslagna stadganden.

Gällande rusdrycksförsäljningsförordning innehåller i 64 § vissa allmänna
föreskrifter angående nykterhetsnämnds åligganden, vilka uteslutits ur förslaget
till ny försäljningsförordning och i stället med vissa modifikationer
upptagits i 2 § förslaget till lag örn nykterhetsvård. På samma sätt har den
förut berörda bestämmelsen i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen angående
befogenhet för nykterhetsnämnd att förordna om förbud mot utminutering
av rusdrycker till viss person ersatts av ett stadgande i 13 § förslaget
till lag om nykterhetsvård, enligt vilket länsnykterhetsnämnd skall äga förordna,
att alkoholhaltiga drycker icke må av försäljare utlämnas till den,
som brukar sådana drycker till skada för sig eller annan.

Då förslaget till lag örn nykterhetsvård icke är avsett att nu genomföras,
lärer det vara erforderligt att i annan ordning meddela bestämmelser i förevarande
hänseenden. Härvid synes, på sätt jämväl socialstyrelsen förutsatt,
lämpligen kunna så förfaras, att hithörande stadganden i rusdrycksförsäljningsförordningen
överföras lill en särskild av Kungl. Majit och riksdagen antagen
förordning. Vissa ändringar i nu gällande bestämmelser torde i samband
härmed få anses motiverade. Såvitt angår nykterhetsnämnds befogenhet att
förordna örn förbud mot utminutering synes sålunda lämpligt, att tiden för

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

sådant förbud, i likhet med vad revisionen avsett, begränsas från för närvarande
tre, till högst ett år. Det torde även med fog kunna göras gällande,
att nykterhetsnämnderna böra äga meddela förordnande av nu ifrågavarande
slag utan att, såsom för närvarande, behöva avvakta initiativ från olika myndigheter,
anhöriga m. fl. I nu berörda avseenden vill jag alltså förorda, att
avvikelser må ske från bestämmelserna i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Det stadgande, som bör ersätta föreskrifterna i 64 § rusdrycksförsäljningsförordningen,
torde vidare kunna avfattas i viss överensstämmelse
med motsvarande stadgande i förslaget till lag om nykterhetsvård; dock bör
härvid icke medgivas befogenhet för nykterhetsnämnd att, såsom revisionen
föreslagit, göra framställning till enskilda personer. En förordning av nu
angiven innebörd lärer böra träda i kraft samtidigt med den nya försäljningsförordningen.

Utöver vad nu omnämnts innehåller rusdrycksförsäljningsförordningen
i 40 § en föreskrift om skyldighet för nykterhetsnämnd att meddela uppgift
till vederbörande systembolag örn beslut enligt 35 § sagda förordning samt i
65 § vissa bestämmelser angående rätt för nykterhetsnämnd att erhålla upplysningar
av systembolag och innehavare av överlåten utskänkningsrätt m. m.
En bestämmelse av förstnämnda slag torde, därest den alltjämt må anses
erforderlig, kunna införas i den kungörelse angående uppgifter för utminuteringskontrollen,
som framdeles torde böra utfärdas av Kungl. Maj :l i
händelse förslaget till försäljningsförordning blir av Kungl. Maj:t och riksdagen
antaget. Vad åter angår bestämmelserna i 65 § rusdrycksförsäljningsförordningen
torde i enlighet med revisionens förslag i 7 kap. 16 § försäljningsförordningen
böra stadgas skyldighet för den, som idkar detaljhandel
med rusdrycker, att tillhandagå nykterhetsnämnd eller av nämnden utsett
ombud med erforderliga upplysningar. Däremot lärer det icke kunna anses
väl förenligt med den nya försäljningslagstiftningen att bibehålla i 65 §
rusdrycksförsäljningsförordningen i övrigt upptagna föreskrifter om skyldighet
för systembolag och innehavare av överlåten utskänkningsrätt att lämna
kommunens nykterhetsnämnd tillgång till liandelsböcker m. m. samt örn rätt
för nykterhetsnämndens ordförande m. fl. i kommun, där systembolag utövar
verksamhet, att närvara vid bolagets styrelsesammanträden. Några
häremot svarande föreskrifter finner jag mig därför icke böra föreslå.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört har på grundval av
revisionens förslag inom finansdepartementet upprättats förslag till dels
förordning angående försäljning av rusdrycker, dels förordning om införande
av förordningen angående försäljning av rusdrycker, dels ock förordning
med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd. De sålunda föreliggande
förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende såsom Bilaga
D.1

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

231

Utöver vad förut omnämnts torde endast i fråga om detaljerna i förslaget
till förordning angående försäljning av rusdrycker erfordras några korta
erinringar. Jag tillåter mig härvid att hänvisa till betänkandet i de fall, där
avvikelse från revisionens förslag ej ansetts påkallad.

Förslaget till förordning angående försäljning av rusdrycker.

Då det synes föreligga ett praktiskt behov av en gemensam beteckning
å spritdrycker och vin, har jag funnit lämpligt bibehålla den härutinnan
vedertagna benämningen rusdrycker.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1—5 §§■

Förslagets 1 §, som upptager definitioner å spritdrycker och vin, överensstämmer
i sak med motsvarande stadgande i 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
I revisionens förslag till definition å vin hade härutöver, i
fråga om dryck som tillverkats inom riket, stadgats såsom villkor, att saften
skulle ha tillfört drycken visst minimum av icke flyktiga syror. Kontrollstyrelsen
har emellertid påvisat, hurusom förslaget i denna del är grundat
å missvisande och ofullständiga undersökningar. Enligt styrelsens mening
bör nuvarande definition fördenskull få i sak bibehållas. Styrelsen, som
å andra sidan funnit en viss inskränkning i den fria vintillverkningsrätten
erforderlig, har i sådant syfte ifrågasatt förbud mot användande av utländska
bär och frukter för inhemsk vinberedning. Då överträdelse av förbudet
borde straffas såsom olovlig brännvinstillverkning, har styrelsen ansett
lämpligt, att i brännvinstillverkningsförordningen infördes en definition
å vin av innebörd, att såsom vin skall anses sådan dryck av viss alkoholstyrka,
som tillverkats av saft från allenast inhemsk frukt m. m. I rusdrycksförsäljningsförordningen
borde vidare enligt detta förslag upptagas, i fråga
örn importerad vara, en definition å vin, svarande mot den i förevarande
paragraf intagna vindefinitionen, samt, i fråga om här i riket tillverkad vara,
en föreskrift därom, att såsom vin vore att anse varje dryck, som enligt
brännvinstillverkningsförordningen vore att anse såsom vin. Då lämpligheten
av det sålunda framförda förslaget synes kunna ifrågasättas samt en
ändring av angiven innebörd i allt fall torde förutsätta vidare utredning, har
jag emellertid funnit nuvarande definitioner böra i sak bibehållas.

I fråga om 2—5 §§ hänvisas till betänkandet sid. 325—330. 6

6 §•

Paragrafens 2 mom. har, i anslutning till anmärkning bland annat från
kontrollslyrelsens sida, givits en avfattning, som ej i sak torde avvika från
revisionens förslag. Beträffande paragrafen hänvisas i övrigt till betänkandet
sid. 330 och 331.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

2 KAP.

Om partihandel och import.

1—8 §§.

I fråga om dessa paragrafer hänvisas till betänkandet sid. 331.

9 §•

Det av revisionen föreslagna stadgandet under denna paragraf har synts
mig böra något förtydligas. I övrigt må hänvisas till sid. 331 i betänkandet.

10 §.

I fråga om 1—3 samt 5 och 6 mom. hänvisas till betänkandet sid. 332 och
333.

Vad angår 4 mom. har under d), i anslutning till ett av generaltullstyrelsen
framställt förslag, införts bestämmelser av innebörd, att den för viss fartygsproviant
gällande tullfriheten utsträckts att omfatta jämväl sådan proviant,
medförd å luftfartyg. Vidare har — med anledning av ett av järnvägsstyrelsen
i sådant hänseende framställt förslag, vilket vunnit anslutning från
kontrollstyrelsens och generaltullstyrelsens sida — under f) införts en ny
punkt, enligt vilken sändningar av rusdrycker må, utan hinder av vad i
paragrafen i övrigt stadgats, forslas genom riket till utrikes ort, när de åtföljas
av järnvägsfraktbrev, som utställts i enlighet med internationella fördraget
örn godsbefordran å järnväg. I övrigt må beträffande innehållet i
förevarande moment hänvisas till betänkandet sid. 332 och 333.

3 KAP.

Örn rätt till detaljhandel.

1-7 §§•

Härutinnan hänvisas till den tidigare framställningen.

8—10 §§.

Utöver vad förut anförts hänvisas beträffande dessa paragrafer till betänkandet
sid. 339—342.

11 §•

En länsstyrelse har beträffande revisionens förslag i 3 mom. anmärkt, att
det synes olämpligt att inblanda magistraten i här avsedda angelägenheter.
Jag har i viss anslutning till denna erinran funnit det kunna tillkomma kommunens
fullmäktige att i samtliga fall, som omförmälas i sagda moment,
lämna uppdrag åt särskilt utsedda personer. I anledning av ett uttalande

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

233

av kontrollstyrelsen vill jag framhålla, att den omständigheten att nykterhetsnämnd
skall höras, innan uppdrag lämnas i enlighet med bestämmelserna
i förevarande moment, icke lärer kunna medföra rubbning i den allmänna
regeln, att yttrande från nykterhetsnämnd skall inhämtas i varje särskilt fall,
då fråga är om tillstånd till tillfällig utskänkning.

Beträffande förevarande paragraf hänvisas i övrigt till det förut anförda
ävensom till betänkandet sid. 342—344.

12 §.

Utöver vad tidigare anförts hänvisas till betänkandet sid. 344 och 345.

13 §.

I huvudsaklig anslutning till särskilda av aktiebolaget Aerotransport gjorda
framställningar, över vilka framställningar kontrollstyrelsen avgivit infordrade
utlåtanden, ha i 3 mom. av förevarande paragraf upptagits bestämmelser
angående trafikutskänkning å luftfartyg. Paragrafens övriga moment
överensstämma med revisionens förslag; jag torde härutinnan få hänvisa
till betänkandet sid. 345 och 346.

14 §.

Härutinnan hänvisas till betänkandet sid. 346 och 347.

15 §.

I fråga om de avvikelser, som paragrafen företer i förhållande till motsvarande
stadganden i revisionens förslag, hänvisas till den tidigare framställningen.

16 och 17 §§.

Skälen för de avvikelser, som i fråga om dessa paragrafer vidtagits i förhållande
till revisionens förslag, torde framgå av vad tidigare anförts. Beträffande
16 § må härutöver hänvisas till betänkandet sid. 348.

18 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas, förutom till den tidigare framställningen,
till sid. 349 och 350 i betänkandet. En föreskrift i revisionens förslag
om skyldighet för kontrollstyrelsen att höra länsnykterhetsnämnden
har ersatts med bestämmelse örn åliggande för styrelsen att i stället höra nykterhetsnämnden.

19 §.

Härutinnan hänvisas till det förut anförda ävensom till betänkandet sid.
350 och 351.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

20 §.

Rörande denna paragraf må hänvisas till betänkandet sid. 351. I överensstämmelse
med reglerna att tillstånd till utskänkning och fastställelse å
överlåtelse av sådant tillstånd meddelas av länsstyrelsen har, på sätt jämväl
föreslagits av reservanter inom revisionen ävensom i vissa yttranden, stadgats
att anmälan, som avses i paragrafen, skall göras hos länsstyrelsen, varefter
länsstyrelsen har att besluta om godkännande av föreståndare för rörelsen.
Kontrollstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke den i paragrafen stadgade
tiden för rörelsens fortsatta bedrivande borde inskränkas till sex månader;
jag har emellertid icke funnit skäl att på denna punkt föreslå någon
ändring i revisionens förslag.

21 och 22 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till betänkandet sid. 352. Såvitt angår
21 § har vidtagits den ändring, att befogenhet som avses i paragrafen
skall tillkomma, förutom länsstyrelsen och kommunalnämnd, polischefen i
orten.

4 KAP.

Om utminutering.

1—4 §§•

Paragraferna ha tidigare närmare behandlats; i övrigt hänvisas till betänkandet
sid. 352—355.

5 och 6 §§.

I fråga örn dessa paragrafer hänvisas till betänkandet sid. 355—358. I
2 mom. har, i anslutning till vad kontrollstyrelsen föreslagit, upptagits en
föreskrift att bevis, som berättigar till inköp hos annat bolag än hemortsbolaget,
skall angiva det eller de bolag, där inköp sålunda må ske.

7 §•

Paragrafen har förut behandlats. I anslutning till vad därvid anförts har
företagits en huvudsakligen redaktionell ändring i det av revisionen föreslagna
stadgandet.

8 och 9 §§.

I fråga örn motiveringen till dessa paragrafer hänvisas till betänkandet
sid. 358—363.

10 §.

I första stycket har i överensstämmelse med vad tidigare anförts ordet
»länsnykterhetsnämnd» ersatts av ordet »nykterhetsnämnd». Av vissa reservanter
inom revisionen ävensom i några yttranden har föreslagits en höj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

235

ning beträffande den i andra stycket stadgade åldersgränsen. Jag har emellertid
icke funnit skäl att tillstyrka dessa yrkanden. Rörande förslaget i denna
del må i övrigt hänvisas till betänkandet sid. 363 och 364.

11 och 12 §§.

Härutinnan hänvisas till betänkandet sid. 364.

13 §.

Enligt 56 § 1 mom. gällande rusdrycksförsäljningsförordning må utminutering
av rusdrycker äga rum endast söckendagar under högst sju timmar,
dock ej före klockan nio förmiddagen eller efter klockan fem eftermiddagen
eller å dag före sön- eller helgdag efter klockan två eftermiddagen. Motsvarande
paragraf i revisionens förslag stadgar i sådant hänseende, att för
säljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan klockan nio
förmiddagen och klockan sex eftermiddagen, dock å dag före sön- eller helgdag
ej längre än till klockan fyra eftermiddagen. I övrigt föreskrives, att
hinder emellertid ej skall möta att verkställa försäljning till den, som befinner
sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra. Av revisionens motivering
(sid. 364—366 i betänkandet) inhämtas bland annat, att med ändringen
beträffande försäljningstiden huvudsakligen avsetts att bereda systembolagen
lättnad i expeditionen, där sådant kunde påkallas, men att en expeditionstid
av sju timmar i allmänhet synts revisionen vara tillfyllest. Förslaget
har i denna del framkallat vissa erinringar i yttrandena. Sålunda Ilar kontrollstyrelsen,
i likhet med systembolagens personalförening, förordat en expeditionstid
mellan klockan nio förmiddagen och klockan fem eftermiddagen
å söckendagar i allmänhet samt mellan klockan nio förmiddagen och
klockan tre eftermiddagen å dag före sön- eller helgdag. Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd har i fråga örn dag före sön- eller helgdag anslutit
sig till revisionens förslag samt i fråga örn söckendagar i allmänhet intagit
samma ståndpunkt som kontrollstyrelsen och personalföreningen. För
egen del har jag funnit anledning till en jämkning av revisionens förslag i
överensstämmelse med vad förtroendenämnden sålunda ifrågasatt.

14 och 15 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till betänkandet sid. 366.

16 och 17 §§.

Förstnämnda paragraf angår kontrollstyrelsens befogenhet att utfärda närmare
föreskrifter i de ämnen, som avses i förevarande kapitel. I den senare
paragrafen meddelas stadgande angående klagan i frågor örn inköpstillstånd
m. m. I några yttranden lia framställts yrkanden, att talan måtte få fullföljas
mot kontrollstyrelsens beslut i frågor av nyss angivet slag. Tillräckliga
skäl för en ändring i revisionens förslag i sådan riktning lia emellertid
icke synts mig föreligga. Rörande ifrågavarande båda paragrafer torde i övrigt
få hänvisas till betänkandet sid. 366.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

5 KAP.

Om utskänkning.

1-3 §§•

Dessa paragrafer ha förut behandlats.

4 §•

Revisionens motivering till ifrågavarande paragraf, som avser tid för utskänkning
m. m., återfinnes å sid. 371—373 i betänkandet. I några yttranden
har framställts anmärkning mot föreskriften i 1 mom. andra stycket, att endast
systembolag skulle äga ansöka örn sådan förlängning av utskänkningstiden,
som avses i nämnda stycke. Då det emellertid icke torde behöva förväntas
olägenheter av denna anordning, har jag ej ansett mig böra frångå revisionens
förslag i detta avseende. Icke heller har jag funnit mig böra biträda
ett i några yttranden framställt förslag om upphävande av förbudet mot utskänkning
under högmässogudstjänst. Föreskriften i 1 mom. andra stycket
av revisionens förslag angående hörande av länsnykterhetsnämnd har uteslutits.
Med hänsyn till att Kungl. Maj :t skall utfärda de särskilda föreskrifter,
som prövas erforderliga i avseende å turistutskänkning, torde förevarande
paragraf icke böra äga tillämpning å sådan utskänkning; stadgande härom
har upptagits i paragrafens 4 mom.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i revisionens förslag; stadgandet i 2
mom. sistnämnda förslag har uteslutits i enlighet med vad tidigare anförts.
1 revisionens betänkande omnämnes förevarande stadgande å sid. 373.

6 och 7 §§.

Beträffande ifrågavarande paragrafer må hänvisas till betänkandet sid.
375. Kontrollstyrelsen har framställt förslag, att i 6 § skulle stadgas förbud
dels för gäst att till utskänkningsställe medföra rusdrycker, dels ock för utskänkningsrörelsens
innehavare och dennes personal att å utskänkningsstället
införa dylika drycker i den mån de icke äro avsedda för rörelsens bedrivande.
Ett förslag av denna beskaffenhet har jag emellertid icke kunnat tillstyrka.

8 §.

Utöver vad förut nämnts beträffande denna paragraf torde, såvitt angår
sista punkten, få hänvisas till betänkandet sid. 376.

9 §.

Vad revisionen anfört i anslutning till ifrågavarande bestämmelser återfinnes
å sid. 376 och 377 i betänkandet. Enligt revisionens förslag skulle
utskänkningsställe ej kunna förläggas inom eller omedelbart invid kasern -

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

237

område eller läger eller, utan Kungl. Maj:ts tillstånd, annat område, som blivit
för krigsmaktens behov upplåtet. På grund av erinringar från myndigheter
på Gotland och i Boden har jag emellertid funnit mig böra tillstyrka,
att stadgandet i denna del erhåller sådan lydelse, att utskänkningsställe ej
må förläggas inom eller, utan Kungl. Maj:ts tillstånd, invid kasernområde,
läger eller annat område, som blivit för krigsmaktens behov upplåtet.

10 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till betänkandet sid. 377. Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd har i sitt yttrande över revisionens förslag
hemställt, att förevarande paragraf måtte erhålla sådan ändrad lydelse,
att därav framginge, att de i författningsrummet meddelade bestämmelserna
ha avseende allenast å de fall, då särskilda föreskrifter av vederbörande myndigheter
lämnats rörande utskänkningsställenas belägenhet. Jämväl kontrollstyrelsen
har funnit skäl föreligga för en dylik ändring. För egen del
har jag emellertid icke ansett mig böra frångå förslagets bestämmelser i nu
berörda hänseende.

11 §.

Motiveringen till revisionens förslag under förevarande paragraf återfinnes
å sid. 377 och 378 i betänkandet.

Mot förslaget att periodiskt återkommande besiktning ej vidare skulle erfordras
ha i vissa yttranden framställts anmärkning. Sålunda erinrar exempelvis
Överståthållarämbetet, bland annat, att revisionens förslag vore ägnat
att medföra, att en eller annan lokal så småningom skulle bliva av mindre
tillfredsställande beskaffenhet. Några länsstyrelser, Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd m. fl. ha vidare funnit det lämpligen böra ankomma
på länsstyrelsen att helt eller i vissa avseenden taga den befattning med
ifrågavarande ärenden, som enligt revisionens förslag skulle tillkomma kontrollstyrelsen.
Slutligen har i några yttranden förordats, att krav på besiktning
alltjämt borde upprätthållas jämväl beträffande utminuteringslokaler.
För egen del har jag ej funnit erforderligt att uppställa regler om besiktning
av utminuteringslokaler. övriga ändringsyrkanden ha däremot synts mig befogade.
Jag har sålunda ansett lämpligt, att i fall, då utskänkning fortgår
under mer än en oktrojperiod, ny besiktning skall verkställas före ingången
av varje sådan period. Vidare har jag funnit det böra ankomma på länsstyrelsen
att fastställa taxa å besiktningskostnad, att meddela de föreskrifter
i övrigt, som anses erforderliga i avseende å besiktningen, samt att handlägga
ärenden angående klagan över besiktningsmännens beslut. Enär svårighet
att medhinna förrättningar av ifrågavarande slag lärer lia yppats på
grund av nu gällande bestämmelse, att besiktning i stad skall verkställas
av stadsfiskal, har jag slutligen ansett lämpligt, att i sådant fall för besiktning
må kunna anlitas jämväl annan av länsstyrelsen därtill förordnad person.

Det må anmärkas, att då länsstyrelsen enligt vad nyss angivits, bör lia

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

att utfärda närmare föreskrifter i avseende å besiktning, i sadan ordning
lärer kunna meddelas bestämmelser angående besiktningsbevis, i den mån
så anses erforderligt.

12 §.

Beträffande denna paragraf må hänvisas till sid. 378 i betänkandet. Systembolagsföreningarnas
förtroendenämnd har hemställt om ett tillägg till
paragrafen av innebörd, att utskänkning må kunna medgivas i varuhus eller
därmed jämförlig affärsbyggnad, vari särskild restauranglokal finnes inrättad.
I likhet med kontrollstyrelsen har jag emellertid funnit ett dylikt tilllägg
icke erforderligt, enär förevarande stadganden icke torde behöva tolkas
såsom omfattande de av förtroendenämnden avsedda fallen.

13 och 14 §§.

Härutinnan hänvisas till betänkandet sid. 378.

6 KAP.

Om systembolag och restaurangbolag.

1 §■

Denna paragraf har förut behandlats.

2 §•

Utöver vad tidigare anförts må hänvisas till revisionens motivering å sid.
381 i betänkandet. 3

3 §■

I de avseenden, som icke tidigare berörts, hänvisas beträffande denna paragraf
till sid. 381 och 382 i betänkandet. Det må i detta sammanhang anmärkas,
hurusom av förslaget till bolagsordning för systembolag synes framgå,
att revisionen ansett lämpligt att aktie i systembolag skall lyda å 1,000
kronor. Utan att nu i detalj ha tagit ståndpunkt till frågan örn de grunder,
som framdeles torde böra av Kungl. Majit fastställas med avseende å bolagsordning
för systembolag, vill jag i anledning härav framhålla, att aktie i sådant
bolag lämpligen synes kunna lyda å 500 kronor.

4—16 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till det tidigare anförda ävensom
till betänkandet sid. 383—397. Det i 6 kap. 17 § av revisionens förslag upptagna
stadgandet har jag funnit böra uteslutas såsom obehövligt och delvis
missvisande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242-

239

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. m.

1—24 §§.

Dessa bestämmelser motsvara, frånsett några smärre jämkningar, 1 och 2
samt 4—24 §§ i revisionens förslag. Beträffande den närmare innebörden
av dessa stadganden torde jag få hänvisa till betänkandet sid. 398 samt sid.
399—404. På sätt därav framgår innefattar förslaget i denna del icke någon
nämnvärd avvikelse från motsvarande föreskrifter i gällande rusdrycksförsäljningsförordning.
Under 3 § av detta kapitel hade av revisionen upptagits
ett av mig uteslutet stadgande av helt ny innebörd. Sålunda skulle
den, som funnes ha i större omfattning eller yrkesmässigt bedrivit olovlig
försäljning m. m., jämte det han fälldes till ansvar i vanlig ordning, tillika
dömas att utgiva det belopp i penningar, som kunde anses motsvara den
vinst han genom förbrytelsen erhållit. Då det får anses tveksamt, örn en
dylik bestämmelse överhuvud är tillräckligt motiverad samt densamma skulle
vara ägnad att ytterligare skärpa den motsättning, som redan nu föreligger
mellan de olika spritförfattningarnas straffbestämmelser, har jag dock ansett
mig icke kunna tillstyrka revisionens förslag i denna del. För att undgå
en onödig rubbning av paragrafföljden har jag, i samband med uteslutandet
av nyssberörda bestämmelse, såsom 3 § betecknat det stadgande, som i revisionens
förslag återfinnes under 2 § 2 mom. Vissa i yttrandena framkomna
ändringsyrkanden, såsom förslag om införande av ansvarspåföljd
för köpare av olovligen försålda rusdrycker m. m., har jag ej ansett mig böra
biträda. Med avseende å stadgandet i 11 § 5 mom. må anmärkas, att generaltullstyrelsen
funnit erforderligt att i där angiven ordning måtte kunna meddelas
föreskrifter beträffande rusdrycker, vilka bärgats såsom sjöfynd eller
vilka beslagtagits såsom olovligen införda men sedermera fridömts. Stadgandet
i 17 § har undergått viss jämkning, varigenom detsamma bringats i
överensstämmelse med föreskrifterna i 3 kap. 21 §.

För att systembolagen vid utövande av den individuella utminuteringskon
trollen skola kunna taga hänsyn till sådana förhållanden, som avses i den
nya försäljningsförordningens 4 kap. 3 §, erfordras särskilda bestämmelser
om skyldighet för domstolar och läkare m. fl. att insända uppgifter härutinnan
till bolagen. Dylika bestämmelser återfinnas för närvarande i 37—39 §§
rusdrycksförsäljningsförordningen. På sätt revisionen föreslagit torde det
emellertid få ankomma på Kungl. Majit att genom särskild kungörelse meddela
erforderliga föreskrifter i detta hänseende.

Ur förslaget till försäljningsförordning lia i övrigt uteslutits vissa i gällande
rusdrycksförsäljningsförordning upptagna bestämmelser, vilka icke
torde vara behövliga. Jag tillåter mig härutinnan att hänvisa till den å sid.
404—406 i revisionens betänkande intagna översikten.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 242-

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning angående försäljning av rusdrycker;

2) förordning om införande av förordningen angående försäljning av rusdrycker;
samt

3) förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Sundén.

Kungl. May.ts proposition nr 242.

241

Bilaga A.

Förslag

till

Förordning angående försäljning av spritdrycker och vin (sprit drycksförordning).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med spritdrycker förstås i denna förordning varje vätska som håller melån
två och en fjärdedels volymprocent etylalkohol och som icke är att hänföra
till vin eller maltdryck.

Med vin förstås i denna förordning varje sådan genom alkoholisk jäsning
framställd dryck med mer än två och en fjärdedels men ej mer än tjugutvå
volymprocent etylalkohol, som är tillverkad av saft från druvor, bär, frukt
eller andra växtdelar och som, där fråga är om här i riket tillverkad dryck,
från saften erhållit minst så stor mängd icke flyktiga syror som motsvarar
ett tredjedels gram äppelsyra för varje liter av en alkoholprocents styrka.

2 §.

Försäljning av spritdrycker och vin med undantag av sådan som äger rum
enligt 4 § delas i partihandel och detaljhandel.

Med partihandel förstås försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse,
ävensom försäljning för export. Med detaljhandel förstas all annan försäljning.

Detaljhandel delas i försäljning till avhämtning eller försändning på rekvisition
(utminutering) och försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Vad i denna förordning är stadgat angående utskänkning skall jämväl tilllämpas
i fråga om tillhandahållande av spritdrycker och vin i samband med
sådan tillställning som avses i förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt
tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.

3 §''

Ali försäljning av spritdrycker och vin skall ordnas och handhavas så att
därav uppkommer så ringa skada som möjligt. 4

4 §•

1 inom. Spritdrycker och vin må å apotek för medicinskt ändamål säljas
på behörig läkares, veterinärs eller tandläkares recept och med iakttagande
av de särskilda föreskrifter som därom utfärdas.

I avseende å försäljning av alkoholhaltiga läkemedel gäller vad därom är
särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 242.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 242

2 mom. Angående handel med skattefri sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat m. m. gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 mom. Angående försäljning av spritdrycker och vin i andra fall än förut
i denna paragraf omförmäles för vetenskapligt, medicinskt, farmaceutiskt,
tekniskt, industriellt eller likartat ändamål samt av vin för kyrkligt behov
meddelas särskilda bestämmelser av Konungen.

5 §.

2 mom. Ämbets- eller tjänsteman som till följd av sin befattning kan
komma att deltaga i beslut om försäljning eller tillverkning av spritdrycker
eller vin eller att däröver utöva tillsyn må ej vara ledamot av styrelse för
sådant bolag som i 1 mom. sägs. Samma lag vare beträffande den som till
avsalu äger tillverka spritdrycker, vin eller maltdrycker eller är ledamot av
styrelse för annat företag med rätt till dylik tillverkning än partihandelsbolaget.

A mom. Där utskänkning bedrives av annan än enskild person, skall för
rörelsen finnas en av kontrollstyrelsen godkänd föreståndare. Till föreståndare
må ej utses annan än den som enligt vad i 1 och 2 mom. är stadgat
kan vara styrelseledamot i bolag som i 1 mom. avses.

6 §•

1 morn. Den som erhållit tillstånd att tillverka eller försälja spritdrycker
eller vin må ej i samband med rörelsens bedrivande annorledes än genom
försäljning avhända sig sådan dryck till annan.

2 mom. Den som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin må

ej genom byte avhända sig sådan dryck eller eljest använda den som betalningsmedel.
«

2 KAP.

Om partihandel och import.

1 §•

Partihandel inom riket med spritdrycker och vin må, där fråga ej är om
försäljning som i 6 och 7 §§ sägs, bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat
aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihandelsbolag).

Försäljning för export må bedrivas allenast av partihandelsbolaget samt
tillverkare som avses i 6 §. 2

2 §.

Tillstånd för partihandeisbolaget lämnas för viss tid, högst sex år. Ansökan,
åtföljd av bolagsordningen, skall före ingången av året näst före det,
då försäljningen är avsedd att taga sin början, skriftligen göras hos Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

243

3 §■

1 morn. Partihandelsbolaget må ej bereda aktieägare vinning utöver skälig
ränta å de av honom tillskjutna kontanta medel.

4 §.

Missbrukar bolaget sin partihandelsrätt eller varder bolaget försatt i konkurs,
må försäljningsrätten av Konungen återkallas att upphöra å tid som av
Konungen bestämmes. Konungen äger ock i sådant fall föreskriva viss annan
tid än i 2 § sägs för avgivande av ansökan örn rätt att från den tidpunkt, då
försäljningsrätten sålunda upphör att gälla, vara partihandelsbolag.

5 §•

6 §.

J mom. Angående brännvinstillverkares rätt att förfoga över tillverkat
brännvin gäller vad därom är särskilt stadgat.

Den som till avsalu äger tillverka annan spritdryck än brännvin vare pliktig
att till partihandelsbolaget försälja vad som ej utföres ur riket.

2 mom. Inom riket tillverkat vin som ej utföres ur riket må försäljas
allenast till partihandelsbolaget.

7 §•

Systembolag som i 3 kap. sägs må försälja spritdrycker och vin till annan
innehavare av rätt till detaljhandel i och för dennes rörelse.

8 §•

Tillverkare som i 6 § avses skall hålla sina handelsböcker med tillhörande
verifikationer tillgängliga för särskilt förordnat ombud från kontrollstyrelsen
och har att vid utövandet av försäljningsrätten ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, kontrollstyrelsen för tillsyn å försäljningen meddelar. 9

9 §.

Utan hinder av vad i denna förordning stadgas må spritdrycker och vin
för visst fall försäljas till partihandelsbolaget eller systembolag jämlikt de
föreskrifter som meddelas av kontrollstyrelsen.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

10 §.

1 mom. Spritdrycker och vin må till riket införas blott av partihandelsbolaget
samt, efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag.

2 mom. Vid varje tullplats i riket skall över därstädes till förtullning anmälda
spritdrycker och vin föras särskild förteckning enligt formulär som av
generaltullstyrelsen fastställes efter kontrollstyrelsens hörande. Denna förteckning
skall vid varje års slut insändas till kontrollstyrelsen.

3 mom. Spritdrycker och vin vilka inkommit från utlandet må utlämnas
allenast till bolag som äger rätt till införsel enligt 1 mom. eller den som
erhållit sådant bolags medgivande att mottaga varorna.

4 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

a) spritdrycker och vin till riket införas av den som^ enligt särskilt stadgande
äger åtnjuta tullfrihet för varor som inkomma fran utlandet;

b) prov på spritdrycker och vin som till riket medföras av vederbörligen
legitimerad handelsresande införas i vanlig ordning;

c) resande som ankommit från utrikes ort för eget bruk mot erläggande
av stadgad tull införa spritdrycker och vin intill viss mindre av Konungen

fastställd myckenhet; . „ 0

d) till skeppsproviant hänförliga spritdrycker och vin behandlas pa satt
därom är särskilt föreskrivet; dock må sådana drycker, vilka förtullats såsom
överskott av skeppsproviant, icke från fartyg ilandföras: samt

e) spritdrycker och vin uppläggas å provianteringsfri lager på sätt i särskild
författning är stadgat; dock må å provianteringsfrilager upplagd sadan
dryck icke, utan tillstånd av Konungen för varje särskilt fall, disponeras annorledes
än till fartygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning.

5 mom. Angående införsel till riket av spritdrycker och vin för vetenskapligt,
medicinskt, farmaceutisk!, tekniskt, industriellt eller likartat ändamål
meddelas särskilda bestämmelser av Konungen.

6 mom. Angående införsel till riket av denaturerad sprit samt vissa alkoholhaltiga
preparat gäller vad därom är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om rätt till detaljhandel.

I §•

För detaljhandeln med spritdrycker och vin skall riket vara indelat i detaljhandelsområden.
Stockholms stad och län utgöra ett detaljhandelsomrade
I övrigt utgör varje län ett detaljhandelsområde, dock att Konungen äger
bestämma, att i ett län må finnas mer än ett detaljhandelsområde, där det av
särskild anledning, såsom länets utsträckning eller folkmängd, finnes nödigt.

Om huvudort för detaljhandelsområde förordnar Konungen.

2 §•

Rätt till detaljhandel tillkommer, med de undantag som i 13 § avses, allenast
för handhavande av sådan handel särskilt bildade aktiebolag (systembolag).
. ...

Inom ett detaljhandelsområde må ej finnas mer an elt systembolag.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

245

3 §•

Utminutering må äga rum i stad, köping eller municipalsamhälle, där utrninutering
bedrivits under år 1934. Därjämte må utminutering anordnas i
stad, köping eller municipalsamhälle med minst femtusen invånare.

Systembolaget äger, med iakttagande av föreskrifterna i första stycket och
efter kontrollstyrelsens godkännande, besluta angående utminuteringsställenas
antal och förläggning.

4 §•

Systembolag må ej å annan överlåta rätt till utminutering.

5 §•

Utskänkning må ej äga rum, med mindre tillstånd därtill lämnats i den
ordning nedan stadgas.

6 §.

1 mom. Tillstånd till annan utskänkning än sådan som omförmäles i 12
och 13 §§ meddelas av länsstyrelsen i det län, där utskänkningen skall äga
rum.

2 mom. Tillstånd enligt 1 mom. må avse

utskänkning som skall bedrivas året runt eller årligen under viss tidsperiod
(årsutskänkning); eller

utskänkning som skall äga rum vid enstaka tillfälle eller under enstaka
tidsperiod (tillfällig utskänkning).

7 §•

1 mom. Tillstånd till årsutskänkning skall avse en tid av fyra år (oktrojperiod)
som räknas från och med den 1 oktober 1937 och därefter fran och
med samma dag vart fjärde följande år. Tillstånd må jämväl meddelas för
återstående del av oktrojperiod med början den 1 oktober, när särskild anledning
därtill föreligger på grund av förhållande som icke skäligen bort kunna
beaktas före det år under vilket oktrojperioden börjar.

2 mom. Avser systembolag att i viss kommun bedriva årsutskänkning,
skall ansökan därom göras hos länsstyrelsen före utgången av året innan utskänkningen
är avsedd att taga sin början. Har inom kommunen icke funnits
tillstånd till dylik utskänkning, avseende tiden närmast före den ifrågasatta,
må ej ansökan härom av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort
framställning därom till bolaget.

Varder ej ansökan avgiven av bolaget, må sådan göras av fullmäktige senast
den 31 mars det år utskänkningen är avsedd att taga sin början.

8 §.

Ansökan örn tillstånd till årsutskänkning skall innehålla uppgift angående
antalet utskänkningsställen dels för spritdrycker och vin, dels för enbart vin,
samt förslag till grunder för utskänkningen bedrivande och utskänkningsställenas
förläggning.

9 §•

1 mom. över ansökan av systembolag örn tillstånd till årsutskänkning
skall länsstyrelsen omedelbart inhämta yttrande av fullmäktige i kommunen.
Dessa hava att i ärendet höra kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan
stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Sedan fullmäktige avgivit yttrande, Ilar länsstyrelsen att infordra utlåtande
från länsnykterhetsnämnden.

10 §.

1 mom. Har ansökan om tillstånd till årsutskänkning som gjorts av systembolag
blivit av fullmäktige avstyrkt, må ej tillstånd av länsstyrelsen meddelas.

2 mom. Ej må vid tillstånds meddelande utskänkningsställenas antal sättas
högre än det av fullmäktige föreslagna eller utskänkningsställe förläggas
i del av kommunen, där fullmäktige ansett sådan förläggning ej böra äga
rum. Hava fullmäktige föreslagit sådana inskränkningar i fråga örn rörelsens
bedrivande, som ej röra de i 5 kap. 1 och 2 §§ omförmälda ämnen och
ej heller innefatta grunder för förbud mot utskänkning till viss person, skola
dessa fastställas av länsstyrelsen, såframt de ej stå i strid med det i 1 kap.
3 § angivna syfte eller med allmän lag eller författning.

Länsstyrelsens beslut skall kungöras i den eller de tidningar inom orten,
där allmänna påbud för kommunen vanligen meddelas. Tiden för anförande
av besvär över sådant beslut skall räknas från dagen för första kungörandet,
vilken dag skall angivas i kungörelsen.

11 §•

1 mom. Ansökan örn tillstånd till tillfällig utskänkning må när som helst
hos länsstyrelsen göras av systembolag eller fullmäktige i den kommun, där
utskänkningen är avsedd att äga rum. Har inom kommunen icke funnits
tillstånd till utskänkning under pågående eller närmast föregående oktrojperiod,
må ej ansökan av bolaget göras, med mindre fullmäktige gjort framställning
härom till bolaget.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning skall innehålla förslag till
grunder för utskänkningens bedrivande.

2 mom. Vad i 9 och 10 §§ föreskrives skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga örn tillfällig utskänkning.

3 mom. Kan det antagas uppkomma behov av tillfällig utskänkning inom
en kommun under oktrojperiod eller del därav, må fullmäktige, efter hörande
av kommunens nykterhetsnämnd ävensom i annan stad än Stockholm
magistraten och på landet kommunalnämnden, uppdraga åt någon av nämnda
myndigheter i kommunen eller i Stockholm åt särskilt utsedda personer
att under berörda tid i fullmäktiges ställe avgiva yttrande över ansökningar
från systembolaget om tillstånd till tillfällig utskänkning. I enahanda ordning
må fullmäktige även lämna uppdrag att ansöka om dylikt tillstånd för
oktrojperiod eller del därav i Stockholm åt särskilt utsedda personer, i annan
stad åt magistraten samt på landet åt kommunalnämnden. Lämna fullmäktige
uppdrag som förut nämnts, skola de jämväl fastställa allmänna villkor
för upplåtande av tillstånd till utskänkning varom nu är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

247

12 §.

Finnes det vara av allmän betydelse, att vid hälsobrunn, badort eller annan
kurort eller eljest å någon för turistväsendet i riket viktig ort årsutskänkning
äger rum å hotell eller pensionat, må Konungen, där systembolags ansökan
om sådan utskänkning avstyrkts av kommunens fullmäktige eller inom fullmäktige
väckt fråga om utskänkningen avslagits, meddela bolaget tillstånd
till utskänkningen (turistutskänkning). Ansökan om tillstånd skall göras av
bolaget eller annan inom en månad från det fullmäktiges beslut vunnit laga
kraft. Tillståndet må ej avse utskänkning till annan än gäst, med vilken
avtal om bespisning träffats för minst tre dagar, och må endast meddelas
för oktrojperiod eller del därav.

Konungen äger vid tillstånds meddelande utfärda de särskilda föreskrifter

1 avseende å utskänkningen som prövas erforderliga.

13 §.

Sådan utskänkning må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land,
allenast ske till besättningen och till sådana passagerare som intaga måltid i
fartygets restaurationslokal.

2 mom. Tillstånd att tillsvidare för viss tid, högst ett år, utskänka vin i
restaurangvagn å järnvägståg meddelas av länsstyrelsen i det län, där järnvägens
styrelse har sitt säte.

3 mom. Har tillstånd till utskänkning enligt 1 mom. första punkten eller

2 mom. meddelats annan än systembolag, vare denne skyldig att inköpa alla
för rörelsen erforderliga viner hos det systembolag länsstyrelsen bestämmer.

A mom. över tillstånd till utskänkning enligt denna paragraf (trafikutskånkning)
skall utfärdas bevis med angivande av den tid tillståndet avser
och de föreskrifter som fastställts att gälla. Avskrift av beviset skall tillställas
kontrollstyrelsen.

14 §.

Länsstyrelsen äger att, vid meddelande av tillstånd till utskänkning eller
ock sedermera, föreskriva de inskränkningar angående utskänkningen som
finnas erforderliga.

15 §.

1 mom. Tillstånd till turistutskänkning må ej överlåtas.

överlåtelse av annat tillstånd till utskänkning som omfattar spritdrycker
må icke ske i fråga örn restaurang eller avdelning av restaurang som med
hänsyn till sin allmänna beskaffenhet, varupris eller kundkrets av den nämnd
varom i 2 mom. andra stycket sägs betecknas såsom folkrestaurang.

Ej heller må tillstånd till utskänkning överlåtas, där det med hänsyn till
främjande av nykterhet eller ordning eljest finnes påkallat, att utskänkningen
handhaves av systembolaget.

2 mom. Där beträffande viss restaurang förnyad överlåtelse av tillstånd
lill utskänkning av spritdrycker icke meddelas, vare den som innehaft tillståndet
berättigad till ersättning av systembolaget, såframt ej överlåtelse vägrats
på grund av förseelse mot denna förordning eller med stöd av densamma
meddelade föreskrifter, överträdelse av det tidigare avtalet eller vanskötsel av
rörelsen.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Beloppet av ersättningen skall, jämlikt de grunder Konungen bestämmer,
fastställas av en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, vilka utses av
Konungen. Av dessa skall en vara representant för systembolagen och en
för de enskilda restauratörerna. Närmare föreskrifter örn nämndens sammansättning
och verksamhet meddelas av Konungen.

16 §.

1 mom. I andra fall än de i 15 § 1 mom. omförmälda må systembolag
överlåta tillstånd till utskänkning i enlighet med de föreskrifter kontrollstyrelsen
meddelar till ledning för sådan överlåtelse.

Har avtal om överlåtelse skett, skall bolaget söka fastställelse av avtalet
hos kontrollstyrelsen som har att med avseende å skälen och villkoren för
överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den å vilken överlåtelsen
ifrågasättes bifalla eller avslå bolagets framställning.

2 mom. Med överlåtelse av tillstånd till utskänkning följer skyldighet för
tillståndets innehavare att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
spritdrycker och viner; och skall bolaget, med iakttagande av de föreskrifter
kontrollstyrelsen därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor
för dylikt inköp, att innehavarens ekonomiska fördel, så långt ske kan,
ej göres beroende på myckenheten av utskänkta spritdrycker och starkare
viner.

17 §.

1 mom. Har systembolag avslagit framställning örn överlåtelse av tillstånd
till utskänkning, må klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen.

2 mom. Förmenar den å vilken systembolag överlåtit tillstånd till utskänkning,
att bolaget vid fastställandet av villkor för överlåtelse eller vid tillämpning
av det mellan honom och bolaget ingångna avtal åsidosatt hans enskilda
rätt eller eljest förfarit olämpligt, må han hos kontrollstyrelsen göra framställning
örn rättelse.

18 §.

Bedrives icke årsutskänkning inom viss kommun, oaktat tillstånd därtill
meddelats efter ansökan av kommunens fullmäktige, må kontrollstyrelsen, på
framställning av fullmäktige och efter länsnykterhetsnämndens hörande, föreskriva
systembolaget, att sådan utskänkning skall anordnas i kommunen.

19 §.

1 mom. Tillstånd till trafikutskänkning må av länsstyrelsen återkallas,
om skäl därtill äro. över sådant beslut må ej klagan föras.

2 mom. Bryter den å vilken tillstånd till utskänkning överlåtits mot bestämmelserna
i det mellan honom och systembolag upprättade avtal, må kontrollstyrelsen,
där rättelse på annat sätt ej vinnes, förklara, att avtalet skall upphöra
att gälla.

20 §.

1 mom. Har den som efter överlåtelse från systembolag innehar tillstånd
till utskänkning avlidit eller råkat i konkurs, åligger det dödsbodelägarna

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

eller konkursboet, därest de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad från
dödsfallet eller första borgenärssammanträdet i konkursen göra anmälan hos
kontrollstyrelsen med uppgift å föreståndare för rörelsen. Till föreståndare
må ej utses annan än den som enligt vad i 1 kap. 5 § 1 och 2 mom. är stadgat
kan vara styrelseledamot i bolag som i nyssnämnda 1 mom. avses. Godkännes
föreståndaren av kontrollstyrelsen, må rörelsen fortsättas under högst
ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall ock gälla, där tillstånd till trafikutskänkning
meddelats annan än systembolag och tillståndsinnehavaren avlidit
eller råkat i konkurs; dock att vad där stadgas örn kontrollstyrelsen i sådant
fall skall avse den länsstyrelse som meddelat tillståndet.

21 §•

Under arbetsinställelse, vid ting, uppbördsstämma, inskrivningsförrättning,
vapenövningsmöte eller annan truppsammandragning, under marknad, torgdag
eller auktion så ock vid annan till större folksamling ledande förrättning,
ävensom då eljest detaljhandel kan föranleda oordningar, må länsstyrelsen
ävensom i stad polismyndighet samt å landet landsfiskal, fjärdingsman eller
kommunalnämnd för visst tillfälle förbjuda försäljningen eller föreskriva erforderliga
inskränkningar med avseende å densamma.

22 §.

Då krig eller omedelbar krigsfara råder så ock då arbetslöshet eller nöd
i större omfattning föreligger, må Konungen, där så prövas nödigt, meddela
förbud mot bedrivande av detaljhandel eller föreskriva erforderliga inskränkningar
däri. I fall varom nu är sagt må ock sådant förordnande, även om
det ej kan anses erforderligt för ordningens upprätthållande, meddelas av
länsstyrelsen, där Konungen det medgivit. 4

4 KAP.

Om utminutering.

1 §■

Utminutering av spritdrycker eller vin må äga rum allenast till den vilken
av systembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokföringsort
(hemortsbolag) erhållit tillstånd att inköpa sådana drycker.

För den som ej är kyrkobokförd inom riket iir systembolaget i Stockholm
att anse såsom hemortsbolag.

2 §.

Tillstånd att inköpa spritdrycker eller vin må icke meddelas den som ej
fyllt tjuguett år.

3 §.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av spritdrycker eller vin
skall lända till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller
ock de inskränkningar i inköpen stadgas vilka finnas påkallade.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Prövning huruvida dylik åtgärd bör företagas skall särskilt äga rum i
fråga om:

den som varit föremål för åtgärd enligt lagen om nykterhetsvård;

den som vårdats för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått
genom bruk av alkoholhaltiga drycker;

den som gjort sig skyldig till straffbelagd handling och därvid varit påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller eljest varit överlastad av sådana
drycker;

den som, i strid mot vad i denna förordning eller eljest är stadgat, gjort sig
skyldig till olovlig befattning med alkoholhaltiga drycker eller kan befaras
göra sig skyldig till sådan befattning;

den som för lösdriveri ådömts tvångsarbete eller tilldelats varning; samt

den som åtnjuter understöd från allmänna fattigvården eller, genom underlåtenhet
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser gentemot närstående eller
det allmänna, ådagalagt bristande skötsamhet i ekonomiskt avseende.

Angående meddelande av erforderliga uppgifter till ledning för systembolagens
prövning förordnar Konungen.

4 §.

I fråga örn spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares
ålder och levnadsförhållanden, fastställa den högsta myckenhet som må av
honom inköpas. Denna myckenhet må ej överstiga fyra liter för varje kalendermånad.
Den må uttagas jämväl efter månadens utgång, dock ej senare
än sex månader därefter.

Örn särskilda skäl därtill äro, må tillstånd lämnas att vid vissa tillfällen
inköpa större myckenhet än vad sålunda fastställts.

5 §.

För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok,
gällande för inköp å visst utminuteringsställe.

Vid utminutering skall i motboken verkställas anteckning örn den försålda
myckenheten och om dagen för försäljningen.

6 §•

1 mom. Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe,
lydande under annat bolag än hemortsbolaget, äger sistnämnda bolag härtill
lämna medgivande.

2 mom. Vill någon, som äger att hos ett bolag verkställa inköp, under kortare
tid göra inköpen hos annat bolag, må förstnämnda bolag för viss tid»
högst sex månader, utställa ett bevis som, åtföljt av motbok, berättigar till inköp
hos ett eller flera andra bolag.

3 mom. De föreskrifter angående inköpen som av hemortsbolaget meddelats
skola lända till efterrättelse jämväl i fall som i 1 och 2 mom. sägs. 7

7 §•

Där det finnes påkallat för ordnande av försändningen av spritdrycker
eller vin till ort, där utminuteringsställe ej är beläget, äger bolag att å sådan
ort inrätta särskilt utlämningsställe.

Är köpare bosatt å ort, där utminuterings- eller utlämningsställe ej finnes
inrättat, äger bolaget utan kostnad för köparen försända varan till dennes
närmaste post-, järnvägs-, omnibus- eller ångbåtsstation.

Vid försändning har bolaget att vidtaga sådana anordningar, att varan ej
kommer annan än köparen tillhanda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

251

B §.

9 §■

1 morn. Motbok gäller endast för den å vilken den är utställd, och må förty
ej någon tillhandagå med att å egen motbok för annans räkning anskaffa
spritdrycker eller vin eller med att låta egen motbok av annan användas för
inköp för dennes räkning.

2 mom. Ej må någon genom särskild, för ändamålet driven rörelse eller
eljest i större omfattning och mot ersättning tillhandagå annan med anskaffande
av spritdrycker eller vin.

10 §.

Utlämning av spritdrycker eller vin må ej ske till den som synbarligen är
berörd av starka drycker eller beträffande vilken länsnykterhetsnämnd efter
vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utminutering.

Avhämtning må icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt
aderton år.

Vid utminutering må ej tillåtas, att något av det sålda förtäres på utminuteringsstället.

11 §•

önskar någon inköpa visst slag av spritdrycker eller vin som ej hålles i
lager av bolaget, skall bolaget, därest köparen ställer erforderlig säkerhet för
betalningens fullgörande, söka anskaffa varan för försäljning på sedvanliga
villkor till köparen.

12 §.

Ej må någon, genom personlig hänvändelse eller genom ombud, till annan
än försäljare av spritdrycker eller vin till salu utbjuda sådana drycker eller
därå upptaga beställningar eller eljest, för egen eller annans vinning, söka
förmå någon att å utminuteringsställe inköpa spritdrycker eller vin.

13 §.

Försäljning till avhämtning må äga rum endast söckendagar mellan klockan
nio förmiddagen och klockan sex eftermiddagen; dock må ej sådan försäljning
å dag före sön- eller helgdag fortgå längre än till klockan fyra eftermiddagen.
Utan hinder av vad nu stadgats må dock försäljning ske till den
som befinner sig i lokalen, då försäljningen skall upphöra.

14 §.

Å utminuteringsställe skola ett exemplar av denna förordning ävensom prislista
å spritdrycker och vin som där tillhandahållas vara för köpare tillgängliga.
Å särskilt anslag skall tydligt angivas å vilka tider försäljning
av spritdrycker och vin å utminuteringsstället äger rum.

15 §.

Det åligger systembolag att efter anfordran lämna dem som hava att taga
befattning med tillsyn över denna förordnings efterlevnad tillträde till de
försäljningsställen vilka deras tjänsteåligganden avse.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

16 §.

Kontrollstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter i de ämnen som ovan
i detta kapitel sägs.

17 §.

över kontrollstyrelsens beslut må e.j klagan föras.

5 KAP.

Om utskänkning.

1 §•

2 mom. Angående lägsta pris å måltid som i 1 mom. sägs samt utskänkning
av spritdryck som enligt samma moment må utskänkas utan samband
med måltid äger kontrollstyrelsen att utfärda föreskrifter. Kontrollstyrelsen
må jämväl föreskriva, att till gäst må vid samma besök utskänkas allenast
viss högsta myckenhet spritdrycker. 2 3 4

2 §•

1 morn. Vid utskänkning av vin skall lagad mat vara att tillgå, där ej
utskänkningen sker i samband med servering av konditorivaror.

3 §.

Vid offentligt skådespel, varieté- eller cirkusföreställning eller, med undantag
av konsert, annan föreställning till vilken allmänheten har tillträde må ej
utskänkning ske i lokal eller å plats, där föreställningen äger rum, eller i annan
därmed i inre förbindelse stående lokal; dock må länsstyrelsen, sedan i
annan stad än Stockholm magistraten samt på landet kommunalnämnden
avgivit yttrande, för särskilda fall medgiva rätt till sådan utskänkning. Samma
lag vare beträffande offentlig danstillställning å lokal som ej huvudsakligen
är avsedd för restaurangrörelse.

4 §.

1 mom. Utskänkning må ej begynna före klockan tolv middagen och ej
fortfara efter klockan tio eftermiddagen.

Länsstyrelsen må dock föreskriva, att utskänkningen skall avslutas tidigare
än klockan tio eftermiddagen, eller, efter ansökan av systembolaget, medgiva,
att utskänkningen må fortgå längre än till nämnda tidpunkt, över sådan ansökan
skall yttrande inhämtas av länsnykterhetsnämnden ävensom i Stockholm
av stadsfullmäktige, i annan stad av magistrat och stadsfullmäktige

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

253

samt på landet av kommunalnämnd och kommunalfullmäktige. Ej må senare
tid för utskänkningens avslutande bestämmas än fullmäktige förordat.

Under högmässogudstjänst må ej utskänkning äga rum.

2 mom. Utlämning av spritdrycker och vin till gäst skall upphöra senast
en halv timme före utskänkningstidens utgång.

3 mom. Å tid då utskänkning ej är medgiven vare det förbjudet att låta
spritdrycker eller vin å utskänkningsställe förtäras.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning å trafikutskänkning.

5 §■

1 mom. Har tillstånd erhållits att utskänka endast vin, vare det förbjudet
att låta spritdrycker eller ersättningsmedel därför förtäras å utskänkningsstället.
Ej heller må spritdrycker förvaras å detta ställe eller eljest på sådant
sätt, att gästerna äga tillgång till desamma. Det vare ock förbjudet för gäst
att å sådant utskänkningsställe förtära spritdrycker eller ersättningsmedel
därför.

2 mom. Har tillstånd till utskänkning av vin meddelats beträffande hotell
eller pensionat vid hälsobrunn, å badort eller å annan plats där kurortsrörelse
eller därmed likartad verksamhet bedrives, må länsstyrelsen, där utskänkning
av spritdrycker ej äger rum å orten, efter hörande av magistrat eller kommunalnämnd,
medgiva, att gäst med vilken avtal om bespisning träffats för
minst tre dagar må tillåtas att å utskänkningsstället förtära spritdrycker som
av honom medförts. Medgivande som nu nämnts må ej meddelas för längre
tid än ett år för varje gång.

6 §■

7 §•

Ej må den som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka
förmå gäst att å utskänkningsstället inköpa spritdrycker eller vin. 8 9

8 §.

Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt aderton
år.

Ej heller må utskänkning äga rum till den beträffande vilken länsnykterhetsnämnd
efter vad särskilt stadgas meddelat förbud mot utskänkning eller
som eljest veterligen missbrukar starka drycker eller därav synbarligen är berörd;
och må person som sist nämnts ej heller tillåtas att uppehålla sig å utskänkningsställe.

9 §•

1 mom. Utskänkningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller
torg eller eljest på sådant sätt att tillsyn däröver ej försvåras.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Ej må utskänkningsställe förläggas inom eller omedelbart invid kasernområde
eller läger eller, utan Konungens tillstånd, annat område, som blivit för
krigsmaktens behov upplåtet.

2 mom. Utskänkningslokal skall vara ljus och luftig, hava en i förhållande
till rörelsens omfattning tillräcklig storlek samt hållas i ordentligt skick.

I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten hållas för gäst tillgängligt.

10 §.

11 §■

Utskänkning må endast äga rum i lokal eller å plats som vid besiktning
blivit godkänd. Då på grund av förändring inom utskänkningslokal eller eljest
anledning förefinnes, må ny besiktning verkställas.

‘Besiktning hålles i stad av stadsfiskal och på landet av landsfiskal med
biträde av två personer, av vilka den ena utses av nykterhetsnämnden i kommunen
samt den andra i Stockholm av Överståthållarämbetet, i annan stad
av magistraten och på landet av kommunalnämnden.

Kostnad för besiktning gäldas av tillståndsinnehavaren enligt taxa som kontrollstyrelsen
fastställer. Kontrollstyrelsen äger jämväl i övrigt meddela erforderliga
föreskrifter angående besiktning.

Har lokal eller plats för utskänkning ej blivit godkänd vid besiktning, må
klagan däröver föras hos kontrollstyrelsen.

12 §.

1 mom. Utskänkning må icke vara förenad med annan handel till vars drivande
särskild anmälan fordras.

2 mom. I öppen salubod för handel med andra varor än spritdrycker och
vin ävensom i de för sådan rörelse använda lägenheter, vid torghandel och
auktioner, vid handel med lappbefolkningen samt eljest vid yrkesmässig handel
med andra varor än spritdrycker och vin vare utdelning av sådana drycker
även utan betalning förbjuden.

13 §.

Vad i 4 kap. 14 § sägs örn utminuteringsställe skall äga motsvarande tilllämpning
å utskänkningsställe.

14 §.

Beträffande den som innehar tillstånd till utskänkning eller i dennes frånvaro
ombesörjer försäljningen skall vad i 4 kap. 15 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

6 KAP.

Örn systembolag och restaurangbolag.

1 §-

Systembolag som i 3 kap. 2 § sägs antages av länsstyrelsen för tid intill
dess länsstyrelsen annorlunda förordnar.

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

2 §•

3 §•

Stiftare av systembolag så ock annan aktieägare i sådant bolag skall vara
här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen erhållit tillstånd att
äga aktie i bolaget.

Antalet aktieägare som ej må understiga tio eller överstiga tjugu skall vara
i bolagsordningen bestämt.

Aktieägare må icke äga mer än en aktie.

Tillstånd att äga aktie må ej meddelas, med mindre den som söker sådant
tillstånd till länsstyrelsen avlämnat förbindelse att på anmodan av länsstyrelsen
överlåta sin aktie till behörig person mot erhållande av aktiens nominella
belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår
hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets
början till dess betalning sker.

Å aktiebrev skola de rörande aktieägare i första, tredje och fjärde styckena
meddelade bestämmelserna finnas angivna.

Nedgår antalet aktieägare under det antal som är bestämt i bolagsordningen,
skall bolaget träda i likvidation, där ej tillräckligt antal aktieägare inträtt
inom sex månader.

4 §.

Systembolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i
sänder. Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande,
landstinget en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolagsstämman
en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.

I styrelsen för systembolaget för Stockholms stad och län skola länsnykterhetsnämnderna
för Stockholms stad och Stockholms län utse vardera en ledamot
jämte suppleant.

5 §•

Då stiftelseurkunden ingives till länsstyrelsen, skall vid densamma vara fogat
förslag till bolagsordning som underställes länsstyrelsen för godkännande.

Varder ej å konstituerande bolagsstämman förslaget till bolagsordning utan
ändring antaget, vare frågan om bolagets bildande förfallen.

Ansökning örn bolagets registrering, vid vilken ansökning skall finnas fogat
bevis örn länsstyrelsens godkännande av bolagsordningen ävensom förteckning
över dem som erhållit länsstyrelsens tillstånd att vara aktieägare, må göras
av den ledamot av bolagets styrelse som utsetts å bolagsstämma; och skall i
avseende å detta ärende vad i lagen örn aktiebolag är stadgat örn styrelsen och
styrelseledamöterna gälla den av stämman valda ledamoten.

Sedan övriga styrelseledamöter och suppleanter utsetts samt beslut fattats
rörande befogenheten att teckna bolagets firma, skall styrelsen ofördröjligen
göra anmälan härom för registrering.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

6 §■

Systembolags räkenskapsår skall vara kalenderår.

Av systembolags utdelningsbara årsvinst må till aktieägare utdelas högst
sex procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen om aktiebolag är föreskrivet örn avsättning till reservfond
skola avsättningar till fonder och avskrivningar företagas i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter.

Systembolags årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsättningar
till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar i enlighet
med vad i nästföregående moment sägs eller till utdelning åt aktieägarna, tillkomma
statsverket och skall inom utgången av maj månad nästpåföljande år
insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Det överskott som vid upplösning av systembolag må finnas, sedan bolagets
samtliga skulder blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nominella
belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan
innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet från
löpande årets början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket.

7 §•

Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer bolagsstämma
skall i fråga om systembolag tillkomma dess styrelse; dock att
bolagsstämma skall äga besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande
av balansräkning, beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen,
val och entledigande av en styrelseledamot och en revisor samt suppleanter
för dessa.

Varder ej ansvarsfrihet styrelsen beviljad, må å bolagets vägnar talan a
förvaltningen efter vad i lagen om aktiebolag är stadgat föras av aktieägare i
bolaget.

8 §■

9 8.

Systembolag äger bilda särskilt aktiebolag (restaurangbolag) för drivande
av restaurangrörelse och därmed sammanhängande verksamhet.

10 §.

Systembolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

1) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang;

2) inköpa eller avhända sig fastighet;

3) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring
än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga
utövande;

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

257

4) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större
ändrings- eller reparationsarbeten;

5) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget; 6)

bilda restaurangbolag samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar
i bolag eller ekonomisk förening;

7) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets
inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat
bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt;

8) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

9) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget,
rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering av
personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder
eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

11 §•

Ledamot och suppelant i systembolags styrelse ävensom revisor och suppleant
för denne äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens föreskrifter.

12 §.

13 §.

Granskning av systembolags ekonomiska förvaltning skall årligen företagas
av kontrollstyrelsen. På grundval av denna granskning har kontrollstyrelsen
att å det allmännas vägnar besluta örn ansvarsfrihet åt bolagets styrelse samt
att vidtaga åtgärd som erfordras till följd av att ansvarsfrihet vägrats eller
vartill eljest anledning må förefinnas.

14 §.

I fråga örn systembolaget för Stockholms stad och län skall vad enligt detta
kapitel ankommer på länsstyrelsen ankomma på Överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Stockholms län gemensamt; dock må tillstånd att äga aktie i
nämnda bolag meddelas beträffande den som är bosatt i staden av Överståthållarämbetet
och den som är bosatt inom länet av länsstyrelsen.

15 §.

1 mom. Aktierna i restaurangbolag skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier;
och skall stamaktiekapitalet utgöra lägst tio och högst tjugu procent
av bolagets sammanlagda aktiekapital.

Stamaktie må ej ägas av annan än systembolaget.

Varje stamaktie medför rätt till tio röster och varje preferensaktie rätt till
en röst.

3 mom. Restaurangbolag må ej bereda preferensaktieägarna vinning utöver
skälig utdelning å aktie, och äger vad i 8 g stadgas jämväl i övrigt motsvarande
tillämpning å restaurangbolag.

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 242.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

4 mom. Restaurangbolags styrelse skall bestå av fem ledamöter med lika
många suppleanter. Tre ledamöter och tre suppleanter utses av stamaktieägaren,
två ledamöter och två suppleanter av preferensaktiägarna.

Av stamaktieägaren utsedd ledamot och suppleant så ock verkställande direktör
i bolaget må ej äga preferensaktie i bolaget.

5 morn. Restaurangbolag må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk
förening.

6 mom. Restaurangbolag må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen inrätta,
flytta eller nedlägga restaurang, ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter
eller företaga åtgärd som i 10 § under 2)—4) eller 8)—9) sägs.

Bestämmelserna i 11 § skola äga motsvarande tillämpning å restaurangbolag.

7 mom. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
skall verkställas av två revisorer för vilka skola utses suppleanter.

Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor och
en suppleant, och må härtill utses endast av handelskammare auktoriserad revisor
eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med sådan.

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

8 mom. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som
styrelsen förordnat deltaga i revisorernas granskning av resturangbolags förvaltning
och räkenskaper ävensom när som helst företaga särskild granskning.

16 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna
i detta kapitel.

17 8.

I fråga örn systembolag och restaurangbolag skola, såvitt ej annat följer
av vad örn sådant bolag i detta kapitel eller eljest är särskilt stadgat, de angående
aktiebolag enligt lag i allmänhet gällande bestämmelser lända till
efterrättelse. 7

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser m. in.

1 §•

1 mom. Den som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning
avyttrar spritdrycker eller vin, straffes för olovlig försäljning med dagsböter,
dock ej under tio.

Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning av spritdrycker
eller vin, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller bedriver
någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes
med dagsböter, dock ej under trettio, eller med fängelse i högst ett år.

2 mom. Har den som beträdes med olovlig försäljning av spritdrycker
eller vin förut fällts till straff för förbrytelse som avses i 30 § 1 mom. eller
31 § 2 mom. förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin
eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. förordningen angående handel med

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

259

skattefri sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket
förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m., straffes såsom
för upprepad olovlig försäljning av spritdrycker eller vin.

3 mom. I fall som i denna paragraf avses vare de å försäljningsstället
med därtill hörande lägenheter befintliga eller eljest för försäljning avsedda
spritdrycker eller vin tillika med kärl och emballage vari de förvaras underkastade
beslag och förbrutna.

A mom. Vad i denna paragraf stadgas skall jämväl äga tillämpning, örn
någon som ej äger rätt till försäljning av spritdrycker eller vin genom byteshandel
avhänder sig sådan dryck eller eljest använder den såsom betalningsmedel.

2 §.

/ mom. Tillhandagå!'' någon mot föreskrifterna i 4 kap. 9 § 1 mom. med
anskaffande av spritdrycker eller vin, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen
i större omfattning eller yrkesmässigt eller beträdes någon som förut
fällts till straff för förbrytelse som nu sagts andra gången eller oftare med
sådan förbrytelse, eller bryter någon mot föreskriften i 4 kap. 9 § 2 morn.,
vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

2 mom. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom
möjliggöra inköp av spritdrycker eller vin i större myckenhet än den vartill
motboken eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan gjort
bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest är belagd
med straff, med dagsböter.

3 §•

Har någon gjort sig förfallen till ansvar enligt 1 eller 2 § för förbrytelse som
skett i större omfattning eiler yrkesmässigt, skall han dömas att utgiva det
belopp i penningar som kan anses motsvara den vinst han genom förbrytelsen
erhållit.

4 §•

Överskrides rätt till partihandel, vare straffet dagsböter, dock ej under
fem. Äro omständigheterna försvårande eller sker överskridande andra gången
eller oftare, må till fängelse dömas. 5 6

5 §■

1 mom. Överskrider någon den i 1 kap. 4 § 1 mom. stadgade rättighet till
försäljning av spritdrycker och vin i visst fall å apotek, straffes som i 1 §
1 mom. sägs.

2 mom. Har den som äger rätt att utfärda recept å spritdrycker och vin
genom missbruk av denna rätt tillhandagått annan med anskaffande av dylika
drycker, straffes med dagsböter. Sker förbrytelsen i större omfattning
och mot ersättning, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i
högst sex månader.

6 §•

1 mom. Avyttrar någon vid detaljhandel med spritdrycker eliel vin sådana
drycker av annat slag än försäljningsrättigheten avser,

eller beträdes någon vid utminutering med olovlig utskänkning eller vid utskänkning
med olovlig utminutering,

eller idkar någon detaljhandel med spritdrycker eller vin å annat ställe än
därtill uppgivet eller medgivet är,

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,

straffes som i 1 § 1 mom. sägs.

2 mom. Har försäljning skett av drycker av annat slag än försäljningsrätten
avser, skall i fråga om sådana drycker med kärl och emballage tillämpas
även vad i 1 § 3 mom. finnes stadgat.

7 §•

Bryter någon mot 4 kap. 14 § eller 5 kap. 2 § 1 morn., 7 §, 9 § 2 mom. andra
stycket eller 13 § eller bryter gäst å utskänkningsställe mot 5 kap. 5 § 1 mom.
eller 6 §, straffes med böter från och med fem till och med etthundra kronor.

8 §■

Bryter den som handhar tillåten försäljning av spritdrycker eller vin eller
någon hos honom anställd i andra fall än förut i detta kapitel sägs mot vad
i denna förordning är stadgat eller mot de föreskrifter som vederbörande
myndighet i enlighet med denna förordning kan hava meddelat, straffes, där
ej annorlunda särskilt stadgas, med dagsböter.

9 §•

Dömes någon till ansvar enligt 6 eller 8 § för förbrytelse vid utskänkning,
till vilken tillstånd innehaves av annan än systembolag, och har han förut
undergått bestraffning för förbrytelse i samma utskänkningsrörelse mot någon
av nämnda paragrafer, må tillståndsinnehavaren förklaras sin rätt till
försäljning förlustig.

10 §.

Bryter någon som ej handhar försäljning enligt denna förordning mot
4 kap. 12 § eller förbryter sig någon mot stadgandet i 5 kap. 12 § 2 morn,,
straffes med dagsböter.

11 §•

1 mom. Spritdrycker eller vin som till riket införas av annan än den vilken
enligt 2 kap. 10 § är berättigad till införsel av sådana drycker må, därest
varan i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter utföras. Sker ej återutförsel
inom fyra månader efter det varan enligt vad i tullstadgan sägs
skall anses hava mottagits av tullanstalt, hemfaller varan till kronan, och
skall för dess räkning med varan förfaras på sätt i 20 § 2 mom. är stadgat.

2 mom. Är införsel av spritdrycker eller vin belagd med straff enligt gällande
bestämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola de i sådant avseende
meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. I fråga om försäljning
av olovligt införda spritdrycker eller vin skall gälla vad i 20 § 2 mom. sägs.

3 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. från fartyg ilander
spritdrycker eller vin vilka förtullats såsom överskott av skeppsproviant,
straffes med dagsböter, och vare dryckerna tillika med kärl och emballage
underkastade beslag och förbrutna.

4 mom. Den som mot stadgandet i 2 kap. 10 § 4 mom. disponerar å provianteringsfrilager
upplagda spritdrycker eller vin annorledes än till fartygs
proviantering eiler utrustning i föreskriven ordning, straffes med dagsböter.

12 §.

Den som i följd av bestämmelserna i 2 kap. 8 § undfått del av där avsedd
tillverkares räkenskaper och verifikationer, så ock den som haft eller har att

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

261

taga befattning med tillsyn å sådan utskänkning, vartill tillstånd överlåtits,
må icke, där det ej kan anses påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsförhållanden
varom han fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av
omständigheterna, alt han om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid,
då han ej innehaft dylik befattning, straffes med dagsböter. Sker det för att
göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller annans fördel,
må dömas till fängelse.

13 §.

Skulle den som är pliktig att åtala förbrytelser mot denna förordning själv
beträdas med olovlig försäljning av spritdrycker eller vin, vare det ansett som
försvårande omständighet, och vare han därjämte förlustig tjänsten.

14 §.

15 §.

1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse varom i 1
eller 2 § sägs eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vöre han
själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet,
dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen främjat,
straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.

Den till vilken spritdrycker eller vin avyttrats eller eljest anskaffats vare
ej förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket
sägs.

16 §.

Den som idkar detaljhandel vare pliktig tillhandagå nykterhetsnämnd eller
av nämnden utsett ombud med erforderliga upplysningar.

17 §.

Det åligger länsstyrelsen att övervaka iakttagandet av vad i denna förordning
är stadgat.

Polismyndighet i stad samt landsfiskal, fjärdingsman och kommunalnämnd
å landet skola tillse, att å ställe där detaljhandel idkas ordning iakttages samt
de i denna förordning meddelade föreskrifter noga efterföljas.

18 §.

Tredskas systembolag att fullgöra de i denna förordning för sådant bolag
meddelade föreskrifter eller de föreskrifter som kontrollstyrelsen för bolaget

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

utfärdat, äger länsstyrelsen efter omständigheterna förelägga bolagets styrelseledamöter
vite eller förbjuda bolaget att efter utsatt skälig tid fortsätta med
försäljningen, om de åsidosatta föreskrifterna ej iakttagas.

19 §.

1 mom. Allmän åklagare samt de vilka särskilt antagits att vaka över förordningens
efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

3 mom. Då åtal anställes av annan än den som är nämnd i 1 mom. give
han sin talan allmän åklagare till känna så tidigt, att denne må kunna övervara
målets utförande.

4 morn. Åtal anhängiggöres vid allmän domstol.

20 §.

1 mom. Rättighet att verkställa beslag tillkommer tulltjänsteman i fall som
i 11 § sägs. I övrigt gäller angående beslag vad därom finnes särskilt stadgat.

2 mom. Spritdrycker eller vin som enligt denna förordning eller annan författning
förklarats förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick,
hembjudas till systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker
på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de
hembjudas till partihandelsbolaget. Bolag till vilket spritdrycker eller vin
sålunda hembjudits vare skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av
kontrollstyrelsen fastställas inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa,
att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

Samma lag vare, där spritdrycker eller vin som ej förklaras förbrutna försäljas
på grund av bestämmelser i tullstadgan eller andra författningar.

Med den erlagda köpesumman för spritdrycker eller vin som försålts på
grund av stadgandet i 11 § 1 mom. eller bestämmelser i tullstadgan skall i
tillämpliga delar förfaras på sätt i tullstadgan föreskrives beträffande köpesumman
för gods som enligt samma stadga blivit genom tullverkets försorg
försålt å auktion; skolande, därest enligt tullstadgan viss tid skall räknas från
auktionsdagen, tiden i stället räknas från den dag, då betalning kommit tullverket
tillhanda.

21 §.

Böter som äro ådömda efter denna förordning skola, om tillgång saknas
till deras gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

22 §.

Av böter som ådömas enligt denna förordning, penningbelopp som utdömas
jämlikt 3 § samt värdet av spritdrycker eller vin jämte kärl och emballage
som enligt denna förordning dömas förbrutna tillfälle åklagaren en tredjedel,
dock högst femhundra kronor. Lika del skall, om särskild angivare eller
beslagare finnes, tillfalla denne, men om så ej är fallet, ställas i Stockholm till
överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt på landet till länsstyrelsens
förfogande att, i enlighet med föreskrifter som Konungen utfärdar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

263

användas till uppmuntran av polismän som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig hantering av spritdrycker eller vin. Återstoden tillfaller
kronan.

Andel som nu sagts tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar
mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan
skyldeman mot den hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn
mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i
tjänsten.

23 §.

Ej vare någon jävig att bära vittne angående olovlig försäljning av spritdrycker
eller vin endast på den grund att han därvid tillhandlat sig eller förtärt
sådana drycker.

24 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning tillkommer
i stad där fullmäktige ej finnas allmän rådstuga; och skall på landet
vad som tillhör kommunalfullmäktiges handläggning tillkomma kommunalstämma,
där fullmäktige ej finnas.

Vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning tillkommer
poliskammare i stad, där sådan finnes.

Förslag

till

Förordning om införande av förordningen angående försäljning
av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen) samt lagen om

nykterhetsvård.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Från och med den 1 oktober 1937 skola, såvitt ej nedan annorlunda stadgas,
förordningen angående försäljning av spritdrycker och vin (spritdrycksförordningen)
samt lagen örn nykterhetsvård lända till efterrättelse.

Genom de nya författningarna upphävas

förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker; lagen

den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlagen)
;

förordningen den 13 maj 1846 (nr 15 sid. 8) örn ansvar å den som åt fånge
eller kronoarbetskarl olovligen anskaffar brännvin eller andra spirituösa
drycker; samt

kungörelsen den 21 december 1904 (nr 69 sid. 1) angående förbud mot post -

264

Kungl. Majlis proposition nr 242.

befordran av paket, innehållande brännvin eller andra brända eller destillerade
spirituösa drycker;

o tillika med alla de särskilda stadganden som innefatta ändring av vad de
sålunda upphävda författningarna innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot de
nya författningarnas bestämmelser.

2 §•

Sadan rättighet till detaljhandel med rusdrycker som avses i förordningen
den 14 juni 1917 må icke meddelas för längre tid än till den 1 oktober 1937.

3 §•

Indelning av riket i detaljhandelsområden jämlikt 3 kap. 1 § spritdrycksförordningen
skall ske före den 1 augusti 1936 att gälla från och med den 1
oktober 1937.

4 §•

Ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnder samt i systembolags
styrelser skola utses första gången enligt de nya författningarna å följande
tider:

de ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna och i systembolagens
styrelser, vilka skola väljas av landstingen, vid 1936 års lagtima möte,

övriga ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnderna före den 1
september 1936,

de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola utses
av kontrollstyrelsen, länsnykterhetsnämnderna och stadsfullmäktige, före den
15 september 1936 samt

de ledamöter och suppleanter i systembolagens styrelser, vilka skola väljas
av aktieägarna, å konstituerande bolagsstämma.

5 §■

Systembolag som ämnar bedriva verksamhet från den 1 oktober 1937 skall
söka antagande av länsstyrelsen före den 1 november 1936. Å sådant bolag
skola bestämmelserna i 6 kap. spritdrycksförordningen om tillstånd att äga
aktie i systembolag samt om systembolags bildande och vad därmed sammanhänger
äga tillämpning. 6

6 §.

Ansökan örn tillstånd till årsutskänkning som avser tiden efter den 1 oktober
1937 skall göras av systembolag senast den 31 december 1936 samt av
fullmäktige eller stämma i vederbörande kommun senast den 31 mars 1937.
I fråga örn sådan ansökan skola bestämmelserna i 3 kap. spritdrycksförordningen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse och skola därvid i förekommande
fall jämväl reglerna om turistutskänkning träda i tillämpning.

Ansökan om tillstånd till tillfällig utskänkning eller trafikutskänkning som
avser tiden efter den 1 oktober 1937 skall, även där ansökan göres före sistnämnda
dag, behandlas i den ordning som föreskrives i 3 kap. spritdrycksförordningen.

Har tillstånd till utskänkning meddelats på grund av sådan ansökan som
ovan i denna paragraf sägs, skall örn överlåtelse av tillståndet gälla vad i 3
kap. spritdrycksförordningen stadgas angående sådan överlåtelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

265

7 §.

Tillgångar och skulder i sådant bolag som avses i 17 § förordningen den
14 juni 1917 skola övertagas av det i spritdrycksförordningen avsedda systembolag
inom vars detaljhandelsområde det förra bolagets styrelse har sitt
säte.

8 g.

Kontrollstyrelsen har att meddela närmare anvisningar angående nedläggande
av rörelsen å de bolag som omförmälas i 17 § förordningen den 14 juni
1917 samt angående rörelsens övertagande av systembolag som avses i spritdrycksförordningen.

Styrelseledamöterna i sistnämnda bolag skola, sedan de utsetts jämlikt
4 § här ovan, biträda vid förberedelserna för rörelsens övertagande.

9 §•

10 §.

Bestämmelserna i 6 kap 15 § 1 mom. spritdrycksförordningen örn stamaktier
och preferensaktier i restaurangbolag skola icke utgöra hinder för att
i dylika bolag, där vid spritdrycksförordningens ikraftträdande annat förhållande
mellan olika slag av aktier är gällande, detta förhållande bibehålies;
dock att stamaktiernas sammanlagada röstetal icke må utgöra mindre del av
samtliga aktiers röstetal än vad nämnda bestämmelser medgiva.

11 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i de nya författningarna, skall denna bestämmelse
i stället tillämpas.

Förslag

till

Kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för ut
minuteringskontrollen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har någon av underrätt blivit sakfälld
för fylleri,

för olovlig försäljning av spritdrycker eller vin eller för olovligt tillhandagående
med anskaffande av sådana drycker,

för brott mot 30 eller 31 § förordningen angående tillverkning och beskattning
av brännvin,

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 242■

för brott mot 22 eller 23 § förordningen angående handel med skattefri sprit,

tor brott mot 11 § 1 eller 2 mom. förordningen angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m.,

för brott mot lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin,

för framförande av motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga drycker,
eller

för annan straffbelagd handling begången medan den sakfällde varit påverkad
av dylika drycker,

skall från rätten inom en vecka efter utslagets meddelande därom insändas
uppgift till den sakfälldes hemortsbolag.

Lag samma vare där högre rätt dömer till ansvar för brott varom i denna
paragraf sägs och uppgift ej bort från lägre rätt insändas.

2 §.

Har någon jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten av befälhavare belagts
med disciplinstraff för fylleri, aligger det befälhavaren att inom en vecka
insända uppgift därom till hans hemortsbolag.

3 §.

Har någon för lösdriveri adömts tvångsarbete eller tilldelats varning som
av länsstyrelse kungöres, åligger det länsstyrelsen att inom en vecka efter
dess prövning av ärendet insända uppgift därom till hans hemortsbolag.

4 §.

Där utslag eller beslut som avses i 1, 2 eller 3 § blivit av högre myndighet
upphävt, åligger det nämnda myndighet att inom en vecka därefter underrätta
det systembolag till vilket uppgift från den lägre myndigheten skolat
insändas.

5 §.

Har kommunal nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd vidtagit hjälpåtgärd
eller gjort framställning örn tvångsintagande å alkoholistanstalt enligt
lagen om nykterhetsvård, skall nämnden ofördröjligen insända uppgift därom
till hemortsbolaget för den person som avses med åtgärden.

6 §.

Angående understöd från allmänna fattigvården skall uppgift minst en
gång varje kvartal insändas från fattigvårdsstyrelsen till understödstagares
hemortsbolag. 7

7 §•

Direktör eller föreståndare för allmän alkoholistanstalt skall såvitt möjligt
i god tid före utskrivning insända uppgift därom till den utskrivnes
hemortsbolag.

Motsvarande skyldighet åligger vederbörande läkare vid lasarett eller därmed
jämförlig anstalt, sjukstuga eller allmän, kommunal eller enskild anstalt
för sinnessjuka beträffande den som utskrives från anstalten efter där
erhållen vård för delirium tremens eller annan sjukdom som uppstått genom
bruk av alkoholhaltiga drycker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

267

8 §.

Där ovisshet räder om rätt hemortsbolag, skall uppgift insändas till systembolaget
i Stockholm. Detta bolag skall söka utröna hemortsbolaget och därefter
överlämna uppgiften till detsamma.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1937.

Förslag

till

Bolagsordning för systembolag.

§ 1.

Detta bolag, vars firma är Systemaktiebolaget i..................... är

grundat på aktier enligt bestämmelserna i gällande aktiebolagslag och spritdrycksförordning.

§ 2.

Bolaget har till ändamål att idka sådan verksamhet som enligt gällande
författningar tillkommer systembolag.

§ 3.

Bolagets styrelse har sitt säte i..............

§ 4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra...... (bestämt belopp) kronor.

§ 5.

Aktie skall lyda å 1,000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man.

§ 6.

Antalet aktieägare skall utgöra...... (bestämt antal, lägst 10 och högst

20).

Aktieägare må ej äga mer än en aktie.

Aktie må ägas endast av här i riket bosatt svensk medborgare som av länsstyrelsen
erhållit tillstånd att äga sådan aktie och därvid förbundit sig att
på anmodan av länsstyrelsen överlåta aktien till behörig person mot erhållande
av aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för nästföregående år, i
den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter sex procent å aktiebeloppet
från löpande årets början till dess betalning sker.

§ 7.

Av bolagets utdelningsbara årsvinst må till aktieägarna utdelas högst sex
procent å aktiebeloppet.

Utöver vad i lagen örn aktiebolag är föreskrivet om avsättning till reserv -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

toÄÄS1 &Sfl^,der OCh avskri™”8" i »lisbet med

Bolagets årsvinst skall, i den mån densamma ej skall användas till avsättningar
till reservfonden eller andra fonder, till avskrivningar eller till utdelmng
at aktieagarna, tillkomma statsverket och skall inom utgången av mai
månad nästföljande år insättas å statsverkets giroräkning i riksbanken.

Det överskott som vid bolagets upplösning må finnas, sedan samtliga skuter
blivit guldna och till aktieägarna utbetalats aktiernas nominella belopp
jamte vinstutdelning för nästföregående år, i den mån sådan innestår hos
bolaget, ävensom ranta efter sex procent å aktiebeloppet från löpande årets
början till dess betalning sker, skall tillkomma statsverket

§ 8.

1. Bolagets styrelse skall bestå av fem ledamöter, utsedda för ett år i sänder.
Av dessa utser kontrollstyrelsen en ledamot som tillika är ordförande, landstinget
en ledamot, länsnykterhetsnämnden två ledamöter samt bolagsstämman
en ledamot. För varje ledamot utses på enahanda sätt en suppleant.1

2. Styrelseledamot som utses av bolaget och suppleant för denne skall årligen
valjas å ordinarie bolagsstämma för tiden till nästa ordinarie stämma.
Övriga ledamöter och suppleanter utses årligen. Avgående ledamot eller
suppleant kan återväljas.

3. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i
manaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde
skall ock utlysas, när det påkallas av minst två styrelseledamöter eller av
bolagets verkställande direktör.

4. Styrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida
dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst
tva ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden.

Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden.

5. Befogenhet eller skyldighet som enligt lagen om aktiebolag tillkommer
bolagsstämma skall tillkomma styrelsen; dock att bolagsstämma skall äga
besluta om ändring av bolagsordningen, fastställande av balansräkning, beviljande
å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet för styrelsen, val och entledigande
av en styrelseledamot och en revisor samt suppleanter för dessa.

6. Styrelsen äger genom enhälligt beslut uppdraga åt en eller flera delegerade
att under styrelsens överinseende utöva dess beslutanderätt i vissa avseenden,
såsom ärenden rörande den individuella försäljningskontrollen eller
angående detaljhandel eller restaurangrörelse å viss ort. Närmare bestämmelser
härom lämnas i särskild arbetsordning vilken skall godkännas av kontrollstyrelsen.

7. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll.

§ 9‘

Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller
suppleanter som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan
än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

§ 10.

Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen.

Befattningen såsom verkställande direktör skall kungöras till ansökan ledig

1 Styrelsen för systembolag, vars detaljhandelsområde omfattar Stockholm eller annan stad
som ej deltager i landsting, skall delvis ha annan sammansättning enligt 6 kap. 4 § andra och
tredje styckena spritdrycksförordningen, varför motsvarande ändringar för dessa fall måste göras
i bolagsordningarna.

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

på sätt kontrollstyrelsen föreskriver. Bland de sökande har bolagsstyrelsen att
utse den som med hänsyn till erfarenhet, intresse och ådagalagd duglighet är
bäst ägnad för befattningen. Styrelsens val skall för godkännande underställas
kontrollstyrelsen.

Kontrollstyrelsen äger föreskriva att samma förfarande skall tillämpas vid
besättande av annan ledande befattning inom bolaget.

§ 11.

Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorledes beslutat,
övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom styrelsen
samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid väcka
förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att få
sin avvikande mening antecknad till protokollet.

§ 12.

Bolaget må ej i någon form bereda aktieägare ekonomisk fördel utöver utdelning
å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen till
någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till storleken av
omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget vidtaga
åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

§ 13.

Bolaget må ej utan samtycke av kontrollstyrelsen

a) inrätta, flytta eller nedlägga utminuteringsställe eller restaurang;

b) inköpa eller avhända sig fastighet;

c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring
än sådan som påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga
utövande;

d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings-
eller reparationsarbeten;

e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter eller aktieägare i bolaget; f)

bilda särskilt bolag för drivande av restaurangrörelse och därmed sammanhängande
verksamhet samt förvärva eller avhända sig aktier och andelar
i bolag eller ekonomisk förening;

g) vidtaga eller biträda åtgärd som eljest är ägnad att förminska bolagets
inflytande å företag, där bestämmande inflytande på ledningen är tillförsäkrat
bolaget genom aktieinnehav eller på annat sätt;

h) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

i) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget,
rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering
av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd av ålder
eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

§ 14.

Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och suppleanter
för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens
föreskrifter.

§ 15.

Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras per
den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari på -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

följande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom av
styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning, balansräkning
för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för
granskning överlämnas till revisorerna.

§ 16.

Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall varje
år i mars eller april månad å tid som av kontrollstyrelsen bestämmes verkställas
för nästföregående år av tre revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen
och en av aktieägarna. På enahanda sätt utses jämväl tre suppleanter.
över revisionen skola revisorerna avgiva berättelse vilken, utom redogörelse
för bolagets ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt
revisorerna kunna finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande huruvida
bolaget förvaltats i överensstämmelse med det i 1 kap. 3 § spritdrycksförordningen
angivna syfte, dels till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet. Av
revisionsberättelsen skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle att förklara
sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, revisorerna före maj månads
utgång översända exemplar till länsstyrelsen och de myndigheter som äro
företrädda i bolagets styrelse. Till dem som sålunda erhålla del av revisionsberättelsen
må bolagets styrelse även insända sin förklaring.

§ 17.

Bolaget står vid utövande av sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen
och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter kontrollstyrelsen
meddelar beträffande förvaltningen eller eljest i spritdrycksförordningen
särskilt angivna hänseenden.

§ 18.

1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom maj månads
utgång. Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för föregående år tillika
med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen ävensom,
där förklaring av styrelsen avgivits efter vad i § 16 sägs, nämnda förklaring.

Å ordinarie bolagsstämman skola förekomma följande ärenden:

a) fastställande av balansräkningen;

b) fråga om beviljande å aktieägarnas vägnar av ansvarsfrihet åt styrelsen
för den tid revisionen avser eller om anställande å aktieägarnas vägnar av
talan å styrelsens förvaltning;

c) val av ledamot i styrelsen och suppleant för denne; samt

d) val av revisor och revisorssuppleant.

2. Kallelse till bolagsstämma delgives aktieägarna genom rekommenderat
brev senast fjorton dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skriftligen
till aktieägarnas kännedom.

3. Frånvarande aktieägares rösträtt må utövas endast genom ombud som
själv är aktieägare.

4. Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande eller, vid förfall för
honom, av annan ledamot av styrelsen.

5. Ärende å bolagsstämma avgöres genom öppen omröstning, såvida ej
sluten omröstning av någon begäres.

6. Vid bolagsstämma äger styrelseledamot och verkställande direktör närvara
och deltaga i överläggningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

271

§ 19.

Om ansvarsfrihet åt styrelsen för det allmännas räkning beslutar kontrollstyrelsen
efter juni månads utgång.

§ 20.

Ändring i denna bolagsordning skall för att bliva gällande godkännas av
länsstyrelsen.

Förslag

till

Bolagsordning för restaurangbolag.

§ 1.

Detta bolag, vars firma är ............... är grundat på aktier enligt

bestämmelserna i gällande aktiebolagslag och spritdrycksförordning.

§ 2.

Bolaget har till ändamål att driva restaurangrörelse och därmed sammanhängande
verksamhet enligt vad i gällande författningar föreskrives angående
av systembolag bildat restaurangbolag.

§ 3.

Bolagets styrelse har sitt säte i..............

§ 4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst ...... kronor och högst ......

kronor.

§ 5.

Aktie skall lyda å 100 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man.

§ 6.

Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, och skall stamaktiekapitalet
alltid utgöra lägst 10 och högst 20 procent av hela aktiekapitalet.

Stamaktie må ej ägas av annan än Systemaktiebolaget i............

Av preferensaktierna må allenast viss del, motsvarande vid varje tid mindre
än två femtedelar av hela aktiekapitalet och tillika medförande vid varje
tid ett röstetal örn mindre än en femtedel av röstetalet för samtliga aktier,
genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet
eller stiftelse, av svenskt handelsbolag vari finnes utländsk bolagsman,
av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag vars aktiebrev må ställas
till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag i vars bolagsordning ej
intagits sådant förbehåll som avses i 2 § av lagen den 30 maj 1916 örn vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

vissa bolag m. m., dock att utan hinder av det nu gjorda förbehållet aktier
må förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening som avses i 18 § av nyssnämnda
lag.

Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till
årlig utdelning av bolagets vinst intill .. procent å aktiebeloppet ävensom rätt
att, därest under ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande
års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna
må äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdelning
av vinsten.

Stamaktie medför rätt till tio röster och preferensaktie rätt till en röst. I
övrigt skall i fråga om förhållandet mellan stamaktier och preferensaktier
gälla vad i § 7 mom. 2 och § 16 mom. 2 i denna bolagsordning är stadgat.

Upplöses bolaget, skall ägare av preferensaktie med företrädesrätt framför
stamaktieägaren ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, svarande mot aktiens
nominella värde jämte nyss angivna utdelning, i den mån densamma ej
guldits. övriga tillgångar tillfalla stamaktieägaren.

Vid ökning av aktiekapitalet genom utgivande av aktier för vilka betalning
skall erläggas i penningar må stamaktie tecknas endast av stamaktieägaren,
och skola preferensaktieägare hava företrädesrätt till tecknande av nya preferensaktier,
envar i förhållande till sitt innehav av sådana aktier. Ökning
av aktiekapitalet genom utgivande av gratisaktier må ej förekomma.

§ 7.

1. Bolagets styrelse består av fem ledamöter med lika många suppleanter
för dem.

2. Stamaktieägaren utser å bolagsstämma tre ledamöter av styrelsen, därav
en såsom ordförande, samt tre suppleanter för dessa. Av stamaktieägaren
utsedd styrelseledamot eller suppleant må ej äga preferensaktie i bolaget.

Preferensaktieägarna utse å bolagsstämma två ledamöter av styrelsen samt
två suppleanter för dessa.

3. Ledamöter och suppleanter utses årligen för tiden från ordinarie bolagsstämma
till nästföljande sådan stämma.

Avgående ledamot eller suppleant kan återväljas.

4. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden i regel en gång i
månaden och eljest så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde
skall ock utlysas, när det påkallas av minst två ledamöter eller av bolagets
verkställande direktör.

5. Styrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro tillstädes, såvida
dessa äro om beslutet ense. Frågor av större betydelse skola, därest minst
två ledamöter så påfordra, behandlas vid två styrelsesammanträden.

Suppleant äger städse närvara vid styrelsens sammanträden.

6. Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll.

§ 8.

§ 9.

Bolagets verkställande direktör utses av styrelsen. Styrelsens val skall för
godkännande underställas kontrollstyrelsen.

Verkställande direktören må icke äga preferensaktie i bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

273

§ 10.

Verkställande direktören har skyldighet att, där ej styrelsen annorlunda
beslutat, övervara styrelsens sammanträden och föredraga ärendena inom
styrelsen samt äger, ändå att han icke är ledamot av styrelsen, att därvid
väcka förslag och göra framställningar, att deltaga i överläggningarna och att
få sin avvikande mening antecknad till protokollet.

§ 11.

Bolaget må ej i någon form bereda preferensaktieägare ekonomisk fördel
utöver utdelning å aktie eller låta ersättningen till styrelseledamot eller avlöningen
till någon i bolagets tjänst anställd person utgå i förhållande till
storleken av omsättningen eller vinsten å bolagets rörelse. Ej heller må bolaget
vidtaga åtgärd som, till men för bolaget, gynnar kommun eller annan.

§ 12.

Bolaget må ej äga aktier eller andelar i bolag eller ekonomisk förening.

§ 13.

Bolaget må ej utan samtvcke av kontrollstyrelsen

a) inrätta, flytta eller nedlägga restaurang;

b) inköpa eller avhända sig fastighet;

c) inom bolaget tillhörig fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring
än sadan som pakallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga
utövande;

d) ingå viktigare hyresavtal och inom förhyrd lägenhet utföra större ändrings-
eller reparationsarbeten;

e) ingå affärsavtal med enskilda styrelseledamöter;

f) placera kapital annorledes än å bankräkning; eller

g) besluta rörande lön till befattningshavare i ledande ställning inom bolaget,
rörande grunder för avlöning till annan personal eller för pensionering
av personal samt rörande understöd till anställd person som till följd
av ålder eller annan orsak är oförmögen till tjänstgöring.

§ 14.

Ledamöter och suppleanter i bolagets styrelse ävensom revisorer och suppleanter
för dessa äga av bolaget åtnjuta ersättning enligt kontrollstyrelsens
töreskrifter.

§ 15.

Bolagets räkenskaper skola varje år i fullständigt bokslut sammanföras
per den 31 december. Bokslutet skall vara verkställt senast den 15 februari
påföljande år, då räkenskaperna jämte därtill hörande handlingar ävensom
av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning,
balansräkning för senaste räkenskapsåret samt styrelsens protokoll skola för
granskning överlämnas till revisorerna.

§ 16.

1. Granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skall
verkställas av två revisorer för vilka skola utses lika många suppleanter.

2. Å ordinarie bolagsstämma utses årligen av stamaktieägaren en revisor
och en suppleant, och ina härtill utses endast av handelskammare auktorise Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 242

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

råd revisor eller någon som i avseende å lämplighet kan jämställas med
sådan

Å samma stämma utse preferensaktieägarna en revisor och en suppleant.

3. Kontrollstyrelsen äger genom sin chef eller annan person som styrelsen
förordnat deltaga i revisorernas granskning ävensom när som helst företaga
särskild granskning.

§ 17.

1. Ordinarie bolagsstämma skall hållas en gång om året inom mars må nads

utgång. Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna
räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda
granskningen. .

2. Utom övriga frågor vilka i behörig ordning till den ordinarie bolagsstämmans
avgörande hänskjutas skola å stämman följande ärenden till behandling
förekomma:

a) fastställande av balansräkning;

b) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid revisorernas
utlåtande avser; ..

c) fråga om användande av den vinst som å bolagets rörelse uppkommit
samt, därest vinstutdelning beslutes, den tidpunkt då densamma får av aktieägarna
lyftas;

d) val av styrelseledamöter och suppleanter; samt

e) val av två revisorer och två suppleanter.

3. Kallelse till bolagsstämma kungöres i en eller flera tidningar mom

orten senast fjorton dagar före stämman. Andra meddelanden bringas skriftligen
till aktieägarnas kännedom. „

4. Å bolagsstämma må varje aktieägare rösta för fulla antalet av de av

honom ägda aktierna.

'' § 18.

Denna bolagsordning skall för att vara gällande godkännas av kontrollstyrelsen.
Ändring i bolagsordningen äger icke giltighet förrän den blivit
godkänd av samma myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

275

Bilaga B.

Antalet motböcker i de nuvarande systembolagen.

1) Stockholm...... 231,332

2) Göteborg........ 99,120

3) Malmö.......... 49,086

4) Norrköping...-... 31,761

5) Falun.......... 31,537

6) Karlstad ........ 29,804

7) Gävle .......... 26,104

8) Uppsala ........ 24,478

9) Borås ...... 23,353

10) örebro.......... 22,622

11) Växjö .......... 18,908

12) Hälsingborg .... 18,863

13) Östersund ...... 18,682

14) Sundsvall ...... 18,031

15) Linköping...... 18,016

16) Halmstad ...... 17,860

17) Västerås......... 17,300

18) Kalmar ........ 17,236

19) Karlskrona...... 16,880

20) Kristianstad .... 15,736

21) Jönköping...... 15,341

22) Uddevalla...... 15,208

23) Umeå .......... 14,779

24) Eskilstuna...... 14,110

25) Lund ....... 13,642

26) Söderhamn...... 13,119

27) Hudiksvall...... 13,040

28) Eksjö .......... 11,435

29) Luleå .......... 11,105

30) Skellefteå ...... 10,608

31) Visby.......... 10,442

32) Nyköping ...... 10,331

33) Varberg ........ 10,170

34) Härnösand...... 9,733

35) Örnsköldsvik____ 9,620

36) Hedemora...... 9,365

37) Karlshamn...... 9,278

38) Skövde.......... 9,273

39) Lysekil.......... 9,003

40) Falkenberg...... 8,957

Anm. Motboksslffrorna avse

41) Ljungby........ 8,854

42) Ängelholm ...... 8,539

43) Sala ............ 8,518

44) Mariestad........ 8,495

45) Hässleholm ...... 8,420

46) Filipstad ........ 8,398

47) Falköping........ 8,169

48) Vänersborg...... 7,913

49) Norrtälje ........ 7,902

50) Landskrona...... 7,694

51) Lidköping........ 7,581

52) Kristinehamn .... 7,482

53) Södertälje........ 7,475

54) Ystad............ 7,337

55) Sollefteå ........ 7,294

56) Oskarshamn...... 6,983

57) Åmål............ 6,694

58) Ulricehamn...... 6,618

59) Skara............ 6,557

60) Trollhättan ...... 6,439

61) Västervik........ 6,212

62) Nora............ 6,156

63) Enköping........ 6,114

64) Kungsbacka...... 6,091

65) Haparanda ...... 6,081

66) Vara ............ 6,013

67) Laholm.......... 6,000

68) Ronneby ........ 5,984

69) Piteå............ 5,948

70) Sölvesborg ...... 5,718

71) Skänninge........ 5,563

72) Trälleberg ...... 5,403

73) Vimmerby ...... 5,343

74) Motala .......... 5,343

75) Simrishamn...... 5,318

76) Lindesberg ...... 5,294

77) Strömstad........ 5,228

78) Alingsås ........ 5,216

79) Köping.......... 5,194

80) Tomelilla........ 4,784

förhållandena den M/u 1936.

81) Eslöv.......... 4,728

82) Arboga ......:. 4,581

83) Säffle.......... 4,573

84) Hjo............ 4,513

85) Röstånga ...... 4,231

86) Höganäs ...... 4,142

87) Kungälv ...... 4,113

88) Skurup........ 3,638

89) Valdemarsvik .. 3,554

90) Malmköping.... 3,485

91) Tågarp ........ 3,303

92) Askersund...... 3,280

93) Söderköping.... 3,200

94) Teckomatorp .. 3,147

95) Strängnäs...... 3,147

96) Vadstena ...... 3,098

97) Borgholm...... 3,015

98) Grästorp ...... 2,926

99) Hörby ........ 2,923

100) Mönsterås...... 2,903

101) Båstad ........ 2,900

102) Anderslöv...... 2,498

103) Lövestad ...... 2,433

104) Höör.......... 2,394

105) Sjöbo.......... 2,375

106) Mörbylånga____ 2,369

107) Öregrund...... 2,341

108) Dalby ........ 2,303

109) Marstrand...... 2,257

110) Nynäshamn.... 2,212

111) Östraby........ 2,087

112) Trosa.......... 1,892

113) Löberöd........ 1,836

114) Sigtuna........ 1,575

115) Mariefred...... 1,539

116) Veberöd........ 1,374

117) Torshälla...... 1,185

118) Vaxholm...... 1,067

119) Skanör ........ 535

Summa 1,351,305

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Bilaga C.

Antalet motböcker i de av revisionen föreslagna lHnsbolagen m. m.

Huvudort

1) Stockholm .. ..

2) Göteborg ......

3) Malmö ........

Antal
motböcker
i lönsbo
laget

251,563

141,020

87,261

4) Skövde, Skara el.I -o
Mariestad .... / ’

5) Hälsingborg____ 52,819

6) Gävle.......... 52,263

7) Karlstad ...... 50,257

8) Halmstad...... 42,987

9) Falun.......... 40,902

10) Norrköping .... 38,815

11) Karlskrona .... 37,860

12) Örebro ........ 37,352

13) Nyköping eller! or. afta

Eskilstuna ../ dJ,böa

14) Västerås ...... 35,593

Antal motböcker i nuvarande bolag å motsva-rande ort	Huvudort	Antal motböcker i läns-bolaget	Antal motböcker i nuvarande bolag å motsva-rande ort
231,332	15) Borås.........	. 35,187	23,353
99,120	16) Uppsala.......	. 32,933	24,478
49,086	17) Kalmar.......	. 32,506	17,236
f 9,273	18) Linköping.....	. 32,020	18,016
\| 6,557	19) Växjö.........	. 27,762	18,908
l 8,495	20) Ystad.........	. 27,433	7,337
18,863	21) Jönköping.....	. 26,776	15,341
26,104	22) Härnösand ...	26,647	9,733
29,804	23) Umeå.........	. 25,387	14,779
17,860	24) Kristianstad...	. 24,156	15,736
31,537	25) Luleå.........	. 23,134	11,105
31,761	26) Vänersborg ...	. 21,046	7,913
16,880	27) Östersund.....	. 18,682	18,682
22,622	28) Sundsvall.....	. 18,031	18,031
1 10,331	29) Västervik.....	. 11,555	6,212
\ 14,110	30) Visby.........	. 10,442	10,442
17,300	Summa 1,351,305

Anm. Motbokssiffrorna beräknade med hänsyn till förhållandena den sl/is 1936.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

277

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ...................................................... 1

Författnings! orsing:

Förslag till förordning angående försäljning av rusdrycker................ 2

Förslag till förordning om införande av förordningen angående försäljning

av rusdrycker.................................................... 29

Förslag till förordning med vissa föreskrifter i avseende å nykterhetsnämnd 32

Departementschefens motivering:

Inledning.......................................................... 33

Gällande ordning; yrkanden örn revision; direktiv för utredningen........ 38

Allmän översikt av revisionens förslag m. m........................... 44

Valet av restriktionssystem

Revisionens yttrande.............................................. 48

Reservationer .................................................... 57

Remissyttrandena ................................................ 61

Förutsättningar för rätt till utminutering m. m.

Revisionens förslag................................................ 76

Reservationer .................................................... 83

Yttrandena ...................................................... 84

Huvudgrunder för utminuteringens handhavande

Revisionens förslag................................................ 89

Reservationer .................................................... 105

Yttrandena...................................................... 105

Huvudgrunder för utskänkningen m. m.

Revisionens förslag................................................ 115

Reservationer .................................................... 145

Yttrandena ...................................................... 154

Antalet systembolag m. m.

Revisionens förslag................................................ 184

Utredning genom 1935 års sakkunniga.............................. 189

Reservationer mot revisionens förslag................................ 198

Yttranden i anledning av revisionens förslag och de sakkunnigas utlåtande 199
De särskilda bolagens organisation m. m.

Revisionens förslag samt visst förslag av 1935 års sakkunniga.......... 210

Reservationer mot revisionens förslag................................ 221

Yttranden över revisionens och de sakkunnigas förslag................ 222

Övergången till den nya ordningen m. m............................... 227

Motivering beträffande de särskilda paragraferna i förslaget till förordning
angående försäljning av rusdrycker.................................. 231

Vissa bilagor till statsrådsprotokollet:

Revisionens förslag till spritdrycksförordning m. m....................... 241

Antalet motböcker i de nuvarande systembolagen ...................... 275

Antalet motböcker i de av revisionen föreslagna länsbolagen m. m.......276

Bihang lill riksdagens protokoll I9.‘I7. I saini. Nr 242. 19