Kungl. Maj:ts proposition angående medien i den fortsatta reginalpolitiska stödverksamheten m.m. (Proposition 1973:50)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl, Majits proposition nr 50 år 1973 Prop. 1973:50

Nr 50

Kungl. Maj.ts proposition angående medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m, m,; given Stockholms slott den 23 febmari 1973.

Kungl, Majit vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

ERIC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakhga innehåll

Med utgångspunkt i riksdagens beslut under hösten 1972 om ett regionalpolitiskt handlingsprogram läggs i propositionen frm förslag om medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m, m.

En vidareutveckling av det regionalpoliliska stödet föreslås. Företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet med mer än lokal betydelse föreslås bli stödberättigade vid investeringar i det allmänna stödområdet. Förelag som bedriver uppdragsverksamhet skall i särskilda fall kunna få lånegaranti för anskaffning av omsättningstillgångar. 1 undantagsfall skall Kungl, Maj:l kunna bevilja förhöjt lokaliseringsbidrag med högst 65 % av kostnaderna för byggnader vid investeringar i det inre stödområdet. Vidare föreslås att i undantagsfall även avskrivningslän skall kunna beviljas industriföretag vid investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg inom det inre stödområdet. Beloppsgränsen för arbetsmarknadsstyrelsens beslutanderätt i lokaliseringsslödärenden föreslås höjd lill 5 milj. kr,

Sysselsällningsstöd föresläs kunna utgå också lill företag med industri-liknande verksamhet, industriserviceförelag, partihandelsförelag och förelag med uppdragsverksamhet, Sysselsällningsstödel höjs till 7 000 kr, per årsarbetskraft under första och andra året och till 3 500 kr. under del Iredje året.

På grundval av belänkande av kommittén för planering av turistanläggningar och friiiiftsområden föreslås i fråga om lokaliseringsstödet till turistanläggningar all kommun - som ett undanlag från vad som eljesl gäller - skall kunna få lokaliseringsstöd i vissa fall.

1 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop, 1973:50 2

I propositionen föreslås vidare en effeklivering av lokaliseringssamrådet.

Organisationen på regional nivå av uppföljning och bevakning av utvecklingen inom stödförelag behandlas. Länsstyrelserna föreslås leda verksamheten på det regionala planet.

Med utgångspunkt i betänkande av industricenlrautredningen läggs förslag fram om utbyggnaden och utformningen av de två industricentra, som enligt riksdagens beslut i höstas skall anläggas i Lycksele och Strömsund. Förslaget omfattar också organisationen och finansieringen av verksamheten.

Särskilda stödåtgärder i glesbygder föreslås. Förslagen grundas i huvudsak på glesbygdsutredningens belänkande om sysselsättning i glesbygder. Företagareföreningarna föreslås få medel för punktinsatser i fråga om rådgivning och service till småförelag i glesbygder. Verksamheten med kommunala sysselsättningsinsalser byggs ul lill att omfatta ytterligare kommuner i det inre stödområdet. Hemarbetsverksamheten föreslås forlsälla.

Slutligen redovisas vidtagna, beslutade och planerade åtgärder för all främja utveckUngen i Vindelälvsområdet, Ca 600 nya permanenta arbetstillfällen beräknas tillföras området genom induslrietableringar m, m. Förhöjt statsbidrag föreslås tUl tidigareläggning av utbyggnaden av vissa reningsverk i området. Under anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder anvisas 10 milj, kr, för utbyggnad av bl, a, väg 363,

1 propositionen föreslås att riksdagen fastställer en ram för regionalpolitiskt stöd under en femårsperiod på 2 500 milj, kr. Av detta belopp beräknas 450 milj, kr, för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, 325 milj. kr. för UlbUdningsstöd, 150 milj. kr. för sysselsällningsstöd och 1 550 milj, kr, för lokaliseringslån. För kreditgarantier till rörelsekapital bestäms för nästa budgetår en ram av 25 milj, kr.

Anslagen lill Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet och Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån tas för nästa budgetår upp lill 189 milj, kr, resp, 250 milj, kr.

Anslaget till Särskilda stödåtgärder i glesbygder beräknas till 25 milj, kr.

Prop, 1973:50

Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd

Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande tydelse

Föreslagen lydelse

Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enhgt 1 § skall så snart del kan ske skriftligen anmäla sina planer lill lokaliseringsmyndighelen. Myndigheten upplager överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som gjort anmälan.

Myndigheten skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten fullgjorts. Sådant bevis skah utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes hos myndigheten, om den anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får dock förlänga denna lid med högst ell år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätl uppenbart undandrager sig all medverka i samrådet.

Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av förordnande enligt 1 § skall, så snart det kan ske, skriftligen anmäla sina planer till lokaliseringsmyndigheten. Myndigheten får förelägga den som gjort anmälan att komplettera anmälningen med utredning om förutsättningarna att förlägga verksamhet som lokalerna är avsedda för utanför område som omfattas av förordnande enligt

1 §■

Myndigheten upplager överläggningar i lokaliseringsfrågan med den som gjort anmälan.

Myndigheten skall utfärda bevis om att samrådsskyldigheten fullgjorts. Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes hos myndigheten, om den anmälningsskyldige begär det. Myndigheten får dock förlänga denna tid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändig uppgift eller utredning eller på annat sätt uppenbart undandrager sig att medverka i samrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973 men gäller ej anmälan som gjorts före ikraftträdandet.

Prop, 1973:50

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 23 februari 1973,

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten m. m. och anför.

1 Inledning

Statsmakterna har hösten 1972 antagit ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet, varigenom riktlinjerna för del fortsatta regionalpolitiska arbetet har lagts fast (prop. 1972:111 bil. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347). Enligt dessa riktlinjer skall regionalpolitiken syfta lill en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna all människorna i de olika regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en likvärdig tillgång till social, kommersiell och kulturell service saml god miljö. Inom de olika regionerna skall resurserna koncentreras i den utsträckning del är nödvändigt för a(t skapa så differentierade arbetsmarknader och sådan servicekvalitet som motsvarar medborgarnas önskemål och behov.

För att nå dessa regionalpolitiska syfien har statsmakterna fastställt dels ramar för länens och de regionala statliga organens planering, dels en plan för utvecklingen av den regionala strukturen. Planeringsramarna för länen har uttryckts i befolkningstal som anger intervall, inom vilka den troliga utvecklingen kan väntas ligga (prop. 1972:111 bil. 1 s. 474). Befolkningstalen skall ligga lill grund för planeringen för resten av 1970-talet och tills vidare vara vägledande för planeringen även för början av 1980-talet. På skilda nivåer skall finnas en planenngsberedskap för att möta de problem som uppslår, om utvecklingen tar andra vägar än talen visar.

Planen för utvecklingen av den regionala strukturen bygger på en funktionsfördelning mellan olika kommuner eller områden. För delta ändamål har fyra orlskategorier fastställts, nämligen storstadsområden, primära centra, regionala centra och kommuncenlra. Orter inom var och en av dessa kategorier skall fullgöra vissa funktioner, som beskrivs närmare i propositionen (s. 477—483). Samtliga landets kommuner har hänförts till någon av de fastställda orlskategorierna.

1 anslutning lill statsmakternas beslut i fråga om planeringsramar och planen för utveckling av den regionala strukturen har Kungl. Maj:l den 26 januari 1973 utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna om iakttagande av

Prop. 1973:50 5

beslutet (SFS 1973:24). I cirkuläret föreskrivs alt statlig myndighet skall inom sitt verksamhetsområde följa de antagna riktlinjerna för regionalpolitiken och verka för alt de regionalpolitiska målen nås. Vidare åläggs statlig myndighet bl. a. att lägga den i slalsmaklernas beslut antagna befolkningsutvecklingen fram t. o. m. år 1980 och den fastställda planen för utvecklingen av den regionala strukturen lill grund för sin planering och för beslut som har betydelse för samhällsutvecklingen i länen.

Det antagna regionalpoliliska handlingsprogrammet innefattar, utöver planeringsramarna och planen för utveckling av den regionala strukturen, ett program som upptar en rad åtgärder i syfte att nå de regionalpolitiska målen. Ätgärdsprogrammet omspänner skilda yttringar av samhällsaklivitel som har betydelse för den geografiska fördelningen av näringsliv och befolkning i landet. Statsmakternas beslut i fråga om åtgärder inom skilda samhällssektorer har skiftande innebörd och innebär på flera punkter endast principiella ställningstaganden som kräver fortsatta överväganden. Sådana överväganden görs inom resp. departement.

På flera punkter innefattar slalsmaklernas beslut rörande ätgärdsprogrammet principiella ställningstaganden i frågor som faller inom inrikesdepartementets verksamhetsområde. Del gäller medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten saml utredningsförslag, som har lagts fram av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. i betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar, av industricenlrautredningen i betänkandet (Ds In 1972:13) Industricentra samt av glesbygdsutredningen i bl. a. betänkandena (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder och (SOU 1972:56) Glesbygder och glesbygdspolilik. 1 prop. 1972:111 har anmälts all slutliga förslag i alla dessa frågor skall föreläggas riksdagen våren 1973.

I skrivelse 1972:188 (InU 1972:7) har riksdagen hos Kungl. Maj:t begärt all en interdepartemental arbetsgrupp tillsätts för att bereda sysselsättningsfrågor m. m. i Vindelälvsområdet. Dessa frågor har beretts inom Kungl. Maj:ts kansli.

1 prop. 1973:1 (bil. 13 s. 149) har anmälts att en expertgrupp har inrättats inom inrikesdepartementet med uppgift att på central nivå samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fått statligt stöd och arbeta fram förslag till åtgärder också i enskilda uppföljningsärenden. 1 fråga om utveckling av verksamheten på del regionala planet anmäldes i propositionen all beredningsarbete pågick. Beredningen är nu avslutad.

Genom beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:75, SU 1970:103, rskr 1970:270) fastställdes ramen för regionalpolitiskt stöd för den treårsperiod som inleddes med budgetåret 1970/71 och avslutas med innevarande budgetårs utgång. Ramen bestämdes till 1 200 milj. kr. Härav beräknades för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån 200 milj. kr., för lokaliseringslån 800 milj. kr., för ulbUdningsstöd 100 milj. kr., för

Prop, 1973:50 6

sysselsättningsstöd 25 milj. kr. samt för transportstöd 75 milj. kr. Härutöver fick Kungl. Maj:t för beslut om lokaliseringsstöd disponera det belopp om sammanlagt 87 milj. kr. som kvarstod outnylljal vid utgången av den föregående slödperioden.

Inom ramen för det regionalpolitiska stödet har Stiftelsen Norrlandsfonden under vart och ett av budgetåren 1971/72 och 1972/73 erhållit ett tillskoll på 5 milj. kr. Anslag för delta ändamål har anvisats under trettonde huvudtiteln.

Den nämnda treårsperioden utgår sålunda den 30 juni 1973. Riksdagen bör därför nu la ställning lill dels huruvida en flerårsram skall fastställas, dels medelsbehovet för budgetåret 1973/74.

Till särskilda stödåtgärder i glesbygder har anslagils 5 milj. kr. förvart och ett av budgetåren 1970/71-1972/73,

I prop. 1973:1 (bU. 1 s. 150 och 278) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1973/74 beräkna

på driftbudgeten

a) till Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 131 125 000 kr.,

b) lill Särskilda stödåtgärder i glesbygder ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.,

på kapitalbudgeten

tiU Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.

Prop. 1973:50

2 Regionalpolitiskt stöd m. in. 2.1 Bakgmnd

Genom statsmakternas beslut år 1964 (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408) infördes statligt lokaliseringsstöd som medel i en aktiv lokaliseringspolitik. Är 1970 förstärktes och vidareutvecklades de regionalpoliliska medlen. Det lokaliseringspolitiska investeringsstödet och utbildningsslödet byggdes ut. Vidare infördes regionalpolitiskt sysselsättningsstöd och transportstöd (prop. 1970:75, SU 1970:103, BaU 1970:40, rskr 1970:270 och 304 saml prop. 1970:84, SU 1970:105, rskr 1970:271). Vidare infördes efler beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970:446) lagen (1970725) om lokaliseringssamråd, vilken enligt kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd tillämpas i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna fr, o, m, den 1 april 1971,

Det regionalpoliliska stödet i form av lokaliseringsstöd, ulbUdningsstöd, sysselsättningsstöd och flyttningsstöd samt lokaliseringssamråd och transportstöd ulgör de särskilda medel som används i regionalpolitiken för att direkt påverka näringslivels regionala utveckling, I det följande behandlas det regionalpolitiska stödet och lokaliseringssamrådet. Frågor om det fortsatta transportstödet kommer att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet inom kort, .

Som ett led i beredningen av förslaget till regionalpolitiskt handhngsprogram har inom inrikesdepartementet gjorts en översyn av det regionalpoliliska stödet och lokaliseringssamrådel. Översynen har syftat till att sammanfatta de erfarenheter som tillämpningen av dessa medel har gett och pröva i vad mån medlen behöver ändras eller kompletteras. Resultaten av översynen har i sina huvuddrag redovisats i prop. 1972:111 (bil. 1 s, 152—165 och 169—171) tillsammans med ett omfattande statistiskt material, 1 anslutning till redovisningen har i propositionen (s, 501-509) lagts fram förslag i fråga om allmänna riktlinjer för användningen av del regionalpoliliska stödet och lokaliseringssamrådet saml utformningen av dessa medel. Riksdagen har i allt väsentligt biträtt förslagen (InU 1972:28, rskr 1972:347).

I nyss nämnda ullålande 1972:28 har inrikesulskoltel med anledning av motion berört fråga om viss delegering lill länsstyrelserna av beslutanderätten i ärenden om lokaliseringsstöd. 1 sitt av riksdagen godkända uttalande i denna fråga har utskottet inle velat uttala någon bestämd uppfattning men har utgått från alt Kungl. Maj:l i samband med översynen av de regionalpolitiska medlen överväger frågor av denna art. ■ Frågan bereds nu inom inrikesdepartementet. .

Med anledning av förslag i prop. 1972:111 (bil. 1 s. 509-510) har riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347) antagit grunder i fråga om

Prop, 1973:50 8

regionalpohtiskt stöd till turistanläggningar m, m.

De ställningstaganden som riksdagen sålunda har gjort under hösten 1972 med anledning av förslag i prop, 1972:111 utgör utgångspunkt för de förslag som läggs fram i del följande, I anslutning härtill behandlas vidare vissa uppföljnings- och bevakningsfrågor beträffande slödföreta-gen. Frågorna las upp i följande ordning, nämligen regionalpolitiskt stöd utom stöd till turistanläggningar (2.2), regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar (2.3), lokaliseringssamråd (2.4) samt uppföljnings- och bevakningsfrågor (2.5).

2,2 Regionalpolitiskt stöd utom stöd till turistanläggningar 2,2,1 Beslut vid 1972 års riksdag

1 huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i prop. 1972:1 11 bU. 1 har riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347) godkänt allmänna grunder för utformningen av de fortsatta regionalpolitiska stödåtgärderna.

Riksdagen har sålunda till en början beslutat alt det även i fortsättningen skall finnas ett allmänt stödområde för att styra def regionalpolitiska stödet till områden som har de största behoven (prop. 1972:111 bU. 1 s. 501-504, InU 1972:28 s. 56-59). I fråga om det allmänna stödområdets omfattning innebär beslutet att det skall ha ungefär samma omfattning som tidigare. Dock skall även Avesta och Hedemora kommuner ingå i området. "Vidare har betonats alt nuvarande bestämmelser medger att punktinsatser görs i orter utanför stödområdet, när avsevärda svårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggningar eller när särskilda skäl talar för att ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tiUföras ytterligare industri. 1 fräga om lokaliseringsstöd till förelag i regioner som gränsar lill del allmänna stödområdet bör som hittills ske en smidig tillämpning av stödbeslämmelserna för att undvika vissa tröskelproblem, I övrigt förutsätts att Kungl. Maj:l även i framtiden lar lill vara möjligheterna till en smidig tillämpning av bestämmelserna utanför det allmänna stödområdet.

I fråga om de regionalpolitiska medlen innebär statsmakternas ställningstaganden all den framtida regionalpolitiken bör kunna genomföras med i huvudsak de medel som finns i dag. Någon genomgripande förändring i avgränsningen av stödberältigad verksamhet anses inte motiverad. Viss utvidgning bör emellertid övervägas, främst för att förbättra förutsättningarna för näringslivels utveckling i primära och regionala centra.

I anslutning till vissa motionsyrkanden har i riksdagens beslut (InU 1972:28 s. 62) anförts alt det kan finnas skäl att utöver nuvarande stödformer överväga ytterligare stöd till marknadsföringsåtgärder. Andra stödformer än sädana som är knutna tih de nuvarande regionalpohliska medlen kan därvid komma i fråga, t. ex. slöd lill vissa branscher. Del påpekas emeUertid att frågan är komphcerad, inte minst med hänsyn till konkurrensfaktorn.

Prop. 1973:50 9

Beträffande lokaliseringsstödets storlek har uttalats (prop, 1972:111 bil, 1 s, 506, InU 1972:28 s, 62) all nuvarande bestämmelser har visat sig i huvudsak lämpliga. I vissa fall när del gäller att få till stånd angelägna industrilokaliseringar kan det dock vara moiiverat med något generösare regler. Med hänsyn till framför allt det större risktagande som en etablering eller utbyggnad i vissa inlandsregioner innebär bör övervägas att öppna en möjlighet att i speciella fall erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd, nämligen i fall då ell sådant slöd utgör en oundgänglig förutsättning för att en från samhällets synpunkt angelägen industri-etablering i det inre stödområdet skall komma till stånd.

2.2.2 Nuvarande ordning

Del regionalpoliliska stödet utgår f. n. i form av lokaliseringsstöd, investeringsstöd vid utflyttning av privat förvaltning från storstadsområdena, UlbUdningsstöd, sysselsällningsstöd och flyllningsstöd lill arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning.

För stödverksamheten finns ett allmänt stödområde, vars gränser fastställs av riksdagen, och ett inre stödområde, vars gränser bestäms av Kungl. Maj:l. Det allmänna stödområdet omfattar Norrbottens, Västerbollens, Jämtlands, Västernorrlands och Gollands län samt de delar av Gävleborgs, Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs, Göteborgs och Bohus saml Kalmar län som framgår av kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd (ändrad senast 1972:831). Del inre stödområdet omfattar Norrbollens, Västerbottens och Västernorrlands län, utom kommunblocken utmed kusten fr. o. m. Luleå kommunblock och söderut, saml Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län.

Lokaliseringsstöd

Lokaliseringsstöd ulgår i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslän, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag. Stöd ulgår i första hand inom det allmänna stödområdet. I särskilda fall kan stöd lämnas i övriga delar av landet, dock endast i sådant fall som när avsevärda sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av induslrinedläggning i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande orsak eller när särskilda skäl talar för all område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industri.

Som allmänna förutsättningar för stöd gäller bl.a. all verksamheten skall bedömas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften, få tillfredsställande lönsamhet och utövas i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten.

Slöd kan inom det allmänna stödområdet lämnas till industri, industriliknande verksamhet och industriserviceverksamhet. Utanför stödområdet kan stöd utges endast till företag med industriell eller industriliknande verksamhet. Företag som flyttar sin verksamhet till ort inom det allmänna stödområdet kan få ersättning för kostnader för flyttning av maskiner, arbetsredskap och verktyg.

Prop, 1973:50 10

I särskilda fall kan lokaliseringsstöd lämnas vid investering i industriell eller industriliknande verksamhet som sker i rationaliseringssyfte, även om investeringen inle medför ökad sysselsättning. Speciella krav är uppställda för stöd i sådana fall.

Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån ulgår vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Lokaliseringslån kan dessutom erhållas vid anskaffning av maskiner, arbetsredskap och verktyg samt, om särskilda skäl föreligger, vid förvärv av fabriksbyggnad. För anskaffning av omsällningslillgångar i inledningsskedet av verksamhet för vilken lokaliseringsstöd har utgått kan, om särskilda skäl föreligger, lånegaranti beviljas industriföretag och förelag med industriliknande verksamhet inom det allmänna stödområdet.

Stödtagare kan beviljas tidsbegränsad ränte- och amorteringsfrihet beträffande lokaliseringslån. Vidare kan lämnas lånegaranti för byggnadskreditiv, när slöd har beviljats för ny-, till- eller ombyggnad.

Lokaliseringsbidrag och avskrivningslån får uppgå lill sammanlagt högst 35% eller, om särskilda skäl föreligger, 50% av stödunderlaget. Bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån får, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Lånegaranti ulgår med högst 50 % av det rörelsekapital som behövs under verksamhetens inledningsskede. Ersättning vid flyttning av förelag lämnas med belopp som motsvarar skälig kostnad för nedmontering, transport och uppmontering av maskiner, arbetsredskap och verktyg.

Ärenden om lokaliseringsstöd prövas av AMS. När stödet avser verksamhet utanför del allmänna stödområdet eller när den sammanlagda kostnaden för de investeringar och omsättningstillgångar stödet avser uppgår till minst 3 milj. kr., skall styrelsen hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:l,

Investeringsstöd vid utflyttning av central privat förvaltning från storstadsområde

Kungl. Maj:i kan bevilja förelag som flyttar sin centrala administration från storstadsområde till annan del av landet, stöd vid investeringar i byggnader efler motsvarande grunder som gäller för lokaliseringsstödet (prop. 1970:75 s. 208, SU 1970:103, rskr 1970:270). Detla slöd riktar sig till försäkringsbolag, koncerner, riksorganisationer m. fl. och syftar till all stimulera till utflyttning av centrala förvaltningsenheter inom den privata sektorn från storstadsområdena. Stödet får sålunda inte lämnas när fråga är om att öppna filialkontor eller starta annan lokal verksamhet.

Utbildningsstöd

UlbUdningsstöd utgår antingen som s. k. schablonstöd eller som individuellt stöd till mer kvalificerad utbildning. Stödet lämnas förelag som nyanställer personal i samband med nyetablering eller utvidgning av

Prop. 1973:50 11

verksamhet under förutsättning att verksamheten bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet i ort, där goda förutsättningar för förelagets verksamhet föreligger.

Schablonstödet utgår med fem kr, för varje nyanställd och arbetstimme under högst sex månader. Del utges endast till förelag inom det allmänna stödområdet.

Den andra formen av utbildningsstöd är ell individuellt bestämt slöd vid egentlig yrkesutbildning och ulgår i första hand inom stödområdet för en tid av högst ett år. Stödbeloppet per elev och arbetstimme bestäms från fall till fall med hänsyn lill utbildningskostnaderna och utbildningstiden.

Ärenden angående utbildningsstöd för verksamhet inom det allmänna stödområdet avgörs av . AMS eller såvitt gäller schablonslöd, efler styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden. Fråga om utbildnings-stöd för verksamhet utanför det allmänna stödområdet och om UlbUdningsstöd med högre belopp än tio kr. för arbetstimme prövas av Kungl. Maj:t.

Sysselsättningsstöd

Sysselsällningsstöd utgår endast till företag med industriell verksamhet i det inre stödområdet. Stödet omfattar enbart ökningar av arbetskraften och ulgår under begränsad lid, tre år. Stöd utgår till såväl företag som nyelablerar verksamhet i området som befintliga förelag som utökar sin arbetsstyrka. Som förutsättning gäller bl. a. all förelaget i fråga utger löneförmåner lill de anställda enligt tillämpligt kollektivavtal.

För varje kalenderår, under vilket sysselsättningen i ell företags verksamhet har ökat i förhållande lill närmast föregående kalenderår, utgår sysselsättningsstöd i form av förstaårsstöd. Har förstaårsstöd utgått, får företaget stöd i ytterligare högst två år i den mån sysselsättningsökningen har kvarstått, s. k. fortsatt stöd.

Förstaårsstödet är 5 000 kr. för varje årsarbetskraft varmed sysselsättningen har ökat. Andra året utgår ytterligare 5 000 kr. och tredje året 2 500 kr. Har investeringsfond för konjunkturuljämning tagils i anspråk fÖr investering i verksamheten utgår stöd inte för del år då investeringen avslutas och inle heller för året närmast därefter.

Ärende om sysselsällningsstöd prövas av AMS, och stödbelopp betalas ut kalenderårsvis i efterskott.

Flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning

Fr. o. m: den 1 juh 1970 ulgår flytlningsbidrag i form av respenning, bortavistelsebidräg och starthjälp lill den som liar kvalificerad yrkesutbildning och har fält stadigvarande anställning vid sådant nyetablerat eller utvidgat förelag i ort inom del allmänna stödområdet som bedriver industriell eller industriliknande verksamhet. Som

Prop. 1973:50 12

fömtsättning gäller dock att arbetskraft med den behövliga utbildningen inle kan erhållas i orten, 1 fräga om stödels storlek äger bestämmelser i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368) motsvarande tillämpning. Stöd får vägras eller nedsättas under vad som eljest hade kunnat utgå om sökanden nyligen har flyttal och därvid har fått flytlningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen eller flyllningsstöd.

Ärenden om flyttningsslöd prövas av AMS eller, efter styrelsens bestämmande, av länsarbetsnämnden.

2.2.3 Erfarenheter av stödverksamheten

En utförlig redogörelse för det regionalpolitiska stödets omfattning och regionala fördelning under perioden den 1 juli 1965-den 31 december 1971 samt effekterna därav har lämnats i prop, 1972:111 (bil, 1 s. 155—163). I det följande kompletteras redogörelsen med uppgifter om stödverksamheten under det senaste året.

Under år 1972 har ytterligare 175 industriföretag beviljats lokaliseringsstöd. Motsvarande antal var 153 år 1971 och 118 år 1970. Det beviljade lokaliseringsstödet under år 1972 har uppgått lill sammanlagt 317 milj. kr., varav 62 milj. kr. i lokaliseringsbidrag och 255 milj. kr. i lokaliseringslån.

Under hela perioden den 1 juli 1965-den 31 december 1972 har lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån beviljats 870 företag med sammanlagt 1 877 milj. kr. Slödel fördelar sig med 374 milj. kr. i bidrag och 1 503 milj. kr. i län. Uppgifterna omfattar inte de 57 företag som har upphört med verksamheten. Dessa företag hade beviljats slöd med sammanlagt 42 milj. kr. Av det beviljade stödet har 75 % tillfallit förelag inom del allmänna stödområdet.

Omfattningen och fördelningen på län av lokaliseringsstödet till industriförelag under den nämnda perioden framgår av tabell 1.

Genom inrikesdepartementets försorg har en undersökning gjorts om den faktiska utvecklingen av antalet sysselsatta i stödföretagen från ansökningstillfället fram till årsskiftet 1972-1973. Huvudparten av företagen uppvisar en positiv sysselsättningsutveckling. 1 dessa förelag, som uppgår till 613, har antalet sysselsatta ökat med 20 700 personer. För 160 stödförelag redovisas en minskning med totalt 2 700 personer. För samtliga slödförelag är nettoresultatet således en ökning av antalet sysselsatta med 18 000 personer.

1 de förelag inom det allmänna stödområdet som har haft en positiv utveckling har från ansökningstillfället fram lill årsskiftet 1972—1973 tillkommit 14 800 nya arbetstillfällen. 1 de företag där sysselsättningen minskal har antalet sysselsatta reducerats med 2 000 personer. Netloökningen inom stödområdet uppgår således lill 12 800 personer.

Under perioden den 1 juli 1965—den 31 december 1972 har lokaliseringsstöd beviljats drygt 200 företag i det inre stödområdet med sammanlagt 334 milj. kr., därav 124 milj. kr. i bidrag och 210 milj. kr. i lån. Detta motsvarar 24 % av det beviljade stödet inom det allmänna stödområdet.

Prop. 1973:50

CT\ m - lO i/ f*

cr\fNioCNOoorofot---Htor— r-r-Tj-rto r- onog
<iaNOO-0'corNOr-r-n-iDTj-r--o r~- ox?
>nr4oorr-i<T>t/ r-mr— ooa\(NaN oo-

+ + + + + + + + + + +

+ + + + + + + + + + + + + + + + +

+ +

	C	"c
•a		1)	C
2	=s	W)	C
2	•o	-S
C	•o	'c	C
Dh		:0	rt

ir)Or-t-00'OvD'—<v

-HmfNHOOrtNt---

00 m H r- r- oo

+ + + + + + + + +

I <or-jHCJ\OoO'>or--ioOTfr— uo-nr-- (0TtO'J0'--O00-l0X)»OOOO

+ + + + + + + + + + + + + + + + + -t-

ro \0 + +

"2 M U. 'S

o" O tJ-' o O ri ri O '—( Ö C? O H cT r-' (I Ö ro' ri H o' ri T' 00 ri vo lo --i —*" O

w —. O

)prooo'OOOrooo--C)000''Dr--or)'0"--r•rooo iOrjOrOi—iooHOO\£iv'OOOHn-iOCO"r-Jro'Ori'—lO■a sT+r-rjoo<)">*oooO'--iO'ror--r-rjr.)oor-'ri-"d-HCiO-)OOTi-

O .

, ,______ 00

Ci 0-) oo t:J- 00

fO O ' N V_J t' 1 1— IJU '_____________________________ 1 V_ V_J Vfc." - * - . ...v - - Kl - ' -.-w NI > 1 I ■ t v* v . '

'-T:J■--JOOO">:J■oooo■—iOv-)Or-r-rjr.)oor-'rj-":j- „..,_ vj

»ooooooooooi-jvo — -'—'f*~l0mcrv£)0coooor40o-~r-oa

H m ro

rs —.

rj rs 00

r- rvi ro LO

rs o

O Ti- '

0<'ooOOO»OOfOOONr-m<y\Or-cT\r~-voiooor--i3Nror--oo a> roOMO't'00OO'v£)'O00'or-iO00r--rJfn'—(T:i-roc?\rvlro>o>0 - aTtrJooo:T'000—*rooo--HarJoorJO" — cr--o r-

»r»*oooOu-)Tj-T:f>o---—<OON<o<rji~~-oooNooyDP--r--ooaNro»o rJ
00 t—imo-j m n-) -Hco—"CTn''—I oooorJTj-Tj-vofO

O ON

" ro

r4 o

Tj- \0

•a o

a> 1	1 vo vo —1
o	■* -* r
o	»o > rsl

I 1 I

\o r-»O rs

Os —■

TfOOf -HOOfO ■

n■a OOtJ-h-i:!- _i

■TTfNTi- OO cn --i IT) Tf

ijO ro I— lO 1— ro

r- fo

ro O OO ro

-a c 3

CToo-J-rlrsOOOOO'0"Hr)ov'OLnoroalO—OiOO Tl-oon0oOO'o0r'-HOocO\£)rJOOrororTl•'sDr~■ovot ro-oovorf-*—'Or40r---ruo.-Hr--or---'-H--0'v£ir---OooroM30NCJ\

1—ir-iroriTfOOoor--.—-r-J—'-HH00£)roo?r■v.or(7'0'—'"oOrivsO
rj\C>H-Hr-.r-- »o vrjioO-ooro — onioooininio-

\D OO 00 t}-

rj vo

ro o 00 ON

— rt

3 ö 5;S

HTt\o>/-jr'— Or-r-ir-i-t-r-.roOCTNrosr~-oO\0"T-~v/-)"oooooo
r\j ,_(,-(,-H —H or-i r-i ti—ioo-oooOOn

—' 00

•a

j: o

° "2 ca "O

,~ o

bo 3 O >

bC bf)

5 -./■.

UJ r-

C ra O

2 J3

E J2 ' o 5 ■£ "n 73 ; o 02 -ji S X !

§i

-o .>

!> z

o -1

■a S "

w c;

•5 E

" -t- ." u o o. .o £00 o Ö . '"

D Sö

o


k	c:
	:rt
CO	>

*- *j VI

ra •- .z

E o t: — u

) t; O — : ra-2 o

:ra o T3

1> OJ

ort ra

E E

o o

■u -o

:0 -O

2 2 = 5 HQ.E 3

Prop. 1973:50 14

Beträffande sysselsättningsslödet kan nämnas all sådant stöd har beviljats med 7,4 milj. kr. för en ökning under år 1971 med 1 479 årsarbetskrafter. Från ökningen under år 1970 av 1 505 årsarbetskrafter kvarstod under år 1971 en ökning med 1 224, för vUken slöd beviljades med 6,1 milj. kr.

2.3 Regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar 2.3.1 Utredningsmaterial

Genom beslut den 13 juni 1969 bemyndigade Kungl. Maj:l chefen för jordbruksdepartementet all tillkalla högst sju sakkunniga' för planering av turistanläggningar och friluftsområden. De sakkunniga antog benämningen kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden.

Den 27 maj 1970 fick kommittén enligt tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda frågan om utformningen m. m. av det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen.

Kommittén har i september 1971 lagt fram betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar. Till belänkandet har fogals reservation av ledamoten Åkerlund.

Yttranden över belänkandet har avgelts av överbefälhavaren, statens järnvägar, statens vägverk, luftfartsverket, kammarkollegium, statskontoret, riksrevisionsverket, lantbruksslyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrel-sen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, AMS, statens vattenfalls-verk, domänverket, riksbanksfullmäktige, samtliga länsstyrelser, expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU), glesbygdsutredningen. Företagareföreningarnas förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Kooperativa förbundet (KF), LO, Sveriges riksidrollsförbund (RF), Skid- och friluftsfrämjandet, SAF, Svenska bankföreningen. Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska resebyråföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska lurislholellens riksförbund med instämmande av Sveriges hotell-och reslaurangförbund, Svenska turisttrafikförbundet, TCO och Sveriges centrala reslaurangaktiebolag (SARA),

Överbefälhavaren har bifogat yttrande från mililärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde. Kommerskollegium har bilagt yttranden från Sveriges riksbanks kontor i Östersund, Stockholms handelskammare, Handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län, vidare

' Riksdagsman S. Arne Pettersson, ordförande, utredningssekreteraren W. Bernt Carlsson, utredningssekreteraren Sven M, Dahlin (I, o, m, den 18 juni 1971), riksdagsmannen Thorbjörn Fähdin (t, o, m, den 12 november 1970), redaktören Göran K. Holmberg, kanslirådet Ulf R. Lönnqvist och byråchefen Hans Åkerlund. 1-öljande har som experter biträtt kommittén: byråchefen G. Bertil Burman, avdelningsdirektören Erik Casten Caribcrg, avdelningsdirektören E, Gerhard H, Ericsson, direktören J. Arne Kladvad, direktören Erland 1'redén, byråchefen Sven Rune Frid, direktören B, E, Gert Karlsson, lektorn E. Anders Nordlund samt renägaren Per Henrik Ömma.

Prop. 1973:50 15

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare saml från företagareföreningarna i de sju skogslänen. AMS har överlämnat yttranden från länsarbetsnämnderna i del allmänna stödområdet. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från länsarbetsnämnder, kommuner, landsting, företagareföreningar, handelskamrar, lokala och regionala sammanslutningar inom turislväsendel, m. fl.

2,3.2 Beslut vid 1972 års riksdag

I prop. 1972:111 (bil. 1 s. 509-510) har jag redogjort för kommitténs förslag lill riktlinjer för lokaliseringsstöd till turistanläggningar. Riksdagens beslut med anledning av propositionen innebär bl. a. att riksdagen har anslutit sig lill de allmänna riktlinjer för lokaliseringsstöd till turistanläggningar som har förordats i propositionen. Dessa riktlinjer innebär följande.

Lokaliseringsstödet är ett regionalpolitiskt medel och bör därför liksom vad det gäller annan stödberältigad verksamhet utgå för investeringar i rekrealionsanläggningar endast när regionalpolitiska motiv föreligger för statligt stöd. Kan lokaliseringsstöd inle anses motiverat från regionalpolitisk synpunkt, bör andra stödformer utnyttjas. Å andra sidan bör turistnäringen så lill vida jämställas med andra stödberättigade näringar i fråga om möjligheterna att få lokaliseringsstöd alt utöver lån ell visst bidrag bör kunna utgå.

Förulsällningama för en utbyggnad av turistanläggningar i skogslänen är ännu inte klarlagda. De väl kända ekonomiska svårigheterna för företag inom turistnäringen i allmänhet och den svaga lönsamheten för hotellanläggningarna i fjällområdena i synnerhet lyder på alt del inle finns någol större utrymme för en expansion av befintliga hotellanläggningar. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttas vid prövningen av ansökningar om lokaliseringsstöd. Det kan dock tänkas att regionalpolitiskt stöd i vissa situationer kan bidra lill all eliminera akuta ekonomiska problem för turistföretag i samband med en utbyggnad eller omläggning av verksamheten.

Ell väsentligt målområde för regionalpolitiken är de relativt sett mera glesbefolkade regionerna. En satsning på rekrealionsseklorn från regionalpolitisk utgångspunkt bör därför i huvudsak inriktas på anläggningar för fjärrekreation. Lokaliseringsstödet bör liksom hittills syfta till att främja sysselsättningen i första hand i områden där del inte finns förutsättningar för industriell expansion men väl för turism, dvs. i mer utpräglade glesbygdsområden. Detta gäller främst fjällregionerna, men situationen kan i undanlagsfall vara likartad i andra delar av landet. Utanför de nordligare delarna bör stöd lämnas i form av punktinsatser i särskilda fall. Från allmän regionalpolitisk synpunkt och från resurssynpunkt bör del regionalpolitiska stödet till turistnäringen koncentreras lill ett begränsat antal orter.

Prop, 1973:50 16

Med utgångspunkt i dessa fastlagda allmänna riktlinjer behandlas i del följande kommitténs förslag i övrigt i fråga om regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar.

2.3,3 Nuvarande ordning, stödets omfattning, fördelning och sysselsättningseffekter

Stödformer

Den statliga stödgivningen till turism och friluftsliv sker i olika former. Lokaliseringsstöd är endast en av dessa stödformer. I övrigt lämnar staten stöd i form av bidrag från anslag lill stöd till idrotten, statlig garanti för lån lill turisthotell, beredskapsarbeten och förhöjt bidrag till vissa vägar. Hit kan räknas också de s. k. vallenregleringsmedlen.

Statligt lokaliseringsstöd utgår till turistanläggningar inom det allmänna stödområdet, om stödet kommer glesbygden till godo. Stöd utgår i regel i form av lokaliseringslån men, om särskilda skäl föreligger, kan också bidrag eller avskrivningslån beviljas. Enhgt ell uttalande hösten 1966 av lokaliseringsberedningen bör stöd emellertid utgå endast i form av lån. Ränte- och amorteringsfrihet kan beviljas i samma utsträckning som för industriföretag.

Lokaliseringsstöd utgår endast till verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften och få tillfredsställande lönsamhet. Vidare krävs alt verksamheten utövas eller kommer att utövas i ort med goda förutsättningar för verksamheten. De möjligheter lill stöd i vissa fall vid rationalisering utan samband med ökad sysselsättning och till stöd för anskaffning av omsättningstillgångar som finns i fråga om industriföretag och företag med industriliknande verksamhet föreligger inte beträffande turistföretag. Däremot kan turistföretag som flyttar sin verksamhet lill ort inom stödområdet formellt få lokaliseringsstöd i form av ersättning för kostnader för flyttning av maskiner m. m.

Lokaliseringsstöd utgår vid ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten. Till turistanläggning räknas hotellbyggnad med personalulrymmen och andra anläggningar som behövs för alt turistanläggningen skall tjäna sill syfte saml större campingbyar, semesterbyar och skidliftar. Stödets storlek bestäms från fall till fall. Bidrag och avskrivningslån får uppgå lill högst 35 eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av stödunderlaget. Del sammanlagda stödet (bidrag, avskrivningslån och lokaliseringslån) får i regel uppgå till högst två tredjedelar av stödunderlaget. Endast turistföretag i enskild ägo kan få stöd, AMS är i regel beslutsmyndighet i stödärenden, där investeringskostnaderna (i byggnader) uppgår till högst tre milj. kr. Kungl. Maj:t avgör övriga stödärenden.

Förutom lokaliseringsstöd kan turistföretag få utbildningsstöd enligt samma regler som gäller för övriga stödföretag. Däremot kan sysselsätl-ningsstöd inte beviljas förelag inom turistnäringen.

Prop, 1973:50 17

Lokaliseringsstödets omfattning, fördelning och sysselsättningseffekter

T, o, m. utgången av år 1972 har lokaliseringsstöd beviljats för investeringar i turistanläggningar med sammanlagt 34,8 milj. kr. för beräknade investeringar på ca 54,7 milj. kr. Två av de 38 förelag som har beviljats stöd har inte utnyttjat det. Fördelningen av stödet lill de övriga 36 företagen framgår av tabell 2.

TabeU 2. Lokaliseringsstöd till turistanläggningar 1,7.1965-31,12,1972,

Län	Antal	Investeringar		Beviljat	Antal an-	Plane-
	företag	(milj.	kr.)	lokalise-	ställda vid	rad
		totalt	därav	ringslån	ansökn.-till-	per-
			byggn.	(milj. kr.)	fäUet	sonal- ök- ning
Göteborgs och Bohus	1	1,0	1,0	0,6	5	5
Värmlands	3	2,9	2,5	2,1	18	21
Kopparbergs	10	6,7	5,3	4,4	120	29
Jämtlands	18	36,8	30,9	23,4	129	142
Västerbottens	2	2,4	2,2	1,0	13	6
Norrbottens	2	2,8	2,4	1,9	-	20
Summa	36	52,6	44,3	33,4	285	223

Tabellens siffror över sysselsättningen bygger på de uppgifter som företagen har lämnat vid ansökningstillfället. Hur de har beräknats i varje enskilt fall framgår inte av det statistiska materialet. Siffrorna torde i allmänhet avse medelantalet sysselsatta under säsong. En jämförelse kan göras med vissa uppgifter som kommittén har redovisat i sitt betänkande.

Kommittén har våren 1971 gjort en undersökning av sysselsättningen vid de 26 förelag som har fått stöd t.o.m, budgetåret 1969/70. Undersökningen visar att förelagen vid ansökningstillfället hade 180 heltidsanställda och 366 deltidsanställda. Utbyggnaden av anläggningarna har medfört ell tillskott på 109 heltidsanställda och 183 deltidsanställda. Enligt kommittén finns det inle några säkra uppgifter om den sysselsättning som anläggningsarbetena har skapat.

Av tabellen framgår all lokaliseringsstödet geografiskt har koncentrerats till Jämtlands och Kopparbergs län under den studerade perioden. Närmare tre fjärdedelar av stödet har gått till 18 förelag i Jämtlands län. Endast tre ärenden om lokaliseringsstöd till turistanläggningar i Gävleborgs och Västernorrlands län har förekommit under perioden. I ett av dessa återkallades ansökan och i de båda övriga avslogs ansökningarna.

Antalet nyetablerade förelag är sex. Därvid har företag som har rekonstruerats efler konkurs eller eljesl ombildals inle räknats som nya. De sex nyetablerade företagen har beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt 12,4 milj. kr. Den planerade sysselsättningen i dessa förelag har i ansökningarna angivils till 86 personer.

2 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop, 1973:50 18

Lokaliseringsbidrag har hittills inte lämnats lill investeringar i turistanläggningar. Räntebefrielse och amorteringsfrihet under viss lid har beviljats i flertalet fall. Stödet har nästan hell gått lill lurislholellanlägg-ningar, några kombinerade med slugbyar. Endast en ringa del av stödet har använts för särskilda stugbyar.

2,3,4 Kommittén

AUmänna synpunkter

I prop. 1972:111 (bil. 1 s. 407-412) har tämligen utförligt redogjorts för kommitténs allmänna synpunkter på lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar. I det följande redovisas de ytterligare synpunkter som ulgör underlag för kommitténs förslag i fråga om formerna för stöd lill turistanläggningar och utformningen av det regionalpoliliska stödet.

För finansieringen av uppbyggnaden av olika rekreationsanläggningar inom särskilt utpekade och vissa andra områden erfordras enligt kommittén ett statligt ekonomiskt slöd. Kommitténs slutsatser beträffande utformningen av det statliga finansiella stödet baseras på en sammanställning och utvärdering av de erfarenheter 1960-talets stödgiv-ning har gett.

Kommittén har studerat den totala statliga stödgivningen till anläggningar för turism och friluftsliv under budgetåren 1959/60-1969/70. Sammanlagt 176 milj. kr., fördelat på sju olika stödformer, nämligen bidrag från friluflsfonden, bidrag till frilidsbåtlrafiken, hotellgaranlilån, lokaliseringsstöd, beredskapsarbeten, vattenregleringsmedel och förhöjt bidrag lill skogshuvudvägar, har utgått till rekreationsanläggningar. Av beloppet har nära 120 milj. kr. beviljats för finansiering av anläggningar avsedda i första hand för turism. Något mer än 135 milj. kr, har utgått i form av bidrag och 40 milj, kr, som lån eller lånegarantier. De genomförda investeringarna under perioden 1959/60-1969/70 uppgår till totalt 435 milj, kr.

Stödets storlek har ökat från 4 milj. kr. per år i början av redovisningsperioden till 25 ä 30 milj. kr. per år under de senaste åren. Totalt 55 milj. kr. i bidrag och lån eller lånegarantier har utnyttjats för ny-, om- och tillbyggnad av lurislholell med deras serviceanordningar. Drygt 90 milj. kr. av del totala stödbeloppet har beviljats för anläggningar i Jämtlands, Västerbollens och Norrbottens län.

Kommittén framhåller att de olika stödformerna kompletterar varandra. Det innebär t. ex. all stödorganen genom all spela på registret av finansieringsformer och genom att utnyttja olika anslag för olika slags anläggningar eller anläggningsarbeten har kunnat medverka lill lösningar som från rekreativa synpunkter varit funktionellt tillfredsställande. Lokaliseringsstödet och beredskapsarbetena har enligt kommittén i praktiken varit de stödformer som främst har kompletterat varandra. Det beror på beredskapsarbetenas flexibilitet och på all båda stödformerna

Prop. 1973:50 19

har en och samma huvudman. Genom sysselsättningsskapande åtgärder — lokaliseringsstöd och beredskapsarbeten - har också allt fler och större rekreativa anläggningar kunnat åstadkommas under 1960-talel.

Den faktiska geografiska fördelningen av de statliga stödinsatserna tyder enligt kommittén på att de regionala olikheterna i arbetsmarknadssituationen i utpräglad grad har avgjort lokaliseringen av den utbyggnad inom turism och friluftsliv som har skett med statligt finansiellt stöd under 1960-lalet. De sysselsällningspoliliska strävanden har i varje fall gått all förena med uppfattningen all just de tre nordligaste länen och Kopparbergs län - framför allt fjällkommunerna - också har haft de bästa naturliga förutsätlningarna för en utbyggnad av friluftsakliviteter inom landet.

Kommittén anför all verkningarna av de statliga stödinsatserna för friluftsliv och turism är svåra att i detalj ange och utvärdera. De regionalpoliliska verkningarna är enligt kommittén oklara. Det gäller framför allt de indirekta regionalpoliliska effekterna, 1. ex. förbättringen eller stabiliseringen av det lokala underlaget för handel och kommunikationer, genom alt en ort utrustas med nya turist- och friluflsanläggningar. Men inte heller de direkta effekterna, sysselsättningsresullaten, kan preciseras på grundval av någol uttömmande statistiskt primärmalerial.

Kommittén konstaterar att var och en av de nämnda stödformerna har sitt speciella användningsområde. Specialiseringen är enligt kommittén delvis en följd av en medveten styrning.

Med ökad samordning, som bl. a. förutsätter nära samarbete mellan AMS och statens naturvårdsverk, bör enligt kommittén stödet till rekreationsanläggningar även i fortsättningen utgå med utnyttjande av de finansieringsformer som hittills brukats. Det är angeläget att man undviker att skapa ytterligare stödformer utan i stället söker fullfölja de hittillsvarande strävandena att rationalisera och förenkla anslagsslruklu-ren. Del kan liksom hittills ske genom alt stödgivningen från de ohka anslagen i största möjliga utsträckning specialiseras efler anläggningstyper och ändamål. Det innebär bl. a. all de praktiska erfarenheter som olika stödorgan har gjort kan tas till vara på ett mer rationellt sätt.

Kommittén har diskuterat möjligheterna att genom ell marknadsföringsstöd stimulera utvecklingen inom friluftssektorn och har också övervägt ell socialt rekreationsbidrag för slugsemesler vid sidan av anläggningsslödet i syfte att göra del möjligt för fler individer all mer regelbundet få rekreation i lämplig miljö. Kommittén överblickar emellertid ännu inte alla konsekvenserna av sådana åtgärder - det gäller bl. a. följderna för olika slag av rekrealionsutbud - och lägger inle fram någol förslag.

Del statliga ekonomiska stödet till rekreationsanläggningar bör enligt kommittén även i fortsättningen lämnas som anläggningsstöd. Som hittills bör stödgivningen ske i former som innebäratt olika intressenters ambitioner att utveckla sina företag tillvaratas. Kravet all så långt möjligt lika villkor skall erbjudas bör inte få hindra att åtgärder som från sociala

Prop. 1973:50 20

synpunkter bedöms som särskilt angelägna skall kunna stimuleras genom extraordinära insatser — t. ex. speciellt handikappanpassade enheter eller särskilt eftersträvade lokaliseringar. Principen om lika villkor får då vika för de "överordnade" målsättningar samhället genom punktvisa speciella insatser vUl realisera.

Kommittén föreslår allmänt sett vidgad användning av lokaliseringsstöd för turistanläggningar. Sålunda förordar kommittén förmånligare regler i fråga om stödberältigad verksamhet, stödsubjekt, stödformer och stödunderlag.

Stödberältigad verksamhet och stödsubjekt

Kommittén föreslår att som f. n. lokaliseringsstöd skall kunna beviljas vid både nyetablering och utvidgning av turistanläggningar.

Kravet på direkt sysselsättningsskapande effekter och en eftersträvad specialisering av stödgivningen får enligt kommitténs mening inte begränsa möjligheterna att vid behov utnyttja lokaliseringsstödet för sådana serviceanordningar som tjänar endast ett förelags gäster eller utgör gemensamma nyltigheter för flera närliggande enheter och drivs i samverkan. För att undvika risker för snedvridning av konkurrensen mellan företagen anser kommittén alt del bör prövas, huruvida lokaliseringsstöd i det enskilda fallet kan beviljas enbart för gemensamhelsanord-ningar, om dessa investeringar bedöms som tillräckliga för att olika intressenter ulan statligt finansiellt stöd skall tillhandahålla de bäddplatser i hotell och stugbyar som den socialt rekreativa målsättningen ställer krav på. Lokaliseringsstödet kan då vara den lämpligaste stödformen, om man av praktiska skäl väljer all driva serviceverksamheten kommersiellt och i ell fristående företag. Det kan gälla skidlift, tempererat bad eller andra nyttigheter som utan praktiska eller sociala hinder kan avgiftsbeläg-gas.

Tveksamhet kan enligt kommittén råda, vilket framgår av hittillsvarande praxis vid lokaliseringsslödgivningen, huruvida bidrag bör beviljas för kommersiella projekt med hänsyn till konkurrensfrågorna och riskerna för förmögenhelsöverföringar lill företagarna själva. Ställningstagandena lill bidragsansökningarna måste bli beroende av hur man bedömer marknaden och konsekvenserna på både kort och längre sikt. Leder bidrag lill ett förbättrat rörelseresultat, som företagsägaren använder för ökad privat konsumtion, föreligger inget motiv för bidrag. De senaste årens erfarenheter av lurislholell i Sverige och deras utveckling anser kommittén inle ge underlag för någon större optimism om del ekonomiska utbytet. Kommittén säger sig vara medveten om all bidrag lill turistföretag, om de utgår som en "generell rättighet" inom ell stödområde, kan få negativa konsekvenser. Med en omsorgsfullt avvägd slödgivning blir emellertid också de positiva effekterna väsentliga. Bidrag kan möjliggöra att anläggningar blir mer marknadsanpassade och leder lill ökad beläggning, vilket i sin lur kan medföra ökad helårssysselsällning eller högre löner. Vidare kan bidragsgivningen medverka till all förverkli-

Prop. 1973:50 21

ga från samhällets synpunkt angelägna regionalpolitiska och socialt rekreativa strävanden, såsom en speciell lokalisering eller en speciell utformning av anläggningar. Motiv för bidrag finns t. ex. också när samhället vill stimulera till gruppsamverkan och fusioner mellan företag och lill en mera offensiv och framsynt intern företagspolitik. Enligt kommitténs mening är det vidare nödvändigt att samhället, inför en omfattande utbyggnad av rekrealionsanordnmgar i särskilt utpekade områden, inte avhänder sig den stimulans ell bidrag utgör.

Kommitténs krav på ell från socialt rekreativa synpunkter riktigt utbud av rekreationsservice kommer att fordra ell starkt samhälleligt inflytande i uppbyggnaden. Kommittén förutsätter all stödgivningen kan ske till ett "övergripande" organ — stiftelse, bolag - med starka kommunala intressen för exploatering av olika rekreationsområden. Del övergripande organet skall i sin tur kunna arrendera ut vissa anläggningar, driva andra i egen regi och helt eller delvis överlåta somliga anläggningar men - för prissättningens skull - med bibehållen insyn i de stödmolla-gande förelagens drift. Kravet på samhälleligt delägarskap och ansvar eller andra former av insyn gör sig speciellt gällande när lokaliseringsbidrag utgår för finansiering av arbetena.

1 fråga om stödsubjekl föreslår kommittén utvidgningar. Kommittén erinrar om att en särskUd lag infördes genom beslut av 1968 års riksdag — lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turislväsendel — enligt vilken det är möjligt för kommun all vidta åtgärder för uppförande och drift av turislanläggninar, i den mån det är påkallat för alt främja turislväsendel inom kommunen. Kommun kan enligt kommittén med stöd av lagen tillgodose den ökande rekreations-verksamhetens behov av campingplatser och semeslerbyar också för andra än kommuninvånare. Riksdagsbeslutet motiverades enligt kommittén av de starkt stigande kommunala ambitionerna inom turism och friluftsliv under 1960-talel.

Enligt kommitténs mening är ett direkt kommunall engagemang nödvändigt, om 1970-lalets utbyggnad av turistanläggningar skall få den volym och den utformning som kommittén har bedömt som angelägen och ändamålsenlig. Som en följd av delta och i konsekvens med 1968 års särskilda lag om den utvidgade kommunala kompetensen på rekreationsområdet föreslår kommittén, alt kommun skall kunna vara mottagare av statligt lokaliseringsstöd till rekreationsanläggningar.

Stödformer

Kommittén föreslår all nuvarande praxis som innebär att inte bidrag ulan endast lån beviljas för investeringar i turistanläggningar skall ändras. Stöd bör kunna utgå både som bidrag (avskrivningslån) och som lokaliseringslån. Kommittén föreslår vidare att slöd skall kunna beviljas också i form av statlig lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital både vid nyetablering och överlagande av turistförelag.

Prop. 1973:50 22

Bidragsgivningen bör ske selektivt med utgångspunkt i de allmänna motiv och krav som kommittén förut har angett. Kommittén tillägger all bidraget inte i första hand skall syfta lill att underlätta driften under de första känsliga åren efler en etablering eller utbyggnad. Ränlebefrielse och amorteringsanslånd kan som hittills användas i detta syfte. Lokaliseringsbidrag till boendeanläggningar bör enligt kommittén utgå endast om särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl är all behovet av billiga inkvarteringsformer — stugbyar och lägenheter för självhushåll — skall tillgodoses. Garantier bör så långt möjligt finnas för all lokaliseringsbidraget slår igenom i prissättningen på de tjänster som kommer att bjudas ut. Lokaliseringsbidrag bör varken inom eller utom det allmänna stödområdet utgå enligt schablonmässiga grunder. Bidrag bör inle heller beviljas för förvärv av befintliga anordningar.

Kommittén påpekar all ell av lokaliseringsbidragets syfien är att kompensera för den eventuella förlust ett företag gör vid en nödvändig realisation av sina fasta anläggningar, om det har valt en ort för sina investeringar med en relativt sett begränsad ekonomisk aktivitet och därmed en förhåUandevis svag efterfrågan på företagels anläggningar.

I detta sammanhang framhåller kommittén all kravet på lönsamhet bör hävdas vid prövningen av projekten. Om bidrag bör utgå eller inte måste avgöras med utgångspunkt i praktiska bedömningar av möjligheterna all stimulera olika intressenter all realisera ett från regionalpohliska och socialt rekreativa synpunkter angeläget anläggningsmönster. Risker för snedvridning av konkurrensförutsättningarna genom en mer eller mindre selektiv bidragsgivning får enligt kommittén vägas mol de resultat som eftersträvas. Det är vidare väsentligt att bidragsgivningen så långt möjligt utnyttjas för att stimulera till praktiska lösningar som tillgodoser också de anställdas behov av ett stabilt sysselsättningsunderlag. Enligt kommittén bör samråd ske med personalorganisationerna.

Stödunderlag

Kommittén föreslår all stödunderlagel för bidrag och lån utvidgas. I investeringskostnader för byggnad vill kommittén räkna in även kostnader för vatten- och avloppsledningar, el-ledningar, vägar, uppställningsplatser och markberedning. Stöd bör kunna utgå också för kostnader för anskaffning av inventarier, t. ex. möbler, textilier och konferensulrust-ning.

Del fordras ett mer preciserat ställningstagande än hittills beträffande inventarier, framhåller kommittén. Av praktiska skäl kan del vara svårt all avgöra vad som är inventarier och vad som är förbrukningsartiklar inom ett hotellföretag. Viss återhållsamhet kan vara motiverad när man för beräkningen av stödunderlaget fastställer inventariebegreppet, om man därmed begränsar anskaffningen av en alltför kostnadskrävande utrustning som förelagaren kan ha ambitioner all erbjuda sina gäster. Del kan ske genom alt lokaliseringslånel lill vissa invenlarieinköp får kortare

Prop, 1973:50 23

amorteringslid eller genom all en del av invenlarieanskaffningen finansieras genom statlig kreditgaranti för anskaffning av rörelsekapital. Sådan garanti för all underlätta anskaffandet av vissa inventarier bör kunna lämnas antingen förelaget finansierar det reguljära rörelsekapitalet genom statlig borgensmedverkan eller inte.

Kommittén föreslår ell undanlag från gällande regel att kostnad för markförvärv inle får räknas in i stödunderlaget. Förslaget innebär all sådan kostnad i enstaka fall skall få räknas in i stödunderlagel för lån, t. ex. när del krävs myckel omfattande arealer för all effektivt kunna ta till vara de möjligheter som ell större projekt erbjuder. Kommittén erinrar i detla sammanhang om all naturvårdsverkets anslag för bidrag till markförvärv kan utnyttjas, om det finns skäl att i god tid säkra vissa arealer för rekreationsändamål.

Enligt kommitténs förslag skall lokaliseringslån kunna utgå lill förvärv av befintliga anläggningar, i synnerhet om överlåtelsen innebär en fusion mellan olika förelag eller ell bättre utnyttjande av gemensamma resurser eller är ett led i en angelägen förändring av företagsstrukturen. Stödorganen bör i sin prövning av stödet ta hänsyn till om bidrag/lån redan har utgått för etablering eller utbyggnad. Från samhällelig synpunkt ändamålsenliga förvärv bör kunna möjliggöras genom överlagande av beviljat stöd.

Stödets storlek m. m.

Kommittén föreslår alt statligt lokaliseringsbidrag lill rekreationsanläggningar skall kunna utgå med högst 35 % av investeringarna i byggnader. Bidrag och lokaliseringslån skall få uppgå tillsammans lill högst 2/3 av del sammanlagda stödunderlagel. Statlig kreditgaranti vid anskaffande av rörelsekapital bör kunna beviljas med en andel av stödunderlagel som anges från fall till fall. Kommittén anger som genereU regel alt det sammanlagda stödet inte skall vara större än vad som fordras för att anläggningen, med samhällets krav på socialt anpassat utbud, skall komma till stånd.

I fråga om reglerna för ränte- och amorteringsbefrielse för lokaliseringslån föreslår kommittén inga ändringar men rekommenderar en flexibel användning av dessa instrument.

Beslut i alla ärenden om lokaliseringsbidrag lill turistanläggningar skall enligt kommitténs förslag fallas av Kungl. Maj:l.

Utbildningsstöd och sysselsättningsstöd

Kommittén ulgår från alt möjligheterna till utbildningsstöd inom regionalpolitikens ram också kommer rekrealionsverksamhelen till del.

Behovet av ett ulbUdningsstöd gäller enligt kommittén rekreationsföretag lika väl som industriföretag. Utvecklingen inom hotellföretagen mot en högre grad av mekanisering ställer ökade krav på de anställda. Den nuvarande svaga lönsamheten bland företagen beror lill en del på

Prop, 1973:50 24

förändringar i efterfrågan men sannolikt också lill en del pä svårigheterna all finna arbetskraft med rätta kvalifikationer, bl, a, en ändamålsenlig grundutbildning. Serviceförmågan hos personalen kan bh en avgörande konkurrensfaktor företagen emellan.

En organiserad utbUdning med statligt ekonomiskt stöd kan enligt kommitténs mening öka intresset för ohka arbeten inom den rekreativa verksamheten och kan sannolikt medverka till alt ell antal individer får ett mer omfattande, stabilt arbete under året och högre inkomster. Det föreligger såvitt kommittén har kunnat bedöma ell ackumulerat behov av en sådan utbildning, som därför bör kunna organiseras också utan att företagen nyligen har genomfört eher genomför någon utbyggnad.

Enligt kommitténs mening bör ulbUdningsstöd till rekreationsföretag inte utgå enligt schablonregeln. Utbildningen är för de anställda och för företagen en så viktig fråga all den dels kräver aktiva åtgärder och alltså inte kan ersättas av ell bidrag som närmast har karaktären av sysselsällningsstöd, dels sannolikt fordrar en samhällelig ekonomisk medverkan ovanför schablonstödels nivå. Enligt kommitténs åsikt saknas f. n. tillräckliga erfarenheter och underlag för en rationell, från de anställdas och förelagens synpunkt angelägen utbildning. En förutsättning för att ulbUdningsstöd skall utgå bör vara alt en effektiv utbildning ordnas i samarbete med personalorganisationerna. Kommittén avser all återkomma i sitt slutliga betänkande rill dessa frågor.

Kommittén anser att ett generöst slöd till utbildning av personal vid nya och äldre rekrealionsanläggningar i viss mån kan ersätta sysselsällningsstöd av del slag som f. n. ulgår till industriförelag i det inre stödområdet. Den låga andelen helårssysselsatta inom rekrealionsseklorn gör del fortfarande svårt att praktiskt administrera sysselsättningsstödet. Enligt kommitténs mening är det av större betydelse för det ekonomiska resultatet att personalen blir utbildad för att handha kvalificerade servicearbeten och all ett generöst ulbUdningsstöd kan beviljas för detta ändamål.

1 och för sig skulle helårssysselsältningen i rekrealionsverksamhelen kunna öka genom ett permanent sysselsättningsstöd. Kommittén har övervägt frågan men anser all konsekvenserna ännu inte kan överblickas. Redan de samlade planeringsövervägandena och övriga ekonomiska stödåtgärder bör kunna medverka tUl en fortsatt ökande helårssysselsättning. Kommittén anser därför att de närmaste årens erfarenheter bör avvaktas innan ställning tas lill frågan.

Organ isa tio nsfrågor

AMS och naturvårdsverkets samarbete i slödärendena bör vidgas. Kommittén framhåller att del längre fram kan visa sig nödvändigt med en fastare samordning verken emellan, t. ex. i form av en särskild delegation för hela den statliga stödgivningen.

Prop. 1973:50 25

Reservation

En ledamot av kommittén (Åkerlund) har anmält skiljaktig mening beträffande lokaliseringsstödets användningsområde. Liksom kommittén anser reservanten all ett omfattande statligt slöd i form av investeringsbidrag till rekrealionsanläggningar är en nödvändig förutsättning för att rekreationslivel i landet skall kunna utvecklas på önskvärt sätt. Sådana statliga stödinsatser bör emellertid i första hand syfta lill att skapa de grundläggande förutsättningarna för olika rekreationsverksamheter i form av gemensamhetsanordningar av olika slag, vägar, va-anläggningar o. d. och därför främst inriktas på att främja en uppbyggnad av infrastrukturen inom de primära rekreationsområdena. Med en sådan inriktning av bidraget till rekrealionsanläggningar borde del vara möjligt att undvika alt ge bidrag till enskilda, kommersiellt drivna företag och i princip förbehålla det kommuner, kooperativa organ e. d. som bör kunna vara huvudmän för sådana investeringar. Enligt reservantens mening har kommittén underskattat de svårigheter och olägenheter som kan hänga samman med att lokaliseringsbidrag i större omfattning ges lill kommersiellt drivna inkvarleringsanläggningar. Endast i undantagsfall bör lokaliseringsstöd lill sådana anläggningar utgå i form av bidrag. Lokaliseringsbidrag bör eljest i enhghet med vad som förut har sagts kunna lämnas lill kommuner o. d. för investeringar i sådana gemensamhetsanordningar som kan anses vara av särskild betydelse för rekrealionslivets utveckling, i första hand inom de primära rekreationsområdena.

2,3,5 Remissyttrandena

Nästan samliga remissinstanser är positiva till all de statliga insatserna också i forlsältningen får i huvudsak formen av anläggnings-stöd. Kommerskollegium anser däremot all möjligheterna alt nå kommitténs mål inle ligger i vidgad användning av lokaliseringsstöd ulan snarare i generella åtgärder, t. ex. generella räntesubventioner, slöd för uppbyggnad av infrastrukturen, slöd till marknadsföring och utbildning. Ökad användning av generella medel på bekostnad av anläggningsslöd förordas även av SAF, Svenska turisthotellens riksförbund och SARA. SAF anser dock alt förslaget om förbättrade möjligheter till lokaliseringsstöd är ell steg i rätt riktning. Det är rimligt att turistnäringen från lokaliseringssynpunkl behandlas på principiellt samma sätt som industriell näringsverksamhet. Sysselsättningseffekten bör dock inte överskattas. Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet anser all anläggningsstöd är otillräckligt för all få effekt på driftkostnaderna. Riksidrottsförbundet menar alt insatserna kommer att få begränsad effekt om de inte kombineras med subventioner av resekostnader.

Kommitténs förslag att nuvarande bidragsformer bibehålls men all fortsatt samordning mellan dem eftersträvas får instämmande av flertalet remissinstanser. Den nuvarande stödstrukturen är dock komplex och svår all överblicka, anser statskontoret. Fortsatt

Prop, 1973:50 26

rationalisering och förenkling av bidragsstrukturen är nödvändig enligt vad bl, a. fiskeristyrdsen och länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Del övervägande antalet remissinstanser menar alt ytterligare stödformer inle bör tillskapas. Samtidigt understryks från flera håll nödvändigheten av samhälleliga insatser med avseende på infrastrukturen. Förutom av kommerskollegium, SAF, Svenska turisthotellens riksförbund och SARA framhålls delta av bl. a. statskontoret, KF, Företagareföreningarnas förbund. Svenska turisttrafikförbundet, länsstyrelserna i Gotlands och Jämtlands län samt flera företagareföreningar och regionala turistorganisationer. Slöd lill marknadsföring förordas av ett stort antal remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Företagareföreningarnas förbund och flera länsstyrelser. En sänkning av transportkostnaderna anser åtskilliga remissinstanser nödvändig.

Fierlalet remissinstanser, bl. a. lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, AMS, Företagareföreningarnas förbund, KF, LO, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Svenska turistföreningen, SAF, Svenska turisthotellens riksförbund, TCO och de flesta länsstyrelserna är positiva till förslaget att lokaliseringsstöd till turistnäringen bibehålls och utvidgas. En mera tveksam inställning framkommer i remissyttrandena från bl. a. statskontoret, riksbanksfullmäktige, ERU, glesbygdsutredningen saml länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län. Några remissinstanser är negativa lill förslaget. Till dessa hör kommerskollegium, riksbankens kontor i Östersund samt handelskammaren för Gävleborgs, Kopparbergs och Uppsala län.

Förslaget all stödet skall inriktas i huvudsak på gemensamhels-anläggningar tillstyrks av de remissinstanser som har behandlat frågan, dvs. statskontoret, naturvårdsverket, kommerskollegium, glesbygdsutredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska turisttrafikförbundet och nio länsstyrelser.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget att bidrag skall kunna utgå lill kommersiellt drivna boendeanläggningar. Hil hör riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, AMS, KF, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska turisthotellens riksförbund med instämmande av SAF och Sveriges hotell- och restaurangförbund, TCO, SARA saml tio av de 16 länsstyrelser som uttryckligen har angett någon uppfattning i frågan. Förslaget lämnas utan erinran av bl. a, ytterligare tre länsstyrelser, riksbanksfullmäktige och LO.

Naturvårdsverket, glesbygdsutredningen och Företagareföreningarnas förbund anser all bidrag skall utgå i första hand till gemensamhetsanlägg-ningar. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att bidrag endast i undantagsfall och endast om Kungl. Maj:t beslutar därom skall utgå liU boendeanläggningar.

Negativa lill förslaget på denna punkt är statskontoret, kommerskollegium saml länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs län. Statskontoret anser att stöd lill gemensamma nytligheler för att förbättra infrastruktur och förutsättningarna för turism och rekreation är att föredra framför

Prop. 1973:50 27

stöd till enskilda anläggningar.

Flera remissinstanser, både av dem som här nämnts och av de övriga, framhåller vikten av all hänsyn las lill befintliga anläggningars situation. Svenska turisthotellens riksförbund m. fl anser att stödet i första hand bör inriktas på dessa.

Förslaget alt övergripande organ skall få vara stödmoltaga-re tas upp endast av länsstyrelsen i Gotlands län, som tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår alt folkrörelseorganisalioner, t. ex. Reso, skall kunna vara stödtagare.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har lillslyrkl att kommuner skall kunna få lokaliseringsstöd. Hil hör bl. a. statskontoret, AMS, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Företagareföreningarnas förbund. Svenska turistföreningen och de 16 länsstyrelser som har yttrat sig i ämnet. Riksrevisionsverket vill inle motsätta sig alt slöd ges lill kommun men pekar på de negativa följder för kommuner som i vissa fall har uppstått till följd av engagemang i anläggningar som har blivit olönsamma.

Vissa remissinstanser är positiva till bidragsgivning över huvud laget, dvs. oavsett om det gäller kommersiellt drivna enskilda anläggningar eller gemensamhetsanläggningar och oavsett ägarintresse. Hit hör dels de som allmänt har tillstyrkt utredningens förslag, t. ex. riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, domänverket, Svenska turistföreningen och några länsstyrelser, dels vissa remissinstanser som har behandlat frågan särskilt, såsom AMS, KF, LO, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska turisthotellens riksförbund och åtta länsstyrelser. AMS anser all, mot bakgrund av all investeringar i lurislholell är lunga och inte utan hjälp av bidrag kan bh lönsamma, lokaliseringsbidrag skall kunna utgå i alla de situationer där lokaliseringsstöd över huvud taget kan lämnas.

Länsstyrelsen i Örebro län anser all avskrivningslån skall användas i stället för direkt bidrag till kommersiellt drivna anläggningar. Utanför stödområdet bör endast lån förekomma, anser länsstyrelsen i Norrbottens län. Mest negativa lill bidrag är statskontoret, kommerskollegium och länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna länsstyrelse avvisar punkt för punkt de av kommittén anförda motiven för bidrag. Om bidrag ändå skall utgå bör de förbehållas speciella fall av investeringar i gemensamhetsanläggningar, dock endast efler beslut av Kungl. Maj:t.

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan instämmer i kravet på lönsamhet. Till dem hör bl. a. kommerskollegium, AMS, riksbanksfullmäktige. Företagareföreningarnas förbund, KF, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet och Svenska turisthotellens riksförbund.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län vill anlägga ett samhällsekonomiskt lönsamhetskrilerium och godta att turistanläggning går med föriust, om projektet sammanlaget innebär vinst i kommunen i fråga. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser all man inte kan kräva lönsamhet i alla projekt på kort sikt och länsstyrelsen i Kristianstads län

Prop. 1973:50 28

vill göra undanlag för enklare friluflsanläggningar.

Förslaget om lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital har inle mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Endast ell mindre antal remissinstanser behandlar frågorna om slödunderlag och slödels storlek särskilt och i de fall så sker föreslås i allmänhet utvidgningar. Flera övriga remissinstanser tillstyrker rent allmänt förslagen i belänkandet, t. ex. luftfartsverket, lantbruksstyrelsen, AMS och domänverket saml ett par länsstyrelser. Riksrevisionsverket förordar en anpassning lill vad som gäller för industri. Förslaget att kostnader för vägar och va-anläggningar skall ingå i stödunderlagel tillstyrks av länsstyrelsen i Gotlands län saml av Svenska kommunförbundet, som anser alt bidrag härför bör lämnas med 100 %. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar beredskapsarbeten för nyss nämnda anläggningar och menar all lokaliseringsbidrag i stället bör ges till vissa aktivitetsanläggningar, särskilt om stöd i annan form inle kan erhållas. Svenska turisthotellens riksförbund förordar större bidrag i de områden som kommittén betecknar som primära rekreationsområden och föreslår att liden för ränlefrihet förlängs till fem år. Länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens län föreslår en maximigräns för bidrag på 50 % i särskilda faU, t. ex. i det inre stödområdet. Några av dessa remissinstanser förordar också större sammanlagt stöd i vissa fall. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att lånegaranti skall maximeras tUl vad som gäUer för andra näringar.

Flera remissinstanser anser all frågan om slöd till marknadsföring borde ha lagils upp eller bör utredas. Hit hör kommerskollegium, SARA, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län. Kostnader för marknadsföring bör ingå i stödunderiagel, säger Svenska kommunförbundet och Svenska turisthotellens riksförbund.

Förslaget att Kungl. Maj: t skall besluta i alla bidragsärenden behandlas av AMS, Svenska turisthotellens riksförbund och länsstyrelsen i Gotlands län, vilka är negativa till förslaget. AMS framhåller all förslaget i realiteten betyder att alla ärenden går lill Kungl. Maj:l, Riksförbundet befarar långsammare handläggning om Kungl. Maj:l skall pröva alla bidragsärenden. Länsstyrelsen anser att en enhetlig behandling bör eftersträvas. Övriga remissinstanser framställer inga erinringar mot förslaget.

Kommitténs förslag rörande utbildningsstödet tillstyrks av kommerskollegium. Svenska turisthotellens riksförbund, SAF och Sveriges hotell- och restaurangförbund, länsstyrelserna i Gotlands, Jämtlaiids och Norrbottens län. Svenska turisttrafikförbundet anser att också schablonstöd skall utgå. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill att även befintliga företag som inte bygger ut skall kunna fä utbildningsslöd lill utbildning enligt plan.

Länsstyrelserna i Gotlands, Jämtlands och Norrbottens län föreslår alt

Prop, 1973:50 29

sysselsättningsstöd skall kunna utgå också till turistföretag. Svenska turisthotellens riksförbund förordar utredning härom.

Kravet på ökad samordning mellan de beslutande

myndigheterna stöds av flertalet remissinstanser. Statskontoret anser att frågan bör utredas närmare. Naturvårdsverket pekar på att en utvidgning av lokaliseringsstödet till anordningar i närheten av större tätorter, vilket verket föreslår, leder till ell ökat samordningsbehov mellan i första hand arbetsmarknadsstyrelsen och naturvårdsverket. De berörda myndigheterna bör även erhålla personella resurser för att fullgöra dessa utökade uppgifter. Riksbanksftdlmäktige föredrar att endast en beslulsmyndighel finns. Företagareföreningarnas förbund, länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län föreslår att en rådgivande delegation inrättas.

2,4 Lokaliseringssamråd

2,4,1 Beslut vid 1972 års riksdag

Genom riksdagens beslut (InU 1972:28, rskr 1972:347) med anledning av prop, 1972:11 1 (bil. I) har skett en viss utvidgning av lokaliseringssamrådets användningsområde. Utvidgningen har samband med riksdagens beslut samma dag med anledning av prop. 1972:111 bil. 2 i fråga om riktlinjerna för lokaliseringen av viss industri. Riksdagen har i sistnämnda hänseende i huvudsak godtagit vad som har förordats i propositionen (bil, 2) beträffande riktlinjer för hushållningen med mark och vallen (CU 1972:35, rskr 1972:348), Beslutet innebär bl.a, att riksdagen har godkänt förslaget att mark i vissa områden reserveras för sådan industriell eller annan verksamhet som behöver speciella natur- eller transportförul-sällningar eller åstadkommer betydande miljöstörning. Riksdagens beslut i fråga om lokaliseringssamrådel innebär alt samrådet utvidgas till att omfatta de åsyftade områdena och användes för att avråda industri, som inte är särskilt resurskrävande eller miljöstörande, från alt etablera sig eller bygga ut där.

I fråga om tillämpningen av samrådet i storstadsområdena har i propositionen (bil. 1 s, 508), mot bakgrund av de skillnader som föreligger mellan de olika storstadsområdena i fråga om näringslivets struktur m, m, saml att hänsyn måste las lill aktuella utvecklingstendenser inom framför allt industri, betonats att samrådet måste tillämpas med försiktighet i pressade konjunkturlägen, så att inle eventuella arbelsmark-nadsproblem förvärras. Uttalandet har inte föranlett någon erinran från riksdagens sida (InU 1972:28, rskr 1972:347).

Riksdagen har på Kungl, Maj:ts förslag i prop, 1972:1 11 (bil. I) godkänt en plan för utveckling av den regionala strukturen, enhgt vilken Alingsås kommunblock skall utgöra regionalt centrum. Som en följd härav har Kungl, Maj:t ändrat kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd så till vida att Alingsås kommunblock har avförts från del område — Göteborgsregionen - där samrådsskyldighel föreligger (SFS 1973:23),

Prop. 1973:50 30

2.4.2 Nuvarande ordning

Reglerna om lokaliseringssamråd återfinns i lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd och kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd, Lokaliseringssamrådel har tUl syfte all garantera att förelag, som överväger all etablera eller utvidga viss verksamhet i de mest expansiva regionerna, får ingående information om samhällets regionala politik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförutsättningar i olika delar av landet. Härigenom skall förelagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliseringsfrågan. Meningen är all de skall få denna information innan de fattar definitivt beslut om lokaliseringen av den nya eller utvidgade verksamheten. Avsikten är all företagen genom samrådsförfarandet skall förmås att frivilligt gå med på en lokalisering utanför berörda regioner.

Samrådsskyldighet föreligger så snart den tilltänkta byggnadsåtgärden medför ett lokaltillskott av minst 500 m våningsyta och lokalerna är avsedda att helt eller till huvudsaklig del användas för verksamhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd. Staten, kommun och landstingskommun är inle samrådsskyldiga.

Den som planerar byggnadsåtgärd som nyss sagts skah snarast möjligt anmäla sina planer hos AMS. En inom styrelsen inrättad lokaliseringsdelegation lar då upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med anmälaren. Sedan samråd har ägt rum utfärdar delegationen bevis om all samråds-skyldigheten har fullgjorts. Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efter det anmälan gjordes, om den anmälningsskyldige begär del. Delegationen får dock förlänga denna tid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar att lämna nödvändiga uppgifter eller pä annat sätl uppenbarligen undandrar sig all medverka i samrådet (2 § lagen om lokaliseringssamråd). Den anmälningsskyldige kan inle erhålla byggnadslov för byggnadsåtgärden utan att förete samrådsbevis (56 § 3 mom, byggnadsstadgan, 1959:612).

2.4.3 Erfarenheter från samrådsverksamheten

Antalet slutbehandlade samrådsärenden under perioden den 1 april 1971 -den 3 1 december I 972 var 348, medan fem ärenden hade bordlagts. Vidare hade vid utgången av år 1972 åtta ärenden inle behandlats. 1 sex ärenden lämnades anmälan utan åtgärd och i två ärenden återkallades anmälan. Frånräknas dessutom de ärenden där samrådsbevis utfärdades på grund av all medgivande hade lämnats företagen i fråga alt la i anspråk invesleringsfondsmedel för utbyggnaden saml de fall där samrådsskyldighel konstaterades inte föreligga eller undanlag från sådan skyldighet medgavs, återstår 258 ärenden. Endast i tre av dessa ärenden ledde samrådet till alt företagel beslöt lokalisera verksamheten utanför samrådsregionerna. Samma resultat uppnåddes efler diskussioner med ytterligare fyra företag, vilka irtle hade gett in formell anmälan om

Prop, 1973:50

samråd. Bland de 255 ärenden, avseende företag som efter samråd planerade all genomföra byggnation i storstadsregionerna var 36 sådana där byggherren byggde för annans räkning, I dessa fall saknades tillförlitliga uppgifter om vilket slag av verksamhet som skulle komma att bedrivas i de nya lokalerna och om vilken personalstyrka som skuUe arbeta där.

Av de 300 samrådsbevisen avsåg 136 (45 %) byggnation i Stockholmsregionen, 74 (25 %) byggnarion i Malmöregionen och 90 (30 %) byggnation i Göteborgsregionen. Av samrådsbevisen inom Stockholmsregionen hänförde sig 47 % tUl Stockholms kommun, 8 % tUl Södertälje kommun och 7 % tUl Järfälla kommun. Inom Malmöregionen svarade Malmö kommun för 82 % och Lunds kommun för 11 % av bevisen. Inom Göteborgsregionen dominerade Göteborgs kommun med 73 %. Möhidals kommun svarade för 8 % av bevisen.

De flesta samrådsbevisen avsåg förelag inom följande tre näringsområden, nämhgen SNI* nr 61 partihandel och varuhandelsförmedling (78 bevis), nr 38 verkstadsvarurillverkning (76 bevis) samt nr 83 fastighetsförvaltning, förmedling, uppdragsverksamhet (28 bevis).

Beträffande de sju förelag som enhgt vad förut har nämnts hade beslutat att flytta från storstadsregion lämnas ytterligare uppgifter i tabeU 3.

TabeU 3. Lokaliseringssamrådel 1,4,1971-31,12,1972. Uppgifter beträffande företag vilka beslutat om omlokalisering.

Företag	Näringsområde'	Flyttar		Antal anställda
Nr	SNI
		från	lill	f.n.	ökning
1	38	Spånga	Grillby (Enköping)	20	0
2	38	Stockholm	Falun	27	15
3	34	Stockholm	Älmhult	20	10
4	38	Farsta	Mora	50	0
5	38	Malmö	Eslöv	10	3
6	38	Malmö	Lycksele	0	20
7	38	Stockholm	Mora	50	5
			Summa	177	53

Näringsområde nr 38 = verkstadsvarutillverkning.

Näringsområde nr 34 = massa-, pappers- och pappersvarutillverkning, grafisk

produktion.

* Standard för svensk näringsgrensindelning.

Prop. 1973:50 32

2.5 Uppföljnings- och bevakningsfrågor 2.5.1 Utredningsmaterial

Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 29 december 1967 tillkallades den 21 februari 1968 dels en sakkunnig med uppdrag alt utreda den fortsalla lokaliseringspoliliska stödverksamheten m, m,, dels en rådgivande nämnd åt den sakkunnige. Den sakkunnige har för sig och den rådgivande nämnden antagit benämningen 1968 års lokaliseringsul-redning.

Kungl. Maj:t överlämnade den 11 december 1 970 riksdagens revisorers skrivelse den 29 september 1970 rörande uppföljnings- och bevakningsfrågor m. m. lill lokaliseringsulredningen för att i tillämpliga delar beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Med skrivelse den 6 juli 1970 har utredningen' avlämnat betänkandet (Ds In 1971:8) Om uppföljningen av stödföretag _m. m. Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Yttranden över betänkandet har avgelts av justitiekanslem, hovrätten för Nedre Norrland, riksförsäkringsverket, kammarkollegium, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatieverket, kommerskollegium, som bifogat yttranden från vissa handelskammare och samtliga företagareföreningar, exportkredit-nämnden, statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten, AMS, riksbanksfullmäktige, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorriands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka har bifogat yttranden från olika länsorgan, kredilupplysningsutredningen, offentlighets- och sekrelesslagsliflningskommiltén, kommerskollegieutredningen, ERU, exekutionsväsendets organisalionsnämnd (EON), delegationen för de mindre och medelstora förelagen, föreningen Sveriges auktoriserade revisorer, föreningen Sveriges fögderichefer, föreningen Sveriges kronofogdar, Företagareföreningarnas förbund. Handelskamrarnas nämnd, LO, Statstjänstemännens riksförbund, Stiftelsen Norrlandsfonden, Svensk industriförening, SAF, Svenska bankföreningen, Svenska revisorssamfundet, Svenska sparbanksföreningen. Svenska utvecklingsaktiebolaget (SUAB), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), SHIO, Sveriges industriförbund, Sveriges investeringsbank, Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges kreditbank, TCO saml avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av Köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden (Ackordscentralen) gemensamt.

Utredningens förslag har i samråd med övriga berörda departement

' 1 utredningsarbetet i denna del har deltagit, utom den sakkunnige landshövdingen Mats Lemne, följande ledamöter i den rådgivande nämnden: ledamötema av riksdagen lantbrukaren Thorbjörn Fälklin, överlantmälaren Mac Hamrin, skoldirektören Ingvar Svanberg och länslantmätaren Bo Turesson samt kanslirådet Bert Ekström (t. o. m. den 26 oktober 1970), direktören Tage Kahlin och fil. kand. Lars Ljung dr. o. m. den 27 oktober 1970).

Prop, 1973:50 33

överarbetats inom inrikesdepartementet, I anledning härav har, som har anmälts i prop, 1973:1 (bil. 13 s. 150), inom inrikesdepartementet inrättats en expertgrupp med uppgift alt som försöksverksamhet centralt samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fäll statligt stöd och arbeta fram förslag till åtgärder i enskilda uppföljningsärenden. 1 samma proposition har vidare anmälts att fortsatt beredning pågick i fräga om utveckling av verksamheten på del regionala planet. Denna beredning är nu avslutad.

2,5,2 Nuvarande ordning

Enligt kungörelsen (1960:372) om statligt kreditslöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1968:354, ändrad 1970:181, 1971:450) utgår statligt kreditslöd lill hemslöjd, hantverk och småindustri m. m. genom kommerskollegiel och företagareföreningarna i form av dels garanti för lån hos bank eller annan kreditinrättning (induslrigaranli-lån), dels hantverks- och industrilån av medel ur statens hantverks- och industrilånefond. Dessutom finns särskilda bestämmelser om stathg garanti för lån lill turisthotell i Kungl. brev den 30 juni 1965 till kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken angående föreskrifier i fråga om statlig garanti för lån lill turisthotell.

Enligt kungörelsen utövar kommerskollegiet tillsyn över företagareföreningarnas verksamhet (34 §). Kollegiet utfärdar de närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av kungörelsen samt förordnar om revision av föreningarnas förvaltning och räkenskaper.

Företagareförening skall utöva tillsyn över alt induslrigarantilån för vilket förening har tecknat garanti utnyttjas för avsett ändamål och skall följa låntagarens verksamhet (17 §). Samma skyldigheter åvilar företagareförening också i fråga om hantverks- och induslrilån som föreningen har lämnat (31 §). I den mån förening får kännedom om förhållanden som utgör anledning att säga upp induslrigarantilån, skall föreningen ulan dröjsmål inhämta anvisningar hos kommerskollegiel orh de åtgärder som lämpligen bör vidtas med avseende på lånet. I trängande fall får föreningen dock, om del påkallas av hänsyn lill statens betalningsansvar, på egen hand bestämma att lånet skall sägas upp. Om sådant beslut skall kommerskollegiel genast underrättas (18 §). Uppkommer fråga om all bevaka eller skydda hantverks- och industrilån som företagareförening har lämnat ankommer del på föreningen alt vidta erforderliga åtgärder för att undvika förlust på grund av lånet, såsom alt föranstalta om utmätning, lagsökning och bevakning i konkurs. Om del är påkallat får föreningen vidta åtgärder också för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd. Innan förening vidtar åtgärder för alt rekonstruera förelag eller förvärva förluslföretag, skall plan över åtgärderna upprättas av föreningen och godkännas av kommerskollegiel (32 §).

I fråga om induslrigarantilån ankommer det på långivaren att förvalla lånet under bankmässiga former och därvid beakta statens intresse som garantigivare. Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda lånet vid

3 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop. 1973:50 34

exekutivt förfarande eller annat spörsmål av betydelse för statens betalningsansvar på grund av garantiålagandet, skall långivaren inhämta anvisningar hos den företagareförening som har tecknat garantin (19 §). Långivare, som får kännedom om förhållanden, vilka utgör anledning till uppsägning av induslrigarantilån, skall ulan dröjsmål underrätta den företagareförening som har tecknat garantin (20 §). Långivare är slutligen skyldig all efter anmodan av kommerskollegiel eller den företagareförening, som har tecknat garantin ulan dröjsmål säga upp utlämnat induslrigarantilån lill återbetalning. Underlåter långivaren att fullgöra denna skyldighet, upphör garantin efter viss tid att gälla (21 §).

Det ankommer på kommerskollegiel och — i enhghet med kollegiets anvisningar — företagareförening att vidta erforderliga åtgärder för att skydda staten mol förlust på grund av gjorda garantiåtaganden. Kollegiet som även har alt bevaka statsverkets rätt mol låntagaren får därvid biträda ackord eller eljesl efterge statens rätt på grund av industrigaranti-lånet. Om ärende avser större belopp eller har principiell betydelse skall det underställas Kungl. Maj:ts prövning (22 §).

1 fråga om slalligl regionalpolitiskt stöd förekommer uppföljnings- och bevakningsåtgärder i vederlagen bemärkelse beträffande företag som har fått lokaliseringsstöd, dvs. lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån eller lånegaranti. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (1970:180, ändrad 1971:451, 1031, 1972:297 och 831) om statligt regionalpolitiskt stöd.

AMS skall, med biträde av företagareföreningarna, tillse all lokaliseringsstöd utnyttjas för avsett ändamål och i överensstämmelse med föreskrivna villkor (39 §). Vidare skall styrelsen vidta åtgärder för ålerkrav av bidrag eller uppsägning av lån saml vid domstol eller myndighet bevaka statens rätt i mål eller ärende om återbetalning av lokaliseringsstöd. Företagareförening skall, i förekommande fall med egen utredning, vidarebefordra redovisning, underrättelse eller annan uppgift som förening har fått enligt 18 § kungörelsen. Vad angår lånegarantiformen gäller för långivare i allt väsentligt samma skyldigheter rörande garantilånens förvaltning och bevakning som föreligger för långivare i fråga om induslrigarantilån. Däremot fullgör AMS och inle företagareförening tillsynsuppgiflerna.

För alt bereda de ansvariga myndigheterna möjlighet att fullgöra sina uppföljnings- och bevakningsuppdrag finns i de båda kungörelserna bestämmelser om skyldighet för de företag som har fåll statligt stöd alt ulan anmaning lämna redovisning för verksamheten vid tidpunkter som bestäms av uppföljningsorganet (18 § kungörelsen om statligt regionalpolitiskt stöd och 17 § kungörelsen om slalligl kreditslöd till hemslöjd, hantverk och småindustri). Vidare skall förelagen i god tid rapportera om större egendomsöverlåtelse eller nedläggning av väsentlig del av verksamheten e. d. Slutligen skall de bereda uppföljningsorganet tillfälle att granska verksamheten och tillhandahålla de uppgifter som behövs för granskningen.

Prop. 1973:50 35

2.5.3 1968 års lokaUseringsutrednings förslag tUI regional organisation

Lokaliseringsutredningen har riktat sin uppmärksamhet på uppföljningen av den ekonomiska utvecklingen i slödföretagen. Uppföljningen är nödvändig dels för att utröna om ändamålet med lämnat lokaliseringsstöd tillgodoses, dels för alt kunna angripa de problem som möter företagen, bl. a. för att förbättra resultaten, för att undvika eller begränsa försämringar och misslyckanden eller reducera verkningarna av förelagsnedläg-gelser.

Enligt lokaliseringsutredningens mening har den företagsmässiga uppföljningen f. n. en defensiv karaktär genom all den tämligen ensidigt är inriktad på att begränsa statens direkta förluster på lokaliseringsstödet när ett misslyckande är nära förestående eller har inträffat. En bidragande orsak till den nuvarande situationen är att tyngdpunkten i uppföljningsarbetet lagts vid åtgärder för att erhålla insyn och vid en kameral registrering av historiska ekonomiska fakta ulan all man samtidigt har skapat möjligheter alt effektivt utnyttja informationen.

Lokaliseringsulredningen anser därför att del behöver skapas en bättre handlingsberedskap inom uppföljningsverksamheten.

Enligt lokaliseringsulredningens mening måste uppföljningen dels ges en mer positiv inriktning, dels bedrivas aktivt på regional och central nivå. Del positiva bör ligga i all staten skall kunna gripa in på ett så tidigt stadium som möjligt.

Enligt utredningens mening är uppföljningsproblemen inle exklusiva för den lokaliseringspoliliska stödverksamheten utan gäller i hka hög grad induslrigaranlilåneverksamheten. Därtill kommer att det blir allt mer vanligt all ett förelag har fått såväl lokaliseringslån som induslrigarantilån eller s. k. direktlån från företagareföreningarna. Utredningen anser det därför naturligt alt samordna uppföljningen av dessa stödverksamheter. En viss samordning torde ske redan nu på del regionala planet, efiersom företagareföreningarna är i viss utsträckning gemensamma uppföljningsorgan för dessa stödformer.

Lokaliseringsulredningen har undersökt olika vägar alt åstadkomma ökad handlingsberedskap och därvid kommit fram rill att vissa organisatoriska förändringar måste vidtas.

Utredningen har när del gäller den organisatoriska uppbyggnaden haft att välja mellan i huvudsak tre olika lösningar. En utväg är att bygga ut handlingsberedskapen hos nuvarande uppföljningsorgan. En annan är all skapa en helt ny organisation. Den tredje möjligheten är all åstadkomma en kombination av de båda lösningarna.

All bygga ul handlingsberedskapen hos nuvarande organ skulle enligt utredningen inte utan vidare lösa problemen. Bl.a. skulle nuvarande samordningsproblem i stor utsträckning kvarstå. Att bygga upp en helt ny organisation enbart för att tillgodose uppföljningsverksamheten kan rimligen inle komma i fråga. Däremot talar skäl för en begränsad nyorganisation i förening med vissa förbättringar inom del nuvarande uppföljningssystemets ram. Det gäller enligt utredningens mening att

Prop, 1973:50 36

skapa handhngsberedskap och samordning på såväl central som regional nivå.

Utgångspunkten för utredningen har varit den nuvarande regionala organisationen. Utredningen har funnit att företagareföreningarna endast i begränsad utsträckning tillgodoser de krav som utredningen ställer. Utredningen är medveten om att vissa föreningar har ägnat uppföljningsfrågoma stor uppmärksamhet men anser att det finns stora brister när det gäller föreningarnas möjligheter att bevaka statens intressen. Det kan ifrågasättas om det är möjligt att påföra föreningama ytterligare eller allt tyngre uppgifter inom uppföljningen, när de f. n. har svårigheter att fullgöra de nuvarande. Finansieringen av föreningarnas verksamhet framhålls i allmänhet som det egentliga problemet i detla sammanhang. Från statens synpunkt spelar också andra frågor en lika stor roll. Den pågående uppföljningsverksamheten och i än högre grad den som utredningen nu föreslår kräver effektivare styrmedel för uppföljningsarbetet och en lösning av ansvarsfrågorna. Dessutom bör strävas efler att nå samma slagkraft var än i landet uppföljningen bedrivs.

Med utredningens förslag skall uppföljningen på central nivå aktiveras så att företagareföreningarna avlastas vissa större ärenden.

Företagareföreningarna bör biträda de centrala uppföljningsorganen med kontakter, konsultuppdrag och undersökningar av förhållandena på platsen m. m. Företagareföreningarna har oftast ingående kännedom om de mindre och medelstora före lagen i länen. Del gör alt de i viss mån har en nyckelroll som rapportörer. De måste därför även i fortsättningen medverka i uppföljningsarbetet.

Med utgångspunkt i dessa allmänna överväganden föreslår utredningen alt företagareföreningarna som hittills skall handha uppföljnings- och bevakningsverksamheten på regional nivå. De bör därför utnyttjas i uppföljningsarbetet — bl. a. för utredningar och förhandlingar — i all den utsträckning som är möjlig med hänsyn lill deras kapacitet. Genom alt föreningarnas ekonomiska och personella resurser saml arbetssätt varierar mellan olika län, går del inle att i förväg göra någon bestämd arbetsfördelning mellan den centrala uppföljningsmyndighet som utredningen föreslår och föreningarna.

Utredningen menar emellertid all kravet på ökad handlingsberedskap och ytterligare arbetsuppgifter fordrar alt föreningarna får myndighets-status. Föreningarna anses också ha för dåliga resurser för att kunna klara de ökade arbetsuppgifter som en aktivare uppföljningsverksamhel kräver. För det fall att föreningarna inle skulle ombildas, bör länsstyrelserna fullgöra de uppgifter som fordrar myndighels ställning. I sådant fall anser utredningen all länsstyrelserna bör tillföras medel för att anställa erforderliga experter eller för all köpa konsullljänsler. Utredningen erinrar även om de synpunkter som tidigare har förts fram i betänkandet (SOU 1969:49 s. 139) Lokaliserings- och regionalpolitik, nämligen att statens stöd till konsultverksamhet på förevarande område har en orimligt liten omfattning i jämförelse med de belopp som f. n. ulgår till lantbruksnämnder och skogsvårdsstyrelser.

Prop. 1973:50 37

2.5.4 Remissyttrandena

Endast omkring hälfien av remissinstanserna har yttrat sig över utredningens förslag lill regional organisation för uppföljnings- och bevakningsverksamheten. Av dessa instanser framför riksbanksfullmäktige, statskontoret, LO saml delegationen för de mindre och medelstora företagen uppfattningen alt frågan om regionall uppföljningsorgan bör bli föremål för fortsatt utredning, varvid bl. a. företagareföreningarnas framlida status bör prövas. Svensk industriförening, SHIO, Sveriges fordbrukskasseförbund samt Stiftelsen Norrlandsfonden anser företagareföreningarna i nuvarande organisationsform vara ändamålsenliga som regionala organ. Till samma uppfattning synes TCO närmast ansluta sig. Riksrevisionsverket, Företagareföreningarnas förbund, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, föreningen Sveriges auktoriserade revisorer samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län anser att länsstyrelsen i samtliga faU eller begränsat till sådana ärenden som kräver myndighelskompetens bör svara för den regionala uppföljningen och bevakningen.

När del gäller valet av det organ på regional nivå som skall svara för samordning och beslut i uppföljningsfrågor anser länsstyrelsen i Gävleborgs län all endast länsstyrelserna bör kunna komma i fråga. Vägande skäl härför är, att regionalpoliliska synpunkter oftast måste läggas på de åtgärder som kan bli aktuella. Ytterligare ell skäl som talar för att den regionala uppföljningsverksamheten bör åvila länsstyrelsen är de utökade uppgifter för länsstyrelsen, som föreslås i samarbetsulredningens belänkande (SOU 1970:41) Företag och samhälle. Den information som företagen enligt samarbetsulredningens förslag skulle lämna till länsstyrelsen torde vara av stort värde i det regionala uppföljningsarbetet. Företagareföreningarnas förbund finner del naturligt att företagareföreningarna liksom hittills skall vara tillsynsorgan och kontaktytor på regional nivå men stryker under vikten av alt föreningarnas uppföljningsresurser förstärks. Del allmänna har större fördelar all vinna på en upprustning av den regionala uppföljningsverksamheten än genom inrättandet av en central myndighet. Även samordningsproblemen bör kunna lösas på regional nivå. Förbundet anser inrättandet av ett permanent samråds-organ mellan länsstyrelse, kronofogde och företagareförening, främst i fråga om industri- och hantverksföretag, vara påkallat. Därigenom skulle åtgärder kunna sättas in på ett tidigt stadium för all lägga tillrätta de negativa faktorer som är orsaken till eftersläpningen i skatteinbetalningarna, och risken för företagsnedläggelse reduceras.

Flertalet av de förut nämnda remissinstanser som förordar all länsstyrelserna bör få ökade uppgifter inom uppföljnings- och bevakningsverk-samheten förutsätter en nära samverkan mellan länsstyrelse, företagareförening och länsarbetsnämnd. Företagareföreningarna föreslår enhälligt att länsstyrelserna skall utöva den samordnande funktionen på regional nivå i de fall då uppföljningsverksamhelen ställer formella krav på handläggning av offentlig myndighet.

Prop, 1973:50 38

2,6 Departementschefen

2,6,1 Regionalpolitiskt stöd utom stöd tiU turistanläggningar

Det regionalpolitiska stödet omfattar f, n. lokaliseringsstöd, investeringsstöd vid utflyttning av central privat förvaltning från storstadsområde, utbildningsslöd, sysselsällningsstöd och flyttningsstöd till arbetskraft med kvalificerad yrkesutbildning. De nuvarande reglerna för den regionalpoliliska stödverksamheten grundar sig på statsmakternas beslut år 1970 (prop. 1970:75, SU 1970:103, rskr 1970:270).

Som jag förut har nämnt har riksdagen under hösten 1972 i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i prop, 1972:111 (bil, 1) godkänt allmänna grunder för utformningen av de fortsatta regionalpoliliska stödåtgärderna. Jag har i del föregående (2.2.1) redogjort för riksdagens beslut. De ställningstaganden som sålunda har gjorts ulgör utgångspunkten för de förslag i fråga om utformningen av del regionalpoliliska stödet som jag lägger fram i det följande.

Lokaliseringsstöd

Beträffande lokaliseringsstödet behandlar jag först frågan om vad som skall vara stödberältigad verksamhet. Lokaliseringsstöd kan f. n. utgå lill den som utövar eller ämnar utöva industriell eller industriliknande verksamhet. Inom det allmänna stödområdet kan stöd utgå också till industriserviceföretag. Kungl. Maj:t kan enligt riksdagens bemyndigande dessutom bevilja enskilt förelag som flyttar ul central förvaltningsenhet från storstadsområde lokaliseringsstöd vid investeringar i byggnader, dock inte om det är fräga om investeringar för att öppna filialkontor eller för all starta annan lokal verksamhet.

Med industriell verksamhet avses i detla sammanhang verksamhet som innebär någon form av tillverkning, bearbetning eller förädling. Till industriliknande verksamhet hänförs i första hand sådana funktioner som tidigare utfördes som ett led i tillverkningskedjan i industriföretagens egen regi men som numera ofta är utbrutna och sammanförda lill särskilda för ändamålet bildade förelag. Det skall vara fråga om verksamhet som ligger nära tillverkningsmomentet. Exempel påinduslri-hknande verksamhet är (prop, 1970:75 s, 206) djupfrysningsföretag, kafferosterier, större fotolaboratorier, verksamhet som innefattar viss bearbetning av naturprodukter, såsom sågning av skiffer, sortering av grus i sorleringsverk och verksamhet vid stenkross, om den bedrivs i större omfattning och har permanent karaktär. Vid sidan av industriliknande verksamhet faller grossist- och detaljhandelsföretag, lagringsverksamhel i anslutning till Iransporlfunkfionen saml djuruppfödnings- och odlingsverksamhet.

Till industriserviceföretag räknas (prop. 1970:75 s. 207) endast sådana serviceföretag som har specialiserat sig på att tillhandahålla industrin tjänster knutna till den industriella produktionsprocessen, t.ex. maskin-

Prop. 1973:50 39

och verktygsservice, laboratorier för mekanisk eller kemisk kontroll och provning, övrig kontroll av tillverkningsprocessen, montering och reparation av maskiner, konstruktion av maskiner och verktyg för produktionsprocessen, tekniska beräkningar utförda av datacentraler eller melodstu-dier avseende tillverkningsprocessen. Däremot undantas mera allmän service, t. ex. kontroll-, underhålls- eller reparationsarbeten beträffande markanläggningar, byggnader och tillbehör till byggnader, kontorsmaskiner eller bilar, truckar och andra mobila transportmedel, liksom bränsle-och kraftleveranser, kontorstjänster, personalvårdstjänster, städnings-tjänster, vakttjänster o. d. Generellt undantas också servicetjänster inom sektorerna administration, marknadsföring och utvecklingsarbete.

Nuvarande avgränsningar av stödberältigad verksamhet har i allmänhet inte medfört några svårare problem i tillämpningen. Härtill kommer att stödformerna i fråga om skilda stödverksamheter föreslås bli mer hkartade än f. n. Någon genomgripande ändring i avgränsningen av stödberältigad verksamhet behövs därför inte.

En vidgning av vad som skall hänföras lill stödberältigad verksamhet bör emellertid övervägas i fråga om vissa typer av serviceverksamhet. Förslag härom har förts fram i olika sammanhang. Vid remissbehandlingen av 1968 års lokaliseringsutrednings belänkande (SOU 1969:49) Lokaliserings- och regionalpolitik anfördes sålunda från flera håll att lokaliseringsstöd i princip borde kunna utgå till all ekonomisk verksamhet som inle har rent lokal karaktär och som kan tänkas påverka den ekonomiska utvecklingen inom stödområdet. Del borde vara av särskild vikt att få en snabb utbyggnad av servicenäringarna inom stödområdet, både därför all dessa näringar är mycket expansiva och därför alt en gynnsam utveckling av industrin i hög grad är beroende av tillgång till service. Som exempel på verksamheter som borde komma i fråga för stöd nämndes dataförelag och sådana konsultföretag som arkiteklfirmor, tekniska konsulter, revisorer, marknadsföringsspecialister, annonsbyråer, skrivbyråer, bokföringsbyråer, lagercentraler etc. Sedan stödet till industriserviceverksamhet infördes år 1970 har i flera riksdagsmotioner liksom i länsprogram 1970 föreslagits att ytterligare servicefunktioner skall bli stödberättigade.

Den snabbi expanderande servicesektorn har redan nu stor betydelse från sysselsättningssynpunkt och kommer att få allt större betydelse framdeles. Som lokaliseringsutredningen har utvecklat är utbyggnad av servicenäringarna en viktig faktor i den industriella miljön och därför en förutsättning för all åstadkomma en industriell expansion i regioner där induslriulvecklingen f. n. är svag. Dessa skäl motiverar enligt min mening all den regionalpoliliska stödverksamheten vidgas all omfatta en större del av servicesektorn än vad som är fallet nu.

Lokaliseringsstöd lill servicenäringarna bör självfallet inle utgå lill serviceverksamhet som är bunden till lokal marknad, t. ex. detaljhandel eller reparationsverkstad för radio, TV eller motorfordon, utan inriktas på sådana servicesektorer som har mer än lokal betydelse. Hit hör framför allt serviceverksamhet, som har huvudsaklig inriktning på

Prop. 1973:50 40

företagssektorn och som därför utgör en viktig komponent i regionens industriella miljö. Till sådan verksamhet hänförs i första hand partihandel, bank- och annan finansverksamhet, försäkringsverksamhel och uppdragsverksamhet. Sammanställningar över den regionala fördelningen av arbetsställen inom dessa branscher visar Stockholmsområdets dominans. Stockholms län har mellan 30 och 40 % av de sysselsatta inom branscherna.

Av undersökningar som har ulförts inom ERU och vid Göteborgs universitet framgår att sådana företag inom dessa branscher som hgger utanför storstäderna har förutsättningar att konkurrera med storsladsfö-relagen såväl inom den egna regionen som i övriga delar av landet. Detla tyder på att företagen kan utvecklas utanför storstadsområdena och bör kunna stimuleras med regionalpolitiska insatser att lokaliseras där.

Kungl. Maj:t har redan nu riksdagens bemyndigande att i särskilda fall bevilja stöd för utflyttning av central administration inom bank- och försäkringsverksamhel från storstadsområdena. Det finns enligt min mening inle skäl att överväga ytterligare åtgärder för att påverka lokaliseringen av verksamhet inom dessa båda sektorer. Däremot förordar jag alt lokaliseringsstöd skall kunna utgå lill sådan företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet som har betydelse för näringslivets regionala utveckling och följaktligen inte betjänar bara en lokal marknad.

På grund av partihandelns och uppdragsverksamhetens heterogena karaktär är det förenat med vissa svårigheter att ge en klar definition av sådan företagsinriktad verksamhet som skall vara berättigad till stöd. Avgränsningen torde få göras genom exemplifieringar på likartat sätt som tidigare har skett beträffande industriserviceverksamhet.

Som exempel på partihandelsföretag till vilka slöd bör kunna utgå kan nämnas sädana förelag vilkas huvudsakliga verksamhet gäller försäljning av t. ex. maskiner, verktyg, byggnadsmaterial, metaller, melallhalvfabri-kat, kemikalier, färg, plast, gummi, massa, papper, papp, lextilfibrer och induslritexlilier. Stöd bör däremot inle få utgå till sådana partihandelsföretag vilkas försäljning riktas främst till hushållssektorn, t. ex. partihandel med livsmedel. Inle heller bör partihandel inom jordbrukssektorn vara stödberältigad, t. ex. partihandel med djur, spannmål eller gödselmedel.

Eftersom stödet skall begränsas till företag med mer än lokal betydelse kommer endast verksamhet av relativt betydande omfattning i fråga för stöd. Någon fixerad storleksgräns för de partihandelsförelag som bör kunna komma i åtnjutande av stöd bör emellertid inte anges. Erfarenheten får visa om del i framtiden blir nödvändigt alt fastställa en sådan gräns. För att slöd skall kunna utgå bör krävas att etableringen eller utvidgningen får sysselsättningseffekt. Blir sysselsättningseffekten relativt ringa bör stöd kunna övervägas endast om verksamheten på grund av specieUa omständigheter bedöms ha särskild betydelse från regional-pohtisk synpunkt.

Exempel på företagsinriktad uppdragsverksamhet som bör kunna komma i fråga för lokaliseringsstöd är maskinuthyrningsrörelse, rationali-

Prop, 1973:50 41

serings- och organisationsbyråer, marknadsundersökningsverksamhet, annons- och reklambyråer, tekniska byråer, arkitektkontor och byggkon-sultbyråer. Uppdragsverksamhet som är inriktad huvudsakhgen på jord-och skogsbruk bör inte vara stödberältigad. Inte heller för denna grupp av företag torde del vara möjligt att fastställa en nedre storleksgräns. Vad jag förut har sagt beträffande förutsättningar för stöd till partihandelsförelag bör gälla också förelag som bedriver uppdragsverksamhet.

För alt eliminera den osäkerhet som oklarheten i avgränsningen av begreppet stödberältigad verksamhet kan medföra för företagens planering föreslår jag all en rutin med förhandsbesked införs som en serviceålgärd. Motsvarande gäller övriga avgränsningar av stödberältigad verksamhet, särskilt industriserviceverksamhet. Förhandsbeskedet skall gälla endast frågan om viss typ av verksamhet är stödberältigad eller ej. Prövningen bör i varje fall tills vidare göras av Kungl. Maj:t.

Stödet lill partihandel och uppdragsverksamhet skall som har nämnts syfta till all främja förutsättningarna för näringslivels, främst industrins, utveckling i det allmänna stödområdet. Jag föreslår därför alt lokaliseringsstöd skall, i likhet med vad som f. n. gäller i fråga om stöd till industriserviceföretag, kunna utgå endast till den som utövar eller ämnar utöva partihandel eller uppdragsverksamhet inom det allmänna stödområdet. Det är naturligt att stöd aktualiseras i fråga om etablering eller utbyggnad i främst primära och regionala centra inom detla område,

I fråga om stödsubjekl gäller f, n, att lokaliseringsstöd är tillgängligt för svenska och utländska fysiska och juridiska personer inom det enskilda näringslivet. Vidare kan slöd utgå lill statliga förelag, dvs. svenska juridiska personer, vari staten har bestämmande inflytande. Stöd kan under vissa villkor lämnas också fastighetsförvaltande förelag som hyr ut lokaler lill industriföretag, om äganderätten lill förvaltningsföretaget skall ligga eller ligger hos samma fysiska eller juridiska inlressekrels som dominerar industriföretaget. Någon utvidgning av denna krets synes inte motiverad.

Frågan om kommunernas roll inom regionalpolitiken har behandlats i skilda sammanhang, senast vid 1972 års riksdag. I prop. 1972:11 1 (bil, I s, 477) har jag betonat att regionalpolitiken inte får ta formen av en fri tävlan mellan kommunerna om lokaliseringsobjekten. Det måste vara en statlig uppgift all på olika sätt främja en lokalisering lill de områden där behoven är störst. En sådan arbetsfördelning mellan stal och kommun i fråga om regionalpolitiken beslutades av riksdagen år 1964. Riksdagen har år 1972 anslurit sig till detla betraktelsesätt (InU 1972:28, rskr 1972:347). Med utgångspunkt i samma betraktelsesätt har kommunal-rätlskommittén i betänkandet (SOU 1971:84) Kommunal kompelens övervägt i vilka former kommunerna skulle kunna delta i det regionalpolitiska arbetet. Bl. a. har kommittén lagt fram förslag om alt kommun under vissa förutsättningar skall få en i förhållande lill vad som f. n. gäller i viss mån vidgad befogenhet att vidta åtgärder för all tillhandahålla enskilda företag lokaler, om del sker mot ett med hänsyn till kostnaderna skäligt vederlag. Vidare har kommittén föreslagit all Kungl. Maj:t skall

Prop, 1973:50 42

kunna förordna att bl. a. sådana åtgärder får vidtas endast i samråd med statlig myndighet. Detla ärende handläggs i civildepartementet. Dessa frågor har samband med spörsmål som övervägs i andra sammanhang, bl, a, av utredningen (In 1972:02) om regionalpolitiska styrmedel. Enligt vad jag har erfarit av chefen för civildepartementet avser denne därför att avvakta med att föreslå ett ställningstagande till kommunalrällskommit-téns förslag tills utredningens förslag föreligger.

Kommun bör således inte kunna få lokaliseringsstöd. I en situation kan emellertid avsteg från denna ståndpunkt vara motiverad. Jag' syftar pä den situationen att kommun, när ell stödföretag råkar i svårigheter, ser sig nödsakad med hänsyn lill sysselsättningen i kommunen alt överta företagets industrifastighet, som utgör säkerhet för lokaliseringslån. En sådan åtgärd kan ligga inom den kommunala kompetensen. Frågan uppstår då om kommunen skall tiUålas överta lokaliseringslånel. Sådana faU har aktualiserats. Jag vill förorda att Kungl. Maj:t får möjlighet att i särskilda fall medge att kommun övertar betalningsansvaret för utestående lokaliseringslån. Som villkor för övertagände bör gälla - förutom all situationen är sådan att ett kommunall engagemang faller inom den kommunala kompetensen — att kommunen avyttrar fastigheten så snart det lämpligen kan ske och senast när del kan äga rum utan förlust för kommunen eller, om förlust ändå beräknas uppkomma, med så begränsad förlust som möjligt.

Till frågan om kommun bör kunna få lokaliseringsstöd vid investeringar i turistanläggningar återkommer jag i del följande.

Som jag framhöll i prop, 1972:111 (bil, 1) anser jag all ändringar inte behöver göras i fråga om nuvarande stödformer eller gällande bestämmelser om slödunderlag. Vid avgörande av frågan om en viss anordning är all betrakta som byggnad eller maskin bör som hittills skattelagstiftningens avskrivningsregler tillämpas; I detta sammanhang bör också nämnas att det i dag råder viss oklarhet om hur statsbidrag för anskaffande av anläggnings- och omsättningstillgångar skattemässigt bör behandlas. Frågan övervägs f, n, inom finansdepartementet. När det gäller lokaliseringsbidrag och avskrivningslån torde dessa behandlas olika i skattehänseende, beroende på att avskrivningslånet formellt betraktas som ett lån som avskrivs med en femtedel varje år. Jag har inhämtat att chefen för finansdepartementet har för avsikt att senare i år föreslå bl. a. sådana ändringar i skattelagstiftningen att avskrivningslån kommer att skattemässigt behandlas på samma sätt som lökaliseringsbidrag.

I det följande tar jag i första hand upp formerna och underlaget för stöd lill partihandel och uppdragsverksamhet, dvs. de verksamheter som enligt mina förslag i det föregående skall bli stödberättigade.

Partihandel och uppdragsverksamhet bedrivs i förhållandevis olikartade former. Medan partihandel vanligen kräver stora lagerutrymmen med åtföljande investeringsbehov, bedrivs uppdragsverksamhet ofta i hyrda lokaler. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att utforma stödet till de båda slagen av verksamhet på olika sätt. En utgångspunkt för valet av stödformer bör vara all lokaliseringsstödet skall bibehålla karaktären av initialstöd vid nyetablering eller utbyggnad.

Prop, 1973:50 43

Partihandel uppvisar likheter med industriell verksamhet vad avser behov av byggnader. Investeringar i omsättningstillgångar i form av lager har dock vanligen större betydelse för partihandeln än för lillverkningsfö-retag. Skäl kan i och för sig anföras för all lokaliseringsstödet lill partihandel bör inriktas på enbart anskaffning av varulager som hänger direkt samman med den nya eller utvidgade verksamheten. Kontrollproblemen och svårigheterna all avgränsa och beräkna ett sådant slödunderlag skulle emellertid bli betydande. Stödet till partihandel bör enligt min mening därför knytas lill investeringar i byggnader. Såväl lager-som kontorsbyggnader bör kunna räknas in i stödunderlagel. Jag föreslår att stöd i form av lån och bidrag vid byggnadsinvesteringar skali utgå enligt samma normer som gäller för stödet lill industriserviceverksamhet. Bidrag och avskrivningslån skall sålunda kunna utgå endast om särskilda skäl föreligger. Lån bör därutöver i likhet med vad som gäller industriserviceverksamhet kunna beviljas för investeringar i maskiner, intern Iransporlutruslning och inredningsdelaljer i lagerbyggnader o. d. Investeringar i motorfordon för externa transporter bör inle räknas in i stödunderlaget.

För uppdragsverksamhet gäller, som jag nyss har sagt, all verksamheten vanligen bedrivs i hyrda lokaler. Andra stödformer än stöd för investeringar i byggnader bör därför övervägas. Härvid bör främst stöd för anskaffning av omsättningstillgångar och insatser för att reducera personalkostnaderna under intilialskedet komma i fråga. I de fall då investeringar görs i byggnader och maskiner bör bidrag och lån givelvis kunna utgå i samma utsträckning som för partihandel och industriserviceverksamhet.

Ett stöd baserat på anskaffning av omsättningstillgångar i inledningsskedet torde ge en betydande stimulans till etablering eller utvidgning inom det allmänna stödområdet av företag inom uppdragssektorn. Jag föreslår att ett sådant stöd införs. Stödet bör ha formen av länegaranti. Härigenom fär företaget möjlighet att i skälig omfattning lämna sina kunder kredit. I stödunderlaget bör få inräknas sädana omsällningslillgångar som behövs i initialskedet av den nystartade eller utvidgade verksamheten. Lånegaranti bör avse belopp som motsvarar högst 50 % av det rörelsekapital som behövs under verksamhetens inledningsskede. Stöd bör kunna utgå endast under de förutsättningar i övrigt som f. n. gäller för lokaliseringsstöd till investeringar i byggnader eller maskiner.

Utöver det nu angivna stödet bör liksom i fråga om övrig stödberältigad verksamhet ersättning kunna utgå för kostnader i samband med flyttning av partihandel eller uppdragsverksamhet. Härvid bör samma principer tillämpas som vid flyttning av industriell verksamhet.

I fråga om stödunderlaget för avskrivningslän gäller f. n. att lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beviljas endast för investeringar som avser ny-, till- eller ombyggnad av lokal eller annan anläggning som är nödvändig för verksamheten.

1968 års lokaliseringsutredning föreslog en utvidgning av stödunderla-

Prop, 1973:50 44

get för bidrag till all avse kostnader för inköp av maskiner, arbetsredskap och verktyg. Förslaget avvisades av 1970 års riksdag med hänvisning lill bl. a. alt större variationer i kostnadema för maskiner o. d. inle torde föreligga i olika delar av landet. Dessutom ansågs i vissa fall påtagliga konlrollsvårigheter kunna uppslå och risk föreligga för snedvridande prisbildningseffekl genom subvention. Dessa skäl äger fortfarande giltighet.

Å andra sidan bör inte bortses från all den subvention som kombinationen lokaliseringsbidrag/avskrivningslån lill byggnadsinvesteringar och lokaliseringslån till byggnads- och maskininvesteringar utgör ibland framstår som otillräcklig för all kompensera de initialkostnader som är förbundna med en nyetablering i det inre stödområdet. 1 synnerhet kan detta vara fallet när investeringarna i maskiner, arbetsredskap och verktyg utgör en mera betydande del av de totala investeringarna, medan investeringarna i byggnader är begränsade eller inga alls på grund av alt företaget avser all hyra befintliga industrilokaler.

Med hänsyn härtill förordar jag alt Kungl. Maj:l får möjlighet all under speciella förutsättningar bevilja industriförelag i del inre stödområdet avskrivningslån lill investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg. Avskrivningslån bör utgå endast i de fall då förhöjt lokaliseringsstöd till investeringar i byggnader skulle kunna komma i fråga och då investeringarna i maskiner, arbetsredskap och verktyg ulgör en mera betydande del av de totala investeringarna. Behovet av bidrag torde i allmänhet föreligga endast när fråga är om investeringar i större fast monterade maskiner, vilka inte utan svårighet kan flyttas från de byggnader i vilka de har installerats och inte kan avyttras ulan att byggnaden säljs samtidigt. Vid prövningen bör särskild uppmärksamhet ägnas ål konkurrenssituationen inom den bransch som företaget tillhör liksom ål möjligheterna ati effektivt kontrollera att maskinerna utnyttjas för avsett ändamål. En ytterligare förutsättning bör vara alt investeringen leder tUl en påtagligt ökad sysselsättning.

I remissyttranden över bl.a. 1968 års lokaliseringsutrednings belänkande samt i riksdagsmotioner och framställningar i olika sammanhang har tanken förts fram att genom lokaliseringsstöd eller annat statligt stöd främja marknadsföringsåtgärder som slödförelag och andra förelag främst inom det allmänna stödområdet behöver vidta.

Kostnader för marknadsföring brukar hänföras till sådana kostnader som skall läckas med rörelsekapitalet. F. n, kan stödföretag inom det allmänna stödområdet i samband med nyetablering eller utbyggnad med lokaliseringsstöd få statlig lånegaranti för all anskaffa rörelsekapital, I andra fall finns möjlighet all få induslrigarantilån eller direktiån från företagareföreningarna. Redan nu finns sålunda möjlighet för staten att medverka lill finansiering av kostnader för marknadsföring. Chefen för induslrideparlemenlet kommer senaie i dag alt anmäla förslag om ökad statlig satsning på regional service till främst mindre och medelstora företag för utveckling av tekniskt, ekonomiskt och administrativt kunnande. Förslaget innebär alt företagareföreningarna skall få förstärkning av sina resurser när det gäller att främja olika former av industriservice,

Prop. 1973:50 45

bl. a. marknadsföring för företagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört saknas anledning alt här ta upp frågan om lokaliseringsstöd lill marknadsföringsåtgärder till förnyat övervägande.

Enhgt gällande generella bestämmelser om lokaliseringsstödels storlek begränsas det sammanlagda statliga lokaliseringsstödet i form av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån och lokaliseringslän till två tredjedelar av stödunderlagel. Om särskilda skäl föreligger kan dock denna gräns överskridas. Lokaliseringsbidrag utgår med högst 35 % eller, om särskilda skäl föreligger, högst 50 % av slödunderlaget. Del sammanlagda stödet i form av lån och bidrag får inle vara större än som med hänsyn lill övriga finansieringsmöjligheter och andra omständigheter fordras för att den åsyftade lokaliseringen skall kunna komma till stånd.

Som jag framhöll i prop. 1972:1 11 (bil. 1 s, 506) har nuvarande regler om lokaliseringsstödets storlek i huvudsak fungerat bra. Inom bestämmelsernas ram har det i regel varit möjligt att göra sådana avvägningar av stödels storlek i de enskilda fallen att åsyftade lokaliseringar har kunnat komma lill stånd. En generell höjning av maximigränsen torde därför inte vara befogad. Gällande regler om stödets storlek bör tillämpas också i fråga om partihandel och uppdragsverksamhet.

I vissa fall kan det dock vara moiiverat med en större statlig subvention än nuvarande bestämmelser medger för att angelägna industrilokaliseringar i vissa inlandsregioner i norra Sverige skall kunna förverkligas. Med hänsyn till framför allt det större risktagande som en etablering eller utbyggnad i vissa inlandsregioner innebär bör övervägas att öppna en möjlighet all i speciella fall erbjuda ett kraftigare lokaliseringsstöd, nämligen i fall då ett sådant stöd utgör en oundgänglig förutsättning för att en från samhällets synpunkt angelägen induslrietablering i del inre stödområdet skall komma till stånd.

I anslutning härtill vill jag särskilt framhålla de lägre marknadsvärdena på i synnerhet fast egendom i stödområdets inland. Det är ett känt förhållande att värdebeständigheten hos industribyggnader varierar i hög grad beroende på utformning och läge. I de fall då industrilokaler har utformats så alt de är allmänt användbara blir deras marknadsvärde främst beroende av det geografiska läget. I den mån lokalerna specialutformas är byggnadernas värde dessutom i stor utsträckning beroende av att efterfrågan på sådana lokaler föreligger från andra förelag inom branschen. I folkrika regioner utmed Norrlandskusten med ett väl differentierat näringsliv blir värdeminskningen ofta relativt obetydlig, medan industrilokaler i mindre tätorter och glesbygdskommuner i inlandet kan undergå en mycket markant marknadsvärdeförsämring. Låga och fallande marknadsvärden på anläggningstillgångar skapar i första hand finansieringsproblem, efiersom belåningsvärdena följer marknadsvärdena. Problemet med de lägre marknadsvärdena blir i inlandet särskilt framträdande i samband med en förelagsnedläggning, då det ofta är utomordentligt svårt all finna köpare lill de ledigblivna lokalerna. Som 1968 års lokaliserings-utredning framhöll i denna fråga intar kreditinstituten i många fall en restriktivare hållning till lån för investeringar i inlandet. Man måste därför vara beredd alt acceptera all del statliga lokaliseringsstödet blir relativt

Prop, 1973:50 46

slort i inlandskommunerna. Av dessa skäl föreslår jag all lokaliseringsbidrag eller avskrivningslån i sådana speciella fall som här åsyftas skall kunna uppgå till högst 65 % av byggnadskostnaderna.

Vid bedömningen av de allmänna förutsätlningarna för förhöjt lokaliseringsbidrag bör följande iakttas. Del samhällsekonomiska intresset av att etableringen eller utbyggnaden kommer till stånd bör vara framträdande. Om det samhälleliga intresset är så starkt all statligt initiativ tas lill viss etablering, bör förhöjt lokaliseringsstöd kunna komma i fråga. Det bör vidare vara fråga om nyetablering eller utbyggnad av industriell eller industriliknande verksamhet, industriserviceverksamhet, partihandel eller uppdragsverksamhet i del inre stödområdet på ort där etableringen eller utbyggnaden framstår som särskilt angelägen. Vid bedömningen bör bl. a. behovet av en differentiering av näringslivet på orten beaktas. Av den utredning som skall företas bör framgå att etableringen inle kan beräknas komma lill stånd utan ett förhöjt lokaliseringsbidrag. Ansökan om lokaliseringsstöd i dessa fall bör prövas av Kungl. Maj:t.

Beslutanderätten i ärenden om lokaliseringsstöd är fördelad mellan Kungl. Maj:l och AMS. Ärenden om stöd lill verksamhet inom det allmänna stödområdet - frånsett sådana ärenden som enligt särskilda bestämmelser skall avgöras av Kungl. Maj:t - avgörs av AMS, om den sammanlagda kostnaden för investeringar och omsättningstillgångar understiger tre milj. kr., och eljest av Kungl. Maj:t. Denna beslutsfördelning bestämdes år 1964 (BaU 1964:48, rskr 1964:408), dvs. för nära nio år sedan. Med hänsyn lill utvecklingen sedan dess synes en justering av fördelningen befogad. Jag förordar därför att beloppsgränsen för AMS' beslutanderätt höjs till 5 milj. kr.

I flera olika sammanhang, senast av 1972 års riksdag (InU 1972:28), har fråga väckts om möjligheterna all i viss utsträckning delegera beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsstöd lill länsstyrelse. Frågan övervägs inom inrikesdepartementet.

Utbildningsstöd

Nuvarande regler om utbildningsslöd har fungerat i huvudsak tillfredsställande. Jag har därför inte funnit anledning alt föreslå några ändringar. På en punkt synes dock en komplettering av bestämmelserna böra övervägas. Enligt beslut av 1970 års riksdag gäller i fråga om lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån och garanlilån särskilda regler om beslutens giltighetstid. Vidare finns bestämmelser som möjliggör ålerkrav av utbetalat slöd. Några motsvarande bestämmelser finns inle beträffande utbildningsslöd. AMS brukar emellertid i beslut om utbildningsslöd ange alt beslutet är förfallet, om utbildningen inle påbörjas inom ell år.

I överensstämmelse med vad som gäller för lokaliseringsstöd föreslår jag att beslut om utbildningsslöd skall förfalla, om utbildningen inle påbörjas inom ett år frän del sökanden beräknas få del av beslutet, saml alt UlbUdningsstöd skall kunna krävas åter om syftet med eller förutsättningarna för stödet inle har infriats.

Prop. 1973:50 47

Sysselsättningsstöd

Sysselsättningsslödet är begränsat till del inre stödområdet. Begränsningen har motiverats med att sysselsättningsproblemen i dessa regioner är så stora all särskilda insatser är påkallade. Det inre stödområdet, som fastställs av Kungl. Maj:t, omfattar Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län, utom kommunblocken utmed kusten fr. o. m, Luleå kommunblock och söderut, samt Jämtlands län, nordvästra Gävleborgs län och norra Kopparbergs län.

Vid den nu gjorda översynen av de regionalpolitiska medlen har inte framkommit någol som motiverar ändring av de principiella riktlinjerna för avgränsningen. De inre delarna av skogslänen bör alltjämt prioriteras genom all sysselsättningsslödet reserveras för dessa områden. Till dessa delar hör också de nordligaste delarna av Värmlands län, som därför synes böra inbegripas i det inre stödområdet, I enlighet med vad riksdagen beslutade år 1970 ankommer det på Kungl. Maj:l alt närmare ange gränserna för det inre stödområdet.

Sysselsällningsstöd utgår i princip endast lill industriförelag. Kungl. Maj:l äger dock besluta om sysselsällningsstöd även lill förelag, vilkas verksamhet vid en snäv tolkning faller utanför det egentliga industribe greppet, om del mol bakgrund av sysselsällningsförhållandena inom del inre stödområdet kan anses befogat (prop. 1972:1 bU, 13, InU 1972:7, rskr 1972:188),

Sysselsällningsstödel har hittills haft karaktär av försöksverksamhet. Erfarenheterna av slödel är goda. Jag förordar därför all stödformen nu blir permanent. I syfte att nå större likformighet mellan sysselsättnings-slödels och lokaliseringsstödels sektoriella tillämpningsområden föreslår jag vidare att sysselsällningsstöd skall kunna utgå inle bara lill industriföretag ulan också lill övrig verksamhet som enligt vad jag har redovisat i del föregående är stödberältigad. Verksamhet inom turistnäringen bör dock undantas.

Företag, som har fått tillstånd all använda investeringsfondsmedel för sin investering, är undantaget från möjligheten att få slöd för den sysselsättningsökning som inträffar det år när investeringen avslutas och året närmast därefter. 1 olika sammanhang har framförts krav på en ändring av denna bestämmelse. 1 anslutning till all sysselsällningsstödet permanentas förordar jag att även sådana förelag som har fått tillstånd all använda investeringsfondsmedel blir delaktiga av den stimulans till ökad sysselsättning, som sysselsättningsslödet utgör. Delta torde också verksamt kunna bidra lill all intressera förelag all med hjälp av investeringsfondsmedel etablera eller bygga ut verksamhet i det inre stödområdet,

Sysselsällningsstöd utgår f. n, med 5 000 kr, för varje årsarbelskrafl varmed sysselsättningen har ökal i förhållande lill ärel innan. För den ökning som kvarstår utgår 5 000 kr. per årsarbetskraft under andra året och 2 500 kr. under tredje året.

Genom den utveckling som har ägt rum sedan år 1970 har sysselsäll-ningsstödels kostnadsreducerande effekt successivt minskal. För alt den stimulans som sysselsättningsslödet syftar till skall upprätthållas föreslår

Prop. 1973:50 48

jag att beloppen höjs lill 7 000 kr. per årsarbetskraft under första och andra året och till 3 500 kr. under Iredje året. Höjningen av beloppen bör genomföras så att den ökning av antalet årsarbetskrafter som äger rum under år 1973 resp. den ökning som detla år kvarstår från åren 1971 och 1972 får tillgodoräknas.

2.6.2 Regionalpolitiskt stöd till turistanläggningar

Riksdagen harar 1972 (InU 1972:28, rskr 1972:347) tagit ställning rill de förslag lill allmänna riktlinjer för lokaliseringsstöd lill turistanläggningar som lades fram i prop. 1972:111 (bil. 1), Jag har i del föregående (2.3,2) redogjort för innehållet i beslutet.

Dessa ställningstaganden ulgör utgångspunkten för min behandling i del följande av de förslag i fråga om regionalpolitiskt stöd lill turistanläggningar som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har presenterat i betänkandet (Ds Jo 1971:7) Statligt lokaliseringsstöd lill rekrealionsanläggningar.

F, n. kan regionalpolitiskt stöd lill turistföretag lämnas i form av lokaliseringsstöd och utbildningsstöd. I likhet med kommittén finner jag alt stöd i dessa former också i fortsättningen bör kunna lämnas lill turistföretag.

Kommittén har lagt stor vikt vid frågorna om samordning och specialisering av olika former av stöd till rekrealionsseklorn. Självfallet finns del ett vidare perspektiv på turistnäringen än det regionalpolitiska som jag behandlar i detla sammanhang. Det gäller bl. a. användningen och utformningen av andra stödformer än de regionalpoliliska saml konkurrensfrågorna, branschstrukturen och marknadsföringsfrågorna: Från re-krealionspolitisk synpunkt torde det regionalpolitiska stödet kunna betraktas som ell komplement lill övriga stödformer. Möjligheterna att samordna dessa stödformer med det regionalpoliliska stödet bör givelvis tas till vara, Detla är främst en praktisk fråga för de handläggande myndigheterna.

Flera remissinstanser stryker i detla sammanhang under all samhälleliga insatser med avseende på infrastrukturen är nödvändiga som komplement till del direkta stödet. Med anledning härav vill jag erinra om de insatser för utbyggnad av samhällsfunktionerna som görs inom olika samhällssektorer. Vid den fortsatta utbyggnaden av dessa funktioner kommer som framgår av länsprogrammen betydande hänsyn all tas lill turislsektorn och dess utveckling i skilda delar av landet.

Kommittén föreslår en vidgad användning av lokaliseringsstöd lill turistanläggningar. Sålunda förordar kommittén förmånligare regler i fråga om stödberältigad verksamhet, stödsubjekl, lokaliseringsbidrag och slödunderlag. Remissinstanserna har lill övervägande del varit positiva lill förslagen,

I fråga om stödberältigad verksamhet gäller f. n, alt lokaliseringsstöd kan utgå vid nyetablering och utbyggnad av turistanläggningar. Till sådan anläggning hänförs hotellbyggnad med personalulrymmen och andra anordningar som är nödvändiga för all anläggningen skall kunna tjäna sill

Prop, 1973:50 49

syfte. Större campinganläggningar, semesterbyar och skidliftar kan också komma i fråga för slöd. Jag föreslår ingen ändring i dessa hänseenden.

Kommittén föreslår att slöd i vissa fall skall kunna beviljas även för gemensamhetsanläggningar, som drivs kommersiellt av ell fristående företag. Det kan gälla t. ex. en skidlift, ett tempererat bad eller andra nytligheler. Härigenom kan enligt kommittén risker för konkurrenssnedvridning undvikas. Kravet på sysselsättningseffekt och en eftersträvad specialisering får enligt kommittén inle begränsa möjligheterna all vid behov utnyttja lokaliseringsstöd för sådana serviceanordningar som tjänar endast ett enda företags gäster eller utgör gemensamma nyttigheter för flera närliggande företag och som drivs i samverkan. Förslaget tillstyrks v de remissinstanser som har behandlat frågan särskilt.

Enligt min uppfattning bör lokaliseringsstöd inle utgå till sådana anläggningar som kan anses utgöra en del av ortens samhällsfunktion. Dylika investeringar, förvUka olika samhälleliga eller ibland enskilda organ har ansvaret, bör liksom hittills finansieras i den ordning och i de former som är avsedda för dessa ändamål. För andra typer av gemensamhetsanläggningar som har rekreativt syfte och inte är knutna lill visst eher vissa turist- eller rekrealionsförelag finns särskilda stödformer som kommittén har redovisat. Jag vill erinra om att sådana anläggningar som det här är fråga om kan ulföras som beredskapsarbeten om förutsättningar härför föreligger.

Beträffande annan anläggning som är avsedd att vara gemensam för två eller flera turistföretag får med utgångspunkt i gällande regler för regionalpolitiskt stöd avgöras i vad mån anläggningen har sådant samband med företagens verksamhet att den kan anses nödvändig. I sådant fall bör regionalpolitiskt stöd kunna utgå.

Kommittén föreslår vidare all slöd vid exploatering av olika rekreationsområden skall kunna utgå lill verksamhet som bedrivs av vad kommittén kallar "övergripande" organ, i vilka kommuner har starka intressen, 1. ex. stiftelse, bolag eller annan juridisk person, som arrenderar ut anläggningar, driver anläggningar i egen regi eller uppför och helt eller delvis överlåter anläggningar.

Enligt min mening går kommitténs förslag långt utöver gränserna för vad som i dag gäller i fråga om stödberältigad verksamhet. Förslaget motiverar kommittén från enbart socialt rekreativa synpunkter. Som framgår av statsmakternas beslut är lokaliseringsstödet ett regionalpolitiskt medel och får därför utgå för investeringar i turistanläggningar endast när regionalpoliliska skäl föreligger. Regionalpoliliska motiv för all stödja verksamhet som avser enbart markexploatering, projektering, byggnation, förvaltning, uthyrning eller försäljning av turistanläggningar föreligger enligt min mening inte. Jag kan därför inle ansluta mig till förslaget.

I fråga om stödsubfekt föreslår kommittén en betydelsefull ändring i förhållande till vad som gäller f, n. Kommittén föreslår nämligen att även kommun skall kunna få lokaliseringsstöd vid investeringar i turistanläggningar, Pä denna punkt är remissopinionen genomgående positiv,

I delta sammanhang vill jag erinra om all statsmakterna så sent som i

4 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop. 1973:50 50

höstas har tagit ställning till frågan om kommunernas roU i regionalpolitiken. Jag har i det föregående redogjort för detta ställningstagande. Med utgångspunkt häri bör som hittills i princip gälla att regionalpolitiskt stöd inte utgår till kommun eller kommunall bolag, stiftelse e, d. Det bör enligt min mening krävas starka skäl för att medge undantag från denna princip. Som kommittén har framhållit har emellertid kommunerna genom lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turislväsendel fått rätt att vidta åtgärder för all uppföra och driva turistanläggningar, dock endast i den mån det är påkallat för alt främja turistväsendet inom kommunen. Med hänsyn härtill synes det befogat att göra ell undantag från huvudprincipen. Jag föreslår att kommun i sådana fall skall kunna få lokaliseringsstöd vid investeringar i turistanläggning om regionalpolitiska skäl för stöd föreligger. Detsamma bör gälla juridisk person, bolag eller stiftelse, vari kommunen har ett avgörande inflytande.

För stöd till kommun bör gälla samma förutsättningar som för slöd lill annan sökande. Särskild hänsyn bör vid prövningen las lill konkurrenssituationen för andra turistföretag.

I fråga om lokaliseringsstödets form erinrar kommittén om all stödet enligt gällande bestämmelser kan utgå i form av lokaliseringslån och, om särskilda skäl föreligger, lokaliseringsbidrag/avskrivningslån. Kommittén föreslår att nuvarande praxis, som innebär att inte bidrag ulan endast lån beviljas för investeringar i turistanläggningar, skall ändras, Bidragsgivningen bör ske selektivt. Endast i särskilda fall anses bidrag böra utgå till investeringar i kommersiellt drivna boendeanläggningar. Vidare föresläs att stöd skall kunna beviljas också i form av statlig lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital. Garanti bör kunna beviljas både vid nyetablering och överlagande av turistföretag. Remissinstanserna är till övervägande antal positiva till utredningens förslag.

I fråga om lokaliseringsbidrag till turistanläggningar delar jag liksom fierlalet remissinstanser kommitténs uppfattning att vissa avsteg från nuvarande praxis bör kunna göras. Stor försiktighet bör emellertid iakttas vid prövningen av ansökningar om bidrag med hänsyn till konkurrensfrågan. Turistnäringen är en bransch där konkurrenskänsligheten är stor. Bidrag till turistanläggningar bör därför inte utgå i sådana fall då en konkurrensförskjutning kan befaras, särskilt när det är fråga om boendeanläggningar. Denna fråga måste bedömas noga från fall rill fall. Om bidrag anses böra utgå bör motsvarande restriktiva bedömning göras i fråga om bidragels storlek. I övrigt bör vUlkoren för bidrag lill turism vara i huvudsak desamma som gäller slöd till andra näringar. Sålunda bör kraven på lönsamhet och varaktig sys.selsältningseffekt upprätthållas. Utanför del allmänna stödområdet bör stöd inte lämnas.

Liksom kommittén och fierlalet remissinstanser anser jag all möjlighet bör införas att ge lokaliseringsstöd till turistanläggningar i form av lånegaranti för anskaffning av rörelsekapital. I likhet med vad som f. n. gäller för t. ex. industriföretag bör lånegaranti komma i fråga endast i samband med att lokaliseringsstöd beviljas vid nyetablering eller utbyggnad inom det allmänna stödområdet och om de säkerheter som företaget kan ställa tUl förfogande i initialskedet måste bedömas vara otillräckliga

Prop, 1973:50 51

som bas för sedvanliga bankkrediter. Också i övrigt bör samma regler gälla som för industri. I, ex, i fråga om placering av lånet, räntevillkor och löptid.

Kommittén har föreslagit all stödunderlagel för bidrag och lån skall utvidgas. I investeringskostnader för byggnad vill kommittén räkna in även kostnader för vatten- och avloppsledningar, elektriska ledningar, vägar, uppställningsplatser och markberedning. Stöd i form av lån bör enligt kommittén kunna utgå också för kostnader för anskaffning av maskiner och inventarier, t. ex. möbler, textilier och konferensutrusl-ning. Kostnader för inventarieanskaffning anser kommittén eventuellt kunna räknas in i stödunderlagel för lånegaranti. Vidare föreslår kommittén att kostnader för markförvärv i speciella fall bör räknas in i stödunderlaget för lån. Lån föreslås kunna beviljas också vid förvärv av befintlig turistanläggning. Del fåtal remissinstanser som har yttrat sig i frågorna är positiva lill förslagen. Några remissinstanser föreslår all även kostnader för marknadsföring skall ingå i stödunderlaget.

Enligt min mening föreligger inle tillräckliga regionalpolitiska motiv för kommitténs förslag, Stödunderlagel för bidrag och lån bör med de modifikationer som föranleds av turistnäringens speciella art vara detsamma som för annan stödberältigad verksamhet. Kostnader för markberedning eller kostnader för vägar eller för sådana vatten- och avloppsledningar eller elektriska ledningar som inte ingår i byggnad bör därför inle utgöra slödunderlag. Inte heller bör kostnad för markförvärv, förvärv av befintlig anläggning eller anskaffning av maskiner och inventarier finansieras med lokaliseringsstöd.

Kostnader för marknadsföring vilka har berörts vid remissbehandlingen bör inte tas upp i delta sammanhang. Marknadsföringsfrågan är en branschfråga som enligt vad jag har erfarit prövas av kommittén i dess fortsatta arbete.

Jag delar kommitténs uppfattning, att inga ändringar i övrigt bör göras i nuvarande regler för lokaliseringsstödet till turistföretag. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående bör förhöjt bidrag som i vissa fall skall kunna utgå till byggnadsinvesteringar i det inre stödområdet inte utgå till turistföretag.

I fråga om beslutanderätten i bidragsärenden delar jag så till vida kommitténs uppfattning som beslutanderätten bör ligga hos Kungl. Maj:t. Sedan erfarenheter har vunnits bör Kungl. Maj:l kunna delegera beslutanderätten enligt de principer som f. n. gäller i fråga om fördelningen av beslutanderätten mellan Kungl. Maj:l och AMS.

2.6.3 Lokaliseringssamråd

Efler beslut av 1970 års riksdag (prop, 1970:154, BaU 1970:69, rskr 1970.446) infördes lagen (1970725) om lokahseringssamråd. Lagen tUlämpas fr, o, m, den 1 april 1971 i Stockholms-, Malmö- och Göteborgsregionerna, Lokaliseringssamrådel har till syfte all garantera alt förelag, som överväger alt etablera eller utvidga verksamhet i de mest

Prop, 1973:50 52

expansiva regionerna, fär ingående information om samhällets regionalpolitik, det statliga regionalpolitiska stödet och övriga lokaliseringsförut-sällningar i olika delar av landet. Härigenom skall förelagen få underlag för en nyanserad bedömning av lokaliserings frågan innan de fattar definitivt beslut om lokalisering av ny eller utvidgad verksamhet.

1 prop. 1972:111 (bU. 1 s. 171) redovisas statistik över samrådsverksamheten under perioden den 1 april 1971 — den 30 juni 1972, I anslutning härtUl uttalades i propositionen alt den direkta, påvisbara effekten av samrådet dittills hade varit begränsad. Den redovisning som nu föreligger för samrådsverksamhelen för liden fram lill utgången av år 1972 bestyrker all denna effekt av samrådet har varit mindre än väntat.

Som jag har erinrat om i prop, 1972:111 utreds frågan huruvida starkare styrmedel behöver införas i regionalpolitiskt syfte. Utredningsarbetet väntas bli relativt tidskrävande. 1 avvaktan på resultatet av utredningen bör, med hänsyn tUl de begränsade effekterna av samrådsverksamhelen, åtgärder vidtas inom ramen för den nuvarande principieUa konstruktionen för all göra samrådet till ett bättre instrument all påverka företagslokaliseringar.

F. n, gäller att samrådsskyldighel föreligger när planerade byggnadsåtgärder medför ett lokaltillskotl av mirist 500 m våningsyta och lokalerna är avsedda att hell eller lill huvudsaklig del användas för verksamhet inom någon av de näringsgrenar som anges i bilaga till kungörelsen (1971:51) om lokaliseringssamråd. Staten, kommun och landstingskommun är inte samrådsskyldiga.

Den som planerar byggnadsåtgärd som omfattas av kungörelsen är skyldig att snarast möjligt anmäla sina planer hos AMS. En lokaliseringsdelegation inom styrelsen lar då upp överläggningar i lokaliseringsfrågan med anmälaren. Sedan samråd har ägt rum utfärdar delegationen bevis om all samrådsskyldigheten har fullgjorts. Sådant bevis skall utfärdas senast fyra månader efler del anmälan gjordes, om den anmälningsskyldige begär del. Delegationen får dock förlänga denna lid med högst ett år, om den anmälningsskyldige vägrar alt lämna nödvändiga uppgifter eller på annat sätt uppenbart undandrar sig att medverka i samrådet. Den anmälningsskyldige kan inte få byggnadslov för byggnadsåtgärden utan all förete samrådsbevis.

Det kan göras gällande att samrådet inle utgör ett tillräckligt incitament för berörda företag att seriöst överväga lokahseringsfrågan. JagvUl emellertid påpeka att samrådet hittills inte i något fall har gällt nyetablering av företag. Samrådet har i samtliga faU avsett ersättningsbyggnader eller lill- och ombyggnader av befintliga anläggningar. En omlokalisering i dessa fall har i allmänhet inte framstått som realistisk. I flertalet fall har inle heller delegationen funnit anledning att ifrågasätta en annan lokalisering, JagvUl vidare i detta sammanhang understryka att dämpningsåtgärder bör utformas med hänsyn tUl den skiftande narmgslivsutvecklingen i de tre storstadsområdena och behovet av att där främja en allsidig sammansättning av olika näringslivsaktivileter.

Trots vad jag nu har sagt förekommer otvivelaktigt fall, då alternativet

Prop. 1973:50 53

alt flytta företagel eller delar därav till ort utanför samrådsregionerna också från företagets egna kostnads- och effektivitetssynpunkter torde förtjäna alt allvarligt övervägas. Del kan därför ses som en brist hos det nuvarande samrådsförfarandet att även sådana förelag skall kunna få samrådsbevis ulan att närmare behöva pröva lokaliseringsfrågan och motivera sin ståndpunkt. Detsamma gäller företag som avser att nyetab-lera verksamhet i samrådsregionerna.

Mot denna bakgrund vill jag aktualisera frågan om utredningskravet i samrådsärendena. I prop. 1970:154 med förslag lill lag om lokaliseringssamråd framhöll jag att samrådsmyndigheten som underlag för överläggningarna med företag måste få tillgång till uppgifter beträffande företaget samt dess aktuella och planerade verksamhet. Hur pass ingående uppgifter som behövdes fick avgöras från fall lill fall av myndigheten. I avvaktan på erfarenheter av samrådsförfarandet ansåg jag del inte nödvändigt att utrusta myndigheten med tvångsmedel för alt få erforderliga uppgifter frän de anmälningsskyldiga. Lokaliseringsmyndigheten borde ha en betydande handlingsfrihet i fråga om samrådets närmare innehåll och utformning. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden (BaU 1970:69, rskr 1970:446).

Jag har fortfarande den uppfattningen all det inte finns anledning all utrusta lokaliseringsmyndigheten med särskilda tvångsmedel för att få nödvändiga uppgifter från de anmälningsskyldiga. Den sanktion som lagen innehåller är tillräcklig. Om den anmälningsskyldige vägrar alt lämna erforderliga uppgifter eller på annat sätt uppenbart undandrar sig alt medverka i samrådet, kan myndigheten sålunda förlänga den lid inom vilken samrådsbevis normall skall utfärdas.

Däremot anser jag alt utredningskravel bör preciseras. Samhället tillhandahåller i dag ett omfattande material om lokaliseringsförutsätt-ningarna i olika orter och regioner och har ell väl utbyggt system av regionalpolitiskt slöd. Med hänsyn härtill framsiår del som rimligt alt samrädsmyndigheten kan kräva att den anmälningsskyldige på sin sida presenterar sådan utredning om lokaliseringsförulsältningarna för företaget som gör det möjligt att göra meningsfulla överväganden i lokaliseringsfrågan. Jag förordar därför all myndigheten får förelägga den anmälningsskyldige att komplettera anmälan med utredning om förutsättningarna att förlägga verksamheten lill .ort utanför det område där samrådsskyldighel föreligger. Iakttar den anmälningsskyldige inle föreläggandet, får myndigheten förlänga den tid inom vilken samrådsbevis skall utfärdas med högst ell år. Denna precisering av skyldigheten alt förete utredning i samrådsärendet bör komma till ullryck i lagen.

Del är enligt min mening inle ändamålsenligt att i lagtexten ange i vilka
fall föreläggande skall meddelas. Inte heller bör där preciseras vilken
utredning som skall förebringas. Dessa frågor bör avgöras från fall till fall.
Del synes ligga närmast till hands att föreläggande meddelas, då det inle
av de uppgifter som den anmälningsskyldige har lämnat klart framgår
huruvida en alternativ lokalisering kan komma i fråga vid företagsekono
misk bedömning. '

Prop. 1973:50 54

I föreläggandet skall tydligt anges i vilka hänseenden utredning erfordras. Om det behövs bör myndigheten lämna anvisningar i detla hänseende. Myndigheten bör när så kan anses påkaUat biträda vid utredningen i den omfattning som är möjlig.

Den nya bestämmelsen bör lämpligen tas in i 2 § lagen om lokaliseringssamråd. Därvid bör en redaktionell ändring av paragrafen göras. Bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juh 1973 men bör inte gälla anmälningar som har kommit in före ikraftträdandet.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang erinra om all lagen (1971: 1204) om byggnadstillstånd m. m. ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna att byggnadsarbete inle får påbörjas utan tillstånd, om sådant förordnande behövs med hänsyn till samhällsekonomiska förhållanden eller läget på arbetsmarknaden eller andra väsentliga allmänna intressen. Sådant förordnande får begränsas lill all avse bl, a, visst slag av byggnadsarbete eller viss del av landet. Med stöd av denna fullmakt kan Kungl, Maj:t alltså förordna om krav på byggnadstillstånd i regionalpolitiskt syfte för byggnadsarbete inom t, ex, de områden där samrådsskyldighet föreligger,

2,6,4 Uppföljnings- och bevakningsfrågor

Frågan om uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i företag som har fått statligt regionalpolitiskt stöd har sedan länge uppmärksammats av statsmakterna. Allt efter som nya stödformer har tillkommit har de organisatoriska resurserna på detla område byggts ut.

Grunden för den nuvarande uppföljnings- och bevakningsverksamheten lades genom riksdagens beslut år 1964 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspohtik m. m. (prop. 1964:185, BaU 1964:48, rskr 1964:408). Enligt detta beslut skall AMS som det centrala lokaliseringsorganet omhänderha uppföljningen och bevakningen i ärenden om lokaliseringsstöd. Verksamheten fick härigenom en organisation på det centrala planet som motsvarade den som redan gällde för den statliga garantigivningen för lån till hemslöjd, hantverk och småindustri m, m. Denna stödverksamhet administreras av kommerskollegium. Någon regional bevakning och uppföljning i fråga om lokaliseringsstödet kom emellertid inle till stånd genom 1964 års riksdagsbeslut. För kollegiets uppföljnings-och bevakningsverksamhet stod redan då företagareföreningarna till förfogande för den regionala verksamheten. Föreningarna har också att under kollegiets tUlsyn förvalta och bevaka de lån som lämnas av medel ur statens hantverks- och induslrilånefond.

Utbyggnaden av den lokaliseringspoliliska stödverksamheten har ökat behovet av en förbättrad insyn i slödföretagen. Behovet har förstärkts ytterligare av alt det har blivit vanligare att stöd har beviljats ett och samma förelag genom en kombination av olika stödformer. Utvecklingen har dessutom ställt krav på en bättre samordning inte minst på det regionala planet.

Enligt riksdagens beslut år 1968 angående riktlinjer för företagare-

Prop, 1973:50 55

föreningarnas organisation och verksamhet (prop, 1968:61, SU 1968: 102, rskr 1968:254) skall föreningarna biträda med bevakningsuppgifter i samband med lokaliseringsstödverksamheten. Härigenom fick AMS i sitt insyns- och bevakningsarbete tillgång till regionala organ med förelagsekonomisk och teknisk expertis. I anslutning härtill beviljades föreningarna ökade bidrag lill administrationskostnader för alt fullgöra de nya arbetsuppgifterna. Ytterligare förstärkning av föreningamas resurser härför beviljades ettvart av åren 1969-1972, Parallellt härmed har organisationen hos AMS och kommerskollegiet förstärkts i samma syfte.

Uppföljningen och bevakningen får stor betydelse redan av den anledningen att de principer som gäller för säkerheter vid utnyttjande av dessa stödformer innebär ett långtgående statligt risktagande, I sitt utlåtande (BaU 1964:48)över prop, 1964:185 uttalade bankoutskotlel alt man vid bedömningen av frågan om statlig finansieringsinsats skall göras i regionalpolitiskt syfte borde fästa större vikt vid ett företags utsikter på längre sikt än vid dess möjlighet all ställa fullgod säkerhet. Vid tillämpningen av den princip som utskottet förordade kan förluster självfallet inle helt undvikas. Jag vill dock påpeka att antalet rena misslyckanden har varit relativt litet i lokaliseringsslödärenden. Vid kalenderårsskiftet 1972-1973 hade mindre än 3 % av det sedan den 1 juli 1965 totalt beviljade slödel utgått lill företag, som sedermera har gått i konkurs eller avvecklats. I absoluta tal uppgick förlusterna under samma tid i fråga om lokaliseringsstöd lill 52,3 milj. kr. I beloppet ingår förluster inte bara på lokaliseringslån ulan också på lokaliseringsbidrag. Antalet förlustföretag som hell har avvecklats har varit 57.

Sedan den 1 juli 1954, då induslrigarantilånen infördes, har garantier beviljats för lån på totalt 690 milj. kr. Förlusterna har fram tUl kalenderårsskiftet 1972—1973 utgjort 67,7 milj. kr. av det totala beloppet eller omkring 10%. Förlusterna på hantverks- och induslrilånen har på grund av de olika förlusltäckningsprinciper som har tillämpats av företagareföreningarna inte kunnat bestämmas exakt. Enligt kommerskollegiel kan förlusterna uppskattas till 6—7 %"av den totala lånevolymen, som den 31 december 1971 uppgick till ca 700 milj. kr. Storleken av förlusterna varierar sålunda rätt väsentligt mellan olika stödformer, vilket har sin grund i bl, a. varierande risklaganden.

Erfarenheterna från de senare årens stödverksamhet visar alt förlusterna successivt har ökal. Riksdagens revisorer har fäst uppmärksamheten på. utvecklingen. Med anledning därav har frågan behandlats av 1968 års lokaliseringsutredning. Utredningen har i betänkandet (Ds In 1971:8) Om uppföljningen av stödföretag m. m. framhållit att en effektiv uppföljning och bevakning förutsätter en hög handlingsberedskap samt har föreslagit att en central förhandlingsmyndighel inrättas för uppföljnings- och bevakningsverksamhelen. Myndigheten skall enligt förslaget inträda i AMS' resp. kommerskoUegiets ställe i sådana uppföljningsärenden som kräver mera omfattande undersökningar eller särskilda förhandlingsinsatser. Enligt utredningen bör den nya myndigheten ha samma befogenheter som styrelsen resp. kollegiet. Remissinstanserna har betonat behovet av

Prop. 1973:50 56

en intensifierad central uppföljnings- och bevakningsverksamhet. De har emellertid haft delade meningar om utredningens förslag lill lösning. Flertalet har avstyrkt att en ny myndighet f. n, inrättas för ändamålet.

Som har anmälts i prop. 1973:1 (bil. 13 s. 150) har frågan om den centrala uppföljnings- och bevakningsverksamheten tills vidare lösts genom att en expertgrupp inrättats inom inrikesdepartementet. Expertgruppen har till uppgift all som försöksverksamhet centralt samordna uppföljningen och bevakningen av statens fordringar i förelag som har fåll statligt stöd och arbeta fram förslag lill åtgärder i enskilda uppföljningsärenden.

I fråga om den regionala organisationen för uppföljnings- och bevakningsverksamheten har lokaliseringsulredningen funnit att företagareföreningarna liksom hittills bör vara kontaktytor och tiUsynsorgan på regional nivå och i all den utsträckning som är möjlig med hänsyn till deras kapacitet utnyttjas i uppföljningsarbetet. Med hänsyn till det krav på ökad handlingsberedskap och ytterligare arbetsinsatser som denna verksamhet ställer, förordar utredningen att föreningarna ges myndighets-status. Om föreningarna inte ombildas i enlighet härmed, bör länsstyrelserna enligt utredningens niening fullgöra de uppföljnings- och bevakningsuppgifter som fordrar myndighels ställning.

1 yttranden över utredningens förslag har ell flertal remissinstanser biträtt uppfattningen, att länsstyrelserna — antingen helt eller i fråga om sådana ärenden, som kräver myndighelskompetens — bör svara för uppföljningen och bevakningen på regional nivå. Jag delar utredningens uppfattning, att uppföljnings- och bevakningsverksamheten bör förslärkas på det regionala planet. 1 verksamheten måste också andra hänsyn tas än tUl enbart företagsekonomiska bedömningar.

På grund härav ansluter jag mig till den uppfattning som har kommit tUl ullryck i många remissyttranden, alt uppföljnings- och bevakningsverksamheten på det regionala planet försöksvis bör knytas till länsstyrelserna. Efler samråd med chefen för civildepartementet förordar jag att länsstyrelserna får uppdrag att inom ramen för sin nuvarande organisation t. v. regionall ansvara för uppföljnings- och bevakningsverksamheten. Erfarenheterna från verksamheten får läggas till grund för vidareutvecklingen av den. Någon förändring av företagareföreningarnas status finner jag inle vara aktueU i detta sammanhang. Länsstyrelserna bör som hittills anlita företagareföreningarna som expertorgan för det förelagsekonomiska uppföljningsarbetet. Vidare bör länsstyrelserna utnyttja all den information som finns tUlgänglig inom länsstyrelsen eller andra länsorgan, t, ex, de varsel som lämnas till länsarbetsnämnderna, uppgifter om skallereslanlier m, m. Länsstyrelserna bör också utnyttja den information som kan erhållas genom kontakt med arbetsmarknadens organisationer.

Vid länsstyrelserna bör även de samhällsekonomiska konsekvenserna i de enskUda bevakningsärendena bedömas. Även statens intresse som indrivare av skaller och allmänna avgifter bör vägas samman med övriga samhälleliga intressen. På grundval av det samlade materialet i ett ärende bör länsstyrelsen pröva i vad mån särskilda åtgärder är påkallade bl, a, för

Prop, 1973:50 57

att åstadkomma rekonstruktion eller få lUl stånd kontrollerad avveckling av företag, som bedöms sakna förutsättningar att fortsätta sin verksamhet.

Det framsiår som naturligt att uppföljnings- och bevakningsärendena bereds av den grupp på länsplanet som redan nu bereder ärenden om lokaliseringsstöd. I denna grupp ingår förutom tjänstemän från länsstyrelsen företrädare för länsarbetsnämnden och företagareföreningen. Gruppen bör hålla kontakt med bl, a, vederbörande kronofogdemyndighet,

I många fall torde erforderliga åtgärder i anledning av uppföljningsarbetet kunna vidtas pä det regionala planet. Man måste emellertid räkna med all åtgärder, som länsstyrelsen finner påkallade, kan kräva en prövning på central nivå. Länsstyrelsen bör i sådana fall med eget förslag överlämna ärendena lill AMS resp. kommerskollegiet. Samtidigt börden myndighet till vilken ärendena inte har överlämnats samt expertgruppen i inrikesdepartementet delges förslagen och resultatet av de i ärendena verkställda utredningarna.

Det ankommer på Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser som behövs för den förordade uppföljnings- och bevakningsordningen.

Prop, 1973:50 58

3 Industricentra

3.1 Utredningsmaterial

Med slöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1970 liUkaUade jag samma dag en sakkunnig för utredning av frågan om försöksverksam-hel med utbyggnad av industricentra inom del aUmänna stödområdet, Möjhgheterna att förlägga industricentra till det inre stödområdet skuUe uppmärksammas särskUt, Den sakkunnige' antog för utredningsarbetet benämningen industricentrautredningen. Utredningen har den 12 juh 1972 avlämnat betänkandet (Ds In 1972:13) Industricentra,

Remissyttranden över belänkandet har avgelts av statskontoret, kommerskollegium, som bifogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, AMS, länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat yttranden från olika länsorgan och kommuner, KF, LO, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Stiftelsen Norrlandsfonden, Statsföretag AB, som bifogat yttranden från fyra till koncernen hörande statliga företag. Svensk industriförening, SAF och Sveriges industriförbund gemensamt, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska företagares riksförbund samt företagareföreningarna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

3.2 Beslut vid 1972 års riksdag

I prop, 1972:11 1 (bil. 1 s. 436-439) lämnas en översiktlig redogörelse för industricentrautredningens förslag, I anslutning härtill uttalas i propositionen (s, 510) bl, a, att en försöksverksamhet med industricentra är värd all prövas i regionalpolitiskt syfte. En utbyggnad av sådana centra efter i huvudsak de riktlinjer som industricentrautredningen har förordat bör sålunda övervägas. Med hänsyn lill all industricentra representerar ell tidigare oprövat medel i regionalpolitiken är del motiverat med viss försiktighet i fråga om utbyggnadstakten, Lycksele och Strömsund utgör lämpliga lokahseringsorler för de industricentra som bör komma i fråga i en första etapp. Ställning liU frågan i vilka orter en eventuell fortsall utbyggnad skall ske bör tas först sedan erfarenheterna av den första utbyggnadsetappen föreligger, I denna fråga sägs i annat sammanhang i propositionen (s, 481), att de industricentra som kan komma all upprättas bör lokaliseras tUl regionala centra inom del inre stödområdet.

De här redovisade uttalandena biträddes av riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347),

I det följande behandlas de delar av induslricenlraulredningens förslag som inle omfattas av riksdagens redan fattade beslut,

' Statsrådet Rune B, Johans.son (t. o. m. den 31 augusti 1971), riksdagsledamoten Ivar Högström (fr, o, m, den 1 september 1971),

Prop. 1973:50 59

3.3 Industricentrautredningen 3,3,1 Utformning av industricentra

Omfattning av försöksverksamheten samt utbyggnadstakt

Utredningen anser att ett industricentrum under en försöksperiod bör dimensioneras för ca 300 arbetsplatser. Även med sådan storlek torde ett industricentrum kunna ge en regionalpolitisk god effekt. Utbyggnaden av industricenleranläggningarna bör ske i etapper. Möjligheten att anskaffa intresserade industrier lill resp. anläggning får bli avgörande för omfattningen av de ohka byggnadsetapperna. Utredningen förordar dock en första etappbyggnad av begränsad omfattning, även om aktuella hyresgäster inte har knutils lill de planerade lokalerna redan i byggnadsskedet.

Beträffande storleken på byggnaderna i industricentret framhåller utredningen all standardiserade lokaler i möjligaste mån bör uppföras i de enskilda anläggningarna med en golvyta ej understigande ca 2 500 m per byggnad. Generellt bör gälla en nedre gräns av ca 400 m golvyta och lägst tio anställda per företagsenhet. För verksamhet under denna storleksordning anser utredningen alt hantverks- och industrihus normalt bör komma i fråga,

EnUgt utredningen visar erfarenheten att ändamålsenhga, färdigställda industrilokaler utövar en stark dragningskraft på expanderande industrier med akut lokalbehov. Därför har förhandsbyggda lokaler i allmänhet stått oulhyrda relativt kort tid efler färdigställandel. Samtidigt betonar dock utredningen att det är viktigt alt förhandsbyggnad sker endast i begränsad omfattning. Utredningen är medveten om de förlustrisker som är förenade med en förhandsbyggnalion av industrilokaler. Här gäUer det emellertid att satsa på att tillhandahålla lokaler för industrieUt bruk i regioner där näringshvet behöver förstärkas med statligt stöd. Det statliga stöd som utredningen föreslår riktar sig inte till ett speciellt företag, utan stöd i form av förmånlig hyra kommer alt erbjudas varje industriföretag som är intresserat av verksamhet i induslricenlret. Den statliga satsningen på industricenteranläggningar utgör ett stöd åt regionen, som härigenom får förbättrade möjligheter att erbjuda en attraktiv industrimiljö.

Staten avsätter årligen ansenliga belopp till regionalpoliliska insatser. Utredningen anser därför det försvarligt all man i industricenterverksam-heten är beredd att bära de förhållandevis begränsade förlustrisker som föreligger när industrilokalerna uppförs innan hyresgäster har kontrakterats. Det gäller en relativt begränsad försöksverksamhet i det inre stödområdet. Skulle det visa sig svårt all få företag från andra delar av landet att etablera verksamhet i industricenleranläggningarna, förutsätter utredningen alt byggnaderna kan brukas för mer lokalbetonad verksamhet, I orter av den här aktuella storleken torde efterfrågan på ändamålsenliga lokaler vara relativt stor.

Prop. 1973.50 60

Industricentrum i Strömsund, Av de i prop, 1972:111 (s, 437) redovisade resultaten av företagsenkäten framgår all inlresssel för industriell verksamhet är koncentrerat i första hand lUl Strömsund, Därför anser utredningen att en fuUt utbyggd anläggning omfattande ca 300 arbetsplatser bör komma till stånd där. Utbyggnaden bör ske i etapper som kan varieras med hänsyn till efterfrågan på industrilokaler,

I en första etapp föreslår utredningen byggandet av generellt användbara industrilokaler med en total ulhyrningsyta av ca 6 250 m'. Med ett genomsnittligt lokalbehov av ca 40 m golvyta per anställd innebär den första etappen arbetsplatser för 150—175 personer. Ganska stora variationer i den totala personalstyrkan kan enhgt utredningen väntas beroende på olika branschers skiftande behov av arbetsyla per anställd.

Industricentrum i Lycksele, Förutsättningarna för en vidgad industriell verksamhet i Lycksele bedömer utredningen som goda. De större industrier vilka redan har etablerat sig där har uttalat sig mycket positivt om sina erfarenheter. Utredningen anser därför — trots att intresset för Lycksele i företagsenkäten har varit något svagare än för Strömsund - att en fullt utbyggd anläggning med ca 300 arbetsplatser bör komma till stånd ocksä i Lycksele, Utredningen föreslår i en första etapp en byggnation av samma storlek (150-175 arbetsplatser) som i Strömsund,

Om det fortsatta planeringsarbetet visar att intresset från företagens sida är mycket slort och förhandskontraktering sker i betydande omfattning, kan utredningen tänka sig en full utbyggnad i någon av orterna redan från början.

Servicefunktioner i industricentra

Industricenlrautredningen framhåller att industriföretagens behov av externa servicetjänster har uppmärksammats i åtskilliga sammanhang. Under senare år har spårals en klar tendens mot en stegrad efterfrågan på specialislinriklade servicetjänster inom såväl det tekniska som det förelagsekonomiska området. Olika åsikter har förts fram angående omfattningen av de funktioner som skulle kunna bli föremål för samordning vid en koncentrerad utbyggnad för industriell verksamhet.

De försök som hittills har gjorts alt i hantverkshus och industriområden med koncentrerad utbyggnad kollektivt lösa företagens gemensamma servicebehov har enligt utredningen haft endast begränsad framgång. Även sådana funktioner som reception och telefonväxel som normalt sett borde lämpa sig för gemensamhetsdrift har rönt ringa intresse från företagens sida. Förelagen tycks vara angelägna att slå vakt om sin egen profil. Inom branschförbunden har man därför den uppfattningen all en utbyggnad av gemensamma servicefunktioner bör ske i försiktig takt för alt inte misslyckas. Samtidigt anser man dock att företagen av kostnadsskäl kommer att visa ökat intresse för vissa typer av gemensamhetsser-vice.

För att utröna den svenska industrins intresse för bl, a, gemensamma

Prop. 1973:50 61

servicefunktioner i industricentra har utredningen genom en enkät skaffat informarion direkt från de enskilda industriföretagen. Ca 5 000 industriföretag tillställdes informadons- och enkätmaterial avseende den planerade induslricenterverksamhelen. Ca 300 förelag besvarade i varierande omfattning enkäten.

Följande sammanställning visar branschtillhörigheten för de förelag som i enkäten har uppgelt sig vara intresserade av verksamhet i industricenteranläggningar.

Antal företag	Beräknat antal
	anställda
10	149
10	193
4	85
4	106
2	120
2	23
2	85
2	35

Mekanisk industri Plastindustri Elektroteknisk industri Snickeriindustri Kemisk-teknisk industri Ytbehandlingsindustri Textilindustri Övrig industri

Totalt 36 796

Utredningen konstaterar alt utfallet av enkätundersökningen blev något sämre än vänlat. I detta sammanhang påpekar utredningen att industrins intresse för nyinvestering och utökad verksamhet har varit påfallande svalt under hela år 1971. Vid de direkta kontakter som utredningen har tagit med enkälföretagen har framkommit all företagens avvaktande attityd tUl utvidgad industriell verksamhet i huvudsak förklarats bero på den svaga konjunkturen. Utredningen är övertygad om all en avsevärt bättre anslutning till induslricenteridén skulle ha erhållits i ett gynnsammare konjunkturläge. Enligt utredningen finns det anledning att räkna med ett förbättrat konjunkturläge vid den tidpunkt - slutet av år 1973 — då färdiga lokaler i industricenteranläggningar i bästa fall kan beräknas stå färdiga.

I företagsenkälen presenterade utredningen en relativt omfattande förteckning på länkbara servicetjänster. Härvid gjordes en uppdelning på dels intema servicefunktioner, vilka förutsattes kunna erbjudas inom den av utredningen förordade hyresnivån, dels externa servicetjänster vilka skulle ombesörjas av företag på sedvanlig affärsbasis. Beträffande de former av företagshälsovård och utbildningsverksamhet som berördes i enkäten har utredningen utgått från all de skall organiseras i samråd med ansvariga kommunala och statliga organ.

I enkäten lämnade 48 förelag uppgifter angående omfattning och angelägenhetsgrad på önskvärda servicefunktioner i industricentra. Följande sammanställning visar enkätföretagens gradering. Vid bearbetningen av enkätsvaren har utredningen gjort följande gruppindelning av servicefunktionerna.

Prop, 1973:50 62

Grupp I

Minst 60 % (= 29) av företagen har angett följande funktioner vara mycket angelägna

A ntal

Lunchlokal alt. cafeteria 42

Bokföring och revision 29

Samordning av transporter 42

Företagshälsovård 37

Grupp 11

Minst 40 % (= 20) av företagen har angett följande funktioner vara mycket angelägna och 80 % (= 39) av företagen har angett funktionerna vara antingen mycket angelägna eller angelägna

Antal

Motionsrum med bastu 26 resp. 42

Utbildningsverksamhet genom AMS 23 resp. 41

Utredningen framhåller att företagens enkätsvar av naturliga skäl speglar de enskilda företagens specifika situation och arbetsbetingelser. Servicebehovet är givetvis annorlunda för ett filialföretag än för en frislående företagsenhet. Olikheter i detta avseende föreligger också mellan ett företag med legotillverkning och ett förelag med egna produkter. Flertalet filialförelag torde sålunda inle ställa krav på externa konsulttjänster avseende marknadsföring, produktutveckling, finansiering m, m,, eftersom sådana tjänster normalt erhålls från moderbolaget, 1 företag med renodlad legotillverkning spelar produklutveckUng och marknadsföring underordnad roll, medan dessa funktioner är av vital betydelse i förelag med eget produktsortiment. Behovet av externa tjänster avseende redovisning, dalabehandling samt skriv- och kopierings-hjälp är också hell beroende på vilken organisatorisk lösning företagel har i nuläget.

Av enkätsvaren framgår att ett mycket begränsat antal servicefunktioner anses vara mycket angelägna. Av de s. k. interna servicefunktionerna uppges tillgången på gemensam lunchlokal alternativt cafeteria saml motionsanläggning vara speciellt viktiga frän trivselsynpunkl.

Majoriteten av enkätföretagen understryker önskvärdheten av lokal tillgång till servicetjänster för bokföring och samordning av transporter. Inom gruppen extern service är tydhgen behovet av en rationellt ordnad lokal transporlservice av hög prioritet bland enkälföretagen i samtliga storleksklasser. Vid en koncentrerad industriutbyggnad måste goda förutsättningar anses föreligga för en Iransporllerminal, där även företagens interna transportbehov i stor utsträckning kan tillgodoses.

Fierlalet av de tillfrågade förelagen anser sig inle ha någol behov av en lokall arbetande fackexperlis. Däremot är intresset stort för alt lösa frågan om förelagshälsovård, vilket torde hänga samman med den mellan SAF och LO träffade överenskommelsen om utbyggnad av personalvår-

Prop. 1973:50 63

den, Möjhgheter tUl en vidareutbUdning av personalen på del lokala planet genom AMS' försorg betraktas också som en önskvärd servicefunktion av inemot hälfien av enkälföretagen.

Utredningen har funnit all företagens individuella behov av och starkt varierande krav på externa servicetjänster tiU stor del är svåra att tillfredsstäUa på ett ekonomiskt försvarbart sätt inom ramen för ett industricentrum. Enkäten visar bl. a. att kundunderlaget i de planerade induslricenteranläggningarna är otillräckligt för att skapa en egen konsultverksamhet av kvalificerat slag.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att en successiv utbyggnad med statligt slöd har skett i stödområdet av institutioner och organisationer inriktade på att erbjuda kvahficerad rådgivning till de mindre och medelstora företagen. Sålunda medverkar länens företagareföreningar lill att lösa problem avseende redovisning och marknadsföring samt, i vissa fall, även produktionsuppläggning och rationalisering. Inom dessa områden arbetar även Statens institut för företagsulveckhng (SIFU) som, ofta i samverkan med företagareföreningarna, anordnar kurser i företagsledning för mindre och medelstora företag.

I fråga om produktutveckling torde enligt utredningens uppfattning det industriella utvecklingscentret (lUC) i SkeUefteå komma att disponera såväl tekniska som ekonomiska resurser som med fördel kan utnyttjas av företagen i industricenleranläggningarna. Utredningen erinrar vidare om förelagens möjligheter att för produktutveckling söka samarbete med Styrelsen för teknisk utveckling (STU), Svenska Utvecklingsaktiebolaget (SU) och Norrlandsfonden. Fonden lämnar stöd till bl, a, industriellt utvecklingsarbete hos företag verksamma i Norrland, Ansenliga resurser för vidareutbildning av såväl företagsledare som anställd personal har vidare skapats under senare år, SIFU och företagareföreningarna har gjort stora ansträngningar för all förbättra de företagsekonomiska kunskaperna hos de mindre och medelstora företagens ledare.

Utredningen har kommit till uppfattningen att servicefunktioner, som för sitt utövande kräver stora insatser i fråga om investeringar eller kvalificerad personal, inle rimligen kan skapas i industricenteranläggningar av den planerade storleksordningen. Även om så skuUe vara möjligt saknas skäl att medverka till en dubblering av kostnadskrävande funktioner, som antingen finns tillgängliga hos redan existerande statliga eller privata institutioner och organisationer eller kommer att slå till buds hos planerad statlig verksamhet. Kostnadsaspekten måste över huvud tagel tillmätas stor vikt. Utredningen rekommenderar därför viss restriktivitet i fråga om att bygga ul servicefunktioner i industricentra.

Som mål har utredningen slällt upp att industriföretagen i ett industricentrum skall erbjudas ändamålsenliga lokaler till förmånliga hyreskostnader. Med hänsyn härtill vill utredningen medverka till investeringar endast för sådana servicefunktioner som kan anses ha hög prioritet och nyttjandegrad, HärtUl kommer sådana servicefunktioner Som från byggnadslekniska och förvallningstekniska synpunkter

Prop, 1973:50 64

naturligen bör tas om hand av fastighetsägaren, såsom gemensam värmeanläggning, elkraftullag och elarmatur för normal allmänbelysning i lokalerna.

Utredningen anser all lokaler för planerade serviceaktivileler bör anordnas inom ett industricentrum men alt servicetjänsterna inte bör utövas i fastighetsförvaltarens regi. Formerna för servicefunktionernas handhavande får prövas från fall lill fall. För detta talar både kostnads- och marknadsföringsskäl. Servicetjänsterna kan ombesörjas av antingen privat företagare eller kollektivt av industriföretagen i centret. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att företagareföreningarna, t.ex, när det gäller bokföring och redovisning, lokalt driver sådan verksamhet för hyresgästerna i induslricenlret. De lokala förutsättningarna och önskemålen bör få bestämma hur servicefunktionerna organisatoriskt skall lösas.

3.3.2 Huvudmannaskap och organisationsform för verksamheten

Huvudmannaskap

Beträffande huvudmannaskapet för de planerade industricenteranlägg-ningarna framhåller utredningen all den har haft kontakter i frågan med såväl Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet som några kommuner. Både förbunden och kommunerna har framhålht att uppförandel av mduslricentra utgör ett regionalpolitiskt medel och därför bör vara en statlig angelägenhet.

De finansiella engagemangen för uppbyggandet av ett industricentrum bedöms av de båda kommunförbunden vara relativt stora och svårigheterna påtalas att anskaffa erforderligt kapital, om ell kommunalt delägarskap av någon ekonomisk betydelse skulle aktualiseras. Enligt förbunden torde uppbyggnadsskedet och de första årens förvaltningsverk-samhet för industricenlret komma att medföra vissa driftsförluster för vilka kommunala täckningsbidrag knappast kan komma i fråga. Från kommunalt håll har man emellertid uttalat sill intresse att medverka till att skapa goda lokala förutsättningar för verksamheten.

Enhgt utredningen är frågan om huvudmannaskapet bl. a. beroende av om man eftersträvar full kostnadstäckning för den planerade verksamheten eller om en tidsbegränsad eller permanent, statlig subventionering kan övervägas.

Utredningen framhåller all tillhandahållandet av lokaler för industriell verksamhet i industricentra i och för sig kan utöva viss dragningskraft på företag som inte vill binda kapital i egna fastighetsinvesleringar. Ell utbud av lokaler sker dock i stora delar av vårt land och i många fall till låga hyror på grund av kommunala subventioner. Vid en hyresnivå som innebär full kostnadsläckning skulle säkerligen förelag, som kan vara intresserade av att driva verksamhet i del inre stödområdet, föredra all uppföra egna byggnader, eftersom, statligt lokaliseringsbidrag upp lill 50 % av bypizniidskostnaderna normalt kan påräknas i delta område.

Prop. 1973:50 65

Dessutom har industrihus uppförts som beredskapsarbete i flera kommuner, varvid stathgl bidrag ofta har utgått till byggnadskostnaderna. Delta har medfört att industrilokaler på många håll i landet hyrs ut tUl förmånliga villkor. Synpunkter av delta slag har förts fram lill utredningen från såväl kommunalt håll som från länsstyrelserna i de berörda länen.

För att staten genom industricenteranläggningar skall kunna räkna med någon stymingseffekt på induslrietableringar bör företagen enligt utredningens bedömning erbjudas minst Uka goda villkor som vid byggnation i egen regi. Utredningen är övertygad om att en förmånUg hyresnivå är en förutsättning för all industricentra, lokahserade tih det inre stödområdet, skall kunna verka som ett regionalpolitiskt medel. Härav följer att förutsättningar torde saknas att för induslricenterverksamhelen skapa ett förvaltningsföretag efter rent affärsmässiga principer.

Eftersom tillskapandet av industricenteranläggningar är att betrakta som ett regionalpolitiskt medel anser utredningen detta utgöra ett huvudskäl för att staten bör vara huvudman för verksamheten, Efler att ha tagit del av norska och skotska utredningar beträffande huvudmannaskapet för motsvarande verksamhet i dessa länder finner utredningen att ett statligt organ bör inrättas för induslricenterverksamhelen i Sverige, Organets arbetsuppgifter torde till mycket stor del komma att omfatta planering och utveckling av nya industricentra samt aUmänna kontakter med organisationer och förelag. De fastighetsförvaltande uppgifterna torde enligt utredningens bedömning komma att omfatta endast en mindre del av det stathga organets arbetsområde.

Organisationsform

Arbetet med all bygga upp fungerande industricenteranläggningar samt all anskaffa lämpliga industriföretag som hyresgäster tiU lokalerna förutsätter enhgt utredningen en organisationsform, som gör det möjligt för ledningen alt förhandla och träffa bindande avtal med företagsledare på ett smidigt och självständigt sätt. Utredningen hänvisar i detta sammanhang lill motsvarande verksamhet i Norge och Skottland, där den verkställande ledningen för induslricenterverksamhelen för sina kontakter med näringslivet har tillförsäkrats en relativt självständig ställning gentemot huvudmannen. Huvudmannen fastställer de orter där industricentra skall anläggas saml ekonomiska ramar för verksamheten. Båda de angivna länderna har funnit ett fristående stathgt bolag vara en lämphg organisatorisk form för en koncentrerad industriell byggnation. Ledningen för del statliga bolaget har befogenhet att inom de ekonomiska ramar som har fastställts av huvudmannen träffa de beslut och vidta de åtgärder som fordras för verksamheten.

Utredningen finner del ändamålsenligt att ett fristående förvaltningsbolag bildas för all verksamhet med industricentra. För att tiUgodose behovet av självständighet samt en smidig och snabb beslutsprocess bör verksamheten bedrivas i aktiebolagsform. Utredningen har övervägt

5 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop, 1973:50 66

möjligheten att underordna ett sådant bolag Statsföretag AB. Det dominerande regionalpolitiska syftet med industricenteranläggningar medför dock att en anknytning av bolaget som ett dotterbolag rill Statsförelag AB knappast ter sig ändamålsenlig. Utredningen föreslår att del nya bolagel skall förvalta samtliga industricenteranläggningar. Verksamheten i de skUda industricentra bör lämpUgen bedrivas med separat inläkts- och kostnadsredovisning.

Från kostnadssynpunkt finner utredningen det vara viktigt att förvallningsbolagel så långt möjligt begränsar sin personalstyrka. Utredningen föreslår därför att de lokala funktionerna i industricenter-anläggningarna i största möjliga utsträckning utövas genom samarbete med kommunala organ. Det gäller bl, a, vissa löpande fastighelslekniska uppgifter. Sålunda bör fastigheternas drift och tillsyn ombesörjas av personal på platsen. Utredningen påpekar att de kommunala förvaltningarna på detla område har tillgång till kompetent personal och i de nu aktueUa orterna även ställt i utsikt samarbete i dessa frågor, vilka av praktiska skäl svårligen kan handläggas centralt av förvallningsbolagel.

Aktiebolagets styrelse föreslås av utredningen beslå av lägst tre och högst sju ledamöter vUka utses av Kungl, Maj:t, I styrelsen bör finnas företrädare för bl, a, näringsliv och arbetstagare. Verkställande direktören för bolaget bör vara ledamot av styrelsen.

För bolagets verksamhet bör gälla en av Kungl, Maj:t fastställd bolagsordning. Med hänsyn tiU storleken av de aktueUa investeringarna i byggnader och önskvärdheten av all ge verksamheten en finansiell stadga föreslår utredningen att bolaget får ell aktiekapital på 3 milj, kr. Eftersom de totala investeringarna för två fuUl utbyggda industricenteranläggningar har beräknats lill ca 20 mUj. kr., motsvarar bolagets eget kapital 15 % av anläggningskostnaderna.

Vid varje industricentrum bör enligt utredningen inrättas ett lokalt samarbelsråd, där ärenden rörande olika förhållanden inom anläggningen kan las upp tiU behandUng och i förekommande fah vidarerapporteras lUl förvaltningsbolagels styrelse. Antalet ledamöter i det lokala samarbetsrå-det föreslås vara fem. Ordföranden skall utses av förvaltningsbolagets styrelse. Två av ledamöterna bör representera de i industricenlret verksamma företagen och två ledamöter företräda de anställda.

Utredningen understryker alt det bör ankomma på statsmakterna att fatta beslut om inrättande och lokalisering av ytterligare industricentra. Förvaltningsbolagets uppgift skall vara att enligt huvudmannens direktiv verka för alt skapa goda förutsättningar för industriell verksamhet i de industricenleranläggningarna som bolagel planerar och uppför.

Förvaltningsbolagels verksamhetsort

Efiersom del stathga förvaltningsbolagets verksamhetsfält kommer att hgga inom stödområdet anser utredningen alt bolagets administration bör förläggas till denna del av landet. Behovet av regelbundna kontakter med centrala statliga organ kommer troligen att vara slort, speciellt i

Prop, 1973:50 67

uppbyggnadsskedet, och möjlighetema till kommunikationer med huvudstaden bör därför beaktas vid ortsvalet. Också personhga besök hos branschorganisationer och företag kräver en verksamhetsorl med goda möjligheter för företagets anställda alt begagna såväl flyg- som järnvägstransporter. Eftersom bolaget inte kommer att direkt kunna utnyttja expertis inom den centrala statsförvaltningen, anser utredningen all valet av verksamhetsorl bör faUa på någon av de större orter inom stödområdet där samarbete kan etableras med såväl regionala statliga organ som kvalificerad expertis inom olika områden av företagssektorn. Utredningen framhåller att erfarenheterna från det norska induslricenler-bolaget, vilket är föriagt till Trondheim, bestyrker behovet av att i bolagets omedelbara närhet ha tUlgång till expertis och fackfolk av skUda slag,

3,3.3 Investeringskostnader och finansieringsformer

Kostnader för tomtmark

För ett industricentrum med ca 300 arbetsplatser behövs enUgt utredningens beräkningar i runt tal 50 000-60 000 m industrimark. Storleken kan variera något beroende på lokala betingelser. Ett önskemål har varit att induslricenterverksamhelen skall förläggas till industriområden som kommunerna har planerat, vilket anses medföra fördelar för den lokala industrieUa verksamheten.

Utredningen har med hänsyn tUl att kommunen skall få tillfälle att på lämpligaste sätl disponera den stadsplanelagda induslrimarken funnit det önskvärt, att kommunen behåller äganderätten lill den mark som behöver disponeras för industricentret, Enhgt uttalanden av de kommunala organen i Strömsund och Lycksele torde det statliga förvaltningsbolaget genom tomrällsavtal få disponera färdigberedd industrimark, I anslutning lill de planerade induslricenteranläggningarna reserveras i dessa orter för bolagets räkning ytterligare markområden för eventuell vidareutbyggnad,

Byggnadskoslnader

Utredningen har översiktligt studerat den lämpliga utformningen av ett industricentrum med 300 anställda för att få ett underlag för beräkning av investeringskostnader och erforderliga hyresultag. Vid sina beräkningar har utredningen utgått från ett industricentrum som inrymmer totalt ca 13 900 m våningsyla. Byggnadsvolymen är ca 83 000 m. Uthyr-ningsbar lokalyta är ca 12 800 m. Som dimensioneringsnorm har använts 40 m lokalyta inkl. kontor och personalutrymmen per anställd. Utredningen konstaterar att detta värde i jämförelse med tidigare undersökningar om företags ylbehov per anställd ligger någol över vad som vanhglvis har använts för överslagsmässiga beräkningar av detta slag. Byggnaderna har utformats så all ändamålsenliga lokaler kan erbjudas förelag med lägst tio anstäUda. Den disponibla lokalytan är uppdelad på

Prop, 1973:50 68

fristående byggnader som var och en omfattar ca 2 500 m, I en byggnad torde i regel företag med högst 60 anstäUda kunna inrymmas.

Utöver uthyrningslokalerna ingår i industricentret vissa gemensamma anläggningar såsom panncentral, lastgator och parkeringsplatser, I en särskUd byggnad har planerats lokaler för läkarmottagning, matservering och fastighetsskötare.

Utredningen har beräknat de preliminära byggnadskostnaderna för de två aktueUa anläggningarna tih 20 milj, kr. Beräkningen avser prisläget den 1 april 1972 i Lycksele resp. Strömsund. En förutsättning för beräkningarna har varit att båda anläggningarna projekteras och upphandlas tillsammans och byggs ut i en etapp. Grovplanering av tomtmarken har antagits ingå i kommunens åtagande i samband med utbyggnaden av vägar och ledningar. Vid en utbyggnad i två etapper har den totala byggnadskostnaden bedömts öka med 10—15 %.

Upphandlingen har förutsatts ske genom totalenlreprenad. För all anläggningarna till en del skall kunna färdigställas under år 1973 är det nödvändigt att projektering och byggande i viss utsträckning sker samtidigt.

De i industricentra ingående byggnaderna kommer enhgt utredningen att bli påförda mervärdeskatt. Generellt kan beräknas en skattesats av 9,89 % på byggnadskostnadema, vilket för de planerade anläggningarna skuUe medföra en mervärdeskatt av 1,7—1,8 milj. kr. Utredningen påpekar att, eftersom förvaltningsbolagels uthyrningsverksamhet inte är belagd med mervärdeskall, den på fastighetsuppförandet fallande mervärdeskatten inte kan avräknas mot utgående mervärdeskatt.

Långfristig upplåning

De beräknade investeringarna för ett industricentrum med ca 300 arbetsplatser uppgår enligt kalkyler som utredningen har lagt fram till 10 milj. kr,, om man utnyttjar mark med tomträtt för anläggningen.

Om det skall bli möjligt att erbjuda ändamålsenliga lokaler tUl fördelaktiga hyresvillkor krävs enligt utredningen en långfristig upplåning för att därifenom hålla kapitalkoslnadsdelen av hyran inom rimliga gränser. Enligt vad utredningen inhämtat från kreditinrättningar som beviljar långfristiga lån med bästa säkerhet i industribyggnad är den längsta lånetiden 20 år för dylika krediter. Räntesatsen för sådana lån utgjorde 7,6 % i maj 1972.

Annuitelslånesyslemel, som i stor omfattning används för finansiering av bosläder och i begränsad omfattning av affärs- och kontorslokaler, tillämpas inte vid kreditgivning för industrifastigheter enhgt vad utredningen har inhämtat. Enligt utredningens mening har annuiletslånesyste-met från hyressältnings- och likviditetssynpunkt klara fördelar i jämförelse med sedvanliga amorteringslån.

Den tidsbegränsade hyresnedsältning som utredningen föreslår kräver alt staten för induslricenterverksamhelen beviljar ett amorteringsfritt treårigt lån som förräntas efler en räntesats av 4 %. Detla lån avlöses på för-

Prop, 1973:50 69

fallodagen av ett annuitetslån.

Den återbetalningslid varierande mellan 40 och 60 år som tillämpas vid bostadsfinansiering är enligt utredningens bedömning en aUtför lång tidsperiod med hänsyn till den ekonomiska livslängden för industribyggnader. En avskrivningslid pä ca 30 år torde bättre motsvara den beräknade brukstiden för sådana byggnader. Utredningen förordar därför alt del långfristiga finansieringsbehovet löses genom att förvallningsbolagel får ett statligt annuitetslån med en ålerbelalningstid av 30 år. Ränta på lånet föreslås utgå efter 6 % per år och räntesatsen bör vara lioårsbunden.

Statligt lokaliseringsbidrag

Som framgår av den lämnade redogörelsen betraktar utredningen industricenlerverksamhelen som ett medel alt vidga de regionalpolitiska insatserna. Utredningen framhåller därför angelägenheten av att företagen i ett statligt industricentrum i del inre stödområdet kan påräkna ett minst hka omfattande lokaliseringsstöd som förelagen skulle ha fåll om de hade vall alt bedriva industriell verksamhet i egna lokaler. Vid uppförande av industribyggnader inom det inre stödområdet lämnas ofta statligt lokaliseringsbidrag med 50 % av byggnadskostnaderna,

Induslricenterverksamhelen förutsätter all äganderätten till fastigheterna via förvallningsbolagel förblir hos staten. Från resultatsreglerande synpunkt kan avsaknaden av avskrivningsunderlag pä egen byggnad och de försämrade möjligheterna att helt efter eget val bygga om eller omdisponera lokalerna i viss mån utgöra negativa faktorer för det enskUda företaget. För att underlätta industrieU verksamhet i de utvalda orterna, som utgör viktiga regionala stödjepunkter i del inre stödområdet, och för all motverka eventuella negativa effekter för förelagen i induslricenlret finner utredningen del angeläget, att staten medger en större bidragsdel till byggnadskostnaderna i industricenleranläggningarna än som regelmässigt ulgår i form av lokaliseringsstöd. För verksamheten i industricentra föreslår utredningen ett statligt bidrag på 70 % lill investeringskostnaderna för byggnader.

Utredningen anser del vara en klar fördel all bidragen ulgår lUl förvaltningsbolaget och framöver kan användas som ett generellt verkande slöd åt industrieU verksamhet i dessa centra utan att vara knutet till ett enskilt förelags verksamhet. Del föreslagna systemet kommer också alt motverka förmögenhetsöverföringar till enskUda fysiska eUer juridiska personer. Förelagen i induslricenteranläggningarna får genom en förmånUg hyressätlning på lokalerna i industricentret del av det statliga investeringsbidraget. Härigenom begränsas det ekonomiska stödet genom bidragsgivningen tidsmässigt till förelagens aktiva verksamhetsperiod och upphör automatiskt om verksamheten läggs ned. För det enskUda företaget torde en förmånUg hyresnivå vara minst lika värdefull som ett direkt investeringsbidrag.

Prop. 1973:50 70

Finansiering av investeringarna

Som förut har nämnts har utredningen beräknat investeringskostnaderna för de två induslricenteranläggningarna i Lycksele och Strömsund till 20 milj, kr. Finansieringen föreslås ske på följande sätt.

Statligt lokaliseringsbidrag 14,0 milj. kr.

Statligt amorterings- resp.

annuitetslån 3,5 milj. kr.

Egen kapitalinsats av förvaltningsbolaget 2,5 milj, kr.

Summa 20,0 milj. ki.

Vid en etappvis utbyggnad har utredningen beräknat investeringskostnaderna för den första etappen Ull 11,5 milj. kr, med följande finansiering.

Statligt lokaliseringsbidrag 8,0 milj. kr
Statligt amorterings- resp.

annuitetslån 1,0 milj. kr.

Egen kapitalinsats av förvaltningsbolaget 2,5 milj. kr.

Summa 11,5 milj. kr. Hyressätlning av lokalerna

Hyresutlagel i industricentra bör enligt utredningen ligga på en nivå som gör att alternativet med hyrda lokaler ställer sig attraktivt jämfört med verksamhet bedriven i egna lokaler vilka uppförs med statligt lokaUseringsstöd. Vidare finner utredningen det önskvärt att en lägre hyreskostnad tillämpas under industricentrets tre första verksamhetsår. Erfarenheten har visat att det ofta lar upp tUl tre år för en industri att hell övervinna vissa startsvårigheter vid nyetablering, 1 regionalpolitiken har man också på senare år i allt högre grad inriktat det direkta företagsstödet på ätgärder för att mildra verkningarna av sådana temporära produktionsstörningar. I fråga om industricenlerverksamhelen anser utredningen det vara naturligt att statsmakterna medverkar till att reducera industriföretagens slarlkostnader och att i någon mån kompensera företagen för att den planerade företagsservicen i industricenlret inte helt kommer all finnas disponibel under den första uppbyggnadsetappen.

Utredningen har räknat med att hyresnedsällningen under de tre första verksamhetsåren skall vara en engångsföreteelse i uppbyggnadsskedet för varje enskUt industricentrum. Med den föreslagna finansieringen blir i huvudsak villkoren för den långfristiga upplåningen avgörande för hyresnivån. Utredningen framhåller vikten av all långfristiga lån beviljas och att förräntning sker efter förmånUg räntesats. Med hänsyn till den kraftiga engångsnedskrivning av byggnadskostnaderna, som möjliggörs genom det statliga bidrag som förordas, finner utredningen det redovisningsmässigt försvarbart all avskrivningen på resterande del av byggnadskostnaderna anpassas efter amorteringsplanen för de långfristiga krediterna.

Prop. 1973:50 71

Med de angivna förutsättningarna för fastighetsförvaltningen har utredningen beräknat den prehminära hyresnivån lill följande belopp.

Alt. I FuUt utbyggt industricentrum med 300 arbetsplatser

Första 3 åren Följande år

Hyreskostnad per m exkl, värmekostnad 28 kr, 38 kr.

Alt. II Utbyggnad av en första etapp med 150 arbetsplatser i industricenlret

Första 3 åren Följande år

Hyreskostnad per m exkl, värmekostnad 36 kr, 46 kr,

Förvaltningsbolagels administrationskostnader

Av den lämnade redogörelsen framgår alt det statliga förvaltningsbolaget föreslås få två huvuduppgifter, nämligen dels alt planera och utveckla ytterUgare industricentra, dels att utöva en fastighetsförvaltande funktion. Utredningen framhåller att den fastighetsförvaltande funktionen, sedan byggnaderna har färdigställts och hyresgäster har anskaffats, torde kräva begränsade personella resurser. Det är motiverat att i försöksstadiet begränsa personalstyrkan i bolagel och att genom konsulter köpa de specialtjänster som erfordras för uppförandet av lokalerna. Erfarenheterna från motsvarande verksamhet i Norge visar enligt utredningen att det är nödvändigt att ha en viss personalstyrka redan på ett tidigt stadium av planeringsarbetet. Speciellt kontakt- och förhandlingsarbetet med enskilda företag torde kräva betydande personalinsatser under uppbyggnadsskedet.

Utredningen föreslår att personalstyrkan för den planerade försöksverksamheten i ett inledande skede skall beslå av en chef, en byggnadstekniker, en företagsekonom och en kontorist.

De administrativa kostnaderna i förvaltningsbolaget har beräknats lUl 350 000 kr, under det första året. Kostnaderna för den regionalpohtiskt inriktade delen av förvaltningsbolagets verksamhet bör täckas genom århga anslag via statsbudgeten, sedan viss del av kostnaderna för den centrala administrationen har påförts industricenterenheterna. Endast begränsade intäkter torde kunna påräknas under det första verksamhetsåret.

Sammanfattning av finansierings- och kostnadsfrågorna

Utredningen har lämnat följande sammanfattande redogörelse för finansierings- och kostnadsfrågorna.

A, De föreslagna investeringarna uppgår till 20 milj, kr. För finansieringen föreslås staten bevilja

Lokaliseringsbidrag 140 milj, kr.

Statligt amorterings- resp,

annuitetslån 3,5 milj, kr.

Summa 17,5 milj. kr.

Resterande belopp 2,5 milj. kr. täcks av bolagets egna medel

Prop, 1973:50 72

B, Staten föreslås teckna aktier för 3 milj, kr, i förvallningsbolagel för
industricenlerverksamhelen.

C, Administralionsbidrag liU förvallningsbolagel föreslås utgå med
350 000 kr, för det första verksamhetsåret. Vissa möjhgheter torde
enhgt utredningen finnas att successivt minska beloppet för de
följande åren av försöksverksamheten.

Etapp I i ulbyggnadsprogrammet förutsätts i slort sett kunna slutföras under år 1973, Utredningen har även sökt bedöma de ekonomiska konsekvenserna för staten, om vissa temporära svårigheter skulle uppkomma vid uthyrning av de uppförda industrilokalerna. Det är realistiskt alt räkna med att en viss del av den första etappens lokaler kan bli oulhyrda i början av verksamheten. Utredningen räknar med ett maximalt hyresbortfaU på omkring 300 000 kr, totalt under den första treårsperioden efler byggnadernas färdigställande. Det finns emellertid enhgt utredningens mening inle skäl att i de preliminära beräkningarna göra någon reservation för delta belopp.

3.4 Remissyttrandena

Utredningens förslag att industricenleranläggningarna generellt skall planeras för ca 300 arbetsplatser med möjlighet till senare utbyggnad godtas av nästan aUa remissinstanser som har yttrat sig i frågan. En avvikande mening förs dock fram av Svenska kommunförbundet, som med hänvisning till den norska statliga kommitténs — Utvalget for industrivekstcenlra — uppfattning om en nedre gräns av 1 000 arbetsplatser inom varje industricentrum för att man skaU uppnå påtagliga regionalpolitiska effekter finner det svenska förslaget om industricentrum med 300 arbetsplatser vara alltför blygsamt.

En utbyggnad av lokalerna i etapper med en första etapp omfattande ca 150 arbetsplatser i vardera Strömsund och Lycksele tillstyrks i flertalet remissyttranden, AMS anser sålunda en verksamhet i begränsad skala vara riktig. Om tillräckligt intresse från företagens sida skulle föreligga är dock styrelsen beredd att tillstyrka en utbyggnad upp till 300 arbetsplatser i det enskilda centret. Norrlandsfonden delar utredningens uppfattning att en fuU utbyggnad i en etapp medför stordriflsfördelar från byggnadsekonomiska synpunkter. Samtidigt påpekas dock att en anpassning till företagens behov är nödvändig och fonden rekommenderar därför en successiv utbyggnad, Västerbottens företagareförening ställer sig positiv tUl en första etappbyggnad av begränsad omfattning, även om aktueUa hyresgäster mte har knutits till de planerade lokalerna i byggnadsskedet. Denna uppfattning delar Jämtlands läns företagareförening, som framhåller alt en viss lokalreserv erfarenhetsmässigt kan medverka tiU snabba etableringsbeslut i förelag med akut lokalbehov. Även SAF och Sveriges industriförbund finner en första

Prop. 1973:50 73

utbyggnadsetapp omfattande lokaler för sammanlagt 300 sysselsatta på de båda orterna vara rimhg med hänsyn till svårigheterna att bedöma en kommande efterfrågan på lokaler i de aktuella orterna. En konjunkturuppgång kan dock sannoUkt ganska snabbi medföra ett ökat intresse för inflyttningsfärdiga lokaler i ohka delar av stödområdet, SHIO anser, med hänsyn till statens risklagande i projekten, att del är riktigt med en begränsad försöksverksamhet,

FuU utbyggnad av industricentra redan från början förordas av länsstyrelsema i Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att erfarenheterna av hkartade projekt i Norge talar för en försiktig utbyggnad i etapper. Ä andra sidan skuUe en totalutbyggnad i ett steg ge betydligt större tyngd åt projekten såväl psykologiskt som reellt. De beräknade investeringskostnaderna anser länsstyrelsen vara så blygsamma att de inte bör utgöra hinder för ett fullständigt industricentrum. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län finns det risk för alt den grundläggande tanken med ett industricentrum förfelas, om utbyggnaden skulle begränsas lill enbart en första etapp med arbetsplatser för 150—175 personer. Del vore mycket olyckhgt om en tvehågsen satsning skulle leda till ett misslyckande i försöksverksamheten. Tomma lokaler, färdiga att tas i bruk omedelbart, är för övrigt en viktig lokaliseringsfaklor. Länsstyrelsen anser sålunda all lokaler för 300 anstäUda bör uppföras i ett sammanhang, åtminstone i Strömsund för vilken ort företagen har visat det största intresset.

Utredningens ståndpunkt all lokalerna i industricentra skall få en generell utformning för att tillgodose behovet av varierande industriell verksamhet samt alt lokalerna skall bjudas ut lill industrin genom uthyrning möter med något undantag ingen invändning hos remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock att den generella utformning av lokalerna som utredningen har föreslagit kan ifrågasättas. En individuell utformning av lokalerna enligt varje företags önskemål bör i stället övervägas, även om viss kostnadsfördyring skulle bU följden.

Några remissinstanser anlägger synpunkter på vilka kategorier av företag som skall få bedriva industriell verksamhet i industricenteranläggningar. Enligt Svensk industriförening bör samhällsägda företag inte få hyra lokaler i de planerade anläggningarna, eftersom samhället ändå förfogar över andra styrmedel för lokalisering av sådana verksamheter. Föreningen finner vidare den föreslagna nedre gränsen av tio anställda som villkor för etablering i industricentra vara helt omotiverad och rekommenderar att denna gräns slopas. Svenska kommunförbundet betonar att i första hand nyetablerade företag bör beredas plats i lokalerna, så alt man inte åstadkommer endast en omflyttning av företag inom stödområdet.

Utredningens förslag att i de planerade industricentra skapa gemensamma servicefunktioner i begränsad omfaltning har huvuddelen av remissinstanserna lämnat utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner del anmärkningsvärt att de tillfrågade företagen

Prop. 1973:50 74

har visat ringa intresse för förelagsservice, eftersom andra undersökningar bland förelag som redan har flyttat tiU stödområdet pekar pä motsatsen. Skäl kan därför enligt länsstyrelsen finnas att ytterUgare klarlägga vilka gemensamma servicefunktioner som bör knytas till industricentra, Jämtlands läns företagareförening betonar att det specieUt med hänsyn till de små och medelstora företagen är av synnerligen stor vikt att utrymme bereds för gemensam företagsserviceanläggning. Enligt LO kan kraven på en god mdustrieU miljö med olika former av företagsservice snabbare tillgodoses i industricenteranläggningar vid en samlad satsning med flera företag än vid enstaka företagslokaliseringar i spridda orter.

För en stark begränsning av antalet servicefunktioner uttalar sig flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar utredningens mening alt många servicefunktioner saknar lillräckligt underlag i industricentra av den planerade storleken. Förvaltningsbolaget bör emellertid aktivt arbeta för en samverkan mellan centrets företag när del gäller olika former av förelagsservice. Möjligheter kan då finnas att med hela länets industri som underlag bygga upp vissa servicefunktioner, Västerbottens företagareförening anser att uppbyggnaden av servicefunktionerna i industricentret bör ske med försiktighet och efter samråd med hyresgästerna. Svenska kommunförbundet understryker att man vid utbyggnaden av industricentra måste ta hänsyn till redan befintlig service på orten så att inte centret, i stäUet för att bh en stimulans för servicenäringarna, bhr en övermäktig konkurrent som tvingar redan etablerade serviceförelag att upphöra med sin verksamhet. De gemensamma servicefunktionerna bör enligt Svensk industriförening begränsas till gemensamma matsalar, förelagshälsovård, samordning av transporter samt lokaler för personal-värd, t. ex. motionssalar med bastuanläggning.

En mer återhållsam attityd liU gemensam företagsservice redovisas i några remissvar. Sålunda varnar Svenska landstingsförbundet för en alltför stor optimism beträffande gemensamhetsanordningar inom industricentra. Outnyttjade gemensamma funktioner kan kostnadsmässigt påverka hyresnivån i industricentra på ett ofördelaktigt sätl. All erfarenhet talar enligt Svenska företagares riksförbund för att mindre och medelstor industri i mycket Ulen grad efterfrågar samägda serviceorgan. Intresset torde vara begränsat lill samordnade måltider saml eventuella transporter.

Utredningens motiv för ell statligt huvudmannaskap för induslricenterverksamhelen delas av del helt övervägande antalet remissinstanser. Svenska kommunförbundet framhåller sålunda att tiUskapandet av industricenteranläggningar är en lokaliseringspolilisk åtgärd och att staten därför bör vara huvudman för anläggningarna och även helt svara för finansieringen. Samma ståndpunkt intar Svenska landstingsförbundet. Enhgt LRF bör försöksverksamheten med industricentra inledningsvis vara en rent statlig uppgift. Sedan erfarenhet har vunnits kan nya former för huvudmannaskapet behöva prövas.

Alt induslricenterverksamhelen skall administreras genom ell frislåen-

Prop. 1973:50 75

de statligt förvaltningsbolag finner huvudparten av remissinstanserna vara ändamålsenhgt, LO, som biträder utredningens förslag, understryker all ett väl utvecklat samarbete mellan industri-cenlerbolaget och den övriga statliga företagsverksamheten, bl. a, Svetab, bör komma till stånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ställer sig positiv lill att étt statligt förvaltningsbolag inrättas, anser att bolaget bör underordnas länsstyrelsen i sådana ärenden där regionalpoUtiska avvägningar måste göras, bl. a. förmedling av verksamhet till industricenteranläggningar. Statskontoret framhåller att organisationen bör utformas med hänsyn till planerna på all bilda en central myndighet under industridepartementet med uppgifter på det näringspolitiska området, däribland vissa centrala uppgifter i samband med stathgt slöd lill industriservice. Det ligger nära till hands att en sådan myndighet får svara också för motsvarande uppgifter i samband med ett statligt slöd till industricentra. De operativa uppgifterna torde dock enligt statskontorets mening få hgga hos andra organ, AMS intar en negativ hållning lill utredningens förslag och betonar angelägenheten av att de lokaliserings-pohtiska insatserna inte ytterUgare sphttras. För denna ståndpunkt talar skäl av arbelsteknisk och ekonomisk art men även hänsyn till de företag, myndigheter etc, som är intressenter på området.

Förslaget om lokalisering av förvallningsbolagel tiU någon större ort inom stödområdet tillstyrks i flertalet remissyttranden. Däremot varierar åsikterna när det gäller valet av ort. Åtskilliga förslag tiU orter lämnas av remissinstanserna, vilka i huvudsak har begränsat ortsvalet geografiskt med hänsyn enbart till lokala önskemål. Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår alt förvallningsbolagel lokaliseras liU Östersund, medan länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att Skellefteå väl uppfyller de krav som kan ställas på tillgång till olika former av kvalificerad service. I första hand rekommenderar därför länsstyrelsen Skellefteå som etableringsort för förvallningsbolagel men nämner även Lycksele som alternativ lokaliseringsort. Sundsvall anges av länsstyrelsen i Västernorrlands län som en lämplig ort för bolagels säte med hänsyn till bl. a, tillgängen pä goda kommunikationer och ett rikt utbud av service inom alla områden.

Utredningens beräkning av investeringskostnader och förslag till finansiering möter i stort sett inga invändningar från remissinstansema. Endast i ett fåtal remissyttranden framförs avvikande mening eller speciella synpunkter på dessa frågor.

Del av utredningen föreslagna lokaliseringsbidraget på 70 % av byggnadskostnadema har blivit föremål för invändningar från några remissinstanser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att bidragsdelen vid investeringama inte bör vara högre än 50 % vUket f. n. är den övre gräns som gäUer för lokaliseringsstöd och beredskapsarbeten. Förutom nackdelar för den redan etablerade industrin inom del inre stödområdet kan ett bidrag på 70 % leda lill ökade kommunala subventioner från sådana kommuner som inte har fåll något industricentrum. Härigenom kan fördelarna med det högre investeringsbidraget

Prop. 1973:50 76

avsevärt komma att elimineras, I den mån de statliga insatserna skall ökas bör delta enhgt länsstyrelsens mening ske i form av ökal administralionsbidrag och ökade resurser för marknadsföring samt information tUl intresserade industriförelag, SAF och Sveriges industriförbund framhåller att del inte finns någon anledning att öka subventionsgraden för industricenlerprojekten utöver vad som gäller för del lokaliseringspolitiska stödet. För berörda företag torde fördelarna att hyra färdiga lokaler tillsammans med övriga regionalpohliska stödåtgärder vara tiUräckligt attraktiva för en lokaUsering till industricentra.

Beträffande mervärdeskatten på byggnadsinvesteringarna i induslricenteranläggningarna påpekar SAF och Sveriges industriförbund att frågan har generell räckvidd. Motsvarande problem uppslår exempelvis i samband med uppförande av gemensamhetsägda hantverkshus och köpcentra, vid investeringar i anslutning till jordbruksarrenden m, m. Enligt organisationemas uppfattning bör mervärdeskatten fungera neutralt i såväl det av utredningen diskuterade fallet som andra Ukartade situationer. Organisationerna förordar alt problemen behandlas med viss förtur av den utredning som f. n. arbetar med en översyn av mervärdeskatteförordningen.

Att en förmånUg hyressätlning ulgör en förutsättning för möjlighetema att intressera företag för industriell verksamhet i industricentra i denna del av stödområdet betonas starkt av det stora flertalet remissinstanser. Kommerskollegium framhåller att hyrorna i industricentra måste vara attraktiva för företagen jämfört med verksamhet som bedrivs i sådana egna lokaler som uppförs med statligt stöd. För alt framgångsrikt kunna konkurrera med andra alternativ mäste hyressättningen i industricentra hållas på en låg nivå, betonar Västerbottens företagareförening. Trots att den av utredningen angivna hyrait måste betecknas som förmånlig befarar föreningen all svårigheter i detta avseende kan uppkomma för ett industricentrum vid jämförelse med den hyressätlning som tillämpas i industri- och hantverkshus i länets inland.

Synpunkter på företagens konkurrenssituation lämnas i några remissyttranden. En förmånhg hyressätlning kommer enligt Statsföretag AB alt påverka efterfrågan på industricentras lokaler och tjänster. Den lokaliseringspoliliska fördel som härigenom kan vinnas bör emellertid vägas mot snedvridningar av konkurrensförutsättningarna gentemot företag med normala hyreskalkyler. Svenska företagares riksförbund konstaterar att utredningens förslag till hyressätlning av lokaler i industricentra innebär en omfattande subventionering. Om erbjudandet om industrilokaler skaU ha någon effekt, måste hyresnivån emellertid radikalt understiga gängse marknadspris. Trots att en betydande konkurrensförskjutning kan uppkomma vill förbundet därför inte motsätta sig en försöksverksamhet av föreslagen art. Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på risken av att ett stathgt industricentrum, som kan erbjuda bättre hyresvillkor än t. ex, kommunala industri- och hantverkshus, rekryterar sina hyresgäster i första hand bland förelag som redan finns på orten. Förutsättningen för alt de stathga industrilokalerna skaU kunna fyUa en regionalpohtisk

Prop. 1973:50 77

funktion är enhgt länsstyrelsens mening att de medför ett direkt tillskott av företag till berörda orter.

Utredningens förslag att geriom en hyresreducering under tre år i någon mån motverka företagens startkostnader vid etablering i centret finner så gott som samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan vara motiverad. Den föreslagna hyresreduceringen, som utredningen har begränsat till industricentrets tre första verksamhetsår, anser flera av remissinstanserna emellertid inte vara önskvärd från lokaliseringspolitiska synpunkter utan rekommenderar i stället att nedsatt hyra alllid skall utgå till det enskilda företagel för dess tre första verksamhetsår i centret oavsett tidpunkt för inflyttningen. Sådana synpunkter förs fram av bl, a. kommerskollegium, länsstyrelsen i Västerbottens län, Norrlandsfonden och Västerbottens företagareförening. En viss begränsning av den tidsbestämda hyresreduceringen finner däremot länsstyrelsen i Jämtlands län vara befogad. Länsstyrelsen finner emellertid förslaget välmotiverat i fråga om företag som inte tidigare har bedrivit verksamhet på orten. Sådana förelag måste enligt länsstyrelsen erfarenhetsmässigt räkna med betydande kostnader för intrimning av den nya anläggningen och den nya personalen.

3,5 Departementschefen

Enligt riksdagens beslut (prop, 1972:111 bU. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347) hösten 1972 skall en försöksverksamhet med industricentra påbörjas i regionala centra i del inre stödområdet, I en första etapp skall industricentra uppföras i Lycksele och Strömsund. Frågan om en fortsatt utbyggnad i ytterligare orter bör övervägas först sedan erfarenheter har vunnits av den första ulbyggnadsetappen.

På grundval av delta riksdagsbeslut tar jag i del följande upp induslri-centrautredningens förslag i övrigt beträffande induslricenterverksamhelen.

I fråga om utformningen av industricentra har utredningen med instämmande av flertalet remissinstanser förordat all induslricenteranläggningarna i vardera Lycksele och Strömsund bör planeras för omkring 300 arbetsplatser men att en första utbyggnad bör omfatta lokaler endast för omkring 1 50 arbetsplatser i vardera orten. För egen del anser jag med hänsyn till svårigheterna all i utgångsläget bedöma efterfrågan på industrilokaler i de aktuella orterna alt utredningens förslag till dimensionering av anläggningarna bör tjäna som aUmän riktpunkt för den fortsatta planeringen. Jag ansluter mig lill utredningens uppfattning om en stegvis utbyggnad. För en sådan utbyggnad talar den avvaktande attityd till en etablering i industricentra som företagen har intagit enligt en enkät som industricenlrautredningen har genomfört och som har redovisats i prop. 1972:111 (bil. 1 s 437-438), Samtidigt bör uppmärksammas all resultatet av enkäten otvivelaktigt har påverkats av de senaste årens konjunkturläge. Jag finner all I 50 arbetsplatser i vardera

Prop. 1973:50 78

centret i ett första steg är en lämplig riktpunkt för planeringen av industricentra i Lycksele och Strömsund. Del är angelägel all det verkställande organet i god tid inleder förhandlingar med intresserade företag för att försäkra sig om alt del finns hyresgäster tUl lokalerna när de slår färdiga.

Erfarenheterna av försöksverksamheten får visa vilket intresse för lokaler i industricentra som på längre sikt föreligger från förelagens sida och vilken omfattning industricenleranläggningarna med hänsyn därtiU bör få. Del blir en uppgift för den som förvaltar anläggningarna alt följa utvecklingen och la initiativ för att tUlgodose behov av ytterligare lokaler. Det ankommer på statsmakterna alt falla beslut om utbyggnad av befintliga och inrättande av ytteriigare industricentra.

Del är självfallet viktigt all det finns ett tillfredsställande utbud av förelagsservice i de delar av stödområdet där industricenteranläggningar skall uppföras. Delta måste beaktas när man bedömer vilka gemensamma servicefunktioner som bör finnas i industricentra. Erfarenheten har visat alt bristen på servicefunktioner i vissa regioner har utgjort ett besvärande handikapp för den industriella utvecklingen. Som utredningen framhåller har emellertid tillgången på kvalificerad förelagsservice under senare år successivt förbättrats i de län dit industricentra föreslås bli förlagda. Utredningen erinrar bl. a. om de ökade resurser för förelagsservice som har tilldelats företagareföreningarna och om tillkomsten av vissa institutioner för teknisk utveckling och forskning. Härigenom kan förelagen i industricentra få olika servicetjänster. Med hänsyn därtill bör en viss försiktighet iakttas vid utbyggnaden av gemensamma servicefunktioner i industricentra. Detta är moiiverat även av andra skäl. Utredningen liksom flera remissinstanser har sålunda framhållit all underlaget för en mera omfattande företagsservice inte är tillräckligt i industricentra av den planerade storleken. Av den nyss nämnda enkäten framgår alt industriföretagen har visat intresse för endast ett begränsat antal gemensamma servicefunktioner. I vilken omfattning sådana servicefunktioner bör anordnas får prövas fortlöpande vid förvaltningen av industricentra.

I anslutning till frågan om utformningen av industricentra har utredningen framhållit att anläggningarna i princip bör reserveras för samma typ av verksamhet som kan få statligt lokaliseringsstöd. Även jag finner del motiverat all anläggningarna ställs lill förfogande för alla företag som driver verksamhet som berättigar till statligt lokaliseringsstöd. Av naturliga skäl bör emellertid förelag inom turistnäringen inte komma i fråga.

Enligt utredningens förslag skall industricentra i princip reserveras för företag med mer än tio anställda. Jag finner det inle motiverat att uppställa en sådan generell regel. En bedömning bör göras från fall till fall varvid sådana faktorer som det enskilda förelagels marknadsinriktning och utvecklingsmöjligheter bör ingå i bedömningsunderlaget.

Sådana kategorier förelag av allmän servicekaraktär som l.ex. bilservice, mindre tvättinrättningar, tv-service m. fl., vilkas verksamhet är inriktad enbart på den lokala marknaden, bör däremot inle erbjudas

Prop. 1973:50 79

lokaler i industricentra. Som utredningen framhåller bör sådana företags lokalbehov tillgodoses på annat sätt.

Utredningen har övervägt frågan huruvida huvudmannaskapet skall vara gemensamt statligt och kommunalt eller enbart statligt. Med hänvisning till all industricentra ulgör ett regionalpolitiskt medel har utredningen stannat för att staten ensam skall vara huvudman för verksamheten. Förslaget har tillstyrkts av det helt övervägande antalet remissinstanser, däribland Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Utredningens förslag ligger i linje med den uppfattning som statsmakterna sedan länge har hävdat i fråga om kommunall ekonomiskt engagemang för all påverka enskilda industriföretags lokalisering. Kommunernas uppgift inom regionalpolitiken bör vara begränsad till all skapa goda allmänna betingelser för den industriella utvecklingen genom en förutseende planering och erforderliga samhällsinvesteringar. Härav följer alt det är en viktig uppgift för de kommuner där industricentra kommer all förläggas alt skapa goda yttre förutsättningar för verksamheten. Om verksamheten skall bli framgångsrik krävs ett fortlöpande intimt samarbete mellan de kommunala organen och ledningen för industricentra.

Svenska kommunförbundet har i delta sammanhang betonat vikten av all de berörda kommunerna får en så stor andel av bostadsbyggandet att bostäder kan ställas till förfogande för den personal som nyanställs i industricentra. I del förslag lill regionalpolitiskt handlingsprogram (prop. 1972:111 bil. l)som riksdagen log ställning lill förra året anförde jag att bostadsbyggandet inom skogslänen borde kunna vidgas för att möta uppkommande bostadsbyggnadsbehov. 1 första hand borde övervägas alt öppna en möjlighet att öka bostadsbyggandet i dessa områden ulan alt ändra bosladsbyggnadsplanen. Med anledning härav vill jag till en början framhålla all delta för dagen inle torde vara något större problem. Vidare vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposilion (prop. 1973:1 bil. 13 s. 270) har föreslagit alt projeklreserven får las i anspråk även för en sädan ökning av bostadsbyggandet som behövs för att främja den regionala utvecklingen eller sysselsättningen i skogslänen.

Uppbyggnaden av industricentra och rekryteringen av förelag till anläggningarna kräver en organisationsform som gör del möjligt för ledningen all arbeta på ett självständigt och smidigt sätt. Utredningen har med denna utgångspunkt föreslagit att ett frislående förvaltningsorgan bildas med uppgift att förvalta samtliga industricenteranläggningar. Jag ansluter mig till utredningens förslag vilket huvudparten av remissinstanserna har tillstyrkt.

Enligt utredningens förslag skall förvaltningsorganet få formen av ett aktiebolag. Vid bedömningen av denna fråga vill jag fästa uppmärksamheten på all verksamheten har ren förvaltningskaraktär och inte skall drivas i vinstsyfte. Med hänsyn främst till dessa omständigheter finner jag det mer ändamålsenligt all förvaltningsorganet får formen av en stiftelse. Stiftelsen bör med hänsyn till omfattningen av den planerade verksamheten i del första skedet få ett statligt kapitallillskolt på 3 milj. kr. alt

Prop, 1973:50 80

utgöra stiftelsens förmögenhet.

För stiftelsen bör gälla en av Kungl. Maj:t fastställd stadga. Stiftelsen bör lyda direkt under Kungl. Maj:l och ha lill uppgift alt planera, uppföra och förvalla industricenteranläggningar samt i övrigt verka för att skapa goda förutsättningar för verksamheten i anläggningarna. Vid fullgörandet av sina uppgifter bör stiftelsen utveckla ett nära samarbete med de statliga myndigheter som har uppgifter inom regionalpohliken och med Statsföretag AB. Ledamöterna i styrelsen skall utses av Kungl. Maj:t. Bland ledamöterna bör finnas företrädare för arbetstagare och näringsliv. Jag ansluter mig vidare lill utredningens förslag all ett lokall samarbelsråd inrättas för varje enskilt industricentrum,

I samarbclsrådel bör representanter för stiftelsen, företagen och deras anställda kunna överlägga om utformningen och skötseln av anläggningarna. Eftersom förvaltningen av del enskilda induslricenlret kräver kontinuerliga kontakter med de kommunala organen på orten kan samarbels-rådel fylla en viktig uppgift också i dessa kontakter.

Jag förordar att stiftelsen lokaliseras lill Skellefteå som väl fyller de krav som kan ställas för den verksamhet som stiftelsen skall utöva.

Vid sin bedömning av frågan om invesleringskostnader och finansiering av induslricenteranläggningarna har utredningen utgått från all de berörda kommunerna skall upplåta erforderhg industri-mark med tomträtt. Byggnadskostnadema för fullt utbyggda industricenteranläggningar i Lycksele och Strömsund med vardera 300 arbetsplatser har utredningen beräknat preliminärt till 20 milj. kr. i 1972 års prisnivå. Vid en utbyggnad i två steg ökar kostnaden med 10—15 % enligt utredningen. Beräkningarna har i allmänhet inle mött några invändningar vid remissbehandlingen. Även jag finner utredningens kostnadsberäkningar vara väl ägnade att läggas till grund för det fortsatta projekteringsarbetet. Jag har ingen erinran mol att stiftelsen för uppförandet av anläggningarna utnyttjar mark som upplåts med tomträtt,

I anslutning till sin redovisning av de beräknade byggnadskostnaderna har utredningen framhållit alt uppförandel av byggnaderna i industricentra kommer att beläggas med mervärdeskatt. Som SAF och Sveriges industriförbund har framhållit har detta problem generell räckvidd och jag anser därför att det inte bör behandlas i detla sammanhang.

Utredningen har baserat sitt förslag till flnansiering av investeringarna på alt hyran i industricentra bör ligga på en nivå som för företagens del gör allernalivel med hyrda lokaler fördelaktigt jämfört med verksamhet bedriven i egna lokaler som uppförs med statligt lokaliseringsstöd. Utredningen har vidare ansett det önskvärt all lägre hyror ulgår under de tre första åren som verksamhet bedrivs i anläggningarna. För all hålla kapitalkostnadsandelen av hyran inom rimliga gränser har utredningen dessutom förutsatt en långfristig upplåning. Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att staten beviljar ell amorteringsfritt treårigt lån som förräntas efler en räntesats av 4 % och som på förfallodagen avlöses

Prop. 1973:50 81

av ett annuitetslån med 30 års löptid. Ränta på annuilelslånet föreslås utgå med 6 % per år och räntesatsen föreslås vara lioårsbunden. Slutligen föreslår utredningen all slalligl lokaliseringsbidrag beviljas med 70 % av de totala byggnadskostnadema. Vid byggnadskostnader på 20 milj. kr. för tvä fullt utbyggda industricentra skulle finansieringen sålunda ske genom ett statligt lokaliseringsbidrag på 14 milj. kr. och ett statligt annuitetslån på 3,5 milj. kr. Resterande belopp, 2,5 milj. kr., föreslås täckas av förvaltningsorganels egna medel. Vid en stegvis utbyggnad och investeringskostnader på 11,5 milj. kr. skulle lokaliseringsbidraget enligt utredningens beräkningar uppgå till 8 milj. kr. Det erforderliga statliga annuilelslånet skulle utgöra 1 milj. kr. och förvaltningsorganets egen kapitalinsats 2,5 milj. kr. Utredningens synpunkter på hyressättningen och finansieringen delas av del övervägande antalet remissinstanser.

Enligt min mening är del nödvändigt att industricentra kan erbjuda en hyresnivå som framstår som konkurrenskraftig i förhållande lill de kostnader förelagen kan räkna med vid uppförande av egna industrilokaler med statligt lokaliseringsstöd. Jag delar i delta avseende utredningens Synpunkter. Jag finner däremot inte skäl föreligga att en speciellt låg hyra las ul under de tre första verksamhetsåren. Lånefinansieringen bör helt kunna lösas med ett statligt annuitetslån med en löptid som motsvarar lokaliseringslånens, dvs. 20 år. Annuilelslånet bör förräntas efler den ränte-.sals, 7,5 %, som f. n. tillämpas för lokaliseringslånen. Eftersom det här gäller ett annuitetslån måste räntesatsen vara bunden. En räntesals som är bunden under tioåriga intervaller av lånets löptid används vanligtvis för liknande lån vid fastighetsbelåning. Justering av räntesatsen bör kunna ske vid utgången av varje tioårsperiod av lånets löptid med beaktande av den förändring som kan ha skett under den senast förflutna perioden i fråga om räntevillkoren för långfristig fastig-helsbelåning mol bästa säkerhet. För att i möjligaste mån hålla nere kapitalkostnaderna vid hyressättningen finner jag skäl tala för att för lånet beviljas räntefritt och anstånd lämnas med avbetalning under lånels tre första år.

Jag förordar vidare i enlighet med utredningens förslag alt lokaliseringsbidrag utgår för byggnadsinvesteringarna. I del föregående har jag föreslagit att ell till 65 % förhöjt lokaliseringsbidrag skall kunna utgå i vissa fall vid sådana nyetableringar och utbyggnader i det inre stödområdet som är särskilt angelägna från samhällssynpunkl. Induslricenterverksamhelen ingår som ett viktigt led i ansträngningarna att stimulera den industriella utvecklingen i dessa delar av Norrlands inland. Jag föreslår därför alt lokaliseringsbidrag skall kunna utgå med 65 % av de totala byggnadskostnadema.

Vid utbyggnad av industricenleranläggningarna i ett första steg innebär vad jag nu har förordat alt de beräknade byggnadskostnadema, 11,5 milj, kr,, täcks genom dels ett statligt lokaliseringsbidrag på 7,5 mUj, kr,, dels ett statligt annuitetslån på 1,5 milj, kr. Jag förutsätter att resterande belopp, 2,5 milj. kr., täcks ur stiftelseförmögenheten.

6 Riksdagen 1973. I saml Nr 50

Prop. 1973:50 82

Vad jag nu har förordat innebär att de företag som etablerar sig i industricentra kan erbjudas förmånliga hyresvillkor. Dessutom kan företagen få regionalpolitiskt stöd i andra former. De särskilda hyresförmå-nerna i industricentra bör komma de enskilda företagen lill godo endast så länge de driver egen verksamhet i industricentra. Detta bör beaktas vid utformningen av hyreskontrakten för lokaler i industricentra.

Vad jag nyss har anfört innebär att stiftelsen kommer att ha lill huvuduppgift att planera, uppföra och förvalta industricentra. Utredningen framhåller att planeringen för ytterligare industricentra kan väntas utgöra en relativt betydande del av arbetsuppgifterna, medan de fastighetsförvaltande uppgifterna efter ell inledande uppbyggnadsskede torde kräva begränsade arbetsinsatser. Enligt utredningens mening bör hyresgästerna i industricentra inle rimligen belastas med kostnader för de regionalpolitiskt inriktade uppgifterna. Utredningen föreslår därför att ett årligt statligt bidrag skall utgå för att täcka denna del av administrationskostnaderna. För ett första verksamhetsår beräknar utredningen kostnaderna lill 350 000 kr. Jag har ingen erinran mol vad utredningen har anfört och förordar alt administrationskostnaderna, sedan skälig del av dessa har påförts industricenleranläggningarna, täcks genom årliga förvaltningskoslnadsbidrag från staten. Jag kan också godta det av utredningen beräknade medelsbehovel, 350 000 kr., för det första verksamhetsåret.

Prop. 1973:50 83

4 Glesbygdsstöd och åtgärder i Vindelälvsområdet 4,1 Utredningsmaterial

I juni 1969 tillkallades efler Kungl, Maj:ls bemyndigande sakkunniga' för att inventera problemen i glesbygderna och föreslå åtgärder för alt lösa dem. De sakkunniga, som antog benämningen glesbygdsutredningen, har avlämnat betänkandena (SOU 1972:13) Kommersiell service i glesbygder, (Ds In 1972:1) UtbUdning i glesbygder, (Ds In 1972:6) Hälso- och sjukvård i glesbygder, (Ds In 1972:7) Kommunal social service i glesbygder (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder saml (Ds In 1972:9) Kommunikationer i glesbygder. Dessutom har utredningen lämnat belänkandet (SOU 1972:56) Glesbygder och glesbygdspolilik, vari utgångspunkterna för utredningens arbete och en sammanfattning av dess förslag redovisas.

Remissyttranden över glesbygdsutredningens betänkande (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder har avgelts av lantbruksslyrelsen, som bifogat yttranden från tolv lantbruksnämnder, skogsstyrelsen efter hörande av vissa skogsvårdsstyrelser, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, AMS, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Gollands, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka har bifogat yttranden från olika länsorgan, kommuner och företagareföreningar, företagareföreningarna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbollens län. Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, LO, som bifogat yttranden från Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska lantarbelareförbundel och Svenska skogsarbelareförbundel, LRF, SAF och Sveriges industriförbund gemensamt, SHIO samt Centerns kvinnoförbund.

Sysselsättningsfrågorna inom Vindelälvsområdet har beretts inom inrikesdepartementet i samverkan med övriga berörda departement.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har i juni 1972 avlämnat betänkandet (Ds Jo 1972:4) Vindelälvsområdet. Förslag till utvecklingsprogram för rekreationslivel. Belänkandet har remissbehandlats. Yttranden däröver har avgetts av berörda länsmyndigheter, turist- och naturvårdsorganisationer, ett antal intresseorganisationer, statliga myndigheter m. fl.

4.2 Beslut vid 1972 års riksdag

En sammanfattande redogörelse för det huvudsakliga innehållet i glesbygdsulredningens olika betänkanden saml resultatet av remissbehandlingen lämnas i prop. 1972:111 (bU. 1 s. 415-436). I anslutning härtill har i propositionen förordals vissa allmänna principer för ulform-

1 Landshövdingen Hans Gustafsson, ordförande, ledamöterna av riksdagen Frida Berglund, Bertil Jonasson, Carl-Wilhelm Lothigius och Bertil Öhvall, f. d. ledamoten av riksdagens 1 kamm, Thore Södin, kansliråden Ake Fors och Olof Petersson samt direktören Lars Ågren,

Prop, 1973:50 84

ningen av glesbygdspoliliken (s, 482-483 och 529-533). Dessa allmänna principer innebär i sammanfattning följande.

Regionalpolitikens mål är att arbete och service skall vara tUlgängliga inom räckhåll för alla människor. Om delta mål skall kunna nås, måste särskilda åtgärder vidtas i vissa glest befolkade delar av landet.

Glesbygdsproblemen är mest påträngande i skogslänens inre delar. Speciella stödåtgärder bör därför övervägas för dessa områden. Särskilda statsunderstödda glesbygdsinsatser bör emellertid koncentreras till skogslänens glesbygdskommuner. Glesbygdsutredningens definition av regional resp. lokal service bör i huvudsak vara riktpunkt för samhäUsplaneringen liksom utredningens normer i fråga om restider för att nå sådan service.

Regionala centra kan väntas utvecklas så att de kan upprätthålla en god service i framtiden ulan särskilda servicestödjande åtgärder. I enstaka fall kan särskilda åtgärder emellertid bli nödvändiga.

I kommuncenlra i glesbygderna bör sysselsättningsmöjligheterna i viss utsträckning kunna förbättras genom regionalpolitiskt slöd. I en del fall torde det härutöver bli nödvändigt med särskilda åtgärder för att bereda lokall bunden arbetskraft sysselsättning. Viss förbättring av serviceunderlaget i glesbygdskommuner uppnås genom insatser i form av bl. a. lokaliseringsstöd och sysselsällningsstöd. I vissa fall kan emellertid direkt servicestödjande åtgärder i framtiden bli nödvändiga, om nuvarande servicefunktioner skall kunna upprätthållas,

1 en del kommuner kan kommuncenlra ensamma inle svara för en service med rimlig åtkomlighet. Man får därför räkna med att upprätthålla även sekundära serviceorter. I princip bör dessa orter kunna erbjuda samma service som kommuncentra, men formerna måste anpassas lill förhållandena i del enskilda fallet. Statligt glesbygdsstöd bör kunna avse även sådana sekundära servicecentra. För urvalet av sådana centra krävs fortsalt planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser.

Tillgången på en skola, särskilt för de mindre barnen, inle alltför avlägsen från hemmet, är av stor betydelse för Uvet ute i bygderna. Från regionalpolitisk synpunkt är det önskvärt att så vill möjligt undvika ytterligare skolindragningar i glesbygden. För den regionalpolitiska verksamheten har del visat sig vara värdefullt att även gymnasieskola finns inom räckhåll.

Samhället har ansvar för all medborgarna i landels olika delar har tillgång till tillfredsställande social och kommersiell service samt goda kommunikationer. I fråga om sysselsättningsproblemen i glesbygderna är erfarenheterna av den bedrivna försöksverksamheten med kommunal sysselsättningsplanering så goda alt ytterligare vidgning av verksamheten på i huvudsak samma villkor som hittills bör komma lill stånd.

Organisationen av glesbygdsverksamheten bör bygga på att kommunerna självständigt svarar för att tillfredsställande service upprätthålls i de olika kommundelarna. Länsstyrelserna bör biträda kommunerna i deras planeringsverksamhet när det gäller frågor av regionalpolitisk betydelse. Principen bör vara all de skall förfoga över eller vara mellanhand för det särskilda glesbygdsstödet.

Prop. 1973:50 85

De här redovisade allmänna principerna för utformningen av glesbygds-pohliken har godtagits av riksdagen (InU 1972:28, rskr 1972:347). I anslutning till behandlingen av prop. 1972:111 har riksdagen dessutom uttalat att förslagen om olika former av offentlig och enskild service bör utformas på ett sådant sätt all de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygden kommer alt fortleva.

I fråga om hälso- och sjukvård och kommunal social service samt kommersiell service i glesbygd har förslag förelagts riksdagen i årets slalsverksproposition (prop. 1973:1 bil. 7 och 12). Förslag till statliga åtgärder för all främja kommunikationerna bl. a. i glesbygderna koinmer inom kort alt anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet. Glesbygdsutredningens förslag beträffande utbildning i glesbygder bereds inom utbildningsdepartementet.

I del följande behandlas glesbygdsutredningens förslag i övrigt, dvs. huvudsakligen förslag rörande sysselsättningsskapande åtgärder i glesbygderna. Övervägandena grundas härvid på de allmänna principer för glesbygdspolitiken som 1972 års riksdag har beslutat.

4.3 Nuvarande ordning

De särskilda insatserna hittills för att förbättra sysselsällningsförhållandena i glesbygder har huvudsakligen gjorts inom ramen för statens och kommunernas generella åtgärder för att främja utvecklingen inom skilda samhällssektorer. Härvid tillämpas i vissa fall förmånligare regler för glesbygderna än för landet i övrigt.

Inom den regionalpoliliska stödverksamheten finns en särskild stödform, sysselsällningsstöd, som tillämpas endast i det inre stödområdet, som lill största delen omfattar utpräglade glesbygdskommuner. Statligt regionalpolitiskt slöd i övrigt beviljas i regel efter generösare grunder i detla område än eljest. Det statliga slödel lill del norrländska jordbruket är differentierat med hänsyn till olika produklionsförutsättningar m. m., varför stödet i allmänhet är mest förmånligt för glesbygderna. Beredskapsarbeten bedrivs i stor omfattning i glesbygdskommunerna. Statsbidraget bestäms därvid ofta till högre belopp än normall. Industriella beredskapsarbeten sysselsatte år .1972 ca 600 personer i skogslänens inland.

Sedan några år har medel anvisats till särskilda stödåtgärder i glesbygder. Anslaget, .som är ett reservationsanslag, är upptaget under elfte huvudtiteln (punkt D 2). Från anslaget betalas kostnader för försöksverksamhet i form av stöd lill hemarbete i vissa glesbygder och för andra stödåtgärder m. m. som kan aktualiseras för all förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygd. Ocksä försöksverksamhet med kommunal sysselsältningsplanering finansieras från delta anslag.

Prop. 1973:50 86

4.4 Glesbygdsutredningen

Glesbygdsulredningen framhåller att ambitionen för samhäUets sysselsättningspolitik i glesbygderna i princip bör stämma överens med de arbetsmarknadspoliliska mål som gäller för landet i övrigt. Alla som önskar arbete bör kunna erbjudas någon form av sysselsättning, avpassad till den arbetssökandes behov och förutsättningar. Sysselsättningsfrågorna bör inte avse endast den äldre orlsbundna arbetskraften utan hela den lokall bosatta befolkningen i yrkesverksam ålder. Sysselsätlningsåtgärder-na måste kunna lätt anpassas efler ändrade behov och förutsättningar. De bör inriktas på i första hand alt förbättra förutsättningama för det befintliga näringslivet. I vissa områden bör industriell verksamhet för den ortsbundna arbetskraften etableras på samhälleligt initiativ.

För all mUdra omställningsproblemen för befolkningen i glesbygderna är det enligt utredningens mening väsentligt att dämpa takten i sysselsättnings- och befolkningsminskningen också i områden där vikande utveckling på längre sikt kan behöva accepteras.' Den regionalpoliliska stödverksamheten kan ha stor betydelse härvidlag och en förtsalt sådan verksamhet är därför angelägen också i glesbygdsområden. Även andra åtgärder behövs.

De sysselsättningsskapande åtgärder som utredningen diskuterar syftar till att komplettera de insatser som görs inom ramen för den lillväxlfräm-jande regionalpoUtiken. Åtgärderna har i princip en kortsikligare karaktär och ger goda möjligheter till anpassning efter ändrade förhållanden. Förslagen avser att underlätta fortsatt drift av redan befintliga verksain-heter eller i vissa fall tillskapa nya verksamheter bland lokalt bosatt befolkning.

Utgångspunkten för glesbygdsutredningens diskussion om olika vägar att främja sysselsättningen i glesbygderna har varit att i första hand det enskilda näringslivels utveckling bör främjas.

Jordbruket spelar fortfarande stor roll för sysselsättningen i glesbygdsområdena framhåller utredningen. 1 anslutning härtill fäster utredningen uppmärksamheten på bl. a. all många mindre jordbruk f. n. ' inle kan få statligt finansieringsstöd genom lantbruksnämnderna. Också på dessa jordbruk kan emellertid vissa mindre investeringar vara nödvändiga för alt driften skaU kunna hållas i gång och försörjningsmöjligheterna förbättras. Sådana investeringar föresläs kunna utföras som beredskapsarbete eller bli föremål för kommunalt organiserade sysselsättningsinsatser. Utredningen framhåller vikten av att stödet till investeringarna ges en sådan utformning all det inle motverkar jordbrukels rationalisering. I fråga om glesbygdsjordbrukarnas behov av kompletterande sysselsättning och inkomst pekar utredningen bl. a. på de möjligheter som insatser inom landskapsvården och bygdeturismen ger.

Även om industrins andel av den totala sysselsättningen i glesbygdsområden i allmänhet inte når upp lill mer än hälfien av motsvarande andel för landet som helhet, spelar den enligt utredningen ändå en betydande roll för glesbygdens arbetsmarknad. Inte minst gäller delta de små företagsenheterna som dominerar i dessa områden. Utöver den betydelse sådana företag har för sysselsättningen, fyller de ofta en

Prop. 1973:50 87

viktig lokal servicefunktion. Samtidigt har koncentrationstendenserna inom industrin och en till följd av befolkningsutlunningen krympande lokal marknad gjort del svårt för många förelag all fortsätta sin verksamhet.

De instrument samhället förfogar över för all hjälpa företagen att lösa problem som hänger samman med deras marknadsföring, produktutveckling, produktion, administration m. m. är mindre väl utvecklade. Ytterligare samhällsinsatser av sådant slag, bl. a. genom företagareföreningarnas försorg, skulle enligt utredningens mening kunna hjälpa mindre förelag i glesbygdsområdena all fortsätta sin verksamhet.

Företagareföreningarna lämnar f. n. råd och service lill mindre förelag. Principen är all föreningarna skall debitera förelagen kostnaderna för sina insatser. Utredningen godtar denna princip. För de förelag del här är fråga om medför detla emellertid all man i många fall inle utnyttjar företagareföreningarnas tjänster. Glesbygdsutredningen anser därför att företagareföreningarna i skogslänen bör få ökade möjligheter lill kostnadsfri eller i det närmaste kostnadsfri service och rådgivning till enskilda mindre företag. Företagareföreningarnas möjligheter all bedriva en uppsökande verksamhet skulle på delta sätt kunna förbättras. De utökade insatserna bör även avse en förbättring av företagens kontakter i olika avseenden. Företagareföreningarna bör sålunda stimulera företagen lill samverkan för att lösa gemensamma problem, hjälpa enskilda företag att utnyttja resurser utanför förelaget, bistå företagen med deras mark-nadskonlakler m.m.

En förbättrad företagsservice av detta slag skulle enligt utredningen utgöra ett viktigt komplement till det statliga finansiella stödet lill småindustrin och underiätta för företagen att utnyttja sådant stöd. Utredningen förordar all statens bidrag till företagareföreningarna i skogslänen höjs med 500 000 kr. per år för var och en av föreningarna i de fyra nordligaste länen och med 300 000 kr. per år för var och en av föreningarna i de övriga skogslänen. Verksamheten bör bedrivas som försöksverksamhet under förslagsvis fem år.

Utredningen hävdar alt försöksverksamheten med hemarbete har visat att det finns möjligheter all bereda den lokalt bundna arbetskraften sysselsättning till relativt låga kostnader per arbetstillfälle. En fortsall försöksverksamhet efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills förordas därför. Inom denna verksamhet bör del vara möjligt alt även i forlsältningen bistå vissa småföretag och hemslöjdare, som inte kan komma i fråga för de stödformer som står den mindre industrin till buds. Stöd i form av hemarbete bör avse främst befintliga småförelag, men i vissa fall bör också nyetablering kunna stödjas. Stödels storiek bör som hittills knytas till don lönesumma som företaget betalar ul.

Det svåraste problemet när det gäller den fortsatta hemarbetsverksamheten torde vara all anskaffa arbetsobjekt. Företagen anser sannolikt att utläggning av legoarbeten är administrativt besvärlig även om de kompenseras för ökade kostnader. Även för hemarbetsverksamheten fordras ofta viss arbetsledning, om den skall fungera väl. Ansvaret härför åvilar i

Prop. 1973:50 88

första hand de utläggande företagen, men enligt utredningens mening bör företagareföreningama kunna medverka genom att delta i organiserandet av tillsyns- eller ledningsverksamhet, 1 de fall hemarbetsverksamheten får större omfattning kan det visa sig lämpligt att lokalt inrätta ett särskilt organ som kan bistå med vissa ledningsfunktioner.

Försöksverksamheten har ofta organiserats så att flera hemarbetare har samlats i en särskild lokal där arbetet har utförts. Löntagarorganisationerna har krävt att arbetsgivaransvaret i sådana fall skall vara delsamma som gäller för industrin i övrigt. HittiUs har det företag som svarat för lillverkningsobjeklen också haft arbetsgivaransvaret. Utredningen anser att delta system bör gälla även i fortsättningen.

Det har i försöksverksamheten visat sig vara svårt alt uppnå tillfredsställande löner för vissa typer av hemarbete. Flertalet av de i försöksverksamheten engagerade anser att denna fråga inte kan få en generell lösning. Utredningen delar uppfattningen att den enskilde hemarbetaren själv bör fä avgöra sina arbetstider och sin arbetstakt och sålunda påverka sin lön. Den flexibUitet i arbetet detta ger är värdefuU. Den lämpligaste löneformen för hemarbete är därför prestälionslön. Arbetena bör prissätlas enligt gällande branschavtal.

Utredningen anser del inte realistiskt att räkna med att alla sysselsättningsproblem i glesbygderna skall kunna lösas genom att det enskilda näringslivets utveckling stimuleras. Som komplement härtill kommer även i framtiden insatser i form av allmänna arbeten att behövas.

Av de olika arbetsmarknadspolitiska instrument som används för att möta sysselsättningsproblemen i glesbygdsområdena är beredskapsarbetena det viktigaste. Dessa har hittills i stor utsträckning varit inriktade på anläggningsarbeten av olika slag. Den starka inriktningen av beredskapsarbetena på anläggningsarbeten har emellertid medfört alt urvalet av arbetsuppgifter anpassade till de arbetssökandes ålder, yrkeskunskaper och kön begränsas. Som ett försök att motverka beredskapsarbetenas ensidiga inriktning får man se de senaste årens expansion av skogs- och naturvårdsarbeten liksom den ökade inriktningen på s. k. industrieUa beredskapsarbeten samt beredskapsarbeten inom kontor och förvaltning (arkivarbeten). Även beredskapsarbeten inom vårdyrken har prövats. Utredningen anser del viktigt alt denna satsning på mera differentierade objekt fortsätter.

Efler beslut av Kungl. Maj:l påbörjade utredningen år 1971 en försöksverksamhet med kommunala sysselsättningsinsalser i Älvdalens och Bergs kommuner saml kommunerna i Åsele kommunblock. Syftet med försöksverksamheten har varit att undersöka i vilken utsträckning det är möjligt att genom inventering, förberedelse och tidsplanering på kommunal nivå av lokalt tillgängliga arbetsuppgifter öka sysselsättningen för den lokalt bundna arbetskraften. Utredningen har också velat klarlägga vilka sysselsättningseffekter som utanför lokaliseringspolitikens ram skulle kunna åstadkommas genom olika åtgärder för att underlätta verksamheten inom befintliga småföretag m, m.

Prop. 1973:50 89

Inventeringsarbetet har utförts av kommunerna i samarbete med glesbygdsutredningen och resp, länsarbetsnämnd. Inventeringen av arbets-kraflsfillgångarna har påvisat behov av ytterligare arbetsHllfällen i de berörda kommunerna. Inventeringen av arbetsobjekt har visat att ett betydande antal sysselsättningsobjekt kan skaffas fram. Som exempel härpå nämns iordningsslällande av rågångar, vandringsleder och ulhyr-ningsstugor, upprustning av kulturhistoriska byggnader samt skogsvårdande åtgärder. Kostnaderna för alt genomföra de föreslagna projekten i sin helhet har beräknats till ca 100 milj. kr.

Utredningen erinrar om alt Kungl. Maj:l, sedan inventeringsarbelet hade genomförts, i januari 1972 medgav alt statsbidrag fick utgå till försökskommunerna för att praktiskt pröva de föreslagna åtgärderna. Statsbidraget knöls hell lill lönekostnaderna som ersattes lill 100%. Objekt som utgör en del av normal kommunal verksamhet och för vilka statsbidrag utgår i annan ordning fick inte tas med i försöksverksamheten. Försöksverksamheten har enligt Kungl. Maj:ls medgivande utvidgats under sommaren 1972 till ytterligare tre kommuner, nämligen Sorsele, Jokkmokk och Pajala.

Utredningen finner del motiverat all fortsätta försöksverksamheten och att utvidga den lill all omfatta alla glesbygdskommuner i del inre stödområdet. Verksamheten bör omfatta en relativt lång tidsperiod, förslagsvis fem år. I en fortsalt försöksverksamhet bör kommunerna inle få bidrag för del inventerings- och planeringsarbete som ingår i verksamheten. Kostnaderna härför bör kunna bestridas av kommunerna själva. Statens bidrag bör knytas till utförandet av de framtagna arbetsobjekten.

En del av de arbeten som har kommit fram vid inventeringarna har varit av den arten att de lämpligen kan utföras som beredskapsarbeten. Samtidigt har del emellertid kommit fram en rad mindre objekt som var för sig har begränsad sysselsättningseffekt men som tillsammans kan ha en inte oväsentlig betydelse. Samordningen av dessa arbeten och detaljplanläggningen av dem kräver ingående kunskaper om de lokala förhållandena, varför arbetena enligt utredningen bör administreras av kommunerna.

Kommunerna bör få frihet att arbeta inom årliga medelsramar, även om deras val av objekt måste göras med hänsyn till insatserna av övriga, arbetsmarknadspoliliska åtgärder. Utredningen anser all del inom relativt begränsade kostnadsramar, omkring 1 milj. kr. per kommun (kommunblock) och år, kan tillskapas värdefulla arbetstillfällen.

Utredningen finner det naturligt att som hittills knyta statsbidraget till lönekostnaderna. F. n. täcks lönekostnaden för den anlitade arbetskraften helt, vilket bör gälla även i en fortsatt försöksverksamhet. Från de bidragsberättigade verksamheterna bör även fortsättningsvis undantas sådana objekt som ingår i den normala kommunala verksamheten. Inte heller när statsbidrag utgår i annan ordning bör del nu aktuella stödet komma i fråga.

På vissa håll i skogslänen har AMS under senare är etablerat s. k. industriella beredskapsarbeten i sysselsättningsskapan-

Prop. 1973:50 90

de syfte. Enligt utredningen gäller del områden där del regionalpolitiska stödet inte har lockat fram lillräckligt många initiativ från den privata industrins sida.

Enligt glesbygdsulredningen är etablering av verkstäder, ägda av samhället, del enda sättet att tillgodose behovet av industriell sysselsättning i vissa områden. Tillskapandet av sådana verkstäder är enUgl utredningen en angelägen uppgift för samhället. Olika drift- och ägandeformer kan övervägas för sådana verkstäder. Frågan om utformningen av ett system med samhällsägda verkstäder av ifrågavarande slag bör bli föremål för särskild utredning, som bör omfatta även frågan om den fortsatta driften av de industriella beredskapsarbeten som redan har etablerats i glesbygdsområdena.

Glesbygdsutredningen har beräknat behovet av verkstäder i det inre stödområdet lill mellan 10 och I 5 utöver de industriella beredskapsarbeten som f. n. bedrivs. Om behoven skall kunna tUlgodoses torde varje verkstad behöva dimensioneras för åtminstone några tiotal anställda.

Glesbygdsulredningen har översiktligt beräknat medelsbehovet för de förslag till sysselsättningsskapande åtgärder som utredningen har lagt fram. Medel för särskilda stödåtgärder i glesbygden bör enligt utredningen anvisas för stöd dels till vissa mindre hantverks- och industriföretag, dels tiU utläggning av hemarbete, dels till kommunalt organiserade sysselsällningsfrämjande insatser.

Stödet till mindre industriföretag och till utläggning av hemarbete skall enligt utredningsförslaget administreras av företagareföreningarna som skall tilldelas ramar härför av Kungl. Maj;t. Medlen skall betalas ut av kommerskollegium, som också skall utöva tillsyn över verksamheten. Inom ramen för glesbygdsstödet bör företagareföreningarna även i särskild ordning kunna ansöka om bidrag för marknadsförings- och produkt-utvecklingsinsatser för produkter som är lämpliga att tillverka som hemarbete. När den av företagareföreningama administrerade verksamheten har byggts ul i full utsträckning beräknar utredningen att medelsbehovet för denna del av glesbygdsstödet kan komma att årligen uppgå till 10 milj. kr.

För kommunalt organiserade sysselsättningsfrämjande insatser har utredningen föreslagit en utvidgning' av försöksverksamheten liU att omfatta alla kommuner i inre stödområdet och angett en kostnadsram om ca 1 milj. kr. per kommun och år. Del årliga medelsbehovel för dessa insatser beräknar utredningen lill ca 30 milj. kr. Utredningen föreslår alt medlen fördelas på länsramar. Inom länen fördelas medlen på ramar för de berörda kommunerna. AMS bör betala ut medlen och utöva tillsyn över verksamheten.

Utredningens förslag att företagareföreningarna i skogslänen skall fä ökade möjligheter alt avgiftsfritt eller till ■ begränsad avgift bistå den mindre företagsamheten med service- och rådgivningsverksamhet beräknas medföra en höjning av statens årliga bidrag till föreningarna med tillsammans 2,9 milj. kr.

Utredningen har överslagsmässigt försökt beräkna den sysselsättnings-

Prop. 1973:50 91

effekt som de förordade insatserna kan få. Effekten av den del av glesbygdsstödet som föreslås bli administrerat av företagareföreningarna har mol bakgrund av hiltiUsvarande erfarenheter bedömts komma all motsvara ca 1 500 helårsarbelare vid fullt utbyggd verksamhet. Anslagen lill kommunalt organiserade sysselsättningsinsalser torde enligt utredningen kunna ge en effekt motsvarande 600-800 helårsarbetande, I båda dessa fall torde emellertid en betydande del av de sysselsatta efterfråga endast delårs- eller deltidsarbete, varför antalet berörda personer kan bli avsevärt större.

4,5 Remissyttrandena

Remissinstanserna delar i allmänhet utredningens bedömning av b e -hovet av sysselsättningsstödjande ålgärderigles-bygden och ser positivt på utredningens förslag till åtgärder. Ett antal remissinstanser, däribland Svenska landstingsförbundet och några länsstyrelser, betonar att åtgärder av den typ utredningen föreslår är nödvändiga som komplement till regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att glesbygdspoliliken aktivt kan medverka lill att lösa sysselsättningsproblem av mer lokal karaktär eller sådana som hänger samman med ensidig näringsstruktur eller sned könsfördelning bland de förvärvsarbetande och som inte har kunnat lösas inom ramen för lokaliseringspolitiken. Länsstyrelsen anser det väsentligt att hänsyn las lill möjligheterna lill arbelspendling vid inventering av arbetskraft och sysselsättningsobjekt. Enligt LO bör de glesbygdspolitiska sysselsättningsåtgärderria ha en klar socialpolitisk karaktär. Även en förbättring av kommunikationerna kan vara ell effektivt sätt all öka sysselsättningsgraden för den lokalt bundna arbetskraften. Åtgärder för alt förbättra pendlingsmöjligheterna i glesbygderna bör vidtas. SAF och Sveriges industriförbund anser att man för att främja sysselsättningen för befolkningen i glesbygderna bör vidta ätgärder främst inom ramen för den gängse regional- och arbetsmarknadspolitiken. 1 första hand bör de rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspoliliska medlen utnyttjas.

Förslaget om stöd till smärre investeringar pä m i n d r e jordbruk
genom beredskapsarbeten och kommunala sysselsättningsinsalser till
styrks av bl. a. skogsstyrelsen, som pekar på att förslaget innebär en bety
dande vidgning av gällande stödformer, Lantbruksslyrelsen vill inle mot
sätta sig att det föreslagna stödet införs. För att samordningsproblemen
skall minskas bör stödet dock begränsas till att gälla endast områden där
stöd enligt ralionaliseringskungörelsen normall inte kan utgå. Det är vida
re synnerligen angeläget att det föreslagna stödet irite utformas sä att del
blir förmånligare än det stöd söm ges på jordbrukspolitiska grunder; LRF
saml länsstyrelserna i Kopparbergs och Kronobergs län biträder förslaget.
Den senare myndigheten förordaratt ombyggnadsarbeten på jordbrukets
ekonomibyggnader får ulföras,söm beredskapsarbeten även under som
marhalvåret. . ■ . ■

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig lill utredningens syn pä de

Prop. 1973:50 92

mindre industriföretagens förutsättningar och problem. Hit hör SAF och Sveriges industriförbund, som betonar bl. a. alt avlägset belägna små företag har speciella problem när del gäller att la till vara de fördelar som förknippas med denna företagsform. Kraven pä en smidig anpassning till ändrade förutsättningar kan sålunda vara svåra att tillgodose, bl. a. till följd av att kontakterna med marknaden kräver speciella insatser.

Utredningens förslag om stöd till rådgivnings- och serviceverksamhet tillstyrks i huvudsak av en stor majoritet remissinstanser. Flera remissinstanser framhåller alt företagareföreningarnas insatser för småföretagen är av slort värde. Kommerskollegium tar upp frågan om kostnaderna för en intensifierad rådgivningsverksamhet. Kollegiet anser dessa vara höga mot bakgrund av företagareföreningarnas nuvarande ekonomiska resurser. 1 stället för att först bygga upp en organisation anser kollegiet att man till att börja med bör bilda sig en uppfattning om behovet av rådgivning och sedan anpassa organisationen därefter. Resurser för rådgivning bör dock successivt byggas upp så all de akuta behov som kommer fram under kartläggningens gång kan tillgodoses,

SAF och Sveriges industriförbund menar alt det är viktigt alt hålla fast vid principen alt företagareföreningarna skall uppbära ersättning för sina kostnader för den rådgivning och service de lämnar företagen. Med hänsyn lill de speciella problem som företagen i skogslänens glesbygder ställs inför och del starka samhällsintresset av att sysselsättningen vid dessa företag kan bibehållas, i varje fall under en övergångstid, kan organisationerna emellertid ansluta sig till tanken alt företagareföreningarna i vissa fall skall kunna ge råd och service kostnadsfritt eller lill reducerad taxa. Till skillnad från vad utredningen har föreslagit bör emellertid företagarföreningarna inte fä generellt ökade administrations-anslag frän staten för denna verksamhet. De statliga bidragen bör i stället bestämmas med hänsyn till de faktiska kostnaderna för verksamheten. Del är vidare av betydelse att företagareföreningarnas befogenheter all lämna subventionerad rådgivning avgränsas på ell entydigt sätt såväl geografiskt som innehållsmässigt.

Utredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet med stöd till hemarbete i glesbygder har i stort sett bemötts positivt vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser, bl, a. kommerskollegium, delar utredningens åsikt att stödet inte heller fortsättningsvis bör bindas lill hemarbete i mera strikt bemärkelse utan skall kunna utgå även till småförelag. Kollegiet är emellertid tveksamt till om man bör stödja nyetableringar av företag. Enligt kollegiet är behovet av finansieringsstöd för sådant ändamål redan tillgodosett, SHIO anser däremot all stödet bör kunna utgå till både befintliga småföretag och nyetablerade företag som inle kan komma i fråga för andra stödformer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill gå längre än utredningen och erinrar om sill förslag i länsprogram 1970 om "hemindustrien" verksamhet. EnUgt detla förslag flyttas lämpliga arbetsuppgifter och industriella rutiner från industrilokalen lill hemmet eller en något större byarbets-

Prop. 1973:50 93

plats. Genomförs länsstyrelsens förslag, krävs en radikal förändring i den hittillsvarande verksamhetens ekonomiska ramar och organisatoriska uppläggning.

LO intar en reserverad attityd till fortsatt hemarbetsverksamhel. Den bör i varje fall vara temporär och ansvaret för administrationen av verksamheten bör flyttas över från företagareföreningarna till länsarbetsnämnderna, som normall har ansvaret för sysselsättningen. Del är nödvändigt att man undviker en uppsplittring av ansvaret för sysselsättningen på flera organ. Därtill kommer all den fackliga rörelsen inte har odelat positiva erfarenheter av företagareföreningarnas hittillsvarande befattning med hemarbelesverksamheten, LO framhåller vidare att det bör utredas om inle hemarbelesverksamheten i framliden kan kombineras med de av utredningen föreslagna samhällsägda verkstäderna.

Svårigheterna all skaffa arbetsobjekt för hemarbete behandlas av flera remissinstanser. Till dessa hör SAF och Sveriges industriförbund, som pekar på alt svårigheter föreligger även beträffande administration och arbetsledning samt beträffande produktionstekniska detaljer, eftersom de komponenter som läggs ut på underleverantörer tenderar att bli mer och mer tekniskt komplicerade.

Remissinstanserna delar över lag utredningens åsikt att arbetsgivaransvaret bör ligga hos de företag som tillhandahåller arbetsuppgifterna. Flera stöder emellertid tanken att samhället i någon form bör kunna gå in och la delta ansvar i vissa fall, SAF och Sveriges industriförbund anser däremot alt det inle finns anledning all frångå de principer för arbetsgivaransvarets fördelning som redan har etablerats i rättspraxis. Frågan om lönevillkor m. m. behandlas av bl, a. LO, som betonar att de förelag som lägger ut arbete bör betala lön enligt gällande kollektivavtal samt uppfylla övriga i avtalen gällande förpliktelser. Del är speciellt viktigt alt ansvarsförhållandena i fråga om arbelarskyddsfrägor och skyldigheter all teckna olika slag av försäkringar är klarlagda.

En rad remissinstanser delar utredningens syn på det fortsatta behovet av beredskapsarbeten som komplement lill arbetstillfällena inom näringslivet och behovet av mindre kostnadskrävande och mer differentierade objekt. Svenska kommunförbundet framhåller i likhet med utredningen all den hittills vanligaste formen av beredskapsarbeten, nämligen anläggningsarbeten, inle är den lämpligaste formen för all sysselsätta den arbetskraft det här gäller. Tidigareläggning av kommunala investeringar och andra sysselsättningsskapande åtgärder har inneburit att kommunernas driftkostnader har stigit så att del ekonomiska utrymmet för nya investeringar är mycket begränsat. Beredskapsarbeten inom den kommunala sektorn torde därför i fortsättningen mera få inriktas på arbeten avseende underhåll och drift än på nya investeringar. Svenska landstingsförbundet anser, mot bakgrund av bl, a. kvinnornas särskilda problem på arbetsmarknaden i dessa delar av landet, all utredningen mera ingående borde ha behandlat frågan om hur beredskapsarbetena ytteriigare kan differentieras. Möjligheterna lill ökat utrymme för beredskapsarbeten inom vårdyrkena bör undersökas. Denna uppfattning delas

Prop. 1973:50 94

av LRF, som ser det som en brist all utredningen diskuterar endast industri och andra tUlverknings- och anläggningsarbeten som sysselsättningsobjekt i glesbygderna, medan hela den administrativa sidan har förbigåtts.

Utredningens förslag om utvidgade k om munalasysselsält-ningsinsatser tillstyrks i huvudsak av en stor majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Organisationen av verksamheten behandlas i en rad yttranden. LO anser att råd om planeringsarbetets bedrivande bör ges av länsmyndigheterna. Detta kan ske genom planeringsdirekliv utfärdade av länsstyrel-. sen samt genom ett fortlöpande samarbete med planeringsansvariga i kommuner och länsstyrelse. Enligt SAF och Sveriges industriförbund bör den kommunala sysselsällningsplaneringen syfta endast lill att systematiskt la fram arbeten som kan bedrivas som beredskapsarbeten i AMS' regi. De statsmedel som erfordras för arbetena bör på vanligt sätl bestridas över AMS' budget. Del synes föga ändamålsenligt all, vid sidan av den befintliga organisationen för beredskapsarbeten, bygga upp ytterligare en organisation och konkurrerande stödformer med ungefär samma syfte. Organisationerna understryker att syftet med sysselsättningsplaneringen bor vara att skaffa fram meningsfulla arbeten, om möjligt av mera varaktig natur, medan arbeten av rent artificiell karaktär bör undvikas. Z,i?F understryker alt del vid planeringen är väsentligt all lokalkännedom utnyttjas. Nuvarande slorkommuner torde behöva delas upp i mindre planeringsområden, eftersom de kommunala tjänstemännen inte kan förutsättas ha tillräcklig lokalkännedom inom storkommunerna.

Utredningens förslag beträffande finansieringen av verksamheten vinner anslutning av flertalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Svenska kommunförbundet betonar att del är nödvändigt att berörda kommuner i så liten utsträckning som möjligt belastas med direkta kostnader för verksamheten. De kommuner det här gäller har i regel en utdebitering som överstiger medeluldebiteringen i landet. En fortgående minskning av invånarantalet påverkar skatteunderlaget negativt, medan möjligheterna att minska de kommunala serviceinsalserna är begränsade. Kommunernas ekonomiska situation blir därför alltmer bekymmersam. Det ökade antal arbetstillfällen som blir ett resullal av den föreslagna verksamheten leder inle heller till någon ökning av skatteunderlaget, eftersom samtliga berörda kommuner har tillskott från staten av skatteunderlag. Med hänsyn lill den betydelse de föreslagna åtgärderna kan få för kommuninvånarna - inte minst i socialt hänseende - vill förbundet dock inle motsätta sig den föreslagna kostnadsfördelningen. Enligt LO behöver kommunerna både ekonomiskt och tekniskt stöd för alt klara den omfattande planering som de förutsätts genomföra. LO förordar därför alt statsbidrag inom ramen för glesbygdsstödet ulgår till kommunernas sysselsättningsplanering. Även länsstyrelserna i Stockholms och Kalmar län anser att det kan bli nödvändigt med statliga bidrag inte bara lill lönekostnaderna ulan även lill kommunernas inventerings-, planerings- och administrationskostnader.

Prop. 1973:50 95

Förslaget om en utredning om utformningen av ett system med samhällsägda verksläder tillstyrks eller lämnas utan erinran av en rad remissinstanser, AMS anser den utveckling som har påbörjats genom att mera fasta industrianläggningar för industriella beredskapsarbeten har etablerats i vissa orter i Norrlands inland som mycket betydelsefull. Styrelsen har inget att erinra mot utredningens förslag att frågan om drift- och ägandeformerna för detta slag av verksläder blir föremål för särskild utredning. Enligt styrelsen är det dock viktigt all de sysselsällningspoliliska insatserna på detta område kan samordnas med övriga arbetsmarknadspoliliska och lokaliseringspoliliska insatser i det inre stödområdet. LO anser förslaget särskilt väsentligt och viktigt mot bakgrund av att de skyddade verkstäderna i glesbygderna i dag tenderar att få den funktion som de samhällsägda verkstäderna föreslås fylla. Om ingen åtgärd vidtas för all möta denna utveckling, riskerar de grupper för vilka de skyddade verkstäderna egentligen har varit avsedda all bli utestängda från denna form av arbete.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter lämpligheten av att bygga upp ell syslem med samhällsägda verkstäder för fysiskt och psykiskt handikappade och ett annat system för människor som av andra skäl — t. ex. ålder, lokalbundenhel etc. - är handikappade på arbetsmarknaden. Länsstyrelsen har inget att erinra emot att en särskild utredning tillsätts för ändamålet.

SAF och Sveriges industriförbund motsätter sig en utvidgning av verksamheten med industriella beredskapsarbeten genom etablering av ytterligare statsägda verkstäder med samma syfte, i varje fall tills erfarenheterna från de redan etablerade verkstäderna noggrant har klarlagts. En verksamhet, som bedrivs utan att sedvanliga kostnadsaspekter behöver anläggas på den, är särskilt betänklig från konkurrenssynpunkt och kan få myckel allvarliga verkningar på strukturen av den industri som redan är verksam i området.

Konkurrensaspekten berörs ocksä av flera andra remissinstanser, däribland kommerskollegium som understryker att denna aspekt måste beaktas vid en kommande utredning. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att de regionalpoliliska skälen för lokalisering lill länet i de allra'flesta fall bör tillmätas större vikt än eventuella konkurrenseffekler.

4.6 Ätgärder i Vindelälvsområdet

4.6.1 Bakgrund

1 enlighet med riksdagens begäran (InU 1972:7, rskr 188) har en arbetsgrupp inom Kungl. Maj:ts kansli berett frågor om sysselsättnings-förhållanden m, m, i Vindelälvsområdet, Riksdagens ställningslagande grundade sig på allmänna beredningsutskottets uttalande år 1967 (ABU 1967:55) enligt vilket en utbyggnad av Vindelälven med hänsyn till del material som då förelåg inle ansågs böra komma till stånd. Under hänvis-

Prop. 1973:50 96

ning lill att Vindelälvens bevarande kunde betraktas som en riksangelä-genhet framhöll utskottet vidare att bestående lokaliseringspolitiska åtgärder borde vidtas.

I arbetsgruppen har ingått representanter för kommunikations-, finans-, jordbruks-, inrikes- och industridepartementen. Gruppen har samarbetat med och fått synpunkter och förslag från länsmyndigheter, kommuner, arbetsniarknadsorgan och andra berörda. Ell omfattande utredningsmaterial i form av bl. a. länsprogram, kommunala och statliga utredningar samt ett flertal framställningar i skilda frågor har utgjort grundmaterial för gruppens arbete.

I riksdagens uttalande har någon avgränsning av Vindelälvsområdet inte gjorts. Området innefattar i den redogörelse som här skall lämnas följande kommuner och kommunblock, nämligen Arieplog och Arvidsjaur i Norrbottens län samt Sorsele, Storuman, Malå-Norsjö, Lycksele, Vindeln och Vännäs i Västerbottens län. Denna ganska vida geografiska definition av Vindelälvsområdet bör ses mot bakgrund av all rekryteringen av arbetskraft för en utbyggnad av Vindelälven inte skulle ha berört enbart de kommuner (kommunblock) som gränsar tUl älven ulan även kommuner i älvens närhet. Vid de överläggningar som har ägt rum med berörda kommuner och länsmyndigheter har detta bekräftats. Avgränsningen överensstämmer även med den som kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har vall i sitt betänkande (Ds Jo 1972:4) Vindelälvsområdet. Förslag tUl utvecklingsprogram för rekreationslivel.

4,6.2 Befolkningsutveckling m, m,

Vindelälvsområdet innefattar enligt den här gjorda avgränsningen åtta kommuner och kommunblock saml berör två län, Ytmässigt omfattar området 47 000 km, vilket motsvarar drygt 10% av Sveriges yta. Folkmängden understiger 1 % av totalbefolkningen i riket.

Befolkningsutvecklingen i området visar fram lill 1960-talets början en uppåtgående trend som därefter har förbytls i en successiv befolkningsminskning. Totalbefolkningen uppgick till ca 84 000 personer år 1960 alt jämföra med ca 71 000 år 1970 och ca 70 000 vid ingången av år 1973. 1 jämförelse med åldersfördelningen i landet som helhet hade Vindelälvsområdet år 1970 en större andel barn (0-14 år) och en lägre andel äldre personer (65- år). Skillnaderna är inle stora men anmärkningsvärda, efiersom det rör sig om en s. k. avfolkningsbygd. Enligt länsstyrelsernas prognoser kan en fortsatt befolkningsminskning emotses.

De skilda kommunernas (kommunblockens) folkmängd åren 1950, 1960, 1970 och 1972 saml den av länsstyrelserna i länsprogram 1970 prognostiserade utvecklingen fram lill år 1980 framgår av tabell 4.

Prop. 1973:50 97

Tabell 4. Befolkningsutvecklingen åren 1950-1972 samt prognos för år 1980

Kommun 1950 1960 1970 1972 Länsstyrelsernas

Kommunblock (31/12) (1/11) (31/12) (31/12) prognos för 1980

Arjeplog	5 340	5 559	4 435	4413	2 941
Arvidsjaur	11 125	10 303	8 400	8 299	5 185
Sorsele	6 129	5711	4 316	4 216	3 590
Storuman	9 182	10 424	8 768	8 439	6 430
Malä-Norsjö	12717	12 800	10 892	10631	9 360
Lycksele	15 079	16613	14619	14 645	13710
Vindeln	10 085	9 845	7 619	7315	6710
Vännäs	13 292	13 463	12 034	11 800	10 060
Summa	82 949	84 718	71 083	69 758	57 986

Källor: FoB 1950, 1960; SOS SCB "Folkmängden den 31.12.1970 och 1972"; Länsprogram 1970 för Västerbottens och Norrbottens län.

Befolkningsutvecklingen i Vindelälvsområdet ansluter sig i stort sett till den för de två berörda länen som helhet. Liksom i hela landet haren successiv befolkningsomfördelning mellan landsbygd och tätort ägt rum i Vindelälvsområdet. Det är i första hand de orter som år 1960 hade en befolkning överstigande 1 000 personer som har vuxit. Tätortsbefolkningens andel av den totala befolkningen har således ökat men ligger fortfarande betydligt under genomsnittet för landet.

År 1960 arbetade ca 1/3 av de förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk. Denna andel hade år 1970 sjunkit till ca 1/5. De skilda näringsgrenarnas relativa betydelse belyses i tabell 5.

Tabell 5. Relativ fördelning på näringsgrenar av den förvärvsarbetande befolkningen åren 1960-1970 (%)

Näringsgren		1960	1965	1970
Jord- och skogsbruk		33,0	31,8	22,9
Gruvor	{	14,5	3,8	4,7
Tillverkningsindustri	{	14,5	8,4	11,5
Byggnadsindustri		19,7	14,8	14,7
Handel, restaurang m. m.		7,7	9,3	10,2
Samfärdsel m. m.		9,4	10,8	10,9
Banker, offentlig förvaltning m, m.		15,7	19,5	23,6

Källa: FoB 1960, 1965 och 1970.

En kraftig förskjutning i näringsgrenarnas betydelse för sysselsättning och försörjning har skett. Sysselsättningen ijord- och skogsbruk har minskat medan en allt större andel av de förvärvsarbetande är sysselsatta inom industri och servicenäringar. Orsakerna till den minskade sysselsättningen inom jord- och skogsbruk är välkända. Mekanisering eller rationalisering är viktiga orsaker. Vidare har flottningen lagts ned i många vattendrag,

I Vindelälvsområdet är drygt 1 100 personer sysselsatta inom gruvdrift. Malmbrytningen är koncentrerad lill ett fåtal kommuner och har

7 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop. 1973:50 98

i dessa stor betydelse för sysselsättningen, I Malå-Norsjö kommunblock är drygt 12 % och i Arjeplogs kommun ca 15 % av de förvärvsarbetande sysselsatta inom gruvnäringen. Gruvorna i Adak och Rudtjebäcken har kort återstående livslängd och kommer all vara icke brytvärda om ca fem år.

Resultaten från folk- och bostadsräkningarna visar all industrin successivt har fått ökad betydelse i Vindelälvsområdet, Mellan åren 1965 och 1970 ökade antalet förvärvsarbetande inom industrin med ca 500 personer eller med 20 %, Industrins relativa andel av de sysselsatta ökade från 8,4% år 1965 lUl 11,5 % år 1970.

Mellan kommunerna (kommunblocken) inom området föreligger betydande skillnader i näringsgrensfördelningen. Som exempel kan nämnas att i Vindeln och Sorsele arbetar en relativt hög andel av de förvärvsarbetande inom jord- och skogsbruk, medan Malå-Norsjö har en för området mycket låg andel sysselsatta i dessa näringar. Gruvindustri och i viss mån tUlverkningsindustri har däremot stor betydelse i Malå-Norsjö, medan dessa näringsgrenar sysselsätter relativt liten andel av de förvärvsarbetande i Sorsele och Storuman.

Uppgången i antalet sysselsatta inom industrin har inle uppvägt nedgången inom jord- och skogsbruket. Det totala antalet förvärvsarbetande har således minskat med drygt 3 000 personer mellan åren 1965 och 1970, En samtidig minskning av befolkningen gör alt sysselsättningsgraden ligger på ungefär samma nivå de två åren.

Under de senaste åren har i genomsnitt per månad ca I 100 personer varit anmälda arbetslösa i Vindelälvsområdet. För år 1972 var genomsnittet ca 1 300 personer. I förhållande till befolkningen var arbetslösheten högst i Sorsele och lägst i Vindeln.

4,6,3 HittUls vidtagna åtgärder för att främja utvecklingen i Vindelälvsområdet

Den redovisning av effekterna av skilda åtgärder som lämnas i det följande omfattar tiden fr, o. m, år 1967, då allmänna beredningsutskottet gjorde sitt förut nämnda uttalande. Redovisningen avser i allmänhet budgetåren 1967/68-1971/72,

Statligt stöd tUl jordbruket ulgår dels till en rationellare drift av bärkraftiga jordbruk, dels lill icke bärkraftiga jordbruk som bedöms som angelägna för att trygga den enskildes försörjning. Vidare utgår s. k. prisstöd som syftar lUl att förbättra inkomsterna för jordbrukare i Norrland och delar av mellersta Sverige. Slödel ulgår i form av pristillägg på mjölk saml på kött av nötkreatur, får och svin. Mjölkpristillägget, som förbättrades avsevärt år 1971, ulgår f, n. med 16 öre/kg i Lycksele, Malå-Norsjö, Sorsele, Storuman, Arjeplog och Arvidsjaur och med 13 öre/kg i övriga Vindelälvskommuner, Pristillägg för kött utgår med 1 kr/kg och för fläsk med 30 öre/kg i samtliga berörda kommuner. Under budgetåret 1971/72 har utbetalats 3 milj, kr, i mjölkpristillägg i Vindelälvsområdet,

Prop. 1973:50 99

Lantbruksnämndernas fr, o, m, den 1 juli 1971 utvidgade stödmöjligheter för investeringar i jordbruket i kommuner med begränsade fömtsättningar för ett långsiktigt bestående jordbruk har haft viss effekt. Under budgetåret 1971/72 har statligt investeringsstöd med omkring 120 000 kr, beviljats fem enheter inom Arvidsjaurs kommun. Sju ansökningar om slöd behandlas f, n. Under budgetåren 1967/68—1971/72 har jordbruksföretag i Vindelälvsområdet erhållit stöd genom lantbruksnämnderna med sammanlagt 4,7 mUj, kr,, varav 1,3 milj, kr, i bidrag.

Inom ramen för glesbygdsutredningens försöksverksamhet har vidare skapats möjligheter att stödja smärre förbättringar av byggnader m, m, inom jordbruksnäringen, I Vindelälvsområdet berörs f, n, Sorsele av denna verksamhet.

Inom skogsbruket har bidrag tiU skogsförbätlringar, ökad skogsproduktion och skogsbilvägar m, m, utgått med ca 90 milj, kr, under budgetåren 1967/68-1971/72, Åtgärderna betyder bl, a. att ett stort antal skogsbilvägar har byggts i området och att omfattande stimulans har getts skogsnäringen för investeringar i framtida avkastning. Arbetena har lill största delen utförts som beredskapsarbeten.

Malmtillgången har stor betydelse för den framtida utvecklingen i Vindelälvsområdet, Inom ramen för Sveriges geologiska undersökning (SGU), som har ett undersökningscentrum i Mala med ca 150 anstäUda, bedrivs ett omfattande arbete i syfte att finna brytvärda malmer. Mer än 1/3 av SGU:s resurser för malmprospektering är f, n, lokaliserade till området. Drygt 25 milj, kr, har satsals på malmprospektering i Vindelälvsområdet under budgetåren 1967/68-1971/72.

I fråga om vattenkraft kan erinras om att Kungl. Maj rt, med anledning av beslutet att Vindelälven inle skaU byggas ul, uppdrog ål statens vatlenfallsverk all lämna en redogörelse för vUka av statens outnyttjade vallenkrafllillgångar i de större norrlandsälvarna som med avseende på bl, a, sysselsättningseffekt och lönsamhet kunde komma i fråga för utbyggnad. Verket har sedermera redovisat elva projekt. Fem av dessa bedömdes av naturvårds-, sysselsättnings- och ekonomiska skäl inle vara aktuella för utbyggnad. Av de sex återstående projekten ligger tre inom Vindelälvsområdet, nämligen Juktan och Björkfors vid Umeälven och Rebnis vid SkeUefteälven.

Statsmakterna beslutade år 1971 om utbyggnad av Rebnis. Med hänvisning lill att stationen ej beräknades ge normal lönsamhet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1971:1 bil. 15 och prop. 1971: 145) att särskilda avskrivningsmedel om högst 14 milj. kr. torde få anvisas då stationen tas i bruk. Projektet har beräknats ge arbete för drygt 100 personer under en treårsperiod.

För befolkningens service- och arbetsmöjligheter liksom för industrins, skogsbrukets m. fl. näringars utveckling.har kommunikationerna stor betydelse. Det gäller såväl den kollekliva trafikens som del allmänna transportnätets tillgänglighet och standard, I Vindelälvsområdet går huvuddelen av både person- och godstransporterna längs älvdalarna. Vägtransporterna dominerar men särskilt på godssidan är järnvägstrans-

Prop. 1973:50 100

porlerna av betydelse. För rundvirkestransporterna spelar flottningen fortfarande en stor roll. Flotlning pågår i såväl Umeälven som Vindelälven men beräknas avvecklas i Vindelälven omkring år 1975.

Som framgår av tabell 6 har en kraftig upprustning skett av det allmänna vägnätet under perioden 1967—1972.

Tabell 6. Väginvesteringar i allmänna vägnätet åren 1967-1972

Kommun MUj. kr.

Kommunblock

Arjeplog 67,3

Arvidsjaur 35,5

Sorsele 16,3

Storuman 49,8

Malå-Norsjö 29,0

Lycksele 21,7

Vindeln ■ 13,2

Vännäs 14,3

Summa 247,1

Totalt har satsals 247 milj, kr, på ombyggnads-, förbättrings- och förslärkningsarbelen på de allmänna vägarna under den gångna sexårs-perioden. Del innebär en investering på drygt 11 000 kr, per bU i Vindelälvsområdet, räknat efler bilbeslåndet vid utgången av år 1970, Som jämförelse kan nämnas att motsvarande belopp för övriga delar av de båda länen var drygt 4 000 kr. och för hela landet omkring 2 500 kr. under samma period.

Bland de arbeten som har ulförts eller som kommer alt vara avslutade inom den närmaste framtiden märks de båda mellanriksvägarna över Umbukta och Graddis. På Umbuktavägen har under hösten 1972 påbörjats arbeten på den återstående delen mellan Strimasund och riksgränsen. Av hela vägen Storuman-riksgränsen om 204 km är 187 km ombyggda. På Graddisvägen har arbeten på den återstående sträckan Kuollejaur— riksgränsen påbörjats hösten 1972. Av hela vägen Arjeplog-riksgränsen om 137 km är nu ca 120 km om- eller nybyggda. På väg 363 har ca 30 km byggts om eller förstärkts.

Huvuddelen av väginvesteringarna i Vindelälvsområdet eller 86 % har utförts som beredskapsarbeten.

Den regionalpolitiska stödverksamheten har haft en inte ringa omfattning i Vindelälvsområdet som med undanlag för Vännäs ingår i del inre stödområdet. Lokaliseringsstöd i form av bidrag och lån har under perioden den 1 juli 1965 - den 30 december 1972 beviljats 35 företag med sammanlagt 56 milj. kr,, varav 28 milj, kr, i bidrag. Av tabell 7 framgår antalet företag som har beviljats lokaliseringsstöd, stödets omfattning, av förelagen vid ansökningstiUfället beräknad sysselsättning sarrit faktisk sysselsättning den 31 december 1972. Flertalet av de redovisade företagen har också kommit i åtnjutande av sysselsättningsstöd.

Prop. 1973:50

101

TabeU 7. Lokaliseringsstöd liU industriföretag perioden 1,7,1965 31.12.1972

Kommun	Antal Därav Bevil-			Total	Antal syssel-		Sysselsättnings-
Kommunblock	fö re-	ny-	jat stöd	invest.	satta		ökning
	tag	etab-	mili. kr.	milj, kr.
		lerade			vid an-	i dec.	beräk-	fak-
					sökn.-	1972	nad	tisk
					tillf.
Arjeplog	3	1	5,83	8,68	11	57	+ 40	+ 46
Arvidsjaur	6	1	8,30	12,52	132	211	+ 45	+ 79
Sorsele	2	1	2,89	4,44	14	34	+ 16	+ 20
Storuman	4	2	9,93	14,89	63	195	+ 139	+ 132
Malå-Norsjö	6	-	12,33	16,69	210	365	+ 199	+ 155
Lycksele	7	3	8,06	12,33	111	191	+ 125	+ 80
Vindeln	2	-	3,84	5,75	79	174	+ 86	+ 95
Vännäs	5	2	4,79	7,96	53	80	+ 88	+ 27
Summa	35	10	55,97	83,26	673	1 307	+ 738	+ 634

Som framgår av tabellen har hittills drygt 630 nya arbetstUlfäUen kommit till stånd i Vindelälvsområdet med regionalpolitiskt slöd. En stor del av stödet har beviljats under senare år varför vissa beslutade investeringar ännu ej har färdigställts. Den därav betingade sysselsättningsökningen har därför ännu inte till fullo genomförts. Tio nyetablerade företag har erhållit stöd. Av dessa har åtta beviljats slöd år 1970 eller senare.

Transportstöd ulgår sedan år 1971 inom det allmänna stödområdet. Slödel som varierar mellan 15-35 % av eriagd frakt för stödberättigade transporter syftar lill att minska kostnaderna för frakter från orter och tillverkare inom det allmänna stödområdet. Stödet har stor betydelse för industrins konkurrenskraft. Under år 1971, som är det enda år för vilket fullständiga uppgifter föreligger, har förelag inom Vindelälvsområdet fåll drygt 1,4 milj. kr. i transportstöd som framgår av tabell 8. Uppskattningsvis har stödet haft ungefär samma omfattning under år 1972.

Tabell 8. Beviljat transportstöd är 1971

Kommun Kommunblock

Fraktbidrag kr.

Arjeplog

Arvidsjaur

Sorsele

Storuman

Malå-Norsjö

Lycksele

Vindeln

Vännäs

Summa

20 816
325 691
41615
98 187
239 533
109 571
199 684
408 469
443 566

Stiftelsen Norrlandsfonden inrättades år 1961 och har lill uppgift att främja näringslivets utveckling i Norrland, främst i Norrbollens län. Fonden skall la initiativ till och stödja forsknings- och

Prop. 1973:50 102

utvecklingsarbete samt medverka lill utveckling och differentiering av industriell produktions- och serviceverksamhet. Ur Norrlandsfonden har fr. o. m. budgetåret 1967/68 stöd utgått liU företag i Vindelälvsområdet med totalt närmare 7 milj, kr.

Företagareföreningarna bedriver teknisk och kommersiell rådgivning saml låneverksamhel. Föreningarna i Norrbollens och Västerbottens län har större personella resurser än övriga föreningar i landet. Västerbollens företagareförening har ett avdelningskontor i Lycksele, Föreningarnas rådgivande och kreditslödjande verksamhet har haft stor omfattning. Under åren 1967-1971 har drygt 6,7 milj, kr, i direkflån beviljats företag i Vindelälvsområdet,

I Vindelälvsområdet liksom i landet i övrigt finns behov av s k y d d a -de verksläder för dem som av skilda anledningar inte alls eller inte under vissa perioder kan ta arbete i öppna marknaden. Verkstäderna drivs i stort sell som industrier på den öppna marknaden. Ett relativt stort antal skyddade verkstäder finns f, n, i Vindelälvsområdet, Del sammanlagda antalet platser utgör som framgår av följande sammanställning 230,

Kommun Platsantal

Arvidsjaur 38

Sotsele 40

Storuman 30

Malä-Norsjö 40

Lycksele 82

Summa 230

Beredskapsarbeten bedrivs i stor omfattning i Vindelälvsområdet, För näringsliv och befolkning väsentliga investeringar har, som har nämnts, kommit lill stånd genom sådana arbeten. Vägnätet, såväl del allmänna som skogsvägnätet, har rustals upp och byggts ul. Skogsförbättringar, naturvårdande insatser, husbyggen, vatten- och avloppsarbeten m, m, har också ulförts. Som framgår av tabell 9 har arbeten för en total kostnad av 575 milj, kr, kommit tiU stånd under budgetåren 1967/68— 1971/72, Statsbidrag till beredskapsarbetena har utgått med 436 milj. kr. I genomsnitt ca 1 000 personer har varje månad haft sysselsättning i sådana arbeten.

TabeU9. Beredskapsarbeten budgetåren 1967/68-1971/72

Arbetets art Dagsverken Kostnad Bidrag

1 000-tal milj, kr, milj. kr.

Vägar 618,9 268,9 . 252,6

Skogs-och naturvårdsarbeten 439,7 75,7 59,7

Andra arbeten 434,9 230,6 124,4

Summa 1493,5 575,2 436,7

Prop. 1973:50 103

4.6.4 Beslutade eller planerade åtgärder

Utöver nyss redovisade, redan vidtagna åtgärder för alt främja en positiv utveckling i Vindelälvsområdet har en rad åtgärder beslutats, planerats eller föreslagits av skUda myndigheter, utredningar, kommuner m.fl.

Vindelälvsområdet har i jämförelse med övriga delar av landet synnerligen rika malmtillgångar. Under de senaste åren har ell slort antal lovande fyndigheler kommit fram. Trots att en stor del av SGU:s resurser redan är lokahserade till Vindelälvsområdet är kännedomen om de geologiska förhåUandena i stora delar av området ännu bristfällig. Enligt SGU är del nödvändigt att prospekteringsarbetena intensifieras framför allt mot bakgrund av att de återstående tillgångarna i Adakfältels gruvor inte längre kommer att vara brytvärda inom en relativt snar framtid. I prop. 1973:1 (bU, 15 s, 48-49) har chefen för industridepartementet anfört att del är angeläget att insatser görs för att finna brytvärda ersätlningsmalmer. I sammanhanget kan nämnas att den av riksdagen år 1971 (prop, 1971:29, InU 1971:15, rskr 1971:196) beslutade omlokaliseringen av SGU:s verksamhet inte kommer all påverka sysselsättningen vid verkets filial i Mala,

En viss fortsatt utbyggnad av vattenkraften kan förutses. Det tidigare nämnda kraftverksbygget vid Rebnis beräknas vara färdigt under år 1974, I årets statsverksproposition (prop, 1973:1 bil, 15 s, 125) har föreslagils att även ett andra kraftverk, Juklans kraftstation, skaU anläggas i Vindelälvsområdet som ersättning för den uteblivna utbyggnaden av Vindelälven, Enligt förslaget skall anläggningen i motsats till tidigare preliminära plan utformas som en pumpkraftstalion. Anläggningsarbetena ger då mer än dubbelt så stor sysselsättning som enligt den preliminära planen eller arbete ål ca 360 man under fem år. Stationen kommer inte att ge normal förräntning ulan särskilda avskrivningsmedel kommer att behövas. Arbetena beräknas starta under år 1973, Genom den föreslagna utbyggnaden vid Juktan kommer dessutom sysselsättningen alt tryggas vid Vattenfalls verkstad i Storuman som f.n, sysselsätter 12-15 personer.

På kommunikationsområdet pågår ett omfattande planeringsarbete inom ramen för den regionala trafikplaneringen. Detta arbete syftar till att med utgångspunkt i nuvarande och väntad bebyggelsestruktur, näringslivsförhållanden m, m. och med hänsyn till troliga förändringar av efterfrågan på transporltjänster ge underlag för bedömningar av och anvisningar om hur olika regioners behov av person- och godstransporter lämpligen kan tillgodoses,

I Norrbottens län, som utgör ett av försökslänen för den regionala trafikplaneringen, befinner sig planeringsarbetet i slutskedet, 1 Västerbottens län har det inledande kartläggnings- och analysarbetet avslutals,

I fråga om investeringar i del allmänna vägnätet kan erinras att statens vägverk fortlöpande upprättar s,'k. behovsplaner eller behovsinventeringar för en tid av 12-15 år. Totalt upptar vägverkets behovsinvenle-

Prop. 1973:50 104

ringar åtgärder på det allmänna vägnätet i Vindelälvsområdet omfattande 740 km tiUen kostnad av ca 260 milj, kr, för åren 1973-1985,

I de flerårsplaner för byggande av riksvägar och länsvägar under åren 1973-1977 i Västerbottens och Norrbottens län som har fastställts av statens vägverk i december 1972 har bl, a, upptagils ombyggnad av 19 km av väg 363 på delen Björksele-Vindelgransele, som ingår i "Forsarnas väg", lill en beräknad kostnad av 8,5 milj, kr. Utbyggnaden är planerad all ske under åren 1975-1977.

Inom ramen för den regionalpolitiska stödverksamheten görs fortlöpande insatser för att bygga ut industrin. Algot Nord AB planerar all etablera tillverkning i bl. a. Lycksele och Norsjö. Antalet sysselsatta vid dessa anläggningar, som väntas stå färdiga under är 1974, beräknas vid utgången av år 1977 vara 200 på vardera orten. Vid full utbyggnad kommer detta företag att i Västerbotten sysselsätta 1 000 personer. Genom sekundäreffekier kommer ytterligare arbetstillfällen alt skapas. Etableringarna ökar framför allt kvinnornas möjligheter att få arbete. Vid rekryteringen av arbetskraft skall särskild uppmärksamhet ägnas den äldre arbetskraften. Vidare skall bl. a. fackliga representanter delta vid utformningen av anläggningarna,

I Storuman uppförs f. n, en spånplatteindustri som beräknas ge sysselsättning för ca 30 personer. Härtill kommer att etableringen väntas ge positiva effekter för skogsnäringen i området.

En ytterligare utbyggnad av industrin i området kan väntas, F. n. behandlas ett antal ansökningar om lokaliseringsstöd. De kommer huvudsakligen från befintliga förelag i området som planerar att utvidga sin verksamhet.

Som framgår av den lämnade redogörelsen (3.2) har riksdagen nyligen (prop. 1972:111 bU. 1, InU 1972:28, rskr 1972:347) beslutat alt ett industricentrum skall förläggas till Lycksele. Av den lämnade redogörelsen (4.4) har vidare framgått alt glesbygdsulredningen föreslagit intensifierade insatser från företagareföreningarna för all utveckla redan existerande företag.

Av den totala volymen beredskapsarbeteni Vindelälvsområdet utgör vägarbeten och därtill hörande småarbeten en betydande del. Utbyggnaderna av mellanriksvägarna över Umbukta och Graddis som under några år har utförts som beredskapsarbeten beräknas vara avslutade inom de närmaste åren. Antalet sysselsatta i beredskapsarbeten kan för den närmaste tiden väntas uppgå till ungefär samma antal som under de senaste åren. Arbetenas omfattning påverkas av utvecklingen på arbetsmarknaden.

Den försöksverksamhet med intensifierad kommunal sysselsältningsplanering som har pågått under del senaste året och på försök har drivits i vissa glesbygdskommuner utgör ell komplement till de i det föregående redovisade åtgärderna. Sorsele kommun ingår f. n. i denna försöksverksamhet. Länsarbetsnämnden och kommunen har gjort en inventering av rillgången på arbetskraft och. arbetsobjekt. Enligt länsarbetsnämndens bedömning kan ett relativt stort antal projekt påbör-

Prop. 1973:50 105

jas under år 1973, De förslag lill arbetsobjekt som har kommit in rör insatser främst inom jord- och skogsbruk, naturvård, turism och småindustrien verksamhet. Antalet förslag som har lämnats av enskilda är ca 1 500, vilket innebär ett förslag per hushåll.

Med hänsyn till de högre krav som naturvårdsmyndighelerna ställer på rening av avloppsvatten som släpps ut i Vindelälven har Vännäs, Vindelns, Lycksele och Sorsele kommuner i skrivelse den 15 september 1971 till Kungl, Maj:l hemställt om förhöjt statligt bidrag lill byggande och drift av avloppsreningsanläggningar i tätorterna utmed Vindelälven, 1 skrivelsen framhålls alt del efter Vindelälvens ådal finns flera samhällen och tätortskoncentralioner som enligt miljöskyddskun-görelsen är skyldiga alt vidta särskilda reningsanordningar för utsläpp i älven, I allmänhet rör del sig om små tätorlsbildningar med svagt ekonomiskt underlag vilket innebär all del inte finns någon möjlighet alt finansiera anläggningarna med avgifter av rimlig storlek. Skyldigheten skulle sålunda innebära stora ekonomiska uppoffringar för kommunerna i förhållande till deras ekonomiska bärkraft. En avsevärt högre bidragsandel lill anläggningskostnaderna än som normalt utgår är nödvändig. Även ett betydande bidrag till finansiering av de höga driftkostnaderna bör kunna övervägas.

I yttrande över skrivelsen tillstyrker naturvårdsverket all högre statsbidrag än vad gällande bidragskungörelse medger lämnas lill anläggningskostnaderna. Däremot anser verket del principiellt tveksamt om statsbidrag skall utgå tUl driftkostnader. Enligt verket är det lämpligt all den normala bidragsnivån, som enligt gällande författning är lägst 30 och högst 50 % beroende pä reningsgrad, höjs med 25 procentenheter,

4.6.5 Kommittén för planering av turistanläggningar oeh friluftsområden

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har i sitt betänkande (Ds Jo 1972:4) Vindelälvsområdet. Förslag lill utvecklingsprogram för rekreationslivel funnit att del från rikssynpunkl finns två primära rekreationsområden inom Vindelälvsområdet, nämligen ell område som omfattar nedre Vindelådalen utmed den forsrika älvslräckan mellan Holmfors och Sandsele med Sorsele och Vindelns samhällen som basorler och ett område som omfattar Tärna-Graddisfiällen innefattande Vindelälvens och Laisälvens källflöden med Tärnaby-Hemavan och Arieplog som basorter på den svenska sidan och Mo i Råna och Bodö på den norska.

En väsentlig punkt i kommitténs förslag gäller förbättringar av vägnätet. Bl. a. föreslås att väg 363, "Forsarnas väg", som går längs Vindelälven upprustas på sträckan mellan Rusksele och Holmfors. Vidare föreslås all en fjällväg byggs mellan Ammarnäs och Tärnaby.

Programmet innebär bl. a. alt antalet luristbäddar i Vindelådalen ökas från ca 250 till ca 1 000 bäddar och i Tärna-Graddisfjällen med ca 2 500 till drygt 6 000. Tillskottet utgörs av bäddar i stugbyar, campingstugor och vandrarhem. Utbyggnaden bör koncentreras till beflntliga turistorter.

Prop. 1973:50 106

För att göra området attraktivt föreslås vidare bl, a. insatser inom fiskevårdsområdel, inrättande av ett slrömakvarium i Vindeln och en utbyggnad av fjällvandringslederna i Tärna-GraddisfjäUen,

Utvecklingsprogrammet innehåller förslagom investeringar på ca 150 milj. kr. fördelade på en tioårsperiod. Knappt 50 milj, kr, avser Vindelälvsområdet nedanför fjällväriden och drygt 100 mUj, kr, Tärna-Graddisfjällen, Av förslaget ulgör ca 65 % eller ca 95 milj, kr, investeringar i infrastruktur och bevarandeåtgärder. Kommittén förutsätter att investeringarna i stor utsträckning kommer all genomföras med staten som huvudman,

Efiersom kommunerna i Vindelälvsområdet har små ekonomiska resurser för fysisk planering föreslås ett statligt slöd till sådan planering med 1,5 milj, kr.

Kommittén föreslår all en särskild samarbelskommitlé bildas för Tärna-Graddis fjällområde för att samordna aktuella planeringsprojekt. Uppbyggnads- och driftbolag med kommunal aktiemajoritet anses utgöra lämpliga organ för en uppbyggnad av fierlalet i programmet föreslagna åtgärder. Andra åtgärder förutsätts åvila olika statliga organ. Kommittén anser att resp, huvudman i princip bör finansiera verksamheten.

Enligt kommitténs mening behövs en samordning av marknadsföringen i Västerbottens och Norrbottens län, Ell lurislutvecklingsorgan som är gemensamt för de båda nordligaste länen bör därför bUdas, Bl, a, med hänvisning till att marknadsföringen torde kunna ses som en investering i infrastruktur som har samband med övriga statliga investeringar i området, föreslås all staten anvisar totalt 1 milj, kr, under en treårsperiod i form av driflbidrag. Landstinget i Norrbotten och Västerbotten förutsätts var för sig bidra med ett belopp av motsvarande storleksordning,

I en promemoria som har fogats till kommittéförslaget har ledamoten Holmberg föreslagit att särskilda anslag för information om Vindelälven anvisas under en treårsperiod. Beloppet föreslås till 1 milj, kr.

I särskilt yttrande framhåller ledamoten av kommittén Per Henrik Ömma all kommittén inle har tagit ställning till innebörden av att samernas rätt lill renskötsel är lagligt skyddad och att ersällningsfrägorna därför inle har blivit behandlade. Kommitténs redovisning av kostnaderna är av denna anledning missvisande.

4,6,6 Remissyttrandena

Kommitténs förslag har i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna. Svenska turisttrafikförbundet uttrycker visserligen tvekan inför förslagen men anser att programmet bör genomföras av sysselsällningsmässiga, lokaliseringspoliliska och sociala skäl; RESO menar att en utbyggnad av turistanläggningar i Vindelälvsområdet bör ske, men i mer begränsad form.

I vissa remissyttranden diskuteras i vilken utsträckning turister kommer att söka sig lUl Vindelälvsområdet. Riksrevisionsverket m, fl, remiss-

Prop. 1973:50 107

instanser anser alt inte hela projektet bör genomföras omedelbart, med tanke på den konkurrens som Vindelälvsregionen kommer all möta från Äreregionen och andra norrländska turistområden. Verket efterlyser beräkningar av korseffekler mellan olika turistområden.

Förbättrade kommunikationer anses av flera remissinstanser vara en förutsällning för alt en turistsatsning i Vindelälvsområdet skaU lyckas. Statens järnvägar framhåller alt konkreta förslag lill kollekliva trafikanordningar ännu inle är möjliga alt presentera. SJ är dock berett att på de för SJ:s verksamhet gällande grunderna pröva de förslag lill kollektiva förbindelser med området som kan komma att läggas fram. Svenska kommunförbundet önskar en kompletterande utredning, som visar olika kommunikationsföretags intresse att lösa transportfrågorna för området. Luftfartsverket finner det realistiskt att i ett första skede utnyttja Bodö flygplats för charterturister. Denna uppfattning delas inle av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att avstånden därifrån till turistorterna är för långa. Länsstyrelsen pekar på möjligheterna att utnyttja Gunnarns flygfält som ligger ca 20 mU närmare turistområdets tyngdpunkt.

Remissinstanserna släUer sig i allmänhet positiva lill förslagen om vägbyggnader. Överbefälhavaren anser dock att de föreslagna vägbyggnaderna är olämpliga efiersom för försvaret negativa konsekvenser uppstår vid utbyggnad av mellanriksvägar i övre Norrland, Den föreslagna fjäUvägen mellan Tärnaby och Ammarnäs tiUstyrks av flera remissinstanser. Svenska naturskyddsföreningen och S\>enska turistföreningen anser emellertid all vägen från nalurvårdssynpUnkt är diskutabel. De föreslagna förbättringarna av väg 363 tillstyrks av bl, a, domänverket som framhåller att de föreslagna vägförbätlririgarna synes Vara en förutsättning för både ökat friluftsliv och för transporter. Motsvarande synpunkter framförs av skogsstyrelsen och Västerbottens läns landsting som dessutom framhåller all väg 363 har stor betydelse framför allt från allmän näringslivssynpunkt.

Fiskeristyrdsen anser att utredningen haren överdrivet optimistisk tro på möjligheterna att erbjuda goda fisketillfällen. Enligt styrelsen bör i första hand de naturliga fiskeresurserna inom regionen utnyttjas och förbättras. Styrelsen pekar ocksä på att frågan om upplåtelse av fisket inte har berörts av kommittén. Statens naturvårdsverk uttrycker tveksamhet inför den föreslagna fiskodlingsverksamheten i Vindeln, eftersom syfiet alt bevara älvens naturliga status motverkas vid inplantering av främmande fiskarter.

Utredningens förslag om upprustning och utökning avvandrings-lederna i fjällen godtas i allmänhet ulan erinran. Förslaget alt ökningen av antalet turistbäddar bör ske i form av stugby-, vandrarhems- och campingplatsbäddar tillstyrks av remissinstanserna. Likaså understryks all utbyggnaden bör koncentreras lill redan befintliga turistorter. Svenska landstingsförbundet påpekar att anläggningarna bör lokaliseras så att den lokala befolkningens servicebehov kan tillgodoses. Enligt LRF har behovet av koncentration av fritidssluge-

Prop. 1973:50 108

bebyggelse överdrivits. RESO tillråder en försiktig utbyggnad av logikapaciteten.

Flera remissinstanser har understrukit behovet av att de föreslagna åtgärdernas inverkan på renskötseln utreds. Framför allt har frågan om ersättning till samerna tagits upp.

Ett antal remissinstanser anser att de organisatoriska problemen inte är tillfredsställande lösta. Statskontoret önskar en gemensam organisation för planerings- och samordningsfrågor liksom för det löpande uppföljningsarbetet i de båda områdena.

Kommitténs förslag rörande marknadsföringen av Vindelälvsområdet med bl. a. en .samordning av de båda länens marknadsföringsinsatser tillstyrks av flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Norrbottens län uttrycker tveksamhet inför förslaget och uttalar sig mol en enda bokningscentral. LRF pekar på all en samordnad förmedling av enskUda och allmänna frilidsstugor är angelägen. Fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk och Svenska naturskyddsföreningen stöder ledamoten Holmbergs reservation om ett speciellt anslag för information om Vindelälven.

1 fråga om finansieringen av projekten anser riksrevisionsverket alt översiktliga driftkalkyler bör redovisas innan beslut fattas och all eventuella underskott bör lill inle ringa del täckas av intressenterna. Enligt Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet m, fl, remissinstanser bör staten ta huvudansvaret för de driftunderskoll som kan uppkomma vid en satsning på rekreationslivet inom området. Enligt domänverket m. fl, bör de statliga bidragen vara av den storleksordningen alt ett utbyggnadsprogram inte blir beroende av de olika kommunernas investeringar.

Statligt stöd till berörda kommuner och länsorgan för fortsatt planeringsarbete tillstyrks av remissinstanserna.

4,7 Departementschefen

4.7,1 Allmänna utgångspunkter

Resultatet av det omfattande utredningsarbete rörande glesbygdsfrågorna som under senare år har ulförts inom glesbygdsulredningen redovisades för riksdagen hösten 1972, Riksdagen tog därvid stäUning lill vissa allmänna riktlinjer för utformningen av glesbygdspolitiken (prop, 1972:111 bU, I, InU 1 972:28, rskr 1972:347), På grundval av riksdagens beslut har glesbygdsfrågorna därefter beretts vidare inom resp, departement. Sålunda har i årets slalsverksproposition (prop, 1973:1 bil, 12 s, 56) föreslagits att ekonomiskt stöd i olika former skall kunna utgå för att upprätthålla tillfredsställande kommersiell service i glesbygder. Bidrag föreslås kunna utgå till kommun som subventionerar hemsändning av dagligvaror. Vidare föreslås all enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar skall kunna få ekonomiskt stöd i form av lån till investeringar, I samband med att sådant stöd utgår skall staten kunna lämna kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager. För ändamålet föreslås två nya anslag under tionde huvudtiteln på sammanlagt 2,6 milj. kr.

Prop. 1973:50 109

I fråga om den sociala omvårdnaden har i statsverkspropositionen (prop. 1973:1 bil. 7 s, 66) förordals att medel ställs till förfogande för särskilda insatser för vård och annan social service i glesbygder. Frågor om vissa åtgärder på utbildningsområdet kommer inom den närmaste tiden att anmälas av chefen för utbildningsdeparlemenlet. Trafikförsörjningen i glesbygder behandlas f. n. av Irafikplaneringsutredningen (K 1970:41) och i den regionala trafikplanering som bedrivs i länen. Frågor som har betydelse för trafikförsörjningen i glesbygder har behandlats också av bussbidragsutredningen. Förslag i denna fråga kommer inom kort att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet.

1 det följande behandlar jag de glesbygdsfrågor som faller inom inrikesdepartementets verksamhetsområde, dvs. huvudsakligen de sysselsättningsfrågor som har lagils upp i belänkandet (Ds In 1972:8) Sysselsättning i glesbygder. Först vill jag emellertid utveckla min syn på vissa frågor av principiell betydelse för utformningen av glesbygdspolitiken som berördes vid riksdagsbehandlingen förra hösten.

I anslutning rill förslaget liU plan för utveckhng av den regionala strukturen uttalas i prop. 1972:11 1 all glesbygdsulredningens definition av regional och lokal service samt utredningens normer för acceptabla restider för att nå sådan service i huvudsak bör läggas lill grund för den fortsatta samhällsplaneringen. Regionala centra och kommuncenlra har f, n. en tillfredsställande regional och lokal service. För vissa regionala centra och kommuncentra kan det emellertid bli nödvändigt med särskilda insatser för all upprätthålla en sådan servicenivå. I vissa större kommuner i glesbygderna kan kommundelscentra behöva anges. Valet av sådana centra förutsätter en fortsatt planering i samverkan mellan kommuner och länsstyrelser.

Riksdagen gjorde inte några erinringar mol dessa uttalanden. Vid riksdagsbehandlingen (InU 1972:28 s. 37, rskr 1972:347) betonades vikten av att förslag till olika former av service i glesbygder utformas på ett sådant sätt all de innebär en rejäl garanti för att orter i glesbygder kommer att fortleva. Ulan ell serviceåtagande frän del allmänna kan enligt riksdagsutlalandet de mindre orter det här gäller, som ofta är belägna i avfolkningsbygder, knappast räkna med att överleva, efiersom de blir föga attraktiva lokaliseringsplatser för förelagen. Det framhålls som viktigt all orter av detta slag, som dessutom ulgör stödjepunkter för myckel stora omland, får en ordentlig garanti för upprätthållande av en rimlig servicenivå.

Genomförs åtgärder av del slag som jag har redovisat i det föregående kommer förutsättningarna alt upprätthålla en tillfredsställande service för glesbygdsbefolkningen alt förbättras avsevärt. Sådana åtgärder kommer att verksamt bidra lill all skapa garantier för en rimlig servicenivå.

Åtgärder för all tillförsäkra glesbygdsbefolkningen en tillfredsställande service måste utformas i intimt samarbete mellan stat och kommun. Till väsentlig del ligger sådana åtgärder inom ramen för den kommunala verksamheten. Statligt ekonomiskt slöd har lill främsta syfte att göra det möjligt för kommunerna att vidta behövliga åtgärder. 1 första hand är det

Prop. 1973:50 110

en kommunal uppgift alt planera verksamheten och välja mellan olika alternativ. Denna planering bör ske i sarnverkan med länsstyrelserna som det åligger att samordna planeringen kommuner emellan.

Enligt min mening behövs en intensifierad kommunal planering i fråga om serviceförsörjningen som inbegriper främst planer för lokal trafikförsörjning, social och kommersiell service och utbildning. Planeringen bör ge anvisning om vilka serviceanläggningar som i första hand skall stödjas. Detla är nödvändigt bl, a, som underlag för statliga beslut i olika stödfrågor. Vid planeringen bör avvägningar göras meUan å ena sidan behovet av att elementära servicefunktioner finns representerade i form av stationär service och å andra sidan möjligheterna alt tillgodose befolkningens krav på en tillfredsställande service genom insatser på kommunikationsområdet eller genom en mobil service.

Genom länsstyrelsernas medverkan i denna kommunala planering blir del möjligt att foga in verksamheten i den övergripande regionala ulvecklingsplaneringen.

Jag är medveten om alt del krävs viss tid innan kommunerna kan genomföra en mera fullständig planering av serviceförsörjningen. I ett inledningsskede får beslut om statliga stödåtgärder grundas på mera översiktliga bedömningar från fall till fall. Uppföljningen av hur serviceförsörjningen i glesbygderna utvecklas är en uppgift för länsstyrelserna som enligt huvudprincipen skall förfoga över eller vara mellanhand för det statliga glesbygdsstödet.

4.7,2 Sysselsättning i glesbygder

För all man skall kunna lösa sysselsättningsfrågorna i glesbygder är det som glesbygdsutredningen har uttalat primärt alt del befintliga näringslivet i glesbygderna stöds. Den industriella verksamheten där bedrivs ofta i små företagsenheter. Dessa småförelag har stor betydelse inte endast genom den sysselsättning de ger utan också genom att de utgör ett nödvändigt komplement till andra näringar. Till stor del är förelagens produktion avsedd alt tillgodose en lokal marknad. Det finns emellertid också glesbygdsförelag som avsätter sina produkter över hela landet och i utlandet.

De mindre förelagen har vissa problem som är särskilt framträdande i glesbygderna. Jag tänker närmast på svårigheten all följa med i den tekniska utvecklingen och att marknadsföra produkterna. Glesbygdsulredningen föreslår all utökad rådgivning och service kostnadsfritt eller i det närmaste kostnadsfritt ställs till förfogande för glesbygdens småförelag. För ändamålet föreslås alt var och en av företagareföreningarna i de fyra nordligaste länen får ett särskilt administralionsbidrag pä 500 000 kr. och var och en av föreningarna i de tre övriga skogslänen

300 000 kr.

Jag delar utredningens uppfattning all småföretagen i glesbygden

behöver rådgivning och service från företagareföreningarna. Sådan ges

redan nu i stor omfattning. Under senare år har företagareföreningarna

fåll ökade resurser för förelagsservice. En generell förstärkning av

Prop. 1973:50 111

administralionsbidragen ger i och för sig inte några garantier för all det åsyftade resultatet kan nås. Ett särskilt stöd bör enligt min mening i stället inriktas på konkreta projekt. Företagareföreningarnas behov av medel för sådant ändamål bör prövas av Kungl. Maj:t från fall lill fall. Jag beräknar medelsbehovet för ändamålet till 1 milj. kr.

Glesbygdsulredningen har tagit initiativ till intensifierad kommunal sysselsältningsplanering i sex kommuner (kommunblock). Genom försöken har olika modeller för en sådan planering prövats. Kommunerna har varit huvudmän för verksamheten. Planeringen har innefattat dels en inventering av behovet av ytterligare arbetstillfällen i de berörda kommunerna, dels en inventering av lokall tillgängliga arbetsuppgifter. Tre av de kommuner söm har genomfört dessa inventeringar har för budgetåren 1971/72 och 1972/73 av Kungl. Maj:l beviljats bidrag med totalt 4,5 milj. kr. för all praktiskt genomföra åtgärder som har föreslagils vid planeringen.

Erfarenheterna av försöksverksamheten under budgetåret 1971/72 har redovisats av berörda länsarbetsnämnder och kommuner. Det framgår att ca 500 personer har berörts av de vidtagna åtgärderna. De utförda arbetena har lill stor del varit inriktade på att förbättra enskilda hushåUs försörjningssituation, I, ex. genom upprustning av äldre byggnader för uthyrning lill turister, mindre förbättringar på jordbruksfastigheter, uppsättning av stängsel för fårskötsel m. m. Även ell stort antal andra arbeten har ulförts, såsom restaurering av fäbodar, anläggande av vandringsleder o, d. Länsarbetsnämnderna och kommunerna har sammanfattningsvis framhållit att det har visat sig vara möjligt all genom åtgärder av detta slag öka sysselsättningen för den lokall bundna arbetskraften. Man har vidare understrukit alt administrationen av verksamheten har skett på ett smidigt sätt och lill låga kostnader.

Erfarenheterna bestyrker glesbygdsulredningens uppfattning all en ingående objeklinvenlering och sysselsältningsplanering på kommunal nivå kan förbättra möjligheterna att sysselsätta den lokalt bundna arbetskraften. Jag förordar att verksamheten vidgas. Smärre modifikationer i uppläggningen av planeringen bör dock göras.

Resultaten av inventeringarna av lokall bunden arbetskraft i försöksområdena kan antas vara representativa för flertalet glesbygdskommuner i skogslänens inland. Sådana inventeringar bör därför framdeles kunna göras mer översiktliga än vad som har varit fallet under försöksverksamheten. Däremot bör inventeringen av arbetsobjekt kunna ske på samma sätt som under försöksverksamheten. Det är härvid angeläget att söka finna mindre projekt med spridning över hela kommunen.

Inventeringen av arbetsobjekt i försöksområdena har gett till resultat all ell stort antal intressanta objekt han förtecknats. Här finns ett material som ger utrymme för betydande kommunala sysselsättningsinsalser under de närmaste åren. Ett starkt argument för alt såväl planeringen som genomförandet av arbetena bör handhas av kommunerna är att det rör sig om många små objekt som vart och ell kostar endast några tusen kronor. Det har vidare visat sig att man med en kommunal

Prop. 1973:50 112

organisation har lyckats få aktiv medverkan från många kommunmedlemmar. Jag förordar att verksamheten även i fortsättningen skall handhas av kommunerna.

En ökning av de kommunala sysselsätlningsinsatserna bör sålunda komma till stånd. För den fortsatta verksamheten bör gälla i huvudsak samma villkor som under försöksperioden. Del innebär alt kommunerna skall vara huvudmän för verksamheten. Arbetsobjekten skall godkännas av länsstyrelsen. Arbeten som ingår i kommunernas normala verksamhet eller projekt som lämpar- sig som beredskapsarbeten bör inte ingå i verksamheten. Arbetena skall reserveras för lokall bundna arbetslösa personer som anvisas av arbetsförmedlingen. För jordbrukels del innebär det bl. a. all endast arbetsobjekt till vilka annat statligt stöd inte kan utgå kommer i fråga. Nu aktuellt slöd får inte motverka ralionaliseringsverk-samhelen i näringen, vilket också bör beaktas vid bestämmande av stödets storlek.

Statsbidrag lill de kommunala sysselsätlningsinsatserna har hittills varit knutet endast till lönekostnaderna, vilka i sin helhet har täckts av bidraget. Till kostnader för material och administration har bidrag inle utgått. En ändring bör nu ske på så sätt alt hela den godkända kostnaden får utgöra bidragsunderlag. Statsbidraget bör under dessa förhåUanden fastställas lill högst 75 %.

Jag beräknar behovet av medel för kommunala sysselsättningsinsalser till ca 9 milj, kr, för budgetåret 1973/74,

F. n, bedrivs beredskapsarbeten på flera håll i glesbygderna i form av s. k. industriella beredskapsarbeten, dvs. av arbetsmarknadsverket drivna verksläder. Enligt glesbygdsutredningen är sådana samhällsägda verksläder ett nödvändigt inslag i sysselsättningspolitiken i glesbygderna. Utredningen föreslår därför att verkstäder av detta slag skall etableras i orter där del regionalpoliliska stödet inle har gett önskad effekt. Som utredningen har framhållit behöver emellertid frågan om drift- och ägandeformer för sådana verkstäder övervägas ytterligare. Jag är därför inle beredd alt f. n. gä närmare in på denna fråga.

Under senare år har en verksamhet med hemarbete byggts upp i glesbygderna. Med bidrag från anslag till särskilda stödåtgärder i glesbygder har hemarbete i olika former under budgetåret 1971/72 beretts för ca 1 650 personer. Del är angelägel all verksamheten fortsätter. Företagareföreningarna, som handhar verksamheten bör uppmärksamma vissa problem i fråga om arbetsvillkor, ansvarsförhållanden m. m. som har visat sig uppkomma i hemarbetet. Föreningarna bör i dessa och hknande frågor hålla nära kontakt med arbetsmarknadsorganisationerna. Vidare är del nödvändigt alt marknadsmässiga försäljningspriser tillämpas i fråga om de produkter som tillverkas i hemarbetsverksamheten.

4.7,3 Ätgärder i Vindelälvsområdet

Riksdagen uttalade år 1967 (ABU 1967:55) alt någon utbyggnad av Vindelälven inte borde komma lill stånd. Eftersom Vindelälvens bevaran-

Prop. 1973:50 113

de kunde betraktas som en riksangelägenhet borde bestående lokaUse-ringspoliliska åtgärder vidtas i Vindelälvsområdet, 1972 års riksdag (InU 1972:7, rskr 1972:188) har begärt en redovisning av vidtagna och framtida sysselsätlningsåtgärder i området. I del följande hänför jag till Vindelälvsområdet följande kommuner och kommunblock, nämligen Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbottens län samt Sorsele, Storuman, Malå-Norsjö, Lycksele, Vindeln och Vännäs i Västerbottens län. Av den redogörelse för utvecklingen i detla område som jag har lämnat i det föregående (4.6.2) framgår att det finns ett behov av sysselsättningsstödjande åtgärder i hela området.

Betydande insatser har gjorts för att främja sysselsättningen i Vindelälvsområdet. 1 del föregående har jag utförligt redovisat de åtgärder som har vidtagits efter år 1967 (4.6.3). Enligt redovisningen har ca 630 nya arbetsplatser tillkommit där inom industrin genom den regionalpoliliska stödverksamheten. Företag i området har beviljats lokaliseringsstöd med sammanlagt 56 milj. kr,, varav 28 milj, kr, i bidrag. Transportstöd har utgått till industriföretag inom området med närmare 1,5 milj. kr. under år 1971 och med uppskattningsvis lika stort belopp under år 1972. Beredskapsarbeten har under perioden bedrivits lill en total kostnad av 575 milj. kr. Till dessa arbeten har statsbidrag utgått med 437 milj. kr. 1 genomsnitt har 1 000 personer sysselsatts i sådana arbeten. Vidare har insatser gjorts med medel från Norrlandsfonden och företagareföreningarna. Dessutom har särskilt jordbruksstöd utgått. Det sammanlagda belopp som har tillförts näringslivet genom de olika stödåtgärderna är betydande.

I årets slalsverksproposition (prop. 1973:1 bil. 15 s. 125) har föreslagils all en kraflverksslation skall byggas vid Juktan i Storumans kommun. Detta kraftverk, som inte beräknas kunna uppfylla vattenfallsverkets normala förräntningskrav, är ell av de ersättningsprojekl som aktualiserades när beslut fattades att inle bygga ul Vindelälven. Anläggningen beräknas ge sysselsättning åt 360 personer under fem år.

Jag vill också erinra om den nyligen beslutade induslrietablering som Algot Nord AB gör i området med statligt regionalpohtiskt stöd. Bolagel planerar alt uppföra anläggningar i Norsjö och Lycksele. Vid anläggningarna beräknas 400 personer komma all sysselsättas. I en spånplatle-fabrik i Storuman kommer alt anställas ett 30-tal personer. Verksamheten i fabriken kommer därutöver att indirekt ge viss sysselsättning inom skogsbruket och transportnäringen. 1972 års riksdag har vidare beslutat alt ett industricentrum skall förläggas till Lycksele. Jag har i det föregående föreslagit att utbyggnaden av industricenteranläggningen i ett första steg skall omfatta 1 50 arbetsplatser.

Sammanlagt kommer ca 600 nya permanenta arbetstillfällen att tillföras Vindelälvsområdet genom dessa induslrietableringar. Härtill kommer de 360 arbetstillfällena under utbyggnaden av Juktans kraftstation,

1 den tidigare lämnade redogörelsen har berörts också andra projekt av stor betydelse för Vindelälvsområdet, Särskilt intresse tilldrar sig den

8 Riksdagen 1973. 1 saml Nr 50

Prop. 1973:50 114

fortsatta utbyggnaden av vägarna. Vägarna har stor betydelse för alt områdets invånare skall kunna få tUlgång lill tätorternas service. Även för näringslivets utveckling är goda kommunikationer en förutsättning. Skogsbruket, som är en av områdets basnäringar, transporterar redan nu en stor del av sina produkter på landsväg. Om flottningen på Vindelälven som planerat läggs ner, kommer behovet av vägar som tål tunga transporter att öka betydligt. Också för turismen är del av stor betydelse all vägarna är i gott skick.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har presenterat ell omfattande program för utveckling av rekreationslivet i Vindelälvsområdet. Till stor del avser kommitténs förslag investeringar i vägar. Bl. a. ingår där som ett angeläget led i en utbyggnad av väg 363. Som jag har redovisat förut har stora insatser redan gjorts i fråga om vägbyggandel i området. Beredskapsarbetena sedan år 1967 avser väginvesteringar på totalt ca 270 milj. kr. Med hänsyn lill utveckUngen av sysselsättningen i området förordar jag efler samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att en utbyggnad av väg 363 saml av vissa andra vägar i Lycksele, Sorsele och Vindelns kommuner nu kommer lUl stånd. Medelsbehovet kan beräknas lill ca 40 milj. kr. fördelade på en fyraårsperiod. Kostnaderna bör utgå från del under elfte huvudtiteln upptagna anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. För ändamålet beräknar jag ett belopp av 10 milj. kr. för nästa budgetår.

I kommitténs program ingår förslag att turistanläggningarna i området byggs ut, att en rad aktivitetsanläggningar inrättas och alt marknadsföringen av området förstärks m.m. Kommitténs betänkande har remissbehandlats och ärendet bereds nu i jordbruksdepartementet. Jag kan i detta sammanhang tillägga alt vissa av de projekt som finns i kommitténs förslag redan har påbörjats med hjälp av bidrag från anläggningsstödet tUl idrotten. Några projekt genomförs delvis som beredskapsarbeten. Programmet i övrigt kan få betydelse vid valet av framtida beredskapsarbetsprojekt i området. Ytterligare projekt som ingår i kommitténs förslag får prövas mot bakgrund av vad marknadsutvecklingen kan medge och de sysselsätlningsbehov som föreligger.

Malmbrytningen spelar en betydelsefull roll i Vindelälvsområdet. Sveriges geologiska undersökning (SGU) har framhållit att det föreligger goda utsikter att finna ytterligare brytvärda malmer i området. Den tidpunkt närmar sig då brytningen i Adakgruvorna inte längre kan upprätthållas. Det är därför angeläget att vederbörande stathga verk i samarbete med SGU studerar möjligheterna att finna brytvärda ersält-ningsobjekl. I årets slalsverksproposition (prop. 1973:1 bil. 15 s. 41) har för budgetåret 1973/74 föreslagits att 21,9 milj. kr. anvisas för prospektering. Enligt vad jag inhämtat av chefen för industridepartementet avser 10 milj. kr. av detta belopp arbeten inom Vindelälvsområdet.

Kommunala sysselsättningsinsalser planeras som jag tidigare har nämnt i Sorsele kommun. Det bör finnas goda möjligheter att på detta sätt skapa nya arbetstillfällen även i andra kommuner i Vindelälvsområdet. En vidgning av verksamheten till ytterligare kommuner i området kan ske

Prop. 1973:50 115

inom ramen för de ökade anslag till kommunala sysselsättningsinsalser som jag har förordat i det föregående.

Flera kommuner utmed Vindelälven har gjort en framställning om höjda bidrag för anläggning och drift av avloppsreningsanläggningar i anslutning till Vindelälven. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag framhåUa att kommuner utmed Vindelälven med hänsyn till angelägenheten av alt byggnadsarbeten tidigareläggs bör få förhöjt statsbidrag för anläggning av avloppsreningsanläggningar. Bidrag bör kunna utgå med högst 75 % tUl reningsverk inom Vindelälvsområdet. Då det är angeläget att arbetena kommer igång så snart som möjligt bör förhöjt bidrag i princip dock inle kunna utgå tiU anläggningar som påbörjas efter den 1 juli 1975. För här avsedda bidrag bör i övrigt i huvudsak samma principer gälla som för de förhöjda statsbidrag rill reningsverk som har utgått under budgetåren 1971/72 och 1972/73. Bidragen bör utgå från det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m, m.

De åtgärder som har vidtagits, beslutats eller planerats i Vindelälvsområdet är som framgår mycket omfattande. Sammanräknade kommer de vid full utbyggnad att innebära ett tillskott av nära 1 300 nya permanenta arbetstillfällen sedan år 1967. Därtill kommer den sysselsättning som har kommit tUl stånd och även framdeles beräknas skapas genom beredskapsarbeten och den sysselsättning som utbyggnaden av Juktans kraftstation ger upphov till.

Genom de nu redovisade insatserna skapas flera arbetstillfällen än som skulle ha kommit till stånd genom en utbyggnad av Vindelälven. Strävandena alt bereda sysselsättning för dem som bor i Vindelälvsområdet bör dock fortsätta.

Prop. 1973:50

116

5 Kostnads- och anslagsfrågor

5.1 Driftbudgeten

D 1. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet

1971/72 Utgift 1972/73 Anslag 1973/74 Förslag

119 663 048 131 125 000 189 094 000

1 Beloppet avser motsvarande anslag eller delar av anslag enligt riksstaten för ifrågavarande budgetår.

Från anslaget skall bestridas utgifterna för det i programbudgeten för arbetsmarknadsverket upptagna programmet Regionalpoliliska stödåtgärder med undantag av delprogrammet Lokaliseringslån (prop, 1973:1 bU, 13 s. 48), Delprogrammen Investeringsfonder och Lokaliseringssamråd belastas endast av förvaltningskostnader.

					1973/74
		1971/72	1972/73		Beräknat
		1971/72	1972/73	Basförslag	AMS	Departements-
						chefen
1.	Lokaliseringsbidrag	68 409 000	65 001 000	65 001 000	65 001 000	90 000 000
2,	Lokaliseringsu tbildning	40 976 000	50 000 000	50 000 000	50 000 000	65 000 000
3,	Sysselsättningsstöd	10 278 000	12 500 000	12 500 000	12 500 000	30 000 000
4.	Infriande av statlig
	garanti för lån i lokaliserings-
	syfte till rörelsekapital					1 000
5.	Förvaltningskostnader	3 558 000	3 624 000	3 896 000	4 599 000	4 093 000
	Summa	123 221 000	131 125 000	131 397 000	132 100 000	189 094 000

Av den av 1970 års riksdag fastställda medelsramen för regionalpolitiskt stöd om 1 200 milj. kr. under treårsperioden 1970/71-1972/73 har för beslut om lokaliseringsbidrag och avskrivningslån beräknats 200 milj. kr. Kungl. Maj:t har bemyndigats all härutöver ta i anspråk 3 milj. kr. som vid ingången av treårsperioden kvarstod outnyttjat av beslutsramen för lokaliseringsbidrag från föregående femårsperiod.

Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 har beslut fattats om lokaliseringsbidrag med 142 milj. kr. Stödformen avskrivningslån har kommit lill endast begränsad användning. För budgetåret 1972/73 kvarstod av den beräknade ramen för lokaliseringsbidrag (3 + 200 — 142) 61 milj. kr.

För treårsperioden har för utbildningsslöd beräknats ett medelsbehov på 100 milj. kr. Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 fattades beslut om utbildningsslöd med sammanlagt 98,2 milj. kr. Utbildning beräknas ha kunnat beredas ca 18 400 personer under nämnda period.

Medelsbehovet för sysselsällningsstöd under treårsperioden har beräknats till 25 milj. kr. Sådant slöd har under åren 1971 och 1972 beviljats med sammanlagt 17,7 milj. kr.

Prop. 1973:50 117

Infriande av garantier för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital har hittills inte förekommit.

Arbetsmarknadsstyrelsen

I sin anslagsframställning för budgetåret 1973/74 har AMS i avvaktan på statsmakternas beslut om fortsatta regionalpohliska stödåtgärder tagit upp samma belopp som har anvisats för budgetåret 1972/73.

D 2. Särskilda stödåtgärder i glesbygder

1971/72 Utgift 6743 548 Reservation 4515 152

1972/73 Anslag 5 000 000

1973/74 Förslag 25 000 000

Från anslaget betalas kostnader för försöksverksamhet i form av stöd till hemarbete i vissa glesbygder och för andra stödåtgärder m, m, som kan aktualiseras för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygderna. Verksamheten handhas av kommerskollegium och företagareföreningarna.

Kommerskollegium

I en redogörelse för försöksverksamheten med särskilda stödåtgärder i glesbygder framhåller kommerskollegium att glesbygdsstödet under budgetåret 1971/72 gett ca 1 650 personer arbete (hel- eller dellid). Detta motsvarar enligt företagareföreningarnas beräkningar heltidsarbete för omkring 1 050 personer, vilket innebär en ökning med ca 100 heltidsarbeten jämfört med föregående budgetår. Kollegiet finner utveckUngen vara tillfredsställande särskilt mot bakgrund av alt den svaga konjunkturen kunnat väntas leda till en viss nedgång i antalet sysselsatta.

Företagareföreningarna har under budgetåret 1971/72 beviljat bidrag till företag som bereder sysselsättning för hemarbetare i glesbygder med 3,3 milj, kr. Föreningarnas kostnader för att administrera verksamheten har uppgått till något mer än 900 000 kr.

Kollegiet upplyser att arbetstillfällena främst erhållits från företag tillhörande textil- och träindustrin men även från plast-, skinn- och elektronikförelag. Liksom tidigare har den övervägande delen av arbetstillfällena för hemarbetare skapats genom medverkan av företag inom det egna länet. Under budgetåret 1971/72 har slöd riU produktutveckling lämnats av ett par företagareföreningar.

Kommerskollegium framhåller att försöksverksamheten är relativt ny och alt den under de budgetår den pågått fortlöpande har ökat i omfaltning. Kollegiet hemställer alt för budgetåret 1973/74 anvisas oförändrat 5 milj, kr.

Prop. 1973:50 II

5.2 Kapitalbudgeten

V. Fonden för låneunderstöd

V:10 Regionalpohtiskt stöd: Lokaliseringslån

1971/72 Utgift '313 223 676 Reservation 72 235 459

1972/73 Anslag 250 000 000

1973/74 Förslag 250 000 000

• Beloppet avser anslaget Lokaliseringslån i riksstaten för ifrågavarande budgetär.

Från anslaget skall bestridas utgifterna för det i programbudgeten för arbetsmarknadsverket under programmet Regionalpohliska stödåtgärder upptagna delprogrammet Lokaliseringslån (prop, 1973:1 bil, 13 s, 48),

Av ramen för regionalpolitiskt stöd om 1 200 milj, kr, under treårsperioden 1970/71 — 1972/73 har för lokaliseringslån beräknats 800 milj, kr, Kungl, Maj:t har vidare bemyndigats att la i anspråk 84 milj, kr, som vid ingången av treårsperioden kvarstod outnyttjat av beslutsramen för lokaliseringslån under föregående femårsperiod.

Under budgetåren 1970/71 och 1971/72 har beslut fattats om lokaliseringslån med 600,3 milj, kr. För beslut om lokahseringslån under innevarande budgetår kvarstod således av den beräknade ramen för lokaliseringslån (84 + 800 - 600,3) 283,7 milj, kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen

5.3 Departementschefen 5,3,1 Regionalpolitiskt stöd

Jag behandlar först frågan om ramar för det regionalpolitiska stödet. Den av riksdagen fastställda totala medelsramen för regionalpolitiskt stöd för budgetåren 1970/71-1972/73 utgör 1200 milj, kr. Fram t, o. m, januari 1973 har bidrag beviljats med 308 milj, kr. och lån med 726 milj. kr. Det särskUda transportstödet har utgått med 40,2 milj. kr. Av beviljade bidrag avser 168 milj. kr, lokaliseringsbidrag, 118 milj, kr, lokaliseringsutbildning och 22 milj, kr, sysselsättningsstöd. Medel har inte behövt tas i anspråk för infriande av statlig garanti för lån i lokaUserings-syfte till rörelsekapital.

Den för nuvarande treårsperiod fastställda totala medelsramen kommer inle alt vara fuUl tillräcklig för del föreliggande behovet, varför jag avser att föreslå Kungl. Maj.t att på tilläggsstat III för innevarande

Prop. 1973:50 119

budgetår begära en utökning av ramen. Dessutom behöver ytterligare medel anvisas pä anslaget Regionalpolitiskt slöd: Lokahseringslån.

Erfarenheterna av flerårsramar är positiva. Tack vare det bemyndigande som Kungl. Maj:t har haft alt inom de totala ramarna bevilja stöd med högre belopp än som har anvisats under anslagen har en tillfredsställande planering kunnat åstadkommas och risker för alt enstaka större projekt spränger ramarna har undvikits. Jag förordar därför all flerårsramar fastställs också i fortsättningen. I Ukhet med vad som gällde den första stödperioden efter riksdagens beslut om en aktiv lokaliseringspolitik bör ramar nu bestämmas för en femårsperiod.

Som jag har framhåUit i prop. 1972:11 1 bör den framlida regionalpoUtiken i huvudsak kunna genomföras med de medel som finns i dag. Beräkningen av de nya ramarnas storlek påverkas bl. a. av den utökade stödverksamhet som jag har föreslagit. Som jag tidigare har utvecklat bör sålunda viss företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet vara stödberältigad. Jag har vidare föreslagit all Kungl. Maj:l får möjlighet att under specieUa förutsättningar bevilja avskrivningslån till investeringar i maskiner, arbetsredskap och verktyg i del inre stödområdet. Ramarnas storlek påverkas vidare av mina förslag all sysselsältningsslöd skah kunna utgå även till företag med annan stödberältigad verksamhet än industriell verksamhet samt till företag som får tillstånd att utnyttja investeringsfondsmedel. Därtill kommer de av mig föreslagna höjningarna av stödbeloppens storlek.

Ytterligare påverkas totalramen av tillskott till Norrlandsfonden och de föreslagna nya regionalpolitiska stödåtgärderna till industricenteranläggningar.

Samtliga regionalpohliska insatser som jag har behandlat i det föregående måste ses som integrerade delar av en framåtsyftande regionalpolitik. Jag finner det därför naturligt all en gemensam total ram beräknas för de olika stödformerna. Utifrån en bedömning av det nu förutsebara medelsbehovet för de aktuella åtgärderna förordar jag att en total ram på 2 500 milj. kr. fastställs för femårsperioden 1973/74—1977/78. I motsats lill förhållandet under innevarande stöd-period ingår inle medel för transportstöd i den föreslagna ramen för den kommande stödperioden. EnUgt vad jag har inhämtat kommer chefen för kommunikationsdepartementet alt senare anmäla fråga om medel för transportstöd.

Vad jag nu har förordat innebär att statsmakterna under fem år satsar mer än dubbelt så mycket på regionalpohtiskt stöd som under innevarande treårsperiod.

Del är svårt all förutse vilken stimulanseffekt för förelagen som lokaliseringsstödet kommer att få och vilka anspråk på stöd som företagen kommer alt ställa. Mot bakgrunden av erfarenheterna av den pågående treårsperioden anser jag mig emellertid böra räkna med en beslulsram för lokaliseringsstödet för budgetåren 1973/74-1977/78 på 2 000 milj. kr. Härav beräknar jag 450 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån och 1 550 milj. kr. för lokahseringslån.

Prop. 1973:50 120

För utbildningsstöd beräknar jag 325 milj. kr. och för sysselsättnings-stöd 150 milj. kr. under femårsperioden. Skulle medelsbehovet för utbildnings- och sysselsällningsstöd komma att avvika från vad som nu förutses, blir det naturligt att i motsvarande mån anpassa de beräknade beslutsramarna för lokahseringsbidrag och lokaliseringslån.

Kungl. Maj:l bör få bevilja stöd inom dessa totalramar under femårsperioden oberoende av de anslag som anvisas för vart och ett av budgetåren. Vid ianspråktagandet av ramarna måste hänsyn sålunda las liU alt stödbehovet växer Irendmässigt. Vidare motiverar såväl utvecklingstakten som konjunkturväxlingarna en variation i utnyttjandet av ramarna.

Jag övergår nu till att redogöra för anslagsbehovet för budgetåret 1973/74. Under förslagsanslaget Regionalpolitiskt slöd: Bidragsverksam-liel beräknar jag sammanlagt 185 milj. kr., varav 90 milj. kr. för lokaliseringsbidrag/avskrivningslåu, 65 milj. kr. för utbildningsstöd och 30 milj. kr. för sysselsättningsstöd. För infriande av statlig garanti för lån i lokaliseringssyfle till rörelsekapital bör ett formellt belopp av 1 000 kr. las upp.

Som jag tidigare har framhåUit bör industricenleranläggningarna ägas och förvallas av en stiftelse. Medel bör därför avsättas för att utgöra stiftelseförmögenhet. Jag förordar att 3 milj. kr. av anslaget Regionalpohtiskt stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1973/74 får tas i anspråk härför. Dessutom behövs ett årligt anslag för att täcka stiftelsens förvaltningskostnader, som för det första året kan beräknas liU 350 000 kr. Jag förordar att medel härför får tas från nämnda anslag.

I fråga om medelsbehovel under investeringsanslaget Regionalpolitiskt slöd: Lokaliseringslån vill jag erinra om att reservationer finns på anslaget på grund av eftersläpningen i projektens färdigställande. Belastningen på anslaget minskar något med anledning av mitt förslag att avskrivningslån i stället för lån skall utgå vid maskinanskaffning i särskUda fall. Å andra sidan kan ökade medelsulbetalningar väntas på grund av den stegrade beslutsvolymen under de senaste budgetåren. Dessutom måste hänsyn tas till förslagen alt ytterligare verksamhet skall vara stödberältigad. Som jag tidigare har redogjort för erfordras ell stathgt annuitetslån pä 1,5 milj. kr. för finansieringen av de föreslagna induslricenteranläggningarna. Jag förordar att denna utgift får belasta förevarande anslag. Anslaget bör las upp med 250 milj, kr. för nästa budgetår.

Som jag tidigare har framhållit bör stathg garanti för lån i lokaliseringssyfte lill rörelsekapital gälla även uppdragsverksamhet och verksamhet inom turistnäringen. 1 avvaktan på att ytterligare erfarenheter vinns förordar jag att ramen fastställs för endast ett år i sänder och alt den för nästa budgetår bestäms till 25 milj. kr.

5,3,2 Glesbygdsstöd

Medel för glesbygdsinsatser disponeras från anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder. Från anslaget bestrids f, n, kostnaderna för försöksverksamhet i form av stöd till hemarbete samt efter beslut av

Prop. 1973:50 121

Kungl, Maj:t andra stödåtgärder m. m. som kan aktualiseras för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygder. Jag beräknar oförändrat 5 milj, kr, för dessa ändamål för budgetåret 1973/74,

Ytterligare medel bör som jag tidigare har utvecklat ställas lill förfogande för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna i glesbygder. Jag beräknar 1 milj. kr. för bidrag tiU företagareföreningar för genomförandel av speciella projekt i syfte att främja företagsamhet i glesbygder. De största satsningarna i sysselsättningsfrämjande syfte förordar jag dock skola ske i form av kommunala sysselsättningsinsalser. För budgetåret 1973/74 beräknar jag medelsbehovet för denna verksamhet till 9 milj. kr.

Som jag tidigare har framhålht bör väg 363 och vissa andra vägar byggas ut under en fyraårsperiod. Erforderliga medel härför — 40 milj, kr. - bör anvisas under förevarande anslag. För budgetåret 1973/74 beräknar jag 10 milj. kr. för ändamålet.

Totalt beräknar jag alltså för anslaget Särskilda åtgärder i glesbygder 25 (+20) milj, kr.

Prop. 1973:50 122

6 Hemställan

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (2,6,3) har inom inrikesdepartementet upprättats förslag lill lag om ändring i lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd.

Under åberopande av del anförda hemställer jag att Kungl, Maj:t

dels föreslår riksdagen att antaga förslaget tih

1. lag om ändring i lagen (1970:725) om lokahseringssamråd,
dels föreslår riksdagen att

2. godkänna de ändrade grunder för regionalpolitiskt slöd som jag förordat, att tillämpas fr. o. m, budgetåret 1973/74,

3. godkänna vad jag i övrigt har förordat i fråga om den regionalpolitiska stödverksamheten,

4. bemyndiga Kungl, Maj,t att — med tUlämpning av de under 2. förordade ändrade grunderna för regionalpohtiskt stöd - efter utgången av budgetåret 1972/73 ta t anspråk outnyttjat utrymme av de ramar för beslut om regionalpolitiskt stöd som har fastställts för treårsperioden 1970/71-1972/73,

5. bestämma alt under budgetåren 1973/74-1977/78 härutöver får beviljas lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, lokaliseringslån, utbildningsstöd och sysselsällningsstöd med sammanlagt högst 2 500 000 000 kr, med den huvudsakliga fördelning som jag har angett i det föregående,

6. bemyndiga Kungl, Maj:l att från anslaget Regionalpolitiskt slöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1973/74 avsätta 3 000 000 kr, tiU en stiftelse med ändamål alt äga och förvalta industricenteranläggningar samt alt ta i anspråk erforderliga medel frän nämnda anslag för alt täcka stiftelsens förvaltningskostnader,

7. bemyndiga Kungl, Maj:l att från anslaget Regionalpolitiskt slöd: Lokaliseringslån ta i anspråk 1 500 000 kr, för lån lill den under 6. nämnda stiftelsen enhgt vad jag förordat,

8. faststäUa en ram för statlig garanti för lån i lokaliseringssyfle lill rörelsekapUal för budgetåret 1973/74 av högst 25 000 000 kr.,

9. godkänna de grunder för glesbygdsstöd som jag förordat, att tillämpas fr. o. m, budgetåret 1973/74,

10. godkänna vad jag har anfört i fråga om åtgärder i Vindelälvsområdet,

11. för budgetåret 1973/74 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln

a) tiU Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet ett förslagsanslag av 189 094 000 kr.,

b) till Särskilda stödåtgärder i glesbygder ett reservationsanslag av 25 000 000 kr..

Prop, 1973:50 123

på kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslån ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen att lill riksdagen skall avlåias proposition av den lydelse bilaga liU delta protokoU ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Prop. 1973:50 124

Innehåll

sid.

Propositionen ................................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåU............................. ..... 1

Lagförslag .................................................................... 3

Utdrag av protokoll över inrikesärenden den 23 februari 1973 , . , 4

1 Inledning .............................................................. ..... 4

2 Regionalpolitiskt stöd m, m....................................... ..... 7

2.1 Bakgrund ...................................................... ..... 7

2.2 Regionalpolitiskt stöd utom slöd lill turistanläggningar 8

2.2.1 Beslut vid 1972 års riksdag ................... ..... 8

2.2.2 Nuvarande ordning ................................ ..... 9

2.2.3 Erfarenheter av stödverksamheten ....... ... 12

2.3 Regionalpolitiskt stöd lill turistanläggningar . ... 14

2.3.1 Utredningsmaterial ................................ ... 14

2.3.2 Beslut vid 1972 års riksdag .................... ... 15

2.3.3 Nuvarande ordning, stödels omfattning, fördelning och sysselsättningseffekter 16

2.3.4 Kommittén .............................................. 18

2.3.5 Remissyttrandena..................................... 25

2.4 Lokaliseringssamråd ..................................... ... 29

2.4.1 Beslut vid 1972 års riksdag .................... 29

2.4.2 Nuvarande ordning ................................ ... 30

2.4.3 Erfarenheter från samrådsverksamhelen 30

2.5 Uppföljnings-och bevakningsfrågor ................ ... 32

2.5.1 Utredningsmaterial ................................ ... 32

2.5.2 Nuvarande ordning ................................ 33

2.5.3 1968 års lokaliseringsutrednings förslag till regional organisation 35

2.5.4 Remissyttrandena..................................... ... 37

2.6 Departementschefen ..................................... ... 38

2.6.1 Regionalpolitiskt stöd utom slöd lill turistanläggningar 38

2.6.2 Regionalpolitiskt stöd lill turistanläggningar ... 48

2.6.3 Lokaliseringssamråd ............................. ... 51

2.6.4 Uppföljnings-och bevakningsfrågor ....... ... 54

3 Industricentra ........................................................ ... 58

3.1 Utredningsmaterial ........................................ ... 58

3.2 Beslut vid 1972 års riksdag............................... 58

3.3 Industricenlrautredningen ............................ ... 59

3.3.1 Utformning av industricentra ................ ... 59

3.3.2 Huvudmannaskap och organisationsform för verksamheten 64

3.3.3 Invesleringskostnader och finansieringsformer .. 67

3.4 Remissyttrandena ........................................ 72

3.5 Departementschefen ..................................... ... 77

Prop. 1973:50 125

4 Glesbygdsstöd och åtgärder i Vindelälvsområdet .... 83

4.1 Utredningsmaterial ........................................ 83

4.2 Beslut vid 1972 års riksdag.............................. .... 83

4.3 Nuvarande ordning ........................................ .... 85

4.4 Glesbygdsutredningen ................................... 86

4.5 Remissyttrandena ........................................ .... 91

4.6 Åtgärder i Vindelälvsområdet ......................... 95

4.6.1 Bakgrund ............................................... .... 95

4.6.2 Befolkningsutveckling m. m....................... .... 96

4.6.3 Hittills vidtagna åtgärder för att främja utvecklingen i Vindelälvsområdet 98

4.6.4 Beslutade och planerade åtgärder........... .. 103

4.6.5 Kommittén för planering av turistanläggningar

och friluftsområden .............................. 105

4.6.6................................................................. Remissyttrandena 106

4.7 Departementschefen ..................................... .. 108

4.7.1 Allmänna utgångspunkter......................... 108

4.7.2 Sysselsättning i glesbygder .................. 110

4.7.3 Ätgärder i Vindelälvsområdet ................ .. 112

5 Kostnads- och anslagsfrågor ................................. .. 116

5.1 Driftbudgeten ............................................... .. 116

5.2 Kapitalbudgeten .......................................... .. 118

5.3 Departementschefen ..................................... .. 118

5.3.1 Regionalpolitiskt slöd ............................. .. 118

5.3.2 Glesbygdsstöd ...................................... 120

6 Hemställan ............................................................ .. 122