Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för metallmanufakturindustrin

Proposition 1974:63

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63 år 1974           Prop. 1974: 63

Nr 63

Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för metallmanufakturindustrin; given den 15 mars 1974.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av SlalsrådsprolokoUet över handels- och industriärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen chefen för induslri-deparleraenlel hemställt.

CARL GUSTAF

RUNE B. JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag om tidsbegränsade åtgärder för metaUmanufakturindustrin. Förslagen syftar till att dels höja kunskapsnivån inom branschen, dels främja exporten och åstadkomma en mer planmässig strukturomvandling inom vissa delar av branschen.

I propositionen föreslås alt delar av metaUmanufakturindustrin budgetåret 1974/75 inordnas bland de branscher som omfattas av systemet med statliga lånegarantier — struklurgarantier — och omställnings-bidrag för konsultundersökningar.

För att förmedla ny teknik och forskningsrön till branschens företag föreslås teknisk konsulenlverksamhel med viss inriktning på Eskilstunaregionens manufakturindustri som en försöksverksamhet under tre år fr. o. m. den 1 juli 1974. Intensifierade insatser i fråga om förelagsservice föreslås för manufakturföretag i Eskilslunaregionen under likaså tre år. Kostnaden för dessa åtgärder beräknas till totalt 1 450 000 kr., varav 450 000 kr. för budgetåret 1974/75.

För exportfrämjande åtgärder beräknas en medelsram av 2,1 milj. kr. för en treårsperiod. För budgetåret 1974/75 beräknas kostnaderna tUl 700 000 kr.

Kostnaden för åtgärderna beräknas för hda perioden till 3 550 000 kr. För budgetåret 1974/75 föreslås sammanlagt 1 150 000 kr.

1    Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 63

Prop. 1974: 63

Utdrag av protokollet över industriärenden hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 15 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena ANDERSSON, slatsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efler gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter fråga om åtgärder för metallmanufakturindustrin och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Majrts bemyndigande tillkallades år 1970 sak-kunnigai för alt utreda vissa frågor rörande den svenska järn- och me-lallmanufaklurinduslrin.

Enligt direktiven skulle utredningen söka klargöra bl. a. om svensk manufakturindustri genom att förändra sin produktionsinriktning eller struktur kan förbättra sin konkurrenssituation på dels hemmamarknaden, dels exportmarknaderna. Även underleverantörssystemel och legotillverkningen samt de mindre, vanligen familjeägda, företagens problem skulle belysas. Analys och slutsatser skulle enligt direktiven bilda ett underlag för industripolitiska, regionalpolitiska och företagspolitiska överväganden.

De sakkunniga, som antog namnet melallmanufakturulredningen, avgav i augusti 1973 belänkandet (SOU 1973r 29 och 1973r 30) Järn- och metallmanufaklurindustrin under 70-lalel.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgetts av universitetskanslersämbetet (UKÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), kommerskollegium (KK), statens pris- och kartellnämnd (SPK), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbelarskyddsslyrelsen, styrelsen för arbelarskyddsfonden, statens industriverk, statens institut för företagsutveckling (SIFU), styrelsen för teknisk utveckling (STU), länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus saml Västmanlands län, ex-

1 Landshövdingen Mats Lemne, ordförande, riksdagsledamoten Bengt Gustavsson, direktören Kurt Idin, förbundsordföranden Sture Lindquist, bruksdisponenten Sten Sjöholm och numera andre ordföranden i LO Lars Westerberg.

Prop. 1974: 63                                                          3

perlgruppen för regional utrednmgsverksamhel (ERU), arbetsmiljöutredningen, installationsbranschutredningen (IBU), delegationen för samordning av utredningsverksamheten rörande verkstadsindustrin (verk-stadsindustridelegalionen), Jernkontoret, Norrlandsfonden, Institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF), Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges industriförbund, vilka avgivit gemensamt yttrande, Sveriges hanlverks-och induslriorganisalion (SHIO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Företagareföreningarnas förbund, AB Slmklurgaranti, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen och Svensk induslriförening.

Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från andra berörda organ, UKÄ från rektorsämbetena vid universitetet i Lund och högskolan i Linköping, KK från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Karlstad, länsstyrelsen i Södermanlands län från Eskilstuna kommun, länsarbetsnämnden saml Östergötlands och Södermanlands handelskammare, länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarbetsnämnden, företagareföreningen, Näringslivsföreningarnas samarbetsnämnd, Jönköpings länsavdelning av Svenska kommunförbundet, näringslivsrådet, Smålands och Blekinge distrikt av SHIO samt Värnamo och Gnosjö kommuner, länsstyrelsen i Malmöhus län från länsarbetsnämnden och företagareföreningen samt Skånes handelskammare, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs kommun, länsarbetsnämnden och näringslivskommittén, SAF och Sveriges industriförbund från Sveriges mekanförbund, SHIO från AUmänna industrigruppen, LO från Svenska metallindustriarbetareförbundet och Företagareföreningarnas förbund från Södermanlands läns företagareförening.

Till SAFrs och Sveriges industriförbunds gemensamma yttrande har Sveriges grossistförbund anslutit sig.

Utredningen

Metallmanufakturindustrins struktur

År 1970 var antalet anställda inom metaUmanufakturindustrin ca 78 000, och förädlingsvärdet uppgick till ca 3 800 milj. kr. Därmed svarade branschen för omkring en femtedel av den totala sysselsättningen och produktionen inom verkstadssektorn.

Branschen domineras av mindre och medelstora förelag, som i stor ulslräckning är koncentrerade lUl vissa regioner såsom Eskilstuna, Bergslagen, sydvästra delen av Jönköpings län och storstadsregionerna.

Manufakturindustrins produktion kännetecknas av mångfalden produkter, från stora melallkonslmklioner för byggnadsverksamheten till spik, skruv och handverktyg m. m. Ett annat karakteristiskt drag är den omfattning som underleveranstillverkningen har.

Prop. 1974: 63                                                                         4

Av tabell 1  framgår hur produktion och sysselsättning fördelades mellan delbranscherna inom manufakturindustrin år 1970.

Tabell   1.   Förädlingsvärde  samt  antal   anställda   och   arbetsställen   i manufakturindustrin år 1970

Delbransch

Förädlingsvärde (milj. kr.)

Antal anställda

Antal arbetsställen

Verktygs- och redskapsindustri

Industri för metallkonstruktioner

Metallförpackningsindustri

Industri för metalltråd, -nät, -linor, -kablar

Spik-, skruv- och bultindustri

Annan byggnadsmetallvaruindustri

HushällsmetaUvamindustri

Annan metallvamindustri

Manufakturindustrin totalt

489	7 700	147
1054	21800	645
157	2 700	32
228	4 600	51
235	4 900	60
505	11700	139
168	3 800	72
975	21200	645

3 811

1791

78 400

Produktionen inom delbranschen verktygs- och redskapsindustri har i hög grad internationell inriktning. Den totala verklygslillverkning-en i landet har under 1960-lalel ökat med nära 7 % per år i volym. En betydande del faUer dock på högkonjunkluråren 1969 och 1970. Ar 1970 utgjorde exporten knappt 55 % av produktionen, medan importens andel av marknadslillförsdn ökat från en femtedel till en tredjedel under 1960-lalet.

Delbranschen industri för metallkonstruktioner är mycket heterogen både produki- och förelagsmässigl och har haft en obetydlig utrikeshandel. Dess yrkesarbetarandel är hög. Tillverkningen ökade volymmässigt med 7 % per år under 1960-talel. Under åren 1969 och 1970 stagnerade dock produktionen helt, enär branschen har en markant inriktning på produkter för byggnads- och anläggningsverksamhel. Exporten har för byggnadskonslmklioner, som utgör mer än 50 % av delbranschen, ökat tUl 10 % av produktionen år 1970 mot 6 % vid 1960-lalels början, räknat i löpande priser.

Delbranschen metaUförpackningsindustri hade 2 700 anställda vid 30-lalel arbetsställen år 1970. Huvuddelen av anläggningarna är små. Endast fem anläggningar sysselsatte mer än 100 anställda, och dessa svarade för sammantaget 70 % av sysselsättningen. Drygt hälften av de anställda fanns i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Elt företag med tre anläggningar sysselsatte ungefär hälften av branschens anställda. Branschen kan karakteriseras som en av manufakturindustrins processindustrier med en tämligen kapilalinlensiv tillverkning, vilken under 1960-talet främst har varit hemmamarknadsinriktad. Produktionstillväxten har för branschens produkter varit lägre än genomsnittet för hda manufakturindustrin. Importens tillväxttakt har varit hög.

Delbranschen industri för metalltråd, -nät, -linor, -kablar sysselsatte

Prop. 1974: 63 5

4 600 anställda vid 51 arbetsställen år 1970. Branschen hade ell 30-lal företag med färre än 50 anstäUda. Dessa sysselsatte dock endast 20 % av branschens totala arbetskraft, medan gruppen företag med över 500 anställda svarade för 35 % av sysselsättningen. Även denna delbransch kan karakteriseras som en processindustri med en för manufakturindustrin hög kapitalintensitet. Elt specialiserat produktsortiment är här väsentligt för tillgodogörande av tillverkningens stordriftsfördelar. Branschen har under 1960-lalet förlorat marknadsandelar både på export-och hemmamarknaden.

Delbranschen spik-, skruv- och bultindustri omfattade 4 900 personer vid 60 arbetsställen år 1970. Av arbetsställena återfanns hälften i slor-leksgmppen under 100 anställda. Tre företag svarade dock för 60 % av sysselsättningen och 40 % av de anställda var koncentrerade till Västmanlands län. Fjorton anläggningar med i genomsnitt 30 anställda fanns i Jönköpings län. Branschen präglas av en kapilalinlensiv tillverkning och har stora likheter med industrin för metalltråd m. m. Produktionstillväxten har varit låg särskilt under 1960-lalets senare hälft.

Delbranschen annan byggnadsmetallvaruindustri sysselsatte år 1970 11 700 personer vid 139 arbetsstäUen, vilka var relativt jämnt fördelade, både regionall och vad gäller antalet sysselsatta på olika slorleksgrup-per. Nära 100 arbetsställen hade mindre än 50 anställda, medan 60 % av sysselsättningen föll på anläggningar med mer än 200 anställda. Södermanlands län omfattade 20 % av de anställda. Produklionsan-läggningarna är något större än inom manufakturindustrin i övrigt. För vissa av branschens produkter — exempelvis rör — har marknadsulrym-met ökat starkt under 1960-talel.

Delbranschen hiishållsmetallvaruindustri hade 3 800 anställda vid 72 arbetsställen år 1970. Nio arbetsställen redovisade mer än 100 anställda, men dessa sysselsatte 60 % av arbetsstyrkan, medan företag med mindre än 50 anställda sysselsatte 30 % av arbetsstyrkan. Av sysselsättningen föll 30 % på Västmanlands län, 23 % på Södermanlands och 13 % på Stockholms län. Importen har ökat relativt snabbt, medan produktionen stagnerat.

Delbranschen annan metallvaruindustri syssdssalle 21 200 personer vid 645 olika arbetsställen år 1970. Branschen är en utpräglad småföretagsbransch och 80 % av arbetsstyrkan sysselsattes nämnda år i anläggningar med mindre än 50 anställda. Branschen har en betydande regional spridning. Den innehåller en stor mängd olikartade produkter och är därigenom den mest heterogent sammansatta delbranschen. Importen, men även produktionen, har ökat snabbt under 1960-lalel.

It    Riksdagen 1974.1 saml Nr 63

Prop. 1974: 63                                                          6

Underleverantörssystemet

Manufakturprodukternas fördelning efler slutlig användning på den svenska marknaden vid 1960-talets slut var följander

Insatsvaror                 82 %

Investeringsvaror         11 %

Konsumtionsvaror          7 %

Insalsvarorna avsätts framför allt till annan verkstadsindustri och till byggnadssektorn.

Ar 1966 uppgick andelen underleveranser av verkstadsindustrins produktion tUl 23 %. Utredningen har genom en enkät undersökt 180 av manufakturindustrins underleverantörsförelag. Dessutom har beslällar-sidan kartiagts genom intervjuer med tio större verkstadsföretag. Utredningen har därvid avgränsat begreppet underleveranser tUl att endast avse tillverkning där beställaren svarar för konstmktionen. Standardvaror ingår inle.

Av manufakturbranschens totala saluvärde år 1969 på 5 500 milj. kr. omfattade underleveranserna 650 milj. kr. eller 12 %. Den totala produktionen i underleverantörsföretagen svarade för 18 % eller ungefär 1 000 milj. kr. av manufakturindustrins saluvärde. Är 1969 arbetade 14 000 av branschens 72 000 anställda i företag som i någon utsträckning var beroende av underleveranser.

Vissa av underleverantörsförelagen har medvetet inriktat sig på alt vara underleverantörer och har ett kvalificerat tekniskt kunnande, en modern maskinpark och en god organisation. De har specialiserat sig på vissa slag av bearbetningar eller på användandet av en speciell maskinpark. Andra företag har blivit underleverantörer av mera defensiva skäl. De har exempelvis haft svårigheter att utveckla och marknadsföra egna produkter eller blivit utkonkurrerade av importvaror. Enligt utredningens uppfattning är den senare gruppen stor inom manufakturindustrin.

Utredningens undersökningar har visat på några speciella problem för underleverantörerna i deras förhållande till beställarna.

För flertalet delbranscher visar underleveranlörsandelen ell konjunkturberoende. Beställarna förskjuter vid en lågkonjunktur gärna leveranser eller annullerar ibland order. Beställarnas vilja att föra över besläll-ningstUlverkning till de egna företagen ökar, och en hårdare attityd i prisfrågor är också vanlig. Dessutom förekommer det all medelstora och större förelag med lågt kapacitetsutnyttjande i en lågkonjunktur tUlfälligt går ut och konkurrerar om underleveransuppdragen, vilket ytterligare försvårar situationen. I ett högkonjunklurläge kan till viss del rollerna bli ombytta, men utredningen bedömer att underleverantörerna i elt längre perspektiv befinner sig i en svårare situation, framför allt beroende på alt det i allmänhet rör sig om mindre företag.

Prop. 1974: 63 7

För alt uppnå en viss riskspridning behåller gärna beställaren själv viss tillverkning eller fördelar sin order på två lUlverkare. A andra sidan vill många underleverantörer undvika att bli alltför beroende av en enda beställare.

Den vanligaste formen för överenskommelse mellan beställare och underleverantör är en beställning följd av ett beställningserkännande. Kontrakt förekommer i myckel ringa utsträckning. Även om förfarandet med beställning och beställningserkännande är en snabb och smidig metod, framhåller utredningen att kontraklsöverenskommdser medför större säkerhet för underleverantörerna.

Orderlängden uppgår i allmänhet till ett halvår eller kortare lid. Vissa underleverantörer vet inte om de om ett halvår har några order alls och därmed någon produktion. Den tendens till en ökande, mer långsiktig och detaljerad planering som finns hos beställarna bör enligt utredningen få positiva effekter för underleverantörernas del.

Slutligen framgår all beställarförelagens utnyttjande av alternativa betalningsvillkor ibland för med sig betydande likviditetspåfrestningar för underleverantören.

De mindre och medelstora företagen

Utredningen behandlar vissa småföretagsfrågor som bedöms ha en väsentlig betydelse för branschens omvandlingstakt. Av särskUd vikt för små företag och därmed av stor betydelse för branschens konkurrenskraft är företagsledandet. Utredningen drar slutsatsen att företagens omvärld blivit så komphcerad och snabbt föränderlig att det är svårt, framför allt för de mindre företagen, alt inom del egna företagels ram upprätthålla den kapacitet och det kunnande som är nödvändigt för ett framgångsrikt företagande. Enligt utredningen finns det därför anledning för företagen alt komplettera med resurser utanför förelaget, dvs. få tillgång till extern service. Frågan har även studerats av delegationen för de mindre och medelstora företagen, som föreslagit en utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen.

Även generationsväxlingsproblemen i familjeföretag, vilka främst berör de mindre och medelstora företagen, har uppmärksammals av utredningen. I labell 2 återges en uppskattning av famUjeförelagens omfattning i branschen.

Enligt utredningen kommer elt betydande antal av branschens familjeförelag att stå inför en generalionsväxlingssitualion mot decenniets slut eller åren därefter, varvid del dominerande problemet kommer att vara möjligheterna för nytillträdande företagsledare all lösa ul andra delägare.

Prop. 1974: 63                                                          8

Tabell 2. Familjeföretagens andel  av sysselsättningen i manufakturindustrin år 1968

Delbransch

Totalt      Anställda   Andel antal        i familje-   i % anställda företag

Uppskattat antal familjeföretag

Verktygs- och redskapsindustri Industri   för metallkonstmktioner Metallförpackningsindustri Industri   för metaUträd, -nät,

-linor, -kablar Spik-, skruv- och bultindustri Annan byggnadsmetallvamindustri Hushållsmetallvaruindustri Annan metallvaruindustri

Manufakturindustrin totalt

6 641	4 172	63	140
18 279	15 939	87	590
2 728	1 136	42	27
4712	2 683	57	40
4 650	1275	27	50
11 272	5 496	49	120
3 745	2 881	77	70
20151	15 094	75	630

67

1667

72 178      48 676

Anm. Uppskattningen av antalet familjeföretag har gjorts med primärmaterial från SCBrs industristatistik som grund.

Lönsamhet och produktionsförutsättningar

Utredningen konstaterar att manufakturindustrin visar en genomsnittligt låg lönsamhet. Avkaslnmgen på totalt kapital var under perioden 1965—1970 i medeltal 2,5 % per år, på eget kaphal 3—3,5 %. Detta synes vara en lönsamhelsnivå som ligger inle oväsentligt under genomsnittet för verkstadsindustrin. Sambandet med efterfrågeutvecklingen är tydligt. Den högsta lönsamheten uppvisas av metalltrådsindustri m. m. saml annan metallvaruindustri, medan handverktygssektorn och hushållsmetallvaruindustrin ligger under genomsnittet.

Förelagen i storleksgrupperna 200—1 000 anställda har svagast lönsamhet, vilket enligl utredningen tyder på att det finns en tillväxttröskel i det angivna slorleksområdet. Vidare konstaterar utredningen att vinstnivån i storstäderna — i första hand Stockholm — och Eskilstuna varit låg. Högre vinstnivå uppvisar manufakturindustrin i bl. a. Anderstorps-regionen i Småland.

Utredningen redovisar en studie av produklionsfömtsällningarna för varje delbransch, varvid arbetsställena rangordnats efler fallande produktivitet och grupperats i totalt tio grupper. För varje grupp beräknas vinstens andel av förädlingsvärdet samt investeringar och avskrivningsbehov. Det framgår att det i alla delbranscherna finns elt antal förlustbringande anläggningar. Utredningen beräknar produktionsvolymsutvecklingen under 1970-lalet och jämför sedan med den produktion som de av utredningen gjorda eflerfrågebedömningarna ger utrymme för.

Utredningen får därvid fram en större kapacitet än efterfrågeutvecklingen motiverar. Ulslagningen fömtsatts då i första hand drabba anläggningarna i de grupper som uppvisar den lägsta produktivUelen.

Prop. 1974: 63                                                          9

Sammantaget för hela manufakturindustrin innebär en utveckling enligt kalkylerna all närmare 800 av branschens 1 800 anläggningar befinner sig i en situation där svårigheter skulle möta från både marknads-och kostnadssidan all på lång sikt driva verksamheten med full kostnadstäckning.

Vissa delar av manufakturindustrin präglas av att tUlverkningen är arbetsintensiv och all den utländska konkurrensen är hård. Hushållsmetallvaruindustrin är härvid den delbransch som bedöms få de största problemen att klara kostnadsutvecklingen. Utredningen befarar alt nära en tredjedel av kapaciteten kommer att slås ul. Även lUlverkningen av handverktyg och handredskap inom verktygs- och redskapsinduslrin väntas genomgå en kraftig strukturomvandling. För de delar av branschen som har byggnadssektorn som huvudsaklig avnämare, melaUkonslmk-lionsindustri och annan byggnadsmetallvaruindustri, väntas utvecklingen under 1970-talel präglas av den dämpade byggnadsaktiviteten. Även inom dessa delbranscher väntas en avsevärd utslagning ske.

Arbetskraften

Utredningen konstaterar all manufakturindustrin uppvisar en något annorlunda arbetskraflssammansältning än övrig verkstadsindustri. Andelen tjänstemän är avsevärt lägre, och framför allt är del relativa antalet tekniker lågt. Mol bakgmnd av all svensk industri, för att upprätthålla konkurrenskraften, anses böra satsa på en tekniskt högt kvalificerad produktion bedöms della som en svaghet.

Branschen har även på arbetarsidan en något annan sammansättning än vad som är vanligt i övriga delar i verkstadsindustrin. SkUlnaden är främst betingad av det stora inslaget av svets- och plåtslageriarbete i vissa delbranscher. Möjligen har manufakturindustrin i övrigt en inriktning på yrkeskategorier som inte varit så efterfrågade som andra.

Utredningen påvisar lydliga regionala skUlnader i yrkesarbetarinlen-siteten. EskUstuna och Anderstorp har yrkesarbelarandelar som är klart lägre än genomsnittet. En annan regional skUlnad gäller arbetskraftens åldersfördelning. SpecieUt Eskilstuna och Stockholm har en tydlig tyngdpunkt på äldre arbetskraft, som kan komma alt ge vissa problem, om ulslagningen av företag går mycket snabbt.

Framtidsbedömningen

Produktionstillväxten för manufakturprodukter som varuområde och för manufakturindustrin som bransch skilde sig enligt utredningen åt under 1960-talet. Vid de arbetsställen som hänförs till manufakturindustri tillverkas även andra produkter, motsvarande ca 13 % av hela produktionsvärdet. En femtedel av manufakturvarorna produceras vid arbetsställen som ingår i andra branscher än manufakturindustrin. Genom att förelagen inom manufakturbranschen visat förmåga alt ta upp andra

Prop. 1974: 63                                                                        10

produkter än manufakturvaror samt överta tillverkning av manufakturvaror som legat på andra verkstadsföretag har branschens produktionsökning under 1960-talet varit högre, knappt 8 %, än produktionsökningen för manufakturprodukter , som varit knappt 6 % årligen.

Vid bedömningen av efterfrågeutvecklingen för manufakturprodukter har utredningen tagit hänsyn till konkurrensen från nya material, främst plast och andra produkter. Eflerfrågelillväxten synes genomgående bli lägre under 1970-lalel jämfört med 1960-lalet, vilkel anges tiU stor del sammanhänga med lägre expansion hos avnämarna, främst byggnads-och verkstadsindustrin, samt lägre ökningstakt för exporten. Ell fortsatt starkt imporltryck väntas prägla den svenska manufakturmarknaden under 1970-lalel. Utredningens bedömning i fråga om manufakturprodukternas utveckling framgår av följande sammanställning.

Ärlig förändring i %         1960-talet      1970-talet

Produktion                       6             4

Export                              9             6

Import                            11             6

Inhemsk användning       6             4

Utrikeshandeln väntas växa i betydelse trots lägre tUlväxttakt än tidigare, vUket redovisas i följande sammanställning.

1960    1970   "1980

Importens andel av hemmamarknaden, %          19       29       34

Exportens andel av produktionen, %                  22       30       35

Utredningens efterfrågeprognos och dess motsvarande branschprognos återges i tabeU 3.

Tabell 3. Produktionens förändring inom manufakturindustrin under

1970-lalet.

Ärlig procentuell volymförändring

Delbransch	Enligt efterfråge-		Enligt bransch-
	prognos		prognos
	1970-75	1975-80	1970-	-75	1975-80
Verktygs- och redskapsindustri	5	6	6		7,5
Industri för metaU-
konstruktioner	4	3,5	4		3,5
Metallförpackningsindustri	1	2	1,5		2,5
Industri för metalltråd, -nät,
-linor, -kablar	2	5	4		6
Spik-, skruv- och bultindustri	2	2	2		2
Annan byggnadsmetallvaru-
industri	4	3,5	3,5		3
Hushållsmetallvaruindustri	-0,5	1	2,5		3,5
Annan metallvaruindustri	6	5	4		4
Manufakturindustrin totah	4	4,5	4		4,5

Prop. 1974:63 H

Branschprognosen är utarbetad på delbranschnivå med hänsyn lagen till bl. a. produktionens omslällningstakt under 1960-lalels senare del när del gäller övergång lUl produkter utanför manufakturområdet eller överlagande av manufakturprodukter från annan verkstadsindustri. Sammantagna innebär delbranschprognoserna att manufakturindustrins produktion och efterfrågan på manufakturprodukter till skillnad från mönstret under 1960-lalet väntas öka i ungefär samma takt under 1970-talel, omkring 4 % per år.

Den förväntade lägre tillväxten torde få betydande konsekvenser för branschens omvandling. De arbelskraftsinsalser som erfordras för produktionsökningen har utredningen beräknat med hänsyn till en något lägre produktivitetsökning under 1970-talel än under 1960-lalel, vilket överensstämmer med långtidsutredningens uppfattning. Tjänstemannaandelen förutses — sett över hela 1970-talel — öka procentuellt, men i absoluta tal innebär delta en nedgång med ca 1 200 från 16 900 år 1970.

Utredningens anlagande all produktivitetstillväxten per timme blir en procentenhet lägre än under 1960-lalel innebär vid den väntade produktionsökningen att sysselsättningen i branschen kommer att minska med ca 9 000 personer under 1970-talet. Främst förväntas minskningarna beröra delbranscherna hushållsmetallvaruindustri, spik-, skruv- och bultindustri samt annan byggnadsmetallvaruindustri.

Vad gäller behovet av maskin- och byggnadskapital har utredningen antagit att de nymvesleringar som erfordras för alt realisera produktionstillväxten sker i den modernaste tekniken. Utredningen beräknar på delta sätl kapitalbehovet under 1970-lalel till ca 3 000 milj. kr. (1970 års prisnivå). Detta motsvarar 15—20 % av verkstadsindustrins investeringar. Tidigare har branschen svarat för 20—25 % av dessa investeringar.

I löpande priser beräknar utredningen branschens totala kapitalbehov för investeringar i omsättnings- och anläggningstUlgångar under 1970-lalet till ca 7 500 milj. kr., varvid företagens eget brullosparande torde komma att svara för en lägre andel av kapitalbehovet än hittUls. Denna ökning av det främmande kapitalets andel kan enligl utredningens uppfattning komma att negativt påverka investeringsbenägenheten.

Utredningen anser att den prognostiserade efterfrågeutvecklingen med all sannolikhet får betydande regionala effekter. Utredningen uppehåller sig speciellt vid de orter där omvandlingen får särskilt påtagliga konsekvenser, nämligen EskUstuna och Stockholm. Begränsningen innebär dock inte att man bortser från att nedläggningsproblem i branschen kan utgöra direkt hot mot andra mindre orter.

Eskilstuna präglas av en ensidig inriktning på industri, varav manufakturindustrin utgör en stor del med ca 5 000 anställda. Produktionsinriktningen begränsar en snabb expansion, varför enligl utredningen en fortsatt nedgång i sysselsättningen inom manufakturindustrin med ca

Prop. 1974: 63                                                                        12

1 000 anstäUda under 1970-talet är trolig. Den övriga industrin synes inte heller kunna svara för en sådan tillväxt att den ger några väsentliga, positiva sysselsättningseffekter. Dessutom anser utredningen att tjänstesektorn i Eskilstuna, i förhållande lUl flertalet andra orter av samma storlek, är mycket liten, vUket kan ytterligare negativt påverka den kommande strukturomvandlingen.

Även i Siockholm har manufakturindustrin en inriktning på produkter med låg tUlväxt, varför en relativt sett betydande nedgång i sysselsättningen är sannolik. Utredningen konstaterar all kostnaderna för arbetskraft och lokaler är höga i Siockholm och all en industri med manufakturindustrins struktur torde få svårigheter alt upprätthålla konkurrenskraften.

Slutsatser och förslag

Utredningen konstaterar att de speciella branschproblemen i stor utsträckning finns inom den frislående manufakturindustrin, som främst består av mindre förelag. Där är också nivån på forsknings- och ulveck-lings(FoU-)insalserna låg. Däremot torde nivån vara hög inom de manufakturområden där stålindustrin eller större verkstadsföretag som tillhör andra branscher är verksamma.

Vissa av de traditionella manufakturprodukterna kräver enligt utredningen inte någon hög teknisk nivå i tillverkningsprocessen. För att öka sin konkurrenskraft måste de berörda manufakturföretagen la upp nya produkter och gå in på nya områden. Utredningen finner att manufakturföretagens egen förmåga är begränsad all via FoU-arbete förnya sitt produktsortiment och sina tillverkningsmetoder. Åtgärder som stimulerar FoU-arbetet i branschen är därför angelägna. Ett steg i den riktningen anser utredningen vara det beslut om avdragsrält för FoU-kostnader som 1973 års riksdag faUal (prop. 1973r 126, SkU 1973r 43, rskr 1973r 255).

Den kollektiva forskningen, som närmast är en kombination av forskning och utvecklingsarbete, ligger främst på IVF. Kostnaderna för IVF fördelas lika mellan Sveriges mekanförbund och STU och är, liksom inriktningen, bundna t. o. m. budgetåret 1974/75. Utredningen finner att institutets arbete berör för industrin viktiga problem, men alt verksamheten har en för liten omfattning i relation till verkstadsindustrins betydelse. Utredningen anser att del därför är angeläget alt IVF efler nämnda tidpunkt tillförsäkras ökade resurser för fortsalt verksamhet och att områden som konstruktions- och utvecklingsteknik, vilka är av särskUd betydelse för manufakturindustrin, därvid kan läckas.

Enligt utredningen kommer de egentliga strukturproblemen under 1970-talel främst all omfatta delar av verktygsindustrin, speciellt handverktygssektorn, delar av metallkonstmktionsindustrin, särskUl då mindre företag med inriktning på plåtbearbetning och annan tillverkning för

Prop. 1974: 63 13

byggsektorn, saml hushållsmetallvaminduslrin. Inom dessa områden föreligger betydande risker för all en långsam efterfrågetUlväxt i kombination med en företagsstruktur som inle är anpassad till förändringar kan leda tUl betydande omställningsproblem.

En samordning och ett ökat samarbete mellan förelagen inom dessa branscher torde enligl utredningens mening kunna underlätta omställningen. I viss mån sker redan sådan samordning genom del arbete med statligt stöd som sker inom Mekanförbundets slruklurkommilté.

Utredningen föreslår all de nämnda delarna av manufakturindustrin fogas tUl de branscher vilkas omvandling skall underlättas genom statliga slmkturgaranlier, administrerade av AB Slrukturgaranti (prop. 1972r 46, NU 1972r 32, rskr 1972r 195 och prop. 1973r 57, NU 1973r 37, rskr 1973r 149). Detta förelag lämnar s. k. struklurgarantier för lån som upptas i avsikt all åstadkomma strukturförändringar inom vissa branscher. Budgetåret 1974/75 är det sista året i en treårig försöksverksamhet med slmkturgaranlier. En utvidgning med de tidigare nämnda delarna av manufakturindustrin torde enligt utredningen kräva all garantiramen, som för budgetåret 1974/75 uppgår lUl 100 mUj. kr., uppjusteras.

Utredningen framhåller även alt — till följd av lägre finansiell styrka — manufakturindustrin är något sämre rustad än den övriga verkstadsindustrin då det gäller alt tillgodose behovet av en förbättrad arbetsmUjö och att detta kan tänkas få till följd en snabbare strukturomvandling. Effekterna på strukturomvandlingen måsle också beaktas i de krav beträffande den yttre miljön som ställs på branschen, vilkel speciellt gäller ytbehandlingsindustrin.

Utredningen anser att de absolut sett största regionala problemen föreligger i Eskilstuna och i Stockholm. För att stärka Eskilstunaindustrins konkurrenskraft är del bl. a. därför synnerligen angeläget att en snabb utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen kommer till stånd i regionen.

Utredningen föreslår alt elt statiigt bidrag om 200 000 kr. utgår till en undersökning inom Svenska induslrietableringsbolaget (Svelab) och AC-Mekan AB avseende förutsättningarna för samarbete, främst inom marknadsföringsområdet, mellan företagen i Eskilstuna.

Åtgärder vilka stimulerar tUlväxten och uppkomsten av industri som kompletterar manufakturindustrin är enligt utredningen vidare påkallade. Del förhållandel all lokaliseringslån utgått till företag i Eskilstuna torde ha medfört alt investeringar skett i regionen, som annars inle skulle ha kommit till stånd. Utredningen föreslår all lokaliseringslån t. v. skall kunna utgå till företag inom orten.

Utredningen framhåller även alt EskUstuna har en relativt sett liten serviceseklor. Därför är åtgärder nödvändiga som kan bidra till all göra orten attraktiv för företag och deras anställda. För att åstadkomma en breddning av näringslivet med alternativa sysselsättningsmöjligheter och

t2   Riksdagen 1974.1 saml Nr 63

Prop. 1974: 63 14

en förbättrad service föreslår utredningen all elt program för Eskilstunaregionen närmare bör övervägas, omfattande bl. a. förbättring av kommunikationer och utbildningsmöjligheter, expansion av den statliga verksamheten och regionalpolitiskt stöd vid förläggning av serviceverksamhet tUl EskUstuna.

Utredningen föreslår att dessa punkter tas upp till särskild prövning och all en tillfällig arbetsgrupp bUdas med representanter för berörda myndigheter.

Problemen med en stagnerande manufakturindustri i Stockholmsregionen anser utredningen vara av annan art, eftersom näringsliv och sysselsättningsmöjligheter i denna region är mera diffrenlierade. En Iraditio-nellt inriktad manufakturindustri torde få svårt alt betala konkurrenskraftiga löner och höga lokalkostnader, varför en fortsatt lilbakagång kan förutses för Stockholms manufakturindustri. Utredningen poängterar vikten av att de regionalpolitiska medlen används på ett sådant sätl att industrins situation inte förvärras.

Utredningen har särskUt uppmärksammat de mindre företagens problem. Bl. a. pekar utredningen på dessa förelags svårigheter att följa med i den snabba utvecklingen inom exempelvis teknik och marknadsföring. Det är angeläget att förelagen snabbt får tillgång tUl kunskap om den internationella tekniska utvecklingen, varför organisationen av denna kunskapsöverföring och samhällets roll i denna bör övervägas.

Utredningen anser även alt kontakten mellan företag och universitet och högskolor är viktig. För att de mindre företagen skall kunna dra nytta av forskningen är del angeläget att denna får ökad praktisk anknytning vid universitet och högskolor. Delta torde kunna öka de mindre förelagens utbyte av pågående forskning liksom deras möjligheter att få speciella problem beaktade i större utsträckning.

Då behovet av extern service till företagen — särskilt de mindre och medelstora förelagen — befunnits stort, anser utredningen del angelägel alt en betydande utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen kommer till stånd. Den ökade satsning i detta avseende som skett under år 1973 ser utredningen endast som ell första steg i denna riktning. Som en lämplig uppgift för den regionala näringspolitiska organisationen ser utredningen utbildning som tar fasta på företagens och företagarnas praktiska problem.

Utredningen har funnit alt underleverantörernas situation är av vikt för ett betydande antal manufakturföretag. Den finner mol bakgrund härav det motiverat med åtgärder för alt förbättra underleverantörs-systemets funktionssätt. För en betydande del av underleverantörsföretagen präglas situationen av stor osäkerhet. Beträffande orderlängden bör förbättringar kunna komma till stånd. Del torde också vara nödvändigt att i ökad utsträckning använda kontrakt som stipulerar båda sidors rättigheter och skyldigheter. Vidare bör en ökad standardisering

Prop. 1974: 63 15

av betalningsvillkoren kunna leda till att underleverantörerna inte blir utsatta för belalningsförskjutningar vid förändringar i kredkmarknads-lägel.

Utredningen anser att det är en lämplig uppgift för branschorganisationen, Sveriges mekanförbund, eventuellt i samarbete med statens industriverk, att ta initiativ i detta avsende. Dessutom anses en lämplig åtgärd vara att tUlsammans med beställare och underleverantörer regelbundet diskutera på vad sätl underleverantörssystemel kan förbättras.

Utredningen föreslår vidare all en studie inom Svelab och AC-Mekan AB om de större verkstadsföretagens praktiska erfarenheter av underleverantörssystemel ges statligt bidrag. För alt förbättra underleveran-lörsförelagens förutsättningar att uppfylla ställda krav föreslår utredningen särskilda utbildningsprogram.

Flertalet av de mindre företagen är familjeföretag. Utredningen anser att särskUt frågor sammanhängande med generationsväxlingen är svårlösta. Även om arvsbeskattningen fått en central roll i den allmänna diskussionen om familjeföretagens framtid, betraktar utredningen utlösandet av andra arvingar som det största problemet. En mera realistisk värdering i taxeringshänseende skulle ha gynnsamma effekter på delägarnas värdering av företagen och därmed reducera problemet. Utredningen föreslår all följande principskiss för utiösande av delägare yN terligare utvecklas. Staten bör vid generationsväxling i familjeföretagen kunna gå in med riskvilligt kapital för all underlätta för den nytillträdande företagsledaren att lösa ul släktingar utan alt förelagets existens sätts pä spel. Detta kan ske genom att staten beviljar lån eller lånegarantier mol exempelvis aktier i företaget som säkerhet, varvid statens intressen i företaget kan bevakas genom tiUsättande av revisor. Staten kan senare lösas ut enligl i förväg överenskomna principer.

I fråga om utbildning framhåller utredningen alt svensk industris konkurrenskraft i fortsättningen måsle grundas på en god tillgång på kvalificerad, yrkesutbildad arbetskraft. Utredningen konstaterar alt utbildningsfrågorna är gemensamma för hela verkstadsindustrin och att inrättandet av yrkeslekniska högskolor ligger i linje med dessa tankegångar. Enligt utredningens mening är del även angelägel alt utbildningen på den Verkstadstekniska linjen på gymnasiet får en omfattning och inriktning som svarar mol behoven, med en väl avvägd sammansättning av praktiska och teoretiska moment.

Utredningen anser att i detta sammanhang även den utbUdning som sker i arbetsmarknadsstyrelsens regi, samt i viss mån även vuxenutbildningen i övrigt, bör uppmärksammas. Vidareutbildningen inom exempelvis omskolningsområdet bör organiseras så att den väl avpassas till yrkeslivels krav. Utredningen framhåller att betydande delar av denna vidareutbUdning bör kunna förläggas liU företagen.

Prop. 1974: 63                                                         16

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser framhåller att betänkandet ger en värdefull överblick av den svenska järn- och melaUmanufakturinduslrins situation och dess problem. Remissinstanserna delar i stort de framtidsbedömningar och slutsatser som utredningen kommit fram till.

Några remissinstanser, bl. a. AMS, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings och Malmöhus län samt Göteborgs kommun presenterar kompletterande faktaunderlag. Sveriges mekanförbund informerar om vissa slrukturulredningar som utförts inom förbundets branschgrupper, bl. a. inom handverktygssektorn och gruppen för metallfasader.

Ett flertal remissmstanser delar utredningens uppfattning att den pågående strukturomvandlingen bör betraktas som en i stort sett normal och nödvändig process för att manufakturindustrin skall kunna stärka sin konkurrenskraft. Att en allmän lönsamhelsförbätlring skulle göra branschen bättre rustad för de omställningar som är nödvändiga för alt bygga upp förelagens konkurrenskraft betonas av flera remissinstanser. SAF-Industriförbundet framhåller att utan en sådan lönsamhelsförbätlring kan även den relativt pessimistiska utvecklingen som utredningen anger visa sig alltför optimistisk.

LO, Svenska metaUindustriarbetareförbundet och TCO anser i motsats härlUl att den låga lönsamheten inte är orsak till de strukturella problemen ulan snarast en följd av desamma. MetaUindustriarbetareförbundet framhåller att den svaga lönsamheten i vissa förelag bör ses som en följd av specifika faktorer. En sådan faktor är vikande efterfrågan på vissa produkter och en därav följande Överkapacitet inom vissa förelag eller delbranscher. En annan faktor är en — i förhållande till konkurrenlföretag — bristande förmåga till förnyelse av produkter och produktionsapparat. En Iredje faktor är de små metallmanufaktur-företagens underläge som underleverantörer i förhållande till de stora verkstadsföretagen. En fjärde faktor är variationerna i den allmänna ekonomiska aktiviteten, vilka kan medföra elt allmänl lågt kapacilels-utnyttjande inom delar av branschen.

I fråga om efterfrågeutvecklingen påpekar IBU att för den dd av manufakturindustrin som avsätter varor tUl byggnadsverksamheten spelar arbetssätt och teknisk utveckling inom själva byggnadsområdet för de aktueUa varugrupperna en väl så stor roll som förändringarna i byggandels omfattning. Så innebär t. ex. en ökning av förtUlverkningsgraden en överföring av produktionsmoment tUl den fasta industrin. Även den övergång till en planmässig exportverksamhet som redan skelt kan enligt IBU göra utredningens bedömning av efterfrågeutvecklingen orealistisk KK framför liknande synpunkter.

Prop. 1974: 63                                                                        17

Länsstyrelsen i Uppsala län liksom Värnamo kommun ifrågasätter utredningens framtidsbedömning om plastprodukter som substitut för metallvaror. Vissa tecken lyder på att plastindustrin med hänsyn tiU oljesituationén i världen i framtiden kan komma all drabbas av snabbi stigande råvarukostnader. Detta kan påverka branschens konkurrenskraft gentemot manufakturindustrin.

LO förutser att krav på förbättringar i arbetsmiljön kommer alt få växande betydelse för industrins strukturomvandling, varför del är viktigt att arbelsmiljöproblemen i större utsträckning än vad som hittillls varit vanligt beaktas i branschulredningarna. AMS saknar en analys av dels hur skärpta krav på arbetslokaler, maskiner, skyddsanordningar och hjälpanordningar påverkar kostnadsläget, dels hur dessa och andra miljöförbättrande åtgärder positivt påverkar produktionsresultatet.

Arbetarskyddsfonden har låtit genomföra ell antal kartläggningar och analyser av FoU-behov för olika ändamål inom arbetsmiljöområdet. I flera sammanhang har under dessa undersökningar konstaterats att de mindre och medelstora företagens arbetsmiljöproblem utgör en fråga som måsle ägnas ökad uppmärksamhet. Kunskaper saknas ofta on. problemens svårighetsgrad och möjligheterna all åstadkomma förbättringar.

Arbetsmiljöutredningen anger ett antal allvarliga arbetsmiljöproblem inom branschen och påpekar all elt stort antal olycksfaUsskador inträffar.

Allmänna synpunkter på utredningens förslag

Flera remissinstanser, bl. a. LO, anför att utredningens förslag till åtgärder är mycket allmänt hållna. Enligt LO är vissa av utredningens förslag av den karaktären all de snarare understryker riktigheten av redan pågående industripolitiska strävanden än de utgör nya förslag.

Flertalet remissinstanser konstaterar liksom utredningen att flera av manufakturindustrins problem är gemensamma för många industribranscher och berör särskilt mindre och medelstora företag.

LO och Svenska metallindustriarbetareförbundet anser all de anställdas krav på trygghet till sysselsättning och inkomster måste vara ett viktigt mål för näringspolitiken. Delta förutsätter en långsiktig planering av sysselsättningen i landet som helhet och i olika regioner. Samtidigt måste del finnas medel för att upprätthålla en hög och jämn sysselsättning inom regionerna. Situationen både i EskUstuna och Stockholm måste mot den bakgrund som utredningen skisserar ägnas ökad uppmärksamhet från statsmakternas sida. Organisationerna anser också att generella ekonomisk-politiska lättnader, i syfte att öka vinsterna, av del slag som ofta förs fram i den offentliga diskussionen, inle kan komma ifråga för att lösa de problem som manufakturindustrin står inför. Det bör i stället bli fråga om selektiva åtgärder.

Prop. 1974: 63 18

TCO framhåller att förbättrad lönsamhet för företag med de sämsta produktionsresultaten snarare fördröjer än underlättar nödvändiga omställningar. En annan sak är enligl TCO all omställningarna i åtskilliga fall sannolikt inle kan genomföras utan finansiellt stöd utifrån.

SAF-Industriförbundet anser del naturligt att sysselsällningskonse-kvenserna av den generellt otillfredsställande lönsamheten i näringslivet framträder starkare i vissa branscher än i andra. Dessa konsekvenser kan inle undanröjas genom branschinriklade åtgärder, riktade mol de mest utsatta områdena. Utan en lönsamhetsförbättring i hela näringslivet som grund får branschinriktade åtgärder begränsad verkan. Organisationerna ställer sig dock över lag positiva till utredningens förslag.

I fråga om behovet av åtgärder för manufakturbranschen anför ÖEF att tiUgång inom landet lUl kvalificerade legolUlverkare av insatsvaror för krigsviklig industri är ett vitalt beredskapsinlresse. TUlgången på maskinella och personella resurser, med i många fall stor flexibilitet, gör att ÖEF allmänt sett betraktar branschen som viktig i samband med de förändrade krav som kan komma all ställas på industrisektorn i en krissituation.

Statens industriverk, SPK och SIFU framhåller att effekterna av de föreslagna åtgärderna noga bör följas upp och analyseras.

Branschinriktade åtgärder

Beträffande åtgärder för att påverka strukturomvandlingen inom branschen ansluter sig många remissinstanser till utredningens förslag att delar av manufakturindustrin skall omfattas av de statliga strukturgarantierna, som administreras av AB Strukturgaranti.

AB Strukturgaranti har inget att erinra mot utredningens förslag men understryker att företagets verksamhet är av försökskaraktär och alt en vidgning av verksamhetsområdet från halvårsskiftet 1974 endast möjliggör en ettårig period för de tUlkommande branscherna. AB Slrukturgaranti anför att verksamheten hittills visat att det är svårt alt avgränsa vilka företag som enligt statsmakternas branschvisa intentioner skall falla inom företagels verksamhetsområde. Än större svårigheter kan förutses för nu föreslagna delbranscher, varför AB Slmklurgaranti anser del önskvärt med ett visst utrymme för förelagels egen bedömning i denna fråga.

Även statens industriverk tillstyrker den föreslagna utvidgningen av verksamhetsområdet för de statliga slrukturgaranlierna.

SPK finner all utredningens förslag bör uppfylla kraven på att strukturomvandlingen i näringslivet sker i former som är samhällsekonomiskt rationella och att utvecklingen mot en optimal struktur inte medför onödiga nedläggningar eller nyinvesteringar. SPK förutsätter alt utredningens förslag om samverkan i vissa avseenden mellan företag inom samma bransch inle leder till sådan begränsning av konkurrensen

Prop. 1974: 63 19

mellan företag som konkurrensbegränsningslagstiftningen avser all förhindra.

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår att — förutom de insatser som enligl utredningens förslag kan göras av AB Slrukturgaranti — det bör prövas om inte företag hotade av nedläggning och med i huvudsak äldre arbetskraft under en begränsad period kan erhålla speciell statlig lönesubvention. De samhällsekonomiska kostnader som uppstår när äldre, svårplacerad arbetskraft friställs kan i vissa fall reduceras genom att fortsall drift garanteras vid nedläggningshotade företag av denna typ.

Södermanlands läns företagareförening tar upp frågan om begränsning av produktsorlimenlel och påpekar att en sådan rationalisering ofta är förenad med vissa initialkostnader. Föreningen föreslår all antingen AB Slmklurgaranti eller företagareföreningarna bör kunna få vara mer generösa vid sin långivning när det gäller intern strukturrationalisering.

Ett särskilt utbildningsprogram för manufakturindustrin föreslås av SIFU i syfte att som en del av ell statligt utvecklingsprogram motverka eller i varje fall mildra de negativa effekter som en okontrollerad omställningsprocess inom branschen kan komma att medföra.

LO och Svenska metallindustriarbetareförbundet delar utredningens uppfattning att FoU-insatserna inom manufakturindustrin är otillräckliga, men inte uppfattningen all del extra avdraget för FoU-kostnader är ett steg i rätt riktning. Ett sådant avdrag förutsätter en viss vinstnivå, som ofta saknas i nystartade förelag eller i förelag av den typ som finns i manufakturindustrin med sviktande lönsamhet. Metallindustriarbetareförbundet hävdar att det extra skatteavdraget snarast bör avskaffas och ersättas med en kraftig ökning av anslagen till STU. Staten bör utarbeta en flerårsplan för att skapa väsentligt större ramar för STUrs verksamhet.

Statens industriverk och STU påpekar att de FoU-främjande åtgärderna knappast i första hand är riktade mot de delar av manufakturindustrin som enligt utredningen är mest i behov av stöd. Möjligheterna att utnyttja avdragsrätten för FoU-kostnaderna gäller i praktiken främst de större förelagen med utvecklade FoU-institutioner, varför STU bedömer det vara nödvändigt med direkt stöd liU projekt inom olika förelag. Statens utvecklingsfond bör enligt industriverkets uppfattning främst rikta sig till mindre och medelstora industriföretag, och den bör därför kunna bli till betydande nytta även för manufakturindustrin.

SIFU förordar en vidare utveckling av utredningens förslag om bl. a. intensifierad forskningsverksamhet för branschen. I likhet med vad som gäller för träindustrin är del väsentligt all forskningsrön och olika utvecklingsresultat förmedlas tUl industrin. SIFU erinrar om att en särskUd konsulenttjänst för sådan verksamhet ingår i slimulansprogram-met för träindustrin.

Prop. 1974: 63 20

Utredningens förslag, all den tillämpade koUektiva forskningen inom IVF bör erhålla ökade resurser, biträds av SAF-Industriförbundet, KK, länsstyrelsen i Stockholms län och handelskamrarna i Göteborg och Karlstad.

IVF anför att i kommande förhandlingar om nytt ramavtal kommer områdena konstruktions- och produktulvecklingsteknik att tas upp till behandling i samband med förslag till ramprogram från bransch-stiftelsens sida. Institutet anser sig ha goda möjligheter all ytterhgare bygga ut verksamheten såväl inom den kollekliva forskningen som på uppdragssidan. Inom del förstnämnda området finns angelägna forskningsuppgifter, även med anknytning till manufakturindustrin, vilka f. n. inle ryms inom de givna ramanslagen. IVF förutsätter att vid den av utredningen föreslagna resursökningen staten bör kunna medverka med en större del.

Enligl STU kan finansiella föratsättningar för en breddning av IVFrs verksamhet åstadkommas genom att STU utöver ramprogrammet och i samverkan med berörd industri lämnar särskilt projektstöd. STU framhåUer också alt i samband med förhandlingar om nya kollektiva avtal sker alllid en utvärdering av tidigare verksamhet. Resultaten av utvärderingen utgör en viktig grund för bedömning av omfördelningar inom ramprogrammet saml en eventuell breddning och prioritering av annan verksamhet än den som täcks av kollekliva avtal.

Sveriges mekanförbund anser att IVF är värdefullt för alla verkstadsföretag oberoende av storleksordning. För manufakturindustrins många mindre företag har institutets resurser för uppdragsverksamhet jnom exempelvis områdena ytjämnhelsmätning och skärdatabestämning särskilt stor betydelse. Den mindre industrin har helt naturligt svårigheter att effektivt tillgodogöra sig vissa forskningsrön. Mekanförbun-det ägnar myckel arbete åt att omvandla forskningsresultaten till praktisk arbelsinformation. De synpunkter som framkommit genom utredningen bör, enligt Mekanförbundet, beaktas vid de kommande överläggningarna mellan stiftelsen och staten om IVFrs verksamhet efter budgetåret 1974/75.

Statens industriverk anför alt del kollekliva projektorienlerade forskningsstödet inte är speciellt inriktat mot de mindre och medelstora förelagen och anser all ökade resurser till IVF inte är tillräckliga för all nå den avsedda effekten. Även LO och verkstadsindustridelegationen anser att det är väsentligt att de intressen och problem som är specifika för de mindre och medelstora företagen ges ökat utrymme i den kollektiva forskningsverksamheten.

IBU påpekar alt inom vvs-området bör ett samråd mellan den verk-stadslekiiiskl inriktade forskningen och av byggforskningsfonden finansierad forskning vara av stort värde.

För alt förbättra arbetsmiljön inom manufakturindustrin krävs

Prop. 1974: 63 21

enligl arbelsmUjöulredningen omfattande insatser. Utredningen erinrar om sitt betänkande (SOU 1972r 86) Bättre arbetsmiljö, vari uttalades att kostnaderna för arbelsmiljöförbältrande åtgärder bör ses som en del av produktionskostnaderna och därför i princip bör bäras av produktionen. Svensk industriförening påtalar att kapitalsvärigheterna ofta kan bli stora för de mindre företagen, i synnerhet vid upprustning av den inre miljön, där bidragsmöjligheterna inte är desamma som vid extern miljövård. Enligt arbetarskyddsfondens bedömning är det värdefullt om arbelsmUjöfrågorna inom manufakturindustrin kan göras till föremål för en mera systematisk karlläggning än vad som varit möjligt alt genomföra inom ramen för den nu aktuella utredningen. Inte minst i perspektivet av den strukturförändring inom branschen som utredningen förutspår kan en sådan kartläggning sannolikt också ge underlag för en bedömning bl. a. av behovet av tekniskt utvecklingsstöd för att inom branschen pröva nya tekniska lösningar.

Speciella exportstimulerande åtgärder har inte, påpekar länsstyrelsen i Södermanlands län, föreslagits av utredningen. Länsstyrelsen anser emellertid all branschens omvandling väsentligt skulle underlättas av en expansiv exportseklor. Trots elt relativt sett högt löneläge bör kvalitetsförsprång m. m. erbjuda de svenska förelagen betydande möjligheter på de flesta marknader, varför länsstyrelsen föreslår att branschens exportfrågor las upp till särskild prövning. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län, Jönköpings länsavdelning av Svenska kommunförbundet, SHIO och Gnosjö kommun.

Regionala åtgärder

Mol bakgrund av utredningens bedömning av sysselsättningsutvecklingen under 1970-talel samt de akuta problemen i Eskilstuna kommun framhåller länsstyrelsen i Södermanlands län med skärpa angelägenheten av att snabbt verkande åtgärder sätts in samtidigt med långsiktig planering.

Enligt SAF-Industriförbundet faller föreslagna åtgärder till övervägande delen utanför manufakturindustrins område och bör därför övervägas i elt större regionalpolitiskt sammanhang.

Statens industriverk påpekar all del av utredningen ej framgår i vilken ulslräckning det förekommer fler regioner med "Eskilstuna-problem". Verket framhåller att del i flera län finns lokala arbetsmarknadsområden där andelen sysselsatta i metallvamindustrin år 1970 var minst lika hög som i EskUslunaregionen. Då dessa områden dessutom i flera faU uppvisar en mer utpräglad branschensidighel, kan det finnas skäl att undersöka humvida företagsstmkturen är sådan alt åtgärder måsle övervägas även inom dessa regioner. Industriverket anser dessutom alt en mer detaljerad bild av strukturen inom hela industrin är

Prop. 1974: 63 22

önskvärd för att bedöma vilka regionalpolitiska åtgärder som kan bli aktuella i regioner av typen Eskilstuna.

Industriverket och verkstadsindustridelegationen föreslår alt utredningens synpunkter vad gäller EskUstuna- och Stockholmsregionerna särskilt beaktas inom ramen för länsplanering 74. Verket ansluter sig dock i princip till förslaget att rikta speciella åtgärder mot Eskilstunaregionen.

ERU och verkstadsindustridelegationen har tolkat utredningen så alt Eskilstunaregionen skall uppfattas som ett försöksområde för de av utredningen framförda förslagen tUl regionalpolitiska åtgärder. ERU anser emellertid att utredningens material ger en alltför mörk bUd av den långsiktiga utvecklingen i EskUslunaregionen.

Med hänsyn till all koncentrationen till Eskilstunaregionen av branschens företag är särskilt framträdande och alt regionen därför drabbats särskUt hårt av branschens utveckling, framstår det enligt länsstyrelsen i Södermanlands län som speciellt angeläget att regionalpolitiska medel används i full utsträckning. Länsstyrelsen anser det faktum att regionens metallvaruindustri har god soliditet och likviditet vara en god grund för en omvandlingsprocess där satsningar på förändrad produktionsinriktning, produktutveckling och ökad export ges en hög prioritet för att skapa förutsättningar för bättre lönsamhet.

AMS, länsstyrelsen, länsarbetsnämnden och företagareföreningen i Södermanlands län, EskUstuna kommun, TCO m. fl. stöder utredningens förslag att Eskilstunaregionen bör stödjas genom särskilda åtgärder. Svenska metaUindustriarbetareförbundet har inhämtat synpunkter från bl. a. sin Eskilstunaavdelning, som anför alt förslagel om ell långsiktigt program bör kombineras med åtgärder som ger snabba resultat.

Länsstyrelsen, företagareföreningen och Näringslivsföreningarnas samarbetsnämnd i Jönköpings län m. fl. framhåller att man även om läget i vissa regioner är särskilt besvärligt kan ifrågasätta om de olika manufakturregionerna i landet bör särskiljas vad gäller stödåtgärder på de sätt som utredningen föreslagit. En likvärdig behandling av de olika regionerna måste vara att föredra så att inte konkurrenssituationen snedvrids.

Med anknytning till utredningens förslag att en vidgad ram skapas för STUrs verksamhet anför Svenska metallindustriarbetareförbundet all det är angelägel all denna verksamhet knyts närmare de mindre och medelstora företagen. Förbundet föreslår att, som en försöksverksamhet i Eskilstuna, ett särskilt utvecklingsbolag för metallmanufaklurindustrin skapas, i vilkel staten och förelagen kan medverka. Elt sådant utvecklingsbolag kan ägna sig åt FoU-arbete på uppdrag av företagen i regionen. Verksamheten bör finansieras med hjälp av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.

ERU, Jönköpings läns företagareförening, Östergötlands och Söder-

Prop. 1974: 63                                                                        23

manlands handelskammare, TCO m. fl. ansluter sig till utredningens åsikt att åtgärder behövs för att åstadkomma en breddning av Eskilstunas näringsliv med alternativa sysselsättningsmöjligheter och en förbättrad service.

Vad gäller manufakturindustrin i Stockholmsregionen framhåller länsstyrelsen i Stockholms län att industriulflyIlningen från länet är ett betydande problem och att den delar utredningens uppfattning i dessa frågor. Länsstyrelsen understryker att en grundläggande princip för regionalpolitiken måsle vara all länels andel av sysselsätl-ningstUlfällena inom industrin inte minskar. Länsstyrelsen anser att om de negativa konsekvenserna av strukturomvandlingen inom manufakturindustrin i Stockholms län effektivt skall kunna motverkas och de mindre företagens behov av service tillgodoses, måste länels företagareförening erhålla ekonomiska resurser som står i paritet med vad andra läns föreningar erhåller och i rimlig proportion till uppgifternas omfattning.

Svenska metallindustriarbetareförbundet refererar till sin Stockholmsavdelning, som kräver att åtgärder vidtas som bryter den nuvarande tendensen i regionen.

Stockholms handelskammare framhåller att en regionalpolitik som medför att Stockholmsområdet utarmas på sysselsättningstillfällen inom industrin inte kan accepteras. Då redan den nödvändiga strukturomvandlingen inom manufakturindustrin medför att antalet sysselsatta minskar, är det särskUt angeläget att de regionalpolitiska medlens roll ånyo övervägs.

TCO anser inte alt del är aktuellt med ett program för Stockholms del som motsvarar del utredningen skisserat för EskUslunaregionen. Staten bör dock beakta konsekvenserna av syssdsätlningsminskningen inom manufakturindustrin i Stockholm vid utformningen av bl. a. arbetsmarknads- och regionalpolitiken.

Den regionala näringspolitiska organisationen

Flera remissinstanser påpekar att de redan i sina remissvar över belänkandet (SOU 1972 r 78) Företagsservice, avgivet av delegationen för de mindre och medelstora företagen, redovisat synpunkter på den regionala näringspolitiska organisationen.

Ett övervägande antal remissinstanser instämmer i utredningens förslag om en utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen.

Statens industriverk hänvisar till all verket för nästa budgetår hemställt om en förstärkning av anslaget för främjande av företagsservice. LO framhåller all näringslivet tUl stor del beslår av mindre och medelstora företag utspridda över hela landet, varför näringspohtiken inte kan bedrivas effektivt utan en stark regional förankring. Detta är, enligl LO, nödvändigt om de näringspolitiska intentionerna och åtgärderna skall kunna nå ul till förelagen. Framför allt gäller detta olika former av

Prop. 1974: 63                                                                        24

extern företagsservice. För manufakturindustrin har elt stort behov av sådan service påvisats av utredningen. Svenska metallindustriarbetareförbundet anför alt man i förbundels verksamhet fått starka bevis för att många företag på grund av bristande kunskaper och initiativkraft inte utnyttjar de utvecklingsmöjligheter som finns.

TCO anser att en förstärkning av resurserna på länsplanet med inriktning på industrisektorn är angelägen. Det finns idag en obalans i resursfördelningen mellan exempelvis lantbruksnämnder, skogsvårdsstyrelser å den ena sidan och industrisektorn å den andra, elt förhåUande som bör observeras. Länsstyrelsen i Södermanlands län framför liknande synpunkter.

Vissa problem för mindre och medelstora företag

Flertalet remissinstanser tar upp underleverantörsproblemen. Till övervägande del ställer sig remissinstanserna positiva till utredningens förslag om åtgärder för all stärka underleverantörernas konkurrensförmåga. Statens industriverk anför att frågorna ligger inom verkets arbetsfält och ansluter sig till förslagel all Sveriges mekanförbund i samarbete med industriverket bör ta initiativ till förbättringar av underleverantörssystemet. Även Sveriges mekanförbund delar utredningens uppfattning alt man även fortsättningsvis måsle söka all ytterligare effektivisera underleverantörssystemel. Förbundet anför alt man nyligen utsett en ny underleverantörskommillé med representanter för båda parter. Kommittén ska i sitt arbete beakta utredningens studie av underleverantörssystemel och är beredd att fortiöpande hålla industriverket informerat om arbetet. STU anser att frågan om underleverantörssystemet är av en sådan omfattning att ett samråd mellan STU, statens industriverk och branschorganisationer erfordras för att uppnå målet att svensk underleveranskapacitet också kan utnyttjas för export. LO och Svenska metaUindustriarbetareförbundet framhåller viklen av att underleverantörsföretagens ställning stärks och anser vidare att staten måste ta ställning för dessa företag i deras relationer tiU avnämarna. Organisationerna föreslår att statens industriverk får i uppgift att utarbeta regler eller rekommendationer som gör det möjligt för underleverantörerna att hävda sig mot beställarna och att i samarbete med Mekanförbundet, som representerar både underleverantörer och avnämare, söka introducera dessa regler.

Flertalet av remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget alt problem kring generationsväxlingen i familjeföretag tas upp och utreds i ell större sammanhang.

Vissa UtbUdningsfrågor

I fråga om samhällets insatser på utbildningsområdet ansluter sig flertalet remissinstanser till att dessa bör inriktas så att de bidrar till

Prop. 1974: 63                                                        25

att stärka industrins konkurrenskraft. AMS m. fl. framhåller all den tidigare så besvärande bristen på tekniker minskat väsentligt men alt bristen på yrkesarbetare förefaller vara bestående t. o. m. under kon-j unklurnedgångar.

Utredningen anför att inrättande av yrkeslekniska högskolor och en väl avvägd dimensionering av yrkeslekniska gymnasielinjer är ell led i strävandena alt tUlförsäkra industrin yrkesutbildad arbetskraft. Flertalet remissinstanser instämmer häri och påpekar all de tidigare mer utförligt redovisat sina synpunkter i remissvaren över belänkandet (SOU 1973 r 12) Försöksverksamhet med yrkesleknisk högskoleutbUdning. SÖ påpekar att den föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen knappast får någon inverkan under 1970-lalel på den av melallmanufakturulredningen påtalade låga andelen tekniker inom branschen.

I fråga om utredningens förslag alt delar av arbetsmarknadsutbildningen och även annan vidareutbildning bör kunna förläggas till förelagen delar SAF-Industriförbundet helt utredningens uppfattning att man genom utbildning inom företagen skapar de bästa förutsättningarna för en anpassning. Samtidigt anförs all förfaringssättet bör kunna medföra kostnadsbesparingar. Även Svenska metaUindustriarbetareförbundet instämmer i utredningens synpunkter på yrkesutbildningen och understryker särskilt alt en betydande del av vidareutbildningen bör kunna förläggas till företagen. Enligl AMS har frågan vid flera tiUfällen övervägts.

Departementschefen

Vid 1970-talets början bedömdes den traditioneUa metallmanufaklurindustrin stå inför en omfattande omställning. Plastprodukter hade det senaste decenniet kommit att ersätta en mängd metallvaror. Genom mekanisering hade handredskapen allt mera trängts tUlbaka av produkter från en annan verksladsinduslribransch — maskinindustrin. Vidare förändrades distribulionsslmkturen snabbt. Produktionen inom branschen, som i början av 1960-talet ökat mer än inom övrig verkstadsindustri, uppvisade nu en genomsnittligt sett lägre tillväxt.

Mot denna bakgrund lUlkaUades vid årsskiftet 1970—1971 melallmanufakturulredningen. I uppdraget ingick att analysera branschens nuläge och förväntade utveckling under 1970-lalet. Utredningen skulle klargöra om metallmanufakturindustrin genom all förändra produktionsinriktning och struktur kunde förbättra sin konkurrenssituation på hemma- och exportmarknaderna. Även vissa allmänna problem för de mindre och medelstora företagen skulle belysas. Utredningen lämnade sitt belänkande i augusti 1973. Belänkandet har remissbehandlats.

Manufakturindustrin sysselsatte år 1970 ca 78 000 personer vid ca 1 800 arbetsställen. Tillverkningen rymmer en mångfald produkter. Underleveranser har betydande omfattning i branschen. Totalt sett vän-

Prop. 1974: 63                                                        26

tas avsättningsmöjligheterna på hemmamarknaden öka i lägre takt under 1970-lalet än under 1960-talet. En långsammare expansion inom vikliga avnämarsektorer, som byggnads- och verkstadsindustrierna, ligger bakom denna bedömning. Konkurrens från substitulvaror väntas också få stor betydelse. Fortsatt importkonkurrens väntas enligt utredningen leda till att den andel av den inhemska eflerfrågevolymen som läcks med import — år 1970 närmare 30 % — kommer all öka under 1970-lalet. Genom att inle bara avsättningen på hemmamarknaden utan även exporten förutses öka i lägre takt under 1970-lalel jämfört med 1960-talel räknar utredningen med att även produktionens ökningstakt blir avsevärt lägre, drygt 4 % per år mot genomsnittiigt 7,5 % under 1960-talet.

Verkningarna av denna utveckling kommer att variera inom olika delar av manufakturbranschen. För vissa delbranscher med starkt inslag av mindre och medelstora företag förutser utredningen särskilt stora omställningssvårigheter. Problemen förstärks av en starkt regional koncentration inom flera branschgrupper. Svårigheter väntas bli särskilt kännbara i Eskilstunaregionen och storstäderna, i första hand Stockholm. I Eskilstuna beräknas 1 000 av totalt 5 000 sysselsättningstillfällen inom branschen falla bort under 1970-talet.

De mindre och medelstora företagen dominerar inom branschen. Nära hälften av de sysselsatta återfinns vid företag med mindre än 100 anställda. Utredningen förutser att branschen i vissa delar inle av egen kraft kan klara de problem som uppstår till följd av svag eflerfrågeul-veckling och en ofta stark importkonkurrens. De mindre och medelstora företagen har begränsade möjligheter alt själva håUa personal för att följa med i den snabba utvecklingen inom exempelvis teknik och marknadsföring. Av manufakturföretagen är drygt 1 600 familjeföretag, vilka svarar för två tredjedelar av den totala sysselsättningen i branschen. För dessa tillkommer särskilda problem i samband med generationsväxling.

Utredningen har mot denna bakgrund lagl fram förslag till dels branschinriktade och regionala insatser, dels åtgärder för att komma till rätta med mera generella småförelagsproblem.

Remissinstansernas principieUa inställning till de lösningar som utredningen för fram beträffande manufakturindustrins problem skiftar starkt. Från främst branschorganisations- och arbetsgivarhåll anförs alt näringslivet generellt har en otillfredsställande lönsamhet, vars konsekvenser för sysselsättningen framträder starkare inom vissa branscher än andra. Det är inle selekliva stödåtgärder ulan en förbättrad lönsamhet inom hela näringslivet som fordras för att den negativa utvecklingen skall kunna brytas.

Arbetstagarorganisationerna däremot pekar på att den låga lönsamheten inom manufakturbranschen inle kan ses som en orsak till pro-

Prop. 1974: 63                                                        27

blemen utan snarare som en följd av desamma. En förbättrad lönsamhet för företag med de sämsta produktionsresultaten fördröjer snarare än underlättar nödvändiga omställningar. Därför avvisas också generella ekonomisk-politiska lättnader i syfte att öka vinsterna. I stället föreslås selekliva näringspolitiska åtgärder vid sidan av t. ex. konjunkturpolitiska insatser.

Ett led i en effektiv industripolitik är enligl min mening utvecklings-främjande åtgärder inriktade mol vissa avgränsade problemområden. Åtgärderna kan allt efter behov riktas mol vissa branscher eller mol vissa kategorier av förelag — t. ex. mindre och medelstora företag — eller mol vissa regioner.

Önskemål om branschinriklade, tidsbegränsade slimulansprogram återspeglar den ständigt pågående omställningen inom industrin. Kraven på snabb strukturanpassning och andra effektivilelshöjande åtgärder varierar vid varje tidpunkt från en bransch till en annan. Den bedömning av den långsikliga utvecklingen för en bransch som görs vid en tidpunkt kan på kort lid bli inaktuell. Behovet av särskilda åtgärder och dessas inriktning kan därmed snabbi förändras. Tillkomsten av statens industriverk har gjort det möjligt all i vidgad omfattning översiktiigt och kontinuerligt följa skilda branschers utveckling.

Branschinriktade åtgärder

Långsam efterfrågetUlväxt i kombination med ett stort inslag av mindre och medelstora företag innebär enligl melallmanufaktumt-redningen risker för betydande omställningsproblem inom delar av manufakturindustrin under 1970-lalel. Dessa problem väntas i första hand komma att beröra delar av verktygsindustrin, främst handverktygssektorn, delar av melallkonstruklionsinduslrin, främst mindre företag med inriktning på plålbearbetning och annan tillverkning för byggnadssektorn, saml hushållsmelallvarulillverkningen. Utredningen betonar att omställningssvårigheter inom handverktygs- och hushållsmetallvaruindu-strierna i särskUd grad kan förutses drabba EskUstuna och inom metallkonstmktionsindustrin storstäderna, särskilt Stockholm. Utredningen föreslår att nämnda delar av manufakturindustrin inordnas i systemet med statliga lånegarantier (struklurgarantier) som lämnas för att underlätta strukturomvandlingen inom vissa branscher.

Nu löpande åtgärder för alt stimulera till omställning inom vissa branscher beslutades av statsmakterna år 1972 (prop. 1972 r 46, NU 1972r 32, rskr 1972r 195). Programmet, som är en försöksverksamhet under tre år t. o. m. budgetåret 1974/75, består i huvudsak av två delar, konsultbidrag och struklurgarantier. Konsullbidragen administreras av statens industriverk. Sådana bidrag kan utgå för undersökningar rörande förulsältningama för förelagssamgåenden, som kan avse både förvärv av förelag och etablerande av för flera förelag gemensamma bolag, t. ex.

Prop. 1974:63 28

försäljningsbolag. Bidrag kan också utgå för undersökningar rörande intern omställning inom förelagen. Slrukturgaranlierna administreras av AB Slrukturgaranti, som är ett dotterbolag till Sveriges investeringsbank AB. Slmkturgaranlier kan beviljas i samband med lån vid samgåenden av nämnda slag. Lån med struklurgarantier placeras förmånsrättsligt närmast del egna kapitalet, varför någon säkerhet inte behöver ställas. Rän-lebefrielse kan ges i vissa fall. Åtgärderna omfattade till en början textil-, konfektions-, manuella glas-, sko- och möbelindustrierna. Den 1 juli 1973 inordnades gjuteriindustrin bland målbranscherna (prop 1973r57, NU 1973r 37, rskr 1973r 149).

Flertalet remissinstanser ansluter sig tUl utredningens förslag i fråga om statliga struklurgarantier för vissa delar av manufakturindustrin. Även jag kan ansluta mig till förslaget och förordar alt handverktygssektorn, delar av melallkonslruklionsinduslrin, främst mindre förelag med inriktning på plålbearbetning och annan tillverkning för byggnadssektorn, och hushållsmetallvaruindustrin under budgetåret 1974/75 inordnas bland de branscher som omfattas av systemet med statliga struklurgarantier. Med hänsyn till all omstäUningsbidrag och struklurgarantier bör ses som två kompletterande delar av elt omslällningsprogram förordar jag alt de nämnda delama av manufakturindustrin skall om-fallas även av systemet med omställningsbidrag.

OmstäUningsprogrammet löper som nyss nämnts t. o. m. budgetåret 1974/75. Jag är inte beredd att la ställning i frågan om en eventuell förlängning av systemet med omställningsslöd förrän försöksverksamheten utvärderats.

Ramen för slrukturgaranlierna, som under innevarande budgetår är 70 mUj. kr., skall enligl fattade beslut höjas till 100 milj. kr. under budgetåret 1974/75. Vid årsskiftet 1973—1974 hade strukturgarantier beviljats för drygt 35 milj. kr. Jag bedömer den angivna ramen för struklurgarantier som tillräcklig för all rymma även de nytillkommande delarna av manufakturindustrin. I årets statsverksproposilion (prop. 1974r 1 bil. 15 s. 44) har jag under anslaget Företags- och branschfrämjande åtgärder räknat med en medelsram av 4 mUj. kr. för bidrag lUl kon-sultundersökningar. Under trettonde huvudtiteln finns på riksstaten uppförda dels ett reservationsanslag Kostnader för räntebefrielse vid struklurgarantier till förelag inom vissa industribranscher, dels elt förslagsanslag Täckande av förluster på gmnd av strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher. För nästa budgetår har dessa anslag föreslagits bli uppförda med 1 275 000 kr. resp. elt formdll belopp av 1 000 kr. (prop. 1974r 1 bil. 15 s. 47 och 48). Någon ändring av den angivna medelsramen och de föreslagna beloppen föranleds inte av del förslag som jag lagl fram här.

Flera remissinstanser har i likhet med utredningen strukit under det angelägna i ökade resurser för teknisk forskning och utveckling, där-

Prop. 1974: 63                                                        29

ibland för verksamheten vid Institutet för verksladsleknisk forskning (IVF), för att tillgodose branschens behov. Vid flera tillfällen har jag framhållit betydelsen av den kollekliva tekniska forskningen, särskilt med avseende på den mindre och medelstora industrin. Jag vUl erinra om all jag i statsverkspropositionen (prop. 1974r 1 bil. 15 s. 121 och 122) under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling r Teknisk forskning och utveckling förordat kraftigt ökade resurser för produktionsteknik för budgetåret 1974/75. Jag har därvid räknat med starkt ökade medel för projekt inom den mindre och medelstora industrin. Jag delar således de synpunkter som framförts i fråga om behovet av statligt stöd till branschens tekniska utveckling. Det ankommer på STU att inom ramen för sina resurser fördela sådana medd.

Vissa av de traditionella manufakturprodukterna kräver inte någon hög teknisk nivå i lUlverkningsprocessen. En omställning torde kräva alt berörda manufakturföretag lar upp nya produkter och går in på ny produktionsteknik. Enligt utredningens mening är manufakturföretagens egen förmåga begränsad all i tekniskt avseende förnya sina produkter och sina tillverkningsmetoder för all upprätthålla och stärka sin konkurrenskraft. Jag delar denna bedömning och anser åtgärder som stimulerar del tekniska utvecklingsarbetet i branschen angelägna. För all pröva en väg alt stärka företagens möjligheter i delta avseende förordar jag att branschen under en begränsad lid av tre år tUlförs teknisk expertis med uppgift all förmedla ny teknik och forskningsrön till manufakturindustrins mindre och medelstora företag. Konsulentverksamheten bör administrativt knytas till statens industriverk och utformas i samarbete med STU. Samarbete bör också sökas med IVF och Sveriges mekanförbund. Konsulenlinsatsen bör ske i nära kontakt med företagareföreningarna och med särskild uppmärksamhet på behoven inom manufakturindustrin i Eskilstunaregionen.

Kostnaderna för konsulentverksamhelen under perioden 1974/75— 1976/77 beräknar jag liU 450 000 kr. För nästa budgetår beräknar jag ett medelsbehov av 150 000 kr.

Till förelagens behov av extern service på andra områden än del tekniska återkommer jag i samband med min behandling av behovet av regionala åtgärder i EskUstuna.

Kungl. Majrt har tidigare denna dag på hemställan av chefen för handelsdepartementet fattat beslut om exporlfrämjande åtgärder för metallmanufaklurindustrin. Utdrag av protokollet i detta ärende bör bifogas denna proposition som bilaga.

Regionala åtgärder

Till följd av manufakturindustrins starka geografiska koncentration har utredningen ägnat stort utrymme åt diskussion och förslag av regionalpolitisk karaktär. Del är utredningens uppfattning att Eskilslunaområ-del kräver särskild uppmärksamhet.

Prop. 1974: 63                                                         30

Eskilstuna hade vid början av år 1973 ca 92 500 innevånare. I planen för den regionala strukturen (prop. 1972r 111 bil. 1, InU 1972r 28, rskr 1972r 347) har EskUstuna angetts som primärt centrum. Till denna ortstyp knyts i planen funktioner ifråga om arbetsmarknad och service. Del har därför sill intresse att jämföra Eskilstuna med andra primära centra.

Under andra hälften av 1960-talet hade EskUstuna en årlig befolkningsökning med knappt 2 %. Della är i jämförelse med andra primära centra en relativt hög befolkningstillväxt. Åren 1971 och 1972 minskade emellertid Eskilstunas befolkning med 1 % per år, den kraftigaste minskningen bland samtliga primära centra.

En stor dd av befolkningstillväxten under slutet av 1960-talel kan hänföras till en kraftig invandring. Utflyttningen av utiändska medborgare från kommunen har under 1970-talet t. o. m. 1972 varit den procentuellt högsta bland primära centra.

Industrin, speciellt melallvam- och maskinindustri, spelar en stor roll för sysselsättningen i Eskilstuna. I fråga om många av de faktorer som brukar användas som mått på välfärden visar Eskilstuna ungefär samma bild som övriga primära centra. Det gäller t. ex. löneläge och förvärvsfrekvenser för män och kvinnor. Även vad gäller arbetslöshet var utvecklingen tUl år 1970 normal. Början av 1970-lalel innebar dock en ökning av arbetslösheten som var högre än genomsnittet för primära centra.

Eskilstunas andel sysselsatta inom servicesektorn är mindre än genomsnittet för ortstypen. Framför aUt gäller detta offentiiga tjänster. Emellertid är i stort sett de servicefunktioner företrädda som är normala för primära centra. Vissa utbildningsmöjligheter saknas, medan exempelvis sjukvården har en normal omfattning. Även i fråga om kommersiell service för hushåll och förelag är nivån jämförbar med andra primära centra (se prop. 1972r 111 bihang A).

I länsplanering 1974, som började i juni 1973 (Ds In 1973r 9), analyseras problemen i fråga om arbetsmarknad och serviceförsörjning och kommer förslag all läggas fram för alt lösa problem av det slag som är aktuella för t. ex. Eskilslunaregionen. Brister i serviceförsörjningen i bl. a. Eskilstuna och hur de skall avhjälpas bör, som flera remissinstanser påpekat, behandlas i denna pågående länsplanering. I denna beaktas situationen även i övriga delar av Södermanlands län.

Melallmanufakturulredningen konstaterar beträffande EskUstuna att det behövs åtgärder som stimulerar tillväxten och uppkomsten av en industri som kompletterar manufakturindustrin. Utredningen påpekar att den omständigheten att förelag inom regionen i vissa fall erhållit regionalpolitiskt stöd bör ha bidragit härtUl. Utredningen föreslår att Eskilstuna i fortsättningen skall betraktas som stödområde i detta avseende.

Statligt regionalpolitiskt stöd utgår främst i form av lokaliseringsstöd

Prop. 1974: 63                                                         31

— dvs. lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån vid investeringar — utbUdningsstöd och sysselsällningsslöd. Lokaliseringsstöd och utbildningsstöd utgår i första hand inom del s. k. allmänna stödområdet, medan sysselsältningsslödel är begränsat tUl det s. k. inre stödområdet. Lokaliseringsstöd kan lämnas i övriga delar av landet, om t. ex. avsevärda syssel-sättningssvårigheler har uppkommit eller förutses tiU följd av industri-nedläggning eUer om elt område med ensidigt näringsliv bör tillföras ytterligare industrier. Även utbUdningsstöd kan i särskUda fall lämnas utanför stödområdet.

EskUstuna ligger utanför del aUmänna stödområdet. Under de senaste åren har emellertid lokaliseringsstöd bevUjats företag i området, eftersom förutsättningarna för stöd utanför stödområdet har bedömts vara uppfyllda. Sålunda har sedan år 1972 nio förelag i Eskilstuna bevUjats lokaliseringslån med sammanlagt ca 11 milj. kr. Företagen har uppgetl en planerad sysselsättningsökning på ca 130 personer till följd av de investeringar för vilka stöd har utgått.

Efler samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet vill jag framhålla följande.

De redan inledda strävandena att stimulera den industriella utvecklingen och skapa en mera differentierad industriell struktur bör påverka sysselsättningen i Eskilstuna i positiv riktning. Även i fortsättningen finns det skäl att följa sysselsättningsutvecklingen i EskUstuna med uppmärksamhet. Om det därvid skulle visa sig nödvändigt anser jag all, i likhet med vad som gällt tidigare, lokaliseringslån efler särskild prövning i varje enskUt fall bör kunna utgå till företag i EskUstunaområdet enligt gällande regler.

Utredningen lar också upp frågan om en förstärkning av servicesektorn i EskUstuna. Jag viU i della sammanhang framhålla att lokaliseringsstöd kan utgå vid utflyttning av central privat förvaltningsenhet från storstadsområde.

Utredningen har framhållit behovet av insatser i fråga om företagsservice särskilt för mindre och medelstora förelåg inom manufakturindustrin. Utredningen har därvid betonat att sådana insatser bör göras på både de tekniska och ekonomisk-administrativa områdena.

Med hänsyn tiU situationen i EskUstuna och de problem som manufakturindustrin där står inför anser jag all det förslag om teknisk konsulenlverksamhel som jag nyss lagl fram bör kompletteras med ökade insatser i fråga om förelagsservice.

Jag vill här erinra om all en försöksverksamhet med intensifierad förelagsservice redan har genomförts inom Södermanlands län under hösten 1972 och våren 1973 under medverkan av dåvarande delegationen för de mindre och medelstora förelagen. Denna försöksverksam-hel, som omfattade endast en fjärdedel av de tillverkande förelagen i länet, syftade till alt göra företagen medvetna om de möjligheter som

Prop. 1974: 63                                                         32

utnyttjande av externa tjänster erbjuder, knyta kontakter mellan företagen och serviceulbjudare saml genom uppsökande verksamhet göra översiktliga företagsanalyser. Försöksverksamheten gav vid handen att omfattande behov av fortsalla förelagsserviceinsatser förelåg hos förelagen.

Mol denna bakgrund-förordar jag all intensifierade insatser i fråga om företagsservice för manufakturindustri inom EskUstunaområdet sätts in under en treårsperiod. Kostnaderna härför beräknar jag lUl 1 mUj. kr. För budgetåret 1974/75 har jag i statsverkspropositionen (prop. 1974r 1 bil. 15 s. 46) under anslaget Förelags- och branschfrämjande åtgärder räknat med en medelsram av 4,5 mUj. kr. för företagsservice. Denna ram bör räknas upp med 300 000 kr. Genom en punktinsats av detta slag inom ett begränsat område skapas också bättre fömtsättningar för en ingående uppföljning och utvärdering av företagsserviceinsatserna.

Utredningen har föreslagit alt en undersökning av förutsättningarna för ett samarbete, främst inom marknadsföringsområdet, mellan företagen i Eskilstuna genomförs med statligt stöd av Svelab och AC-Mekan AB. I samverkan med Svelab har en sådan undersökning igångsatts.

Svenska metaUindustriarbetareförbundet har föreslagit att, som en försöksverksamhet i EskUstuna, ett särskilt utvecklingsbolag för manufakturindustrin skapas, i vilket staten och företagen kan medverka. Enligt förslaget skulle verksamheten inriktas på FoU-arbete på uppdrag av företagen i regionen och finansieras med hjälp av lån med vUlkorlig äterbetalningsskyldighet.

Jag vUl erinra om att ett industriellt utvecklingscentrum (lUC) inrättades i Skellefteå år 1971 med uppgift att bl. a. biträda främst mindre och medelstora industriförelag i Norrland i deras arbete med att utveckla nya produkter och ny produktionsteknik. Jag vUl också erinra om att näringsutskollet (NU 1973 r 18) förra året vid behandlingen av motioner om åtgärder för att främja industriellt utvecklingsarbete hänvisade tUl lUC och anförde alt det sannolikt framgent kommer att bli aktuellt att upprätta centra av detta slag även på andra håll i landet, om erfarenheterna från lUC i SkeUefteå blir positiva. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Jag avser att i annat sammanhang föreslå att statens industriverk får i uppdrag att göra en utvärdering av erfarenheterna från lUC. Först därefter finns det förutsättningar att la ställning till frågan om ett industriellt utvecklingscentrum i EskUstuna.

Utredningen konstaterar all den befarade nedgången i induslrisyssd-sällningen i Stockholmsregionen under 1970-talel till viss del kommer att sammanhänga med manufakturindustrins utveckling, varför de regionalpohtiska medlens roll i sammanhanget torde behöva övervägas. Länsstyrelsen i Stockholms län påtalar i sitt remissyttrande bl. a. vikten av   att   länets   företagareförening   erhåller   ekonomiska   resurser   som

Prop. 1974: 63                                                         33

står i paritet med vad andra läns föreningar erhåller och i rimlig proportion till uppgifternas omfattning.

Jag vill för egen del understryka att företagareföreningens verksamhet är betydelsefull för all möta manufakturindustrins behov av service. Föreningens resurser har förstärkts. Från anslaget Främjande av förelagsservice har Stockholms läns företagareförening för budgetåret 1973/ 74 tilldelats större bidrag än någon annan förening. Vidare har såväl bidraget till administrationskostnader som tUldelningen av lånemedel räknats upp kraftigt för innevarande budgetår. Någon åtgärd utöver vad jag nu nämnt anser jag inte vara behövlig.

Den regionala näringspolitiska organisationen

Utredningen föreslår all den regionala näringspolitiska organisationen förstärks så all denna bl. a. genom uppsökande verksamhet kan klarlägga de enskilda företagens behov av extern service samt förmedla erforderliga kontakter mellan förelagen och myndigheter, konsulter, kreditinstitut etc.

Jag vill erinra om alt insatser redan gjorts från statsmakternas sida för att förstärka den regionala näringspolitiska organisationen och därmed tillgodose företagens behov av bl. a. extern service. För all främja utvecklingen bland i första hand de mindre och medelstora företagen har således innevarande budgetår anvisats 2,5 milj. kr. för regional företagsservice (prop. 1973 r 41 s. 169, NU 1973 r 54, rskr 1973 r 225). Medlen har fördelals mellan företagareföreningarna som svarar för servicen på del lokala planet. I prop. 1973r 41 uttalade jag vidare alt företagareföreningarna i nuvarande form utgör en lämplig bas för en till statens industriverk knuten regional organisation. I årets statsverksproposition (prop. 1974r 1 bU. 15 s. 46) har för budgetåret 1974/75 beräknats ytterligare 2 milj. kr. tiU främjande av företagsservice. Medlen är i första hand avsedda för teknisk och ekonomisk rådgivning till företagen, kontaktförmedling och informationsverksamhet. I stor ulslräckning sker insatsema genom uppsökande verksamhet ute i förelagen. Enligt min uppfattning bör manufakturindustrins behov av företagsservice i betydande utsträckning kunna tillgodoses inom ramen för företagareföreningamas verksamhet.

Vissa problem för mindre och medelstora företag

Underleverantörerna har en betydande omfattning inom verkstadsindustrin. Underleverantörerna återfinns framför allt bland mindre och medelstora förelag. Tillgången tUl ett väl fungerande underleveran-lörssyslem inom verkstadsindustrin är emellertid av stor betydelse även för beslällarsidan. Utredningen har ägnat underleveranlörsfrågorna särskild uppmärksamhet. Korta orderlängder och bristande användning av fasta kontrakt och betalningsvillkor medför en stor osäkerhet hos

Prop. 1974: 63                                                         34

underleverantörerna. Utredningen har betraktat förbättringen av under-leverantörssyslemels funktion som en lämplig uppgift för branschorganisationen, Sveriges mekanförbund, eventuellt i samverkan med statens industriverk.

Jag anser del angelägel att underleverantörsfrågorna ges ökad uppmärksamhet. I likhet med flertalet av de remissinstanser som behandlat frågan anser jag all del bör ankomma på statens industriverk att i samverkan med berörda branschorganisationer, myndigheter och arbetstagarorganisationer la erforderliga initiativ. Enligl vad jag under hand erfarit har industriverket redan inlett visst utredningsarbete inom området.

En myckel stor del av de mindre och medelstora förelagen är familjeföretag. Utredningen har pekat på del problem som kan uppstå för sådana förelag framför allt i de fall en tUlträdande företagsledare ställs inför kravet att lösa ut andra delägare. Utredningen har även skisserat en lösning där staten skall gå in med finansiellt stöd i sådana fall. Frågan är av generell natur och kan inte prövas i delta sammanhang.

Utredningen har behandlat vissa utbUdningsfrågor och pekat på bl. a. behovet av en förelagsledareulbildning som tar fasta på förelagens, och förelagarnas, praktiska problem. I samband med sin behandling av underleverantörsproblemen har utredningen föreslagit särskilda utbildningsinsatser för att förbättra underleveranlörsföretagens förutsättningar att uppfyUa stäUda krav. Jag har tidigare denna dag lagt fram förslag om riktiinjer för kursverksamheten vid statens industriverk, m. m. (prop. 1974r 47). Beträffande förelagsledareulbildning har jag där anfört all jag bedömer del samarbete som SIFU och Institutet för företagsledningen inlett som värdefullt. I syfte alt bl. a. öka utbUd-ningsmedvetandel hos främst de mindre och medelstora förelagen har jag vidare förordat uppbyggnaden av en utbUdningskonsulentfunktion i anknytning till företagareföreningarna. Enligt min uppfattning bör en sådan verksamhet ha positiva effekter på manufakturindustrins många mindre och medelstora företag.

För teknisk konsulenlverksamhel och förelagsservice för manufakturindustrin har jag för budgetåret 1974/75 beräknat medelsbehovet till sammanlagt (150 000-1-300 000 =) 450 000 kr. Jag har tidigare denna dag vid min anmälan av frågan om riktlinjer för kursverksamheten vid statens industriverk, m. m. (prop. 1974r 47) förordat att ytterligare medel anvisas nästa budgetår under anslaget Företags- och branschfrämjande åtgärder. Härvid har jag räknat in även dessa medel.

Prop. 1974:63 35

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag alt Kungl. Majrt föreslår riksdagen alt

1.  godkänna de riktlinjer för åtgärder för metallmanufaklurindustrin som jag förordat,

2.  godkänna de förslag om vUka Kungl. Majrt enligt bilagda utdrag av SlalsrådsprolokoUet för denna dag faltal beslut.

Med bifaU liU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets Övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Majrt Konungen alt till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse bilaga lUl della protokoll ulvisar.

Ur protokollelr BrUta Gyllensten

Prop. 1974:63                                                          36

Bilaga

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 15 mars 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena ANDERSSON, slatsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, GEIJER, NORLING, LIDBOM, CARLSSON, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

T. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lidbom, anmäler fråga om exportfrämjande åtgärder för metaUmanufakturindustrin och anför.

Chefen för industridepartementet kommer senare derma dag att anmäla frågan om åtgärder för metallmanufaklurindustrin. Därvid kommer chefen för industridepartemenlel att närmare utveckla efter vilka riktiinjer sådana åtgärder bör vidtas.

Jag lar nu upp efter samråd med chefen för industridepartementet frågan om exporlfrämjande åtgärder för nämnda industribransch.

Metallmanufakturutredningen har i sitt betänkande (SOU 1973 r 29 och 1973 r 30) Jäm- och metaUmanufakturindustrin under 70-lalet inte föreslagit exportfrämjande åtgärder. För ett exportstöd till vissa utsatta delar av manufakturmduslrin talar dock alt dessa delbranscher till stor del beslår av mindre företag och att ökad exportverksamhet kan komma att motverka effekterna av den skärpta importkonkurrens som förutses. I likhet med vissa remissinstanser anser jag att elt exportstöd bör kopplas till ett stimulansprogram för delar av manufakturindustrin. Målsättningen för della stöd bör vara alt under en begränsad period av tre år etablera, förbättra och stödja marknadsföring på export.

Jag förordar därför att Sveriges exportråd får ansvar för att under tre år genomföra ell exportstödsprogram för handverktygssektorn, delar av metallkonslruktionsinduslrin, främst mindre företag med inriktning på plålbearbetning och annan tillverkning för byggnadssektorn, samt hushållsmetallvaruindustrin. All framgångsrikt genomföra ell exportstöd till dessa delar av branschen, som har ett varierat utbud av produkter vilka säljs i myckel olika distributionsformer, ställer särskilda krav på exportstödels uppläggning. Goda möjligheter finns numera all från sammanhållna resurser av kunnande i Sveriges export-

Prop. 1974: 63                                                         37

råd och på marknaderna lämna en service som tillgodoser individuella behov hos företagen. Mitt förslag går ul på att förslärka Sveriges exportråd för att med hjälp av vissa handelssekreterarkontor och handelskammare som rådet finner marknadsmässigt välbelägna arbeta fram företagsanpassade marknadsmodeller bestående i huvudsak av marknadsinformation, produklutvärdering och rekommendation om lämplig distributionsform och representation. Metoder för denna typ av exportstöd anpassade till de enskilda företagens behov har arbetats fram av vissa handelssekreterarkontor och kan komma till omedelbar insats för melallmanufaklurföretagen.

För programmet räknar jag med en årskostnad av 700 000 kr., dvs. sammanlagt 2,1 milj. kr. för perioden 1974/75—1976/77.

För övrigt exportstöd till industribranscher, dvs. textil- och konfek-lionsindustrierna, den manuella glasindustrin, den träbearbetande industrin samt läder- och skoindustrin, har rådgivande organ bestående av representanter för branschernas föreningar och företag m. fl. upprättats för att ge stöd och vägledning för utformningen av de näringspolitiska exportstöden. Jag anser att så stor erfarenhet nu finns både hos exportrådet och hos handdssekrelerarna all sådana institutionella organ inte behöver byggas upp. Den metodik som skall användas finns nu utarbetad. Företagens behov bör med den utformning av exportstödet som jag här förordat komma fram i den löpande kontakten mellan förelag och specialister. Jag fäster stor vikt vid att exportrådet snabbt kommer i gång med verksamheten.

Under åberopande av det anförda hemställer jag alt Kungl. Majrt föreslår riksdagen all

1.  godkänna de riktlinjer för exportfrämjande åtgärder för metallmanufaklurindustrin som jag förordat,

2.  till Exportfrämjande åtgärder för metallmanufakturindustrin för budgetåret 1974/75 under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 700 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Majrt Konungen.

Ur protokollet Britta Gyllensten

Prop. 1974: 63 38

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... .... 1

Inledning   ......................................................... .... 2

Utredningen........................................................     2

Metallmanufakturindustrins struktur....................... .... 3

Underleverantörssystemel   ................................ .... 6

De mindre och medelstora företagen  ................... .... 7

Lönsamhet och produktionsförulsätlningar ............. .... 8

Arbetskraften    ............................................... .... 9

Framtidsbedömningen......................................... .... 9

Slutsatser och förslag ....................................... .. 12

Remissyttrandena................................................ .. 16

Allmänna synpunkter..........................................    16

Allmänna synpunkter på utredningens förslag  ........ .. 17

Branschinriktade åtgärder  ................................. .. 18

Regionala åtgärder ............................................ .. 21

Den regionala näringspolitiska organisationen.......... .. 23

Vissa problem för mindre och medelstora förelag...... .. 24

Vissa utbildningsfrågor   ..................................... .. 24

Departementschefen     ....................................... .. 25

Branschinriklade åtgärder  .................................. .. 27

Regionala åtgärder ............................................ .. 29

Den regionala näringspohliska organisationen   ....... .. 33

Vissa problem för mindre och medelstora företag..... .. 33

Hemställan    ...................................................... .. 35

Bilagar Utdrag av protokollet över handelsärenden  .... .. 36

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 974     7401 32