Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83 (Proposition 1915:83)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Nr 83.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område m. m.; given Stockholms slott den 19
mars 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område;

2) lag om avbetalningsköp;

3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

4) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 käft. (Nr 83).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag

''till

Lag

om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område.

1 kap.

Om slätande av avtal.

1 §•

Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter
ty här nedan i 2—9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet
eller svaret, j

Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så
vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller
annan sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande
av viss form, gälle vad särskilt är stadgat. 2

2 §•

Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava
föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till hända.

År i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för
svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den
tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

3 §•

Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsattes,
måste antagande svar komma anbudsgivaren till hända inom den
tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas
åtgå-. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat
föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i
rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren
åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet
gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta, att svaret
befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt
till hända. 6

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives,
måste omedelbart antagas.

4 §■

Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till banda
skall gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt
svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste
inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret,
att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter
han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 §.

Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det
eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 §•

Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,
skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav
svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 83.

inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga
svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter
han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit
till stånd.

7 §.

Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen
kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till hända innan
han tager del av detta eller samtidigt därmed.

8 §.

Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt
svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,
vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om
han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom
antagande, är särskilt stadgat.

9 §•

Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud,
använt orden »utan förbindelse», »utan obligo» eller liknande uttryck,
anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det
innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom
rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva
anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom
hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma,
att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;
underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

2 kap.

Om fullmakt.

10 §.

Deri, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga
rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande
till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom
fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av
avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja
följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt
att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna
behörighet.

11 §.

Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid
mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen
ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort
inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

År fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare
rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet
företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var
i god tro.

12 §.

Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13—16 §§,
åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke
längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer
för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig
tillämpliga a samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna
sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

13 §.

Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till
honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad,
när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare
skall gälla, kommit tredje man till hända.

14 §.

Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes
allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres
i enahanda ordning.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen pa annat lika verksamt
sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet,
som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende
har att förfara.

15 §.

Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom
att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan .ställning, i kraft
varav han varit befullmäktigad.

16 §.

Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives
till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,
återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra
handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa
fullmaktshandlingen.

17 §■

Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 §
omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål
kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras
kraftlös.

Ansökan härom göres hos överoxekutor i den ort, inom vilken

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 83.

fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall över■exekutor
utfärda och sökanden låta i allmänna tidningarna införa kun.
görelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas
till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös.
Kungörelsen skall jämväl, där överexekutor det föreskriver, införas i
annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i allmänna
tidningarna.

18 §.

*''ull“a.kt’ aom grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande
till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren,
att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till hända.

19 §.

/alli då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att
fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats
kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling
gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande,
åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande,
att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han,
saframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro
icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

20 §.

Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa
fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av
fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke
längre skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke
gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort ä^a
kännedom om förhållandet. ''

21 §.

Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt
ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen.
Ändå att sadana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling
som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr $3.

ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens
behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan,
som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller
fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dodsboet,
äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot
borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av
stärbhusdelägarne.

22 §.

Där fullmaktsgivaren förklaras omyndig eller kommer under annans
målsmanskap, have rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större
verkan än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.

23 §. ■ :

Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, äge tredje
man icke å rättshandling, som fullmäktigen företager, grunda någon
rätt av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen.

24 §.

Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig
och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna
vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,
i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga
för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 §.

Deri, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att
han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att
han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga ar,
blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande
mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider
därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 9

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje
man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,
handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,
varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej
heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan
göras gällande mot huvudmannen.

26 §.

Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga
rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt
att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gent
emot honom.

27 §.

I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret
anmäld, skall vad i 7 och 32 §§ lagen om handelsregister, firma och
prokura den 13 juli 1887 är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen
blivit införd i handelsregistret och kungjord i ortstidningen,
är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla
fullmakten.

Angående formen för fullmakt att sälja, förbyta eller förpanta fast
egendom galle vad i 10 kap. 1 § jordabalken stadgas. Har sådan fullmakt
blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös
förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling
av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren,
sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handtdsbalken innehåller angående
verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit
använt till fullmaktsgivarens nytta.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 håft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

3 kap.

Om rättshandlingars ogiltighet.

28 §.

Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,
vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom bot, som
innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den
tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt
uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande darom vid
äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

29 §.

Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel,
som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej
gällande mot den tvungne, där den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller han insett eller bort inse, att rättshandlingen
framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

30 §.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat
densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att
den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av
annan, vare rättshandlingen icke gällande* mot den förledde.

Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit
eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse
för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma,
såframt det ej visas, att det svikliga förfärandet icke inverkat
å rättshandlingen.

31 §.

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr. 83.

sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag,
som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag
icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande
mot den förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första
stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

Om avtal rörande bärgning gälle vad i 227 § sjölagen är stadgat.

32 §.

Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning
eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit,
vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen
är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram
eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen
eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen
i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning
som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att
giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det
förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var
mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

33 §.

Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras
gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen,
och den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, måsto
antagaB hava ägt sådan vetskap.

34 §.

Har skuldebrev, kontrakt, eller annan skriftlig handling upprättats
för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den
enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit
å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro
vid sitt förvärv.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

35 §.

Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är
gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare
handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,
gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som
därvid var i god tro.

År kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur
hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenär^, när
fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,
gällande mot borgenären.

36 §.

Vite i penningar eller annat, som någon utfåst sig att gälda för
den händelse han icke skulle fullgöra en honom åliggande förpliktelse
eller eljest företaga eller underlåta att företaga en handling, må nedsättas
eller ty skäligt prövas, såframt utkrävandet av vad utfäst blivit
finnes vara uppenbart obilligt; vid prövning härav skall hänsyn tagas
ei blott till förlust, som den enligt utfästelsen berättigade må hava lidit,
utan även till det intresse han eljest må hava haft i handlingens företagande
eller underlåtande ävensom till övriga föreliggande omständigheter.
Har förverkat vite utan förbehåll guldits, äge den, som utfäst
vitet, icke på grund av vad här ovan är stadgat söka något åter.

37 §.

Har någon för den händelse, att ett av honom ingånget avtal
skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans
sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han
utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 § äi
i fråga om vite stadgat äga motsvarande tillämpning.

Lag samma vare, där vid försträckning eller eljest det förord
träffats, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande
av en förpliktelse, skall vara förverkad, där denna icke kommer att
rätteligen fullgöras.

Om vissa avbetalningsköp galle vad särskilt är stadgat.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

38 §.

Har till förebyggande av konkurrens någon betingat sig av annan,
att denne icke skall idka handel eller annan verksamhet av angivet slag
eller icke taga anställning hos någon, som idkar sådan verksamhet, vare
den, som gjort utfästelsen icke därav bunden, för så vitt utfästelsen i
fråga om tid och ort eller eljest skulle sträcka sig längre än som kan
erfordras för att hindra konkurrens eller ock över hövan inskränka honom
i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet; vid prövning i sistnämnda
avseende skall hänsyn tagas jämväl till det intresse den enligt
utfästelsen berättigade har i densammas fullgörande.

4 kap.

Allmänna bestämmelser.

39 §.

År enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandlingberoende
därav att den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, icke
ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god
tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt,
då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda*
omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt
han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen
inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

40 §.

Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid
äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,
som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom
gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med
post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda
därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom
åligger.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller
vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

4i §.

Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken,
2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1901 angående ocker samt vad
i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här
ovan givna bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj;te Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag

till

Lag om avbetalningsköp.

1 §•

.... avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre

saljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola ertaggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika
att saljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter
vad honom ^åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos
saljaren intill dess betalningen eller viss del därav blivit erlagd.

Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom
vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet
anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att
den, som fatt godset till sig utgivet, skall- bliva ägare därav.

Lagen äger icke tillämpning, när sammanlagda beloppet av de
poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningsprisetl
överstiger tre tusen kronor. ö r ”

2 §•

Underlåter köparen att fullgöra sin betalningsskyldighet, äge säljaren
icke pa grund därav rätt att taga godset åter, utkräva post, som eljest
ej vore förfallen, eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd
gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar
utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en
bonde1 av avbetalmngspriset eller tillsammans med annan ogulden förut
förfallen post utgör minst en tjugondei därav.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

Där köparen i annat avseende än i första stycket sägs åsidosätter
vad honom åligger, må särskild påföljd, som för sådan händelse kan
vara avtalad, icke vinna tillämpning, för så vitt sadant med hänsyn ti
de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt.

3 §.

Vill säljaren taga godset åter, skall vid uppgörelse mellan honom
och köparen ''värdet av godset, då det återtages, räknas koparen till godo.

4 §•

Säliaren äge, där godset återtages, räkna sig till godo, förutom
oguldna poster, för vilka betingad förfallodag ar inne vid tiden för
godsets återtagande, nio tiondelar av Övriga da oguldna poster, ba
säliaren vid domstol vrkat godsets återbekommande, skall i stallet tagas
hänsyn till tiden för stämningens delgivning. Ranta skall ock tillgodoräknas
säljaren, där sådan blivit utfäst eller enligt lag skall utgå

Förmår köparen eller säljaren visa, att det pris, som godset skulle
hava betingat, om det sålts mot kontant betalning (kontantpnset), med
mer eller mindre än en tiondel understiger avbetalmngspriset skall
sammanlagda beloppet av de icke förfallna posterna i stallet för att
minskas till nio tiondelar beräknas till den kvotdel, som kontantpnset

utgör i förhållande till avbetalmngspriset. ,

Kostnad, som säljaren måste vidkännas ior godsets återtagande,

skall ock räknas honom till godo.

5 §.

Finnes godsets värde överstiga det belopp, som enligt 4 § eller,
där fråga är om handräckning, enligt 12 § räknats saljaren till go o,
äge denne icke återbekomma godset, med mindre överskottet gäld as till
köparen eller nedsättning sker, efter ty i 13 § andra stycket stadgas.

År godsets värde mindre än vad säljaren enligt 4 § har att iordra,
äge han icke utkräva mer än det överskjutande beloppet.

6 §•

Där säliaren yrkat att återbekomma godset, äge koparen, i stallet
för att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet, på en gång betala

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

vad säljaren enligt 4 § har att fordra. Gör köparen det eller gäldar
han, där fråga är om handräckning, det belopp, som därvid räknats
säljaren till godo, må ej godset återtagas.

Har säljaren återbekommit godset, äge köparen rätt att inom fjorton
dagar därefter lösa det åter. Vill köparen göra bruk av den rätt, skall
han betala säljaren godsets värde vid återtagandet jämte det belopp,
som säljaren enligt 5 § andra stycket må hava att fordra.

7 §•

Hava flera föremål sålts genom samma avbetalningsköp, och yrkar
säljaren att återbekomma godset, äge köparen uttaga och behålla eller,
där godset redan återtagits, inom fjorton dagar därefter lösa åter de
föremål han helst vill mot det att han betalar säljaren de värden, som
blivit dem åsätta. Har säljaren enligt 5 § andra stycket något att
fordra, skall jämväl det belopp till honom gäldas.

Vad nu är stadgat skall icke äga tillämpning, när de föremål, som
köparen vill uttaga eller lösa åter, äga sådant samband med de övriga,
att dessas värde skulle märkligen minskas genom avskiljandet.

8 §•

Har säljaren förbehållit sig, att köparens rätt till gods, som blivit
genom ett avbetalningsköp försålt, skall vara beroende därav att han
rätteligen fullgör vad honom enligt annat sådant avtal åligger, skall,
där köparen det yrkar, vid tillämpning av de i 2 § första stycket givna
bestämmelser sa anses som om allt godset blivit genom samma avbetalningsköp
försålt.

9 §•

innehåller avtalet bestämmelse, enligt vilken köparens underlåtenhet
att fullgöra vad honom åligger skall medföra, att han icke äger
åtnjuta betingad förfallotid, och utkräver säljaren med åberopande av
sådan bestämmelse hela den överenskomna betalningen eller större del
därav än som frånsett bestämmelsen skulle vara till betalning förfallen,
skola i fråga om beräkningen av säljarens fordran de i 4 § första och’
andra styckena givna regler äga motsvarande tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 höft. (Nr 83.) A

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

10 §.

Har om avbetalningsköp upprättats skriftlig handling, äge säljaren
hos utmätningsmannen i den ort, där godset finnes, söka handräckning
för godsets återtagande. Sådan ansökan skall göras skriftligen och
innehålla uppgift å oguldna poster med deras förfallotid er samt vara
åtföljd av köpehandlingen i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Kostnaden för handräckningen skall, där utmätningsmannen det
äskar, förskjutas av sökanden.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder av köparens frånvaro skall vad i 59 och 60 §§
utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande
tillämpning.

11 §•

Handräckning må ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger sådant dröjsmål, som
i 2 § sägs.

Visar köparen sannolika skäl, att godset blivit sålt till oskäligt
högt pris, må handräckning ej heller beviljas.

12 §.

Då fråga är om handräckning, som i denna lag avses, skall vad
i 4 § andra stycket är stadgat om beräkning av säljarens fordran icke
äga tillämpning. Ej heller skall i ty fall ränta räknas säljaren till
godo.

13 §.

Gods, för vars återtagande handräckning meddelas, skall av utmätningsmannen
upptecknas och värderas; och äge utmätningsmannen,
där så finnes nödigt, tillkalla sakkunniga att biträda vid värderingen.

Kuntjl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

i innes godsets värde överstiga det belopp, som räknats säljaren
till godo, äge denne icke återbekomma godset, med mindre han hos
utmätningsmannen nedsätter det överskjutande beloppet.

14 §.

Beslut i fråga om handräckning må överklagas hos överexekutor.
“Over dennes beslut må ej klagan föras.

År köparen eller säljaren missnöjd med värdering eller annan
åtgärd, som vid handräckningen vidtagits, eller vill någon av dem påkalla
sådan uppgörelse, som skolat äga rum, om godset återtagits annorledes
än genom handräckning, vare honom ej förment att efter stämning
å den andre utföra sin talan vid domstol. Visar ej säljaren, att han
instämt sådan talan inom trettio dagar efter det handräckning gavs eller,
där förrättningen inom den tid överklagats, inom lika tid efter det överexekutors
beslut meddelades, äge köparen hos utmätningsmannen lyfta
det belopp, som, efter ty i 13 § andra stycket sägs, må hava blivit hos
denne nedsatt.

15 §.

\ id förrättning för verkställighet av dom, varigenom köparen
förpliktats utgiva gods, som blivit försålt genom avbetalningsköp, skall,
där ej i domen annorlunda förordnats, i fråga om värdering av godset
gälla vad i 13 § första stycket är stadgat.

År någon missnöjd med det värde, som satts å godset, ätande
honom fritt att instämma sin talan till domstol.

16 §.

Jämte de stadganden, som i 10—15 §§ finnas meddelade, skola i
fråga om förrättning, som där avses, utsökningslagens föreskrifter i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

17 §.

Har köparen, i avtalet eller sedermera, för den händelse han framdeles
skulle komma att åsidosätta sina förpliktelser, avstått från någon

20 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

rätt eller förmån, som honom enligt här ovan givna stadganden tillkommer,
skola dessa ändock lända till efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916 men icke äga
tillämpning å avbetalningsköp, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts A''åd. Proposition Nr 83.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen.

Härigenom förordna^, att 25 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Invänder gäldenär, att den handling, varå kravet grundas, icke är
gällande mot honom, ity att han blivit tvungen eller förledd att utgiva
densamma; och visar han sannolika skäl för invändningen; varde ock
målet förvisat till domstol, där ej gäldenären försummat att tvånget
eller förledandet anmäla och kungöra såsom i 26 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 83.

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i förordningen om nya
utsökningslagens införande och vad i avseende dära iakttagas skall den
10 augusti 1877 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Invänder den, som utgivit löpande skuldebrev, varom i föregående
punkt sägs, att skuldebrevet icke är gällande mot honom, och grundar
sig invändningen å förhållande, som avses i 29 33 §§ av lagen om avtal

och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vare den
invändning utan verkan mot den, som efter överlåtelse blivit innehavare
av skuldebrevet och därvid var i god tro.

Denua lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.

Kmujl. Mapts Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet över ett justitiedepartementsår ende, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott tisdagen den 15 december 1914.

Närvaran de:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde:

. at1J sedan den för utarbe! ande av lagförslag inom obligationsrättens
område tillsatta kommitté den 21 maj IDIG erhållit uppdrag att uppgöra
felslag till lagstiftning i de ämnen, som angivits i en av delegerade
toi Sverige, Danmark ocli Norge i november 1909 uppgjord plan för
fortsatt samarbete mellan de tre länderna å gemensam lagstiftning inom
obhgationsratten, komnuttén med underdånig skrivelse den 31 januari
i. .. ,nmat f<,rBla£ tjU om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område, lag om avbetalningsköp, lag om ändrad
lydelse av 2o § utsöknmgslagen och lag om ändrad lydelse av 10 $
l mom ! förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Föredraganden hemställde, att lagrådets utlåtande över nämnda

förslag

hämtas

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, mgenom
utdrag av statsrådsprotokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Axel Westin.

Kumgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen
den 3 mars 1915.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsråd et Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepaitementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
T "ece“ber 191J, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, for det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas
över upprättade förslag till

„ 0111 avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område,

lag om avbetalningsköp,

lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen och

lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad°i avseende
därå iakttagas skall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av dåvarande revisionssekreteraren, numera justitierådet Tore
Almen, med undantag av förslaget till lag om avbetalningsköp, vilket
föredragits av extra ordinarie assessorn i Svea hovrätt Rudolf Eklund.

Förslagen blevo nu företagna till slutlig behandling och föranledde
därvid följande yttranden av lagrådet och särskilda dess ledamöter:

I. Förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område.

7 §•

Lagrådet:

De bär givna reglerna äro i motsats till de flesta övriga bestämmelser
i detta kapitel av synnerligen speciell natur. Särskilt galler
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 72 höft. (Nr 83.) & 4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

detta om tolkningen av anbudstagarens begäran om bekräftelse (konfirmation'')
av avtalet. Anledningen till en dylik begäran torde, såsom
i motiven anföres, i regel vara en önskan hos anbudstagaren att fa visshet

om att svaret finnes överensstämma med anbudet och att det torra framkommit
i rätt tid. Tolkningsregeln innebär, att en sådan begäran i och
för sig; icke medför, att svaret skall anses icke överensstämma^ med
anbudet. Däremot skall genom stadgandet intet vara avgjort angående
anbudsgivarens skyldighet att efterkomma en dylik begäran an mindre
angående påföljderna, om eu sådan begäran icke efterkommes. Da
sistnämnda frågors besvarande måste ske med ledning av allmänna
rättsgrundsatser, handelsbruk eller annan sedvana och följaktligen undei
olika förutsättningar och inom skilda näringsgrenar kan utfalla mycket
olika lio-g-er det emellertid nära att antaga, att icke heller vidkommande
själva innebörden av eu dylik begäran någon enhetlig uppfattning kan
vara rådande. Uppfattningen av denna innebord ar naturligen i väsentlig
mån beroende av föreställningen om de påföljder, som antagas hora inträda
därest begäran om bekräftelse icke efterkommes. Uti eu i anledning
av förslaget till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse, som overlamnats till
lagrådet, har också gjorts gällande, att inom trävarurörelsen vore rådande
eu från förslagets ståndpunkt väsentligen avvikande mening i fråga om
tolkningen av en begäran om bekräftelse, Visserligen finnes aven enlig
förslaget utrymme för en dylik mening, enär stadgandet i < §endast iU''/''n
tolkningsregel, som måste vika för omständigheter, vilka jamhkt l § andra
•punkten föranleda ett motsatt resultat. Men sådana omständigheter kunna
i det fall, varom nu är fråga, antagas förekomma i vida större utsträckning
än eljest. Vid sådant förhållande finner lagrådet lämpligheten a\
den i förslaget uppställda tolkningsregeln, så vitt angår nu berörda del,
kunna dragas i tvivelsmål. Även vidkommande betydelsen av en begäran
om avtalets avfattande i skriftlig form kunna i viss mån motsvarande
betänkligheter anses föreligga.

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas bland annat, att fullmakt, som blivit
enligt särskilda föreskrifter hos offentlig myndighet anmald skall aterkallas
genom tillkännagivande, som i enahanda ordning an in nies Emellertid
medföra de flesta dylika fullmakter allenast behörighet for fullmaktio-en
att företräda huvudmannen inför domstol eller annan myndighet.
Dessa fullmakter falla således utanför förslagets tillamplighetsomrade.
Vidkommande fullmakt för generalagent för utländsk försäkringsanstalt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

som driver försäkringsrörelse här i riket — i vilket fall fullmakten medför
större behörighet än nyss sagts — hava, såsom framgår av 7 § i lagen den 24
juli 1903 om utländsk lörsäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket, särskilda föreskrifter lämnats i syfte att trygga allmänhetens
intressen, då fullmakten återkallas. Med avseende å sådan fullmakt torde
det nu föreslagna stadgandet därför vara obehövligt.. Vidare må erinras
därom, att enligt §§ 6 och 20 av förordningen den 18 oktober 1901 angående
registrering av svenska fartyg skall till fartygsregistret anmälas, när
befälhavare å fartyg antagits eller ombyte av befälhavare skett. Uppgift
om fartygets befälhavare meddelas visserligen i det registreringscertifikat,
som av kommerskollegium utfärdas, men i övrigt föranleder
berörda anmälan icke något kungörande av förhållandet. Nämnda anmälan
kan därför icke gent emot allmänheten erhålla samma betydelse
som en anmälan om fullmakter, vilka genom myndighets försorg bringas
till allmänhetens kännedom. Vid sådant förhållande torde det icke vara
lämpligt att i avseende å den fullmakt, som tillkommer befälhavare å
fartyg, tillämpa den i förevarande paragraf föreslagna särskilda bestämmelsen
om återkallelse av fullmakt, som blivit hos offentlig myndighet
anmäld.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då i övrigt något behov
av ett stadgande i förevarande hänseende icke lärer föreligga, hemställer
lagrådet, att vad ifrågavarande paragraf innehåller om återkallelse av
fullmakt, som blivit hos offentlig myndighet anmäld, må utgå.

r o, US §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall det tillkomma Konungens befallningshavande
att pröva ansökning, att en fullmaktshandling måtte förklaras kraftlös.
Det synes dock lagrådet lämpligare, att denna prövningsrätt överlämnas
åt överexekutor. Härigenom skulle ansökningsförfarandet underlättas
för allmänheten i de städer, där magistraten eller viss ledamot av
magistraten är överexekutor men länsstyrelse icke har sitt säte. Enligt
utsökningslagen har överexekutor att behandla flera slag av ärenden,
som i viss mån äro likartade med det ifrågavarande. T sammanhang
härmed må erinras om stadgandet i 9 § av förordningen den 10 augusti
1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, genom vilket stadgande den befogenhet, som beträffande
vissa angivna ärenden förut tillkommit Konungens befallningshavande,
överflyttats på överexekutor. Av den nu föreslagna ändringen skulle
också bliva en följd, att om fullmaktsgivare vill klaga däröver, att

Kungl. Maj:ts iSäd. Proposition Nr 83.

hans ansökning förklarats icke kunna bifallas, klagan skall fullföljas i
hovrätt.

Lagrådet vill därjämte hemställa om den jämkning i första stycket
av ifrågavarande paragraf, att framför orden »kan iå deu åter» inskjutas
orden »utan dröjsmål», varigenom stadgandet skulle vinna i tydlighet och
bliva mera överensstämmande med de danska och norska förslagens texter.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

Enligt första stycket av ifrågavarande paragraf har fullmäktigen i
vissa fall tillerkänts rätt att, i stället för att gälda skadestånd i anledningav
underlätet fullgörande av vad enligt rättshandlingen i fråga skulle åligga
huvudmannen, själv i dennes ställe fullgöra detsamma. En dylik rätt
lärer i de flesta fall vara av ringa värde för fullmäktigen, under det att
densamma, om den av honom begagnas, lätt nog kan medföra olägenhet
för tredje man, även om rätten begränsas, på sätt i förslaget åsyftas.
Sfi t. ex. kan, därest fråga är om leverans till tredje man, svårighet möta
för denne att av fullmäktigen i tid erhålla besked, huruvida han ämnar
utöva sin berörda rätt, liksom tredje man kanske icke kan förlita sig
på att leveransen kommer att av fullmäktigen fullgöras i enlighet med
avtalet. Då härtill kommer, att det ofta kan bliva föremål för tvist,
huruvida rättshandlingen är av'' sådan beskaffenhet, att med hänsyn till
tredje mans intresse berörda rätt må tillkomma fullmäktigen, hemställes,
alt ifrågavarande bestämmelse må ur förslaget utgå.

29 och 30

Justitieråden Bergman och Dyberg:

Uti ifrågavarande två paragrafer behandlas frågan, vilken betydelse
för en rättshandlings giltighet den omständigheten liar, att rättshandlingen
framkallats genom tvång. Förslaget skiljer härvid mellan å
ena sidan tvång, utövat genom våld å person eller genom hot, som
innebär trängande fara, och å andra sidan annat rättsstridigt tvång.
1 förra fallet skall rättshandlingen icke vara gällande mot den tvungne,
även om tvånget utövats av annan än medkontrahenten och denne var
i god tro, under det att i senare fallet tvånget, därest detta ej utövats
av medkontrahenten och denne var i god tro, icke skall föranleda
rättshandlingens ogiltighet. För en dylik åtskillnad synas tillräck -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

liga skal icke föreligga. En genomgående strävan i förslaget är att
oreda skydd åt förvärv i god tro. Och med denna grundsats torde
bast överensstämma att i förevarande fall låta rättshandlingen gälla
därest med kontrahenten var i god tro, utan avseende å arten av de
tvångsmedel, som använts. Denna ståndpunkt omfattas också av de

rättssystem, inom vilka berörda grundsats kan sägas hava mera allmänt
\ unmt tillämpning. Sä är förhållandet i den österrikiska civillagen och
den engelska rätten; och de lagförslag på ifrågavarande område, som
undei senare åren framlagts i Österrike och Ungern, intaga samma
ståndpunkt. Då nya lagberedningens år 1894 avgivna förslag till laoom
köp och byte var föremål för granskning inom högsta domstolen,
gjordes mot förslagets bestämmelse därom, att den, som blivit tvungen
eller förledd att sluta köp, skulle äga rätt att påyrka återgång av köpet,
den anmärkningen, att tvång eller förledande, som utövats av tredje
man icke borde få åberopas mot medkontrahent, såvida denne vid
avtalets ingående saknat vetskap därom. Att arten av de använda
tvångsmedlen därvid skulle vara av någon betydelse, ifrågasattes icke.
Mot den av förslaget gjorda åtskillnaden mellan olika arter av tvånokan
vidare anmärkas, att sådant tvång, som avses i 30 §, mången
gång, såsom t. ex. då för utpressning användes hot att yppa något
skandalöst förhållande av den, som är föremål för utpressningen, kan
verka mera tvingande än sådana tvångsmedel, vilka avses i 29 Ij. Slutligen
kan tilläggas, att de fall, då tvånget utövas av annan än den
tyungnes medkontrahent, torde vara synnerligen sällan förekommande.

\ årder förslaget ändrat i nu antydd riktning, skulle stadgande^ rörande
tvång och 8villigt förledande kunna sammanföras i eu gemensam paragraf
varigenom förslaget skulle vinna i enkelhet.

I sammanhang härmed erinras, att, om vad ovan anförts vinner
avseende, därav påkallas sådan ändring i det. remitterade förslaget till
aJ>_ om åncirad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10 augusti
1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, att den, som efter överlåtelse blivit innehavare av löpande
skuldebrev och därvid var i god tro, varder skyddad i sin rätt, även
om oen, som utgivit skuldebrevet, därtill tvungits genom användande
av sådana tvångsmedel, som avses i 29 § av nu förevarande lagförslag.

1Atp rådet:

:i S.

Andra stycket av förevarande paragraf, vilket
främmande länders lagar, torde vara överflödigt.

saknar motsvarighet
Om det svikliga för -

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

farandet, det må nu hava skett genom positiva uppgifter eller genom
förtigande av fakta, blivit behörigen styrkt, lärer val domaren utan
den uppställda presumtionen kunna likasom hittills prova, huruvida
orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den rättshandling,
varom fråga är. Därest man med förslaget uppställer en presumtion
om orsakssammanhang, måste man ock, på sätt i förslaget skett giva
en regel för presumtionens vederläggande. Men eu sådan fördelning
av bevisbördan är onödig, enär av omständigheterna alltid torde utan
vidare framgå, huruvida orsakssammanhang föreligger eller ep stadgandets
formulering kunde måhända ock föranleda det missförstånd, att
svikligt förfarande skulle anses föreligga i varje fall, då någon avsiktligen
uppgivit eller förtegat en omständighet, som av honom kunnat antagas
vara av betvdelse för rättshandlingen. Men för svek förutsattes ju,
att den handlande verkligen insett, att den omständighet, han uppgivit
eller förtegat, varit av betydelse för in edkontrahentens ^ rattshandling.
Slutligen kan erinras, att stadgandets upptagande i 31 & ar
mindre följdriktigt, då en motsvarande bestämmelse icke meddelats i
fråga om ''tvång. Även vid ett förfarande, som i och för sig framstår
såsom rättsstridigt tvång, kan naturligen fråga uppstå, huruvida ett
verkligt orsakssammanhang föreligger mellan förfarandet och den rattshandling,
som synes hava framtvungits. I anledning av vad sålunda
anförts vill lagrådet hemställa, att ifrågavarande stycke må utgå,

34 §.

Lagrådet:

Frågan om verkan av misstag vid rättshandlingars företagande är
det mest^omtvistade bland de ämnen, som i förslaget beröras. Bortsett

från sådana fall, då misstag föreligger angående tillkomsten av sjalva avtalet
eller av den överensstämmelse mellan anbud och svar, som avta e
förutsätter — härom förmäles i 4 § andra stycket och 6 § andra stycket
behandlas frågan om verkan av misstag i denna paragraf. Huvudstadgandet
har givits i första stycket. Enligt vad av motiven framgår, ar meningen,
att av detta stycke skall följa den huvudregel, att den, som misstagi
sig skall vara bunden av sin viljeförklaring, så framt medkontrahenten
varit i o-od tro. Emellertid regleras genom stadgandet i detta stycke
omedelbart endast eu ringa del av ämnet. Stadgandet avser enligt sm
lydelse endast sådana fäll, där eu viljeförklaring till följd av felskrivning
eller annat därmed jämförligt misstag fått annat innehåll an åsyfta!
varit. Denna grupp av misstag kännetecknas därav, att den handland

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83

icke velat avgiva den förklaring, som lian avgivit. Utom felskrivning
brukar man till denna grupp hänföra felsägning och eu oriktig användning
av utländska ord eller tekniska uttryck. Åven om den handlande
kan sägas hava velat avgiva den viljeförklaring, som av honom avgivits,
kan emellertid föreligga misstag, som är av betydelse för rättshandlingens
giltighet. Den, som avgivit viljeförklaringen, kan hava
misstagit sig i fråga om avtalets föremål, rättshandlingens art eller
medkontrahentens person eller eljest handlat under inflytande av en
villfarelse, som vid bedömande av rättshandlingens giltighet icke bör
lämnas å sido. Ehuru stadgandet i 34 § första stycket icke enligt
sm lydelse. avser denna grupp av misstag, ställes dock i förslagets
motivering i utsikt en analogisk användning av stadgandet å dylika fall.
Kommittén har ansett, att de inom den juridiska litteraturen sedan
gammalt uppställda olika arterna av villfarelse icke kunna användas för
att bestämma gränsen mellan de misstag, som böra inverka på rättshandlingens
giltighet, och dem, som sakna, rättslig betydelse. Enligt
förslagets motivering får det överlämnas åt domaren att pröva, vilka
misstag — utöver de i stadgandet omedelbart åsyftade — äro av beskaffenhet
att inverka på rättshandlingens giltighet. Å samtliga dessa
arter av misstag bör enligt motiveringen den i 34 § första stycket givna
regeln i allmänhet analogivis tillämpas.

Den vidsträcktare tillämplighet, som även enligt lagrådets mening
sålunda bör åt stadgandet inrymmas, synes emellertid böra komma till
uttryck i lagtexten. Stadgandet torde böra så formuleras, att därav
framgår dess tillämplighet i alla fall, då en viljeförklaring, vare sig
till följd av felskrivning eller därmed jämförligt misstag eller eljest till
följd av någon villfarelse, som kan antagas hava varit av betydelse för
rättshandlingen, fått annat innehåll än åsyftat varit.

Det kan väl icke förbises, att även med en dylik vidsträcktare
formulering det till största delen måste överlämnas åt doktrin och rättspraxis
att utbilda mera bestämda regler. Men då fråga är om tolkningen
av begreppet villfarelse, vilket i lagen icke kan umbäras, synes
lagstiftaren icke böra avstå från att till stöd för teori och praxis angiva
den allmänna ram, inom vilken dessa regler böra falla.

Av stadgandet i första stycket skall, såsom förut nämnts, enligt
motiven framgå, att ett misstag i allmänhet icke kan åberopas, när
mottagaren av viljeförklaringen varit i god tro. Att denna grundsats
icke i lagtexten uttryckligen fastslagits, har huvudsakligen berott därav,
att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att under alla

32 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 83.

förhållanden avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag, om
vilket mottagaren varken''ägt eller bort äga kännedom. Särskilt i sådana
fall, då den rättshandling, varom fråga vore, hade egenskap av gåva eller för
medkontrahenten medförde förmåner, vilka i värde väsentligen överstege
den betingade motprestationen, syntes en sådan möjlighet höra hållas
öppen. Lagrådet, som delar kommitténs uppfattning i förevarande hänseende,
finner det emellertid erforderligt, att den sålunda angivna modifikationen
i förslagets huvudregel angående verkan av misstag kommer till
uttryck i lagtexten. Att, såsom kommittén antagit, ifrågavarande bestämmelse
i förslaget allenast på grund av vad i motiven härutinnan
anförts skall erhålla den av kommittén åsyftade tillämpningen, torde nämligen
icke med säkerhet vara att förvänta.

Vad sålunda anförts torde visserligen äga tillämpning jämväl å
30—32 §§, men sådan tillämpning synes i de sällsynta fall, da fråga
därom uppstår, kunna förväntas ske analogivis. .

Vidkommande ordningsföljden mellan bestämmelserna i detta kapitel
finner lagrådet det önskvärt, att 33 §, som kan anses i viss mån supplera
stadgandena om verkan av villfarelse, får sin plats efter nuvarande
34 §.

Justitierådet Sjögren:

I fråga om verkan av misstag vid rättshandlingar har man i förslaget,
såsom av dess motivering framgår, principiellt anslutit sig till
den s. k. tillitsteorien. Det lagstiftningspolitiska värdet av de båda
teorier — viljeteorien och tillitsteorien — som bär tävla om företrädet,
uppskattas givetvis helt olika av de skilda teoriernas mest ivriga
anhängare. Sedan emellertid dessa teorier i sina mera utpräglade former
inom litteraturen blivit föremål för eu ingående kritik, torde det såsom
ett resultat av denna kritik numera utan vidare kunna fastställas, att
båda åsikterna, vad utgångspunkten angår, äro ensidiga och måste leda
till obilliga resultat, om de följdriktigt genomföras. Vill man fasthålla
utgångspunkten, visar det sig, att viljeteorien gynnar den, som vid eu
rättshandling begått ett misstag, medan tillitsteorien åter gynnar medkontrahenten,
d. v. s. den, gent emot vilken rättshandlingen företogs.
Detta hänvisar därpå, att i lagstiftning och rättsskipning måste sökas en

förmedlande ståndpunkt. o

En sådan ståndpunkt liar man i den tyska rätten på vujeteonens
grund sökt uppnå därigenom att man givit den, som begått misstaget,
rätt att rygga avtalet, men tillika föreskrivit skyldighet för honom att
ersätta medkontrahenten kostnad och skada, som uppstått i följd därav,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

att denne förlitat sig på den avgivna viljeförklaringen. Frågan om
sättet för skadeståndsprincipens tillämpning blir här tydligen av största
vikt. Härom hava dock i den tyska lagen inga närmare bestämmelser
givits, utan allt har lämnats till domarens fria prövning. Principiellt sett,
borde enligt min mening här en åtskillnad göras. I sin tillämpning på
förhållanden inom det verkliga affärslivet — icke blott i fråga om handelsköp
och därmed jämförliga rättsärenden utan även vid alla andra
verkligt affärsmässiga uppgörelser — bör skadeståndsprincipen i regel
så tillämpas, att den av misstag föranledda viljeförklaringens mottagare,
där han varit i god tro, försättes i samma ställning, ekonomiskt sett,
som den, vari han skulle kommit, därest viljeförklaringen varit fri från
misstag. . Här bör man regelmässigt låta det s. k. negativa avtalsintresset
uppgå till samma belopp som det positiva. Åven ersättning för den
vinst, som viljeförklaringens mottagare kunnat göra på affären, bör sålunda
inbegripas i skadeståndet. Utanför det egentliga affärslivets område
bör man däremot med tillämpning av skadeståndsprincipen kunna
tillgodose jämväl intresset hos den, som misstagit sig; han bör icke i
följd av sitt misstag helt och hållet uppoffras till förmån för medkontrahenten.
Vid förmögenhetsrättsliga avtal, där andra motiv än utsikten
till vinst äro bestämmande för avtalet, är den skada, som den av misstagföranledda
viljeförklaringens mottagare lider genom att förlita sig på
densamma, ofta av ringare omfattning än ov;yi antytts. Stundom föreligger
alls ingen skada. Det bör då anses tillräckligt att ålägga den,
som misstagit sig, att ersätta skada, för så vitt sådan tillskyndats
medkontrahenten. Föreligger ingen skada, bör den, som misstagit sig,
utan vidare få rygga avtalet. Man kan med skadeståndsprincipen på
detta sätt i varje fäll vinna ett smidigt och efter billighetens krav avpassat
resultat. Mot en dylik anordning kan icke med fog invändas,
att i regel svårigheterna skulle för den, som lidit skada, vara allt för
betungande med hänsyn till domstolarnas stränga krav på bevisning
såväl angående skadans verklighet som beträffande skadeståndets belopp.
Numera bör domaren vara van vid en mycket fri prövning i båda dessa
hänseenden. Och där något härutinnan för närvarande brister, är det i
allt fall tillåtet att antaga möjligheten av en utveckling till allt större
frihet och säkerhet i domstolarnas prövning av dylika frågor. Det bör
i själva verket icke så mycket ankomma på bevisning, utan avgörandet
bör ske efter domarens fria uppskattning av samtliga kända, på saken
inverkande omständigheter. Härmed skall icke vara sagt, att genom
den tyska lagstiftningen i detta ämne alla svårigheter övervunnits. Vid
viljeteoriens tillämpning torde icke alltid tillräcklig hänsyn tagas till
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 käft. (Nr 83.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

ovan antydda skillnad mellan affärsmässiga och icke affärsmässiga uppgörelser.
Naturligtvis kan i lagen en bestämd gräns härutinnan icke
uppdragas, men skillnaden borde det oaktat i rättstillämpningen kunna
i allmänhet beaktas. Där så icke sker, kan det lätt inträffa, att domaren
i mera invecklade fall icke kommer fram till ett resultat, innebärande
ett verkligt skadestånd, utan stannar vid att utdöma ersättning allenast
för kostnad och utgifter, som drabbat viljeförklaringens mottagare. Detta
kan vara mindre tillfredsställande. I den mån sålunda den, som begått
misstaget, otillbörligt gynnas, har den sökta förmedlingen icke fullständigt
uppnåtts; det kvarstår i den tyska lagstiftningen en rest av viljeteoriens
ursprungliga ensidighet.

Kommittéförslaget åter vilar på tillitsteoriens grund. Rättshandlingen
skall, oberoende av misstaget, principiellt bliva gällande, så
framt den, till vilken viljeförklaringen är riktad, var i god tro. Aven
här har det dock visat sig nödvändigt att söka en förmedlande ståndpunkt.
Detta har i förslaget skett på det sätt, att till huvudregeln,
som framgår av 34 § första stycket, hava — bortsett från specialstadgandet
i 34 § andra stycket — fogats vissa undantag, dels därigenom
att vid gåvor och andra avtal, där prestation och motprestation stå i
uppenbart missförhållande till varandra, åt domaren i förslagets motivering
lämnats öppet att underlåta att tillämpa förslagets huvudregel,
om ett obilligt resultat .skulle uppstå, dels ock därigenom att i 41 §
andra punkten givits domaren rätt att »där särskilda omständigheter
sådant föranleda» angående den tidpunkt, då god tro måste hava förelegat,
tillämpa en säregen bestämmelse, som medför, att den, som
begått ett misstag, icke blir bunden av sin rättshandling. Vidkommande
den förra modifikationen får jag hänvisa till vad av lagrådet ovan
anförts. Den i 41 § andra punkten givna bestämmelsen, tillämpad å
en av misstag föranledd rättshandling, innebär, att den, som företagit
rättshandlingen, kan förklaras icke vara bunden av densamma, så framt
medkontrahenten visserligen var i god tro, då rättshandlingen blev
honom kunnig, men insett eller bort inse misstaget, innan rättshandlingen
inverkat bestämmande å hans handlingssätt. Härvid kan anmärkas,
att det ofta måste bliva svårt för domaren att avgöra, huruvida ett
visst handlingssätt, däri inbegripet viss underlåtenhet att handla, bestämts
av rättshandlingen eller icke. Vidare kan erinras, att de i 41 § inskjutna
orden »där särskilda omständigheter sådant föranleda» icke
lämna någon ledning för bestämmande av de fall, då avvikelser från
huvudregeln böra äga ruin. Över huvud är bärvidden av stadgandet i
41 § andra punkten i och för sig ganska stor, men tyvärr på samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 35

gång helt och hållet obestämd. Det kan ifrågasättas, huruvida dessa
båda undantag skola i rättstillämpningen visa sig vara tillräckliga för
att undvika teoriens ensidighet. Det ena undantaget omnämnes endast
i förslagets motivering, det andra är till sin art synnerligen svävande.
Resultatet blir sannolikt, att de modifikationer, som ansetts nödiga vid
tillitsteoriens överflyttande i lagstiftningen, icke i rättstillämpningen
erhålla sin vederbörliga vikt.

Tillitsteoriens grundåskådning passar bäst för det egentliga affärslivet,
särskilt för handelsköp och därmed jämförliga rättsärenden. Inom
detta område är det i överensstämmelse med tillitsteoriens grundtanke
enklast att — bortsett från det i 34 § andra stycket omförmälda fall —
låta den, som begått misstaget, utan vidare vara bunden av sin viljeförklaring,
så framt medkontrahenten varit i god tro. Om man på
pund av stadgandet i 34 § första stycket fastslår denna tillitsteoriens
huvudregel, är detta här i allmänhet fullt befogat. En tillämpning av
undantagsbestämmelsen i 41 § andra punkten bör icke gärna komma i
fråga. Det kan i de flesta fall med visst fog sägas, att en avslutad affär
mer eller mindre inverkat bestämmande på en affärsmans handlingssätt,
då varje affär är en osjälvständig del av själva rörelsen. Det kan ock
sägas, att omsättningens säkerhet är affärslivets grundval. Den, som
begått misstaget, måste bär bära förlusten, då medkontrahenten är i god
tro; faran för dylik förlust är att anse såsom en del av affärslivets
särskilda risk. Men ju mera fjärran en rättshandling ligger från det
egentliga affärslivet, desto mer förlorar tillitsteorien sitt relativa företräde
framför viljeteorien eller skadeståndspnncipen, sådan denna ovan utvecklats.
Tydligast visar sig detta vid gåva och därmed likartade rättshandlingar.
Här kan det icke sägas, att omsättningens säkerhet skulle vara avgörande,
utan rättskänslan kräver fastmera i regel, att gåvan icke blir gällande^
med mindre givarens viljeförklaring varit fri från misstag. Den, som
begått misstaget, bör i dylika fall kunna träda tillbaka, antingen utan
vidare eller mot ersättning för skada, som mottagaren lidit därigenom,
att han förlitat sig på viljeförklaringen. Det är emellertid icke blott
gåvohandlmgar och med dem likställda rättsärenden, för vilka tillitsteorien
är mindre lämplig. Även eljest vid mångfaldiga i det dagliga
ivet föiekommande rättshandlingar, där andra än rent affärsmässiga
hänsyn göra sig gällande, kan tillitsteorien leda till en onödig hårdhet
mot den, som misstagit sig. Då vid rättshandlingar av antydda art
misstag förelupit, träffas merendels, utan att domstolarna behöva anlitas,
en uppgörelse på grundvalen av skadeståndsprincipen i dess ovan angivna
tillämpning. Har alls ingen skada skett, tillåtes det ofta den, som

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

misstagit sig, att utan vidare rygga avtalet. Och detta sakförhållande
bör säkerligen fattas såsom ett utslag av verklig rättskänsla, icke blott
såsom ett bevis på tillmötesgående eller dylikt. I vissa hithörande fall
kan emellertid ett med billighet överensstämmande resultat vinnas även
från förslagets ståndpunkt genom tillämpning av stadgandet i 41 §
andra punkten. Hur vidsträckt detta stadgande än är, kan man likväl
icke alltid på denna väg vinna ett fullt rättvist resultat. Det kan ofta
inträffa, att någon företagit en rättshandling, som inverkat bestämmande
på medkontrahentens handlingssätt, men icke i sådan grad, att den, som
misstagit sig, utan vidare bör bliva bunden av sitt misstag. Hänsyn
till ett sådant förhållande kan enligt förslaget icke tagas. Förslagets
bestämmelser kunna i förevarande hänseende icke Iritagas tran en viss
stelhet. De innefatta sträng, men icke billig rätt. Domaren är bunden
i valet mellan avtalets giltighet och dess ogiltighet. Möjligheten att utdöma
ett skäligt skadestånd i de fall, som därtill ägna sig, är från förslagets
ståndpunkt utesluten. Detta kan icke sällan innebära en obillighet mot
den, som misstagit sig. Utan tillräckliga skäl kan han förklaras bunden
vid'' sitt misstag. Den sökta förmedlingen har icke heller i förslaget
fullständigt uppnåtts; det kvarstår eu rest av tillitsteoriens ursprungliga

ensidighet. . .

Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt min uppfattning
en fullt tillfredsställande lösning av det legislativa problemet om verkan
av villfarelse icke vunnits vare sig genom den på viljeteoriens grund
vilande tyska lagstiftningen eller genom det svensk-danska förslagets
på tillitsteorieu grundade bestämmelser i ämnet. Det kunde synas, som
om vid sådant förhållande det norska förslagets ståndpunkt, som innebär,
att frågan åtminstone teoretiskt sett lämnas öppen, borde av mig
förordas. Det norska förslagets ståndpunkt vore dock för våra förhållanden
enligt min mening mindre lämplig. A ena sidan skulle då
utrymme lämnas för en viljeteori, vilken icke toge hänsyn till nödvändigheten
att bereda skäligt skadestånd åt den, som vant i god tro. A
andra sidan skulle fara möta för tillämpning av en oreflekterad tillitsteori,
som funne allt väl beställt, om blott rättsskydd i största möjliga
utsträckning lämnades åt den, som förlitat sig på den av misstag föranledda
rättshandlingen. Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda
befinner sig, torde, oaktat ovan antydda betänkligheter, den lösning, som

förslaget erbjuder, vara att föredraga.

Förslagets smärre, synbarligen av tillitsteorien föranledda, avvikelser
från eljest i regel gällande rättsuppfattning hava icke av mig
ansetts påkalla särskilda yttranden. Sådana avvikelser föreligga a ena

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 83.

sidan t. ex. i 30 §, av vilket stadgande framgår en, om ock ytterst
ringa, utvidgning av det vanliga rättsskyddet åt förvärv i god tro, å
andra sidan t. ex. i 12 § första stycket, 21 § samt 26 § andra stycket
ävensom i 31 § första stycket, där särskilt tillämpningen av stadgandet
i 41 § andra punkten föranleder en inskränkning i det rättsskydd, som
god tro eljest medför. Någon avsevärd praktisk betydelse torde dessa
avvikelser, vare sig de gå i ena eller andra riktningen, icke komma
att ernå.

35 och 36 §§.

Lagrådet:

Då stadgandet i 41 § andra punkten icke lärer vara avsett att
tillämpas i de fall, som omförmälas i 35 § och 36 § första stycket,
torde, för vinnande av tydlighet härutinnan, någon jämkning i avfattningen
av sistnämnda paragrafer vara erforderlig.

38 §.

Justitierådet Sjögren:

Enligt andra stycket av denna paragraf skola bestämmelserna i
37 § äga motsvarande tillämpning bl. a. vid de särskilt vid försträckning
förekommande förbehållen om förverkande av pant. Ett dylikt förbehåll
är i de flesta främmande länder sedan gammalt förbjudet. Åven
i Sverige torde det i äldre tid mestadels hava ansetts vara utan verkan.
I 10 kap. 14 § av 1718 års förslag till handelsbalk heter det: »Låter

någon förskrifva sig pant med thet vilkor, åt ther lånet ej betalas till
föresagd dag, skall panten höra honom utan vidare värdering till; vare
ogilt, och böte then, som på sådant sätt utlånte, tre daler till treskiftes.»
Motsvarande bestämmelse återfinnes i 1727 års förslag. Inom lagkommissionen,
där frågan behandlades den 13 februari 1728, ansågo
väl somliga, att stadgandet var onödigt, enär »enhvar äger disponera
sin egendom efter godtycke», men andra höllo bestämmelsen nödig »att
betaga ocker och tillfälle att skada sin nästa». Lagkommissionen beslöt
vid nämnda tillfälle, att ett sådant avtal skulle anses ogillt, men det
oaktat har, av obekant anledning, stadgandet härom sedermera uteslutits.
I ett arbete, utgivet år 1729, yttrar Nehrman om ett dylikt avtal:
»Som thetta ej kan annorlunda anses än en usuraria pravitas, när panten
är mehra vard, therföre bör en slik förening förkastas såsom aldeles
förbuden.» Åven efter det 1734 års lag trätt i kraft, synes Nehrman

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

hava vidhållit sin uppfattning, oaktat lagen icke innehöll något stadgande
i ämnet. I Kungl. Maj:ts dom den 19 januari 1881 har till stöd
för samma uppfattning, som Nehrman uttalat, åberopats den i 9 kap.
6 § handelsbalken i dess lydelse enligt förordningen den 11 augusti
1815 förekommande bestämmelsen om ogiltigheten av vite vid försträckning.
Det sätt, varpå förenämnda dom avfattats, har haft till
följd, att sedan numera 9 kap. 6 § handelsbalken upphävts genom lagen
den 28 september 1907, frågan om giltigheten av förbehåll om förverkande
av pant kan sägas stå öppen.

Vidkommande lämpligheten av ett förbud mot dylika förbehåll
kan anmärkas, att Nehrmans anförda ord, så vitt därigenom avtalet
utan vidare betecknas såsom ocker, innebära, någon överdrift. Dessa
förbehåll närma sig visserligen ofta de avtal, som avses i 32 § av förslaget,
men sammanfalla icke med dem. Dylika förbehåll stå dock icke
i god överensstämmelse med panträttens egentliga ändamål, som allenast
är att bereda säkerhet för en fordran. Med detta ändamål överensstämmer
bäst, att vid utebliven betalning panten realiseras och att ett
eventuellt överskott tillfaller gäldenären.

Jämför man förbehåll om förverkande av pant med avtal om vite,
är det uppenbart, att bruket av vite — likasom räntans frigivande —
varit och är av påtagligt värde för den reella samfärdseln, men vad
angår förbehåll om pants förverkande torde ett sådant värde icke kunna
påvisas hos oss mer än i de länder, där de äro uttryckligen förbjudna.
Dessa förbehåll äro oftast blott ett bevis för borgenärens övermakt och
innefatta nästan undantagslöst eu obillighet mot gäldenären. Det är därför
föga tilltalande, att domstolarna jämlikt förevarande stadgande skola nödgas
godkänna dylika förbehåll, för så vitt de blott icke äro uppenbart obilliga.
Det torde icke heller bliva lätt för domstolarna att med tillämpning av
stadgandet i 37 § bestämma förhållandet mellan panthavare och pantgivare.
För tillämpning av nämnda stadgande måste panten på något
sätt värderas. Men värdering av pant måste alltid medföra svårigheter
för domstolarna. Dylika svårigheter föreligga i allmänhet icke vid vite,
som regelmässigt är bestämt i penningar.

Med pant likställes i förevarande stadgande »annan säkerhet».
Härmed avses i främsta rummet s. k. lösöreköp. Beträffande dessa rättsärenden
hava i nu förevarande hänseende hos oss hittills inga nämnvärda
missförhållanden visat sig — vilket torde bero bl. a. av den i
lösöreköpsförordningen föreskrivna edgången — men möjligheten, att
sådana missförhållanden framdeles kunna uppstå, kan naturligtvis icke
förnekas. I Tyskland, där dylika rätt särenden förekomma i stor ut -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

sträckning, anser man

. , — > förbudet mot förbehåll om förverkande av

pant icke galler för dessa fall. Hos oss synes man, om ett sådant förbud
meddelades, hellre böra antingen analogivis utsträcka förbudet till
avtal av berörda art eller ock meddela ett uttryckligt stadgande i denna
riktning, ingendera av dessa båda utvägar kan medföra större svårig--heter med hänsyn till gällande lösöreköpsförordning än förslagets bestämmelser.
Att i forhållandet mellan gäldenär och borgenär den senare
eller den s. k. köparen, då han vill realisera sin fordran, nödgas föryttra
det kopta och redovisa överskottet av köpeskillingen, vore icke
mera egendomligt än att den s. k. köparen i motsvarande fall enligt
lorslaget far behålla det köpta mot skyldighet att redovisa ett genom
värdering fastställt överskott. I varje fall är frågan om det s. k. lösorekopets
stallning i förevarande avseende av så ringa praktisk betydelse

att, ia^V hl“.der 1,cke synes böra möta för införandet av förbud mot
lorbekall om förverkande av pant.

JlU ®töd för det av mig ifrågasätta förbudet må slutligen anföras
t oljande. 1 fråga om sättet för försäljning av pant hava i modern rätt
,av ,hans?n ,tdl gäldenärens intresse meddelats bestämmelser, som icke
la före forfallotiden sattas ur kraft genom kontrahenternas överenskommelse.
Sa har skett i tysk rätt (BGB § 1245 andra stycket).
Dylika bestämmelser, som äro oförenliga med förbehåll om förverkande
av pant komma vid en blivande revision av de hos oss ännu gällande,
men i bog grad föråldrade föreskrifterna i 10 kap. 2 § handelsbalken
otvivelaktigt att efterbildas. I detta sammanhang må erinras om stadgandet
i 4 § av forordningen den 20 februari 1915 angående förbud
for vissa fall mot exekutiv försäljning, så ock angående vissa inskränkningar
i borgenärs rätt att skaffa sig betalning ur pantsatta värdepapper.
}..ld aaflvna förhållande synes det mindre lämpligt att, sedan berörda
förbehåll mestadels ansetts otillåtna ända från 1700-talets början intill
senaste tid (1907), man genom nu förevarande lagstiftning skulle bereda
dem en giltighet, som måste åter upphöra, så snart sakenliga föreskrifter
meddelas om sättet för realisation av pant.

u ,^.ed stbd av Jad Jag sålunda anfört finner jag mig böra hemställa,
att stadgandet i 38 § andra stycket må ersättas av en föreskrift, att
därest vid försträckning eller eljest förbehåll skett om förverkande av
pant (eller annan säkerhet), för den händelse förbindelsen icke fullgöres,
sådan i. förbehåll skall vara utan verkan.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

39 och 40 §§.

Lagrådet:

Vad beträffar konkurrensklausuler i avtal mellan personer, som
äro att anse såsom likställda, synes å ena sidan en lagstiftning, vilken
i likhet med den nu föreslagna utgår huvudsakligen från pnvatrattslig
synpunkt, vara mindre nödig, då kontrahenterna här likasom eljest ta
antagas vara i stånd att själva tillvarataga sina intressen. De i främmande
länder nu gällande lagbestämmelserna om konkurrensklausuler
åsyfta icke heller avtal mellan likställda personer. A andra sidan torde
från privaträttslig synpunkt icke i och för sig något vara att erinra mot

det föreslagna stadgandets innehåll. , ,, ... ,

Vad åter angår lagstiftningens ingripande till skydd for de aftarsanställda,
kan anmärkas, att de nu föreslagna stadgande^ måhanda
skola visa sig otillräckliga för vinnande av berörda syfte. 1 allt tall
har en dylik erfarenhet gjorts i Tyskland, där motsvarande bestämmelser
blivit väsentligt skärpta genom lagen den 10 juni 1914. Detta förhållande
torde emellertid icke böra utgöra hinder för antagandet av
den principförklaring, som innefattas i stadgandet i 39 §. Däremot
synes bestämmelsen i 40 § vara av alltför speciell natur för att hora
inflyta i en lag av förevarande art. En dylik bestämmelse torde, därest
den anses lämplig, kunna ingå i den speciallagstiftning, som framdeles
även i vårt land må bliva erforderlig i ämnet.

II. Förslaget till lag om avbetalningsköp.

1 §■

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen äga tillämpning
vid försäljning icke blott av vanliga lösören utan även av annan lös
egendom, t. ex. aktier och andra värdepapper. Att föremål av sistnämnda
art föryttras på sådana villkor, som känneteckna avbetalningsköp
i lagförslagets mening, torde emellertid vara ytterst sällsynt. iNagot
behov att i dylika sällan förekommande fall bereda köparen ett skydd,
som går utöver den honom enligt 38 § i förslaget till lag om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område medgivna ratten

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

att påkalla jämkning, synes icke föreligga. Om såsom föremål för avbetalningsköp
angives lös egendom, falla även sådana värdeobjekt som
patenträttighet, rätt till en affärsrörelse och dylikt under lagens tillämplighetsområde.
Icke heller här torde behov av en särskild lagstiftning
till köparens skydd föreligga, men därtill kommer, att i dylika fall förslagets
bestämmelser om rätt för säljaren att genom utmätningsmannens
försorg återtaga godset endast med stora svårigheter kunna tillämpas.
An mindre passa förslagets bestämmelser om berörda rätt i fråga om
sådana föremål, som till sin natur äro fasta saker, men i lagstiftningen
räknas till lös egendom. Till lös egendom är sålunda i regel att hänföra
byggnad å annans mark. I de flesta fall torde ägaren till sådan
byggnad hava arrenderätt till marken. Om nu byggnadens ägare skulle
vilja genom avbetalningsköp, som i förslaget avses, föryttra byggnaden,
måste i allmänhet även arrenderätten till marken överlåtas." Uppstår
sedan fråga om byggnadens återtagande genom utmätningsmannens försorg,
passa icke förslagets härutinnan givna bestämmelser. Även här
gäller för övrigt, att avtal av nämnda slag äro sällsynta, ävensom att,
där de skulle förekomma, ett tillräckligt skydd synes vara köparen berett
genom tillämpning av stadgandet i 38 § i förslaget till avtalslag.

Pa grund härav hemställer lagrådet, att den föreslagna lagens
tillämplighetsområde må begränsas att omfatta allenast lösören.

4 §•

Lagrådet:

Vill säljaren taga åter gods, som är sålt genom avbetalningsköp,
skall enligt förslaget uppgörelse mellan honom och köparen äga
rum. Köparen skall därvid, såsom i 3 § stadgas, tillgodoräknas värdet
av godset, under det att säljaren äger räkna sig till godo dels oguldna
poster, därav de ej förfallna på visst sätt reducerade, dels ränta, som
enligt avtal eller lag skall gäldas å posterna, dels ock kostnad, som
säljaren måste vidkännas för godsets återtagande. Beträffande de oguldna
posterna och nyssnämnda kostnader äro bestämmelser givna i 4 §.
Säljarens rätt att tillgodoräkna sig ränta framgår däremot allenast indirekt
av det i 12 § givna stadgandet, att vid handräckning, som i förslaget
avses, ränta ej skall tillgodoräknas säljaren. Det torde emellertid
vara lämpligt, att i 4 §, varuti det synes vara avsett att angiva allt vad
vid uppgörelsen skall räknas säljaren till godo, även upptages säljarens
rätt till ränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 72 höft. (Nr 83.) 6

Kartel- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

8 §.

Lagrådet:

Detta till köparens skydd givna stadgande skulle enligt motiven
få sin egentliga betydelse vid beräkningen, huru stort belopp som
måste utestå oguldet, för att säljaren skall kunna göra gällande sådan
påföljd, som i 2 § första stycket omförmäles. Någon nämnvärd fordel härutöver
synes stadgandet icke kunna medföra för köparen. Denne skal
emellertid, om stadgandets lydelse bibehålies, säkerligen otta stanna i
ovisshet angående dess verkliga innebörd. Om däremot sambandet med
bestämmelsen i 2 § första stycket omedelbart framginge av lagtexten,
skulle stadgandet vinna i tydlighet. Vid ett sådant förtydligande kunde
även beträffande innehållet någon jämkning till köparens förmån äga
rum. Säljarens intresse torde icke trädas för nära genom en föreskrift,
att därest säljaren gjort sådant förbehåll, som i denna paragraf sägs,
avbetalningspnset vid tillämpning av stadgandet i 2 § forsta stycket
skall anses utgöra sammanlagda beloppet av de poster, koparen enligt
de särskilda avtalen har att erlägga.

13 §.

Lagrådet:

Då köparen likaväl som säljaren kan hava intresse av sakkunnigas
tillkallande vid värderingen, torde det icke vara lämpligt att i lagen
framhålla, att säljarens yrkande härutinnan bör av utmätningsmannen
företrädesvis beaktas. Sakkunniga böra för övrigt tillkallas endast da
sådan åtgärd av utmätningsmannen finnes nödig. Med hänsyn härtill
är någon jämkning i stadgandet erforderlig.

15 §.

Lagrådet:

Skäl torde ej föreligga, att beträdande klagan över verkställighetsförrättning,
som avses i denna paragraf, andra bestämmelser skola galla
än de, som i utsökningslagen äro givna om klagan över förrättning för
verkställighet av dom. Paragrafens andra stycke synes därför böra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

innehålla allenast föreskrift därom, att den, som är missnöjd med det
vid förrättningen å godset satta värdet, äger att efter stämning vid domstol
utföra sin talan.

III. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 25 § ntsökningslagen.

Lagrådet finner detta förslag icke giva anledning till någon erinran.

IV. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad
i avseende därå iakttagas skall.

Justitieråden Bergman och Dyberg:

Beträffande detta förslag erinras om vad under 29 och 30 §§ i
förslaget till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område därom anförts.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 december
1914 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område;

2) lag om avbetalningsköp;

3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

4) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Departementschefen anförde:

I fråga om tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få
erinra, att Eders Kungl. Maj:t under år 1909 tog initiativ till återupptagande
av det för Sverige, Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet
å obligationsrättens område. Delegerade från de tre länderna,
som etter överenskommelse regeringarna emellan sammanträdde
i Stockholm under november månad 1909, enades därvid om ett visst
program för det ifrågasatta samarbetet. Med gillande av det föreslagna
programmet uppdrog Eders Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för
utarbetande av lagförslag inom obligationsrättens område den 7 juni
1901 tillsatta kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning i en del
av de på programmet upptagna ämnen, däribland ingående av avtal
samt bestämmelser mot missbruk av ekonomisk övermakt och dylikt,
särskilt angående köp på avbetalning och avtal om vite. I sammanhang
härmed bemyndigades kommittén att med motsvarande danska och
norska kommittéer sammanträda till gemensamma överläggningar i syfte
att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas
blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag till lagar
om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt
om avbetalningsköp; och har i sammanhang härmed den svenska kommittén
utarbetat jämväl de övriga lagförslag, som avses i lagrådets nu
förevarande utlåtande.

Efter att hava redogjort för innehållet i de av den svenska kommittén
avgivna lagförslagen samt lagrådets utlåtande över dessa anförde
departementschefen vidare:

Med anledning av lagrådets utlåtande hava lagförslagen om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt om avbetalningsköp
blivit översedda, och hava därvid på grund av de i utlåtandet
framställda anmärkningarna eu del ändringar av saklig innebörd
ansetts böra ifrågakomma. Vissa jämkningar och förtydliganden
av redaktionell art hava därjämte gjorts i nämnda båda förslag. För
att söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av sakliginnebörd,
vilka kunde finnas påkallade av lagrådets anmärkningar, hava
delegerade från de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,
vilka ägt rum i Köpenhamn under innevarande månad.
Till frågan om resultatet av dessa överläggningar får jag i det följande
anledning återkomma.

De förslag till lagar om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetslättens
område samt om avbetalningsköp, vilka jag nu underställer
Eders Kungl. Maj:ts prövning, utgöra en naturlig fortsättning av

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

det lagstiftningsarbete, som lett till sammanstämmande lagar om köp
och byte av lös egendom samt till den år 1914 antagna lagen om kommission,
handelsagentur och handelsresande. Förslaget till lag om avtal
m. m. avser att reglera frågor, vilkas lösning i vårt land hittills. vant
överlämnad huvudsakligen åt teori och praxis. För rättsskipningen
måste det givetvis bliva av genomgripande betydelse, att det inom de
centrala rättsområden, vilka i förslaget behandlas, blir i lag fastslaget
vad som är gällande rätt, De rättsgrundsatser, vilka kommit till uttryck
i förslaget, synas mig också väl ägnade att fylla den lucka, som härutinnan
för närvarande finnes i vår lagstiftning. Därest förslaget, som
i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande danska och norska
lagförslag, upp höj es till lag, är därmed ännu ett viktigt steg taget till
vinnande av rättsenhet mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning a
förmögenhetsrättens område.

Beträffande de yttranden, vartill förslaget till lag om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens, område föranlett lagrådet
eller dess särskilda ledamöter, må anföras följande.

Såsom i motiven till förslaget framhålles, är det inom affärslivet
ganska vanligt, att den, som genom brev eller telegram antager ett
anbud, framställer begäran om bekräftelse (konfirmation) av avtalet. 1
fråga om innebörden av en dylik begäran kunna meningarna vara delade.
Enligt en uppfattning har den, som gjort en sådan framställning, därigenom
såsom ett villkor för sitt antagande av anbudet uppställt, att
den begärda konfirmationen kommer honom till hända; först genom
denna skulle alltså slutligt avtal komma till stånd. Enligt en annan
uppfattning, som ligger till grund för det föreslagna stadgandet i < §,
utgör den omständigheten, att i eu accept inryckts begäran om konfirmation,
icke i och för sig något hinder för att avtal kommer till stan
genom accepten. Den, som begärt konfirmation, äger göra avtalet gällande,
även om sådan uteblir. Huruvida anbudsgivaren är skyldig att
efterkomma eu dylik framställning, och vilka, påföljder han utsatter sig
för genom underlåtenhet härav, är däremot icke genom det föreslagna
stadgandet avgjort utan måste besvaras med ledning av allmänna rättsgrundsatser
och rådande handelsbruk. Vid nu angivna förhållanden finner
jao- lika med lagrådet värdet av den i förslaget uppställda tolknmgsiegefn
kunna starkt dragas i tvivelsmål. Enahanda synpunkter gorå sig gällande
i fråga om innebörden av ett till ett antagande svar fogat förbehåll
om upprättande av skriftligt kontrakt, varom jämväl bestämmelse
upptagits i 7 §. Med hänsyn härtill och då vid de överläggningar,
som, efter det lagrådets utlåtande inkommit, hållits mellan delegerade

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 47

från de tre nordiska länderna, man från dansk och norsk sida icke haft
något att erinra mot uteslutning av de i 7 § föreslagna bestämmelserna,
hava dessa icke upptagits i propositionen.

I enlighet med lagrådets hemställan hava de i 15 § (nuvarande 14 8)
upptagna bestämmelserna om återkallelse av fullmakt, som blivit anmäld
hos offentlig myndighet, uteslutits. Beträffande dödande (mortifikation)
av fullmakt hava de av lagrådet vid 18 § (numera 17 §) föreslagna
ändringarna vidtagits. '' ö

Den av lagradets flesta ledamöter vid 26 § (numera 25 8) gjorda
hemställan har iakttagits. Motsvarande ändring torde komma att^göras
1 de danska och norska förslagen.

Vid 29 och 30 §§ (nuvarande 28 och 29 §§) hava tvenne ledamöter
av lagrådet förordat en väsentlig omarbetning av förslagets bestämmelser
rörande verkan därav, att en rättshandling framkallats genom
tvång. Då den ståndpunkt förslaget härutinnan intager är resultatet av
ingående överläggningar mellan kommittéerna och det visat sig omöjligt
att på någon annan grundval uppnå enighet mellan förslagen, har denna
hemställan icke kunnat vinna avseende.

Lagrådet har vid 31 § (nuvarande 30 §) hemställt, att den i andra
stycket uppställda presumtionsregeln måtte uteslutas ur förslaget. Jaodelar
lagrådets uppfattning, att denna regel strängt taget är överflödigt
men då det vid överläggningarna mellan de delegerade visat sio- att
man från norsk och dansk sida sätter stort värde på densamma, har
jag ansett tillräckliga skäl icke vara för handen att ur det svenska förslaget
utesluta regeln. Någon fara för missförstånd i det av lagrådet
åberopade avseendet anser jag icke föreligga. Och att en motsvarande
t , i c 0 -Si fratoa om tvång, finner sin förklaring däri,

att det, da tvång utövats, är vida lättare att konstatera orsakssammanhang
mellan det rättsstridiga förfarandet och den rättshandling, varom
fråga är.

För sådana fäll, då en avgiven viljeförklaring till följd av felskrivning
eller därmed jämförligt misstag fått annat innehåll än åsyftat
vant, uppställes i 34 § första stycket av de svenska och danska kommittéförslagen
den regeln, att den, som avgivit förklaringen, icke är bunden
av dess innehåll, därest medkontrahenten insåg eller bort inse det missta^
som förelupit. Under erinran, att även andra slag av misstag än de
sålunda nämnda kunna inverka å en rättshandlings giltighet, har lagrådet
hemställt, att åt det föreslagna stadgandet måtte givas en vidare
formulering, sa att detsamma måtte komma att omfatta alla fall, då
innehållet av en viljeförklaring icke överensstämmer med den verklina

48 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

viljan, vare sig detta beror på felskrivning eller därmed jämförligt misstag
eller därpå, att den, som avgivit viljeförklaringen, föranletts därtill av
en villfarelse, som kan antagas hava varit av betydelse för rattshandlingen.
Även med en dylik vidsträcktare formulering av stadgandet
måste det visserligen, såsom lagrådet också framhåller, till största delen
överlämnas åt doktrin och rättspraxis att närmare bestämma gränsen
mellan de misstag, som höra inverka å en rättshandlings giltighet och
dem, som sakna rättslig betydelse. Huruvida ett misstag haft till tö j ,
att en därav påverkad viljeförklaring kan sägas hava fått annat innehåll
än åsyftat varit, eller allenast har karaktären av en villfarelse i bevekelseo-runderna
(s. k. error in motivis), torde endast genom omsorgslul
prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna kunna
avgöras. Finnes vid sådan prövning misstaget vara hänförligt till den
förra kategorien, svnes emellertid stadgandet i 34 § första stycket under
alla förhållanden höra vinna tillämpning; att misstaget till sin beskaffenhet
varit jämförligt med felskrivning, lärer icke vara erforderligt. Med
hänsvn härtill hava de i kommittéförslagets text förekommande orden
»därmed jämförligt» uteslutits. Enahanda ändring torde komma att

vidtagas i det danska förslaget. . .

Nu ifrågavarande stadgande har jämväl i annat avseende givit
anledning till anmärkning från lagrådets sida. Såsom redan är nämnt,
utsäger detsamma allenast, att ett misstag av där avsedd beskaffenhet
o-ör viljeförklaringen ogiltig, när medkontrahenten insåg eller bort inse
misstaget. Att stadgandet formulerats på detta sätt och icke direkt
o-ivit uttryck åt grundsatsen, att misstag icke kunna åberopas gent emot
medkontrahent i god tro, har, såsom i motiven framhålles, huvudsakligen
berott därav, att det enligt kommitténs mening skulle vara obilligt att
under alla förhållanden — särskilt i sådana fall då rättshandlingen har
egenskap av gåva — avskära möjligheten att taga hänsyn till ett misstag,
om vilket medkontrahenten varken ägde eller bort äga kännedom. ^ Lagrådet,
som delat kommitténs uppfattning härutinnan, har ansett erforderligt,
att såsom huvudregel uppställes, att misstag icke få åberopas emot
inedkontrahent i god tro, men att undantag göres för gåva och vissa
därmed jämförliga rättshandlingar. En sådan formulering av regeln som
den av lagrådet förordade skulle emellertid påkalla särskilda bestämmelser
angående skyldighet för den, som under sådana förhållanden
ryggar en avgiven viljeförklaring, att dels utan oskäligt uppehåll giva
medkontrahenten meddelande därom (reklamationsskyldighet) dels ersätta
honom den förlust han kan hava lidit genom att förlita sig på rättshandlingens
giltighet (det s. k. negativa intresset). Vid överläggningarna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

mellan de delegerade har det visat sig omöjligt att uppnå enighet i dessa
avseenden. Vid sådant förhållande har jag ansett lagrådets nu berörda
hemställan icke böra föranleda omarbetning av det svenska förslagets text.

Beträffande ordningsföljden mellan nu ifrågavarande paragraf och
det densamma i viss mån supplerande allmänna stadgandet i 33 § av
kommitterades förslag har lagrådets hemställan iakttagits. Sistnämnda
stadgande har i propositionen bibehållit sitt förutvarande paragrafnummer,
under det att 34 § i kommitterades förslag utgör 32 § i propositionen.
Samma nummerföljd torde komma att iakttagas i det danska förslaget.
I det norska förslaget, vilket saknar motsvarighet till första stycket av
34 § i kommitterades förslag, lärer däremot nummerföljden komma att
bibehållas oförändrad.

35 och 36 §§ (numera 34 och 35 §§) hava förtydligats i det av
lagrådet anmärkta avseendet.

I 39 och 40 §§ av kommittéförslaget hava upptagits bestämmelser
angående s. k. konkurrensklausuler. Huvudstadgandet innehålles i 39 §,
enligt vilken en utfästelse att icke driva konkurrerande verksamhet är
ogiltig i den mån utfästelsen sträcker sig längre än behovet kräver
eller deri, som avgivit utfästelsen, därigenom över hövan inskränkes i
sin förvärvsverksamhet. Härtill ansluter sig 40 §, som innehåller en
specialbestämmelse beträffande konkurrensklausuler mellan yrkesidkare
och i deras tjänst anställda personer. I åtskilliga skrivelser, som inkommit
till justitiedepartementet från ett stort antal föreningar av
affärsanställda inom olika delar av riket, hava mot nu ifrågavarande
bestämmelser framställts anmärkningar utmynnande i en hemställan,
att nämnda paragrafer måtte helt och hållet utgå ur lagen, eller att
åtminstone frågan om de affärsanställdas bundenhet av avtal innehållande
konkurrensförbud icke för närvarande måtte göras till föremål
för lagstiftning. Lagrådet, för vilket omförmälda skrivelser varit tillgängliga,
har ifrågasatt, huruvida erforderligt skydd för de affärsanställda
kan vinnas genom stadganden sådana som de nu föreslagna,
och härvid erinrat om att motsvarande bestämmelser i den tyska handelslagen
blivit väsentligen skärpta genom lagen den 10 juni 1914.
Den tyska lagstiftningen i ämnet synes också mig giva vid handen,
att en tillfredsställande reglering av den för de affärsanställda ytterst
viktiga frågan om konkurrensklausulers bindande kraft kräver mera
detaljerade bestämmelser än som lämpligen kunna få sin plats i eu lag
om avtal och rättshandlingar i allmänhet. Vid sådant förhållande synes
det mig icke vara lämpligt att vid sidan av det allmänna stadgandet i
39 § av kommittéförslaget (nuvarande 38 §) upptaga eu specialbestämBihang
till rikdagens protokoll 1915. 1 sand. 72 hiift. (Nr 83.) 7

50 Kangl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 83.

ruelse sådan som den i 40 § föreslagna. Sistnämnda paragraf bär därför
uteslutits ur det svenska förslaget. I Danmark och Norge har motsvarande
stadgande icke rönt någon gensaga från de affärsanstalldas
sida. Och de danska och norska delegerade hava därför funnit sig
icke kunna förorda uteslutning av detsamma. För bibehållande av den
gemensamma paragrafföljden torde det emellertid i de danska, och norska
förslagen komma att införas såsom ett särskilt stycke i närmast föregående
paragraf. . , ,

Den föreslagna lagen om avbetalningsköp har l enlighet med lagrådets
hemställan inskränkts till att gälla köp av vanliga lösören Motsvarande
ändring torde komma att göras i de danska och norska förslagen.
I sammanhang härmed anser jag mig höra erinra, att man 1
Danmark och Norge till lösören räknar även aktier och andra värdepapper.
Då det emellertid, såsom lagrådet framhåller, torde vara mycket
sällsynt, att värdepapper säljas under sådana villkor, som känneteckna
avbetalningsköp i förslagets mening, kommer den olika räckvidden av
förslagen praktiskt taget att sakna betydelse. _ o

I anledning av lagrådets vid 8 § gjorda anmärkning har åt denna
paragraf givits en avfattning, som utmärker, att det allenast är vid
tillämpning av 2 § första stycket, som den i 8 § uppställda regeln
skall komma till användning. Det är att förvänta, att samma ändring
kommer att göras i de danska och norska förslagen.

De av lagrådet mot föreliggande lagförslag i övrigt gjorda erinringarna
— vilka rikta sig mot allenast i den svenska texten förekommande
bestämmelser — hava samtliga föranlett ändringar i enlighet
med lagrådets hemställan.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
vttrandet avfattade förslag till

1) lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område;

2) lag om avbetalningsköp;

3) lag om ändrad lydelse av 25 § utsökningslagen; och

4) lag om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i förordningen den 10
augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå
iakttagas skall;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till antagande
framläggas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens
hemställan; och täcktes, med bifall till
densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig
proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.