Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75 (Proposition 1912:75)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Nr 75.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om aflösning af vissa frälseräntar, lag om sammanläggning
af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan
utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,
lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli
1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån,
som blifvit i jordebok antecknade; gifven Stockholms
slott den 15 mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om aflösning af vissa frälseräntor,

2) lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf
räntan utgår,

3) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom,

5) lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom och

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 51 käft. (Nr 75.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

6) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om aflösning af vissa frälseräntor.

• Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta, som ej, efter hvad särskildt är stadgadt, må inlösas för
statsverkets räkning, må, i enlighet med hvad nedan sägs, aflösas mot ersättning
i penningar, om räntans ägare eller ägaren af den fastighet, af
hvilken räntan utgår, det begär.

2 §■

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre
fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens
ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,
att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje
tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande till fullo
betaldt till statsverket.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens
befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

1) bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren
i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och
de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, göre Konungens
befallningshafvande anmälan därom hos domaren i orten; och varde å nästa
rättegångsdag under lagtima ting anteckning om ansökningen införd i lagfarts-
och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshafvande inhämte ock från kammarkollegiet de
upplysningar, som må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse
för pröfning af ansökningen.

5 §•

Finner Konungens befallningshafvande frälseräntan vara af beskaffenhet
att kunna aflösas, gifve ägare af fastigheten eller räntan, den där
icke är sökande, tillfälle att yttra sig öfver ansökningen. Har sådan egendom
blifvit af en till annan öfverlåten, må ansökningen, innan nye ägaren
sökt lagfart, med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Besväras räntan af sökt eller beviljad inteckning eller kan räntan jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall underrättelse
om ansökningen genom Konungens befallningshafvandes försorg
med posten sändas till kända innehafvare af sådana fordringar och, om
innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och
tidning inom orten tre gånger.

Konungens befallningshafvande förordne ock ombud att i fråga om
aflösningen bevaka kronans rätt.

6 §•

Vistas part, som i 5 § första stycket sägs, å okänd ort, eller är han
utrikes å sådan ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet
eller tidsutdräkt, och finnes ej någon, som äger för honom i ärendet föra
talan, förordne, på anmälan af Konungens befallningshafvande, domstolen
i den ort, där fastigheten år belägen, god man att i fråga om aflösningen
företräda den frånvarande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

7 §•

Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgifva frälseränta föreligger,
och har mellan räntans och fastighetens ägare samt ombudet för kronan
och fordringsägare, som föra talan i ärendet, träffats öfverenskommelse,
hvilka förmåner skola anses i räntan ingå, eller har eljest af part därom
meddelad uppgift, som delgifvits öfriga parter, af dem lämnats obestridd,
varde räntan bestämd i enlighet härmed. Vinnes ej, enligt hvad nu är
sagdt, enighet om räntans innehåll, skola, om icke någon af parterna det
bestridt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet af
de belopp i penningar eller persedlar,, med hvilka räntan utgått under de
tio åren närmast före det denna lag träd! i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgifva frälseränta föreligger,
eller kan eljest räntan ej bestämmas efter hvad i första stycket
sägs, hän vise Konungens befallningshafvande sökanden att efter stämning
å öfriga parter vid domstol föra talan till styrkande af räntans tillvaro
eller de i räntan ingående förmåner.

8 §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande
den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet
domstolen till hända.

9 §•

Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för år,
skall uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån i
annat än penningar, och är ej särskild grund för beräkning af dess värde
i penningar med laga verkan bestämd, varde värdet för år beräknadt efter
medeltalet af den årliga markegången för de sist förflutna tio åren med
tillägg af stadgad forsellönsersättning. Kan sådan beräkning ej göras efter
länets markegångstaxa, bestäxnme Konungens befallningshafvande efter hvad
skäligt pröfvas förmånens värde för år.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för
år, bestämme Konungens befallningshafvande ersättningen för sådan förmån
enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt förmåns värde för år eller ersättningen
för förmån bestämmas efter hvad skäligt pröfvas, äge Konungens
befallningshafvande inhämta yttrande af sakkunniga, om sådant finnes erforderligt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

10 §.

År aflösningeri ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad
denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning
och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är
skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad
i 9 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,
varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren rnedgifver, att aflösningen
ändå må äga rum.

11 §•

Möter ej enligt hvad i 10 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,
skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen
och föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseräntan skall upphöra
att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för
räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret närmast efter
det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande gifve ock
i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att iakttaga i fråga om erläggande
af ränta och afbetalning å det belopp statsverket förskjuter.

12 §.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som
ofvan sägs, må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolf å sextionde
dagen från det beslutet gafs; och må öfver kammarkollegiets beslut besvär
anföras hos Konungen före klockan tolf å sextionde dagen från det kollegiets
beslut gafs.

Underrättelse om att Konungens befallningshafvande eller kammarkollegiet
meddelat utslag angående aflösning af frälseränta och om tiden
då det skett skall genom myndighetens försorg ofördröjligen införas i
allmänna tidningarna och tidning inom oi’ten samt med posten sändas till
parterna så ock till känd innehafvare af fordran, som i 5 § sägs, ändå att
han ej fört talan i ärendet.

13 §.

Angående förskott, som ofvan är sagdt, skall anteckning, på sätt
om lån från odlingslånefonden är stadgadt, göras i den jordebok, där
fastigheten senast blifvit införd; och åtnjute därefter statsverket för de
årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, från hvilken
frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom i 17 kap.
6 § handelsbalken sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

14 §.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens
befallningshafvande verkställa anteckning enligt 13 § samt införa
meddelande om utslaget i länskungörelserna. Konungens befallningshafvande
insände ock till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans
upphörande än äfven om förskottet samt de årliga afbetalningsoch
räntebeloppen äfvensom den i jordeboken införda anteckning; och
varde å nästa rättegångsdag under lagtima ting anteckning om räntans
upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning
om förskottet och hvad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blifvit till fullo betaldt, skall ock anmälan
härom göras och i inteckningsprotokollet införas enligt hvad nyss sagts.

15 §.

Konungens befallningshafvande utbetale vid början af det kalenderår,
från och med hvilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphör
att utgå, ersättningen till frälseräntans ägare, dock att, om räntan
besväras af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, hvad om fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis såld fast egendom är stadgadt skall äga motsvarande
tillämpning. Kallelse till sammanträde för ersättningens fördelning
skall genom Konungens befallningshafvandes försorg med posten
sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan svarar, samt,
om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före
sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande
den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen
förordnat, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder
för utbetalande af denna, late Konungens befallningshafvande, om så begäres,
insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och
komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

16 §.

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader
efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet jämte
därå upplupen ränta.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

17 §•

Ersättning till sakkunniga, som i 9 § omförmälas, samt kostnaden
för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag
ske genom myndighets försorg, skola gäldas af allmänna medel.

18 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,
som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad
men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit
efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af statsmedel,
men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel och
äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge hvad
i denna lag stadgas ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag om

sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med
den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §■

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,
att klander blifvit instäindt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller
rätten därtill eljest finnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller
beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera
egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller
ock, om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast
för sådana inteckningai'', som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl
i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre
eller lika rätt.

Hvad ofvan sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande
fordran eller annan rättighet, för hvilken egendom, som förut år nämnd,
kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

3 §•

Hafva frälseränta]! och fastigheten kommit i samme ägares hand,
äge rätten, på ansökning af ägaren, föreskrifva, att räntan skall vara med
fastigheten sammanlagd.

Sådan föreskrift må dock ej meddelas, med mindre sökanden erhållit
lagfart å såväl räntan som fastigheten eller, därest någondera förvärfvats
genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara,
hans åtkomst till denna egendom styrkes.

4 §•

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning
och ej heller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken,
ansökning om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven
om ej jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 3 § första stycket
sägs.

Hvad i 3 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämnpning i
fråga om sökanden och fastighetens ägare.

o §•!

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut
har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, eller varder, efter
det fång till båda egendomarna blifvit för samme ägare lagfarna, inteckning
i sådan egendom sökt, beviljad, förnyad, helt och hållet eller till viss
del dödad eller under annan nedsatt, och möter ej för sammanläggning
hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs, höre rätten ägaren,
huruvida han har något att erinra mot att dylik åtgärd vidtages. År ej
sådant fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning ej må ske, och
visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning skulle lända hohonom
till förfång, föreskrifve rätten, att räntan skall vara med fastigheten
sammanlagd.

Möter allenast på den grund, att egendom kan hätta jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning,
förklare rätten frågan därom hvilande, intill dess den i samma § angitna
tid för intecknings sökande är ute.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

6 §•

fÄr lagfart å fång till frälseränta!) och fastigheten samme ägare beviljad,
och synes förhållande, som enligt 2 § utgör hinder för sammanläggning,
ej föreligga, äge rätten, äfven utan sammanhang med ärende
angående lagfart å sådan egendom eller inteckning däri, väcka fråga om
sammanläggning och därom förordna efter hvad i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

8 §.

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,
galle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på
grund af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,
skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i
fastigheten.

9 §•

Angående väckt fråga om sammanläggning och rättens beslut däröfver
skall anteckning göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Skall
enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta beviljad inteckning gälla i fastigheten,
göre ock rätten anteckning därom i inteckningsprotokollet.

10 §.

Inteckning i frälseränta må ej beviljas, med mindre inteckningen är
utfäst då denna lag träder i kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken
räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom
den i samma § angifna tid.

11 §•

Aro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och
intecknade för samma fordran, må inteckningen ej i någondera egendomen
helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd vidtages i
afseende å den andra egendomen eller efter inteckningens dödande i frälseråntan
denna icke vidare besväras af inteckning; dock göres härigenom ej

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ändring i hvad som är stadgadt angående rätt att, sedan fast egendom
blifvit utmätningsvis såld, låta döda inteckning, som till följd af försäljningen
blifvit utan verkan.

Inteckning, för hvilken frälseränta!! och fastigheten gemensamt häfta,
må ej i frälseräntan nedsättas under annan gemensam inteckning, med
mindre liknande åtgärd vidtages i afseende å fastigheten, och ej heller
nedsättas under inteckning, för hvilken frälseräntan ensam svarar; ej heller
må, då frälseräntan och fastigheten äro i samme ägares hand, inteckning,
som meddelats i egendomarna gemensamt, i fastigheten nedsättas under
annan gemensam inteckning, utan att liknande åtgärd vidtages i afseende
å frälseräntan.

12 §.

Fi''älseränta, som innehafves såsom fideikommiss, må ej sammanläggas
med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Utgår af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,
som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad
inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta
för fordran jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga
rum, ändå att hinder därför enligt hvad ofvan är sagdt ej möter.

Innehafves frälseräntan eller fastigheten såsom fideikommiss, äge
stadgandena i 11 § ej tillämpning, med mindre fideikommisset omfattar
jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af II kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock
han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute
sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker
han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet
sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för
köparen beviljades, äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Hvad nu är stadgadt galle ej, där någon i stad eller å annan ort,
för hvilken lagen angående förändring af tomts område äger tillämpning,
sålt viss till gränserna bestämd del af tomt att med annat område till en
tomt sammanläggas, och ej heller där frälseränta säljes.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lidelse:

Vid rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att däraf lätteligen kan ses: hvarje egendom därå lagfart
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant
vid fånget fästadt villkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart
blifvit beviljad eller afslagen.

Då anteckning i protokollet skett efter 13 och 16 §§ i denna förordning
eller enligt lagen angående förändring af tomts område eller på
grund af lagen om aflösning af vissa frälseräntor eller jämlikt lagen om
sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår,
värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med inteckna)gsprotokollet föras
bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, däri inteckning
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran
eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock,
där inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt, annorledes
förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning blifvit förklarad
hvilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde.

Då anteckning i protokollet skett angående utmätning eller eljest
enligt 38 § i denna förordning eller efter lagen om aflösning af vissa
frälseräntor eller på grund af lagen om sammanläggning af frälseränta
med den fastighet, hvaraf räntan utgår, eller jämlikt förordningen angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen deu 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst
utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt kungl. kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger
kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast
egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,
som är i inteckningsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,
skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten; och varde sådan anmälan
införd i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting.
När lånet blifvit till fullo befäl dt, skall* ock anmälan härom göras och i
inteckningsprotokollet införas efter hvad nu sagts.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913 och tillämpas jämväl
i fråga om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej
före samma dag blifvit till fullo betaldt.

Kungl. Majd» nåd. proposition Nr 75.

Utdrag af protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott
torsdagen den 22 juni 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstieuna,

SwABTZ,

grefve H amilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson följande:

»Frälseräntor finnas som bekant af hufvudsakligen två olika skir,
nämligen skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. De förra hafva uppkommit
därigenom, att kronan till någon enskild öfverlåtit sin rätt till den
från ett skattehemman utgående räntan. De senare härleda sig därifrån,
att ägare af frälsehemman afhändt sig jordäganderätten med förbehåll att
för sig och efterkommande af hemmanet åtnjuta viss ränta eller ock —
hvilket varit mera sällsynt — med bibehållande af jordäganderätten till
annan upplåtit rätt till viss ränta af hemmanet. Har den jord, från hvilken
ränta af det senare slaget utgår, tidigare varit i kronans ägo, plägar
räntan äfven benämnas kronofrälseränta. I fråga om dessa räntors uppkomst,
natur och beskaffenhet tillåter jag mig i öfrigt hänvisa till en af professoren
B. Ekeberg på mitt uppdrag utarbetad, i tryck tillgänglig redogörelse.

Beträffande skattefrälseräntorna gäller enligt nådiga förordningen den
11 september 1885, att desamma må inlösas för statsverkets räkning, i den
mån vederbörande ränteägare därom framställa anbud. Tiden för sådant
anbuds framställande var ursprungligen begränsad till ett år från förordningens
datum, men på grund af särskilda beslut af Riksdagen har därefter

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 höft. (Nr 75.) 3

Gällande be
stämmelser

Riksdagens
skrifvelse _
den 5 maj
1893.

Kuricfl. Maj:(s nåd. .proposition Nr 75.

gång efter annan blifvit utsatt ny tid, numera enligt nådiga kungörelsen
den 14 maj 1909 sträckande sig till utgången af år 1912. Inlösningssumman
erhålles genom räntans kapitalisering efter fyra procent och motsvarar
alltså tjugufem gånger räntans värde för år. Detta värde skulle
enligt 1885 års förordning bestämmas efter medeltalet af 1874—1883 årens
markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg
och korn samt 6 öre kubikfoten för hafre, men beräknas numera enligt
nådiga kungörelsen den 6 maj 1904 efter medeltalet af 1893—1902 årens
markegångspris med tillägg af nämnda forsellönsersättning, under iakttagande
dock att inlösningspriset ej i något fall må understiga det belopp,
som motsvarar räntans värde enligt den i 1885 års förordning angifna
beräkningsgrund.

Ett villkor för inlösen har varit, att räntan icke blifvit med jordäganderätten
förenad. Genom nådig förordning den 2 innevarande månad
har emellertid häri gjorts den förändring, att hinder mot inlösen ej skall
möta på den grund att räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911
varit förenad med jordäganderätten.

För de inlösta räntorna gälla samma bestämmelser som för annan
grundskatt till staten, och de äro alltså i sin helhet afskrida.

För att äfven i de fall, då ägarna af inlösningsbara skattefrälseräntor
icke anmält desamma till inlösen, räntegifvarna skulle blifva delaktiga
af grundskatteafskrifningens förmåner, har genom nådiga kungörelsen
den 3 februari 1888 föreskrifvits, att ägare af skattefrälsehemman, hvars
ränta, ehuru varande af den i 1885 års förordning afsedda beskaffenhet,
icke blifvit af statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla årlig
ersättning af statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde
trettio procent af räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående
afskrifning af de å viss jord h vilande grundskatter och hvad därmed äger
sammanhang bestämdes till så stor del af räntans belopp, som motsvarade
det för grundskatteafskrifningen vid hvarje tid gällande procenttal, utgår
efter denna afskrifnings fullbordande med en summa motsvarande hela
den erlagda räntan.

Gång efter annan har inom Riksdagen föreslagits, att åtgärder skulle
vidtagas för att bringa äfven frälseskatteräntorna till upphörande.

Dessa yrkanden ledde först till en af Riksdagen den 5 maj 1893
till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse med anhållan, att Kungl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att, sedan frälseränta
en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet, jorden och räntan
icke skulle få åter skiljas. Riksdagen framhöll, att den konsolidation af

Kungl. May.ts nåd. proposition^ Nr 75.

söndrad äganderätt, som man velat åstadkomma genom att stadga lösningsrätt
för frälseränteägare till skattejord och för skattejordägare till frälseränta,
icke kunde vinnas, så länge rlet stode en hvar fritt att åter upplösa
den förening af jordäganderätten och frälseräntan, som med begagnande af
lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen.

I anledning af denna Riksdagens framställning utarbetades, sedan Förslag till
utlåtande af kammarkollegiet inhämtats, inom justitiedepartementet ett ^-frälseränta»
slag till lag om frälseräntas sammanläggning med jorden, hvaraf den utgår, sammanFörslaget
innebar hufvudsakligen att, om någon blifvit ägare af såväl frälse- „
räntan som jorden, domstol skulle på hans ansökning kunna medgifva, att hvaraf■ den
räntan sammanlades med jorden till en fastighet. För bifall till sådan an- ntgår''
sökning skulle erfordras bl. a. att sökanden vunnit lagfart å räntan och
jorden samt att räntan icke vore besvärad af beviljad eller sökt inteckning
och ej heller kunde jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand
häfta för fordran eller annan rättighet. Hade ränta och jord förenats till
en fastighet, skulle räntan icke få söndras från jorden.

Då förslaget den 28 april 1899 hänvisades till högsta domstolen för
granskning, erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet om, att för
en föreskrift om frälseräntas oskiljaktighet från jorden förutsattes bestämmelser
till tryggande af de särskilda rättigheter, för hvilka räntan och
jorden kunde häfta. Räntan och jorden borde alltså icke få sammanläggas,
med mindre det visades, att hinder af dylika särskilda rättigheter ej mötte,
och häraf syntes följa att sammanläggningen icke borde kunna äga rum
utan på begäran af ägaren till räntan och jorden.

Högsta domstolen fann en konsolidering af den söndrade äganderätten
till jord, hvarifrån frälseränta utgår, vara önskvärd såväl från rättslig synpunkt
som af ekonomiska grunder; frälseräntan, såsom sjanständigt rättsobjekt
likställdt med själfva jorden, vore med gällande rättsordning en
anomali och verkade ekonomiskt såsom en på jorden lagd grundskatt. Att
bringa denna kvarlefva från en förgången tids uppfattning ur världen vore
därför utan tvifvel ett berättigadt önskemål. Den anordning, förslaget för
uppnående häraf ville bringa till stånd, syntes emellertid icke vara ägnad
att i nämnvärd mån leda till målet. Sedan räntan och jorden förenats i
en hand, funnes för innehafvaren endast ringa uppfordran att själf vidtaga
någon åtgärd för att inskränka sin fria dispositionsrätt öfver båda. Det
vore därför fara värdt, att om det lämnades i hans fria skön, huruvida
han ville påkalla sammanläggning eller fortfarande i sin hand behålla
räntan och jorden såsom skilda rättsobjekt, han skulle låta saken vara
sådan den vore, och att därmed den möjligheten alltjämt skulle kvarstå

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

att jord och ränta åter komrae åtskils. Ville man uppnå något verkligen
afsevärdt i det föresätta syftet, måste man ställa det så att, sedan ränta
och jord förenats i samme ägares hand, lagen gjorde dem oskiljaktiga.
Skulle emellertid så beskaffade lagstadganden finnas icke kunna meddelas,
syntes det icke vara skäl att tillskapa en lag allenast på papperet, utan
praktisk användning. Högsta domstolen hemställde därför, att förslaget
icke måtte framläggas för Riksdagen.

Mot förslagets detaljbestämmelser anmärktes bl. a., att, med bevarande
af förslagets egen ståndpunkt i fråga om villkoren för sammanläggning,
intet hinder syntes böra möta för sådan åtgärd i det fall, att väl
räntan men icke jorden vore på angifna sätt besvärad; och om än dylikt tall
torde mera sällan förekomma, syntes häraf icke kunna hämtas tillräcklig
anledning att utesluta det från beaktande. Det kunde ock anmärkas att,
när jord och ränta besvärades allenast af gemensamma gravationer, hänsyn
till dessa icke skäligen kunde utgöra hinder för sammanläggningen.

Ärendet föredrogs därefter ånyo inför Kungl. Maj:t den 30 oktober
1903. Emot högsta domstolens enhälligt afgifna uttalande fann departementschefen
sig ej kunna tillstyrka, att det uppgjorda förslaget förelädes
Riksdagen till antagande. Men då det ansågs förtjäna tagas i förnyadt
öfvervägande, huruvida det af Riksdagen angifna syftemålet kunde uppnås,
samt detta ämne hade sammanhang med det arbete, som uppdragits åt
lagberedningen, blefvo, på hemställan af departementschefen, handlingarna
i ämnet öfverlämnade till lagberedningen för att komma under öfvervägande
vid fullgörande af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med
därtill hörande författningar. Sedermera har lagberedningen afgifvit utlåtande
och förslag i ett annat härmed sammanhängande ärende, för hvilket
jag strax skall redogöra; och har därefter beredningen i motiven till
sitt den 9 oktober 1909 afgifna förslag till jordabalk m. in. förklarat sig
finna någon vidare åtgärd med anledning af omförmälda framställning af
1893 års Riksdag i frågans nuvarande läge icke vara påkallad.

Äfven mera direkta åtgärder för frälseräntors aflyftande i större omfattning,
än gällande bestämmelser medgifva, hafva varit föremål för Riksdagens
uppmärksamhet.

Under åren 1886—1899 väcktes upprepade gånger inom andra kammaren
motioner i syfte, dels att det i nådiga förordningen den 11 september
1885 för inlösen af skattefrälseräntor uppställda villkoret, att räntan icke
blifvit med jordäganderätten förenad, måtte mildras, dels att äfven frälseskatteräntor
måtte få inlösas. Dessa motioner blefvo på hemställan af
statsutskottet städse afslagna af båda kamrarna. Såsom skäl härför åbero -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

pades hufvudsakligen att, om eu skattefrälseränta förenats med jordäganderätten
och därefter åter blifvit från denna skild, den nya räntans tillkomst,
storlek och beskaffenhet berodde uteslutande af det vid frånskiljandet träffade
aftalet samt räntan följaktligen vore att anse såsom en frälseskatteränta.
Hvad åter dessa beträffade, syntes det icke tillrådligt att ikläda staten
skyldighet att inlösa räntor, som utan någon statens mellankomst tillkommit
eller kunde tillkomma genom aftal mellan enskilda. Vid 1901 och 1903 årens
Riksdagar beslöt därefter andra kammaren, på hemställan af tillfälligt utskott,
aflåtande till Kungl. Maj:t af skrifvelse med begäran om utredning angående
aflyftande af frälseskatteräntor, men detta beslut biträddes icke af första kammaren.
Äfven vid 1904 års Riksdag stannade kamrarna i olika beslut, i det
första kammaren, i öfverensstämmelse med statsutskottets hemställan, förkastade
ett framiagdt skrifvelseförslag men andra kammaren godkände förslaget.

Slutligen enades kamrarna vid 1905 års Riksdag om en framställning
i ämnet, och skrifvelse till Kungl. Maj:t afläts den 10 maj 1905. T denna
förklarade Riksdagen sig visserligen vidhålla den inom Riksdagen vid flera
föregående tillfällen uttalade mening att, då uppkomsten af ifrågavarande
räntor, särskilt hvad frälseskatteräntorna beträffade, grundade sig på aftal
af privaträttslig natur mellan enskilda, staten icke kunde anses förpliktad
att genom uppoffring från det allmännas sida vidtaga åtgärder för- att
åstadkomma inlösen af dessa utskylder. Det vore emellertid önskvärd!, att
de olägenheter, som tillvaron af dessa å jorden hvilande räntor medförde,
komme att upphöra, och då Riksdagen genom en utredning i ämnet blefve
satt i tillfälle att närmare pröfva de åtgärder, som lämpligen skulle kunna
vidtagas för vinnande af rättelse i berörda förhållanden, både Riksdagen
ansett eu sådan utredning böra åstadkommas. Riksdagen anhöll därför, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de,
som utgjorde sådana frälseräntor, som enligt gällande författningar icke åt
statsverket inlöstes, kunde sättas i tillfälle att lösa sig från dessa räntor, och för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

öfver Riksdagens sistnämnda skrifvelse hafva, på grund af nådiga
remisser, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, kammarkollegiet och
lagberedningen afgifvit utlåtanden. Genom remisserna till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anbefalldes dessa jämväl att från vederbörande myndigheter
infordra såvidt möjligt fullständiga upplysningar, från hvilka fastigheter
inom vederbörande län ränta af sådan beskaffenhet, som i berörda
skrifvelse åsyftades, utginge, äfvensom om räntans tillkomst, beskaffenhet
och belopp samt att därmed, jämte utlåtandet i ärendet, till Kungl. Maj:t
inkomma. De härigenom vunna upplysningarna angående dylika räntois

Riksdagen*
skrifvelse
den 10 maj
190!).

Förberedande
åtgärder
i anledning
af skriffelsen
den 10
maj 1905.

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7-5.

förekomst, beskaffenhet och belopp hafva sedermera i någon mån fullständigats
och vidare bearbetats, och den sålunda erhållna utredningen har
till sina hufvuddrag sammanfattats i följande öfversiktstabell:

Sammandrag öfver länsvis uppgjorda förteckningar å frälseräntor.

Län.	1909 års taxeringsvärden & frälseräntor
af frälse-skatte natur.	af krono-frälse natur.	af skatte-frälse natur.	af skatte-frälse natur men med jord och ränta för-enade.	hvarom utredning saknas.	Summa.
Stockholms ..........	272,730	136,500	239,400	38,500	21,300	708,430
Uppsal»............	237,700	191,960	99,960	16,700	59,300	605,620
Södermanlands........	35,890	22,900	34,930	3,600	3,100	100,420
Östergötlands.........	53,600	44,000	85,760	3,400	22,500	209,260
Jönköpings..........	34,200	6,900	10,800	—	—	51,900
Kronobergs..........	113,450	44,600	7,900	3,400	2,500	171,850
Kalmar............	42,600	11,600	10,900	—	100	65,200
Gottlands...........	—	—	_	_	_.	_
Blekinge ...........	—	—	—	—	_	_
Malmöhus...........	3,200	1,000	—	—	_	4,200
Kristianstads.........	—	—	—	—	_	—
Hallands...........	5,100	17,600	96,500	—		119,200
Göteborgs och Bohus.....	1,100	—	—	1,000	_	2,100
Älfsborgs...........	55,900	33,250	27,050	2,200	4,100	122,500
Skaraborgs..........	58,220	6,440	8,000	500	5,600	78,760
Värmlands..........	49,020	39,140	32,280	49,160	5,700	175,300
Örebro...........	33,350	53,660	24,100	4,300	5,100	120,510
Västmanlands.........	44,100	35,800	28,800	10,100	15,900	134,700
Kopparbergs..........	—	1,100	—	5,700	_	6,800
Gäfleborgs.........	—	3,500	600	120,300	_	124,400
Västernorrlands.......	—	160	—	_	_	160
Jämtlands......		_	_
Västerbottens . . .	—	_	_
Norrbottens .......	—	35	■ TT-	105	—	140
Summa	1,040460	650,146	706,980	258,966	145,200	2,801,460!

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 23

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva i allmänhet tillstyrkt vidtagande
af åtgärder för frälseskatteräntornas aflyftande. Till stöd härför
hafva anförts i hufvudsak följande skäl. Ifrågavarande räntor vore till
hinder för åstadkommande af enhetlighet i jordbeskattningen. De måste
för jordägaren blifva mera betungande i samma man som den allmänna
fastighetsbeskattningen efter grundskatternas och roteringsbördans aflyftande
höjdes. För ränteägaren vore det förenadt med olägenheter af flera
slag att utkräfva den årliga, motvilligt erlagda räntan, så mycket mer
som både han och räntegifvaren ofta sväfvade i ovisshet om räntans beskaffenhet
och rätta belopp. Den olika behandlingen af skattefrälseräntor
och frälseskatteräntor uppfattades af dem, hvilka vore skyldiga erlägga
räntor af det senare slaget, såsom en orättvisa. Frälserätt tornas upphörande
skulle jämväl möjliggöra eu förenkling af markegångstaxorna.

Beträffande frågan, om och i hvad mån staten bör icke blott genom
lagstiftning befrämja utan äfven ekonomiskt understödja frälseskatteräntornas
aflyftande, hafva meningarna bland Kungl. Maj:ts befallningshafvande
varit delade. Vissa af nämnda myndigheter hafva ansett, att någon uppoffring
från statsverkets sida för berörda ändamål icke bör ifrågakomma.
Andra hafva tillstyrkt, antingen att staten skall på jordägarens begäran
lösa in sådan ränta med skyldighet för jordägaren att godtgöra statsverket
den härför gjorda utgiften, eller ock att staten skall försträcka jordägaren
den erforderliga löseskilling^!. Några hafva föreslagit, att en del af löseskillingen
skall utan återbetalningsskyldighet för jordägaren gäldas af
statsmedel. Fn befallningshafvande har förordat, att frälseskatteräntorna
skola inlösas af statsverket i likhet med skattefrälseräntorna.

Kammarkollegiet hav uttalat den mening, att i fråga om de verkliga
frälseskatteräntorna eller sådana, som utan föregående upplåtelse af kronan
grundade sig på aftal af privaträttslig natur mellan enskilda, inlösen till
statsverket ej syntes kunna under några omständigheter ifrågasättas. Däremot
syntes en aflösning af dessa räntor genom förmedling af statsverket
kunna förordas på sådant sätt att, sedan aflösningssumman blifvit fastställd,
densamma skulle på framställning af jordägaren tillhandahållas genom
statsverkets försorg för att sedermera inom viss tid till statsverket återbetalas
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu gällde i fråga
om odlingslånen. Enligt ett af kollegiet, på grund af uppdrag i remissen,
utarbetadt förslag till de i ämnet erforderliga bestämmelser skulle löseskillingen,
om annat ej aftalats, uppgå till tjugufem gånger värdet af
räntan för år, och skulle aflösningssumman, i den mån den förskötes af

Kungl
Maj:ts befallningshafvanaes

utlåtanden.

Kammar kollegiets utlåtande.

Lagbered ningens yttrande.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

statsmedel, jämte 5 procent ränta återbetalas till statsverket under loppet
af högst tjugufem år. Tre ledamöter i kollegiet hafva varit i vissa hänseenden
skiljaktiga och föreslagit att, om aflösningssumman ej, på begäran
af ränteägaren eller inteckningshafvare, blefve bestämd af gode män, ersättningen
skulle utgå med tjugutvå gånger räntans årliga belopp eller
ock med det lägre belopp, hvarom jordägaren, ränteägaren och vederbörande
inteckningshafvare kunde enas, samt att räntan å statslånet skulle beräknas
efter 3,6 procent om året.

Lagberedningen har i fråga om lämpligheten af statens ingripande
på förevarande område samt behofvet af statsunderstöd anfört följande.

»De skäl, som föranledt staten att åtaga sig inlösandet af skattefrälseräntorna,
äga icke tillämpning å frälseräntor af nu ifrågavarande
natur. Därmed är emellertid ingalunda sagdt, att icke äfven ur det allmännas
synpunkt en aflösning af dessa räntor år påkallad. På sätt beredningen
i andra afdelningen af sitt förslag till jordabalk uttalat, måste
''eviga räntor’ å jorden anses såsom en olämplig form af belastning, och
beredningen har därför i fråga om dylika räntor föreslagit, att de skolla
vara efter viss tid underkastade aflösning, om jordägaren det äskar. A
frälseräntorna har emellertid det af beredningen föreslagna stadgandet icke
afsetts att äga tillämpning. Men just i afseende å dessa synes i särskild
grad angelägenheten af en aflösning framträdande och behofvet att därtill
bereda utväg påträngande. Till den ekonomiska olämpa, orubbliga räntor
i allmänhet medföra, kommer nämligen här, dels att räntan ofta nog är
bestämd att utgöras med prestationer, hvilkas värde är växlande och ovisst,
dels ock att frälseräntorna enligt gammalt åskådningssätt uppfattas såsom
särskilda, från den räntan underkastade jorden utbrutna fastigheter, hvilka
för sig lagfaras och intecknas, samt att denna rättsliga anomali icke kan
aflågsnas annorledes än med själfva räntans upphörande. Att dessa räntor
bi-ingas ur världen är därför ett önskemål, för hvars förverkligande statens
biträde äfven i ekonomiskt afseende på goda grunder synes kunna påkallas.
Och om än ifrågavarande räntor till sin kamerala natur äro skilda från
skattefrälseräntorna, ligger dock grunden för denna olikhet så långt tillbaka
i tiden och är den praktiska betydelsen af båda dessa slag af räntor
så ensartad, att det helt naturligt för den, som har att utgöra en frälseskatteränta,
framträder såsom en orättvisa, att staten, som inlöser och afskrifver
skattefrälseräntorna, vägrar honom allt biträde för att han må
befrias från den honom åliggande räntan. Icke heller lärer allt berättigande
kunna frånkännas den synpunkten att, då det är staten som genom
lagstiftningen om frälsejord skapat de förhållanden, hvilka gifvit upphof

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

åt dessa privaträttsliga räntor, det också bör vara statens uppgift att medverka
till deras upphörande. Utan ekonomisk medverkan från statens sida
skulle också hvarje lagstiftning i syfte att utplåna dem komma att sakna
egentlig praktisk betydelse, då räntegifvaren i allmänhet skall finna den
uppoffring, aflösningssuminans utgifvande på en gång medför, allt för betungande
för att han skall vilja underkasta sig den. Att emellertid statens
medverkan skulle sträckas ända därhän, att staten skulle öfvertaga jämväl
frälseskatteräntorna, kan icke ifrågasättas. De ofvan anförda synpunkterna
föranleda allenast, att staten bör i den mån underlätta aflösningen att
jordägaren må finna med sin fördel förenligt att bringa den till stånd.

Hvarje förslag till aflyftande af frälseskatteräntorna bör hvila på den
förutsättning, att det nuvarande värdet af räntan till fullo ersättes ränteägaren.
Räntan bör, särskild! med hänsyn till den så godt som otvifvelaktiga
säkerhet ränteägaren åtnjuter, kapitaliseras efter en räntefot, som
sätter honom i tillfälle att genom den erhållna lösesummans utlåning mot
bästa säkerhet åter bereda sig samma ränteinkomst. Äfven hänsyn till
inteckningshafvares rätt kräfver, att lösesumman sättes så hög som skäligen
kan ifrågakomma. För lösesummans beräkning torde därför böra användas
en räntefot af till exempel 4 procent eller densamma, som lagts till
grund för inlösningen af skattefrälseräntorna. För jordägaren är emellertid
en sålunda beräknad lösesuinma allt för hög; genom belåning af fastigheten,
hvilken i allmänhet redan förut är intecknad, kan han icke bereda
sig medel till dess erläggande utan att, ådraga sig eu ökad årlig utgift.
Endast om en högre räntefot lägges till grund för beräkningen, kan inlösningen
anses för honom innebära någon afsevärd fördel. En räntefot
af 5 procent synes i sådant hänseende vara den lägsta. Den skillnad, som
sålunda uppstår mellan hvad ränteägaren skäligen kan fordra och jordägaren
kan antagas vara villig att erlägga, bör det tillkomma staten att
utjämna. Statsverket skulle alltså vidkännas minst en femtedel af lösesumman.
Då det sammanlagda kapitalvärdet af bestående frälseskatteräntor
enligt den förebragta utredningen utgör omkring 2,000,000 kronor,
kan den utgift, som för ändamålet skulle drabba statsverket, icke anses
afskräckande. Utan någon som helst uppoffring torde för öfrigt aflösningen,
i anslutning till hvad kollegiet föreslagit, böra på det sätt af
staten underlättas, att hela lösesumman förskjutes af statsverket och därefter
till den del, som icke skall stanna å det allmänna, återgäldas af
jordägaren genom amortering under viss tid, hvilken lämpligen torde
kunna sättas till högst fyrtio år; och synes räntan å oguldna belopp icke
höra beräknas efter högre räntefot än 4 procent.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 höft. (Nr 75.)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 7ö.

Departe- Äfven jag hyser den uppfattningen att, såsom inom Riksdagen så

chefens ™ånga gånger påyrkats och ämbetsmyndigheterna nu i allmänhet tillyttrande.
styrkt, åtgärder böra vidtagas i syfte att jämväl de frälseräntor, som icke
Behof veta/ enligt gällande författningar inlösas af statsverket, må aflyftas från jorden.

Hvad till stöd härför från olika håll anförts synes mig i hufvudsak vara
af .frälse- befogadt. Det kan icke gärna törnekas, att trälseräntorna, denna kvarrautor.
jefya prån tider, då jordförhållandena voro ordnade efter andra grunder
än nu, äro ett helt och hållet föråldradt institut. För sin tillkomst hafva
de haft att tacka en lagstiftning och åskådning, som nu för länge sedan
upphört att gälla, I den mån de ändamål dessa räntor haft att tjäna
numera anses berättigade, äro helt andra utvägar för desammas tillgodoseende
beredda. Men det är icke nog med att de såsom rättsinstitut äro
obehöfliga; deras fortbestånd medför direkta och icke obetydliga olägenheter.
Härvid har man först och främst att fästa sig vid det för nutida
uppfattning fullkomligt främmande förhållandet, att de anses såsom fast
egendom samt lagfaras och intecknas såsom sådan, en oegentlighet, hvilken,
såsom lagberedningen framhållit, icke torde kunna — åtminstone icke
i sin helhet — bringas ur världen på annat sätt än genom räntornas upphörande.
En väsentlig, härmed sammanhängande olägenhet är, att gravationsbevis
rörande en fastighet icke lämnar någon upplysning, huruvida
en dylik ränta hvilar å fastigheten; och bestämmelsen, att fång till frälseränta
skall lagfaras, är alldeles otillräcklig att åt dessa räntors tillvaro
bereda den publicitet, som är af så stor vikt i fråga om gravationer å
fastigheter. Vidare förtjänar erinras om, att frälseräntorna i sin yttre
gestaltning snarast framträda såsom en till enskilda personer utgående
grundskatt. Ser man till huru räntorna uppkommit, finner man visserligen
att icke på långt när alla äga ren skattenatur. I hufvudsak är så
händelsen endast med skattefrälseräntorna, hvilka därför också, med viss
begränsning:, inlösas af statsverket. Men säregna förhållanden i äldre
tiders skattelagstiftning medföra, att det dock icke kan sägas, att skattebegreppet
är helt och hållet främmande för alla de nu icke inlösningsbara
räntorna. Den skiljaktighet, som i detta afseende förefinnes, härleder
sig i hvarje fall från en så aflägsen tidpunkt, och grunderna för
densamma hafva numera så fullständigt förlorat sin betydelse, att det
helt naturligt för den allmänna meningen bland de af frågan närmast
berörda synes orättvist, att de båda hufvudslagen af räntor från statsverkets
sida behandlas till den grad olika som för närvarande. Säkerligen
är det denna känsla, som till väsentlig del föranledt de inom andra kammaren
ständigt upprepade framställningarna i ämnet, och i myndigheternas
utlåtanden gifves från skilda håll uttryck åt att densamma gör sig all -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

mänt gällande. Härtill kommer, såsom det kanhända viktigaste skälet för
frälseräntornas aflyftande, att dessa i och för sig utgöra en olämplig,
ojämnt verkande och på vissa hall verkligen betungande börda på de
fastigheter, af hvilka de utgå. Ofta hafva de aftal, genom hvilka räntorna
bildats eller deras innehåll bestämts, under tidernas lopp förkommit
eller råkat i glömska, och den ovisshet, som i dylika fall råder om
räntornas rätta belopp eller de i dem ingående persedlar, ökar naturligtvis
såväl risken för fastighetskrediten som obenägenheten att erlägga
räntorna och svårigheten för deras ägare att utkräfva sin rätt. De bestämmelser,
som finnas, äro icke sällan högst ålderdomliga. De medan
grundskatter till statsverket ännu utgingo under senare tider genomförda
förändringarna i fråga om dessas erläggande hafva icke annat än på grund
af särskilt aftal ägt giltighet i afseende å frälseräntorna. Tydligt är
emellertid att en ränta, som utgår i de persedlar och med det belopp,
som bestämdes, då räntan, kanske för något århundrade sedan, kom till,
numera kan äga en helt annan betydelse än då. Jag vill endast påminna
om den högst ansenliga förökning af räntebördan, som kunnat föranledas
genom värdeförhöjningen å sådana i räntor ofta ingående persedlar som
t. ex. dagsverken och ved. I allmänhet torde väl utvecklingen kunna sägas
gå i den riktningen, att varuprisen och med dem värdet af räntor in natura
stegras. Att frälseräntorna flerestädes äro en tryckande börda på
jorden har också framhållits bl. a. i petitioner, som till Kungl. Maj:t inkommit
från ägare af dylik jord.

Jag delar jämväl deras mening, som anse att staten icke bör nöja Se/;o/tef af
sig med att genom lagstiftning bereda utväg för de icke inlösningsbara stat^tujfer''
frälseräntornas aflyftande. Det torde icke lida något tvifvel att, såsom
särskilt lagberedningen framhållit, ekonomiskt understöd från statsverkets
sida erfordras, om ändamålet skall i önskvärd omfattning vinnas.

Det allmänna synes ock äga sådant intresse af ränteaflösningens genomförande,
att statsbidrag icke bör anses obefogadt.

I fråga om beloppet af det statsunderstöd, som alltså synes mig på- Inlösen bär
kalladt, torde jag till en början böra nämna, att det enligt min uppfattning
skulle vara att gå alltför långt, om staten åtoge sig att inlösa äfven
andra frälseräntor än skattefrälseräntor. öfriga räntor äro dock antingen
helt och hållet eller i hufvudsak af enskild natur, och någon förpliktelse
för statsverket att aflägsna dem kan icke gärna anses föreligga. Ej heller är
från det allmännas synpunkt betydelsen af deras upphäfvande så stor, att statsverket
bör ikläda sig den jämförelsevis ansenliga kostnad, som deras fullständiga
inlösen skulle kräfva. Det torde ock kunna med allt skäl förväntas, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Aflösning sswnmans

belopp.

de enskilda intressena skola vara tillräckligt starka att i hufvudsak genomföra
frälseräntornas undanröjande, om blott lagliga former härför skapas och
något understöd af statsmedel lämnas. De, som hafva att emotse den största
nyttan af räntornas försvinnande, äro ägarna af de fastigheter från hvilka
dessa utgå, och det bör därför i första rummet vara deras sak att genom
aflösning af räntorna göra sig och fastigheterna fria från desamma.

1 sakens natur ligger att stadganden om aflösning måste byggas på
sådana grunder, att ränteägaren är betryggad mot ekonomisk förlust.
Frälseränta utgör en visserligen till sin yttre form ålderdomlig men säker
och äfven i vissa andra afseenden fördelaktig tillgång. Räntans fortbestånd
rubbas icke ens genom exekutiv försäljning af fastigheten, och den
åtnjuter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken förmånsrätt framför inteckningar.
År räntan bestämd i persedlar, såsom vanligen är fallet, förtjänar också
den nyssnämnda sannolikheten för värdestegring någon hänsyn. Att fullt
tillräcklig ersättning för räntan lämnas påfordras dessutom ej blott af
ränteägarens utan äfven af möjligen förefintliga inteckningshafvares intresse.
Aflösningssumman bör därför bestämmas så, att ränteägaren genom
dess utlåning mot fullgod säkerhet kan tillförsäkra sig fullt samma inkomst
som förut och inteckningshafvarna, om sådana finnas, icke kunna
lida något förfång. Vid inlösen af skattefrälseränta, som af ägaren hembjudes
till statsverket, skall, såsom jag förut nämnt, ersättningen utgå med
ett belopp motsvarande tjugufem gånger räntans värde för år. Att beträffande
öfriga räntor bestämma beloppet lägre torde så mycket mindre
kunna komma i fråga, som på sätt jag strax skall vidare påvisa räntegifvaren
synes böra erhålla befogenhet att påkalla aflösning och räntetagaren
alltså skall kunna utsättas för att utan sitt medgifvande få afstå räntan.
Ä andra sidan måste en ersättning bestämd efter angifna grund anses i
regel vara fullt betryggande. En viss svårighet föranledes emellertid däraf
att frälseskatteräntorna, såsom uppkomna genom enskilda aftal, ännu
mer än skattefrälseräntorna växla till sitt innehåll. Räntor finnas, som i
sin helhet eller till någon del utgå icke i vissa årliga prestationer utan i
förmåner af annat slag. Såsom exempel kunna nämnas räntor, hvilka innebära
rätt till skogsfång å viss fastighet. Tillika torde man, då befogenhet
att tvångsvis frånhända ränteägaren hans ränta ifrågasättes, icke kunna
bortse från att ränteägaren fortfarande enligt 13 kap. 1 § byggningabalken
och 36 § i nådiga förordningen den 1 augusti 1805 har rätt till
bärande träd å den af räntan besvärade fastigheten, om ej annat föreskrifvits
i aftal et eller eljest framgår af förhållandena. För bestämmande
af ersättningen för dylika icke årliga förmåner är omförmäld a beräkningsgrund
tydligen icke lämpad. Den bästa utvägen synes vara att låta dem

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

värderas af gode män, i den mån icke parterna angående värdet träffa
öfverenskommelse, som kan godkännas från det allmännas sida.

Statsverket synes böra, såsom från olika håll föreslagits, dels vid- St\^ltn<ier''
kännas eu del af aflösningssumman dels på billiga villkor förskjuta återsto- fattning.
den af densamma. Af skäl, som skola framgå af hvad jag kommer att
anföra angående rätt för ränteägaren att påfordra aflösning, anser jag det
vara af vikt, att aflösningsvillkoren bestämmas så, att räntegifvarens årliga
utgift för aflösningen under tiden för statslånets amortering i vanliga fall
åtminstone icke öfverstiger hvad han förut haft att årligen erlägga såsom
frälseränta. Det synes vara önskvärdt, att nämnda utgift tvärtom må
komma att något understiga det årliga frälseräntebeloppet. Endast om så
blir fallet och räntegifvaren alltså redan innan en jämförelsevis lång
amorteringstid gått till ända kommer att åtnjuta direkta fördelar af ränteaflösningen,
torde man kunna hysa förvissning om att denna skall kunna
i hufvudsak genomföras på frivillighetens väg.

Rörande frågan, hvilken återbetalningstid bör stadgas för de lån, som
af berörda anledning kunna komma att utlämnas, hafva meningarna bland
de hörda myndigheterna varit delade. Sålunda har kammarkollegiet föreslagit,
att återbetalning skall ske under loppet af högst tjugufem år, men
har lagberedningen ställt sig på en för låntagaren fördelaktigare ståndpunkt
och ansett tidens bestämmande till högst fyrtio år vara lämpligt. För, min
del finner jag mig böra förorda, att sistnämnda tid blir den regelmässiga,
med rätt för ränteägaren att dessförinnan viss tid efter uppsägning återbetala
den oguldna delen af lånet, därest han det önskar.

Äfven med hänsyn till räntefoten för nämnda lån har meningsskiljaktighet
förekommit bland myndigheterna. Kammarkollegiets majoritet har
föreslagit 5 procent, minoriteten inom samma ämbetsverk ‘6,6 procent samt
lagberedningen högst 4 procent. Då en billig räntefot torde böra medgifvas,
men det, med hänsyn till den ränta staten själf får erlägga å lån,
icke lär vara möjligt att härvid gå längre än till 4 procent, sjmes denna
räntefot lämpligen kunna bestämmas.

Om låntagaren skulle hafva att hvarje år erlägga en fyrtiondedel af
statslånet jämte ränta å oguldet belopp, skulle emellertid hans utgifter
under första lånetiden gifvetvis blifva relativt höga och aflösningen under
denna tid alltså kunna blifva för honom betungande. Saken bör därför
ordnas så, att de årliga afbetalningarna stiga i den mån med skuldens
förminskning de årliga räntebeloppen nedsättas, samt afbetalnings- och
räntebcloppen tillsammans hvarje år blifva lika störa I

afseende å det direkta statsbidraget har lagberedningen föreslagit,
att statsverket skall betala en femtedel af löseskillingen för hvarje särskild

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

frälseränta. Såsom lagberedningen äfven framhållit, skulle med sådant
statsbidrag och de af lagberedningen ifrågasatta villkoren för statslånet —
en återbetalningstid af fyrtio år och en räntefot intill 4 procent — de
jordägaren åliggande annuiteterna komma att, om än icke väsentligt, öfverstiga
den aflösta årliga räntan.

Skall man, utan förändring af aflösningsvillkoren i öfrigt, vinna det
af mig förut angifna syftet, att aflösningen redan under amorteringstiden
skall innebära eu direkt lättnad för räntegifvaren, måste statsbidraget något
ökas utöfver hvad lagberedningen ifrågasatt. Jag finner mig i sådant
afseende böra föreslå att statsverket skall gälda en fjärdedel af ersättningen
för hvarje frälseränta.

Det torde tillåtas mig att med ett exempel belysa, huru enligt sålunda
föreslagna grunder låntagarens skyldigheter för aflösningen skola
ställa sig. Ersättningen för eu frälseränta till belopp af 100 kronor om
året skall utgöra 2,500 kronor. Häraf skola 625 kronor betalas och 1,875
kronor förskjutas af statsverket. För förskottets amortering under fyrtio
år med årlig ränta af 4 procent å oguldet belopp erfordras en annuitet af
5,ii5i3 procent å det ursprungliga skuldbeloppet, och låntagaren skall alltså
hafva att erlägga 94 kronor 73 öre årligen.

Den kostnad det allmänna i anledning häraf skulle få vidkännas
synes mig icke öfverstiga hvad skäligen kan läggas å statsverket. Enligt den
af mig förut omförmälda tabellen uppgå kända frälseskatteräntors taxeringsvärden
tillsammans till 1,040,160 kronor. Om härtill från samma tabell läggas
kronofrälseräntornas taxeringsvärden 650,145 kronor och taxeringsvärdena å de
frälseräntor, om hvilka utredning saknas, 145,200 kronor, erhålles en summa
af 1,835,505 kronor. Då taxeringsvärdena äro bestämda till tjugu gånger
räntornas värde för år men aflösningssumman, enligt hvad jag nyss anfört,
i regel skulle utgöras af tjugufem gånger samma värde, torde det kunna
förmodas att en siffra af i rundt tal 2,300,000 kronor ger en ungefärlig
föreställning om den blifvande kostnaden för räntornas aflösning. Statsverkets
direkta bidrag skulle alltså vid en öfverslagsberäkning, den enda
som för närvarande är möjlig att åstadkomma, kunna antagas uppgå till
omkring 575,000 kronor. Sannolikt är dock denna beräkning något för låg.

Såsom jag redan antydt, kommer enligt de nu föreslagna aflösningsvillkoren
fastighetsägarens årliga betalningsskyldighet under amorteringstiden
visserligen i vanliga fall men dock icke alltid att till värdet understiga
hvad förut ålegat honom. Det förutsättes nämligen, att frälseräntan
utgått i årliga prestationer. Utgjordes densamma däremot i sin helhet
eller till någon väsentlig del af rätt att i visst afseende förfoga öfver
fastigheten, kan en sådan rätt, som för fastighetsägaren icke medfört någon

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 75.

årlig betalningsskyldighet, tydligen icke aflösas utan att han under amorteringstiden
ikläder sig nya utgifter.

Utöfver hvad jag nu nämnt angående statsunderstöd till räntornas
aflösning finner jag mig böra föreslå, att ersättningen till de gode män,
hvilkas anlitande i vissa fall kan blifva behöfligt för aflösningsförfarandet,
må utgå af statsmedel.

Innan jag öfvergå!’ till att angifva, huru befogenheten att påkalla aflös- Bär råntening
af de frälseräntor, som nu afses, enligt min mening bör besämmas, Mllarättatt
anhåller jag att få i korthet beröra frågan om rätt att taga initiativ till inlö- påkalla insen
för statsverkets räkning af de inlösningsbara skattefrälseräntorna. Denna skattefrälserätt
tillkommer, såsom 1885 års förordning utvisar, räntans ägare. Naturligt ränta?
är också, att det i första rummet bör vara ägaren af dylik egendom, som har
att afgöra, huruvida statsverkets erbjudande att öfvertaga densamma skall beo-a<rnas.
Ifrågasättas kan visserligen att utsträcka nämnda befogenhet äfven
till räntegifvaren. Otvifvelaktigt skulle sådant kunna befrämja inlösningens
fullbordande, och, såsom jag redan antydt, anser jag det i och för sig
icke möta något hinder att under vissa förutsättningar stadga tvång för
ägaren af ränta att afstå därifrån på räntegifvarens yrkande. Någon
större anledning att tillägga räntegifvaren initiativrätt synes mig emellertid
i detta fall icke föreligga. Hvad han får erlägga såsom ränta blir ju honom
ersatt af statsmedel, och hans intresse af att inlösen kommer till stånd är
därför jämförelsevis underordnadt. Med mera fog kunde göras gällande, att
statsverket borde äga rätt att påfordra inlösen och sålunda få sin skyldighet
att lämna årlig ersättning utbytt mot gäldande af ett belopp eu gång
för alla. Allt från det statsverket först åtog sig att inlösa skattefrälseräntor
har också varit förutsatt att, om räntetagarnas initiativ visade sig
icke vara tillräckligt att få dessa räntor borttagna, statsverket skulle förklaras
berättigadt att med tvång inlösa de återstående räntorna och en
expropriationsrätt i sådant afseende alltså stadgas till det allmännas
förmån. Att man icke rent af från början gått denna väg har förnämligast
berott därpå, att det ansetts önskvärdt att i största möjliga omfattning
åstadkomma inlösen genom frivillig uppgörelse. Enligt min mening
är det lämpligt att i denna del fortfarande se tiden an. Jag har förut
erinrat om, att det för inlösen af skattefrälseräntor hittills gällande villkoret,
att rätten till räntan icke varit i samma hand förenad med jordäganderätten,
nyligen i hufvudsak eftergifvits. Innan ytterligare förändringar
vidtagas i fråga om grunderna för inlösen, synes man böra afvakta
hvad som kan vinnas genom denna icke oväsentliga utvidgning af möjligheten
att bringa sådan till stånd på frivillighetens väg. 1 de förslag jag

Kungl. Maj:t,s nåd. proposition Nr 15.

har att för Eders Kungl. Maj:t anmäla innefattas därför icke ändrade bestämmelser
i nu angifna hänseende.

Rätt för Hvad åter beträffar de frälseräntor, som skola få aflösas, vill det

rattepåkalla synas att, liksom rätt till påfordrande af räntas inlösen på statsverkets beräntans
af-kostnad företrädesvis bör tillkomma räntetagare!!, det ligger nära till hands
lösning. tillerkänna räntegifvarcn befogenheten att taga initiativ till eu aflös ning,

som han själ!'' skall till större delen bekosta.

Kammarkollegiet har också, liksom flere af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
utgått från att jordägaren skall vara berättigad att få frälseräntan
aflöst. Lagberedningen har intagit samma ståndpunkt och till stöd för
densamma anfört följande. Det kunde ifrågasättas att, i likhet med hvad
som skett beträffande skattefrälseräntorna, göra aflösningen beroende på
ränteägarens initiativ. Då emellertid jordägaren äfven enligt hvad beredningen
föreslagit skulle vidkännas den ojämförligt största delen af utgiften
för aflösningen och under en följd af år få utgöra annuiteter, hvilka, om
än icke väsentligt, komme att öfverstiga den aflösta årliga räntan, hade
något tvång i sådant afseende icke synts böra påläggas honom. Aflösningen
borde därför blifva beroende af jordägarens därom framställda begäran.
Att däremot underkasta ränteägaren skyldighet att på en gång mottaga
räntans kapitalvärde hade icke synts möta betänklighet, då därigenom bereddes
honom full ersättning för hvad som frånginge honom. Beredningen
har jämväl, i likhet med kammarkollegiet, åberopat att genom lagen
den 19 april 1907 tvångsaflösning på räntegifvarens begäran medgifvits i
fråga om afgäld från afsöndrad lägenhet.

Att äfven jag anslutit mig till uppfattningen, att räntegifvaren bör
äga begära aflösning, utvisas af hvad jag förut yttrat. De skäl, som därvid
för mig varit bestämmande, äro desamma, som jag anförde, då jag
inför Kung!. Maj:t föredrog omförmälda 1907 års lag. Skall det syfte
man vill vinna i någon betydligare grad förverkligas, lärer man ej kunna
inskränka sig till att meddela bestämmelser, hvarigenom giltighet för
framtiden beredes åt öfverenskommelse, som mellan vederbörande ränteägare
och jordägare kan träffas om räntans upphörande, utan torde det
blifva nödigt tillerkänna jordägaren rätt att äfven mot bestridande af
ränteägaren få räntan aflöst. Härvid kan väl någon betänklighet möta
därutinnan, att genom den ifrågasatta lagstiftningen ingrepp skulle ske i
en på aftal mellan enskilda grundad rätt. Men då ett allmänt intresse
kan sägas blifva tillgodosedt genom aflösningen och räntans ägare skall
erhålla fullt vederlag för den rättighet, som frångår honom och hvilken

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

således endast realiseras i annan form än den aftalade, synes nämnda
betänklighet ej böra tilläggas afgörande betydelse.

Det torde emellertid förtjäna att tagas under öfvervägande, huru- Rätt för
vida det icke skulle vara möjligt att tillerkänna äfven ränteägare rätt att fjälla
påkalla räntans aflösning. Utan tvifvel skulle den ifrågasatta lagstift- räntans afningens
effektivitet härigenom väsentligt förökas. Att ränteägarna i många lösnin3-fall hafva intresse af att få afstå räntorna mot ersättning i penningar en
gång för alla visas bäst af erfarenheten från skattefrälseräntornas inlösen,
som ju helt och hållet är beroende af ränteägarnas initiativ. Icke sällan
torde förhållandena vara sådana, att insikten om de med aflösningen förenade
fördelarna kan antagas lättare bana sig väg till räntornas ägare än
till ägarna af de räntepliktiga fastigheterna.

Lagberedningen har, såsom jag nyss nämnde, ansett ränteägaren
icke böra erhålla dylikt vitsord; med hänsyn till de kostnader för jordägaren,
som aflösningen skulle medföra och hvilkas belopp för år under
amorteringtiden skulle öfverstiga det årliga frälseräntebeloppet, borde
något tvång icke påläggas honom. Under den af beredningen angifna
förutsättningen torde nog det slut, hvartill beredningen kommit, vara det
enda möjliga. Saken ter sig emellertid annorlunda, om aflösningen ordnas
så, att den däraf föranledda årliga utgiften understiger hvad räntegifvaren
förut haft att för hvarje år erlägga. Så skulle i de fall, då frälseräntan
endast utgår med årliga prestationer, blifva förhållandet enligt de
af mig föreslagna aflösningsvil lkoren. Redan detta torde vara tillräckligt
att för dylika fall undanröja obenägenheten mot att låta räntegifvaren
tvingas till aflösning. Jag vill emellertid erinra om de fördelar i öfrigt
aflösningen skall bereda honom. Först och främst förvandlas ju hans
årliga betalningsskyldighet från ständig till öfvergående. Då de fyrtio
åren gatt till ända, är jorden fri från ränta. Har räntan utgått i persedlar,
kan också vara af betydelse, att risken för den räntegifvaren
åliggande bördans förökning i samband med stegring af varuprisen omedelbart
upphör.

Om för aflösningen stadgas så fördelaktiga villkor som de af mig
föreslagna, anser jag sålunda hinder ej möta att låta rätten att påfordra
aflösning i regel vara ömsesidig, tillkommande både räntegifvaren och
räntetagaren. I fråga om den senares vitsord torde dock ett undantag böra
göras. Jag har redan nämnt, att det är endast då man icke behöfver taga
hänsyn till annat än ränteprestationer, bestämda till visst belopp för år,
man kan förutsätta att räntegifvarens årliga betalningsskyldighet under
amorteringstiden icke kommer att öfverstiga hans förutvarande förpliktelser.

Bihang till Riksdagens protokoll 1312. 1 sand. 54 käft. (Nr 75.) ö

Kungl. Maj:U nåd. ''proposition Nr 75.

Utgår däremot räntan i förmåner af annan natur eller kan en med räntan
förenad rätt till bärande träd inverka på aflösningssummans storlek, kan
aflösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter, som förut
icke haft någon motsvarighet. I dylika fall synes därför aflösning, äfven
om den i det stora hela är fördelaktig för honom, icke böra komma till
stånd, med mindre han själf begär densamma eller, oafsedt den nya eller
förökade årliga utgiften, samtycker till dess genomförande. Det torde alltså
böra stadgas att, om aflösning sökts af ränteägaren och lösesurnman befinnes
uppgå till sådant belopp, att fastighetsägarens årliga utgift för amortering
och räntebetalning å statslånet kommer att öfverstiga hvad han varit skyldig
hvarje år utgifva såsom frälseränta, ansökningen icke må bifallas, om ej
fastighetsägaren medgifver att aflösningen ändå må äga rum.

mcmde^af I sammanhang med hvad nu anförts om aflösningsfrågans anhängig vis^tid

för görande torde jag böra nämna, att en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
aflösning^- föreslagit bestämmande af viss tid, minst tio år, inom hvilken åtgärd skulle
nomfömnde. vara vidtagen för att ordna frälseräntas förhållande till jorden. Före denna
tids utgång skulle ägare af frälsekatteränta hafva att hembjuda denna åt
jordägaren till inlösen — liksom skattefrälseränta borde inom samma tid
hembjudas statsverket — vid äfventyr att rätten till räntan upphörde.
Efter verkställdt hembud skulle dock räntan under vissa förutsättningar få
fortbestå, men den borde i sådant fall alltid utgå i penningar.

Att vid underlåtenhet att iakttaga en föreskrifven tidsbegränsning
binda en sådan påföljd som den föreslagna synes mig emellertid vara fullständigt
uteslutet redan med hänsyn till möjligheten, att ränta kan vara intecknad.
Det är för öfrigt icke lämpligt att vid regleringen af dessa
säregna, ålderdomliga förhållanden gå särskild! bröstgänges till väga. Skulle
aflösningsmöjligheten icke komma att begagnas i tillräcklig omfattning och
aflösningen draga ut allt för långt på tiden, synes visserligen det allmänna
kunna äga anledning att, liksom anlitande af kraftigare medel ställts i
utsikt beträffande skattefrälseräntorna, slå in på en liknande väg i fråga
om de öfriga räntorna. Men först bör man se till, hvad det enskilda
initiativet kan åstadkomma.

Aflösnin- Såsom slutligt mål för ifrågavarande lagstiftning synes böra upp fattning.

ställas, att frälseränteinstitutet i hela sin omfattning skall bringas till upphörande.
Möjlighet till aflösning bör därför, i den mån ej särskilda förhållanden
annat föranleda, beredas i fråga om alla frälseräntor, som statsverket
ej anses böra helt och hållet inlösa. Lagstiftningen skall sålunda
till en början omfatta de skattefrälseräntor, som ej äro inlösningsbara.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Enligt nådiga förordningen den 2 innevarande juni möter emellertid ej
hinder för inlösen af andra skattefrälseräntor än sådana, som efter den 31
mars 1911 varit förenade med jordäganderätten, och bland skattefrälseräntorna
skola alltså endast dessa — under förutsättning att de sedermera
blifvit eller blifva från jorden skilda — ingå under förevarande förslag. Den
viktigaste klassen af räntor, å hvilka förslaget skall erhålla tillämpning, utgöres
af frälseskatteräntorna. Såsom en tredje klass af räntor nämnas stundom
de s. k. kronofrälseräntorna. Dessa hvila å jord, som kronan genom de
s. k. frälseköpen eller annat laga fång afhändt sig till frälsemän. Erinras
må att vid dylikt köp visserligen köpeskillingen beräknades endast efter
den från kronohemmanet utgående räntan eller viss del däraf, men äfven
hemmanets jord ingick i köpet. Jorden iklädde sig etter öfverlåtelsen
naturen af rent frälse. Skildes räntan sedermera genom något jordägarens
åtgörande från jorden, uppkom eu kronofrälseränta. Sådana räntor
äro alltså likställda med de egentliga frälseskatteräntorna i det hänseendet, att
räntan skilts från jorden genom eu åtgärd af enskild natur, och det förhållandet,
att såväl räntan som jorden tidigare varit i kronans ägo, torde
knappast utgöra tillräcklig anledning att behandla dylika räntor annorlunda
än öfriga genom privat initiativ frånskilda räntor. Jag anser alltså äfven
dessa räntor böra omfattas af den nu föreslagna lagstiftningens stadganden,
och desamma hafva i det af mig anförda inbegripits under frälseskatteräntorna.

Emellertid torde det skäl, som föranledt att i fråga om skättefrälseräntors
inlösen undantag ansetts påkalladt för räntor, hvilka efter en viss
tidpunkt varit i jordägarens hand, göra sig gällande äfven med hänsyn till
aflösning^ af de icke inlösningsbara räntorna. Anledningen till berörda
undantag är, att man velat förebygga att ränta, som förenats med jorden,
skall åter frånskiljas i syfte allenast att inlösen skall komma till stånd.
Skall nu statsbidrag lämnas äfven till räntors aflösning, kan på samma
grund befaras att en jordägare, som innehar den af jorden utgående räntan,
skall afhända sig denna för att därefter begära aflösning och sålunda
komma i åtnjutande af statsbidraget. Jämväl i förevarande lagstiftning
erfordras därför en viss tidsbegränsning; och synes det mig ur praktisk
synpunkt vara ändamålsenligt att i detta afseende stanna vid samma tid
som i fråga om skattefrälseräntornas inlösen samt alltså draga gränsen vid
den 1 april 1911. Det torde emellertid icke vara lämpligt eller behöfligt
att från lagens tillämpning alldeles utesluta de räntor, som vid nämnda
tidpunkt äro eller därefter blifva förenade i samma hand med jordäganderätten
men sedermera åter skiljas från denna. För statsverkets skyddande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

synes vara tillräckligt stadga, att vid aflösning af räntor af sistnämnda slag
statsverket icke gäldar någon del af löseskillingen.

I enlighet med de af mig nu angifna hufvudgrunder liar jag låtit
utarbeta ett förslag till lag om aflösning afl vissa frälseräntor. Innan jag
ingår på en närmare redogörelse för en del detaljer i detta förslag, torde
det emellertid tillåtas mig att till behandling upptaga en annan härmed
nära sammanhängande lagstiftningsfråga. ''

Frälseränta, Då jag nyss redogjorde för den föreslagna aflösningens omfattning,

S°enaA med "förutsatte jag, att aflösning icke skall kunna ske, om frälseränta!! vid den
jorden, tid, då sådan åtgärd kommer ifråga, innehafves af jordens ägare. Att jag
ställt mig på denna ståndpunkt beror icke på något underkännande af
önskvärdheten, att äfven dylika med jorden förenade räntor må upphöra.
Tvärtom anser jag att, ehuru de ekonomiska skälen icke göra sig med
samma styrka gällande i fråga om räntor, som icke utgå och som — så
länge detta förhållande fortfar — icke äro någon tunga på jorden, det
dock är af vikt, att en verklig, beståndande sammanläggning mellan dem
och jorden åstadkommes. Innan en sådan blifvit genomförd, finnes alltid
möjlighet, att räntan åter skiljes från jorden. Dessutom äro ju icke de
ekonomiska skälen de enda, som ligga till grund för sträfvandet att aflägsna
frälseräntorna. För ändamålet att undanröja ett föråldradt rättsinstitut
äga de med jorden förenade räntorna samma betydelse som de
öfriga.

I en del af de yttranden myndigheterna afgifvit i aflösningsfrågan
hafva äfven de med jorden förenade räntorna berörts. Sålunda hafva flere
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt om meddelande af förbud
mot att ränta, som kommit i jordägarens hand, åter skiljes från jorden.
Lagberedningen har erinrat att, om man vore betänkt på att utfärda ett
sådant stadgande, det måste beaktas, att sammanläggning icke kunde äga
rum, i händelse räntan häftade för inteckning, som icke på alldeles samma
sätt besvärade äfven jorden. Vid sådant förhållande och då det alltid
komme att stå jordägaren öppet att, innan den nya lagstiftningen trädde i
kraft, föryttra räntan eller belasta den med inteckning och såmedelst undgå
tillämpningen af dylika restriktiva bestämmelser, syntes det kunna
ifrågasättas, huruvida icke det föreslagna aflösningsförfarandet borde blifva
tillämpligt äfven i det fall att jordägaren sjålf innehade räntan. Kammarkollegiet
har framhållit vikten af en bestämmelse innefattande förbud
mot föryttring af frälseränta, som förenats med jordäganderätten, men ej
själf framställt något förslag i detta ämne, och dess aflösningsförslag afser

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 37

tydligen endast sådana fall, då räntan och jorden icke äro förenade på
samma hand.

Att Riksdagen redan den 5 maj 1893 i skrifvelse till Kungl. Maj:t
begärt lagstiftning i syfte, att ränta och jord, som förenats med hvarandra,
icke skulle få åter skiljas, har jag förut omnämnt, och jag har
tillika redogjort för de åtgärder, som i anledning af denna skrifvelse hittills
vidtagits.

Då åstadkommande af lagstiftning i den i sistnämnda riksdagsskrivelse
angifna riktning visat sig vara förenadt med svårigheter, vore
det oförnekligen ur vissa synpunkter fördelaktigt, om det åsyftade ändamålet
kunde, såsom lagberedningen ifrågasatt, tillgodoses därigenom,
att äfven de med jorden förenade räntorna finge aflösas under medverkan
af det allmänna. Jag har dock svårt att tänka mig några lämpliga grunder
för en dylik aflösning. För den, som äger både jorden och räntan, kan
ju, åtminstone om den senare är gravationsfri, sammanläggningen icke
medföra några kostnader, och det synes då icke förefinnas någon anledning
vare sig att af statsmedel till honom utbetala en del af räntans värde
eller att erbjuda honom ett lån af staten. År åter räntan besvärad af
inteckning, kunde det möjligen ifrågasättas att staten skulle träda emellan
för att aflyfta inteckningen och sålunda bereda tillfälle till räntans sammanläggning
med jorden. Härvid borde väl snarast tillgå på det sätt, att
statsverket öfvertoge de i frälseräntor intecknade* fordringarna efter att
hafva genom lagstiftning fått sig tillförsäkrad annan trygghet för deras
utbekommande än inteckningarnas fortbestånd. En sådan anordning, hvilken
närmast vore jämförlig med att staten exproprierade nämnda fordringar,
synes hufvudsakligen beröra inteckningshafvarna; dessa, som skulle tvingas
att mottaga likvid för icke förfallna fordringar, torde med mera fog än
ränteägarna kunna göra anspråk på någon godtgörelse från det allmännas
sida. Huruvida statsverket skall för frälseräntornas upphäfvande anlita
expropriation eller därmed likställda åtgärder är emellertid en fråga,
som synes i denna del lika väl som i öfriga förut af mig omförmälda
böra tillsvidare lämnas å sido.

Då jag alltså beträffande de med jorden förenade frälseräntorna icke
anser mig kunna förorda aflösning eller annan åtgärd af ekonomisk natur,
ställes jag inför spörsmålet, huruvida icke förhållandena medgifva, att utan
samband med sådan åtgärd sammanläggning af jord och ränta kan föreskrifvas
eller utväg därtill kan beredas. Det förefaller mig otillfredstälande,
om just i afseende å dessa räntor, Indika redan upphört att utgå

Aflösning
jämväl afl
ränta, som
är förenad
med jorden.

Sammanläggning
af
jord och
ränta.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

och hvilkas upphäfvande därför skulle innebära den minsta förändringen
af det bestående, lagstiftningen skulle sakna möjlighet att få jorden definitivt
frigjord från ränteskyldighet. I många fall äro jorden och räntan
förenade sedan lång tid tillbaka och under sådana förhållanden, att ett förnyadt
frånskiljande, om än rättsligen möjligt, dock faktiskt icke gärna kan
komma i fråga. En sammanläggning skulle då endast innebära en formell
bekräftelse på något som redan föreligger.

Det i anledning af 1893 års riksdagsskrifvelse utarbetade lagförslaget

O o ö o

gick, såsom jag förut nämnt, ut på att den, som ägde både jorden och
räntan, skulle på ansökning hos domstol under vissa förutsättningar kunna
få dem med hvarandra sammanlagda. Anledningen till att detta lagförslag
fick förfalla var hufvudsakligen att, enligt hvad högsta domstolen
anmärkte, förslaget icke kunde antagas få någon större verkan, då jordoch
ränteägaren i allmänhet icke skulle finna sig föranlåten att påkalla en
sammanläggning, som endast komme att inskränka hans förfoganderätt
öfver jorden och räntan. Högsta domstolen framhöll att, om det föresätta
syftet skulle i någon verkligen afsevärd mån vinnas, det vore nödvändigt
att ränta och jord, som förenats med hvarandra, genom själfva lagen gjordes
oskiljaktiga.

Äfven jag håller före, att frågans lösning, om en sådan skall stå
att finna, måste förnämligast sökas på sistberörda väg. Det synes mig
också att under vissa förutsättningar något afgörande hinder icke förefinnes
att låta jord och ränta sammanläggas utan därom af ägaren framställd
begäran eller till och med mot hans bestridande. I själfva verket
torde i ganska många fall ägarens intressen jämförelsevis litet beröras. Om man
bortser från förlusten af eu viss frihet i förfogandet, hvilken knappast kan
antagas hafva någon större ekonomisk betydelse, lär ägaren, då befintliga
gravationer icke försvåra sammanläggning, ej löpa någon verklig och afsevärd
risk att få sin ställning försämrad genom en dylik åtgärd. Hvad
han förlorar genom ränterättens upphörande bör nämligen uppvägas af den
värdestegring fastigheten erhåller på grund af befrielse från ränteplikten.
Det torde erfordras mera säregna förhållanden för att jorden och räntan
såsom själfständiga rättsobjekt skulle tillsammans hafva ett nämnvärdt
högre penningvärde än jorden efter räntans försvinnande ensam besitter.
Hänsyn till ägaren torde under angifna förutsättningar icke behöfva afhålla
det allmänna från att taga initiativet till en sammanläggning, som
är önskvärd från allmän synpunkt.

Besväras jord eller ränta eller båda af gravationer, kunna andra förhållanden
göra sig gällande. I vissa fall måste då sammanläggning anses
utesluten af hänsyn till inteckningshafvares eller andra, med dem likställ -

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 7-5.

da fordringsägares rätt. I allmänhet är detta händelsen, då både jorden
och räntan äro på angifvet sätt besvärade samt dessa gravationer icke fullständigt
sammanfalla med hvarandra. I andra fall kan sammanläggning
vara äfventyrlig för ägaren och bör då gifvetvis icke sättas i verket mot
hans vilja.

Sammanläggningsförfarandct synes lämpligen kunna i hufvudsak
ordnas på följande sätt. Hafva på grund af något vid vederbörande
häradsrätt handlagdt lagfarts- eller inteckningsärende sådana förhållanden
inträda att sammanläggning kan få äga rum, skall domstolen från ägaren
af jorden och räntan infordra yttrande, huruvida han har något att erinra
mot att dylik åtgärd vidtages. Visar då ägaren skälig anledning till att
sammanläggning skulle lända honom till förfång, må föreskrift därom ej
meddelas, men i annat fall skall domstolen förordna, att räntan sammanlägges
med jorden. 1 regel torde domstolen på grund af föreliggande
förhållanden kunna med ganska stor säkerhet bedöma, huruvida genom
sammanläggning särskild rättsförlust kan uppstå för ägaren. Skulle något
mera tvifvelaktigt fall förekomma, ligger det i sakens natur att domstolen
måste förfara med synnerlig försiktighet. Med hänsyn härtill torde det ej ,
böra anses möta hinder att åt domstolen uppdraga en sådan pröfningsrätt.

För att sammanläggning skall komma till stånd i så många
fall som möjligt är det önskvärdt att, då förutsättningar för sådan
åtgärd förefinnas i ett eller annat hänseende, desamma icke må göras om
intet. Af denna anledning kan ifrågasättas inskränkning dels i rättigheten
att, sedan ränta och jord blifvit förenade i samma ägares hand, åter skilja
dem från hvarandra dels i befogenheten att vidtaga åtgärder, genom hvilka
räntan och jorden blifva olika graverade.

Fn bestämmelse af hufvudsakligen det innehåll att, då ränta och Förbud mot
jord kommit i samma persons ä<jo, ingendera egendomen må öfverlåtas ai^hande
utan att ölverlatelsen omtattar jämväl den andra egendomen, synes ej böra och jord, som
möta något afgörande hinder på grund af inteckningshafvares intresse, om förenat*.
blott från bestämmelsen gjordes det undantag, att för intecknad fordran
hvardera egendomen finge för sig säljas efter utmätning eller eljest i den
ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad. Däremot torde ett dylikt
stadgande, hvai-s öfverträdande väl skulle föranleda öfverlåtelsens ogiltighet,
få anses betänkligt med hänsyn till fastighetsägaren och de personer,
till hvilka öfverlåtelse kunde komma att äga rum. Särskildt om det gäller
styckning af fastigheten för försäljning till olika personer, synes detsamma
vara ägnadt att medföra olägenheter, som svårligen skulle kunna på ett
fullt tillfredsställande sätt förebyggas genom lagstiftningen. Huru fördel -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

aktig en bestämmelse i denna riktning än kunde vara i vissa hänseenden,
finner jag mig därför icke böra föreslå dess införande.

Förbild mot Hvad åter beträffar möjligheten att förhindra åtgärder, genom hvilka

åtgärder, rjjnta ocp ior(] i samma persons hand blifva olika besvärade, synes medränta
och delande åt vissa bestämmelser i detta syfte kunna förordas, sålunda torde
SeTSböra stadgas att inteckning, som sökes i den ena egendomen, skall, om
blifva olika ansökningen bifalles, fastställas att gälla jämväl i den andra egendomen.
graverade. pör hvad man vill vinna med denna bestämmelse ej skall kunna omintetgöras
genom åtgärder vidtagna efter intecknings fastställande, erfordras
ytterligare ett stadgande att, om räntan och fastigheten äro intecknade för
samma fordran, inteckningen ej må i någondera egendomen nedsättas eller
helt och hållet eller till viss del dödas, med mindre liknande åtgärd vidtages
i afseende å den andra egendomen.

Begränsning Förbud mot att öfver hufvud taget meddela inteckning i frälseränta

att inteckna kan icke, .Sädgås i afseende å ränta, som är i fastighetsägarens hand. Det kan
frälseränta.ju nämligen icke komma i fråga att förhindra fastighetens intecknande,

, och på det jord och ränta skola vara lika graverade måste inteckning i
fastigheten erhålla giltighet äfven i räntan. Det bör då med lika skäl vara
medgifvet att för samma fordran söka inteckning i både jorden och räntan eller
att söka inteckning i räntan med den verkan att jämväl jorden blir graverad.

För det fall att räntan är skild från jorden synes man däremot kunna
gå ett steg längre i fråga om meddelande af förbud mot intecknings beviljande.
Att frälseränta, en rätt till förmåner, som enligt nuvarande rättsåskådning
skulle för sitt tryggande kunna vara i behof af inteckning, efter gällande
lagstiftning får själ!’ intecknas för fordran, är ett förhållande, som kanske
starkare än något annat ger uttryck åt denna lagstiftnings ytterst föråldrade
och otillfredsställande beskaffenhet. Denna inteckningsrätt synes därför
böra så snart som möjligt borttagas. Eu sådan förändring torde också,
i olikhet med själfva frälseräntornas upphäfvande, kunna genomföras omedelbart
och utan särskilda svårigheter. Om undantag göres för de fall, i
hvilka rått till inteckning förut vunnits, lär det icke kunna betraktas såsom
något obehörigt ingrepp i enskilda rättigheter att helt och hållet förbjuda
meddelande af inteckning i eu från jorden skild frälseränta. För
öfrigt torde frälseränta i allmänhet endast i förening med jorden kunna
äga någon afsevärd betydelse såsom säkerhet för fordran. Jag anser det
därför böra stadgas att inteckning i frälseränta, som tillhör annan än
fastighetsägaren, icke må beviljas, med mindre inteckningen är utfäst, då
den föreslagna lagen träder i kraft, eller inteckning för fordran, för

Knut}}. Maj-.ts nåd. proposition Nr 7,>.

hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sö kes

inom den i samma paragraf angifna tid.

De af mig nu senast angifna hufvudgrunder hafva tjänat till ledning
vid utarbetande af ett förslag till lag om sammanläggning af frälseränta
med fastighet samt om inteckning i frälseränta.

Att under hela den föreslagna lagstiftningen om aflösning och sammanläggning
af frälseränta ligger uppfattningen, att nya sådana räntor icke
kunna bildas, är uppenbart. Det vore ju ändamålslöst att söka bringa de
nuvarande frälseräntorna ur världen, om nya kunde komma i deras ställe.
Ifrågasättas kan emellertid, huruvida det icke skulle vara lämpligt att i
förevarande lagstiftning gifva ett direkt uttryck åt att räntor af de gamla
frälseräntornas natur numera icke få läggas på jorden. Måhända skulle
dock af ett sådant stadgande kunna dragas den slutsatsen, att först i och
med den nya lagstiftningens trädande i kraft hinder för frälseräntors skapande
uppstått. Giltigheten af dylika åtgärder vidtagna dessförinnan
skulle alltså kunna anses erkänd. Man lär helst böra undvika att meddela
en bestämmelse, som sålunda möjligen skulle få en icke åsyftad verkan,
och då bestämmelsen synes vara obehöflig för det ändamål, som därmed
skulle afses, torde den icke böra ingå i lagstiftningen.

Från regeln, att frälseräntor numera icke kunna uppkomma, torde
dock finnas ett undantag. Enligt nådiga kungörelsen den 17 maj 1861
angående försäljning till skatte af de Danviks hospital tillhöriga, med ständig
städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter gäller nämligen,
att efter sådan försäljning hospitalets frälsemannarätt till hemman
eller lägenhet kvarstår, så att hospitalet förblifver i besittning af den
hemmanet eller lägenheten vid skatteköpet åliggande ränta. De räntor,
som sålunda förbehållas hospitalet, synas vara verkliga frälseräntor. Kammarkollegiet
har i sitt utlåtande föreslagit att, helst i samband med utfärdande
af bestämmelser om frälseskatteräntornas aflösning, nämnda kungörelse
måtte, om ej helt och hållet upphäfvas, åtminstone till förekommande af
frälseräntors bildande omarbetas, i hvad anginge sättet för dylika hemmans
försäljning. Denna fråga, som icke ankommer på min föredragning, torde
emellertid icke behöfva nu upptagas till afgörande.

Enligt omförmälda båda lagförslag skola i vissa fall anteckningar i
lagfarts- och inteckningsprotokollen göras om förhållanden, som böra anmärkas
äfven i lagfarts- och inteckningsböckerna. Stadgande i sistberörda
afseende har sin plats i förordningarna om lagfart och inteckning. Jag
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 54 käft. (Nr 75.) 6

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 75.

har därför låtit utarbeta jämväl förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §
i förordningen angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni
1875 samt lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom af samma dag».

Sedan föredragande departementschefen uppläst samtliga de anmälda
lagförslagen, yttrade han vidare:

»I fråga om vissa bestämmelser i förstberörda båda lagförslag synes,
utöfver hvad jag förut anfört, erfordras redogörelse för de skål, som ligga
till grund för desamma.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

2 §.

Kammarkollegiet har föreslagit, att förskott af statsmedel skall lämnas
fastighetsägaren endast om han därom framställer begäran. Med hänsyn
till de fördelaktiga villkoren för dylikt förskott torde det dock, såsom
lagberedningen erinrat, vara obehöfligt förutsätta, att fastighetsägaren skulle
vilja omedelbart med egna medel gälda det erforderliga beloppet.

3 och 4 §§.

Enligt förordningen den 11 september 1885 har ägare af skattefrälseränta
att, om han vill begagna sig af den bestämda inlösen, därom
göra anmälan hos kammarkollegiet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken senare bör ofördröjligen till kollegiet insända inkomna anmälningar
af ifrågavarande slag. Kammarkollegiet har därefter att i hvarje fall pröfva
befogenheten af det väckta anspråket och enligt stadgade grunder bestämma
lösesummans belopp.

Handläggningen af dylika inlösningsfrågor tillkommer sålunda kammarkollegiet.
Det nu ifrågasatta aflösningsförfarandet synes mig däremot,
såsom ock kollegiet förordat, lämpligare förläggas till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Detsamma förutsätter nämligen kännedom om ortsförhållandena
samt en förhandling med parterna, som lättare genomföres
af myndighet i orten. Ansökning om aflösning skall därför enligt förslaget
alltid ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande och skall jämväl af
denna myndighet pröfvas.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

För att deri utredning, på hvilken Kungl. Maj ds befallningshafvande
har att bygga sin pröfning af inkommen ansökning, må blifva så fullständig
som möjligt, synes det höra åligga nämnda myndighet att, innan vidare
åtgärd i anledning af ansökningen vidtages, från kammarkollegiet införskaffa
de för kollegiet tillgängliga upplysningar i ärendet. Den utredning kollegiet
kan åstadkomma torde dock för flertalet dylika ärenden icke äga på långt när
den betydelse som beträffande skattefrälseräritors inlösen. Frälseskatteräntorna,
om hvilka det ju nu förnämligast är fråga, finnas nämligen i
allmänhet icke upptagna i jordeböckerna eller andra officiella handlingar
af kameral natur. I regel kan därför icke antagas att kollegiet har tillgång
till särskilda uppgifter om en dylik räntas tillkomst och innehåll.
Angående kronofrälseräntorna och de skattefrälseräntor, som kunna komma
i fråga till aflösning, äro däremot värdefulla upplysningar alltid att erhålla
från kollegiet.

5 §•

Innan aflösning genomföres, bör den part i ränteförhållandet, som
icke begärt dylik åtgärd, få tillfälle att yttra sig öfver ansökningen. Begagnar
parten icke detta tillfälle, bör dock ärendets fortgång icke härigenom
förhindras. Hans underlåtenhet att yttra sig kan emellertid, såsom senare
bestämmelser i förslaget utvisa, inverka på aflösningsförfarandet.

Vistas den icke sökande parten å okänd ort eller utrikes å sådan
ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet eller tidsutdräkt,
torde god man lämpligen kunna- förordnas att företräda honom i aflösningsärendet.
För aflösningssummans bestämmande skola ju synnerligen betryggande
grunder gälla, och partens intresse af att få personligen bevaka
sin rätt synes därför icke vara så stort, att de allmänna och enskilda intressen,
som påkalla aflösningen, böra få stå tillbaka i anledning af hans
bortovaro.

6 och 7 §§.

Aflösningsförfarandets första hufvudafdelning har till uppgift att få
innehållet af den till aflösning anmälda räntan fastslaget. För undvikande
af kostnad och tidsutdräkt synes det vara önskvärd!, att denna fråga i
allmänhet ordnas inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande och att hänvisning
till domstol alltså icke blir behöflig. Fn förutsättning härför är
emellertid, att mellan parterna icke uppstår tvist angående skyldigheten
att utgifva ränta eller räntas belopp. I motsatt fall kan aflösning icke
ifrågakomma, innan genom domstols laga kraftägande utslag blifvit afgjordt,
att och i hvilken omfattning sådan skyldighet finnes.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 75.

Angående forum i mål om frälseränta finnas särskilda stadganden
i nådiga brefvet den 13 januari 1789, som innehåller hufvudsakligen, att
tvister om frälseskatteräntas utgörande, ehvad de uppkomma om räntans
varelse eller angående dess förvandling, höra till allmänna domstolarna på
landet, där de ej äro så tydliga, att de kunna hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
atgöras. Talan mot Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag i
dylika mål skall fullföljas i vederbörande hofrätt. Dessa stadganden, i
hvad de gå ut på frälseräntetvisters afgörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
böra uppenbarligen icke erhålla tillämpning i afseende å
tvist, som kan uppkomma i anledning af ansökning om frälseräntas aflösning.
Frågan om ordnande för all framtid af förhållandet mellan räntegifvaren
och räntetagare!! är nämligen, med hänsyn jämväl till de särskilda rättsanspråk
som kunna häfta vid räntan, af allt för stor vikt att, i händelse
af tvist, kunna i första instans undandragas allmän domstols pröfning.
Stadgandena i 6 och 7 §§ af föreliggande förslag innefatta därför i sådant
hänseende en begränsning af nämnda nådiga bref» tillämpningsområde. I
öfrigt lämnas samma bref — hvars hänvisning till Kungl. Maj:ts befäl 1-nigshafvande lär icke så sällan användas i enkla tvister om utbekommande
af förfallna frälseränteprestationer — orubbadt af förslaget.

I fråga om sättet för utrönande af de i räntan ingående förmånerna
hafva kammarkollegiet och lagberedningen uttalat olika meningar. Den
förra myndigheten har föreslagit, att man vid lösesummans beräknande
skall utgå från medeltalet af de belopp, hvarmed räntan bevisligen utgjorts
under de tre åren 1905, 1906 och 1907. Mot detta förslag har lagberedningen
anmärkt, dels att icke det faktiskt erlagda frälseräntebeloppet, hvars
storlek kunde hafva berott på tillfälliga omständigheter, syntes böra vara
afgörande utan hvad rätteligen bort i penningar eller enligt markegång
utgöras, efter hvad tillgänglig utredning gåfve vid handen, dels ock att
man vid räntans beräkning lämpligen syntes böra taga i betraktande de
tre år, hvilka närmast föregått det då frågan om räntans aflösande väcktes.

Om man kan utfinna räntans rätta belopp, sådant detsamma genom
det ursprungliga ränteaftalet eller sedermera med fortfarande laga verkan
blifvit bestämdt, synes det mig vara gifvet att detta belopp bör läggas till
grund för aflösningen. Med hvilket belopp räntan faktiskt utgått under
en längre eller kortare tid torde då icke äga någon betydelse i annan mån
än däri kan anses ligga ett uttryck för en förändring i ränterätten.

Ofta nog torde det dock icke låta sig göra att utröna det rätta räntebeloppet.
Frälseskatteräntorna erbjuda i sådant hänseende vida större
svårigheter än skattefrälseräntorna. I fråga om de senares innehåll finnes
en säker utgångspunkt i det offentligrättsligt fastställda räntebelopp stats -

Kung}. Maj:ls nåd. proposition Nr 75.

verket afhändt sig. De förra däremot hafva ju till både uppkomst och
innehåll varit beroende af enskildt aftal. Endast mera sällan finnas tillräckliga.
skäl att antaga, att vid bestämmande af den ränta, som skulle utgå
från ett frälseskattehemman, hänsyn tagits till kronans ränta af ett
motsvarande skattehemman. För det stora flertalet räntor är icke någon
som helst ledning att hämta af eu jämförelse med räntorna till kronan.
Den enda säkra grunden är de ingångna aftalen. Men af flera skäl kan
upplysning om dessa numera i många fall icke vinnas. Stundom hafva
de icke ens träffats i skriftlig form, och de skriftliga aftal som upprättats
hafva mången gång under tidernas lopp förkommit. Lagstiftningsåtgärder,
åsyftande att bereda erforderlig publicitet åt ifrågavarande slags aftal, hafva
tyvärr aldrig blifvit. meddelade. Äfven om aftalet är bevaradt, kan för
öfrig! någon närmare upplysning om räntans innehåll ofta icke hämtas
från detsamma, Aftalen hafva nämligen i allmänhet varit ytterst knapphändigt
affattade.

Befinnes det vara omöjligt att afgöra, med hvilket belopp ränta rätteligen
skall utgå, får man nöja sig med att, sedan det visats huru räntan
erlagts under ett lämpligt antal år, genom en inedeltalsberäkning komma
till ett belopp, som kan antagas ungefär motsvara det riktiga.

För att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna anse räntas
rätta innehåll vara utrönt, måste förutsättas att parterna förklara sig vara
ense därom eller åtminstone att en af någondera parten lämnad uppgift
ej bestrides af motparten, vare sig denne iakttager inställelse och yttrar
sig i frågan eller icke. En mellan parterna uppkommen tvist angående
beloppet kan nämligen, såsom förut framhållits, ej få afgöras af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

Äfven om tvist ej föreligger, kan emellertid en i ärendet lämnad
uppgift ej utan vidare tagas för god. Då statsverket skall till aflösningen
lämna ett bidrag, som är beroende af lösesummans storlek, måste i det
allmännas intresse fordras utredning, att det uppgifna räntebeloppet ej till
förfång för staten afviker från det verkliga. Jämväl för motpartens skull
synes det i vissa fall vara af behofvet påkalladt, att den lämnade uppgiften
i någon mån styrkes. Detta anspråk på utredning torde dock redan med
hänsyn till önskvärdheten att undvika rättegång icke höra sträckas därhän,
att eu fullt bindande bevisning angående det rätta räntebeloppet skulle
fordras. För öfvervakande af att eu sådan fordran uppfylldes vore ju ej
Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt myndighet. Det torde få anses vara
tillräckligt, om Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner förebragta omständigheter
göra sannolikt, att de intressen som böra skyddas icke blifva
lidande genom uppgiftens godkännande. Finnes tillgång till aftal, hvari -

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

genom räntans innehåll blifvit från början bestämdt eller sedermera förändrad
t, bör sådant aftal naturligtvis företes.

1 förbigående vill jag erinra om, att rättslig betydelse till bestämmande
af on frälseränta icke alltid kan tillerkännas ett i detta syfte ingånget
aftal, äfven om detsamma tillkommit i laga ordning. Så t. ex. torde
ett under senare tider träffadt aftal, hvarigenom en frälseräntas belopp förhöjts,
icke kunna anses hafva laga verkan annat än såsom aftal angående
afkomsträtt eller dylik förmån. Det nytillkomna beloppet kan därför icke
blifva föremål för aflösning såsom frälseränta.

Saken svncs för öfrigt ställa sig något olika, allteftersom endast det
allmännas intresse beröres eller äfven den icke sökande partens rätt står på
spel. Hafva parterna förklarat sig ense om en lämnad uppgift, torde
tvifvelsmål angående dess riktighet i ett eller annat hänseende ej böra
utgöra hinder för dess godkännande, om blott Knngl. Maj-.ts befallningshafvande
på grund af den åstadkomna utredningen finner sannolikt, att
förmånerna ej blifvit för högt upptagna och att statsverkets rätt alltså är
skyddad. På samma sätt förhåller det sig, om uppgiften lämnats af räntans
ägare och ej blifvit bestridd från motsidan. Synes uppgiften icke
vara för hög, kan nämligen rån tegi fvaren förmodas icke hafva något att
invända mot densamma, och hans underlåtenhet att yttra sig bör därför
kunna betraktas lika med ett godkännande. I öfriga fall däremot måste
fordras sannolikhet för att det uppgifna beloppet icke är vare sig för högt.
eller för lågt.

I det nu anförda har ej tagits någon hänsyn till att jämte parterna
och statsverket äfven innehafvare af inteckningar i räntan och fastigheten
kunna hafva intresse af räntebeloppets fastställande. Till detta förhållande
anhåller jag att sedermera få återkomma.

Uppstår mellan parterna tvist angående räntans rätta innehåll eller
kan detta af annan anledning ej anses vara utrönt, måste — liksom för den
händelse uppgift om räntebeloppet ej lämnats af någondera parten — ett annat,
förfarande väljas. Frågan torde dock icke böra omedelbart hänvisas till
domstol, utan synes det, såsom förut antydts, vara lämpligt att först söka
komma till ett resultat på grundval af de faktiskt erlagda räntebeloppen.
Från statsverkets sida. lär det icke böra möta någon större betänklighet,
att låta räntan aflösas efter medeltalet af de belopp, hvarmed den utgått
under någon lämpligt bestämd tidsperiod. För parterna bör denna, utväg
i allmänhet vara att föredraga framför anställande af rättegång. Endast
om någondera, parten vill till sin fördel göra gällande, att, de erlagda beloppen
öfver- eller understiga de riktiga, har han anledning att motsätta

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 47

sig berörda lösning af frågan. Mot parts bestridande bör densamma icke
vinna tillämpning.

Sistberörda utväg kan emellertid tydligen icke leda till målet i annat
fall än då ränta utgår i årliga prestationer. Kunna rättigheter af
annat slag icke bestämmas till sin omfattning genom det först nämnda
förfarandet, är rättegång den enda utväg som står till buds.

Enligt hvad nyss nämndes skulle jämlikt kammarkollegiets förslag
medeltalet af de belopp, med livilka räntan bevisligen utgjorts under de
tre åren 1905, 1906 och 1907, läggas till grund för bestämmande af räntans
värde, men har däremot lagberedningen ansett, att man lämpligen
borde taga i betraktande de tre år, som närmast föregått det, då frågan
om räntans aflösande väcktes. Den sålunda ifrågasatta tiden af tre år
synes mig, oafsedt om det ena eller det andra förslaget i öfrigt äger företräde,
vara för kort och lämna tillfälliga omständigheter för stor möjlighet
att inverka. Skall man komma till ett medeltal, som med större säkerhet
kan antagas återgifva räntans fortbestående värde, torde det vara
nödvändigt att utgå från en längre period, lämpligen tio år. 1 fråga om
periodens förläggning kan mot lagberedningens förslag göras den anmärkningen,
att om undersökningsmaterialet hämtas från en tid, då den föreslagna
lagstiftningen gäller, det icke är uteslutet att parterna, i syfte att
förhöja statsbidraget, genom konstlade åtgärder gifva räntan skenet af att
utgå med högre belopp än det verkliga. Det synes därför vara lämpligt
att, såsom kammarkollegiet tillstyrkt, bygga undersökningen på förhållandena
under en tid, som ligger före det berörda lagstiftning får tillämpning.
I enlighet härmed innefattas i förevarande förslag bestämmelse, att
beräkningen skall göras efter medeltalet af de belopp, med hvilka räntan
utgått under de tio åren närmast innan den föreslagna lagen trädt i kraft.
Erinras må att markegången är utan betydelse vid ifrågavarande undersökning,
som afser de verkligen erlagda beloppen i penningar eller persedlar
och icke grunden för förvandling af persedlarnas värde i penningar.

Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att ehuru från parternas
sida icke göres någon invändning mot bestämmande af räntans innehåll
på sistnämnda sätt, ändamålet likväl icke vinnes. Bortsedt från möjligheten,
att en bestående ränta af en eller annan anledning under någon
tid icke utgått, kan en medeltalsberäkning förhindras däraf, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke finner den förebragta utredningen om de
erlagda räntebeloppen vara tillförlitlig. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall då enligt förslaget hänvisa sökanden att vid domstol föra talan till
styrkande af de i räntan innefattade förmåner.

4-S

Kungl. May.is nåd. proposition Nr 75.

Den talan, som af sådan anledning kan komma att anställas, blir
särskildt i vissa fall af en för vår rättegångsordning mera ovanlig beskaffenhet.
Den skall ju afse icke utkräfvande af ett anspråk utan endast att få tillvaron
och omfattningen af en rättighet eller skyldighet fastslagna. Föres
talan af räntans ägare, kommer den att utgöra hvad man brukar kalla en
positiv fastställelsetalan. År däremot fastighetsägaren kärande i målet,
torde hans yrkande i allmänhet innebära, att räntan skall förklaras utgå
endast med visst uppgifvet innehåll, ett påstående sålunda som snarast
tillhör den så kallade provokatoriska rättegången. Det torde emellertid
icke möta något hinder att låta domstolarnas handläggning påkallas för
dylika frågor, hvarförutan en någorlunda betryggande grund för aflösningen
säkerligen i många fall icke skulle kunna åstadkommas. Att inför
domstolen vanliga bevisningsregler gälla synes knappt behöfva framhållas.

9 §•

Då frågan om frälseräntas innehåll blifvit af domstol afgjord genom
laga kraft ägande utslag, har part, som vill fullfölja aflösningsärendet, att
åter anmäla detsamma hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Det torde
kunna tagas för gifvet, att i en rättegång af berörda slag domstolen alltid
skall stanna vid ett resultat, som gör det möjligt att bringa aflösningsärendet
till slut; rättigheter och förpliktelser, som domstolen icke kunnat
finna styrkta, lära sakna rättslig betydelse. Kungl. Majds befallningshafvande
har därför endast att öfvergå till aflösningsförfarandets andra
hufvudafdelning, ersättningens bestämmande.

Har räntans innehåll utan hänvisning till domstol blifvit bestämdt
enligt hvad i 7 § sägs, företager naturligtvis Kungl. Majds befallningshafvande
omedelbart därefter frågan om ersättningens fastställande.

10 §.

Huru aflösningssumman enligt förslaget skall bestämmas har jag
förut i hufvudsak angifvit.

Kammarkollegiets majoritet har vid sitt förslag, att ersättningen skall
utgå med tjugufem gånger räntans värde för år, fogat föi''behållet, att
denna beräkningsgrund skall tillämpas endast om ej annorlunda aftalats.
Minoriteten inom samma ämbetsverk, hvilken såsom regel förordat en
beräkningsgrund af tjugutvå gånger räntans värde, bar velat låta densamma
användas blott, om ränteägaren eller vederbörande intecknings -

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 15.

häfvare ej begär aflösningssummans bestämmande af gode män, samt tilllika
förutsatt, att denna summa skulle kunna genom öfverenskommelse
mellan jordägaren och ränteägaren äfvensom, om räntan är intecknad, inteckningshafvaren
sättas till lägre belopp än det regelmässiga. I fråga
om det förra förslaget synes, såsom lagberedningen framhållit, kunna erinras
att, om aflösningen ordnas på ett för båda parterna fördelaktigt
sätt, det ej torde vara erforderligt att medgifva giltighet åt aftal om aflösningssummans
bestämmande efter annan grund än den såsom regel stadgade,
men att, i händelse sådant medgifvande göres, därvid bör fästas nödigt
förbehåll för iakttagande af inteckningshafvares rätt. Jämväl beträffande
minoritetens förslag gäller att det förefaller obehöflig! förutsätta ersättningens
bestämmande till lägre belopp än det ränteägaren skall hafva
rätt att fordra. Hvad åter beträffar den i sistnämnda förslag ifrågasatta
värdering af gode män, syhes ett stadgande i denna riktning ej heller vara
erforderligt, om den fördelaktiga beräkningsgrunden af tjugufem gånger
räntans årsvärde antages såsom regel.

Att emellertid äfven efter nu föreliggande förslag värdering af gode
män i visst fäll skall förekomma har jag förut nämnt. För ett annat sådant
fall skall jag strax redogöra.

Då årliga ränteprestationer äro bestämda i persedlar, är deras förvandling
i penningar erforderlig för att finna det årsvärde, efter hvilket
aflösningssumman skall uträknas. Har särskild grund för sådan förvandling
blifvit bestämd genom aftal, som ingåtts med laga verkan och fortfarande
gäller, skall detta aftal naturligtvis följas. 1 annat fall bör förvandlingen,
om persedlarna äro upptagna i länets markegångstaxa, ske
med ledning af denna. Härvid, liksom eljest då det är fråga om frålseränteprestationer,
skall den årliga markegången enligt litt. A i markegångstaxan
läggas till grund. För att icke en tillfälligt hög eller låg markegång
skall kunna få för stark inverkan på aflösningssumman synes man emellertid
äfven här böra utgå från eu medeltalsberäkning. Enligt förslaget skall
medeltalet af den årliga markegången för de tio sist förflutna åren vara
bestämmande. Någon betänklighet att i detta fall hålla sig till tioårsperioden
närmast före det aflösningen äger rum kan icke förefinnas. Till det
efter markegång funna årsvärdet kommer forsellönsersättning enligt vanliga
regler.

Med den omväxling, som gör sig gällande i afseende å frälseskatteräntors
innehåll, kan det emellertid icke antagas, att de i dessa ingående persedlarna
alltid skola vara upptagna i vederbörande markegångstaxa. I de
fall, då ledning af markegången alltså saknas, torde det få uppdragas åt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 54 höft. (År 75.) 7

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

godo män att bestämma förmånens värde för år. Det på sådant sätt funna
årsvärdet får därefter ingå i frälseräntans hela årsvärde.

Innefattar frälseräntan förmåner, som ej utgå med visst belopp för
år, lägges slutligen det genom gode mäns uppskattning funna värdet å desamma
till. det belopp, som erhålles genom uträkning af tjugufem gånger
de årliga prestationernas värde.

För att aflösningsförfarandet skall kunna skyndsamt och med minsta
möjliga kostnad bringas till slut synes det vara lämpligt att så långt sig
göra låter inskränka ej blott hänvisning till domstol utan äfven användande
af gode män, i synnerhet som de värderingsfrågor, för hvilka sådana enligt
förslaget må anlitas, ofta torde röra ganska små belopp. Med hänsyn härtill
har stadgats att, om parterna äro ense om visst värde, som Kungl..
Maj:ts befallningshafvande finner ej vara för högt, värdering af gode män
icke skall vara erforderlig. I nästa paragraf meddelas bestämmelse till förebyggande
af att inteckningshafvares rätt härigenom kränkes.

11 §•

Om frälseränta besväras af beviljad eller sökt inteckning, är, jämte
statsverket och parterna i ränteförhållandet, äfven inteckningshafvaren intresserad
af aflösningsförfarandet, och likställd med honom i detta afseende
är den, som på grund af ogulden köpeskilling har fordran, för hvilken
frälseräntan enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Med afiösningens fullbordande
upphör frälseräntan att finnas, och inteckningshafvarens rätt får
göras gällande i löseskillingen. Det är därför af vikt för honom, att denna
icke bestämmes lägre än att den förslår till betalning af hans fordran.

Såsom den förut lämnade redogörelsen visar, tillmätes enligt föreliggande
förslag ganska stort vitsord åt sådana af parterna lämnade uppgifter,
som icke synas leda till en för hög ersättningssumma och alltså icke kunna
äfventyra statsverkets rätt. Inteckningshafvarens intresse går här i motsatt
riktning. Hvad som för honom innebär eu viss våda synes vara, dels att
aflösning kan äga rum utan att frågan om räntans belopp varit underställd
domstols pröfning, dels att värdering af gode män, i de fall då
sådan är stadgad, kan eftergifvas på grund af en mellan parterna träffad
öfverenskommelse. Det torde därför vara nödvändigt att, i den mån sådant
är påkalladt för inteckningshafvarens skyddande, i dessa delar afstå
från det mera enkla och formlösa förfarande, som eljest kan vara fördelaktigt.
Olika utvägar kunna härvid komma i fråga. Närmast öfversstämmande
med hvad i expropriations- och vattenlagstiftningen stadgas för
jämförliga fall skulle vara att låta inteckningshafvarna genom kungörelse

Kungl. Ma j:ts nåd. proposition Nr 7o.

inkallas till aflösningssummans fördelning, med rätt för inteckningshafvare,
som ej erhåller full betalning, att påfordra pröfning af domstol, om sådan
ej förut ägt rum, samt värdering af gode män, om sådan kan förekomma
och ej förut skett. Det förefaller mig emellertid lämpligt att gå ett steg
längre och stadga att, innan aflösningssumman fastställes, hänvisning till
domstol och eventuellt gode män alltid skall äga rum, om ej sökanden visar,
att ersättningsbeloppet — utan förhöjning öfver hvad då föreslagits —
förslår till full betalning af de intecknade fordringarna eller att inteckningshafvarna
ändock åtnöjas med ersättningens bestämmande till nämnda
belopp. Om det aftalade värdet är skäligt och frälseräntan ej för högt
intecknad, är utredning i det förra afseendet tydligen lätt att åstadkomma.

En hänvisning till domstol kan dock icke anses utan vidare
innebära tillräcklig trygghet för att aflösningssumman kommer att motsvara
frälseräntan» verkliga värde. Om räntegifvaren och räntetagaren
äro ense om viss uppgift angående ränteprestationernas belopp, har nämligen
domstolen icke att ingå i någon pröfning, huruvida denna uppgift
är riktig, med mindre yrkande om sådan pröfning göres af någon, hvars
rätt är däraf beroende. Inteckningshafvarna böra därför erhålla tillfälle
att såsom inellankommande parter vid domstolen yrka fastställande af
räntan till det verkliga beloppet eller så stor del däraf, som erfordras för
deras fordringars gäldande. För att i sådant syfte bereda dessa rättsägare
kännedom om frågans hänvisning till domstol synes det lämpligen
kunna föreskrifvas, att skriftlig underrättelse därom med posten skall sändas
till kända rättsägare samt att, om rättsägare är okänd, offentlig kungörelse
skall utfärdas.

Genom berörda stadganden synas innehafvarna af inteckningar i frälseräntan
vara ganska väl skyddade i sin rätt. Aflösningen kan emellertid
äga en viss betydelse äfven för personer, som hafva inteckningar i den
fastighet, från hvilken räntan utgår. Statsverkets fordran för de förskjutna
tre fjärdedelarna af löseskillingen skall nämligen enligt 15 § i förslaget
betryggas på ett sätt, som ger densamma företräde i fastigheten
framför inteckningar. 1 regel kan detta icke antagas vara till förfång för
inteckningshafvarna, då nämnda belopp bör fullt motsvaras af den värdeförhöjning
fastigheten erhåller genom räntepliktens upphörande. Endast
om löseskillingen skulle bestämmas oskäligt högt, kan ett annat förhållande
tänkas uppstå. Tillräcklig anledning att med hänsyn till sådana fall låta
ifrågavarande inteckningshafvare i en eller annan form utöfva inflytande
på löseskillingens bestämmande torde knappast föreligga, så mycket mindre
som deras intresse sammanfaller med statsverkets och alltså tillgodoses genom
den kontroll ämbetsmyndigheterna utöfva. Det torde för öfrigt vara

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

svårt att Unna en lämplig begränsning för den rätt, som i berörda hänseende
skulle kunna tilläggas nu nämnda inteckningshafvare, hvilka icke
hafva anspråk på andel i löseskillingen.

12 §.

Med hänsyn till det bidrag statsverket skall lämna till aflösningen
förefaller det berättigadt att låta alla gode männen utses af offentlig
myndighet. Genom detta uppdrags fördelning mellan Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domaren torde förebyggas att ensidighet kunde
göra sig gällande vid valet.

Enligt förslaget skall gode männens värdering — i likhet med expropriationsnämnds
uppskattning — vara för parterna bindande och ej få
öfverklagas. Ett sådant stadgande synes mig vara önskvärdt och utan
våda kunna meddelas, särskild! som de föreliggande värderingsfrågorna i
allmänhet torde vara ganska enkla och obetydliga.

Såsom jag förut nämnt, anser jag mig böra föreslå, att kostnaden
för godemansförrättningen skall gäldas af allmänna medel. Det synes, i
detta hänseende liksom i andra förut omförmälda, vara angeläget, att aflösningsförfarandet
ordnas på ett för parterna billigt sätt. I vissa fall då
parterna äro ense skall ju för öfrigt gode männens värdering påkallas
omedelbart i det allmännas intresse. Att bestämma en rättvis grund för
kostnadens fördelning mellan olika intressenter torde äfven vara förenadt
med svårigheter. Någon väsentligare förökning af det allmännas utgifter
för aflösningen lär icke kunna föranledas af ett dylikt åtagande från statsverkets
sida.

14 §.

I förordningen den 11 september 1885 stadgas, att ränta som inlöses
skall af säljaren frånträdas med nytt kalenderår. En motsvarande
regel bör, såsom kammarkollegiet och lagberedningen påpekat, vinna tilllämpning
vid aflösning af ränta. I allmänhet torde aflösningen böra gå i
fullbordan och räntan följaktligen upphöra med ingången af kalenderåret
närmast efter det år, då det utslag, hvarigenom aflösningsansökningen bifallits,
vunnit laga kraft. På parts ansökning eller af annan särskild
anledning synes dock uppskof till annat årsskifte kunna medgifvas. Lagberedningen
har vidare framhållit, att i nämnda utslag bör utsättas tiden
för räntans upphörande och lämnas uppgift å det belopp, som under
amorteringstiden årligen skall af jordägaren erläggas såsom ränta och afbetalning
å statslånet. Detta har i förslaget iakttagits.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

Enär det är af vikt att erhålla säkerhet om tidpunkten, då beslutet
kommer att blifva slutgiltigt, och jämlikt förordningen den 14 december
1866 besvärstiden skall räknas från det vederbörande part erhållit del af
beslutet, har, jämväl i öfverensstämmelse med hvad lagberedningen förordat,
i förslaget upptagits stadgande, att beslutet skall genom Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes försorg delgifvas den icke sökande parten.

Enligt 19 § i förslaget skall advokatfiskal i kammarkollegiet äga
att mot Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i dessa ärenden föra
talan för bevarande af statsverkets rätt. Äfven han bör därför erhålla
del af utslaget.

15 §.

Uppenbarligen bör full trygghet för återbekommande af de till frälseräntors
aflösning förskjutna medel tillförsäkras statsverket. Någon bättre
utväg torde härvid icke stå till buds än den af kammarkollegiet angifna
att låta dessa lån i likhet med odlingslån en antecknas i jordeboken och
därmed erhålla samma rätt i den af räntan förut besvärade jorden, som i
vederbörande fastigheter åtnjutes för de i 17 kap. 6 § handelsbalken omförmälda
afgälder. Skälig hänsyn till dem, som hafva inteckningar i
fastigheten, torde icke böra anses förbjuda ett sådant stadgande. De anmärkningar,
som, särskildt ur synpunkten af önskvärd publicitet, kunna
riktas mot att en dylik företrädesrätt till fast egendom får skapas genom
anteckning i jordebok,. torde i hufvudsak undanröjas, om tillika stadgas,
att anmälan om statslånet och dess antecknande i jordeboken skall göras
hos vederbörande domare och föranleda motsvarande anmärkning i inteckningsprotokollet.
Bestämmelse härom har införts i nästa paragraf.
Jag vill erinra om att ett liknande stadgande i fråga om odlingslånen
föreslagits af lagberedningen i ett den 31 december 1907, i samband med
andra afdelningen af förslaget till jordabalk, framlagdt förslag till lag om
ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

16 §.

Att meddelande om beslut, hvarigenom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnat om frälseräntas aflösning, skall införas i länskungörelserna
har föreslagits af kammarkollegiet och äger motsvarighet i hvad
lagen den 19 april 1907 stadgar angående beslut om aflösning af afgäld
från afsöndrad lägenhet.

Kungl. Maj:tt nåd. proposition Nr 15.

På sätt lagberedningen, delvis i öfverensstämmelse med kammarkollegiet,
ifrågasatt, torde ock böra meddelas föreskrift, att anteckning om
räntans upphörande skall göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Att
äfven statslånet, skall anmärkas i intecknangsprotokollet framgår af hvad
jag vid nästföregående paragraf yttrat. Enligt stadganden i de särskilda
förslagen till förändringar i lagfarts- och inteckningsförordningarna skall
hvad sålunda blifvit antecknadt i protokollen anmärkas jämväl i lagfartsoch
inteckningsböckerna.

Det torde tillåtas mig i detta sammanhang nämna, att kammarkollegiet,
som förutsatt att i lag skulle stadgas förbud mot föryttring,
lagfarande och intecknande af ränta, hvars aflösning blifvit sökt, tillika
föreslagit, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle draga försorg om
aflösningsärendets antecknande i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt
lagfarts- och inteckningsböckerna redan omedelbart efter det ansökningen
inkommit. Lagberedningen har ansett, att meddelande af sådant förbud icke
är behöfligt, eller lämpligt och att vid detta förhållande nämnda förslag, i
hvad det afser aflösningsansöknings antecknande i lagfartsprotokollet och lagfartsboken,
bör förfalla. Med instämmande häri har jag funnit anteckning
om dylika ansökningar äfven hvad inteckningsprotokollet och inteckningsboken
beträffar icke vara påkallad af något större behof utan kunna undvaras.

17 §.

Aflösningssumman torde lämpligen komma ränteägaren tillhanda på
det sätt, att statskontoret vid början af det kalenderår, från och med
hvilket frälseräntan upphört att utgå, på rekvisition af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
öfversänder medlen till denna myndighet, som därefter
utbetalar dem till ränteägaren. Har räntan häftat för fordran, som skall
utgå ur lösesumman, bör emellertid före utbetalningen likvid anställas
mellan ränteägaren och vederbörande fordringsägare. Kammarkollegiet och
lagberedningen hafva föreslagit, att härvid skall förfaras i enlighet med
hvad som är stadgadt om fördelning af löseskillingen för intecknad fastighet
som exproprierats. Det synes emellertid vara lämpligare att hänvisa
till utsökningslagens stadganden om fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis
såld fast egendom, hvilka bättre än gällande expropriationsförordnings
ofullständiga bestämmelser gifva uttryck åt hvad äfven de
senare torde åsyfta. Härutöfver erfordras stadgande om inteckningshafvares
och andra med dem likställda fordringsägares kallande till sammanträde
för fördelningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Kammarkollegiets förslag innehåller bestämmelse, att expropriationsförordningens
föreskrifter skola i tillämpliga delar iakttagas jämväl beträffande
dödande af ej till fullo gulden inteckning i aflöst frälseränta.
Denna bestämmelse torde, såsom lagberedningen anfört, kunna uteslutas,
då själfva föremålet för inteckningsrätten med ränteaflösningen upphört
att finnas till.

Äfven om frälseränta innehafves såsom fideikommiss, synes dess aflösande
enligt de föreslagna bestämmelserna böra vara medgifvet, utan
att särskildt tillstånd af Kungl. Maj:t för hvarje fall skall vara erforderligt.
Aflösningssumman eller öfverskottet å denna kan dock icke i dylika
fall utan vidare utbetalas till räntans innehafvare utan bör af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande hållas inne, till dess Kung]. Maj:t förordnat
huru med medlen skall förfaras.

Ifrågasättas kan huruvida särskilda stadganden höra meddelas för
det fall att den fastighet, från hvilken räntan utgår, innehafves såsom
fideikommiss. Därförutan kommer, om ej jämväl räntan tillhör samma
fideikommiss, den genom aflösningen föranledda förhöjningen af fastighetens
värde att medföra förökning äfven af fideikommisset. Denna
fråga synes emellertid kunna lämnas å sido. En sådan förökning kan
visserligen ej anses vara i och för sig lämplig från det allmännas
synpunkt och öfverensstämmer ej heller med grunderna för gällande
lagstiftning om fideikommiss, men å andra sidan är det fördelaktigt
att äfven i dylika fall frälseräntorna upphöra. Aflösningen innebär ju för
öfrigt i sak ej annat än att en gravation aflyftes från fideikommissfastigheten,
och hinder mot sådana åtgärder har aldrig förefunnits.

18 §.

Enligt förslaget skall uppgörande af annan amorteringsplan än den
såsom regel stadgade icke kunna från början eller sedermera påfordras.
Däremot bör det vara fastighetsägaren obetaget att efter uppsägning när
som helst under afbetalningstiden inbetala hela det å lånet återstående
beloppet jämte ränta.

19 §.

Att klagan öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i här
förevarande ärenden bör blifva föremål för kammarkollegiets pröfning synes
vara uppenbart. Kammaradvokatfiskalens befogenhet att föra talan i
desamma innebär också en ökad trygghet för att statsverket — och på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

samma gång enligt hvad jag förut nämnt innehafvare af inteckning i fastigheten
— får sin rätt behörigen iakttagen. Särskilt stadgande, att klagan
öfver kammarkollegiets beslut får föras hos Kungl. Maj:t, lär icke
vara erforderligt.

20 §.

Genom nådigt bref den 12 maj 1876 indrogos från hospitalen till
statsverket åtskilliga räntor, som torde vara att anse såsom frälseskatteräntor.
Vederbörande jordägare hafva därefter genom nådiga förordningen
den 5 juni 1909 erhållit rätt att enligt de i samma förordning meddelade
närmare bestämmelser inlösa dessa räntor. Det synes icke finnas någon
anledning att göra ändring i hvad sålunda redan är stadgadt om villkoren
för berörda räntors aflyftande från jorden, och förevarande lagförslag
bör därför icke erhålla tillämpning beträffande desamma.

Ifrågasättas kan huruvida icke undantag borde göras jämväl för de
»räntor i följd af skatteköp», som utgå från de jämlikt nådiga kungörelsen
den 11 september 1863 till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.
I den till 1908 års Riksdag aflåtna proposition, som ligger
till grund för nådiga förordningen den 20 november 1908 angående aflösning
af afgälder från berörda hemman, har emellertid uttalats att dessa
räntor visserligen kunna synas äga en viss likhet med frälseskatteräntorna
men i själfva verket väsentligt skilja sig från dem och, såsom endast utgörande
vederlag för obetald skatteköpeskilling, snarare äro i viss mån
jämförliga med afgälder från afsöndra^ lägenhet, om hvilkas aflösning
stadgas i lagen den 19 april 1907. Vid sådant förhållande kan det icke
anses behöfligt eller lämpligt att gifva särskildt uttryck åt, att lagförslaget
icke afser omförmälda räntor.

Förslaget till lag cm sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om

inteckning i frälseränta.

2 §•

I denna paragraf angifvas de förhållanden, som utgöra ovillkorligt
hinder för sammanläggning. Hvad i första stycket stadgas öfverensstämmer
med föreskrifterna i 2 § andra stycket af den förevarande lagförsla
i vissa afseenden närstående lagen den 26 maj 1899 angående förändrin

30 aq

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

af tomts område. Stadgandena i andra stycket däremot skilja sig från de motsvarande
bestämmelserna i nämnda lags 3 § däri, att sammanläggning i
vissa fall kan få äga rum, äfven om hvarken räntan eller jorden är gravationsfri.
Såsom högsta domstolen framhöll i sitt förut om förmälda utlåtande
öfver det tidigare förslaget till lag om frälseräntas sammanläggning
med jorden, kan, när jord och ränta besväras allenast af gemensamma
gravationer, hänsyn till dessa icke skäligen utgöra hinder för att sammanläggning
sker. Ej heller synes hinder för sådan åtgärd i allmänhet
möta, om annan inteckning än de, för hvilka egendomarna gemensamt
häfta, finnes blott i endera egendomen och ej är förenad med bättre eller
lika rätt.

3 §■

Enligt förslaget är det alltid någon utifrån tillkommande omständighet,
som angifver den tidpunkt, då det skall åligga domstolen att taga
initiativ till räntas sammanläggning med jorden. Denna omständighet
kan utgöras antingen däraf, att lagfart å fång till endera egendomen meddelas
för den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den
andra, eller ock af någon under domstolens pröfning kommande ändring
i förhållande, som enligt 2 § utgjort hinder att sammanlägga de för
samme ägare lagfarna egendomarna.

Sammanläggning kan lända till förfång för ägaren särskild! om jorden
eller räntan besväras af gravationer, för hvilka ägaren icke personligen
svarar och som öfverstiga denna egendoms värde. Grenom sammanläggning
skulle nämligen bördan af dessa gravationer utsträckas till den andra egendomen.
Visar ägaren sådant förhållande som nu angifvits, föreligger alltså
ett fall, då domstolen gifvetvis icke bör förordna om sammanläggning.

Då sammanläggningsfrågan upptages i sammanhang med beviljande
af lagfart å egendom, som förvärfvats genom köp, är det nödvändigt att
afvakta utlöpandet af den i 11 kap. 2 § jordabalken angifna tiden
från lagfarten. För att icke detta dröjsmål med afgörandet möjligen skall
kunna föranleda att ärendet helt och hållet undanskjutes, har stadgats
att, om i öfrigt hinder för sammanläggningen ej möter, den väckta frågan
ej må afföras från rättens handläggning utan endast skall förklaras
hvilande.

4 §•

Bestämmelsen, att sammanläggning kan äga rum på ansökning af
ägaren, äfven om denne ej erhållit lagfart, afser särskild! den möjligheten,
att räntan eller fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt
äldre lag ej varit skyldig lagfara.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 Käft. (Nr 75.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

5 §•

Är frälseränta gravationsfri, synes det böra alltid stå ägaren fritt
att i laga ordning få slut på densamma, om lian det vill. Det torde ej
finnas någon anledning att ställa denna rätt i beroende af att lian äger
äfven fastigheten. Tänkbart är också att han därförutan har intresse af
räntans upphörande, t. ex. om han förut varit ägare af fastigheten men
öfverlåtit denna eller någon del däraf till annan person med åtagande
att frigöra det öfverlåtna från ränteplikt.

7 §•

Bestämmelser i hufvudsak liknande de i denna paragraf meddelade
ingingo i det förut omförmälda äldre förslag, som var underställdt högsta
domstolens pröfning, och återfinnas jämväl i lagen angående förändring
af tomts område.

8 §■

Att anteckning om räntas sammanläggning med jorden gtfres i lagfarts-
och intcckningsprotokollen är behörigt åt samma skäl, som föranlcdt
stadgandet om motsvarande anteckning beträffande räntas upphörande
genom aflösning. I enlighet med hvad i nämnda äldre förslag var ifrågasatt
och i 1899 års lag tinnes stadgadt om anteckning i lagfartsprotokollet,
har emellertid i förevarande förslag uppställts fordran på anteckning äfven
därom att ansökning i dylikt ärende gjorts. Jämlikt förslagen till förändringar
i lagfarts- och inteckningsförordningarna skall jämväl om nu berörda
förhållanden anmärkning göras i lagfarts- och mteckningsböckerna.

12 §.

Om frälseränta innehafves såsom fideikommiss, bör sammanläggning,
vare sig på domstolens initiativ eller på ägarens ansökning, icke ifrågakomma,
med mindre fideikommisset omfattar äfven fastigheten, Det kan
nämligen ej vara lämpligt att utan vidare göra ett fideikommiss af frälseränta
om intet genom räntans sammanläggning med en fastighet af annan
natur. Är det åter fastigheten, som innehafves såsom fideikommiss, under
det att frälseräntan är fri egendom, skulle det tydligen innebära en orätt
mot ägaren att utan hans medgifvande ikläda äfven den senare fideikommissegenskap.
Stadgandena i 3 § torde emellertid vara tillräckliga att
förebygga en åtgärd af sistberörda slag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Frälseränta, som besväras af gravationer, bör icke få sammanläggas
med en fastighet af fideikommissnatur, med mindre äfven frälseräntan tillhör
samma fideikommiss eller gravationerna redan förut häfta vid fastigheten.

Bestämmelsen att, om räntan och fastigheten äro i samme ägares
hand, en inteckning, som beviljas i den ena egendomen, skall fastställas
att gälla äfven i den andra synes ingifva betänkligheter, om endera
egendomen men ej båda innefattas under ett fideikommiss. A. ena
sidan skulle det nämligen vara äfventyrligt att låta fideikommissegendomen
blifva graverad genom intecknande af den egendom, som är i fri ägo, och
å andra sidan skulle ägaren kunna lida förfång, om hans fria egendom
blefve ansvarig för eu inteckning, som toges i fideikommisset, så mycket
mer som ju för tillstånd att inteckna fideikommiss plägar uppställas det
villkor, att det intecknade beloppet skall användas till fideikommissets bästa.
Jämväl från öfriga bestämmelser till förhindrande däraf att jord och ränta
blifva olika graverade torde böra göras undantag för det fall, att den ena
egendomen men ej den andra är fideikommiss.»

Föredragande departementschefen hemställde härefter, att lagrådets
utlåtande öfver de förut nämnda, såsom bilagor till detta protokoll fogade
lagförslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom
utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om aflösning af vissa fräiseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

2 §•

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre
fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens
befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

1) bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren
i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och
de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, gifve Konungens
befallningshafvande kammarkollegiet del af ansökningen; och åligger det
kollegiet att meddela Konungens befallningshafvande de upplysningar, som
må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för pröfning af ansökningen.

5 §•

Vistas sakägare som nu är nämnd å okänd ort, eller är han utrikes
& sådan ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet eller
tidsutdräkt, och finnes ej ombud, som äger för honom i ärendet föra talan,
förordne, på anmälan af Konungens befallningshafvande, domstolen i den
ort, där fastigheten är belägen, god man att i ärendet företräda den frånvarande.

6 §•

Yppas under ärendets handläggning tvist angående skyldigheten att
utgifva frälseränta, hän vise Konungens befallningshafvande sökanden att
därom vid domstol föra talan.

7 §•

Lämnas i fråga om de i frälseräntan ingående förmåner från någondera
sidan uppgift, som ej från motsidan bestrides, och styrkes uppgiften
eller göres den sannolik, lägge Konungens befallningshafvande nämnda
uppgift till grund för ersättningens bestämmande. Lag samma vare, om
parterna enas angående dylik uppgift eller en af räntans ägare lämnad
uppgift från motsidan ej bestrides, samt Konungens befallningshafvande
finner sannolikt, att förmånerna ej blifvit för högt upptagna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Uppstår mellan parterna tvist i fråga, som nyss omförmäldes, eller
finner Konungens befallningshafvande erforderlig utredning om räntans
rätta belopp ej vara förebragt, skola, om sådant ej från någondera
sidan bestrides, de i räntan innefattade förmåner, som utgå för år, beräknas
efter medeltalet af de belopp i penningar eller persedlar, med
hvilka räntan utgått under de tio åren närmast före det denna lag trädt
i kraft.

Kan räntan ej bestämmas efter hvad nu är sagdt, hänvise Konungens
befallningshafvande sökanden att vid domstol föra talan till styrkande af
de i räntan innefattade förmåner.

B §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande
den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet
domstolen till banda.

9 §•

Hafva de i frälseräntan ingående förmåner blifvit behörigen utrönta,
skall ersättningen för räntan bestämmas.

10 §.

Ersättningen för sådan i frälseräntan innefattad förmån, som utgöres
med visst belopp för år, skall uppgå till tjugufem gånger nämnda
belopp. Utgår årlig förmån i annat än penningar, och är ej särskild grund
för beräkning af dess väi''de i penningar med laga verkan bestämd, varde
värdet för år beräknadt efter medeltalet af markegångsprisen för de sist
förflutna tio åren med tillägg af stadgad forsellönsersättning.

Kan ej beräkning, som nu är sagd, ske efter länets markegångstaxa,
varde förmånens värde för år bestämdt af gode män.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för
år, skall värdet af förmånen bestämmas af gode män.

Äro i fall, som i andra eller tredje stycket sägs, parterna ense om
visst värde, som Konungens befallningshafvande finner ej vara för högt,
vare värdering af gode män ej erforderlig.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

11 §.

Har frågan om bestämmande af ersättningen för frälseränta, som besväras
af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, företagits utan att de i räntan
ingående förmåner blifvit af domstol fastställda, och visar ej sökanden, att
det belopp, som funnits skola såsom ersättning utgå, förslår till full betalning
af de fordringar, för hvilka räntan sålunda ansvarar, eller att innehafvarna
af de fordringar, som ej skulle till fullo gäldas, åtnöjas med ersättningens
bestämmande till nämnda belopp, hänvise Konungens befallningshafvande
sökanden att vid domstol föra talan enligt hvad i 7 § tredje
stycket sägs. Underrättelse om sådant beslut skall genom Konungens befallningshafvandes
försorg med posten sändas till kända innehafvare af
fordringar, för hvilka räntan ansvarar, så ock, om innehafvare af dylik
fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten
tre gånger. Har kungörelse som nu är nämnd utfärdats, må ej frågan
vid domstol företagas, förrän fjorton dagar förflutit från det kungörelsen
sista gången infördes i tidningarna.

Svarar frälseränta för fordran efter hvad förut är sagdt, äge hvad i
10 § fjärde stycket stadgas ej tillämpning, med mindre sökanden i afseende
å det belopp, hvartill ersättningen enligt det af parterna föreslagna värde
skulle uppgå, visar förhållande, som nyss omförmäldes.

12 §.

Gode män, som i 10 § omförmälas, skola vara tre, af hvilka en utses
af Konungens befallningshafvande och två af domaren i orten.

I fråga om jäf mot gode männen skall hvad enligt lag gäller om
jäf mot skiljemän äga tillämpning.

Uppkomma mellan gode männen olika meningar, galle den mening,
om hvilken de flesta förena sig. Gode männens beslut skall affattas skriftligen
och af dem undertecknas samt till Konungens befallningshafvande
insändas, öfver beslutet må klagan ej föras.

Gode männen vare berättigade till ersättning af statsmedel enligt
tredje klassen i gällande resereglemente.

13 §.

År aflösningen ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad
denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är
skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad
i 10 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,
varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren medgifver, att aflösningen
ändå må äga rum.

14 §.

Möter ej enligt hvad i 13 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,
skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen,
med iakttagande af värde, som må hafva blifvit af gode män bestämdt,
samt tillika föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseräntan
skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat
föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret
närmast efter det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande
gifve ock i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att
iakttaga i fråga om erläggande af ränta å det belopp statsverket förskjuter
samt beloppets återgäldande.

Utslaget varde genom Konungens befallningshafvandes försorg delgifvet
ägare af räntan eller fastigheten, den där icke är sökande, så ock
advokatfiskal i kammarkollegiet.

15 §.

Angående förskott, som nu är sagdt, skall anteckning ske i jordeboken,
på sätt om lån från odlingslånefonden är stadgadt; och åtnjute därefter
statsverket för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet,
från hvilken frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom
i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

16 §•

Sedan utslag, som i 14 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens
befallningshafvande verkställa anteckning enligt 15 § samt genom tryck kungöra
meddelande om utslaget så som med Konungens befallningshafvandes
kungörelser vanligen förfares. Konungens befallningshafvande insände ock
till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans upphörande än äfven
om förskottet samt de årliga afbetalnings- och räntebeloppen äfvensom den
i jordeboken införda anteckning; och varde å nästa rättegångsdag under
lagtima ting anteckning om räntans upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen
samt anteckning om förskottet och hvad därtill hör
införd i inteckningsprotokollet.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 75.

17 §.

Ersättningen varde vid början af det kalenderår, från och med
hvilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphört att utgå, till
Konungens befallningshafvande på dess anhållan af statskontoret utbetald.

Konungens befallningshafvande skall därefter utbetala ersättningen
till frälseräntans ägare. Besvärades räntan af sökt eller beviljad inteckning
eller kunde den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling,
äge hvad om fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom är stadgadt motsvarande tillämpning, och skall kallelse till
sammanträde för fördelningen genom Konungens befallningshafvandes försorg
med posten sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan
ansvarade, samt, om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst
fjorton dagar före sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande
den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen
förordna!, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder
för utbetalande af denna, läte Konungens befallningshafvande, om så begäres,
insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och
komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

18 §.

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader
efter uppsägning hos statskontoret, inbetala hela det å förskottet återstående
beloppet jämte därå upplupen ränta.

19 §•

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom här
ofvan sägs, må klagan föras hos kammarkollegiet.

Advokatfiskal i kammarkollegiet äge att mot sådant beslut föra
talan för bevarande af kronans rätt.

20 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,
som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 54 käft. (Nr 75.) 9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad
men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit
efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af statsmedel,
men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel
och äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge
hvad i denna lag stadgas ej tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

Förslag till Lag om

sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning

i frälseränta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med
den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §•

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,
att klander blifvit instäm dt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller
rätten därtill eljest linnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller
beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt
fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera
egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller ock,
om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast för
sådana inteckningar, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl
i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre eller
lika rätt.

Hvad nu sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande
fordran, som afses i 11 kap. 2 § jordabalken.

3 §•

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut
har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, och möter ej för
sammanläggning hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

höre rätten ägaren, huruvida han har något att erinra mot att dylik åtgärd
vidtages. År ej sådant fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning
ej må ske, och visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning
skulle lända honom till förfång, förordne rätten, att räntan skall vara
med fastigheten sammanlagd.

Möter allenast på den grund, att egendom kan häfta jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning, formare
rätten frågan därom hvilande, intill dess den i samma § angifna
tid för intecknings sökande är ute.

Förekommer till rättens handläggning ärende angående ändring i
förhållande, som i 2 § första eller andra stycket afses, och varder förefintligt
hinder för sammanläggning därigenom undanröjdt, vare lag som i
första stycket af denna § sägs.

4 §‘

Åro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och
gör ägaren ansökning om sammanläggning, äge rätten, ändå att lagfart ej
blifvit ägaren beviljad, meddela föreskrift som i 3 § första stycket omförmäles,
därest ägarens åtkomst styrkes.

5 §•

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning
eller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken, ansökning
om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven om ej
jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 4 § sägs.

6 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

7 §■

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,
gälle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på grund
af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,
skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i fastigheten.

8 §•

Angående väckt fråga om sammanläggning och rättens beslut däröfver
skall anteckning göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Skall

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

enligt hvad i 7 § sägs inteckning gälla i annan egendom än den,
hvari den är beviljad, göre ock rätten anteckning därom i inteckningsprotokollet.

9 §•

Sökes, då frälseräntan och fastigheten äro förenade i samme ägares
hand, inteckning i endera egendomen, skall den, om ansökningen bifalles,
fastställas att gälla jämväl i den andra egendomen.

10 §.

Är ej sådant fall som i 9 § sägs för handen, må inteckning i frälseränta
ej beviljas, med mindre inteckningen är utfäst då denna lag träder i
kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom den i samma § angifna tid.

11 §•

Äro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och
för samma fordran intecknade, må inteckningen ej i någondera egendomen
nedsättas eller helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd
vidtages i afseende å den andra egendomen.

12 §•

Frälseränta, som innehafves såsom fideikomiss, må ej sammanläggas
med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Utgår af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,
som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad
inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta
för fordran jämlikt 11 kap. .2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga
rum, ändå att hinder därför enligt hvad i 2 eller 3 § sägs ej möter.

Innehafves frälseräntan eller fastigheten såsom fideikomiss, äge
stadgandena i 9 och 11 §§ ej tillämpning, med mindre fideikommisset
omfattar jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart å fång till fast

egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Då anteckning skett efter 13 och 16 §§ i denna förordning eller
enligt lagen angående förändring af tomts område eller på grund af lagen
om aflösning af vissa frälseräntor eller jämlikt lagen om sammanläggning
af frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta, varde ock
det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag om

ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom

den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 61 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras
bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, däri inteckning
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran
eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock,
där inteckning blifvit beviljad eller af slagen, förnyad, nedsatt, annorledes
förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning blifvit förklarad
hvilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde.

Då anteckning i protokollet skett angående utmätning eller eljest
enligt 38 § i denna förordning eller efter lagen om aflösning af vissa
frälseräntor eller på grund af lagen om sammanläggning af frälseränta
med fastighet samt om inteckning i frälseränta, varde ock det i boken
anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den 2 januari
1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
22 juni 1911, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver utarbetade
förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sammanläggning
af frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta,
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart å fån
till fast egendom den 16 juni 1875 samt lag om ändrad lydelse af 61
i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade
inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å af delningen för lagärenden
Herman Falk.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

Justitieråden Borgström och Skarstedt förenade sig om följande yttrande
:

Att på ett eller annat sätt bringa äfven de icke inlösningsbara
frälseräntorna till upphörande torde få anses utgöra en af de mera angelägna
uppgifterna för lagstiftningen men är också en af de mera svår -

bOCOO

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

lösta. Väl kunna meningarna knappast vara delade i fråga om hvilka
utvägar man härvid har att anlita; vill man ej rent af tillgripa expropriation
af ifrågavarande frälseräntor, återstår näppeligen annat än vidtagandet
af åtgärder i syfte att åstadkomma antingen frälseräntas sammanläggning
med den fastighet, hvaraf räntan utgår, eller i sådana fall, då förutsättningarna
för sammanläggning icke äro för handen, aflösning af räntan.
Men det närmare ordnandet af lagstiftningen i dessa ämnen erbjuder invecklade
spörsmål. Hvad beträffar aflösning, föremålet för det nu föreliggande
lagförslaget, möter genast frågan, å hvilken myndighet — administrativ
myndighet eller domstol — bestyret med aflösningens genomförande
bör läggas. Att tvifvel om det behöriga i att låta administrativ
myndighet handhafva aflösningsärendena öfverhufvud kan göra sig gällande
beror naturligtvis på att i hvarje sådant ärende, innan aflösning må
ske, det måste stå fast, att en ränta verkligen finnes att aflösa och hvad
som utgör det verkliga innehållet i ränterätten. Och att härutinnan träffa
det rätta afgörandet kan understundom vara förenadt med betydande
svårigheter. Med hänsyn härtill kan det nog ifrågasättas, huruvida icke
man borde helt och hållet förlägga aflösningsärendena till domstol, naturligtvis
med undantag för hvad som rör siälfva utbetalningen af aflösningsbeloppen
och därmed sammanhängande förhållanden. Häremot talar dock
den omständigheten att man sålunda för de tvistiga fallens skull komme
att belasta domstolarna med en mängd aflösningsärenden, hvilka vore klara
nog och fördenskull i själfva verket skulle te sig såsom rena ansökningsärenden
men hvilka, såsom sådana betraktade, ingalunda vore af beskaffenhet
att böra tillhöra domstols behandling. Hvad beträffar förslagets ståndpunkt,
skulle väl enligt dettas syftning domstolarna hållas fria från dylika
klara aflösningsärenden; men huruvida detta i praktiken skulle kunna upprätthållas
är mer än tvifvelaktigt i betraktande däraf att skiljaktighet parterna
emellan rörande ränteförmånerna alltid skulle enligt förslaget föranleda
handläggning inför domstol. Sistnämnda förhållande har medfört den
olägenheten att förslagets bestämmelser i förevarande fråga kommit att
blifva i hög grad omständliga och svårhandterliga. Enligt förslaget kan
sålunda inträffa, att väckt fråga om aflösning kommer att behandlas först
inför Konungens befallningshafvande, så af häradsrätt och, efter klagan,
af hofrätt och högsta domstolen, därpå åter inför Konungens befallningshafvande,
så af gode män, vidare ånyo af Konungens befallningshafvande
och, efter klagan, af kammarkollegiet och regeringsrätten samt slutligen af
Konungens befallningshafvande för utbetalning af aflösningssumman och,
om fördelning af denna ifrågakommer och part är missnöjd med fördelningen,
ånyo af två instanser. Med förslagets utgångspunkt att hvarje
Bihang till Riksdagens protokoll 11)12. 1 sarnl. 54 Käft. (Nr 75). 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

tvistigt förhållande skall utredas vid domstol innan Konungens befallningshafvande
får meddela aflösningsbeslut är ock helt visst den nyssnämnda
olägenheten oundviklig; ett konsekvent genomförande af förslagets ståndpunkt
medgifver nog icke att från förslagets bestämmelser göres afvikelse
i vidare mån än beträffande några detaljer. Men vid sådant förhållande
synes det fara värdt att aflösning icke skall komma att i önskvärd grad
påkallas af vare sig rånte;]gare eller fastighetsägare. Det kan befaras, att
de omständigheter, som enligt föredragande departementschefens yttrande
kunde antagas komma att utgöra motiv för den ene eller den andre att
i eget intresse begära aflösning, skola väsentligen motverkas däraf att sökanden
i så godt som obegränsad utsträckning utsattes för tvånget att vid
domstol anhängiggöra en tvist, som kan blifva både långvarig och kostsam.
Kommer så härtill att sökanden, äfven om den andra parten i rättsförhållandet
är eller under ärendets fortgång blir med honom ense i alla ärendet
rörande frågor, likväl kan med hänsyn till kronans eller fordringsägares
intresse blifva nödsakad att anhängiggöra rättegång, vill det synas, som om
med bibehållande af förslagets ståndpunkt det skulle behöfvas vida starkare
driffjädrar än de antydda omständigheterna för att icke utsikterna till tvister
vid domstol skola athålla vederbörande rättsägare från att allmänneligen
påkalla aflösning.

Den förenkling af aflösningsproceduren, som sålunda måste anses
vara ett oundgängligt villkor för att man skall kunna förvänta att räntorna
blifva i mera afsevärd utsträckning bragta ur världen på denna väg,
synes icke kunna vinnas, med mindre man tager steget fullt ut och åt
administrativ myndighet — Konungens befallningshafvande — anförtror
pröfningen af aflösningsfrågan i hela dess vidd. Med fästadt afseende å
den säregna beskaffenheten af det efter offentligträttslig förebild grundade
rättsförhållandet mellan ränteägare och räntegifvare synes något afgörande
hinder häremot icke böra möta däraf att sålunda äfven privaträttsliga
frågor kunna komma att slutgiltigt bedömas af administrativ myndighet.
Frånsedt att det icke lärer kunna anses alldeles oberättigadt att, när något
allmänt intresse af stor betydelse fordrar det, rubba på den allmänna
grundsatsen om rätt för den enskilde att i privata rättsärenden söka domstol,
torde man för öfrigt knappast behöfva i en sådan anordning som den
nämnda se någon verklig fara för rättssäkerheten. De tvisti ga frågor, som
uppkomma i ett aflösningsärende, lära i regel icke kunna lösas annorledes
än efter granskning af äldre urkunder; och den utredning, som
härigenom står att vinna, är i allmänhet af beskaffenhet att kunna åvägabringas
lika väl hos Konungens befallningshafvande som vid domstol.
Naturligtvis skall det understundom möta svårigheter att få tillgång till

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

de handlingar, som kunde tjäna till upplysning i ärendet; men dessa
svårigheter blefve i allmänhet icke mindre för domstolen ån för Konungens
befallningshafvande, som tydligtvis skulle äga att anlita såväl kammarkollegiet
som vederbörande domstol för införskaffande af tillgängliga
urkunder. Skulle någon gång för ärendets afgörande blifva nödigt
att få parter eller vittnen afbörda vid domstol, borde uppenbarligen
Konungens befallningshafvande äga rätt att föranstalta om dylikt förhör.
Tydligt är vidare, att, då Konungens befallningshafvande vid sin pröfning
borde äga att taga hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter,
det följaktligen skulle stå Konungens befallningshafvande öppet att
låta med den slutliga pröfningen anstå i afbidan på utgången af en rättegång,
som ränteägaren anhängiggjort för utfående åt förfallna ränteprestationer
och hvars utfall kan vara beroende på verkan af gjord invändning i fråga
om existensen af frälseränterätten eller ock beskaffenheten af däri ingående
förmåner. Det bör slutligen icke förbises, att lagförslaget afser icke blott
frälseskatteräntor utan äfven för visst fall skattefrälseräntor. Räntor af
skattefrälse natur hafva i allmänhet sedan åtskillig tid varit inlösningsbara;
och inlösningsförfarandet är helt och hållet lagdt i administrativ
myndighets hand. Ehuru naturligtvis i ärende angående inlösen kunna
uppkomma samma tvifvelaktiga spörsmål, som skulle kunna uppstå i ett
ärende angående aflösning af en icke inlösningsbar skatte frälseränta,. har
dock icke för de af inlösningen intresserade — ränteägaren och fordringsägare
— försports någon olägenhet däraf att pröfningen uteslutande tillkommer
administrativ myndighet.

Då, såsom af det ofvan sagda torde framgå, några principiella betänkligheter
icke synas möta mot att till Konungens befallningshafvande
öfverlämna pröfningen af aflösningsärendet i hela dess vidd och sådant
uppenbarligen är det mest ändamålsenliga, hemställes, att förslaget omarbetas
i angifven riktning. Denna omarbetning torde böra byggas på
följande hufvudgrunder, nämligen:

att Konungens befallningshafvande skall, vare sig tvist uppkommer
mellan de egentliga parterna eller icke, hafva att bedöma aflösningsfrågan
allsidigt;

att följaktligen, innan aflösningsfrågan pröfvas, Konungens befallningshafvande
skall hafva lämnat alla rättsägare tillfälle att yttra sig i
ärendet;

att för sådant ändamål Konungens befallningshafvande skall hafva
att förordna särskild! ombud för bevakandet af kronans rätt äfvensom angående
den väckta frågan meddela fordringsägare, kända eller okända,
underrättelse på sätt i förslagets 11 § föreskrifves för där afsedt fall;

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

att Konungens befallningshafvande skall äga rätt att, där sådant
firmes nödigt, förordna om undersökning vid domstol genom förhör med
parter eller vittnen;

att de i räntan ingående förmåner, som utgå för år, skola bestämmas
på sätt angifves i 7 § andra stycket, därest det skulle visa sig omöjligt
att vinna tillfyllestgörande utredning angående förmånernas rätta belopp;

samt att, för den händelse beräkningen af den ersättning i penningar,
hvarmed förmån, som utgår in natura, skall aflösas, icke kan ske på
sätt stadgas i första stycket af 10 § eller fråga är om förmån, som ej
utgår med visst belopp för år, Konungens befallningshafvande skall beräkna
förmånens penningvärde efter ty skäligt pröfvas, med rätt för Konungens
befallningshafvande i dessa fall att förut inhämta yttrande af
sakkunniga, hvilka skola njuta ersättning af allmänna medel.

Härefter anförde beträffande

3—5 §§

Lagrådet:

Med hänsyn till de ingripande rättsverkningar aflösning af frälseränta
medför såväl för fastighetsägaren och ränteägaren som för innehafvare
af inteckning eller af fordran, för hvilken räntan häftar jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken, är det uppenbarligen af stor vikt ej mindre att det
tillses, att aflösningsfrågan väckts af behörig person, än äfven att tillfälle
beredes öfriga sakägare att under aflösningsförfarandets fortgång bevaka sin
rått i fråga om fastställandet af ersättningens belopp. De bestämmelser i
antydt syfte, som finnas upptagna i lagförslaget, torde emellertid knappast
vara härför tillfyllest, särskildt med hänsyn därtill att Konungens befallningshafvande
icke torde komma att erhålla kännedom om förändringar,
som under tiden efter utfärdandet af de vid ansökningen om aflösning
fogade äganderätts- eller gravationsbevis eller efter det Konungens befallningshafvande
erhållit kompletterande upplysningar men före ahösningsfrågans
afgörande äga rum med afseende ä de i bevisen upptagna eller af
de erhållna upplysningarna berörda förhållandena. Och då de nya rättsägarna,
där de icke underrättats om det pågående aflösningsförfarandet,
sakna anledning att anmäla sig hos Konungens befallningshafvande, skulle
det kunna tänkas inträffa, att Konungens befallningshafvande afgör aflösningsfrågan
utan att de verkliga sakägarna eller åtminstone alla dessa erhållit
tillfälle att yttra sig i ärendet. Till undvikande af denna olägenhet
är det uppenbarligen ej tillräckligt, att Konungens befallningshafvande omedelbart
före ärendets afgörande föranstaltar om komplettering af ägande -

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

rätts- eller gravationsbevis. En tillfredsställande lösning af ifrågavarande
spörsmål skulle däremot vinnas genom upptagande i lagförslaget af bestämmelser,
som ginge därpå ut, att sedan ett aflösningsärende blifvit anhängiggjordt,
anteckning därom så fort ske kunde skulle införas i lagfarts- och
inteckningsprotokollen. Därest någon, efter det en dylik anteckning införts,
förvärfvar fastigheten, frälseräntan eller fordran, för hvilken räntan
svarar, är man berättigad fordra, att sådan ny rättsägare, om han åstunda!’
att varda i ärendet hörd, skall utan anmaning inställa sig hos
Konungens befallningshafvande. Underlåter han detta, synes han böra
hafva sig själf att skylla, vare sig underlåtenheten beror däraf att han
icke tagit del af de upplysningar protokollen innehålla eller af likgiltighet
för frågans afgörande. Och det komme alltid att stå Konungens befallningshafvande
Öppet att genom att föranstalta om komplettering af de vid
ansökningen fogade äganderätts- och gravationsbevis erhålla de enligt protokollen
tillgängliga upplysningar för tiden mellan bevisens utfärdande och
anteckningens införande.

På grund af det anförda hemställes, att i förslaget måtte intagas
föreskrift om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, då ansökan
om aflösning af frälseränta inkommit, därom hos domaren i orten göra anmälan
för anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

I öfverensstämmelse med hvad i 13 § utsökningslagen- för där afsedt
fall finnes stadgadt torde i förevarande lagförslag böra upptagas uttrycklig
bestämmelse, att där fastighet eller frälseränta blifvit af en till
annan öfverlåten, ansökan om aflösning må, innan nye ägaren sökt lagfart,
med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Regeringsrådet Ernberg:

Till vinnande af nödig stadga i aflösningsförfarandet synes lämpligt,
att i förslaget införes bestämmelse därom att ansökan om aflösning må
med laga verkan delgifvas, om ränteägaren är sökande, den, som senast
erhållit lagfart å fastigheten, och om fastighetsägaren är sökande, den, som
senast undfått lagfart å räntan, dock att där i ärendet styrkes, att äganderätten
till i förra fallet fastigheten och i det senare räntan öfvergått till
annan, jämväl denne bör erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Då enligt förslaget, därest aflösning kommer till stånd, en fjärdedel af
aflösningssumman skall gäldas af statsmedel och återstoden på vissa villkor

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

förskjutas af sådana medel, har kronan uppenbarligen del i ärendet. Härtill
tager visserligen förslaget hänsyn i så måtto, att det skall åligga Konungens
befallningshafvande att, oberoende af ränteägarens eller fastighetsägarens
uppgifter, vid bestämmande af de förmåner, som ingå i räntan,
tillse, att nämnda förmåner icke blifva för högt upptagna, hvarjämte i förslaget
stadgas, att Konungens befallningshafvandes utslag i ärendet skall
deigifvas advokatfiskalen i kammarkollegiet, hvilken äger att å kronans
vägnar öfverklaga utslaget. Men det synes dock riktigare att åt kronan
redan från början beredes verklig partställning i ärendet genom att särslaldt
ombud förordnas för bevakande af kronans rätt.

Äfven innehafvare af inteckning i räntan och innehafvare af annan
fordran, för hvilken räntan häftar, hafva i saken intresse såtillvida att deras
rätt är beroende af att ränteförmånerna icke sättas för lågt. Detta intresse
söker förslaget tillgodose på det sätt, att det ålagts sökanden att hos Konungens
befallningshafvande visa, att det belopp, som funnits skola såsom
ersättning för räntan utgå, förslår till full betalning af de fordringar, för
hvilka densamma svarar, eller att innehafvarna af de fordringar, som ej
skulle till fullo gäldas, åtnöjas med ersättningens bestämmande till nämnda
belopp, vid påföljd att, om sådant ej ådagalägges, sökanden skall erhålla
hänvisning att vid domstol utföra talan till styrkande af de i räntan innefattade
förmåner; och skall underrättelse om beslutet med posten tillsändas
kända fordringsägare samt kungörelse därom införas i tidningarna
(11 §). Berörda bestämmelser äro ej tillfyllestgörande. Oafsedt nämligen
att föreskrift saknas, i hvilken form ränteförmånernas utfunna belopp skall
konstateras af Konungens befallningshafvande på ett tidigare stadium i
ärendet än då slutligt beslut däri gifves, hänföra sig bestämmelserna endast
till det fall att ränteförmånerna icke förut blifvit fastställda af domstol.
Men har Konungens befallningshafvande på grund af stadgandet i
7 § tredje stycket hänvisat frågan till tvist vid domstol, tages i förslaget ej
samma hänsyn till fordringsägarnas rätt. Förslaget torde fördenskull böra
undergå omarbetning härutinnan. Detta synes lämpligen kunna ske på
sådant sätt, att i förslaget upptages föreskrift därom att Konungens befallningshafvande
skall i sammanhang med ansökningens kommunikation med
fastighetsägaren eller ränteägaren och i den i 11 § för där afsedda fall
stadgade ordning bereda vederbörande fordringsägare tillfälle att bevaka
sin rätt i aflösningsärendet inför Konungens befallningshafvande. Införes
en dylik bestämmelse, torde däraf följa att, om Konungens befallningshafvande
på grund af bestämmelserna i 6 eller 7 § hänvisar 1 rågan om ränteförmånernas
fastställande till tvist vid domstol, fordringsägare, som icke
genom att hos Konungens befallningshafvande inställa sig blifvit parter i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

ärendet, hafva att vid domstol utan vidare kallelse bevaka sin rätt. Föreskrift
i nu angifvet hänseende synes hafva sin rätta plats i 5 § af förslaget.

6 och 7 §§.

Justitierådet Sundberg:

Den ståndpunkt förslaget intager derutinnan att tvist, som i ett
aflösningsärende yppas om frälseräntans tillvaro eller beträffande de i
räntan ingående förmåner, icke må i administrativ ordning afgöras utan
skall hänvisas till domstol står i full öfverensstämmelse med vår allmänna
rättsåskådning, äfven sådan densamma fått sitt uttryck i kungl.
brefvet den 13 januari 1789, hvilket tillkommit på grund af allmogens
klagan öfver att tvister om frälseränta behandlades af de administrativa
myndigheterna; och ett fasthållande af denna ståndpunkt i förevarande
fall betingas särskildt af kronans ställning såsom part i ärendet, vikten af
de spörsmål tvisten kan afse och svårigheten att lösa desamma samt den
omständighet att, äfven om det medgåfves administrativa myndigheter
att döma om de tvistiga frågorna, man icke därmed förhindrade att frågor
af alldeles enahanda innebörd i annan ordning blefve dragna under
domstol.

Med den angifna ståndpunkten låta emellertid ej väl förena sig
stadgandena i 7 § af förslaget rörande verkan af parts underlåtenhet att
bestrida en å motsidan lämnad uppgift. Att, såsom dessa stadganden
synas afse, sådan underlåtenhet under vissa förutsättningar skall likställas
med ett medgifvande af uppgiftens riktighet innebär en afvikelse från
vanliga bevisregler, hvilken måste tydligt utsägas för att kunna lända till
efterrättelse. Skulle åter detta ej vara afsedt, utan det stå part fritt att
i högre instans framkomma med sitt bestridande med enahanda verkan,
som om det framställts hos Konungens befallningshafvande, komme stadgandena
att leda till ett ytterligare intrasslande af den äfve n eljest ganska
omständliga och svårhandterliga procedur ansökan om aflösning kan hafva
att genomgå.

Jag hemställer fördenskull om sådan omarbetning af 7 §, att Konungens
befallningshafvande skall äga att utan hänvisning till domstol slutbehandla
aflösningsärendet allenast i det fall att enighet råder mellan
samtliga parter angående räntans tillvaro och innehåll, men att hänvisning
till domstol skall ske såväl då sådan enighet emellan räntegifvare
och ränteägare ej uppnåtts som ock då kronans ombud påstår ränteförmånerna
vara för högt upptagna eller annan rättsägare, som hos Konun -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

gens befallningshafvande inställt sig, till skyddande af sin rätt framkommit
med påståenden, som befinnas stridande mot öfriga parters uppgifter.

Oafsedt frågan om dylik omarbetning torde, då det ej låter tänka
sig att i anledning af den nu föreslagna lagen vid domstol skalle kunna
anhängiggöra särskilda tvister rörande räntans tillvaro och angående dess
innehåll, 6 § i förslaget böra samarbetas med 7 §.

Då såsom parter i rättegången vid domstol böra instämmas, förutom
ägare af fastigheten eller räntan, den där icke är sökande, jämväl kronan
äfvensom annan rättsägare, som bevakat sin rätt hos Konungens befallningshafvande,
torde förslaget höra undergå häraf betingad ändring.

Regeringsrådet Er fiber g:

Jag är i hufvudsak ense med justitierådet Sundberg i hvad af honom
anförts angående förslagets allmänna ståndpunkt i afseende å sättet
för handläggningen af uppkommande tvister rörande frälseränta och däri
ingående förmåner samt om parters instämmande i eventuell rättegång
vid domstol äfvensom beträffande samarbetande af 6 och 7 §§ i förslaget.

Därest den af justitierådet Sundberg och mig vid 3—5 §§ gjorda
hemställan bifalles, följer däraf, att bestämmelserna i 7 § böra i viss mån
omarbetas. Då nämligen åt kronan beredes ställning såsom part i ärendet,
bortfaller behofvet af särskilda bestämmelser i syfte att Konungens befall*
ningshafvande skall vid ränteförmånernas bestämmande taga hänsyn till
statsverkets intresse äfven för det fall att parterna äro i berörda hänseende
ense. Däremot synes hvad förslaget innehåller i fråga om verkan af parts
underlåtenhet att bestrida af annan part lämnad uppgift angående ränteförmånerna
böra, till undvikande såvidt möjligt af onödig rättegång, bibehållas
i hufvudsak oförändradt, detta dock under förutsättning att i förslaget
införes uttryckligt stadgande därom att vid ett i högre instans gjordt
bestridande i sådant hänseende icke må fästas afseende, med mindre visas
laga förfall eller annat förhållande, på grund hvaraf nämnda underlåtenhet
må anses ursäktlig.

En omläggning af det processuella förfarandet, på sätt i fråga om
5 § föreslagits, föranleder vidare därtill att, om kronans ombud påstår,
att ränteförmånerna böra beräknas lägre än öfriga parter yrkat, eller
fordringsägare, som icke skulle ur ersättningssumman utfå sin fordran,
därest ränteförmånerna bestämdes på sätt af öfriga parter äskats, påstår,
att desamma böra beräknas högre, ärendet jämväl i dessa fall bör hänskjutas
till tvist vid domstol.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

9 §•

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Innebörden af det i förevarande § intagna stadgandet är, såsom
framgår af föredragande departementschefens yttrande, ingen annan än
den, att frågan om ränteförmånernas värdesättning icke må företagas
förr än tvist vid domstol angående räntans tillvaro eller innehåll slutligen
af gjorts eller det i ärendet blifvit klart, att hänvisning till sådan tvist ej
är erfoi derlig. Då emellertid detta såsom själftallet ej behöft särskildt
utsägas i den föreslagna lagen, synes ifrågavarande stadgande lätteligen
kunna erhålla sådan felaktig tolkning, att detsamma innehölle föreskrift
därom att ränteförmånerna skulle, då tvist vid domstol icke förekommit,
af Konungens befallningshafvande fastställas genom särskildt förberedande
beslut, innan ärendet finge vidare behandlas. Med hänsyn härtill hemställes,
att förevarande § ur förslaget uteslutes.

10 §.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Hvad förslaget i K) och 12 §§ innehåller därom att värdet af de
behörigen utrönta ränteförmånerna i vissa fall skall bestämmas af utsedda
gode män synes icke vara af beskaffenhet att böra vinna godkännande.
En dylik anordning komine nämligen att i hög grad tynga aflösningsproceduren,
isynnerhet på grund häraf att det måste tillerkännas parterna
rätt att inför gode männen förhandla i de till dem hänskjutna frågor, att
göra jäf mot gode männen och framkomma med andra invändningar af
processuell art samt att fullfölja talan mot beslut, som i dessa hänseenden
gåfves; och det torde ej heller, för vinnande af ett tillfredsställande
resultat, vara nödigt att sålunda fråntaga Konungens befallningshafvande
hvarje verklig pröfning af förevarande frågor, åtminstone icke därest
genom uttryckligt stadgande medgifves rätt för Konungens befallningshafvande
att på statsverkets bekostnad anlita sakkunniga personers biträde.

Med hänsyn härtill hemställes, att andra, tredje och fjärde styckena
af förevarande § måtte utbytas mot stadgande af innehåll att i där af*
sedda fall Konungens befallningshafvande äger bestämma förmånernas
värde på sätt skäligt pröfvas, med rätt för Konungens befallningshafvande
att, i den mån detta värde ej kan uträknas enligt den årliga markegangen
eller Konungens befallningshafvande eljest så finner erforderligt, inhämta
utlåtande härutinnan af sakkunniga personer, samt att dessa härför skola
vara berättigade till ersättning af allmänna medel.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 Sand. 54 Haft. (Nr 75.) 11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

11 och 12 §§.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Bifall till hvad vid 3—5 och 10 §§ föreslagits bör medföra, att förevarande
båda §§ ur förslaget uteslutas, i sammanhang hvarmed 14 § första
stycket bör underkastas någon jämkning i affattningen.

Bestämmelsen i 12 § sista stycket att ersättningen åt gode män skall
utgå enligt tredje klassen i gällande resereglemente är i hvarje fall icke
af beskaffenhet att böra upptagas i den föreslagna lagen.

Justitieråden Borgström och Skarstedt yttrade, att därest hvad de
föreslagit i fråga om aflösningsärendenas processuella behandling ej vunne
godkännande utan förslagets ståndpunkt härutinnan bibehölles, justitieråden
biträdde hvad af justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg
anförts vid 3—5, 9, 10 samt 11 och 12 §§ äfvensom hvad justitierådet
Sundberg hemställt beträffande samarbetande af 6 och 7 §§ i förslaget samt
om parters instämmande i rättegång vid domstol.

Vidare afgåfvos följande yttranden:

14 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget kommer tiden för anförande af besvär öfver Konungens
befallriingshafvandes utslag att räknas från delfåendet af utslaget. Detta
förhållande låter väl försvara sig med förslagets ståndpunkt, enligt hvilken,
förutom advokatfiskal i kammarkollegiet, endast ägare af fastighet eller ränta
torde äga rätt att öfverklaga utslaget. Därest emellertid, såsom af lagrådets
ledamöter förordats, jämväl åt inteckningshafvare och innehafvare af annan
fordran, för hvilken räntan svarar, beredes tillfälle att föra talan inför
Konungens befallningshafvande i aflösningsärendet, följer däraf, att äfven
åt sådan sakägare måste tillerkännas klagorätt. Under dessa förhållanden
lämpar det sig tydligen mindre väl att låta besvärstiden räknas från det
vederbörande erhållit del af själfva utslaget, särskildt med hänsyn därtill
att samtliga sakägare ej alltid äro till namn eller vistelseort kända. Ändamålsenligare
synes vara att låta besvärstiden löpa från den dag, då utslaget
gifves, med föreskrift tillika att kungörelse om att utslag meddelats
och tiden då det skett skall införas i allmänna tidningarna äfvensom i tidning
inom orten och att kända rättsägare genom Konungens befallningshafvandes
försorg skola med posten erhålla särskild underrättelse i berörda hänseende.
Besvärstiden synes i så fall lämpligen kunna bestämmas till sextio dagar.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 75.

Införas bestämmelser af nu antydt innehåll i fråga om klagan öfver
Konungens befallningshafvandes utslag, böra motsvarande stadganden jämväl
meddelas beträffande klagan öfver kammarkollegiets utslag.

15 och 16 §§.

Justitieråd et Sundberg:

Att uppkomsten af förmånsrätt för lån ur odlingslånefonden bundits
vid anteckning i jordeboken har sin gifna förklaring däri att bestämmelserna
rörande sådana lån tillkommo på en tid, då fastighetsboksväsendet
ännu ej blifvit hos oss infördt, hvadan jordeboken var bäst ägnad att till
vederbörandes kännedom förvara upplysningar om dylika gravationer i
fastighet. Numera är anteckning i jordeboken för nämnda ändamål af
ytterst ringa betydelse, då det i regeln är i inteckningsprotokollet och inteckningsboken
man har att söka upplysningar om en fastighets gravationer.
Det synes fördenskull vara olämpligt att, såsom förslaget innehåller,
göra den förmånsrätt, hvilken bör tillkomma statsverket för förskott,
som lämnats genom frälseräntas aflösning, beroende af anteckning
därom i jordebok. Fasthellre synes en sådan förmånsrätt utan vidare
böra knytas vid utbetalningen af aflösningssumman, i ty att genom förskottets
lämnande icke, såsom genom lämnande af lån ur odlingslånefonden,
uppkommit någon ny fordran, för hvilken förmånsrätt bör åtnjutas, utan
den förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som skall tillkomma
förskottet, i själfva verket är just den, som jämlikt samma lagrum tillkom
afkastningen af frälseräntan före dennas upphörande genom aflösningen.

Jag hemställer fördenskull om sådan ändring af 15 §, att statsverket
för de årliga af betalnings- och räntebeloppen å förskottet kommer
att åtnjuta förmånsrätt oberoende af anteckning därom i jordeboken.

Ett stadgande i sådant hänseende utgör naturligtvis intet hinder för
verkställande i jordebok af de anteckningar rörande frälseräntas aflösning,
som finnas böra och kunna där införas, likasom ej heller för sådana anteckningar
i lagfarts- och inteckningsprotokollen, hvarom stadgas i 16 §
af förslaget.

Lagrådet:

Förebilden till de i lagförslaget upptagna föreskrifter angående förskotts
antecknande i jordeboken och verkan däraf är att söka i gällande
bestämmelser angående odlingslån. Dessa bestämmelser innehålla emellertid
icke någon motsvarighet till de i 16 § af förslaget intagna stad -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ganden därom att Konungens befallningshafvande skall till domaren i
orten göra anmälan om förskottet samt de årliga afbetalnings- och räntebeloppen
äfvensom den i jordeboken införda anteckning samt att anteckning
om förskottet och hvad därtill hör skall införas i inteckningsprotokollet.
Vid dylikt förhållande kan det ifrågasättas, huruvida icke samtidigt
med införande af nu föreslagna stadganden motsvarande föreskrifter böra
meddelas med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas
upptagande, mycket mera betydelsefulla odlingslånen.

Sådana föreskrifter torde böra få tillämpning jämväl i fråga om lån,
som redan antecknats i jordeboken och ej blifvit till fullo inbetalda.

Justitieråden Sumlberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg:

Den i 15 § upptagna bestämmelse att anteckning om förskott skall
ske i jordeboken kan icke vinna tillämpning med afseende å frälseränta,
utgående från fastighet, som genom inkorporering förenats med eller eljest
lyder under stad och således icke finnes upptagen i jordeboken. Sådan frälseränta
är följaktligen utesluten från den föreslagna lagens tillämplighetsområde.
Och torde, därest förslagets ståndpunkt härutinnan skall bibehållas,
en erinran i berörda hänseende böra i förslaget intagas.

o ö

Justitieråd et Skarstedt:

Huru man bör förfara i det fall att den fastighet, hvaraf frälseränta
utgått, vid tiden för aflösningen kommit att lyda under stad, kan
vara tvifvelaktigt; men då äfven efter skedda inkorporeringar jordeboken
kommer att äga betydelse med hänsyn till däri redan förut införda
anteckningar om odlingslån eller om förskott, som i förslaget afses,
synes det icke heller böra möta hinder att i förstnämnda fall begagna
jordeboken såsom underlag för nya anteckningar af förevarande
slag.

Lagrådet:

Stadgandena i förslaget synas böra kompletteras med föreskrift för
Konungens befallningshafvande att, när förskottet blifvit till fullo återbetaldt,
därom göra anmälan hos domaren i orten för anteckning i inteckningsprotokollet.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

l)å frälseränta i och med aflösningen upphör att vara till, är det
uppenbarligen icke af nöden att meddela bestämmelser angående den i
17 § omförmälda likvids inverkan med afseende å befintliga inteckniri -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

gara giltighet i frälseränta^ Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke
för det fåll att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den
fastighet, af hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom uttrycklig
föreskrift erfordras därom att inteckningen i sådan egendom skall
vara utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet
för frälseräntan. Föreskrift af dylik art har sin rätta plats i förordningen
angående inteckning i fast egendom; och erinras i detta sammanhang
om de motsvarande stadganden, som finnas upptagna i det den
12 september 1910 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring
i nämnda förordning.

Dessutom böra i förevarande förslag införas bestämmelser i syfte
att nämnda förhållande må fortast möjligt komma till domarens kännedom
för att antecknas i inteckningsprotokollet.

Vidare må erinras, att föreskrifterna i 17 § första stycket att aflösningssumman
skall af statskontoret utbetalas till Konungens befallningshafvande
och i 18 § att uppsägning af förskott skall ske hos statskontoret
icke synas vara af beskaffenhet att böra upptagas i den föreslagna lagen.

Däremot torde, i öfverensstämmelse med den grundtanke hvarpå
förslaget är byggdt, genom uttryckligt stadgande böra beredas sökanden
i aflösningsärende jämväl sådan ekonomisk lättnad, att uppkommande
kostnad för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som ske genom
myndighets försorg, bestrides af statsmedel.

19 §•

Justifierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Enär i förevarande § stadgas, att klagan öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i ärende, hvarom förut i förslaget sägs, må föras hos
kammarkollegiet, torde på grund af detta stadgandes plats det missförstånd
kunna uppstå, att stadgandet är afsedt att gälla jämväl Konungens
befallningshafvandes beslut angående fördelning af ersättningen för aflöst
frälseränta (17 §). Till förekommande häraf hemställes, att berörda stadgande
antingen underkastas någon jämkning i redaktionen eller ock flyttas
framför 17 § i förslaget.

Lagrådet erinrade slutligen, att på grund af det sammanhang, som
förefunnes emellan nu förevarande och öfriga remitterade lagförslag, tiden
för ikraftträdandet borde vara densamma i samtliga förslagen och förty i
förevarande förslag, såsom skett i det näst härefter anmärkta, bestämmas
till den 1 januari 1913.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

Förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om

inteckning i frälseränta.

Lagrådet yttrade:

Förslaget är byggdt på den grundsats att åtgärder för åstadkommandet
af sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan
utgår, icke skola från rättens sida vidtagas, med mindre särskild anledning
därtill förekommer. Förslaget bestämmer nämligen, att rättens befattning
med dylik sammanläggning skall vara beroende antingen af därom gjord
ansökning eller ock häraf att till rättens handläggning förekommer visst
annat ärende, som rör fastigheten eller räntan eller bådadera. 1 förslaget
behandlas först de fall, då oberoende af ansökan om sammanläggning rätten
har att taga initiativet till genomförandet af sådan. Härutinnan innehåller
förslaget, att, när lagfart å fastigheten och å räntan meddelas för samma
person eller ock lagfart meddelas å endera egendomen för någon, som redan
har lagfart å den andra, rätten skall tillse huruvida vissa andra i
förslaget arigifna förutsättningar för sammanläggning äro för handen och,
därest dessa finnas, förordna om sammanläggning. Skulle mot sammanläggning
möta något af de hinder, som omförmälas i första och andra
styckena af 2 §, skall visserligen förfarandet afstanna, men när — förr
eller senare — rätten vid handläggning af något ärende angående ändring
i det förhållande, som sålunda utgjort hinder, finner detta vara undanröjdt,
skall, enligt föreskrift i 3 § tredje stycket, frågan af rätten tagas upp på
nytt. På grund af det sammanhang, hvari sistnämnda stycke står till de
föregående, synes förslaget tydligt därutinnan att det åliggande, som enligt
sagda stycke skall åhvila rätten, icke ifrågakommer i andra fall än då,
såsom nyss sagts, rätten redan på ett tidigare stadium haft att inlåta sig
på frågan om sammanläggning.

Hvad åter beträffar det andra i förslaget förutsatta alternativet i
fråga om inledande af sammanläggningsförfarande eller det fall att ansökning
därom sker, lärer det, oaktadt den något dunkla affattningen af

4 §, vara förslagets mening, att dylik ansökning må göras af ägaren till
fastigheten och räntan äfven i det fall att han redan före lagens ikraftträdande
erhållit lagfart å båda egendomarna; likasom det för tillämpning af

5 § saknar betydelse huruvida lagfart å fastigheten eller å räntan meddelats
före eller efter ikraftträdandet.

Den ståndpunkt förslaget sålunda intager med afseende å 4 och 5
§§ gifver helt visst icke aidedning till anmärkning. Däremot är det
tvifvelaktigt, huruvida det kan vara riktigt att i fråga om tvångssam -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

inanläggning binda domstolens rätt och skyldighet härutinnan vid det
förhållandet att å någondera egendomen meddelas lagfart först efter
lagens ikraftträdande. Att man icke får hysa några större förväntningar
att vederbörande rättsägare själf skall genom ansökning taga initiativ
till konsolidering af den söndrade äganderätten, torde vara obestridligt
och har alltsedan frågan om lagstiftningsåtgärder i ämnet bragts å
bane städse framhållits. Insikten härom är det också som förardedt, att
sammanläggningsfrågan nu ställts på ett vidare plan. Några principiella
betänkligheter mot införande af tvångssammanläggning synas icke heller
förefinnas. Men om man sålunda öfverhufvud taget tilltror sig att äfven
utan ägarens begäran genomföra sammanläggning, synes man också böra
bereda utrymme för anlitande af detta förfarande i största möjliga utsträckning.
Med förslagets ståndpunkt kommer i alla de fall, då vid lagens ikraftträdande
samma person enligt lagfartsprotokollet är ägare till både fastigheten
och räntan, frågan om tvångssammanläggning att undanskjutas
till en tidpunkt, då i''ör ny ägare till båda egendomarna meddelas lagfart.
Äfven bortsedt från sådana fall, då egendomarna tillhöra ett bolag eller
annan association och på grund häraf egendomarnas öfvergång till annan
innehafvare måhända icke kan påräknas inom öfverskådlig tid, kan nämnda
tidpunkt blifva långt aflägsen, särskildt då egendomarna icke direkt öfvergå
till en och samma person utan först komma på skilda händer. Medan egendomarna
tillhöra olika ägare, skall visserligen enligt den föreslagna lagen
om aflösning af vissa frälseräntor räntan kunna bringas ur världen genom
aflösning; men frånsedt att sådant beror på ett initiativ från vederbörande
rättsägares sida, som ingalunda alltid är att påräkna, torde dock sammanläggning
af fastighet och ränta få anses vara ett vida naturligare sätt för
räntans bringande till upphörande än aflösning och lagstiftningen på grund
häraf böra vara inriktad på att så mycket som möjligt befordra sammanläggning
och såmedelst förebygga anledningar till anlitande af aflösningsförfarande.

Vill man nu för tillgodoseende af den föreslagna lagens syfte utvidga
förutsättningarna för rättens ingripande, synes saken kunna ordnas
sålunda, att rätten vid hvarje inskrifningsärende angående räntan eller
fastigheten eller ock angående bådadera har att, oberoende af huruvida
fråga om sammanläggning redan förut blifvit väckt eller icke,
ingå i undersökning angående möjligheten af sammanläggning. Det
rationella i en dylik anordning torde genast framgå, om man med
förevarande bestämmelser i förslaget sammanställer hvad detta innehåller
angående inteckning i frälseränta. Enligt 9 § skall för där afsedt
fall vid ansökan om inteckning i endera egendomen intecknin -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

gen fastställas att gälla jämväl i den andra. Grunden till detta stadgande är
naturligtvis att icke genom inteckningens meddelande i allenast den ena egendomen
må skapas ett hinder för blifvande sammanläggning af räntan och
fastigheten. Det läge då nära till hands att i sammanhang med dylikt inteckningsärende
se till att sammanläggningsförfarande må sättas i gång.
Men enligt förslaget kan sådant ske allenast för den händelse vid samma
rättegångstillfälle lagfart meddelas å båda egendomarna för samma person
eller å endera egendomen för den, som förut har lagfart å den andra, alltså
icke, om lagfart å båda egendomarna år meddelad före lagens ikraftträdande.
Hvarför man i det senare fallet måste lämna obegagna dt ett tillfälle
att få till stånd en sammanläggning, som måhända sedermera till
följd af förändring i äganderätten icke kan äga rum, synes svårt att förstå.
Lika oegentligt synes det vara att, såsom förslaget gör, låta tiden
för lagfart spela en roll för det fall att genom dödning eller postposition
af en inteckning, som utgjort hinder mot sammanläggning, detta hinder
undanröjes. Hvad beträffar ärende angående förnyelse af inteckning, kan
enligt förslaget dylikt ärende i och för sig icke under några förhållanden
föranleda initiativ från rättens sida till sammanläggning. Men äfven med
sådant ärende torde böra förbindas skyldighet till dylikt initiativ.

Det kan måhända invändas, att en lagstiftning, som på sätt nu angifvits
låter rättens initiativ inträda vid hvarje inskrifningsärende, i allt
fall icke är ägnad att i mera afsevärd mån befordra sammanläggning, alldenstund
rätten icke skulle äga befogenhet att för sammanläggningsfrågans
skull vägra sitt bifall till en inteckningsåtgärd, hvarigenom just uppkommer
ett förut icke befintligt hinder mot sammanläggning, eller ens att uppskjuta
inteckningsärendet till dess sammanläggningen genomförts. Denna invändning
träffar dock äfven förslaget. Det bör för öfrigt påpekas, hurusom
densamma skulle förlora i betydelse, därest, på sått lagrådet kommer att
hemställa längre fram, allt intecknande af frälseränta för framtiden förbi
udes.

Att tillämpningen af den föreslagna lagen, affart ad i öfverensstämmelse
med hvad ofvan angifvits, skulle blifva förenad med några särskilda
praktiska svårigheter, synes icke vara att befara. Visserligen komme i
inteckningsärende, som allenast angår en fastighet men icke den häraf utgående
räntan, stora kraf att ställas på domarens uppmärksamhet. Men
med hänsyn till den betydelse, en granskning af lagfartsboken äger jämväl
vid handläggning af flertalet inteckningsärenden, och då enligt gällande
lagstiftning frälseränta skall vara uppförd å samma upplägg i fastighetsboken
som den fastighet, hvaraf räntan utgår, skulle, så länge nämnda
lagstiftning gäller, det säkerligen endast i sällsynta undantagsfall komma

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

att inträffa, att en frälseränta, hvarå lagfart är meddelad, icke blefve behörigen
beaktad. Och faran härför lärer icke blifva större efter genomförandet
af en sådan förändrad anordning af fastighetsböckerna, att dessa
komma att grundas på ökad specialisering. Det må för (ifrigt erinras, att
äfven med förslagets ståndpunkt under vissa förhållanden — nämligen vid
tillämpning af föreskriften i 3 § tredje stycket — domaren kan blifva
pliktig att i inteckningsärende verkställa en uteslutande af sammanlägg*
ningsfrågan påkallad granskning af lagfartsboken.

En annan möjlig utväg vore att rent af ålägga domstolarna att äfven
utan föranledande af något inskrifningsärende, efter granskning af lagfarts-
och inteckningsprotokollen samt fastighetsböckerna, ex offnio vidtaga
åtgärder, i den mån det är möjligt, för sammanläggning af alla sådana
frälseräntor och fastigheter, hvarå lagfart vid den föreslagna lagens ikraftträdande
är meddelad för samma person. I den mån åter sammanläggning
sålunda icke kunnat ske, skulle rätten alltjämt hafva sin uppmärksamhet
fäst vid inträdandet af sådana förhållanden, att förutsättningarna för sammanläggning
förefinnas. Det vill emellertid synas, som om man icke bör
anlita denna utväg, då möjlighet icke finnes till kontroll öfver att sammanläggningsförfarande
i hvarje fall kommer att inledas på den rätta tidpunkten.

På grund af det anförda hemställes, att förslaget måtte omarbetas
i här ofvan först angifna riktning. Härvid synes böra iakttagas, att befogenheten
för vederbörande rättsägare att genom ansökan påkalla sammanläggning,
hvilken befogenhet är i förslaget mera förutsatt såsom gifven
än uttalad, kommer att uttryckligen lagfästas; och då sammanläggningsförfarandets
inledande genom ansökning, om än sådant faktiskt skulle
komma att blifva undantag, likväl för en naturlig uppfattning är af beskaffenhet
att böra träda i förgrunden, torde föreskrifter härutinnan lämpligen
böra lämnas innan reglerna för tvångssammanläggning meddelas.

Justitierådet Sundberg tilläde:

Med lagrådets förslag i fråga om rätt och plikt för domstolen att
taga initiativ till sammanläggning når man icke de fall, där lagfarten å
fastigheten och räntan meddelats för ett bolag eller annan association före
den föreslagna lagens trädande i kraft och ägaren låter egendomarna vara
ointecknade. Såväl för dessa visst ej otänkbara fall som äfven för andra fall,
då det är antagligt att lång tid kommer att förflyta innan tillfälle yppar sig
för domstolen att igångsätta tvångssammanläggning, synes lämpligen böra
till hvad lagrådet föreslagit fogas tillägg af innehåll att domstolen äger
att väcka fråga om sammanläggning äfven i andra än förut omförinälda

Bihang till Riksdagens protokoll. 1 Sami. 54 Höft. (Nr 75.) 12

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

fall, då domstolen finner sådana omständigheter föreligga, att sammanläggning
sannolikt kan äga ram.

Lagrådet yttrade vidare beträffande

2 §•

Innehafvare af nyttjanderätt, som enligt 48 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom skall gälla mot ny ägare, har jämlikt 49
§ i samma förordning enahanda rätt som enligt 11 kap. 2 § jordabalken
tillkommer ogulden köpeskilling, och gäller detsamma beträffande rätt till
afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom,
samt rätt till servitut. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
den grund, som föranledt upptagande i förevarande § af bestämmelsen i
tredje stycket, lärer, i öfverensstämmelse med hvad som iakttagits i lagen
den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område, nämnda bestämmelse
böra utvidgas till att omfatta äfven sådan rättighet till den ifrågavarande
fastigheten, som nyss nämnts.

4 och 5 §§.

För de i dessa §§ åsyftade fall af sammanläggning skulle det enligt
förslaget icke under några förhållanden vara erforderligt att lagfart
är meddelad för sökanden eller, där tillämpning af 5 § är i fråga,
för ägaren af fastigheten. Det synes dock knappast tillrådligt att afstå
från krafvet på den formella bekräftelse af äganderätten, som lagfarten
innebär; och torde fördenskull villkoret om lagfart icke böra eftergifvas
för annat fall än då rättsägaren före den 1 januari 1876 åtkommit egendomen
genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit pliktig att
lagfara.

8 §•

Då den egendom, hvari jämlikt stadgandena i 7 § inteckning, som
är sökt eller beviljad i frälseränta, skall efter skedd sammanläggning gälla,
icke kan vara någon annan än fastigheten, torde andra punkten i förevarande
§ böra erhålla en förenklad affattning.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

Lagrådet anförde härefter:

Af’ bestämmelserna i förslagets 9 och 10 §§, sammanställda med
hvarandra, framgår, att, med vissa i 10 § angifna undantag, inteckning
icke skall få meddelas enbart i en frälseränta, vare sig denna ilges af samma
person, som äger fastigheten, eller räntan och fastigheten äro på skilda
händer, och ej heller gemensamt i en frälseränta och annan fast egendom
än den, hvaraf räntan utgår. Däremot innehåller förslaget för det fall att
räntan och fastigheten äro i samma ägares hand så mycket mindre förbud
mot meddelandet af gemensam inteckning i dessa båda egendomar, som
förslaget för nämnda fall fastmera i 9 § påbjuder, att, när inteckning sökes
allenast i endera egendomen, inteckningen skall, om ansökningen bifalles,
fastställas att gälla i båda egendomarna. Den ledande synpunkten
härvidlag har uppenbarligen varit att, likasom beviljandet af en i bada
egendomarna sökt inteckning i och för sig icke är af beskaffenhet att kunna
ligga i vägen för räntans sammanläggande med fastigheten, så bör man
genom att jämväl utan därom gjord ansökan fästa en i endera egendomen
sökt inteckning äfven vid den andra förebygga det hinder för dylik sammanläggning,
som kan uppkomma i följd däraf att egendomarna på olika
sätt graveras. Och från denna synpunkt får det i förslaget upptagna förbudet
mot allt intecknande af en frälseränta, som icke äges af fastighetsägaren,
anses lika välgrundad! som förbudet mot inteckning enbart i en
frälseränta, hvilken är i samma ägares hand som fastigheten.

Stadgandet i 9 § är emellertid, till den del det innehåller något
annat än förbud mot intecknande af frälseränta enbart, icke af beskaffenhet
att kunna godkännas. Först och främst drabbas stadgandet af den
anmärkningen att det hänför sig icke blott till inteckning för fordran utan
äfven till "inteckning för nyttjanderätt, afkomsträtt och servitut; men det
är uppenbarligen icke möjligt att låta en till fastigheten upplåten rättighet
af dylikt slag häfta äfven vid räntan. Vidare lider stadgandet i ett annat
hänseende af otydlighet. Det får antagas vara förslagets mening, att om
en i fastigheten sökt inteckning för fordran icke kan varda meddelad
tillika i räntan — t. ex. därför att ägaren fatt ansökan om lagfart å
räntan förklarad hvilande eller tvist yppats rörande äganderätten till
räntan — sådant likväl icke skall medföra, att inteckningen icke heller
får meddelas i fastigheten. Men denna otvifvelaktigt riktiga mening kan
icke sägas hafva kommit till uttryck på ett sätt, som utesluter möjligheten
af en motsatt tolkning af förevarande §.

Äfven om förslaget i nu angifna hänseenden underkastas omarbetning,
måste dock angående själfva ändamålsenligheten af ett sålunda
omarbetadt stadgande råda starka tvifvelsmål. Då det, såsom redan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

erinrats, icke kan ifrågasättas att förhindra meddelandet af inteckning i
fastigheten för nyttjanderätt eller därmed likartad rätt, kommer ju redan
härigenom det sylte att motverkas, som ligger till grund för stadgandet
i 9 §; genom en efter rättighetens intecknande tillkommen gemensam
penninginteckning uppkommer just den situationen att, så länge ej ändring
skett i gravationerna, sammanläggning icke får äga rum. Saken
ställer sig icke bättre, om man tager i betraktande de förhållanden, som
uppkomma i följd af gällande bestämmelser angående verkan af inteckning
för ogulden köpeskilling. Därest på grund af utfästelse af ägaren
inteckning sökes i fastigheten eller i räntan, skall enligt förslaget inteckningen,
om ansökningen bifalles, fastställas i båda egendomarna. Om nu
vid den tiden fastigheten häftar för ogulden köpeskilling och inteckning
därför sedermera i laga tid sökes, kommer denna inteckning i brist på
annan lagbestämmelse att i räntan gälla med förmånsrätt först från dagen
för ansökningen d. v. s. efter den förut fastställda gemensamma inteckningen,
hvaremot den i fastigheten gäller före samma inteckning; och har sålunda
uppkommit det förhållandet att dessa båda gemensamma inteckningar icke
i samma inbördes ordning gälla i båda egendomarna, hvadan på grund af
bestämmelserna i 2 § af förslaget hinder mot sammanläggning inträdt.
Detta skulle naturligtvis afhjälpas, därest man tilltror sig att införa
särskildt stadgande därom att i sådant fall som det förevarande köpeskillingsinteckningen
skall fastställas i räntan med rätt från samma dag
som i fastigheten. Förutom att detta skulle innebära en anordning, som
alltför mycket bär prägeln af konstruktion, synes det dock betänkligt att
på nämnda sätt till följd af ett förhållande, som allenast rör fastigheten,
inskränka den rätt till räntan, hvilken redan vunnits genom den inteckning,
som meddelats för annan än säljaren af fastigheten. För sammanläggningssyftet
menliga komplikationer kunna äfven uppkomma för
det fall att en i fastigheten eller i räntan sökt inteckning finnes icke
kunna genast bifallas. För den händelse t. ex. en ansökan om inteckning
allenast i fastigheten måste uppskjutas eller förklaras hyllande, skall
väl, när ärendet sedermera kommer i det skick, att intet hinder möter
mot inteckningens beviljande, inteckningen — under förutsättning att
fastighetsägaren fortfarande har lagfart å räntan — fastställas jämväl
i denna. Men med hänsyn till frågan om sammanläggning vinnes föga
härmed, såvida icke inteckningen äfven i räntan fastställes med förmånsrätt
från den dag, då inteckningen söktes, och således med verkan
framför inteckning, som under tiden må hafva meddelats i räntan
och fastigheten. Sådant torde emellertid med hänsyn till rättssäkerheten
icke vara möjligt, med mindre man ordnar saken så, att såväl medgif -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

vandet till inteckning i fastigheten som själfva ansökningen skall anses
afse jämväl räntan. En dylik anordning skulle för öfrigt äfven medföra
det från synpunkten af sammanläggning gynnsamma förhållandet att inteckningen
kunde komma att fastställas jämväl i räntan oberoende däraf
att, när inteckningen skall beviljas, räntan tilläfventyrs finnes hafva kommit
i annans hand än fastighetsägarens. Vore det allenast fråga om inteckningar,
som äro grundade på utfästelse eller eljest äga verkan först
från ansökningens dag, vill det också synas, som om en fullt tillfredsställande
utväg kunde vinnas genom att ordna saken på sätt nu nämnts.
Men då man har att taga hänsyn jämväl till inteckningar för ogulden
köpeskilling, finge man, om man ville fullt tillgodose sammanläggningssyftet,
gå ett steg vidare och bestämma, att inteckning, som sökts i fastigheten
för ogulden köpeskilling, skulle anses på grund af utfästelse sökt
i räntan den dag, som är bestämmande för inteckningens förmånsrätt i
afseende å fastigheten. Att detta emellertid icke bör ifrågasättas, framgår
af hvad i det föregående nämnts.

Det anförda torde innebära tillräckligt stöd för det antagandet att en
effektiv lagstiftning i förevarande ämne icke står att vinna annorledes än
genom meddelandet af fullständigt förbud mot intecknande af frälseränta.
Huruvida man verkligen kan gå så långt i restriktiv lagstiftning, beror
allenast på om ränteägaren kan anses hafva så stort ekonomiskt intresse
af räntan såsom belåningsföremål, att en dylik lagstiftning skulle praktiskt
taget verka såsom intrång i en välförvärfvad rätt. Detta torde emellertid
icke vara förhållandet. Visserligen skulle, när räntan och fastigheten
äro förenade i samma ägares hand, ägaren icke i likhet med ägaren
af en från jorden skild ränta kunna i form af räntans aflösning tillgodogöra
sig dennas kapitalvärde. Men om räntan icke förut häftar för gäld,
skulle han ju under alla förhållanden vara oförhindrad att vidtaga åtgärder
för räntans sammanläggande med fastigheten och genom den härigenom
inträdda ökningen af fastighetens värde vinna ersättning för räntans värde.
År åter räntan redan graverad, lärer det få anses höra till sällsynta undantag
att ägaren i någon nämnvärd mån är i tillfälle att ytterligare tillgodogöra
sig densamma i låneväg. Skulle ett dylikt undantagsfall föreligga,
lärer det i allt fall icke ställa sig omöjligt för ägaren att gorå sig

öfverskottet till godo genom att sälja räntan. På grund häraf och då

mellan förslagets förbud mot intecknande af en från jorden skild ränta
och totalförbud mot räntas intecknande i själfva verket steget icke är stort

hemställes, att 9 och 10 §§ af förslaget ersättas med ett stadgande, som

innefattar sådant förbud, därvid dock måste göras undantag för de fall,
då enligt förslaget den i 10 § upptagna regeln är underkastad modifika -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

tion- Att ett allmänt förbud mot intecknande af frälseränta skulle komma
att befordra sammanläggning äfven såtillvida att hinder mot sådan icke
behöfver uppkomma just genom en ny inteckningsåtgärd, är redan i det
föregående anmärkt.

Enär enligt hvad sålunda förordats inteckning i frälseränta för fordran,
som afses i 11 kap. 2 § jordabalken, allenast under en öfvergångstid
skall kunna äga rum, och äfven enligt förslaget sådan inteckning endast
under vissa förutsättningar skall kunna meddelas, lärer, vare sig förslagets
ståndpunkt vidhålles eller det på angifvet sätt omarbetas, påkallas
ändring i nämnda lagrum.

1 båda fallen äro gifvetvis bestämmelser i det syfte, 11 § afser,
erforderliga. Denna § synes emellertid vara alltför sträng, såvidt angår
intecknings nedsättande i fastigheten. Stadgandet i fråga innebär
främst, att två eller flera i fastigheten och räntan gemensamt meddelade
inteckningar icke få genom nedsättning i allenast endera egendomen
i förhållande till hvarandra bringas i olika läge i den ena och i den andra.
Häremot är så mycket mindre något att erinra som anledning att vidtaga
dylik åtgärd knappast kan tänkas föreligga. Men hvad stadgandet
innehåller angående nedsättning lärer icke kunna tolkas annorlunda än
att det skall äga tillämpning jämväl i det fall att endast eu enda gemensam
inteckning finnes. Förekommer efter denna en särskild inteckning i
fastigheten, och vill ägaren af fastighet och ränta låta den gemensamma
inteckningen nedsättas efter nämnda särskilda inteckning, lärer sådant enligt
förslaget icke kunna villfaras, då ju någon »liknande åtgärd» icke kan
vidtagas beträffande räntan. Men att sålunda beröfva fastighetsägaren
rätten att vidtaga en nedsättning, hvilken kan tänkas under vissa förhållanden
vara af stor betydelse för honom, kan icke tillstyrkas, om
än medgifvas måste att genom tillstånd till sådan åtgärd sammanläggningssyftet
äfventyras. Hvad åter beträffar nedsättning i räntan lärer,
med afseende å hvad förut nämnts angående den mindre vikt frälseränta
i regeln besitter såsom belåningsföremål, icke någon betänklighet
böra möta mot förslagets ståndpunkt härutinnan; och det vill synas, som
om man skulle kunna utan olägenhet utsträcka förbudet till att gälla
äfven för den händelse att räntan och fastigheten äro på skilda händer,
hvarigenom sammanläggningssyftet skulle än ytterligare främjas.

Beträffande dödning af inteckning är icke annat att erinra mot hvad
förslaget härutinnan innehåller ån att, för den händelse det föreslagna totalförbudet
mot intecknande af frälseränta kommer till stånd, det torde höra medgifvas
dödning af gemensam inteckning enbart i räntan, försåvidt räntan
efter vidtagande af en dylik åtgärd blifver gravationsfri. Det bör emeller -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 75.

tid i detta sammanhang erinras, att hvilka bestämmelser den blifvande
lagen än kommer att innehålla beträffande dödning, dessa dock icke få
inverka på den i gällande inteckningsförordning stadgade rättigheten att
utan inteckningshandlingens uppvisande få sådan inteckning dödad, som
till följd af exekutiv försäljning blifvit utan verkan i den sålda egendomen.

Lagrådet hemställde slutligen, att då rubriken till förevarande lagförslag
kunde föranleda den oriktiga föreställningen att den nya lagen
vore uttömmande i fråga om inteckning i frälseränta, rubriken måtte på
lämpligt sätt ändras.

Förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och till lag om sindrad lydelse af
61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Förslagen föranledde icke till annat yttrande än att lagrådet erinrade
dels om den anmärkning, som vid granskning af förslaget till lag
om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning i
frälseränta framställts i fråga om samma förslags rubrik, dels ock därom
att, af anledning som framhållits vid granskningen af förslaget till lag
om aflösning af vissa frälseräntor, tiden för nu ifrågavarande föreslagna
lagars ikraftträdande borde bestämmas till den 1 januari 1913.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen dm 15 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lag
rådets den 2 januari 1912 afgifna utlåtande öfver de den 22 juni 1911 till
lagrådet remitterade förslagen till lag om aflösning af vissa frälseräntor,
lag om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning
i frälseränta, lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt lag om ändrad lydelse
af 61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande.

Förslaget »Enligt det remitterade förslaget till lag om afösning af vissa frälse aflösrdng°af

räntor skall frågan om frälseräntas tillvaro eller innehåll hänvisas till afvissa
frälse- görande af domstol, om i ett hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande an räntor.

Kungl. Maj:(s nåd. proposition Nr 75.

hängigt aflösningsärende mellan parterna uppstått tvist, huruvida skyldighet
att utgifva frälseränta föreligger, eller ock räntans innehåll år tvistigt
eller ej behörigen utredt och, i fråga om ränteförmåner som utgå för år,
parts bestridande eller annan omständighet utgör hinder för att beräkna
räntan efter medeltalet af de belopp i penningar eller persedlar, med hvilka
densamma utgått under de tio åren närmast före det den föreslagna lagen
brådt i kraft.

Två af lagrådets ledamöter hafva hemställt om sådan omarbetning
af förslaget i denna del, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall hafva
att bedöma aflösningsfrågan allsidigt, äfven om tvist uppstår mellan ränteägaren
och fastighetsägaren. Eu dylik förenkling af aflösningsproceduren
har synts dessa ledamöter vara ett oundgängligt villkor för att man skall
kunna förvänta, att räntorna i mera afsevärd utsträckning bringas ur
världen genom aflösning. Det förhållandet att meningskiljaktighet rörande
ränteförmånerna alltid skulle föranleda handläggning inför domstol hade
nämligen medfört att förslagets bestämmelser kommit att blifva i hög grad
omständliga och svårhandterliga. Det ville synas som om med bibehållande
af förslagets ståndpunkt i detta afseende det skulle behöfvas vida starkare
drift'']ädrar för parterna än de i förslaget innefattade, för att icke utsikterna
till tvister vid domstol skulle afhålla rättsägarna från att allmänt begära
aflösning. Några principiella betänkligheter mot att för ärenden af nämnda
slag rubba på grundsatsen om rätt för den enskilde att i privata rättsärenden
söka domstol syntes icke möta, särskildt med hänsyn till den säregna
beskaffenheten af det efter offentligrättslig förebild grundade frälseränteförhållandet
samt till arten af den bevisning, som i dylika tvister
hade den största betydelsen.

De båda återstående ledamöterna i lagrådet hafva i berörda hänseende
anslutit sig till förslaget. En af dem, med hvilken den andre förklarat
sig vara i hufvudsak ense, har framhållit, att förslagets ståndpunkt
i denna del stode i full öfverensstämmelse med vår allmänna rättsåskådning
och att fasthållande af denna ståndpunkt i förevarande fall betingades
särskildt af kronans ställning såsom part i ärendet, vikten af de spörsmål
tvisten kunde afse och svårigheten att lösa desamma samt den omständighet
att, äfven om det medgåfves administrativa myndigheter att döma om
de tvistig^ frågorna, man icke därmed förhindrade, att frågor af alldeles
enahanda innebörd i annan ordning blefve dragna under domstol.

Hvad som anförts till stöd för den ifrågasatta förändringen i grunderna
för aflösningsförfarandet synes mig vara mycket beaktansvärdt. Oförnekligt
är nämligen att under vissa förutsättningar detta förfarande kan
blifva betungande för den, som vill få aflösning till stånd. En förenkling
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.) lo

Kungl. ÅT aj ds nåd. proposition Nr 75.

skulle därför vara önskvärd, och säkerligen skulle härutinnan mycket vinnas
genom att låta Kungl. Maj:ts befallningshafvande i händelse af tvist skilja
mellan parterna. Jag håller också före, att beträffande ärenden af denna säregna
art de principiella betänkligheterna mot att förlägga rättstvisters pröfning
till administrativ myndighet icke äga anspråk på samma afgörande
betydelse som eljest i allmänhet bör tillkomma dem. Men å andra sidan
synes jämväl i dessa ärenden ganska stor vikt icke kunna frånkännas dylika
betänkligheter. För att man skall frigöra sig från desamma måste ett
synnerligen starkt praktiskt behof föreligga. Ehuru, såsom jag nyss nämnde,
de föreslagna formerna för aflösningen äfven enligt min mening i ^istiga
fall kunna blifva tunga, kan jag emellertid icke se utsikterna för aflösningens
genomförande enligt förslaget så mörkt som de lagrådets ledamöter,
hvilka hemställt om berörda förändring. Tvister om frälseränta
hafva hittills varit jämförelsevis ovanliga vid domstolarna. Visserligen
kommer ökad anledning till rättegång att föreligga, då det nu gäller ränteförhållandets
afveckling för alltid, men såsom motvikt häremot synes man
kunna räkna på de lör båda parterna fördelaktiga aflösningsvillkor förslaget
innefattar. Ränteägarens ersättning skall ju i fråga om årliga prestationer
utgå efter den betryggande beräkningsgrunden af tjugufem gånger
räntans värde för år. Af denna ersättning skall statsverket betala en fjärdedel
samt förskjuta tre fjärdedelar att jämte fyra procent årlig ränta återgäldas
af fastighetsägaren under fyrtio år. De annuiteter denne till följd
häraf under nämnda tid skall erlägga komma att något understiga den
årliga betalningsskyldighet som förut ålegat honom. Jämte det att han
vid amorteringstidens slut är fri från följderna af ränteförhållandet, kommer
sålunda aflösningen att för honom medföra omedelbar fördel. I
betraktande häraf torde man hafva anledning förutsätta, att båda parterna
skola finna angeläget att få aflösningen genomförd och att de skola undvika
att genom ohemula anspråk lägga hinder i vägen härför. Det synes
vara en berättigad förhoppning att, äfven då frågan om de i räntan ingående
förmånerna ej är fullt klar utan skulle kunna gifva anledning till
tvist, parterna oftast skola anse fördelaktigt att genom öfverenskommelse
underlätta aflösningen. Förslaget erbjuder också för de fall, då ränteaftalets
innehåll ej är styrkt, en utväg för räntans bestämmande, hvilken
i regel bör vara tillfredsställande för båda parterna, nämligen att låta de
årliga ränteförmånerna beräknas efter medeltalet af de belopp i penningar
eller persedlar, med hvilka räntan utgått under de tio åren närmast före
det den föreslagna lagen trädt i kraft. Det förefaller därför sannolikt, att
rättsligt afgörande icke skall i större omfattning påkallas annat än då
meningsskiljaktigheten mellan parterna afser mera betydande värden och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

är af svårlöst natur; och dylika fall synas äfven i frälseräntetvister icke
utan olägenhet kunna undandragas domstols pröfning. Jag anser fördenskull
öfvervägande skäl tala för att i berörda del lämna förslagets ståndpunkt
oförändrad.

Lagrådet har hemställt, att i förslaget måtte intagas föreskrift om
skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, då ansökan om aflösning
af frälseränta inkommit, därom göra anmälan hos domaren i orten
för anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Såsom vid remissen
till lagrådet omnämndes af dåvarande departementschefen, har en liknande
framställning gjorts redan af kammarkollegiet i dess utlåtande i ärendet,
men har, efter det lagberedningen förklarat sig anse förslaget om anteckning
i lagfartsprotokollet böra förfalla, departementschefen funnit äfven
anteckning i inteckningsprotokollet icke vara påkallad af något större behof
utan kunna undvaras. Då emellertid anteckning i såväl det ena som det
andra protokollet innebär en säkerhetsåtgärd, som i vissa afseenden kan
vara till gagn, har jag låtit i förslagets 4 § införa bestämmelse därom.

Vidare har, i enlighet med hvad lagrådets flesta ledamöter hemställt,
i 5 § upptagits uttryckligt stadgande att, där fastighet eller frälseränta
blifvit af en till annan öfverlåten, ansökan om aflösning må, innan
nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Lagrådets samtliga ledamöter hafva tillstyrkt, att de i det remitterade
förslaget innefattade bestämmelserna om bevakande af kronans rätt
i aflösningsärenden skola utbytas mot stadgande att särskildt ombud för
kronan skall förordnas i dylikt ärende. Äfven denna förändring torde
kunna förordas. Visserligen kommer densamma att medföra en förökning
af statsverkets utgifter för aflösningen, men med hänsyn till att nämnda
uppdrag i allmänhet torde anförtros åt någon tjänsteman i länsstyrelsen
och denne icke lär hafva anspråk på särskild ersättning för ärendets utförande
inför samma myndighet, synes det kunna antagas att förökningen
icke skall blifva särdeles betydande.

Den svåra frågan, huru intcckningshafvares och andra med dem
likställda fordringsägares rätt skall tillgodoses utan att aflösningsförfarandet
för mycket nedtynges, har i det remitterade förslaget lösts på sådant
sätt att tillfälle att framträda såsom part beredes fordringsägare endast
för det fall att räntans och fastighetens ägare inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande
träffat öfverenskommelse om ränteförmånerna och en i enlighet
härmed uträknad ersättningssumina skulle vara otillräcklig till full
betalning åt de fordringsägare, som ej det oaktadt godkänt öfverenskoinmelsen.
Har däremot tvist om ränteförmånerna uppstått mellan nämnda
parter, skall enligt förslaget fordringsägarnas rätt anses betryggad där -

100

11 §■

6 och 7 §§.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

igenom att ränteägaren, hvars intresse af en tillräckligt hög ersättningssumma
sammanfaller med fordringsägarnas, genom sin talan tillgodoser
äfven dessa. En brist i förslaget är emellertid, såsom inom lagrådet påpekats,
att hänsyn ej tagits till möjligheten att parterna visserligen tvista
inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande men, sedan frågan i anledning
häraf hänskjutits till domstol, där träffa öfverenskommelse. I sådant fall
har en fordringsägare ej tillfälle att bevaka sin rätt, ehuru öfverenskommelsen
tydligen kan för honom medföra samma risk som om den träffats
inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande. För afhjälpande häraf har lagrådet
föreslagit, att berörda fordringsägare alltid skola inkallas vid början
af ett aflösningsärende. Ehuru i en sådan anordning ligger en fara
för väsentlig förökning af procedurens inom lagrådet så starkt framhållna
svårhandterlighet, ser jag mig icke kunna anvisa någon bättre utväg. Jag
har därför i enlighet med lagrådets hemställan låtit i 5 § intaga bestämmelse
att, om frälseränta besväras af sökt eller beviljad inteckning eller
kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, underrättelse
om aflösningsansökningen skall genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg med posten sändas till kända innehafvare af dessa fordringar
och, om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten tre gånger.

I sammanhang härmed har 11 § i det remitterade förslaget uteslutits.

Enligt 7 § i det remitterade förslaget skall frälseräntas innehåll
kunna anses styrkt och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äfven utan att uttrycklig öfverenskommelse mellan parterna föreligger.
Iakttager part ej inställelse eller lämnar han eljest ett i ärendet framställdt
påstående obestridd skall nämligen Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga
att pröfva, huruvida påståendet kan godkännas. En ledamot af lagrådet
har hemställt om sådan förändring häri, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall äga utan hänvisning till domstol slutbehandla aflösningsärendet
allenast när enighet angående räntans tillvaro och innehåll råder
mellan samtliga parter. En så sträng begränsning af Kungl. Maj:ts bcfallningshafvandes
bestämmanderätt synes mig emellertid kunna leda till
att domstols pröfning komme att påkallas äfven för fall, då densamma
måste anses obehöflig. Jag tänker mig exempelvis det fall att sökanden
i ansökningen fullständigt utvecklat sina påståenden om räntans innehåll
och styrkt desamma t. ex. genom ett af domstol nyligen meddeladt, laga
kraftvunnet utslag, samt att motparten, efter det ansökningen delgifvits
honom, uteblifvit med yttrande af den anledning att han icke haft något
att invända. Om än fördenskull en förändring af den omfattning nämnde

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ledamot föreslagit icke kan af mig tillstyrkas, finner jag en mindre jämkning
af förslaget önskvärd, särskildt för att förebygga den af såväl honom
som cn annan ledamot framhållna olägenheten att det måhända enligt
förslaget skulle anses stå part fritt att i högre instans framkomma med
sitt bestridande med enahanda verkan som om det framställts hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande. För att parts underlåtenhet att bestrida viss
uppgift skall tillerkännas verkan mot honom torde skäligen förutsättas
att han fått del af uppgiften. En uttrycklig fordran härpå har nu införts
i 7 §. Efter denna förändring synes vara klart att vid ett i högre instans
gjordt bestridande icke må fästas afseende, med mindre visas laga
förfall eller annat förhållande, på grund hvaraf underlåtenheten att framföra
bestridandet i första instans anses ursäktlig. Någon anledning att
meddela särskildt stadgande härom, såsom sistberörde ledamot begärt, torde
därför, oafsedt om det eljest varit lämpligt, icke vidare förefinnas.

6 och 7 §§ i det remitterade förslaget hafva enligt lagrådets önskan
samarbetats till eu paragraf, med nummerbeteckningen 7.

9 § i det remitterade förslaget liar på lagrådets yrkande uteslutits. 9 §.

Enligt det remitterade förslaget har öfverlämnats åt gode män att 10 och 12§§.
värdera dels sådana årliga ränteförmåner, som ej äro upptagna i länets
markegångstaxa, dels ränteförmåner, som ej utgå med visst belopp för
år. Lagrådets ledamöter äro ense om att nämnda anordning icke bör
bibehållas utan det bör anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande att
verkställa värderingen med rätt att förut inhämta yttrande af sakkunniga.

Att en lättnad i aflösningsförfarandet härigenom skulle beredas synes vara
gifvet, äfven om det beaktas, att talan mot beslut i de med godemansvärderingen
sammanhängande af lagrådet omförmälda processuella frågorna
enligt förslagets mening icke skulle få föras, innan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag i hufvudsaken meddelats, samt att, under det gode
männens uppskattning icke skulle få öfverklagas, talan mot Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut i samma fråga måste medgifvas. Då det torde
vara lämpligt bifalla lagrådets framställning — särskildt som uppskattningen
oftast lär komma att afse ganska obetydliga värden — har 10 §
i det remitterade förslaget omarbetats på sätt 9 § i det nya förslaget
utvisar och 12 § i det förra förslaget fått utgå.

Om rätt att inför de administrativa myndigheterna uppträda såsom u §
parter i aflösningsärenden tillerkännes inteckningshafvare och vissa andra
fordringsägare, som ej alltid äro till namn och vistelseort kända, blir det,
såsom lagrådet påpekat, ej lämpligt att låta besvärstiden för part löpa
från det han erhållit del af myndighetens utslag, utan synes det, i fråga
om såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande som kammarkollegiet, vara

102

15 och 16 §§.

17 och 18 §§

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

ändamålsenligare att låta besvärstiden för parterna räknas från den dag,
då utslaget gifvits, med föreskrift tillika att underrättelse om att utslag
meddelats och om tiden då det skett skall genom myndighetens försorg
ofördröjligen införas i tidningarna och med posten sändas till kända rättsägare.
Stadgande härom, med besvärstidens bestämmande till sextio dagar,
har införts i 12 §.

Lagrådets flesta ledamöter hafva erinrat att, då den i 15 § af det remitterade
förslaget upptagna bestämmelsen om förskotts antecknande i
jordeboken icke kunde vinna tillämpning med afseende å frälseränta utgående
från fastighet, som genom inkorporering förenats med eller eljest
lydde under stad och således icke funnes upptagen i jordeboken, sådan
frälseränta vore utesluten från den föreslagna lagens tillämplighetsområde;
och borde en erinran härom införas i förslaget, därest dess ståndpunkt i
detta hänseende skulle bibehållas. En ledamot har anfört att, då äfven
efter skedda inkorporeringar jordeboken Lomme att äga betydelse med
hänsyn till däri förut införda anteckningar om odlingslån eller i förslaget
afsedt förskott, det syntes icke böra möta hinder att äfven begagna jordeboken
såsom underlag för nya anteckningar af förevarande slag.

Att jämväl frälseräntor från berörda fastigheter blifva föremål för
lagens tillämpning synes mig vara önskvärdt; och då jag delar den af
sistnämnde ledamot i lagrådet uttalade meningen att under tiden för
frälseränteaflösningen jordeboken utan afsevärd olägenhet kan få bibehålla
sin giltighet i fråga om dylika fastigheter, äfven såvidt angår nya anteckningar
af förevarande slag, har jag låtit gifva det numera i 13 § innefattade
stadgandet i ämnet sådan lydelse, att därunder kan inbegripas anteckning
i jordebok, soin i öfrig! upphört att gälla.

De förut i 16 § numera i 14 § ingående stadgande^ hafva enligt
lagrådets hemställan kompletterats med föreskrift för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, när förskott blifvit till fullo återbetaldt, hos domaren
i orten göra anmälan därom för anteckning i inteckningsprotokollet.

Lagrådet har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke för det
fall att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den fastighet, af
hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom borde i inteekningsförordningen
införas uttrycklig föreskrift att inteckningen i sådan egendom
skall vara utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet
för frälseräntan. Ett med det sålunda berörda fallet jämförligt
fall af väsentligt större betydelse föreligger, om fastighet, som är intecknad
gemensamt med annan fastighet, exekutivt försäljes. För närvarande innehåller
icke inteckningsförordningen för sistnämnda fall något sådant stadgande
som det af lagrådet ifrågasatta, och så länge detta förhållande fort -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

103

far, synes det icke vara lämpligt att meddela bestämmelse i ämnet för det
nu förevarande fallet. Såsom lagrådet erinrat hafva emellertid i fråga om
exekutiv försäljning af gemensamt intecknade fastigheter stadganden i angifna
syfte upptagits i ett förslag till lag om ändring i inteckningsförordningen,
hvilket genom proposition den 19 januari 1912 förelagts riksdagen.

En motsvarande bestämmelse för frälseräntors del synes därför förtjäna att
komma under öfvervägande. Men då de förändringar, som innefattas i
det nyss omförmälda redan framlagda förslaget, icke äro afsedda att träda
i kraft förr än den 1 januari 1914, torde det vara lämpligt att låta nämnda
fråga, hvad frälseräntorna vidkommer, anstå till 1913 års riksdag.

De i 17 och 18 §§ af det remitterade förslaget innefattade bestämmelserna
att aflösningssumman skall af statskontoret utbetalas till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande och att uppsägning af förskott skall ske hos
statskontoret hafva, såsom lagrådet hemställt, blifvit uteslutna. Närmare
stadganden i nämnda och andra därmed sammanhängande ämnen lära
visserligen erfordras men torde lämpligen utfärdas i administrativ ordning.

På lagrådets hemställan har genom uttryckligt stadgande, som erhållit
sin plats i en ny med nummer 17 betecknad paragraf, förklarats att
kostnaden för vissa till aflösningsförfarandet hörande åtgärder skall gäldas
af allmänna medel.

Slutligen har, jämväl på lagrådets begäran, för den föreslagna lagens
ikraftträdande bestämts viss tid, den 1 januari 1913.

Hvad därefter beträffar förslaget till lag om sammanläggning af
frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta bör tydligen, sammansåsom
lagrådet påpekat, hvad i 2 § stadgas om ’ inteckning förklaras äga ff

tillämpning beträffande ej blott fordran utan äfven annan rättighet, för medfastighvilken
egendom kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken. intecf-ni

Enligt det remitterade förslagets 3 § skall rätten taga initiativ till frälseränta.
sammanläggning endast då lagfart å fång till frälseräntan eller fastigheten ^ §.

meddelas för den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å 3 §.

den andra egendomen, eller ock till rättens handläggning förekommer
ärende, hvarigenom förut befintligt i 2 § angifvet hinder för sammanläggning
undanröjes. Denna förslagets ståndpunkt har gifvetvis sin förklaring
däri att man funnit betänkligheter mot ett allmänt åläggande för domstolarna
att utan vidare undersöka och begagna möjligheterna till sammanläggning
samt att, då man velat binda domstolarnas skyldighet att
taga dylikt initiativ vid utifrån tillkommande omständigheter, man ansett
sig böra taga hänsyn blott till sådana som äga betydelse för möjligheten
till sammanläggning. Härigenom har emellertid, såsom lagrådet

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

framhållit, förslagets effektivitet väsentligt förminskats, och äfven jag anser
därför önskvärdt att förslaget i denna del förändras.

Lagrådet har angifvit två olika möjligheter för en sådan förändring,
nämligen dels att ålägga rätten att vid hvarje inskrifningsärende angående
räntan eller fastigheten eller bådadera ingå i undersökning om möjligheten
till sammanläggning dels att förplikta domstolarna att, äfven utan föranledande
af något inskrifningsärende, vidtaga åtgärder för sammanläggning
af alla frälseräntor och fastigheter, beträffande hvilka förutsättningar för
sådan åtgärd finnas vid den föreslagna lagens trädande i kraft eller därefter
komma att föreligga.

Mot den förra utvägen, hvilken tillstyrkes af lagrådet, kan invändas,
att långt ifrån alla inskrifningsärenden äga sådan betydelse för samraanläggningsfrågan
att det finnes någon inre grund att ställa dennas upptagande
i beroende af desamma. Bortsedt från de fall, då ny inteckning
förhindrar en sammanläggning, som förut varit möjlig, är det med hänsyn
till sammanläggningen "ofta likgiltigt att inskrifningen äger rum, t. ex.
om en inteckning förnyas eller inteckning sökes i den förut gravationsfria
fastigheten, som är i samma hand förenad med den gravationsfria
frälseräntan.

Ur praktisk synpunkt äger emellertid den af lagrådet tillstyrkta utvägen
företräde framför den andra — eljest måhända mera rationella —
särskildt därutinnan att rättens skyldighet att upptaga dylika frågor kommer
att inträda efter hand på grund af särskilda omständigheter samt
tillsyn å skyldighetens fullgörande underlättas. Vid omarbetningen åt
förevarande bestämmelser, som nu erhållit plats i 5 §, har jag fördenskull
låtit den af lagrådet uttalade meningen lända till efterföljd.

Med lagrådets förslag i fråga om rätt och plikt för domstolen att
taga initiativ till sammanläggning når man dock, såsom en ledamot i
lagrådet erinrat, icke de fall, då antagligen lång tid skall förflyta, innan
ett inskrifningsärende förekommer. Med hänsyn härtill har jag, i öfverensstämmelse
med hvad nämnde ledamot föreslagit, ansett böra stadgas
att domstolen skall vara berättigad att, äfven utan sammanhang med inskrifningsärende,
Väcka fråga om sammanläggning och därom förordna.
Sådant stadgande har införts i 6 §.

§§■ För sammanläggning på ägarens ansökning är enligt det remitterade

förslaget icke erforderligt att lagfart meddelats å frälseräntan och fastigheten.
Det torde ock kunna sägas att, eftersom frälseräntan genom sammanläggningen
upphör, lagfartens betydelse för reda och säkerhet i fastighetsförhållandena
är väsentligt mindre än i vanliga fall. Är det fråga om
en frälseränta af ringare värde, kan dessutom lagfartskostnaden komma

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

att motverka benägenheten för sammanläggning, särskildt som det icke
sällan lär förekomma att frälseräntor länge gått ur hand i hand utan att
''lagfaras. Jag har dock ej velat motsätta mig lagrådets enhälliga hemställan,
att lagfart skall fordras så snart det ej är fråga om fång, som
enligt äldre lag icke behöft lagfaras. Bestämmelserna om den frivilliga
sammanläggningen hafva enligt lagrådets önskan fått sin plats före stadgandena
om sammanläggning på domstols initiativ och ingå nu i 3 och
4 §§ af det omarbetade förslaget.

Lydelsen af det remitterade förslagets 8 §, som i det omarbetade 8 §.
förslaget erhållit nummerbeteckningen 9, har enligt lagrådets hemställan
undergått en redaktionell jämkning.

Lagrådet har vidare hemställt, att 9 och 10 §§ i det remitterade 9 och w §§.
förslaget måtte ersättas med ett stadgande, som innefattar fullständigt förbud
mot intecknande af frälseränta i andra fall än de i 10 § särskildt
angifna. Då man härigenom undviker de svårigheter, som äro förenade
med genomförande af den i förslaget afsedda anordningen, och syftet för
densamma vinnes på ett i hufvudsak tillfredsställande sätt, tillstyrker jag,
att nämnda hemställan bifalles. Bestämmelser i enlighet härmed innefattas
i 10 § af det omarbetade förslaget.

Mot 11 § i det remitterade förslaget har lagrådet först erinrat, att u §■
densamma syntes vara alltför sträng, såvidt anginge intecknings nedsättande
i fastigheten. Denna erinran synes mig vara befogad under förutsättning
att, såsom nyss omförmäldes, allmänt förbud mot intecknande af frälseränta
stadgas och ägaren alltså beröfvas den enligt det remitterade förslaget
förefintliga utvägen att bereda en inteckning ensamt i fastigheten giltighet
äfven i frälseräntan och sålunda möjliggöra nedsättande af en gemensam
inteckning under den förra inteckningen. I sammanhang därmed att
sådant förbud meddelas, bör därför 11 § omarbetas enligt lagrådets förslag.
^ Jämväl i öfrigt torde hinder ej möta att bifalla lagrådets yrkanden
vid förevarande paragraf.

I anledning af lagrådets hemställan om ändring af förslagets rubrik
har åt densamma gifvits lydelsen: »förslag till lag om sammanläggning
af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår».

Utöfver hvad förut nämnts hafva i detta lagförslag, liksom i det
föregående, vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

Ett förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 ,§ jordabalken Öfriga
har föranledts af lagrådets erinran att, enär inteckning i frälseränta för la9försla9-fordran, som afses i 11 kap. 2 § jordabalken, allenast under en öfvergångstid
skall kunna äga rum, ändring i nämnda lagrum är påkallad.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.) 14

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

I fråga om förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen
angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni 1875 och
lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast
egendom af samma dag hafva lagrådets erinringar iakttagits. Sistnämnda lagförslag
har tillika underkastats jämkning med hänsyn till ett ytterligare
lagförslag, som jag på lagrådets hemställan funnit mig böra framlägga.

Lagrådet har nämligen erinrat, att förebilden till de i förslaget till
lag om aflösning af vissa frälseräntor upptagna föreskrifterna om förskotts
antecknande i jordebok och verkan däraf vore att söka i gällande bestämmelser
om odlingslån men att dessa icke innehölle någon motsvarighet till
de i samma förslag — 16 § i det remitterade, 14 § i det omarbetade
förslaget — intagna stadgandena om anteckning i inteckningsprotokollet
angående förskottet och därmed sammanhängande förhållanden. Det kunde
enligt lagrådets mening ifrågasättas, huruvida icke samtidigt med införande
af de nu föreslagna stadgandena motsvarande föreskrifter borde meddelas
med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas
upptagande, mycket mera betydelsefulla odlingslånen. Sådana föreskrifter
syntes böra fä tillämpning jämväl i fråga om lån, som redan antecknats
i jordeboken och ej blifvit till fullo inbetalda.

I den af lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra
afdelningen af dess förslag till jordabalk innefattas ett förslag till lag om
ändrad lydelse af förordningen den 20 jidi 1855 angående kronans rätt
vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade. Genom detta
förslags antagande skulle det åf lagrådet angifna syftet vinnas, och då
nämnda syfte synes mig berättigadt, hemställer jag, att åtgärd nu vidtages
för berörda förslags upphöjande till lag, endast med den jämkning, som föranledes
däraf att förslaget kommer att behandlas före de till nya jordabalken
hörande inskrifningsförfattningarna.

Beträffande förslaget till ändring i 61 § inteckningsförordningen
vill jag äfven erinra om att samma paragraf ingår i det förut omnämnda
genöm° proposition den 19 januari 1912 riksdagen förelagda förslaget
till lag om ändring i vissa delar af inteckningsförordningen. Vid antagande
af både sistberörda förslag och de nu anmälda förslagen torde vissa ändringar
böra vidtagas i desamma för att i förevarande del bringa dem till
öfverensstämmelse med hvarandra.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda enligt förut angifna
grunder upprättade förslag till

lag om aflösning af vissa frälseräntor,

lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf
räntan utgår,

107

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,
lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom,

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom samt

lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående
kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade;

och hemställde departementschefen, att nämnda förslag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets
öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;
och skulle till riksdagen aflåtas proposition af den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
jErik Öländer.