Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70 (Proposition 1915:70)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Nr 70

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om förekommande av överdriven avverkning å
ungskog inom de delar av Västerlottens och Norrlottens
län, som ej höra till lappmarken; given Stockholms slott
den 12 felt-Häri 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
antaga härvid fogade förslag till förordning om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 käft. (Nr 70.)

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Förslag

till

Förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra
till lappmarken.

Med upphävande av förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder
till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län förordnas som följer:

Å enskilde tillhörig skogsmark inom de delar av Västerbottens och
Norrbottens län, som ej böra till lappmarken, må avverkning av barrträd,
som ej är torrt och som, efter vad- i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt,
äga rum allenast efter tillstånd i enlighet med vad nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov, vare tillstånd icke erforderligt. Virke
efter dylik avverkning må dock ej försågas å sådan Båkinrättning, där
sågning för export äger rum (exportsåg), så framt det ej stämplats efter
ty nedan sägs.

2 §■

Såsom undermåligt anses träd, som avverkat icke i någon riktning
håller innanför barken minst 21 centimeter i genomskärning på
ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.

3 §•

Vill någon för annat ändamål än i 1 § andra stycket sägs avverka
undermåliga barrträd, som ej äro torra, skall skriftlig anmälan därom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

göras hos vederbörande skogsingenjör; och åligge det denne att verkställa
den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.
Finnes dylik avverkning överensstämma med grunderna för en god hushållning
med skogen och ej heller förorsaka, att fastigheten eller därmed
sambrukad, fastighet kommer att sakna nödigt virke för oundgängligt
husbehov, och möter ej heller i övrigt laga hinder, meddele förrättningsmannen
tillstånd till avverkningen. Träden skola, innan de avverkas,
genom förrättningsmannens försorg stämplas med särskilt märke.

På anmälan vare skogsingenjör jämväl skyldig att för avverkning
av husbehovsvirke, varom i 1 § andra stycket sägs, giva anvisningar
enligt skogsvårdens fordringar ävensom att stämpla dylikt virke för dess
försågning å exportsåg.

4§-

Anser förrättningsmannen nödigt, att vissa träd tills vidare överhållas
såsom fröträd, skall föreskrift härom lämnas vid förrättningen.
Fröträden skola genom förrättningsmannens försorg förses med tydligt
märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande
skogsingenjör.

5 §.

Göres anmälan, varom i 3 § sägs, före den 1 april, skall förrättningen
företagas och avslutas före den 1 påföljande oktober. Uppstår
under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller
eljest, och göres i anledning därav anmälan av ifrågavarande slag före
den 1 september, skall förrättningen verkställas före den 1 påföljande
december.

Anmälan bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen
kan antagas kräva.

Tiden, då förrättningen beräknas skola äga rum, skall genom skogsingenjörens
försorg meddelas sökanden genom brev, som skall med posten
avsändas senast fjorton dagar före förrättningen.

6 §•

Innan förrättningsmannen avreser från stället, skall han, mot bevis,
utan lösen tillställa sökanden eller hans ombud protokoll över förrättningen.
Har föreskrift lämnats om fröträds överhållande eller hava andra

•i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

åtgärder för skogsvårdens befrämjande angivits såsom behövliga, skall
anteckning härom göras i protokollet med angivande av fröträdens antal
och växtplats. I protokollet skall jämväl kostnaden för förrättningen
utsättas ävensom underrättelse meddelas, att klagan över förrättningsmannens
utlåtande må föras genom besvär hos vederbörande överjägmästare
sist innan klockau tolv å trettionde dagen från den dag, protokollet
tillställdes sökanden eller hans ombud.

Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos
domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen från den dag,
klaganden erhöll del av beslutet.

Den med domänstyrelsens beslut missnöjde må däröver hos Konungen
föra klagan genom besvär, som skola ingivas till j ordbruksdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del
av samma beslut.

7 §•

Vill fastighetsägare för skogsmarks uppodling till åker eller äng
fälla undermåliga barrträd, som ej äro torra, göre därom anmälan
hos vederbörande skogsingenjör; och åligge det denne att, så snart det
lämpligen kan ske i sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten,
verkställa undersökning å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av
dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till
Konungens befallningshavande insända instrumentet över undersökningen
med uppgift å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande,
jämte det yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar
sökanden vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen
bekostnad antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av
vederbörande skogsingenjör eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet
vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen,
verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två
andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning
i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med
eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningskavandes
prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas,
meddele Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande
av viss tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande
äger bestämma, odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

om Konungens befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogsingenjören
för sökandens förständigande. Träden skola, innan de avföras,
genom skogsingenjörens försorg stämplas med särskilt märke.

8 §•

För undersökning och stämpling, varom i 3 och 7 §§ sägs, skall
sökanden, jämte det han är pliktig utgöra nödig hantlangning, till statsverket
gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Konungen;
dock att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av husbehovsvirke,
varom i 1 § andra stycket sägs, därest stäinplingen skett för virkets
försågning å exportsåg.

9 §•

Sker avverkning i strid mot de i denna förordning meddelade föreskrifter,
vare straffet böter från och med tjugufem till och med fem hundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen eller,
om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag
och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, vare den, som låtit
verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande
virkets värde.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning;
dock skall delägare i samfälld skog, som vid avverkning i strid mot
denna förordnings föreskrifter tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,
hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där
hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här
förut är sagt.

Låter någon, i strid mot föreskriften i I § andra stycket, försäga
ostämplat husbehovsvirke å exportsåg, straffes med böter från och med
tio till och med två hundra kronor.

10 §.

Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt virke,
där det tydligen visar sig eller ock genom intyg av trovärdiga personer
eller annorledes ådagalägges, att virket tagits av träd, som oj är undermåligt,
eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.7 5 meters längd ej kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

utrönas, skall, för att icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda
längd från storändan minst 57 centimeter, i fall sparren är sågad eller
bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt i förhållande
därefter, om längden är mindre.

Virke, sågat annorledes än till sparre, må anses undermåligt,
allenast i fall lagligen kan styrkas, att detsamma tillkommit av träd,
som är undermåligt och till vars avverkande icke meddelats vederbörligt.
tillstånd.

11 §•

Rätt att i beslag taga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
kronobetjänte samt de tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, som
hava att övervaka tillämpningen av denna förordning, men rätt att utföra
åtal äge endast kronobetjänte och nämnda tjänstemän. Har någon
av nämnda betjänte gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast
inom fjorton dagar, gorå anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som enligt denna förordning dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är,
förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts;
och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende,
eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här
ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

13 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 9 § utdömd

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ersättning för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel
tillfaller åklagaren och tre fjärdedelar kronan; dock att, där någon av
betjänte vid skogsstaten verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen
undfå hälften.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman
nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon
på grund av denna förordning fälles, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.

15 §.

Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å skogar, som äro
underkastade bestämmelserna i förordningen angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
februari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér.

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Nu gällande
förordning.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde härefter.

I förordningen den 24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län (vanligen kallad dimensionslagen), vilken förordning
trätt i kraft den 1 januari 1904, förordnas för de delar av länen,
som ej höra till lappmarken, följande:

1 §•

Barrträd, som ej är torrt och som, efter vad här nedan i 2 §
sägs, är att anse såsom undermåligt, må icke, i form av runt, bilat
eller sågat virke, till in- eller utländsk ort skeppas eller till ort, belägen
utom Västerbottens och Norrbottens län, å järnväg forslas eller

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

å fartyg lastas eller vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad
vara eller för pappersmassefabrikation användas eller intagas vare sig
inom såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar
hörande rännor eller förvaringsbommar eller inom område, som begagnas
till sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid
pappersmassefabrik, allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes
förbrutet, så framt icke, på sätt i 3 § stadgas, vederbörligt tillstånd
är givet till trädets avverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare
eller åbo ej förment att, även utan sådant tillstånd, av
hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta försäga undermåligt
virke å sådana såginrättningar, vilka ej äro avsedda till försågning av
virke för export (husbehovssågar).

2 §•

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som avverkat ej håller i
genomskärning minst 21 centimeter på ett avstånd av 4.7 5 meter från
storändan. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.

2 mom. Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt
virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller
ådagalägges, att det virke är taget av träd, som ej är undermåligt,
eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.

3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid
4.7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,
hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,
i fall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,
samt i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. I avseende på virke, som redan är sågat, då det anträffas,
skall vad ovan är stadgat äga tillämpning, endast i fall lagligen
styrkas kan, att varan tillkommit av träd, som är undermåligt och
till vars avverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt
tillstånd.

3 §•

1 mom. Är skog av beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras avverkning av undermåligt virke, må ägare, som vill
låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation
användas, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) 2

10 Kungl. Maj ds K åd. Proposition Nr 70.

honom eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa
den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.
Finnes därvid slik avverkning vara med grunderna för en god skogshushållning
överensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter,
tillstånd av förrättningsmannen givas till avverkning till fritt förfogande:
dock att träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller
mera i genomskärning, ej må avföras, innan det genom förrättnmgsmannens
försorg blivit med kronomärke stämplat. Vill ägaren sig till
säkerhet hava virke jämväl av mindre dimensioner stämplat, vare därtill
berättigad.

2 mom. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall
undersökningen och utstämplingen företagas och avslutas före den 1
november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å
skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning
härav före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles,
skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.

Innan förrättningsmannen från stället avreser, skall han mot bevis,
men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt
syneinstrument, i vilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År
sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,
må klagan däröver föras hos vederbörande överjägmästare sist innan
klockan tolv å trettionde dagen, efter det sökanden eller hans ombud
av syneinstrumentet erhållit del.

Ändring i överjägmästarens beslut må sökas genom besvär hos
domänstyrelsen innan klockan tolv å trettionde dagen, efter det klaganden
av beslutet erhållit del.

3 mom. Angående rätt att utan hinder av inskränkningarna i
denna förordning fritt förfoga över undermåligt virke, som till följd av
föreläggande vid laga skifte varder avverkat, skall i tillämpliga delar
gälla vad här ovan är stadgat.

4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande över virket annorledes än
för husbehov, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,
vilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga
utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den
uppgivna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande av dess läge,
storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Kungl.
Maj:ts befallningshavande i länet insända besiktningsinstrumentet med
uppgift ä den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda. Önskar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

jordägare att, utan avbidande av dylik utsyningsförrättning, vinna
handläggning av ärendet, äge han antingen för besiktning av marken
påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,
varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ovan
stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas av två trovärdiga män
samt insända deras över besiktningen avgivna intyg jämte ansökning i
ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att med eget yttrande
befordra ansökningen till Kungl. Maj:ts befallningskavandes prövning.
Finner Kungl. Maj:ts befällningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att avverkning av undermåligt virke
till fritt förfogande bör medgivas, meddele Kungl. Maj:ts befallningshavande
därtill tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken vid
vite, som Kungl. Maj:t.s befallningshavande äger bestämma, odlingen
skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens
förständigande. Beträffande stämpling av virke, till vars avverkning
tillstånd sålunda erhållits, förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna §
stadgas.

4 §■

Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling, varom
i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än gottgörelse till
förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i
vilket avseende skogsägaren skall erlägga såsom arvode för varje dag
5 kronor ävensom förse förrättningsmannen med kost och husrum eller
giva ersättning därför.

Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning
enligt plan, som blivit av domänstyrelsen godkänd, verkställes
utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden avser virke, som enligt
planen är bestämt att avverkas.

För sådan av skogstjänsteman eller lcronobetjänt verkställd besiktning,
varom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att till
förrättningsmannen utgiva gottgörelse, som utgår till skogstjänsteman,
när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kronans
skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under den
tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dagtraktamente
enligt samma reglemente.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Norrländska
skogsvårdskommitténs

förslag till
dionensionslag.

5 §•

Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomma
allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten ävensom inom
hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke
är lastat på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens och
Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal i
sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten på sätt gällande författningar stadga; skolande förty
tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra
anmälan hos allmän åklagare eller skogstjänsteman.

6 §•

Medel, som inflyta genom försäljning av virke, som enligt denna
författning är beslag underkastat, fördelas '' sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall av åklagarandelen
undfå hälften.

Den 5 juli 1907 tillsattes den s. k. Norrländska skogsvårdskommittén,
vilken erhöll i uppdrag att verkställa utredning angående de
åtgärder, som kunde böra vidtagas för åstadkommande av en rätt vård
av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarna i Norrland
och Dalarna, samt upprätta de förslag, till vilka den verkställda utredningen
kunde föranleda. Till ordförande i kommittén förordnades hovstallmästaren
G. Tamm samt till ledamöter f. d. byråchefen E. G. Kinberg,
ledamoten av riksdagens första kammare auditören A. H. Fahlén,
ledamoten av riksdagens andra kammare D. Persson i Tällberg, jägmästaren,
numera överjägmästaren P. O. Weländer och dåvarande skogschefen,
extra jägmästaren N. G. Ringstrand. Sedan Persson på begäran
entledigats från förordnandet, erhöll ledamoten av riksdagens andra
kammare A. Wiklund i Brattfors den 22 maj 1908 förordnande att i
Perssons ställe vara ledamot i kommittén.

Kommitténs slutliga betänkande, som avgavs den 16 mars 1912,
innehåller, bland annat, följande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Förslug

till

Lag angående tillsyn å samt vård av enskildas skogar inom de delar av
Västerbottens och Norrbottens län, som ej tillhöra lappmarken.

1 §•

I form av runt, bilat eller sågat virke må barrträd, som ej är
torrt och som, efter vad här nedan i 2 § sägs, är att anse såsom undermåligt,
icke till in- eller utländsk ort skeppas, ej heller till ort, belägen
utom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej
tillhöra lappmarken, å järnväg forslas, ej heller å fartyg lastas eller
vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara eller för pappersmassefabrikation
användas eller intagas vare sig inom såginrättning
eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande rännor eller
förvaringsbommar eller inom område, som begagnas till sågplats eller
sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,
med mindre tillstånd i vederbörlig ordning erhållits till trädets avverkning
till fritt förfogande.

2 §•

1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som avverkat ej håller
uti någon riktning, barken oberäknad, minst 21 centimeter i genomskärning,
på ett avstånd av 4.7 5 meter från storändan.

2 mom. Virke av träds övre del må ej hänföras till undermåligt
virke, när det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är
taget av träd, som icke är undermåligt eller av träd, som är med
vederbörligt tillstånd avverkat.

3 mom. Sparre, vars ursprungliga tjocklek vid 4.Tf» meters längd
ej kan utrönas, skall för att icke anses undermålig, hålla i omkrets,
vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter, i fall sparren är
sågad eller bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter, samt
i förhållande därefter, om längden är mindre.

4 mom. Virke, sågat annorledes än till sparre, må såsom undermåligt
anses, allenast därest lagligen kan styrkas, att varan tillkommit

Kuncfl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

av träd, som är undermåligt och till vars avverkande till fritt förfogande
ej meddelats vederbörligt tillstånd.

3 §•

Utan hinder av vad ovan är stadgat vare jordägare eller åbo
berättigad att utan särskilt tillstånd av fastighetens skog för användning
inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehov eller till
allmänt ändamål låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar,
å vilka försågning för export ej äger rum (husbehovssågar).

Finnes ej sådan såg å fastigheten eller i dess närhet, vare dylik
försågning tillåten jämväl å annan såginrättning (exportsåg), dock att
för sådan händelse försågningen må avse allenast fastighetens eget eller
med densamma i sambruk varande fastighets husbehov samt äga rum
under villkor, som i 4 § sägs.

4 §•

Den, som önskar, utan föregående utsyning, å exportsåg försäga
undermåligt virke, skall före den 1 april det år, försågningen är avsedd
att äga rum, hos skogsingenjören i orten skriftligen uppgiva den
fastighet, därifrån virket härstammar, ungefärliga virkesmängden, den
såginrättning, där virket skall försågas, samt det ägarens märke, som
före sågningen skall vara virket åsatt.

Närmare föreskrifter med avseende å dylik försågning meddelas
av Konungen.

5 §•

1 mom. Den, som för sin skogs ordentliga skötsel och vård anser
erforderligt, att avverkning av undermåliga träd annorledes än för
användning inom orten till eget eller annans oundgängliga husbehov
eller till allmänt ändamål företages, har att därom skriftligen göra
anmälan hos vederbörande skogsingenjör; och åligger det skogsingenjören
eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa
den undersökning av skogen, som av omständigheterna påkallas.
Finnes därvid slik avverkning vara med grunderna för en god skogshushållning
överensstämmande, må, där ej laga hinder eljest möter,
tillstånd av förrättningsmannen givas till avverkning till fritt förfogande;
dock att träden ej må avföras, innan de genom förrättningsmannens
försorg blivit med kronomärke stämplade.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Har vid förrättning av nu omförmäld art förrättningsmannen
ansett nödigt, att fröträd å skogen tills vidare överhållas, skall i instrumentet
över förrättningen härom lämnas föreskrift, och skola dessa
träd till antal och växtplatser angivas; och vare för sådan händelse
sökande skyldig att, innan stämpling, varom i detta moment finnes
stadgat, får ske, avlämna en av två vittnen bestyrkt förbindelse att
uPpfylla föreskriften om fröträds överliållande. Dessa fröträd skola
genom förrättningsmannens försorg förses med särskilt märke och må
sedermera icke utan särskilt tillstånd avverkas. Övergår fastigheten
till annan, vare förre ägaren från sin förbindelse fri, där han vederbörligen
styrker, att nye ägaren övertagit densamma.

2 mom. Varder förrättning, som i 1 mom. omförmäles, begärd
före den 1 april, skall undersökningen och utstämplingen, så vitt ske
kan; företagas och avslutas före den 1 oktober samma år. Uppstår
under tiden efter den 1 april skada å skog genom storm, eld eller eljest
och begäres i anledning härav före den 1 september sådan förrättning,
skall densamma före nästföljande 1 december verkställas.

Anmälan för erhållande av dylik undersökning och utstämpling
bör innehålla uppgift å det antal dagar, förrättningen kan antagas
taga i anspråk.

Efter anmälningstidens utgång skall genom kungörelse i kyrka
samt tillkännagivande i ortstidning meddelas den ordning, i vilken
förrättningarna skola verkställas, samt dagarna, då de beräknas komma
att äga rum.

3 mom. Innan förrättningsmannen från stället avreser, skall han
mot bevis, men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt
syneinstrument, i vilket kostnaden för förrättningen skall utsättas.

4 mom. Angående rätt att utan hinder av inskränkningarna i
denna förordning fritt förfoga över undermåligt virke, som till följd
av föreläggande vid laga skifte varder avverkat, skall i tillämpliga
delar gälla vad här ovan är stadgat.

5 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande över virket, göre härom
anmälan hos vederbörande skogsingenjör, vilken det åligger att, så
snart sådant i sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten lämpligen
kan ske, vei’kställa besiktning å den uppgivna odlingsmarken till
utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling
samt därefter till skogsvårdsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet med
uPPffift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda. Önskar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ägaren att utan avbidande av utsyningsförrättning vinna handläggning
av ärendet, äge han på egen bekostnad antingen för besiktning av
marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsingenjör eller
kronobetjänt, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning
ovan stadgas, eller ock låta odlingsmarken besiktigas av lantmätare,
lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent eller ock av två andra trovärdiga
män samt insända det över besiktningen avgivna intyg jämte
ansökning i ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att
med eget yttrande befordra ansökningen till skogsvårdsstyrelsens prövning.

Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara
av beskaffenhet att böra komma till utförande samt att avverkning av
undermåligt virke till fritt förfogande bör medgivas, meddele skogsvårdsstyrelsen
därtill tillstånd med utsättande av viss tid, inom vilken
odlingen skall vara fullbordad. På jordägarens begäran skola sedermera
träden genom vederbörande skogsingenjörs försorg stämplas med
kronomärke.

6 §•

För utsyning och stämpling, varom i 5 § sägs, skall sökanden,
jämte det han vare pliktig bekosta nödig liantlangning, till statsverket
gälda gottgörelse enligt grunder, som av Konungen bestämmas.

7 §•

Å skogsmark, därå denna lag äger tillämpning, må avverkning av
undermåliga barrträd, som icke blivit enligt 5 § utsynade eller stämplade,
ej så bedrivas, att skogens återväxt uppenbarligen äventyras eller
fastigheten kommer att sakna nödigt virke för eget husbehov. Har
sådan avverkning ägt rum, vare den, som låtit densamma komma sig
till last, pliktig att vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande
finnas erforderliga, eller tåla den inskränkning i förfoganderätten över
skogen, som av omständigheterna påkallas. Är av ägare avverkningsrätt
upplåten till annan, och har denne gjort sig skyldig till förfarande
av omförmäld art, vare jämväl ägaren härför ansvarig, där ej avverkningsrätten
upplåtits genom avtal, som gällde vid tiden för denna
lags trädande i kraft; äge dock av den skyldige söka åter vad han
sålunda fått vidkännas.

För uppsikt över att vad sålunda stadgats varder iakttaget skall
i vartdera länet finnas en skogsvårdsstyrelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att avverkning bedrives i
strid mot bestämmelserna i 7 §, äger styrelsen att bos vederbörande
skogsinspektör påkalla undersökning. Skogsinspektören förordnar i
anledning bärav en statens skogsingenjör att med biträde av två
ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som
äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid
lantmäteriförrättning i orten, å stället undersöka förhållandet och
därefter till skogsinspektören avgiva redogörelse med förslag till de
åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas
nödiga, eller till den inskränkning i förfoganderätten över skogen, som
med hänsyn till fastighetens framtida behov av husbehovsvirke anses
vara av omständigheterna påkallad; och skall därefter skogsinspektören
till skogsvårdsstyrelsen överlämna handlingarna i ärendet tillika med
eget yttrande.

Hava synemännen stannat i olika meningar, skola de särskilda
meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

9 §•

Kan skogsvårdsstyrelsen efter övervägande av i undersökningsinstrumentet
innehållna förslag träffa överenskommelse med den eller
dem, som jämlikt 7 § äro ansvariga för återväxtens tryggande, om de
åtgärder, som böra vidtagas för markens återställande i skogbärande
skick, bör den skriftligen upprättas och lände därefter till efterrättelse.
Träffas ej överenskommelse eller hava, efter det överenskommelse
träffats, de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äger skogsvårdsstyrelsen
att vid domstol anhängiggöra och utföra talan emot vederbörande.

10 §.

Har jämlikt 9 § talan blivit till domstol instämd, äger domstolen
föreskriva de åtgärder, vilka för återväxtens betryggande å den avBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sund. 61 höft. (Nr 70.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

verkade skogsmarken böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom
vilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äventyr, att de eljest
varda av skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda,
och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen prövas, i den
mån sådant finnes vara av nöden samt kunna ske utan förnärmande
av annans rätt, meddela förbud, intill dess de föreskrivna åtgärderna
blivit verkställda, mot avverkning å så stor del av det ägaren tillhöriga
skogsområde, som skäligt prövas.

Över rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär. Angående
klagan över förbud, som under rättegången meddelas, gälle vad i
16 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas. Avverkningsförbud går genast
i verkställighet.

11 §•

Förbud, som i 10 § sägs, må ock på begäran av skogsvårdsstyrelsen
av överexekutor meddelas, där den jämlikt 8 § verkställda
undersökning giver vid handen, att avverkning bedrivits i strid mot
bestämmelserna i 7 §, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.

Om dylikt förbud gälle i tillämpliga delar vad i utsökningslagen
om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada,
som genom åtgärden kan tillskyndas vederparten, icke erfordras.

12 §.

1 mom. Virke, varmed förfarits i strid mot bestämmelserna i 1 §,
vare att anse såsom förbrutet samt underkastat beslag; undgår dylikt
virke beslag, vare den, som gjort sig till förfarandet skyldig, pliktig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

2 mom. Har i strid mot föreskrift i 1 § virke till sågad vara
eller för pappersmassefabrikation använts eller intagits vare sig inom
såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande
rännor eller förvaringsbommar eller inom områden, som begagnas till
sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,
vare såginrättningens eller pappersmassefabrikens ägare
förfallen till böter från och med tio till och med två hundra kronor.

3 mom. Sker avverkning i strid mot meddelat förbud eller varder

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

fröträd, rörande vars överhållande avtal blivit på sätt i 5 § 1 mom.
sägs träffat, i strid mot samma avtal avverkat, vare straffet böter
från och med tjugufem till och med fem hundra kronor; och skall
virket tagas i beslag samt dömas förbrutet.

Undgår sådant virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen,
skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet
av samma virke.

4 mom. Nyttjar den, som jämlikt 3 § låtit å exportsåg utan
föregången stämpling försäga undermåligt virke, detsamma för annat
ändamål än fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande
fastighets husbehov, vare han förfallen till böter från och med tio till
och med ett hundra kronor.

5 mom. Har efter avverkning meddelat avverkningsförbud blivit
genom utslag, som vunnit laga kraft, upphävt, förty att förbud icke
bort meddelas, må icke virket dömas förbrutet eller ersättning därför
utdömas.

G mom. Innefattar avverkning förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall vad förut i denna paragraf är stadgat icke vinna tilllämpning;
dock skall delägare i samfälld skog, som vid överträdande
av avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava
förverkat vad på honom belöper av det avverkade virket samt, där
hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty
förut är sagt.

13 §.

7 mom. Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet,
tillkommer allmän åklagare, skogsingenjörer och tillsyningsman, var
inom sitt tjänstgöringsområde, ävensom inom hamn och lastageplats
tullstatens tjänstemän och betjänte samt, då virket är lastat på järnvägsvagn
för transport till ort, där denna lag icke gäller, stationsföreståndare
och banmästare, men rättighet att utföra åtal i sådana
mål äge endast allmän åklagare och skogsingenjör; och skall förty
annan, som gjort beslag, därom, så snart ske kan, göra anmälan hos
allmän åklagare eller skogsingenjör.

2 inom. Sedan beslag ägt rum, skall, vid äventyr att beslaget
eljest förfaller, inom sextio dagar frågan om beslagets giltighet underställas
prövning av domstolen i den ort, där beslaget skett, genom
instämmande av virkesägaren eller, där denne ej är för åklagaren

£0

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

känd eller icke kunnat med stämning anträffas, genom anmälan hos
domstolen eller domaren, för vilken senare händelse av domstolen eller
domaren ofördröjligen skall om beslaget utfärdas kungörelse, innefattande
föreläggande för virkesägaren att inställa sig inför domstolen
å den allmänna rättegångsdag, som infaller näst efter en månad från
kungörelsens dag, ävensom meddelande, att rätten då vill, utan hinder
av virkesägarens utevaro, till prövning upptaga frågan om beslagets
giltighet och huru med virket bör vidare förhållas. Denna kungörelse
skall genom åklagarens försorg befordras till uppläsande uti kyrkan
i den församling, där beslaget skett, samt införas uti en av ortens
tidningar.

3 mom. Försäljning av beslagtaget virke må ej ske, innan frågan
om beslagets giltighet slutligen prövats, där ej virkesägaren begär, att
försäljningen det oaktat skall äga rum, eller överexekutor, på anmälan
av åklagaren, med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för
handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större
än skäligt är, därom förordnar.

Närmare bestämmelser om sättet för försäljning av beslagtaget
virke meddelas av Konungen.

4 mom. Försäljes beslagtaget virke, innan det dömts förbrutet,
skall, till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman
nedsättas hos Konungens befallningshavande i länet; och vare om insättning
av sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen
sägs.

14 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla länets skogsvårdskassa.
Genom försäljning av beslagtaget virke uppkommen behållning
ävensom, där virket undgått beslag, ersättning jämlikt 12 § 1 och 3
mom. fördelas sålunda, att en tredjedel tillfaller skogsvårdskassan samt
två tredjedelar åklagaren, dock att, därest annan behörig person verkställt
beslaget, denne skall av åklagarandelen undfå hälften.

15 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

16 §.

A sådan försumpad skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen
omöjliggöres av markens beskaffenhet och betäckning, äge vad
ovan i 7—11 §§ sägs icke tillämpning.

17 §.

Är sökande missnöjd med förrättningsmans utlåtande enligt 5 §,
må han däröver föra klagan hos vederbörande skogsinspektör sist innan
klockan tolv å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud
erhållit del av samma utlåtande.

Ändring i skogsinspektörens beslut må sökas genom underdåniga
besvär, som skola vara inkomna till jordbruksdepartementet innan
klockan tolv å trettionde dagen, efter det klaganden fått del av
samma beslut.

18 §.

Denna lag äger icke tillämpning å hemman och nybyggen, vilka
i fråga om dispositionsrätten till skogen äro underkastade inskränkningar
jämlikt kungl. förordningen den 29 juni 1866.

Förutom ovan intagna förslag till ny dimensionslag har, såsom
jag förut i dag haft tillfälle omförmäla, kommittén framlagt förslag
till lag angående utsyning å enskildas skogar i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i anledning varav
Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat avlåta proposition till riksdagen.

Därjämte har kommitténs majoritet, bestående av ordföranden
samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand, i betänkandet föreslagit:

att förordningen om skogsvårdsavgift ’) måtte förklaras skola gälla
även för Västerbottens och Norrbottens län;

'') Numera förordningen den 11 oktober 1912. — Utsyningsavgifter till statsverket —
vilka uttagas för utsyning å skogar under utsyningstvång i lappmarken m. fl. områden —
förekomma icke inom dimensionslagens tillämpningsområde; i stället utbetalas där ersättning
till förrattningsmannen enligt bestämmelser i 4 fc; dimensionslagen.

Andra förslag
av kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

samt att för dessa två län måtte antagas ett i betänkandet framlagt
förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser, enligt vilket förslag
inom vartdera av länen skulle finnas en skogsvårdsstyrelse, vars huvudsakliga
uppgift skulle vara att befrämja den enskilda skogshushållningen
och förvalta de medel, som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflöte
till skogsvårdskassan.

Mot dessa förslag hava kommitténs ledamöter Kinberg, Welander
och Wiklund avgivit gemensam reservation; vari de avstyrka upptagande
av skogsvårdsavgifter och inrättande av skogsvårdsstyrelser i
Västerbottens och Norrbottens län samt förorda beviljande av särskiltstatsanslag
till skogsvårdens främjande i dessa trakter.

Redan vid behandlingen förut denna dag av kommitténs förslag
till utsyningslag har jag på anförda skäl förklarat mig anse, förslagen
angående skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter icke för det närvarande
böra upptagas till prövning.

Därjämte innehåller betänkandet ett utförligt motiverat förslag
till organisation av personalen för den nya dimensionslagens liandliavande,
enligt vilket överjägmästarnas, jägmästarnas och kronojägarnas
åligganden med avseende å nu ifrågavarande skogar skulle överflyttas
å respektive skogsinspektörer, skogsingenjörer och tillsyningsmän, varjämte
domänstyrelsens göromål med avseende å den enskilda skogshushållningen
å ifrågavarande områden skulle överflyttas på ett inom
jordbruksdepartementet inrättat skogskonto^ Till detta förslag, mot vilket
reservationer avgivits av Welander samt i vissa detaljer av Kinberg och
Wiklund, återkommer jag i annat sammanhang, men vill erinra, att
jag redan vid behandlingen av förslaget till utsyningslag anfört, att
förslaget om inrättandet av ett skogskonto!’ inom jordbruksdepartementet
icke synes mig nu böra upptagas till prövning.

Utlåtanden. Över kommitténs förslag till dimensionslag hava utlåtanden av givits

av Konungens befallningshavande, landstingen och hushållningssällskapen
i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästarna i Umeå,
Skellefteå och Luleå distrikt samt domänstyrelsen efter överläggning med
överjägmästarna. Av dessa myndigheter hava landstinget och hushållningssällskapet
i Norrbottens län icke haft något att erinra mot förslaget.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

För kommitténs motivering av lagförslaget, reservationerna inom
kommittén mot förslaget, de erinringar, som i utlåtandena gjorts mot
detsamma, ävensom önskemål beträffande ifrågavarande ämne, som från
riksdagen eller eljest framkommit och vilka icke av kommittén omnämnts,
anhåller jag nu att paragrafvis få redogöra. Dessförinnan
torde emellertid vara på sin plats att lämna eu kortfattad historik
till sista punkten av 1 § i nu gällande dimensionslag; denna punkt
innehåller ett av de mest omstridda stadgandena i dimensionslagen.
I kommitténs lagförslag förekommer motsvarande stadgande i 3 §.

I de äldsta dimensionslagarna — av den 29 september 1874 och Historik till
den 19 mars 1888 — innehöll sista punkten av 1 § följande stadgande:
»Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment'' att, även utan nu “gällande
sådant tillstånd, av hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta dimensionavid
gården såga och använda undermåligt virke.» ’ ay''

1896 års skogskommitté, som avgav förslag till ny dimensionslag,
hemställde utan någon motivering — att uttrycket »oundgängligt
husbehov» måtte utbytas mot »eget husbehov» och orden »vid °-ården»
uteslutas.

I proposition till 1903 års riksdag angående ny dimensionslag
föreslogs, att ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande lydelse»Dock
vare hemmansägare eller åbo ej förment att, även utan sådant
tillstånd, av hemmanets skog, till oundgängligt husbehov, låta vid
gården eller inom samma by såga och använda undermåligt virke.»

Förslaget motiverades av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet
på följande sätt: »Jag finner icke skäl att tillstyrka det

av skogskommittén föreslagna utbytet av ordet Oundgängligt’ mot
eget’ framför ordet ''husbehov’. Avfattningen av stadgandet i 1888 års
dimensionslag, att förbudet mot sågning av undermåligt virke icke gäller
sagning och användning av sådant virke till husbehov, har alltjämt
tolkats så, att föryttring av undermåligt virke, sågat vid husbehovssåg
vore inom Västerbottens och Norrbottens län tillåten *), och det synes
ur synpunkten av ortens behov av bränsle, byggnadsvirke m. in. vara
av stor vikt, att åt nämnda stadgande icke gives en formulering, som
kunde anses innebära en begränsning av denna föryttringsrätt. —’ Där -

’) Då kommittén redogör härför, anmärker kommittén, att frånvaron av ansvarsbestämmelser
härutinnan icke minst bidragit till en sådan tolkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

jämte anser jag lämpligt, att orden ''vid gården'' bibehållas samt att
därtill fogas orden ''eller inom samma by’; och vill jag härvid åberopa
följande av domänstyrelsen i ärendet angivna skäl: Genom skogskommitténs
förslag att utesluta orden vid gården skulle sågning för
husbehov medgivas även vid annan såg än vid gården och alltså vid
vilken såg som helst inom länen. Under de senare åren, då priset å
mindre virkesdimensioner stigit, hade ett ganska stort antal smärre
sågar tillkommit här och var i byarna inom skogsbygden. Exempelvis
funnes inom ett revir i Västerbotten, nämligen Jörns revir, 51 dylika
sågar, huvudsakligen grundade på sågning av undermåliga träd. Den
sågade varan uppköptes i många fall för att föras till kusten och
skeppas. Under förevändning av husbehovssågning skulle utan hinder
av förordningen, om den komme att avfattas i enlighet med skogskommitténs
förslag, kunna till annan såg än vid gården föras en mängd
undermåligt timmer, vilket sedan i sågad form forslades till kusten for
.skeppning och undginge all kontroll, enär sågad vara ej kunde tagas
i beslag. Då kommittén ej anfört något skäl för ändringen, genom
vilken kontrollen likväl skulle försvåras, kunde styrelsen icke tillstyrka,
att orden ''vid gården'' uteslötes, men enär husbeliovssåg, där sådan
funnes, vanligen vore gemensam för byalaget, syntes, för husbehovssågningens
underlättande, orden eller inom samma by böra tilläggas
efter förenämnda uttryck Vid gården’.»

Vid nämnda riksdag framlades även ett annat förslag i ämnet.
Uti en i andra kammaren väckt motion hemställdes nämligen, att
ifrågavarande del av 1 § måtte erhålla följande lydelse: »Dock vare

hemmansägare eller åbo ej förment att, även utan sådant tillstånd, av
hemmanets skog, för eget eller annans husbehov eller för allmänt
ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för statens behov,
låta försäga undermåligt virke å sådana såginrättningar, vilka ej äro
avsedda till försågning av virke för export.»

Det särskilda utskott, som hade att avgiva utlåtande över framställningarna,
föreslog ett stadgande;, vars lydelse ordagrannt överensstämmer
med nu gällande dimensionslags föreskrift i ämnet, och de skal,
som av utskottet därvid anfördes, åberopades sedermera av riksdagen
i dess skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903. Denna
skrivelse innehåller följande: »Vad beträffar sista punkten av 1 § anser

riksdagen angeläget vara, att densamma så avfattas, att förbudet icke
i något fall kommer att träffa virke, som avverkats till eget husbehov.
Då det väl kan tänkas, att icke inom varje by finnes någon för allmänheten
upplåten husbehovssåg, torde därför orden låta vid gården

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

eller inom samma by; böra utgå. Att i enlighet med motionärernas
förslag från förbudet jämväl undantaga avverkning för annans husbehov
eller för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller
för statens behov anser riksdagen däremot icke tillrådligt. Genom ett
så vidsträckt undantag skulle nämligen uppsikten över lagens tillämpning
hart när omöjliggöras och lagens effektivitet allt för mycket
äventyras. I enlighet härmed har riksdagen för sin del, till efterrättelse
inom länens kustland, antagit en lydelse av ifrågavarande del av
1 §, som överensstämmer med utskottets förslag.»

Sedan nu gällande dimensionslag utfärdats den 24 juli 1903,
väcktes vid 1906 års riksdag motion, att hemmansägare eller åbo
skulle, under förutsättning av nödig kontroll, berättigas att vid vilken
såg som helst till oundgängligt husbehov låta försäga undermåligt
virke. I anledning av denna motion avlät riksdagen den 31 mars
1906 en skrivelse till Kungl. Maj:t, däld riksdagen yttrade: »Redan
1874 års dimensionslag medgav hemmansägare eller åbo att, utan särskilt
tillstånd, av hemmanets skog till oundgängligt husbehov låta vid
gården såga och använda undermåligt virke, en bestämmelse, som oförändrad
kvarstod i dimensionslagarna före 1903 års lagstiftning. Då
särskilt på 1870-talet smärre sågar talrikt funnos vid gårdarna, medförde
stadgandet ej heller avsevärda svårigheter att få undermåligt
virke försågat, och tillstånd att å annat ställe än vid gården försäga
dylikt virke var därför då knappast behövligt. I den mån emellertid
som sågverksindustrien alltmera vann insteg i dessa trakter, nedgick
antalet småsågar betydligt och stadgandet att endast vid gården få
försäga till oundgängligt husbehov nödigt virke blev därmed av strängare
beskaffenhet än avsett varit. Med hänsyn bland annat härtill antog
ock 1903 års riksdag för sin del ett stadgande, varigenom rätten att
till husbehov försäga undermåligt virke utvidgades för alla dem, vilka
ej hade någon såg vid sin gård, varemot förhållandet blev det motsatta
för dem, som vid sin gård hade sågar, avsedda helt eller delvis
till försågning av virke för export och för vilka berörda rätt således
inskränktes. Det är denna inskränkning, som hos hemmansägarna inom
Västerbottens läns kustland framkallat ett missnöje, vilket bland annat
tagit sig uttryck i två under år 1905 till Kungl. Maj:t ingivna petitioner.
Den omständigheten, att samma såg ett år användes endast i
den omfattning, att den kan betraktas som husbehovssåg, ett annat
år åter jämväl till försågning av virke för export, har ock vållat betydliga
konflikter mellan skogsstatens bevakningspersonal och befolkBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ningen, då denna till sådana sågar för försågning framfört till husbehov
nödigt virke, och det förhållandet, att den ena gången till sådan
såg framfört liusbehovsvirke lämnats oantastat, ''men en annan gång
tagits i beslag, måste självfallet vara ägnat att ytterligare stegra missnöjet.
I detta sammanhang vill riksdagen erinra om vad överjägmästaren
i Skellefteå distrikt i en till domänstyrelsen den 19 februari
1906 avlåten skrivelse härutinnan yttrar. Han anför, att, av angiven
orsak, det nästan blivit eu ren omöjlighet att för ortens förbrukning
och för delägare i bysågarna erhålla för hemmanens oundgängliga husbehov
erforderligt sågat virke av mindre dimensioner, om icke under
viss kortare tid och under skärpt kontroll tillfälle bereddes hemmansinnehavare
att få använda dessa sina sågar till ursprungliga ändamålet,
husbehovsförsågning. Det lärer alltså vara av behovet påkallat att
råda bot för detta överklagade missförhållande, och vill riksdagen
härvid framhålla, hurusom det icke kan anses annat än billigt, att
befolkningen får vid närmast liggande såg — av vilken beskaffenhet
den vara vill — försäga det undermåliga virke, som är för dess husbehov
oundgängligt. Första villkoret härför är, att för detta behovs
tillgodoseende främst anlitas den virkestillgång, som genom redan tilllåten
avverkning står gårdsägaren till buds, såsom avverkning för odling
eller enligt fastställd hushållningsplan m. m., så att endast för det,
som därutöver erfordras, finge anlitas den utvidgade rätt, varom nu
är fråga. Därjämte måste denna rätt så regleras, att ej det med lagen
avsedda skyddet för skogen äventyras. Det synes riksdagen kunna
ifrågasättas att för reformens genomförande använda följande sätt att
gå till väga: När en hemmansägare för sitt oundgängliga husbehov
vill försäga undermåligt virke å såg, som ej är att anse som husbehovssåg,
bör han anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare och begära,
att det för behovets täckande av honom uppgivna nödvändiga
antal timmer å rot utstämplas. Sådant skall då ske genom vederbörande
skogsbetjänts försorg och hemmansägaren därefter utan äventyr vara
berättigad att å vilken såg som helst försäga ifrågavarande virke.
Visar sig sedan, att det sålunda försågade virket ej användes till husbehov,
bör bötesansvar inträda. Den med utstämplingen förenade
kostnad bör enligt riksdagens mening utgå av statsmedel. Riksdagen
håller före, att med bestämmelser av nu ifrågasatt slag de väsentliga
anledningarna till missnöje mot förordningen i ifrågavarande del skulle
undanröjas, utan att dess effektivitet därigenom äventyrades.»

Med stöd av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte efter utredning förelägga riksdagen förslag till ändring i

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

dimensionslagen i syfte, att hemmansägare eller åbo, under förutsättning
av nödig kontroll, berättigades att även vid andra sågar inom
länen än husbeliovssågar till oundgängligt lmsbeliov låta försäga undermåligt
virke.

Riksdagsskrivelsen blev överlämnad till Norrländska skogsvårdskommittén.

I fråga om lagförslagets rubrik anför kommittén, att det ansetts Motivering™,
lämpligt att redan där giva uttryck åt den utvidgning i riktning mot ti™H™ach
en förbättrad skogsvård, som lagförslaget avser att innebära i för- utlåtandena.
hållande till nu gällande dimensionslag.

1 och 3 §§.

1 § innehåller lagförslagets huvudprincip; och om denna yttrar
kommittén:

»Den lagstiftning, som åvägabragts för Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, är grundad på principen om lagbestämt skydd
för skog, vilken ännu icke uppnått viss dimension. Lagen är följaktligen
en s. k. dimensionslag.

Lämpligheten av en på sådana grunder byggd lagstiftning för
skogshushållningen har under lång tid varit föremål för diskussion.
1896 års skogskommitté yttrade beträffande detta slag av skogslagar
följande:

’ Vänder man sin uppmärksamhet till en granskning av dimensionslagarnas
betydelse för skogshushållningen, så lärer till en början
böra erkännas, att de äro ägnade att förekomma vissa svåra former av
misshushållning med skogen och på grund därav under mindre utvecklade
förhållanden kunna hava ett visst berättigande. Men redan den omständigheten,
att den princip, varpå de äro byggda, icke upptagits
i något annat lands lagstiftning än Sveriges, torde vara ägnad att väcka
misstro i avseende å deras ändamålsenlighet. Eu närmare granskning
av deras verkningar undanröjer ej denna misstro. Ett skogsbestånd,
även om det är likåldrigt, består dels av fullt utvecklade, härskande
träd, dels av undertryckta träd, som, i följd av att de förra överskuggat
dem, stannat i växten och förlorat förmågan att vidare utveckla sig,
och dels slutligen av träd, vilka, ehuru av enahanda orsak tillbakahållna
i sin utveckling, dock i högre eller lägre grad bibehållit förmågan att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

vidare tillväxa, behärskade träd. Om nu, vare sig i följd därav att endast
de grövre träden kunna ekonomiskt tillgodogöras eller, på grund av lagbud,
endast de härskande träden avverkas, uppstår därigenom icke så
stora luckor i beståndet, att därmed beredes tillräcklig tillgång på ljus,
för att en livskraftig återväxt skall kunna uppkomma. Väl är däremot
denna utglesning ägnad att låta skogsmarken betäckas av en vegetation,
som försvårar trädfröets nedträngande till jorden och groning. De kvarlämnade
träden åter äro dels ej längre växtliga, dels mindre utvecklingsbara.
De kunna alltså ej i vederbörlig grad tillgodogöra skogsmarkens
produktionskraft, men stå däremot till hinder för uppkomsten av nya,
livskraftiga plantor. År det åter möjligt för skogsägaren att med fördel
avverka jämväl de undertryckta och de mindre växtliga träden, kan man
snarare räkna på, att avverkningen bedrives på sådant sätt, att de öppningar,
som göras i skogsbeståndet, bliva tillräckliga för att bereda
möjlighet för god återväxt. Jämväl i de väl slutna bestånden av växtlig
ungskog erfordras utgallring av en del träd för att främja de återståendes
tillväxt. Yarje åtgärd, som försvårar en lönande användning av det
virke, som kan erhållas utav äldre undermåliga träd eller av gallringsvirke,
utgör därför ett direkt hinder för uppkomsten av en rationell
skogshushållning. Härtill komma ytterligare olägenheter av dimensionshygge,
föranledda av våra egentliga skogsträds naturliga egenskaper.
I följd av tallens större ljusbehov är dimensionshygge ägnat att leda
till detta trädslags undanträngande av granen, som även å för tallen
passande mark bättre fördrager den halvskugga, som uppkommer genom
oordnad blädning. I granskogen åter, särskilt i den tätt uppvuxna,
vållar en dylik utglesning ofta, att de vid friställning ovana träden
torka. Om dessa förhållanden bära de av skogsstatens tjänstemän till
kommittén avgivna utlåtanden flerstädes vittnesbörd.

Dessa olägenheter för skogshushållningen äro mindre kännbara i
de två nordligaste länen, än de skulle vara i landets övriga delar. I
följd av mildare klimat och i allmänhet bördigare jordmån äro skogsbestånden
i sistnämnda delar mera slutna och följaktligen mera mottagliga
för plockhuggningens menliga inflytelser än de nordligaste
länens i anseende till magrare jord och svagare reproduktion merendels
glesvuxna skogar. Härtill kommer, att, där i följd av ett rikare utvecklat
näringsliv och bättre kommunikationer de mindre virkesdimensionerna
i högre grad vunnit användning och avsättning, en
dimensionslag skulle verka mera störande för skogshushållningen och
dess utveckling än i orter, där det mindre virket ännu röner föga eller
ingen efterfrågan.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Men även på landets näringsliv i allmänhet skulle en dimensionslag
verka ofördelaktigt, i det att alla andra träförbrukande industrier
än sågverksrörelsen skulle hämmas. Såväl pappersmassefabrikationen som
kolningen äro emellertid fullt berättigade och för landet erforderliga
näringar, och särskilt den sistnämnda lämnar god arbetsförtjänst åt en
ej obetydlig del av lantbefolkningen under den årstid, då jordbruket
ligger nere, samt är därtill av synnerlig nytta för skogsskötseln. För
övrigt måste det betraktas såsom mindre lämpligt att under eu tid, då
näringslivet på alla områden utmärker sig för eu synnerlig rörlighet,
binda landets viktigaste storindustri vid en dylik regel, som hindrar
näringsidkaren att avpassa sin verksamhet efter förbrukningens växlingar
och affärslivets skiftande krav.''

Under det att 1896 års skogskommitté efter ett sådant uttalande
fann lämpligt att i det förslag till rikslagstiftning i fråga om vård av
enskildas skogar, vilket sedermera lades till grund för den av 1903 års
riksdag antagna skogslagstiftning, upptaga principen om skyldighet för
avverkare att sörja för skogens återväxt, en princip, som enligt skogskommitténs
uttalande får ställas som motsats till dimensionslagsprincipen,
så fann skogskommittén dock icke tillrådligt att föreslå denna
lags utsträckande till nu ifrågavarande län, utan föreslog fastmer bibehållande
av den gamla dimensionslagen; och till stöd för denna sin
uppfattning anförde skogskommittén bland annat följande:

''Beträffande den för Västerbottens och Norrbottens läns kusttrakter
gällande skogslag, anser kommittén den visserligen föga ägnad
att befordra en rationell skogsskötsel. Men då denna lag tillkommit
efter upprepade framställningar från de båda länens landsting, samt densamma,
enligt vad kommittén vid sina resor inhämtat, fortfarande
omfattas med förtroende av befolkningens flertal, synes det kommitterade
icke böra ifrågasättas att annat än efter behöriga framställningar från
dessa orter utbyta den för dem nu gällande lag emot en på helt andra
grunder byggd lagstiftning. Dessutom torde väl ännu en tid samfärdsel
och industri komma att i dessa landsändar kvarstå vid den mindre utvecklade
ståndpunkt, som vållar, att huvudsakligen blott timmerdugliga
träd kunna med fördel uttagas ur skogarna. Och så länge detta förhållande
fortfar, kunna måhända fördelarna av eu dimensionslag anses
överväga de olägenheter, den medför. Kommittén håller däremot för
sannolikt, att vid stigande ekonomisk utveckling i allmänhet och särskilt
då lättare kommunikationer komma att inom de två nordligaste länen
möjliggöra uppkomsten av pappersmassetillverkning, kolning och andra
industrier, som tillgodogöra de smärre virkessorterna, olägenheterna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

av dimensionslagen komma att framträda med den styrka, att ortens
befolkning finner lämpligt att påkalla densammas utbytande mot
andra föreskrifter, bättre lämpade efter de sålunda ändrade förhållandena.
’

För sin del får kommittén i likhet med 1896 års skogskommitté,
om också icke med samma eftertryck, uttala, att en på dimensionsprincipen
byggd skogslagstiftning obestridligt lämnar mycket övrigt att önska,
i all synnerhet därest lagens ändamål är att genom lagstiftningen skapa
en verkligt rationell skogsvård. En svaghet hos detta slag av skogslagar,
som genast faller i ögonen, är, att dylika lagar icke i och för sig
innehålla några bestämmelser rörande beståndsvård, vilket i det moderna
begreppet skogshushållning ingår som en integrerande och ovillkorlig
förutsättning. Det måste dock å andra sidan erkännas, att en
dimensionslag, även där denna stannar vid huvudsakligen rena förbudsbestämmelser
i fråga om avverkning av skog, icke behöver lägga något
ovillkorligt hinder i vägen för en rationell skogsvård, där behovet av
beståndsvård kan tillfredsställande tillgodoses och skogsägaren vill tillämpa
en sådan metod. I varje fall kan detta icke sägas vara händelsen
med ifrågavarande lagstiftning, vilken ju icke lägger hinder i vägen
för avverkning av även undermåliga träd, därest sådan avverkning är
för skogens ordentliga skötsel erforderlig. Men vad som framför allt
måste erkännas är, att, såsom också förbemälda kommitté framhållit,
en skogslagstiftning, grundande sig på dimensionsprincipen, måste vara
ägnad att förekomma en uppenbar misshushållning med eller för långt
driven avverkning och skövling av ungskogen. Knappast torde också
någon finnas, som icke är villig att erkänna, att den förordning, som
nu gäller för Västerbottens och Norrbottens läns kustland, varit av
den allra största betydelse för dessa landsdelar och att, därest denna
icke funnits, tillståndet i fråga om de enskildas skogar därstädes skolat
förete en väsentligt annan och långt sämre anblick än nu är fallet.
Att — låt vara med åtskilliga undantag — denna lagstiftning visat
sig verksam till skydd för den unga skogen, trodde sig ock kommittén
finna under sina resor uti de orter, där lagstiftningen gäller, om än givetvis
någon allmängiltig slutsats icke kan dragas av de erfarenheter, som
under dessa besök å endast vissa enstaka trakter inom länen vunnos.
De svar å den av kommittén uti förevarande ämne till besvarande av
ej blott tjänstemän, utan ock korporationer och enskilda utställda
fråga: ’ Anses dimensionslagen hava fyllt sin uppgift att skydda ungskogen
för överdriven avverkning?’ synas i mångt och mycket giva stöd

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 31

åt antagandet, att kommitténs uppfattning härvidlag kan tillerkännas
allmängiltighet.1)

Eu motsatt uppfattning mot den, som här ovan fått uttryck, har
visserligen i åtskilliga fall kommit till synes, men det torde kunna med
skäl antagas, att denna mening icke bör tillmätas avgörande betydelse,
utan fastmer avser vissa särskilda trakter, där avsättningsförkållandena
vant synnerligen förmånliga, så att mindre dimensioner kunnat tillgodogöras
med ekonomisk vinst. Även torde den sålunda hävdade
uppfattningen kunna tillskrivas icke lagens grundläggande princip,
utan mera en del i densamma förekommande särskilda bestämmelser
rörande viss rätt att fritt förfoga över skogen för husbehovsändamål, i
vilket hänseende kontrollbestämmelserna varit otillfredsställande, vartill
kommittén torde få i den särskilda motiveringen till sitt förslag
närmare återkomma. Ovanberörda förhållande undgick heller icke
kommittén under dess resor, men syntes vara att företrädesvis hänföra
till de orter, där så kallad sparrtillverkning förekommer i större
utsträckning.

Mot dimensionslagar har vidare anmärkts, att dessa icke i allmänhet
äro ägnade att tillfredsställande tillgodose kravet på en god
och snabb föryngring. Även om man principiellt måste erkänna''befogenheten
av en sådan anmärkning, så får dock icke förbises, att de
träd, som genom lagen äro tillförsäkrade skydd mot för tidig avverkning,
äro fullt dugliga till fröträd — åtminstone med den gräns för den fria
avvei kningsråtten, som är satt uti nu ifrågavarande förordning. Och
det måste ju anses som en oundgänglig förutsättning för varje dimensionslag,
att denna gräns sättes så, att full trygghet vinnes för att fröduglig
skog lämnas kvar efter avverkningen. Härigenom har också
ifrågavarande lag uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska tillfredsställande
— om ock relativ — trygghet. Erfarenheten torde
även hava ådagalagt, att det härvidlag icke är så illa beställt, som en
del av till kommittén avgivna yttranden synas angiva.

Då alltså å ena sidan det icke torde kunna motsägas, att nu gällande
skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens läns kustland

’) Aven Övro Norrland^ skogsvårdsförening uttalar — i skrivelse till Kungl.
Maj.t den 17 december 1906 att lagens huvudprincip, eller att avverkning av virke
under viss dimension för annat ändamål än eget eller ortens husbehov skall föregås av
utsyning, borde bibehållas, enär lagen räddat stora myckenheter ungskog, vartill komme,
att genom lagen skogen sparades så länge, att träden uppnådde en ålder, då de vore
fullt dugliga som fröträd, och att lagen ej heller lade hinder i vägen för en fullt rationell
skogshushållning, enär den medgåve avverkning av undermåliga träd, om sådan avverkning
erfordrades för skogens ordentliga vård.

32 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

verkat mycket gott till förhindrande av ungskogens överdrivna avverkning,
vilket varit lagens enda ursprungliga ändamål, och det å andra sidan
torde kunna utan överdrift påstås, att den år 1903 åvägabragta lagstiftningen
angående vård av enskildas skogar icke skulle varit i stånd
att bättre tillgodose detta syftemål eller att undanröja de brister, vilka
med större eller mindre fog kunna anmärkas hos dimensionslagen, så
synes det, som om det skulle erfordras synnerligen starka skäl för upphävande
av samma lagstiftning och densammas ersättande — såsom
från åtskilliga håll påyrkats — med den för riket i övrigt gällande
lagen angående vård av enskildas skogar, bppenbart torde vara, att
en åtgärd för lagens upphävande icke kan på allvar ifrågasättas, förrän
full visshet förefinnes, att en bättre avpassad, men i fråga om skydd
mot den överdrivna ungskogsavverkningen lika effektiv lag kan sättas
i den nuvarandes ställe.

Någon sådan lagstiftning har kommittén emellertid icke kunnat
föreslå. Kommittén har alltså, såsom ock av det nämnda framgår, ansett
sig icke böra ifrågasätta ett frångående av den grundval, dimensionsbestämmelser,
varpå nu gällande lagstiftning är byggd. Yäl är det
sannolikt, att 1903 års lagstiftning angående vård av enskildas skogar
kommer att än vidare utvecklas, och förberedande åtgärder för sådant
ändamål äro också redan av statsmakterna vidtagna. Men först sedan
en dylik förändrad lagstiftning för övriga delar av landet genomförts
och befunnits ändamålsenlig, torde tiden vara inne att på allvar
upptaga frågan om upphävande av nu gällande lagstiftning, och med
all sannolikhet kommer det att dröja avsevärd tid, innan förslag till
genomgripande förändring av allmänna skogsvårdslagen kan bliva aktuellt.

Kommittén föreställer sig, att åtminstone i vissa, måhända icke
alltför få, fall de brister, vilka anmärkts hos dimensionslagen och som
mera intimt sammanhänga med lagens egenskap av dimensionslag, skola
kunna undanröjas eller åtminstone visa sig mindre kännbara, i den mån
ett stegrat intresse för och ökad insikt om betydelsen av en rationell
skogsvård kan göra sig gällande.

Ehuru kommittén alltså för sin del föreslår bibehållande av nuvarande
lagstiftnings grundval, så har kommittén i sammanhang med
prövningen av utav riksdagen framkallna behov av ändrade bestämmelser
i vissa delar av lagstiftningen jämväl tagit i övervägande, huruvida
icke, genom ytterligare tillägg dels rörande själva handhavandet
och övervakandet av lagen, dels ock avseende direkt vård av skogen,
lagens verkningar, i ändamål att icke blott bereda skydd för överdriven
avverkning av ungskog utan ock påskynda skogens föryngring, skulle
kunna göras mera effektiva och betryggande.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Kommittén har därjämte framhållit, hurusom i fråga om ekonomisk
lagstiftning i allmänhet och skogslagstiftning i synnerhet vikt
läge icke blott på en lämplig och väl avpassad lagstiftning utan i all
synnerhet på det sätt, enligt vilket en sådan lagstiftning handhades.

Vidare anför kommittén i den särskilda motiveringen till lagförslaget: I

fråga om 1 §:

»Denna paragraf innehåller, i förhållande till nu gällande motsvarande
stadganden, ej någon annan nyhet, än att förbud givits mot
forslande å järnväg av i paragrafen avsett ostämplat virke jämväl till
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Det har nämligen
visat sig, att den frihet, som härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fall, om
än hittills ej i mera avsevärd omfattning, medfört fara för skogsskövling.

Då export utom länen av ved, härstammande från undermåliga
ostämplade barrträd, synnerligast från södra delen av Västerbottens läns
kustland ägt ruin, så att på enstaka ställen större kalhyggen uppkommit,
har kommittén haft under omprövning, huruvida ej för export
av barrved borde gälla samma regler som i fråga om export av barrträd
i form av runt, bilat eller sågat virke; men har kommittén funnit
en sådan utsträckning av paragrafen mindre lämplig, emedan det i
praktiken skulle visa sig synnerligen svårt och ofta nog hart när
omöjligt att avgöra, huruvida ett vedparti härstammade från undermåliga
ostämplade träd eller icke, vid vilket förhållande lagbudet skulle
visa sig ineffektivt mot lagbrytare, samtidigt som det skulle kunna
föranleda trakasserier och obehag för den laglydige medborgaren. Kommittén
har, såsom av lagförslagets 7 § framgår, sökt korrektiv mot skogsskövling
genom vedavverkning på annat sätt, nämligen genom förbud
i analogi med bestämmelserna i nu gällande lag om enskildas skogar.»

I fråga om 3 ,§:

»Jämte det kommittén i paragrafens förra del utbytt orden ''till
oundgängligt husbehov’ mot ''för användning inom orten till eget eller
annans oundgängliga husbehov eller till allmänt ändamål’, med vilken
ändring kommittén avsett att för framtiden hindra de olika tolkningar
av stadgandet ifråga, som med nuvarande lydelsen onekligen kunna
förekomma, samtidigt som kommittén velat uppräkna de fall, under
vilka sådan fri försågning å husbehovssåg skäligen må äga rum, har
kommittén, som funnit en lagändring i det huvudsakliga syfte, framställningen
i 1906 års riksdagsskrivelse avsett att framkalla, väl motiverad,
fördenskull i paragrafens senare del infört bestämmelser, ägnade
att möjliggöra försågning för husbehovsändamål av undermåligt ostämplat
Bihang till riksdagens protokoll 1915. I saml. 61 höft. (Nr 70.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

virke jämväl å exportsåg. Då det emellertid ej kan förnekas, att en
sådan anordning kommer att medföra ej oväsentliga olägenheter i
kontrollavseende, har kommittén föranletts att söka inom vissa av kommittén
såsom rimliga ansedda gränser hålla den sålunda utsträckta
rätten. Kommittén har nämligen ansett, att rätten att för husbehovsändamål
å exportsåg försäga ostämplat undermåligt virke borde förefinnas
allenast beträffande virke, avsett att användas till fastighetens
eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov —
vilket villkor ingalunda synes stå i motsättning till riksdagens åberopade
uttalande — och vidare endast där husbehovssåg ej finnes å
fastigheten eller i dess närhet. Sist omförmälda villkor bör enligt
kommitténs mening i regel föranleda därtill, att försågning av husbehovsvirke
å exportsåg skall äga rum endast där exportsågen är för
fastigheten i fråga tillgängligare än närmaste husbehovssåg. — Att, såsom
riksdagen ifrågasatt, såsom ytterligare villkor uppställa den fordran,
att för husbehovets tillgodoseende främst skulle anlitas den virkestillgång,
som genom redan tillåten avverkning stode fastighetsägaren till
buds, så att endast för det, som därutöver erfordrades, finge anlitas
denna utvidgade rätt till försågning, synes kommittén icke tillrådligt.
Ett sådant villkor skulle säkerligen visa sig i praktiken synnerligen
svårt att genomföra och skulle dessutom i många, kanske de flesta,
fall alldeles eller till avsevärd grad neutralisera nyttan av en lagändring
sådan som den föreslagna, med vars grundprincip det ej heller
synes stå i samklang.»

Kommittéledamoten Welander är beträffande lagförslagets huvudprincip
av skiljaktig mening samt föreslår i avgiven reservation följande
stadgande:

»Lagen skall till sitt huvudinnehåll avse effektivt skydd mot
överdriven avverkning av ungskog för avsalu.

Avverkning för avsalu bör endast få ske efter föregående utsyning
eller i vissa fall anvisning enligt skogsvårdens fordringar av vederbörande
skogstjänsteman. Hemmansägaren äger rätt att på begäran
få all fullmålig skog utsynad endast med den begränsning, som är
nödig för tryggande av skogens återväxt och en rätt beståndsvård,
varjämte även för fastigheten nödigt virke för eget husbehov av undermålig
eller fullmålig skog skall sparas. — För utsyning och stämpling
av undermålig skog erlägges av skogsägaren viss avgift per kubikmeter
enligt härför bestämda grunder. För utsyning av fullmåliga träd
erlägges ingen avgift.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Eget husbehovsvirke äger hemmansägaren fritt avverka och använda.
»

Till utveckling härav anför Welander:

»Den grundläggande princip, varpå nuvarande dimensionslag vilar,
är, att skogsägaren får fritt tillgodogöra sig träden, i den mån de
utväxa till den i 2 § angivna grovleken. Lagen gör således en bestämd
åtskillnad på träden i bestånden efter deras stamgrovlek och blir härigenom
en utpräglad dimensionslag. Att lagen från början erhöll denna
form var mindre underligt, då dimensionsprincipen den tiden gjorde
sig starkt gällande till och med å statens skogar i Norrland. Den
oriktiga åskådningen, att skogshushållning kan grundas på trädens
grovlek, en uppfattning, som icke gjort sig gällande i något annat
land, torde dock numera vara allmänt övergiven även hos oss, och nu
gällande lag för Norr- och Västerbottens läns kustland är den enda
återstående kvarleva, som vittnar om den låga ståndpunkt, som den
norrländska skogshushållningen en gång intagit.

Kommittén har ock i sitt betänkande på flera ställen uttryckligt
framhållit, att en avverkning efter dimension är oförenlig med en ordnad
skogsskötsel.

Kommittén har det oaktat som grundprincip i sitt lagförslag
bibehållit de ursprungligen 1874 fastställda oförändrade dimensionsbestämmelserna.
Som skäl härför anföres bland annat, att lagen har
hittills visat sig vara ett kraftigt skydd mot uppenbar misshushållning
med eller skövling av ungskog och att det förty synes kommittén
erfordras synnerligen starka skäl för att upphäva nuvarande lag och
ersätta den med den för övriga delen av landet gällande skogslagen.

Den uppgift, som föreligger kommittén i detta fall, torde dock
icke böra fattas så, att det gäller ett val mellan nuvarande dimensionslag
och den för övriga landet gällande återväxtlagen, utan i stället
bör den vara att omarbeta förstnämnda lag så, att den bättre tillgodoser
skogsvårdens krav samtidigt som den fortfarande lämnar tillräckligt
skydd åt ungskogen. Kommitténs förslag till smärre ändringar i en
del punkter går ock i denna riktning, men i fråga om lagens grundprincip,
där en ändring varit mest behövlig, har kommittén icke föreslagit
någon modifiering.

Jag kan så mycket mindre biträda detta kommitténs förslag att
bibehålla lagen som ren dimensionslag, som jag till fullo delar kommitténs
uttalade mening, att en dimensionsavverkning står i strid med de
första förutsättningarna för en ordnad beståndsbehandling; och kan då

36 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

givetvis icke anses lämpligt att lägga en sådan avverkningsform som
grundval till eu lag angående vård av enskildas skogar.

Kommittén anför vidare som motiv till sitt förslag, att lagen
visserligen är bristfällig däri, att den saknar bestämmelser rörande
beståndsvård, men att den å andra sidan dock icke i och för sig lägger
hinder i vägen för en rationell skogsvård, då rätt är given till utsyning
av undermåliga träd enligt skogsvårdens krav. Detta låter ju på visst
sätt säga sig, men lagen är dock så avfattad, att en avverkning kan
ske fullt lojalt i överensstämmelse med lagens grundprincip och dock
få till följd vanvård av skogen. En av huvudpunkterna i lagen är
nämligen, att skogsägaren får fritt avverka träd, som uppnått visst
minimimått. Men då varje grupp och bestånd består av stammar av
olika grovlek, blandade om varandra, behöver man icke vara fackman
för att förstå, att en sådan avverkning får i de flesta fall till följd en
fördärvlig, oregelbunden utglesning av bestånden med en mängd improduktiva
luckor, som varken blir gallring eller föryngringshuggning.
Och då lagen lika litet som kommitténs förslag innehåller något åläggande
för skogsägaren att låta utsyna fullmålig och undermålig skog
samtidigt utan vill lämna skogsägaren full frihet i fråga om de fullmåliga
träden, är det tydligen en av förutsättningarna för förslaget,
att skogsägarna även skola begagna sig av denna frihet och att avverkningarna
skola i regel tillgå just på ovan beskrivna, irrationella sätt.

Men det är ej nog härmed. En skogsägare, som ej liar intresse
av skogens rätta vård, kan icke blott på detta sätt tillfoga skogen
svårbotliga skador och kanske ramponera hela bestånd i trots av lagen
eller rättare som en följd av att han följer lagens grundtanke, utan
han kan efter en dylik genomhuggning efter dimension även tilltvinga
sig utsyning av en stor del av återstående undermåliga träd, ty just
genom en föregående från skogsvårdssynpunkt beståndsvidrig dimensionsavverkning
blir det ofta en bjudande nödvändighet att även avverka
större eller mindre del av de kvarvarande träden.

För den, som har intresse för sin skogs ordentliga skötsel och
även har härtill erforderliga insikter, kommer lagen att medföra onödiga
kostnader. Ty denne torde finna, att vid de flesta avverkningar fordras
uttagande av såväl fullmåliga som undermåliga träd och att dessa böra
utmärkas samtidigt och efter enhetliga grunder, varför han i regel
måste anlita skogstjänsteman och således blir nödgad att erlägga utsyningsavgift
även för den fullmåliga skogen.

Trots det stora tvång, som den föreslagna lagen kommer att
pålägga den enskilde, kan den ändock icke hindra, att den för skogens

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 70.

rätta vård likgiltige, för vilken lagen i främsta rummet är behövlig,
bedriver sina avverkningar utan hänsyn vare sig till fordringarna på
återväxt eller eu rätt beståndsbehandling.

Genom den rätt till utsyning av undermålig skog, som i förslaget
tillförsäkras skogsägaren, kunna slutligen vederbörande skogstjänstemän
komma att ställas inför uppgifter, som i praktiken bliva
omöjliga att lösa. Enligt 5 § åligger det skogsingenjör att verkställa
utsyning av undermålig skog enligt skogsvårdens fordringar. Han äger
visserligen befogenhet att utmärka fröträd, därest sådana finnas, men
han har icke i sin hand att reglera beståndsvården i det fall, att både
fullmåliga och undermåliga träd finnas i bestånden, ty förrättningsmannen
kan icke skaffa sig visshet, huruvida de förstnämnda komma
att av skogsägaren överhållas eller icke, och ännu mindre vet han,
huru en ny ägare kommer att förfara härutinnan. Men ifall den uppfattningen,
som även kommittén förfäktat, är riktig, att de olika trädgrupperna
och bestånden måste behandlas i viss mån som ett organiskt
helt och icke efter stammarnas grovlek, så är det även en orimlig
fordran, att förrättningsmannen skall utföra en utsyning av undermåliga
träd enligt beståndsvårdens krav med bibehållen rätt för skogsägaren
att förfara som han finner för gott med de fullmåliga stammarna.

Att dimensionslagen och dess tillämpning icke blivit mera allmänt
föremål för anmärkningar från skogstjänstemännens sida, torde till stor
del hava sin förklaring därav, att utsyningarna av undermålig skog
hittills huvudsakligen omfattat mer eller mindre skadade träd, överståndare
i ungskog, träd, som saknat förmåga att utväxa till fullmåliga
stammar, och så vidare. Dessa rensningshuggningar av sämre skog
hava dock numera till större delen övergått skogarna och turen kommer
nu till sådana medelålders och äldre bestånd, där stammarna börja nå
den i lagen bestämda dimensionen, och då komma ovan framhållna
svårigheter att förena beståndsvård och lagens dimensionsbestämmelser
att allt skarpare framträda.

För att bereda skogsägaren möjlighet att få utsyning verkställd
på sin skog på ett sätt, som mera överensstämmer med kraven på
ordnad skogshushållning än de grunder, varpå den föreslagna lagen
vilar, innehåller förslaget även stadgande om rätt för en skogsägare
att få även fullmåliga träd utsynade enligt skogsvårdens fordringar
samtidigt med den undermåliga skogen. Denna viktiga förändring av
nu gällande lag har dock av någon anledning icke inrymts i majoritetens
förslag till lag utan i stället endast intagits i form av ett åliggande
lör skogsingenjörerna enligt för dessa föreslagen instruktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Från det allmännas och skogsvårdens synpunkt kan dock anmärkas,
att även om skogsingenjören på begäran verkställer en efter
skogsvårdens krav utförd utstämpling av såväl fullmåliga som undermåliga
träd, så är dock skogsägaren oförhindrad att, med undantag för
utmärkta fröträd, när som helst avverka alla fullmåliga träd och sålunda
till stor del omintetgöra det av skogsingenjören utförda arbetet. Staten
skall således enligt majoritetens förslag nödgas avlöna och tillhandahålla
erforderligt antal tjänstemän för utförande av utsyningar av även
fullmåliga träd till alla, som härom framställa begäran, men utan någon
som helst säkerhet för att dessa förrättningar även av skogsägaren
respekteras och bliva till framtida nytta för skogsvården.

De kostnader, som staten ikläder sig genom anställande av särskild
sakkunnig tjänstemannakår för utförande av dessa utsyningar, äro dock
så stora, att det från det allmännas sida bör anses som en rättmätig
fordran, att av dessa tjänstemän utfört arbete även bör få ett varaktigt
värde.

Om det sålunda torde få anses uppenbart, att nuvarande lag
kräver en mer djupgående förändring i fråga om dimensionsbestämmelserna,
måste man utgå ifrån, att befolkningen i denna del av landet
själv begärt nuvarande skydd för den yngre skogen och att någon allmännare
önskan icke gjort sig gällande för upphävande av detta skydd,
liksom å andra sidan befolkningen måste fortfarande i möjligaste mån
bibehållas vid sin rätt att fritt förfoga över den äldre skogen.

Spörsmålet är således, att med bibehållande av dessa huvudsynpunkter
giva lagen en form, som står i bättre överensstämmelse med
skogsvårdens krav än majoritetens förslag.

Två vägar stå därvid öppna. Den ena är att övergå till en ren
ungskogslag med viss ålder å träden som gräns. För tallen torde det
vara ganska lätt att utföra utsyningar och bedriva avverkningar efter
trädens ålder, enär detta trädslag mest förekommer i rena, jämnåldriga
bestånd på gamla brandfält med eller utan kvarstående överståndare.
För granen torde det icke heller möta oövervinneliga hinder, dock
bleve svårigheterna för detta trädslag större, varjämte det icke bleve så
lätt att anordna lämplig kontroll.

Den andra utvägen, som torde medföra flera fördelar, är att låta
viss dimension å träden fortfarande beteckna gränsen mellan yngre och
äldre skog, men att träddimensionen dock icke får under alla förhållanden
göra sig ovillkorligt gällande utan att utsyningarna anordnas
så, att fordringarna på föryngring och beståndsvård i främsta rummet
skola tillgodoses.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 39

Detta är möjligt endast under den förutsättningen, att utsyning
av såväl undermåliga^ och fullmåliga träd sker samtidigt och av sakkunnig
person efter skogsvårdens fordringar, d. v. s. den rätt för en var till
biträde av skogsingenjör för utsyning av även fullmålig skog, som kommitténs
majoritet föreslår, bör i stället bliva en skyldighet för varje
skogsägare i fråga om andra avverkningar än för husbehov.

Skogsägaren bör således fortfarande äga rätt att förfoga över
den fullmåliga skogen även för avsalu, men efter föregående utsyning
av skogsingenjör, vilken äger befogenhet att spara sådana fullmåliga
träd, som måste tillsvidare kvarstå för tryggande av återväxten eller
för att tillgodose beståndsvårdens krav.

Härigenom får lagen visserligen icke längre karaktär av utpräglad
dimensionslag och blir mera en skogsvårdslag, men torde en dylik
omläggning vara oundgänglig. På grund av den ytterligare inskränkning,
som detta i viss mån innebär för skogsägaren i det allmännas
intresse, och med hänsyn därtill, att lagen redan förut ålägger skogsägarna
avsevärt större tvång än i övriga delar av landet, bör någon
utsyningsavgift icke erläggas för utsyning av fullmålig skog.

Det är icke sannolikt, att någon större ökning av tjänstemannapersonalen
skall härigenom bliva erforderlig, ty det är att märka, att
staten även efter majoritetens förslag måste låta anställa tillräcklig
personal för att utföra utsyning av även fullmålig skog till alla, som
härom göra framställning. Den stora skillnaden råder dock i fråga om
dessa slag av utsyningar, att statens kostnader för senare slaget av utsyningar
icke trygga någon bestående nytta för det allmänna, Detta
är däremot fallet, om utsyning av även den äldre skogen blir ovillkorlig,
\arför även härför ökade kostnader äro väl motiverade.»

Till ytterligare motivering av sitt förslag framhåller Welander i
reservationen, att lagförslagets bestämmelser i 5 och 7 §§ till tryggande
av skogens återväxt enligt hans mening lätt kunde kringgås på
grund av den åtskillnad, som i förslaget gjordes mellan fullmåliga
och undermåliga träd1), samt anför vidare följande:

»Innehållet i l § av nu gällande dimensionslag är fullt förklarligt
med hänsyn till de förhållanden, som rådde vid den tid, då lagen
tillkom. Lagen var nämligen riktad mot då pågående skogsförödande
sparrexport, varför även dimensionsgränsen sattes så hög, att lagen
gav skydd åt skogen, tills den var utväxt från sparrdimension till
mindre sågtimmer.

b Se härom under 5 och 7 §§.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Försäljningen av undermålig skog i osågad form inom orten var
däremot fri, liksom även hemmansägare (och åbo) var och fortfarande
är berättigad att till oundgängligt husbehov försäga undermåligt virke
å husbehovssågar. Sådan frihet kunde ock tidigare medgivas utan fara
för att någon överdriven avverkning av ungskog härigenom uppstode.

Vid tiden för lagens tillkomst bestod nämligen befolkningen så
gott som uteslutande av bofasta jordbrukare och järnvägar saknades
helt och hållet, varför förbrukningen och avyttring av skog till husbehov
var inskränkt till närmaste bygd.

Sedan dess hava förhållandena undergått stora förändringar i

flera avseenden.

Norra stambanan med bibanor har utsträckts hit upp och nya
järnvägslinjer äro under anläggning, vilket underlättar virkestransporten
till olika delar av länen. Stations- och industrisamhällen hava växt
upp och medfört en stark ökning av den icke-skogsägande befolkningen,
samtidigt som även hemmanen alltmera uppdelas och bebyggas,
vilket allt fått till följd eu hastig stegring av virkesförbrukningen
inom länen.

Skogsavverkning från hemmanen till användning inom orten, som
förr icke °var av någon betydenhet, börjar ock numera taga sådan omfattning.
att allvarsamma farhågor uppstått för skogarnas framtida
bestånd. Kommittén har ock genom sina frågeformulär sökt inhämta
upplysningar i detta avseende. Av de svar, som inkommit från kommuner
och hushållningssällskap med filialer, tillsammans 43 stycken,
giva icke mindre än hälften mer eller mindre bestämt uttryck för den
åsikten, att nu gällande export- och dimensionslag ej längre lämnar
tillräckligt skydd för skogen, särskilt invid kommunikationsleder och
större platser. Även av svaren från skogsstatstjcinstemännen fiamgar,
att avverkningarna av undermålig ostämplad skog redan tagit en oroväckande
omfattning på skogar, som äro välbelägna för avsättning
inom orterna, och att en inskränkning är av behovet pakallad.

Redan år 1903, då nuvarande formulering av 1 § bestämdes, uttalade
sig ju riksdagen i sin ovan omförmålda skrivelse den 22 maj
1903 mot en ifrågasatt utsträckt rättighet till försågning för ortens
och det allmännas behov. Riksdagen med sin kännedom om förhållandena
delade icke den uppfattning, som dåvarande departementschefen
uttryckte i sitt ovan citerade anförande till statsrådsprotokollet,
och bör med riksdagens motivering i skrivelsen anses vara otvetydigt,
att orden ’till oundgängligt husbehov’ blott betyda hemmansägarens
eget husbehov.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Kommittén har nu först och främst föreslagit den ändringen, att
ostämplat undermåligt virke ej får å järnväg forslas utom de delar av
Norr- och Västerbottens län, som ej tillhöra lappmarken, varom anföres
följande motiv: ''Det har nämligen visat sig, att den frihet, som
härvidlag nu är rådande, i åtskilliga fall, om än hittills ej i mera avsevärd
omfattning, medfört fara för skogsskövling.’

Däremot har kommittén icke föreslagit någon inskränkning av
rätten till avyttring inom övriga delar av länen eller till försågning av
undermåligt ostämplat virke, ehuru det av svaren från kommuner in. fl.
framgår, att sådan rätt i många fall och till avsevärd omfattning medfört
fara för överdriven avverkning, varför minst lika stort skäl bort
förefinnas till inskränkning i fråga om de delar av länen, som icke
ligga inom lappmarken.

Kommittén har tvärtom, i avsikt ''att för framtiden hindra de
olika tolkningar av stadgandet i fråga, som med nuvarande lydelsen
onekligen kunna förekomma’, utbytt orden ''till oundgängligt husbehov’
mot ''för användning inom orten till eget eller annans oundgängliga
husbehov eller till allmänt ändamål’, och har alltså föreslagit den förändring,
som riksdagen bestämt uttalade sig emot år 1903. Att riksdagens
då gjorda uttalande, att lagens effektivitet kunde äventyras
genom utsträckt rätt till försäljning av ostämplat undermåligt virke
inom länen, fortfarande äger full giltighet, framgår tydligt av omnämnda
svar till kommittén från orterna.

Att även kommittén ansett, att sådan frihet att avyttra och försäga
undermåligt virke till annans husbehov och allmänt ändamål, kan
få till följd överdriven avverkning och detta till och med till sådan
omfattning, att brist på husbehovsvirke kan komma att uppstå för hemmansägaren,
är tydligt därav, att den gjorda förändringen ansetts‘höra
förbindas med ett stadgande i 7 §, att avverkning av ostämplade undermåliga
träd ej må så bedrivas, att fastigheten kommer att sakna nödigt
virke för eget husbehov.

På grund av de förändrade förhållanden, som under senare tid
inträtt i fråga om användning av virke till ortsbehovet, varigenom nuvarande
exportlags effektivitet alltmer minskas, bör lagen utvecklas till
att omfatta förbud mot överdriven avverkning av ungskog för avsalu,
oavsett om virket försäljes inom eller utom länen. s> I

I utlåtanden över förslaget yttra:

Konungens befallning skavande i Norrbottens län Kommittén hade endast
gjort till sin uppgift att med bibehållande av den nu gällande
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. 61 höft. (Nr 70.) G

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

lagens grundprincip — lagbestämt skydd för skog, som ännu ej uppnått
viss dimension — få till stånd ett förslag till sådana ändringar i
ock tillägg till nu gällande bestämmelser, vilka kunde vara ägnade att
bereda ett mera effektivt skydd för ungskogen och på samma gång i
möjligaste män främja en rationell skogsskötsel. Att på denna väg få
fram ett lagförslag, som kunde tillfredsställa skäliga anspråk på en
skogslagstiftning, torde emellertid knappast låta sig göra; man kunde
visserligen härigenom i viss mån förebygga direkt skövling av skogen,
men det allmännas intresse att nå fram till en god skogsvård torde
icke med det av kommittén framlagda lagförslaget bliva nöjaktigt tillgodosett.
Med hänsyn till såväl det av 1896 års skogskommitté fällda
omdöme om dimensionsprincipen såsom grundval för skogslagstiftning
som ock Norrländska skogsvårdskommitténs egen uttalade åsikt, att en
på nämnda princip byggd lagstiftning »obestridligt lämnade mycket
övrigt att önska», hade det varit ensidigt, att kommittén verkställt en
närmare undersökning, om ej en ny lagstiftning i ämnet lämpligen
kunde grundas på en mera rationell princip. För egen del vore Konungens
befallningshavande visserligen ense med kommittén dårutinnan,
att de hittills gällande bestämmelserna varit till gagn så till vida, att
de i avsevärd omfattning förhindrat förödelse av den unga skogen.
Men å andra sidan torde erfarenheten givit vid handen, att nu gällande
dimensionslag ingalunda kunnat helt förebygga missvård av skogen.
Därigenom, att dimensionslagen lämnat rätten till avverkning för förbrukning
inom orten väsentligen fri, hade det varit möjligt för den
enskilde att, utan att träda lagens bestämmelser för nära, utöva verklig
skogsskövling. Under de närmaste åren efter dimensionslagens tillkomst
torde större anledningar till anmärkning i förevarande avseende icke i
mera avsevärd utsträckning hava förekommit, men i den mån kommunikationerna
förbättrats, järnvägsanläggningar kommit till stånd och
befolkningen inom städer, municipal- och stationssamhällen tillvuxit,
hade givetvis skogsförbrukningen ökats och därmed möjligheterna för
lönande avsättning jämväl av smärre skog för en mångfald olikartade
ändamål såsom till slipers. stängselslanor, hustimmer, kol, ved o. d.
Därmed hade också följt, att till sådana ändamål nu kalhögges vidsträckta
områden, särskilt omkring städerna och utefter kommunikationslederna,
på det mest hänsynslösa sätt och utan ringaste tanke på skogens
bestånd eller på åtgärder för återväxt. Här förelåge sålunda en verklig
fara för en ödesdiger skogsskövling, i avseende å vilken lagstiftningen
måste verksamt ingripa.

Något effektivt skydd i sådant avseende erbjöde emellertid icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kommitténs föreliggande lagförslag. Tvärtom hade kommittén genom
uttrycklig bestämmelse i 3 § fastslagit, att undermåligt träd finge, utan
att tillstånd erhållits till trädets avverkning till fritt förfogande, av en
fastighetsägare försäljas och försågas å husbehovssåg icke allenast för
fastighetsägarens eget, utan även för annans oundgängliga husbehov
Och till >''allmänt ändamål». Med en liberal tolkning av vad som
härutinnan stadgas i 1903 års förordning i ämnet ansåge man sig
visserligen redan nu berättigad till en sådan obegränsad användning
inom orten av ostämplat undermåligt virke, oaktat förordningen i
detta sammanhang talade allenast om »oundgängligt husbehov». Praxis
i detta avseende skulle emellertid enligt kommitténs förslag legaliseras
och varje anledning till en snävare tolkning av lagens mening sålunda
undanröjas. Lagstiftaren torde dock med nu gällande bestämmelser
icke hava avsett att tillerkänna skogsägaren rätt till så fri disposition
över skogen, som kommittén nu ifrågasatt. Detta framginge såsom
Welander anmärkt av 1903 års riksdagsskrivelse, däri riksdagen på anförda
skäl uttalat sig mot eu sådan avfattning av ifrågavarande stadgande,
som kommittén nu förordat. Kommittén hade visserligen icke
förbisett, vilka ödesdigra följder en så vidsträckt rätt, som kommittén
föreslagit, utan korrektiv skulle få, och hade därför velat förebygga
dessa medelst bestämmelsen i 7 §. Huru otillfredsställande förslaget
i denna del ur liera synpunkter vore, hade emellertid Welander
påvisat. T övrigt torde kunna dragas i tvivelsmål, huruvida pålitliga
och effektiva åtgärder för betryggande av återväxten på ett kalhugget
område, där fröträd ej lämnats, alltid stode till buds, då, enligt vad
Konungens befallningskavande inhämtat, försök med sådd och plantering
för sådant ändamål på många håll även inom kustlandet utfallit särdeles
ogynnsamt.

Härjämte ville Konungens befallningshavande erinra, att lagförslaget
icke lade hinder i vägen för export av ved och kol av undermåliga
ostämplade träd, oaktat kommittén själv anmärkt, att vedexport,
synnerligast från södra delen av Västerbottens läns kustland,
ägt rum i sådan utsträckning, att på vissa ställen större kalhyggen
uppkommit. Export av kol till förbrukningsorter utom de två nordligaste
länen påstodes också hava förekommit och torde i allt vidsträcktare
omfattning vara att förvänta. För övrigt ansåge sig
Konungens befallningshavande kunna såsom ett allmänt omdöme uttala,
att nu gällande dimensionslag, sådan den tillämpats, icke i önskvärd
män befordrat och understundom varit till direkt hinder för eu rationell
skogsvård. Orsaken härtill vore utan tvivel att söka just i de

Kungl. M/ij.is Nåd. Proposition Nr 70.

brister i själva systemet, som kommittén påvisat och vilka Welander
än ytterligare belyst. Dessa brister syntes ej heller bliva undanröjda
genom de jämkningar i dimensionslagen, vilka kommittén föreslagit.

På dessa grunder ansåge sig Konungens befallningshavande icke
kunna förorda, att ifrågavarande förslag lades till grund för en ny
lagstiftning rörande skogarna inom Västerbottens och Norrbottens läns
kustland, utan funne för sin del av förhållandena ovillkorligen påkallat,
att en undersökning verkställdes, huruvida icke en efter helt omlagda
principer byggd lag kunde komma till stånd. Konungens befallningshavande
ägde givetvis icke förutsättningar att framlägga något förslag
till grunder, efter vilka eu dylik ny lagstiftning borde anordnas, men
vore å andra sidan icke övertygad, att oöverstigliga hinder skulle möta
för sakkunniga vid ett försök att åstadkomma på mera rationell grund
stödda och mera tillfredsställande — efter de norrländska förhållandena
avpassade — bestämmelser än de av kommittén föreslagna. — Angående
Welanders förslag, att avverkning för avsalu skulle få ske endast
efter föregående utsyning, så framginge ej med tydlighet anledningen
till att Welander, trots det av honom ifrågasatta utsyningstvånget,
ansett sig böra föreslå en dimensionsgräns för betecknande av skillnaden
mellan yngre och äldre skog, då i allt fall, enligt vad Welander
jämväl föreslagit, skogsägare skulle vara underkastad den inskränkning
i avseende å rätt att förfoga även över den fullmåliga skogen,
som vore betingad av nödig hänsyn till omtanke om skogens återväxt
och en rätt beståndsvård. Visserligen hade Welander föreslagit,
att skogsägarna skulle erlägga viss avgift för utsyning och ^stämpling
av undermålig skog, medan avgift icke skulle utgå för utsyning
av fullmåliga träd, men att fastslå en mer eller mindre godtycklig
dimensionsgräns allenast för att få fram en grund för debitering av
utsyningsavgift syntes knappast vara lämpligt. Följde man Welanders
väg men lämnade tanken på en dimensionsgräns, skulle i fråga om
dispositionsrätten till skogen kustlandet bliva likställt med lappmarken.
Det kunde ju ej förnekas, att en lag, grundad på utsyningstvång,
vore synnerligen ägnad att medföra skydd mot skogsförödelse
på samma gång kravet på en rationell skogsvård vid dess tillämpning
kunde tillgodoses. Men då införandet av utsyningstvång för
varje fall, då avverkning av skog till avsalu vore i fråga, skulle medföra
ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rätt att förfoga
över sina skogstillgångar och ett lagförslag i den riktningen, även
med bestämmelse att utsyningen icke skulle för skogsägaren föranleda
några kostnader i form av utsyningsavgifter och med garantier för

Kungl. Mapis Nåd. Proposition Nr 70.

att utsyningsförrättningarna komme att utföras med erforderlig insikt
och omsorg, icke torde undgå ett mera allmänt motstånd från befolkningens
sida, syntes en sådan åtgärd böra tillgripas allenast såsom eu
nödfallsutväg och först sedan en omsorgsfull utredning givit vid handen,
att en tillfredsställande lösning av skogsvårdsfrågan icke stode att
vinna på annan väg. I allt fall borde naturligen ett steg i den angivna
riktningen icke tagas utan att befolkningen å varje ort, som av saken
berördes, lämnats tillfälle att i frågan uttala sin mening. Ifrågasättas
kunde ju också, huruvida icke riktlinjer för en skogslagstiftning för de
nordligaste länen skulle kunna hämtas ur nu gällande, men under revision
varande lag angående vård av enskildas skogar. En lag, grundad
på rena skogsvårdsprinciper, komme givetvis att undanröja en mängd
olägenheter, som alltid måste åtfölja en dimensionslag, och skulle måhända
med bestämmelser, lämpade efter ortsförhållandena, även här kunna
mot skogsmissbruk. Till förekommande av dylikt missbruk torde
dock krävas mera effektiva åtgärder än de, berörda lag erbjöde, och
framför allt syntes böra tillses, att myndigheterna bereddes möjlighet att
i förekommande fall av vanvård av skog på ett tillräckligt tidigt stadium
kunna ingripa hindrande eller hämmande. Särskilt ville Konungens
befallningshavande påpeka, att lagens verkningar skulle, vad ifrågavarande
landsändar vidkomme, i avsevärd mån försvagas, om skogsägaren
skulle kunna freda sig från ett avverkningsförbud genom att
ställa pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder, som för skogsmarkens
återställande i skogbärande skick funnes erforderliga. Detta
med hänsyn till svårigheten att, åtminstone i åtskilliga delar av kustlandet,
verkställa åtgärder, som i detta hänseende bleve fullt verksamma.
I sakens outredda skick ville Konungens befallningshavande
emellertid icke nu uttala sig för en lagstiftning på nyss angivna grundval,
men ansåge å andra sidan tanken på frågans lösning efter denna
linje icke böra utan en ingående undersökning övergivas.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län: Sällskapet hade fäst sig
vid de störa brister, som ur skogsvårdssynpunkt alltid måste vidlåda
en dimensionslag, och behjärtat vad Welander i sin reservation härom
anfört. Såväl lappmarkernas utsyningstvång som för det övriga Sverig#
gällande föreskrifter, avseende förbud mot avverkning, varigenom återväxt
uppenbarligen äventyrades, syntes lyckligare än de nu för Västerbottens
och Norrbottens låns kustland föreslagna, och någon av däri
©mförmälda principer borde måhända hava kunnat med lämpliga modifikationer
vinna tillämpning för kustlandet.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Landstinget, och Konungens befallningshavande i Västerbottens län:
Ehuru en skogslagstiftning, byggd på dimensionsprincipen, icke kunde
sägas vara ägnad att till fullo befordra en rationell skogsvård, så måste
likväl erkännas, att kommittén i sitt förslag sökt att så vitt möjligt
komplettera lagen med bestämmelser, som även avsåge skogens vård
och föryngring. De brister i förevarande avseende, som i många fall
förefunnits i hittills gällande skogslagstiftning för kustlandet, skulle
säkerligen dels komma att i vissa fall undanröjas och dels visa sig
mindre kännbara; och framför allt vore det att förvänta, att genom
de förbättringar, som i vissa avseenden vidtagits, ett stegrat intresse
för och en ökad insikt om betydelsen av en rationell skogsvård skulle
göra sig gällande. Till följd av svårigheterna i bevisningshänseende
hade bestämmelserna i nu gällande skogslagstiftning för kustlandet i
fråga om lagens handhavande särskilt beträffande kontrollen å sågade
sparrar ofta visat sig otillräckliga, men med de förändringar, som kommittén
på detta område vidtagit, syntes bestämmelserna bliva så vitt
möjligt effektiva och betryggande. — 1 enlighet med inom länet vid
upprepade tillfällen gjorda* uttalanden samt 1906 års riksdagsskrivelse
hade kommittén föreslagit, att försågning av undermåligt virke för
husbehov finge utan föregående utsyning under vissa villkor ske jämväl
å exportsåg. Ehuruväl en dylik rätt torde medföra vissa svårigheter
och olägenheter i kontrollavseende, tillstyrktes dock — med hänsyn
till den lättnad och de fördelar, som för ortsbefolkningen i flera
avseenden därmed vunnes — kommitténs förslag även i denna del.

Över jägmästaren i Umeå distrikt: Ehuru visserligen några förändringar
till det bättre i avseende på dimensionslagen framkommit i
kommitténs förslag, uppvägde de dock ej alla de olägenheter, som åtföljt
denna parodi på skogslag, alltsedan den började tillämpas. Den
gåve sig ut för att skydda ungskogen, men mot skogsskövlare hade
den visat sig fullt vanmäktig. Såsom exempel därpå bland många
kunde anföras, att vederbörande skogstjänsteman hade på ett av tullkammaren
i Umeå såsom lastageplats ansett område tagit i beslag ved,
upphuggen av bland annat växtligaste ungskog, och beslaget hade i
högsta instans upphävts. Vad som icke vid avverkningen dugde till
ved, kolades upp inom skogsskiftet, som nu uppgäves vara fullständig
kalmark. Lagen förhindrade sålunda icke, att en hänsynslös skogsskövlare
kunde hugga ned hela sin ungskog, om den kolades eller upphöggs
till ved, även för export. Att för övrigt genom en dimensionslag
fä en effektiv och kontrollerbar skogsvårdslag, torde väl knappast vara
möjligt. Detta hade ock tydligen framgått under den tid nu gällande

Kvngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 47

dimensionslag haft sin tillämpning, enär alla, som sökt utöva kontroll
och tillsyn över densamma, ofta stått maktlösa inför den skövling, som
lagen till trots bevisligen förekommit. På grund härav ansåge sig överjägmästaren
för sin del böra förorda, att lagen om skyddsskogar den
24 juli 1903 bleve tillämpad å de trakter, där dimensionslagen nu vore
gällande. — Skulle emellertid lagen bibehållas så som den föreslagits,
borde i fråga om 1 § den ändring vidtagas, att undermåligt virke,
som nedförts till vattendrag, jämväl där vore underkastat beslag. Häremot
komme att invändas, att husbeliovsvirke skulle kunna bli utsatt
för beslagsåtgärd; men i verkligheten betydde denna invändning ingen^Do)
ty det vore i ytterst få fall, som husbehovsvirke flottades. I så
fall kunde det dessförinnan stämplas. — I fråga om 3 § hade avsevärd
försämring åstadkommits genom bestämmelsen i denna paragrafs 2
mom. om rätten till försågning av husbehovsvirke även å exportsåg.
Ln dylik rått komme att mycket försvåra, och fördyra kontrollen vid
sågarna; momentet ävensom 4 ij borde därför utgå ur förslaget.

Överjägmästaren i Skellefteå distrikt: Hela lagförslaget hade blivit
ett sannskyldigt lappverk. Redan den nu gällande dimensionslagen
innehölle en hel del undantag och detaljbestämmelser, vilket ofta nog
medförde svårigheter att rätt tolka de olika bestämmelserna. Överjägmästaren
vore därför böjd för att förorda en lag, som föreskreve,
att allt virke för avsalu skulle utsynas, d. v. s. eu lag i närmaste
överensstämmelse med skyddsskogslagen, men en dylik lag torde dock
hava mycket små förutsättningar att kunna genomdrivas.—Emellertid
ville överjägmästaren i fråga om 3 § framhålla, att uttrycket »allmänt
ändamål» vore väl tänjbart och helt visst komme att orsaka otaliga
konflikter. Yore exempelvis försäljning till ett järnvägsbygge försäljning
till allmänt ändamål?

Overjägmästaren i Luleå distrikt: Största felet hos den nu gällande
dimensionslagen, såsom lag betraktad, torde vara, att den innehölle
allt för inånga detalj bestämmelser och undantag, vilka omständigheter
vid tillämpande av en lag alltid medförde svårigheter att rätt tolka
de olika föreskrifterna och inbjöde till försök att kringgå lagbestämmelserna.
Ävenledes borde framhållas, att det ej vore möjligt förutse
alla tänkbara fall, vilket dock bleve nödvändigt, när man skulle i eu
lag intaga så specialiserade föreskrifter, som här vore fallet. Kommittén
hade visserligen sökt att förutse det mesta möjliga med ledning
av vad som hittills kunnat anmärkas mot nu gällande bestämmelser,
men — för att taga ett exempel — redan i 3 § kunde man med fog
anmärka mot det medgivande, som lämnats jordägare eller åbo att

48 Kun yl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

utan föregående utsyning till allmänt ändamål låta försäga undermåligt
virke. Byggandet av en statsbana måste nämligen anses såsom ett
företas, avsett att gagna ett allmänt ändamål, och då till dessa arbeten
krävdes störa mängder slipers, stängselslanor och stängselstolpar, kunde
en ägare till ett hemman, i övrigt underkastat dimensionslagens bestämmelser,
utan hinder av 7 § försäga och till statens järnvägar med
god förtjänst försälja större delen av hemmanets medelåldriga och mest
växtliga skogsbestånd, vilka dock med nu gällande bestämmelser vore
säkerställda mot dylika förtidiga avverkningar. Den enda tänkbaramöjligheten
att få en lag, som vore effektiv med hänsyn till skogsskötsel^
fordringar och möjlig att kontrollera, vore att endast medgiva
avverkning för varje brukningsdels husbehov utan föregående utsyning,
varemot all avverkning till avsalu — oavsett om fråga vore om export
eller försäljning inom landet — skulle föregås av utsyning genom
skogsstatstjänsteman, därvid dock skogsägaren skulle vara berättigad
att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som med skogens
återväxt och framtida bestånd vore förenligt. Enär i regel den
fullmåliga skogen kunde anses avverkad å ifrågavarande slag av skogar,
komme eu dylik lagstiftning, omsatt i praktiken, att resultera uti utsyningar
i ungefär samma omfattning som nu förekomma av undermålig
skog, men man sluppe allt trassel med försäljning av stämplat
och ostämplat virke om vartannat och en ej effektiv bevakning. Eu
lagstiftning i ovan antydd riktning skulle helt visst ej komma att för
allmänheten kännas betungande, och för de tjänstemän, som bleve sätta
att handhava en dylik lags efterlevnad, skulle arbetet givetvis bliva
både intressant och angenämt, ty nu först gåves möjlighet att behandla
skogen så, som den borde behandlas, och effektivt skydd för densamma
gåves ock. Den inskränkning i den fria rätt till disposition över skogstillgångeu,
vilken genom nu föreslagna bestämmelser skulle bliva en
följd för skogsägare i Norr- och Västerbottens läns kustland, kunde
emellertid helt visst benämnas skenbar, och komme givetvis dessa
bestämmelser ej att av befolkningen mötas med ovilja, om, såsom överjägmästaren
hade för avsikt att föreslå, utsyningarna ej bleve förenade
med någon kostnad för skogsägarna.

Domänstyrelsen: Under överläggningen med överjägmästarna framhölls,
att ehuru dimensionslagen hade avsevärda svagheter och brister,
torde den likväl ej nu kunna ersättas med en annan och bättre lag.
Det ansågs tillika, att långt gående ändringar av dimensionslagen
skulle väcka ovilja inom dess tillämpningsområde och att landstingen
inom länen antagligen komme att motsätta sig sådana. Lagens brister

Kung1. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 70.

ansågos hänföra sig framför allt till dess natur att allenast hindra avverkning
av visst slag av virke för export, medan skövling utan vidare
försigginge inom skogarna i närheten av större samhällen och utmed
järnvägarna. Ägarna av sådana skogar intoge en fri (gynnad) ställning
i förhållande till ägare av från samhällen och järnvägar avlägset
belägna skogar. De förra kunde för förbrukning inom orten avyttra
undermåligt virke utan utsyning och stämpling. De senare, som saknade
sådan marknad, voro hänvisade till att efter utsyning sälja undermåligt
virke allenast för export. Särskilt diskuterades den störa svaghet,
som vidlådde det föreliggande lagförslaget i fråga om förfarandet
vid försågning för husbehov av undermåligt virke. Ostämplat undermåligt
virke borde icke få försågas å exportsåg. Funnes ej husbehovssäg
i fastighetens .närhet och önskade fördenskull jordägaren såga
undermåligt virke för husbehov å exportsåg, borde han äga skyldighet
att inom viss tid det år sågningen skulle äga rum göra framställning
till vederbörande om utsyning och stämpling av sådant virke. Dylik
förrättning skulle i sådant fall verkställas kostnadsfritt. Detta skulle
sannolikt ej medföra större kostnader än de i allt fall nästan ineffektiva
kontrollåtgärder, som erfordrades vid exportsågarna, om ostämplat
virke finge därstädes försågas för husbehov. Det vore ej heller i förslaget
angivet, huru kontrollen skulle utföras och av vem den skulle ombesörjas.

För egen del ville domänstyrelsen framhålla följande: Kommit téns

förslag utgjorde en kombination av nu gällande dimensionslag och
allmänna skogsvårdslagen. Styrelsen ville först omnämna vissa av de
betänkligheter, som i allmänhet kunde framställas mot dimensionsavverkning.
Genom en sådan avverkning skördades de större, bättre
träden, medan de mindre och svagare lämnades att förtväxa, ehuru de
voro mer eller mindre skadade av ljusbrist m. m. Enär granen bättre
än tallen uthärdade beskuggning, gynnade dimensionsa vverkning
granens utbredning på tallens bekostnad. En dylik avverkning medförde
vidare, att beståndet i regel bleve glest.och luckigt, varigenom
marken försämrades och förvildades. Den bleve sålunda ej ägnad att
tillfredsställa granens anspråk för att nå god utveckling, så framt
marken ej tillförne varit mullrik och bördig, vilket i fråga om de två
nordligaste länen i regel ej vore fallet. Styrelsen ville i övrigt i detta
avseende hänvisa dels till vad 1896 års skogskommitté anfört i sitt
betänkande och dels till vad samma kommitté anfört såsom skäl för
dimensionslagens bibehållande. *)

'') Se sid. 27—30 hiir ovan.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. (11 häft. (Nr 70.) 7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Skulle lagen kunna bliva fullt effektiv, vore det emellertid enligt
styrelsens mening nödigt, ej blott att dimensionen å icke undermåligt
virke hölles hög, varom styrelsen komme att yttra sig under 2 §, men
även att allt undermåligt virke utom det, som användes för gårdens
eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov,
underkastades utsyning och stämpling enligt en god skogsvårds fordringar.
Lagens syfte borde nämligen vara att vid skogsavverkning
för avsalu hindra skogsskövling och framkalla skogsvård. Skogsskövling
borde anses vara lika förkastlig, vare sig virket avverkades
för export eller för försäljning inom landet, även om det vore för
ortens behov. Skulle exempelvis en skog skövlas genom avverkning
av byggnadsvirke för en närbelägen stad eller annat samhälle, torde
detta icke böra anses vara mera lovvärt, än om virket sålts för tillverkning
av pappersmassa. Likaledes vore skövling av en skog icke
mindre beklaglig, om därvid avverkat virke användes till eu under
byggnad varande järnväg såsom syllar, stängselstolpar in. in., än om
det förbrukades för något icke allmänt ändamål, exempelvis till sågning
för export. Ändamålet med avverkningen borde alldeles ick&
kunna anses sätta någon bättre eller sämre prägel på skogsskövlingen.
Om detta vore obestridligt, så borde varje avverkning av undermåliga
träd för annat ändamål än eget husbehov dömas lika. Härav följde,
att vad som gällde för tillstånd till avverkning av undermåliga träd,,
avsedda till sågning för export, framställande av trämassa in. m. måste
tillämpas jämväl beträffande annan avverkning av sådana träd, då de
icke vore avsedda till eget husbehov. För fritt förfogande av undermåligt
virke borde alltså i varje fall fordras, att tillstånd i vederbörlig
ordning lämnats till dess avverkning. Därmed följde ock, att undermåligt
virke, för vars avverkning vederbörligt tillstånd ej lämnats,
borde vara underkastat beslag, varhelst det anträffades, och icke blott
å vissa i 1 § angivna ställen, så framt det vore avsett att användas
till annat ändamål än för gårdens eller i sambruk med densamma
varande fastighets behov. Anträffades sådant virke nu i eller invid en
flottled, vore det ej underkastat beslag. Det måste först nedflottas till
och uppläggas å lastageplats, sågplats o. s. v. Om en större hop
sådant undermåligt virke upplagts strax utanför en sågplats vid en
exportsåg för att efter hand vid obevakade tillfällen föras in i sågen
och omedelbart försågas, vore det ej beslagsmässigt, även om det
konstaterades, att timmerpartiet minskades i samma mån som det
mindre sågvirkets mängd vid sägen ökades. Endast undantagsvis torde
kunna ledas i bevis, att sågat virke tillkommit av undermåliga träd

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

framför allt gällde detta, om virket vore kantat. Fyrhugget och tvåslaget
virke ävensom rundvirke av undermåliga träd finge enligt nu
gällande bestämmelser och jämväl enligt det föreliggande lagförslaget
avverkas i huru stor nakenhet som helst under förutsättning, att
skogsägaren iakttoge. att ej virket upplades vid lastageplats eller å
övriga i 1 § omförmälda ställen, vartill komme, enligt det förevarande
förslaget, att nödigt antal fröträd skulle kvarlämnas. Skogsskövlingen
kunde sålunda äga rum i stor utsträckning å sådana fastigheter, som
läge i närheten av städer eller andra större samhällen, invid järnvägar
o. s. v. Ett flertal liknande oegentliglieter skulle kunna anföras såsom
motiv för att lagen borde byggas på den grund, som ovan angivits,
nämligen att allt undermåligt virke utom det, som användes för gårdens
-eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov,
skulle för att få fritt disponeras vara utsynat och stämplat samt, om
så ej vore fallet, underkastat beslag, varhelst det anträffades. Först
på sådant sätt kunde lagen bliva fullt effektiv och för kontrollen över
dess efterlevnad krävdes ej de dyrbara och likväl ej tillfyllestgörande
åtgärder, som voro förenade med nu gällande bestämmelser och även
skulle erfordras, därest det nu föreliggande förslaget bleve till lag antaget.
Lagen bleve ock på sådant sätt mäktig att framkalla en så god
vård av skogsbestånden, som med eu dimensionslag vore möjligt. Dylika
bestämmelser innebure visserligen ett ganska långt steg från vad som
nu vore gällande och likaledes från vad de kommitterade föreslagit,
men styrelsen ville särskilt betona, att lagen med tillämpning av sådana
grunder skulle bliva mera effektiv och dess kontroll mera billig än
jämlikt det föreliggande förslaget, enligt vilket kontrollen liksom för
närvarande bleve ineffektiv, men dock förenad med stora svårigheter
och kostnader.

I förslagets 3 § läge dess enligt styrelsens förmenande svagaste
punkt. Denna paragraf vore av genomgripande betydelse för en blivande
kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen aktade
fördenskull nödigt något utförligare behandla samma paragraf. I fråga
om motsvarande stadgande i 1888 års dimensionslag framginge av dess
lydelse, att det däri avsedda virke skulle både försågas och användas
vid gården, varav följde, att med oundgängligt husbehov avsåges uteslutande
fastighetens eget behov. Givetvis borde ej heller försågningen
begränsats att ske vid gården, om virket skulle fått användas även för
annat husbehov än gårdens. Den föreslagna ändringen i 1896 års skogskommittes
förslag innebar ej i sak någon ändring i fråga om virket»
användning, utan avsåg allenast, att husbehovsvirket, skulle kunna för -

52 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

sågas även annorstädes än vid gården, vilket vore en påtaglig fördel, om
därstädes ej funnes någon såg. Rättigheten skulle emellertid gälla
allenast det virke, som hemmansägaren behövde använda för sitt eget
husbehov. Efter nu gällande dimensionslags tillkomst 1903 hade erfarenheten
givit vid handen, att den rätt till fri avyttring för husbehovsändamål
inom länen, som ansetts förefintlig, medfört vådor för skogarnas
bevarande, särskilt med hänsyn till de båda av 1903 års riksdag
påpekade svårigheterna i avseende på kontroll och effektivitet —
vilket även bestyrktes av ett flertal till kommittén ingångna yttranden.
Domänstyrelsen ansåge fördenskull, att tiden nu borde vara inne
för ett upptagande i lagstiftningen av 1896 års skogskommittés förslag
till begränsning av friheten till att avse allenast det egna husbehovet.
Det vore av synnerligen stor betydelse, att denna begränsning
bleve gällande, bland annat av det skal, att i fråga om undermåligt
virke, sågat annorledes än till sparrar, beslagtagare — enligt
2 § — vore skyldig bevisa, att varan tillkommit av träd, som varit
undermåligt och till vars avverkande till fritt förfogande ej meddelats
vederbörligt tillstånd. Att anskaffa sådan bevisning mötte i regel
stor svårighet, varför ock beslag sällan kunde ske å försågat undermåligt
virke. Beträffande annat undermåligt virke tillkomme — enligt
nyssnämnda paragraf — bevisningsskyldigheten däremot virkesägaren;
det vore ock i regel lätt att konstatera, huruvida sådant virke härstammade
från undermåliga träd.

På grund av vad som anförts finge domänstyrelsen — även om
styrelsen till fullo insåge det önskvärda och i många fäll, på sätt av
riksdagen uttalats, det rättvisa uti att möjlighet bereddes den. som
i sin fastighets närhet icke hade tillgång till husbehovsförsågning å
husbehovssåg, att få dylik försågning under särskilda garantier verkställd
å exportsåg — likväl med hänsyn till här ovan andragna omständigheter
och då genom en rätt till kostnadsfri afstämpling av husbehovsvirke.
avsett att sågas å exportsåg, vederbörandes berättigade
intresse härvidlag syntes styrelsen behörigen tillgodosett, vadan medgivande
för vissa fall till försågning av ostämplat undermåligt virke å
exportsåg icke syntes böra lämnas, hemställa, att förslagets 3 § måtte
avfattas på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att ostämplat
undermåligt virke finge försågas allenast vid husbehovssågar och endast
för så vitt det skulle användas till fastighetens eget eller med densamma
i sambruk varande fastighets husbehov. Därigenom torde det bliva
möjligt att åtminstone till stor del undgå de slitningar mellan den kontrollerande
myndigheten och skogsägaren, vilka i än större utsträckning

5*3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

än för närvarande skulle komma att inträda, därest det nu föreliggande
förslaget bleve oförändrat antaget till lag. Övervakandet av att undermåligt
ostämplat virke icke intoges i de smärre exportsågarna vore
förenat med synnerligen stora svårigheter. Till dylik såg hörde nämligen
ofta ej visst område, som kunde betraktas såsom sågplats ellez*
sågbacke, och om dylikt område funnes, vore det av ringa omfattning.
Ostämplat undermåligt timmer kunde sålunda ligga i sågens
närhet till sådan mängd, att det omöjligen kunde vara avsett för skogsägarens
husbehov. Anordnades med anledning härav bevakning för att
hindra virkets intagande i sågen samt försågning därstädes, kunde
ägaren, om han härigenom funne sin ursprungliga avsikt sviken, försälja
virket för byggnadsändamål inom lagens tillämpningsområde.

Domänstyrelsen funne sig fördenskull samt med avseende på vad
som framkommit under diskussionen av ärendet med vederbörande överjägmästare
skyldig hemställa, att det föreliggande förslaget så ändrades,
att det byggdes på följande linjer:

>1) Fullmåliga träd må fritt avverkas.

2) Undermåliga träd må för fastighetens eget eller med densamma,
i sambruk varande fastighets husbehov fritt avverkas, dock att sådana
undermåliga träd för att få försågas å exportsåg skola utsynas och.
stämplas enligt en god skogsvårds fordringar, vilken stämpling dock
bör ske kostnadsfritt.

3) Undermåliga träd må i övrigt fritt disponeras allenast efter
utsyning och stämpling och i män som sådant är förenligt med
skogens ordentliga skötsel och vård.

4) Önskar skogsägare utsyning enligt en god skogsvårds fordringar
jämväl av träd, som han enligt 1) och 2) är berättigad avverka
Utan utsyning, skall han vara därtill berättigad.»

Dessa synpunkters genomförande skulle — enligt doinänstyrelseu
— påkalla följande ändringar i kommitténs lagförslag:

1 § skulle avfattas sålunda:

»Barrträd, som ej är torrt och som, efter vad här nedan i 2 § sägs, är
att anse såsom undermåligt, ma icke för annat ändamål än fastighetens eget
eller med densamma i sambruk varande fastighets oundgängliga husbehov
användas, med mindre tillstånd i vederbörlig ordning erhållits till trädets
avverkning till fritt förfogande.»

3 § skulle erhålla följande lydelse:

»Jordägare eller åbo vare berättigad att---— — för använd ning

till oundgängligt husbehov för fastigheten eller med densamma i sambruk
varande fastighet låta försäga----ej äger rum (husbehovssågar).

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Försoffning å annan såginrättning (exportsåg) av undermåligt virke
vare tillåten allenast efter utsyning och stämpling på sätt nedan finnes bestämd.

4 § skulle utgå, varjämte 5 § 1 mom. törsta stycket, 6 § och 12 § 4
mom. skulle erhålla de ändrade lydelser, för vilka redogöres under
respektive paragrafer.

2 §• -

I fråga om 1 mom. anföra:

Kommittén: >Då någon ovisshet varit rådande beträffande frågan,
huruvida ett träd, som, på det i paragrafens 1 mom. angivna avstånd
från storändan, i viss riktning ej hölle 21 centimeter i genomskärning,
medan det däremot vid samma höjd i annan riktning hölle nämnda
mått eller däröver, skulle vara att betrakta såsom undermåligt, har
kommittén ansett förtydligande härutinnan önskvärt och fördenskull, i
anslutning till en alltmera utbredd praxis, givit momentet den föreslagna
lydelsen. — Kommittén har haft under noggrann omprövning,
huruvida icke det i första momentet innehalina mattet, 21 centimeter i
genomskärning, barken oberäknad, på ett avstånd av 4.7 5 meter från
storändan, skulle kunna lämpligen utbytas mot visst mått utanpå baiken
vid brösthöjd. Härigenom skulle ju onekligen vinnas någon minskning
i besvär och tidsförlust vid utsyningen. En direkt anledning att upptaga
denna fråga liar ock givits genom ett uttalande i Övre Korrlands skogsvårdsförenings
skrivelse den 17 december 1906 till Kungl. Maj t a,v innehåll.
att på grund av svårigheten att bestämma stående träds diameter
inom bark 4.7 5 meter från storändan det kunde ifrågasättas, huruvida
ej den nuvarande bestämmelsen i 2 § 1 mom. om minsta dimension
för fullmåliga träd, eller 21 centimeter inom bark 4.7 5 meter från
storändan, borde utbytas mot 26 centimeter utanpå barken 1.5 meter
från roten. De flesta såväl statstjänstemän som enskilda, vilka till
kommittén inkommit med utlåtande i denna fråga,^ hava visserligen
biträtt tanken på ett sådant utbyte, men andra återigen hava uttalat
sig däremot. Då kommittén beslutit sig för att icke föieslå
någon förändring uti nu gällande bestämmelser härvidlag, har kommittén
låtit följande skäl vara för sig bestämmande. Ur kontrollsynpunkt
måste det vara fördelaktigt att såsom dimensionsgräns hava ett
mått inom bark, ty dels är barkens tjocklek i ej ringa män växlande
i synnerhet på stammens nedre del och dels finnes icke någon säkerhet
för att barken efter stockens flottning kvarsitter, vilket måhända skulle
föranleda till att kontrollen måste förläggas till skogen, något som vore
nära no g outförbar^»

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70. 55

Kommittéledamoten Welander i reservation: »Kommitténs majoritet
har i sitt förslag'' bibehållit nuvarande dimensionsgräns 21 centimeter
på 4.7 5 meter från storändan, motsvarande nära 10 engelska
tum vid trädens brösthöjd utanpå bark. Att en så hög dimensionsgräns
bestämdes vid den tid, då lagen tillkom, var mindre underligt,
och den torde då icke heller hava närmast bestämts med hänsyn till
trädens medelålder vid denna grovlek, utan betecknade snarare gränsen
mellan sparr- och mindre sågtimmerdimension.

Det kan dock ifrågasättas, om en så hög gräns , kan vara fullt,
lämplig med nuvarande väsentligt förändrade avsättningsförhållanden.
Icke blott dimensionen å sågtimmer har sedan dess nedgått, utan även
pappersmassaved och andra smärre sortiment hava numera högt värde
å störa områden av dessa trakter. Det kan till och med sättas i fråga,
åtminstone för svagare marker, vilka här förekomma till mycket stor
omfattning, om det icke kan medföra förlust för skogsägaren att hålla
en så hög avverkningsdimension som 10 tum vid brösthöjd. Denna
grovlek motsvaras även på medelgoda marker sannolikt av eu medelålder
av 130 140 år och på sämre växtplatser även däröver. Lagen

utgör således skydd icke blott för den unga skogen utan även för
den gamla.

Det synes dock rimligt, att sedan träden börjat nå den storlek, att
de äro dugliga till smärre timmer och annat gagnvirke, och frågan om
deras tillgodogörande blir beroende av växtlighet och avsättningsförhållanden
i de olika orterna, det ock bör få bero på skogsägarens
eget avgörande att låta skogen utväxa till de sortiment, som för honom
äro ekonomiskt fördelaktigast. Som en sådan minimidimension torde
kunna angivas 8 å 8.5 engelska tum vid brösthöjd utanpå bark eller
cirka 17 centimeter under barken på 4.7 5 meter från roten. Denna
stamgrovlek motsvaras dock av en medelålder, som för dessa traktor
med all sannolikhet icke understiger 100 år, vilket bör vara en tillräckligt
hög åldersgräns för ungskog även i övre Norrland. Med denna
dimension kommer visserligen ej så mycket av den grövre skogen att
bevaras på en del hemman som hittills, men i stället medför mitt förslag
i fråga om lagförslagets huvudprincip b den stora fördelen, att all
utsyning kommer att ske av fullt sakkunnig person, varigenom såväl
återväxt som en ordnad beståndsbehandling tryggas, varjämte skövling
för saluavverkning inom orten ej längre är möjlig, vilket allt måste
bereda kommande ägare och samhället mycket större fördelar än

*) Se sid. 34 o. följ.

56 Kungl. Majts Nåd. Proposition Nr 70.

kommitténs förslag’ med högre dimensionsgräns. Skogsägaren beredes
ock fortfarande möjligaste frihet över den äldre skogen.»

Domänstyr elsen: Styrelsen ville särskilt betona, att dimensionen å
icke undermåligt virke måste hållas hög och finge alldeles icke sänkas
under de mått, som nu vore gällande. Dimensionshuggningens menliga
verkningar på skogsbestånden bleve nämligen på sådant sätt mindre
och den skogsvård, som utövades vid avverkning av undermåligt virke,
komme att omfatta större delen av bestånden. Dimensionen utgjorde
nämligen gränden mellan å ena sidan vad som finge avverkas utan alla
hänsyn och å den andra vad som allenast med iakttagande av god
vård av den växande skogen och av skogsmarken finge avverkas. Det
hade emellertid ifrågasatts, att för granen skulle bestämmas en lägre
dimension än för tallen, ja, t. o. m. att granen skulle bliva så att säga
fågelfri. Styrelsen ansåge sålunda det förevarande lagförslagets bestämmelser
lämpliga med avseende på den ifrågasatta, nu gällande
dimensionen och dess tillämpning utan åtskillnad på trädslagen. Vad
Weländer anfört såsom skäl för en lägre dimension än den av kommittén
föreslagna syntes ej förtjänt av beaktande. Vid det förhållande,
att den undermåliga skogen i varje fall kunde bliva föremål
för sakkunnig vård, måste man förutsätta, att skogsbeståndens behandling
bleve lämpad efter bland annat växtplatsens beskaffenhet.
Om marken befunnes å någon lokal vara så svag, att träden skulle
bliva överåriga, innan de uppnått den i lagen bestämda dimensionen,
torde den skogens beskaffenhet vara sådan, att för dess ordentliga
skötsel och vård erfordrades avverkning av undermåligt virke och detta
i sådan omfattning, att återväxt inträdde. jSkogen kunde sålunda i
full överensstämmelse med vad den nu gällande iörordningen och det föreliggande
lagförslaget innehölle skötas efter en omloppstid, som i varje
fall avvägdes efter de rådande förhållandena, även om den i vissa fall
kunde medföra, att bestånden måste föryngras såsom undermåliga. Då
man visste, att skogshushållningen å de svagare markerna bjöde större
svårighet än å bättre lokaler, torde det få anses vara en styrka och
ej en svaghet lios lagförslaget, att bestånd å sämre mark kunde bliva
föremål för en fullständigare vård än skogar å näringsrikare jordmån.

Vidkommande 2 mom. yttra:

Kommittén: »Beträffande detta moment har Övre Norrlands skogs vårdsförening

i sin ovan om förmäld a skrivelse av den 17 december 1906
yttrat: ’2 mom. innehåller nu ett stadgande, att virke av träds övre
del ej må hänföras till undermåligt virke och såsom sådant tagas i

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 70.

beslag, där det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är
taget av träd, som ej är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt
tillstånd avverkat. I motsatt fall skulle alltså toppstockar
anses förbrutna. På grund härav hava nyligen stora partier toppstockar
av fullmåliga och stämplade undermåliga träd underkastats beslag.
Härvid har det egendomliga inträffat, att svaranden-virkesägaren — mot
vanlig rättspraxis — bragts i den ställning, att han nödgats åstadkomma
en svår och kostsam bevisning om virkets ursprung från fullmålig eller
med vederbörligt tillstånd avverkad, sålunda av jägmästaren själv utstämplad
skog. Då dylika övergrepp kunna medföra stora ekonomiska
förluster för virkesägaren, synes en omarbetning av detta stadgande nödvändig.
Detta är så mycket mer fallet, som det är omöjligt att på platser,
där beslag får äga rum, skilja undermåliga toppstockar, avverkade på
kustlandet, från sådana, som avverkats inom lappmarken och på vilka
dimensionslagen icke har någon som helst tillämpning. Under nuvarande
förhållanden kan virkesägaren icke ett ögonblick känna sig säker för
obehörig inblandning, förrän virket inlastats i fartyget och detta avseglat.
’ — Med hänsyn därtill att detta yttrande, om än i vissa avseenden
betydligt överdrivet, synts kommittén i viss mån hava fog för sig, har
kommittén haft under allvarligt övervägande, dels huruvida nuvarande
bestämmelserna kunna sägas vara oskäligt betungande och dels huruvida,
därest bevisningsskyldigheten härvidlag helt överflyttades på åklagaren,
förhållandena skulle bliva rättvisare och bättre. I förra avseendet
torde vara att bemärka följande: Nuvarande bestämmelserna
lära icke — såsom föreningen synes antaga —- föranleda till att alla
påträffade toppstockar utan vidare tagas i beslag, för att sedermera
virkesägaren skall nödgas prestera en svår och kostsam bevisning om
stockarnas ursprung i ändamål att få beslaget hävt, lika litet som det
torde få antagas, att domstolarna tolkat eller komma att tolka samma
bestämmelser så, att alla beslagtagna toppstockar, beträffande vilkas
härstamning från behörigen avverkade träd full legal bevisning icke
kunnat åstadkommas, dömas förbrutna. Mot sådana antaganden tala
åtskilliga omständigheter. Först och främst lärer icke ifrågakomma,
att toppstockar tagas i beslag utan att vederbörande tjänsteman anser
sig hava grundade skäl antaga, att de äro beslag underkastade. Vidare,
även om han anser sig hava anledning till en sådan misstanke, giver
lagrummets ordalydelse: ’där det tydligen visar sig eller ådagalägges’
uppenbart vid handen, att han bör verkställa direkt undersökning, om
sådan låter sig göra, i ändamål att utröna stockarnas beslagsmässighet
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 käft. (Nr 70.) 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

ej mindre genom besiktning av stockarna (härpå syftar ’där det tydligen
visar sig’) än ock genom att, så vitt möjligt, bereda virkesägaren
tillfälle att styrka behöriga avverkningen av desamma (härpå syftar

’där det---ådagalägges’). I detta sammanhang vill kommittén

omnämna, att å åtskilliga håll, särskilt inom Luleå distrikt, så förfarits,
att till vederbörande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande
verksamhet överlämnats intyg från avverkningsförmän, att
uti virkespartiet ifråga icke funnes andra toppstockar än sådana, som
härstammade från fullmåliga eller undermåliga, men stämplade träd, ett
tillvägagångssätt, som visat sig vara ganska väl ägnat att förekomma
onödiga beslag. Har emellertid åklagaren, anseende sig hava fullgiltig
anledning fortfarande misstänka toppstockarnas beslagsmässighet, anhängiggjort
talan mot virkesägaren, tillkommer det domstol att slutligt
pröva saken; och finner denna omständigheterna i målet tyda på att
lagöverträdelse icke ägt rum, lärer den säkerligen finna angeläget, även
om ej fullt bindande bevisning i sådant hänseende förebragts, att fria
svaranden. Slutligen, enär det ju är uppenbart, att det är lättare för
virkesägaren att leda i bevis ett påstående, att stockarna härstamma
från fullmåliga eller eljes behörigen avverkade träd, än för åklagaren
att bevisa motsatsen, vilket i många fall torde vara hart när omöjligt,
och då vidare i mål av ifrågavarande beskaffenhet straffprocessens bevisregler
ej torde böra tillämpas i sin strängaste form, utan modifieras av
bevisreglerna för civilprocessen, stå nuvarande bestämmelser härvidlag
enligt kommitténs mening ingalunda i den motsättning till gällande
bevisregler, som föreningen sökt hävda. — Ett överflyttande av hela
bevisningsskyldigheten i förevarande avseende å åklagaren skulle enligt
kommitténs förmenande föranleda till att i praktiken toppstockar ej
alls bleve underkastade kontroll och, eventuellt, beslag, vilket i sin
ordning skulle kunna tänkas medföra, att virkesägare funne med sin
fördel förenligt att, i ändamål att giva ett avverkat undermåligt, men
ostämplat träd utseendet av en toppstock, avsåga en mindre del av
trädet vid storändan. En ändring uti den av föreningen ifrågasatta
riktning skulle ock säkerligen medföra, att virkesägarna, som nu måste
söka hålla reda på toppstockarnas ursprung för att i förekommande
fall ådagalägga detsamma, skulle lämna åsido all sådan aktsamhet, till
allt annat än fromma för lagtillämpningen. Innan detta ämne lämnas,
vill slutligen kommittén påpeka, hurusom kommittén i lagförslagets
12 § inrymt bestämmelse av innehåll, att där beslagsmässigt virke undgått
beslag, ersättningsskyldighet, avseende virkets värde, i stället inträder.
Detta stadgande torde i viss mån vara ägnat att motverka de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 59

olägenheter för åklagare, som kunnat härflyta av momentets nuvarande
lydelse.»

Kommittéledamoten Ring strand i reservation: »Uti ifrågavarande
moment har kommittén oförändrat bibehållit hittills gällande stadgande,
att virke av träds övre del ej må hänföras till undermåligt virke, när
det tydligen visar sig eller ådagalägges, att det virke är taget av träd,
som icke är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd
avverkat. Övre Norrlands skogsvårdsförening har påpekat, att
i anledning av detta stadgande stora partier toppstockar av fullmåliga
och stämplade undermåliga träd underkastats beslag, varefter virkesägaren
bragts i den ställning, att han nödgats förebringa en kostsam
bevisning om virkets ursprung. Utav protokollen över rättegångsförhandlingarna
rörande denna sak framgår, att virkesägarens upprepade
gånger gjorda förfrågningar hos revirförvaltaren, huru virkets ursprung
borde ådagaläggas, av denne lämnats obesvarade, att revirförvaltaren
därefter låtit i beslag taga cirka 16,000 st. propsämnen, att efter ett
flertal vittnens hörande 47 st. utav dessa kunnat av häradsrätten dömas
förbrutna samt att revirförvaltaren beträffande en annan virkesägare
förfarit så, att ett under edlig förpliktelse utav virkesägarens skogsförvaltare
avgivet intyg ansetts tillräckligt för att ådagalägga, att
denne virkesägares propsvirke ej vore beslag underkastat. Inför dessa
fakta finner jag kommitténs omdöme om skogsvärdsföreningens uttalande
såsom ''betydligt överdrivet’ ej vara tillräckligt grundat och
anser även hela dess motivering såsom uteslutande byggande på antaganden,
huru i rättsfall av nu omförmäld art kan komma att förfaras,
svag och för virkesägaren ej tillräckligt betryggande. Kommittén
omnämner, att å åtskilliga håll, särskilt inom Luleå distrikt, så förfarits,
att till vederbörande jägmästare till ledning för dennes kontrollerande
verksamhet överlämnats intyg från avverkningsförmän, att
uti virkespartiet i fråga ej funnits andra toppstockar än sådana, som
härstammade från fullmåliga eller stämplade undermåliga träd, ett tillvägagångssätt,
som visat sig vara ganska väl ägnat att förekomma
onödiga beslag. När detta förfaringssätt visat sig ändamålsenligt, har
det synts mig, att åt detsamma kunde givas ett uttryck i lagen och
att framför ordet ''ådagalägges’ kunde insättas orden ''genom intyg
av trovärdiga personer’. — Beträffande kommitténs motivering till
detta lagrum vill jag för övrigt anteckna, att jag ej delar dess uppfattning,
att ett överflyttande av bevisningsskyldigheten i förevarande
avseende på åklagaren skulle bland annat kunna medföra ''att virkes -

Kungl. Maj:ts Adel. Proposition Nr 70.

ägare funne med sin fördel förenligt att, i ändamål att giva ett avverkat
undermåligt, men ostämplat träd utseendet av en toppstock,
avsåga en mindre del av trädet vid storändan’. För att inför en van
granskare giva en rotstock utseende av en toppstock fordras i vanliga
fall att ej blott en mindre, utan en ganska stor del utav trädet avsågas.
Nuvarande virkesvärde är alltför högt, för att någon skulle
kunna tänkas finna det fördelaktigt att verkställa en så långt gående
systematisk avsågning av trädens värdefullaste del, som härför skulle
erfordras.»

Västerbottens läns hushållningssällskap: Till 2 mom. borde fogas den
bestämmelse, att såsom bevis att virke av träds övre del ej vore taget
från undermåligt eller utan vederbörligt tillstånd avverkat träd finge
gälla under edsförpliktelse av trovärdig person avgivet intyg.

I fråga om 3 och 4 momenten anföra:

Kommittén: Dessa moment företedde, i jämförelse med motsvarande
moment i nu gällande författning, allenast de skiljaktigheter, som
betingats av att, enär sparrar i vissa fall försågats, det ansetts nödigt
att, till förekommande av ovisshet rörande frågan, under vilketdera
momentet sågad sparre skulle anses höra, uttryckligen hänföra sådant
virke under tredje momentet.

Landstinget och Konungens befallning skärande i Västerbottens län: Då
kommittén givit 1 mom. av förevarande § den förändrade lydelse,
att träd ej vore att anse såsom undermåligt, om det i någon riktning
hölle 21 centimeter på visst avstånd från storändan, torde det kunna
inträffa, att träd, som visserligen i runt tillstånd på föreskriven längd
vore fullmåligt enligt förslaget, icke hölle det föreskrivna måttet 57
centimeter, sedan det bilats eller sågats till skarpkant, och följaktligen
vore underkastat beslag. Därför hemställdes, att måttet 57 centimeter
bleve ändrat till 56 centimeter.

Hushållningssällskapet i Västerbottens län: Mot 3 mom. funnes ej
anledning framställa någon anmärkning, helst erfarenheten visat, att
även träd med något mindre än 21 centimeter i genomskärning lämnade
skarpkantad sparre av 57 centimeter i omkrets, och sålunda tillräcklig
hänsyn redan tagits till tiåid, som vore i någon mån ovala.

4 §•

Under denna § yttrar kommittén: »Såsom riksdagen anfört, måste
för begagnande av rätten att å exportsåg försäga undermåligt ostämplat

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

virke uppställas, utom de i 3 § innehållna allmänna förutsättningarna,
jämväl ur kontrollsynpunkt vissa ytterligare förbehåll. Kommittén anser,
att sådana böra göras i riktning mot såväl virkes- som sågverksägaren.
Paragrafens första del handlar om de upplysningar, som ur nyssnämnda
synpunkt böra av virkesägaren lämnas. Att, såsom riksdagen ifrågasatt,
fordra utstämpling av virke, varom nu är fråga, synes kommittén, med hänsyn
särskilt till de ofta nog ringa virkesmängdema, icke ändamålsenligt,
utan har kommittén ansett tillräckligt att stadga, det virket skall före försågningen
vara på visst, för kontrollerande tjänstemannen på förhand bekantgjort
sätt för ägarens räkning märkt. — Att även från försågarens
sida viss medverkan är av kontrollhänsyn betingad har synts kommittén
obestridligt. Då likväl vad i sådant avseende skäligen bör fordras kan
vara underkastat växlingar, har kommittén ansett, att i författningsförslaget
bör inrymmas befogenhet för Kungl. Maj:t att härom i administrativ
ordning stadga. Emellertid vill kommittén ej underlåta att härvidlag
framhålla några synpunkter, som synas kommittén värda beaktande.
Det torde sålunda skäligen kunna fordras: att dylik försågning
må °ske endast viss kortare tid, exempelvis tre månader, av året, att
försågaren skall vara skyldig tillse, det sådant virke, såväl före som
efter försågningen, hålles från annat virke skilt, att virket försågas
utan sammanblandning med annat virke, samt att virket före avforslingen
från sågen blir genom kontrollerande personalens försorg försett
med särskilt märke, utvisande, att det blivit såsom husbehovsvirke
försågat.»

Över jägmästaren i Skellefteå distrikt anser, att, enär sågning ofta
nog påginge vid exportsågar både vinter och sommar, det vore lämpligt
om tva tider bestämdes för anmälan om husbehovssågning. en på
hösten och en tidigare på våren (vintern) än kommittén föreslagit.

Enligt domänstyrelsens och överjägmästarens i Umeå distrikt förslag
skulle, såsom förut framhållits, denna § utgå.

5 §•

I fråga om det i denna § innefattade förslaget, att endast fastighetsägaren
skulle få söka sådant tillstånd, som omförmäles i 1 mom. första
stycket, anför kommittén: »Då på grund av ordalagen i nu gällande författnings
o § 1 mom. flerstädes ovisshet varit rådande beträffande frågan,
huruvida en avverkningsrättsinnehavare må anses berättigad söka sådant
tillstånd, varom momentet handlar, har det synts kommittén angeläget
att undanröja all grund till tveksamhet härvidlag; och har därvid

62 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kommittén stannat för den mening, som innehålles i föreslagna 1
mom. första punkten, enligt vilken endast hemmansägaren skall
vara i sådant avseende berättigad. Kommittén anser nämligen uppenbart,
att — särskilt sedan numera tiden för nya avverkningsrättsupplåtelsers
bestånd är begränsad till högst fem år hos en avverkningsrättsinnehavare
icke är att påräkna det intresse för en god skogsvård,
som skall utgöra grunden för de undermåliga trädens avverkning och
vilket däremot allt mer och mer, i mån som upplysningen om skogsvårdens
betydelse utbredes, torde kunna förväntas hos jordägarna. Det
har följaktligen synts kommittén bäst överensstämmande med lagens
anda att hos jordägaren ensam lägga rätten att söka ifrågavarande
tillstånd. En sådan omständighet hindrar naturligen ej, att en avverkningsrättsinnehavare,
som genom avtal tillförsäkrats rätt även till
undermåliga träd, kan vid domstol få jordägaren förpliktad att söka dylikt
tillstånd. Härigenom förlägges emellertid avgörandet av tvistefrågor
rörande avtalets omfattning till sitt rätta forum, domstolen, medan
däremot, om avverkningsrättsinnehavaren skulle vara berättigad söka
tillståndet utan medgivande därtill från jordägarens sida, skogstjänstemännen
i många fall skulle se sig nödsakade ingå på tolkning av avtalens
innebörd, en åtgärd, som synes vara främmande för deras övriga
tjänsteverksamhet.»

Kommittéledamoten Ringstrand yttrar i reservation: »Genom den
föreslagna lydelsen av 5 § 1 mom. har kommittén velat åt jordägaren
förbehålla uteslutande rätt att ansöka om utstämpling av undermåligt
virke. 1 jämförelse med nu rådande förhållanden innebär detta förslag
en mycket genomgripande förändring. Ty tvekan lärer väl numera
icke böra råda därom, att ordalagen i 3 § 1 mom. av uti ämnet nu
gällande förordning avse skogsägare, vare sig denne samtidigt är jordägare
eller ej. Betänklig synes mig en sådan lagändring i så måtto
vara, att denna, som synes avse jämväl vid lagens trädande i kraft
gällande avtal om avverkningsrätt, därigenom torde komma i strid
med de rättsgrundsatser, som väl vid ny lags stiftande allmänneligen
pläga tillämpas, nämligen att lagligen ingångna avtal genom de nya
stadgandena ej rubbas. I verkligheten skulle det utan tvivel ställa
sig så, att lagändringen endast skulle drabba äldre kontrakt; ty vid
ingående av nya avtal lärer icke skogsköparen underlåta att trygga
sin rätt antingen genom att av säljaren taga utskrivna ansökningshandlingar
eller genom en generell överlåtelse av ansökningsrätten
eller på annat sätt. Av kommitténs motivering att döma, synes även
kommittén hava tänkt sig ansökningar från avverkningsrättsinne -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 63

havare enligt ''medgivande därtill från jordägarens sida’. Då alltså
den föreslagna lagändringens resultat uteslutande torde bliva, att innehavare
av äldre kontrakt genom densamma försättas uti en väsentligen
sämre belägenhet än de, som hädanefter ingå liknande avtal, har ja"
ej kunnat biträda kommitténs förslag uti denna del.

Nu anser tydligen kommittén, såsom av dess motivering till förslaget
synes, framgå, att ingen inskränkning genom lagändringen vållas
uti avverkningsrättsinnehavares bestående rätt. Den, som genom avtal
tillförsäkrats även undermåliga träd, kan ju vid domstol få jordägaren
förpliktad att göra sådan ansökan, som här avses. Det vill dock synas
mig, som om man vid anvisandet av denna utväg ej tillräckligt beaktat,
vilka olägenheter densammas anlitande medför. Dessa kunna emellertid
vara av den art, att de faktiskt innebära en högst väsentlig rättsinskränkning.
Om nämligen under den rättegång, som kommittén anvisar
avverkningsrättsinnehavaren att anhängiggöra, tiden för avverkningsavtalets^
bestånd utgår, något, som ofta torde kunna tänkas bliva
fallet, återstår för den f. d. innehavaren av avverkningsrätten ej annan
utväg än att väcka ny talan mot jordägaren med yrkande om utbekommande
av skadestånd. Men då storleken av detta väl skall bestämmas
med hänsyn till värdet av de träd, som vid den nu uteblivna stämplmgen
kunna antagas hava blivit bestämda till avverkning, så torde
det härav utan vidare framgå, att skadeståndsanspråket är ytterst svårt
att till sin storlek fastslå och styrka. Bevisningen måste uppenbarligen
först gå ut på en individualisering av dessa träd för att därefter övergå
till den enklare frågan om bestämmande av deras värde. Beträffande
det första ledet i beviskedjan torde man med kännedom om de olika
synpunkter, som vid en stämpling kunna anläggas, kunna vedervåga
det påståendet, att fackmännen rätt ofta skulle komma att avgiva sinsemellan
skiljaktiga vittnesmål, vilket givetvis skulle försvåra ett rättvist
avvägande av skadeståndets storlek. Redan detta förhållande och
den eventuella utsikten att härigenom kunna skörda en vinst skulle
kunna bliva en eggelse till ofta långvariga processer, efter vilkas avslutande
man helt visst skulle stå svarslös inför frågan, vilket lagens
syfte befordrats genom alla de kostnader, som rättegångarna troligtvis
medfört. Enligt kommitténs mening, uttalad i dess motivering, skulle
visserligen den fördelen hava vunnits, att slcogstjänstemannen ej behövt
ingå på tolkning av avtalets innebörd, en åtgärd, vartill lian, om avverkningsrättsinnehavaren
vore berättigad att ansöka om stämpling
enligt kommitténs åsikt uti många fall skulle se sig nödsakad, och
vilken åtgärd syntes vara främmande för hans övriga tjänsteverksamhet.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

Men efter mitt förmenande skulle denna fördel kunna nås med mindre
kostnad och enklare medel, llefarar man nämligen, att skogstjänstemännen
genom den undervisning, som under deras utbildning meddelats
dem, ej skulle hava vunnit klar insikt om vidden av sin befogenhet,
så torde en uti gällande instruktioner eller reglementariska föreskrifter
meddelad bestämmelse vara tillfyllest för att erinra dem om, att de
vid en mellan markägare och avverkningsrättsinnehavare uppkommande
skiljaktig mening om ett avtals innebörd hava att, om förlikning ej
träffas, avbryta förrättningen och hänvisa parterna att vid domstol

tvista.» .

I Ringstrands reservation instämmer Västerbottens läns hushållningssällskap
och yttrar: Att avverkningsrättsinnehavare skulle äga ifrågavarande
befogenhet vore den enklaste rättvisa; en motsatt bestämmelse
skulle visa sig av en synnerligen fördärvlig verkan, då genom densamma
upplåtaren av en avverkningsrätt direkt understöddes i eventuella
försök att undandraga sig en kontrollerad förbindelse. Uppenbart
vore nämligen, att utvägen för avverkningsrättsinnehavaren att
stämma jordägaren till domstol för prövning av rätten till utsyning
icke kunde tillfredsställa billiga anspråk på respekt för ett ingånget
avtal. Sant vore visserligen, att eu tolkning av avverkningskontraktens
innebörd kunde anses främmande för skogstjänstemännens övriga
verksamhet, men detta kunde väl knappt vara grund nog för en så
radikal åtgärd som den föreslagna. Det måste dock antagas, att det
övervägande flertalet kontrakt ej komme att medföra svårigheter vid
tolkningen, och där sådana uppstode, finge väl skogstjänstemannen
handla efter bästa förstånd och med begagnande av den erfarenhet,
han i dylika ting rimligen kunde förvärva. Ansåge han sig efter företagen
prövning icke kunna verkställa begärd utsyning, stode det ju
sedan avverkningsrättsinnehavaren fritt att instämma jordägaren till
domstol. Verkställde han åter förrättningen och jordägaren ansåge sig
härigenom kränkt i sin rätt, ägde ju denne hos överexekutor begära
avverkningsförbud. Till skydd för jordägaren såsom den i regel ekonomiskt
svagare skulle måhända ytterligare kunna stadgas skyldighet
för avverkningsrättsinnehavaren att i tvistiga fall ställa säkerhet för
skada och att instämma jordägaren till domstol för tolkning av kontraktet,
men att gå så långt som av kommittén föreslagits syntes

Domänstyrelsen, som framhåller, att allenast markägaren kunde
anses hava sådant intresse för skogens ordentliga skötsel och vård,
att han i sådant avseende önskade utsyning av undermåligt virke,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 70.

har förklarat sig ej kunna godkänna tankegången i Ringstrands reservation.

I sin ovan omförmälda reservation anför Ringstrand rörande 1
mom. första stycket vidare:

»I 5 § 1 mom. har kommittén angivit, under vilka villkor enligt
dess mening utstämpling av undermåligt virke skall kunna erhållas
och huru därvid bör förfaras. Om för skogens skötsel och vård erfordras,
att sådant virke avverkas, ingår ägaren till vederbörande skogsingenjör
med en skriftlig anmälan, varefter syn å skogen förrättas,
och den utstämpling lämnas, som en god skogshushållning medgiver.
Det är uppenbart, att denna syn kommer att inskränka sig till en
undersökning, huruvida beståndsvården kräver avverkning av undermåligt
virke. Den ingående granskning av förhållandena, som erfordras
för att kunna fälla ett omdöme, huruvida dessa med hänsyn till skogens
läge i förhållande till avsättningsplatser för virke, skogsmarkens
beskaffenhet och alla andra på bestämmande av en omloppstid inverkande
faktorer äro sådana, att skogsbrukets syfte bör bliva att frambringa
endast undermåligt virke, kan givetvis vid den här avsedda
undersökningen varken av ägaren påfordras eller av förrättningsmannen
med den begränsade tid, som står honom till buds, utföras. Det är
emellertid ei uteslutet, ja, det är till och med mycket antagligt, att
många fall finnas och att med ökade möjligheter för avsättning av
smärre virke än flera komma att uppstå, då den mest ekonomiska
hushållningen skulle vara att producera exempelvis massaved, som ej
uppnådde den i lagförslagets 2 § 1 mom. angivna dimensionen. Lagförslaget
giver ingen ledning för bedömande av frågan, huru det då
skall förfaras. Denna brist anser jag böra avhjälpas så mycket hellre,
som jag finner den enda väsentliga anmärkning, som kan framställas
mot lagens grundprincip, vara den, att densamma med undantag för
beståndsvårdande huggningar faktiskt föreskriver skogsägaren, att han
skall lägga sitt skogsbruk så, att fullmåligt virke produceras. Det är
emellertid givet, att inom ett så stort område, som Västerbottens och
Norrbottens läns kustland väsentligen skilda förhållanden föreligga och
även betinga olika mål för hushållningen. Å andra sidan är det lika
givet, att uti lagen ej kan givas uttryck för alla dessa växlingar uti
hushållningens förutsättningar. Lagens allmänna föreskrift måste därför
vara begränsad så, att lagens tillämpning ej försvåras. Men lagen
bör samtidigt lämna en utväg öppen för de fall, då specialundersökningar
ådagalägga, att skogsbruket giver det ekonomiskt bästa resultat,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

om träden avverkas, innan de uppnått den i lagen angivna storleken.
Underkastas dessa undersökningar granskning av den myndighet, som
har högsta ledningen av tillsynen över lagens efterlevande sig anförtrodd,
och om deras resultat utav denna myndighet godkännas, så bör
det allmänna medgiva, att hushållningen å den skog, som undersökningen
avser, varaktigt inrättas efter densamma.

I anslutning till det sagda håller jag alltså före, att lagen såsom
första alternativ, då utsyning av undermåligt virke kan medgivas, bör
upptaga det fall, att en av jordbruksdepartementets skogskontor —
som kommittén föreslagit skola övertaga domänstyrelsens åligganden
med avseende å ifrågavarande skogar — godkänd avverkningsplan föreligger
och undermåligt virke i enlighet med densamma skall avverkas.

En sådan plan anser jag böra upprättas i huvudsaklig överensstämmelse
med de föreskrifter, som gälla eller varda föreskrivna för
skogar, lydande under lappmarkslagen. Densamma bör å marken
granskas och av skogskontoret prövas i samma ordning som avverkningsplaner,
vilka genom skogsägares försorg upprättas för sistnämnda
slag av skogar.

Det torde nu invändas, att eftersom erfarenheten visat, att hushållningsplaner
hittills ej upprättats mer än i ett fåtal fall, ehuru med
dem varit förbunden fördelen att erhålla kostnadsfri utsyning av undermåligt
virke, ej heller den av mig föreslagna bestämmelsen kommer att
erhålla någon användning. Gärna vill jag medgiva, att detta inom
den närmaste framtiden kanske ej blir händelsen i någon större utsträckning.
I allmänhet äro nämligen skogarna ännu uti stort behov
av rensningshuggningar med ändamål att tillvarataga skadade och
undertryckta träd, och avverkningarna komma helt visst att under
ännu en tid huvudsakligen inriktas på detta mål.'') Men i den mån som
skogarna bliva genomgångna med sådana avverkningar, kommer i
synnerhet uti de trakter, där även småvirke har avsättning såsom
pappersmassaved — och detta kan numera sägas vara fallet inom allra
största delen av området — det spörsmålet att framställa sig för skogsägaren,
huru han fördelaktigast bör ordna sin skogshushållning: om
han utan vidare skall sätta produktion av enligt lagen fullmåliga träd
såsom mål för sitt skogsbruk, eller om han genom en undersökning av
skogen skall utröna, huruvida en annan uppgift är mera i överensstämmelse
med de föreliggande förhållandena och därför bättre främjar
hans intressen. För min del håller jag före, att han för sådant fall

J) Jämför Welander sid. 37 här ovan.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

uti lagen bör äga ett stöd för eu åtgärd i sistnämnda riktning, då utförandet
av en sådan, såsom åsyftande en mera medvetet ordnad hushållning,
ej kan annat än främja även det allmännas intressen.

Mot mitt förslag göres måhända den invändningen, att den rätt
för skogsägaren att få en avverkningsplan granskad, godkänd och tilllämpad,
åt vilken jag önskar få ett uttryck i lagen, är självklar. Jag
är ej alldeles viss härom och detta så mycket mindre, som ej ens uti
motiven till kommitte''ns lagförslag något uttalande i den riktningen
gjorts.

I förbigående vill jag fästa uppmärksamheten därå, att mitt förslag
ej medför några kostnader för statsverket förutom de obetydliga,
som möjligen kunna sägas vara förenade med planernas granskande
och godkännande.»

I anslutning till sina nu gjorda uttalanden föreslår Ringstrand,
att 5 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse:

»Har skog blivit till ordnad hushållning indelad enligt avverkningsplan,
som av jordbruksdepartementets skogskontur godkänts, och
önskar ägare av å skogen förekommande undermåligt virke, vilket enligt
planen är bestämt att avverkas, att erhålla det virke utstämplat
till fritt förfogande, ingive skriftlig anmälan till vederbörande skogsingenjör,
och åligger det denne eller den, som i hans ställe förordnas,
att verkställa utsyning av sådant virke, om ej laga hinder eljest möter.

År skog, för vilken sådan avverkningsplan, som i föregående
punkt omnämnes, ej är upprättad, av beskaffenhet att för dess skötsel
och vård fordras avverkning av undermåligt virke, och vill ägare av
sådant virke hava fri förfoganderätt över detsamma, ingive skriftlig
anmälan till vederbörande skogsingenjör; honom eller den, som i hans
ställe förordnas, åligger det därefter att verkställa den undersökning
av skogen, som av omständigheterna påkallas. Finnes därvid slik avverkning
vara med grunderna för en god skogshushållning överensstämmande,
må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd av förrättningsmannen
givas till avverkning till fritt förfogande.

Yare sig utsyning av undermåligt virke företages på grund av
bestämmelserna i punkt 1 eller 2 här ovan, må träden ej från skogen
avföras, innan de genom förrättningsmannens försorg blivit med kronomärke
stämplade.»

I likhet med vad Weländer anfört i sin under 1 § intagna reservation1)
förklara även överjägmästarna, under överläggningen inför domän -

*) Se sid. 3 7 bär ovan.

68 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

styrelsen, att det ej vore möjligt att enligt skogsvårdens fordringar
utsyna allenast undermåligt virke, då även fullmåliga träd funnes i
bestånden. Till bestyrkande av detta påstående anföra de: Verkställdes
utsyningen med hänsyn till att de fullmåliga träden skulle kvarstå,
bleve skogen för gles, om sistnämnda träd avverkades, vilket skogsägaren
opåtalt kunde när som helst verkställa. Utsynades däremot
undermåliga träd under antagande, att de fullmåliga skulle avverkas,
bleve beståndet för slutet för att återväxt skulle inträda, om de fullmåliga
träden finge kvarstå. Endast under förutsättning, att utsyningsförrättaren
och skogsägaren arbetade i samförstånd med varandra,
kunde ett gott resultat vinnas. Säkrast vunnes målet, om utsyningen
finge omfatta även den del av de fullmåliga träden, som i skogsvårdens
intresse borde avverkas, förutsatt, att skogsägaren läte övriga fullmåliga
träd kvarstå.

Domänstyrelsen yttrar: Det syntes vara nödigt, att lagen innehölle
bestämmelser om alla de fall, då utsyning och stämpling av träd skulle
eller finge äga rum, vare sig träden vore fullmåliga eller undermåliga,
varför styrelsen föresloge följande lydelse av 1 mom. första stycket:

»1 mom. Den, som--annorledes än för ändamål, som i 3 §

första stycket sägs, företages--stämplade. Önskar skogsägare utsyning

enligt skogsvårdens fordringar jämväl av fullmåliga träd eller av undermåliga
träd, som skola användas för fastighetens eget eller med densamma
i sambruk varande fastighets husbehov, vare därtill berättigad i den ordning
om utsyning av undermåliga träd här ovan är föreskrivet.»

Liknande hemställan i fråga om fullmåliga träd har gjorts i en
av Baltiska trävaruaktiebolaget m. fl. till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
av den BO augusti 1909.1)

Slutligen yttrar kommittén i fråga om bestämmelsen, att alla av
tillståndet omfattade träd skulle stämplas med kronomärke, att denna
innebure en av kontrollhänsyn betingad ändring i förhållande till nu
gällande lagstiftning i ämnet samt att ändringen icke torde med avseende
å de ändrade synpunkter beträffande förrättningskostnaden, som
under 6 § funnes anmärkta, kunna anses oskälig.

Domänstyrelsen framhåller, att det märke, varmed ifrågavarande
träd skulle stämplas, ej borde vara lika med det, som användes av de

J) Jämför uttalande i riksdagens skrivelse den 31 mars 1906 å sid. 7 7 bär nedan
samt yttranden av kommittén å sid. 79 här nedan och av Welander å sid. 37 här ovan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

under styrelsen lydande skogstjänstemän, samt hemställer, att ordet
»kronomärke» ersättes med orden »särskilt märke».

Här må anmärkas följande uttalande av Övre Norrlands skogsvårdsförening
i dess förut omförmälda skrivelse till Kungl. Maj:t: »En
lättnad vid utsyningarna skulle vinnas genom tillämpande av medgivandet
i dimensionslagens 3 § 1 mom., enligt vilket, om förrättningsmannen
vid undersökning finner avverkning av undermåligt virke böra
ske, han kan lämna sökanden tillstånd till dylik avverkning med villkor,
att träden, innan de avföras, förses med kronomärke. Med detta
stadgande avses synbarligen att göra utsyningsförfarandet mindre betungande
för skogsägaren, vilken, om en sådan procedur tillämpas,
undgår det kostsamma och för både sökande och förrättningsman tidsödande
arbetet att förse varje på rot stående träd med kronomärke
före avverkningen. Synnerligast vid de många fall, då avverkningen
får trakthuggnings natur, bör en dylik utsyning, med det avverkade
virkets avstämpling å hygget, kunna komma till användning. Dylik
avstämpling kan då verkställas av kronoj ägare, som vid utsyningstillfället
åtföljt jägmästaren och av denne erhållit nödiga instruktioner
rörande sättet för avverkningens utförande.» I

I fråga om 1 mom. andra stycket anför kommittén:

»Med hänsyn till angelägenheten av att i möjligaste mån trygga
den naturliga återväxten i dessa nordligt belägna trakter, där åvägabringande
av återväxt genom sådd eller plantering av kostnadsskäl ej
alltid låter sig göra, har kommittén ansett sig böra i lagen införa stadgande^
avsedda att underhjälpa åvägabringande av naturlig återväxt.
I sådant syfte har kommittén föreslagit bestämmelser, gående ut på att
få nödiga fröträd, oavsett dimensionen, säkerställda genom förbehåll
härom i utsyningsinstrumentet samt därefter skeende ^märkning av
desamma. Yäl må erkännas, att en person, som har avverkningsrätt
till skogen i fråga, härigenom lider inskränkning i denna sin rätt, för
så vitt fröträden lalla under densamma, men denna omständighet synes
icke vara av beskaffenhet att böra hindra genomförandet av en enligt
kommitténs mening så viktig komplettering av lagen som den nu föreslagna.
Hittills har nämligen ej sällan inträffat, att sedan tillstånd
till avverkning av undermåliga träd meddelats, genom sedermera verkställd
avverkning av träd, som vid skogsundersökningen antagits skola
överhållas som fröträd, möjligheterna till skogens naturliga föryngring
äventyrats. Ett ingrepp av den art nu ifrågasatts är ej heller någon

70 Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 70.

nyhet i lagstiftningen. Härvidlag må allenast hänvisas till den långt
vidsträcktare inskränkning i förfoganderätten till skogen, som skyddsskogslagen
medför; och då kommittén satt såsom sin uppgift att söka
så vitt möjligt avhjälpa de brister uti hithörande lagstiftning, som särskilt
ställa sig hindrande i vägen för en god skogsvård, har kommittén
ej kunnat underlåta att finna en avverkningsrättsinnehavares anspråk
på att få uttaga alla träd, som falla under hans avverkningsrätt, av
underordnad betydelse i jämförelse med det allmännas, i detta fall med
jordägarens sammanfallande, intresse av att avverkningen icke må så
bedrivas, att återväxtmöjligheterna försvåras.»

Häremot anför kommittéledamoten Welander till än ytterligare
motivering av sin reservation i fråga om lagförslagets huvudprincip:
»Det första villkoret, man bör ställa på en lag för enskildas skogar, är,
att skogens återväxt efter avverkningen skall tryggas, varförutan marken
icke kan hållas i skogsprodukt^ skick.

Lagen i dess nuvarande lydelse innehåller inga bestämmelser angående
återväxten utan stadgar blott förbud mot försågning och export
av träd under viss grovlek. Härigenom sparas visserligen en del
till fröproduktion dugliga träd åtminstone på sådana hemman, från
vilka icke försäljning av virke inom orten kan ske, men då det för
återväxtens tryggande även måste framställas som ett oundgängligt
villkor, att avverkningarna utföras i form av ordnade föryngringshuggningar,
så att ungskog kan uppkomma och fortväxa, kan nuvarande
lag icke i längden bevara skogens reproduktion och kan således icke
hindra, att ungskogen så småningom avtager i den mån den utväxer
till fullmåliga träd och som sådana eller redan som undermålig avverkas.

Kommittén har visserligen icke lämnat frågan om återväxten helt
och hållet obeaktad, men bestämmelserna äro föga effektiva, varjämte
de äro olika, beroende på om avverkningarna ske efter föregående utstämpla
eller icke. I 5 § föreslås nämligen, att förrättningsmannen
äger befogenhet att vid utsyningsförrättning utmärka fröträd, och av
motiveringen framgår, att härmed avses även fullmåliga träd. Nu
gäller om denna som andra bestämmelser i förevarande lag, att de äro
behövliga endast för dem, som icke taga hänsyn till en god skogsvårds
fordringar. Det är då uppenbart, att innan en sådan skogsägare begär
utsyning, avverkar han först alla fullmåliga träd, som han kan antaga
skola bliva utmärkta som fröträd.

Lagen lämnar icke heller en förrättningsman någon ledning, huru
han bör förfara i det fall, att nödiga fröträd saknas. På grund av

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70. 71

skador på skogen, avstannad tillväxt in. m. kan det från viss synpunkt
vara önskvärt och kanske nödvändigt att avverka skogen, men till följd
av brist på dugliga fröträd, t. ex. genom att alla fullmåliga träd avverkats,
äventyras å andra sidan skogens reproduktion och utsyningsförrättaren
äger icke befogenhet att fordra vissa åtgärder för erhållande
av utsyning.»

Under överläggningen inför domänstyrelsen yttra överjägmästarna
härutinnan: De i 5 § ingående bestämmelser tryggade ej återväxten.
Enligt dessa äventyrades återväxten vid stämpling i granskog. Det
vore anmärkningsvärt, att lagförslaget likväl bestämde, att avverkning
av undermåliga barrträd ej finge så bedrivas, att återväxten äventyrades
eller så att fastigheten komme att sakna nödigt husbehov. Ett
stort antal ägostyckade hemman funnes, som saknade åbyggnader. Här
finge sålunda skogen avverkas hårdare än å hemman med åbyggnader.
Dessa kunde åter i följd av klyvning och fortsatt bebyggande komma
att sakna nödigt virke för husbehov.

I sitt utlåtande framhåller därjämte överjägmästaren i Umeå distrikt,
att kvarlämnandet av fröträd förutsatte en så talrik bevakningspersonal,
att anslag därtill knappast vore att förvänta. Han påpekar
även, att alla fullmåliga fröträd ju kunde avverkas, innan utsyning begärdes,
varigenom återväxten sattes på spel.

Rörande 2 mom. anför kommittén:

»Nu gällande tidsbestämmelser för begäran enligt 1 mom. och
för förrättningens verkställande hava föranlett missnöje å skilda håll.
Så t. ex. har Övre Norrlands skogsvårdsförening i sin ovannämnda
skrivelse därutinnan anfört följande: ''Enligt B § 2 mom. skall utsyning
enligt gällande lag, som begärts före den 1 juni, företagas och avslutas
föie den 1 november. För möjliggörandet av ett ur skogsvårdssynpunkt
önskvärt tillvaratagande av även smärre virke är det emellertid nödvändigt,
att avverkningskostnaderna nedbringas till de minsta möjliga,
vilket sker, om avverkningen kan försiggå, medan marken ännu är bar.
Av denna anledning bör om möjligt tiden för dessa förrättningars avslutande
ändras till den 1 oktober. Om det för detta ändamål skulle
visa sig nödvändigt att bestämma tiden för ansökningars ingivande i
likhet med för lappmarken till den 1 april, bör detta från skogsägarnas
sida ej möta något hinder’. — Enligt vad kommittén från såväl statstjänstemannen
som enskilda försport, torde i allmänhet olägenheter
icke kunna väntas uppstå i följd av en förändring av ansökningstiden
på sätt kommittén föreslagit; och har det dessutom synts kommittén

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

önskligt att åvägabringa överensstämmelse härvidlag mellan de för
länen i fråga gällande särskilda skogslagarna. Av enahanda anledning
och med hänsyn jämväl till de av Övre Norrlands skogsvårdsförening
framhållna synpunkter har kommittén ävenledes föreslagit, att sålunda
begärd undersökning och utstämpling skall, såvitt ske kan, företagas
och avslutas före den 1 oktober samma år.

Andra momentets två senare stycken innehålla generella regler,
som alltid skola lända till efterrättelse till åstadkommande av en förbättrad
ordning med avseende å utsyningssökandes rätt att i god tid
förut erhålla upplysning angående den tid, då i anledning av hans ansökan
undersökning av skogen beräknas komma att äga rum. Stort
och ofta nog berättigat missnöje har nämligen föranletts därav, att
med nuvarande frånvaro av bestämmelser härutinnan ovisshet rörande
denna tid mångenstädes uppstått, till ej ringa nackdel för sökande. I
detta sammanhang har kommittén ock förehaft till omprövning, huruvida
ej sökanden borde genom brev eller på annat direkt sätt underrättas
om tiden för förrättningen. Att ett sådant underrättande i
många fall kan visa sig synnerligen lämpligt, synes kommittén ovedersägligt,
men har kommittén ej ansett detsamma böra göras till lagstadgad
regel, då flerstädes utsyningssökanden bör kunna annorledes
genom egna åtgöranden hålla sig underkunnig om samma tid. Fördenskull
har stadgande härom icke influtit i kommitténs förslag till
lydelse av momentet, om än kommittén vill hålla före, att ett sådant
tillmötesgående mot de enskilda ofta nog kan vara på sin plats. Likaledes
synes kommittén, ehuru ej heller därom bestämmelse införts i
lagförslaget, att av förrättningsmannen bör kunna skäligen fordras,
att han i förekommande fall meddelar avverkningsrättsinnehavare, vilkens
rätt kan av förrättningen beröras, underrättelse om den gjorda
ansökningen.»

I sitt utlåtande yttrar Konungens befallning skavande i Västerbottens
län: Både önskvärt och viktigt vore, att om den såsom sluttid utsatta
1 oktober framgent bibehölles, densamma bättre än hittills kunnat
ske bleve iakttagen. Möjlighet härtill borde, när så erfordrades, beredas
genom extra förstärkning av arbetskrafterna och föreskrift lämnas,
huru det borde förfaras, när skogsingenjör uppenbarligen icke inom
angivna tid kunde medhinna alla begärda förrättningar. — Att inskränka
meddelandet om tiden för förrättningarna till kungörande i kyrka och
tillkännagivande i ortstidning vore ingalunda till fyllest. Den klagan,
som hittills icke sällan försports, att förrättning verkställts utan att
ägaren därom fått underrättelse, förrän förrättningen redan ägt rum,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

syntes böra föranleda en bestämmelse om ovillkorlig delgivning av tiden
genom brev före förrättningen i så god tid, att meddelandet härom
kunde hinna komma ägaren tillhanda, även om denne vistades tillfälligtvis
på något avstånd från hemmet — exempelvis fjorton dagar
i förväg.

I fråga om 4 mom. anför kommittén, som säger sig hava tagit
del av skiftesstadgekommitténs förslag till stadganden om ståndskogslikvid
’), att detta moment syntes kunna helt bortfalla; om nämnda
förslag upphöjdes till lag.

Overjägmästarna uttala under överläggningen inför domänstyrelsen,
att ifrågavarande moment borde utgå ur förslaget, enär skiftesstadgans
bestämmelser ej borde få på sådant sätt öva inflytande på
skogslagarna, att fara för återväxt och skogens bestånd äventyrades.

Samma åsikt uttalar domänstyrelsen under hänvisning till ett av
styrelsen den 2 september 1912 avgivet yttrande över skiftesstadgekommitténs
betänkande.

Beträffande 5 mom. yttrar kommitténs majoritet, bestående av ordföranden
samt ledamöterna Fahlén och Ringstrand:

»Vad detta moment angår har kommittén funnit motsvarande
stadganden i nuvarande författning böra i vissa avseenden ändras. Sålunda
har till vederbörande skogsvårdsstyrelse överlämnats att bestämma,
huruvida den i momentet avsedda avverkning må få äga rum. Onekligt
torde nämligen vara, att denna styrelse bör framför Konungens befallningshavande
vara skickad att pröva det ifrågasatta odlingsföretagets
inverkan på skogsvården, på samma gång som den lärer kunna i lika
mån som Konungens befallningshavande bedöma företagets ändamålsenlighet
ur andra synpunkter. Ett vägande skäl för berörda överflyttning
är ock den omständigheten, att med hänsyn till arten av vederbörandes
verksamhetsområden det torde få förutsättas, att en intim samverkan
i allmänhet skall komma till stånd mellan den i detta fall bestämmande
myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, och de för utredningen
erforderliga statsorganen, skogsingenjörerna.

Kommittén håller vidare före, att åt ett medgivande enligt detta
moment lämpligen bör givas formen av ett avtal mellan skogsvårdsstyrelsen
och vederbörande jordägare, vilket bland annat skall inne 3)

Se skiftesstadgekommitténs betänkande 158—161 §§ och sagda kommittés särskilda
utlåtande den 22 maj 1908 angående ståndskogslikvid vid jorddelning inom orter, där
jordägarna hava allenast inskränkt dispositionsrätt iiver skogen.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

hålla bestämmelser för det fall, att åtagen odlingsskyldighet eftersattes.
Dessa bestämmelser skola vara avsedda att ersätta den vitespåföljd, som
nu finnes stadgad för sådan händelse.»

Kommittéledamöterna Kinberg, Welander och Wiklund, vilka reserverat
sig mot förslaget om inrättande av skogsvårdsstyrelser uti ifrågavarande
län, yttra följande:

»Huvudsaken är utredningen, huruvida den för odling avsedda
marken är därtill fullt tjänlig. Har den vid undersökningen befunnits
till läge, storlek och tjänlighet för odling vara lämplig och kunna efter
uppodling anses bereda sin ägare större gagn än om den bibehålies i
ouppodlat tillstånd, torde något skäl ej finnas att förhindra det tillämnade
företaget. Någon menlig inverkan på skogsvården å omkringliggande
skogstrakt kan ej tänkas uppstå genom en lämplig befunnen
uppodling av fast eller torrläggning av vattensjuk skogsmark. Vi anse,
att giltiga skäl ej anförts för ändring av nu gällande bestämmelse om
Konungens befallningshavandes avgörande av dylika ärenden och denna
befogenhets överflyttande på en skogs vårdsstyrelse. Ett ytterligare skäl
för bibehållande av nuvarande ordning härvidlag se vi uti önskvärdheten
att motverka, såvitt möjligt, ansökningar enligt förevarande
moment utan verkligt uppsåt att bringa odlingen till fullbordande; och
vi kunna ej finna annat än att ett utav Konungens befallningshavande
meddelat föreläggande vid vite tillika med därav föranledd enklare
procedur med påföljdens ikraftträdande skall visa sig verksammare uti
nyss angivna hänseende än en mellan skogsvårdsstyrelsen och hemmansägaren
ingången överenskommelse om viss påföljd i händelse av underlåten
odling, vilken påföljd skulle inträda ofta nog först efter en tidsödande
rättegång.» — Reservanterna föreslå följande lydelse av 5 mom.:

»5 mom. Vill jordägare---tjänlighet till odling samt därefter
till Konungens befallningshavande insända---befordra ansök ningen

till Konungens befallningshavandes prövning.

Finner Konungens befallningshavande — — — meddele bef allningshavanden
därtill — — — vilken vid vite, som befallninqshavanden äger

bestämma, odlingen —--fullbordad; skolande underrättelse om befall ningshavandens

beslut i ärendet meddelas skogsingenjören för jordägarens
förständigande. På--— kronomärke.»

Med reservanterna instämma överjägmästarna i TJmeå och Skellefteå
distrikt samt landstinget i Västerbottens län.

Konungens befallningshavande i nämnda län yttrar: Därest tvekan

kunde råda, huruvida skogsingenjör alltid kunde anses tillräckligt

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

förfaren för att bedöma ej blott skogsmarks tjänlighet till åker eller
äng utan även den tid, som ansåges för odlingens fullbordande erforderlig,
borde det i förevarande moment därutinnan åt honom anförtrodda
uppdrag överflyttas till vederbörande lantbruksingenjör eller
jordbrukskonsulent, i synnerhet som erfarenheten understundom visat,
att begäran om tillstånd till sådan uppodling mera varit föranledd av
önskan att åtkomma träden än att verkställa odlingen. Nu gällande
bestämmelse om vite såsom ansvarspåföljd för underlåtenhet att verkställa
odlingen inom föreskriven tid hade kommittén borttagit, varigenom
säkerligen utsikten till uppodlingens verkställande icke ökats.

Även domänstyrelsen anser, att de av kommittémajoriteten föreslagna
bestämmelserna i 5 mom. äro mindre lämpliga än de nu gällande,
enligt vilka det tillkommer Konungens befallningshavande att pröva
ärende angående skogs avverkning för markens uppodling till åker eller
äng samt föreskriva viss tid, inom vilken odlingsföreta.get skall vid
påföljd av vite, som Konungens befallningshavande likaledes äger bestämma,
vara fullbordat. Domänstyrelsen anser, att Konungens befallningshavande
jämväl framgent borde äga pröva dylika ärenden,
helst som skogsvårdsstyrelsen torde komma att äga mindre intresse för
skogsmarkens uppodlande och ej heller torde kunna hava tillgång till
funktionärer med nödiga fackkunskaper i jordbruk för att säkert bedöma,
huruvida ett därför ifrågasatt område vore av den beskaffenhet,
att det lämpligen borde uppodlas till åker eller äng. Det syntes ock
styrelsen nödigt, att den beslutande myndigheten skulle hava att bestämma
om vite för odlingens fullgörande inom viss tid, så att markens
uppodling icke bleve allenast en förevändning att utan återväxtskyldighet
avverka skog. Slutligen hemställde styrelsen, att även här ordet
»kronomärke» ersattes med orden »särskilt märke.»

6 §.

Under denna § anför kommittén-.

»Rörande nu gällande bestämmelser angående gottgörelse för utsyning
och stämpling, varom här är fråga, anförde riksdagen uti skrivelsen
den 31 mars 1906 bl. a. följande: ''Ifrågavarande bestämmelser
gåvo tidigt nog anledning till missbelåtenhet. Då ersättning till förrättningsmannen
skulle utgå per dag och en mindre skogsägare givetvis
icke kunde erhålla utsyning annat än å smärre virkespartier, kunde
en förrättning, vilken under sådana förhållanden ofta nog icke erfordrade
en hel dag, bliva rätt betungande för nyssnämnda skogsägare i

76 Kungl. Maj ds K åd. Proposition Nr 70.

förhållande till de obetydliga trädpartier, lian till fritt förfogande fick
utsynade. Den lindring, bestämmelserna om fri utsyning, när skogen
indelats till ordnad hushållning, voro avsedda att medföra, har aldrig
blivit av betydelse, då endast ett fåtal indelningsplaner ingivits till
skogs- eller numera domänstyrelsen. När utsyningar för ifrågavarande
ändamål begärdes, blev det ock vanligt att särskilt större skogsägare
anhöllo att på samma gång få utsynad jämväl den fullmåliga skog, de
önskade avverka. En sådan ur skogsvårdssynpunkt synnerligen fördelaktig
begäran blev ock enskilt av utsyningsförrättaren villfaren, men
då för denna extra förrättning några särskilda bestämmelser naturligen
icke funnos meddelade angående den ersättning, skogstjänstemannen
därför till äventyrs skulle bekomma, inträffade det, att enskilda avtal
härom uppgjordes. Detta förhållande gav snart anledning till missbelåtenhet
hos befolkningen. Man ansåg, i regel utan fog, att jägmästarna
här erhöllo en extra ersättning av den enskilde större skogsägaren för
att gynna denne på deras bekostnad, som ej läto företaga dylika extra
utsyningar. I och för sig av stor betydelse för skogsvården, blevo således
dessa förrättningar ägnade att hos befolkningen uppväcka misstro
mot skogstjänstemannen. Härtill kan ock hava bidragit, att förrättningsman
betingat sig särskild ersättning per träd i de enstaka fall,
då större skogsägare någon gång enskilt anmodat honom att i samband
med uppgörande av indelningsplaner å deras skogar, därvid
taxering skett medelst trädräkning, såsom extra avverkning utsyna och
utstämpla undermålig och skadad skog. Domänstyrelsens cirkulär den
27 januari 1903 förutsätter numera emellertid, att sådana taxeringar
väl kunna uppgöras i samband med avverkningsplanerna, men äger
jägmästaren att härför utfå ersättning av statsmedel. Det är numera
endast den särskilda kostnaden för liantlangning vid dessa förrättningar,
den enskilde skogsägaren får bekosta. Det har vidare uppgivits, att
när utsyningsförrättning begärts efter den 1 juni, jägmästaren för att
under året utföra densamma betingat sig särskild gottgörelse av skogsägaren,
och skulle detta i sin mån givit anledning till missbelåtenhet.
Angående ersättning för utsyningsförrättningar i detta fall innehåller
icke någon av dimensionslagarna bestämmelser, och lärer det därför
vid något tillfälle hava inträffat, att en jägmästare härför betingat sig
särskild reseersättning. Numera är, enligt vad riksdagen inhämtat, i
alla händelser förhållandet så ordnat, att jägmästaren tidigt på sommaren
till överjägmästaren ingiver förteckning å de förrättningar, han
under återstoden av året har att utföra, ävensom plan över deras ordningsföljd,
och sedan ifrågavarande förslag av överjägmästaren gran -

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 70. 77

skats och godkänts, varder detsamma i god tid, innan förrättningsmannen
avreser, offentligen kungjort. Härigenom äro således ifrågavarande
förrättningar underkastade den offentlighet, som bör utgöra
garanti mot sist anmärkta förhållande. I allt fall kvarstå, såsom av
ovanstående redogörelse framgår, bestämda anledningar till missbelåtenhet
med dimensionslagens bestämmelser i här ifrågavarande avseende.

Då lagen närmast avser skogsskydd och för det ändamålet pålagt
den skogsägande befolkningen vissa rätt betydande inskränkningar i
dispositionsrätten till skogen, synes det riksdagen, som om ej någon
åtgärd till undanröjande av berättigade anledningar till missbelåtenhet
med densamma borde försummas. Och särskilt i här förevarande avseende
gäller det att förändra sådana bestämmelser, vilka hos befolkningen
visat sig ägnade att uppväcka misstro till skogstjänstemännens
opartiskhet. Ur dessas synpunkt lärer därför också en reform vara
att förorda, Densamma bör bidraga till stärkande av skogsstatens i
ifrågavarande trakter ofta synnerligen ömtåliga och grannlaga ställning.

Riksdagen vill för sin del som förslag till förbättringar i ifrågavarande
avseende förorda bestämmelser i följande riktning: All den

undennåliga skog, som för rationell skogsskötsel behöver avverkas
och vilken man önskar erhålla till fritt förfogande, bör utstämplas.
Men samtidigt bör även medgivas den ur synpunkten av en god skogsvård
betydelsefulla utstämplingen av den fullmåliga skog, som man
önskar avverka. För att vid .samtliga dessa utsyningar förekomma
ovan berörda anledningar till misstroende från befolkningens sida mot
de tjänstförrättande utsyningsmännen vore det lämpligt, att all enskild
ersättning till dessa, utgående vare sig enligt nu gällande författningar
eller på grund av enskild uppgörelse, helt förbjödes och ersättning i
stället utbetalades av staten. Härigenom finge ock vederbörande skogstjänsteman
eu i förhållande till skogsägaren mera oberoende ställning.
Ifrågasättas kunde, om man, såsom i lagen angående skyddsskogar,
borde stanna härvid och göra ifrågavarande utsyningar fullt avgiftsfria
för skogsägaren. Skäl kunna ju härför andragas, men synes det riksdagen,
som om man därmed lämnade tillfälle öppet för påkallande av
utsyningar, utan att verkligt behov ur synpunkten av skogens rationella
skötsel därtill förelåge. Med hänsyn bland annat härtill torde skogsägaren
böra ersätta staten den med förrättningen förenade kostnad,
och vore det i sådant avseende ur flere synpunkter fördelaktigt, om
ersättning utginge per träd och kubikmassa, i likhet med vad som är
gällande enligt kungörelsen den 11 december 1908 angående avgäld

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen. Härmed
vunnes till en början överensstämmelse i förevarande avseende mellan
nu ifrågavarande skogsägare och sådana inom samma trakter boende
kronohemmans- och nybyggesåbor ävensom skatte- och frälsehemmansägare
samt ägare av sågverk med s. k. privilegierad stockfångsträtt,
vilka endast efter utsyning få disponera sin skog. Vidare skulle ett
sådant sätt för utsyningsavgifternas bestämmande helt visst medföra
någon lättnad för de mindre skogsägarna därigenom, att utsyningsavgifterna
särskilt för det smärre virket, vilka enligt kungörelsen den 11
december 1903 äro beräknade till endast 2 Vs öre per kubikmeter,
skulle ställa sig billigare än vad nu kan bliva förhållandet med ersättning
per dag. Debitering och uppbörd av ifrågavarande avgifter torde
kunna ske i likhet med vad förhållandet är med avgifterna enligt nyssnämnda
kungörelse, det vill säga i sammanhang med kronoskatterna
på sätt i nådiga brevet den 13 juni 1890 är stadgat. För att slutligen
bereda skogsägarna möjlighet att utan större tidsutdräkt erhålla
sina ifrågavarande utsyningar vore det lämpligt, att därtill ej blott
användes, såsom nu, jägmästare och assistenter, utan ock att den för
bland annat Västerbottens och Norrbottens län för närvarande anställde
skogsingenjören kunde vid skogsförrättningars handläggning biträda
med utsyningar.’

Övre Norrlands skogsvårdsförening har jämväl ansett nuvarande
bestämmelserna uti förevarande hänseende ofullständiga och otillfredsställande.
I sin ofta berörda skrivelse har föreningen nämligen yttrat:
’Den ersättning för utsyning enligt dimensionslagen, som nu utgår till
förrättningsmannen och beräknas i dagarvode, bör i stället erläggas
till statsverket och utgå efter kubikmassa. Härigenom skulle sådana
missbruk vid lagens handhavande, som tyvärr ägt rum, kunna undvikas.
Sökande, som vid förrättningen framställer begäran om att även
träd, som enligt lagen är fullmåligt, skall förses med kronomärke, bör
därtill vara berättigad mot erläggande av betalning enligt samma
grund som för utsyning av undermåligt virke. Nu debitera förrättningsmännen
ofta särskild ersättning för dylik utsyning. Såsom bevis på,
huru lagen stundom användes av tjänstemännen för att bereda dem
inkomst, må nämnas, att sökande, som före utstämpling själv fördelat
skogen i s. k. körskiften och vid förrättningen anhållit, att de träd,
som stämplades inom varje körskift, skulle särskilt räknas, därför fatt
erlägga betalning.’

Att ersättning för förrättning enligt 5 § skall ingå till statsverket
och ej, såsom hittills, till förrättningsmannen, anser kommittén själv -

Kungi. Maj tis Nåd. Proposition Nr 70. 79

fallet följa av den fasta organisation, som kommittén föreslår för de
med lagens handhavande sysselsatta statstjänstemannen. Kommittén
delar jämväl den, enligt vad kommittén inhämtat, allmänt omfattade
meningen, att gottgörelsen bör ställas i visst förhållande till de utsynade
trädens dimensioner och värde. Med sådan utgångspunkt måste
nuvarande bestämmelserna om ersättningens beräknande te sig otillfredsställande
; och har fördenskull kommittén föreslagit samma bestämmelsers
upphävande.

... , J en%het med beslut av 1882 års riksdag infördes i hithörande
loriattningar bestämmelsen, att utsyning eller stämpling av skog indelad
till ordnad hushållning enligt plan, som blivit av skogsstyrelsen
(sedermera domänstyrelsen) godkänd, skulle verkställas utan kostnad
ior jordägaren, där tjänsteåtgärden avsåge virke, som enligt planen
vore bestämt att avverkas. Ändamålet med ett sådant stadgande har
emellertid ej vunnits; med undantag för några få fall har icke förekommit,
att sådan indelning ägt rum. Därföre torde ur synpunkten
av SKogsägarnas fördel bestämmelsens bortfallande icke böra möta hinder
och mer än väl motväga^ av det ökade biträde med skogarnas
vard, som kommitténs förslag avser att bereda skogsägarna.

... Fragmma om stämpling av fullmåliga träd och om kostnaden däror
har kommittén ansett icke höra beröras i förevarande lagförslag
Harav må emellertid icke dragas den slutsats, att kommittén anser
dessa frågor icke behöva regleras. Tvärtom håller kommittén före, att
forrattnmgsman skall vara skyldig att i sammanhang med ^stämpling
av undermåligt virke verkställa stämpling jämväl av å avverkningstrakten
befintliga fullmåliga träd, som böra med iakttagande av en
god skogsvård avverkas.

Att i lagen föreskriva viss grund för beräkningen av kostnaden
tor stämpling har ej synts kommittén välbetänkt, utan har kommittén
ansett denna fråga böra helt överlämnas till Ivungl. Maj:ts avgörande
1 administrativ lagstiftningsväg.

Kommittén har likväl ansett sig icke böra underlåta att framkomma
med ett utkast härutinnan och har fördenskull från ett revir
(Burträsks revir) införskaffat konceptprotokollen rörande en del i senare
tid företagna förrättningar på grund av dimensionslagen. Med ledning
av de uti dessa angivna trädantal och kubikmassor samt uppgifter
om arvoden och antal förrättningsdagar har kommittén uppgjort
nedanstående tabell, utvisande kostnaden för förrättningar av olika
omfång:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

		1	Utstämpla! antal	Arvode kronor	:	Antal \|		Jtstämplat!
			Träd	Kbm.		förrätt- j lifsdagar j	per kbm. I öre	antal kbm. i per dag j
Under	100 kbm.	6,804	920	5i;	75	5 s/‘ \|	5.6	i 160 j
Mellan	100— 200	>	51,923	7,431	227	2 5	25 /	3.1	294 \|
»	200— 300	»	14,446	6,783	150	7 5	16 V*	2.2	411 \|
>	300— 400	>	22,687	3,928	83	25	9 Va	2.1	413 i
>	400— 500	»	32.222	5,269	103	50	ii*/»	2.0	458 !
>	500— 600	»	16,770	2.478	45	-	5	1.7	496
>	600—1.000	>	12,920	2,160	31	50	3 V»	1.5	617 i
»	1,000—2,000		42,842	7,807	135	—	15	1.7	520 \| i
	2.000—3,000	»	j 73.682	12,042	288		32	2.1	j 3/6 ! i
»	3.000—4,000	»	75,615	13,531	274	50	30 V*	2.0	443
	Över 4,000		213.078	30,810	487	!—	59	1.5	I 522 ;
Summa och medelta	562,989	i 93,159	1,877	i 5 C	! 213 V*	i 2.0	437

Med utgångspunkt från önskvärdheten av att kostnaden för de
undermåliga trädens utsyning och stämpling ej måtte bliva, genomsnittligt
taget, större än tillförne, samtidigt som statsverket finge skalig
o-ottgörelse för statstjänstemannens befattning därmed, bör enligt kommitténs
förmenande kostnaden för utsyning och stämpling i enlighet
med förevarande lag skäligen utgå enligt följande grunder, nämligen:

för träd, som 1.5 meter från marken håller, barken inberäknad,
mer än 20 centimeter i genomskärning, efter 5 öre för en kubikmeter

fast matt; .. r-.

och för träd, som ej uppnår nyssnämnda matt, etter ore lor

en kubikmeter fast mått.» , „ . 7

I utlåtanden över förslaget yttra Konungens befallning skavande,
landstinget och hushållningssällskapet i Norrbottens län: Staten borde sj alv
vidkännas omkostnaderna för åtgärder, vilka åsyftade att i statens
intresse förekomma skogsskövling. De enskilda borde sålunda icke
betungas med utgifter för utsyning. Konungens befallning skärande i
Norrbottens län framhåller ytterligare följande: Det vore en inkonsekvens,
att kommittén i förevarande paragraf föresloge, att skogsägare i kustlandet
skulle gottgöra statsverket kostnaderna för utsyning och stämpling
under det att enligt förslaget till ny utsymngslag icke någon
avgift skulle erläggas för ^stämpling i lappmarken. Lämpligheten av
en sådan anordning, som med sannolikhet komme att framkalla miss -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

nöje, kunde med skäl ifrågasättas, om, såsom kommittén jämväl föreslagit,
skogsvårdsavgifter skulle utgå såväl inom lappmarken som kustlandet.

Domänstyrelsen yttrar i sitt utlåtande: Ordet »utsyning» borde
utbytas mot »undersökning», på det att gottgörelse skulle kunna utgå
även i de fall, då undersökningen ledde därtill, att en framställning om
avverkning av undermåliga träd vare sig för skogens ordentliga skötsel
och vård eller för markens uppodling till åker eller äng icke kunde
bifallas. Därest i sådana fall sökanden bleve befriad från ersättningsskyldighet,
skulle okynnesansökningar av ifrågavarande slag lätt kunna
framkomma. Det syntes visserligen ej vara nödigt, att ersättningens
belopp under alla förhållanden skulle utgöra full ersättning för den
kostnad, som genom förrättningen förorsakats kronan. Beloppet borde,
på samma gång det i fråga om smärre förrättningar kunde anses vara
tillräckligt lågt för att ej verka i högre grad betungande för små
skogsägare, vara ägnat att förekomma okynnesförrättningar och fördenskull
utgå med ett minimibelopp, vilket skulle tillämpas dels i sådana
fall, då någon utsyning icke komme till stånd, dels då avgälden enligt
de av Kungl. Maj:t fastställda grunder icke uppginge till ett högre
belopp. Ett sådant minimibelopp syntes lämpligen kunna fixeras till
tre kronor. Ersättningen borde givetvis icke tillfalla förrättningsmannen,
vilken borde vara avlönad för sitt arbete oberoende av vad
slag detta vore. I denna paragraf borde — såsom domänstyrelsen
redan under 1 och 3 §§ här ovan framhållit — tillika göras ett tillägg
angående rättighet för skogsägare att kostnadsfritt få utstämplade undermåliga
träd, som han önskade för husbehov försäga vid exportsåg.
Paragrafen skulle sålunda erhålla följande lydelse:

»För undersökning och stämpling — — — — bestämmas; dock
att gottgörelse icke skall utgå för stämpling av undermåliga träd, som skola
för fastighetens eget eller med densamma i sambruk varande fastighets husbehov
försåg as vid exportsåg».

Domänstyrelsen har i särskilt utlåtande över kommittémajoritetens
förslag i fråga om utsyningsavgifterna anfört följande:

»Under hänvisning till sitt utlåtande rörande kommitténs betänkande
i vad det angår dimensionslagen får styrelsen uttala den mening,
att jämväl den utsyning, som kommer att äga rum enligt bestämmelserna
i den ändrade dimensionslag, som kan komma att träda i stället för
den nuvarande, bör i de fall, då utsyning och stämpling enligt lagens
bestämmelser icke skola verkställas utan kostnad för utsyningstagaren,
gäldas med avgift, bestämd enligt enahanda grunder, som i fråga om
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 11

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

utsyning äro eller varda bestämda beträffande skogar i lappmarkerna
och Sårna socken med Idre kapellag. Ersättning efter dagberäkning
för utsyning av undermåligt virke bör lämpligen komma att upphöra.
Emellertid är det nödigt att för vissa fall fixera ett minimibelopp,
varmed ersättning för utsyning skall utgå, dels för att förekomma
okynnesansökningar om utsyning av undermåligt virke, dels ock för att
bereda staten ersättning för den undersökning, som av skogspersonalen
verkställes rörande skogsmarks lämplighet för uppodling till åker eller
äng, varom förmäles i förslagen såväl till ny dimensionslag'' som till
lappmarkslagen. Detta minimibelopp skulle enligt styrelsens förslag
bestämmas till tre kronor. Det torde tillika bära tagas i övervägande,
huruvida tiden nu ej kan anses vara inne för samtliga utsyningsavgifters
bestämmande efter kubikmassan av det utsynade virket. Hittills har
sådan beräkning använts allenast i fråga om vissa slag av virke, nämligen
det, som ägt minsta saluvärdet. Under senare åren hava i derå
fall tillförne använda beräkningar efter stycketal utbytts mot beräkning
efter virkets kubikmassa. Så har skett vid avverkningsbeloppens bestämmande
enligt hushållningsplaner och avverkningsberäkningar för
skogar även inom de båda nordligaste länen, varigenom mera exakta
tal 1 sådant avseende vunnits. Så har ock skett vid bestämmande av
flottnings- och amorteringsavgifter för virke, som flottas i ett flertal
allmänna flottleder. Förändringar i dylik riktning hava visat sig lämpliga
och lära fördenskull komma att i vidsträcktare mån vidtagas.

En övergång till ett liknande enhetligt system i fråga om utsyningsavgifterna
förutsätter en beräkning av vad de nu utgående utsyningsavgifterna
per träd skulle motsvara i kubikmassa. Föi timmerträd, som
1.5 meter från marken håller, barken inberäknad, minst 30 centimeter
i genomskärning, erlägges nu eu utsyningsavgift av 5 öre. Ett sådant
träd kan genomsnittligt taget beräknas innehålla omkring 0.7 o kubikmeter.
Avgälden motsvarar alltså något mera än 7 öre per kubikmeter.
För timmerträd, som l.r. meter från marken håller, barken
inberäknad, 20 å 29 centimeter i genomskärning, erlägges nu en utgy-Q^-Qggr^ygift
av 2.5 öre. Da ett sudant tråd kan beräknas innehålla
omkring Ö.3 3 kubikmeter, uppgår avgiften i detta fall till 7.6 öre pei
kubikmeter. Vid en övergång från stycketal till kubikinnehåll kunna
alltså dessa båda grupper sammanföras till eu, nämligen träd, som 1.5
meter från marken hålla, barken inberäknad, minst 20 centimeter i
genomskärning. Det synes emellertid tillika kunna ifragasättas, huruvida
ej denna avgift skulle kunna nedsättas för att komma närmare
den nu för visst slag av virke utgående avgiften per kubikmeter. Denna

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 70. 83

tir nämligen bestämd till 2.5 öre, vilket är en synnerligen låg avgäld.
som alldeles ej motsvarar det arbete, vilket är förenat med virkets
utsyning och stämpling.

__ Med avseende härpå får domänstyrelsen erinra därom, att kommittén
lämnat en redogörelse för utsyningskostnaderna beträffande
undermåligt virke inom Burträsks revir. Härav framgår bland annat,
att kostnaden per kubikmeter växlar mellan 5.6 öre och 1.5 öre och
i medeltal uppgår till allenast 2 öre. Styrelsen får fästa uppmärksamhet
därpå, att de utsyningsförrättningar, varpå denna beräkning
grundats, utförts huvudsakligen å skogar, tillhörande industriella bolag,
och inom skogsbestånd, i vilka virke till pappei’sved tillförne ej utsynats,
i följd varav mycket virke kunnat utsynas på en gång, samt
att bestånden varit relativt täta, vilka båda förhållanden bidragit till,
att utsyningen kunnat bedrivas fort och blivit billig. I förut genomgångna
bestånd, synnerligast om de äro glesa samt skogarna små och
spridda, måste arbetet bedrivas sakta, varigenom kostnaderna avsevärt
ökas. Tillika må erinras därom, att de beräknade kostnaderna avse
allenast utsyningstagarens utgifter i dagarvode och för kosthåll till
utsyningsförrättaren. Denne uppbär emellertid tillika avlöning av statsmedel
till belopp, som, beräknat per kubikmeter utsynat virke, uppgår
till minst samma belopp som den av kommittén beräknade avgiften.
Med iakttagande av nu anförda förhållanden kan verkliga utsyningskostnaden
per kubikmeter i medeltal ej beräknas till lägre belopp än
5 a 6 öre per kubikmeter. Enligt styrelsens mening bör dock utsyningstagaren
icke betungas med genomsnittligt högre avgifter än
dem, han hittills fått vidkännas.

Nedsättes avgälden för utsyning av träd, som 1.5 meter från
marken håller minst 20 centimeter, med 1 å 1.6 öre per kubikmeter
eller till G öre per kubikmeter, synes det vara lämpligt att höja avgälden
för utsyning av smärre träd med 0.5 öre per kubikmeter eller
till 3 öre per kubikmeter. Anses vidare motivering nödig för en så
obetydlig höjning, må erinras därom, att saluvärdet särskilt å virke av
smärre dimensioner under senare åren avsevärt stigit i de norra länen,
i följd varav sådant virke numera väl anses kunna bäi’a en högre
utsyningsavgift än den, som därför tillförne utgått. Genom utsyningsavgifternas
bestämmande till dylika enkla tal, respektive G och 3 öre
per kubikmeter, vinnas överskådlighet och klarhet, som nu saknas.»

Domänstyrelsen har slutligen föreslagit bestämmelser i ämnet av
följande innehåll: Kostnad för utsyning av virke, som enligt därom
gällande särskilda bestämmelser skulle gäldas av utsyningssölcande,

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 70.

skulle utgå: för träd, som 1.5 meter från marken hölle, barken inberäknad,
minst 20 centimeter i genomskärning, med 6 ore för en
kubikmeter fast mått och för annat utsynat virke med 3 ore för en
kubikmeter fast mått, under iakttagande dels att, där utsyning avsåge
avtorkad, död skog eller virke av skog, belägen ovanför odlmgsgransen,
utsyningskostnad skulle utgå med allenast hälften av här ovan angivna
belopp, dels ock att minsta avgift för en förrättning angående utsyning
skulle utgöra 8 kronor. För undersökning genom skogstjansteman
av uppgiven odlingsmark skulle sökanden, ändå att utsyning ej
skedde, gälda gottgörelse till statsverket med 3 kronor.

7 §•

Kommittén anför: . ,

»I denna och närmast följande paragrafer innehållas bestämmelser,
i huvudsak hämtade från gällande lagstiftning om vård av enskildas
skogar i andra delar av landet och avsedda att, utan alltför genomgripande
inskränkningar i förfoganderätten, i möjligaste män förhindra
skogsskövling, där sådan med nuvarande stadganden kan tänkas mojliggiord
För närvarande saknas i lagen föreskrifter om besparande av
virke för nödigt husbehov. Med en fortgående hemmansdelning kan
en fastighets nödiga husbehov antagas komma att utgöra allt större
del av skogens avkastning. I följd härav och då ortsforbrukmngen
flerstädes, särskilt i närheten av städer och andra mera bebodda platser,
visat tendens att alltför mycket föranleda en oförnuftig eller åtminstone
skogarnas framtida bestånd äventyrande — skogsavverkning,
finnas skäl befara att, såvida icke restriktiva bestämmelser till skydd
för framtida husbehovet inrymmas i lagen, detta kan allvarligen äventyras.
Av sådan anledning har kommittén, som dessutom förut loreslagit
visst skydd för nödiga fröträd, funnit angeläget, att forbudet mot
avverkning, uppenbarligen äventyrande skogens återväxt, varom i 1 § av
allmänna skogsvårdslagen talas, utsträckes för nu ifrågavarande delar

av landet att innebära förbud jämväl mot avverkning, vangenom fastigheten
skulle komma att sakna nödigt virke för eget husbehov. Ifrågasättas
kan. huruvida förbudet bör riktas mot all avverkning således
även av fullm åliga träd. Mycket talar härför, men har emellertid kommittén
ansett sig böra stanna vid förslag om dylikt förbud allenast i
fråga om den undermåliga barrskogen. Det har nämligen för kommittén
framstått såsom önskvärt att ej gå längre i fråga om mskran
ningar uti den enskildes förfoganderätt än oundgängligt ar; och synas

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

hittillsvarande regler härutinnan kunna betecknas såsom åtminstone
någorlunda tillfredsställande.

Med hänsyn till angelägenheten av att befolkningen med förtroende
omfattar lagens handhavande och då ett verksamt medel härför i andra
delar av landet visat sig vara inrättandet av skogsvårdsstyrelser, har
kommittén i förevarande paragraf infört bestämmelsen, att i vartdera
länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse för uppsikt över att vad i
paragrafen stadgats varder iakttaget. Beträffande skogsvårdsstyrelsemas
närmare organisation, verksamhetsområde, arbetssätt m. m. hänvisas
till vad kommittén därutinnan har att föreslå och yttra, b

7 § ansluter sig i huvudsak till 1 och 13 §§ i allmänna skogsvårdslagen.
Skiljaktigheterna betingas av dels ovan omordade utsträckning
av förbudet i riktning mot skyddande av framtida husbehovet och
dels den omständigheten, att tillsynen över lagens tillämpning i övrigt
är anförtrodd åt statstjänstemän. I förra avseendet är särskilt att bemärka,
hurusom kommittén tänkt sig såsom möjlig påföljd av överdriven
avverkning av undermåliga barrträd, att förfoganderätten över
skogen inskränkes. En sådan inskränkning må kunna avse jämväl fullmåliga
träd och synes böra i regel innehålla förbud, vid verkande
äventyr, att under viss tid utan förutgången utsyning och stämpling
avverka skog för annat än fastighetens eget eller med densamma i
sambruk varande fastighets nödiga husbehov. Avverkning för sådant
husbehovsändamål må däremot ej kunna lagligen förhindras.

I likhet med vad som i allmänna skogsvårdslagen stadgats har
kommittén ansett önskvärt att tillförbinda fastighetens ägare ansvar
för avverkningsrättsinnehavares överträdelse av förbudet, med undantag
likväl för det fall, att avverkningsrätten upplåtits genom avtal, gällande
redan vid tiden för nya lagens trädande i kraft; för sådan händelse
bör ansvaret naturligen drabba avverkningsrättsinnehavaren ensam.
Har fastighetsägare sålunda i anledning av avverkningsrättsinnehavares
åtgörande fått antingen vidkännas utgifter för återväxtens
betryggande tiller inskränkning i den honom eljes tillkommande förfoganderätten
över fastighetens skog, skall han enligt lagförslaget i
båda fallen vara berättigad till skadestånd av avverkningsrättsinnehavaren.
»

I anslutning till sina anföranden under 1 och 3 §§ samt 5 § 1 mom.
andra stycket yttrar Welander i reservation: »I fråga om lagen såsom

*) Se sid. 416 och följ. i kommitténs betänkande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 7G.

exportlag må anmärkas, att sparande av nödigt kusbeliovsvirke är
lika nödigt, vare sig avverkningen sker efter föregående ^stämpling
eller icke; ock med den nu pågående uppdelningen av hemman,
varigenom husbehovet kommer att utgöra eu allt större del av skogsavkastningen,
innebär utstämpling av undermålig skog enbart efter
skogsvårdens fordringar icke i och för sig någon trygghet för att
nödig husbehovsskog sparas å hemmanet. På ett mindre skogsskifte
kan inträffa, att större delen av nu befintlig ståndskog borde avverkas
efter en sträng tillämpning av skogsvårdens krav med de oordnade
skogsförhållanden, som vanligen råda i dessa trakter, varför stadgande
om sparande av framtida husbehov även borde gälla, då utsyning
sker av vederbörande skogstjänsteman. Med den av kommittén föreslagna
lydelse av lagen kan inträffa, att en hemmansägare eller avverkningsrättsinnehavare
kan anse sig förhindrad av 7 § att avverka
den undermåliga skogen, även om detta kunde försvaras från rent skoglig
synpunkt, men av vederbörande skogstjänsteman däremot, som ej
äger göra någon inskränkning i avverkningen för sparande av husbehovsvirke,
kan han fordra detta.

Då förbudet endast avser avverkning av undermålig skog, lämnar
vidare kommitténs förslag till lag rum för sådant förfarande av hemmansägaren
eller avverkningsrättsinnehavaren, att denne avverkar den
undermåliga skogen så långt, att vad därav återstår jämte befintlig
fullmålig skog är tillräckligt för framtida husbehov. Avverkar han
eller ny ägare eller avverkningsrättsinnehavare därefter den fullmåliga
skogen, så uppstår härigenom brist på husbehov, men han bryter icke
mot bestämmelserna i omnämnda 7 §.

En bestämmelse, att för fastigheten nödigt liusbehovsvirke alltid
skall sparas, är därför av behovet påkallad.

Betraktas lagförslaget ur rent skoglig synpunkt och särskilt med
hänsyn till återväxten, må framhållas, att kommittén har i 7 § uttalat,
att avverkning av undermåliga träd utan föregående stämpling ej må
så bedrivas, att skogens återväxt äventyras. Fullmåliga träd få således
fritt avverkas även i det fall, att tillräckligt antal dugliga undermåliga
fröträd saknas. Med den föreslagna lydelsen av 7 § torde för övrigt
icke återväxten kunna anses äventyrad genom en avverkning av
undermåliga träd, om tillräckligt antal undermåliga och fullmåliga
eller enbart fullmåliga träd sparas; och om därefter de fullmåliga
träden uttagas, lärer icke något ingripande kunna ske med stöd
av 7 §.»

Kinberg, Welander och Wiklund, vilka ju reserverat sig mot för -

Kungi. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 70.

slaget om inrättande av skogsvårdsstyrelser uti ifrågavarande län, föreslå
i gemensamt avgiven reservation, att sista stycket av paragrafen uteslutes,
samt anföra vidare: »I lagens allmänna motivering framhålles,
hurusom dimensionslagen varit av den allra största betydelse för ifrågavarande
landsdel och att, därest den icke funnits, tillståndet i fråga om
enskildas skogar därstädes skolat förete eu väsentligt annan och långt
sämre anblick, än som nu är fallet. Genom att de träd, som genom
lagen skyddas mot för tidig avverkning, äro fullt dugliga till fröträd,
har lagen uti föryngringshänseende åvägabragt en ganska tillfredsställande
— om ock relativ —- trygghet. Men då å vissa särskilda
trakter, där avsättningsförhållandena varit synnerligt förmånliga, såsom
i närheten av städer och andra mera bebodda platser, ortsförbrukningen
visat tendens att föranleda till överdriven eller oförnuftig avverkning,
varigenom skogens återväxt kan äventyras, hava till förekommande av
sådan avverkning och med hänsyn jämväl till angelägenheten att vid
hemman å sådana trakter bevara nödig husbehovsskog, vissa bestämmelser
införts i 7 §.

Av det anförda framgår, att dessa bestämmelser hava karaktär av
undantagsbestämmelser i syfte att förekomma skogsskövling på en eller
annan eller vissa kända och så belägna trakter, att avsättningsförhållandena
där äro synnerligen förmånliga och därför kunna giva anledning
till skövling av skog. Ifrågavarande bestämmelser hava således
ett mycket begränsat tillämpningsområde. Uppsikten över att dessa
bestämmelser behörigen iakttagas synes därför lämpligast överlämnas
åt de i länens kustland anställda skogsingenjörer, som genom sin verksamhet
i skogarna hava goda tillfällen skaffa sig kännedom om, huru
avverkningen bedrives å sådana trakter, som äro utsatta för skogsskövling.
Därför bör i den instruktion, som varder för dessa tjänstemän
utfärdad, intagas skyldighet för dem att övervaka paragrafens
efterlevnad ävensom att. där överträdelse sker, anmäla förhållandet hos
Konungens befallningshavande.»

I sistberörda reservation instämma över jägmästaren i Skellefteå
distrikt och Västerbottens läns landsting.

Domänstyrelsen har icke något att erinra mot innehållet i denna
paragraf.

8-11 §§.

I kommitténs betänkande anföres under dessa paragrafer: »8 §
motsvarar 2 § i allmänna skogsvårdslagen. Då emellertid enligt kommitténs
förslag för tillsynen och vården av de enskildas skogar inom

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

länen skola finnas tillsatta särskilda skogsstatstjänstemän — skogsinspektörer
ock skogsingenjörer — har det synts kommittén lämpligt, att den
befogenhet, som enligt allmänna skogsvård slagen tillagts Konungens
befallningshavande, i stället inrymts åt vederbörande skogsinspektör.
Då hos denne måste förutsättas en ingående bekantskap med skogsförhållandena
inom distriktet, har kommittén ansett det böra vara för
den i ärendet beslutande skogsvårdsstyrelsen önskligt att äga tillgång
jämväl till ett uttalande i frågan av denne samt fördenskull i paragrafen
infört stadgande härom.» — Vidare framhålles i betänkandet, att 9 §
vore av enahanda innehåll som 3 § i allmänna skogsvårdslagen, att 10 §
motsvarade 4 § sagda lag och allenast innekölle den avvikelse därifrån,
som betingades därav, att kommittén ansett lagens konstruktion
vara sådan, att inskränkning av ett enligt paragrafen meddelat förbud
mot avverkning icke syntes böra komma i fråga, samt att 11 § vore
av samma innebörd som 5 § i allmänna skogsvårdslagen.

Mot innehållet i förevarande fyra paragrafer reservera sig
Kinherg, Welander och Wiklund samt föreslå, att paragraferna erhålla
följande lydelse:

8 §‘

»Där på grund av inkommen anmälan eller eljest Konungens befallningshavande
finner skälig anledning antaga, att avverkning bedrives i
strid mot bestämmelserna i 7 §, äger Konungens befallningshavande förordna
en statens skogsingenjör att med biträde av---undersöka

förhållandet och däröver avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder,
som för markens återställande — — — påkallad. Stanna synemännen
i olika meningar skola de särskilda meningarna meddelas.

Kunna synemännen efter övervägande av vad vid undersökningen framgått
träffa överenskommelse med den eller dem, som jämlikt 7 $ äro ansvariga
för åter växtens tryggande, om de åtgärder, som böra vidtagas för
markens återställande i skogbärande skick, bär denna skriftligen upprättas
och jämte övriga handlingar i ärendet av skogsingenjör en insändas till skogsinspektören,
som tillika med eget yttrande överlämnar desamma till Konungens
befallningshavandes provning^

9 §•

-iHar överenskommelse, varom i nästföregående paragraf förmäles,
icke kunnat träffas eller godkännas, eller hava, efter det överenskommelse
träffats och godkänts, de däri avtalade åtgärderna blivit eftersatta, äge
Konungens befallningshavande förordna om talans anhängiggörande och ut -

Kung! Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

förande vid domstol mot vederbörande. Konungens befallning skavande må
ock äga att meddela förbud, som i 10 $ sägs, där den jämlikt 8 § verkställda
undersökning giver vid handen, att avverkning bedrivits i strid mot
bestämmelserna i 7 §, och skäl till sådant förbud i övrigt förekomma.»

10 §.

»Har jämlikt — — — eljest varda på den försumliges — — —
verkställighet.»

11 §-

>Om förbud, varom i 9 och 10 §§ sägs, gälle i tillämpliga---

icke erfordras.»

Reservanterna anföra till motivering av sitt förslag följande: »Då
vi ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för ett införande av skogsvårdsstyrelser
i ifrågavarande delar av landet och då de befogenheter, som
vid tillämpning av denna lag skulle tillkomma sådana styrelser därstädes,
synas oss kunna väl anförtros åt, allt efter befogenhetens art, antingen
vederbörande skogsingenjör eller ock Konungens befallningskavande,
hava vi självfallet ansett vissa ändringar i dessa paragrafer önskvärda.
Vad då särskilt 10 § angår, hava vi ansett, att där de föreskrivna åtgärderna
icke inom förelagd tid fullgöras, deras fullbordande bör lämpligen
anförtros åt vederbörande skogsingenjör, vilken vid behov bör
kunna få härtill nödiga medel förskotterade från länets skogsvårdskassa.»

Med reservanterna instämma Västerbottens läns landsting och överjägmästaren
i Skellefteå distrikt, den sistnämnde under uttalande i fråga
om 10 §, att reservationen förutsatte ett stadgande, som klargjorde,
varifrån medel skulle tagas till förskotterande av de kostnader, som
uppstode, då domstol föreskrivit vissa åtgärder för återväxts betryggande.

Dotnänstyrelsen föreslår ej annan ändring, än att de åligganden,
som enligt 8 § skulle tillkomma skogsinspektör, borde läggas å
Konungens befallningshavande; styrelsen hänvisar till 2 § i allmänna
skogsvårdslagen. 8 § borde enligt styrelsen erhålla följande lydelse:

»Där på grund----att hos Konungens befallningshavande på kalla

undersökning. Konungens bef allningshavande förordnar i anledning

härav en skogsstatens tjänsteman att---förhållandet och däröver

till skogsvårdsstyrelscn avgiva---påkallad.

Stanna synemännen---skogsvårdsstyrelsen.»

12 ,§''

I fråga om 1 mom. utlåter sig kommittén; »Detta moment företer
icke annan skiljaktighet från vad nu gäller än att detsamma utBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. (il haft. (Nr 70.) 12

90 Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition AV 70.

byggts med stadgande att, där virke, varmed förfarits i strid mot bestämmelserna
i 1 § och som följaktligen varit beslag underkastat, undgår
beslag, den skyldige skall vara pliktig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande virkets värde. Ändamålsenligheten av ett sådant
stadgande har av erfarenheten ådagalagts. Ej sällan har nämligen inträffat,
att en till beslag behörig person avhållit sig från att med
beslag belägga virke av rädsla för de efterräkningar av ekonomisk art,
som kunna väntas för honom uppkomma, därest av honom gjort beslag
skulle bliva hävt. Omförmälda tillägg torde sålunda kunna leda till
att lagöverträdelser, som eljes måhända skulle bliva obeivrade, vederbörligen
näpsas, samtidigt som i många fall virkesägare skulle befrias
från de olägenheter, nuvarande stadganden kunna tänkas för honom
medföra. Ett ytterligare skäl för tillägget har kommittén funnit uti
förhållandena vid en del sågar, där omfattande bevakning måst anordnas
till förhindrande av att ostämplat undermåligt virke, upplagt i sågens
omedelbara närhet, skyndsamt försågas och därefter ånyo upplägges på
plats, där beslag ej må verkställas. Ett sådant sätt att kringgå lagen
skulle med den av kommittén föreslagna lydelsen ej längre hava åsyftad
verkan. >

Beträffande 2 mom. yttrar kommittén; »Från lagens handhavare
har uttalats stort missnöje med nuvarande lagstiftning därutinnan, att
vid överträdelse av författningens 1 § det ofta nog visat sig omöjligt
att få överträdelsen beivrad av anledning att ägaren till det beslagsmässiga
virket ej kunnat upptäckas. Nu finnes visserligen förbud mot,
exempelvis, intagande av undermåligt ostämplat virke inom såginrättning,
men straff härför för inrättningens ägare är ej stadgat. För att
råda bot på detta missförhållande har kommittén — utom det att
kommittén i 13 § meddelat bestämmelser, ägnade att möjliggöra beslag,
ehuru virkesägaren är okänd — ansett ägaren av såginrättning eller
pappersmassefabrik, där överträdelsen ägt rum, böra tillförbindas ansvar.
Det torde ej heller få anses obilligt att hos denne fordra den uppmärksamhet,
att han tillser, det vid hans industriinrättning lagens stadganden
efterlevas. Det skulle ju visserligen kunna ifrågasättas, att det i
2 mom. innehållna ansvaret skulle vinna tillämpning, endast för den
händelse vederbörande kunde visas hava ägt kännedom om överträdelsen,
men en sådan inskränkning av momentets tillämplighet skulle
säkerligen i praktiken leda till att samma ansvar endast sällan skulle
ifrågakomma. — Enligt kommitténs förslag skall följaktligen överträdelse
av 1 § medföra, om virkesägaren är identisk med såginrättningens

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr it).

eller pappersmassefabrikens ägare, bötesstraff och virkets förlust, men.
om de äro skilda personer, för virkesägaren virkets förlust och för
industriinrättningens ägare bötesstraff.»

Rörande 2 mom. uttalar sig Västerbottens läns hushållningssällskap
på följande sätt: De därstädes intagna bestämmelserna syntes hushållningssällskapet
synnerligen betänkliga, enär de vore ägnade att på en
gång tillintetgöra hundratals små sågar, som nu funnes i kustlandet.
Sant vore visserligen, att vid många av dessa förekommit oegentligheter
i form av systematiskt försågande av ostämplat virke, avsett för
export, men de stora värden, som funnes nedlagda å dessa anläggningar,
borde kräva någon hänsyn. Tydligt vore nämligen, att de flesta
av dessa sågar ej kunde bära kostnaden för kontrollåtgärder, som bleve
nödvändiga med anledning av det ansvar, varför anläggningens ägare
bleve utsatt även i fall, då han icke handlade i ond tro. Ägaren visste
ofta ej vilket virke, som framkörts till sågen, enervera, som avlämnat
detsamma; det hände även ofta, att virke framkördes nattetid och avlastades
utanför sågen. För att i möjligaste måtto minska risken,
måste nu sålunda en sågägare noga inhägna de i 2 mom. omförmälda
områden och dessutom halla ständig vakt, allt kostnader, som ej stode
i rimlig proportion till rörelsens i regel ringa omfattning. Och så
mycket mer betänklig bleve bestämmelsen med hänsyn till att begreppen
husbehovssåg och exportsåg ej klargjorts bättre än som skett. De
flesta hade ju tillkommit som husbehovssågar och liade fortfarande sin
egentliga betydelse som sådana. Karaktären av exportsåg hade de i
allmänhet förvärvat, först sedan något beslag av undermåligt virke
blivit av domstol fastställt. Men ingenting funnes, som angåve, huru
vida en dylik såg kunde återfå sin karaktär av husbehovssåg. För att
inse, huru drakonisk den föreslagna bestämmelsen vore, behövde man
blott tänka på det fall, att några bönder framkörde virke till den säg,
de under åratal vänjt sig att anse som husbehovssåg. Ett beslag både
emellertid blivit fastställt och sågen vore sålunda exportsåg. Följaktligen
bleve det i god tro framkörda virkespartiet förbrutet och sågägaren
vore förfallen till höga böter. Om en bestämmelse sådan som
den föreslagna skulle anses nödvändig, borde därför till en början på
lämpligt sätt med vissa mellantider kungöras, vilka sågar vore att anse
som exportsågar, och tydliga anslag härom uppsättas invid anläggningen.
Slutligen borde stadgas, att en virkesägare, som framförde undermåligt
virke till såg, vilken genom kungörelse och anslag angivits såsom
exportsåg, skulle vara förfallen till samma ansvar som sågägaren. —

Kungl. \l<ij:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Med hänsyn till de många sågar, som tillhörde ett flertal ägare, torde
böra stadgas, att där särskild föreståndare för rörelsen funnes antagen,
skulle ansvaret drabba denne.

Domänstyrelsen föreslår, att maximibeloppet av de i 2 mom. föreslagna
böter höjes till fem hundra kronor för att vid upprepade stora
förseelser kunna anses medföra vederbörlig verkan.

I fråga om 3 mom. anför kommittén, att detta innehölle stadganden
om ansvar för det fall, att meddelat avverkningsförbud åsidosattes eller
fröträd, rörande vars överhållande avtal i vederbörlig ordning träffats,
i strid mot samma avtal avverkades. Dylik avverkning av fröträd hade
synts kommittén böra drabbas av ansvar, vare sig avverkaren ägde
fastigheten eller icke, och straffsatsen hade bestämts i enlighet med
vad 7 § i allmänna skogsvårdslagen stadgade.

4 momentets straffbestämmelser vore, enligt kommittén, avsedda att
verka hindrande mot missbruk av den för visst fall medgivna rätten att
låta å exportsåg försäga ostämplat undermåligt virke.

Domänstyrelsen anför: 4 mom. syntes böra förses med ett tillägg
av innehåll, att under den i momentet angivna förutsättning virket
skulle vara förbrutet och underkastat beslag på sätt för andra fall i 1
mom. funnes stadgat; och om styrelsens förslag till lydelse av 3 § bleve
godkänt och sålunda undermåligt virke finge för husbehov försågas å
exportsåg endast efter utsyning och stämpling enligt 5 §, torde 4 mom.
böra erhålla följande lydelse:

»4 mom. Nyttjar — — å exportsåg försäga undermåligt virke,
som utan kostnad för honom stämplats, detsamma — — — kronor, och
skall virket vara att anse som förbrutet samt underkastat beslag; undgår
dylikt virke beslag, vare den, som gjort sig till förfarandet skyldig, pliktig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.>

5 och 6 momenten innehålla, enligt kommittén, lämpliga befunna,
från allmänna skogsvårdslagens 7 § hämtade stadganden.

13 §.

I fråga om 1 mom. erinrar kommittén, att i detta moment av
lämplighetsskäl dels beslagsrätt tillagts jämväl tullstatens betjänte och
banmästare och dels åtalsrätt fråntagits andra än allmän åklagare och
skogsingenjör.

Domänstyrelsen anför: Till bestämmelsen, att annan beslagare

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

än allmän åklagare och skogsingenjör skulle om beslaget hos endera
av dem gorå anmälan, så snart ske kunde, borde fogas en bestämt angiven
maximitid, förslagsvis »och sist inom fjorton dagar», för fullgörande
av en sådan anmälan. Denna skulle i annat fall kunna på
grund av andra åligganden fördröjas så länge, att beslagets giltighet
icke hunne inom den tid, som i 2 mom. därför föreslagits, underställas
vederbörlig prövning.

Rörande 2 mom. yttrar kommittén-. »Enskild motionär vid 1905
års riksdag ifrågasatte ett tillägg till 5 § i nu gällande dimensionslag
i syfte att, efter det virke beslagtagits i anledning av förbrytelse mot
förevarande lagstiftning, åtal rörande förbrytelsen skulle inom viss tid
anställas, vid äventyr, att beslaget eljes förfölle; och anhöll riksdagen
med anledning av motionen uti skrivelse den 12 april 1905, det
täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, vilka bestämmelser
kunde anses erforderliga och lämpliga i syfte, att lagligheten av beslag
av virke, varom nu är fråga, bleve inom skälig tid underställd domstols
prövning. Dylika bestämmelser har nu kommittén i sitt ifrågavarande
lagförslag infört uti 2 mom. av förevarande §. Skilda meningar kunna
göra sig gällande rörande längden av den tid, inom vilken frågan om
beslagets giltighet bör underställas domstols prövning. Å ena sidan
må ju nämligen ej denna tid tillmätas så kort, att svårigheter kunna
tänkas uppstå för åtalsmyndigheten att fullgöra vad på densamma ankommer
för fullföljd av beslaget, men å den andra bör ej heller förbises,
att tiden ej må utsträckas så långt, att hela stadgandet blir till
ingen eller ringa nytta, Kommittén har stannat vid att föreslå en
tidslängd av sextio dagar från beslagsåtgärden. Kommittén vill nämligen
hålla före, att svårighet ej bör för åtalsmyndigheten uppstå i
följd av ett sådant bestämmande, vilket däremot skulle kunna tänkas
bliva förhållandet, därest samma tid än mera inskränktes. Helt naturligt
torde ock vara, att i flertalet fall vederbörliga åtgärder för beslags
vidmakthållande komma att vidtagas inom betydligt kortare tid än den
såsom maximitid lämplig befunna.

Då, såsom förut anförts, det ej sällan visat sig omöjligt eller åtminstone
förenat med ej ringa svårigheter att erhålla tillförlitlig kunskap
om äganderätten till beslagtaget virke, har kommittén i föreliggande
moment inryckt bestämmelser om proceduren för sådana händelser.
Såsom härmed likställda har kommittén ansett böra behandlas
de fall, då virkesägaren val är för åklagaren känd, men ej trots gjort
försök kunnat med stämning anträffas. — Såsom av momentets sista

Kutig!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70''.

punkt torde finnas framgå, skall det tillhöra åklagaren att befordra
kungörelsen, varom i momentet stadgas, ej mindre till uppläsande uti
kyrkan i den församling, där beslaget skett, än ock till införande uti
en av ortens tidningar. Dessa åtgärder synas icke med nödvändighet
böra vara vidtagna inom den angivna tiden av sextio dagar från beslaget,
om än fordras må, att åklagaren icke dröjer därmed längre än
vad skäligt är. Kostnaden härför bör, om beslaget blir beståndande,
gottgöras åklagaren av försäljningssumman för beslagtagna virket, där
ej domstolen annorlunda förordnar.»

I fråga om 3 mom. anför kommittén: »Detta moment innehåller
stadganden, avsedda att i görligaste mån undanröja vissa olägenheter
i följd av beslag såväl för virkesägare som för åklagare. Enligt momentet
skola nämligen åtgärder för försäljning av beslagtaget virke
vidtagas, redan innan frågan om beslagets giltighet slutligen prövats:

a) alltid, då virkesägaren det begär; och

b) där överexekutor, på anmälan av åklagaren, finner skäligt
härom förordna med hänsyn till att fara för virkets förstörelse är för
handen eller till att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större
än skäligt är.

Det har synts kommittén lämpligt, att enhetliga principer med
avseende å sättet för försäljning av sålunda beslagtaget virke tillämpas.
Bestämmelser härutinnan torde emellertid ej lämpligen böra inrymmas
i lagen, utan fasthellre bör det överlämnas åt Kungl. Maj:t att härom
stadga, och har kommittén givit uttryck åt denna sin uppfattning i
momentets senare stycke.»

Här må anmärkas, att vid 1906 års riksdag väcktes motion, att i
dimensionslagen skulle stadgas, att då viss minimikvantitet virke, beslagtagits,
skulle försäljning ske å offentlig auktion eller ock att köpeanbud
å det beslagtagna eller andelar därav finge av spekulanter iugivas till
revirförvaltaren före viss genom annons i ortens tidningar angiven dag.
1 anledning av motionen yttrade riksdagen i sin förut omförmälda skrivelse
till Kungl. Magt den 31 mars 1906: »Stadganden om sättet för beslagtaget
virkes försäljning saknades i 1874 års dimonsionslag. Till en början
lärer sådan försäljning — liksom av allt annat kronan tillhörigt virke,
avsett för avsalu — hava ägt rum genom Konungens befallningshavandes
försorg. Då emellertid försäljningarna härigenom fördröjdes och
särskilt på grund av den dåvarande bevakningspersonalens fåtalighet
svårigheter yppade sig att på ett tillfredsställande sätt bevaka beslagtaget
virke, utbildade sig snart nog den praxis, att sådant virke omedel -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

bart efter beslaget och i regel under hand försåldes, oftast innan det
dömts förbrutet. Det inträffade då ofta, att den, från vilken beslaget
skedde, återköpte sitt virke, särskilt därför att annan köpare i månget
fall ej stod att finna. Huruvida detta skett till underpris, kan riksdagen
ej vitsorda, men möjligheten härav är icke utesluten. I alla händelser
blev följden av denna underhandsförsäljning, att allmän kontroll därå
uteslöts. Varken 1888 eller 1903 års författningar införde bestämmelser
om sätt för försäljning av beslagtaget virke. Då i de år 1903 antagna
förordningar om vård av enskildas skogar och om skyddsskogar bestämmelser
meddelats om sättet för försäljning av beslagtaget virke, men ej
liknande stadganden infördes i dimensionslagen, torde detta berott på,
att man så litet som möjligt ville ändra sistnämnda författning. Förhållandena
kvarstå således i detta avseende oförändrade utan att emellertid
vidare uppbäras av de skäl, som framkallat dem. Genom anställande
numera av en talrikare bevakningspersonal har anledningen till en snabb
försäljning av beslagtaget virke delvis försvunnit. Vissa i motionen påpekade
olägenheter i det rådande systemet framstå därför än klarare,
nämligen dels att man ej vet, om staten tillnärmelsevis får vad den
kunde få för sitt virke, dels ock att befolkningen bibringas den uppfattningen,
att blott den betalar något till en statens skogstjänsteman
under hand, får den framföra huru mycket undermåligt virke som helst
till sågarna, vilken uppfattning desto lättare vinner insteg, som i allmänhet
den, från vilken virket tages i beslag, från skogstj än stemannen
efter beslaget, och innan beslagets laglighet prövats av domstol, återköper
virket. Till dessa olägenheters avskaffande torde ändring i lagstiftningen
vara av behovet påkallad. Motionären har i detta avseende
föreslagit, att då virke intill en viss minimikvantitet beslagtagits, försäljning
skulle ske å offentlig auktion, eller att köpeanbud å det beslagtagna
eller andelar därav finge av spekulanter ingivas till revirförvaltaren
före viss genom annons i ortens tidningar angiven dag. Till ledning
iör lagstiftningen torde härvid lämpligen kunna tjäna de bestämmelser,
som äro gällande för försäljning av skogsalster från statens skogar,
ävensom de stadganden angående beslagtaget virkes försäljning, som
finnas införda i lagen angående vård av enskildas skogar 9 § och lagen
angående skyddsskogar 5 §. Regeln är, att dessa försäljningar skola
ske å offentlig auktion, vilken enligt sistnämnda båda lagar skall förrättas
. av åklagaren. Endast smärre virkespartier för statens räkning
äger jägmästaren i allmänhet under hand försälja, och blott om vid utlyst
auktion å större parti antagligt anbud ej avgivits, kan jägmästaren erhålla
förordnande av Konungens befallningshavande eller domänstyrelsen att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

under hand försälja även sådant parti. Det föreslagna sättet om infordrande
av anbud torde ock i vissa fall vara lämpligt. Fall kunna
emellertid även tänkas, då försäljning direkt under hand bör lämpligen
äga rum. Utom då fråga är om smärre virkespartier, torde sådant bliva
erforderligt, när till följd av stundande islossning en snar försäljning är
av nöden, ävensom när eljest förhållandena därtill föranleda. Vilka bestämmelser,
som härutinnan kunna finnas erforderliga, torde anställd utredning
närmare giva vid handen. Det kan ifrågasättas, om ej jämväl
i administrativ väg utfärdade bestämmelser rörande en från vederbörande
överjägmästares sida utövad kontroll skulle vara värdefulla.» Med stöd
av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte efter
utredning förelägga riksdagen förslag till tillfredsställande bestämmelser
i dimensionslagen rörande sättet för försäljning av beslagtaget virke.

I häröver infordrade utlåtanden yttra i huvudsak:

Överjägmästaren i Luleå distrikt: För vinnande av ändamålet att
även beslagtaget undermåligt virke skulle säljas på enahanda sätt som
för skogsalster från statens skogar funnes föreskrivet, vore det, enligt
vad erfarenheten visat, nödvändigt att stadga, att sågverksägaren eller
annan ägare av beslagtaget virke skulle vara skyldig upplåta erforderliga
upplagsplatser för detsamma inom sågverkets eller lastageplatsens område
samt vara ansvarig för att virket icke förskingrades, sönderhögges
eller på annat sätt skadades. Ansåges dylik bestämmelse ej kunna meddelas,
syntes enda utvägen vara, att virket fortfarande, på sätt hittills
vanligen skett, såldes under hand, därvid emellertid erhållna anbud
skulle underställas överjägmästaren, om beloppet överstege två hundra,
men ej två tusen kronor, och domänstyrelsen, om beloppet överstege sistnämnda
summa.

Överjag mast ar en i Skellefteå distrikt: I regel borde försäljning av
beslagtaget undermåligt virke ske å offentlig auktion. Då virkets värde
eller tiden ej medgåve sådan, borde virket avyttras under hand till i
orten gångbart pris i enlighet med senast givna regler för underhandsförsäljningar;
dock att domänstyrelsen skulle bestämma rörande försälj
ningsposter på över fem hundra kronor.

Överjägmästaren i Umeå distrikt: Vore virkespartiet av ringa värde,
kunde det ej bevakas eller kunde det ej med fördel på annat sätt avyttras,
borde försäljning ske under hand, men eljest å offentlig auktion
eller medelst infordrande av skriftliga anbud.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: Försäljningen borde
i regel ske å offentlig auktion och icke, så framt ej annan överenskommelse
träffades med virkesägaren, förrän beslagsåtgärden fastställts.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Därest omständigheterna oundgängligen föranledde därtill, skulle överjägmästaren
kunna medgiva undantag därifrån. Under hand erhållna
anbud borde underställas överjägmästarens prövning. Beloppen skulle
indrivas av Konungens befallningskavande.

Konungens befallning skavande i Västerbottens lån: Försäljningen
borde ske antingen å offentlig auktion eller medelst infordrande av skriftliga
anbud inom viss tid. Därest omständigheterna sådant föranledde,
skulle^försäljningen kunna äga rum under hand på sätt hittills varit
brukligt.

I 4 mom., som stode i omedelbart samband med 3 inom., hade
— enligt kommittén — upptagits likartade bestämmelser med dem, som
funnes meddelade i senare stycket av 10 § i allmänna skogsvårdslagen.

‘ Domänstyrelsen fäster uppmärksamheten på, att förutvarande 138 §
utsökningslagen blivit genom lag den 11 oktober 1912 ersatt med i
viss mån andra bestämmelser, vilka torde nödvändiggöra viss ändring
i förevarande mom.

14 §.

Kommittén anför: »Denna paragraf motsvarar 6 § i nu gällande författning
i ämnet. Då kommittén i sitt lagförslag intagit bestämmelser
om bötesansvar för vissa fall och det synts kommittén riktigare, att
ådömda böter komma skogsvården inom lagens tillämplighetsområde till
godo, än att de utan vidare ingå till kronan, har kommittén föreslagit,
att dylika böter skola tillfalla skogsvårdskassan i det län, där förbrytelsen
timat. Av nyss anförda skäl har ock kommittén ansett den andel uti
försäljningsmedel för beslagtaget virke — varmed enligt lagförslaget i
allo likställts ersättning jämlikt lagförslagets 12 § 1 och 3 mom. — som
hittills tillfallit kronan, för framtiden böra komma samma skogsvårdskassa
till godo. — Det har under kommitténs överläggningar varit
ifrågasatt att till förmån för skogsvårdskassan nedsätta åklagareandelen,
men har kommittén ansett varje ändring, som kunde vara ägnad att
göra tillsynen å lagens efterlevnad mindre effektiv, olämplig och fördenskull
i förslaget bibehållit samma andel vid nuvarande storlek.»

16 §.

Kommittén framhåller, att av enahanda anledning, som motiverat
införande i allmänna skogsvårdslagen av sista stycket i 12 §, hade
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 61 höft. (Nr 70.) 13

98 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 70.

kommittén i sitt lagförslag infört en undantagsbestämmelse från 7—11
§§ för sådan försumpad skogsmark, där skogens återväxt uppenbarligen
omöjliggjordes av markens beskaffenhet och betäckning.

17 §•

Kommittén anför: »Denna paragraf innehåller stadgande rörande
sättet för fullföljd av talan mot ett av förrättningsman enligt 5 § meddelat
utlåtande. Nuvarande bestämmelser därutinnan hava föranlett en
viss osäkerhet beträffande frågan, huruvida fastighetsägare, för det fall
att annan uppträtt såsom sökande, varit berättigad att söka ändring uti
förrättningsmannens utlåtande. Denna fråga torde i allmänhet hava
fått ett jakande svar, vilket ock enligt kommitténs mening varit riktigt.
Då nu kommittén i 5 § undanröjt grundvalen för en dylik tvekan
genom att stadga, det endast fastighetsägaren, och sålunda ej en avverkningsrättsinnehavare,
är berättigad söka förrättningen, har något
förklarande i nu antydd riktning icke synts kommittén erforderligt.
Ej heller har synts nödigt införa någon rätt för avverkningsrättsinnehavaro
att överklaga dylikt utlåtande, alldenstund hans intresse så gott
som uteslutande torde beröra allenast rätten till de utsynade och utstämplade
träden och rättstvist härutinnan bör höra under allmän domstols
prövning.

De nya bestämmelserna i paragrafen äro betingade av de utav
kommittén föreslagna ändringar i fråga om organen för lagens handhavande.
»

Domänstyrelsen anser, att ordet »skogsinspektör» borde ändras till
»skogsvårdsstyrelse», varav torde böra följa rätt för skogsingenjör att
fullfölja talan mot skogsvårdsstyrelses beslut, varigenom ändring skett
i av honom enligt 5 § meddelat utlåtande.

18 §.

Kommittén yttrar, att i denna § införts eu bestämmelse, gående
ut på att från lagens tillämpning utesluta de hemman och nybyggen inom
kustlandet, vilka enligt nådiga förordningen den 29 juni 1866 hava
inskränkt dispositionsrätt till skogen; och hänvisar kommittén, angående
grunderna härför, till vad kommittén beträffande dylika hemman
och nybyggen anfört under 20 § i ett av kommittén uppgjort förslag
till ny utsyningslag för lappmarken. Detta kommitténs anförande är
av följande lydelse: »Kommittén har ansett samtliga de skogar, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

för närvarande stå under utsyningstvång, fortfarande böra så behandlas.
Visserligen har Övre Norrlands skogsvårdsförening uti skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalat bland annat: ’dimensionslagen bör gälla för alla
skogar på kustlandet, vilka ej äro av krononatur, sålunda även för de
hemman av skattenatur, vilkas ägare för närvarande på grund av
1866 års förordning endast hava inskränkt dispositionsrätt till skogen.
Dessa hemmans antal och areal äro förhållandevis obetydliga. Ett
införande av enhet i lagstiftningen för skattehemmansskogar å kustlandet
kan därför ej sägas medföra någon som helst risk för en
skogsskövling.’ Denna föreningens åsikt omfattas jämväl, enligt vad de
till kommittén ingångna svaren å utsända frågeformulär utvisa, av åtskilliga
skogsägare uti ifrågavarande trakter. Ett inslående på den
sålunda antydda vägen har emellertid icke synts kommittén tillrådligt.
Onekligt torde nämligen vara, att åberopade 1866 års författning är
ägnad att lämna ett verksammare skydd för skogens bestånd än eu
dimensionslag kan giva ävensom att betingelserna vid upplåtelserna av
ifrågavarande skattehemman under utsyningstvång fullväl motivera
skillnaden i lagstiftning beträffande dispositionsrätten över skogstillgången.
Såsom ett huvudskäl för ett upphävande, vad skattehemmanen
angår, av utsyningstvånget har anförts, att dessa hemmans antal och
arealer vore förhållandevis obetydliga. Härutinnan hyser likväl kommittén
en i viss mån avvikande mening, till stöd varför kommittén
vill påpeka, att dylika hemman inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland äro ej mindre än 497 stycken med en sammanlagd areal
av 228,250.7 7 hektar.»

Overjägmästarna anmärka, under överläggningen inför domänstyrelsen,
beträffande uttrycket »hemman och nybyggen», att några nybyggen
numera ej funnes inom det avsedda tillämpningsområdet, men
val lägenheter, för vilka lagen borde bliva gällande.

Domänstyrelsen framhåller detsamma med tillägg, att 1866 års
förordning även gällde för vissa sålda kronoöverloppsmarker, vilka
varken vore hemman eller nybyggen. Styrelsen föreslår följande lydelse
av 18 §:

»Denna lag äger icke tillämpning å fastighet, som i fråga om dispositionsrätten
till skogen är underkastad inskränkningar — — — 1866.»

i oo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

Departements- Ifrågavarande lagförslag har varit föremål för granskning inom

chefen, jordbruksdepartementet. Därvid hava — delvis på grund av de inkomna
utlåtandena — åtskilliga ändringar i förslaget vidtagits.

Sedan departementschefen härefter uppläst det sålunda omarbetade
förslaget, kallat förslag till förordning om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken, anförde han vidare.

Jag anhåller nu att få angiva de synpunkter, som i det väsentliga
varit för mig bestämmande vid framläggandet av det omarbetade förslaget.

Nu gällande dimensionslag, vilken tillkommit efter framställningar
av länens landsting, har — med alla sina ofta påpekade brister, särskilt
i fråga om tillgodoseende av skogsvårdens krav — likväl visat sig vara
av den största betydelse för bevarande av ungskogen uti nu ifrågavarande
landsdelar. Vid sådant förhållande och då något allmänt
utbrett missnöje med den grundprincip, på vilken författningen byggts,
icke kommit till uttryck, har jag ej funnit skäl att föreslå frångående av
nämnda princip, som ju innebär rätt att fritt avverka fullmåliga träd,
men allenast inskränkt förfoganderätt över den undermåliga skogen.

Kub riken. Det har ansetts lämpligt, att den författning, som utfärdas i

ämnet, erhåller benämningen förordning. Då därjämte, på sätt nedan
under 1 § närmare utvecklas, de bestämmelser för skogsvårdens ökade
tillgodoseende, vilka kommittén upptagit i 7—11 §§ i sitt lagförslag,
ansetts överflödiga, har rubriken till kommitténs lagförslag ändrats.
Lydelsen av rubriken till det omarbetade förslaget överensstämmer —
frånsett vissa redaktionella jämkningar — med rubriken till nu gällande
dimensionslag.

i 8- Stadgandet i dimensionslagens 1 § om rätt att, även utan till stånd,

för »oundgängligt husbehov» försäga undermåligt virke å husbehovssåg,
har tolkats så, att föryttring inom ifrågavarande län av
undermåligt virke, sågat å dylik såg, vore tillåten. Förr behövde
nog sådan frihet ej innebära fara för överdriven avverkning av ungskog,
men numera har — såsom Welander anfört i sin reservation och det
även framhållits i utlåtanden över kommitténs lagförslag -— virkesförbrukningen
inom länen tagit sådan omfattning, att allvarsamma
farhågor av denna anledning uppstått för skogarnas framtida bestånd.
Även den frihet, som den nuvarande förordningen lämnar i fråga om
export av ved, huggen av undermåliga träd, har, på sätt kommittén
anmärkt, orsakat, att synnerligast i södra delen av Västerbottens läns

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

kustland större kalhyggen uppkommit; och slutligen må erinras om
svårigheten för att ej säga omöjligheten att åstadkomma effektiv kontroll
över efterlevnaden av bestämmelserna i 1 §.

Vid granskning av de olika förslagen till avhjälpande av ovan angivna
olägenheter har jag i det väsentliga anslutit mig till domänstyrelsens
förslag, som innebär utsyningstvång vid all avverkning av
undermålig, icke torr skog för annat ändamål än fastighetens eller
därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Denna princip
synes även sta i full överensstämmelse med riksdagens i dess skrivelser
till Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 och den 31 mars 1906 uttalade
mening b. Den har upptagits i det omarbetade förslagets 1 §, i vilken
kommittéförslagets 1 och 3 §§ sam manslagits. Med ett dylikt stadgande
kommer för visso att vinnas bättre skydd mot skövling av ungskog''en,
än vad gällande dimensionslag giver, och föreskrifterna i ämnet bliva
betydligt förenklade samt därmed åven kontrollen lättare att genomföra.
Länens behov av bränsle, byggnadsvirke in. in. kommer visserligen ej
att kunna så fritt tillgodoses som förr, men denna inskränkning —
som för övrigt är den enda väsentliga nyhet med avseende å förfoganderätten
över skogen, som det omarbetade förslaget innebär — torde ej
kunna anses annat än såsom eu av förhållandena betingad följd av
statens rätt och plikt att så ordna den enskilda skogshushållningen,
att den ej strider mot det allmänna bästa. Vad särskilt angår kommittémajoritetens
förslag att till skydd mot överdriven avverkning av ungskog
för länens behov stadga, att sådan avverkning ej skulle få så bedrivas,
att skogens återväxt uppenbarligen äventyrades (se 7 § i kommittéförslaget),
så synes däremot kunna invändas, att genom en sådan bestämmelse
ingalunda tillräcklig garanti erhölles för att, därest länens
husbehov av virke lämnades fritt som hittills, skogens bestånd och
skogsvårdens fordringar bleve tillgodosedda. Skövling’ av ungskogen
skulle nämligen icke hindras genom en dylik bestämmelse, som ej har
annat syfte än återväxtens tryggande; och härvid torde särskilt böra
tagas i beaktande, att skogssådd i nu ifrågavarande delar av riket ej
sällan slår fel. För tryggande av återväxten lärer i dessa orter självsådd
vara den enda i stort sett lämpliga utvägen, vilket medför, att avverkningen
måste inriktas på att möjliggöra dylik. Skogsplantering å
ifrågavarande stora vidder torde ställa sig alltför dyr.

Då, på sätt nyss framhållits, avverkning av undermålig, icke torr
skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastig -

*) Se sid. 24—27 bär ovan.

102 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 70.

hets oundgängliga husbehov enligt det omarbetade förslaget får ske
allenast efter utsyning och stämpling, torde sådana bestämmelser med avseende
å skogsvården och tillgång på husbehovsvirke, som kommittén
föreslagit i 7 §, icke vara erforderliga i det omarbetade förslaget.
Skulle de kvarstå, skulle de ej komma att avse annan avverkning
av undermålig skog än sådan, som skulle äga rum för fastighetens eget
eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. Att för
dylik husbehovsavverkning stadga såsom villkor, att skogens återväxt
ej får genom avverkningen uppenbarligen äventyras, synes icke vara
lämpligt. Det skulle för övrigt, såsom ovan framhållits, ej heller
vara effektivt. I lappmarksskogarna, där på grund av 1873 års avvittringsstadga
utsyningstvång enligt förordningen den 29 juni 1860
angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland
och Kopparbergs län gäller för all avverkning till avsalu, får
ägaren utan någon inskränkning hämta nödigt virke och bränsle till
husbehov; likaså får enligt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
avverkning till husbehov inom skyddsskogsområdena i regel
äga°rum utan utsyning. Det andra villkoret, som kommittén föreslagit,
eller att fastigheten ej får genom avverkningen — som ju nu skulle avse
husbehovet — komma att sakna nödigt virke just för eget husbehov,
lärer vara ännu överflödigare. På dessa skäl hava kommittéförslagets
7 § samt de i samband därmed stående 8—11 §§ och 16 § icke medtagits
i det omarbetade förslaget. Vad 7 § innehåller för tillförsäkrande
av nödigt husbehovsvirke åt fastigheten har vunnit beaktande i det
omarbetade förslagets 3 §.

Domänstyrelsens förslag i fråga om villkoren för försågning av
undermåligt husbehovsvirke å exportsåg har jag funnit mig höra biträda;
såsom en följd härav har kommittéförslagets 4 § uteslutits.

Även 5 § 4 mom. i kommittéförslaget (3 § 3 mom. i gällande
dimensionslag) har uteslutits. Blir det omarbetade förslaget upphöjt
till gällande författning, komma 1 och 3 §§ däri visserligen ej att stå
i god överensstämmelse med 101 § skiftesstadgan och till följd härav
kan konflikt lätt komma att uppstå för det fall, att skogslikvid vid
laga skifte måste sättas i undermåliga skogsförnödenlieter. Denna
svårighet torde emellertid lämpligast lösas genom ändring i skiftesstadgan.
Sådan utväg har skiftesstadgekommittén också föreslagit i
fråga om liknande konflikter mellan skiftesstadgan och skogslagarna i
de orter, där dispositionsrätten till skogen är inskränkt, d. v. s. utsyningsförfattningarnas
tillämpningsområde ävensom Gottland, Öland
och skyddsskogsområdena. Förslag i ovan angiven riktning har, enligt

103

Kungl. Majtts Nåd. Proposition Nr 70.

vad jag inhämtat, chefen för justitiedepartementet för avsikt att snarast
möjligt framlägga för Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till vad domänstyrelsen anfört mot Welanders förslag
att sänka dimensionsgränsen har i det omarbetade förslaget den nu
gällande dimensionsgränsen bibehållits.

Kommittén har i motiveringen till 2 § 1 mom. i sitt förslag
uppgivit, att Övre Norrlands skogsvårdsförening i skrivelse till Kungl.
Maj-d ifrågasatt utbyte av det i sagda paragraf angivna måttet för ett
träds undermålighet, eller 21 centimeter innanför barken 4.7 5 meter
från storändan, mot ett annat, 26 centimeter utanpå barken 1.5 meter
från roten, samt att de flesta såväl statstjänstemän som enskilda, vilka
till kommittén inkommit med yttranden i frågan, biträtt tanken på
ett sådant utbyte, men att andra återigen uttalat sig däremot. I
likhet med kommittén har jag emellertid icke funnit skäl föreligga för
det ifrågasatta utbytet. Befogenheten av min ståndpunkt torde bäst
framgå, om man betänker, hur det å nu ifrågavarande trakter vanligen
plägar tillgå vid utstämpling av undermålig skog och därefter skeende
kontroll över avverkningen. Då ett träd skall stämplas, mäter förrättningsmannen
det vid brösthöjd, d. v. s. 1.5 meter från marken,
utanpå barken, och sedan han, litande på ögonmått och fackmannakunskap,
antagit, att trädet 4.7 5 meter från marken ej håller det i
gällande dimensionslag angivna måttet innanför barken, stämplar han
trädet. Den kontroll över den sedermera skeende avverkningen, vilken
åligger skogspersonalen, är enligt gällande lag förlagd till hamn- och
lastageplatser, sågar och fabriker, men, på sätt under 9 och 11 §§
hår nedan närmare kommer att utvecklas, har i det omarbetade förslaget
kontrollen förlagts antingen till skogen eller ock till annan
plats, där virket är i avverkarens besittning. Kontrolleras avverkningen
i skogen, kan jag vål ej tänka mig, att kontrollen skulle
förlora i noggrannhet, om de av skogsvårdsföreningen föreslagna regler
tillämpades, men annorlunda lärer saken ställa sig, om t. ex. kontrollen
skall avse ett parti timmerstockar, som avverkaren låtit flotta till
sägen. Det torde icke vara obekant, att i nu ifrågavarande landsdelar
trådens tillväxt ofta sker mycket ojämnt. Talrika exempel finnas
på, att träd, som vid brösthöjd hålla; vederbörlig tjocklek, ej mycket
högre upp starkt avsmalna. Ett mått vid brösthöjd kan därför ej
sällan vara ett mindre gott uttryck för trädets mognad och utveckling
i övrigt. Härtill kommer, att virket efter flottningen ofta framkommer
till sågen i avbarkat tillstånd, och för sådant fäll synes fördelen av, att
måttet tages barken oberäknad, vara uppenbar, och eu invändning av

104 . Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

virkesägaren, att stockens bark varit ovanligt tjock och att, om den
medräknats, stocken vore att anse såsom fullmålig, blir därigenom
utan betydelse. Härjämte må framhållas, att nu gällande mått stadgades
redan i dimensionslagen av den 19 mars 1888 och att därförut
gällande dimensionslag — den äldsta, av den 29 september 1874 —
föreskrev såsom mått 7 decimaltum innanför barken på ett avstånd av
16 fot från storändan, vilka mått i det närmaste motsvara de nuvarande.
Såväl befolkningen som skogspersonalen synas alltså fått vana vid nu
gällande mått; och det har ej heller i något av de utlåtanden, som avgivits
över kommitténs lagförslag, gjorts hemställan om ändring häri.

Denna paragraf motsvaras av 5 § 1 mom. första stycket i kommittéförslaget.
Vad först angår spörsmålet, huruvida sådan avverkning, som i
paragrafen sägs, må medgivas jämväl på ansökning av innehavare av
avverkningsrätt, så ber jag till en början få redogöra för den ståndpunkt,
som gällande dimensionslag intager därtill. I 3 § 1 mom.
stadgas, att om skog är av beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras avverkning av undermåligt virke, må ägare anmäla
sig hos vederbörande revirförvaltare. Samma paragrafs 4 mom. avhandlar
det fall, att jordägare vill fälla skog för skogsmarks uppodling
till åker eller äng, och 4 § innehåller föreskrifter om skogsägares skyldighet
att gälda ersättning för utsyning och stämpling i berörda två
fall. I det kommittéförslag, som var upprinnelsen till gällande dimensionslag,
förekom ordet »jordägare» i stället för ordet »skogsägare» och
i anledning härav yttrades i ett utlåtande över förslaget följande: Det
praktiserades flerstädes, att innehavare av avverkningsrätt avfordrades
högre betalning för verkställd utsyning än vad förordningen föreskreve.
Detta motiverades av vederbörande förrättningsmän därmed, att den
då gällande förordningen endast hade bestämmelser om vilket arvode
jordägare hade att erlägga. Att detta tolkande av nämnda förordning
måste anses vara en mot dess anda stridande förvrängning av densamma,
syntes ej kunna motsägas. Förordningen nämnde nämligen icke någonstädes,
att avverkningsrättsinnehavare hade annan rättsställning än
jordägare. I anledning av detta uttalande föreslogs av departementschefen
och godkändes av Kungl. Maj:t och riksdagen att i 4 § insätta
ordet »skogsägare» i stället för ordet »jordägare». Av denna redogörelse
synes mig uppenbarligen framgå, att enligt gällande dimensionsiag
avverkningsrättsinnehavare likställts med jordägare i avseende å
rätten att söka och, där ej laga hinder möter, erhålla tillstånd till avverkning
av undermåliga träd.

Nu har kommittén föreslagit, att endast jordägaren skall vara

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70. 105

berättigad uti ifrågavarande hänseende, och därvid har av kommittén
såsom skäl framhållits, att det intresse för god skogsvård, som skall
utgöra grunden för de undermåliga trädens avverkning, endast är att
förvänta hos jordägaren. Detta förslag kan jag ej biträda. Enligt
min mening bör utgångspunkten vara den, att den, som äger den
undermåliga skogen — jordägaren eller avverkningsrättsinnehavaren —
skall få tillgodogöra sig densamma, i den mån tillgodogörandet överensstämmer
med grunderna för en god hushållning med skogen. Skälet
till en ansökan att få avverka undermålig skog lärer också i regel vara
att söka i skogsägarens strävan att bereda sig ekonomisk vinst genom avverkningen
och ej så ofta i intresse för god skogsvård. Någon fara för, att
denna skall bliva lidande vid avverkning för avsalu, synes mig ej
kunna förefinnas, enär det skall åligga vederbörande skogstjänsteman
att i varje fall vid undersökning av skogen och stämpling av träden
tillse, att den ifrågasatta avverkningen överensstämmer med grunderna
för god hushållning med skogen.

I fråga om sagda villkor för tillstädjande av avverkning utav
undermålig skog må erinras, att medan kommittén föreslår bibehållande
av gällande dimensionslags föreskrift, att den ifrågasatta avverkningen
skall för att tillåtas vara för skogens ordentliga skötsel och vård erforderlig,
stadgas i det av mig framlagda förslaget, att avverkningen
tillätes, om den överensstämmer med grunderna för en god hushållning
med skogen. Sistnämnda stadgande synes giva ett riktigare
uttryck för skogsägarens rätt uti ifrågavarande hänseende, sådan densamma
av mig uppfattas; och stadgandet lärer för övrigt icke strida
mot det sätt, varpå föreskriften i gällande dimensionslag tillämpas.

I detta sammanhang må — om det ock kan synas överflödigt —
anmärkas, att begreppet »god hushållning med skogen», varom i förevarande
paragraf talas, bör ses ur såväl rent skogsteknisk som ekonomisk
synpunkt. Detta innebär, ej blott att sådana träd må fällas,
vilkas avverkning är för skogens ordentliga skötsel och vård erforderlig,
utan Hven t. ex. det, att om en avsevärd stegring av virkesprisen tillfälligtvis
inträtt, avverkningen må ökas utöver vad eljest bort ske.

Slutligen må framhållas, att såsom ytterligare villkor för tillstånd
till avverkning av undermålig skog synes böra stadgas, att avverkningen
ej får förorsaka, att fastigheten eller därmed sam brukad fastighet kommer
att sakna nödigt virke för oundgängligt husbehov.

Att, såsom Ringstrand föreslagit, i förevarande paragraf intaga
uttryckligt stadgande om rätt för skogsägare att få avverkningsplan
granskad, godkänd och tillämpad i syfte att därigenom underlätta möjligBihang
till riksdagens protokoll 1015. 1 samt. (11 höft. (Nr 70.) 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

heten för honom att, där förhållandena därtill föranleda, så bedriva hushållningen
med skogen, att träden avverkas, innan de uppnått den i
lagen angivna storleken, synes icke vara nödvändigt. Att skogsägaren
även utan uttryckligt stadgande därom ansetts hava rätt att lå skogshushållningsplan
godkänd, framgår för övrigt av 4 § andra stycket
i gällande dimensionslag ävensom av 2 § stycket 2) i instruktionen
för domänstyrelsen, enligt vilket det tillkommer styrelsen att pröva
av vederbörande jordägare eller åborättsinnehavare inom Norrland
och Dalarna till styrelsen för godkännande överlämnat, av därtill
kompetent person upprättat förslag till skogshushållningsplan, avsedd
att tillämpas enligt härför gällande författningar.

I fråga om stämpling av utsynat virke synes av föreskriften i
gällande dimensionslag 3 § 1 mom. framgå, att stämplingen ej behöver
verkställas, förrän det virke, som skall stämplas, skall avföras, och att
stämplingen sålunda ej behöver ske före avverkningen. Kommittén
har ej föreslagit någon ändring härutinnan (se 5 § 1 mom. i dess förslag)
och Övre Norrlands skogsvårdsförening har framhållit, att en
lättnad vid utsyningen skulle ernås genom tillämpning av sagda föreskrift,
ity att man sluppe det kostsamma och tidsödande arbetet att
förse varje på rot stående träd med kronomärke före avverkningen,
vartill komme, att stämpling efter avverkningen kunde verkställas av
kronojägare. I det av mig framlagda förslaget bär för skogsvårdens
tillgodoseende den ståndpunkt intagits, att stämplingen skall vara verkställd
före avverkningen (se första stycket av förevarande paragraf). Den
motsatta åsikten kan väl icke anses åsidosätta skogsvårdens krav i de
fall, då åt avverkningen gives karaktär av trakthuggning, men i de
uti ifrågavarande landsdelar säkerligen mycket talrikare fall, då så ej
är förhållandet utan förrättningsmannen skall genom s. k. blädning
uttaga visst antal träd av hemmanets skog, synes skogsvårdsintresset
uppenbarligen kräva, att stämplingen verkställes före avverkningen.
Härigenom förhindras skogsägaren att avverka efter godtycke och i
stället tillförbindes han att tillgodogöra sig allenast sådana träd, vilkas avverkning
förklarats av förrättningsmannen överensstämma med grunderna
för en god hushållning med skogen. — I detta sammanhang må
framhållas, att den i det omarbetade förslagets 7 § sista stycket omförmälda
stämpling föreslagits icke behöva ske inre avverkningen.
Något skogsvårdsintresse är ju vid sagda stämpling icke att tillgodose,
då området i fråga ej längre skall behållas såsom skogsmark.

I enlighet med domänstyrelsens hemställan har ordet »krono -

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 70.

märke» utbytts mot orden »särskilt märke»; samma ändring har vidtagits
i sista stycket av 7 §.

Då författningsförslaget ej har annat syftemål än åstadkommande av
god hushållning med ungskogen, har jag, lika med kommittén, ansett det
oegentligt att, såsom domänstyrelsen föreslagit, i sista stycket av förevarande
paragraf jämväl omnämna fullmåliga träd. I stället torde av
domänstyrelsen utfärdade reglementariska föreskrifter eller för skogsingenjörerna
givna instruktioner vara rätta platsen för regler i fråga
om stämpling av dylika träd, när sådan ifrågakommer.

Slutligen må erinras, att det ej torde vara behövligt att, såsom
kommittén i motsvarande 5 § 1 mom. gjort, omnämna jämväl den, som
i skogsingenjörens ställe förordnas; bestämmelser om tjänstegöromåls
uppdelning hava sin plats i skogspersonalens instruktion och nyssnämnda
reglementariska föreskrifter.

Då det skydd, som fröträd böi’a erhålla, torde vara att söka i
det i denna paragraf föreslagna förbud mot avverkning av fröträden
utan vederbörligt tillstånd samt de i 9 § intagna straffbestämmelserna
för överträdande av förbudet, har det av kommittén i 5 § 1 mom.
andra stycket föreslagna stadgandet, att sökande till utsyningsförrättning
skulle vara skyldig avlämna förbindelse att uppfylla föreskrift om
fröträds överhållande, uteslutits såsom överflödigt.

Det har synts mest praktiskt att meddela tiden för förrättningen
genom brev i stället för, såsom kommittén föreslagit, genom kungörelse
i kyrka. En bestämmelse härom bör ej heller bliva i någon mån
betungande. Skulle svårigheter möta att exakt bestämma tiden, torde
ett ungefärligt angivande av densamma vara tillfyllest.

Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 5 § 3 mom. och
17 § ävensom delar av 5 § 1 mom. andra stycket. De ändringar, som
17 § undergått, äro endast en följd av min i annat sammanhang angivna
ställning till frågan, hur den föreslagna författningens handhavande bör
ordnas. — Då fastighetsägare får anses berättigad överklaga en av avverkningsrättsinneliavai’e
sökt förrättning, hava paragrafens bestämmelser om
besvär avfattats i överensstämmelse därmed.

Enär, på sätt jag förut framhållit, kommittémajoritetens förslag
om inrättande av skogsvårdsstyrelser icke för det närvarande torde
böra upptagas till prövning, hava de uppgifter, som i kommittéförslagets
5 § 5 mom. lagts på skogsvårdsstyrelserna, överflyttats på Konungens
befallningshavande; och har jag ansett, att av domänstyrelsen m. fl.
rörande ifrågavarande paragraf i övrigt föreslagna ändringar böra vinna
avseende.

108

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 70.

Mot de ändrings- och tilläggsförslag, som av domänstyrelsen gjorts
beträffande lydelsen av kommitténs 6 §, vilken motsvaras av 8 § i mitt
förslag, har jag icke haft något att erinra. Om förevarande författningsförslag
vinner statsmakternas godkännande, torde det tillåtas mig
föreslå Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om utsyningsavgifts erläggande.
Angående det innehåll, som i sådant fall bör givas åt dessa
bestämmelser, torde det ännu vara för tidigt att avgiva något yttrande.
Såväl kommitténs som domänstyrelsens förslag torde därvid böra komma
under bedömande, varjämte det synes önskvärt, att samma taxa blir
gällande för utsyning såväl enligt utsyningsförordningen som enligt
dimensionsförordningen.

Uppenbart torde vara, att föreskriften, att sökanden skall vara
pliktig utgöra nödig hantlangning, även innebär skyldighet att bekosta
sådan, för den händelse den ej lämnas av sökanden.

Nu gällande dimensionslag, som ej riktar sig mot själva avverkningen
utan mot den fria dispositionsrätten över undermåligt virke,
som ej stämplats av skogstjänsteman, har naturligtvis förlagt kontrollen
härutinnan till do platser, där disponerandet över virket vanligen
äger rum, d. v. s. hamn- och lastageplats^’, sågar och fabriker.
Möjligheten av kontrollens förläggande till skogen vore otänkbar,
enär därför skulle erfordras så gott som ständig vakthållning över det
avverkade. Yad nu sagts gäller även kommitténs förslag. I det av
mig framlagda förslaget återigen har själva avverkningen gjorts till
föremål för förbud, och vid sådant förhållande torde ett förläggande
av kontrollen till skogen vara det enda naturliga och ej heller erbjuda
svårigheter, särskilt om, såsom jag har för avsikt att föreslå, särskild
personal anställes för tillsyn över dimensionsförordningens tillämpning.
Om alltså ostämplat undermåligt virke påträffas i skogen, bör det vara
underkastat beslag, naturligtvis med undantag för det fall, att avverkningen
skett för fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga
husbehov. Med skogen synes härvidlag böra likställas varje annan
plats, där det avverkade finns, under förutsättning, att det fortfarande är
i avverkarens besittning, och om virket undgår beslag, synes ersättningsskyldighet
böra åläggas honom. Liknande bestämmelser finnas i alla de
lagar, enligt vilka avverkning av virke i vissa fall förbjudes och virket
underkastas beslag, såsom lagarna den 24 juli 1903 angående vård av enskildas
skogar och angående skyddsskogar, lagen den 13 juni 1908
angående vård av enskildas skogar inom Gottlands län, lagen den 5
juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och lagen
den 20 juni 1913 angående vård av enskildas skogar på Öland. I an -

109

Kungl. Mcij.ts Nåd. Proposition Nr 70.

slutning till vad jag nu anfört bär kommittéförslagets 12 § omarbetats,
och denna omarbetning bär, såsom ovan antytts, i huvudsak föranletts
av de förändrade bestämmelser, som intagits i 1 §.

Andra stycket av 9 § i det omarbetade förslaget bar sin motsvarighet
i en var av nyssnämnda författningar.

Därifrån hava jämväl hämtats de i 11 § första stycket i det omarbetade
förslaget intagna bestämmelser angående beslagsrätten. Dylik
rätt har emellertid, vad skogsstatens personal beträffar, ansetts böra
tillkomma allenast de tjänstemän och betjänte vid skogsstaten, som
hava att övervaka dimensionslagens tillämpning, nämligen vederbörande
överjägmästare, skogsingenjörer och tillsyningsman, men icke exempelvis
jägmästare och kronojägare, vilka icke hava med nu ifrågavarande
skogar att göra. I fråga om åtalsrätten — som likaledes ej bör tillkomma
annan personal vid skogsstaten än den, som handhar tilllämpningen
av dimensionslagen — torde det icke vara behövligt eller
ens lämpligt att medgiva åtalsrätt även åt tillsyningsman, utan det
torde vara tillfyllest, att sådan befogenhet tillkommer kronobetjänte
samt överjägmästare och skogsingenjörer. Om exempelvis en skogsingenjör
icke funnit skäl till åtal i visst fall, bör det ej tillkomma
vederbörande tillsyningsman att på egen hand ingripa med dylikt
åtal. Däremot synes denne efter ett av honom gjort beslag böra
göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade. Härtill kommer,
att erforderlig kompetens för vederbörligt utförande av talan i mål
om förbrytelser mot förevarande förordning icke alltid lärer kunna
förutsättas hos tillsyningsmän. — Av domänstyrelsen föreslaget tillägg
till kommittéförslagets 13 § 1 mom. har intagits i det omarbetade
förslaget.

Då rätten att taga virke i beslag blivit i det omarbetade förslaget
begränsad till det fall, att det avverkade virket ligger kvar å
skogen eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverlcarens besittning,
torde det näppeligen kunna inträffa, att ägare av i beslag taget virke
vore okänd. Kommittéförslagets stadgande i 13 § 2 mom. skulle därför
erhålla skäligen ringa praktisk betydelse. Vid sådant förhållande har
stadgandet, som ej bär någon motsvarighet i någon av nyss angivna
författningar, uteslutits och ersatts med andra stycket av 11 §; dess
förebild återfinnes i nyssnämnda författningar.

I fråga om denna paragraf, till vilken 2—4 momenten i kommittéförslagets
2 § av redaktionella skäl blivit överflyttade, må allenast
framhållas, att jag i det väsentliga instämmer i vad kommittén anfört
såsom skäl för sitt förslag att ej göra ändring i nu gällande bestäm -

io §.

Ilo

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 70.

ruelse, enligt vilken det är virkesägaren, som för att freda virke av
träds övre del från beslag skall visa, att virket tagits av träd, som ej
är undermåligt, eller av träd, som är med vederbörligt tillstånd avverkat.
Ringstrands och Västerbottens läns hushållningssällskaps förslag
i fråga om bevisningsskyldighetens fullgörande, vilket förslag synes syfta
allenast till ett förtydligande av ifrågavarande bestämmelse, har jag
icke funnit anledning motsätta mig. Skulle det visa sig, att virke, som
på grund av intyg från trovärdiga personer undgått beslag, verkligen
bort tagas i beslag, är enligt 9 § i det omarbetade förslaget den, som
låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp,
motsvarande virkets värde.

Här influtna föreskrifter om sättet för försäljning av förbrutet
virke hava hämtats från ovan angivna närstående författningar.

Böter torde böra fördelas på samma sätt som genom försäljningav
förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för
virke, som undgått beslag; så föreskrives i alla de närstående författningarna.
Då, såsom förut anmärkts, kommittémajoritetens förslag om
upptagande av skogsvårdsavgift^’ icke nu torde böra upptagas till
behandling, har i det omarbetade förslaget den ena bötesandelen in. m.
tillerkänts kronan i stället för skogsvårdskassan. Bestämmandet av
bötesandelarnas storlek bär skett närmast i överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i lagarna om skyddsskogar och husbehovsskogar.
Jämväl i det förslag till utsyningsförordning för lappmarken, som framlagts
för Kungl. Maj:t, har samma proportion mellan bötesandelarna
iakttagits.

Beträffande andra stycket av förevarande paragraf må anmärkas,
att den i kommitténs lagförslag 13 § 4 mom. åberopade 138 § utsökningslagen
blivit genom lagen den 11 oktober 1912 om ändring i vissa
delar av utsökningslagen ersatt med 160 § i nu gällande utsökningslag
samt att det särskilda stadgande, som i förevarande stycke åberopas,
utgöres av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i anledning
av lantränteriernas indragning med 1909 års ingång.

Övriga ändringar i och tillägg till kommitténs lagförslag torde icke
vara av den art att behöva särskilt motiveras.

Härefter hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte
i proposition föreslå riksdagen att antaga förordning om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, i överensstämmelse
med det av honom upplästa förslaget;

Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition Nr 70.

och behagade, på statsrådets tillstyrkan, Hans
Maj:t Konungen härtill lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet med den lydelse, bil. — till
detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Rohtlieb.