Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6 (Proposition 1913:6)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

N:r 6.

Kung1. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om gemensamhets fiske, lag om ändrad lydelse av 11
kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse
av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 18.96 om rätt
till fiske; given Stockholms slott den 31 december 1912.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Magt härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
lag om geinensamhetsfiske,

lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och
lag om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 6 käft. (Nr 6.)

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Fors! a g

till

Lag

001 geoiensamhetsfiske.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §■

Är fiskevatten oskift eller eljest tillhörigt två eller flera, må delägarna
besluta, att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. För beslutets
giltighet erfordras fastställelse av Konungens befallningshavande.

Gemensamhetsfiske skall, efter vad delägarna besluta, inrättas för
visst antal år, minst tio och högst tjugufem.

2 §•

Gemensamhetsfiske skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller
upplåtas på arrende eller ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av
nu angivna sätt, brukas av delägarna var för sig enligt fastställd plan.

3 §•

Utan hinder av att gemensamhetsfiske nyttjas av delägarna i bolag
eller upplåtits på arrende have delägare rätt att själv och med sitt husfolk
idka mete i honom tillkommande vatten. Gemensamhetsfiske, som skall
brukas av delägarna var för sig enligt fastställd plan, må ej, innan plan
blivit fastställd, nyttjas annorledes än nu är sagt.

Kungl Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Såsom mete är ej att anse fiske med ståndkrok, långref, utter, drag
eller svirvel, ej heller slantning.

4 §•

Har ej mellan delägarna träffats enhällig överenskommelse om särskild
beräkningsgrund för deras delaktighet i gemensamhetsfisket, njute
en var av dem sådan delaktighet, om vattnet är i sin helhet oskift, efter
sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt 9 § bestämda värdet å
hans andel i avkastningen av fisket i vattnet. Vad nu är stadgat skall,
med iakttagande av vad i 29 § sägs, äga motsvarande tillämpning beträffande
delägares rösträtt vid beslut i fråga om gemensamhetsfiskes inrättande
eller annan angelägenhet, som rör sådant fiske.

Om inrättande av gemensamlietsfiske.

Uppstår fråga om inrättande av gemensamhetsfiske, och enas icke
samtliga delägare såväl härom som angående tiden för gemensamhetsfiskets
bestånd och sättet för dess tillgodogörande samt, därest fisket skall
enligt plan brukas av delägarna var för sig, angående sådan plan ävensom,
då fiskevattnet ej är i sin helhet oskift, om grunden för beräkning
av delaktigheten i gemensamhetsfisket och av delägarnas rösträtt, skall
frågan företagas till prövning vid förrättning på stället.

Till hållande av sådan förrättning förordna Konungens befallningshavande,
efter ansökning av delägare, statens fiskeritjänsteman eller, vid
förfall för honom, annan sakkunnig, som är av lantbruksstyrelsen godkänd.
I ansökningen skola uppgivas fiskevattnets belägenhet och omfattning
ävensom, såvitt ske kan, de fastigheter saken angår samt ägarnas
och innehavarnas namn och hemvist.

6 §•

Förrättningsmannen skall, efter samråd med sökanden, bestämma tid
och ställe för förrättningen samt härom lämna uppgift till Konungens
befallningshavande, och läte befallningshavanden kungörelse om förrättningen
införas i länskungörelserna samt minst fjorton dagar före förrätt -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

ningen ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet
är beläget, än även införas i tidning inom orten.

Finnes saken angå fiskevatten, tillhörigt kronan eller allmän inrättning,
och är ej boställshavare eller arrendator jämlikt 3 L § 2 mom. första
stycket behörig att för fiskevattnet föra talan, värde ombud till bevakande
av kronans eller inrättningens rätt utsett av Konungens befallningshavande
eller annan myndighet, som sådant må tillkomma; och give Konungens
befallningshavande, då annan myndighet skall utse ombud, denna myndighet
underrättelse om saken så tidigt, att ombudet kan tillstädeskomma vid
förrättningen.

Yppas vid förrättning giltig anledning till ovisshet, huruvida fiskevatten
är skiftat eller icke, eller angående rätta sträckningen av ägogräns
i vattnet, och kan ej enighet uppnås, skall förrättningen inställas och förrättningsmannen
om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande,
som förklarar frågan om gemensamhetsfiskes inrättande förfallen.

8 §•

Finner förrättningsmannen för fiskets ändamålsenliga utövande erforderligt,
att gemensamhetsfisket skall omfatta jämväl vatten, som icke
avses i ansökningen, uppskjute han förrättningen och göre om förhållandet
anmälan hos Konungens befallningshavande med uppgift å detta vattens
belägenhet och omfattning, do ytterligare fastigheter, saken förmenas angå,
samt ägarnas och innehavarnas namn och hemvist, varefter befallningshavanden
föranstaltar om att enligt 6 § den nya tiden för förrättningen
kungöres och allmänt ombud, om sådant erfordras, varder utsett.

9 §■

År fiskevattnet ej i sin helhet oskift, och träffas icke enhällig överenskommelse
om grunden för beräkning av delaktigheten i gemensamhetsfisket
och av delägarnas rösträtt, skall uppskattning verkställas av värdet
å den årliga avkastning, som fisket i varje särskild del av fiskevattnet,
vari fiskerätt tillkommer en delägare eller flera delägare samfällt, kan beräknas
lämna vid sådan utövning av fisket, att fisktillgången icke förminskas.
Om fiskerätt i viss del av fiskevattnet tillkommer flera delägare
samfällt, skall för en var av dem uträknas, huru stor del av det uppskattade
värdet å samfällighetens årliga avkastning belöper å honom efter
hans lott i samfällighet^!.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Vid uppskattningen skall förrättningsmarmén, om någon delägare
det påkallar, biträdas av två för sakkunskap och pålitlighet kända, med
fiskeriförhållandena i orten förtrogna gode män, vilka utses av delägarna
eller, därest de icke om valet sämjas, av Konungens befallningshavande
på anmälan av förrättningsmannen. Uppkomma mellan förrättningsmannen
och gode männen olika meningar, galle den mening, om vilken de flesta
förena sig.

10 §.

Förrättningsmannen skall föranstalta om fullständig utredning av
alla på frågan inverkande omständigheter och därefter för delägarna framlägga
utlåtande, med angivande särskilt, huruvida han anser gemensamhetsfiske
böra inrättas i fiskevattnet, samt huru fisket enligt hans åsikt
lämpligast skall nyttjas. Anser förrättningsmannen fiskets brukande av
delägarna var för sig enligt fastställd plan kunna ifrågakomma, skall han
uppgöra och i utlåtandet framlägga förslag till plan.

U §•

Sedan förrättningsmannens utlåtande framlagts, skall inför honom
anställas omröstning angående frågan, huruvida gemensamhetsfiske skall
inrättas, så ock för huru många år sådant fiske skall komma till stånd samt
om fiskets upplåtande på arrende eller antågande av plan för fiskets brukande
av delägarna var för sig; och skall härvid frågan om gemensainhetsfiskes
inrättande företagas till avgörande efter övriga nu nämnda
frågor, om någon delägare det yrkar.

För beslut om gemensamhetsfiskes inrättande erfordras beträffande
fiskevatten, som är i sin helhet oskift, mer än hälften och i fråga om
annat fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal.

Delägare, som gjort ansökning om förrättningsmans förordnande,
vare ej därav förhindrad att rösta mot inrättande av gemensamhetsfiske.

12 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande att, om någon
finner sig befogad till påminnelser i fråga om gemensamhetsfiskets inrättande
eller tillgodogörande eller beträffande uppskattning och uträkning,
varom i 9 § förmäles, sådana påminnelser må ingivas till Konungens befallningshavande
före klockan tolv å trettionde dagen från avslutningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Förrättningsmannen åligger att ofördröjligen till Konungens befallningshavande
insända det vid förrättningen förda protokoll jämte övriga
handlingar angående saken.

13 §.

Hava till Konungens befallningshavande inkommit handlingar, utvisande,
att delägarna utan förrättning, varom ovan sägs, träffat överenskommelse
om inrättande av gemensamhetsfiske, och är ej sådant fall för
handen, att enligt 5 § förrättning bort hållas, läte Konungens befallningshavande
genom kungörelse, som skall införas i länskungörelserna och tidning
inom orten samt uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet
är beläget, tillkännagiva, att handlingarna äro tillgängliga hos
befallningshavanden och att påminnelser i ärendet må till honom ingivas
före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då kungörelsen upplästs
i kyrkan, eller, om den upplästs å olika dagar i särskilda socknars
kyrkor, från den dag, då den sist blivit uppläst. Konungens befallningshavande
höre ock statens fiskeritjänsteman.

14 §.

Beslut om inrättande av gemensamhetsfiske varde av Konungens befallningshavande
fastställt, om med hänsyn till fiskevattnets gränser
och omfattning samt förhållandena i övrigt sådant fiske finnes böra inrättas.

15 §.

Hava delägarna ej bestämt viss dag, från vilken beslutet om gemensamhetsfiskes
inrättande skall äga tillämpning, eller infaller av dem utsatt
dag, innan Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse vinner
laga kraft, skall befallningshavanden bestämma dagen.

Om gemensamhetsfiskes nyttjande av delägarna i bolag.

16 §.

Gemensamhetsfiske skall nyttjas av delägarna i bolag, om de enhälligt
överenskomma därom.

Nyttjas gemensamhetsfiske på nu angivet sätt, äge denna lag ej
tillämpning beträffande delägarnas inbördes förhållande och ordnandet av
deras gemensamma angelägenheter.

O O O

Kungl. Ma jäs nåd. proposition Nr 6.

Om gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende.

17 §.

För beslut, att gemensamhetsfiske skall upplåtas på arrende, erfordras
samma röstövervikt som för beslut om gemensamhetsfiskes inrättande i
fiskevattnet. Beslut om att dylik upplåtelse skall ske varde underställt
Konungens befall ningsha van de, som, därest beslutet finnes i laga ordning
tillkommet, fastställer det till efterrättelse.

18 §.

Utarrenderingen skall ske å offentlig auktion, om ej delägarna enhälligt
överenskomma om annat förfaringssätt; och varde gjorda anbud
prövade av delägarna vid auktionen eller å sammanträde, som vid auktionen
utsättes att hållas sist å tionde dagen därefter.

Menar delägare, att, med avseende å anbudens beskaffenhet eller i
övrigt föreliggande förhållanden, anbud, som godkänts, icke bort antagas,
må han före klockan tolv å tjugonde dagen från anbudets godkännande
klaga hos Konungens befallningshavande; och äge befallningshavanden,
därest det finnes uppenbart, att delägarnas gemensamma bästa icke tillvaratagits,
förordna, att ny auktion skall hållas.

19 §.

Behållen arrendeavgift skall fördelas efter delaktigheten i gemensamhetsfisket,
om ej delägarna besluta att använda dylik avgift till åtgärder
för fiskets främjande.

År gemensamhetsfiske utarrenderat till delägare, må han vid erläggande
av arrendeavgiften avdraga vad av behållningen å honom belöper
efter hans delaktighet i fisket.

20 §.

Sedan beslut fattats om gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende,
vare beslut att, med ändring av vad sålunda bestämts, fisket skall brukas
av delägarna var för sig enligt fastställd plan icke giltigt-, därest ej delägare
med mer ä-n hälften av samtliga delägares rösttal förenat sig om
beslutet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Om gemensamhetsflskes nyttjande av delägarna var för sig enligt

fastställd plan.

21 §.

Skall gemensamhetsiiske nyttjas av delägarna var för sig enligt
fastställd plan, varde plan av dem antagen.

Dylik plan skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet
av de fiskredskap, som varje delägare må vid fisket begagna, samt, då
fråga är om oskift fiskevatten, angiva den ordning, i vilken delägarna
må använda de olika fiskeplatserna. I planen må jämväl införas bestämmelser
om viss fredningstid för särskilda Åskslag och om avsättande av
fredningsområden ävensom förbud mot fångande av fisk under viss storlek,
stadganden, som möjliggöra tillsyn därå att delägare icke använder andra
eller flera redskap än honom tillkommer, samt andra bestämmelser, som
kunna tjäna till främjande av fisket eller förekommande av tvist mellan
delägarna.

Ej må någon i plan tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten,
med mindre denne lämnat medgivande därtill.

22 §.

Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande skall underställas
Konungens befallningshavande, som tillser huruvida planen tillkommit i
laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, så ock, därest
delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, huruvida planen kränker
dennes enskilda rätt eller icke är tjänlig för fiskets främjande.

År ej planen antagen vid förrättning,'' varom i 5 § förmäles, skall
tillfälle att avgiva påminnelser ofördröjligen beredas delägarna enligt vad
i 13 § sägs.

Planen skall av Konungens befallningshavande antingen oförändrad
fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl därför uppgivas.

23 §.

Har i plan för fiskevatten, som ej är i sin helhet oskift, upptagits
bestämmelse om avsättande av fredningsområde, och lider delägare, inom
vars fiskevatten området skall avsättas, genom sådan åtgärd intrång i sin

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

fiskerätt, må bestämmelsen ej mot honom tillämpas, med mindre ersättning
för intrånget beredes honom.

Erinran härom skall införas i beslut om fastställelse å plan, som
nyss är sagd.

24 §.

Träffas ej överenskommelse angående ersättning, varom i 23 § förmärs,
skall ersättningen av tre ojäviga skiljemän fastställas till visst belopp
i penningar eller varor att årligen förskottsvis utgå. Bland skiljemännen
skall en utses av den till ersättning berättigade och en av övriga delägare,
varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje, som skall vara skiljemännens
ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller
kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller
utmätningsmannen i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med de flesta skiljemännens mening eller, om
alla äro av skilda meningar och dessa ej kunna till varandra jämkas, med
vad ordföranden säger, äge att draga tvisten under rättens prövning, så
framt han instämmer sin talan sist å nittionde dagen från det skiljemännens
beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning
om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande
under rättens prövning. Ställes hos Konungens befallningshavande pant
eller borgen för ersättning, som, utöver vad skiljemännen bestämt, kan
varda fastställd, äge befallningshavanden förordna, att bestämmelsen om
fredningsområde må, ändå att den till ersättning berättigade söker ändring
i skiljemännens beslut, genast tillämpas mot erläggande tillsvidare av ersättning
enligt samma beslut.

25 §.

hastställd plan skall, om den ej av Konungens befallningshavande
jämlikt 35 § förklaras skola upphöra att gälla, lända till efterrättelse,
intill dess bolag bildats för gemensamhetsfiskets nyttjande, eller ny plan
eller beslut om fiskets upplåtande på arrende efter vunnen fastställelse
trätt i tillämpning.

Bestämmelser om syssloman samt vissa bestämmelser om delägarnas

sammanträden och beslut.

26 §.

Delägarna i gemensamhetsfiske skola, om de äro flera än tre eller
eljest någon, vars rätt är därav beroende, det yrkar, utse syssloman att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

uppbära och omhänderhava samt, i den män det skall ske, fördela delägarna
samfällt tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,
som rör fisket.

Utse ej delägarna syssloman, då sådant skall ske, äge Konungens
befallningshavande att på ansökan av någon, vars rätt är därav beroende,
utse syssloman. Delägare eller den, som enligt 31 § äger föra hans talan,
vare, om han av Konungens befallningshavande utses till syssloman, skyldig
mottaga uppdraget utan rätt till arvode för dess utförande; äge dock att
efter fem år avgå och vare sedermera ej skyldig ånyo mottaga befattningen,
förrän ytterligare fem år förflutit.

Syssloman må genom delägarnas beslut entledigas, dock att av Konungens
befallningshavande utsedd syssloman skall innehava befattningen,
till dess hos befallningshavanden visats, att delägarna utsett annan syssloman
och att denne åtagit sig uppdraget.

Huru delägarna skola kallas till sammanträde bestämmes, sedan dem
beretts tillfälle att yttra sig i ämnet, av Konungens befallningshavande,
då beslut om gemensamhetsfiskes inrättande fastställes.

Om tid och ort för sammanträde bestämme delägarna. Syssloman
må ock utlysa sammanträde, som han finner erforderligt. Påfordra delägare
med minst eu tiondel av samtliga delägares rösttal hos syssloman
sammanträde för uppgivet ändamål, skall sammanträde utlysas. Har syssloman
ej senast fjorton dagar efter sådan påfordran utlyst sammanträde
att hållas inom fjorton dagar, åligger det, på anmälan av delägare, domaren
eller utmätningsmannen i orten att ofördröjligen utlysa sammanträde.
Lag samma vare, om syssloman ej finnes och val av syssloman skall ske.

Vid sammanträde föres ordet av den, som de närvarande därtill
utse. Protokoll skall vid sammanträde föras genom ordförandens försorg.

Ej må genom beslut av delägarna tillskott i penningar, varor eller
arbete åläggas delägare, som ej biträtt beslutet; ej heller må annorledes än
genom enhällig överenskommelse mer än hälften av influten arrendeavgift
anvisas till åtgärder för fiskets främjande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

29 §.

Vid omröstning i andra frågor än de i 1, 17, 20 och 33 §§ omförmälda
må icke för någon delägare beräknas mer än en tredjedel av de
i omröstningen deltagandes sammanlagda rösttal.

Då ej annat är för visst fall stadgat, galle den mening, som erhåller
högsta rösttalet, eller, vid lika rösttal, den mening, varom de flesta
röstande förenat sig. Aro även efter sådan beräkning rösterna lika delade,
avgöres val genom lottning, men galle i annan fråga den mening,
som biträdes av ordföranden vid sammanträdet eller, därest omröstning sker
under förrättning, varom ovan sägs, av förrättningsmannen.

Har delägare avgivit anbud vid auktion enligt 18 §, må han ej deltaga
i prövningen av de gjorda anbuden, och äge ej heller delägare, som
ensam eller jämte andra arrenderar gemensamhetsfisket, deltaga i avgörandet
av fråga om gemensamma medels användande till åtgärder för fiskets
främjande eller av annan fråga, vari han såsom arrendator kan vänta nytta
eller skada av delägarnas beslut.

30 §.

Delägarna må åt syssloman eller annan av dem utsedd person uppdraga
sin beslutanderätt i fråga, för vars avgörande ej erfordras enhällig
överenskommelse eller viss röstövervikt.

31 §.

1 mom. Innehavare av stadgad åborätt till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning, vare i avseende å tillämpningen av denna
lag att anse såsom ägare av fastigheten.

2 mom. Boställshavare, som själv brukar bostället, och arrendator
av boställe, som är i författningsenlig ordning utarrenderat, äge föra talan
för fiskevatten, som han i nämnda egenskap äger nyttja. Samma rätt tillkom
me arrendator av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast
egendom.

År eljest fast egendom utarrenderad, tillkomme, om ej annat förbehåll
skett, den rätt nyss är sagd arrendatorn; dock må ej utan upplåtatarens
samtycke arrendatorn lämna medgivande, som i 21 § tredje stycket
omförmäles, eller deltaga i beslut

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

i fråga om bestämmande av särskild beräkningsgrund för delaktigheten
i gemensamhetsfiske eller för delägares rösträtt enligt vad i 4 §
sägs eller

i frågor, som omförmälas i 1, 17, 20 och 33 §§.

Såväl ägare som boställshavare och arrendator vare berättigad:
att jämlikt 9 § påkalla biträde av gode män vid förrättnings företagande,

att enligt vad i 11 § sägs yrka, att omröstning rörande vissa frågor
skall äga rum, innan frågan om gemensamhetsfiskes inrättande företages
till avgörande,

att jämlikt 18 § klaga över prövningen av arrendeanbud,
att enligt 24 § klandra skiljemäns beslut,

att ingiva påminnelser i de fall, då sådant enligt denna lag i allmänhet
är tillåtet, samt

att åtala förseelse, varom i 37 § förmäles.

32 §.

Vad delägarna beslutat i fråga, som ankommer på deras avgörande,
galle mot ny delägare.

Om ändring av grunderna för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes
upphörande.

33 §.

Ändring av området för gemensamhetsfiske må ej ske, med mindre
beslut därom biträdes dels av delägare i det ursprungliga området, vilka
äga minst två tredjedelar av delägarnas hela rösttal, dels ock av delägare
i det vatten, om vars tilläggande eller avskiljande fråga är, med det rösttal,
som erfordras för beslut om gemensamhetsfiskes inrättande i samma vatten.
Beslut om sådan ändring skall underställas Konungens befallningshavande,
som, därest ändringen finnes lämpligen böra äga rum, fastställer beslutet
till efterrättelse.

I avseende å ändring, som i första stycket sägs, äge vad i 5—13
§§ är stadgat motsvarande tillämpning. Är fråga om tillökning av gemensamhetsfiskes
område, skall vad i 9 § stadgas om uppskattnings företagande
äga, tillämpning jämväl med avseende på det ursprungliga området,
utan hänsyn till om uppskattning beträffande detta område förut skett.
Är däremot fråga allenast om fiskevattens avskiljande, må förnyad upp -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

skattning ej företagas, med mindre Konungens befallningshavande, sedan
tillfälle beretts delägarna att yttra sig och förrättningsmannen blivit hörd,
finner nödigt att förordna om uppskattnings företagande.

34 §.

Har efter gemensamhetsfiskes inrättande fiskevatten, som ingår däri,
blivit delat, och erfordras för bestämmande av det å varje del belöpande
rösttal sådan uppskattning, som i 9 § omförmäles, äge Konungens befallningshavande,
på ansökan av delägare i fiskevattnet, förordna om förrättning
för sådan uppskattning.

Finnes till följd av fastighets delning erforderligt att vidtaga jämkning
i fastställd plan för geni ensamhetsfiskes brukande, förordne därom
Konungens befallningshavande på ansökan av delägare i fastigheten. Innan
ärendet företages till avgörande, skall tillfälle att ingiva påminnelser beredas
delägarna enligt vad i 13 § sägs samt statens fiskeri jänsteman höras
eller ock förrättning på stället företagas, om Konungens befallningshavande
finner sådan erforderlig.

35 §.

Har under en sammanhängande tid av tre år gemensamhetsfiske icke
varit på arrende upplåtet och ej heller överenskommelse om fiskets nyttjande
i bolag eller fastställd plan för fiskets brukande varit gällande, äge
Konungens befallningshavande, på ansökan av delägare, förklara beslutet
om gemensamhetsfiskes inrättande förfallet.

Om genom fiskevattens användande för annat ändamål än fiske eller
i följd av sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet gemensamhetsfiske
undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller gränser, äge
Konungens befallningshavande, efter ansökan av delägare, antingen förklara
beslutet om gemensamhetsfiskes inrättande förfallet eller förordna om förrättning
för uppskattning enligt 9 § eller för uppgörande av förslag till
ny plan för fiskets brukande eller ock, om sådan plan antagits utan förrättning,
bereda delägarna tillfälle att avgiva påminnelser enligt vad i 13 §
sägs; och äge Konungens befallningshavande, även om icke ny plan
antages och av befallningshavanden fastställes, förklara, att förut fastställd
plan skall upphöra att gälla.

Konungens befallningshavande må ej förklara beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande förfallet, innan delägarna enligt vad i 13 § sägs erhållit
tillfälle att ingiva påminnelser i ärendet samt statens fiskeritjänsteman
blivit i saken hörd.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

36 §.

Med avseende å förrättning, som jämlikt 34 eller 35 § skall företagas,
galle i tillämpliga delar vad i 5, 6 samt 9—12 §§ är stadgat.

Straffbestämmelser.

37 §.

Den, som i följd av gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger
rätt att meta i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat
slag av fiske, så ock den, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes,
om ej gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen, till böter
från och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, varom nu är sagt, må ej, därest den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas av annan än delägare i gemensamhetsfisket eller
arrendator av fisket.

38 §.

Böter, som ådömas enligt 37 §, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Särskilda bestämmelser.

39 §.

För förrättning, varom i 5 och 9 §§ sägs, skall utgå ersättning till
förrättningsmannen och gode män enligt vad särskilt stadgas. Ersättning,
som ej av allmänna medel gäldas, jämte kostnad för kungörelser och annat,
som för förrättningen är av nöden, skall sökanden genast förskjuta. Kommer
gemensamhetsfiske till stånd, gäldas sådan ersättning och kostnad av
delägarna efter vars och ens delaktighet i gemensamhetsfisket; dock vare
boställshavare samt arrendator^1, som i 31 § 2 mom. första stycket avses,
pliktiga gälda vad av ersättningen och kostnaden belöper å fiskevatten,
som av dem innehavas.

Vad i första stycket stadgas äge motsvarande tillämpning i avseende
å förrättning, som jämlikt 33, 34 eller 35 § skall företagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

40 §.

Beslut, som Konungens befallningshavande jämlikt denna lag meddelar,
skall införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas
i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet är beläget.

Mot Konungens befallningshavandes beslut må talan fullföljas hos
Konungen genom besvär, vilka skola till vederbörande statsdepartement
ingivas före klockan tolv å sextionde dagen från den dag, då beslutet
upplästs i kyrkan, eller, därest beslutet upplästs å olika dagar i särskilda
socknars kyrkor, från den dag, då det sist blivit uppläst.

Beslut, varigenom plan för gemensamhetsfiskes brukande fastställts,
lände till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

41 §.

Sträcker sig fiskevatten, om vilket fråga är, genom två eller flera
län, höre ärendet under Konungens befallningshavande i det län, där största
delen av fiskevattnet är belägen; dock att, sedan befallningshavanden
i visst län meddelat förordnande för förrättningsman jämlikt 5 § eller,
utan att förrättning företagits, fastställt beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande, samme befallningshavande städse skall fortfarande handlägga
ärenden angående gemensamhetsfisket.

42 §.

Den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske, varmed äganderätt till
grunden ej är förenad och som avser fångst av allenast visst eller vissa
fiskslag, skall ej beröras av gemensamhetsfiskes inrättande.

Har, innan denna lag trätt i kraft, fiskevatten utarrenderats, antingen
särskilt för sig eller under sådana villkor att avtalet uppenbarligen avser
huvudsakligast fiskerätten, eller har före denna lags trädande i kraft rätt
att fiska i vatten upplåtits annorledes än genom utarrendering av vattnet,
och inrättas gemensamhetsfiske, som omfattar jämväl sådant fiskevatten,
vare godkännande av fiskerättens innehavare erforderligt för giltigheten av
beslut att upplåta gemensamhetsfisket på arrende.

Kungl. Magris nåd. proposition Nr 6.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av II kap. 13 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

I mål angående gruva, som tillhör flera gemensamt, må stämning å
delägarna delgivas gruvföreståndaren; och svare denne delägarna för att
ofördröjligen stämningen föredrages å stämma eller i besannad avskrift
överlämnas till varje delägare.

Skola delägarna i gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd,
stämmas i sak, som rör gemensamhetsfisket, må stämningen delgivas sysslomannen;
och svare denne delägarna för att stämningen ofördröjligen föredrages
å sammanträde med delägarna eller i besannad avskrift överlämnas
till en var av dem.

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition Nr 6.

Förslag till -

Lag

om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om

rätt til! fiske.

Härigenom förordnas, att 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Oskift fiskevatten må alla, som däri äga del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket utan
förfång för någon av dem må nyttjas. Fiskebyggnad have ock en var
lov att uppföra allt efter som han äger del i samfälligheten och lägenhet
därtill finnes. År ej lägenhet för varje delägare att uppföra särskild
fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de övriga att deltaga; vilja de
ej, och prövar rätten, att byggnaden kan göras utan skada för dem, bestämma
rätten, på vad sätt, villkor och tid byggnaden må uppföras och
nyttjas.

1 oskift fiskevatten må ej en delägare utan de flesta övrigas samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare.

Vad i denna § är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande fiskevatten,
som utgör gemensam!)etsfiske eller ingår i sådant fiske.

13 §.

Om gemensamhetsfiske så ock om lapparnas rätt till fiske i vissa
delar av riket galle vad särskilt är stadgat.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sarnl. 6 käft. (ATr 6.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

14 §.

Fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken att framgå, må
ej utsättas i kungsådra.

I älv, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt drev, skall en sjättedel av bredden i djupaste vattnet lämnas fri från
redskap, varom nyss är sagt, där ej Konungens befallningshavande efter
rättägandes och sakkunnigs hörande giver lov till redskapens användande.
Är i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning, lände
jämväl till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat.

Har vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske, gemenskap med annat
vatten endast genom sådant sund, tillflöde eller avlopp, där kungsådra ej
finnes, må Konungens befallningshavande, på ansökan av delägarna i
gemensamhetsfisket, efter rättägandes och sakkunnigs hörande giva delägarna
lov att avstänga samma sund, tillflöde eller avlopp medelst anordning,
som hindrar fisken att framgå, dock att, där fråga är om anordning,
som kan förorsaka uppdämning, vad om fiskebyggnad för ty fall är stadgat
jämväl skall lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 24 maj 1912.

Närvarande:

Haris excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström följande.

»Genom proposition den 31 december 1908 framlades för riksdagen Tidigare
förslag till lag om gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse
af 10, 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

Dessa förslag grundade sig väsentligen på ett af tillkallade sakkunniga
inom jordbruksdepartementet den 30 april 1907 afgifvet betänkande
med förslag till lag om fiskeriområden samt lag angående ändrad lydelse
af 10 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske. Enligt remiss den 22 juni
1907 infordrades utlåtanden öfver nämnda förslag från landtbruksstyrelsen
och genom denna från Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka skulle inhämta
yttranden af hushållningssällskapens förvaltningsutskott och lämna allmänheten
tillfälle att yttra sig i ämnet. Sedan emellertid förslaget till lag
om fiskeriområden inom justitie- och jordbruksdepartementen i vissa hänseenden
underkastats omarbetning och därvid bland annat dess rubrik
förändrats till förslag till lag om föreningsfisken, föreskrefs genom remiss

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

deri 16 augusti 1907, att myndigheterna skulle i sina utlåtanden i ämnet
taga hänsyn äfven till det omarbetade förslaget eller, om utlåtanden redan
afgifvits, inkomma med de vidare yttranden, hvartill omarbetningen kunde
finnas föranleda. I anledning af de utlåtanden, som afgåfvos på grund
af remisserna, gjordes förslagen inom justitiedepartementet till föremål för
ytterligare bearbetning, och inhämtades därefter högsta domstolens utlåtande
öfver förslag dels till lag om föreningsfisken dels till lag angående
ändrad lydelse af 13 och 14 §§ i lagen om rätt till fiske. Högsta domstolen
framställde åtskilliga anmärkningar mot förslagen, och med hänsyn härtill
fingo dessa, innan de genom berörda proposition förelädes 1909 års riksdag,
inom justitiedepartementet undergå förnyad omarbetning, hvarvid jämväl de
föreslagna lagarnas rubriker ånyo förändrades.

Inom riksdagen rönte förslagen icke framgång. Lagutskottet hemställde,
att propositionen icke måtte af riksdagen bifallas, och denna hemställan
godkändes af båda kamrarna, hvarefter riksdagens beslut anmäldes
för Kungl. Maj:t genom skrifvelse den 27 april 1909.

Riksdagens Då jag nu anhåller att få ånyo upptaga detta ärende till behandling,

deu soiimj vill jag först erinra om, att initiativet till lagstiftning i ämnet utgått från
1902. riksdagen.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1902 anförde sålunda
riksdagen följande.

Den allmänna erfarenheten under senare tider gåfve tyvärr vid handen,
att fisket flerstädes i landet, äfven där det fordom varit mycket gifvande
och utgjort för befolkningen en god inkomstkälla, betydligt aftagit
samt i vissa trakter minskats i den grad, att det nu icke kunde med fördel
idkas. Orsakerna därtill vore mångahanda: en stegrad odling af landet
och i samband därmed skeende sänkningar och tappningar af sjöar och
vattendrag, industriens utveckling, anläggning af industriella verk och inrättningar
invid vattendragen och därmed förenade nödvändiga dammbyggnader,
utsläppande af affallsämnen in. m. i vattnet, allt detta hade i
väsentlig mån bidragit att minska fisket och utöfva en menlig inverkan
på detsamma. I bristande tillsyn å efterlefnaden af de för fiskerinäringens
vård befintliga föreskrifter syntes man hafva eu ytterligare orsak till berörda
förhållanden. Slutligen torde äfven gällande lag om rätt till fiske
vara en af de bidragande orsakerna till att fisket i allmänhet bedrifvits
utan hänsyn till dess fortfarande bestånd. När fiskevattnet nämligen icke
skiftats mellan delägarna i detsamma, hade dessa rätt att bruka fiskevattnet
eftersom de kunde sämjas, och däraf hade ofta blifvit följden, att
mången, som därstädes ägde fiskerätt, sökte att i största möjliga måtto
för egen del tillgodogöra sig fisket. Sålunda hade fisket på många ställen

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 6.

antagit arten af ett slags roffiske, som naturligtvis i hög grad måste menligt
inverka på fiskstammens bestånd.

I främmande länder, där fiskerinäringen befunne sig på en högre
ståndpunkt, hade man sökt åstadkomma ett med god hushållning öfverensstämmande
fiske genom att införa bestämmelser om s. k. fiskeriföreningar,
bildade af de fiskeberättigade i större sammanhängande fiskevatten. Dessa
föreningars uppgift vore att för deras medlemmars räkning på ett rationellt
sätt och med hänsyn såväl till den bästa möjliga afkastning af
fisket som äfven till fiskstammens bevarande och förökande bedrifva fisket
antingen genom särskilt antagna fiskare eller genom fiskets utarrendering.

Genom dessa föreningar åstadkommes en bättre ordning och uppsikt öfver
fisket än eljest, äfvensom att detta på ett mera tillfredsställande sätt sköttes,
än om hvarje fiskevattenägare själf skulle drifva fisket. Dylika fiskeriföreningar
syntes icke i vårt land på grund af gällande lag om rätt till
fiske kunna åstadkommas annat än genom frivillig öfverenskommelse mellan
samtliga delägare i fiskevattnet och sålunda omöjliggöras genom blott en
enda delägares vägran att inträda i föreningen.

Skrifvelsen slutade med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida och i hvad mån åtgärder i ofvannämnda och
vissa andra i skrifvelsen angifna afseenden lämpligen kunde vidtagas för
främjande och upphjälpande af Ostersjö- och sötvattensfisket, samt därefter
till riksdagen inkomma med förslag i ämnet,

I ofvannämnda af sakkunniga den 30 april 1907 afgifna utlåtande Hufvudframhölls
likaledes, att gällande bestämmelser om fiskerätt i oskift fiske- grunderna
vatten otvifvelaktigt icke vore ägnade att befordra en rationell fiskevård, föreslagna
Delägarna hade rätt att bruka dylikt vatten efter ty de kunde sämjas; tagstiftninkunde
de ej sämjas, skulle frågan, huru fisket utan förfång för någon
af dem finge nyttjas, afgöras af domstol. De fall, då sådan fråga dragits
under domstols pröfning, vore lätt räknade. Kostnaderna för rättegången
öfverstege väl i allmänhet den afkastning, som en delägare kunde hoppas
att vinna äfven under flera års utöfning af sitt fiske, helst ifall delägarna
någon längre tid i större omfattning gjort bruk af sin fiskerätt. Sålunda
utöfvade delägarna i oskift fiskevatten fisket »efter ty de kunna sämjas»,
det vill säga enhvar sökte att tillgodogöra sig så mycket som möjligt för
tillfället utan att tänka på framtiden, och det intresse för vidtagande af
åtgärder till fiskets förkofrande, som kunde förefinnas, förslappades lätt,
ty, äfven om dessa åtgärder icke blefve alldeles resultatlösa, vore det foga
utsikt, att frukten af dem skulle komma just den, som vidtagit åtgärderna,
till godo. Följden af dylikt utöfvande af fiske blefve ofta den, att fisktillgången
gradvis förminskades, till dess den slutligen nedsjönke till en ren

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

obetydlighet. Hvad sålunda yttrats angående oskift fiskevatten hade sin
giltighet äfven i fråga om sådana fall, då ett sammanhängande fiskevatten
ägdes af flera personer med hvar sitt område i vattnet. En af dessa personer
kunde, utan att öfverträda gällande lag, genom ett öfverdrifvet utöfvande
af fisket inom sitt område nedbringa fisktillgången i hela vattnet
till en obetydlighet, helst om ett flertal lekplatser skulle finnas inom hans
område. Att öfriga ägare af fiske i vattnet då uppgåfve alla försök att
verka för en rätt fiskevård vore ju förklarligt. Äfven vore att märka, att
rationell fiskedrift icke kunde med fördel idkas inom område af allt för
ringa omfattning.

Angående hufvudgrunderna för ändring af lagstiftningen i ämnet
yttrade de sakkunniga följande.

''För att beträffande visst fiskevatten, som tillhör flera personer, en
sammanslutning för fiskets ordnande skall kunna mellan delägarna åstadkommas
äfven i det fall, att icke samtliga delägare frivilligt deltaga i
sammanslutningen, erfordras stadganden i lag, enligt hvilka den, som motsätter
sig bildandet af sådan sammanslutning, kan tvingas att ställa sig
till efterrättelse de öfrigas beslut. Dylika stadganden föranleda en inskränkning
i den fria dispositionsrätt, som i allmänhet tillkommer en
fastighetsägare i fråga om hans fastighet och hvad därtill hörer, samt böra
uppenbarligen meddelas endast i sådana fall, då genom dem befordras ett
allmänt intresse af den vikt, att den enskildes anspråk på att varda bibehållen
vid ett oinskränkt utöfvande af sina rättigheter måste träda tillbaka.
Ett dylikt fall måste anses vara för handen här, då det gäller en nationalekonomisk
fråga af så stor betydelse som fiskerinäringens höjande från
den låga ståndpunkt, den nu intager i vårt land. Planmässigt bedrifvande
af fisket torde för öfrigt i längden vara till fördel för ägaren, äfven om
han under ett eller annat år erhåller mindre inkomst af sitt fiske, än som
skulle vunnits genom utöfvande af roffiske.

Gentemot förslaget att i vår lagstiftning införa stadganden af den
art, som ofvan nämnts, torde möjligen invändas, att för den händelse flertalet
delägare i ett vatten vilja sammansluta sig, men möta motstånd från
någon eller några delägare, de förra kunna bilda förening för sina andelar
af vattnet, sedan dessa andelar, för det fall att vattnet är oskift, blifvit
genom laga skifte bestämda. Nu är ju enligt gällande lagstiftning, beträffande
först oskift fiskevatten, delägarnas rättighet att erhålla skifte
inskränkt till det fall, att skifte utan öfriga delägares förfång kan ske,
hvilket ofta nog icke är händelsen, helst där vattnet är af mindre omfattning
och delägarna många, ty om, då skifte är sökt, det befinnes, att
de olika lotter i vattnet, hvilka genom skiftet skulle bildas, blefve så små,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

att sjelfständig fiskedrift ej kunde i afsevärd omfattning idkas inom en
sådan lott, lärer det sökta skiftet anses lända delägarna till förfång och
således skiftesvitsord frånkännas sökanden. Vidare är skiftesförrättning,
om sådan kommer till stånd, förenad med dryga kostnader, hvarförutom
resultatet däraf till följd af bristande kännedom om rätta värdet å de olika
fiskeplatserna kan komma att blifva mindre tillfredsställande. Har skifte
emellertid skett eller tillhör vattnet från början olika ägare, hvilka hafva
sina områden bestämda, så kan, såsom redan anförts, ägare af ett sådant
område, hvilket direkt sammanhänger med de öfriga, genom öfverdrifvet
utöfvande af fisket omintetgöra de öfriga fiskevattensägarnas alla försök att
verka för en rationell skötsel af fisket, och helt säkert komme antalet
sådana föreningar för utöfvande af fisket i vissa delar af ett sammanhängande
vattenområde ej att blifva stort.

Om det sålunda ur allmän synpunkt måste anses nödvändigt, att en
fiskerättsägare skall kunna mot sin vilja tvingas att ingå i en sammanslutning
för fiskets ordnande, fordrar å andra sidan nödig hänsyn till den
enskildes intresse, att inom sammanslutningen skall råda största möjliga
frihet, så att icke genom flertalets beslut någon må kunna mot sitt bestridande
påläggas inskränkningar i sin handlingsfrihet eller annat tvång,
utöfver hvad ändamålet med sammanslutningen nödvändigt krafvel

Sammanslutningar mellan fiskerättsägare skulle enligt de sakkunnigas
förslag åstadkommas genom att fiskevatten förklarades utgöra ett fiskeriområde.
Beträffande sättet för fiskets utöfvande inom dylika områden
erinrade de sakkunniga om att i vissa tyska stater, där bestämmelser i samma
syfte meddelats, delägarna förpliktats att antingen sköta fisket, genom
särskildt anställd fiskare eller ock utarrendera detsamma. Dessa två brukningssätt
vore uppenbarligen de mest fördelaktiga såväl för fiskstammens
vidmakthållande och förbättrande som för delägarnas ekonomi. Genom
användande af någotdera utaf nämnda sätt för fiskets utöfvande förekommes
sådan täflan mellan de olika delägarna i fråga om fiskets grundliga
utnyttjande, som annars ej så lätt kunde undvikas, och finge en hvar delägare
sin behöriga del af fiskevattnets afkastning. Enär fisket kunde bedrifvas
af ett fåtal personer och med ett begränsadt antal båtar och redskap,
undvekes det slöseri med tid, arbetskraft och materiel, som nu orsakades
däraf, att hvarje delägare hade sina redskap samt ofta, till följd af bristande
yrkesskicklighet, utan nytta förspillde tid och arbete genom olämpligt
sätt för yrkets bedrifvande. Vidare komme yrkesskickligheten hos fiskets
idkare att ökas, då fisket blefve ett hufvudyrke för vissa personer och icke
endast idkades såsom binäring eller till tidsfördrif. Emellertid hade de
sakkunniga ansett ett förbud mot utöfvandet af fiske inom fiskeriområde på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

annat sätt än de två nu angifva icke vara att förorda, helst förhållandena
stundom kunde vara sådana, att det skulle möta svåra hinder att åstadkomma
en sammanslutning för utöfvande af fiske i visst vatten genom
antagen fiskare eller arrendator. Fisket inom fiskeriområde borde, enligt
de sakkunnigas åsikt, ock kunna utöfvas sålunda, att en hvar delägare ägde
själf idka fiske i enlighet med gemensam plan. Fiskets bedrifvande på
detta sätt vore ur alla synpunkter att föredraga framför fiskets fria utöfvande
utan oannan reglering, än hittills i vårt land gällande bestämmelser
föranledde. Åt delägarna i fiskeriområde måste det uppenbarligen öfverlämnas
att afgöra, hvilket af ofvannämnda sätt för fiskets bedrifvande
skulle användas.

De sålunda angifna grunderna voro i det för 1909 års riksdag framlagda
förslaget bibehållna med den förändring att, i enlighet med yrkande
af högsta domstolen, bland formerna för gemensam hetsfiskes begagnande
ej upptogs dess nyttjande för gemensam räkning genom af delägarna
anställd fiskare utan i stället omnämndes fiskets nyttjande af delägarna i
bolag och den närmare regleringen af denna form för fisket förklarades
falla utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Äfven från riksdagens sida vunno samma grunder i hufvudsak bifall.
I riksdagens skrifvelse den 27 april 1909 yttrades i sådant afseende följande.

''Riksdagen har funnit de grundsatser, som fått sitt uttryck uti ifrågavarande
lagförslag om gemensamhetsfiske i många afseende!! väl motsvara
det ändamål, man .med denna lagstiftning afsett att vinna. Sålunda är
riksdagen villig godkänna förslagets hufvudprincip — att bereda möjlighet
för fiskets rationellare utnyttjande med afseende å fiskevatten, däri flera
äga de), äfven om en minoritet af mer kortsynta eller oföretagsamma delägare
skulle sätta sig däremot. Då förslaget med afseende å sättet för
realiserandet af denna möjlighet skiljer mellan tre olika fall, gemensamhetsfiskets
nyttjande af delägarna i bolag, fiskets upplåtande på arrende och
fiskets brukande enligt fastställd plan af delägarna hvar för sig, synes
riksdagen denna anordning fullt motiverad. Lika med hvad förslaget härutinnan
förutsätter, anser riksdagen, att arrende bör blifva den form för
fiskevattnets användande, som man i verkligheten i främsta rummet med
utsikt till framgång bör söka åstadkomma. Härigenom torde i allmänhet
enklast vinnas det bästa resultatet såväl för fiskstammens vidmakthållande
och förbättrande som för fiskeidkarnas och delägarnas ekonomi. Genom
fiskets enhetliga bedrifvande förekommes sådan för behållningen af fisket
skadlig täflan mellan de olika delägarna ifråga om fiskets nyttjande, som
eljest ofta icke kan förhindras. Äfven fiskets idkande af delägarna hvar
för sig enligt särskild plan måste i allmänhet anses vara till sådan fördel

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

för fiskets rationella bedrifvande, att för genomförande häraf enskildas till
äfventyrs stridiga intressen i viss mån måste uppoffras. Planen skall nämligen
enligt förslaget innefatta efter förhållandena lämpade bestämmelser
till skydd för fiskyngel och fiskets fredande å lekplatser m. m. samt i
öfrigt gifva regler för fiskets vidmakthållande och nyttiggörande för delägarna
allt efter deras andel i fiskevattnet. Med de i förslaget uppställda
förutsättningarna för tillkomsten af sistnämnda båda former för fiskets
nyttjande har vunnits det för fiskenäringen väsentliga i en sådan lagstiftning
som den förevarande. När förslaget i öfriga fall bygger på grundvalen
af enhällighet intressenterna emellan och därvid hänvisar till gällande
lagstiftning om bolag beträffande delägarnas inbördes förhållande
och ordnandet af deras gemensamma angelägenheter, synes riksdagen äfven
detta hafva fog för sig.’

Att förslaget det oaktadt icke antogs af riksdagen berodde på anmärk- Anmärkningar
dels i vissa afseenden mot förslagets innehåll dels mot detsamma^ form. ysregående
För de förra anmärkningarna kommer jag att sedermera närmare redogöra, förslag.

I det senare hänseendet yttrade riksdagen att, om riksdagen redan med
anledning af de anmärkta bristerna i sak, hvilkas afhjälpande icke utan
svårighet skulle låtit sig verkställas inom riksdagen, kunde hysa tvekan
om lämpligheten af förslagets upphöjande till lag, hade denna tvekan
ytterligare stegrats vid förslagets bedömande ur formell synpunkt. De
sakliga och formella anmärkningar, som högsta domstolen vid sin granskning
af det domstolen underställda förslaget riktat mot detsamma, hade
varit af den omfattande och djupgående art, att de enligt riksdagens
uppfattning bort föranleda till en fullständigare revision af lagförslaget,
än som kunnat försiggå ensamt genom ett mer eller mindre fullständigt
inarbetande af samma anmärkningar i förslaget. Redan de omnämnda
sakkunniga hade i sitt betänkande framhållit, att den ifrågasatta lagen ofta
måste komma att tillämpas af mindre lagkunniga personer, och att det därför
borde om möjligt undvikas att i densamma upptaga flera eller mera
invecklade stadgande!!, än förhållandena nödvändigt kräfde. I detta afseeende
lämnade emellertid enligt riksdagens uppfattning förslaget åtskilligt
öfrigt att önska. Redan förslagets omfattning syntes riksdagen i sin män
ägnad att verka afskräckande på dem, för hvilka detsamma i främsta rummet
vore afsedt. Förslagets enligt riksdagens mening bristande öfver o

o o o

skådlighet och i vissa delar alltför ringa anpasslighet efter naturliga faktiska
förhållanden försvårade dess tolkning och skulle, om det blefve lag,
helt visst väsentligt bidraga till att minska dennas praktiska användning.
Sistnämnda anmärkningar ville riksdagen särskild! rikta mot stadgandena
angående proceduren vid gemensamhetsfiskes inrättande och hvad därmed
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.) 4

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

borde stå i sammanhang.

En sammanställning af hithörande bestämmelser
till större enkelhet och klarhet syntes riksdagen synnerligen önsklig.
Vissa i förslaget upptagna detaljföreskrifter rörande Kung!. Maj:ts befallningshafvandes
åligganden i allmänhet syntes också, såsom väl omständliga

- . , öö

eller i allt fall liggande i sakens natur, kunna med fördel borttagas eller
göras mera kortfattade. En ytterligare omständighet, som enligt riksdagens
uppfattning gjorde förslaget svårläst, vore de många i detsamma
förekommande hänvisningarna till särskilda paragrafer. På grund af hvad
sålunda anförts, ansåge riksdagen en omarbetning af förslaget böra ske.
Då denna enligt riksdagens uppfattning borde blifva af tämligen ingående
art, hade densamma icke kunnat företagas inom riksdagen.
iningar De af mig återgifna delarna af riksdagens yttrande utvisa tydligt,

/XVtt riksdagen ansåg lagstiftning i förenämnda ämne af det hufvudsakförslag.
liga innehåll, som det framlagda förslaget erhållit, vara behöflig och önskvärd,
samt att afslaget å propositionen alltså ingalunda enligt riksdagens
mening innebar, att tanken på sådan lagstiftning borde förfalla, utan allenast
åsyftade, att vissa sakliga ändringar skulle vidtagas i förslaget, och
framför allt att man skulle söka genom en formell öfverarbetning gifva
detsamma större enkelhet och klarhet. Äfven af riksdagens muntliga förhandlingar
i frågan framgick en bestämd önskan, att nytt förslag med
förändrad form men hufvudsakligen samma innehåll snart måtte föreläggas

riksdagen.

Sedermera hafva också från skilda håll till Kungl. Maj:t inkommit
framställningar om återupptagande af lagstiftningsarbetet på detta område.

Sålunda hafva Södra Sveriges fiskeriförenirig och dess styrelse i
skrivelser den 6 november 1909 och den 25 maj 1911 anhållit, att förslag
till bestämmelser om gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende måtte
snarast möjligt ånyo framläggas, öfver den förra af dessa skrivelser har
landtbruksstyrelsen den 16 november 1909 afgifvit infordradt utlåtande
och därvid anfört att, då med den behandling och tillslutning i sak förberörda
proposition inom riksdagen rönt det förnyade upptagandet från
Kungl. Maj:ts sida af samma fråga torde vara att förvänta, så snart omständigheterna
medgåfve, landtbruksstyrelsen till följd häraf ansåge framställningen
icke gifva anledning till något vidare yttrande eller hemställan
i ärendet.

I skrifvelse den 17 november 1910 hafva hushållningssällskapens till
möte församlade ombud förklarat sig anse, att för den svenska fiskerinäringens
framtid intet vore viktigare än en ny, efter nuvarande förhallanden
lämpad lagstiftning, som ordnade gemensamhetsflsket och lämnade
möjlighet för det enskilda intresset att med framgång verka för fiskets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

vårdande och förbättrande. Med hänsyn till frågans sålunda angifna stora
betydelse för hela vårt land tilläte ombuden sig hemställa, att Kungl.
Maj:t behagade taga frågan om en sådan lagstiftnings åvägabringande
under förnyadt öfvervägande och för riksdagen snarast möjligt ånyo framlägga
förslag till lagstiftning i ämnet.

Ytterligare har i skrifvelse den 18 augusti 1911 Kronobergs läns
hushållningssällskap anhållit, att Kungl. Maj:t måtte till 1912 års riksdag
aflåta proposition angående förändrad lagstiftning om insjöfisket i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det för 1909 års riksdag framlagda förslaget.
I skrifvelsen anföres, att det torde vara utom allt tvifvel att vårt lands
insjöfiske, oaktadt allt det understöd detsamma numera åtnjuter och allt
det målmedvetna arbete, som numera nedlägges på denna näringsgren,
icke kan blifva af det värde och den betydelse, hvartill det onekligen med
en tidsenlig lagstiftning skulle kunna uppdrifvas.

Jag anser mig emellertid böra nämna, att jämväl en i viss män
motsatt uppfattning tagit sig uttryck. I särskilda till Kungl. Maj:t inkomna
skrifvelse!’ har en enskild fiskerättsägare, jämte det han förordat
betydande förändringar i det tidigare lagförslaget, hemställt, att nytt förslag
i ämnet icke måtte föreläggas riksdagen, innan genom antagande af
ny jordabalk införts klara bestämmelser i de nu så otydliga och för olika
tolkningar utsatta reglerna angående omfattningen af och innebörden i
begreppet fiskerätt, särskilt beträffande fiskevatten utan laga rågång byar
emellan och oskiftade vattenområden inom by.

Det har för mig funnits så mycket större skäl att tillmötesgå önskningarna
om fullföljande af förenämnda lagstiftningsarbete, som äfven jag
anser det vara en särdeles viktig uppgift att åstadkomma gynnsamma förutsättningar
för fiskerinäringens utveckling. Inom sakkunnigas kretsar synes
knappast mer än en mening råda om, att det i sådant afseende skulle
vara af stor betydelse att genom lagstiftning bereda utväg för aflägsnande
af de faror för vanskötsel af fisket, som föranledas däraf att vårt lands fiskevatten
till den öfvervägande delen äro oskifta eller eljest liera personer
tillhöriga.

Beträffande de naturliga möjligheterna för fiskerinäringen i vårt
land anhåller jag att få erinra om följande uttalande i de sakkunnigas
utlåtande.

''Under senare tider hafva vid upprepade tillfällen och från olika
håll klagomål framställts öfver det ringa utbyte, sötvattens- och skärgårdsfisket
i vårt land lämnar. Erfarenheten visar ock befogenheten af
dessa klagomål samt nödvändigheten af åtgärder för främjande af detta
fiske, som ju obestridligen är en af våra naturligaste och mest beaktans -

Kungl. Maj:tn nåd. proposition Nr 6.

Förslag
till lag om
gemensam
hetsfiske.

värda näringar. Sveriges insjöar och rinnande vatten upptaga en areal af
ungefär 3,628,100 hektar eller 8,4 procent af landets hela ytinnehåll. En
så ofantlig sötvattensareal borde ju afkasta tillräckligt med fisk för förbrukningen
inom landet och äfven lämna ett öfverskott för utförsel. Så
är emellertid ingalunda fallet. Den årliga medelafkastningen af fisket i
våra sötvatten kan beräknas uppgå till omkring 3 kilogram fisk per hektar.
Jämför man härmed förhållandena i Tyskland, finner man, att årliga afkastningen
af ett medelgodt fiskevatten där utgör 15 till 30 kilogram per
hektar, och att en del välskötta mindre insjöar årligen gifva ända till 60
kilogram per hektar. Denna stora skillnad mellan det svenska och det
tyska sötvattensfiskets afkastning beror visserligen delvis på olikheten i
klimat och andra naturförhållanden, bland annat därpå, att Sveriges sjöar
till en betydlig del äro större och djupare än de tyska samt sålunda icke
kunna väntas gifva lika stor afkastning, enär ju i allmänhet mindre och
grundare sjöar lämna relativt större utbyte af fisk än de stora och djupa
sjöarna, men hufvudorsaken till den ringa afkastningen af fisket i våra
sötvatten är utan tvifvel att söka däri, att detta fiske icke utöfvas på
ändamålsenligt sätt, och visst är, att genom en väl ordnad fiskevård värdet
af vårt sötvattensfiskes årliga afkastning skulle höjas med miljoner
kronor. Äfven fisket invid Sveriges kuster lämnar i många fall mindre
afkastning, än som skulle kunna vinnas, om detsamma bedrefves på fullt
ändamålsenligt sätt.’

Vid utarbetandet af det nya förslag till lag om gemensamhetsfiske,
som jag härmed har att för Kungl. Maj:t anmäla, har det första
syftet varit att undanröja anledningarna till de formella anmärkningar,
som af riksdagen framställdes mot det tidigare förslaget såsom helhet.
Det nya förslaget har därför erhållit en förändrad uppställning, som synes
mig vara ägnad att göra detsamma mera öfverskådligt och lättfattligt, och
en ytterligare åtgärd i sådant syfte har vidtagits genom att med särskilda
rubriker beteckna hufvudafdelningarna i förslaget. Att inskränka förslagets
omfattning, såsom riksdagen ifrågasatt, har jag icke funnit möjligt, om man
icke skall afstå från någon väsentligare del af dess innehåll. Det kan emellertid
tydligen icke förordas och är säkerligen ej heller af riksdagen åsyftadt, att
man skulle endast för lagförslagets förkortande utelämna bestämmelser,
som kunna förväntas blifva till gagn. De beträffande innehållet af riksdagen
uttalade önskningarna skulle snarare föranleda utvidgning än inskränkning
af förslaget. Att antalet paragrafer i det nya förslaget till
och med är något större än i det tidigare, beror därpå, att för särskilda
bestämmelsers systematisering och förenkling det befunnits lämpligt att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

uppdela vissa paragrafer i sistnämnda förslag. I fråga om detaljbestämmelserna
har man, såsom riksdagen äfvenledes begärt, sökt att vinna ökad
korthet och klarhet, i den mån sådant låtit sig göra. Vissa detaljbestämmelser
hafva ock uteslutits. Jämväl riksdagens anmärkning om de många
i det tidigare förslaget förekommande hänvisningarna till särskilda paragrafer
har vid omarbetningen varit beaktad. Det är dock, i synnerhet i
ett ämne af denna invecklade natur, knappast möjligt att undvika ett
ganska stort antal dylika hänvisningar; åtminstone skulle förslaget icke
vinna i tydlighet genom deras utelämnande.

En jämförelse mellan det nu föreliggande förslaget och det för
1909 års riksdag framlagda torde underlättas genom följande sammanställning,
utvisande hvilka paragrafer eller delar af sådana i de båda förslagen
motsvara hvarandra.

Det nuvarande förslaget.	Det tidigare förslaget.	Det nuvarande förslaget.	Det tidigare förslaget.
1 §	1 § 1 St., 3 § 1 St.	23 §	12 § 2 St., 14 § 3 st.
2 §	1 § 2 st.	24 §	13 §.
3 §	1 § 3 st.	25 §	14 § 4 St.
4 §	11 § 3 mom., 17 §.	26 §	15 §.
5 §	21 § 1 och 2 st.	27 §	18 §.
6 §	22 §.	28 §	16 § 1 st.
7 §	23 §.	29 §	17 §.
8 §	24 §.	30 §	16 § 2 st.
9 §	25 §. 21 § 3 st.	31 §	19 §.
10 §	26 §.	32 §	20 §.
11 §	27 § 1 st., 2 § 1 st., 27 § 2 st.	33 §	30 §.
12 §	27 § 3 och 4 st.	34 §	32 §.
13 §	29 §.	35 §	31 §.
14 §	2 § 2 st.	36 §	33 §.
15 §	3 § 2 st.	37 §	36 §.
16 §	1 § 2 st., 4 §.	38 §	37 §.
17 §	5§-	39 §	28 §, 33 §.
18 §	10 §.	40 §	34 §.
19 §	11 § 1 och 2 mom.	41 §	35 §.
20 §	6 §.	42 §	38 §.
21 §	12 §•	Slutbestäm-	Slutbestämmelsen.
22 §	14 § 1—3 st.	melsen.

Vid den redogörelse för det nya förslagets särskilda bestämmelser,
till hvilken jag nu öfvergår, torde det beträffande de stadganden, som
synas vara af större vikt eller mera i behof af förklaring, vara lämpligt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Gemen samhetsfiskes
inrättande.

Gemensamhets
fiskes
tillgodogörande.

att i hufvudsak angifva ej blott grunderna för deras nuvarande innehåll
utan äfven den utveckling de genomgått under frågans tidigare behandling.
I afseende å mera oväsentliga och själfklara detaljer synes däremot
i allmänhet något särskildt yttrande icke erfordras, äfven om de vid öfverflyttning
från tidigare förslag undergått någon mindre förändring i sak.
Ej heller kommer jag att vidare beröra förändringar af formell natur.

Den föreslagna lagen afser, såsom förut framhållits, dels att möjliggöra
för delägare i oskift fiskevatten att utan anlitande af domstols åtgärd
ordna fiskets nyttjande i öfverensstämmelse med fordringarna på en förståndig
hushållning, dels ock att under vissa förhållanden åstadkomma en
liknande reglering jämväl för en sjö, ett vattendrag eller annat vattenområde,
som af naturen utgör en enhet, men hvari flera personer äga olika
till läget bestämda delar, och beträffande hvilket en ändamålsenlig fiskevård
enligt nu gällande lag icke kan komma till stånd, utan att samtliga de
personer, som äga andelar af området, därom enas.

Af syftet för ifrågavarande lagstiftning följer, att från delägarnas sida
ett majoritetsbeslut skall vara tillräckligt för gemensainhetstiskes inrättande.
Den bchöfliga majoriteten har i föreliggande förslag, liksom i tidigare, bestämts
så, att beträffande fiskevatten, som är i sin helhet oskift, skall erfordras
mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten minst två tredjedelar
af samtliga delägares rösttal. Att lindrigare villkor uppställts beträffande
oskift fiskevatten motiverades af de sakkunniga därmed, att olägenheterna
af gällande lags tillämpning i afseende å sådant vatten vore synnerligen
stora och samtliga delägare måste anses hafva gagn af den ifrågasatta
åtgärden.

Härutöfver hafva samtliga förslag uppställt fordran på, att delägarnas
beslut i ämnet skall i någon form bekräftas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Likaledes hafva i alla förslagen intagits bestämmelser om
att, då enighet mellan delägarna icke föreligger, frågan skall, innan
beslut däri fattas, företagas till undersökning vid förrättning på stället
genom en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnad sakkunnig.

Såsom jag förut antydt, skulle enligt det tidigare förslag, som utgjorde
föremål för högsta domstolens granskning, föreningsfiske antingen
nyttjas för gemensam räkning genom af delägarna anställd fiskare eller
upplåtas på arrende eller brukas af delägarna själfva enligt fastställd plan.

Beslut om fiskes tillgodogörande på förstnämnda sätt skulle ej vara
giltigt, med mindre samtliga delägare förenat sig därom. De sakkunniga
yttrade i detta afseende, att om fiske på sådant sätt skulle utöfvas för
flera delägares räkning, torde i de flesta fall vai''a nödvändigt att kunna
vid behof affordra delägarna bidrag till gemensamma omkostnader, och en

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

tvångssammanslutning, inom hvilken minoriteten skulle mot sin vilja såväl
förlora rätten att tiska som ock kunna af öfriga delägare få sig ålagd
skyldighet att tillskjuta penningar till belopp, som kunde för den enskilda
delägaren kännas högst afsevärdt, syntes af lätt insedda skäl ej vara att förorda.
En dylik sammanslutning förutsatte ock i detalj gående lagbestämmelser
angående ordnandet af gemensamma angelägenheter samt förhållandet
till tredje man, men då den ifrågasatta lagen ofta måste komma
att tillämpas af mindre lagkunniga personer, borde om möjligt undvikas
att i densamma upptaga flera eller mera invecklade stadgande!!, än förhållandena
nödvändigt kräfde. Förelåge däremot enighet mellan delägarna,
hade de naturligen att själfva ordna sina angelägenheter, vare sig
genom att ingå bolag eller genom bildande af förening för ekonomisk
verksamhet eller på annat sätt.

Högsta domstolen ansåg, att beträffande de rättsförhållanden, som
kunde uppstå vid ett dylikt utöfvande af fisket, förslagets ståndpunkt i
viktiga delar vore tämligen oklar. Tydligt syntes vara att, för så vidt
bestämmelser om fiskes utöfvande för samfälld räkning öfver hufvud skulle
inflyta i förslaget, detta borde underkastas en fullständig revision ur vissa
af högsta domstolen antydda synpunkter. En annan utväg, som kunde
ifrågakomma, vore emellertid att helt och hållet afstå från att i förevarande
lagstiftning reglera rättsförhållandet mellan dem, som på nu omförmälda
sätt utöfvade fisket. Ifrågasättas kunde i själfva verket hvad
man ur allmän fiskerisynpunkt vunne genom därtill syftande lagbestämmelser,
om de måste byggas på grundvalen af enhällighet intressenterna
emellan och nyinträdande delägares obundenhet af företrädarens åtgöranden.
Det för fiskerinäringen väsentliga i förslaget syntes vara, att en
majoritet af intressenter kunde, trots motstånd af en kortsynt och oföretagsam
minoritet, framtvinga ett mer eller mindre rationellt nyttjande af
sammanhängande fiskevatten, helst i form af ett enhetligt drifvet fiske.
Men från denna synpunkt kunde någon betydelse icke tilläggas ifrågavarande
bestämmelser. Deras betydelse skulle allenast bestå i att åt en
viss art af bolagsverksamhet, hvars utvecklande vore ur fiskerinäringens
synpunkt önskvärdt, ägnades en legislativ behandling, som mera än den
allmänna bolagslagstiftningen uppmärksammade vissa sidor af de särskilda
rättsförhållanden, om hvilka här vore fråga. Huruvida vikten häraf vore
tillräckligt stor att motivera en speciallagstiftning, hvilken, om man öfverhufvud
iriläte sig därpå, måste blifva tämligen omfattande och invecklad,
syntes emellertid kunna betviflas.

Mot den i förslaget använda beteckningen å berörda form för föreningsfiskes
begagnande anmärkte högsta domstolen, att fiske kunde komma

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 6.

att utöfvas för fleras gemensamma räkning utan att de samfälldt antagit
fiskare, och någon anledning syntes ej förekomma, hvarför ej dylika fall
skulle likställas med dem, som folie under det föreslagna uttrycket. Om
t. ex. två eller flera fiskeberättigade skulle öfverenskomma att personligen
eller genom sina äfven för andra ändamål antagna tjänare drifva fisket för
gemensam räkning, eller om en eller flera intressenter af de öfriga erhölle
och mottoge uppdrag i sådan riktning, vore det svårt att inse, hvarför en
dylik anordning ej skulle i det afseende, hvarom här vore fråga, godkännas
af lagstiftningen. Ifrågavarande uttryck syntes alltså böra utbytas
mot ''nyttjas af delägarne för gemensam rakning’ eller måhända än hellre
''nyttjas af delägarne i bolag’, i sammanhang hvarmed orden ''brukas af
delägarne själfva enligt fastställd plan’ borde jämkas till ''enligt fastställd
plan brukas af delägarne hvar för sig’.

På grund af högsta domstolens anmärkningar uteslötos ifrågavarande
bestämmelser ur det förslag, som förelädes 1909 års riksdag, och öfverlämnades
åt delägarna att genom öfverenskommelse ordna dessa förhållanden.
Därvid komme, såsom dåvarande chefen för justitiedepartementet
yttrade, lagstiftningen om enkla bolag (eventuellt handelsbolag) att äga
tillämpning, och hvad därutöfver erfordrades af reglerande bestämmelser
hade sin naturliga plats i det bolagsaftal, som uppenbarligen borde komma
till stånd i sammanhang med öfverenskommelse om gemensamhetsfiskes
nyttjande i bolag. Att härigenom intressentskapet mellan delägarna reglerades
på ett med hänsyn till föreliggande faktiska förhållanden enklare
och lämpligare sätt, än som genom lagstiftning kunde ske, syntes icke
vara tvifvel underkasfadt.

Det nu föreliggande förslaget öfverensstämmer, såsom dess 16 §
utvisar, i nämnda afseende med 1909 års förslag.

I fråga om de hufvudsakliga förutsättningarna för de båda öfriga
formerna för gemensamhetsfiskes tillgodogörande hafva de olika förslagen
stått hvarandra ganska nära. För beslut om fiskevattens upplåtande på
arrende skall erfordras samma röstöfvervikt som för beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande i fiskevattnet. Fiskets nyttjande af delägarna
hvar för sig förutsätter däremot icke något beslut af dem, utan denna
form skall utan vidare tillämpas, så snart icke någon af de andra
formerna är använd. Fiskets egenskap af gemensamhetsfiske medför
i sådant fall att delägarna, för att få rätt till annat fiske än mete,
måste antaga plan för fiskets nyttjande och utverka Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
fastställelse å densamma. Har under en sammanhängande
tid af tre år hvarken fastställd plan varit gällande eller någon af
öfriga former för fiskets nyttjande vunnit tillämpning, skall på ansökning

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

af delägare Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga förklara beslutet om gemensamhetsfiskes
inrättande förfallet.

Södra Sveriges fiskeri förening har i sin förut omnämnda skrifvelse Främst,äUaf
den 6 november 1909 uttalat den mening, att af de föreslagna tre for- ningarom
merna för gemensainhetsfiskes brukande endast fiskets utarrendering för,u>w aTfördelägarnas
gemensamma räkning komrne att få stor praktisk betydelse, och merna f ''ör
att därför någon annan form ej behöfde intagas i ett nytt förslag i ämnet, ^hetsfiskTs''
hvarigenom detta förslag kunde i väsentlig mån förenklas. En motsatt tillgodogöuppfattning
har tagit sig uttryck i de likaledes af mig förut berörda skofvel- rande''
ser, som inkommit till Kungl. Maj:t från en enskild fiskerättsägare. Enligt
hvad i desamma anförts, hade den nuvarande fiskeriidkande befolkningen
icke tillräcklig ekonomisk bärkraft att arrendera störa sammanslagna
fiskeområden, utan komme dylika arrenden att öfvertagas af fiskeriföreningar
och personer, hvilka bedrefve fiske såsom sport, samt nämnda befolknings
fortbestånd att äfventyras. Det enda lämpliga för svenska förhållanden
vore att förplikta delägare i gemensamhetsfiske att arbeta efter
fastställd plan, och blott denna form för nyttjande af sådant fiske borde
därför upptagas i ett blifvande lagförslag.

Jag har icke trott det vara lämpligt att vidtaga en förändring af
förslagets hufvudgrunder i vare sig den ena eller den andra af de sålunda
angifna riktningarna. Båda de ifrågavarande formerna för gemensam hetsfiskes
brukande torde innebära en förbättring af förhållandena före inrättande
af sådant fiske. Arrendeformen synes vara den, vid hvilken de största
förhoppningarna ur fiskevårdens synpunkt i allmänhet fästas, men äfven
den andra torde äga vissa fördelar. Att genom endera formens uteslutande
ur förslaget detta skulle förkortas och förenklas kan under sådana förhållanden
icke anses äga afgörande betydelse.

I fråga om gemensamhetsliskes utarrendering innebär emellertid det Företrädesföreliggande
förslaget en ganska väsentlig afvikelse från de föregående. ''joritetenZid,

Redan i de sakkunnigas förslag var stadgadt att, om vid fiskeri-utdöendeområdes
upplåtande på arrende delägare, som ägde tala för mer än half- rmg''
ten af området, ville gemensamt arrendera fisket, de skulle hafva företrädesrätt
till arrendets öfvertaganae på villkor, som i brist på öfverenskommelse
skulle bestämmas af skiljemän. I motiven till förslaget anfördes
härom, att de sakkunniga, som icke ansett lämpligt, att någon fiskerättsägare
skulle kunna mot sin vilja tvingas att ingå i en sammanslutning
för utöfvande af fiske genom anställd fiskare, hölle före, att bestämmelsen
om företrädesrätt vid utarrendering skulle medföra samma verkan till
fiskets befrämjande som ett dylikt stadgande utan att föranleda sådana olägenheter
som detta. De delägare i området, hvilka önskade verka för ett
Bihang till Riksdagens protokoll W13. 1 saml. 6 Käft. (Nr 6.) 5

Kungl. Ma j-.ts nåd. proposition Nr 6.

rationellt utöfvande af fisket, kunde arrendera fisket inom området och
vore sedan oförhindrade att efter förmåga arbeta för fiskets upphjälpande.
De kunde jämväl på det sätt, de funne mest förmånligt, ordna sina inbördes
angelägenheter, vare sig genom att bilda förening eller på annat
sätt. De delägare åter, hvilka af en eller annan anledning ej deltoge i
dylik sammanslutning för fiskets arrenderande, beröfvades visserligen rätten
att fiska, men de bekomme i stället arrende för sitt fiskevatten.

Inom högsta domstolen afstyrktes dessa bestämmelser af eu ledamot,
hvilken, under erinran om att enligt förslaget en majoritet af delägare
skulle kunna först genomdrifva föreningsfiskes inrättande och sedan tilltvinga
sig att arrendera fisket, förklarade sig anse det allmänna intresse
om fiskevården i riket, som förslaget afsåge att befrämja, ej vara af den
säregna vikt att en sådan tvångsrätt kunde tillstyrkas, öfriga ledamöter
i domstolen y''trade, att ett stadgande sådant som det ifrågavarande, hvilket
innebure rätt att tvångsvis öfvertaga annans egendom på arrende, måste i
och för sig förefalla i viss mån betänkligt och syntes endast kunna försvaras
därmed, att det påkallades af ett allmänt intresse af vikt samt icke
lände till något verkligt förfång för ägaren.

Förevarande bestämmelser, som i hufvudsak bibehöllos i det för
riksdagen framlagda förslaget, blefvo äfven från riksdagens sida föremål
för anmärkningar. I riksdagskrifvelsen framhölls till en början, att eu
lagstiftning, hvilken såsom den föreslagna ville i vårt land införa nya principer,
uppenbarligen måste framgå med synnerlig försiktighet, huru nödvändig
och önsklig den än ur många synpunkter kunde vara. För den
enskilde fiskevattenägaren vore det nämligen ett afsevärdt intrång i hans
rätt, särskild! när fiskevattnet vore skiftadt, att nödgas underkasta sig en
viss majoritets af vattenägare mening, då det gällde fiskets utnyttjande,
och att endast blifva hänvisad till att själf och med sitt husfolk idka
mete i det honom förut oinskränkt tillkommande vatten. I många fiskevatten
här i landet hade äfven fisket med ägarens medgifvande lämnats
fritt för jämväl icke fiskevattenägare, som däraf hämtat fisk för sitt behof.
Det syntes riksdagen därför vara af synnerlig vikt, att garantier vunnes
för att det intrång i den enskildes rättsliga och faktiska ställning, som
sålunda för fiskets skull måste åstadkommas, icke af majoriteten utnyttjades
till förfång för öfriga delägare i gemensaruhetsfisket. Då fisket skulle
nyttjas af delägarna hvar för sig efter fastställd plan, syntes någon fara i
sådant afseende icke föreligga. Skulle åter fisket utarrenderas och skulle
detta kunna ske under i förslaget uppställda förutsättningar, blefve det
nödvändigt, att i lagstiftningen med största omsorg träffades åtgärder för
värnande af minoritetens rätt. Den föreslagna anordningen att majoriteten

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

af delägarna skulle äga öfvertaga arrendet och att först om majoriteten ej
begagnade denna rätt utarrenderingen skulle ske å offentlig auktion, därest
ej delägarna enhälligt öfverenskomme om annat förfaringssätt, hade riksdagen
för sin del ej kunnat finna tillfredsställande. Den möjlighet för
någon eller några få strandägare att för lång tid framåt tilltvinga sig
arrende, som sålunda föresloges, och hvilken möjlighet innebure ett slags
rätt för dem, som ägde större del i fisket, att från minoriteten expropriera
rätten till fiskets nyttjande, måste enligt riksdagens uppfattning medföra
en fara för de mindre fiskevatten ägar na att icke kunna göra sina intressen
behörigen gällande. Och den garanti, som, därest af majoriteten
afgifvet anbud å arrendet icke godkändes genom beslut i vanlig ordning
af öfriga delägare, det i lagförslaget för sådant fall stadgade skiljemannaförfarandet
vore afsedt att medföra, kunde enligt riksdagens uppfattning
icke anses betryggande. Riksdagen syntes det att, om majoriteten af delägare
skulle vinna rätt att arrendera fisket, denna rätt borde, när enhällighet
mellan delägarna ej kunde åstadkommas, kunna förvärfvas endast på grund
af anbud i eljest stadgad ordning å offentlig auktion.

Sannolikt skulle berörda stadgande!! äga ganska stort värde med
hänsyn till fiskevården. Tydligt är nämligen att en för främjande af
fisket i ett vattendrag intresserad majoritet af de fiskeberättigade kan
förutsättas vara mera benägen att underkasta sig besvär och kostnad för
inrättande af geinensamhetsfiske, om den har sig tillförsäkrad rätt att mot
skälig ersättning själf öfvertaga fisket på arrende samt sålunda äger trygghet
att få fullfölja arbetet för fiskets utveckling och njuta nyttan däraf.
De invändningar, som ur principiell synpunkt och af billighetsskäl kunna
med hänsyn till minoritetens rätt framställas mot en sådan anordning, äro
dock så betydande, att det torde vara riktigast att afstå från tanken på
densammas genomförande. Det förefaller också, som om majoriteten i ett
fiskevatten äfven utan dylik företrädesrätt borde finna intresse i att få
gem ensamhetsfiske till stånd. Att vid auktion täfla om arrendet står ju
alltid majoriteten öppet, och då med dess delaktighet i fisket äfven följer
rätt att tillgodonjuta större delen af arrendesumman, bör det i regel vara
lättare för majoriteten än för en utomstående att bjuda ett högt belopp.
Går arrendet likväl från en majoritet, som önskar erhålla detsamma, godtgöres
arbetet för gemensam hetsfiskets inrättande i någon mån genom
majoritetens andelar i arrendesumman, som i sådant fall antagligen är
ganska riklig.

En väsentlig omläggning af grunderna för den föreslagna lagstiftningen
skulle äga rum, om, såsom riksdagen ifrågasatt, man skulle söka
i lagförslaget träffa särskilda garantier för att ett geinensamhetsfiske, syn -

Garantier
för rationellt
bedrifvande

af fiske.

Kungl. Mctj-.ts nåd. proposition Nr 6.

nerligast om det upplåtits på arrende, under tiden för sitt bestånd bedrefves
rationellt och med behörigt aktgifvande under olika förhållanden
å fiskstammens uppehållande. Hvad man velat vinna med lagstiftning om
gemensamhetsfiske har varit att möjliggöra eller underlätta undanröjande
af de särskilda olägenheter, som ur fiskevårdens synpunkt äro förenade
med att ett fiskevatten tillhör flera personer. Detta mål är uppnådt, om
— för att nämna det fall, som antages blifva vanligast och af riksdagen
särskild! berörts — fiskevattnet i sin helhet utarrenderats. Rätten att
fiska i vattnet tillkommer därefter, med undantag för mete, arrendator!!
ensam. Under arrendetiden löper denne ej någon risk att se sina sträfvanden
för fiskstammens bevarande och ökande omintetgjorda genom andra
fiskeberättigades åtgärder, och han är därför ej heller på samma sätt som
flera fiskerättsägare i ett vattendrag utsatt för frestelsen att utan tanke
på framtiden taga allt, som kan tagas. Vill man därutöfver söka betrygga,
att den fiskeberättigade väl sköter fisket, torde det icke finnas tillräcklig
anledning att stanna vid gemensamhetsfisken, utan torde de bestämmelser,
som i sådant syfte kom me att meddelas, böra gälla äfven i afseende å
fiskevatten, där flera äro fiskeberättigade utan att gemensamhetsfiske inrättats,
samt fiskevatten, där endast en fiskeberättigad finnes, vare sig
denne själf utöfvar fisket eller utarrenderat detsamma. Det blefve alltså
fråga om allmänna stadgande!! angående fiskeberättigades skyldigheter med
hänsyn till fiskevården. Bestämmelser i sådan riktning finnas för närvarande
i fiskeristadgan den 17 oktober 1900. 9 §. enligt hvilken Kungl.
Maj:ts befallningshafvande kan för viss ort meddela särskilda föreskrifter
om fiskets vård och lämpliga bedrifvande. Det torde knappast vara lämpligt
att i detta sammanhang ingå i undersökning, huruvida sistnämnda
bestämmelser böra vidare utvecklas eller eljest omarbetas. Man korame
därvid in på vidtutseende spörsmål af ömtålig natur och skulle sålunda
ytterligare försvåra lösningen af den nu närmast föreliggande lagstiftningsuppgiften,
som äfven med sin hittillsvarande begränsning visat sig ingalunda
tillhöra de lätta.

Förhållandet Jämväl en annan, om också mindre omfattande, utvidgning af före mellan

de varande lagstiftning har ifrågasatts af riksdagen, i det denna såsom en
strand- brist i 1909 års förslag framhållit, att detsamma ej gåfve några som helst
agama. regjer angående strändernas begagnande, i hvad det kunde erfordras för
fiskets bedrifvande, eller angående ersättning för skadegörelse å dem af
arrendator utaf fisket, i den mån denne ej vore ägare af stranden. Dylika
bestämmelser för andra fisken än gemensamhetsfisken finnas för närvarande
endast i ringa utsträckning, och att särskild! för detta område meddela
sådana kan knappast anses behöflig! under annan förutsättning än att just

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

gemensamhetsfiskes inrättande skulle föranleda svåraghet att undvara desamma.
Så torde dock icke vara händelsen. Snarare vill det synas, som
om de ordnade förhållandena vid gemensamhetsfiske och i synnerhet den
därmed ofta följande inskränkningen i antalet fiskande borde medföra, att
de fiskandes och strandägarnas ställning till hvarandra skulle lättare regleras
genom öfverenskommelse och i öfrig! vara förenad med mindre
svårigheter än före gemensamhetsfiskets tillkomst.

Hvad jag i öfrig! har att anföra om förevarande lagförslag torde
lämpligen anknytas till de särskilda paragraferna i den ordning de förekomma
i förslaget.

En till tio år bestämd minimitid för gemensamhetsfiskes inrättande
var föreslagen redan af de sakkunniga och motiverades af dem därmed,
att sådan sammanslutning uppenbarligen icke borde kunna bildas för huru
kort tid som helst, och att tio år vore den minsta tid, inom hvilken afsevärdt
resultat i ekonomiskt hänseende kunde vinnas af mera omfattande
åtgärder till fiskets förbättrande.

Maximitiden föreslogs af de sakkunniga till femtio år, med begränsning
till tjugufem år om någon delägare det yrkade, men nedsattes i det
för 1909 års riksdag framlagda förslaget till sistnämnda antal år. Anledningen
till denna förändring var eu af högsta domstolen framställd anmärkning
att, då här vore fråga om införande af en ny, i enskildas rätt
tämligen ingripande anordning, om hvars praktiska verkningar erfarenhet
saknades i vårt land, försiktigheten syntes kräfva att längsta tiden sattes
till tjugufem år.

Delägare i gemensamhetsfiske skall enligt förslaget äga att själ!'' och
med sitt husfolk idka mete i honom tillkommande vatten, äfven då fisket
i öfrig! icke brukas af delägarna. Angående en motsvarande bestämmelse
i de sakkunnigas förslag yttrade dessa, att sådan rätt syntes böra förbehållas
den enskilde för att det tvång, som utöfvades mot en i ärendet
öfverröstad fiskerättsägare, icke skulle kännas alltför tungt. Detta sätt att
fiska syntes i allmänhet icke kunna förorsaka något egentligt intrång i en
arrendators verksamhet och utöfvades oftast såsom tidsfördrif eller för att
bereda sysselsättning åt icke arbetsföra personer.

Om det fiskevatten, som är i fråga, icke är i sin helhet oskift och
ej heller mellan delägarna träffats enhällig öfverenskommelse om särskild
grund för beräkning af delaktigheten i gemensamhetsfisket och af del O

Ö o Ö

ägarnas rösträtt, erfordras bestämmelser om sådan beräkningsgrund. De
sakkunniga anförde i sådant afseende följande.

’Det kunde ifrågasättas, att delägarnas rösträtt skulle beräknas
efter hvarje särskild! fiskevattens ytinnehåll eller ock efter längden af

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

hvar delägares strand. Intetdera af dessa beräkningssätt är emellertid
tillförlitligt. En hvar, som har närmare kännedom om våra fiskevattens
beskaffenhet, lärer kunna vitsorda, såväl att afkastningen utaf, till
exempel, olika delar i samma sjö ofta nog icke står i minsta proportion
till de olika delarnas ytinnehåll, som ock att i en sjö eller flod
fisket vid eu helt kort strandsträcka, där långgrundt vatten med lämplig
botten och riklig växtlighet möter, kan äga vida större värde än fisket
vid eu mångdubbelt längre strand med bråddjup. Kommitterade anse, att
rösträtten i förevarande fall bör bestämmas genom en värdesättning å den
normala afkastningen af hvarje delägares fiskevatten. En dylik värde.
sättning medför visserligen i de flesta fall kostnader, som antagligen öfverstiga
utgifterna för en uppmätning af vissa vattens ytinnehåll eller utaf
längden af olika fastigheters stränder, men då det gäller eu så viktig fråga
som röstberäkningen vid en omröstning, hvarigenom en fastighetsägare
kan mot sin vilja beröfvas rätten att själf ordna utöfvandet af sitt fiske,
bör allt för stor hänsyn icke fästas härvid. Ett med rättvisans fordringar
öfverensstämmande resultat af omröstningen uppväger väl den skillnad i
kostnader, som kan uppstå. Om fiskeriområde, omfattande särskilda fiskevatten,
kommer till stånd, måste ock i de flesta fall en värdering af de
olika delarna däri läggas till grund för bestämmendet af en hvars delaktighet
i området med däraf följande rätt till andel i afkastningen, där
fördelning af sådan skall ske, och rösträtt i gemensamma angelägenheter,
och jämväl med hänsyn härtill synes det lämpligt att äfven, då det gäller
omröstning angående fiskeriområdes bildande, låta värdet af de olika delarnas
afkastning ligga till grund för röstberäkningen.’

Den sålunda angifna beräkningsgrunden har sedermera bibehållits.
Bestämmelser om den för dess tillämpande erforderliga uppskattningen
finnas i 9 §.

Särskild förrättning för undersökning af väckt fråga om bildande af
fiskeriområde skulle enligt de sakkunnigas förslag hållas, när ej samtliga
rättsägare vore ense såväl i själfva hufvudfrågan som om sättet för fiskets
utöfvande och, då fisket i vattnet ej vore samfälldt, om grunden för beräkning
af delägarnas rösträtt.

Vid förslagets första omarbetning uppställdes fordran på dylik förrättning
äfven för de fall, då samtliga rättsägare icke vore ense om tiden
för sammanslutningen och om plan för fisket, därest sådan skulle uppgöras.
När enighet i dessa hänseenden ej förelåge, syntes, enligt hvad
departementschefen yttrade vid remissen till högsta domstolen, i alla händelser
erfordras sammanträde med delägarna inför opartisk och sakkunnig
person, som kunde leda förhandlingarna och öfver dem föra. protokoll.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare endast statens fiskeritjänstemän
vara behöriga att, efter förordnande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
hålla ifrågavarande förrättningar.

Detta ändrades före remissen till högsta domstolen därhän, att sådan
behörighet skulle tillkomma äfven andra sakkunniga personer, som godkändes
af landtbruksstyrelsen. Nämnda förändring ansågs vara behöflig,
enär statens fiskeritjänstemän icke vore så många, att samtliga ifrågakommande
förrättningar kunde antagas blifva af dem handlagda utan mera
afsevärdt uppskof.

Högsta domstolen hemställde om ytterligare jämkningar i sistberörda
bestämmelse. Förordnande för annan än vederbörande statens fisker itjänsteman
syntes böra ifrågakomma endast, då nämnda tjänsteman vore hindrad att
företaga förrättningen. Den, som sålunda skulle förordnas, borde vara
på förhand godkänd af landtbruksstyrelsen. Att, såsom förslaget efter
ordalydelsen innebure, låta styrelsens pröfning af hans lämplighet ifrågakomma
efter förordnandets meddelande och medan frågan vore anhängig
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, syntes ej vara att förorda.

I enlighet härmed blef sedermera stadgandets lydelse ånyo förändrad.

En enskild fiskerättsägare har, såsom jag förut nämnt, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t hemställt, att nytt förslag i förevarande ämne icke måtte
föreläggas riksdagen, innan förbättrad lagstiftning om gränserna för fiskerätt
kommit till stånd.

Sammanhanget mellan den föreslagna lagen och lagstiftningen om
ägogränser var föremål för uppmärksamhet redan af de sakkunniga, som
erinrade om, att i många fall bildandet af fiskeriområdc skulle försvåras
eller till och med omöjliggöras därigenom, att ovisshet rådde om rätta
sträckningen af rågångarna mellan olika fiskevatten och äfven huruvida
ett fiskevatten vore samfälldt för ägarna af vissa fastigheter eller icke.
De sakkunniga ansågo emellertid behofvet af en lag om fiskeriområden
vara så trängande och den nytta, en dylik lag skulle medföra å de orter,
där ingen osäkerhet om äganderättsförhållandena rådde, vara så stor, att
det ej kunde ifrågasättas, att med utfärdandet af en sådan lag skulle anstå
i afbidan därpå, att de hinder för dess tillämpning, som å vissa orter
förefunnes, blefve undanröjda.

Äfven inom högsta domstolen påpekades att det kunde inträffa, att
vid förrättning för gemensamhetsfiskes bildande meningsskiljaktighet yppades
mellan delägarna, huruvida fisket vore skiftadt eller icke, och att ännu
oftare delade meningar torde kunna förekomma i fråga om rätta sträckningen
af rågångar i vattnet. I händelse enighet i dylik fråga ej vid
förrättningen uppnåddes, syntes annan utväg ej stå till buds än att låta

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

frågan om föreningsfiskes inrättande förfalla, i afbidan på att tvistefrågan
blefve i laga ordning afgjord.

Den bestämmelse härom, som inom högsta domstolen ansågs erforderlig,
är upptagen i förevarande förslags 7 §. Att låta lagstiftningen
om gemensarnhetsfiske anstå på grund af de svårigheter eller hinder i
angifna hänseende, som stundom kunna möta, synes icke vara att förorda.

Bestämmelsen om gode män härleder sig från de sakkunnigas utlåtande,
i hvilket följande skäl anfördes för densamma. Då förrättningsmannen
i allmänhet endast hade att verkställa utredning och leda delägarnas
förhandlingar, förefunnes ej alltid behof af gode män vid förrättningen.
Endast i det fall, att vid förrättningen skulle verkställas uppskattning
af värdet å afkastningen utaf fiskevattens olika delar, syntes,
om någon rättsägare påyrkade det, denna uppskattning böra göras af förrättningsmannen
jämte gode män. Utseendet af dessa gode män syntes,
om ej alla rättsägarna enades om valet, böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, enär härigenom onödig tidsutdräkt undvekes.

Vid remissen till högsta domstolen anförde dåvarande departementschefen,
att beträffande omröstningarna vid förrättning hvarje delägare borde
kunna fordra, att till en början afgjordes, på hvad sätt fisket skulle nyttjas,
hvilka bestämmelser skulle upptagas i plan för fiskets begagnande, med
(lera frågor om den närmare regleringen af delägarnas inbördes förhållanden.
och att först därefter beslut fattades rörande fullföljd af frågan om
föreningsfiskes inrättande. Att delägare sålunda före omröstningen i sistnämnda
fråga kunde blifva i tillfälle att bedöma, hvad ett bifall till ansökningen
verkligen innebure, syntes desto angelägnare, som det röstvärde,
hvaröfver han förfogade vid beslut om ärendets fullföljd, kunde vara
väsentligen reduceradt vid omröstningar i åtskilliga öfriga ämnen.

De stadganden, som i anledning häraf infördes i förslaget, hafva
sedermera i hufvudsak bibehållits, dock att på hemställan af högsta domstolen
antalet af de ärenden, hvilkas upptagande före frågan om gemensamhetsfiskes
inrättande skall kunna påfordras, blifvit strängare begränsadt
än enligt det remitterade förslaget.

Uttryckligt stadgande, att delägare, som gjort ansökning om förrättningsmans
förordnande, ej är däraf förhindrad att rösta mot inrättande
af gemensarnhetsfiske, infördes i 1909 års förslag på yrkande af högsta
domstolen.

Till förebyggande af hvarje möjlighet, att gemensarnhetsfiske skulle
kunna komma till stånd, utan att samtliga rättsägare haft tillfälle att yttra
sig, hemställde högsta domstolen, att i de fall, då förrättning ej erfordrades
för gemensamhetsfiskes inrättande, kungörelse om delägarnas beslut i

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 6. 41

ämnet skulle utfärdas. Bestämmelsen härom finnes i 13 § af föreliggande
förslag.

I afseende å de stadganden om hörande af statens fi skeritj än sten) an,
hvilka innefattades i 29, 30 och 32 §§ af 1909 års förslag och äga motsvarighet
i det nuvarande förslagets 13, 33 och 34 §§, anmärkte riksdagen
såsom mindre lämpligt, att då till hållande af förrättning enligt 21 § i
det förra — 5 § i det senare — förslaget kunde förordnas antingen vederbörande
statens fiskeritjänsteman eller, vid förfall för honom, annan
sakkunnig, som af iandtbruksstyrelsen godkänts, samma möjlighet att i
stället för statens tjänsteman förordna annan kvalificerad sakkunnig icke
medgifvits Kungl. Maj:ts befallningshafvande i fall, hvarom i förstnämnda
paragrafer förmäldes. Det synes mig dock vara befogadt att, såsom förslaget
innebär, göra skillnad mellan de fåll, då förrättning på stället skall
äga rum, och de, då endast yttrande skall inhämtas. År det fråga om
en verklig förrättning, föreligger, såsom vid 5 § påpekats, fara för alltför
stor tidsutdräkt, om endast statens fiskeritjänstemän skulle vara behöriga.
Annan sakkunnig person skall därför kunna förordnas, och detta äfven i
de fall, som afses i de senare paragraferna i förslaget. Statens fiskeritjänstemän
torde däremot hinna att i skälig tid afgifva yttranden, då annat
ej erfordras. Dessutom torde böra beaktas, att i förslaget stadgas om särskild
ersättning för förrättning men ej för yttrande, som eljest afgifves.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle beträffande oskift fiskevatten n
icke, erfordras pröfning af offentlig myndighet, huruvida i förekommande
fall fiskeriområdes bildande kunde anses nyttigt eller lämpligt, utan skulle
delägarnas beslut i ämnet föranleda åtgärd af Kungl. Maj:t befallningshafvande,
så snart stadgad pluralitet förelåge. I afseende å särskilda
fiskevatten, som tillhörde olika ägare, skulle däremot Kungl. Maj:t befallningshafvande
städse hafva att pröfva, huruvida det ifrågasatta området
lämpligen borde utgöra ett fiskeriområde.

Vid remissen till högsta domstolen framhöll departementschefen, att
den förstnämnda regeln syntes kunna medföra olägenheter. Därest vederbörande
domstol på grund af stadgandet i 10 § i lagen om rätt till fiske
gifvit bestämmelser angående ett oskift fiskevattens nyttjande, hvilka bestämmelser
på ett fullt tillfredsställande sätt ordnat förhållandena mellan
de särskilda delägarna, vore det föga lämpligt att tillerkänna några delägare
ovillkorlig rätt att mot de öfrigas bestridande genomdrifva bildandet
af förord ngsfiské.

I de senare förslagen har därför stadgats rätt för Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att i alla fall pröfva, huruvida med hänsyn till fislie Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 6 käft. (Nr 6.) 6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

vattnets gränser och omfattning samt förhållandena i öfrigt en ifrågasatt
tvångssammanslutning skall komma till stånd.

18 §. Stadgandet om utarrenderings verkställande genom auktion fanns

redan i de sakkunnigas förslag men omarbetades före remissen till högsta
domstolen. Chefen för justitiedepartementet anförde därom att, då utarrendering
af fisket skulle ske, men arrendet icke — såsom då var medgifvet
— öfvertoges af delägare på grund af den dem tillerkända företrädesrätt,
utan arrendeaftal måste träffas i annan ordning, samtliga delägares
rätt syntes bäst skyddas genom bestämmelse, dels att utarrenderingen
skulle ske å offentlig auktion, om icke alla enades om annat förfaringssätt,
dels att hvarje rättsägare, som ansåge delägarnas gemensamma
bästa icke vara vid auktionen iakttaget, finge föra talan om auktionens
upphäfvande.

Enligt det till högsta domstolen remitterade liksom enligt det för
1909 års riksdag framlagda förslaget skulle talan mot sådan auktion icke
få föras i annat fall, än då delägare förmenade, att med afseende å anbudens
beskaffenhet eller i öfrigt föreliggande förhållanden anbud, som godkänts,
icke bort antagas. Afgifna anbuds underkännande skulle sålunda
icke kunna öfverklagas. I sammanhang därmed att nu ur förslaget uteslutes
bestämmelsen om rätt för en majoritet af delägarna att, utan auktion
öfvertaga arrendet, torde det emellertid böra medgifvas att klaga öfver
delägarnas pröfning af auktionsanbuden äfven i anledning af underkännande.
I sådan pröfning få enligt 29 § delägare, som afgifvit anbud,
icke deltaga, och det skulle kunna inträffa att, om gemensamhetsfiske inrättats
mot en minoritets önskan och majoriteten därefter afgåfve anbud
å arrendet, minoriteten skulle vilja missbruka sin öfvermakt i detta fall
till att underkänna anbudet, äfven om detta uppenbarligen vore af beskaffenhet
att böra antagas.

19 §. Rätt för delägare, som arrenderar gemensamhetsfiske, att vid er läggande

af arrendeafgiften afdraga hvad å honom belöper efter hans delaktighet
i fisket''''stadgades i 1909 års förslag i samband därmed att, på
grund af erinringar inom högsta domstolen, i förslaget infördes förbud för
sådan delägare att deltaga i afgörande! af fråga om gemensamma, medels
användande till åtgärder för fiskets främjande eller af annan fråga,
hvari han såsom arrendator kunde vänta nytta eller skada af delägarnas
beslut. Det förra stadgandet motiverades af departementschefen därmed,
att utan detsamma arrendator! skulle kunna tvingas att''erlägga arrende
jämväl för sin lott men sakna rätt att bestämma om användandet af hvad
han sålunda erlagt samt till och med nödgas underkasta sig, att medlen
nyttjades till åtgärder, som han ansåge olämpliga. Riksdagen fann emel -

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 6.

lertid ifrågavarande bestämmelse vara mindre väl ägnad att vid arrende
tillgodose de delägares rätt, som ej vore ärren datorer. Af densamma
följde nämligen, i strid mot hvad riksdagen ansåge riktigt, att arrendator,
som vore delägare i fisket, ofta kunde undandraga sig att bidraga till sådana
tågärder för fiskets främjande, som särskildt ur delägarsynpunkt måste
anses vara nödiga och nyttiga.

Vid vägande mellan de olika delägarnas intressen i berörda afseende
har jag trott mig finna att, äfven om skal tala för den af riksdagen intagna
ståndpunkten, öfvergång till densamma dock medför större risk för
ett obilligt resultat än vidhållande af det tidigare förslaget. Arrendeafgifts
användande till åtgärder för fiskets främjande måste, om det sker inom
skäliga gränser och på lämpligt sätt, antagas i regel ligga i arrendator^
intresse, och det är därför mindre sannolikt att han skall befinnas ovillig
att efter sin lott såsom delägare medverka därtill. Möter svårighet från
arrendatorns sida, torde anledningen härtill i allmänhet vara, att gagnet af
åtgärderna är tvifvelaktigt eller åtminstone icke kan förväntas inträda
under arrendetiden. Ju större delägare arrendator! är, desto mer obilligt
synes det vara, att han skulle kunna genom ett beslut, vid hvithet han
icke ägde utöfva rösträtt, tvingas att bidraga till dylika åtgärder och därigenom
kanske gå miste om vinsten af arrendet.

Att enhällig öfverenskommelse skall erfordras för anvisande af mer
än hälften af influten arrendeafgift till åtgärder för fiskets främjande framgår
af 28 §.

Bestämmelsen om särskilda villkor för beslut om utbytande af arren- 30 §.
deformen — sedan denna kommit till användning — mot fiskets brukande
af delägarna hvar för sig har ägt motsvarighet i alla tidigare förslag. De
sakkunniga anförde till stöd för den af dem föreslagna bestämmelsen i
detta afseende, att uppenbarligen öfvergång från ett till ett annat sätt för
utöfvande af fisket inom fiskeriområde icke borde i något fall ske, med
mindre det påkallades af delägare, som innehade en afsevärd del af områdets
hela rösttal. Eljest skulle en dylik öfvergång kunna inträffa oftare
än som vore förenligt med hänsyn till ett ändamålsenligt utöfvande
af fisket.

Att i första hand bestämma innehållet af plan för gemensamhets- 31 §
fiskes brukande af delägarna hvar för sig har äfven enligt de föregående
förslagen varit i hufvudsak öfverlämnadt åt delägarna. De i förslagen innefattade
stadgandena om sådan plans innehåll hafva också varit väsentligen
öfverensstämmande. Endast några detaljer torde behöfva här nämnas.

Enligt de tidigare förslagen skulle plan upptaga stadganden om tillsyn
därå, att delägare icke använde andra redskap eller flera sådana än

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

honom tillkomme. Häremot anmärkte högsta domstolen, att det vore
svårt att inse hvad som skulle förstås med denna tillsyn, då meningen
icke rimligen kunde vara att uppställa kraf på anställande af tillsyningspersonal.
Bestämmelsen bibehölls emellertid med någon jämkning i ordalydelsen.
Nu har densamma flyttats från de stadganden, som måste ingå
i plan, till dem, som kunna införas i sådan, om det linnes lämpligt.

Beträffande fredningsområden anförde de sakkunniga, att de ansett det
vara för fiskets befrämjande af synnerlig vikt, att delägarna tillerkändes
rätt att i planen införa bestämmelser om afsättande af dylika områden,
inom hvilka fiske skulle vara förbjudet antingen under viss utsatt del af
året eller alltid. Inrättandet af fredningsområden hade i åtskilliga främmande
länder, där lagbestämmelser meddelats i ämnet, visat sig i hög
grad bidraga till fiskets förbättrande. Medelst fredningsområdes afsättande
åstadkommes, att fiskens lek finge ostörd försiggå, samt att den lagda
rommen och det späda ynglet skyddades, under det att å andra sidan
fisket i öfriga delar af fiskeriområdet icke behöfde inställas under lektiden.

aa §. Af delägarna antagen plan skulle enligt de sakkunnigas förslag fast ställas

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, då den funnes vara i laga
ordning tillkommen samt icke strida mot lag eller författning; ansåge
någon delägare planen kränka hans enskilda rätt, skulle han kunna påkalla
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning härutinnan. Vid förslagets
omarbetning i justitiedepartementet ändrades detta så, att äfven en längre
gående pröfning i sak skulle tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
om den påkallades af någon delägare. Det kunde nämligen, enligt hvad
departementschefen påpekade, tänkas fall, då en af delägarna beslutad plan
uppenbarligen vore oförenlig med en god hushållning med fisket, såsom
exempelvis om pluraliteten bland delägarna i ett föreningsfiske, beträffande
hvilket vederbörande fiskeritjänsteman ansett visst mindre antal angifna
fiskredskap böra användas, i planen upptoge ett mångdubbelt större antal
af samma redskap.

34 §. Då skiljemän bestämt ersättningen till delägare, som lider intrång

i sin fiskerätt genom fredningsområdes afsättande, skulle jämlikt de förslag,
som gingo före det för riksdagen framlagda, talan ej få föras mot
skiljemännens beslut. På hemställan af högsta domstolen fick denna bestämmelse
utgå och infördes i stället stadgande om rätt att vid domstol
föra talan mot beslutet. Till förebyggande af att frågan om fredningsområdes
inrättande uppehölles genom dylik talan meddelades i samband
härmed, likaledes på högsta domstolens hemställan, stadgande att bestämmelse
om fredningsområde skulle under vissa förutsättningar få omedelbart
tillämpas utan hinder af klagans anställande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

För bestämmande af skiljemännens beslut vid meningsskiljaktighet
mellan "derå torde i förevarande fall ej vara tillräckligt att hänvisa till de
flestas mening. Om hvarje skiljeman har sin mening och dessa ej kunna
jämkas till hvarandra — t. ex. om vid ersättningens bestämmande i varor
alla rösta för olika varuslag — kan nämligen beslut ej komma till stånd
med tillämpning af angifna regel. Det synes vara lämpligt att låta ordförandens
mening i sådana fall vara afgörande.

Att delägarna skola kunna genom beslut med enkel majoritet upp- 36 §.
draga åt syssloman att handhafva gemensamma angelägenheter har i alla
förslag varit stadgadt.

De sakkunnigas förslag innehöll i sådant afseende att, om delägarna
vore flera än tre eller fisket skulle utarrenderas, delägarna skulle, om någon
af dem det yrkade, utse syssloman. Enligt motiveringen till förslaget
hade det synts de sakkunniga i vissa fall kunna vara synnerligen nyttigt,
att handhafvandet af angelägenheter, som berörde samtliga delägares rätt,
skedde genom någon eller några af delägarna utsedda personer i stället
för att utöfvas af samtliga delägarna, hvilket, om dessas antal vore stort,
kunde medföra alltför stor omgång.

Vid förslagets första omarbetning ändrades angifna bestämmelse sä,
att yrkande af delägare icke skulle i något fäll ovillkorligen föranleda val
af syssloman, utan det städse skulle ankomma på delägarnas beslut, huruvida
syssloman borde antagas eller icke.

Högsta domstolen ansåg emellertid, att man borde i fråga om sysslomans
tillsättande ej blott gå tillbaka till det första förslaget utan meddela
ännu strängare bestämmelser. Härom anfördes i domstolens utlåtande
följande.

''Om delägare i föreningsfiske uppgå till något större antal, måste i
afseende å deras gemeasamma angelägenheter förekomma vissa bestyr, för
hvilkas handhafvande något slags organ är af nöden. Dit hörer utsättande
af tid och ort för delägarnes sammanträden, uppbärande, omhänderhafvande
och utdelning af arrendebelopp, mottagande af uppsägning eller annat
meddelande från arrendator» in. m. Det torde därfär böra åläggas
delägarna, om de äro flera än tre, eller måhända fem, att utse en syssloman
med befogenhet och skyldighet att ombesörja dylika angelägenheter,
hvilka då böra i lagen närmare bestämmas. I sammanhang härmed erfordras
jämväl närmare föreskrifter om påföljden af, att detta åliggande
försummas, om den utseddes rätt att afsåga sig uppdraget, om delägarnas
rätt att entlediga honom, om arfvode, där sådant anses böra ifrågakomma
m. in. Utan närmare uttalande om hithörande detaljer hemställes, huruvida
icke för det fall, att syssloman saknades, kunde uppdragas åt Konun -

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

27 §.

28 och 39 §t>.

gens befallningshafvande att på anmälan af delägare eller annan, hvars
rätt vore i fråga, utse delägare eller annan till uppdragets handhafvande,
äfvensom huruvida det icke borde kunna åläggas delägare, som af Konungens
befallningshafvande förordnades till syssloman, att mottaga uppdraget
utan rätt till arfvode för dess utöfvande.’

I enlighet med hvad sålunda anförts omarbetades förslaget i denna
del ytterligare, innan detsamma förelädes riksdagen. De nu upptagna
bestämmelserna i ämnet öfverensstämma i sak med hvad då föreslogs.

Stadgandena om delägarnas sammanträden härleda sig från de
sakkunnigas förslag med vissa tillägg, som gjorts på grund af erinringar
af högsta domstolen. Att det öfverlämnats åt Kung!. Maj:ts befallningshafvande
att bestämma sättet för kallelse till sammanträde motiverades
af de sakkunniga sålunda att, då olika förhållanden kräfde olika förfaringssätt,
visst sätt ej lämpligen kunde bestämmas i lag och att, då det ej
heller syntes vara fullt betryggande att låta delägarna besluta i frågan,
dennas afgörande tryggast lades i Kungl. Maj:ts befaliningshafvandes
händer.

Bestämmelser, som hufvudsakligen motsvarade de i 4 och 29 §§ af
förevarande förslag meddelade, voro i det till högsta domstolen remitterade
förslaget upptagna i 1 I §. Mot denna paragraf anmärkte högsta domstolen
till en början följande.

''Enligt paragrafens affattning skola dess föreskrifter om röstberäkning
tillämpas endast vid behandling af frågor, hvarom i den föreslagna
lagen skiljs. En dylik begränsning kan näppeligen vara riktig. Det vore
föga rimligt att för fattande af positivt beslut i hvarje fråga, som icke är
uttryckligen nämnd i förslagets särskilda paragrafer, kräfva enhällig öfverenskommelse
mellan delägarna och således möjliggöra för hvarje särskild
delägare i utarrenderadt fiske att med framgång motsätta sig de
öfrigas mening i de mångahanda spörsmål, som kunna uppkomma i afseende
å förvaltningen af samfällda tillgångar eller utförandet af beslutade
åtgärder till fiskets främjande eller beträffande förhållandet till antagen
arrendator.

Skall 11 § i förevarande hänseende kunna behålla sin föreslagna
lydelse, måste alltså förslaget i andra delar omarbetas, så att de ämnen, i
hvilka majoritetsbeslut böra kunna ifrågakomma, varda fullständigt
angifna.

Eu annan utväg, som synes kunna ifrågasättas och ej torde föranleda
betänkligheter, är emellertid att låta 11 § äga tillämpning icke allenast
i frågor, som annorstädes i lagen omnämnas, utan i gemensamma
angelägenheter öfver hufvud, därvid dock till förebyggande af missför -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

stånd erfordras ett uttryckligt uttalande, att beslut om påläggande af
bidrag i penningar eller arbete ej faller under paragrafen, likasom det
naturligen måste tillses, att regeln ej kommer att äga tillämpning å delägare,
som nyttja fisket för samfälld rakning.’

Vid förslagets därpå följande bearbetning i justitiedepartementet ansågs
den senare af de utvägar högsta domstolen sålunda anvisat lätt kunna
föranleda förvecklingar vid lagens tillämpning. Missförstånd beträffande
innebörden af uttrycket gemensamma angelägenheter syntes med skäl vara
att motse, och dylikt missförstånd kunde orsaka fattande af beslut, hvilka,
såsom kränkande delägares enskilda rätt eller af annan anledning, saknade
giltighet. Då den af högsta domstolen alternativt anvisade utvägen syntes
vara i praktiskt hänseende vida mera lämplig, infördes i 16 § af det omarbetade
förslaget ett angifvande af de fall, då majoritetsbeslut skulle
kunna ifrågakomma. Tillika intogs i samma paragraf den i afseende å
den förra utvägen föreslagna bestämmelsen, att bidrag i penningar eller
arbete ej finge påläggas genom majoritetsbeslut.

Någon mera afsevärd risk torde emellertid knappast vara förenad
med att ej begränsa rätten till majoritetsbeslut i gemensamma angelägenheter
på annat sätt än genom angifvande af undantagen från densamma,
och då denna utväg, äfven ur enkelhetens synpunkt, enligt min mening
äger företräde, har jag i förevarande förslags 28 § ej intagit uppräkningen
af de ämnen, i hvilka majoritetsbeslut få förekomma.

1 sistnämnda paragraf har från majoritetsbeslut undantag^, förutom
det nyss berörda ärendet, jämväl fråga om att anvisa mer än hälften af
influten arrendeafgift till åtgärder för fiskets främjande. Såsom inom
högsta domstolen framhölls, är innebörden af stadgandet i den senare delen
att, så länge eu väckt fråga om behållnings användande ej afser mer än
nämnda belopp, den är att hänföra till de frågor, för hvilkas afgörande
vanlig majoritet är tillfyllest, medan åter enhällig öfverenskommelse erfordras
för användande på sådant sätt af belopp, som faller utanför berörda
gräns. Inom högsta domstolen erinrades äfven, att det knappast vore
lämpligt, att beslut uti ifrågavarande riktning fattades annorledes än efter
hand, allteftersom behållning förelåge; och blef den förut föreslagna bestämmelsen
jämkad i enlighet härmed.

I det förslag, som utgjorde föremål för högsta domstolens granskning,
var stadgadt, att vid omröstning angående vissa angifna ämnen
ingen skulle få rösta för mer än en tredjedel af de i omröstningen deltagandes
sammanlagda rösttal. I afseende härå ifrågasatte högsta domstolen,
huruvida det icke vore lämpligt att nämnda begränsning finge gälla
i alla frågor, där majoritetsbeslut kunde förekomma, i hvilken händelse

HO §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6‘.

möjligen bestämmelsen om kvalificerad majoritet såsom villkor för giltighet
af beslut om föreningsfiskes inrättande kunde bortfalla. Departementschefen
fann emellertid att, äfven om en utvidgning af berörda stadgandes
tillämpningsområde kunde förordas, den dock icke borde gå så långt som
högsta domstolen föreslagit. Då vid förslagets omarbetning begränsning
af rösträtten stadgades såsom regel, gjordes därför från denna vissa undantag,
sammanfallande med de i föreliggande förslags 29 § upptagna. Departementschefen
yttrade härom, att till skyddande af minoritetens rätt
visserligen kräfdes inskränkning af delägarnas rösttal men detta allenast
i frågor, vid hvilkas afgörande den obegränsade rösträtten kunde missbrukas
till skada för de öfverröstade. Dylikt missbruk syntes ej kunna
förekomma i något af de fall, som enligt förslaget vore undantagna från
tillämpning af föreskriften om begränsad rösträtt. 1 dessa fall syntes det
tvärtom ur fiskevårdssynpunkt betänkligt att sätta ägare af allenast en
mindre del af fiskevattnet i tillfälle att genomdrifva sin mening i strid
mot de större delägarnas intressen. Hvad särskild! anginge beslut om
gemensamhetsfiskes inrättande kunde erinras om, att minoritetens rätt vore
tillgodosedd genom föreskriften, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
pröfva lämpligheten af dylikt beslut.

Det till högsta domstolen öfverlämnade förslaget innehöll icke någon
begränsning af den däri stadgade rätten för delägarna att genom beslut
med vanlig majoritet uppdraga åt syssloman ombesörjande af gemensamma
angelägenheter. I sådant afseende anmärkte högsta domstolen, att om gemensamma
angelägenheter skulle finnas, i hvilka positivt beslut ej kunde
åvägabringas annorledes än medelst enhällig öfverenskommelse, det uppenbarligen
ej vore riktigt, att en majoritet af delägare skulle kunna genom tillsättande
af syssloman genomdrifva en dylik angelägenhets afgörande i önskad
riktning, samt att det jämväl förefölle oegentlig!, att syssloman, om hvilkas
tillsättning beslut fattats med vanlig röstberäkning, skulle kunna erhålla
befogenhet att å delägarnas vägnar fatta beslut i frågor, för hvilkas afgörande
af delägarna själfva en viss kvalificerad pluralitet vore föreskrifven.
Det syntes vara af nöden att antingen de gemensamma angelägenheter,
hvilka finge uppdragas åt syssloman, begränsades så att dit ej kunde hänföras
några af de frågor, i hvilka kvalificerad pluralitet erfordrades för
fattande af positivt beslut, eller ock bestämmelser meddelades, hvarigenom
i vissa fall sysslomannens behörighet att företräda delägarna gjordes beroende
af att beslutet om deras tillsättande fattades med kvalicerad pluralitet.

Med föranledande af denna anmärkning och i enlighet med det förra
af de anvisade alternativen erhöll berörda stadgande vid omarbetningen en

Kungi. Afaj:ts nåd. proposition Nr 6. 49

begränsning, som i sak öfverensstämmer med den i det nuvarande förslagets
30 § angifna.

De i förslaget innefattade stadgandena om rätt för boställshafvare 31 §.
eller arrendator af fast egendom att i stället för eller jämte boställets eller
den utarrenderade egendomens ägare föra talan för tillhörande fiskevatten
öfverensstämma till innehållet i allmänhet med de motsvarande bestämmelserna
i 19 § af närmast föregående förslag. Dock har nu, i enlighet
med hvad högsta domstolen vid dess granskning ifrågasatte, förbehåll om
ägarens eller boställshafvarens samtycke icke uppställts i fråga om pröfning
af arrendeanbud och följaktligen icke heller i fråga om beslut att
åt syssloman eller annan uppdraga dylik pröfning; och har jämväl det
liknande förbehållet beträffande rätt att deltaga i öfverenskommelse om
annat sätt för utarrendering än offentlig auktion utelämnats.

Beträffande ändring af fiskeriområdes omfattning yttrade de sak- 33 och 34 §§.
kunniga, att härför syntes böra fordras iakttagande af samma former som
för bildande af dylikt område, dock att, om fiskeområde utgjordes af samfälldt
vatten, för områdets ändrande lämpligen kunde kräfvas större pluralitet
bland delägarna än som erfordrats för dess 1 »ildande. Den sålunda
angifna hufvudregeln har sedermera bibehållits.

På hemställan af högsta domstolen infördes i 1909 års förslag närmare
bestäm meter, huru stadgandena om sådan uppskattning, som omförmäles
i 9 § af förevarande förslag, skulle tillämpas vid ändring af området.

Med hänsyn till olämpligheten af att sammanställa värden, som beräknats
å olika tider och under olika förhållanden, har därvid stadgats att, såvidt
fråga vore om tillökning af området, reglerna om uppskattnings företagande
skulle äga tillämpning jämväl med afseende på det ursprungliga
området, utan hänsyn till om sådan åtgärd beträffande detsamma förut
vidtagits. När frågan gällde allenast fiskevattens afskiljande, skulle däremot
ny uppskattning i allmänhet icke vara af nöden.

I afseende å riksdagens anmärkning, att i de fall, som omförmäldes
i 30 och 32 §§ af 1909 års förslag och på motsvarande sätt upptagits i
förevarande förslags 33 och 34 §§, det borde vara möjligt att i stället för
statens fiskeritjänsteman förordna annan kvalificerad sakkunnig, hänvisar
jag till hvad jag därom yttrat vid 13 §.

Bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att för- 35 §
klara beslut om gemensam hetsfiskes inrättande förfallet, om beslutet under
tre år ej vunnit tillämpning, upptogs i 1909 års förslag på föranledande
af högsta domstolen, som ansåg eu sådan bestämmelse böra meddelas
med hänsyn till såväl delägarnas som det allmännas intresse.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 6 höft. (Nr 6.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr G.

Äfven stadgande!!:!
väsentlig förändring till

ningshafvande

40 §.

42 §.

kan

därom att, då gemensamhetsfiske undergåtbeskaffenhet
eller gränser, Kungl. Maj:ts befallförklara
beslutet om fiskets inrättande förfallet eller
vidtaga annan erforderlig åtgärd hafva tillkommit med anledning af högt
sta domstolens anmärkningar. Dessa stadgandens lydelse har nu något
jämkats med hänsyn till riksdagens erinran, att fråga kan uppkomma om
vattnets användande för annat ändamål än fiske, och att det af sådan anledning
kan vara önskvärdt att, om skäl därtill äro, få gemensamhetsfisket
upphäfdt eller förändradt.

besvär i mål, som
, räknas från del -

fin der det att i allmänhet tiden för anförande af
handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverl
fåendet af det beslut, som öfverklaga^, har det föreslagits att Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut i förevarande ärenden skola offentligen kungöras
och besvärstiden räknas från kungörandet. Till stöd för denna afvikelse
från vanliga regler anförde de sakkunniga, att då de beslut, som af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande enligt den föreslagna lagen skulle meddelas, ofta
kunde angå en mängd personer, komme delgifningen, därest sådan skulle ske
i vanlig ordning, att blifva särdeles kostsam, hvarjämte en underlåtenhet

eller

rättsägare kunde

ett dröjsmål att verkställa delgifningen med

tillämpningen af Kungl. Majds befallningshafvandes beslut.

De fisken, som omfattas af det stadgade undantaget för fiske, ’
ganderätt till grunden ej är förenad och som afser fångst af alleeller
vissa

Slutbestäm melsen.

Förslag till
lag om ändrad
lydelse
af 10,13 och
14 §§ i lagen
den 27
juni 1896
om rätt till
fiske.

fiske, hvar v-

ricuvou, uvxii. —---------C----- O

med äganderätt till grunden ej
näst visst eller vissa Åskslag, äro, enligt hvad de sakkunniga meddelade,
till största delen antingen kronan tillhöriga eller genom upplåtelse från
kronan komna i enskild ägo. Något behof af ändring i gällande lagstiftning
har icke ansetts föreligga i fråga om dessa fisken.

De sakkunniga funno de af dom föreslagna bestämmelserna i allmänhet
vara af beskaffenhet att vinna tillämpning å bestående rättsförhållanden.
Endast för det fall att före lagens utfärdande upprättats arrendeaftal rörande
antingen allenast fiskevatten eller ock fiskevatten jämte sa ringa jord, att
ett fiskearrende uppenbarligen vore för handen, syntes arrendator^ rätt böra.
skyddas. Detta skedde lämpligast därigenom, att arrendator!] tillerkändes
befogenhet att förhindra beslut om annat fiskesätt än enligt fastställd plan.

'' Hvad de sakkunniga i anledning häraf föreslagit har sedermera, med
någon jämkning, bibehållits.

Utöfver förslaget till lag om gemensamhetsfiske anhåller jag att få
för Kungl. Maj:t anmäla ett förslag "till lag om ändrad lydelse af 10, 13
och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Sistberörda förslag sammanfaller med det förslag i samma ämne,
hvilket ingick i den för 1909 års riksdag framlagda propositionen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 6.

Angående syftet för bestämmelserna i det föreslagna tredje stycket
af 14 g t lagen om rätt till fiske anförde de sakkunniga följande.

’En synnerligen viktig uppgift för dem, som vilja bedrifva ett rationellt
fiske, är idkande af fiskodling, och det synes vara högst angeläget att
söka uppmuntra till dylik verksamhet. På lagstiftningens väg låter detta
sig gorå genom beredande af möjlighet för delägarna i fiskeriområde att,
såvidt ske kan, afstånga sitt fiskevatten, så att de hafva trygghet för, att
resultatet af deras fiskodling kommer dem själfva och icke andra personer
till godo. Sådan afstängning kan dock icke ifrågakomma annat än beträffande
den mindre fiskled, som onfförmäles i andra stycket af 14 § i lagen om
rätt till fiske, samt i älf, ström, å eller sund, där fisken ej har sitt dref.
Beviljandet af rätt till afstängning torde lämpligen kunna ske i samma
ordning ocli under enahanda villkor, som sistnämnda lagrum stadgar för
vinnande af rätt att utsätta fiskredskap i den mindre fiskleden. 1 de fall
då fiskled ej är för handen, lägga val de nu gällande bestämmelserna om
rätt till fiske icke hinder i vägen för afstångande åt ström eller sund,
men ofta nog torde förhållandena vara sådana, att eu undersökning och
pröfning erfordras för afgörande af, huruvida fisken har sitt dref i visst
vatten, och i dylik händelse uppstår lätt hos vederbörande tvekan att pa
eget beråd verkställa afstängning, hvadan i alla fall möjlighet bör finnas
att i laga ordning söka tillstånd därtill.

Härvid må erinras, hurusom lagen om rätt till fiske icke upptager
bestämmelser, som från andra synpunkter än fiskeriintressets reglera den
enskilda dispositionsrätten öfver vattendrag, och att följaktligen, därest
fråga är om vidtagande af anordning, som kan föranleda dämning eller
förorsaka hinder i flottleds eller farleds användande, bestämmelserna i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund skola, tillämpas.

öfrig» bestämmelser i det senare lagförslaget torde icke. vara i behof
af någon förklaring.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande båda lagförslag,
af den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, och hemställde, att för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande öfver
förslagen måtte inhämtas genom utdrag af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets öfrig»
ledamöter, blef af Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifallen.

Ur protokollet
Willand Aschan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Förslag

till

Lag

om gemensamhetsfiske.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

År fiskevatten oskift eller eljest tillhörigt två eller flera, må delägarna
besluta, att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske. För beslutets
giltighet erfordras fastställelse af Konungens befallningshafvande.

Gemensamhetsfiske skall, efter hvad delägarna besluta, inrättas för
visst antal år, minst tio och högst tjugufem.

Gemensamhetsfiske skall antingen nyttjas af delägarna i bolag eller
upplåtas på arrende eller ock, om fisket ej är tillgodogjordt på något af
nu angifna sätt, brukas af delägarna hvar för sig enligt fastställd plan.

Utan hinder af att gemensamhetsfiske nyttjas af delägarna i bolag
eller upplåtits på arrende kåfve delägare rätt att själf och med sitt husfolk
idka mete i honom tillkommande vatten. Gemensamhetsfiske, som skall
brukas af delägarna hvar för sig enligt fastställd plan, må ej, innan plan
blifvit fastställd, nyttjas annorledes än nu är sagd!.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Såsom mete är ej att anse fiske med ståndkrok, långref, utter, drag
eller svafvel, ej heller slantning.

4 §•

Öar ej mellan delägarna träffats enhällig öfverenskommelse om
särskild beräkningsgrund för deras delaktighet i gemensamhetsfisket, njute
en hvar af dem sådan delaktighet, om vattnet är i sin helhet oskift, efter
sin andel däri och i annat fall efter det järil likt 9 § bestämda värdet å
hans andel i af kastningen af fisket i vattnet. Hvad nu är stadgadt skall
ock, med iakttagande af hvad i 29 § sägs, tillämpas beträffande delägares
rösträtt vid beslut i fråga om gemensamhetsfiskes inrättande eller annan
angelägenhet, som rör sådant fiske.

Om inrättande af gemensamhetsfiske.

Uppstår fråga om inrättande af gemensamhetsfiske, och enas icke
samtliga delägare såväl härom som angående tiden för gemensamhetsfiskets
bestånd ocli sättet för dess tillgodogörande samt, därest fisket skall
enligt plan brukas af delägarna hvar för sig, angående sådan plan äfvensom,
då fiskevattnet ej är i sin helhet oskift, om grunden för beräkning
af delaktigheten i gemensamhetsfisket och af delägarnas rösträtt, skall
frågan företagas till pröfning vid förrättning på stället.

Till hållande af sådan förrättning förordne Konungens befallningshafvande,
efter ansökning af delägare, statens fiskeri tjänsteman eller, vid
förfall för honom, annan sakkunnig, som är af landtbruksstyrelsen godkänd.
I ansökningen skola uppgifvas fiskevattnets belägenhet och omfattning
äfvensom, såvidt ske kan, de fastigheter saken angår samt ägarnas
och innehafvarnas namn och hemvist.

6 §•

Förrättningsmannen skall, efter samråd med sökanden, bestämma tid
och ställe för förrättningen samt härom lämna uppgift till Konungens
befallningshafvande, och läte befallningshafvanden kungörelse om förrättningen
införas i länskungörelserna samt minst fjorton dagar före förrätt -

K un [fl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

ningen ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet
är beläget, än äfven införas i tidning inom orten.

Finnes saken angå fiskevatten, tillhörigt kronan eller allmän inrättning,
och är ej boställshafvare eller arrendator jämlikt 31 § första stycket
behörig att för fiskevattnet föra talan, varde ombud till bevakande af
kronans eller inrättningens rätt utsedt af Konungens befallningshafvande
eller annan myndighet, som sådant må tillkomma; och gifve Konungens
befallningshafvande, då annan myndighet skall utse ombud, denna myndighet
underrättelse om saken så tidigt, att ombudet kan tillstädeskomma vid
förrättningen.

7 §

Yppas vid förrättning giltig anledning till ovisshet, huruvida fiskevatten
är skifta,dt eller icke, eller angående råtta sträckningen åt ägogräns
i vattnet, och kan ej enighet uppnås, skalf förrättningen inställas och förrättningsmannen
om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshafvande.
som förklarar frågan om gemensamhetsfiskes inrättande förfallen.

8 §•

Finner förrättningsmannen för fiskets ändamålsenliga utöfvande erforderligt,
att gemensamhetsfisket skall omfatta jämväl vatten, som icke
afses i ansökningen, uppskjuta han förrättningen och göre om förhållandet
anmälan hos Konungens befallningshafvande med uppgift å detta vattens
belägenhet och omfattning, de ytterligare fastigheter, saken förmenas angå,
samt ägarnas och innehafvarnas namn och hemvist, hvarefter befallningshafvande]:!
föranstalta]- om att enligt 6 § den nya tiden för förrättningen
kungöres och allmänt ombud, om sådant erfordras, varder utsedt.

9 §•

År fiskevattnet ej i sin helhet oskift, och träffas icke enhällig öfverenskommelse
om grunden för beräkning af delaktigheten i gemensamhetsfisket
och af delägarnas rösträtt, skall uppskattning verkställas åt värdet
å den årliga afkastning, som fisket i hvarje särskild del af fiskevattnet,
hvari fiskerätt tillkommer en delägare eller flera delägare samfälldt, kan
beräknas lämna vid sådan utöfning af fisket, att fisktillgången icke förminskas.
Om fiskerätt i viss del af fiskevattnet tillkommer flera delägare
samfälldt, skall för en livar af dem uträknas, huru stor del af det uppskattade
värdet å samfällighet ens årliga afkastning belöper å honom efter
hans lott i samfällighet^!.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Vid uppskattningen skall förrätt)) ingsmannen, om någon delägare
det påkallar, biträdas af två för sakkunskap och pålitlighet kända, med
fiskeriförl lalla ndena i orten förtrogna gode män, Indika utses af delägarna
eller, därest de icke om valet sämjas, af Konungens befallningshafvande
på anmälan af förrättningsmannen. Uppkomma mellan förrättningsmannen
och gode männen olika meningar, galle deri mening, om hvilken de flesta
förena sig.

10 §.

Förrättningsmannen skall föranstalta om fullständig utredning af
alla på frågan inverkande omständigheter och därefter för delägarna framlägga
utlåtande, ined angifvande särskilda huruvida han anser gemensamhetsfiske
böra inrättas i fiskevattnet, samt huru fisket enligt hans åsikt
lämpligast skall nyttjas. Anser förrättningsmannen fiskets brukande af
delägarna hvar för sig enligt fastställd plan kunna ifrågakomma, skall
han uppgöra och i utlåtandet framlägga förslag till plan.

11 §•

Sedan förrättningsmannens utlåtande framlagts, skall inför honom anställas
omröstning angående frågan, huruvida gemensamhetsfiske skall inrättas,
så ock för huru många år sådant fiske skall komma till stånd samt
om fiskets upplåtande på arrende eller antagande af plan för fiskets brukande
af delägarna hvar för sig; och skall härvid frågan om gemensamhetsfiskes
inrättande företagas till afgörande efter öfriga nu nämnda
frågor, om någon delägare det yrkar.

För beslut om gemensamhetsfiskes inrättande erfordras beträffande
fiskevatten, som är i sin helhet oskift, mer än hälften och i fråga om
annat fiskevatten minst tvä tredjedelar af samtliga delägares rösttal.

Delägare, som gjort ansökning om förrättningsmans förordnande,
vare ej däraf förhindrad att rösta mot inrättande af gemensamhetsfiske.

12 §■

Förrättningen skall afslutas med tillkännagifvande att, om någon
finner sig befogad till påminnelser i fråga om gemensamhetsfiskets inrättande
eller tillgodogörande eller beträffande uppskattning och uträkning,
hvarom i 9 § förmärs, sådana påminnelser må ingifvas till Konungens
befallningshafvande före klockan tolf å trettionde dagen från afslutningen.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Förrättningsmannen åligger att ofördröjligen till Konungens befallningshafvande
insända det vid förrättningen förda protokoll jämte öfriga
handlingar angående saken.

13 §.

Hafva till Konungens befallningshafvande inkommit handlingar, utvisande,
att delägarna utan förrättning, hvarom ofvan sägs, träffat öfverenskommelse
om inrättande af gemensamhet,sfiske, och är ej sådant fall för
handen, att enligt 5 § förrättning bort hållas, late Konungens befallningshafvande
genom kungörelse, som skall införas i länskungörelserna och tidning
inom orten samt uppläsas i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet
år beläget, tillkännagifva, att handlingarna äro tillgängliga hos
befallningshafvanden och att påminnelser i ärendet må till honom ingifvas
före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då kungörelsen upplästs
i kyrkan, eller, om den upplästs å olika dagar i särskilda socknars
kyrkor, från den dag, då den sist blifvit uppläst. Konungens befallningshafvande
höre ock statens fiskeritjänsteman.

14 §.

Beslut om inrättande af gemensamhetsfiske varde af Konungens befallningshafvande
fastställdt, om han med hänsyn till fiskevattnets gränser
och omfattning samt förhållandena i öfrigt finner sådant fiske böra inrättas.

15 §.

Hafva delägarna ej bestämt viss dag, från hvilken beslutet om gemensamhetsfiskes
inrättande skall äga tillämpning, eller infaller af dem utsatt
dag, innan Konungens befallningshafvandes beslut om fastställelse vinner
laga kraft, skall befallningshafvanden bestämma dagen.

Om gemensamhetsfiskes nyttjande af delägarna i bolag.

16 §.

Gemensamhetsfiske skall nyttjas af delägarna i bolag, om de enhälligt
öfverenskomma därom.

Nyttjas gemensamhetsfiske på nu angifvet sätt, äge denna lag ej
tillämpning beträffande delägarnas inbördes förhållande och ordnandet af
deras gemensamma angelägenheter.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Om gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende.

17 §•

För beslut, att gemensamhetsfiske skall upplåtas på arrende, erfordras
samma röstöfvervikt som för beslut om gemensamhetsfiskes inrättande i
fiskevattnet. Beslut om utarrendering skall underställas Konungens befallningshafvande,
som, därest beslutet finnes i laga ordning tillkommet, fastställer
det till efterrättelse.

18 §.

Utarrenderingen skall ske å offentlig auktion, om ej delägarna enhälligt
öfverenskomma om annat förfaringssätt; och varde gjorda anbud
pröfvade af delägarna vid auktionen eller å sammanträde, som vid auktionen
utsattes att hållas sist å tionde dagen därefter.

Menar delägare, att, med afseende å anbudens beskaffenhet eller i
öfrigt föreliggande förhållanden, anbudens pröfning bort utfalla annorledes,
må han före klockan tolf å tjugonde dagen därefter klaga hos
Konungens befallningshafvande; och äge befallningshafvanden, därest det
finnes uppenbart, att delägarnas gemensamma bästa icke tillvaratagits,
förordna, att ny auktion skall hållas.

19 §.

Behållen arrendeafgift skall fördelas efter delaktigheten i gemensamhetsfisket,
om ej delägarna besluta att använda dylik afgift till åtgärder
för fiskets främjande.

Är gemensamhetsfiske utarrenderad! till delägare, må han vid erläggande
af arrendeafgiften afdraga hvad å honom belöper efter hans delaktighet
i fisket.

20 §.

Sedan beslut fattats om gemensamhetsfiskes upplåtande på arrende,
vare beslut att, med ändring af hvad sålunda bestämts, fisket skall brukas
af delägarna hvar för sig enligt fastställd plan icke giltigt, därest ej delägare
med mer än hälften af samtliga delägares rösttal förenat sig om
beslutet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Om gemensamhetsfiskes nyttjande af delägarna hvar för sig enligt

fastställd plan.

21 §.

Skall geinensamhetsfiske brukas af delägarna hvar för sig enligt
fastställd plan, varde plan af dem antagen.

Dylik plan skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet
af de fiskredskap, som hvarje delägare må vid fisket begagna, samt,
då fråga är om oskift fiskevatten, angifva den ordning, i hvilken delägarna
må använda de olika fiskeplatserna. 1 planen må jämväl införas bestämmelser
om viss fredningstid för särskilda fiskslag och om afsättande
af fredningsområden äfvensom förbud mot fångande af fisk under viss
storlek, stadganden, som möjliggöra tillsyn därå att delägare icke använder
andra eller liera, redskap än honom tillkommer, samt andra bestämmelser,
som kunna tjäna till främjande af fisket eller förekommande
af tvist mellan delägarna.

Ej må någon i plan tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten,
med mindre denne lämnat medgifvande därtill.

22 §.

Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande skall underställas
Konungens befallningshafvande, som tillser huruvida planen tillkommit
i laga ordning samt öfverensstämmer med lag och författning, så ock,
därest delägare gjort påminnelse i sådant hänseende, huruvida planen kränker
dennes enskilda rätt eller icke är tjänlig för fiskets främjande.

År ej planen antagen vid förrättning, hvarom i 5 § förmäles, skall
tillfälle att afgifva påminnelser ofördröjligen beredas delägarna enligt hvad
i 13 § sägs.

Planen skall af Konungens befallningshafvande antingen oförändrad
fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skal därför uppgifvas.

23 §.

Ilar i plan för fiskevatten, som ej är i sin helhet oskift, upptagits
bestämmelse om afsättande af fredningsområde, och lider delägare, inom
hvars fiskevatten området skall afsättas, genom sådan åtgärd intrång i sin

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

fiskerätt, må bestämmelsen ej mot honom tillämpas, med mindre ersättning
för intrånget beredes honom.

Erinran härom skall införas i beslut om fastställelse å plan, som
nyss är sagd.

24 §.

Träffas ej öfverenskommelse angående ersättning, hvarom i 23 §
förmäles, skall ersättningen af tre oj afviga skiljemän fastställas till visstbelopp
i penningar eller varor att årligen förskottsvis utgå. Bland skiljemännen
skall eu utses af den till ersättning berättigade och en af öfriga
delägare, hvarefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje, som skall vara
skiljemännens ordförande. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,
eller kunna de utsedda ej förena sig om valet af den tredje, äge domaren
eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med de flesta skiljemännens mening eller, om
alla äro af skilda meningar och dessa ej kunna till hvarandra jämkas,
med hvad ordföranden säger, äge att draga tvisten under rättens pröfning,
så framt han instämmer sin talan sist å nittionde dagen från det skiljemännens
beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning
om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande
under rättens pröfning. Ställes hos Konungens befallningshafvande pant
eller borgen för ersättning, som, utöfver hvad skiljemännen bestämt, kan
varda fastställd, äge befallningshafvanden förordna, att bestämmelsen om
fredningsområde må, ändå att den till ersättning berättigade söker ändring
i skiljemännens beslut, genast tillämpas mot erläggande tillsvidare af ersättning
enligt samma beslut.

O O

Fastställd plan skall, om den ej af Konungens befallningshafvande
jämlikt 35 § förklaras skola upphöra att gälla, lända till efterrättelse,
intill dess bolag bildats för gemensamhetsfiskets nyttjande eller fastställelse
meddelats å ny plan eller å beslut om fiskets upplåtande på arrende.

Bestämmelser om syssloman samt vissa bestämmelser om delägarnas

sammanträden och. beslut.

26 §.

Delägarna i gemensamhetsfiske skola, om de äro derå än tre eller
eljest någon af dem det yrkar, utse syssloman att uppbära och omhänder -

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

hafva samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfälldt tillkommande
medel äfvensom mottaga uppsägning och annat meddelande
från arrendator af gemensamhetsfisket.

Utse ej delägarna syssloman, då sådant skall ske, äge Konungens
befallningshafvande att, på ansökan af delägare eller arrendator af gemensamhetsfisket,
utse syssloman. Delägare eller den, som enligt 31 § äger
föra hans talan, vare, om han af Konungens befallningshafvande utses till
syssloman, skyldig mottaga uppdraget utan rätt till arfvode för dess utförande;
äge dock att efter fem år afgå och vare sedermera ej skyldig
ånyo mottaga befattningen, förrän ytterligare fem år förflutit.

Syssloman må genom delägarnas beslut entledigas, dock att af Konungens
befallningshafvande utsedd syssloman skall innehafva befattningen,
till dess hos befallningshafvanden visats, att delägarna utsett annan syssloman
och att denne åtagit sig uppdraget.

27 §.

Huru delägarna skola kallas till sammanträde bestämmes, sedan dem
beredts tillfälle att yttra sig i ämnet, af Konungens befallningshafvande,
då beslut om geni ensam hetsfiskes inrättande fastställes.

Om tid och ort för sammanträde bestämme delägarna. Syssloman
må ock utlysa sammanträde, som han finner erforderligt. Påfordra delägare
med minst en tiondel af samtliga delägares rösttal hos syssloman
sammanträde för uppgifvet ändamål, skall sammanträde utlysas. Har syssloman
ej senast fjorton dagar efter sådan påfordran utlyst sammanträde
att hållas inom fjorton dagar, åligger det, på anmälan af delägare, domaren
eller utmätningsmannen i orten att ofördröjligen utlysa sammanträde.
Lag samma vare, om syssloman ej finnes och val af syssloman skall ske.

Vid sammanträde föres ordet af den, som de närvarande därtill
utse. Protokoll skall vid sammanträde föras genom ordförandens försorg.

28 §.

Ej må genom beslut af delägarna tillskott i penningar, varor eller
arbete åläggas delägare, som ej biträdt beslutet, ej heller annorledes än
genom enhällig öfverenskommelse mer än hälften af influten arrendeafgift
anvisas till åtgärder för fiskets främjande.

29 §.

Vid omröstning i andra frågor än de i 1, 17, 20 och 33 §§ omförmälda
må icke för någon delägare beräknas mer än en tredjedel af de
i omröstningen deltagandes sammanlagda rösttal.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Då ej annat är för visst fall stadgadt, galle den mening, som erhåller
högsta rösttalet, eller, vid lika rösttal, den mening, hvarom de
tiesta röstande förenat sig. Aro äfven efter sådan beräkning rösterna lika
delade, afgöres val genom lottning, men galle i annan fråga den mening,
som biträdes af ordföranden vid sammanträdet eller, därest omröstning
sker under förrättning, hvarom ofvan sägs, af förrättningsmannen.

Har delägare afgifvit anbud vid auktion enligt 18 §, må han ej
deltaga i pröfningen af de gjorda anbuden, och äge ej heller delägare,
som ensam eller jämte andra arrenderar gemensamhetsfisket, deltaga i
afgörandet af fråga om gemensamma medels användande till åtgärder för
fiskets främjande eller af annan fråga, hvari lian såsom arrendator kan
vänta nytta eller skada af delägarnas beslut.

30 §.

Delägarna må åt syssloman eller annan af dem utsedd person uppdraga
sin beslutanderätt i fråga, för hvars afgörande ej erfordras enhällig
öfverenskommelse eller viss röstöfvervikt.

31 §.

Boställshafvare eller arrendator af kronan tillhörig, genom offentlig
myndighet utarrenderad fäst egendom äge föra talan för fiskevatten, som
han i nämnda egenskap äger nyttja.

Har boställshafvare utarrenderat bostället, tillkomme den rätt, som
nyss är sagd, arrendatorn; och äge arrendator af annan fäst egendom än
i första stycket sägs samma rätt. Dock må utan boställshafvarens eller
ägarens samtycke sådan arrendator icke lämna medgifvande, som i 21 §
tredje stycket omförmäles, ej heller deltaga i beslut

i fråga om bestämmande af särskild beräkningsgrund för delaktig o

o o o

heten i gemensamhetsfiske eller för delägares rösträtt enligt hvad i 4 §
sägs eller

i frågor, som omförmälas i 1, 17, 20 och 33 §§.

Såväl ägare som boställshafvare och arrendator vare berättigad:

att jämlikt 9 § påkalla biträde af gode män vid förrättnings företagande,

att, enligt hvad i 11 § sägs, yrka, att omröstning rörande vissa
frågor skall äga rum, innan frågan om gemensamhetsfiskes inrättande
företages till afgörande,

att jämlikt 18 § klaga öfver pröfningen af arrendeanbud,

att enligt 24 § klandra skiljemäns beslut,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

att ingifva påminnelser i de fall, då sådant enligt denna lag i allmänhet
är tillåtet, samt

att åtala förseelse, hvarom i 37 § förmäles.

32 §.

Hvad delägarna beslutat i fråga, som ankommer på deras afgörande,
galle mot ny delägare.

Om ändring af grunderna för gemensamhetsfiske samt gemensamhets fiskes

upphörande.

33 §.

Ändring af området för gemensamhetsfiske må ej ske, med mindre
beslut därom biträdes dels af delägare i det ursprungliga området, hvilka
äga minst två tredjedelar af delägarnas hela rösttal, dels ock af delägare
i det vatten, om hvars tilläggande eller afskiljande fråga är, med det
rösttal, som erfordras för beslut om gemensamhetsfiskes inrättande i samma
vatten. Beslut om sådan ändring skall underställas Konungens befallningshafvande,
som, därest ändringen finnes lämpligen böra äga rum,
fastställer beslutet till efterrättelse.

I afseende å ändring, som i första stycket sägs, äge hvad i 5—13
§§ är stadgadt motsvarande tillämpning. År fråga om tillökning af gemensamhetsfiskes
område, skall hvad i 9 § stadgas om uppskattnings företagande
äga tillämpning jämväl med afseende på det ursprungliga området,
utan hänsyn till om uppskattning beträffande detta område förut skett. År
däremot fråga allenast om fiskevattens afskiljande, må förnyad uppskattning
ej företagas, med mindre Konungens befallningshafvande, sedan tillfälle
beredts delägarna att yttra sig och förrättningsmannen blifvit hörd, finner
nödigt att förordna om uppskattnings företagande.

34 §.

Har efter gemensamhetsfiskes inrättande fiskevatten, som ingår däri,
blifvit delad!, och erfordras för bestämmande af det å hvarje del belöpande
rösttal sådan uppskattning, som i 9 § omförmäles, äge Konungens
befallningshafvande, på ansökan af delägare i fiskevattnet, förordna om
förrättning för sådan uppskattning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Finnes till följd af fastighets delning erforderligt att vidtaga jämkning
i fastställd plan för gemensamhetsfiskes brukande, förordne därom
Konungens befallningshafvande på ansökan af delägare i fastigheten. Innan
ärendet företages till afgörande, skall tillfälle att ingifva påminnelser beredas
delägarna enligt hvad i 13 § sägs samt statens fiskeritjänsteman höras
eller ock förrättning på stället företagas, om Konungens befallningshafvande
finner sådan erforderlig.

35 §.

Har under en sammanhängande tid af tre år gemensamhetsfiske icke
varit på arrende upplåtet och ej heller öfverenskommelse om fiskets
nyttjande i bolag eller fastställd plan för fiskets brukande varit gällande,
äge Konungens befallningshafvande, på ansökan af delägare, förklara
beslutet om gemensamhetsfiskes inrättande förfallet.

Om genom fiskevattens användande för annat ändamål än fiske eller
i följd af sjösänkning, naturhändelse eller annan omständighet gemensamhetsfiske
undergått väsentlig förändring till beskaffenhet eller gränser, äge
Konungens befallningshafvande, på ansökan af delägare, efter förhållandena
antingen förklara beslutet om gemensamhetsfiskes inrättande förfallet
eller förordna om förrättning för uppskattning enligt 9 § eller för uppgörande
af förslag till ny plan för fiskets brukande eller ock, om sådan
plan antagits utan förrättning, bereda delägarna tillfälle att afgifva påminnelser
enligt hvad i 13 § sägs; och äge Konungens befallningshafvande,
äfven om icke ny plan antages och af befallningshafvanden fastställes,
förklara, att förut fastställd plan skall upphöra att gälla.

Konungens befallningshafvande må ej förklara beslut om gemensamhetsfiskes
inrättande förfallet, innan delägarna enligt hvad i 13 §
sägs erhållit tillfälle att ingifva påminnelser i ärendet samt statens fiskeritjänsteman
blifvit i saken hord.

36 §.

Med afseende a förrättning, som jämlikt 34 eller 35 § skall företagas,
galle i tillämpliga delar hvad i 5, 6 samt 9-—12 §§ är stadgadt.

Straffbestämmelser.

37 §.

Deri, som i följd af gemensamhetsfiskes inrättande allenast äger rätt
att meta i honom tillkommande vatten men likväl där idkar annat slag

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

af fiske, så oek deri, som fiskar i strid mot fastställd plan, dömes, om
ej gärningen är belagd med straff i allmänna strafflagen, till böter från
och med fem till och med etthundra kronor.

Förseelse, hvarom nu är sagdt, må ej, därest den endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än delägare i gemensamhetsfisket
eller arrendator af fisket.

38 §•

Böter, som ådöma» enligt 87 §, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras fidla gällande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Särskilda bestämmelser.

39 §.

För förrättning, hvarom i 5 och 9 §§ sägs, skall utgå ersättning
till förrättningsmannen och gode män enligt hvad särskilt stadgas. Ersättning,
som ej af allmänna medel gäldas, jämte kostnad för kungörelser
och annat, som för förrättningen är af nöden, skall sökanden genast förskjuta.
Kommer gemensam hetsfiske till stånd, gäldas sådan ersättning och
kostnad af delägarna efter hvars och ens delaktighet i gemensamhetsfisket;
dock vare boställshafvare och arrendator^*, som i 31 § första stycket
af ses, pliktiga gälda hvad af ersättningen och kostnaden belöper å
fiskevatten, som af dem innehafvas.

Hvad i första stycket stadgas äge motsvarande tillämpning i afseende
å förrättning, som jämlikt 33, 34 eller 35 § skall företagas.

40 §.

Beslut, som Konungens befallningshafvande jämlikt denna lag meddelar,
skall införas i länskungörelserna och tidning inom orten samt uppläsas
i kyrkan i den eller de socknar, där fiskevattnet är beläget.

Mot Konungens befallningshafvandes beslut må talan fullföljas hos
Konungen genom besvär, hvilka skola till vederbörande statsdepartement
ingifvas före klockan tolf å sextionde dagen från den dag, då beslutet
upplästs i kyrkan, eller, därest beslutet upplästs å olika dagar i särskilda
socknars kyrkor, från den dag, då det sist blifvit uppläst.

Beslut, hvarigenom plan för gemensamhetsfiskes brukande fastställts,
lände till efterrättelse utan hinder af förd klagan.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 6.

41 §.

Sträcker sig fiskevatten, om hvilket fråga är, genom två eller flera
län, höre ärendet under Konungens befallningshafvande i det län, där
största delen af fiskevattnet är belägen; dock att, sedan befallningshafvanden
i visst län meddelat förordnande för förrättningsman jämlikt 5 § eller,
utan att förrättning företagits, fastställt beslut om gemensam hetsfiskes
inlåtande, samme befallningshafvande städse skall fortfarande handlägga
ärenden angående gemensamhetsfisket.

42 §.

Den rätt, hvilken tillkommer ägare af fiske, hvarmed äganderätt till
grunden ej är förenad och som afser fångst af allenast visst eller vissa
Åskslag, skall ej beröras af gemensamhetsfiskes inrättande.

Har före denna lags trädande i kraft fiskevatten utarrenderats, antingen
särskildt för sig eller under sådana villkor att aftalet uppenbarligen
afser hufvudsakligast fiskerätten, och inrättas gemensamhetsfiske, som
omfattar jämväl det sålunda utarrenderade fiskevattnet, vare arrendator^
godkännande erforderligt för giltigheten af beslut att upplåta gemensamhetsfisket
på arrende.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 6 käft. (Nr 6‘.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Förslå g
till

Lag

om ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni
1896 om rätt till fiske skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §•

Oskift fiskevatten må alla, som däri äga del, bruka efter ty de
kunna sämjas. Sämjas de ej, lägge rätten dem emellan, huru fisket utan
förfång för någon af dem må nyttjas. Fiskebyggnad hafve ock en hvar
lof att uppföra allt efter som han äger del i samfälligheten och lägenhet
därtill finnes. Är ej lägenhet för hvarje delägare att uppföra särskild
fiskebyggnad, bjude den, som vill bygga, de öfriga att deltaga; vilja de
ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan skada för dem, bestämme
rätten, på hvad sätt, villkor och tid byggnaden må uppföras och
nyttjas.

I oskift fiskevatten må ej en delägare utan de flesta öfrigas samtycke
upplåta fiskerätt åt någon, som ej är delägare.

Hvad i denna § är stadgadt skall ej äga tillämpning beträffande
fiskevatten, som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant fiske.

13 §.

Om gemensamhetsfiske så ock om lapparnas rätt till fiske i vissa
delar af riket galle hvad särskildt är stadgadt.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

14 §.

Fast eller rörlig fiskredskap, som kan hindra fisken att framgå, må
ej utsättas i kungsådra.

I älf, ström, å eller sund, där kungsådra ej finnes, men fisken har
sitt dref, skall en sjättedel af bredden i djupaste vattnet lämnas fri från
redskap, hvarom nyss är sagdt, där ej Konungens befallningshafvande
efter rättäga-ndes och sakkunnigs hörande gifver lof till redskapens användande.
Är i ty fall fråga om fiskebyggnad, som kan förorsaka uppdämning,
lände jämväl till efterrättelse hvad därom är särskildt stadgadt.

Har vatten, däri fisket är gemensamhetsfiske, gemenskap med annat
vatten endast genom sådant sund, tillflöde eller aflopp, där kungsådra ej
finnes, må Konungens befallningshafvande, på ansökan af delägarna i
geinensamhetsfisket, efter rättägandes och sakkunnigs hörande gifva delägarna
lof att afstånga samma sund, tillflöde eller aflopp medelst anordning,
som hindrar fisken att framgå, dock att, där fråga är om anordning,
som kan förorsaka uppdämning, hvad om fiskebyggnad för ty fall är stadgadt
jämväl skall lända till efterrättelse.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 21 juni 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 24 maj 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
öfver upprättade förslag till lag om gemensamhetsfiske och till lag
om ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af revisionssekreteraren Herman Falk.

Förslaget till lag om gemensamhetsfiske.

Detta förslag gaf anledning till följande erinringar.

B §•

Justitieråden Sundberg och Borgström:

Då det är synnerligen önskvärdt att brukande af gemensamhetsfiske
ej föranleder större inskränkning i ortsbefolkningens fiske än som erfordras
för att syftet med gemensamhetsfiskets inrättande skall kunna vinnas, hemställes,
att det måtte tagas under förnyadt öfvervägande, huruvida icke utan
åsidosättande af nämnda syfte delägarna må kunna förklaras berättigade
att fortfarande idka, jämte mete i egentlig mening, åtminstone fiske med
drag eller svirfvel.

Kungi. Maj:ls nåd. proposition Nr 6.

18 §.

Justitieråden Sundberg och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Enligt andra stycket af förevarande § får klagan föras ej blott i
det fall att afgifvet arrendeanbud godkänts utan jämväl då sådant
anbud blifvit underkändt. Då emellertid med klagan i sistnämnda fall
icke må kunna vinnas godkännande af anbudet utan densamma endast kan
föranleda till hållande af ny auktion, hvarom majoriteten bland delägarna,
så länge utarrendering föredrages såsom bästa sättet för fiskets nyttjande,
oberoende af den förda klagan lärer föranstalta, torde rätt till klagan i
förevarande hänseende icke böra medgifvas i vidare mån än som stadgades
i 10 § af det förslag till lag om gemensamhetsfiske, som förelädes 1909
års riksdag.

19 §.

Lagrådet:

Enligt hvad som framgår af förarbetena till förslaget har med den
i andra stycket af förevarande § upptagna bestämmelsen afsetts att meddela
föreskrift därom att arrendator af gemensamhetsfiske, som själf är delägare
i fisket och af sådan anledning jämlikt stadgande i 29 § tredje stycket
icke äger deltaga i afgörandet af fråga om gemensamma medels användande
till åtgärder för fiskets främjande, icke är bunden af öfriga delägares beslut
att använda behållen arrendeafgift till dylikt ändamål utan, ändå att beslut
härom fattats, vid erläggande af arrendeafgiften må afdraga sin andel
oafkortad.

Då emellertid denna förslagets innebörd icke med tillräcklig tydlighet
framgår af de använda ordalagen, hemställes om någon jämkning
af desamma.

26 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till arrendators af gemensamhetsfiske berättigade intressen
torde lämpligen böra stadgas att, om delägarna i utarrenderadt gemensamhetsfiske,
för hvilket syssloman finnes utsedd, skola af arrendatorn
stämmas i sak, som rör gemensamhetsfisket, stämningen må delgifvas sysslomannen,
med skyldighet för denne gentemot delägarna att ofördröjligen föredraga
stämningen å sammanträde med delägarna eller öfverlämna stämningen
i besannad afskrift till enhvar af dem. Och då för den icke otänkbara
händelse att annan än arrendator vill i dylik sak stämma delägarna anledning
saknas att ställa sådan tredje man härutinnan annorlunda än arrendator,
torde i nu angifvet syfte böra ill kap. rättegångsbalken införas ett
stadgande, som hänför sig till hvarje fall, då syssloman för gemensam -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 6.

hetsfiske finnes utsedd, i sammanhang härmed lärer särskild, utsträckt
stämningstid för nu åsyftade fall jämväl böra föreskrifvas.

Bifall till hvad sålunda förordats föranleder utsträckning af den i
första stycket af förevarande § syssloman tillagda befogenhet att mottaga
uppsägning och annat meddelande rörande gemensam hetsfisket; hvarjämte
synes böra tagas i öfvervägande, huruvida icke behörighet att påkalla
utseende af syssloman bör tillerkännas enhvar, hvilkens rätt är däraf
beroende.

31 §-

Lagrådet:

Med afseende å denna § synas vissa tillägg och förtydliganden
böra göras. Att, såsom meningen är, innehafvare af stadgad åborätt till
hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, i
förevarande hänseende helt ocli hållet träder i ägarens ställe, torde, särskildt.
med hänsyn till hvad som iakttagits i andra författningar, icke
vara så klart, att icke uttryckligt stadgande härom behöfver i förslaget
upptagas. Hvad vidare beträffar boställsjord, får förslaget anses åsyfta att
skilja mellan å ena sidan sådana boställen, som brukas af boställshafvaren
själf eller äro genom offentlig myndighets försorg utarrenderade, och å
andra sidan boställen, Indika boställshafvaren själf utarrenderat; för förstnämnda
grupp af boställen skall gälla den i första stycket upptagna regeln,
för de enskildt utarrenderade åter hvad som stadgas i andra stycket. Denna
förslagets mening kan dock, i betraktande däraf att boställen icke alltid tillhöra
kronan, icke anses hafva kommit till otvetydigt uttryck i förslaget. Slutligen
är beträffande arrenden, som tillkommit på privat väg, att märka, att de i
andra stycket upptagna bestämmelserna angående rätt för arrendator att föra
talan för fiskevatten böra förbindas med det villkor att de gälla allenast om
och i den mån icke i arrendeaftalet gjorts annat förbehåll.

Under förutsättning af bifall till hvad nu hemställts synes andra
stycket af 6 § böra undergå den ändring, att hvad där stadgas kommer
att afse sådan i allmän ägo varande fastighet, för hvilken icke jämlikt
bestämmelserna i den omarbetade 31 § nyttjanderättshafvare skall äga föra
talan. Under enahanda förutsättning kan jämkning i affattningen af första
stycket af 39 § komma att blifva påkallad.

37 och 38 §§.

Justitierådet Sundberg:

De i anledning af förslaget erforderliga straffbestämmelser synas
lämpligen böra, på sätt som skedde år 1896 vid antagandet af lagen om
rätt till fiske, inarbetas i 24 kap. strafflagen.

Kungl. Maj:is nåd. proposition Nr 6.

Öfvergångsbestämmelsen.

Justi ti eråden Borgström och Skarstedt:

Bestämmelserna i 31 § af förslaget hänföra sig icke till alla
slag af nyttjanderätt till annans fiskevatten. Om en jordägare till annan
upplåtit, icke sin fasta egendom med därtill hörande fiskevatten och
icke heller allenast själfva vattenområdet med sådan rätt, att upplåtelsen
faller under bestämmelserna i 2 kap. 43 § i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom, utan endast sådan rätt att fiska, hvarom förmäles i 1 kap.
7 § i samma lag, blir nyttjanderättshafvaren icke arrendator i laglig mening.
Han skulle alltså, vare sig förslagets affattning af 31 § bibehålies
oförändrad eller densamma ändras i öfverensstämmelse med hvad lagrådet
förordat, blifva utesluten från all bestämmanderätt i fråga om inrättande
och ordnande af gemensamhetsfiske och måste under alla förhållanden finna
sig i att dylikt fiske upplåtes på arrende. Äfven om häremot icke må
kunna göras någon befogad anmärkning såvidt angår dylik nyttjanderätt,
upplåten efter den föreslagna lagens ikraftträdande, vill det dock synas,
som om sådan rätt, där den upplåtits före ikraftträdandet, borde skyddas
i samma mån som enligt öfvergångsbestämmelsen särskild hänsyn
tagits till en före ikraftträdandet upplåten arrenderätt till fiskevatten.
Förhållandena kunna ofta vara sådana, att i realiteten någon skillnad icke
föreligger mellan en till fiskevatten särskildt för sig upplåten arrenderätt
och en upplåten rätt att fiska i vattnet. Med afseende härå synes skäl saknas
att undantaga nyttjanderätt af sist angifna slag från det i öfvergångsbestämmelsen
stadgade särskilda rättsskyddet; och af praktiska skäl låter
det sig knappast göra att vid beredande af sådant skydd för nyttjanderätt,
som nu sagts, skilja mellan de fall, då fiskerätten är fullständig, och
de fall, då densamma är mer eller mindre begränsad. Hvad nu sagts
torde äga giltighet äfven i fråga om sådan upplåtelse af rätt att fiska,
som grundar ett servitut; och hemställes förty, att öfvergångsbestämmelsen
underkastas sådan jämkning, att densamma utan inskränkning kommer att
blifva tillämplig jämväl å nu åsyftade, före lagens ikraftträdande tillkomna
nyttjande- och servitutsrätter.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni

1896 om rätt till fiske.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 31 december 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström lagrådets
den 21 juni 1912 avgivna utlåtande över de den 24 maj samma år till
lagrådet remitterade förslagen till lag om gemensamhetsfiske och lag om
ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt
till fiske.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande.

»I enlighet med vad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt
beträffande 18, 19, 26 och 31 §§ i förslaget till lag om gemensamhetsfiske,
hava vissa förändringar vidtagits i dessa paragrafer och har tillika
utarbetats ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken.
I fråga om sistnämnda lagförslag vill jag särskilt erinra om
att stämningstiden i de fall, som avses med förslaget, jämlikt 26 § i
samma kapitel kommer att utgöra sextio dagar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 6.

Den inom lagrådet ifrågasatta förändringen i 3 § av förslaget till
lag om gemensamhetsfiske skulle oförnekligen ur vissa synpunkter vara
tilltalande, men jag har trott försiktigheten bjuda, att likväl förslagets
ståndpunkt i denna del vidhålles. Fiske med drag eller svirvel lär vara
att anse såsom ett icke oväsentligt kraftigare fångstsätt än mete i egentlig
mening, särskilt enär genom det förra fiskesättet kan fångas större och
mera värdefull fisk. Att förbehålla delägare i gemensamhetsfiske och deras
husfolk även detta fiskesätt torde därför kunna innebära en ganska avsevärd
förminskning av den rätt, som skall tillkomma ett för gemensamhetsfiske
bildat bolag eller arrendator av sådant fiske. Tillsynen därå att fiske
icke bedrives olovligt i vatten, där gemensamhetsfiske finnes, skulle ock
försvåras genom den båtfart å vattnet, vartill fiske med drag eller svirvel
skulle giva anledning.

Av skäl, som inom lagrådet anförts, har jag ansett lämpligt att låta
övergångsbestämmelsen i samma lagförslag erhålla tillämpning ej blott då
fiskevatten utarrenderats, innan den föreslagna lagen trätt i kraft, utan
även då före samma tid rätt att fiska tillkommit såsom servitut eller genom
annan nyttjanderättsupplåtelse än på arrende.

Utöver de nu nämnda förändringarna hava vissa redaktionella jämkningar
företagits i sistberörda lagförslag.»

Departementschefen uppläste härefter det jämkade förslaget till lagom
gemensamhetsfiske samt förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap.
13 § rättegångsbalken; och hemställde departementschefen, att dessa förslag
ävensom det av lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen til!
antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, blev av Hans Maj:t Konungen bifallen;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Hjalmar Nyman.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. (i käft. (N:r 6.)