Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65 (Proposition 1914:65 - b)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Nr 65.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
samt lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om
handräckning för fordrans utfående den 26 april 1907;
given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för
fordrans utfående den 26 april 1907.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF

Berndt Hasselrot.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. I saml. 35 käft. (Nr 65.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §•

Nu kommer käranden till första ting, eller i staden å föresatt dag
till den rätt, dit saken instämd är, men svaranden ej, och låter ej laga
förfall framte: visar käranden, att svaranden stämning i laga tid fått;
döme då rätten i saken, efter ty, som sanning däri utletas kan. Kräver
käranden fordran i penningar och är det ej skadestånd; är grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt angiven i
stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgivits svaranden,
varde, ändå att bevisning ej blivit förebragt, till betalning dömt, så vitt
ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är lagligen grundat.

Kommer svaranden sedan, innan tid till laga vad ute är, och begärer
vädja, have där lov till, och rätten, dit vädjat är, döme i huvudsaken.
Kommer han ej inom den tid, som sagt är, galle vad i 4 § sägs;
och skola där givna föreskrifter till parternas efterrättelse i domen införas.

4 §.

Var, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad förbi
är, sin vederpart, och äge denne att hos den rätt, dit saken förr var instämd,
söka återvinning; stämme dock därom inom tre månader från det
han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av II § i lagen om handräckning för fordrans utfående

den 28 april 1907.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

11 §•

Har, efter det gäldenären gjort jäv mot ansökningen, borgenären
instämt sin talan till domstol, pröve domstolen efter omständigheterna om
och till vad belopp käranden må tilläggas ersättning för hans kostnad i
handräckningsärendet.

Har gäldenären gjort jäv i fråga om handräckningskostnaden allena,
eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant avseende
blivit av överexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning
draga frågan under domstols prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915, men äger ej till—
lämpning i fråga om kostnad i handräckningsärende, vari borgenärens ansökan
före den dag till överexekutor inkommit.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
fredagen den 6 mars 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Vennersten,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde riksdagens
skrivelse den 28 maj 1912, däri riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändring
av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom måtte kunna
meddelas i mål angående penningfordran, som icke avser skadestånd,
ändå att bevisning icke blivit förebragt, under förutsättning, att grunden
för anspråket tydligt och fullständigt angivits i stämningen eller i räkning,
som jämte stämningen delgivits svaranden.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»Riksdagens skrivelse berör en fråga av stor praktisk betydelse, som
tid från annan har varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och
jämväl föranlett vidtagande av vissa åtgärder. Vårt allmänna rättegångsförfarande
i civila mål är till sin anläggning avpassat för avdömande av
egentliga rättstvister, men ägnar sig mindre väl för uppgiften att i fråga
om den stora mängden icke tvistiga fordringsanspråk utgöra borgenärens
utväg att få sin fordran i utmätningsgillt skick. Instämmes till domstol

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition nr 65.

ett krav, vars giltighet svaranden icke gitter bestrida, är det synnerligen
vanligt, att han, av likgiltighet eller i syfte att fördröja saken, underlåter
att hörsamma stämningen och inställa sig inför rätten. Visserligen hindrar
ej svarandens förfallolösa utevaro sakens upptagande till handläggning
och ej heller avkunnande redan vid första rättegångstillfället av dom,
varigenom honom ålägges betalningsskyldighet; mot dylik s. k. tredskodom
har å andra sidan svaranden tillgång till ett särskilt rättsmedel, återvinning,
medelst vilket lian kan få frågan ånyo upptagen till granskning av
underrätten och sina eventuella invändningar prövade. Men då lagen jämväl
för händelse av svarandens utevaro upprätthåller sin allmänna ståndpunkt,
att de av käranden anförda grunderna för käromålet ej få av domstolen
godtagas, med mindre bevisning för desamma blivit förebragt, så
kommer vid en strängt lagtrogen rättstillämpning tredskoförfarandet att
för de flesta fall helt förfela uppgiften att bereda borgenären i ett ostridigt
fordringsförhållande en snabb och billig utväg att komma till sin
rätt. Vare sig lian, i och för nödig bevisning, är i behov av svarandens
erkännande eller annan medverkan till målets utredning, eller han för
ändamålet måste låta avhöra vittnen, blir han nödsakad att, ej sällan i
flera repriser, begära uppskov med målet. Den bevisskyldighet, som sålunda
lagts på käranden, framstår såsom synnerligen hård och opåkallad i
vanliga kravmål, där fråga ej är om skadestånd, utan — såsom i största
utsträckning är fallet — kravet avser betalning för köpta varor, utförd
beställning, tingat arbete o. s. v., med andra ord har sitt upphov i beviljad
konsumtionskredit. Ty erfarenheten så hos oss som i andra länder
giver oförtydbart vid handen att just i dylika mål svarandens utevaro i
det stora flertalet fall är ett uttryck för det förhållande, att han icke har
något att invända mot kravet; och naturligen blir så i än ytterligare ökad
mån händelsen, därest svaranden vet sig genom sitt uteblivande riskera att
bliva dömd tredskovis.

Det nu gällande stadgandet begränsar i själva verket tredskoförfarandets
användning till sådana fall, där borgenären kan åberopa av svaranden
utgivet skriftligt 1''ordringsbevis. Det får därför praktisk betydelse
väsentligen blott i växelmål; ty där kravet stödes på vanligt skuldebrev
eller därmed jämförligt fordringsbevis, anlitas ju merendels utvägen att
lagsöka hos överexekutor. Före utfärdandet av 1877 års utsökningslag
hade emellertid — under trycket av det behov, som bristen på ett rationellt
tredskoförfarande vid domstol framkallade, och som vad landsbygden angår
än mera stegrades genom de långa tidsrummen mellan tingssessionerna
— den praxis allmänt utbildat sig, att Konungens befallningshavande upptog
lagsökning för krav enligt specificerad räkning, oaktat detsamma ej

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

grundade sig på skriftligt fordringsbevis, samt därest gäldenären uteblev
med svar förordnade om utmätning. Ut sökningslagen legaliserade emellertid
icke denna praxis, utan uppställde fastmera skriftligt fordringsbevis
såsom ovillkorlig betingelse för lagsökning. Till ersättning sökte man
stärka kärandens ställning i rättegång vid domstol genom k. förordningen den
6 oktober 1882, som stadgade bötespåföljd för sådan förfallolös utevaro å
svarandesidan, som vållade uppskov med målet. Detta medel att framtvinga
inställelse har dock visat sig i ett alltför stort antal fall sakna effektivitet.
Behovet av ett förfarande, agnat att bana vägen för exekution inom rimlig
tid för ostridiga fordringsanspråk av ifrågavarande art, blev allt starkare
kännbart. Riksdagens justitieombudsman framhöll i sin arbetsberättelse
till 1900 års riksdag med styrka de olägenheter, som av den bestående
ordningen vållades icke allenast för borgenärer, utan jämväl för gäldenärer,
i det mången bland dem kunde härleda sin ruin från den tid
han började begagna sig av den utväg, lagen själv anvisade honom att
vinna uppskov med likvid av sina skulder. På justitieombudsmannens
initiativ avlät riksdagen den 27 februari 1900 en skrivelse till Kung!.
Maj:t, däri begärdes utarbetande och framläggande av förslag till ändring
av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att det s. k. kontomacialförfarandet
måtte mera allmänt än då ägde rum vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål,
i vilka skriftligt fordringsbevis ej åberopades.

I enlighet med denna riksdagens framställning blev år 1904 inom
justitiedepartementet utarbetat ett förslag till ändrad lydelse av 12 kap.
3 och 4 §§ rättegångsbalken, vilket i vanlig ordning remitterades till
högsta domstolen för yttrande. Enligt detta förslag skulle — under bibehållande
i övrigt av hittills gällande principer för vårt tredskoförfarande
— i vissa mål, nämligen andra mål om penningfordran än dem som avsåge
skadestånd, och under vissa förutsättningar, till vilka jag.i det följande
återkommer, svarandens utevaro vid första rättegångstillfället föranleda
tredskodom, oaktat bevisning å kärandesidan icke blivit förebragt.
Förslaget blev emellertid av högsta domstolens samtliga i granskningen deltagande
ledamöter avstyrkt. Väl vitsordades tillvaron av allvarliga missförhållanden
i det avseende här är i fråga samt det oavvisliga behovet av deras
snara avhjälpande. Men den i förslaget beträdda vägen ansågs på grund
av vissa principiella betänkligheter, över vilka jag får tillfälle att i det
följande närmare yttra mig, icke böra ifrågakomma. I stället föreslogs, att
man borde söka, för tillfredsställande av det ifrågavarande behovet, i viss
anslutning till det i Tyskland och Österrike tillämpade s. k. anmaningsförfarandet
tillskapa ett särskilt förfarande utom den allmänna civilprocessens
ram, lämpligen förlagt icke till domstol, utan till överexekutor, ge -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65. 7

nom vilket borgenärer utan omgång och besvär kunde komma till sin rätt
i fråga om ostridiga fordringsanspråk. I enlighet med denna majoritetens
inom högsta domstolen mening och anvisning övergavs den tilltänkta reformen
inom tredskoförfarandet, och utarbetades och antogs den nu gällande
lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående.

Det saknades emellertid icke de, som uttalade tvivel om att på den
sålunda inslagna vägen förbättring i erforderlig mån stode att vinna. Sålunda
påpekade vid granskningen av förslaget till nyssnämnda lag inom
högsta domstolen en ledamot förfarandets svaghet därutinnan, att detsamma
definitivt avbrytes genom gäldenärens bestridande av kravet, och
framhöll, hurusom vid sådant förhållande hänvändelsen till överexekutor i
fall av bestridande, långt ifrån att hava berett borgenären någon lättnad,
endast ådragit honom onödiga kostnader och förskaffat gäldenären ett
ytterligare uppskov. Mindre nogräknade gäldenärer skulle nog ej draga
sig för en så enkel åtgärd som insändande av ett enkelt bestridande, även
om fog därför saknades. Den obetydligaste anmärkning, vartill gäldenären
kunde finna sig äga anledning rörande någon enda i kravet ingående post,
gåve ju för övrigt gäldenären full rätt att bestrida hela ansökningen.
Några slutsatser kunde näppeligen dragas från de erfarenheter, man i
Tyskland och Österrike vunnit i fråga om där brukliga anmaningsförfaranden.
Ty i sagda länder vore förfarandet förlagt till domstol och så
anordnat att det, därest invändning gjordes, kunde i många fall omedelbart
övergå i en vanlig civilprocess. Vid sådant förhållande och med hänsyn
till det i nämnda länder gällande stränga kontumacialförfarandet funnes
det tydligen föga anledning för en gäldenär, som icke hade någon
grundad invändning mot kravet, att i anm anings förfäran det framkomma
med bestridande. Vid nu angivna förhållanden måste det, enligt denne
ledamots mening, befaras att lagen icke skulle visa sig ägnad att, i den mån
önskvärt vore, avhjälpa de missförhållanden, för vilka man ville råda hot,
även om en viss förbättring härutinnan otvivelaktigt komme att vinnas.

I förevarande skrivelse har nu riksdagen anfört hurusom nyss anförda
farhågor blivit till fullo besannade av erfarenheten från de år som
gått, sedan lagen den 26 april 1907 trädde i kraft. Åtminstone för vissa
områden hade lagen icke medfört det gagn, som med densamma åsyftats.
Såväl av den officiella rättsstatistikens siffror som genom inhämtade upplysningar
från domare och advokater funne riksdagen det vara tillräckligt
konstaterat, att handräckningsförfarandet icke vunnit beräknad anslutning,
ävensom att detta särskilt vore förhållandet i de större städerna, där likvisst
de olägenheter, man avsett att avhjälpa, vore mest betydande. På
dessa och andra anförda skäl — vartill jag senare återkommer — funne

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

riksdagen av behovet påkallat att, jämte det handräckningsförfarandet enligt
1907 års lag bibehölles, utväg öppnades för ett tredskoförfarande vid
domstol i den omfattning, som tidigare varit ifrågasatt. En dylik anordning
syntes riksdagen kunna och böra vidtagas utan det uppskov, som
frågans upptagande till lösning först i samband med den förberedda allmänna
rättegångsreformen skulle innebära.

Det torde, därest man ser till förhållandena i riket i dess helhet,
icke rättvisligen kunna förnekas, att 1907 års handräckningslag varit till
ej ringa nytta. Den omfattning, vari borgenärer anlitat den sålunda erbjudna
utvägen att söka komma till sin betalning, torde kunna sägas på
åtskilliga håll hava ej alltför illa motsvarat de förväntningar, som rimligen
kunde ställas på det nya institutet. Och om ån antalet fall, där
borgenärens ansökning mötts av jäv och följaktligen förfelat sitt syfte,
ingalunda är ringa, ställer sig dock proportionen till de framgångsrika
ansökningarna ej allt för ogynnsam. Detta gäller redan, om hänsyn blott
tages till de minimisiffror å framgångsrika ansökningar, som med bestämdhet
framgå av rättsstatistiken; men proportionen i fråga torde i verkligheten,
av skäl som nedan skola utvecklas, vara väsentligt gynnsammare.
På många håll synes allmänheten ej heller hava uppfattat de vunna erfarenheterna
såsom nedslående, ty tilliten till institutet har åtminstone
intill år 1912 varit i stigande, enligt vad rättsstatistikens siffror giva vid
handen. Jag meddelar här i tabellform en sammanställning av totalsiffrorna
för riket för åren 1908—1912:

Tab. I.

1	2	3	4	6	6	7 !	8	9	10	11
1 År. 1 1	Från före-gående år kvar-stående ansök-ningar.	Under året in-komna ansök-ningar.	Summa.	Av vidstående ansökningar hava	Summa.	Kapital-belopp av fordringar, som genom meddelande av bevis enl. kolumn 6 blivit ut-mätnings-gill». Kronor.
ej upp- ta- gits.	försetts med be-vis att huvud-fordran lämnats obe-stridd.	förfallit på grund av	till föl-jande år kvar- stått.
under- låten full- följd.	jäv.
1908 . . .		6,314	6,314	14	2,400	1,002	828	2,070	6,314	381,996: 85
1909 . . .	2,069	8,532	10,601	7	3,863	3,331	1,314	2,086	10,601	401,443: 01
; 1910 . . .	2,086	9,437	11,523	13	4,291	3,519	1,376	2,324	11,523	435,691: 60
1911 . . .	2,324	10,294	12,618	21	5,090	3,742	1,365	2,400	12,618	488,652: 77
1912 . . .	2,400	10,227	12,627	6	5,090	3,650	1,339	2,542	12,627	510,278: 09

Kung! Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Tabellens siffror för år 1908 hava visserligen föga att betyda, vare sig
tagna i och för sig eller för en jämförelse med de följande. Under detta
lagens första tillämpningsår kom förfarandet helt naturligt först småningom
till någon vidsträcktare användning — något som ock framgår av det relativt
mycket höga antalet till nästa år balanserade mål. I fråga om de
följande åren åter finner man tabellen utvisa en jämn stigning av de ingivna
handräckningsansökningarnas antal under åren 1909—1911, och en
helt obetydlig, måhända tillfällig tillbakagång under år 1912. Vad ansökningarnas
resultat angår, knyter sig intresset givetvis i främsta rummet
till förhållandet mellan obestridda lämnade fordringsanspråk å ena, jävade
fordringsanspråk å andra sidan. En jämförelse härutinnan lämnar följande
resultat:

Tab. II.

Å r.	Av samman-lagda antalet obestridda och jävade ford-ringsanspråk (kol. 6 och 8 ovan)	lämnades obestridda	%	jävades	%
1908 ............	3,228	2,400	74''4	828	256
1909 ............	5,177	3,863	74-6	1,314	254
1910............	5,667	4,291	757	1,376	243
! 1911 ............	6,455	5,090	78-9	1,365	211
\| 1912 ............	6.429	5,090	792	1,339	208

Vid denna sammanställning har emellertid hänsyn tagits endast till de
ansökningar, som fullföljts eller som på grund av jäv förfallit. Men, såsom
tabell I kol. 7 utvisar, har dessutom ett, visserligen i förhållande till antalet
fullföljda ansökningar år för år avtagande, men alltjämt mycket betydande
antal ansökningar förfallit pa grund av underläten fullföljd. Vilken orsaken
till denna underlåtenhet att fullfölja i varje särskilt fall är, låter sig nu
visserligen enligt sakens natur icke utröna. Mången gång torde någon
delgivning av överexekutors kommunikationsresolution med gäldenären
aldrig hava ägt rum, än på grund av svårighet att anträffa denne, än —
och måhända oftare — av det skäl att det av överexekutor fastställda
kostnadsersättningsbeloppet ansetts för lågt tillmätt i jämförelse med sannoBihang
till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 35 höft. (Nr 65.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

lika delgivningskostnaden. Men i det vida övervägande antalet fall är
orsaken till att förfarandet avbrutits med all säkerhet att söka däri att
gäldenären vid eller efter delgivningen förnöjt borgenären. Antalet på
grund av underlåten fullföljd förfallna ansökningar utgör under åren
1908—1912 resp. 1,002, 3,331, 3,519, 3,742 och 3,650. Antager man att
i tre fjärdedelar av dessa fall förfarandets avstannande berott på nyss
nämnda, för borgenären ju allra förmånligaste verkan av ansökningen,
vilket icke lärer vara för högt beräknat, och lägger man detta antal till
de i nästföregående tabell upptagna talen för obestridda fordringsanspråk,
skulle siffran för framgångsrika ansökningar för de nämnda fem åren
stiga till resp. 3,150, 6,361, 6,930, 7,896 och 7,827, med den verkan att
procenten jävade fordringsanspråk nedginge för 1908 till 20‘s /, för 1909
till 17''i %, för 1910 till 16‘6 j£, för 1911 till 14''7 % och för 1912 till
14‘6 f. — Jämföras dessa procenttal med motsvarande inom den tyska
justitiestatistiken, befinnas dessa senare alltifrån det tyska anmanings''
förfarandets första tillkomst hava varit ogynnsammare, i det de småningom
stigit från 20"i / (medeltal för åren 1880—1884) till 25’6 % (medeltal för
åren 1905—1909, som är den sista meddelade periodsiffran).

Tydligt är emellertid, att hittills angivna fakta ingalunda äro tillfyllest
för vinnande av ett tillförlitligt omdöme rörande handräckningslagens
verkningar. Saken kräver belysning från andra sidor. Av synnerligt
intresse blir att jämföra den anförda handräckningsstatistiken med de
från underrätterna inkomna statistiska uppgifterna rörande frekvensen av
kravmål. En dylik jämförelse kan icke ske mellan hela antalet till domstol
instämda kravmål å ena sidan och ingivna handräckningsansökningar
å andra sidan; bristande specialisering av domstolsstatistiken lägger härför
hinder i vägen. Av vida större intresse är för övrigt att sammanställa
antalet av överexekutor meddelade besked att fordran lämnats obestridd
med antalet vid underrätt avdömda mål rörande krav till fixerat penningbelopp,
utan stöd i skriftligt fordringsbevis. En dylik sammanställning
lämnas här nedan, därvid uppdelning skett på städer och landsbygd, varjämte
för jämförelses skull i fråga om domstolarna siffror meddelats
jämväl för femårsperioden närmast före handräckningslagens ikraftträdande
:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Tal. III.

Besked av över-

Mål, avdömda av
underrätt, rörande

Besked av över-

Mål, avdömda av j

underrätt, rörande j

fordran å visst bo-

År.

exekutor att

fordran å visst be-1

År.

fordran lämnats
obestridd.

lopp, ej grundad å
skriftligt fordrings-bevis.

fordran lämnats
obestridd.

lopp, ej grundad å j
skriftligt fordrings-bevis.

1903

1904 .

1905

1906 . .

1907

[Här.Rt . .	6,313		[Kon.	Bef. .	1,911	Här. Rt . .	6,751
Rådst.Rt .	4,479	1908 . .	Ö. E.	i stad	489	Rådst.Rt .	6,512
1 S:a	10,792		1	S:a	2,400	8:a	13,263
fHär. Rt . .	6,118		[Korn	Bef. .	3182	Här. Rt . .	6,351
Rådst.Rt .	4,209	1909 . .	\|ö. E.	i stad	681	Rådst.Rt .	6,160
1 S:a	10.327		1	S:a	3,863	S:a	12,511
JHär.Rt . .	5,650		[Kon.	Bef. .	3,474	ilär. Rt . .	6,316
J Rådst.Rt .	4,587	1910 . .	(ö. E.	i stad	817	Rådst.Rt .	6,008
1 S:a	10,237		1	S:a	4,291	S:a	12,324
fHär.Rt . .	5,821		[Kon.	Bef. .	4,265	Här. Rt . .	6,250
j Rådst.Rt .	4,708	1911 . .	jö. E.	i stad	825	Rådst.Rt .	6,039
1 S:a	10,529		1	S:a	5.090	S:a	12,289
fHär.Rt . .	5,905		[Kon.	Bef. .	3,995	Här. Rt . .	6,560
\| Rådst.Rt .	5,096	1912 . .	jö. E	i stad	1,095	Rådst.Rt	6,515
1 S:a	11,001		l	S:a	5,090	S:a	13,075

I den belysning av förhållandena, som denna tabell lämnar, framstår
onekligen handräckningsförfarandets hittills ådagalagda förmåga att
fylla sin uppgift såsom ganska betänkligt begränsad. Till en början må
uppmärksamheten fästas vid den synnerligen ogynnsamma proportionen
mellan meddelade handräckningsbesked och avdömda kravmål av den art,
tabellen avser, i städerna. Medan för landsbygden under femårsperioden
1908—1912 i dess helhet mot 16,827 handräckningsbesked svara 32,228
av underrätt avdömda kravmål, äro för städerna motsvarande siffror 3,907
och 31,234. I och för sig har det visserligen varit att vänta att de längre
uppehållen mellan tingssessionerna och därav förorsakad större långsamhet
i rättsskipningen å landsbygden skulle förleda att handräckningsförfarandet
därstädes skulle anlitas i högre grad än i städerna. Men det får dock
ej förbises, att även med den snabbare procedur, som rådstuvurätternas

Kurujl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

arbetsordning gör möjlig, bristen på ett tredskoförfarande för obestridda
krav varit jämväl i städernas rättsskipning synnerligen kännbar och allmänt
påklagad. Det är vid sådant förhållande anmärkningsvärt, att proportionen
mellan handräckningsbesked och avdömda kravmål av den art,
tabellen avser, ställer sig i genomsnitt mera än fyra gånger sämre än för
landsbygden; någon avsevärd förändring härutinnan visar sig ej heller, om
i stället för de meddelade beskeden, att handräckningsansökan lämnats
obestridd, hänsyn tages till samtliga ingivna ansökningar. Redan av vad
nu anförts framgår uppenbart, att i städerna den vanliga rättegångsordningen,
trots den omgång och kostnad den medför, likvisst i mycket
stor utsträckning av rättsökande i enkla kravmål föredragits framför
handräckningsförfarandet. Än mera påfallande blir detta förhållande, om
man beaktar, att ej heller proportionen för landsbygden är synnerligen
gynnsam. Mot varje handräckningsbesked stå nämligen i det närmaste
två avdöinda kravmål; men att detta förhållande skulle tillnärmelsevis motsvara
proportionen mellan ostridiga, ehuru icke frivilligt uppfyllda fordringsanspråk
och tvistiga dylika, strider mot allmän erfarenhet, som bekräftas
av rättsstatistiken från främmande länder. Sålunda utgjorde i
Tyskland under femårsperioden 1906—1910 årliga medeltalet upptagna
handräckningsansökningar mer än lx/a miljon (varav c:a 1,100,000 obestridda),
antalet av tredskodomar och andra domar i mål, där käromålet
lämnats obestritt, likaledes mer än IV2 miljon, medan samtliga övriga
domar i tvistemål av alla slag sammanräknade utgjorde blott c:a 400,000.
Dessa siffror åberopas i den officiella tyska rättsstatistiken såsom en mätare
på, i vilken ungefärlig omfattning borgenärer för ostridiga krav nödgats
anlita rättsliga åtgärder.

Nu anförda tyska siffror, som visserligen omfatta tvistemål av allehanda
slag, men vilkas huvudmassa dock uppenbart — såsom ock i den
tyska statistiken uttalas — utmärker de enkla kravmålen, äro även ägnade
att framhäva ett annat anmärkningsvärt förhållande, nämligen det i förhållande
till folkmängden så ojämförligt mycket ringare antalet betalningsbesked
och domar i kravmål sammantagna i vårt land. Eu jämförelse
med andra länders rättsstatistik, exempelvis det oss i rättsliga och ekonomiska
samfundsformer närstående Finlands, bestyrker denna iakttagelse.
Förhållandet torde svårligen vara att förklara med antagandet av en väsentligt
mindre utsträckt konsumtionskredit hos oss, utan synes snarare
bestyrka de allmänna klagomålen att en borgenär i fråga om mindre
fordringsbelopp esomoftast ej vågar tillita rättsliga åtgärder av berättigad
fruktan för den ofta resultatlösa kostnad och det besvär, sådant skulle
medföra. Härmed vore ock i viss mån en förklaring given av det eljest

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65. 13

särdeles egendomliga förhållande, som av tabell III framgår, nämligen att
det i och för sig dock ej ringa antalet handräckningsbesked icke kan konstateras
ha haft någon verkan i riktning att nedbringa antalet kravmål vid
domstolarna. Arsmedeltalet för dessa senare för femårsperioden 1908—
1912 är fastmera för häradsrätterna 6,445, för rådstuvurätterna 6,247,
medan för näst föregående femårsperiod, således omedelbart före handräckningsförfarandets
införande, motsvarande siffror äro resp. 5,961 och
4,616. I stället för minskning har alltså absolut taget ökning inträtt; och
vid en blick på de särskilda årens siffror synes ej ens ett försvagande av
en eljest antaglig starkare ökning låta sig påvisas. Väl har ökningen av
domstolsmålen varit starkare i städerna, där såsom förut nämnts handräckningsförfarandet
anlitats i vida mindre utsträckning än å landsbygden;
men den fortgående förskjutningen i förevarande hänseende mellan "städer
och landsbygd är en företeelse, som av andra orsaker lärer låta sig till
fullo förklaras. Det kan vidare erinras, att statistiken över avdömda
växelmål, som ju äro gemensamma för stad och land, i det att de alla
avdömas vid rådstuvurätt, och på vilkas antal handräckningsförfarandets
tillkomst ej kan hava utövat någon inverkan, visar för de tio år, varom
här är fråga, ungefär enahanda svängningar som de i tabellen upptagna
kravmålen utan skriftligt fordringsbevis. Cell slutligen kan nämnas, att
de i vår rättsstatistik upptagna ganska höga siffrorna för instämda, men
ej fullföljda mål — därav det stora flertalet säkerligen avser ostridiga, av
gäldenären efter stämningen frivilligt uppgjorda krav — ej heller förete
någon. påtaglig inverkan av handräckningsförfarandets tillkomst, ehuru
visserligen siffrorna för landsbygden här något nedgått under den senare
femårsperioden, medan de för städerna ej obetydligt stigit.

Ser man slutligen till huru handräckningsmålen fördela sig å
särskilda landsorter och städer, kan denna fördelning vad landsbygden
angår sägas i det hela utvisa en tämligen jämn proportion länsvis till
fördelningen av kravmål å de respektive länens häradsrätter. Mera anmärkningsvärda
avvikelser förete dels de norra länen, där frekvensen av
handräckningsmål är proportionsvis ej oväsentligt större än den genomsnittliga,
och dels de tre sydligaste länen, där avvikelse i motsatt riktning
äger rum. Det ligger nära till hands att sammanställa dessa förhållanden
därmed, att tingssessionerna i de norra länen äro särskilt fåtaliga och
avstånden till tingsplatserna mycket stora, medan tvärtom de sydligaste
länens domsagor med ett enda undantag bilda var för sig ett enda tingslag,
där alltså tio allmänna tingssammanträden årligen hållas. De särskilda
städerna förete däremot eu påfallande stor ojämnhet i frekvensen, utan att
några bestämda orsaker till detta förhållande torde kunna angivas; till Ö

Kung}. Maj:ls nåd. proposition nr 65.

fälligheter synas härvid hava spelat en avgörande roll. Ogynnsamma
erfarenheter ‘ i fråga om motstånd från gäldenärernas sida genom framställda
jäv kunna åtminstone statistiskt ej påvisas hava varit anledningen
vare si" till den lägre frekvensen av ingivna ansökningar i städerna, jämförda
med landsbygden, ej heller till ojämnheten i frekvens de särskilda
städerna emellan. Ett förhållande, som särskilt bör framhållas, är den exceptionellt
ringa användning förfarandet vunnit i tre av våra fyra största
städer, nämligen Stockholm, Göteborg och Norrköping; i Malmö synes det
däremot tillvunnit sig ganska gott förtroende.

Den allmänna slutsats, man lärer vara nödsakad att draga av de nu
av mig anförda statistiska data, synes bliva, att desamma ingalunda motsä,
o-a, utan fastmera i stort sett bestyrka den opinion, som veterligen År
allmänt utbredd bland domare, advokater och köpmän, och som i riksdagens
utan yppad meningsskiljaktighet avlåtna skrivelse kommit till uttryck.
nämligen att handräckningslagen, ehuru den inneburit en erkännansvärd
insats i vårt rättsväsen, dock icke i tillfredsställande mån förmått
råda bot för bristen på ett i den allmänna rättegångsordningen inpassat
förfarande, agnat att bereda borgenärer snabb och billig utväg att vinna
likvid för ostridiga fordringar. Och att förhållandena härutinnan, så som
handräckningsförfarandet nu eu gång är anlagt och väl hos oss måst anläo-o-as,
skulle utan stöd av ett tred skoförfarande vid domstolarna komma
uttalt veck las till något väsentligt bättre, synes svårligen kunna påräknas.
Det torde visserligen förhålla sig så att man på inånga håll yl.. a.
måhända från åtskilliga större inkassobyråers sida — gjort sig oriktiga
och överdrivna föreställningar rörande den omfattning, vari handräcknmgsansökningar
mötts av gäldenårens jäv. Men även om man mera allmänt
kommer till insikt om att utsikterna till framgång handräckningsvägen
statistiskt-procentuellt ställa sig ej obetydligt ljusare än man antagit, torde
synnerligt stor verkan härav i riktning av ökat förtroende knappast vara
att förvänta. Såsom framhållits i den ovan anförda kritik, som inom
högsta domstolen riktades mot vårt handräckn ^förfarande vid granskningen
av lagförslaget därom, är nämligen den risk, för vilken ett eventuellt
jäv utsätter borgenären såväl i fråga om kostnad som i fråga om
ytterligare förlängning av den tidsutdräkt, varmed rättegång vid domstol
i och för sig är förenad, en helt annan och större hos oss än exempelvis
i Tyskland. Det är därför naturligt att förfarandet där, utan att mista
förtroendet — i viss mån har detta förtroende dock även därstädes med
årens lopp minskats — förmår bära till och med en procentuellt tagnt
väsentligt högre jävsrisk ån hos oss. Framför allt måste detta gälla de
mindre fordringsbeloppen. För dem synes ock hitintills handräcknings -

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 65.

förfarandet i ganska inrida män anlitats; enligt vad som framgår av tabell I
hår ovan, har medeltalet av de särskilda fordringsbelopp, varå handräckningsbesked
meddelats, blott ett år av fem — och detta helt litet —
understigit 100 kronor. Och vidare torde sannolikheten tala för att
förfarandet hos oss hittills vanligen anlitats blott i sådana fall, där borgenären
ansett sig äga särskilt god anledning antaga, att gäldenären skalle
försmå att ingiva jäv; är detta antagande riktigt, komma statistikens siffror
förhållandena att framstå i eu bättre dager än de förtjäna. Särskilt bör
fiamhallas, att ehuru proportionen mellan obestridda och jävade handräckningsansökningar
i våra största städer föga avviker från den för landet
i dess helhet, man nog icke är berättigad att härav draga alltför gynnsamma
slutsatser, vid det förhållande att siffrorna för nämnda städer
absolut taget. äro så låga. Erfarenheterna från Tyskland giva ock vid
handen, att i de stora industri- och handelscentra (Berlins, Hamburgs,
Sachsens, Rhenprovinsens överrättsdistrikt) förfarandet har sin relatfvt
minsta användning och tillika giver de minst tillfredsställande resultaten.

I viss mån ogynnsamt inverkar vidare den ordning för kostnadsersättningens
bestämmande, som utmärker vårt handräckningsförfarande.
Som bekant bestämmer redan i kommiinikationsresolutionen överexekutor,
med vilket belopp gäldenären, i fall av underlätet bestridande, har att
ersätta borgenären handräckningskostnaden. Detta bestämmande sker alltså
vid en tidpunkt, då delgivning ännu ej skett och den ofta mest betydande
kostnadsposten, som just gäller delgivningen, ännu ej låter sig till sitt
verkliga belopp styrkas, ja i många fall ej ens kan till sitt sannolika
blivande belopp utan särskild kostnad och besvär utredas. En ganska allmän
klagan bär också försports, att kostnadsersättningen tillmätes efter en
given schablon och oftast för lågt, detta må nu bero av ömhet om gäldenårens
rätt eller ske i syfte att icke öka hans frestelse att insända jäv.

Man lärer i allt fall böra räkna med, att den ogynnsamma uppfattning,
som på många inflytelserika håll — med rätt eller orätt — vunnit
insteg rörande förfarandets användbarhet, i bästa fall blott mycket trögt
kommer att förändras, förbises kan ej heller, att allmänheten på sina
håll måhända betjänas av inkassoombud, som finna rättegång vid domstol
mera överensstämmande med sina egna intressen. Men det lär ock
ingalunda böra förtänkas dem, som hava .att på eget bevåg, men för
andras räkning och risk bevaka dessa senares intressen och avgöra om
Tätta utvägen för dessa intressens tillvaratagande, om de tveka att anlita
ett förfarande, förenat med de olägenheter, som förut påvisats. Vid utredningen
t. ex. av ett konkursbo, i vars tillgångar en mängd smärre
fordringsposter ingå, gör sig behovet av snabba och säkra utvägar till

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 65.

dessa posters indragande i hög grad gällande; men det är förklarligt, om
konkursförvaltaren "icke tilltror sig att, måhända i stor utsträckning
fruktlöst, pröva handräckningsvägen och eventuellt därmed ådraga boet

kostnader, som ej bliva ersatta. . . .

Vid nu anförda förhållanden synes mig en lagstiftningsåtgärd i den
av riksdagen föreslagna riktningen böra komma under allvarlig omprövning.
Närmast "till hands kan visserligen synas ligga att undersöka huruvida
icke målet skulle kunna nås genom en omläggning i ett eller derå hänseenden
av själva handräckningsförfarandet. På denna väg lärer emellertid
fö o-a stå att vinna, Såsom förut framhållits är förfarandets svaghet nämligen
just att söka i dess bristande anknytning till själva rättegångstörfarandet.
Frånsett andra hinder härför, skulle emellertid en dylik anknytning
förutsätta bland annat just tillvaron av ett tredskoförtarande,
tillämpligt å målen i fråga. I eu av handelskammaren i Gävle ingiven
underdånig skrift den 4 mars 1913 har emellertid denna handelskammare
till Eders° Kungl. Maj:ts beprövande hemställt huruvida icke, i samband
med införande av tredskoförfarande i enlighet med riksdagens skrivelse,
en anknytning av nyssnämnda art kunde åvägabringas, i det att på landsbygden
borgenären lämnades fritt val att ansöka om handräckning hos
Konungens befallningshavande eller hos domaren i orten, samt att i senaie
händelsen kommunikationsresolutionen på samma gång finge innefatta
stämning till häradsrätten viss uppgiven dag, att hörsammas vid tredskop&följd,
för det fall att gäldenären jävade 1 landräckningsansökningen. Huru
tilltalande det sålunda framförda uppslaget än kan vid första påseende
förefalla, lärer det dock utan närmare utveckling inses, att detsamma vid
utförandet skulle föra vitt utom de gränser, vid vifta man under nu
»■äflande allmänna rättegångsordning och organisation är bunden. Itn
valrätt mellan exekutiv myndighet och domstolsmyndighet. med av valet
följande helt skilda konsekvenser i det följande förfarandets utveckling
lärer för övrigt icke böra ifrågakomma. Att helt överflytta förfarandet
till rätten i stad, domaren å landet vore å andra sidan förenat med många
betänkligheter. Då vid handräckningslagens stiftande man förläde förtärandet
till överexekutor, var bl. a. bestämmande den fördel, som bereddes
allmänheten genom att hos denna myndighet funnes anställd kommissionär
och att förbindelsen mellan allmänheten och myndigheten kunde förmedlas
o-enom postverket. Med nu rådande förhållanden, saknaden av ett organiserat
lantdomares kansli o. s. v., skulle den ifrågasätta överflyttningen
redan i rent praktiskt hänseende möta till synes oövervinneliga svårigheter.
Den befattning med konkursmål, som visserligen redan nu åligger domare
å landet, kan icke med fog åberopas såsom bevis för utförbarheten och
lämpligheten av en anordning av antydd art.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

I handelskammarens omförmälda skrivelse jämte en ytterligare från
samma håll ingiven skrivelse den 7 maj 1913 har ifrågasatts jämväl vidtagande
av andra, mindre vittgående ändringar i 1907 års handräckningslag,
nämligen dels i fråga om formen för handräckningsärendets anhängiggörande
och i samband därmed sättet för delgivning med gäldenären, dels
i fråga om kostnadsersättningen. 1 det förra hänseendet har anförts
att medan lagsökningsinlaga blott behöver ingivas i ett exemplar, som
försett med koinmunikationsresolution åter uttages av sökanden, varefter
handlingarna tillställas gäldenären i huvudskrift eller bestyrkt avskrift och
därefter, likaledes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, återställas till överexekutor,
gälla däremot helt andra regler för handräcknings för farandet.
Ansökningen med bilaga måste nämligen ingivas i två exemplar, varav
det ena kvarligger hos överexekutor, varemot det andra, på vilket kommunikationsresolutionen
tecknats, skall i huvudskrift tillställas gäldenären och
bevis härom till överexekutor översändas. Denna olikhet i bestämmelser
säges hava vållat misstag såväl hos handräckningssökande som framför allt
hos stämningsmännen i fråga om sättet för delgivningen och formuleringen
av bevis över verkställd delgivning, varför det hemställes att formerna
måtte ändras till likhet med de för lagsökning gällande. Om behovet och
lämpligheten av en dylik ändring har jag dock ej kunnat bliva övertygad.
De för handräckningsförfarandet fastställda formerna i omförmälda hänseenden
lära bl. a. åsyfta vinnande av full trygghet för att gäldenär,
som ej låtit sig avhöra och vars skuld på grund därav bliver utmätningsgill,
verkligen fått del av ansökan och specifikation å kravet i alldeles
samma skick, som de föreligga för överexekutor. I lagsökningsförfarandet
är risken av ett felaktigt återgivande av det åberopade fordringsbeviset
tydligen mindre, så mycket mera som för den följande utmätningen fordras
ingivande av nämnda fordringsbevis i original till utmätningsmannen. De
åberopade olägenheterna av nuvarande stadganden lära dessutom icke kunna
tillmätas större betydelse.

I fråga om kostnadsersättningen har handelskammaren ifrågasatt ändring
i två särskilda hänseenden. För det första hemställes, att fastställandet
av ersättningens belopp skulle äga rum, ej såsom nu redan i kominunikationsresolutionen,
utan först i samband med utfärdande av bevis, att jäv
mot ansökningen ej ingivits. '' överexekutor bleve då i tillfälle att tillerkänna
ersättning för borgenärens verkliga nödiga kostnad. Såsom framgår
av vad jag ovan yttrat, beröres onekligen här en av vårt handräckningsförfarandes
svaga punkter. Det oaktat kan jag icke tillråda en omläggning
av förfarandet härutinnan. En ändring i den föreslagna riktningen komme
nämligen i bestämd strid mot hela institutets grundförutsättningar. Så som
Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 35 käft. (Nr 65.) 3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

förfarandet är anlagt, har det måst strängt fasthållas, att målets utgång
icke i någon del finge göras beroende av en av överexekutor verkställd
materiel] slutprövning, utan förfarandet fastmera så ordnas, att vid slutprövningen
överexekutor allenast hade att konstatera, huruvida gäldenären
jävat eller lämnat obestritt borgenärens honom delgivna, till sitt belopp i fråga
om såväl huvudfordran som kostnadsersättning fixerade krav. Härtill kunde
ytterligare läggas, att överexekutors beslut i fråga om kostnadsersättning
komrne att meddelas, utan att gäldenären lämnats tillfälle att yttra sig
över de borgenärens andraganden och bevis, varpå detsamma grundats.
En sådan anordning av förfarandet krävde i varje fåll införande av en rätt
för gäldenären att i högre instans överklaga beslutet. — För det andra
har handelskammaren hemställt om upptagande av en uttrycklig lagbestämmelse,
enligt vilken borgenär, vars handräckningsansöka.11 mötts av jäv
beträffande själva huvudfordran, berättigades att i samband med senare
anhängiggörande av kravet vid domstol jämväl utsöka ersättning för sina
kostnader i handräckningsmålet. Härigenom skulle borgenärens kostnadsrisk
minskas och gäldenärens frestelse att framställa obefogat jäv motverkas,
till fromma för tilliten till förfarandet. Denna hemställan synes
mig äga gott fog. Det bör visserligen fasthållas, att icke redan den omständigheten
att borgenärens krav i dess helhet blivit av domstolen bifallet
och han tillerkänts ersättning för sin rättegångskostnad bör medföra gäldenärens
åläggande att jämväl gälda ersättning för kostnaden i det föregående
handräckningsmålet. Är nämligen fördringsanspråket parterna emellan
verkligen tvistigt, har gäldenären varit i sin rätt att vägra betalning utan
föregående rättegång och dom. Men därest svaranden i rättegången alls
icke gittat bestrida kravet eller hans framställda invändningar te sig såsom
tomma undanflykter, ställer sig saken annorlunda. Det synes därför böra
tillerkännas domstolen i kravmålet prövningsrätt, huruvida och till vilket
belopp ersättning må på kärandens yrkande tillerkännas honom för kostnader
i det föregående handräckningsmålet. Erinras må att enligt 196 §
utsökningslagen gäller, att då ett av överexekutor såsom tvistigt till domstol
förvisat lagsökningsmål hos domstolen fullföljes, domstolen äger pröva
i vad mån gäldenären bör ersätta borgenären kostnaderna hos överexekutor.
Av handlingar i justitiedepartementets förvar, innehållande förarbeten till
gällande handräckningslag, synes framgå att i det stadgande, som återfinnes
i lagens 11 §, man bl. a. åsyftat inlägga en motsvarande innebörd.
Då emellertid detta syfte åtminstone icke kan sägas hava vunnit tydligt
uttryck i lagtexten, har jag låtit utarbeta ett tillägg till stadgandet ifråga,
där befogenhet av ovan angivna art uttryckligen tillägges domstolen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Uppenbart är emellertid, att med en dylik åtgärd likvisst föga är
vunnet i det i riksdagens skrivelse omhandlade syfte. Erfarenheten lär,
att utsikten till ökade kostnader i mycket ringa mån förmår avhålla en
tredskande gäldenär att begagna tillgängliga medel att vinna uppskov.
Den i frågans nuvarande läge riktiga åtgärden synes mig vara att, på sätt
riksdagen ifrågasatt, bredvid varandra ställa till borgenärs förfogande båda
de vägar till vinnande av exekution å ostridiga fordringsanspråk, som vid
frågans senaste prövning ställdes såsom alternativ emot varandra. Jag anser
alltså, att, med bibehållande av handräckningsförfarandet enligt 1907
års lag i allt väsentligt orubbat såsom ett fristående institut, bör i avseende
å rättegång vid domstol vidtagas sådan ändring i 12 kap. 3 §
rättegångsbalken, som riksdagen förordat och som innehölls i det av mig
förut omförmälda, år 1904 till högsta domstolens granskning remitterade
förslaget.

De anmärkningar, som, enligt vad ovan erinrats, på sin tid inom
högsta domstolen framställdes emot denna modifikation i våra tredskodomsregler,
minskas visserligen icke i styrka genom den nu förordade
kombinationen. Men för min del kan jag icke, efter omsorgsfullt övervägande,
tillerkänna de betänkligheter, som i nämnda anmärkningar framställdes,
betydelsen av ett avgörande hinder för beträdande av den angivna
vägen till missförhållandenas avhjälpande. Betänkligheterna ifråga voro
av principiell art och torde kunna till sin kärna återgivas sålunda. Medan
den svenska civilprocessen hittills byggts på den grundsats, att parts underlåtenhet
— vare sig på grund av utevaro från domstolen eller av annan
orsak — att yttra sig över motpartens faktiska uppgifter icke i och för sig
befriar motparten från skyldigheten att leda sina påståenden i bevis, och
allt under det att denna grundsats enligt det av mig upptagna förslaget
alltjämt förutsättes förbliva i allmänhet gällande, så vill dock förslaget för
visst fall, nämligen svarandens utevaro, för vissa slag av mål och i fråga
om ett visst skede av rättegången, nämligen första rättegångstillfället, uppställa
en motsatt princip, nämligen att kärandens uppgifter tagas för goda,
blott de ej äro helt orimliga. En dylik åtgärd vore, har man menat, ägnad
att bringa förvirring och oklarhet rörande förutsättningarna för bevisskyldighetens
inträde och att göra rättstillämpningen härutinnan vacklande.
Särskilt har man velat göra gällande, att nämnda ''principlöshet’ skulle
visa sina ogynnsamma verkningar, då det gällde att taga ståndpunkt vare
sig till ett svarandens uteblivande vid ett senare rättegångstillfälle i underrätten,
efter det han vid första rättegångstillfället inskränkt sig till att
begära uppskov för svaromåls avgivande, eller till underlåtenhet av tillstädeskommen
svarande att yttra sig över motsidans uppgifter.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Det synes emellertid kunna med allt fog häremot genmälas, att just
det förhållande, att det föreslagna förfarandet i lagen uttryckligen begränsas
till en viss, noga fixerad klass av mål, ett visst svarandens förhållande,
nämligen hans utevaro, och ett visst rättegångstillfälle, låter detsamma
med all erforderlig tydlighet för lagtillämparen framstå såsom ett
undantagsstadgande av skarpt begränsad räckvidd. Då därtill kommer att
mot befogenheten att i förevarande fall taga kärandens obestridd lämnade
uppgift för god svarar den motparten lämnade tillgången till ett särskilt
rättsmedel, återvinning vid samma domstol, lärer så mycket mindre böra
befaras att domstolarna läte sig förledas att utsträcka tillämpningen till
skeden av rättegången, där denna förutsättning för förfarandets användning
icke är för handen.

Redan givna erfarenheter kunna åberopas till stöd för dessa erinringar.
Redan sedan längre tid tillbaka har en och annan underdomstol
— i likhet med vad i Finland utan stöd av lagändring är allmänt brukligt
— ansett sig befogad att tillämpa ett förfaringssätt, som mera eller
mindre fullständigt sammanfaller med det, som nu ifrågasättes att lagfästa.
Under senaste årtiondet har, med stöd av de gynnsamma erfarenheter,
som vid dessa domstolar vunnits — gäldenären lärer så gott som
aldrig begagnat sin rätt att söka återvinning — förfarandet fått allt större
utbredning. I sin ämbetsberättelse vid 1912 års riksdag (sid. 346) omförmäler
justitieombudsmannen såsom en vid hans ämbetsresor inhämtad
erfarenhet, att det i denna riktning föreligger en »ganska allmänt utbredd
praxis», vilken han väl ej kan firma lagenlig, men mot vilken han dock
ansett sig »icke böra framställa anmärkning». Huru härmed närmare förhåller
sig, har sedermera blivit i, enligt vad mig synts, för frågans bedömande
fullt erforderlig utsträckning klarlagt genom en inom 1912 års
lagutskott åvägabragt utredning, för vars resultat en sammanfattande redogörelse
lämnas i förevarande riksdagsskrivelse. Det framgår härav, att
i åtminstone 49 av rikets 121 domsagor samt i åtminstone 28 av rikets
91 städer med egen jurisdiktion den praxis tillämpas, att tredskodom
i vanliga kravmål meddelas, under förutsättning att kravet specificerats i
stämningen eller densamma bifogad räkning. Det oaktat lärer ej hos
våra domstolar — lika litet som hos de finska — försports den fördunkling
av rättsuppfattningen rörande förutsättningarna för bevisskyldighetens
inträde, som enligt de ovannämnda betänkligheterna bort kunna
befaras.

Men även ur en annan synpunkt måste, såsom i riksdagens skrivelse
med rätta betonats, nu anförda förhållanden i fråga om den faktiska rättstillämpningen
tilläggas synnerlig betydelse. Det bör icke få fortfara, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

landets domstolar i eu punkt av den betydelse som den ifrågavarande äro
delade i två stora grupper, som tillämpa helt motsatta system. Ändring
i detta förhållande synes icke vara att förvänta på annan väg än genom
otvetydig lagbestämmelse. I vilken riktning denna bör gå, synes mig åter
icke vara tvivelaktigt. I och för sig hade det ju varit att vänta att de
ansatser till ett friare bruk av tredskodom^! nstitutet, som yppat sig, skulle
hämmats vid utfärdandet av 1907 års handräckningslag och såsom en följd
av den stränga kritik över nämnda tendenser, som i samband med nämnda
lagstiftningsarbete blev offentligt bekantgjord. Motsatsen har emellertid
i stort sett inträffat, något som synes böra förklaras sålunda, att livets
krav varit nog starkt att på många håll bryta genom de hinder, eu mera
teoretisk betraktelse funnit nödvändigt att uppehålla. Emellertid har måhända
den nämnda kritiken medverkat därtill, att bl. a. rådstuvurätterna i
våra största städer icke funnit sig befogade att frångå den strängare ståndpunkten.

Av nu meddelade upplysningar rörande den växlande praxis i fråga
om tredskodom i kravmål kunde man måhända låta sig föranledas till det
antagande, att anlitandet av handräckningsvägen å olika orter stode härmed
i det sammanhang, att detsamma vore ringare å orter, där tredskodom
i vidare utsträckning meddelades, än å andra. Vore så förhållandet,
kunde man vilja förespå, att ett lagfästande av den friare praxis skulle
nedbringa handräckningsmålens antal och således bliva av föga gagn. Det
statistiska materialet giver emellertid alldeles icke något stöd åt ett dylikt
antagande. Vad landsbygden angår, lämnar statistiken ingen soin helst
ledning härutinnan, enär man där ej känner frekvensen för handräckningsansökningar
för mindre enheter än länen, och domstolspraxis i det ifrågakomna
hänseendet esomoftast växlar för de olika domsagorna inom samma
län. För städerna åter utvisa siffrorna särskilt för de större bland dem
snarast ett motsatt förhållande till det ifrågasatta. Medan exempelvis i
Stockholm, Göteborg och Norrköping, där tredskodom utan förebragt bevisning
ej meddelas av respektive rådstuvurätter, siffrorna för handräckningsmål
äro särdeles låga, är förhållandet motsatt exempelvis i Örebro,
Jönköping, Hälsingborg och Västerås, där dylik tredskodom tvärtom gives.
och likaså i Malmö, där eu egenartad modifikation av tredskoförfarande
sedan gammalt tillämpats. I och för sig är ju ock detta att vänta.
Mången gäldenär, som icke ryggar tillbaka inför en så enkel åtgärd som
att insända ett naket skriftligt bestridande, torde däremot i rättegång vid
domstol ej lätteligen förmå sig att gå utöver uteblivandets ''passiva "motstånd’.
Vet lian emellertid att detta ej kommer att gagna honom, bortfaller
ett frestelsemotiv att jäva handräckningsansökningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Även i fråga om de domstolar, som redan tillämpa den friare
praxis, kommer säkerligen en lagstiftningsåtgärd av ifrågavarande art att
öka tredskoförfarandets betydelse. Allmänheten skulle då snart vänjas att
avfatta stämningsansökan eller dess bilaga med nödig fullständighet. För
närvarande lärer ej sällan brista härutinnan med påföljd, att tredskodom
ej kan meddelas; antydningar från domarehåll ha ej heller saknats, att
mindre samvetsgranna ombud avsiktligt underlåtit specificera kravet i syfte
att rättegången skulle draga ut och uppdraget därigenom bliva mera lukrativt.
För dylika spekulationer i rättegångssättets brister bliver tydligen
ej vidare utrymme, därest lagändringen genomföres.

Det år 1904 utarbetade och remitterade förslaget i ämnet omfattade
jämväl en omarbetning av 4 § i 12 kap. rättegångsbalken. Vederbörande
departementschef anförde till motivering härav på sin tid följande: ’En

ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken i denna riktning torde komma
att medföra en betydligt utsträckt tillämpning av kontumacialförfarandet
vid underrätterna. Vid detta förhållande synes det vara skäl att omarbeta
jämväl 4 § i nämnda kapitel för att därur borttaga vad som ej längre
gäller samt giva större tydlighet åt dess innehåll i övrigt, som i vissa
hänseenden varit föremål för olika tolkningar. I fråga om tiden för återvinningstalans
anställande synes mig bäst att såväl beträffande land som
stad allenast föreskriva, det målet bör, vid äventyr av talans förlust, vara
instämt inom viss tid från tredskodomens kungörande, vilken tid lämpligen
torde kunna sättas till tre månader.’ Till vad sålunda yttrats kan jag i
allo ansluta mig och har därför jämväl i denna del upptagit det äldre
förslaget.

I fråga om den tekniska och redaktionella utformningen av det äldre
förslaget uttalades vid granskningen inom högsta domstolen från den ledamots
sida, som ur principiell synpunkt utförligast kritiserade förslaget,
att han lämnade förslaget utan andra anmärkningar än de som innefattades
i det sålunda anförda; och ej heller från andra ledamöters sida blev
förslaget i nu berörda hänseenden föremål för anmärkning. Även jag finner
ej anledning att i förslaget företaga annan ändring än en oväsentlig
jämkning, åsyftande att bringa förslagets uttryckssätt i närmare överensstämmelse
med det i handräckningslagen använda.»

Föredraganden uppläste de ifrågavarande lagförslagen, vilka skulle
fogas såsom bilagor vid detta protokoll; därefter hemställde föredraganden,
att Kungl. Maj:t behagade för det i 87 § regeringsformen omförmälda
ändamål genom utdrag ur statsrådsprotokollet inhämta lagrådets yttrande
över berörda förslag till

1) lag om
balken;

2) lag om
fordrans

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångs ändrad

lydelse av 11 § i lagen om handräckning för
utfående den 26 april 1907.

Vad föredraganden sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt täcktes Hans
Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag

ti il

Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

12 KAP.

3 §■

4 §•

Var, som således dom vunnit, kungöre den, sedan tid till vad förbi
är, sin vederpart, och äge denne att hos den rätt, dit saken förr var instämd,
söka återvinning; stärnme dock därom inom tre månader från det
han av domen erhöll del, eller have sin talan förlorat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av II § i lagen om handräckning för fordrans utfående

den 26 april 1907.

Härigenom förordnas, att 11 § i lagen om handräckning för fordrans
utfående den 26 april 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

11 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915, men äger ej tilllämpning
i fråga om kostnad i handräckningsärende, vari borgenärens ansökan
före den dag till överexekutor inkommit.

Bihang till senare Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 35 höft. (AV 65.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65,

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
20 mars 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIOS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
6 mars 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförinäler, inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för
fordrans utfående den 26 april 1907.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av professorn Nils Erik Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
torsdagen den 14 maj 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
den 20 mars 1914 avgivna utlåtande över de den 6 i samma månad
till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken samt

2) lag om ändrad lydelse av 11 § i lagen om handräckning för
fordrans utfående den 26 april 1907;

och hemställde departementschefen, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 65.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

140777