Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64 (Proposition 1914:64 - b)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Nr 64.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen; given
Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen.

§ 18.

l:o) Regeringsrätten tillkommer det även att, i mål av beskaffenhet
att kunna tillhöra dess slutliga prövning, upptaga och avgöra alla ansökningar,
att Konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft,
eller återställa laga tid, som försuten är. Alla övriga sådana ansökningar
skola av högsta domstolen avgöras.

2:o) Högsta domstolen äger ock pröva och avgöra ansökan om
tillstånd av Konungen att fullfölja talan i mål, som enligt lag icke utan
sådant tillstånd må dragas under Konungens prövning.

§ 22.

l:o) Uti högsta domstolen kunna ringare mål prövas och avgöras
av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla fyra äro om slutet ense.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Över viktigare saker skola minst sju döma. Ej må flera än åtta ledamöter
på en gång i prövningen av något mål deltaga, där ej för vissa
fall annorledes förordnas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar. I samma
ordning bestämmes, huru många av domstolens ledamöter skola deltaga
i prövning av ansökan, varom i 18 § 2 mom. förmäles.

2:o) I regeringsrätten kunna mål prövas och avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott torsdagen den 14 maj 1914.

Närv arande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsi''ådet Hasselrot anmälde i
underdånighet riksdagens skrivelse den 26 april 1913, däri riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka
åtgärder den i samma skrivelse anmärkta långsamheten i högsta domstolens
rättsskipning måtte kunna avhjälpas, samt till riksdagen, om
möjligt redan år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna prövning
kunde föranleda.

Efter att hava redogjort för skrivelsens innehåll anförde departementschefen
:

»Högsta domstolens allt jämt växande arbetsbörda har under de
senaste årtiondena upprepade gånger påkallat lagstiftarens uppmärksamhet.
I syfte att tillgodose den rättssökande allmänhetens befogade an -

4 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

språk på snabbare rättsskipning hava tid efter annan vidtagits åtgärder
för vinnande av jämnvikt mellan högsta domstolens arbetsprodukt och
dess arbetsbörda. Dessa åtgärder hava dels gått ut på att genom höjning
av antalet ledamöter i domstolen öka den årliga arbetsprodukten,
dels haft till ändamål att minska tillströmningen av mål och ärenden
eller annorledes lätta domstolens arbetsbörda. År 1897 ökades sålunda
justitierådens antal från sexton till aderton, 1905 höjdes antalet till tjugoen,
och 1909 bestämdes, att högsta domstolen skulle bestå av tjugofyra
ledamöter, av vilka dock tre skulle tagas i anspråk för tjänstgöriug i
lagrådet. Redan 1894 hade kammarrätten gjorts till högsta instans i
fattigvårdsmål, och 1901 höjdes den för fullföljd av talan i vissa mål
föreskrivna avgiften eller revisionsskillingen från 100 till 150 kronor,
varjämte stadgades förbud för allmän åklagare att utan justitiekanslerns
förordnande fullfölja ansvarstalan i brottmål. Vidare befriades högsta
domstolen 1909 från den tidsödande laggranskningen, vilken överflyttades
å det nyinrättade lagrådet, ävensom från befattningen med vissa
ansökningsärenden och besvärsmål av administrativ natur.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava tvivelsutan verkat i avsedd
riktning, men de hava icke varit tillräckliga för att förhindra, att antalet
i högsta domstolen årligen avgjorda mål väsentligen understigit de under
året inkomna, och att således de oavgjorda (balanserade) målen allt jämt
ökats. Detta missförhållande föranledde Kungl. Maj:t att till 1907
års riksdag framlägga ett förslag till lag om ändring i vissa delar av
30 kap. rättegångsbalken, vilket åsyftade att hejda tillströmningen av
mål till högsta domstolen, dels genom revisionsskillingens höjande från
150 till 300 kronor, dels genom att från fullföljd utesluta vissa mindre
betydande brottmål och sådana tvistemål, där tvistens föremål uppenbarligen
icke översteg ett visst värde. Denna värdegräns eller s. k.
summa revisibilis var i förslaget satt till 1,000 kronor. Tyvärr vann
detta förslag icke riksdagens bifall. Oaktat högsta domstolen sedermera
befriats från laggranskningen och vissa ansökningsärenden, har domstolens
arbetsbalans, i följd av den fortgående stegringen av antalet
inkommande mål, allt jämt ökats och nu stigit till sådan höjd, att i
över 72 procent av samtliga under år 1913 avgjorda revision ssaker mer
än två år och i över 24 procent mer än tre år hade förflutit mellan
hovrättens och högsta domstolens domar. En sådan långsamhet i rättsskipningen
är, såsom i riksdagens ovan nämnda skrivelse framhålles,
ett så allvarligt missförhållande, att effektiva åtgärder med det snaraste
måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och
därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades av dåvarande
chefen för justitiedepartementet till ordföranden i den s. k. processkommissionen,
f. d. justitierådet Hellner, med anmodan att avgiva utlåtande
rörande de åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom
högsta domstolen lämpligen kunde ifrågakomma. Sådant utlåtande, åtföljt
av ett utkast till lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska
utredningar, har nu inkommit.»

Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda
utlåtande yttrade departementschefen vidare:

»I likhet med justitierådet Hellner håller jag före, att någon ytterligare
ökning av justitierådens antal icke bör ifrågakomma och att utvägen
att anlita tillförordnade bisittare i högsta domstolen ej heller är
att förorda; att det icke är tillrådligt att med nu gällande rättegångsordning
söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av
fullföljda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan, eller att
återuppliva förut gällande förbud mot förebringande av ny bevisning i
högsta instans; att återinförande av skyldigheten för tappande part att
fullgöra hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot
densamma icke kan förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär,
hos vilken utmätningsbara tillgångar ej anträffas, att med ed (s. k.
manifestationsed) betyga, att lian saknar tillgångar, icke i detta sammanhang
bör upptagas till behandling; att det ej heller låter sig göra att
från fullföljd utesluta sådana mål, i vilka de föregående instanserna
meddelat överensstämmande (konforma) domar; att en förändrad instansordning
för de s. k. skiftesmålen skulle medföra så allvarliga olägenheter,
att denna utväg icke bör tillgripas; att avgörande betänkligheter
möta mot att befria högsta domstolen från skyldigheten att avgiva
yttranden över nådansökningar; att uteslutande av särskilda klasser av
mål från prövning i högsta instans endast i ringa mån lämpligen kan
genomföras, t. ex. beträffande vissa smärre brottmål; samt att en höjning
av revisionsskillingen med hänsyn till den obenägenhet härför, som inom
riksdagen synes vara rådande, svårligen torde kunna genomföras.

Däremot anser jag på de i utlåtandet anförda skäl möjligt och
nödigt, att en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande avgift
stadgas såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa
mål, som fullföljas genom besvär; att det ålägges klagande part såväl
i besvärsmål som i revisionssaker att ställa säkerhet för motpartens

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättegångskostnad, vid äventyr att hans talan eljes icke upptages till
prövning; att rätten att fullfölja talan i tvister, som uteslutande röra
penningar eller penningars värde, begränsas till sådana fall, då tvistens
föremål har ett visst värde, och att detta värde (summa revisibilis) sättes
till ett icke allt för lågt belopp, exempelvis 1,500 kronor; samt att, för
avarbetande av den nuvarande arbetsbalansen inom högsta domstolen,
den tid, under vilken arbete å s. k. fem-mans-avdelningar må äga rum,
väsentligen utsträckes, exempelvis till 29 veckor i stället för nuvarande
17, utan att dock principen om viktigare måls avgörande på sju-mansavdelningar
uppgives. Vissa av de sålunda förordade anordningarna
äro visserligen icke i och för sig önskvärda, men det nuvarande tillståndet
medför så allvarliga olägenheter, att kraftiga åtgärder äro oundgängligen
nödiga för att rättsskipningen skall kunna fylla sin uppgift
att inom rimlig tid förhjälpa en klagande part till hans rätt, och för
att icke en hopad arbetsbörda för högsta domstolens ledamöter skall
komma att menligt inverka å beskaffenheten av de domar, som i högsta
instans meddelas, och därigenom försvaga den auktoritet dessa böra
åtnjuta och hittills åtnjutit.

Av de sålunda förordade åtgärderna är den, som går ut på införande
av en summa revisibilis, otvivelaktigt även ur effektivitetens synpunkt
den mest betydelsefulla. Bygges lagstiftningen på principen, att tvister,
som röra sig om mindre belopp, icke böra få dragas under den högsta
instansens prövning, lärer det emellertid, såsom också i riksdagens
skrivelse framhålles, böra öppnas möjlighet för den tappande parten att
påkalla prövning från någon därför lämpad myndighets sida, huruvida
icke med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet det bör
tillåtas honom att fullfölja talan mot hovrättens utslag, oaktat tvistens
föremål icke har det värde, som för fullföljd i allmänhet erfordras.
Denna utväg synes mig böra stå parten öppen, dels när en förnyad
provning av målet finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, dels när parten tilltror sig kunna visa, att saken för
honom har synnerlig betydelse utöver det särskilda fall, varom rättegången
rört sig. Prövningen av frågan, huruvida med hänsyn till
sadana omständigheter tillstånd till fullföljd av talan bör medgivas, lärer
icke kunna anförtros åt mindre kvalificerade personer än högsta domstolens
egna ledamöter. På det att denna uppgift icke måtte allt för
mycket inkräkta på domstolens dyrbara arbetstid, är det emellertid nödigt,
att avgörandet förlägges till en mindre manstark avdelning av domstolen
än den, som, i händelse tillstånd till talans fullföljd beviljas, har att
döma i själva saken. Ur rättssäkerhetens synpunkt lärer det vara fullt

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tillräckligt, om en dylik förprövning verkställes av en tre-mans-avdelning
inom högsta domstolen, och om fullföljd medgives, när två av avdelningens
ledamöter äro därom ense.

Samma förfaringssätt bör komma till användning, när part vill
överklaga hovrätts utslag i sådana smärre brottmål, som enligt den
ifrågasatta lagstiftningen i allmänhet icke skola få fullföljas i högsta
instans. En särskild förprövning torde också böra anordnas för sådana
fall, då klaganden på grund av fattigdom icke förmår ställa säkerhet
för motpartens rättegångskostnader men ändock vill fullfölja sin talan.
Att för dylika fall alldeles eftergiva den garanti mot förhastade beslut
om fullföljd, som skyldigheten att ställa sådan säkerhet är avsedd att
utgöra, lärer nämligen icke kunna försvaras, då det här icke är fråga
om eu skyldighet gent emot det allmänna, utan den ena partens enskilda
intresse står emot den andres. Och å andra sidan skulle det innebära
en hårdhet mot den medellöse, om han skulle vara ovillkorligen avskuren
från rätten att fullfölja talan, därför att han icke är i stånd att säkerställa
den kostnadsersättning, som kan bliva motparten tillerkänd, därest
ändringssökandet lämnas utan avseende. Aven om, mot förmodan, förslaget
om införande av en summa revisibilis icke skulle vinna riksdagens
bifall, lärer det alltså bliva nödigt att för vissa fall underkasta frågan
om parts rätt att fullfölja talan mot hovrätts utslag en förberedande
prövning från högsta domstolens sida.

Detta kan emellertid icke ske utan en grundlagsändring, varigenom
åt högsta domstolen överlämnas att i mål, som enligt allmän
lag icke utan Konungens tillstånd må fullföljas i högsta instans, pröva
och avgöra ansökningar om sådant tillstånd. Då arbetsbalansen inom
högsta domstolen, såsom i det föregående framhållits, nått en oroväckande
höjd och för varje år, som går, allt mera ökas, ligger det synnerlig
vikt uppå att de nödiga grundlagsändringarna antagas såsom vilande
redan vid innevarande års andra lagtima riksdag, på det att den tilltänkta
reformen måtte kunna genomföras under nästkommande år. Förslag till
sådana grundlagsändringar lärer alltså böra omedelbart underställas riksdagens
prövning. Godkännes detta förslag, bör hinder icke möta att för
1915 års riksdag framlägga ett fullständigt av lagrådet granskat förslag till
erforderliga ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen samt den
särskilda lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Det
utkast till sådana lagändringar, som av processkommissionen utarbetats,
torde, ehuru detsamma icke varit föremål för slutlig handläggning inom
departementet och ej heller undergått granskning i lagrådet, lämna
riksdagen erforderlig ledning för bedömande, huruvida de principer, på

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka utkastet är byggt, lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.»

Departementscbefen uppläste härefter ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen
och hemställde, att detta förslag måtte föreläggas riksdagen till prövning
i grundlagsenlig ordning, ävensom att förut berörda av processkommissionens
ordförande avgivna utlåtande med åtföljande statistiska utredningar
samt det inom kommissionen utarbetade utkastet till lagbestämmelser
i ämnet måtte få såsom bilagor åtfölja detta protokoll.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad föredraganden sålunda
hemställt;

och behagade Hans Maj:t Konungen, med bifall
till denna hemställan, förordna, att till riksdagen skulle
avlåtas nådig proposition av den lydelse -bilaga . ..
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga A.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Med anledning av den i riksdagens skrivelse den 26 april 1913
gjorda framställning om åtgärders vidtagande för minskning av arbetsbalansen
i högsta domstolen bar herr statsrådet anmodat mig att avgiva
utlåtande rörande de åtgärder, som i berörda avseende lämpligen kunna
ifrågakomma; och får jag till åtlydnad härav avgiva följande yttrande.

Frågan om åtgärders vidtagande för avhjälpande av långsamheten
i högsta domstolens rättsskipning har under de sista två decennierna så
gott som oavbrutet stått på dagordningen, och den ena åtgärden efter
den andra har prövats, utan att hittills ett tillfredsställande resultat
uppnåtts.

Jag vill i detta hänseende erinra därom, att antalet ledamöter i
högsta domstolen höjts år 1897 från 16 till 18, år 1905 från 18 till 21
samt år 1909 från 21 till 24, av vilka dock tre avsetts för tjänstgöring
i lagrådet. Denna ökning i ledamöternas antal har medfört en ökning
i antalet arbetsveckor, år 1897 från 66 till 82, år 1905 från 82 till 101 samt
år 1909 från 101 till 103. Jämsides med denna ökning i arbetskrafterna
har fortgått en strävan att minska högsta domstolens arbetsbörda. År
1894 borttogs rätten att i fattigvårdsmål gå till högsta domstolen. År
1901 höjdes revisionsskillingen från 100 till 150 kronor, varjämte fullföljd
av besvär till högsta domstolen i brottmål från^ allmän åklagares
sida gjordes beroende av justi ti ekanslerns förordnande. År 1909 överflyttades
laggranskningen från högsta domstolen till det samtidigt inrättade lagrådet,
varjämte föreskrifterna om högsta domstolens hörande över ansökningar
om Konungens tillåtelse till skillnad i äktenskap ävensom i en
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 34 käft. (Nr 64.) 2

10 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64,

del andra ansökningsärenden upphävdes. Samtidigt överflyttades prövning
av ansökningar om rättelse och lorklaring i fideikommissförfattningar från
högsta domstolen till Kungl. Maj:t i statsrådet, varjämte prövning av
besvär över riksdagsmannaval m. fl. besvärsmål av administrativ karaktär
överflyttades från högsta domstolen till regeringsrätten. Trots nu
antydda åtgärder har balansen inom högsta domstolen befunnit sig i
ständig stigning. Visserligen har, för varje gång vare sig en ökning
av arbetskrafterna eller någon avsevärd minskning i arbetsbördan ägt
rum, en tillfällig förbättring framträtt, men städse blott för en kortare
tid, efter vars förlopp ökning i balansen ånyo visat sig. Vid slutet av
år 1896 utgjorde antalet balanserade mål (nådemål och ärenden oberäknande)
1,497 stycken, därav 762 revisionssaker. Efter ökningen av
ledamöternas antal från 16 till 18 sjönk balansen småningom, tilldess
den vid 1901 års utgång utgjorde 1,048 mål, däribland 631 revisionssaker.
Från och med år 1902 började den åter stiga och utgjorde vid
1905 års slut 1,809 mål, därav 1,042 revisionssaker. ökningen av
antalet ledamöter i högsta domstolen från 18 till 21 förmådde blott
för ett enda år hejda balansens stegring, och ej ens laggranskningens
borttagande hade den verkan, som därav förväntats. Vid 1912 års utgång
hade balansen stigit till 2,284 mål, därav 1,445 revisionssaker, och
vid 1913 års utgång har den provisoriskt beräknats till 2,462 mål, därav
1,534 revisionssaker.

Vad som omintetgjort alla försök att avarbeta balansen är det förhållande,
att antalet inkommande revisionssaker och besvärsmål under
senare tid ideligen ökats. Denna konstanta ökning kan iakttagas från
och med år 1902. Medan under år 1901 antalet inkomna mål utgjorde
1,172, har antalet under år 1912 utgjort 1,812, vilket alltså på dessa
11 år gör en ökning av över 50 procent. Ökningen från ett år till ett
annat har väl varierat något, och har särskilt från år 1911 till år 1912
varit ovanligt stor, men i medeltal har den under sagda tidsperiod uppgått
till omkring 3 procent. I vilken mån denna jämna stigning bär
samband därmed, att 1901 års fullföljdslagar i viss mån underlättade
formaliteterna för fullföljd av talan i högsta domstolen, är givetvis ej
lätt att säga. Men om man också kan antaga, att berörda lättnader
haft en viss inverkan, synes det å andra sidan otvivelaktigt, att även
andra orsaker medverkat. Det vill synas som om icke blott i vårt land
utan även i främmande länder en ökad benägenhet framträtt att i rättegångarna
ej åtnöjas med underrättens avgörande. I Tyskland, där denna
tendens visat sig särskilt påfallande, har man antagit, att den hänger
tillsammans med den alltjämt fortskridande utvecklingen av olika slags

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

kommunikationsmedel och därav följande livligare förbindelser mellan
de centrala punkter, där de högre instanserna äro förlagda, samt jurisdiktionsområdets
skilda orter. Att denna allmänna tendens i Sverige
gjort sig gällande icke blott beträffande högsta domstolen, utan även
i avseende å fullföljd till andra instans, framgår av justitiedepartementets
statistiska uppgifter angående domstolarnas verksamhet.

Vad nu orsaken må vara till denna tendens, synes det uppenbart
att man måste räkna med densamma och gå ut ifrån, att tillströmningen
av mål till högsta domstolen kommer att även framdeles stiga, i den
mån man ej kan finna utvägar att avskära densamma. Redan den
årliga ökning av 3 procent, som att döma av tillväxten efter år 1901
synes vara den minsta man kan räkna med, skulle om några få år föra
upp antalet inkommande mål till över 2,000 om året, och då det årliga
arbetsresultatet under de sista åren i medeltal utgjort omkring 1,465
mål, är det klart, att balansen är stadd i en hastig tillväxt. Den 1
januari 1914 utgjorde balansen 2,462 mål. Antalet inkomna mål under
år 1912 — det sista, för vilket arbetsredogörelser äro utarbetade, —
utgjorde 1,812. Då, såsom redan nämnt, ökningen från år 1911 till
år 1912 varit osedvanligt stor, kan det måhända antagas, att 1912 års
siffra för de inkommande målen ej kommer att överstigas under de
närmaste åren. Men även om denna förhoppning slår in, betyder nämnda
siffra dock en årlig ökning av balansen med omkring 300 mål, alltså
för åren 1914 och 1915 omkring 600 mål. Balansen skulle efter denna
beräkning samt under antagande, att den årliga arbetsprodukten förbliver
densamma som under de sista åren, vid 1915 års utgång uppgå till
omkring 3,000 mål, därav inemot 2,000 revisionssaker. Då antalet årligen
avgjorda revisionssaker under senare tid utgjort i medeltal omkring
615, innebär nämnda balanssiffra, att nyinkommande revisionssaker först
efter tre år skulle komma i tur att föredragas. Det är sålunda tydligt
nog, att både snabba och kraftiga åtgärder äro oavvisligt nödvändiga.

Efter dessa erinringar skall jag övergå till att skärskåda de olika
medel till åvägabringande av jämvikt mellan arbetsbördan och arbetsprodukten
inom högsta domstolen, som blivit ifrågasatta eller eljest
kunna anses böra komma i åtanke.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

A) Åtgärder, som åsyfta ökning av högsta domstolens

arbetsprodukt.

a) Ökning av antalet ordinarie ledamöter i högsta domstolen eller anlitande
av extra ordinarie bisittare för balansens avarbetande.

Det torde av de siffror, som här ovan anförts, med tydlighet
framgå, att den befintliga balansen icke är av tillfällig natur, utan fast
mer beror på en konstant och progressiv ökning i tillströmningen av
mål. Vid detta förhållande skulle det vara oriktigt att hängiva sig åt
förhoppningen att en stadig jämvikt mellan arbetsbörda och arbetsprodukt
skulle kunna åstadkommas genom en tillfällig ökning av arbetskrafterna.
En åtgärd i denna riktning skulle säkerligen giva samma erfarenhet,
som då man år 1905 beräknade, att med 3 nya justitieråd balansen
skulle vara avarbetad på tre år, och därför bestämde, att högsta domstolen
skulle intill 1908 års utgång förstärkas med tre ledamöter. Däremot
kunde det ju tänkas, att man vid sidan av åtgärder, som syftade
till åstadkommande av jämvikt mellan den årliga arbetsbördan och den
årliga arbetsprodukten, anlitade förordnande av extra ordinarie bisittare
såsom hjälpmedel till balansens avarbetande. Denna åtgärd blev som
bekant år 1905 förordad av konstitutionsutskottet, men vann icke riksdagens
bifall. Den har vid 1913 års riksdag ånyo förordats av enskilda
ledamöter av riksdagen. Högsta domstolens majoritet har städse på
det allvarligaste varnat mot denna åtgärds anlitande, under framhållande,
att den åt alla sidor självständiga ställning, som grundlagen velat giva
högsta domstolens ledamöter, ej kan anses förefinnas hos bisittare, vilka
när som helst kunde skiljas från uppdraget att döma Konungens dom.
Kan det ej befaras, att eu bisittare, som är angelägen att behålla sitt
uppdrag, vid sina domslut låter sig påverkas av en önskan att vinna
gillande av inflytelserika kolleger? Eller kan det ej befaras, att han
låter sig påverkas av önskan att vara till lags åt den regering, av vars
förordnande han beror? Dessa betänkligheter hava på andra håll ansetts
överdrivna eller alldeles onödiga.

För min del står jag obetingat på deras ståndpunkt, som betrakta
det som en oskattbar fördel, att högsta domstolens ledamöter hava
eu sådan ställning, att deras självständighet ej kan sättas i tvivel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Detta är alltid av vikt, men framför allt i en tid, då skarpa motsatser
framträda i uppfattningen av viktiga sociala spörsmål, eftersom det ej
kan undgås, att de tvister, som komma inför domstolarna, understundom
få sin prägel av dylika motsatta uppfattningar. Utom dess synes det
mig vara farligt att bryta med den gällande principen redan av det
skäl, att om det vore möjligt att för tillfället ersätta en ordinarie ledamot
i högsta domstolen med en tillförordnad, frestelsen skulle bliva
stark att till viktiga kommittéuppdrag, särskilt då de äro förenade med
betydelsefulla lagarbeten, förordna ledamöter i högsta domstolen. Det
är ej utan exempel att så skett redan nu, då det dock erfordrats att
den utsedde tagit avsked från sitt ämbete för uppdragets fullgörande.

Det synes mig därför, att ifrågavarande utvägs anlitande skulle
kunna medföra faror och olägenheter av ännu betänkligare art än de
missförhållanden, man därmed ville avhjälpa, och jag kan därför för
min del ej tillstyrka densamma. Men lika uppenbart är, att man ej
heller kan fortgå på den väg, som hittills företrädesvis anlitats, då
frågan om balansens avhjälpande varit uppe, eller tillsättande av nya
ordinarie ledamöter i högsta domstolen. De skäl, som tala emot en
utveckling i dylik riktning, hava upprepade gånger och senast i ett
yttrande av den 16 december 1910 av högsta domstolen framhållits.

b) Möjligheten att ernå ett mera effektivt utnyttjande av befintliga arbetskrafter
inom högsta domstolen.

Löneregleringskommittén har i sitt år 1910 avgivna betänkande
rörande reglering av löneförhållandena vid Kungl. Maj:ts nedre justitierevision
varit inne på tanken att vinna en större arbetsprodukt inom
högsta domstolen genom ett utsträckande av arbetet på femmansavdelningar.
I § 22 regeringsformen stadgas, att uti högsta domstolen ringare
mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, när
alla fyra äro om beslutet ense, samt att över viktigare saker minst sju
skola döma. Löneregleringskommittén ifrågasatte, att den sistberörda
föreskriften skulle upphävas och sålunda även andra än »ringare mål»
få avgöras av endast fem ledamöter. Skulle så ej kunna ske, ansåg
kommittén det dock önskvärt att uppdelningen i »ringare mål» och
»viktigare saker» bleve föremål för närmare skärskådande. Syftet var
uppenbarligen att genom ett närmare bestämmande av begreppet »viktigare
saker» ökad möjlighet skulle vinnas för måls avgörande på femmansavdelning.

1) ut sträckande

av
arbetet på
femmans•
avdelningar.

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

Vid behandling inom högsta domstolen av ifrågavarande förslag
av löneregleringskommittén upplystes, att enligt den praxis, som utvecklat
sig inom högsta domstolen, till viktigare saker egentligen endast
räknades mål, som innebure tillämpning av grundlagarne, lagförklaringsärenden
samt mål angående ådömande av livsstraff eller livstids straffarbete.
Det vore alltså ingalunda gränsen mellan viktigare saker och
ringare mål, som för närvarande vore bestämmande för högsta domstolens
uppfattning i fråga om vilka mål lämpligen borde an förtros åt
en femmansavdelning. Man sökte ordna arbetet så, att på femmansavdelning
komme att föredragas endast de minst viktiga målen. Mot
en väsentlig utsträckning av arbetet på femmansavdelning, på sätt löneregleringskommittén
ifrågasatt, uttalade sig högsta domstolen enhälligt,
under åberopande huvudsakligen av de skäl, att det för beredande av
nödig auktoritet åt högsta instansens domar vore av betydelse, att i
allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej sattes så lågt som till
fem, samt att det ur rättsenhetens synpunkt vore av vikt, att ledamöterna
icke i än större omfattning än hittills splittrades på olika avdelningar.

Betydelsen av de av högsta domstolen anförda skälen är påtaglig.
Men den närvarande situationen är i själva verket så bekymmersam,
att man nödgas taga i närmare skärskådande alla tänkbara utvägar att
komma ur densamma, för att sedermera utvälja dem, som synas erbjuda
de minsta olägenheterna. Jag har därför under bistånd av ett par av
högsta domstolens härutinnan mest erfarna ledamöter uppgjort en beräkning
över huru stort antal arbetsveckor man med nuvarande ledamotsantal
skulle kunna vinna genom utsträckning av arbetet å femmansavdelning.
Det har därvid visat sig att det icke låter sig göra att få
fram resultatet endast genom att dela med fem det antal arbetsveckor
som alla ledamöter tillsammans för närvarande prestera. Härtill samverka
åtskilliga omständigheter. De s. k. suppleantveckorna, vilka äro
avsedda för bearbetande av cirkulanter och under vilka ledamöterna
endast i nödfall tjänstgöra på arbetsrummet, måste för varje ledamot
någorlunda jämnt fördelas under året. Till följd därav kan aldrig hela
antalet ledamöter indelas till samtidig tjänstgöring, och detta medför i
sin tur att tjänstgöring aldrig kan samtidigt äga rum på mera än tre
avdelningar, även om dessa endast besättas med vardera fem ledamöter.
Då alltså hela antalet tillgängliga arbetsveckor måste disponeras på 3
avdelningar, och då tillika ledamöternas semester icke skäligen kan förläggas
till annan tid på året än sommaren, blir följden den, att det
tillgängliga antalet arbetsveckor ej kan fullt utnyttjas på femmansav -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 64.

delningar. Till följd av nu antydda förhållanden blir det högsta antal
arbetsveckor, som vid konsekvent genomförande av femledamotsystemet
kan uppnås, 125 stycken, vilket betecknar en vinst av 22 veckor.

Undersöker man löneregleringskommitténs andra alternativ, eller
att femmanstjänstgöringen skulle anlitas i så stor utsträckning som
möjligt, dock med bibehållande av principen om viktigare sakers avgörande
av minst 7 man, samt med tillämpning härav inskränker sjumanstjänstgöringen
till l:sta rummet samt låter 2:dra och 3:dje rummen
besättas med femmansavdelningar, blir resultatet ett sammanlagt antal
av 115 arbetsveckor eller alltså en vinst av 12 veckor.

Åven andra experiment ha gjorts att genom en annan uppdelningav
arbetskrafterna vinna en ökad arbetsprodukt. Man har gått ut ifrån
den tanken, att man skulle kunna låta mål, i vilka underrätt och hovrätt
meddelat konforma domar, prövas av en fåtalig avdelning av högsta
domstolen, t. ex. av en tremansavdelning. Statistiken visar, att av de
mål, i vilka konforma domar meddelats, ett vida mindre procenttal bliva
ändrade av högsta domstolen än utav de mål, i vilka hovrättens och
underrättens domar varit difforma. Och går man ett steg längre och
undersöker utgången i de mål, i vilka nedre justitierevisionen hemställt
om fastställelse av hovrätts och underrätts konforma domar, finner man
att antalet fall, i vilka högsta domstolens mening avvikit från den sålunda
av tre föregående myndigheter omfattade, är ganska ringa. En
undersökning beträffande de under år 1912 av högsta domstolen avgjorda
revisionssaker giver vid handen, att av 344 konforma domar
288 eller 83 procent fastställdes av högsta domstolen, under det att
i 214 mål, i vilka difforma domar meddelats, hovrättens dom fastställdes
i 144 fall, eller i cirka 67 procent. Tager man tillika hänsyn till
justitierevisionens hemställan, så blir resultatet, att av 295 konforma
domar, i vilka justitierevisionen yrkat fastställelse, 272 stycken eller
92.2 procent blivit av högsta domstolen fastställda och att alltså endast
i 7.8 procent av antalet ändring ägde rum. Det vill synas, som om
man utan synnerlig risk skulle kunna våga att låta en dylik sak prövas
av en tremansavdelning. Man kan ju till jämförelse erinra om att i en
femmansavdelning slutet dikteras av tre samstämmande vota. Och till
planen hör, att ifall tremansavdelningen icke enhälligt bifaller justitierevisionens
hemställan, målet skall föredragas för ytterligare fyra ledamöter,
så att i detta fall sju ledamöter komma att deltaga i avgörandet.
För att i möjligaste mån undvika dubbelföredragning inför samma ledamöter,
har tanken varit att i de fall, då tremansavdelningen icke enhälligt
bifaller justitierevisionens hemställan, målet skulle under den vecka, då

2) Konforma
domars prövning
av en
fåtalig avdelning.

16 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 64.

tremansavdelningen justerat sitt beslut, föredragas inför fyra nya ledamöter,
samt att till sådan föredragning skulle indelas ledamöter, som
för tillfället fungerade såsom suppleanter. Till uppvägande av det ökade
arbete, som härigenom skulle falla på suppleantveckorna, skulle varje
ledamot åtnjuta ytterligare en suppleantvecka utöver det nuvarande
antalet. Under semesterperioden, då denna ordning ej läte sig genomföra,
skulle dock ny föredragning sko inför en fulltalig sjumausavdelning,
i vilken i så fall de tre ledamöter, som vid första föredragningen suttit
på tremansavdelningen, skulle tjänstgöra.

Vid bedömandet, i vilken mån genomförandet av denna tanke
skulle vara ägnat att öka arbetsprodukten, måste man i stor utsträckning
röra sig med antaganden. Den undersökning, som gjorts beträffande
de år 1912 avgjorda revisionssakerna, har visat, att i 295 mål av 615
de betingelser varit förhanden, under vilka enligt planen målet skulle
gå till tremansavdelning. Lägger man till dessa 295 mål även de
deserta, skulle omkring 50 procent av målen varit av denna karaktär.
Beträffande besvärsmålen saknar man hållpunkter, då någon hemställan
av nedre justitierevisionen i dessa mål ej förekommit. (Inom parentes
anmärkes, att principen givetvis ej skulle tillämpas i andra mål än
sådana, i vilka hovrätt dömt såsom andra instans.) I planen ingår
emellertid, att nedre justitierevisionens arbetsordning skulle ändras därhän,
att hemställan skulle ske även i besvärsmål, dock allenast av den föredragande
revisionssekreteraren, såsom redan nu sker i skiftesmål och
dispaschmål. Huru stor procent av besvärsmålen enligt denna princip
skulle komma att gå till tremansavdelning, kan ju ej beräknas, men
man har gått ut ifrån att proportionen kan antagas bliva ungefär densamma
som i revisionsmål eller alltså 50 procent.

Man har sålunda antagit att ungefär halva antalet mål skulle
komma att föredragas på tremansavdelning samt att den andra hälften
skulle föredragas på sjumansavdelning. För att ej lämna det ena eller
andra slaget mål ett obehörigt företräde i avseende å föredragningsturen,
måste uppenbarligen antalet arbetsveckor fördelas mellan tre- och
sjumansavdelningarna på sådant sätt, att ungefär ett lika stort antal
mål av vartdera slaget bliver avgjort under ett arbetsår. För att kunna
företaga en sådan fördelning, måste man emellertid utgå från ett antagande
rörande det antal mål, som under eu arbetsvecka kan föredragas
på en sjumansavdelning och på en tremansavdelning. För närvarande
avgöras i medeltal 14 mål per arbetsvecka. Det har antagits, att då
efter den ifrågasatta uppdelningen sjumansavdelningens mål i regel
måste bliva av svårare beskaffenhet, på sådan avdelning skulle kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

föredragas 9 å 10 mål, samt att på tremansavdelning skulle kunna föredragas
cirka 20 mål. På grundval av dessa antaganden har uppgjorts
det förslag till indelning, att en tremansavdelning skulle fungera under
42 arbetsveckor samt sjumansavdelningar under tillhopa 78 veckor. Man
skulle då få följande arbetsresultat.

78 sjumansveckor 9 å 10 mål = 702 å 780

42 tremansveckor » 20 mål — 840

Summa under året 1,542 å 1,620 mål.

Då för närvarande cirka 1,465 mål avgöras under året, skulle
vinsten bliva cirka 77 å 155 mål, svarande mot minst 5Vs och högst
11 arbetsveckor.

Jämför man nu de olika resultaten av de tre särskilda förslagen
till annan uppdelning av högsta domstolens arbetskrafter, finner man,
att den högsta ökning i arbetsveckor, som därigenom kunde vinnas, är
22 veckor, och att av de andra förslagen det, som bygger på en utsträckt
användning av femmansavdelningar, dock med bibehållande av
sjumansavdelningar för viktigare mål, har företräde framför det förslag,
som är baserat på uppdelning i sjumans- och tremansavdelningar. Det
framgår ävenledes, att även med det längst gående förslaget — att
inrätta endast femmansavdelningar — man ej kan råda bot på missförhållandena.
En ökning av 22 arbetsveckor betyder en ökning i de
avgjorda målens antal av omkring 300 mål. Med en arbetsprodukt av
1,765 mål kommer man emellertid ej ens upp till den siffra, som angiver
antalet inkomna mål under år 1912, än mindre har man utsikt
att avarbeta balansen.

c) Ordförandeskapet å högsta domstolens avdelningar.

Jag skall härefter i korthet omnämna ett förslag, som framställts
inom lagutskottet vid 1913 års riksdag, och vars syfte ävenledes varit
att öka arbetsresultatet inom högsta domstolen. Förslaget innebär, att i
stället för det nu tillämpade system, enligt vilket ordförandeskapet på
en avdelning utövas av den äldste tjänstgörande ledamoten, särskilda fasta
ordförande skulle utses för varje avdelning. Förslagsställaren har med
åberopande av erfarenheter dels från högsta domstolen, dels från Svea
hovrätt framhållit att en domstolsavdelnings arbetsresultat är i hög grad
beroende på ordförandens förmåga att leda arbetet. Att det ligger en
sanning i denna iakttagelse skall ej förnekas. Men å andra sidan anses
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 3

a) Inskränkning
av högsta
domstolens
prövning till
rättsfrågan.

18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

det inom högsta domstolen tillämpade systemet, som ju innebär att så
att säga varje befordran inom domstolen är utesluten, enligt en inom
högsta domstolen allmän mening medföra så stora fördelar, att de mer
än uppväga den obetydliga ökning i arbetsprodukt, som tilläveutyrs vore
att vinna genom en övergång till ovan ifrågasatta ordning. För övrigt
skulle tillsättande av fasta ordförande näppeligen kunna genomföras,
utan att uppdelning i fasta avdelningar ägde rum, vilket i sin tur skulle
förutsätta en fullständig omdaning av grundvalarne för domstolens funktionerande.
En sådan genomgripande åtgärd lärer väl emellertid icke
på detta stadium böra ifrågakomma.

Av denna utredning torde framgå, att man icke med nu tillgängliga
arbetskrafter kan åstadkomma jämvikt mellan högsta domstolens
arbetsbörda och arbetsprodukt, och då, som redan nämnt, ej heller en
ökning av arbetskrafterna kan förordas, lärer det vara oundgängligt att
vidtaga

B) Åtgärder i syfte att minska arbetsbördan.

Bland de medel, som i detta syfte satts ifråga, skall jag först
granska ett vid två tidigare tillfällen för frågans behandling av en dåvarande
ledamot i högsta domstolen framställt förslag, som går ut på
att i mål, däri högsta domstolen dömer i tredje instans, inskränka
domstolens prövning till rättsfrågan och sålunda i avseende på bevisfrågan
låta hovrättens prövning vara slutligt avgörande. Detta förslag
skulle som en första förutsättning kräva en genomgripande formell omgestaltning
av åtminstone hovrättens utslag, i det att det bleve nödvändigt,
att dessa innehölle en vida mer fullständig och uttömmande
framställning av det sakförhållande, som hovrätten funnit vara styrkt i
i målet, än som för närvarande plägar givas. Detta krav skulle visserligen
vålla hovrätterna ett väsentligt ökat arbete och helt visst nödvändiggöra
en förstärkning av dessa domstolars arbetskrafter. Men uppenbart
är, att målens föredragning i högsta domstolen skulle kräva ofantligt
mycket mindre tid och arbete, om hela bevismaterialet kunde utelämnas
och sakförhållandet framställas i enlighet med hovrättens relation. Likaledes
är det uppenbart, att målets avgörande skulle kräva mindre tid
och arbete, om alla tvistiga bevisspörsmål vore på förhand avlägsnade.
Det lider sålunda intet tvivel, att om förslaget läte sig genomföras,
åtgärden skulle hava ett högst väsentligt inflytande på storleken av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

högsta domstolens arbetsprodukt. Tyvärr torde det emellertid ej vara
redligt att med nuvarande gestaltning av rättegången i första och andra
instans slå in på denna väg, och skälen för denna min uppfattning, som
med antydda undantag städse enhälligt gjort sig gällande inom högsta
domstolen, kunna sammanfattas sålunda, att rättegången i de undre
instanserna icke lämnar erforderlig garanti för en fullständig och allsidig
utredning av sakfrågan i dessa instanser. Vill man närmare utföra
grunderna för denna uppfattning, är å ena sidan att erinra därom,
att vår rättegångslagstiftning icke uppställer fordran på anlitande av
rättsbildade advokater, varken i första eller andra instans, och att i följd
härav i stor utsträckning rättegångsombud anlitas, som sakna erforderlig
kompetens att åstadkomma en fullständig och allsidig utredning av invecklade
mål. Å en annan sida har man ej heller någon säkerhet för
att genom domstolarnes processledande verksamhet en allsidig belysning
av saken åstadkommes. Vad angår första instansens domstolar, är visserligen
rättegången enligt lagens syfte muntlig, men det är ett känt förhållande,
att vid många domstolar praxis utvecklat sig därhän, att rättegången
i verkligheten är skriftlig, så till vida att såväl framställningen
av faktiska förhållanden som den rättsliga deduktionen sker i skrifter,
som ej ens läsas upp inför domstolen. Vid denna ordning kan näppeligen
rättens ordförande under handläggningen vinna tillräcklig kännedom
om målet för att med framgång kunna leda förhandlingen därhän,
att en allsidig utredning vinnes. Därtill kommer, att vid lantdomstolarne
— till följd av rådande system för domareämnenas utbildning — förhandlingarne
i stor omfattning ledas av unga notarier, som till följd av
bristande erfarenhet själva sakna tillräcklig kompetens att utöva den
processledande verksamhet, som skulle för antydda ändamål vara erforderlig.

Vad andra instansen angår, är rättegången där som bekant i
princip skriftlig. Väl har genom 1901 års lagstiftning medgivits hovrätt
befogenhet att i varje fall, då sådant till vinnande av upplysning i
vädjat mål eller besvärsmål finnes erforderligt, ex officio anordna muntligt
förhör med parterna, men denna rätt kan helt naturligt icke komma
till användning i andra fall, än då det förhandenvarande skriftliga
processmaterialet giver direkt anledning till den slutsats, att bristande
upplysning i visst avseende är förhanden, och härigenom kan tydligen
icke vinnas ersättning för de möjligheter, som skulle stå till buds, om
en uttömmande muntlig förhandling ägde rum inför domstolen.

Det synes därför alltför sannolikt, att med nuvarande gestaltning
av rättegången i första och andra instans det skulle medföra vådor för

b) Förbud mot
förebringande
av ny bevisning
i högsta
domstolen.

c) Högsta
domstolens
befriande från
vissa arbetsuppgifter.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättsskipningen att begränsa högsta instansens prövning till rättsfrågan
och avskära parterna möjligheten att få komplettera bevisningen även
i sista instans.

De betänkligheter, som nu framhållits, gälla även ett annat, närstående
förslag, nämligen att, med bibehållande av högsta domstolens
prövning av bevisfrågan, likväl förbjuda förebringande av ny bevisning
i högsta domstolen. Detta förslag skulle för övrigt visserligen icke kräva
ovan antydda omgestaltning av hovrätternas utslag med därav följande
ökat arbete, men å andra sidan ej heller medföra avsevärd besparing i
tid och arbete vid målens föredragning och avgörande i högsta domstolen.
Förslaget skulle sålunda, kort sagt, sakna förtjänsterna hos det
förut behandlade, men giva anledning till samma farhågor. Det bör
också framhållas, att ett dylikt förbud en gång innehållits i 1734 års
lag men genom praxis bragts ur tillämpning långt innan detsamma
genom 1901 års lagstiftning formligt upphävdes.

Andra förslag till arbetsbördans minskning hava avsett att fortgå
på samma sätt som blivit försökt år 1894 och år 1909, eller att med
högsta domstolens befriande från vissa arbetsuppgifter förlägga desamma
till annat håll.

I detta hänseende hava tankarna särskilt riktats på

1) Skiftesmålen.

Då högsta domstolen år 1904 hade att yttra sig angående lämpliga
åtgärder för balansens minskande, framfördes inom domstolen det
förslag, att skiftesmål ej vidare borde gå från underdomstolen direkt till
högsta domstolen. Med anledning härav utarbetades inom justitiedepartementet
ett förslag till lag om ändring i vissa delar av skiftesstadgan,
enligt vilket besvär över ägodelningsrätts utslag skulle prövas av hovrätt
samt klagan över hovrätts utslag eller beslut få fullföljas genom
besvär hos Kungl. Maj:t, dock med undantag för ägostyckningsmål, i
vilka hovrätt skulle vara sista instans. Då detta förslag förekom till
granskning i högsta domstolen, hade emellertid från riksdagens sida
gjorts framställning till Kungl. Maj:t om fullständig revision av skiftesstadgan
jämte därmed sammanhörande författningar, och med anledning
härav hemställdes inom högsta domstolen, att då frågan om och på vad
sätt högsta domstolens arbetsbörda kunde minskas genom ändrade bestämmelser
om fullföljd av skiftes- och ägostyckningsmål syntes böra
behandlas i sammanhang med den begärda revisionen av skifteslagstiftningen,
det remitterade förslaget icke måtte för det dåvarande till någon
åtgärd föranleda. Denna uppfattning vann även Kungl. Maj:ts bifall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Den kommitté, som med anledning av riksdagens framställning blev
tillsatt för revision av skiftesstadgan uttalade i sitt år 1911 avgivna
betänkande såsom sin mening, att högsta domstolen fortfarande borde
utgöra andra och högsta instans i skiftesmål.

Det synes också vara obestridligt, att vissa fördelar ernås genom att
låta skiftesmålen gå direkt från ägodelningsrätten till högsta instansen.
Dessa fördelar ligga ej blott i det skyndsammare avgörandet, utan
kanske än mera däri, att det i dessa mål synnerligen ofta kommer an
på att träffa ett praktiskt klokt och ändamålsenligt avgörande och att
härvid stundom en del formella oegentlighet^- måste överses. En sådan
behandlingsmetod har emellertid en mellaninstans vida svårare att
anlägga, och å andra sidan kan det bliva betänkligare för sista instansen
att tillämpa densamma, om det skulle gälla att kullkasta ett formellt
riktigt hovrättsutslag. Man torde sålunda komma till den slutsats, att
den ifrågasatta ändringen hör till dem, som ej utan yttersta nödtvång
böra tillgripas.

En annan utväg att med avseende å skiftesmålen lätta högsta
domstolens arbetsbörda ifrågasattes, då högsta domstolen år 1907 hade
att yttra sig i samma ämne. Då framställdes nämligen den — för
övrigt redan år 1904 berörda — tanken, att högsta domstolen skulle
helt och hållet befrias från dessa mål och att prövningen i sista instans
skulle förläggas till annan myndighet. Denna tanke vann stor tillslutning}
och det var i själva verket endast ett fåtal ledamöter, som funno
betänkligheter vid densamma. I frågan, till vilken myndighet prövningen
borde överflyttas, framställdes olika förslag. Flertalet ledamöter
i högsta domstolen tillstyrkte överflyttning till den tilltänkta regeringsrätten.
En ledamot föreslog inrättandet av eu särskild högsta domstol
för detta slags mål. Ett tredje förslag antydde möjligheten att låta
•målen gå från ägodelningsrätt till lantmäteristyrelsen, möjligen förstärkt
av en eller flera i skiftesfrågor erfarna domare, samt att eventuellt vid
vissa slag av skiftesmål medgiva en prövning i tredje instans, i så fall
regeringsrätten.

Även dessa förslag hava givetvis prövats av skiftesstadgekommitten,
som emellertid ansett sig böra avstyrka desamma. Det kan
väl ej heller nekas, att även de väcka betänkligheter. Visserligen må
det vara riktigt att detta slags mål hava en egenartad och snarast
administrativ karaktär, men det kan dock ej förbises att lagstiftningen
angående jorddelningen och vad därmed sammanhänger har det intimaste
samband med lagstiftningen om äganderätt och annan rätt till
jord samt att vid tillämpningen av den förra ofta nog utgången beror

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

av rättsspörsmål, som tillhöra den sistnämnda kategoriens tillämpningsområde.
Av en ledamot i högsta domstolen har antytts, att dylika
frågor av tvistemåls natur borde med större regelbundenhet än nu är
fallet hänvisas till särskilt utförande vid laga domstol. Men det vore
måhända ej så lätt att åstadkomma genomförandet av denna tanke, och
kanske voro det ej heller i alla hänseenden fördelaktigt. Följden skulle
givetvis bliva, att själva skiftesmålets avgörande bleve betänkligt fördröjt,
och sålunda skulle ett av de syften, som föranlett överhoppandet
av mellaninstansen i dessa mål, eller önskan att få ett snabbt slutavgörande,
genom den ifrågasatta åtgärden direkt motverkas. I alla händelser,
såsom förhållandena nu äro, inträffar det ej sällan, att dylika tvistefrågor
äro inblandade i skiftesmålet. Skulle alltså skittesmålen i sista instans
förläggas till annan myndighet än högsta domstolen, måste denna myndighet
besitta en hög grad av kompetens, åtminstone inom ovan omförmälda
del av civillagstiftningen. Vad regeringsrätten angår, bör
erinras, att vid dess sammansättande uppenbarligen i första hand måste
tagas hänsyn till dess uppgift att vara högsta instans i förvaltningsmål,
och därför kan man ej vara förvissad, att densamma ständigt kan erbjuda
erforderlig kompetens för prövning av tvistefrågor inom helt
andra områden. Och även om så vore fallet, skulle alltid kvarstå en
viss våda med hänsyn till rättsskipningens enhetlighet, om tvenne olika
domstolar i sista hand hade att tillämpa samma lagbestämmelser.

Sistnämnda farhåga skulle också göra sig gällande med avseende
å förslaget att inrätta en särskild högsta domstol i skiftesmål, vare sig
denna bleve en helt och hållet nyskapad institution eller en förstärkt
lantmäteristyrelse. Därtill kommer, att skiftesmålens antal icke är tillräckligt
stort att året om giva full sysselsättning åt en specialdomstol.
Den tid skiftesmålen taga i anspråk inom högsta domstolen har beräknats
till 6 arbetsveckor, och det skulle alltså ej på långt när utfylla eu
specialdomstols arbetstid. Ville man åter avhjälpa detta genom att förlägga
dit även andra mål — det har ifrågasatts vattenrättsmål — skulle
faran för att enhetligheten i rättsskipningen bleve lidande ytterligare
skärpas.

Ett övervägande av alla dessa omständigheter giver vid handen,
att det knappast är lämpligt att söka minska arbetsbördan inom högsta
domstolen genom förändringar i avseende å skiftesmålens handläggning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

2) Nåclemålen.

En inskränkning uti inhämtandet av högsta domstolens yttrande
över nådeansökningar ifrågasattes redan, då högsta domstolen år 1904
avgav sitt yttrande angående lämpliga åtgärder för balansens minskande,
dock vid detta tillfälle allenast av en av högsta domstolens medlemmar.
År 1907 uttalades däremot av ett flertal ledamöter i högsta domstolen
den mening, att högsta domstolens befattning med nådemålen i allmänhet
borde upphöra. Undantag borde dock göras för ansökningar, som
gällde livdömda, varjämte av en del ledamöter framhölls, att nådeansökningar,
som gjordes i samband med klagan i själva målet eller detsammas
underställning, borde fortfarande alltid bliva föremål för högsta
domstolens yttrande. Såsom skäl för den föreslagna ändringen har
angivits, att högsta domstolens tid toges i anspråk av dessa ärenden i
högre grad, än som kunde anses motsvara gagnet av dess hörande,
särskilt vid upprepade nådeansökningar av eller för samma person; att
vid sidan av lagskipningssynpunkterna även andra synpunkter gjorde
sig gällande, vilkas iakttagande mera lämpade sig för justitiekonseljen
än för högsta domstolen, samt att lagskipningssynpunkternas bevakande
lämpligast kunde ske genom två justitieråds deltagande i justitiekonseljen.
Vid anmälan i statsrådet av betänkandet om inrättande av en
regeringsrätt den 7 februari 1908 upptog dåvarande justitieministern
till behandling även ifrågavarande förslag, mot vilket han emellertid
fann betänkligheter möta. Han erinrade om att det skulle bliva nödvändigt,
att de justitieråd, som skulle deltaga i justitiekonseljen vid
nådemåls avgörande, deltoge även i den förberedande behandlingen
inom statsrådsberedningen, samt att denna anordning, vare sig dessa
justitieråd skulle tillkallas från högsta domstolen eller från lagrådet,
skulle verka hindrande och störande på arbetet inom högsta domstolen eller
lagrådet. Vidare framhöll han, att då högsta domstolen fortfarande skulle
vara skyldig att på grund av remiss i särskilda fall avgiva yttrande över
nådeansökning, det kunde tagas för avgjort att högsta domstolen även
framgent komme att erhålla befattning med de flesta nådemål, i vilka
avgörandet erbjöde någon svårighet. Med hänsyn härtill borde man ej
avstå från den obestridliga fördel, som högsta domstolens deltagande i
nådeansökningarnas behandling medförde, särskilt ur synpunkten av
kontinuitet i benådningsrättens utövning.

Föredragande departementschefens uppfattning vann Kung]. Maj:ts
bifall, och ingen ändring i sättet för nådemålens behandling kom i detta
sammanhang till stånd i vidare mån, än att regeringsformens föreskrift

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

om två justitieråds deltagande vid nådeansökningars och vissa andra
ansökningsärendens behandling i justitiekonseljen avskaffades.

Vill man nu upptaga frågan om nådemålens behandling till förnyad
granskning samt mot varandra väga skälen för och emot den
ifrågasatta ändringen, har man alltså först att beakta, att nådemålens
borttagande från högsta domstolen ej lärer kunna ske utan att nyssberörda
grundlagsändring göres om, så att ånyo två ledamöter av högsta
domstolen komma att deltaga i justitiekonseljen uti nådemål. Detta
kommer tydligen att öva ett visst inflytande på den förväntade effekten.
En annan sak, som bör uppmärksammas, är, att man synes kunna förmärka
en viss tendens därtill, att i brottmål dömda personer låta första
eller andra instansens utslag vinna laga kraft och i nådeväg söka vinna
lindring i ådömt straff. I dylika fall lärer man ej kunna undgå att
höra högsta domstolen, enär eljest det skulle kunna gå därhän, att
straffmätningen eller till och med bevisningsfrågan i brottmål skulle
komma att i stor utsträckning överflyttas till prövning av regeringen i
stället för av högsta domstolen. Vidare har det städse antagits, att
nådeansökningar av eller för livdömd alltid borde bliva föremål för
högsta domstolens utlåtande. Lägger man slutligen till de fall, då sådant
utlåtande genom särskild remiss komme att erfordras på grund
därav, att avgörandet erbjöde svårigheter, kan man helt visst draga den
slutsatsen, att den verkliga vinsten i besparad arbetstid för högsta domstolen
ej bleve särdeles stor. Att med någon säkerhet beräkna densamma
torde ej låta sig göra. Jag vill emellertid erinra om att år
1904 den ledamot i högsta domstolen, som då framställde förslag om
vissa inskränkningar i föredragning av nådemål, trodde sig kunna antaga,
att genom dessa inskränkningar skulle vinnas tio arbetsdagar, samt
att en ledamot i högsta domstolen år 1907 beräknade den tid, som årligen
i medeltal tagits i anspråk för nådeansökningar och andra ansökningsärenden,
tillhopa till 5 arbetsveckor.

Såsom en fara av en ändring i det nuvarande systemet har
framhållits, att med växlande regeringar även växlande synpunkter
i fråga om benådningsrättens utövande skulle göra sig gällande,
därest man ej längre hade det stöd för kontinuitetens bevarande,
som ligger i ett obligatoriskt inhämtande av högsta domstolens
mening. Måhända ligger det någon sanning i denna farhåga. I
varje fall synes ej vara att förakta den fördel, som för en regering
ligger däri, att den kan stödja sig på utlåtande av en institution,
vilken ej kan misstänkas vid avgivandet vara påverkad av växlande
politiska åskådningar. Det har i senare tid då och då förekommit benådningsfrågor,
vid vilka man haft den känslan, att om de skolat

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

prövas uteslutande i en justitiekonselj, avgörandet skulle blivit föremål
för angrepp, vare sig det utfallit i ena eller andra riktningen, och det
må väl anses i hög grad önskvärt, att ej sättet för benådningsrättens
utövande blir indraget som ett tvisteämne i politiska strider.

Det vill därför synas, som om olägenheterna av en ändring eller
i varje fall faran för dylika olägenheter skulle väga tyngre än den
vinst i form av besparad arbetstid, som kunde förväntas av ändringen.

Till granskning återstå de åtgärder, som åsyfta att minska tillströmningen
av mål till högsta domstolen.

1734 års lag innehöll i sin ursprungliga lydelse en hel serie föreskrifter,
som hade till ändamål att förhindra att högsta instansen blev
överhopad med mål. Först är här att märka bestämmelserna i 25 kap.
rättegångsbalken, enligt vilka redan rätten att vädja till hovrätt var
beroende av att huvudsaken översteg ett visst värde. Genom dessa
bestämmelser voro sålunda alla mål, som ej angingo högre värde än 50
daler (i vissa städer gällde en betydligt högre summa appellabilis), utestängda
från högsta instansen. Vidare innehöll 30 kap. rättegångsbalken
följande bestämmelser i ovanberörda syfte.

l:o) I tvistemål utgjorde revisionsskillingen 200 daler, svarande
mot minst 500 kronor i nutida mynt. Från denna revisionsskilling
kunde part ej vinna befrielse, med mindre han styrkte, att hela hans
behållna förmögenhet ej uppgick till 500 daler, alltså 2 Va gånger revisionsskillingens
belopp. Bevisningen härom skulle, där ej motparten
åtnöjdes med klagandens ed, ske sålunda, att en särskild undersökning
av klagandens förmögenhetsställning anordnades, boet upptecknades och
uppteckningen edfästes av parten.

Revisionsskillingen utgör numera, som bekant, 150 kronor, och för
att bliva befriad från densamma erfordras ett intyg av någon av vissa
angivna myndigheter, att sökanden icke äger tillgång till gäldande av
revisionsskillingen eller efter dess utgivande skulle sakna nödtorftigt
uppehälle.

2:o) Den part, som sökt revision, skulle hos hovrätten lösa avskrift
av parternas i hovrätten ingivna skrifter med alla bilagor, ävensom
av berättelsen i saken samt av hovrättens protokoll. Allt detta
skulle lösas med en daler arket, och för att bliva fri från denna skyldighet
hade sökanden att förete samma bevisning angående sin förmögenhetsställning,
som ovan är sagt i fråga om revisionsskillingen.

Åven denna till eu början säkerligen ganska effektiva föreskrift
försvagades snart därigenom, att skyldigheten att lösa avskrift inskränktes
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 höft. (Nr 64.) 4

(1) Åtgärder i
syfte att
minska tillströmningen

av mål till
högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

till hovrättens protokoll. Jämväl denna skyldighet har genom 1901 års
ändringar i rättegångsbalken upphört.

3:o) Den revisionssökande hade skyldighet att ställa borgen för
kostnad och skada. Denna skyldighet upphävdes genom 1901 års lagstiftning.

4:o) Den part, som tappat i någon underrätt och i hovrätt eller
i hovrätten, då denna fungerat som första domstol, måste för att få gå
till högsta instansen omant utgiva vad han av hovrätten blivit »skyldigkänd»
och nedsätta det hos Konungens befallningshavande eller i taka
händer. Gällde domen penningar och förmådde den tappande parten ej
nedsätta beloppet eller däremot svarande värde i guld eller silver, skulle
han, om motparten så äskade, styrka sin oförmåga med ed inför Konungens
befallningshavande eller domaren. Efter sådan eds avläggande ägde han
i stället för penningar, guld eller silver, uppgiva andra lösören eller,
om sådana ej funnos, fast egendom. Kunde han ej heller detta, hade
han att sätta borgen för vad han blivit dömd att utgiva, och var ej
heller detta honom möjligt, skulle han ställa borgen för sin person eller
träda i fängelse till dess målet avgjorts. Hade åter part, som tappat
i hovrätt, vunnit i bägge underrätterna eller, om saken endast passerat
en underrätt, uti denna, var han fri från skyldigheten att fullgöra domen,
men hade dock att ställa full borgen för vad hovrätten ålagt honom
utgiva.

Dessa stränga bestämmelser, vilka 1849 blevo tillämpliga i alla fall,
då part ville emot hovrättens dom söka Konungen, mildrades emellertid
är 1882 därigenom att skyldigheten för revisionssökanden att i visst
fall träda i fängelse till sakens slut, upphävdes och ersattes med skyldighet
att om oförmåga att fullgöra hovrättens dom förete intyg av
någon av vissa angivna myndigheter. Genom 1901 års lagstiftning
blev sedermera skyldigheten för revisionssökande att omant fullgöra hovrättens
dom helt och hållet upphävd.

5:o) Vad brottmål angår innehöll 1734 års lag i 30 kap. 19 §
detta stadgande:

»Brottmål, grofvare eller mindre, hafve ej någon lof under Konungen
draga, utan han gitter visa, antingen att han ej är fulleliga däri hörd,
eller att han till svårare straff är fälld, än lag säger. Brister han däri,
vare därför särskildt straffad, efter ty som hans klagan varit; och gånge
sedan det straff öfver honom, som han af hofrätten är dömd till.»

Någon rätt för åklagare eller målsägande att i brottmål anföra
besvär fanns således icke. Vad den tilltalade beträffar synes det otvivelaktigt
hava varit meningen, att prövningen i sista instansen skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 04.

vara en verklig revision och omfatta allenast i ena fallet, om den tilltalade
ej blivit rätteligen hörd i målet, och i det andra fallet, om rätt
lagrum tillämpats på gärningen samt om detta lagrum medgåve det
tillämpade straffets ådömande. Det är egendomligt att iakttaga, huru
från denna utgångspunkt utvecklingen kunnat, dels genom lagstiftningsåtgärder,
dels genom praxis, gå därhän, att den enda begränsning'', som
existerar i rätten att fora besvär i högsta instans, är den år 1901 införda
föreskriften, att allmän åklagare endast på grund av justitiekanslerns
förordnande äger fullfölja talan i högsta domstolen.

Den kortfattade redogörelse, som nu lämnats, torde tydligt giva
vid handen, att 1734 års lagstiftning var genomträngd av tanken, att
parterna i möjligaste mån skulle avhållas från att anlita högsta instansen,
utan att fullgod anledning därtill förefanns. Men alla dessa skyddsmedel,
som 1734 års lagstiftare uppställde, hava under tidernas lopp
först efter hand försvagats och därefter helt och hållet avskaffats, med
undantag allenast för revisionsskillingen, vilken dock även den måste
anses flerfaldigt mindre effektiv nu än vid lagens tillkomst.

Att denna utveckling ej varit lycklig kan lugnt påstås. Det måste
under alla förhållanden räknas som en brist i rättsskipningen, om allmänheten
vänjer sig vid att betrakta rättegången vid underrätterna
allenast som en förberedelse till det definitiva avgörandet i sista instansen.
Sådant kan bero på en mindre tillfredsställande anordning av underrätterna
och rättegången där, men det kan också bero på att rättsmedelsystemet
är så anordnat, att det lockar till högre instansers anlitande.
Ser man på förhållandena i Sverige, finnes intet tvivel om, att
högsta instansen är anlitad i vida större utsträckning, än som kan anses
förenligt med en gynnsam gestaltning av rättsskipningen. Högsta domstolens
arbetskrafter äro proportionsvis väsentligt större än i något
annat europeiskt land, och dock arbetar domstolen med en balans, motsvarande
nära tre års arbete, och den årligen nyinkommande arbetsbördan
är betydligt större än den årliga arbetsprodukten. Att detta ej
ensamt kan förklaras med brister i rättegången vid de underordnade
instanserna synes framgå av det stora antal mål, i vilket alla instanser
meddela samma domslut. Under år 1912 var detta fallet med över 50
procent av alla i högsta domstolen avgjorda revisionssaker (deserta oberäknade),
och förhållandet med besvärsmålen är ej sämre.

Man torde därför vara fullt befogad att draga den slutsats, att
rättsmedelsystemet i sin nuvarande anordning ej innehåller tillräckligt
avhållande moment, och detta är ett så mycket större misstag, som sam -

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

hällsförhållandena i nutiden i och för sig erbjuda vida Her eggelser
till de högre instansernas anlitande än vid tiden för 1734 års lags
tillkomst.

Det synes alltså finnas goda grunder för att återgå till den uppfattning,
som kännetecknade 1734 års lag, och söka efter för nutida
förhållanden lämpliga medel att avhålla parter från ett opåkallat anlitande
av högsta instansen. Det torde därför böra undersökas, vilka
medel i sagda hänseende lämpligen kunna ifrågakomma.

1) Revisionsskilling em höjande.

1 statsrådet den 0 oktober 1905 anmälde dåvarande justitieministern
ett inom departementet utarbetat förslag till ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken, däri bland annat föreslogs, att revisionsskillingen skulle
i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat, som kunde i penningar
skattas, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss skala,
dock lägst 150 och högst 1,000 kronor.

Detta förslag avstyrktes emellertid av samtliga de ledamöter i
högsta domstolen, som hade att yttra sig över detsamma. Det anmärktes
mot detsamma, att det vore obilligt, enär parts förmåga att bära en
högre revisionsskilling icke kunde anses större därför att tvisten rörde
sig om ett högre värde; att höjningen skulle komma att verka ojämnt,
enär dels den icke bleve tillämplig i fall tvisteföremålet ej kunde skattas
i penningar, dels det ej kunde sägas, att tvisteföremålets värde vore
någon tillförlitlig mätare av det värde målet hade för parten. Flertalet
av högsta domstolens ledamöter tillstyrkte i stället att revisionsskillingen
i alla mål liöjdes från 150 till 300 kronor.

Det för 1907 års riksdag framlagda förslaget innehöll också bestämmelse
att revisionsskillingen i alla mål skulle sättas till 300 kronor.
Denna bestämmelse vann dock ej riksdagens bifall.

1 och för sig kan det efter min uppfattning anses fullt rationellt
att. sätta revisionsskillingens storlek i proportion till tvisteföremålets
värde. Revisionsskillingens ändamål är ju att avhålla eu part från att
anlita högsta instansen utan verklig anledning. Parten bör avhållas från
att gå till högsta domstolen på försök, att taga det som ett lotterispel.
Men det ligger i öppen dag, att från denna synpunkt förhållandet mellan
vad parten riskerar och vad han kan vinna är av avgörande betydelse
för hans beslut. För den, som processar om ett obetydligt belopp, kan
det spela en roll att riskera 150 kronor på en oviss förhoppning att
vinna målet, men för den, som processar om tiotusentals kronor, förlorar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr (i4.

risken av 150 kronor sin betydelse som avhållande moment. Till jämförelse
kan erinras om ett system, som tillämpas i vissa främmande länder,
t. ex. Tyskland, nämligen att den part, som anlitar en domstol,
alltid måste erlägga till staten en avgift, som står i proportion till tvisteföremålets
värde, och som likaledes stegras i viss proportion, ju högre
den instans är, som anlitas. Denna avgift har visserligen till syfte att
utgöra ett bidrag till statens kostnader för rättsskipningens upprätthålllande,
men genom siu anordning verkar den uppenbarligen på samma
sätt som en progressiv revisionsskilling skulle göra.

Emellertid synes det vara otvivelaktigt, att varje åtgärd syftande
till en höjning av revisionsskillingen skulle möta absolut motstånd i riksdagen.
Lagutskottet vid 1913 års riksdag har nämligen uttalat den
bestämda uppfattning, att en höjning av revisionsskillingen icke bör
komma till användning.

2) Revisionsskilling i besvärsmål.

Bland de medel i ifrågavarande syfte, som inom högsta domstolen
satts i fråga, är även införande av eu mot revisionsskillingen svarande
avgift vid besvär över hovrätts utslag och beslut, och detta förslag förordades
år 1907 av det övervägande flertalet af högsta domstolens ledamöter.
Att undantag borde äga rum för en tilltalad, som dömts till ansvar
och ville få frågan om sin straffskuld dragen under högsta domstolens
prövning, var dock allas uppfattning; somliga ansågo, att avgift ej heller
i andra fall borde krävas av en i brottmål tilltalad.

Gällande bestämmelser om skyldighet att nedsätta revisionsskilling
lida obestridligen realiter sett av eu viss inkonsekvens, i det att många
mål, som till sin natur äro rena tvistemål, fullföljas till Kungl. Maj:t i
besvärsväg och sålunda gå fria från revisionsskilling. Härpå kunna givas
exempel av flerfaldig art. Många slag av tvistemål hava dels genom
praxis, dels på grund av speciella lagbestämmelser kommit att anhängiggöras
genom ansökning i stället för stämning, och för dessa mål gäller
som regel — från vilken dock vissa undantag finnas —, att de fullföljas
i besvärsväg. I andra fall hava mål, som anhängiggöras genom stämning,
enligt gammal praxis fullföljts i samma ordning som brottmål,
oaktat de i själva verket äro av rent civil natur, t. ex. mål om skillnad
i äktenskap, om skillnad till säng och säte. Vidare förekommer det, att
tvistemål, som anhängiggöras genom stämning, på grund av speciell lagbestämmelse
fullföljas i besvärsväg. Se t. ex. lag ang. vård av en -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

skildes skogar den 24 juli 1903, § 4. Och slutligen är det ej sällsynt
att i skadeersättningsmål, som till sin natur äro rena tvistemål, ett ansvarsyrkande
kastas in endast i syfte att få målet att gå besvärsvägen
i stället för vadevägen. Exempel härpå hava i synnerhet förekommit i
tvister om avverkningsrätt till skog.

1 flertalet av dessa fall kan man säga, att friheten från skyldigheten
att erlägga revisionsskilling beror uteslutande av behovet att hava
ett rent formellt, lätt konstaterat kännetecken på de mål, i vilka detta
prestandum är erforderligt för rätten att fullfölja talen.

Mycket nära dessa mål stå sådana, uti vilka någon, som lidit skada
genom annans brottsliga gärning, yrkar ersättning för skadan, men av
en eller annan anledning icke yrkar ansvar, eller i vilka den, som för
brottslig gärning blivit dömd till ansvar och skadestånd, hos Kungl.
Maj:t fullföljer talan allenast i avseende å skadeståndet. Någon anledning,
varför i dylika mål skadeståndsfrågan skulle få prövas hos Kungl.
Maj:t på billigare villkor än en rent civil skadeståndsfråga, synes ej
förefinnas.

Annorlunda ligger nog saken, då eu i brottmål tilltalad vill
bliva befriad från ådömt ansvar. Här komma andra synpunkter till,
som kräva beaktande, och det vore utan tvivel obilligt att, i den mån
klagan hos Kungl. Maj:t över ådömt ansvar överhuvud anses böra medgivas,
försvåra dess begagnande genom krav på revisionsskilling. Däremot
torde ingen betänklighet möta att belägga fullföljd av målsägandetalan
med en rättegångsavgift.

Vad angår rena ansökningsärenden, uti vilka ingen motpart finnes,
eller en klagan, som går ut på att en bestämmelse av procession karaktär
blivit oriktigt tillämpad, kan det väl ej förbises, att en påtaglig
åtskillnad finnes mellan dylika besvärsmål och de här ovan först berörda,
men det är likvisst svårt att finna någon rationell grund, varför man ej
även i dessa mål skulle söka avhålla parter från att anlita högsta instansen
utan fullgiltig anledning, om man blott sörjer för att ej det
uppställda villkoret av ett prestandum verkar absolut hindrande för den, som
är för fattig att fullgöra detsamma. Samma synpunkt synes kunna
göras gällande beträffande besvär i utsökningsprocessen, med undantag
för de fall, då överexekutor dömt någon till böter eller till utgivande
av vite.

Det vill därför synas, som om grundad anledning skulle finnas att
införa en mot revisionsskillingen svarande avgift uti besvärsmål i allmänhet
samt att ingen orsak finnes att göra undantag för andra än för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

den, som i egenskap av allmän åklagare fullföljer talan i brottmål, samt
för den, vilken yrkar ändring i avseende å ådömt ansvar, varförutom
givetvis kronan bör vara fri från dylik avgift liksom från revisionsskilling.

3) Deponerande av kostnadsersättning åt motparten.

Då nya lagberedningen år 1892 i sitt förslag till lag angående
fullföljd av talan mot allmän domstols utslag hemställde om borttagande
av skyldigheten för klagande part att ställa borgen för kostnad och
skada, föreslog beredningen i stället, att vid ansökan om revision
sökanden skulle utom revisionsskillingen nedsätta visst belopp »till säkerhet
för den kostnadsersättning, Konungen kan komma att tilldöma
sökandens motpart». Detta förslag upptogs icke i 1901 års proposition
av det skäl, att det ansågs ägnat att över hövan försvåra talans fullföljd.

Det torde från mer än eu synpunkt kunna påstås, att denna tankegång
utmärktes av allt för stor välvilja mot den part, som ville klaga.
1734 års lag gick ut ifrån, att den, som hade en domstols dom för sig,
skulle skyddas mot äventyret att ådragas nya processkostnader utan
säkerhet för gottgörelse och stadgade därför en ovillkorlig skyldighet
för den klagande att ställa borgen för kostnad och skada. Kunde han
ej anskaffa sådan borgen, fick han ej heller klaga. Då nu borgenssystemet
på goda grunder avskaffades, emedan det dels sjunkit ned till
en i verkligheten alltför ofta värdelös formalitet, dels ock visade skofta
medföra, att mål på grund av formella brister vid borgensställandet
blevo deserta, var det dock ingen nödvändig konsekvens att göra den
omkastning i tankegången, att den, som ville klaga, skulle äga rätt
därtill, oberoende av om han därigenom vållade sin motpart en oförtjänt
förlust. Men oavsett omtanken om motpartens rätt, har erfarenheten
visat, att det från rättsskipningens synpunkt i allmänhet är oklokt att
eftergiva krav, som äro ägnade att avhålla parter från att obetänksamt
giva sig in på rättegångens utdragande till nya instanser.

Om man, utgående från sistnämnda synpunkt, söker utvägar att
förmå tappande parter till betänksamhet i fråga om rättegångens förlängande,
synes en förpliktelse att deponera visst belopp till säkerhet
för motparts rättegångskostnad vara synnerligen lämplig att komma i
åtanke. Medlet har ju den förtjänsten att det ej ådrager den klagande
parten någon obefogad utgift, även om han förlorar sin fullföljda talan,
men, samtidigt som det ger en berättigad trygghet mot förlust åt motparten,
nödgar det den klagande att på förhand taga i betraktande

32 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 64.

kostnaderna av sakens fullföljande. Av nu anförda skäl lämpar sig
medlet lika väl för besvärsmål som för revisionssaker, och det borde ej
finnas någon anledning att i detta fall göra undantag för tilltalad, som
yrkar befrielse från ådömt ansvar, förutsatt att han har enskild motpart
samt ej är häktad. Den, som är häktad, befinner sig i en ställning,
som ansetts medföra, att han ej bör i förväg betungas med någon som
helst utgift för sin försvarstalans utförande. Den, som ej har enskild
motpart, behöver ej ställa någon säkerhet av det skäl att allmän åklagare
aldrig tillerkännes förklaringskostnad. Men i övrigt lärer enskild förklarande,
som yrkar ersättning för sin förklaringskostnad, städse bliva
tillerkänd sådan, liksom förklarande i civila besvärsmål, och därmed är
också tillräckligt skäl för handen att förplikta den klagande att trygga
hans rätt till ersättningens utbekommande. Kronan samt allmän åklagare,
som å tjänstens vägnar fullföljer talan, böra givetvis vara fria från
ifrågavarande skyldighet liksom från revisionsskilling.

Det återstår att taga hänsyn till de fall, då klaganden av fattigdom
är urståndsatt att anskaffa kontanta penningar. Såsom redan
är nämnt, stadgade 1734 års lag, att borgen för kostnad och skada
ovillkorligt skulle presteras. Det låter sig ej förbises, att en ovillkorlig
fordran på deponerande av penningar skulle innebära ett skärpande,
som under vissa förhållanden kunde bliva obilligt. Men å andra sidan
kräver hänsyn till motparten, att den, som på förhand förklarar sig ur
stånd att gottgöra honom kostnaderna för processens förlängande, icke
beredes tillfälle att vålla honom sådana kostnader, utan att det verkligen
finnes en välgrundad anledning att draga målet inför högre instans.
Det kan ju för övrigt hända, att även motparten befinner sig i sådana
omständigheter, att han ej förmår bära kostnaden för rättegångens
förande i högsta instansen.

Härtill kommer en annan omständighet att beakta. För den, som
på grund av fattigdom befrias från alla prestanda, finnes intet som
helst moment, som kan avhålla honom från att begagna den frestande
utvägen att genom talans fullföljande till sista instans fördröja ett
slutligt, för honom ofördelaktigt avgörande. Det är också ett välkänt
faktum, att inga parter äro så benägna att fullfölja sina mål genom
alla instanser som just de, vilka gå fattigvägen. Statistiken visar, att
av de revisionssaker, som årligen inkomma till högsta domstolen, omkring
15 procent äro fattigmål, d. v. s. sådana, i vilka klaganden söker
befrielse från revisionsskillingen genom företeende av sådant intyg om
fattigdom, som i 30 kap. 16 § rättegångsbalken är föreskrivet. Och
trots den erinran, som den 13 juni 1908 utsändes till de myndigheter,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka hava att utfärda dylika intyg om medellöshet, är det otvivelaktigt,
att en klagande utan svårighet kan förskaffa sig sådant intyg. Å en
annan sida visar statistiken också, att av de revisionsmål, som gå fattigvägen,
ett mindre antal bliva ändrade i högsta domstolen än av dem,
för vilka revisionsskilling erlägges. Av de 94 under år 1913 avgjorda
revisionssaker, i vilka befrielse från revisionsskilling ägt rum på grund
av klagandens fattigdom, ändrades hovrättens utslag allenast i 9 mål,
d. v. s. i cirka 10 procent, under det att i de med revisionsskilling fullföljda
målen 21 procent blevo ändrade.

För att bespara högsta domstolen ett onödigt och gagnlöst arbete
synes det därför önskvärt att, i likhet med vad som i allmänhet sker i
främmande länder, en förprövning av målet anordnas med syfte att
från fullföljd utestänga sådana mål, i vilka klagan sker i uppenbart
syfte att förhala det slutliga avgörandet. Det kunde ifrågasättas att
utsträcka denna förprövning även till de fall, då revisionsskilling ej
bliver nedsatt. Men det kan ej nekas, att det finns skäl att visa mindre
stränghet i kravet på presterande av revisionsskilling än på kostnadsersättning
åt motparten, och å andra sidan kan det antagas, att ändamålet
vinnes, även om förprövningen inskränkes till de fall, då klaganden
vill bliva fri från att nedsätta bägge beloppen. Till frågan om sättet
för åvägabringande av en dylik förprövning skall jag längre fram
återkomma.

4) Skyldighet att fullgöra hovrättens dom.

I den form detta skyddsmedel hade i sin ursprungliga gestaltning
uti 1734 års lag var det utan tvivel ett synnerligen effektivt
medel att avhålla en part från att anlita högsta instansen endast för
att skaffa sig rådrum med en betalnings fullgörande. Men som här
ovan framhållits blev medlet under tidernas lopp betydligt försvagat.
Någon verkan har dock säkerligen kvarstått även i dess slutliga gestaltning.
Jämför man nämligen en gäldenärs situation i berörda avseende
närmast före och efter 1901 års lagstiftning, finner man, att förut en
borgenär åtminstone alltid kunde tvinga sin gäldenär till edgång rörande
sin oförmåga att deponera utdömt belopp, och även om denna edgång
till följd av dess formulering ej vidare väl passade för nutida förhållanden,
har den sannolikt dock för mången gäldenär befunnits så pass motbjudande,
att han hellre än att gå eden avstod från talans fullföljd.
Efter 1901 års lagstiftning däremot är gäldenären visserligen utsatt för
försök till domens verkställande genom utmätning, men kan i detta
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt 34 höft. (Nr 64). 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

ärende icke tvingas till edgång, ock har sålunda jämförelsevis lätt att
undandölja sina tillgångar. Det är uppenbart, att dessa förhållanden
äro ägnade att locka en gäldenär att anlita högsta instansen, även om
han ej har den minsta förhoppning att vinna ändring i hovrättens
domslut. Han blir härigenom i tillfälle att för en avsevärd tid framåt
undandraga sig fullgörandet av sina förpliktelser, och ju längre tid det
tager, innan målet kommer i tur att avgöras inom högsta domstolen,
desto mera lockande är det tydligen för honom att begagna denna
utväg.

Det kan därför ej nekas, att det vore önskvärt att kunna ånyo
upptaga detta skyddsmedel i en för nutida förhållanden lämpad omfattning
och form. Tyvärr möta dock svårigheter, som synas ej kunna
övervinnas. Om medlet skall bliva effektivt, erfordras uppenbarligen en
verksam utväg att beträffande en gäldenär, som förklarar sig ur stånd
att fullgöra domen, få utrönt, huruvida oförmågan är verklig eller föregiven.
Att, såsom före 1901 års lagstiftning var stadgat, ålägga gäldenären
att med ed betyga, att han saknar penningar, silver eller guld,
till fullgörande av betalningen, synes efter nutida förhållanden vara
skäligen meningslöst, då likvida tillgångar väl mera sällan hållas i
denna form, och sålunda en dylik edgång ej skulle lämna bevis om
gäldenärens oförmåga. Den enda utvägen skulle väl vara att i sådant
fäll ålägga gäldenären att upprätta bouppteckning samt beediga denna.
Det återstode emellertid att med ledning av bouppteckningen pröva, om
gäldenären verkligen vore ur stånd att fullgöra domen eller icke. Ett
avgörande härav skulle förutsätta en prövning icke blott av frågan,
huruvida gäldenären hade tillgångar, som skulle förslå till betalningen,
utan även om gäldenären kunde anses hava möjlighet att vända dessa
tillgångar i kontanta penningar utan att nödgas anlita utvägar, som det
skulle vara obilligt att påtvinga honom. Det är klart, att prövningen
av dessa frågor skulle vara ganska vansklig för den myndighet, i vars
hand den lades. Om prövningen ledde till det resultat, att gäldenären
icke varit oförmögen att fullgöra domen, måste naturligen, då prövningen
näppeligen kunde ske förrän efter den tid, inom vilken domens
fullgörande skolat äga rum, påföljden bliva, att gäldenären skulle anses
hava försummat ett föreskrivet prestandum och på grund därav hava
förlorat sin talan. Gäldenären — i varje fall den, som ej saknade tillgångar,
— skulle alltså befinna sig i ett brydsamt val emellan nödtvånget
att, om ock på hårda villkor, förskaffa sig penningar samt risken
att eljest förlora sin talan. Det förefaller, som om det skulle vara
obilligt att försätta gäldenären i en sådan situation, och som någon till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

fredsställande lösning av denna fråga ej synes vara att finna, lärer det
ej heller vara tillrådligt att återupptaga förpliktelsen för den klagande
att fullgöra den överklagade domen, hur beklagligt än detta resultat är.

Ett medel skulle väl finnas, som i någon mån ersatte domens fullgörande,
nämligen att i utmätningsförfarandet införa skyldighet för
gäldenär, hos vilken utmätningsbara tillgångar ej kunnat upptäckas, att
med ed betyga, att alla tillgångar uppgivits. Detta medel vore tydligen
ej så kraftigt som förpliktelse att omant fullgöra domen, men det skulle
dock sätta gäldenären ur stånd att undanhålla sina tillgångar. Man
kunde mot detta medel invända, att det går vida utöver det spörsmål,
som nu föreligger: att avhålla en gäldenär från att klaga i högsta instans
endast för att förhala tiden. Om medlet i och för sig vore till gagn,
borde dock nämnda invändning kunna överses. Och säkerligen finnes
det även från andra synpunkter goda skäl för införande av en dylik
s. k. manifestationsed: man skulle därigenom kunna undvika den nu
ofta oundgängliga åtgärden att försätta en gäldenär i konkurs endast
för att få fastställt, att han saknar tillgångar. Men det kan ifrågasättas,
om det lönar sig att föreslå riksdagen en dylik åtgärd. Riksdagen har
nämligen vid antagandet av 1877 års utsökningslag avvisat ett liknande
förslag med den motivering, att det ej vore önskvärt att införa nya
eder; och att obenägenheten i detta hänseende fortfarande förefinnes hos
riksdagen synes framgå därav, att 1909 års riksdag i skrivelse till
Konungen anhållit om utredning i syfte att få edgång utbytt mot annan
i högtidlig och bindande form avgiven försäkran.

Det synes ej därför låta sig göra att för närvarande finna någon
antaglig form för uppnående av nu ifrågavarande syftemål, och i så fall
återstår intet annat än att avvakta behandlingen av konkurslagstiftningskommitténs
förslag till konkurslag. Enligt detta förslag skulle
nämligen möjlighet finnas att på yrkande av borgenär få ett konkursförfarande
öppnat mot gäldenär, som vid utmätning befunnits sakna
tillgångar till borgenärens förnöjande, så snart borgenärens fordran blivit
fastställd genom domstols beslut, och sålunda ändå att beslutet ej äger
laga kraft. Om detta förslag bleve upphöjt till lag, skulle även nu
ifrågavarande syfte åtminstone delvis bliva uppnått.

Det återstår att överväga de förslag till vissa måls fullständiga
avskärande från fullföljd, som blivit framställda.

Jag skall här först upptaga till granskning förslaget att från fullföljd
till högsta domstolen avstänga sådana mål, vid vilkas avgörande
meningsskiljaktighet i under domstolar ne icke yppats. Detta förslag vilar
uppenbarligen på den uppfattning, att om två instanser bedömt en

e) Kissa måls
avskärand*
från fullföljd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tvistefråga på samma sätt, sannolikheten talar för att avgörandet är
riktigt. Jag vill till en början anmärka, att den allmänna förutsättningen
för denna slutsats berättigande synes vara, att rättegången vid
ifrågavarande instanser är på ett tillfredsställande sätt anordnad, och att
sålunda förutsättningen brister för närvarande, eftersom just utredning
pågår i syfte att få till stånd en reform av denna rättegång. Men även
om sagda allmänna förutsättning vore för handen, lärer tanken knappast
låta sig genomföras.

Om man närmare överväger innebörden av kravet på konformitet
mellan de två första instansernas domar, finner man, att det innesluter
två alternativ, det ena att konformitet är förhanden i avseende å slutet
allena, och det andra att konformitet finnes även i avseende å grunderna.
Det första alternativet lärer man snart nog finna förkastligt av materiella
skäl. Om första instansen ogillar ett käromål, emedan den funnit att
käranden ej styrkt de faktiska förhållanden, på vilka han grundat sitt
yrkande, men andra instansen ogillar detsamma, emedan de åberopade
grunderna, oaktat de befunnits stj^rkta, icke föranleda den slutsats
käranden ur dem velat draga, så är det uppenbart, att här icke föreligger
en sådan konformitet i rättsuppfattningen, som skulle utgöra förutsättningen
för tilliten till avgörandets riktighet. Eller om bägge instanserna
äro överens, att vissa fakta äro styrkta, men första instansen anser, att
dessa fakta icke grunda det av käranden påstådda rättsförhållandet,
andra instansen åter finner, att rättsförhållandet uppstått, men däremot
gillar en av svaranden framställd sakinvändning, som går ut på att
rättsförhållandet åter upphört, så föreligger ånyo en konformitet i själva
domslutet, som ej motsvaras av konformitet i rättsuppfattningen. Att
grunda förbud mot den tredje instansens anlitande på konformitet allenast
i fråga om själva domslutet skulle alltså vara det rena godtycket.

Går man åter vidare och kräver konformitet i avseende å grunderna,
visar det sig snart, att andra svårigheter möta. Om nämligen andra
instansen ej nöjt sig med att helt enkelt fastställa domen, utan skrivit
egen motivering, så gäller det att bedöma, om grunderna äro desamma
eller icke, och vilken betydelse skiftningar i motiveringen böra tillerkännas
i ifrågavarande avseende. För den, som har någon erfarenhet
i fråga om domsmotivs avfattning eller tolkande, är det säkerligen rätt
klart, att bedömandet, huruvida konformitet i grunderna föreligger eller
icke, är ett spörsmål, som i och för sig skulle vara både besvärligt och
tidsödande, och som detta bedömande uppenbarligen borde ankomma på
tredje instansen, kommer man ovillkorligt till den slutsats, att om dess
tid och arbete i varje fall måste tagas i anspråk, så är bättre att det sker

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

på själva saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller
icke. Denna uppfattning har gjort sig gällande i Tyskland, då för några
år sedan frågan om åtgärder till minskning av tillströmningen av mål
till Reichsgericht var under behandling samt bland andra åtgärder även
ifrågasattes förbud att överklaga konforma domar. Och förslaget torde
böra bedömas på samma sätt hos oss.

Ett förslag, som vid upprepade tillfällen, särskilt inom riksdagen,
framhållits såsom förtjänt av övervägande, är att i fråga om vissa klasser
av mål förbjuda klagan i högsta domstolen och sålunda göra hovrätterna
till sista instans. Det har ansetts, att man på denna väg lättare än
genom fastställande av en summa revisibilis skulle kunna minska tillströmningen
till högsta domstolen utan att åtgärden innebure ett intrång
i grundsatsen om likhet inför lagen, och det har framhållits att utvägen
i vissa främmande länder vunnit tillämpning.

Bland de mål, som härvid kunde ifrågakomma, har särskilt framhållits:
vissa skiftesmål, mål, som endast röra rättegångskostnad, mål
angående förseelser, som folie utom området för grundlag, allmän strafflag,
strafflag för krigsmakten och strafflag för präster, samt eventuellt
vissa utsökningsmål.

Vad skiftesmål angår, har förslaget stått i samband med tanken
att alla skiftesmål skulle i andra instans gå till hovrätt. Jag har ovan
utvecklat att med denna förändring i behandlingen av skiftesmål vore
förenade vissa praktiska olägenheter, som gjorde att densamma ej vore
att förorda, och härmed är givetvis också möjligheten att utföra nu
ifrågavarande förslag utesluten.

Beträffande mål om rättegångskostnad allena vill jag erinra, att i
1907 års proposition med förslag om införande av en summa revisibilis
var upptagen den föreskriften, att vid bedömande av tvistens värde
rättegångskostnad icke skulle tagas i beräkning. Härav skulle uppenbarligen
konsekvensen blivit, att en klagan, som endast angick rättegångskostnad,
ej heller finge fullföljas till högsta domstolen. Om nu, såsom
sannolikt är, det blir nödvändigt att ånyo upptaga tanken på införandet
av en summa revisibilis, lärer alltså därav också komma att följa, att
mål av ifrågavarande art bliva uteslutna från fullföljd. Effekten härav
torde emellertid bliva helt ringa.

Förslaget att från fullföljd utesluta mål rörande förseelser mot
straffbestämmelser, som folie utom området för grundlag med flere ovan
angivna lagar, var också föremål för prövning under utarbetandet av
1907 års proposition. Det ansågs emellertid då riktigare att modifiera
förslaget därhän, att från fullföljd skulle uteslutas alla förseelser, för

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

vilka icke var stadgat strängare straff än böter, även om straffbestämmelsen
förekom i grundlag eller allmän strafflag. I denna form skulle
förslaget bliva mera effektivt, och därjämte skulle man undvika att från
talans fullföljande avstänga tilltalad, som blivit dömd till urbota straff.
Denna form synes också vara att förorda. Resultatet av densamma beräknades
år 1907 till en besparing av fyra arbetsveckor.

Utsökning smålen. Dessa mål hava en vitt skiftande karaktär, och
att gruppera dem i klasser låter sig endast delvis göras. En klass, som
är jämförelsevis lätt och klar att urskilja, är de s. k. handräckningsmålen,
som behandlas i 7 kap. utsökningslagen, d. v. s. mål som röra
kvarstad, skingringsförbud, reseförbud, återställande av rubbad besittning
samt vräkning. Gemensamt för alla dessa handräckningsåtgärder är
att de med undantag allenast för sådana fall, då det till grund för
kvarstad eller förbud liggande fordringsanspråket hör under skiljemäns
eller synenämnds bedömande, alltid kunna dragas under domstols prövning,
även om besvär enligt utsökningslagen ej vidare kan äga rum. Härutinnan
finnes alltså en analogi med lagsökningsmålen, och på grund
härav kunde också möjlighet synas föreligga att låta dessa utsökningsmål
stanna i hovrätt. Emellertid möta från andra synpunkter betänkligheter
häremot. Ofta nog röra dessa mål åtgärder av beskaffenhet att
vålla dem, som träffas därav, stort obehag eller allvarlig olägenhet.
Särskilt gäller detta fall, som avses i 191 § utsökningslagen, och bland
dylika kan särskilt framhållas sådana som då någon egenmäktigt avstänger
väg eller vidtager förändringar i avseende å vattens lopp i ett
vattendrag. Det vore utan tvivel olämpligt att avskära den nu förefintliga
möjligheten att jämförelsevis snabbt få dylika frågor under högsta domstolens
prövning. Därtill kommer att dessa slags mål ej utgöra någon
betydligare del av högsta domstolens arbetsbörda. Under år 1913, det
enda, för vilket statistisk undersökning ägt rum, uppgick antalet avgjorda
handräckningsmål till 36.

Ett annat slag av mål, som skulle kunna sammadföras till en
klass, äro de, som röra klagan över utmätningsmans förfarande vid utmätning
av fast eller lös egendom, vid försäljning av utmätt egendom,
vid redovisning och fördelning av influtna medel för såld egendom
ävensom klagan över överexekutors beslut och åtgärder vid auktion å
fast egendom eller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller
avkastningen av sådan egendom. Denna klass är utan jämförelse den
talrikaste och viktigaste av utsökningsmålen, och hithörande mål äro
ofta av synnerligen svår och invecklad beskaffenhet. Det lärer därför

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

ej kunna ifrågakomma att ställa dessa mål såsom klass under förbud
mot fullföljd till högsta instans.

Till en tredje klass kunna hänföras sådana mål, i vilka överexekutor
dömt utmätningsman till ansvar eller skadestånd för pliktförsummelse.
Då som sträft’ kan ådömas intill tre månaders suspension samt någon
gräns i avseende å skadeståndets belopp ej är satt för överexekutors
befogenhet, lära ej heller detta slags mål såsom klass kunna uteslutas
från fullföljd, och det samma torde gälla sådana beslut, varigenom överexekutor
förelagt och utdömt viten för underlåtenhet att fullgöra dom.

Resultatet av undersökningen av utsökningsmålen är alltså, att
inga av dem synas lämpa sig att såsom klass avstängas från fullföljd
till högsta domstolen.

Det har, som ovan nämnts, blivit ifrågasatt, att man inom utländsk
lagstiftning skulle kunna finna lämpliga uppslag för tillämpning av
principen att låta vissa klasser av mål stanna i lägre instanser. Denna
grundsats är exempelvis tillämpad inom tysk lagstiftning, i den form,
att vissa klasser av tvistemål, oberoende av tvistens värde, skola anhängiggöras
vid Amtsgericht, varmed följer, att målen icke kunna dragas
inför högsta instansen. Gemensamt för dessa mål är, att de i regel röra
sig om små belopp och äro av enkel beskaffenhet samt tarva ett snabbt
avgörande. Dylika mål äro:

a) vissa tvister mellan hyresvärd och hyresgäst, nämligen angående
överlåtande, nyttjande eller utiymmande av rum, kvarhållande av införd
lös egendom;

b) tvister mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare;

c) en del tvister mellan resande och värdshusvärd, mellan resande
och forman etc.;

d) tvister angående fel hos kreatur;

e) tvister angående skada å villebråd; samt

f) tvister om anspråk på grund av lönskaläge.

Den rättsstatistik, som hittills förts här i landet, lämnar just ingen
utväg att bedöma, huruvida någon eller några av dessa klasser av mål
äro av omfattande betydelse eller vilken effekt deras avstängande från
högsta instansen skulle medföra. Nya lagberedningen lät emellertid
på sin tid utarbeta en mera detaljerad statistik över de år 1879 till
underrätterna och hovrätterna inkomna mål efter en viss klassifikation,
vilken i någon mån kan tjäna till ledning för uppfattningen om den
roll, ifrågavarande slag av mål spela i domstolarnes arbete. Av denna
utredning framgår, att under år 1879 tvister rörande tjänstehjonsavtal,
arbetsbeting, avlöning och dylikt utgjorde något mer än 3 procent av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

alla till underrätterna inkomna mål samt cirka 4 procent av de till
hovrätterna inkomna. Tvister om återgång av kreatur sköp utgjorde i
bägge instanserna ej fullt 1 procent. Tvister om oäkta barns underhåll
utgjorde i underrätterna något över 6 procent, i bovrätterna cirka 1/3
procent. Hyrestvister (alla slag av dylika) utgjorde i underrätterna
cirka 3 procent samt i hovrätterna nära 4 procent. Nya lagberedningens
utredning omfattade emellertid ej frågan, huru många av dessa mål gått
till högsta instansen. Till bedömande av dessa måls betydelse för
högsta domstolens arbetsbörda finns endast det material, som under
1913 insamlats. Enligt detta har inom högsta domstolen under året

avgjorts

Hyresmål .......................................................................................................... 15

Mål angående arbetsavtal mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare

och arbetare................................................................................................. 5

Kreatursköp..................................................................................................... 1

Oäkta barns underhåll ................................................................................. 20

Av detta bristfälliga material kan visserligen inga säkra slutsatser
dragas, men det pekar oförtydbart i den riktning, att ifrågavarande
klasser av mål äro utan betydelse för högsta domstolens arbetsbörda.

Då återstår frågan, huruvida det ej kan finnas andra, för förhållandena
här i landet egenartade klasser av mål, vilka till sin beskaffenhet äro
ägnade att kunna uteslutas från högsta instansens prövning och tillika
äro så talrikt förekommande, att deras uteslutande skulle medföra avsevärd
effekt. För att bedöma detta finner jag ingen annan utväg än att granska
den klassifikation av mål, som uppgjorts i och för ernående av en mera
detaljerad statistik över till domstolarne inkommande mål och som med
år 1913 begynt användas, samt att passa in de av högsta domstolen
under året avgjorda mål i denna klassifikation. En tablå häröver bifogas.

Resultatet av denna granskning synes bliva, att man icke kan på
ifrågavarande väg komma till något avsevärt, långt mindre något tillräckligt
resultat.

Av de utvägar till åstadkommande av jämvikt mellan arbetsbördan
och arbetsprodukten inom högsta domstolen, som vant i fråga, återstår
nu endast frågan om införande av en summa revisibilis. Innan jag går
in på denna fråga, torde det vara lämpligt att sammanfatta resultatet
av granskningen utav andra ifrågasatta utvägar. Jag vill därför erinra:

att det ej synts tillrådligt att begränsa högsta domstolens prövning
till rättsfrågan eller att återuppliva förbudet mot förebringande av ny
bevisning;

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 64.

att förändring i avseende å skiftesmålens förläggande synts medföra
så stora olägenheter, att denna utväg endast i nödfall bör anlitas;

att avskaffande av högsta domstolens behandling av nådemål synts
medföra större olägenheter än fördelar;

att höjning av revisionsskillingen ej bör ifrågasättas på grund av
den bestämda ovilja häremot, som inom riksdagen yppats;

att införande av en mot revisionsskillingen svarande avgift i besvärsmål
synts vara att förorda;

att införande av skyldighet för klagande part att deponera visst
belopp till säkerhet för motparts anspråk på ersättning för rättegångskostnad
likaledes synts kunna förordnas;

att återinförande av skyldighet att fullgöra hovrätts dom såsom
villkor för talans fullföljande ej synts kunna förordas samt att införande
av så kallad manifestationsed i utsökningsförfarandet ej lärer kunna
genomföras;

att avstängande från högsta domstolen utav mål, i vilka två föregående
instanser meddelat konforma domar, icke synts kunna tillrådas;

samt att, beträffande avstängande från högsta domstolen utav vissa
klasser av mål, sådant ej synts kunna ifrågakomma utom beträffande
mål om enbart rättegångskostnad samt smärre brottmål.

Vad åter beträffar utvägen att genom en annan uppdelning av
arbetskrafterna inom högsta domstolen åstadkomma ett större antal arbetsveckor,
vill jag erinra om

att genom domstolens uppdelning i fem-mans-avdelningar över
hela linjen kan vinnas 22 arbetsveckor och således hela antalet höjas
från 103 till 125;

samt att genom att bibehålla sju-mans-avdelning å ett rum och
inrätta fem-mans-avdelningar å övriga rum kan vinnas 12 arbetsveckor.

Den närmaste frågan att besvara är nu denna: kan man genom
anlitande av redan berörda utvägar nå det önskade resultatet? Det
torde vara skäl att först se till, huru det skulle ställa sig, om alla förut
omförmälda möjliga medel tagas i betraktande, även sådana, som endast
i nödfall synas böra tillgripas. Jag förutsätter alltså, att man ville tillgripa
utvägen att inrätta fem-mans-avdelningar över hela linjen ävensom
befria högsta domstolen från skiftesmålen och nådemålen.

För anlitande av den första av dessa utvägar liksom för ändring
i avseende å nådemålen erfordras grundlagsändringar, och en reform
skulle därför kunna träda i verksamhet tidigast med år 1916. Det kan
antagas, att antalet till högsta domstolen inkommande mål under sagda
år skulle, om inga inskränkningar vidtoges, stigit till inemot 2,000. För
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64). 6

Införande
en summa
revisibili s.

42 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

behandling av detta antal skulle — efter beräkning av fjorton mål i
veckan — åtgå omkring 143 arbetsveckor. Räknar man bort den tid,
som vid tidigare, dels inom högsta domstolen dels inom justitiedepartementet
gjorda beräkningar antagits bliva besparad genom borttagande
av skiftesmålen (6 veckor), inskränkning i skyldigheten att avgiva yttrande
i nådemål (2 veckor) samt borttagande av smärre brottmål (4—5 veckor)
inalles 12—13 veckor, skulle alltså återstå 130 — 131 arbetsveckor. Genom
att införa fem-mans-avdelningar över lag skulle kunna uppnås en ökning
till 125 arbetsveckor. För att den årliga arbetsprodukten skulle motsvara
det årligen inströmmande materialet, skulle alltså erfordras att
övriga användbara medel, revisionsskilling i besvärsmål och deposition
till säkerhet för motparts kostnadsersättning, tillsammans skulle medföra
en minskning i inkommande mål, svarande mot 5—6 arbetsveckor.
Huruvida detta kan förväntas eller ej, låter sig ej beräknas, men det
är i varje fall ytterst sannolikt, att under dessa förhållanden ingen tid
skulle återstå att avarbeta den vid 1916 års ingång befintliga balansen,
vilken, såsom förut framhållits, kan beräknas uppgå till omkring 3,000 mål.

Denna beräkning giver sålunda vid handen, att om också alla andra
medel, även de minst önskvärda, bliva anlitade, ingen utsikt finnes att
få balansen avarbetad samt jämvikt uppnådd mellan årlig arbetsbörda
och årlig arbetsprodukt annat än genom anlitande av den enda återstående
utvägen: införande av en summa revisibilis.

Motviljan mot denna utvägs anlitande har i huvudsak grundats
på den uppfattning, att densamma skulle stå i strid mot grundsatsen
om likhet inför lagen. För min del kan jag ej finna annat än att
denna anmärkning skulle i minst lika hög grad träffa metoden att från
fullföljd utesluta vissa klasser av mål, i varje fall om man skulle följa
exemplen från utlandet. Jämför t. ex. tyska processlagstiftningens föreskrift
rörande mål mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare.
Uteslutande av vissa klasser av mål skulle tillika medföra den faran,
att enhetligheten i rättsskipningen beträffande de uteslutna klasserna
bleve äventyrad. Av denna orsak har man också i Österrike och Ungern,
varest liksom i Tyskland vissa klasser av mål, oberoende av värdet, gå
till enmansdomstolar i första instans, ej velat utesluta dessa mål från
fullföljd till högsta instans, oaktat eljest systemet är så inrättat, att mål,
som börja i enmansdomstolarne, stanna i en mellaninstans.

För övrigt kan emot den traditionella svenska uppfattningen, att
alla mål, även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta
instansens prövning, framhållas en annan tankegång, som framträder i
främmande lagstiftning, nämligen att allmänheten icke bör lockas att i

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

obetydliga tvister ådraga sig dryga processkostnader genom högre instansers
anlitande. Åven denna tanke har sitt berättigande, och så har
även en synpunkt, som nyligen i en tidningsuppsats framhållits av en
särskilt med uppfattningen inom arbetarekretsar förtrogen advokat, nämligen
att den ekonomiskt svage ofta avhålles från att söka rättvisa genom
process mot en ekonomiskt starkare, emedan han saknar utväg att
bära kostnaderna för en genom ■ alla instanser utdragen process.

Det kan således ej förnekas, att det finnes skäl även för systemet
att göra rättigheten att anlita högre instanser beroende av tvistemålets
värde. Men hur än vägandet av skälen för och emot må utfalla, har
situationen uppenbarligen blivit den, att rättsskipningen här i landet
befinner sig i ett nödläge, som gör anlitandet av ifrågavarande utväg
oundgängligt. Sedan detta blivit klart, torde det vara riktigast att vid
bestämmandet av siffran för summa revisibilis taga till syftemål, att man
må kunna undgå att därjämte tillgripa andra medel, som av en eller
annan anledning funnits skadliga eller olämpliga. Jag förutsätter därför,
att man ej bör slå in på den av högsta domstolen enhälligt och
kraftigt avrådda utvägen att helt bryta med grundsatsen om viktigare
måls avgörande på sju-mans-avdelning, samt att man likaledes bör avstå
från att vidtaga förändringar i avseende å skiftesmålens och nådemålens
behandling. Utgångspunkten synes böra bliva, att avskärandet från fullföljd
hos högsta domstolen bör ordnas så, att sedan normala förhållanden
inträtt, högsta domstolen kan uppbära den årliga arbetsbördan under
arbete i huvudsak på sju-mans-avdelningar. Däremot synes det kunna
ifrågakomma att för påskyndande av balansens avarbetande tillgripa en
utsträckt användning av arbete på fem-mans-avdelningar, intill dess
normala förhållanden inträtt; dock i varje fall med bibehållande av principen
om viktigare måls avgörande på sju-mans-avdelning.

Den närmaste uppgiften blir alltså att med sagda utgångspunkt
finna den siffra för summa revisibilis, som kan anses svara mot syftemålet.
I 1907 års proposition var siffran föreslagen till 1,000 kronor.
Denna siffra var vald på grund av statistiska undersökningar rörande de
under åren 1902—1904 i högsta domstolen avgjorda målen, vilka givit
till resultat, att med denna siffra omkring 25 procent av revisionssakerna
skulle fallit under gränsen. En på grundval av förut omförmälda statistiska
uppgifter företagen undersökning beträffande år 1913 har givit
till resultat, att för detta år cirka 33 procent av avgjorda revisionssaker
skulle fallit under 1,000-kronors-gränsen. Huruvida ett avskärande av
7* å i/3 av revisionssakerna tillsamman med de övriga medel att dels
alldeles förhindra tillträde till högsta domstolen, dels minska lusten där -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

till, vilka här förut ifrågasatts, räcker till att åstadkomma den önskade
effekten, kan givetvis ej med säkerhet beräknas, emedan allt för många
ovissa faktorer ingå i beräkningen. Så t. ex. vet man alls icke, vilken
verkan det kommer att hava, om revisionsskilling i besvärsmål och deposition
till säkerhet för motparts kostnadsersättning införes. Det torde
emellertid få anses vara ett gott resultat, om dessa medel räcka till att
motväga den tendens till ökning i tillströmningen, varom här förut ofta
talats, så att man under den tid, som kräves för balansens avarbetande,
kan räkna med, att antalet inkommande mål håller sig vid samma siffra,
som vid periodens begynnelsepunkt. I de följande beräkningarna tages
därför endast hänsyn till de åtgärder, som gå ut på ett direkt avskärande
av fullföljdsrätten, alltså summa revisibilis samt förbudet mot fullföljd
i smärre brottmål.

Effekten av en summa revisibilis på 1,000 kronor kan såsom nyss
nämnts beräknas till cirka 25 å 33 procent av revisionssakerna. Borttagandet
av de smärre brottmålen beräknades i 1907 års proposition,
likaledes med stöd av statistiska undersökningar för åren 1902—1904,
hava till effekt att avskära cirka 28 procent av kriminella besvär. En
undersökning, som på grundval av förutnämnda statistiska uppgifter
företagits angående år 1913, giver till resultat, att effekten för sagda år
skulle utgjort högst 33 procent av kriminella besvär.

Om man utför beräkningen å 1912 års siffror, som utvisa en totalsumma
av 1,812 inkomna mål, därav 811 revisionssaker, 666 kriminella
besvär, 76 skiftesmål samt 259 andra civila besvär, så skulle efter borträknande
av 25—33 procent av revisionssakerna och 28—33 procent av
de kriminella besvären kvarstå 543 å 608 revisionssaker, 446 å 480 kriminella
besvär samt 335 civila besvär, inklusive skiftesmål, alltså tillhopa
c:a 1,324—1,423 mål. Denna arbetsbörda motsvarar efter en beräkning
av 14 mål i veckan 95 å 102 arbetsveckor. Då man med inrättande
av enbart femmansavdelningar på andra och tredje rummet skulle komma
upp till 115 arbetsveckor, skulle alltså 13 å 20 veckor bliva över till
balansens avarbetande. En balans på 3,000 mål skulle alltså kräva
11—16 år för att bliva avarbetad.

Det torde därför vara nödvändigt att sätta summa revisibilis till
1,500 kronor, varjämte, i motsats till vad som föreslogs år 1907, begränsningen
torde böra införas även i civila besvärsmål, inklusive utsökningsmål.
(I egentliga ansökningsärenden lämpar sig ej användandet av en
värdegräns. I skiftesmålen är sådant uteslutet, emedan högsta domstolen
i dessa mål är andra instans.) För att bedöma effekten av en sådan
gränslinje är intet annat material tillgängligt än statistiken för år 1913.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Efter denna statistiks resultat skulle en summa revisibilis av 1,500 kronor
avskära ungefär 40 procent av revisionssakerna samt 24 procent av
förenämnda civila besvär. Därjämte skulle det ifrågasatta avskärandet
av smärre brottmål enligt 1913 års statistik hava till följd att cirka 33
procent av dessa bleve uteslutna. Tillämpar jag dessa procenttal på
1912 års siffror, skulle återstå 487 revisionssaker, 446 kriminella besvär,
76 skiftesmål samt 197 andra civila besvär eller tillhopa 1,206 mål.
Detta arbetsmaterial skulle efter beräkning av 14 mål i veckan taga 86
arbetsveckor. I dessa fall skulle alltså 29 arbetsveckor årligen återstå
till balansens avarbetande. Tyvärr skulle även i detta läge minst 7—8
år åtgå till dess balansen bleve slut.

I fråga om dessa beräkningar bör det anmärkas, att särskilt beräkningen
av antalet smärre brottmål, som skulle avskurits från fullföljd, är
mycket osäker, i det att av de för 1913 avlämnade statistiska uppgifterna
rörande kriminella besvärsmål det i många fall ej kunnat med
säkerhet inhämtas, huruvida brott, för vilket målsägande yrkat ansvar
eller tilltalad fällts till böter, varit av den art, att målen enligt de föreslagna
bestämmelserna fått fullföljas. Denna osäkerhet har rått beträffande
icke mindre än omkring 10 procent av samtliga kriminella
besvärsmål, varför det är mycket möjligt, att man bort räkna med allenast
omkring 25 procent avskurna brottmål i stället för med 33 procent.

I lagutskottets utlåtande i förevarande ämne vid 1913 års riksdag
har framhållits önskvärdheten, att om en värdegräns antages för rätten
att fullfölja talan till högsta instans, en möjlighet öppnas att i särskilda
fall kunna få tillstånd att fullfölja mål, som falla under värdegränsen.
Utskottet har också angivit, i vilka fall utskottet tänkt sig att sådant
tillstånd skulle kunna meddelas, nämligen om avgörandet har betydelse
utanför den föreliggande saken, eller när denna är av väsentlig vikt för
den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedelbart angår.
Därjämte har utskottet ansett, att mål av särskild betydelsefull beskaffenhet,
t. ex. jordatvister, alltid borde undantagas från förbudet.

Det vill synas, som om utskottet vid framställandet av denna tanke
närmast haft norsk och dansk lagstiftning till förebild. I bägge dessa
länder finnes nämligen en möjlighet att erhålla dispens från förbudet
att till högsta instans fullfölja saker under ett visst värde. Den avfattning
utskottet begagnat stämmer närmast överens med den, som förekommer
i ett förslag till »lov om rettergangsmaaden i tvistemaal», som
för närvarande är under behandling i stortinget.

Däremot innehåller den tyska processlagstiftningen, som satt ett

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

värde av 4,000 Mark såsom villkor för anlitande av Reichsgericht, ingen
utväg att erhålla dispens för ringare mål.

Det förslag, som framlades för 1907 års riksdag, innehöll ej heller
några bestämmelser i förevarande syfte.

Onekligen kan det utav fastställandet av en värdegräns tänkas
bliva en följd, att vissa klasser av mål aldrig eller ytterst sällan skulle
kunna komma under högsta domstolens prövning, emedan de regelmässigt
ligga under den antagna värdegränsen. Det läte alltså tänka sig, att i
dylika mål en olikhet i rättstillämpningen skulle kunna utbilda sig vid
hovrätterna. Med det system, som tillämpas i Tyskland och föreslagits
i 1907 års proposition, skulle häremot ej finnas annat botemedel än
lagstiftnings- eller lagförklaringsåtgärder. Det av lagutskottet föreslagna
systemet skulle åter innebära, att bland annat i dylika fall högsta domstolens
mening skulle kunna inhämtas. Detta senare system förefaller
vid ett första betraktande enklare och naturligare, men vid närmare
undersökning framträda spörsmål, som göra dess företräde tvivelaktigt.
Om t. ex. högsta domstolen i ett dylikt fall fått tillfälle att giva sin
uppfattning tillkänna, men det visar sig, att hovrätterna eller någon av
dem det oaktat vidhåller en avvikande mening, vad bör följden härav
bliva? Bör i sådan händelse tillstånd att fullfölja talan till högsta instans
medgivas i varje fall, då hovrätt tillämpat en annan tolkning än högsta
domstolen gjort? Besvaras detta spörsmål jakande, framträder ett nytt:
bör ej i konsekvens härmed uti varje mål, där en hovrätt tillämpat en
annan tolkning än högsta domstolen tidigare gjort, tillstånd att fullfölja
talan till högsta domstolen beviljas, även om ej den betingelse är för
handen, att mål av dylik beskaffenhet regelmässigt falla under värdegränsen?
Besvaras även denna fråga jakande, synes man i själva verket
vara inne på ett helt annat sjmtem, enligt vilket högsta instansen får
anlitas, så snart en oriktig tillämpning av materiel lag ägt rum; med
andra ord: högsta domstolen skulle bliva en revisionsinstans i egentlig
mening för mål under värdegränsen, medan den i mål över värdegränsen
fortfarande som hittills bleve en appellinstans. Uppenbart är, att om
man ginge så långt i medgivande av undantag, utsikten att få ett mål
under högsta domstolens prövning skulle vara så pass stor, att med all
sannolikhet försök att vinna tillstånd därtill skulle göras tämligen regelmässigt,
i fall parten eljest hade benägenhet därtill. Den kvarstående
vinsten skulle i så fall allenast bliva den, att målen ej finge gå direkt
till högsta domstolen, utan bleve underkastade en förprövning av en
dispensmyndighet, som avvisade sådana mål, i vilka den fann uppenbart
att en oriktig lagtillämpning, med andra ord ett oriktigt avgörande av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

rättsfrågan, icke ägt rum. Men efter all sannolikhet skulle följden bliva,
att ett stort antal mål tillätes komma under högsta domstolens prövning
och att effekten av förbudet skulle äventyras.

För min del får jag, med hänsyn till nu antydda svårigheter, uttala
den uppfattning, att 1907 års system vore att föredraga. Det har,
såvitt jag känner till, icke försports, att i Tyskland det fullständiga
avskärandet av mål under 4,000 Marks värde medfört några olägenheter
i avseende å rättsskipningens enhet. Och i nödfall återstår ju alltid
utvägen att genom lagstiftningsåtgärder råda bot för en dylik påföljd.
Skulle det emellertid för frågans genomförande i riksdagen anses nödvändigt,
att utväg till anlitande av högsta domstolen i undantagsfall
hålles öppen, synes det vara att föredraga att begränsa beviljandet av
sådant tillstånd strängt till sådana fall, då möjligheten att erhålla ett
prejudikat av högsta domstolen är utesluten, och sålunda se bort från
eventualiteten att en hovrätt avviker från en av högsta domstolen antagen
rättsgrundsats eller lagtolkning. Detta synes för övrigt också hava
varit lagutskottets mening.

Vad beträffar förslaget att inrymma ett allmänt undantag för
jordatvister, får jag uttala den åsikten, att giltig anledning härtill ej
synes vara för handen. Det kan medgivas, att det ofta ej är lätt att
med full säkerhet uppskatta värdet av ett jordområde, men om, såsom
formuleringen lyder i 1907 års proposition, värdet uppenbarligen icke
uppgår till summa revisibilis, inser jag icke, varför detta slags värdeobjekt
skulle behandlas efter särskilda regler.

Oavsett huru nu behandlade spörsmål om tillstånd att i undantagsfall
anlita högsta domstolen i mål av lägre värde än den antagna summa
revisibilis varder avgjort, lärer det för genomförande av en annan föreslagen
åtgärd vara av behov att anvisa eller anordna en myndighet, som
i vissa fall kan företaga en förprövning av ett mål, i vilket talan fullföljes
till högsta instans. I det föregående har tillstyrkts att införa
skyldighet för part, som vill fullfölja talan i högsta domstolen, att deponera
ett belopp till säkerhet för motpartens rättegångskostnad. Därvid
har framhållits, att om part förklarar sig ur stånd att fullgöra denna
skyldighet, en prövning bör anordnas, huruvida med hänsyn till omständigheterna
i målet det bör tillåtas parten att, med befrielse från
denna skyldighet, få målet prövat av högsta instans. Till denna myndighet
synes också kunna förläggas prövningen, huruvida anledning i
särskilt fall är för handen att låta ett mål, vars värde faller under
summa revisibilis, få fullföljas till Kungl. Maj:t. Det vill synas, som
om en prövning av den art, varom här är fråga, ej lämpligen kan lämnas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

åt annan myndighet än åt högsta domstolen själv. Emellertid lärer det
ej kunna ifrågakomma att med dessa ärenden upptaga en hel domstolsavdelning.
Dels kan prövningen icke komma att erbjuda några större
svårigheter, dels är det ej osannolikt, att ansökningarna, åtminstone i
början, skulle bliva talrika, och det skulle, om en hel domstolsavdelning
toges i anspråk, lätt kunna inträffa, att en god del av effekten av
summa revisibilis äventyrades. Inskränker man däremot antalet ledamöter
på ifrågavarande avdelning till tre, är det möjligt att med den
indelning på 1 sjumans- och 2 femmans-avdelningar, som här ovan
förordats, anordna en sådan dispensavdelning, utan att detta behöver
inkräkta på det beräknade antalet arbetsveckor i övrigt. Visserligen
låter detta sig ej göra utan att något anlita de arbetskrafter, som disponerats
på sjumansavdelningen. De arbetskrafter, som vid den föreslagna
indelningen skulle vara tillgängliga för dispensavdelningen, räcka nämligen
ej till för mer än åtta arbetsveckor, och denna arbetstid kan ej
antagas förslå för dispensärendena. Om däremot dessa arbetsveckor
förvandlas till suppleantveckor, skulle en dispensavdelning kunna anordnas
sålunda, att under eu å två dagar i veckan, allt efter behov, två ledamöter
från sjumansavdelningen delegerades att tillsammans med en
ledamot, som för tillfället har suppleantvecka, bilda dispensavdelning.
Genom denna anordning skulle, fortfarande under bibehållande av grundsatsen
om viktigare måls avgörande på sjumansavdelning, full trygghet
vinnas, att dispensärenden kunde komma under behandling med den
skyndsamhet, som måste anses önskvärd, och dispensavdelniugens funktionstid
kunna lätt och enkelt avpassas efter behovet. För medgivande
av tillstånd torde i så fall böra erfordras, att två av dispensavdelningens
ledamöter äro ense om dess beviljande.

Genomförandet av de åtgärder, som i det föregående tillstyrkts,
skulle kräva ändring dels i 18 § regeringsformen, dels ock i 30 kap.
rättegångsbalken, utsökningslagen samt lagen om högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar. Ett utkast till dessa lagändringar bifogas,
däruti beträffande införandet av summa revisibilis samt bortskärandet
av smärre brottmål upptagits det uti 1907 års proposition framlagda
förslaget med de jämkningar, som skulle föranledas av införande av
summa revisibilis även i besvärsmål. Det bör betonas att det bifogade
förslaget allenast är ett utkast, som tarvar närmare granskning och
bearbetning. Jag har nämligen i detta hänseende hållit mig till herr
statsrådets yttrande vid ärendets överlämnande till processkommissionen,
att kommissionens tid icke skulle upptagas med det tidsödande arbetet
på ett fullständigt lagförslags utarbetande, utan att detta skulle ske

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

inom justitiedepartementet. I överensstämmelse härmed hava ej heller
utarbetats motiv till de särskilda bestämmelserna i utkastet. Jag tillåter
mig i detta sammanhang att framhålla, att om, såsom sannolikt är, det
blir omöjligt att för innevarande års riksdag framlägga ett fullt utarbetat
och av lagrådet granskat förslag till erforderliga bestämmelser av
civillags natur, det dock vore önskvärt, att förslaget till ändring i 18 §
regeringsformen bleve förelagt årets riksdag till antagande, och har jag
tänkt att det av processkommissionen utarbetade utkastet kunde vara
ägnat att sätta riksdagen i tillfälle att bedöma behovet av de föreslagna
åtgärderna samt deras omfattning.

Jag bifogar vidare såsom bilagor en del statistiska utredningar,
som i och för utlåtandet blivit utarbetade inom processkommissionen.

Stockholm den 30 januari 1914.

J. HELLNER.

K. Schlyter.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 höft. (Nr 64). 7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

1 § (= nuvar. 1 §).

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten
instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan
över hovrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten
anhängiggjorts, så ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan
föregången stämning, hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag
ansett.

2 § (= nuvar. 2 §).

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogin, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 § (= nuvar. 3 §).

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet
att, där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit till -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

låten, och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang
med klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda
fullföljda särskilda frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin
talan genom besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 § (= nuvar. 4 §).

över utslag, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget prövning av fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med huvudsaken, där denna kommer under Konungens prövning.

Vad nu är sagt äge dock ej tillämpning, där hovrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

5 § (= nuvar. 5 §).

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall, i fråga
om tid för klagan över det utslag, vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga
motsvarande tillämpning.

6 § (= nuvar. 6 §).

Över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,
varigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 § (jfr. 1907 års försl., 5 §).

Mot hovrätts slutliga utslag i tvistemål, som efter vad eller genom
besvär till hovrätten inkommit, äge part ej fullfölja talan, när utslaget,
i vad det gått honom emot, rörer enbart penningar eller sådant, som
kan till visst värde i penningar skattas, och värdet av vad han tappat
uppenbarligen icke överstiger 1,500 kronor.

8 § (jfr. 1907: 6 §).

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas utom i
dessa fall:

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där lian för brott, som i lagen
är belagt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid, blivit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan avser
ansvar för brott, som i lagen är belagt med dödsstraff, straffarbete eller
avsättning.

3:o) I avseende å ansvar för brott av beskaffenhet, som i 2:o)
sägs, må, där brottet ej är sådant, att det allenast av målsäganden
åtalas må, justitiekanslern fullfölja talan, när synnerliga skäl därtill äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest
gått honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst
värde i penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvitt ej uppenbart
är, att sammanlagda värdet av vad han tappat icke överstiger 1,500
kronor. För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn
allenast till honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet; och må
han ej heller söka ändring i annat hänseende än nu är sagt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.

Genom vad nu är stadgat göres ej rubbning i den åtalsrätt, som
riksdagens justitieombudsman tillkommer.

9 § (= 1907: 7 § 1 st.).

År enligt 7 eller 8 § parts rätt att fullfölja talan beroende på
värdet av något, varom dömt blivit, må vid beräkning av det värde
hänsyn icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

10 § (= 1907: 7 § 2 st.).

Har genom hovrätts utslag värjemålsed blivit part ålagd, äge han
i utslaget söka ändring utan hinder av vad i 7 och 8 §§ är stadgat
om inskränkning i rätt att fullfölja talan.

ii §•

Menar part i något fall, där enligt föreskrifterna i 7 eller 8 §
fullföljd av talan ej må äga rum, att det för en lagbestämmelses enhetliga
tolkning är av synnerlig vikt, att hans talan varder av Konungen
prövad, eller att talans fullföljande är för parten av synnerlig betydelse

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

utöver det fall, varom i hovrätten är dömt, må han hos Konungen
söka tillstånd till talans fullföljande.

I brottmål må sådan ansökan rörande fullföljd av allmänt åtal
endast göras av justitiekanslern.

12 § (jfr. nuvar. 8 och 1907: 8 §).

Över hovrätts utslag i fråga, varom i 16 kap. 10 § förmäles och
som blivit från underrätt fullföljd, må ej klagas, utom av den, som
dömts till fängelse eller böter, mer än 1,500 kronor, eller i fall fullmäktig
blivit skild från fullmäktigskapet eller hovrätt fastställt beslut,
varigenom kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig
åtgärd beviljats eller yrkande om hävande av sådan åtgärd ogillats.

Över hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 §
dragits under hovrättens prövning, må klagan ej föras.

13 § (= 1907: 9 §).

1 mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,
vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

14 § (= nuvar. 9 §).

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot
beslutet föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget,
skall i fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje
fall finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i
sådan fråga äga motsvarande tillämpning.

15 § (— nuvar. 10 §).

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av
hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i
25 kap. 7 § är angående där omförmälda beslut föreskrivet äga motsvarande
tillämpning.

16 §.

Vill någon hos Konungen söka ändring i hovrätts utslag eller
beslut, vare skyldig att hos Konungens befallningshavande nedsätta ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

allenast revisionsskilling, 150 kronor, utan ock till säkerhet för den
kostnadsersättning, Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart,
150 kronor. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem
nedsatt ovan stadgat belopp, galle det även för de övriga. Aro i målet
flera motparter, vare den, som vill klaga, dock ej skyldig nedsätta mera
än ovan är sagt.

Förmår part på grund av fattigdom ej nedsätta 300 kronor, efter
ty i första stycket sägs, vare främst pliktig nedsätta det belopp, som
till säkerhet för motparts kostnadsersättning är föreskrivet. År han ej
heller i stånd därtill, äge ej utan särskilt tillstånd av Konungen sin
talan hos Konungen fullfölja.

Från skyldighet, varom i denna paragraf är stadgat, vare kronan
fri; så ock i brottmål allmän åklagare samt tilltalad, vilken hålles häktad.
Annan tilltalad i brottmål, som vill hos Konungen föra klagan i fråga
om ådömt ansvar*, vare fri från nedsättande av revisionsskilling. Från
skyldighet att göra nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning vare
part fri, där enskild motpart ej finnes.

17 § (jfr. nuvar. 11 § och 1907: 11 §).

Då hovrätt meddelar utslag eller beslut, skall hovrätten tillika pröva,
huruvida part må däremot omedelbarligen fullfölja talan. År partens
rätt till klagan beroende på uppskattning av något, varom dömt blivit,
skall vid hovrättens prövning därutinnan bero.

Finnes parten till fullföljd berättigad, skall i utslaget eller beslutet
givas till känna, huruvida lian skall fullfölja talan genom revisionsansökning
eller genom besvär; och varde jämväl angivet, där talan skall
fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall i hovrätten
anmälas, samt, i annat fall, inom vilken tid och varest besvär skola
inlämnas, så ock vad parten eljest har att iakttaga för fullföljd av sin
talan. Vad hovrätten sålunda föreskriver skall i fråga om sättet för
fullföljd av talan lända till efterrättelse.

I mål, där någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom
nu är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den
häktade, där det ej blivit för honom muntligen avsagt.

18 § (= nuvar. 12 §).

Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolv å
tjugonde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

hovrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmält, stånde
utslaget fast; och varde förty missnöj esanmälan, som göres senare eller
annorledes, än nu är sagt, ej upptagen.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge, utan särskilt bemyndigande,
å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra veder parten.

19 § (jfr. nuvar. 13 §).

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom
med underrättelse om vad parten har att iakttaga för fullföljd av sin
talan.

20 § (= nuvar. 14 §).

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten att mot beslutet
fullfölja talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, äge vederparten att inom den tid, som för
svaromåls avgivande gäller, påkalla prövning av frågan, huruvida anmälan
blivit rätteligen gjord.

21 § (= nuvar. 15 §).

År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången
av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
hovrätten befintliga handlingar i målet.

22 §.

Vill part, som icke är i stånd att nedsätta det till säkerhet för
vederparts kostnadsersättning föreskrivna belopp, söka Konungens tillstånd
att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, vare, där klagan skall
föras genom revisionsansökning, pliktig att senast å sjunde dagen före
utgången av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, giva sin avsikt
att söka sådant tillstånd vederparten skriftligen till känna genom två
stämningsmän eller eljest sålunda, att bevis, som därom utfärdas, enligt
11 kap. 38 § äger vitsord.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 64.

23 § (jfr. nuvar. 16 § 1 st.).

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall
före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs,
inställa sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge han ej allenast Konungens befallningshavandes
bevis om fullgjord nedsättning av belopp, som i 16 § är föreskrivet,
utan ock överklagade utslaget jämte bevis om anmält missnöje samt
underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten,
så ock de hos hovrätten förda protokoll.

24 § (jfr. nuvar. 16 § 2 st.).

Part, som företer bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet för
vederpart^ kostnadsersättning, men icke om nedsättning av revisionsskilling,
foge till handlingarna jämväl intyg av Konungens befallningshavande
eller underrätten eller häradshövdingen eller borgmästaren eller
kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark,
länsmannen eller lappfogden i den ort, där parten har sitt hemvist,
att han icke äger tillgång till nedsättande av 150 kronor eller efter
nedsättande av detta belopp skulle sakna nödtorftigt uppehälle; och vare
parten, där sådant intyg företes, befriad från nedsättande av revisionsskilling.
Sökes hos någon av de myndigheter nu sagda äro sådant
intyg, som här avses, och äro ej sökandens förmögenhetsvillkor myndigheten
kunniga; uppdrage då åt trovärdig man att därom hålla undersökning,
och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

25 §.

Företer part ej heller bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet
för vederparts kostnadsersättning, och söker parten Konungens tillstånd
att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, foge till handlingarna
ej allenast sådant intyg om fattigdom, som i 24 § sägs, utan ock bevis,
som i 22 § är stadgat, att han givit sin avsikt att söka sådant tillstånd
vederparten till känna eller att vederparten blivit inom den för delgivningen
stadgade tid för delgivning sökt på sätt i 11 kap. 10 § sägs
utan att kunna anträffas, eller ock intyg att vederparten vid den tid,
då delgivningen skolat ske, vistats å utrikes ort. Finner Konungen
nödigt höra vederparten över ansökningen, skall vad i 27 kap. 6—14 §§

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

är för där avsedda fall stadgat i tillämpliga delar gälla. Konungen
prövar med hänsyn till omständigheterna i målet, huruvida det sökta
tillståndet må beviljas.

26 §.

Varder tillstånd, varom i 25 § sägs, av Konungen beviljat, meddelar
Konungen tillika föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta tillståndet
till godo, har att delgiva beslutet åt vederparten.

27 § (jfr nuvar. 17 §).

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 23 § stadgade
tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga, stånde hovrättens utslag
fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter
Konungen ny tid.

Har part icke inom stadgad tid ingivit Konungens befallningsliavandes
bevis om fullgjord nedsättning av belopp, som i 16 § är föreskrivet,
eller i stället iakttagit vad uti 24 och 25 §§ är för särskilda
fall stadgat, vare lag som i första stycket sägs.

Söker part tillstånd att få sin talan hos Konungen fullfölja, ändå
att han ej förmår nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet för motparts
kostnadsersättning, men finner Konungen ej skäl bevilja det sökta tillståndet,
stånde hovrättens utslag fast.

28 § (= nuvar. 18 §).

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill vederpart, som inom
den för svaromåls avgivande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning
för sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde
dagen efter utgången av den tid.

29 § (jfr nuvar. 19 §).

Har den, som söker revision, underlåtit att ingiva överklagade utslaget
eller bevis om anmält missnöje eller underrättens eller hovrättens
protokoll i målet, och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då
målet till avgörande företages, skall sökanden hava förlorat sin talan.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 34 höft. (Nr 64.) 8

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 64.

30 § (jfr nuvar. 20 §).

Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde
dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomma.

Äger part, som vill söka revision, ej utan särskilt tillstånd av
Konungen sin talan hos Konungen fullfölja, skall tiden för svarandens
inställelse räknas från den dag han erhållit del av Konungens beslut,
varigenom sådant tillstånd beviljats.

Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att
varda hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall
visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid inställt sig, äge han framställa
jäv mot vittne, som hos Konungen åberopas.

31 § (= nuvar. 21 §).

Vad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgat angående
mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under
Konungens prövning.

32 § (jfr nuvar. 23 §).

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag,
då utslaget eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast
Konungens befallningshavandes bevis om fullgjord nedsättning av belopp,
som i 16 § är föreskrivet, utan ock överklagade utslaget samt underrättens
och hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande
ej åligger hovrätten efter ty i 35 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad, äge att till Konungens befallningshavande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,
där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för
parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dagutslaget
eller beslutet honom delgavs.

Har hovrätt i där anhängig! mål meddelat beslut om någons
häktande eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare
klagan över det beslut ej till viss tid inskränkt.

Företer part bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet för veder -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

parts kostnadsersättning, men icke om nedsättande av revisionsskilling,
gälle vad i 24 § är stadgat.

Företer part ej heller bevis om fullgjord nedsättning till säkerhet
för vederparts kostnadsersättning, och söker parten Konungens tillstånd
att ändock få sin talan hos Konungen fullfölja, foge till handlingarna
sådant intyg om fattigdom, som i 24 § sägs, och lände i fråga om
vederpartens hörande samt ansökningens prövning till efterrättelse vad
i 25 § stadgas.

33 § (= 1907: 24 §; jfr nuvar. 24 §).

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt
meddelats; och gälle i ty fall icke vad i 7, 8 och 13 §§ i detta kapitel
är stadgat om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

34 § (jfr nuvar. 25 §).

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos
Konungen fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde hovrättens
utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall,
utsätter Konungen ny tid.

Vad i 27 § andra och tredje stycket är för där avsedda fall föreskrivet
skall äga motsvarande tillämpning, när talan fullföljes genom
besvär.

35 § (= nuvar. 26 §).

Åro besvär över hovrätts utslag hos Konungen anförda, skola från
hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet samt, där
klaganden är allmän åklagare eller i målet häktad, jämväl hovrättens i
målet förda protokoll, såvitt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

36 § (jfr nuvar. 27 §).

Har klaganden underlåtit att ingiva överklagade utslaget eller
hovrättens protokoll eller annat protokoll eller utslag i målet, och är ej
det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till avgörande företages,
skall klaganden hava förlorat sin talan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

37 § (jfr. nuvar. 28 §).

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i
27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla; dock
skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag
i målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka
tillfälle ej lämnats vederparten att sig yttra, honom delgivas.

Äger klaganden ej utan särskilt tillstånd av Konungen sin talan
hos Konungen fullfölja, och är sådant tillstånd beviljat, skall, där delgivning
av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas vederparten.

38 §.

Vill part på grund av 11 § söka Konungens tillstånd till fullföljd
av talan mot hovrätts utslag, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet
beträffande talans fullföljande, och foge till klagoskriften sin ansökan
med de skäl, varpå den grundas. Sökes sådant tillstånd i mål, däri
talan skall fullföljas genom revisionsansökning, äge dock parten utan
föregående missnöjesanmälan inställa sig hos Konungen. Hovrätten
give, på ansökan, part underrättelse om vad han enligt denna paragraf
har att iakttaga.

Finner Konungen nödigt att höra vederparten över ansökningen,
skall vad i 27 kap. 6—14 §§ är för där avsedda fall stadgat i tillämpliga
delar gälla.

Varder ansökningen av Konungen beviljad, gälle i fråga om beslutets
delgivning åt vederparten vad i 26 och 37 §§ är för olika fall
stadgat, och lände i avseende å det fortsatta förfarandet till efterrättelse
vad här förut är stadgat beträffande mål, som utan tillstånd må hos
Konungen fullföljas. Göres ej ansökan om tillstånd inom tid, som här
ovan sagts, eller varder gjord ansökan avslagen, stånde hovrättens
utslag fast.

39 § (jfr nuvar. 22 § och 1907: 22 §).

Gör Konungen ändring i hovrätts utslag i mål, som omedelbart i
hovrätten anliängiggjorts, eller varder i annat fullföljt mål ändringssökandet
i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

tillika, att klaganden äger återbekomma nedsatt revisionsskilling. Gives
ej sådant förordnande, skall revisionsskillingen tillfalla kronan.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att sådan rätteligen ej
skolat av parten gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, hos
Konungen framställa yrkande om avgiftens återfående.

Huruvida det av klaganden till säkerhet för motpartens rättegångskostnad
nedsatta belopp må av klaganden eller motparten lyftas, därom
förordnar ock Konungen.

40 § (= nuvar. 29 §).

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad
det honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,
inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen
insända hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill
hörande handlingar.

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat gälle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål under ställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,
vad part har att iakttaga, där han vill påminnelser i målet avgiva.

41 § (= nuvar. 30 §).

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande
i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen
finner nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet
förhör med parterna hålles.

42 § (= nuvar. 31 §).

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning
mellan parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 18 § anmält
missnöje med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos
Konungen fullföljes, ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

49 § 3 st.

Utslag i mål, däremot enligt 30 kap. 7 eller 8 § rättegångsbalken
talan ej må hos Konungen fullföljas, utan så är att Konungen enligt
11 § i samma kapitel därtill beviljar tillstånd, gånge utan hinder av
ansökan om tillstånd i verkställighet såsom laga kraftägande dom.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas.
Har i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet
visats åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 §
finnes stadgat för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål
av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken stadgas
rörande klagan över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär
till hovrätten inkommit, äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Utkast

till

Lag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,
av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §.

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,
tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av
året utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar. Därjämte skall
högsta domstolen under den tid av året, då så erfordras, upprätthålla
den tjänstgöring, vartill bestämmelserna i 3 § giva anledning.

3 §•

Där i allmän lag tillstånd av Konungen är stadgat såsom villkor
för måls dragande under Konungens prövning, ankomme beviljandet av
sådant tillstånd på en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående
av tre ledamöter. Tillstånd är att anse såsom beviljat, där två av de
ledamöter, som i prövningen deltaga, äro om beviljandet ense. 4

4 §•

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar
lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hörande
ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de enligt
gällande föreskrifter anmälas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

6 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
6

6 §•

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens
avdelningar samfällt är särskilt stadgat.

STATISTISKA BILAGOR

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914.

1 sand.

34 höft. (Nr 64.) 9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga C.

Rättsstatistik, formulär 13, för 1913.

Revisionsmål och besvärsmål av civil natur, vilka av högsta domstolen avgjorts
1913 och däri dom eller utslag givits före årsskiftet. I.

i 2 a

i 3

4 a

! b

I 7

i 8 a

S 9
i 10

; 11 a
b

! 12

M å 1

I. Revisionsmål:

A) Av H. D. avgjorda i 3:e instans.

Ang. Äktenskap (upplösning, boskillnad
m. m.) ...........................

» oäkta barns underhåll ............

» rättsförhållandet mellan föräldrar

och barn i övrigt ..................

» förmynderskap, godmanskap ...

> testamente ...........................

» bouppteckning, arvskifte, avlidens
kvarlåtenskap i övrigt ...
» gränstvist, rättsförhållandet mellan
grannar.........................

» lösningsrätt, klander av åtkomst
(bättre rätt) till fast egendom,
köp, byte, gåva av fast eg. ...

» arrende, hyra ........................

» skogsavverkningsrätt...............

» annan nyttjanderätt till fast eg.,
servitut, rätt till undantag eller

annan avkomst av fast eg.......

» rätt till gruva........................

» väghållning...........................

» avledning av, rätt till vatten ...

» expropriation, stadsplan .........

>> fast egendom i övrigt ............

» lösöreköp; panträtt i lös egend.;
klander av åtkomst (bättre rätt)
till, lån, lega, gåva av lös egend.
» patent, varumärken, äganderätt
till skrift etc.; rätt till firma ..

» växel....................................

21	8 I	4 \|	5	6 1	v !	8 I	9	10	11	12 1	18 \|	14 \|	15 \|	16
Tvisteföremåls värde	S:a av kol. 2-4	Tvisteföremåls värde	ac SS P w* 0 cs 1 ce	-4 EK 2. (D O 7? SK ö rf-	P	Härav
1 w* h	t Cs H o	“uppenbarligen under 1,000 kr“	över 1,000 —1,500 kr.	över 1,500 —2,000 kr.	1 '' ---------- j över 2,000 kr.	“uppenbarligen över 1,000 kr.“	it kol. 5, 10, 11	ej upptagna till prövn.	pM S C: ►t <'' do’ P På ®	fastställda	ändrade j
						i		i	4	5	i		3	t
—	—	—	—	—	—	—	i	i	1	2	—	—	1	i
					i	i	i	8	1	4	_	_	3	i
_	_	__	_	i	i	i	—	3	—	3	—	—	3	—
—	1	—	1	t	—	2	5	8	2	11	i	—	10	—
—	1	i	2	—	—	3	2	5	1	8	i	1	3	3
—	2	4	6		-	—	—	—	12	18	—	—	13	5
3	3	4	10			18	n	29	14	53	2	_	40	11
9	6	G	21	3	i	12	5	21	G	48	4	—	36	8
8	1	—	9	—	i	10	1	12	1	22	1	—	17	4
4	1	1	(i	1		o	1	4	5	15	1	—	11	3
_	_	_	_	—	—		—	•-	1	1	—	—	1	—
1	_	1	2	—	i	—	1	2	5	9	—	—	8	1
3	_	2	5	—	—	—	3	3	12	20	—	1	17	2
_	1	_	1	_	_	i	—	1	—	2	—	—	2	—
									2	2	—	—	1	i
5	5	—	It	1	—	7	fi	14	-	24	—	1	21	q
						_	i _	_	1	1	_	—	—	i
5	3	! —	1 8	3	—	15	! —	18		2G	3	1	20	2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposilvm Nr 64,

2 !	3 \|	4	6 1	6 1	1 t	8 1	9 1	10 \|	il II	12 \|	13 \|	ii	15 i	16
Tvisteföremåls värde	03	Tvisteföremåls värde	ÖB X P pr © OS 1 SO	Värde okänt	S:a av ko). 5, 10, 11	Härav
1 i.! 8 i *-; ? ! 1	över 500 —1,000 kr.	uppenbarligen \| under 1,000 kr.“	SO ■< P? © to 1	över 1,000 —1,500 kr.	över 1,500 —2,000 kr.	över 2,0C0 kr.	“uppenbarligen över 1000 kr.“	ej upptagna till prövn.	återförvisade	j p i i £ i s? 1	undrade
	4		10		7	13	i	21	J	31	3		i 24	4
i	2	—	8	—	t	1(5	—	17	ii	21	l		18	oj
14	7	i	22	it	4	13	2	30	_1	52	3	3	31	12
19	10	—	29	5	(i	9	—	20	-	49	2		37	10
16	13	—	29	8	4	.15	—	27	£	58	i	2	45	10
10	3	i	14	2	4	21	2	29	5	48	4	2	38	■t!
y	3		5	—	—	4	—	<s	—	9	—		5	4
2	1	_	3	t	...	4	2	7	_	10	2	_	5	3
I	—	o	3	—	—	4	5	9	i	13	—	—	9	4
5	3	—	8		1	5	—	6	t	15	—	—	12	3
—	1	_	1	—	~	1	1	2	i	4		_	2	2 i
1	1	■ -	2	—	—	1	...	1	-	3			3
1	_	_	1	__	_	8	5	13	i	15		_	14	i
—	—	—	—	i	1	9	4	15	4	19	1		lfi	2I
—	—	—	—	—		o	—	9	—	2	—	—	2
2	—	-	£	i	l	2	—	4	—	6	—	—	5	i
118	72	23	213\ 39	34	200	59	332	84	629	31	11	479	108
			= 4	0%										i \|
									10	10	2		8	_;
—	1	1	9	3	4	1	4	12	4	18	—	1	14	3
	—	—	—	—	—	1	1	2	10	12	—	2	8	2
							9	2	1	3			! 3
—	—	—	—	—	—	1	2	3	5	8	—	2	! 3	3
. 3	! —	3	0		—	1	2	3	5	14	—	—	11	3
. —	—	—	—	-	—	1	—	1		1	—	—	!	i —

M å 1

15 a
b

l(i a
b

18
1!)
20

21 a

24 a

25
2(5

Ang. skuldebrev, förslräckning........

» borgen ................................

» bandelsköp ..........................

» köp av lös egendom i övrigt .

» arbets- och tjänsteavtal .......

» sysslomannaskap, mäklaravtal
» sjörättsmål .....................

i arbete), pension
olycksfall i arbete

bolags- och föreningstvister.
återvinning eller tredskodom, lagsökning,
utmätning .............

betalnings- eller förmånsrätt
konkurs

andra konkurstvister...... ......

klander av skiljedom ...........

annat .................................

Summa

B) Av H. D. avgjorda i 2:a instans,
enär hovrätt forum privilegiatum..

II. Besvärsmål:

eller domhavande:

Ang. äktenskap... .................

» oäkta barns underhåll .....

» omyndighets- eller myndighets
förklaring, förmynderskap, godmanskap
.......................

skap ............................

expropriation .................

marks återställande i skogbärande
skick .......................

verk etc.

68 Ktingl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 64.

.......	1	2	3	4	5	6	7	8	!*	10	il 1	12	13	14	15	16
		Tvisteföremåls värde	SP	Tvisteföremåls värde	SP		ep SB		Härav
	M å I	—500 kr.	1 Cl fri	“uppenbarligen under 1,000 kr.“	ss tf © » * l	över 1,000 —1,500 kr.	över 1,500 —2,000 kr.	över 2,000 kr.	“uppenbarligen över 1,000 kr.“	» < tf © cc	Värde okänt	tv kol. 5, 10, 11	ej upptagna till prövn.	återförvisade	fastställda	ändrade
35	Ang. olycksfall i arbete ..................	1			1			4		4		5	t		3	i
36	» utomobligatorisk skada i övrigt (»brottslig grund» etc.)............	5	_	......	5	i	t	1		3		8	t		6	i
37	» konkursärenden ....................	1	—	—	1		—	2	—	2	10	13	i	—	10	2
38	» lagfart, inteckning..................	1	2	i	4	—	—	-	i	1	26	31	3	—	27	i
39	» syneförrättning .....................	1	—	—	1	—	—	—	—	—	2	3	—	—	8	—
40	» andra ärenden........................	2	i	—	3	—	—	1	i	2	8	13	1	—	n	i
41	» domstols behörighet eller stäm-nings giltighet ..................... » beslut under rättegången.........	i	t		2				2	2	_	4		i	3
42	—	—	—	—	-	—	—	—		3	3	1	—	2	—
	Summa	15	5	5	25	4	5	13	15	37	84	146	10	6	113	17
43	2) överexekutor (utsökningsmål): Ang. verkställighet av dom ...........		1	1	£			I		1		3	l		2
44	» skiljeförfarandet, verkställighet av skiljedom ........................	_	3	_	3			1	2	3	. 4	10	3	_	4	3
45	» utmätning..............................	ti	2	1	14	3	—	2	—	0	7	26	4	-''	19	3
46	» exekutiv auktion ..................	—	1	5	P	—	—	3	3	0	8	20	2	—	16	2
47	» köpeskillingslikvid..................	—	2	—	2	2	1	4	—	7	1	10	2	—	6	2
48	» kvarstad, skingrings- eller rese-förbud .................................	i		1	2	i	1	1	1	4	1	7			7
49	» vräkning el. annan handräckning	4	—	1	5	—	—	—	5	O	19	29	5	—	23	i
50	» annat (lagsökning)..................	1	—	—	1	—	—		i	1	—	2	2	—	—	—
	Rader 43—50 Summa	17	9	9	35	6	2	12	12	32	40	107	19	—	77	Hl
	» 28—42 »	15	5	5	25	4	5	13	15	37	84	146	10	3 6	113	“17
	» 28 —50 »	32	u	14	60	10	7	25	27	69	124	253	29	6	190	28
51	Bj Av U. D■ avgjorda i 2:a instans, fullföljda från 1) ägodelningsrätt eller magistrat (skiftesmål).............................											80	2	6	39	33
52	2) rådhusrätt (dispaschmål) ............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	5	—	—	5	—
53	3) hovrätt a) stämpelmål ...............											20	2		11	7
54	b) andra ........................											8	2	. —	5	t
	Rader 51—54 Summa											113	6	6	60	41

1 =10 % ändrade av 107.
1 6 -f 17 = 16 % av 146.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga D.

Av högsta domstolen under 1913 avgjorda revisionsmål, däri dom givits
före årsskiftet, med särskild hänsyn till de utan erläggande av revisionsskilling
fullföljda målen.

2|8|4|a|6|7|s|9|l0

11 12 13 | 14

Tvisteföremåls värde

M a 1

C rf
a ö

p.*ö

£cr

rrs

i <

«3t

5*?

Härav

p 0

4 a

7 a

11 b

15 u
b

16 a
b

18
21 a

24 a
b

A) Sökanden på grund ao fattigdom befriad
från revisionsskilling

Ang.

äktenskap ......

förmynderskap
testamente ......

arv ...............................................

gränstvist ..................................

köp av fast egendom no. m................

arrende ..........................................

hyra................................................

annan nyttjanderätt till fast egendom

fast egendom i övrigt........................

bättre rätt till lös egendom m. in.......

växel ..........................................

skuldebrev, försträckning .................

borgen .............................................

handelsköp.......................................

köp av lös egendom i övrigt ............

arbets- och tjänsteavtal .....................

sysslomannaskap ..............................

olycksfall i arbete ...........................

utomobligatorisk skada i övrigt
återvinning efter la^
betalningsrätt i konkurs,
andra konkursmål

Summa

B) Fullföljda av kronan

C) Övriga revisionsmål ..

Summa

1 —

118

5 1 26

1 ! Ö

28 i 169

6
6

4
tf
1
6i
81
6,
1
6
6
6

519

34 200

I —I 2 —!

10 i — | 75

! — 15! 1

i 11 I 3891 98

84 j 629J 31 ( 11 | 479 108

Av de under A) upptagna målen, 94 stycken, ändrades 9 = 9.5 %.

» » » B) » » , 16 » » 1= 6.6 %.

» » » C) » » , 519 » , återförvisades 11\_a/

ändrades 98/ --1''0

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Approximativ beräkning, huru de i 1907 års kungl. proposition föreslagna bedomstolen
skulle hava verkat med avseende å de brottmål, som 1913 avgjorts

statistiska uppgifter för * * 4 * 6

1 '' 1	2	3	4	6	6	7 i		»	10	—r\|
1 i 1	• J1 å 1	H. I). 2:a instans (utom krigsrättsmål)	Krigsrättsmål	Mål, som eljest enl. 1907 års
Polis-rnyn-digh. första instans (ang. tvångs-arbete) o. dyl.	Allmän hov- rätt törsta instans	Övriga (kam- mar-	Krigs- hov- rätten första instans	Övriga	av J. K., J. 0. eller allmän åkl.	av straff-arbete ingått i straff-skalan	målsäganden, e i skadestånd fordrats	när
med.- styr., justitic- min.)	över 1,000— 1,500 kr.	över 1,500 kr.	eljest
8	Underställningsmål .....................			_		1	_	_		_
	Mål fullföljda:
b	av justitiekanslern, ensam eller
	]ämte annan........................	—	2	—	2	t	10	—	—	—	—
[ c	» justitieombudsmannen .........			—	—		1	—	—	—	—
: d	» allmän åklagare eljest .........	—		—	—	~	—	—	—	—	—
e	» målsäganden ensam ............	2	1	—	—	1	—	21	2	12	?
f	» målsäganden jämte tilltalad	—		—	—	—	—	9 3	—	1	—
g	» tilltalad ensam	13	7	5	9	24	—	—	—	—
		15	10	5	11	27	11	24	O	13	•)?
	Av dessa mål ha av H. D.
	ej upptagits till prövning............	—	2	i	3	7	—	1	—	1	—
	återförvisats ..........................	1	—	i	—	—	—	—	—	—	—
	fastställts ............................	13	8	3	4	18	5	21	2	9	—
1 :	ändrats...................................	1	—	—	4	2	6	2	—	3	—

*) Mål, i vilka talan fått fullföljas av såväl målsägande som tilltalad, liava upptagits i kol. 12—16.

’) Härav skulle 6 fått fullföljas jämväl av målsägande.

*) » » 6 » > * > ».

4) Detta mål skulle » » » » » .

6) Några av de i kol. 23 upptagna målen hava sannolikt varit av den beskaffenhet, att de bort upptagas

6) I denna summa ingår ett avsevärt antal mål (omkring 10 % av samtliga kriminella besvärsmål),
för vilket målsägande yrkat ansvar eller tilltalad fällts till böter, varit av den art, att målen enligt bestäm -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga E.

stämmelserna om avskärande av vissa mindre brottmål från fullföljd till högsta
av högsta domstolen och däri utslag givits före årsskiftet. Grundad på inkomna
1913 enligt formulär 14.

! 12	1 3	14 \|	15 [	16	17	18	i»	20	21	22	23	24	25	26	27	2$
förslag alltjämt fått fullföljas		Därav av H. D.	Enligt 1907 års förslag från full- följd av- skurna högst	Därav av H. D.
av den tilltalade, enär	Summa från full- följd
frihets.	fängelse ingått i	summan av böter och skadestånd	varje-		oj upp- tagna till prövn.	åter- för- visade	fast- ställ- da	änd-	ej upp- tagna till prövn.	åter- för- visade	fast- ställ- da	änd-	Summa mål
straff etc. ådömts	straff- skalan (bötes- mål)	utgjort 1,000- 1,500 kr.	över* stigit 1,500 kr.	målsed varit ålagd	eljest	icke av-skurna	rade	rada
		—	—	—	—	i 15 1	—	—	1 9	6 1	7	1	—	4	2	i 22 1 4
	-								4	2	_	l	1
—		—	—	—	—	39	3	1	30	5	53?	5	1	44	3	92
’) 7	8) 15	_	i	*1 1	—	28	1	1	19	7	8?	—	—	4	4	36
112	57	—	—	18	3	248	31	1	187	29	86?	10	1	65	10	334
119	72	—	i	19	fi)3	332	35	3	246	48	°) 158	18	2	118	20	490
7	10	—	—	1 1 13	2	35
96	53	—	—	i	246
16	9		i	4	—	48	—	—	—	—	—	—	—	—		—

i kol. 11 eller 17.

beträffande vilka det av de avlämnade statistiska uppgifterna ej kunnat med säkerhet inhämtas, huruvida brott
melserna i 1907 års kungl proposition skolat avskäras från fullföljd.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga F.

De under 1910 avgjorda revisionsmålen hade krävt följande tid

	Antal	%
från underrättens utslag till hov-rättens dom: mindre än 6 månader ...............	43	6.8
6—9 månader .........................	70	11.1
9—12 » ...........................	145	23.0
1-1V* Är ..............................	296	46.9
1 7»—2 » ..............................	69	10.9
mera än 2 år ...........................	8	1.8
Summa	631	lOO.o
från hovrättens till Kungl. Maj ds dom: mindre än 6 månader ...............	5	0.8
6—9 månader...........................	28	4.4
9—12 » ...........................	29	4.6
1—1 Vt år ..............................	50	7.9
1 V«—2 » ..............................	108	17.0
2—2 V. » .............................. 2 7»—3 » .............................	176	27.7
152	24.0
3—4 » ......................*........	69	10.9
mera än 4 år ...........................	17	2.7
Summa	634	lOO.o
från underrättens utslag till Kungl. Majis dom: mindre än 1 år ........................	8	1.8
1—17» år ..............................	36	5.7
17.-2 » .............................	27	4.3
2-2 7» » ..............................	58	9.2
2 7.-3 » ..............................	82	13.0
3—3 7. » ..............................	134	21.2
3 7»—4 » ..............................	142	22.5
4—5 * ..............................	106	16.8
5—6 » ..............................	27	4.3
mera än 6 år ...........................	11	1.7

Summa

^ mi

631 lOO.o

mindre än 1 år — 40-9 %

mera än 1 år = 59. l %

mindre än 1 år = 9.3 %

1— 2 år = 24.9 %

2— 3 år = 61. T %

J mera än 3 år = 13.a %

mindre än 2 år

= 34.7 X

[mera än 2 år

= 65.8 %

mindre än 2 år = 11.8 %

2—3 år = 22.* %
j-3—4 år = 43.7 %

meru än 4 år = 22.8 %

I mi

mindre än 3 år

= 33.5 %

I mera än 3 år

| =66.5 %

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 64.

Bilaga G.

Av de under 1912 avgjorda 615 revisionsmålen voro 344 konforma,
214 difforma, 57 av annan art (därav 29 deserta, återstoden sådana, i
vilka hovrätt ej prövat fullföljd talan, dömt såsom första instans etc.).

	Fastställda	Ändrade j
Beträffande de 344 konforma målen hade
nedre revisionen yrkat fastställelse i 295, vilket bifölls i...............	272	1
medan ändring skedde i	—	23
» » » ändring i 49; av dessa fastställdes ............	16	—
ändring skedde i..................	—	33
Summa	288	56
Beträffande de 214 difforma målen hade
nedre revisionen yrkat fastställelse i 162, vilket bifölls i ...............	135	—
medan ändring skedde i	—	27
» > » ändring i 52; av dessa fastställdes ............	9	—
ändring skedde i..................	—	43
Summa	144	70

Under åren 1887—1905 avgjordes i högsta domstolen:

A) 10,822 mål, i vilka underrätt och hovrätt stannat i samma slut.
I 9,541 (88.2 X) av dessa blevo domstolarnas beslut av högsta

domstolen fastställda.

I 1,281 (11.8 X) blevo domstolarnas beslut av högsta domstolen
ändrade.

B) 6,415 mål, i vilka underrätt ock hovrätt stannat i skilda slut.
I 4,807 (74.9 X) av dessa blev hovrättens utslag av högsta domstolen
fastställt.

I 1,608 (25.1 X) blev hovrättens utslag av högsta domstolen ändrat.
Dessa siffror avse samtliga mål, civila och kriminella. Under
samma tid ändrades hovrättens utslag i

1,043 fall (28.1 X) av 3,711 difforma civila mål;

696 fall (12.5 X) av 5,546 konforma civila mål.

(Beräkningen grundad på statistiska uppgifter i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1907.)

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 34 käft. (Nr 64.) 10