Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57 (Proposition 1914:57 - b)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Nr 57.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, lag om införande av den nya
strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt vad i avseende
därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i
8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§
i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 och
6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande
av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906; given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad
i avseende därå iakttagas skall;

4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906; samt

7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten
av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, samt då de under färd till eller
från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten;

6: o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vatten -byggnadskåren anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning
på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal,
hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under
tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén
hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek,
eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad
än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom
krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller
avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes
eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets
krigsmakt är mobiliserad. Under sådan tid äger jämväl andra delen
av lagen tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat
föranleda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän;
med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare
och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, vilka äro anställda vid krigsmakten i sådan
befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med
undantag av kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter
samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
ävensom vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister
och eldare;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg
på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt
tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han
icke eljest skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän
med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal
samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock
allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

7 §•

Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver,
ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren
anställda, personer, ändå att de icke, enligt vad ovan
är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter
densamma, därom stadgas i 61, 98, 130, 132 och 157 §§.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att lian icke lyder
under lagen, därest lian i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom
eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår
brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143, 166,
167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår
brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande
fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande
makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,
skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där
brottets beskaffenhet det medgiver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där
icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt,
straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de
även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå
samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet
ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han
lydde under samma lag.

De i 7 § omförmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade
straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängiggörande den
tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i
nämnda § sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande
övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som
förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet
går till ända, under det han är fången eller rymd,
eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade
eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest
blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad
straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus
eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så
länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet
av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att
så eljest icke skulle varit förhållandet.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt
förordnande av Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk
krigsdomstols behandling, ankomme det på högste befälhavaren på stället
att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring
med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i
förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten
och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,
hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till
straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom,
hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna lag, skall i de fall,
vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till
dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält
eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt
i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas
genom skjutning.

17 §■

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där
domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,
att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna
lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande
av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,
som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt
i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag, eller fängelse, som
blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

för vilket straff är utsatt i denna lag, bör, där så kan ske, straffet
verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott
mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,
verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter
vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,
saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men
möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde
förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till
Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktar rest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag
och högst femton dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst
sex dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad
på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år, ej
heller i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande
ordning genom förbrytelsen ådagalagts.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,
i kasernrum eller tält.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftideii
utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt
kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å
fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare
finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält
eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt
rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt
fall medgives.

Den, som undergår vaktai’rest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.
Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet.

25 §.

Sträng arrest verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i
tre dagar, skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag, då
avbrott sker, hålles den arresterade under bevakning i låst ljust rum;
och inräknas nämnda dag ej i strafftiden.

Den arresterade må ej under arresttiden deltaga i tjänstgöring,
men skall under den tid, då han hålles i mörkt enrum, där så ske
kan, lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halvtimme varje dag.

Den, som undergår sträng arrest, må ej åtnjuta annan kost än
manskapet vanligen bestås eller annan dryck än vatten och ej heller,
där det ej för särskilt fall medgives, mottaga besök.

26 §.

Verkställighet av sträng arrest må ej ske, förrän vederbörande
läkare efter gjord undersökning förklarat, att den straffskyldige kan

Kungl. Maj:ts K åd. Proposition Nr 57.

utan våda för hälsan undergå straffet. Finnes så icke vara förhållandet,
eller saknas å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande, skall
straffet förvandlas till vaktarrest enligt de i 39 § för jämförelse mellan
arreststraff av olika slag stadgade grunder.

27 §.

Vaktarrest och sträng arrest kunna åläggas med skärpning genom
hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden. Sådan skärpning må
åläggas allenast då det med hänsyn till av den straffskyldige förut
undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes
icke kunna antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle
å honom utöva tillbörlig verkan.

Ålagd skärpning bör verkställas vid strafftidens början men tilllämpas
icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för
hälsan undergå skärpningen.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut
verkställas.

28-§.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,
om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill
dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det
ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän
lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag
är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes
till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, skall tillika dömas till avsättning från det ämbete
eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Kungl. Maj:f,^ Nåd. Proposition Nr 57.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,
skall han av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid
krigsmakten; dock må, då tiden för ådömt straffarbete ej uppgår till
sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga
anseende därigenom fläckas eller spilles, på befälhavaren bero att bibehålla
honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller ock krigsman, tillhörande det vid
krigsmakten fast anställda manskap, för brott, som omförmäles såsom
straffbart i denna lag, tre eller flera gånger straffats med böter, vaktarrest,
sträng arrest eller svårare straff, samt, därest bestraffningarna
utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton
dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa
bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott, som omförmäles
såsom straffbart i denna lag; då må den brottslige, även om något av
de fall icke är för handen, som i föregående båda moment avses, jämte
det straff, vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika,
om han är officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han
tillhör manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning
vid krigsmakten, såvida han prövas hava gjort sig ovärdig den aktning
och tillit, som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning, eller
krigstuktens upprätthållande eljest det kräver. Härvid må dock ej
tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid
den tid, då brottet, varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan
bestraffningen blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i denna lag, och finnas
olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall
den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill
den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift
räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,
skall det straff tillämpas, som gäller för manskap.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, för vilket
straff är utsatt i denna lag, vare i stället underkastat disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende
meddelas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som
ådömes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om
sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller
upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna
lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som däri förekomma; skolande vad i allmän lag tinnes stadgat
om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i
disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess
säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,
som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare
straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som
genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter
denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden
belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat
vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall
stadgat.

År en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter
10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.
i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

14 Kung).. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Då brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet
att böra enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag
med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå
till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara
mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse
och varje dags sträng arrest mot tre dagars fängelse; dock att brutet
dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i
allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas
bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla
gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring av straff äga
rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott
förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda
§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett
gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje
slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Yad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att
förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid
tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava
undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags vaktarrest och en dags vaktarrest mot sträng
arrest under en tredjedels dag. Uppkommer genom avräkningen brutet
dagatal, anses detta vara förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan
han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå
sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med
det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny
förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff
av det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det
svåraste något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse
mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med
iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må
överstiga, om det är arrest utan bevakning eller vaktarrest, tjugufyra
dagar, och, om det är sträng arrest, åtta dagar; och varde, vid tillämpning
av det sålunda bestämda straffet, avräknad den tid, varunder den
straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff,
efter det förseelse ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses, det först ålagda straffet jämlikt
35 § övergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till
fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del
verkställts, då ny förseelse förövas; då skall det arreststraff, som för
den eller de senare begångna förseelserna ålägges, enligt vad i 35 § är
stadgat, övergå till fängelse och med övriga straffet förenas.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat
straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff,
varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av
dem. Har skärpning med mörkt enrum ådömts enligt allmänna strafflagen,
anses en dags sådan skärpning svara mot två dagars skärpning
endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas efter
sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som
redan verkställts, båda straffen eller någotdera av dem arreststraff, och
äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning
jämväl avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse
mellan olika skärpningar stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom
samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige
tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande
befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är
stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom
särskilda beslut, vilka på eu gång förekomma till verkställighet, samma
person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet,
att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas,
göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tilllämpning
av i denna och allmän lag stadgade glinder, förordnar, huru
straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit
till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade,
Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blivit av befälhavare någon ålagt, men verkställandet
därav, på sätt i 207 § sägs, anstår i avvaktan på utslag över
annat mot den straffskyldige vid domstol angivet brott, för vilket
han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för
det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande
föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de
särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,
den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande
bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande
eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa
fall större våld, än nöden kräver; gälle vad i sådant hänseende om
nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning
eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning
överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara
för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans
beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;
då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den,
som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för
att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens
hindrande är nödigt.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle
jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är
stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen
likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,
må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen
följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av
utslag gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall
disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 3

Kunyl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen
avviker från den trupp eller det fartyg, vartill lian hör, eller från den
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger
honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för
rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning
för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §,
dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består
brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,
och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare
straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg
under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till
följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett är

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brottet av den, som tillförene
varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen
sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse
eller straffarbete i högst två år.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses
böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som
jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

51 §.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.
Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna
§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, varde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort
sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med
disciplinstraff; dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit
straffad för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna
äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet
över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller värde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det
ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

53 §.

Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden
efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter
det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde ansedd såsom hade han
rymning förövat.

Lag samma vare, där i annat fall, än i 1 inom. avses, olovligt
undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader
eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden.

54 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande
eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig
till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att,
så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges
den felaktige med disciplinstraff.

55 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så
snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest
anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, varde, om det sker i
avsikt att undandraga sig krigstjänsten, ansedd såsom hade han rymning
förövat men, om sådan avsikt ej ådagalägges, straffad efter 52 eller
53 §, allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig
till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra
timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om
han är ämbete- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman
för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd
till fängelse eller straffarbete i högst tvä år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

57 §.

Har krigsman eller någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 57.

förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så. som hade han
själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å
de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast
för rymmaren försvårande.

58 §.

Vet krigsman, eller någon, som utan att vara krigsman lyderunder
denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,
att annan ärnar rymma, och underlåter lian att i tid uppenbara de
omständigheter, som därom kunniga äro, eller har han, efter det
rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap
om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas
med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än
om han själv begått rymningen.

59 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör
sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre
eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

60 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen
det rum eller tält. vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat
förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt
23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det
sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

Öl §.

Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ linnes stadgat om
krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktige, officerare,
underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,
ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren
anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till
krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och
tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot -

22 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

svarande tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila äinbetsoch
tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,
ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att
med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud
eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd
hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter
till lydnad och ordning; då skola anstiftare och anförare dömas till
straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till
fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter
för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var
anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

63 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till
straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.
Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete på livstid eller från och med tre till och
med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och
med ett till och med åtta år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen och 34 § denna lag skils.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då
brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej
fullföljdes längre än i 62 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller
anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och
annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till
och med fyra år; men i de fall, varom 63 och 64 §§ handla, skall
anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete
från och med två till och med åtta år. Å officer eller underofficer,
som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillämpas den
särskilda påföljd, som i 63 och 64 §§ stadgas.

66 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror
emot förman finnes bestämt

67 §.

Di''äper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller
dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

68 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande
efter allmän lag, brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

69 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar
han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga
äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff
eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

70 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen
inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 62 §
är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan
visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete
från och med ett till och med tre år och annan deltagare i
upploppet till fängelse i högst ,sex månader. Äro synnerligen mildrande
omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den
där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,
dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller
egendom; vare lag, som i 64 och 67 §§ sagd är; dock att för sådan
deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter
64 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra
till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant
arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet
betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare
till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare
till straffarbete i åtta år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig
till brott, varom i detta moment är sagt, skall ock förklaras ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

71 §•

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av
gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt,
gälle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag
är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar
sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i
1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den
med skriften åsyftade verkan.

72 §.

Den, som, medan förox-dnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap
om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller
å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.
Sker brottet vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffai*bete i högst
ett år dömas.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för x-ådplägning i ämnen, genom
vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,
därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del
därav befinner sig; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff
eller, där faran var stolle, till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat
underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde
till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,
men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från
straff fria.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 4

2 (i

Kung!,. Maj:ts Säd. Proposition Nr 57.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses,
kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande
förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs..

75 §.

De i 02, 03, 04, 05, 07, 70 och 73 §§ av detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara
krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,
upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

70 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning
och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller
straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete
i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas
till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller
var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat,
må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,
straffes efter 76 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige
efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder
under denna lag, att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom
gränsen av denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att
hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller
17 § allmänna strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i
två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Straff efter 76, 77 eller 78 § må icke ådömas, då befallningen
avsåg utförande av gärning, som enligt lag icke är tillåten.

80 §.

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall
meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse
i högst sex månader.

81 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman
i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbetseller
tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för
sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer,
till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet,
till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock
att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om
den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han
tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och med sex år.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som
är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes
ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å
tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller
eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas
till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig
emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det
i eller för ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller varde, där
omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som
år hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället
bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den
förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

88 §.

Har brott, varom i 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav,
att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet
eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade
till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under
vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör
sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot
överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den
brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har
befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin
förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylikt
brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande
i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning
jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för
den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i
avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, kar
att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant
brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens
upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,
dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör
den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,
må han beläggas med disciplinstraff.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten
eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete
i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete
från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i
tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara
för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller
straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må till disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs
i denna §, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig
skyldig till sådant brott, och varder han för det brott dömd till fängelse
eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som
i 29 § avses, den brottslige tillika, om han är officer eller underofficer,
dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande
befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom
sitt förfarande prövas hava förspillt den aktning och tillit, som bör
tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan
gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades
ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse
i högst sex månader.

92 §.

Söker fönnan, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande
krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till
fängelse.

93 §.

Kalif/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57. 31

officer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet;
dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig
till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller
gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i
eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,
eller förgår sig någon, på sätt nu är sagt, mot krigsfånge,
straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes
kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Lag samme vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.
avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-
eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits
uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg
eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,
varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Yar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller
område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å
krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i

Knuff 1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med
disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter
eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad
av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör
beläggas med strängare straff.

Har i annat fall, än nu är sagt. krigsman inom förläggnings- eller
stationsort eller, då han å annan ort uppträder i militär tjänstedräkt,
eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han
uppträder i dylik dräkt, gjort sig skyldig till sådan förseelse, som i
1 mom. omtalas, och skedde det å väg, gata eller annat ställe, varom
i 11 kap. 15 § allmänna straffflagen förmäles, straffes efter tv i
1 mom. sägs.

Officer, underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller
utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig
till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin
befälsställning bör äga hos sina underlydande, varde, där ej för den
gärning, vartill han gjort sig skyldig, särskilt ansvar är stadgat i
denna eller annan lag, belagd med disciplinstraff.

Vad i 80, 95 och 96 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl
å krigsmaktens reserver tillhörande personer, som uppträda i militär
tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

99 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten
eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

98 §.

8 KAP.

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,
varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,
straffad efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,
att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var
för dess behov avsedd, värde det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff
belagt.

100 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har
någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon, på sådant ställe rökt tobak eller på
annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och
kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar
med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad
eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara
ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd,
dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och
kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

101 §.

Var som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter
annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,
belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro
omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i
högst sex månader dömas.

102 §.

Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes
förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till
bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 5

3 1 Kungi. Maj:ts Nå<i. Proposition Nr 57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till
utrustning hör, eller av annan krigsman utan behörigt tillstånd köper
eller tillbyt.er sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller
lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med
vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar.
Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige dömas
till fängelse i högst sex månader eller, om brottet förövas av någon,
som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes
till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

103 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är
för dess behov avsedd, eller bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan
den tillägna, olovligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska
anläggning, straffes efter allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg,
kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där krigsmaktens egendom
veterligen föi’varades, eller visste den brottslige, att egendomen eller
anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd,
dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till två år; voro de
synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Förövas brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller
avdelning av densamma är mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

104 §.

Var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma
kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör
å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat,
dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro
de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 103 § 1 inom., straffes
den brottslige efter allmän lag.

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 103 § 2 eller 3 mom. eller
104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses
vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp
av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,
vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar
inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som l-ånar eller gör
försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig
till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall. än ovan i detta kap.
avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna
lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom
eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom
gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller
annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i
fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i
läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest
inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning av denna lag gälla vad allmän lag
innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill och inbrott; dock att,
där någon begår stöld andra eller tredje gången, och den stöld är
sådan, som omtalas i 103 § 3 mom. eller 106 §, tiden för straffarbetet
må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §. skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter
103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 57.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än
förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som
tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den
han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller
underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dessutom dömas till fängelse i högst sex månader eller
böter högst ett tusen kronor. Hör den brottslige till manskapet, skall
han dömas till fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minsttre
dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av
förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot
annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller
underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om
han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex
månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes,
om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst
å viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med

Kungl. Maj:ts Når/. Proposition Nr 57.

fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro
omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens
eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller
till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är
pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer,
avsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,
må den brottslige dömas, om han är officer eller underofficer, till
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet,
till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta,
underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till
avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff
och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager
officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom
av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i
olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans
befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap
eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad

38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som
han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till
förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes lian därför efter allmän
lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
ansett. Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna
väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket
eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av
brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller
frän och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde,
där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige,
om han är officer eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller
tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse.
Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas
med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige,
om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och,
där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas, och, om han hör till manskapet, dömas till straffarbete i
högst två år.

Söker någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann
uppgift eller annorledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig
att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,
varde, där ej gärningen jämlikt denna lag föranleder strängare straff,
belagd med disciplinstraff.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar
eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. v\ro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två är
dömas.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som
blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet,
som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av
manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det
förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Var det av förhastande, han sig förgick, och kom därav ingen eller
ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av
ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges
eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom
lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är
officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna
strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,
i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet,
varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande
till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som
är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens
polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller
inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant
brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän
lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag
för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §.

Lämnar befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring
eller annan likartad tjänstgöring, obehörigen sin post, eller finnes
han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, skall han
dömas till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller
till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den brottslige
beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst
tre dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den
brottslige dömas till fängelse i högst sex månader, eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt annan
eller finnes han drucken å sin post, straffes på sätt i 123 § 1 mom.
är stadgat.

125 §.

Förövas brott, som i 123 eller 124 § sägs, av någon, som tillhör
mobiliserad avdelning av krigsmakten, må straffet höjas till straffarbete
i högst två år.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst,
vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som
den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest
i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar eller, om brottet
förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets försvar och som han
vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av
hemlighet, varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter
allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

128 §.

Vad i 127 § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott,
som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel
eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av
allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen
i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd,
om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik
beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet,
till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande
och ingen eller ringa skada därav kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
åligga eller av förhållandenas beskaffenhet!påkallas, och är
ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges
den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare
beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;
då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen
försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller
underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet,
tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) tf

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad i denna § är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl
å officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,
ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat
uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller
allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen
stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar
är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så
framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet
eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning
insikt i särskild vetenskap erfordras.

Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott, som bär
sägs, begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens
reserver, ändå att denna lag icke eljest .skulle vara å honom tillämplig.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på
livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i
förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,
8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;
straffes efter ty i nämnda lag är sagt. Förövas brottet av någon, som
lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets bestämmande,
ansett såsom försvårande omständighet.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,
miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses
såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å
krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar
i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till
straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

135 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev
endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid
eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit
till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete
från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen
till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Kung!.. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 57.

har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom
kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran
ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i
denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare
för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig
angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna
värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete
på livstid. Yar faran ringa, och kom ingen eller långa skada,
eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket
verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller
fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som
medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat
fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta
nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall
stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat galle ock om varje annan befälhavare,
som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att
alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller
som giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig
igenom eller vinna undsättning återstår.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

141 §•

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken
söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse
eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller
att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra
fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla
sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,
om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest
dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må
i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad
fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under
sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller ä annan ort, den där av
fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då,
drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller
eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt
fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder
till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet
eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år. Voro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa
skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande,
i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning
eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes
så, som i 144 § är sagt.

KungI. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar
brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller
annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;
dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro
komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa
innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i
högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,
på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till
straffarbete på livstid eller'' från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning
till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller
upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om person, som tillhör krigförande fientlig
avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse
eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; galle vad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

Kung!,. Maj.ts Nätt. Proposition Nr 57.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som honom kunniga
äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;
då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller till
straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän
lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon
är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet
skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning: och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller
tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,
statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till
och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående
§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om
brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och
må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio År eller på livstid
eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Kung!,. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i
sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.
/

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till
avsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning
eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, straffes den
brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för
rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas
utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan
makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej
bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff
eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så oek om misshandel och förolämpning:.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då
brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, värde, om upproret
ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex
år, men i de fall, som i 68 och 64 §§ oinförmälas, skall anstiftare eller
anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan
deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till
och med tio år.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med
tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med
tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen
eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare
mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare
straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i
denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

159 §.

Yad i 158 § är stadgat äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk
deltaga i uppror eller upplopp.

160 §.

För brott, som i 71 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 § eller 77 § 1 mom., då fienden
är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför
större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till
och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest
med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen
livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år.

Yad i 79 § är stadgat är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,
som ovan i denna § är hämnd.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (N r 57.) 7

Kung/,. Motgift Nåd. Proposition Nr 57.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna
lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har
befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete
eller tjänst vid tillfälle, som i 81 § 2 mom. avses, skall den brottslige
dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på
livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses,
straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat gälle jämväl i fråga om brott, varom
i 1 mom. denna § förmäles.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,
förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd
inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg
eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller
telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning
eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör
sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna
uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av
gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling
av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav
att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige
bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes
såsom i föregående moment är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,
som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,
där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör
krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i
högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes
till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över
femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock
må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten
eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från
någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp
från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden
krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom
värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök
därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller
därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig
avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda moment för varje
fall är sagt.

168 §.

Hånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet
han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;
dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med
våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som
förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till
straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagt, föröva och sådant brott begått; då skola de mista livet eller
dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom ''tillgrepp fullbordat;
dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med
tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige
veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller
hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet
att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas
till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på
livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld
sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet
ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta
strafftid.

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 57.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i
därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest
uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera
krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i
stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid
krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,
livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga
framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på
honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller
fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets
försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist
för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den
brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år
eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;
dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge
eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den
brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda
förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta
år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen
lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de
plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,
eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka
drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller
straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden,
till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller
från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan
tjänstgöring, som i föregående moment avses, sig skyldig till förseelse,
som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför
svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men
om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med
fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
överlastad av starka drycker, eller har han, innan avlösning
skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i
175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige
beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i
minst tre dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Kunr/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 55

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,
olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör
krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,
vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;
dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;
dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till
och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår
eller skada; varde gärningmannen dömd till straffarbete från och med
fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall
gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och
med åtta år.

179 §.

Den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar
från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig
avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till
och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden
för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar
livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller
fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande
av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,
som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök
till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats,
att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall
den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio
år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

180 §.

Var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger
invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel,
foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet
eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än
den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet
av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.
Var det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets
beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid
krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock
avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen
efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap
på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet;
dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Den, som i krig olovligen brukar märke eller annat igenkänningstecken,
vilket avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält, värde,
där gärningen ej medför ansvar efter 149 §, straffad efter allmän lag;
dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för
fängelsestraffet höjas till två år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten
därav, eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan intagen
ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd
eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 57

sjuk person eller å den. som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar
gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde
för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid
straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande
omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomma det vederbörande befälhavare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål angående överträdelser av denna
lag, då dessa överträdelser efter samma lags nedannämnda rum kunna
försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande, delaktighet i rymningsbrott
eller stämpling därtill efter 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 154
och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter
76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 80 §;

5) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 81, 82, 84, 85,
90, 91, 93 och 94 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades
uttryckliga medgivande behandlas såsom disciplinmål;

6) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7) störande av gudstjänst efter 95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter 96 §;

9) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 100 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom efter 101 §;

12) olovlig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande
eller skadande av vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,
ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad
annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas
i 102 §, efter samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande
förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt
arbete, efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande,
då det bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport samt försök att
i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda överordnad eller annan, som
är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,
efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,
124 och 176 §§;

16) tagande av dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 och 132 §$, där ej genom förseelsen uppkommit skada,
från vars ersättande befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

19) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att
hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols
upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade
genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags
brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för
sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall
sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra
krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i
hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse
förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ finnes föreskrivet, äger
krigsdomstol att efter lag ådöma disciplinstraff i mål, som är under
dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål, varom i 16 kap. förmäles,
tillkommer utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar över
den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen
lydande befälhavare vid armén;

2:o) chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid
armén;

8:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente tillhörande
kustartilleriet;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4:o) stationsbefälhavare och varvschef, så ock, i de fall, som
Konungen bestämmer, annan befälhavare vid flottan av minst regementsofficers
grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt

7ro) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller
kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning;
så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning
eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare,
som innehar befäl över de i l:o)—6:o) av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare, som innehar minst underofficers
grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av
minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i
enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagt.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare gälle ock
om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt
utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,
som omförmäles under 4:o) och 7:o) av samma §, innehar sådan grad,
som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,
vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats
vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att
skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas
befälhavare inhämtas. Yad sålunda är sagt äge motsvarande tillämpning
i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad,
vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 1:6) är sagt, äger, där ej
sådant fall är för handen, som avses i sista momentet av nämnda §, över

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att sträng
arrest, vaktarrest över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom
hårt nattläger ej må av honom åläggas.

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles
i 191 § 7:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers
eller högre tjänsteställning, över den personal, som står under hans befäl,
enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer
krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,
äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad angående
fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen
på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt
eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt
behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål
utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om
han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Yad ovan om kommendant är sagt äge motsvarande tillämpning
i fråga om annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola
vara i nu angivna hänseende likställd med kommendant.

197 8.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit
till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt
som över fartygets övriga besättning.

År avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,
äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga
bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad
i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord
av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälha -

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vare, ifall lian innehar högre grad eller tjänsteställning än fartygschefen,
bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt
behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda
gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,
under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,
äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga
bestraffningsrätt med den inskränkning i fråga om de i 194 § omförmälda
befälhavare, som där är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,
varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förseelse
påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår
hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål
eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till
närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare
eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt
fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget,
varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger
det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela
beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison
i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är
tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,
bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning,
som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller
fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i
fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller
fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.
Vad i detta moment är sagt om kommendant gälle ock sådan befälhavare,
som jämlikt 196 § förklarats skola vara likställd med kommendant.

200 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;
dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på
sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens
omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för
särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt
över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmäles, göre
därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige
befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest till befälhavarens
kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning
om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.
Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare eller, där bestraffningsrätten
innebaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—6:o), eller
av högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt
196 § är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv
hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall
av honom förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller
av de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes,
skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd,
den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas,
vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet är av nöden. Yad vid förhöret huvudsakligen
förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande
av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff,
som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande,
äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning
icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets
avgörande, och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock
disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är
sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest
auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda
fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är
av beskaffenhet att vidare böra behandlas såsom disciplinmål, eller har
erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet
ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol;
dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av
synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare
utredning påfordran dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta
målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre
svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande
omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges
uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas
därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och
för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och
varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan
ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,
må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,
och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas
såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig
ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen
den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat
i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag
vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning
befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare
verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den
straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till
tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av
avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,
innan fartygets chef förklarat hinder därför ej mota.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren
eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom
skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken
till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den
straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen
icke åtnöjes.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej
åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om
överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten,
dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden
öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare,
som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande
det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med
påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga
besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är
detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här
ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från
den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens
förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må,
på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället
för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd
tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss
bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta
handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än
ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom
i c) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning
eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav
kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt, särskild krigsrätt
eller i fall, varom i 3 kap. förmäles, fåltkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten eller i fall, som i 5 kap.
nämnes, överkrigsrätt.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon avdelning
av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna
vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §.

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta
domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 §■

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas
under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regera entskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed
likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt
vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av
krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt
1 mom. är inrättad, eller som består av personal, vilken från olika
truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring.
Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller
likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan,
samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma, att två
eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola
lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall
lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare
såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej
är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana värv ådagalagt
insikt och erfarenhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt
de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas vid flera
olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare
i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan
ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren
till befattningen utnämnas.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.
Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i
1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där
ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson
eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka
åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller
någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person:
två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes
rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har
högsta graden.

9 §■

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller
kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare vid flottan skall inom varje
års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande
officerare av kaptens grad att under nästföljande år i mål, som i 8 § c)
omförmälas, vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt,
som där finnes, samt minst två och högst fyra andra officerare av
samma grad att under nämnda tid vara ställföreträdare för dessa
ledamöter.

Chef för arméfördelning skall inom varje års utgång förordna
fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes
grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en skall vara av överstes
grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer
är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,
som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Yad nu är
sagt om chef för arméfördelning skall äga motsvarande tillämpning å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom
å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad
angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer Konungen, huru de
officerare skola förordnas, som i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles,
skola tjänstgöra såsom militära ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande
skall i allmänhet avse helt kalenderår; dock må, då sådan
krigsrätt inrättas vid avdelning av flottan, som är på sjötåg, bestämmelse
meddelas därom, att ställföreträdare för militär ledamot, som har
förfall, må utses för tillfället.

11 §•

Rör mål, vilket skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel
avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen
de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär
ledamot eller ställföreträdare för sådan ledamot förordnas officer av
närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall
är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regements- eller stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.
Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband
förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,
där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,
som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom
auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna
anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad
auditör.

JCungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att,
då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har
ej vice auditör förordnats, eller föreligger hinder även för denne, förordnas
annan ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan
än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor
för att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Behörighet att föranstalta om sammankallande av krigsrätt, som
i detta kapitel avses, tillkommer befälhavaren för det truppförband
eller den station, vid vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om
särskild krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, göre
befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med
befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde.
Befälhavaren skall därefter med iakttagande av här nedan givna närmare
föreskrifter draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna
varda till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära
ledamöterna är befälhavare för det kompani eller annan däremot svarande
avdelning, som den tilltalade tillhör, må denne ledamot icke sitta i
rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe inkallas. Ej heller må
officerare, som tillhöra samma regemente eller samma därmed likställda
truppförband som den tilltalade, vara bisittare i rätten, då mål angående
åtal mot officer där förekommer, utan skola i sådant fall
militära ledamöter i krigsrätt vid annat truppförband i deras ställe
tjänstgöra i rätten. I de fall, då officerare, vilka lyda under annan
befälhavare än den, som föranstaltar om rättens sammankallande, skola
inkallas till tjänstgöring i krigsrätt, skall denne hos närmast högre
befälhavare göra framställning om deras inkallande.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart
lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma
inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom
åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om
häktningen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten,
vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

3 KAP.

Om fåltkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning
ställes på krigsfot, vare fältkrigsrätt underdomstol vid krigsmakten.

Ställes för sådant ändamål allenast en del av rikets krigsmakt
på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten
fältkrigsrätt skall vara underdomstol.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skola faltkrigsrätterna
upphöra.

Dagen, från vilken fältkrigsrätt skall vara underdomstol, eller
fåltkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §•

Skall jämlikt 16 § fältkrigsrätt vara underdomstol, förordnar
Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall
inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven
ordning detacherad, eller varder avdelning skild från förbindelse med
huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna
dagligen omedelbart från dennas befälhavare inhämtas, och är fåltkrigsrätt
underdomstol vid huvudstyrkan, äge i förra fallet huvudstyrkans
befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens
befälhavare bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas vid den detacherade
eller avskilda avdelningen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten
eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt
denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna
förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, bestämma,
att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och
en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en
generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer
eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss
person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär
ledamot förordnas officer av närmast högre eller närmast lägre grad
än den, som för varje fall är föreskriven.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, galle
vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall
är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten,
vid vilken fältkrigsrätten skall hållas; dock må, då åtal mot
officer förekommer, officerare från samma regemente eller samma därmed
likställda truppförband som den tilltalade icke vara bisittare i rätten.
Finnas ej behöriga officerare vid avdelningen, skola sådana från annan
avdelning av krigsmakten tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas för tillfället av den befälhavare,
vilken jämlikt 23 § föranstaltar om krigsrättens sammankallande.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas krigsdomare eller
auditör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan, som fullgjort

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 75

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens
verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så
ock eljest, där sålunda utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas
civil ledamot av den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens
sammankallande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,
sättes rätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av
krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen
utsett annan befälhavare att meddela dylikt förordnande, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, skall tillika bestämma
tid och plats för rättens första sammanträde samt till detsamma inkalla
rättens samtliga ledamöter.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,
skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, fältkrigsrätt
skall vara underdomstol, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,
skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, till slut handläggas
av den krigsrätt, där målet anhängiggjorts.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §
skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.
Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder
två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande
en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman.
De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson
eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två
regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman
och en kommendör, vilka, då mål om förseelse vid fartygs manövrering
eller navigering förekommer, skola inträda i krigshovrätten, den
förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för
den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två
officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall
för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne,
i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,
en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle
ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att
jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den
främste civile ledamoten.

26 §.

Då jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättas vid krigsmakten eller någon
del därav, skall ytterligare en regementsofficer av överstes eller kommendörs
grad av Konungen förordnas att i mål, som fullföljas från
fältkrigsrätt eller röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, såsom
militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,
som befinner sig i fält eller inom fästning, för flotta eller
eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare,
förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

Överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom
ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers
grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar
av armén och marinen, den ene samt, då mål om förseelse vid
fartygs manövrering eller navigering förekommer, bägge, där så ske
kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att
tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,
överkrigsrättens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande
behov av högste befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller
överauditör förordne högste befälhavaren annan ledamot i hans ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort
vad författningarna föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten
nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten
skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes,
eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt
avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall
inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är
stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall
träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,
av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt
inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning
förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen
eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten
enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro
vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts,
ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för
insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma
i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

Överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,
å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då
förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,
varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;
skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå
att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan
där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna
den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad
i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,
med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet
träda, innan han avlagt domareed.

31 §•

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol tage rättens militära
ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den
ordning, i vilken de enligt tjänsteställning eller turberäkning var
för annan äga företräde i tjänsten. Civil ledamot tage plats till
vänster om ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Allmänna åklagare äro vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol
överkrigsfiskal.

År fråga om åtal vid krigsrätt mot officer av regementsofficers
eller högre grad, skall talan i målet föras av överkrigsfiskalen vid den
krigsöverdomstol, varunder krigsrätten lyder; ägande dock överkrigsfiskalen
uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra
överkrigsfiskalens talan i målet.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt
anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Åro två eller flera avdelningar,
vid vilka krigsrätter äro inrättade, förlagda å samma ort eller
nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma
krigsfiskal anställas vid alla dessa krigsrätter eller några av dem.

Krigsfiskal, som i denna § avses, förordnas av Konungen. Därtill
må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller ock tjänstgör
eller förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid
avlagt prov visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och
författningar. Närmare bestämmelser om nu omförmälda prov samt
om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av
justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas,
må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om
krigsrättens sammankallande, tills vidare förordna ställföreträdare. Meddelar
befälhavaren sådant förordnande, åligger det honom att därom
lämna underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst
mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal av befälhavaren för den
avdelning, där krigsrätten inrättats. Till nämnda befattning förordnas
någon, som, enligt vad i 33 § är sagt, äger bekläda sådan tjänst vid annan
krigsrätt än fältkrigsrätt, dock att, där sådan icke finnes att tillgå,
annan lämplig person kan förordnas att vara åklagare vid faltkrigsrätten.

Varder under krig avdelning av krigsmakten, där fältkrigsrätt
är inrättad, skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen
finnes, förordne befälhavaren för nämnda avdelning lämplig person att
i överkrigsfiskalens ställe föra talan i sådana mål, som i 32 § 2 mom.
omförmälas.

35 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal,
som där skall tjänstgöra. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas
ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt
tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela
förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall föra talan.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad
författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

36 §.

Överkrigsfiskal åligger, förutom fullgörande av uppdraget såsom
allmän åklagare vid den krigsöverdomstol, där han är anställd, jämväl
att utöva tillsyn över åklagaretjänstens handhavande vid de krigsrätter,
som lyda under nämnda krigsöverdomstol.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild
krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigshovrätten
av tjänsteman i Svea hovrätt, efter ty särskilt föreskrives,
och i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas,
har att föredraga målet.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt. stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två
månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen
handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat
om krigsrättens sammankallande, att å hans expedition förvaras;
och åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela
krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året
blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom
göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall
befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda
krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten
att där förvaras.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande
handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet
handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot
avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och
åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet
upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten
att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren
därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande
handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet
upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten
att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda
krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff'' efter samma lag, för brott, som
i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning
är gjord till allmän lag;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i
fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller
är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes,
medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande
är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid
krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i
riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i
andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade
hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,
som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik
bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,
för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för
underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å
den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal
emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som
skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff
blivit någon ålagt.

Utan hinder av vad här ovan under l:o) och 2:o) är sagt, gälle
angående kammarrättens och domkapitlens domsrätt vad därom särskilt
är eller kan varda stadgat.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda
frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol, i annat fall än ovan i denna § är sagt,
den tilltalade eller annan tillstädeskommen person, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift
eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller
annan, äge ock krigsdomstol att därför döma till ansvar utom i det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne
förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, som, efter ty i 39 § är stadgat, tillhör krigsdomstols upptagande,
skall, där ej i denna lag annorlunda bestämmes, krigsrätt
rannsaka och döma.

Målet upptages av regements- eller stationskrigsrätten vid det
truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör, eller som
målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten,
där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt
därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt,
eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna
krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund
av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då
skall, där ej annat av 44 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,
som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,
där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas
av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av
flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först
inlöper.

42 §.

Käres särskilt å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som
av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den krigsrätt, som
i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsrätt upptages, där ej annat
föranledes av stadgandet under 4:o) i 46 §, av den domstol, där förolämpningen
skett.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

43 §.

Hava två eller flera tillsammans förövat brott, därför åtal vid
krigsrätt bör ske, och lyda de brottsliga under olika krigsrätter,
bestämmer krigsöverdomstolen, vid vilken av dessa krigsrätter målet
skall upptagas.

44 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan
den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet
upptaget av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den
tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks.

45 §.

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat,
är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå
anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

46 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,
som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta
förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i
39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid
fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag
skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter
eller förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse
i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls
handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning
till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag
eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,
varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols
prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §
till krigsöverdomstol överlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av
beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt
rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det
lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning
vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

48 §.

Är någon åtalad vid krigsdomstol, och tilltalas annan för delaktighet
i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige
icke jämlikt 39 § hör till krigsdomstols behandling, likväl
denna domstol att även angående hqnom rannsaka, men insände sedan
ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma
över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat ansvar å någon för falsk angivelse, men denna talan ej hör
till krigsdomstols prövning.

Yarder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan
domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten
eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för
delaktighet, döme ock samma domstol däröver, ändå att ansvaret
skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhör krigsdomstols handläggning, må
ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot
domstolens behörighet ej göres; och värde i mål, som fullföljts till eller
underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol
prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats
eller eljest enligt allmän lag bör äga ruin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols
behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i
strafflagen för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för
disciplinmål stadgade ordning, göre därom anmälan hos den befälhavare,
som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling;
nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. År brottet av
beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må
angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

År hos befälhavare angivelse gjord om brott, som i 50 § sägs,
eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under
allmänt åtal, blivit begånget, varde målet hänskjutet till vederbörlig
domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten
äro att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol,
därom stadgas i 204 § nämnda lag.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, gälle i tillämpliga delar
vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd,
åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,
att genast med underrättelse om sammanträdet överlämna
handlingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter
har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att tala i mål,
som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till
efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt
är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna
åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att
såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,
eller, vid fältkrigsrätt, den civile ledamoten eller ock av allmänna
åklagaren vid krigsrätten.

Är den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,
som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande
det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så
framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. I fråga om
vittne, som åberopats vid fältkrigsrätt, skall vad nu stadgats gälla,
ändå att till vittne åberopats annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode
rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens
beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i
annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens
försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller
närmaste kronobetjänt.

56 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bakning vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått
annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller
tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigsrätt
även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt
förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare
underrättas därom, att rannsakningen företagits.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,
där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag
medgives, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens
framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen verkställes av krigsdomaren eller,
i fältkrigsrätt, av rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande
av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att
meddela.

58 §.

Befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande
för brott, må utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens
riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter
äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där
talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren
ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren eller, där han i fall, som
i 59 § 2 mom. sägs, ej är tillstädes, auditören att i korthet framställa
vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro
i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,
därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;
säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta
rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,
expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör
krigsmakten, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades
befälhavare.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon
varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen
tillställas den befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke
hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande
av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla
rörande utslag meddelade av underrätt i stad. I mål angående häktad
skall ett exemplar av utslaget alltid översändas till den befälhavare,
som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt
häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

Är sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock då krigsrätts
utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten
därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den
högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu
dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända
utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts
utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom
hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga
protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat
krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet
till krigsöverdomstolen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 12

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet insändas
till krigsöverdomstolen eller avlämnas till befälhavaren inom den för
varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen
avslutades.

64 §.

Då mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till
värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka
ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än
nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i
sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.
Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad,
om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt,
av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65 §.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen
ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i
stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som
föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren
att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande
besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till krigsöverdomstolen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dens vederpart i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av
besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring
däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav
ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har
han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit
tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna
i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att
vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för
förklarings avgivande, därom göra anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats
av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid överklagas,
vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid
begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant
utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, galle i
fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag, vad i
allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse
av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga
förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av
regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de
handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen
eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över
krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde
nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt
nyssberörda § besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till vilken,
på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall
varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,
utsätte krigsöverdomstolen ny tid.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna
tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den
myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag
i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,
att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare
eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall
höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer
ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt
fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare
ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas
tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades
förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare hänskjutit något mål till krigsöverdomstolen, eller
har någon gjort angivelse omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola
handlingarna i målet överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl
till åtal, eller föres talan i målet av enskild part, skall förklaring,
såsom ovan är sagt, infordras från den tilltalade, men varde målet i
annat fall av krigsöverdomstolen från vidare handläggning avskrivet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

71 §.

Vad i 57 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför
krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol
av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,
åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsöverdomstols handläggning, skola, där
ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och till avgörande föredragas
i krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av
överauditörerna enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol, säge den ledamot,
, som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande
befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning
delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen; och
varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av utslaget
honom tillställt. Av utslaget skall ett exemplar alltid tillställas den
myndighet, till vilken enligt 61 § krigsrätts utslag skall översändas,
även då nämnda myndighet icke verkställer delgivningen.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas
lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i
vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty
krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga
handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å
delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

!>4

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla
till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över lcrigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till
nedre justitierevision en före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit
offentligen avkunnat, sådant skedde. År klaganden häktad, äge han
inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,
till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,
men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande
besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,
skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll
del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant
skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden
hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet;
och har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att,
där det kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren
föreskrivet, infordra förklaring från klagandens vederpart
samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Yad i 66 § är stadgat för där avsedda fall äge motsvarande
tillämpning i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats
av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem
inom den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna §
i fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall
inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stånda krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas
laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han
vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda
§ för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas;
skolande handlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.
Prövas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tillämpning;
skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av
klaganden ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten
att sig yttra, honom delgivas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §.

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad
person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej
må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen
kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att
förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Äskar någon, som vid krigsrätt skall rannsakas för brott, varå straffarbete
eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, hjälp i
rättegången, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne
Konungens befallningshavande i den ort, där rätten skall sammanträda,
eller, då rannsakningen skall hållas av fältkrigsrätt, rättens civila
ledamot lämplig person att vid rätten biträda den tilltalade.

Beträffande skyldighet för rätten att förordna rättegångsbiträde
åt den tilltalade samt i fråga om ersättning åt den, som förordnats till
biträde, skall vad allmän lag i dessa hänseenden innehåller om rättegångsbiträde
åt häktad äga motsvarande tillämpning. Ej må den om -

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

ständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot
rannsakningens företagande och målets avgörande; dock må vid annan
krigsrätt än fältkrigsrätt slutligt utslag icke mot den tilltalades bestridande
av rätten meddelas, innan biträde blivit i målet hört.

Om den tilltalade ej såsom rättegångsbiträde vill använda den,
som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnanden påkalla, där ej
rätten finner honom hava giltig anledning att med den förordnade ej
åtnöjas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten
ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, äge han
göra anmälan därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande
göra framställning om biträdets förordnande.

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller
avgiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid
ej må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall
av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är
sagt gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är
anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,
ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort
eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom
annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till
denne. År befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest
förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens
befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den
dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,
befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare
ej befatta sig.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag
är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med
dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal
vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning,
då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets
eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder
utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest
han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål
äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den
rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten
skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades
grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,
två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manskapet
och en civil ledamot i fältkrigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,
må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad.
löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon
vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad
trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och
ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 13

15 KAP.

Om ståndrätt.

84 §.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de
till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad
såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen
varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos
den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det
rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig
person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,
innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag
blivit avkunnat.

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade
för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas
till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, förvise
målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att
därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt
förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade
truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen
är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före
omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning
av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först
han och sedan var och en av de övriga domarna i laga ordning sin
mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,
ändå att skiljaktighet ej yppats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst
nio av domarna äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsatte rättens civile ledamot genast
utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat
samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen
offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast
till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett
med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,
må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,
av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren
sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,
eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter
det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna
i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet
förfar, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens
prövning.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,
efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten
att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §.

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,
utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
vad här nedan i detta kapitel sägs.

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig
vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes
eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till
olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och
han för undanhållandet jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas
såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

93 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid
krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig
vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom. sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är
stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt
över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att
förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens
befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare,
som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant,
ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast
i vissa disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller ock värnpliktig
under den tid, han fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid

101

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsmakten, häktad efter förordnande av annan myndighet än hans
befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos
den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet
såsom värnpliktiga eller i anledning av uteblivande från honom
i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol
hållas i sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring
gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom
krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmäles, är allenast
ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

98 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,
om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i
tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant
rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning
kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma
den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att
genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

99 §.

År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt
i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde
att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva
rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge
det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §.

Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom
vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom
ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att
sådant fall, som i 97 § avses, ej finnes vara för handen, när hans
behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans
befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess
han återvunnit sina sinnens bruk.

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §.

Skall någon, som icke är krigsman, rannsakas vid krigsdomstol,
och är han i den tjänsteställning, att han är att anse såsom likställd med
officer, gälle då, evad han är svensk eller utländsk man, vad här ovan
i 2, 3, 4, 7 och 9 kap. är stadgat beträffande officer av motsvarande
tjänstegrad, men varde i annat fall tillämpade de i fråga om manskap
gällande bestämmelser.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärs -

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skriften eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och
varde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd
på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,
inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen
insänd till den myndighet, som vederbör.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av
dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller
författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga
om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag
finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den
nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
samt vad i avseende därå iakttagas skall.

i §•

Den strafflag för krigsmakten ock den lag om krigsdomstolar ock
rättegången därstädes, vilka nu äro antagna, skola, jämte vad kär
nedan stadgas, lända till efterrättelse från ock med den 1 januari 1915;
dock att det i 38 § 2 mom. sistnämnda lag för visst fall givna stadgandet,
att den, som förordnas till krigsfiskal, vid avlagt prov skall
kava visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar ock författningar,
icke skall vinna tillämpning beträffande förordnande, som avser
allenast tiden före den 1 januari 1916.

2 §.

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen
om krigsdomstolar ock rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte
alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda
författningar eller tillägg däri; så ock vad i övrigt finnes i lag eller
särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §•

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hän -

105

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

visning är given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt
straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare
hänvisningen förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya
lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är
lindrigare än det, som varit stadgat i äldre lag; och skall i sådant

fall disciplinstraff anses lindrigare än böter. Tillika skall iakttagas,
att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,
som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd
med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde
straffet för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §•

Har verkställighet av straff blivit påbörjad, innan nya strafflagen
för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit avslutas, skall
därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här
nedan annorlunda stadgas.

6 §.

Vid verkställighet av arreststraff, som blivit någon ålagt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan börjat
verkställas, skall iakttagas, att straffet verkställes så, som angående
sådant straff i nya lagen är stadgat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 häft. (Nr 57.) 14

106

Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststralf, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, vilket icke till fullo gått i verkställighet.
då skall, med tillämpning av de i 40, 41 och 42 §§ i nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det
tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom
samma person blivit fälld till straff, vilka, efter ty i denna § är sagt,
ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan
hos krigsöverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för
återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra
brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den
brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

Är brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blev gällande, skall i fråga om tid för åtal avseende göras å det straff,
varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre
lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå
att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande,
tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan
begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har tillrättavisning meddelats någon, innan nya strafflagen för
krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan blivit verkställd, skall
därmed förfaras i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

107

11 §•

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder av
nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma
domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,
ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya
lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,
som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom
underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts
utslag eller beslut i nva lagen meddelade föreskrifter skola
lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag
eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt
fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i
fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag
eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts,
stationskrigsrätts och särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma
lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:
de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till
sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till
lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om
uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att
vad enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
gäller rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut,
skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 26 § i 8 kap. strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt genom stympning
eller annorledes gjort sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet
under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller
straffarbete i högst sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning, dömes, om
det sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år, och, om det sker i fredstid, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 57.

109

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,
anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med
tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år;
varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § skils.

lä §•

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,
och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,
utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det
upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet
till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas,
övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och
12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som
ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete
eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras
förverkat. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkat,
där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes därtill föranleda;
dock må disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten,
ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej heller
av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

6 §•

Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen;
ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är
utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes
efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig
straffdom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig
dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för
krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av
straffen ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915; dock skall vad
6 § innehåller rörande tillämpning av villkorlig dom i fråga om straff,
som ådömes efter 8 kap. strafflagen för krigsmakten, ej av högre rätt
tillämpas i mål, som blivit vid första domstol före sagda dag avdömt.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 skall införas en ny § av
följande lydelse:

5 §•

Hålles någon häktad såsom misstänkt för brott, som hör under
krigsdomstols behandling, galle angående rättegångsbiträde åt den häktade
vad i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes
stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

113

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 18 juli 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Sandström:

»Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års Riksdag framlagt förslag om
en ny härorganisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den
allmänna värnplikten, väcktes inom Riksdagen åtskilliga motioner, som
med angivande av olika synpunkter, på grund av vilka eu revision av
våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en
sådan revision.

Innan Riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.
Maj:t genom nådigt brev den 1 april 1901 åt en kommitté att företaga
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

en revision av strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa
lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående
av värnpliktiga.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats
om en revision av krigslagarna, ansåg sig emellertid Riksdagen med
anledning av ovannämnda motioner böra angiva vissa synpunkter och
önskningsmål, som enligt Riksdagens mening borde vid den förestående
utredningen beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte
tagas under omprövning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar av disciplinstadgan, såsom varande av
kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftning och överflyttas till strafflagen för krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifrågavarande
lagstiftning, såsom utgörande eu undantagslagstiftning, icke
borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra
tall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades,
vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i
fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig
tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde
finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena
påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda
strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från den
allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i
större män, än nu vore fallet, begränsas;

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och
andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad
rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade
ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna
rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas
i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt
personer, som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet
vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utövande av de med
nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen
av militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid avgörande av disciplinmål,
som handlades av befälhavare, borde jämte vederbörande befälhavare

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

deltaga eu rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade
beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Riksdag-ens nu berörda skrivelse blev sedermera remitterad till
ovannämnda kommitté för att vid utförande av dess uppdrag komma
under övervägande.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med
underdånig skrivelse den 3 april 1905 särskilda förslag till strafflag för
krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes
ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Över kommitténs
förslag infordrades sedermera utlåtanden från krigshovrätten,
Svea hovrätt och ett stort antal miltära myndigheter, varefter förslaget
och de inkomna yttrandena anmäldes i statsrådet don 7 december 1906.
Av dåvarande chefen för justitiedepartementet framhölls därvid, att en
omarbetning av lagförslagen visat sig vara erforderlig särskilt vad anginge
disciplinstraffen samt organisationen av de militära domstolarna.
Denna omarbetning hade dock till en början begränsats att gälla allenast
strafflagsförslaget. Frågan om ändrad organisation av de militära domstolarna
och vad därmed stode i samband hade däremot tillsvidare förbigåtts,
och av rättegångsförslaget i övrigt hade endast upptagits de
delar, som direkt sammanhängde med strafflagsförslaget eller eljest av
särskilda anledningar ansetts redan då böra göras till föremål för lagstiftning.

Efter vederbörlig granskning inom högsta domstolen framlades
därpå de sålunda omarbetade lagförslagen genom nådig proposition inför
1908 års Riksdag, men blevo icke av Riksdagen antagna eller ens underkastade
någon mera ingående prövning. Anledningen härtill synes huvudsakligen
hava varit, att den militära rättegångsordningen icke i sammanhang
med strafflagsförslaget gjorts till föremål för Riksdagens avgörande.

Med anledning därav verkställdes inom justitiedepartementet omarbetning
jämväl av den av kommittén framlagda rättegångsordningen,
så att denna del av krigslagstiftningen i samband med strafflagsförslaget
skulle kunna framläggas för Riksdagen. Över det sålunda reviderade
förslaget hava därefter krigshovrätten och Svea hovrätt ävensom
vederbörande militära myndigheter avgivit infordrade yttranden, varefter
förslaget med anledning av dessa yttranden undergått den ytterligare
jämkning, som av nämnda yttranden föranleddes.

Då jag i frågans dåvarande läge först blev i tillfälle att taga kännedom
om de föreliggande förslagen, fann jag mig emellertid icke kunna
tillstyrka, att dessa förslag i oförändrat skick bleve föremål för granskning
av lagrådet. Det befanns nämligen nödvändigt att i väsentliga

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

delar omarbeta såväl strafflagsförslaget, sådant detta förelåg i Kungl.
propositionen till 1908 års Riksdag, som även det reviderade förslaget
till militär rättegångsordning. Denna omarbetning har nu blivit verkställd,
och har jag nu att inför Kungl. Maj:t anmäla de sålunda omarbetade
förslagen till strafflag och rättegångslag för krigsmakten jämte
vissa andra författningar, som i samband med dem ansetts böra överlämnas
till granskning av lagrådet.

Vad först angår förslaget till ny

Strafflag för krigsmakten,

avviker detta, såsom nyss blivit antytt, i väsentliga punkter från det
senast framlagda förslaget. För dessa ändringar skall i det följande
redogöras. I de fall åter, i vilka någon ändring icke blivit gjord i 1908
års förslag, torde någon utförligare redogörelse icke vara behövlig, utan
tillåter jag mig att för dessa fall hänvisa till de utdrag av statsrådsprotokollen
för den 7 december 1906 och den 28 februari 1908, som
innehållas i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag.

1 KAP.

Beträffande de värnpliktige föreslogs i det förslag, som framlades
inför 1908 års riksdag, att de skulle hänföras till krigsmän, icke allenast
då de är o i tjänstgöring eller då de under färd till eller från siu
tjänstgöringsort stå under militärbefäl, utan även eljest, därest de uppträda
i militär tjänstedräkt. Vid förslagets revision har sistnämnda
bestämmelse ansetts böra utgå. Det torde nämligen kunna ifrågasättas,
om det är lämpligt särskilt att värnpliktig, som för första gången inställer
sig till tjänstgöring och sålunda icke erhållit någon undervisning
om sina förpliktelser mot överordnade och andra, skall lyda under strafflagen
för krigsmakten, även innan han ställts under militärbefäl. Då
ett brott begås vid färd från tjänstgöringsorten, torde det även i allmänhet
vara förenat med större svårigheter att inställa den värnpliktige
inför krigsdomstol än att åtala honom inför allmän domstol. Särskilt
lärer detta bliva fallet, då brottet begåtts på längre avstånd från tjänstgöringsorten.
Begås en förseelse, innan den värnpliktige kommit under
militärbefäl, eller sedan han upphört att stå under sådant befäl, är det

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

också i vanliga fall civil myndighet, som får anledning att beivra förseelsen,
och det synes då även vara naturligast, att det överlämnas
åt sådan myndighet att sedan inför allmän domstol åtala densamma.
I övrigt lärer det även mera sällan förekomma, att de värnpliktiga
skaffa sig egna uniformer. Det torde därför icke bliva av någon väsentlig
betydelse, om t. ex. ett av en uniformerad värnpliktig, som icke står
under militärbefäl, mot överordnad krigsman begånget insubordinationsbrott
icke skulle kunna bliva föremål för åtal, helst detta i varje
fäll skulle bliva fallet med sådant brott begånget av eu icke uniformerad
värnpliktig, i vilkens sällskap han befinner sig.

Enligt vad kommittén i sina motiv uttalat, skulle under uttrycket
»officerare och underofficerare vid krigsmakten» i förevarande § — på
sätt jämväl enligt 2 § mom. a) i gällande lag torde vara förhållandet
— inbegripas även officerare och underofficerare anställda över stat vid
regemente eller kår eller tillhörande reserverna liksom ock officerare,
som, utan att tillhöra visst regemente eller viss kår, kvarstode i armén.
Till »manskap med fast anställning vid krigsmakten» skulle på samma
sätt räknas även manskap, som antagits över stat vid regemente eller
kår eller tillhörde reserv vid krigsmakten. I kungl. propositionen till
1908 års riksdag fick den princip, som sålunda av kommittén uttalats,
ett direkt uttryck i själva lagen genom ett till 1 § fogat tillägg, att
under 1) och 2) skulle innefattas icke blott personal med beställning på
stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal tillhörande
krigsmaktens reserver. I departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet den 7 december 1906 erinras, att den personal, som
i tillägget åsyftades, vad armén anginge, funnes närmare angiven i de
den 9 februari 1906 utfärdade nådiga förordningar angående arméns
reserver av befäl och eivilmilitär personal samt angående arméns övertaliga
personal samt i fråga om flottan och kustartilleriet i reglementet
för flottan. Nämnda kungl. förordningar innehålla emellertid en betydelsefull
ändring i fråga om reservens ställning. Medan det förut
berodde på frivilligt åtagande, om någon efter uttjänad tjänstetid ville
kvarstå i reserven, gjordes nu kvarståendet obligatoriskt. Officerare
och underofficerare, vilka erhållit avsked från sin beställning på stat
med rätt till fyllnadspension, äro sålunda numera i regel skyldiga att
kvarstå i reserven intill 65 års ålder, ehuru någon tjänstgöring endast
rent undantagsvis för dem kan ifrågakomma. Till krigsmaktens reserver
hör sålunda för närvarande en mycket stor personal, som på det hela
taget intagerjen fullkomligt civil ställning. Något militärt intresse synes
i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller eljest
skall fullgöra något militärt åliggande. Icke minst gäller detta om
sådana till reserven hörande personer, som aldrig innehaft anställning
på stat, utan erhållit sin första anställning i reserven, ty dessa hava
icke militäryrket såsom sin huvudsakliga sysselsättning, utan tjänstgöra
vid sidan av sitt egentliga yrke vid krigsmakten. Under den tid, tjänstgöringen
icke pågår, finnes icke någon anledning, varför de skola intaga
en särställning i förhållande till andra civila medborgare, så att
exempelvis vissa av dem begångna förseelser såsom fylleri, oljud och
förargelseväckande beteende under viss förutsättning komma att upptagas
av krigsdomstol och icke av allmän domstol, eller de bliva bestraffade
för förbrytelser, som icke äro straffbara efter allmän lag, såsom
för olydnad mot militär förman, som givit dem någon tillsägelse angående
deras uppförande utom tjänsten.

Undantag bör emellertid, såsom ovan blivit antytt — i likhet med
vad som gäller beträffande de värnpliktiga — i första rummet stadgas för
det fall, att den hithörande personalen är i tjänstgöring vid krigsmakten.
Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring bör även straffas efter
strafflagen för krigsmakten och vara föremål för krigsdomstols bedömande.
Då det icke bör vara uteslutet att ådöma reservpersonalen
ansvar för tjänsteförseelser, som begås utanför den egentliga tjänstgöringen,
såsom då någon till reserven hörande icke fullgör honom
ålagd anmälningsskyldighet eller dylikt, har även vid omarbetningen
förslagets 130 § gjorts tillämplig å reservbefälet. Det bär vidare ansetts
lämpligt, att till reserven hörande personer räknas såsom krigsmän, icke
allenast då de äro i tjänstgöring, utan även då de uppträda i militär
tjänstedräkt. Då officerare och underofficerare i reserven utom tjänsten
endast få bära uniform »vid lämpliga tillfällen men ej till dagligt bruk»
samt manskapsunderbefälet i reserven icke alls är berättigat att bära
uniform utom tjänsten, innebär detta icke, att krigslagarna utanför tjänstgöringen
erhålla någon mera avsevärd tillämpning å reservpersonalen.
Begagnar sig någon av honom tillkommande rätt att bära tjänstedräkt,
likställer han sig därigenom frivilligt med i tjänst varande militärpersoner,
och det torde icke innebära någon oegentlighet, att han då blir underkastad
de för krigsmän gällande bestämmelserna om lydnad mot förman
i vissa fall och dylikt.

Beträffande den övertaliga personalen synes däremot något skäl
att undantaga densamma från att lyda under militär strafflag icke föreligga,
då nämnda personal på grund av sin vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
intager en annan ställning än reserven.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

119

2 KAP.

I överensstämmelse med kommitténs förslag hava civila domare i
krigsdomstol ansetts böra undantagas från att lyda under strafflagen
för krigsmakten Att samma undantag icke gjordes i kungl. propositionen
till 1908 års riksdag berodde därpå, att den militära domstolsorganisationen
då lämnades orubbad. Enligt nu föreliggande förslagtill
militär rättegångsordning skulle däremot, på sätt kommittén föreslagit,
krigsrätternas civila ledamöter icke komma att tillhöra vissa
truppförband och icke heller såsom de nuvarande auditörerna stå under
militärt befäl utan intaga en fullt självständig ställning vid sidan
av de militära myndigheterna. Jag bär till och med ansett mig kunna
gå något längre, än kommittén föreslagit, och undantagit civila domare
vid krigsdomstol från att lyda under krigslag även då de äro
tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning. Härigenom hava de
erhållit samma ställning som vid krigsmakten anställda präster enligt
1908 års förslag. Även om krigsrätternas civila ledamöter under krig
och vid inträffande mobilisering erhålla anställning vid de olika truppförbanden,
torde det nämligen icke vara nödvändigt att för sådant fall
stadga ett undantag, då ju någon förändring icke till följd av mobiliseringen
äger rum i det förhållande, vari dessa ledamöter skulle stå till
det militära befälet.

Enligt min mening kan det vidare ifrågasättas, om icke även de
vid krigsdomstolarna tjänstgörande åklagarna borde undantagas från
att lyda under militär strafflag. Det skäl, på grund varav enligt kommitténs
åsikt åklagarna borde intaga en annan ställning än domarna,
var huvudsakligen, att de förra till skillnad från krigsdomare och auditörer
skulle anställas vid de särskilda truppförbanden samt vara skvldiga
att tillhandagå vederbörande militärchefer med råd och upplysningar
i angelägenheter av juridisk natur. Enligt nu föreliggande förslag
till rättegångsordning skulle åter krigsfiskalernas ställning till
de militära myndigheterna i viss män bliva en annan. Deras tjänsteåligganden
skulle icke sträcka sig utöver den egentliga åklagareverksamheten
och därmed sammanhängande utredningar, och de skulle icke
tjänstgöra såsom juridiska biträden åt vederbörande militära befälhavare.
Vidare skulle såsom åklagare vid krigsdomstolarna företrädesvis anlitas
personer, anställda såsom åklagare vid de allmänna domstolarna, och de
skulle i sammanhang därmed i likhet med krigsdomare och auditörer

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

intaga en oberoende ställning i förhållande till de militära myndigheterna.
Samma skäl, på grund av vilka krigsrätternas civila ledamöter ansetts
böra få en undantagsställning i förevarande hänseende, tala därför även
för att åklagare vid krigsdomstolarna undantagas från krigslagarnas
tillämpningsområde. Den nu föreslagna bestämmelsen innebär dock
tydligen icke, att nämnda vid det militära rättsväsendet anställda personer
icke skulle kunna ställas under tilltal inför krigsdomstol för fel
och försummelser, vartill de gjort sig skyldiga i tjänsten, utan allenast
att det icke bliver strafflagen för krigsmakten utan allmän lag, som
då kommer till tillämpning.

1 sammanhang med den ändring, som sålunda skett i förevarande
paragraf har även 132 § erhållit en något förändrad avfattning.

Såsom jag i det följande får tillfälle att närmare utveckla, har i
182 § av förslaget upptagits straff för olovligt användande av vissa
internationella sjukvårdsbeteckningar. Då det synes påkallat, att åtal
för nämnda brott under de i denna § angivna förutsättningar upptages
av krigsdomstol även då detsamma förövats av andra än dem, som lyda
under strafflagen för krigsmakten, har 182 § upptagits bland de i förevarande
§ uppräknade bestämmelser, vilka i vissa fall kunna bliva tillämpliga
även på andra personer än dem, som tillhöra den svenska krigsmakten.

Detsamma synes även böra gälla brott enligt 183 §. Samma skäl,
som tala för att olovligt tillgrepp enligt 166 och 167 §§ från stupade,
sårade eller sjuka ansetts böra upptagas i förevarande §, talar nämligen
för att ansvar för misshandel i dylika fall ådömas av krigsdomstol med
tillämpning av strafflagen för krigsmakten. Jag vill även i detta sammanhang
erinra därom, att en den 6 juli 1906 avslutad och sedermera
ratificerad internationell konvention till mildrande av sårades och sjukas
öde i fält innefattar förpliktelse att söka åvägabringa sådana lagstiftningsåtgärder,
som erfordras för att i krigstid hindra plundring eller
misshandel även från enskildas sida gent emot arméernas sårade eller
sjuka. Det lärer vara otvivelaktigt, att syftet med denna konvention
lättast skall uppnås, om sådant våld, som i 183 § avses, blir straffbart
enligt strafflagen för krigsmakten även då det begås av andra än sådana,
som lyda under nämnda lag.

I det av chefen för generalstaben avgivna förslag till lag om
skydd för hemligheter av militär betydelse, som ligger till grund för de
under innevarande år gjorda ändringarne i 8 kap. strafflagen, föreslås,
att de i nämnda lag angivna brott i regel skola åtalas inför krigsdomstol
ej blott då den åtalade lyder under strafflagen för krigsmakten utan även

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eljest, då brottet begåtts under sådana omständigheter som i denna §
äro angivna. Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats, och
hemställer därför, att även 127 och 128 §§ samt 133 § 3 mom. upptagas
i den uti 8 § gjorda uppräkningen.

3 KAP.

Det förslag till strafflag för krigsmakten, som framlades för 1908
års riksdag, innehåller särskilt i fråga om disciplinstraffens anordning
flera viktiga ändringar i kommitténs förslag. Härom yttrade dåvarande
chefen för justitiedepartementet vid förslagets remitterande till högsta
domstolen: »Mot den av kommittén föreslagna anordningen av disciplinstraffen,
varigenom dessa indelats i arrest av första, andra och tredje
graden, har med rätta anmärkts, dels att inom första gradens arrest i
själva verket inrymts två olika straff arter, arrest utan bevakning för
officerare och underofficerare samt vaktarrest för manskap, varigenom
den åsyftade likställigheten endast blivit formell, dels ock att denna
gradindelning i alla händelser synes föga motiverad och i tillämpningen
skulle medföra väsentliga oegentligheter. Vill man i sak bibehålla de
båda mildare slagen av de nuvarande disciplinstraffen, arrest utan bevakning
och vaktarrest — och härom äro ju alla myndigheter, som yttrat
sig i frågan, ense — synes därför intet skäl föreligga vare sig att
frångå den nuvarande anordningen av dessa disciplinstraff'' såsom två
särskilda slag av arrest eller att avskaffa de nuvarande benämningarna
därå. Då emellertid den största möjliga likställighet mellan krigsmän
av olika grader jämväl i avseende å straffarter tydligen är önskvärd,
bliver frågan närmast, huru arrest utan bevakning, som enligt nuvarande
bestämmelser endast får användas för officerare och underofficerare,
lämpligen skall anordnas för manskapet. Denna fråga har ansetts böra
lösas på det sätt, som av en reservant inom kommittén med instämmande
av krigshovrätten m. fl. föreslagits, eller genom överflyttning till
disciplinstraffen av det slags tillrättavisning, som består i förbud att
vistas utom visst kasernrum.»

Mot vad sålunda anförts har jag i huvudsak intet att erinra. 1
det föreliggande förslaget har därför kommitténs gradindelning uteslutits.
Arrest utan bevakning och vaktarrest hava bibehållits såsom
två skilda former av arreststraff. Arrest utan bevakning har gjorts
tillämplig även på manskapet genom överflyttning till disciplinstraffen
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57). 16

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av det slag av tillrättavisning, som består i förbud att vistas utom visst
kasernrum. Det i 17 § av nu gällande strafflag för krigsmakten intagna
stadgandet att, om arrest utan bevakning skall verkställas å fartyg,
som är på sjötåg, men tjänligt rum för bestraffningen saknas, den
straffskyldige i stället må förbjudas att å fartyget förflytta sig utom
visst område, har likaledes bibehållits med tillämpning jämväl å manskapet.
Den tid, under vilken vaktarrest må åläggas, har vidare föreslagits
att vara lika för alla, officerare, underofficerare och manskap,
eller minst en dag och högst femton dagar.

Den viktigaste och mest omstridda av alla till den disciplinära
bestraffningen hörande frågor är emellertid, om den stränga arresten
bör bibehållas vare sig i dess nuvarande form såsom ett särskilt straff
vid sidan av arrest utan bevakning och vaktarrest eller i enlighet med
kommitténs förslag såsom skärpning av vaktarrest.

Redan inom kommittén hava tre av dess ledamöter, däribland
nuvarande chefen för generalstaben, uttalat sig för ett fullständigt avskaffande
av den stränga arresten. Av de myndigheter, som yttrat sig
över förslaget, hava en arméfördelningschef och en regementschef anslutit
sig till samma åsikt. Det övervägande flertalet av de militära myndigheter,
som yttrat sig i frågan, liksom även krigshovrätten hava dock
ansett, att det för upprätthållande av disciplinen inom krigsmakten vore
nödvändigt att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff än ett sträft’,
som blott består i förlust av friheten under helt kort tid. Av kommittén
har det framhållits, hurusom ett så beskaffat straff icko kan äga någon
synnerlig verkan å den, vars pliktkänsla är slumrande eller som, intagen
av ovilja mot de band, som krigstjänsten ålägger honom, framhärdar i
råhet och trots. Även jag håller före att det vanliga arreststraffet, om
det ock i regel utan tvivel bör innefatta fullt tillräcklig näpst, likväl
icke kan anses vara ägnat att öva önskvärd verkan å alla de mångskiftande
naturer som komma under krigslagarne. Man måste nämligen
ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets hela ungdom
med undantag av den del därav, som är behäftad med fysiska brister,
under fanorna och således även för med sig, att de i moraliskt hänseende
sämre elementen komma i tjänstgöring vid krigsmakten. Det
är tydligt, att det inom en så blandad skara alltid måste finnas individer,
som endast låta sig påverka, då det ådömda straffet är förenat med ett
strafflidande av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig. Från
militärt håll har även framhållits, hurusom intet verkar mera upplösande
på disciplinen, än att truppen är övertygad om befälets maktlöshet att
utöva någon påverkan på sämre element inom densamma.

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Mot användande av mörkt enrum såsom skärpningsmedel kunna
emellertid starkt vägande skäl anföras. Den mörka arresten är till sin
natur ett affliktivt straff, som i mycket är att jämställa med prygelstraffet.
Liksom detta liar den mörka arresten allt mer och mer i den
allmänna opinionen erhållit karaktären av ett nesligt kroppsstraff. Det
omdöme, som professor J. Tliyrén i »Principerna för en strafflagsreform»
fäller om prygelstraffet, att det är »för människovärdigheten enligt våra
dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets
likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas
mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma», torde
även kunna tillämpas på den mörka arresten. Att använda ett straff,
som måste verka nedsättande på den straffades känsla av eget människovärde,
kan icke vara lämpligt. Härigenom skapas icke goda och väl
disciplinerade soldater utan snarare trots och ovilja mot militärtjänsten.
Ju mer den mörka arresten av den stora allmänheten uppfattas såsom
ett verkligt kroppsstraff, desto mindre får det även anses lämpat just för
de förseelser, varom här kan vara fråga. Arreststraffet kan nämligen
på det militära området sägas ersätta bötesstraffet i allmänna strafflagens
straffsystem, och får sålunda endast tillämpning vid de förseelser, som
icke böra bestraffas med fängelse eller straffarbete. För dylika förseelser
måste emellertid numera den mörka arresten i många fall framstå såsom
ett alldeles för hårt straff, som icke står i något riktigt förhållande till
det begångna brottet. Den användning, som ett skärpande av frihetsstraff
genom mörkt enrum fått inom den allmänna straffrätten, pekar
också därpå att det huvudsakligen ansetts lämpat på förseelser av svårare
beskaffenhet. Skärpning med mörkt enrum får nämligen enligt 2 kap.
6 § strafflagen endast användas vid förbrytelser, som äro av så svårartad
beskaffenhet, att lägre straff än straffarbete icke ådömes, varjämte
skärpningens särskilda karaktär framhållits genom stadgandet, att skärpningen
ej får ådömas, utan så är, att synnerlig råhet eller ondska
genom brottet ådagalagts.

Härtill kommer, att straffets fysiska inverkan av naturliga skäl är
mycket ojämn. Under det ifrågavarande straff för en hel del personer
endast medför ett obehag av mycket övergående natur, innebär detsamma
för mera ömtåliga naturer ett rent själsligt lidande, som är högst
avsevärt och mången gång till och med kan medföra betänkliga följder
för framtiden.

I detta avseende tillåter jag mig att åberopa den utredning, som
skett i anledning av en av justitieombudsmannen hos Kungl. Maj:t
gjord framställning om ändring i förut gällande bestämmelse i fråga om

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

användning av mörkt enrum såsom disciplinstraff i fängelserna. Medicinalstyrelsen
gjorde visserligen i sitt utlåtande över denna framställning
det uttalandet, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit,
där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande
strålform. 1 ett av justitieombudsmannen åberopat utlåtande
av t. f. överläkaren vid Stockholms hospital, Harald Fröderström, har
emellertid en i viss mån avvikande uppfattning uttalats, vilken just i
detta sammanhang torde förtjäna uppmärksamhet, då uttalandet stödes
av vunnen erfarenhet från mörkcellstraffets användning inom den militära
rättsskipningen. I detta utlåtande yttras följande: »Erfarenheten

synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel
uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att därav taga bestående skada.
De lindriga och tillfälliga retningsfenomen från hjärnans syncentra, som
därunder nästan alltid yppa sig till följd av dagsljusets långvariga utestängande,
kunna icke betraktas såsom sjukliga symtom enligt vanlig
uppfattning. Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de
första straffdygnen till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta
den fängslade i ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer;
dessa abnorma symtom från nervsystemet, vilka jag såsom militärläkare
upprepade gånger varit i tillfälle konstatera, bruka dock upphöra
under de ljusa mellandagarna eller efter straffets uttjänande och föranleda
sällan ett ingripande från läkarens sida. Hos tvenne av mig iakttagna
militärer, vilka före interneringen i mörkcell icke företett några
sjukdomssymtom, utbröt under första resp. andra straffdygnet eu häftig
akut sinnessjukdom, som på grund av därmed förenade hallucinationer,
ångestkänslor och självanklagelser ledde till självmordsförsök i cellen;
i bägge dessa fall, vilka föranledde sjukhusvård, kunde sedermera genom
förfrågningar påvisas befintligheten av sjukliga anlag, vilka dock direkt
framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet, f ett tredje fall,
som jag lärt känna genom offentliga handlingar, förvandlades mörkcellstraffet
efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade röjt så stark »mörkrädsla»,
att läkaren förklarade honom ur stånd att avtjäna återstoden av
de ådömda åtta dagarna. — — Då inspärrningen i mörkcell berövar
kroppen en viktig kraftkälla och upphäver synorganets förnämsta verksamhet,
varigenom hjärnan försättes i ett abnormt funktionstillstånd,
måste denna straffart skäligen anses lika hälsovådlig som svältstraff (vatten
och bröd), vilket hos oss redan blivit avskaffat såsom stridande mot
nutida rättsuppfattning, oaktat de flesta individer utan permanent skada
kunna uthärda 8 dygns svältkost.»

Av härovan intagna yttrande torde det framgå, att, om det också

125

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

icke kan påvisas, att den mörka arresten i något fall medfört permanent
skada för hälsan, den dock i åtskilliga fall förorsakat mycket allvarlig^
fysiska och psykiska rubbningar. Låt vara, att detta icke inträffat annat
än i mera sällan förekommande undantagsfall, måste det likväl vara
förenat med stora svårigheter att på förhand utröna, huruvida ett dylikt
undantagsfall är för handen. De olägenheter, som i ifrågavarande hänseende
äro förenade med den mörka arresten, torde därför icke i
nämnvärd mån kunna avlägsnas genom den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, att verkställighet, av skärpningen icke får ske, förr iin
vederbörande läkare efter verkställd undersökning förklarat, att den
straffskyldige kan utan våda för hälsan underkastas skärpningen.

På grund av vad nu anförts anser jag, att den stränga arresten
bör avskaffas och att något annat medel att förstärka den enkla arrestens
verkan i de särskilda fall, då sådant kan vara av nöden, i stället
bör komma till användning. Att använda inskränkt kost eller tyngre
arbete såsom skärpningsmedel finner jag i likhet med kommittén vara
uteslutet. Och att i enlighet med kommitténs förslag en besiämmelse
meddelas därom, att värnpliktiga, som flera gånger blivit straffade,
kunna överföras till en särskild avdelning för att där fullgöra sin
tjänstgöringsskyldighet, anser jag visserligen i och för sig vara mycket
lämpligt, särskilt från den synpunkten, att de allra sämsta elementen
bland de värnpliktige därigenom hindras från att utöva en dålig inverkan
på sina kamrater. Denna anordning torde dock icke kunna helt
och hållet fylla det behov av ett kraftigt verkande bestraffningsmedel,
som, enligt vad ovan är sagt, finnes, ty enligt förslaget skulle den endast
komma till tillämpning på värnpliktiga, då omständigheterna äro sådana,
att krigsman, hörande till det fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande
fall skiljas från sin anställning. Under sådana förhållanden
har jag ansett mig böra taga i övervägande, om icke, på samma
gång som den mörka arresten helt och hållet avskaffas såsom skärpningsmedel,
den andra av kommittén föreslagna skärpningen eller
hårt nattläger fortfarande borde komma till användning i vissa svårare
fall. Visserligen är det även här fråga om ett affliktivt straffmedel,
som naturligtvis såsom de flesta dylika kan verka mycket olika pa olika
individer. De omständigheter, som enligt vad jag förut utvecklat, icke
göra den mörka arresten lämplig såsom straffmedel, äro emellertid icke
i samma mån tillämpliga på hårt nattläger. Detta bestraffningsmedel
har nämligen icke samma natur av skrämselstraff och kan icke sägas i
och för sig medföra något andligt lidande för den, som därmed straffas.
Då den straffade i ett väsentligt avseende berövas vanliga bekvämlig -

§ 19.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

heter, medför straffet likväl i de flesta fall ett så avsevärt lidande, att
dess avskräckande verkan säkerligen blir ganska stor. Erfarenheten
Irån fängelserna visar även, att hårt nattläger med fördel kan användas
såsom disciplinstraff. Om föreskrift lämnas, att ålagd skärpning genom
hårt nattläger icke skall verkställas, då den straffskyldige icke finnes
utan våda för hälsan kunna undergå skärpningen, torde någon avsevärd
risk för att den straffades hälsa lider skada genom straffets verkställande
icke förefinnas.

Att hårt nattläger icke bör komma till tillämpning annat än i
undantagsfall och då det verkligen är uppenbart, att en skärpning av
den vanliga vaktarresten är behövlig för att giva straffet nödig effektivitet,
torde dock vara klart. Den i 1908 års förslag upptagna allmänna
förutsättningen, att skärpningen icke får användas i annat fall,
iin då, med hänsyn till av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar
för brott mot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna
i övrigt, det icke finnes kunna antagas att vaktarrest, verkställd i vanlig
ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan, uttrycker visserligen
ungefärligen det syftemål, som man, enligt vad ovan är sagt, önskar
vinna med skärpningens användande. Nämnda förutsättning är dock
allt för allmänt avfattad för att icke giva anledning till farhåga, att
ifrågavarande straffmedel skall komma till en långt vidsträcktare användning,
än som i själva verket är avsett. Till undvikande av godtycklighet
vid tillämpningen lärer det därför vara nödvändigt att på ett
noggrannai-e sätt angiva villkoren för skärpningens användande. De
närmare bestämmelserna härom hava i huvudsak fått samma innehåll
som i kommitténs förslag, dock att skärpningen — under den allmänna
förutsättningen, att det icke kan antagas, att vaktarrest, verkställd i
vanlig ordning, skulle å den brottslige utöva tillbörlig verkan — skulle
få användas i varje fäll, då den skyldige förut undergått bestraffning
för brott mot strafflagen för krigsmakten. I sammanhang därmed har
det icke ansetts vara behövligt att, i enlighet med kommitténs förslag,
upptaga »inrotad vanart» bland de förutsättningar, under vilka skärpning
kan ådömas.

De i 19 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna rörande
de fall, då krigsman skall avtjäna honom ådömt straff i militärhäkte
överensstämma till sitt innehåll i huvudsak med vad nu finnes stadgat.
Av förarbetena till gällande lag framgår, att man vid avfattningen av
ifrågavarande bestämmelser utgått från den grundsatsen, att straffet för
sådana brott, som kunna betecknas såsom rent eller åtminstone övervägande
militära, bör, då strängare straff än straffarbete i två år ej

127

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ådömts, verkställas på ett sätt, som utmärker förbrytelsens speciella
karaktär och ej sammanför den felaktigt med vanliga brottslingar. Med
tillämpning av denna grundsats synes det emellertid kunna sättas ifråga,
om ej stadgandet i 19 § 1 mom. ytterligare bör utvidgas till att omfatta
även straffarbete ådömt för brott, varom i 6 kap. av förslaget
förmäles. Visserligen hava åtskilliga av de i nämnda kapitel upptagna
brotten sin motsvarighet i allmänna strafflagen och äro alltså icke rent
militära förbrytelser i den bemärkelse, att de endast äro belagda med
straff, då de begås av personer, som tillhöra krigsmakten. Åven i dessa
fall föreligger dock en kränkning av den militära ordningen och
lydnadsplikten, och berörda förbrytelser kunna därför sägas intaga
samma ställning, som vissa brott, som omnämnas i 7 kap., såsom våld
och förolämpning i eller för tjänsten, om vilka det gäller, att det
ådömda straffet under de i lagen angivna förutsättningarna skall avtjänas
i militärhäkte, ehuru fråga är om brott, som jämväl bestraffas
efter allmän lag. 19 § 1 mom. har därför vid omarbetningen blivit
ändrad på det sätt, att det föreskrivits, att även straffarbete, ådömt för
brott efter 6 kap., i motsvarande fall skall verkställas i militärhäkte.

1 det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906, var användningen av sådan dom
inskränkt till de fall, då straffet ådömts efter allmänna strafflagen.
Beträffande särskilt de brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten,
anförde kommittén, att villkorlig dom för dessa brott icke torde
kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande
av andra intressen av särskild vikt. Vid förslagets granskning
i högsta domstolen anmärktes, att begränsningen till straff, ådömda
enligt allmänna strafflagen, skulle göra lagens tillämplighetsområde för
trångt. I fråga särskilt om brott efter strafflagen för krigsmakten
gjordes dock icke något uttalande. Vid förslagets framläggande inför
Riksdagen blev förslaget ändrat i överensstämmelse med den av högsta
domstolen gjorda anmärkningen, i vad den avsåg, att villkorlig dom
skulle få brukas i fråga om brott bedömda efter annan författning än
allmänna strafflagen, men det ansågs emellertid, att undantag härvid
borde göras för brott efter strafflagen för krigsmakten. Till stöd härför
anfördes av dåvarande chefen för justitiedepartementet i hans anförande
till statsrådsprotokollet: »I överensstämmelse med den av kom mitterade

i motiven till förslaget uttalade mening, att villkorlig dom
icke bör användas för brott, som bedömes efter strafflagen för kr i ismakten,
torde undantag i detta hänseende böra i förslaget intagas,

§ 32.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dock att, med hänsyn till pågående arbete å krigslagstiftningens område,
frågan om användning av villkorlig dom för dylikt brott ej må
anses vara därigenom definitivt löst».

Under åberopande av nyssberörda yttrande bär nu justitieombudsmannen
i en bos Kungl. Maj:t gjord framställning, under förmälan, att
lian loreställde sig, att det mot användande av villkorlig dom för varje
förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten åberopade skäl efter närmare
prövning skulle visa sig icke hållbart, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte
taga under omprövning frågan, huruvida ej villkorlig dom skulle kunna
användas för vissa brott, som bedömas efter nyssnämnda lag.

Över nämnda framställning har krigshovrätten efter nådig remiss
avgivit underdånigt yttrande. 1 detta yttrande uttalar krigshovrätten
till en början vissa betänkligheter av principiell natur mot den villkorliga
domens tillämpning på brott bedömda efter strafflagen för krigsmakten.
Efter att hava erinrat därom, att enligt de allmänna grunderna
för institutet villkorlig dom detta institut vore betingat av straffets
individuellt preventiva betydelse, anför nämligen krigshovrätten följande:
»De skäl, som tala för den villkorliga domens tillämpning i allmänhet
föreligga i regeln icke i avseende å brott, som skola bedömas efter
strafflagen för krigsmakten. Straffets allmänt preventiva verkan träder
här i förgrunden. Upprätthållandet av en god och kraftig disciplin
inom krigsmakten kräver här på ett alldeles särskilt sätt, att ett ålagt
straff också oeftergivligt bringas till verkställighet. Inom ett på ett
ställe sammandraget truppförband är brottets smittande verkan betydligt
större och faran för att man kan komma att anse att något går
an och blir ostraffat, ehuru det strider mot disciplinens första fordringar,
en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen
utgör. De omständigheter, som från special-preventiv synpunkt tala för
villkorlig dom, äga ej samma betydelse vid de militära förbrytelserna.
De militära brotten äro nämligen ej av vanfrejdande natur. Den omständigheten
att någon blivit straffad för ett sådant brott utövar därför
ej på honom samma nedbrytande verkan. Ett eller annat undergånget
disciplinstraff anses i vanliga fall knappast av beskaffenhet att menligt
inverka ens på den bestraffades avgångsbetyg. Den straffade känner sig
ej på samma sätt stå utanför samhället, och avbrott i det ekonomiska
förvärvet sker ej på samma sätt eller i samma grad, som vid avtjänande
av straff utanför tjänsten. De omständigheter, som enligt 1 §
i lagen den 22 juni 1906 vid prövning, om skäl äro till villkorlig dom,
främst skola komma under övervägande, äro icke heller i samma grad
för handen vid militära förhållanden och den i 4 § stadgade prövotiden

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av tre år kan på det militära området icke erhålla motsvarande betydelse.
Därest, såsom med hänsyn till den militära tjänstetidens kortvarighet
oftast torde bliva fallet, prövotiden endast till en del faller
inom tjänstetiden skulle den villkorligt dömde ej få det med anståndet
avsedda tillfället att visa, om han bestått provet.»

Efter dessa mera allmänna uttalanden ingår krigshovrätten i en
närmare undersökning, om villkorlig dom oaktat de uttalade betänkligheterna
likväl i något fall borde komma till tillämpning inom den militära
straffrätten, och uttalar sig därvid till en början bestämt mot dess
användning på den disciplinära bestraffningsrättens område. Såsom
förutsättning för dess tillämpning borde därför fortfarande gälla, att
det vore fråga om ett straff i egentlig mening i motsats mot disciplinstraff
samt att detta straff vore föremål för domstols bedömande. Vidare
finner krigshovrätten det utan vidare vara klart, att villkorlig dom icke
utan fara för disciplinens slappande kunde användas för de rent militära
brotten, som endast kunde begås av militärpersoner och med dem
likställda, såsom vissa förräderibrott, feghet och olovlig gemenskap med
fienden, olovligt krigsbyte och missbruk av vapenmakten i krig, rymning
och olovligt undanhållande från krigstjänsten, brott mot krigslydnaden
och de övriga brott, som innefatta överträdelse eller åsidosättande
av en militär tjänsteplikt. Vad åter angår de militärt kvalificerade
brotten framhåller krigshovrätten, att i avseende å hithörande
brottsgrupper en bestämd skillnad förelåge mellan de förbrytelser, som
innefattades i 9 kap. av gällande strafflag för krigsmakten eller skadegörelse,
förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri och
rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess
behov avsedd, å ena, samt övriga hithörande brott, å andra sidan.
Medan beträffande de senare enligt krigshovrättens mening i huvudsak
samma skäl vore för handen, som talade för att utesluta de rent
militära brotten från tillämpning av villkorlig dom, vore förhållandet
ett annat i avseende å egendomsbrotten i 9 kapitlet. Dessa brott hade
i regeln icke någon annan karaktär än vanliga brott. Att de ansetts
böra bedömas av krigsdomstol hade i själva verket endast berott på
skäl av praktisk natur. Krigshovrätten har på, nu anförda grunder
förklarat sig endast kunnat tillstyrka en sådan utsträckning av lagens
tillämpningsområde, att villkorlig dom finge användas även för fall, där
någon efter 9 kapitlet strafflagen för krigsmakten dömes till straffarbete
ej över tre månader eller fängelse ej över sex månader.

Det måste tydligen alltid vara förenat med vissa betänkligheter
att icke låta lagens straffbestämmelser komma till tillämpning,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 17

130

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

så snart en gärning blivit begången, som lagen belägger med straff.
Särskilt är det klart, att straffen i den mån de icke bliva tillämpade
alltid förlora någon del av sin förmåga att avhålla andra personer från
brott. Det allmänna rättsmedvetandets krav, att ett brott skall beläggas
med straff, så snart brottet är känt, kan icke heller lämnas åsido
utan avsevärda vådor för det allmänna rättstillståndets upprätthållande.
Att man genom införande av institutet villkorlig dom ansett sig kunna
göra undantag från den allmänna regeln, beror icke heller på ett underkännande
av de skäl, som enligt vad nu sagts, i vanliga fall kräva brottets
bestraffande, utan därpå att man vid vägande häremot av andra lika
berättigade intressen funnit, att dessa senare någon gång böra tillerkännas
så stor betydelse, att straffets verkställighet bör utebliva utan avseende
å de betänkligheter, som detta i allmänhet är ägnat att framkalla. Det är
den menliga inverkan straffet utövar på vissa slag av brottslingar, de
s. k. akuta brottslingarna, som härvidlag blivit det avgörande. Under
det man i allmänhet eftersträvar att med straffet uppnå den verkan, att
brottslingen för framtiden avhålles från att begå vidare förbrytelser,
medför icke sällan särskilt det kortvariga frihetsstraffet, vilket oftast
saknar varje såväl förbättrande som avskräckande betydelse, en alldeles
motsatt verkan på sådana personer, som ej förut begått något brott. De
erhålla genom straffet i sina egna och andras ögon en fläck på sitt goda
namn och rykte, som gör, att de så att säga dragas ned i de verkliga
brottslingarnas klass även i sådana fäll, då de på grund av karaktär
och lynnesriktning icke kunna hänföras till denna kategori, i det att
det endast varit särskilt svåra yttre eggelser, rusets inflytelse eller annan
liknande anledning, som fört dem in på brottets bana. Det blir sedan
så mycket svårare för en sådan person att motstå mötande frestelser och
fora ett oförvitligt liv, som straffets avtjänande ofta för med sig betydande
ekonomiska svårigheter för den straffade.

Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om villkorlig dom,
fann sig, såsom förut är nämnt, böra avstyrka den villkorliga domens tilllämpning
på brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten under
hänvisning till den fara för disciplinens slappande och för uppoffrande av
andra intressen av särskild vikt, som skulle inträda, om de militära
förbrytelserna icke bleve bestraffade. Såsom krigshovrätten i sitt yttrande
antyder, kan emellertid det nu stadgade undantaget även finna
sin förklaring däruti, att de militära straffen delvis äro av en annan beskaffenhet
än de straff, som ådömas efter allmän lag, och därför icke
heller å den straffade medföra samma inverkan för framtiden. Detta
är framför allt fallet med avseende å disciplinstraffet vare sig det

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57-

ådömes av befälhavare eller av domstol. Av denna anledning bör
även enligt min uppfattning villkorlig dom icke förekomma med avseende
å disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten.
Om disciplinstraffet gäller nämligen, såsom även krigshovrätten framhåller,
att detsamma är av helt annan natur än det vanliga frihetsstraffet,
från vilket det bestämt skiljer sig i den allmänna uppfattningen.
Den disciplinärt bestraffade framstår icke i allmänhetens ögon
såsom någon brottsling, och straffet verkar — frånsett de affliktiva
element, som därmed kunna vara förenade — såsom ett rent ambitionsstraff.
Från militärt håll har det visserligen blivit ifrågasatt, huruvida
icke ett försvagande av ambitionen kunde tänkas inträda även med det
första militära straffet, då det ju ofta vore fruktan att höra till den straffade
kategorien, som avhölle det bästa folket från brott. Det kan emellertid,
såsom i detta sammanhang framhållits, måhända med något skäl
befaras, att just det bästa folket, som förut satt eu heder i att icke ådraga
sig någon bestraffning, ej i samma grad skulle avhålla sig från brott, om
de visste, att de genom villkorlig dom kunde komma ifrån vidare obehag
av en begången förbrytelse, och i disciplinärt hänseende är det
inom en trupp utan tvivel av betydelse, att truppen inom sig har en
kärna av väl disciplinerat folk, för vilken brott mot disciplinen framstår
såsom något oerhört. Vid mindre allvarliga förseelser mot tukt och
ordning kunna de militära befälhavarne även i stället för straff meddela
tillrättavisning i sådana fall, då det kan antagas, att disciplinstraffet av
ovan angivna skäl skulle medföra eu menlig inverkan på den felande.
Något skäl torde alltså icke föreligga att, i fråga om straff, som ådömes
efter strafflagen för krigsmakten, göra något undantag från den i gällande
lag fastställda grundsatsen, att villkorlig dom icke får användas,
då straffet ådömes av annan myndighet än av domstol eller då icke
straff i egentlig mening utan disciplinstraff ådömes.

Vad åter angår fängelse och straffarbete, som ådömes efter denna
lag, låter det sig icke förneka, att det med hänsyn till brottslingens
person kan föreligga samma skäl att tillämpa villkorlig dom som då
nämnda straff ådömas efter allmän lag. Visserligen kan, såsom krigshovrätten
framhållit, i nämnda hänseende eu viss skillnad göras mellan
de rent eller övervägande militära förbrytelserna å ena, och andra i
strafflagen för krigsmakten bestraffade brott, å andra sidan. I den allmänna
uppfattningen får den, som begått en militär förbrytelse, icke
på samma sätt som en vanlig brottsling sitt medborgerliga anseende
fläckat och de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å verkställigheten
av de militära straffen, medföra även, att straffet i de fall,

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

då dessa bestämmelser komma till tillämpning, icke har samma nedbrytande
verkan på den brottslige. Det bör dock beaktas, att även
straffet för rent militära förbrytelser ibland av brist på utrymme eller
av andra skäl måste avtjänas i allmänt häkte. Även om straffet avtjänas
i militärhäkte, är vidare straffets benämning densamma och en
viss fara är alltid förenad därmed, att den brottslige för första gången
får göra bekantskap med de allmänna straffanstalterna och blir behandlad
såsom en straffad person. Denna fara bör så mycket mindre lämnas
obeaktad, som det härvid icke i vanliga fall är fråga om personer med
bristande moraliskt medvetande utan om sådana, som saknat förmåga
att foga sig efter den militära ordningens krav.

Kan man alltså även i fråga om de rent eller övervägande militära
brotten icke förneka möjligheten därav, att straffets utkrävande blir
till skada för brottslingen och samhället så till vida, som det sedan blir
svårare för honom att avhålla sig från begående av brottsliga handlingar,
. blir lösningen av den föreliggande frågan i enlighet med vad
förut framhållits i första hand beroende därpå, om de samhällsintressen
i främsta rummet disciplinens upprätthållande — som fordra brottets
bestraffande äro av en sådan betydelse, att villkorlig dom icke i dylika
fall bör följa. Enligt min mening är detta icke alltid förhållandet.
Nödvändigheten av att upprätthålla disciplinen kan mången gång föra
med sig, att villkorlig dom i ett visst fall icke kommer till tillämpning,
ehuru så eljest skulle skett. Att alldeles utesluta dess tillämpning,
synes mig däremot icke vara att förorda. Härvid bör i stället olika
bestämmelser givas för olika slags brott. Vid de svåraste och farligaste
disciplinära förseelserna är det sålunda tydligt, att straffet också
oeftergivligt måste bringas till verkställighet. Sådana under krig och
vid krigsmaktens mobilisering förövade förbrytelser, som äro sammanförda
i krigsartiklarna, böra sålunda icke göras till föremål för villkorlig
dom. Vidare torde av samma skäl, som förbrytelser enligt 25 kap.
allmänna strafflagen äro undantagna från den villkorliga domens tilllämplighetsområde,
de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott,
som äro med dem jämförliga, böra undantagas. Detta gäller först och
främst de förbrytelser, som äro omförmälda i 9 kap. av förslaget, men
även brott enligt förslagets 5 kap., vilka närmast äro att likställa med
det brott, som omtalas i 25 kap. 19 § allmänna strafflagen. Rymning
och olovligt undanhållande äro även synnerligen ofta förekommande
förseelser. Från disciplinär synpunkt torde det därför vara påkallat,
att de ovillkorligen bliva föremål för bestraffning. De tillhöra icke
heller sådana brott, för vilka den villkorliga domen huvudsakligen

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är avsedd, då de i allmänhet begås efter föregående överläggning och
icke i överilning eller av hastigt mod.

Vad åter angår brott enligt 7 kap. i förslaget synas de av
krigshovrätten anförda skäl icke vara avgörande. Att villkorlig dom
icke bör komma till tillämpning, då man har anledning att befara
disciplinära svårigheter, om brottet lämnas obestraffat, är en sak för
sig. Att alldeles utesluta dess tillämpning i sådana fall, då en
person, som eljest visat sig kunna underordna sig disciplinens fordringar,
i överlastat eller upphetsat tillstånd begår en indisciplinär
handling, anser jag däremot icke böra tillstyrkas. Och torde i
ifrågavarande hänseende samma regler böra gälla angående våld, misshandel
och förolämpning mot förman som angående de brott mot krigslydnaden
som omförmälas i §§ 75—79 av förslaget. Den omständigheten
att brott mot krigslydnaden är en rent militär förseelse, men våld
och förolämpning även bestraffas i allmänna strafflagen torde icke böra
föranleda till att någon skillnad göres mellan ifrågavarande två kategorier
av brott, helst brott mot krigslydnaden ofta förekomma i samband
med våld eller förolämpning mot överordnad.

Övriga i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott äro i allmänhet
föremål för straff även i allmänna strafflagen. Att villkorlig
dom icke i regel kan få tillämpning å de brott, som upptagas i 6 kap.
av förslaget, eller uppror, upplopp och därmed likställda förbrytelser,
följer redan därav, att straffet för ifrågavarande brott icke enligt förslaget
annat än undantagsvis kan sättas så lågt som till straffarbete i
tre eller fängelse i sex månader eller lägre, vilket enligt lagen angående
villkorlig straffdom är förutsättning för användning av sådan dom.
Särskilt är detta fallet med de hithörande brott, som från disciplinär
synpunkt äro att räkna till de allvarligaste, som kunna förekomma.
Sålunda skall den villkorliga domen icke i något fall kunna användas,
då gärningsmannen är anstiftare eller anförare. Att i övriga fall, då
skäl därtill finnes, medgiva tillämpning av villkorlig dom, synes mig
däremot icke medföra någon fara för disciplinen. I likhet med krigshovrätten
anser jag vidare något skäl icke föreligga att i ifrågavarande
hänseende undantaga de i förslagets 8 kap. upptagna egendomsbrotten.
Dessa brott kunna icke sägas vara av någon annan beskaffenhet, då
de begås av någon till krigsmakten hörande person än eljest, och något
starkare militärt intresse fordrar icke deras ovillkorliga bestraffande i de
fall, då skäl i allmänhet finnas för den villkorliga domens användande.

Ett genomförande av den villkorliga domens tillämpning på brott
efter strafflagen för krigsmakten i den utsträckning, som nu angivits,

33 §.

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

torde lämpligast hösa ske dels genom ett införande i 6 § av lagen
den 22 juni 1906 av en föreskrift, att villkorlig dom i fråga om straff,
som ådömes efter strafflagen för krigsmakten ej må brukas i annat
fall, än i nämnda lag linnes stadgat, dels därigenom att en ny § tilllägges
i detta kapitel av innehåll, att lagen om villkorlig straffdom allenast
skall komma till användning, då någon efter 6, 7 eller 8 kap. i
denua lag dömes till annat straff än disciplinstraff, varemot tillämpning
av villkorlig dom i övriga fall skulle vara utesluten.

4 KAP.

Kommittén har i denna § föreslagit en väsentlig utvidgning av
det genom Kungl. förordningen den 6 juni 1883 i nu gällande lag
införda undantaget från den i allmänna strafflagen stadgade huvudregeln,
att skadestånd skall gäldas av den brottslige, evad brottet skett
med uppsåt eller av vållande. Under det för närvarande befälhavare
å kronans fartyg, vilken vid fartygets manövrering eller navigering
begått förseelse, som i 144 § sägs, befrias från skyldighet att gälda
skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan, under
förutsättning att han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff,
skulle enligt kommitténs förslag sådan befrielse inträda i varje
fall, då förseelsen ej bestraffats med avsättning eller, om han tillhör
underbefäl av manskapet, med fängelse över 6 månader. Tre ledamöter
av kommittén hava dock reservationsvis avstyrkt den föreslagna
utvidgningen. Avvikelser från de i allmänna strafflagen gällande grundsatser
borde nämligen icke enligt deras mening göras mera omfattande,
än nödigt vore, och det hade icke vid något tillfälle visat sig att det
nuvarande undantagsstadgandet vore för snävt begränsat. Två av högsta
domstolens ledamöter hava även anslutit sig till den uppfattning,
som uttalats i denna reservation, och därvid ytterligare anfört, att den
ifrågasatta bestämmelsen lätt kunde föranleda till slappande av ansvarskänslan
hos befälet och således medföra minskad säkerhet för såväl
besättningens liv och hälsa som ock för bevarande av krigsmaktens
dyrbara fartygsmateriel. Bestämmelsen kunde vidare icke utan fog
komma att av allmänheten betraktas såsom en lagstiftningsåtgärd,
varigenom en viss klass av statens tjänare obehörigen gynnades framför
andra sådana.

Å andra sidan har chefen för flottans stab i en hos Kungl.
Maj:t gjord framställning ifrågasatt, att nämnda undantag från de

135

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

allmänna skadeståndsreglerna skulle i visst avseende erhålla en utvidgad
tillämpning. Han påpekar nämligen, att det enligt paragrafens
nuvarande ordalydelse stode öppet för en målsägare att för utbekommande
av skadeersättning göra anspråket därpå gällande antingen mot
kronan såsom redare för det skadegörando fartyget eller ock mot
vederbörande befälhavare direkt. Välde han det förstnämnda tillvägagångssättet,
befriades vederbörande befälhavare från den ersättningsskyldighet,
som kronan kunde blivit ådömd, om på förseelsen följde
straff, som icke vore högre än disciplinstraff. Skulle åter målsägaren
föredraga att göra anspråket gällande mot befälhavaren, gåve ordalydelsen
av den ifrågavarande paragrafen, såsom även framginge av
rättstillämpningen, icke vederbörande befälhavare det skydd i fråga
om ersättningsskyldigheten, som med den vidtagna lagändringen tydligen
varit avsett. Och har chefen för flottans stab på grund härav
gjort gällande, att ifrågavarande lagrum borde erhålla den avfattning,
att befälhavaren befriades från att utgiva skadeersättning icke allenast
till kronan, utan även till de enskilda målsägare, som därom kunde
framställa anspråk.

Vad till eu början angår den av chefen för flottans stab gjorda
framställningen, har jag först att erinra därom, att det tydligen framgår
av förarbetena till den år 1883 gjorda ändringen i förevarande §,
att nämnda befrielse var avsedd att gälla i fråga om skada icke blott
å kronans fartyg och materiel utan även å annan egendom. I den
kungl. proposition, som i ämnet avläts till Riksdagen yttrar nämligen
föredragande departementschefen, att skadan svårligen kan bestämmas
inskränktare än till all skada och kostnad, som drabbar kronan
vare sig omedelbart eller medelbart genom skyldigheten att såsom
redare ansvara för den förlust, som drabbade annan. Utgår man då,
såsom chefen för flottans stab i här ifrågavarande framställning gjort,
därifrån att befälhavaren under de angivna förutsättningarna bör vara
befriad från att ersätta skada, som tillskyndats enskilda personer, låter
det sig icke förneka, att stadgandet fått en avfattning, som icke giver
befälhavaren allt det skydd, som man avsett. Och chefen för flottans
stab har utan tvivel rätt däruti, att frågan om ersättningsskyldigheten
icke bör bero på den tillfälliga omständigheten, om vederbörande målsägare
gör sitt anspråk gällande mot kronan eller mot befälhavaren. Enligt,
min mening kan det emellertid starkt ifrågasättas, om icke befrielsen i
själva verket för varje fall bör inskränkas att gälla kronans egendom,
så att befälhavaren jämväl blir ersättningsskyldig, om målsägaren fått
sig tillerkänd gottgörelse av kronan och kronan sedan söker sin rätt åter av

§ 40.

136 Kungl. Maj ds Nåd Proposition Nr 57.

den, som vållat skadan. Skall en avvikelse i ifrågavarande hänseende
stadgas från allmänt gällande rättsgrundsatser, bör nämligen nämnda
avvikelse icke göras större än som för det angivna ändamålet kan vara
behövligt, och det torde knappast med skäl kunna påstås, att den
grund, som huvudsakligen åberopats såsom stöd för en inskränkning
i befälhavarens skadeståndsskyldighet, eller att tanken på den ekonomiska
risken kan utöva ett förlamande och nedtryckande inflytande på
vederbörandes företagsamhet och handlingskraft, bör föra till en inskränkning
i de anspråk, man måste vara berättigad att ställa på en
statens ämbetsman därutinnan, att han icke genom sitt vållande utsätter
enskilda personers egendom för att skadas eller förstöras. Och det
torde knappast komma att utöva något skadligt inflytande på flottövningarnas
riktiga bedrivande, om sjöofficeren känner sig förpliktad
att framgå åtminstone med det mått av försiktighet, som erfordras för
att främmande fartyg, bryggor och kajer icke skola taga skada.

Ifrågavarande moment har på grund härav underkastats omarbetning
i den riktning, att befälhavaren endast skall kunna befrias från
ersättning för skada, som uppkommit å kronan tillhörig egendom.

Vad härefter angår frågan om skadeståndsskyldighetens utsträckning
i övrigt, ansluter jag mig till den mening, som uttalats i förenämnda
vid kommittébetänkandet fogade reservation. Av de skäl, som
anförts såväl i denna reservation som utav vissa ledamöter i högsta
domstolen, synes det mig nämligen otvivelaktigt framgå, att befrielse
från ersättning endast bör ifrågakomma, då befälhavarens förseelse prövats
hava varit av mera obetydlig art. Så snart hans fel är av den
betänkliga beskaffenhet, att domstolen anser sig böra döma till fängelsestraff
eller suspension, då är — med den straffmätning som vanligen
förekommer vid våra domstolar — den vårdslöshet och försummelse,
som ligger honom till last, säkerligen vida svårare, än att
den blott kan tillskrivas en överdriven oförvägenhet vid utövandet
av hans yrke. Om man, såsom väl får anses tillbörligt, fäster avseende
även vid statens krav på att flottans dyrbara material icke i
onödan förspilles, lärer därför den riktiga lösningen av föreliggande
fråga vara att låta nu gällande bestämmelser i denna del förbliva oförändrade,
helst något verkligt talande exempel på deras olämplighet icke
blivit anfört.

Genom lag den 25 juni 1909 skedde eu mindre ändring i 4 kap.
10 § allmänna strafflagen, varigenom tydligen angavs, huru förfaras
skulle vid straffens sammanläggning för det fall, att någon, sedan han
blivit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, förövat

137

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mer än en ny förbrytelse. För detta fall skulle de särskilda straff,
vartill han för dessa brott gjort sig skyldig, enligt de i 4 kap. allmänna
strafflagen stadgade grunder av domstolen förenas eller sammanläggas
med det förra straffet eller om detta var till någon del verkställt,
när brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod. Att
samma regler icke skola gälla för det i förevarande § upptagna fäll
eller då de straff, som skola ådömas, äro arreststraff, framgår av 38
§ i strafflagsförslaget, enligt vilket ett gemensamt sträft'' skall bestämmas
för de särskilda förseelser, som förövats efter det första straffets
åläggande, varefter sammanläggning av bägge straffen skall ske enligt
reglerna i 40 §. På grund av den skiljaktighet, som alltså förefinnes
emellan allmän lag och strafflagen för krigsmakten, synes det erforderligt,
att i 40 § tydligen utmärkes, att denna § även avser det fall, att
mer än en förseelse, som ådrager arreststraff, begåtts efter det första
straffets åläggande.

5 KAP.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse
erinrat därom, att i ett av honom närmare angivet rättsfall skiljaktiga
meningar av vederbörande myndigheter uttalats rörande den rätta
tolkningen av nu gällande bestämmelser angående rymning och olovligt
undanhållande. I det åsyftade rättsfallet hade det beivrade brottet bestått
däri, att åtskilliga värnpliktiga vid Norrbotiens regemente, ehuru
permission blivit dem vägrad, avikit från mötesplatsen å själva utryckningsdagen,
sedan den egentliga militära tjänstgöringen avslutats, och då
allenast utryckning från mötesplatsen och därmed sammanhängande tjänstgöringsskyldighet
återstått. I detta fall kunde det, enligt vad justitieombudsmannen
framhåller, till en början ifrågasättas, om olovligt undanhållande
verkligen förelåge, då ingen kunde sägas hålla sig undan från
tjänstgöring med mindre än att skyldighet till tjänstgöring förelåge. Åven
om de avvikne kunde anses hava olovligen undanhållit sig från den tjänstgöring,
som bestått i att deltaga i regementets uppställning och formering
till marschkontingenter samt i avresan till hemorten under militärbefäl,
finge undanhållningsbrottet icke anses hava fortfarit längre än till dess den
marschkontingent, som de avvikne skolat åtfölja, efter hemkomsten blivit i
vederbörlig ordning upplöst, och anledning saknades därför att behandla de
hemresta beväringsmännen såsom rymmare, då undanhållandet i det ifrågavarande
fallet icke varat mera än två dagar. Beträffande denna fråga
hade man visserligen åberopat stadgandet i 27 § 3 mom. värnpliktslagen
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 18

§ 53.

138 Kungl. Maj:fs Nåd. Proposition Nr 57.

därom att den tid, under vilken värnpliktig varit rymd, ej finge tillgodoräknas
honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall
annorledes förordnade, och framhållit, att beväringsmän, som utan behörigt
tillstånd undandragit sig tjänstgöring, innan densamma förklarats vara
avslutad, utan tvivel vore lagligen skyldiga att fullgöra återstoden, omfattade
den ock blott några timmar. Häremot kunde emellertid anföras,
att nämnda stadgande i värnpliktslagen icke vore uti det ifrågavarande
fallet tillämpligt samt att det icke heller eljest funnes någon bestämmelse
vare sig i värnpliktslagen eller i annan författning, enligt vilken
beväringsmän, som fullgjort sin krigstjänst för året under den i lagen stadgade
tiden, skulle på grund av sitt avvikande å utryckningsdagen vara pliktiga
att fullgöra ytterligare krigstjänst; och då skyldighet till vidare krigstjänst
ej förelåge, kunde undanhållande från krigstjänst ej förekomma.

I samband härmed har justitieombudsmannen även fäst uppmärksamheten
vid en annan brist, varmed enligt hans mening strafflagen
lör krigsmakten vore behäftad. Därest någon avveke från ännu ej avslutade
övningar å sådan tid, att 8 dagar eller enligt det nu föreliggande
förslaget 3 dagar då ej återstode till upplösningen av den styrka, till
vilken han hörde, funnes det nämligen, sedan den för upplösningen fastställda
tiden tilländagå^, ej någon viss tjänstgörings- eller vistelseort
föreskriven för den avvikue. Det vore likväl orimligt, om han, för att
avbryta undanhållningsbrottets fortvaro och undvika att bliva straffad
såsom rymmare, skulle vara pliktig att infinna sig å det ställe, där han
haft skyldighet att tjänstgöra och vistas, utan det naturliga vore att
den, som under sådana förhållanden avvikit, kunde fria sig från påföljden
att varda ansedd såsom rymmare genom en behörigen gjord anmälan
hos vederbörande befälhavare. Slutligen har justitieombudsmannen även
påpekat, att gällande lag över huvud icke gåve tillfredsställande svar på
frågan, huruvida olovligt undanhållande ansåges kunna övergå till rymning,
då avvikandet skett inom 8 dagar före tjänstgöringens avslutande.

Vad först angår frågan, om det brottsbegrepp, varom här är
fråga, behöver ytterligare förtydligas utöver vad som redan skett i
det föreliggande lagförslaget, finner jag någon tvekan icke behöva
råda därom, att de värnpliktige i det ovan relaterade fallet avvikit från
den trupp, vartill de hörde, och från den tjänstgöringsort, som för
dem var bestämd och att de följaktligen, redan med tillämpning av
de i 48 och 52 §§ föreslagna stadgande^, bort straffas såsom för olovligt
undanhållande, utan att något förtydligande i denna del erfordras.
Någon anledning att göra ändring i lagstadgandet, i syfte att avvikande
efter den egentliga militärtjänstgöringens slut icke skall straffas såsom

139

Kutig/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

olovligt undanhållande, synes mig icke heller föreligga. Vad det nämnda
rättsfallet i övrigt beträffar, torde det vara tydligt, att undanhållningsbrottet
icke kan anses fortfara, sedan all tjänstgöringsskyldighet och
därmed även all underlåtenhet från den avviknes sida att fullgöra någon
honom åliggande tjänsteplikt upphört. Meningsskiljaktigheten synes
också i det ifrågavarande fallet närmast hava rört sig därom, huruvida
värnpliktslagen bör så tolkas, att vidare tjänstgöringsskyldighet kan av
den värnpliktige utkrävas, då han tjänstgjort under hela den i lag
stadgade tjänstgöringstiden och han endast avvikit från den tjänstgöring,
som stått i samband med utryckningen. 1 detta avseende hava emellertid
numera klarare bestämmelser blivit meddelade genom en den 13
juli 1911 utfärdad ändring i 27 § värnpliktslagen, varigenom stadgandet
att den tid, under vilken en värnpliktig varit rymd eller olovligen
undanhållit sig, icke skall tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
förklarats endast skola gälla, då rymningen eller undanhållandet varit
av minst ett dygns varaktighet.

Däremot lärer, särskilt vad det värnpliktiga manskapet angår,
ett förtydligande av gällande bestämmelser erfordras för det fali, att
någon avviker så kort tid före vederbörande övningsperiods slut, att den
bestämda tjänstgöringstiden utgår, innan undanhållningsbrottet fortfarit
så länge, att den brottslige skall straffas såsom rymmare. I denna
fråga har krigshovrätten, som anbefallts att avgiva yttrande öfver justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, för sin del uttalat, att,
därest ett förtydligande i nämnda avseende ansåges erforderligt, detta
borde ske genom ett angivande därav, att ett olovligt undanhållande
skulle anses fortfara, oberoende av om tjänstgöringstiden därunder utginge,
intill dess den avvikne ertappats eller anmält sig hos vederbörande
befälhavare för återinträde i tjänstgöring eller blivit från vidare tjänstgöringsskyldighet
i behörig ordning löst. Enligt krigshovrättens mening
hade nämligen undanhållningsbrottet lika väl som rymningsbrottet naturen
av ett fortvarande brott, och tjänstgöringstidens utgång avbröte ej undanhållningsbrottet,
som tvärtom fortfore, intill dess en behörigen gjord
anmälan hos vederbörande befälhavare eller den brottsliges ertappande
gjorde slut på brottet. I rent subjektivt hänseende kunde det ej heller
vara tvivelaktigt, att t. ex. den, som olovligen avvikit ur tjänstgöring,
innan han blivit i behörig ordning hemförlovad, även efter tjänstgöringstidens
utgång hade en känsla av att mellan honom och kronan
kvarstode något ouppgjort.

Inom krigshovrätten har skiljaktig mening uttalats av en bland dess
militära ledamöter, som yttrat, att lagen enligt hans uppfattning borde

54 §.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

förtydligas i deri riktning, att det olovliga undanhållandet endast skulle
anses fortfara, intill dess den avviknes tjänstgöringsskyldighet under
vederbörlig övningsperiod upphört. Denna ledamot har jämväl framhållit,
att någon praktisk olägenhet av en sådan bestämmelse — som
för övrigt vore den, som hittills tillämpats inom armén — i form av
ett ökat antal undanhållningsförseelser mot slutet av övningsperioden
icke enligt hans mening vore att befara.

I avseende å denna fråga må här framhållas, att en tillämpning
av den utav krigshovrätten föreslagna bestämmelsen skulle föranleda
därtill, att utav två personer, som bägge undanhållit sig exempelvis
under två dagar av den bestämda tjänstgöringstiden, den ene, som avvikit
mitt under övningstiden och sedan åter inställt sig för fortsatt
tjänstgöring, allenast skulle straffas för olovligt undanhållande, undei
det den andre, som avvikit vid övningsperiodens slut, skulle straffas
såsom rymmare. Någon egentlig skillnad i brottslighet torde emellertid
ej föreligga i dessa båda fall. Visserligen är enligt värnpliktslagens
bestämmelser den avvikne skyldig att sedermera fullgöra den försummade
tjänstgöringen, men försummelsen att anmäla sig till nämnda tjänstgörings
undergående bör väl betraktas såsom en naturlig följd av det
begångna undanhållningsbrottet och kan icke i och för sig anses vara
en omständighet, som bör föranleda ökat straff för den brottslige. För
att undvika en sådan tolkning av lagen, att den avvikne bestraffas såsom
rymmare i andra fall, än då han under den stadgade tiden undanhållit
sig från verklig tjänstgöring, synes det emellertid ej vara behövligt att
verkställa annan ändring i den förut föreslagna lagtexten än att efter
orden »som varar över tre dagar» i 53 § infogas orden »av den bestämda
tjänstgöringstiden». Tillägget skulle visserligen då endast komma
att gälla det fall, att någon av manskapet, som icke är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, gör sig
skyldig till olovligt undanhållande. Då officerare eller underofficerare begå
olovligt undanhållande, eller avvikandet sker från mobiliserad avdelning
eller från fartyg, å vilket den brottslige är inmönstrad, torde emellertid
någon tvekan ej behöva ifrågakomma, huru i ifrågavarande avseende
skall förfaras.

På hemställan av högsta domstolens flesta ledamöter blev i kungl.
propositionen till 1D08 års Riksdag straffet för rymningsbrott, vartill
officer eller underofficer gjort sig skyldig, i någon mån skärpt, i det
bestämmelse meddelades, att fängelsestraff alltid skulle ådömas jämte
avsättning. Såsom skäl till denna ändring anfördes, att det i betraktande
av det straff, som i 50 § 2 mom. stadgats för dylik förseelse begången

141

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av manskap, synts alltför lindrigt, att officer eller underofficer endast
skulle kunna dömas till avsättning. Av samma skäl torde emellertid
någon skärpning böra ske även i straffet för olovligt undanhållande, så att
officer eller underofficer, som under längre tid än 3 månader gjort sig
skyldig till olovligt undanhållande, erhåller samma straff, som i 50 §
finnes stadgat för rymning. På samma sätt har fängelsestraff ansetts
böra ingå i latituden jämväl i det i 54 § mom. 1 angivna fall, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande.

6 KAP.

Enligt kommitténs förslag skulle i det fall, som i denna § avses,
eller då upprorsmän göra våld å person eller egendom, straffet för dem,
som deltaga i upproret, icke kunna sättas lägre än till straffarbete i
sex år för anstiftare och anförare samt straffarbete i två år för annan
deltagare. Utövades våldet å förman eller skedde skadan å krigsredskap
eller annan för krigsmaktens behov avsedd eller under dess vård och
förvar ställd egendom, skulle straffet ej få understiga straffarbete i
åtta år för anstiftare eller anförare och straffarbete i fyra år för annan
deltagare. Dessa straffsatser synas mig under vissa omständigheter
vara väl stränga i förhållande till det brott, som skall bedömas. Det
bör nämligen beaktas, att 65 § i förslaget får anses bliva tillämplig
även å sådana deltagare i upproret, som icke själva gjort sig skyldiga
till våld å person eller egendom eller ens haft för avsikt att bruka
våldsamma medel för vinnande av syftemålet med uppträdet. Så snart
någon av de i upproret deltagande övergår till våldsamheter, medför
alltså detta även för dem, som alls icke befunnit sig å den plats, där
våldet begåtts eller ens kunnat iakttaga detsamma, den påföljden, att
straffets minimum höjes mycket avsevärt, för anstiftare och anförare i
det fall, som omnämnes i senare delen av 65 § 1 mom., med icke
mindre än fem år.

De anmärkningar, som sålunda kunna göras mot ifrågavarande i
strafflagen för krigsmakten föreslagna straffbestämmelser kunna emellertid
med icke mindre fog riktas även mot det däremot svarande stadgandet
i 10 kap. 9 § allmänna strafflagen. Åven enligt detta lagrum
kan straffet icke sättas lägre än till straffarbete i sex år för anstiftare
och anförare och straffarbete i två år för annan deltagare i upproret.
Det har också vid tillämpning av nämnda straffbud visat sig, att domstolarna
varit nödsakade att ådöma straff, som ej stått i rätt förhållande

65 §.

142 Kung!. Mnj.-fs Nåd. Proposition Nr 57.

till brottet och därför också i nådeväg blivit av Kung!. Maj:t nedsatta.
Det lärer alltså vara lämpligt att i detta sammanhang jämväl upptaga
frågan om en revision av allmänna strafflagen i nu berörda hänseende.
Något skäl att nedsätta straffets maximum torde emellertid icke föreligga.
Syftet med den ifrågasatta straffnedsättningen bör nämligen icke vara att
vinna lindring i straffet i sådana svårare fall, för vilka förevarande straffbestämmelser
huvudsakligen äro avsedda, utan att ett efter brottslighetens
verkliga beskaffenhet mera avpassat straff skall kunna ådömas
dem, som icke själva varit vållande därtill, att upproret fick en dylik
mera svårartad karaktär. Med hänsyn härtill torde strafflatituden lämpligen
böra utsträckas nedåt, så att straffet i lindrigaste fall kan sättas
så lågt som det i 10 kap. 8 § allmänna strafflagen eller 64 § i förevarande
lagförslag stadgade straffminimum. I 65 § har straffet därför
bestämts för anstiftare och anförare till straffarbete på livstid eller från
och med tre till och med tio år och för annan deltagare i upproret
till straffarbete från och med ett till och med åtta år. I samband därmed
har bestämmelsen om straffminimums höjning, då våldet utövades
å förman eller skadan skedde å viss angiven egendom, alldeles uteslutits
ur förslaget.

Med bibehållande i allmänhet av de i denna § stadgade strängare
straffbestämmelserna för det fall, att upproret göres under sjönöd eller
vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, torde
i sammanhang med de i 65 § gjorda ändringarna straffets minimum, då
brottet förövats i sådana fall, varom 64 och 65 §§ handla, kunna nedsättas
för anstiftare och anförare till straffarbete i sex år och för annan
deltagare till straffarbete i två år.

Enligt första stycket av denna §, med den lydelse detta lagrum äger
såväl i kommitténs förslag som i gällande strafflag för krigsmakten, skola
deltagare i ett upplopp, som övergått till våld å person eller egendom,
i allo behandlas såsom upprorsmän. Sedan kommittén avgav sitt förslag
har emellertid det häremot svarande stadgandet i 10 kap. 13 § allmänna
strafflagen undergått förändring på det sätt, att, ifall de i upploppet
deltagande övergå till våld å person eller egendom, straffet för sådan
deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, vilket straff
förut varit straffarbete från och med två till och med sex år, kan nedsättas
till straffarbete i två månader, eller där omständigheterna äro
synnerligen mildrande till fängelse. Även om straffbestämmelserna i
65 §, undergå den nedsättning, som jag föreslagit, skulle i motsvarande
fall straffarbete i ett år vara det lägsta straff, som enligt denna lag
skulle kunna ådömas. Då detta straff i jämförelse med nu gällande straff -

143

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

bestämmelser i allmän lag synes vara alltför strängt, har denna § ändrats
på det sätt, att straffet för deltagare i upploppet, som ej är anstiftare
eller anförare, må nedsättas till straffarbete i två månader. På samma
gång som de förut gällande strängare straffbestämmelserna kunna komma
till tillämpning å dem, som i främsta rummet bära skulden för att upploppet
fick en dylik svårartad karaktär, blir det, om straffets minimum
nedsättes på angivet sätt, möjligt att använda ett efter den verkliga
brottsligheten mera lämpat straff å sådana deltagare i upploppet, som
mera av obetänksamhet följt med hopen eller endast i ringare mån gjort
sig skyldiga till våldsamheter. I samband med de ändringar, som blivit
vidtagna i 65 och 66 §§, hava även straffbestämmelserna i denna paragrafs
andra moment blivit ändrade. Någon höjning av straffets minimum
har nämligen ej ansetts böra ifrågakomma för det fall, att betydligare
skada orsakats genom upploppet, utan har stadgandet i stället
avfattats på det sätt, att straffet under nämnda förutsättning må höjas
till det i förslaget angivna maximum.

Denna § har av kommittén i huvudsak bibehållits i dess nuvarande
avfattning, med den förändring, att bland de otillåtna överläggningsämnena,
icke upptagits »otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll».
Vid den omarbetning förslaget underkastats i Kungl. propositionen
till 1908 års Riksdag upptogs detta ämne på nytt bland exemplen på
överläggningsämnen, som i varje händelse icke finge förekomma, men
paragrafens ordalydelse behölls i övrigt oförändrad.

Att kommittén från de anförda exemplen uteslutit nyss berörda
överläggningsämne, har tydligen sin grund däri, att dess behandling
ansetts icke i och för sig behöva medföra fara för brott mot krigslydnaden.
Det samma torde emellertid i väsentlig grad gälla även för
det fall, att överläggningen skulle på något sätt beröra av befälet
utfärdade bestämmelser eller annan av förman vidtagen åtgärd. Om
härvid icke är fråga om anlitande av andra medel för önskemålens
vinnande, än som överensstämma med krigslydnadens fordringar, lärer
man icke med fog kunna tala om någon verklig fara för disciplinen.
Att förklara en sammankomst under alla förhållanden otillåten, därest
ett ämne av ifrågavarande art kommer under behandling, och belägga
deltagarna i sammankomsten med straff, synes mig därför innebära ett
avsteg från församlingsrättens princip, som icke är av förhållandena
tillräckligt motiverat. Bestämmelsen, att behandling å sammankomst
av förmans förhållande eller åtgärder ovillkorligen skall medföra straff
för de i sammankomsten deltagande, har därför uteslutits. Paragrafen
bör emellertid, såsom redan blivit antytt, kunna komma till tillämpning

73 §.

78 §.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såväl då detta som då andra förekommande ämnen upptagas till behandling
under förutsättning, att de beröras på ett sätt, som innebär
fara för brott mot krigslydnaden. För att tydligare giva uttryck åt
denna uppfattning har paragrafen även i övrigt erhållit en något förändrad
redaktion.

Vad angår innebörden av ordet sammankomst, torde böra erinras,
att härmed icke avses en rådplägning vilken som helst mellan några personer,
tillhörande krigsmakten, utan ett på förhand för visst ändamål
planerat sammanträffande av ett mera avsevärt antal personer.

För att i möjligaste mån trygga en riktig tillämpning av förevarande
§, har vidare ådömandet av straff enligt den samma förbehållits
krigsdomstolen.

7 KAP.

Den lydnadsplikt, som enligt 75 och 76 §§ i förslaget åligger
underlydande krigsman gent emot hans förman, är, så vitt angår befallningar,
som meddelats under tjänstens utövning och i vad som angår
tjänsten, icke underkastad några uttryckliga inskränkningar. Vad åter
angår den, som utan att vara krigsman lyder under lagen förklaras
visserligen i 77 § lydnadsplikten vara beroende därav, att förmannen icke
vid befallningens meddelande sträckt sig över gränsen för sin befälsrätt,
vilken sistnämnda bestämmelse har sin förklaring däri, att befälsrätten
över civilmilitära personer enligt gällande reglementen är i vissa avseenden
inskränkt. Frånsett denna begränsning finnes emellertid icke i lagförslaget
något fäll angivet, då den underlydande till följd av befallningens
innehåll skulle vara berättigad att vägra sin förman lydnad.

Det torde dock näppeligen vara i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser,
att härav draga den slutsatsen, att den underlydande skulle
vara förpliktad att åtlyda förmannens befallningar även då dessa gå ut
på utförande av handlingar, som otvivelaktigt äro brottsliga eller moraliskt
otillåtna. Något uttryckligt stadgande rörande en sådan begränsning
i den gällande lydnadsplikten finnes dock icke i lagen. Det möter
också mycket stora svårigheter att i detta avseende fastställa några

fullt tydliga regler. Särskilt på det militära området, där förmannens

bestämmanderätt i alla viktiga avseenden bör lämnas okränkt, är det
naturligtvis av synnerlig vikt, att förmannens befallningar icke uppehållas
eller förhindras genom otillbörlig kritik från den underordnades
sida. Varje bestämmelse, som innebär en lockelse härtill eller rent av

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till olydnad mot förmans befallningar, innebär därför en viss fara för
disciplinen inom krigsmakten. Det lärer emellertid vara behövligt, att
det på något sätt uttryckes, att lagen icke medför skyldighet för den
underlydande att i vilket fall som helst lyda förmannens befallningar.

Jag finner mig därför böra föreslå antagandet av en ny bestämmelse
av innehåll, att straff enligt 75, 7G eller 77 § icke får ådömas,
då förmannen uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Genom detta
stadgande avses endast att fritaga den underlydande från att fullgöra
befallningar, i fråga om vilkas obehörighet något tvivel icke kan råda.
Såsom redan ovan blivit antytt, bör han däremot icke i tvivelaktiga
fall äga någon befogenhet att ingå i prövning av befallningens rättmätighet.

Två av kommitténs ledamöter hava i en avgiven reservation framhållit,
att förevarande lagrum icke borde göras tillämpligt på krigsman,
som på angivet sätt förgår sig mot förman, vars egenskap av förman
är honom obekant. I sak delar jag visserligen den uppfattning, som
sålunda uttalats. Då emellertid paragrafen, även om någon ändring i
den föreslagna lydelsen ej äger rum, icke lärer kunna tillämpas utan
att de angivna förutsättningarna för straffets ådömande jämväl i subjektivt
hänseende äro för handen, och straffbestämmelsen alltså icke gärna
kan komma till användning, då någon anledning finnes att antaga, att
den tilltalade saknar vetskap därom, att den person, mot vilken han
förgått sig, varit hans förman, har jag icke ansett det behövligt att
giva paragrafen någon ändrad avfattning.

Mot den av kommittén i 90 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen,
att officer och underofficer, som förut undergått straff för våld eller
annan misshandel å underordnad och ånyo gör sig skyldig till sådant
brott, skulle under vissa förutsättningar, även om det senare brottet
anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det ansvar,
som jämlikt 1 mom. skulle följa å brottet, kunna dömas till avsättning,
anmärktes av krig shovrätten, att nämnda bestämmelse synes alltför
sträng, och att en dylik påföljd icke borde inträda, ifall det senare
brottet förskyllt endast disciplinstraff. I anledning av denna anmärkning
blev till en början i det förslag, som under år 1906 remitterades
till högsta domstolen paragrafen i fråga omarbetad i den av krigshovrätten
angivna riktningen. I sammanhang därmed gjordes även påföljdens
tillämplighet beroende därav, att den senare förbrytelsen begåtts, innan
fem år förflutit, efter det straffet för den äldre förbrytelsen fullbordats.

Då förslaget i detta skick undergick granskning av högsta domBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stolen, framställdes ytterligare den anmärkningen, att det syntes innebära
en onödig stränghet, att avsättningspåföljd kunde inträda, även
om det tidigare misshandelsbrottet ej förskyllt svårare straff än ett ringa
disciplinstraff. I anledning härav blev paragrafen ännu eu gång föremål
för omarbetning. I kungl. propositionen till 1908 års Riksdag
uppställdes nämligen såsom förutsättning för att avsättning skulle
kunna ådömas, att jämväl det tidigare brottet bestraffats med åtminstone
fängelse. I stället uteslöts, jämväl på hemställan av högsta domstolen,
den i kommittéförslaget intagna allmänna förutsättningen, att den brottslige
prövats hava genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit,
som bör tillkomma hans befälsställning.

Det må visserligen medgivas, att de gjorda förändringarna medfört
den fördelen, att en objektiv norm vunnits för paragrafens tillämplighet
i stället för den mera allmänt formulerade förutsättning, som kommittén
föreslagit. Fråga är dock, om icke det syftemål, som kommittén avsett
att vinna genom det föreslagna tillägget, i viss mån blivit förfelat.
Kommittén avsåg nämligen, enligt vad dess motiver giva vid handen,
att göra det möjligt att skilja en befälhavare från hans befattning i
sådana fall, då han missbrukat sin ställning därhän, att han upprepade
gånger gjort sig skyldig till sådan behandling av sina underordnade,
som avses i denna §, och detta rent av övergått till metod eller vana.
Denna tankegång uttrycktes i kommitténs förslag genom införandet
av ovannämnda allmänna förutsättning för avsättuingspåföljds inträde,
men framgår icke på motsvarande sätt av det ändrade förslaget med
dess ovillkorliga och något mekaniskt verkande föreskrift, att befälhavaren
alltid skall skiljas ifrån sin befattning, så snart lian två gånger
blivit fälld till fängelsestraff för våld mot underordnad, om den senare
förbrytelsen förövats inom fem år från det förra straffets fullbordan.
Sådana fall kunna nämligen utan tvivel tänkas, då en befälhavare gjort
sig skyldig till en sådan systematisk misshandel av sina underordnade,
som kommittén förutsätter, utan att domstolarna för varje särskilt fall,
som kommit under deras behandling, ansett sig böra ådöma strängare
straff än disciplinstraff. Har en befälhavare visat sig olämplig för det
viktiga uppfostringskall, som han fått sig anförtrott, är avsättning den
naturliga påföljd som bör inträda, oavsett om den tilltalade icke erhåller
svårare straff än disciplinstraff.

Prövas den brottslige på detta sätt genom sitt förfarande hava förspillt
den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning, föreligger
icke heller enligt min mening något giltigt skäl att här föreskriva, att
den särskilda påföljden skall utebliva i annat fall, än då återfallet skett så

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lång- lid efter det förra straffets fullbordan, som förutsattes i de allmänna
reglerna för åter fallspreskription i 4 kap. 14 § allmänna strafflagen.

Gör en förman sig skyldig till sådant missbruk av sin myndighet, 92 §•
att han med användande av sin befälsrätt söker hindra underlydande
krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten, lärer det tjänstefel,
som förmannen genom ett sådant missbruk låter komma sig till
last, böra göras till föremål för bestraffning, även om den underlydande
icke härigenom blivit alldeles urståndsatt att framföra sin klagan. För
att tydligare uttrycka detta, har förevarande § erhållit en något ändrad
avfattning.

Enligt kommitténs förslag var förevarande bestämmelse icke tillämp- 97 §.
lig på civilmilitära ämbets- och tjänstemän. Om någon sådan under
andra förhållanden än de i mom. 1 omförmälda gjort sig skyldig till
någon av de förseelser, varom här är fråga, skulle han alltså ställas
under tilltal inför allmän domstol och dömas efter allmän lag. I Kungl.
propositionen till 1908 års Riksdag gjordes häri ändring så tillvida, att
bestämmelsen gjordes tillämplig även på civil ämbets- eller tjänsteman,
vilken, då han är iförd militär tjänstedräkt, gör sig skyldig till en dylik
förseelse å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen förmärs. Detta ändringsförslag har icke upptagits i det
omarbetade förslaget, blår föreligger nämligen en utvidgning av krigslagarnas
tillämpning på civilmilitärer utöver vad redan nu finnes stadgat.

En sådan utvidgning torde ej böra ske utan att synnerligen talande
skäl kunna anföras för densamma. I likhet med kommittén anser jag
det visserligen vara riktigt, att här ifrågavarande förseelser — fylleri,
oljud och oväsende, bristande i anständigt uppförande och annat förargelseväckande
beteende — om de begås å allmän plats å garnisonsoch
stationsort och den skyldige är krigsman, behandlas såsom militära
förseelser och bedömas av krigsdomstol, då härigenom, såsom kommittén
påpekat, möjlighet beredes att bestraffa nämnda förseelser disciplinärt i
stället för att de eljest med åtskillig omgång och tidsutdräkt måste dragas
inför allmän domstol. Jag har icke heller något att erinra däremot, att
nämnda, stadgande i den militära ordningens intresse utsträckes att gälla,
även ifall krigsman, annorstädes än inom garnisons- eller stationsort,
gör sig skyldig till sådan förseelse, såvida han vid tillfället är iförd
tjänstedräkt. Däremot torde de skäl, som av kommittén anförts för
att krigsmän i dessa fall skola underkastas straff efter strafflagen för
krigsmakten, icke vara tillämpliga på civila ämbets- eller tjänstemän,
som utanför den militära tjänstgöringen eller på annan plats, än i 96 §
av förevarande förslag angives, göra sig skyldiga till dylika förseelser.

(97 §.)

148 Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

Den omständigheten att de äro iförda militär tjäustedräkt torde icke heller
i detta sammanhang vara av avgörande betydelse. På grund av den
ändring, som nu föreslagits i § 1 i fråga om de fall, då värnpliktiga
skola räknas såsom krigsmän, skola icke heller värnpliktiga i motsvarande
fall bliva föremål för sträft'' efter denna §, såvida icke gärningen begås,
då de under färd till eller från tjänstgöringsorten stå under militärbefäl.

102 § 2 mom. i nu gällande lag stadgar straff för krigsman, som
i eller utom tjänsten vanvårdar den aktning, som han av andra bör äga.
Denna bestämmelse har i något förändrad form upptagits i kommitténs
förslag, men där begränsats att gälla endast befälet. 97 § i förslaget
bestämmer nämligen straff för officerare, underofficerare eller underbefäl
av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt
uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och
tillit, han på grund av sin tjänsteställning av andra bör äga.

Det nämnda stadgandet intager en ställning för sig bland de
straffbud lagförslaget innehåller. Under det att detta eljest i allmänhet
innehåller straff blott för fel och försummelser i den militära tjänsten
eller vid fullgörande av rent militära tjänsteplikter ävensom mera undantagsvis
för vissa i allmänna strafflagen med straff belagda gärningar, även
då de begås utom tjänsten, bereder denna bestämmelse möjlighet att
belägga en persons uppförande utom tjänsten med straff även i sådana
fall, då han icke gjort sig skyldig till någon handling, som är straffbar
enligt allmän lag. Redan detta förhållande kan föranleda tvekan rörande
lämpligheten av att låta bestämmelsen inflyta i lagen även i den förändrade
form, som kommittén föreslagit. En reservant inom kommittén,
som avstyrkt lagrummets upptagande har även framhållit, att det militära
befälet genom denna bestämmelse sättes i en fullkomlig undantagsställning,
samt att de, som sålunda ställdes under en särskild lagstiftning,
lätteligen komma att betrakta sig såsom tillhörande en särskild kast,
vars fläckfrihet vore viktigare än andra medborgaregruppers. Jag instämmer
i den mening, som sålunda uttalats. Om, såsom kommittén
ansett, bestämmelsen ej kan göras tillämplig på alla krigsmän utan
endast på befälet, torde i övrigt redan detta förhållande tala mot dess
upptagande. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en handling, som
är straffbar, då den begås av någon tillhörande befälet, skall anses tillåten
för manskapet. Det kan visserligen icke bestridas, att man, såsom kommittén
framhållit, på grund av befälets ställning såsom ledare och uppfostrare
för landets värnpliktiga ungdom måste ställa alldeles särskilda
fordringar å det samma. Dessa krav beröra dock icke närmast befälets
privata liv och uppförande utom tjänsten. Vill man åter hos befälet vid -

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makthålla en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter mot
dem, som det är satt att uppfostra, lärer det rätta medlet icke vara ett
strafFbud av sådan ärt som det ifrågavarande, som i stället lätt kan missbrukas
tiil ett obehörigt övervakande från det högre befälets sida av de
underordnades enskilda liv. Åven med den av kommittén föreslagna
avfattningen äx-o ordalagen därjämte mycket svävande och obestämda,
varför bestämmelsen med all sannolikhet kommer att tolkas mycket olika,
beroende på vederbörandes allmänna uppfattning angående vad som
kräves för åtnjutande av aktning och tillit. Och det lärer nog icke vara
uteslutet, att bestämmelsen vid tillämpningen snarare kommer att tjäna
till upprätthållande av sådana hos militärerna ännu befintliga åskådningar
och klassfördomar, vilka rätteligen böra bortarbetas, än att bliva
ett medel för åvägabringande av en god medborgerlig anda. 1 övrigt
torde en god del av de handlingar för vilka denna allmänt formulerade
straffbestämmelse är avsedd, kunna bestraffas med tillämpning av det i
96 och 97 §§ stadgade straffet för bristande i anständigt uppförande.
Dessa §§ kunna nämligen komma till användning, så snart en krigsman
gör sig skyldig till en dylik förseelse inom garnisons- eller stationsort
eller eljest då han uppträder i militär tjänstedräkt, såvida förseelsen sker å
väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § fönnäles.

8 KAP.

L nu gällande lag liksom i kommitténs därmed överensstämmande
forslas: hava för här ifrågavarande brott skilda straffskalor bestämts allt
efter det antal gånger, som brottet itererats. Detta synes mig icke vara
fullt riktigt. Å ena sidan torde det nämligen vara påkallat att i särskilt
svåra fall — såsom då någon förut gjort sig skyldig till ett tillgreppsbrott
eller då det förskingrade haft ett särskilt högt värde — äga tillgång till
ett högre straff än disciplinstraff även vid första resan. Å andra sidan kan
fängelse och straffarbete i mera lindriga fall vara ett alltför strängt straff
för ifrågavarande förbrytelse, även då iteration förekommit. Över huvud
kunna jämte brottets upprepande en mångfald förmildrande och försvårande
omständigheter tänkas, som böra utöva ett större inflytande på
straffmätningen än enligt förslaget är möjligt. Nu gällande regler för
straffets utmätande synes mig även väl mycket avvika från motsvarande
bestämmelser i allmänna strafflagens 22 kap. 11 §. I det omarbetade
förslaget hava straffbestämmelserna därför i någon mån ändrats. Det

101 §.

in §.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

normala straffet för första resan bär visserligen bestämts på samma sätt
som enligt senaste förslaget eller till vaktarrest i minst tio dagar. Vid
synnerligen försvårande omständigheter skulle emellertid, även om iteration
icke föreligger, straffet kunde höjas till fängelse i högst sex
månader. Då brottet förövas av någon, som förut varit straffad
för samma brott, skulle åter, utan att skillnad göres mellan andra, tredje
och fjärde resans förbrytelser, straffet kunna höjas till fängelse eller
straffarbete i högst två år. En sådan förhöjning skulle dock icke ovillkorligen
äga rum utan har gjorts beroende på domstols prövning.

9 KAP.

I 116 § har kommittén utan någon ändring i själva straffsatsen
upptagit den i 131 § av nu gällande iag givna straffbestämmelsen för
uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport. Kommittén har vidare
såsom ett andra moment i förevarande § infört ett stadgande, enligt
vilket försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift
eller annotledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att
infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, skall, där ej
gärningen eljest enligt denna lag föranleder strängare straff, beläggas
med disciplinstraff. Sist nämnda stadgande avser enligt kommitténs
motivering att för visst fall ersätta den i 102 § mom. 2 av gällande
lag intagna bestämmelsen om straff för krigsman, som i eller utom
tjänsten visar opålitlighet, vilken bestämmelse såsom i vissa avseenden
alltför vittgående uteslutits ur kommittéförslaget.

Mot den föreslagna 116 § anmärktes emellertid i de avgivna yttrandena,
att skillnaden i straffbarhet mellan det fall, som omförmäles i
1 mom. och det, som avhandlas i det av kommittén föreslagna 2 mom.,
särskilt med hänsyn till den formulering sistnämnda moment erhållit,
ofta nog ej vore synnerligen stor och i alla händelser icke så stor, att
den motiverade den väsentliga skillnad i straff, som mellan momenten
i fråga förefunnes. Närmast på grund av denna anmärkning erhöll
paragrafen i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag en något förändrad
avfattning. Paragrafens två moment sammanslogos nämligen
vid omarbetningen till ett, därvid de i 1 mom. nu upptagna lägre
straffen bibehöllos såsom den normala straffskalan och tillämpligheten av
de högre straffen därstädes gjordes beroende av, att omständigheterna
vore synnerligen försvårade, medan för det fall, att omständigheterna
vore synnerligen mildrade, möjlighet bereddes att tillgripa det av

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén i det föreslagna 2 mom. upptagna straffet eller disciplinstraff.
Genom denna omarbetning vann man, utom att straffen för första och
andra momentens brott bragtes i överensstämmelse med varandra, att det
i kommitténs första moment upptagna straffet blev väsentligt nedsatt,
vilket, som även föredragande departementschefen framhåller, vore behövligt,
då nämnda straff åtminstone för vissa dit hänförliga fall syntes
alltför strängt tilltaget.

Vid omarbetningen har emellertid den i kommitténs andra moment
upptagna straffbestämmelsen för försök att vilseleda överordnad genom
osann uppgift eller annorledes helt och hållet uteslutits ur förslaget.
Ett så allmänt formulerat straffbud som det ifrågavarande synes nämligen
lätt i tillämpningen kunna leda till missbruk. Något verkligt
behov torde ej heller föreligga, att straff skall kunna ådömas i sådana
fäll, då det icke är fråga om en rapport i teknisk mening och ej heller
de allmänna straffbestämmelserna i förslagets 129 och 130 §§ äro tilllämpliga.
Straffet för avgivande av osannfärdig rapport har däremot
bibehållits och i överensstämmelse med det senaste förslaget blivit i
någon mån nedsatt; och torde det böra framliålhis, att paragrafen med
sin nu föreslagna avfattning tydligen ej blir tillämplig i vilket fall som
helst, då någon under tjänstgöringen på framställd fråga eller eljest
lämnar en uppgift, som visar sig icke vara med sanningen överensstämmande,
utan endast då fråga är om en sådan anmälan, som enligt
gällande reglementen är att anse såsom eu rapport.

I likhet med vad som skett i 92 § har paragrafen något omformulerats
för att göra det möjligt att straffa här ifrågavarande brott på ett
något tidigare stadium än enligt nuvarande redaktion är möjligt.

Man har anmärkt, att övergivande av post vore eu förbrytelse,
som ingalunda vore av ringare beskaffenhet än fylleri å post, och att det
därför vore oegentligt, att straffet enligt 124 § vore lindrigare än straffet
i 125 §. Samma anmärkning kan även framställas, om man jämför
det straff, som i 123 § finnes stadgat för officer eller underofficer, som
under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar
sin post, med det straff, som på grund av 125 § skall ådömas officer
eller underofficer, som är av starka drycker överlastad. Då denna
anmärkning synes mig befogad, samt det i 125 § föreslagna straffet
även i och för sig får anses väl strängt, har nämnda straff vid omarbetningen
något nedsatts närmast i överensstämmelse med det i 123 §
stadgade.''

127 och 128 §§ i kommitténs förslag innehålla straffbestämmelser 12
i de fall, då någon antingen olovligen uppenbarar vad beträffande

118 §.

125 §.

7 o. 128 §§.

130 §.

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. Nr 57.

rikets försvar bör på grund av Konungens beslut hållas hemligt eller
ock, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad,
utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser eller
om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, vilkas offentliggörande
Konungen förbjudit. Genom de av innevarande års Riksdag antagna
ändringarna i 8 kap. strafflagen har emellertid uppenbarande av hemligheter
rörande försvaret gjorts till föremål för bestraffning även i andra
fall än dem, som avses i kommitténs förslag. I sammanhang därmed
har straff stadgats för den, som obehörigen sätter sig i besittning av
någon militär hemlighet, liksom även bestämmelser meddelats rörande
bestraffande av försök att uppenbara eller utforska dylika hemligheter.
Då de nya straffbuden naturligtvis äro tillämpliga även då gärningsmannen
lyder under strafflagen för krigsmakten och något särskilt högre
straff icke torde behöva stadgas för de fall, som angivas i kommitténs
förslag, lära de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna för uppenbarande
av vissa militära hemligheter icke vidare vara behövliga. I
överensstämmelse med den mening, som uttalats av chefen för generalstaben
i det av honom utarbetade förslaget till lag om skydd för hemligheter
av militär bet3^delse, har det emellertid ansetts lämpligt att upptaga
de nya stadgandena rörande uppenbarande och utforskande av militära
hemligheter samt försök därtill jämväl i strafflagen för krigsmakten, så att
åtal för ifrågavarande brott komma under krigsdomstols bedömande i de
fall, då den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten. På grund
av de särskilda förpliktelser, som i ifrågavarande hänseende få anses åligga
till krigsmakten hörande personer, torde vidare bestämmelse böra meddelas
därom, att brottet skall anses vara begånget under försvårande
omständigheter, då det begås av någon, som lyder under strafflagen för
krigsmakten, varjämte det även lärer böra föreskrivas, att då brottet
finnes kunna försonas med böter disciplinstraff i stället i nämnda fäll
skall ådömas.

Två ledamöter i kommittén hava påyrkat sådan ändring i denna
§, att värnpliktige icke skulle kunna ådömas straff för oförstånd och
oskicklighet utan endast för vårdslöshet och försummelse vid fullgörande
av sina tjänsteplikter. Såsom skäl för denna ändring har anförts, att
de värnpliktige till skillnad från övriga till krigsmän hänförliga personer
icke själva valt militäryrket eller åtagit sig de förpliktelser, för vilkas
rätta fyllande fordras »förstånd» och »skicklighet», och således ej heller
iklätt sig någon garanti för att de vore i besittning av nyssnämnda
egenskaper, varför det vore orimligt att av dem vid ansvarspåföljd
utkräva desamma.

153

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Då riktigheten av denna anmärkning icke synes mig kunna bestridas,
har ifrågavarande § i övei’ensstämmelse därmed vid omarbetningen
erhållit en något ändrad avfattning.

10 KAP.

Då sådant brott, som avses i 8 kap. 18 § 2 mom. allmänna strafflagen
i den lydelse, nämnda lagrum har enligt lag den 9 maj 1913,
begås under krigstid eller då rikets krigsmakt jämlikt 4 § i förslaget
är att anse som mobiliserad, torde en förhöjning, motsvarande den, som
innehålles i 177 § av kommitténs förslag, böra stadgas i det straff, som
eljest skolat ådömas. Med hänsyn därtill, att nämnda lagrum av allmänna
strafflagen även kan komma till tillämpning, då mindre betydelsefulla
försvarshemligheter uppenbaras för främmande makt, har dock,
med bibehållande av det föreslagna straffmaximum, straffets minimum
ansetts böra sättas lägre än i kommitténs förslag eller till straffarbete
i två år.

15 KAP.

Enligt den i Bern den 6 juli 1906 jämväl för Sveriges del undertecknade
internationella konventionen till mildrande av sårades och sjukas
öde i fält, vilken konvention den 2 juni 1911 av Kungl. Maj:t ratificerats,
hava de regeringar, som undertecknat konventionen förbundit sig
att, i fall av deras militära strafflagars otillräcklighet, vidtaga eller för
sina lagstiftande församlingar föreslå åtgärder, som erfordras för att
såsom olovligt begagnande av militär beteckning kunna bestraffa lagstridigt
bruk av röda korsets flagga och armbindel, till vilket militärer
eller enskilda, vilka ej skyddas av konventionen, göra sig skyldiga.
Jämlikt en senare även av Sverige biträdd och sedermera ratificerad
konvention av den 18 oktober 1907 liar en motsvarande överenskommelse
träffats i ändamål att genom lagstiftningsåtgärder söka undertrycka
missbruk av sådant igenkänningstecken, som utmärker, att fartyg är
avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig.

Till fullgörande av den genom nämnda konventioner åtagna förpliktelsen
har genom lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar förordnats, att ett märke, bestående av
rött kors å vit botten, eller benämningarne »röda korset» eller »GenéveBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 20

133 §.

182 §.

194 §.

154 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

korset» ej må offentligen brukas utom för den militära sjukvården eller
med Konungens tillstånd av förening, till vars uppgift hör att i krig
biträda vid vården av sårade eller sjuka, och har för olovligt bruk av
märke eller benämning som nu sagts, stadgats straff av böter från och
med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst sex månader,
varjämte bestämmelse meddelats därom, att vad i nämnda lag funnes
stadgat om märket röda korset skulle ock efter Konungens förordnande
gälla i fråga om användande å fartyg av beteckning, som enligt internationellt
avtal utmärker, att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller
sjuka i krig.

Genom nu angivna lag har visserligen skydd blivit berett åt ifrågavarande
sjukvårdsbeteckningar. Med hänsyn därtill att ovannämnda
konventioner synas förutsätta, att lagstridigt bruk av dessa beteckningar
särskilt skulle beivras i krigslag, och då det synes lämpligt, att mål av
ifrågavarande beskaffenhet, om de förövas av någon, som lyder under
strafflagen för krigsmakten, eller brottet begås under sådana förhållanden,
som omförmälas i § 8 av strafflagsförslaget, komma under krigsdomstols
och icke under allmän domstols handläggning, har under förevarande
§ i förslaget införts en särskild straffbestämmelse för den,
som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken,
som avses i 1 eller 5 § av lagen den 2 juni 1911. Det straff, som
här stadgats, är detsamma, som i nämnda lag med den skillnad, att
straffmaximum satts något högre eller till fängelse i ett år.

Då brottet förövats av fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens
krigsföretag och sålunda de i 149 § av förslaget givna förutsättningarna
äro för handen, är det tydligt, att nämnda § med dess vida högre straff
och icke den förevarande skall komma till tillämpning.

17 KAP.

Sedan mörkt enrum i det omarbetade förslaget helt och hållet
borttagits såsom skärpningsmedel, har den i 1908 års förslag stadgade
begränsningen i fråga om nämnda medels användande uteslutits. I överensstämmelse
med kommitténs förslag, enligt vilket i motsvarande fall
bestraffningsrätten var inskränkt på det sätt, att endast arrest av första
och andra graden, som icke kunde skärpas genom vare sig mörkt enrum
eller hårt nattläger, fick åläggas, har därjämte i det reviderade
förslaget upptagits föreskrift, att skärpning genom hårt nattläger icke
får åläggas av de befälhavare, som endast äga inskränkt bestraffningsrätt
i disciplinmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

155

18 KAP.

Enligt nu gällande lag utövas bestraffningsrätten i disciplinmål av
vederbörande befälhavare ensam. I den skrivelse 1901 års Riksdag avlät
angående krigslagstiftningen framhölls, att detta förfarande icke syntes
innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga behandling, varför
det borde tagas i övervägande, huruvida icke en sådan förändring däri
borde vidtagas, att i sådana måls avgörande komme att jämte vederbörande
befälhavare deltaga en civil, domarekvalificerad person med
ansvarighet för därvid fattade beslut, därest han icke däremot anmält
sin reservation. Kommitténs majoritet har dock icke ansett sig kunna
tillstyrka en dylik anordning. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén,
bland annat, att det, då befälhavaren bure ansvaret för krigslydnadens
och ordningens upprätthållande inom truppen, också syntes
vara riktigast, att även ansvaret för det sätt, varpå de disciplinära bestraffningarna
bleve använda, odelat vilade på honom, samt vidare att
det ojämförligt stora flertalet av förekommande disciplinmål till sin
beskaffenhet vore synnerligen enkla och ingalunda kunde anses fordra
särskilda juridiska insikter. Därjämte framhåller kommittén, att den
ifrågasatta anordningen icke, utan att ändamålet med den disciplinära
bestraffniugsrätten skulle bliva mer eller mindre förfelat, kunde under
alla förhållanden genomföras, då det icke gärna kunde gå för sig att
på varje ort, där någon del av krigsmakten funnes förlagd eller eljest
hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa en särskild lagfaren ämbetsman.
Slutligen finner kommittén det ej vara förenligt med befälhavarens
ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad
trupp eller eljest då eu ringare förseelse försiggår inför hans ögon,
utan att först höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

En ledamot av kommittén har emellertid varit av avvikande mening
och tillstyrkt den av Riksdagen ifrågssatta anordningen. Åven jag finner
de av kommittén anförda skälen icke vara övertygande. I kommitténs
antagande, att befälhavarens auktoritet skulle lida, om han icke ägde befogenhet
att omedelbart efter en förseelses begående på stående fot
ålägga disciplinstraff, kan jag icke instämma. Tvärtom lärer just den
omständigheten, att ett beslut föregåtts av en så grundlig och sakkunnig
utredning som möjligt, vara ägnad att styrka förtroendet till beslutets
riktighet. Också har jag i överensstämmelse med 1908 års förslag
funnit föreskriften om hållande av förhör, innan disciplinär bestraffning

203 §.

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

;''iläo-ges, böra göras ovillkorlig. Befälhavaren skulle således icke, såsom
för närvarande i 20 § Disciplinstadgan är föreskrivet, kunna omedelbart
utan förhör ålägga disciplinstraff, då lian själv åsett förseelsen eller
eljest funnit den uppenbar och ostridig.

I likhet med kommittén finner jag det visserligen vara otvivelaktigt,
att den befälhavare, som bär ansvaret för krigslydnadens och ordningens
upprätthållande, fortfarande som hittills bör hava den disciplinära bestraffningsrätten
i sin hand. Något annat har ju heller icke ifrågasatts.
Bibehållas nu gällande bestämmelser i denna del, lärer detta emellertid
icke utgöra något hinder mot att befälhavaren före beslutets meddelande
infordrar yttrande av en lagkunnig person, så att avgörandet även från
juridisk synpunkt blir på det mest omsorgsfulla sätt förberett. Såsom
den skiljaktige ledamoten i kommittén framhållit, skulle ju den i beslutet
deltagande juristen endast äga att biträda vid utredningen och giva råd
i fråga om beslutet, och befälhavarens makt skulle således icke bliva
inskränkt, men såsom eu garanti för att den juridiska rådgivaren skulle
nedlägga all nödig omsorg på denna sin uppgift borde han göras
ansvarig för det fattade beslutet, då han ej anfört reservation däremot.

Den omständigheten att disciplinmålen i allmänhet i jämförelse
med vanliga rättegångsmål äro av synnerligen enkel beskaffenhet torde
icke heller utesluta behövligheten av juridiskt biträde vid deras handläggning.
Åven om själva utredningen av målet icke erbjuder några
svårigheter, äro säkerligen sådana fall ofta förekommande, då det fordras
särskild juridisk sakkunskap för att avgöra vilket lagrum, som skall
tillämpas, och vilket straff, som får ådömas. I rättssäkerhetens intresse
anser jag det därför vara behövligt, att befälhavaren får en juridisk
rådgivare vid sin sida. Och det torde i nämnda hänseende icke vara
tillräckligt att, såsom kommittén förutsatt, endast bereda befälhavaren
tillfälle till att i disciplinmål rådgöra med en rättsbildad person, utan
att han dock skulle vara därtill ovillkorligen skyldig. Endast genom
en ovillkorlig föreskrift erhfiller man någon garanti för att de militära
befälhavarne verkligen komma att begagna sig av den juridiska hjälp,
som är erforderlig, och det torde i många fall vara behövligt, att en
jurist finnes tillstädes, som kan påpeka sådana svårigheter, som eljest
bliva förbisedda.

Jag vill emellertid giva kommittén rätt härutinnan, att den föreslagna
anordningen icke kan genomföras överallt. Häri ligger dock
icke något giltigt skäl till att underlåta att åvägabringa en anordning,
som är möjlig i det ojämförligt största antalet fall och i dessa fäll skulle
medföra en stor nytta för rättssäkerheten. Enligt den nu föreslagna

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

domstolsorganisationen skulle i krigslagstiftningen förfarna jurister finnas
tillgängliga å de flesta av arméns och flottans vanliga förläggningsorter.
Det skulle därför endast bliva i de sällan förekommande undantagsfall,
då vederbörande jurist icke bor å platsen, samt i övrigt i fält samt vid
mera extraordinära tillfällen i fredstid såsom då avdelningar av armén
befinna sig på fältövningar eller flottans fartyg äro ute på sjötåg, som
anordningen icke skulle kunna genomföras. I regel skulle så kunna
ske, vilket i varje fall innefattar en väsentlig förbättring i det nuvarande
tillståndet, som icke alls erbjuder någon tillfredsställande kontroll över
det sätt, varpå den disciplinära bestraffningsrätten utövas. På grund
av vad nu anförts och då det synes böra betonas, att den föreslagna
anordningen icke skall genomföras på bekostnad av den snabbhet i
avgörandet, som disciplinmålen kräva, har — på samma gång som
det såsom regel stadgats, att befälhavaren, innan disciplinstraff ålägges,
skall inhämta yttrande av auditör rörande brottets beskaffenhet och
det straff, som bör åläggas — tillika föreslagits, att nämnda bestämmelse
icke skulle behöva tillämpas i fält och på sjötåg samt eljest, då auditörens
hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande.

Enligt kommitténs förslag skulle åliggandet att vid förefallande
behov gå vederbörande befälhavare tillhanda med råd och upplysningar
icke såsom nu tillkomma auditören utan de vid krigsrätterna tjänstgörande
åklagarne, av kommittén benämnda krigsfiskaler, vilka, enligt
vad kommittén föreslagit, i olikhet med auditörerna i allmänhet skulle
finnas tillgängliga å varje förläggningsort. Åven enligt min mening är
det, då disciplinmålen i allmänhet fordra omedelbar handläggning, uppenbart,
att den ämbetsman, som därvid skall biträda, måste bo å vederbörande
truppförbands förläggningsort, så att han, då hans biträde erfordras,
genast kan komma tillstädes. Från denna synpunkt föreligger
emellertid icke något hinder att överlämna ifrågavarande uppdrag åt
auditörerna, då dessa enligt den domstolsorganisation, som nu av mig
kommer att framläggas, icke skola göras ambulerande utan i regel endast
tjänstgöra vid flera truppförband, då dessa äro förlagda å samma ort.
Kommittén har emellertid även framhållit, att det måste anses mindre
överensstämmande med eu domares opartiska ställning, ifall lagstiftningen
så anordnas, att denne, innan de mål, som han eventuellt har att
i sådan egenskap handlägga, hänskjutits till domstolens prövning, nödgas
uttala sig rörande deras rätta behandling. Det kan även enligt min
uppfattning icke förnekas, att auditören såsom befälhavarens juridiska
biträde kan komma i tillfälle att bilda sig en förutfattad mening i de
mål, som han sedan såsom domare skall avgöra. De olägenheter, som

204 §.

209 §.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därmed äro förenade, torde dock icke böra tillmätas någon avgörande
betydelse. Auditören har icke att deltaga i något mot viss person
riktat åtalsbeslut och är icke nödsakad att på förhand uttala någon för
honom bindande mening om hur den tilltalade bör bestraffas. Då befälhavare
skjuter ett mål ifrån sig och överlämnar det till handläggning
av domstol, betyder nämligen detta endast att lian, utan att gorå något
uttalande om den tilltalades skuld eller oskuld eller framställa något
yrkande gent emot honom, icke finner målet kunna avgöras i den för
disciplinmål stadgade ordning. I överensstämmelse härmed är även i
förevarande förslag stadgat, att målet kan hänskjutas till krigsrätt, då
utredning saknas om brottets beskaffenhet eller om den tilltalades straffbarhet.
Talande skäl kunna även anföras för att lämna ifrågavarande
uppdrag åt auditörerna. Den disciplinära bestraffningsrättens utövande
är nämligen en domareuppgift, som snarare bör anförtros åt en såsom
domare tjänstgörande person än åt den allmänna åklagaren. Om, såsom
nu föreslås, såsom åklagare vid militärdomstolarna företrädesvis skulle
anlitas stadsfiskaler och andra såsom åklagare vid de allmänna domstolarna
tjänstgörande personer, lärer det icke heller kunna bestridas,
att auditörerna i vida högre grad än krigsfiskalerna komma att vara i
besittning av den auktoritet och den kompetens, som är erforderlig
för ifrågavarande i många fall synnerligen grannlaga uppdrag.

För att utesluta den uppfattningen, att befälhavaren nödvändigt
skulle behöva inhämta auditörens mening även i de fall, då disciplinstraff
icke av befälhavaren ålägges, utan det utan vidare är klart att
målet skall hänskjutas till domstol, har vidare den ifrågavarande bestämmelsen
fått den avfattningen, att yttrande av auditören icke ovillkorligen
erfordras i annat fall, än då disciplinstraff av befälhavaren ålägges.

I denna § har vidtagits en mindre ändring av redaktionell betydelse,
utan att någon ändring i sak därmed är avsedd.

20 KAP.

Enligt 194 § äger underofficer bestraffningsrätt i disciplinmål över
honom underlydande endast, då han utövar sådant befäl, som avses i
191 § 8:o) av förslaget. Då det synes oegentligt, att klagan i disciplinmål
endast i dessa sällan förekommande undantagsfall skall bedömas av
krigsrätt, under det krigsöverdomstol i alla andra fall har att upptaga
dylika mål, har jag ansett det böra överlämnas åt krigsöverdomstol att
omedelbart döma över alla beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bestraffning, oavsett om han innebar officers grad eller icke. Såsom en
följd av den ändring, som i detta syfte vidtagits i rättegångslagen för
krigsmakten, har andra momentet av förevarande § uteslutits ur förslaget.

21 KAP.

Mot de av kommittén i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande lag föreslagna bestämmelserna rörande åläggande av tillrättavisning
synes mig den anmärkningen med fog kunna göras, att några
för rättssäkerheten fullt betryggande garantier mot en godtycklig användning
av detta bestraffningsmedel icke finnas. Ehuru befogenheten
att meddela tillrättavisningar tillkommer befälhavare med lägre kompetens
än som fordras av dem, som tillerkänts bestraffningsrätt i disciplinmål,
kan, i olikhet med vad som är stadgat angående disciplinstraff, en meddelad
tillrättavisning icke överklagas, utan endast genom en i tjänsters
gjord anmälan bringas till vederbörande befälhavares kännedom.
Två ledamöter av kommittén hava också förnämligast av denna anledning
ifrågasatt, att tillrättavisningarna icke längre skulle bibehållas
såsom eu från övriga bestraffningar skild form för rättelses meddelande
utan, i den mån de borde finnas kvar, överflyttas till disciplinstraffen.

Av de olika slag av tillrättavisningar, som enligt gällande lag
kunna förekomma, äro, såsom jag senare får tillfälle att utveckla, säkerligen
flera av den art att de utan olägenhet helt och hållet kunna avskaffas.
Att alldeles betaga de militära befälhavarne den möjlighet till
ett lindrigare bestraffande av etr. begånget fel, som tillrättavisningen
innebär, lärer dock icke kunna ske och har icke heller direkt påyrkats
av kommitténs skiljaktiga ledamöter. Såsom man framhållit, kunna
nämligen tillrättavisningarna riktigt använda i många hänseenden vara
av stor betydelse både såsom uppfostringsmedel och medel för krigstuktens
upprätthållande. För många mera obetydliga förseelser är det
vanliga arreststraffet ett för strängt straff, och det torde icke saknas
anledning att befara, att arreststraffet skall förlora en del av sin verkan
såsom straffmedel, om man är nödsakad att använda det för alla även
de mest lindriga förseelser.

Frågan blir då närmast, om man, såsom det påyrkats, med bibehållande
i sak av vissa bland de nu förekommande tillrättavisningarna,
bör överflytta dem till disciplinstraffen. Med avseende på denna fråga
vill jag till en början framhålla, att det icke gärna är möjligt att helt

210 §.

160 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 57.

och hållet fråntaga kompanicheferna och de andra lägre befälhavare,
som omförmälas i 25 § disciplinstadgan, rätten att meddela vissa slag
av tillrättavisningar. Det ligger nämligen i sakens natur, att kompanicheferna
till skillnad från de högre befälhavarne måste äga en större
individuell kännedom om det dem underlydande manskapet, vilket ju är
underkastat deras personliga uppfostran och handledning. På det sätt,
varpå de i nämnda hänseenden fullgöra sina skyldigheter, och de medel,
de för detta ändamål hava till sitt förfogande, beror säkerligen i icke
oväsentlig mån, om en god disciplin kan upprätthållas inom krigsmakten,
och genom användande av tillrättavisningar blir det ofta möjligt för
dem att redan i början kväva indisciplinära yttringar hos enskilda individer,
så att icke en dålig anda vinner insteg hos en hel avdelning.
De ledamöter i kommittén, som uttalat sig för tillrättavisningarnas avskaffande
såsom sådana, hava också — på samma gång som de, såsom
ovan är nämnt, påyrkat, att vissa slag av de nuvarande tillrättavisningarna
skulle bibehållas såsom disciplinstraff — även velat åt lägre
befälhavare än regementschefer och med dem likställda inrymma befogenhet
att ålägga dylikt disciplinstraff. Bibehålies emellertid kompanichefernas
bestraffningsrätt, skulle i varje fall eu så väsentlig skillnad
förefinnas mellan dessa straff och de disciplinstraff, som endast fä åläggas
av högre befälhavare, att det redan av detta skäl kan ifrågasättas, om
icke ifrågavarande rättelsemedel fortfarande såsom hittills även till namnet
böra särskiljas från de vanliga disciplinstraffen. Härför talar även den
omständigheten, att man, om den föreslagna överflyttningen av tillrättavisningarna
till disciplinstraffen skulle äga rum, svårligen kan undvika
att låta samma bestämmelser gälla angående dessa olika bestraffningsmedels
framtida verkan. Tillrättavisningarna skulle alltså komma att
hänföras till de bestraffningar, som inflyta i straffregistret, och den,
som erhållit eu sådan tillrättavisning, komme att behandlas såsom en
straffad person. Åven de mest obetydliga förseelser skulle sålunda för
den straffade medföra ganska betänkliga påföljder för framtiden, vilket
ur humanitär synpunkt torde böra undvikas. Då det vidare, såsom jag
förut framhållit, icke lärer låta sig göra att medgiva användande av
villkorlig dom i fråga om disciplinstraff, torde det även vara av betydelse
att i stället äga tillgång till ett rättelsemedel, som icke medför
menliga verkningar för framtiden. Erfarenheten giver också vid hunden,
att det just är intresset att erhålla ett felfritt avgångsbetyg, som i
många fall avhåller stammanskapet från att begå förseelser.

Om tillrättavisningarna på detta sätt komma att bestämt särskiljas
från vanliga bestraffningar, lärer det visserligen, såsom även kommittén

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framhållit, ej böra medgivas, att frågan om behörigheten av en meddelad
tillrättavisning skall, på sätt beträffande disciplinstraffen är stadgat,
genom besvär kanna dragas under krigsdomstols prövning. Detta skulle
nämligen i väsentlig mån komma att betaga dem deras egenartade
karaktär och göra dem likställda med verkliga straff. Det måste även
från disciplinär synpunkt betraktas såsom en fördel, om tillrättavisningarna
kunna åläggas så snart som möjligt efter en förseelses begående,
utan att någon mera omständig procedur med förhör inför högre befälhavare
och dylikt blir erforderlig. Härigenom vinnes nämligen bäst det
med dem avsedda syftemålet, att särskilt kompanicheferna skola erhålla
ett medel till rättelse, som genast och utan omgång skall kunna användas.
Att på detta sätt i huvudsak bibehålla nu gällande bestämmelser
angående rätten att meddela tillrättavisningar oförändrade, lärer
dock icke höra ske utan att säkerhet erhålles mot att tillrättavisningarna
på ett eller annat sätt bliva missbrukade eller använda på ett sätt, som
icke överensstämmer med deras natur och syfte. En sådan garanti har
jag trott mig finna i en bestämmelse av innehåll, att en tillrättavisning;
icke får meddelas någon, med mindre än att han förut på tillfrågan
förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som för
disciplinmål linnes stadgad. Före tillrättavisningens meddelande skulle
alltså den, som begått förseelsen, erbjudas tillfälle att få densamma
prövad under de vidlyftigare och mera betryggande former, som finnas
bestämda för disciplinmål, men på samma gång skulle tillrättavisningarna
själva bibehålla sin nuvarande karaktär av eu mera enskild näpst av
väsentligen lindrigare art än vanliga disciplinstraff, och det skulle säkerligen
förhindras, att tillrättavisningarna, såsom man befarat, konnne att
meddelas på ett sådant sätt, att de medföra mera kännbara olägenheter
än dessa straff.

I sammanhang härmed har jag även ansett förevarande § böra
så avfattas, att därav med erforderlig tydlighet framgår, att tillrättavisningarna
icke få meddelas för andra förseelser än sådana, som äro
bestraffade i strafflagen för krigsmakten. Med den lydelse, paragrafen
erhållit i kommitténs förslag, har det nämligen varit föremål för tvekan,
när tillrättavisningarna skulle få användas, i det av det föreslagna uttrycket
icke med full klarhet framgår, huruvida det fordrades, att förseelsen
skulle kunna straffas enligt strafflagen för krigsmakten eller om den
rentav icke finge falla under någon däri intagen bestämmelse eller om
tillrättavisningen kunde användas såväl i det ena som i det andra fallet.
Att tillrättavisningarna, på detta sätt skulle få en alltför begränsad anBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vändning, lärer med hänsyn till den allmänna avfattning, åtskilliga §§
i förslaget och särskilt §§ 96 och 130 erhållit, icke vara att befara.

Beträffande frågan vilka slag av tillrättavisningar som böra komma
till användning, har jag ansett kommitténs förslag kräva en väsentlig
omarbetning. Redan i den förändrade avfattning, ifrågavarande § erhöll
i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag, uteslöts vägran av tjänstledighet,
vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion
från tillrättavisningarna. På de skäl, som från flera håll och särskilt
av krigshovrätten blivit anförda, är även jag av den meningen, att
nämnda slag av tillrättavisningar icke längre böra bibehållas. Samma
skäl, som anförts till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning icke
skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen verkar
ojämnt och lätt kan missbrukas, synes mig även vara tillämpligt i fråga
om åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten,
som för krigsmaktens behov kunna förekomma, varför jag, såsom även
krigshovrätten yrkat, låtit detta slag av tillrättavisning utgå ur förslaget.
Såsom en reservant inom kommittén påpekat, är även numera en hel
kategori, nära en femtedel, av alla de värnpliktiga, nämligen de icke
vapenföra, huvudsakligen och utom tur kommenderade till arbeten och
handräckningar. Likaså anser jag att mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg
utan olägenhet kan uteslutas. Utgår man därifrån, att
endast sådana tillrättavisningar böra komma till användning, som icke
till sin natur äro alltför mycket likställda med de vanliga straffen, torde
nämligen en tillrättavisning, som egentligen består i betalning av en
viss summa penningar icke böra ifrågakomma. Här föreligger i själva
verket ett bötesstraff, för vars åläggande mera betryggande former torde
vara erforderliga.

Såsom tillrättavisningar hava alltså bibehållits endast varning och
landgångsförbud, vilka bägge gjorts tillämpliga såväl för officerare och
underofficerare som för manskap, samt vidare för manskap förbud mot
att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.
Komma inga andra tillrättavisningar till användning än nu angivits,
lärer det — särskilt om målets behandling såsom ett vanligt disciplinmål
kan tillstädjas, då den skyldige därom framställer begäran — icke
vara att befara, att något missbruk av dem skall ske, även om deras
användande får ske under andra och enklare former, än som finnas
stadgade för disciplinstraffen.

Jag övergår härefter till det i justitiedepartementet omarbetade
förslaget till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

163

Lag om krigsdomstolar ock rättegången därstädes.

Det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
som utarbetades av den sista krigslagstiftningskommittén, innefattar icke
några mera vittgående ändringar i själva rättegångsförfarandet eller i
nu gällande föreskrifter rörande de militära domstolarnas behörighet.
De delar av rättegångsordningen, som företrädesvis varit föremål för
kommitténs uppmärksamhet, hava nämligen varit dels själva domstolsorganisationen
och dels den i samband därmed stående frågan om åklagarväsendets
ordnande. I övriga delar har kommitténs arbete mera avsett
en allmän omredigering av nu gällande stadgande!! i syfte att bringa
dem i närmare överensstämmelse med allmän lag än att för den militära
processen tillämpa några nya grundsatser, som avvika från de hittills
gällande.

I likhet med kommittén finner jag det icke för närvarande kunna
ifrågakomma att göra någon mera betydande ändring i de huvudgrunder,
varpå rättegångsförfarandet vid de militära domstolarne vilar. Lika
givet som det är, att en reform av rättegångsförfarandet vid de allmänna
domstolarne bör föra med sig en liknande reform av den militära processordningen,
lika givet lärer det nämligen vara, att en fullständig ombildning
i modern riktning av den militära processen ensam för sig
icke bör komma till stånd. Det enda riktiga synes därför vara att tillsvidare
inskränka sig till att söka genomföra sådana anordningar, varigenom
mera kvalificerade personliga krafter kunna tillföras de militära domstolarne,
än vad nu är fallet, och särskilt den juridiska sakkunskapen får
bättre tillfälle att göra sig gällande. Denna uppfattning synes också överensstämma
med de uttalanden, som gjordes i den skrivelse, 1901 års
Riksdag avlät angående krigslagstiftningen. I denna skrivelse framhöll
Riksdagen, att särskilt tvenne frågor borde vid revisionen av den militära
rättegångsordningen tagas under omprövning, nämligen dels huruvida
icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och andra instans ansåges
böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad rättssäkerhet lämpligen
borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna i samma
domstolar komme att utgöra flertalet, dels huruvida icke, med ändring
av de nuvarande bestämmelserna rörande åklagarväsendet vid krigsrätterna,
stadganden borde meddelas i syfte, att åklagarbefattningarna
vid krigsrätterna anförtroddes åt personer, som i större mån än med
den nu rådande ordningen i allmänhet vore fallet, ägde nödiga förut -

Om krigsrätternas

organisation.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättningar för utövande av de med nämnda befattningar förenade åligganden
och befogenheter.

Vad först angår frågan om förändrad organisation för de i fredstid
fungerande krigsrätterna går kommitténs förslag huvudsakligen ut
på ett förstärkande av det civila elementet i dessa domstolar. Kommittén
har visserligen av praktiska skäl avstått från tanken att besätta krigsrätterna
med ett större antal civila ledamöter än militära, men sätter
emellertid i fråga eu genomgripande förändring i krigsrätternas sammansättning,
i det kommittén föreslår en höjning av de civila och en minskning
av de militära ledamöternas antal, så att ledamöterna å vardera
sidan bliva lika många eller två. Därjämte föreslår kommittén, att en
av de civila ledamöterna, krigsdomaren, skall vara ordförande i krigsrätten.
Att krigsrätterna härigenom skola få eu utpräglat civil huvudkaraktär
är uppenbart.

Kommittén har emellertid icke förbisett, att det för vinnande av
en verklig förbättring i det nuvarande tillståndet icke vore tillräckligt
att allenast till numerären förstärka det civila elementet vid krigsrätterna,
utan ytterligare föreslagit vissa anordningar, varigenom, såsom kommittén
yttrar, till lagkunniga ledamöter i krigsrätterna skulle kunna
förvärvas personer, vilka genom beprövad duglighet och erfarenhet
vore i stånd att höja domstolens juridiska kapacitet. Sålunda har kommittén
föreslagit, att krigsrätternas civila ledamöter skulle erhålla höjd
avlöning och i allmänhet bliva fast anställda, samt vidare, i syfte att
giva nämnda ledamöter tillfälle att förvärva större erfarenhet i tjänsten,
ifrågasatt en indelning av krigsmakten i större jurisdiktioner, så att
krigsrätterna ej såsom nu bleve bundna vid de särskilda truppförbanden,
utan komme att fungera på ett mera självständigt sätt i förhållande
till dem.

Redan inom kommittén hava starka betänkligheter framkommit
mot den föreslagna förändringen i krigsrätternas sammansättning, och
liknande betänkligheter hava även uttalats i de yttranden, som avgivits
såväl över kommitté förslaget i dess ursprungliga form som över det
första inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Särskilt har härvid
framhållits, att krigsdomstolarna, om det militära elementet förlorade sin
övervikt, icke komme att uppbäras av militär uppfattning och militär
anda ävensom att deras sakkunskap på det militära området alltför
mycket komme att försvagas. Sålunda yttrar krigshovrätten, att, då
strafflagen för krigsmakten i många fall gjorde den tilltalades brottslighet
eller större eller mindre straffbarhet beroende av militära plikter och
militära åskådningar, vilka icke i strafflagen närmare bestämdes, så för -

165

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 57.

utsatte lagen, att dess tillämpning också anförtroddes åt personer, vilka
genom sin kännedom om dessa plikter och dessa militära åskådningar
också vore fullt kompetenta domare. Men den föreslagna sammansättningen
vore enligt ,krigsliovrättens mening icke ägnad att öka domstolarnas
förmåga att fylla deras uppgift såsom militära domstolar.

1 den mån man med dessa anmärkningar velat framhålla, att de
civila ledamöterna i allmänhet icke besitta den fackkunskap, som understundom
kan vara nödvändig för ett rätt bedömande av de mål, som
tillhöra krigsdomstols handläggning, torde det vara tillräckligt att häremot
hänvisa till det förhållandet, att varje krigsrätt skulle bland sina
ledamöter hava två officerare, vilka, på sätt kommittén yttrar, skulle
hämtas ur grader, där såväl eu längre tids erfarenhet av den militära
tjänstens fordringar som en mognad livserfarenhet i övrigt kunde
antagas vara till finnandes. Och det finnes ingen anledning att antaga
annat, än att den rent militära sakkunskapen på detta sätt skulle bliva
tillräckligt företrädd, så att målens utredning handhaves på ett tillfredsställande
sätt, och jämväl de civila ledamöterna i krigsrätten erhålla
erforderlig upplysning även rörande sådana förhållanden, som kräva
militär fackutbildning för sitt rätta bedömande.

De invändningar, som riktats mot den föreslagna domstolsorganisationen,
hava också mindre vant föranledda därav, att man ansett det
militära elementet i och för sig vara för svagt representerat, än därav,
att man hållit före, att de civila ledamöterna skulle få ett för stort inflytande
på målens avgörande, så att å ena sidan den rent militära uppfattningen
icke skulle få tillfälle att i tillbörlig mån göra sig gällande,
och å andra sidan formellt juridiska synpunkter skulle få en alltför avgörande
betydelse. Såsom kommittén påpekat, måste man dock, då det
är fråga om en kollegial domstol, utgå därifrån, att de särskilda ledamöterna
under överläggningen söka att sätta sig in i varandras uppfattning
och åskådningssätt. Man har därför icke anledning att antaga
annat, än att de militära synpunkterna, därest de förtjäna beaktande,
även skola vinna avseende i domstolen.

Vid lösningen av denna fråga torde man i främsta rummet böra
fästa avseende därvid, att krigsrätterna erhålla en organisation, som är
ägnad att ingiva allmänheten ett verkligt förtroende för den militära
rättsskipningen. Detta lärer knappast kunna ske, utan att det civila elementet
erhåller ökat inflytande. Härtill kommer, att rättssäkerheten utan
tvivel måste bliva bättre tryggad, om två civila ledamöter, som med
varandra kunna diskutera förekommande juridiska frågor och i viss mån

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

komplettera varandra, sitta i varje krigsrätt, än om endast en juridiskt
bildad person har sitt säte i rätten.

Såsom i ovannämnda riksdagsskrivelse framhållits, medför den nuvarande
organisationen även den olägenheten, att den tilltalade i regel
ställes inför en domstol, som helt och hållet eller förnämligast består
av hans förmän i tjänsten, vilket förhållande med hänsyn till den inbördes
ställningen emellan domare och parter kunde vara ägnat att
åtminstone i viss mån förrycka domstolens opartiska ställning. Denna
anmärkning förlorar i väsentlig mån sitt berättigande, om krigsrätterna,
på sätt kommittén föreslagit, erhålla lika många civila och militära ledamöter,
och därjämte ställas under ordförandeskap av en bland de civila
ledamöterna. I den tilltalades ögon kommer nämligen domstolen att få
en helt annan karaktär, då avgörandet icke längre ligger huvudsakligen
i de militära ledamöternas händer. För att förebygga, att den tilltalades
närmaste förmän i den dagliga tjänsten sitta såsom hans domare i krigsrätten,
kommer jag emellertid att föreslå, att officer icke får vara militär
ledamot i krigsrätt, då mål mot någon, som tillhör samma kompani, förekommer
till handläggning.

På de skäl, som nu blivit anförda, anser jag mig därför böra
biträda kommitténs förslag i fråga om krigsrätternas sammansättning.
Att åter genomföra denna organisation på det sätt, att rikets krigsmakt
sammanföres till jurisdiktioner med den omfattning, kommittén föreslagit,
synes mig vara förenat med så allvarliga olägenheter, att det bör tagas
under övervägande, om icke en reform, som ger större kompetens och
inflytande åt det civila elementet, kan genomföras med någon förändring
i den föreslagna anordningen, utan att dock någon inskränkning i de
civila krigsrättsledamöternas antal behöver ske. Mot kommitténs jurisdiktion
sindelning har nämligen i avgivna reservationer ävensom i flera
av de inkomna yttrandena anmärkts, att densamma icke medgåve den
snabbhet i rättsskipningen, som kräves. Särskilt då hållande av krigsrätt
påkallades från flera olika håll, skulle nämligen dröjsmål kunna uppstå
och en pågående krigsrätt hindra en annans sättande. Att detta i vissa
av de föreslagna jurisdiktionerna skulle medföra betydande uppskov
med målens handläggning, är uppenbart, om man betänker, att en av
jurisdiktionerna enligt förslaget skulle omfatta 13 avdelningar på 9
olika platser och en annan ända till 17 avdelningar på 8 skilda platser.

Det lärer därjämte böra beaktas, att den av kommittén uppställda
principen, att krigsdomarna och auditörerna i regel skulle komma att
ägna sitt huvudsakliga och egentliga arbete åt sin verksamhet vid krigsdomstolarne,
icke överallt lärer kunna upprätthållas. Särskilt inom de

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

jurisdiktioner, som endast till mindre del bestå av garnisonerade trupper
eller till specialvapnen hänförliga truppavdelningar, skulle nämligen
krigsrättens sammanträden icke i någon större utsträckning komma att
hållas annat än under den del av året, då de värnpliktiga äro inkallade
till tjänstgöring, och i varje fall skulle, enligt vad statistiken visar,
målens antal icke i någon av de föreslagna jurisdiktionerna., om möjligen
den första och tredje undantagas, bliva så stort, att de civila
ledamöterna få full sysselsättning. Även om dessa ledamöter bliva i
så hög grad upptagna av sin tjänst och därmed förenade resor till de
olika lägerplatserna, att de jämte denna sin verksamhet ej kunna innehava
någon annan domaretjänst, kan det därför lätt inträffa, att deras
tid och intresse splittras genom annan sysselsättning vid sidan, vadan
det nog kan befaras, att reformen icke i allo skulle medföra de göda
verkningar, som man avsett, i fråga om förstärkning jämväl i kvalitativt
avseende av det civila elementet vid krigsrätterna.

I inkomna yttranden har därjämte framhållits, att, om kostnaderna
för de militära domstolarna icke skulle stiga till högre belopp, än som
motsvarade deras ändamål samt beskaffenheten och omfattningen av
deras verksamhet, det icke läte sig göra att på ett fullt tillfredsställande
sätt besätta det stora antal krigsdomare- och auditörsämbeten, som
kommitténs organisationsförslag förutsätter. Det kan icke heller bestridas,
att man, därest kommitténs förslag bleve genomfört, icke lärer få hysa
alltför stora förhoppningar i fråga om den juridiska kompetensen hos
de personer, som skola komma att söka de nya befattningarna. Se vi
först på krigsdomaretjänsterna, kan det icke antagas, att dessa med det
relativt ringa arvode, som härvidlag föreslagits, bleve synnerligen lockande,
särskilt om man beaktar, att krigsdomarna i regel ej skulle kunna påräkna
befordran till annan plats med bättre lön vare sig vid krigsdomstolarna
eller eljest. Visserligen torde, såsom nyss framhållits, krigsdomaren
i vanliga fall ej bliva fullt upptagen av denna sin befattning,
vadan det icke borde vara uteslutet, att krigsdomaren genom tjänstgöring
på annat håll kunde få ersättning för lönens knapphet. Härvid måste
det dock tagas i betraktande, att göromålens ojämna fördelning på olika
tider av året i förening med arbetstidens splittring på grund av resorna
inom de stora distrikten måste göra det svårt för krigsdomaren att innehava
någon mera stadigvarande befattning vid sidan. Bestämmas löneförmånerna
icke till avsevärt högre belopp än kommittén föreslagit,
skulle nu omförmälda omständigheter med all sannolikhet föranleda därtill,
att man till de nya krigsdomarebefattningarna ej skulle erhålla
personer av väsentligt större kompetens än de nuvarande auditörerna

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt att än vidare de bland dessa, som det vore mest angeläget att
förvärva för de nyinrättade tjänsterna, eller de, som tjänstgöra såsom
domare vid allmän underrätt eller såsom tingsbiträden, icke kunna väntas
uppträda såsom sökande. Man skulle alltså för militärdomstolarna förlora
en stor del av den nuvarande auditörskåren utan att äga någon som helst
visshet att i stället erhålla krigsdomare med väsentligt större kompetens.

Det sagda torde i ännu högre grad gälla om de nya auditörstjänsterna.
Den låga avlöning, som för dessa tjänster kan ifrågakomma,
torde endast innebära någon lockelse under förutsättning, att antingen
säker bisysselsättning kan påräknas eller ock innehavandet av tjänsten
ej verkar störande på befordringsutsikterna på annat håll. Då auditören
skulle vara skyldig att när som helst på kallelse inställa sig vid krig-srättssammanträden
utom boningsorten, samt auditörstjänsten särskilt på
grund av skyldigheten att föra krigsrättens protokoll säkerligen å vissa
tider av året komme att bliva tämligen betungande, utan att den därför
komme att bereda full sysselsättning under hela året, torde emellertid
ingendera delen komma att inträffa, och utsikterna till befordran till de
få fästa krigsdomaretjänsterna skulle ej vara synnerligen lysande. Jämväl
för auditörsbefättningarna skulle man alltså i de flesta fall hava att
påräkna jurister med endast medelmåttig kompetens.

Kommittén har emellertid själv anvisat en utväg, varigenom krigsdomaretjänsterna
torde kunna besättas på ett fullt tillfredsställande sätt,
trots det att krigsdomarnas verksamhetsområden i väsentlig mån minskas,
då kommittén för vissa delar av landet föreslagit, att krigsdomarosysslorna
skulle tillsättas på förordnande med anlitande i möjligaste
man av domare vid de allmänna underdomstolarna.

Några befogade anmärkningar synas mig icke kunna riktas däremot,
att den föreslagna anordningen vinner tillämpning även i andra
delar av riket än de av kommittén föreslagna. Detta torde även vara
en konsekvens därav, att jurisdiktionsområdena minskas. Då krigsdomarna
icke få full sysselsättning genom denna sin tjänst, utan måste
hava annan verksamhet vid sidan, måste det nämligen, såsom förut
framhållits, just för krigsdomaretjänsternas behöriga handhavande vara
till stor fördel, om denna verksamhet utgöres av tjänstgöring såsom
domare vid de allmänna domstolarna. En sådan anordning förutsätter
emellertid, att krigsdomarnas distrikt icke bliva så stora, att krigsdomaren
av sin ordinarie domaretjänst blir hindrad att på ett fullt tillfredsställande
sätt sköta jämväl krigsdomaresysslan. Om emellertid nämnda distrikt
icke erhålla större omfattning, än att krigsrättssamm an trädena kunna
hållas antingen på den plats, där krigsdomaren är bosatt, eller åtmin -

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stone så nära därintill, att resan fram och tillbaka kan ske på en dag-,
torde icke, såsom man befarat, några svårigheter behöva uppstå att
erhålla för uppdraget fullt lämpliga personer, även om avlöningen sättes
till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

De farhågor för långsamhet i rättsskipning, som uttalats i fråga
om kommitténs stora j urisdiktioner, torde icke med skäl kunna göras
gällande, om krigsdomarnas verksamhetsområden på detta sätt minskas.
Att det, såsom även i avgivna yttranden framhållits, från nämnda synpunkt
skulle medföra någon väsentlig olägenhet, att krigsdomare och
auditörer hava tjänstgöring vid mer än en krigsrätt, kan jag nämligen
icke medgiva. Åven om det icke i varje fall blir möjligt, att krigsrätt
vid en avdelning kan sammanträda genast, då behov därav förekommer,
torde dock dröjsmålen icke bliva av någon avsevärd betydelse, isynnerhet
om bestämmelser meddelas, att krigsrätterna skola få en något förenklad
sammansättning, då undersökning skall företagas vid krigsrätten,
utan att talan om ansvar föres, på sätt jag i det följande får tillfälle
att utveckla. I varje fall skulle nämnda olägenhet vida uppvägas av
den fördel, som vinnes därigenom, att krigsdomare och auditörer genom
att tjänstgöra vid flera avdelningar få en större erfarenhet och vana vid
handläggning av krigsrättsmål, än som eljest skulle bliva fallet.

I anslutning till vad jag nu anfört har i det reviderade förslaget
stadgats, att samma krigsdomare enligt de närmare bestämmelser, som
Konungen meddelar, skall kunna anställas såsom ordförande i flera olika
krigsrätter, att krigsdomaren vidare i regel skall förordnas för viss tid
samt att företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt skall förordnas
till krigsdomare. Då det emellertid undantagsvis kan befinnas lämpligt
att ålägga samma krigsdomare så stor tjänstgöringsskyldighet, att
han ej tillika kan tjänstgöra såsom domare vid allmän underrätt, har tillika
ett stadgande föreslagits av innehåll, att Konungen, då på grund av
göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej kan med annan domarebefattning
förenas, må utnämna krigsdomaren till befattningen i stället
för att förordna honom för viss tid.

Väl är det sant, att krigsdomarebefattningen i de fall, då den är
förenad med annan domarebefattning, blir en bisyssla vid sidan av krigsdomarens
övriga verksamhet. Det torde dock icke vara anledning att
befara, att han icke skall ägna nödig omsorg och omtanke jämväl åt
sina åligganden såsom krigsdomare. Härtill kommer, att den andra
civila krigsrättsledamoten, auditören, enligt förslaget komme att i större
omfattning ägna sin verksamhet åt den militära rättsskipningen. I sådant
avseende föreslås, såsom förut nämnts, att auditörerna, vilka icke, såsom
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 22

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén föreslagit, skulle bliva ambulerande, utan endast inneha va
anställning- vid de krigsrätter, som finnas å auditörens boningsort eller
å plats, som ligger i dess omedelbara närhet, skola anlitas såsom de
militära befälhavarnas ansvariga rådgivare i disciplinmål. Härigenom
kunna auditörerna få en vidsträcktare praktik och erfarenhet i fråga om
krigslagarnas tolkning och tillämpning, än om de allenast tjänstgöra
såsom bisittare i krigsrätterna, liksom deras kännedom om lokala förhållanden
och lokal praxis jämväl måste bliva till stort gagn för en
enhetlig lagtillämpning. Av krigsrätternas bägge civila ledamöter
skulle sålunda krigsdomaren företrädesvis tillföra krigsrätten personlig
auktoritet, kompetens i fråga om rättegångsförhandlingarnas ledning
samt erfarenhet på den allmänna straffrättens område. Auditören skulle
åter mera representera specialkunskapen rörande krigslagstiftningen
samt kännedomen om de lokala förhållandena på platsen. Att krigsrätterna
under sådana förhållanden skulle vinna i mångsidig juridisk
kompetens, synes uppenbart. Så framt auditörerna bliva fast anställda
och erhålla en något förbättrad avlöning, torde det ej heller vara anledning
att befara, att auditörsposterna ej skola bliva på ett tillfredsställande
sätt besatta. Aven dessa platser skulle nämligen lätt kunna
förenas med annan befattning och torde säkerligen bliva eftersträvade av
exempelvis rådmän, tingsbiträden och vid länsstyrelserna anställda jurister.
Och den bästa delen av den nuvarande auditörskåren skulle nog finna
det med sin fördel förenligt att söka ifrågavarande tjänster, utan att man
behöver befara, att deras innehavare, såsom nu ofta är fallet, lämna dem,
efter det de förvärvat den nödiga erfarenheten vid deras handhavande.

Beträffande krigsrättens militära ledamöter har man i avgivna yttranden
uttalat, att, för bevarande åt domstolen av största möjliga auktoritet,
den ene av de militära ledamöterna bör hava regementsofficers grad, även
då officerare av kaptens eller löjtnants grad ställas under åtal inför krigsrätten.
Någon ändring har icke i denna del skett i kommitténs förslag.
Då i vanliga fall en ordinarie domare i allmän underrätt skulle tjänstgöra
såsom ordförande i krigsrätten, torde domstolens auktoriet icke i allmänhetens
ögon bliva förminskad, även om de militära ledamöterna
icke tillhöra högre grad än kaptensgraden. Det bör ej heller vara
föremål för tvekan, att en krigsrätt med denna sammansättning äger
erforderlig sakkunskap på det militära området. Visserligen skulle, då
officer av kaptens grad är tilltalad inför krigsrätten, officerare av samma
grad som den tilltalade komma att tjänstgöra såsom hans militära
domare. Åven detta torde dock vara av jämförelsevis liten betydelse,
om krigsrätten i övrigt sammansättes på det föreslagna sättet.

171

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad angår de militära ledamöterna, torde det i allmänhet vara
lämpligt, att dessa hämtas från samma avdelning som den tilltalade.
Det måste nämligen, såsom även kommittén framhållit, vara av stor
betydelse, att nämnda ledamöter tillhöra samma vapen, som den tilltalade
och tillika äga kännedom om de lokala förhållandena på platsen
och det sätt, varpå disciplinen där handhaves. Om nämnda princip
kommer till tillämpning, bliva emellertid krigsrätterna på ett annat sätt
bundna vid de särskilda truppförbanden, än kommittén avsett. Någon
anledning synes då icke finnas att, på sätt kommittén föreslagit, låta
de nu befintliga avdelningskrigsrätterna ersättas av distriktskrigsrätter
med territoriellt område. Genom att bibehålla de nuvarande regementsoch
stationskrigsrätterna åstadkommer man även en närmare anslutning
till krigsmaktens organisation i övrigt. Härigenom vinner man särskilt
den fördelen, att en bättre överensstämmelse kommer till stånd mellan
krigsrätternas organisation i fred och i krig, vilket från många håll
betecknats såsom synnerligen önskvärt. I det omarbetade förslaget har
därför samma bestämmelse upptagits som i gällande lag eller att regementskrigsrätt
skall finnas vid varje regemente och därmed likställt
truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt vid en
var av flottans stationer.

Om de nuvarande regements- och stationskrigsrätterna bibehållas,
torde det emellertid vara nödvändigt, att åtgärder vidtagas för rättsskipningens
handhavande vid de avdelningar av krigsmakten, som icke
lyda under regements- eller stationskrigsrätt, eller där det av praktiska
skäl är mindre lämpligt att dessa krigsrätter döma i de mål, som förekomma.
För undanröjande av de olägenheter, som i sådant avseende
kunna vara förenade med ett bibehållande av de nuvarande avdelningskrigsrätterna,
föreslås, i anslutning till det förslag, som Iramlades av
en år 1895 av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté för revision av den
militära rättegångsordningen, att, efter förordnande av Konungen, vid
sidan av regements- och stationskrigsrätterna särskilda krigsrätter skola
kunna inrättas. Dessa skulle handhava den militära rättsskipningen
vid de avdelningar av krigsmakten, där regements- eller stationskrigsrätt
icke finnes, vid avdelningar, som från olika regementen och stationer
sammanförts till gemensam tjänstgöring, samt vid avdelningar, förlagda
på annan ort än huvudstyrkan, och skulle sålunda bland annat träda
i stället för de fältkrigsrätter, som enligt nu gällande lag kunna förordnas
i fredstid.

Såsom kommitténs utredning giver vid handen, kan det visserligen
även i vissa fall vara av betydelse att krigsrätterna hava tern -

Om krig shovrättens

organisation.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 2Vr 57.

toriella distrikt. Om särskilda krigsrätter kunna inrättas i ovan angivna
tall, lärer det dock säkerligen endast i ganska sällsynta undantagställ
medföra några praktiska fördelar att låta målen upptagas vid annan
domstol än den vanliga. Några särskilda bestämmelser synas mig därför
icke vara erforderliga för sådana fall, som omtalas i 43 § av kommittéförslaget.

I fråga om de i krigstid fungerande krigsrätterna föreslås icke
någon mera väsentlig ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra instansens krigsdomstolar är det frarnför
allt frågan om krigshovrättens organisation, som varit föremål för
skiljaktiga meningar. Särskilt har Svea hovrätt med skärpa framhållit,
att det skulle medföra en stor olägenhet och rubbning i Svea
hovrätts eget arbete, om någon av denna hovrätts ledamöter tillika
vore bisittare i krigshovrätten. Av krigshovrätten har vidare framhållits
nödvändigheten därav, att krigshovrätten bland sina ledamöter
äger en verklig specialist på krigslagstiftningens område, vilken helt
och hållet kan ägna sig åt denna sin uppgift. Vad sålunda anförts
synes mig förtjäna beaktande. Såsom de senaste arbetsredogörelserna
från krigshovrätten utvisa, är dess arbetsbörda fortfarande stadd i så
snabb tillväxt, att det icke lärer kunna inverka annat än högst menligt
på Svea hovrätts arbete, om två av dess ledamöter tillika skulle tjänstgöra
i krigshovrätten med skyldighet att där föredraga förekommande mål.
Det arbete, som åligger Svea hovrätts ledamöter, är nämligen av den
omfattning och beskaffenhet, att det icke gärna låter förena sig med
något mera klifvande arbete vid sidan. Ett genomförande av kommitténs
förslag skulle därför tvivelsutan hava till följd, att de ledamöter
i Svea hovrätt, som tillika äro bisittare i krigshovrätten, esomoftast
måste söka tjänstledighet från sitt ordinarie ämbete. Såsom Svea hovrätt
framhåller, skulle detta åter medföra stora olägenheter härutinnan,
att å de av hovrättens divisioner, där bemälde ledamöter äro till tjänstgöring
indelade, rubbningar uppkomma i det vanliga arbetets jämna
gång, vilka rubbningar i följd av det kollegiala arbetet inom hovrätten
komme att i hög grad ofördelaktigt inverka på dessa divisioners arbetsprodukt.

På grund härav synes det mig vara nödvändigt, att i krigshovrätten
såsom nu anställes ett krigshovrättsråd, som icke tillika har anställning
vare sig i Svea hovrätt eller i annat ämbetsverk, utan uteslutande
ägnar sig åt ifrågavarande befattning. Krigshovrättsrådet skulle
utnämnas av Konungen, och det skulle åligga honom att i krigshovrätten
bereda och till avgörande föredraga samtliga förekommande

173

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

mai. Lika med kommittén anser jag det emellertid vara nödvändigt,
att det civila elementet även i krigshovrätten erhåller en viss förstärkning.
Om krigsrätterna organiseras på det sätt, som nn föreslagits,
med två juridiskt bildade ledamöter med asevärt större kompetens än
förut, kan det ej heller gärna ifrågasättas att krigshovrättens nuvarande
organisation bibehålies oförändrad, så att den juridiska sakkunskapen
där endast representeras av en enda person. Däremot synes det mig,
i överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat, med hänsyn till
beskaffenheten av de i krigshovrätten förekommande juridiska spörsmål,
vara tillfyllest, att i krigshovrätten finnas två lagfarna ledamöter. Skulle
krigshovrätten i enlighet med kommitténs förslag organiseras med tre
lagfarna ledamöter, bleve det säkerligen förenat med vissa svårigheter
att besätta alla dessa platser. Det synes visserligen icke medföra något
hinder att, såsom kommittén föreslagit, presidenten i Svea hovrätt
tjänstgör såsom ordförande i krigshovrätten. Detta skulle tvärtom vara
till synnerligen stor fördel, då domstolen härigenom skulle erhålla eu
ledamot med synnerligen framstående juridisk kapacitet. Den anknytning
till de allmänna domstolarna, som härigenom vinnes, överensstämmer
även med vad nu föreslås i fråga om krigsrätterna och torde i sin man
vara av betydelse för en riktig lagtillämpning. Av skäl, som förut
anförts, torde det däremot icke kunna överlämnas åt någon ledamot i
Svea hovrätt att tjänstgöra såsom tredje civil ledamot i krigshovrätten. Då
det även torde möta svårighet att eljest för nämnda befattning anlita
någon, som har annan ämbetsverksamhet vid sidan, skulle endast den
utvägen återstå att inrätta ännu eu befattning, vars innehavare liksom
krigshovrättsrådet uteslutande skulle tjänstgöra i krigshovrätten. Häremot
talar dock, utom de ökade kostnader, som därigenom skulle uppkomma,
den omständigheten, att denne ledamot säkerligen ej i krigshovrätten
skulle erhålla tillräcklig sysselsättning. Ty även om krigshovrättens
arbetsbörda, såsom förut är nämnt, för närvarande är så betydande,
att krigshovrättsrådet, i motsats mot vad man förut antagit, torde bliva
fullt upptagen av sin tjänst, kan i varje fall det med denna tjänst förenade
arbetet ej uppdelas på två personer utan att de var för sig få
mindre sysselsättning, än som svarar mot den avlöning, som likväl måste
utgå, om dessa platser skola bliva besatta av fullt kompetenta personer.
Aven nu angivna skäl tala alltså för att antalet civila ledamöter i
krigshovrätten bestämmes till två. Häremot torde icke kunna anföras,
att krigshovrätten därigenom, att de civila ledamöternas antal blir mindre,
än kommittén föreslagit, skulle erhålla en alltför militärisk karaktär.
Liksom i krigsrätterna skulle nämligen de militära ledamöterna icke

174

Om åklagaremyndigheter

vid krigsdomstolarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ensamma kunna bestämma utgången under annan förutsättning, än att
de rösta för en mildare dom än de civila ledamöterna. —

Av krigshovrätten har framhållits, att förslaget att göra krigshovrätten
till en avdelning av Svea hovrätt visserligen bleve av jämförelsevis
underordnad betydelse, om det lagfarna elementet tillfördes domstolen
på sätt det nu föreliggande förslaget innehölle och krigshovrätten för sin del
lämnade utan anmärkning. Då emellertid krigshovrätten fortfarande skulle
bliva en fullt självständig, uteslutande för krigsrättsmål avsedd specialdomstol,
från vilken målen skulle kunna enligt 20 § regeringsformen fullföljas
såsom från en verklig krigsdomstol, läge det enligt krigshovrättens
mening en viss oegentlighet häruti, att den betecknades såsom en avdelningav
en allmän hovrätt, i synnerhet som den omständigheten, att presidenten
i Svea hovrätt vore krigshovrättens ordförande, i och för sig icke nödvändiggjorde
ett djdikt beteckningssätt. Att i en domstol med lokal
jurisdiktion inkorporera en domstol med jurisdiktion över hela rikets
krigsmakt innebure även det en oegentlighet.

I avseende å denna fråga må först framhållas, att det förhållandet,
att i lagen användes uttrycket, att krigshovrätten är en vid Svea
hovrätt bildad särskild avdelning, icke behöver förtaga krigshovrätten
dess självständighet såsom domstol i förhållande till Svea hovrätt. Sambandet
emellan Svea hovrätt och krigshovrätten skulle visserligen huvudsakligen
bestå däri, att presidenten i Svea hovrätt skulle vara ordförande
i krigshovrätten och att krigshovrätten sålunda komme att stå under ledning
av samma person som Svea hovrätt. Men även i övrigt skulle Svea
hovrätts arbetskrafter anlitas för krigshovrättens räkning, i det dels ställföreträdare
för presidenten alltid skulle hämtas från Svea hovrätt, dels
Svea hovrätts personal i den utsträckning, erfarenheten visar det vara
möjligt, skulle anlitas för kansligöromålen. Sambandet emellan Svea
hovrätt och krigshovrätten skulle alltså icke bliva så obetydligt, att det
i och för sig får anses oegentligt att beteckna krigshovrätten såsom en
avdelning av Svea hovrätt. Då härigenom i varje fall den fördelen
vinnes, att betänkligheter av principiell natur icke behöva göra sig
gällande däremot, att Svea hovrätts tjänstemän användas för krigshovrättens
räkning, har jag icke funnit anledning att på grund av de av
krigshovrätten anförda skäl göra någon ändring i vad kommittén i
denna del föreslagit.

Jag övergår härefter till frågan angående åklagarväsendets ordnande
vid krigsdomstolarna. I avseende härå instämmer jag till fullo
med kommittén därutinnan, att åklagarväsendets nuvarande organisation
är långt ifrån tillfredsställande. Väbeln äger icke den kännedom om

175

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

militära lagar och författningar och icke heller den självständighet gentemot
överordnade militära myndigheter, som erfordras för åklagartjänstens
behöriga handhavande och ett riktigt tillgodoseende av det allmännas
intresse i rättegången. Uppenbart är, att detta även måste medföra
betänkliga påföljder med avseende å hela processens gestaltning. Om
målen inkomma till domstolen i ett outrett skick och åklagaren icke är
skickad att med erforderlig tydlighet framställa sina ansvarsyrkanden
och utveckla sin talan, måste nämligen detta medföra den verkan, att
själva rättegången får en annan karaktär, än som är avsett. Vad som
brister hos åklagaren, måste ersättas av domstolen. Domstolen får i
åklagarens ställe verkställa utredning i målet, ja, till och med biträda
honom vid ansvarsyrkandets formulering och kan vid sådant förhållande
icke bibehålla den opartiska ställning, som tillkommer densamma. Att
detta även måste utöva ett skadligt inflytande på domstolens auktoritet,
är tydligt.

Mot kommitténs förslag om inrättande av fasta åklagarebefattningar,
för vilkas innehavare ovillkorligen skulle fordras juridisk bildning har
emellertid eu reservant i kommittén, justitiekansler!! Sjöberg, anmärkt,
att det för mål av den beskaffenhet, varom här i allmänhet kan bliva
fråga, måste anses vara eu för stor apparat, att tre personer med juridisk
bildning användas för rättegången, under det i flertalet av de allmänna
underdomstolarne och de nuvarande krigsrätterna det rättsliga förfarandet
kan bringas till slut med biträde av allenast en lagfaren person. Det
måste även vara ägnat att framkalla vissa betänkligheter, att eu kår av
juridiskt bildade åklagare tillskapas på detta särskilda område, då åklagarväsendet
i sin helhet snart måste undergå eu fullständig ombildning i
sammanhang med den förestående rättegångsreformen.

På grund av invändningar, som sålunda kunna anföras mot kommittéförslaget,
och då kostnaderna för dettas genomförande i denna del
synes mig väl höga, har jag ansett mig böra taga under övervägande,
om icke åklagarväsendet kunde ordnas på ett något enklare och billigare
sätt, än vad kommittén föreslagit. Enligt kommitténs förslag skulle
åklagarna tillika användas såsom juridiska biträden åt vederbörande
befälhavare och avgiva yttranden rörande disciplinmålens rätta behandling.
Då åklagarna tilldelades denna uppgift vid sidan av sin egentliga verksamhet,
var det visserligen naturligt, att juridisk bildning måste för
kommittén framstå såsom ett oeftergivligt villkor för denna tjänst. Om
åter nu omförmälda uppgift överlämnas åt auditörerna, finnes knappast
något skäl att fordra högre kompetens hos åklagarna vid krigsrätterna
än hos de personer, som innehava motsvarande befattning vid de all -

176

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 57.

manna domstolarne. De brister, som vidlåda det nuvarande tillståndet.
lära dock enligt min mening icke kunna avhjälpas, så länge väblarna
bibehållas såsom åklagare. Man torde icke heller kunna förvänta någon
verklig förbättring i väblarnas kompetens, om man, såsom det föreslagits,
för dem inrättar särskilda undervisningskurser, där de kunna inhämta
någon juridisk kunskap. Den juridiska bildning, de på en sådan kurs
kunna inhämta, måste naturligen bliva ganska litet omfattande. Och,
även om väblarne på detta sätt kunna erhålla en teoretisk utbildning,
som i någon män kan jämföras med den, som åklagarne vid de allmänna
domstolarne erhålla, komma de dock, då varje väbel i allmänhet endast
får ett mycket ringa antal mål under sin behandling, i praktisk utbildning
och erfarenhet att stå långt efter dessa senare, vilka ju hava
åklagareänsten till sitt yrke och äro i tillfälle att under utövningen av
sin tjänst komplettera vad som brister i teoretisk utbildning.

Om man alltså utgår därifrån, att åklagarna vid krigsrätterna böra
äga fullt lika tillfredsställande kompetens för sin uppgift som åklagarna
vid de allmänna domstolarna, utan att man dock går så långt, att kravet
på juridisk bildning göres ovillkorligt, lärer lösningen av förevarande
fråga lämpligen böra ske i samma riktning, som föreslagits beträffande
krigsdomaretjänsternas tillsättande, eller på det sätt, att de nya krigsfiskalstjänsterna
företrädesvis anförtros åt personer, anställda såsom
åklagare vid de allmänna domstolarna. Åklagaretjänsterna vid krigsrätterna
bliva på detta sätt besatta med personer med vana och erfarenhet
såsom åklagare samt kännedom om den allmänna straff- och processrättens
grunder. Att åklagarna vid de allmänna domstolarna sakua
tillräcklig kunskap i militära lagar och specialförfattningar må visserligen
medgivas, men i denna del torde befintliga brister lätt kunna
fyllas, om man, såsom jag kommer att föreslå, för deras räkning
inrättar särskilda kurser i militär lagfarenhet. Åven hos de av kommittén
föreslagna krigsfiskalerna lärer man för övrigt icke kunna förutsätta
någon mera ingående kunskap om krigslagarna samt militära
reglementen och instruktioner, då den undervisning, som meddelas de
blivande juristerna i dylika ämnen, i anseende till de juridiska disciplinernas
mångfald icke kan bliva annat än ganska ofullständig.

På de skäl, som nu blivit anförda, hava kommitténs bestämmelser
angående förutsättningarna för utnämning till krigsfiskalstjänst sålunda
kompletterats, att jämte examinerade jurister även personer, som förut
tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagda prov
enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter visat sig äga erforderlig
kännedom om militära lagar och författningar, skulle kunna utses till

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsfiskaler. I de fall, då det visar sig möjligt att för den ringa avlöning,
varom här kan bliva fråga, erhålla examinerade jurister för
ifrågavarande befattningar, bör det även enligt min mening icke vara
uteslutet att begagna sig av detta tillfälle, vare sig sökanden tjänstgör
såsom åklagare vid allmän domstol eller icke. I regel förutsätter däremot
förslaget att för ändamålet skulle anlitas tjänstgörande länsmän och
stadsfiskaler, av vilka de sistnämnda, då krigsrätterna i regel komma
att sammanträda i stad, tydligen i främsta rummet skulle komma i fråga.
Att ovillkorligen föreskriva, att sökanden skulle innehava ordinarie tjänst
såsom åklagare vid allmän underrätt, har jag icke ansett nödvändigt, då
man genom ett sådant stadgande skulle utesluta en hel del personer
från att söka, som eljest äro lämpliga för ifrågavarande befattningar.
I stället skulle, såsom nämnt, i de fall, då den sökande icke är examinerad
jurist, fordras viss kunskap i militära lagar och författningar.
Det förhör, som de blivande krigsfiskalerna sålunda skulle genomgå,
torde lämpligen kunna förrättas av auditörerna och lärer icke behöva
göras alltför ingående, utan skulle endast omfatta krigslagfarenhetens
allmänna grunder. Det är nämligen av vikt, att man icke genom alltför
skärpta teoretiska fordringar avskräcker personer med erkänd praktisk
duglighet och erfarenhet från att söka.

O O # . .

Krigsfiskalerna lära, på sätt kommittén löreslagit, böra utses av
Konungen. I anseende därtill att krigsfiskalstjänsterna i stor utsträckning
torde komma att beklädas av personer, som innehava annan
åklagaretjänst, har emellertid i det reviderade förslaget upptagits den
bestämmelsen, att dessa befattningar skola tillsättas genom förordnande
och icke genom utnämning. Vid förfall för krigsfiskalen lärer det
kunna överlämnas åt justitiekanslern att förordna ställföreträdare. Då
förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas, skulle dock den befälhavare,
som är behörig att föranstalta om krigsrättens sättande, förordna
ställföreträdare, om vilket förordnande justitiekanslern skulle erhålla
underrättelse.

Om, på sätt nu är sagt, kompetensfordringarne för krigsfiskalerna
bliva väsentligt nedsatta i jämförelse med vad som stadgats i kommitténs
förslag, torde det vidare vara nödvändigt, att tillfälle beredes att i
stället för den ordinarie åklagaren kunna förordna en särskild åklagare
i mål av mera omfattande eller grannlaga beskaffenhet.

1 avgivna yttranden över kommitténs förslag har den tanken framkastats,
att i stället för väblarna de nu vid regementena anställda vice
auditörerna och reservauditörerna skulle mot dagavlöning användas såsom
allmänna åklagare. Härvid är dock att märka, att, om den enda er Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 23

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättning, som till dem skulle utgå, skulle utgöras av dagavlöning, det
icke lärer kunna ifrågasättas, att de såsom åklagare skulle på annat
sätt tjänstgöra, än att de på kallelse skulle inställa sig vid krigsrättens
sammanträden, varemot de icke vid målets utredning skulle fylla
samma uppgift som de av kommittén föreslagna krigsfiskalerna. Under
sådana förhållanden torde de icke, med det fåtal mål, som förekomma
vid varje truppförband, komma att förvärva den noggrannare kännedom
om krigslagarne samt militära reglementen och instruktioner, att någon
mera väsentlig förbättring kommer till stånd i nu rådande förhållanden.

Vad härefter angår de åklagare, som skola tjänstgöra vid fältkrigsrätterna,
torde det i många fall medföra praktiska svårigheter och
onödig omgång, om, såsom kommittén föreslagit, dessa åklagare i allmänhet
skulle förordnas av Konungen. I det reviderade förslaget har
därför tillsättandet av ifrågavarande tjänster överlämnats åt befälhavaren
för den avdelning, där krigsrätten inrättats, varjämte stadgande meddelats,
att sådan krigsfiskal visserligen i allmänhet skall hava de egenskaper
som erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fält krigsrätt,
men att, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person kan
förordnas att där vara åklagare.

I fråga om åklagaren vid krigsöverdomstolen har jag i huvudsak
intet att erinra mot det förslag, kommittén i detta hänseende framställt.

I avseende på de särskilda bestämmelserna i det föreliggande lagförslaget
torde vidare böra framhållas följande.

1 KAP.

I anslutning till kapitelrubriken har i denna § intagits en uppräkning
av de olika krigsrätter, som skola finnas, vilken uppräkning
i gällande lag återfinnes i 5 §.

2 KAP.

Såsom förut framhållits, innehåller förslaget, att särskild krigsrätt
enligt förordnande av Konungen skall kunna inrättas dels vid sådana
avdelningar av krigsmakten, för vilkas personal regemente- eller stationskrigsrätt
icke finnes inrättad, dels även vid vissa avdelningar, där det av

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57

praktiska skäl ansetts olämpligt att låta rättsskipningen handhavas av
de ordinarie krigsrätterna. Benämningen särskild krigsrätt är hämtad
från det förslag, som avgivits av 1895 års kommitté för revision av den
militära rättegångsordningen. Befogenheten att inrätta sådan krigsrätt
har dock, såsom förut blivit antytt, i någon mån utvidgats. Enligt
nämnda förslag skulle särskild krigsrätt kunna av Konungen inrättas vid
avdelning av krigsmakten, som består av särskilda, till olika truppförband
eller stationer hörande, till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper,
eller som är förlagd i fästning eller garnisonsort. Särskilt nämner
kommittén två fall, då enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna
inrättas, nämligen dels vid vissa formationer och anstalter, som under
fälttjänstövningar bildas av personal från olika truppförband såsom högkvarter,
arméiördelningskvarter, brigadstaber m. fl., dels vid skolor, som
sammandragits av personal från särskilda förband. Härav framgår, att de
särskilda krigsrätterna enligt detta förslag i huvudsak skulle motsvara
de fältkrigsrätter, som enligt gällande lag kunna inrättas i fred, jämte
de nu befintliga garnisonskrigsrätterna. Vad nämnda kommitté i detta
hänseende föreslog avviker alltså icke i väsentlig mån från vad nu finnes
stadgat rörande Konungens befogenhet att förordna krigsrätt vid sidan
av regements- och stationskrigsrätterna.

Bestämmelserna i gällande lag och berörda kommittéförslag synas
emellertid icke för alla fall fylla det behov, som, enligt vad ovan sagts,
finnes i fråga om särskild krigsrätts inrättande vid sidan av de ordinarie
krigsrätterna, ty även vid andra avdelningar än sådana, som från olika
truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring,
måste det i vissa fall möta hinder att överlämna den militära rättsskipningen
åt de vanliga krigsrätterna. Särskilt blir detta fallet, om,
såsom detta förslag avser, forum för officerare förlägges till underrätt.
I förslaget har även upptagits en bestämmelse, att särskild krigsrätt skall
kunna inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband,
som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, ävensom vid avdelning
av flottan, som är förlagd utom stationen. Härmed avses sådana detachement,
som äro på ett stadigvarande sätt förlagda å annan plats än den
huvudstyrka, som avdelningen tillhör, och icke varje detacherad avdelning.
Till dessa detachement höra för närvarande, bland andra, skånska
husarregementets detachement i Landskrona och Uppsala och kustartilleriets
detachement i Fårösund och å Ålvsborgs fästning. Enligt vad
nu är stadgat, skola vid dylika avdelningar förekommande mål dömas av
den regements- eller stationskrigsrätt, som finnes vid huvudstyrkan. Visserligen
erbjuder 25 § möjlighet att låta rannsakningen i målet ske vid

180

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat. Det synes dock vara uppenbart,
att en dylik anordning är förenad med en väsentlig olägenhet därutinnan,
att olika domstolar komma att handhava den rannsakande och
dömande myndigheten. Behovet av särskild krigsrätts inrättande även
för detta fall synes därför icke kunna förnekas.

Bestämmelsen att särskild krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning
av krigsmakten, som från olika truppförband eller stationer
sammandragits till gemensam tjänstgöring, innebär icke någon förändring
i jämförelse med vad nu finnes stadgat. Uttryckssättet har dock
något omformulerats för att tydligare uttrycka, att krigsrätt även skall
kunna inrättas vid skolor, beträffande vilka det icke torde vara fullt
egentligt att använda uttrycket »till gemensam tjänstgöring sammandragna
trupper».

Enligt nu gällande rättegångsordning för krigsmakten kan krigsrätt
efter förordnande av Konungen även inrättas å garnisonsort och
i fästning. Nämnda bestämmelse har uteslutits ur det reviderade
förslaget. Av kommendanten i Boden har emellertid i denna fråga
anförts, att det, vad anginge förhållandena i Boden, icke kunde anses
vara ändamålsenligt att där hava 4 regementskrigsrätter. Vid Boden
borde i stället finnas en gemensam underkrigsdomstol, som icke syntes
kunna komma under benämningen särskild krigsrätt, utan borde vara
en uti lag stadgad permanent garnisonskrigsrätt. Å andra sidan
har chefen för Vaxholms grenadjärregemente med hänvisning till förhållandena
å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning förordat förslagets
bestämmelser i denna del under framhållande därav, att det
vore synnerligen olämpligt, att, såsom nu är fallet, en gemensam garnisonskrigsrätt
skall kunna inrättas för samtliga i en fästning förlagda
truppförband, ehuru en del tillhöra armén och en annan del marinen.
Beträffande denna fråga får jag till en början erinra därom, att de
regementskrigsrätter, som komma att inrättas i samma gamisonsort eller
fästning, i alla händelser enligt förslaget skulle hava en viss gemensamhet
så tillvida, att de i regel skulle hava samma krigsdomare och
auditör. Då de militära ledamöterna icke såsom nu skulle utses för tillfället,
utan förordnas för ett år i sänder, skulle vidare, om t. ex. garnisonskrigsrätt
inrättades i Bodens fästning, alla de där förlagda regementena
icke kunna bliva företrädda i krigsrätten, vilket med hänsyn
till vikten därav, att de militära ledamöterna tillhöra samma vapen som
den tilltalade, alltid måste innebära en viss olägenhet. De skäl, som
förut blivit anförda mot den av kommittén föreslagna jurisdiktionsindelningen
och för avdelningskrigsrätternas bibehållande, synas även i

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

övrigt tala mot inrättandet av en gemensam garnisonskrigsrätt för de
avdelningar, som äro sammanförda i en garnisonsort eller i en fästning.

Förslaget innehåller vidare ett allmänt stadgande, att särskild
krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning av krigsmakten, för vilken
regemente- eller stationskrigsrätt icke enligt de därom gällande bestämmelserna
i paragrafens första moment finnes inrättad. Härmed avses
att möjliggöra krigsrätts inrättande vid sådana avdelningar, vilkas
personal icke lyder under de ordinarie regements- eller stationskrigsrätterna.
De avdelningar, vid vilka på grund härav särskild krigsrätt
skulle kunna inrättas, äro, bland andra, generalstaben, intendenturkåren
och fortifikationens huvudstation, varjämte sådan krigsrätt även skulle
kunna inrättas för den till arméfördelningarna hörande personal, som
icke tillhör visst regemente eller kår inom fördelningen. Likaså skulle
särskild krigsrätt kunna inrättas vid avdelning av flottan, som är på
sjötåg. Enligt gällande bestämmelser lärer nämligen sådan avdelning
icke längre höra till någon av flottans stationer, och dess personal lyder
följaktligen icke under stationskrigsrätt. Ett stadgande i nu angiven
riktning återfinnes varken i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten
eller i det av 1895 års kommitté avgivna förslaget. Såsom
även av nämnda kommitté framhållits, synes egentliga anledningen härtill
hava varit, att de avdelningar, som med denna bestämmelse avses,
huvudsakligen utgöras av officerare, som enligt gällande föreskrifter, däri
1895 års kommitté ej gjorde någon ändring, skola dömas av krigsöverdomstolen.
Då enligt det reviderade förslaget officers forum skulle överflyttas
till krigsrätt, är åter eu bestämmelse i nu angiven riktning
erforderlig.

Vid åtskilliga mindre avdelningar av krigsmakten, där enligt det
föregående särskild krigsrätt skulle kunna inrättas, lärer det, särskilt
med hänsyn till svårigheten att med militära ledamöter besätta krigsrätt,
som vid sådan avdelning inrättas, vara mindre lämpligt att en uteslutande
för sådan avdelning avsedd krigsrätt kommer till stånd. Till följd härav
föreslås ett tillägg till denna § av innehåll, att Konungen, där så finnes
lämpligt, kan förordna antingen att två eller flera sådana avdelningar
skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid
sådan avdelning förekomma, skola ttpptagas av viss regements- eller
stationskrigsrätt.

I ett av auditören vid flottans station i Karlskrona avgivet yttrande
har föreslagits, att de särskilda krigsrätter, som förordnas ombord
på sjögående avdelningar av flottan, skulle erhålla samma sammansättning,
som föreslagits beträffande fältkrigsrätterna. Till stöd för denna

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställning anföres, att ledamöterna i en dylik krigsrätt borde vara
att tillgå å något av avdelningens fartyg, men att det å andra sidan
vore en väl stor apparat, att två juridiskt bildade personer medföljde
den sjögående flottan, helst, arbetet för krigsdomaren, vilken skulle
vara befriad från uppsättning av protokoll och expeditionsutskrifter,
bleve så obetydligt, att en sådan anordning måste betraktas såsom
slöseri med tillgänglig arbetskraft.

Yäl är det sant, att det icke alltid lärer låta sig göra att genast
få en krigsrätt till stånd, då sådan skall hållas ombord å sjöstyrka, så
framt avvikelse icke sker från de eljest gällande grunderna för krigsdomaretjänsternas
tillsättande. Det kan nämligen ej gärna ifrågakomma,
att en krigsdomare förordnas att tjänstgöra uteslutande å eu sådan sjögående
avdelning, utan man får väl i regel förutsätta, att en i land
tjänstgörande krigsdomare vid förefallande behov tjänstgör såsom ordförande
även vid sjöstyrkans krigsrätt och att han för sådant ändamål
reser ut till flottavdelningen vid de tillfällen, då krigsrätt ifrågakommer.
Att det i fredstid i enstaka undantagsfall medgives, att
en krigsrätt med hänsyn till proportionen mellan de civila och de
militära ledamöterna blir svagare sammansatt än eljest, finner jag
emellertid icke vara att förorda. Det vore nämligen då antagligt, att
krigsrätten, även om ledamöternas kompetens vore fullt tillfredsställande,
icke skulle mötas med samma förtroende som eljest.

I detta sammanhang får jag även fästa uppmärksamheten vid
yrkanden, som av krigshovrätten och åtskilliga militära myndigheter framställts
därom, att krigsrätten skulle erhålla en förenklad sammansättning,
då densamma enligt gällande författningar skall verkställa undersökning,
utan att någon är åtalad. Särskilt har man påpekat, hurusom vid slutet
av eu övningsperiod undersökningar angående förkomna och skadade
persedlar ofta erfordras vid flera truppförbands krigsrätter samtidigt samt
att vid sådant förhållande olägenheter säkerligen komme att göra sig
gällande, där samma krigsdomare vore anställd vid flera krigsrätter.
Då av omförmälda anledning svårigheter tvivelsutan kunde framträda
ej minst vid bristande tillgång på lämplig ställföreträdare åt krigsdomare,
samt då den utredning, som med dylika undersökningar åsyftas,
säkerligen skulle kunna vinnas, även om krigsdomaren ej i dem deltoge,
har man ifrågasatt, huruvida icke alla undersökningar, som avses
i 39 § sista mom. av förevarande förslag, lämpligen skulle kunna anförtros
åt en krigsrätt, sammansatt endast av auditören och de militära
ledamöterna.

Vad sålunda anförts synes mig vara förtjänt av beaktande. Alla

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anordningar, som åsyfta ett minskande av krigsdomarens arbete, måste
tillika göra det lättare att, i enlighet med vad förslaget avser, förvärva
ordinarie domare i allmän underrätt för dessa befattningar. I följd
härav har i 59 § av förslaget upptagits en bestämmelse, till vilken förevarande
§ hänvisar, av innehåll, att sådan undersökning, som nyss omnämnts,
där talan om ansvar ej föres, må handläggas av krigsrätt, även
om krigsdomaren ej är tillstädes.

I kommitténs förslag stadgades såsom kompetensvillkor för krigsdomarens
ställföreträdare allenast, att han fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas. Såsom krigshovrätten
och åtskilliga militära myndigheter framhållit, synes emellertid
angelägenheten därav, att vid förfall för krigsdomare till ställföreträdare
förordnas person med för uppdraget nödig auktoritet, göra det nödvändigt,
att samma kompetensvillkor stadgas för sådan ställföreträdare
som för krigsdomaren.

Något särskilt stadgande angående sättet för förordnande av
krigsdomare, som skall tjänstgöra i särskild krigsrätt, har det icke befunnits
nödigt att intaga i denna §. Då krigsdomarna i olikhet med
auditörerna i allmänhet skulle förordnas allenast för viss tid, synas
nämligen de här föreslagna bestämmelserna kunna komma till tillämpning
även vid förordnande av krigsdomare i sådan krigsrätt.

I förevarande § har införts en uttrycklig bestämmelse, att samma
krigsdomare må anställas såsom ordförande vid flera olika krigsrätter
och att fördelningen emellan krigsdomarna av deras tjänstgöringsskyldighet
skall ske genom bestämmelse av Konungen. Saknades eu
dylik föreskrift, kunde nämligen den omständigheten, att krigsrätterna
blivit inrättade vid krigsmaktens olika avdelningar, föranleda till den
tolkning av lagen, att en krigsdomare även borde finnas vid varje
avdelning, där krigsrätt är inrättad.

Angående sättet för förordnande av de officerare, som skola vara
ledamöter i regemente- och stationskrigsrätterna i de fall, som omförmälas
i 8 § under c), innehåller det reviderade förslaget i sak samma
bestämmelser som kommitténs förslag.

Enligt föreliggande förslag skulle regemeuts- och stationskrigsrätterna
komma att upptaga även mål, däri officerare av regementsofficers
grad äro föremål för åtal. I dylika fall är det i allmänhet icke lämpligt,
att vederbörande truppförbands egen befälhavare själv utser de officerare,
som skola tjänstgöra i krigsrätten såsom militära ledamöter. Såväl på
grund av bristande tillgång på behöriga officerare som av andra skäl böra
nämligen dessa ledamöter icke hämtas från samma avdelning, som den

JO §.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tilltalade tillhör. I stället föreslås här, närmast i anslutning till kommitténs
förslag, att chef för arméfördelning inom varje års utgång skall
förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av
överstes grad, med två andra regementsofficerare, av vilka likaledes en
skulle vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande
år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter
i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom
fördelningen; och skulle dessa bestämmelser erhålla motsvarande tillämpning
även å kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland,
ävensom å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet
i vad angår de trupper, som lyder under dessa befälhavare.

I kommitténs förslag hava särskilda bestämmelser intagits för det
fall, att olika avdelningar av samma truppförband äro indelade å skilda
jurisdiktioner. Något motsvarande stadgande har icke erfordrats i det
reviderade förslaget, vilket, såsom förut är nämnt, innehåller, att särskild
krigsrätt skall kunna inrättas för avdelning av regemente eller
likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan.
Angående förordnande av militära ledamöter i sådan krigsrätt lämnas
närmare föreskrifter i 10 § av det reviderade förslaget.

Av chefen för marinstaben har framhållits, att på grund av de för
flottans officerare ofta förekommande sjökommenderingarna det med
tillämpning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna icke vore
fullt säkert, att tillgång på erforderligt antal militära ledamöter i stationskrigsrätterna
ständigt funnes. Samma synpunkter hava även framkommit
i yttranden, avgivna av ett par regementschefer.

1 anledning härav föreslås den ändring i kommitténs förslag,
att, där så anses erforderligt, vederbörande befälhavare skall kunna
förordna ända till fyra suppleanter för de militära ledamöterna. Att,
såsom man föreslagit, befälhavarne skulle erhålla befogenhet att i fall
av behov förordna militära ledamöter för tillfället, synes däremot icke
överensstämma med de allmänna grunderna för detta förslag, enligt
vilket krigsrätternas ledamöter icke såsom nu skulle utses för varje
särskilt mål utan för längre tid.

Till följd av de ändrade bestämmelser rörande de militära ledamöternas
inkallande, som innehållas i 14 § av detta förslag, har det av
kommittén föreslagna sista momentet i denna § såsom överflödigt
fått utgå.

I denna § hava införts bestämmelser angående förordnande av
militära ledamöter i särskild krigsrätt. De regler, som meddelats i
9 § rörande sättet för förordnande av nämnda ledamöter i regemente -

185

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

och stationskrigsrätt, äro nämligen icke alltid direkt tillämpliga på
särskild krigsrätt. Såsom av det föregående framgår, skulle nämligen
särskild krigsrätt kunna inrättas, som är gemensam för flera avdelningar.
Närmare bestämmelser måste i sådant fäll meddelas om vilken
befälhavare, som skall utse de militära ledamöterna. Då särskild krigsrätt
inrättats vid eu mindre avdelning av krigsmakten, torde även
tillgången på officerare, som kunna fungera såsom militära ledamöter
i den särskilda krigsrätt, som vid avdelningen inrättats, någon gång
vara knapp. För sådant fall bör möjlighet finnas att även kunna hämta
militära ledamöter från en annan avdelning, vilket även bör vara fallet,
då avdelningens egen befälhavare är tilltalad.

För att de närmare bestämmelserna om huru de militära ledamöterna
skola utses i särskild krigsrätt skola kunna lämpas efter förhållandena i
det särskilda fallet, har det ansetts mest ändamålsenligt att överlämna åt
Konungen att, på samma gång förordnande av honom meddelas rörande
inrättande av särskild krigsrätt, tillika föreskriva, huru vid förordnande
av militära ledamöter skall förfaras. Uppenbart är dock, att någon avvikelse
icke i allmänhet bör ske från den vid tillsättande av militära ledamöter
i krigsrätt eljest gällande grundsatsen, att dessa ledamöter icke böra
utses för tillfället i annat fall, än då officer av generalspersons eller flaggmans
grad är åtalad. I överensstämmelse härmed har stadgats, att förordnandet
för de officerare, vilka i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola
tjänstgöra i särskild krigsrätt, i allmänhet skall avse visst kalenderår.

Ehuru alltså den nyss omnämnda grundsatsen, att krigsrättens
militära ledamöter icke i regel skola utses för tillfället, även erhåller
tillämpning i fråga om särskild krigsrätt, har dock med hänsyn till
förhållandena vid flottan undantag ansetts böra göras för ett särskilt
fall, nämligen då särskild krigsrätt inrättats vid sjöstyrka. Då de vid
sådan flottavdelning tjänstgörande officerare till följd av sjötjänstgöringen
icke alltid lära vara att med säkerhet påräkna för tjänstgöring
i krigsrätt, då sådan erfordras, har det varit nödvändigt att för detta
fäll meddela föreskrift därom, att ställföreträdare för militär ledamot,
som har förfall, skall kunna utses för tillfället.

I denna § har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, stadgats,
att då mål, som skall handläggas vid krigsrätt, rör åtal mot officer
av generalpersons eller flaggmans grad, Konungen på anmälan av krigsdomaren
skall förordna de militära ledamöterna i rätten.

Här fastställes såsom allmän regel, att auditörtjänsterna skola tillsättas
genom utnämning av Konungen. Krigsdomaretjänsterna skulle
däremot, såsom framgår av det föregående, i allmänhet tillsättas genom förBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57 J 24

186

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ordnande för viss tid. Detta sammanhänger därmed, att sistnämnda
befattningar i vanliga fall skulle besättas med personer, som redan äro
innehavare av annan ordinarie domarebefattning, vilket däremot icke
ifrågasattes beträffande auditörstjänsterna.

I ett särskilt fall har det dock ansetts nödigt bestämma, att auditör
kan förordnas för kortare tid. Detta gäller auditör, som skall tjänstgöra
i särskild krigsrätt. Då undantagsvis, såsom då särskild krigsrätt
tillsättes för avdelning av krigsmakten, som är på sjötåg, någon bland
de av Konungen utnämnda auditörerna icke lämpligen kan användas
såsom auditör vid krigsrätten, överensstämmer det ju med nämnda
krigsrätts mera tillfälliga natur, att den auditör, som där tillsättes, icke
utnämnes till denna befattning utan endast tillsättes på förordnande.

Andra punkten i mom. 1 är avfattad med ledning av de av kommittén
i 34 § föreslagna bestämmelserna beträffande krigsfiskalernas
tillsättande och avser att uttrycka, att samma auditör kan tjänstgöra vid
flera regementskrigsrätter på en gång. Dock skulle detta endast förekomma,
då de avdelningar, vid vilkas krigsrätter han skall tjänstgöra,
äro förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter.
Auditörerna skulle nämligen, såsom förut närmare angivits, även vara
juridiska biträden åt regementscheferna och böra därför vara så lätt
tillgängliga som möjligt. På grund av det stora antal mål, som i allmänhet
förekommer vid flottan, skulle vid stationskrigsrätt alltid finnas
särskild auditör.

Advokatfiskalen vid flottans station i Karlskrona, i vilkens yttrande
krigshovrätten instämt, har anmärkt, att förordnande av ställföreträdare
vid förfall för auditör endast då det avsåge längre tid, exempelvis
två månader elKr mera, borde givas av krigshovrätten, som eljest
bleve överhopad av tjänstledighetsansökningar. Vid kortare eller hastigt
inträffande förfall borde däremot ställföreträdare förordnas av vederbörande
befälhavare och ej, såsom förslaget innehåller, av krigsdomaren,
ty det vore betänkligt att åt en ledamot av domstolen inrymma inflytande
på domstolens sammansättning.

Åven enligt min uppfattning kan det vara förenat med vissa praktiska
olägenheter att överlämna åt krigshovrätten att förordna vikarie
för auditören varje gång, då denne är förhindrad att tjänstgöra. Särskilt
om auditören även skall biträda vederbörande befälhavare vid handläggningen
av förekommande disciplinmål, kan han icke gärna ens för
någon dag lämna förläggningsplatsen utan att ställföreträdare förordnas.
Den nämnda anordningen kan därför även medföra svårigheter vid auditörskårens
behöriga rekrytering. På förut anförda skäl torde det emel -

187

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lertid icke kunna överlämnas åt krigsdornaren att för kortare tid förordna
ersättare. Och det lärer knappast överensstämma med förevarande
förslags allmänna grunder att låta vederbörande befälhavare förordna
någon att tjänstgöra såsom civil domare i krigsrätt. Vid sådant förhållande
synes mig denna fråga bäst lösas på det sätt, att det, i överensstämmelse
med vad nu är fallet, överlämnas åt Kungl. Maj:t att, där
så anses erforderligt, förordna en vice auditör, som vid inträffande förfall
kan tjänstgöra i den ordinarie auditörens ställe. Endast då sådan ersättare
icke förordnats, eller då även ersättaren är förhindrad att tjänstgöra,
skulle ställföreträdare förordnas av krigshovrätten. För att undvika
vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det sätt, som
nu användes vid auditörernas förordnande, torde dock förordnandet till
vice auditör icke böra meddelas på förslag av befälhavaren, utan av
annan myndighet. Av samma skäl lärer det även vara nödvändigt, att
nya grunder komma till tillämpning även vid de ordinarie auditörstjänsternas
tillsättande. Dessa torde sålunda alltid böra anslås till ansökan
lediga, och lärer det kunna överlämnas åt krigshovrätten att
uppsätta de mest förtjänta på förslag till tjänstens erhållande.

Kommittén föreslog den ändring i nu gällande bestämmelser, att
det skulle överlämnas åt krigsdornaren och ej såsom nu åt militär
myndighet att förordna om krigsrätts sättande. Såsom motiv härför
anfördes, att de civila ledamöterna i de av kommittén föreslagna distriktskrigsrätterna
icke skulle komma att tillhöra visst truppförband utan
intaga en mera sidoordnad ställning till dessa, vadan det ej lämpade
sier, att krigsrätt förorduades av de militära befälhavarne. Däremot
föreslog kommittén, att initiativet till krigsrätts sammankallande skulle
utgå från befälhavare, som enligt särskilda av kommittén meddelade
bestämmelser vore behörig att hos krigsdornaren begära sättande av
krigsrätt. Sådan behörighet skulle i regel tillkomma befälhavare, som,
enligt vad i strafflagen för krigsmakten vore stadgat, ägde oinskränkt
bestraffningsrätt över underlydande i disciplinmål och sålunda icke blott
befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skulle hållas, utan även
andra såväl högre som lägre befälhavare såsom arméfördelningschefer,
befälhavare för detacherade avdelningar, kårchefer vid flottan in. fl.

Av krigshovrätten och ett flertal militära myndigheter har i avgivna
yttranden anmärkts, att olägenheter av militär natur vore förenade därmed,
att krigsdornaren förordnade om krigsrätts sättande. Särskilt har
man framhållit, att ett krigsrättssammanträde kunde utsättas på en för
Irupptjänstgöringen olämplig tid, och därför påyrkat, att det måtte
överlämnas åt befälhavaren att bestämma tid och plats för samman -

o. is §§.

188

Kungl. Maj-.ts Nåd■ Proposition Nr 57.

trädet eller att det åtminstone måtte stadgas, att krigs dom aren allenast
efter samråd med vederbörande befälhavare finge ntöva nämnda befogenhet.

I avseende härå må till en början framhållas, hurusom redan den
omständigheten, att krigsrätterna enligt det nu föreliggande förslaget
skulle inrättas vid krigsmaktens särskilda avdelningar i stället för att
utgöra för flera avdelningar gemensamma distriktskrigsrätter, synes tala
för en förändring i det av kommittén föreslagna sättet för krigsrätternas
sammankallande. Visserligen skulle krigsrätternas civila ledamöter intaga
en mera sidoordnad ställning till de särskilda truppförbanden, och den
omständigheten, att dessa ledamöter i allmänhet samtidigt skulle vara
anställda vid flera olika krigsrätter, gör det nödvändigt, att vid utsättande
av tid för krigsrätts sammanträde hänsyn tages därtill, att krigsdomare
och auditörer ej äro upptagna av tjänstgöring vid annan krigsrätt eller
av andra ämbetsgöromål. För att tillbörligt avseende må fästas vid dessa
förhållanden, synes det därför vara riktigast, att det överlämnas åt krigsdomaren
att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträdet, dock
under förutsättning att han i denna fråga samråder med befälhavaren,
så att sammanträdet icke utan tvingande skäl utsättes på en för den
militära tjänstgöringen olämplig tid. Beträffande platsen för sammanträdet
har i överensstämmelse med kommitténs förslag bestämts, att rätten, där
ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall kallas att sammanträda
å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade hör eller som målet
eljest angår, befinner sig. Då flera truppförband äro förlagda å samma
plats, torde det icke sällan medföra väsentliga lättnader i arbetet, särskilt
för krigsdomaren och auditören, om krigsrätterna vid dessa truppförband
kunna sammanträda i en för dem alla gemensam lokal. En uttrycklig
bestämmelse härom har upptagits i det omarbetade förslaget. I fråga om
platsen för sammanträdet torde det eljest böra tillkomma krigsdomaren
att fatta beslut, ehuru han även i denna fråga bör samråda med befälhavaren.
I övrigt lärer det böra tillkomma avdelningens befälhavare att
vidtaga de åtgärder, som erfordras för krigsrätts sammankallande. I
anledning härav föreslås, att befälhavaren visserligen, då ärenden förekomma,
som skola handläggas av krigsrätt, först skall anmäla detta för
krigsdomaren, som därpå efter samråd med befälhavaren bestämmer den
tid och den plats, som för sammanträdets hållande skall utsättas, men att
befälhavaren sedan skall draga försorg därom, att auditören och de militära
ledamöterna varda inkallade till sammanträdet. Då krigsöverdomstolen
överlämnar ett ärende till krigsrätt, bör i överensstämmelse härmed
krigsöverdomstolens förordnande härom tillställas icke krigsdomaren utan

189

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavaren. Denne förfar sedan på samma sätt, som då han på grund
av angivelse eller eljest finner ett krigsrättssammanträde vara erforderligt.
Sedan krigsdomaren på hans framställning bestämt tid och plats tör
sammanträdet, föranstaltar han även i detta fall om krigsrättens sättande
samt®inkallar auditören och de militära ledamöterna. Då krigsöverdomstolen
sålunda endast med befälhavaren såsom mellanhand skulle förordna,
att krigsrätt skall sättas, synes det icke vara erforderligt, att särskilda
bestämmelser meddelas om huru i ifrågavarande fall skall förfaras.

Det bör enligt min mening i allmänhet vara avdelningens egen befälhavare,
som på detta sätt skall föranstalta om krigsrätts sättande, och icke
varje befälhavare med oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål. Då
kommittén föreslog, att behörighet att hos krigsdomaren begära krigsrätts
sättande skulle överlämnas åt sistnämnda befälhavare, motiverades detta
därmed, att man härigenom bäst undveke onödig omgång och skriftväxling
mellan de olika myndigheterna. Samma befälhavare, som haft
att pröva, om ett mål skulle behandlas i disciplinär ordning eller överlämnas
till krigsrätt, skulle nämligen, då disciplinär bestraffning icke
ansåges kunna ådömas, direkt hos krigsdomaren kunna begära krigsrätts
sättande. Den omgång och tidsutdräkt, som uppkommer därigenom,
att sådan behörighet, varom nu är fråga, icke överlämnas åt
varje med disciplinär bestraffningsrätt utrustad befälhavare, synes dock
i tillämpningen bliva av ganska liten betydelse, då det, åtminstone
inom armén, mera undantagsvis torde inträffa, att annan än avdelningens
egen befälhavare handlägger disciplinmål rörande den till avdelningen
hörande personal. Att överlämna ifrågavarande befogenhet åt befälhavaren
för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, överensstämmer
även med den förändring i fråga om sättet för krigsrätternas sammankallande,
varför ovan redogjorts. Endast avdelningens egen befälhavare
har den kännedom om tjänstgöringsförhållandena vid avdelningen,
att han kan uttala sig angående lämplig tid och plats för sammanträdet,
liksom ingen annan än nämnde befälhavare i allmänhet kan
äga vetskap om möjligen inträffat förfall för någon av krigsrättens
militära ledamöter. Att, såsom för motsvarande fäll nu finnes stadgat,
behörighet i ifrågavarande avseende överlämnas åt fördelningschefer
och andra högre befälhavare för det fall, att dessa förordnat krigsrättens
militära ledamöter, torde icke vara erforderligt. I dessa fall torde nämligen
de militära ledamöternas inkallande kunna ske på det sätt, att befälhavaren
för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, utverkar hos
vederbörande högre befälhavare, att militära ledamöter till erforderligt
antal beordras att inställa sig till tjänstgöring vid krigsrätten.

190

Kurujl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fråga om särskild krigsrätt har det, i anslutning till vad som
föreslagits av 1895 års kommitté, ansetts böra lämnas öppet för Konungen,
att, i sammanhang med den särskilda krigsrättens inrättande, åt annan
person än befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättas,
överlämna behörighet att föranstalta om krigsrätts sättande. Detta
synes nämligen vara nödvändigt för det fall, att särskild krigsrätt
inrättas, som är gemensam för flera avdelningar av krigsmakten, utan
att dessa stå under gemensam befälhavare, liksom det, på sätt av nyssnämnda
kommitté anförts, då Konungen själv övertager befälet vid fälttjänstövningar
eller särskild krigsrätt skall inrättas vid någon mindre
skola, torde vara lämpligt, att förordnande om krigsrätts inrättande
meddelas av annan än avdelningens egen befälhavare. Då någon annan
än denne befälhavare fått åt sig uppdraget att meddela förordnande
för krigsrättens militära ledamöter, torde det i allmänhet även böra
överlämnas åt samma person att föranstalta om krigsrätts sättande.

I nu gällande rättegångsordning finnes i G § ett allmänt stadgande
infört av innehåll, att krigsrättens samtliga ledamöter böra vara anställda
vid den avdelning av krigsmakten, för vilken krigsrätten är förordnad.
Enligt 8 § skulle dock, för det fäll att vid den avdelning av krigsmakten,
för vilken krigsrätten skall sättas, tillräckligt antal militärpersoner icke
finnes att till ledamöter i rätten förordna, befälhavaren kunna äska behöriga
ledamöter från närmast varande regemente eller kår eller från
annan avdelning av krigsmakten. Till följd av de ändrade bestämmelserna
rörande de militära ledamöternas förordnande lärer något motsvarande
stadgande visserligen icke behöva intagas i förslaget. För ett
annat fall torde emellertid undantag böra meddelas från den allmänna
regeln, att de militära ledamöterna skola tillhöra samma avdelning av
krigsmakten som den tilltalade. Såsom det upprepade gånger framhållits,
då förslag om ändring i fråga om forum för officerare varit under behandling,
får det nämligen anses vara mindre lämpligt, att en officer
dömes av sina kamrater vid den avdelning av krigsmakten, som han
själv tillhör, ty dessa kunna på grund av de personliga förbindelser,
som i allmänhet finnas mellan officerare, som tjänstgöra vid samma
truppförband, icke intaga den opartiska ställning gent emot den anklagade,
som en domare rätteligen bör äga. I 14 § har därför den bestämmelsen
intagits, att, då mål mot officer förekommer till handläggning vid krigsrätt,
de militära ledamöterna ej få tillhöra samma truppförband eller
station som den tilltalade, utan att befälhavaren i sådant fall skall begära,
att officerare, som äro militära ledamöter vid annan avdelning, i stället
skola inkallas att tjänstgöra i rätten. Denna begäran bör tydligen

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställas på sätt, som i dylika fall är brukligt, eller sålunda att befälhavaren
hos fördelningschefen eller annan vederbörande högre befälhavare
anhåller, att officer, som är ledamot i krigsrätt vid under denne
befälhavare lydande avdelning, beordras att för tillfället tjänstgöra i den
krigsrätt, varom fråga är.

Angående tiden för krigsrätts sammanträde innehåller kommitténs
förslag den allmänna bestämmelsen, att rättens första sammanträde skall
utsättas att ofördröjligen äga rum. Då detta uttryck föranlett den uppfattningen,
att ej ens så långt dröjsmål med sammanträdets hållande
vore medgivet, som erfordrades för nödig utredning i målet samt inkallande
av parter och vittnen, har i stället såsom allmän regel stadgats,
att det första sammanträdet skall utsättas att äga rum så snart lämpligen
ske kan.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse
framhållit, att någon föreskrift icke funnes i gällande krigslagstiftning
meddelad angående den tid, inom vilken krigsdomstol skall
anställa rannsakning med häktad, motsvarande den bestämmelse, som i
nämnda hänseende funnes stadgad i kungl. förordningen den 10 april
1810 i fråga om rannsakning inför rådstuvurätt och häradsrätt. Då
den ofullständighet, som sålunda vidlåder nuvarande lagstiftning i ämnet,
synes vara obestridlig, har här föreslagits en bestämmelse därom, att,
då rannsakning med häktad person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet
skall utsättas sist inom 8 dagar från den dag, häktningen
verkställts eller, för det fall, att vederbörande befälhavare icke själv förordnat
om häktningen, från den dag, då underrättelse därom till befälhavaren
inkommit. Då krigsöverdo mstol förordnar om rannsakning
med häktad person, lärer underrättelse få anses hava inkommit till
befälhavaren den dag, då befälhavaren mottagit krigshovrättens skrivelse
rörande rannsakningens hållande.

3 KAP.

I anledning därav att i § 4 av förslaget till strafflag för krigsmakten
begreppet »mobiliserad» bestämts sålunda, att rikets krigsmakt
eller avdelning av krigsmakten är att anse såsom mobiliserad, då den för
annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, har motsvarande
ändring skett i förevarande § liksom på de övriga ställen i
rättegångslagen, där sådant erfordrats.

io g.

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

is § Med hänsyn till möjligheten att överbringa befallningar medelst

gnisttelegraf har på därom av chefen för marinstaben och inspektören
av flottans övningar till sjöss gjord framställning den ändring gjorts i
denna §, att fältkrigsrätt skall kunna inrättas av avskild avdelnings befälhavare
under förutsättning, att skriftliga befallningar icke dagligen kunna
omedelbart inhämtas från huvudstyrkans befälhavare.

Att denna § även avser det fall, att en avdelning av krigsmakten,
som i föreskriven ordning förklarats för detacherad, utan att huvudstyrkans
befälhavare meddelat något förordnande om fältkrigsrätts inrättande,
sedermera på angivet sätt. skiljes från förbindelse med huvudstyrkan,
torde utan vidare framgå av paragrafen redan med dess nu
föreslagna ordalydelse, utan att, såsom det blivit ifrågasatt, något förtydligande
i angiven riktning erfordras.

19 §. I denna § hava orden »i fält eller på sjötåg» uteslutits. Någon

anledning synes nämligen icke förefinnas, varför icke fältkrigsrätt skulle
i här ifrågavarande fäll kunna inrättas även i belägrad fästning eller
till och med i hemorten, ifall någon där befintlig avdelning, innan mobiliseringsorder
anlänt, skulle bliva innesluten av fienden eller eljest försatt
i sådan belägenhet, att den ordinarie krigsrätten icke kan döma
över de vid avdelningen begångna förbrytelser.
si §. Jämväl beträffande fältkrigsrätt har här föreslagits, att militära

ledamöter skola kunna inkallas från annan avdelning av krigsmakten, då
krigsrätten skall döma över åtal mot officer.

29 §. I denna § har en tydlig bestämmelse ansetts böra meddelas därom,

att det är den befälhavare, som meddelar förordnande om fältkrigsrätts
sättande, som i 18 och 19 §§:s fall samt eljest, då av Konungen förordnad
civil ledamot icke finnes att tillgå, skall förordna sådan ledamot.
ts §. Då det någon gång torde vara behövligt, att Konungen redan i

samband med fältkrigsrätts inrättande bestämmer, att annan än befälhavaren
för den avdelning, vid vilken krigsrätten skall hållas, skall
meddela förordnande om fältkrigsrätts sättande, hava orden »för visst
fall» uteslutits i första momentet.

4 KAP.

§. Förutom de ändringar i fråga om krigshovrättens organisation, som

förut behandlats, företer det reviderade förslaget även några mindre skiljaktigheter
i jämförelse med kommitténs förslag. Enligt sistnämnda förslag
skulle såsom militära ledamöter i krigshovrätten förordnas två regements -

193

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

officerare av överstes grad, tillhörande en armén och en flottan, samt
en officer av generali tetet och en flaggman. Sådan denna bestämmelse är
formulerad, skulle officer vid kustartilleriet vara utesluten från sådant förordnande.
Från kustartilleriets sida har man häremot framhållit, att det
icke vore lämpligt att i lagen utmärka, att officer av ett visst vapen icke kan
ifrågakomma till ledamotsförordnande i krigshovrätt. Krigshovrätten
har härom uttalat, att det visserligen vore sant, att officer av kustartilleriet
i allmänhet icke borde förordnas till militär ledamot i krigshovrätten,
men att det ingalunda vore omöjligt, att officer av sistnämnda
vapen, efter förutgången utbildning vid flottan, kunde äga lika goda
fackinsikter i sjövapnet som en officer av flottan. I anledning härav har
såväl i mom. 3 som i mom. 5 ordet »flottan» utbytts mot »marinen».
Förslaget avser däremot icke, att chefen för kustartilleriet skall kunna
förordnas som bisittare i krigshovrätten i mål mot generalsperson eller
flaggman.

Då något vägande skäl icke torde kunna anföras för den av kommittén
föreslagna anordningen, att, då mål mot generalsperson eller
flaggman förekommer vid krigshovrätten, denne bland sina domare
skall hava eu underordnad officer, ehuru enligt förslaget både en officer
av generalitetet och eu flaggman skulle finnas bland de förordnade
ledamöterna, har den ändring vidtagits, att i mål mot generalsperson
eller flaggman alltid såväl officeren av generalitetet som flaggmannen
skola inträda i krigshovrätten.

I mom. 4 har införts en föreskrift, gående ut därpå, att den sjömilitära
sakkunskapen skall bli på ett särskilt sätt representerad i mål
rörande sjökrigstjänsten och manövern, varmed i första rummet avses
de ej sällan förekommande grundstötnings- och kollisionsmålen. I nuvarande
lag liksom i alla föregående förslag hava liknande bestämmelser
upptagits, och en reservant av kommittén har uttalat, att man svårligen
kan känna sig tillfredsställd med att i dylika mål den militära fackinsikten
vore så svagt företrädd, som enligt kommitténs förslag vore
fallet. Han anser det ej heller vara att tillråda, att, såsom i kommitténs
motiv framhålles, sakkunniga vid sådant tillfälle inkallas. Det reviderade
förslaget ansluter sig till den uppfattning, nämnda reservant uttalat.
Med hänsyn till de viktiga och svårlösta frågor, som i dylika mål ofta
bliva föremål för domstolens behandling, måste det nämligen anses behövligt,
att bägge de militära ledamöterna äga verklig sakkunnighet.

För att undvika, att de regementsofficerare, som av Konungen
förordnats till suppleanter för krigshovrättens ordinarie militära ledamöter,
inkallas till tjänstgöring jämväl vid förfall för den officer av
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 25

194

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

generalitet eller den flaggman, som förordnats att i vissa mål tjänstgöra
i krigshovrätten, har i det reviderade förslaget suppleanternas
behörighet begränsats att gälla blott de regementsofficerare, som äro
ordinarie ledamöter i krigshovrätten. Någon bestämmelse om förordnande
av ständiga suppleanter för den officer av generalitet och den
flaggman, som förordnats till ledamöter i krigshovrätten, har emellertid,
i överensstämmelse med vad kommittén i sina motiv uttalat, icke ansetts
erforderlig.

Endast vid förfall för presidenten synes det vara lämpligt, att det,
på sätt kommittén föreslagit, stadgas, att en ledamot i Svea hovrätt skall
förordnas såsom ställföreträdare. Har åter krigshovrättsrådet förfall, skulle
alltså såsom förut annan kompetent person kunna förordnas till hans
ställföreträdare. De närmare bestämmelserna angående tjänstledighet
för krigshovrättsrådet och ställföreträdares förordnande torde lämpligen
kunna inflyta i en för krigshovrätten utfärdad arbetsordning.

Då ordföranden i krigshovrätten har förfall, synes det vara riktigast,
att ordet föres av den till tjänsteåren äldste bland de två civila ledamöterna.

£ I denna § har endast en mindre ändring av formell natur vidtagits.

5 KAP.

r, £. Såsom vid motiveringen av 1908 års förslag till strafflag för krigs makten

närmare angivits, synes eu truppavdelning böra anses vara »i
fält», då densamma i anledning av inträffat eller befarat krig lämnat
sin vanliga förläggningsort, varemot uttrycket »i fält» icke torde kunna
användas om besättningstrupper i fästning. Då armé eller arméavdelning
befinner sig i fästning, synes det emellertid uppenbart, att den
överkrigsrätt, som där inrättas, bör äga domsrätt över alla i fästningen
befintliga trupper och således även över de där förlagda besättningstrupperna.
I anledning härav hava orden »i fästning» här inskjutits,
varjämte en motsvarande ändring vidtagits i 28 §.

Under det enligt gällande lag en generals- eller amiralsperson
skall vara ordförande i överkrigsrätten, har kommittén föreslagit,
att ordförandeplatsen skulle besättas av en officer av minst regementsofficers
grad. Såsom motiv till den skiljaktighet, som således
förefinnes emellan förslaget och nu gällande lag, har kommittén anfört,
att tillgången på officerare av de högsta graderna möjligen under
krigstid kan befinnas knapp. Häri har visserligen icke i sak gjorts
någon ändring. Dock har det förefallit lämpligare att giva bestämmelsen
därom, att officer av allenast regementsofficers grad skall kunna

195

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

vara ordförande i överkrigsrätten, form av eu undantagsbestämmelse,
varemot såsom regel stadgats, att ordföranden skall vara av generalspersons
eller flaggmans grad. Endast för det fall, att sådan icke
funnes att tillgå, skulle en officer av regementsofficers grad i stället
kunna förordnas till ordförande. Med hänsyn till vikten därav, att
överkrigsrätten, som ju även skall döma över officerare av överstes
och generalspersons grad, besitter nödig auktoritet, bör det nämligen
allenast i undantagsfall förekomma, att annan än generalsperson eller
flaggman där tjänstgör såsom ordförande.

Då överkrigsrätt är gemensam för avdelningar av armén och
marinen; synes — på sätt ock i nuvarande lag finnes stadgat — de
regler, som för krigshovrätt meddelats angående det vapen, som de
militära ledamöterna skola tillhöra, böra erhålla motsvarande tillämpning.
I följd härav har här stadgats, att i sådant fall i allmänhet en av de militära
ledamöterna och i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern bägge de
ledamöter, som icke bekläda ordförandeplatsen, skola tillhöra marinen.

I sista momentet av förevarande § bär kommittén även föreslagit
en bestämmelse av innehåll, att vid förfall för ordföranden i överkrigsrätt
ordet skall föras av den främste militära ledamoten. Denna bestämmelse
synes emellertid, såsom framgår av en jämförelse emellan 3
mom. i denna § och de regler, som med stöd av 59 § i förslaget skulle
gälla angående domförhet vid krigsöverdomstol, vara obehövlig och har
därför ur förslaget uteslutits.

Det av kommittén använda uttrycket »före den dag, överkrigsrätten
träder i verksamhet» avser tydligen den dag, då över krigsrätten
enligt därom av Konungen eller vederbörande befälhavare på grund av
mom. 1 utfärdad bestämmelse skall träda i verksamhet, och icke den
dag, då överkrigsrätten faktiskt börjar sin dömande verksamhet. För
att emellertid tydligt uttrycka detta hava ordalagen i viss mån ändrats.

Då det kan tänkas att hinder möter för handlingarnas insändande
icke allenast i det i 28 § omförmälda fall, utan även i det fall att
Konungen meddelat förordnande om överkrigsrättens inrättande, men
sedermera förbindelsen med den plats, där den tidigare överdomstolen har
sitt säte, avbrutits, ha orden »i fall, som i 28 § sägs» uteslutits i mom. 2.

Enligt § 27 skulle överkrigsrätt icke kunna inrättas annat, än då
så erfordras, och sålunda i allmänhet allenast, då hinder möter för
krigshovrätten att fungera såsom krigsöverdomstol. I överensstämmelse
därmed torde även dess verksamhet böra upphöra, så snart hinder av
sådan beskaffenhet ej längre föreligger. I följd härav ha orden »efter
fält- eller sjötågets slut» i denna § uteslutits.

t9 §.

196

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

7 KAP.

Beträffande de sakliga ändringar, som vidtagits i detta kapitel
lärer det vara tillräckligt att hänvisa till vad härovan anförts vid
motiveringen av förslagets huvudgrunder.

I överensstämmelse med det i 27 § upptagna stadgandet, att högste
befälhavaren, vid förfall för ordförande i överkrigsrätt eller därstädes
tjänstgörande överauditör, skall förordna andra ledamöter i deras ställe,
föreslås, att det jämväl skall åt högste befälhavaren överlämnas att förordna
ställföreträdare för den vid överkrigsrätten förordnade överkrigsfiskalen.

8 KAP.

Sedan numera halva antalet av de förut vid Svea hovrätt inrättade
notariebefattningarna indragits, torde det, på sätt även kommittén uttalat,
böra tagas under övervägande, om icke en särskild notarie- eller
amanuensbefattning, vars innehavare skulle vara skyldig att föra krigshovrättens
protokoll, borde inrättas. Det bör dock icke vara uteslutet,
att t. ex. notarie, som tjänstgör vid någon av de divisioner, som endast
handlägga instämda eller vädjade saker, mot något ti 11 äggsarvode finge
förordnande att föra protokollet vid krigshovrätten. 1 varje fall har
det icke, såsom krigshovrätten ifrågasatt, ansetts erforderligt att göra
någon ändring i den av kommittén föreslagna lagtexten. Då krigshovrätten
enligt förslaget skulle utgöra en vid Svea hovrätt bildad särskild
avdelning, skulle nämligen även tjänstemän, som allenast hava tjänstgöring
vid krigshovräiten, kunna sägas vara tjänstemän vid Svea hovrätt.

Då kommittén i sitt förslag införde ett stadgande därom, att
protokoll, som hållits i distriktskrigsrätt — i stället för att förvaras
vid den avdelning, där krigsrätten hållits — skulle för varje kalenderår
inom näst följande års utgång insändas till krigshovrätten för att där
förvaras, hade detta icke i främsta rummet sin grund däri, att kommittén
ville underlätta den kontroll, som krigshovrätten har att utöva över krigsrätternas
verksamhet. Med en organisation av krigsrätterna sådan som,
den av kommittén föreslagna, vore det nämligen, enligt vad kommittén
uttalat, fullt berättigat att antaga, att behovet av kontroll över distriktskrigsrätternas
verksamhet icke skulle visa sig större än behovet därutinan
i fråga om de allmänna underdomstolarne. Anledningen till den av kom -

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mitten föreslagna ändringen får därför huvudsakligen sökas däri, att
krigsrätterna enligt kommitténs förslag icke skulle vara bundna vid viss
avdelning utan utgöra ambulatoriska distriktskrigsrätter. Då enligt det
nu föreliggande förslaget krigsrätterna skulle vara med truppförbanden
förenade avdelningskrigsrätter, torde däremot något skäl icke föreligga
till ändring i den nu gällande lagstiftningen, såvitt däri stadgas, att
protokoll, som hållits vid regements- och stationskrigsrätt, skola vara
förvarade vid de särskilda truppförbanden. I åtskilliga över kommitténs
förslag avgivna yttranden har även framhållits, att det för vinnande av
kontinuitet och enhet i rättsskipningen vore nödvändigt, att krigsrätterna
hade tillgång till sina gamla protokoll, vilket även behövdes
för det fall, att en förut straffad person ånyo åtalades eller avskrifter av
protokoll rekvirerades av myndigheter eller enskilda.

Vad de särskilda krigsrätterna angår, skulle dessa enligt detta
förslag antingen i likhet med regements- och stationskrigsrätterna vara
av en mera permanent natur eller ock ha en rent tillfällig karaktär.
Det förra skulle vara fallet exempelvis vid skolor och vid detachement
med stadig förläggningsort på annan plats än huvudstyrkan, under
det mera tillfälliga krigsrätter torde komma att inrättas, bland annat,
vid för fälttjänstövningar eller bevakningstjänst sammandragna trupper
ävensom vid sjöstyrka. Samma skäl, som anförts till stöd därför, att
regements- och stationskrigsrätternas protokoll bibehållas vid vederbörande
avdelning, böra tydligen även föranleda därtill, att protokollen vid de
särskilda krigsrätter, som äro permanenta, förvaras vid de avdelningar,
där dessa krigsrätter äro inrättade, varemot protokoll, som hållits vid
krigsrätter av mera tillfällig beskaffenhet, lämpligen i likhet med de vid
fältkrigsrätterna hållna protokollen böra förvaras vid krigshovrätten.

Då flertalet av de särskilda krigsrätter, som komma att inrättas,
på sätt nu är fallet med de i fred inrättade fältkrigsrätterna, torde få
en mera stadigvarande karaktär, synes det riktigast, att samma föreskrifter
i ifrågavarande avseende lämnas för de särskilda krigsrätterna
som för regements- och stationskrigsrätterna, eller att protokollen skola
överlämnas till befälhavaren, som förvarar dem i sin expedition och
endast lämnar krigshovrätten meddelande därom, att protokollen blivit i
vederbörlig ordning till befälhavaren ingivna. Därjämte lärer beträffande
de särskilda krigsrätterna en tilläggsbestämmelse kunna meddelas av
innehåll, att de vid dessa krigsrätter hållna protokoll jämte dithörande
handlingar skola, då den särskilda krigsrättens verksamhet upphör, inom
viss tid därefter insändas till krigshovrätten. Till följd därav komma
protokollen vid de särskilda krigsrätter, som äro mera tillfälliga, att i

39 §.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

likhet med fältkrigsrätternas protokoll översändas till krigsliovrätten,
utan att samma regel behöver tillämpas på de särskilda krigsrätter,
som äro av en mera permanent natur.

Beträffande de vid fältkrigsrätt och överkrigsrätt förda protokoll
har någon ändring ej gjorts i kommitténs förslag.

9 KAP.

Denna § är i huvudsakliga delar likalydande med 41 § i kommitténs
förslag med de förändringar, som däri vidtagits i kungl. propositionen
till 1908 års riksdag.

I flera av de avgivna yttrandena har uttalats, att olägenheter av
praktisk och disciplinär natur vore förenade därmed, att vissa av de
brott, som enligt 18 § l:o c) i nu gällande lag höra till krigsdomstols
behandling, uteslutits från sådan domstols behörighet. Såsom av förslaget
till strafflag för krigsmakten framgår, finnas emellertid i detta
förslag åtskilliga brott omförmälda såsom straffbara enligt allmän lag,
vilka nu endast på grund av förenämnda stadgande i 18 § skola dömas
av krigsdomstol. Till dessa brott, som alltså även enligt föreliggande
förslag skulle höra till krigsdomstols behandling, äro i allmänhet de
förbrytelser att hänföra, som i större utsträckning kunna tänkas förekomma
under den militära tjänstgöringen eller under sådana förhållanden,
att brottet får en särskild karaktär, då det förövas av personer,
som lyda under strafflagen för krigsmakten. Sålunda skall enligt förslaget
våld och förolämpning ävensom stöld, snatteri, inbrott, rån
eller försök till rån, skadegörelse och annan oredlighet, då brottet förövats
mot någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, även
enligt förslaget dömas av krigsdomstol, så framt brottet begåtts under
tjänstgöring, inom de militära etablissementen eller under andra liknande
förhållanden. Till följd härav lära endast förbrytelser av särskilt grov
beskaffenhet ävensom sådana brott, som endast mera sällan förekomma
under de förhållanden, varom här är fråga, komma att undantagas
från krigsdomstols behandling. De praktiska olägenheter, som man
bland annat ansett vara förenade därmed, att parter och vittnen ryckas
från sin militära tjänstgöring, torde därför icke bliva av någon avsevärd
betydelse.

Enligt förslaget, till strafflag för krigsmakten skulle präster icke
i något fall lyda under nämnda lag. De torde ej heller vara underkastade
straff enligt samma lag i annat fall, än då de begå sådant

199

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

brott, som omförmäles i 8 § av strafflagsförslaget. Vid sådant förhållande
lära mål angående åtal mot präster, då dessa mål enligt
lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana
mål den 8 mars 1889 skola prövas av domkapitel, icke i något fall
vara att hänföra till de under l:o) i förevarande § uppräknade mål.

Det rörande åtal mot präster meddelade undautagsstadgandet, enligt
vilket domkapitlen jämväl i fråga om de vid krigsmakten anställda
prästerna bibehållits vid sin domsrätt, har därför hänförts allenast till
punkt 2:o) och till följd därav även upptagits under detta nummer i
lagförslaget.

1 kungl. propositionen till 1908 års riksdag utsträcktes på hemställan
av två ledamöter i högsta domstolen bestämmelsen om krigsdomstols
behörighet att upptaga åtal mot dem, vilka tillhöra besättningen
å fartyg, som befinner sig på sjötåg, att gälla icke blott i krigstid utan även
eljest, då fartyget befinner sig på sjötåg utom riket. I det reviderade förslaget
har däremot icke någon ändring gjorts i vad kommittén i ifrågavarande
hänseende föreslagit. Visserligen skulle även enligt föreliggande
förslag särskild krigsrätt kunna inrättas för självständiga fartygsavdelningar
och enkla fartyg, då de befinna sig utom riket. Med den
förändrade domstol sorganisationen, enligt vilken två jurister alltid skola
tjänstgöra i krigsrätt, torde emellertid särskilda krigsrätter sällan eller
aldrig komma att inrättas vid expeditioner i mera avlägsna farvatten.

Då åter särskild krigsrätt inrättats vid eskaderövningar i de farvatten,
som äro belägna i närheten av vårt land, lärer det icke möta någon
större olägenhet att låta de allmänna domstolarna upptaga mål, som
eljest tillhöra deras bedömande.

Näst sista momentet har erhållit en något ändrad redaktion, varmed
avses att med större tydlighet uttrycka, att det, för det fall att
någon är tilltalad inför krigsdomstol och han där gör sig skyldig till
förolämpning mot domare eller annan, alltid skall tillkomma sådan domstol
att döma jämväl angående förolämpningen, även om detta brott
icke enligt de förut i denna § givna bestämmelser tillhör sådan domstols
prövning.

2 mom. har i jämförelse med kommitténs 42 § erhållit en något -4o §.
förändrad lydelse närmast i anslutning till nuvarande lag och det av

1895 års kommitté avgivna förslag. Det har nämligen ansetts nödvändigt
att utesluta varje tvekan om vilken krigsrätt, som är behörig
för det fall, att den tilltalade tillhör dels en avdelning, vid vilken regementB-
eller stationskrigsrätt finnes, och dels en avdelning t. ex. eu skola,
vid vilken särskild krigsrätt är inrättad eller som enligt därom med -

200

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

delad bestämmelse skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.
Den använda formuleringen avser att uttrycka, att det i sådant
fall är den särskilda krigsrätten eller den regements- eller stationskrigsrätt,
varunder avdelningen förklarats skola lyda, som är behörig
domstol.

Ehuru det vid den nu föreslagna organisationens genomförande
naturligtvis är meningen, att antingen särskild krigsrätt skall inrättas
vid de avdelningar av krigsmakten, där ej regements- eller stationskrigsrätt
finnes eller ock bestämmelse meddelas om att mål, si>m vid
sådan avdelning förekomma, skola dömas av viss regements- eller stationskrigsrätt,
är det dock icke uteslutet, att sådant stadgande i något fall
icke blivit meddelat. För dylika fall måste alltså en utväg finnas att
bestämma, vilken krigsrätt, som är behörig; och har det ansetts lämpligast
att lämna avgörandet av denna fråga åt krigsöverdomstolen.

Angående anledningen till att något stadgande, motsvarande det,
som upptagits i 43 § av kommitténs förslag, icke införts i det reviderade
förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ehuru enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna inrättas även
för avdelning av flottan, som befinner sig på sjötåg, torde det dock,
såsom förut framhållits, bliva jämförelsevis sällan, som i sådant fall
särskild krigsrätt kommer att inrättas. För det fall att särskild krigsrätt
eller fältkrigsrätt icke inrättats vid avdelning, som befinner sig på
sjötåg, erfordras alltså en bestämmelse, motsvarande den i kommitténs
44 § upptagna.

Enligt kommitténs förslag skulle, i olikhet med vad nu finnes
bestämt, officerare och med dem likställda allenast i mål rörande vissa
slag av tjänstefel svara inför krigsöverdomstol, men i andra mål angående
av dem begångna fel och försummelser i tjänsten åtalas inför
krigsrätt. De viktigaste av de skäl, som anförts till stöd för vad kommittén
i denna del föreslagit, äro, att likheten inför lagen mellan officerare,
å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, även i
avseende å forum i största möjliga mån bör upprätthållas, samt att det,
då mål mot officerare esomoftast för sin utredning erfordra rannsakning
vid underrätt, vore en ur både principiell och praktisk synpunkt lycklig
anordning, om den domstol, som rannsakade, även ägde att döma i
första instans.

Mot kommitténs förslag i denna del hava dock betänkligheter
uttalats såväl av två ledamöter i kommittén som av krignhorätten och
ett flertal militära myndigheter. Det har sålunda anmärkts, att officerarne,
om de utan avseende å grad skulle svara inför krigsrätt, komme

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i en sämre ställning än rikets övriga ämbetsmän, vilket icke kunde
annat än inverka nedsättande på de förra, samt vidare att handläggningen
av sådana mål, som förut avgjorts allenast efter skriftväxling,
skulle bliva långsammare, än nu vore fallet. Ytterligare har man fäst
uppmärksamheten därvid, att mål mot officerare vid tillämpning av
kommitténs förslag kom me att handläggas av ett stort antal olika
domstolar, samt framhållit, att detta förhållande komme att föranleda
därtill, att varje domstol knappast kunde förvärva nödig erfarenhet
vid dylika måls handläggning, vartill komme att den enhet och kontinuitet
i domsluten, som nu funnes, då mål mot officerare handlades
av eu enda för armén och flottan gemensam domstol, skulle gå
förlorad.

Såsom kommittén även framhållit, torde den med hänsyn till forum
privilegierade ställning, som officerarne för närvarande intaga i förhållande
till manskapet, till stor del hava sin grund däri, att den militära underrätten
med dess åklagaremakt ej ansetts skickad att handlägga de i
allmänhet mera grannlaga och invecklade målen rörande officerares
tjänsteförseelser. Efter genomförande av den nu föreslagna reformen i
krigsrätternas organisation torde åter förhållandet bliva ett annat. Med
hänsyn till de förändringar, förslaget innehåller beträffande såväl krigsrätternas
sammansättning som åklagareväsendet lärer man icke längre
kunna påstå, att krigsrätterna icke skulle besitta nödig kompetens och
auktoritet för att kunna tillerkännas domsrätt i mål mot officerare till
och med då det gäller svårare och mera grannlaga fall. Det bör även
vara ägnat att skänka ökad auktoritet åt krigsrätternas domslut i allmänhet,
om något dylikt undantag i fråga om deras kompetens icke
kommer till stånd, utan den domstol, som skall döma över manskapet,
även anses lämpad att döma över officerarne. De olägenheter, som,
enligt vad man påstått, skulle vara förenade med den föreslagna reformen,
synas mig icke heller vara av sådan betydelse, att de motväga de fördelar,
reformen utan tvivel kommer att föra med sig, därigenom att den
möjliggör icke allenast en genomförd likhet inför lagen mellan officerare,
å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, utan även en
bättre anordning av processen i sådana mål, där rannsakning vid krigsrätt
i värjo fall är erforderlig. I huvudsak har jag därför icke funnit
skäl att göra någon ändring i de av kommittén föreslagna bestämmelserna
rörande officerares forum.

Kommittén har emellertid, på sätt jag förut omnämnt, föreslagit,
att officerare i mål angående vissa slag av tjänsteförseelser, däri avgörandet
i regel kan ske utan rannsakning med den tilltalade, skola
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Sr 57.) 26

48 §.

202 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dömas av krigsöverdomstol såsom första instans. Den föreslagna bestämmelsen
synes mig vila på den riktiga tanken, att handläggningen
av sådana mål, som kunna avgöras efter en enkel skriftväxling mellan
överkrigsliskalen och den tilltalade, icke bör onödigtvis förlängas genom
en i och för sig obehövlig rannsakning vid underrätten. Med anledning
av en utav krigshovrätten gjord anmärkning har bestämmelsen dock i
någon mån omredigerats för att därunder skola falla även några andra
grupper av mål, vilka i likhet med de av kommittén uppräknade röra
fel och försummelser vid fullgörande av tjänsteåligganden, som äro ålagda
befälhavarne i samband med det militära rättegångsväsendet.

Såsom jag redan förut framhållit vid motiveringen av strafflagsförslaget,
torde besvär, som anförts mot beslut, varigenom befälhavare
ådömt disciplinär bestraffning, alltid böra avgöras av krigsöverdomstol,
vare sig befälhavaren är av officers grad eller rang eller icke. I samband
med denna ändring har även stadgats, att mål, som röra åtal för fel
eller försummelse vid disciplinmåls handläggning eller vid verkställighet
av disciplinstraff, skall tillhöra krigsö ver do mstolen, vare sig den tilltalade
är officer eller underofficer.

Då mom. 1 i förevarande § icke avser att giva andra bestämmelser
angående krigsdomstols behörighet att döma över delaktighetsförbrytelser
än som förut givits i 39 §, har mom. 1 erhållit en något
förändrad redaktion, varav tydligare framgår, att man här endast velat
stadga, att krigsdomstol är behörig att rannsaka i mål rörande åtal för
delaktighet i brott, som skall tilltalas vid krigsdomstol, även om det
enligt de i 39 § givna bestämmelser ej tillkommer sådan domstol att
döma över delaknghetsbrottet. Under det jämlikt 39 § 5:o) åtal för
delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, även skall tillhöra
sådan domstols handläggning, så snart delaktighetsbrottet förövats
av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare sig
han i det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för
krigsmakten, eller så icke är förhållandet, utan han skall dömas efter
allmän lag, synes den av kommittén föreslagna redaktionen förutsätta,
att den delaktige skall dömas av allmän domstol, så snart han icke i
det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten.

Mot avfattningen av mom. 2 i kommitténs förslag kan på
samma sätt erinras, att densamma icke står i full överensstämmelse
med de allmänna reglerna om domstols behörighet, då fråga är om
någon, som icke lyder under strafflagen för krigsmakten, men likväl
för angivelsebrottet är underkastad straff efter nämnda lag, såsom för -

203

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hållandet är med krigsfångar, vilka icke enligt 6 § i strafflagsförslaget äro
att hänföra till dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten. På
grund häraf har momentets avfattning undergått en mindre modifikation.

Åven mom. 3 har något omformulerats. Med den av kommittén
föreslagna formuleringen skulle åtminstone efter ordalagen detta moment ej
vara tillämpligt, då någon, som utan att lyda under strafflagen för krigsmakten
likväl är underkastad straff efter samma lag, är delaktig i ett
brott, som, vad huvudmannen angår, skall dömas av allmän domstol.

10 KAP.

Även med den förändrade ställning, åklagarna enligt förslaget
skulle intaga till de militära myndigheterna, lärer det, utan att uttryckligt
stadgande därom införes i lagen, vara tydligt, att icke blott målsäganden
utan även vederbörande allmänna åklagare äger använda den
i denna § anvisade utväg för åtals anhängiggörande.

Med anledning av de förändrade bestämmelser, som det omarbetade
förslaget innehåller i fråga om krigsrätts sammankallande, torde det ej
längre vara behövligt att upptaga de i 53 § av kommittéförslaget meddelade
utförliga föreskrifterna om de former, som skola iakttagas, då
en hos befälhavaren gjord angivelse skall hänskjutas till domstol. Har
den befälhavare, hos vilken angivelsen blivit gjord, ej själv oinskränkt
bestraffningsrätt i disciplinmål, bör han tydligen, innan målet hänskjutes
till domstol, anmäla saken hos närmast högre befälhavaren, som innehar
sådan bestraffningsrätt, så att denne blir i tillfälle att pröva, om målet
skall behandlas såsom disciplinmål eller icke. Detta synes med erforderlig
tydlighet bliva uttryckt därigenom, att orden »efter prövning av behörig
befälhavare» inryckts i förslaget. Att vid målets hänskjutande till domstol
de närmare föreskrifter skola iakttagas, som finnas angivna i 14
och 15 §§ av förslaget, torde icke särskilt behöva uttryckas i lagtexten.

Här har ansetts lämpligt att intaga en föreskrift, att allmänna
åklagaren, sedan handlingarna till honom överlämnats, har att i målet
verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Den i motsvarande § av förslaget förekommande bestämmelsen, att
allmän åklagare vid krigsdomstol skall ställa sig till efterrättelse — förutom
de för åklagare i allmänhet gällande stadganden — även honom
i tjänsten särskilt givna föreskrifter, synes mig vara obehövlig och i
övrigt kunna giva anledning till den missuppfattningen, att de militära

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavarna skulle vara befogade att giva åklagarna instruktioner om
huru de skola utföra sin talan. Bestämmelsen har därför vid omarbetningen
uteslutits ur förslaget.

11 KAP.

(57 §.) Det i 57 § av kommitténs förslag intagna stadgandet, att krigs rätt

skall sammanträda å tid och ställe, som i krigsdomarens kallelse
eller vederbörligt förordnande bestämts, samt vidare så ofta de till rätten
överlämnade mål och ärenden det erfordra, har såsom överflödigt uteslutits.
På grund av bestämmelsen i 14 och 26 §§ av förslaget, att
krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt vederbörande befälhavare skall bestämma
tid och plats för rättens första sammanträde, torde det nämligen
utan vidare vara klart, att krigsrätten vid meddelande av upphovsbeslut i
något mål även äger att bestämma dagen för målets fortsatta handläggning.

55 g. Enligt kommitténs förslag har åliggandet att inkalla parter till

krigsrätt överlämnats åt krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt åt den
civila ledamoten. Då krigsdomaren, på sätt förut framhållits, i allmänhet
torde böra befrias från sådana göromål, som icke direkt tillhöra den
dömande verksamheten, har nämnda åliggande i stället överlämnats åt
allmänna åklagaren, som enligt förslaget i vanliga fäll skulle bo på den
plats, där vederbörande truppförband är förlagt, och på grund därav
med större lätthet än krigsdomaren kan anträffa parterna med kallelser.
Av samma anledning har krigsdomare även ansetts böra befrias från
att utfärda vittnes kallelser.

57 §. I anslutning till 52 § i kommitténs förslag, enligt vilken mål

skola anhängiggöras vid krigsdomstol genom skriftlig anmälan hos den
angivnes befälhavare eller hos krigsöverdomstolen, lämnas i 59 § av
samma förslag en föreskrift, att allenast de mål, som av vederbörande
befälhavare eller krigsöverdomstolen överlämnats till krigsrättens handläggning,
äro föremål för rannsakning vid krigsrätt. Då en för brott
tilltalad person begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols
upptagande, ävensom då annan under sådan rätts domvärjo lydande
person angives för delaktighet i det åtalade brottet, skulle det dock
tillkomma krigsrätten att, utan att målet sålunda till krigsrätten överlämnats,
rannsaka även rörande dessa mål. Någon föreskrift finnes
däremot icke om att den som icke lyder under krigsdomstols domvärjo,
då han angives för delaktighet i ett åtalat brott, kan rannsakas inför
krigsdomstol, vilket dock enligt kommitténs 50 § skulle vara fallet. För

205

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

att tydligare uttrycka detta hava orden, »under sådan rätts domvärjo
lydande person» uteslutits, varjämte i sammanhang därmed en mindre
ändring vidtagits i paragrafens slutord.

I denna § har intagits den av mig förut omförmälda bestämmelsen, no §.
att krigsrätt skall kunna handlägga mål angående undersökningar
rörande förkomna persedlar och dylikt, även om krigsdomaren ej är tillstädes,
såvida talan om ansvar ej föres.

I 61 § av kommitténs förslag har med en obetydlig ändring (6i §.
upptagits den i 34 § av gällande lag intagna bestämmelsen, att officers
eller underofficers tjänsterapport angående underlydande skall, utom i
fråga om oförrätt emot officerens eller underofficerens egen person, äga
vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomma, som förringa
rapportens vitsord.

Denna § har i överensstämmelse med en av två kommittéledamöter
avgiven reservation vid omarbetningen uteslutits ur förslaget.

Det synes mig nämligen föga överensstämma med de grundsatser, på
vilka detta förslag eljest vilar, att låta den militära processen i ett så •
viktigt hänseende avvika från vad som är stadgat i fråga om processen
vid de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten har i sitt utlåtande över förslaget uttalat, att i so §
avseende å omröstning vid krigsrätt annat eller mera icke borde i lagen
uttryckas, än att krigsdomaren skall säga sin mening först, men att i
övrigt de regler, som vore gina i 23 kap. 5 § rättegångsbalken, borde
följas. Någon ändring har dock icke i anledning härav vidtagits i
kommitténs förslag. Det synes nämligen lämpligt, att de militära ledamöterna
genom de vota, som avgivas av rättens bägge civila ledamöter,
erhålla erforderlig ledning för sakens bedömande särskilt från rent
juridisk synpunkt. Däremot har det ansetts riktigast att i överensstämmelse
med de allmänna regler, som gälla för omröstning vid de
allmänna domstolarna, stadga, att auditören vid omröstningen skall
yttra sin mening före krigsdomaren.

I denna § har på därom gjord framställning en uttrycklig bestämmelse 61 §
meddelats om skyldighet för den ledamot i rätten, som har att föra protokollet,
att icke blott uppsätta utan även expediera krigsrättens beslut.

Paragrafen har vidare kompletterats med ett stadgande därom, att
utslag rörande vid krigsdomstol tilltalad person, som icke tillhör krigsmakten,
i likhet med utslag i mål, däri icke någon varit tilltalad, ofördröjligen
skall avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om rättens
sättande.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skri -

§■

206 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

velse erinrat, att det beträffande tiden, inom vilken krigsdomstols
utslag angående liäktad person borde till vederbörande översändas,
icke i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten funnes någon
bestämmelse, motsvarande den, som meddelats i 20 § av kungl. förordningen
om expeditionslösen den 7 december 1883. Och har justitieombudsmannen
i anledning härav påyrkat, att bestämd föreskrift skulle
i ifrågavarande avseende meddelas. Krigshovrätten, som hörts över
denna framställning, har för sin del tillstyrkt, att en tid av högst fyra
dagar bleve stadgad, inom vilken auditör hade att för verkställighet till
vederbörande översända utslag angående häktad.

I 20 § av ovannämnda kungl. förordning, sådan densamma lyder
enligt kungl. kungörelsen den 10 december 1909, finnes numera stadgat,
att icke allenast underrätts utslag i mål angående häktad utan även
sådan domstols utslag, varigenom någon, som icke hålles häktad,
blivit dömd till frihetsstraff, skall av domaren på landet senast inom
sex dagar och av rätten i stad senast inom fyra dagar efter avkunnandet
avsändas, om utslaget angår häktad, till föreståndaren för häktet, men
eljest till Konungens befallningshavande.

Då det synes vara lämpligt, att, vad angår tiden för översändande
av utslag, samma regler komma att gälla i fråga om krigsrätts utslag
som beträffande utslag, meddelat av allmän domstol, föreslås nu, avt
såväl i mål angående häktad som i mål, däri någon, som icke hålles
häktad, blivit dömd till frihetsstraff, varmed då förstås jämväl arreststraff,
de bestämmelser skola i ifrågavarande avseende gälla, som i särskild
författning finnas stadgade rörande utslag, som meddelats av allmän
domstol i stad, med vilken ju krigsrätt närmast är att likställa. Som
det vidare lärer vara av vikt, att utslag angående någon, som i målet
är häktad och är villig att genast undergå straffet, snarast möjligt
bringas till verkställighet, föreslås även, att i mål angående häktad
person utslaget förutom till vederbörande befälhavare skall översändas
till den myndighet, som jämlikt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet,
i vissa fall, av straff, ådömt genom icke laga kraftägande utslag,
äger att upptaga nöjdförklaring av den tilltalade, eller sålunda att utslaget,
då den häktade förvaras i militärhäkte, skall sändas till den befälhavare,
som har uppsikt över häktet, men eljest till häktets föreståndare. Detta
överensstämmer även med de förändrade regler angående verkställighet
av utslag rörande häktad person, som meddelats i förslagets 82 §.

I olikhet med gällande lag och det av 1895 års kommitté avgivna
förslaget har icke i det föreliggande förslaget lämnats någon föreskrift
därom, att utslag, som meddelats av särskild krigsrätt å fartyg på sjö -

207

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tåg, skall vid underställning avlämnas till befälhavaren i stället för att
inom den bestämda tiden insändas direkt till krigsöverdomstolen. Att
någon bestämmelse, varigenom krigsrätt å sjötåg i förevarande avseende
likställdes med fältkrigsrätt, icke meddelades i kommitténs förslag, var
ju naturligt, då enligt detsamma krigsrätt å sjötåg överhuvud taget
icke skulle förekomma. Det reviderade förslaget medger visserligen
hållande av särskild krigsrätt å fartyg på sjötåg, men, såsom förut framhållits,
torde sådan krigsrätt på grund av reglerna om krigsrätts sammansättning
icke kunna förekomma annat än å större eskadrar, som äro
sammandragna i eller i närheten av inhemska farvatten. Vid sådant
förhållande torde ej hinder behöva möta att jämväl från särskild krigsrätt,
som i fredstid hållits å fartyg under sjötåg, insända utslaget jämte
övriga handlingar direkt till krigsöverdomstolen inom den av kommittén
för utslag av distriktskrigsrätt föreslagna tid.

Då det, såsom förut framhållits, synes vara lämpligast att auditören
i allmänhet vidtager de åtgärder av expeditionell natur, som kunna vid
krigsrätt förekomma, har åliggandet att insända utslag av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt för underställning enligt
detta förslag lämnats åt auditören och icke, såsom kommittén föreslagit,
åt krigsdomaren.

Aven för det i förevarande § behandlade fall föreslås, att auditören
och icke krigsdomaren skall ombesörja handlingarnas insändande
till krigsöverdomstolen.

12 KAP.

1 det reviderade förslaget har eu omkastning gjorts i ordningsföljden
mellan de olika momenten i denna §.

Enligt förslaget skulle mål, som tillhöra krigsöverdomstolens
omedelbara prövning, kunna inkomma till krigsöverdomstolen antingen
på det sätt, att överkrigsfiskalen eller enskild part väcker åtal omedelbart
hos krigsöverdomstolen, eller sålunda att målet jämlikt 51 § överlämnas
dit av vederbörande befälhavare, varemot icke, såsom nu kan ske, ett
mål skulle kunna anhänggöras vid krigsöverdomstolen först sedan rannsakning
vid krigsrätt ägt rum. Det synes därför, som om den procedur,
som omtalas i 1 mom. av förevarande §, sådan densamma lyder enligt
kommitténs förslag, utgör ett senare stadium av rättegången än den,
som omtalas i 2 och 3 mom., och därför bör erhålla sin behandling
i paragrafens senare del. Först skola nämligen de i 2 och 3 mom.

(73 §,)

7t g.

m §.)

208 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 57.

omförmälda åtgärderna vidtagas, och därpå tillkommer det domstolen att,
om så erfordras, föreskriva om rannsaknings hållande vid annan domstol;
först sedan rannsakningshandlingarna från denna domstol inkommit till
krigsöverdomstolen, skall därpå den i 1 mom. omtalade proceduren
äga rum.

Den ändring, som i övrigt vidtagits i 2 mom. av det reviderade
förslaget, sammanhänger med den i 51 § av förslaget givna föreskriften,
att befälhavare, till vars kunskap det kommit att något brott blivit
begånget, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, skall hänskjuta
målet till krigsöverdomstolen. I ett sådant mål lärer man icke
i varje fall kunna säga, att någon i målet för talan. Finner överkrigsfiskalen,
sedan handlingarna blivit till honom överlämnade, ej skäl till
åtal, finnes nämligen icke någon åklagare i målet, och det torde därför
icke tillkomma krigsöverdomstolen att däri meddela någon dom, utan
bör målet från vidare handläggning avskrivas. För däremot enskild part
talan i målet, torde det bättre överensstämma med allmänna rättsgrundsatser,
att den tilltalade alltid lämnas tillfälle att yttra sig över åtalet,
även om överkrigsfiskalen ej biträder den av målsäganden förda talan,
än att den angivne, såsom kommittén föreslagit, endast bliver över angivelsen
hörd, då krigsöverdomstolen finner det vara erforderligt.

Med de förändringar, som i det reviderade förslaget gjorts i krigshovrättens
sammansättning, är det uppenbarligen nödvändigt att rörande
domförhet samma regel blir tillämplig på krigshovrätt, som enligt kommitténs
förslag skulle gälla för överkrigsrätt, eller att samtliga ledamöter
alltid skola vara tillstädes i rätten. Att därvid särskilt framhålla,
att ordföranden skall vara tillstädes, synes obehövligt och kan
möjligen vid bestämmelsens tillämpning å krigshovrätten giva anledning
till missförstånd. Då alltså i ifrågavarande avseende alldeles samma
regler skola gälla för krigsöverdomstol som för krigsrätt, torde någon
bestämmelse om domförhet vid krigsöverdomstol ej behöva i lagen införas.
På grund av stadgandet i 75 § skall nämligen vad i 59 §
föreskrivits i fråga om domförhet vid krigsrätt ändock vara tillämpligt
på krigsöverdomstol.

Den ändring, som föreslås i denna §, är en följd av den föreslagna
ändringen i krigshovrättens sammansättning, enligt vilken ett
särskilt krigshovrättsrådsämbete skulle inrättats, vars innehavare skulle
hava till åliggande att föredraga de i krigshovrätten förekommande
mål.

Kommittén föreslår i 81 §, att den i allmän lag stadgade inskränkningen
i åklagares rätt att i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit

209

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess prövning underställt, söka ändring i hovrättens utslag ej skall äga
tillämpning i fråga om allmän åklagares vid krigsdomstol rätt att fullfölja
talan mot krigsöverdomstols utslag. Detta stadgande motiveras
av kommittén därmed, att, då åklagarna vid krigsdomstolarna enligt
kommitténs förslag skulle bliva juridiskt bildade personer, man syntes
vara fullt berättigad att antaga, att dessa åklagare ej skulle komma att
hos Konungen besvära sig i andra fall, än där ändring i det överklagade
utslaget med skäl kunde ifrågasättas, och att följaktligen någon
inskränkning i rätten att överklaga krigsöverdomstols utslag icke för
dem skulle visa sig behövlig. Som enligt det reviderade förslaget åklagarbefättningarna
i allmänhet lära komma att innehavas av personer,
som tjänstgöra såsom åklagare vid de allmänna domstolarne, och för
dem enahanda begränsning torde böra gälla i fullföljdsrätteu, vare sig
att åtal anhängiggjorts vid krigsdomstol eller vid allmän domstol, har
förevarande bestämmelse helt och hållet uteslutits ur lagen.

13 KAP.

Krigslagstiftningskommittén har i sitt betänkande avvisat tanken
på att i lagen upptaga någon bestämmelse, varigenom vid krigsdomstol
tilltalad person tillförsäkras rätt att få ett rättegångsbiträde förordnat
till sin hjälp i rättegången, och därvid huvudsakligen framhållit det
principiellt oegentliga i att genomföra en dylik anordning, innan försvarareinstitutionen
blivit införd på den allmänna processlagstiftningens
område. Efter avgivande av kommitténs förslag har emellertid genom
lagen den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad grundsatsen om statens skyldighet att genom anskaffande av
försvarare ingripa till skyddande av svarandens intressen i rättegången
vunnit ett visst om också begränsat erkännande, då däri föreskrives,
att häktad person, som misstänkes för brott, varå straffarbete efter lag
följa kan, på begäran kan erhålla hjälp i rättegången av ett utav Konungens
befallningshavande förordnat rättegångsbiträde, vilket förskottsvis
skall erhålla ersättning för sina besvär av allmänna medel. Och det
torde ulan vidare vara klart, att nämnda lag även bör äga tillämpning,
då någon hålles häktad för brott, som tillhör krigsdomstols behandling.
Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, om icke personer, tillhörande
krigsmakten, böra tillförsäkras ett ännu vidsträcktare skydd än andra.
Det är visserligen sant, att ett fullständigt och slutgiltigt ordnande av
försvarareinstitutionen icke gärna kan komma till stånd utan samband
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. I samt. 27 höft. (Nr 57.) 27

so g.

210 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

med den allmänna reform av vår straffprocessuella lagstiftning, vartill
förarbetena äro påbörjade. Detta bör dock icke utgöra något hinder
för att i de fall, där särskilda skäl till undantagsbestämmelser äro för
handen, i avbidan på ett fullständigare ordnande av hithörande frågor
vidtaga sådana anordningar, som i någon mån kunna fylla vad som
brister. Detta synes mig höra ske på det område, som nu är under
behandling. Enligt min uppfattning hava nämligen statsmakterna en
alldeles särskild skyldighet att tillse, att personer, som ställas under
tilltal vid krigsdomstolarna, erhålla den hjälp i rättegången, som erfordras
för ett tillbörligt tillvaratagande av deras intressen, så att de omständigheter,
som kunna tala till svarandens förmån, icke lämnas obeaktade
på grund av hans okunnighet eller ovana vid rättsliga förhandlingar.
Flertalet av dem, som tilltalas vid krigsdomstol, äro nämligen värnpliktiga.
Dessa hava icke av egen fri vilja kommit att tillhöra krigsmakten,
utan fullgöra genom sin krigstjänst en i lag stadgad skyldighet mot
det allmänna. Staten bör därför låta sig angeläget vara att tillvarataga
de värnpligtigas intresse i de fall, då dessa själva sakna förmåga att göra
det på ett tillfredsställande sätt, och krigstjänsten bör icke för dem medföra
andra olägenheter eller annan tunga, än som följer av förhållandenas
egen natur. Det bör även beaktas, att de värnpliktiga till följd av
ungdom och oerfarenhet i särskild grad sakna förmåga att själva tillvarataga
sina intressen i rättegången liksom att de i regel icke äro i
den ekonomiska ställning, att de själva kunna bestrida de utgifter, som
erfordras för anskaffande av rättegångsbiträde. Den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, att vid krigsdomstol tilltalade personer icke av sin
tjänstgöring böra hindras från att själva skaffa sig biträde i rättegång,
lärer därför icke vara tillfyllest. Emellertid anser jag det icke kunna
ifrågasättas att utsträcka tillämpningen av 1906 års lag längre än att
omfatta de fall, då någon ställes under tilltal för brott, som enligt lag
kunna bestraffas med straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst.
Att låta bestämmelsen komma till tillämpning även i andra fall, skulle
nämligen i anseende till det stora antal av jämförelsevis enkla mål,
som då skulle falla under densamma, möta stora praktiska svårigheter.
Inskräukes vidare i överensstämmelse med 1906 års lag statens ingripande
till sådana fall, då den tilltalade själv anser sig vara i behov av
biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande, finner jag det icke
vara att befara, att några större svårigheter skola uppstå att utan alltför
stora kostnader för statsverket erhålla för uppdraget tillräckligt
kvalificerade personer. Behovet av offentliga försvarare behöver härvid
helt säkert icke bliva så stort, att man, såsom kommittén förutsätter,

211

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skall behöva organisera någon enbart för de militära domstolarna avsedd
kår av dylika försvarare.

Den föreslagna bestämmelsen medför emellertid rätt för svaranden
att erhålla försvarsadvokat i ett stort antal av de brottmål, som förekomma
vid krigsdomstolarna. De i strafflagen för krigsmakten fastställda
strafflatituderna äro nämligen i de flesta fall mycket vida. Den tilltalade
skulle sålunda i allmänhet äga rätt att få hjälp i rättegången,
då han åtalas för uppror eller upplopp, vägran eller underlåtenhet att
lyda förmans befallningar i tjänsten, våld eller annan misshandel å överordnad
krigsman i eller för tjänsten, stöld, skadegörelse å krigsmaktens
egendom eller upprepad förskingring av sådan egendom.

Skyldighet att förordna rättegångsbiträde torde i överensstämmelse
med vad i allmän lag är stadgat böra åligga Konnngens befallningshavande.
Då svårighet emellertid torde föreligga för personer, som
fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten, att själva hos Konungens
befallningshavande framställa begäran om rättegångsbiträde, har stadgande
meddelats därom, att de skola anmäla sin önskan i nämnda avseende
hos vederbörande befälhavare, vilken det sedan åligger att göra
framställning i saken hos Konungens befallningshavande. Undantag
bär endast ansetts böra stadgas för det fall, att någon tilltalas vid fältkrigsrätt.
Med hänsyn till svårigheten att icke säga omöjligheten att
under krigsförhållanden anlita Konungens befallninghavande i ifrågavarande
fäll har nämligen stadgats, att vid fältkrigsrätt förordnande
för rättegångsbiträde skall meddelas av fältkrigsrättens civile ledamot.
Då det därjämte under krig säkerligen lärer inträffa, att lämpliga
biträden över huvud icke finnas att tillgå, har ytterligare stadgats, att
den omständigheten, att lämpligt biträde ej kunnat anskaffas, ej utgör
hinder för målets slutliga avgörande.

14 KAP.

Som den i denna § givna bestämmelsen, att krigsdomstols utslag
skall befordras till verkställighet av vederbörande befälhavare, kan föranleda
ett olämpligt dröjsmål, då utslag rörande häktad person skall
bringas till verkställighet, torde i fråga om sådant utslag ett undantagsstadgande
böra meddelas av innehåll, att utslaget, därest vederbörande
befälhavare icke själv har uppsikt över det häkte, där den
brottslige förvaras, skall kunna befordras till verkställighet genom direkta
åtgärder av fängelsemyndigheterna utan att befälhavaren behöver vid
verkställigheten medverka.

K! §.

212

Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

I följd härav har här föreslagits, att de bestämmelser, som i denna
§ meddelats rörande utslags befordrande till verkställighet, icke skola
vara tillämpliga, då den dömde hålles häktad, utan att i sådant fall utslaget
i stället skall befordras till verkställighet, om den dömde förvaras
i militärhäkte, av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, och,
om han hålles i allmänt häkte, av Konungens befallningshavande eller
tillsyningsmannen vid häktet, vilket även överensstämmer med de
föreskrifter, som i kungl. kungörelsen den 10 december 1909 meddelats
angående den myndighet, som skall förordna om verkställighet av utslag,
varigenom någon blivit dömd till frihetsstraff.

15 KAP.

Ordet »kunna» har ändrats till »böra», då det ju tydligen ej här
är fråga om straff, som inom de i lagen avgivna latituderna kunna
ådömas, utan om det straff, som i det särskilda fallet med hänsyn till
där förekommande omständigheter bör ådömas.

16 KAP.

Detta kapitel är avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med
kungl. propositionen till 1908 års riksdag.

17 KAP.

Då bestämmelsen i mom. 1 även bör vara tillämplig på sådana
personer, som, ehuru de varken lyda uuder strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter nämnda lag, likväl i vissa fall
skola kunna dömas av krigsdomstol, något, som är fallet t. ex. med
vid krigsmakten anställda präster, vilka enligt reglementena äro att
hänföra till viss militär rangklass, har ordalydelsen i viss mån undergått
förändring.

Som avsikten med ifrågavarande stadgande huvudsakligen är att
de i denna lag meddelade föreskrifterna om krigsrätts sammansättning,
om åklagare och om forum skola gälla även då någon, som icke är
krigsman, skall ställas under tilltal vid krigsdomstol, men det från nu
gällande lag hämtade uttrycket »vad härovan är stadgat om åtal»

213

Kungi. Mcij:ls Nåd. Proposition Pr 57.

möjligen kan föranleda till en alltför inskränkt tolkning av förevarande
bestämmelse, har paragrafen vidare så avfattats, att i ifrågavarande fall
de bestämmelser skola tillämpas, som förut i lagen finnas stadgade beträffande
krigsman, som är i den tjänstegrad, vartill den, som skall tilltalas,
enligt reglemente eller särskild föreskrift, räknas. Den förändrade
redaktionen i övrigt är föranledd därav, att enligt lagens bestämmelser
åtal inför krigsdomstol kunna tänkas äga rum även utan föregående
angivelse.

Vad härefter angår det i justitiedepartementet omarbetade förslaget
till

Lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i
avseende därå iakttagas skall.

så överensstämmer detta i huvudsak med kommitténs förslag till promulgationslag
med de ändringar, som innehållas i det förslag till lag
om införande av den nya strafflagen för krigsmakten samt vad i
avseende därå iakttagas skall, som i samband med strafflagsförslaget
framlades inför 1908 års riksdag. 3 § har kompletterats med ett stadgande
därom, att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning
till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarne, denna
i stället skall tillämpas. Detta tillägg har närmast föranletts därav, att i
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet, i vissa fall, av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, hänvisning finnes införd till
det stadgande rörande sammanläggning av arreststraff och annat frihetsstraff,
som meddelats i 32 § av nu gällande strafflag för krigsmakten.
Sedan nämnda lagrum blivit ersatt av 35 § i det nu föreliggande förslaget
till militär strafflag, bör tydligen berörda hänvisning gälla den
nya bestämmelsen.

På grund därav, att straffskärpning genom mörkt enrum icke
vidare skulle förekomma, har i stället för det i 6 § 2:o) upptagna stadgandet
föreskrivits, att i fråga om sträng arrest, som blivit någon ålagd,

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innan nja strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan
börjat verkställas, skall lända till efterrättelse vad i nämnda lag är
stadgat om verkställighet av vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger.
På samma sätt har, för det fall att enligt 7 § sammanläggning
skall ske av olika disciplinstraff, sträng arrest enligt äldre lag likställts
med vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger efter den nja lagen.

I samband med de förslag till ändringar i krigslagstiftningen, som
nu av mig framläggas, har det även, såsom jag i det föregående anmärkt,
befunnits nödigt att ändra vissa i in kapitlet av allmänna strafflagen
givna straffbestämmelser. Angående anledningen till dessa ändringar
inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag förut anfört. De ändringar,
som vidtagits gå huvudsakligen ut på en nedsättning av det i 9 §
stadgade straffminimum, vilket bestämts till straffarbete i två år för
anstiftare och anförare och straffarbete i två månader för annan deltagare
i upproret. Straffminimum blir sålunda detsamma, som i 8 § är bestämt
för sådana fall, då omständigheterna icke äro sjnnerligen mildrande,
varemot straffets maximum är detsamma, som nu finnes föreskrivet.
Till följd av denna ändring har även den i slutet av 13 §
stadgade särskilda straffnedsättningen för deltagare, som ej äro anstiftare
eller anförare, i upplopp, vilket övergått till våld å person eller egendom,
fått en ändrad omfattning.

På samma gång institutet villkorlig dom i viss mån gjorts tilllämpligt
jämväl med avseende å straff, som ådömts efter strafflagen
för krigsmakten, har 6 § i lagen angående villkorlig dom fått en något
ändrad avfattning, vilket dock icke torde tarva någon särskild motivering.

Den sista krigslagstiftningskommittén framlade i samband med de
övriga lagförslag, som av densamma utarbetades, även ett förslag till
lag angående ändring av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.
Detta förslag framlades i oförändrat skick inför 1908 års riksdag.
Jämväl nu har någon ändring i förslaget ej ansetts böra äga rum.»

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Departementschefen hemställde härefter, att, för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande måtte genom
utdrag ur protokollet inhämtas över ovan omförmälda förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

. 3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i
avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig straffdom
den 22 juni 1906; samt

6:o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901,
vilka förslag äro av den lydelse bilagorna A—F vid detta protokoll
utvisa.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

216

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. A.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten
av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till
eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av
krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de
fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra
dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller
föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas förutom personal med beställning
på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare personal,
hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring eller uppträder
i militär tjänstedyäkt.

2 §.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande
till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är
i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad
i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne
underordnad.

4 §■

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller
avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes
eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga
om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets
krigsmakt är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra
delen av lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej
till annat föranleda.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 28

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän;
med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare
och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan
ävensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och hantverkare
;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning
vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) i övrigt envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens
fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning av krigsmakten.

Under 2:o) innefattas förutom civila ämbets- och tjänstemän med
beställning på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare
personal, hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring
eller uppträder i militär tjänstedräkt.

7 §■

Värnpliktige ävensom personer, hörande till krigsmaktens reserver,
vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid
väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag,
utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5, 9
och 11 kap. särskilt omförmälas.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att han icke lyder
under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad
fästning eller, utom riket, å område, som av krigsmakten ockuperats.

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

begär brott, som sägs i 127 eller 128 §, 183 § 2 eller 3 mom., 134,
137, 138, 141, 143, 166, 167, 182 eller 183 §.

9 §•

10 §.

11 §•

Vad i 7 § är stadgat gäller även, om vid åtalets anhängiggörande
den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,
som där sägs.

12 §.

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i militärhäkte
eller intagits å militärsjukhus, skall han, så länge han kvarsitter
i häktet eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma

220

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lag, ändå att under tiden de förhållanden upphört, på grund av vilka
han lydde under lagen.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska
krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då
svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot
utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt
förordnande av Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen
i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste
befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar
eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens
upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som av den
svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag,
ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område,
på därvarande högste befälhavare att förordna om åtal av brottet, där
han finner förhållandena det fordra.

14 §.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

221

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas
den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna Lag, skall i de fall,
vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest
genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i
allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till
dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält
eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt
i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas
genom skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där
domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,
att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna
lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande
av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,
som blivit honom ådömt för brott, varom i 5, 6, 7, 9, 11, 12 eller
14 kap. av denna lag förmäles, eller fängelse, som blivit honom
omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott mot denna
lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)
eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott
mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

222

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall
förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,
verkställas i militärhäkte.

21 §•

22 §.

Disciplinstraff är arrest av två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst
åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.
Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på

tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer
eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,
i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden
utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt
kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt
rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å
fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i
vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare
finner skäligt annorlunda förordna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

223

24 §.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade
må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt
fall medgives.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.
Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest, och finnes det icke kunna antagas,
att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig
verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning genom hårt
nattläger under högst tio dagar av strafftiden.

Ej må sådan skärpning åläggas i annat fall, än då den straffskyldige
förut undergått bestraffning för brott mot denna lag eller då synnerlig
råhet eller grovt trots mot föreskriven eller eljest gällande ordning
genom förbrytelsen ådagalagts.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas
vid strafftidens början.

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes
ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut
verkställas.

224

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

28 §.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i
denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag
är stadgat.

29 §.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda
manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,
varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden
för ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är
sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas
eller spilles, på truppens befälhavare bero att bibehålla honom vid
berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, blivit tre eller flera gånger efter denna
lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort
endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar
eller vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger i minst sex dagar,
och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa bestraffningar,
som sist verkställts, begått nytt brott, som i denna lag är med
ansvar belagt; då må den brottslige, även om något av de fall icke
är för handen, som i föregående båda mom. avses, jämte det straff,
vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är
officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han tillhör

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

manskapet, från sin anställning vid krigsmakten skiljas, såvida han
prövas hava gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma
av honom innehavd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande
eljest det kräver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning,
som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,
varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blivit
till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
förvunnen om brott, varå denna lag är tillämplig, och finnas olika
straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall
den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill
den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift
räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,
skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är
belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastat disciplinär
bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende
meddelas.

32 §.

Där någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denna lag dömes till annat
straff än disciplinstraff, gälle i fråga om tillämpning av villkorlig dom
å det straff vad i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906
är stadgat.

Ådömes någon i annat fall, än vad nu är sagt, straff efter denna
lag, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 29

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om
sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller
upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna
lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat
om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i
disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess
säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,
som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare
straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada, som genom förseelsen
uppkommit å kronans egendom.

34 §.

I)å brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet
att kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag
med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

227

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller
fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå
till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot
en halv dags fängelse och varje dags vaktarrest mot en dags fängelse;
dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet
jämlikt de i allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

37 §.

38 §.

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om
någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att
förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid
tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,
varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava
undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses
svara mot en halv dags vaktarrest samt, där brutet dagavtal genom
avräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

228

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han
det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå sådant
straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra
straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse
begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff av
det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det svåraste
något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan
arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande
dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga
det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått; och
varde, vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet, avräknad den
tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må
hava undergått straff, efter det förseelse ånyo förövades.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat
straff’, förbundet med skärpning, värde den tillämpad. Är jämväl straff,
varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den
skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av
dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars
skärpning endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas
efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen
förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som redan
verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda
straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl
avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse
mellan olika skärpningar stadgade grunder.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

229

43 §.

Förekomma till verkställighet på, en gång derå beslut, varigenom
samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid
sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige
tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande
befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är
stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom
särskilda beslut, vilka på en gång förekomma till verkställighet, samma
person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet,
att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas,
göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tillämpning
av i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru
straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit
till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade,
Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager
plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller
vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för
ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon
sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,
den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande
bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande
eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa
fall större våld, än nöden kräver; galle vad i sådant hänseende om
nödvärn i allmän lag sägs.

230

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

45 §.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle
jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som
är stadd i tjänsteutövning.

46 §.

47 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

231

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen
avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den
tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer
sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse
eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger
honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för
rymning.

49 §•

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad
avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning
för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles
i 49 §, varde avsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon av manskapet, och föreligger ej sådant fall, som
sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader
eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med
disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring
vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan
tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker

232

Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort
inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara, må till
fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas
brott, som i detta mom. avses, av den, som tillförene varit straffad för
rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg
under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i
högst två år.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare
det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet;
och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas
till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.
Skedde brottet under förhållanden, varå 50 § är tillämplig, må för
officerare och underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för
fängelsestraffet ej sättas under sex månader.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna
§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,
begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där
finnes omförmäld, värde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort
sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med
disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro
synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

53 §.

År i fall, som i 52 § avses, den uteblivne tjänstgöringsskyldig vid
mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig
undan över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde
eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske,

233

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller gör någon av manskapet sig eljest skyldig till olovligt undanhållande.
som varar över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden,
straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller
50 § för varje fall är stadgat.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,
varom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än
tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda
stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må jämte det ansvar, som, enligt vad nu är
sagt, skall följa å brottet, tillika till avsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olovligen undan över tre månader,
varde avsatt samt dömes till fängelse.

55 §.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild
från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så
snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest
anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i
avsikt att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller
50 §, men, om sådan avsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §. allt
efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

57 §.

Krigsman, som förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så,
som hade han själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende
ej göres å de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende
eller allenast för rymmaren försvårande.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

234

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid
uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro; eller har krigsman,
efter det rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren,
med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet
var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning
av ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare
straffad, än om han själv begått rymningen.

59 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag
och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig
till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra
timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar
efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om
han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman
för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd
till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Vad i 57 och 58 §§ är stadgat om krigsman, äge motsvarande
tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås av någon, varom
i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen
det rum eller tält, vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat
förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt
23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det
sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

235

62 §.

Yad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ tinnes stadgat om
krigsman, vilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring,
eller i 55 § är sagt om krigsman, som, vid uteblivande från
tjänstgöring på grund av laga förfall, underlåter att göra anmälan om
förfallet, eller i 60 § föreskrives om krigsman, som genom stympning
eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet
under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning
å värnpliktige, krigsmaktens reservbefäl samt vid lots- och
fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren,
sedan de i vederbörlig ordning inkallats att fullgöra
dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Likaledes
skall vad i 59 § för motsvarande fall finnes stadgat, vinna tillämpning,
då någon till krigsmaktens reserver hörande civilmilitär person,
som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, efter vederbörlig
inkallelse undanhållit sig från tjänstgöring under mer än tre dagar,
efter det inställelsen bort ske.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att
med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud
eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan
åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter
till lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till
straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till
fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter
för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var
anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

236

Kwigl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

64 §.

lända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa
trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till
straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.
Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller
anförare med straffarbete på livstid eller frän och med tre till och
med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och
med ett till och med åtta år.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,
skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,
varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes
längre än i 63 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och

annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till

och med fyra år; men i de fall, varom 64 och 65 §§ handla, skall
anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och
med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete
från och med två till och med åtta år; varde ock i sistnämnda
fall å officer eller underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den
särskilda påföljd, som i 64 och 65 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

237

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig
myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror
emot förman finnes bestämt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller
dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

69 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes
sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande
efter allmän lag. brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida
låtit för att därmed komma uppror åstad.

Den, som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap
om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller
å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.
Sker brottet vid tillfälle, som i 66 § sägs, då må till straffarbete i högst
ett år dömas.

70 §.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen
inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 63 §

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan
visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete
från och med ett till och med tre år och annan deltagare i
upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande
omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den
där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,
dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller
egendom; vare lag, som i 65 och 68 §§ sagd är; dock att för sådan
deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter
65 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige
straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra
till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant
arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet
betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare
till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare
till straffarbete i åtta år.

72 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den
han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller
annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads
befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,
varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande
till uppror, varom i 69 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare
fall, till disciplinstraff''. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av
gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt,
galle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag
är sagt.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för att rådpläga om faran eller
olämpligheten av företag eller tjänsteförättning, därtill befallning är
given eller förväntas, eller om vådan av den ställning, vari krigsmakten

239

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller någon del därav sig befinner, eller håller krigsfolk eljest sammankomst,
genom vilken fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket
utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, då skola
de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff eller, där
faran var större, till fängelse.

Har officer eller underofficer kallat underlydande till sådan olovlig
sammankomst, som ovan sägs, eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst
hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde
till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,
men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från
straff fria.

Den, som kallat krigsfolk till sådan otillåten sammankomst, som
i denna § avses, varde, ändå att densammas hållande förhindrades,
straffad efter ty förut sagt är.

74 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ av detta kap. förekommande
stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara
krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,
upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om
misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

75 §.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg
i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete
i två år.

240

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

76 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom
befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt
genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,
straffes efter 75 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige
efter 130 §.

77 §.

78 §.

Straff efter 75, 76 eller 77 § må icke ådömas, då den förman,
som utfärdade befallningen, därvid uppenbarligen överskridit sin
befogenhet.

79 §.

Ruvyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

241

80 §.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot
krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete
från och med två till och med sex år.

81 §•

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt
eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig
emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för
ämbetet eller tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller
underofficer, med fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den
förolämpade är officer eller underofficer, med fängelse och, om jämväl
den förolämpade hör till manskapet, med fängelse i högst ett år; dock
må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff
dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som
är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 31

242

KungL Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

fallet bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den
förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, varom i 80, 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav,
att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sinfmyndighet
eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade
till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under
vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

85 §.

86 §.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över
förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst
sex månader.

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 57.

243

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i
avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har
att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant
brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens
upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot
någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,
dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör
den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,
må han beläggas med disciplinstraff.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,
hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,
eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i
tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara
för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete frän
och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman
i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna synnerlige muddrande,
må till disciplinstraff- dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott,
varom sägs i denna §, ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, då må,
ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete,
jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, till
avsättning dömas, ifall den brottslige prövas hava genom sitt förfarande
förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

244

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande
i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller
annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades
ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff
eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Söker förman, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande
krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes
till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan
krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad
eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer;
straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.
avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning
emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker
under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd.''under
militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern
fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-
eller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits
uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg
eller, inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,
varom ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

245

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud
eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff
eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes
inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller
annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,
inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans
varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller
område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å
krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i
anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med
disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter
eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad
av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör
beläggas med strängare straff.

97 §.

Där krigsman inom garnisons- eller stationsort eller eljest, då
han uppträder i tjänstedräkt, å väg, gata eller annat ställe, varom i
11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant
beteende, som i 96 § omtalas, eller finnes överlastad av starka drycker;
straffes efter ty i nämnda § sägs.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om
förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten
eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

246

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr .57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,
varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,
straffad efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas
med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,
att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var
för dess behov avsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat, galle ock, om någon gör försök till
brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff
belagt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där
krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap
förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har
någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen
bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på
annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes
till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och
kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

100 §.

101 §.

247

Kufiffl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till
utrustning hör, eller av manskap utan behörigt tillstånd köper eller
tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller
lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med
vaktarrest i minst tio dagar. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader
eller, om brottet förövas av någon, som förut varit straffad för sådant
brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes
till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

102 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är
för dess behov avsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern,
tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,
eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten
eller var för dess behov avsedd, dömes till straffarbete i högst ett år.
Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet
höjas till två år; voro de synnerligen mildrande, må till
fängelse i högst sex månader dömas.

Förövades brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller
avdelning av densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst
fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen
elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där
ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgat.

Yisste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller
var för dess behov avsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter
105 §, straffet bestämt efter vad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld
för varje fall är sagt.

104 §.

248 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

varat, dömes till straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro
de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag
brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,
vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar
inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör
försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig
till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.
avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna
lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom
eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom
gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller
annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i
fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i
läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,
militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom
annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

För övrigt skall vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri,
rån, försök därtill eller inbrott gälla i avseende på sådana brott, då
de begås av dem, som lyda under denna lag.

249

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Begär någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld
sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för
straffarbetet ökas med två år utöver den där bestämda högsta strafftiden.
Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något
fall överskrida tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter
102, 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex
månader.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än
förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som
tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos
annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den
han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller
underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till
straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om
straff ej blev på grund av angivelsen ålagt eller, fastän det ålades,
icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter
högst ett tusen kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den
oskyldige undergick straff, som under a) sagt är, till straffarbete från
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57) 32

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar,
som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest
i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av
förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot
annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller
underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om han
hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes,
om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst
på viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med
fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro
omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

251

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

straff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager
officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom
av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i
olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under lians
befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap
eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete^från och med
två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller
tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad
eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som
han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till
förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän
lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är
mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande
ansett.

Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt
hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller
hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,
att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet
att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller från
och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

252

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse.
Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas
med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige,
om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och,
där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas, och, [gom han hör till manskapet, dömas till straffarbete i
högst ^.två? år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar
eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes
till disciplinstraff eller fängelse i högst sex mänader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år
dömas.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som
blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse
eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

120 §.

253

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skåpet, varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande
till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst
fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen
tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på
viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag
för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under
annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till
fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhavare,
och vore omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för
fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olovligen åt
annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen
mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i
minst tio dagar.

251

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

125 §.

Finnes befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring
eller annan likartad tjänstgöring, av starka drycker överlastad, eller
finnes skiltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse i högst sex
månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för
fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de
synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i
minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring,
som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den
brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst,
vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som
den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest
i minst tio dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i
högst sex månader.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar
eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan skada rikets försvar och som han
vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av
sådan hemlighet, som nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande
efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter
och, om brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff
i stället ådömas.

128 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 127 § sägs, och blev
endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja
oberoende, brottets fullbordan förhindrad, vare lag som i nämnda §
är sagt.

Kung'',. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57-

255

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna
lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel
eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av
allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen
i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt ; varde dömd,
om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik
beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet,
till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande
och ingen eller ringa skada därav korn, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar värnpliktig vårdslöshet eller försummelse, eller visar annan
krigsman eller någon, som utan att vara krigsman tillhör reservbefälet
vid krigsmakten, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen
eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter
åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är
ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges
den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare
beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;
då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen
försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller
underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet,
tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §•

256

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,
beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar
är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så
framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i ämbete eller tjänst,
för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna
strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är
i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom
försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på
livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i
förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,
8, 9 eller 10 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i
nämnda lag är sagt.

Gör någon sig skyldig till brott, som omtalas i 18 § 2 mom. av
nämnda kapitel i allmänna strafflagen, dömes till straffarbete från och
med två till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,
miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

257

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

1B5 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller
post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar
angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen
avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller
rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om
krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller
har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom
kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran
ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare
för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig
angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna
värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete
på livstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skäckig
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 33

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år.

138 §.

139 §.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat, gälle ock om varje annan befälhavare,
som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga
medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller som
eljest giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig
igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §. -

142 §.

259

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där av
fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då
drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller
eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt
fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder
till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet
eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år. Yoro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa
skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

146 §.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro
komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i
högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen
eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,
på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till straffarbete
på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens
krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna
skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Yet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å
färde vara och det ej i tid upptäcker; gälle vad för dylik underlåtenhet
i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,
och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro,
eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;
då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i
högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför
svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

261

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

11 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

153 §.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående
§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om
brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och
må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på livstid
eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit
träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,
så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom
rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i
sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller värde,
där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom
denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till
avsättning eller straffarbete i högst två år.

262

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning
eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, stralfes den
brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för
rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då
brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret
ej fullföljes längre än i 63 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda
till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare
i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex
år, men i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller
anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan
deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till
och med tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till
brott, varom nu är sagt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57. 263

straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och
med tio år.

Vad i denna § är stadgat, äge tillämpning jämväl å dem, som
utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk
deltaga i uppror eller upplopp.

159 §.

För brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

160 §.

Förövas brott, som avses i 75 § eller 76 § 1 mom., då fienden
är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför
större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till
och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest
med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen
livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år.

Vad i 78 § är stadgat, är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,
som ovan i denna § är nämnd.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman,
eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna
lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har
befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete
eller tjänst vid tillfälle, som i 80 § 2 mom. avses, skall den brottslige
dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på
livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses,
straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat, gälle jämväl i fråga om brott, varom
i 1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,
som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej
brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

264

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap
eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten
eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för
krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för
krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige
bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes
såsom i föregående mom. är sagt.

164 §.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

265

166 §.

167 §.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök
därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller
därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,
emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig
avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för varje
fall är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,
läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet
han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;
dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 34

266

Kung/,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är
sagt, föröva och. sådant brott begått; då skola de mista livet eller
dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom tillgrepp fullbordat;
dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med
tio år.

170 §.

171 §.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta
fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

267

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest
uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera
krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i
stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid
krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,
livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga
framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på
honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller
fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets
försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist
för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den
brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år
eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;
dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

175 §.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan
tjänstgöring, som i föregående mom. avses, sig skyldig till förseelse,
som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför

268

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men
om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med
fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten
emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse
i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring
överlastad med starka drycker, eller har han, innan avlösning
skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i
175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter
förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige
beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst
sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,
med disciplinstraff.

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,
olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst
sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;
dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till fängelse.

Var fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;
dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

269

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare
sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och
med fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda
fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till
och med åtta år.

179 §.

Yar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller
eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar
från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig
avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till
och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må
tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

ISO §.

Yar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning
eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande
land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan
dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större
gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning
fastställts, eller utfordrar, vad han vet av gärd, leverans eller tjänstbarhet
redan guldet eller fullgjort vara, dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhavare, som
gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder,
tiden för straffarbetet höjas till sex år.

270

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst
sex år.

182 §.

Var som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken,
som avses i 1 eller 5 § av lagen om skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar den 2 juni 1911, dömes, där gärningen
ej medför straff efter 149 §, till böter från och med fem till och med
ettusen kronor eller fängelse i högst ett år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten
därav eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan
ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd
eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller
sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar
gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde
för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid
straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande
omständigheter.

Kungl. Maj:ts Nät/. Proposition Nr 57.

271

Fjärde delen.

Om belälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga
disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå överträdelser av denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter
50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olovligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter
75, 76 och 77 §§;

5) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 79 §;

6) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 80, 81, 82, 85,
90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga
medgivande behandlas såsom disciplinmål;

7) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,
patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens
polisväsende, efter 88 §;

8) störande av gudstjänst efter 95 §;

9) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande
beteende och fylleri efter 96 och 97 §§;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbar ämne efter 99 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom efter 100 §;

272

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande
förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,
efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande, då det
bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock
fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,
124, 125 och 176 §§;

16) dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättande
befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten
av den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

19) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

20) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för
sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro
att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall
sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,
anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande till -

273

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

höra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i
hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse
förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,
därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ tinnes föreskrivet, äger
krigsdomstol att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under
dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning,
som i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar
över den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhavare samt chef
för regemente eller likställt truppförband vid armén;

2: o) stationsbefälhavare, varvschef, chef för underofficers- och
sjömanskårerna, chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhavare
vid flottans stationer ävensom chef för skeppsgossekår; 3:o)

chefen för marinstaben samt inspektören av flottans övningar
till sjöss;

4:o) eskaderchef samt avdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef
av minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande
kustartilleriet;

7:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 35

274

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller
kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning;
så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning
eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare,
som av Konungen förordnats att innehava högre befäl än de förut i
denna § nämnda.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare, gälle ock
om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt
utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,
som omförmäles under 4:o) och 8:o) av samma §, innehar sådan grad,
som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,
vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats
vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att
skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas
befälhavare inhämtas. Vad sålunda är sagt, äge motsvarande tilllämpning
i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad,
vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagt, äger, där ej
sådant fall är för handen, som avses i sista mom. av nämnda §, över
honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest
över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårt
nattläger ej må av honom åläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

275

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles
i 191 § 8:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers
eller högre rang, över den personal, som står under hans befäl, enahanda
bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer
krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt
behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål
utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han. om
han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda
utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,
som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Vad ovan om kommendant är sagt, äge motsvarande tillämpning
i fråga om med kommendant likställd befälhavare.

197 §.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit
till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt
som över fartygets övriga besättning.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av
bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda
gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,
under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,
äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga
bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där
omförmäld befälhavare är stadgad.

199 §.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som,
enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt
i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare
finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;
dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på
sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens

Kungl. Maj:ts Nåd, Preposition Nr 57. 277

omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning
har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för
särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över
den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

IS KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhavare angiven för förseelse, varom i 185
§ förmäles, eller är eljest till befälhavarens kunskap kommet, att sådan
förseelse blivit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles
av den tilltalades till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare
eller, där denna rätt innehaves av befälhavare, som omtalas i
191 § l:o)—7:o); eller av högre befälhavare eller av kommendant, och
han ej finner skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i
allmänhet eller för särskilt fall av befälhavaren eller kommendanten
förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller
av de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes,
skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hord, den
tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad
för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet är av nöden. Vad vid förhöret huvudsakligen förekommit,
skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande
av auditören rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör
åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anteckna det till protokollet; har sådan anteckning icke skett, vare
auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

I fält och på sjötåg, så ock eljest, då auditörens hörande skulle
medföra väsentligt uppskov med målets avgörande, må dock disciplinstraff
åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är sagt,
blivit inhämtat.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda
fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är av
beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, eller har erforderlig
utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej
kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol; dock att
i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av synnerligen
ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning
påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra
beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,
under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges
uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om
han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare
förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och
varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera
åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan ske,
genast verkställas.

279

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,
må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

208 §.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

280

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

havare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande
det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med
påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga
besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat
sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna
straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens
förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning
verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd
tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas
utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än
ett slag för samma förseelse eller fel.

Ej må tillrättavisning meddelas någon, med mindre än att han
på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den
ordning, som för disciplinmål är stadgad.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt
femton år, därom förordnar Konungen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

281

Bil. B.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild
krigsrätt samt i fall, som i 3 kap. sägs, fältkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten samt i fall, som i 5 kap.
nämnes, överkrigsrätt.

Vilka mål krigsöverdomstol äger att omedelbart upptaga, bestämmes
i 44 §.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där éj vid någon avdelning
av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna
vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta
domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.
4 §.

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas
under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed
likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt
vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av
krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt
1 mom. är inrättad, eller som sammandragits till gemensam tjänstgöring
från olika truppförband eller stationer. Sådan krigsrätt må
därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband,
som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, samt vid avdelning
av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma antingen
att två eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt,
skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid
sådan avdelning förekomma, skola upptagas av viss regements- eller
stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare
såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej
är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva
såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana väi’v ådagalagt
insikt och erfarenhet.

283

Kungl. Maj:1s Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt
de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas såsom
ordförande vid flera olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis
ordinarie domare i allmän underrätt. Kan på grund av
göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej med annat domareämbete
förenas, må krigsdomaren till befattningen utnämnas.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där
ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson
eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka
åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller
någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person:
två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes
rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har
högsta graden.

9 §•

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller
kustartilleriet, så ock stationsbefålhavare vid flottan skall inom varje
års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande
officerare av kaptens grad att under nästföljande år vara ledamöter i
den regements- eller stationskrigsrätt, som där finnes, samt minst två
och högst fyra andra officerare av samma grad att under nämnda tid
vara ställföreträdare för dessa ledamöter.

284

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom
å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad
angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,
förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

Det åligger befälhavare, som meddelat förordnande, varom ovan
sägs, att skyndsamt tillställa vederbörande krigsdomare skriftlig underrättelse
om vilka officerare som förordnats.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, tillkommer det Konungen att meddela
närmare bestämmelser om huru de officerare skola förordnas, som
i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola tjänstgöra såsom militära
ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande skall i allmänhet avse
visst kalenderår. Vid särskild krigsrätt, som inrättats vid eskader eller
annan avdelning av flottan, som är på sjötåg, må, utan hinder av vad
nu är sagt, ställföreträdare för militär ledamot, som har förfall, utses
för tillfället.

11 §•

Rör mål, som skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel
avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen, på
anmälan av krigsdomaren, de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må till militära
ledamöter eller ställföreträdare för dem förordnas officerare av
närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall
är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regemente- och stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.
Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband
förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,
där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,
som finnas vid samtliga eller flera av dessa truppförband.

285

Kungi. Maj ds Nåd. Fr oposition Nr 57.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna lämplig person
att vid inträffande förfall tjänstgöra i auditörens ställe. Har ej sådan
ersättare förordnats, eller är även ersättaren förhindrad att tjänstgöra,
förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan
än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för
att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, som
i detta kapitel avses, göre befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren,
vilken efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och
plats för rättens första sammanträde. Befälhavaren skall därefter
draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna varda
till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära ledamöterna
är befälhavare för det kompani, som den tilltalade tillhör, må denne
ledamot icke sitta i rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe
inkallas. Ej heller må officerare, som tillhöra samma truppförband
eller station som den tilltalade vara bisittare i rätten, då mål angående
åtal mot officer där förekommer, utan begäre i sådant fall befälhavaren,
att officerare, som äro ledamöter i krigsrätten vid annan avdelning avkrigsmakten,
i stället inkallas till tjänstgöring i krigsrätten.

Behörighet att, på sätt nu är sagt, föranstalta om rättens
sättande tillkommer befälhavaren för den avdelning eller station, vid
vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om särskild krigsrätt,
den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart
lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma
inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom
åtta dagar från den dag, då häktningen verkställts eller underrättelse
därom till befälhavaren inkommit.

286

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
kallas att sammanträda å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade
hör eller som målet eljest angår, befinner sig. Då flere truppförband
äro förlagda å samma ort, må, där så finnes lämpligt, sammanträdet
hållas å en för dessa truppförband gemensam lokal.

3 KAP.

Om fältkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning
ställes på krigsfot, vare underdomstol vid krigsmakten fältkrigsrätt.

Ställes för ändamål, som nyss är sagt, allenast en del av rikets
krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del
av krigsmakten underdomstol skall vara fältkrigsrätt.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skall fåltkrigsrätt
upphöra att där vara underdomstol.

Dagen, från vilken underdomstol skall vara fältkrigsrätt, eller
fältkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §■

Skall jämlikt 16 § underdomstol vara fältkrigsrätt, förordnar
Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall
inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven
ordning detacherad, eller varder sådan avdelning skild från förbindelse
med huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke
kunna dagligen omedelbart frän dennas befälhavare inhämtas, och är
underdomstol vid huvudstyrkan fältkrigsrätt, äge i förra fallet huvudstyrkans
befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens
befälhavare bestämma, huruvida fältkrigsrätt må inrättas vid den
detacherade eller avskilda avdelningen.

287

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .77.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten
eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt
denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna
förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, ändå
att kungörelse, varom i 16 § sägs, ej meddelats, bestämma, att fältkrigsrätt
skall inrättas, om sådant för krigstuktens upprätthållande finnes
nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och
en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en
generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer
eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss
person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må officerare
av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall
är föreskriven, vara militära ledamöter i rätten.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, gälle
vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall
är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten,
vid vilken fältkrigsrätten skall hållas. I mål angående åtal
mot officer så ock då behöriga officerare ej finnas vid avdelningen,
må sådana från närmast varande eller annan avdelning av krigsmakten
tillkallas.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas företrädesvis krigsdomare
eller auditör men eljest annan, som fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens
verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så
ock eljest, där sålunda förordnad civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas
civil ledamot av den befälhavare, som meddelar förordnande om
fältkrigsrättens sättande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,
sättes fältkrigsrätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning
av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där
Konungen därtill bestämt annan befälhavare, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, har därvid tillika
att bestämma tid och plats för rättens första sammanträde samt att,
med iakttagande av vad i 20, 21, 22 och 30 §§ är föreskrivet, förordna,
vilka ledamöter som skola tjänstgöra i rätten.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,
skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, underdomstol
skall vara fältkrigsrätt, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,
skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, av sistnämnda
domstol i laga ordning till slut handläggas.

Yad sålunda är stadgat, äge motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §
skall upphöra.

4 KAP.

Om krigsliovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.
Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd
och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

289

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman
och en kommendör, vilka, då mål rörande sjökrigstjänsten och
manövern förekomma, skola inträda i krigshovrätten, den förre i stället
för officeren av generalitetet och den senare i stället för den till
armén hörande regementsofficeren.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,
en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle
ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att
jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den
främste civile ledamoten.

26 §.

I mål, som fullföljas från fältkrigsrätt eller eljest röra åtal för i
krigstid förövade förbrytelser, varde ytterligare en regementsofficer avöverstes
eller kommendörs grad av Konungen förordnad att såsom
militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,
som är i fält eller i fästning, för flotta eller eskader, som
är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar av krigsmakten
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 37

290 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare, förordnar
Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom
ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers
grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar
av armén och marinen, den ene samt i det fall, varom 25 § 4
mom. handlar, bägge, där så ske kan, tillhöra marinen. Finnes ej
generalsperson eller flaggman att tillgå, må officer av regementsofficers
grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,
över krigsrätt ens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande
behov av högste tjänstgörande befälhavaren. Vid förfall för
ordförande eller överauditör förordne högste befälhavaren andra ledamöter
i deras ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort
vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten
nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten
skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstol finnes,
eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt
avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens
upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall
inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är
stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall
träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,
av vederbörande befälhavare.

291

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för
insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma
i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,
å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då
förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,
varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;
skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå
att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan
där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna
den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad
i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,
med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet
träda, innan han avlagt domareed.

31 §.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Vid krigsrätt är krigsfiskal allmän åklagare.

292

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt
anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Då de avdelningar, där
krigsrätterna äro inrättade, äro förlagda å samma ort eller å nära intill
varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma krigsfiskal
anställas vid mer än en av dessa krigsrätter. Närmare bestämmelser
om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Krigsfiskal, varom nu är sagt, förordnas av Konungen. Därtill
må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna
föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller
förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagt
prov, enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter, visat sig
äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av
justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas,
må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om
krigsrättens sättande, tills vidare förordna ställföreträdare, därom
justitiekanslern skall underrättas.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst
mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnar befälhavaren för den avdelning, där
krigsrätten inrättats, någon av de egenskaper, som, enligt vad ovan
sägs, erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt, eller,
där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person att där vara
åklagare.

35 §.

Vid krigsöverdomstol är överkrigsfiskal allmän åklagare.

Överkrigsfiskal åligger att vid den krigsöverdomstol, där han är
anställd, tala i alla mål, som tillhöra krigsöverdomstolens omedelbara
prövning, ävensom att vid krigsrätt, som under krigsöverdomstolen lyder,
föra talan i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad;
ägande dock överkrigsfiskalen uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt
utföra överkrigsfiskalens talan.

Överkrigsfiskal har att utöva tillsyn över det sätt, varpå krigsfiskalerna
vid de krigsrätter, som lyda under den krigsöverdomstol,

293

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

där han är anställd, utöva sina tjänster, samt att i laga ordning beivra
eller låta beivra av dem begångna fel eller försummelser i tjänsten.

36 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal
att där vara åklagare. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas
ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt
tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela
förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall tjänstgöra.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad
författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två
månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten
slutligen handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat
om krigsrättens sättande, att å hans expedition förvaras; och
åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela krigshovrätten,
huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året blivit
behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom
göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall befälhavaren
inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda
krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten
att där förvaras.

294

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande
handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar,
blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot avlämnat
till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne
att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört,
insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten att där förvaras;
har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren därom anmälan
hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda
krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten
eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som
i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart,
vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning
är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten
jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen
för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart,
med undantag av åtal för ämbetsbrott av präst, då sådant åtal, enligt
vad särskilt är stadgat, tillhör domkapitels upptagande;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid
krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

295

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i
andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade
hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,
som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik
bevakning;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till
sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff
blivit någon ålagt.

Från de mål, som härovan under l:o) och 2:o) omförmälas, undantagas
mål, som, där ej sådant fall är för handen, som under 3:o) avses,
böra prövas av kammarrätten.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,
rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda
frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller någon, som eljest lyder
under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller
skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare
eller annan, äge ock krigsdomstol, även om brottet ej på grund av
vad ovan är stadgat tillhör sådan domstols behandling, att därför
döma till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blivit begången
mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid
allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller
ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, varom 39 § handlar, skall, där ej i denna lag eller särskild
författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målen upptages av den regements- eller stationskrigsrätt, som
finnes vid det regemente eller det därmed likställda truppförband eller
den station av flottan, dit den tilltalade hör, eller som målet närmast
angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten, där särskild

296

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt därom meddelad
bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt, eller
rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna krigsrätt att
handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund
av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då
skall, där ej annat av 47 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,
som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,
där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §•

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad i 40 § är stadgat, är behörig
att upptaga målet till handläggning, förordne uppå anmälan krigsöverdomstolen,
vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

42 §.

43 §.

Käres särskilt ä skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som
av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den domstol, som
i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsdomstol upptages av den
rätt, där förolämpningen skett.

44 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,
som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta
förstånd.

297

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i
39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid
fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag
skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter
eller förande av straffregister, eller som angå underdomares fel eller
försummelse i domareämbetet;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls
handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning
till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag
eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,
varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols
prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §
till krigsöverdomstol överlämnats.

45 §.

46 §.

Hava två eller liera tillsammans förövat brott, därför åtal vid
krigsrätt bör ske, och lyda jämlikt 40 § de brottsliga under olika
krigsrätter, upptages målet vid den av dessa krigsrätter, där det lämpligast
kan ske, vilket bestämmes av krigsöverdomstolen.

47 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsdomstol, ej blivit åtalat
medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr Öl.) 38

298

Kunrjl. Maj.i.s Nåd. Proposition Nr 57.

målet ändock upptaget vid krigsdomstol, som varit behörig att handlägga
detsamma, därest brottet blivit åtalat, förr än de förhållanden
upphört, på grund av vilka den brottslige var lydande under
nämnda lag.

48 §.

Tilltalas någon för delaktighet i brott, vilket skall åtalas vid
krigsdomstol, och hör icke jämlikt 39 § åtalet mot den delaktige till
krigsdomstols behandling, äge likväl denna domstol att även angående
honom rannsaka, men insände sedan ett exemplar av protokollet i målet
till den domstol, som har att döma över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där
yrkat ansvar å angivaren, men denna talan ej hör till krigsdomstols
prövning.

Varder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan
domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten
eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för
delaktighet, döme ock först omförmälda domstol däröver, ändå att
ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhöra krigsdomstols handläggning, må
ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot
domstolens behörighet ej göres; och varde i mål, som fullföljts till eller
underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol
prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats
eller eljest enligt allmän lag bör äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

299

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdom stols
behandling, göre därom skriftlig anmälan hos vederbörande befälhavare;
nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. Är brottet av beskaffenhet
att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må
angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

Är hos befälhavaren angivelse gjord om brott, som i 50 § är
sagt, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådant brott blivit
begånget, och finnes efter prövning av behörig befälhavare målet vara
av beskaffenhet, att detsamma ej, efter vad i strafflagen för krigsmakten
sägs, bör behandlas såsom disciplinmål, varde det hänskjutet till vederbörlig
domstol.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, galle i tillämpliga delar
vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sättande, åligger
att genast överlämna handlingarna i målet till vederbörande allmän
åklagare, vilken därefter har att verkställa den ytterligare utredning,
som må vara erforderlig.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att, i enlighet med
vad i 7 kap. är stadgat, tala i mål, som höra till sådan domstols
upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse vad för åklagare
i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att
föra den talan, honom lagligen tillkommer.

300

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna
åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att
såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,
eller, vid fåltkrigsrätt, av den civile ledamoten eller av allmänna åklagaren
vid krigsrätten.

År den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,
som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande
det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så
framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas.

Lag samma vare ock, där vid fåltkrigsrätt av tilltalad eller målsägande
till vittne åberopas annan än nu nämnts.

56 §.

57 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast
den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till
krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rannsakning
vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person
begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller
tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigs -

301

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

rätt även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätig!
förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare
underrättas därom, att rannsakningen företagits.

58 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,
där undantag från i’annsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag
medgives, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens
framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter
äro tillstädes i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regeinentskrigsrätt, stationskrigsrätt eller
särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren att i korthet framställa
vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro
i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,
därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;
säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Krigsrätts beslut skall uppsättas och expedieras av den ledamot i
rätten, som har att föra protokollet. Beslutet skall justeras, innan det
avkunnas för parterna.

Sedan slutligt utslag rörande någon, som tillhör krigsmakten,
avkunnats, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades
befälhavare.

302

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon
varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen
avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om rättens sättande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke
hålles häktad, dömts till frihetsstraff, gälle angående tiden för översändande
av krigsrättens utslag vad i särskild författning finnes stadgat
rörande utslag, som meddelats av domstol i stad. I mål angående häktad
skall ett exemplar av utslaget översändas jämväl till den befälhavare,
som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt
häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt
allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock dä krigsrätts
utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten
därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den
högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu
dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända
utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts
utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom
hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga
protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat
krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet
till krigsöverdomstolen.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet av auditören
eller fältkrigsrättens civile ledamot insändas eller avlämnas inom den
för varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen
avslutades.

64 §.

Dä mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till
värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka
ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Z7.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen
ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då
utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i
stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som
föranstaltat om krigsrättens sättande; åliggande det befälhavaren att
ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens
utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till
Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men
eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och åligger
det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt,
skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet
gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller,
där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som
har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagandens
vederpart i orten kan anträffas, att låta honom undfå avskrift
av besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring
däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav
ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har
han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit
tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna
i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att
vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för
förklarings avgivande, därom göra anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats
av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid över -

304 Kungl. Maj As Nåd. Proposition Nr 57.

klagas, vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid
begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant
utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, gälle i
fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag, vad i
allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse
av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,
stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga
förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av
regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de
handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen
eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt
vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över
krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde
nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt
nyssberörda $ besvär i målet böra avlämnas. År myndighet, till vilken,
på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall
varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen
insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,
utsätter krigsöverdomstolen ny tid.

68 §.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

305

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer
ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt
fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare
ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas
tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades
förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare jämlikt 51 § hänskjuta något mål till krigsöverdomstolen,
eller har, på sätt i 50 § sägs, enskild part gjort angivelse
omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola handlingarna i målet
överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl till åtal, eller föres
talan i målet av enskild part, skall förklaring, såsom ovan är sagt,
infordras från den tilltalade, men varde målet i annat fall av krigsöverdomstolen
från vidare handläggning avskrivet.

Har i mål, som hör till krigsöverdomstols omedelbara prövning,
rannsakning vid annan domstol ägt rum, värde, där ej i särskild författning
är annorlunda stadgat, rannsakningshandlingarna, sedan de
till krigsöverdomstolen inkommit, överlämnade till överkrigsfiskalen,
som har att i målet avgiva yttrande, varefter den tilltalades förklaring
däröver infordras.

71 §•

\ad i 58 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför
krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols
omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol
av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,
åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsöverdomstols handläggning, skola, där
ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och, med uppgivande
av tillämpliga lagrum och författningar, till avgörande föredragas i
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 39

305 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av överauditörerna
enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol, säge den ledamot,
som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas
lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar;
och värde ett exemplar av utslaget sänt till den tilltalades befälhavare.

74 §.

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla
till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över krigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos
Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till
nedre justitierevisionen före klockan tolv å trettionde dagen från den
dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit
offentligen avkunnat, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han
inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålies,
till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,
men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och

307

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

åligge det bemälde befälhavare att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,
skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll
del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant
skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden
hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och
har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att, där det
kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren föreskrivet,
infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter
insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Vad i 66 § är stadgat för där avsedda fall, äge motsvarande tilllämpning
i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats
av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.
Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem inom
den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna § i
fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall inom
viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde
krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han vill därutinnan
åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda §
för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas; är den myndighet
befälhavare eller överkrigsrätts ordförande, åligge det denne att
ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Prövas
förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tillämpning;
skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens
protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av klaganden
ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig
yttra, honom delgivas.

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §.

80 §.

Önskar någon, som vid krigsrätt skall ställas under tilltal för
brott, varå straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag
följa kan, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själv kunna biträde
anskaffa, förordne då Konungens befallningshavande i den ort, där rätten
skall sammanträda, lämplig person att honom vid rätten biträda; och
gälle i ty fall, ändå att han icke hålles häktad, vad i lagen den 14
september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
är stadgat, där det tillämpligt är. Vid fältkrigsrätt meddelas förordnande,
som nu sägs, av rättens civile ledamot; och må, utan hinder
därav, att lämpligt biträde icke kunnat anskaffas, slutligt utslag av
fältkrigsrätten meddelas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten
ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, göre anmälan
därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande göra
framställning om biträdets förordnande.

81 §.

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,
att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller
ingiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid
ej må sakna nödigt biträde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

309

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall
av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är
sagt, gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är
anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,
ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort
eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom
annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till
denne. Är befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest
förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens
befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat, är icke tillämpligt, då den
dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,
befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av
den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens
befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare
ej befatta sig.

15 KAP.

Om ståndrätt.

83 §.

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål
äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,
benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den
rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten
skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten
berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades
grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,
två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manskapet
och en civil ledamot i krigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,
må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad,
löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon
vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

84 §.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de
till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad
såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen
varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos
den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det
rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig
person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,
innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag
blivit avkunnat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

311

88 §.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade
truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen
är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före
omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning
av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först
han och sedan var och en av de övriga domarena i laga ordning sin
mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,
ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst
nio av domarena äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast
utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat
samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen
offentligen avkunnat.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,
må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,
av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren
sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,
eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter
det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna
i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet
förfär, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens
prövning.

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,
efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten
att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §•

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,
utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse
vad här nedan i detta kapitel sägs.

92 §.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till
olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och
undanhållandet skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen
för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,
att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

98 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

313

94 §.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant ävensom
fartygschef i fråga om honom underlydande, .ändå att han endast i
vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt
över dem.

95 §.

Yarder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,
medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande av annan
myndighet än hans befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål
anmälan därom hos den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid
krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom
värnpliktig, eller i anledning av uteblivande från honom i sådan egenskap
åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i
sådant häkte.

97 §.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 40

314

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmärs, är allenast
ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

98 §•

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om lian är officer
eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,
om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i
tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant
rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

99 §.

Är ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt
i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde
att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva
rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge
det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §.

Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom
förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11
kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant
fall, som i 97 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga
vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning
kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit
sina sinnens bruk.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

315

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §.

I de fall, då någon, som icke är krigsman, skall ställas under
tilltal vid krigsdomstol, skola de bestämmelser tillämpas, som här ovan
äro stadgade beträffande krigsman, som är i den tjänstegrad, vartill
den, som skall tilltalas, enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas.
Är den, som skall tilltalas, ej att hänföra till viss tjänstegrad, tillämpas
de i fråga om manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, vilken vid krig mellan
främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,
förövat brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas, och är han
officer eller eljest i sådan tjänsteställning, att han bör anses lika med
officer, galle vad i denna lag om officerare är sagt.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång
till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärsskriften
eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och
varde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd
på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,
inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen
insänd till den myndighet, som vederbör.

103 §.

316

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den
nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
samt vad i avseende därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten och den lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, vilka nu äro antagna, skola jämte vnd här
nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1915.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte
alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda
författningar eller tillägg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i
reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande
mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §-

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,
som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hänvisning är

317

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å
det brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen
förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten
blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom
domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat varder, eller
genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,
om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,
som varit stadgat i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,
om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff
enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,
som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat
varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd
med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort sig
skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet
för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §•

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff, som blivit någon ålagt, innan
nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan
börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som
angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgat; samt

318

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2: o) att sträng arrest verkställes så, som i ovannämnda lag är
föreskrivet om verkställighet av vaktarrest med skärpning genom hårt
nattläger.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets
tillämpning de i 42 § av nya strafflagen för krigsmakten stadgade
grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,
begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt
äldre lag ålagts honom arreststraff, vilket icke till fullo gått i verkställighet,
då skall, med tillämpning av de i 40, 41 och 42 §§ i nya
lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det
tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;
och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning
genom hårt nattläger.

Skall arreststraff, ålagt enligt äldre lag, övergå till fängelse eller
straffarbete, gälle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

8 §•

9 §•

Är brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten
blev gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande av utslag
eller beslut, varigenom straff blivit ålagt, avseende göras å det straff,
varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre
lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå
att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

319

Har verkställighet av tillrättavisning blivit påbörjad, innan nya
strafflagen för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit
avslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

11 §•

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
träder i kraft, är hos domstol anhängig!, skall, utan hinder av
nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma
domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,
ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya
lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,
som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom
underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre
rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter
nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts
utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola
lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag
eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt
fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i
fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag
eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts.
stationskrigsrätts eller särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma
lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:
de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till
sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till

320

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om
uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att vad
enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller
rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut, skall
äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

Kungl. Maj it s Nåd. Proposition Nr 57.

321

Bil. D.

förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,
eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,
anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med
tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex
år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror
begås, gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § sägs.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,
och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,
utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det
upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet
till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas.
Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och
12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som
ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 41

322

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. E.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen angående villkorlig straffdom
den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen, må ej villkorlig dom
i fråga om det straff brukas.

Ej heller skall vad i denna lag är stadgat angående meddelande
av villkorlig straffdom hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen.

Beträffande straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten,
må villkorlig dom ej brukas i annat fall, än i nämnda lag finnes stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

823

Bil. F.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 10 § i yärnpliktslagen
den 14 juni IDOL

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901
skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ io.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för
alltid, må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven,
må han under samma tid ej vapenövas utan skall till lämpliga arbeten
vid krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blivit upprepade gånger straffad efter strafflagen
för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,
hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i
motsvarande fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin
anställning, då må, utan hinder av vad nedan stadgas om de värnpliktigas
fördelning och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning
och i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen
meddelas, sådan värnpliktig överföras till särskild avdelning av krigsmakten
för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.

324

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast
anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blivit från sin
anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för
krigsmakten är belagt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

325

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den 7 februari
1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,
SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,
Översten Mörcke.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
18 juli 1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade
förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad
i avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906; samt

6: o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14
juni 1901.

Enligt beslut den 18 juli 1913 hade Kungl. Maj:t förordnat översten
och chefen för Hallands regemente Bror Birger Émil Mörcke att vara
ledamot av lagrådet under dess behandling av ovanberörda lagförslag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

326

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

föredragits av hovrättsrådet Olof af Geijerstam; och hade utom ovannämnda
ledamöter justitierådet Gustaf Carlson tjänstgjort i lagrådet
under föredragningen av förslaget till strafflag för krigsmakten och förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906 samt en del av förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes men blivit av sjukdom hindrad att
deltaga i den fortsatta behandlingen av de remitterade förslagen.

Dessa blevo nu företagna till slutlig behandling, därvid lagrådet
och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Den föreslagna lagstiftningen i dess helhet.

Lagrådet;

Av de ändringar i gällande bestämmelser, som från Riksdagens
sida ansetts erforderliga vid en revision av krigslagstiftningen, framträda
såsom de mest betydelsefulla dels mildring i straffen för brott enligt
strafflagen för krigsmakten, dels ock omorganisering av krigsdomstolarna
i första och andra instans för vinnande av ökad rättssäkerhet. Mot de
strafflindringar, som i det no till granskning föreliggande strafflagsförslaget
införts, har i det hela taget lagrådet icke något att erinra; det har
snarare synts lagrådet kunna ifrågasättas, huruvida man icke i detta
hänseende bort gå något längre än som skett, särskilt genom att
beträffande åtskilliga förbrytelser sänka för dem satta straffminima.
I vissa fall har lagrådet ansett en brist på följdriktighet förefinnas,
som påkallar jämkning i bestämmelserna. Vad angår domstolsorganisationen
torde väl önskemålet ej vara fullt vunnet. Särskilt i fråga om
krigshovrättens sammansättning har det synts lagrådet önskvärt, om
ledamöternas antal kunnat utökas till fem. Då emellertid lagrådet
instämmer i de skäl, som framlagts mot krigsrättsmålens fördelning
mellan de särskilda divisionerna i Svea hovrätt samt mot förslaget
att anlita ledamöter i hovrätten såsom bisittare i krigshovrätten, och antalet
mål av ifrågakomna slag uppenbarligen är alltför litet för att
motivera inrättandet av två krigshovrättsrådsämbeten, torde med den
föreslagna lösningen, som på sätt av departementschefen framhållits får
anses hava provisorisk karaktär, vara vunnet vad som för närvarande
stått att ernå.

Vid genomförandet av de syftemål, man i omförmälta och andra

327

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

avseenden velat vinna, har man icke nöjt sig med att göra därav betingade
partiella ändringar i gällande lag. Såsom resultat av revisionsarbetet
hava framgått en strafflag och en rättegångslag, som till sin
yttre form äro fullständigt nya. Det skall visserligen icke förnekas, att
de gamla lagarna i flera hänseenden äro behäftade med brister, vilka
väl kunnat påkalla en genomgående omarbetning. Men å en sådan
torde med fog kunna ställas kravet, att befintliga brister avhjälpas.
Otydliga bestämmelser både bort ersättas med nya, om vilkas rätta
innebörd tvekan icke kunnat vara för banden. Att förslaget därutinnan
icke i allo fyller berättigade anspråk har under granskningsarbetet blivit
för lagrådet uppenbart. Väl har i flera hänseenden förut befintlig otydlighet
blivit undanröjd. Men åtskillig oklarhet har dock lämnats oavhjälpt,
och en del av de nya bestämmelserna äro i sin ordning ägnade att
väcka tvekan huru lagstadgandena rätteligen skola tillämpas. De nya
lagarna äro enligt lagrådets mening knappast redigare och klarare än
de, i vilkas ställe de skulle träda.

Den terminologi, som i förslaget kommit till användning, stöder sig
i väsentliga delar på administrativa bestämmelser. En dylik anordning
överensstämmer icke med riktiga lagstiftningsprinciper, vilka kräva ett alldeles
motsatt förhållande. Det ligger i sakens natur att administrativa författningar
esomoftast måste ändras med hänsyn till ändrade faktiska förhållanden.
En lag, som hänför sig till dylika författningar, borde för varje
gång sådant sker på motsvarande sätt omformas. Att detta skulle medföra
betydande olägenheter är uppenbart. Dylika lagändringar utebliva helt
visst i de flesta fall. Men därigenom åstadkommes oreda, och vid lagtillämpningen
måste ofta uppkomma tveksamhet. Förslaget visar ock
det olämpliga i den valda anordningen. Det förekommer exempel på
att under förarbetena, vilka visserligen fortgått ganska länge men dock
under en tid, som torde få anses kort i förhållande till den giltighetstid,
som väl är tillämnad den nya lagstiftningen, stadgande blivit ändrat
och detta till och med mer än en gång till följd av administrativa
ändringar, som mellankomma. Att dylika ändringar, särskilt med hänsyn
till förestående ny härorganisation, under den närmaste tiden äro
att förvänta, torde vara klart. Terminologien saknar även nödig fasthet.
Hämtade från skilda författningar förekomma uttryck, som på olika
ställen hava olika innebörd. En mycket långt utsträckt detaljering,
som administrativt är väl motiverad, har stundom fått inflyta i lagen,
där den verkar stötande. De använda termerna äga icke alltid önskvärd
tydlighet.

I likhet med vad nu gäller skola vid krigsdomstol upptagas ej

328

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

allenast militära förbrytelser utan även en del andra mål. Bestämmelser
i sistnämnda hänseende förekomma nu i rättegångslagen. Förelaget
har härutinnan gått en annan väg. Man har nämligen i själva strafflagen
omnämnt dessa brott, ehuru omnämnandet inskränker sig till en
förklaring att de straffas enligt allmän lag. Systemet har dock icke
kunnat fullt genomföras, utan hava kompletterande stadganden erfordrats
i rättegångslagen. Det måste anses synnerligen oegentligt att i en
speciallag, såsom strafflagen för krigsmakten är, införa straffbud, som
därmed icke hava något att skaffa och som stå där allenast för att man
i rättegångslagen, när det gäller att bestämma vilka brott tillhöra krigsdomstols
upptagande, skall kunna göra detta genom att hänvisa till
strafflagen. Systemet har också givit upphov till straffbestämmelser
av en ganska besynnerlig struktur. Lagrådet har även trott sig finna att
en följd av detta system blivit, att i fråga om brott, som straffas enligt
allmänna strafflagen, gränsen emellan de brott, som skola behandlas vid
krigsdomstol och dem, vilka skola upptagas vid de allmänna domstolarna,
dragits mera godtyckligt än som varit att förvänta, därest frågan härom
på en gång upptagits till avgörande vid rättegångslagens avfattniug.

Men även i ett annat hänseende är enligt lagrådets mening
systemet förenat med olägenheter. I förslaget återfinnas åtskilliga stadganden,
i vilka förekomma sådana uttryck som »brott mot denna lag»,
»brott, som omförmälas i denna lag», »straffas enligt denna lag» etc.
Huru dylika uttryck rätteligen skola förstås är ingalunda i varje fall
klart. Understundom måste det av stadgandets innehåll anses framgå,
att med uttrycket avses endast egentliga militära förbrytelser, för vilka
straff utsatts i lagen. I andra fäll måste tolkningen föra till att under
uttrycket äro hänförliga jämväl brott, som endast omförmälas i lagen
med hänvisning beträffande straffet till allmänna strafflagen. Beträffande
åtskilliga paragrafer stannar man i tvekan, om den ena eller den andra
tolkningen är den rätta. Att en tvetydighet av sådan art icke kan få
stå kvar i lagen, torde vara uppenbart. För tillämpningen av vissa lagbestämmelser,
såsom om återfall, villkorlig dom m. in., erfordras klarhet
i omförmälta hänseende. Av vad ovan anförts torde framgå, att enligt
lagrådets tanke rättelsen skulle på det rationellaste sättet vinnas genom
övergivande av hela systemet och återgång till nu gällande lags uppställning.
Anses en sådan utväg icke böra anlitas, måste de särskilda
bestämmelserna på annat sätt göras tydliga.

Det har vidare synts lagrådet synnerligen tvivelaktigt, om någon
verklig förbättring vunnits därigenom att straffbestämmelser, vilka skola
komma i tillämpning endast i krigstid, utbrutits och sammanförts i en

329

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

särskild avdelning av strafflagen. Visserligen torde på sådant sätt tilllämpningen
i fredstid hava något underlättats, men i stället hava lagbuden
blivit synnerligen Svåra att överskåda för den, som har att tillämpa
dem i krig, då ju dock förhållandena kräva ett snabbare avgörande.
Åven detta system har för övrigt visat sig icke vara till alla delar
genomförbart, och jämväl härvidlag kan man ej värja sig för den tanken
att lagbuden i sak rönt en menlig inverkan av den formella uppställningen.

Från nu gällande disciplinstadga hava åtskilliga bestämmelser
inflyttats i straff! ags förslaget. Såvitt angår stadganden av straffrättslig
natur är däremot icke något att invända. Men i förslaget hava jämväl
upptagits bestämmelser av processnellt innehåll; dessa hava för visso
icke sin rätta plats i en strafflag. Det oegentliga däri är även förenat
med praktiska olägenheter. I själva verket förefinnes icke i fråga om
anliängiggörandet någon åtskillnad mellan disciplinmål och mål, som
skola behandlas vid krigsdomstol. Det är vederbörande befälhavare,
som i första hand får att skaffa med samtliga målen. Han har att
tillse, om målet skall behandlas som disciplinmål eller hänskjutas till
rätten. De proeessuella bestämmelserna gripa alltså i båda fallen in i
varandra. Också hava de i strafflagsförslaget upptagna proeessuella
stadgandena icke gjorts fullständiga, utan återfinnas jämväl i rättegångsförslaget
lagbud, som direkt hänföra sig till disciplinmål, likasom åtskilliga
andra i sistnämnda förslag förefintliga stadganden lämpa sig i
vissa stycken även för disciplinmål. Att på detta sätt icke åstadkommits
den reda och överskådlighet, som erfordras, torde icke kunna förnekas.
Vill man icke, såsom i de äldre krigsartiklarna var förhållandet, upptaga
i samma författning såväl straff bestämmelserna som föreskrifterna om
rättegången, lära de proeessuella stadgandena höra utmönstras ur strafflagsförslaget
och sammanföras med övriga bestämmelser om rättegången.

Det har icke kunnat undgå lagrådets uppmärksamhet, att åtskilliga
bestämmelser i strafflagen uppbäras av misstro till de statens ämbetsoch
tjänstemän, vilka närmast beröras av lagstiftningen. Likställighet
mellan officerare och manskap har genomförts även i de fall, där den är
endast formell men reellt taget innebär en vida större stränghet mot de
förre. Anordningar, vilka skulle medföra erkända fördelar, har man icke
eller endast i ringa mån ansett sig kunna föreslå synbarligen av den
anledning att man icke haft förtroende till de statstjänare, av vilka de
skulle genomföras. Att en lagstiftning i sådan anda kan medföra skadliga
verkningar lärer vara uppenbart. Å ena sidan kan den hos statens
ifrågavarande tjänare föranleda missmod: å andra sidan är den ägnad
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 42

330

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att hos den manliga ungdom, vars handledning är anförtrodd åt dessa,
väcka oriktiga föreställningar om orättvis behandling under den tid, den
fullgör sin värnplikt. Åven om i ena eller andra hänseendet övergrepp
från officerares sida vore att befara, lära däremot andra medel till
rättelse böra anlitas. Fostran, skarp kontroll och sträng bestraffning av
varje förseelse äro på sin plats men icke på presumtion om övergrepp
vilande lagbud. Krigslagstiftningen är en så betydelsefull del av den
stora frågan om vårt försvar, att den största vikt måste fästas vid att
ingen fördel eftergives i onödan samt att rätt åt alla håll utskiftas lika.

Klart är, att därest förslaget skulle omarbetas så att därigenom
de bristfälligheter, vilka enligt lagrådets tanke på sätt ovan anförts
vidlåda förslaget, bleve fullständigt avhjälpta, denna omarbetning skulle
bliva alltför omfattande för att möjliggöra dess framläggande för innevarande
års riksdag. Då uppskov icke synes böra äga rum, kan fördenskull
en dylik omarbetning icke ifrågasättas. Lagrådet har därför
ansett sig böra inskränka sina yrkanden om ändring till de fall, då
sådan ansetts alldeles nödvändig eller synts kunna åvägabringas utan
alltför stora rubbningar.

Förslaget till strafflag för krigsmakten.

1 §•

Lagrådet:

Enligt kommittémotiven har med det i 3) beträffande värnpliktige
använda uttrycket »då de äro i tjänstgöring» åsyftats hela den tidsperiod,
som ligger emellan inställelsen till tjänstgöring och hemförlovandet,
således även tider för avbrott i tjänstgöringen på grund av tilliällig
permission eller dylikt. Samma uttryck användes av kommittén även
om den vid lots- och fyrinrättningarna anställda personalen samt om
officerarna vid väg- och vattenbyggnadskåren för att angiva, när hithörande
personal skulle hänföras till krigsmän. Då beträffande sistnämnda
båda grupper i propositionen till 1908 års riksdag uttrycket i
fråga utbyttes mot det jämväl nu använda »då de fullgöra dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten», skedde detta med anledning
av en från Högsta domstolens sida framställd anmärkning rörande bristande
överensstämmelse mellan text och motiv i ett avseende, som dock

331

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eke rörde kommitténs ovan angivna tolkning av orden »i tjänstgöring».
Med den vidtagna ändrirtgen har sålunda uppenbarligen icke avsetts
någon begränsning i den av kommittén enligt nyssberörda tolkning
åsyftade omfattning av den tid, varunder nämnda personal skulle hänföras
till krigsmän. Att på detta sätt i paragrafens olika delar använda
skilda uttryck, som dock skola beteckna detsamma, måste emellertid
anses olämpligt. Då det i 6) och 7) valda uttryckssättet synes lika väl
kunna komma till användning i 3), hemställes därför, att sistnämnda
punkt ändras till överensstämmelse i förevarande avseende med 6) och 7),
och detta desto hellre som i åtskilliga efterföljande paragrafer, däri
talas om viss personal, »som är i tjänstgöring» (88 och 89 §§), eller
om vissa förbrytelser, som begås »under tjänstgöring» (94, 96 och
107 §§), sistnämnda uttryck uppenbarligen är taget i en mera begränsad
betydelse och syftar på den faktiska tjänsteutövningen. Eu motsvarande
jämkning erfordras jämväl i sista stycket av denna paragraf.

Då i sista stycket av 2 § i nu gällande strafflag för krigsmakten,
vilken paragraf angiver vilka som hänföras till krigsmän, talas om frivilliga
för nationalförsvaret bildade kårer, vilkas medlemmar enligt särskilda
författningar äro i vissa fall underkastade krigslag, åsyftas närmast
sådana frivilliga skarpskytteföreningar, som omförmälas i kungörelsen
den 8 mars 1861. Såsom av nämnda kungörelse framgår, förutsättes
för krigslags tillämplighet å medlemmar av dylik förening, att de, då
krig mellan Sverige och främmande makt blivit förklarat eller rikets
lugn av yttre fiende så allvarligen hotas, att svenska krigshären mobiliseras,
uppbådats till krigstjänst. Nämnda stadgande i lagen motsvaras
i förslaget av 8) i förevarande paragraf, enligt vilken punkt till krigsmän
hänföras »medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller
föreningar under den tid de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten».
Kommitténs motiv angiva icke med tydlighet, huruvida med
den sålunda ändrade avfattningen åsyftats jämväl någon ändring i sak.
I varje fall utesluta ordalagen icke möjligheten av eu sådan tolkning,
att stadgandets tillämplighet icke är begränsad till krigstid eller då fara
för krig hotar; även frivillig tjänstgöring vid krigsmakten i fredstid
kan ju sägas avse »rikets försvar». Frågan är av praktisk betydelse
särskilt med hänsyn till de på senare tider bildade s. k. landstormsföreningarna.
Det inträffar nämligen icke sällan, att medlemmar av
dylika föreningar under kortare tider frivilligt deltaga i militära övningar;
de ställas härvid under militärbeläl och kostnaden för deras
deltagande bestrides av statsmedel. Att de under sådana övningar skulle
vara underkastade krigslag, synes icke vara behövligt eller lämpligt.

332

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Ifrågavarande stadgande torde fördenskull så tillvida ändras, att dess
giltighet uttryckligen begränsas till krigstid eller därmed jämförliga
förhållanden.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Enligt sista stycket av denna paragraf skulle de, som tillhöra
krigsmaktens militära reserver, hänföras till krigsmän endast då de äro
i tjänstgöring eller uppträda i militär tjänstedräkt. Härutöver skulle
emellertid på grund av 7 § nämnda personal vara underkastad straff
efter strafflagen för krigsmakten i vissa uti andra delen av lagen särskilt
angivna fall. Sålunda skulle för en till dessa reserver hörande person
underlåtenhet att efter inkallelse inställa sig till tjänstgöring medföra
enahanda ansvar, som stadgats för krigsman i motsvarande fall. Detsamma
skulle gälla i fråga om underlåtenhet att vid utevaro från tjänstgöring
på grund av laga förfall göra anmälan om förfallet samt om
stympning eller annat sådant förfarande, varom förmäles i 60 §, i fall
brottet begås efter det vederbörande inkallats till tjänstgöring. Slutligen
skulle den militära reservpersonalen för åsidosättande av speciella
tjänsteplikter, som kunna åligga densamma utanför den egentliga tjänstgöringen
— i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnes
exempelvis försummelse att fullgöra åliggande anmälningsskyldighet eller
dylikt — vara i likhet med krigsmän underkastad ansvar enligt 130 §.

Varken i kommittéförslaget eller i 1908 års proposition gjordes
någon dylik åtskillnad mellan reservpersonalen och annan militär personal
med fast anställning vid krigsmakten. Tvärtom var i nämnda proposition,
i anslutning till kommitténs i motiven gjorda enhälliga uttalande i frågan,
den militära reservpersonalen i fråga om skjddigheten att lyda under lagen
uttryckligen likställd med den fast anställda militära personalen i övrigt.

Såsom skäl för att nu frångå den hittills intagna ståndpunkten i
frågan har av departementschefen åberopats, att något militärt intresse
icke syntes kräva, att ifrågavarande personal ställdes under krigslagarna
i vidare mån än ovan angivits, i sammanhang varmed även framhållits,
att medan det förut uteslutande berott på frivilligt åtagande, om någon
efter uttjänad tjänstetid kvarstått i reserven, kvarståendet, vad officerare
och underofficerare anginge, numera gjorts obligatoriskt.

Otvivelaktigt har man genom de nu föreslagna bestämmelserna
träffat de praktiskt taget viktigaste fall, då krigslagarnas tillämplighet
å reservpersonalen av förhållandena påkallas. Det synes dock med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att reservpersonalens ställning
på detta sätt ändras.

333

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 57.

Den personal, varom här är fråga, omfattar enligt gällande bestämmelser
officerare, underofficerare och underbefäl av manskapet, sålunda
uteslutande befälspersonal. Frånsett det fall, som ovan angivits, är anställning
i reserven alltid frivillig; även då anställningen är obligatorisk,
följer den dock på ett frivilligt inträde å den militära banan. Anställning
i reserven har i allmänhet föregåtts av beställning på stat vid
krigsmakten. Detta gäller även dem, som vunnit sin första officerseller
underofficersanställning i reserven; dessa hava nämligen dessförinnan
under hela sin utbildningstid varit volontärer eller innehaft annan
motsvarande beställning på stat.

Med de gränser, som i det remitterade förslaget uppdragits, skulle,
där någon av reserv befälet, som icke är i tjänstgöring, exempelvis förleder
eller hjälper någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,
till rymning, eller med krigsfolk deltager i uppror eller upplopp, varom
i 6 kapitlet förmärs, eller förgår sig mot överordnad med våld eller
förolämpning, eller med avseende å krigsmaktens egendom gör sig
skyldig till skadegörelse, förskingring eller olovligt tillgrepp, deu brottslige
icke vara underkastad krigslag under annan förutsättning, än
att han vid brottets begående varit iförd militär tjänstedräkt. I vissa
fall skulle till och med endast under dylik förutsättning en i strafflagen
för krigsmakten med straff belagd handling kunna bestraffas, då gärningsmannen
tillhör reservbefälet utan att vara i tjänstgöring. Hit höra t. ex.
sådana brott som upphetsande till ovilja mot krigstjänsten och deltagande
i olovlig sammankomst, vilka handlingar icke äro straffbara
enligt allmän lag.

Med hänsyn till den tjänsteställning, reservbefälet intager, synes
dock i ovan angivna fall, även då gärningsmannen varken är i tjänstgöring
eller iförd militär tjänstedräkt, gärningen erhålla den särskilda
karaktär, som motiverar dess behandlande som ett militärt eller så kallat
militärt kvalificerat brott eller åtminstone att dess bedömande förbehålles
krigsdomstol. Detsamma torde emellertid — om också kravet härutinnan
icke alltid är lika framträdande — gälla även i övriga i strafflagen
för krigsmakten behandlade fall. Det synes därför som om ur
disciplinär synpunkt övervägande skäl tala för, att reservbefälet för brott
och förseelser underkastas krigslag i enahanda utsträckning som krigsmän
i allmänhet.

Till samma slutsats kommer man även ur en annan synpunkt än
den rent disciplinära. Då en reservofficer skulle vara krigsman endast
under tjänstgöring eller då han eljest är iförd uniform, följer härav, att
endast under sådana förhållanden bestämmelserna om »förman» med

334

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess motsats »underlydande» och »överordnad» med dess motsats »underordnad»
skulle vara för honom gällande. Han skulle sålunda visserligen
tillhöra ett visst regemente och äga militär grad och titel, men regementets
chef skulle icke vara hans förman i militär mening och han skulle i förhållande
till sina regementskamrater på stat intaga en av militära hänsyn fullkomligt
obunden ställning. Otvivelaktigt skulle härigenom skapas en klyfta
mellan det ordinarie befälet och reservbefälet, som ingalunda kan anses
önskvärd. Att annorstädes, där man genom själva härorganisationen
och förhållandena i övrigt har ett tillräckligt antal reservofficerare sig
tillförsäkrat, reservofficerare utom tjänsten icke ställts under krigslag,
kan möjligen hava berott bland annat därpå, att man på detta sätt
velat betona en skillnad mellan dem och officerarna på stat. Hos oss,
där antalet reservofficerare ännu icke ens tillnärmelsevis motsvarar mobiliseringsbehovet,
synes man icke böra gå denna väg, utan i stället söka
att så mycket som möjligt likställa reservofficerarna med de ordinarie.
Den minskade känsla av samhörighet, som skulle bliva eu följd av förslaget,
skulle otvivelaktigt lända organisationen till skada.

Någon direkt olägenhet av de hittills gällande bestämmelserna
i ämnet har icke påvisats, lika litet som, såvitt handlingarna utmärka,
från deras sida, som saken närmast rör, framkommit något önskemål
om förändring av deras nuvarande ställning. Slutligen må framhållas
den anmärkningsvärda oegentlighet, som förslaget skulle medföra därutinnan,
att en reservofficersvolontär, som alltifrån antagandet varit krigsman
även under de tider, då avbrott i tjänstgöringen förekommit, i och
med utnämningen till officer skulle förlora denna ställning.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att slutorden i förevarande
stycke »då den är i tjänstgöring eller uppträder i militär tjänstedräkt»
måtte utgå.

Därest emellertid de anförda betänkligheterna mot den föreslagna
anordningen icke vinna avseende, utan en begränsning i berörda hänseenden
anses böra ske, torde denna gränslinje dock icke kunna i allo
uppdragas på sätt förslaget innehåller. Anmärkningen riktar sig mot
föreskriften att'' iförandet av uniform skulle för ifrågavarande personal
ovillkorligen medföra krigsmannaställning, så att utan avseende å själva
brottets art eller beskaffenhet gärningsmannens klädedräkt vid tiden för
brottets begående skulle vara avgörande för frågan om krigslags tillämplighet
eller icke. Att vid ett system sådant som det nu föreslagna
bärandet av tjänstedräkt utom tjänsten bör för reservpersonalen medföra
likställighet i förevarande avseende med militärpersoner på stat synes
visserligen väl motiverat, såvitt angår det yttre uppträdandet. Detsamma

335

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

gäller även ifråga om sådant, som eljest hänför sig till den direkta
personliga beröringen med andra militärpersoner. Men i andra fall synes
uniformsfrågan rimligen icke kunna tillerkännas dylik avgörande betydelse,
så exempelvis vid brott sådana som förledande eller hjälpande
till rymning eller underlåtenhet att den upptäcka, stympning eller annan
sådan åtgärd i syfte att åstadkomma oduglighet till krigstjänst, då
gärningen sker före inkallelse till tjänstgöring, underlåtenhet att uppenbara
stämpling till uppror, brottsliga uppmaningar enligt 69 och 72
§§, då brottet sker genom utspridande av skrift, förolämpning, som sker
skriftligen, obehörig klagan över förnärmelse i tjänsten, i allmänhet
brott riktade mot krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,
falsk angivelse i disciplinmål m. m. I fråga om dessa och likartade
brott torde det ej kunna gå för sig att låta gärningsmannen, där han
eljest icke lyder under krigslag, hemfalla under sådan lag till följd av
den måhända rent tillfälliga omständigheten, att han vid gärningens
begående var iförd militär tjänstedräkt. Under ovan angivna förutsättning
lärer bestämmelsen i fråga böra så till vida ändras, att bärandet
av tjänstedräkt får betydelse endast med avseende å vissa härför lämpade
brott, vilka i sådant fall naturligtvis måste i lagen särskilt angivas.

Justitierådet Thomasson och regeringsrådet Thulin:

Vi instämma så till vida i vad justitierådet Svedelius och översten
Mörcke ovan anfört, att enligt vår mening nödiga ändringar böra vidtagas
för att bärandet av tjänstedräkt icke i fråga om reservpersonalens
bestraffning må tilläggas betydelse med avseende å andra brott än sådana,
som äro att hänföra till s. k. konduitförseelser.

6 §•

Lagrådet:

I punkterna 2:o) och 3:o) av denna paragraf förklaras vissa funktionärer,
ehuru de äro anställda vid krigsmakten, likväl icke lyda under
strafflagen för krigsmakten. Tjänsteförseelser av dessa funktionärer
falla alltså — om man frånser prästerna — under 25 kap. allmänna
strafflagen men upptagas till bedömande vid krigsdomstol. Det säregna
i dessa personers ställning ligger kanske huvudsakligast däri, att de icke
äro underkastade befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt. Detta torde
ej heller vara nödvändigt i fredstid.

Men i krigstid ställer sig saken väsentligen annorlunda. Befälhavaren
måste då emot alla hava lika medel att upprätthålla ordningen

336

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och att giva ögonblickligt eftertryck åt sina härför utfärd;)de föreskrifter.
Härvid har man icke minst att räkna med den moraliska verkan därav,
att alla äro i samma ställning; det skulle helt visst menligt inverka på
disciplinen, om soldaterna kunde påvisa personer i lägret, vilka icke
vore underkastade krigslagarna på samma sätt som de andra. På en
sådan riktig tanke vilar tvivelsutan bestämmelsen i punkt 6:o att de,
som erhålla tillstånd att åtfölja hären, få underkasta sig att stå under
krigslagarna. Det måste fördenskull förefalla synnerligen oegentligt att
personer, som innehava anställning vid krigsmakten, i detta hänseende
ansetts kunna behandlas annorlunda än personer, vilka endast på grund
av lämnat medgivande äro tillstädes i lägret.

För de undantagna kategorierna har frågan praktisk betydelse
egentligen beträffande domare och åklagare samt möjligen kvinnliga
betjänte vid militära sjukhus; övriga funktionärer komma, åtminstone
enligt nu gällande reglementen, icke med i fält.

På grund av vad nu anförts och då i förevarande avseende med
krig torde böra likställas sjötåg och mobilisering, vill alltså lagrådet
förorda en sådan ändring i förslaget, att en var, som åtföljer krigsmaktens
fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning, kommer att lyda
under strafflagen för krigsmakten.

Däremot synes det knappast lämpligt att kvinnliga funktionärer
i något fall äro" under fredstid underkastade krigslagarna. Så skulle
emellertid enligt förslaget bliva fallet med de kvinnliga hantverkare,
vilka, om ock till ett mindre antal, pläga anställas vid truppförbanden,
såsom exempelvis föreståuderskor för skrädderiverkstäder eller tvättinrättningar.
Ur denna synpunkt torde en ändrad avfattning av paragrafen
vara önskvärd.

Skulle med anledning av vad under 1 § anförts den militära
reservpersonalen hänföras till krigsmän icke blott då den är i tjänstgöring
eller då den utom tjänsten uppträder i militär tjänstedräkt, utan
även eljest, synes i konsekvens härmed den civila reservpersonalen böra
lyda under strafflagen för krigsmakten i enahanda utsträckning som
civila ämbete- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten
samt övertalig dylik personal. Anses emellertid den i förslaget upptagna
begränsningen höra bibehållas, vill lagrådet erinra om vad ovan
under 1 § anmärkts dels beträffande uttrycket »i tjänstgöring» och dels
om den betydelse, som bärandet av tjänstedräkt bör äga i det avseende,
varom här är fråga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

337

i §■

Lagrådet:

Därest det föreslagna systemet i avseende å reservpersonalens
ställning bibehålies, böra orden »utom då de äro att anse såsom krigsmän»
utbytas mot något allmännare uttryck, enär här även avses den
civila reservpersonalen, vars medlemmar väl skulle under vissa förutsättningar
lyda under lagen men icke i något fall vara att anse som
krigsmän.

8 §•

Lagrådet:

I kommitténs förslag hade denna paragrafs första stycke följande
lydelse: »Envar, som, medan han vistas å krigsskådeplats eller av krigsmakten
ockuperat område, begår brott, som.....varde, ändå att han eljest

icke är lydande under denna lag, straffad efter denna lag.»

Denna lagtext utvisar väl ej, att endast krigsskådeplats inom riket
varit åsyftad, men i motiven angavs, att därmed skulle förstås sådant
område, som, jämlikt de uti inledningen till fälttjänstreglementet därom
meddelade bestämmelser, avdelats till eller vore att betrakta såsom krigsskådeplats;
i nämnda reglemente lämnas emellertid föreskrifter allenast
om krigsskådeplats inom riket. Med »ockuperat område» skulle enligt
motiven avses ett av den svenska krigsmakten under pågående krig faktiskt
besatt eller behärskat fientligt område.

Vid granskningen av det till Högsta domstolen remitterade strafflagsförslaget
anmärktes, att ifrågavarande paragraf syntes böra något
förtydligas. Sålunda framginge det ej, att — såsom meningen syntes
vara — endast krigsskådeplats inom riket avsåges. Då av krigsmakten
ockuperat utländskt område tydligen icke utan vidare omfattade utländsk
krigsskådeplats, vore anmärkningen icke blott av formell art utan det
läge verklig praktisk vikt vid att uttrycket »krigsskådeplats» vid lagtilllämpningen
ej gåves en vidsträcktare omfattning än som avsetts.

I anledning därav erhöll första stycket i denna paragraf i propositionen
till 1908 års riksdag i förevarande avseende samma lydelse
som nu föreslagits. I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
angavs, att första stycket i den av flertalet ledamöter i Högsta
domstolen angivna riktning förtydligats, så att någon tvekan icke vidare
skulle kunna förekomma, att annat utländskt område här ej åsyftades än
sådant, som vore av krigsmakten ockuperat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 43

338

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förevarande bestämmelse skall alltså äga tillämpning endast inom
riket å krigsskådeplats eller i mobiliserad fästning samt utom riket å
område, som av krigsmakten ockuperats.

Det synes uppenbart, att vid tolkningen av dessa begrepp —
ockuperat område och krigsskådeplats — folkrättsliga regler böra vinna
beaktande. Enligt det vid konferensen i Haag den 18 oktober 1907
överenskomna, av Kungl. Maj:t den 20 november 1909 fastställda reglemente
angående lagar och bruk i lantkrig avd. III art. 42 anses ett
område vara ockuperat, »då detsamma faktiskt befinner sig under den
fientliga arméns herravälde». Därjämte inskränkes begreppet därtill, att
»ockupationen omfattar endast områden, å vilka detta herravälde upprättats
och kan utövas». Beträffande åter begreppet krigsskådeplats
giver Haagkonventionen icke närmare ledning vid bedömandet av vad
därmed skall förstås. I fälttjänstrcglementet för armén givas regler
endast angående krigsskådeplats inom riket, men tydligt är att, därest
ej särskilda regler komma att meddelas, krigsskådeplats vid krigföring
utom riket bestämmes efter grundsatserna för modern krigföring — d. v. s.
varje område, där båda de krigförande hava stridskrafter, blir krigsskådeplats.
1 den handbok i internationell rätt för marinen, som 1910
av Kungl. Maj:t utfärdats att tjäna till ledning vid bedömandet av internationella
rättsfrågor, förekomma i 40 § bestämmelser, utvisande att med
sjökrigsskådeplats i egentlig mening avses det område, där båda de krigförande
hava sjöstridskrafter.

Det synes därför vara otvivelaktigd, att ockuperat utländskt område
icke nödvändigt omfattar utländsk krigsskådeplats. Lagrådet anser något
skäl icke föreligga, att brott, som avses i denna paragraf, icke skola
falla under lagen, då de begås å krigsskådeplats utom riket, även om
denna icke ligger inom ockuperat område. Åtminstone en del av de
brott, som här avses, kunna ock väl tänkas förekomma å sjökrigsskådeplats
utom territorialgränsen.

Lagrådet hemställer därför, att 8 § måtte så omarbetas, att den
blir tillämplig å krigsskådeplats även utom riket å ej ockuperat område.
Därigenom skulle jämväl vinnas den fördel, att krigsskådeplats i förbunden
stat komme att falla under förevarande bestämmelse.

Något hinder för en sådan utvidgning torde ej förefinnas i den
omständigheten, att bestämmelsen även äger tillämplighet å utlänningar.
Ehuru det ej uttryckligen utsagts, är det tydligt att — på sätt även
framhölls av departementschefen vid framläggandet av 1908 års förslag
— tillämpligheten av den givna regeln är begränsad av gällande folkrättsliga
regler, så att straff ej kan ifrågakomma, där den handlande

339

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såsom undersåte i den stat, som för krig med Sverige, eller eljest på
grund av befattning i denna stat innehar en sådan ställning, att hans
handling från folkrättslig synpunkt är att anse såsom berättigad.

12 §.

Lagrådet:

Kommittéförslaget upptog såsom lydande under lagen i sista
momentet av 6 § »i militärhäkte insatta eller å militärsjukhus intagna
personer, ändå att de eljest icke skulle lyda under denna lag». Såsom
av motiven framgår, hade kommittén härvid närmast för ögonen det
fall att någon, som varit i tjänstgöring, kvarsitter i häkte eller kvarligger
å sjukhus efter tjänstgöringstidens slut. I något jämkad form ingick
samma stadgande i det omarbetade förslag, som underställdes Högsta
domstolens granskning. Vid nämnda granskning anmärktes, att stadgandet
borde erhålla en något förändrad avfattning, varav tydligt framginge,
att det uteslutande avsåge personer, vilka vid insättande i häkte
eller intagande å sjukhus lydde under krigslag, och att stadgandet sålunda
borde innehålla, att dylik person, så länge han kvarsutte i häktet eller
vårdades å sjukhuset, fortfarande skulle lyda under lagen, även om under
tiden de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under lagen.
Uppenbarligen avsåg denna anmärkning att förebygga misstolkning i
den riktning, att en person, som utan föranledande av något militärt
tjänsteförhållande tillfälligtvis kommit att insättas i militärhäkte eller
intagas å militärsjukhus, härigenom skulle under sin längre eller
kortare vistelse därstädes bliva underkastad krigslag. I anledning avanmärkningen
gavs åt stadgandet den lydelse det nu innehar, och blev
i sammanhang härmed stadgandet överflyttat till förevarande paragraf.

Emellertid synes stadgandets tillämplighet, vad angår personer,
som insättas i militärhäkte, icke böra begränsas till det fall, att vederbörande
vid insättandet i häktet lyder under krigslag. Enligt 11 § gäller
ju, bland annat, att om någon, medan han lyder under krigslag, begår
brott, varå lagen är tillämplig, han skall straffas efter samma lag, ändå
att brottet ej åtalas, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka
han lydde under lagen. Inträffar dylikt fall och ådömes den tilltalade
sådant straff", som skall avtjänas i militärhäkte, bör han naturligtvis under
sin vistelse därstädes lyda under lagen, fastän han icke gjorde det vid
tiden för insättandet.

Jämväl i ett annat avseende synes stadgandet böra erhålla en ökad

340

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

räckvidd. Åven beträffande arrest utan bevakning kan verkställigheten
komma att utsträckas utöver tjänstetiden eller påbörjas först efter densammas
utgång. Så länge detta straff endast kunde ådömas officerare
och underofficerare, var detta av mindre betydelse. Annorlunda ställer
sig saken, då samma straff, såsom förslaget innefattar, skulle kunna
tillämpas även å manskap och därvid regelmässigt skulle verkställas i
kasernrum. Konsekvensen synes då fordra, att även den efter tjänstetidens
slut fortsatta eller först därefter påbörjade verkställigheten av detta
straff medför den straffskyldiges ställande under lagen, så länge verkställigheten
pågår.

Med anledning härav vill lagrådet hemställa, att stadgandet i nu
angivna hänseenden utvidgas.

13 §.

Lagrådet:

Andra stycket i denna paragraf, vilket saknar motsvarighet i nu
gällande lag, har av kommittén tillagts med hänsyn till 8 § i förslaget
samt vad 1 kap. 2 § allmänna strafflagen innehåller rörande åtal mot
utländsk man för brott begånget utom riket. Kommittén, som utgått
därifrån, att i saknad av annan bestämmelse Konungens tillstånd skulle
erfordras för åtal emot utlänning i här avsedda fall, har helt naturligt
funnit, att detta skulle föranleda mycken omgång och att ändamålet
med 8 § i följd härav skulle i viss mån förfelas. Till undvikande av
denna olägenhet föreslog därför kommittén stadgandet i fråga.

Det synes till en början anmärkningsvärt, att kommittén med sin
uppfattning begränsat stadgandet till det fall, att utländsk man, medan
han vistas å område, som av den svenska krigsmakten ockuperats, begår
brott, som skall straffas efter strafflagen för krigsmakten. Härunder
skulle visserligen komma att inbegripas — förutom det fall kommittén
enligt motiven avsett, eller att utlänning å ockuperat område begår
brott, som i 8 § omförmäles, — jämväl det fall att å dylikt område
någon enligt lagen straffbar handling begås av utlänning, som med
behörigt tillstånd åtföljer krigsmakten, t. ex. en krigskorrespondent, eller
av krigsfånge. Men krigskorrespondenter och krigsfångar äro ock för
gärningar förövade utom riket på annat än ockuperat område underkastade
krigslag. Detsamma gäller även om annan utlänning, såvitt
fråga är om brott av det i 8 § andra stycket angivna slag. Kommitténs
ståndpunkt borde därför följdriktigt hava medfört, att man, för

341

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

undvikande av onödig omgång, även i dessa fall åt högste befälhavaren
inrymt befogenhet att i Konungens ställe förordna om åtal.

Lagrådet hyser emellertid tvivelsmål, huruvida kommitténs ovan
angivna uppfattning är riktig. De i allmänna strafflagens allmänna del
givna bestämmelser lära icke utan vidare kunna göras tillämpliga på
den strafflagstiftning, som förekommer i speciella lagar och författningar.
Vad särskilt angår strafflagen för krigsmakten, är däri angivet vilka
delar av ovannämnda allmänna bestämmelser skola äga tillämpning och
bland dessa upptages icke 1 kap. allmänna strafflagen. Då i strafflagen
för krigsmakten förekomma straffbud, som hänföra sig till brott av
svensk man mot utlänning å utrikes ort och till brott av utlänning
å sådan ort, synes det knappast vara därmed förenligt att för tillämpningen
av sådana straffbud skulle förutsättas särskilt tillstånd av Konungen
i varje fall. Andra stycket skulle fördenskull enligt lagrådets mening
icke vara behövligt. Men då måhända tvekan kan uppstå, särskilt ifråga
om bestraffning i de fall, då vid krigsdomstol skall upptagas mål angående
förbrytelse, därför straff icke skall ådömas enligt strafflagen för krigsmakten,
torde det ej vara ur vägen att i detta avseende meddela bestämmelser,
vilka därvid böra erhålla den omfattning, att under dem inbegripas
alla de fall, då en krigsdomstols verksamhet är att påkalla.

19 §.

Lagrådet:

Vid framläggande av förslaget till 1881 års strafflag för krigsmakten
yttrade departementschefen angående det lagrum — 2 kap. 13
§ — som motsvarar ifrågavarande paragraf, att användandet av militärhäkte
föreslagits endast där sådant läte sig göra, enär till en början
måhända bristande utrymme i militärhäktena icke skulle medgiva lagens
ovillkorliga tillämpning; han uttalade att något tvivel icke torde
behöva råda därom, att en brist i nämnda avseende, därest den skulle
förefinnas, bleve genom Konungs och Riksdags samverkan med det
snaraste avhjälpt. Emellertid har enligt erhållna upplysningar lagrummet,
såvitt angår avtjänande av straffarbete, icke vunnit tillämpning.
På grund av bristande utrymme och saknad av erforderliga anordningar
i militärhäktena verkställes vid de i lagrummet avsedda brott
ådömt straffarbete i allmän straffanstalt. Några åtgärder för möjliggörande
av bestämmelsens tillämpning äro icke ifrågasatta. Vid sådant
förhållande har det synts lagrådet tveksamt, huruvida någon som helst
föreskrift om militärhäktes användande för straffarbetes avtjänande kan

342

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bibehållas. Att såsom i förslaget skett föra in nya brott under en
bestämmelse, som endast är en lag på papperet, lärer icke böra ifrågakomma.

Men även om man ej vill besluta sig för utmönstrandet av denna
föreskrift, som icke tillämpas, torde med fog kunna göras anmärkning
mot den föreslagna utvidgningen med hänsyn till arten av de brott,
som äro i fråga. Uppror och upplopp äro förbrytelser, beträffande
vilka custodia honesta näppeligen torde vara på sin plats.

Såsom lagrådet förut framhållit, hava i förslaget upptagits åtskilliga
förbrytelser, för vilka straffet skall bestämmas efter allmän lag
och icke efter strafflagen för krigsmakten. Av kommitténs motiv framgår,
att denna åtgärd icke avser att medföra någon utvidgning av den
militära strafflagens tillämplighetsområde, utan endast utgör en rent
formell åtgärd, vidtagen uteslutande av lämplighetsskäl för att vinna större
enkelhet och tydlighet i rättegångslagens bestämmelser om krigsdomstolarnas
kompetens. Den vidtagna ändringen har emellertid fått den
verkan, att förslagets bestämmelser icke blivit fullt tydliga i de fall, då
däri stadgas, att olika regler skola gälla allt efter som ett brott innebär
en överträdelse av allmän lag eller av strafflagen för krigsmakten. Det
i denna paragraf först använda uttrycket »brott, varom i 5, 6, 7, 9, 11,
12 eller 14 kap. av denna lag förmäles» torde visserligen icke behöva
föranleda någon tvekan, då därmed uppenbarligen måste avses alla i
dessa kapitel omnämnda brott, vare sig straffet finnes utsatt där eller
en hänvisning skett till allmänna lagens straffbestämmelser. Härmed
har, såsom även kommittén framhållit, skett en ändring i sak i nu
gällande föreskrifter, vars lämplighet torde kunna ifrågasättas. Av det
i senare delen av förevarande paragrafs första moment begagnade uttrycket
»brott mot denna lag» framgår däremot icke med tydlighet, om
därmed avses alla i strafflagen för krigsmakten omförmälda brott eller
endast sådana brott, vid vilkas bestraffande någon speciell föreskrift i
nämnda lag skall komma till tillämpning. Samma oklarhet vidlåder
även åtskilliga andra stadganden i lagen såsom till exempel 29 och
32 §§.

För att det i varje fall skall bliva klart, vilka brott som äro avsedda,
lära därför olika uttryckssätt böra komma till användning, allt efter
som de ifrågavarande bestämmelserna i lagen avse att gälla alla i lagen
omnämnda brott eller endast sådana, för vilkas bestraffande strafflagen
för krigsmakten innehåller särskilda från den allmänna lagen avvikande
stadganden. I fråga om sistnämnda brott bör därvid tillika uppmärk -

343

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sammas de fall, då dessa- särskilda bestämmelser avse att brotten skola
anses vara begångna under försvårande omständigheter, samt de fall,
då böter skola utbytas mot disciplinstraff.

22-27 §§.

Översten Mörcke:

I förslaget hava ifråga om disciplinstraffen bestämmelser införts,
som avsevärt skilja sig från de nu gällande. Den mest genomgripande
förändringen är otvivelaktigt, att den nuvarande stränga arresten helt
och hållet avskaffats.

För, att bedöma lämpligheten av att ersätta de nu gällande bestämmelserna
med de föreslagna tror jag det vara av stor vikt att
undersöka, huru de förra verkat nedåt, d. v. s. vilka straff som i praktiken
blivit använda för förseelser av olika art och huru dessa straff
verkat till förekommande eller minskande av förseelser. Jag lägger
vid denna undersökning till grund sifferuppgifterna från ett av arméns
regementen, varvid jag naturligtvis valt det, som närmast stått mig till
buds, nämligen det regemente, vars chef jag är. Ur fångförteckningarna
för kalenderåret 1912 har jag sålunda hämtat åtskilliga uppgifter, vilka
jag här nedan kommer att anföra och åberopa.

Vaktarrest har vid Hallands regemente under det ifrågavarande
året kommit till användning för förseelser enligt nedanstående paragrafer
i strafflagen för krigsmakten:

§ 102 (fylleri och övrig brist i anständigt uppförande) samt § 144
(försummelse av tjänsteplikt)— i 44 fall under sammanlagt 158 dagar;

§§ 85 och 87 (underlåtenhet att fullgöra förmans befallning eller
överordnads föreskrifter i sådana lindriga fall, som jämlikt den förra
paragrafen straffas enligt § 144) — i 10 fall under sammanlagt 42
dagar; samt

§ 68 (olovligt undanhållande) — i 17 fall under sammanlagt 89

dagar.

Man finner härav, att det ojämförligt största antalet av de med
vaktarrest bestraffade förseelserna utgöres av sådana, vilka på grund av
själva sin art skett oöverlagt och utan uppsåt att fela. Ett undantag
härifrån utgöra visserligen förseelserna enligt § 68, men i de fall, då
det olovliga undanhållandet bestraffats med vaktarrest, har det antingen
gällt de första förseelserna av detta slag av dittills pålitligt manskap
eller också har tiden för undanhållandet varit kort och tjänstgöringen
icke därav lidit något men. Med vaktarrest har således bestraffats de

344

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

mera ouppsåtliga förseelserna samt de lindrigare fallen av olovligt
undanhållande. Det synes mig också som om vaktarrest för förseelser
av dessa slag skulle vara ett väl lämpat straff. Här gäller det icke att
tillfoga den skyldige något lidande, som kan verka avskräckande på
honom själv och kamraterna. Vad man fastmera önskat genom straffet nå
är att väcka den skyldiges slumrande pliktkänsla och de övrigas ambition
att taga sig till vara för liknande frestelser. Vaktarresten betraktas
allmänt av manskapet icke såsom något kännbart straff utan på sin höjd
som ett tillfälligt obehag. Det fruktas säkerligen heller icke annat än
av dem, som hava ambition och söka undvika detta straff, icke därför
att det förorsakar dem något lidande utan därför att de anse det i och
för sig vara skamligt att bliva straffad. Det i viss mån skymfliga uti
att bliva instängd bidrager onekligen härtill. På känsliga naturer verkar
således även detta lindriga straff avskräckande. Så är däremot ingalunda
fallet beträffande de mera förhärdade naturerna. För dem betyder
skammen av straffet intet, men däremot hysa de en viss fruktan för
kroppsligt lidande.

En sådan verkan har utan tvivel den stränga arresten — om också
ej på långt när i den mån, som den, vilken icke sett detta straff på närmare
håll, föreställer sig. Sträng arrest har kommit till användning för förseelser
enligt nedanstående paragrafer i strafflagen för krigsmakten:

§ 68 (olovligt undanhållande) — i 34 fall under sammanlagt 177
dagar;

§§ 84, 85, 87, 90 och 141 (brott mot krigslydnaden) — i 17 fall
under sammanlagt 98 dagar; samt

§ 102 (fylleri och övrig brist i anständigt uppförande) — i 15 fall
under sammanlagt 66 dagar.

Om man undantager förseelserna enligt § 102, därvid sträng arrest
i de flesta fallen kommit till användning därför att förseelsen begåtts
av underbefäl av manskapet i meniges åsyn, så äro alla de övriga till
sin natur sådana, att de begås uppsåtligen, om ock det någon gång
inträffar, att brotten mot krigslydnaden begås i hastigt mod.

Påfallande är det stora antalet fall av olovligt undanhållande.
Och märkas bör, att här är det i allmänhet ej fråga om ett undanhållande,
som varat några timmar, ty sådana förseelser hava, såsom ovan
påvisats, bestraffats med vaktarrest, varförutom man nog redan innan
sistnämnda straffart tillgreps i många fall inom kompaniet sökt medelst
tillrättavisningar stävja oskicket. Här gäller det tvärtom oftast en eller
flera dagars bortovaro från tjänstgöring eller också återupprepat olovligt
undanhållande av kortare tids varaktighet. Man har måst tillgripa den

345

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stränga arresten, sedan alla övriga medel visat sig fruktlösa, I varje
fall hava dessa personer, som olovligen undanhållit sig, begått förseelsen
med full vetskap om det straff, som väntade dem, sedan de återvänt
till sin tjänst. Kan man nu med sådana siffror för ögonen anse den
ifrågavarande straffartens borttagande tillrådligt? Skola ej i sådant fall
dessa förseelser bliva ännu talrikare, då truppen snart nog blir övertygad
om befälets maktlöshet att genom disciplinära medel utöva någon
påverkan på de personer, som på detta sätt vilja undandraga sig sina
tjänsteplikter? För chefen, som har bestraffningsrätten, återstår ju ej
annat än att hänskjuta målen till krigsrätt, och säkerligen skulle, om
de föreslagna bestämmelserna varit gällande, det så skett i de flesta av
de ovan omnämnda 34 fallen. Följden härav hade blivit att mången,
som nu bestraffats med 6 — 8 dagars sträng arrest, i stället blivit ådömd
fängelse (jfr förslaget § 52).

Detta att man i vida flera fall än tillförene skall nödgas låta
målen gå till krigsrätt gäller i ännu högre grad beträffande brotten mot
krigslydnaden. De paragrafer i nuvarande lagen, som behandla dessa
brott (§§ 84, 85, 87, 90 och 141), föreskriva i regel, att endast då omständigheterna
äro synnerligen mildrande disciplinstraff må användas.
Och i detta avseende innebär förslaget icke någon ändring (jfr §§ 75,
76, 80, 81, 82 och 124). Nu är det just ej ofta förekommande, atr
ifråga om dessa brott omständigheterna äro »synnerligen mildrande»,
åtminstone efter en domstols syn på tingen. Den med bestraffningsrätt
utrustade chefen har däremot härvid något mera frihet för sin åskådning.
Huru mången gång har jag icke sökt uppleta någon mildrande
omständighet, på grund varav jag kunnat ålägga en sådan brottslingsträng
arrest i stället för att hänvisa målet till krigsrätt, där han med
all sannolikhet blivit ådömd fängelse? Men detta har jag kunnat göra
därför, att jag vetat att den stränga arresten är ett för individen
kännbart och för andra avskräckande straff. Åt ett straff av 15 dagars
vaktarrest skulle han helt säkert endast hånlett — och hans för uppstudsighet
anlagda kamrater likaså. Då det torde vara ytterst sällsynt,
att ett brott av detta slag är av den beskaffenheten, att chefen kan
anse det sonat med vaktarrest, måste följden otvivelaktigt bliva ett
ökat antal krigsrättsmål, där domen, sedan den stränga arresten borttagits,
i regel blir fängelse.

Jag tror sålunda fullt och fast, att om den föreslagna lagen varit
gällande, en stor del av de förseelser, som vid regementet belagts med
sträng arrest, i stället skulle hava blivit bestraffade med fängelse. Och
jag tvivlar på, att detta verkligen kan vara ett steg i human riktning
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 44

346

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

— detta att en del personer i stället för ett disciplinstraff, som för tillfället
vållar lidande men efter dess utstående är så gott som glömt, beläggas
med den allmänna lagens frihetsstraff. I allmänhetens och kamraternas
ögon blir en sådan person därigenom en brottsling, vilket ingalunda är
fallet beträffande den, som undergått disciplinstraff av sträng arrest.
Den, som sett dessa förhållanden på nära håll, vet väl i huru hög grad
8 dagars sträng arrest föredrages av de brottsliga själva framför en
månads fängelse. Sådant har jag förnummit mången gång, där tvivel
kunnat råda, huruvida domen skulle lyda på det ena eller det andra.

Om sålunda borttagandet av den stränga arresten i viss mån
kommer att verka i alldeles motsatt riktning mot vad man åsyftat, så
har denna åtgärd dessutom den ännu betänkligare följden, att efter dess
genomförande disciplinen svårligen skall kunna upprätthållas. Det är ju
en erkänd sak, att något medel till skärpning av det straff, som eljest
endast består i frihetens förlust, måste finnas, för så vitt det skall vara
möjligt att hålla de sämre elementen inom eu trupp i styr. I förslaget
har man med erkännande av detta faktum trott sig finna detta skärpningsmedel
i hårt nattläger, som skulle kunna komma till användning under
högst 10 dagar av strafftiden (§ 25). Skärpningen motsvaras ju helt
och hållet av det skärpningsmedel »mistning av sängkläder», som redan
nu står till buds för skärpning av såväl sträng arrest som vaktarrest
vad manskapet beträffar. Medlet är sålunda ingalunda hos oss oprövat.
Låt oss se i vad utsträckning det kommit till användning vid Hallands
regemente under år 1912. Det har använts till skärpning av sträng
arrest i 10 fall under sammanlagt 57 dagar. Sådan skärpning av vaktarrest,
vilket straff hittills haft karaktären av ett rent ambitionsstraff, har
däremot icke förekommit. Den jämförelsevis ringa användningen av
detta skärpningsmedel giver vid handen, att man — åtminstone vid det
ifrågavarande regementet — ej hyser på långt när så stor tillit till dess
avskräckande verkan på uppstudsiga individer som till det mörka enrummet.
Hårt nattläger är enligt mitt förmenande fullkomligt lika mycket som
det mörka enrummet att anse såsom ett affliktivt straff — ja är det
måhända i ännu högre grad. Men det har olägenheten av att ej vara
på långt när så mycket fruktat. Det betyder för en ung, frisk och
kraftig 21-äring föga, om han måste sova på bara golvet, särskilt om
han till följd av tjänstgöring i skog och mark är trött och i behov av
vila. Och tjänstgöring skulle ju enligt förslaget kunna ifrågakomma
för dem, som undergå vaktarrest (§ 24). Att det hårda nattlägret i
jämförelse med det mörka enrummet med hänsyn till dess rent fysiska
verkan på individen är brutalare, synes mig ligga utom allt tvivel.

347

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Detta skärpningsmedel vållar i motsats till det andra hos en del känsligare
individer en verklig kroppslig smärta. Nervernas känslighet toi''de härvid
hava ett stort inflytande. Jag tror därför, att just detta skärpningsmedel
mera än andra verkar ojämnt, så att det för en individ kännes mycket
smärtsamt men för en annan ej medför den minsta olägenhet. Så är
ej i lika hög grad förhållandet med det mörka enrummet, vid vilket
straffs undergående den straffskyldige är så att säga mera passiv. Jag
kan sålunda ej finna något skäl till den stränga arrestens borttagande
på grund av den brutalitet, som förmenas ligga däruti, vid det förhållandet
att man ansett sig kunna ur samma synpunkt bibehålla det
hårda nattlägret.

Huvudsaken vid dessa jämförelser är och förblir emellertid, om det
ur disciplinär synpunkt kan bliva tillfyllest att hava det hårda nattlägret
såsom enda möjliga skärpningsmedel för vaktarresten. Min erfarenhet
från en lång trupptjänstgöring är, att det hårda nattlägret föga fruktas
av manskapet samt att enbart detta skärpningsmedel icke skall bliva
effektivt nog för att nå det åstundade målet — att göra disciplinstraffet
i vissa fall avskräckande för de sämre elementen inom krigsmakten. Då
jag, i likhet med vad som i motiven till förslaget framhållits, anser det
vara uteslutet att såsom skärpningsmedel införa inskränkt kost eller
tyngre arbete, kommer jag till den slutsatsen, att inneslutning i mörkt
enrum är det för oss lämpligaste skärpningsmedlet och att det icke kan
undvaras utan att möjligheten att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten
i hög grad äventyras. Vid sidan av detta skärpningsmedel anser jag
att även hårt nattläger såsom ytterligare skärpning för särskilt trotsiga
individer bör komma till användning.

Det gives för övrigt en kår inom krigsmakten, varifrån redan under
nuvarande förhållanden talrika exempel kunna hämtas på befälets maktlöshet
att hålla ordning, då kännbara straff saknas. Detta är skeppsgossekåren.
För de skeppsgossar, som äro under 18 år, måste enligt
gällande lag ålagd sträng arrest förvandlas till vaktarrest. Varje dem
ålagt straff blir sålunda faktiskt vaktarrest, och kan denna skärpas med
mistning av sängkläder. Här har man sålunda en kategori, vilken nu
straffas just efter samma principer som förslaget innebär. Den som vill
se huru detta bestraffningssystem utfaller, behöver endast studera chefens
för nämnda kår årliga rapporter. Upprepade gånger klagas här — i
avsikt att för skeppsgossar under 18 år få införd kroppsaga — över
vaktarrestens olämplighet såsom rättelsemedel, över de svårhanterliga
elementens ringa fruktan härför samt över chefens vanmakt att hålla

348

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ordning. Med sådana exempel för ögonen kan man ej annat än känna
starka tvivelsmål om de föreslagna disciplinstraffens effektivitet.

Man har sagt, att ett sådant straff som den mörka arresten icke
skulle passa inom en värnpliktsarmé. Även om så vore fallet, vilket
dock jävas av många exempel från utlandet, får man dock ej glömma,
att även värvat folk finnes till stort antal inom vår krigsmakt, och erkännas
må, att från detta håll komma proportionsvis vida flera kandidater
till den mörka arresten än ur de värnpliktiges led. Det kan måhända
vara av ett visst intresse att se proportionen mellan dessa båda
kategorier vid ett regemente. Under år 1912 undergicks vid Hallands
regemente sträng arrest av: 46 fast anställda i sammanlagt 241 dagar
(därav tillhörde en del andra regementen, men var vid bestraffningens
tilldelande i tjänstgöring vid Hallands regemente, nämligen 26 stycken
i 142 dagar) samt 19 värnpliktige i sammanlagt 96 dagar.

Erfarenheten från utlandet pekar också i den riktningen, att man
ej vågat avstå från ett kännbart disciplinärt medel att hålla de sämre
elementen i styr — detta medel må nu bestå i mörk cell, vatten- och
brödstraff, inskränkt kost, kroppsaga, bojor eller annat. Och här är det
hela tiden fråga om länder, där allmän värnplikt är rådande i större
utsträckning än i Sverige, ty där finnas proportionsvis mycket färre fast
anställda.

De högsta måtten av disciplinstraff, som av befälhavare kunna
åläggas manskap, äro i olika länder:

Norge: Vaktarrest högst 30 dagar.

Skärpning förekommer icke.

Danmark: Mörk arrest högst 15 dagar, å krigsskepp högst 20 dagar.

Mörk arrest på inskränkt kost högst 10 dagar, å krigsskepp
högst 20 dagar.

Vatten- och brödstraff högst 10 dagar, å krigsskepp högst
20 dagar, och

arrest i bojor högst 10 dagar.

Ryssland: Mörk arrest högst 8 dagar.

Skärpning med inskränkt kost.

Tyskland: Mörk arrest högst 14 dagar med skärpning bestående i hård

bädd samt vatten och bröd.

Österrike-lTngern: Skärpt arrest högst 30 dagar.

Såsom skärpningar förekomma inskränkt kost, hård bädd,
beläggning med järn, mörk cell, kroppsaga m. m.
Frankrike: Fängelse högst 60 dagar.

349

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Fängelse i enrum högst 8 dagar. Skärpning med ned’
satt kost.

För flottan: mörk arrest eller arrest i bojor högst 30 dagar.
Belgien: Mörk arrest högst 8 dagar.

Holland: Sträng arrest högst 14 dagar. Verkställes i ljus cell.

Skärpning med inskränkt kost, minskad sold m. m.
Schweiz: Sträng arrest högst 20 dagar. Skärpning med vatten och

bröd högst halva tiden.

Italien: Sträng arrest högst 15 dagar. Skärpning med inskränkt

kost.

Mörka arreststratlet finnes sålunda i Danmark, Ryssland, Tyskland,
Österrike-Ungern, Belgien och Frankrike (för flottan). Däremot
saknas denna straffart — förutom i Norge — i Frankrike (för armén),
Holland, Schweiz och Italien. I dessa senare länder har man dock i
stället ett motsvarande affliktivt straff — såsom vatten- och brödstraff,
inskränkt kost o. s. v. Betecknande är, att den — för så vitt jag har
mig bekant — nyaste lagstiftningen å detta område, den belgiska, har
upptagit ett disciplinstraff av mörk arrest i 8 dagar. Norge torde
vara det enda land, där man vågat gå så långt, att man ej har något
som helst skärpningsmedel för det vanliga arreststraffet. Försöket kan
knappast sägas hava utfallit lyckligt. Man har fått känna på vad det
innebär, att befälet ej har till sitt förfogande ett kraftigt verkande
disciplinstraff. Att döma av pressen hava oroligheter av allahanda slag
samt även myteri vid flera tillfällen förefallit, varvid befälet stått maktlöst.
Exemplen från grannlandet mana oss icke till efterföljd.

Däremot anser jag det vara självfallet, att ifrågavarande straff ej
bör få påbörjas med mindre läkare förklarat, att detsamma utan fara för
hälsan kan undergås (jämför nuvarande lag § 22).

Att förslaget (§ 25) såsom villkor för åläggande av skärpning
uppställt att synnerlig råhet eller grovt trots föreligger, anser jag icke
lyckligt. I reservation till kommittébetänkandet har nuvarande chefen för
generalstaben behandlat detta spörsmål och för sin åsikt givit, enligt
min mening, synnerligen talande skäl.

På grund av vad jag ovan anfört vågar jag påstå, att man ej
utan ytterlig fara för disciplinens vidmakthållande kan borttaga den
stränga arresten. Helst skulle jag se, att den stränga arresten bibehölles
i sin nuvarande form och med sitt nuvarande maximimått 8
dagar, vilket visat sig vara väl avpassat efter behovet.

Anses emellertid en sådan åtgärd att bibehålla den stränga arresten

350

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såsom ett särskilt straff icke böra vidtagas, så kunna dock ur disciplinär
synpunkt något så när tillfredsställande förhållanden nås därigenom att
förslagets §§ 25, 26, 27 och 29 erhålla den lydelse, som i 1908 års
proposition givits åt motsvarande paragrafer. Därjämte komma givetvis
även en del andra paragrafer att av en sådan ändring beröras.

Justitieråden Thomasson och Svedelius samt regeringsrådet Thulin:

Det centrala i krigslagstiftningen är otvivelaktigt stadgandena till
upprätthållande av tukt och disciplin. Det är huvudsakligen behovet
av dylika bestämmelsers meddelande, som betingar speciallagstiftning å
detta område. Härvid torde det mindre gälla att särskilt strängt bestraffa
verkliga brott. Av vida större vikt är det för visso att träffa lämpliga
anordningar till ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.
Åt den disciplinära bestraffningen måste fördenskull ägnas den
största uppmärksamhet.

Klart är, att då inom lagrådet den speciellt sakkunnige ledamoten
gjorde de uttalanden, som här ovan intagits, de betänkligheter mot
förslaget i denna del skulle ökas, vilka helt naturligt hos oss framkallades
därav, att den stränga eller så kallade mörka arresten, varom
frågan egentligen gäller, i kommittéförslaget bibehållits enligt beslut av
en övervägande majoritet samt att de militära myndigheter, som yttrat
sig om denna strafform, med allenast ett par undantag delat kommitténs
uppfattning. Då värnplikten omfattar nationens hela manliga ungdom,
kan man ej dölja för sig att bland dem, som vapenövas, måste finnas
många, vilka aldrig lärt sig lyda, många, som icke hava någon känsla
för att de fullgöra en plikt mot samhället utan betrakta vapenövandet
såsom ett påtvingat ont, ja även åtskilliga med dåliga eller rent av brottsliga
anlag, som måhända i följd av en försummad uppfostran fått utveckla
sig ganska långt. Lätt inses, att man för åstadkommande av
rättelse i dylika fall ej alltid kan förfara med len hand. Men tukt och
disciplin måste åvägabringas och nödiga medel härtill få icke av lagstiftaren
undanhållas. De betydande ekonomiska och personliga offer,
som försvaret kräver av samhällets medlemmar, skulle eljest i mycket
bliva utan gagn. Synnerlig uppmärksamhet synes oss böra skänkas åt
det anförda skälet, att ett utmönstrande av den stränga arresten skulle
medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal fall. Lagstiftningen,
som dock haft till ögonmärke att humanisera, skulle under sådana förhållanden
med fog kunna tillvitas att hava gjort sig skyldig till inhumanitet.

351

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vid remitterandet av förslaget till lagrådet var utredningen uti
ifrågakomna hänseende så till vida ofullständig, att endast ett''mindre
antal av de militära myndigheterna uttalat sig i saken. Visserligen
hade yttranden från dem infordrats över kommittéförslaget, men då däri
den stränga arresten var bibehållen, saknades egentlig anledning att
ingå på frågan om dess avskaffande. På grund av reservationer till
kommittébetänkandet avgåvos dock yttranden även därom av en del
myndigheter, vilka, såsom redan anmärkts, i de allra flesta fall på}^rkade
bibehållande av den stränga arresten. Då under tiden för lagrådets
granskningsarbete krigsbefälet var samlat i huvudstaden, och tillfälle
således erbjöds att erhålla det önskvärda fullständigandet, var det naturligt
att lagrådet begagnade detta tillfälle. Lagrådet inbjöd fördenskull
arméfördelningscheferna samt regemente- och kårcheferna att sammanträda
med lagrådet. Av dessa, 59 till antalet om man frånräknar lagrådets
sakkunnige ledamot, infunno sig 54 vid sammanträdet. Av de
övriga läto efteråt 4 till lagrådet meddela, att de i allo instämde i de
av kamraterna vid sammanträdet gjorda uttalanden. Sådana föreligga
alltså nu från praktiskt taget alla dem, åt vilka inom armén den
disciplinära bestraffningsrätten är anförtrodd.

Vid sammanträdet instämde de närvarande enhälligt i den av överste
Mörcke här ovan uttalade mening. Vaktarresten med skärpning av hårt
nattläger vore ett ineffektivt medel, då det gällde att rätta de svårhanterliga
element, som i ganska stor utsträckning vore tillfinnandes
bland de stamanställde och de värnpliktige. Den stränga arresten vore
det enda disciplinstraff, för vilket manskapet hade respekt. Berövades befälhavaren
detta rättelsemedel, vore det för honom omöjligt att med
disciplinära straff upprätthålla tukt och ordning. Erfarenbeten lämnade
därom det otvetydigaste vittnesbörd. Följden av den stränga arrestens
borttagande bleve med visshet den, att fängelsestraff i betydligt ökad
mån komme till användning. Befälhavarne gånge nu vid bedömandet,
huruvida en förseelse rätteligen förtjänade fängelse eller kunde försonas
med disciplinstraff, så långt som möjligt i mildhet och läte det fördenskull
ofta stanna vid sträng arrest, ehuru en domstol troligen skulle
dömt till fängelse. Men mellan 15 dagars vaktarrest och en månads
fängelse vore skillnaden alltför stor för att tillgripande i avsedda fall
av vaktarresten vore möjligt. Det föreslagna tillägget till 10 § värnpliktslagen
vore icke av beskaffenhet att göra den stränga arresten
mera umbärlig.

Att befälhavarne inom marinen skulle hysa en annan uppfattning

352 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

än den, som sålunda framlagts av befälhavarne inom armén, lärer icke
ens kunna ifrågasättas.

Skall lagstiftningen gå mot en dylik enhällig mening bland dem,
vilka besitta en på vunnen erfarenhet grundad sakkunskap, måste uppenbarligen
därför finnas skäl av alldeles särskild styrka. 1 sitt yttrande
till statsrådsprotokollet har departementschefen huvudsakligen anfört två
skäl, som föranlett borttagande ur förslaget av den stränga arresten.
Till en början yttrar han, att den mörka arresten vore till sin natur ett
affliktivt straff, som i mycket vore att jämställa med prygelstraffet.
Liksom detta hade den mörka arresten allt mer och mer i den allmänna
opinionen erhållit karaktären av ett nesligt kroppstraff. Han citerar ett
yttrande av professor J. Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform»
om prygelstraffet att det är »för människovärdigheten enligt våra dagars
åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets
likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket
starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma», och uttalar att
detta omdöme även torde kunna tillämpas på den mörka arresten. Att
använda ett straff, som måste verka nedsättande på den straffades känsla
av eget människovärde, kunde icke vara lämpligt.

Den av departementschefen sålunda uttalade mening kunna vi icke
dela. Den mörka arresten är ett affliktivt straff men icke ett nesligt straff.
Den därmed straffades sociala anseende spilles helt visst icke i någon mån
genom straffet; än mindre kan det anses för människovärdigheten nedsättande.
Vad översten Mörcke i detta hänseende yttrat bekräftades till alla
delar av de vid omförmälta sammanträde närvarande militärerna; den, som
undergått mörk arrest, ansågs lika god kamrat efteråt som förut. Något
stöd för den mörka arrestens och prygelstraffets likställande torde icke
kunna vinnas från den rättslärdes sida, som citerats. I det sammanhang,
varunder det citerade yttrandet fällts av professor Thyrén, har denne
icke uttalat sig om andra affliktiva straff än prygelstraffet. I en 1907
utgiven avhandling, »Straffrättens allmänna grunder», har han emellertid
just uti ifrågakomna hänseende gjort en jämförelse mellan särskilda
slag av affliktiva straff och yttrar därvid (sid. 81—82) följande:
»Liksom nu den villkorliga domen införts i fråga om vissa brottslingar,
nämligen de akuta, väsentligen för att undvika de korta frihetsstraffen,
så har man för en annan klass av brottslingar tänkt sig
möjligheten av straffets skärpande genom ett direkt kroppsligt lidande
(affliktiva straff). Sådana medel, om vilka åsikterna någorlunda stadgat
sig, eller åtminstone sällan principiella betänkligheter förebäras, äro de
ovan (§ 70) nämnda: hårt nattläger, mörkcell, vatten och bröd. Den i

353

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dessa medel innehållna negationen av individens intresse är icke starkare,
än att vår tids rättsåskådning, i betraktande av nödvändigheten att finna
en verksam reaktion, bör kunna förlika sig därmed. Men man har ofta,
misströstande om dessa medels effektivitet, påyrkat, för vissa fall, återupptagandet
av prygelstraffet, nämligen vid brott, som karakteriseras av
rå brutalitet. Det bör här anmärkas, att, efter prygelstraffets avskaffande,
i nästan alla länder, såsom egentligt straff, det likväl flerestädes kvarstått
och kvarstår såsom disciplinstraff i straffanstalterna, utan att dock
ännu en någorlunda enhällig mening kommit till stånd angående dess
lämplighet. Emellertid är prygel, såsom offentligt ådömt straff, om än
ett vida mindre ingrepp i individens rättssfär än stympningen (vilken
det på sin tid, av humanitetsskäl, kom att i stort omfång ersätta), likväl,
jämfört med förutnämnda lindrigare affliktivmedel, något för »människovärdigheten»
enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande
och med det moderna samhällets egaliserande tendenser så föga överensstämmande,
att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för
att kunna förorda detsamma. Några sådana stå dock knappast att upptäcka.
Genom kombination och upprepande av ovannämnda affliktivmedel
kan man i de allra flesta fall uppnå en grad av lidande och
avskräckning, som giver prygelstraffet foga efter, utan att dock hava
dess förnedrande biverkan.»

Vi instämma till fullo i professor Thyréns omdöme att mörkcellstraffet
icke kan anses hava någon förnedrande biverkan.

Det andra skälet för borttagande av den mörka arresten, som av
departementschefen framburits, är att detta straff skulle för mera ömtåliga
naturer innebära ett rent själsligt lidande, som vore högst avsevärt
och mången gång till och med kunde medföra betänkliga följder
för framtiden. 1 detta avseende åberopar departementschefen ett utlåtande
av marinläkaren Harald Fröderström, vilken däri omförmäler två
fall, då akut sinnessjukdom skulle framkallats genom mörk arrest; sjukliga
anlag hade dock förefunnits. I ett tredje fall hade den straffade
röjt så stark »mörkrädsla», att bestraffningen måst avbrytas. I en 1913
utgiven avhandling, »Om psykisk undermålighet och sinnessjukdomar
bland svenska arméns och marinens manskap», har marinläkaren Fröderström
närmare behandlat frågan om den mörka arrestens inverkan i
psykiskt hänseende och därvid uttalat, att de anförda iakttagelserna vore
alltför fåtaliga för att tillåta andra slutsatser rörande den stränga
arresten än vad som gäller om fängelsepsykoser i allmänhet. Han finner
det självklart, att försvarsväsendet för disciplinens upprätthållande måste
förfoga över snabbt och kraftigt verkande medel emot subordinationsBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 45

354

Kungi. Majits Nåd. Proposition Nr 57.

brott, och att om de affliktiva straffen vore oumbärliga, så borde de
bibehållas i erforderlig utsträckning. Men då det visat sig, att de redan
företagna lindringarna icke åvägabragt någon ökning i straffrekvensen,
utan att fastmer eu fallande frekvens påvisats i flera kulturländer liksom
hos oss, ägde man anledning att betvivla mörkcellsstraffets existensberättigande
i fredstider; de för krigen gällande bestämmelserna vore
och måste självfallet vara av vida kraftigare innebörd. Så länge den
stränga arresten ansåges oumbärlig från disciplinssynpunkt, borde —
åtminstone i vissa fall — den straffade regelbundet underkastas läkarundersökning
före straffets verkställande.

Det vill synas som om dessa uttalanden i mycket ringa mån kunna
åberopas till stöd för borttagandet av det stränga arresteraffet. (föres
läkarundersökning för varje fall obligatorisk, lärer man icke av nu
ifrågavarande anledning böra hysa någon tvekan att bibehålla straffet,
om det erfordras för upprätthållande av disciplinen.

På grund av vad ovan .anförts finna vi oss icke kunna underlåta
att biträda översten Mörckes yrkande att den stränga arresten måtte
återföras till förslaget. Emellertid torde man kunna stanna vid den
tidslängd därför, som föreslagits i propositionen till 1908 års riksdag.
Att straffets verkställande alltid bör föregås av läkarundersökning har
förut uttalats. Ett avbrott i bestraffningen efter tredje dagen torde
även böra ske, och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke arrestanten
borde varje dag någon kortare tid, exempelvis en halv timme, få vistas
i det fria.

Beträffande anordningarna i övrigt vore det enligt vår mening
vida att föredraga, om den stränga arresten upptoges såsom ett straff
för sig och icke förekomme endast såsom en skärpning av vaktarresten.
Det är dock en straffart, väsentligen skild från övriga arreststraff . Härigenom
skulle även undvikas en del av de oegentligheter, som ifråga
om sammanläggning och förening av straff'' äro för handen och vilka
efteråt närmare utvecklas.

I fråga om formuleringen av andra stycket i 25 § instämma vi i
överste Mörckes yttrande.

Beträffande arrest utan bevakning synas vissa skäl tala för en utsträckning
av maximitiden för detta straffs ådömande till femton dagar.
Enligt 210 § kan såsom tillrättavisning användas förbud att under viss
tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde. Sådan tillrättavisning
närmar sig i hög grad arresten utan bevakning, och ett förbud
under femton dagar kan måhända ej utan skäl betraktas såsom strängare
än tio dagars dylik arrest.

355

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Slutligen vilja vi förorda att bestämmelse införes därom, att när
ålagd skärpning linnes icke kunna undergås i följd av den straffskyldiges
hälsotillstånd, stralfet förvandlas till längre tids arrest utan skärpning i
enlighet med särskilt stadgad jämförelse mellan de olika arreststraffen.
I och för sig måste det ju anses oegentligt, att det straff, som eu förseelse
funnits förskylla, på angivna grunden icke kommer att verkställas;
det bör i så fall ersättas med ett annat, som kan betraktas därmed
någorlunda jämställt. En särskild anledning till en sådan anordning
föreligger även i de bestämmelser, som meddelats om avsättning eller
skiljande från anställning samt om straff vid återfall. I 29 § stadgas, att
om krigsman straffats tre eller flera gånger och under viss förutsättning
undergått vaktarrest med skärpning i minst sex dagar, han vid förnyad
förseelse kan avsättas eller skiljas från sin anställning. Om i dylikt
fall krigsmannen väl dömts till sex dagars vaktarrest med skärpningmen
av hälsoskäl icke kunnat undergå skärpningen, skulle berörda påföljd
icke drabba honom. Åven synes det tveksamt huruvida, när i
lagen stadgas såsom förutsättning för iterationsstraffs ådömande att förut
ådömt straff till fullo undergåtts, en brottsling, som icke undergått
honom förut ådömd skärpning, kan straffas för återfall.

29 §.

Lagrådet:

Tredje stycket i denna paragraf har sin motsvarighet i 28 § 2 mom.
i den nuvarande strafflagen för krigsmakten samt 27 § disciplinstadgan.
För tillämpning av dessa stadganden förutsattes, att vederbörande blivit
tre eller flera gånger efter nämnda lag straffad och att, därest bestraffningarna
utgjort endast disciplinstraff, åtminstone ett av dem uppnått
visst angivet mått. Åven om ett av straffen vant bötesstraff'', skulle det
sålunda medräknas. Förevarande stycke har fått den ändrade avfattning,
att vederbörande skall hava blivit tre eller flera gånger efter denna lag
straffad med minst vaktarrest samt att, därest bestraffningarna utgjort endast
vaktarrest, åtminstone en av dem haft angiven längd eller beskaffenhet.
Av motiven till det vid 1908 års riksdag framlagda förslaget framgår, att
anledningen till den förändrade avfattningen allenast varit att från inverkan
i förevarande hänseende utesluta arrest utan bevakning. Emellertid
synes därigenom — i saknad av vägledande föreskrifter om böters
förhållande till disciplinstraffen — hava blivit oklart, huruvida bötesstraffen
skola medräknas eller icke. I detta avseende torde erforderligt
förtydligande böra ske.

356

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Den särskilda påföljd, som efter 29 § kan inträda, är för officer
eller underofficer avsättning samt för krigsman, tillhörande det vid krigsmakten
fast anställda manskap, skiljande från tjänsten. I sina motiv yttrar
kommittén: »Att avsättning enligt förevarande paragraf endast kan ådömas
av domstol, liksom att krigsmans av manskapet skiljande från krigstjänsten
är en åtgärd, som ankommer på vederbörande befälhavare, ligger
redan i den nuvarande 28 §; och är härutinnan ingen ändring i förslaget
åsyftad». Då emellertid, efter vad erfarenheten giver vid handen, domstolarna
vid upprepade tillfällen tolkat stadgandet så, att det tillkomme
domstolen att jämväl meddela beslut om skiljandet från tjänsten, synes, till
undvikande av missförstånd, uttryckligen böra i lagen utsägas, att skiljandet
från tjänsten skall ske genom vederbörande befälhavare.

30 §.

Lagrådet:

1 den häremot svarande 29 § i nu gällande lag har andra punkten
följande lydelse: »Är någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej
bestämd, skall det straff tillämpas, som för manskap är i lagen utsatt.»
Då slutorden häri av kommittén ändrades till »som gäller för manskap,
ej tillhörande underbefälet», var närmaste anledningen härtill uppenbarligen,
att enligt den av kommittén föreslagna anordningen av disciplinstraffen
vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger eller genom
mörkt enrum eller genom bådadera i förening endast kunde ådömas
menige. Denna olikhet försvann redan vid den tidigare omarbetning'',
som kommittéförslaget undergick, därvid disciplinstraffen med åtföljande
skärpningar gjordes lika tillämpliga å alla utan avseende å tjänstegrad.
Att slutorden i paragrafen ändock bibehöllos vid den av kommittén föreslagna
lydelsen berodde sannolikt därpå, att kommittéförslaget i 97 §
innehöll en straffbestämmelse, som var uteslutande riktad mot befälet,
däri inbegripet jämväl underbefäl av manskapet, men som saknade tilllämplighet
å de menige. Då i det remitterade förslaget nämnda paragraf
uteslutits och förslaget icke vidare innehåller någon straffbestämmelse,
däri åtskillnad göres mellan underbefäl av manskapet och övrigt manskap,
saknas anledning att bibehålla den av kommittén föreslagna lydelsen av
slutorden i denna paragraf.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

357

32 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf givna stadgande^ vill lagrådet till behandling
upptaga i sammanhang med granskningen av förslaget till lag om
ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig straffdom.

Lagrådet:

I fråga om befälhavares skudeståndsskyldighet vid fel i manövrering
eller navigering av krigsmaktens fartyg skiljer sig det till lagrådet
remitterade förslaget i två avseenden från det strafflagsförslag, om vars
antagande proposition avläts till 1908 års riksdag. Dels är nämligen
befälhavaren icke i något fall fritagen från ersättningsskyldighet, när
felet ådrager honom strängare straff än disciplinstraff; härutinnan innebär
förslaget en återgång till nu gällande lag. Dels bär en inskränkning
i den befälhavaren nu medgivna lindringen ägt ram med avseende
å skadeståndets natur; medan enligt 1908 års förslag liksom enligt
gällande lag medgivits befrielse beträffande all skada och kostnad, som
tillskyndades kronan, oavsett om skadan inträffat å kronans egendom
eller uppstått medelbart därigenom att kronan nödgats ersätta tredje
man för uppkommen skada, har nu föreslagits, att lindringen skall tilllämpas
allenast i fråga om skada å kronans egendom. Mot stadgandets
begränsning till berörda ringare slag av förseelser finner lagrådet intet
att erinra. Men inom stadgandets sålunda utstakade område synes det
ock böra äga sin nuvarande tillämplighet; det åsyftade ändamålet skulle
tvivelsutan eljest i väsentlig mån förfelas.

Av förarbetena till nu gällande, vid 1883 års riksdag tillkomna
lagstiftning i ämnet framgår, att man då haft för ögonen icke allenast
den direkta skadan å kronans egendom utan även den förlust, som
kronan finge vidkännas genom anspråk, som enligt sjölag av tredje man
riktats mot kronan såsom redare. Icke från någondera av statsmakternas
sida sattes i fråga, att skillnad mellan dessa fall skulle uppdragas.
Utredning förelåg ock om förhållandena i utlandet, ehuru utredningen
så till vida var ofullständig, att de infordrade upplysningarna icke avsågo
denna detalj. Från Frankrike och Förenta staterna meddelades
dock uttryckligen, att enligt praxis jämväl skada, som genom befälhavarens
vållande tillfogades enskilda, gäldades av statsmedel.

358

Kttngl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 57.

Grunderna till en sådan lagstiftning äro tvenne och av något olika
slag. Till en början plägar framhållas, att en strängt genomförd tilllämpning
av skadeståndsreglerna skulle leda till ett fullständigt missförhållande
mellan förseelsen, som ofta inskränker sig till ett under knappaste
rådrum begånget misstag eller förbiseende, och påföljden, som
kan innebära ekonomisk ruin. Ses saken från denna synpunkt, äro de
militära fartygsbefälhavarne närmast att jämföra med befälhavarne å
handelsfartyg. Vid lagens tillkomst framhölls, att ersättning icke av de
senare utkrävdes i motsvarande fall. Rederiet har sitt fartyg assurerat
och får sin ersättning av assuradören. Denne har visserligen regressrätt
emot befälhavaren men avhålles från dess begagnande av en allmän
opinion. Ifrågavarande bestämmelse i strafflagen för krigsmakten åstadkommer
således en faktisk likställighet mellan olika slag av fartygsbelalhafvare.
Om man fästhåller, att här endast är fråga om sådana
ringare förseelser, som kunna försonas med disciplinstraff, torde i själva
verket nu nämnda billighetsgrund visa sig vara av mera allmän giltighet.
En god husbonde torde helt visst icke i liknande fall hårdhänt
behandla en eljest oförvitlig tjänare.

Men till denna mera allmängiltiga synpunkt kommer ett ytterligare,
för sjövapnet säreget skäl, grundat mera på det allmännas intresse
än på omtanken för befälhavaren. Man bör av sjömannen fordra
eu alldeles särskild beslutsamhet och handlingskraft, ja till och med
djärvhet. Dessa egenskaper, nödvändiga i ett krig, måste under
övningar i fredstid utvecklas och befästas. Man tänke sig härvid t. ex.
förhållandena under ett nattligt torpedbåtsanfall, eller då det gäller att
hastigt leta sig fram genom hemliga leder. Man kan ej vänta annat
än att handlingskraften, som dock i så hög grad är av nöden, skall
förlamas, om den sjömilitäre befälhavaren nödgas ständigt handla med
den tanken för ögonen, att även det minsta felgrepp kan medföra hans
fullständiga ruin. Just ur det allmännas synpunkt måste fördenskull
lagstiftningen sikta till att befria honom från eu dylik känsla av
ovisshet.

Nu är det visserligen sant att under övningar av angivna beskaffenhet
det är kronans egendom, som utsättes för de stora riskerna.
Åtminstone vad de enskildes fartyg angår, har man rätt att förutsätta
att övningarna så anordnas, att dessa fartyg icke i större mån äventyras.
All fara därutinnan kan dock icke ens under fredsövningar anses
utesluten, och i krig kan risk för enskildes fartyg lätteligen uppstå.
Annau enskild egendom kan ock vara utsatt för fara att skadas eller
förstöras under en övning, helst om den företages nattetid.

359

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Aven om den särskilda fara, som är förbunden med krigsmässiga
övningar, företrädesvis vilar å kronan, återstå de risker, som på sjön
förefinnas lör alla fartyg, de må nu tillhöra handelsflottan eller marinen.
Likaväl som handelsfartyg mötas under vanskliga förhållanden och kunna
kollidera, kan kollision inträffa mellan ett krigsfartyg och ett handelsfartyg.
Här kommer visserligen den speciella sjömilitära synpunkten
att försvinna. Befälhavaren å krigsfartyget har att handla med alldeles
samma försiktighet som befälhavaren å handelsfartyget. Däremot
kvarstå de allmänna skälen; rådrummet kan vara lika knappt för båda.
Den nu föreslagna regeln skulle ock här verka synnerligen otillfredsställande.
"V id en och samma kollision kan det inträffa, att skada uppstår å det
ena fartyget eller å det andra eller ock å båda. I den mån skadan
drabbade det enskilda fartyget, skulle den ersättas av den militäre befälhavaren;
däremot vore han befriad från ersättning för den skada,
som inträffat å krigsfartyget. Det torde vara omöjligt att uppleta något
större sammanhang med förseelsen beträffande den förra skadan än
ifråga om den senare.

Den nu föreslagna begränsningen torde således icke vara grundad
i sakens natur. Däremot vill det synas, som den med en lagstiftning
av ifrågavarande beskaffenhet åsyftade fördel för det allmänna väsentligen
komme att minskas. Här skulle åter inträda möjligheten att även det
minsta, på gränsen till straffrihet liggande förbiseende skulle kunna
ådraga befälhavaren oberäkneliga förluster. Det är denna ovisshet, som
kan verka tryckande och kanske förlamande på dem, som redan äro
inne på den sjömilitära banan, samt avhållande på dem, som ämna där
söka inträde. Väl kan man hoppas, att statsmakterna i (immande fall
komma att träda emellan; men därigenom avhjälpes ej nämnda känsla
av ovisshet. Och icke utan allt skäl kan man också förvänta, att en
viss obenägenhet mot dylika eftergifter i fråga om sjömilitära befälhavare
kan yppas just på den grund att lagen bär själv anger den
gräns, intill vilken lindringen i skadeståndsplikten får sträcka sig.

Att med de nu gällande bestämmelserna befälhavarens ansvarskänsla
skulle obehörigen slappas torde icke vara att befara. Straffet kvarstår
även för de mindre förseelserna; och för de mera allvarliga inträda de
vanliga skadeståndsreglerna.

Lagrådet anser fördenskull, att den föreslagna nya avgränsningeu
av stadgandet bör bortfalla. Utgår man från att således jämväl skada
å enskild egendom bör, under de för stadgandets tillämpning uppställda
förutsättningar, stanna å kronan, har, såsom jämväl av departementschefen
påpekats, nuvarande stadganden fått en oegentlig avfattning. Frågan

360

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

om ersättningsskyldigheten bör icke bero på den tillfälliga omständigheten,
om målsägaren gör sitt anspråk gällande mot kronan eller mot
befälhavaren. Stadgandets avfattning synes därför böra jämkas därhän,
att befälhavaren även befrias från ersättning till tredje man, i den män
kronan enligt sjölag är förpliktad att ansvara gent emot denne.

I ett hänseende synes emellertid den i förslaget uppdragna skiljelinjen
enligt ordalagen hava dragits snävare än avsett varit, då befrielsen
från skadeståndsskyldighet stadgats endast i fråga om skada å kronans
egendom. Förseelsen kan hava medfört annan förlust för kronan än
skada å egendom. Kostnader kunna hava nedlagts för avvärjande av
skada. Har t. ex. fartyget stött på grund, kan den direkta skadan å
fartyget vara ringa eller ingen, men betydliga utgifter hava uppstått
för fartvgets bärgande. Vidare kunna tvivelsmal uppstå, huruvida stadgandet
omfattar sådan egendom, som ej tillhör kronan men för dess
räkning användes, såsom hjälpkryssare och annan förhyrd material.
Åven om man vill införa en begränsning av stadgandet, torde ur sistnämnda
synpunkter en omredigering därav vara av nöden.

38—40 §§.

Lagrådet:

Enligt 38 § skall, om någon på eu gång anses övertygad om
flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, för dessa bestämmas
ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje
slag av arreststraff utsatta högsta mått. Detta stadgande skall enligt
39 § lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff ålagts
honom, övertygas att förut hava begått annan förseelse, därå bör följa
disciplinstraff. Stadgandena överensstämma med föreskrifterna i nu
gällande strafflag för krigsmakten. Emellertid kunna dessa stadgande!!
medföra vissa oegentligheter, som delvis redan nu äro för handen men
till en del föranledas av förslagets anordning av arreststraffen. Dessa
senare oegentligheter skulle bortfalla, om den mörka arresten återinfördes
och upptoges som särskild straffart. Bestämmelserna äro i väsentlig
mån lämpade efter allmänna strafflagen, ehuru förhållandena härvidlag
äro helt olika mot dem, som göra sig gällande vid sistnämnda lags
tillämpning. Till en början är här fråga om synnerligen korta strafftider.
Vidare löpa befälhavarens bestraffningsrätt och domstols straffutövning
jämsides, och disciplinstraff, som ålägges av befälhavaren,
verkställes omedelbart. Oegentliglieterna äro av tvåfaldig art. Har
någon dömts till högsta disciplinstraffet — 15 dagars vaktarrest med

361

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skärpning enligt förslaget — kan han före straffets påbörjande begå
vilken indisciplinär förseelse som helst, för vilken ej högre straff är
bestämt än disciplinstraff, utan att den nya förseelsen för honom medför
någon straffpåföljd. Det kan ock inträffa, att mot en krigsman, som
dömes till nämnda högsta disciplinstraff, straffet icke i någon mån kan
verkställas till följd av undergången lindrigare bestraffning. Om till
exempel någon tilltalas vid krigsdomstol för en förseelse och, innan slutligt
utslag i målet meddelas, av befälhavaren för en annan förseelse ålägges
15 dagars vaktarrest utan skärpning samt efter straffets avtjänande i
domstolsmålet dömes till 15 dagars vaktarrest med skärpning, skall detta
senare straff enligt förslaget ingå i det redan verkställda. Detta är
ingalunda ett opraktiskt fall utan kan mycket väl förekomma, enär
slutdomen, om målet dragés under Högsta domstolens prövning, faller
först efter avsevärt lång tid och befälhavarens bestraffningsrätt under
tiden utövas oberoende av åtalet.

I själva verket lärer ej sällan brytas mot de uppställda reglerna.
Anordningen torde själv giva anledning därtill. Domstolen saknar
kännedom om befälhavarens bestraffningsåtgärder och kan således icke
vid meddelande av sitt utslag lämna föreskrifter om straffsammanläggning
och avdrag för avtjänat straff. Då domstolsutslaget därefter kommer
befälhavaren tillhanda, verkställer han det utan tanke på att en
disciplinär bestraffning, som han själv eller annan befälhavare måhända
åratal förut ålagt, skall hava inverkan på verkställigheten. Lagrådet
har vunnit kännedom om att åtminstone i ett fall en dylik bestraffning
skett mot lagens föreskrifter. Säkerligen har sådant inträffat flera gånger.

Lagrådet hyser dock tveksamhet, huruvida i frågans nuvarande
läge det låter sig göra att vidtaga de åtgärder, som skulle vara erforderliga
för ett fullständigt undanröjande av dylika olägenheter, men har
emellertid velat fästa uppmärksamheten å förhållandet. Redan har anmärkts,
att upptagande av den stränga arresten såsom särskild straffart
skulle undanröja den oegentligheten, att verkställigheten av ett strängare
straff kan få träda tillbaka för verkställigheten av ett lindrigare. Och
även med bibehållande av systemet i övrigt lärer hinder icke möta att
i anslutning till kommitténs förslag i det uti 40 § avsedda fäll medgiva
någon förlängning av arreststraffen utöver eljest stadgade högsta mått.

48 §.

Lagrådet:

De i förslaget upptagna bestämmelser angående rymning och olovligt
undanhållande synas i vissa hänseenden icke A^ara fullt tydliga.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 46

362

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 57.

I 48 § lämnas beskrivning på de brott, för vilka rymningsstraff skall
ådömas; straffen för olika fall bestämmas därefter i 49 och 50 §§.
Emellertid utsträckes bestraffningen för rymning, så vitt den dittills
behandlats, genom den i 53 § lämnade föreskrift, att den, som under
vissa angivna omständigheter gjort sig skyldig till olovligt undanhållande,
straffas såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för
varje fall är stadgat. En liknande utvidgning innehålla i 56 §. Då
nu i krigsartiklar^ under 153 § stadgas strängare straff för rymning
från trupp i fält, från fästning eller från fartyg på sjötåg, skulle efter
ordalagen detta strängare straff ej bliva tillämpligt å de i 53 och 56 §§
omhandlade fall. Detta har dock säkerligen varit meningen, såsom eu
jämförelse med nu gällande lag visar. Denna innehåller, att den brottslige
i de ifrågavarande fallen skall såsom rymmare anses. Detta uttryckssätt,
som jämväl mera överensstämmer med den i 20 kap. allmänna
strafflagen numera använda terminologi, medför jämväl den fördelen,
att någon tvekan icke kan uppstå om det ådömda straffets verkan vid
återfall.

50 §.

Lagrådet:

I kommitténs förslag var i överensstämmelse med nu gällande lag
för sådant rymningsbrott, som bär avses, straffet för officer och underofficer
allenast avsättning. På grund av Högsta domstolens anmärkning,
att det sålunda stadgade straffet syntes alltför lindrigt, särskilt då man
toge i betraktande de straff, som i 2 mom. stadgades för manskap,
höjdes i 1908 års proposition straffet till avsättning jämte fängelse.
Denna höjning synes dock knappast tillräcklig för rymning från fartyg
under sådana omständigheter att rymmaren bort inse, att fartyget till
följd av rymningen utsättes för fara. I detta fall kan för manskap
straffet uppgå till straffarbete i ett eller vid återfall två år. Då genom
rymning av officer eller underofficer fartyget otvivelaktigt utsättes för
väsentligen större fara, än om någon av manskapet rymmer, synes
straffet för officer och underofficer böra i överensstämmelse härmed höjas.

51 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan under nästföregående paragraf vinner
godkännande, erfordras en motsvarande ändring i denna paragraf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

363

52 §.

Lagrådet:

Att den, som. blivit straffad för rymning och därefter gör sig
skyldig till olovligt undanhållande, bör för sistnämnda förseelse ådömas
det för återfall stadgade straff torde vara uppenbart. Då emellertid
detta icke med tydlighet framgår av paragrafen, torde en jämkning i
dess avfattning böra vidtagas.

53 §.

Lagrådet:

Det synes lagrådet, som om förslaget skulle vinna i överskådlighet,
i fall denna paragraf begränsades till att gälla olovligt undanhållande,
då den uteblivne är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning
eller inmönstrad å fartyg. I sådant fall skulle vad paragrafen nu
innehåller om manskap, som eljest gör sig skyldigt till olovligt undanhållande
över tre dagar, överflyttas till nästföljande paragraf.

54 §.

Lagrådet:

Då det i andra stycket utsatta straffet är detsamma, som stadgas
för rymning i det i 50 § avsedda fall, torde även här straffbestämmelsen
höra avfattas i enlighet med vad som skett å övriga ställen, där rymningsstraff
skall, ådömas, fastän rymningsavsikt icke ådagalagts.

60 §.

Lagrådet:

Beträffande detta stadgande framhöll kommittén i sina motiv, att
gärning,. som i 60 § omtalades, syntes böra föranleda ansvar, även då
den beginges av annan än krigsman i uppsåt att göra sig oduglig
till fullgörande av krigstjänstskyldighet, vare sig denne lydde under
lagen eller ej. Då emellertid ett stadgande med dylik omfattning tydligen
folie utom den utstakade ramen för den särskilda strafflagen för
krigsmakten, hade kommittén endast ansett sig böra framhålla önskvärdheten
därav att, i likhet med vad som vore förhållandet i åtskilliga
främmande länder, i allmänna strafflagen infördes ett stadgande i syfte,
att en var, som på sätt i nu ifrågavarande paragraf sades, i uppsåt att
undandraga sig sin värnplikt gjorde sig oduglig till krigstjänst, därför

364

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

underkastades lämpligt ansvar, vilket emellertid skäligen borde sättas
lägre än vad som enligt förevarande paragraf gällde för krigsman, som
på sådant sätt uppsåtligen undandroge sig sin krigstjänstskyldighet.

Att vad sålunda av kommittén anförts är riktigt lärer icke kunna
förnekas, om ock saken ej torde vara av synnerlig vikt. Men i
detta sammanhang har uppkommit en annan fråga, som synes äga
större praktisk betydelse. Erfarenheten har visat att i mycket stor utsträckning
krigsmän söka komma från tjänstgöringsskyldighet genom
att föregiva sjukdom eller fel, som skulle omöjliggöra sådan. Understundom
antaga dylika företeelser rent av epidemisk karaktär. Olika
meningar torde råda därom, huruvida med gällande bestämmelser sådan
simulation skulle kunna straffas. Det synes fördenskull lagrådet lämpligt
att — såsom t. ex. skett i den norska lagen — ett stadgande införes,
som omedelbart avser dessa fall. Högre straff än disciplinstraff lärer
icke böra bestämmas, och torde mål om simulation lämpligen alltid böra
gå till domstol.

62 §.

Lagrådet:

Därest förslaget i avseende å reservpersonalens ställning bibehålies
oförändrat, torde de här använda uttrycken »krigsmaktens reservbefäl»
och »civilmilitär person» böra utbytas mot andra, som bättre överensstämma
med den i 1 och 6 §§ använda terminologi. Särskilt beträffande
det förstnämnda uttrycket är ett dylikt utbyte påkallat, då den i sista
stycket av 1 § gjorda hänvisningen till punkt 2) i samma paragraf icke
är begränsad till manskap tillhörande underbefälet utan jämväl omfattar
menige, låt vara att enligt nu gällande organisation någon reserv av
fast anställda menige icke finnes.

Under enahanda förutsättning bör vidare sista punkten omredigeras,
så att densamma kommer att avse icke blott olovligt undanhållande från
tjänstgöring vid mobiliserad avdelning under mer än tre dagar efter det
inställelse bort ske, utan även, såsom naturligtvis varit åsyftat, värjo
uteblivande hur kortvarigt som helst, då rymningsavsikt föreligger.

66 §.

Lagrådet:

Då uppror göres under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott
mot krigslydnaden medför större fara, skall enligt denna paragraf på -

365

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

följden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas inträda för officer
eller underofficer endast i de fall, varom 64 och 65 §§ handla, men
däremot icke då upproret ej fullföljes längre än i 63 § sägs. Med
hänsyn till det höga straff, som finnes stadgat i förevarande paragraf
jämväl för sistberörda fall, torde det emellertid vara mest följdriktigt,
att nämnda påföljd, som enligt förslaget skall inträda, då straff ådömes
efter 64 och 65 §§, oaktat straffsatserna där i allmänhet äro något
lägre än i 66 §, kommer till tillämpning å officer eller underofficer
i alla de fall, som avses i denna paragraf, och sålunda även då upprorsmännen
på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning.

69 §.

Lagrådet:

Det brott, som avhandlas i tredje stycket av denna paragraf, är
i själva verket till sin art alldeles skilt från de eljest i paragrafen upptagna.
Det är ej här fråga, huruvida skriften är brottslig i ena eller andra
hänseendet, utan om en åtgärd, varigenom offentlig myndighets bud
överträdes. I nu gällande strafflag för krigsmakten förekommer visserligen
en likartad uppställning i 77 §. Där framträda likväl olägenheterna
vida mindre än i förslaget. Skillnaden är markerad därigenom
att tredje stjmket försetts med särskild momentbeteckning, en anordning
som med hänsyn till förslagets avfattning nu icke kan ifrågasättas.
Vidare är utspridande av skrift icke i gällande lag omförmält i annat
lagrum än i 77 §. Förslaget har bestämmelser härutinnan även i (2 §,
härigenom kan den föreslagna uppställningen lätt leda till den tanken,
att det i tredje stycket avsedda fallet står i närmare relation till de två
första styckena i 69 § än till 72 §, vilket dock icke är förhållandet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att tredje
stycket i 69 § måtte utbrytas och upptagas såsom särskild paragraf.

71 §•

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt under 66 §, påföljden ovärdighet
att i rikets tjänst vidare nyttjas stadgas för alla i 66 § avsedda
fall, såvida brottet begås av officer eller underofficer, lärer föreskrift
även böra meddelas, att nämnda påföljd skall inträda i det fall, som

366

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

omtalas i . andra momentet av förevarande paragraf. Att samma påföljd
i varje fall bör inträda, då betydligare skada orsakas genom upploppet,
torde vara tydligt, enär densamma redan enligt första momentet
på grund av den där gjorda hänvisningen till 65 § skall komma till
tillämpning, så snart officer eller underofficer, som deltagit i upploppet,
gjort sig skyldig till våld å person eller egendom.

En motsvarande ändring bör även ske i 158 § 2 mom. av förslaget.

73 §.

Lagrådet:

Bland, exemplen på ämnen, vilka icke må bliva föremål för rådplägning.
vid sammankomst av krigsfolk, upptager nu gällande lag dels
otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll och dels förmans förhållande
eller åtgärder. Det förra exemplet borttogs redan av kommittén;
i det för granskning framlagda förslaget är jämväl det senare uteslutet.
För lagrådet synes det tveksamt, huruvida sistberörda uteslutning lämpligen
bör ske. . Enligt lagrådets mening är denna uteslutning icke i
sak av synnerligen stor betydelse. I förslaget har åtminstone enligt
ordalagen en. utvidgning skett därigenom, att under det stadgade förbudet
upptagits varje sammankomst, varigenom brott mot krigslydnaden
lätt kan föranledas. Ett offentligt avhandlande mellan krigsfolk av en
förmans åtgärder torde i regel anse3 utgöra en rådplägning, varigenom
krigslydnaden sättes i fara. I många fäll lärer en dylik offentlig kritik
falla under det i paragrafen upptagna förbudet att å sammankomst
avhandla olämpligheten av tjänstetörrättning, därtill befallning är given.
Om t. ex. en överläggning avser en order, att en övning blivit utsatt
till dag eller tid, som på vissa håll anses otjänlig, måste överläggningsämnet
anses fälla under sistnämnda förbud.

Av särskilt intresse är härvidlag sammankomst för rådplägning
om otillräckligheten av lön eller andra förmåner samt krigsmannens
ställning och behandling i övrigt. Man har här att skilja mellan två
fall. . Frågan kan gälla, huruvida de förmåner, som av kronan bestås,
äro tillräckliga. Vid ändrade tidsförhållanden och pris kan naturligtvis
ett. anspråk på ändring i förmånerna vara fullt befogat. Här gäller det
enligt sakens natur egentligen de fast anställda; en lojal lönerörelse bör
lika litet bland dem som beträffande andra löntagare kvävas. Att en
sammankomst för dylikt ändamål är medgiven lärer väl redan framgå
av en riktig tolkning av nu gällande lag; i allt fäll skulle full klarhet

367

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därutinnan vinnas genom antagande av kommitténs förslag. Klart är
att även här liksom eljest överläggningen icke får hava sådan karaktär,
att fara för krigslydnaden uppstår. Men någon dylik fara innebär i
detta fall ej själva rådplägningsämnet, som icke är riktat mot något
visst befäl utan mot allmänna, visserligen på statsmakternas beslut beroende
förhållanden.

Men klagomålen kunna också gå åt helt annat håll; de kunna
innebära ett påstående, att fastän de av statsmyndigheterna beviljade
förmånerna nog kunna anses tillräckliga, soldaten ej får vad honom av
kronan bestås, vare sig detta antages bero på olämpliga anordningar
eller rent av på mindre välvillig stämning mot soldaten eller på andra
obehöriga orsaker. Emot dylika missförhållanden, om de förekomma,
äro kraftiga korrektiv av nöden; men för visso böra de sökas på annat
håll. Tjänstgöringsreglementena innehålla därför också anvisningar,
huru soldaten har att framföra sina klagomål, där han icke anser sig
riktigt behandlad. Förekommande inspektioner äro även att taga i betraktande.
Men sedan de föregående förslagen avgivits, har tillkommit
ytterligare en utväg för vinnande av rättelse. I instruktionen för civilkommissionen
föreskrives, dels att kommissionen äger undersöka, huruvida
truppens och särskilt de värnpliktiges behandling och omvårdnad
giva anledning till erinringar, dels ock att det är varje välfrejdad svensk
medborgare medgivet att påkalla undersökningar.

Ur sistnämnda synpunkt torde fördenskull icke kunna anses påkallat
att medgiva sammankomst för rådplägning om förmans förhållande eller
åtgärder. Borttagandet av exemplet om dylikt förbjudet ämne har
såsom redan påpekats icke föranlett synnerligen stor förändring; andra
i paragrafen upptagna bestämmelser träda i de allra flesta fall i stället.
Förändringen måste dock anses innebära en viss fara ej endast för det
allmänna utan även för den enskilde. Just den omständigheten att
exemplet strukits kan förleda till den uppfattningen, att en ovillkorlig
rätt till rådplägning angående förmans förhållande och åtgärder blivit
given, att ett inskridande däremot måste anses såsom ett brott mot församlingsfriheten.
Den faran ligger ock nära till hands, att å en dylik
sammankomst från något håll framkomma yttranden, som äro straffbara
enligt 72 §, såsom uppmaningar till ohörsamhet emot förmans befallningar
eller upphetsning till ovilja mot krigstjänsten. Från dylika
farhågor kan man desto mindre värja sig, som, åtminstone vad manskapet
angår, det gäller helt unga personer, av vilka i fråga om mognad och
betänksamhet icke allt för mycket kan begäras.

568

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lagrådet anser sig fördenskull böra förorda en återgång till kommitténs
förslag i denna del.

78 §.

Lagrådet:

Såsom av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, avses icke med den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen
att åstadkomma någon begränsning i den lydnadsplikt, som på grund av
75, 76 och 77 §§, rätt tolkade, åligger underlydande gent emot förman.
Förslaget i denna del är sålunda icke byggt på den uppfattning av
nämnda paragrafer, som kommit till uttryck i en till kommittébetänkandet
fogad reservation, eller att av de i samma paragrafer använda ordalag
skulle följa, att krigsman är pliktig åtlyda även vad förman uppenbarligen
utan all rätt befaller, också om befallningen åsyftar en moraliskt
oriktig eller en brottslig handling. Denna tolkning grundades å det
olika uttryckssätt, som kommit till användning för att beteckna lydnadspliktens
omfattning, då den underlydande är krigsman och då han utan
att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten. Olikheten
i fråga har ju emellertid betingats därav, att befälsrätten över civilmilitärer
enligt gällande bestämmelser är i vissa hänseenden inskränkt;
exempelvis är en militärläkare icke underkastad chefens befälsrätt i avseende
å utövningen av läkarvården. Men därav att de yttre gränserna
för lydnadsplikten sålunda måst uppdragas något snävare, när den underlydande
icke är krigsman, än eljest, kan naturligtvis icke dragas den
slutsatsen, att inom de av lagen angivna gränslinjerna lydnadsplikten
går längre i det ena fallet än i det andra. Eu dylik obegränsad lydnadsplikt
skulle dessutom, såsom av departementschefen framhållits, näppeligen
stå i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser. Den skulle
för övrigt med nödvändighet förutsätta, att underlydande alltid vore
straffri för sina åtgärder på grund av förmannens befallning. Men en
sådan allmän straffrihetsgrund är hos oss okänd. Tvärtom har principen
om underlydande tjänstemans kriminella ansvarighet för utförandet av
överordnads befallning, då den anbefallda handlingens straffbara karaktär
varit uppenbar, blivit i rättspraxis uttryckligen erkänd. *

Såsom skäl för införandet av den nu föreslagna bestämmelsen
har åberopats allenast, att det lärer vara behövligt på något sätt
uttrycka, att lagen icke medför skyldighet för den underlydande att i
vilket fall som helst lyda förmannens befallningar. Med hänsyn till

369

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

orimligheten av en motsatt tolkning kan dock enligt lagrådets åsikt
något behov härutinnan icke anses föreligga.

Att trots obehövligheten likväl bibehålla bestämmelsen såsom i
allt fall grundad å en riktig tolkning av föregående paragrafer kan
visserligen förefalla tänkbart, men måste dock anses mindre lämpligt.
Såsom skäl härför vill lagrådet åberopa, vad jämväl av departementschefen
i detta sammanhang framhållits, eller att varje bestämmelse, som
innebär en lockelse till otillbörlig kritik från den underordnades sida
eller rent av till olydnad mot förmans befallningar, innebär en viss fara
för disciplinen inom krigsmakten. Att förevarande bestämmelse är av
beskaffenhet att innebära dylik lockelse, synes lagrådet uppenbart. Lagrådet
anser därför paragrafen i fråga böra utgå.

Skulle det emellertid anses lämpligt att lagen innehåller en dylik
erinran om lydnadspliktens begränsning, lärer dock detta stadgande
böra avfattas annorlunda än nu föreslagits. Meningen med stadgandet
har ju endast varit att betona att lydnadsplikten icke är så vidsträckt,
att den underlydande skulle vara förpliktad åtlyda förmannens befallningar,
då dessa gå ut på handlingar, som otvivelaktigt äro brottsliga
eller moraliskt otillåtna. Såsom stadgandet i förslaget lyder, skulle
emellertid därunder höra även ett sådant fall, då t. ex. befälhavare
uppenbarligen handlar i strid mot erhållna order, utan att dock hans
befallning går ut på något, som kan för de underlydande föranleda
ansvar, eller på något för dem ur moralisk synpunkt förkastligt. Även i
detta fall överskrider ju förmannen sin befogenhet, men om också detta
är för de underlydande uppenbart, lärer dock omöjligen på grund
härav kunna tillerkännas dem någon rätt att vägra förmannen lydnad.
Under angivna förutsättning är därför enligt lagrådets åsikt en omredigering
av paragrafen erforderlig.

82 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till den olikartade beskaffenheten av de förseelser,
som äro att hänföra under 1 mom. i förevarande paragraf, synes jämväl
för officer eller underofficer, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, disciplinstraff böra få ifrågakomma.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 47

370

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

84 §.

Lagrådet:

Då i vissa fall förseelser, som nu beläggas med straff i strafflagen
för krigsmakten, enligt förslaget förklarats skola straffas efter
allmän lag, torde detta hava föranletts mindre därav att förseelserna icke
skulle hava någon som helst militär prägel än av åsikten att de i regel
strängare straffen i strafflagen för krigsmakten icke för dem erfordrades.
Samhörigheten framträder fortfarande därutinnan att de upptagas vid
krigsdomstol. Beträffande de avsedda förseelserna har det synts lagrådet
lämpligt att — i likhet med vad såväl i gällande lag som i förslaget
stadgas för vissa fall — desamma, där de finnas böra försonas med
böter, i stället straffas med disciplinstraff, en straffart, som torde vara
bättre lämpad för förseelserna än böter. Sådana förseelser synas lagrådet
bland andra vara de, som omförmälas i förevarande paragraf.
Vidtages dylik ändring, lärer disciplinär behandling av dem icke böra
vara utesluten, och fördenskull jämkning i 185 § 6) böra ske.

90 §.

Lagrådet:

Åt bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf hade
i 1908 års förslag med anledning av hemställan från Högsta domstolens
sida givits det innehåll, att avsättning kunde ådömas officer eller underofficer
endast för det fall att han två gånger gjort sig skyldig till
misshandel å underordnad och vardera förbrytelsen ansetts förtjäna
fängelsestraff.

Då i förslaget nu gjorts ändring i stadgandet mot Högsta domstolens
enhälligt uttalade mening, har enligt departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet detta skett därför, att med den förra lydelsen syftemålet
ansetts i viss mån bliva förfelat. Meningen vore att göra det
möjligt att skilja en befälhavare från hans befattning i sådana fall, då
han missbrukat sin ställning därhän, att han upprepade gånger gjort
sig skyldig till misshandel å sina underordnade och detta rent av övergått
till metod eller vana. Sådana fall kunde utan tvivel tänkas, då
en befälhavare gjort sig skyldig till en dylik systematisk misshandel av

371

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sina underordnade, utan att domstolarna för varje särskilt fall, som
kommit under deras behandling, ansett sig höra ådöma strängare straff
än disciplinstraff.

Enligt lagrådets mening borde dessa skäl hava föranlett icke den
gjorda ändringen i bestämmelsen utan densammas borttagande. Enligt
första stycket i 90 § kan misshandel å underordnad sonas med disciplinstraff
endast om synnerligen mildrande omständigheter föreligga. För
en var torde det vara uppenbart, att om mot en officer eller underofficer
icke förekommer annat än att han för andra gången gjort sig skyldig
till en misshandel, som skall rubriceras såsom begången under synnerligen
mildrande omständigheter, det icke är möjligt att tala om ett till
metod eller vana övergånget behandlingssätt eller om systematisk misshandel.
De synnerligen mildrande omständigheterna måste enligt sakens
natur oftast ligga i ett sådant otillbörligt eller ovärdigt beteende av
den underordnade, som man, då det förekommer å den överordnades
sida, i 83 § ansett böra utgöra en speciell straffminskningsgrund för
den underordnade. För att träffa fäll af systematisk misshandel är stadgandet
fördenskull utan allt värde. Men vill man gå längre än uttalandena
sålunda angiva, skall stadgandet kunna föranleda att en
officer eller underofficer, som i förevarande fall straffas disciplinärt
andra gången, tillika avsättes, är det, såsom Högsta domstolen erinrat,
alltför strängt. En motsvarande stränghet i fråga om andra statens
tjänare lärer icke vara att påvisa. Det synes fördenskull icke böra
lämnas obeaktat, att officerare och underofficerare med ett visst fog
skulle komma att anse sig orättvist behandlade, och detta desto
hellre som stadgandet endast avser dem men icke underbefälet av
manskapet. Anser man sig böra hysa farhåga för övergrepp i omförmälta
hänseende från befälets sida, lärer denna icke i främsta rummet
och således än mindre uteslutande böra vända sig mot det högre
befälet.

Lagrådet anser fördenskull att stadgandet bör utgå; bestämmelserna
i 29 § lämna erforderligt skydd. Skulle så ej anses, bör för dess
tillämpning stadgas de förutsättningar, som upptogos i 1908 års proposition,
samt stadgandet utsträckas att gälla även för underbefäl av
manskapet.

372

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

94 §.

Lagrådet:

Av de under 84 § anförda skäl hemställer lagrådet, att en ändring,
motsvarande den där förordade, vidtages jämväl i fråga om de i förevarande
paragraf angivna förseelser.

Regeringsrådet Thulin:

Med hänsyn till tjänstgöring, avlöning och dylikt särskiljas numera
arméns regementen och kårer i ständigt tjänstgörande, vilkas hela fast
anställda personal ständigt är samlad, icke ständigt tjänstgörande kaserner
ade, vilkas hela fast anställda personal är samlad endast vid de tider,
då beväring är inne, och vilka hava kaserner åt sig upplåtna, samt
icke ständigt tjänstgörande icke kasernerade, sådana av sistnämnda slag,
vilka icke hava kaserner utan fortfarande äro förlagda i läger. I den
mån kaserner hinna uppföras skola alla trupper bliva kasernerade.

Med förläggningsort avses enligt gällande tjänstereglemente för
ständigt tjänstgörande regemente den ort, där detsamma är förlagt, för
annat regemente den ort, där chefen har sin tjänstgöringsstation. Med
övningsplats avses annan ort än förläggningsort, där truppförband under
vapenövningarna eller del därav är förlagt i barack- eller tältläger.
Där gränsen för förläggningsort icke lämpligen bör sammanfalla med
vederbörlig stads eller kommuns administrativa gräns, utfärdar arméfördelningschefen
bestämmelser för förläggningsortens begränsning.

Då såväl i denna paragraf som på andra ställen i lagen användes
uttrycket »garnisonsort)), vilket ej förekommer i nu gällande tjänstgöringsreglemente
för armén, torde därunder endast sådana orter kunna hänföras,
där ständigt tjänstgörande regemente är förlagt. Detta synes vara
för inskränkt. De skäl, som tala för att låta garnisonsort i förevarande
avseenden intaga en särställning, synas böra föranleda, att samma regler
komma att gälla förläggningsort för icke ständigt tjänstgörande kasernerat
regemente, liksom ock ort, där icke ständigt tjänstgörande, icke kasernerat
regemente har sin övningsplats.

Jag hemställer för den skull, att »garnisonsort)) måtte utbytas mot
annat lämpligare uttryck av den innebörd ovan angivits.

I uttrycket »område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov», varmed närmast torde avses kasernområden, ständiga övningsplatser
o. dyl., lärer ordet »uteslutande» böra utgå, så att ej den om -

373

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ständigheten, att enskilde till området hava vissa rättigheter, kommer
att hindra stadgandets tillämpning.

96 och 97 §§.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Thulin och översten Mörcke:

Dessa paragrafer äro avsedda att ersätta 102 § i nu gällande strafflag
för krigsmakten. I motiven anför kommittén, att sistnämnda paragraf,
jämte straff för vissa andra förseelser, jämväl innehölle bestämmelse
om straff för krigsman, »som eljest i eller utom tjänsten brister i anständigt
uppförande eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som
han av andra bör äga», under förutsättning alltid att den felaktige ej
genom sin handling gjort sig förfallen till särskilt ansvar enligt strafflagen
för krigsmakten eller allmän lag. Genom detta stadgande hade
strafflagen för krigsmakten enligt kommitténs tanke till dels ingått på
ett område, som, åtminstone i vad rörde den menige krigsmaunen, borde
vara densamma undandraget. Att krigsmannen i allt, som i större eller
mindre mån hade samband med tjänsten, ställdes under sådan lag, vore
utan tvivel riktigt. Såsom flera gånger framhållits, medförde ock den
särskilda uppgift och ställning, som tillkomme krigsmakten, oundvikligen,
att de band, som ålades den enskilde krigsmannen, i åtskilliga avseenden
måste bliva andra och strängare än dem, som ålåge samhällets medlemmar
i övrigt. Eu målmedveten uppfostran till ordning, manstukt
och disciplin måste därför utan tvivel ingå såsom ett viktigt moment i
krigarens utbildning. Härav följde dock ingalunda, att den meuige
krigsmannens enskilda liv måste läggas under offentlig kontroll och
hans beteende utom tjänsten kunna göras till föremål för bestraffning
i den utsträckning, som ifrågavarande lagrum iunebure. Med den svävande
och tänjbara avfattning, ifrågavarande stadgande nu hade, öppnade detsamma
dessutom tydligen möjlighet till en högst godtycklig tolkning,
lätteligen ägnad att bidraga till alstrande av en skev och skadlig uppfattning
av den ställning inom samhället, som borde tillkomma krigsmannaståndet
såsom sådant. Den viktiga uppgift, som tillkomme befälet
såsom ledare och uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom,
ställde däremot uppenbarligen å detsamma alldeles särskilda fordringar,
i viss män andra och högre än dem, som skäligen kunde ställas å soldaten
i ledet. På grund av denna befälets ansvarsfulla ställning hade
man nämligen av den, som tillhörde detsamma, rätt att kräva, att han
i sitt yttre uppträdande i allmänhet, även utom tjänsten, iakttoge vad

374

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

god sed bjöde, men däremot avlrölle sig från handlingar, ägnade att
rubba deri aktning och tillit, som han på grund av sin tjänsteställning
av andra borde äga, och varförutan han svårligen i längden kunde med
framgång fylla sitt värv. Ur nu nämnda synpunkter hade kommittén
ansett sistberörda stadgande, såvitt detsamma anginge krigsmans uppförande
utom tjänsten, böra begränsas att gälla endast befälet och härutinnan
undergå eu sådan omarbetning, att därav tydligen framginge,
att endast handlingar av nyssnämnda natur vore avsedda att därav träffas.

Med stöd härav upptogs i 97 § av kommitténs förslag straff för
officer, underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller utom
tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt uppförande gjorde sig skyldig
till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin
tjänsteställning av andra borde äga.

I det nu framlagda förslaget har detta stadgande uteslutits. Till
stöd därför anföres i statsrådsprotokollet bl. a.: Det nämnda stadgandet
intoge en ställning för sig bland de straff bud lagförslaget innehölle.
Under det att detta eljest i allmänhet innehölle straff blott för fel och
försummelser i den militära tjänsten eller vid fullgörande av rent militära
tjänsteplikter ävensom mera undantagsvis för vissa i allmänna strafflagen
med straff belagda gärningar, även då de begingos utom tjänsten,
beredde denna bestämmelse möjlighet att belägga en persons uppförande
utom tjänsten med straff även i sådana fall, då han icke gjort sig skyldig
till någon handling, som vore straffbar enligt allmän lag. Redan detta
förhållande kunde föranleda tvekan rörande lämpligheten av att låta
bestämmelsen inflyta i lagen även i den förändrade form, som kommittén
föreslagit. En reservant inom kommittén, som avstyrkt lagrummets
upptagande, hade även framhållit, att det militära befälet genom denna
bestämmelse sattes i en fullkomlig undantagsställning, samt att de, som
sålunda ställdes under en särskild lagstiftning, lätteligen komme att betrakta
sig såsom tillhörande en särskild kast, vars fläckfrihet vore viktigare
än andra medborgaregruppers. Om, såsom kommittén ansett,
bestämmelsen ej kunde göras tillämplig på alla krigsmän utan endast
på befälet, torde i övrigt redan detta förhållande tala mot dess upptagande.
Det kunde nämligen icke vara riktigt, att en handling, som vore straffbar,
då den beginges av någon tillhörande befälet, skulle anses tillåten
för manskapet. Det kunde visserligen icke bestridas, att man, såsom
kommittén framhållit, på grund av befälets ställning såsom ledare och
uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom måste ställa alldeles särskilda
fordringar å detsamma. Dessa krav berörde dock icke närmast befälets
privata liv och uppförande utom tjänsten. Ville man åter hos befälet

375

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vidmakthålla en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter
mot dem, som det vore satt att uppfostra, torde det rätta medlet icke
vara ett straffbud av sådan art som det ifrågavarande, som i stället lätt
kunde missbrukas till ett obehörigt övervakande från det högre befälets
sida av de underordnades enskilda liv. Aven med den av kommittén
föreslagna avfattningen vore ordalagen därjämte mycket svävande och
obestämda, varför bestämmelsen med all sannolikhet komme att tolkas
mycket olika, beroende på vederbörandes allmänna uppfattning angående
vad som krävdes för åtnjutande av aktning och tillit. Och det torde
nog icke vara uteslutet, att bestämmelsen vid tillämpningen snarare
komme att tjäna till upprätthållande av sådana hos militärerna ännu
befintliga åskådningar och klassfördomar, vilka rätteligen borde bortarbetas,
än att bliva ett medel för åvägabringande av en god medborgerlig
anda. I övrigt torde en god del av de handlingar, för vilka
denna allmänt formulerade straffbestämmelse vore avsedd, kunna bestraffas
med tillämpning av det i 96 och 97 §§ stadgade straffet för bristande
i anständigt uppförande. Dessa paragrafer kunde nämligen komma till
användning, så snart en krigsman gjorde sig skyldig till en dylik förseelse
inom garnisons- eller stafionsort eller eljest då han uppträdde i
militär tjänstedräkt, såvida förseelsen skedde å väg, gata eller annat
ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles.

Tydligt är, att man bör undvika allt, som kan bidraga till alstrande
av en skev och skadlig uppfattning av den ställning inom samhället,
som bör tillkomma krigsmannaståndet såsom sådant, men synes det dock
tveksamt, om det för vinnande av detta syfte kan vara lämpligt att helt
borttaga det av kommittén föreslagna tillägget beträffande befälet.

Att man hos krigsmakten, särskilt befälet, förutsätter en särskild
aktning och tillit, vars vanvårdande bör föranleda straffpåföljder, framgår
av åtskilliga stadganden i förslaget. Efter 29 § kan officer, underofficer
eller krigsman tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap
vid upprepade bestraffningar, jämte det straff, vartill han för den sista
förseelsen gjort sig skyldig, om han är officer eller underofficer, dömas
till avsättning och, om han tillhör manskapet, skiljas från sin anställning
vid krigsmakten, så vida han gjort sig ovärdig den aktning och tillit,
som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning eller krigstuktens
upprätthållande eljest det kräver. Såsom skäl för utbyte av de i strafflagen
och disciplinstadgan förut använda uttrycken mot ovanberörda anförde
kommittén, att den velat framhålla, att tillämpning av ifrågavarande
paragraf särskilt beträffande befälet företrädesvis borde ifrågakomma i
sådana fall, där den brottslige genom sina förbrytelser förspillt den akt -

376

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

ning och det förtroende, förutan vilka eu befälhavare icke kunde anses
skickad att leda och uppfostra andra, varjämte kommittén genom uteslutande
av uttrycket »krigsmaktens anseende», vilket tilläventyrs skulle
kunna tjäna till stöd för eu mer eller mindre skev eller ensidig uppfattning
av krigsmaktens ställning i samhället och därigenom föranleda stadgandets
tillämpning i oriktig anda, sökt förebygga en dylik misstolkning.
I 90 § har likaledes såsom villkor för avsättning vid upprepad misshandel
av underordnad förutsatts, att den brottslige prövas hava genom
sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans
befälsställning. Samma uppfattning torde väl även i viss mån hava
legat till grund för de i 96 och 97 §§ införda stadganden om straff för
klandervärt uppförande i eller under vissa förutsättningar även utom
tjänsten.

Tager man sikte särskilt på befälets ställning såsom ledare och
uppfostrare av landets värnpliktiga ungdom, synes det emellertid som
om även i andra fall ett klandervärt uppförande utom tjänsten måste
anses innebära ett sådant vanvårdande av den aktning och tillit, som bör
tillkomma befälet i denna dess ställning, att disciplinärt inskridande bör
vara medgivet.

Det har framhållits, att därigenom det militära befälet skulle
sättas i en fullkomlig undantagsställning. Detta kan näppeligen sägas
vara fallet. Av de instruktioner, som i senare tid utfärdats för civila
organisationer, som i större omfattning stå i förbindelse med allmänheten,
t. ex. för telegrafstyrelsen 1907, järnvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar samma år, vattenfall sstyrelsen 1908, generalpoststyrelsen
1909, postsparbanken 1911, framgår, att disciplinär bestraffningsrätt
är medgiven ej endast för fel eller försummelser i tjänsten
utan även för klandervärt uppförande utom tjänsten. Liknande bestämmelser
förekomma äAmn för åtskilliga befattningshavare, vilka hava ställningen
såsom uppfostrare. Så föreskrives t. ex. i stadgan den 18 februari
1905 för rikets allmänna läroverk, att disciplinär bestraffning må kunna
meddelas ej allenast för fel eller försummelse i tjänsten utan även där
rektors, lärares eller lärarinnas vandel därtill giver anledning. Liknande
föreskrifter återfinnas i lagen om straff för ämbetsbrott av präst den 8
mars 1889 § 9, och i folkskolestadgan § 32 föreskrives, att ordinarie
folkskollärare kan efter fruktlös befunnen varning skiljas från sin befattning
ej endast om han är oskicklig till eller försumlig i förrättandet av
sin tjänst utan även om han ådagalägger ett sådant uppförande, att han
ej bör såsom lärare längre bibehållas.

Väsentligen samma skäl, som föranlett dessa stadganden, synas

377

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tala för, att möjlighet beredes att kunna i disciplinär väg inskrida mot
det militära befälet såsom ledare och uppfostrare av landets ungdom,
om det, även under andra omständigheter än i 96 och 97 §§ avses,
ådagalägger ett sådant klandervärt uppförande, som är oförenligt med
uppfostrarekallet.

Om straffbestämmelsen får sådant innehåll, att därav tydligt framgår,
att det allenast är fråga om vanvård av den aktning och tillit,
vederbörande på grund av sin uppfostrareställning av sina underordnade
bör äga, torde även den anmärkning bortfalla, att det icke kan vara
riktigt, att en handling, som är straffbar, då den begås av någon
tillhörande befälet, skall anses tillåten för manskapet.

Justitierådet Thomasson:

Då jag icke biträtt övriga ledamöters ovan gjorda hemställan,
beror detta ingalunda därpå, att jag skulle gilla den föreslagna ändringen
och de därför framlagda skälen; dessa synas mig visserligen icke vara
hållbara. Och då det icke torde kunna förnekas, att en synnerligen
utbredd benägenhet förefinnes, att så snart en officer gör sig skyldig
till en förseelse, även där det sker utom tjänsten, låta oviljan gå ut
över officerskåren såsom sådan, borde man enligt min mening icke taga
bort medlen att rätta möjligen förekommande fel i uppförandet. Saken
synes mig emellertid icke vara av den vikt, att något särskilt yrkande
påkallas.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Bestämmelsen i 97 § bör enligt vår åsikt göras tillämplig även
å vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder
i tjänstedräkt. Ett stadgande härom förekom i det till Högsta
domstolen remitterade förslaget och lämnades vid förslagets granskning
utan anmärkning.

101 §.

Lagrådet:

Då skäl ej synes föreligga att utesluta tillämpligheten av denna
paragraf för det fall, att någon från en officer eller underofficer köper
eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån
emottager sådant, som avses i paragrafen, torde en jämkning i densammas
avfattning böra äga rum.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 48

378

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

in §.

Lagrådet:

Vid granskningen av det till Högsta domstolen remitterade förslaget
anmärktes av två justitieråd, att de straff, som i denna paragraf
stadgades för befälhavare och angivare, vore betydligt hårdare än motsvarande
straff enligt allmänna strafflagen för domare och angivare, och
att fördenskull ändring borde göras till åvägabringande av större överensstämmelse
med allmänna strafflagens stadganden. Denna anmärkning
synes lagrådet vara riktig. Särskilt vill lagrådet framhålla, att stadgandet,
så vitt angår straff för angivare, kan medföra egendomliga konsekvenser.
Talan för brott emot strafflagen för krigsmakten anhängiggöres
i samma ordning beträffande varje fall. Anmälan sker hos befälhavaren,
som tillser, huruvida han kan disciplinärt själv straffa eller om
målet bör hänskjutas till domstol. Därest nu på grund av angivelse
befälhavaren ålägger en oskyldig disciplinär bestraffning, medför detta
för angivaren ansvar enligt förevarande paragraf; skjuter däremot befälhavax^en
målet till domstol, och denna dömer till disciplinstraff, skulle
angivaren straffas enligt allmänna strafflagen. Att för dessa båda fall
bibehålla så väsentligen olika straffbestämmelser, teom förslaget innebär,
synes icke böra äga rum.

114 §.

Lagrådet:

Det brott, som förevarande paragraf avser att bestraffa, utgör i
själva verket ett specialfall av den i 116 § behandlade förbrytelsen eller
avgivande av osannfärdig rapport, fastän straffet med hänsyn till de
särskilt försvårande omständigheterna här blivit satt väsentligt högre.
För vinnande av närmare överensstämmelse med 116 § lärer det därför
även i denna paragraf böra stadgas, att officer eller underofficer, som
gör sig skyldig till sådant brott, som här är i fråga, skall, då brottet
det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. En
motsvarande ändring bör även ske i 136 §.

116 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Thulin och översten Mörcke:

I det remitterade förslaget har uteslutits den av kommittén i ett
andra moment av denna paragraf upptagna allmänna straffbestämmelsen

379

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

för försök att i tjänsteangelägenhet genom osann uppgift eller annorledes
vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att infordra eller
mottaga meddelanden i sådan angelägenhet. Såsom skäl härför har
åberopats, dels att ett så allmänt formulerat straffbud syntes lätt kunna
i tillämpningen leda till missbruk, dels ock att något verkligt behov
icke torde föreligga att straff skulle kunna ådömas i sådana fall, då det
ej vore fråga om en rapport i teknisk mening och ej heller de allmänna
straffbestämmelserna i förslagets 129 och 130 §§ vore tillämpliga.

Den sålunda uttalade farhågan för misstolkning av stadgandet i
fråga på grund av dess formulering synes föga grundad; i alla händelser
äro 129 och 130 §§, vilka tydligen ansetts skola i vissa hithörande
fall komma till användning, ännu mera allmänt avfattade. Att sistnämnda
paragraf skulle i sådant fall kunna bliva tillämplig, synes emellertid
knappast tänkbart. Ett uppsåtligt försök att vilseleda genom osann
uppgift torde svårligen kunna hänföras under vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i fullgörandet av tjänsteplikt. Varje dylikt
försök, som sker annorledes än genom osannfärdig rapport, kan uppenbarligen
icke falla under 129 §, exempelvis då motivet är annat än det
däri angivna, men nog lärer försöket även i sådant fall böra drabbas
av straff. Och även om i vissa fall dylikt försök verkligen skulle vara
att anse som sådan uppsåtlig förbrytelse i ämbete eller tjänst, varom
129 § handlar, torde böra beaktas, att straffet där är väsentligen strängare
än det av kommittén här föreslagna. Då 129 § uteslutande gäller
krigsman, skulle för övrigt genom det remitterade förslaget annan än
krigsman icke, såsom kommittén avsett, för dylik handling hemfalla
under krigslag.

Då härtill kommer, att det ur disciplinär synpunkt otvivelaktigt
är av vikt att gent emot en sådan opålitlighet i tjänsten, varom här är
fråga, hava att åberopa en direkt därå syftande straffbestämmelse, som
kan därutinnan ersätta 102 § 2 mom. i nu gällande lag, hemställes om
återgång till kommitténs i denna del enhälliga förslag.

Skulle därvid det anses vara för stor avvikelse från den straffskala,
som föreslagits för avgivande av osannfärdig rapport, i händelse i enlighet
med kommittén straffpåföljden här alltid skulle stanna vid disciplinstraff,
synes fängelse lämpligen kunna stadgas som straff i sådana fall,
då omständigheterna äro synnerligen försvårande.

380

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

123—125 §§.

Lagrådet:

I 123 § stadgas straff för officer eller underofficer, som under
vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post.
Fylleri under dylik tjänstgöring bestraffas enligt 125 § icke blott
då den skyldige är officer eller underofficer utan även då lian tillhör
manskapet, i fall han är befälhavare för trupp eller å fartyg. Detsamma
gäller även enligt 175 §, som med straff belägger såväl obehörigt övergivande
av post som fylleri under tjänstgöring av där angivna beskaffenhet.
Därest beiälhavare av manskapet förgår sig på sätt i 123 § sägs,
lärer han väl enligt förslaget i regel hemfalla under 130 §. Då denna
förbrytelse i allmänhet torde vara av svårare beskaffenhet än att den
kan anses försonad med disciplinstraff, skulle straffet sålunda regelmässigt
bliva detsamma, som föreskrives i 123 §. Vid sådant förhållande
synes det emellertid lagrådet, med hänsyn till fördelen av större likformighet
i uppställningen, lämpligare, i fall 123 § omformuleras, så att
den i likhet med 125 och 175 §§ bliver tillämplig å befälhavare i allmänhet
och icke endast å officerare och underofficerare.

I samband härmed synes även någon jämkning av straffsatserna
i 123 och 124 §§ böra äga rum. I 125 § har vid omarbetningen ett
något lägre straff bestämts än vad kommittén föreslagit. Detta har
motiverats bland annat därmed, att det vore oegentligt, att Övergivande
av post enligt 123 eller 124 § bestraffades lindrigare än fylleri under
motsvarande förhållanden enligt 125 §. Den sålunda uttalade grundsatsen,
att dessa två slag av brott böra bestraffas lika, vilken grundsats
iakttagits i krigsartiklarna (175 och 176 §§), har likväl icke vunnit full
tillämpning i föreliggande del av förslaget. Straffet för skiltvakt, som
övergiver sin post, kan sålunda enligt förslaget icke sättas högre än till
fängelse i sex månader, under det högsta strafftiden för fylleri av skiltvakt
å post bestämts till fängelse i två år. Lägsta straffet för befälhavare,
som under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring är av
starka drycker överlastad, är vidare i 125 § bestämt till vaktarrest i
tio dagar, medan enligt 123 § lindrigaste disciplinstraff kan ådömas för
lämnande av post, även om den skyldige är befälhavare. Då full överensstämmelse
mellan straffen för övergivande av post och för fylleri
synes önskvärd, och de något högre straffen i 125 § torde vara för ändamålet
bättre avpassade än de i 123 och 124 §§ nu föreslagna, hem -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 381

ställes därför, att sistnämnda båda paragrafer i enlighet därmed omarbetas.

I nu gällande strafflag för krigsmakten upptagas särskilda bestämmelser
för det fall, att ifrågavarande brott begås av den, som erhållit
befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten
mot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara. Dessa
bestämmelser hava överflyttats till krigsartiklarna — 175 och 176 §§ —
varigenom desamma skulle erhålla tillämpning allenast i krigstid eller
då rikets hela krigsmakt är mobiliserad, men däremot icke för det fall,
att innan krig utbrutit krigsmakten endast delvis mobiliserats. Det synes
emellertid som om i sistnämnda händelse ett brott av ifrågavarande art,
som begås vid mobiliserad avdelning, måste anses vara av den allvarliga
beskaffenhet, att strängare straff än de i förevarande paragrafer
upptagna borde därför stadgas. Lagrådet hemställer fördenskull att
ändring jämväl i sådan riktning vidtages i dessa paragrafer.

127 och 128 §§.

Lagrådet:

Med stadgandena i dessa paragrafer har närmast åsyftats, att åtal
för här ifrågavarande brott skall komma under krigsdomstols bedömande,
i fall den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten, varjämte
gärningsmannens särskilda ställning ansetts böra föranleda, att brottet
i sådant fall skall betraktas såsom begånget under försvårande omständigheter.
Emellertid höra dessa paragrafer till dem, som i det remitterade
förslaget upptagits i 8 §, varigenom samma paragrafer skulle bliva
tillämpliga å envar, som under de i 8 § angivna omständigheter begår
brott av här avsedda beskaffenhet. Att på detta sätt i strafflagen för
krigsmakten stadga särskild straffskärpning för andra än dem, som lyda
under lagen, måste dock förefalla synnerligen olämpligt. Och även
om man godkänner förslaget om krigsdomstols behörighet att, fastän
gärningsmannen ej enligt 6 § lyder under lagen, upptaga dylikt mål
till behandling, då brottet förövats å krigsskådeplats, i mobiliserad fästning
eller å ockuperat område, lärer dock andra delen av lagförslaget
icke vara rätta platsen för ett dylikt stadgande. De bestämmelser, som
uteslutande avse krigsförhållanden, innehållas enligt grunderna för förslagets
uppställning i krigsartiklarna, där jämväl alla övriga paragrafer,
vartill 8 § hänvisar, återfinnas. Lagrådet hemställer därför, att den i
sistnämnda paragraf gjorda hänvisningen till 127 och 128 §§ måtte utgå,

382

Kungl. Maj ds JSåd.. Proposition Nr 57.

samt att det stadgande, som erfordras för att krigsdomstol under de
förhållanden, som i 8 § avses, skall bliva behörigt forum, överflyttas
till tredje delen, till vilket stadgande i så fall hänvisning bör ske i 8 §.

Med avseende å 127 § synes vidare anmärkningsvärt, att man
förutsatt möjligheten av så lågt straff som böter, oaktat brottet skall
anses vara begånget under försvårande omständigheter. I de fall, då
böter enligt här åsyftade bestämmelser i 8 kap. allmänna strafflagen
ingå i latituden, förutsättes för dylikt straffs ådömande, att omständigheterna
äro synnerligen mildrande. I 133 §, som likaledes hänvisar
till nämnda kapitel i allmänna strafflagen, har något motsvarande stadgande
ej ansetts erforderligt. I varje fall torde väl ej disciplinstraff i
stället för böter böra komma till användning beträffande andra än dem,
som lyda under lagen.

130 §.

Lagrådet:

Den ändrade avfattning av motsvarande bestämmelse i mi gällande
lag, som föreslagits i denna paragraf, hade ursprungligen inom kommittén
påyrkats av två reservanter och har nu av departementschefen upptagits,
enär enligt hans åsikt riktigheten av de utav reservanterna framlagda
skäl icke kunde bestridas. I reservationen anfördes, att de värnpliktige
till skillnad från övriga till krigsmän hänförliga personer icke själva
valt militäryrket eller åtagit sig de förpliktelser, för vilkas rätta fyllande
fordrades »förstånd)) och »skicklighet», och således ej heller iklätt sig
någon garanti för att de vore i besittning av nyssnämnda egenskaper,
varför det vore orimligt att av dem vid ansvarspåföljd utkräva desamma.
Reservationen vilar emellertid otvivelaktigt på en missuppfattning beträffande
rätta innebörden av gällande bestämmelser; i realiteten skulle
ändringen helt säkert bliva betydelselös. Det är för övrigt svårt att
förstå, huru med en dylik mekanisk uppfattning låter förena sig att
bibehålla straff för oskicklighet ifråga om en stamanställd, som måhända
icke ens en dag erhållit undervisning, men utmönstra straffbestämmelsen
beträffande en värnpliktig, som kanske många månader fått lära sig
sina tjänsteplikter och övats till färdighet. Den förre har visserligen
icke genom anställningen åtagit sig någon garanti för eller väckt föreställning
om att han besitter någon skicklighet. Uttalandet i reservationen
att 25 kap. 17 § allmänna strafflagen skulle avse allenast personer,
som frivilligt åtagit sig förpliktelser, för vilkas rätta fyllande fordrades

383

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

förstånd och skicklighet, är ej heller riktigt; detta straffbud är tillämpligt
på en hel del funktionärer, som innehava sysslor på grund av medborgares
val utan rätt att avsäga sig valet.

Ehuru såsom förut anmärkts den föreslagna ändringen i sak intet
skulle betyda, har dock lagrådet, enär, om ändringen genomfördes och
de därför anförda skälen lämnades oemotsagda, den möjligheten icke
vore helt utesluten, att någon kunde förledas till en oriktig tolkning av
stadgandet, ansett sig icke böra underlåta att hemställa om stadgandets
återförande till den förutvarande, för analoga fall använda ordalydelsen.

133 §.

Lagrådet:

Medan brott enligt 127 eller 128 § skall anses vara begånget
under försvårande omständigheter, icke blott då gärningsmannen är
krigsman utan även då han utan att vara krigsman lyder under lagen,
gäller detta enligt 133 § endast då gärningsmannen är krigsman. Då
icke-krigsman enligt andra stycket begår brott, som avses i 4, 5, 6, 7,
8, 9 eller 10 § av 8 kap. allmänna strafflagen, har tjänsteställningen
vid krigsmakten icke ansetts påkalla en ovillkorlig föreskrift, att brottet
skall anses begånget under försvårande omständigheter. Överensstämmelse
i detta hänseende mellan lagbuden i fråga synes böra
åvägabringas.

Det tredje stycket, som tillagts i det remitterade förslaget, avser
endast 18 § 2 mom. av 8 kap. allmänna strafflagen. Om en straffskärpning
anses erforderlig, torde densamma dock böra avse samtliga i
127 och 128 §§ avsedda fall. Av bestämmelsen skulle i övrigt följa den
oegentligheten, att om någon, som utan att vara krigsman lyder under
lagen, begår brott av här avsedda beskaffenhet, han skulle kunna drabbas
av strängare straff än om han gör sig skyldig till det svårare brottet
enligt 9 § i omförmälda kapitel av allmänna strafflagen.

162 §.

Lagrådet:

På grund av denna paragraf, som är av uteslutande processuell
betydelse, skall, där någon under strafflagen för krigsmakten lydande
person gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller föro -

384

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lämpning mot krigsfånge, som hålles under militärbevakning, åtal för
brottet tillhöra krigsdomstols upptagande. Att även om krigsfången
icke hålles under dylik bevakning, brottet i allt fall skall åtalas vid
krigsdomstol, i händelse detsamma förövas i fält eller inom mobiliserad
fästning eller på sjötåg i krigstid, följer av 39 § 3) i förslaget till ny
rättegångslag för krigsmakten. I övriga fall, då krigsfånge icke hålles
under militärbevakning, skulle däremot åtal för dylikt brott anhängiggöras
vid allmän domstol. Särskilt med hänsyn därtill att krigsfånge,
vilken på ovan angivet sätt förgår sig mot svensk krigsman eller annan,
som lyder under krigslag, regelmässigt synes komma att härför åtalas
vid krigsdomstol, oavsett om han står under militärbevakning eller icke,
torde emellertid enligt lagrådets åsikt den i paragrafen i fråga gjorda
begränsningen böra utgå, så att åtal mot någon under krigslagen
lydande för våld eller förolämpning mot krigsfånge under alla förhållanden
komme att tillhöra krigsdomstols upptagande.

I sammanhang härmed vill lagrådet ifrågasätta, om ej denna
paragraf lämpligen bör hava sin plats i andra delen av lagen. Återsändandet
av krigsfångar i större utsträckning lärer väl ej ifrågakomma
förr än efter fredsslutet och i samband därmed lärer väl även
beslut fattas om krigsmaktens successiva återgång till fredsfot. Men
krigsartiklarna skulle vara tillämpliga, förutom i krigstid, endast då
rikets hela krigsmakt är mobiliserad. Med stadgandets nuvarande plats
synes därför ingalunda otänkbart, att i åtskilliga fall allmän domstol i
stället för krigsdomstol skulle bliva forum för åtal av ifrågavarande
beskaffenhet. En dylik förändring av forum måste dock förefalla olämplig
och skulle undvikas, om paragrafen överflyttades till andra delen.

Slutligen synes det lagrådet som om jämväl denna paragraf borde
kompletteras med en föreskrift om böters utbytande mot disciplinstraff.

182 §.

Lagrådet:

Under denna bestämmelse inbegripes varje olovligt brukande i krig
av de omförmälda sjukvårdsbeteckningarna och således jämväl det fall,
att geneverkorsets användande har karaktären av krigslist. Hit hör t. ex.
en trupps framryckning till en måhända eljest oåtkomlig position under
skydd av röda korset. Enligt folkrätten är en krigslist av denna beskaffenhet
bestämt förbjuden. Har den brukats av fientligt manskap,
som faller i den svenska krigsmaktens händer, tillämpas 149 § med

385

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess stränga straff. Ett liknande öde drabbar otvivelaktigt svenska krigsmän,
om de göra sig skyldiga till dylikt missbruk och bliva tillfångatagna.
Risken av missbruket är sålunda visserligen mycket stor; misslyckas
försöket, träffar straffet tungt. Men ett tillräckligt hårt straff måste
drabba även dem, som lyckas. Det är naturligtvis av allra största vikt,
att de folkrättsliga regler, som ifråga om krigets humanisering småningom
arbetat sig fram till erkännande och som i betydelsefulla punkter
röra sig omkring röda korsets helgd, av de krigförande upprätthållas.
Ett missbruk av angivna art innebär en fara för att det genom folkrätten
stadgade skyddet för röda korset icke av fienden respekteras; det
egna landets anseende kommer också att spillas, därest dylika otillbörliga
åtgärder få passera. Det i 182 § stadgade ansvar synes emellertid
icke vara tillräckligt, särskilt vid jämförelse med straffsatserna i 130 §.
Ett bruk av röda korset på omförmälda sätt är ett reglementsbrott och
skulle förty, därest stadgandena i 182 § och den däri åberopade förordningen
ej funnes, straffas enligt 130 §; att därvid förbrytelsen skulle
anses såsom ett synnerligen grovt reglementsbrott, torde vara uppenbart.
Straffmaximum i 130 § är högre än det i 182 § fastställda.

Lagrådet anser fördenskull, att straffet enligt 182 § bör väsentligen
skärpas och under inga förhållanden dess maximum sättas lägre än den
i 130 § omförmälta högsta straffsats. Någon åtskillnad torde dock icke
här, såsom i 130 § skett, böra göras mellan olika grader av krigsmän.

191 §.

Lagrådet:

Vid överflyttning från disciplinstadgan till strafflagen av bestämmelser
angående vilken befälhavare disciplinär bestraffningsrätt bör tillkomma
synes en alltför långt driven detaljering hava kommit till användning.
Enligt lagrådets mening hade man bort stanna vid att i
lagen angiva allmänna grunder, som härvidlag borde vara gällande, och
åt den administrativa lagstiftningen överlämna att giva den närmare utformning,
som erfordras. Förhållandena växla alltför ofta för att de
uttömmande bestämmelserna skulle lämpligen i lag upptagas. Man har
här exempel på att under förarbetena ändringar måst ske gång efter
annan för att införa nya detaljer. Om ock i lagstiftningens ögonblick
detaljeringen vore att anse såsom fullständig, komme det helt visst snart
att visa sig, det nya detalj föreskrifter vore på sin plats.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 49

386

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Regeringsrådet Thulin:

Vid angivande av de befälhavare, som skola äga bestraffningsrätt
i disciplinmål, användas i förevarande kapitel uttrycken »likställd befälhavare»,
»likställt truppförband». Då i förslaget ej angivits vad med
dessa uttryck avses, har meningen tydligen varit, att det skulle ankomma
på Konungen att i reglementsväg därom meddela närmare bestämmelser,
men bör i så fall, på det att dessa må bliva för domstolar
och myndigheter bindande, uttryckligt bemyndigande därtill intagas i
lagen. I varje fall synas nu gällande reglementsbestämmelser ej lämna
erforderlig vägledning, då i dem ofta modifikationer göras i likställigheten.
Särskilt synes det oklart, om platsbefälhavare, d. v. s. den till
tjänsteställningen främste regementschefen inom obefäst förläggningsort,
där mer än ett truppförband finnes självständigt förlagt, och där kommendant
ej finnes särskilt förordnad, skall anses såsom »med kommendant
likställd befälhavare».

Vad ovan anförts om uttrycken »likställd befälhavare», »likställt
truppförband», äger motsvarande tillämpning beträffande åtskilliga andra
för lagens terminologi grundläggande begrepp, särskilt uttrycken »i fält»,
»sjötåg», vilka definierats i 1896 års förslag till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, men ej i det nu framlagda förslaget. Det
bemyndigande för Konungen, som'' förut ifrågasatts, synes därför lämpligast
böra lämnas i den form, att i lagen intages ett allmänt stadgande,
att Konungen äger utfärda de bestämmelser, som må erfordras för lagens
tillämpning och för fastställande av vad som skall avses med sådana
däri förekommande militära uttryck, vilkas betydelse ej i Jagen angivits.

Av förarbetena till lagen framgår tydligt, att man icke åsyftat att
någon rubbning skulle inträda i den Konungen såsom högste befälhavare
över krigsmakten tillkommande befogenhet att utöva disciplinär
bestraffningsrätt. Till förebyggande av varje tvekan härutinnan torde
emellertid i näst sista stycket uttrycket »av Konungen förordnats att
innehava» böra utbytas mot »innehar».

199 §.

Regeringsrådet Thulin:

För så vitt i 196 § såsom med kommendant likställd befälhavare
skall anses jämväl platsbefälhavare, torde detta böra iakttagas jämväl i
förevarande paragraf.

Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

387

203 §.

Lagrådet:

Att en anordning, varigenom en rättsbildad person under ämbetsmannaansvar
komme att med befälhavaren deltaga i disciplinmåls behandling,
skulle erbjuda fördelar, lärer icke kunna bestridas. Det av
kommittén framförda skälet, att därigenom befälhavarens auktoritet skulle
sättas i fara, saknar enligt lagrådets mening giltighet. Emot det sätt,
varpå enligt förslaget syftemålet skulle vinnas, torde emellertid kunna
göras befogade invändningar. Det strider för visso emot svensk rättsåskådning
att den, som i kraft av sitt ämbete uttalat sig angående det
straff, vilket bör någon ådömas, skulle kunna sitta som domare i den rätt,
som sedermera finge att behandla målet. Lagrådet kan icke dela departementschefens
uppfattning, att eu dylik synpunkt icke skulle hava någon
betydelse, då auditören icke hade att deltaga i något mot viss person
riktat åtalsbeslut och han icke vore nödsakad att på förhand uttala
någon för honom bindande mening om hur den tilltalade borde bestraffas.
Då befälhavaren vänder sig till auditören med anmodan att
lämna yttrande rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör
åläggas, ligger däri, att befälhavaren för sin del anser disciplinstraff
böra komma till användning. Auditören måste, enär han har att föreslå
straff, göra sig underrättad om den felandes föregående förhållanden
i tjänsten; straffets utmätande bör givetvis bero jämväl av den omständigheten,
huruvida personen i fråga förut varit straffad eller icke. Det
låter allt för väl tänka sig, att auditörens yttrande går därpå ut, att förseelsen
bör ådraga högre ansvar än disciplinstraff, samt att befälhavaren
därav föranledes att frångå sin första tanke och i stället skjuta målet
till domstol. Åven om auditören icke såsom ledamot i denna domstol
är formellt bunden av sin förut uttalade mening, kan han dock svårligen
så helt frigöra sig därifrån, som skulle erfordras för att han skall framstå
som en opartisk domare.

Redan häri ligger enligt lagrådets tanke fullgiltig anledning att
underkänna den föreslagna anordningen. Men även andra brister torde
vara för handen. Såsom departementschefen framhållit, kan den föreslagna
anordningen icke överallt genomföras. Något giltigt skäl till
att underlåta att åvägabringa anordningen skulle dock enligt departementschefens
mening icke häri föreligga, enär anordningen vore möjlig i det
ojämförligt största antalet fall. Klart är, att om undantagen bleve få
eller betydelselösa, dessa kunde helt lämnas å sido. Så torde dock inga -

388

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lunda vara förhållandet. Även om man borteer från de jämförelsevis
fåtaliga fall, där i fredstid någon auditör icke är befälhavaren anvisad,
såsom vid detacherade avdelningar och dylikt, men i vilka dock befälhavaren
i regel är yngre och mera oerfaren än de befälhavare, åt vilka
eljest den disciplinära bestraffningsrätten är uppdragen, återstå förhållandena
i fält. Om överhuvud behov av juridisk medhjälp är för handen,
är det visserligen mest under krig, då tillfälle till kontroll ovedersägligen
är vida mindre än i fred. Och den befälhavare, som under freden haft
auditören vid sin sida, har helt förklarligt i viss mån överlämnat åt
denne att pröva och döma och skall fördenskull, när han i kriget står
ensam, finnas mindre skickad att utöva bestraffningsrätten än om han
jämväl förut ensam handhaft densamma.

Härtill kommer, att även då en auditör är anställd vid en truppavdelning,
hans medverkan icke kan vara att påräkna vid alla de
disciplinmål, som förekomma vid avdelningen. Det ligger i den disciplinära
bestraffningens natur, att straffet bör följa så hastigt som möjligt på förseelsen.
Detta är också beaktat i förslaget, som medgiver befälhavaren
att utan auditörens hörande ålägga disciplinstraff, om hans hörande skulle
medföra väsentligt uppskov med målets avgörande. Vad som bör förstås
med väsentligt uppskov kan ju bliva föremål för olika meningar, men
att fördröjandet måste vara synnerligen ringa för att ej betraktas såsom
väsentligt torde vara klart. Vid förut omförmälda sammanträde med
krigsbefälet uttalades enhälligt den åsikten, att de disciplinära förseelser,
som under dagen anmäldes till befälhavaren, borde, därest icke särskilda
förhållanden föranledde undantag, i krigstuktens intresse behandlas och
eveutuellt bestraffas innan befälhavaren lämnade sin expedition för dagen.
Med hänsyn till antalet förseelser och den ställning auditören lärer
komma att intaga med avseende å löneförmåner torde under sådana
omständigheter utan vidare vara uppenbart, att han icke kan vara tillhands
för deltagande i varje disciplinmåls handläggning, utan befälhavaren
i många fall av sin plikt känna sig föranlåten att döma utan att inhämta
auditörens yttrande. En särskild anledning härtill måste ofta
föreligga därutinnan, att den felande intagits i förvarsarrest.

Undantagen synas alltså bliva så många och så betydelsefulla, att
regeln näppeligen kan upprätthållas. Det måste därför tagas i övervägande,
huruvida icke det må anses vara av behovet påkallat att vidtaga
sådana ändringar i den föreslagna anordningen, att undantagen
försvinna och den rättskunniga hjälpen lämnas av en person, som icke
sedermera tages i anspråk såsom domare i målen vid deras eventuella
handläggning inför rätta. Att dessa ändringar skulle medföra betydande

389

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kostnader är klart. Enligt inhämtade upplysningar hava under femårsperioden
1909—1913 i 41 fall klagan förts i krigshovrätten över befälhavares
beslut i disciplinmål. I 9 av dessa fall har krigshovrätten förklarat
straffet icke skola tillräknas klaganden eller — i ett fall — nedsatt
straffet. Lagrådet har icke för samma femårsperiod haft tillgång till
uppgifter om hela antalet disciplinmål, däri disciplinstraff ålagts. Men
för två av dessa år — 1909 och 1911 — samt åren 1904—1906 utgör
detta antal 41,415. Relationen mellan nu angivna siffror torde icke
kunna sägas konstatera missförhållanden, vilka tarva rättelse.

Positiv uppgift om dylika missförhållanden föreligger i de remitterade
handlingarna allenast i den reservation till kommittéförslaget, däri den nu
föreslagna anordningen påyrkats. I reservationen omförmälas två fall
till bevis för åtgärdens behövlighet. Lagrådet har införskaffat handlingarna
i dessa båda mål. Vad det först angivna beträffar, visar
granskningen av handlingarna, att disciplinstraffet ålagts efter hållet,
förhör, därvid i protokollet antecknats, att de tre i målet tilltalade
erkände den fylleriförseelse, som lagts dem till last. Det synes uppenbart,
att även vid en anordning sådan som den nu föreslagna utgången
blivit enahanda ifråga om straffs ådömande. Auditören skulle fatt sig
förelagt ett förhörsprotokoll, däri antecknats ett erkännande av förseelsen,
och han hade då naturligtvis icke kunnat underlåta att därför föreslå
straff. Det förelupna felet låg däri, att förhörshållaren upptagit
den enes anförande såsom avgivet å allas vägnar. Utgången hade
kunnat bliva annan endast i fäll auditören varit tillstädes vid förhöret
och deltagit i utredningen. Något dylikt deltagande förutsättes emellertid
icke i förslaget och vore genomförbart endast vid en fullständig
omläggning av auditörsbefattningarna. I det andra relaterade fallet
ådömdes befälhavaren disciplinstraff för det han icke hållit förhör i
disciplinmålet samt för det han nyttjat okvädinsord mot den underordnade.
Lagrådet har icke på grund av handlingarna i dessa båda
mål eller vad för övrigt i ärendet förekommit funnit anledning föreslå
de omfattande och kostbara anordningar, vilka såsom förut antytts
skulle enligt lagrådets mening erfordras för vinnande av det ändamål,
vartill förslaget syftar.

På grund av vad ovan anförts hemställer lagrådet, att förevarande
paragraf måtte utgå ur förslaget.

390

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

210 §.

Lagrådet:

Lagrådet har redan tidigare framhållit vikten av lämpliga anordningar
för ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.
Spörsmålet härom framträder redan å tillrättavisningarnas område. I
sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen framlagt
enligt lagrådets mening övertygande skäl för att tillrättavisningsrätten
bör bibehållas och att densamma bör tillkomma kompanicheferna. Till
vad av honom härutinnan anförts torde måhända kunna läggas, att en
betydelse, som ej må skattas ringa, otvivelaktigt bör fästas därvid, att
ju mindre den krets är, inom vilken de indisciplinära företeelserna få
sin bestraffning, desto mera har man att vänta av rättelsens verkan
såväl å den, som förgått sig, som beträffande kamraterna. Kompanimedlemmarna
hava tvivelsutan en känsla av samhörighet, som gör det
till en hederssak att uppgörelserna träffas inom kompaniet. Slappas
denna känsla, innebär det alltid en viss fara för den goda andan inom
kompaniet. Och en dylik menlig inverkan kan i större eller mindre
grad alltid vara att befara, då kamratens bestraffning ej kan ske vid
kompaniet, utan regementschefens eller domstols åtgärd därför måste
påkallas. Man bör fördenskull enligt lagrådets tanke söka avvinna tillrättavisningsrätten
alla de fördelar, som stå att ernå. Förslaget synes
lagrådet härutinnan mindre tillfredsställande. Av farhåga för missbruk
i utövningen av tillrättavisningsrätten har man däråt givit ett så reducerat
innehåll, att man icke lärer vidare vara berättigad vänta några
egentliga fördelar av anordningen. Så hava till en början lämnats kvar
såsom rättelsemedel — om man frånser varning, som ej kan vara av
större betydelse — endast förbud att vistas utom kasernområde samt
beträffande sjötjänst vägran av landpermission. Dessa slag av tillrättavisningar
äro otvivelaktigt mycket lämpliga, men skola de tillgripas för
varje fall, förlora de i viss mån sin betydelse. Befälhavaren bör äga tillgång
jämväl till andra rättelsemedel att användas ett vart då det prövas vara
mest avpassat efter förseelsens art. Av de slag av tillrättavisningar, som
upptogos i 1908 års proposition, har förslaget borttagit dels åläggande
att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten och dels mistning
av dagavlöning eller avlöningstillägg. De för deras borttagande
anförda skäl, såvitt de angå olämpligheten av dessa rättelsemedel i och
för sig, torde icke vara övertygande. Och om borttagandet skulle anses
vara betingat av farhågor för missbruk, är det svårt att föreställa sig,
att missbruk vore mindre att förvänta i fråga om förbud att vistas utom

391

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kasernområde, en tillrättavisning, som kelt säkert av den felande anses
vida svårare än t. ex. att utom tur få förrätta ett obetydligt handräckningsarbete.
Vad särskilt angår sådant arbete, har en tillrättavisning i
den riktningen även den fördelen, att plikttroget manskap kan uppmuntras
genom fritagande från dylikt arbete, som de felande i stället
få utföra. Och mistning av dagavlöning har enligt erfarenheten visat
sig vara ett synnerligen gott medel att bruka mot dem, som använda
avlöningen till inköp av spritdrycker och i följd av deras förtärande
bliva i mer eller mindre grad vårdslösa i tjänsten.

Men syftemålet med tillrättavisningsinstitutet har vidare enligt lagrådets
mening väsentligen förfelats genom det i förslaget upptagna stadgandet,
att tillrättavisning ej må meddelas någon, med mindre än att
han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den
ordning, som för disciplinmål är stadgad. Denna bestämmelse måste
betecknas såsom ett psykologiskt missgrepp. Skall något gott vinnas
av tillrättavisningsrätten, måste dess utövare få handla på grund av
lagens bud och icke vara hänvisade till utverkande av ett medgivande
från den felandes sida. Kompanibefälhavarens auktoritet skulle vid den
föreslagna anordningen helt visst tillspillogivas, och fara föreligger att
han för undvikande av en sådan påföljd utan vidare måste hänvisa alla
förseelser till bestraffning i disciplinär ordning.

De uttalade farhågorna för missbruk av en mera utsträckt tillrättavisningsrätt
synas alltför överdrivna. Det gäller dock äldre erfarna
officerare, som hava att utöva densamma. Och om även klagan över
meddelad tillrättavisning genom besvär vid domstol icke medgives, kan
dock rättelse i obehörigen givna tillrättavisningar ske därigenom att
saken dragés under regementschefens prövning.

Vid förut omförmälta sammanträde med ledamöter av krigsbefälet
inhämtade lagrådet deras mening angående ifrågavarande bestämmelser.
Alla voro därom ense, att på det föreslagna sättet institutet ifråga komme
att fullständigt förfelas. Det stadgade förbudet att meddela tillrättavisning,
där ej den felande medgåve det, vore så stridande mot naturen
av berörda institut, att det i själva verket omöjliggjorde institutets användande.
Flera slag av tillrättavisningar borde stå till buds, och
de i nu gällande lag angivna vore, med undantag för vissa slag av
vaktgöring, samtliga lämpliga.

På grund härav hemställer lagrådet, att åtminstone de i 1908 års
proposition upptagna slagen av tillrättavisningar må bibehållas samt att
bestämmelsen om inhämtande av den felandes tillstånd till meddelandet
av en tillrättavisning borttages.

392

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

2 §•

Lagrådet:

Den i andra stycket av denna paragraf intagna erinran, att i vissa
fall krigsöverdomstol äger att omedelbart upptaga mål, återfinnes visserligen
i 2 § av nu gällande rättegångslag men har i sistnämnda lagrum
sitt berättigande, enär där krigsöverdomstol angives vara »andra domstol».
Med nu föreslagna avfattning av paragrafen i övrigt torde bibehållande
av berörda andra stycke icke vara förenligt, vadan detsamma
synes böra utgå.

9 §•

Lagrådet:

Då enligt kommitténs förslag det ålåg krigsdomaren att inkalla de
militära ledamöterna i krigsrätten, var det erforderligt att han fick
kännedom om vilka officerare förordnats att tjänstgöra i rätten. Enligt
nu föreliggande förslag har inkallandet i stället pålagts befälhavaren.
Vid sådant förhållande lärer anledning ej förefinnas att bibehålla den i
sista stycket av denna paragraf upptagna föreskrift om skyldighet för
befälhavare att giva krigsdomaren underrättelse om vilka officerare av
honom förordnats till ledamöter i krigsrätten. Anses stadgandet böra
kvarstå, synes en motsvarande föreskrift böra upptagas i 10 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf få i visst fall de officerare, vilka eljest stå
till buds för den befälhavare, som har att inkalla ledamöter i krigsrätten,
icke tjänstgöra i rätten. För sådan händelse stadgas, att befälhavaren
skall begära ledamöter från annat håll, utan att föreskrift lämnats
till vem sådan begäran skall framställas. En uttrycklig bestämmelse i
detta hänseende torde emellertid böra givas.

Till stöd för stadgandet att officerare, vilka tillhöra samma truppförband
eller station som den tilltalade, ej må vara bisittare i rätten, då
mål angående åtal mot officer där förekommer, har anförts att det finge
anses vara mindre lämpligt, att en officer dömdes av sina kamrater vid

393

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

den avdelning av krigsmakten, som han själv tillhörde, enär dessa pa
grund av de personliga förbindelser, som i allmänhet funnes mellan
officerare, vilka tjänstgjorde vid samma truppförband, icke intoge den
opartiska ställning gent emot den anklagade, som eu domare rätteligen
borde äga. Denna synpunkt bör utan tvivel tillerkännas giltighet så vitt
angår de särskilda avdelningarna inom armén. Men beträffande flottan
äro förhållandena väsentligen olika; stationen synes i det hänseende,
varom nu är fråga, icke behöva betraktas såsom en avdelning för sig.
Sjöofficeren tjänstgör än vid den ena, än vid den andra stationen, och
hans personliga förbindelser framträda näppeligen mera gentemot kamraterna
vid den ena stationen än mot kamraterna vid den andra. Stadgandet
synes fördenskull icke behöva bibehållas i vad det avser flottans
stationer. Det föranleder därvidlag ej oväsentliga olägenheter. Antingen
bleve det nödvändigt att till ledamöter kalla officerare från avdelning
tillhörande armén eller kustartilleriet, vilket med hänsyn till erforderlig
speciell sakkunskap måste anses mindre lämpligt, eller ock skulle varje
gång officerare från flottan nödgas företaga tidsödande och kostsamma
resor mellan de särskilda stationerna. Lagrådet anser sig därför böra
hemställa, att stadgandet i vad detsamma angår flottan må utgå.

15 §.

Lagrådet:

Då det enligt förslaget lagts i krigsdomarens hand att bestämma
tid och plats för krigsrättens första sammanträde, lärer den tid, inom
vilken rannsakning med häktad person skall hållas, böra räknas från
det krigsdomaren fått underrättelse om häktningen. I överensstämmelse
härmed torde ändring göras i första stycket av denna paragraf.

Med hänsyn till det oegentliga i att för bestämmandet av den
regelmässiga orten för krigsrättens sammanträde använda enahanda
uttryckssätt, som på annat ställe i förslaget begagnats för avgörande av
frågan om rätt forum, och då under benämningen truppförband svårligen
kan anses falla flottstation eller en skola eller annan dylik* inrättning,
vid vilken särskild krigsrätt kan vara inrättad, synes andra stycket
i paragrafen lämpligare kunna så avfattas, att rätten bör, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den ort,
där den avdelning av krigsmakten, vid vilken rätten är inrättad, befinner
sig. Vid styckets omredigering torde sista punkten såsom obehövlig
uteslutas, desto hellre som det där gjorda uttalandet om en för truppBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 50

394 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

förbanden gemensam lokal enligt ordalagen innebär annat än därmed
torde vara avsett.

21 §.

Lagrådet :

För så vitt fältkrigsrätt inrättas vid en brigad eller annan större
avdelning, som kan bestå av flera regementen, torde ej vara avsett, att
om en officer vid det ena regementet åtalas, jämväl de andra regementenas
officerare skola vara jäviga att såsom ledamöter tjänstgöra i rätten.
Enligt ordalydelsen lämnar emellertid sista stycket i denna paragraf en
sådan föreskrift. En jämkning i dess avfattning synes fördenskull böra
äga rum.

25 §.

Lagrådet:

Det i fjärde stycket av denna paragraf förekommande uttrycket
»mål rörande sjökrigstjänsten och manövern» är synnerligen oklart och
har givit anledning till olika tolkningar, vadan dess utbytande mot ett
lämpligare synes önskvärt. Enligt departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet avses med stadgandet i första rummet grundstötnings-
och kollisionsmålen. Vad eljest skulle vara att därunder hänföra
är icke angivet. Det synes lagrådet som om man skulle erhålla en tydlig
och för det ändamål, som val får anses vara åsyftat, tillfredsställande
bestämmelse genom att använda sig av det i 33 § av strafflagsförslaget
begagnade uttryckssättet, eller mål om förseelser vid fartygs manövrering
eller navigering.

32 §.

lagrådet:

Då jämlikt 35 § över krigs fiskal skulle vara allmän åklagare vid
krigsrätt i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad, torde
en erinran härom böra göras i denna paragraf.

33 §.

Lagrådet:

Att den nuvarande organisationen av åklagarväsendet vid krigsrätterna
icke tillfredsställer berättigade anspråk, är allmänt erkänt. Dock

395

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

torde det, i motsats mot vad departementschefen synes anse, snarare
vara bristande kännedom i allmän straff- och processrätt än i militära
lagar och författningar, som rättvisligen bör läggas väblarna till last.

Förslaget avser nu att ersätta väblarna såsom åklagare med krigsmakten
utomstående personer, antingen examinerade jurister eller —
vilket man med hänsyn till den ringa avlöning, varom här kan vara fråga,
antagit bliva regel — tjänstgörande länsmän eller stadsfiskaler eller
andra, som förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt. För
att dessa senare icke examinerade personer skulle vinna nödig kompetens
för åklagarekallet vid krigsrätterna vore meningen att för deras
räkning inrätta särskilda kurser i militär lagfarenhet. Förordnande såsom
krigsfiskal skulle föregås av avlagt prov, som dock ej avsetts att göras
alltför ingående utan endast skulle omfatta krigslagfarenhetens allmänna
grunder.

Det synes i hög grad tvivelaktigt, om genom en dylik anordningnågon
väsentlig förbättring skulle vinnas. Visserligen skulle dessa personer
äga större vana och erfarenhet såsom åklagare och bättre kännedom
om den allmänna straff- och processrättens grunder än de nuvarande
väblarna, men å andra sidan skulle de regelmässigt sakna den på långvarig
tjänstgöring grundade personliga erfarenhet rörande militärtjänsten
i allmänhet och vid truppslaget i fråga i synnerhet, som väblarna besitta.
Vidare skulle den tilltänkta utbildningskursen med all säkerhet
icke bliva tillräcklig för att bibringa dem erforderlig kännedom om
militära reglementen, instruktioner och övriga föreskrifter. För väblarna
däremot har undervisning i dessa reglementen m. m. ingått i deras föregående
utbildning. Skulle krigsfiskalsaspiranterna bibringas motsvarande
insikter härutinnan, skulle detta otvivelaktigt kräva en så pass förlängd
utbildning, att de med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna näppeligen
skola befinnas villiga underkasta sig densamma. Det må häremot
icke invändas, att dylik kännedom om militärtjänsten och militära reglementen
m. in. skulle för en åklagare vid krigsrätt vara mindre behövlig.
Tvärtom äro de militära brotten ofta av den säregna natur, att sådan
kännedom icke blott är nyttig utan rent av nödig för sakens rätta bedömande.
För lagrådet står det ingalunda klart, att med förslagets bestämmelser
åklagare alltid skulle finnas att tillgå.

Ett avgörande skäl mot den nu föreslagna anordningen torde
emellertid ligga däri, att stadsfiskaler och länsmän, för vilka dessa deras
befattningar naturligtvis måste bliva huvudsaken, icke kunna underkastas
skyldigheten att i krig medfölja såsom åklagare i fält. Följden skulle
i så fall bliva, att man i stor utsträckning måste anförtro åklagare -

396

Kunyl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 57.

befattningen vid fältkrigsrätterna åt fullkomligt ovana personer. Ett
system, som framkallar en dylik situation, lärer icke kunna anses tillfredsställande.

Frågan om det militära åklagareväsendet torde i avvaktan på den
stundande allmänna rättegångsreformen ändamålsenligast lösas på den
av eu reservant inom kommittén förordade väg, eller därigenom att för
utbildning av ett tillräckligt antal underofficerare till militära åklagare
inrättas en särskild utbildningskurs med undervisning i såväl den allmänna
som den militära straff- och processrätten, varjämte tillfälle bör
beredas kursdeltagarna att någon tid följa förhandlingarna vid allmän
underrätts brottmålssessioner. Att en dylik utbildningskurs, till
vilken deltagare kunde i mån av behov kommenderas, skulle under nuvarande
förhållanden vara tillfyllest, synes icke böra betvivlas.

Då mot nu gällande ordning jämväl anmärkts, att väblarna icke
skulle gent emot överordnade militära myndigheter intaga den självständiga
ställning, som erfordras för åklagartjänstens behöriga handhavande
och ett riktigt tillgodoseende av det allmännas intresse i rättegången,
lärer denna brist, om den förefinnes, lätt kunna avhjälpas genom
en föreskrift, att underofficeren såvitt angår utövningen av åklagarebefattningen
icke är underkastad chefens befälsrätt. Den militäre åklagaren
skulle i så fäll inom detta område erhålla samma ställning som exempelvis
militärläkaren i fråga om den egentliga läkarvården.

35 §.

Lagrådet:

Föreskriften i denna paragraf, att talan vid krigsrätt i mål mot
officer av regementsofficers eller högre grad skall föras av överkrigsfiskalen,
skulle föranleda, att om t. ex. i en innesluten fästning förekomme
mål mot sådan officer vid där inrättad fältkrigsrätt, åklagare för talans
förande icke kunde erhållas på annat sätt, än att befälhavaren jämväl
förordnade om överkrigsrätts inrättande. Befogenhet härtill är visserligen
i 28 § honom lämnad, men lärer icke böra användas allenast
för angivna ändamålet. Med hänsyn till de kvalifikationer, som skola
besittas av ledamöterna i eu överkrigsrätt, torde det för övrigt icke alltid
vara för befälhavaren möjligt att få eu sådan domstol till stånd. Ett
stadgande synes därför böra införas, att i sådana fall, som nu nämnts,
befälhavaren må äga förordna åklagare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

397

40—47 §§.

Lagrådet:

De i dessa paragrafer givna stadgandena synas icke vara upptagna
i den ordning, vilken med hänsyn till deras innehåll rätteligen bör
iakttagas.

De bestämmelser, som endast angå krigsrätternas inbördes behörighet,
böra upptagas i ett sammanhang och bland dessa stadganden
sist införas föreskriften om krigsöverdomstolens förordnande, då icke
enligt förut meddelade bestämmelser behörig krigsrätt finnes. Således
böra efter 40 § införas stadgandena i 42, 43, 4(5 och 47 §§ i nu nämnd
ordning och därpå bestämmelsen i 41 §. Sedermera böra följa stadgandena
i 44 och 45 §§.

Beträffande 43 och 47 §§ äro dessa visserligen så avfattade, att
de avse vilken krigsdomstol som helst och således ej ensamt underrätterna.
För vinnande av nödig överskådlighet synes en omredigering
lämpligen böra äga rum, så att de komma att angå endast krigsrätterna;
erfordras bestämmelser i ämnet jämväl angående krigsöverdomstol, böra
dessa få sin plats bland övriga stadganden om sistberörda domstol. Eu
förändrad avfattning av sistnämnda två paragrafer är påkallad även av
andra anledningar. Stadgandet i 43 §, att käromål om skadestånd,
rättegångskostnad etc. skall anhäugiggöras vid den domstol, som i
huvudsaken dömt, är icke koncist avfattat. Har huvudsaken gått från
krigsrätt till krigsöverdomstol och denna därom dömt, skall mål om
skadestånd givetvis anhängiggöras vid krigsrätten, ehuru ju även överdomstolen
dömt i huvudsaken. Den föreslagna ändringen, eller att 43 §
endast blir tillämplig i fråga om mål, som förekomma vid krigsrätt,
lärer icke påkalla någon särskild föreskrift om att krigsöverdomstol, som
dömt i huvudsaken i första instans, jämväl skall döma över sådan särskild
talan, som omnämnes i 43 § 1 mom., eller att mål angående
förolämpning inför krigsöverdomstol skall där upptagas, enär detta lärer
följa av den allmänna regeln i 44 §, att krigsöverdomstol skall döma i
mål, som är av beskaffenhet att hovrätt över likartat mål omedelbart
dömer. Däremot torde andra momentet i 43 § böra erhålla en något
ändrad avfattniug, så att därav tydligen framgår, att krigsrätt icke äger
upptaga mål rörande förolämpning mot domare inför krigsrätt i sådana
fäll, då förolämpningen är av den svåra beskaffenhet, att det enligt allmän
lag skulle tillhört hovrätt att omedelbart döma angående densamma;

398

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

detta synes lämpligen kunna ske genom införande av en hänvisning till
nyss omförmälda bestämmelse i 44 §.

Vid omredigeringen av 47 § för att inskränka dess tillämplighet
till krigsrätterna torde även böra ske en jämkning i avfattningen i
ett par andra hänseenden. Stadgandet har icke någon betydelse för
bedömandet, huruvida åtal i där avsedda fall skall upptagas vid krigsdomstol.
Genom stadgandena i 11 § i strafflagsförslaget och 39 § i
förslaget till rättegångslag är den frågan avgjord. Det gäller här endast
att bestämma, vilken krigsrätt som skall upptaga målet, och med hänsyn
därtill bör stadgandet erhålla sin avfattning. Det kan vidare inträffa,
att den tilltalade efter brottets förövande tillhört flera avdelningar
av krigsmakten efter varandra. Då den allmänna regeln om forum i
krigsrättsmål är den, att mål skall upptagas av krigsrätten vid den
avdelning, den brottslige tillhör vid den tidpunkt, då åtalet anhängiggöres,
lämnar förevarande bestämmelse icke något tydligt besked om
forum i det avsedda fallet. Lämpligast torde vara att stadga, att rätt
forum härvidlag är krigsrätten vid den avdelning, som den åtalade tillhörde
vid den tid, då han upphörde att lyda under strafflagen för
krigsmakten.

En motsvarande föreskrift för det fall att fråga är om brott, som
tillhör krigsöverdomstols omedelbara upptagande, är enligt lagrådets
mening icke påkallad av något praktiskt behov.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Frågan om överflyttning av officers forum från krigsöverdomstol
till krigsrätt uppkom i samband med tidigare förslag till krigshovrättens
ombildning. Enligt dessa förslag skulle i krigshovrätten det civila elementet
förstärkas på det militäras bekostnad, utan att samtidigt ifrågasattes
någon motsvarande ändring i krigsrätternas sammansättning.
Det anmärktes då, att med denna anordning likheten inför lagen ej
vore genomförd, då officerare, å ena, samt underofficerare och manskap,
å andra sidan, för begångna förbrytelser skulle dömas av på olika sätt
sammansatta domstolar. Denna anmärkning föranledde den år 1895 tillsatta
kommitté för revision av den militära rättegångsordningen, vilken
kommittés majoritet dock bibehöll krigshovrätten såsom forum för
officer, att utarbeta ett alternativt förslag, enligt vilket krigsrätterna
skulle döma även över officerare. Med vissa modifikationer i detaljerna
har denna anordning upptagits jämväl i senare förslag. Då emellertid
enligt det till lagrådet nu remitterade förslaget krigshovrätten med avseende
å såväl antalet ledamöter som proportionen mellan de civila och

399

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

militära ledamöterna organiserats alldeles lika med de i fredstid fungerande
krigsrätterna, har därmed grunden för ovan omförmälda anmärkning
bortfallit, vadan härifrån icke vidare kan hämtas något stöd
för den ifrågasatta förändringen.

Såsom ytterligare skäl för vidtagande av nämnda förändring åberopades
av senaste krigslagstiftningskommitté dels den omständigheten
att härigenom skulle åstadkommas en enligt senare tiders åskådningeftersträvansvärd
likhet inför lagen även i avseende å forum, dels ock
att i sådana fall, då rannsakning vore nödvändig eller nyttig för målens
utredande, men av ett eller annat skäl icke lämpligen borde företagas
av krigsöverdomstol, det måste anses såsom en både ur principiell och
praktisk synpunkt lycklig anordning, om den domstol, som rannsakade,
även ägde att döma i första instans. Slutligen framhöll kommittén
såsom eu annan fördel av det ifrågasatta överflyttandet, att mål rörande
av officerare begångna förbrytelser skulle kunna erhålla prövning- i tre
instanser i stället för, såsom nu är fallet, endast i två.

Onekligen innebära dessa av kommittén framhållna omständigheter
var i sitt slag avsevärda fördelar. Men det synes med skäl kunna
ifrågasättas, om ej dessa fördelar uppvägas av olägenheter i andra hänseenden,
som av den föreslagna överflyttningen skulle bliva en följd.

En sådan olägenhet, vilken sammanhänger därmed att enligt förslaget
krigsrätterna skulle bibehållas såsom anknutna vid de särskilda
truppförbanden, är den, att officerare i synnerligen stor utsträckning
skulle komma att dömas av sidoordnade eller eventuellt av en sidoordnad
och eu underordnad. Endast subalternofficerare skulle komma att
dömas av enbart överordnade. Och detta skulle dock gälla under normala
förhållanden. Förslaget har därjämte förutsatt, att icke ens de däri
givna huvudreglerna alltid skulle kunna upprätthållas. 1 brist på officerare
av föreskrivna grader skulle även officerare av närmast lägre grad
kunna anlitas. Två löjtnanter skulle sålunda, om också endast undantagsvis,
kuuna sitta till doms över kapten och två kaptener över regementsofficer
o. s. v. Ur disciplinär synpunkt måste emellertid en sådan
anordning framstå såsom i hög grad olämplig. Och likheten inför
lagen kan ej anses behörigen tillgodosedd, så länge officerare i olikhet
med underofficerare och manskap icke skulle regelmässigt dömas av
överordnade.

Pin annan olägenhet är, att den enhet och kontinuitet, som förefinnes,
då åtal mot officerare handläggas av en enda domstol, genom
målens fördelning på de olika krigsrätterna väsentligen skulle gå förlorad.
Åtalen mot officerare äro icke så talrika, att det ej skulle bliva

400

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

annat än ganska undantagsvis, som en krigsrätt skulle fä att handlägga
dylika mål. Såväl ur disciplinens som den enhetliga rättstillämpningens
synpunkt synes därför en sådan anordning otvivelaktigt vara
att föredraga, att åtalen mot officerare fortfarande som hittills upptagas
av krigshovrätten med dess för längre tid förordnade militära bisittare
av högre grader.

Vidare är att beakta, att även enligt det remitterade förslaget det
övervägande antalet mål rörande åtal mot officerare på grund av dessa
måls egenskap att regelmässigt kunna avgöras allenast genom skriftväxling
skulle komma att tillhöra krigshovrättens omedelbara upptagande.
Det synes vid sådant förhållande knappast föreligga tillräckliga
skäl att avskilja övriga mål till upptagande av krigsrätt. Då icke
samtliga mål, däri officer är tilltalad, kunna dit hänvisas, synes det
lämpligare att låta krigshovrätten bliva forum i alla mål, än att officerarne
i vissa fall skulle lyda under krigsrätt och i andra under krigshovrätten.

Att rannsakning med officer inför krigsrätt i åtskilliga fall ändock
skulle bliva erforderlig, är visserligen otvivelaktigt. Men det är dock
en väsentlig skillnad mellan att under den civile krigsdomarens ordförandeskap
såsom bisittare i rätten endast övervara en rannsakningmed
en officer och att döma i målet. Att i det förra fallet de militära
ledamöterna i rätten icke eller åtminstone icke båda äro överordnade i
förhållande till den tilltalade synes av mindre vikt. I sådant fall torde
det icke heller vara nödvändigt, att de militära ledamöterna hämtas från
annat truppförband än det, som den tilltalade tillhör; härigenom skulle
i många fall undvikas onödig omgång och kostnad för resor och dylikt.

På de skäl, som sålunda anförts, och då den nu föreslagna rättegångsreformen,
såsom jämväl av departementschefen framhållits, av lätt
insedda skäl endast kan bliva av en jämförelsevis provisorisk karaktär,
synes det lämpligare att tillsvidare låta krigsöverdomstol fortfarande
såsom hittills vara forum i alla mål, däri talan föres emot officer.

48 §.

Lagrådet:

En jämkning i paragrafens avfattning synes önskvärd, så att därav
otvetydigt framgår, att den icke avser åtal för delaktighet i annat fall,
än då huvudmannen är ställd under tilltal, eller annat yrkande om
ansvar å angivaren än för falsk angivelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

401

50—52 §§.

Lagrådet:

Förut har framhållits, hurusom det enligt lagrådets mening måste
auses synnerligen oegentligt, att i strafflags förslaget upptagits processuella
bestämmelser angående disciplinmål, samt att därigenom uppkommit
oklarhet i skilda hänseenden. En sammanställning av stadgandena i 18
kap., i strafflagsförslaget och ifrågavarande paragrafer torde med all
tydlighet ådagalägga detta förhållande. Man har därvid att beakta, att
i fråga om beivrandet av förseelser mot strafflagen för krigsmakten
någon skillnad icke kan göras mellan disciplinmål och de mål, som tillhöra
krigsdomstols upptagande. I varje fall är det befälhavaren, som
först behandlar saken; han avgör, om han kan eller vill disciplinärt avdöma
saken eller skall hänskjuta den till domstolen. Redan i och för
sig måste det därför anses synnerligen olämpligt att på skilda ställen
giva bestämmelser i omförmälta hänseenden; än betänkligare är om,
såsom i förslaget är förhållandet, de meddelade föreskrifterna förete
bristande överensstämmelse sins emellan. Enligt lagrådets tanke stå
reda och .överskådlighet icke att vinna annorledes än genom att sammanföra
hithörande stadganden på ett ställe och bringa dem till överensstämmelse
med varandra.

I fråga om en förseelses beivrande har förslaget förutsatt dels
angivelse hos befälhavare och dels av befälhavare på annat sätt vurin en
kännedom om förseelsen. Emellertid har i strafflagen och i rättegångslagen
gjorts den skillnad, att enligt den senare lagen angivelsen skall
göras skriftligen men enligt den förra skriftlig form icke påbjudits. Med
hänsyn till vad ovan anförts lärer det icke vara möjligt att upprätthålla
en dylik olikhet. Något behov att ovillkorligen fordra skriftlig angivelse
torde visserligen icke för något fall vara för handen, men då enligt
vunnen upplysning redan nu angivelse brukar ske skriftligen, lärer man
icke behöva tveka att föreskriva sådan form, om den anses önskvärd.
Vad som erfordras är att föreskriften göres lika för alla fall.

Beträffande den befälhavare, hos vilken angivelse må ske, äro
bestämmelserna i strafflagen och i rättegångslagen icke ensartade och
sakna för övrigt på båda ställena nödig tydlighet. I strafflagens 202 §
nämnes angivelse hos befälhavare. Därmed synes vara avsedd en var,
som har befälsrätt över den angivne, ehuru de vidare bestämmelserna
i paragrafen äro ägnade att bortskymma vad som sålunda lärer vara
avsett. Det stadgas nämligen, att då angivelse skett hos befälhavare,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 51

402 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skall förhör hållas, men detta förhör skall hållas av den tilltalades till
bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare eller någon, som av
honom därtill förordnats. Det förutsättes alltså att angivelsen framkommit
till den sistnämnde befälhavaren. 1 rättegångslagen föreskrives
i 50 § att angivelsen skall ske hos »vederbörande befälhavare». Enligt
51 § skall saken hänskjutas till domstol efter prövning av »behörig
befälhavare». Vad med uttrycket »vederbörande befälhavare» skall förstås,
är icke i departementschefens yttrande angivet; det framgår dock att härmed
icke ovillkorligen menas den befälhavare, som har bestraffningsrätten i
disciplinmål. För lagrådet synes det uppenbart, att med hänsyn jämväl
därtill, att till krigsdomstols upptagande höra även åtskilliga brott, som
begås av personer, vilka icke stå under någons befäl, mera tydliga och
fullständiga bestämmelser äro av nöden. Vad först angår de vanligen
förekommande fallen, eller då den skyldige är underkastad disciplinär
bestraffning, synes angivelsen böra göras hos den befälhavare, som har
dylik bestraffningsrätt över honom. Genom en sådan föreskrift göres
icke något intrång i den enligt reglementet krigsman tillkommande
befogenhet att, om han vill göra en angivelse mot någon annan vid
krigsmakten anställd, vända sig till sin närmaste befälhavare. Genom
denne fortskaffas i så fall angivelsen till den befälhavare, hos vilken
angivelsen rätteligen må ske. År åter fråga om angivelse mot någon,
som icke är underkastad disciplinär bestraffning, torde den böra göras
hos den, som är behörig att förordna om den krigsrätt, där målet skall
upptagas. Emellertid återstår ett visserligen sällsynt fall, då icke behörig
krigsrätt finnes att tillgå. För sådan händelse lärer ej annan utväg stå
till buds än att den, som vill göra angivelsen, får vända sig till krigsöverdomstolen
för att få bestämt vilken krigsrätt som skall upptaga
målet, varefter han har att göra angivelsen hos den befälhavare, som
har att förordna om krigsrättens sättande.

Då till krigsdomstols behandling under vissa förutsättningar höra
även brott, vilka icke få åtalas av annan än enskild målsägande, och
fördenskull icke alltid en befälhavare, som får kännedom om ett till
krigsdomstol hörande mål, kan äga att hänskjuta det till domstol, synes
en jämkning i 51 § jämväl av nu nämnd anledning böra äga rum.

53 §.

Lagrådet:

Då det synes lämpligt att vid handlingarnas mottagande åklagaren
får kännedom om den tid och den plats för krigsrättens sammanträdande,

403

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

som krigsdomaren bestämt, synes åt förevarande stadgande böra givas
det innehåll, att befälhavaren skall genast efter det sålunda tid och
plats utsatts sända handlingarna till åklagaren jämte underrättelse om
sammanträdet.

I 61 § av kommitténs förslag linnes i huvudsaklig överensstämmelse
med 34 § i nu gällande rättegångslag en bestämmelse införd av
innehåll, att officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydande
skall äga vitsord, utom i fråga om oförrätt emot officerens eller
underofficerens egen person, där ej skäl eller omständigheter förekomma,
som förringa rapportens tillförlitlighet. Något motsvarande stadgande
har icke upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Att utan vidare borttaga denna bestämmelse synes kunna medföra
vissa vådor för disciplinen inom krigsmakten. Man kan ej bortse från
faran att i så fall den tilltalade, i förlitande på att full bevisning icke
kan åstadkommas, mången gång skulle neka till eu förseelse, som ej
åsetts av annan än den officer eller underofficer, som i enlighet med
sin tjänsteplikt givit rapport om förseelsen.

I den reservation till kommittéförslaget, däri yrkandet om stadgandets
borttagande framställdes, synas reservanterna hava utgått ifrån
att den, som avgivit rapporten, skulle vara ojävig att vittna mot den,
rapporten avsåge. För lagrådet synes det dock synnerligen tveksamt,
huruvida icke rapportgivaren är att i detta hänseende likställa med en
angivare och således jävig att vittna. De betänkligheter, som
anförts mot stadgandets bibehållande, äro väl icke så stora, som i
reservationen ansetts. Rapporten utgör en av en ärnbets- eller tjänsteman
under ämbetsansvar avgiven utsaga i en tjänsteangelägenhet.
Dess vitsord är beroende därav, att skäl och omständigheter icke
förekomma, som förringa rapportens tillförlitlighet. Nämnda restriktion
innebär, att rapporten förlorar sitt vitsord, så snart domstolens övertygelse
om rapportens sanningsenlighet blivit på något sätt rubbad, och
ej, såsom i äldre lagstiftning föreskrivits, att dess riktighet skall genom
fullständig motbevisning vederläggas. Av Högsta domstolen, på vars
framställning förevarande lagrum erhöll sin nuvarande lydelse, har även
i dess yttrande över det förslag till rättegångsordning, som ligger till
grund för nu gällande rättegångslag, framhållits att genom ett dylikt
stadgande å ena sidan officers eller underofficers tjänsterapport erhölle
allt det avseende, som den rimligen borde äga, och å andra sidan icke

404

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

borde äventyras, att någon oskyldig bleve saker ansedd. Då emellertid
de gjorda invändningarna icke sakna allt berättigande, vill lagrådet hemställa,
att bestämmelsen ersättes med ett stadgande, som uttryckligen
angiver att en befälhavare, utan hinder därav att han å tjänstens vägnar
angivit en förseelse till åtal, må, där ej förseelsen innebär oförrätt mot
hans egen person, höras såsom vittne inför den domstol, som bedömer
förseelsen.

60 §.

Lagrådet:

Då jämväl vid undersökning, som i 59 § 2 mom. avses, beslut
kan fattas av rätten, samt i så fall, om krigsdomaren ej varit tillstädes,
å auditören lärer böra läggas de skyldigheter, som enligt förevarande
paragraf ankomma på krigsdomaren, torde erinran i sådant hänseende
höra införas.

70 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till de i viss mån ändrade bestämmelser, förslaget
innehåller beträffande sättet för åtals anhängiggörande i krigshovrätten,
synes tredje stycket såsom obehövligt kunna utgå.

73 §.

Lagrådet:

Då i förslaget — under 61 § — angående översändande av krigsrätts
utslag meddelas bestämmelser i syfte att detsamma skall komma
den tillhanda, som i varje fall har att verkställa utslaget, synas motsvarande
föreskrifter beträffande krigsöverdomstols utslag böra givas.
De i förevarande paragraf upptagna stadganden avse huvudsakligen att
få en utgångspunkt för besvärstiden, och om än i vissa fall på sådant
sätt utslaget kommer i dens hand, som skall verkställa detsamma, äro
dock stadgandena så vitt angår verkställigheten synnerligen ofullständiga.

80 §.

Lagrådet:

Med ifrågavarande stadgande lärer vara avsett att beträffande vid
krigsrätt tilltalade personer meddela uttömmande föreskrifter angående
förordnande av rättegångsbiträde, så att därutinnan lagen den 14 sep -

405

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tember 1906 icke skulle vidare vara att tillämpa. Eu sådan anordning
torde ock, särskilt med hänsyn till förhållandena vid fältkrigsrätt, vilka
näppeligen ägna sig att i 1906 års lag angivas, vara den lämpligaste.
Emellertid synes för sådan händelse vara erforderligt att i 1906 års lag
införa en erinran, att densamma icke vidare har tillämplighet i fråga om
sådan häktad, som tilltalas vid krigsrätt.

Stadgandet torde böra erhålla en något ändrad avfattning, så att
därav tydligen framgår, att krigsrätten själv äger förordna biträde, då
begäran därom framställes inför rätten, samt att de bestämmelser, som
i 1906 års lag äro meddelade angående ersättning åt biträde etc., bliva
tillämpliga. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida den i andra
stycket givna föreskriften bör vara ovillkorlig, så att den tilltalade icke
skulle äga att, om han så önskar, själv vända sig till Konungens befallningshavande
eller den civile ledamoten i fältkrigsrätten för erhållande
av biträde.

Av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår,
att man med bestämmelsen ifråga åsyftat att åt dem, som tillhöra
krigsmakten, bereda en förmån, vilken ansetts betingad av deras särskilda
tjänsteförhållande. Enligt stadgandets avfattning skulle detsamma bliva
tillämpligt beträffande en var, som skall rannsakas vid krigsrätt, och
således även andra än dem, som tillhöra krigsmakten. Anses endast de,
som tillhöra krigsmakten, böra omfattas av stadgandet, erfordras även
från denna synpunkt en omredigering, liksom erinringen i 1906 års lag
måste lämpas efter det avgörande, som träffas angående nämnda förhållande.

100 §.

Regeringsrådet Thulin:

Uttrycket förläggningsområde, som icke förekommer i nu gällande
tjänstgöringsreglemente för armén och i äldre reglementen användes i
olika betydelse, torde böra utbytas mot annat uttryck, som tydligare
angiver vad därmed åsyftas.

406

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
samt vad i avseende därå iakttagas skall.

4—7 §§.

Lagrådet:

Den i första stycket av 4 § givna regel lämnar icke erforderlig
vägledning för det fall, att enligt gamla lagen skulle ådömas böter och
enligt nya lagen disciplinstraff eller tvärtom. Då det torde vara lämpligast
att i dylikt fall disciplinstraff alltid kommer till användning, synes
ett tillägg härom böra göras.

Skulle lagrådets hemställan i fråga om den mörka arrestens återförande
till strafflagsförslaget vinna godkännande, måste naturligtvis de
i förevarande paragrafer upptagna stadganden väsentligen omarbetas.
Men även om den mörka arresten fortfarande skulle hållas borta, lära
stadgandena knappt kunna lämnas oförändrade. I vissa fall skulle uppstå
oegentligheter, från vilka man näppeligen kan bortse. Detta torde bäst
framgå genom anförande av ett par exempel. Om man antager, att den
30 december 1914 tre soldater av en krigsrätt dömas för alldeles enahanda
förseelse till 8 dagars mörk arrest med hårt nattläger, kan den
ene genast förklara sig nöjd och får då undergå det ådömda straffet.
Den andre väntar till den 1 januari 1915 att förklara sig nöjd och får
då undergå 8 dagars vaktarrest med hårt nattläger. Den tredje måhända
besvärar sig i lcrigshovrätten; under förutsättning att krigsrättens utslag
befinnes lagligen grundat, lärer för honom straffet bliva lo dagars vaktarrest
med skärpning. Om i ett annat fall en krigsman före den 1 januari
1915 dömes till 8 dagars mörk arrest med skärpning av hårt nattläger
och en månads fängelse, övergår arresten till 24 dagars fängelse. Men
om han före straffets början, sedan den nya lagen trätt i kraft, begår
en ny förseelse, som linnes böra försonas med disciplinstraff, skall detta
sammanläggas med det tidigare ålagda, vilket därvid skall anses svara
mot vaktarrest med skärpning; båda disciplinstraffen få ej överskrida
maximum för vaktarrest eller 15 dagar, och denna skall övergå till
fängelse i lika lång tid. 1 detta fall har således den brottslige i följd
därav att han begått en ny förseelse fått straffet nedsatt från fängelse
i en månad 24 dagar till fängelse i högst en månad 15 dagar.

407

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Dylika förhållanden hava sin orsak däri, att man så vitt möjligt
velat undgå verkställigheten av ådömd mörk arrest. Att själva naturen
av detta straff skulle betinga en dylik strävan torde icke med fog
kunna göras gällande. För undvikande av eljest uppkommande oegen tligheter
torde böra föreskrivas verkställighet av tidigare ådömt straff,
även där det är mörk arrest, och givas bestämmelser huru det eventuellt
skall sammanläggas med arreststraff, ådömt enligt nya lagen, därvid den
mörka arresten ej lärer kunna likställas med vaktarrest med skärpning.

9 §•

Lagrådet:

I denna paragraf har i fråga om tid för verkställande av utslag
eller beslut, varigenom straff ålagts för brottslig gärning, som förövats
innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, upptagits den
bestämmelsen, att avseende skall göras å det straff, varmed brottet i
nya lagen belägges. Fn likalydande bestämmelse återfinnes visserligen
i 13 § av promulgationslagen till allmänna strafflagen; vad stadgandet
innebär lärer emellertid vara synnerligen ovisst. Vår framstående kriminalist
professoren J. Hagströmer har till och med gjort gällande, att
bär säkerligen förelåge ett redaktionsfel av den kategori, gent emot
vilken tolkningen vore vanmäktig. Att i en ny lag upptaga en dylik
bestämmelse lärer desto mindre böra ske, som, vilken tolkning man än
ville giva åt stadgandet, detsamma helt säkert icke kunde få någon som
helst praktisk betydelse.

10 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket torde böra givas den omfattning, att
även en enligt äldre lag meddelad men vid tiden, då nya lagen träder
i kraft, icke ens till någon de! fullbordad tillrättavisning skall verkställas
enligt föreskrifterna i den äldre lagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Lagrådet:

Ifrågavai’ande förslag lämnas av lagrådet utan anmärkning.

408

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906.

Lagrådet :

Otvivelaktigt är den villkorliga domen ett rättsinstitut, av vilket
man kan förvänta synnerligen goda verkningar och som förty är väl
värt att befästas och i möjligaste mån utvidgas. Det område, inom
vilket detta institut med lyckligt resultat kan komma till användning,
är dock icke obegränsat. Och gäller det, som här är fallet, att införa
anordningen i en speciallagstiftning, måste man tillse, att överensstämmelse
vinnes med de grundsatser, på vilka i detta hänseende den allmänna
lagen är byggd.

Enligt lagen den 22 juni 1906 får villkorlig dom icke komma till
användning i fråga om straff'', som ådömes enligt 25 kap. strafflagen,
d. v. s. för ämbetsbrott. De skäl, som föranlett detta undantag och
som närmare utvecklats i motiven till lagen, synas lagrådet äga giltighet.
Enligt nu föreliggande strafflagsförslag skulle emellertid i fråga
om brott, som omförmälas i 7 kap., villkorlig dom kunna förekomma.
I detta kapitel avhandlas företrädesvis brott emot den militära lydnadsplikten.
Denna utgör dock kärnpunkten i de militära tjänsteplikterna.
Åven i fråga om tjänsteansvar för civila ämbets- och tjänstemän spelar
plikten att lyda sina förmän en roll; brott emot denna förpliktelse bestraffas
enligt 25 kap. strafflagen och kunna ej bliva föremål för villkorlig
dom. Det torde vara svårt att angiva något skäl, varför militära
brott av denna beskaffenhet bättre skulle passa för ett anstånd med
bestraffningen. Det fäller genast i ögonen, att officerare och underofficerare
härigenom sättas i annan ställning än andra ämbets- och tjänstemän.
Men i själva verket gälla samma skäl beträffande såväl övriga
fast anställda som de värnpliktige. Åven för dem är det här fråga om
tjänsteplikter. Att för de värnpliktige tjänsten icke är självvald lärer i
detta hänseende icke vara av någon betydelse; i 25 kap. allmänna
strafflagen avses ett stort antal innehavare av befattningar, vartill de
valts utan att äga rätt att undandraga sig valet.

Att brott mot den militära lydnadsplikten äro att likställa med
tjänsteförseelser, som upptagas i 25 kap. allmänna strafflagen, bekräftas
av förslagets egen avfattning i vissa delar av 7 kap. I fråga om civilmilitärer
hänvisas i 77 § till 25 kap. 16 och 17 §§ allmänna strafflagen.
I andra stycket av 76 § förekommer hänvisning till 130 §, som avhandlar

409

Kumjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i tjänsten och således
fullständigt motsvarar 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Men vad sålunda
är i förslaget uttalat om nämnda brotts karaktär gäller enligt
lagrådets mening om samtliga de förbrytelser, som äro upptagna i 7 kap.,
och jämväl de i 6 kap. avsedda. Dessa innebära i regel en än svårare
kränkning av den tjänsteplikt till lydnad, som påvilar krigsmannen.
Man kan fördenskull icke i fråga- om dessa förbrytelser införa rättsinstitutet
villkorlig dom utan att bryta mot de grundsatser, som varit bestämmande
vid dess tillämpning rörande brott mot allmänna strafflagen.

Ett antagande av förslaget i dessa delar skulle ock medföra åskilliga
betänkliga konsekvenser. Lagrådet har ovan omförmält de i 76 och 77 §§
förekommande hänvisningar. Stadgandet i 32 § lärer icke avse att träffa
sådana föreskrifter i de omförmälda kapitlen, som i fråga om straffet
allenast innehålla hänvisning till annat kapitel eller annan lag. Detta
framgår av en jämförelse mellan särskilda lagrum i förslaget. De i 76 §
andra stycket och 7 7 § angivna förbrytelser få därför anses såsom begångna
emot 9 kap. i strafflagsförslaget eller 25 kap. allmänna strafflagen och
kunna således ej bliva föremål för villkorlig dom. Men härigenom skulle
uppstå ett allt annat än följdriktigt resultat. Vad krigsmän beträffar,
skulle således villkorlig dom ej kunna användas för det lindrigare fall
av olydnad, som omförmäles i andra stycket av 76 §, men väl för de
svårare brotten i första stycket av samma paragraf och i 75 §. I 77 §
avses ifråga om civilmilitärer alldeles samma fall, som beträffande krigsmän
avhandlas i 75 och 76 §§. En förbrytelse, som för en officer eller
underofficer kan bliva föremål för villkorlig dom, kan, om den förövas
under alldeles enahanda förhållanden av den bredvid honom tjänstgörande
läkaren, intendenten eller förrådsförvaltaren, icke erhålla denna lindrigare
behandling.

Med avseende å brott mot 6 och 7 kap. torde den praktiska
betydelsen av den villkorliga domen bliva synnerligen ringa. I departementschefens
yttrande påpekas, att någon användning därav icke kan
ifrågakomma, då disciplinen skulle äventyras. Redan härav inses lätt, att
institutets tillämpning ytterligt inskränkes, när fråga är om sådana brott
som uppror eller upplopp av krigsfolk, våld emot förman eller våld emot
underordnad. Men härtill kommer ännu en viktig omständighet. Straffarterna
äro här icke desamma som i allmänna strafflagen. Såsom lägsta
straff ingår här i stor utsträckning disciplinstraff, en straff art, som ej medför
samma olägenhet som andra frihetsstraff för den felandes anseende
och fortkomst i det borgerliga livet och som tillika kräver i högre grad
än andra straff en skyndsam verkställighet. Det har ansetts ligga i
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 52

410

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

sakens natur, att detta straff ej kan ådömas villkorligt. Emellertid är
det självfallet, att disciplinstraff kommer till användning just i de fall,
där den villkorliga domen enligt de i lagen uppställda grundsatser skulle
tillämpas. För sistnämnda anordning av straffet finnes således knappast
något utrymme för sådana fall, då disciplinstraff ingår i latituden. Och
de förseelser, vilka ej under några förhållanden ansetts kunna försonas
med disciplinstraff, synas vara föga ägnade för den villkorliga domen. Det
kan ej anses likgiltigt, om man inför den villkorliga domen på ett område,
där dess tillämpning ej passar och därför kommer att nästan ligga
nere. Den verkliga orsaken, varför institutet ej bleve använt, skulle
helt visst förbises, och domstolarnas anseende kunde lätt komma att lida
i följd därav att ett institut, som funnes i lagen, icke oftare tillämpades.

Däremot är den villkorliga domens införande beträffande brott mot
8 kap. att beteckna såsom ett framsteg. De gjorda invändningarna gälla
härvidlag icke. Vissa av de här upptagna brotten hava alldeles icke
karaktär av tjänsteförseelser; och beträffande övriga är denna synpunkt
mindre påfallande. Disciplinstraffet förekommer ock endast i de fyra
första paragraferna. Ej heller uppkomma några inkonsekvenser genom
förefintliga hänvisningar till allmän lag.

En utvidgning av området för den villkorliga domens tillämpningtill
strafflagen för krigsmakten framkallar frågan, huruvida det genom
en sådan dom beviljade anståndet må förklaras förverkat, om den villkorligt
dömde belägges med disciplinstraff för ett sedermera begånget
brott. Förekommer det senare brottet till bedömande inför krigsdomstol,
är frågan lätt att besvara med ledning av 4 § i lagen angående villkorlig
straffdom; domstolen har att överväga om brottens sammanhang
eller likartade beskaffenhet föranleder anståndets förverkande. År åter
målet av disciplinmåls natur, och befälhavaren för sin del finner det senare
brottet vara av beskaffenhet att kunna av honom beläggas med disciplinstraff,
ställer sig Irågan tvivelaktigare. Klart är visserligen, att befälhavaren
icke kan förklara anståndet förverkat. Ej heller kan det ifrågasättas,
att befälhavaren skulle hänskjuta målet till krigsdomstol, om han finner
sådana omständigheter föreligga, att anståndet är förverkat, men i motsatt
fall låta den disciplinära bestraffningen hava sin gång. På sådant sätt skulle
befälhavaren —- om än med verkan åt endast en sida — hava inlåtit sig
på prövning av en fråga, som icke är av disciplinmåls natur. I förslagen
nämnes ej frågan om tillämpning av en villkorlig dom såsom anledning
att skjuta ett disciplinmål till krigsdomstol. Härav torde man kunna sluta,
att befälhavaren icke skall taga hänsyn till den svävande domen; i följd

411

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

varav frågan om anståndets förverkande icke kan uppkomma, då befälhavaren
belägger den senare förseelsen med disciplinstraff.

Det måste dock anses mindre tillfredsställande, att uti ifrågavarande
avseende ett disciplinstraff skall kunna hava olika verkan, allt eftersom
straffet ålägges av domstol eller av befälhavaren. Frågan torde böra
lösas på annat sätt. Antingen skall ett disciplinstraff aldrig föranleda anståndets
förverkande eller ock bör föreskrift lämnas, att när en person
är villkorligt dömd, alla frågor om hans ytterligare bestraffning, evad de
äro av disciplinmåls natur eller icke, skola hänskjutas till krigsdomstol.
För såväl den ena som den andra utvägen kunna skäl anföras; de, som
tala för att anståndet ej i något fall kan förfalla genom disciplinstraffet,
synas dock väga tyngst. Det straff, som anståndet avser, kan icke vara
ett disciplinstraff; och om man uppmärksammar att förseelserna skola vara
av likartad beskaffenhet eller äga sammanhang, torde det förefalla synnerligen
osannolikt, att det svävande straffet utgöres av böter. Det måste
således nästan alltid vara fråga om fängelse eller straffarbete. År nu
den senare förseelsen av så lindrig beskaffenhet, att den finnes böra
försonas med disciplinstraff, kan man svårligen förutsätta, att detta straff
skulle prövas böra ådraga den felande verkställigheten av det strängare
frihetsstraffet. Genom den angivna lösningen skulle man ock tillgodose
vikten av att disciplinstraff verkställes utan onödigt uppehåll.

Lagrådet hemställer alltså, att anordningen med villkorlig dom icke
måtte utsträckas till andra än de i förslagets 8 kap. omförmälda brott,
samt att i 4 § i lagen om villkorlig dom intages ett förtydligande av
nyss förordade innebörd. Härjämte vill lagrådet beträffande förslagens
avfattning erinra, att en del av förutsättningarna för villkorlig doms
användande upptagits i 32 § av strafflagen för krigsmakten, vilket haft
till följd att, medan i nämnda paragraf hänvisas till lagen om villkorlig
dom, i 6 § av sistnämnda lag upptagits hänvisning tillbaka till strafflagen
för krigsmakten. Samtliga förutsättningar i detta hänseende torde
— i överensstämmelse med vad som skett beträffande institutets tillämpning
i övrigt — böra sammanföras i lagen om villkorlig dom. Däremot
torde en erinran om denna lags bestämmelser lämpligen böra bibehållas i
strafflagen för krigsmakten.

I övergångsstadgandet till lagen om villkorlig straffdom föreskrevs,
att lagen icke skulle av högre rätt tillämpas i mål, som blivit vid första
domstol avdömt före lagens ikraftträdande. Såsom skäl härför anfördes,
att uti mål, i vilka underrätt saknat anledning att vare sig utlåta sig om
villkorlig dom eller verkställa den utredning, som borde föregå dylik
doms beviljande, frågan därom ej lämpligen borde av överrätt i första

412

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hand prövas. Då samma skäl torde äga giltighet jämväl då, såsom nu
föreslagits, nya brott skulle föras under lagen, synes övergångsstadgandet
till den föreslagna lagändringen i enlighet därmed böra jämkas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen

den 14 juni 1901.

Regeringsrådet Thulin:

Med hänsyn såväl till det sätt, varpå värnpliktslagen tillkommit
samt ändringar däri hittills skett, som ock till ifrågavarande lagförslags
innehåll synes det mig anmärkningsvärt, att lagrådets utlåtande däröver
inhämtats för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler.

In fidem
Erik Öländer.

Kungl Majds Nåd. Proposition Nr 57.

41S

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 14 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wai,lenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och
sjöförsvarsdepartementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet
Hasselrot lagrådets genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
den 18 juli 1913 inhämtade utlåtande över upprättade
förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och
den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad
i avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig
straffdom den 22 juni 1906; samt

414

Förslaget till
strafflag för
krigsmakten.

1 §■

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

6:o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14
juni 1901.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:

»1 likhet med lagrådet finner jag det visserligen vara tydligt, att
de nu föreliggande förslagen icke avhjälpa alla de brister, varmed nu
gällande lagstiftning i ämnet är behäftad. Det synes mig dock icke
kunna förnekas, att de sakliga ändringar, som nu äro föreslagna, innehålla
avsevärda förbättringar och i huvudsak äro ägnade att fylla de
önskemål i fråga om krigslagstiftningens reformering, som från många
håll blivit uttalade och särskilt fått sitt uttryck i 1901 års riksdagsskrivelse
i ämnet. Vid sådant förhållande torde något uppskov icke böra
äga rum med antagande av ny lagstiftning på detta område. Liksom
fallet varit i utlandet, lärer även hos oss en fullständig, efter moderna
principer genomförd omläggning av den militära straff- och processrätten
icke kunna ske, innan de pågående arbetena på motsvarande områden
av den civila lagstiftningen fört till något slutgiltigt resultat.
För närvarande torde man därför böra åtnöja sig med sådana ändringar,
som kunna ske utan rubbning av i allmän lag tillämpade rättsprinciper.

1 anledning av lagrådets anmärkningar har förslaget emellertid
inom justitiedepartementet underkastats en genomgående omarbetning.
Denna omarbetning har i allmänhet kunnat ske utan några mera väsentliga
ändringar i förslagets sakliga innehåll. De i strafflagen för krigsmakten
gjorda nedsättningarna i straffsatserna hava sålunda utan någon
nämnvärd rubbning upptagits i förslaget, liksom även de ändrade bestämmelser,
som i rättegångslagen föreslagits i fråga om domstolarnas
och åklagarväsendets organisation ävensom beträffande rättegångsbiträde
åt vid krigsdomstolarne tilltalade personer, i allt väsentligt fått kvarstå.

Då jag nu går att lämna en framställning rörande de vidtagna
ändringarna, torde det icke vara nödvändigt att i varje fall utförligt
redogöra för sådana ändringar i förslagets detaljbestämmelser, vid vilka
lagrådets anmärkningar utan vidare blivit iakttagna, utan lära de gjorda
ändringarnas innebörd utan vidare framgå av en jämförelse mellan den
föreslagna lagtexten och lagrådets utlåtande. 1 förslaget hava i övrigt
vidtagits åtskilliga ändringar av uteslutande redaktionell betydelse. För
dessa ändringar torde icke heller någon fullständig redogörelse vara
erforderlig.

På grund av lagrådets hemställan har tredje punkten fått en något
ändrad avfattning. Den nya redaktionen avser icke någon ändring i sak.
Meningen är alltså, att de värnpliktiga i överensstämmelse med vad

415

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén i sina motiv uttalat, skola anses såsom krigsmän under hela
den tidsperiod, som ligger emellan den tid, då de inställa sig till tjänstgöring,
och den tid, då de hemförlovas eller den ifrågavarande tjänstgöringen
eljest definitivt upphör, således även under tid, då avbrott
däri sker på grund av tillfällig permission, intagande i militärt häkte
eller sjukhus eller dylikt.

En motsvarande ändring har skett även beträffande reservpersonalen
i sista stycket av paragrafen.

I enlighet med vad lagrådet uttalat håller även jag före, att medlemmar
av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer och föreningar icke
böra lyda under krigslag annat än uuder krigstid samt då de eljest äro
i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Punkten 7:o
har till följd därav fått en något ändrad avfattning.

Någon ändring har icke skett i förslaget på grund av den hemställan,
två ledamöter i lagrådet gjort därom, att reservpersonalen fortfarande
såsom hittills skulle lyda under krigslagarne även då de icke
äro i tjänstgöring eller uppträda i militär tjänstedräkt. Någon större
betydelse äger visserligen icke denna fråga, då do flesta i strafflagen
för krigsmakten bestraffade förseelser endast kunna begås under den tid
tjänstgöringen pågår. I do fall, då eu tillämpning av krigslagarne gent
emot reservpersonalen är tänkbar utanför tjänstgöringstiden, synes det
mig emellertid vara oegentligt, att nämnda personal skulle kunna åtalas
inför krigsdomstol för förseelser, som varken hava något med den militära
tjänstgöringen att skaffa eller innebära en kränkning av den militära
tjänstedräkten. Detta är enligt gällande lag fallet med exempelvis
brott mot 87 § (olydnad mot överordnads föreskrifter i vad som rör
allmän ordning) samt mot 102 § (fylleri, oljud, förargelseväckande och
oanständigt uppförande i vissa fall). Att det från disciplinär synpunkt
eller med hänsyn till samhörigheten mellan reservpersonalen och övriga
till krigsmakten hörande personer skulle vara av någon avsevärd betydelse,
om reservbefälet i dylika sällan förekommande fall lyder under
krigslag eller icke, kan jag icke medgiva.

Mot den av lagrådets samtliga medlemmar uttalade upnfattningen,
att bärandet av militär tjänstedräkt icke vad reservpersonalen angår bör
äga betydelse annat än i fråga om vissa förbrytelser, bär jag icke något
att erinra. Det synes till och med icke föreligga något behov att i
ifrågavarande fall tillämpa denna lags straffbestämmelser beträffande
andra förseelser än sådana, som röra det yttre uppträdandet i mera
inskränkt mening såsom fylleri, oljud och annat förargelseväckande och
oanständigt uppförande, som omtalas i 95, 96 och 97, §§ av det remit -

416

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

terade förslaget. Därjämte lärer bärandet av uniform även böra medföra
lydnadsplikt gent emot överordnad i det fall, som omnämnes i 79 § av
samma förslag.

Med hänsyn till den anmärkning lagrådet gjort i fråga om sjätte
punkten har denna utvidgats till att gälla även dem, som äro tjänstgöringsskyldiga
vid mobiliserad avdelning, ehuru de icke eljest skulle
lyda under strafflagen för krigsmakten. Genom den ändrade avfattningen
komma fältkrigsrätternas civila ledamöter och de där anställda åklagarne
att lyda under lagen i likhet med dem, som med behörigt tillstånd åtfölja
mobiliserad avdelning. Däremot har det icke ansetts lämpligt att utsträcka
stadgandet även till dem, som i fredstid äro tjänstgöringsskyldiga
vid avdelning av flottan, som är på sjötåg. Särskilt synes det oegentligt att
giva krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler en annan ställning till det
militära befälet än eljest under den antagligen korta tid, då de för fyllande
av sina ämbetsplikter komma att uppehålla sig ombord å flottans fartyg.

Första momentet har omarbetats i den riktning, som lagrådet angivit.
Utom riket blir alltså ifrågavarande stadgande tillämpligt å varje
område, som är att hänföra till krigsskådeplats, oberoende därav om
området blivit i egentlig mening ockuperat av den svenska krigsmakten
eller icke. Å andra sidan har dess tillämplighet icke blivit inskränkt
till krigsskådeplatsen, utan bestämmelsen kommer även att gälla brott
av här angivet slag, som begås t. ex. å ett av krigsmakten ockuperat
område, som ligger bakom den egentliga krigsskådeplatsen.

Lagrådet har anmärkt, att tillämpligheten av det i 12 § 2 mom.
givna stadgandet, vad anginge personer, som insatts i militärhäkte, icke
borde begränsas till det fall, att vederbörande vid insättandet i häktet
lydde under krigslag. Särskilt framhåller lagrådet, att stadgandet
borde komma till tillämpning, då någon i det i 11 § avsedda fall, efter
det han upphört att lyda under krigslag, ådömes straff, som skall avtjänas
i militärhäkte. Riktigheten av denna anmärkning synes mig
icke kunna förnekas. Något skäl att begränsa stadgandets tillämplighet
allenast till det fall, att någon på grund av 11 § skall straffas efter
strafflagen för krigsmakten, ehuru han icke vid tiden för åtalet tillhör
någon av de kategorier, som uppräknas i 6 §, torde emellertid icke
föreligga. Åven de andra fall (§§ 7, 8 och 9), då strafflagen för krigsmakten
kan komma till tillämpning å andra personer än dem, som lyda
under lagen, böra i detta sammanhang beaktas. Då den straffskyldige,
innan £ han till fullo undergått sitt straff, för vårdande intages i något
militärsjukhus, torde någon förändring icke heller böra inträda i den
ställning, han i ifrågavarande hänseende intager under den tid, han

417

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vistas i häktet. Paragrafeu har därför avfattats på det sätt, att den
innefattar alla de fall, då någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten
eller jämlikt de särskilda i detta kapitel givna bestämmelserna
finnes vara underkastad straff efter nämnda lag, insatts i militärhäkte
eller intagits i militärsjukhus. Därjämte har, likaledes på hemställan
av lagrådet, bestämmelsen fått motsvarande tillämpning även i det fall
att sådan person, som nu nämnts, börjat avtjäna honom -ålagd arrest
utan bevakning.

Mom. 2 av denna paragraf har i anslutning till vad lagrådet yrkat
ändrats på det sätt, att det överlämnats åt högste befälhavaren att oberoende
av platsen för brottets förövande, förordna om åtal för brott,
som utländsk man begått utom riket, såvida brottet hör till svensk
krigsdomstols behandling. Då utländsk man i regel icke kan åtalas inför
svensk krigsdomstol i andra fall än dem, som äro angivna i 6 §
6:o) samt i 8 och 9 §§, är det tydligt, att ifrågavarande bestämmelse
endast kan få en mycket begränsad tillämpning och i allmänhet endast
kan komma till användning i krigstid.

Brott efter 6 kapitlet hava, på sätt lagrådet hemställt, icke vidare
medtagits i den i denna paragraf gjorda uppräkningen av de olika fall,
då straffarbete, ådömt på viss tid ej över två år, bör avtjänas i militärhäkte.
Såsom lagrådet påpekar, saknar den gjorda ändringen för närvarande
all praktisk betydelse, då några anordningar i syfte att straffarbete
i större utsträckning skall kunna avtjänas i militärhäkte ännu
icke blivit hos oss träffade. Aven principiellt sett synas övervägande
skäl tala för att straffarbete, ådömt för uppror eller upplopp, skall verkställas
på enahanda sätt, vare sig straffet ådömts efter strafflagen för
krigsmakten eller efter allmän lag.

Av lagrådet har anmärkts, att den i denna paragraf använda terminologien
icke med full tydlighet utvisade, vilka förbrytelser som vore
avsedda. Samma anmärkning har även framställts mot åtskilliga andra
bestämmelser i lagen, i vilka olika regler äro meddelade, allt eftersom
ett brott innebär en överträdelse av allmän lag eller av strafflagen för
krigsmakten. Ändring har på grund härav blivit gjord på flera olika
ställen i lagförslaget i syfte att det i varje fall skall bliva fullt tydligt,
om det stadgande, varom fråga är, skall gälla alla i lagen omnämnda
brott eller endast sådana, beträffande vilka strafflagen för krigsmakten
innehåller från den allmänna lagen avvikande stadganden. I denna paragraf
har sålunda använts uttrycket »brott, för vilka straff är utsatt i denna
lag», varmed avses att beteckna sådana brott, för vilka straffet helt eller
delvis är utsatt i strafflagen för krigsmakten. Uteslutna äro sålunda
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 53

13 §.

19 §.

418

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

såväl de fall, då förslaget allenast innehåller bestämmelse, att brottet
skall straffas efter allmän lag, som även de fall, i vilka stadgande meddelats,
att vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet skall anses
vara begånget under försvårande omständigheter.

22-27 §§. Beträffande de disciplinära bestraffningarna måste man icke minst

i disciplinens eget intresse kräva, att dessa icke göras strängare än
som är erforderligt för upprätthållande av en god disciplin inom krigsmakten.
Lika tydligt är emellertid, att straffen måste äga tillräcklig
effektivitet för att kunna fylla sin nämnda uppgift. I saknad av verksamma
disciplinstraff kan den ordning och tukt icke upprätthållas, som
är nödvändig icke blott i krig utan även för utbildningsarbetets rationella
och snabba bedrivande. Vid disciplinstraffens anordnande måste
det härvid, såsom även framhållits av departementschefen vid remissen
till lagrådet, framstå såsom ett intresse av särskild vikt att äga tillgång
till sådana medel, genom vilka man från början kan förekomma, att
indisciplinära tendenser göra sig gällande och en dålig anda vinner utbredning
inom truppen. Detta bör i icke oväsentlig mån kunna ske
därigenom, att det lindrigaste rättelsemedlet eller tillrättavisningarna anordnas
på ett för ändamålet lämpligt sätt. Till denna fråga skall jag
sedermera återkomma och vill i detta sammanhang endast erinra därom,
att tillrättavisningarna rätt anordnade och använda kunna bidraga till
att förekomma svårare indisciplinära förseelser och därigenom medföra
den verkan, att verkliga straff i mindre grad behöva komma till användning.
Samma synpunkter kunna emellertid även tillämpas på de
disciplinära bestraffningarnas område. Ju större effektivitet disciplinstraffen
besitta, dess mindre lära säkerligen de urbota bestraffningarna
behöva ifrågakomma. Saknas åter tillräckligt verksamma disciplinstraff,
blir därav den nödvändiga följden, att fängelse och straffarbete i ökad
omfattning komma till användning, vilket med hänsyn till det socialt
vanärande hos dessa straff på intet sätt kan anses önskvärt. Det är
härvid icke allenast av vikt, att disciplinstraffen äro verksamma på det
sätt, att man med deras tillhjälp kan vidmakthålla en god anda inom
krigsmakten, så att sådana svårare förbrytelser förekommas, vid vilkas
bestraffande urbota bestraffning icke kan undvikas, utan det gäller även
att äga tillgång till disciplinstraff, som lämpa sig även för svårdisciplinerade
individer och mera allvarliga brottsfall, ty även på detta sätt
minskas området för de urbota straffens användning. Från olika håll
har det med stor enstämmighet uttalats, hurusom erfarenheten gåve
vid handen, att den vanliga vaktarresten icke är ett effektivt straffmedel
för sådana individer, på vilka straffet icke utövar någon verkan, om det

419

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

icke är förenat med ett kännbart strafflidande. I motiveringen till det
remitterade förslaget framhålles sålunda, att detta straff1 icke kunde anses
utöva önskvärd verkan på alla de mångskiftande naturer, som komme
under krigslagarne. Men måste nämligen ihågkomma, att den allmänna
värnplikten ställde samhällets hela ungdom med undantag av den del
därav, som vore behäftad med fysiska brister, under fanorna och således
även förde med sig, att de i moraliskt hänseende sämre elementen
komme i tjänstgöring vid krigsmakten. Det vore då tydligt, att det
inom eu så blandad skara alltid måste finnas individer, som endast läte
sig påverkas, då det ådömda straffet vore förenat med ett strafflidande
av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig.

Av denna anledning har också i det senaste förslaget hårt nattläger
— men däremot icke mörkt enrum — upptagits såsom ett medel att
skärpa den vanliga vaktarresten och därigenom göra den mera verksam
vid bestraffandet av nämnda sämre element inom krigsmakten. Fasthåller
man emellertid den ovan angivna synpunkten, att användningen
av de urbota straffen i möjligaste mån bör inskränkas, anser jag det i
överensstämmelse med lagrådets och de militära myndigheternas nära
no g enhälliga mening kunna ifrågasättas, om detta skärpningsmedel
ensamt är tillräckligt att för alla fall giva vaktarresten nödig effektivitet.
Jag har därför funnit mig böra till förnyat övervägande upptaga frågan
om den stränga arrestens bibehållande. Det må visserligen medgivas,
att den mörka arresten är förenad med vissa ganska avsevärda olägenheter.
Dessa synas dock icke vara av den art, att detta straff helt och
hållet bör bortfalla, utan torde de endast höra föranleda till, att
detsamma får ett väsentligen minskat tillämpningsområde. Från sakkunnigt
håll har man icke gjort gällande, att den mörka arresten medför
något varaktigt men för hälsan. I de, i förhållande till den mycket
vidsträckta användning, som detta straff för närvarande har, ytterst få
fall, då inspärrandet i mörkt enrum visat sig medföra några fysiska påföljder
av mera allvarlig natur, hava dessa inskränkt sig därtill, att en
latent sinnessjukdom bringats till utbrott. Av medicinalstyrelsen har
även, såsom redan är anfört i departementschefens yttrande den 18 juli
1913, uttalats, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit,
där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande
strafform. Någon grundligare utredning av denna fråga har
visserligen icke verkställts i vårt land. I Tyskland har emellertid på
framställning av tyska riksdagen en dylik undersökning blivit gjord,
vilken omfattat eu period av tolv och ett halvt år och de under nämnda
tid ådömda arreststraff, som antingen varit förenade med mörkt enrum,

420

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

minskning i kosten eller hårt nattläger eller tillsammans 1,385,451 dylika
straff. Enligt nämnda undersökning hava endast i 50 fall uppkomna sjukdomar
kunnat tillskrivas arreststraffets verkan. Sjukdomarna hade i 29
fall berört matsmältningsorganen, i 9 fall varit följder av långvarit liggande
och i 12 fall utgjort affektioner i respirations- eller cirkulationsorganen eller
i ögonen eller allmänna sjukdomar. Endast i ett fåtal av de nämnda sjukdomsfallen
lärer alltså den mörka arresten kunnat vara orsak till sjukdomen.
Även om man icke alldeles kan frånse därifrån, att den mörka arresten
kan medföra skadliga verkningar för hälsan, låt vara av mera tillfällig art,
synes det alltså icke vara ådagalagt, att de hygieniska verkningarna äro
sådana, att man på denna grund bör alldeles utesluta berörda straff, om
det eljest får anses nödvändigt att bibehålla detsamma. Till förebyggande
av de olägenheter, som i detta hänseende kunna vara därmed
förenade, torde det därför vara tillräckligt att föreskriva läkarundersökning
såsom obligatorisk förutsättning för straffets verkställande, varjämte
straffets verkställighet i någon mån torde kunna mildras.

De skäl, som i övrigt blivit anförda mot den mörka arresten, och
särskilt dess psykiska inverkan på mera känsliga individer, synas mig
dock, såsom redan är antytt, böra medföra, att straffets användande i
mycket väsentlig mån inskränkes. Enligt tillgängliga uppgifter ådömes
nämligen nämnda straff för närvarande i större utsträckning än som
med hänsyn till straffets natur får anses vara behövligt och lämpligt.
Så uppgingo under år 1911 — det sista år, för vilket uppgifter finnas
tillgängliga — antalet ådömda straff av sträng arrest till ej mindre än
4,062 mot 5,682 vaktarreststraff. Om en verklig inskränkning i straffets
användande skall kunna åstadkommas, lärer det dock enligt min mening
icke vara tillräckligt att, såsom det skett i 1908 års förslag, stadga, att
skärpning med mörkt enrum endast får användas, då det med hänsyn till
av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot denna
lag eller omständigheterna i övrigt finnes icke kunna antagas, att vaktarrest
verkställd i vanlig ordning skulle å honom utöva tillbörlig verkan,
utan torde, för undvikande av godtycke och ojämnhet i tillämpningen,
de villkor, under vilka detta straff får ådömas, böra i väsentlig mån
skärpas och tillika så avfattas, att den avsedda inskränkningen i straffets
åläggande verkligen kommer till stånd.

Av denna anledning har i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitténs förslag upptagits föreskrift därom, att sträng arrest icke
får användas i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot
gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts. Utom för rena råhetsförbrytelser,
vilka icke så synnerligen ofta torde förekomma bland de

421

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

brott, som komma under krigsdomstolarnas behandling, skulle sträng
arrest alltså få användas endast vid fullt uppsåtliga förbrytelser av svårare
beskaffenhet, då den brottslige handlat i tydlig avsikt att trotsa den
inom krigsmakten gällande ordningen.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har den stränga
arresten upptagits såsom en särskild straffart och icke, på sätt de föregående
förslagen innehållit, såsom en skärpning av den vanliga vaktarresten.
Någon verklig inskränkning i straffets användning lärer nämligen
icke kunna vinnas genom att giva mörkcellstraffet karaktären av
skärpning. Däremot vinner man, såsom lagrådet framhållit, genom att
bibehålla det nuvarande systemet i denna del, stora såväl praktiska som
teoretiska fördelar. Den stränga arresten är ett avsevärt svårare straff
än den vanliga vaktarresten, och skall, enligt vad ovan är sagt, endast
komma till tillämpning vid särskilt svåra förseelser. Det förefaller då
högst oegentligt, om någon ökning av arresttiden icke skulle inträda
för den händelse att straffets verkställighet i mörkt enrum av en eller
annan anledning icke vore möjligt.

I förslaget har stadgats, att den stränga arresten icke i annat fall,
än vid sammanläggning av straff enligt 40 §, får vara längre än sex
dagar. Denna nedsättning i arresttiden torde i väsentlig mån komma
att minska straffets hårdhet. Erfarenheten giver nämligen vid handen,
att arrestanter, som ådömts högsta måttet av sträng arrest enligt gällande
lag, särskilt haft svårt att fördraga straffet under de sista dagarna
av strafftiden.

Verkställigheten av den stränga arresten torde även i jämförelse
med 1908 års förslag i ej ringa mån kunna mildras. I sådant hänseende
bar upptagits vad lagrådet föreslagit därom, att avbrott i bestraffningen
alltid bör ske efter tredje dagen liksom även att den arresterade
skall, där så ske kan, lämnas tillfälle, att under en halvtimma varje
dag vistas i det fria. Om straffet på detta sätt mildras, lärer det icke
med skäl kunna befaras, att den stränga arresten skall medföra några
hälsovådliga verkningar för dem, som underkastas detta straff.

Vid sidan av den stränga arresten har möjligheten att skärpa den
vanliga vaktarresten genom hårt nattläger bibehållits. Utgår man därifrån,
att sträng arrest icke bör användas i andra fall än då alla
mildare straffmedel framstå såsom overksamma, är det nämligen tydligt,
att det lindrigare affliktiva straffmedlet vaktarrest med hårt nattläger
fortfarande bör kunna ådömas. I ett stort antal av de fall, i vilka
för närvarande sträng arrest kommer till användning, lärer man utan
tvivel kunna begränsa sig till att använda vaktarrest, skärpt genom

422 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hårt nattläger och först då detta straffmedel visat sig vara utan verkan
övergå till sträng arrest. Åven skärpning med hårt nattläger torde icke
böra förekomma i annat fall, än då det på grund av särskilda i målet
förekommande omständigheter såsom tidigare ådömda bestraffningar eller
dylikt finnes icke kunna antagas att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning,
skulle å den straffskyldige utöva tillbörlig verkan. I särskilt
svåra fall skulle även den stränga arresten kunna skärpas genom att
förenas med hårt nattläger. Den i 1908 års förslag i överensstämmelse
med allmänna strafflagen upptagna bestämmelsen, att mörkt enrum
alltid skulle åtföljas av hårt nattläger, har däremot icke ansetts böra
bibehållas.

De ändringar, som eljest vid omarbetningen blivit gjorda i fråga
om de disciplinära bestraffningarna, överensstämma i allmänhet med
vad lagrådet föreslagit. Den viktigaste av dessa ändringar är en utsträckning
av tiden för arrest utan bevakning från åtta till femton dagar.

29 g. Genom den ändrade avfattning, tredje stycket i denna paragraf

erhållit, har tydligare uttryckts, att den här stadgade påföljden kan
inträda, även då en eller flera av bestraffningarna utgjorts av bötesstraff.
Med hänsyn till beskaffenheten av de förbrytelser, som enligt
förslaget kunna bestraffas med bötesstraff (se 105 och 111 §§) torde
nämligen någon ändring icke böra ske i vad gällande lag i denna del
innehåller. Med böter har likställts icke blott urbota bestraffning utan
även sträng arrest. Då samtliga bestraffningarna endast utgjort vaktarrest,
skulle däremot påföljden icke inträda i annat fall, än då den
straffade minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar, varemot
den omständigheten, att vaktarresten till äventyrs någon gång varit
skärpt genom hårt nattläger, icke, lika litet som i gällande lag, tillerkänts
någon betydelse i ifrågavarande hänseende.

Genom särskilda i andra och tredje stycket gjorda ändringar har
vidare uttryckligen stadgats, att avsättning endast kan ådömas officerare
och underofficerare av domstol, varemot det ankommer på vederbörande
befälhavare att skilja krigsman av manskaps grad från tjänsten.

32 §. Då det synts lämpligast att i lagen om villkorlig straffdom sam manföra

alla stadganden, som gälla angående ådömande av villkorlig
dom, vare sig straffet ådömes efter allmän lag eller efter strafflagen för
krigsmakten, har i förevarande paragraf endast införts en hänvisning
till vad allmänna lagen i denna del innehåller.

33 §. Beträffande andra momentet av- förevarande paragraf har lagrådet

yrkat, att den här stadgade friheten från att betala skadestånd skulle, på
sätt nu är stadgat, gälla skada icke allenast å kronans utan även å enskild

423

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

egendom. De skäl, som lagrådet anfört till stöd för denna sin mening,
synas mig vara övertygande. Särskilt lärer det vara att befara, att
stadgandet genom att begränsas allenast till skada å kronans egendom
i väsentlig män skulle förlora sin allmänt erkända betydelse såväl för
befälets fostran till handlingskraft, beslutsamhet och djärvhet som även
för en lättare och därigenom även bättre rekrytering av befälsstammen.

I övrigt må erinras därom, att bestämmelsen i olikhet mot vad kommittén
föreslagit, blivit begränsad att gälla allenast sådana ringare förseelser,
för vilka den straffskyldige icke ålägges svårare straff är disciplinstraff.
Vid verkligt allvarliga förseelser inträder däremot full skadeersättningsskyldighet
såväl till kronan som till enskilda personer.

Bestämmelsen har dessutom, på sätt lagrådet även hemställt, ändrats
i den riktningen, att befälhavaren befrias från ersättningsskyldighet icke
blott då den enskilda målsägaren vänder sig till kronan som fartygets
redare utan även då han framställer sina anspråk direkt hos befälhavaren.

De i förslagets 39 och 40 §§ givna bestämmelserna rörande sam- 39 och40§§
manläggning av straff torde, såsom lagrådet även framhållit, i huvudsak
överensstämma med vad därom nu får anses vara gällande på grund
av 34 §, jämförd med den i 30 § gjorda hänvisningen till 4 kap. allmänna
strafflagen. Stadgandena i ämnet hava dock blivit i avsevärd
mån förtydligade genom de direkta föreskrifter, som upptagits i nu ifrågavarande
paragrafer av förslaget. Att dessa föreskrifter icke i allo äro fullt
tydliga och även lämna rum för sakliga anmärkningar, synes mig emellertid
vara uppenbart. Vissa av dessa oegentligheter torde dock knappast
kunna avhjälpas utan en väsentlig rubbning av det från allmänna strafflagen
hämtade systemet för straffens sammanläggning, vilket icke lärer
kunna ifrågasättas, då allmänna strafflagen för närvarande är föremål
för en allmän revision. Det torde därför, såsom lagrådet även gjort
gällande, vara riktigast att för närvarande inskränka sig till att avhjälpa
sådana misstörhållanden, som vid lagens tillämpning kunna få någon
mera avsevärd betydelse. Dessa missförhållanden bestå, såsom det
påpekats såväl i lagrådets yttrande som vid förslagets tidigare granskning
inom högsta domstolen, dels däri att verkställigheten av ett strängare
straff i vissa fall kan få träda tillbaka för verkställigheten av ett lindrigare,
dels däri, att den, som redan dömts till högsta disciplinstraff före
straffets påbörjande kan begå vilken indisciplinär förseelse som helst,
för vilken ej högre straff är bestämt än disciplinstraff, utan att den nya
förseelsen för honom medför någon straffpåföljd. Den oegentlighet,
varmed förslaget är behäftat i förstnämnda hänseende, har, såsom redan

424 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

blivit påpekat, i väsentlig mån blivit undanröjd därigenom, att den
stränga arresten upptagits såsom en särskild straff art. Vad angår den
andra anmärkningen skulle det från strafirättslig synpunkt utan tvivel
vara det riktigaste att vid sammanläggning av straff medgiva en avsevärd
förhöjning av disciplinstraffen utöver de i förslaget upptagna
maximitiderna. Något dylikt torde dock knappast låta sig gorå med
hänsyn till det väsentliga intrång på utbildningstiden särskilt för de
värnpliktiga, som härav skulle bliva följden. 1 detta hänseende kan
jag erinra därom, att krigsh o vrätten i sitt yttrande över kommitténs
förslag uttalat sig mot den föreslagna förhöjningen av arresttiden för
manskap från 18 till 30 dagar. Att en till straff dömd person kan begå en
ny förseelse, utan att möjlighet finnes att ålägga någon som helst ökning
i bestraffningen, innebär dock från både praktisk och teoretisk sjmpunkt
en så stor oegentlighet, att förslaget i denna del icke gärna kan lämnas
alldeles oförändrat. Vid omarbetningen har därför i 40 §:s fall medgivits
någon förhöjning i disciplinstraffens högsta mått, vilken vid den
stränga arresten bestämts till 2 dagar eller från 6 till 8 dagar och vid
vaktarrest och arrest utan bevakning till 9 dagar eller från 15 till 24
dagar.

50 och 51 §§. Lagrådet har hemställt, att det i 50 § stadgade straffet skulle

höjas för det fall att den brottslige vore officer eller underofficer. Lagrådet
framhåller nämligen, att den i 1908 års förslag föreslagna straffförhöjningen,
enligt vilken officerare och underofficerare skulle straffas
icke allenast med avsättning utan även med fängelse, knappast syntes
tillräcklig, då rymningen skett från fartyg under sådana omständigheter
att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes förfara.
Denna anmärkning har synts mig böra föranleda till en fullständig
omarbetning av § 50 i den riktningen, att icke allenast straffmaximum
utan även straffminimum bestämmes lika, vare sig brottet
begås av officer eller underofficer eller utav någon, som tillhör manskapet.
Med hänsyn till den mera ansvarsfulla ställning, som officerarne
och underofficerarne intaga, har det dock ansett riktigast att — i överensstämmelse
med vad nu finnes stadgat — för dem stadga avsättningspåföljd
även vid första resan rymning. Däremot synes det skäligt, att
straffet i övrigt icke i något fall bestämmes högre för dem än för manskapet.
Det må i detta sammanhang erinras, att såväl gällande lag
som kommitténs förslag icke i ifrågavarande fall stadga annat straff
för officerare och underofficerare än avsättning. I samband med de
ändringar, som sålunda vidtagits i 50 §, har i 51 § uteslutits det där

425

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stadgade särskilda straffet för officer eller underofficer, som deltagit i
stämpling till rymning.

52, 53 och 54 §§ hava för vinnande av ökad överskådlighet blivit
omarbetade. I 52 § har upptagits alla de fall av olovligt undanhållande,
i vilka straffet är lägre än straffet för rymning, och sålunda även det
fall, att officer eller underofficer gör sig skyldig till olovligt undanhållande,
som varat över tre dagar, men icke över tre månader, vilket
fall i det remitterade förslaget upptagits under 54 §. I 53 § hava åter
sammanförts de olika fall av olovligt undanhållande, i vilka den brottslige
skall straffas såsom för rymning. Första momentet har därvid
begränsats att gälla olovligt undanhållande, då den uteblivne är tjänstgöringsskyldig
vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg.
1 andra momentet behandlas sedan andra fall av olovligt undanhållande,
som varat för officer eller underofficer över tre månader och för manskapet
över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden. Att manskapet
vid olovligt undanhållande över tre dagar straffas med samma straff som
för rymning, under det särskilt straff i motsvarande fäll är utsatt för
officer eller underofficer, såvida undanhållandet ej varat över tre månader,
innebär icke, att straffet i ifrågavarande fall är lägre för officerare
och underofficerare än för manskapet, utan endast att officerare och
underofficerare icke i annat fall, än då omständigheterna äro synnerligen
försvårande eller undanhålbmdet varat över tre månader, liksom
vid rymning dömas till avsättning.

I 53 och 55 §§ hava i övrigt i enlighet med lagrådets hemställan
den förut gjorda hänvisningen till 49 och 50 §§ uteslutits och i stället
använts uttrycket »varde ansedd såsom hade han rymning förövat».
Aro förutsättningarna för tillämpning av 153 § för handen, skall sålunda
det där stadgade straffet ådömas och icke det lägre straff, som är
stadgat i 49 §.

Då 57 och 58 §§ i det remitterade förslaget även torde avse det
fall, att någon, på sätt i dessa paragrafer sägs, gjort sig skyldig till delaktighet
i den förbrytelse, som avses i 59 § av samma förslag, har
denna paragraf ansetts böra få sin plats före förstnämnda paragrafer.
I samband därmed har andra momentet i 59 § uteslutits och motsvarande
stadgande i stället upptagits i 57 och 58 §§.

Denna paragraf har ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.
Den förändrade redaktion, paragrafen i övrigt erhållit, innebär icke
någon annan ändring i paragrafens sakliga innehåll, än att här avsedda
personer kunna ådömas straff'' för rymning resp. olovligt undanhållande,
även om de icke erhållit uttrycklig kallelse att inställa sig till tjänstBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 54

52—55 §§.

56-58 §§
(57-59 §§).

61 § (62 §).

65 och 70 §§
(66 och 71 §§).

72 § (69 §
3 mom.).

73 §.

79 § (78 §).

426 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Röring, såvida de enligt åtagande iiro pliktiga att iakttaga inställelse
(jfr 48 §).

Påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas har, på sätt
lagrådet yrkat, stadgats för officerare och underofficerare i alla de fall,
som behandlas i 65 § (66 § av det remitterade förslaget) likasom även
i 70 (71) § 2 mom.

69 § 3 mom. har i enlighet med lagrådets hemställan upptagits
såsom en särskild paragraf, vilken fått sin plats närmast efter 71 §
(72 § i det remitterade förslaget), dit ifrågavarande bestämmelse med
hänsyn till innehållet närmast är att hänföra.

Vid denna paragraf har lagrådet hemställt, att den skulle erhålla
samma avfattning, som av kommittén föreslagits, och att sålunda »förmans
förhållande eller åtgärder» fortfarande skulle upptagas bland de
överläggningsämnen, som äro förbjudna. Det har synts mig riktigast
att tillmötesgå denna lagrådets hemställan. Att medgiva krigsfolket att
under den tid de äro i tjänstgöring på offentlig sammankomst behandla
förmans förhållande eller åtgärder, lärer även enligt min uppfattning i de
flesta fall innebära så allvarliga faror för disciplinen och ordningen, att
något dylikt icke bör tillstädjas. Visserligen skulle enligt det remitterade
förslaget sammankomst i sådant syfte vara förbjuden under förutsättning,
att därigenom fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas
eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, vilket väl i regel kan
sägas vara förhållandet, om sammankomsten har naturen av ett protestmöte
mot en militär förman eller eljest innebär ett ogillande av någon
utav honom vidtagen åtgärd. Det lärer dock i många fall möta stora
svårigheter att på förhand konstatera, om mötet har en dylik farlig
karaktär eller icke. Det skulle då, med den avfattning förslaget erhållit,
bero på förloppet vid själva sammanträdet, om deltagarne skola anses
straffbara efter denna paragraf eller icke, vilket icke torde vara lämpligt.
Härtill kommer, att dylika sammankomster lätt kunna locka de unga
och oerfarna personer, som däri deltaga, till brottsliga yttranden och
åtgärder, som sedan måste strängt straffas. Genom att helt och hållet
förbjuda sammankomster av ifrågavarande art lärer man därför i många
fall kunna förhindra, att verkliga brott bliva begångna.

Såsom lagrådet framhållit, lärer den militära lydnadsplikten icke
vare sig enligt gällande lag eller enligt kommitténs förslag innebära
någon skyldighet för den underordnade att i vilket fall som helst lyda
förmannens befallningar, även om de gå ut på utförande av brottsliga
eller moraliskt otillåtna handlingar. I samma riktning har även dåvarande
departementschefen uttalat sig vid förslagets remitterande till lagrådet,

427

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ehuru det enligt hans uppfattning borde på något sätt uttryckas,
att lagen icke medförde skyldighet att i vilket fall som helst lyda
förmannens befallningar. Åven jag håller före, att lagens nuvarande
avfattuing i viss mån är ägnad att framkalla den missuppfattningen,
att lydnadsplikten skulle vara helt och hållet obegränsad och att
sålunda så kallad blind lydnad vore påbjuden. Det synes mig dock,
som om den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen fått en alltför
obestämd avfattning, då däri stadgats, att lydnadsplikten icke innefattar
sådana fall, då den befallande uppenbarligen överskridit sin befogenhet.
Bibehålies stadgandet oförändrat, saknas därför icke anledning till den
av lagrådet uttryckta farhågan, att ifrågavarande lagbud lätt kan medföra
lockelse till olydnad. Säkert skulle stadgandet även medföra stora
svårigheter i tillämpningen, särskilt då oklarhet råder rörande förmannens
formella kompetens att utfärda befallningar. Däremot lärer det icke
innebära någon fara för disciplinen, om det stadgas, att straff icke
får ådömas, då befallningen avsåg utförande av ett verkligt brott.
Å andra sidan torde det utan olägenhet kunna överlämnas åt lagtilllämpningen
att avgöra om straffrihet bör inträda på den grund, att befallningen
går ut på något, som får anses vara från moralisk synpunkt
förkastligt.

I samband därmed, att straffet för officer och underofficer, i enlighet
med vad lagrådet hemställt, något nedsatts, har det ansetts obehövligt
att stadga ett särskilt lägre straffmaximum för det fall, att både den,
som gjort sig skyldig till förolämpningen, och den förolämpade höra
till manskapet. Vid straffmätningen lära de förmildrande omständigheter,
som i allmänhet äro förhanden i dylika fall, säkerligen komma att i
tillräcklig mån beaktas, även om en särskild strafflatitud icke bestämmes
för detta fall.

I dessa paragrafer har, i enlighet med vad lagrådet tillstyrkt,
stadgats, att disciplinstraff vid bestraffande av ifrågavarande förseelser
skall träda i stället för böter.

Lagrådet har vid denna paragraf hemställt, att det föreslagna
andra momentet helt och hållet skulle utgå. Uti detta yrkande kan jag
instämma. Åven om ifrågavarande bestämmelse, såsom väl är att förvänta,
endast ytterst sällan behöver komma till tillämpning, måste den
dock i allmänhetens ögon framstå såsom en garanti mot övergrepp från
befälets sida gentemot de underlydande. Går det så långt, att en befälhavare,
såsom kommittén uttrycker saken, missbrukar sin ställning till
den grad, att han upprepade gånger gör sig skyldig till misshandel av
sina underordnade och detta rent av övergår till metod eller vana, bör

428

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

han icke bibehållas vid sin anställning vid krigsmakten. Ett upptagande
av ett dylikt stadgande synes mig därför vara befogat. Paragrafen
torde dock böra underkastas ändring i vissa hänseenden. Det kan icke
förnekas, att det i många fall måste leda till en alldeles obefogad stränghet,
om avsättningspåföljd skall inträda, oaktat den brottslige icke dömes
till högre straff än disciplinstraff för andra gången förövad misshandel
mot underordnad. Såsom lagrådet påpekat, måste, för att disciplinstraff
i ett dylikt fall skall kunna tänkas förekomma, omständigheterna i övrigt
vara i alldeles särskild grad mildrande, vilket icke gärna är tänkbart i
sådana fall av upprepad misshandel, för vilka bestämmelsen enligt kommitténs
motivering är avsedd. Såsom förutsättning för att avsättning
skall kunna ådömas, lärer därför böra stadgas, att den straffskyldige icke
ådömts lägre straff än fängelse för det senare brottet. Ett dylikt stadgande
synes mig på grund av vad nyss blivit anfört icke i någon mån
behöva förringa bestämmelsens effektivitet. Däremot torde avsättningspåföljd
kunna inträda även i det fall, att det tidigare brottet icke förskyllt
högre straff än disciplinstraff. I överensstämmelse med 1908 års
förslag lärer dock en preskriptionstid av fem år böra stadgas, efter
vilken det förra straffet icke får någon betydelse i ifrågavarande hänseende.
I enlighet med vad lagrådet uttalat har bestämmelsen även fått
motsvarande tillämpning på underbefäl av manskapet. Då till underbefälet
hänförliga personer under eu väsentlig del av övningstiden hava
den omedelbara och personliga utbildningen i sina händer, lärer det nämligen
vara särskilt angeläget, att misshandel även från deras sida föranleder,
att de icke vidare bibehållas vid sin anställning vid krigsmakten.

På de skäl, som blivit anförda av en bland lagrådets ledamöter
har i denna paragraf uttrycket »garnisonsort)) blivit utbytt mot »förläggningsort».
Samma ändring har även skett på andra ställen i lagen,
där förstnämnda uttryck kommit till användning. Sedan kasernbyggnader
blivit uppförda för samtliga truppförband, lärer någon tvekan icke
behöva råda därom, att varje plats, där något till armén eller kustartilleriet
hörande regemente eller annan däremot svarande avdelning
är förlagd, är att anse såsom förläggningsort; och lärer gränsen för
förläggningsorten sammanfalla med vederbörande stads eller kommuns
administrativa gräns, där ej på grund av särskilda förhållanden annat
blivit i vederbörlig ordning bestämt. Under begreppet förläggningsort
torde däremot icke kunna hänföras sådan plats, där ett icke ständigt
tjänstgörande truppförband under övningstiden eller någon del därav
är förlagd i barack- eller tältläger. På grund av andra bestämmelser
i denna paragraf lära dock här ifrågavarande förseelser även i dylikt

429

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

fall bliva straffbara efter krigslag, om de begås inom själva lägerområdet
eller å det område, som särskilt upplåtits för truppernas övningar.

Med anledning av den anmärkning, som lagrådet framställt vid
162 §, har i förevarande paragraf upptagits straff jämväl för våld och
annan misshandel samt förolämpning mot krigsfånge, vilken bestämmelse
så avfattats, att densamma äger tillämpning, vare sig krigsfången
hålles under militärbevakning eller icke.

I enlighet med ett yrkande, som framställts av två ledamöter i 96 §.
lagrådet, har andra momentet (97 § i det remitterade förslaget) gjorts”
tillämpligt även å vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman,
då han uppträder i militär tjänstedräkt. Då enligt förslaget till
reserven hörande personer bliva straffbara efter denna paragraf, ifall de
vid förseelsens begående äro iförda tjänstedräkt, synes detsamma även
böra gälla om civilmilitära personer.

Tre av lagrådets ledamöter hava förordat, att den i 97 § av kom- 9? §•
mitténs förslag upptagna straffbestämmelsen för officer, underofficer eller
underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt
och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den
aktning och tillit, han på grund av sin tjänsteställning av andra bör
äga, med någon ändring skulle upptagas i förslaget. Även den återstående
ledamoten i lagrådet har uttalat sig i samma riktning, ehuru
saken icke syntes honom vara av den vikt, att särskilt yrkande påkallades.
Då jag ansluter mig till den uppfattningen, som sålunda uttalats
inom lagrådet, har jag särskilt fäst avseende vid den ställning, befälet,
såsom både av kommittén och av lagrådet framhållits, intager såsom
ledare och uppfostrare av landets ungdom. På dem, åt vilka eu dylik
maktpåliggande uppgift är lämnad, synes man nämligen äga rätt att
ställa alldeles särskilda fordringar även beträffande deras uppförande och
vandel utom tjänsten. Det synes då även vara nödvändigt, att de högre
befälhavarne icke sakna medel att inskrida mot sina underordnade i
dylika fall, så att befälet bibehålies vid det anseende och den auktoritet,
som kräves för ett rätt fyllande av dess uppfostrarekall. De analogier,
som av lagrådet anförts i fråga om andra befattningshavare med uppfostrareställning
såsom präster och lärare vid allmänna läroverk och
folkskolor, synas mig i detta hänseende vara särskilt talande.

I anslutning till ett inom lagrådet gjort uttalande har paragrafen
emellertid erhållit en något ändrad avfattning, av vilken tydligare framgår,
att den endast är tillämplig i de fall, som ovan blivit antydda, eller då
någon av befälet genom sitt uppförande vanvårdar den aktning och
tillit, som han på grund av sin befälsställning bör åtnjuta hos sina

102 §.

108 §.

430 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

underlydande. Såväl härigenom som genom de av kommittén föreslagna
ändringarna torde i jämförelse med gällande lag så stora inskränkningar
hava blivit gjorda i paragrafens tillämplighetsområde, att någon anledning
icke finnes att befara, att paragrafen skall komma till användning
i andra fall än dem, för vilka den är avsedd.

I överensstämmelse med 1908 års förslag har det vidare ansetts
riktigast, att här ifrågavarande förseelser skola kunna behandlas såsom
disciplinmål utan att ovillkorligen behöva hänskjutas till domstol och
handläggas under de mera uppseendeväckande former, som en domstolsbehandling
kräver. Därmed jämförliga förseelser av andra befattningshavare
straffas ju även disciplinärt och kunna icke ens bliva föremål
för domstols handläggning.

Denna paragraf har på lagrådets tillstyrkan gjorts tillämplig även
i det fall, att någon av annan krigsman än den, som tillhör manskapet,
utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller
såsom paut, gåva eller lån emottager till bruk lämnade vapen eller andra
föremål, som omtalas i detta lagrum.

Då sträng arrest bibehållits såsom särskild straffart, har det ansetts
lämpligt att på detta liksom på övriga ställen, där det lägsta straffet
enligt gällande lag är sträng arrest och enligt det remitterade förslaget
vaktarrest i minst 10 dagar, stadga, att brottet alternativt kan bestraffas
med vaktarrest i minst 10 dagar eller med sträng arrest i minst tre
dagar. De förutsättningar, som i 22 § äro stadgade för den stränga
arrestens användning, skola givetvis i dylika fall komma till tillämpning,
utan att detta i varje särskilt fall ansetts böra stadgas.

108 § har vid omarbetningen fått en något ändrad avfattning,
utan att någon ändring i sak därmed är avsedd. Sålunda har det ansetts
med något större tydlighet än förut böra uttryckas, att paragrafen icke
avser att stadga annat, än att bestämmelserna i allmänna strafflagens
20 och 21 kapitel skola komma till användning vid tillämpning av
de föreskrifter rörande tillgreppsbrottens bestraffande, som äro givna i
denna lag. Den missuppfattningen skulle eljest med stöd av förevarande
paragraf jämförd med 39 § i rättegångslagen lätt kunna göra sig gällande,
att krigsdomstol är behörig att döma över ett tillgreppsbrott av
vilket slag som helst, så snart brottet förövats av någon, som lyder
under strafflagen för krigsmakten. Vidare har andra momentet sammanförts
med paragrafens första moment och avfattats såsom ett undantagsstadgande
från den där givna allmänna föreskriften, vilken bland annat
innebär, att de i 20 kap. 7 § av allmänna strafflagen givna straffbestämmelserna
för itererad stöld skola tillämpas, även om stölden är av den

431

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

beskaffenhet, som omtalas i någon av de föregående paragraferna i detta
kapitel. Undantaget lärer dock endast behöva hänföras till det fall, att
någon andra eller tredje gången begår sådan stöld, som avses i 103 §

3 mom. eller 106 §. Då brottet upprepats fjärde gången eller oftare,
är nämligen redan i allmänna strafflagen högsta straffet satt så högt
som till straffarbete i 6 år eller då stölden är sådan, som i 20 kap.

4 § sägs, straffarbete i 10 år. Den bestämmelse, som meddelats i sista
punkten av paragrafen därom, att tiden för straffarbetet icke i något fall
får överskrida 10 år, har slutligen såsom obehövlig ansetts kunna utgå.

Såsom lagrådet vid denna paragraf anmärkt, lärer det vara nödvändigt,
att överensstämmelse kommer till stånd mellan de stadgande^
som för här avsedda fall äro givna i allmänna strafflagen och i strafflagen
för krigsmakten. Det synes nämligen vara uppenbart, att en
befälhavare, som i disciplinär ordning dömer en veterligen oskvldig
person till disciplinstraff, icke bör straffas strängare än en ledamot i en
krigsdomstol, som gör sig skyldig till samma brott, liksom att straffet
för en angivare icke bör bliva olika allt eftersom straffet ålägges av
befälhavare eller av domstol. Då någon ändring i allmänna strafflagens
bestämmelser icke synes böra ske, lärer en sådan överensstämmelse
endast kunna åvägabringas genom eu nedsättning av straffet i 111 §.
Det särskilda straff, som i denna paragraf finnes stadgat för det fall, att
den oskyldige undergått vaktarrest i minst 10 dagar, har därför uteslutits,
vilket så mycket hellre ansetts kunna ske, som den omständigheten,
att tiden för arreststraffet i det ena fallet varit eu eller annan
dag längre än i det andra, icke i och för sig får anses utgöra tillräcklig
grund till den väsentliga förhöjning i straffet, som föreslagits.

Denna paragraf har ändrats i överensstämmelse med lagrådets
hemställan.

I denna paragraf har på lagrådets yrkande åter upptagits den i
det remitterade förslaget uteslutna straffbestämmelsen för försök att i
tjänstean gelägenhet genom osann uppgift eller annorledes vilseleda överordnad
eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden
i sådan angelägenhet. Ett dylikt tillvägagångssätt synes nämligen
vara ett så allvarsamt brott mot den ordning, som bör råda inom
krigsmakten, att dess bestraffande även bör ske i sådana fall, då de allmänna
straffbestämmelserna i 129 och 130 §§ icke äro tillämpliga.
Genom att upptaga ifrågavarande bestämmelse blir det även möjligt att,
såsom lagrådet i annat sammanhang påyrkat, med straff belägga s. k.
simulation eller försök att komma ifrån tjänstgöringsskyldighet genom
att föregiva sjukdom eller dylikt.

in §.

114 g.
116 §.

432

123 125 §§.

127 och

128 §§.

130 §.

132 §.

133 §.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

Straffet, som ansetts böra sättas lägre, än som föreslagits i 1908
års förslag, tiar bestämts till allenast disciplinstraff.

1 dessa paragrafer hava de av lagrådet föreslagna ändringarna
blivit vidtagna. Då brott, som här avses, begås av någon, som tillhör
mobiliserad avdelning av krigsmakten, utan att dock krigsartiklar^ äro
tillämpliga, har maximistraffet bestämts till straffarbete i 2 år.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava ifrågavarande paragrafer
uteslutits ur den i 8 § gjorda uppräkningen och sålunda endast
gjorts tillämpliga å personer, som lyda under lagen. I 133 § 2 mom., till
vilken hänvisning sker i 8 §, har däremot stadgats, att brott av här ifrågavarande
slag skall straffas efter allmän lag. Begås ett dylikt brott under
förhållande, då krigsartiklarne äro tillämpliga, skall brottet alltså i vissa
fall upptagas av krigsdomstol, även om den brottslige icke eljest lyder
under lagen. Bestämmelsen att brottet skall anses vara begånget under
försvårande omständigheter har emellertid icke tillämpats på andra än
dem, som lyda under lagen.

Det i 127 § föreslagna stadgandet att disciplinstraff skall komma
till användning i stället för böter har uteslutits.

Såsom lagrådet påpekat, lärer det icke vara erforderligt att i denna
paragraf skilja mellan värnpliktiga och övriga krigsmän på det sätt, att
de förra icke skulle kunna straffas för oförstånd och oskicklighet i sin
tjänsteutövning. Åven om paragrafens nuvarande lydelse bibehålies
oförändrad, lärer nämligen något straff icke kunna ådömas en värnpliktig
i annat fall, än då han försummat att göra bruk av de förståndsgåvor
och den skicklighet, varav han är i besittning.

Då det är tänkbart, att även civila ämbets- och tjänstemän, som
tillhöra reserven, kunna göra sig skyldiga till försummelse mot gällande
reglementsföreskrifter eller till andra dylika förseelser under tid, då de
icke äro i tjänstgöring, har, i överensstämmelse med vad som skett i
130 §, jämväl denna paragraf fått tillämpning å reservpersonalen även
i sådana fall, då denna icke eljest lyder under lagen.

I denna paragraf har, på sätt lagrådet hemställt, stadgats, att
brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter icke
blott då den skyldige är krigsman utan även då han eljest lyder under
lagen. För övrigt har i andra momentet, såsom redan blivit antytt,
upptagits hänvisning jämväl till de genom lagen den 9 maj 1913 upptagna
nya bestämmelserna i 8 kap. strafflagen.

Sista momentet har ansetts kunna uteslutas. Någon förhöjning
av straffet utöver det vanliga straffmaximum, som sträcker sig upp till

433

Kungl. Maj:ts A''ad. Proposition Nr 57-

straffarbete i 6 år, torde nämligen lika litet i detta som i andra därmed
jämförliga fall vara erforderlig.

Jämväl i denna paragraf har stadgandet, att tiden för straffarbetet
icke i något fall får överskrida 10 år, såsom obehövligt ansetts
kunna utgå.

Av lagrådet har anmärkts, att det i denna paragraf stadgade straffet
icke syntes tillräckligt i vissa svårare fall och särskilt då Geneverkorsets
användande hade karaktären av krigslist. Med anledning härav har
stadgats, att här ifrågavarande brott visserligen i allmänhet skulle straffas
efter allmän lag, men att tiden för fängelsestraffet vid synnerligen försvårande
omständigheter skulle kunna höjas från 6 månader till 2 år,
vilket motsvarar den i 130 § stadgade högsta straffsatsen.

Lagrådet har framhållit, att en alltför långt driven detaljering
kommit till användning vid avfattningen av de här givna bestämmelserna
angående de befälhavare, som hava disciplinär bestraffningsrätt.
Åven enligt min mening är det uppenbart, att bestämmelserna rörande
den disciplinära bestraffningsrätten i mindre mån än som skett böra
göras beroende av sådana anordningar inom krigsmaktens organisation,
som på grund av sakens natur lätt äro underkastade förändringar. Skall
trygghet vinnas, att bestraffningsrätten under alla förhållanden kommer
att ligga i fullt kompetenta händer, lärer det dock genom tydliga i lagen
givna bestämmelser böra stadgas, att samma system, som hittills varit
gällande för bestraffningsrättens utövning, skall äga bestånd, d. v. s. att
denna rätt endast tillkommer cheferna för sådana avdelningar, som intaga
en mera självständig ställning inom den militära administrationen,
och sålunda icke annat än undantagsvis kompanichefer och med dem
likställda lägre befälhavare. Vad armén och kustartilleriet angår synas
därför förut gällande bestämmelser i huvudsak kunna bibehållas. Man
lärer även med all sannolikhet kunna antaga, att någon rubbning icke
kommer att äga rum i den organisation, varpå dessa bestämmelser äro
byggda. Ett förtydligande har endast skett därutinnan, att uttrycket
»chef för arméfördelning och likställd befälhavare» ersatts med uttrycket
»chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen
lydande befälhavare». Det förstnämnda uttrycket synes nämligen vara
olämpligt på den grund, att man för tolkningen av detsamma är hänvisad
till gällande reglementsbestämmelser, vilket tydligen i möjligaste
mån bör undvikas. Den i förslaget gjorda uppräkningen av de befälhavare
inom flottan, som skola äga bestraffningsrätt, torde åter i väsentlig
mån kunna förenklas. Redan under förslagets utarbetande har det vid
flera tillfällen visat sig nödvändigt att ändra dessa bestämmelser, vilket
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 55

171 §.

182 §.

191 §.

196 tj.

202 8.

434 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tydligen har sin grund däri, att den organisation, till vilken bestämmelserna
hänföra sig, icke är av samma bestående natur som arméns
indelning i regementen och kårer. Jag har därför ansett det vara tillräckligt
att i lagen upptaga föreskrift därom, att vid flottan — med
frånseende av särskilt stadgade undantagsfall — bestraffningsrätt endast
tillkommer befälhavare av regementsofficers eller högre grad, och i övrigt
överlämna åt Konungen att i administrativ ordning lämna utförligare
bestämmelser. En dylik föreskrift torde lämna nödig säkerhet för
att endast befälhavare med erforderlig kompetens och erfarenhet erhålla
detta ansvarsfulla uppdrag.

På yrkande av en ledamot inom lagrådet har näst sista stycket något
omformulerats. Någon ändring i sak är icke därmed avsedd, då man
ju måste förutsätta, att ett dylikt högre befäl icke uppdrages åt någon
utan förordnande av Konungen, utan ändringen avser endast att förebygga
den tolkningen, att Konungen icke själv vore befogad att utöva
disciplinär bestraffningsrätt.

Av en ledamot i lagrådet har framhållits, att uttrycket »med
kommendant likställd befälhavare» icke med full tydlighet angåve, vilka
befälhavare, som därmed åsyftats. Då utförliga bestämmelser härom
icke lämpligen synas böra meddelas i lagen, har det genom uttrycklig
föreskrift överlämnats åt Konungen att bestämma vilka befälhavare, som
i nu angivna hänseende skola anses likställda med kommendant. I samband
därmed hava även de i 199 och 202 §§ för kommendant givna
bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl på dylik med kommendant likställd
befälhavare.

•Av lagrådet har framhållits, hurusom oklarhet i skilda hänseenden
uppkommit därigenom, att strafflagsförslaget upptagit vissa processuella
bestämmelser om disciplinmålens behandling. Lagrådet har i anledning
härav ifrågasatt, att de processuella bestämmelserna skulle utmönstras
ur strafflagsförslaget och sammanföras med övriga bestämmelser om
rättegången. Det synes emellertid från systematisk synpunkt vara mindre
tilltalande att till rättegångslagen överflytta allenast de bestämmelser,
som gälla rörande disciplinmålens anhängiggörande och vidare handläggning
av befälhavaren, men låta de regler, som i övrigt gälla angående
disciplinmålens behandling, kvarstå i strafflagen. Ej heller synes
det vara lämpligt, att hela den del av strafflagsförslaget, som handlar
om befälhavares disciplinära myndighet, överflyttas till en lag, som enligt
sin rubrik avser att lämna regler för krigsdomstolarne och rättegången
därstädes. Man torde därför böra söka efter en annan utväg att avhjälpa
de av lagrådet påpekade bristerna i förslaget. Då man, såsom

435

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lagrådet även framhåller, icke på ett tidigare stadium med säkerhet
kan avgöra, om ett mål kommer att behandlas av befälhavare eller av domstol,
är det visserligen olämpligt att låta olika regler gälla för dessa två fall.
En riktigare utväg synes då vara att skilja emellan olika mål på det sätt,
att man i strafflagen för krigsmakten meddelar bestämmelser rörande
alla mål, om vilka det icke redan från början kan sägas, att målets avgörande
i disciplinär ordning är uteslutet. Dessa mål finnas angivna i
förslagets 185 § och benämnas där disciplinmål. Den närmare beskaffenheten
av dessa mål kan karaktäriseras på det sätt, att dels i
målet är fråga om något av de i 185 § uppräknade brott och dels
disciplinstraff ingår i strafflatituden för den straffbestämmelse, som skall
tillämpas. I rättegångslagen skulle åter stadgande meddelas om anhängiggörande
av övriga mål d. v. s. sådana, beträffande vilka det utan
vidare är klart, att de måste hänskjutas till domstol. Vad de s. k.
disciplinmålen angår är det, då angivelse sker i ett dylikt mål eller det
eljest kommer till befälhavares kunskap, att ett hit hänförligt brott är
begånget, tillsvidare oavgjort, om målet slutligen bör behandlas av befälhavare
eller av domstol. Endast så mycket är klart, att brottet är av
viss beskaffenhet och att det brott, varom fråga är, kan bestraffas med
disciplinstraff. En särskild undersökning måste då ske i målet för att
få utrönt, huru det vidare skall behandlas. Ger denna till resultat, att
högre straff än disciplinstraff bör ådömas i det föreliggande fallet eller
också att närmare utredning bör ske inför domstol för att avgöra, om
något brottsligt förfarande från den brottsliges sida över huvud taget
föreligger, eller för att klargöra graden och beskaffenheten av hans brottslighet,
då skall målet, även om det från början handlagts i den för
disciplinmål stadgade ordningen, av vederbörande befälhavare överlämnas
till domstols handläggning. Anser åter befälhavaren efter hållet förhör
det vara klart, att disciplinstraff av honom kan åläggas, kommer även
målets avgörande att ske i den ordning, som för disciplinmål är stadgad.
Åven i de fall, då målet slutligen hänvisas till domstol, kommer emellertid,
ända till dess sådan hänvisning skett, målet att behandlas av befälhavaren
efter de regler, som gälla för disciplinmålens handläggning,
och den rätta platsen för fastställandet av dessa regler synes då vara
den del av krigslagstiftningen, som behandlar befälhavarens disciplinära
myndighet.

I överensstämmelse med vad nu är sagt har 50 § i rättegångslagen
uttryckligen begränsats att gälla åtal för brott, som höra till krigsdomstols
behandling och icke äro av beskaffenhet, att talan därå enligt
strafflagen för krigsmakten bör anhängiggöras i den för disciplinmål

203 §.

436 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stadgade ordning, varemot i förevarande paragraf av strafflagen upptagits
fullständiga bestämmelser för anhängiggörande av de s. k. disciplinmålen.
Skriftlig angivelse har icke i någotdera av dessa fall ansetts erforderlig,
men kommer givetvis fortfarande som hittills att vara det vanliga.
Olikheten framträder däri, att disciplinmålen alltid skola angivas hos
befälhavare med disciplinär bestraffningsrätt och att förhör i varje fall
skall äga rum i dylika mål. Beträffande mål, som utan vidare förhör
kunna hänskjutas till domstol, har det åter ansetts enklast att föreskriva,
att angivelse skall ske hos den befälhavare, som föranstaltar om krigsrätt
för målets behandling. I dylika mål erfordras nämligen i regel
icke någon annan åtgärd från befälhavarens sida än att anmäla målet
för vederbörande allmänna åklagare och att draga försorg om att krigsrätt
hålles för målets behandling. I tvivelaktiga fall tillkommer det
tydligen den befälhavare, hos vilken angivelsen sker, att avgöra, om
målet är av disciplinmåls natur eller icke, och i samband därmed pröva
frågan, om han är behörig att mottaga en gjord angivelse eller om den
rätteligen bör hänskjutas till annan befälhavare.

Av lagrådet har hemställts om uteslutande av den i denna paragraf
intagna föreskriften, att vederbörande befälhavare utom i vissa angivna
undantagsfall är pliktig att inhämta yttrande av auditör, innan disciplinstraff
av honom ålägges.

Lagrådet framhåller visserligen, att en anordning, varigenom en
rättsbildad person under ämbetsmannaansvar komme att med befälhavaren
deltaga i disciplinmålens behandling, skulle medföra vissa fördelar.
Mot den föreslagna anordningen anföras emellertid huvudsakligen två
skäl. Först anmärker lagrådet, att det vore oriktigt att lämna ifrågavarande
uppgift åt auditören, vilken sedermera kunde komma att såsom
domare avgöra samma mål, vari han förut såsom befälhavarens rådgivare
yttrat sig angående det straff, som borde ådömas. Åven om auditören
icke såsom ledamot i domstolen vore formellt bunden av sin förut uttalade
mening, kunde han dock enligt lagrådets uppfattning svårligen
så helt frigöra sig därifrån, som skulle erfordras för att han skulle
framstå såsom en opartisk domare. Denna fråga har förut utförligt
behandlats såväl i reservationer till kommitténs förslag som i departementschefens
yttrande vid remissen till lagrådet. I huvudsak kan jag
instämma i de uttalanden, som där blivit gjorda. Då auditören icke
såsom befälhavarens rådgivare har någon särskild anledning att taga
parti för eller emot den tilltalade, lärer man knappast kunna ifrågasätta
annat, än att han även såsom bisittare i krigsrätten skall behandla
saken med full opartiskhet, utan att han av förut fattade meningar

437

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

låter hindra sig från att taga full hänsyn även till den vid domstolen
förebragta utredningen.

Lagrådet har även såsom skäl mot den föreslagna anordningen
anfört, att densamma icke överallt kunde praktiskt genomföras, utan att
tvärtom undantagen från dess tillämpning skulle bli så många och
betydelsefulla, att regeln näppeligen kunde upprätthållas. Vad denna
anmärkning angår lärer det enligt min mening vara tillräckligt, om den
ifrågasatta anordningen kan genomföras i ett så stort antal fall, att
man i allmänhet kan säga, att en verksam kontroll kommer till stånd
över den disciplinära bestraffningsrättens handhavande från befälhavarens
sida. Jag anser mig icke böra betvivla, att så även skall bliva fallet
i vad angår förhållandena i fredstid. Det skulle visserligen vara i hög
grad önskvärt, om en motsvarande anordning även kunde genomföras
i krigstid. Med hänsyn till då rådande förhållanden lärer detta emellertid
icke vara möjligt. I varje fall anser jag dock, att något skäl knappast
föreligger till det av lagrådet gjorda antagandet, att befälhavaren skulle
bliva mindre skickad att handhava bestraffningsrätten i krig, därför att
han i fred haft en juridisk rådgivare vid sin sida. I fall av mera
invecklad beskaffenhet lärer i övrigt även under krig i allmänhet tillfälle
erbjuda sig att inhämta råd av någon rättsbildad person. I fredstid
skulle, såsom även framhållits vid förslagets remitterande till lagrådet,
i de allra flesta fall en auditör vara boende å var och en av arméns
och flottans vanliga förläggning sorter och sålunda finnas tillgänglig för
att biträda vid disciplinmålens handläggning. Såväl i krigstuktens
intresse som för undvikande därav, att någon onödigt länge kvarhålles
i försvarsarrest är det visserligen av allra största vikt att disciplinmålen
ofördröjligen komma till avgörande, och vill jag i detta hänseende
gärna instämma i krigsbefälets uttalande, att dylika mål i vanliga fall
böra avdömas samma dag, som förseelsen anmälts för befälhavaren.
Anordnas samarbetet mellan befälhavaren och auditören på ett tillfredsställande
sätt, är jag emellertid övertygad därom, att det endast blir i
undantagsfall som auditörens hörande behöver föranleda längre uppskov
med målets avgörande, än nu är nämnt. Att dessa undantag skulle bliva
så talrika, som lagrådet ansett, kan jag icke medgiva. Givetvis bör dock,
såsom även skett i det remitterade förslaget, stadgandet om auditörens
hörande även under fredstid icke göras alldeles ovillkorligt, utan vederbörlig
hänsyn tagas därtill att disciplinmålen kräva ett snabbt avgörande.
I detta hänseende har förslaget ansetts böra erhålla en något tydligare
formulering. Uttryckligt stadgande har sålunda meddelats därom, att
auditörens hörande icke är erforderligt, då auditör icke finnes vid

210 §.

438 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ifrågavarande avdelning av krigsmakten, såsom exempelvis är fallet vid
skolor, i fält och på sjötåg samt vid detacherade avdelningar. Vidare
har särskilt framhållits, att något avsevärt uppskov med disciplinmålens
avgörande icke bör ske i sådana fall, då det för krigslydnadens och
ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande skyndsamt
bestraffas.

Allmänt är erkänt, att tillrättavisningarne äro av synnerligen stor
betydelse för disciplinens och ordningens upprätthållande inom krigsmakten.
Såväl i departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet
som i lagrådets eget utlåtande hava enligt min mening avgörande skäl
blivit förebragta för att tillrättavisningsinstitutet skall bibehålla sin
nuvarande ställning, så att ifrågavarande rättelsemedel varken bliva helt
och hållet borttagna eller överflyttade till disciplinstraffen. Jag anser
mig i huvudsak i denna del kunna instämma i nämnda förut avgivna
yttranden och vill nu endast ytterligare betona vad jag förut i annat
sammanhang haft anledning framhålla eller att man genom att äga
tillgång till effektiva rättelsemedel för lindrigare förseelser i väsentlig
mån bör kunna förekomma mera allvarliga förbrytelser och därmed
även minska användningen av de verkliga straffen. För att tillrättavisningsrätten
skall få den betydelse, som med densamma är avsedd,
s}mes det mig emellertid vara nödvändigt, att densamma i någon mån
utvidgas utöver vad som skett i det remitterade förslaget. I detta
förslag hava iuga andra tillrättavisningar upptagits än varning, förhud
att vistas utom kasernområde, läger eller motsvarande område samt
beträffande sjötjänsten vägran av landpermission. Av lagrådet har
framhållits, att dessa slag av tillrättavisningar otvivelaktigt vore mycket
lämpliga, men att de i viss mån skulle förlora sin betydelse, ifall de
tillgrepes i varje fall. Befälhavaren borde därför enligt lagrådets mening
äga tillgång jämväl till andra rättelsemedel att användas ett vart då
det prövades vara mest avpassat efter förseelsens art. Jag delar den
uppfattning, lagrådet i denna del uttalat. Säkerligen äro de fall mycket
vanliga, då, oaktat det är vida lämpligare att använda ett lindrigare
rättelsemedel än att genast ålägga disciplinstraff, förhållandena äro sådana,
att såväl varning som permissions- och landgångsförbud sakna all betydelse
eller icke lämpligen kunna användas. I ett dylikt fall bör
möjligheten att i annan form meddela tillrättavisning icke vara utesluten.
Att xitsträcka tillrättavisningsrätten längre, än som skett i 1908 års
proposition, synes mig dock icke böra äga rum. Vägran av tjänstledighet,
vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion

439

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hava därför icke medtagits bland tillrättavisningarna. Berättigade invändningar
torde även kunna göras mot att bibehålla mistning av
dagavlöningen såsom tillrättavisning. I denna del ansluter jag mig till
de principiella betänkligheter, som uttalats vid förslagets remitterande
till lagrådet. Däremot torde åläggande att utom vanlig ordning förrätta
handräckningsarbeten med stor fördel kunna användas såsom tillrättavisning
i sådana fall, då tillrättavisning av annat slag icke bör användas.
Bestämmelsen härom har dock avfattats något annorlunda än
förut och uttryckligen begränsats till verkliga handräckningsarbeten
utom vanlig ordning.

På lagrådets hemställan har även uteslutits den i det remitterade
förslaget intagna bestämmelsen, att tillrättavisning icke finge meddelas
någon, med mindre än att han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens
bedömande i den ordning, som för disciplinmål vore stadgad.
Såsom någon garanti mot missbruk av tillrättavisningsrätten synes nämnda
bestämmelse icke i någon väsentlig mån kunna verka. Däremot saknas
icke skäl för den av lagrådet och även av krigsbefälet uttalade farhågan,
att en dylik föreskrift skulle nedsätta kompanibefälhavarnes auktoritet
och leda därtill, att de disciplinära straffen i avsevärd utsträckning komme
att träda i tillrättavisningarnes ställe.

§§ 2 och 9 hava ändrats i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Det har ansetts lämpligt att i lagen uttrycka, att auditörens av
Konungen förordnade ställföreträdare skall benämnas vice auditör.

På lagrådets hemställan har i denna paragraf införts en uttrycklig
föreskrift, att då officerare från avdelning av krigsmakten, vilken lyder
under annan befälhavare än den, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,
skola inkallas till tjänstgöring i krigsrätt, framställning
om deras inkallande skall göras hos närmaste högre befälhavare. Såsom
framgår av motiven till det remitterade förslaget, var detta även åsyftat
i nämnda förslag, ehuru särskild bestämmelse därom saknades.

I övrigt har på yrkande av lagrådet bestämmelsen, att officerare,
vilka tillhöra samma truppförband eller station som den tilltalade, icke
få vara bisittare i krigsrätt, då åtal mot officer där förekommer, erhållit
en ändrad avfattning, så att stadgandet endast kommer att gälla i det
fall, att officer tillhörande armén eller kustartilleriet är tilltalad. Då
officer från flottan är åtalad, skulle krigsrätten åter kunna sammansättas
av officerare från samma station som den tilltalade.

Förslaget till
lag om krigsdomstolar
och
rättegången
därstädes.

2 och 9 §§.

13 §.

14 §.

440

15, 21 ooli
25 §§.

32-36 §§.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

De övriga ändringar, som blivit gjorda i denna paragraf, äro av
redaktionell natur och avse icke någon ändring i sak i vad som förut
föreslagits.

I §§ 15, 21 och 25 hava de ändringar blivit vidtagna, som lagrådet
i sitt yttrande påyrkat.

Lagrådet har för sin del avstyrkt det föreliggande förslaget till
ordnande av åklagarväsendet vid krigsdomstolarne och i stället hemställt,
att frågan skulle lösas på det sätt, som förordats av en reservant
inom kommittén, eller därigenom att för utbildning av ett tillräckligt
antal underofficerare till militära åklagare inrättas eu särskild utbildningskurs
med undervisning i såväl den allmänna som den militära straffoch
processrätten, varjämte tillfälle borde beredas kursdeltagarne att
någon tid följa förhandlingarne vid allmän underrätts brottmålssessioner.

De skäl, som lagrådet anfört till stöd för denna sin mening, synas
mig dock icke vara övertygande. De väsentligaste bristerna i åklagarväsendets
nuvarande organisation äro, enligt vad ganska allmänt erkänts,
att väblarne dels sakna erforderlig praktisk och teoretisk utbildning,
dels intaga en alltför beroende ställning till överordnade militära myndigheter
för att kunna handhava åklagarebefattningarna med nödig självständighet
och auktoritet. Ingendera av dessa brister synes mig bliva
i tillräcklig mån avhjälpt, om väblarne eller andra underofficerare bibehållas
såsom åklagare. Någon förbättring skulle visserligen vinnas i
deras bristande juridiska utbildning genom den ifrågasatta utbildningskursen.
Såsom redan framhållits vid förslagets remitterande till lagrådet,
lärer emellertid en dylik utbildningskurs icke kunna göras så omfattande,
att ens den teoretiska utbildningen blir fullt tillfredsställande. I varje
fall skulle de militära åklagarne i praktisk utbildning komma att stå
långt efter de föreslagna krigsfiskalerna, vare sig dessa komma att
utgöras av examinerade jurister eller av personer, som tjänstgjort såsom
åklagare vid de allmänna domstolarne. Visserligen skulle de, såsom
lagrådet framhållit, sakna den på långvarig tjänstgöring grundade personliga
erfarenheten rörande den militära tjänsten i allmänhet och truppslaget
i fråga i synnerhet, som väblarne besitta. Vad därutinnau brister
torde dock efter någon tids tjänstgöring i viss mån kunna avhjälpas.
I alla händelser lärer det för åklagartjänstens handhavande vara av
mindre vikt, att åklagaren äger eu dylik mera ingående kännedom om
de militära tjänstgöringförhållandena, än att han besitter en på verklig
erfarenhet grundad kunskap om de allmänna rättsprinciperna och deras
tillämpning vid domstolarne.

Vad angår den mot nu gällande ordning gjorda anmärkningen,

441

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att väblarne icke gent emot överordnade militära myndigheter intaga
en fullt självständig ställning, har lagrådet anfört, att denna brist, om
den förefunnes, lätt kunde avhjälpas genom en föreskrift, att underofficeren,
så vitt anginge utövningen av åklagarebefattningen, icke vore
underkastad chefens befälsrätt. Det synes mig dock synnerligen tvivelaktigt,
om det ifrågasatta stadgandet skulle bliva av någon större betydelse
i nu förevarande hänseende. Någon förändring i den allmänna
ställning, som underofficeren såsom underordnad intager till sina överordnade,
lärer nämligen icke kunna komma till stånd endast genom
förändrade bestämmelser om befälsrättens utsträckning.

Beträffande förhållandena i krig har lagrådet med rätta påpekat,
att en anordning, som är grundad på användande av åklagarna vid de
allmänna domstolarne såsom åklagare jämväl vid krigsrätterna, icke
utan vidare är tillämplig i krig. Vad sålunda anmärkts synes mig dock
icke utgöra tillräcklig anledning att helt och hållet avvisa det föreslagna
systemet. Aven om de stadsfiskaler och länsmän, som i fredstid
komma att anlitas såsom åklagare vid krigsrätterna, icke utan vidare
kunna tillförbindas att medfölja i krig, lära dock så många juridiskt
bildade personer finnas bland de värnpliktiga, att ett stort antal av
åklagarebefattningarna kunna besättas med jurister. Det är därför att
förvänta, att det endast skall bliva undantagsvis, som underofficerare
eller andra personer, vilka icke besitta den kompetens, som föreslagits,
behöva anlitas såsom åklagare. Och även i dessa fall lära förhållandena
icke bliva avsevärt sämre, än om underofficerare, såsom lagrådet föreslagit,
anlitas som åklagare i såväl fred som krig.

På de grunder som nu blivit anförda och då ett stort antal av
de militära myndigheter, som blivit hörda, bestämt uttalat sig mot att
underofficerarne fortfarande bibehållas såsom åklagare, har jag ansett,
att åklagarväsendet i huvudsak bör kunna ordnas i överensstämmelse
med det remitterade förslaget. Då utbildningskurser för de blivande
krigsfiskalerna icke torde kunna anordnas i så god tid, att krigsfiskalsaspiranterna
före lagens ikraftträdande kunna undergå det prov i militära
lagar och författningar, som förslaget förutsätter såsom villkor för att
andra än examinerade jurister skola kunna förordnas till krigsfiskaler, torde
en övergångsbestämmelse böra upptagas i promulationslagen, vilken gör
det möjligt att för tiden före den 1 januari 1916 kunna till krigsfiskaler
förordna personer, som tjänstgöra eller förut tjänstgjort såsom åklagare
vid de allmänna domstolarne, ehuru de icke avlagt det stadgade provet.

De ändringar, som i vissa hänseenden blivit gjorda i förslagets
7 kapitel, äro av övervägande redaktionell natur. För det fall att under
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 56

442

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krig avdelning av krigsmakten, där fältkrigsrätt är inrättad, varder
skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes, har
enligt lagrådets hemställan stadgats, att befälhavaren för nämnda avdelning
skall förordna lämplig person att i överkrigsfiskalens ställe föra
talan i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad.

Med den förändrade lydelse, som 6 § i strafflagen för krigsmakten
erhållit vid förslagets omarbetande, är det icke alldeles uteslutet,
att jämväl präster skulle kunna lyda under lagen under förutsättning
att de bliva anställda vid mobiliserad avdelning av krigsmakten.
Mål mot präster skulle sålunda även kunna falla under de i l:o) av
denna paragraf uppräknade mål. Det har därför ansetts riktigast, att
det under 2:o) upptagna undantagsstadgandet hänföres jämväl till första
punkten och därvid — i likhet med de mål, som böra prövas av kammarrätten
— erhåller sin plats efter den i denna paragraf gjorda uppräkningen
av de mål, som höra till krigsdomstols upptagande.

Den här gjorda hänvisningen till särskild författning torde för
närvarande sakna all betydelse och har därför uteslutits.

41—47 §§ i det remitterade förslaget hava upptagits i den ordning,
som av lagrådet föreslagits, varjämte samma paragrafer till sitt innehåll
ändrats i enlighet med lagrådets hemställan. I 44 §, som motsvarar 47 § i det
remitterade förslaget, har det dock ansetts lämpligast att bestämma, att
rätt forum är krigsrätten vid den avdelning, som den brottslige tillhörde
vid den tid, då brottet begicks. Den omständigheten att han vid den
tid, då han lämnade krigstjänsten, tillhörde annan avdelning av krigsmakten,
torde nämligen icke utgöra tillräcklig anledning till att låta den
krigsrätt, som där är inrättad, handlägga målet.

Denna paragraf har i det syfte, som av lagrådet angivits, erhållit en
något ändrad avfattning.

Angående de ändringar som blivit vidtagna i dessa paragrafer, bär jag
att hänvisa till mitt yttrande vid 202 § av strafflagen för krigsmakten.
Såsom jag i detta yttrande anfört, skulle i nu ifrågavarande paragrafer inlöras
fullständiga bestämmelser endast om sådana mål, beträffande vilka det
utan vidare är klart, att de måste hänskjutas till domstol. I strafflagens
204 § stadgas emellertid, att även övriga mål i vissa fall kunna hänskjutas
till domstol. Det har av denna anledning ansetts lämpligt att i
51 § intaga en hänvisning till nämnda paragraf i strafflagen.

Såsom förut framhållits, har jag icke ansett det nödvändigt här föreskriva,
att angivelse ovillkorligen skall hava skriftlig form ens i sådana mål,
som måste överlämnas till domstols behandling. Åven om en sådan föreskrift
meddelades, skulle befälhavaren i allmänhet vara skyldig att på muntlig

443

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

angivelse remittera ett mål till domstol, så framt brottet i fråga hör
under allmänt åtal. I 51 § stadgas nämligen sådan skyldighet jämväl
för det fall, att det kommit till befälhavarens kunskap, att ett brott
blivit begånget. Åven synes det önskvärt, att i denna del likartade
bestämmelser gälla rörande disciplinmål och mål, som ovillkorligen skola
hänskjutas till domstol.

Denna paragraf har erhållit den förändrade avfattning, som lagrådet
föreslagit.

I 58 § har, i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet
hemställt, upptagits en bestämmelse därom, att befälhavare, som i avgiven
tjänsterapport angivit underlydande för brott, utan hinder därav
får höras såsom vittne angående rapportens riktighet, där ej fråga är
om oförrätt emot befälhavarens egen person. Denna bestämmelse kommer
alltså att ersätta stadgandet i 34 § av nu gällande lag rörande
vitsord åt officers eller underofficers tjänsterapport, vilket stadgande
helt och hållet uteslutits i det remitterade förslaget.

De i denna paragraf meddelade föreskrifterna, vilka överensstämma
med vad gällande lag innehåller, äro, på sätt lagrådet anmärkt, ofullständiga
därutinnan, att särskilt stadgande icke meddelats därom, att utslaget i
varje fall skall sändas till den myndighet, vilken det åligger att draga
försorg om utslagets verkställande. I anledning härav liar ett tillägg
gjorts till paragrafen av innehåll, att ett exemplar av utslaget alltid
skall för verkställighet översändas till den myndighet, till vilken krigsrättens
utslag enligt 61 § skall sändas, även då denna myndighet icke
verkställer delgivningen.

Denna paragraf har på grund av lagrådets yttrande i åtskilliga hänseenden
erhållit en ändrad avfattning. Syftet med de gjorda ändringarna
har huvudsakligen varit att tydligare uttrycka, i vilka avseenden bestämmelserna
i 1906 års lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt
häktad skola gälla jämväl i fråga om sådant rättegångsbiträde, som förordnas
efter denna paragraf. Det har därvid ansetts medföra större tydlighet,
om i stället för den allmänna hänvisningen till nämnda lag, som skett
i det remitterade förslaget, lagens bestämmelser i viss mån bliva upprepade.
Endast beträffande skyldighet för krigsrätten att i vissa fall
förordna rättegångsbiträde och ersättning åt sådant biträde har stadgats,
att vad allmän lag i dessa delar innehåller skall äga motsvarande tilllämpning.
Ifrågavarande bestämmelser skola sålunda gälla, vare sig
den tilltalade är häktad eller hålles på fri fot. I 1906 års lag har
däremot upptagits en erinran därom, att densamma icke vidare har
tillämplighet i fråga om sådan häktad, som tilltalas vid krigsrätt.

444

94 §.

100 §.

101 §.

Föislaget till
lag om införande
av den
nya strafflagen
för krigsmakten
och
den nya lagen
om krig sdomstolar
och
rättegången
därstädes samt
vad i avseende
därå iakttagas
skall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bestämmelsen i 2 mom. av denna paragraf har gjorts tillämplig
även på befälhavare, som enligt 196 § i strafflagen för krigsmakten av
Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant.

På hemställan av en bland lagrådets ledamöter har uttrycket »förläggningsområde»
utbytts mot »vederbörande förläggningsort». Med det
nya uttrycket bör tydligen förstås förläggningsorten för den avdelning,
som den anhållne tillhör.

I motiven till det remitterade förslaget framhålles, att avsikten
med här ifrågavarande stadgande huvudsakligen är, att de i förevarande
lag meddelade föreskrifterna om krigsrätts sammansättning, om åklagare
och om forum skola gälla även då någon, som icke är krigsman, skall
ställas under tilltal vid krigsdomstol. Av förslagets avfattning lärer
emellertid icke med full tydlighet framgå, om icke även andra bestämmelser
i lagen äro avsedda. I följd härav har här uttryckligen stadgats,
att endast de i 2, 3, 4, 7 och 9 kapitlena meddelade särskilda föreskrifterna
rörande åtal mot officerare skola komma till tillämpning
jämväl å andra än svenska officerare. De föreskrifter, som sålunda avses,
äro förutom de ovan angivna den i 4 kapitlet meddelade bestämmelsen
om krigshovrättens sammansättning i mål mot officerare av olika grader.

Avfattningen av paragrafens första moment har vidare ändrats,
så att den där meddelade bestämmelsen även blir tillämplig på vid
krigsdomstolarue tilltalade utlänningar under förutsättning att de iunehava
en sådan tjänsteställning, att de kunna likställas med svenska
officerare. Till följd av den vidgade tillämpuing första momentet sålunda
erhållit har andra momentet kunnat uteslutas ur lagen.

Då sträng arrest bibehållits såsom en särskild straffart, hava de i
promulgationslagen upptagna bestämmelserna om verkställighet av arreststraff,
som blivit någon ålagt, innan nya strafflagen för krigsmakten
blivit gällande, kunnat i väsentlig mån förenklas. Angående samtliga
slag av arreststraff har sålunda i 6 § stadgats, att dessa straff skola
verkställas så, som angående samma straff i nya strafflagen för krigsmakten
är stadgat. Den i sista stycket av 6 § upptagna föreskriften har
såsom obehövlig uteslutits ur lagen. I 7 § har någon föreskrift om förvandling
av sträng arrest till annat arreststraff icke behövt meddelas.

Bestämmelserna i 4, 9 och 10 §§ hava vidare ändrats i enlighet
med lagrådets hemställan.

445

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lagrådet har, såsom det synes, på ett fullt övertygande sätt på- Förslag till
visat den bristande överensstämmelse, som skulle inträda emellan den i lag om andrad
lagen den 22 juni 1906 fastställda regeln, att villkorlig dom icke får y0Ch e “§§
komma till användning i fråga om straff, som ådömes efter 25 kap. * la9en a"9åstrafflagen,
och det nu föreliggande stadgandet, att villkorlig dom skulle Ttraffdom ‘''dei
få tillämpas icke allenast å de i 8 kap. av förslaget till strafflagen för 22 Juni 1906-krigsmakten omförmälda egendomsbrotten utan även på de tjänsteförseelser,
som finnas omtalade i förslagets 6 och 7 kap. Lagrådet har
också huvudsakligen av det skäl, som nu anförts, hemställt, att anordningen
med villkorlig dom icke måtte utsträckas till andra än de i
förslagets 8 kap. omförmälda brott. Åven krigshovrätten har på andra
grunder uttalat sig i samma riktning. Mot de yttranden, som sålunda
avgivits i denna fråga av såväl juridisk som militärt sakkunniga myndigheter,
har jag icke ansett det kunna ifrågasättas att utsträcka den
villkorliga domens tillämpning längre än till brott enligt 8 kap. i förslaget.
De föreslagna bestämmelserna hava i överensstämmelse härmed
blivit ändrade. I sammanhang därmed hava, såsom jag förut framhållit,
alla hithörande bestämmelser sammanförts i lagen angående villkorlig
straffdom, under det i strafflagen för krigsmakten endast införts en
hänvisning till nämnda lag.

På yrkande av lagrådet har därjämte i 4 § av lagen om villkorlig
straffdom upptagits en uttrycklig föreskrift, att disciplinstraff, som ålägges
efter strafflagen för krigsmakten, icke, vare sig detsamma ålägges av
befälhavare eller av domstol, skall medföra den verkan, att ett genom
tidigare dom beviljat anstånd förklaras förverkat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap.
strafflagen. hava av lagrådet lämnats utan anmärkning och torde därför
i oförändrat skick kunna framläggas för riksdagen.

Förslaget till
lag omändrad
lydelse av 9
och 13 §§ i
10 kap. strafflagen.

Mot den föreslagna ändringen i 10 § värnpliktslagen har lagrådet Förslaget till
icke heller framställt någon erinran. Då förslag till ny värnpliktslag l^^eanadvr%
kommer att framläggas för årets riksdag, lärer emellertid det föreliggande § i värnpiiktsändringsförslaget
icke i detta sammanhang böra föranleda någon åtgärd, df^f4
utan torde frågan om den nya bestämmelsens antagande böra behandlas
i samband med övriga till värnpliktslagen hörande frågor.

446

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag till
lag om ändrad
lydelse av 26
§ i 8 kap.
strafflagen.

Krigslagstiftningskommittén har, såsom lagrådet erinrat, i sina
motiv framhållit, att gärning, som omtalades i 60 § av dess förslag till
strafflag för krigsmakten, syntes böra föranleda ansvar även då den
beginges av annan än krigsman i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande
av sin krigstjänstskyldighet, vare sig denne lydde under lagen
eller icke. Kommittén har i anledning därav framhållit önskvärdheten
av att, i likhet med vad som vore förhållandet i åtskilliga främmande
länder, i allmänna strafflagen infördes ett stadgande i syfte att en var,
som i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt gjorde sig oduglig till
krigstjänst, därför underkastades lämpligt ansvar, vilket emellertid skäligen
borde sättas lägre än vad som enligt ovannämnda paragraf i strafflagen
för krigsmakten gällde för krigsman, som på sådant sätt uppsåtligen
undandroge sig sin krigstjänstskyldighet. Till detta yttrande har lagrådet
anslutit sig. Jag har i anledning härav ansett det lämpligt att
låta utarbeta ett tillägg till allmänna strafflagen av det innehåll, som
nu angivits. Stadgandet har erhållit sin plats i 8 kap. strafflagen och
där sammanförts med den i 26 § upptagna straffbestämmelsen för den,
som förleder eller hjälper krigsman till rymning, i det såsom ett första
moment i nämnda paragraf införts straff för den, som i uppsåt att undandraga
sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig
oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller
kortare tid. Straffet har lämpligen ansetts kunna bestämmas till fängelse
eller straffarbete i högst 6 månader.

Förslag till
lag om ändring
i lagen
angående förordnande
av
rättegångsbiträde
åt
häktad den
14 september

1906.

Därjämte har jag, på sätt förut påpekats, i enlighet med lagrådets
hemställan låtit upprätta särskilt förslag till lag om ändring i lagen
angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906.»

Föredraganden uppläste därefter dels de i enlighet med det avgivna
yttrandet omarbetade förslagen till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, lag om införande av den nya strafflagen
för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, lag om
ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen samt lag om ändrad
lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906, dels ovan omförmälda inom justitiedepartementet utarbetade förslag
till lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen samt till lag om
ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906; och hemställde föredraganden, att dessa förslag

447

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition framläggas
till antagande för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder förordna, att till riksdagen skulle avlåtas nådig
proposition i ämnet, av den lydelse, bilaga. . . vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Fogelmarck.