Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50 (Proposition 1913:50)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Nr 50.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om.
ändring i 1 kap. strafflagen; given Stockholms slott
den 31 januari 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående utlämning av
förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kunglig nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 höft. (Nr 50.)

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 50.

Förslag

till

Lag

angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

. I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller
sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,
kunna till den främmande staten utlämnas efter tv i denna lag sägs.

Utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen därom
föreligger överenskommelse med den främmande staten; dock varde, såvidt
ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty fall
medgiven endast under förutsättning att den främmande staten utfäster
sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å
svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i
brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

av vad i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, utlämning medgivas jämväl där
delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt
fartyg utom riket.

4 §•

Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,
om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle
vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen
eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Till
brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där
de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff
än fängelse.

För gärning, hvarom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning
medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,
skulle vara att anse såsom brott, hvarför utlämning jämligt bestämmelserna
i denna § må ske.

5 §•

Skulle den gärning, för vilken utlämning sökes, enligt svensk rätt
vara att anse såsom tryckfrihetsbrott, må utlämning ej medgivas.

6 §.

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk
rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,
må utlämning ske, såvitt gärningen är av den beskaffenhet att om den
förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt
vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

7 §•

Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,
för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott av icke politisk
beskaffenhet, utlämning medgivas, för så vitt gärningen med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären
av ett icke politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller
dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns
familj hörande person.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

8 §•

Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller ock
av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebår
förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt
tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag
eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begåres, att
han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas,
med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att
han är skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med
främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till
den stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, här i riket meddelats
dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken
utlämning begäres;

2. om straff för förbrytelsen skulle enligt svensk lag vara att anse
såsom förfallet.

10 §.

Är den, om vilkens utlämnande är fråga, här i riket slutligen
dömd till straff för annat brott än det, som i framställningen om utlämning
avses, må ej utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det
ådömda straffet; dock må han för rannsaknings undergående kunna provisoriskt
utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder sig
att omedelbart, efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter överlämna
honom till svensk myndighet.

År den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal
för annat brott, må, såvidt han i det målet hålles häktad, utlämning i
intet fall ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.

11 §•

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar följande betingelser
uppställas:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

1. den utlämnade må icke i den stat, till vilken utlämningen
sker, åtalas eller straffas för någon annan före utlämningen begången
straffbar handling än den, för vilken han utlämnats, eller, oafsedt det i
13 § nämnda fall, utlämnas vidare till en tredje stat, allt med mindre
särskilt medgivande jämlikt 32 § lämnats eller ock den utlämnade inför
domstol eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill
eller, sedan han slutligen frikänts eller efter till fullo aftjänt straff försatts
på fri fot, antingen, oaktadt hinder icke mött, underlåtit att lämna
landet inom loppet av eu månad eller ock återvänt dit, sedan han en
gång lämnat det;

2. under den tid av en månad, varom nu sagts, må, så framt den
utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder
läggas för honom att, därest lian så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas
under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda
undantagsförhållanden förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

Då utlämning medgifves i fall, varom i 4 § andra stycket eller
6 § sägs, värde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade
icke må kunna straffas för den gärning, varom fråga är, i vidare mån
än den varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning
jämlikt 7 § för gärning, vilken övervägande äger karaktären av ett icke
politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för
gärningen straffas såsom för politiskt brott.

12 §.

Framställes begäran om någons utlämnande av flera stater och avse
framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till vilken
stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,
att utlämningen anses böra ske till den stat, vars undersåte den
ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där
brottet ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden,
till den, där huvudhandlingen förövats.

13 §.

Hava flera stater begärt utlämning av samma person för olika brott,
skall företräde givas den stat, som först begärt hans utlämnande eller,
på sätt i 29 § avses, hans häktande, där icke hänsyn till de olika sta -

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

ternas läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse
härifrån.

I fall, som i denna § avses, må vid utlämningens beviljande kunna
som villkor föreskrivas, att den person, om vars utlämnande fråga är,
skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma
avsedda personens medborgarskap, och skali vid framställningen vara fogad
sådan handling, hvarom i 8 § första stycket sägs.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare
upplysning i något avseende erforderlig, må den främmande staten
anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är
av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen
eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde densamma
omedelbarligen avslagen.

16 §.

Prövas skäl till avslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordne
Konungen, att den, vilkens utlämnande begäres, skall i ärendet häktas,
där så ej redan jämlikt bestämmelse i 29 eller BO § skett, samt inställas
till förhör inför Konungens befallningshavande.

17 §.

Vid förhöret inför Konungens befallningshavande skall den häktade
åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne
Konungens befallningshavande lämplig person att honom biträda;
och njute denne härför skälig ersättning av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Medgiver den häktade vid förhöret att han är den person, vilkens
utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända mot
bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll över vad
sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet insända till justitiedepartementet.

Låmnai den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring
som nu sagts, Skall, såvitt icke Konungens befallningshavande finner att
den häktade ej är densamme, som med framställningen avses, och på
Sele an gilind förordnar om hans lösgivande, den vidare behandlingen av
ärendet hänskjutas till rådstuvurätten i den stad, där Konungens befallningshavande.
har sitt såte; och varde förty protokollet över förhöret samt
övriga handlingar _ i ärendet dit överlämnade. Underrättelse om vad vid
förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.

Göres i utlämningsärende, som till rådstuvurätt inkommit, invändning
att brott, varom i ärendet är fråga, är av politisk beskaffenhet, äo-e
lådstuvurätten allenast rannsaka i ärendet; och hänskjute rådstuvurätten
prövningen till högsta domstolen.

Äi ej sådant fall för handen, som nu sagts, pröve rådstuvurätten,
huruvida hinder mot utlämning i de avseenden, varom i 2—-6, 8 och 9 SS
sägs, möter eller ej.

I varje fall skall, där den häktade bestrider att han är den, vars
utlämnande begärts, rådstuvurätten ingå i prövning härav; finnes att den
häktade icke är densamme, som med framställningen avses, förordne rådstuvurätten
om hans lösgivande.

I fråga om handläggning vid rådstuvurätt av ärende rörande utlämning
skall, såvitt ej nedan annorlunda sägs, vad om rannsakning med
häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.

. Särskild åklagare varde av Konungens befallningshavande förordnad
att i ärendet tillvarataga den främmande statens intressen.

Den _ häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger
lan sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande
lämplig person att honom biträda.

Åklagare ävensom biträde, som nu sagts, njute skälig ersättning
av allmänna medel, efter ty rådstuvurätten bestämmer.

19 §.

Sjq

Kungi. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 50.

inom

lallni

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet
lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.

Expedition i ärendet varde för varje rättegångsdag senast fyra dadärefter
tillhandahållen åklagaren samt översänd till Konungens beingshavande
för att tillställas den häktade.

20 §.

Sedan förhandlingarna förts till ända, meddele rådstuvurätten, där
ej fråga är om fall som i 18 § första stycket sägs, snarast möjligt utslag
i ärendet; och varde i utslaget tillkännagivet, vad part har att iakttaga,
om han vill däri söka ändring. . _ .

Efter utslags meddelande skall detsamma jämte protokoll och övriga
handlingar i ärendet, så snart ske kan, överlämnas till Konungens befall
ningshavande.

I fall, som i 18 § första stycket sägs, insände rätten skyndsamligen
efter förhandlingarnas slut protokoll och övriga handlingar till nedre justitierevisionen.

21 §.

Ändå att rådstuvurätten i utslaget förklarat hinder mot utlämning
möta, skall den häktade, i avbidan på‘att utslaget vinner laga kraft, förbliva
i häktet.

22 §.

Har rätten genom beslut under ärendets handläggning eller i sammanhang
med utslaget utlåtit sig om ersättning åt vittne eller annan, som
kallats att meddela upplysning i ärendet, eller åt åklagare eller biträde
som i 19 § sagts, mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild
talan föras. Sådan talan föres genom besvär, som skola ställas till Konungen
och ingivas till nedre justitierevisionen före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag då beslutet gavs; och skall i övrigt om förfarandet i
sådant mål hvad i 27 kap. rättegångsbalken är för hovrätt stadgad i tilllämpliga
delar gälla. .

över beslut, som eljest under utlämningsärendes handläggning av
rådstuvurätten meddelats, må ej särskild klagan föras.

23 §.

Klagan över rådstuvurättens slutliga utslag må föras genom besvär,
vilka skola ställas till Konungen samt sist före klockan tolv å åt -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

tonde dagen från den dag, då utslaget gafs, till Konungens befallningshavande.
avlämnas. Anstånd med besvärens avgivande, må, där särskifda
omständigheter sådant betinga, av Konungens befallningshavande medgivas,
dock högst fjorton dagar.

24 §.

Hvardera av parterna äge, därest han så önskar, den häktade dock
tidigast å andra dagen efter det utslaget gavs, att inför Konungens befallningshavande
avgiva förklaring att han åtnöjes med detsamma. Sådan
förklaring må ej återkallas.

Har, i det fall att hinder mot utlämning förklarats ej möta, den
häktade och i annat fall åklagaren avgivit förklaring, som nu sagts, eller
har tid för klagan tilländagå^, utan att besvär av någondera parten anförts,
värde handlingarna av Konungens befallningshavande genast insända
till justitiedepartementet.

25 §.

Hava besvär över rådstuvurättens utslag anförts, skall Konungens
befallningshavande ofördröjligen låta delgiva motparten besvären med
föreläggande att inom viss tid till Konungens befallningshavande inkomma
med förklaring över besvären vid äventyr att ärendet ändock avgöres.
lid, varom nu sagts, må ej, utan att särskilda omständigheter sådant
betinga, sättas längre än åtta dagar och må i intet fall överstiga tre
veckor.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings avgivande till—
ändagått, skall Konungens befallningshavande översända samtliga handlingar
i ärendet till nedre justitierevisionen.

26 §.

Prövas i ärende, som till Konungen inkommit, nödigt att till vinnande
av upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles,
galle vad i 30 kap. 30 § rättegångsbalken är stadgat.

27 §.

Sedan utslag av högsta domstolen meddelats, varder detsamma jämte
handlingarna i ärendet tillställda justitiedepartementet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1013. 1 saml. 23 käft. (Nr SO.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

28 §.

Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 § handlingarna i ärende rörande utlämning
till justitiedepartementet inkommit, give Konungen i statsrådet
sitt beslut angående den gjorda framställningen. Ej må därvid denna bifallas,
om genom domstols utslag hinder förklarats möta mot utlämningen.

I beslut, varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,
som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare
villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss tid från
beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av den främmande
staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han varder på fri fot försatt.
Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än en månad, där ej
särskilda omständigheter sådant påkalla, och må i intet fall överstiga tre
månader.

29 §.

På begäran av främmande stats regering må, innan formlig framställning
om utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå kunna
här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och
skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen till
last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag eller beslut,
varom i 8 § förmäles, föreligger ävensom, om möjligt, personens
signalement.

Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet
ägo Konungen förordna att dylik begäran, som av myndighet i
den främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet här i
riket, jämväl må av den upptagas.

Begäran om häktning prövas, där den inkommit på diplomatisk
väg, av ministern för utrikes ärendena samt i annat fall av den myndighet,
till vilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet,
och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens
verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse
därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.

Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande
staten angiven, av ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig
ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,
varde han å fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre
än till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

stat eller eljest för undergående av rannsakning eller straff å ort utom
Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse
om häktningen.

Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna
lag kan föranleda utlämning, må här i riket häktas utan att särskild framställning
därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen
göras till utrikesdepartementet.

Finner ministern för utrikes ärendena hinder mot utlämning av den
häktade föreligga, förordne då om hans lösgivande. Finnes hinder ej
föreligga, skall den främmande staten underrättas om häkningen och skall
därvid med tillämpning av de i 29 § givna bestämmelser utsättas viss tid,
inom vilken framställning om den häktades utlämning skall göras.

När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla
föremål, som han då har i sin besittning och vilka kunna antagas vara
av betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, som lägges
honom till last, eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,
tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet
i den främmande staten; ägande Konungen att med avseende å
berörda föremål göra det förbehåll till betryggande af tredje mans rätt,
som må anses påkallat.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma
utlämnats, må, utan hinder av villkor, hvarom i 11 § under 1 förmäles,
ställas till ansvar eller vidare till tredje stat utlämnas för något annat
före utlämningen förövat brott än det varför utlämning skett, skall
framställning härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen

30 §.

31 §.

Ill KAP.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

innehålla eller åtföljas av uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden
och orten för densamma.

Tillstånd, som nu sagts, må ej givas, såvitt enligt denna lag hinder
mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen skulle mött; dock att prövningen
härav ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den utlämnades
brottslighet.

Där det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande
lagligen möter, varde frågan härom underkastad prövning av högsta domstolen.

Sedan utslag i sålunda hänskjliten fråga givits, skall Konungen i
statsrådet företaga framställningen till avgörande; dock må i intet fall
densamma bifallas, där genom högsta domstolens utslag hinder mot tillstånds
meddelande förklarats möta.

33 §.

Tillstånd att genom riket föra person, som av en främmande stat
till annan utlämnas, må av Konungen meddelas under förutsättning att
fråga icke är om svensk medborgare. Framställning härom skall göras
på diplomatisk väg, och skall vid densamma vara fogad handling, utvisande
innehållet av beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som
i 8 § första stycket omförmäles.

IV KAP.

Övriga bestämmelser.

34 §.

Utan hinder av vad ovan är i denna lag stadgat må, såvitt angår
utlämning till Danmark eller Norge, under förutsättning av ömsesidighet:

1. utlämning medgivas jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke
skulle föranleda utlämning, såvitt å brottet enligt vad där sägs fängelsestraff
kan följa;

2. i samband med beslut om utlämning för visst brott eller, där
utlämning för visst brott redan beviljats, i den uti 32 § stadgade ordning
lämnas medgivande att bestraffa den utlämnade jämväl för annat brott
av beskaffenhet att utlämning därför icke kunnat jämlikt 4 § äga rum,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

därest hinder mot utlämning för det brott icke på grund av övriga bestämmelser
i lagen skulle hava mött.

35 §.

Vad i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å framställningar
om återförande av sjömän, som rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse
i. traktat, . som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då
hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat
i . strid mot vad i denna lag är stadgat, skall den bestämmelse lända till
efterrättelse.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Förslag

till

Lag

om ändring i \ kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 1 kap. strafflagen skall införas en ny §
av följande lydelse:

5 §.

1 vilka fall utlämning av förbrytare till främmande stat må ske,
därom är särskilt stadgat.

Har någon såsom för brott misstänkt, tilltalad eller dömd blivit av
främmande stat utlämnad till Sverige och hava vid utlämningens beviljande
särskilda villkor med avseende å hans åtalande och straffande blivit
av den främmande staten uppställda, skola de här i riket lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 3 maj 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag angående utlämning
af förbrytare samt anförde härvid:

»Enligt äldre åskådning hade en hvar rättsstat endast att bekymra
sig om upprätthållande åt rättstillståndet inom sitt område. Något intresse
eller ens någon rätt för en stat att straffa förbrytelser, begångna
utom dess område, ansågs icke i regel föreligga. Lika litet ansågs&en
stat äga intresse eller förpliktelse att genom utlämning af föröfvarna af
utrikes begångna brott medhjälpa till deras bestraffande. Bortsedt från
de teoretiska skälen för en sådan åskådning, var denna naturlig för en
tid, då till följd af de ofullkomliga samfärdsmedlen hvarje folk lefde sitt
lif mera isoleradt, då svårigheten att återskaffa brottslingar var afsevärd

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

och då landsflykt i och för sig ansågs såsom ett af de svåraste straffen.
De undantagsfall, i hvilka utlämning kom i fråga, gällde i allmänhet de
politiska förbrytarna. Det var alltså inga rättssynpunkter, som föranledde
utlämningen, utan var utlämningen närmast att betrakta såsom en vänskapsgärd,
som den ena regeringen gaf den andra för att i sin tur kunna
o-öra anspråk på en liknande återtjänst. Härigenom kom att öfver utFämning
i allmänhet hvila något förhatligt, och de stater, som tillvunnit
sig ett3 fritt samhällsskick, speciellt England, plägade förvägra utlämning,
med andra ord beviljade inom sitt område brottslingar asylrätt.

Ju mera samfärdseln mellan länderna tilltog i liflighet desto tydligare
hlef det att vid ett sådant resultat kunde man ej stanna. Att
en brottsling skulle kunna genom en resa på måhända endast, några
timmar öfver gränsen undandraga sig straff för sitt brott, kunde ej anses
öfverensstämma med en rationellt ordnad rättsvård. Emellertid hade under
slutet af 1700- och början af 1800-talen begreppet politiskt brott, och
principen att utlämning '' ej borde för sådana brott medgifvas blifvit så
småningom utbildade. Sedan denna princip erhållit någorlunda fast form
och om än i olika gestaltning och i olika mån upptagits i de olika
staternas rätt, har utlämningsinstitutet erhållit eu allt fastare reglering
och kommit att tillämpas, särskild! på kontinenten, i allt vidsträcktare
omfattning.

Den uppfattning, att rättstillståndet i den ena staten visst icke är
eller får vara utan betydelse för den andra, att tvärtom staterna ur rättslig
synpunkt äga skyldighet att samarbeta med hvarandra till. brottslighetens
bekämpande och sålunda den ena staten icke far ställa sig likgiltig
mot förbrytelser, föröfvade utom dess område, denna uppfattning erkännes
nu allmänt inom den civiliserade världen såsom den. riktiga. I olika
mån och på olika sätt har berörda uppfattning tagit sig uttryck hos de
särskilda staterna, men såsom allmän regel kan sägas gälla, att den stat,
dit föröfvaren af ett annorstädes begånget brott tagit sin tillflykt, antingen
själf straffar honom för detsamma eller ock, med undantag för
vissa fall, utlämnar honom till vederbörande stat för att straffas.

Hvad svensk rätt angår, så lämnar allmänna strafflagen, enligt dess
1 kapitel, möjlighet att här i riket straffa för utomlands begångna brott
endast i jämförelsevis ringa omfattning, nämligen då antingen brottslingen
är svensk eller ock brottet begåtts emot Sverige eller svensk man. De
modernare strafflagarna gå i regel i detta hänseende vida längre. Skall
sålunda frånsedt berörda undantagsfall den, som utomlands begått brott
och som uppehåller sig här i riket, icke lämnas ostraffad, finnes ej
annan utväg än att utlämna honom till den stat, inom hvars om -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 17

råde brottet begåtts, eller annan stat, som af hans bestraffande kan hafva
intresse.

Beträffande utlämning finnas i svensk lag inga bestämmelser meddelade.
Konungen har emellertid på framställning af främmande staters
regeringar i öfverensstämmelse med vanlig internationell praxis plägat
bevilja utlämningar antingen i anslutning till därom med vederbörande
stat ingången traktat eller jämväl utan att sådan funnits sluten.

Traktater, enligt hvilka svenska regeringen åtagit sig att på vissa
villkor utlämna för brott misstänkta, åtalade eller dömda personer, hafva
i rätt stort antal afslutats och äro för närvarande följande i kraft:
traktat med Portugal af den 17 december 1868,
traktat med Italien af den 20 september 1866 med tillägg af den
28 maj 1878,

traktat med Österrike af den 2 juni 1868,
traktat med Frankrike af den 4 juni 1869,

traktat med Belgien af den 26 april 1870 med tillägg af den 6
november 1877,

traktat med Stora Britannien och Irland af den 26 juni 1873,

traktat med Tyskland af den 19 januari 1878,

traktat med Luxemburg af den 21 juli 1883,

traktat med Spanien af den 15 maj 1885,

traktat med Amerikas förenta stater af den 14 januari 1893,

traktat med Nederländerna af den 26 juni 1895 samt

traktat med Norge af den 21 februari 1907.

Utom i dessa traktater förekomma i andra med främmande stater
träffade öfverenskommelse!'' särskilda bestämmelser rörande utlämning i
vissa fall, såsom i handels- och sjöfartstraktaten med Kina af den 20
mars 1847, i vänskaps-, handels- och sjöfartstraktaten med Siarn af den
9 november 1869 samt i den uti Bryssel den 2 juli 1890 slutna öfverenskommelsen
angående åtgärder till undertryckande af slafhandeln i det
inre Afrika.

Såsom af det föregående framgår finnes öfverenskommelse angående
utlämning ej träffad med, bland andra stater, Danmark, Ryssland och
Schweiz. Med Ryssland är den 27 december 1860 afslutad en konvention
angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare, men
denna innefattar ej någon förpliktelse till utlämning utan innebär allenast
skyldighet för hvartdera landet att under vissa villkor mottaga förbrytare,
som äro dess undersåtar och från det andra landet hemsändas. Enligt
separatartikel vid den i Jönköping den 10 december 1809 mellan Sverige
samt Danmark-Norge slutna traktaten förbundo sig de fördragsslutande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 höft. (Nr 50.) 3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

staterna att till hvarandra utlämna desertörer och förbrytare, men har
denna öfverenskommelse, då den ej inom föreskrifven tid förnyats, sedermera
förfallit.

De svenska liksom de moderna utlämningstraktaterna öfverhufvud
äro i allmänhet upprättade efter samma plan och innehålla sålunda i hufvudsak
bestämmelser dels beträffande hvilka personer och för hvilka brott
utlämning må kunna påfordras och dels om hvilka handlingar den utlämningssökande
staten måste förete och i hvilken ordning ansökning bör
ske. Dessa bestämmelser äro visserligen i mångt och mycket likartade
men skilja sig oftast icke obetydligt i detaljerna. Då Sverige såsom nämnts
saknar lagbestämmelser i ämnet och på grund af vårt afskrida läge utlämningar
icke hos oss ifrågakommit i den omfattning att någon fastare
praxis kunnat utbilda sig, hafva gifvetvis bestämmelserna i våra utlämningstraktater
kommit att i allmänhet präglas af den medkontraherande
statens rätt. Vissa regler äro dock genomgående. Sålunda gäller enligt
samtliga traktater att utlämning ej sker af svenska undersåtar. Utom i
traktaten med Norge stadgas utlämning endast för vissa uppräknade kategorier
af brott, i de äldre traktaterna relativt fåtaliga men i senare traktater
betydligt flera. I intet fall skall utlämning ske för politiskt brott
eller den utlämnade få straffas för sådant. Såsom allmän regel gäller ock,
att utlämning ej sker för brott, för hvilket straffet enligt tillflyktsstatens
lag är preskriberadt, äfvensom att, om den reklamerade personen inom
tillflyktslandet står under tilltal eller undergår bestraffning för annat brott,
utlämning ej sker förrän dom fallit och ådömd bestraffning undergåtts.
Särskilda" regler äro i de olika traktaterna gifna i fråga om rätten att
straffa den utlämnade personen för annat brott än det, som föranledt utlämningen,
äfvensom med afseende å det fall, att flera stater begära samma
persons utlämnande. Framställning om utlämning skall enligt traktaterna
alltid ske på diplomatisk väg; dock medgifves i allmänhet att häktning
må i trängande fall begäras af underordnade myndigheter. * Enligt de
flesta traktater är tillräckligt om till stöd för framställningen företes dom
eller häktningsorder eller annan handling af liknande art, af hvilken brottets
beskaffenhet och de hufvudsakliga omständigheterna vid brottets begående
framgår. Endast traktaterna med Storbritannien och med Amerikas
förenta stater innehålla bestämmelse om skyldighet för den utlämningssökande
staten att förete bevisning i viss mån angående den reklamerade
personens brottslighet.

Samma normer, som enligt traktaterna i allmänhet gälla, följas i
hufvudsak äfven beträffande utlämning till de stater, med hvilka utlämningstraktater
ej finnas slutna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Det är för (ifrigt att märka, att då eu traktat bestämmer i Indika
fall utlämning må ske, detta naturligtvis icke innefattar hinder för någondera
staten att i särskilda fall medgifva utlämning till den andra äfven
där de i traktaten uppställda förutsättningar icke äro för handen. Sålunda
har, äfven hvad Sverige angår, utlämning i undantagsfall medgifvits till
traktatägande stat utan stöd af traktaten.

Hvad angår förfarandet här i Sverige vid afgörande af frågor om
utlämning, så tillgår i praxis så, att sedan framställning inkommit till utrikesdepartementet
och, där så funnits erforderligt, handlingarna genom
dess försorg fullständigats, desamma öfversändas till justitiedepartementet,
hvarefter ärendet af sistnämnda departements chef föredrages inför Konungen.
Framgår ej af handlingarna att hinder mot utlämning möter,
förordnar Konungen att den reklamerade personen skall häktas, så vidt det
ej redan skett, samt att inför vederbörande Konungens befallningshafvande
skall hållas förhör med honom. Sedan protokoll öfver förhöret inkommit
till justitiedepartementet, föredrages ärendet ånyo inför Konungen, och
meddelar Konungen slutligt besked i ärendet, hvarefter den främmande
staten genom utrikesdepartementets försorg erhåller underrättelse om beslutet.
Det åligger sedermera den främmande staten, om utlämning beviljas,
att inom viss kortare tid låta afhämta den ifrågavarande personen.

Beträffande frågor om utlämning till Danmark har sedan längre tid
tillbaka åtminstone af Konungens befallningshafvande i de sydligare länen
följts den praxis, att, såvidt ej anledning till tvekan förekommit, Konungens
befallningshafvande, på direkt framställning från dansk polismyndighet
öfverlämna flyktade förbrytare till vederbörande i Danmark, utan att Konungens
afgörande inhämtats. På motsvarande sätt hav förfarits i fråga
om utlämning från Danmark till Sverige.

Tydligt är, att de förhållanden, som enligt hvad nu angifvits på utlämningsrättens
område här i Sverige råda, icke kunna anses tillfredsställande.

Sålunda framstår bland annat såsom ett viktigt önskemål, att få i
en särskild lag fastslagna förutsättningarna för att utlämning må af svenska
myndigheter medgifvas. Först härigenom erhåller man den grundval, på
hvilken utlämningsväsendet, såväl hvad angår afslutandet af utlämningstraktater
som beviljandet af utlämningar, kan planmässigt utveckla sig.

Hvad beträffar förfarandet i utlämningsärenden är otvifvelaktigt
pröfningen i dessa ärenden understundom af den innebörd, att ett anlitande
af domstols medverkan måste anses för vissa fall påkalladt. Reglerna
härutinnan kunna tydligen ej gifvas annorlunda än i form af lag.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Öfverhufvud taget synes utlämning för dem, hvilka frågan gäller,
vara af den stora betydelse ur rättslig synpunkt, att reglerna rörande utlämning
principiellt sedt böra vara i lag gifna. Den bekanta föreningen
af framstående rättslärde från olika länder Institut de droit international
har äfven framhållit önskvärdheten af att utlämningsväsendet blefve inom
de olika staterna genom lag ordnadt.

Det är numera också ett icke ringa antal stater, som hafva sitt utlämningsväsende
ordnadt genom lagstiftning. Den stat, som gick i spetsen,
var Belgien med en lag af år 1833, hvilken år 1874 aflösts af den nu
gällande" Sedermera hafva Storbritannien år 1870, Luxemburg likaledes
år 1870, Nederländerna år 1875, Schweiz år 1892 och Norge år 1908 förskaffat
sig utlämningslagar, hvarjämte Italien, Österrike och Ryssland i
sina straffprocesslagar upptagit bestämmelser rörande utlämningsförfarandet.
Af utomeuropeiska stater hafva Amerikas förenta stater samt Argentina
lagar om utlämning.

Det torde näppeligen vara en tillfällighet att det företrädesvis är
makter af andra eller tredje ordningen, som ansett nödigt att rättsligen
ordna sitt utlämningsväsende. För en sådan stat måste det nämligen anses
vara af särskild vikt att dess beslut i utlämningsfrågor blifva fria från
det sken af godtycklighet, som, därest vederbörande regering utan att vara
bunden af rättsliga skrankor och utan medverkan af domstol meddelat
besluten, lätteligen gifves åt desamma. Kan en regering vid afvisande
af en utlämningsbegäran stödja sig på lags bestämmelser och domstols
beslut, mister utlämningsfrågan den särskildt för en liten stat farliga och
ömtåliga politiska karaktär, som dylika frågor understundom kunna få.

Särskild anledning synes mig föreligga att nu hos oss upptaga frågan
om lagstiftning i detta ämne. I underdånig skrifvelse anhöll Riksdagen
år 1907 om utarbetande af lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig
invandring såvidt möjligt hindrades och i öfrigt utlänningars inflyttning
och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnades; och har med
anledning häraf förslag till lag i samma ämne blifvit inom civildepartementet
utarbetadt, hvilket förslag, sedan det undergått lagrådets granskning, nu
är på Eders Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Om sålunda frågan om
utlänningars rättsställning gent emot statsmakten ur denna synpunkt skall
blifva föremål för rättslig reglering, synes följdriktigheten kräfva att jämväl
den sida af frågan om utlänningars rättsställning, som i utlämningsrätten
beröres, genom lag ordnas. Genom lagar i dessa båda ämnen jämte
de allmänna bestämmelserna i vår strafflagstiftning erhåller frågan om
statsmaktens förhållande gent emot utlänningar, som uppehålla sig här i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

riket och som antingen bär eller utomlands gjort sig skyldiga till lagstridigt
eller eljest otillbörligt förhållande, en allsidig reglering.

. skäI> som nu antydts, har frågan om lagstiftning rörande utlämning
upptagits till behandling inom justitiedepartementet, och har därvid
utarbetats det förslag till lag om utlämning af förbrytare, som nu af
mig anmälts.

I öfverensstämmelse med främmande staters utlämningskgar innehåller
förslaget i hufvudsak dels bestämmelser rörande de villkor, under
hvilka utlämning må af vederbörande myndigheter medgifvas, och dels
regler rörande förfarandet i utlämningsärenden.

Den förra afdelningen innefattar sålunda de villkor beträffande den
ifrågavarande personen och brottets beskaffenhet, som i hvarje fall måste
föreligga, om utlämning skall kunna af vederbörande myndigheter medgifvas.
_ Lagen bestämmer däremot ej, att när dessa villkor äro förhanden,
utlämning skall äga rum. I det särskilda fallet kunna nämligen förekomma
sadana omständigheter att, oaktadt hinder i lagen ej möter, utlämning
dock icke bör få ske. Man tanke t. ex. på utlämningsframställningar
från halfciviliserade stater. Särskildt är att märka, att af åtskilliga
skäl, speciellt billighetshänsyn gent emot den reklamerade personen, vederbörande
stats mer eller mindre aflägsna läge bör spela en viss roll. Sålunda
skulle utlämning af en person för att straffas för ett brott, som i
det föreliggande fallet synes böra sonas med högst någon månads frihetsstraff,
framstå såsom en obillighet, därest fråga vore om utlämning
till någon på andra sidan Atlanten belägen stat, under det att utlämning
i sådant fall till någon grannstat måste anses fullt befogad. Dessa synpunkter
pläga också framträda i utlämningstraktaterna, i det att sådana,
som äro afslutade mellan närbelägna stater, i regel upptaga betydligt
större antal utläraningsbarä brott än de mellan stater, belägna på‘långt
afstånd från hvarandra, ingångna. En lag måste alltså nöja sig med att
uppställa vissa minimibetingelser och lämnar endast en ram, inom hvilken
vederbörande myndigheter hafva att röra sig. Inom denna äga naturligtvis
då också den eller de statsmakter, som statsrättsligt sedt äga befogenhet
dåi till, att ingå traktat med främmande stat, hvarigenom i förhållande
till den stat skyldighet uppkommer till utlämning i vissa fall. Beträffande
förhållandet mellan utlämningslagar och traktater förekomma två system.
Enligt det ena, som följes af, bland andra, England medgifver lagen ej utlämning
utan att särskild traktat det föranleder; lagen innefattar således endast
de normer, efter hvilka traktater må ingås. Enligt det andra systemet är det
från lagens ståndpunkt likgiltigt om utläinningsbegäran grundas på traktat
eller ej. Aro endast de villkor, lagen uppställer, uppfyllda, beror det på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

de profvande myndigheterna att afgöra, om utlämning skall ske eller ej,
och den omständighet att traktat föreligger har blott den betydelse, att
myndigheterna i det särskilda fallet folkrättsligt sedt ej hafva möjlighet
att afstå en utlämningsbegäran, om de förutsättningar, som traktaten innehåller,
äro för handen. Förslaget intager i öfverensstämmelse med de
modernare utlämningslagarna denna senare ståndpunkt. Till stöd för densamma
åberopas särskildt, att utlämning visst icke sker enbart för att
tillmötesgå den utlämningssökande staten, utan att äfven i tillflyktsstatens
eget intresse måste anses ligga att befria sig från de icke önskvärda element,
som flyktade förbrytare i regel utgöra. Denna synpunkt har med
styrka framhållits i motiveringen till den schweiziska lagen.

Hvad angår de särskilda villkoren för utlämning så bygger förslaget i
det väsentliga på den nu gällande utlämningsrätten, sådan den fått sitt uttryck
i våra senare traktater, och skall jag under de särskilda paragraferna redogöra
för förslagets innehåll i denna del.

Beträffande åter reglerna för förfarandet anhåller jag att redan nu
få framlägga hufvuddragen af förslagets bestämmelser härutinnan. Såsom,
framgår af en inom utrikesdepartementet utarbetad redogörelse föi den utländska
rätten i ämnet, hvilken redogörelse torde få såsom bilaga åtfölja
detta protokoll, kunna med afseende å förfarandet i utlämningsärenden tre
olika system sägas råda, hvilka man torde kunna beteckna såsom det administrativa
systemet, det engelskt-amerikanska systemet och det blandade
systemet. Det administrativa systemet kännetecknas af att behandlingen
och pröfningen af framställningar om utlämning sker helt och hållet i
administrativ väg utan medverkan af domstol. Detta praktiseras utom
i Sverige, bland annat, i Danmark och Preussen. Enligt den engelska
lagen, med hvilken den i Amerikas förenta stater gällande lagen i
hufvudsak öfverensstämmer, kan aldrig någon person utlämnas utan att
han varit ställd inför domstol och denna medgifvit hans utlämnande. Sådant
medgifvande lämnas endast där så stark bevisning om den reklamerade
personens brottslighet förehragts, att, om brottet begåtts i det ifrågavarande
landet, huvudförhandling inför jury skulle hafva blifvit mot honom
öppnad. Domstolens beslut blir dock icke i den mening bindande
att, om domstolen skulle medgifva någons utlämnande, regeringen skulle
vara förhindrad vägra utlämning. Hvad slutligen angår det blandade systemet,
som kan sägas råda i Belgien, Schweiz, Norge in. fl. länder så innebär
det en mångfald olika förfaringssätt, hvilka hafva det gemensamt att
domstols medverkan vid pröfning af en utlämningsbegäran kan i ena eller
andra formen tagas i anspråk, och får jag beträffande dessa länder hänvisa
till förutnämnda redogörelse.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Redan ofvan har jag antydt, att jag anser en tillfredsställande ordning
icke kunna vinnas utan att åtminstone för särskilda fall domstols
medverkan tages i anspråk för behandlingen af utlämningsansöknino-ar.
Det synes mig följaktligen icke kunna komma i fråga att nu genom fao--bestämmelser fastslå vare sig den nuvarande svenska eller nåo-0n annan
rent administrativ form för förfarandet.

Ej heller finner jag mig kunna förorda ett antagande af det engelsktamenkanska
systemet. Det lider onekligen af stora nackdelar, det försvårar
i hög grad möjligheten att få en person utlämnad samt medför i hvarje
fall stor tidsutdräkt och betydande kostnader. Rent teoretiskt lider det
också af betänkliga fel: medan utlämningsinstitutet just afser att möjli«•-göra att en misstänkt person får frågan om sin skuld eller oskuld pröfvad
inför den domstol forum delicti — som måste anses mest lämpad för
bevisupptagningen och bevispröfningen, medför det engelskt-amerikanska
systemet, att en betydande del af denna verksamhet öfverfiyttas till den
främmande domstolen. Detta later sig emellertid endast göras i inskränkt
mån, och en egendomlig konsekvens häraf har blifvit, att den engelska laostiftmngen,
som strängare än någon annan håller på muntligt förfarande,
nödgats medgifva, att skriftliga vittnesintyg inför utlämningsdomstolen
tillerkännas samma verkan som i vanlig ordning afgifna vittnesutsagor.

Bortsedt från frågan om bevisning rörande den reklamerade personens
brottslighet torde. den pröfning, som utlämningsframställningar i ofritt
underkastas, vara i de ojämförligt talrikaste fållen af den ur juridisk synpunkt
enkla beskaffenhet, att för dessa fall hänskjutandet af utlämnino-sfrågan
till pröfning vid domstol måste komma att framstå såsom i höograd
onödigt och ett snabbare förfarande i såväl parters som vederbörande
staters eget intresse påkalladt. Anordnar .man, på sätt det forello-o-ande
förslaget innehåller, förfarandet sålunda, att endast för det fall att den
reklamerade, personen . vid förhör bestrider utlämnandet och mot utlämningsansökningen
gör invändning, som för dennas bedömande kan vara af
betydelse, hänskjutande till domstol äger rum, samt den ifrågavarande
personen har tillfälle att vid förhöret använda biträde, synes man på en
gång hafva sörjt för ett möjligast snabbt och enkelt förfarande samt hafva
tillfredsställt långt gående fordringar på rättssäkerhet. Betecknande är ock,
att de båda länder, Schweiz och Norge, som under senaste tider förskaffat
sig lagar i ämnet, i hufvudsak anordnat förfarandet på nu angifna sätt.

Om alltså det engelskt-amerikanska systemet anses icke beära hos oss
komma till användning, utan ett blandadt system synes böra väljas, framställe!
sig först det spörsmål, huruvida och i hvad mån pröfningen skall omfatta
frågan om den reklamerade personen gjort sig skyldig till det uppgifna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

brottet. Det förefaller i sådant hänseende vara principiellt riktigast att
så tillvida ingå på bevisfrågan, att pröfning sker huruvida skälig anledning
till misstanke föreligger, att personen i fråga begått det Drott, för
hvilket utlämning påfordras. Villfarandet af en utlämningsbegäran kan
närmast likställas med häktandet af en person, helst detta senare ju äfven
ingår såsom moment i utlämningsatgärdenj och näimast till hands liggei
då” att härvidlag tillämpa samma grunder som vid häktning. Det kan vidare
framhållas att så vidt gäller utlämning till stater, hvilkas råttsskip
ning icke ingifver nödigt förtroende, fordran på bevisning om brottsligheten
utgör en viss garanti mot oberättigade utlämningsansökningar.

A andra sidan synes man böra akta sig att sätta värdet af denna
o-aranti allt för högt. Det torde väl näppeligen någonsin förekomma att
en regering framställer en utlämningsbegäran utan att åtminstone skälig
anledning till misstanke om brottslighet föreligger, och den summariska
pröfning” som vid utlämningsdomstolen kan ifrågakomma, torde väl ytterst
sällan medföra ett underkännande af de bevis, som till stöd för misstanken
åberopas, och synes följaktligen utgöra ett föga verksamt skydd mot
obefogade utlämningsansökningar.

Häraf framgår enligt min mening, att frågan i verkligheten icke är
af den betydelse, som man vid första påseendet är benägen att gifva densamma.
Man torde därför vara berättigad att lata de praktiska hänsynen
spela in vid frågans lösande.

I detta afseende är att märka, att den allmänna kontinentala uppfattningen
bestämdt går i den riktning, att enbart förebringande af fällande
dom eller häktningsorder eller motsvarande handling bör medföra rätt till
utlämning. Så t. ex. fordrar den schweiziska lagen i intet fall bevisning
om den reklamerade personens skuld. Våra nu gällande traktater, med
undantag endast för traktaten med Portugal och naturligtvis traktaterna
med England och Amerikas förenta stater, innehålla i öfverensstämmelse
härmed, ''att företeende af häktningsorder är tillräckligt för att erhålla utlämning.
Ett upptagande i lagen af fordran på bevisnings förebringande
skulle alltså föranleda uppsägande af våra flesta traktater. Det torde för
ifrigt vara tvifvel underkastadt, om det under sådana förhållanden skulle
vara möjligt för Sverige att få till stånd nya överenskommelser med de
kontinentala makterna. Att Sverige skulle mot dessa makters uppfattningkunna
i aftal genomdrifva sålunda skärpta villkor, hvilka ju skulle väsentligt
försvåra möjligheterna att få förbrytare utlämnade, är föga antagligt.. I
motiverna till norska lagen har ock denna omständighet med styrka framhållits.

Förslaget söker i likhet med norska lagen att i nu förevarande hänseende
gå en medelväg. Det utgår principiellt sedt från att skälig anled -

Kungl. Majrts nåd. proposition Nr 50.

ning till misstanke skall visas föreligga för att utlämning må äga rum. Men
man nöjer sig i detta hänseende med det formella bevis, som ett fällande
utslag eller ett beslut, som föregåtts af förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, kan anses utgöra. Åberopas endast häktningsorder
eller liknande handling, fordras däremot, om den reklamerade personen bestrider
sin skuld, ytterligare direkt bevisning om hans brottslighet. Emellertid o-öres
med hänsyn till nyss anförda omständigheter den viktiga inskränkning, *att
Konungen är berättigad att med främmande stat träffa öfverenskommelse,
hvarigenom fordran på bevisning i dylikt fall eftergifves eller på visst
sätt inskränkes. I sistnämnda afseende tänker man särskildt på den modifikation,
som lämpligen synes böra i regel komma till användning, att
bevisning, hvarom nu nämnts, skall fordras endast för det fall att den
häktade förmår förebringa någon omständighet af beskaffenhet att tala för
hans oskuld.

Såsom af redogörelsen för den utländska rätten framgår, råda bland
de stater, som adopterat det s. k. blandade systemet, olika regler rörande
arten af domstolarnas medverkan i utlämningsärenden. EnligÅvissa lagar,
såsom Belgiens och Nederländernas, har domstolens yttrande karaktären af
ett utlåtande, till hvilket regeringen, som ensam har afgöranderätt, tager
den hänsyn den finner godt. Enligt andra lagar har domstolen att meddela
bindande beslut rörande utlämning antingen så att beslutet blir bindande
vare sig utlämning medgifves eller icke (Schweiz och Luxemburg)
eller ock så att, om domstol förklarar hinder mot utlämning lagligen möta,
detta beslut binder regeringen, under det att, när beslutet går ut på att
sådant hinder icke föreligger, det står regeringen öppet att icke desto
mindre vägra utlämningen (Norge, Italien).

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan om att det riktigaste
bör vara att, på sätt de fyra sistnämnda lagarna innehålla, åt domstolarna
lämnas befogenheten att afgöra, huruvida lagen i ett visst fall tillstädjer
utlämning eller ej. Utom principiella skäl torde äfven rena lämplighetsskäl
tala för denna mening. En regering, som besväras af en utlämningsbegäran
af hälft politisk art, kommer gent emot den främmande
staten i eu obehaglig mellanställning, om den, i trots af att domstolen i
sitt utlåtande funnit utlämning ej höra ske, likväl är befogad att medgifva
densamma. Ju mera utlämningsärendena behandlas såsom rena
rättsfrågor, desto mindre anledning föreligger för den främmande regeringen
att söka utöfva tryck å den regering, till hvilken framställning om
utlämning skett.

Tveksammare är, hvilken ställning man bör intaga till frågan, huruvida
domstolen skall äga med bindande verkan påbjuda utlämning eller
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 23 käft. (Nr 50.) 4

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 50.

om domstolen skall äga afgöra allenast frågan om hinder för utlämningen
på grund af lagens bestämmelser möter. Såsom redan i det föregående
framhållits, innefattar en utlämningslag endast vissa minimivillkor, som
måste vara uppfyllda för att utlämning må få ske. I det särskilda fallet
kunna emellertid, såsom jämväl omnämnts, oaktadt dessa villkor äro uppfyllda,
omständigheter förekomma, som måhända böra föranleda afvisande
af en framställning om utlämning. Utom de förut berörda fallen, att framställning
inkommit från en halfciviliserad stab eller att en aflägset belägen
stat begärt utlämning för ett relativt obetydligt brott, kan nämnas äfven
de fall'' att samma persons utlämnande begärts af två stater och att den
utlämningssökande staten icke kan utlofva reciprocitet. Åberopar sig den
utlämningssökande staten å ingången traktat, skulle ett domstolens afgörande
af frågan i hela dess vidd förutsätta en pröfning, huruvida traktaten
innefattar förpliktelse till utlämning i det föreliggande fallet. Den
pröfning, som i nu angifna afseenden kan ifrågakomma, och i hvilken
äfven folkrättsliga hänsyn spela in, synes mig vara af sådan art att det
näppeligen kan anses lämpligt att förlägga den till domstolarna. En befogenhet
för domstolen att afgöra utlämningsärendet i hela dess vidd
synes mig för öfrigt ej stå rätt väl tillsammans med den Konungen tillkommande
statsrättsliga befogenhet att ingå traktater med främmande stater.
Då Konungen kan på grund af denna sin befogenhet inom den ram,
som lagen lämnar, genom allmänna bestämmelser ordna förhållandet till
främmande stater, förefaller det inkonseqvent att, när gent emot en viss
stat utlämningsrätten icke ordnats, Konungen icke skulle äga att ingripa
i afgörandet af frågor om utlämning till den staten.

Hvad angår frågan till hvilken domstol utlämningsärende bör hänskjutas,
så synes, helst handläggningen och pröfningen af sådana ärenden
understundom är af synnerligen grannlaga karaktär, kunna ifrågasättas
huruvida icke behandlingen af desamma bör anförtros åt någon öfverrätt.
Med hänsyn till att förhandlingen tydligen bör vara muntlig, har dock
ansetts lämpligast att låta rådstufvurätterna i länens residensstäder handlägga
dessa ärenden, helst man härigenom vinner den fördel att transporter
af de häktade för deras inställande inför domstol icke behöfva ifrågakomma.
Att i utlämningsärenden endast två instanser böra förekomma och
att sålunda klagan öfver ett rådstufvurättens beslut ^ bör föras direkt i
högsta domstolen, synes mig icke kunna vara föremål för tvekan.

Från nu nämnda anordning åt förfarandet gör förslaget undantag,
såvidt gäller ärenden, i hvilka invändning gjorts att det brott, för hvithet
utlämning begäres, är af politisk beskaffenhet. För anledningen härtill
torde jag senare få redogöra.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

Jag öfvergåi'' nu till motiveringen för de särskilda paragraferna i
förslaget.

f 1 § uttalas den allmänna regel, att utlämning till främmande stat
må ske endast på framställning från dess regering. '' Den praxis, som på
sätt ofvan nämnts rådt i fråga om utlämning till och från Danmark, skall
sålunda ej vidare få fortgå. Ett dylikt förfaringssätt, hvithet för öfrig!
brukat förekomma äfven annorstädes mellan grannstater, synes nämligen ej
erbjuda tillräckliga garantier i fråga om rättsäkerhet, och tillätes numera i
allmänhet icke enligt de bestående utlämningslagarna.

Redan förut är nämndt, att förslaget intager den ståndpunkt att
utlämningsbegäran må kunna beviljas äfven utan att till stöd för densamma
föreligger någon öfverenskommelse med den främmande staten.
Tydligt är emellertid, att på detta område såväl som i andra internationella
frågor reciprocitet bör i regel råda. I nu förutsatta fall bör därför
i allmänhet ej en framställning beviljas utan att den främmande staten utfäster
sig att i fall, analoga med det föreliggande, villfara från Sveriges
sida gjorda framställningar. Dock synes man icke böra allt för strängt
binda regeringens händer i detta afseende, och har därför i förslaget, på
samma gång som principen ansetts böra uttalas, gjorts reservation för det
fall att särskilda omständigheter skulle föranleda undantag.

Att en stat icke utlämnar egna undersåtar är eu grundsats, som
genomgår de flesta staters rätt. Den är ock upptagen i samtliga Sveriges
utlämningstraktater. På senare tid har emellertid denna grundsats o-jorts
till föremål för angrepp från vetenskapligt håll, och har bland andra Institut
de droit international uttalat sig för att utlämning af egna undersåtar
ma. kunna medgifvas. Såsom skäl härför har särskild! framhållits,
att då syftet med utlämningsinstitutet är att sätta domstolen i den ort,
dår brottet begåtts, såsom den för bevisnings upptagande mest lämpade,
i tillfälle att afdöma brottet, anledning ej finnes, principiellt sedt, att göra
undantag till förmån för inlänningar. Man bör, framhålles det, öfverhufvud
aldrig utlämna personer till stat, till hvars rättsliga institutioner man
ej har tilltro, men finnes sådan tilltro, gifves intet skäl att undantaga inlänningar
från att utlämnas. Till stöd för den ifrågavarande grundsatsen
anförcs väsentligen, utom att den naturliga känslan förbjuder utlämning
i sådant fall, att denna grundsats är att anse som ett följdriktigt utslag
af den statsrättliga uppfattning, som betraktar statsmedlemmarna icke blott

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

som undersåtar med förpliktelser utan äfven såsom statsborgare med rättigheter
gent emot staten, bland hvilka senare särskild! rätten att uppehålla
sig°på statsområdet och att alltså icke kunna därifrån utvisas eller
utlämnas måste anses ingå. Principen har också trots alla angrepp upptagits
såväl i de nyare lagstiftningarna (den schweiziska och den norska)
som i traktater från senare tid; och synes därför all anledning vara att
äfven för Sveriges del bibehålla densamma. En motsatt ståndpunkt intaga
visserligen England och Amerikas förenta stater, hvilkas utlämningslagar
icke innehålla förbud i förevarande hänseende. Men denna deras ståndpunkt
sammanhänger med att dessa stater i det väsentliga vidhålla den af
öfriga stater öfvergifna s. k. territorialitetsprincipen, enligt hvilken en stat
icke° äger straffa förbrytelse, begången utom dess eget område, ens om den
föröfvats af en dess egen undersåte. För att få en dylik förbrytare straffad,
finnes för den stat, som hyllar territorialitetsprincipen, ingen annan utväg
än att utlämna förbrytaren till den stat, inom hvars område brottet begåtts.

Det förbud mot utlämning af svenska medborgare, som förslaget
stadgar, afser, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet inom utlämningsrätten
gäller, järn väl dem, som vunnit medborgarrätt efter det den
ifrågavarande förbrytelsen skett. För ctylika fall torde, i allt fall efter förordnande
af Konungen, svensk straffrätt kunna komma till tillämpning (1 kap. 1 §
strafflagen), sä att någon lucka, som skulle medföra att brottet bleive
ostraffadt, uppkommer icke.

I likhet med de utländska utlämningslagarna uppställer förslaget
icke något hinder för utlämning till en stat af eu tredje stats undersåte.
Tydligt är emellertid, att af hänsyn till sistnämnda stat man bör vid afgörande
af dylika utlämningsfrägor förfara med stor varsamhet liksom att
vid afstötandet af traktater ett ovillkorligt åtagande att bevilja utlämning
i sådana fall icke bör såsom regel göras. Ett flertal ai våra nu gällande
traktater uppställa också den regel att, om brottslingen ej är medborgare
i den stat, som fordrar hans utlämnande, tillflyktsstaten har rått att efter
att hafva meddelat sig med den stat, där han har medborgarrätt, välja
emellan att utlämna honom till den ena eller till den andra.

Inom utlämningsrätten gäller såsom en allmän regel, att utlämning
ej medgifves för brott, som föröfvats å statens eget territorium. Att sörja
för rättsordningens uppehållande på sitt eget område och att således bestraffa
där begångna förbrytelser är eu bland statens förnämsta plikter,
hvilken den därför icke bör kunna öfverlåta till annan stat. Svenska
strafflagen uttalar också i 1 kap. 1 och 2 §§, att den, som begått brott
inom riket eller å svenskt fartyg, skall dömas vid svensk domstol och efter
svensk lag. Det torde emellertid för ett speciellt fall vara befogad! att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

göra undantag från berörda regel. Därest nämligen fråga är om en delaktighetsförbrytelse,
som begåtts i Sverige, under det att hufvudhandlingen
föröfvats utomlands, synes under vissa förhållanden det svenska intresset
af att få brottslingen straffad här i Sverige vara så ringa att det
torde böra få träda tillbaka för den nytta, som en gemensam handläggning
af målen rörande de båda brotten gifvetvis innebär genom att möjliggöra
ett riktigare bedömande af delaktighetsbrottet. En bestämmelse,
som gifver rättighet att i särskilda fall medgifva utlämning för dylika
delaktighetsbrott har fördenskull insatts i förslaget.

Enligt äldre uppfattning ansågs utlämning till en stat böra i allmänhet
medgifvas endast om brottet begåtts å den statens område, däremot
icke för brott, som skett å en tredje stats territorium. I senare
traktater, däribland åtskilliga af våra nu gällande, föreskrifves för sistberörda
fall, att utlämning må ske om tillflyktslandets lag i motsvarande
fall medgifver att åtal å brottet får inom landet anställas. De nyare utlämningslagarna
uppställa i likhet med förslaget ingen annan förutsättning
i detta afseende än att brottet skall hafva begåtts utom tillflyktslandets
eget territorium. Visserligen innebär detta, att utlämning kan komma
att medgifvas för brott, som val enligt tillflyktsstatens och den utlämningssökande
statens rätt är straffbart men som ej kan straffas enligt den
stats lag, där gärningen begåtts. Men då utlämning i dessa fall knappast
kan tänkas begäras för andra brott än sådana, som begåtts emot den
utlämningssökande staten själf eller af en dess undersåte, synes berörda
omständighet icke behöfva föranleda ovillkorligt hinder mot utlämning för
fall, hvarom nu är fråga.

Förslaget utgår liksom de utländska lagarna från den hufvudprincip,
att utlämning ej må beviljas för annan gärning än sådan, som den svenska
lagen betraktar som brott. För handlingar, som enligt svensk lag äro
straffria, skall alltså utlämning vägras. Riktigheten af denna princip, som
emellertid blifvit på många håll bestridd, synes mig uppenbar. Utlämning
är för den, som däraf drabbas, af den innebörd i rättsligt hänseende,
att staten tydligen icke bör bringa detta institut till användning utan att
en sådan gärning föreligger, som staten själf anser förtjäna straff.

Icke alla brott synas dock böra föranleda utlämning. Då utlämning
är förenad med afsevärda obehag och lidanden för den saken gäller, bör
utlämning ej få ske utan att brottet är af eu någorlunda svår karaktär.
Förslaget uppställer i detta afseende den regel, att brottet skall vara sådant,
att enligt allmänna strafflagen eller sjölagen strängare straff'' än fängelse
kan följa därå. Det torde utan uttryckligt angifvande vara klart,
att härunder innefattas äfven försöksbrott och delaktio-hetsbrott.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Det sätt, som sålunda valts för att afgränsa de utlämningsbara brotten
från de icke utlämningsbara, är ej det i allmänhet brukliga. Enligt
de flesta utlämningslagar och utlämningstraktater uppräknas de olika slag
af brott, för hvilka utlämning kan medgifvas. Man framhåller till stöd
för detta system särskildt, att vissa slag af brott icke äro af den allmänträttsliga
betydelse, att tillflyktsstaten kan anses äga något intresse af att
desamma blifva straffade. Tendensen går emellertid allt tydligare i riktning
mot ett utvidgande af kretsen utlämningsbara brott, så att t. ex.
den schweiziska lagen upptager 37 olika hufvudarter af brott, som kunna
medföra utlämning. Skall man alltså ej lägga för starkt band på friheten
att af sluta traktater, måste uppräkningen blifva synnerligen vidlyftig och
otymplig. Såsom en nackdel af detta, system kan ock framhållas, att
hvarje ändring af ett brottspecies i den allmänna strafflagen skulle framtvinga
antingen en ändring i utlämningslagen eller medföra en ofullkomlighet
eller ^otydlighet i densamma, äfvensom att vid afslutande af traktater
ofta måste uppstå svårigheter på grund af de olikheter beträffande
brottsbestämningarna, som ju ofta i större eller mindre mån förefinnas
mellan de särskilda staternas strafflagstiftningar. Af dessa och andra grunder
har funnits lämpligast att, i likhet med norska lagen och den svensknorska
traktaten, basera förslaget på förstnämnda system. Att märka är,
att i flertalet af våra utlämningstraktater tillämpats en kombination af de
båda systemen, så till vida som det, utom att brottet skall vara af något
af de i traktaterna angifna slagen, ytterligare fordras, att straffet för brottet
kan nå upp till visst mått, i allmänhet, såsom t. ex. i traktaten med
Tyskland, till svårare straff än fängelse.

Med hänsyn till sist berörda omständighet äfvensom att traktaten
med Norge uppställer enahanda gräns, har densamma jämväl ansetts lämpligen
höra upptagas i lagförslaget. Härigenom skulle alla brott, som nu
enligt traktaterna kunna föranleda utlämning, allenast med några få undantag
komma att fortfarande blifva utlämningsbara. Att sätta gränsen
lägre och sålunda utvidga kretsen af brott, för hvilka utlämning må medgifvas,
kan visserligen ifrågasättas men synes mig för närvarande och såsom
regel icke tillrådligt. Beträffande förhållandet till de öfriga skandinaviska
länderna torde dock, med hänsyn till likheten i språk, lagar och institutioner
samt till grannförhållandet, undantag kunna göras, och innehåller
förslaget cn bestämmelse i detta afseende. Till jämförelse kan nämnas,
att norska lagen uppställer den fordran, att brottet skall kunna medföra
strängare straff än fängelse i ett år.

Genom den nu nämnda bestämmelsen i lagförslaget skulle kretsen
af utlämningsbara brott icke oväsentligt utvidgas utöfver de slag, som i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

våra gällande traktater uppräknas. Bland andra skulle sålunda vissa brott
efter 10 och 11 kapitlen strafflagen, vissa misshandelsbrott, duellbrott, ärekränkningsbrott
in. fl., hvilka ej enligt traktaterna, frånsedt den med Norge,
kunna föranleda utlämning, hädanefter göra det. Utom i hvad angår brotten
enligt 10 kapitlet strafflagen torde några betänkligheter mot detta resultat
ej möta. Nu berörda brott åter synas stå de s. k. politiska brotten
så nära, att enahanda synpunkter, som föranleda dessas undantagande från
utlämning, ansetts böra tilläggas sådan verkan att, om gärningen är straffbar
allenast i sin egenskap af brott mot offentlig myndighet eller gärningen,
bortsedt från denna dess egenskap, och sålunda bedömd t. ex. endast
såsom misshandelsbrott, icke förskyller så högt straff att brottet enligt
hufvudregeln är utlämningsbart, utlämning skäligen icke bör i dessa fall
ifrågakomma. En undantagsbestämmelse af denna innebörd har fördenskull
insatts i förslaget.

I allmänhet äger enligt utlämningslagar och traktater ej utlämning 3 §.
rum för militära förbrytelser. Man anser upprätthållande af ordning och
disciplin inom den ena statens krigsmakt icke för den andra vara af tillräcklig
betydelse att motivera utlämning i sådana fall. Är emellertid gärningen
i allmänt straffrättsligt hänseende af sådan art, att utlämning därför
medgifves, synes, i öfverensstämmelse med hvad nyss nämnts i fråga
om brott efter 10 kap. strafflagen, utlämning böra jämväl i nu förevarande
fall kunna få ske. Bestämmelse i sådan riktning återfinnes i den schweiziska
och den norska lagen samt i den svensk-norska traktaten. Då den,
som under nu nämnda förhållanden utlämnas, ju kommer att blifva ställd
inför krigsrätt, torde, innan man genom traktat ålägger Sverige förpliktelse
till utlämning i dessa fall, böra tagas i noga betraktande, huruvida
den främmande statens militära rättsvård är tillräckligt betryggande.

Såsom i det föregående antydts gäller inom alla länders utlämnings- s §.
rätt, att utlämning ej medgifves för s. k. politiska brott. Men om innebörden
af detta begrepp och hvad därunder rätteligen bör innefattas råda
mycket divergerande meningar. Klart är, att därunder ingå de brott, som
enbart pa den grund att de rikta sig direkt mot staten, vare sig dess integritet,
dess författning eller statsmaktens representanter, åro underkastade straff
(absolut-politiska brott). Det är, när man kommer till de gärningar, som
frånsedt det politiska momentet däri, åro straffbara äfven såsom vanliga
brott, mord, stöld etc. (relativt-politiska brott), som åsikterna skilja sig.
Härvidlag göres å^ ena sidan gällande, att hvarje brott, som begåtts i politiskt
syfte, bör föras in under begreppet politiskt brott och sålunda undantagas
från de utlämningsbara. A andra sidan framhålles såsom det
riktigaste att fatta detta begrepp objektivt, att alltså föra därunder utom

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

de brott, som utgöra direkta angrepp mot staten (d. v. s. ungefärligen de
brott, som i vår strafflag upptagas i 8 och 9 kapitlen) vare sig gärningen
tillika konstituerar ett vanligt brott eller icke, dessutom endast sådana
brott, som föröfvas i samband med en dylik statsförbrytelse och i afsikt
att främja densamma. Ett brott, som begåtts utan dylikt faktiskt samband
med en statsförbrytelse, är alltså enligt sistnämnda åsikt, oafsedt att
gärningsmannen velat främja ett politiskt mål, af beskaffenhet att förän
leda, utlämning. Under de senare årtiondena hafva, säiskildt i anledning
af de allt talrikare anarkistattentaten, röster höjts för att inskränka regeln
om icke-utlämning för politiskt brott att gälla endast de absolut-politiska.
I praktiken hafva dock dessa röster icke vunnit framgång. Endast i ett
par af Rysslands traktater stå bestämmelserna i öfverensstämmelse med
sistnämnda åsikt. Men otvifvelaktigt är, att allmänna meningen bland
dem, som sysslat med hithörande frågor, sådan denna mening fiainträdt
inom lagstiftningen, vetenskapen eller eljest, dock går i riktning mot en
inskränkning i begreppet politiska bi''ott, åtminstone såtillvida att icke i
hvarje fall “brott, endast därför att det skett i politiskt syfte, skall anses
vara af beskaffenhet att utlämning därför förbjudes. Sålunda har t. ex.
Institut de droit International uttalat sig för att utlämning skall äga rum
för sådana relativt-politiska brott, som ur moralisk och allmänt-rättslig syn
punkt äro att betrakta som de svåraste, såsom mord, dråp, förgiftning,
svår misshandel, mordbrand, rån etc. De senaste lagstiftningarna, den
schweiziska och den norska, hafva äfven i viss mån rönt inverkan af berörda
meningsriktning.

Inom lagstiftningen upptogs regel rörande undantag för politiskt
brott först af Belgien. Enligt dess utlämningslag af år 1833 förbjudes^att
utlämna någon för politiskt brott eller för någon handling, som begåtts
i samband med ett dylikt brott (connexe a un tel delit). År 1856 gjoides
härtill ett tillägg, i allmänhet betecknadt såsom den belgiska attentatsklausulen,
som i öfversättning lyder: »Såsom politiskt brott ellei därmed
sammanhängande (connexe) handling skall icke anses förgripelse, mot en
främmande statschefs person eller mot medlemmar af hans familj, då så
dan förgripelse innefattar dråp, mord eller förgiftning.»

De belgiska bestämmelserna hafva sedermera, understundom med
vissa modifikationer, upptagits af de flesta länder på kontinenten och åteifinnas
således i allmänhet i utlämningstraktaterna. Äfven flertalet af våra
traktater innehålla den belgiska regeln, några dock utan attentatsklausulen.

Den norska lagen återgifver den belgiska regeln med attentatsklausulen,
den sistnämnda dock modifierad i ett par afseenden. I motiverna
framhålles såsom det riktiga, att begreppet politiskt brott bestämmes rent

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

objektivt, och att alltså undantaget icke bör gälla till fördel för hvarje
förbrytelse med ett politiskt syfte. Man har också sökt återgifva den belgiska
regeln i sådan form att däraf skulle framgå, att det allmänna (ickepolitiska)
brottet skall stå i förbindelse med ett verkligen begånget politiskt
brott eller försök därtill. Samma form har regeln erhållit i den
svensk-norska traktaten.

Nederländska lagen upptager den belgiska hufvudregeln men ej attentatsklausulen.
Lagen inrymmer däremot bland brott, för hvilka utlämning
kan medgifvas, äfven vissa brott mot statschefer och medlemmar af
deras familjer. Dessa brott betraktas alltså icke i och för sig såsom politiska.
Kan ett sådant i visst fall anses vara politiskt, vägras utlämning,
eljest medgifves den. Traktaten mellan Sverige och Nederländerna är affattad
i öfverensstämmelse härmed.

De engelska och nordamerikanska lagarna förklara utlämning icke
skola ske för brott af politisk beskaffenhet (political character) eller om
den reklamerade personen kan visa att hans utlämnande i själfva verket
begäres i afsikt att tilltala eller straffa honom för en förbrytelse af politisk
beskaffenhet. Det använda uttrycket är ju synnerligen obestämdt,
och delade meningar råda om hvad därunder skall innefattas. I alla händelser
synes den engelska regeln mera än den belgiska gifva rum för en
tolkning i öfverensstämmelse med den subjektiva teorien. I våra traktater
med England och Nordamerikas förenta stater är regeln om politiska
brotts undantagande affattad i enlighet med nyssnämnda bestämmelse.

I schweiziska lagen lyder regeln rörande de politiska brotten: »Utlämning
beviljas icke för politiskt brott. Utlämning skall dock medgifvas,
äfven om gärningsmannnen åberopar ett politiskt motiv eller syfte, när
den handling, för hvilken utlämningen begäres, i öfvervägande män har
karaktären af en allmän förbrytelse. Förbundsdomstolen skall i det särskilda
fallet efter sitt fria bedömande bestämma brottets karaktär på grundval
af de föreliggande omständigheterna.» I motiverna till lagen framhölls
å ena sidan, att det ej gärna kunde vara tal om att inskränka grundsatsen
om förbud mot utlämning för politiska brott att gälla endast de
rent politiska brotten, således med uteslutande af de relativt-politiska, och
å andra sidan att dock icke hvarje vanligt brott med politisk färg borde
skyddas såsom politiskt brott. Det hade under förarbetena till lagen ifrågasatts,
huruvida icke hvarje fall af politiskt mord, således icke blott, såsom
den belgiska attentatsklausulen upptager, mord å suveräner och deras anhöriga,
äfvensom vissa andra svårare brott borde undantagas från de från
utlämning fritagna brotten. Att vissa brottsarter sålunda, enbart på grund
af sin objektiva beskaffenhet, skulle vara uteslutna från att under några
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 23 käft. (Nr 50.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 50.

förhållanden kunna hänföras till dem, för hvilka utlämning borde vägras,
kunde man emellertid ej anse rättfärdigadt. öfver hufvud ansåg man sig
icke kunna genom beskrifning i lagen utmärka hvilka gärningar, som borde
oaktadt sin politiska färg föranleda utlämning. Bedömandet kunde icke
ske efter gärningens art utan borde ske genom ett afvägande af de omständigheter,
under hvilka gärningen föröfvats. Beträffande hvarje särskild
handling måste sålunda efter omständigheterna i det särskilda fallet pröfvas,
hvilken karaktär den kunde anses hufvudsakligen äga. Häremot vore
väl att invända, att frågan icke i lagen erhölle någon lösning utan att
uppgiften skötes öfver från lagstiftarens till domarens skuldror, men detta
vore i nu ifrågavarande fall det riktiga; lagstiftaren måste här lämna domstolen
fritt spelrum, eu viss formel kunde omöjligen gripa om alla de
olika fall, i hvilka verkligheten uppenbarade sig. I fråga om den belgiska
attentatsklausulen anfördes särskildt, att den skulle för Schweiz i följd af
dess statsrättsliga organisation medföra en ensidig förpliktelse till medkontrahentens
fördel, då möjlighet till reciprocitet på grund af förhållandena
ju vore utesluten.

Af den nu gifna redogörelsen torde framgå, hvilka svårigheter möta
att på ett tillfredsställande sätt genom bestämmelser i lagen lösa frågan
om behandlingen af de relativt-politiska brotten. Bet synes mig därför som
det vore lämpligast att stanna på den schweiziska lagens ståndpunkt och
att alltså öfverlåta åt domstolen att med ledning af doktrin och praxis i
det särskilda fallet afgöra, huruvida handlingen skall anses vara af öfvervägande
politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att utlämning i förra
fallet vägras och i senare fallet medgifves. Att märka är, att den praxis,
som den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå i riktning mot
att tillerkänna de objektiva omständigheterna vid brottets föröfvande en
afgörande betydelse, så att t. ex. mord af politisk hämnd eller brott (mord
eller stöld), som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök
att omstörta den bestående politiska ordningen, icke ansetts böra medföra
frihet från utlämning.

Huruvida den belgiska attentatsklausulen bör hos oss upptagas, kan
synas tveksamt. Om man omfattar den objektiva teorien, är detta nödvändigt,
ty då enligt denna teori hvarje attentat mot en suverän eller statschef
måste hänföras "till politiskt brott, skulle eljest följden blifva den, att föröfvare
af dylika brott koinme att åtnjuta oinskränkt asylrätt och att alltså
suveräners och statschefers lif till och med blefve mindre skyddade än enskilda
personers. Men den schweiziska regeln nödgar icke att alltid uppfatta
sådana brott som politiska, och Schweiz har också på gjord framställning
medgifvit utlämnande af en konungamördare. Då emellertid den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

ifrågavarande klausulen har häfd inom icke blott vår utan äfven de flesta
europeiska staters utlämningsrätt ocli man mot syftet med klausulen näppeligen
kan anföra någon berättigad invändning, synes det mig mindre lämpligt
att frångå denna regel. Det särskilda skäl, som enligt hvad nyss
nämnts i de schweiziska motiverna anförts mot klausulens upptagande
speciellt i Schweiz, föreligger ju icke här.

På grund af den affattning, som sålunda ansetts böra i förslaget
gifvas åt regeln om de politiska brotten, har domstolen i fråga om bedömandet
i denna del tilldelats en uppgift af synnerligen svår och grannlaga
beskaffenhet. I Schweiz tillkommer pröfningen af utläraningsfrågor
förbundsdomstolen (Schweiz’ högsta domstol), och har det framhållits, att
denna omständighet kunde göra det möjligt att upptaga en så obestämd
regel beträffande de politiska brotten som den, hvilken den schweiziska
lagen innehåller. Att hos oss anförtro afgörandet af frågan om politiskt
brott föreligger eller ej åt en underrätt synes med hänsyn härtill knappast
vara tillrådligt. Det har följaktligen ansetts nödigt att beträffande sådana
frågor göra den afvikelse från de eljest uppställda reglerna om förfarandet
i utlämningsärenden, att, då dylik fråga uppkommit, rådstufvurätten
endast skall rannsaka i ärendet men pröfningen tillkomma högsta domstolen.

Beträffande grunderna för den ståndpunkt förslaget intager till frågan
om och i hvilken mån bevisning om den reklamerade personens brottslighet
bör fordras, hänvisas till hvad jag härutinnan anfört i samband med
redogörelsen för det föreslagna förfarandet. I 7 § upptagas i enlighet
härmed stadgandena om hvilka handlingar från den främmande maktens
sida skola i detta hänseende företes. Traktaterna begagna sig för att beteckna
de handlingar, som erfordras för vinnande af utlämning, af olika
uttryckssätt, men torde man kunna sammanfatta de särskilda slagen af
där nämnda handlingar, på sätt förslaget innehåller, under uttrycken fällande
utslag och förordnande om häktning eller annat beslut, som enligt
den främmande statens lag medför samma verkan som dylikt förordnande.

Enligt svensk straffrätt kunna vissa brott icke åtalas af annan än
målsägande!! eller annorlunda än efter angifvelse af denne och kunna sålunda
icke straffas utan hans begifvande. Såsom en konsekvens af hufvudprincipen
att utlämning ej må ske för brott, som enligt svensk rätt icke
äro straffbara, har ansetts böra såsom villkor för utlämning för brott,
hvarom nu sagts, uppställas fordran på företeende af bevis om skedd angifvelse
eller åtminstone förklaring af målsäganden att han önskar brottets
hedrande. Erinras må, att endast ett fåtal brottsarter af nu angifven beskaffenhet
förskylla sådant straff, att enligt 4 § utlämning för dem kan
ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Den omständighet att med afseende å visst brott straffanspråk kan
göras gällande vid svensk domstol, lägger enligt förslaget icke hinder i
vägen för utlämning för samma brott. Men har, redan innan utlämningsansökningen
inkommit, för straffanspråkets realiserande åtal blifvit här i
Sverige anställdt eller har till och med dom beträffande brottet fallit, bör
uppenbarligen utlämning ej kunna ifrågakomma.

Skulle, om brottet, för hvilket utlämning begäres, bedömdes enligt svensk
lag, straffet för detsamma på grund af våra preskriptionsregler ej kunna utkräfva^,
bör enligt hufvudprincipen om förbud mot utlämning för brott, som
icke enligt svensk lag skulle kunna straffas, utlämning icke kunna beviljas.
I regel upptages också i våra traktater ett stadgande i denna riktning.

Har från svensk sida straffanspråk mot den reklamerade personen
gjorts gällande för annat brott än det, för hvilket utlämning begäres, torde
utlämning ej böra i regel äga rum, innan berörda straffanspråk blifvit föremål
för domstols pröfning och, om denna ledt till fällande dom, blifvit till
fullo realiseradt. Ovillkorligt förbud mot utlämnande under det åtal är
anställdt i Sverige synes dock ej böra stadgas annat än för det fall att den
reklamerade hålles häktad för det målet.

Emellertid kan det understundom för den främmande staten vara
till stor olägenhet, om rannsakning med den ifrågavarande personen rörande
det utomlands begångna brottet ej kunde hållas förrän straffet för
den andra förbrytelsen aftjänats, sålunda måhända först efter flera år.
I traktaterna plägar därför medgifvas för dylikt fall, att den främmande
staten må kunna utbekomma brottslingen för så lång tid, som erfordras
för rannsaknings hållande, under villkor att han omedelbart efter dess
slut återföres till den andra staten för att undergå straff för det där bedömda
brottet. Bestämmelse i detta hänseende har fördenskull upptagits
i 10 § af förslaget.

Genom utlämning af en person afser den utlämnande staten att
medhjälpa till dennes bestraffande för visst eller vissa brott, som staten
anser straffvärda, men ej att öfverlämna honom till den andra staten för
att behandlas efter dennas godtfinnande. Häraf torde då först och främst
följa, att den stat, till hvilken utlämning skett, icke äger bestraffa den
utlämnade för andra före utlämnandet begångna brott än det eller de som
föranledt utlämnandet. Denna sats har också uppställts af Institut de
drott international samt ingår i de schweiziska och norska lagarna äfvensom
flera af våra senaste traktater. Man har visserligen mot satsen anmärkt,
att den onödigt mycket inskränker hemstatens rätt att straffa sina
egna undersåtar och sålunda innebär ett onödigt intrång i dess själfbestäinmelserätt,
men då regeln innebär eu viss garanti mot illojalt till -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 50.

vägagående i utlämningsilrenden, har den ansetts böra i lagen upptagas
såsom ett villkor, som vid utlämnings beviljande uppställes. Skulle det
efter utlämnandet upptäckas, att den utlämnade före utlämnandet begått
annat brott, står det ju hemstaten öppet att hos den andra staten begära att
rätten att straffa den utlämnade utsträckes att gälla äfven det nyupptäckta
brottet. Om behandlingen af dylika framställningar upptager förslaget i
32 § särskilda regler. Hvad här sagts om rätten att straffa den utlämnade
personen bör tydligen äga motsvarande tillämpning beträffande rätten
att utlämna honom till en tredje stat att straffas för äldre brott.

Då, såsom oftast är fallet, den utlämnade är undersåte af den stat,
till hvilken han utlämnats, kan på grund af numera allmänt gällande statsrättsliga
principer denne icke efter aftjänandet af straffet utvisas ur landet.
Har han alltså före utlämnandet begått brott, som ej enligt tillflyktsstatens
lag är straffbart, skulle alltså hemstaten vara nödgad att låta honom
ostraffad uppehålla sig i landet. Med hänsyn härtill göres i allmänhet i
hufvud regeln den inskränkning, att hemstaten äger straffa för brott, hvarom
nu sagts, i det fall att den utlämnade antingen själf i en form, som kan
anses betryggande, medger det eller ock, sedan han försatts på fri fot,
underlåter att inom viss tid lämna landet. I förslaget har bestämmelsen
härutinnan upptagits i en affattning, som i det väsentliga öfverensstämmer
med hvad i nyare lagar och traktater stadgats.

Lika litet som den stat, till hvilken utlämningen skett, äger bestraffa
den utlämnade för andra än de särskild! afsedda brotten, bör den
staten äga begagna sig af den makt, som den genom utlämningen fått
öfver ifrågavarande person, till att mot honom företaga andra åtgärder,
som inskränka hans frihet, såsom genom förfoganden af administrativ art.
Den utlämnade bör alltså äga anspråk på att fritt få aflägsna sig ur landet,
sedan ändamålet med hans utlämnande är uppfylldt." Men denna hans
frihet från att kunna underkastas åtgärder från hemstatens sida bör uppenbarligen
liksom i nyssberörda afseende endast gälla för viss rimlig tidrymd.

Det i § 11 under 3 upptagna villkoret afser att förhindra att den
utlämnade ställes inför en särskild för ändamålet tillsatt domstol eller
annan domstol, som enligt vanliga regler icke skulle vara behörig i fråga
om åtal mot honom (tribunal d’exception). Bestämmelsen utgör sålunda
intet hinder för att t. ex. en militär ställes inför militär domstol eller eu
ämbetsman, som begått brott i ämbetet, inför sådan särskild domstol, som
har att döma öfver dylika brott. Ifrågavarande sats är uppställd af Institut
de droit international och finnes återgifven i deri schweiziska lagen. Däremot
är den icke upptagen i någon af våra traktater. I de schweiziska
motiverna framhålles till stöd för denna regel, att utlämning hvilar på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

förtroendet till de dömande myndigheternas i den främmande staten opartiskhet,
men att detta förtroende endast gäller de ordinarie domstolarna,
under det att tillsättandet af en undantagsdomstol för ett särskildt fall
nödvändigtvis uppväcker misstanke om partiskhet.

12 och 13 §§. Stadgandet i sista stycket af 11 § torde utgöra ett nödvändigt till lägg

till reglerna i där omnämnda lagrum.

För de fall att samma persons utlämnande begäres af två eller flera

stater ■ gifvas regler i 12 och 13 §§. Dessa regler hafva affattats sålunda

att, jämte det de principer, som ansetts höra vara de ledande, angifvits,
det lämnats fritt för Konungen att med hänsyn till särskilda omständigheter
göra afvikelse!’ från samma principer. Att reglerna i detta ämne
hållas så obestämda, torde vara så mycket mera påkalladt, som inom de
särskilda staternas utlämningsrätt råda olika principer i förevarande hänseende,
och alltså, för att icke afslutandet af traktater skall försvåras,
Konungen icke bör vara i detta hänseende för strängt bunden.

Beträffande särskildt den i 12 § uppställda grundsatsen är att märka,
såsom redan i det föregående antydts, att i åtskilliga af våra traktater det
stadgande gifves att, om den reklamerade personen är en tredje stats undersåte.
så äger den stat, där framställningen gjorts, om densamma underrätta
regeringen i den stat, hvars undersåte han är, och är jämväl berättigad,
därest denna regering begär den ifrågavarande personens utlämnande till
sig, att efter sitt fria skön afgöra, till hvilkendera staten han skall utlämnas.
Förslaget innehåller visserligen icke någon föreskrift att för nu
angifna fall underrättelse om en gjord framställning skall lämnas den stat,
hvars undersåte den reklamerade personen är, men tydligen lägger å andra
sidan förslaget icke något hinder för att, såsom understundom af internationella
hänsyn måste anses påkalladt, i det särskilda fallet dylik underrättelse
lämnas den reklamerade personens hemstat och att ärendet uppslå
utes i afvaktan på inkommandet af en framställning från dess sida.

14 §■ Att framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg är

den allmänna regeln inom utlämningsrätten och följer för öfrigt redan
af bestämmelsen i 1 § att utlämning må beviljas endast på begäran af
främmande stats regering. Att för den händelse den främmande staten ej
skulle hafva diplomatiskt sändebud anställdt här i Sverige utan dess diplomatiska
angelägenheter här skötas af konsul, en af denne till svenska
utrikesdepartementet ingifven framställning skall anses hafva skett på
diplomatisk väg och sålunda uppfyller den i 14 § ställda fordran, är i
öfverensstämmelse med internationell sedvänja.

ls „ Sedan utlämningsansökan inkommit till utrikesdepartementet och,

om så funnits nödigt, handlingarna genom dess försorg kompletterats,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 39

torde liksom hittills ärendet böra öfverlämnas till justitiedepartementet att
därinom behandlas.

Liksom för närvarande är fallet synes därefter en förberedande pröfning
af ärendet böra företagas. Därest nämligen af handlingarna direkt
skulle framgå, att pa grund af stadgande i lagen hinder mot utlämningen
mötte, vore tydligen icke befogadt att vidtaga åtgärder för den reklamerade
personens häktande m. in., efter som i allt fall ansökningen komme
att resultera i ett afslag. Ehuru, när intet sådant hinder synes möta, i
allmänhet den reklamerade personens yttrande bör inhämtas innan ärendet
företages till afgörande, torde dock i vissa fall böra genast tagas under
öfvervägande, om icke anledning föreligger att omedelbart afslå ansökningen,
såsom då den inkommit från stat, som i analoga fall vägrat utlämning
till Sverige, då ansökning om samma persons utlämnande redan
inkommit från annan stat etc.

Vid det förhör, som med den häktade skall hållas inför Konungens
befallningshafvande, åligger det befallningshafvande att i första rummet
undersöka och, i fall af bestridande, pröfva om den häktade är samma
person, som med den främmande statens framställning afses. Befinnes
det att orätt person häktats, bör Konungens befallningshafvande naturligtvis
förordna om hans försättande på fri fot. Anser Konungens befallningshafvande
däremot, oaktadt den häktade på nämnda grund bestridt utlämningen,
att . han är den afsedda personen, skall enligt förslaget ärendet
hän skjutas till domstolen.

I öfrigt år att märka, att ett bestridande af utlämningen icke i
hvarje fall ansetts böra föranleda ärendets hänskjutande till domstol. Åberopar
nämligen den häktade till stöd för bestridandet ett förhållande, som
icke enligt lagen utgör hinder mot utlämningen, exempelvis att mellan
den främmande staten och Sverige icke finnes utlämningstraktat ingången
eller att den häktade, oaktadt fällande dom företetts, icke gjort sig skyldig
till det brott, för hvilket utlämning sökes, synes det icke vara påkalladt
att låta domstol uttala sig i frågan. Då ej heller de i 12 och
13 §§ omhandlade frågor torde lämpligen böra öfverlämnas till domstolens
afgörande och dess ingripande väl ej synes nödigt för att konstatera tillvaron
af det faktiska hinder, som nämnes i It) §, blir det endast åtgörande!
af frågan om huruvida hinder enligt 2-—9 §§ möter, som tillkommer
domstol, och blir således endast i det fall att invändning stödd på
någon af dessa §§ göres ärendet öfverlämnadt till domstol.

Med hänsyn till att alltså grunden för bestridandet blir afgörande
för ärendets vidare behandling (en ståndpunkt, som öfverensstämmer med
den schweiziska lagens) har den häktade ansetts böra äga rätt att redan

17 §.

18 §.
19 §.

31 §.

22 §.

23-25 §§■

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

vid förhöret inför Konungens befallningshafvande begagna biträde. Har
den häktade ej själf kunnat förskaffa sig biträde, skall Konungens befallningshafvande
på begäran förordna en därtill lämplig person. Denne skall
för° sitt biträde äga rätt till ersättning af allmänna medel. Beträffande
sättet för ersättningens bestämmande synes intet behöfva stadgas i lagen,
utan torde frågan härom kunna ordnas å administrativ väg.

I fråga om grunden till den i första stycket af 18 § upptagna
regeln hänvisas till hvad ofvan under 6 § i detta hänseende anförts.

Beträffande behandlingen vid rådstufvurätten af utlämningsärende
utgår förslaget från att därvid bör i hufvudsak förfaras såsom vid rannsakning
med häktad, att således förhandlingen bör vara muntlig och i regel
offentlig, att den häktade äger begagna biträde etc. .

Att den främmande statens intressen böra vid ärendets handläggning
vara af någon person bevakade, synes tydligt. Det har dock ej ansetts
lämpligt eller nödigt att låta den främmande staten företrädas åt
ombud, som den själ! utser, utan skal! enligt förslaget, i öfverensstämmelse
med den norska lagen, den främmande statens talan föras åt svensk
åklagare, hvilken utses af Konungens befallningshafvande. Något hinder
för åklagaren att beträffande ärendets behandling kommunicera direkt med
vederbörande i den främmande staten torde ej böra uppställas.

Har rådstufvurätten funnit hinder möta mot utlämningen, skall dock
enligt 21 § den häktade förblifva i häktet till dess utslaget vinner laga
kraft. Skulle den häktade i så fall kunna lösgifvas, blefve nämligen rätten
att öfverklaga utslaget praktiskt sedt af föga värde. Då besvärstiden
satts synnerligen kort och, för det fall att ingen anledning finnes föreligga
att öfverklaga utslaget, åklagaren kan genom att afgifva förklaring
jämlikt 24 § att han åtnöjes med utslaget bereda laga kraft åt detsamma,
synes någon större betänklighet mot nu omhandlade bestämmelse icke
kunna göras gällande.

Med hänsyn till önskvärdheten af ett snabbt förfarande i utlämningsärenden
bör gifvetvis som regel särskild klagan ej få föras öfver beslut,
som under ärendets handläggning af rådstufvurätten meddelats. Men angår
beslutet frågor om ersättning åt vittne, åklagare, biträde eller annan,
alltså frågor som ej hafva betydelse för ärendets fortgång, föreligger ingen
sådan anledning att frångå eljest gällande regler. Besvär öfver beslut af
nu nämnda slag torde liksom besvär i hufvudsaken böra föras direkt hos
Konungen, men synes i öfrigt de vanliga reglerna om besvär öfver underrätts
beslut böra i tillämpliga delar komma till användning.

För att vinna en snabb behandling af utlämningsärendena har proceduren
med besvärs och förklarings afgifvande ansetts lämpligen kunna

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

turläggas helt och hållet till Konungens befallningshafvande och hafva
besvärs- och förldaringstiderna satts synnerligen korta.

Har domstol i slutligt beslut förklarat hinder möta mot den begärda
utlämningen, är därmed afgjordt, att framställningen icke kan villfaras,
och hai Konungen i statsrådet att meddela beslut i öfverensstämmelse
därmed.

Har däremot ärendet icke varit hänskjutet till domstol eller har
domstolen, om ärendet där förevarit, funnit hinder i de afseenden 18 §
omnämner icke möta, har Konungen att verkställa pröfning i ärendet, I
törra fallet torde denna pröfning i första rummet böra omfatta frågan om
hinder enligt lagen möter mot utlämningen, således hufvudsakligen lamma
profning, som, i fall invändning gjorts, skulle tillhöra domstol. Det bör
nämligen åligga Konungen att ex officio iakttaga de bestämmelser, som
stadga hinder mot utlämning, och bör sålunda, om det är uppenbart att
visst hinder föreligger (det är t. ex. upplyst att den häktade är svensk
medborgare) utlämmngsansökningen afslås, äfven om ej invändning mot utlämningen
blifvit gjord. Har åter ärendet varit hänskjutet till domstol,
törne anledning endast föreligga för Konungen att pröfva förefintligheten af
hinder ! andra afseenden än de i §§ 2—9 upptagna. I båda de nu angifva
fallen har dessutom Konungen, såvidt icke på grund af traktat skyldighet
till utlämning föreligger, att verkställa pröfning, huruvida icke,
trots (let hinder af lagens_ bestämmelser ej möter, utlämning likväl bör af
särskilda skäl, speciellt billighetshänsyn gent emot den häktade, vägras (jämför
ofvan sid. 7). Denna pröfning omfattar samma frågor, som jämlikt 15 §
redan på där afsedda stadium höra upptagas till en förberedande pröfning
och kan naturligtvis på grund af det rikhaltigare material, som efter förhöret
står till buds, utfalla annorlunda än den nyssnämnda.

Att den främmande staten icke äger dröja hur länge som helst med
att afhämta den, hvilkens utlämnande medgifvits, utan att afhämtandet
måste ske inom viss tid vid äfventyr att den häktade försättes på fri fot,
är en regel, som inom utlämningsrätten allmänt gäller. Denna tid synes
i allmänhet ej böra få öfverstiga en månad, men då ju framställningar
om utlämning kunna komma att göras från aflägsna transoceanska länder,
bör möjlighet finnas att sätta tiden åtskilligt längre.

För att icke rätten att få flyktade förbrytare utlämnade skall på
grund ai nutidens utvecklade kommunikationsmöjligheter kunna göras illusorisk,
måste tydligen utväg finnas att få en flyktad person häktad redan
innan formlig utlämmngsansökan hunnit att ställas och pröfvas. Enligt
alla nyare utlämningslagar och traktater medgifves också, att på särskild
begäran personer må kunna provisoriskt häktas innan ännu de eljest stadBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 käft. (Nr 50.) 6

38 §.

29 §.

Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

gäck formaliteterna fullgjorts, och i många traktater är öfverenskommet,
att sådana framställningar skola kunna göras af polismyndighet i ena
staten hos polismyndighet i den andra. Dylika regler om provisorisk häktning
hafva fördenskull upptagits i 29 §.

Har eu begäran om provisorisk häktning inkommit på diplomatisk
väg, torde med hänsyn till den summariska karaktären af den pröfning,
som skall äga rum, samt nödvändigheten af skyndsamhet pröfningen lämpligen
böra anförtros åt ministern för utrikes ärendena.

Därest på grund af särskild begäran i visst fall häktning skett, bör
gifvetvis den främmande staten vara skyldig att inom en icke allt förfång
tid sätta själfva utlämningsärendet i gång. Då denna tid icke lämpligen
kan sättas för alla fall lika lång och sålunda ej kan i lagen fixeras,
måste, om ej viss tid är i traktat med den främmande staten angifven,
tiden för hvarje särskilt fall bestämmas. Med hänsyn till att bestämmandet
af sådan tid ju endast innebär eu förberedande åtgärd i utlämningsärendet,
synes det böra ankomma på ministern för utrikes ärendena
att fastställa tiden.

30 §. I vissa fall, särskilt då fråga är om brottslingar, tillhörande inter nationella

förbrytarligor, bruka polismyndigheterna i den stat, där brott
begåtts, att om skedd efterlysning underrätta polismyndigheterna, i andra
länder. För sådant fall har, i likhet med hvad som gäller enligt vissa
utlämningslagar, det ansetts böra stadgas, att, om den efterlyste brottslingen
anträffas här i riket, polismyndigheten äger häkta honom äfven
utan att ens direkt begäran härom framställts. I öfverensstämmelse med
reglerna i 29 § bör gifvetvis gälla, att den främmande staten, som genom
utrikesdepartementets försorg skall erhålla underrättelse om häktningen,
är skyldig att inom viss tid göra vederbörlig framställning om den häktades
utlämning.

31 §. Inom utlämningsrätten gäller såsom en allmän regel att, om. någon

utlämnas, jämte honom öfverlämnas äfven de föremål, som han vid häktandet
hade i sin besittning och som åtkommits genom brottet eller eljest
utgöra bevismedel mot honom. Då emellertid kan tänkas, att under hans
vistelse här i riket annan person förvärfvat rätt till dessa föremål, och denne
tydligen genom deras öfverlämnande till den främmande staten skulle fa
svårare att göra sin rätt till dem gällande, synes Konungen böra, om anledning
därtill föreligger, vid beslutet om föremålens öfverlämnande gorå
sådant förbehåll, t. ex. om dessas återlämnande efter slutad rannsakning
till myndighet i Sverige, att den nämnde personen icke genom berörda
beslut försättes i sämre ställning än om föremålen förblifvit här.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Enligt 11 § kan, om utlämning beviljats för visst eller vissa brott 32 §.
och därefter befinnes att den utlämnade begått annat brott, den främmande
staten framställa särskild begäran att få för detta brott tilltala och bestraffa
honom eller utlämna honom till en tredje stat. Om sådan framställning
stadgas i 32 §. Såsom en konsekvens af reglerna om utlämning
torde följa, att medgifvande i nu ifrågavarande hänseende bör lämnas endast
om brottet är af beskaffenhet, att hinder mot utlämning för detsamma
icke skulle mött; dock har härvid ansetts höra göras det undantag, att
bevisning om den utlämnades brottslighet i intet fall skall utgöra villkor
för bifall till framställningen.

Då dylikt medgifvande icke är behöfligt, därest den utlämnade själf
samtyckt till att åtal för det nya brottet anställes eller till sitt utlämnande
till annan stat (se 11 §), och alltså, när framställning sker, den utlämnade
får anses hafva bestridt att den villfares, torde densamma icke böra
få beviljas utan att domstol pröfvat om hinder mot bifall lagligen möter
eller ej; och synes, med hänsyn särskildt därtill att muntlig förhandling
ju icke kan komma i fråga, lämpligast att denna pröfning förlägges till
högsta domstolen.

Äfven den hjälp till en flyktad förbrytares bestraffande, som består i 33 §.
medgifvande från en stats sida till hans förande öfver dess territorium,
är ofta föremål för reglering i samband med utlämningsrätten. Bestämmelserna
härom torde dock icke behöfva utformas vidare än som skett i 33 §.

Beträffande den i 34 § under 1 upptagna bestämmelsen kan jag 34 §.
hänvisa till hvad under 4 § här ofvan anförts.

Samma grunder, som tala för nu berörda undantagsbestämmelse,
synas äfven böra föranleda undantag från den i 3''2 § upptagna regeln,
sålunda att, om utlämning beviljats, den stat, till hvilken utlära ningen skett,
må kunna få tillstånd att bestraffa den utlämnade äfven för sådana mindre
brott, som enligt 4 § icke äro utlämningsbrott.

Den i 35 § upptagna bestämmelsen rörande kostnaderna i utlära- 35 §.
ningsärenden står i öfverensstämmelse med vanliga internationella regler
och hvad sakens natur fordrar. Tilläggas må, att i allmänhet enligt'' utlämningstraktaterna
och äfven i förhållande till de stater, med hvilka sådana
ej finnas slutna, på grund af uttrycklig eller tyst öfverenskommelse
staterna ej af hvarandra utkräfva dylika kostnader. Undantag utgöra våra
traktater med England och Amerikas förenta stater, enligt hvilka de kostnader,
som i utlämningsärenden uppstå, skola i det väsentliga bestridas af
den stat, som begärt utlämningen.

Enligt^ 36 § skall hvad i förslaget är stadgadt icke afse framställ- 36 §.
ningar om återförande af sjömän, som rymt ur tjänsten. Dessa åtgärder,

Kung t. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Bestämmelsen
om
ikraftträdandet.

rörande hvilka överenskommelser pläga ingå i handels- och sjöfartstraktater
eller andra konventioner, tjäna väsentligen att framtvinga uppfyllelse
af en civil förpliktelse, således ett annat ändamål än sådan utlämning, som
med den föreslagna lagen afses. I flera utlämningslagar är också uttryckligt
undantag gjordt för dylika framställningar.

Såsom redan i det föregående antydts stå i åtskilliga hänseenden
förslagets bestämmelser i strid med nu bestående traktater. Sålunda är
att märka bland annat, att i vissa traktater utlämning medgifves för brott,
dock ytterst få, som enligt 4 § icke skulle kunna föranleda utlämning,
att ingen traktat såsom villkor för utlämning i fall, som i 8 § afses, upptager
fordran på företeende af där omnämnd handling, samt att i allmänhet
enligt traktaterna ej kunna vid utlämnings beviljande uppställas så
stränga betingelser som de i 11 § upptagna. Hvad särskildt angår reglerna
rörande förbud mot utlämning för politiskt brott, så torde af det
föregående framgå, att ett bedömande af huruvida affattningen af förslagets
bestämmelser i detta afseende gifver förbudet mot utlämning en större
omfattning än det har enligt de bestämmelser, som härom upptagits i traktaterna,
eller tvärtom, näppeligen låter sig verkställas. Med hänsyn härtill
förefaller närmast som borde lagens antagande föranleda uppsägning
af våra samtliga traktater. Det är emellertid att märka att, om än principiellt
sedt bestämmelserna rörande behandlingen af politiska brott äga
viss vikt, dessa bestämmelser i praxis ytterst sällan komma till användning
och att sålunda icke i något fall torde hafva förekommit, att vid
utlämning till stat, med hvilken traktat är af Sverige ingången, invändning
gjorts att politiskt brott förelegat. Vid sådant förhållande synes den
omständighet, att skiljaktighet i nu berörda afseende komnie att råda
mellan traktaterna och lagen, icke kunna tillräckligt motivera eu så våldsam
åtgärd som annullerandet af våra samtliga utlämningstraktater. Ej
heller öfriga nämnda skiljaktigheter äro af den betydelse, att de torde
böra föranleda omedelbar uppsägning af någon traktat.

I enlighet med det nu anförda föreslås därför den inskränkning i
lagens giltighet, att om enligt bestämmelse i traktat, som vid tiden för
lagens ikraftträdande är i kraft, skyldighet till utlämning är stadgad i
fall då hinder enligt lagen möter, eller eljest bestämmelse i sådan traktat
står i strid mot hvad i denna lag är stadgadt, den bestämmelse skall lända
till efterrättelse. Detta innebär, att hinder mot utlämning icke skall anses
möta, därest en nu bestående traktat skulle föreskrifva utlämning i fall
då lagen ej tillåter sådan; och bör alltså rätten i dylikt fall vid sin pröfning
af huruvida hinder mot utlämning möter utgå från bestämmelsen i
traktaten.»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Föredraganden uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till lag
angående utlämning af förbrytare, af den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar, samt hemställde att lagrådets utlåtande öfver förslaget måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Kullal. Maj:ts nåd. proposition Nr 30.

Bil.

Förslag

till

Lag

angåeside utlämning af förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran af främmande stats regering må person, som uppehåller
sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,
kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs.

Utlämning må ske, äfven om ej till stöd för framställningen därom
föreligger öfverenskommelse med den främmande staten; dock varde,
såvidt ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty
fall medgifven endast under förutsättning att den främmande staten
utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

§•

Utlämning må ej ske för brott, som föröfvats inom Sverige eller å
svenskt fartyg utom riket. Dock må i särskild! fall, utan hinder af hvad

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, den kunna utlämnas, som i Sverige eller
å svenskt fartyg gjort sig skyldig till delaktighet i brott, hvilket föröfvats
utomlands.

4 §•

Utlämning må ej ske, såvidt icke den brottsliga gärningen, bedömd
enligt den svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen, skulle
vara att anse såsom brott, hvarå strängare straff än fängelse kan följa.
Till brott, hvarom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast
där de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare
straff än fängelse.

För gärning, hvarom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning
medgifvas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i öfrigt,
skulle vara att anse såsom brott, hvarför utlämning jämlikt bestämmelserna
i denna § må ske.

5 §•

Där framställning om utlämning afser gärning, som enligt svensk
rätt skulle vara att bedöma såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,
må utlämning ske, såvidt gärningen är af den beskaffenhet att om den
föröfvats af någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt
hvad i 4 § är stadgadt, därför kunnat äga rum.

6 §.

Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,
för hvilken utlämning begäres, tillika innefattar brott af icke politisk
beskaffenhet, utlämning medgifvas, för så vidt gärningen med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet pröfvas öfvervägande äga karaktären
af ett icke politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller
dråp å främmande statsöfverhufvud eller någon till en främmande suveräns
familj hörande person.

7 §•

Utlämning må ej medgifvas utan att till stöd för framställningen
därom förebragts antingen af domstol meddeladt fällande utslag eller ock

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 50.

af domstol eller annan behörig myndighet meddeladt förordnande om häktning
eller annat beslut, som enligt den främmande statens lag medför
samma verkan som dylikt förordnande. I handling, hvarom nu sagts,
skola brottets beskaffenhet samt tiden och orten för detsamma vara noggrant
angifna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag
eller sådant beslut, som föregåtts af förundersökning inför domstol eller
undersökningsdomare, och bestrider den, hvilkens utlämnande begäres, att
han gjort sig skyldig till det uppgifna brottet, må ej utlämningen beviljas,
med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att
han är skyldig till detsamma. Konungen äge dock under förutsättning af
ömsesidighet träffa öfverenskommelse med främmande stat, hvarigenom
krafvet på bevisning eftergifves eller på visst sätt inskränkes.

8 §•

Är fråga om brott, som enligt svensk lag ej må åtalas af annan än
målsägande eller ock endast efter angifvelse af denne, må utlämning ej
ske, med mindre det företes antingen bevis att angifvelse vederbörligen
skett eller skriftlig och af myndighet styrkt förklaring af målsäganden,
att han önskar brottets beifrande.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, hår i riket meddelats
dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för hvilken
utlämning begäres;

2. om straff för förbrytelsen är enligt svensk lag att anse såsom
förfallet.

10 §.

Är den, hvilkens utlämnande begäres, här i riket dömd till straff
för annat brott än det, som i framställningen om utlämning afses, må ej
utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det ådömda straffet;
dock må han för rannsaknings undergående kunna utlämnas till den främmande
staten, därest denna förbinder sig att omedelbart, efter det han
därstädes blifvit slutligen dömd, åter öfverlämna honom till svensk myndighet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Av den, hvilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal
för annat brott, må, såvidt han i det målet hålles häktad, utlämning i
intet fall ske, förrän detsamma slutligen afgjorts.

11 §•

Vid beviljande af utlämning skola följande betingelser ställas:

1. den utlämnade skall icke i den stat, till hvilken utlämningen sker,
kunna för någon annan före utlämningen begången straffbar handling än
den, för hvilken han utlämnats, åtalas eller straffas eller utlämnas vidare
till en tredje stat, med mindre särskildt medgifvande därtill jämlikt 32 §
här nedan lämnats eller ock den utlämnade inför domstol eller eljest fritt,
och offentligen gifvit sitt samtycke därtill eller, sedan han slutligen frikänts
eller efter till fullo aftjänt straff försatts på fri fot, antingen underlåtit
att lämna landet inom loppet af en månad eller ock återvändt dit,
sedan han en gång lämnat det;

2. under den tid af en månad, hvarom nu sagts, må, så framt den
utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder
läggas för honom att, därest han så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke ställas under tilltal inför domstol, som
endast på grund af tillfälligt gifna bestämmelser äger befogenhet att döma
i målet.

Då utlämning medgifves i fall, hvarom i 4 § andra stycket eller
5 § sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade
icke må kunna straffas för den gärning, hvarom fråga är, i vidare mån
än den varit af beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning
jämlikt 6 § för gärning, hvilken öfvervägande äger karaktären af ett icke
politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för
gärningen straffas såsom för politiskt brott.

12 §.

Framställes begäran om någons utlämnande af flera stater och afse
framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till hvilken
stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,
att utlämningen anses böra ske till den stat, hvars undersåte den
ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där brottet
ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden, till den,
där hufvudhandlingen föröfvats.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 käft. (Nr 50.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

13 §•

Hafva flera stater begärt utlämning af samma person för olika brott,
skall företräde gifvas den stat, som först begärt hans häktande eller utlämnande,
där icke hänsyn till de olika staternas läge eller annan särskild
omständighet pröfvas föranleda afvikelse härifrån.

I fall, som i denna § afses, må vid utlämningens beviljande kunna
som villkor föreskrifvas, att den person, om hvars utlämnande fråga är,
skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma
afsedda personens medborgarskap, och skall vid framställningen vara i
hufvudskrift eller bestyrkt afskrift fogad sådan handling, hvarom i 7 §
första stycket sägs, så ock i fall, som i 8 § förmäles, handling, som där
afses.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare
upplysning i något afseende erforderlig, må den främmande staten
anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår af de inkomna handlingarna, att framställningen uppenbarligen
icke är af beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller pröfvar
Konungen eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde
densamma omedelbarligen afslagen.

16 §.

Pröfvas skäl till afslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordne
Konungen, att den, hvilkens utlämnande begäres, skall genast häktas, där

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Öl

så ej redan skett, samt inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande
i det län, där häktningen ägt rum.

17 §.

Vid förhör inför Konungens befallningshafvande äge den häktade,
där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själf kunna anskaffa
biträde, förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom
biträda; och njute denne härför skälig ersättning af allmänna medel.

Bestrider den häktade vid förhöret, att han är den person, hvilkens
utlämnande begärts, och varder han ej på sådan grund lösgifven, eller
bestrider han eljest att utlämning må äga rum och åberopar han till stöd
därför att förhållande föreligger, som jämlikt 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 §
utgör hinder mot utlämningen, varde den vidare behandlingen af ärendet
hänskjuten till rådstufvurätten i den stad, där förhöret ägt rum, samt
handlingarna i ärendet jämte protokollet öfver förhöret skyndsamligen till
rådstufvurätten öfverlärnnade. Underrättelse om hvad vid förhöret sålunda
förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.

Bestrider den häktade ej att utlämningen må äga rum eller gör han
invändning, som icke enligt bestämmelserna här ofvan föranleder sakens
hänskjutande till domstol, skall Konungens befallningshafvande ofördröjligen
till justitiedepartementet insända protokoll öfver det anställda förhöret
jämte öfriga till ärendet hörande handlingar.

18 §.

Gröres i utlämningsärende, som till rådstufvurätten inkommit, invändning
att brott, hvarom i ärendet är fråga, är af politisk beskaffenhet, äge
rådstufvurätten allenast rannsaka i ärendet; och tillkomme pröfningen
Konungen i Dess högsta domstol.

År i utlämningsärende invändning, som nu sagts, icke gjord, åligge
rådstufvurätten att pröfva, huruvida hinder mot utlämning i de öfriga afseende^
hvarom i 17 § andra stycket sägs, möter eller ej.

19 §•

Om handläggning vid rådstufvurätt af ärende rörande utlämning
galle, såvidt ej nedan annorlunda sägs, hvad om rannsakning med häktad
person är stadgadt.

Särskild åklagare varde af Konungens befallningshafvande förordnad
att i ärendet tillvarataga den främmande statens intresse.

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 50.

Önskar den häktade hjälp vid sin talans utförande och säger han
sig ej själf kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshafvande
lämplig person att honom biträda.

Åklagare äfvensom biträde, som nu sagts, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer.

Krafvel- i särskildt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet
inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstufvurätten därom.

Expedition i ärendet vare för hvarje rättegångsdag senast fyra dagar
därefter tillhandahållen åklagaren samt öfversänd till Konungens befallningshafvande
för att tillställas den häktade.

20 §.

Sedan förhandlingarna förts till ända, meddele rådstufvurätten, där
ej fråga är om fall som i 18 § första stycket sägs, snarast möjligt utslag
i ärendet; och varde i utslaget tillkännagifvet, hvad part har att iakttaga,
om han vill däri söka ändring.

Efter utslags meddelande skall detsamma jämte protokoll och öfriga
handlingar i ärendet, så snart ske kan, öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

1 fall, som i 18 § första stycket sägs, insände rätten skyndsamligen
efter förhandlingarnas slut protokoll och öfriga handlingar till nedre justitierevisionen.

21 §■

Ändå att rådstufvurätten i utslaget förklarat hinder mot utlämning
möta, skall den häktade, i afbidan på att utslaget vinner laga kraft, förblifva
i häktet.

22 §.

Har rätten genom beslut under ärendets handläggning eller i sammanhang
med utslaget utlåtit sig om ersättning åt vittne eller annan, som
kallats att meddela upplysning i ärendet, eller åt åklagare eller biträde
som i 19 § sagts, mot det beslut skall, i händelse af missnöje särskild
talan föras. Sådan talan föres genom besvär, som skola ställas till Konungen
och ingifvas till nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen
från den dag då beslutet gafs; och skall i öfrigt om förfarandet i
sådant mål hvad i 27 kap. rättegångsbalken är för hofrätt stadgadt i tilllämpliga
delar gälla.

öfver beslut, som eljest under utlämningsärendes handläggning af
rådstufvurätten meddelats, må ej särskild klagan föras.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

23 §.

Klagan öfver rådstufvurättens utslag må föras genom besvär, hvilka
skola ställas till Konungen samt sist före klockan "tolf å åttonde dagen
från den dag, då utslaget gafs, till Konungens befallningshafvande "ingifvas.
Anstånd med besvärens afgifvande, må, där särskilda omständigheter
sådant betinga, af Konungens befallningshafvande medgifvas, dock
högst fjorton dagar.

24 §.

Hvardera af parterna äge, därest han så önskar, den häktade dock
tidigast å andra dagen efter det utslaget gafs, att inför Konungens befallningshafvande
afgifva förklaring att han åtnöjes med detsamma. Sådan
förklaring må ej återkallas.

Har, i det fall att hinder mot utlämning förklarats ej möta, den
häktade och i annat fall åklagaren afgifvit förklaring, som nu sagts, eller
har tid för klagan tilländagått, utan att besvär af någondera parten anförts,
varde handlingarna af Konungens befallningshafvande genast insända
till justitiedepartementet.

25 §.

Hafva besvär öfver rådstufvurättens utslag anförts, skall Konungens
befallningshafvande ofördröjligen delgifva motparten besvären med föreläggande
att till Konungens befallningshafvande inkomma med förklaring
inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter annat betinga, ej må
sättas längre än åtta dagar och i intet fall längre än tre veckor.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande tilländagått,
skall Konungens befallningshafvande öfversända samtliga handlingar
i ärendet till nedre justitierevision eu.

26 §.

Pröfvas i ärende, som till Konungen inkommit, nödigt att till vinnande
af upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles,
galle hvad i 30 kap. 30 § rättegångsbalken är stadgadt.

Kung}.. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

27 §.

Sedan utslag af Konungen i högsta domstolen meddelats, varde
detsamma jämte handlingarna i ärendet tillställda justitiedepartementet.

28 §.

Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 § handlingarna i ärende rörande utlämning
till justitiedepartementet inkommit, pröfve Konungen slutligen
den gjorda framställningen. 1 intet fall må dock utlämning medgifvas,
om genom domstols utslag hinder förklarats däremot möta.

I beslut, hvarigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,
som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare
vilkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika angifven viss tid från
beslutets delfående, inom hvilken den häktade skall af den främmande
staten afhämtas, vid äfventyr att han eljest varder på fri fot försatt.
Tid, hvarom nu sagts, må i allmänhet ej sättas längre än en månad, dock
att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, tiden må utsträckas till
högst tre månader.

Konungen läte genom utrikesdepartementets försorg gifva den främmande
staten del af det i utlämningsfrågan meddelade beslut.

29 §.

På begäran af främmande stats regering må, innan formlig framställning
om utlämnande af viss person skett, denne i afbidan därpå kunna
här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och
skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen till
last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag eller beslut,
hvarom i 7 § förmäles, föreligger äfvensom, om möjligt, personens
signalement.

Under förutsättning af ömsesidighet äge Konungen öfverenskomma
med främmande stat att begäran, som nu sagts, må af myndighet i den
främmande staten framställas omedelbart hos Konungens befallningshafvande
eller polismyndighet här i riket.

Begäran om häktning pröfvas, där den inkommit på diplomatisk
väg, af ministern för utrikes ärendena salut i annat fall af den myndighet,
till hvilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet
och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens
verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse
därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande
staten angifven, af ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig
ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,
värde han å fri fot försatt. Tid, hvarom nu sagts, må ej sättas längre
An till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk
stat eller utlämning för undergående af rannsakning eller straff å ort utom
Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse
om häktningen.

SO §.

Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna
lag kali föranleda utlämning, må här i'' riket häktas utan att särskild
framställning därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen
göras, till ministern för utrikes ärendena, som, därest hinder mot
utlämningen ej synes mota, underrättar den främmande staten om häktningen
och därvid med tillämpning af de i 29 § gifna bestämmelser utsätter
viss tid, inom hvilken framställning om den häktades utlämning
skall göras.

31 §.

När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla
föremål, som han då har i sin besittning och hvilka kunna antagas vara
åt betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, därför utlämning
begärts,, eller hvilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfoi
dra, tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, öfverlämnas till myndighet
i den främmande staten; ägande Konungen att med afseende å berörda
föremål göra det förbehåll till betryggande af tredje mans rätt,
som må anses påkalladt.

in kap.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

32 §.

Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma
utlämnats, må, utan hinder af villkor, hvarom i il § under 1 förmäles,
ställas till ansvar eller vidare till tredje stat utlämnas för något annat
före utlämningen föröfvadt brott, än det hvarför utlämning skett, skall
framställning härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen
innehålla eller åtföljas af uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden
och orten för densamma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Tillstånd, som nu sagts, må ej gifvas, såvidt enligt denna lag hinder
mot utlämning för den uppgifna förbrytelsen skulle mött; dock att pröfningen
häraf ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den
utlämnades brottslighet.

I)är det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande
lagligen möter, varde frågan härom underkastad pröfning af Konungen
i Dess högsta domstol.

Sedan utslag i sålunda hänskjuten fråga gifvits, skall Konungen i
statsrådet företaga framställningen till afgörande; dock må i intet fall densamma
bifallas, där genom domstolens utslag hinder mot tillstånds meddelande
förklarats mota.

33 §.

Har främmande stat medgifvit någons utlämnande åt annan stat, ma,
under förutsättning att han icke är svensk medborgare, tillstånd till hans
förande genom riket af Konungen meddelas. Anhållan härom skall framställas
på diplomatisk väg, och skall därvid vara fogad handling, utvisande
innehållet af beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som
i 7 § första stycket omförmäles.

IV KAP.

Öfriga bestämmelser.

34 §.

Utan hinder af ofvan gifna bestämmelser äge Konungen under förutsättning
af ömsesidighet att, såvidt angår utlämning till Danmark eller
Norge, träffa öfverenskommelse:

1. att utlämning må ske jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke
skulle föranleda utlämning, såvidt å brottet enligt hvad där sägs fängelsestraff
kan följa;

2. att'' där utlämning beviljats för visst brott, det må kunna jämlikt
32 § medgifvas den stat, till hvilken utlämning skett, att bestraffa
den utlämnade jämväl för annat brott af beskaffenhet att utlämning därför
icke kunnat jämlikt 4 § äga rum, därest hinder mot utlämning för
det brott icke på grund af öfriga bestämmelser i lagen skulle hafva mött.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

35 §.

Alla kostnader, som uppstå i följd af någon åtgärd, hvarom i denna
lag sägs, skola, där ej enligt aftal annorlunda skall gälla, bestridas af den
stat, på hvars begäran åtgärden vidtagits.

36 §.

Hvad i denna lag är stadgadt skall icke afse framställningar om återförande
af sjömän, som rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse
i traktat, som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då
hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat
i strid mot hvad i denna lag är stadgadt, skall den bestämmelse lända till
efterrättelse.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 käft. (Nr 50.)

Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 50.

Bil.

Redogörelse för liufvuddragen af förfarandet i utlämningsärenden i vissa

främmande stater.

Allmänt återfinnes i utlämningsrätten en bestämmelse att framställning-
om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Utlämningsförfarandet
börjar sålunda med att framställning göres af den ena, staten genom dess
beskickning eller konsul bos utrikesministern i den andra staten däioin att
eu viss angifven person måtte efterspanas och häktas för utlämning i anledning
af brott, som i häktningsorder eller annan vid ansökningen fogad
handling närmare beskrifves. 1 en del länder kan på grund af uttryckliga
bestämmelser eller utbildad praxis, därest synnerligen skyndsamma åtgärder
erfordras, en brottslings efterspanande och provisoriska häktande begäras
direkt hos polismyndighet i tillflyktslandet antingen genom vederbörande
polismyndighet eller konsul. I dessa fall inträder den diplomatiska verksamheten
på ett senare stadium d. v. s. när flyktingen redan häktats.

Så långt är i samtliga europeiska länder förfarandet likartadt, men
beträffande förfarandet därefter tillämpas i de särskilda länderna olika
regler; och torde man för åskådlighetens skull kunna sammanföra dessa
under tre olika hufvudsystem, nämligen det rent administrativa, det
brittisk-amerikanska samt det blandade systemet.

Det förstnämnda systemet omfattas, förutom af Sverige, af Danmark,
Portugal, Spanien samt de flesta tyska staterna in. fl. Förfarandet är i sina allmänna
drag likartadt i dessa länder. Visserligen förefinnas några olikheter, i
det att t. ex. i Portugal och Spanien hela pröfningen af en utlämningsfråga
är anförtrodd åt utrikesministern, men eljest tillämpas i hufvudsak
de allmänna principer, som gälla i Preussen, hvadan systemet äfven brukar
benämnas det preussiska. Hämedan lämnas därför redogörelse endast för
förfarandet i Preussen.

I bjärtaste motsats mot det administrativa systemet står det brittiskamerikanska,
hvilket såsom namnet antyder tillämpas i Storbritannien och
Amerikas förenta stater. Detsamma utmärkes hufvudsakligen dåra! att
därest icke en efter kontradiktoriskt förfarande afkunnad dom mot den
eftersökte personen föreligger, denne i fall af bestridande må utlämnas
allenast för så vidt domstol inom tillflyktsstaten pröfvat så stark bevisningföreligga
emot honom, att han skulle, därest det brott, som lägges honom

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 59

till last, föröfvats i tillflyktsstaten, hänvisats att undergå ransakning inför
dess domstolar.

Till länder med blandadt system hänföras Belgien, Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Ryssland, Schweiz och Österrike, hvarjämte äfven
Frankrike plägar räknas hit. Dessa länder intaga på utlämningsrättens
område en mellanställning mellan det rent administrativa systemet och
det brittisk-amerikanska men utgöra icke någon enhetlig grupp utan tilllämpa
ofta väsentligen olika regler. I allmänhet är dock gemensamt, att
domstols medverkan i ena eller andra formen kan tagas i anspråk vid
utlämningsfrågors behandling. Så är emellertid ej förhållandet i Frankrike,
och står alltså i själfva verket det franska förfarandet närmast i öfverensstämmelse
med det rent administrativa. De väsentligaste skiljaktigheterna
i öfrigt hänföra sig dels till frågan, hvilken betydelse domstolens yttrande
tillägges och dels till frågan i hvad mån pröfning sker af den reklamerade
personens brottslighet.

Följande europeiska stater hafva genom särskilda lagar ordnat
extraditionsförfarandet: Belgien genom lag den 15 mars 1874, Storbritannien
genom lag den 9 augusti 1870, ändrad år 1873 och 1895,
Luxemburg genom lag den 13 mars 1870, Nederländerna genom lag den
6 april 1875, ändrad den 15 april 1886, Schweiz genom lag den 22
januari 1892 och Norge genom lag den 13 juni 1908. Dessutom hafva
Italien, Ryssland och Österrike i sina straffprocesslagar upptagit bestämmelser
rörande förfarandet i utlämningsärenden. I Amerikas förenta stater
är också utlämningsväsendet ordnadt genom lag.

A) Det administrativa systemet.

Preussen.

Sedan på diplomatisk väg begäran om utlämning inkommit til
utrikesministeriet, anmodar ministeriet, för såvidt ej samtidigt meddelats
att den brottslige på direkt begäran af vederbörande myndighet häktats,
polispresidenten i Berlin och vederbörande regeringspresidenter att föranstalta
om flyktingens anhållande. Efter att sålunda tagit befattning
med ärendet öfverlämnar utrikesministeriet handlingarna till inrikesministern,
hvilken remitterar ärendet till regeringspresidenten å den ort, där
anhållandet skett; och har ..denne att pi’öfva flyktingens nationalitet. Därjämte
åligger det vederbörande allmänna åklagare att afgifva rapport särskilt
med hänsyn till i Tyskland möjligen mot honom anhängiggjordt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

brottmål. Sedan åklagärm aktens rapport inkommit, återställer legeiings
presidenten samtliga handlingar jämte eget utlåtande till inrikesministern,
hvilken i ärendet rådgör med justitieministern. Om dessa båda icke finna
hinder föreligga för utlämning och ej heller utrikesministeriet vid ärendets
behandling ansett sig hysa betänkligheter mot beviljande af den gjorda
framställningen, uppdraga de båda förstnämnda i gemensam skrifvelse åt
regeringspresidenten att gå i författning om utlämnandet, hvarjämte ut*
rikesministeriet meddelar den utländska regeringen, att utlämningen beviljats.
I nämnda skrifvelse erhåller regeringspresidenten anmodan att på
''telegrafisk väg direkt underrätta utrikesministeriet om tidpunkten för den
häktades ankomst till öfverlämningsorten, så att ministeriet kan undeirätta
vederbörande utländska beskickning därom.

B) Det brittisk-amerikanska systemet.

Storbritannien.

Sedan vederbörande lands sändebud hos statssekreteraren för utrikes
ärendena med bifogande af häktningsorder eller andra handlingar, utvisande
det begångna brottets beskaffenhet, anhållit om brottslingens häktande
för utlämning, öfverlämnar statssekreteraren handlingarna till statssekreteraren
för inrikes ärenden. Skulle denne finna att brottet i fråga år ett
politiskt brott, för hvilket utlämning ej beviljas, kan framställningen utan
vidare afslås. I motsatt fall öfverlämnar han samtliga handlingar till Chief
Magistrate of the Metropolitan Police Court i London, hvilken har att utfärda
häktningsorder, därest han af handlingarna finner brottet vara af
beskaffenhet att, om det begåtts i England, medföra flyktingens häktande.
Häktas denne sedermera inom de förenade konungarikena, ställes
han inför förenämnda polisdomstol, hvilken, såvida ej en i det utlämningssökande
landet efter kontradiktoriskt förfarande afkunnad dom föreligger,
äger att afgöra, huruvida så stark bevisning förebragts mot den anklagade,
att denne skulle, om brottet begåtts i England, hänvisas till hufvudförhandling
inför jury, samt i öfrigt pröfva, om utlämning kan i föreliggande fall
laglikmätig! äga rum. Skulle emellertid den häktades hälsa ej tillåta hans
förflyttning från platsen för häktningen, kan statssekreteraren bestämma
annan domstol för ärendets behandling. Vid den förhandling, som inför
domstolen föres, äger den anklagade uppträda själf eller genom ombud,
liksom den utlämningssökande staten kan representeras genom ombud.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Skulle denna inför domstolen verkställda undersökning utvisa, att
brottet är af beskaffenhet som ofvan sagts, tillställes statssekreteraren för
inrikes ärendena jämte protokollsutdrag öfver förhandlingarna ett domstolsbeslut,
utvisande att någon orsak att vägra utlämningen ej förefinnes.
Föreligger mot den häktade en efter kontradiktoriskt rättegångsförfarande
afkunnad dom, äger ej dylik pröfning af bevismaterialet rum, utan domstolen
afkunnar genast beslut. Den häktade underrättas om domstolens
beslut, samt att han äger inom 15 dagar anföra besvär hos High Court of
Justice. Skulle polisdomstolen däremot finna bevisningen ej tillfyllest,
frigifves den häktade, hvarom statssekreteraren erhåller meddelande för
vederbörande stats underrättande.

Statssekreteraren för inrikes ärendena är emellertid ej ovillkorligen
bunden af polisdomstolens ofvannämnda beslut. Han kan sålunda väl ej
bevilja utlämning af flykting, mot hvilken domstolen icke funnit bevisningen
tillfyllest, men hinder möter ej för honom att i motsatt fall vägra
utlämning. Sedan besvärstiden tilländalupit utan att besvär anförts eller,
därest sä skett, polisdomstolens beslut af appellationsrätten fastställts, föranstaltar
statssekreteraren, därest han ej finner grund att afslå ansökningen
om utlämnandet, att den anklagade öfverlämnas till vederbörande myndighet
hos den stat, som gjort framställning i ärendet, och måste öfverlämnandet
äga ram inom två månader sedan domstolsbeslutet af kunnats.

Amerikas Förenta Stater.

Förfarandet börjar därmed att den diplomatiske eller konsuläre tjänsteman,
som af sin regering erhållit anmodan att begära någon efterspanad
persons häktande, härom vänder sig till statssekreteraren, vederbörande
domare, eller annan tjänsteman, som erhållit bemyndigande att handlägga
dylika ärenden, och inför denne framlägger en anklagelseskrift, innehållande
att enligt behörigt meddelad underrättelse den person, hvars utlämning
begäres, i den utlämningssökande staten begått brott, hvarför utlämning
enligt traktat kan beviljas, samt att brottslingen antages hafva begifvit
sig till Förenta. Staterna, I denna förklaring, som utmynnar i en begäran
om häktning, måste vidare så noggrannt som möjligt uppgifvas alla brottets
detaljer, tid och ort för detsamma äfvensom de öfriga omständigheter,
som kunna inverka på pröfningen af frågan om brottslingens utlämnande,
och skall till densamma fogas afskrift af de handlingar, hvarpå framställningen
grundas. Anklagelseskriften skall af den person, som afgifver densamma,
beedigas. Aflägges eden inför statssekreteraren, utverkar denne

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

ett förordnande af Förenta Staternas President för vederbörande myndighet
att föranstalta om flyktingens häktande och befordrande till laglikmätig
undersökning. Aflägges åter eden inför domare eller annan särskilt
bemyndigad tjänsteman, vidtager denne, därest han så finner skäligt,
genast åtgärder för flyktingens häktande och inställande till förhör. Sedan
han häktats, inställes han till förhör inför den domstol, inom hvars område
häktningsordern utfärdats. Vid detta förhör äger han anlita biträde.
Vederbörande beskickningschef eller konsul måste, själf eller genom ombud,
därvid närvara samt framlägga bevis för brottet och framställa sina
yrkanden. Därest ed aftågts inför statssekreteraren, skall eden vid förhöret
inför domaren förnyas. Såsom af det föregående framgår finnes i motsats
till hvad i Storbritannien är förhållandet ingen gemensam domstol för behandling
af utlämningsärenden. Emellertid hafva staten New Yorks domstolar
kommit att i viss mån erhålla samma uppgift som den ofvan under
Storbritannien omnämnda domstolen i London. Utom New Yorks egenskap
att vara centrum för immigrationen bidrager härtill den omständigheten
att statssekreteraren äger att, därest anklagelseskriften beedigats inför
honom, förordna särskild domare, hvarvid han i regel plägar utse domstol
i New York.

Vid pröfningen af de bevis, som framlagts af den utlämningssökande
staten, skall domstolen tillse, huruvida desamma enligt lagen å den ort,
där flyktingen påträffats, skulle varit tillräckliga för att rättfärdiga hans
häktande och inställande inför domstol, om brottet blifvit där begånget. Denna
grundsats återfinnes i alla af Förenta Staterna afslutade utlämningstraktater.
Pröfningen afser således icke ett fastställande af den anklagades skyldighet
utan blott huruvida sådan anledning till misstanke mot honom förefinnes,
att densamma skulle föranledt hans inställande inför vederbörande
domstol i Förenta Staterna. Dessutom skall naturligen domstolen pröfva,
huruvida den gjorda framställningen i öfrigt uppfyller de i utlämningstraktaten
stadgade villkor. Om den anklagade är missnöjd med utslaget,
äger han hos högre rätt utverka »writ of habeas corpus», hvarigenom saken
kan upptagas till förnyad pröfning och han själf eventuellt försättas på
fri fot.

De appelldomstolar, som äga rätt pröfva dylika ansökningar, äro
distriktsdomstolarna och högsta domstolen (Supreme Court).

Därest den anklagade erkänner brottet eller vederbörande domstol i
meddeladt beslut förklarar, att de mot flyktingen förebragta bevis varit
tillräckliga för att rättfärdiga hans häktande å de i anklagelseskriften framställda
skäl, öfverlämnas handlingarna i målet till vederbörande främmande
stats representant. Det är först efter mottagandet häraf, som den frärn -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

mande statens beskickning eller, om sådan saknas, konsul hos statssekreteraren
för utrikes ärendena gör framställning om den anklagades utlämnande.
Väl tillkommer det presidenten att träffa afgörande i utlämningsfrågor,
men äro dylika ärenden uppdragna åt statssekreteraren, som anses handla
å presidentens vägnar. Statssekreteraren är ej ovillkorligen bunden af domstolarnas
beslut. Han kan sålunda väl ej bevilja utlämning af flykting,
mot hvilken domstolarna ej funnit bevisningen tillfyllest, men är i motsatt
fall oförhindrad att, därest han anser brottet ej falla under traktaten eller att
tillräcklig bevisning ej förebragts, vägra utlämning. Det inträffar dock
ytterst sällan att statssekreteraren afviker från domstolarnas beslut. Beviljas
utlämningen, utfärdar statssekreteraren en s. k. »warrant of surrender», som
tillställes vederbörande diplomatiske representant. Dock kan äfven sedan
dylik order erhållits, en »writ of habeas corpus» utverkas, hvilken medför
att den häktade ställes på fri fot.

Utlämning skall äga rum inom två månader, sedan beslutet därom
fattats. Efter denna tid äger den häktade påfordra sitt frigifvande.

C) Det blandade systemet.

Belgien.

Enligt belgiska lagen kan regeringen bevilja utlämning af utlänningar,
som äro anklagade eller dömda för vissa i lagen angifna brott,
såvida till stöd för begäran om utlämning företes antingen laga dom
eller rättsligt beslut om flyktingens förvisande till huvudförhandling inför
vederbörande domstol eller ock en utländsk häktningsorder, hvilken
genom beslut af underdomstolen i den ort, där flyktingen uppehåller
sig eller gripits, gjorts verkställbar. Då domstolen har att besluta om
sådan häktningsorders verkställbarhet, tillkommer det densamma att summariskt
pröfva, huruvida betingelserna för utlämning föreligga, men ej
att ingå i bevispröfning. Mot domstolens beslut om häktningsorders verkställbarhet
kan den anklagade anföra besvär. Sedan flyktingen häktats,
skall regeringen inhämta utlåtande från vederbörande appelldomstols kriminalal
delning (la chambre des mises eu accusation de la cour d’appel),
inom hvilkens område häktningen ägt rum. Inför denna domstol äger
förhör rum med den häktade, hvilken äger rätt till rättegångsbiträde.
Likaledes skall den myndighet höras, som har att bevaka det allmännas
rätt. Förhöret är offentligt, så framt ej flyktingen begärt dess hållande
inför lyckta dörrar.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Inom fjorton dagar efter mottagandet af handlingarna i målet skall
domstolen till justitieministern afgifva motiveradt utlåtande, innefattande
pröfning af alla allmänna förutsättningar för utlämnandet, dock utan att
ingå på frågan, huruvida den anklagade begått det brott, hvarför utlämning''
bcgäres. Med ledning af det afgifna utlåtandet, mot hvilket besvär ej
kan föras, fattar justitieministern sitt beslut i utlämningsfrågan, men är ej
bunden af utlåtandet. Detta justitieministerns beslut delgifves den utläinningssökande
staten genom utrikesministeriet.

Frankrike.

I detta land saknas utlämningslag, ehuru förslag till sådan fyrfaldiga
gånger förelagts parlamentet. Förfarandet regleras genom tid
efter annan utfärdade ministeriella cirkulär. Enligt bestämmelserna i
dessa skall en person, som genom inrikesministerns försorg häktats på
grund af en å diplomatisk väg framställd begäran, genast inställas till förhör
inför allmänna åklagaren (le procureur de la République) inom det
distrikt, där han anhållits. Inför denne skola tillika samtliga handlingar
i ärendet, sedan de granskats af justitieministern, framläggas och äger den
häktade erhålla tolk och försvarsadvokat. Denne sistnämnde är emellertid,
då någon kontradiktorisk förhandling här ej äger rum, endast berättigad
afgifva skriftlig promemoria att vidläggas öfriga handlingar i målet.
Undersökningen skall i synnerhet fastställa den häktades identitet och nationalitet
samt huruvida brottet faller under vederbörande traktat. Om sålunda
den häktade påstår sig vara fransk medborgare eller att utläinningsansökningen
hänför sig till annan person eller om han åberopar ett faktum
af beskaffenhet att ådagalägga hans oskuld eller om han vill bevisa
att det brott, hvartill han gjort sig skyldig, ej faller under traktatens bestämmelser,
skall allmänna åklagaren noggrannt undersöka dessa hans påståenden.
Vid slutet af förhöret tillfrågar åklagaren den häktade, om han
godvilligt medgifver utlämningen, hvilken i så fall genast verkställes. Vägrar
den häktade att lämna sitt medgifvande till utlämningen, afgifver åklagaren
till le procureur général de la République ett motiveradt utlåtande, hvilket
åtföljes af protokoll öfver förhöret och samtliga handlingar i målet. Sistnämnde
ämbetsman öfverlämnar sedermera dessa handlingar jämte eget yttrande
till justitieministern, som därefter fattar beslut i frågan, hvilket
expedieras i form af ett af presidenten underskrifvet dekret.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Italien.

Sedan genom inrikesministerns försorg flyktingen häktats, öfverlämnas
de från vederbörande främmande beskickning till stöd för begäran
om utlämning ingifna handlingar i ärendet genom justitieministern till
generalprokuratorn vid den lokala appellrättens afdelning för förundersökning
i brottmål (sezione d’accusa) med befallning att låta rannsakningsdomaren
anställa förhör med den anklagade. Sedan detta förhör hållits,
öfverlämnas protokollen och domarens yttrande till generalprokuratorn,
hvilken föredrager ärendet inför förenämnda sezione dkaccusa. Denna
domstol^ äger pröfva, huruvida de allmänna förutsättningarna för utlämnande
föreligga, såsom handlingarnes formella giltighet, brottets egenskap
att falla under vederbörande traktat in. in., men ej ingå i bevispröfnino-.
Invändningar kunna af den anklagade framställas därom, att han är italiensk
undersåte, att brottet är politiskt, att detsamma icke faller under
vederbörande traktat, att uppenbart misstag föreligger t. ex. med afseende
å den anklagades identitet eller att de företedda handlingarna äro felaktiga
eller ofullständiga. Om domstolen afslår utlämningsbegäran, är detta
beslut bindande och flyktingen lösgifves, hvarom vederbörande beskickning
underrättas.

Medgifver åter domstolen den häktades utlämning, öfverlämnas samtliga
handlingar i ärendet till Consiglio di Stato, hvars yttrande infordras.
Före införandet af 1889 års straffprocesslag ägde den egentliga pröfningen
rum i Consiglio di Stato, men denna myndighets befattning med
utlämningsfrågor har äfven därefter bibehållits såsom en ytterligare garanti.
Consiglio di Stato kan företaga en ny undersökning rörande brottets politiska
karaktär och huruvida detsamma finnes i vederbörande traktat upptaget,
men dess yttrande är icke bindande för regeringen. Sedan detta
inkommit till justitieministern, föredrages ärendet af denne i ministerrådet
och förelägges Konungen till afgörande. Äfven om frågan rörande brottets
politiska karaktär och om dess fallande under vederbörande traktat icke
varit före i appellrätten eller Consiglio di Stato, kan densamma väckas i
ministerrådet af justitieministern eller någon af rådets medlemmar.

Sedan Konungen fattat sitt beslut, underrättas genom utrikesministeriet
vederbörande beskickning.

Luxemburg.

Förfarandet är likartadt med det belgiska, men är regeringen vid
fattande af sitt beslut i utlämningsfrågan bunden af det af vederbörande
domstol afgifna utlåtande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 höft. (Nr 50.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Nederländerna.

Förfarandet i Nederländerna öfverensstäminer äfvenledes i det
väsentliga med det belgiska. Den hufvudsaldiga skillnaden består däri,
att utlåtandet i utlämningsfrågan skall afges af domstolen i första instans,
hvilken äger att, oafsedt flyktingens önskan, bestämma, att förhandlingarna
icke skola vara offentliga, därest den anser viktiga skäl härför föreligga.
Dessa skäl skola i så fall antecknas i protokollet.

Ett särskilt förfarande äger rum därest vid domstolsförhandlingarna
flyktingen åberopar sig på nederländskt statsborgarskap. I detta fall äger
han inom 15 dagar få frågan härom underkastad högsta domstolens pröfning,
hvilken domstol slutgiltigt afgör nationalitetsfrågan. Förklaras personen
ifråga vara nederländsk undersåte, skall han omedelbart frigifvas
och den ined honom började undersökningen inför underdomstolen inställes.
I motsatt fall fortsättas domstolsförhandlingarna, till dess domstolen afgifvit
sitt utlåtande, hvilket tillställes justitieministern, som därefter afgör frågan
om utlämnandet.

Norge.

Enligt den norska lagen skall, sedan ansökning om utlämning på
diplomatisk väg inkommit till utrikesdepartementet, detta öfverlämna handlingarna
till justitiedepartementet. Finner sistnämnda departement att
den framställda begäran icke uppfyller de i lagen uppställda, fordringarna
beträffande ansökningshandlingarna, d. v. s. att dessa ej innehålla
den brottsliges signalement, upplysning om nationalitet, dom eller annan
rättshandling, angifvande tid och ort för förbrytelsen, afskrift af åberopade
strafflagsparagrafer etc., eller att al ansökningen i öfrigt framgår, att den
ej kan efterkommas, underrättas härom genast den främmande regeringen
på diplomatisk väg.

Skulle däremot denna i justitiedepartementet företagna granskning
gifva vid handen, att ansökningen torde kunna efterkommas, öfversändas
handlingarna till högsta åklagarmyndigheten med anmodan att, därest
flyktingen ej genom direkt hänvändelse från det främmande landets polismyndigheter
redan häktats, låta efterforska och gripa honom samt att vidtaga
erforderliga rättsliga åtgärder för utrönande, huruvida utlämning kan
äga rum.

Så snart häktning ägt rum, inställes den häktade genom aklagarens
försorg inför närmaste förhörsdomare. Medgifver han utlämningen, af -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

kunna!'' domstolen genast beslut, att hinder därför ej möter samt underrättar
justitiedepartementet om sagda beslut.

pestrider däremot den häktade utlämningen, utsattes saken till ny
förhandling, därvid åklagarmyndigheten skall vara närvarande och den häktade
biträdas af försvarsadvokat. Sedan förhör ägt rum, afgör rätten utan
uppskof, huruvida lagen medgifver utlämning i förevarande fall. Vid pröfnmg
af denna fråga tager domstolen endast hänsyn till huruvida de allmänna
förutsättningarna för utlämning föreligga, mén ingår ej i undersökning
rörande den häktades brottslighet, därest ej särskild öfverenskommelse
härom gjorts i vederbörande traktat. Mot domstolens beslut, som utan uppskof
skall afkunna^, och af hvilket protokollsutdrag tillställes vederbörande departement,
kan besvär anföras i samma ordning som vid brottmål. Domstols
slutliga utslag är, såvidt därigenom bestämts, att lagen ej medgifver utiämmng,
ovillkorligt bindande för regeringen, som i så fall endast har att
meddela den främmande beskickningen, att ansökningen ej kan bifallas,
r Öl klaras däremot i domstolens slutliga utslag att lagen medgifver utlämning,
. har regeringen att fatta beslut i utlämningsfrågan och är därvid
oförhindrad att icke desto mindre vägra bifall till densamma. Sedan regeringen.
fattat sitt beslut, delgifves detsamma den främmande staten på
diplomatisk väg. r

Ryssland.

I Ryssland är förfarandet regleradt genom år 1912 antagna tilläggsbestämmelser
till ryska straffprocesslagen. Enligt dessa bestämmelse?^
förfarandet i. hufvudsak det rent administrativa, ehuru äfven det blandade
systemet i viss män vunnit tillämpning. Eu på diplomatisk väg inkommen
utlämmngsansökan handlägges af justitieministern, som beviljar eller
atslar densamma. Innan denne fattar beslut i ärendet, äger han emellertid
ålägga åklagaren vid den kretsdomstol, inom hvars distrikt flyktingen
befinner sig att meddela de upplysningar rörande denne, som kunna erordras
för frågans afgörande. Åklagaren äger skaffa sig dessa uppgifter
genom förhör och särskilda undersökningar och kan äfven åt vederbörande
ransakmngsdomare öfverlämna uppdraget att företaga ifrågavarande förhör
och undersökningar.

Schweiz.

Enligt schweiziska lagen kan en till förbundsrådet på diplomatisk
väg framställd begäran om utlämning omedelbart afslås. Sker ej detta
vidtager förbundsrådet erforderliga mått och steg för flyktingens efter -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

spanande och häktande. Så snart flyktingen häktats, skall han inställa»
till förhör inför administrativ myndighet. Vid detta förhör, vid hvilket
eu rådgifvare äger biträda honom, föres protokoll, som sedermera insändes
tilf förbundsrådet jämte samtliga handlingar i ärendet, tiar flyktingen
vid förhöret medgifvit utlämnandet eller mot detsamma endast
gjort sådan invändning, som ej grundar sig på bestämmelserna i utlämmngslagen
eller vederbörande traktat, och möter ej lagliga hinder mot
utlämnmgen, förordnar förbundsrådet om flyktingens utlämning samt
meddelar" detta till den främmande regeringen. Har han däremot gjort
invändning, som grundar sig å utlämningslagens eller vederbörande traktats
bestämmelser, öfverlämnar förbundsrådet handlingarna till förbundsdomstolen,
som kan anordna nytt förhör, hvilket hålles offentligt, därest ej
domstolen af skäl, som skola i protokollet angifvas, förordnar om dess hållande
inför lyckta dörrar. Den ''häktade kan påfordra försvarsadvokat vid
förhöret, vid hvilket allmänna åklagaren äger närvara.

Förbundsdomstolen afgör slutgiltigt på grundval af bestämmelserna
i lamell eller vederbörande traktat, huruvida utlämning skall medgifvas.
Härvid får domstolen icke i någon mån ingå på pröfning af fragan om
den häktades brottslighet. Sedan domstolens beslut afkunnats, meddelas
detsamma åt vederbörande regering.

Österrike.

De hufvudsakliga bestämmelserna om österrikiska förfarandet innehållas
i § 59 af Strafprocessordnung den 23 maj 1873. Enligt detta stado-ande
skall granskning af utlämningshandlingarna och förhör med person, som
beo-äres utlämnad, ske inför den underdomstol, inom hvars område denne bor
eller vistas. Denna domstol meddelar beslut rörande utlämnmgen, hvilket
beslut emellertid, jämlikt förordning den 28 januari 1877 skall underställas
appellrättens pröfning. Denna senare domstols beslut skall i sm ordning
föreläggas justitieministern till antagande. Huruvida justitieministern ar bunden
af appellrättens ifrågavarande beslut framgår ej med tydlighet åt lagens
bestämmelser, men har den praxis utbildat sig att, därest domstolen
finner skäl till utlämning ej föreligga, justitieministern anser sig icke
kunna frångå denna domstolens uppfattning, då däremot hinder ej möter
för honom att vägra utlämning, äfven om domstolens beslut gar i motsatt

11 ^Emellertid plägar justitieministern, därest domstolens beslut afkunnats
i strid med hans åsikt, återremittera ärendet, under framhållande åt de
synpunkter, som han anser särskildt beaktansvärda, och kan han dålige
nom få frågan underkastad förnyad pröfning af domstolen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
20 juni 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skakstedt,

Regeringsrådet Renberg.

Enligt lagrådet tillhandakonnnet utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
3 maj 1912, hade Kungl. Maj:t förordna!, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprätta^
förslag till lag angående utlämning af förbrytare.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af byråchefen för lagärenden Gustaf Appelberg.

I anledning af förslaget afgåfvos följande yttranden.

3 §■

Lagrådet:

Till spörsmålet hvar ett delaktighetsbrott skall anses vara begånget
har förslaget såtillvida tagit ståndpunkt, som andra punkten af förevarande
§ är affattad under förutsättning att vid tillämpning af 1 kap. 2 § strafflagen
ett dylikt brott skall anses vara begånget i Sverige, så snart den
delaktige varit verksam här i riket, äfven om hufvudbrottet föröfvats
utomlands. Den till grund för bestämmelsen i nämnda punkt sålunda
liggande uppfattningen är säkerligen fullt riktig beträffande de delaktighetsbrott,
som afses i 3 kap. 9 och 10 §§ strafflagen, äfvensom sådana med
dessa likartade fall af delaktighet, hvilka straffas efter ty därom i strafflagen
finnes särskild! stadgadt; i ett under år 1908 handlagdt mål har

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

också svensk domstol funnits behörig att till pröfning upptaga åtal mot
utlänning för det han här i riket med vetskap om den olofliga åtkomsten
innehaft och genom växling föryttrat sedlar, som utomlands tillgripits från
utländsk hank. Hvad sålunda sagts torde gälla äfven beträffande brott,
som afses i 7 och 8 §§ af sistnämnda kapitel. Vidkommande åter de
egentliga delaktighetsbrotten måste frågan anses vara så tvifvelaktig, att
det icke torde gå för sig att låta omförmälda bestämmelse i förslaget
bibehålla en lydelse, som är grundad på ofvan angifna förutsättning, utan
synes åt bestämmelsen höra gifvas en affattning, af hvilken framgår att,
därest i det särskilda fallet en här i riket begången delaktighetshandling
finnes skola betraktas såsom ett i Sverige föröfvadt brott, den brottslige
icke förty må kunna utlämnas utan hinder af hvad som stadgas i
1 kap. 2 § strafflagen.

I sammanhang härmed vill lagrådet fästa uppmärksamheten därå att
i 1 kap. strafflagen bör intagas en erinran om den modifikation i gällande
regler angående svensk straffrätt, som förslaget innebär.

4 §.

Lagrådet:

1 denna § stadgas såsom villkor för utlämning att vid undersökning
i det föreliggande fallet utrönes, att den begångna gärningen,
därest den bedömes enligt svenska allmänna strafflagen eller svenska sjölagen,
skulle vara att anse såsom brott, hvarå enligt den ifrågavarande
lagen svårare straff än fängelse kan följa. Meningen härmed är att, om
t. ex. en tysk i Tyskland begått misshandelsbrott mot en tysk, saken skall
betraktas så som om gärningen föröfvats i Sverige (eller å svenskt fartyg
utom riket); likaledes skall, för den händelse framställning göres om utlämnande
af en tysk ämbetsman, som beträdts med förskingring i sitt
hemland af allmänna medel, utlämningsfrågan bedömas från den synpunkten
huruvida motsvarande handling i Sverige af en svensk ämbetsman
finnes belagd med det i denna § afsedda straff. Det kan emellertid
ifrågasättas huruvida den otvifvelaktigt riktiga tanke, som ligger till grund
för stadgandet, med den affattning detsamma erhållit, kommit till uttryck
på sådant sätt, att hvarje möjlighet till missförstånd må anses förebyggd.
Helt visst skulle stadgandet vinna i önskvärd noggrannhet därigenom att
detsamma erhölle en affattning, som tydligt angåfve att — frånsedt de
fall, då antingen brottshandlingen blifvit begången i Sverige (delaktighet)
eller ock framställningen om utlämning hänför sig till ett utomlands begånget
brott af beskaffenhet att kunna åtalas här i riket men allenast efter

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Konungens förordnande — vederbörande svenska myndighet har att vid
sitt bedömande af det föreliggande fallet utgå från det antagandet att en

enahanda beskaffenhet blifvit under likartade eller motsvarande
förhållanden föröfvad i Sverige.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Huruvida meningen är att jämväl sådana förbrytelser, som enligt
svensk rätt skulle vara att hänföra till tryckfrihetsbrott, skola kunna föranleda
utlämning framgår ej tydligt med den affattning, förevarande §
erhållit. Antagligen torde det vara åsyftadt, att jämväl för dylika förbrytelser
utlämning skall kunna äga rum. Riktigheten af denna förslagets
ståndpunkt kan starkt ifrågasättas. Det synes nämligen ej val instämma
med de. garantier mot obehörigt intrång i tryckfriheten, som finnas uppställda
i svensk grundlag, att för förbrytelser af denna art medgifva utlämning.
Fördenskull hemställes om sådan jämkning i förevarande §
att utlämning icke må medgifvas för brott af nu ifrågavarande slao Regeringsrådet

Ernberg:

Enligt förslaget lärer, på sätt nämnts, vara afsedt att jämväl brott
mot tryckfrihetsförordningen må kunna gifva anledning till utlämnino-, Då
jämlikt förslaget utlämning icke må ske för brott, som är att anse såsom
politiskt, reducera sig, i betraktande af förslagets bestämmelser i öfrigt de
tryckfrihetsbrott, för hvilka utlämning kan ifrågakomma, hufvudsakligen
till sådana, hvilka äro att bedöma såsom förgripelse!’ mot enskild inan.
Att denna de ifrågavarande brottens karaktär i och för sig icke kan utgöra
skäl för stadgande af förbud mot utlämning är tydligt. Och den
omständigheten att mål angående missbruk af tryckfriheten hos oss handläggas
i särskild ordning synes mig icke böra föranleda till uppställande
åt ett ovillkorligt förbud i sådant hänseende, helst eventuella skiljaktigheter
de särskilda staternas processordningar emellan icke i allmänhet
eljest ansetts böra medföra vidtagande af sådan åtgärd. Alldeles otänkbart
är icke heller, att ett förbud i angifven riktning i vissa fall skulle kunna
gifva anledning till misstämning i förhållande till andra stater. Jao- tillstyrker
därför, att förslagets ståndpunkt i förevarande § bibehålles&oförändrad.
. Då emellertid, på sätt inom lagrådet anmärkts, förslaget i nu angitvet
hänseende lider af någon otydlighet, synes ett förtydligande därutmnan
önskvärdt.

Kungl. May.ts nåd. ''proposition Nr 50.

7 §•

Lagrådet:

Såsom handling, hvilken enligt första stycket åt denna § är åt beskaffenhet
att tjäna till underlag för bifall till utlämningsbegäran, har
jämte fällande domstolsutslag och förordnande om häktning särskild! angifvits
annat beslut, som enligt den främmande statens lag medför samma
verkan som dylikt förordnande. Härmed har man förmodligen åsyftat
det möjliga förhållandet att enligt utländsk lag någon af domstol eller
annan myndighet företagen processuell akt väl i och för sig eller omedel
bart innebär något annat än ett beslut om häktning men likväl enligt
samma lag därjämte, utan att det uttryckligen sägs, verkar såsom ett sådant
beslut. Äfven om i något land lagstiftningen skulle vara ordnad pa
dylikt sätt, vill det dock synas, som om förslagets mening kunnat vida
enklare och tydligare uttryckas genom ett stadgande af det mera allmänna
innehåll att såsom i förevarande hänseende behörigt utlämningsdokument
skall, förutom fällande domstolsutslag, anses ett af domstol eller annan
myndighet meddeladt beslut, som innebär förordnande om häktning.

Ätt, såsom sista punkten af paragrafen enligt dess ordalydelse innehåller,
i allmän lag meddela föreskrift i fråga om Konungens befogenhet
att ingå öfverenskommelse med främmande stat synes mindre riktigt; och
hemställes förty om någon omarbetning af punkten till närmare öfverensstämmelse
med hvad i liknande fall finnes iakttaget. Hvad nu är sagdt
bör uppmärksammas jämväl vid 29 och 34 §§.

8 §•

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräckligt skäl finnes att
i förslaget upptaga en bestämmelse af den i förevarande § angifna innebörd.
Därest det ifrågavarande brottets beifrande äfven enligt den främmande
statens lag är beroende af vederbörande målsägares initiativ
eller samtycke, får det antagas, att framställning om brottslingens utlämnande
icke kommer att göras med mindre dylikt villkor blifvit uppfylldt.
Och för den händelse enligt den utländska lagen gärningen utan vidare
1 i o-ger under allmänt åtal, torde det uppställda villkoret för utlämning icke
vara påkalladt vare sig af hänsyn till vår lags bestämmelser eller af något
den brottsliges berättigade intresse. Särskild! för det fall att utlämningen
begäres för verkställighet af en redan meddelad dom synes berörda villkor
äga föga fog för sig.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

9 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Såsom hinder för utlämning har under 1 i förevarande § angifvits
åtal här i riket för den förbrytelse, som i framställning om utlämning
afses, inen däremot icke häktning för undergående af rannsakning inför
svensk domstol för samma förbrytelse. Häktning är visserligen enligt 5
kap. 15 § strafflagen att anse lika med åtal i afseende å preskription af
straff. Häraf följer emellertid enligt mitt förmenande icke utan vidare, att
så är fallet jämväl i det hänseende, hvarom här är fråga. Med afseende
härå och då en dylik likställighet synes lämplig, hemställes om den jämkning
af ifrågavarande bestämmelse, som däraf betingas.

10 §•

Lagrådet:

Första stycket af denna § har erhållit en affattning, hvaraf kan
dragas den slutsats, att meningen varit att stadga att här i riket ådömdt
straff för brott, hvarom i stycket talas, skall utgöra hinder för utlämning
allenast i det fall att straffdomen meddelats innan framställningen
om utlämnandet gjordes. Då detta emellertid icke torde vara
åsyftadt, utan afsedt torde vara att, jämväl om straffet ådömts efter det
framställningen skett, hinder i enahanda hänseende skall förefinnas, hemställes
om någon redaktionell ändring i antydt hänseende.

11 §>

Lagrådet:

Bestämmelserna under 1 synas böra undergå någon jämkning dels
för undanröjande af förefintlig stridighet mot stadgandet i 13 § andra
stycket dels ock för tydliggörande däraf att stadgad påföljd för underlåtenhet
att lämna det land, dit utlämning skett, icke må inträda, då
denna underlåtenhet berott af t. ex. sjukdom, brist på medel eller annan
dylik omständighet, utan allenast i det fall att den utlämnade af fri vilja
underlåtit att lämna landet.

Stadgandet under 3 torde icke utgöra hinder för att den utlämnade
i det främmande landet ställes under tilltal inför domstol, som väl icke
på grund af tillfälligt gifna bestämmelser tillagts befogenhet att döma i
målet men enligt där gällande lag endast under vissa undantagsförhållanden,
t. ex. vid belägringstillstånd eller dylikt, äger döma i mål af den beskaffenhet,
som är i fråga. Enär med hänsyn till grunden för ifrågavarande
Bihang till Riksdagens ''protokoll 1913. 1 samt. 23 liäft. (Nr 50.) 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

stadgande äfven en dylik eventualitet synes böra förebyggas, kemställes om
den omarbetning af stadgandet, som för sådant ändamål påkallas.

De i förevarande § föreskrifna betingelser kunna uppenbarligen
endast i vissa delar tillämpas vid utlämning eldigt senare delen af första
stycket i 10 § eller vid utlämning för undergående af ådömdt straff.
Härom synes i förslaget böra lämnas någon antydan.

Nämnda betingelser lära i regel föranleda fordringar på reciprocitet.
Med hänsyn härtill torde i strafflagen böra införas bestämmelse af innehåll
att, där vid beviljande af utlämning till Sverige vissa villkor uppställts af
den utlämnande staten, dessa skola vid den utlämnades åtalande och bestraffande
här i riket lända till efterrättelse.

16 §*

Lagrådet:

Med den inskränkning i afseende å förordnande om häktning, som
här göres, torde åsyftas allenast det fall att den, hvars utlämnande begäres,
redan blifvit häktad på grund af bestämmelse i 29 eller 30 § af
förslaget. Klart är också att, för den händelse personen i fråga skulle
vara häktad i och för åtal vid svensk domstol, Konungen oberoende häraf
har att förordna om hans internerande på grund af framställningen om
utlämning. Det vill emellertid synas som om för undvikande af allt
missförstånd hänvisning bör göras till 29 och 30 §§, hvarjämte i öfrigt
förevarande § bör så affattas, att med tydlighet framgår, att i nyssnämnda
händelse Konungens förordnande om häktning innebär skyldighet för vederbörande
att, därest ifrågavarande person förklaras icke längre skola i anledning
af förenämnda åtal hållas häktad, låta honom för utlämningsfrågans
skull kvarblifva i häkte. I detta fall bör det naturligtvis vara
Konungens befallningshafvande i det län, där personen sitter häktad, som
har att anställa det föreskrifna förhöret. Då emellertid en annan uppfattning
måhända kan föranledas af det föreshigna stadgandet att förhöret
skall hållas inför Konungens befallningshafvande i det län, där häktningen
ägt rum, samt hvad förslaget sålunda innehåller torde vara själfklart beträffande
de fall, då häktning skett allenast i anledning af utlämningsärendet,
synas orden »i det län, där häktningen ägt rum?'' böra ur paragrafen
uteslutas.

17—27 §§.

Lagrådet:

De i dessa §§ upptagna reglerna angående domstols befattning med
utlämningsärenden hvila i stort sedt på den principen att, därest den, som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

anledning af en ansökan om utlämning blifvit häktad, motsätter sig utlämningen,
sådan icke må kunna komma till stånd i annat fall än att domstol
genom lagakraftägande beslut pröfvat hinder därför icke lagligen möta.
Med tillämpningen af denna princip har afsetts att åt lagbestämmelserna
om utlämning gifva en auktoritativ och bindande tolkning, å ena sidan till
skydd för den person ansökningen om utlämning afser och å andra sidan
till stöd för regeringen gentemot den utlämningssökande staten vid afslag
å dylik ansökan.

Enligt bestämmelserna i 17 § skall emellertid hänvisning till domstol
icke alltid äga rum, då den häktade vid förhör inför Konungens befallningshafvande
bestrider utlämningen. Sådan hänvisning skall nämligen
med bortseende tills vidare från det i nämnda § berörda fallet att den
häktade bestrider sin identitet med den person utlämningsansökningen afser
ske allenast då den häktade såsom skäl för sitt bestridande åberopar
sådant förhållande, som enligt 2—9 §§ i förslaget utgör hinder mot utlämning.
Har åter utlämningsfrågans pröfning hänvisats till domstol, skall
domstolen ingå i fullständig undersökning af huruvida något hinder mot
bifall till utlämningen lagligen förefinnes eller icke, dock att fråga om
hinder, som omförmäles i 6 § (politiskt brott), skall upptagas till bedömande
endast för den händelse invändning därom gjorts.

Emot denna förslagets ståndpunkt synas befogade erinringar kunna
framställas. Det förefaller till en början föga konsekvent, att hvarje invändning
af nyss angifven beskaffenhet, huru ogrundad den än må vara.
skall föranleda utlämningsfrågans hänskjutande till domstol med däraf
följande vidsträckta pröfning från domstolens sida, medan däremot, för
den händelse något skäl för bestridandet icke anföres eller bestridandet
grundas å annat förhållande än i 2—9 §§ omförmäles, sådant hänskjutande
icke må äga rum, äfven om det är än så sannolikt att hinder mot
utlämning verkligen föreligger enligt någon af dessa §§. Den häktades
rätt kan ock blifva åsidosatt därigenom att hänskjutande till domstol med
däraf följande utredning uteblifver, emedan den häktade icke förstår att
åberopa en förefintlig omständighet, som skulle hindra utlämningen, utan
stöder sitt bestridande allenast på en efter hans förmenande viktig omständighet,
som emellertid icke är relevant, t. ex. att han enständigt påstår
sin oskuld i ett fall, då denna fråga enligt 7 § är utan betydelse. Då vidare,
såsom af föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, det icke är afsedt att den häktades medgifvande till
utlämningen eller underlåtenhet att bestrida denna skall undanröja något
som helst i lag stadgadt hinder däremot, kan Konungen vid den slutliga
pröfningen af ett utlämningsärende blifva nödsakad ingå i bedömande af

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

huruvida hinder mot utlämningen lagligen möter, nämligen i det fall att
domstol ej haft tillfälle att yttra sig i sådant hänseende; och den begränsning
beträffande sådana ärendens hänskjutande till domstol, som förslaget
innehåller, är sålunda ägnad att i viss mån motverka förslagets nyss angifna
allmänna syftemål. Slutligen torde ej sällan för Konungens befallningshafvande
yppa sig svårighet att afgöra, huruvida förhållande, som
åberopas till stöd för gjordt bestridande, enligt 2—9 §§ är af beskaffenhet
att innefatta hinder mot utlämningen; särskild! må i afseende härå erinras,
att i vissa fall, på grund af den i förslaget intagna öfvergångsbestämmelsen,
vid utlämningsfrågas behandling skall tillämpas bestämmelse i gällande
traktat, där denna står i strid med föreskrift i 2—9 §§ af förslaget, och
att frågan om huruvida sådan stridighet äger rum kan vara ganska svår
att besvara.

En mera tillfredsställande lösning af det föreliggande spörsmålet
torde stå att vinna genom att, i närmare öfverensstämmelse med hvad som
skett i den norska utlämningslagen, låta utlämningsärendena, efter det förhör
hos Konungens befallningshafvande hållits, behandlas af domstol, med
undantag allenast för det fall att den häktade erkänner att han är den person,
hvars utlämning begärts, samt förklarar att han intet bär att invända
mot bifall till utlämningsansökningen. Har den häktade afgifvit dylik förklaring,
låter det, särskild! med hänsyn till den pröfning, som enligt 15 §
skall föregå utlämningsfrågans handläggning inför Konungens befallningshafvande,
knappast tänka sig annat än i sällsynta undantagsfall, med hvilka
man ej torde behöfva räkna, att mot utlämningen föreligger hinder, som
afses i 2—9 §§.

Såsom förut antydts, är enligt förslaget domstols pröfning af frågan,
huruvida den gärning, som föranledt utlämningsansökningen, är att anse
såsom politiskt brott, beroende på särskild invändning i sådant hänseende.
Att en dylik, för den häktade oförmånlig undantagsställning beredts denna
fråga, ehuru en utredning af densamma i regel har största betydelse för
utlämningsärendets afgörande, är redan i och för sig föga tillfredsställande.
Men härtill kommer att just i detta afseende det minst öfverensstämmer
med förslagets syfte att pröfningen undandrages domstol. Visserligen må
antagas att fall, där Konungen skulle af omförmälda anledning nödgas afstå
ansökan om utlämning, endast ytterst sällan komma att inträffa. Men
de äro dock icke otänkbara, särskilda i betraktande däraf att uppfattningen
af hvad som är att hänföra till politiskt bigott mycket växlar inom de
olika länderna; så t. ex. torde hos oss brott, som omförmälas i 8 och 9 kap.
strafflagen, i regel komma att anses såsom politiska brott, äfven om de icke
begåtts i politiskt syfte, något som i andra länder ej alltid är förhållandet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Och vid inträffandet af ett dylikt undantagsfall, som just på grund af
nyss antydda omständighet kan tänkas stå i strid mot rättsuppfattningen
i den främmande staten, skulle det ligga nära till hands att befara internationella
förvecklingar, då ansökningen, ehuru ärendet varit föremål för
behandling af domstol, som förklarat hinder mot utlämning ej förefinnas,
blefve afslagen af skäl, hvilket kunnat utgöra föremål för domstolens
pröfning.

Anledningen till denna behandling af spörsmålet rörande den brottsliga
gärningens hänförande till politiskt brott är ej heller grundad i sakens
egen natur utan torde hufvudsakligen vara att söka däri att enligt förslaget
utlämningsärendets pröfning anförtrotts åt underdomstol, rådstufvurätt,
och att man ansett det föreliggande spörsmålet, isynnerhet på grund
däraf att i förslaget icke intagits någon definition å begreppet politiskt
brott, vara så svårlöst, att rådstufvurätts afgörande härutinnan icke innebure
tillräcklig auktoritet gentemot den främmande staten.

Syftet att åt afgörandet bereda nödig auktoritet kan emellertid
uppenbarligen, utan att man behöfver därför offra andra viktiga önskemål,
vinnas genom en omläggning af den föreslagna domstolsproceduren.

En utväg vore sålunda att, äfven om uttryckligt yrkande i sådan
riktning icke gjorts, låta rådstufvurättens pröfning omfatta jämväl frågan
huruvida hinder mot bifall till ansökningen förelåge uti det i 6 § omhandlade
hänseende, med skyldighet dock för rådstufvurätten att underställa
ärendet högsta domstolen i hvarje fall, då rådstufvurätten funne
hinder möta, hvaremot, därest rådstufvurätten icke ansåge något hinder
lagligen föreligga, ärendet komme till högre rätt endast i den mån besvär
af den häktade anfördes. En dylik anordning skulle emellertid gifva åt
hela förslaget sken af att skyddandet af den häktade satts i skymundan
och att man hufvudsakligen tagit sikte på att den främmande staten icke
måtte gå miste om att, då så lagligen kunde ske, få sin ansökning bifallen.
Och förslaget skulle, om det sålunda komme att synas illa fylla sin uppgift
att värna om asylrätten, vara ej obetydligt förfeladt.

Lämpligare torde fördenskull vara att så ordna domstolsproceduren,
att rådstufvurätten i hvarje fall endast har att anställa förhör med
den häktade och verkställa annan utredning i ärendet samt sedan
hänskjuta ärendet i dess helhet till högsta domstolens pröfning.
Med hänsyn till det ringa antalet utlämningsärenden och då dessa väl i
allmänhet ändock genom besvär komme att dragas under högsta domstolens
pröfning, torde med hvad nu ifrågasatts ej läggas någon afsevärd
börda på högsta domstolen. Men de fördelar, som skulle följa med denna
anordning, äro uppenbara: nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

utan att hänsynen till asylrättens bevarande eftergåfves, och tolkningen
af begreppet politiskt brott samt tillämpningen af öfriga stadgande!! i
2—9 §§ blefve i möjligaste mån enhetlig, hvarjämte vunnes en betydande
förenkling af domstolsproceduren, något som äfven i allmänhet komme att
medföra tidsvinst vid utlämningsärendenas behandling.

Ersättningar till åklagare vid domstol och till den häktades rättegångsbiträde
torde i hvarje fall böra bestämmas administrativt. Däremot
synes möjligen förekommande ersättning åt vittnen lämpligen kunna utdömas
af högsta domstolen i sammanhang med dess yttrande i själfva
saken, enär dylik ersättning torde böra utgå af allmänna medel ej blott
i det fall att vittnet åberopats af åklagaren utan jämväl då vittne, hvars
hörande påkallats af den häktade, genom sitt vittnesmål bidrager till konstaterandet
af förefintligt hinder mot utlämning, och den häktades skyldighet
att för inställelsen godtgöra de af honom påkallade vittnen följaktligen
ej kan bedömas af annan domstol än den, som pröfvar hufvudsaken.

På grund af det anförda hemställes, att bestämmelserna i fråga
måtte omarbetas i angifven riktning.

Vid denna omarbetning synes böra tagas under öfvervägande, huruvida
icke frågan huru förfaras skall i händelse den i utlämningsärende
häktade bestrider att han är den person utlämningsansökningen afser —-om nu denna fråga öfverhufvudtaget behöfver i förslaget vidröras — lämpligast
må behandlas särskildt för sig. Frågan är nämligen af annan art
än själfva utlämningsärendet. På hvarje stadium af processen med den
häktade måste, äfven utan uttryckligt lagstadgande därom, gälla att, om
det upptäckes att den häktade är en annan än den, hvars utlämnande begärts,
han genast skall lösgifvas af den myndighet, hvilken då har honom
till sitt förfogande.

28 §.

Lagrådet:

Sista stycket af denna § torde såsom obehöfligt böra utgå ur förslaget.

30 §.

Lagrådet:

Föreskrift torde böra meddelas huru förfaras skall i det fall att,
sedan anmälan gjorts om häktning, som ägt rum på grund af medgifvandet
i första punkten af förevarande §, hinder synes möta mot utlämning
af den sålunda häktade.

jKimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

31 §•

Lagrådet:

Enär enligt förslaget häktning kan ske äfven utan att framställning
om utlämning dessförinnan gjorts, och jämväl vid sådan häktning beslag^
tagande af föremål, som afses i förevarande §, bör äga ruin, något
som ock antagligen varit åsyftadt, hemställes, att de där förekommande
orden »den förbrytelse, därför utlämning begärts» måtte utbytas mot något
annat uttryck, som tydligare återgifver meningen.

33 §.

Lagrådet:

I första punkten af förevarande § förutsättes för tillstånd, som i
paragrafen afses, att viss främmande stat medgifvit någons utlämnande
till den främmande stat, som begär tillståndet, hvarom således alltid skall
förebringas utredning. Häremot strider hvad andra punkten af paragrafen
innehåller därom att handling, utvisande innehållet af beslutet angående
utlämningen, icke behöfver företes utan kan ersättas af handling,
som i 7 § första stycket omförmäles, hvadan tillståndet skulle kunna gifvas
innan utlämningen beslutits eller i allt fall utan kännedom om utlämningsbeslutet.
. Den motsägelse, hvilken alltså förefinnes i paragrafen, synes höra
undanröjas genom en omarbetning af stadgandet i ena eller andra riktningen.

34 §.

Lagrådet:

Tillämpningen af det under 2 upptagna stadgandet är inskränkt till
det fall att framställningen från den främmande staten inkommer efter
det utlämning för annat brott redan ägt rum. Medgifvande, hvarom nu är
fråga, toide emellertid böra få lämnas jämväl i sammanhang med själfva
utlämningsbeslutet. Någon jämkning i stadgandets affattning är fördenskull
önsklig.

35 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna § torde icke vara af beskaffenhet att böra upptagas
i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 31 januari 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för j ustitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena
lagrådets genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden
den 3Cmaj 1912 inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag

angående utlämning av förbrytare.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden: »I

fråga om 4 § av förslaget hava lagrådets flesta ledamöter hemställt
om sådan jämkning att utlämning icke finge medgivas för förbrytelser,
som enligt svensk rätt vore att hänföra till tryckfrihetsbrott. Det
synes mig tveksamt, huruvida vad till stöd härför anförts innefattar tillräckliga
skäl att inom den svenska utlämningsrätten giva dessa brott en
särställning, som de ej såsom sådana äga inom andra länders utlämnings -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

rätt. Då emellertid bland ifrågavarande brott ingå, utom vissa, som äro
av övervägande politisk art och redan på clen grund undantagna, allenast
sådana, vilka i allmänhet icke i utlämningstraktaterna upptagas såsom
föranledande utlämning, synes någon betänklighet mot en bestämmelse i
den av lagrådet angivna riktning ej föreligga. En sådan bestämmelse,

vilken lämpligen torde böra givas i särskild §, har jag därför ansett

böra insättas i förslaget.

1 eldighet med vad lagrådet hemställt rörande 8 §, torde bestämmelsen
där böra ur förslaget uteslutas.

Vad la grådet anmärkt mot bestämmelsen under 3 i 11 § synes
böra föranleda att densamma gives en i någon mån förändrad avfattning.

I anledning av vad lagrådet hemställt beträffande behandlingen av
utlämningsärenden torde i 17 § böra göras sådan ändring, att hänskjutande
till domstol kommer att äga rum i alla andra fall än dem, då den

häktade erkänner att han är den person, vars utlämning begärts, samt

förklarar att häri intet har att invända mot bifall till utlämningsansökningen.

Vad åter angår lagrådets anmärkning att domstolsförfarandet i utlämningsärenden
bör så ordnas, att dessa i varje fall hänskjuta^ till
högsta domstolens prövning, kan jag ej dela lagrådets mening i denna
punkt. Teoretiskt sett kan visserligen synas anmärkningsvärt, att förslaget
låter domstol få pröva frågan om politiskt brott föreligger eller ej
endast i det fall att invändning i sådant hänseende göres. Men i det
verkliga livet torde väl näppeligen förekomma, att en politisk flykting,
vars utlämnande begäres, ej vid domstol, då frågan kommer dit, gör
anmärkning om att den gärning, varom i ärendet är fråga, är av politisk
beskaffenhet. Möjligen skulle ju, ehuru det är föga sannolikt, kunna tänkas,
att en person, som ej har hjälp av rättskunnigt biträde, av okunnighet
underlåter att göra invändning om det uppgivna brottets politiska beskaffenhet,
och synes därför lagrådets erinringar böra föranleda till sådan ändring i
förslaget, att i varje fall den, vars utlämnande begäres, erhåller hjälp
av lämpligt biträde ej blott inför domstolen utan ock hos Konungens befallningshavande.
Efter sådan ändring samt den ovan omförmälda ändringen
i 17 §, enligt vilken senare oberoende av invändningens beskaffenhet
ärendet vid den häktades bestridande hänskjutes till domstol, torde
risken att frågan om politiskt brott icke skall bliva, oaktat sådant i verkligheten
är för handen, av domstol prövad, vara praktiskt taget utesluten.
Att förlägga behandlingen av samtliga utlämningsärenden, sålunda ej blott
de till några få procent uppgående fallen, i vilka fråga är om politiskt
brott, utan även alla de andra, till högsta domstolen, synes mig därför
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 käft. (Nr 50.) It

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

icke vara av behovet påkallat. En dylik anordning skulle dessutom ofta
medföra eu onödig förlängning av utlämningsförfarandet, desto mera olämplig
som den, vars utlämnande är i fråga, därunder måste sitta häktad.

De anmärkningar i övrigt av huvudsakligen formell natur, som lagrådet
framställt mot vissa av förslagets bestämmelser, hava synts mig
böra föranleda ändringar i dessa delar.

i enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
omarbeta det ifrågavarande förslaget, och hava därvid vissa smärre
redaktionella jämkningar skett.

I anledning av vad lagrådet anmärkt under 3 och 11 §§ om införande
i strafflagen av erinran om den modifikation i gällande regler
angående svensk straffrätt, som förslaget innebär, ävensom av bestämmelse
att villkor, som vid utlämning till Sverige blivit av främmande
stat uppställda, skola vid den utlämnades åtalande och bestraffande här i
riket lända till efterrättelse, har jag jämväl låtit utarbeta förslag till lag
om ändring i 1 kap. strafflagen.»

Föredraganden uppläste härefter det omarbetade förslaget till lag
om utlämning av förbrytare ävensom förslaget till lag om ändring i 1 kap.
strafflagen samt hemställde, att dessa förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till Riksdagen avlåtas nådig proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hjalmar Nyman.

Stockholm 1910. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.