Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4 (Proposition 1915:4)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

N:o 4.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken, till
lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökning slagen
samt till lag angående Kungl. Ma.j:ts högsta domstols
tjänstgöring på avdelningar; given Stockholms slott
den 14 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

l:o) Lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2:o) Lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen; samt
3:o) Lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
avdelningar.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

30 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av
mål, som blivit av hovrätt avdömt.

1 §•

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten
instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till
hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätts
slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så
ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning,
hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till
värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stämningen
ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,
där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

och varder talan mot det beslut i hovratten fullföljd i sammanhang med
klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda
frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §•

Har i brottmål hovrätt, jämte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan överrätt, skall i fråga om tid
för klagan över det utslag vad i 25 kap. 6 § är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

5 §•

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, må ej överklagas,
när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke uppgår
till ettusenfemhundra kronor. Rörer målet jämväl sådant, som ej kan
skattas i penningar, och har utslaget därutinnan gått parten emot, äge
han dock fullfölja talan i målet.

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning
underställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av allmän åklagare eller målsägande, med mindre hans talan avsett
ansvar för brott, vara straffarbete eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden
för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse eller
mistning av ämbete på viss tid.

Allmänt åtal må i mål, som ovan sagts, ej fullföljas av annan än
justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
eller den någon av dem därtill förordnar.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande
eller tilltalad fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat
än ansvar och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del
fråga är enbart om penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
allenast såframt det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej
uppgår till ettusenfemhundra kronor. Har tilltalad fällts till böter eller
vite, som, ensamt eller i förening med vad han tappat i penningar eller
penningars värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller
förment att fullfölja talan mot utslaget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

7 §•

Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas
till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter målets anhängiggörande.

8 §•

Över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat
mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av
fråga, som inverkar på målets utgång, vare dock part berättigad att däremot
fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer
under Konungens prövning.

9 §•

Utslag, varigenom hovrätt i annat mål än sådant, som blivit omedelbart
i hovrätten anhängiggjort, dömt till värjemålsed, må ej överklagas.
Har hovrätt upphävt underrätts beslut, varigenom sådan ed ålagts, däröver
må ej heller klagas.

10 §.

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,
varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas
under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att parten, om
han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade
gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att
överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt beviljat kvarstad eller skingringsförbud eller förordnat
om annan därmed jämförlig åtgärd, och varder det beslut av hovrätten
upphävt, vare ej klagan över hovrättens utslag tillåten.

Har hovrätt eljest meddelat utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 10 §
blivit från underrätt fullföljd, skall i fråga om klagan över det utslag i
tillämpliga delar gälla vad här ovan i 5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens prövning, må ej överklagas.

12 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,
vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,
11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga ruin, att det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans
talan varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd
till talans fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan,
varom nu sagts, endast göras av åklagare, som i 6 § är särskilt nämnd.

Enskild part äge ock i fall, som i första stycket sägs, söka Konungens
tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för honom skulle
hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är.

14 §.

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sågs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan
fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §.

I fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hovrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.
7 § är föreskrivet angående där omförmälda beslut äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad
att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten
meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas till känna, huruvida klagan
skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom besvär, ävensom
i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, och i det senare,
inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klaganden i
övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig parten vad
sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt till fullföljd
eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas
under Konungens prövning.

I mål, däri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, varom nu
är sagt, ofördröjligen genom hovrättens föranstaltande delgivas den häktade,
där det ej blivit för honom muntligen avsagt. -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

Mot hovrättens beslut härutinnan må ej talan föras. Menar parten,
att beslutet grundas å oriktig lagtolkning, äge han dock hos Konungen söka
tillstånd till fullföljd av talan i målet; är frågan om partens rätt till fullföljd
beroende av värdet av vad han i hovrätten tappat, må icke i något
fall till styrkande av det värde ny bevisning hos Konungen förebringas.

18 §.

Vill part utverka sig sådant tillstånd, som i 13 § eller 17 § andra
stycket omförmäles, fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande
talans fullföljande. Om vad parten i sådant avseende har att iakttaga
meddele hovrätten på begäran underrättelse, såsom i 16 § sägs; skall talan
fullföljas genom besvär, varde av hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd
enligt 37 § skall sökas.

19 §.

Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare,
evad han har att söka revision eller att anföra besvär, pliktig att hos Konungens
befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio
kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,
som Konungeu kan komma att tillerkänna hans motpart. Har
i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt belopp, som
nu sagts, gälle det också för de övriga. Aro i målet flera motparter till
den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan
är föreskrivet.

Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål
allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan
tilltalad, som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från
nedsättande av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning
vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt
föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad
fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt lian
iakttager vad för sådant fall stadgas i 22 § eller 36 § första stycket.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna motparten
till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin
talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner
skäl giva tillstånd därtill. Huru ansökan om sådant tillstånd göres, skils
i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å
trettionde dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos
hovrätten anmäla missnöje samt därvid tillika ingiva Konungens befallningshavandes
bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra motparten.

22 §.

Kan part, som anmäler missnöje, icke förete bevis om nedsättning
såväl av stadgad fullföljdsavgift som av föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning, skall han vid sin missnöjesanmälan foga av
Konungens befallningshavande eller underrätten eller häradshövdingen
eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål från Norrbottens eller
Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden i den ort, där
sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han icke äarer tillgång- till
gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle sakna
nödtorftigt uppehälle.

Äro för den myndighet, hos vilken sådant intyg sökes, sökandens
förmögenhetsvillkor icke kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man
att hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas
kunna ske.

23 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med
underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av
sin talan. Erfordras enligt 13 §, 17 § andra stycket eller 20 § andra
stycket Konungens tillstånd till talans fullföljande, varde jämväl angivet,
huru sådant tillstånd enligt 27 eller 28 § skall sökas.

Ej må klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits. Ställer
sig parten vad hovrätten föreskrivit till efterrättelse, må ej heller frågan
om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas under
Konungens prövning.

24 §.

Varder ej missnöje anmält inom föreskriven tid, eller försummar
part att iakttaga något av vad i 21 och 22 §§ i övrigt är föreskrivet,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätte hovrätten ny tid.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja
talan genom besvär.

25 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten före utgången
av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
hovrätten befintliga handlingar i målet.

26 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall
före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, inställa
sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge sökanden överklagade utslaget jämte bevis om
anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i målet, såvitt deras insändande
ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten förda protokoll.

27 §.

Har sökanden vid sin missnöjesanmälan icke fogat bevis om nedsättning
av föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,
skall ansökan om tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas
vid revisionsinlagan.

28 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §
eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom revisionsansökning,
fogas vid revisionsinlagan samt innehålla de skäl, å vilka
ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda
skälen härtill i beslutet angivna.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § omförmäles,
Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad i 27 kap.
6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.

Bifalles ansökningen, skall Konungens beslut härom genom sökandens
försorg delgivas motparten, och skall därvid i tillämpliga delar lända till
efterrättelse vad i 27 kap. 6, 7, 8, 9 och 11 §§ är stadgat i fråga om delgivning
av besvär; dock må vad i 8 § stadgas rörande påföljden av underlåtenhet
att återställa besvärshandlingarna ej tillämpas å beslut, som nu sagts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom föreskriven tid
inställa sig eller ingiva revisionsinlaga eller ansökan, som i 27 eller 28 §
sägs, stånde hovrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.
Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som nyss sagts, avslagen, stånde överklagade utslaget
fast.

31 §.

Har den, som söker revision, underlåtit att ingiva överklagade utslaget
eller bevis om anmält missnöje eller underrättens eller hovrättens
protokoll i målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då
målet företages till avgörande, skall sökanden hava förlorat sin talan.

32 §.

Svaranden skall, där sökanden utan särskilt tillstånd äger fullfölja
talan, inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde dagen från
den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskomina. Erfordras Konungens
tillstånd till talans fullföljande, och har beslut, varigenom sådant tillstånd
meddelats, blivit inom den för ingivande av delgivningsbevis bestämda tid
tillställt svaranden, vare denne pliktig att inställa sig sist å trettionde dagen
från den dag beslutet delgavs honom; har kungörelse angående beslutet
varit införd i allmänna tidningarna, skall svaranden inställa sig senast å
nittionde dagen från sista kungörandet.

Inställer sig svaranden ej inom tid, som nu sagts, have sedan ej rätt
att varda hos Konungen hord, med mindre inom samma tid laga förfall
visas. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv
mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 §.

Vad i 26 kap. 9—14 §§ är stadgat angående mål, som efter vad
till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som genom revisionsansökning dragits under Konungens prövning.

34 §.

Utebliver part, som anmält missnöje, och vill motpart, som inställer
sig inom den för svaromåls avgivande stadgade tid, njuta ersättning för
sin kostnad, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen
efter utgången av den tid.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Konungens
befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna
belopp utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och
hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten
efter ty i 40 § sägs.

Part, som i målet hålles häktad, äge till Konungens befallningshavande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingiva sina besvär; och varde,
där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för
parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag utslaget
eller beslutet delgavs honom.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan
över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsättning av
stadgad fullföjdsavgift, skall vid besvären fogas sådant intyg om fattigdom,
som i 22 § sägs.

Kan klaganden ej heller förete bevis om nedsättning av föreskrivet
belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, skall ansökan om
tillstånd att utan hinder därav få fullfölja talan fogas vid besvären och
vara åtföljd av sådant intyg om fattigdom, som i 22 § föreskrives.

37 §.

Ansökan om sådant tillstånd till talans fullföljande, varom i 13 §
eller 17 § andra stycket förmäles, skall i mål, som fullföljes genom
besvär, fogas vid besvärsskriften samt innehålla de skäl, å vilka ansökningen
grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

Bifaller Konungen ansökan, som i 17 § andra stycket avses, varda
skälen härtill i beslutet angivna.

38 §.

Vad i 25 kap. 10 § är för där avsett fall stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om klagan över utslag, som av hovrätt meddelats;
och gälle i ty fall icke vad här ovan i detta kapitel är stadgat om.
inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingivna, eller försummar klaganden
att inom föreskriven tid ingiva bevis om nedsättning av de i 19 § omförmälda
belopp eller i stället iakttaga vad i 36 § är för särskilda fall
stadgat eller att inom sagda tid ingiva ansökan om tillstånd, som i 37 §
avses, stånde hovrättens utslag eller beslut fast, där ej inom samma tid
visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen,
stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §.

När besvär inkommit, skola från hovrätten infordras därstädes befintliga
handlingar i målet. Är klaganden i målet häktad, skola jämväl felande
protokoll och utslag införskaffas.

41.

Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller
har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i
målet, och är det felande icke hos Konungen tillgängligt, då målet företages
till avgörande, skall klaganden hava förlorat sin talan.

42 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,
eller över annan inlaga, som i målet ingivits till Konungen, skall vad i
27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla. Dock
skola, vid delgivning av besvär, jämväl hovrättens protokoll och utslag i
målet samt de i hovrätten av klaganden ingivna handlingar, över vilka
motparten ej lämnats tillfälle att yttra sig, delgivas honom.

Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, skall,
där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas
motparten.

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrättens slutliga utslag i mål, som omedelbart
i hovrätten anhängiggjorts, eller i sådant hovrättens beslut, som
i 14 § avses, eller varder i annat mål parts ändringssökande i allo eller i
huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen tillika, att parten äger
återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller
avgiften kronan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Menar part, som nedsatt fullfölj dsavgift, att sådan rätteligen ej skolat
av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, hos Konungen
framställa yrkande om avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom
förordnar ock Konungen.

44 §.

Har någon blivit av hovrätt dömd till döden, skall målet, i vad det
honom rörer, underställas Konungens prövning. I ty fall läte hovrätten,
inom en månad från den dag utslaget meddelades, till Konungen insända
hovrättens protokoll och utslag i målet samt övriga därtill hörande handlingar.

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat galle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,
vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §.

Vad i 26 och 27 kapitlen är stadgat i fråga om förhörs anställande
i hovrätt äge motsvarande tillämpning, där i något mål Konungen finner
nödigt, att till vinnande av upplysning rörande viss omständighet förhör
med parterna hålles.

46 §.

Har i mål, som dragits under Konungens prövning, förlikning mellan
parterna träffats, eller varder, efter det part jämlikt 21 § anmält missnöje
med hovrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen
fullföljes, ankomme på Konungen att stadfästa förlikningen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Tillämpning av här givna bestämmelser i mål, avdömda av krigsöverdomstol,
efter ty därom särskilt är stadgat, skall icke äga rum, där
krigsöverdomstolens utslag eller beslut meddelats före den 1 januari 1916.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som
blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tilllämpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslag till Lag em

ändrad lydelse ay 49 och 230 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller
30 kap. 38 § samma balk yrkat ogillande av dom, som eljest bör såsom
laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet
såsom laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes
förordnar.

Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke
må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga
rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd
av talan; visar motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad
eljest gäller om verkställighet av icke laga kraftägande dom lända till
efterättelse.

Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har
i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats
åter till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat
för där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål
av hovrätt meddelats, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om
klagan över hovrätts utslag i mål, som fullföljts genom besvär över underrätts
slutliga utslag, äga motsvarande tillämpning. Stadgandena om skyl -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

dighet att. ingiva underrättens protokoll i målet skola i utsökningsmål
tillämpas ej blott å överexekutors protokoll och utslag utan jämväl å
protokoll, som utmätningsman må hava fört, och skola vid delgivning av
besvär i sådana mål samtliga protokoll och utslag i målet, av vilka motparten
ej tidigare haft del, tillställas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,
av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Åtta veckor varje år skall högsta domstolen arbeta på en avdelning,
tjugunio veckor på tre avdelningar och under den övriga tiden av året
utom övliga jul- och påskferier på två avdelningar.

Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant
finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna
i 3 § påkallas.

3 §•

I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för
måls dragande under Konungens prövning, ankomme det på en särskild
avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och
avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig olika meningar, skall ansökningen
bifallas, såframt två av ledamöterna äro därom ense.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

4 §■

Med undantag, som i 3 § sägs, äro högsta domstolens avdelningar
lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens handläggning hörande
ärenden, vilkas fördelning endast beror av den ordning, vari de
enligt gällande föreskrifter anmälas.

5 §•

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §.

Angående måls handläggning i vissa fåll av högsta domstolens avdelningar
samfällt är särskilt stadgat.

o O

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 §
första stycket angående där omförmälda tjänstgöring å avdelningar skall
dock ej vinna tillämpning före ingången av år 1916, utan skall intill
denna tid gälla vad i lagen den 26 maj 1909 om sådan tjänstgöring är
stadgat,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Skabersjö torsdagen
den 26 november 1914.

N ä r v a rande:

Statsråden Hasselkot,

friherre Beck-Friis,
Stenberg,

Westman.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde:

När jag den 14 maj 1914 i underdånighet anmälde riksdagens skrivelse
den 26 april 1913, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville
taga under omprövning, genom vilka åtgärder den i samma skrivelse anmärkta
långsamheten i högsta domstolens rättsskipning måtte kunna avhjälpas,
samt till riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma med det
förslag, vartill denna prövning kunde föranleda, anförde jag följande:

»Högsta domstolens allt jämt växande arbetsbörda har under de
senaste årtiondena upprepade gånger påkallat lagstiftarens uppmärksamhet.
1 syfte att tillgodose den rättssökande allmänhetens befogade anspråk
på snabbare rättsskipning hava tid efter annan vidtagits åtgärder för vin-,
nande av jämvikt mellan högsta domstolens arbetsprodukt och dess arbetsbörda.
Dessa åtgärder hava dels gått ut på att genom höjning av antalet
ledamöter i domstolen öka den årliga arbetsprodukten, dels haft till ändamål
att minska tillströmningen av mål och ärenden eller annorledes lätta
domstolens arbetsbörda. Ar 1897 ökades sålunda justitierådens antal
från sexton till aderton, 1905 höjdes antalet till tjugoen, och 1909 beBihang
till riksdagens protokoll 191ft. 1 saml. 4 haft. (Nr 4.) 3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stämdes, att högsta domstolen skulle bestå av tjugofyra ledamöter, av
vilka dock tre skulle tagas i anspråk för tjänstgöring i lagi’ådet. Redan
1894 hade kammarrätten gjorts till högsta instans i fattigvårdsmål, och
1901 höjdes den för fullföljd av talan i vissa mål föreskrivna avgiften
eller revisionsskillingen från 100 till 150 kronor, varjämte stadgades förbud
för allmän åklagare att utan justitiekanslerns förordnande fullfölja
ansvarstalan i brottmål. Vidare befriades högsta domstolen 1909 från
den tidsödande laggranskningen, vilken överflyttades å det nyinrättade
lagrådet, ävensom från befattningen med vissa ansökningsärenden och
besvärsmål av administrativ natur.

De sålunda vidtagna åtgärderna hava tvivelsutan verkat i avsedd
riktning, men de hava icke varit tillräckliga för att förhindra, att antalet
i högsta domstolen årligen avgjorda mål väsentligen understigit de under
året inkomna, och att således de oavgjorda (balanserade) målen allt jämt
ökats. Detta missförhållande föranledde Kungl. Maj:t att till 1907
års riksdag framlägga ett förslag till lag om ändring i vissa delar av
80 kap. rättegångsbalken, vilket åsyftade att hejda tillströmningen av
mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande från
150 till 300 kronor, dels genom att från fullföljd utesluta vissa mindre
betydande brottmål och sådana tvistemål, där tvistens föremål uppenbarligen
icke översteg ett visst värde. Denna värdegräns eller s. k.
summa revisibilis var i förslaget satt till 1,000 kronor. Tyvärr vann
detta förslag icke riksdagens bifall. Oaktat högsta domstolen sedermera
befriats från laggranskningen och vissa ansökningsärenden, har domstolens
arbetsbalans, i följd av den fortgående stegringen av antalet
inkommande mål, allt jämt ökats och nu stigit till sådan höjd, att i
över 72 procent av samtliga under år 1913 avgjorda revisionssaker mer
än två år och i över 24 procent mer än tre år hade förflutit mellan
hovrättens och högsta domstolens domar. En sådan långsamhet i rättsskipningen
är, såsom i riksdagens ovan nämnda skrivelse framhålles,
ett så allvarligt missförhållande, att effektiva åtgärder med det snaraste
måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan
även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och
därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades av dåvarande chefen
för justitiedepartementet till ordföranden i den s. k. processkommissionen,
f. d. justitierådet Hellner, med anmodan att avgiva utlåtande rörande de
åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom högsta domstolen
lämpligen kunde ifrågakomma. Sådant utlåtande, åtföljt av ett utkast till

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska utredningar, har nu
inkommit.»

Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda
utlåtande yttrade jag vidare:

»I likhet med justitierådet Hellner håller jag före, att någon ytterligare
ökning av justitierådens antal icke bör ifrågakomma och att utvägen
att anlita tillförordnade bisittare i högsta domstolen ej heller är
att förorda; att det icke är tillrådigt att med nu gällande rättegångsordning
söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens prövning av fullföljda
mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan, eller att återuppliva
förut gällande förbud mot förebringande av ny bevisning i högsta
instans; att återinförande av skyldigheten för tappande part att fullgöra
hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot densamma
icke kan förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär, hos vilken
utmätningsbara tillgångar ej anträffas, att med ed (s. k. manifestationsed)
betyga, att han saknar tillgångar, icke i detta sammanhang bör upptagas
till behandling; att det ej heller låter sig göra att från fullföljd utesluta
sådana mål, i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande
(konforma) domar; att en förändrad instansordning för de s. k. skiftesmålen
skulle medföra så allvarliga olägenheter, att denna utväg icke bör
tillgripas; att avgörande betänkligheter möta mot att befria högsta domstolen
från skyldigheten att avgiva yttranden över nådeansökningar; att
uteslutande av särskilda klasser av mål från prövning i högsta instans
endast i ringa mån lämpligen kan genomföras, t. ex. beträffande vissa
smärre brottmål; samt att en höjning av revisionsskilling^! med hänsyn
till den obenägenhet härför, som inom riksdagen synes vara rådande, svårligen
torde kunna genomföras.

Däremot anser jag på de i utlåtandet anförda skäl möjligt och
nödigt, att en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande avgift stadgas
såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mål,
som fullföljas genom besvär; att det ålägges klagande part såväl i besvärsmål
som i revisionssaker att ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnad,
vid äventyr att hans talans eljes icke upptages till prövning; att rätten
att fullfölja talan i tvister, som uteslutande röra penningar eller penningars
värde, begränsas till sådana fall, då tvistens föremål har ett visst värde,
och att detta värde (summa revisibilis) sättes till ett icke allt för lågt
belopp, exempelvis 1,500 kronor; samt att, för avarbetande av den nuvarande
arbetsbalansen inom högsta domstolen, den tid, under vilken arbete
å s. k. fern-mans-avdelningar må äga rum, väsentligen utsträckes,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utan att dock principen om viktigare måls avgörande pa sju-mans-avdelningar
uppgives. Vissa av de sålunda förordade anordningarna äro visserligen
icke i och för sig önskvärda, men det nuvarande tillståndet medför
så allvarliga olägenheter, att kraftiga åtgärder äro oundgängligen nödiga
för att rättsskipningen skall kunna fylla sin uppgift att inom rimlig tid
förhjälpa en klagande part till hans rätt, och för att icke en hopad arbetsbörda
för högsta domstolens ledamöter skall komma att menligt inverka å
beskaffenheten av de domar, som i högsta instans meddelas, och därigenom
försvaga den auktoritet dessa böra åtnjuta och hittills åtnjutit.

Av de sålunda förordade åtgärderna är den, som går ut på införande
av en summa revisibilis, otvivelaktigt även ur effektivitetens synpunkt
den mest betydelsefulla. Bygges lagstiftningen på principen, att tvister,
som röra sig om mindre belopp, icke böra få dragas under den högsta
instansens prövning, lärer det emellertid, såsom också i riksdagens skrivelse
framhålles, böra öppnas möjlighet för den tappande parten att påkalla
prövning från någon därför lämpad myndighets sida, huruvida icke
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet det bör tillåtas
honom att fullfölja talan mot hovrättens utslag, oaktat tvistens föremål
icke har det värde, som för fullföljd i. allmänhet erfordras. Denna utväg
synes mig böra stå parten öppen, dels när en förnyad prövning av målet
finnes vara av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, dels när
parten tilltror sig kunna visa, att saken för honom har synnerlig betydelse
utöver det särskilda fall, varom rättegången rört sig. Prövningen av frågan,
huruvida med hänsyn till sådana omständigheter tillstånd till fullföljd
av talan bör medgivas, lärer icke kunna anförtros åt mindre kvalificerade
personer än högsta domstolens egna ledamöter. På det att denna uppgift
icke måtte allt för mycket inkräkta på domstolens dyrbara arbetstid, är
det emellertid nödigt, att avgörandet förlägges till en mindre manstark
avdelning av domstolen än den, som, i händelse tillstånd till talans fullföljd
beviljas, har att döma i själva saken. Ur rättssäkerhetens synpunkt
lärer det vara fullt tillräckligt, om en dylik förprövning verkställes av en
tre-mans-avdelning inom högsta domstolen, och om fullföljd medgives, när
två av avdelningens ledamöter äro därom ense.

Samma förfaringssätt bör komma till användning, när part vill
överklaga hovrätts utslag i sådana smärre brottmål, som enligt den
ifrågasatta lagstiftningen i allmänhet icke skola få fullföljas i högsta
instans. En särskild förprövning torde också böra anordnas för sådana
fall, då klaganden på grund av fattigdom icke förmår ställa säkerhet
för motpartens rättegångskostnader men ändock vill fullfölja sin talan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Att för dylika fall alldeles eftergiva den garanti mot förhastade beslut
om fullföljd, som skyldigheten att ställa sådan säkerhet är avsedd att
utgöra, lärer nämligen icke kunna försvaras, då det här icke är fråga
om en skyldighet gent emot det allmänna, utan den ena partens enskilda
intresse står emot den andres. Och a andra sidan skulle det innebära
en hårdhet mot den medellöse, om han skulle vara ovillkorligen avskuren
från rätten att fullfölja talan, därför att han icke är i stånd att säkerställa
den kostnadsersättning, som kan bliva motparten tillerkänd, därest
ändringssökandet lämnas utan avseende. Även om, mot förmodan, förslaget
om införande av en summa revisibilis icke skulle vinna riksdagens
bifall, lärer det alltså bliva nödigt att för vissa fall underkasta frågan
om parts rätt att fullfölja talan mot hovrätts utslag en förberedande
prövning från högsta domstolens sida.

Detta kan emellertid icke ske utan en grundlagsändring, varigenom
åt högsta domstolen överlämnas att i mål, som enligt allmän
lag icke utan Konungens tillstånd må fullföljas i högsta instans, pröva
och avgöra ansökningar om sådant tillstånd. Då arbetsbalansen inom
högsta domstolen, såsom i det föregående framhållits, nått en oroväckande
höjd och för varje år, som går, allt mera ökas, ligger det synnerlig
vikt uppå att de nödiga grundlagsändringarna antagas såsom vilande
redan vid innevarande års andra lagtima riksdag, på det att den tilltänkta
reformen måtte kunna genomföras under nästkommande år. Förslag till
sådana grundlagsändringar lärer alltså böra omedelbart underställas riksdagens
prövning. Godkännes detta förslag, bör hinder icke möta att för
1915 års riksdag framlägga ett fullständigt av lagrådet granskat förslag till
erforderliga ändringar i rättegångsbalken och utsökningslagen samt den
särskilda lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar. Det
utkast till sådana lagändringar, som av processkommisionen utarbetats,
torde, ehuru detsamma icke varit föremål för slutlig handläggning inom
departementet och ej heller undergått granskning i lagrådet, lämna
riksdagen erforderlig ledning för bedömande, huruvida de principer, pa
vilka utkastet är byggt, lämpligen böra läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.»

Det förslag till ändrad lydelse av §§ 18 och 22 regeringsformen, varom
på min hemställan nådig proposition till riksdagen avläts, blev avriksdagens
konstitutionsutskott tillstyrkt i dess utlåtande n:r 7 och av riksdagens
båda kamrar antaget den 4 juli 1914.

Inom justitiedepartementet hava sedermera på grundvalen av de vid
justitierådet Hellners utlåtande fogade lagutkast utarbetats

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

1) Förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken;

2) Förslag till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 SS utsöknhms lagen;

3) förslag till lag angående Kungl. Majrts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar.

I sammanhang med dessa lagförslag har jag att underställa Eders
Kungl. Maj:ts prövning:

4) Förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober
1914 om krigsd om stolar och rättegången därstädes.

De viktigaste bland de lagändringar, som sålunda av mig föreslagits
i syfte att minska högsta domstolens arbetsbörda eller ''öka dess arbetsprodukt,
äro följande:

l:o) Rätten att fullfölja, talan i mål, som av hovrätt avgjorts i andra
instans och som uteslutande röra penningar eller penningars värde, begränsas
till sådana fall, dä värdet av vad parten i hovrätten tappat överstiger
ett visst belopp (summa revisibilis, revisionssumman), som föreslagits till
1,500 kronor.

Vid föredragning i statsrådet den 6 oktober 1905 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 30'' kap.
rättegångsbalken — i det följande kallat 1905 års förslag — yttrade dåvarande
departementschefen rörande denna fråga bl. a. följande:

»Då det gäller att uppdraga gränslinjen mellan till fullföljd berättigade
och därifrån uteslutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som
röra rättigheter, vilka huvudsakligen äga annat än förmögenhetsrättsligt
värde,, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt
anspråk gällande. Till dessa mål höra till exempel sådana, vari fråga är om
äktenskaps upplösning, om av äktenskap härflytande icke enbart förmögenhetsrättsliga
rättigheter och skyldigheter, om härstamning, om omyndighet.

Beträffande andra civila mål, vilka, såsom det i förslaget uttryckes,
röra penningar eller något, som kan till visst värde i penningar sättas, torde
det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det,
inskränka parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskilt
torde detta gälla, om man, såsom i förslaget avses, icke utsträcker förbudet
mot fullföljd av talan i civila mål till andra än sådana, i vilka, med
hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde
knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet av
vad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vidkännas
i revisionsskilling samt till gäldande av egna och motpartens ofta
betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

företrädesvis drabba i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade parter,
torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hovrätten, ofta
måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed förenade
kostnaderna, hans rikare motpart, om han tappat, icke har samma
anledning att låta nöja sig med hovrättens dom. Förbudet skulle således
snarast vara ägnat att utjämna förhållandet genom att beröva den rikare
ett faktiskt företräde.»

Då lagförslaget år 1907 förelädes riksdagen, fann emellertid dess
lagutskott (utlåtande n:r 70, s. 10) införandet av en summa revisibilis icke
överensstämma med den uppfattning rörande parters rättighet att fullfölja
sin talan till högsta instans, som hos landets befolkning allmänt gjorde
sig gällande. Det kunde svårligen förnekas — menade utskottet — att
man, endast om verkliga, tungt vägande skäl gjorde sådant oundgängligen
nödvändigt, kunde anses försvarad med att använda ett medel, vilket så
lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Utskottet hölle således före,
att denna åtgärd endast i sista hand borde anlitas, och utskottet ansåge
icke uteslutet, att andra lika verksamma medel kunde erbjuda sig till frågans
lösning. Det borde sålunda bland annat tagas under övervägande,
om man icke skulle kunna från rätten till fullföljd i högsta domstolen
utesluta vissa klasser av mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla
medborgare och sålunda icke kunna anses innebära, att olika medborgare
av lagen behandlades olika.

I sitt utlåtande i anledning av 1913 års riksdagsskrivelse yttrade
justitierådet Hellner angående införandet av en summa revisibilis bl. a.
följande:

»Motviljan mot denna utvägs anlitande har i huvudsak grundats på
den uppfattning, att densamma skulle stå i strid mot grundsatsen om likhet
inför lagen. För min del kan jag ej finna annat än att denna anmärkning
skulle i minst lika hög grad träffa metoden att från fullföljd
utesluta vissa klasser av mål, i varje fall om man skulle följa exemplen
från utlandet. Jämför t. ex. tyska processlagstiftningens föreskrift rörande
mål mellan husbönder och tjänare, arbetsgivare och arbetare. Uteslutande
av vissa klasser av mål skulle tillika medföra den faran, att enhetligheten
i rättsskipningen beträffande de uteslutna klasserna bleve äventyrad.
Av denna orsak har man också i Österrike och Ungern, varest
liksom i Tyskland vissa klasser av mål, oberoende av värdet, gå till enmansdoinstolar
i första instans, ej velat utesluta dessa mål från fullföljd
till högsta instans, oaktat eljest systemet är så inrättat, att mål, som börja
i enmansdomstolarne, stanna i en mellaninstans.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

För övrigt kan emot den traditionella svenska uppfattningen, att alla
mål, även de obetydliga, böra äga lika rätt att komma under högsta instansens
prövning, framhållas en annan tankegång, som framträder i främmande
lagstiftning, nämligen att allmänheten icke bör lockas att i obetydliga
tvister ådraga sig dryga processkostnader genom högre instansers
anlitande. Aven denna tanke har sitt berättigande, och så har även en
synpunkt, som nyligen i en tidningsuppsats framhållits av en särskilt med
uppfattningen inom arbetarekretsar förtrogen advokat, nämligen att den
ekonomiskt svage ofta avhålles från att söka rättvisa genom process mot
en ekonomiskt starkare, emedan han saknar utväg att bära kostnaderna för
en genom alla instanser utdragen process.

Det kan således ej förnekas, att det finnes skäl även för systemet
att göra rättigheten att anlita högre instanser beroende av tvistemålets
värde. Men hur än vägandet av skälen för och emot må utfalla, har
situationen uppenbarligen blivit den, att rättsskipningen här i landet befinner
sig i ett nödläge, som gör anlitandet av ifrågavarande utväg oundgängligt.
»

I vad som sålunda anförts till förmån för införandet av en summa
revisibilis kan jag till fullo instämma. Enligt min uppfattning innebär
en dylik åtgärd ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten,
att därigenom skulle åstadkommas, att för ett mycket stort antal mål blott
två instanser skulle bliva tillåtna i stället för nuvarande trenne. Det måste
betecknas såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från
statens sida till långvarigt processande, när det, såsom för närvarande är
fallet, tillåtes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför
tre olika myndigheter, vilka alla hava att pröva målet i hela dess vidd och
avgiva sitt utlåtande om vad som är rätt mellan parterna. Det naturliga
synes vara, att staten tillhandahåller den rättssökande två väl organiserade
domstolar, och att det göres till regel, att när ett mål genomlupit dem,
tvisten därmed också är definitivt avgjord. Huru en blivande rättegångsreform
hos oss kan komma att lösa de ytterst invecklade problem, som äro förbundna
med genomförande av en sådan princip, är för närvarande omöjligt
att förutse. För min del hyser jag den uppfattningen, att då en av jämförelsevis
få högt kvalificerade domare bestående högsta instans måste anses
behövlig såsom vårdare av rättsenheten i landet, det vore principiellt riktigt
att inskränka denna högsta domstols uppgift sålunda, att inför densamma
endast finge dragas tvistiga rättsfrågor, medan vid den andra instansens
fastställande av sakläget finge bero. Denna åsikt har också tidigare
uttalats, särskilt av en ledamot av högsta domstolen vid behandlingen
av 1905 års förslag. Emellertid är jag på denna punkt, såsom framgår

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uv den av mig i egenskap av justitieombudsman till 1912 års riksdag avlåtna
framställningen i ämnet, av samma mening, som redan den 6 oktober
1905 uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet, nämligen
att en reform i denna riktning ej låter sig genomföras utan i sammanhang
med en fullständig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre instanserna.
Justitierådet Hellner har också i sitt utlåtande med beklagande konstaterat,
att det icke kan anses tillrådligt att med nuvarande gestaltning av rättegången
i första och andra instans slå in på denna väg. I anslutning härtill har jag
ock i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 maj detta år förklarat mig
icke kunna tillstyrka att med nu gällande rättegångsordning söka införliva
grundsatsen, att högsta domstolens prövning av fullföljda mål skulle begränsas
till att gälla själva rättsfrågan. Om alltså denna åtgärd tills vidare måste undanskjutas,
tror jag å andra sidan, att när den tid kommer, då densamma kan genomföras,
den icke ensam skall visa sig tillräcklig för att nedbringa vår högsta
domstols arbetsbörda till sådant omfång, att domstolens medlemstal kan hållas
inom så snäva gränser, som ur olika synpunkter måste anses önskvärt, utan
att det skall befinnas nödigt att därjämte bland de av hovrätterna i andra instans
avgjorda målen företaga en betydande gallring, gående ut på att
från vidare fullföljd utesluta sådana mål, vilkas avskärande ur det allmännas
synpunkt är förenat med de minsta betänkligheterna. Lyckas man utfinna
lämpliga regler, efter vilka en dylik utgallring av mål kan på ett effektivt,
sätt genomföras, lärer man alltså icke av hänsyn till en blivande rättegångsreform
behöva låta med deras upptagande i lagstiftningen anstå.

Med min ovan angivna uppfattning av den högsta instansens främsta
uppgift — att vara en vårdare av rättsenheten inom landet — skulle jag anse
synnerligen betänkligt att, i enlighet med vad i 1907 års lagutskotts nyss
citerade yttrande antyddes såsom önskvärt, från fullföljd avskära vissa
klasser av mål. Följden av en sådan åtgärd skulle ju bliva, att på de
sålunda avskurna rättsområdena de lägre instanserna kommc att sakna ledning
av högsta domstolens rättsskipning. Det vore således att befara,
att. inom de olika hovrättsområdena en olika praxis kunde komma att utbilda
sig, en farhåga, som på sina håll i utlandet, där liknande regler gälla,
visat sig allt för befogad. Vida mindre olägenheter äro förenade med den
anordning, enligt, vilken i fråga om förmögen hetsrättsliga mål gränsen för
fullföljdsrätten dragés med hänsyn till sakens ekonomiska värde. En bestämmelse,
varigenom mål under ett, visst värde uteslutas från fullföljd,
äger givetvis ett stolt, principiellt företräde ur den synpunkten, att vissa
områden av den positiva rätten icke därigenom undandragas den högsta instansens
arbetsområde. Samma rättsfrågor, som den ena gången förekomma
i ett mål rörande ett ringare värde, förekomma den andra gången i en proBiltang
till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

cess med ett stort ekonomiskt värde till föremål. Skulle undantagsvis ett

m o

allmänt intresse anses kräva, att någon viktig rättsfråga i en tvist angående
ett belopp under summa revisibilis dragés under högsta domstolems prövning,
kan det genom en undantagsbestämmelse i lagen sörjas för att möjlighet
därtill öppnas genom dispens i det särskilda fallet. Utgår man ifrån
att den högsta instansen har en uppgift, som går vida utöver den att skipa
rätt i det enskilda fall, som föreligger till bedömande, och att det för den
allmänna rättsordningen är av vikt, att blott ett begränsat antal mål blivafullföljda
till densamma, synes det mig vara obestridligt, att mål angående
ringa ekonomiska värden äro de, som bäst lämpa sig att bliva uteslutna
från fullföljd.

Aven ur en annan synpunkt har jag kommit till samma resultat.
Om det, som man ofta ser uttalat, förhåller sig så, att de smärre processerna
vanligen drivas av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste
det särskilt i dylika mål för parterna vara ett behov att få ett skyndsamt
avgörande av tvisten. Rätten att fullfölja talan till tredje instans blir eljest
lätt ett tveeggat svärd, som kan bereda både den klagande och hans motpart
skada icke blott genom de ökade kostnaderna utan även och framför allt
därigenom, att den i hovrätten vinnande parten — vilken i det stora flertalet
fall ju enligt statistikens utvisning också blir vinnande i högsta domstolen
— får lida genom dröjsmålet att komma till sin rätt. Om det är
en stoi- samhällsuppgift att genom en högsta rättsskipande myndighet vaka
över lagens enhetliga tillämpning, men det å andra sidan för den enskilde
parten i allmänhet måste betecknas snarare som en tyngande börda än
som en värdefull rättighet att utföra sin talan inför denna myndighet,
så synes det mig dubbelt lämpligt, att denna börda lägges på dem, som
tvista om högre värden, för den händelse dessa äro de i ekonomiskt
avseende mest bärkraftiga. Skulle det åter förhålla sig icke på det sätt
jag ovan antagit, utan i stället så, att det just är ekonomiskt bärkraftiga
personer, som äro i stånd att genom alla instanser driva processer om
obetydliga belopp, och det kanske mot fattiga motparter, ja, då äga visserligen
icke de nu anförda synpunkterna tillämpning, åtminstone icke på den
palt, som klagar i högsta domstolen, men då förlorar å andra sidan invändningen
om summa revisibilis såsom äventyrande likheten inför lagen
mellan den fattige och, den rike allt berättigande. Säkert är, att när det
i 1905 års förslag ifrågasattes att belägga mål med en progressiv fullföljdsa-vgift
i viss analogi med stämpelskatten på bouppteckningar och vissa andra
handlingar, förslaget möttes bland annat av invändningen, att en dylik anordning
skulle vara obillig ur den synpunkten, att parts förmåga att bära
en högre revisionsskilling icke kunde anses vara större, därför att tvisten

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

rörde sig om ett högre värde. Det riktiga synes mig vara att icke fästa
allt för mycket avseende vid dylika individuella och subjektiva synpunkter,
utan söka anordna fullföljdsrätten efter objektiva principer på sådant sätt,
som för det allmänna befinnes vara ändamålsenligast.

Beloppet av summa revisibilis hade i 1907 års förslag satts till 1,000
kronor. Justitierådet Hellner har i sitt utlåtande föreslagit, att beloppet
måtte bestämmas till 1,500 kronor. Denna siffra har också upptagits i
föreliggande förslag, och får jag till stöd härför åberopa de i justitierådet
Hellners utlåtande återgivna statistiska beräkningarna, av vilka torde framgå,
att revisionssumman icke kan sättas lägre, om en effektiv begränsning av
fullföljdsrätten därigenom skall kunna vinnas. Av en vid utlåtandet fogad
tabell kan jämväl inhämtas, att de s. k. fattigmålen, d. v. s. sådana mål,
som på grund av sökandens fattigdom fullföljas utan erläggande av revisionsskilling,
icke i avsevärt högre grad än andra mål skulle genom de
föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis hava blivit uteslutna från
fullföljd. Bland de under 1913 avgjorda revisionsmål, som icke skulle fått
fullföljas, utgjorde nämligen fattigmålen 15,8 procent, bland dem, i vilka
fullföljdsrätt fortfarande skulle varit medgiven, 14,3 procent. Av hela antalet
revisionsmål folio 40 procent under summa revisibilis; motsvarande
procent av fattigmålen var endast oväsentligt högre, nämligen 42.

Jag delar också den i ovanberörda utlåtande uttalade meningen, att
om en summa revisibilis införes, giltig anledning saknas att utesluta densamma
från tillämpning i jordatvister. Det må vara sant, att en uppskattning
av tvisteföremålets värde i dylika mål ofta är förenad med svårighet.
Därav följer emellertid endast, att de icke kunna avskäras från fullföljd,
så vida det icke står fast, att det värde tvisten gäller ej överstiger 1,500
kronor, men står detta fast. kan jag icke inse, huru den omständighet, att
målet angår fast egendom, skulle kunna grunda något anspråk att oberoende
av dennas värde få fullfölja detsamma i högsta instans.

2:o) Frän fullföljd uteslutas av hovrätt, i andra instans avdömda
smärre brottmål, * nämligen sådana, som angå brott, för vilka icke svårare
sträf än fängelse kan ädömas. Har tilltalad dömts till fängelse, äger han
dock alltid klaga däröver.

Vad ovan anförts om det betänkliga i att från fullföljd utesluta vissa
klasser av mål — nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna
helt undandragas högsta domstolens rättsskipning — äger endast i mindre
mån giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det år i sådana mål endast
sällan, som tvivelaktiga rättsfrågor föreligga till bedömande; i allmänhet
gäller det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således
domareuppgifter, vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans

Kungi, Maj:ts nåd. proposition nr 4.

handhava. Erfarenheten visar, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelsevis
sällan bliva ändrade.

1907 års förslag intog härutinnan den ståndpunkten, att rätten till
fullföljd alltid var beroende av den latitud, inom vilken straff för brottet
kunde ådömas. Detta gällde likaväl, då den tilltalade ville överklaga hovrättens
utslag, som då åklagaren eller målsägande!! var missnöjd med detsamma.
Fullföljdsrätten ställde sig dock olika i dessa båda fall. I det
sistnämnda skulle talan endast få fullföljas, om den avsåg ansvar för brott,
som i lagen var belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning. Den
tilltalade däremot skulle äga fullfölja sin talan, även om han blivit sakfälld
för brott, därå fängelse eller mistning av ämbete på viss tid kunnat
följa; huruvida han i det särskilda fallet blivit dömd till sådant straff eller
allenast till böter, saknade betydelse för frågan om hans rätt att fullfölja
talan mot utslaget. Detta motiverades bl. a. därmed, att vid brott,
i vilkas straffskala jämte böter inginge fängelse eller straffarbete, vanligen
i den allmänna föreställningen häftade något särskilt vanhedrande, varför
det icke borde betagas en person, som dömts, låt vara till böter, för sådant
mera vanhedrande brott, den möjlighet att visa sig saklös, som kunde ligga
i rätten att till tredje instans fullfölja sin talan. Nämnda synpunkt kan
icke frånkännas berättigande i fråga om brott av den grövre beskaffenhet,
att de kunna bestraffas med straffarbete — exempelvis bedrägeribrott —
men den torde näppeligen äga giltighet, när i straffskalan icke ingår svårare
straff än fängelse. En närmare granskning av de till högsta domstolen
fullföljda mål, i vilka tilltalad klagat över honom ådömda böter, giver vid
handen, att ett stort antal av dem just avser sådana brott, för vilka straffsatsen
är fängelse eller böter. Hit höra flertalet ärekränknings mål, mål
angående ansvar för ringare misshandel (S. L. 14:is), för egenmäktigt förfarande,
djurplågeri in. fl. Dessa mål kunna knappast sägas vara av den
betydelse, att det kan anses möta någon större betänklighet att avskära
dem från fullföljd. Skulle det i något särskilt fåll finnas vara av vikt för
enhet i rättsskipningen, att ett sådant mål dragés under högsta domstolens
prövning, öppna de föreslagna bestämmelserna om dispens möjlighet därtill.
Vid nu anförda förhållanden och då en begränsning av den tilltalades
fullföljdsrätt på sätt ovan antytts otvivelaktigt komme att ej oväsentligt
minska högsta domstolens arbetsbörda — under 1913 avgjordes i
högsta domstolen ej mindre än omkring 50 mål och under första halvåret
1914 närmare 30 mål, i vilka tilltalad klagade över böter ådömda för
sådana brott — har jag ansett, att ej heller den tilltalade bör äga rätt att
överklaga hovrätts utslag i andra brottmål än sådana, som enligt 1907 års
förslag skulle fått fullföljas av allmän åklagare eller målsägande. För

Kangl. Maj:U nåd. proposition nr 4.

sådana fall, då den tilltalade blivit dömd till fängelse eller till mistning
av ämbete på viss tid, har dock rätt till fullföljd av talan mot hovrättens
utslag under alla förhållanden ansetts böra medgivas honom.

1907 års förslag avsåg icke krigsrättsmål. Frågan om inskränkning
i rätten att i sådana mål fullfölja talan i högsta instans ansågs då böra
lösas i sammanhang med frågan om förändrad organisation av krigsdomstolarna.
Sedan en reform av dessa domstolar vid innevarande års riksdag
blivit genomförd och krigshovrätten därigenom erhållit sådan sammansättning,
att densamma måste anses lämna lika goda garantier för en
tillfredsställande behandling av de dit fullföljda målen som någon av de
allmänna hovrätterna, torde icke längre finnas anledning att medgiva oinskränkt
fullföljdsrätt mot krigshovrättens utslag. Jag har därför i ett särskilt
förslag till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 upptagit en bestämmelse,
varigenom bland annat de föreslagna inskränkningarna i rätten
att fullfölja talan mot allmän hovrätts utslag i brottmål göras tillämpliga
å mål, som i andra instans avdömts av krigshovrätten.

3:o) Erläggandet av en mot den nuvarande revisionsskillingen svarande
avgift göres till villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i
vissa mai, som fullföljas genom besvär.

Då högsta domstolen år 1907 avgav yttrande i anledning av ifrågasatt
inrättande av en regeringsrätt, förordades en lagändring av ovan angivna
innebörd av åtskilliga bland domstolens ledamöter. Att undantag: borde
göras för en tilltalad, som dömts till ansvar och ville få frågan om sin
straffskuld dragen under högsta domstolens prövning, var dock allas uppfattning;
somliga ansågo, att avgift ej heller i andra fall borde krävas av
en i brottmål tilltalad.

I fråga om skälen för nu ifrågavarande lagändring anför justitierådet
Hellner i sitt utlåtande följande:

»Gällande bestämmelser om skyldighet att nedsätta revisionsskilling
lida obestridligen realiter sett av en viss inkonsekvens, i det att många
mål, som till sin natur äro rena tvistemål, fullföljas till Kungl. Maj:t i
besvärsväg och sålunda gå fria från revisionsskilling. Härpå kunna givas
exempel av flerfaldig art. Många slag av tvistemål hava dels genom
praxis, dels på grund av speciella lagbestämmelser kommit att anhängiggöras
genom ansökning i stället för stämning, och för dessa mål gäller
som regel — från vilken dock vissa undantag finnas — att de fullföljas
i besvärsväg. I andra fall hava mål, som anhängiggöras genom stämning,
enligt gammal praxis fullföljts i samma ordning som brottmål,

Kanal. Majds nåd. proposition nr 4.

oaktat de i själva verket äro av rent civil natur, t. ex. mål om skillnad
i äktenskap, om skillnad till säng och säte. Vidare förekommer det, att
tvistemål, som anhängiggöras genom stämning, på grund av speciell lagbestämmelse
fullföljas i besvärsväg. Se t. ex. lag ang. vård av enskildes
skogar den 24 juli 1903, § 4. Och slutligen är det ej sällsynt
att i skadeersättningsmål, som till sin natur äro rena tvistemål, ett ansvarsyrkande
kastas in endast i syfte att få målet att gå besvärsvägen
i stället för vadevägen. Exempel härpå hava i synnerhet förekommit i
tvister om avverkningsrätt till skog.

I flertalet av dessa fall kan man säga, att friheten från skyldigheten
att erlägga revisionsskilling beror uteslutande av behovet att hava
ett rent formellt, lätt konstaterat kännetecken på de mål, i vilka detta
prestandum är erforderligt för rätten att fullfölja talan.

Mycket nära dessa mål stå sådana, uti vilka någon, som lidit skada
genom annans brottsliga gärning, yrkar ersättning för skadan, men av
en eller annan anledning icke yrkar ansvar, eller i vilka den, som för
brottslig gärning blivit dömd till ansvar och skadestånd, hos Kungl.
Maj:t fullföljer talan allenast i avseende å skadeståndet. Någon anledning,
varför i dylika mål skadeståndsfrågan skulle få prövas hos Kungl.
Maj: t på billigare vilkor än en rent civil skadeståndsfråga, synes ej
förefinnas.

Annorlunda lio-ger nog saken, då en i brottmål tilltalad vill
bliva befriad från ådömt ansvar. Här komma andra synpunkter till,
som kräva beaktande, och det vore utan tvivel obilligt att, i den mån
klagan hos Kungl. Maj:t över ådömt ansvar över huvud anses böra medgivas,
försvåra dess begagnande genom krav på revisionsskilling. Däremot
torde ingen betänklighet möta att belägga fullföljd av målsägandetalan
med en rättegångsavgift.

Vad angår rena ansökningsärenden, uti vilka ingen motpart finnes,
eller en klagan, som går ut på att en bestämmelse av processuell karaktär
blivit oriktigt tillämpad, kan det väl ej förbises, att en påtaglig
åtskillnad finnes mellan dylika besvärsmål och de här ovan först berörda,
men det är likvisst svårt att finna någon rationell grund, varför man ej
åven i dessa mål skulle söka avhålla parter från att anlita högsta instansen
utan fullgiltig anledning, om man blott sörjer för att ej det
uppställda villkoret av ett prestandum verkar absolut hindrande för den, som
är för fattig att fullgöra detsamma. Samma synpunkt synes kunna
göras gällande beträffande besvär i utsökningsprocessen, med undantag
för de fall, då överexekutor dömt någon till böter eller till utgivande
av vite.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

O 1

Öl

Det vill därför synas, som om grundad anledning skulle finnas att
införa en mot revisionsskillingen svarande avgift uti besvärsmål i allmänhet,
samt att ingen orsak finnes att göra undantag för andra än för
den, som i egenskap av allmän åklagare fullföljer talan i brottmål, samt
för den, vilken yrkar ändring i avseende å ådömt ansvar, varförutom
givetvis kronan bör vara fri från dylik avgift liksom från revisionsskilling.
»

I det sålunda anförda kan jag till alla delar instämma och vill
därutöver endast framhålla, att införande av en fullföljd savgift för målsågandetalan
är av behovet påkallad även ur den synpunkten, att eljest
en målsägande lätteligen skulle kunna eludera de bestämmelser, som föreslagits
i syfte att från fullföljd avskära mindre brottmål, genom att framkasta
ett anspråk på skadestånd överstigande revisionssumman. Risken
att för dylika fall få vidkännas en fullfölj dsavgift motsvarande revisionsskillingen
bör vara i hög grad ägnad att väcka eftertanke, huruvida tillräckliga
skäl för fullföljd av talan äro för handen.

4:o) Klagande part såväl i besvärsmål som revisionsmål skall hava
skyldighet att deponera visst belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,
som högsta domstolen kan komma att tillerkänna hans motpart.

Till stöd härför anföres i justitierådet Hellners utlåtande:

»Då nya lagberedningen år 1892 i sitt förslag till lag angående fullföljd
av talan mot allmän domstols utslag hemställde om borttagande av
skyldigheten för klagande part att ställa borgen för kostnad och skada,
föreslog beredningen i stället, att vid ansökan om revision sökanden skulle
utom revisionsskillingen nedsätta visst belopp ''till säkerhet för den kostnadsersättning,
Konungen kan komma att tilldöma sökandens motpart’.
Detta förslag upptogs icke i 1901 års proposition av det skäl, att det
ansågs ägnat att över hövan försvåra talans fullföljd.

Det torde från mer än en synpunkt kunna påstås, att denna tankegång
utmärktes av allt för stor välvilja mot den part, som ville klaga.
1734 års lag gick ut ifrån att den, som hade en domstols dom för sig,
skulle skyddas mot äventyret att ådragas nya processkostnader utan säkerhet,
för gottgörelse, och stadgade därför en ovillkorlig skyldighet för den
klagande att ställa borgen för kostnad och skada. Kunde han ej anskaffa
sådan borgen, fick han ej heller klaga. Då nu borgenssystemet på goda
grunder avskaffades, emedan det dels sjunkit ned till en i verkligheten
alltför ofta värdelös formalitet, dels ock visade sig ofta medföra, att mål
på grund av formella brister vid borgensställandet blevo deserta, var det
dock ingen nödvändig konsekvens att göra den omkastning i tankegången,
att den, som ville klaga, skulle äga rätt därtill, oberoende av om han

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

därigenom vållade sin motpart en oförtjänt förlust. Men oavsett omtanken
om motpartens rätt, har erfarenheten visat, att det från rättsskipningens
synpunkt i allmänhet är oklokt att eftergiva krav, som äro ägnade
att avhålla parter från att obetänksamt giva sig in på rättegångens utdragande
till nya instanser.

Om man, utgående från sistnämnda synpunkt, söker utvägar att
förmå tappande parter till betänksamhet i fråga om rättegångens förlängande,
synes en förpliktelse att deponera visst belopp till säkerhet
för motparts rättegångskostnad vara synnerligen lämplig att komma i
åtanke. Medlet har ju den förtjänsten, att det ej ådrager den klagande
parten någon obefogad utgift, även om han förlorar sin fullföljda talan,
men, samtidigt som det ger en berättigad trygghet mot förlust åt motparten,
nödgar det den klagande att på förhand taga i betraktande kostnaderna
av sakens fullföljande. Av nu anförda skäl lämpar sig medlet
lika väl för besvärsmål som för revisionssaker, och det borde ej finnas
någon anledning att i detta fåll göra undantag för tilltalad, som yrkar
befrielse från ådömt ansvar, förutsatt att han har enskild motpart samt
ej är häktad. Den, som är häktad, befinner sig i en ställning, som ansetts
medföra, att han ej bör i förväg betungas med någon som helst
utgift för sin försvarstalans utförande. Den, som ej har enskild motpart,
behöver ej ställa någon säkerhet av det skäl, att allmän åklagare aldrig
tillerkännes förklaringskostnad. Men i övrigt lärer enskild förklarande,
som yrkar ersättning för sin förklaringskostnad, städse bliva tillerkänd
sådan, liksom förklarande i civila besvärsmål, och därmed är också tillräckligt
skäl för handen att förplikta den klagande att trygga hans rätt
till ersättningens utbekommande. Kronan samt allmän åklagare, som å
tjänstens vägnar fullföljer talan, böra givetvis vara fria från ifrågavarande
skyldighet liksom från revisionsskilling.

Det återstår att taga hänsyn till de fall, då klaganden av fattigdom
år urståndsatt att anskaffa kontanta penningar. Såsom redan är nämnt,
stadgade 1734 års lag, att borgen för kostnad och skada ovillkorligt skulle
presteras. Det låter sig ej förbises, att en ovillkorlig fordran på deponerande
av penningar skulle innebära ett skärpande, som under vissa förhållanden
kunde bliva obilligt. Men å andra sidan kräver hänsyn till
motparten, att den, som på förhand förklarar sig ur stånd att gottgöra
honom kostnaderna för processens förlängande, icke beredes tillfälle att
vålla honom sådana kostnader, utan att det verkligen finnes en välgrundad
anledning att draga målet inför högre instans. Det kan ju för
övrigt hända, att även motparten befinner sig i sådana omständigheter,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 33

att han ej förmår bara kostnaden för rättegångens förande i högsta
instansen.

Härtill kommer en annan omständighet att beakta. För den, som
på grund av fattigdom befrias från alla prestanda, finnes intet som helst
moment, som kan avhålla honom från att begagna den frestande utvägen
att genom talans fullföljande till sista instans fördröja ett slutligt, för
honom ofördelaktigt avgörande. Det är också ett välkänt faktum, att inga
parter äro så benägna att fullfölja sina mål genom alla instanser som
just de, vilka gå fattigvägen. Statistiken visar, att av de revisionssaker,
som årligen inkomma till högsta domstolen, omkring 15 procent äro fattigmål,
d. v. s. sådana, i vilka klaganden söker befrielse från revisionsskillingen
genom företeende av sådant intyg om fattigdom, som i 30
kap. 16 § rättegångsbalken är föreskrivet. Och trots den erinran, som
den 13 juni 1008 utsändes till de myndigheter, vilka hava att utfärda
dylika intyg om medellöshet, är det otvivelaktigt, att en klagande utan
svårighet kan förskaffa sig sådant intyg. A en annan sida visar statistiken
också, att av de revisionsmål, som gå fattigvägen, ett mindre antal
bliva ändrade i högsta domstolen än av dem, för vilka revisionsskilling
erlägges. Av de 94 under år 1913 avgjorda revisionsaker, i vilka befrielse
från revisionsskilling ägt rum på grund av klagandens fattigdom, ändrades
hovrättens utslag allenast i 9 mål, d. v. s. i cirka 10 procent, under
det att i de med revisionsskilling fullföljda målen 21 procent blevo
ändrade.

För att bespara högsta domstolen ett onödigt och gagnlöst arbete
synes det därför önskvärt att, i likhet med vad som i allmänhet sker i
främmande länder, en förprövning av målet anordnas med syfte att från
fullföljd utestänga sådana mål, i vilka klagan sker i uppenbart syfte att
förhala det slutliga avgörandet. Det kunde ifrågasättas att utsträcka
denna förprövning även till de fall, då revisionsskilling ej bliver nedsatt.
Men det kan ej nekas, att det finns skäl att visa mindre stränghet i kravet
på presterande av revisionsskilling än på kostnadsersättning åt motparten,
och å andra sidan kan det antagas, att ändamålet vinnes, även om
förprövningen inskränkes till de fall, då klaganden vill bliva fri från att
nedsätta bägge beloppen.»

Skyldigheten för klagande part att säkerställa motpartens anspråk
på kostnadsersättning är även enligt min mening ett tjänligt medel att
avhålla från obefogad fullföljd av talan. Särskilt gäller detta i fråga
om sådana mål, där part är befriad från erläggande av fullföljdsavgift,
vare sig på grund av fattigdom eller därför att han klagar över honom
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 4 käft. (iVr 4.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ådömt ansvar. I båda dessa fall giver erfarenheten vid handen, att talan
ofta obetänksamt fullföljes.

Det måste betecknas såsom en falsk humanitet att i så stor utsträckning,
som hos oss är fallet, bereda missnöjd part tillfälle att i högre
instans — processa på kredit. I allmänhet bör det för en part, som vill
klaga, vara vida bättre att från början tvingas till allvarlig eftertanke, huruvida
utsikten att vinna ändring svarar mot kostnadsrisken. Såsom skyldigheten
att på förhand deponera ersättningsbeloppet enligt förslaget är
anordnad, kan ej heller mot densamma invändas, att den fattige därigenom
skulle obehörigen hindras att komma till sin rätt. Visserligen skulle en klagande,
som företer bevis, att han icke är i stånd att gentemot vederpart en
fullgöra den ersättningsskyldighet, som kan komma att ådömas honom, icke
utan vidare vinna befrielse från kostnadsbeloppets deponerande. Men så
snart han har någon utsikt att i högsta domstolen vinna bifall till sin
talan, äger han enligt förslaget hos högsta domstolens dispensavdelning
utverka sig tillstånd att utan dylik deposition fullfölja målet.

Ifrågavarande nedsättningsskyldighet är icke ett lika effektivt medel
att avhålla den med hovrättens dom missnöjde från att fullfölja talan mot
domen endast i syfte att draga ut på tiden med dess verkställighet, som
den ifrågasatta skyldigheten att fullgöra hovrätts dom skulle hava varit.
Då sådan skyldighet av skäl, som i justitierådet Hellners utlåtande anförts,
icke kunnat stadgas, kan emellertid åliggandet att deponera kostnadsersättning
i viss mån ersätta densamma. I varje fall utgör nämnda åliggande
ett mera effektivt medel i berörda avseende än risken att fällas till
böter för rättegångsmissbruk.

I jämförelse med 1907 års förslag att höja revisionsskillingen till
300 kronor torde det nu framlagda förslaget om skyldighet för klagande
part att erlägga fullföljdsavgift med 150 kronor och deponera kostnadsersättning
till samma belopp äga företräde icke blott ur synpunkten, att
det icke, såsom förstnämnda förslag, skulle komma att fördyra processens
fullföljande i högsta instans, utan även ur effektivitetens synpunkt. 1907
års förslag kände endast en grad av medellöshet: den, som icke kunde
gälda revisionsskillingens belopp, 300 kronor, behövde icke betala något
alls. En dylik bestämmelse skulle givetvis haft till följd, att antalet personer,
som på grund av fattigdom måst befrias från revisionsskillings erläggande,
skulle hava i avsevärd grad ökats. För dem bland dessa, som
hade kunnat erlägga 150 kronor, skulle det från fullföljd avhållande moment,
som skyldigheten att erlägga en dylik avgift är avsedd att utgöra,
icke vidare hava förefunnits; beträffande dem skulle alltså revisionsskillingens
höjning direkt hava motverkat det avsedda ändamålet. I motsats

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

härtill känner det nu framlagda förslaget två grader av medellöshet: den,
som kan erlägga 150 kronor men icke 300 kronor, blir, såsom i det följande
skall närmare utvecklas, visserligen fri från fullföljdsavgiften, men
måste deponera förstnämnda belopp till säkerhet för motpartens anspråk
på ersättning för rättegångskostnad; endast den, som icke förmår anskaffa
ens 150 kronor, har möjlighet att vinna befrielse från alla ekonomiska
prestanda.

5:o) För avarbetande av den nuvarande balansen inom högsta domstolen
utsträckes den tid, under vilken domstolen må arbeta ä avdelningar,
bestående av endast fem ledamöter, till högsta möjliga antal arbetsveckor.

Justitierådet Hellner yttrade rörande denna fråga i sitt utlåtande
följande:

»Löneregleringskommittén har i sitt år 1910 avgivna betänkande
rörande reglering av löneförhållandena vid Kungl. Maj:ts nedre justitierevision
varit inne på tanken att vinna en större arbetsprodukt inom
högsta domstolen genom ett utsträckande av arbetet på femman savdelningar.
I § 22 regeringsformen stadgas, att uti högsta domstolen ringare
mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, när alla
fyra äro om beslutet ense, samt att över viktigare saker minst sju skola
döma. Löneregleringskommittén ifrågasatte, att den sistberörda föreskriften
skulle upphävas och sålunda även andra än »ringare mål» få avgöras
av endast fem ledamöter. Skulle så ej kunna ske, ansåg kommittén det
dock önskvärt, att uppdelningen i »ringare mål» och» viktigare saker» bleve
föremål för närmare skärskådande. Syftet var uppenbarligen att genom
ett närmare bestämmande av begreppet »viktigare saker» ökad möjlighet
skulle vinnas för måls avgörande på femmansavdelning.

Vid behandling inom högsta domstolen av ifrågavarande förslag av
löneregleringskommittén upplystes, att enligt den praxis, som utvecklat
sig inom högsta domstolen, till viktigare saker egentligen endast räknades
mål, som innebure tillämpning av grundlagarna, lagförklaringsärenden samt
mål angående ådömande av livsstraff eller livstids straffarbete. Det vore
alltså ingalunda gränsen mellan viktigare saker och ringare mål, som för
närvarande vore bestämmande för högsta domstolens uppfattning i fråga
om vilka mål lämpligen borde anförtros åt en femmansavdelning. Man
sökte ordna arbetet så, att på femmansavdelning komme att föredragas
endast de minst viktiga målen. Mot en väsentlig utsträckning av arbetet
på femmansavdelning, på sätt löneregleringskommittén ifrågasatt, uttalade
sig högsta domstolen enhälligt, under åberopande huvudsakligen av de
skäl, att det för beredande av nödig auktoritet åt högsta instansens domar
vore av betydelse, att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej

Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 4.

sattes så lågt som till fem, samt att det ur rättsenhetens synpunkt vore
av vikt, att ledamöterna icke i än större omfattning än hittills splittrades
på olika avdelningar.

Betydelsen av de av högsta domstolen anförda skälen är påtaglig.
Men den närvarande situationen är i själva verket så bekymmersam, att
man nödgas taga i närmare skärskådande alla tänkbara utvägar att komma
ur densamma lör att sedermera utvälja dem, som synes erbjuda de minsta
olägenheterna. Jag har därför under bistånd av ett par av högsta domstolens
härutinnan mest erfarna ledamöter uppgjort en beräkning över
huru stort antal arbetsveckor man med nuvarande ledamotsantal skulle
kunna vinna genom utsträckning av arbetet å femmansavdelning. Det har
därvid visat sig, att det icke låter sig göra att få fram resultatet endast
genom att dela med fem det antal arbetsveckor, som alla ledamöter tillsammans
för närvarande prestera. Härtill samverka åtskilliga omständigheter.
De s. k. suppleantveckorna, vilka äro avsedda för bearbetande av
cirkulanter och under vilka ledamöterna endast i nödfall tjänstgöra på
arbetsrummet, måste för varje ledamot någorlunda jämnt fördelas under
året. Till följd därav kan aldrig hela antalet ledamöter indelas till samtidig
tjänstgöring, och detta medför i sin tur, att tjänstgöringen aldrig
kan samtidigt äga rum på mera än tre avdelningar, även om dessa endast
besättas med vardera fem ledamöter. Då alltså hela antalet tillgängliga
arbetsveckor måste disponeras på tre avdelningar, och då tillika ledamöternas
semester icke skäligen kan förläggas till annan tid på året än sommaren,
blir följden den, att det tillgängliga antalet arbetsveckor ej kan
fullt utnyttjas på femmansavdelningar. Till följd av nu antydda förhållanden
blir det högsta antal arbetsveckor, som vid konsekvent genomförande
av femledamotsystemet kan uppnås, 125 stycken, vilket betecknar
en vinst av 22 veckor.

Undersöker man löneregleringskommitténs andra alternativ, eller att
femmanstjänstgöringen skulle anlitas i så stor utsträckning som möjligt,
dock med bibehållande av principen om viktigare sakers avgörande av
minst sju man, samt med tillämpning härav inskränker sjumanstjänstgöringen
till l:sta rummet samt låter 2:dra och 3:dje rummen besättas med
femmansavdelningar, blir resultatet ett sammanlagt antal av 115 arbetsveckor
eller alltså en vinst av 12 veckor.»

Vid behandlingen i riksdagens andra kammare den 14 mars 1913 av
lagutskottets ovanberörda utlåtande framhöllo flera talare önskvärdheten
av en ändrad arbetsfördelning i högsta domstolen. Man gjorde sålunda
gällande, att en väsentligt ökad arbetsprodukt borde kunna vinnas genom
att, i stället för den nuvarande tjänstgöringen på sju man savdelningar, i

Kungl. Majdss nåd. proposition nr 4.

sä stor utsträckning som möjligt genomföra tjänstgöring å avdelningar
om blott fem ledamöter. De talare, som förordade en sådan anordning,
tänkte sig, att man därigenom skulle kunna undgå att införa bestämmelser
om summa revisibilis. För min del är jag livligt övertygad, att dylika
bestämmelser äro oundgängligen nödiga, om man för framtiden skall
kunna förhindra en anhopning av mål inom högsta domstolen. Jag delar
också de betänkligheter, som upprepade gånger inom högsta domstolen
framhållits mot en utsträckt användning av femmansavdelningar. Den
nuvarande situationen är emellertid så allvarsam, att man icke lärer
kunna undgå att tillgripa detta medel för avarbetande av den nuvarande
arbetsbalansen. För detta ändamål finner jag en sådan anordning vara
att föredraga framför den från visst håll förordade utvägen att förordna
e. o. bisittare i högsta domstolen. Hittills har det tyvärr städse visat sig,
att de anordningar, som vidtagits för avarbetande av den förefintliga
arbetsbalansen och som avsett att vara provisoriska, snart nog måst göras
permanenta på grund av den ökade tillströmningen av mål. Det skulle
med fog kunna befaras, att man finge göra samma erfarenhet, om e. o.-systemet en gång bleve infört i högsta domstolen. Då hela vårt rättegångsväsende
lider av den stora utsträckning, i vilken e. o. arbetskrafter
anlitas i de lägre instanserna, kan jag för min del icke vara med om att
ens provisoriskt låta detta system vinna insteg i högsta instans. Om det
mot förmodan framdeles skulle visa sig nödigt att för mötande av den
årliga tillströmningen av mål behålla de femmansavdelningar, som nu
inrättas för en tillfällig uppgift, vore detta dock mindre beklagligt än ett
permanent anlitande av extra bisittare i högsta domstolen.

I valet mellan dessa båda system för avarbetande av den nuvarande
arbetsbalansen tala även andra synpunkter till förmån för det av mig
föreslagna. Båda systemen äro förenade med ökade kostnader för statsverket.
Med det av mig förordade, som innebär ett utnyttjande till det
yttersta av högsta domstolens nuvarande arbetskrafter, skulle dock dessa
kostnader komma att inskränka sig till vad som erfordras för nödig
förstärkning av nedre justitierevisionens arbetskrafter. Med det andra
systemet skulle härtill komma den avsevärda kostnaden för avlönande
av tillförordnade justitieråd. I sådant avseende är att märka, att om
e. o. bisittare komme att deltaga i avgörandet av mål inom högsta
domstolen, det icke skulle kunna ifrågakomma att besätta någon avdelning
med mindre än sju ledamöter. Redan för uppnåendet av samma antal
arbetsveckor, som med den av mig föreslagna utsträckta användningen
av femmansavdelningar står att vinna., skulle med upprätthållande av kra -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vet på varje avdelnings besättande med sju ledamöter krävas icke mindre
ån fyra t. f. justitieråd.

En mycket beaktansvärd synpunkt är vidare den, att anskaffandet
av de nya arbetskrafterna säkerligen skulle bliva förenat med synnerligen
stora svårigheter. Och även om det verkligen skulle visa sig möjligt att
förvärva det erforderliga antalet till uppdraget fullt skickade personer, så
skulle ju de lägre domstolsinstanserna, från vilka flertalet vikarier givetvis
måste tagas, blott ytterligare komma att lida därigenom, att de berövades
sina dugligaste ledamöter. Ville man med hjälp av e. o. bisittare åstadkomma
en mera väsentlig förstärkning av högsta domstolen, måste detta
dessutom medföra, att ett avsevärt antal nya revisionssekreterare behövde
på en gång förordnas. Detta skulle hava till följd — förutom sänkandet
av medelnivån i nedre justitierevisionen — att hovrätterna, därifrån rekryteringen
av nämnda ämbetsverk så gott som undantagslöst äger rum,
skulle i ett slag berövas motsvarande antal av sina mest uppövade adjungerade
ledamöter.

Står det alltså fast, att bland de organisatoriska åtgärder för avarbetande
av högsta domstolens arbetsbalans, som kunna ifrågakomma,
en utsträckt tjänstgöring på femmansavdelningar är den, som väcker de
minsta betänkligheterna, återstår att avgöra, hur långt en sådan femmanstjänstgöring
kan utsträckas. I mitt yttrande i statsrådet den 14 maj
1914 gav jag uttryck åt den uppfattningen, att principen om viktigare
måls avgörande av sju ledamöter icke bör uppgivas, och ifrågasatte därför
icke någon ändring i regeringsformens bestämmelse därom, att över
»viktigare saker» minst sju skola döma. Det högsta antal arbetsveckor,
vartill man med fasthållande av nämnda princip kan komma, utgör,
såsom justitierådet Hellner framhållit, 115, oberäknat den tjänstgöring
på domstolens dispensavdelning, som av de nu föreslagna stadgandena
skulle bliva en följd. Med denna anordning blir det möjligt att indela
sju justitieråd till tjänstgöring å första rummet, där de s. k. viktigare
sakerna förekomma. I regeln torde emellertid de två ledamöter,
som icke äro behövliga vid handläggning av vanliga mål, icke komma
att tjänstgöra för att upprätthålla sjumansavdelningens numerär utan
i stället anlitas antingen som suppleanter vid inträffande laga förfall
för ledamot å femmansavdelning eller ock till tjänstgöring å dispensavdelningen,
vars arbetstid ej kan på förhand noggrant bestämmas
utan måste bero på antalet inlöpande dispensansökningar. I stort sett
kan man alltså säga, att med detta förslag högsta domstolens indelning å
femmansavdelningar är genomförd så långt, 6om detta kan hava betydelse
för arbetsproduktens kvantitet.

Kungl. Majtia nåd. proposition nr 4.

Utöver de betänkligheter, som i allmänhet kunna åberopas mot måls
avgörande i högsta instans av så få domare som fem, kan mot det av
mig framlagda förslaget förväntas den anmärkningen, att genom detsamma
de enskilda domstolsledamöternas personliga arbetsbörda måste anses hava
blivit väsentligt ökad, ehuru det ur flera synpunkter varit önskvärt, om
den i stället kunnat något minskas. Det är uppenbart, att i samma mån
som ett färre antal ledamöter deltaga i målens avgörande, det arbete med
kontrolläsning, författnings- och litteraturstudier m. m., som tidigare kunnat
fördelas på ett större antal ledamöter, nu kommer att tynga varje
enskild ledamot vida mer än förut. Dessutom går ju den nu föreslagna
lagstiftningen ut på att från fullföljd avskära mål av enklare beskaffenhet,
vilket måste hava till följd, att de återstående målen i genomsnitt komma
att kräva mera arbete, än de fullföljda målen förut gjort. Särskilt måste
det i detta avseende bliva märkbart, att de smärre brottmålen i regel
komma att stanna i hovrätten, då dessa i högsta domstolen krävt en avsevärd
tid till föredragning, men blott ringa hemarbete för de enskilda
justitieråden. Härtill kominer en annan omständighet. Vid arbete å
sju man savdelningar är det i allmänhet icke ens i händelse av laga förfall
för två ledamöter nödigt, att något av de justitieråd, som vid denna tid
ägna sig åt hemarbete, rycker in som suppleant, enär avdelningen i regel
är domför med fem ledamöter. Det ligger i öppen dag, att suppleanttjänstgöringen
måste bliva väsentligt mera betungande vid ett genomförande
av det av mig föreslagna systemet med övervägande femmansavdelningar.
Ett sådant offer av högsta domstolens ledamöter kan
icke krävas under annan förutsättning, än att statsmakterna samtidigt
besluta så effektiva åtgärder till minskning av den årliga tillströmningen
av mål, att högsta domstolens ledamöter vid offrets bringande kunna livas
av medvetandet, att detsamma verkligen är ägnat att medföra en varaktig
ljusning i fråga om den nuvarande tryckande arbetsbalansen.

De ovan under l:o) och 2:o) redovisade lagändringarna äro, enligt
vad lydelsen av förslagets 5—12 §§ giver vid handen, icke avsedda att tilllämpas
i andra mål än sådana, i vilka hovrätten dömt såsom andra instans.
Någon inskränkning i fullföljdsrätten beträffande mål, som blivit omedelbart
i hovrätt anltängiggjorda, synes icke böra stadgas och har icke heller i
föregående förslag varit, ifrågasatt. I likhet med vad som för närvarande
gäller om revisionsskilling* erläggande skola däremot de under 3:o) och
4:o) föreslagna nyheterna i fråga om vad klagande part har att iakttaga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vid fullföljd av talan mot hovrätts utslag vinna tillämpning även i sådana mål
och ärenden, med vilka hovrätt såsom första instans har att taga befattning.

Bortsett från dessa mål och från dem, som blivit anhängigg)orda
i krigshovrätten, gives det åtskilliga andra mål, i vilka högsta domstolen
dömer såsom andra instans. Bland dessa intaga skiftesm ålen en särskild ställning.
Det har vid åtskilliga tillfällen varit ifrågasatt att befria högsta domstolen
från befattningen med sådana mål. I likhet med justitierådet Hellner
och på de skäl, som anföras i hans oftanämnda utlåtande sid. 20—22, anser
jag emellertid, att en förändrad instansordning för skiftesmål icke bör genomföras.
Det skulle emellertid kunna ifrågasättas att jämväl för dylika mål
genomföra grundsatsen om skyldighet för klagande part att nedsätta fullfölj
dsavgift och att säkerställa motpartens kostnadsersättning. Att detta
skulle vara ägnat att avhålla från fullföljd och sålunda leda till minskning
av högsta domstolens arbetsbörda, är uppenbart. En dylik utväg torde
dock icke böra tillgripas. Det är endast sällan, som i mål av detta slag kostnadsersättning
tillerkännes klagandens motpart, och skyldigheten att deponera
säkerhet för sådan kostnad skulle därför för vanliga fall framstå såsom en
onödig formalitet. Härtill kommer — och detta skäl talar jämväl mot
införande av fullföljdsavgift i skiftesmål — att det synes betänkligt
att genom att uppställa en fordran på penningdeposition lägga hinder
i vägen för den enskilde att fullfölja talan i mål, som varit föremål för
prövning i allenast en instans och av en domstol, bland vars ledamöter endast
en är lagfaren. Någon ändring i nu gällande, i skiftesstadgan införda bestämmelser
angående fullföljd av talan mot ägodelningsrätts utslag har
alltså icke ifrågasatts.

Lika litet har jag ansett mig böra föreslå någon ändring i sjölagens
stadganden angående fullföljd av talan mot rådstuvurätts utslag i dispaschmäl,
vilka som bekant fullföljas direkt till högsta domstolen. Anledning
härtill har desto mindre förefunits, som dessa mål på grund av sitt ringa
antal icke nämnvärt öka högsta domstolens arbetsbörda.

Betydligt talrikare äro de s. k. stämpelmålen, vilka genom besvär
frän hovrätt dragas under högsta domstolens prövning. När de, såsom
i allmänhet är fallet, i hovrätten anhängiggöras genom ansökan om återfående
av erlagd stämpelavgift eller någon del därav, är denna domstol
första och högsta domstolen sålunda andra instans. Den i förslagets 5 §
stadgade inskränkning i fullfölj ds rätten kan i följd därav icke vinna tilllämpning
i mål av detta slag. Något sakligt skäl, varför de skulle få
fullföljas utan hänsyn till tvisteföremålets värde, torde dock icke kunna
angivas. Frågan om stämpelbeläggningen har nämligen i allmänhet varit
föremål för prövning även i underrätt, ehuru den med dess beslut miss -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

nöjde enligt bestämmelserna i stämpelförordningen icke behöver överklaga
beslutet utan har att genom ansökan påkalla hovrättens prövning av sitt
anspråk. I betraktande härav synes det böra tagas under övervägande,
huruvida icke i anledning av nu föreliggande lagförslag bör framläggas
proposition till riksdagen om sådan ändring i 20 § av förordningen
angående stämpelavgiften den 19 november 1914, att bestämmelserna om
summa revisibilis må vinna tillämpning jämväl i dylika mål. Att den
föreslagna bestämmelsen om skyldighet att nedsätta fn 11 följd savgift skall
tillämpas i mål av detta slag, är en given följd därav, att. densamma, såsom
förut påpekats, är tillämplig, vare sig hovrätten dömt i första eller andra
instans.

Bland de mål, med vilka högsta domstolen har att taga befattning
såsom andra instans, återstår en talrik grupp, om vilka det torde kunna
påstås, att det vore önskvärt, om deras prövning kunde förläggas till annan
myndighet. Jag syftar härvid på de s. k. lösdricarmålen och de med dem
jämförliga målen angående påföljd av tredska mot fångvårdsstyrelse,
vilka fullföljas från Konungens befallningshavande eller polismyndighet
direkt till högsta domstolen. I det betänkande, som ligger till grund för
lao-en angående Kungl. Maj:ts regeringsrätt, framhölls, att en sådan administrativ
högsta domstol vore väl ägnad att handhava tillämpningen av de
i dessa ämnen gällande stadganden. Att dylika mål vid regeringsrättens
inrättande icke förlädes under densamma, berodde, enligt vad av Kungl.
Maj:ts proposition n:r 11 (sid. 43) till 1909 års riksdag inhämtas, därav,
att frågan om ändringar i fattigvårdslagstiftningen och lagen om lösdrivares
behandling då var föremål för utredning av en särskild kommitté. Denna
kommitté har ännu icke avlämnat sitt betänkande, och någon ändring härutinnan
torde därför icke för närvarande böra vidtagas. Framhållas må
för övrigt, att det i betraktande därav, att regeringsrätten under sommarmånaderna
i allmänhet icke sammanträder, torde möta svårigheter
att till denna myndighet hänvisa besvär i lösdrivarmål, vilka måste
skyndsamt prövas, då de i allmänhet anföras av personer, soin äro häktade.
Denna synpunkt har ock varit bestämmande för innevarande års riksdag,
då den avvisade tanken på att till regeringsrätten förlägga prövningen
av besvär över beslut om utvisning ur riket; se lagutskottets utlåtande
n:r 17 och riksdagens skrivelse n:r 223. Vid nu anförda förhållanden har
jag funnit mig förhindrad att framlägga något förslag, åsyftande att befria
högsta domstolen från befattning med lösdrivarmål. Av hänsyn till högsta
domstolens arbetsbörda torde en sådan lagändring ej heller vara
synnerligen påkallad, då dessa mål, även om de äro ganska talrika, icke
lära i någon högre grad taga domstolens arbetstid i anspråk.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

I fråga om de åtgärder till befordrande av en snabbare rättsskipning
i högsta domstolen, som varit ifrågasatta men icke upptagits i föreliggande
förslag och beträffande vilka jag i det föregående icke närmare yttrat mig,
hänvisar jag till justitierådet Hellners (vid Kungl. propositionen till 1914
års riksdag n:r 14 såsom bilaga fogade) utlåtande, i vilket jag i allt
väsentligt kan instämma.

Vid berörda utlåtande fanns fogad en inom processkommissionen utarbetad
grafisk framställning, utvisande antalet inkomna, avgjorda och balanserade
revisions- och besvärsmål i högsta domstolen under åren 1891 —
1912, vilken på ett åskådligt sätt visar arbetsbalansens oerhörda stegring
under de senare åren. Denna framställning har numera fullständigats med
siffrorna för 1913 och torde såsom bilaga få åtfölja detta protokoll. I
övrigt hänvisas till de vid nyssnämnda Kungl. proposition fogade, jämväl
inom processkommissionen utarbetade statistiska utredningarna, vilka belysa
verkan av de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten beträffande
olika slag av mål.

En förutsättning för att man efter ovan under l:o) och 2:o) angivna
grunder skall kunna från fullföljd till högsta domstolen avskära ett mera
betydande antal av de i hovrätterna avgjorda målen är givetvis, att våra
hovrätter äro så organiserade, att man har garanti för att målen där bliva
underkastade en omsorgsfull prövning av därtill fullt kompetenta domare.
Vid granskning i högsta domstolen av 19< >5 års förslag framhöll en ledamot,
att om man skulle utesluta vissa mål från högsta domstolen samt
låta hovrätten för dem utgöra högsta instans, det syntes vara en oeftergivlig
fordran, att man såge till, att hovrätternas sammansättning erbjöde
tillräcklig trygghet för ett verkligt tillfredsställande och under alla omständigheter
mera tillfredsställande avgörande än i underrätterna. Såsom
hovrätterna nu vore sammansatta med ett stort antal vikarier, som saknade
fast anställning, ordentlig avlöning och större erfarenhet, erbjöde hovrätternas
organisation ej den garanti, som krävdes för att låta hovrätten
såsom sista instans avgöra ett betydande antal mål.

Sedan detta yttrades, hava hovrätterna varit föremål för en lönereglering,
som torde få anses hava tillfredsställande sörjt för även vikariernas
avlöning. I syfte att jämväl bereda hovrätternas adjungerade ledamöter
en fastare ställning än den de för närvarande intaga, har inom
justitiedepartementet utarbetats förslag till särskilda bestämmelser, över
vilket yttranden nyligen avgivits av rikets hovrätter. Till frågan om de
åtgärder, som i berörda avseende kunna finnas böra vidtagas, anhåller jag att
framdeles få återkomma.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Efter att sålunda hava redogjort för de principer, som ligga till
grund för den föreslagna lagstiftningen, anförde departementschefen
vidare:

De ändringar i 30 kap. rättegångsbalken, som måste vidtagas, om
rätten till fullföljd av talan i högsta instans skall på nu antydda sätt begränsas,
äro så genomgripande, att endast ett fåtal paragrafer skulle
kunna lämnas orubbade. Vid sådant förhållande har det ansetts lämpligt
att låta förslaget omfatta hela ifrågavarande kapitel. 1—4, 14, 15, 21,
23, 24, 33, 34, 44—46 §§ i förslaget äro emellertid, bortsett från oväsentliga
redaktionella jämkningar, likalydande med motsvarande bestämmelser
i gällande lag (1—3, 5, 9, 10, 12, 14, 15, 21,18, 29—31 §§). Beträffande
förslagets övriga bestämmelser och de skiljaktigheter dessa förete
från motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag må utöver det redan
anförda framhållas följande.

5 §•

Denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående summa revisibilis.
I 1907 års förslag hade motsvarande stadgande (5 §) endast avseende
å vädjade mål. Att beträffande utsökningsmål och andra civila
besvärsmål år 1907 icke föreslogs någon inskränkning i fullföljdsrätten,
motiverades dels därmed, att det skulle hava visat sig vara förenat med
större svårigheter att beträffande dessa mål uppdraga gränser för fullföljdsrätten,
än förhållandet vore i fråga om de egentliga tvistemålen, dels därmed
att de nämnda målen, vilka i jämförelsevis ringa omfattning fullföljdes
till konungen och således icke väsentligt bidroge till högsta domstolens
arbetsbörda, likväl, då de förekomme, merendels skulle erbjuda svårlösta lagtolkningsfrågor.
De sålunda anförda skälen synas mig icke vara övertygande.
Den ojämförligt största delen av de från underrätt till hovrätt fullföljda
civila besvärsmålen angår likasom utsökningsmålen rent förmögenhetsrättsliga
anspråk, och enligt min mening bör grundsatsen om summa revisibilis
med samma fördel kunna användas å dem som å de vädjade målen.
Antagandet, att de civila besvärsmålen icke skulle väsentligt inverka å
högsta domstolens arbetsbörda, torde ej heller hålla streck. Att döma av
de av nedre justitierevisionen avlämnade statistiska uppgifterna rörande
under 1913 av högsta domstolen avgjorda mål, skulle en tillämpning av
de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis å utsökningsmål och
övriga civila besvärsmål under nämnda år hava medfört en besparing för
högsta domstolen av minst tvenne arbetsveckor. Statistiken för 1913 utvisar
jämväl, att medan hovrätternas utslag ändrades i 20 procent av samtliga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

till prövning upptagna revisionsmål, endast 15 procent av de prövade civila
besvärsmålen blevo ändrade. Detta tyder ju icke på att något särskilt
behov skulle föreligga att med hänsyn till de i dylika mål förekommande
frågornas särskilt svåra beskaffenhet trygga möjligheten till obegränsad
fullföljd. Vid nu anförda förhållanden har jag icke funnit anledning föreligga
att från reglerna om summa revisibilis undantaga ifrågavarande
mål, där de äro av beskaffenhet att medgiva en uppskattning i penningar
av det anspråk, varom i målet är fråga. Bestämmelserna i förevarande
paragraf avse alltså alla från underrätt fullföljda tvistemål och civila besvärsmål,
och enligt 10 och 11 §§ skall vad i förevarande paragraf stadgas
äga motsvarande tillämpning å hovrätts utslag i frågor, som jämlikt
16 kap. 3 eller 10 § blivit från underrätt fullföljda. Att samma begränsning
i fullföljdsrätten skall gälla för utsökningsmål, framgår av den föreslagna
230 § utsökningslagen, som i fråga om klagan över hovrätts utslag
i sådana mål hänvisar till stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken.

Det säger sig självt, att bestämmelser rörande summa revisibilis
endast kunna tillämpas på mål angående anspråk av förmöyenhetsrättslig
natur. Dessa hava i den föreslagna lagtexten betecknats såsom mål rörande
»penningar eller sådant, som kan i penningar skattas». Angår ett mål uteslutande
eller till någon del familjerättsliga eller andra rent personl ga
förhållanden, lämnas det oberört av dylika bestämmelser. Däremot är det
för frågan om rätten till fullföljd likgiltigt, om det förmögenhetsrättsliga
anspråket grundar sig på ett familjerättsligt förhållande. Tvistas exempelvis
i ett mål om skillnad till säng och säte uteslutande om storleken av
det belopp deri ena maken skall under skillnadsåret i underhåll utgiva till
den andra, faller målet alltså under bestämmelserna om summa revisibilis.
Likaså måste ett vanligt mål om barntippfostringsbidrag anses röra enbart
penningar, fastän det rättsförhållande, vara underhållsplikten grundas, är
av familjerättslig natur. Har däremot i ett dylikt mål tillika yrkats förklarande
för äkta hustru eller för äkta barn, rörer målet delvis sådant,
som ej kan i penningar skattas, och får enligt paragrafens andra punkt
oberoende av bestämmelserna om summa revisibilis i sin helhet fullföljas,
såvida utslaget i nämnda del gått klaganden emot.

För att rätten till fullföljd av talan skulle vara utesluten uppställdes
i 1907 års förslag såsom förutsättning, att hovrättens utslag, i vad det
gått parten emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde i penningar
skattas. Huruvida detta kan sägas vara fallet, då partens talan
av någon anledning icke upptagits till prövidng, kan möjligen vara tvivel
underkastat. Med hänsyn särskilt därtill, att bestämmelserna om
summa revisibilis i det nu framlagda förslaget utsträckts till besvärsmå -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

len, har därför åt stadgandet ansetts böra givas en något förändrad avfattning i
syfte att tydligare utmärka, att detsamma skall äga tillämpning jämväl i
sådana fall som de nyssnämnda, exempelvis då underrätt förklarat sig
obehörig eller stämningen ogill och hovrätten fastställt detta beslut:
enligt förslagets formulering är fullföljd utesluten, så snart målet rörer
penningar eller penningars värde till belopp understigande summa revisibilis.
Huruvida partens talan av formella skäl icke upptagits till prövning
eller densamma blivit av hovrätten i sak ogillad, blir alltså utan betydelse
för frågan om rätten till fullföljd.

I fråga om uppskattningen av ett omtvistat anspråks penningevärde
företedde 1905 och 1907 års förslag väsentliga olikheter. Enligt
det förra var fullföljd medgiven endast om ändringssökandet angick högre
värde än revisionssumman. På grund av anmärkningar i högsta domstolen
ändrades detta därhän, att talan icke skulle få fullföljas, därest
värdet av v ad parten tappat icke överstege nämnda summa. Härigenom
ville man bland annat vinna den fördelen, att hovrätten redan i samband
med utslaget i målet måtte kunna giva till känna, huruvida målet finge fullföljas
hos konungen. Mot denna fördel ansåg högsta domstolen det väga lätt,
om part undantagsvis skulle fullfölja sin talan i mindre omfattning, än
han gjort den gällande i de lägre instanserna. Det nu föreliggande förslaget
ansluter sig uti ifrågavarande hänseende till 1907 års förslag.

Liksom frågan, huruvida ett mål rörer något, som kan i penningar
skattas eller icke, endast skall bedömas efter domslutet i hovrättens utslag
och ej efter domskälen, så måste även uppskattningen av ett ekonomiskt
tvisteföremåls värde ske uteslutande efter innehållet av hovrättens domslut.
Såsom exempel härpå kan anföras en patenttvist, i vilken fordrats skadestånd
för intrång i patenträtt med belopp understigande summa revisibilis;
då ett uttalande från domstolens sida rörande patentets bestånd eller omfattning
här ingår allenast såsom ett led i domsmotiveringen, får hovrättens
utslag i ett sådant mål enligt förevarande paragraf icke överklagas. Emellertid
bör i ett dylikt fall part, som förmår visa, att talans fullföljande skulle
för honom hava synnerlig betydelse utöver det föreliggande fallet, hava
utsikt att jämlikt 13 § andra stycket erhålla konungens tillstånd att fullfölja
sin talan.

1905 års förslag innehöll i 31 § närmare regler angående sättet för
uppskattningen av tvisteföremålets värde och var i övrigt byggt på den
principen, att part, sota ville klaga, skulle styrka, att värdet uppgick till
revisionssumman (13 §). I 19U7 års förslag voro de nämnda detaljerade
uppskattningsreglerna strukna, och någon föreskrift om skyldighet för part,
som ville klaga, att styrka tvisteföremålets värde fanns ej i förslaget upp -

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

tagen; rätten till fullföljd skulle vara utesluten endast när det var uppenbart,
att värdet av vad parten i hovrätten tappat icke överstege revisionssumman,
och prövningen härav skulle hovrätten, såsom redan nämnt, verkställa
vid utslagets meddelande. Aven på denna punkt överensstämmer
föreliggande förslag med det år 1907 framlagda. Däremot förete förslagen
en viss olikhet i fråga om beteckningen av ett uppskattningsbart tvisteföremål.
Enligt 1907 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis
tillämpas i sådana fall, då fråga vore om penningar eller annat, som
kunde till. viset värde i penningar sättas. Svea hovrätt anförde i sitt yttrande
över 1905 års förslag, som begagnade samma terminologi, att det
exempelvis i tvister om skyldighet att beediga bouppteckning, om åläggande
att såsom bevismedel tillhandahålla viss handling, om klander
av vissa bolagsstämraobeslut o. s. v. ofta nog kunde givas anledning
till tvekan, huruvida det framställda anspråket skulle anses avse sådant,
som kunde till visst värde i penningar skattas, eller ej. För att undanröja
sådan tvekan hava i det nu framlagda förslaget orden »till visst
värde» uteslutits. Det kan ju mången gång vara svårt att uppskatta
en klagande parts ekonomiska intresse i ett mål till visst, till siffran bestämt
belopp, fastän det kan vara alldeles uppenbart, att t viste föremålet
representerar ett ekonomiskt värde, understigande revisionssumman. Där
åter ingen hållpunkt gives för bedömande av frågan, om sakens värde för
klaganden ligger över eller under revisionssumman, bör givetvis, liksom
över huvud i tveksamma fall, rätt till fullföljd medgivas.

Då parts rätt till fullföljd, enligt vad ovan framhållits, skall prövas
redan i hovrättens utslag, ligger det tydligen vikt uppå att upplysning
om sakens värde må kunna erhållas ur protokollen i målet. En inom
justitiedepartementet verkställd undersökning av de under 1913 av
högsta domstolen avgjorda målen har givit vid handen, att dessa i ett
ganska stort antal fall, där utredning angående värdet uppenbarligen
utan större svårighet skulle hava kurmat i de lägre instanserna anskaffas,
i de av revisionssekreterarna avlämnade statistiska uppgifterna betecknats
såsom angående tvisteföremål av okänt värde. Talrika exempel härpå erbjuda
mål angående skyldighet att avflytta från förhyrd lägenhet eller
arrenderad egendom, angående väghållning, gränsutstakning och andra
rättsförhållanden mellan grannar, angående marks återställande i skogbärande
skick m. fl. Sörjes det icke för att i förekommande fall erforderlig utredning
om värdet förebringas, skulle det lätt kunna inträffa, att av två
alldeles likartade och likvärdiga mål, t. ex. angående klander av testamente,
det ena finge fullföljas — enär i målet ej förekommit någon uppgift om
storleken av behållningen i boet och det sålunda icke kunde sägas vara

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uppenbart, att vad parten i hovrätten tappat ej överstege revisionssumman
— det andra icke finge fullföljas, enär utredningen gåve vid handen, att
behållningen utgjorde allenast 1,400 kr. Det vore givetvis att beklaga,
om det på detta sätt skulle kunna komma att bero av en tillfällighet,
huruvida ett mål finge fullföljas eller ej. Dessutom skulle ju
effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna om summa revisibilis i icke
ringa mån äventyras, om utredning rörande sakens värde ej skulle komma
att förebringas i sådana fall, då rätten till fullföljd kan vara beroende
därav. Om de föreslagna bestämmelserna bliva lag, är det emellertid att förvänta,
att domstolar och andra myndigheter, som hava att i första instans
handlägga mål eller ärenden rörande penningar eller sådant, som kan i
penningar skattas, icke skola underlåta att, där så ske kan, i protokollet
göra anteckning om tvisteföremålets värde. Det torde ock utan särskild
föreskrift vara tydligt, att hovrätt i rättegångsmål, som dit fullföljts, jämlikt
26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken äger, för vinnande
av upplysning angående sakens värde, anställa muntligt förhör med
parterna.

Då värdet av vad parten i hovrätten tappat skall vara avgörande,
är det tydligt, att om svaranden vid underrätten uttagit genstämning å
käranden och i hovrätten fullföljt talan beträffande såväl vad han i egenskap
av svarande förpliktats utgiva som vad han såsom genbärande icke
fått sig tillerkänt, dessa båda belopp skola vid uppskattningen sammanläggas.
På samma sätt förhåller det sig, därest svaranden i underrätten
bestritt käromålet men eventuellt yrkat kvittning och i hovrätten fullföljt
talan mot utslaget såväl i fråga om kärandens anspråk som beträffande
sitt eget kvittningsyrkande. Däremot saknas anledning att göra någon
sammanläggning av beloppen, om svaranden vid underrätten medgivit kärandens
anspråk och ichovrätten klagar endast däröver, att hans eget motanspråk
ej bifallits. A andra sidan bör, om tvisten rör ett anspråk på t.
ex. 1,600 kronor, den omständigheten, att vid utdömande av detta belopp
fråndragits ett ostridigt motanspråk på 200 kronor, varom talan alltså icke
i hovrätten fullföljts, ej föranleda därtill, att vad parten i hovrätten tappat
skulle beräknas till allenast 1,400 kronor. Lika litet bör i sådana fall,
då part yrkat åläggande för motparten att utgiva gods eller penningar eller
eljest fullgöra något mot bekommande av någon motprestation, avdrag göras
för dennas värde eller i mål om återgång av köp eller annat avtal hänsyn
tagas därtill, att den tappande parten endast mot återbekommande av vad
han själv utgivit förpliktas att återgälda vad han uppburit. Att vid bedömande
av frågan om rätten till fullföljd i ett vanligt skuldfordringsmål
hänsyn skall tagas jämväl till beloppet av fordrad resp. utdömd ränta, äv

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

uppenbart. I fråga om rättegångskostnad har av skäl, för vilka framdeles
skall redogöras, en motsatt grundsats kommit till uttryck i 7 §.

Vid uppskattning av rätt till avgäld, ränta eller annan dylik förmån,
som icke är till kapitalet bestämd, torde ofta nog tvekan kunna uppstå,
huruvida tvisteföremålets värde skall anses uppgå till summa revisibilis
eller icke. I saknad av positiva stadganden rörande beräkningen av värdet
i dylika fall torde ledning kunna hämtas av de bestämmelser, som i särskilda
författningar finnas meddelade rörande kapitalisering av årligen utgående
förmåner.

Icke sällan kan värdet av ett anspråk ställa sig helt olika, allt efter
som det skall bedömas med hänsyn till den ena eller andra parten. Sålunda
kan ett servitut böra uppskattas till ett helt annat belopp ur fastighetsägarens
än ur den servitutsberättigades synpunkt. Går i ett mål angående
beståndet av en dylik rätt hovrättens utslag emot fastighetsägaren, synes
tvisteföremålets värde böra uppskattas til! ett belopp, motsvarande fastighetens
värdeminskning på grund av servitutets fortbestånd, medan i motsatt
fall servitutets värde för den berättigade bör vara avgörande. Vidare
kunna skilda mål, som till sjmes röra alldeles likartade frågor — t. ex.
ansökningar om lagfart å fastigheter av samma värde — understundom
representera helt olika värden på grund av omständigheterna i de särskilda
fallen. Om en lagfartsansökan avslagits, torde i allmänhet värdet av vad
sökanden tappat icke kunna sättas lägre än den ifrågavarande fastighetens
värde. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att det är uppenbart,
att tvisteföremålet ej kan uppskattas till högre värde, än som motsvarar beloppet
av någon särskild avgift, som lagfartssökanden icke erlagt och som
han enligt sitt förmenande icke är pliktig att erlägga.

6 §

handlar om rätten till fullföljd av talan i brottmål, som av hovrätt avgjorts
i andra instans, och motsvarar således nuvarande 7 §. Beträffande allmän
åklagares fullföljdsrätt innehöll 1905 års förslag bestämmelser, enligt
vilka justitiekansler!! och justitieombudsmannen skulle äga förordna om
fullföljd av talan endast i avseende å ansvar för brott, som i lagen är
belagt med dödsstraff, straffarbete eller avsättning, och endast när synnerliga
skäl därtill förekomme. Vid förslagets granskning ansågo högsta
domstolens flesta ledamöter någon anledning icke förefinnas att göra rubbning
i den rätt att föra talan, som för närvarande tillkommer riksdagens
justitieombudsman. I anledning härav intogs i 1907 års förslag en bestämmelse,
varigenom de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten

Kung1. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

begränsades till att gälla justitiekansler^ Enligt min mening bör man
emellertid icke utan tungt vägande skäl rubba den likställighet mellan
justitiekanslern och justitieombudsmannen, som hittills varit för handen
i avseende å åtalsrätten. Jag har därför funnit mig på denna punkt böra
återgå till 1905 års förslag. Tager man i betraktande, att även den, som
endast visat oskicklighet eller försummelse i ämbete eller tjänst, enligt
25 kap. 17 § strafflagen kan ådömas avsättning, lärer man finna, att en
tillämpning av de föreslagna bestämmelserna icke skulle leda till någon
nämnvärd inskränkning i den rätt att beivra ämbetsbrott, som för närvarande
tillkommer justitieombudsmannen. Med denne ämbetsman har i
det nu framlagda förslaget likställts den militieombudsman, som enligt
det från innevarande års riksdag vilande förslaget till grundlagsändring

o o o ö C

skall komma att tillsättas.

Att i rättegångsbalken upptaga en bestämmelse därom, att allmänt
åtal i de angivna fållen icke får till högsta domstolen fullföljas annat än
»när synnerliga skäl därtill äro», har jag icke ansett lämpligt. En bestämmelse
av detta innehåll torde, om den över huvud är behövlig, hava sin
rätta plats i de för vederbörande åklagare utfärdade instruktionerna.
Lämpligare skulle det hava synts mig vara att för uppnående av den
skärpta granskning av till fullföljd ifrågasatta mål, som med nämnda bestämmelse
torde hava åsyftats, föreskriva skyldighet för justitiekanslern,
justitieombudsmannen och militieombudsinannen att i förekommande fall
själva fullfölja talan i mål, som de anse böra dragas under högsta domstolens
prövning. Då emellertid en dylik skyldighet möjligen skulle kunna
anses bliva över hövan betungande för de ifrågavarande ämbetenas innehavare,
har jag ansett mig böra avstå härifrån och nöjt mig med att
genom en förändrad avfattning av stadgandet antyda önskvärdheten av
att de, när hinder ej möter, själva utföra sin talan i högsta domstolen.

Rörande målsägande# fullföljdsrätt föreslås enahanda stadgande som
i 1907 års förslag. 1 fråga om tilltalad har däremot, såsom redan i det
föregående utvecklats, föreslagits den skärpning av bestämmelserna i 1907
års förslag, att den tilltalade icke skall få överklaga utslag, varigenom han
dömts till böter för brott, i vars straffskala fängelse, men icke straffarbete
eller avsättning ingår.

I fråga om förutsättningarna för fullföljdsrätten föreligger enligt det
nu framlagda förslaget liksom enligt det föregående den skillnad mellan
tilltalad å ena sidan samt åklagare och målsägande å den andra, att
ändringssökandets omfattning är utan betydelse för den tilltalades rätt
till fullföljd; har lian blivit fälld till ansvar för sådant brott, som i föreBihang
till riksdagens protokoll 1915. I saml. 4 käft. (AV 4.) 7

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 4.

varande paragraf angives, eller för annat brott blivit dömd till fängelse,
äger han överklaga utslaget, även om han endast skulle söka ändring i
avseende å honom ådömt skadestånd. För åklagare och målsägande gäller
däremot, att deras talan endast upptages till prövning, om den avser ansvar
för brott av angivet slag. Är detta fallet, äga de emellertid söka
ändring i utslaget i dess helhet, således även i sådana delar av målet, som
icke skulle fått fullföljas, om de varit föremål för särskild rättegång.
Målsägande, som för talan i ansvarsfrågan, äger naturligtvis alltid fullfölja
sitt skadeståndsanspråk.

Enligt 19<»7 års förslag skulle bestämmelserna om summa revisibilis
tillämpas även i brottmål, i den män civila anspråk där förekomme till
bedömande. Vid beräkningen av sakens värde skulle hänsyn jämväl tagas
till böter eller vite, som kunde hava ådömts parten. Det sagda gäller även
enligt det nu framlagda förslaget. Omredigeringen av de i 1907 års förslag
under 4:o) och 5:o) av 6 § upptagna bestämmelserna innebär, bortsett
från höjningen av revisionssuminan, icke någon ändring i sak. För
åklagare hava särskilda bestämmelser i det avseende, varom sista stycket
av förevarande paragraf handlar, ansetts överflödiga, då det utan sådana
lärer vara tydligt, att om den, som i målet uppträtt såsom åklagare i
lägre instans, tillika är målsägande eller (rekonventionsvis) tilltalad, hans
full följdsrätt i dessa egenskaper inäste bedömas enligt de för målsägande
resp. tilltalad givna stadgande!).

I fråga om sättet för uppskattningen av sakens värde böra samma
grundsatser komma till användning, som ovan under 5 § framställts beträffande
civilmål. Så t. ex. skall, därest samma part är på en gång tilltalad
och målsägande, i värdet inräknas såväl vad han i den ena egenskapen
förpliktats utgiva som vad han i den andra icke fått sig tillerkänt.
Likaså är det i detta avseende icke ändringssökandet utan värdet av vad
parten i hovrätten tappat, som är avgörande för hans rätt till fullföljd.
På grund av den fullt genomförda motsvarigheten mellan bestämmelserna
om summa revisibilis i civilmål och i brottmål blir det för frågan om rätt
till fullföljd likgiltigt, om man vill hänföra t. ex. ett mål om barnuppfostringsbidrag
till den ena eller andra kategorien.

cj o o

Har hovrätt utan saklig prövning avvisat parts ändringsyrkande eller
fastställt underrätts utslag, enligt vilket parts talan ej upptagits till prövning,
skall, liksom i fråga om civilmål, full följdsrätten bedömas på samma
sätt, som om ändringsyrkandet i sak ogillats; avgörande är vad själva
malet angått, icke på vilka grunder — materiella eller formella — partens
talan lämnats utan bifall.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

7 §•

Att. vid beräkning av värdet av vad part i hovrätten tappat hänsyn
ej bör få tagas till de belopp, som av parterna å ömse sidor fordrats
såsom ersättning för rättegångskostnaderna, är självklart. Ett motsatt förhållande
skulle innebära en allt för enkel utväg för part, som ville föra ett
mål angående ett ringa värde genom alla instanserna, att genom överdrivna
fordringar på rättegångskostnadsersättning driva upp värdet över revisionssumman.

8 §

återgiver utan saklig ändring innehållet av nuvarande 4 §, i vad denna
handlar om andra återförvisningsbeslut av hovrätt än sådana, som äro en
följd därav, att hovrätten dömt till värjemålsed. Angående edgångsutslag
meddelas bestämmelser i nästföljande paragraf.

9 §•

Bestämmelserna om summa revisibilis i 1905 års förslag voro enligt
motiven (sid. 18) avsedda att tillämpas även i sådana fall, då part dömts
till värjemålsed. Avsåg eden t. ex. ett betygande, att part icke bekommit
vissa varor, för vilka betalning fordrats med belopp understigande
revisionssumman, skulle han alltså icke ägt fullfölja talan mot edgårigsbeslutet.
1 fråga om tilltalad stadgade förslagets 7 §, att denne ägde
fullfölja talan, om han blivit dömd till edgång angående gärning, därå
fängelse eller svårare straff kunde följa. Två justitieråd lämnade förslaget
i denna del utan anmärkning, medan pluraliteten hemställde, att edgångsutslag
städse måtte få överklagas av den part, som ålagts edgång. En
bestämmelse av detta innehåll upptogs också i 1907 års förslag.

Enligt min mening bör tvisteföremålets värde ej utöva något inflytande
på frågan, om fullföljd av talan mot edgångsutslag skall tillåtas
eller ej. Vad angår brottmål, i vilka talan om ansvar föres, ådömes edgång
vanligen endast i fråga om ringare brott, och ett bristande åt eden
torde mycket sällan medföra fängelsestraff. Det synes mig därför icke
heller beträffande brottmål böra ifrågakomma att i detta avseende uppställa
olika regler för olika slag av mål, sä att i vissa talan mot edgångsutslag
skulle få fullföljas, under det att i andra vid hovrättens edgångsbeslut
skulle bero. Om sålunda skäl förefinnas att behandla alla edgångsbeslut,
som av hovrätt i andra instans meddelats, lika i fråga om rätten
till fullföljd, återstår att avgöra, huruvida talan mot dylika beslut bör få

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

fullföljas eller icke. För min del har jag kommit till den övertygelsen,
att den senare lösningen förtjänar företrädet och att alltså hovrätts utslag,
varigenom underrätts edgångsbeslut fastställts eller edgång eljest i mål,
som av hovrätten handlagts i andra instans, blivit part ålagd, icke böra
få överklagas. Om hovrätten funnit det erforderligt att i ett mål använda
det bevismedel, som ligger däri, att part höres på ed angående ett visst
faktum, så grundas i flertalet fall detta beslut icke på en viss mening
om en tvistig rättsfråga, utan på hovrättens uppfattning av en s. k. sakeller
bevisfråga. Även om det, såsom jag ovan utvecklat, icke är tillrådligt
att med nu gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen,
att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i regel skulle begränsas
till att gälla själva rättsfrågan, så torde dock i detta särskilda
— där svensk rätt av ålder intagit den ståndpunkten, att en bevisfråga
utbrutits till särskild behandling och fått särskilt fullföljas genom
instanserna — till försvar för edgångsbeslutens uteslutande från fullföljd
kunna åberopas, att högsta domstolens uppgift mindre är att pröva bevisvärderingen
än att lösa tvistiga rättsfrågor. Härtill kommer, att de
mål, i vilka edgång ådömts, i hög grad fördröjas därigenom, att bevisfrågan
får särskilt fullföljas till högsta instans. Erinras må ock, att edgångsutslagens
avskärande från fullföljd skulle ganska avsevärt bidraga till
minskningen av högsta domstolens arbetsbörda. Under år 1913 fullföljdes
nämligen icke mindre än 41 mål, i vilka hovrätt såsom andra instans dömt
till värjemålsed. Enahanda synpunkter göra sig gällande i fråga om utslag,
varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. För de undantagsfall,
då edgångsbeslutets befogenhet är beroende av någon viktig rättsfrågas
lösning, har tillfälle beretts part att draga frågan därom under högsta
domstolens prövning därigenom, att det i denna paragraf givna förbudet
mot fullföljd inordnats bland dem, från vilka dispens kan erhållas enligt
13 §.

Då tredje stycket av 1 §, enligt vad förarbetena till 1901 års lagstiftning
giva vid handen, blott äger tillämpning i mål, som omedelbart
i hovrätten anhängiggjorts, har den nu föreslagna lagändringen ej föranlett
ändring av nämnda lagrum.

10 §

motsvarar nuvarande 6 §. Det gjorda tillägget inskränker rätten att i
visst fall draga frågan om underrättens behörighet under konungens prövning
till sådana mål, i vilka parten skulle varit berättigad ätt fullfölja talan
i själva saken. Vad sålunda föreslagits är en konsekvens därav, att de i 5
och 6 §§ stadgade inskränkningarna i fullföljdsrätten skola äga tillämpning

5?»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

även i sådana fall, då hovrätt fastställt beslut, varigenom underrätt förklarat
sig obehörig eller stämningen ogill. Tillägget har fått sin plats
i ett särskilt stycke, emedan man i 13 § behövt hänvisa till detsamma.

11 §•

Genom första och andra styckena begränsas rätten att fullfölja talan
mot hovrätts utslag i sådana frågor, som jämlikt 16 kap. 10 § blivit
från underrätt särskilt fullföljda. Stadgandet i första stycket överenstämmer
med gällande lag (8 §). Genom andra stycket hava mål rörande
övriga enligt 16 kap. 10 § till hovrätt fullföljda frågor underkastats de i
5 och 6 §§ föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten. En tillämpning
av där givna bestämmelser å här förutsatta fall torde i stort sett leda till
samma resultat som motsvarande bestämmelser i 1907 års förslag, med
vilka enligt motiven till desamma just åsyftats en dvdik överensstämmelse.
De oväsentliga avvikelserna torde därför icke behöva närmare motiveras.

I överensstämmelse med vad justitierådet Hellner i det vid hans
utlåtande fogade utkastet till lagbestämmelser föreslagit har i tredje
stycket av förevarande paragraf stadgats, att hovrätts utslag i fråga, som
enligt 16 kap. 11 § dit fullföljts, aldrig må överklagas. Enligt gällande
rätt får ej klagan föras över utslag, varigenom hovrätt upphävt underrätts
beslut i fråga om häktning. Men detsamma synes böra gälla, när underrättens
beslut blivit av hovrätten fastställt. För den häktade torde rätten
att överklaga ett sådant utslag hava ringa värde. Även om högsta domstolen
skulle, i strid mot hovrätten, finna, att vid tiden för det överklagade
underrätts- eller hovrättsbeslutet ej förelegat skäl till häktningen, måste
nämligen vid tiden för meddelandet av högsta domstolens utslag i allmänhet
så lång tid hava förflutit från nämnda tidpunkt, att nytt material till
stöd för häktningen kan hava tillkommit; huruvida på grund härav häktningsanledning
föreligger, är naturligtvis icke genom högsta domstolens
beslut avgjort. För övrigt kan rättssäkerheten knappast anses kräva, att
en dylik förberedande åtgärd prövas i flera än två instanser. Därest talan
i själva saken fullföljes i hovrätten, kan ju den tilltalade där ånyo framställa
yrkande att bliva försatt på fri fot. Avslås detta yrkande, äger han
enligt förslagets 14 § föra särskild talan mot hovrättens beslut. Erinras
må ock, att frågor av denna art ofta kräva en vidlyftig och tidsödande
föredragning i högsta domstolen och att därför avskärande av dylika mål,
även om de äro jämförelsevis sällsynta, ingalunda saknar betydelse för
högsta domstolens arbetsbörda. Hovrätts beslut i dit fullföljd fråga angående
någons hämtande till underrätten torde såsom avseende en rent
förberedande åtgärd utan olägenhet kunna uteslutas från rätt till fullföljd.

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 4.

12 §.

En nödvändig konsekvens av stadgandet i 7 § därom, att vid beräkning
av tvisteföremålets värde hänsyn icke får tagas till rättegångskostnad,
torde vara, att det icke heller kan tillåtas part att fullfölja talan
enbart i fråga om rättegångskostnad. Sistnämnda bestämmelse möter icke
desto mindre vissa betänkligheter. Det har understundom och icke utan
fo" klagats över domstolarnas benägenhet att utan fullgiltiga skäl kvitta
rättegångskostnaderna även i mål, där endera parten kan hava helt och
hållet vunnit sin talan i huvudsaken. Att i ett sådant fall förhindra den
vinnande parten att inför högsta domstolen draga frågan om hans rätt till
ersättning för havda kostnader — dessa kunna ju till och med tänkas
hava uppgått till högre belopp än summa revisibilis — skulle måhända
kunna synas innebära ett obehörigt bagatelliserande av den för en tillfredsställande
rättsskipning så ytterst viktiga frågan om rättegångskostnadsersättning.
För att icke alldeles undandraga frågor av denna art högsta
domstolens bedömande i sådana fall, då de kunna äga intresse såsom prejudikat,
har därför i nu föreliggande förslag förbudet mot fullföljd av talan
allenast beträffande rättegångskostnad, i likhet med flertalet av övriga
nu föreslagna inskränkningar i fullföljdsrätten, gjorts dispensabelt. Bestämmelse
härom har influtit i 13 §.

13 §•

Såsom ovan framhållits, liar systemet att från fullföljd avskära mål
under en viss värdegräns därutinnan ett stort principiellt företräde framför
ett avskärande av vissa klasser av mål, att genom det förra systemet
intet rättsområde blir helt och hållet uteslutet från högsta domstolens
rättsskipning. På vissa områden inom den positiva rätten röra sig emellertid
de tvister, soin förekomma, genomgående om så små belopp, att
de så gott som alltid fålla under summa revisibilis. Exempel härpå erbjuda
avbetalningsköp, tjänstehjonslega, sjuk- och pensionsförsäkring in. fl.
Ett undantagslöst tillämpande av bestämmelserna om summa revisibilis
skulle här kunna leda till nästan lika ogynnsamma resultat, som om de nämnda
klasserna av mål vore uteslutna från fullföljd. Men även på rättsområden,
där processer rörande mycket växlande värden förekomma, låter det tänka
sig, att bestämmelserna om summa revisibilis kunde föranleda därtill, att
mål om ytterst viktiga rättsfrågor, vilkas lösning kunnat bliva normgivande
för talrika andra fall, bleve uteslutna från fullföljd till uppenbart men
för enheten i rättsskipningen. Synpunkter av denna art äro i själva ver -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ket mera ägnade att väcka betänkligheter mot införande av bestämmelser
om summa revisibilis än allt talet om olikhet inför lagen och dylikt. Kan
något medel anvisas, som för fall av angiven art öppnar möjlighet till
full följd av talan utan att bryta med grundsatsen om summa revisibilis,
är därmed också den allvarligaste betänkligheten mot att i lagstiftningen
införa nämnda grundsats undanröjd.

En härmed i viss mån besläktad fråga berördes vid behandlingen i
törsta kammaren av 1907 års förslag i ämnet. En talare — lagutskottets
ordförande — framdrog ett rättsfall, i vilket han själv såsom ordförande
i styrelsen för ett skyddshenl haft del. Målet angick återbekommande från
styrelsen av några erlagda elevavgifter till obetydligt belopp, men var med
hänsyn till sina konsekvenser av mycket stor ekonomisk betydelse för en
av styrelsen förvaltad fond. Först i högsta domstolen blev styrelsens ståndpunkt
helt gillad. Hade det för 1907 års riksdag framlagda lagförslaget
varit gällande lag, skulle målet icke kunnat fullföljas till högsta instans.
Det sålunda åberopade fallet erbjuder ett exempel på att mål kunna vara
prejudicerande för endera parten med avseende å ett stort antal närbesläktade
fall, så att, ehuru den föreliggande tvisten rör sig om ett relativt
ringa belopp, dess utgång kan för den klagande parten bliva avgörande
med avseende å belopp, som vida överstiga den i lag fastställda revisionssumman.
Det torde vara lämpligt, att även i dylika fall möjlighet beredes
parten att fullfölja talan i högsta instans.

1913 års lagutskott torde ock hava haft sin uppmärksamhet riktad
på fall av båda de nu angivna slagen. Utskottet framhöll nämligen, att
en begränsning av fullföljdsrätten genom införande av summa revisibilis
borde förbindas med bestämmelser, som öppnade möjlighet för part att
efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet få fullfölja talan
rörande ett värde under summa revisibilis i sådana fall, då avgörandet hade
betydelse utanför den föreliggande saken eller då denna vore av väsentlig
vikt för den klagande parten utöver det förmögenhetsvärde den omedelbart
anginge. Vid föredragning i statsrådet den 14 maj 1914 av det numera
vilande förslaget till grundlagsändringar anslöt jag mig till den av
lagutskottet sålunda uttalade meningen. Berörda förslag gick just ut på
att genom bildande av en tremansavdekling inom högsta domstolen skapa
en lämplig dispensmyndighet för prövning av ansökningar om tillstånd
att i särskilda fall fullfölja talan i högsta domstolen.

Bestämmelserna rörande parts rätt att sålunda hos högsta domstolen
göra ansökan om tillstånd till talans fullföljande hava sin plats i förevarande
paragraf. Likasom enligt justitierådet Hellners lagutkast (11 §)
hava de avseende icke blott å sådana fåll, då fullföljdsrätten är utesluten

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

på grund av stadgandena om summa revisibilis, utan jämväl å sådana
smärre brottmål, i vilka fullföljd av talan till högsta domstolen i regel
icke får äga rum. I föreliggande förslag hava ifrågavarande bestämmelser
utsträckts till att gälla även sådana fall, som omförmälas i 9 §, 10 §
andra stycket, 11 § andra stycket och 12 §. I fråga om skälen härför
hänvisas beträffande 9 och 12 §§ till det under nämnda paragrafer anförda.
För de övriga fallen utgör dispensmöjligheten en given konsekvens därav,
att de ifrågavarande inskränkningarna i fullföljdsrätten allenast innebära
en utvidgad tillämpning av de i 5 och 6 §§ föreslagna stadgandena.

De förutsättningar, under vilka enligt 13 § särskilt tillstånd kan
erhållas till talans fullföljande, äro i förslaget noggrant bestämda. Den
prövning, som högsta domstolens dispensavdelning enligt förevarande paragraf
har att anställa, är icke en prövning så att säga efter omständigheterna.
Ett av de två i paragrafens första och andra stycken upptagna fallen måste
föreligga, för att tillstånd skall kunna meddelas. Såsom av 28 och 37 §§
framgår, måste sökanden också i sin ansökan om dispens angiva, på vilketdera
skälet ansökningen grundas.

Stadgandet i första stycket avser främst att tillgodose ett allmänt
intresse: intresset av enhet i rättsskipningen. Dispensavdelningens uppgift
är ingalunda att ingå i prövning, huruvida det mål, i vilket tillstånd
till fullföljd sökts, är av hovrätten riktigt avdömt. Förutsättning
för tillstånds meddelande föreligger icke heller utan vidare därmed, att avdelningen
finner en lagbestämmelse eller rättsgrundsats vara av hovrätten
oriktigt tillämpad. Endast om målets fullföljande i det särskilda
fallet är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning,
bör tillstånd till talans fullföljande meddelas.

Inom de sålunda av lagen uppdragna gränserna torde det med fullt
förtroende kunna överlåtas åt praxis i högsta domstolen att närmare i detalj
fixera de regler, efter vilka det skall bedömas, huruvida talans fullföljande
må anses vara av synnerlig vikt för rättsskipningens enhet eller
icke. Stadgandets formulering avser icke att giva någon generell regel, huruvida
den omständigheten, att hovrätten avvikit från en av högsta domstolen
tillämpad rättsgrundsats eller lagtolkning, är anledning nog för bifall till
en dispensansökan. Detta beror i hög grad på vikten av den ifrågavarande
rättsgrundsatsen. Det kan dessutom på grund av omständigheterna i det
särskilda fallet befinnas, att detta icke alls är ägnat att tjäna som prejudikat.
Avvikelsen från den åberopade rättsgrundsatsen kan vara mera
skenbar, i det målet av billighetshänsyn avgjorts på sätt, som skett. Enligt
mitt förmenande bör dispensavdelningen vid bedömande av frågan,
om förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga, kunna hämta led -

Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

ning av de principer, som tillämpas i högsta domstolen, när inom någon
av dess dömande avdelningar fråga uppstår om ett måls hänskjutande till
plenum enligt kungl. stadgan den 26 maj 1909.

Att sådan ansökan, varom i första stycket talas, där fråga är om
fullföljd av allmänt åtal, icke får göras av åklagaren i underrätten, är en
naturlig följd därav, att allenast justitiekanslern, justitieombudsmannen och
militieombudsmannen äga besluta om talans fullföljande i högsta instans
i sådana fall, då hovrättens utslag i dit fullföljt mål utan särskilt tillstånd
får överklagas. Hos någon av dessa ämbetsmän har alltså underordnad
åklagare, som anser, att ett mål av ifrågavarande art bör fullföljas till
högsta domstolen, att göra framställning om att tillstånd härtill måtte
utverkas.

Stadgandet i andra stycket har-tydligtvis närmast avseende på summa
revisibilis, men lärer även kunna vinna tillämpning i andra fall. Om
första stycket avser sådana fall, som kunna vara prejudicerande i fråga
om tolkning av ett viktigt lagstadgande eller tillämpning av en annan
viktig rättsgrundsats, så kan andra stycket sägas hava avseende å sådana
mål, som för den tappande parten äro prejudicerande med avseende å
andra likartade fall eller som eljest sträcka sina verkningar vida utöver
det fall, varom dömt blivit. För att ett sökandens utanför målet liggande
ekonomiska intresse skall vinna beaktande, bör detta givetvis representera
ett värde, icke understigande revisionssumman. Att sökandens intresse
skall kunna skattas i penningar, är emellertid icke nödvändigt.

I syfte att förhindra, att dispensansökningar missbrukas till förhalande
av måls slutliga avgörande, har förslag utarbetats till sådan ändring
av 49 § utsökningslagen, att hovrätts utslag skall kunna utan hinder av
dylik ansökan verkställas såsom laga kraftägande dom.

16 och 17 §§.

Tillämpningen av stadgandena om parts rätt. till fullföljd av talan
mot hovrätts utslag och om sättet därför ankommer enligt förslaget i
första hand på hovrätterna, i det att dessa vid meddelande av utslag eller
beslut städse skola pröva, huruvida talan mot detsamma må omedelbart
fullföljas eller icke. Finner hovrätten utslaget eller beslutet vara av beskaffenhet
att kunna överklagas, skall enligt 16 § liksom enligt gällande
lag (11 §) hänvisning till fullföljd av talan lämnas, vare sig fråga är om
ett under rättegången meddelat beslut (förslagets 14 §) eller om ett slutligt
utslag. När hovrätten under rättegången meddelar beslut, som endast
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 höft. (Nr 4.) 8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

i sammanhang med huvudsaken kan överklagas (15 §), erfordras icke något
särskilt tillkännagivande därom. Enligt 17 § skall det däremot åligga
hovrätten att i varje fall, då talan mot ett av densamma meddelat slutligt
utslag enligt de i det föregående meddelade bestämmelserna icke får
fullföljas, uttryckligen giva detta i utslaget till känna. Denna föreskrift
har -sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, då den vinnande parten
vill med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 49 § andra stycket utsökningslagen
söka verkställighet av utslaget. Skälen för förslagets ståndpunkt
härutinnan skola vid nämnda paragraf närmare utvecklas. Att det
lagrum, enligt vilket fullföljd av talan ej må äga rum, skall i utslaget
åberopas, beror därav, att enligt vissa lagrum förbudet mot fullföljd är
ovillkorligt, enligt andra dispensabelt. Genom hänvisningen till visst Jagrum
erhåller alltså parten ledning ‘ för bedömande av frågan, huruvida
han enligt 13 § äger möjlighet att söka konungens tillstånd till talans
fullföljande. Att direkt fästa partens uppmärksamhet på denna möjlighet
har ansetts mindre lämpligt. Bleve denna utväg att draga målet inför
högre myndighets prövning i utslaget påpekad, skulle däri möjligen kunna
anses ligga en uppmuntran att söka dispens. Detta skulle illa överensstämma
med förslagets syfte att allenast för vissa bestämda undantagsfall
öppna en väg till fullföljd, som i allmänhet bör vara stängd.

Om sakens beskaffenhet därtill föranleder, skall den ena parten erhålla
hänvisning enligt 16 §, den andra tillkännagivande enligt 17 §. Har
exempelvis i ett vademål hovrättens utslag gått parten A emot allenast beträffande
ett penningevärde under 1,500 kronor, skall hovrätten i utslaget angiva,
att A jämlikt 5 § ej äger fullfölja talan mot detsamma. Har A vunnit
i huvudsaken men tappat i fråga om rättegångskostnaden, skall utslaget
innehålla, att talan mot detsamma enligt 12 § icke må av honom fullföljas.
Om åter utslaget gått den andra parten B emot beträffande ett
värde, överstigande revisionssumman, eller beträffande något, som ej kan
i penningar skattas, har hovrätten att i utslaget giva till känna vad B har
att iakttaga, om han vill överklaga detsamma.

När talan mot hovrätts utslag skall fullföljas genom revisionsanxökning,
har hovrätten enligt förslaget liksom enligt gällande lag endast att
angiva, huru missnöje skall i hovrätten anmälas; först om och när missnöjesanmälan
göres, behöver parten underl ättas om vad han därutöver har
att iakttaga (22 §). När talan skall fullföljas genom besvär, måste däremot
redan i besvärshänvisningen fullständigt angivas vad parten har att iakttaga
för fullföljd av sin talan. Utöver uppgift, inom vilken tid och varest
besvären skola ingivas, bör hänvisningen innehålla underrättelse om partens
skyldighet att vid besvären foga såväl bevis om nedsättning av fullföljds -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

avgift och kostnadsersättning (19 §) som ock protokoll och utslag i målet
(35 §). Parten bör ock erinras om vad han enligt 36 § har att iakttaga,
när han på grund av fattigdom ej förmår fullgöra sin nedsättningsskyldighet.
Att partens uppmärksamhet i detta fall skall fästas å den möjlighet
att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan, som enligt 36 §
andra stycket tillkommer honom, beror därpå, att en dylik ansökan icke
har samma extraordinära karaktär som den i 13 § omförinälda, utan utgör
ett prestandum för part, som vill i vanlig ordning fullfölja talan i
högsta domstolen, men ej förmår nedsätta föreskrivet belopp till säkerhet
för motparts kostnadsersättning.

Enligt 1907 års förslag skulle, där partens rätt till klagan var beroende
på uppskattning av något, varom dömt blivit, vid hovrättens prövning
därutinnnn bero. Att det jämväl beträffande frågan, huruvida målet anginge
något, som kunde i penningar skattas, eller icke, skulle bero vid hovrättens
prövning, var ej ifrågasatt. Denna fråga kunde alltså enligt förslaget,
lika väl som frågan, huruvida ett utslag i brottmål med hänsyn till brottets
beskaffenhet finge överklagas, dragas under konungens prövning, och
detta icke blott av den part, som enligt hovrättens utslag icke ägde överklaga
detsamma, utan jämväl av motparten till den, som av hovrätten ansetts
äga fullföljdsrätt. Den befogenhet 1907 års förslag sålunda gav klagandens
motpart synes näppeligen böra tillkomma honom. Antag t. ex. att
hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd av talan och att i högsta domstolen
motparten till den, som klagar, yrkar, att ändringssökandet icke måtte
upptagas till prövning, enär målet angår ett värde understigande summa
revisibilis. Har nu hovrättens beslut att lämna hänvisning grundats därpå,
att hovrätten ansett tvisteföremålet icke kunna i penningar skattas,
skulle enligt förslaget högsta domstolen haft att avvisa målet, om enligt
dess mening tvisteföremålet kunde i penningar skattas och understege
revisionssumman. Hade åter hovrättens beslut varit beroende därpå, att
den ansett tvisteföremålet hava ett penningevärde överstigande revisionssumman,
skulle högsta domstolen varit bunden av beslutet. Skall denna
åtskillnad kunna upprätthållas, lärer det vara nödigt föreskriva, att hovrätten
skall i utslaget angiva grunden för sitt beslut att meddela hänvisning
till fullföljd. Någon sådan föreskrift fanns emellertid icke i förslaget.
Att med hänsyn till de jämförelsevis sällsynta fall, då meningarna
kunna vara delade, om hovrättens utslag är av beskaffenhet att kunna
överklagas, ålägga hovrätterna att särskilt motivera varje lämnad hänvisning,
är naturligtvis ej heller tilltalande.

Även ur en annan synpunkt möta betänkligheter mot att låta
motparten till den, som i enlighet med hovrättens hänvisning fullföljer

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

talan i högsta domstolen, påkalla domstolens prövning av hans rätt
till fullföljd. Om en sådan prövning resulterade däri, att fullföljdsrätten
ansåges icke tillkomma den klagande parten, skulle denne med fog kunna
göra gällande, att han i förlitande på hovrättens uttalande, att dess utslag
vore av beskaffenhet att kunna överklagas, underlåtit att, såsom han eljest
skulle kunnat göra, söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Till
förebyggande av rättsförlust för part, som ställt sig hovrättens hänvisning
till efterrättelse, bleve det alltså nödvändigt att för här förutsatta fall
meddela särskilda bestämmelser om rätt för parten att på ett senare stadium
än eljest söka sådant tillstånd.

I betraktande av det nu anförda har jag funnit det föregående förslagets
ståndpunkt icke böra vidhållas. Skall en annan väljas, torde till
en början böra tillses, om det icke skulle kunna anförtros åt hovrätterna,
att i sista hand pröva förutsättningarna för fullföljdsrätten. Givet är,
att problemets lösning härigenom skulle i hög grad förenklas, men att å
andra sidan ett sådant system sätter rättstillämpningens enhet i fara. Det
kan mången gång vara vanskligt att avgöra, huruvida ett mål skall anses
röra något, som kan i penningar skattas. Faran för att en olika praxis
härutinnan skulle kunna utbilda sig inom de olika hovrätterna får ej
underskattas, och det synes knappast kunna försvaras, att dylika frågor
alldeles undandragas högsta domstolens prövning. A andra sidan lärer
det icke gå an att, såsom i 1905 års förslag hade skett, lämna fullföljdsrätten
rörande denna fråga alldeles öppen. Vid förslagets granskning anmärktes
häremot bland annat, att om högsta domstolen skulle behöva ingå
i prövning av hovrättens uppskattning av tvisteföremålets värde, domstolen
därigenom komme att betungas med ett tidsödande och i sig onyttigt arbete.

Frågan synes mig lämpligen kunna lösas på det sätt, att man å
ma sidan för sådana fall, då hovrätten lämnat hänvisning till fullföljd
(16 §), låter det bero vid hovrättens prövning icke blott, såsom enligt gällande
rätt, i fråga om sättet för fullföljd utan även därutinnan, att talan överhuvud
får fullföljas, a andra sidan för sådana fall, då hovrätten i utslaget
givit till känna, att detta icke får överklagas (17 §), tillåter part, som
menar sig med orätt hava blivit avskuren från fullföljd, att i vanlig ordning
— med användande av samma rättsmedel, som skulle kommit till
användning, om hänvisning till fullföljd lämnats — draga denna fråga
under högsta domstolens prövning, såvida detta kan ske, utan att domstolen
behöver inlåta sig på uppskattning av tvisteföremålets värde.
Den förra grundsatsen har kommit till uttryck i andra punkten av 16 §,
den senare i andra stycket av 17 §, vilket giver vid handen, att hovrättens
prövning av parts rätt till fullföljd i där förutsatta fall är definitiv alle -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4. 61

näst nar denna fråga är beroende av värdet av vad parten i hovrätten
tappat.

Att i sådana fall, då hovrätt ansett part berättigad till fullföljd, därvid
skall förbliva, rättfärdigas även därav, att det måste te sig vida
mindre betänkligt, att högsta domstolen i ett eller annat undantagsfall
får taga befattning med mål, som bort stanna i hovrätten, än att mål,
som bort få fullföljas, avskäras från fullföljd. Intresset av rättstillämpningens
enhet torde ock bliva tillräckligt tillgodosett, även om hovrättens
beslut i fråga om talans fullföljande får överklagas endast när hänvisning
till fullföljd icke lämnats. Skulle inom de olika hovrätterna en olika
praxis på någon punkt utbilda sig, måste ju snart nog den tvistiga frågan
komma under högsta domstolens prövning på klagan av part, som av någon
hovrätt avstängts från fullföljd. Högsta domstolens utslag blir härigenom
lika vägledande, som om frågan om fullföljdsrätten fått dragas under dess
prövning i ett fall, då hovrätt givit hänvisning. Ej heller torde det kunna
påstås, att den med förslaget åsyftade minskningen i högsta domstolens
arbetsbörda skulle i någon avsevärd grad äventyras därigenom, att det får
bero vid hovrättens prövning i sådana fall, då hänvisning lämnats. De
fall, då hovrätt lämnar en hänvisning, som med riktig tillämpning av fullfölj
dsreglerna icke bort meddelas, måste bliva allt för sällsynta för att
nämnvärt inverka på högsta domstolens arbetsbörda.

Det i gällande lag förekommande stadgandet, att de av hovrätt
givna föreskrifterna i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efterrättelse,
har i förslaget (16 § andra punkten) upptagits i en något allmännare
avfattning. Skälen härför skola angivas vid 19 §.

18 §.

Proceduren vid ansökan om tillstånd till talans fullföljande enligt 18 §
kan tänkas anordnad på ett av två sätt: antingen sålunda, att ansökningen
ingives och handlägges alldeles självständigt, så att i händelse av
bifall till densamma ny tid utsättes för iakttagande av föreskrifterna
med avseende å talans fullföljande, eller ock på det sätt, att jämsides med
ansökningens ingivande alla föreskrifter rörande talans fullföljande måste
iakttagas, så att där ansökningen beviljas, de yttre förutsättningarna för
målets upptagande till saklig prövning redan föreligga. Den senare anordningen
har i förslaget genomförts. Den har väsentligen trenne företräden
framför den förra. Dels fördröjes målets avgörande i högsta domstolen
icke på något sätt därigenom, att en sådan ansökan mellankominit.
Dels förebygges genom nödvändigheten för sökanden att fullgöra sådana

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

prestanda som fullföljdsavgiftens och kostnadsersättningens deponerande,
att dispensavdelningen överhopas med ansökningar, gjorda på vinst och
förlust utan tillräckligt övervägande från sökandens sida, huruvida fullgiltiga
skäl till ansökningen föreligga. Dels slutligen möjliggör den föreslagna
anordningen, att en dispensansökan enligt 13 § kan handläggas
samtidigt, med en i samma mål enligt 20 § andra stycket gjord ansökan
om dispens från skyldigheten att nedsätta det belopp, som enligt 19
§ skall tjäna motparten till säkerhet för hans kostnadsersättning. En
ansökan av sistnämnda art kan nämligen, såsom lätt inses, icke bliva
föremål för prövning annat än i samband med prestanda för talans fullföljande.

Såsom ovan nämnts, skall enligt förslaget hovrätt i sådana fall, då
part allenast efter särskilt tillstånd äger fullfölja talan, icke i utslaget lämna
någon anvisning härom. För att nu icke part, som ämnar söka tillstånd
till talans fullföljande, skall till följd av ovisshet om det rättsmedel han
har att använda utsättas för möjligheten av rättsförlust, har i 18 § föreskrivits,
att hovrätt på sådan parts begäran skall lämna underrättelse i
berörda hänseende. Innehåller denna, att talan skall fullföljas genom revisionsansökan,
får parten vid missnöjesanmälan upplysning om vad han
har att iakttaga för utverkande av tillstånd till talans fullföljande (22 §).
I besvärsmål, där någon missnöjesanmälan icke förekommer, skall däremot
sådan upplysning lämnas i själva besvärshänvisningen.

19 §

motsvarar nuvarande 16 §, i vad den innehåller stadganden om revisionsskillings
erläggande, dock att föreskrifterna i 16 § andra stycket om
befrielse från sådan avgift på grund av fattigdom återfinnas i förslagets 26 §.

Såsom gemensam benämning på revisionsskillingen och den föreslagna,
mot revisionsskillingen svarande avgiften i besvärsmål har i förslaget upptagits
termen fullföljdsavgift.

I enlighet med vad högsta domstolen vid granskningen av 1905
års förslag hemställt har den föråldrade värdeberäkningen i daler icke bibehållits,
utan den nuvarande lagtextens uttryck »300 daler» utbytts mot
150 kronor.

Såväl fullföljdsavgiften som det belopp, vilket klagande part enligt
förslaget har att deponera till säkerhet för motpartens kostnadsersättning,
skola enligt förevarande paragraf nedsättas hos konungens befallningshavande.
Denna förändring av gällande rätt har funnits påkallad av hänsyn
till föreskrifterna rörande sättet för vinnande av befrielse på grund av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

fattigdom från utgivande av nämnda belopp eller ettdera av dem. Då det
givetvis är önskvärt att i möjligaste mån förenkla fattigdomsbevisens avfattande
för sådana fall, då den, som vill klaga, väl förmår nedsätta kostnadsersättning
men icke fullföljdsavgift, har det ansetts lämpligt att förlägga
beloppens nedsättande till en tid punkt före inställelsen i nedre justitierevisionen.
Därigenom blir det möjligt att låta anstå med anskaffande av
fattigdomsbevis, till dess kostnadsersättningen deponerats, och att, när sådant
bevis därefter begäres, avfatta det på samma sätt som eljest. Att
nedsättning får ske hos en myndighet, närmare partens hemvist än vad
justitierevisionen är för flertalet rättssökande, torde också ur bekvämlighetssynpunkt
vara en förmån för den klagande parten.

Vad angår storleken av det belopp, som skall nedsättas till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning, utdömes av högsta domstolen icke
sällan mera än 150 kronor åt svarande i revisionsmål såsom ersättning för
hans kostnader i högsta instans, liksom det även ofta förekommer, att lägre
belopp tillerkännes klagandens motpart i besvärsmål. I betraktande härav
kunde det måhända synas lämpligt att bestämma det belopp, som skall deponeras
till säkerhet för dessa kostnader, till 200 kronor i revisionsmål och
100 kronor i besvärsmål. Då beloppet icke desto mindre bestämts lika
för mål av ena och andra slaget och satts till samma belopp som fullföljdsavgiften,
har detta berott av samma skäl, som föranlett föreskriften om beloppens
deponerande hos konungens befallningshavande, nämligen önskan
att vinna största möjliga enkelhet i förfarandet vid styrkande av fattigdom.
Det ligger uppenbarligen vikt uppå att så vitt möjligt förebygga,
att brister i avseende å de formella förutsättninarna för måls upptagande
till prövning föranleda därtill, att part i högsta domstolen förlorar sin
talan.

Olikheten mellan andra punkten i förslaget och motsvarande bestämmelse
i gällande lag är en följd därav, att de föreslagna stadgandena
skola äga tillämpning jämväl i besvärsmål, där någon missnöjesanmälan ju
ej ifrågakommer.

Andra stycket innehåller vissa undantag från skyldigheten att nedsätta
de i första stycket föreskrivna beloppen eller ettdera av dem. Undantagsbestämmelsen
för allmän åklagare avser naturligtvis endast sådana
fall, då denne till högsta domstolen fullföljer talan i nämnda egenskap,
däremot icke det fall, då någon, som i lägre instans fört talan såsom åklagare,
klagar allenast i fråga om ansvars- eller ersättningsskyldighet, som
ådömts honom själv. I avseende å sådan talan gälla för honom samma
regler som för varje annan tilltalad. Skyldigheten att gälda fullföljdsavgift
sammanfaller icke alltid med skyldigheten att deponera kostnadser -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

sättning. Särskilt i lagfarts- och inteckningsärenden torde det bliva
vanligt, att den, som klagar, måste erlägga fullföljdsavgift, men icke
l^ehöver deponera kostnadsersättning, enär enskild motpart icke finnes.
A andra sidan är en till ansvar fälld tilltalad, som icke är i målet häktad,
alltid pliktig att deponera kostnadsersättning, såframt han har enskild
motpart; fullföljdsavgift behöver han däremot icke erlägga, när han fullföljer
talan i fråga om det honom ådömda ansvaret.

I fråga om vad part i det särskilda fallet har att iakttaga äger han
enligt 16 och 22 §§ erhålla besked av hovrätten. Sådant besked lämnas
beträffande mål, som skola fullföljas genom besvär, i besvärshänvisningen
och beträffande revisionsmål i beviset om anmält missnöje. Skulle part
anse, att hovrätten med orätt förklarat honom skyldig nedsätta fullföljdsavgift
eller kostnadsersättning, kan han på egen risk underlåta att göra
detta. Finner högsta domstolen, att han enligt 19 § andra stycket ej varit
skyldig att nedsätta beloppet, utgör hans underlåtenhet härutinnan icke
hinder för målets upptagande till prövning. Nedsätter parten i enlighet
med hovrättens föreskrift fullföljdsavgift, kan han enligt 46 § andra stycket
i högsta domstolen framställa yrkande om avgiftens återfående. Belopp,
som nedsatts till säkerhet för kostnadsersättning bör parten, utan särskilt
yrkande, enligt tredje stycket av samma paragraf återfå, därest högsta
domstolen skulle finna, att han ej haft skyldighet att nedsätta detsamma.

A andra sidan bör part, som ställer sig de av hovrätten lämnade
föreskrifterna till efterrättelse, hava sin talan förvarad, även om dessa föreskrifter
skulle vara oriktiga eller ofullständiga, t. ex. därutinnan att nedsättning
av kostnadsersättning ej föreskrivits. Motparten bör i ett sådant
fall icke kunna hos konungen göra gällande, att då sådan nedsättning bort
ske men icke skett, klaganden förlorat sin talan. Till förebyggande härav
hava i andra punkten av 16 § och i ett andra stycke av 22 § införts bestämmelser,
enligt vilka riktigheten av de föreskrifter, som av hovrätt lämnats
rörande talans fullföljd, icke må av motparten dragas under konungens
prövning, därest den klagande ställt sig de givna föreskrifterna till
efterrättelse. Dessa bestämmelser påkallas av samma skäl, som ligga till
grund för stadgandet i 30 kap. 11 § rättegångsbalken, att hovrättens föreskrifter
i fråga om sättet för fullföljd skola lända till efterrättelse. Av de
föreslagna bestämmelserna lärer utan vidare följa, att högsta domstolen ej heller
ex officio äger ingå i prövning av de meddelade föreskrifternas riktighet.

20 §

innehåller stadganden angående befrielse på grund av fattigdom från
de i 19 § föreskrivna beloppens nedsättande. Av dessa stadganden framgår,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

att part, som förmår nedsätta 150 kronor men icke 300 kronor, främst är
pliktig nedsätta det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna
beloppet. Har han gjort detta, behöver han enligt 26 § resp. 36 §
första stycket vid revisionsinlagans resp. besvärsskriftens ingivande till nedre
justitierevision en allenast förete ett fattigdomsbevis av hittills bruklig beskaffenhet
för att äga fullfölja talan utan erläggande av fullföljdsavgift.

När deri, som klagar, ej heller är i stånd att säkerställa motpartens
eventuella anspråk på ersättning för rättegångskostnad, måste han enligt
27 § eller 36 § andra stycket hos konungen söka dispens för att ändock
få fullfölja talan i målet. Angående skälen till att en dylik fordran uppställts
hänvisas till vad som i den allmänna motiveringen under 4:o)
blivit anfört.

22 §.

Enligt första punkten av denna paragraf, som motsvarar 13 §
i nu gällande lag, skall bevis om anmält missnöje innehålla underrättelse
om vad parten enligt de förslagna 25—27 §§ har att iakttaga för fullföljd
av sin talan.

När hovrätten i det utslag, mot vilket parten anmäler missnöje, förklarat,
att han icke äger fullfölja talan i målet, skall hovrätten icke
därför utan vidare vägra att upptaga partens missnöjesanmälan. Denna
torde i sådana fall i allmänhet hava sin grund däri, att parten vill eldigt 13 §
hos konungen söka tillstånd till talans fullföljande. När parten vill utverka sig
sådant tillstånd, åligger det honom enligt 18 § bl. a. att i vanlig ordning
fullfölja sin talan; han har alltså i ett mål, som till hovrätten inkommit efter
vad, till en början att anmäla missnöje. En dylik missnöjesanmälan måste
hovrätten därför enligt 21 § upptaga, och enligt andra punkten av förevarande
paragraf skall hovrätten — även om missnöjesanmälningen
icke skulle utmärka, att parten ämnar söka konungens tillstånd —
i beviset över det anmälda missnöjet lämna parten underrättelse om
vad han enligt 28 § har att iakttaga med avseende å sådan ansökan.
Skulle det inträffa, att missnöje anmäles mot ett utslag, som icke under
något förhållande kan överklagas — exempelvis ett sådant återförvisningsbeslut,
som i 8 § omförmäles — kommer naturligtvis partens missnöjesanmälan
icke att upptagas, och parten har då, om han menar, att det
åberopade lagrummet icke är i det föreliggande fallet tillämpligt, att enligt
23 § anföra besvär däröver, att hans missnöjesanmälan ej upptagits.

I fråga om andra stycket, vilket för besvärsmål äger sin motsvarighet
i 16 § andra punkten, hänvisas till vad därom anförts under 19 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

25 §

företer ingen annan avvikelse från motsvarande bestämmelser i 16 § första
stycket av gällande lag än den, som föranledes av föreskriften i 19 § om
nedsättning hos konungens befallningshavande av fullföljdsavgift och kostnadsersättning
till motparten. I stället för revisionsskillingen skall alltså
enligt förslaget vid revisionsinlagan fogas konungens befallningshavandes
bevis, att nämnda båda belopp blivit nedsatta.

26 §

motsvarar andra stycket av 16 § i gällande lag. Part, som rätteligen
nedsatt det till säkerhet för motpartens kostnadsersättning föreskrivna
beloppet, har att styrka sin oförmåga att erlägga fullfölj dsavgift på samma
sätt, som hittills gällt i fråga om revisionsskillingen.

27 §.

Den dispensansökan, som omförmäles i 20 § andra stycxet och om
vars ingivande i revisionsinål föreskrift lämnas i förevarande paragraf, år,
såsom förut antytts, av helt annat slag än de ansökningar, som omtalas
i 18 §. Föi bifall till en ansökan av här ifrågavarande slag erfordras icke,
att målet äger prejudikatintresse, utan endast att sökanden finnes hava utsikt
att i högsta domstolen vinna bifall till sin talan. Dispensavdelningen
har nämligen, enligt vad 20 § andra stycket giver vid handen, att med
hänsyn till omständigheterna i målet fritt pröva, huruvida det sökta tillståndet
bör beviljas. Anser avdelningen det överklagade utslaget oriktigt,
bör ansökningen naturligtvis bifallas. Men även eljest kan anledning
föreligga att bevilja det sökta tillståndet. Härvid torde frågan, om målet
har prejudikatintresse eller ej, kunna komma att spela in. Om t. ex. samtidigt
med en ansökan av nu ifrågavarande slag föreligger en ansökan
om "tillstånd till talans fullföljande enligt 13 § första stycket och dispensavdelningen
anser sistnämnda ansökan förtjäna avseende, bör den omständigheten,
att sökanden ej kunnat deponera kostnadsbeloppet, icke
utestänga honom från fullföljd.

28 §.

För bifall till en ansökan enligt 18 § fordras enligt samma paragraf,
antingen att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning fin -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

nes vara av synnerlig vikt, att sökandens talan varder av konungen prövad,
eller ock att sökanden visar, att talans fullföljande för honom skulle
hava synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är. Menar parten,
att något sådant skäl är för handen, åligger det, honom enligt förevarande
paragraf att i sin ansökan angiva, å vilket skål han grundar
densamma. Det bör härvid icke räcka med ett naket åberopande av något
av de i lagtexten angivna skälen. Vad det i 13 § andra stycket omförmälda
fall beträffar, framgår det av den föreslagna lagtexten, att sökanden
skall visa, att där angivna förutsättning för bifall till ansökningen föreligger.
Men även i första styckets fall bör det åligga sökanden att närmare
utveckla, att sådana omständigheter äro för handen, som för dispens erfordras.
Giva de av sökanden förebragta omständigheterna icke anledning
till antagande, att rättsskipningens enhet skulle sättas i fara, om det ej
tillätes honom att fullfölja sin talan, bör dispensavdelningen icke hava
skyldighet eller ens rättighet att ingå i någon undersökning, huruvida
andra skäl till bifall än de av sökanden anförda möjligen kunna
föreligga. En bestämmelse av detta innehåll har upptagits i andra punkten
av förevarande paragraf.

Genom stadgandet om sökandens motiveringsplikt har man velat
sörja för att dispensmöjligheten icke må bliva något annat än vad cien år avsedd
att vara, nämligen ett extraordinärt rättsmedel, som endast har till
syfte att undanröja vissa med de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten
förenade olägenheter. För den händelse deri rättssökande allmänheten
skulle komma att missbruka den givna möjligheten att söka dispens,
är stadgandet också ägnat att förebygga, att högsta domstolens ledamöters
tid onödigt tages i anspråk för prövning av dylika ansökningar, gjorda
utan tillräckliga skäl. De torde i allmänhet kunna av dispensavdelningen avgöras
efter en helt kort föredragning; i många fall erfordras säkerligen icke mer
än ett relaterande av ansökningens innehåll och hovrättens utslag, för att
det skall vara uppenbart, att talans fullföljande icke kan vara av vikt för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

De ansökningar, som enligt 27 och 28 §§ skola ingivas inom den
för inställelse i nedre justitierevisionen stadgade tid, kunna uppenbarligen
göras i själva revisionsinlagan, men de måste i så fall i denna uttryckligen
framställas. Det går icke an att presumera, att parten haft för avsikt
att söka dispens, utan han måste på ett otvetydigt sätt giva denna sin
avsikt till känna. 1 det fall, som omförmäles i 28 §, är detta självklart,
då dispensansökningen måste närmare motiveras. Men åven når tillstånd
sökes enligt 27 §, ''måste detta krav upprätthållas. Högsta domstolen får
icke besväras med prövning av mål, fullföljda med sa stor tanklöshet, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den klagande parten icke gjort klart för sig, att en särskild dispensansökan
utgör förutsättning för talans fullföljd. Av stadgandena i 30 §
framgår också, att part förlorar sin talan, om han icke söker konungens
tillstånd i sådana fall, då detta är föreskrivet.

29 §■

Över en dispensansökan bör sökandens motpart i allmänhet icke höras.
För sådana fall, då ansökningen gjorts enligt 27 §, är detta alldeles
uppenbart, enär det vore meningslöst att, genom förklarings infordrande
över en ansökan att få fullfölja talan utan nedsättande av det till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning föreskrivna beloppet, tillskynda sökandens
motpart kostnader, som man velat bespara honom på grund av den
ringa utsikten att få dem ersatta. Icke heller i de fall, som avses i 28 §,
lärer det i allmänhet vara erforderligt att höra motparten över ansökningen.
Denna grundas, om man bortser från det sällsynta, i 13 § andra stycket
omförmälta fallet, på skäl, som förutsätta, att ett allmänt intresse av att
talan varder fullföljd föreligger; vid prövningen härav torde ett uttalande
från motpartens sida i allmänhet icke giva någon ledning. Då emellertid
tillfälle bör hållas öppet att i undantagsfall infordra motpartens förklaring,
hava bestämmelser härom intagits i första punkten av förevarande
paragraf. Det är emellertid icke såsom vid annan kommunicering nedre
justitierevisionen utan dispensavdelningen själv, som har att besluta om en
sådan åtgärd.

Enligt förslagets 32 § skall i mål, däri sökanden icke utan konungens
tillstånd äger fullfölja talan, tiden för svarandens inställelse i nedre justitierevisionen
räknas från den dag denne erhållit del av konungens beslut, varigenom
sådant tillstånd beviljats. Nämnda beslut måste alltså genom sökandens
försorg delgivas motparten. En kortfattad regel rörande sättet härför
och påföljden av underlåten delgivning har icke såsom i första punkten
av förevarande paragraf kunnat givas genom hänvisning till bestämmelserna
om delgivning av besvär. A andra sidan har det icke ansetts lämpligt att
tynga lagtexten med vidlyftiga regler, som till största delen måste bliva
en upprepning av de för delgivning av besvär gällande stadgandena. Frågan
har därför lösts på det sått, att det i andra punkten överlämnats åt högsta
domstolen att meddela erforderliga föreskrifter i berörda hänseende.
Dessa föreskrifter torde komma att avfattas i nära överensstämmelse med de
formulär, som inom nedre justitierevisionen begagnas vid delgivning av
besvär. För vanliga fall torde en kommunikationsresolution av högsta domstolen
komma att få ungefär följande lydelse: »Kungl. Maj:ts beslut skall delgivas

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

N. N., som har att inställa sig i Kungl. Maj:ts nedre justitierevision sist
å fjortonde dagen från den dag han erhållit del härav. Inställer sig N. N.
ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att varda hörd i målet, med mindre
laga förfall visas inom samma tid. Det åligger sökanden att inom trettio
dagar från den dag detta beslut varder kungjort genom anslag i nedre
justitierevisionen ej allenast att uttaga beslutet samt tillställa motparten
detsamma i huvudskrift eller besannad avskrift, utan ock att till nedre
justitierevisionen inkomma med sådant intyg om delgivningen och dagen
därför, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs. Är ej veterlig!, var
motpart uppehåller sig, eller vistas han å utrikes ort, och har han ej i
nedre justitierevisionen anmält viss person, som äger att å hans vägnar
mottaga beslutet, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas,
och har ej heller, vad angår motpart å utrikes ort, delgivning ägt rum,
har sökanden att inom stadgad tid styrka någotdera av förstnämnda två
förhållanden. Har ej, då målet företages till avgörande, till nedre justitierevisionen
inkommit bevis, att delgivning skett före utgången av den för
ingivande av delgivningsbevis bestämda tid, och har ej heller svaranden
iakttagit inställelse, have sökanden förlorat sin .talan.»

30 §

återgiver stadgandena i nuvarande 17 § med de ändringar och tillägg,
som föranletts av de föreslagna bestämmelserna rörande nedsättning av
fullföljdsavgift och kostnadsersättning ävensom rörande dispensansökan
enligt 27 och 28 §§.

Ett förklarande, att parts ändringssökande icke varder upptaget till
prövning, bör endast kunna meddelas av högsta domstolen, så sammansatt,
som för utslags meddelande erfordras, alltså icke av dispensavdelningen.
Finnes part hava underlåtit något, som han haft att iakttaga för fullföljd
av sin talan, bör alltså målet, även om däri skulle hava sökts sådant
tillstånd, som i 27 eller 28 § avses, med dispensavdelningens förbigående
anmälas å en dömande avdelning av högsta domstolen, som då har att i
vanlig ordning förklara målet desert. Skulle det vid föredragning av ett
dylikt mål befinnas, att hinder icke möter för dess upptagande till prövning,
har avdelningen att remittera detsamma till dispensavdelningen för
prövning av ansökningen om tillstånd.

Menar part, som enligt hovrättens i beviset över anmält missnöje
lämnade hänvisning har att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan,
att han — på annan grund, än att hovrätten skulle hava oriktigt uppskattat
tvisteföremålets värde — är berättigad att utan sådant tillstånd överklaga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

utslaget, kan lian utan att ställa sig denna hänvisning till efterrättelse i
vanlig ordning fullfölja sin talan. Finnes det vid målets prövning, att
partens talan är av beskaffenhet att kunna fullföljas utan dispens, kan
hans underlåtenhet att söka sådan icke medföra, att han går sin talan
förlustig. Vad förevarande paragraf innehåller angående påföljden av
underlåtenhet att söka konungens tillstånd avser tydligen icke andra fall
än sådana, då dylikt tillstånd enligt lag utgör villkor för rätten till fullföljd.

Å andra sidan lärer av en jämförelse med 22 § andra stycket framgå,
att om hovrättens hänvisning i något avseende varit ofullständig eller
oriktig, parten har sin talan förvarad, om han ställer sig de givna föreskrifterna
till efterrättelse. I sådant fall kunna alltså de i förevarande
paragraf meddelade bestämmelserna om att målet skall vara desert icke
vinna tillämpning.

Jämväl när en dispensansökan enligt 27 eller 28 § avslagits, måste
det enligt det ovan sagda ankomma på någon av de dömande avdelningarna
inom högsta domstolen att meddela utslag i målet. Detta utslag kommer
emellertid i allmänhet icke att innehålla annat, än att det överklagade utslaget
jämlikt tredje stycket av förevarande paragraf skall stå fast. Då
konstaterandet, härav är en rent formell åtgärd, som icke kan föranleda
någon nämnvärd tidsutdräkt, lärer mot förslagets ståndpunkt härutinnan
icke möta någon större betänklighet ur arbetsbördans synpunkt.

Någon ändring i stämpelförordningen torde icke påkallas av de föreslagna
bestämmmelserna rörande dispensansökan. Kungl. Maj:ts beslut,
varigenom en dylik ansökan beviljas, kommer att i stämpelbeläggningsavseende
falla under de bestämmelser, som gälla för »resolution med rubrik».
Icke heller har jag tänkt mig, att i expeditionslösensförordningen skulle
införas bestämmelse om skyldighet för part att lösa någon expedition av
Kungl. Maj:ts beslut, varigenom dispensansökan avslås, eller av protokollet
däröver. Rörande ansökningens utgång erhåller ju sökanden underrättelse
i det slutliga utslag, varigenom hans ändringssökande förklaras icke upptagas
till prövning.

0 i e

I 230 § av gällande utsökningslag stadgas, att om part försummat
att vid besvär över hovrätts utslag i utsökningsmål foga protokoll och
utslag i målet och det felande icke är hos Kungl. Maj:t tillgängligt, då
målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan.
Beträffande åter sådana mål, å vilka. 30 kap. rättegångsbalken äger
tillämpning, gäller enligt nuvarande 19 och 27 §§, att part, som försummat
ingiva protokoll eller utslag i målet, erhåller föreläggande att

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

inkommma med det felande. Det lider intet tvivel, att denna olikhet i
avseende å olika mals behandling lett till rättsförluster på grund därav,
att klaganden förbisett densamma. En särskild anledning att nu borttaga
olikheten ligger däri, att de föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten
och övriga stadganden, åsyftande minskning av antalet till högsta domstolen
inkommande mål, eldigt förslaget skola gälla även utsökningsmål.
Det har då befunnits önskvärt att giva uttryck åt denna grundsats genom
en hänvisning i utsökningslagen till rättegångsbalkens föreskrifter i stället
för genom en upprepning av dem i utsökningslagen. En sådan hänvisning
underlättas, om den omfattar hela förfarandet i högsta domstolen och några
undantag ej behöva göras. Då man med utgångspunkt härifrån uppställer
frågan, om rättegångsbalken i berörda avseende bör bringas till överensstämmelse
med utsökningslagen eller tvärtom, lärer någon tvekan icke
kunna råda därom, att det förra alternativet förtjänar företrädet. Något
skäl, varför part skulle behöva erhålla särskild påminnelse om sin plikt att
till högsta domstolen inkomma med de lägre instansernas protokoll och utslag,
kan icke inses. Den nuvarande för rättegångsmål gällande anordningen
har också missbrukats i förhalningssyfte och föranleder ^dessutom åtskilligt
onyttigt expeditionsarbete i nedre justitierevisionen. A andra sidan
skulle skyndsamheten i utsökningsmålens handläggning väsentligt komma
att lida, om rättegångsbalkens regel infördes för dessa mål. Den hårdhet,
som det skulle kunna innebära att förklara ett mål desert allenast därför,
att på grund av ursäktligt förbiseende från klagandens sida något enstaka
kanske innehållslöst protokoll saknades, kan högsta domstolen förebygga
genom att icke företaga ett dylikt mål till avgörande, innan parten under
hand gjorts uppmärksam på bristen. På grund av nu anförda synpunkter
har i förevarande paragraf införts ett stadgande, som i sak överensstämmer
med vad för närvarande gäller i fråga om utsökningsmål.

32 §.

Den enda olikheten mellan förevarande paragraf och 20 § i gällande
lag består däri, att när part överklagar ett utslag, mot vilket han enligt
hovrättens i utslaget gjorda tillkännagivande icke äger fullfölja talan,
motparten enligt andra punkten icke behöver inställa sig i nedre justitierevisionen
för svarandetalans bevakande, med mindre sökanden enligt 28
§ söker och erhåller konungens tillstånd till fullföljd av talan och delgiver
motparten detta beslut. Motparten kan alltså lugnt avvakta sådan
delgivning utan risk att gå sin talan förlustig. När åter klaganden enligt
hovrättens utslag är berättigad att i vanlig ordning fullfölja talan mot utslaget,
befinner sig motparten i en annan ställning. Han kan då icke veta,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

huruvida föreskrivet belopp till säkerhet för kostnadsersättningen kommer
att nedsättas eller i stället dispens enligt 27 § att sökas. 1 förra fallet
måste svaranden enligt första punkten av förevarande paragraf inställa sig
inom fjorton dagar efter inställelsedagen för sökanden, i det senare skall
däremot enligt andra punkten tiden för svarandens inställelse räknas från
delgivningen av konungens beslut, varigenom dispensansökningen beviljas.
För att veta vad han har att iakttaga måste alltså svaranden, när han har
att räkna med möjligheten, att sådan dispens kommer att sökas, i nedre
justitierevisionen göra sig underrättad, huruvida klaganden sökt dispens
eller icke. Inställer han sig i nedre justitierevisionen utan att ha förskaffat
sig visshet härom, kan han för det fall, att dispens sökts, icke erhålla
någon ersättning för denna sin inställelse.

önskvärt hade givetvis varit, om svaranden på ett tidigare stadium
kunnat erhålla kunskap, huruvida sökanden kommer att deponera kostnadsersättning
eller i stället söka dispens. Det torde emellertid icke låta sig
göra att°ålägga klagande part, soin har för avsikt att söka dispens enligt
27 §, att redan i sin inissnöjesanmälan giva detta till känna. Sökanden
kan nämligen då ännu icke veta, huruvida lian kan förskaffa sig fattigdomsbevis,
och^för det fall, att sådant ej kan erhållas, torde det icke böra vara
honom betaget att deponera kostnadsersättning, därest han kan. uppbringa
det härför nödiga beloppet. Ej heller är det tilltalande att, såsom i justitierädet
Hellners utkast till lagbestämmelser (22 §) ifrågasatts, för här förutsatta
fall anordna ett särskilt delgivningsförfarande, enligt vilket sökanden, i analogi
med vad som gäller om uppsägning av vad, skulle vara skyldig, att, viss
tid före utgången av fullföljdstiden, för motparten tillkännagiva sin avsikt
att söka konungens tillstånd till fullföljd av talan. Besinnar man, att det
icke lärer vara förenat med någon nämnvärd kostnad för svaranden att
själv förskaffa sig visshet, huruvida dispens enligt 27 § blivit sökt, torde
man finna, att den ståndpunkt förslaget härutinnan intager förtjänar företrädet
framför ovan antydda utvägar.

35—42 §§

innehålla regler om förfarandet i besvärsmål. Den avvikelse tredje stycket
av förslagets 35 § företer från motsvarande stycke i nuvarande 23 § är
en följd °av det i 11 § tredje stycket föreslagna stadgandet, att hovrätts
utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 § dragits under hovrättens prövning,
ej skall få överklagas.

Till nuvarande 24 §, vars stadgande återfinnes i förslagets 38 §,
har gjorts ett tillägg, som utmärker, att klagan över domvilla icke skall

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

vara underkastad de inskränkningar, som eljest enligt 5—12 §§ skola
gälla för fullföljd av talan.

Då det knappast torde inträffa, att en sådan åklagare, som enligt förslaget
år berättigad att fullfölja talan i högsta instans, skulle göra detta utan att
förskaffa sig hovrättens protokoll i målet, har den i nuvarande 26 § förekommande
bestämmelsen om infordrande av felande protokoll, när klaganden är
allmän åklagare, icke upptagits i förslagets 40 §. Omredigeringen i övrigt
av paragrafens andra punkt sammanhänger därmed, att part, som underlåtit
att ingiva protokoll eller utslag i målet, enligt förslaget icke skall
erhålla föreläggande att inkomma med dem. Den i nuvarande 27 § i form
av en hänvisning till 27 kap. 4 § givna regeln därom återfinnes alltså icke
i 41 § av förslaget. Vid sådant förhållande har det varit nödigt att ersätta
nämnda hänvisning, i vad den avsett andra stycket av 4 § i 27 kap., genom
att giva en allmännare avfattning åt stadgandet om infordrande av felande
protokoll, när klaganden är häktad.

I första stycket av förslagets 42 §, motsvarande nuvarande 28 §,
har bland övriga lagrum rörande förfarandet i hovrätt, som i tillämpliga
delar skola gälla för högsta domstolen, 14 § i 27 kap. ansetts böra
uttryckligen nämnas. Andra stycket av 42 § avviker så till vida från
motsvarande stadgande beträffande revisionsmål, 29 § av förslaget, att
Kungl. Maj:ts beslut, varigenom tillstånd till talans fullföljande lämnats,
i besvärsmål icke ovillkorligen behöver delgivas motparten. Detta
är en konsekvens därav, att besvärsmål i högsta domstolen — i olikhet
mot vad som enligt 27 kap. 5 § i allmänhet gäller för hovrätt — kunna
företagas till avgörande, utan att tillfälle lämnats klagandens motpart
att förklara sig över de anförda besvären.

Övriga ändringar, som föreslagits i nu gällande bestämmelser rörande
besvärsförfarandet i högsta domstolen, äga sin fulla motsvarighet i
dem, som föreslagits beträffande revisionsmål. Då dessa i det föregående
närmare motiverats, är det tillräckligt att beträffande 35 § första stycket
hänvisa till vad som anförts under 25 §, beträffande 36 § till 26 och 27
§§, beträffande» 37 § till 28 §, beträffande 39 § till 30 § samt beträffande
41 § till 31 §. Andra stycket av 35 § är ordagrant likalydande med nuvarande
23 § andra stycket.

Genom de sålunda föreslagna lagändringarna hava revisionsmålen
och besvärsmålen blivit i så många avseenden underkastade enahanda regler,
att den frågan osökt tränger sig fram, om de ännu bestående olikheterna
förtjäna att upprätthållas, eller om icke tiden är inne att sammanslå
revisions- och bcsvärsvägen till en enhetlig fullföljdsform. Fastän
starka skäl tala för en sådan åtgärd och man därigenom jämväl skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1015. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr å.

kunnat undgå att, såsom i förslaget skett, upprepa till innehållet alldeles
likartade bestämmelser för revisionsmål och besvärsmål, har jag icke ansett
mig böra i detta sammanhang upptaga frågan om en dylik omgestaltning
av formerna för fullföljd till högsta instans. Jag har nämligen med
hänsyn till den allmänna rättegångsreform, vartill förarbeten för närvarande
pågå, ansett förändringarna i lagstiftningen rörande högsta domstolen
böra inskränkas till vad som är oundgängligt för att med nu gällande
lag införliva de bestämmelser, som äro av nöden för rättsskipningens
påskyndande.

43 §,

som motsvarar nuvarande 22 §, har flyttats till denna plats, enär
förslagets bestämmelser om återbekommande av fullföljdsavgift äro gemensamma
för revisionsmål och besvärsmål. Första och andra styckena
förete inga andra avvikelser från 1907 års förslag än dem, som betingats
därav, att fullföljdsavgift skall erläggas jämväl i besvärsmål. Stadgandet,
att endast ett till alla delar bifallet ändringsyrkande ovillkorligen berättigar
till återfående av nedsatt fullföljdsavgift i mål, där högsta domstolen
är tredje instans, har sin förnämsta betydelse såsom i någon mån ägnat
att förekomna försök att på det sätt kringgå bestämmelserna om summa
revisibilis, att talan fullföljes beträffande högre belopp än revisionssumman,
även om det för klaganden skulle vara uppenbart, att möjlighet icke
finnes att vinna ändring annat än beträffande ett lägre belopp.

I varje mål, däri kostnadsersättning nedsatts, skall enligt tredje
stycket högsta domstolens utslag innehålla föreskrift, huruvida beloppet
helt eller delvis må lyftas av klaganden eller hans motpart. Närmare regler
härom hava icke ansetts erforderliga, då nedsättningens ändamål torde
giva tillräcklig ledning för bedömande av denna fråga. Har motparten
ej kommit tillstädes, äger naturligtvis klaganden lyfta hela beloppet oberoende
av målets utgång. Bestämmes tillstädeskommen motparts ersättning
till lägre belopp än 150 kronor, bör klaganden få lyfta överskottet.

Skulle part, som hos konungens befallningshavande nedsatt de i 19 §
föreskrivna beloppen, sedermera icke fullfölja talan, är han givetvis berättigad
att mot företeende av bevis från nedre justitierevisionen, att talan
icke blivit av honom fullföljd, återtaga vad han nedsatt. Uttrycklig föreskrift
härom har icke funnits påkallad.

32 § i nu gällande lag har genom den föreslagna ändringen i 230
§ utsökningslagen blivit överflödig och därför icke upptagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 oeli 230 §§ utsökningslagen.

49 §

För sådana fall, då ett av hovrätt meddelat utslag på grund av
bestämmelserna om summa revisibilis ej får överklagas, tala starka skäl
för att utslaget göres lättare verkställbar! än ett hovrättsutslag, mot vilket
talan i vanlig ordning kan fullföljas. Om åt en ansökan om konungens
tillstånd till fullföljd av talan gåves den verkan, att den uppsköte eller
försvårade exigibiliteten hos det utslag ansökningen avsåge, vore det att
befara, att den, som tappat i hovrätten, mången gång komme att söka
dispens allenast i syfte att draga ut på tiden med utslagets verkställighet.
Härav skulle kunna bliva en följd, att högsta domstolen bleve så överlupen
med dylika ansökningar, att de gjorda inskränkningarna i fullföljdsrätten
icke komme att medföra den avsedda minskningen i domstolens arbetsbörda.
Till förebyggande härav har i det vid justitierådet Hellners utlåtande
fogade utkastet till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i
utsökningslagen föreslagits, att hovrätts utslag, mot vilket på grund av
inskränkningarna i fullföljdsrätten talan icke utan särskilt tillstånd av
konungen får fullföljas, skall utan hinder av ansökan om sådant tillstånd
gå i verkställighet såsom laga kraftägande dom.

Ö C? O O

För utmätningsmannen skulle det emellertid mången gång kunna
erbjuda svårigheter att bedöma, huruvida enligt fullföljdsreglerna den ena
eller andra parten ägde rätt att överklaga ett av hovrätt meddelat utslag.
Regelns handhavande skulle därför i hög grad underlättas, om något yttre
kriterium kunde uppställas på de utslag, å vilka den skall tillämpas.
Detta har blivit möjligt genom att anknyta densamma till det föreslagna
stadgandet i 30 kap. 17 § rättegångsbalken, att när part tinnes icke vara
berättigad att fullfölja talan mot hovrätts slutliga utslag, detta skall i utslaget
uttryckligen givas till känna. A sådana utslag bör regeln vinna
tillämpning, även om den med utslaget missnöjde skulle utan att söka
dispens fullföja talan i målet. En dylik talan kan endast vinna avseende,
om hovrätten med orätt skulle hava avskurit parten från fullföljd; med
hänsyn till den ringa utsikt, som sålunda förefinnes att vinna ändring i
utslaget, lärer någon betänklighet icke möta att låta det verkställas såsom
vore det laga kraftägande.

På ovan angivna principer är det föreslagna stadgandet i andra
stycket av förevarande paragraf byggt. Den myndighet, hos vilken verkställighet
sökes, har endast att konstatera, att enligt utslagets innehåll

Kunpl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

motparten till den, som söker verkställighet, icke äger fullfölja talan mot
detsamma. Ar detta förhållandet, skall utslaget verkställas och exekutionen
fortgå utan hinder därav, att motparten kan komma att söka eller redan
sökt konungens tillstånd till fullföljd av talan. Däremot bör, om motparten
visar, att han erhållit sådant tillstånd, den part, som sökt verkställigheten,
icke hava bättre rätt än varje annan, som påkallar verkställighet
av hovrätts icke laga kraftägande dom.

230 §.

1 denna paragraf hava andra och tredje styckena ersatts med en kortfattad
hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser angående överklagande
av utslag i vanliga rättegångsmål. Skälen härtill hava angivits under den
föreslagna 31 § av 30 kap. nämnda balk. Då de för rättegångsmål gällande
stadgandena förklarats skola äga motsvarande tillämpning i utsökningsmål,
innebär detta jämväl, att vad i rättegångsbalken stadgas om påföljden
av underlåtenhet att ingiva underrättens protokoll i målet samt om delgivning
av sådana protokoll skall i utsökningsmål äga tillämpning å överexekutors
protokoll och utslag samt utmätningsmans protokoll. Underlåter klaganden
att ingiva någon av dessa handlingar, har sådant alltså till följd, att
han förlorar sin talan, såframt det felande icke är hos konungen tillgängligt,
då målet företages till avgörande. Likaledes följer av bestämmelsen, att vid
kommunikation av besvär i utsökningsmål ifrågavarande protokoll och utslag
skola undantagas från delgivning. För vissa fall innebär detta en avvikelse
från vad som enligt 219 § utsökningningslagen för närvarande tilllämpas.
Enligt gällande rätt föreligger också den olikheten mellan rättegångsmål
och utsökningsmål, att under det i 28 § av 30 kap. rättegångsbalken icke
är stadgat, att 27 kap. 14 § i samma balk skall gälla för besvärsförfarandet
i högsta domstolen, ett dylikt stadgande förekommer i 230 § utsökningslagen
beträffande motsvarande föreskrift i 225 § första stycket av samma
lag. Denna olikhet har i förslaget undanröjts därigenom, att enligt den
föreslagna 42 § i 30 kap. rättegångsbalken berörda 14 § i 27 kap. gjorts
tillämplig i rättegångsmål, som genom besvär fullföljas till högsta domstolen.

Slutligen bör anmärkas, att nuvarande 24, 30 och 31 §§ i 30 kap.
ej äga någon motsvarighet i utsökningslagen. Att de mot nämnda paragrafer
svarande 38, 45 och 46 §§ i förslaget genom den i förevarande
paragraf intagna hänvisningen till rättegångsbalken komma att vinna tillämpning
i utsökningsmål, torde icke medföra någon olägenhet och lärer vara
tillräckligt motiverat av önskvärdheten att uppnå full överensstämmelse
beträffande förfarandet i utsökning^- och rättegångsmål.

o O o

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

1, 4 och 5 §§ i lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar äro oförändrade och motsvaras
i förslaget av 1, 5 och 6 §§. Bestämmelsen angående utsträckning
av högsta domstolens arbetstid har införts i 2 §. Förslagets 3 § är ny
och innehåller erforderliga bestämmelser rörande den föreslagna dispensavdelningen,
medan nuvarande 3 § med en av dispensavdelningens tillkomst
föranledd modifikation återfinnes i förslagets 4 §.

Av vad som ovan inledningsvis under 5:o) blivit anfört framgår, att
den föreslagna utsträckta tjänstgöringen å feminansavdelningar skulle för
de dömande avdelningarna medföra en ökning av arbetstiden med 12 veckor.
Medan högsta domstolen enligt nu gällande lag arbetar på tre avdelningar
under 17 veckor av året, skall alltså motsvarande tid enligt förslaget
utgöra 29 veckor, varom stadgande influtit i 2 § första stycket. Härtill
kommer emellertid, såsom av andra stycket i samma paragraf framgår,
dispensavdelningens arbetstid, vilken icke lär komma att understiga ett
tiotal arbetsveckor om året. Justitierådet Hellner yttrade härom i sitt
utlåtande:

»De arbetskrafter, som vid den föreslagna indelningen skulle vara
tillgängliga för dispensavdelningen, räcka ej till för mer än åtta arbetsveckor,
och denna arbetstid kan ej antagas förslå för dispensärendena. Om
däremot dessa arbetsveckor förvandlas till suppleantveckor, skulle en dispensavdelning
kunna anordnas sålunda, att under en ä två dagar i veckan,
allt efter behov, två ledamöter från sjumansavdelningen delegerades att
tillsammans med en ledamot, som för tillfället har suppleantvecka, bilda
dispensavdelning. Genom denna anordning skulle, fortfarande under bibehållande
av grundsatsen om viktigare måls avgörande på sjumansavdelning,
full trygghet vinnas, att dispensärenden kunde komma under behandling
med den skyndsamhet, som måste anses önskvärd, och dispensavdelningens
funktionstid kunna lätt och enkelt avpassas efter behovet.»

En sådan anordning av dispensavdelningens arbete betingas därav,
att det i själva verket är omöjligt att på förhand beräkna, i vilken omfattning
den rättssökande allmänheten kommer att begagna sig av utvägen att
söka dispens. Först sedan erfarenhet härom vunnits är det möjligt att
meddela närmare bestämmelser angående det antal veckor arbetet å nämnda
avdelning skall fortgå, om sådana skulle finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, torde med den sammansättning
krigshovrätten erhållit genom den vid innevarande års riksdag
antagna lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes denna
domstol vara i lika hög grad som allmän hovrätt i dit fullföljda mål skickad
att i sista instans avdöma smärre brottmål, som anhängiggjorts vid
krigsrätt eller som genom besvär över disciplinstraff, ålagt av befälhavare,
dragits under krigshovrättens prövning. Tillämpas de i rättegångsbalken
föreslagna inskränkningarna i fullföljdsrätten (30 kap. 6—12 §§) å krigsrättsmål,
blir därav bl. a. en följd, att utslag, varigenom krigshovrätt såsom
andra instans ådömt disciplinstraff, icke utan särskilt tillstånd få överklagas,
såframt icke straffarbete eller avsättning ingår i straffsatsen för det brott,
för vilket disciplinstraffet ådömts. 1 likhet med vad som gäller för mål,
som allmän hovrätt har att omedelbart upptaga, böra däremot mål, som
handlagts av krigshovrätten såsom första instans, utan inskränkning få fullföljas
till högsta domstolen. Utslag av överkrigsrätt torde i fullföljdsavseende
böra vara underkastade samma regler, som gälla för krigshovrättens
utslag. I överensstämmelse med vad som i 16 och 17 §§ av 30 kap.
rättegångsbalken föreslagits för allmän hovrätt, bör det ock åligga krigsöverdomstol
att vid meddelande av utslag eller beslut pröva, huruvida
detsamma är av beskaffenhet att kunna överklagas eller icke, samt därom
i utslaget giva parten besked.

Jämväl övriga nu föreslagna stadganden angående fullföljd av talan
mot allmän hovrätts utslag i brottmål synas vara av beskaffenhet att böra
tillämpas i krigsrättsinål. Så t. ex. bör det jämväl i dylika mål åligga
klagande, som icke är häktad, att vid det i den föreslagna 41 § av 30 kap.
rättegångsbalken stadgade äventyr ingiva det överklagade utslaget eller beslutet
jämte protokollen i målet. Anledning synes ej heller förefinnas att
för krigsrättsmål göra undantag från de i rättegångsbalken föreslagna stadganden
om skyldighet att nedsätta full följdsavgift och kostnadsersättning,
ehuru utrymme för deras tillämpning endast förefinnes i jämförelsevis
sällsynta undantagsfall, nämligen då talan i högsta instans fullföljes av
målsägande eller av tilltalad, som icke för talan om honom ådömt ansvar
eller som har enskild motpart.

Då det med hänsyn till avfattningen av 75 och 76 §§ i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes möjligen skulle kunna bliva föremål
för tvekan, huruvida de grundsatser, som enligt den föreslagna lydelsen
av 30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

allmän hovrätts utslag, utan vidare kunna anses tillämpliga i mål, som
fullföljas från krigsöverdomstol, har i 103 § av samma lag införts ett tilllägg,
som undanröjer varje tvekan i sådant avseende.

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag av den
lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa och hemställde, att för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över förslagen
måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil, A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

30 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts beslut, så ock om underställning av
mål, som blivit av bovrätt avdömt.

1 §•

Talan mot hovrätts slutliga utslag i vädjat mål eller till hovrätten
instämt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Över hovrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit till
hovrätten eller blivit dess prövning underställt, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan över hovrätt»
slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hovrätten anhängiggjorts, så
ock i sådant tvistemål eller ärende, varmed, utan föregången stämning,
hovrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, varigenom hovrätten utan att skilja målet från sig dömt till
värjemålsed, vare i fråga om fullföljd av talan såsom slutligt utslag ansett.

2 §•

Har hovrätt i dit instämt tvistemål förklarat sig obehörig eller stämningen
ogill, skall över det utslag klagan föras genom besvär.

3 §.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att,
där det under rättegången givits, särskild klagan däröver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hovrätten fullföljd i sammanhang med

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

klagan i huvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda sårskilda
frågan vill klaga över hovrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hovrätten inkommit.

4 §•

5 §•

Hovrätts slutliga utslag i dit fullföljt tvistemål eller ärende rörande
penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, må ej överklagas, når
värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen icke överstiger
ettusenfemhundra kronor; rörer målet till någon del sådant, som ej kan i
penningar skattas, och har utslaget i denna del gått parten emot, äge han
fullfölja målet i dess helhet.

Ö §•

I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens utslag sökas:

av allmän åklagare, där ej justitiekanslern eller ock riksdagens justitieombudsman
eller militieombudsinan finner skäl att själv eller genom
annan fullfölja talan i fråga om ansvar för brott, varå straffarbete eller
avsättning efter lag kan följa;

av målsägande, med mindre hans talan avser ansvar för sådant brott,
som nu sagts;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden
för sådant brott eller dömts till fängelse eller mistning av ämbete
på viss tid.

Utan hinder av vad här ovan är stadgat äge målsägande eller tilltalad
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar
och utslaget i denna del gått honom emot, dock där fråga är enbart
om penningar eller sådant, som kan i penningar skattas, allenast såframt
det icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej överstiger etttusenfemhundra
kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, soin, ensamt
eller i förening med vad han eljest tappat i penningar eller penningars
värde, uppgå till belopp, som nu sagts, vare honom ej heller förment
att fullfölja talan mot utslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 4 håft. {Nr 4.) 11

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

7 §■

Är enligt 5 eller 6 § parts rätt att fullfölja talan beroende på värdet
av vad parten i hovrätten tappat, må vid beräkning av det värde hänsyn
icke i något fall tagas till rättegångskostnad.

8 §.

över utslag, varigenom hovrätt utan att döma till värjemålsed visat
mål åter till underrätt, må ej klagas; innefattar utslaget prövning av
fråga, som inverkar på målets utgång* vare dock part berättigad att däremot
fullfölja talan i sammanhang med huvudsaken, där denna kommer
under Konungens prövning.

9 §•

10 §.

över hovrätts utslag i fråga, som jämlikt 16 kap. 3 § blivit frän
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hovrätten upphävt beslut,
varigenom underrätten förklarat sig behörig att upptaga målet.

Ej heller i ty fall må dock frågan om underrättens behörighet dragas
under Konungens prövning, med mindre målet är sådant, att klaganden,
om han hade i hovrätten fullföljt talan i själva saken och dess utslag hade
gått honom emot, skulle utan hinder av 5 eller 6 § varit berättigad att
överklaga detsamma.

11 §•

Har underrätt eljest meddelat beslut i fråga, som i 16 kap. 10 § omförmäles,
och varder talan mot beslutet i hovrätten fullföljd, skall i fråga
om klagan över hovrättens utslag i tillämpliga delar gälla vad här ovan i
5 och 6 §§ är stadgat.

Hovrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 11 eller 12 § dragits
under hovrättens prövning, må ej överklagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

12 §.

I mål, som blivit i hovrätt fullföljt eller dess prövning underställt,
vare ej tillåtet emot hovrättens utslag fullfölja talan allenast beträffande
rättegångskostnad.

13 §.

Menar part i något fall, där enligt 5, 6 eller 9 §, 10 § andra stycket,
11 § andra stycket eller 12 § fullföljd av talan ej må äga rum, att det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan
varder av Konungen prövad, äge han hos Konungen söka tillstånd till talans
fullföljande. Ar fråga om fullföljd av allmänt åtal, må ansökan, varom
nu sagts, endast göras av sådan åklagare, som i 6 § omförmäles.

Enskild part äge ock i de fall, som i första stycket angivas, söka
Konungens tillstånd till talans fullföljande, där han visar, att sådant för
honom skulle hava. synnerlig betydelse utöver det fall, varom dömt är.

14 §.

Har hovrätt i där anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
av beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddelat i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd av talan hos Konungen vad för varje fall
finnes i 25 kap. 5 § stadgat om klagan över underrätts beslut i sådan
fråga äga motsvarande tillämpning.

15 §.

1 fråga om beslut, som i annat fall, än i 14 § avses, blivit av hovrätt
i där anhängigt mål under rättegången meddelat, skall vad i 25 kap.

7 § är föreskrivet angående där omförmälda. beslut äga motsvarande tilllämpning.

16 §.

Finner hovrätt part enligt här ovan givna stadganden vara berättigad
att omedelbart fullfölja talan mot utslag eller beslut, som av hovrätten
meddelas, skall i utslaget eller beslutet givas parten till känna, huruvida
klagan skall av honom föras genom revisionsansökning eller genom besvär,
samt i förra fallet, huru missnöje skall i hovrätten anmälas, i det
senare, inom vilken tid och varest besvär skola ingivas samt vad klaganden
i övrigt har att iakttaga för fullföljd av sin talan. Ställer sig par ten

vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej frågan om hans rätt

Kungl. Maj:ts nåd.. proposition nr 4.

till fullföljd eller om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten
dragas under Konungens prövning.

17 §.

Finnes part enligt här ovan i 5—12 §§ givna stadganden icke vara
berättigad till fullföljd av talan mot slutligt utslag, som av hovrätten meddelas,
give hovrätten i utslaget till känna, att talan däremot ej må av
parten fullföljas; utsätte ock det lagrum, enligt vilket utslaget ej må
överklagas. År frågan om partens rätt till fullföljd beroende av värdet
av vad han i hovrätten tappat, skall vid hovrättens prövning därutinnan
bero.

18 §.

Vill part enligt 13 § utverka sig sådant tillstånd, som där omförmäles,
fullgöre vad för varje fall är föreskrivet beträffande talans fullföljande
och iakttage tillika vad i 28 eller 37 § stadgas. Om sättet
för talans fullföljd äge parten på begäran hos hovrätten erhålla underrättelse,
såsom i 16 § sägs; skall talan fullföljas genom besvär, varde av
hovrätten jämväl angivet, huru tillstånd enligt 37 § skall sökas.

19 §.

Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts utslag eller beslut, vare,
evad han har att söka revision eller anföra besvär, pliktig att hos Konungens
befallningshavande nedsätta ej allenast fullföljdsavgift, etthundrafemtio
kronor, utan ock enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning,
som Konungen kan komma att tillerkänna hans motpart. Har
i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt ovan stadgade
belopp, gälle det också för de övriga. Äro i målet flera motparter till
den, som klagar, vare han ändock ej pliktig att nedsätta mera än ovan
är föreskrivet.

Från skyldighet, varom nu sagts, vare kronan fri, så ock i brottmål
allmän åklagare samt tilltalad, vilken i målet hålles häktad. Annan tilltalad,
som för talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande
av fullföljdsavgift. Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning
vare ej av nöden, där enskild motpart ej finnes.

Kungl. Majtig nåd. proposition nr 4. 85

20 §.

Part, som till säkerhet för motpartens kostnadsersättning nedsatt
föreskrivet belopp men på grund av fattigdom ej förmått nedsätta stadgad
fullföljdsavgift, äge utan hinder därav fullfölja sin talan, såframt han iakttager
vad för sådant fall stadgas i 26 § eller 36 § första stycket.

Ar part icke i stånd att gälda ens det belopp, som skall tjäna motparten
till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ändock fullfölja sin
talan, såframt Konungen med hänsyn till omständigheterna i målet finner
skäl giva tillstånd därtill. Angående vad parten har att iakttaga, när han
vill utverka sig sådant tillstånd, skils i 27 § och 36 § andra stycket.

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å tjugonde
dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten
anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmält, stånde utslaget
fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller annorledes
än nu är sagt, ej upptagen.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge utan särskilt bemyndigande
å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att höra motparten över missnöjesanmälan.

22 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, give hovrätten bevis därom med
underrättelse om vad parten därutöver har att iakttaga för fullföljd av
sin talan. Erfordras enligt 13 § Konungens tillstånd till fullföljd av talan,
varde jämväl angivet, huru sådant tillstånd enligt 28 § skall sökas.

Ställer sig parten vad sålunda föreskrivits till efterrättelse, må ej
frågan om de meddelade föreskrifternas riktighet av motparten dragas
under Konungens prövning.

23 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, äge parten mot beslutet fullfölja
talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras däröver att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes , talan i målet, äge motparten inom den tid, som för. svaromåls
avgivande gäller, påkalla prövning av frågan, huruvida anmälan blivit
rätteligen gjord.

£6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

24 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hovrätten föi’e utgången
av den tid, inom vilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
hovrätten befintliga handlingar i målet.

25 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med hovrättens utslag, skall
före klockan tolv å fyrtifemte dagen från den dag, då utslaget gavs, inställa
sig i Konungens nedre justitierevision samt dit ingiva revisionsinlaga.
Vid inlagan foge sökanden ej allenast Konungens befallningshavandes bevis
om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp, utan ock överklagade utslaget
jämte bevis om anmält missnöje ävensom underrättens protokoll i
målet, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten, samt de hos hovrätten
förda protokoll.

26 §.

Företer sökanden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till säkerhet
för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt fullföljdsavgift,
där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, åligger det honom att
till handlingarna foga av Konungens befallningshavande eller underrätten
eller häradshövdingen eller borgmästaren eller kronofogden eller, i mål
från Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, länsmannen eller lappfogden
i den ort, där sökanden har sitt hemvist, utfärdat intyg, att han
icke äger tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter
gäldande därav skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Sökes sådant intyg hos myndighet, för vilken sökandens förmögenhetsvillkor
icke äro kunniga, uppdrage myndigheten åt trovärdig man att
hålla undersökning därom och give sedan intyg, där det prövas kunna ske.

27 §.

FÄreter sökanden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet belopp
till säkei''het för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka sig
Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan därom
jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den i 25 §
stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

28 §.

Där den, som söker revision, enligt 13 § icke utan Konungens
tillstånd äger fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 25 §

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

stadgade tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och dåri angiva de skål,
varå ansökningen grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

29 §.

Finner vid prövning av ansökan, som i 27 eller 28 § oinförmäles,
Konungen nödigt att höra motparten över ansökningen, skall vad
i 27 kap. 6—14 §§ är för hovrätt stadgat i tillämpliga delar gälla.
Bifalles ansökningen, meddelar Konungen tillika föreskrift, huru sökanden,
där han vill njuta tillståndet till godo, har att delgiva motparten beslutets

30 §.

Försummar part, som anmält missnöje, att inom den i 25 § stadgade
tid inställa sig eller ingiva revisionsinlaga, stånde hovrättens utslag
fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter
Konungen ny tid.

Vad nu är stadgat skall ock gälla, där sökanden icke inom den i
25 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna
belopp eller i stället iakttagit vad uti 26 och 27 §§ är för särskilda fall
föreskrivet. Har i fall, som i 28 § avses, ansökan om tillstånd icke ingivits
inom föreskriven tid, vare ock lag, som i första stycket sägs.

Varder ansökan, som i 27 eller 28 § sägs, avslagen, stånde överklagade
utslaget fast.

31 §.

Har den, som söker revision, icke ingivit överklagade utslaget eller
bevis om anmält missnöje, eller har han underlåtit att ingiva underrättens
eller hovrättens protokoll i målet, skall sökanden hava förlorat sin talan,
såframt icke det felande är hos Konungen tillgängligt, då målet företages
till avgörande.

32 §.

Svaranden skall inställa sig i nedre justitierevisionen sist å fjortonde
dagen från den dag, då sökanden senast bör där tillstädeskonuna. Har
sökanden enligt 27 eller 28 § sökt Konungens tillstånd till fullföljd av talan,
skall tiden för svarandens inställelse räknas från den dag denne erhållit
del av beslut, varigenom sådant tillstånd beviljats.

Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, have sedan ej rätt att
varda hörd i målet, med mindre laga förfall visas inom samma tid. Visas
förfall, utsätter Konungen ny tid.

Kung 1. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Ändå att svaranden ej inställt sig i rätt tid, äge han framställa jäv
mot vittne, som hos Konungen åberopas.

33 ■§.

Vad i 26 kap. 9, 10, 11, 12, 13 och 14 §§ är stadgat angående
mål, som efter vad till hovrätt inkommit, skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens
prövning.

34 §.

35 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut skola till nedre justitierevisionen
ingivas före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gavs. Vid besvären foge klaganden ej allenast Konungens
befallningshavandes bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna
belopp, utan ock överklagade utslaget eller beslutet samt underrättens och
hovrättens i målet förda protokoll, såvitt deras insändande ej åligger hovrätten
efter ty i 40 § sägs.

Har hovrätt i där anhängigt mål meddelat beslut om någons häktande
eller kvarhållande i häkte eller hämtande till rätten, vare klagan
över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

36 §.

Företer klaganden bevis, att han nedsatt föreskrivet belopp till
säkerhet för motpartens kostnadsersättning, men icke bevis om nedsatt
fullföljdsavgift, där sådan avgift enligt 19 § bort nedsättas, gälle vad
i 26 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Företer klaganden ej heller bevis om nedsättning av föreskrivet belopp
till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, och vill han utverka
sig Konungens tillstånd att ändock få fullfölja sin talan, skall ansökan
därom jämte sådant intyg om fattigdom, som i 26 § föreskrives, inom den
i 35 § stadgade tid ingivas till nedre justitierevisionen.

37 §.

Där klaganden enligt 13 § icke utan Konungens tillstånd äger
fullfölja talan, åligger det honom tillika att inom den i 35 § stadgade
tid ingiva ansökan om sådant tillstånd och däri angiva de skäl, varå ansökningen
grundas. Andra skäl komma ej under bedömande.

38 §.

39 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingivna, stånde hovrättens utslag
eller beslut fast, där ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall,
utsätter Konungen ny tid.

Vad nu är stadgat skall ock gälla, där klaganden icke inom den i
35 § stadgade tid ingivit bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna
belopp eller i stället iakttagit vad uti 36 § är för särskilda fall föreskrivet.
Har i fall, som i 37 § avses, ansökan om tillstånd icke ingivits inom föreskriven
tid, vare ock lag, som i första stycket sägs.

Varder ansökan, som i 36 § andra stycket eller 37 § sägs, avslagen,
stånde överklagade utslaget eller beslutet fast.

40 §.

När besvär inkommit, skola genom nedre justitierevisionens försorg
från hovrätten infordras därstädes befintliga handlingar i målet. Ar klaganden
i målet häktad, skola jämväl felande protokoll och utslag införskaffas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 häft. (AV 4.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

41 §.

Har klaganden icke ingivit överklagade utslaget eller beslutet, eller
har han underlåtit att ingiva underrättens eller hovrättens protokoll i målet,
skall han hava förlorat sin talan, såframt icke det felande är hos
Konungen tillgängligt,, då målet företages till avgörande.

42 §.

Har klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja sin talan,
skall, där delgivning av besvären äger rum, jämväl Konungens beslut delgivas
motparten.

43 §.

Gör Konungen ändring i hovrätts utslag eller beslut i mål, som omedelbart
i hovrätten anhängiggjorts, eller varder i annat mål ändringssökandet
i allo eller i huvudsakliga delar bifallet, förordnar Konungen
tillika, att part, vars ändringssökande sålunda bifallits, äger återbekomma
nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften
kronan.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat
av honom gäldas, äge han, intill dess målet blivit avgjort, framställa yrkande
om avgiftens återfående.

Om och i vad mån belopp, som part nedsatt till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning, må lyftas av honom eller motparten, därom förordnar
ock Konungen.

44 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Vad här ovan är om besvärsmål stadgat gälle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål vad i 27 kap. 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens prövning, give hovrätten till känna,
vad part har att iakttaga, där han vill avgiva påminnelser i målet.

45 §.

46 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som
blivit ersatt genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 och 230 §§ utsökningslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

49 §.

Verkställighet av hovrätts dom, mot vilken enligt domen talan icke
må fullföljas av motparten till den, som sökt verkställighet, må ock äga
rum utan hinder därav, att motparten sökt Konungens tillstånd till fullföljd
av talan eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen; visar
motparten, att sökt tillstånd beviljats, skall vad eljest gäller om verkställighet
av icke laga kraftägande dom lända till efterrättelse.

Ej må ansökning om resning hindra doms fullbordan.

230 §.

Hovrätts utslag i mål, varom i 2 kap. sägs, må ej överklagas. Har
i annat utsökningsmål hovrätt meddelat utslag, varigenom målet visats åter
till överexekutor eller utmätningsman, skall vad i 211 § finnes stadgat för
där avsett beslut om återförvisning äga tillämpning.

Kungl. Majtfs nåd. proposition nr 4.

I fråga om klagan över slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål
meddelats av hovrätt, skall vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om
klagan över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom besvär,
äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915; dock att i fråga om
fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats,
äldre lag skall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Med upphävande av lagen den 26 maj 1909 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras av tjugufyra justitieråd,
av vilka tre, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på avdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Därjämte skall högsta domstolen under den tid av året, då sådant
finnes erforderligt, upprätthålla den tjänstgöring, som av bestämmelserna
i 3 § påkallas.

3 §.

I fall, då tillstånd av Konungen är i lag stadgat såsom villkor för
måls dragande under Konungens prövning, ankoinme det på en särskild
avdelning av högsta domstolen, bestående av tre ledamöter, att pröva och
avgöra ansökan om sådant tillstånd. Yppa sig inom avdelningen olika
meningar, skall ansökningen bifallas, såframt två av de ledamöter, som
deltagit i prövningen, äro därom ense.

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition nr 4.

4 §■

5 §■

Med iakttagande av vad ovan är föreskrivet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

6 §■

Angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens avdelningar
samfällt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1915. Stadgandet i 2 §
första stycket skall dock ej tillämpas före ingången av år 1916; skolande
högsta domstolen intill nämnda år arbeta å avdelningar på sätt i lagen
den 26 maj 19U9 är stadgat.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 4.

Bil. I).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om
krigsdomstolar ocli rättegången därstädes.

Härigenom förordnas, att 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om
krigsdomstolar och rättegången därstädes skall erhålla följande ändrade
lydelse:

103 §.

I avseende å rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av dess
utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller författning
är särskilt stadgat, lända till efterrättelse vad i fråga om rättegång
vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag finnes föreskrivet,
där det tillämpligt är. 1 fråga om fullföljd av talan mot utslag eller
beslut, som meddelats av krigsöverdomstol, skall vad i allmän lag är
stadgat om fullföljd av talan mot hovrätts beslut i tillämpliga delar gälla,
såvitt det ej strider mot de i denna lag givna bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916; dock skola i fråga om
mål, som då äro arihängiga, stadgandena i 11 § av lagen den 23 oktober
1914 om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i avseende
därå iakttagas skall lända till efterrättelse.

STA D

komna

rsma!

1891 91 93 9L 95 96 97 98 99 1900 01 02 03 Oh- 05 06 07 08 09 1910 II_______18_______

-r

u.m

-h

2*69/

-r

i--

—

£28+ ,

•

_•—

—

\ -i

/«

-1

1939

—

/«

16*7

•

V-

—

N, it

1777

---

165/

/«

V-

/—

—

197

N. /

ms s

1511

K-

\ ,K

•

™ /.

180 . ^

06J

•l*W

■•v

*t*79___

139

!■
i /

\ /

32 \l

\ V

/367

/ .

, /

*/ /
—/l

58 \

1511

—-—

123*

206

XJ\

fry

•36 /
yn9i

1197 i

1257

ef* vj

0 ''

,232

•et leo

"• — ■■

287

hb* ne*

X"5*

•

—f—V

63 11

179 ~7,

''*\j
• \

tf/

//85

BOO

i V

.Joi*

035

W6E

--\

062

l \

'' \
0*6

025

S JO ^

,/so*

19 r

tsoo

it oa

2300

2200

2/00

2000

1900

1800

1700

1600

1500

i*oo

1300

1200

noo

1000

900

75 1897

101_

—*''/// 1905

103 arbetsveckor.

V, / 9/0

(eftermiddagstjänstgöring om måndagarna dec. 1891 - dec. 1893)

_ (fattigvårdsmål, ''/t 1895)

_____(nya full Följ ds lagen, ''71912)

(laggranskning rn.m. ie/s/909)

Stadga *3//ol860: !6 ledamöter, 66 arbetsveckor.

Lag *b/3 1897: 18 » , 88 » (i kraft ''/b 1897).

e% 1905: H h , 101. » ( » ''7u 1905).

S6/5 1909: 8! (t 3) » , 103 n ( O 1910).

Lag ,B/S 1895: H.D. befriades från tattigvårdsmå/en (i kraft •/, 1895).

n ''% 1901: Revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kr.. Inskränkning / allmän åklagares

fullföljdsrätt. - Flertalet s. k. prestanda borttog os (i kraft ''/, 1902).
ht. D. befriades Från laggranskningen samt vissa ansökn/ngsärenden o ett besvärsmål
fi kraft samma dag).

Lagar u/s 1909:

GBÖSRAlsT liTÖCR. AtJÉTALT

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 23 december
1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin,

O C? 7

Justirierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparternentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26
november 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över uppupprättade
förslag till

lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,

lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen,

lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar,
och

lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914 om
krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsfiskalen K. J. D. Schlyter.

Lagrådet yttrade:

Att de åtgärder, som under de senaste årtiondena tid efter annan
vidtagits för avhjälpande av långsamheten i högsta domstolens rättsskipning,
icke medfört ett tillfredsställande resultat, beror för visso ej
ensamt därpå, att antalet inkommande mål år efter år ökats i större
mån än som kunnat förutses. Då man på grund av den nuvarande gestaltningen
av rättegången i första och andra instans varit utesluten från
den utväg, som otvivelaktigt är den enda fullt rationella, eller att inskränka
högsta domstolens prövning till själva rättsfrågan i målet, har
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

man varit hänvisad till medel, mot vilka vart för sig invändningar icke
utan allt fog kunnat göras gällande. Härav har helt visst alstrats benägenhet
att underskatta faran; man har intalat sig, att olägenheterna
skulle kunna avlägsnas utan genomförande av anordningar, som synts
mindre tilltalande, och man har fördenskull stannat vid åtgärder, i fråga
om vilka man icke haft rätt att tro och näppeligen heller trott, att de
skulle föra till målet.

Den nuvarande ställningen framgår med all tydlighet av de statistiska
data, som innehållas i handlingarna. För en var torde det klart
framstå, att man i själva verket kommit till en punkt, då det skulle innebära
en allvarlig samhällsvåda att dröja med vidtagande av synnerligen
kraftiga åtgärder för att råda bot mot missförhållandena. Insikten härom
synes böra ena de stridiga meningar, som under det föregående arbetet
städse framträtt och motverkat möjligheten att komma fram till ett nöjaktigt
resultat.

De nu föreslagna anordningarna avse dels att minska tillströmningen
av mål till högsta domstolen och dels att öka domstolens arbetsprodukt.
Av de i förra hänseendet tillgripna medlen är naturligtvis införandet
av en summa revisibilis det viktigaste. Härav beror i själva
verket förslagets effektivitet. Då frågan om avskärande av fullföljdsrätten
på sådan grund tidigare varit föremål för prövning, har den från flera
håll framkallat gensagor. Vad departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anfört till bemötande av gjorda invändningar synes lagrådet
äga full giltighet. För den, som på nära håll inhämtat kännedom,
hurusom obetydliga tvistefrågor dragas genom alla instanser, hurusom rätten
därigenom under lång tid förhålles en part och kostnader åsamkas
honom samt jämväl klaganden själv tillskyndar sig utgifter, vilka icke stå
i rimlig proportion till den utsikt att få en oftast ganska betydelselös ändring,
som eu eller annan gång blir en verklighet, lärer det stå klart, att
lagstiftaren ingalunda kan med fog beskyllas för att hava kränkt grundsatsen
om allas likhet inför lagen, om han tvingar samhällsmedlemmen
till ett handlingssätt, som i stort sett bäst tillgodoser dennes egna intressen.

Mot de i övrigt föreslagna medlen till minskning av högsta domstolens
arbetsbörda har lagrådet ej heller något att erinra.

Vad därefter angår anordningarna för att öka domstolens arbetsprodukt
avse dessa en utsträckning av det nu förekommande arbetet på femmansavdelning.
Vid tidigare förslags framläggande hava mot en dylik förändring
gjorts allvarliga anmärkningar. Så uttalades den 16 december 1910
vid behandling av löneregleringskommitténs förslag angående nedre justitierevisionen
enhälligt av högsta domstolens ledamöter, att den ifrågasatta

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 4.

förändringen vore förknippad med väsentliga olägenheter. För beredande
av nödig auktoritet åt den högsta instansens domar vore det av betydelse,
att i allmänhet antalet av de i ett mål dömande ej sattes så lågt som till
fem. Ur rättsenhetens synpunkt vore det av vikt, att ledamöterna icke i
ån större omfattning än dittills splittrades på olika avdelningar. Och angeläget
vore även, att ej antalet föredragande i högsta domstolen behövde
ytterligare ökas, då sådant lätt skulle nödvändiggöra en uppenbarligen
betänklig nedsättning av anspråken på föredragandenas kvalifikationer.

Detta samstämmiga yttrande av dem, som på grund av vunnen erfarenhet
känna förhållandena, torde icke kunna jävas av någon och kunna
motsägas endast av den, som saknar verklig insikt i dessa stycken. Då
lagrådet oaktat de framhållna olägenheterna ansett sig kunna med hänsyn
till det allvarliga läget förorda förslaget i denna del, vill emellertid lagrådet
kraftigt betona, att detta skett allenast under förutsättning, att icke
nå^ot efteraåves i de föreslagna åtgärderna för minskning av antalet inkommande
mål och att således femmanstjänstgöringen endast tår provisorisk
natur under den tid, som åtgår för avarbetande av förefintlig balans.
Skulle det befinnas, att detta provisorium, som enligt gjorda beräkningar
dock komme att fortfara en avsevärd tid, på grund av ökad tillströmning
av mål kunde befaras bliva utsträckt än längre, böra enligt
lagrådets tanke ofördröjligen, när farhåga därutinnan framträder, andra
åtgärder vidtagas, så att provisoriets upphörande inom förutsatt tid blir
verklighet.

För vinnande av säkerhet i sistberörda hänseende och för att om
möjligt förkorta tiden för oinförmälta provisoriska anordning torde det
kunna ifrågasättas, huruvida icke redan nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans
minskande borde åvägabringas. Så synes det icke möta oöverstigliga
svårigheter att befria högsta domstolen från handläggningen av
lösdrivarmålen och förlägga densamma till regeringsrätten. Att i fråga
om utvisningsärenden högsta domstolen med hänsyn till deras administrativa
natur och jämväl på grund av särskilda förhållanden icke borde därmed
taga befattning, har lagrådet i tidigare yttrande framhållit. Från
fullföljd i högsta instans borde ock kunna avskäras alla mål angående
disciplinstraff, som enligt strafflagen för krigsmakten ålagts av befälhavare.
Även beträffande nådemålen skulle utan tvivel i fall av oundgängligt behov
någon lättnad i arbetsbördan stå att vinna.

De anmärkningar mot detaljer i förslagen, till vilka lagrådet funnit
anledning, upptagas härnedan under särskilda paragrafer.

100

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Förslaget till lag om ändrad lydelse ay 30 kap. rättegångsbalken.

5 §.

Såsom undantag från huvudregeln, att talan i tvistemål eller ärende
rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, ej må fullföljas
hos Konungen, när värdet av vad parten i hovrätten tappat uppenbarligen
icke övei’stiger 1,500 kronor, har upptagits det fall, att målet till
någon del rörer sådant, som ej kan i penningar skattas, och utslaget därutinnan
gått parten emot; i sådan händelse skall han äga att fullfölja
målet i dess helhet. Enligt ordalagen skulle sålunda i dylikt fall partens
rätt till fullföljd i förra delen vara utesluten, om ej ändring av honom
söktes beträffande den senare. Med en sådan regel, enligt vilken partens
behörighet att klaga vore beleende av ändringssökandets beskaffenhet,
koinme man i strid med den princip, som ligger till grund för huvudregeln
och som innebär, att målets utgång i hovrätten är ensamt avgörande
för fullföljdsrätten. Med hänsyn härtill torde åt stadgandet i fråga böra
givas en något ändrad lydelse, så att under de i övrigt angivna förutsättningarna
parten må äga att fullfölja målet vare sig i dess helhet eller
endast delvis.

Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida icke summa revisibilis borde sättas
till 1,500 kronor i stället för, såsom enligt förslaget skett, till närmast
högre belopp. En sådan jämkning vore väl i sak utan betydelse men
torde för enkelhetens skull vara att förorda.

6 §•

I det tidigare till högsta domstolen remitterade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken var rätten att söka ändring i
hovrätts utslag så i tvistemål som brottmål regelmässigt satt i beroende
av det anspråk, varom talan fullföljdes. Endast beträffande tilltalad gällde
en härifrån i viss mån avvikande regel; för honom skulle rätten att fullfölja
talan i ansvarsfrågan vara beroende på beskaffenheten av det brott,
varom hovrätten dömt. Med anledning av hemställan från högsta domstolen
vidtogs härutinnan i propositionen till 1907 års riksdag den ändring,
att i fråga om yrkanden, som rörde penningar eller sådant, som kunde i
penningar skattas, icke omfattningen av ändringssökandet utan värdet av
vad parten i hovrätten tappat lades till grund för rätten att fullfölja talan

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

hos Konungen. Härigenom vanns, bland annat, den fördelen, att hovrätten
redan i samband med utslaget kunde giva besked, huruvida talan
i målet finge fullföljas eller icke. Mot denna fördel ansågs det vara av
mindre betydelse, om lagens effektivitet i någon mån minskades, därigenom
att part i vissa fall skulle hos Konungen fullfölja talan i mindre omfattning,
än han gjort gällande i hovrätten.

Det nu till lagrådet remitterade förslaget intager i förevarande avseende
enahanda ståndpunkt som 1907 års förslag. I fråga om förutsättningarna
för full följdsrätten i brottmål föreligger alltså enligt det nu frarnlao-da
förslaget liksom enligt det föregående den väsentliga åtskillnad mellan
åklagare och målsägande, å ena, samt tilltalad, å andra sidan, att åklagares
och målsägandes fullföljda talan skall upptagas till prövning, endast om
den avser ansvar för brott av angivet slag, medan däremot för tilltalad
icke ändringssökandets omfattning utan allenast innehållet av hovrättens
utslag skall äga betydelse för fullföljdsrätten.

Det synes lagrådet knappast föreligga skäl för upprätthållandet av
denna åtskillnad. Aven för åklagare och målsägande borde beskaffenheten
av den talan, varom hovrätten dömt, vara avgörande för deras rätt att
överklaga utslaget, för åklagare naturligtvis med iakttagande av vad paragrafen
härom i övrigt innehåller. Härigenom skulle överensstämmelse
även vinnas med reglerna för fullföljdsrätten i tvistemål och ansökningsärenden,
så att förslaget i dess helhet koinme att härutinnan vila på enhetlig
grund. Genom en dylik anordning undvekes jämväl den oegentligheten,
att exempelvis en målsägande, som jämlikt 16 § av hovrätt erhållit
hänvisning till fullföljd av talan och ställt sig de meddelade föreskrifterna
till efterrättelse, i allt fall, på den grund att han endast i begränsad omfattning
överklagat hovrättens utslag, skulle vid målets avgörande förklaras
hava förlorat sin talan. En sådan utgång kunde näppeligen anses stå i
full överensstämmelse med det i sistnämnda paragraf givna stadgandet att,
om besvärshänvisningen iakttagits, frågan om partens rätt till fullföljd ej
finge av motparten dragas under Konungens prövning. Den nu ifrågasatta
ändringen torde beträffande den eftersträvade minskningen av antalet
fullföljda mål vara av ringa eller ingen betydelse; bibehålies förslaget oförändrat,
lärer väl därav i allmänhet föranledas, att i sådana fall, där parten
i själva verket avser att få ändring allenast i en viss del, han i allt fall
fullföljer talan i målet i dess helhet för att därigenom kunna bringa den
åsyftade frågan under högsta domstolens bedömande.

Lagrådet hemställer på grund härav, att förevarande paragraf i nu
angiven riktning omarbetas.

102

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 4.

7 §•

Då det synes oegentligt, att fullföljdsrätten skall kunna röna inflytande
av rättegångens kortare eller längre varaktighet därigenom att under
tiden efter anhängiggörandet upplupen ränta å omstämt kapitalbelopp tages
i beräkning vid uppskattningen av värdet, hemställes om upptagande av
ett stadgande därom att dylik ränta ej må vid värdeberäkningen komma
i betraktande.

9 §•

Förslaget att utestänga från fullföljd i vanlig ordning alla mål, vari
hovrätt såsom andra instans dömt till värjemålsed, är visserligen ägnat
att väcka betänkligheter av principiell natur. Med hänsyn till de skäl,
departementschefen till stöd för förslaget åberopat, har lagrådet emellertid
icke ansett sig böra avstyrka genomförandet av ett sådant lörbud. Däremot
kan lagrådet icke dela departementschefens uppfattning, att med
utslag av ovan angivna art böra i förevarande avseende likställas hovrätts
utslag, varigenom underrätts beslut om edgång upphävts. En dylik anordning
skulle icke sällan leda till ett väsentligt fördröjande av målets
slutliga avgörande, då högsta domstolen naturligtvis i allt fall skulle vara
oförhindrad, att om senare själva målet dit fullföljdes, däri döma till
värjemålsed. Lagrådet hemställer förty, att den genom senare punkten i
paragrafen gjorda inskränkning i fullfölj dsrätten icke måtte bibehållas.

16 §.

Det synes lagrådet lämpligt, att i den hänvisning, som jämlikt förevarande
paragraf skall i besvärsmål meddelas rörande vad part, som med
utslaget icke åtnöjes, har att iakttaga för fullföljd av sin talan, jämväl
utsättes, att talan mot utslaget allenast beträffande rättegångskostnad jämlikt
12 § icke är tillåten. En erinran härom synes i så fall böra lämnas
i förevarande paragraf. Iakttages detta, bör naturligtvis motsvarande tilllägg
göras även i 22 §.

Skulle lagrådets ovan under 6 § gjorda hemställan icke vinna bifall,
synes ett ytterligare tillägg till 16 § böra ske, varigenom föreskrives upptagande
i besvärshänvisningen av en erinran för åklagare eller målsägande,
i vilken omfattning talan skall fullföljas för att kunna komma under
högsta domstolens prövning.

103

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

Enligt förslaget åligger det hovrätten, då den meddelar utslag i ett
mål, att i utslaget tillkännagiva, huruvida talan däremot får fullföljas eller
icke. Hovrättens avgörande härutinnan har emellertid icke för varje fall
samma verkan. Har hovrätten funnit fullföljdsrätt vara för handen, länder
detta alltid till efterrättelse; förnekas däremot en part rätt att fullfölja
talan, blir detta gällande endast under förutsättning att hovrättens
avgörande finnes stå i överensstämmelse med de givna lagbuden. Endast
så till vida är parten inskränkt i sin fullföljdsrätt, att där denna är beroende
av värdet av vad han i hovrätten tappat, hovrättens prövning därutinnan
skall bliva slutgiltig. Föreskrifterna innebära således, att en part,
som av hovrätten vägrats att fullfölja talan, alltid är berättigad påkalla
högsta domstolens prövning, huruvida ett tvistemål rörer penningar eller
sådant, som kan i penningar skattas, eller om en ansvarstalan avser ett
sådant brott, att fullföljdsrätt är enligt lag medgiven.

Det kan visserligen förutsättas, att där hovrätten förklarat en part
obehörig att fullfölja talan, endast i sällsynta undantagsfall parten komme
att direkt överklaga ett dylikt avgörande. Han väljer tvivelsutan,
om han vill gå vidare med målet, den anvisade dispensvägen. Men dispensansökningen
skall enligt förslaget fogas vid en inlaga om ändrings
sökande. I varje fall av dispensbegäran föreligger alltså en inlaga, vari
målet fullföljes. Under sådana förhållanden är saken icke avgjord genom
beslutet rörande dispensansökningen. Den avdelning av högsta domstolen,
till vilken målet kommer efter dispensansökningens behandling, har förty
att pröva, huruvida icke enligt lag fullföljdsrätt tillkommer parten. Strängt
taget borde en sådan prövning föregå dispensansökningens behandling.
Den, som har laglig rätt att fullfölja, bör på sådan grund och icke till
följd av dispens vinna prövning av sina påståenden. Det är sålunda
oriktigt att, såsom i 30 och 39 §§ är uttalat, hovrättens utslag står fast,
om dispensansökningen avslås. Denna följd inträder först om därjämte
hovrättens vägran av fullföljdsrätt finnes lagligen grundad.

Den föreslagna anordningen i omförmälta hänseende synes emellertid
innebära så stora olägenheter, att densamma icke bör upprätthållas. För
att högsta domstolen skall kunna bedöma, huruvida ett mål rörer penningar
eller penningars värde eller ock något, som ej kan skattas i penningar,
erfordras uppenbarligen föredragning av målet åtminstone till någon del.
I fråga om brottmål, där ingalunda sällan ansvarsyrkandena framställas i
ganska obestämd form och där brottets rätta karaktäriserande ofta förutsätter
kännedom om de omständigheter, under vilka den påstådda brotts -

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

liga handlingen förövats, vore det att befara, att, föredragningen understundom
bleve tämligen vidlyftig. Föredraganden skulle för övrigt icke
på förhand kunna alltid avgöra, i vilken omfattning föredragning komme
att påkallas, och för all säkerhets skull komme han tvivelsutan att nedliio-o-a
mera arbete på promemorieskrivningen än som borde krävas. Det
syfte, man velat vinna, skulle enligt lagrådets mening i avsevärd mån
motverkas genom den ifrågasatta anordningen. Sedan dispensansökning
avslagits, bör målets behandling å en dömande avdelning av högsta domstolen
bliva så att säga endast en formell åtgärd, som icke kräver någon
tid. Enligt lagrådets tanke bör fördenskull hovrättens avgörande bliva
slutgiltigt även i sådana fall, då hovrätten förklarat full följ <1 srätt icke
tillkomma en part. Någon betänklighet att vidtaga en dylik ändring i
förslao-et synes icke föreligga. Svårigheterna att härutinnan träffa ett
riktigt avgörande lära åtminstone icke vara större än då det gäller att
bestämma, huruvida summa revisibilis är uppnådd. Då i rättsenhetens
intresse fullföljd borde medgivas, skulle jämväl här dispensvägen stå
öppen.

Vad dispensfrågan härvidlag beträffar, skulle från synpunkten att
erhålla vägledande prejudikat det uppenbarligen vara fördelaktigt, om
dispensmedgivandet kunde inriktas direkt på prövningen av fullföljdsrätten.
Men vid en dylik anordning skulle å andra sidan uppkomma avsevärda
olägenheter. Dispensavdelningen finge antingen först släppa fram
fullföljdsfrågan och därefter, om domstolen funne hovrättens vägran av
fullföljd oriktig, behandla ansökningen om dispens med hänsyn till själva
målets beskaffenhet, eller ock giva alternativa beslut. I förra fallet skulle
dubbel behandling inom domstolen bliva av nöden och i det senare bleve
motparten betungad med en måhända ej erforderlig’ inställelsekostnad. För
lagrådet synes det fördenskull icke tillrådligt att i lagen upptaga särskilda
bestämmelser om dispens beträffande själva fullföljdsrätten utan låta förhållandena
därutinnan falla under de allmänna dispensreglerna. Aven på
sådant sätt torde nödiga upplysningar för vinnande av enhetlig rättstillämpning
kunna meddelas hovrätterna.

Lagrådet hemställer fördenskull, att förslaget måtte omarbetas i enlighet
med vad ovan anförts. Vinner denna hemställan bifall, synes därav
föranledas en jämkning i avfattningen av andra stycket i 49 § utsökningslagen,
vilket uppenbarligen formulerats med hänsyn ti il rättegångsförslagets
ställning till fullföljdsfrågan.

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

29 §.

Enligt 32 § skall i sådana tvistemål, däri sökanden endast under
förutsättning av dispens äger fullfölja talan hos Konungen, tiden för svarandens
inställelse räknas från den dag denne erhållit del av det beslut,
varigenom sådant tillstånd beviljats. I anslutning härtill har i senare
punkten av förevarande paragraf stadgats, att då dispensansökning bifalles,
tillika skall meddelas föreskrift, huru sökanden, där han vill njuta tillståndet
till godo, har att delgiva motparten beslutet.

Meningen är uppenbarligen, att meddelandet av dessa föreskrifter
skulle ankomma på högsta domstolens dispensavdelning, vilken sålunda
med avseende å innehållet av dessa föreskrifter skulle hava fullkomligt
fria händer och väl förty borde lämpa dem efter omständigheterna i varje
särskilt fall. Det synes emellertid lagrådet mindre lämpligt, att dispensavdelningen
skulle vara besvärad med dylikt arbete. I lagen böra föreskrifter
vara meddelade angående tiden och sättet för delgivningen samt
påföljden av underlåtenhet att ställa sig delgivningsbeslutet till efterrättelse
ävensom vara fastslaget, att svaranden skall erhålla erinran om
vad han i anledning av delgivningen har att iakttaga. Då en hänvisning
liknande den i första punkten förekommande torde i väsentliga delar
vara tillfyllest och endast avvikelser från vad genom hänvisningen stadgas
lära behöva närmare angivas, torde några vidlyftiga regler genom en
sådan anordning icke vara erforderliga. Lagrådet hemställer därför, att
senare punkten i paragrafen i nu angiven riktning omarbetas.

I samband härmed synes en ändring böra göras jämväl i senare
punkten av första stycket i 32 §. Den tid, som för svarandens inställelse
där stadgats, synes vara allt för knappt tillmätt, särskilt för det fall att
dispensbeslutet delgivits honom genom kungörelse i tidningarna.

32 §.

Enligt 32 § har svaranden i revisionsmål att inställa sig i nedre

justitierevisionen i vanliga fall inom viss tid efter det sökanden bör där

tillstädeskomma men, om sökanden för att få fullfölja talan måste hava
dispens antingen i själva målet eller från skyldigheten att ställa säkerhet

för motpartens kostnader, sist inom viss tid från det svaranden fått del

av beslut, varigenom dispens beviljats.

Denna bestämmelse synes, utöver vad vid 29 § anmärkts, föranleda
följande erinringar.

Innebörden av bestämmelsen, jämförd med 34 §, är bland annat
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sarnl. 4 höft. (Nr 4.) 14

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

den, att då enligt hovrättens dom talan inå fullföljas mot densamma, part
som vunnit har att icke blott såsom nu på egen bekostnad i hovrätten
efterhöra, huruvida missnöje blivit av motparten anmält, utan även, där
sådant anmälts, hos nedre justitierevisionen göra sig underrättad, om sökanden
begär dispens beträffande nedsättning till säkerhet för svarandens
kostnad, utan rätt att, om sådan begäran framställts, få utgifterna för införskaffande
av berörda underrättelse ersatta. Iakttager svaranden inställelse
i egentlig mening, får han alltså ersättning för inställelsen, om
sökanden utebliver, men ej, om denne kommer tillstädes och begär fattigdispens.
Departementschefen förutsätter ock, att svaranden alltid kommer
att i första hand utan egentlig inställelse förvissa sig om, huruvida ändringssökandet
ftillföljes och i så fall huruvida det sker med begäran om dispens
eller ej. Av ett sådant system blir en följd, därest ej stadgandet om
svarandens rätt till ersättning av utebliven motpart skall sakna all betydelse,
att sådan ersättning tillerkännes svaranden, även om han före inställelsen
ägt kännedom om, att den andre uteblivit. Detta resultat synes
dock föga tilltalande. Ej heller kan det anses tillfredsställande, att den i
hovrätten vinnande parten skall för bevakande av sin talan betungas med
kostnader, som ej ersättas, utöver vad av nu gällande stadganden betingas.
Å andra sidan kan mot ett i justitierådet Hellners utkast upptaget förslag,
att sökanden skulle vara pliktig att viss tid före inställelsedagen
underrätta motparten om sin avsikt att söka fattigdispens, göras den invändningen,
att genom det dubbla delgivningsförfarande, som i så fall
bleve av nöden, om dispensansökningen bifölles, skulle påläggas sökanden
utgifter, vilka för det förutsatta fallet, då sökanden vore mindre bemedlad,
vore för honom allt för kännbara.

De minst avsevärda olägenheterna synas vara förenade med ett annat
av departementschefen omförmält förfaringssätt, enligt vilket sökanden
skulle åläggas att redan i sin missnöjesanmälan giva tillkänna, att han
ämnar söka dispens från skyldigheten att nedsätta kostnadsersättning.
Departementschefen anmärker, att sökanden då ännu icke kan veta, huruvida
han kan förskaffa sig fattigdomsbevis, och att, för det fall att sådant
ej kan erhållas, det icke bör vara honom betaget att deponera kostnadsersättning,
därest han kan uppbringa det härför nödiga beloppet. I själva
verket torde det mestadels icke möta någon större svårighet för parten
att vid en tidpunkt, som ej ligger mera än ett par veckor före den, då
fattigdomsbeviset skall företes, med tillräcklig säkerhet bedöma utsikterna
för honom att kunna för den intygsgivande myndigheten klargöra sin oförmåga
att fullgöra nedsättningen, och naturligtvis skulle den omständigheten,
att parten sedermera ej söker dispens utan presterar beloppet, icke

107

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4.

betaga honom hans rätt till fullföljd utan allenast föranleda ett delgivningsförfarande
för att sätta motparten i tillfälle att bevaka sin talan.
Vill man komplettera en dylik anordning med framflyttning av tiden, då
missnöje skall anmälas, till trettionde dagen efter hovrättsdomens meddelande,
synas avgörande invändningar häremot icke kunna anföras. Visserligen
skulle det då dröja längre än för närvarande innan visshet erhölles,
huruvida hovrättens dom vunnit laga kraft eller icke. Revisiorismålen
bleve dock härutinnan endast likställda med besvärsmålen.

För det här förut ej åsyftade fallet, att fullföljd ej är tillåten utan
dispens i själva målet och att även fattigdispens kommer ifråga, medför
det nu förordade sättet ej någon förändring i vad lagförslaget innebär;
båda dispensansökningarna korame att behandlas i ett sammanhang och endast
en delgivning av beslut, varigenom ansökningarna bifölles, vore av nöden.

Vid bedömande av frågan, huru i nu förevarande avseende lämpligast
bör anordnas, torde icke böra lämnas ur sikte, att så snart svarandeparten
ej tillstädj es att redan på grund av den andra partens missnöj esanmälan
inställa sig för bevakande av sin talan med rätt till ersättning
för sin inställelse, honom alltid kommer att tillskyndas kostnad för att,
då delgivning av beslut om bifall till dispensansökningen utebliver, oaktat
den tid förflutit, inom vilken sådan delgivning skäligen varit att iörvänta,
gorå sig förvissad om att ansökningen avslagits och hovrättens dom följaktligen
vunnit laga kraft. Med hänsyn jämväl härtill böra utgifter i övrigt,
som ej kunna undvikas, företrädesvis läggas å den part, som vill söka
ändring i hovrättens avgörande. Ur sådan synpunkt äger det andra här
ovan omförmälda alternativet företräde framför det, som lagförslaget innehåller.

Lagrådet finner emellertid, såsom redan angivits, det tredje alternativet
vara att föroi’da och hemställer, förty att förslaget måtte i sådan
riktning omarbetas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen.

I andra stycket av 230 § föreskrives i fråga om klagan över hovrätts
slutliga utslag i utsökningsmål, som ej gäller lagsökning, motsvarande
tillämpning av vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om klagan
över hovrätts utslag i mål, som från underrätt fullföljts genom
besvär.

Till förekommande av den missuppfattningen, att genom hänvisningen
den föreslagna 11 § i berörda kapitel gjorts tillämplig i utsöknings -

108

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

mål, med därav härflytande tvekan, huruvida i vissa fall hovrätts utslag
angående kvarstad eller skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd
finge överklagas, torde någon jämkning i stadgandets avfattning
höra göras.

Genom hänvisningen lämnas ock rum för tvivelsmål, huruvida klagandens
skyldighet att ingiva underinstansernas utslag och protokoll omfattar
även utmätningsmannens protokoll, då målet avser något hans förfarande,
varjämte av densamma blivit en följd att, i strid mot vad nu är
stadgat, motpart, som skall höras över besvären, erhåller del endast av
hovrättens utslag och protokoll men ej av andra utslag eller protokoll i
målet. Den sålunda skedda ändringen torde knappast vara lämplig. Det
undantag från tillämpningen av rättegångsbalkens föreskrifter är förty påkallat,
att samtliga utslag och protokoll i målet skola delgivas förklaranden;
och torde jämväl nyss anmärkta otydlighet böra undanröjas.

Förslaget till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

avdelningar.

Detta förslag föranleder icke någon anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober 1914
om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I likhet med gällande förordning om krigsdomstolar och rättegången
därstädes innehåller den nyligen utfärdade nya lagen i samma ämne
icke några uttömmande bestämmelser i avseende å rättegången vid krigsdomstol.
I huvudsak hava däri upptagits endast sådana föreskrifter,
som betingas därav, att här är fråga om andra domstolar än de allmänna,
eller som innefatta avvikelser från vad som i motsvarande hänseende gäller
enligt allmän lag. De i lagen upptagna bestämmelserna kompletteras
genom stadgandet i 103 §, varigenom föreskrifterna beträffande rättegång
vid allmän domstol förklarats skola i allt, varom ej blivit särskilt stadgat,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i avseende på rättegång vid
krigsdomstol. I sak överensstämmer nämnda stadgande med innehållet i
nu gällande förordnings 64 §, på grund varav exempelvis vad i nuvarande
7 § av 30 kap. rättegångsbalken finnes föreskrivet rörande inskränkning
i allmän åklagares rätt att söka ändring i hovrätts utslag i brottmål
ansetts tillämpligt även i avseende å krigsrätts mål.

105*

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Det är nu meningen — och i avseende å lämpligheten härutinnan
delar lagrådet den av föredragande departementschefen uttalade uppfattning
— att de stadganden, som enligt den föreslagna nya lydelsen av
30 kap. rättegångsbalken skola gälla i fråga om fullföljd av talan mot
allmän hovrätts utslag i brottmål, skola vinna tillämpning även å utslag,
som meddelats av krigsöverdomstol. Med hänsyn till avfattningen av 75
och 76 §§ i den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
har det emellertid ansetts möjligen kunna bliva föremål för tvekan, huruvida
de nya grundsatserna i nyssnämnda kapitel i rättegångsbalken utan
vidare skulle bliva tillämpliga å krigsrättsmål. Till undanröjande av varje
tvekan i sådant avseende har därlör, enligt det till lagrådet remitterade
förslaget, i 103 § av omförmälda lag införts ett tillägg av innehåll, att i
fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut, som meddelats av
krigsöverdomstol, vad i allmän lag är stadgat om fullföljd av talan mot
hovrätts beslut skall i tillämpliga delar gälla, såvitt det ej strider mot de
i förstnämnda lag givna bestämmelser.

Lagrådet kan för sin del icke finna detta tillägg vara behövligt.
Den huvudsakliga betydelsen av 75 § torde vara, att därigenom den i
64 § för krigsrätt stadgade skyldigheten att i meddelat utslag giva tillkänna
vad den, som vill söka ändring i utslaget, i sådant hänseende har
att iakttaga, kommer att gälla även för krigsöverdomstol. Skulle 30 kap.
rättegångsbalken ändras på sätt nu år föreslaget, synes emellertid på
grund av avfattningen av 75 § samt 103 § vara klart, att besvärshänvisning
icke skall meddelas i andra fall, än där klagan är enligt de nya reglerna
i rättegångsbalken medgiven, liksom att i motsatt fall krigsöverdomstolen
skall i utslaget giva tillkänna, att talan däremot icke må fullföljas.
Vad angår 76 §, lämnas däri vissa bestämmelser rörande sättet för överklagande
av kidgsöverdomstols utslag eller beslut, men dessa bestämmelser
beröra icke fullföljdsrätten och kunna därför enligt lagrådets åsikt icke
föranleda någon missuppfattning rörande tillämpningen av de nu föreslagna
nya stadgandena angående de allmänna villkoren för talans fullföljande
hos Konungen i brottmål. På grund av vad sålunda anförts och
då det ifrågasatta tillilgget till 103 § möjligen skulle kunna i andra avseenden
giva anledning till missuppfattning, vill lagrådet hemställa, att ifrågavarande
lagförslag får utgå.

A andra sidan bör enligt lagrådets åsikt, såvitt krigsrättsmålen angår,
en jämkning vidtagas med avseende å den förslagna tiden för ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser
hava föreslagits skola träda i kraft den 1 oktober 1915, medan
däremot de nya krigslagarna skola gälla först från och med ingången av

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

år 1916. Då det torde vara lämpligast att låta krigshovrätten bliva sista
instans i vissa mål, först sedan den nya domstolsorganisationen genomförts,
anser lagrådet, att i promulgationsbestämmelsen till lagen om ändrad
lydelse av 30 kap. rättegångsbalken måtte så till vida göras undantag
beträdande av krigsöverdomstol avdömda mål, att de nya bestämmelserna
bliva tillämpliga å dessa mål först från och med den 1 januari 1916.

Ur protokollet:

Erik Olander.

Kivngl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

111

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 14 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärenden Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde, att
sedan Kungl. Maj:t den 26 november 1914 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap.
rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen,
till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
samt till lag om ändrad lydelse av 103 § i lagen den 23 oktober
1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lagrådet den 23
december 1914 avgivit det infordrade utlåtandet.

Efter att hava redogjort för innehållet i berörda lagförslag och lagrådets
över desamma avgivna utlåtande anförde departementschefen:

Lagrådet har kraftigt betonat, att det ansett sig kunna förorda förslaget
om utsträckt tjänstgöring å femmansavdelningar i högsta domstolen
allenast under förutsättning, att icke något eftergives i de föreslagna åt -

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

garderna för minskning av antalet inkommande mål. För min del är jagav
alldeles samma mening som lagrådet i denna fråga. De föreslagna
åtgärderna för minskning i tillströmningen av mål utgöra ett minimum,
som icke tål någon avprutning. Samtliga lagförslag tordeo därför böra
framläggas för riksdagen till antagande i ett sammanhang. Åtgärder, som
endast inriktade sig på avarbetande av den befintliga balansen genom ökning
av högsta domstolens arbetsprodukt, skulle nämligen, såsom av de
statistiska utredningarna bör med all tydlighet framgå, vara meningslösa,
så länge det årligen inströmmar flera mål, än högsta domstolen med nuvarande
arbetskrafter kan avgöra.

För att om möjligt förkorta tiden för de provisoriska anordningarna
i syfte att avarbeta balansen ifrågasätter lagrådet, huruvida icke redan
nu ytterligare åtgärder till arbetsbördans minskning borde åvägabringas,
samt hänvisar i sådant avseende till möjligheten att befria högsta domstolen
från handläggningen av lösdrivarmålen, utvisningsårendena och vissa
mål angående disciplinstraff, varjämte lagrådet framhåller, att i fall av
oundgängligt behov även beträffande nådemålen någon lättnad i arbetsbördan
skulle stå att vinna.

Vad först lösdrivarmål och utvisningsärenden angår, delar jag lagrådets
uppfattning, att dessa på grund av sin natur snarare borde tillkomma
regeringsrätten än högsta domstolen. Redan i mitt yttrande till
statsrådsprotokollet den 26 november 1914 har jag emellertid framhållit,
att det i betraktande därav, att regeringsrätten icke sammanträder under
sommarmånaderna, torde möta svårigheter att till denna myndighet hänvisa
besvär i nämnda mål, i vilka den klagande parten i allmänhet är
häktad. En förutsättning för ändring av lagstiftningen i den av lagrådet
angivna riktningen torde alltså vara, att bestämmelser meddelas därom, att
regeringsrätten skall sammanträda åtminstone en gång under pågående
sommarferier för handläggning av mål rörande häktade personer. Jag
ämnar nu verkställa ytterligare utredning i denna fråga. Då densamma
kan behandlas fristående, synes den icke böra fördröja behandlingen av
de lagförslag, vilka äro i skick att redan nu kunna föreläggas riksdagen.

I fråga om disciplinmålen torde någon erfarenhet från den nya
krigshovrättens verksamhet först böra avvaktas, innan frågan om ytterligare
inskränkningar i fullföljdsrätten från densamma göres till föremål
för närmare undersökning.

Vad slutligen angår spörsmålet om lättnad i högsta domstolens arbetsbörda
med avseende å nådemålen, förutsätter lagrådet uppenbarligen,
att verkan av de nu föreslagna åtgärderna bör under någon tid iakttagas,
innan frågan om högsta domstolens befriande från avgivande av utlåtande

113

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

rörande nådeansökningar ånyo upptages till övervägande. Då en åtgärd i
denna riktning skulle kräva grundlagsändring, ligger redan häri en anledning
att låta med densamma anstå till en senare riksdag under perioden.

Jag övergår härefter till de anmärkningar, som av lagrådet framställts
mot detaljer i de remitterade förslagen.

30 kap. rättegångsbalken.

5-7 §§.

De av lagrådet vid 5, 6 och 7 §§ gjorda anmärkningarna hava blivit
iakttagna. Ändringen i 6 §, varigenom allmän åklagares och målsägandes
fullföljdsrätt gjorts oberoende av ändringssökandets omfattning, kan
möjligen komma att i någon, om än ringa mån minska effektiviteten hos
förslaget, i vad detsamma gått ut på förhindrande av obehörig fullföljd av
målsägandetalan. Men då förslaget obestridligen vinner'' i följdriktighet
genom berörda ändring, har jag även på denna punkt följt lagrådets hemställan.

9 §•

Lagrådet har hemställt, att det genom senare punkten i 9 § gjorda
förbudet mot överklagande av hovrätts utslag, varigenom underrätts edgångsbeslut
upphävts, icke måtte bibehållas. Däremot har lagrådet icke
avstyrkt den föreslagna inskränkningen i rätten att fullfölja talan mot
utslag, därigenom hovrätt fastställt underrätts edgångsbeslut eller värjemålsed
eljest blivit part av hovrätten ålagd.

Principiellt torde det möta mindre betänklighet att utesluta den
omedelbara fullföljdsrätten i de först berörda fallen än i de senare,
enär, såsom lagrådet erinrat, högsta domstolen i de förra fallen är
oförhindrad att, om senare själva målet dit fullföljes, däri döma till
värjemålsed. Det blir därför övervägande en lämplighetsfråga, om talan
mot hovrättens upphävande beslut skall få omedelbart fullföljas eller ej.
Lagrådet har också allenast åberopat, att den föreslagna anordningen
icke sällan skulle leda till ett väsentligt fördröjande av målets slutliga avgörande.

Att bestämmelsen i det remitterade förslaget skulle hava till följd
måls fördröjande i sådana fall, då högsta domstolen vid målets slutliga
prövning visade sig vara av annan mening än hovrätten i edgångsfrågan,
är ju uppenbart. Dessa fall torde emellertid bliva allt för sällsynta, för
att man skulle hava anledning att taga avgörande hänsyn till dem vid den
nu föreliggande frågans bedömande. Beträffande andra mål skulle den
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 4 käft. (Nr 4.) 15

114

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

föreslagna bestämmelsen i allmänhet medföra, att avgörandet i själva saken,
åtminstone i första instans, påskyndades. Huru ofta part genom obehörigt
fullföljande av målet skulle försöka få hovrättens beslut i edgångsfrågan
upprivet och därigenom fördröja målets slutliga avgörande, undandiager
sig varje beräkning. Det föreslagna stadgandet vilar emellertid på
samma uppfattning, som legat till grund för bestämmelsen i 30 kap. 4 §
första stycket i dess nuvarande lydelse (motsvarande 8 § i förslaget),
nämligen att klagan över hovrättens utslag i de flesta fall allenast skulle
onödigt fördröja målets avgörande.

Aven andra skäl synas mig tala för ett bibehållande av bestämmelsen
i det remitterade förslaget. Skulle full följd srätt medgivas, då hovrätt
upphävt edgångsbeslut, borde dock givetvis de i 5 och 6 §§ gjorda inskränkningarna
i fullföljdsrätten äga motsvarande tillämpning, så att icke
edgångsfrågan finge fullföljas exempelvis i mål, däri själva saken anginge
ett värde, understigande revisionssumman, eller en förseelse, å
vilken blott böter kunde följa. En dylik analog tillämpning av 5 och 6
§§ skulle dock svårligen kunna stadgas utan ett närmare angivande i
lagen, vad part skulle anses hava tappat, när hovrätten förklarat den av
underrätten honom eller motparten ålagda edgången icke böra äga rum.
Att tyrnga lagtexten med särskilda värderingsregler för de ifrågavarande
sällsynta fallen har icke synts mig lämpligt, då sådana regler endast i
mycket inskränkt omfattning ansetts böra meddelas beträffande slutligen
avgjorda mål.

På grund av vad sålunda anförts har jag icke ansett mig böra på
det av lagrådet anförda lämplighetsskälet frångå förslagets enligt min
mening följdriktigare ståndpunkt att icke i något fall, där hovrätt dömt
såsom andra instans, medgiva särskild fullföljdsrätt rörande fråga om
värjemålsed.

16 §.

Med lagrådet är jag ense därutinnan, att i den hänvisning, som
jämlikt 16 och 22 (nu 23) §§ skall meddelas rörande vad part har att
iakttaga för fullföljd av talan bör utsättas, att talan mot utslaget allenast
beträffande rättegångskostnad jämlikt 12 § icke är tillåten. Däremot har
jag icke ansett behövligt att i de nämnda paragraferna införa någon uttrycklig
bestämmelse härom. Även dessförutan komma hovrätterna otvivelaktigt
efter det av lagrådet gjorda påpekandet att med stöd av paragrafernas
nuvarande avfattning finna det riktigast att i hänvisningarna
intaga en erinran av angivet slag.

115

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

17 §.

I anledning av de olägenheter, som, även enligt min mening, äro
förbundna därmed, att i åtskilliga fall, då hovrätt förklarat part icke äga
fullfölja talan i målet, frågan om hans rätt till fullföljd kan dragas under
konungens prövning, har lagrådet hemställt, att hovrättens avgörande i
fullföljdsfrågan städse måtte bliva slutgiltigt, dock att dispensvägen jämväl
här skulle stå öppen i sådana fall, då i rättsenhetens intresse fullföljd
borde medgivas.

Såsom lagrådet antytt, kan en dispens i här förutsatta fall ordnas
på ettdera av två sätt, nämligen antingen sålunda, att dispensavdelningen
på ansökan skulle medgiva, att frågan om själva fullföljdsrätten
finge dragas under högsta domstolens prövning, eller ock sålunda, att dispensavdelningen
själv meddelade definitiv tillåtelse till fullföljd av talan
i själva målet, när den ansåge, att detta vore av vikt för vinnande av
enhetlig rättstillämpning.

Båda dessa utvägar hava av mig övervägts under förarbetena till
lagförslaget. Den förra blev emellertid av mig förkastad bland annat
på de skäl, lagrådet självt anfört mot densamma. Den senare här
framför allt synts mig betänklig ur den synpunkten, att den ju
skulle innebära, att en avdelning av högsta domstolen på blott tre
ledamöter skulle pröva och avgöra klagomål, vilka under form av en
dispensansökan hos densamma anfördes över hovrätts beslut i fullföljdsfrågan.
Jag ansåg, att beslut, meddelade av en så fåtalig avdelning
av högsta domstolen, ej skulle erhålla nödig auktoritet för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning på ifrågavarande område. Då lagrådet ansett
sig kunna förorda en dylik anordning, har jag emellertid låtit mina betänkligheter
falla och i 17 § andra stycket föreslagit ett stadgande, gående
därpå ut, att dispensavdelningen skall kunna medgiva part rätt att fullfölja
talan i målet, när den finner hovrättens beslut vara grundat å en
oriktig tolkning av de bestämmelser, som tidigare i kapitlet lämnats rörande
inskränkningar i parts rätt att fullfölja talan. Endast rättsfrågor
rörande fullföljdsrätten skulle alltså av dispensavdelningen få upptagas
till prövning, varemot part icke skulle äga såsom dispensskäl åberopa, att
hovrätten oriktigt bedömt en ren bevisfråga utan principiell betydelse rörande
ett visst omtvistat föremåls värdering. An mindre bör det tillåtas
part att i högsta domstolen komplettera förut förebragt bevisning rörande
tvisteföremåls värde till styrkande därav, att hovrätten uppskattat detsamma
för lågt. En erinran härom har för säkerhets skull i lagtexten
upptagits.

116

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

Dispensavdelningens beslut rörande ansökningar av denna art böra
givetvis motiveras, om de skola kunna tjäna hovrätterna till någon ledning.
Bestämmelse därom, att i beslut, varigenom ansökningen bifallits,
skälen härtill skola angivas, har därför intagits i 28 och 37 §§. Att
motsvarande bestämmelse icke meddelats för det fall, att dispensavdelningen
avslår ansökningen, utesluter naturligtvis icke, att även ett sådant
beslut lämpligen bör närmare motiveras, så snart en riktig tillämpning av
fullföljdsreglerna härigenom kan befordras.

Förfarandet vid sökande av dispens av nu angivet slag bör tydligen
vara detsamma som i övriga dispensärenden. Hänvisningar till 17 § andra
stycket hava därför intagits i 18 och 23 §§, 28 § första stycket och 37
§ första stycket.

21-26 §§.

Vid 32 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av förslaget, att
part, som ämnar söka tillstånd att utan deposition av kostnadsersättning till
motparten fullfölja talan i revisionsmål, skall vara skyldig att redan i
sin missnöjesanmälan giva denna sin avsikt till känna, samt framhållit,
att avgörande invändningar icke synas kunna anföras mot en i sammanhang
härmed gjord framflyttning av tiden, då missnöje skall anmälas, till trettionde
dagen efter hovrättsdomens meddelande.

Vill man taga detta sistnämnda steg, synes mig det av lagrådet
uttalade önskemålet bäst tillgodoses på det sätt, att i revisionsmål
sökanden ålägges skyldighet att redan vid sin missnöj esanmälan
foga bevis om nedsättning av de i 19 § föreskrivna beloppen eller, där
han av fattigdom är urståndsatt att fullgöra sin nedsättningsskyldighet,
vederbörligt intyg härom. För dessa prestanda skulle sökanden
ju i så fall erhålla alldeles samma tid, som enligt förslaget gälla i
besvärsmål. Däremot måste jag vidhålla min tidigare uttalade uppfattning
om olämpligheten av att till olika tidpunkter förlägga en
förklaring, huruvida man kan fullgöra ett visst prestandum, samt själva
fullgörandet av detsamma. Man har nämligen icke blott att taga hänsyn
till det av lagrådet liksom av mig tidigare berörda fallet, att part, som
anmält sig ämna söka dispens, icke gör detta, utan jämväl till det fall, att
en fattig part, som hoppats kunna anskaffa 150 kronor, finner sig härtill
urståndsatt. Denne skulle naturligtvis — såframt man icke ville betaga
föreskriften praktisk betydelse — genom sin försummelse att i missnöjesanmälan
göra det föreskrivna tillkännagivandet gå förlustig rätten att fullfölja
talan utan deposition av kostnadsersättning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

117

Med nämnda prestandas förläggande till missnöjesanmälan vinnas
även andra fördelar än den med lagrådets anmärkning avsedda. Parten
tvingas att redan innan han anmäler missnöje noggrannare, än som för
närvarande är nödvändigt, överväga, om han bör taga detta första steg på
fullföljdsvägen, och högsta domstolen kan för det stora flertalet revisionsmål
helt och hållet befrias från den för domstolens uppgift skäligen främmande
men ’ icke sällan tidsödande prövningen av fattigdo msbevisens riktighet.
Detta vinnes därigenom, att då hovrätt godkänt ett intyg om fattigdom,
vid hovrättens prövning därutinnan städse får bero; endast när
hovrätt underkänt ett sådant intyg och förty icke upptagit gjord missnöjesanmälan,
bör det stå parten öppet att genom klagomål häröver draga
frågan under högsta domstolens prövning.

På dessa synpunkter är den verkställda omredigeringen av 21—26
§§ grundad. I anledning av framflyttandet av tiden för missnöjesanmälan
till trettionde dagen efter hovrättens dom har den nuvarande bestämmelsen
i 12 § (förslagets 21 §) därom, att den, som i hovrätten fört
parts talan, utan särskilt bemyndigande äger å partens vägnar anmäla
missnöje, ansetts böra uteslutas. Detta innebär tydligtvis icke, att parten
behöver inställa sig i hovrätten genom särskilt befullmäktigad
person för att anmäla missnöje; är blott parts missnöjesanmälan egenhändigt
underskriven, erfordras icke någon fullmakt för inlämnaren. 22
§ innehåller de bestämmelser, som svara mot stadgandena i det remitterade
förslagets 26 och 27 §§ i fråga om fattigdomsbevis. 23 § motsvarar
det remitterade förslagets 22 § ävensom 23 § andra stycket; på
skäl, som ovan anförts, har rätten för motparten att påkalla prövning
av frågan, huruvida missnöjesanmälan blivit rätteligen gjord, uteslutits.
24 § första stycket innehåller bestämmelser, svarande mot stadgandena
dels i det remitterade förslagets 21 § därom, att utslaget skulle stå fast,
om missnöje ej anmäldes såsom i nämnda paragraf föreskrevs, dels i dess
30 § andra stycket om påföljden av underlåtenhet att ingiva nedsättningsbevis
eller fattigdomsintyg. Med hänsyn därtill, att parts skyldighet i sistnämnda
avseenden skall fullgöras i hovrätten, bör tydligtvis denna kunna
utsätta ny tid, när laga förfall visas. 24 § andra stycket är likalydande
med 23 § första stycket, 25 § med 24 § i det remitterade förslaget;
26 § återgiver dess 25 § med uteslutande av vad denna innehöll om ingivande
av bevis om fullgjord nedsättning.

Skulle part, efter det missnöje anmälts, icke fullfölja talan, bör han
lika litet som en part, vilken i högsta domstolen återkallar sina där framställda
yrkanden, äga rätt att återtaga nedsatt fullföljdsavgift. Däremot bör
han, om icke heller motparten inställer sig i nedre justitierevisionen eller

118

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 4.

om tillstädeskommen motpart ej skulle inom den i 34 § föreskrivna tid
begära ersättning för sin kostnad, äga rätt att återfå nedsatt kostnadsersättning.
Härom torde, på särskild ansökan, den myndighet kunna förordna,
hos vilken beloppet nedsatts. Den i 43 § tredje stycket intagna
bestämmelsen, att högsta domstolen förordnar, av vilkendera parten sådant
belopp må lyftas, avser nämligen allenast det fall, att högsta domstolen
har att meddela utslag antingen i själva målet eller på ansökan, som i
34 § sägs.

29 och 32 §§.

I anledning av lagrådets hemställan, att dispensavdelningen ej måtte
besväras med att lämna föreskrifter rörande sättet för delgivning av beslut,
varigenom tillstånd till talans fullföljande meddelas, har andra punkten i
29 § ersatts med ett nytt stycke, innehållande en hänvisning, liknande
den i första stycket förekommande, till de paragrafer i 27 kap. rättegångsbalken,
som handla om delgivning av i hovrätt anförda besvär. Det har
icke synts erforderligt att från delgivningsförfarandet i besvärsmål stadga
undantag för någon annan bestämmelse än den i 27 kap. 8 § förekommande,
att underlåtenhet att återställa de kommunicerade handlingarna
eller avskrift därav skall medföra talans förlust. Då i nedre justitierevisionen
alltid finnes ett konceptexemplar av det kommunicerade beslutet,
torde nämligen parts underlåtenhet att återställa detta ej böra hava en
dylik påföljd.

I anslutning till dessa ändi-ingar i den föreslagna lagtexten hava
ock i 32 § första stycket införts bestämmelser, motsvarande stadgandena
i 27 kap. 10 §, rörande den tid, inom vilken svaranden efter erhållen del
av beslutet har att inställa sig i nedre justitierevisionen.

Promulgationsbestämmelsen.

Lagrådet har icke funnit något förtydligande av 103 § i lagen den
23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes vara behövligt
för utmärkande av att de föreslagna nya bestämmelserna rörande fullföljd
av talan mot allmän hovrätts utslag jämväl skola äga tillämpning å mål,
avdömda av krigsöverdomstol, samt hemställt, att stadgande därom, att sagda
bestämmelser skola bliva tillämpliga å sådana mål först från och med den
1 januari 1916, måtte inflyta i promulgationsbestämmelsen till lagen om
ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken.

Då av en dylik ändring i promulgationsbestämmelsen ju med tydlighet
skulle framgå detsamma, som med den föreslagna ändringen av ovannämnda

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 4. 119

103 § åsyftats, har berörda bestämmelse ändrats i enlighet med lagrådets
hemställan.

49 och 230 §§ utsökningslagen.

Såsom följd av den förut berörda ändringen i den föreslagna 17 §
av 30 kap. rättegångsbalken hava i förslaget till lag om ändrad lydelse
av 49 och 230 §§ utsökningslagen de i andra stycket av 49 § förekommande
orden »eller utan ansökan om sådant tillstånd överklagat domen»
kunnat uteslutas, en ändring, varpå det föreslagna stadgandet enbart vunnit
i följdriktighet.

I anledning av lagrådets första anmärkning vid 230 § har till förekommande
av den missuppfattning, att de föreslagna stadgaridena i ll§av
30 kap. rättegångsbalken skulle kunna tillämpas på utsökningsmål angående
kvarstad, skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd, orden
»mål, som från underrätt fullföljts genom besvär» utbytts mot »mål, som
fullföljts genom besvär över underrätts slutliga utslag». Jämväl övriga
av lagrådet framställda anmärkningar mot avfattningen av förevarande
paragraf hava iakttagits.

Efter att hava anmärkt, att förutom de ändringar, om vilka ovan
talats, även vissa rent redaktionella jämkningar i förslagen vidtagits, uppläste
departementschefen i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,

2) lag om ändrad lydelse av 49 och 230 §§ utsökningslagen, samt

3) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar; och

hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt §
87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga ledamöter
instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik Öländer.