Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47 (Proposition 1914:47 - a)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Nr 47.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om kommission, handelsagentur och handelsresande
och till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen
den 4 maj 1855 angående handélshöcker och handelsräkningar;
given Stockholms slott den 30 januari 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Förslag

till

Lag

om kommission, handelsagentur och handelsresande.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag givna stadganden skola lända till efterrättelse, så
vitt ej annat följer av avtal eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

Att i visst fall avtal eller sedvänja icke gäller emot denna lag,
stadgas i 45 §.

2 §•

Med köpman förstås i denna lag en var, som, enligt vad särskilt
finnes stadgat, är pliktig att föra handelsböcker.

3 §•

Där enligt denna lag någon skall giva annan ett meddelande,
vid äventyr att ban eljest förlorar talan eller anses bava antagit anbud
eller godkänt avtal eller betalning, och sådant meddelande varder inlämnat
för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt
sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas
eller icke kommer fram, föranleda därtill, att avsändaren anses icke
hava fullgjort vad honom åligger.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

2 kap.

Om kommission.

Inledande bestämmelser.

4 §•

Med kommissionär förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor,
värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen
eller inköpet skall ske, kallas kommittent.

År kommissionären köpman, och avser det honom lämnade uppdraget
försäljning eller inköp, som faller inom området för hans rörelse,
kallas han handelskommissionär och kommissionen handelskommission.

5 §•

Den, som yrkesmässigt driver verksamhet såsom handelskommissionär,
vare, där anmodan att utföra uppdrag om försäljning eller
inköp, som faller inom området för denna hans verksamhet, kommer
honom till hända från någon, med vilken han står i affärsförbindelse,
pliktig att, om han icke vill utföra uppdraget, utan oskäligt uppehåll
giva den andre meddelande därom. Underlåter han det, skall han anses
hava antagit anbudet.

6 §.

Där någon, som fått gods sig tillsänt för att säljas i kommission,
icke vill utföra uppdraget men ändock omhändertager godset, njute han
panträtt däri, efter ty här nedan om kommissionär stadgas, för vad han
må hava att fordra i anledning av den befattning han tagit med godset.

Om kommissionär ens skyldigheter.

7 §•

Det åligger kommissionären att vid fullgörande av sitt uppdrag
iakttaga kommittentens intresse. Han har att så vitt möjligt följa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

kommittentens föreskrifter, att giva honom erforderliga underrättelser,
särskilt om avtal, som han för kommittentens räkning slutit, samt
att till kommittenten avgiva redovisning för uppdraget. Handelskommissionär
är dock icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å
den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal, med mindre skyldighet
därtill följer av vad i 57 och 58 §§ stadgas.

8 §•

Påkalla omständigheterna avvikelse från kommittentens föreskrifter
i fråga om uppdragets fullgörande, skall kommissionären med underrättelse
därom utan uppskov begära erforderliga föreskrifter av kommittenten
och, där sådana ej kunna avvaktas, förfara så som omständigheterna
kräva.

Vad nu är sagt gälle ock, där kommittenten föreskrivit visst
pris (limitum), under vilket försäljning ej må ske eller som vid inköp
icke får överskridas. Ej må den omständigheten allena, att visst pris
å godset finnes utsatt i räkning, som översändes till försäljningskommissionär,
anses innefatta limitum för försäljningen.

9 §•

År limitum föreskrivet, bör kommissionären ändock betinga för
kommittenten fördelaktigare pris, där omständigheterna vid avtalets ingående
det medgiva.

10 §.

Kommissionären är pliktig att vårda gods, som av kommittenten
lämnas honom till försäljning eller som för dennes räkning inköpes.
Sådant gods skall, där ej annat föranledes av omständigheterna, hållas
avskilt från annat gods.

Handelskommissionär åligger att hålla godset brandförsäkrat, där
ej med hänsyn till godsets beskaffenhet eller andra omständigheter försäkring
kan anses opåkallad.

ii §•

Har gods lämnats handelskommissionär till försäljning, åligger
det honom att undersöka godset i den omfattning efter gott handelsskick
kan fordras av en kommissionär.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

12 §.

Finnes, då gods, som lämnas kommissionären till försäljning,
kommer honom till hända, fel eller brist i godset, eller yppas sedermera
fel eller brist däri, skall kommissionären underrätta kommittenten
därom. Giver han icke sådan underrättelse utan oskäligt uppehåll
efter det han märkt eller bort märka felet eller bristen, vare han,
efter ty i 17 § sägs, pliktig att ersätta den skada, som genom underrättelsens
uteblivande tillskyndas kommittenten.

13 §.

Kommissionären skall i sin redovisning upptaga allt vad han på
grund av avtalet med tredje man bekommit eller har att fordra.

14 §.

Står kommissionären på grund av avtal eller enligt handelsbruk
eller annan sedvänja del credere, är han i förhållande till kommittenten
ansvarig såsom för egen skuld för fullgörande av avtal, som han för
dennes räkning ingår med tredje man.

Jämväl i fall, då handelskommissionär icke står del credere,
äge kommittenten av honom kräva avtalets fullgörande, där kommissionären
i sitt meddelande till kommittenten om uppdragets utförande
icke uppgiver namnet å den, med vilken avtalet slutits.

15 §.

Har kommissionär, som för kommittentens räkning slutit avtal,
vid avtalets ingående eller sedermera visat försumlighet vid fullgörande
av sitt uppdrag, äge kommittenten avvisa avtalet, såframt hans
intresse blivit väsentligen eftersatt eller kommissionären handlat oredligt
mot honom.

Kan kommittent, som sålunda avvisar avtal, på grund av 54 §
icke återfå gods, som kommissionären försålt, skall denne i stället gälda
godsets värde.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

16 §.

Där kommissionär, som köpt till högre eller sålt till lägre pris än
kommittenten föreskrivit eller än eljest vederbort, utan oskäligt uppehåll
till kommittenten erlägger prisskillnaden eller för densamma ställer
betryggande säkerhet, äge kommittenten icke rätt att avvisa avtalet, utan
så är att han av kommissionärens åtgärd haft skada eller olägenhet, som
icke varder honom genom prisskillnaden gottgjord och som är av beskaffenhet
att enligt 15 § medföra sådan rätt, eller att kommissionären
handlat oredligt mot honom.

17 §•

Har kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag,
äge kommittenten rätt till ersättning för skada, som därigenom
tillskyndats honom.

18 §.

År i följd av kommissionärens försumlighet gods sålt till lägre
eller inköpt för högre pris än kommittenten föreskrivit, och varder avtalet
ej avvisat, äge kommittenten, i saknad av utredning om att hans
skada är större, av kommissionären utfå skillnaden mellan det betingade
och det föreskrivna priset eller, där avvikelse från detta pris var av
omständigheterna påkallad men kommissionären gjort större avvikelse
än omständigheterna krävde, skillnaden mellan det pris, som betingats,
och det, som bort betingas.

19 §.

Har försäljningskommissionär visat försumlighet härutinnan, att
han utan fog medgivit anstånd med köpeskillingens erläggande, vare
kommissionären, där ej avtalet avvisas av kommittenten, pliktig att själv
betala köpeskillingen, ändå att han icke står del credere, samt att
redovisa densamma å den tid redovisning bort ske, om anståndet ej
medgivits.

Styrker kommissionären, att godset skulle hava betingat lägre
pris, om anståndet ej lämnats, vare han icke pliktig att redovisa mer
än det pris.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

20 §.

Förmenar kommittenten, att kommissionären visat försumlighet
vid fullgörande av sitt uppdrag, och vill han av sådan anledning avvisa
avtal, som ingåtts för hans räkning, kräva skadestånd av kommissionären
eller mot denne göra gällande sådan påföljd, som i 19 § stadgas,
åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter det han från kommissionären
erhållit underrättelse om det förfarande, varom fråga är,
giva kommissionären meddelande, att han vill tala å försummelsen;
underlåtes det, vare kommittenten sin talan förlustig. Innehåller givet
meddelande icke, att kommittenten vill avvisa ingånget avtal, må rätt
därtill ej sedermera göras gällande.

Har kommissionären avgivit sådan redovisning, som i 18 kap.
9 § handelsbalken avses, galle i fråga om tid för klander av redovisningen
vad där finnes stadgat.

21 §.

År fråga om handelskommission, åligger det kommittenten, där
han är köpman och uppdraget avser inköp för hans rörelse, att med avseende
å gods, som inköpes på grund av uppdraget, föranstalta om
undersökning, efter ty i 51 § lagen om köp och byte av lös egendom
är för köpare föreskrivet.

22 §.

Yppas fel eller brist i gods, som blivit för kommitteutens räkninginköpt,
och vill han ej låta sig nöja med godset, åligger det honom att
utan oskäligt uppehåll giva kommissionären meddelande därom.

Underlåter kommittenten att efter ty nu sagts giva meddelande
i avseende å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, må felet
eller bristen ej åberopas mot kommissionären i vidare män än denne
kan utfå vad han på grund därav må hava att fordra av säljaren,
fraktförare eller annan.

23 §.

Finnes gods, som blivit för kommittentens räkning inköpt, vara
avlämnat senare än ske bort, och vill han ej låta sig därmed nöja, skall
han giva kommissionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll

Kungl. Maj.ts 1Vid. Proposition Nr 47.

efter det godset kommit honom till hända eller han av säljaren eller
kommissionären underrättats om dess avsändande. Underlåtes det, må
dröjsmålet ej åberopas mot kommissionären i vidare mån än i 22 §
andra stycket sägs.

24 §.

Vad här ovan i 20 § första stycket, 22 och 23 §§ är stadgat
om påföljden av underlåtenhet att giva meddelande, som där avses,
skall icke äga tillämpning, där kommissionären handlat oredligt mot
kommittenten, ej heller då lian visat grov vårdslöshet och kommittenten
därigenom tillskyndats märklig skada.

25 §.

Har kommittenten icke inom ett år efter det han mottog gods,
som blivit för hans räkning inköpt, givit kommissionären meddelande,
att han icke vill låta sig nöja med godset, äge han icke åberopa fel
eller brist däri i vidare mån än i 22 § andra stycket sägs. Vad sålunda
är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där kommissionären åtagit
sig att jämväl efter nämnda tid svara för godset, ej heller där han handlat
oredligt mot kommittenten.

26 §.

Där kommittenten avvisar gods, som av kommissionären inköpts
för hans räkning, skola i fråga om hans skyldigheter och rättigheter
de i 55—58 §§ lagen om köp och byte av lös egendom givna föreskrifter
äga motsvarande tillämpning.

Om hommissionärens rättigheter.

27 §.

Handelskommissionär är berättigad till provision å avtal, som han
för kommittentens räkning ingår med tredje man, dock endast såframt
avtalet varder å dennes sida fullgjort. År gods sålt eller inköpt att
avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning erläggas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att i fråga om någon
post avtalet icke fullgöres, inverka å kommissionärens rätt till provision
för de övriga.

Varder avtalet icke å tredje mans sida fullgjort, äge kommissionären
ändock åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av kommittenten
eller av händelse, som denne, om han själv slutit avtalet med
tredje man, icke skulle kunnat åberopa mot honom.

28 §.

Försäljningskommissionär äge icke rätt till någon provision, där
köpeskillingen endast delvis erlägges och detta icke har sin grund i
sådant förhållande, som i 27 § andra stycket avses. Överstiger den
provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts, vad som
brister i full betalning, äge kommissionären dock rätt till skillnaden.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om inköpskommissionärs rätt till provision, då avtalet
allenast delvis fullgöres å säljarens sida.

29 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal, premier för försäkring
av godset och övriga utgifter, för vilka kommissionär haft fog, skola
särskilt gottgöras honom, så vitt ej provision eller annan ersättning,
som han äger uppbära, är avsedd att innefatta gottgörelse jämväl för
dem. För forsling, förvaring eller annan dylik åtgärd med godset, äge
kommissionären tillgodoföra sig gottgörelse, ändå att han icke fått
vidkännas särskild utgift därför.

30 §.

Har kommissionären själv fått till tredje man fullgöra avtal, som
han för kommittentens räkning ingått, äge han söka sitt åter av kommittenten.

Förskottsbetalning, som inköpskommissionär utan kommittentens
lov erlagt till säljaren, vare kommittenten icke pliktig att återgälda,
med mindre avtalet varder i motsvarande mån fullgjort å säljarens sida,

31 §.

Försäljningskommissionär, som givit kommittenten förskott å köpeskillingen
eller som eljest i anledning av uppdraget har fordringsrätt,
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 47.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

hos kommittén ten, äge i det gods, som lämnats honom till försäljning,
panträtt till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom
annan är i besittning av godset eller av konnossement eller sådan fraktsedel
därå, att avsändaren icke utan företeende av densamma äger förfoga
över godset.

32 §.

I gods, som handelskommissionär fått i uppdrag att sälja, äge
han, där kommittenten är köpman, panträtt såsom i 31 § sägs jämväl
för fordran, som grundar sig å annat kommissionsuppdrag för dennes
rörelse.

33 §.

I kraft av den panträtt, som enligt 31 eller 32 § tillkommer försäljningskommissionär,
äge han, så vitt hans säkerhet eljest skulle
äventyras, innehålla godset, där kommittenten återfordrar detsamma,
och jämväl i övrigt underlåta att följa dennes föreskrifter. Innefattar
föreskrift förbud mot försäljning, äge kommissionären dock allenast
under de i 34 § angivna förutsättningar avvika från densamma.

34 §.

Försäljningskommissionär äge, när den fordran, varför godset
utgör pant, förfaller till betalning, låta till fordringens gäldande sälja
godset. År godset utsatt för förskämning eller snar förstörelse, eller
fordrar det alltför kostsam vård, må det, så vitt kommissionärens säkerhet
eljest skulle äventyras, säljas, ändå att fordringen icke är till betalning
förfallen. Sker försäljning, äge kommissionären samma rätt till
provision, som eljest skolat tillkomma honom.

Försäljning, varom nu sagts, må ej äga rum annorledes än å
offentlig auktion; och åligger det kommissionären att, där så ske kan,
i god tid före försäljningen ej mindre anmana kommittenten att erlägga
betalning för fordringen vid äventyr att godset eljest kommer att säljas
än även giva honom underrättelse om tid och plats för auktionen.

35 §.

Har kommissionären till utförande av sitt uppdrag försålt godset,
äge han, så vitt det erfordras för gäldande av sådan fordran hos kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

mittenten, för vilken han skulle haft panträtt i godset, om detta funnits
i behåll, rätt att, sedan nämnda fordran förfallit till betalning, genom
försäljning eller annorledes förfoga över fordringsrätten mot köparen.
Dock åligger det kommissionären att, där så ske kan, på förhand
anmana kommittenten att erlägga betalning för kommissionärens fordran
hos honom.

36 §.

Vad i 31—35 §§ är för försäljningskommissionär stadgat om
panträtt i gods, som lämnats honom till försäljning, och om rätt att,
sedan detta blivit sålt, förfoga över fordringsrätten mot köparen skall
äga motsvarande tillämpning beträffande inköpskommissionär i fråga
om gods, som av honom för kommittentens räkning inköpts, och fordran,
som genom sådant avtal förvärvats mot säljaren; dock att där inköpskommissionären
i kraft av sin panträtt säljer godset, provision för försäljningen
icke skall utgå.

37 §.

År gods, som inköpts för kommittentens räkning, försänt till
honom, och försättes han i konkurs eller finnes han eljest vara på
sådant obestånd, att det måste antagas, att fordran, varför kommissionären
skulle haft panträtt i godset, om det funnits hos honom, icke
kommer att rätteligen gäldas, skall vad i 39 och 41 §§ lagen om köp
och byte av lös egendom samt 166 § sjölagen är stadgat om säljares
rätt att hindra godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter från
köparens borgenärer äga motsvarande tillämpning. Har kommissionären
gjort bruk av den rätt, äge han göra sin panträtt i godset gällande
såsom här ovan i 33 och 34 §§ sägs.

Lag samma vare, där försälj ningskommissionär sänt gods, som
han haft till försäljning, tillbaka till kommittenten, pch denne försättes
i konkurs eller eljest finnes vara på sådant obestånd, som i första
stycket sägs.

38 §.

Har gods, som inköpts för kommittentens räkning, i följd av dröjsmål
å hans sida icke blivit till honom utgivet, äge kommissionären,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

där han ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med
godsets vårdande eller kommittenten underlåter att inom skälig tid efter
det han blivit därom tillsagd förfoga över godset, låta för kommittentens
räkning sälja godset å offentlig auktion; give dock, så vitt ske
kan, kommittenten i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
A sådan försäljning äge kommissionären icke åtnjuta provision.

Kan ej försäljning sålunda ske, eller är det uppenbart, att de med
försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå,
äge kommissionären bortskaffa godset.

Vad här ovan i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om gods, som kommissionär innehar till försäljning
men icke vidare är pliktig att omhänderhava; dock att kommissionären,
när sådant gods säljes, äger samma rätt till provision, som eljest skolat
tillkomma honom.

39 §.

Har kommissionären i följd av uppdraget fått mottaga prover,
mönster eller annat, som tillhör kommittenten och icke är avsett till
försäljning, äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av
uppdraget har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna,
till dess kommittenten gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess
gäldande ställer betryggande säkerhet.

Om självinträde av kommissionären.

40 §.

Kommissionären äge allenast när rätt därtill följer av avtal eller
av handelsbruk eller annan sedvänja utföra sitt uppdrag genom att för
egen räkning inträda såsom köpare eller säljare av godset.

41 §.

Självinträde sker därigenom, att kommissionären i sitt meddelande
om uppdragets utförande uttryckligen giver kommittenten till känna,
att kommissionären själv är köpare eller säljare av godset.

Vill kommittenten gorå gällande, att kommissionären icke enligt
40 § var berättigad till självinträde, åligger det honom att giva kom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

missionären meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det dennes
tillkännagivande om självinträdet kom honom till hända. Underlåtes det,
äge kommittenten icke av anledning som nu sagts avvisa självinträdet.

42 §.

Kommissionären är i händelse av självinträde pliktig att tillvarataga
kommittentens intresse med samma omsorg, som när han utför sitt
uppdrag genom slutande av avtal med tredje man.

I fråga om det pris, till vilket självinträde må ske, är särskilt
att iakttaga: att priset icke i något fall må sättas mindre fördelaktigt
lör kommittenten än det, som var gängse vid den tidpunkt, då kommissionären
avsände meddelandet om självinträde eller muntligen gav
detta till känna; att om försäljningskommissionär tidigare för egen räkning
förfogat över gods, som han mottagit till försäljning, redovisning
ej heller må ske efter lägre pris än det, som gällde då förfogandet ägde
rum; samt att om inköpskommissionär, efter det anmodan att utföra
uppdraget kom honom till hända men före självinträdet, inköpt sådant
gods, som uppdraget avser, kommittenten äger fordra redovisning efter
det pris kommissionären utfäst, såvida denne ej visar, att inköpet icke
skett i anledning av kommittentens uppdrag. Försummar kommissionären
vad honom sålunda i fråga om prisberäkningen åligger, skola de i
15—17, 20 och 24 §§ givna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Efter det självinträde skett har försäljningskommissionär en köpares
och inköpskommissionär en säljares rättigheter och skyldigheter mot
kommittenten.

Kommissionären äge i händelse av självinträde samma rätt till
provision, som skulle tillkommit honom, om han utfört sitt uppdrag
genom slutande av avtal med tredje man. lian äge ock rätt till gottgörelse,
efter ty i 29 § sägs, för sina utgifter och kostnader i egenskap
av kommissionär.

44 §.

Finnes kommissionären hava i strid med verkliga förhållandet och
mot bättre vetande uppgivit för kommittenten, att uppdraget är utfört,
vare han, där kommittenten det äskar, pliktig att fullgöra det föregivna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

avtalet, såsom om självinträde skett då uppgiften gavs, och att redovisa
det pris, som i sådan händelse enligt 42 § skolat beräknas.

45 §. .

De i 41, 42 och 44 §§ givna stadganden skola lända till efterrättelse
utan hinder därav, att avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja
åberopas emot kommittenten. År kommittenten köpman, och avser
uppdraget försäljning eller inköp för hans rörelse, skall vad nu är sagt
om 42 § dock icke gälla i andra fall än sådana, som i 44 § avses.

Om upphörande av kommissionär ens uppdrag.

46 §.

Vill kommittenten återkalla eller kommissionären avsäga sig uppdraget,
stånde det honom fritt; dock vare i fall, som i 50 § avses, kommittenten
och, när 51 § äger tillämpning, kommissionären pliktig att
utgiva skadestånd efter ty där sägs.

47 §.

I händelse av kommittentens eller kommissionärens konkurs skall
kommissionärens uppdrag anses förfallet den dag offentlig stämning å
borgenärerna utfärdades.

48 §.

Har kommissionärens uppdrag återkallats eller förfallit, eller har
han själv avsagt sig detsamma, vare han ändock, så vitt sådant kan
ske utan väsentlig kostnad eller olägenhet för honom, pliktig att, intill
dess kommittenten varder i stånd att själv tillvarataga sitt intresse, vidtaga
sådana åtgärder, som äro nödiga för att skydda kommittenten mot
förlust.

49 §.

Kommissionären äge, ändå att hans uppdrag upphört, göra gällande
de rättigheter, som enligt 31—39 §§ tillkomma honom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

50 §.

I fall, då det är kommissionären tillförsäkrat att få handhava uppdraget
under bestämd tid eller bringa visst ärende till slut eller åtnjuta
viss uppsägningstid, äge kommissionären, om hans uppdrag i förtid
återkallas, rätt till ersättning för den förlust han därigenom lider. Hade
kommittenten i kommissionärens underlåtenhet att fullgöra uppdraget
eller annan särskild omständighet giltig anledning till återkallelse^ vare
han dock icke pliktig att gälda ersättning.

Här kommissionären avsäger sig uppdrag, som i denna paragraf
omförmäles, och har giltig anledning därtill i kommittentens försummelse
att uppfylla sina förpliktelser mot honom, eller där sådant uppdrag förfaller
i följd av kommittentens konkurs, äge kommissionären ock rätt
till ersättning för sin förlust.

51 §.

Där kommissionären i fall, då han åtagit sig att under bestämd
tid handhava uppdraget eller att bringa visst ärende till slut, eller då
viss uppsägningstid är avtalad, i förtid avsäger sig uppdraget, skall
han ersätta kommittenten den skada denne därigenom lider. Hade kommissionären
i kommittentens underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser
mot honom eller annan särskild omständighet giltig anledning till sin
avsägelse, vare han dock icke pliktig att ersätta skadan.

Kommittenten är ock berättigad till ersättning, där han återkallar
uppdrag, som i denna paragraf omförmäles, och har giltig anledning
därtill i kommissionärens försumlighet att fullgöra detsamma, så ock där
sådant uppdrag förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

52 §.

Avsäger sig kommissionären sitt uppdrag utan att äga giltig anledning
därtill i omständighet, som kan tillskrivas kommittenten eller
eljest är att hänföra till denne, går han därigenom förlustig sin rätt
till gottgörelse för utgifter och kostnader, som i följd av uppdragets
upphörande bliva för kommittenten onyttiga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47,

Vad nu är sagt galle ock, där kommittenten återkallar uppdraget
och har giltig anledning därtill i omständighet, som kan tillskrivas
kommissionären eller eljest är att hänföra till denne, så ock där uppdraget
förfaller i följd av kommissionärens konkurs.

Om rättsförhållandet till tredje man.

53 §.

Gods, som lämnats kommissionären till försäljning, förbliver i
kommittentens ägo, intill dess äganderätten övergår till tredje man eller
till kommissionären, där denne själv inträder såsom köpare.

Till gods, som av kommissionären förvärvas för kommittentens
räkning, bliver denne omedelbart ägare.

54 §.

Varder i följd av kommissionärens försumlighet gods, som han
innehar till försäljning, av honom försålt till lägre pris än vederbort
eller eljest i strid mot kommittentens intresse, förvärvar köparen ändock
rätt till godset, där han vid avtalets ingående varken insåg eller bort
inse, att kommissionären därvid väsentligen eftersatte kommittentens
intresse eller handlade oredligt mot honom.

Där försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning
olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock
där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över
inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning, vare
sådant förfogande gällande till förmån för tredje man, som var i god
tro vid sitt förvärv.

55 §.

Utan hinder därav att kommissionärens uppdrag återkallats eller
av annan anledning upphört och att han förty icke är berättigad att
förfoga över gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning,
skall, där han ändock säljer eller annorledes förfogar över sådant gods,
förfogandet gälla till förmån för tredje man, som vid sitt förvärv varken
ägde eller bort äga kännedom om att uppdraget upphört och att i följd

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 47.

därav förfogandet var oberättigat. Skedde förfogandet efter det kommissionärens
uppdrag förfallit i följd av hans eller kommittentens
konkurs, må tredje man ej åberopa, att han saknade kännedom om
konkursen.

56 §.

Genom avtal, som kommissionären, för kommittentens räkningmen
i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne fordringsrätt
allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten.

Tredje man kan icke mot kommissionären eller hans borgenärer
grunda någon rätt därå, att kommissionären av kommittenten har att
fordra eller bekommit gods eller penningar till fullgörande av avtalet.

57 §.

Där kommissionären icke är handelskommissionär, äge kommittenten,
under de i 58 § stadgade villkor, när helst han vill göra gällande
fordringsrätt mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs.

Föreligger handelskommission, må, under enahanda villkor, fordringsrätt
på grund av sådant avtal göras gällande av kommittenten,
såframt vad tredje man enligt avtalet åligger icke blivit i rätt tid fullgjort
eller kommissionären brustit i sin redovisningsskyldighet eller
handlat oredligt mot kommittenten eller ock blivit försatt i konkurs.

58 §.

Vill kommittenten mot tredje man göra gällande fordringsrätt på
grund av avtal, som i 56 § sägs, skall han därom tillsäga kommissionären
eller, där denne blivit försatt i konkurs, konkursförvaltningen.
Har kommissionären hos kommittenten fordran av sådan beskaffenhet,
att kommissionären enligt 35 eller 36 § äger, där fordringen är förfallen,
för dess gäldande förfoga över fordringsrätten mot tredje man,
åligger det kommittenten jämväl att gälda kommissionärens ifrågavarande
fordran eller ställa betryggande säkerhet för densamma.

Vill kommissionären eller konkursförvaltningen, hellre än att låta
kommittenten göra fordringsrätten gällande mot tredje man, själv fullgöra
vad denne enligt avtalet åligger, må fordringsrätten icke göras
gällande av kommittenten.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 käft. (Nr 47.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

59 §.

År kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§ sägs, berättigad att
göra fordringsrätten gällande mot tredje man, äge han av kommissionären
eller, där denne blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen
erhålla skriftligt erkännande, att det är han, som äger utöva fordringsrätten.

Gör kommittenten fordringsrätten gällande utan att förete sådant
erkännande, åligger det honom att, där tredje man det äskar, ställa
betryggande säkerhet för vad denne enligt 63 § kan finnas pliktig att
utgiva till kommissionären.

60 §.

I andra fall än sådana, då kommittenten, efter ty i 57 och 58 §§
sägs, äger göra fordringsrätt. gällande mot tredje man, må fordringsrätten
allenast göras gällande av kommissionären, och må den utan
hinder därav, att hans uppdrag återkallats eller annorledes upphört, utövas
av honom eller, där han blivit försatt i konkurs, av konkursförvaltningen.

Inflyter betalning för sålt gods till kommissionärens konkursbo,
skall beloppet av konkursförvaltningen redovisas till kommittenten.

61 §.

Fordran mot tredje man på grund av avtal, som i 56 § sägs, må
ej tagas i mät för kommissionärens gäld, med mindre denne fullgjort
vad tredje man enligt avtalet åligger eller på grund av 35 eller 36 §
äger förfoga över fordringen.

62 §.

Har tredje man till kommissionären erlagt betalning eller avlämnat
gods för fullgörande av avtal, som i 56 § sägs, vare han icke i något
fall pliktig att på krav av kommittenten ånyo fullgöra avtalet, med
mindre han, när han fullgjorde det, insåg eller bort inse, att det var
kommittenten, som ägde mot honom göra gällande fordringsrätten på
grund av avtalet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

63 §•

Där tredje man i fall, då kommittenten icke äger mot honom göra
gällande fordringsrätt på grund av avtal, som i 56 § sägs, till kommittenten
erlägger betalning eller avlämnar gods, vare han ändock
pliktig att till kommissionären fullgöra avtalet, så vitt det ej visas,
att kommissionären icke lider någon skada därigenom, att betalningen
erlagts eller godset avlämnats omedelbart till kommittenten.

64 §.

Vill tredje man, när försäljningskommissionär gör bruk av sin rätt
att av honom kräva betalning för sålt gods, kvitta sin skuld mot fordran
hos kommissionären, må kvittning ske utan hinder därav, att tredje
man vid avtalets ingående eller, där fordringen för honom uppkommit
senare, vid den tidpunkt visste, att kommissionären, när han ingick avtalet,
handlade för annans räkning. Motfordran hos kommittenten må
ej emot kommissionären användas till kvittning i vidare mån än så vitt
det visas, att denne icke skulle lida någon skada genom sådan kvittning.

Glöres fordringsrätten gällande av kommittenten, äge tredje man
kvittningsrätt, förutom för motfordran hos kommittenten, för sådan motfordran
hos kommissionären, som uppkommit för tredje man å tid, då
han varken insåg eller bort inse, att det var kommittenten, som ägde
göra fordringsrätten mot honom gällande.

3 kap.

Om handelsagentur.

65 §.

Med handelsagent förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för annans (huvudmannens) räkning verka för avsättning av varor
genom att upptaga köpeanbud (order) till huvudmannen eller att i dennes
namn sluta försälj ningsavtal, och som icke är anställd i huvudmannens
tjänst utan driver verksamheten såsom självständig yrkesidkare med
eget kontor eller annan egen lokal för sin rörelse, dit meddelanden
angående denna kunna sändas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

66 §.

Det åligger handelsagenten att vid fullgörande av sitt uppdrag
iakttaga huvudmannens intresse. Han har att giva honom erforderliga
underrättelser, särskilt att utan uppskov insända anbud, som äro av
beskaffenhet att kunna förtjäna avseende, och inberätta försäljningsavtal,
som han för huvudmannens räkning slutit.

67 §.

Har handelsagent genom försumlighet vid fullgörande av sitt
uppdrag tillskyndat huvudmannen skada, äge denne rätt till ersättning
för skadan.

Vill huvudmannen göra sådan rätt gällande, åligger det honom
att utan oskäligt uppehåll efter det han från agenten erhållit underrättelse
om det förfarande, varom fråga är, giva agenten meddelande,
att han vill tala å försummelsen. Underlåtes det, vare huvudmannen
sin talan förlustig, såframt icke agenten handlat oredligt mot honom
eller ock visat grov vårdslöshet, varigenom huvudmannen tillskyndats
märklig skada.

68 §.

Handelsagent är berättigad till provision å försäljningsavtal, som
slutas av honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan,
dock endast såframt köparens betalningsskyldighet fullgöres. År varan
såld att avlämnas efter hand i särskilda poster, och skall betalning
erläggas särskilt för varje post, må ej den omständigheten, att köpeskillingen
för någon post icke erlägges, inverka å agentens rätt till
provision för de Övriga.

Varder avtalet icke å köparens sida fullgjort, äge agenten ändock
åtnjuta provision, där underlåtenheten beror av huvudmannen eller av
händelse, som denne icke kan åberopa mot köparen. Har huvudmannen
överenskommit med köparen om avtalets återgång, eller har han beviljat
honom anstånd med köpeskillingen och utebliver i följd härav
betalningen, inverkar detta icke å agentens rätt till provision, utan så
är att denne samtyckt till åtgärden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

69 §.

Erlägges köpeskillingen endast delvis, äge agenten icke rätt till
någon provision, med mindre 68 § andra stycket därtill föranleder. Överstiger
den provision, som skolat utgå, om hela köpeskillingen betalts,
vad som brister i full betalning, äge agenten dock rätt till skillnaden.

70 §.

Åger handelsagent uteslutande rätt att å viss ort eller eljest inom
visst distrikt för huvudmannens räkning upptaga köpeanbud eller sluta
försäljningsavtal, är han berättigad till provision jämväl å avtal, som
utan hans medverkan slutas med köpare tillhörande distriktet.

71 §•

Handelsagent, som varaktigt företräder sin huvudman, äge i
början av varje kalenderhalvår från huvudmannen erhålla provisionsnota
beträffande försäljningar, som kommit till stånd genom agentens medverkan
eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

I provisionsnotan skola upptagas alla försäljningsavtal, som under
det sist förflutna kalenderhalvåret blivit eller bort bliva å säljarens
sida fullgjorda, med angivande för varje avtal av det provisionsbelopp,
som tillgodoföres agenten, eller, där provision icke tillgodoföres honom,
av anledningen därtill. Hava under samma tid slutits försäljningsavtal,
vilka först senare böra fullgöras, skola sådana avtal, utan tillgodoförande
av provision, i provisionsnotan antecknas. År anledningen,
varför provision å ett avtal icke blivit agenten tillgodoförd, av övergående
beskaffenhet, skall avtalet ånyo upptagas eller antecknas i följande
provisionsnota.

Yppa sig, sedan provision blivit agenten tillgodoförd, sådana
omständigheter, att provisionen finnes icke böra tillkomma honom, äge
huvudmannen i en följande provisionsnota tillgodoföra sig beloppet.

72 §.

Handelsagent, som icke varaktigt företräder sin huvudman, äge
beträffande varje försäljning, som kommit till stånd genom hans med -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

verkan, bekomma provisionsnota, angivande det provisionsbelopp, som
tillgodoföres honom, eller, där provision icke tillgodoföres, anledningen
därtill.

73 §.

Avgifter för brev, telegram och telefonsamtal samt övriga utgifter,
för vilka handelsagent haft fog, skola särskilt gottgöras honom, så vitt
ej provision eller annan ersättning, som han äger uppbära, är avsedd
att innefatta gottgörelse jämväl för dem.

74 §.

Har handelsagent i följd av uppdraget fått mottaga prover, mönster
eller annat, som tillhör huvudmannen och icke är avsett till försäljning,
äge han, så vitt hans säkerhet för vad han på grund av uppdraget
har att fordra eljest skulle äventyras, innehålla det mottagna, till dess
huvudmannen gäldar hans ifrågavarande fordran eller för dess gäldande
ställer betryggande säkerhet.

75 §.

Har handelsagent lager av varor till försäljning för huvudmannens
räkning, skola i fråga om agentens skyldigheter och rättigheter med
avseende å sådana varor de regler, som enligt 2 kap. gälla om handelskommissionärs
skyldigheter och rättigheter med avseende å gods, som
lämnats honom till försäljning, äga motsvarande tillämpning.

76 §.

Angående upphörande av handelsagents uppdrag skall vad i 46
—52 §§ är för kommissionär stadgat äga motsvarande tillämpning.

77 §.

Handelsagent äge icke, ändå att han varaktigt företräder sin
huvudman, utan huvudmannens bemyndigande sluta för denne bindande
försälj ningsavtal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

78 §.

Inberätta! handelsagent försäljningsavtal, som han slutit för huvudmannens
räkning, åligger det denne, där agenten handlat utan bemyndigande
eller överskridit givet bemyndigande och huvudmannen icke
vill godkänna avtalet, att utan oskäligt uppehåll efter det underrättelsen
kom honom till hända själv eller genom agenten giva meddelande
därom till köparen. Underlåtes det, vare så ansett som hade avtalet
godkänts av huvudmannen.

79 §.

Vill huvudmannen icke antaga köpeanbud, som insänts genom
hans handelsagent, åligger det honom att utan oskäligt uppehåll efter
det anbudet kom honom till hända själv eller genom agenten giva
meddelande därom till anbudsgivaren; underlåtes det, vare så ansett
som hade anbudet blivit antaget av huvudmannen.

\ ad nu är sagt skall icke gälla, där vid förhandlingarna mellan
agenten pch anbudsgivaren betingats, att anbudet skall vara förfallet,
om det ej uttryckligen antages.

80 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat angående skyldighet för huvudmannen
att giva meddelande, om han icke vill godkänna försäljningsavtal,
som inberättats av hans agent, eller antaga köpeanbud, som av denne
insänts, skall äga motsvarande tillämpning, där huvudmannen från
köparen eller anbudsgivaren får underrättelse, att agenten för hans räkning
slutit avtal eller mottagit anbud; dock att meddelandet i sådant
fall skall riktas omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

81 §.

Utan hinder därav att köpeanbud avgivits till handelsagent och
av honom insänts till huvudmannen, äge anbudsgivaren, där ej annat
följer av förhandlingarna mellan honom och agenten, enahanda rätt att
hos huvudmannen återkalla anbudet, som skulle tillkommit honom, om
han själv insänt detsamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

82 §.

Har köpman förhandlat med en handelsagent angående slutande
av köp för sin rörelse, och får han från agentens huvudman mottaga
meddelande, varigenom denne, med åberopande av dessa förhandlingar,
förklarar sig antaga till agenten därvid avgivet anbud eller bekräfta med
honom därvid slutet avtal, åligger det köpmannen, där han vill göra
gällande, att han icke avgivit något anbud eller slutit något avtal eller att
anbudets eller avtalets innehåll är i meddelandet oriktigt återgivet, att
utan oskäligt uppehåll giva huvudmannen meddelande därom. Underlåter
köpmannen det, skall han anses hava godkänt avtal av det innehåll
meddelandet från huvudmannen utvisar, dock endast såframt han
av meddelandet bort förstå, att enligt huvudmannens förmenande sådant
avtal ''kommit till stånd, och ej förmår visa, att meddelandet var oriktigt.

83 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsagent icke, ändå
att han kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med
betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från agenten eller köparen
fått kännedom om att agenten uppburit betalning för varor, som blivit
försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter, att
70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han förmenar, att
agenten ej var berättigad att uppbära betalningen, och han därför icke
vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva köparen meddelande
därom. Underlåter huvudmannen det, vare sä ansett som hade
han godkänt betalningen.

84 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga om
fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till handelsagenten, där avtalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Ändå att agenten kan sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal,
äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med bindande
verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana meddelanden
från köparen, som i första stycket avses.

4 kap.

Om handelsresande.

85 §.

Med handelsresande förstås i denna lag den, som åtagit sig uppdrag
att för en köpmans räkning resa från ort till annan och därvid,
genom upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande
av försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som
icke medföras å resan.

86 §.

År handelsresande anställd i sin huvudmans tjänst, skola i fråga
om hans skyldigheter och rättigheter mot huvudmannen det dem emellan
ingångna avtalet och gällande handelsbruk lända till efterrättelse.

I huvudmannens tjänst anställd handelsresande må icke, med
mindre rätt därtill följer av avtalet eller giltig anledning föreligger, utan
föregående uppsägning skiljas från sin anställning eller själv lämna densamma.
Uppsäges avtalet från någondera sidan, skall det upphöra att
gälla med utgången av tredje kalendermånaden efter den, då uppsägningen
skedde.

Utan huvudmannens lov äge handelsresande, varom i denna
paragraf förmäles, icke under sina resor upptaga köpeanbud eller sluta
försälj ningsavtal för annans räkning än huvudmannens.

Skall till handelsresande, som här avses, lön helt eller delvis utgå
i form av provision, skola i fråga om villkoren för provisionens åtnjutande
de i 68—70 §§ för handelsagent givna föreskrifter äga motsvarande
tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

87 §.

År handelsresande icke anställd i sin huvudmans tjänst, skola,
så vitt ej annat följer av 1 §, i fråga om lians skyldigheter och rättigheter
mot huvudmannen de i 66—74 §§ för handelsagent givna föreskrifter
samt beträffande upphörande av rättsförhållandet mellan den
resande och hans huvudman vad i 46—52 §§ är om kommissionär
stadgat äga motsvarande tillämpning.

88 §.

Handelsresande äge icke utan huvudmannens bemyndigande sluta
för denne bindande försäljningsavtal.

År den resande av sin huvudman försedd med slutsedelsblanketter,
vilka innehålla huvudmannens namn och på grund av sin avfattning må
antagas vara avsedda att, sedan de av den resande ifyllts, tjäna till
bevis om att avtal slutits för huvudmannens räkning, vare försäljnings- *
avtal, som den resande med ifyllande av sådan blankett ingår, lika
bindande för huvudmannen, som om denne hade uttryckligen bemyndigat
den resande att sluta avtalet.

89 §.

Vad i 78 och 79 §§ är stadgat om skyldighet för huvudmannen
att giva meddelande, därest han icke vill godkänna försälj ningsavtal,
som slutits av handelsagent, eller antaga köpeanbud, som avgivits till
agenten, skall äga motsvarande tillämpning, när handelsresande inberättar
till sin huvudman, att han slutit sådant avtal, eller insänder köpeanbud
till honom; dock att i ty fall huvudmannens meddelande skall riktas
omedelbart till köparen eller anbudsgivaren.

Detsamma gäller, där huvudmannen från köparen eller anbudsgivaren
får underrättelse, att den resande för hans räkning slutit avtal
eller mottagit anbud.

90 §.

I fråga om återkallelse av köpeanbud, som insänts genom
handelsresande, och om skyldighet för köpman, som med handelsresande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

förhandlat angående köp, att i visst fall giva meddelande till huvudmannen
skall vad i 81 och 82 §§ är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

91 §.

Utan huvudmannens bemyndigande äge handelsresande icke, ändå
att han kan sluta för huvudmannen bindande för säljningsavtal, uppbära
betalning för sålda varor eller efter försäljningen medgiva anstånd med
betalningen, nedsättning i priset eller annan ändring i avtalet.

Har huvudmannen genom underrättelse från sin resande eller från
köparen fått kännedom om att den resande uppburit betalning för varor,
som blivit försålda genom hans medverkan eller under sådana omständigheter,
att 70 § äger tillämpning, åligger det huvudmannen, där han
förmenar, att den resande ej var berättigad att uppbära betalningen, och
han därför icke vill godkänna densamma, att utan oskäligt uppehåll giva
köparen meddelande därom. Underlåter huvudmannen det, vare så ansett
som hade han godkänt betalningen.

92 §.

Vill köparen tala å fel eller brist i varan eller å dröjsmål med
dess avlämnande, eller vill han giva säljaren annat meddelande i fråga
om fullgörandet av ingånget köpeavtal, må sådant meddelande med laga
verkan riktas till säljarens resande, såvida denne vid tiden för meddelandet
befinner sig å köparens ort och avtalet kommit till stånd genom
hans medverkan eller under sådana omständigheter, att 70 § äger tilllämpning.

Ändå att handelsresande kan sluta för huvudmannen bindande
försälj ningsavtal, äge han icke utan huvudmannens bemyndigande med
bindande verkan för denne träffa något avgörande i anledning av sådana
meddelanden från köparen, som i första stycket avses.

93 §.

Har någon åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning inom
den ort, där denne driver sin rörelse, besöka kunder och därvid, genom
upptagande av köpeanbud (order) till huvudmannen eller slutande av
försäljningsavtal i dennes namn, verka för avsättning av varor, som icke
medföras, skall å sådan platsförsäljare äga motsvarande tillämpning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

vad här ovan i 88—92 §§ är stadgat om handelsresande. Härutöver
skall, där platsförsäljaren är anställd i huvudmannens tjänst, 86 § och
i annat fall 87 § äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Genom denna lag upphäves förordningen den 6 oktober 1848
angående förmånsrätt i sådana till försäljning anförtrodda varor, därå
förskott blivit lämnat.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 47.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Under stadgandet i första punkten av 1 § inbegripas: de, som
penningehandel och bankrörelse driva; de, som in- eller utrikes varor
uppköpa, för att dem åter utsälja; de, vilka yrkesmässigt idka verksamhet
såsom försäljnings- eller inköpskommissionärer, eller såsom
handelsagenter för försäljning av varor; de, som för in- eller utrikes
sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem på frakt
upplåta eller försälja; idkare av försäkringsrörelse; idkare av apoteksrörelse;
idkare av boktryckeri- och bokförlagsrörelse; idkare av grövre
eller finare smidesbruk, och av verk för tackjämsblåsning och järngjuteri;
idkare av fabriker och manufakturverk; idkare av de borgerliga
yrken, som hava till ändamål att livsmedel eller drycker till försäljning
bereda; och de, som till sitt yrke gjort att på beting övertaga uppförande
och bättrande av hus och byggnader.

Undantagne äro: jordbrukare och idkare av de näringar, vilka med
jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att betrakta;
idkare av gruvdrift och bergsmannahantering; hantverkare, som huvudsakligen
på beställning varor förfärdiga; och de, som, utan biträde av
andra än hustru och barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse
idka, eller livsmedel, drycker eller andra varor till försäljning
bereda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr il.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsiirenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 18 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, anmälde:
att, sedan den för utarbetande av lagföi-slag inom obligationrättens
område tillsatta kommitté den 21 maj 1910 erhållit uppdrag att uppgöra
förslag till lagstiftning i de ämnen, som angivits i en av delegerade
för Sverige, Danmark och Norge i november 1909 uppgjord plan för
fortsatt samarbete mellan de tre länderna å gemensam lagstiftning inom
obligationsrätten, vilken plan upptagit jämväl lagstiftning om kommissionsaffärer,
kommittén med underdånig skrivelse den 31 december 1912
avlämnat förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande
jämte ett därmed sammanhörande förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Föredraganden hemställde, att lagrådets utlåtande över nämnda
förslag måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas
genom utdrag av statsrådsprotokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
17 oktober 1913.

N ärvarande:

Justitieråden Thomasson,

Gustaf Carlson,

Syedelius,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 18 april 1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
inhämtas över upprättade förslag till

lag om kommission, handelsagentur och handelsresande samt
lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Edvard Gadde, utom såvitt angår
53—64 §§ av förslaget till lag om kommission, handelsagentur och
handelsresande, i vilken del revisionssekreteraren Tore Almén bestritt
föredragningen.

Lagrådet fann de remitterade förslagen föranleda följande yttrande:

I. Förslaget till lag om kommission, handelsagentur
och handelsresande.

Vid den nu ifrågasatta lagstiftningen bör naturligtvis i främsta
rummet tillses, att beträffande de punkter, där en fast rättsåskådning
är för handen, denna icke trädes för nära, samt att de bestämmelser,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

som givas, icke komma i strid med de Jagbud, som eljest äro gällande
på förmögenhetsrättens område. Då lagstiftningen såsom här berör den
mellanfolkliga samfärdseln, måste emellertid inom det utrymme, som
nämnda förutsättningar lämna, främmande handelsrätt vinna beaktande.
Angående de förhållanden, som avses med ifrågavarande lagstiftning,
synes rätrsåskådningen hos oss vara i väsentliga delar tämligen svävande;
i saknad av lagbestämmelser har en stadgad praxis icke utbildat sig.
Lagstiftaren rör sig fördenskull här med en ganska stor frihet.

De förslag, vartill det gemensamma lagstiftningsarbetet fört, äro
visserligen i allt väsentligt överensstämmande, så att genom deras antagande
skulle vinnas den önskvärda likformigheten å detta område
såvitt angår våra förhållanden till Danmark och Norge. Från lagstiftningen
i andra främmande stater, med vilka Sverige står i livliga handelsförbindelser,
företer emellertid det nu för lagrådet framlagda förslaget
avsevärda skiljaktigheter. Dessa äro väl till en del betingade av
den hänsyn till svensk rättsåskådning, som ej må eftergivas; i andra
tall innebära de sådana framsteg, vartill varje ny lagstiftning måste
sträva. Men enligt lagrådets mening återstå dock åtskilliga avvikelser,
för vilka ingendera av nämnda synpunkter kan göras gällande, och där
en bättre överensstämmelse med främmande handelsrätt således bort
kunna ernås.

Med hänsyn till frågans läge har lagrådet likväl icke velat av
sistnämnda anledning allena hemställa om någon ändring. Skulle de
erinringar, vilka lagrådet efteråt framställer, vinna beaktande, komma
dock de viktigastp av de uppmärksammade skiljaktigheterna att försvinna.

7 §•

Enligt denna paragraf är med undantag för särskilt angivna fall
handelskommissionär icke pliktig att för kommittenten uppgiva namnet
å den, med vilken han för dennes räkning slutit avtal. De skäl, som
anförts för detta stadgande, synas lagrådet äga giltighet, och har lagrådet
fördenskull icke något att erinra mot stadgandet. Emellertid göras
i motiven uttalanden, som synas giva vid handen, att enligt förslagets
mening den kommissionärer! tillagda rätten skulle tillkomma honom
allenast utanför rättegång. Det förutsättes, att det kan för honom hava
menlig verkan, om han i process vägrar att yppa namnet å tredje man,
och anföres exempelvis, att om kommittenten klandrar kommissionärens
redovisning under påstående att denne ej tillgodofört kommittenten allt
vad kommissionären bekommit av sin medkontrahent, kom missionären
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

kan bliva nödsakad att uppgiva medkontrahentens namn för att med
verkan gendriva detta påstående. Enligt lagrådets mening medgiver
stadgandet, sådant detsamma avfattats, icke en dylik tolkning, och den
kommissionären tillerkända rätten bör ej heller äga en sådan innebörd.
Om i ett obligatoriskt rättsförhållande lagen tillerkänt ena parten en
viss befogenhet gentemot den andra parten, bör jämväl vid rättsförhållandets
avveckling dem emellan inför domstol denna befogenhet kunna
göras gällande i sin fulla utsträckning. Den berättigade måste helt
kunna begagna sig därav, utan att hans ställning i ringaste mån därigenom
får röna menlig inverkan. Då uttalandena i motiven kunna tänkas
verka vilseledande för domstolarna, om de finge stå oemotsagda, har
lagrådet ansett sig icke böra underlåta att göra ifrågavarande erinran.

11 och 12 §§.

För bestämmelserna i dessa paragrafer hava uppenbarligen 51 och
52 §§ i lagen om köp och byte av lös egendom tjänat till mönster;
uppställningen är i båda fallen densamma och innehållet är i huvudsakliga
delar enahanda.

Grunden för lagbestämmelserna är dock väsentligen olika i det
ena fallet och i det andra. I köplagen har det icke minst gällt att
avskära köparen från obehöriga invändningar, vartill han av fallande
pris eller annan anledning kunde frestas för att komma ifrån ett
köpeavtal, som synes honom ofördelaktigt. För kommissionsförhållandet
är en dylik synpunkt främmande. Däremot kan visserligen ur kommissionärens
plikt att vårda kommissionsgodset och i allmänhet iakttaga
kommittentens intresse härledas eu skyldighet för kommissionären att
undersöka godset och, därest fel eller brist upptäckes, sätta sig i förbindelse
med kommittenten. För denne är det i särskilda avseenden
viktigt att erhålla underrättelse om felet; han kan då vidtaga åtgärder
för godsets bevarande, göra gällande den rätt mot fraktförare eller
annan, som må tillkomma honom, samt få tillfälle, när rådrum därtill
finnes, att lämna en annan fullgod vara tillgänglig för försäljning.

Men den sålunda härledda skyldigheten för kommissionären att
verkställa undersökning måste helt naturligt vara olika den, som åligger
eu köpare. Det är ä ena sidan ofta icke nog att göra undersökning
vid godsets ankomst; en sådan kan vara erforderlig tid efter annan,
så länge godset finnes kvar hos kommissionären. A andra sidau är det
åtminstone för de fall, då godset omedelbart eller inom kort skall utlämnas
till den, med vilken kommissionären slutit köpeavtal, möjligt att icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

en så ingående undersökning, som man fordrar av en köpare, är nödig
eller ens tillåtlig, eller att undersökningsplikten helt och hållet bortfaller.
Väl äro dessa förhållanden genom förslagets avfattning i någon mån
antydda. Den från köplagen hämtade uppställningen är dock ägnad att
undanskymma olikheten i dessa avseenden och synes lätteligen kunna giva
anledning till en alltför stor benägenhet att analogivis tillämpa den
praxis och de sedvänjor, som anknyta sig till nämnda lag.

1 ett särskilt hänseende synes 51 § i köplagen hava övat en obehörig
inverkan å innehållet i 11 § i förslaget. Liksom i 51 § undersökningsplikt
är stadgad allenast vid handelsköp, har i förslaget upptagits
skyldighet för handelskommissionär att undersöka godset endast
för det fall att kommittenten är köpman och uppdraget avser försäljning
för lians rörelse. Kommissionärens plikt att vårda godset måste dock
vara densamma, evad kommittenten är köpman eller icke. Då den skyldighet
att verkställa undersökning, som i förslaget ålagts kommissionären,
allenast är ett moment i hans vårdnadsplikt, synes en sådan
begränsning icke vara riktig. Till stöd härför lärer icke kunna åberopas
berörda stadgande i köplagen, till vilket grunden är en helt
annan.

Då de föreslagna bestämmelserna icke synas i fråga om förfarandet
vid fel eller brist i kommissionsgodset giva någon säker ledning
utöver vad 7 och 10 §§ innehålla, vill lagrådet hemställa, att 11
och 12 §§ måtte utgå ur förslaget. Skulle stadganden i förevarande
hänseenden anses böra upptagas, torde omformulering ske till undanröjande
av obehörig sammanblandning med motsvarande bestämmelser
i köplagen, och i varje fall tillämpningen av 11 § göras oberoende av
kommittentens egenskap av köpman.

15 §.

Enligt denna paragraf är, om kommissionären vid skitande av
avtal med tredje man för kommittentens räkning försummat att iakttaga
dennes föreskrifter, kommittenten — frånsett det fall att oredlighet å
kommissionärens sida föreligger — berättigad att avvisa avtalet endast
under förutsättning att hans intresse blivit väsentligen eftersatt. För
att rätt uppfatta innebörden av stadgandet måste fasthållas, att därmed
ej avses avvikelser, som skett i kommittentens intresse; för sådan händelse
äro bestämmelser meddelade i 8 §. Ej heller föreligger någon
anledning till stadgandet i en önskan att skydda kommissionären mot
ohemula anspråk i de fall, då resultatet av en avvikelse från givna före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

skrifter är för kommittenten alldeles betydelselöst; på grund av allmänna
rättsgrundsatser är all menlig påföljd för kommissionären därvidlag
utesluten. Den i 15 § upptagna begränsningen i kommittentens
befogenhet att avvisa avtalet skall däremot gälla, när en verklig rättskränkning
ägt rum, så att kommittentens rätt att tala å försummelsen
är klar. Men lians talan bar inskränkts till krav på skadestånd.

Denna modifikation i kommittentens befogenhet är, såsom i motiven
framhållits, hämtad från lagen om köp och byte av lös egendom och
har ansetts stå i överensstämmelse med där givet stadgande rörande
en köpares rätt att tala i anledning av fel i den av honom köpta varan.
Enligt lagrådets tanke äro dock i stort sett förhållandena i det ena
fallet och i det andra icke jämförliga. Till en början är köparens rätt
till köpets hävande oberoende av om försummelse från säljarens sida
föreligger eller icke. Bestämmelsen i köplagen hänför sig vidare
till alla fel i den levererade varan, vare sig de avse en vid köpslutet
tillförsäkrad egenskap eller allenast visa sig såsom en avvikelse från
vad enligt gängse uppfattning anses såsom en fullgod vara. Sin egentliga
tillämpning har helt visst undantagsstadgandet i köplagen för det
senare fallet; man torde nog kunna vara ense därom att, om säljaren
tillförsäkrat köparen att varan skall hava en viss egenskap, endast i
sällsynta undantagsfall brist i fråga om sådan egenskap kan anses
såsom ett ringa fel. Men i förslaget äro förhållandena helt omkastade.
Vad man vid köp menar med en tillförsäkrad egenskap motsvaras i
kommissionsförhållandet just av de för uppdraget givna föreskrifter.
Vid tillämpning av 15 § i förslaget träda dessa i förgrunden ; det
är om ett avsteg från dem från en försumlig kommissionärs sida stadgandet
främst handlar. Räckvidden av stadgandena här och i köplagen
är sålunda helt olika, och från denna senare lag lärer fördenskull icke
kunna vinnas berättigande för den i förslaget intagna ståndpunkt.

Ej heller från kommissionsavtalets natur synes man kunna hämta
stöd för ifrågavarande begränsning av kommittentens rätt att avvisa
avtalet. Kommittentens föreskrifter äro till för att följas; i de fall, då
kommissionären haft fog för sin åtgärd att avvika från dem eller avvikelsen
är till resultatet betydelselös, är, såsom förut påpekats, kommissionären
skyddad genom andra föreskrifter eller allmänna grundsatser.
Kommissionären står till kommittenten i samma förhållande som ett
ombud till sin huvudman; och så till vida gäller saken även här tredje
man, att om denne vet att kommittentens föreskrifter överträdas, han
ej bör på ombudets åtgärder kunna grunda någon rätt emot kommittenten.
Stadgandet i 15 § har emellertid måst inverka på avfattningen av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

54 §; och därigenom har enligt förslaget möjlighet öppnats för'' tredje
man att inlåta sig med kommissionären i transaktioner, som, enligt
vad för tredje man är kunnigt, strida mot de av kommittenten givna
instruktioner. Att genomföra ett i överensstämmelse härmed stående
stadgande i fråga om fullmaktsförhållandet synes knappast möjligt.

På dessa grunder hemställer lagrådet, att den i 15 § gjorda inskränkningen
i kommittentens rätt att avvisa avtalet i anledning av kom missionärens
försummelse att följa givna föreskrifter måtte utgå samt att i
följd härav lydelsen av 54 § måtte något jämkas.

26 §.

Den i denna paragraf gjorda hänvisningen till vissa paragrafer i
lagen om köp och byte av lös egendom synes böra utvidgas att omfatta
jämväl 57 § i nämnda lag.

31 och 32 §§.

I dessa paragrafer är försäljningskommissionär för närmare angivna
fordringar tillerkänd panträtt i det gods, som lämnats honom till
försäljning. Emellertid framgår av bestämmelserna i 33 och 34 §§, att
han äger kvarhålla och eventuellt försälja allenast så stor del av godset,
som svarar mot fordringarna; återstoden är han pliktig att på anfordran
återlämna till kommittenten. En dylik konstruktion synes lagrådet vara
synnerligen oegentlig och icke överensstämma med panträttens begrepp,
sådant det hos oss hittills uppfattats. Panträtt bör icke ens på papperet
förklaras vara för handen i större utsträckning än där de med sådan
rätt förenade befogenheter stå panträttshavaren till buds.

Bestämmelserna i fråga äro även i övrigt ägnade att väcka betänkligheter.
Med hänsyn till nämnda konstruktion och arten av de
fordringar, för vilka panträtten stadgats, synas stora svårigheter kunna
uppstå i fråga om särskiljandet av panträttsbavarens och annans anspråk.
Då den säkerhet i kommissionsgodset, som blivit kommissionären
tillerkänd, betecknats såsom panträtt, äro naturligtvis de regler, som i
allmänhet i lag äro givna för panträtt, här tillämpliga, där annat ej
följer av 33 eller 34 §. Att 17 kap. 3 § handelsbalken samt 54 §
konkurslagen äro avsedda att tillämpas även å kommissionärens panträtt
synes också uppenbart. Kommissionären måste dock på grund av
33 § även vid konkurs — i olikhet med vad eljest gäller om pant —
till konkursboet utan lösen lämna från sig en del av godset, därest

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 47.

återstoden förslår till täckande av hans ifrågavarande fordringar. Anser
konkursboet uppgiven fordran helt eller delvis oriktig eller ej av beskaffenhet
att grunda panträtt, slites tvisten i samma ordning, som eljest
gäller för avgörande om panthavares rätt.

Svårigheterna framträda i synnerhet, när utmätning i kommissionsgodset
sökes för annan borgenärs fordran. Åven för sådant fall måste
vad i 33 § stadgas gälla; kommissionären har icke något anspråk på
den del av gödset, som ej behövs för tryggande av hans fordringsrätt.
Räcker nu godsets värde att täcka såväl kommissionärens som utmätningssökandens
fordran och kan godset delas, är saken enkel; utmätning
äger rum allenast av en del, som ej anses belastad med panträtt. Kan
godset ej delas, lära bestämmelserna i 71 § utsökningslagen få tillämpas;
kommissionären är icke skyldig lämna godset från sig med mindre full
lösen gives. Skulle kommissionären ej begagna sig av denna rätt att
behålla godset utan åtnöjas med att för sin fordran taga betalning ur
köpeskillingen, och finnes fordringen tvistig, kommer köpeskillingen att
avsättas och hänvisning till tvist att meddelas; på försäljningen av
godset inverkar ej en dylik omständighet. Om däremot panthavaren
vill behålla godset och utmätningssökanden ej giver lösen, måste godset
utropas med förbehåll om den rätt, kommissionären därtill äger; utmätningsmannen
får ej här — lika litet som i omförmälda fall, då fråga
är om betalning ur köpeskillingen — slita tvisten. Frågan om fordringens
tillvaro eller belopp bliver i så fall inroparens risk. Att ett
sådant försäljningssätt måste verka i hög grad tryckande på priset är
självklart. Svårigheterna bliva nästan ännu större, om godset visserligen
kan delas men ej räcker till att täcka både kommissionärens anspråk
och utmätningssökandens fordran. År kommissionärens anspråk tvistigt,
kan utmätningsmannen icke heller i detta fall ingå i prövning av anspråkets
riktighet, åtminstone om detsamma ej framträder såsom uppenbart
orimligt. Han måste således i regel vid beräkning, huru stor
myckenhet av godset bör anses förslå till täckande av kommissionärens
fordran, taga hänsyn till hela beloppet av hans uppgivna fordran. Huruvida
den del av godset, som anses därför behövlig, bör överhuvud bliva
föremål för utmätningsåtgärd, synes tvivel underkastat. Men med hänsyn
till att högre pris än de av utmätningsmannen beräknade kunna
ernås vid försäljning, och att det tvistiga fordringsanspråket måhända
kan sedermera befinnas helt eller delvis sakna grund, torde utmätningsmannen
ej kunna underlåta att taga i mät godset och sälja det med
bibehållande av kommissionärens rätt. Risken drabbar jämväl i detta
fall inroparen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Klart är att betänkligheterna bliva större, ju mera är att befara
att man härvidlag kommer att röra sig med obestämda eller tvistiga
fordringsanspråk. Det är sålunda av betydelse, för vilka fordringar
panträtten är stadgad. I 31 § avses endast fordringar, som kommissionären
äger i anledning av sitt uppdrag. Den här givna rätten är
— om än med någon utvidgning — en naturlig utformning av den
panträtt, som redan enligt kungl. förordningen den 6 oktober 1848 tilllagts
kommissionären. Det ligger i sakens natur, att dylika fordringar
till belopp och betalningsvillkor äro avpassade efter affärernas vanliga
gång. I de allra flesta fall lärer någon svårighet icke föreligga
att bestämma deras belopp. Annorlunda ställer sig saken med avseende
å sådana fordringar, om vilka 32 § handlar. Iiär kan i
själva verket bliva fråga om huru obestämda och tvistiga anspråk
som helst.

Nu kan visserligen invändas, att jämväl vid avtalad panträtt svårigheter
äro möjliga med hänsyn till obestämdheten i det fordringsanspråk,
varför panträtten göres gällande. Men det är dock en stor
skillnad däremellan, att ägaren av godset genom ett oförståndigt avtal
kan ställa det mindre fördelaktigt för sig, och att skapa en legal panträtt
av omförmälda innebörd.

Faran för missbruk av den kommissionären medgivna rätt att
kvarhålla eller enligt 34 § försälja godset är även helt olika med avseende
å de särskilda fordringar, som omförmälas i 31 § och i 32 §.
De förra äro tvivelsutan så gott som alltid avsedda att gå i avräkning
å den köpeskilling för godset, som kommissionären betingar vid försäljning
i enlighet med kommissionsuppdraget; de förfalla således regelmässigt
icke före dylik försäljning. Försäljningsrätten enligt 34 § kan
här praktiskt taget knappast komma att utövas i andra fall än då
kommissionsuppdraget återkallats eller eljest upphört, eller dess utförande
på grund av ändrade faktiska förhållanden blivit omöjligt. Enligt lagrådets
mening ligger det i förhållandenas natur, att kommissionären
icke får göra panträtten gällande, om därigenom de föreskrifter, vilka
kommittenten givit vid uppdragets meddelande, skulle överträdas. Endast
under villkor av dessa föreskrifters uppfyllande måste uppdraget anses
givet och godset överlämnat. Eu panträtt, som skapas genom erhållande
av gods under dylika villkor, kan icke få utövas i strid mot villkoren.
1 förslaget fmnes icke upptaget något positivt stadgande i detta hänseende.
Huruvida meningen varit att nämnda grundsats ändock skulle
gälla, är tveksamt att avgöra. Snarast synes så ej vara fallet. Såvitt
man har att göra allenast med de i 31 § angivna fordringar, föreligger

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

med hänsyn till dessa fordringars ovan omförmälda beskaffenhet icke
något egentligt behov av ett dylikt stadgande. Men skall panträtten
även gälla för fordringar, som upptagas i 32 §, synes stadgandet oumbärligt.
Kommissionärens intresse av snabb betalning kan här lätteligen
komma i strid med kommittentens intresse att ernå högsta möjliga
pris. Genom en försäljning enligt 34 § kan kommissionären förskaffa
sig sådan betalning, och han undgår att avvakta utgången av en ofta
besvärlig rättegång, då han ur köpeskillingen gör sig betäckt för ett
om än så tvistigt fordringsanspråk. År anspråket obehörigt, kommer
kommittenten till sin rätt först sedan den tvist, han får anhängiggöra,
måhända efter åratal blivit slutligen prövad av domstol.

I utländsk rätt har man ej heller med avseende å tillämpningen
av sådan panträtt, som avses i 32 §, gått så långt, som här är föreslaget.
Man har där gått försiktigare tillväga. För att exempelvis
nämna den tyska handelslagen medgives däri visserligen verklig panträtt
och därmed också eu i vanlig ordning inträdande försäljningsrätt i
fråga om alla kommissionsfordringar i löpande räkning. Men för andra
fordringar har en kommissionär allenast den köpmän i allmänhet tillkommande
retentionsrätt. Denna får icke göras gällande i strid mot de
föreskrifter, under vilka kommissionsgodset emottagits; vid försäljningskommission
kan den således egentligen få betydelse endast vid kommissionsförhållandets
upphörande. Retentionsrätten kan dessutom leda till
försäljning först efter föregången prövning av domstol.

Under sådana förhållanden vill lagrådet hemställa, att 32 § får
utgå ur förslaget, så att panträtt tillerkännes kommissionären allenast
för de fordringar, som omförmälas i 31 §. Ifrågasättas kan emellertid
huruvida icke åt sistnämnda lagrum kunde givas en något vidare avfattning,
så att detsamma komme att omfatta alla de egentliga kommissionsfordringarna
hos kommittenten, oavsett med hänsyn till vilket
kommissionsgods desamma uppstått. Därigenom skulle kommissionärens
berättigade intressen fullt tillgodoses och ett mera rationellt närmande
till utländsk rätt äga rum.

Därest lagrådets hemställan vinner beaktande, lärer 33 § icke
kunna bibehållas i sin nuvarande avfattning.

35 §.

En given konsekvens av ett stadgande om panträtt för kommissionären
i kommissionsgodset är visserligen att, sedan godset i enlighet
med kommissionsuppdraget blivit sålt, kommissionären bör för betalning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

av de fordringar, varför godset utgjort pant så länge det fanns hos
honom kvar, kunna hålla sig till den fordran hos köparen, som vid försäljningen
uppstått. I 35 § har emellertid denna rätt så utformats, att
kommissionären tillagts befogenhet att genom försäljning eller annorledes
förfoga över fordringsrätten mot köparen, så vitt sådant erfordras
för gäldande av kommissionärens fordran. En så vittgående befogenhet
synes lagrådet icke böra vara medgiven. Därest lagrådets hemställan
under 31 och 32 §§ om inskränkning av panträtten till de i 31 § avsedda
fordringar vinner beaktande, lärer en begränsning av rätten i 35
§ falla sig helt naturlig. Dessa fordringar äro, såsom förut anmärkts,
i allmänhet avsedda att täckas, då köpeskillingen för godset i avtalad
ordning ingår. Kommissionären är den formellt berättigade innehavaren
av fordringen hos köparen, det är han, som uppbär betalningen av köpeskillingen,
och å denna har han sedan att avräkna sin fordran. Endast så
tillvida erfordras bestämmelse, att hans företrädesrätt att för sin fordran
göra sig betalt ur köpeskillingen statueras, så att kommittenten icke i något
fall får göra gällande fordringsrätten hos köparen, där han icke förut betalt
sin skuld till kommissionären eller ställt betryggande säkerhet därför.
Skulle däremot kommissionärens panträtt jämväl för andra fordringar
bibehållas och hans rätt till betalning därför anses böra tillgodoses utan
att avvakta den tidpunkt, då köpeskillingen för kommissionsgodset inflyter,
lärer dock till skydd för kommittenten böra stadgas en inskränkning
i den i 35 § kommissionären tillerkända förfoganderätt över fordringen
hos köparen. Kommittenten bör i analogi med stadgandet i 34 §
på förhand underrättas för att kunna genom betalning eller lämnande
av säkerhet hindra en tilläventyrs ofördelaktig realisation av fordringen.

42 §.

Då en tillämpning av bestämmelserna i 18 § icke synes kunna
förekomma i det fall, som avses i sista punkten av förevarande paragraf,
torde hänvisningen till förstnämnda paragraf få utgå.

47 §.

I denna paragraf bestämmes, att kommissionärens uppdrag skall
anses förfallet i och med det att denne råkar i konkurs; någon uppsägning
är i så fall icke erforderlig. Att kommissionärens rörelse, som går ut
på att sluta avtal i eget namn, upphör med konkursen, ligger också i
sakens natur; att andra därefter skulle med honom vilja ingå avtal om
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 28 käft. (Nr 47.) 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

köp eller försäljning är visserligen icke att förvänta. Klart är även att
konkursboet icke kan inträda i det på förtroende till kommissionärens
person grundade förhållandet mellan honom och kommittenten. Mot
stadgandet skulle fördenskull icke i och för sig vara något egentligt
att invända. Emellertid har genom hänvisningar i 76 och 87 §§ samma
grundsats gjorts tillämplig i fråga om agenter och vissa slag av handelsresande.
Beträffande dessa torde dock saken ställa sig helt annorlunda.
För agenten eller handelsresanden utgör en iråkad konkurs
icke något faktiskt eller rättsligt hinder att fortsätta verksamheten.
Frågan huruvida uppdraget upphört är därvidlag även av stor vikt vid
bestämmandet av förhållandet till tredje man. Enligt förslaget kan
uppdraget för agenten eller handelsresanden i vissa fall innefatta befogenhet
att avsluta för huvudmannen bindande avtal. För såväl denne
som tredje man är det medkontrahentens och icke ombudets solvens,
som är avgörande. Det låter lätt tänka sig'' särskilt för tiden närmast
efter konkursens öppnande, att den, med vilken agenten eller handelsresanden
ändock sluter avtal, eller huvudmannen eller kanske båda sakna
kännedom om konkursen. Det skulle helt visst anses i hög grad stötande,
om den ena parten utan vidare skulle kunna draga sig undan avtalet
på grund av en omständighet, som för detsamma varit utan all betydelse.
En regel av denna innebörd torde icke kunna vidmakthållas
beträffande ombudsmannaskap, som grundar sig på vanlig fullmakt.
Förhållandena äro dock i båda fallen väsentligen lika.

För det fall åter, att agenten eller handelsresanden icke har befogenhet
att sluta avtal, leda ifrågavarande bestämmelser därtill, att när
någon utan kännedom om den inträffade konkursen lämnat honom ett
köpeanbud och detta anbud blivit framfört till huvudmannen, denne, om
han ej vill antaga anbudet, icke har sådan .skyldighet att reklamera,
som eljest finnes stadgad. Aven en dylik följd av bestämmelserna
måste betraktas såsom allt annat än tillfredsställande.

Fn ändring i stadgandena, såvitt angår agenter och handelsresande,
synes alltså lagrådet nödvändig; konkursen bör icke i och för sig medföra
att uppdraget förfaller utan dess upphörande bliva beroende
av uppsägning från huvudmannens sida. Då ensartade bestämmelser
äro i viss mån önskvärda, och då något hinder icke synes möta
att jämväl vid kommissionärens konkurs låta uppdragets upphörande
bero av uppsägning, ehuru frågan härom, såsom redan antytts, är av
ringa räckvidd, vill lagrådet därför hemställa, att bestämmelsen i 47 §
icke kommer att omfatta kommissionärens konkurs; genom en sådan
ändring kommer motsvarande föreskrift i 76 och 87 §§ om agent och

Knngl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

handelsresande att bortfalla. Att ersätta den sålunda borttagna föreskriften
med ett särskilt stadgande om rätt till uppsägning för omförmälta
fall, torde knappast vara erforderligt; en dylik rätt torde följa av
bestämmelserna i 46 och 50 §§. Skulle av någon anledning anses önskvärt
att bibehålla ifrågavarande regel beträffande kommissionär, torde
76 och 87 §§ böra erhålla en sådan avfattning, att regelns tillämpning
å agent och handelsresande varder utesluten.

Ett beaktande av lagrådets hemställan lärer föranleda jämkning i
avfattningen av 51, 52 och 55 §§ i förslaget.

54 §.

Med avseende å denna paragraf får lagrådet hänvisa till vad under
15 § anförts.

76 §.

Lagrådet vill erinra om vad ovan under 47 § blivit anfört.

78 och 79 §§.

Otvivelaktigt är det överensstämmande med sund affärskutym
att stadga reklamationsplikt för en huvudman, som genom sin agent
erhållit underrättelse om ett av denne ingånget avtal men ej vill godkänna
avtalet på den grund att agenten ej ägt bemyndigande till dess
ingående. Agentens ställning i detta avseende är, såsom i motiven påpekats,
ofta ganska oviss; de här ifrågavarande bestämmelserna äro
ägnade att bringa reda i kontrahenternas inbördes förhållande.

Enligt förslaget skall emellertid huvudmannen anses hava fullgjort
sin reklamationsskyldighet genom ett meddelande till agenten. Om denne
försummar att fortskaffa reklamationen till köparen, skall detta falla på
köparens risk. En dylik anordning är enligt lagrådets mening icke med
rättvisa eller billighet överensstämmande. Den torde icke kunna motiveras
därmed, att enligt sakens vanliga gång huvudmannen drager sig
för att förhandla direkt med köparen och därför ger meddelandet till
agenten. Agenten är syssloman och i ett sysslomannaskaps natur ligger,
att huvudmannen ofta måste lita till att hans ombud fullgör sina åligganden,
även när en underlåtenhet härutinnan kan medföra förpliktande
för huvudmannen. Huvudmannens meddelande till agenten innebär i förevarande
fall åläggande för denne att översända meddelande av enahanda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

innehåll till inedkontrahenten. Visar agenten vårdslöshet härutinnan, böra
följderna drabba huvudmannen; det är han, som valt sin agent. Om här
stadgas, att ett meddelande, varigenom huvudmannens rätt till talan
skall hållas öppen, bör göras hos medkontrahenten, innebär detta ingalunda
att meddelandet ej får gå genom agenten utan allenast att, om
så sker och denne försummar sig, följderna av försummelsen drabba
huvudmannen och icke medkontrahenten.

Genom en ändrad avfattning av 78 § i nu antydd riktning vunnes
överensstämmelse med de i förslaget beträffande handelsresande givna
bestämmelser. Då det för huvudmannen gäller att reklamera mot ett av en
handelsresande ingånget avtal på den grund att huvudmannen anser att den
resande överskridit sin befogenhet, skall enligt förslaget reklamationen
göras direkt hos medkontrahenten. Överensstämmelse härutinnan mellan
förslagets olika delar saknar ej praktisk betydelse. Det är nämligen
tänkbart att en agent även får uppdrag att vara huvudmannens resande.
Förslagets 3:e eller 4:e kapitel bliver då tillämpligt, allt efter som ombudet
handlar på grund av det ena eller andra uppdraget; men det
måste tydligen vara lämpligt att reglerna för en riktig reklamation bliva
lika för dessa båda fall.

Dessa skäl synas hava giltighet jämväl för det i förslagets 79 §
behandlade fall, och hemställer förty lagrådet om en sådan ändrad avfattning
av ifrågavarande båda paragrafer, att meddelandet, för att hava
verkan emot medkontrahenten, förklaras skola givas till denne; i sammanhang
varmed en redaktionell jämkning av 80 och 89 §§ blir erforderlig.

82 §.

Under det att i det danska lagförslaget såsom förutsättning för
den i förevarande paragraf föreskrivna reklamationsskyldighet uppställts, att
den köpman, som från säljaren får mottaga ett meddelande av bär avsett
slag, står i affärsförbindelse med denne, har man i det svenska och
i det norska förslaget icke inskränkt regeln till sådant fall. Lagrådet,
som väl icke är i tillfälle att bedöma, i vad mån en ändring i det svenska
förslaget till överensstämmelse med det danska skulle kunna medföra
att en helt naturligt önskvärd likformighet i denna punkt ernås mellan
alla tre lagstiftningarna, har emellertid ansett sig icke böra underlåta
uttala, att hinder icke synes möta att göra en dylik ändring.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

87 §.

Med avseende å denna paragraf hänvisas till lagrådets yttrande
vid 47 §.

IT. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagrådet finner detta förslag icke giva anledning till någon erinran.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 januari 1914.

Närvarand e:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde i
underdånighet lagrådets utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 18 april 1913 till lagrådet remitterade, av särskilda kommitterade
utarbetade förslag till

1) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande; och

2) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Departementschefen anförde:

Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag få erinra,
att Eders Kungl. Magt under år 1909 tog initiativ till återupptagande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

av det med Danmark och Norge gemensamma lagstiftningsarbetet å
obligationsrättens område. Sedan dessa länders regeringar förklarat sig
villiga biträda det sålunda från svensk sida väckta förslaget, sammanträdde
delegerade från de tre länderna i Stockholm under november
månad 1909. Därvid enades man om ett visst program för lagstiftningsarbetet.
Med gillande av det föreslagna programmet uppdrog Eders
Kungl. Maj:t den 21 maj 1910 åt den för utarbetande av lagförslag
inom obligationsrättens område den 7 juni 1901 tillsatta kommitté att
uppgöra förslag till lagstiftning i en del av de på programmet upptagna
ämnen, däribland avslutande av avtal genom platsagenter och handelsresande
samt kommissionsaffärer. I sammanhang härmed bemyndigades
kommittén att med danska och norska kommittéer, som för motsvarande
ändamål blivit tillsatta, sammanträda till gemensamma överläggningar
i syfte att åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan kommittéernas
blivande förslag. De tre kommittéerna hava nu avgivit förslag
till lagstiftning om kommission, handelsagentur och handelsresande, vilka
förslag i så gott som alla punkter överensstämma; och har i sammanhang
härmed den svenska kommittén jämväl utarbetat förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar.

Efter att hava redogjort för innehållet i de båda lagförslagen och
lagrådets däröver avgivna utlåtande anförde departementschefen vidare:

Med anledning av lagrådets utlåtande har förslaget till lag om
kommission, handelsagentur och handelsresande blivit översett, därvid
på grund av i utlåtandet framställda anmärkningar en del ändringar av
saklig innebörd ansetts böra ifrågakomma. Därjämte hava vissa ändringar
och förtydliganden av redaktionell natur vidtagits i förslaget. För att
söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av saklig innebörd,
vilka av lagrådets anmärkningar kunde finnas påkallade, hava
delegerade från de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,
vilka ägt rum i Köpenhamn under januari månad detta år.
Härvid har fullständig enighet uppnåtts mellan de delegerade.

Det förslag till lag om kommission, handelsagentur och handelsresande,
vilket framgått såsom resultat av dessa överläggningar och
som jag nu underställer Eders Kung!. Maj:ts prövning, erbjuder således
endast få avvikelser från motsvarande danska och norska lagförslag.
Genom förslagets upphöjande till lag skulle tvivelsutan eu kännbar
lucka i vår lagstiftning fyllas och ett betydelsefullt steg vara taget för
vinnande av överensstämmelse mellan de tre nordiska ländernas lagstiftning
å förmögenhetsrättens område. En lag i de ämnen, varom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

förslaget handlar, utgör en naturlig fortsättning av det lagstiftningsarbete,
som lett till sammanstämmande lagar om köp och byte av lös
egendom.

Beträffande de särskilda ändringar i förslaget till lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande, som av lagrådet förordats,
torde jag få inskränka mig till att anföra följande.

11 och 12 §§ i det remitterade förslaget handla om försäljningskommissionärs
skyldighet att undersöka gods, som lämnats honom till
försäljning, och att underrätta kommittenten om fel eller brist i sådant
gods. Lagrådet har på anförda skäl hemställt, att dessa paragrafer måtte
ur förslaget utgå. Denna hemställan synes mig icke böra vinna avseende.
Sant är visserligen, att nämnda paragrafer endast innehålla en å däri
omhandlade fall gjord tillämpning av det allmänna stadgandet i 7 § om
kommissionärens skyldighet att vid fullgörande av sitt uppdrag iakttaga
kommittentens intresse. Men detsamma gäller om 8 — 10 och 13 §§.
När förslaget sålunda meddelar närmare bestämmelser om vad kommissionären
i olika avseenden har att iakttaga, bör frågan om hans skyldighet
att ägna uppmärksamhet åt kommissionsgodsets beskaffenhet och myckenhet
och att underrätta kommittenten om förefintliga fel eller brister
enligt min mening icke däri förbigås med tystnad. Ur lättfattlighetens
synpunkt är det önskvärt, att uttryckliga bestämmelser härom meddelas.

I avseende å dessa bestämmelsers innehåll och avfattning har lagrådets
eventuellt gjorda hemställan vunnit beaktande genom den ändrade lydelse

II § erhållit.

Om kommissionären visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag,
äger kommittenten enligt 17 § alltid rätt till ersättning för den
skada, som därigenom tillskyndas honom. Rätt att avvisa det för hans
räkning ingångna avtalet tillkommer honom däremot enligt 15 § endast
om kommissionären väsentligen eftersatt hans intresse eller handlat oredligt
mot honom; dessa förutsättningar måste också enligt 54 § vara för
handen, såvida avvisningsrätten skall kunna göras gällande mot tredje
man. Enligt det remitterade förslaget skulle dessa grundsatser tillämpas
likaväl då kommissionärens försumlighet består däri att han Titan fog
avvikit från kommittentens föreskrifter som då han annorledes åsidosatt
dennes intresse. Lagrådet har ansett den sålunda gjorda begränsningen
i kommittentens avvisningsrätt sakna fog för sådana fall, då hans
yrkande grundar sig därå att kommissionären försummat att följa givna
föreskrifter. Lika litet som en fullmaktsgivare är bunden av ett avtal,
vid vars ingående fullmäktigen, tredje man veterligen, handlat i strid mot
sina instruktioner, borde enligt lagrådets mening tredje man kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

grunda någon rätt mot kommittenten å ett av kommissionären ingånget
avtal, om vilket han vet, att det strider mot de föreskrifter denne fått
mottaga från sin huvudman. Vad lagrådet sålunda anfört synes mig
förtjäna beaktande. En orderavvikelse från kommissionärens sida, för
vilken denne icke haft fog, bör för visso i allmänhet medföra avvisningsrätt
för kommittenten. Att i lagtexten uppställa en undantagslös regel av
detta innehåll synes mig dock icke vara att förorda. Kommittentens
föreskrifter i fråga om uppdragets utförande äro icke i lika hög grad av
tvingande natur som de instruktioner, efter vilka en fullmäktig har att
handla. Särskilt är att märka, att enligt 8 § en avvikelse från kommittentens
föreskrifter kan vara av omständigheterna påkallad; därest i ett
sådant fall kommissionären gjort större avvikelse än de förhandenvarande
förhållandena krävde, skulle det vara obilligt mot honom, om det ingångna
avtalet finge avvisas av kommittenten utan hänsyn därtill att dennes
intresse måhända endast i ringa mån blivit eftersatt. Då det emellertid
endast är i jämförelsevis sällsynta undantagsfall, som en oberättigad orderavvikelse
icke bör medföra avvisningsrätt för kommittenten, synes det mig
vara mindre lämpligt att, såsom i det remitterade förslaget skett, jämväl
för sådana fall såsom en förutsättning för kommittentens ifrågavarande
rätt uppställa, att hans intresse blivit väsentligen eftersatt. Om nämnda
förutsättning anknytes allenast till det förhållande, att kommissionären
visat försumlighet vid fullgörande av sitt uppdrag, lärer därav bliva en
följd, att orderavvikelse i allmänhet kommer att anses såsom ett väsentligt
eftersättande av kommittentens intresse och följaktligen i regel medför
avvisningsrätt för denne; därigenom vinnes också närmare överensstämmelse
med motsvarande stadgande i lagen om köp och byte av lös egendom.
Ändras 15 och 54 §§ i nu antydd riktning, lärer det icke kunna
med fog påstås, att enligt förslaget kommittentens avvisningsrätt skulle
vara för snävt begränsad.

Lagrådets vid 26 § gjorda hemställan har föranlett, att i nämnda
paragraf införts en hänvisning till 57 § i lagen om köp och byte av
lös egendom och den därmed nära sammanhängande 58 § i samma lag.

Mot den ståndpunkt, som i det remitterade förslaget kommit till
uttryck i fråga om kommissionärens panträtt i kommissionsgodset, hava
inom lagrådet framställts åtskilliga anmärkningar, utmynnande i en hemställan,
att panträtt måtte tillerkännas kommissionären allenast för de i
31 § omförmälda fordringar, d. v. s. sådana fordringar, som grunda sig
å det kommissionären givna uppdraget. Jag delar de inom lagrådet
uttalade betänkligheterna mot att vid handelskommission skapa en legal
panträtt för fordringar, vilka icke hava något med kommissionsuppdraget
Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 28 höft. (Nr 47.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

att skaffa utan härröra från andra affärstransaktioner mellan kommittenten
och kommissionären. En sådan anordning skulle enligt mitt förmenande
medföra faror för rättssäkerheten även i andra avseenden än de av lagrådet
anmärkta. Ehuru sålunda panträtt icke bör erkännas i så vid
utsträckning som enligt det remitterade förslaget, synes det å andra
sidan vara att uppdraga alltför snäva gränser för densamma, om man
såsom en oeftergivlig förutsättning uppställde, att den fordran, för
vilken panträtt yrkas, skall grunda sig å samma kommissionsuppdrag,
i kraft varav kommissionären innehar det gods, som skulle utgöra
pant för fordringen. Vid handelskommission är det ofta svårt att avgöra,
huruvida det föreligger ett bestående kommissionsförhållande eller
ett flertal mer eller mindre fristående kommissionsuppdrag. Åt denna
omständighet tillmätes, såsom naturligt är, icke någon betydelse i det
praktiska affärslivet. Lagrådet har också ifrågasatt, att alla egentliga
kommissionsfordringar böra utrustas med panträtt, oavsett med hänsyn
till vilket kommissionsgods de uppstått. Jag har ansett mig desto
hellre böra, vad handelskommission beträffar, upptaga denna tanke,
som därigenom den svenska lagstiftningen skulle komma att närma
sig den i utlandet gällande och möjlighet öppnas att i denna för den
mellanfolkliga samfärdseln betydelsefulla fråga vinna rättsenhet de skandinaviska
länderna emellan. För undvikande av rubbning i paragrafföljden
hava de bestämmelser, som i nämnda avseende funnits påkallade, fått
sin plats i 32 §. Lika litet som 31 § förutsätter densamma för sin
tillämpning, att kommissionärens ifrågavarande fordran skall vara till
betalning förfallen.

I anledning av de anmärkningar, som i lagrådet framställts mot
35 §, har i nämnda paragraf införts bestämmelse om skyldighet för
kommissionären att, där så ske kan, underrätta kommittenten, innan
han, för att skaffa sig betalning för sin fordran hos denne, förfogar
öfver fordringsrätten mot köparen. Det torde knappast behöva påpekas,
att om köparen accepterat växel ä köpeskillingen och kommissionären
vill skaffa sig betalning genom att diskontera växeln, han icke behöver
på förhand underrätta kommittenten därom. Om nu ifrågavarande liksom
om förslagets övriga bestämmelser gäller nämligen enligt 1 §, att
den skall lända till efterrättelse allenast för så vitt ej annat följer av
avtal eller handelsbruk. 1 sammanhang med nu nämnda ändring har i
35 § gjorts ett förtydligande tillägg, varigenom utmärkes, att kommissionären
endast om han har förfallen fordran hos kommittenten äger
förfoga över fordringsrätten mot köparen. Detta tillägg har påkallat
en redaktionell jämkning i 58 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

Den i 42 § gjorda hänvisningen till 18 § har i enlighet med
lagrådets hemställan fått utgå.

Enligt 47 § har kommissionärens försättande i konkurs till följd,
att hans uppdrag förfaller. Detsamma gäller i följd av de i 76 och
87 §§ gjorda hänvisningarna, därest en handelsagent eller en handelsresande,
som icke är anställd i huvudmannens tjänst, gör konkurs.
Lagrådet, som icke haft något att erinra mot nämnda grundsats i vad
den avser kommissionärer, har däremot ansett, att densamma, tillämpad
å agenter och handelsresande, skulle leda till resultat, vilka ingalunda
voro tillfredsställande; dessas konkurs borde enligt lagrådets mening
icke i och för sig medföra, att det dem givna uppdraget förfaller, utan
allenast hava till följd, att huvudmannen äger återkalla uppdraget. Då
det emellertid vore önskvärt, att ensartade bestämmelser meddelades för
de olika slag av uppdrag, som förslaget avser att reglera, och då något
hinder icke syntes möta att jämväl vid kommissionärens konkurs låta
uppdragets upphörande bero av återkallelse från kommittentens sida, har
lagrådet hemställt, att den i 47 § givna bestämmelsen om verkan av
kommissionärens konkurs måtte uteslutas, i vilket fall någon ändring i
76 och 87 §§ icke bleve erforderlig. Den sålunda förordade ändringen
i förslaget synes mig icke böra vidtagas. Det ligger i sakens natur,
att ett kommissionsuppdrag i allmänhet icke kan med framgång handhavas
av en person, som är under konkurs. För kommittenten är det
också givetvis fördelaktigare, om uppdraget förfaller i och med konkursen
än om han skulle behöva särskilt återkalla detsamma; i sådant avseende
må särskilt erinras om den i 55 § andra punkten givna bestämmelsen,
att tredje man icke äger åberopa, att han saknat kännedom om kommissionärens
konkurs.

Vad härefter beträffar frågan om verkan därav att en handelsagent
eller handelsresande blivit försatt i konkurs, må det erkännas, att icke
lika starka skäl tala för att det dem givna uppdraget därigenom bör
anses förfallet. Lagrådet har också ifrågasatt, att man, för den händelse
den i 47 § givna regeln ansåges böra bibehållas oförändrad, genom en
ändrad avfattning av 76 och 87 §§ borde utesluta densamma från tilllämpning
i där omhandlade fall. Detta skulle enligt lagrådets mening
påkallas av nödig hänsyn till tredje man, särskilt när denne utan kännedom
om konkursen slutit avtal med agenten eller den handelsresande
eller till dem avgivit köpeanbud. Sant är, att av den sålunda ifrågasatta
ändringen skulle bliva en följd, att de i 78—80 och 89 §§ givna stadgandena
angående reklamationsskyldighet för huvudmannen bleve tilllämpliga
jämväl i sådana fall, då avtal slutits med en i konkurs försatt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 47.

agent eller handelsresande eller då köpeanbud avgivits till en sådan
person. Fördelen härav för tredje man bör dock icke överskattas. Om
nämligen huvudmannen, såsom i allmänhet torde bliva fallet, i anledning
av konkursen återkallade uppdraget och tredje man utan kännedom
härom inläte sig i avtal med agenten eller den resande eller till dem
avgåve anbud, skulle han näppeligen kunna å ifrågavarande stadganden
grunda någon rätt emot huvudmannen. Samma betraktelsesätt gör sig
gällande i fråga om reklamationer och andra i 84 och 92 §§ avsedda
meddelanden, som tredje man kan rikta till en agent eller handelsresande
utan kännedom om dennes konkurs. Vid sådant förhållande och då en
omarbetning av förslaget i denna del efter all anledning skulle föranleda
därtill att olika rättsregler härom bleve gällande i Sverige och i de båda
andra skandinaviska länderna, har jag ansett mig icke böra vidtaga någon
ändring i de bestämmelser, varom kommitterade från de tre länderna
kommit till enighet och mot vilka icke i något av länderna gjorts anmärkning
från merkantilt håll.

Vid 78 och 79 §§ har lagrådet på anförda skäl hemställt, att det
meddelande, som huvudmannen enligt dessa paragrafer har att giva,
därest han icke vill godkänna försäljningsavtal, som ingåtts med hans
agent, eller icke vill antaga köpeanbud, som avgivits till agenten, skall
för att kunna med laga verkan åberopas mot köparen eller anbudsgivaren
riktas till denne. Nämnda hemställan har iakttagits. Då meddelanden
av här avsedda slag i allmänhet förmedlas av agenten, har det
funnits lämpligt att i den föreslagna lagtexten antyda, att huvudmannen
kan själv eller genom agenten fullgöra sin reklamationsskyldighet.
Anmodar huvudmannen agenten att bringa meddelandet till tredje mans
kunskap, handlar han emellertid på egen risk, vare sig agenten underlåter
att framföra detsamma eller det aldrig kommer agenten till hända.
Att risken för meddelandets framkomst till agenten ligger å huvudmannen,
lärer med tillräcklig tydlighet framgå därav att meddelandet skall riktas
till köparen respektive anbudsgivaren och att 3 § endast handlar om
meddelanden till personer, i förhållande till vilka reklamationsskyldighet
åligger avsändaren.

Genom de ändringar, som vidtagits i 78 och 79 §§, har sista
punkten av 80 § i det remitterade förslaget blivit överflödig och följaktligen
uteslutits. Den ändrade lydelsen av första punkten i samma
paragraf är också en följd av de ändrade bestämmelserna i de närmast
föregående. Någon ändring i 89 § har däremot icke av denna anledning
funnits påkallad.

1 likhet med lagrådet anser jag, att det skulle varit önskvärt, om

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 47.

överensstämmelse mellan de tre förslagen kunnat uppnås i fråga om
innehållet i 82 §. Då detta emellertid visat sig omöjligt, har jag icke
funnit anledning frångå den ståndpunkt det svenska förslaget härutinnan
intager.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattade förslag till

l:o) lag om kommission, handelsagentur och handelsresande;

2:6) lag om ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar;

och hemstälde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
framläggas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens
hemställan; och täcktes, med bifall till
densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig
proposition i ämnet av den lydelse bilaga . . . vid
detta protokoll utvisar skulle till Riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 28 käft. (Nr 47.)