Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44 (Proposition 1912:44)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Nr 44.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag innefattande ändring i förordningen den 22 april
1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse af
10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom; gifven Stockholms slott den 16
februari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tiutuårig
häfd och J b

lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen mod all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen. J

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 käft. (Nr 44.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd.

Med ändring af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd
förordnas, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,
ej vidare må mot kronan vinnas i afseende å egendom, som är kronan
afhänd, före den 1 maj 1922 och ej heller i fråga om inteckning i sådan
egendom, därest egendomen återvinnes genom klander, som instämts före
sagda dag.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts nåd. propositon Nr 44.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § I förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den
i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder,
som icke är af beskaffenhet, att den jämlikt 5 § genast bör afslås, förklara
rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande.
Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den
ej redan är vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskilt utförande
i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmäles, skall kungörelse därom af rätten utfärdas, om sökanden
det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd
i allmänna tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet,
uppläst i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom,
när tingslaget består af mera än en församling, jämväl i kyrkorna
för angränsande, inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget
instärndt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år
efter sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest anledning att
annan äger bättre rätt till egendomen; då må den omständighet att förre
ägarens åtkomst ej styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,
där det visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet
under nämnda fem år varit i mantals- och skattskrifningslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall kronans ombudsman däröfver höras.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 26 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande: l:o.

»Under de senare åren har behof vet af en noggrann och fullständig
undersökning, på hvilka grunder och med hvilken rätt vissa slag af egendom,
som tidigare tillhört kronan, numera med äganderättsanspråk innehafvas af
enskilda personer, gjort sig med allt större styrka gällande. Åtgärder för
åstadkommande af en sådan undersökning äro också af Eders Kungl. Maj :t
vidtagna.

Åtgärder Af största vikt i detta afseende äro de föreskrifter, som meddelats om

till verkställande af en utredning angående kronans vattenrätt samt anhängigaf^kronans
görande och utförande af den talan, som kan finnas erforderlig för bevavattenrätt.
rande af nämnda rätt. Jag anhåller nu att till en början få något redogöra
för anledningen till att särskilda föreskrifter i sådant syfte ansetts erforderliga
samt innehållet i de meddelade föreskrifterna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Sedan i anledning af en vid domstol uppkommen tvist angående kro- Tillkallande
nans rätt till Hammarsforsen i Indalsälfven justitiekanslersämbetet kos Eders
Kungl. Maj :t hemställt om vidtagande af åtgärder för utredning i detta af- sakkunniga
seende, erhöll chefen för civildepartementet den 22 januari 1909 Eders Kungl. f°r. utre<*''
Majrts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för undersökning af den rätt vattenregalet
kronan på grund af vattenregal kunde äga till nämnda älf samt andra älf- * df- no£ra
var och strömmar i de norra länen. För fullgörande af nämnda uppdrag
tillkallades sedermera inom civildepartementet tre personer.

Samtidigt härmed togs initiativ till en utredning om kronans vattenrätt Vattenfallsi
de norra länen af vattenfallsstyrelsen. Detta ämbetsverk, som enligt sin *tyrdiens
instruktion har att förvalta sådana i Norrland belägna vattenfall, som enligt den 18 jasärskilda
bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats för kronans nuari 1909-räkning, med tillhörande utmål, anhöll i skrifvelse den 18 januari 1909, att
Eders Kungl. Maj:t måtte anbefalla ej mindre kammarkollegium och landtmäteristyrelsen
att gemensamt vidtaga erforderliga åtgärder för att så snart
som möjligt skulle till vattenfallsstyrelsen öfverlämnas dels en förteckning
öfver de vattenfall, som vid afvittringarna förbehållits kronan, dels ock
afskrifter af afvittringsutslagen och kopior af afvittringskartorna, i hvad
nämnda handlingar afsåge ifrågavarande vattenfall och för deras tillgodogörande
afsätta utmål, än äfven Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande i de
norrländska länen att till vattenfallsstyrelsen inkomma med uppgift såväl rörande
de nybyggen, hvilka i samband med afvittringarna eller därefter upplåtits
å stränderna till dylika vattenfall, som ock för hvilka af dessa nybyggen
skatteomföring blifvit i vederbörlig ordning beviljad.

I häröfver afgifvet utlåtande den 8 april 1909 förklarade emellertid Kammarkolkammarkollegium
och landtmäteristyrelsen svårigheter möta att åstadkomma
den begärda utredningen i hvad på dem berodde. Kammarkollegium med- styrelsens
delade härvid följande. Vattenfall och utmål till sådana funnes i allmänhet
icke i afvittringsutslagen särskildt omnämnda. Så t. ex. förekomme, såvidt 1909.
kollegiet hade sig bekant, icke något fall, där i sådana utslag för socknar inom
Gäfleborgs eller Västernorrlands län dylikt omnämnande ägt rum. Äfven i
de för socknar af Härjedalens fögderi i Jämtlands län hos kollegiet befintliga
afvittringsutslagen torde man förgäfves söka namnet å något därstädes
befintligt vattenfall. T afvittringsutslagen för Västerbottens län syntes väl
vattenfall icke heller hafva blifvit särskildt omnämnda, men borde dock anmärkas
att i samtliga utslagen för länets lappmarkssocknar funnes efter
hvarje däri upptagen by intaget förbehåll för kronan och andra virkesägare
till de rättigheter, som omförmälas i § 7 af stadgan den 30 maj 1873 om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Hvad Norrbottens
län anginge, hade i afvittringsutslaget för Juckasjärvi socken kro -

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 44.

nan och andra virkesägare förbehållits rätt till flottning i alla de vattendrag,
där flottled funnes eller kunde upprensas, hvarjämte till upplagsplatser och
utmål vid strömfall afsatts vissa områden. I afvittringsutslagen för Gellivare,
Jockmoeks, Arjepluogs och Arfvidsjaurs socknar hade förbehållits kronan,
förutom rätt till flottning i alla vattendrag, rätt till de inom kronohemmans
eller nybyggens områden »tilläfventyrs befintliga större strömfall»,
som till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna ägors
befrielse från öfversvämningar m. ■ m. kunde användas. I Pite socken hade
utmål afsatts för vissa strömfall, och inom Öfver-Kalix socken hade ett strömfall
jämte utmål bibehållits för kronans räkning.

Vattenfalls- Vattenfallsstyrelsen aflät därefter den 29 oktober 1909 en ny fram ficrifvelse

spillning till Eders Kungl. Maj:t. Styrelsen fann af kammarkollegiets och
den 29 okto- landtmäteristyrelsens utlåtande framgå, att det i flertalet fall icke vore möjber
1909. ligt att af afvittringsutslagen och afvittringskartorna vinna upplysning,
hvilka vattenfall efter afvittringsförrättningarna fortfarande tillhörde kronan.
Enligt afvittringsförfattningarna hade visserligen större strömfall på
kronomarkerna samt inom kronohemmans och afradslands områden, hvilka
kunde användas till farleders öppnande, sjöars uttappning, ofvanför belägna
ägors befrielse från öfversvämningar med mera dylikt, icke bort genom skatteköp
frånhändas kronan utan dispositionsrätten därtill alltid kronan förbehållas
och i detta afseende af den omkringliggande kronomarken nödigt utmål
därtill afsättas. I strid med dylik föreskrift syntes emellertid i flera afvittringsutslag
dispositionsrätten till större strömfall icke uttryckligen hafva
förbehållits kronan. I åtskilliga fall, särskildt inom de nordligaste länen,
hade väl sådant förbehåll gjorts, men utmål syntes icke alltid hafva afsatts
vid strömfallen eller, där så skett, afsatts endast å ena stranden. Den omständigheten
att, såvidt utan ingående undersökning kunde bedömas, särskildt
under äldre tider kronans rätt vid afvittringsförrättningarna sålunda
icke tillgodosetts i den utsträckning författningarna föreskrifva
hade gjort att det mången gång vore mycket ovisst, hvad som efter afvittringen
kvarstannat i kronans hand och hvad som öfvergått i enskild
ägo. Hade i afvittringsutslaget ett otvetydigt uttalande gjorts rörande
visst område af mark eller i vatten, måste det gifvetvis tillerkännas afgörande
betydelse. Äfven där uttryckligt förbehåll gjorts för kronans räkning,
hade det emellertid förekommit att kronans rätt icke blifvit respekterad.
Genom bristande uppmärksamhet från vederbörande tjänstemäns
och myndigheters sida hade sålunda redan ett tiotal år, efter det afvittringsförrättningen
för Aspås socken i Jämtlands län afslutats, ett därvid afsatt
utmål utmed Kattstrupeforsen i Indalsälfven vid lagaskiftesförrättning
ingått i delning mellan skiftesdelägarna. Genom lagakraftvunnen dom

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

af Svea hofrätt den 24 december 1897 hade emellertid utmålet återförts till
kronans omedelbara disposition. Under sådana förhållanden vore det icke
ägnadt att väcka förvåning att, då i afvittringshandlingarna icke fullt tydligt
angifvits hvad som förbehållits kronan, större strömfall, som bort kvarstanna
i kronans hand, kommit öfver i enskild besittning. Då kronan icke
framställt några anspråk på strömfallen, utan enskilda, måhända sedan lång
tid tillbaka, fått okvaldt tillgodogöra sig dem såväl för industriella anläggningar
som för andra ändamål, vore det helt naturligt om dessa ansåge
sig såsom rätta ägare till vattenfallen.

Styrelsen hade funnit sig af sin ämbetsplikt manad att påkalla verkställande
af eu utredning, om och i hvad mån kronan på afvittringsförrättningarna
kunde grunda anspråk på nu i enskild besittning befintliga vattenfall
eller för vattenfalls tillgodogörande nödig mark. De principfrågor,
som vid eu dylik utredning skulle upptagas till behandling och besvarande,

— exempelvis om kronan, ehuru något förbehåll därom icke gjorts i afvittringsutslaget
eller de handlingar, på hvilka detta grundats, med fog kunde
göra några anspråk gällande på strömfall, som enligt afvittringsförfattningarna
bort bibehållas under kronans disposition — vore af en så stor
räckvidd för industriens utveckling i Norrland, att de snart måste finna en
lösning. Det sätt, hvarpå denna skedde, kunde äfven komma att blifva af
mycket vidtgående betydelse för omfattningen af kronans rätt till Norrlands
vattenkraft.

Enbart genom en utredning kunde dock uppenbarligen något definitivt
afgörande icke träffas. Därtill erfordrades att kronans anspråk blifvit
pröfvade af domstolarna, önskligt vore därför att inom en nära framtid sådana
rättegångar blefve anhängiggjorda, i hvilka domstolarna blefve i tillfälle
att uttala sig rörande de principiella grunderna för kronans anspråk.

Eu grundlig utredning borde emellertid gifvetvis åvägabringas före anliängiggörandet
af dylika rättegångar.

På grund häraf och då hvad sålunda anförts syntes äga motsvarande
tillämpning i fråga om skatteköp af rekognitionsskogar och rekognitionshemman,
har styrelsen hemställt, det täcktes Eders Knngl. Maj:t låta inom
den närmaste tiden vidtaga åtgärder för utrönande, i hvad män kronan på
afvittringsförrättningarna i de norrländska länen eller på omförmälda skatteköp
kunde grunda anspråk på vattenfall och strandområden.

Genom skrivelser från chefen för civildepartementet den 11 januari utredning
1910 fingo sedermera Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Koppar- ^*ngl
bergs län och de norrländska länen sig anbefalldt att inkomma med förteck- May.ts beningar
dels å samtliga vattenfall och forsar i de inom vederbörande län be- fal^nmsslägna
delarna af vissa angifna vattendrag dels å öfriga inom länen befintliga

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

vattenfall och forsar af någon betydenhet. Förteckningarna borde därjämte
upptaga fullständiga upgifter angående den eller de fastigheter, som å ömse
sidor gränsade till hvarje vattenfall och fors, med angifvande af såväl den
jordeboksbeteckning, såsom namn, nummer och mantal med mera, hvarunder
sådana fastigheter förekomme i kronans handlingar, som'' ock af det tingslag
samt den socken, hvari strandfastigheterna å ömse sidor om vattenfallet eller
forsen vore belägna. Hade vid afvittring eller skifte afsatts mark till utmål
för strömfall, borde utredning jämväl härom intagas i förteckningarna. Därest
utan afsevärd tidsutdräkt upplysningar kunde vinnas om den ungefärliga
fallhöjden för vattenfall eller fors, hvarom vore fråga, om hvem som vore
upptagen såsom ägare eller innehafvare af sådant vattenfall eller fors, eller
om dylikt vattenfall eller fors vore helt eller delvis bebyggdt eller eljest tillgodogjordt,
borde ock sådant i förteckningen angifvas.

Komplctte- Sedan de sålunda infordrade förteckningarna inkommit, verkställdes på
ratsöknirwer vattenfallsstyrelsens föranstaltande genom särskilt förordnad person ytterligare
undersökning i syfte att med uppgifter hämtade ur fastighetsböckerna
fullständiga de i förteckningarna intagna upplysningarna rörande de vattenfallen
angränsande strandfastigheternas beteckning samt deras ägare och innehafvare.
I den mån inkomna uppgifter gåfvo vid handen, att det för
bevakande af kronans anspråk på vattenfall och strandfastigheter var nödvändigt,
att inom den närmaste tiden därå löpande häfdetider afbrötes, öfversändes
af vattenfallsstyrelsen dylika uppgifter till kammarkollegium, dit
jämväl utredningens resultat i öfrigt efter hand öfverlämnades.

Förordnan- Med bifall till särskilda af vattenfallsstyrelsen gjorda framställnin deom

trissa0 Sar Eann Eders Kungl. Maj:t den 8 oktober 1910 godt dels förordna, att
vattenfall. Ivrångedeforsarna i Indalsälfven skulle, såvidt anginge kronans rätt till desamma,
stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning, dels bemyndiga vattenfallsstyrelsen
att, därest kronans äganderätt till forsarna icke godvilligt erkändes,
vid vederbörlig domstol anhängiggöra och i förekommande fall fullfölja
rättegång mot den vattenfallsstyrelsen aktade nödigt att instämma för
att få kronans anspråk pröfvade i hela deras vidd, dels ock bemyndiga
samma styrelse att, därest kronans äganderätt till Lanforsen i Dalälfven icke
godvilligt erkändes, anhängiggöra och i förekommande fall fullfölja talan
för att få kronans rätt till forsen jämte utmål i laga ordning pröfvad af domstol
och forsen därjämte återförd till kronans omedelbara disposition för tillgodogörande
af dess vattenkraft.

Vattenfalls- I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 13 januari 1911 anmälde emelstrifvelse
Ert''*! vattenfallsstyrelsen, att redan de förarbeten, som varit nödiga för ett
den 13 ja- närmare studium af äganderättsförhållandena med afseende å omförmälda
nnan 1911. forsar jämte utmål, hade gifvit vid handen, att ett uppdrag åt vattenfallssty -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

relsen att föra kronans talan i rättegångar om bättre rätt till vattenfall
och strandområden skulle kräfva så mycken tid och arbete, att de styrelsen till
buds stående tjänstemännen därigenom komme att dragas ifrån andra göromål,
som närmare sammanhängde med styrelsens åligganden enligt gällande
instruktion. Till stöd för denna uppfattning lämnade styrelsen äfven eu redogörelse
för de rättegångar, som, såvidt kunde bedömas, skulle komma att
under den närmaste framtiden anhängiggöras af kronan angående strömfall i
Dalälfven, Indalsälfven samt Ume och Lule älfvar; och framhölls vidare
att den på Eders Kungl. Maj :ts uppdrag företagna utredningen af regalrätten
i de norrländska älfvarna dåmera fortskridit så långt, att ytterligare
ett flertal liknande spörsmål kunde i en nära framtid väntas blifva aktuella.

På grund häraf hade det synts vattenfallsstyrelsen för hithörande frågors
snabba och ändamålsenliga lösning riktigast, om styrelsen befriades från befattningen
med ifrågavarande rättegångar och därmed sammanhängande
utredningar; och hemställde därför styrelsen, att Eders Kungl. Maj :t snarast
måtte göra de förfoganden, som häraf föranleddes.

I anledning häraf meddelade Eders Kungl. Maj :t den 27 januari 1911 Förordnanförordnanden
för vice häradshöfdingen E. Hagelin och revisionssekreteraren d)^r{Xshrifgrefve
II. A. II. Hamilton. Dessa förordnanden innefattade i hufvudsak dels dingen É.
bemyndigande för Hagelin att i fråga om Lanforsen och för Hamilton att i^sionssekfråga
om Krångedeforsarna utföra den för kronan anhängiggjorda talan, reteraren
dels för Hagelin uppdrag att verkställa undersökning rörande den rätt kro- ^{jamilton
nan öfverhufvud taget kunde äga till vattnet i Dalälfven samt för Hamilton ett
liknande uppdrag i afseende å Indalsälfven samt Ume och Lule älfvar; och
skulle Hagelin eller Hamilton, därest han funne sådana omständigheter föreligga,
att kronans rätt borde göras i laglig väg gällande, därom hos Eders
Kungl. Maj:t göra anmälan. Det på grund af Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 22 januari 1909 tre personer meddelade uppdraget att verkställa undersökning
angående regalrätten i de norrländska vattendragen förklarades
hafva förfallit.

På grund af särskilda framställningar från Hagelin och Hamilton har
Eders Kungl. Maj:t sedermera bemyndigat dem att anhängiggöra talan Hagelin
angående vissa vattenfall i Dalälfven samt Hamilton angående två
vattenfall i Indalsälfven, sex vattenfall i Ume älf och ett vattenfall i Lule älf.

Jag vill tillika erinra om att genom motion i andra kammaren vid 1911 Förslag_ vid
års riksdag hemställdes, att riksdagen skulle hos Eders Kungl. Maj :t anhålla
om öfvervägande, huruvida icke den viktiga och omfattande utredningen af
kronans tvistiga rätt till vattenfall och utförandet af de däraf påkallade processerna
lämpligen borde i alla förekomande fall fortfarande anförtros åt
kammarkollegium såsom författningsenligt kronans rätta målsman i detta
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 höft (Nr 44.) 2

Vice häradshöfdingen

Éagehns
skrifvelse
den 29 augusti
1911.

10 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 44.

afseende och sakligt sedt dess mest sakkunniga representant i dylika ärenden.

I anledning af denna motion afgaf kammarkollegium den 13 april 1911 utlåtande.
Frågan förföll därefter genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Ytterligare åtgärder i förevarande angelägenhet påkallades af Hagelin
genom skrifvelse till Eders Kungl. Maj :t den 29 augusti 1911. I denna anfördes
hufvudsakligen följande. Till Hagelin hade från vattenfallsstyrelsen
öfverlänmats afskrifter, hvad anginge Dalälfven, såväl af de från Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna förteckningarna å vattenfall
som ock af de förteckningar, hvilka uppgjorts vid den af vattenfallsstyrelsen
föranstaltade undersökningen till fullständigande af de förra förteckningarna.
En anledning till denna undersökning hade varit jämväl att söka vinna
upplysning om de tider, då lagfart å strandfastigheterna beviljats, för att i
fall af behof kunna vidtaga åtgärder i syfte att hindra inträdandet af häfd
jämlikt förordningen den 22 april 1881. I de från Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande
inkomna förteckningarna saknades emellertid ofta helt
och hållet uppgifter angående strandfastigheternas benämning och ägare, eller
ock vore dessa uppgifter i många fall icke så fullständiga, att däraf
kunde bedömas hvithet hemman eller andel af detsamma angränsade vattendraget.
Då den af vattenfallsstyrelsen anordnade undersökningen verkställts
med ledning af dessa förteckningar, hade densamma gifvetvis icke
kunnat blifva så noggrann och fullständig, att den kunde läggas till grund
för bedömande, huruvida åtgärder för afbrytande af tjuguårig häfd borde
vidtagas. Hade lagfart beviljats å hemman eller hemmansdel invid vattendraget,
vore visserligen enligt Hagelins uppfattning — som delades af justitiekanslern
och advokatfiskal i kammarkollegium samt, enligt hvad
Eders Kungl. Maj:ts beslut i visst mål syntes gifva vid handen, äfven af
Eders Kungl. Maj:t — i förevarande afseende frågan om liäfden utan betydelse,
enär häfden i sådant fall endast kunde gälla själfva hemmanet eller
hemmansdelen men icke vore afgörande för huruvida därinvid beläget vattenfall
utgjorde en hemmanets tillhörighet eller ej. Men äfven om frågan
om häfden i dylika fall vore utan betydelse, måste likväl utrönas, huruvida
lagfart meddelats å endast hemman eller hemmansdel eller om den afsåge jämväl
vattenområde eller grund och vattenfall därutanför. Af den utaf vattenfallsstyrelsen
föranstaltade undersökningen framginge att det beträffande
Dalälfven icke vore så alldeles ovanligt att lagfart uttryckligen meddelats å
vattenrätt, strandrätt och grund eller dylikt. Vore så förhållandet, måste gifvetvis
häfden omfatta allt, hvarå lagfart sålunda beviljats. För att med säkerhet
kunna utröna hvad som vore föremål för lagfarten erfordrades därför
ingående undersökningar, hvilka borde sträcka sig äfven till lagfartsprotokollen
och särskildt i Dalame torde vara förbundna med svårigheter, då fö -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

randet af lagfartsböckerna där påbörjats först långt efter det lagfartslagen
börjat tillämpas. Undersökningar af dylik art inginge icke i det Hagelin tilldelade
uppdraget, och Hagelin vore förhindrad att sysselsätta sig med sådana
undersökningar, hvilka måste vara förenade med stor tidsutdrägt och förutsätta
långvariga uppehåll på olika platser. På grund häraf hade Hagelin
ansett sig böra hänleda Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på berörda
förhållanden, för att Eders Kungl. Maj :t måtte kunna vidtaga de åtgärder,
som i saken pröfvades nödiga.

1 häröfver afgifvet utlåtande den 2 oktober 1911 framhöll vattenfalls- Vattenfallsstyrelsen,
att afsikten med den af styrelsen igångsatta undersökningen till styrelsens utfullständigande
af de från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkom- % ''oktober
na vattenfallsförteckningarna hufvudsakligen varit att vinna utredning, hu- 1911-ruvida lagfart meddelats å vattenfall och strandområden å sådan tid, att tjuguårig
häfd kunde hindra kronan att göra gällande anspråk på samma strandoch
vattenområden. Den förnämsta anledningen till att styrelsen därvid iagt
berörda i vissa afseenden bristfälliga förteckningar i oförändradt skick till
grund hade varit, att det enligt styrelsens uppfattning legat fara i dröjsmål.

Styrelsen hade från början förutsatt, att berörda utredning icke kunde blifva
uttömmande men ändock borde utföras såsom en förberedande åtgärd för
vinnande såvidt möjligt af material för bedömande, när åtgärd under den
närmaste tiden borde vidtagas för afbrytande af löpande häfdetid. Ytterligare,
kompletterande utredningar vore nödvändiga för åstadkomande af fullständiga
uppgifter rörande tidpunkterna för inträdande af tjuguårig häfd å
samtliga de vattenfall och strandfastigheter, som omförmäldes i förteckningarna.

Enligt styrelsens förmenande borde dessa utredningar i första hand
inriktas på att införskaffa uppgifter rörande strandfastigheter utmed sådana
vattenfall, beträffande hvilka uppgifterna i förteckningarna varit så ofullständiga,
att anteckningar angående lagfartsförhållandena hittills icke kunnat
göras, samt att komplettera de sålunda inkomna uppgifterna med dylika
anteckningar. Ett genomforskande af afvittrings- och skifteshandlingar
samt af vederbörande lagfartsböcker och de vid vederbörande domstolar förda
protokoll angående meddelande af fasta eller lagfart med flera handlingar
borde dessutom företagas, därvid det syntes vara lämpligt att göra början
med de större vattenfallen samt med de vattenfall, å hvilka häfd enligt den
af styrelsen föranstaltade utredningen helt eller delvis kunde befaras inträda
inom den närmaste tiden. Enligt styrelsens uppfattning måste detta sistnämnda
utredningsarbete, om det skulle kunna slutföras inom rimlig tid, anförtros
till ett flertal i hithörande frågor förfarna jurister och landtmätare
och bedrifvas samtidigt å skilda orter samt eventuellt föranleda undersök -

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 44.

ningar å ort och ställe, till följd hvaraf det torde komma att kräfva mycket
betydande kostnader. Särskildt syntes utredningarna rörande vattenfallen i
Kopparbergs län komma att medföra icke ringa svårigheter. Såsom vattenfallsstyrelsen
förut flera gånger varit i tillfälle att framhålla, borde emellertid
den omständigheten att utredningsarbetet komme att föranleda störa
kostnader så mycket mindre få blifva afgörande, som verkställandet af en
fullständig utredning rörande äganderätten till vattenfallen måste anses vara
af stor ekonomisk betydelse för landet samt utgöra en nödvändig förutsättning
för att kronans rätt skulle kunna tillbörligen tillvaratagas.

Vattenfallsstyrelsen hemställde därför, det täcktes Eders Kungl. Maj:t
vidtaga erforderliga åtgärder för kompletterande på sätt styrelsen angifvit
af undersökningarna rörande vattenfall och strandfastigheter.

Vattenfalls- Redan tidigare hade vattenfallsstyrelsen i skrifvelse till Eders Kungl.

styrelsens Maj :t den 25 juli 1911 dels upprepat sin den 18 januari 1909 gjorda hemstälden^jvli
lan att fa till styrelsen öfverlämnad såväl en förteckning öfver de vattenfall,
1911 hvilka enligt särskilda bestämmelser i afvittringsförfattningarna reserverats
för kronans räkning, jämte tillhörande utmål som äfven afskrift af afvittringsutslagen
och kopior af afvittringskartorna, i hvad nämnda handlingar afsåge
ifrågavarande vattenfall jämte utmål, dels ytterligare hemställt, att Eders
Kungl. Maj :t täcktes ej mindre förklara, att, intill dess dylik förteckning
jämte bilagor blifvit till vattenfallsstyrelsen öfverlämnad, det icke tillkomme
styrelsen vare sig att verkställa utredning med afseende å äganderätten
till berörda vattenfall jämte utmål eller att för kronans räkning utföra talan
angående bättre rätt till desamma, än äfven i samband därmed träffa de
förfoganden, som kunde befinnas lämpliga för utredning om och tillvaratagande
af kronans rätt i fråga om äganderätten till omförmälda vattenfall.
Vattenfallsstyrelsen framhöll, att den för åstadkommande af den begärda
förteckningen erforderliga ingående granskningen af afvittringshandlingarna
och de öfriga handlingar, som i samband därmed kunde komma att genomgås,
borde blifva till synnerligen stort gagn för bevakande af kronans
rätt ej blott till sådana vattenfall i de norra länen, som vid afvittringsförrättningarna
uttryckligen förbehållits kronan, utan äfven till sådana strömfall,
som funnes i de vattendrag eller delar af vattendrag, beträffande hvilka
vid afvittringarna så förfarits, att de med däri befintliga vattenfall utan
samband med andra områden behandlats som en kronans öfverloppsmark,
ställd till framtida disposition. Angående den förra gruppen torde mången
gång kronans äganderätt till strömfallet icke dragas i tvifvelsmål.^ Äfven i
fråga om denna grupp hade dock erfarenheten visat, att enskilda på en eller
annan grund erhållit lagfart å dylikt strömfall, och särskildt kunde detta
antagas förekomma, där något utmål utmed strömfallet icke blifvit afsatt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

för kronans räkning. Beträffande den andra gruppen funnes än större anledning
befara att, i sammanhang med beviljande af lagfart å strandfastighet
utmed ett dylikt strömfall, lagfart jämväl meddelats å grund och vatten i
älfven utanför strandfastigheten. Då det icke kunde antagas, att kronans
anspråk å omförmälda vattenfall skulle godvilligt erkännas af vederbörande
strandägare, äfven om dessa icke erhållit lagfart å vattenområdet, syntes det
blifva nödvändigt att anhängiggöra ett stort antal rättegångar för att få
kronans anspråk pröfvade af domstol. Åtgärder i dylik riktning borde gifvetvis
utan dröjsmål vidtagas i de fall, då enskilda erhållit lagfart å strandoch
vattenområden, å hvilka kronan kunde framställa anspråk, på sådan
tid att de inom en nära framtid till sitt fredande mot kronans anspråk kunde
åberopa tjuguårig häfd.

Enär emellertid föreskrifterna i gällande instruktioner för å ena sidau
vattenfallsstyrelsen å andra sidan kammarkollegium och domänstyrelsen
onekligen lämnade rum för en viss osäkerhet, hvem det ålåge att bevaka kronans
rätt till ifrågavarande vattenfall, syntes erforderliga bestämmelser
härom snarast möjligt böra meddelas. Och genom dessa bestämmelser borde
enligt styrelsens förmenande uttryckligen stadgas att, intill dess den begärda
förteckningen öfver vattenfall jämte tillhörande bilagor blifvit till styrelsen
öfverlämnad, någon skyldighet icke ålåge styrelsen i berörda afseende.

Jämväl från annat håll fästades uppmärksamheten därpå att, sär- Förordnanskildt
med hänsyn till faran för inträdande häfd mot kronan, behörighet att advokat i

rättegångarna om vattenfall föra kronans talan borde oförtydbart tilläggas fiskalsämbeviss
myndighet. På förslag af advokatfiskalsämbetet vid kammarkollegium tet
ingick kollegiet till Eders Kungl. Maj:t med framställning i ämnet, och
fann Eders Kungl. Maj :t den 6 oktober 1911 godt bemyndiga advokatfiskalsämbetet
att tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda föreskrifvet i
alla fall, där icke särskildt uppdrag i förevarande afseende lämnats annan
person såsom kronans ombud, anhängiggöra och utföra kronans talan i fråga
om bättre rätt till vatten och grund äfvensom till utmål vid strömfall såväl
i samtliga vattendrag inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Yästernorriands,
Jämtlands, Västerbottens och Korrbottens län som ock i de delar af Dalälfven,
som tillhörde Uppsala och Västmanlands län.

En mera definitiv och omfattande lösning af samma fråga har föranledts
af senare framställningar.

Kammarkollegium, som fått sig anbefalldt att afgifva utlåtande öfver Framställvattenfallsstyrelsens
skrifvelse den 25 juli 1911, lät i ärendet höra kammar- nin9
advokatfiskalsämbetet, som i afgifvet memorial anförde följande. Gifvetvis kronans vatvore
det ur flera synpunkter af allra största vikt, att utredningen rörande tenrätt i

kronans rätt till de vattenfall, hvarom ovisshet i sådant hänseende rådde, lan och de

norrländska

länen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

icke blott blefve grundlig utan äfven utfördes med så stor skyndsamhet som
möjligt. Såsnart tillförlitlig utredning rörande kronans rätt till ett visst
vattenfall vunnits, borde sålunda saken, där så funnes erforderligt, genast
dragas inför domstol. Emellertid borde utredningarna rörande kronans rätt
till andra vattenfall oafbrutet fortgå parallelt med de anhängiggjorda rättegångarna,
hvilket vore af vikt jämväl på den grund att det ytterligare material,
som sålunda komme i dagen, utan tvifvel skulle underlätta den principiella
tolkningen af de till stöd för kronans rätt till de norrländska vattenfallen
åberopade bufvudfakta. Det vore vidare klart att utredningarna icke
borde göras vidlyftigare än nödigt utan koncentreras kring vissa frågor,
som det kunde vara af intresse att få besvarade såväl ur principiell synpunkt
som för bedömande af kronans möjliga rätt till det särskilda strömfallet.

För vinnande af full enhetlighet syntes det ämbetet i flera hänseenden
lämpligast att en enda myndighet finge i uppdrag att iakttaga och bevaka
kronans anspråk på äganderätt till strömfall af alla kategorier. Af de myndigheter,
som därvid skulle kunna komma i fråga, syntes advokatfiskalsämbetet
vid kammarkollegium afgjordt böra ställas i främsta rummet. Utan
en afsevärd ökning i advokatfiskalskontorets arbetskrafter kunde ämbetet
emellertid icke utföra ett så vidlyftigt arbete jämte sina öfriga åligganden.
Förslag till sådan ökning och därmed sammanhängande anordningar framlades
af advokatfiskalsämbetet.

Med öfverl ärrm ande af berörda memorial gjorde kammarkollegium i
utlåtande den 7 november 1911 framställning i angifna riktning.

Framställ- Ett annat af kammaradvokatfiskalsämbetet afgifvet memorial afsåg

mårder1 till ome(ielbart åtgärder till förebyggande af att kronan genom tjuguårig häfd
förebyggan- ginge sina äganderättsanspråk förlustig. Efter att hafva uttalat sig angåmot
kronan enc^e bristerna i de förefintliga vattenfallsutredningarna, särskild! i hvad
i Koppar- desamma anginge förutsättningarna för häfd mot kronan, framhöll ämoetet
herfe norr-011 nödvändigheten af en fullständigt ny och efter en i väsentliga delar omarländska
betad plan företagen undersökning om häfden. Denna utredning måste, om
länen. c](n öfverhufvud skulle tjäna sitt syfte, bedrifvas med största möjliga skyndsamhet.
För att icke onödigtvis försenas borde den endast omfatta sådant,
hvarom upplysning nödvändigtvis erfordrades för afbrytande af löpande
häfdetid. Denna utredning af i hufvudsak formell natur borde följaktligen
strängt särskiljas från utredningen om kronans verkliga rätt till de norrländska
strömfallen, ehuru man helt naturligt för sistberörda utredning
skulle kunna tillgodogöra sig åtskilliga af häfdeutredningens resultat.

I fråga om själfva metoden för den ifrågasatta utredningen ville ämbetet
för tillfället inskränka sig till att erinra, hurusom tjuguårig häfd
kunde afskära kronan från möjlighet att göra gällande en henne tillkom -

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 44.

mande rätt till strömfall icke blott för den händelse att den lagfart, soin
grundläde käfden, hänförde sig till viss areal, hvaruti jämväl inginge strömfallets
vattenområde, utan äfven under vissa förhållanden, såsom till exempel
i fråga om mantalssatt jordafsöndring eller ägostyckad fastighet, när
beviljad lagfart hänförde sig till viss jordeboksbeteckning eller visst skattetal.
. I sistnämnda fall skulle äfven den tjuguåriga häfden kunna lägga hinder
i vägen ftm advokatfiskalsämbetet att genom administrativa besvär, som
tilläfventyrs stått öppna, söka rättelse i de beslut om skatteförsäljning eller
skatteomföring, hvarigenom kronan i strid mot gällande författningar afhändts
henne tillhöriga strömfall med utmål inom den skattesålda eller skatteomförda
egendomens område. Därvid tilläte ämbetet sig fästa kollegiets
uppmärksamhet på den omständigheten att, såvidt framginge af ämbetets
diarier, ämbetet endast undantagsvis erhållit del af Kungl. Maj ds befallningshafvandes
skatteomföringsbeslut, meddelade innan kungörelsen den
26 september 1879 angående sättet för bevakande af kronans talan i fråga
om krononybyggens omförande från krono- till skattetitel träd! i kraft,
hvilka beslut följaktligen icke vore att anse såsom mot kronan laga kraftvunna.
Vid sådant förhållande måste advokatfiskalsämbetet för sin del fästa
stor vikt vid att den blifvande utredningen lämnade tillförlitliga upplysningar
rörande meddelade lagfarter icke allenast å den fastighet, som fått
sina ägor utlagda vid själfva strömfallet, utan äfven, för den händelse strömfallet
läge inom eller invid visst skifteslag, å skifteslagets samtliga hemman
eller hemmansdelar, hvarjämte det likaledes vore af vikt att upplysning meddelades,
huruvida vid laga skifte träffats några bestämmelser angående
rätten till vattnet.

Med åberopande af det anförda hemställde advokatfiskalsämbetet, att
kollegiet ville hos Eders Kungl. Maj :t göra framställning afseende åtgärder
till åstadkommande, på sätt ämbetet antvdt, af en fullständig och tillförlitlig
utredning rörande tidpunkterna för inträdandet af tjuguårig häfd till förmån
för enskild besittare af strömfall och därintill stötande strandfastigheter
inom Kopparbergs län och de norrländska länen.

I detta sammanhang fäste advokatfiskalsämbetet slutligen kollegiets
uppmärksamhet på de svårigheter, som vore förenade med ett effektivt
tillvaratagande af kronans rätt för undvikande af invändning om tjuguårig
häfd, äfven med stöd af en pålitlig utredning om de häfdetider, som
tilläfventyrs löpte mot kronan. Man kunde befara, att i många fall ämbetet
skulle komina att sakna rådrum för en tillfyllestgörande undersökning,
huruvida kronan verkligen kunde anses äga laga skäl för anställande af rättegång.
Den omständigheten att tjuguårig häfd kunde befaras afskära kronan
från möjlighet att få en henne tilläfventyrs tillkommande rätt lagli -

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 44.

gen prof vad syntes icke i och. för sig utgöra skälig anledning till rättegång.
Tjenstförrättande adfokatfiskal skulle följaktligen synnerligen lätt komma
i den ställning, att han, å ena sidan, därest han anhängig^jorde rättegång
för afbrytande af löpande tjuguårig häfd, ådroge sig själf eller kronan eu
kanske betydande skadeståndsplikt samt, å andra sidan, genom underlåtenhet
att inom behörig tid anställa klandertalan riskerade, att kronan betoges
möjlighet att få sin rätt upptagen till saklig pröfning.

Kammarkollegium öfverlämnade med skrifvelse den 7 november 1911
omförmälda memorial till Eders Kungl. Maj:ts pröfning. För egen del erinrade
därvid kollegiet om ett, i anledning af en inom riksdagens andra kammare
väckt motion, den 5 maj 1911 af kollegiet afgifvet utlåtande — för
hvilket jag sedermera skall redogöra — och anförde vidare, att kollegiet utöfver
hvad advokatfiskalsämbetet i memorialet yttrat och hemställt ej hade
något att i ärendet erinra eller tillägga. Eu ledamot i kollegiet var skiljaktig
från beslutet såtillvida, som han förklarade sig anse kollegiet hafva
bort jämväl göra hemställan, huruvida icke åtgärder borde vidtagas i syfte
att få till stånd upphäfvande eller åtminstone temporär suspension till kronans
förmån af förordningen om tjuguårig häfd.

Framställ- Under erinran om hvad sålunda föreslagits i afseende å Kopparbergs

ning om åt- bin och de norrländska länen hemställde i ett ytterligare memorial kammarförebvalal
advokatfiskalsämbetet, att kammarkollegiet ville beträffande rikets öfriga
-,lc åt häfd län låta upprätta förteckning öfver sådana under kollegiets vård och törvaltIZmTfriZ
ning stående strömfall, hvilka helt eller delvis vore belägna inom områdena
lön. för skatteköpta egendomar, men i följd af kungl. brefvet den 28 december
1822 och kollegiets kungörelse den 24 januari 1823 icke fått i skatteköpen
ingå, äfvensom låta verkställa sådan utredning i fråga om dessa strömfall,
att i’fall af behof åtgärder kunde vidtagas för hindrandet af tjuguårig häfd

mot kronan. .

Äfven detta memorial öfverlämnades af kammarkollegium till Eders
Kungl. Maj:t med skrifvelse den 7 november 1911. I denna hemställdes, att
Eders Kungl. Maj :t täcktes till eu början anbefalla kollegiet att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad genom skrifvelser från civildepartementet
ägt rum beträffande Dalarne och Norrland, infordra specifika uppgifter å
strömfall och strandfastigheter jämväl inom de öfriga, söder om Dalälfven

belägna länen.

Kungl Vid föredragning inför Eders Kungl. Ma]: t den 1 december 1911 åt

Af aj Us beslut förut ei behandlade framställningar i förevarande ämnen fann Eders Kungl.
XrKiJL1'' Maj :t godt, med upphäfvande af hvad förut i strid häremot kunde vara
stadgadt, förklara: att det skulle åligga kammarkollegium att tillsvidare och
intill dess annorlunda kunde varda förordnadt i fall, där icke undantag en -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

ligt hvad härefter sägs vore bestämda, låta med biträda af kammaradvokatfiskalskontoret
verkställa undersökning rörande den rätt kronan kunde äga
beträffande samtliga vattendrag inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län äfvensom de delar af
Dalälfven, som tillhöra Uppsala och Västmanlands län, samt att, i den mån
tillgången pa arbetskrafter det medgåfve, jämväl anställa undersökning af
kronans rätt till strömfall söder om Dalälfven äfvensom att, där verkställd
undersökning därtill föranledde, låta genom kammaradvokatfiskalsämbetet
anhängiggöra och -utföra kronans talan i fråga om bättre rätt till vatten och
grund jämte utmål; samt att det vidare skulle åligga kammarkollegium att
hos Eders Kungl. Maj :t göra anmälan ej mindre så snart verkställd utredning,
eventuellt rättegång, gåfve vid handen, att visst vattenfall tillhörde
kronan, hvarefter Eders Kungl. Maj:t ville förordna om vattenfallets ställande
under vederbörlig myndighet, än äfven då efter uppkommen fråga
om anhängiggörande af rättegång i mål, som här afsåges, kammarkollegium
beslutat att icke vidtaga åtgärd i sådant syfte, men beslutet härom icke varit
enhälligt. Vidare fann Eders Kungl. Maj :t godt förordna revisionssekreterarna
grefve Hamilton och N. Wihlborg att tillsvidare från och med den 2
december 1911 tjänstgöra såsom extra advokatfiskal hos kammarkollegium,
därvid till en början Hamilton skulle hafva att fullfölja de honom af
Eders Kung]. Maj:t meddelade uppdrag med skyldighet att til! kollegium i
stället för till Eders Kungl. Maj:t göra anmälan, därest han funne sådana
omständigheter föreligga, att kronans rätt borde göras i laglig väg gällande,
samt Wihlborg skulle närmast hafva att verkställa undersökning för utrönande,
huruvida i fråga om vattenfallen i Dalälfven och de norrländska älfvarna
fara för tjuguårig häfd förelåge. Vid behandlingen och afgörandet
hos kammarkollegium af ärende, hvarom här vore fråga, skulle kammarrådet
A. Björkman samt, efter förordnande af kollegium, såsom adjungerad ledamot
antingen Hamilton eller Wihlborg deltaga; och beviljades Björkman
för behandlingen af hithörande ärenden befrielse tillsvidare från handläggning
af öfriga på honom ankommande mål och ärenden, i den man kammarkollegium
bestämde. De vice häradshöfdingen Hagelin i förevarande ämne
meddelade uppdrag skulle fortfarande bestå, dock med den förändring att,
därest han vid deras utförande funne sådana omständigheter föreligga, att
kronans rätt borde göras i laglig väg gällande, honom skulle åligga att därom
hos kammarkollegium i stället för hos Eders Kung]. Maj t göra anmälan;
och förklarades tillika, att Hagelins ifrågavarande uppdrag icke skulle
anses innebära, att undersökning skulle af honom verkställas för utrönande,
huruvida fara för häfd förelåge. De rättegångar, som vore anhängiggjorda
af advokatfiskalen, innan detta Eders Kungl. Maj ds beslut kommit till kolBiliang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt 28 käft. (Nr 44.) 3

Utredningom
kronans
rätt till
\issa
bruksoch skogsegen doinnr.

Kungl. Ma:jts nåd. proposition Nr 44.

legiets kännedom, skulle af honom tillsvidare och intill dess af kollegiet kunde
varda annorlunda förordnadt i vanlig ordning fullföljas.

Särskilda åtgärder till bevarande eller återvinnande af kronans äganderätt
synas emellertid vara erforderliga äfven i fråga om annan egendom
än den, som innefattas under kronans vattenrätt. 1 afseende å olika slag af
jordbruks- och skogsegendomar föreligga förhållanden, som göra det för
kronan angeläget att låta vidtaga eu granskning af rättsgrunderna för enskildas
förfogande öfver desamma. Företrädesvis är här fråga om egendomar,
som kronan i äldre tider upplåtit till understöd åt industriella anläggningar.

Framställning om en mer eller mindre omfattande undersökning angående
kronans jordupplåtelser till industrien har gång efter annan gjorts
dels inom riksdagen dels hos Eders Kungl. Maj :t. Inom riksdagen har emellertid
hittills enighet icke kunnat vinnas om något förslag i detta ämne.
Däremot har en utredning satts i gång därigenom, att kammarkollegium enligt
särskilda beslut af Eders Kungl. Maj :t fått sig anbefalldt att afgifva
utlåtanden öfver vissa från enskilda personer till Eders Kungl. Maj:t inkomna
framställningar i ämnet.

Närmare upplysningar om berörda utredning lämnas i det förut omförmälda
af kammarkollegium den 5 maj 1911 afgifna utlåtandet, som i sådant
hänseende är af detta innehåll:

»Genom särskilda nådiga remisser dels den 10 och dels den 31 december
1909 dels oek den 17 oktober 1910 har kollegium fått sig anbefalldt att
till Eders Kungl. Maj:t afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af
gjorda underdåniga framställningar med begäran om anställande af undersökning
och vidtagande af annan åtgärd för bevakande af kronans rätt med
afseende å vissa slag af egendomar, som af kronan upplåtits till industriens
understöd. Härvid hafva berörda egendomar, som sammanfattats under
benämningen »kronans jorddonationer till industrien», af sökandena hänförts
till nedannämnda hufvudgrupper; och har i afseende härå, bland annat,
meddelats följande.

A) Till bruksrörelsens understöd upplåtna hemman och torp, hvarå
åbo funnits.

Utöfver stora skogsanslag hade bruksrörelsen gynnats med jordtilldelningar
på det sätt att till bruksrörelsens understöd anslagits en mängd
kronohemman och torp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägare
att framför åbon skattelösa dylika egendomar. Förhållandet mellan bruksägaren
och åbon hade man sökt ordna genom särskilda bestämmelser, och
blef ''sedermera jämlikt nådiga kungörelserna den 24 maj 1878 och den 23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

december 1881 medgifvet, att åbon finge öfverlåta sin åborätt till bruksägaren
och den sistnämnde sin skattemannarätt till åbon.

B) Rekogn i tionsskogar.

Bland kronans donationer af skogar till industriens understöd borde
främst bemärkas de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens
främjande anslagna skogar.

I allmänhet hade för dessa skogar erlagts en viss rekognitionsafgift,
i följd hvaraf dessa egendomar med ett gemensamt namn kallats rekognitionsskogar.
Numera kunde man skilja endast mellan rekognitionsskog^-samt de i bergskollegii cirkulärbref den 29 mars 1824 omförmälda grufskogar
och grufallmänningar, hvilka ej finge till skatte lösas och som jämväl
blefve till erläggande af rekognitionsafgift uppförda.

Hvad då anginge de egentliga rekognitionsskogarna, hade desamma,
där de ej blifvit under en mera bestämd besittningsrätt upplåtna, i allmänhet
blifvit på grund af särskilda bestämmelser indelade till hemman och skattesålda
med villkor att hemmanen skulle vara oskiljaktigt förenade med det
bruk, till hvars understöd rekognitionsskogen varit anslagen. Emellertid
hade på väckt motion inom riksdagens första kammare 1898 års riksdag
för sin del beslutit åt t författningarnas föreskrift om skatteköpta rekognitionshemmans
oskiljaktighet med bruken skulle upphöra att gälla äfvensom
att i följd däraf förbehåll i berörda syfte ej vidare skulle intagas i
blifvande skattebref. Detta förslag godkändes ock af Kungl. Maj :t, hvarpå
förordning i ämnet utkom den 22 december 1898.

C) Sågverkens stock fångstprivilegier.

Företrädesvis inom de norra länen hade sågverken gynnats med privilegier
å årlig stockfångst å kronans skogar mot en viss stubböresafgift.
Dessa privilegier både tillkommit under 1700-talet samt långt in på 1800-talet.

Vid afvittringen inom Gäfleborgs och Jämtlands län hade åt sågverk,
som åtnjutit dylika privilegier, i ersättning härför anvisats bestämda områden,
som blifvit till hemman indelade och skattlagda. Några stockfångstprivilegier
funnes ej vidare inom dessa län. En så beskaffad områdestilldelning
hade äfven förekommit vid afvittring inom andra län. Däremot
hade inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län utbrytning
af stockfångst ägt rum äfven på det sätt att till sågverk, utrustade med
(dylika privilegier, småningom anvisats visst aftaget skogsområde, från
hvilket de mot erläggande af skogsränta ägde uttaga den årliga stoc-kfångst,
som å privilegierna ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift.
Efter år 1886 hade träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare
af stockfångstområden, hvarigenom de senare till kronans fria disposition

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 44.

afstått områdena under förbehåll att fä under vissa år verkställa en vidsträcktare
afverkning än som medgåfves i stockfångstprivilegierna.

D) Andra jorddonationer till industrien.

Hit liörde ofvannämnda grufskogar och grufallmänningar, äfven kallade
statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar. Dessa skogar,
hvilka ej finge till skatte lösas, stode under domänstyrelsens inseende.
Nådiga förordningen den 27 maj 1898 innehölle bestämmelser angående skötseln
af dessa skogar.

Såsom alldeles fristående donationer till industrien upptoges:

1) Kengis bruks- och bergsfrälseegendom i Pajala socken, 2) Melder- ''
creutzska och Hermelinska bergverks- och odlingsdistriktena mellan Luleå
och Kalix alfvar, 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet på norra
sidan af Piteå älf, 4) Korpfors och Resundsfors järnverksanläggningar med
därtill anslagna skogar och 5) Ava fors masugns och Hvitåfors bruks koldistriktsskog.
I sammanhang med afvittringen hade reglering skett af
dessa privilegier. Stora områden hade därvid frångått privilegiehafvarne
och medtagits i den allmänna afvittringstilldelningen. Härutinnan borde
dock verkställas utredning till utrönande af i hvilken omfattning delar af
dessa jordområden ändock till följd af privilegierna bibehållits vid bruks-,
grufve- och sågverksindustrien. Sålunda skulle många hemman, som nu
disponerades af Gellivarebolaget, härröra från den Ivleldercreutzska stiftelsen,
Bolag hade jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt till eu stor myckenhet
nybyggen särskildt i Norrbottens län. En närmare utredning härom
saknades, öfverloppsmarker hade oek vid afvittringen disponerats på ott
sätt, som påkallade särskild undersökning till bevarande af kronans rätt i
berörda hänseende.

Vidare tillåter sig kollegium beträffande det utredningsarbete, som
sålunda åligger kollegium, anföra följande.

Omförmälda kronodonationer, med undantag af de under afdelningarna
A och B upptagna, hafva förut på sin tid varit föremål för vidlyftiga
utredningar, som innefattas i särskilda underdåniga utlåtanden, afgifna
af kollegium dels den 20 december 1864 i anledning af väckt fråga
om undersökning af de angående jord och skogar inom Norrbottens län
utfärdade privilegier och dels den 30 maj 1870 angående privilegii stockfångst
för sågverken i Västerbottens län, af den år 1868 tillsatta skogskommitté
den 21 december 1870 angående de norrländska järn- och sågverksprivilegierna
samt af kommerskollegium och domänstyrelsen gemensamt
den 23 november 1896 rörande statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar. Vid den ytterligare undersökning härutinnan, som ännu tor -

Kungl. AJaj:ts nåd. proposition AV 44.

de återstå, synes den sålunda redan verkställda utredningen blifva till väsentlig
hjälp och ledning.

Val har i samband med de rättegångar, som å kronans vägnar utförts
beträffande yrkad återgång af skattemannarätten till rekognitionshemman
och lägenheter, å kollega advokatfiskalskontor verkställts viss undersökningrörande
de under afdelningen B upptagna egendomar. Den utredning rörande
rekognitionsskogama, som sålunda åstadkommits, synes ej vara uttömmande
och torde i flera afseenden böra kompletteras. På sätt kollegium
särskild! framhållit i sitt den 7 april detta år afgifna underdåniga
utlåtande i fråga om uppgjordt förslag till öfverenskommelse mellan Stockholms
stad och kronan angående tillgodogörande af Storgysingen med
flera vattenfall i Dalälfven, har vid skattläggning af vissa utmed Dalälfven
befintliga rekognitionsskogar ansenliga sträckor dylik skogsmark alldeles
afglömts, till följd hvaraf dessa från skattläggning uteslutna marker såsom
saknande all jordeboksbeteckning ej vidare anträffas i gällande jordeböeker.
Enligt hvad byråchefen i landtmäteristyrelsen Eriksson meddelat undertecknad
Björkman lärer dylikt »förbiseende» rätt ofta hafva passerat
vid skattläggning af rekognitionsskogar landet rundt. Eu ingående undersökning
och revision af det särdeles rikhaltiga kartmaterialet å detta område
skulle helt säkert blotta manga missförhållanden. Kollegium finner det
ingalunda vara otroligt, att lagfart kan hafva meddelats å dessa helt bortslarfvacle
skogsområden, hvarigenom kronojord af högst betydande värde
kan komma att till följd af häfdelagens tillämpning för all framtid afhändas
kronan utan någon som helst ersättning till statsverket. Gifvetvis böra,
där bruken äro nedlagda, dylika ej skattesålda områden återfalla till kronans
fria disposition.

I fråga om de under afdelningen A berörda egendomar har den förberedande
undersökningen i viss mån slutförts. Sålunda har härstädes nu
upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman och lägenheter,
som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från och med den
20 mars 1703, då ny skatteköpsordning infördes, under skattetitel upplåtna.
Denna förteckning, som likaledes torde komma att i vissa afseenden än
ytterligare kompletteras, upptager dylika egendomar till ett antal af omkring
800 hemman, mestadels brutna skattetal, samt ett icke ringa antal
lägenheter.

Endast ett fatal af de å denna förteckning upptagna egendomar hafva
hittills varit föremal för undersökning inför domstol. Enligt uppgift från
kollegii advokatfiskalskontor har Svea hofrätts dom angående återgång af
skattemannarätten till 3/s mantal B ut vi k nr 2 i Neder-Luleå socken af Norrbottens
län numera vunnit laga kraft. Något afgörande af högsta domstolen

Ändring i
förordningen
om 1ju
glimrig liiifd

Tidigare

förslag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

bär emellertid ännu ej afhörts beträffande dit fullföljda mål, berörande
egendom af nu ifrågavarande art.»

I de från olika håll gjorda uttalanden, för hvilka jag i det föregående
redogjort, har upprepade gånger med styrka framhållits, att kronan i stor
" utsträckning löper synnerlig fara att se den äganderättstalan, hvartill kronan
i afseende å olika slag af egendom i enskild besittning kan finna sig
befogad, afskuren genom tillämpning mot kronan af bestämmelserna i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd. Det har legat nära till
hands att för undanröjande af denna fara ifrågasätta upphäfvande eller begränsning
af häfdens verkan mot kronan. I sådant syfte hafva också, utöfver
hvad jag tidigare nämnt, förslag framkommit.

Genom en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse af den 9 november
1910 gjorde enskild person hemställan i ämnet.

I en vid 1911 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs
därefter, att riksdagen måtte för sin del besluta sadant tillägg i lagen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, att lagen förklarades ej skola gälla gentemot
kronan, eller, om detta ej kunde bifallas, att lagen förklarades ej skola
gälla gentemot kronan för den tid, som kunde antagas åtgå för vederbörlig
utredning om kronans jorddonationer.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlämnades, begärde,
jämlikt § 46 riksdagsordningen, från kammarkollegium yttrande, dels hvilka
slag af kronan tillhöriga fastigheter en, enligt hvad i motionen omnämnts,
hos kollegium pågåenddfcutredning omfattade, dels huruvida och i hvad man
ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af förordningen om tjuguårig
häfd kunde hafva betydelse för resultatet af utredningen med hänsyn till kronans
rätt att återvinna sagda fastigheter, där de blifvit kronan afhända.

I anledning häraf inkom kammarkollegium med det utlåtande af den 5
maj 1911, som några gånger berörts i det förut af mig anförda. I detta utlåtande
lämnades först den af mig nyss återgifna redogörelsen för den kollegiet
anförtrodda utredningen om vissa jordbruks- och skogsegendomar och
yttrades därefter följande:

»Med afseende å den senare frågan torde böra särskild^ meddelas att
kollegium beträffande förenämnda slag af fastigheter ännu ej låtit anställa
någon allmän undersökning, i hvad mån häfd å dessa egendomar kan hafva
inträdt. Af den utredning i berörda hänseende, som för närvarande äger rum
på föranstaltande af vattenfallsstyrelsen beträffande mera betydande vattenfall
i Dalälfven med flera floder, har inhämtats, att, där lagfart meddelats
men häfd ännu ej inträdt, densamma merendels lärer inträda inom den närmaste
framtiden. Kollegium har anledning antaga att i hufvudsak enahanda

Kungl. Majtis nåd. proposition Av 44. 23

förhållande äger rum i fråga om de egendomar, som tillhöra kollegii ämbetsförvaltning.

Såsom svar å sistberörda fråga får kollegium alltså för sin del framhålla,
att ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats, af lagen den 22 april
1881 om tjuguårig häfd enligt kollegii förmenande obestridligen äger afgörande
betydelse för kronans af utredningen beroende rätt inom samtliga de
egendomsgrupper här ofvan angifvits.»

Lagutskottets sedermera afgifna utlåtande innehöll, förutom en redogörelse
för vårt lands lagstiftning om viss tids häfd från och med 1734
års lag, följande uttalande i ämnet:

»Af hvad ofvan anförts framgår, att man under förarbetena till 1881
års förordning om tjuguårig häfd icke ansåg skäl föreligga att i där afsedt
hänsende ställa kronan förmånligare än den enskilde. Med hänsyn till
grunderna för och ändamålet med ifrågavarande institut fann man sig ej
kunna sluta till att en sådan priviligierad ställning för kronan vore berättigad,
utan likasom kronan och andra offentliga rättssubjekt i förekommande
fall finge njuta häfd till godo, så ansågs å andra sidan häfd böra gälla äfven
emot dem.

Att ett upphäfvande, på sätt motionären afser, definitivt eller endast
provisoriskt, af häfdens giltighet gent emot kronan icke skulle sakna betydelse
vare sig för kronan själf eller för de enskilda, som från kronan härleda
sin rätt, därom synes meningsskiljaktighet icke kunna råda. Genom eu
dylik suspension i någon form, som finge verkan emot den, för hvilken, efter
det han i god tro förvärfvat och fått lagfart å fast egendom, häfdetiden
börjat löpa, skulle bland annat möjlighet beredas för kammarkollegium och
de öfriga myndigheter, som i detta afseende hafva att bevaka kronans rätt
och föra dess talan, att fullfölja detta värf och de utredningar, som därmed
kunna vara förknippade, utan någon hänsyn till löpande häfdetider och till
de intressen för de enskilda som däraf bero.

I fråga om den afgörande betydelsen af de af motionären ifrågasatta
åtgärder kan alltså utskottet instämma med kammarkollegium.

Enligt utskottets uppfattning kan dock den utsikt till förvärf för kronan,
som därmed erbjuder sig, icke få vara afgörande för frågan om ett sådant
ingripande från kronans sida verkligen bör ske. Vill man nämligen gifva
ett tillfredsställande svar på denna fråga, lära äfven andra faktorer
förtjäna beaktande än hänsynen till den direkta ekonomiska vinst, som kronan
skulle kunna draga af en sådan åtgärd. Sålunda lär böra tagas i beräkning
den osäkerhet, som däraf skulle vållas för alla de enskilda ägare
af fastigheter, hvarå lagfart, som i 1881 års förordning afses, första gången
efter den 1 januari 1882 beviljats — eller beträffande hvilka sådan an -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

teckning skett i lagf artsprotokollet, som i 22 § lagfartsföror (Mogen af ses —
senare än att häfd ännu kunnat vinnas. Oberoende af den tid, då fastigheten
frångått kronan, skulle nämligen i så fall kronan kunna gorå sin rätt
gällande. Konsekvenserna häraf, i den män de kunna öfverblickas, lära
ej kunna undgå att drabba enskilda godtroende förvärfvare synnerligen
hardt, ojämnt och orättvist. Det synes utskottet som om faran häraf och dess
följder i olika riktningar från statens egen synpunkt skulle fullt uppväga den
förespeglade ekonomiska vinsten däraf.

Men äfven om man med hänsyn till det ändamål, som sålunda efteisträfvas,
finner åtgärder i dessa riktningar berättigade och lagstiftningsmaktens
handhafvare värdiga, synes det äfven kunna ifrågasättas, om desamma
skulle öfverensstämma med de principer, som i allmänhet höra följas i fråga
om införande af ny lagstiftning på detta område. Hittills i sadant hänseende
antagna grundsatser lära i allmänhet fordra, att dens ställning, föi hvilken
viss tids häfd redan börjat löpa, ej försämras genom ny lagstiftning på detta
område. Gäller detta enskilde emellan, synes den omständigheten, att det
är ett kronans intresse, som kan stå på spel, lika litet här som eljest i motsvarande
fall, där civillagstiftningen berör något kronans intresse, böra föranleda
undantag.

Med denna utskottets uppfattning skulle det, om sådant åt andra skal
ansåges böra ske, låta sig förenas, att en lagstiftning i den riktning, här är i
fråga, gåfves afseende å fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats. Med
hänsyn till sådana fastigheter synes emellertid fullt tillräcklig tid finnas för
behörigt bevakande af kronans rätt, hvarför alltså en dylik lagstiftning skäligen
synes kunna antagas blifva overksam för vinnande af motionärens
syfte. Skulle särskilda åtgärder för ett mer effektivt fullföljande af de utredningar,
som erfordras för sådant ändamål likasom för iakttagande, i allmänhet
af kronans rätt i de fall, där häfd ännu icke vunnits, visa sig påkallade,
lära dylika icke heller underlåtas. En anledning till särskild! uppmärksammande
af kronans intresse i detta afseende synes bland annat föreligga
i den af motionären omnämnda, till Kungl. Majtt den 9 november 1910

ingifna petitionen. o

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Utskottets hemställan bifölls af första kammaren. Andra kammaren
däremot biträdde utan votering en vid utskottsutlåtandet fogad reservation,
innefattande hemställan, att riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj it täcktes taga under öfvervägande, Indika åtgärder,
eventuellt inskränkning af häfdeinstitutet enligt förordningen den 22 april
1881, må böra vidtagas, för att icke genom inträdande af häfd enligt nyss -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44. 25

nämnda förordning kronans rätt till sådana fasta egendomar, som i kammarkollegii
ofvan åberopade yttrande afses, må gå förlorad, samt, i den mån
riksdagens medverkan erfordras, för riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Då jag nu anhåller att få inför Eders Kungl. Maj :t upptaga frågan,
om icke, i enlighet med det af riksdagens andra kammare på nyss angifvet
sätt understödda förslaget, en förändring hör vidtagas i afseende å den tjuguåriga
häfdens verkan mot kronan, torde det vara lämpligt att först ingå i
en kortfattad undersökning om hvad från utländsk rätt och svensk rättsutveckling
kan hämtas till belysning af denna fråga.

Enligt den romerska rätten, som kände olika slag af häfd och i afseende
å dem innehöll i äldre och yngre tid något växlande bestämmelser, synes
statsverket städse hafva åtnjutit ett visst särskildt skydd mot häfd. I
fråga om sådan statsegendom, som användes för ett offentligt ändamål, gällde
ej häfd. Annan statsegendom var undantagen från den mera kortvariga liäfden,
och endast de häfdeformer, för Indika fordrades besittning under särskildt
lång tid, i regel fyrtio år, kunde vinna tillämpning beträffande densamma.

Inom den tyska rätten har man att göra skillnad mellan tiden före och
efter genomförandet af ett ordnadt fastighetsboksväsen, enligt hvilket öfvergång
af äganderätt till fast egendom grundas på förvärfvets inskrifning i
fastighetsbok. Den äldre tidens rättsregler i ämnet voro i hufvudsak byggda
på den romerska rätten, i den mån denna ej utan vidare ägde giltighet. För
den moderna tyska rätten har liäfdeinstitutet beträffande fastighet mycket
ringa betydelse. Häfd anses i allmänhet vara oförenlig med ett fastighetsboksväsen
af nyss angifven beskaffenhet. I de fall, då häfd å fastighet fortfarande
kan förekomma, gäller ej något undantag för statens egendom. Lös
egendom kan vara föremål för häfd; och det lär bero af de särskilda tyska
staternas lagar, om och under Indika förutsättningar häfd å dylik egendom
af offentlig natur är tillåten.

En förutsättning för häfd å fast egendom enligt fransk rätt är, att
egendomen kan vara föremål för enskildt förvärf. Undantagna äro därför
fastigheter, som utgöra offentlig egendom, såsom vägar och gator, segel- eller
flottbara vattendrag, offentliga byggnader och annan dylik egendom, tillhörig
staten eller offentliga korporationer. Egendom, som med vanlig äganderätt
innehafves af staten eller offentliga korporationer och endast tjänar till
anskaffande af medel för allmänna behofs fyllande, är däremot underkastad
häfd lika med enskild egendom.

Enligt norsk och dansk rätt är häfd medgifven i fråga om allt, som enligt
sin natur kan innehafvas med äganderätt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 2S käft. (Nr 44.) 4

Utländsk

rätt.

Svensk rättsutveckling.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Den finska lagstiftningen står på samma ståndpunkt, som intogs af
den svenska rätten före 1881 års förordning om tjuguårig häfd.

Hvad slutligen den svenska rättsutvecklingen beträffar, torde det icke
kunna anses vara med visshet kändt, huruvida enligt den äldsta lagstiftningen
egendom af offentlig natur betraktades såsom undantagen från häfd. 1
landskaps- och landslagarna nämnes icke något undantag för särskilda slag
af fastigheter. Till stöd för den meningen, att en i sig ogiltig föryttring
af kronogods ej kunde vinna giltighet genom häfd, har emellertid inom vetenskapen
åberopats landslagarnas stadgande, att konung ej må minska kronans
rätt för andra konungar och att, om någon det gör, konung, som efter kommer,
må taga egendomen åter.

Från slutet af sextonhundratalet finnas i särskilda kungl. bref uttalanden,
som synas gifva vid handen, att häfd å kronoegendom då ansågs icke
böra ifrågakomma.

Huruvida af stadganden i 1734 års lag borde härledas någon allmän
tidsbegränsning för klander å fång till fast egendom är en omtvistad fråga,
öfvervägande skäl torde tala för den meningen att sådan begränsning icke
förefanns.

Närmare bestämelser om häfd meddelades genom förklaringen den 14
maj 1805 angående, bland annat, lagens rätta förstånd och tillämpning i mål,
som röra klander å fast egendom. I denna författning nämndes två olika häfdetider.
Dels skulle nämligen mot den, som ville anställa klander å annans
åtkomst till fast egendom, häfd gälla efter natt och år från den dag, som
i hvarje särskild händelse vore bestämd, eller, när sådan tid icke funnes utsatt,
från den dag anledning ''till slikt klander för rätte ägaren yppats och han
kommit i tillfälle att sin rätt bevaka och lagligen utföra. Dels skulle förvärf
af fast egendom vara fritt från klander, om sådant ej blifvit anställdt af
rätte ägaren under hans lifstid och ej heller af hans arfvingar eller rättsinnehafvare
inom tjugu år efter hans död.

Angående häfd af det senare slaget stadgades, att egendomen skulle
vara af sådan beskaffenhet, att därom mellan enskilda personer kunnat afhandlas
vare sig genom arf, köp, pant, gåfva eller förlikning. Någon motsvarande
bestämmelse fanns icke rörande den ettåriga häfden, och ifrågasättas
kan därför, huruvida denna var underkastad dylik begränsning med
hänsyn till egendomens natur. Emellertid synes hafva allmänt ansetts, att berörda
villkor skulle äga tillämpning i afseende å båda slagen af häfd, och att
egendom af annan natur än den angifna alltså var fullkomligt undantagen
från författningens tillämpning. Någon tvekan synes ej hafva rådt om att
undantaget omfattade all staten tillhörig egendom.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

Förslag till ändrade stadganden om häfd ingingo i såväl lagkommitténs
som äldre lagberedningens betänkanden. 1 lagkomitténs förslag omnämndes
ej något undantag från häfden. Äldre lagberedningen åter, som,
jämte häfd under tjugu år från det lagfart beviljats eller trettio år från det
lagfart sökts, i sitt förslag upptog ettårig häfd, räknad i allmänhet från det
rätte ägaren erhållit kännedom om annans fång och sin bättre rätt, föreslog i
fråga om det sistnämnda slaget af häfd, att det ej skulle gälla mot kronan,
allmänt verk eller allmän inrättning och ej heller mot enskild person, som
stode under annans målsmansskap. Sådan häfd borde nämligen ej äga giltighet
mot andra än dem, hos hvilka finge förutsättas en personlig kunskap om
uet förhållande, som kunde föranleda klander, i förening med den själfverksamhet,
som erfordrades för rättighetens tillbörliga bevakande.

1881 års förordning om häfd är grundad på ett af nya lagberedningen
afgifvet förslag. I motiven till detsamma anfördes, såvidt nu är i fråga,
följande:

»Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål för
häfd, har beredningen lika litet som lagkommittén ansett någon särskild föreskrift
behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller således icke någon
bestämmelse, som motsvarar det i 1805 års förklaring förekommande stadgandet,
att endast egendom af den beskaffenhet, att därom mellan enskilda
personer kunnat afhandlas, finge genom häfd försvaras. Den af äldre lagberedningen,
dock endast i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga
häfden, uppställda regeln, att förstnämnda slags häfd ej skulle gälla
emot kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, har icke heller ansetts
böra i förslaget upptagas. Fn dylik inskränkning synes ej hvila på fullgiltig
grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det tillstånd af osäkerhet,
som häfdeinstitutet åsyftar att undanröja. Den omständighet att en egendom
någon gång i tiden blifvit afhänd krokan eller allmän inrättning kan naturligtvis
icke vara känd för den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar
egendomen, men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid
vara betagen. Därest gällande lags bestämmelser efterlefvas vid pröfning
af sökt lagfart, synes det emellertid osannolikt, att lagfart kan komma
att beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att, om genom något
förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke genast skulle
upptäckas af kronans ombudsmän. Då, enligt den häfdelag beredningen föreslagit,
erhållen lagfart utgör ett hufvudvillkor för häfden, förefinnes således
så mycket mindre anledning att för ifrågavarande jordägare göra något
undantag från allmänna regeln, som dessa jämväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle
att öfver sina egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsikt än
den, som i allmänhet står 3en enskilde sakägaren till buds i de händelser,
hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.»

Allmänna
grunder för
häfdeinstitutet.

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 44.

Den nu lämnade redogörelsen, hvilken i fråga om främmande länder
inskränkts till de rättssystem, som för vår lagstiftning torde äga den största
betydelsen, synes tillräckligt visa, att mer eller mindre vidtgående undantag
till kronans förmån från de allmänna reglerna om häfd flerestädes förekommit
och på vissa håll fortfarande äga giltighet. Kronans likställande med
enskilda i berörda afseende kan alltså icke sägas utgöra någon enhälligt vedertagen
rättsgrundsats.

I fråga om de allmänna grunderna för häfdeinstitutet tillåter jag mig
att i hufvudsak åberopa följande af nya lagberedningen lämnade sammanfattning.

»Häfdelagstiftningens ändamål är enligt beredningens uppfattning
att åt den på god tro vunna åtkomsten af fast egendom bereda trygghet för
anspråk, grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter sig med äganderättens
helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt den, som med vetskap
om annans bättre rätt förvärfva!- egendom, skänka en dylik trygghet, hvilken
skulle innebära eu uppmuntran till mer eller mindre oredliga eller eljest
olagliga transaktioner. Det är således endast till fromma för det redbara förvärfvet
som fråga kan uppstå om inskränkning i rätte ägarens befogenhet
att återvinna den egendom, hvilken utan hans begifvande kommit i annan
mans hand, eller med andra ord därom att åt ett i sig själf ursprungligen ogiltigt
förvärf bereda samma bestånd, som om det från begynnelsen varit i full
öfverensstämmelse med lagens fordringar.

För att bedöma häfdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar
i berörda afseende torde det ej vara obehöfligt att erinra om den olika beskaffenheten
hos de förvärf, å hvilka den kommer att äga tillämpning. Främst
bör man därvid uppmärksamma dein, som endast formellt äro behäftade med
bristfälligheter utan att egendomens afhändande medfört något materiellt lidande
för förre ägaren. Sådana fall kunna förekomma när t. es. en omyndigs
egendom till dess fulla värde, som i förmyndarräkenskapen upptages,
men utan rättens tillstånd afyttras af förmyndaren, eller hustrus egendom
utan hennes samtycke försäljes af mannen emot en tillfredsställande köpeskilling,
hvilken kommer hustrun till godo, eller en fullmäktig afhänder liufvudmannen
hans gods till hans fördel men på grund af en ofullständig eller
formellt oriktigt upprättad fullmakt, eller en fullmyndig person säljer sin
fastighet genom ett icke behörigen bevittnadt salubref. I dessa och dylika
händelser är upplåtelsen visserligen juridiskt ogiltig och måste förfalla, men
uppenbart är ock att, då ägaren under sådana förhållanden återtager en egendom,
för hvilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke alltid låter förena
sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella bristen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden stigit framletas
för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda pretendenten eu
oskälig vinst på bekostnad af den, som under tiden vårdat egendomen, antager
förfarandet snarare karaktären af ett våld än af en rättshandling. Att i dylika
fall möjligheten att återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför
långt utsträckt tid lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande
af äganderättens helgd.

Hvad åter beträffar den kategori af olagliga förvärf, vid hvilka jämväl
ett materiellt lidande tillskyndas ägaren genom förlusten af egendomen, ligger
rättmätigheten af en inskränkning i ägarens återvinningsrätt icke i lika
öppen dag. För det allmänna naturliga rättsmedvetandet torde till äfventyrs
den föreställning ligga närmast till hands att rätte ägaren aldrig eller åtminstone
så sent som möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende
häfdeinstitutet — om än framtvunget af ett oafvislig! nationalekonomiskt och
juridiskt behof — icke i samma mån äger stöd af billighet och moralisk rätt.
En sådan föreställning, om den förefinnes, torde dock ej hvila på giltiga
grunder. Härvid är nämligen att märka, det häfdelagstiftningen icke har
för ändamål att förändra rättsförhållandet emellan bedragaren — den, som
genom ett lagstridigt förfarande beröfvat annan hans egendom — och den
bedragne — den, som sålunda blifvit sin egendom beröfvad. Bedragarens
förfarande och den rättsliga påföljden däraf för honom hemfalla under ett
annat rättsområde, nämligen brottmålslagstiftningen. Däremot af ser häfdeinstitutet
att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan bedrägeriets
båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som i god tro på bedragarens
behörighet att förfoga öfver egendomen förvärfva! den af honom och
är i fara att förlora hvad han till denne erlagt i köpeskilling. Å ena sidan
står eu person, som i den föreställning att han är rätt ägare faktiskt tagit
och fortfarande har egendomen i besittning, förfogar öfver densamma och
afkomsten däraf samt fullgör alla ägaren åliggande förpliktelser eller, i
korthet sagdt, är i fullständig utöfning af alla äganderättens förmåner jämte
därvid häftande skyldigheter. Å andra sidan uppträder en person, som antingen
ej någonsin af vetat att den ifrågavarande egendomen varit hans tillhörighet
eller, om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska förhållanden
och särskild! åt det betydande värdeobjekt, hvilket här är i fråga, ägna
tillbörlig uppmärksamhet och vård samt därigenom i större eller mindre
grad själ! vållat att egendomen kunnat komma ur hans egen och stanna i
annans besittning. Formellt kvarstående såsom ägare bär han dock materiellt
upphört att vara det, då han under en längre tid försummat att åt
egendomens förkofran och vård offra sitt arbete eller sina penningar äfvensom
åsidosatt de med äganderätten förknippade förpliktelser. Om ursprung -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr ii.

lige ägaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen — sålunda mer eller
mindre har sig själf att skylla för det inträffade förhållandet att äganderättens
utöfning öfvergått till annan, bör väl ock påföljden däraf — själfva rättighetens
upphörande — skäligen drabba honom själf och ej den andre, hvilken
ingen försummelse ligger till last. Afskäres den förres anspråk efter
någon tids förlopp, sker därigenom intet annat än att han fortfarande förblifver
i mistning af något, som antingen aldrig varit i hans ägo eller åtminstone
för längesedan upphört att för honom äga värde. Den ekonomiska
förlust, som drabbar honom, kan således icke i kännbarhet jämföras med
den, hvaraf innehafvaren af egendomen hemsökes, om han beröfvas densamma
midt under besittningens fortgång, då han står i begrepp att upphämta
frukten af sitt arbete och sitt kapital och sedan han tilläfventyrs för
egendomen iklädt sig förbindelser till tredje man, Indika han ej kan blifva
kvitt på samma gång som egendomen själf. Äfven i de fall, där någon bristande
uppmärksamhet icke kan anses ligga ursprunglige ägaren till last, bör
samma uppfattning med skäl göras gällande. Förlusten af egendomen antager
bär, hvilkendera den än drabbar, karaktären af ett olycksfall, omöjligt
att förutse eller förekomma. Ställes man i valet emellan att nödgas låta de
förstörande följderna af detta olycksfall hemsöka ensamt den ene eller den
andre bland de två därtill lika litet vållande personerna, lärer det jämväl ur
billighetens synpunkt icke kunna anses oriktigt om förlusten lägges å den,
hvilken under eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller med
andra ord att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande
som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blifvit anmärkt, det oändligt öfvervägande
antalet förvärf af den lagenliga beskaffenhet att någon dylik kollision
ej kommer att uppstå. Häfdlagstiftningens hufvudsyfte — att åt förvärfvaren
af fast egendom i allmänhet bereda visshet om besittningens orubblighet
— vinnes sålunda oftast utan att den behöfver köpas med uppoffring
af annans rätt. Ju förr denna visshet inträder, desto förr kan fastighetsägaren
med full trygghet nedlägga arbete och kapital å sådana mera omfattande
förbättringar, hvilkas frukt han först efter längre tids förlopp kan
hoppas skörda. Häfdelagstiftningen ingår således antagligen såsom ett ej
oviktigt moment uti den allmänna ekonomiska utvecklingen.»

Departe- Då det ifrågasättes att i afseende å häfd bereda kronan en undantags fenTyUran-

ställning, är det tydligen af synnerlig vikt att tillse, huruvida de skäl, som i
de. allmänhet äro bestämmande för häfdeinstiutet, med hänsyn till kronan äga
samma giltighet som i förhållandet mellan enskilda.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Jamte det härvid må erinras om att, när egendom genom häfd frånvinnes
kronan, det allmänna intresse, som härigenom blir lidande, ställer sig
i motsats till det allmänna intresse, som tillgodoses genom häfden, torde böra
tramhallas att häfd mot kronan åtminstone blott undantagsvis lär kunna vara
behöflig för att bereda orubblighet åt giltiga fång eller giltighet åt
fång som endast formellt äro bristfälliga och följaktligen kunna äga bestund
utan uppoffrande af någon eu föregående ägares rätt. Då möjligheten
till enskild klandertalan afklippes genom häfd, är det, såsom nya lagberednmgenframhaUit,
oftast fråga om fång af sådant slag; och säkerligen är det
vasenthg-en med hänsyn till dessa fall, i hvilka Imf dens berättigande är mera
sjaJiklart, hafdeinstitutet vunnit plats i lagstiftningen. Kronans nu ifrågavarande
atervmningsanspråk däremot rikta sig mot förvärf, som antagas vara
oriktiga i materiellt afseende och hafva medfört rättsförlust för kronan.

Till rättfärdigande af den öfverflyttning af äganderätt från eu person
till en annan, som hafden innebär, plägar åberopas att på grund af den senares
långvarig besittning och utöfning i god tro af eu ägares befogenheter
hans intresse i fastigheten är starkare än den förre ägarens. I dennes underia™nl(!.
et att bevaka sin rätt är man benägen att se ett uttryck för att berörda
rätt, för hvilken han visat sådan liknöjdhet, för honom icke äger någon större
betydelse. Hvad kronan och dess förevarande rättigheter vidkommer är ett
dylikt antagande tydligen uteslutet.

Det kan förefalla egendomligt att kronan öfverhufvud taget kunnat
komma i det läge, att förlust af värdefulla kronoegendomar genom häfd redan
mtradt eller.hotar att i framtiden inträda. Men anledningen härtill torde i
väsentlig man vara att söka i förhållanden, som icke äga någon full motsvarighet
beträffande enskilda personer. Såsom jag förut nämnt grundade
nya lagberedningen sitt förslag om kronans likställande med enskilda därpa,
att det syntes osannolikt, att lagfart skulle kunna beviljas å kronoegendom
eliei att sadant, om det genom förbiseende ägde rum, icke genast skulle upptackas
af kronans ombudsmän; jämväl i öfrigt vore kronan vanligen i tillfälle
att öfver sina egendomar hålla, en minst lika verksam uppsikt som den,
hvilken i allmänhet stode den enskilde sakägaren till buds i de händelser
som vanligast gåfve anledning till häfdeinstitutets tillämpande. Det må vara
att hoppas, att den af nya lagberedningen sålunda uttryckta uppfattningen
i framtiden skall finna motsvarighet i verkligheten; hittills torde den ej
afva agt hUrackhgt stöd i de faktiska förhållandena, och erfarenheten har
ej heller bekräfta! densamma.

o i **®dan det högst betydande omfånget af kronans fastigheter gör det
svart att med säkerhet skydda dem mot enskildas intrång, och denna svårighet
har ännu starkare framträdt i äldre tider, då förvaltningen af krono -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

egendomarna var sämre ordnad och förvaltningspersonalen fåtaligare än nu
samt då tillika en viss benägenhet att ej så strängt bedöma ingrepp i kronans
rättigheter torde på sina håll ännu mindre än i våra dagar hafva varit främmande
för uppfattningen. Härtill kommer att kronoegendomar i stor utsträckning
upplåtits åt enskilda under former, som varit ägnade att fördunkla
gränsen mellan enskild och kronans äganderätt. Åt den jordbrukande
befolkningen såväl som åt industriella anläggningar upplät kronan egendom
under stadgad åborätt eller annan långvarig besittningsrätt, som i det
yttre mycket liknade äganderätten. Det ligger nära till hands, att hågkomsten
däraf, att denna egendom, som släktled efter släktled innehades af enskilda
under utöfning af äganderättens flesta befogenheter, dock fortfarande
var kronan tillhörig, under tidernas lopp skulle i viss mån förblekna.

Villkoret af lagfart synes vara ägnadt att för kronan ännu mer än för
enskilda innebära ett skydd mot rättsförlust genom häfd. Är fastighet, hvarå
lagfart sökes, af krononatur, bör nämligen lagfartsdomstolen häri finna en
särskild anledning att noggrant granska det fång, som åberopas till stöd för
ansökningen. Att häraf draga den slutsatsen, att häfd mot kronan endast
undantagsvis skulle kunna ifrågakomma, vore dock förhastadt. Hinder att
erhålla lagfart kan icke antagas möta i andra fall än då kronans äganderätt
klart framträder eller åtminstone förhållanden, som kunna förutsättas vara
af lagfartsmyndigheterna kända, gifva sådant stöd åt ett äganderättsanspråk
från kronans sida, att dessa myndigheter böra på eget initiativ finna lagfartssökandens
rätt tvistig. Är kronans rätt oviss och rättegång till dess
styrkande ej anhän gigg jord, lär däremot i regel — liksom då någon anledning
till ett kronans anspråk icke är för domstolen känd — lagfart icke förvägras.
Lagfart är därför också i stor omfattning enskilda beviljad å egendom, beträffande
hvilken kronan har eller vid närmare undersökning sannolikt skall
finna anledning till återvinningstalan. Jag behöfver i detta afseende endast
erinra om, hvad utredningen angående kronans vattenrätt, äfven i sitt nuvarande
ofullständiga skick, ger vid handen. Men äfven egendom, hvars natur
af krono är klar och obestridlig samt i jordeböckerna angifven, synes i
icke ringa utsträckning hafva lagfarits för enskilda personer. En nyligen
företagen utredning angående de kronoegendomar under stadgad åborätt,
som ännu icke blifvit af åborna skatteköp^, har visat, att lagfart meddelats
enskilda å ett stort antal dylika egendomar. Till och med i fråga om kronoegendom
under kronans omedelbara disposition, för hvilken egendom upplägg
icke finnes i lagfartsbok, har lagfart för enskilda förekommit.

Enligt hvad erfarenheten visat, synes det, framför allt i fråga om vattenfallen,
vara tillämpningen af gällande lagstiftning om jordafsöndring,
som inneburit den största vådan för lagfarts beviljande å kronoegendom.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Det lär ej sällan hafva inträffat att vid afsöndrande af mark från en i enskild
ägo varande fastighet, belägen utmed ett kronan tillhörigt vattenfall,
gränserna utdragits i vattenfallet samt fastställelse och lagfart därefter meddelats
å den sålunda bestämda afsöndringen.

Frågar man sig, på hvilken åtkomst lagfarter å egendom af klar krononatur
grundats, torde svaret i öfrigt för många fall kunna gifvas genom en
hänvisning dels till de före nuvarande lagstiftning gällande bestämmelserna
om laga fasta dels till den enligt 10 § andra stycket lagfartsförordningen förefintliga
möjligheten att efter kungörelse erhålla lagfart utan styrkande af
förre ägarens laga åtkomst. Vid tillämpning af den äldre lagstiftningen
torde domstolarna ofta nog hafva nöjt sig med en ganska ofullständig utredning
angående den uppgifna fångesmannens rätt, om blott uppbuden fingo
fortgå utan klander. Hvad åter beträffar nämnda stadgande i lagfartsförordningen
skall enligt detsamma kronans ombudsman i orten höras öfver
lagfartsansökningen, innan den må bifallas. Denna bestämmelse, om hvilken
nya lagberedningen i motiven till sitt förslag i ämnet yttrade, ätt genom
sådant hörande tillförlitliga upplysningar kunde vinnas ej mindre om kronans
än oek gemenligen om enskildas rätt, synes ej hafva fyllt sitt ändamål,
ett förhållande till hvilket jag anhåller att få återkomma. Såsom villkor
för lagfartens beviljande gäller enligt samma lagrum vidare att, jämte det
klander å fånget ej blifvit instämdt och i rättens lagfartsprotokoll antecknadt
inom fem år efter sista kungörandet, anledning att annan äger bättre
rätt till egendomen ej heller eljest förekommer. Härigenom är, såsom nya
lagberedningen framhöll, domstolen ålagdt att med ledning af de utaf kronans
ombudsman lämnade och andra tillgängliga upplysningar undersöka,
huruvida annan än sökanden är rätt ägare till fastigheten. Äfven denna domstolens
tillsyn synes ej alltid hafva motsvarat hvad man af densamma kunnat
vänta.

Den kontroll å lagfarters beviljande, som kunnat utöfvas af de centrala
ämbetsmyndigheter, Indika närmast hafva förvaltningen af kronans
egendomar sig anförtrodd, har ej heller varit tillfyllestgörande. Några särskilda
anordningar för att bringa ansökningar om lagfart å kronoegendom
till dessa myndigheters kännedom hafva ej varit träffade. Enligt sakens
natur är det ock, i detta afseende som i andra, svårt att få kontrollen fullt
betryggande, särskildt när det, såsom ej sällan är fallet, gäller vidsträckta,
aflägset belägna utmarksområden.

Det bör emellertid icke förnekas, att en anledning till att kronans rätt
i äldre tider ofta så illa bevakats nog äfven måste sökas däri, att myndigheternas
uppmärksamhet icke varit med tillräcklig skärpa fäst på faran för
intrång från enskildas sida och vikten af att förhindra detsamma. Först på

Bihang till Riksd. prof. 1912. 1 Sami. 28 Häft. (Nr 44.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

sista tiden torde man hafva fullt fått upp ögonen i detta afseende. Mycket
af det som försummats kan nu svårligen göras godt igen. Men mycket torde
också fortfarande kunna räddas åt kronan; och för framtiden torde man vara
berättigad hysa förhoppning att, oafsedt den förminskning af kronans risk
som föranledts särskildt af de ändrade formerna för tillgodogörandet af
kronans egendom, förnyande af de svårare missförhållandena skall förhindras
redan genom den större vaksamheten och klarare insikten om dessa frågors
betydelse.

Den ifrågasatta lagstiftningen skulle uppenbarligen förlora sin förnämsta
betydelse, om det vore nödvändigt att se bort från de fall, då den afhända
kronoegendomen redan blifvit för enskild person lagfaren. Lagutskottet
vid 1911 års riksdag var af denna mening. Hittills antagna grundsatser
i fråga om införande af ny lagstiftning syntes i allmänhet fordra,
att dens ställning, för hvilken viss tids häfd redan börjat löpa, ej skulle försämras
genom ny lagstiftning. Gällde detta enskilda emellan, syntes den
omständigheten att det vore ett kronans intresse, som kunde stå på spel, lika
litet här som eljest i motsvarande fall, där civillagstiftningen berörde något
kronans intresse, böra föranleda undantag.

Vore det verkligen så, att undanröjande eller inskränkande af en löpande
häfds verkan mot kronan skulle utgöra ett ingrepp i redan förvärfvad
rätt och att därigenom alltså, i strid mot vanligen tillämpade lagstiftningsgrundsatser,
en ny civillagsbestämmelse skulle tilläggas återverkande kraft,
läge häri oförnekligen en afsevärd anledning till tvekan om lämpligheten att
söka åstadkomma lagstiftning i förevarande syfte. Berörda invändning synes
emellertid icke vara befogad. Om något intrång å förvärfvad rätt är här
icke fråga. Den, som häfdar viss egendom, har — såsom ock under förhandlingarna
i ämnet vid 1911 års riksdag framhölls — icke af denna anledning
någon rätt till egendomen; han har endast en möjlighet, en utsikt att genom
häfdens fullbordande vinna sådan rätt. Någon rättskränkning tillfogas
honom icke, om denna utsikt genom ändrade förhållanden försämras eller
går om intet.

Från rättssynpunkt lär en lagstiftning om begränsning af häfden mot
kronan icke innebära annat anmärkningsvärdt än att, om man icke i likhet
med mig finner särskilda förhållanden föreligga för kronans del, det kan
synas stötande, att staten med begagnande af sin lagstiftningsmakt skall bereda
sig en företrädesställning i rättsförhållanden af väsentligen enskild natur.
En tänkbar utväg för undanröjande af denna betänklighet vore att göra
undantaget till regel och inskränka häfdens rättsverkningar öfver hela linjen.
Härigenom skulle man dock gå väsentligt längre än behofvet kräfver;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 44.

nian skulle af hufvudsakligen formella skäl afstå från nyttan af häfdeinstitutet
och skapa rättsosäkerhet på vidsträckta områden, där någon motsvarande
fördel icke vunnes. En dylik åtgärd torde därför endast i nödfall böra
tillgripas. Att jag för min del finner en undantagslagstiftning i detta
ämne till kronans förmån berättigad framgår af hvad jag förut anfört. Någon
obillighet torde så mycket mindre böra anses ligga däri, om man beaktar
anledningen till att denna lagstiftning biifvit behöflig. Kronan har med
utomordentlig — enligt nutida uppfattning otvifvelaktigt allt för långt
drifven — frikostighet understödt enskilda med jordupplåtelser. Det synes
då vara mycket begärd t, att man med öppna ögon skall se dessa upplåtelser,
jämväl utöfver hvad redan skett, i sina konsekvenser föranleda till att äganderätten
orättmätigt frångår kronan, utan att anlita de lagliga medel som stå
till buds för att förebygga sådant.

Det afgörande för den nu upptagna lagstiftningsfrågan synes mig
vara, om och i hvad män väsentligt och öfvervägande gagn kan beredas det
allmänna genom förändring i bestämmelserna om häfden. Att utan sådan förändring
högst betydande ekonomiska intressen stå på spel för kronan torde
icke vara föremål för tvifvel. Någon möjlighet att i detta afseende lämna
mera bestämda uppgifter, att göra en, låt vara ganska sväfvande, beräkning
af de värden, som äfventyras för statsverket genom häfden, finnes visserligen
enligt sakens natur icke. Anledningen till att häfden innebär sådan våda är ju
just don, att kronans äganderättsanspråk för närvarande äro så outredda.
Om en någorlunda fullständig och tillförlitlig utredning förelåge, skulle
man också hafva nödiga förutsättningar för att kunna omedelbart bevaka
kronans rätt genom anställande af återvinningstalan. Hvad man vet synes
dock utgöra tillräcklig grund för den nyss angifna uppfattningen om frågans
ekonomiska innebörd.

Att nu ingå i någon närmare redogörelse för de förhållanden, på hvilka
kronan stöder sina anspråk på vattenfallen, torde icke vara behöflig! eller
lämpligt. Jag vill därför endast i förbigående erinra dels om frågan, i hvad
mån en regalrätt till vissa vattendrag sedan gammalt förefinnes och hvad
densamma innebär, dels om de i olika författningar meddelade bestämmelser,
enligt hvilka vid afvittringarna liksom vid skatteköpen af rekognitionsskogar,
rekognitionshemman och allmänna kronohemman strömfall med utmål
skolat undantagas för kronans räkning. Nämnda bestämmelser hafva endast
i mycket ringa omfattning vunnit sådan tillämpning, att kronans rätt
biifvit klart och fullständigt tillgodosedd. Men otvifvelaktigt gifva de kronan
skäl — starkare eller svagare efter växlande förhållanden — att anställa
återvinningstalan i fråga om ett stort antal värdefulla vattenfall, som nu,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

ofta med stöd af lagfart, innehafvas af enskilda. Här torde det förnämsta
ekonomiska intresset af häfdefrågan vara att finna.

Beträffande därefter annan egendom äro de upplåtelseformer, under
hvilka denna kommit från kronan i enskild hand, och de omständigheter, på
Indika kronan kan grunda talan, ännu mera skiftande än då det gäller vattenfallen.
1 fråga om vissa egendomsgrupper lär någon mera afsevärd ekonomisk
fördel knappast kunna beredas kronan genom yrkande om upplåtelsevillkorens
fullgörande; stundom torde kronans talan mera få till uppgift att
åt enskilda personer bevara eller återställa rättigheter, som tillförsäkrats
dem i samband med upplåtelserna. Men i fråga om andra slag af jordbruksocli
skogsegendomar måste äfven stora ekonomiska värden antagas vara beroende
af att icke kronans äganderättsanspråk afskäras genom häfd.

Af de framställningar i afseende å kronans vattenrätt, för hvilka jag
förut redogjort, framgår tydligt, hvilken synnerlig betydelse de myndigheter
och andra, som besitta särskild sakkunskap i detta ämne, tillmäta faran för
häfd. Kammarkollegium har i sitt utlåtande den 5 maj 1911 likaledes framhållit,
att upphäfvande af förordningen om tjuguårig häfd enligt kollegiets
förmenande obestridligen äger afgörande betydelse för kronans rätt inom
samtliga de egendomsgrupper den hos kollegiet inledda undersökningen om
vissa jordegendomar afser. Äfven lagutskottet vid 1911 års riksdag uttalade
i denna del samma mening. Utskottet förklarade sig nämligen kunna
instämma med kammarkollegium i fråga om den afgörande betydelsen af
att, på sätt föreslagits, häfdens giltighet mot kronan definitivt eller provisoriskt
upphäfdes.

Inom den anbefallda vattenfallsutredningen har genom Eders Kungl.
Maj ds förordnanden den 1 december 1911 gjorts skillnad mellan å ena sidan
den mera djupgående undersökningen om kronans verkliga rätt till vattenfallen
och å andra sidan undersökningen, i hvilka fall möjliga rättsanspråk
från kronans sida löpa fara att omintetgöras genom häfd. Härmed har
åsyftats, att den sistnämnda undersökningen, såsom mest brådskande, skall
kunna genomföras med största möjliga skyndsamhet. Den är ock till
sin natur enklare och mera formell än äganderättsundersökningen. Det torde
likväl icke kunna undvikas, att jämväl häfdeundersökningen kommer att
kräfva en rätt afsevärd tid. Och äfven om den skulle kunna afslutas, innan
kronan lidit några större rättsförluster genom underlåten talan, och kännedom
om de fall, i hvilka häfden spelar in, alltså i tillräcklig tid stode kronan
till buds, kan det ingalunda anses tillfredsställande, att kronan, enär
äganderättsundersökningen vore ofullbordad och visshet alltså saknades, huruvida
ett verkligt rättsanspråk i hvarje särskildt fall förelåge, skulle vara
nödsakad att för säkerhets skull anhängiggöra rättegång i alla de fall, där

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

häfd kunde befaras. Dylika rättegångar måste antagas sedermera ofta nog
befinnas obefogade, och det är sannolikt att många, kanske de flesta, af dem
kunde undvikas, om tiden medgåfve erforderlig utredning. Att på detta
sätt massor af rättegångar skulle behöfva af kronan anhängiggöra mera
slumpvis vore tydligen olägligt ej mindre för dem, hvilka onödigtvis hemsöktes
med rättegång, än äfven för kronan, som måhända tillika kunde utsättas
för skadeståndsanspråk, och måste äfven ur det allmänna rättstillståndets
synpunkt betecknas såsom olämpligt. Det synes vara i hög grad
önskvärdt att sådant må kunna undvikas och kronans återvinningstalan begränsas
till de fall, i hvilka skälig anledning till rättegång förefinnes. Men
härför erfordras, att kronan genom undanröjande af risken för häfd erhåller
rådrum att pröfva grunderna för talan i de särskilda fallen.

Om behofvet att afbryta häfd förfaller, torde det för öfrigt, åtminstone
i första hand, icke befinnas nödigt eller lämpligt att till domstol hänskjuta
alla de anspråk kronan vill göra gällande. Man synes nämligen med
fördel kunna för olika slag af egendomar uttaga typiska fall och låta utgången
af den i dem anställda talan blifva afgörande för anspråk som stödas
på samma grunder. Åtminstone kan det tagas för gifvet att kronan såsom
tappande part i ett mål af principiell betydelse skall afstå från att anhängiggöra
liknande mål. Och äfven enskilda torde ofta blifva mera benägna
till godvillig uppgörelse i en tvist med kronan, om en likartad fråga
förut varit af domstolarna pröfvad. Härigenom torde antalet rättegångar
ytterligare kunna väsentligt begränsas.

Mot de fördelar, som kunna vinnas genom kronans frigörande från häfden,
har man emellertid att väga de af en sådan åtgärd följande olägenheterna
såväl för enskilda som för det allmänna. De nuvarande fastighetsinnehafvarnas
och andra sakrättsägares förluster genom den återvinningstalan, hvartill
möjlighet beredes, kunna gifvetvis blifva betydande. Skulle den osäkerhet i
äganderätten, som en tid måste blifva rådande i ganska stor omfattning, inskränka
företagsamheten och särskildt blifva till hinder för vattenkraftens
tillgodogörande, vore detta utan tvifvel mycket att beklaga, icke minst från
det allmännas synpunkt. Man bör dock icke se dessa förhållanden alltför
mörkt. Den enskildes förlust kan icke antagas i allmänhet blifva större än i
andra fall, då från honom vinnes egendom, som han, kanske i god tro, länge
besuttit. Och lika litet som hänsynen till denna förlust i det särskilda fallet
kan få afhålla kronan från framställande af ett befogadt äganderättsanspråk,
lika litet bör nämnda hänsyn i och för sig hindra en lagstiftningsåtgärd,
som för ett flertal fall betryggar möjligheten att anställa dylik talan.
Den rättsosäkerhet, som befaras inträda, torde i hufvudsak redan vara för
handen. I den mån häfd ej förut verkat, måste innehafvarna af egendom,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

som åsyftas med de inledda undersökningarna, hålla sig beredda på anspråk
från kronan. Bälta vägen att få slut på ovissheten är pröfning vid domstol
af dylika anspråk eller, ännu hellre, öfverenskommelse mellan kronan och de
enskilda. Huruvida häfden får fortfara att verka eller icke är, åtminstone
för de närmare åren, icke afgörande. Visserligen medför häfdetidens utlöpande
för egendom, i fråga om hvilken talan ej instämts, full trygghet för
ägaren af denna egemdom. Men å andra sidan kan, såsom jag redan påvisat,
nödvändigheten att afbryta häfden föranleda ett flertal ovissa rättegångar,
som ingalunda skulle befrämja rättssäkerheten. Att vissa innehafvare,
flera eller färre, af kronan frånhänd egendom genom tillfälliga omständigheter
skulle blifva fria från pröfningen af grunderna för deras besittning
kan för öfrigt icke anses såsom något lämpligt resultat. Bättre är
att, såvidt fullbordad häfd ej lägger hinder i vägen, alla med enahanda åtkomst
ställas lika vid den af kronan påkallade uppgörelsen.

För den nu åsyftade lagstiftningsåtgärden hafva från början ifrågasatts
två alternativ: att helt och hållet undantaga kronan från lagstiftningen
om tjuguårig häfd, såvidt angår häfdens verkan mot kronan, eller att upphäfva
verkan af häfd mot kronan endast för så lång tid slom erfordras för utredning
om kronans äganderättsanspråk på de olika slag af egendom, i fråga
om hvika rättsgrunden för enskildas nuvarande innehaf anses tvifvelaktig.
För min del hyser jag icke någon tvekan om, att man bör nöja sig
med att gå den senare vägen. Att för alltid förbehålla kronan en till tiden
obegränsad talan å fång till egendom, som förut varit i kronans ägo, synes,
åtminstone såvidt man nu kan bedöma, icke vara af behofvet påkalladt, och
man bör därför undvika en dylik åtgärd, som, om den än kan ur rättslig synpunkt
försvaras, säkerligen skulle, i denna omfattning, medföra öfvervägande
praktiska olägenheter genom den däraf föranledda rubbningen i grunderna
för ordnade och betryggande jordförhållanden. Sannolikt är väl att
utvecklingen i vårt land på detta område bör gå i den riktning, lagberedningens
förslag till ny jordabalk utvisar, och allt mer närma sig ett genomfördt
fastighetsboksväsen, enligt hvilket inskrifningar i fastighetsbok tilläggas största
möjliga vitsord i fråga om fång till fast egendom. Ju närmare man komme
detta mål, desto större svårighet skulle förorsakas däraf att de allmänna
reglerna om inskrifningens verkan ej ägde giltighet mot kronan. Och ett
väl anordnad! fastighetsboksväsen måste anses såsom ett önskemål af den
allra största betydelse.

Enligt Eders Kungl. Maj ds befallning har jag från kammarkollegium
begärt yttrande, för huru många år en inskränkning i häfdens verkan är
oundgängligt nödig, för att ändamålet med de inledda utredningarna

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 44.

ej må förfelas på grund af häfd. Kollegiet har häröfver hört sitt advokatfiskalsämbete,
som i afgifvet memorial anfört att, då de ifrågavarande
utredningarna vore af synnerligen omfattande och tidskräfvande beskaffenhet
och då den tid, under hvilken den ifrågasatta inskränkningen i häfdens
verkan mot kronan skulle gälla, gifvetvis borde bestämmas med hänsyn därtill,
att utredningarna därunder i hufvudsak hunne slutföras, ämbetet för sin
del ansåge, att en dylik inskränkning borde omfatta en tidrymd, ej understigande
tio år. I utlåtande den 22 december 1911 har kollegiet därefter anslutit
sig till hvad advokatfiskalsämbetet sålunda yttrat.

Då jag till fullo inser riktigheten af hvad som anförts om utredningarnas
synnerligen omfattande och tidsödande natur, anser jag mig höra biträda
det afgifna yttrandet och föreslå nämnda tids bestämmande till tio år,
som lämpligen torde räknas från och med den 1 maj 1912.

Den erforderliga lagändringen synes mig kunna genomföras på det
sätt, att genom särskild lag, med ändring af förordningen om tjuguårig häfd,
föreskrifves, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,
ej må före den 1 maj 1922 vinnas i afseende å fast egendom, som är
kronan afhänd. Härvid bör med sådan egendom likställas inteckning däri.
Angående innebörden i ett dylikt stadgande torde förtjäna framhållas, att detsamma
i hufvudsak berör blott fång, å hvilka lagfart vunnits under en viss
tioårsperiod. Därest fånget lagfarits senast tjugu år före lagens trädande i
kraft, är klanderfrihet vunnen före lagens giltighetstid, om förutsättningarna
för fullbordad häfd i öfrig! föreligga. Den föreslagna lagen är i dessa fall utan
betydelse. Hvad åter beträffar häfd, som grundas å lagfart den 1 maj 1902
eller därefter, kan sådan häfd icke under några förhållanden fullbordas före
den 1 maj 3922, och klanderfrihets vinnande vid denna tid förhindras icke
genom lagen. Den häfdetid, som löper under lagens giltighet, får nämligen
enligt samma regler som eljest inräknas i de tjugu åren. Har däremot lagfart
beviljats under tiden från och med tjugu år före lagens ikraftträdande till och
med den 30 april 3902 utöfvar lagen inverkan, som emellertid är begränsad
därtill att fastighetens innehafvare i fråga om möjligheten att fullborda häfden
underkastas ett uppskof, längre eller kortare allt efter den tid som vid
lagfartens beviljande återstått till den 1 maj 1902. Alla lagfarter under berörda
mellantid blifva nämligen i afseende å häfden likställda med lagfart,
som beviljats sistnämnda dag, i det att fullbordad häfds rättsverkningar ej
kunna för något under mellantiden lagfaret fång inträda före den 1 maj 1922,
ehuru de tjugu åren utlöpa tidigare. Att den föreslagna lagen bör genast
träda i kraft synes ligga i sakens natur.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang något beröra lagberedningens
förslag till ny jordabalk, äfven i hvad detsamma omedelbart angår

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

viss tids häfd. Då detta förslag visserligen innefattar ett steg i riktningen
mot ett rent fastighetsbokssystem men icke ett fullständigt genomförande
af ett sådant, har nämnda institut måst i förslaget bibehållas. Inskrifning
i fastighetsboken af ett olagligt fång skall icke, äfven om den, som
vunnit inskrifningen, varit i god tro, i och för sig bereda orubblighet åt förvärfvet
utan fortfarande allenast utgöra utgångspunkten för förvärf genom
häfd. Häfdetiden bestämmes till tio år från det den fasta egendomen kommit
ur rätte ägarens besittning och lagfart enligt den nya lagen meddelats
för annan. Då enligt förslaget fastighetsboken skall grundas på specialisering
och lagfarten i regel skall hänföra sig till visst till gränserna bestämdt
område å marken, blir det, enligt hvad i beredningens motiv yttras, icke
längre nödigt att såsom villkor för förvärf genom häfd fordra, att den häfdande
under viss tid såsom ägare besuttit fastigheten, utan kan lagfarten i
sådant hänseende tillerkännas grundläggande betydelse. 1 fråga om god tro
skall fordras endast, att någon af dem, som under den stadgade tiden från
lagfarten innehaft fastigheten, åtkommit denna i god tro.

De sålunda ifrågasatta förändringarna kunna med hänsyn till kronans
trygghet mot rättsförlust genom häfd innebära såväl fördelar som
olägenheter. Å ena sidan torde väl kunna antagas att — såsom lagberedningen
vidare framhållit — om fastighetsböckerna blifva specialiserade och
följaktligen hopandet på samma upplägg af ett flertal sinsemellan helt
och hållet skilda fastigheter med däraf föranledd fara för sammanblandning
kommer att upphöra, detta skall verka i den riktningen att såväl en
ökad garanti mot lagfarts meddelande å ogiltiga fång vinnes som ock förebygges
att, där sådant ändock skulle inträffa, felet under någon längre
tid undgår vederbörandes uppmärksamhet. Men å andra sidan synes jämte
de lindrigare villkoren för häfd äfven lagfarternas specialisering innebära en
i viss mån ökad risk. Om lagfart, enligt nuvarande förhållanden, hänför sig
icke till viss areal utan till visst skattetal eller därmed jämförlig beteckning,
torde häfd, som grundas på sådan lagfart, icke utgöra hinder för
pröfning af hvad till fastigheten rätteligen hör. Enligt förslaget blir det
emellertid regel, att lagfarten skall afse visst till gränserna bestämdt område
å marken, och härmed blir äfven häfdens verkan mera genomgripande.

Att nu ingå i någon pröfning af berörda förslag kan icke ifrågakomma.
Det torde endast förtjäna framhållas, att vissa betänkligheter mot
detsammas genomförande säkerligen skulle undanröjas eller förlora i betydelse,
om dessförinnan gränserna mellan kronans och enskild egendom hlefve,
utan oskälig rättsförlust för kronan, mera klart och bestämdt uppdragna.
Det synes vara ganska lämpligt, att den öfvergångstid, som ägnas åt förarbetena
för ett nytt, bättre fastighetsboksväsen, äfven må få tjäna till af -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

lägsnande af en del oriktigheter, som sammanhänga med det sätt hvarpå
fastighetsförhållandena i äldre tider varit ordnade.

De från olika hall framförda farhågorna för häfdens verkan mot
kronan hafva afsett endast den tjuguåriga häfden, icke urminnes häfd.
Äfven jag finner mig sakna anledning att föreslå utvidgning af frågan till
det sistnämnda rättsinstitutet, som är af helt annan innebörd än häfden i
öfrigt och för nu förevarande rättsanspråk icke torde äga någon större
betydelse.

Det i 10 § lagfartsförordningen innefattade stadgandet att, innan
lagfart efter kungörelse beviljas för den, som ej kunnat styrka sin fångesmans
laga åtkomst, kronans ombudsman i orten skall höras öfver lagfartsansökningen
synes, såsom jag förut haft anledning påpeka, icke hafva i
fråga om skyddande af kronans rätt fyllt sitt ändamål. Den granskning
kronofogdarna lagt till grund för sina yttranden i dylika ärenden torde i
allmänhet ej hafva varit och måhända ej heller kunnat vara särdeles djupgående.
Det förefaller därför önskvärdt att tillfälle till ingripande i dessa
frågor gifves. någon Embetsmyndighet, som genom särskild sakkunskap
och tillgång till material för erforderliga undersökningar bereder trygghet
för att kronans rätt blir tillbörligt bevakad. Advokatfiskalsämbetet vid
kammarkollegium synes i detta afseende vara den lämpligaste myndigheten.
Att i lag närmare bestämma, af hvem kronan i berörda ärenden skall företrädas,
torde emellertid icke vara erforderligt, utan synes det lämpligen
kunna öfverlämnas åt Kungl. Maj:t att därom förordna i administrativ
väg. I sådant syfte vill jag föreslå den förändring i nämnda lagrum, åt t
efter orden »kronans ombudsman» orden »i orten» uteslutas.»

Departementschefen uppläste härefter förslag till lag innefattande
ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång
till fast egendom af den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa; och hemställde
departementschefen, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål lagrådets utlåtande öfver förslagen måtte inhämtas genom utdrag
af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets öfriga ledamöter,
blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet
Hjalmar Nyman.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 28 käft. (Nr 44.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr éé.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i förordningen den 22 april 188! om tjuguårig häfd.

Med ändring af förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd
förordnas, att frihet från klander, enligt hvad i nämnda förordning stadgas,
ej vidare må före den 1 maj 1922 vinnas i afseende å egendom, som är kronan
afhänd, eller i fråga om inteckning i sådan egendom.

Denna lag skall genast träda i kraft.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse: Kan

till följd af de i 6, 7, S och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart ej
beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i
IS § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat binder, som
icke är af beskaffenhet, att den jämlikt 5 § genast bör afslås, förklare rätten
ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanröjande. Tvist, som bör
afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid
domstol anhängig, af rätten förvisas till särskild! utförande i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmäles, skall kungörelse därom af rätten utfärdas, om sökanden det
äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst eu månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd i allmänna
tidningarna, som ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst i
kyrkan för den församling, där egendomen är belägen, äfvensom, när tingslaget
består af mera än en församling, jämväl i kyrkorna för angränsande,
inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt samt i rättens
lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter sista kungörandet; och
förekommer ej heller eljest anledning att annan äger bättre rätt till egendomen;
då må den omständighet att förre ägarens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, där det visas, att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år
varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans ombudsman
däröfver höras.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 15 februari
1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
26 januari 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas öfver
upprättade förslag till lag innefattande ändring i förordningen den 22
april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse åt 10 § i förordningen
den 16''juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade
inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å afdelningen för lagärenden
Herman Falk.

Förslaget till lag innefattande ändring i förordningen den 22 april 18S1 om

tjuguårig häfd.

Förslaget gaf anledning till de erinringar, som innefattas i följande
yttranden:

Justitierådet Sundberg:

Såsom af föredragande departementschefen framhållits, lärer hätdelagstiftningen
icke innebära, att den, som genom ett ogiltigt fång åtkom -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

mit fast egendom, genom erhållen lagfart å detta fång förvärfvat någon
som helst verklig rättighet gentemot fastighetens ägare. Innebörden af
häfdeinstitutet torde nämligen vara, att äganderätten går förlorad för den
ägare, som under viss längre tid underlåter att göra densamma gällande
oaktadt annan person, som i god tro och sålunda utan brottsligt förfarande
kommit i besittning af egendomen, offentligen uppträder med anspråk på
äganderätt därtill; och att äganderätten, då den sålunda går förlorad för
Tätta ägaren, tillfaller besittaren framför andra, blir en naturlig följd just
af den besittning, han i god tro förskaffat sig. Före häfdetidens utgång
gifver alltså häfdelagstiftningen åt besittaren ingen rätt till egendomen
gentemot dennas Tätta ägare, lika litet som lagstiftningen angående
fordringspreskription gifver gäldenär före preskriptionstidens utgång någon
rätt att blifva kvitt sin skuld utan att betala den. Civilrättsligt hinder
mot att genom ändring i lagstiftningen förlänga äfven den häfdetid, som
redan begynt löpa, förefinnes fördenskull efter mitt förmenande icke.

Ej heller kan jag, principiellt sedt, finna hinder föreligga mot att en
dylik ändring göres allenast i afseende å egendom, som olagligen frångått
kronan, så mycket mindre som i fråga om enskildas förvärf af statsegendom
häfdelagstiftningen hufvudsakligen har karaktären af ett af nationalekonomiska
skäl från statens sida lämnadt medgifvande, som får gälla så
länge det är förenligt med det allmänna bästa.

Frågan om det föreliggande förslagets upphöjande till lag torde
alltså böra afgöras uteslutande af lämplighetshänsyn. Därvid kan det näppeligen
antagas, att genom den förlängning af häfdetiden, som i förslaget
ifrågasatts, skulle skapas ett osäkerhetstillstånd, medförande för det allmänna
menlig inskränkning i den enskilda företagsamheten eller minskning
i fastighetskrediten; och mot en lagstiftning i dylikt syfte torde
icke heller eljest förefinnas skäl, som äro af afgörande betydelse. Det
är däremot under de i vårt land nu rådande sociala förhållandena i hög
grad af behofvet påkalladt, för att icke säga nödvändigt, att söka åt kronan
bevara dess fasta egendom eller åtminstone förhindra, att densamma
allenast på grund af häfd i betydande utsträckning går för kronan förlorad.
Detta torde emellertid, på grund af hvad i ärendet upplysts, kunna
befaras inträffa, därest ingen inskränkning i den gällande häfderätten
sker, särskild! med hänsyn därtill att kronan icke lärer kunna endast i
ändamål att förhindra utlöpandet af häfdetid till domstol instämma en
äganderättstvist utan kännedom om huruvida kronan äger rätt till den
omstämda egendomen. Jag tillstyrker fördenskull, att förslaget lägges till
grund för proposition till riksdagen i ämnet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Justitieråd et Skarstedt, med hvilken justitierådet Borgström förenade
sig:

Ehuru jag icke blifvit af den i förevarande ärende förebragta utredningen
eller annorledes fullt öfvertygad därom att till följd af försummelser
af vederbörande eller på annan grund kronan kommit att obehörigen
frånhändas fast egendom i sådan utsträckning, att de ifrågasatta
extraordinära åtgärderna äro påkallade, anser jag mig likväl, med hänsyn
till önskvärdheten att kunna förebygga det af departementschefen anmärkta
förhållandet att inom den närmaste tiden en mängd rättegångar
komma att så att säga på vinst och förlust inledas för eventuellt afbrytande
af häfd, böra tillstyrka en lagändring i angifvet syfte.

Regeringsrådet Ernberg:

Det föreliggande lagförslaget innebär en förlängning af den i gällande
lag stadgade häfdetiden gentemot kronan i syfte att bereda kronan
rådrum för utredning angående kronans återvinningsanspråk och anställande
af återvinningstalan, då skäl därtill förefinnas. Förslaget har således
icke retroaktiv verkan i fråga om fång, som på grund af häfd vunnit
orubblig giltighet vid lagens ikraftträdande. Den häfdetid, som då börjat
löpa, förlänges däremot utöfver hvad i gällande lag är stadgadt. Visserligen
kan, såsom departementschefen framhållit, en dylik lagstiftningsåtgärd
icke sägas medföra ingrepp i redan förvärfvade rättigheter, eftersom den
rätt häfden skänker — eller klanderfrihet för fång i god tro, förenad
med viss tids besittning — vinnes först därmed att denna tid utlöper
utan att klander dessförinnan instämts. Men å andra sidan kan det icke
förnekas, att en sådan åtgärd innebär, om ock endast provisoriskt, ett
synnerligen viktigt afsteg från den i vår nu gällande häfdelagstiftning
erkända grundsatsen, att, där på grund af äldre lag frihet från klander
vinnes tidigare än enligt nya lagen, den äldre lagen skall äga tillämpning,
en grundsats, som jämväl omfattats af lagberedningen i dess förslag
till förändrade bestämmelser i ämnet. Tydligt är äfven, att en sådan
grundsats måste anses bäst öfverensstämma med häfdelagstift,ningens syftning,
som är att i den allmänna ekonomiska samfärdselns intresse bereda
trygghet åt besittning af i god tro åtkommen fast egendom. I den mån
den ekonomiska samhällsutvecklingen ökas i liflighet och intensitet lärer
ock behofvet däraf allt starkare framträda. Detta har jämväl tagit sig
uttryck i lagberedningens ofvanberörda förslag, enligt hvilket häfdetiden
skulle förkortas från tjugu till tio år; och i den mån vi äfven i vårt
land närma oss ett på moderna grunder fotadt fastighetsbokssystem, som
till ej oväsentlig del måste söka sin utgångspunkt just i behof af nyss -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

berörda art, torde på grund af förhållandenas egen natur en dylik tendens
komma att äfven inom lagstiftningen å förevarande område med allt större
styrka göra sig gällande.

Obestridligt synes mig alltså vara, att, om än genom det föreliggande
förslagets genomförande bestående rättigheter icke kunna sägas lida
kränkning, förslaget likväl går i en riktning, till sin allmänna tendens
motsatt den, som af vår nu gälla de lagstiftning å förevarande område
omfattats och väl sannolikt äfven framgent i hufvudsak kommer att följas.
Vid sådant förhållande förefaller mig uppenbart, att detsamma icke
utan viktiga skäl bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Till stöd för förslaget har åberopats, att därest icke åtgärder i det
syfte, förslaget afser, snarast vidtagas, kronan på grund af förhållandena,
sådana dessa faktiskt utvecklat sig, löper risk att gå i mistning af högst
betydande ekonomiska värden och i följd däraf nödgas att utan tillräcklig
föregången utredning inom en nära framtid anhängiggöra eu stor mängd
rättegångar landet rundt till bevarande af sin talan. I hvad mån den föreslagna
förlängningen i häfdetiden därvid verkligen skulle komma att i sak
lända kronan till förmån är på grund af hittills vunnen utredning gifvetvis
vanskligt att bedöma. Men så mycket synes dock af densamma framgå,
att det här gäller för kronan tillvaratagandet af högst betydande intressen
samt att häfdetidens längd antagligen därvidlag på många punkter spelar
eu afgörande roll. Nekas kan icke heller, att, därest kronan vid uteblifven
lagstiftning i ämnet skulle finna sig nödgad att allenast för bevarande af
sin klanderrätt, hvilken kronan ju icke gärna kan efterskänka, instämma en
stor mängd tvister angående återvinning af fastigheter, som nu befinna sig
i enskild ägo, härigenom skulle skapas en situation, förenad med olägenheter,
måhända större än dem, som skulle föranledas af den ifrågasatta
suspensionen af gällande lag i ämnet. Den af departementschefen framhållna
omständigheten, att det under föreliggande förhållanden är bättre
att söka åstadkomma en, såvidt möjligt, fullständig utredning öfver hela
linjen än att på grund af mera tillfälliga omständigheter den ene skulle
komma att vinna frihet från klander från kronans sida, men den andre
däremot icke, kan icke heller frånkännas betydelse.

Oaktadt de principiella betänkligheter, som enligt min uppfattning
möta mot förslaget, finner jag mig därför icke böra afstyrka, att detsamma
lägges till grund för proposition till riksdagen i ämnet.

Lagrådet:

Med den i förslaget upptagna bestämmelsen att i fråga om inteckning
i egendom, som är kronan afhänd, frihet från klander ej vidare må

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

vinnas före den 1 maj 1922 torde vara afsedt att vid bifall till äganderättsklander,
anställdt efter den ifrågasatta lagens ikraftträdande men före
nämnda dag, innehafvare af inteckning, som i sådan egendom meddelats
sedan denna kom ur kronans hand, icke vidare må i något fall på grund af
de särskilda föreskrifterna i 4 § af förordningen den 22 april 1881 vinna
frihet från talan å inteckningen; men då detta icke med förslagets ordalydelse
kan anses hafva kommit till fullt tydligt uttryck, torde någon
omarbetning af förevarande bestämmelse böra vidtagas.

Då meningen är, att den ifrågaställda lagändringen skall äga verkan
allenast till förmån för kronan, men detta icke kan anses vara med förslagets
affattning behörigen iakttaget, hemställes om sådan jämkning i
förslaget, att detta kommer att innehålla att i afseende å egendom eller
inteckning, som i förslaget afses, frihet från klander ej vidare må mot
kronan vinnas före den 1 maj 1922.

Bestämmelsen angående tiden för lagens trädande i kraft bör ändras
sålunda, att lagen förklaras skola träda i kraft genast efter utfärdandet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 16 februari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

. Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets
den 15 innevarande februari afgifna utlåtande öfver de den 26
januari 1912 till lagrådet remitterade förslagen till lag innefattande ändring
i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande:

»Med den i förslaget till lag innefattande ändring i häfdeförordningen
upptagna bestämmelsen, att i fråga om inteckning i egendom, som
är kronan afhänd, frihet från klander ej vidare må vinnas före den 1 maj
1922, är, såsom lagrådet antagit, afsedt att vid bifall till äganderättsklander,
anställdt efter den ifrågasatta lagens ikraftträdande men före nämnda
dag, innehafvare af inteckning, som i sådan egendom meddelats sedan
denna kom ur kronans hand, icke vidare må i något fall på grund af de
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 28 Käft. (AV 44.) 7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 44.

särskilda föreskrifterna i 4 § af häfdeförordningen vinna frihet från talan
å inteckningen. För att undanröja hvarje möjlighet till tvekan om förslagets
innebörd i denna del synes, i enlighet med hvad lagrådet hemställt,
förevarande bestämmelse lämpligen kunna i någon mån omarbetas.

Den egendom, i fråga om hvilken samma lag skall vinna tillämpning,
har i förslaget betecknats såsom varande kronan »afhänd». Det torde
knappast hafva varit att befara att, i strid mot förslagets syfte, åt detta
uttryck skulle hafva gifvits den tolkning, att den föreslagna bestämmelsen
gällde äfven sådan kronan förut tillhörig egendom, som i behörig ordning
öfvergått i annans ägo. På sätt lagrådet framhållit synes det dock vara
lämpligt att genom en jämkning i förslagets lydelse fullt otvetydigt angifva,
att den ifrågaställda lagändringen skall äga verkan allenast till förmån
för kronan.

Likaledes bör bestämmelsen angående tiden för lagens trädande i kraft
förtydligas i enlighet med hvad lagrådet föreslagit.

Jag har låtit i nu angifna hänseenden omarbeta lydelsen af berörda
förslag; och hemställer jag, att det sålunda jämkade förslaget äfvensom det
af lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget om ändring i lagfartsförordningen
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, föreläggas Riksdagen till
antagande.»

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets
öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;
och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

■ Ur protokollet

Israel Myrberg.

120195

Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.