Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43 (Proposition 1911:43)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Nr 43.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare,
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa
arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändrad
lydelse af 158 § utsökning slag en samt lag angående
ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907; gifven Stockholms slott den
6 februari 1911.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda prototokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

Ö Ö o Ö

1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare;

2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) lag om vissa arbetstvister;

4) lag om vissa arbetsaftal;

5) lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen; samt

6) lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom
den 14 juni 1907.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft. (Nr 43.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om koilektivafta! mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Arbetsgivare eller förening af arbetsgivare äge att med de härnedan
eller eljest i lag stadgade inskränkningar sluta aftal med fackförening,
fackförbund eller annan dylik förening af arbetare om villkor, som
skola lända till efterrättelse vid arbetsaftals ingående, samt om förhållandena
i öfrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Har på grund af föreskrift i kollektivaftal, som ofvan sägs, tvist om
förhållande mellan arbetsgifvare och arbetare, hvarom bestämmelse ej i aftalet
träffats, blifvit afgjord genom skiljedom, skall i fråga om yrkesgrupper
och inom område, som i skiljedomen af ses, hvad sålunda genom
skiljedomen stadgats gälla såsom vore det i kollektivaftalet intaget.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,
som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal skall upprättas skriftligen.

Vid tolkning af kollektivaftal skall tagas hänsyn ej blott till den
upprättade handlingens innehåll utan äfven till hvad som förekommit vid
förhandlingar rörande aftalets tillkomst eller eljest skäligen kan tjäna till
ledning i fråga om tolkningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

3 §•

Kollektivaftal skall i fråga om yrkesgrupper och inom område, som
i aftalet afses, lända till efterrättelse ej mindre för arbetsgivare eller arbetare,
som vid dess ingående var medlem af förening, som slutit aftalet,
än äfven för den, som sedermera inträdt i föreningen.

Skyldighet att iakttaga kollektivaftal åligger medlem af förening
jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit i aftalet å samma.sida,
dessa mot hvarandra.

Hafva flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skola enligt
denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna
af de föreningar, som sammanslutit sig.

4 §•

Ingås arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka kollektivaftal
skall lända till efterrättelse, skola, ändå att annorlunda öfverenskommits,
kollektivaftalets bestämmelser blifva gällande.

5 §•

Arbetsaftal mellan arbetsgivare och arbetare, af hvilka endast den
förre är bunden af kollektivaftal, skall anses vara slutet på de i kollektivaftalet
angifna villkor i den mån arbetsaftalet icke innehåller andra bestämmelser.

6 §•

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.
År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda aftalet
när den tid förflutit eller sedermera, innan den i aftalet utsatta tid
gått till ända, äge han uppsäga aftalet, dock ej till annan kalenderdag än
som motsvarar den, då aftalet enligt sin lydelse skolat upphöra; och vare
uppsägningstid tre månader.

År ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget
för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid
ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet
anses förlängdt för ett år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

7 §•

Varder, då å ena sidan flera deltagit i kollektivaftal, hos en af dem
aftalet uppsagdt, och vill af sådan anledning någon af de öfriga uppsäga
aftalet, äge tid därtill inom tre veckor efter den dag, då enligt aftalet
eller bestämmelse i 6 § uppsägning eljest skolat senast verkställas; uppsäger
en af dem själf aftalet, och vill förty någon af de öfriga frånträda
aftalet, eller den, hos hvilken uppsägning skett, frånträda aftalet i hvad
rörer dem, som ej uppsagt, eller någon af dem, vare lag samma.

B §•

Under den tid kollektivaftal är gällande må ej, ändå att annorlunda
i aftalet bestämts, i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare,
som äro af aftalet bundna, af arbetsgivaren eller arbetarna vidtagas arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
åtgärd.

9 §•

Bryter arbetsgivare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal
eller mot hvad i 8 § stadgas, eller underlåter förening att fullgöra hvad
den i aftalet åtagit sig, gälde däraf uppkommen skada. År skadan förorsakad
af flera arbetsgivare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten
dem emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §
sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestämmelse
i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag
samma vare, där dylik förening lämnat understöd åt någon, som i strid
mot 8 § eller bestämmelse i aftalet vidtagit arbetsinställelse eller däri
deltagit.

I fall, hvarom förut i denna § sägs, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än
hela skadan, eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

10 §.

Varder kollektivaftal åsidosatt, må talan på grund däraf föras ej
mindre af den, som själf deltagit i aftalet, än äfven af en hvar arbetsgivare
eller arbetare, hvars rätt blifvit genom aftalets åsidosättande omedelbart
kränkt.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

Har genom arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, som vidtagits
i strid mot 8 § eller mot aftalet, eller genom afskedande i strid
mot aftalet skada tillskyndats medlemmar af förening, som slutit aftalet,
äge föreningen föra talan om ersättning för skadan; dock att, där innan
sådan talan pröfvats medlem själf väckt påstående om skadestånd eller vid
domstolen anmält sig ej medgifva, att talan om den andel i ersättningen, som
må anses belöpa å honom, föres af föreningen, den andel ej må tilläggas
föreningen.

11 §•

Har arbetsgivare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom
i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening,
som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan förening,
denna senare mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig
till förhållande, hvarom i 9 § andra stycket förmäles, eller varder eljest
aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare
vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder på talan mot
någon af dem aftalet häfdt, må aftalet inom tre veckor uppsägas jämväl
hos de öfriga.

År aftal af domstol förklarad! icke vidare vara gällande, och har på
samma sida som den, hvilken därom fört talan, jämväl annan deltagit i
aftalet, äge denne att inom tre veckor uppsäga aftalet.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts, skall det genast upphöra att gälla.

12 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

Träffas ej den, hvilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde
uppsägningen i rekommenderadt bref under hans vanliga adress aflämnad
å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen insänd till kommerskollegium;
skolande uppsägningen anses hafva skett, när hvad sålunda
föreskrifvits blifvit fullgjordt.

13 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

meker upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet
eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912 och, med''undantag
för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 §, 8 § i hvad densamma
innehåller förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig åtgärd i anledning af tvist, som under den tid kollektivaftal är
gällande uppkommer rörande förhållande mellan arbetsgivare och arbetare,
hvarom bestämmelse icke blifvit i aftalet träffad, samt 13 §, äga tillämpning
jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en särskild
domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbetsdomstolen
och skall bestå af sju ledamöter.

2 §.

Arbetsdomstolen skall handlägga mål om skadestånd i anledning af
arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd, som förmenas
stå i strid mot kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare eller
mot lagen om sådant aftal eller mot lagen om vissa arbetstvister, så ock
mål om skadestånd i anledning af afskedande, som förmenas stå i strid
mot kollektivaftal.

Mål, som rörer kollektivaftal men ej är sådant, som i första stycket
sägs, skall, ock af arbetsdomstolen handläggas, ehvad fråga är om fullgörande
af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan, om aftalets
giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Mål, som rörer arbetsaftal och ej är sådant, som i första stycket
sägs, tillhöre allmän domstols upptagande, ändå att tvisten afser bestämmelse
i arbetsaftalet, som grundar sig på kollektivaftal.

Yppas under handläggning vid allmän domstol af mål, som rörer
arbetsaftal, tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

och är målets utgång (Häraf beroende, hänvise rätten parterna att vid arbetsdomstolen
utföra tvisten om kollektivaftalet, och varde målet i öfrigt
förklaradt hyllande i afbidan på tvistens afgörande.

3 §•

Tre ledamöter af arbetsdomstolen utnämnas af konungen. Bland
dessa ledamöter skola minst två, af hvilka en förordnas att fora ordet i
rätten, vara lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva
dem, som må nyttjas uti domareämbeten.

4 §•

Fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män förordnas af
konungen till ledamöter för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta
suppleanter.

Förslag för tillsättande af dessa ledamöter och suppleanter må afgifvas
af arbetsgifvareförening, som omfattar minst etthundra arbetsgivare,
samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare,
som omfattar minst tiotusen arbetare. Sådant förslag skall för att vinna
afseende omfatta minst dubbelt så många personer som de, hvilka skola för
den sidan förordnas, och vara åtföljdt af skriftlig förklaring från en hvar
af de föreslagna, att han är villig att åtaga sig uppdraget.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter
och fyra suppleanter för dessa ledamöter. Är å någondera sidan förslag
ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter
och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk medborgare
och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas af den,

som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag
förmår, gitter visa, att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom,
utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd
under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra
dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

6 §•

Har ledamot eller suppleant, som i 4 § af ses, åtagit sig uppdraget,
äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Afsägelse af uppdraget att vara ledamot eller suppleant pröfvas af
konungen.

Afgår ledamot eller suppleant, förordne konungen för återstående
delen af den tid, för hvilken den afgångne varit förordnad, bland de förut
föreslagna eller sedan nytt förslag infordrats annan ledamot eller suppleant.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot, hvarom i 4 § sägs, uteblifva
eller finnas vara af jäf hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant
tillkallas, äge arbetsdomstolen utse en i arbetsförhållanden kunnig man
att vid det tillfälle träda i den ledamots ställe.

8 §•

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse af ordföranden så ofta
sådant för måls handläggning erfordras. Domstolen må, där den så pröfvar
nödigt, sammanträda jämväl å ort utom Stockholm.

9 §•

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till
domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å motparten.

Då sådan ansökning inkommit, gifve ordföranden stämning, däri skall
utsättas, inom hvilken tid före dagen, då saken skall företagas vid domstolen,
stämningen skall vara svaranden delgifven.

Ej må stämningstiden sättas längre, än för inställelsen vid domstolen
skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till domstolen,
varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden
parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

10 §.

Vid arbetsdomstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan
om aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej
väckts om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet
därutinnan.

Sådan talan må ock föras af den, som, efter ty i 2 § sägs, därtill
erhållit hänvisning af allmän domstol.

11 §•

Vid skrift eller handling, som ingifves till arbetsdomstolen, skall
fogas styrkt afskrift, hvilken, försedd med påskrift om målet och dagen
för ingifvandet, till motparten utgifves. Aro flera motparter, och kunna
de ej enas, hvilken af dem skall afskriften mottaga, må den ej utlämnas.
Åberopas endast viss del af handling, må afskriften omfatta allenast denna del.

Hvad sålunda är stadgadt om skyldighet att ingifva afskrift äge
dock ej tillämpning i afseende å handling, som af part enligt domstolens
föreläggande eller på motpartens begäran ingifves; och må eljest, där handlingens
beskaffenhet därtill föranleder, domstolen medgifva befrielse från
sagda skyldighet.

12 §.

Ingifna skrifter och handlingar skola för hvarje mål sammanföras i
en akt; och skall ej sådan skrift eller handling i domboken intagas utan
allenast där omförmälas med hänvisning till akten.

13 §.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jäfvig att
vittna, utan ed höras, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

14 §.

Finnes för sakens utredning eller pröfning nödigt, att arbetsdomstolen
besiktigar arbetsplats eller föremål, som ej lämpligen kan till domstolen
flyttas, må syn å stället kunna, efter domstolens förordnande, hållas
af ordföranden och två af de domstolens ledamöter, som i 4 § afses. Sålunda
sammansatt synerätt äge samma befogenhet som fulltalig arbetsdomstol,
dock må den ej meddela slutligt utslag i målet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Så snart en del af ett mål kommit i sådant skick, att afgörande
däraf kan ske, äge arbetsdomstolen att i denna del af målet meddela utslag.

16 §.

Skiljaktig mening, som vid omröstning i arbetsdomstolen uttalas, må
ej i domboken intagas eller omförmälas, utan skall rörande sådan skiljaktighet
föras särskildt omröstningsprotokoll.

17 §.

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag
gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan
annorlunda stadgats.

18 §.

Har arbetsdomstolen förklarat sig ej vara behörig att upptaga mål,
som där anhängiggjorts, eller varder af svaranden gjord invändning mot
domstolens behörighet ogillad, må klagan öfver beslutet föras i den ordning
nedan stadgas. Ej må i andra fall än nu sagts talan fullföljas mot
domstolens beslut eller utslag.

19 §.

År svaranden missnöjd med beslut, hvarigenom invändning mot domstolens
behörighet blifvit ogillad, anmäle sitt missnöje till domstolens
protokoll, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats. Försummas
det, vare rätten till talan mot beslutet förlorad.

20 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens beslut, som efter ty
i 18 och 19 §§ sägs må öfverklagas, skall innan klockan tolf å tjugonde
dagen från beslutets dag, den dagen oräknad, till konungens nedre justitierevision
tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär; bifoge ock ej
mindre det öfverklagade beslutet samt domstolens öfriga protokoll i målet,
med undantag af omröstningsprotokollet, än äfven styrkt afskrift af skrifter
och handlingar, som till arbetsdomstolen ingifvits, jämte de till saken
hörande handlingar, klaganden eljest kan anse nödigt förete.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifva, stånde beslutet
fast.

Klagandens motpart har att hos nedre justitierevisionen själf efterhöra,
huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, där besvär anförts,
uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Aro flera motparter, och
kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling uttaga, må den
ej utlämnas. Motparten äge tid af tjugu dagar från besvärstidens utgång
att till nedre justitierevisionen ingifva förklaring jämte de handlingar, han
vill åberopa; försittes den tid, äge han - ej vidare varda i målet hörd.

22 §.

I beslut, som må öfverklagas, gifve arbetsdomstolen till känna, hvad
parterna enligt 19, 20 och 21 §§ hafva att iakttaga.

23 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, hvarom i 4 § förmäles,
och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock att mål,
hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre
lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under
år 1911. Intill dess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande
af de ledamöter af domstolen, som i 3 § afses, och skola i stället
befattningarna uppehållas på förordnande. Förordnad såsom lagfaren ledamot
må endast vara innehafvare af annan domarebeställning eller den, som
innehaft dylik beställning, hvars bibehållande lagligen ej kan med uppdraget
förenas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetstvister.

Med upphäfvande af lagen den 31 december 1906 angående medling
i arbetstvister förordnas som följer:

Om medlingsmyndigheter och deras verksamhet.

1 §•

För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af konungen indelas, förordnar konungen en förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare, så ock
af tvister mellan arbetsgifvare inbördes och mellan olika grupper af arbetare,
för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena
inom distriktet.

För hela riket skall finnas en förlikningskommission med uppgift att
verka för lösning af sådana mellan arbetsgifvare och arbetare uppkomna
tvister, som innebära synnerlig fara för arbetsfreden. Kommissionen skall
bestå af tre ledamöter, hvilka, jämte två suppleanter, förordnas af konungen.
En af ledamöterna förordnas att föra ordet i kommissionen.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet; ''

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare till hända med
upplysningar och råd i fråga om (överenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgivare
och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där
tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande,
göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, kalla de tvistande att,
själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma
till förhandling med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka
att under dessa förhandlingar, Indika anordnas på sätt lämpligast synes,
åvägabringa tvistens lösning.

4 §.

För inkallande af de tvistande skall förlikningsmannen, i den mån
de ej lämpligen kunna personligen underrättas om kallelsen, anlita annan
utväg, som efter omständigheterna kan anses ändamålsenlig, såsom meddelande
till förening, hvilken de tvistande å endera sidan tillhöra, eller till
någon, som å endera sidan för talan i tvisten, eller anslag å eller vid
arbetsplatsen eller kungörelse i tidning. Arbetsgifvaren är pliktig att på
begäran af förlikningsmannen låta å eller vid arbetsplatsen anslå kallelse
å arbetarna.

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

5 §•

År ej arbetsinställelse för handen, och hafva de tvistande, sedan
förhandling ägt rum, å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagifvit,
att de anse fortsatt förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning, må
kallelse å de tvistande ej vidare af förlikningsmannen utfärdas; dock äger
han, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande till
nya förhandlingar.

6 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen anordnas med och mellan
de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa

3jKurgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna
kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande
därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant kan
anses ägnadt att befordra en god lösning af tvisten, hemställa om de
jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

Förhandlingarna inför förlikningsmannen skola bedrifvas så skyndsamt
omständigheterna medgifva, och bör förlikningsmannen särskild!
tillse, att ej till förfång för endera sidan förhandlingarna genom åtgörande
å motsidan varda obehörigen förlängda.

7 §•

Det bör vara en hvar af de tvistande angeläget att, i den mån sådant
erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för
tvistens bedömande, på anhållan af förlikningsmannen gifva honom del af
räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter,
hvaröfver den tvistande förfogar, äfvensom hålla vederbörande arbetsplatser
för förlikningsmannen tillgängliga. Den, som enligt hvad nu är
sagdt går förlikningsmannen till hända, äger att, i den omfattning han
finner behöflig!, göra förbehåll, att hvad förlikningsmannen på sådant sätt
erfar ej må af denne yppas.

8 §•

Kan icke vid förhandlingarna inför förlikningsmannen enighet vinnas,
må han uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer, hvilkas
utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att, efter pröfning
om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan framkomna påståendena
må vara befogade och på hvilket sätt följaktligen den föreliggande
tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

9 §■

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 8 §
sägs, har förlikningsmannen att, i den mån så finnes behöflig!, söka utjämna
de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller
de personer, åt hvilka det i nämnda § omförmälda uppdrag skall lämnas;
och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes vägnar
lämna den eller dem, som blifva utsedda, underrättelse om uppdraget samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna verka därtill, att
det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

10 §.

Utlåtande, hvarom förmäles i 8 §, skall afgifvas skriftligen, och skall
af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.

11 §•

Hvad i 3 § är stadgadt afser icke arbetstvist, som uppstått inom
näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-
eller förlikningsnämnd under opartisk ledning eller särskild skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den
särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

Ej heller äga stadgandena i berörda § tillämpning i fråga om tvist,
som är anhängig vid arbetsdomstolen eller under behandling af förlikningskommissionen.

12 §.

Varder tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, ej löst genom förlikningsmannens medverkan, och
hänskjutes den ej heller af de tvistande till afgörande enligt 8 §, skall
förlikningsmannen ofördröjligen anmäla förhållandet hos förlikningskommissionen
och därvid tillika öfversända redogörelse för hvad i saken förekommit
jämte tillgängliga handlingar och afskrift af det protokoll, som
må hafva förts vid förhandlingarna inför förlikningsmannen.

13 §.

Har tvist, enligt hvad i 12 § sägs, af förlikningsmannen anmälts
hos förlikningskommissionen, äger denna, därest tvisten synes hota att
medföra eller medfört arbetsinställelse af synnerlig omfattning, att upptaga
tvisten till handläggning.

Sådan jämlikt 11 § första stycket från förlikningsmannens handläggning
undantagen tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbets -

Kungl. Maj tfa Nåd. Proposition Nr 43.

gifvare och arbetare, må ock af förlikningskommissionen upptagas till behandling,
om tvisten synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse
af synnerlig omfattning.

Tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, må ej af förlikningskommissionen upptagas till behandling,
med mindre konungen på grund af tvistens synnerliga vikt förordnat kommissionen
att tvisten handlägga, eller ock tvisten står i sådant sammanhang
med någon af kommissionen upptagen tvist, att för dessa tvisters
biläggande erfordras gemensam handläggning af desamma.

14 §.

Upptager förlikningskommissionen tvist till behandling, kallar kommissionen
de tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd
tid och plats inför kommissionen förhandla i saken.

Hvad i 4—9 §§ stadgas om förlikningsman skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om förlikningskommissionen. Stadgandena i 10 § äge
ock motsvarande tillämpning beträffande skiljenämnd, som tillsatts enligt
kommissionens hemställan.

Förlikningsman skall på kallelse af förlikningskommissionen närvara
vid dess förhandlingar.

Medlingsförslag, som af förlikningskommissionen framlägges, må ej
genom dess försorg offentliggöras, med mindre kommissionen enhälligt anser
sådan åtgärd vara ägnad att bidraga till tvistens lösning.

O o ö

15 §.

Finner förlikningskommissionen sig icke böra till behandling upptaga
tvist, som blifvit af förlikningsman anmäld, har kommissionen att
därom underrätta förlikningsmannen samt därvid till honom öfversända af
kommissionen mottagna handlingar rörande tvisten.

16 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma de tvistandes överenskommelser,
utfästelser eller andra beslut under förhandlingar, hvilka enligt
denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt, hvarpå
de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

Bihang till Bilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

17 §•

Omfattar utbruten tvist, som påkallar förlikningsmans ingripande,
mera än ett distrikt, åligger det de förlikningsman, hvilkas distrikt beröras
af tvisten, att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande äfvensom, såvidt
möjligt, angående densammas omfattning insända underrättelse till konungen,
som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

18 §.

Finnes i något fall på grund af antalet eller omfattningen af de
tvister, som förlikningsman liar att handlägga, erforderligt, att han befrias
från viss del af sina åligganden, må annan af konungen förordnas att i
förlikningsmannens ställe fullgöra dessa åligganden.

Konungen äger, där sådant i särskildt fall finnes lämpligt, att uppdraga
åt eu eller dera personer att inträda såsom tillfälliga ledamöter i
förlikningskommissionen.

19 §•

Förlikningsman och förlikningskommissionens ordförande skola föra
dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål
för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser, utfästelser eller andra
beslut af de tvistande så ock utlåtande, som enligt 8 § afgifves, skola i
nämnda dagböcker fullständigt intagas eller desamma biläggas.

Förlikningsman och förlikningskommissionen skola inom tre månader
efter hvarje kalenderårs ingång till kommerskollegium insända berättelse
om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret och förloppet
af de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelserna skola genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

20 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens och förlikningskommissionens
verksamhet meddelas af konungen.

21 §•

Angående ersättning till förlikningsman och ledamot af förlikningskommissionen
galle hvad särskildt stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Om vissa villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd.

22 §.

Har i anledning- af tvist mellan arbetsgivare och arbetare förlikningsmannen
jämlikt 3 § utfärdat kallelse till förhandling, må ej, etter
erhållen kännedom härom, arbetsgifvaren eller arbetarna på grund af
tvisten vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, med mindre förhandlingarna
blifvit utan tvistens biläggande förda till slut, eller i anledning af tredska
å motsidan förlikningsmannen efter kallelsens utfärdande förklarat, att
förhandlingar icke komma till stånd eller påbörjade förhandlingar icke
kunna fullföljas, eller ock trettio dagar förflutit antingen från kallelsens
utfärdande eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt
kollektivaftal i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda
aftals giltighetstid, från detsamma^ utlöpande.

Hvad nu är stadgadt skall ock äga tillämpning, där, efter det försök
till medling enligt hvad nyss sagts gått om intet, förlikningsmannen
ånyo kallar de tvistande till förhandling; dock varde tiden af trettio
dagar efter kallelses utfärdande räknad från den kallelse, som först utfärdades
i tvisten.

23 §.

Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas, utan att afsikten därtill med angifvande af
dagen för den tillämnade åtgärden gifvits motsidan tillkänna minst så
lång tid förut, som för uppsägning af arbetsaftalet gäller, eller, om viss
uppsägningstid ej är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden är kortare
än sju dagar, sist å sjunde dagen före nämnda dag. Möter för arbetsgivare
eller arbetare, som efter hvad nu är sagd! gifvit tillkänna afsikt
att vidtaga arbetsinställelse, jämlikt 22 § hinder att å den angifna dagen
sådan åtgärd vidtaga, då skall, om afsikten fullföljes, efter hindrets upphörande
göras nytt tillkännagifvande sist å andra dagen före den för
arbetsinställelsen då utsatta dag.

24 §.

Arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej rubbas genom
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång
beröres.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd
må ej vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller
förbud mot att själf vidtaga åtgärden.

26 §.

Angående förbud, utöfver hvad i 22—25 §§ sägs, mot vidtagande
af arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd
galle hvad därom är särskildt stadgadt eller i aftal bestämdt.

27 §.

Innefattar ej tillkännagifvande om arbetsinställelse bestämdt meddelande,
att därmed åsyftas uppsägning af arbetsaftal, skola de arbetsaftal,
som af arbetsinställelsen beröras och ej särskildt uppsagts, allenast anses
satta ur tillämpning så länge arbetsinställelsen pågår, och skall arbetare,
åt hvilken arbetsgifvaren tillhandahåller bostad, utan att särskildt hyresaftal
är ingånget eller arbetaren är i arbetsgifvarens kost, äga att behålla
bostaden, till dess efter arbetsaftalets upphörande arbetarens rätt till bostaden
i laga ordning upphör.

28 §.

Tillkännagifvande, som i 23 § omförmäles, må, ehvad detsamma
innefattar uppsägning af arbetsaftal eller icke, meddelas arbetarna genom
allmänt synliga anslag å arbetsplatsen samt för arbetare, som tillhöra fackförening,
fackförbund eller annan dylik förening, hos arbetsgifvaren göras
af föreningen; och skall i sistnämnda fall tillkännagifvandet anses omfatta
alla hos arbetsgifvaren anställda medlemmar af föreningen, hvilka ej ofördröjligen
meddela arbetsgifvaren, att de icke deltaga i den åtgärd tillkännagifvandet
afser.

År arbetsinställelse för handen, må uppsägning af arbetsaftal af
arbetsgifvaren göras genom allmänt synliga anslag vid arbetsplatsen.

29 §•

Har, i strid mot hvad i 22, 23, 24 eller 25 § sägs, arbetsgifvare
vidtagit i nämnda §§ omförmäld åtgärd eller arbetare i sådan åtgärd del -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

tagit, gälde af åtgärden uppkommen skada. År skadan förorsakad af flera
arbetsgivare eller arbetare, värde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad
efter ty skäligt pröfvas.

Finnes förening af arbetsgivare eller fackförening, fackförbund eller
annan dylik förening af arbetare hafva medverkat till öfverträdelse, som i
första stycket sägs, eller lämnat understöd åt någon, som gjort sig skyldig
till sådan öfverträdelse, vare ock föreningen ansvarig för skadan.

I fall, hvarom förut i denna § sägs, må dock, där omständigheterna
därtill föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp
än hela skadan eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet
äga rum.

30 §.

Har genom öfverträdelse, hvarom i 29 § förmäles, skada tillskyndats
medlemmar af förening, som i samma § sägs, äge föreningen föra talan
om ersättning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem
själf väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva,
att talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom,
föres af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

Har föreningen med andra sådana föreningar sammans] utit sig till en
förening, och vill denna senare föra talan enligt hvad nu är sagdt, äge därtill
företräde. Hvad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om
förbening, som sist är nämnd, i sin ordning är medlem af annan dylik
förening.

Om undantag från lagens tillämpning.

31 §■

I fråga om förhållandet mellan staten och arbetare, hvilka äro i
någon af staten utöfvad rörelse anställda såsom tjänstemän, äge denna lag
ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaftal.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom en arbetare åtager
sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare
i industri, handtverk, jordbruk eller handel, vid järnvägs- eller
spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenafledning eller annat dylikt särskildt arbetsföretag, där ej
aftalet gäller arbetare, som i 4 § sägs.

Utöfvar staten, kommun eller municipalsamhälle rörelse, lände denna
lag till efterrättelse angående arbetsaftal, som med arbetare i den rörelse
slutes, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.

2 §.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,
som innehar därmed jämförlig anställning.

§•

Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren tillsläpper
material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

•)

4 §•

A arbetare, som är i någon af staten utöfvad rörelse anställd såsom
tjänsteman, å tjänare, som antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar
och sjöfolk äge denna lag ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest
stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd
och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

Ö §•

År ej öfverenskommelse träffad om bestämd tid för arbetsaftalets
bestånd eller om viss uppsägningstid, upphöre aftalet omedelbart vid endera
partens tillsägelse.

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till
ända, arbetsgifvaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

Skall enligt hvad ofvan sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera
partens tillsägelse, må emellertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana
omständigheter, att däraf skulle uppkomma tara för annans lif eller hälsa
eller för vanskötsel af husdjur eller uppenbarligen tillskyndas arbetsgifvaren
synnerligt men; dock vare arbetaren ej af anledning nu är nämnd
pliktig att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter det han tillkännagifvit
sin afsikt att därmed upphöra.

7 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsgifvaren
och arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsägningstid.
Asidosättes hvad nu är stadgadt, vare i förra fallet den kortare af
de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för endera stadgade
uppsägningstid gällande för båda.

8 §•

Arbetsaftal vare ej för arbetaren bindande för längre tid än ett år,
då han vid aftalets ingående ej fyllt aderton år, och tre år, där det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

slutes med arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftalet den sålunda för
hvarje fall stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetaren frånträda
aftalet när sagda tid förflutit eller sedermera, innan den i aftalet utsatta
tid gått till ända, äge han uppsäga aftalet; och vare uppsägningstid två
månader.

9 §•

Omyndig, som fyllt aderton år, äge att själ!'' sluta arbetsaftal- Enahanda
rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år,
därest målsman för honom icke finnes eller målsmannen vistas å okänd
ort. Arbetsaftal, som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än
till dess den omyndige fyllt aderton år.

10 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den
andres trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som
uppenbart är oskäligt, vare aftalet ogild; och njute arbetaren för arbete,
som af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

11 §■

Arbetsgivare!! äge att leda och fördela arbetet samt i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver
arbetaren. Har arbetaren antagits till utförande af visst slag af arbete,
må han icke utan sitt medgifvande afl arbetsgivaren användas till annat
arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål,
som enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra; dock att,
äfven i annat fall än nu är sagdt, arbetare, som antagits för visst slag
af jordbruksarbete, må, där omständigheterna sådant påkalla, för någon
kortare tid användas till annat dylikt arbete.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,
och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande
af ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren sist å
tredje dagen förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom
sådan, utan så är att arbetets beskaffenhet lägger hinder för ledighetens
beviljande eller eljest af särskild anledning arbetets inställande skulle
medföra betydande olägenhet. Hvad sålunda stadgats galle, ändå att
annorlunda aftalats.

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 43.

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd
för arbetares lif och hälsa samt tillse, att arbetare erhåller undervisning,
galle hvad särskild t är stadgadt.

12 §.

Är arbetaren i arbetsgivare^ hus och kost, vare arbetsgivaren
skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig
föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet,
värde arbetsgivaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från
arbetsgivarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan
fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertages.

13 §.

Tillhandahåller arbetsgivaren bostad åt arbetare, som ej är i arbetsgivarens
kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskiidt ingånget,
vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från
bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet upphört;
dock vare arbetaren, efter det arbetsaftalet upphört, pliktig att för den
tid han fortfarande är till bostad berättigad Atnöjas med annan tjänligbostad,
som genom arbetsgivarens försorg beredes arbetaren.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och
denna gått till ända, ej heller ifråga om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist annorstädes.

Är särskiidt hyresaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste
uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas
arbetsskyldighet i arbetsgivarens företag. Bestämmelse, som strider mot
hvad nu sagts, vare ogin.

14 §.

Har arbetsgivaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,
och förbryter denne sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgivaren
det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke
sitt åter bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgivarens lof sätta annan i sitt ställe
eller låta visst arbete utföras af annan.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

15 §.

Arbetsgivare!! skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och
materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf
anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgivaren sålunda lämnar af arbetaren
erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart
pris ej öfverskridas.

16 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgivaren i behörigt skick återställa
i’edskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom
för arbetet anförtrodda.

17 §.

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet
eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren
öfverenskoinmen grund.

Har afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill ligger arbetsgifvaren
eller arbetaren till last, då skall, därest ej annat är uttryckligen
öfverenskommet eller eljest på grund af omständigheterna må anses aftaladt
eller ock följer af sedvänja, arbetaren, om lönen beräknas etter tid,
åtnjuta lön för den tid han stått till arbetsgivarens förfogande men i annat
fall vara berättigad till lön allenast för arbete, som af honom utförts.

18 §.

År arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve ar*
betsgifvaren den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

19 §•

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller
genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som
må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

År viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,
åligger det ai''betsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud
alla de upplysningar, som äro af nöden för beräkning af nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,
hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkeseller
affärshemlighet.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

20 §.

Arbetsgivare]! äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning
å penningar eller varor.

Är ej öfverenskommelse träflad om tiden för betalning åt den kontanta
lönen, skall betalning ske, då lönen beräknas efter tid, hvar sjunde
da o- och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet,
när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall betalning ej må
fordras oftare än hvar sjunde dag, samt att, där för arbetets fullgörande
erfordras längre tid än sju dagar, arbetaren är berättigad att hvar
sjunde dag i män åt utfördt arbete utfå skäligt lörskott. Hvad om iakt
tagande af en tid af sju dagar nu är sagdt galle ej beträffande arbetare
i jordbruk, utan varde för dem i motsvarande fall fjorton dagar räknade.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

21 §.

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid
inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgivare!!, om häri
ej till dröjsmålet är utan skuld, pliktig att utöfver lönebeloppet till arbetaren
gälda en tjugondedel däraf.

22 §.

Arbetsgivaren äge ej att gorå afdrag från arbetarens lön för gäldande
af ersättning" för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat
arbetsgivaren, med mindre ersättningsanspråket blifvit af domstol
fastställdt eller eljest är ostridigt; och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,
arbetsgivaren, så länge arbetsaftalet fortfar, till gäldande åt
den ersättning af arbetarens lön afdraga mera än en femtedel af den hvarje
gång betalning sker förfallna kontanta lönen. Har ej arbetsgivaren sist
vid det aflöningstillfälle, som infaller näst efter det en månad fölflutit
från det arbetsgivaren vunnit kännedom om arbetarens förhållande, fram
ställt anspråk på ersättning, vare han förlustig jämväl den rätt att göra
afdrag å lönen, hvarom nu sagts.

23 §.

Är aftal träffadt om rätt för arbetsgivaren att innehålla någon del
af arbetarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldighetei,
skall, ehvad sålunda blifvit aftaladt, gälla,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att icke mera än en femtedel af clen förfallna kontanta lönen må
innehållas vid hvarje tillfälle, då betalning sker,

att då de innestående medlen uppgå till ett belopp motsvarande den
kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag för ifrågavarande
ändamål ej må göras, så länge lönen ej höjes, samt

att arbetsgifvaren skall å innestående medel tillgodoföra arbetaren
sex procent årlig ränta, som vid hvarje kalenderårs slut eller, om arbetsaftalet
upphör före årets slut, vid slut-likvid till arbetaren utbetalas.

24 §.

År arbetsgifvaren enligt såväl 22 som 23 § berättigad att gorå afdrag
från arbetarens lön, må ej, ehvad därom aftalats, af dragen tillsammans, sa
länge arbetsaftalet fortfar, vid något aflöningstillfälle uppgå till mera än en
femtedel af den till betalning förfallna kontanta lönen.

År mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt, att öfverträdelse af
ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra
penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt, dylik plikt för
någon öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill
den kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad
arbetaren sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget
anställda arbetarnas gemensamma bästa.

2G §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då aftalet
upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till honom
utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren
anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då arbetaren
så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort
sina åligganden. I fråga om arbetare i jordbruk må sådant yttrande''
införas i intyget, äfven om begäran därom ej af arbetaren framställes.

Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form,
som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen
i intyget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Om aftalets upplösning’ i vissa fall.

Har arbetaren till följd af sjukdom eller skada varit urståndsätta att
arbeta under en vecka eller, om tiden för aftalets bestånd utgör ett hälft
år eller mera, under eu månad, stånde arbetsgifvaren fritt att omedelbart
bäfva arbetsaftalet.

Hvad nu är sagdt äge ej tillämpning, om sjukdomen eller skadan
tillkommit genom arbetsgifvarens vållande, eller om arbetaren utan uppsåt
eller groft vållande ådragit sig sjukdomen eller skadan i eller för arbetet.

28 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller
missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren
eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe,
eller arbetskamrat eller eljest svårare förbryter sig mot någon, som nu
är nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens
rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att undergå
urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren deltager i arbetsinställelse, som är mot lag eller
aftal stridande;

8) om arbetaren eljest utan laga förfall två arbetsdagar i följd är
borta från arbetet;

9) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter
mot arbetsgifvaien, som i eller för arbetet åligga honom; eller

10) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes
vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgivare!! först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre
tid än en vecka därefter förflutit.

29 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af
arbetsgivarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt,
må arbetsgivare!! jämväl omedelbart hafva aftalet.

30 §.

Arbetaren äge att omedelbart bäfva arbetsaftalet:

1) om arbetsgivaren vid aftalets ingående missledt arbetaren genom
falsk uppgift;

2) om arbetsgivaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar
eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest
svårare förbryter sig mot någon, som nu är nämnd;

3) om arbetsgivaren, med missbrukande af sin ställning såsom arbetsgivare,
söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar;

4) om arbetsgivaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

5) om arbetsgivaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats,
där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söckendagar
efter förfall odagen, eller om arbetsgivaren oaktadt påminnelse af
arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 12 §
sägs, där dylik förmån betingats;

6) om arbetsgivaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter det
utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda arbetaren
tillräcklig sysselsättning;

7) om arbetsgivaren i strid mot lag eller aftal vidtager arbetsinställelse,
hvarigenom arbetaren utestänges från arbetet;

8) om arbetsgivaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter
mot arbetaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

9) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande
utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren iör åtnjutande af den rätt, nu är sagd,
åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 sägs, sedan han
med vetskap därom inträdt i arbetet, eller, där arbetaren först efteråt
erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter
förflutit.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

31 §•

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, åge, sedan en lysning
till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar
därefter.

32 §.

Försättes arbetsgivare!''! i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbetsaftalet
att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden
för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt
ej ruin, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning
utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under
den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,
så ock om rättegången.

33 §.

Afskeda!1 arbetsgivaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för
arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af
arbetsgivarens borgenärer efter ty i 32 § sägs, eller häfver arbetaren
arbetsaftalet af skäl, hvarom i 30 § 1, 2, 3, 4, 5, 7 eller 8 förmäles, vare
arbetsgivaren pliktig att ersätta arbetaren dennes skada.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgivaren,
innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetsgivaren
arbetsaftalet af skäl, hvarom i 28 § 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 9 förrnäles,
vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgifvaren dennes skada.

34 §.

Arbetsgivare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare
sådant intyg, som i 26 § omförmäles, eller i dylikt intyg meddelar
sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot föreskriften
i sista stycket af nämnda §, byte från och med fem till och med
etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän strafflag.
Har arbetsgivare i intyg meddelat sämre vitsord än arbetaren förtjänat
eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare arbetsgifvaren pliktig
att utfärda ny, behörig handling.

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 43.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre
vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad
efter det handlingen till honom öfverlämnades.

35 §.

Förseelse, hvarom i 34 § förmäles, må ej åtalas af annan än målsägande.

36 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Föreskrifterna i 15 § 1 och 3 inom., 17 § 2, 3 och 4 mom. och 22 §
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt
21 § i nämnda förordning, i hvad detta lagrum innehåller hänvisning
till 17 § 2 mom. i samma förordning, galle ej i afseende å aftal, hvarå
denna lag äger tillämpning.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1912; dock skall å
arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande
lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Vägrar arrendator eller hyresgäst att afflytta, då bestämd legotid är
till ända eller eljest, utan att legorätten förverkats, för honom inträdt
skyldighet att afflytta, och gitter han ej visa sannolika skäl, att han ändock
äger kvarsitta, då må öfverexekutor förordna om hans vräkande. Menar
ägaren, att arrendator eller hyresgäst förverkat legorätten, må ock förordnande,
som nyss sagts, meddelas, där öfverexekutor finner uppenbart,
att rätten är förverkad. Såsom hyresgäst skall härvid anses jämväl arbetare,
åt hvilken bostad är enligt arbetsaftal af arbetsgivare!! upplåten.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gitves, att sin
talan vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

Bihang till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
är särskildt stadgadt.

Om hyresaftal mellan arbetsgifvare och arbetare gäller hvad i lagen
om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från
nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 2 december 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petersson följande:

»Genom nådig proposition till innevarande års riksdag föreslog Eders
Kungl. Maj:t riksdagen att antaga, bland annat, förslag till lag om kollektivaftal
mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa
arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal och lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906. Med föranledande af
propositionen väcktes inom båda kamrarna ett stort antal motioner, åsyftande
dels afslag å ett eller flera af lagförslagen och dels ändring i de särskilda bestämmelserna.
Det af riksdagen för behandling af förslagen tillsatta särskilda
utskottet tillstyrkte antagandet af de tre förstnämnda förslagen med
åtskilliga förändringar. Medlingslagen, i fråga om hvilken Eders Kungl.
Maj:ts förslag endast afsåg en mindre jämkning, gjordes af utskottet på
grundval af eu inom andra kammaren väckt motion till föremål för en mera

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

genomgripande omarbetning i ändamål att stärka det offentliga medlingsförfarande!.
Förslaget till lag om vissa arbetsaftal antogs af första kammaren
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad utskottet tillstyrkt men afslogs
i sin helhet af andra kammaren. Beträffande innehållet i de föreslagna lagarna
om kollektivaftal och om den särskilda domstolen stannade kamrarna
i olika beslut, och ett af utskottet uppgjordt sammanjämkningsförslag antogs
visserligen af första kammaren men afslogs af den andra. Utskottets
förslag till ny medlingslag godkändes af båda kamrarna, men förslaget föll
dock, enär dess antagande af första kammaren gjorts beroende af antagandet
af de andra två senast nämnda lagförslagen. Yissa andra i propositionen
framlagda mindre lagförslag, Indika stodo i samband med den föreslagna
arbetsaftalslagen, blefvo ej heller af riksdagen antagna.

Vid detta ärendes föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 10 sistlidne
juni anförde jag följande. Af den behandling, för hvilken propositionen
inom riksdagen utgjort föremål, syntes framgå, att skiljaktigheten mellan
kamrarna icke berott därpå, att någondera kammaren underkänt behofvet
af att lagstiftning i förevarande ämnen så snart som möjligt komme till
stånd. Tvärtom syntes inom båda kamrarna önskvärdheten af en sådan lagstiftning
i allmänhet vara till fullo erkänd, och ehuru särskild! inom andra
kammaren i afseende å vissa delar af propositionen framträdt meningar,
som ganska väsentligt afveke från de i propositionen uttalade, torde dock ej
denna olikhet i uppfattning vara sådan, att man på grund däraf skulle behöfva
afstå från förhoppningen, att kamrarna skulle kunna enas om
eu lagstiftning på hufvudsakligen de grunder, som i propositionen angifvits.
Med hänsyn härtill och då jag för min del fortfarande ansåge det vara angeläget,
att ifrågavarande för hela landet så viktiga rättsområde ordnades genom
lagstiftning, funne jag mig böra tillstyrka, att arbetet för åstadkommande
af dylik lagstiftning oförtöfvadt måtte fullföljas.

I enlighet med den af mig sålunda uttalade uppfattning beslöt Eders
Kungl. Maj:t, att arbetet å lagstiftning på förevarande område skulle fortgå,
och att i sådant ändamål till en början skulle infordras yttranden dels
från kommerskollegium efter förlikningsmännens hörande öfver de i förenämnda
proposition innefattade förslagen till lag om kollektivaftal mellan
arbetsgifvare och arbetare och lag om särskild domstol i vissa arbetstvister
samt öfver särskilda utskottets förslag till lag om medling i arbetstvister,
dels öfver berörda jämte öfriga här ofvan omnämnda lagförslag från öfverståthållareämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen.
Dessa skulle hafva att lämna arbetsgifvare och arbetare inom industri,
handtverk, jordbruk, handel eller annat näringsyrke samt föreningar af dylika
arbetsgifvare eller arbetare tillfälle att yttra sig öfver förslagen, därvid

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

särskildt skulle påpekas önskvärdheten af att i de yttranden, som komme
att afgifvas öfver förslaget till lag om vissa arbetsaftal, beaktades vissa
spörsmål, framställda i en vidfogad promemoria. Denna afsåg att framhålla
och precisera de punkter af större betydelse, hvarom vid förslagets behandling
inom riksdagen syntes råda mera afsevärd meningsskiljaktighet eller tvekan.
Sedermera anmodades jämväl länens hushållningssällskap att afgifva
yttranden öfver sistnämnda förslag.

Jämte de utlåtanden, som i anledning af berörda remiss inkommit från
däri afsedda myndigheter, hafva yttranden afgifvits af ett icke oväsentligt
antal arbetsgifvare och arbetare samt organisationer af sådana. Det är dock
att beklaga, att man på arbetaresidan icke i större omfattning användt sig
af tillfället att mera i detalj angifva sin uppfattning i fråga om förslaget
till lag om vissa arbetsaftal utan i allmänhet nöjt sig med att intaga eu principiellt
afvisande ställning.

Arbetet med lagförslagens öfverseende har därefter fortgått med ledning
af såväl hvad vid förhandlingarna i särskilda utskottet och riksdagens
kamrar förekommit som ock hvad i de inkomna utlåtandena och yttrandena
anförts. Såsom resultat af detta arbete föreligga nu åtskilliga lagförslag,
nämligen:

1) förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare;

2) förslag till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) förslag till lag om vissa arbetstvister;

4) förslag till lag om vissa arbetsaftal;

5) förslag till lag angående ändring af 158 § utsökningslagen; samt

6) förslag till lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den
14 juni 1907.

Sistnämnda två förslag äro i allo öfverensstämmande med de motsvarande
i propositionen innefattade förslagen, och har jag beträffande dem
icke något att erinra utöfver det tidigare sagda.

Vid behandlingen af öfriga förslag torde jag få börja med framställning
af hvad som angår de under 1—3 upptagna, hvilka hafva ett närmare samband
inbördes. I någon mån kommer jag därvid att beröra frågor, som angå
äfven förslaget till lag om vissa arbetsaftal. I hufvudsak torde emellertid
sistnämnda förslag, såsom efter vidtagna förändringar mera fristående, böra
utgöra föremål för särskild framställning i ett sammanhang. Angående de
punkter, i fråga om hvilka någon ändring i de äldre förslagen ej vidtagits
och ej heller större meningsskiljaktighet inom riksdagen yppat sig, torde jag
i allmänhet ej behöfva nu särskildt yttra mig utan kunna hänvisa till mina
tidigare uttalanden härutinnan.

Utveckling
af medlings
förfarandet

Kungl. Afaj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

De lagförslag rörande det ifrågavarande ämnet, som jag för ett år
. sedan anmälde för Eders Kungl. Maj :t, afsågo företrädesvis att gifva en
rättslig reglering- af själfva aftalsförhållandet mellan arbetsgivare oclr arbetare
samt att i sammanhang därmed införa en särskild domstol för behandling
af tvister, som grunda sig på kollektivaftal. Vissa i förslaget till
lag om kollektivaftal intagna bestämmelser åsyftade dock mera omedelbart
att vidmakthålla arbetsfreden mellan arbetsgivare och arbetare, som voro
bundna af kollektivaftal. Däremot innehöllo förslagen ej några stadganden
till förebyggande eller biläggande af arbetstvister mellan arbetsgifvare och
arbetare, hvilkas inbördes förhållande ej var regleradt af kollektivaftal, utan
skulle i detta hänseende fortfarande gälla allenast livad i lagen den 31 december
1906 angående medling i arbetstvister funnes stadgadt. Jag gaf emellertid
redan vid ofvannämnda tillfälle uttryck åt den uppfattningen, att de lagförslag,
som jag då anmälde, icke innefattade allt, som från lagstiftningens sida
kunde åtgöras till befrämjande af arbetsfreden i vårt land, ehuru jag ansåg
det då ännu vara för tidigt att söka genomföra bestämmelser af mera omfattande
räckvidd än de af mig föreslagna. Redan den omständigheten, att
ifrågavarande lagförslag utgjorde det första försöket hos oss att åstadkomma
eu rättslig reglering af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,
syntes mig utgöra eu maning att tills vadare begränsa uppgiften. Men därjämte
saknades då ännu eu mera stadgad uppfattning angående de gränser,
som borde uppställas för arbetsgifvares och arbetares rätt att vidtaga arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd, och eu lagstiftning, som redan då
försökt reglera denna fråga i hela dess vidd, skulle därför kommit att hvila
på en alltför lös grundval. Särskild! fann jag det beaktansvärd!, att, såvidt
jag kunnat inhämta, .1907 års kommitté ej haft för af sikt att framlägga
förslag i sådan riktning.

Under det år, som sedan dess förflutit, har emellertid eu väsentlig ändring
i förhållandena inträdt. Genom lagförslagens framläggande för riksdagen
bereddes tillfälle för olika åskådningar att komma till uttryck, och de
beslut, som framgingo ur riksdagens förhandlingar, lämnade ytterligare ledning
för lösningen af ofvannämnda fråga. Jämväl de från åtskilliga myndigheter
äfvensom från arbetsgifvare och arbetare samt deras organisationer
inkomna yttranden öfver de olika lagförslagen hafva lämnat bidrag till
kännedom om den rådande rättsuppfattningen på nu ifrågavarande område,
samtidigt som vissa af dem innehållit beaktansvärda uppslag för ett fortsatt
lagstiftningsarbete. Jag har därför ansett tiden nu vara mogen för ett försök
att åvägabringa eu lagstiftning, som kunde på ett verksammare sätt än
den nu förefintliga befrämja arbetsfreden ej blott mellan arbetsgifvare och
arbetare, hvilka sig emellan upprättat kollektivaftal, utan på arbetsfältet i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

dess helhet, Den betydande utvidgning, som därigenom gifvits åt förevarande
lagstiftningsuppgift, har i främsta rummet kommit till synes i en genomgripande
omarbetning af 1906 års lag om medling men äfven föranledt
ganska väsentliga ändringar i de öfriga lagförslagen.

Då jag förra gången anmälde detta ärende, gaf jag uttryck åt den uppfattningen,
att den genom 1906 års lag införda förlikningsmansinstitutionen i
det hela verkat på ett tillfredsställande sätt och motsvarat de förväntningar,
som vid dess inrättande fastades vid densamma. I denna min uppfattning
instämde särskilda utskottet vid 1910 års riksdag och fann därjämte, att just
det sålunda angifna förhållandet kunde göra det lämpligt att i vissa delar utvidga
och fullständiga 1906 års lag.

För att klargöra den hufvudsakliga innebörden i och skälen för de af
särskilda utskottet föreslagna ändringarna i lagen om medling i arbetstvister
tillåter jag mig att återgifva en del af utskottets motivering. Jag
vill dock förutskicka den erinran, att i förenämnda till grund för förslaget
liggande motion jämväl ingick yrkande om tillsättande af särskilda skiljedomare
eller möjligen äfven skiljenämnder, hvilka kunde af tvistande vid
behof anlitas. Hemställan härom har ock gjorts af förlikningsmännen i
deras utlåtande. Samma syfte vill kommerskollegium vinna genom upphäfvande
af det nu gällande förbudet för förlikningsman att åtaga sig uppdrag
såsom skiljeman.

Särskilda utskottet yttrade i anledning af motionen bland annat:

»I förenämnda motion har föreslagits sådan omarbetning af 1906 års
lag, att dels stadgas skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans
kallelse till inställelse för förhandling inför denne, dels eu särskild förlikningskommission
inrättas såsom andra instans för behandling af frågor
rörande framtida kollektivaftal, dels ock särskilda skiljedomare, eventuellt
jämväl skiljenämnder, tillsättas för afgörande af arbetstvister, som parterna
besluta dit hänskjuta. Motionärens hemställan i sistnämnda afseende torde
icke böra föranleda någon åtgärd. Behofvet af särskilda skiljedomare och
skiljenämnder, utöfver de för vissa näringsgrenar eller delar däraf genom
parternas överenskommelser skapade permanenta inrättningarna i detta
syfte, skall säkerligen väsentligt förminskas, om arbetsdomstolen kommer
till stånd. Man torde därför böra se tiden an och låta det bero på den
blifvande utvecklingen, huruvida det kan komma att anses föreligga tillräcklig
anledning att genom det allmännas försorg och på dess bekostnad
tillhandahålla tvistande parter särskilda skiljedomare eller skiljenämnder.
Däremot har utskottet funnit sig böra i hufvudsak biträda hvad motionären
i öfrigt hemställt samt utarbeta förslag till bestämmelser i enlighet därmed.

Forskningsinstitutionens anlitande är för närvarande för arbetsgif -

Utskottets

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

vare och arbetare fullt frivilligt. Det har dock jämförelsevis sällan inträffat,
att part vägrat att efterkomma eu af förlikningsman till parterna
riktad inbjudning att inför honom sammanträda till förhandling med hvarandra.
Att döma efter hittills vunnen erfarenhet torde alltså införande af
lagstadgad skyldighet för parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse
icke innebära någon mera väsentlig ändring i förhållandena. Ej heller
synes genom ett sådant stadgande något obilligt anspråk ställas på parterna.
Den föreslagna liksom den gällande lagstiftningen i ämnet afser endast
arbetstvister, som medfört eller synas hota att medföra arbetsinställelse af
större betydenhet, och dylika arbetsinställelser kunna förorsaka så omfattande
och svåra verkningar äfven för andra än dem, som äro inblandade
i den ursprungliga tvisten, att de tvistande icke böra utan vidare undandraga
sig att tillmötesgå en af det allmännas representant framställd uppmaning
till förhandling. Förlika ingsmännen synas hittills hafva förstått
att vid förhandlingars inledande iakttaga den varsamhet deras ömtåliga
uppdrag kräfver, och det torde icke behöfva befaras, att den föreslagna utvidgningen
af deras myndighet skulle medföra någon förändring häri. Det
förefaller alltså utskotiet lämpligt att på angifna sätt söka bereda förlikningsmannen
ökad auktoritet.

Dedan det förslag till förordning angående medling i arbetstvister,
som 1901 afgafs af en kommitté och som i väsentliga delar legat till grund
för 1906 års lag, gick ut från att parterna borde vara skyldiga att iakttaga
inställelse. För att förmå dem därtill skulle mot dem kunna utöfvas
ett visst tvång genom vädjan till offentligheten i närmare föreskrifven ordning.
Någon motsvarighet till de sistnämnda bestämmelserna ingår icke
i nu förevarande förslag, utan enligt detsamma — liksom enligt den nyligen
antagna danska lagen om utnämning af en förlikningsman i arbetstvister
— skall man låta bero vid parts försummelse att efterkomma förlikningsmans
kallelse. Det torde icke finnas något tvifvel om, att ett lagbud
om förpliktelse för parterna att tillstädeskomma skall i så godt som
alla fall blifva åtlydt, utan att särskilda tvångsmedel anlitas.

Äfven den föreslagna förlikningskommissionen har till ändamål att
gifva förlikningsförfarandet ökad styrka och auktoritet. Det ligger i sakens
natur och har jämväl af erfarenheten bekräftats, att eu af lämpligt antal
sakkunniga personer sammansatt kommission kan göra sig kraftigare gällande
och med större framgång söka åvägabringa medling än en ensam
förlikningsman. Med stöd af 12 § i gällande medlingslag har Kungl. Maj:t
vid några tillfällen anordnat en förstärkt förlikningsmansinstitution för
medling i tvister af särskild vikt. Säkerligen vore det till gagn, om möjligheten
att anlita en dylik institution icke vore beroende af mera till -

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition Nr 43.

fälliga omständigheter, utan donna alltid funnes att tillgå för sådana tvister,
som äro af den betydelse, att det allmänna bör gorå allt livad göras
kan för att få medling till stånd. .Såsom motionären framhållit, synes detta
i synnerhet gälla frågor om slutande af kollektivaftal. Kommissionen bör
därför i första rummet få till uppgift att vara en andra instans för medling
i tvister af berörda slag, och det bör åligga förlikningsman, som handlagt
sådan tvist utan att den blindt löst, att hänvisa densamma till kommissionens
behandling.

Det torde dock icke vara lämpligt att göra det till eu skyldighet
för förlikningskommissionen att till handläggning upptaga alla tvister, som
den sålunda skulle få till sig öfverlämnade. Ur ett dylikt stadgande kunde
uppstå det missförhållandet, att parterna komme att tillmäta förhandlingarna
inför förlikningsmannen mindre vikt och först inför kommissionen
lade sig vinn om att få slut i saken. Särskildt för part, som hade något
intresse af att draga ut förhandlingarna på tiden, skulle det vara frestande
att låta frågan fullföljas inför kommissionen. Det kan befaras, att sådant
alltför ofta skulle förekomma, och att förlikningskommissionen kanske i
regel skulle anlitas äfven för tvister, som bort kunna lösas inför förlikningsmannen.
Tvistefrågors handläggning inför kommissionen bör vara
ett undantagsförfarande, afsedt endast för särskildt stora och svåra frågor.
Utskottet har därför ansett sig höra föreslå, att, då tvist anmälts hos kommissionen,
denna skall själf äga att pröfva, huruvida med hänsyn till tvistens
omfattning eller faran för dess ytterligare utbredning'' saken är af
den vild, att den bör handläggas af kommissionen. Då part alltså ej skall
hafva någon ovillkorlig rätt att få tvist dragen under kommissionen, torde
förlikningsmannens inflytande icke lida något intrång eller det nuvarande
förlikningsförfarandet förlora i betydelse.

Motionären bär ifrågasatt, att när tvist rörde mer än ett förlikningsman
sdistrikt och alltså gällde aftal af större omfattning mellan hufvudorganisationer,
den skulle kunna af parterna själfva omedelbart hänskjutas
till förlikningskommmissionen, om parterna vore ense därom. Att sålunda
låta parterna förbigå förlikningsmannen vid handläggning af vissa viktiga
tvistefrågor synes emellertid icke vara tillrådligt med hänsyn till dennes
auktoritet. Ej heller förefaller det sannolikt, att sakens snabba och lyckliga
afveckling därigenom skulle befrämjas.

Däremot synes det utskottet, som om det borde medgifvas förlikningskommissionen
att i vissa undantagsfall på eget initiativ taga tvistefrågor
under behandling Enligt de i gällande lags 4 § innefattade stadgandena,
hvilka enligt utskottets förslag lämnas oförändrade, har förlikningsman
i allmänhet icke befogenhet att ingripa, när arbetstvist uppstår

Bill. till Piksd. Prut. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 6

Kung i Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där särskild
förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad. Misslyckas sådan
nämnd att åstadkomma enighet mellan parterna, göres alltså ej från
det allmännas sida något försök att medla i tvisten. Synnerligen stora
allmänna, intressen kunna emellertid std på spel just i vissa af de fall,
som sålunda äro undantagna från det offentliga förlikningsförfarandet. Om
nu inrättas en högre förlikningsmyndighet, som kan antagas erhålla eu
särdeles kompetent och förtroendeingifvande sammansättning, synes det
icke vara osannolikt, att ingripande från denna myndighet stundom skulle
kunna leda till öfverenskommelse mellan parterna, ehuru någon sådan icke
framgått ur den enskilda nämndens arbete. Förlikningskommissionen torde
oek komma att erbjuda full trygghet för att inskridande inne skulle ske
i andra fall än då detsamma ägde verkligt berättigande. Det synes därför
vara att förorda, att förlikningskommissionen skall vara behörig upptaga
till behandling — förutom frågor som förlikningsman enligt hvad
förut är sagdt anmält bos kommissionen — sådana jämlikt ofvannämnda
stadgande!! från förlikningsmans handläggning undantagna tvister, som angå
slutande af kollektivaftal.»

Det nya Jag finner mig kunna i all hufvudsak instämma i hvad utskottet sålunda
''féndlinH anfört* Enligt min åsikt bör följaktligen stadgas rätt för förlikningssun
pun, . mynfpgjief- g f]e tvistande utfärda kallelse samt skyldighet för dessa att
efterkomma dylik kallelse. Äfven torde skäl tala för att inrätta en förlikningskommission
med den sammansättning och väsentligen de befogenheter,
som utskottet tänkt sig.

Val torde utskottets uppfattning, att endast jämförelsevis sällan part
vägrat att efterkomma en af förlikningsman till parterna riktad inbjudning
att inför honom sammanträda till förhandling med hvarandra, icke fullt öfverensstämma
med verkliga förhållandet. Under år 1907, då hela antalet af
förlikningsmannen handlagda ärenden utgjorde 135, har sålunda part i 12
fall vägrat att hörsamma förlikningsmans inbjudning till förhandling, och
under 1908 steg sistnämnda siffra till 24, ehuru antalet af de fall, i hvilka
medling af förlikningsman försöktes, då var lägre än under 1907 eller endast
119. Det torde dock kunna sägas, att i det hela parternas uppfattning visat
sig gå i den riktningen, att ett afvisande af förlikningsmans medlingsförsök
vore mindre lämpligt. Och just med hänsyn till de undantag, som därutinnan
förekommit, torde det vara påkalladt att genom ett lagstadgande, som
ålägger parterna att hörsamma förlikningsmans kallelse, bereda förlikningsmannen
och de af dem ledda förhandlingarna ökad auktoritet, hvilket i sin
mån komme att bidraga till arbetsfredens vidmakthållande. Någon påföljd
att inträda vid hvarje fall af underlåtenhet att hörsamma kallelse, som nyss

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

nämnts, har jag liksom utskottet ansett icke erforderlig. Däremot har jag,
på sätt jag sedermera kommer att närmare utveckla, funnit lämpligt att vid
kallelsen anknyta en viss rättsverkan till inskränkning i den rätt att vidtaga
arbetsinställelse, som eljest kan tillkomma den kallade.

Hvad angår förlikningskommissionens befogenhet torde densamma böra
i någon mån utsträckas utöfver den gräns, som af särskilda utskottet uppdragits.
Kommerskollegium har förordat, att kommissionen skulle äga ingripa,
förutom vid mera betydande arbetstvist, som angår slutande af kollektivaftal,
jämväl vid annan arbetstvist af den beskaffenhet, att den medfört
eller synes hota att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning.
Kommerskollegium har anmärkt, att äfven om i regel de mera omfattande
konflikterna härleda sig af oenighet parterna emellan om de bestämmelser,
som skola inflyta i ett blifvande kollektivaftal, det dock icke är uteslutet,
att arbetsfreden inom vidsträckta arbetsområden kan tänkas hotad äfven af
andra anledningar. Riktigheten af denna anmärkning torde ej kunna bestridas,
men den synes ej böra föranleda en så långt gående utsträckning
af kommissionens befogenhet, som nyss angifvits. De fall, då dess inskridande
påfordras enbart i anledning af tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal,
blifva säkerligen ganska sällsynta. Det vill dä synas mindre
lämpligt, att kommissionen skall onödigt upptagas af den formella pröfningen
och afvisandet af en mängd af förlikningsmännen underställda tvister af
mindre betydenhet. Gifves åter åt kommissionen rätt att utan vidare ingripa
oberoende af förlikningsmans anmälan, mister man den bestämda gräns emellan
dessa båda myndigheters verksamhetsområde, hvars befintlighet torde innebära
en beaktansvärd fördel. Enklast och fullt tillfyllestgörande för de nu
ifrågavarande undantagsfallen synes vara, att Eders Kungl. Maj :t äger uppdraga
dylik tvists handläggning åt kommissionen, hvithet då naturligen alltid
komme att ske först efter dess anmälan eller efter samråd med densamma.

För ett annat fall däremot torde en utvidgning af kommissionens allmänna
kompetens böra göras. Erfarenheten visar nämligen, att understundom
flera tvistefrågor af olika slag, uppkomna på olika områden och måhända
hvar för sig ej af allt för stor räckvidd, kunna, efter att genom förhandling
inför centralorganisationer å ömse sidor sammanförts till en så att
säga formell enhet, tillhopa bilda en tvist af svårartad natur, som näppeligen
låter sig lösas annat än i ett sammanhang. Det torde därför vara
nödvändigt att, äfven där ej alla sålunda sammanförda tvistepunkter angå
slutande af kollektivaftal, förlikningskommissionen erhåller rätt att upptaga
dem samtliga till behandling. Stadganden i nu angifven riktning torde
följaktligen böra i lagen inflyta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Af livad jag redan yttrat framgår, att jag icke liar för afsikt att
föreslå bestämmelser i syfte att genom statens försorg skulle utses särskilda
personel med uppgift att på anmodan tjänstgöra som skiljedomare eller
ordförande i skiljenämnder för afgörande af tvister mellan arbetsgivare och
arbetare. På sätt särskilda utskottet framhållit, torde man böra nöja
sig med anordnandet af den tilltänkta arbetsdomstolen och afvakta
resultatet af dess verksamhet, innan ytterligare offentliga institutioner tillskapas
för handläggning af nyssnämda slag af tvister. Och hvad beträffar
det af kommerskollegium framställda förslaget om upphäfvande af nu
gällande förbud för förlikningsman att fungera som skiljedomare, kan jag
ej därtill ansluta mig. Kommerskollegium anser väl, att nämnda förbud
otvifvelaktigt varit öfvervägande gagneligt under de första åren af förlikningsmansinstitutionens
tillvaro, men finner, att det numera, sedan denna
institution hunnit förvärfva sig ett stadgadt anseende och ej ringa auktoritet,
knappast längre är behöfligt utan verkar till hinder för mottagande
af ett skiljedomareuppdrag, som mången gång kunnat förefalla såväl förlikningsmannen
som vederbörande parter helt naturligt. Kommerskollegium
påpekar vidare, att det yttrande af sakkunniga, tillkallade för granskning
af lörslaget till medlingslag, som gifvit anledning till förbudet, endast gick
ut därpå, att förlikningsman i allmänhet ej borde åtaga sig uppdrag såsom
skiljedomare. Det synes mig dock, därest man medger riktigheten af sistberörda
åsikt, vara mindre lämpligt att låta det bero på förlikningsmannens
fila val, om han vill åtaga sig sådant uppdrag. Äfven om detta val träffades
med den största försiktighet och urskiljning, stode man dock alltid
inför den af omförmälda sakkunniga framhållna faran, att förlikningsmannens
åtgöranden såsom skiljedomare skulle kunna sätta på spel hans anseende
för opartiskhet och det förtroende, som han nödvändigtvis måste åtnjuta
för att kunna till gagn utöfva sin egentliga verksamhet. Och olägenheten
häraf torde ej vara mindre nu än tillförne. Tilliten till institutionen
beror uppenbarligen på det förtroende, som åtnjutes af dess särskilda
medlemmar. Minskas detta, lärer institutionens redan vunna auktoritet
blifva svårt hotad. Och att vidtaga en åtgärd, som ens med någon grad af
sannolikhet kan medföra ett dylikt resultat, torde böra undvikas.
rutten Såsom redan antydts tror jag omständigheterna nu medgifva att ej
"attvidtaga stanna vid hvad utskottet föreslagit till medlingsförfarandets stärkande utan
Ttällete taga ännu ett betydelsefullt steg i sådant syfte. Äfven med det förut omförs
a e se. stadgandet om skyldighet för de tvistande att hörsamma förliknings mans

kallelse till förhandling förblifver det dock dem obetaget att i samma,
utsträckning som hittills vidtaga eller utvidga arbetsinställelse. De kunna
gorå detta icke blott innan tvisten blifvit bekant för förlikningsman -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

nen och denne således fått anledning att ingripa. I vissa fall kan åtgärden
tillgripas omedelbart utan någon förutgående tillsägelse, hvarigenom
förlikningsmannen sättes ur stånd att på förhand få kännedom om det
hot fn de fredsbrottet. Men för de tvistande finnes icke ens något i lag stadgadt
hinder att under pågående förlikningsförfarande låta arbetsinställelse
inträda eller utvidgas. Det ligger i öppen dag, att nämnda förhållande innebär
en svaghet hos det nu tillämpade systemet. I många fall skulle arbetsinställelse
kunnat undvikas, därest förlikningsmannen fått tillfälle att i
tid inskrida. Därest åter de tvistande öfvergå till öppen konflikt, sedan
förlikningsförfarandet tagit sin början, eller utvidga redan dessförinnan
vidtagen arbetsinställelse, torde förlikningsmannens arbete i de
flesta fall komma att försvåras. Frånsedt den ömsesidiga bitterhet, som
alltid uppstår vid en arbetsinställelse och som växer ju längre striden pågår,
skapar en arbetsinställelse merendels nya tvistefrågor, som ofta nog
kunna vara svårare att bilägga än den ursprungliga tvisten, hvilken ej
sällan under stxådens fortgång skjutes i bakgrunden. Därest medlingsinstitutet
skall lyckas i någon högre grad vidmakthålla arbetsfreden, bör det
därför förenas med ett mer eller mindre vidsträckt förbud mot vidtagande
af arbetsinställelse innan medling blifvit försökt.

Onekligen kommer genom ett stadgande i dylik riktning att å parterna
läggas ett tvång, som i ganska betydlig mån inskränker deras handlingsfrihet.
Någon afgörande betydelse torde dock icke kunna tillerkännas nämnda
synpunkt. Samhällets intresse af arbetsfredens upprätthållande har ju alltmera
skjutits i förgrunden, och så snart man öfverhufvud erkänner medlingsinstitutionen
såsom ett verksamt medel att upprätthålla arbetsfreden,
kan det ej få bero på de enskilda tvistande, i hvilken utsträckning berörda
medel skall få göra sig gällande. Så vidt jag kunnat finna, har äfven inom
aibetsgifvarnas och arbetarnas egna kretsar den åskådning börjat vinna allt
större anslutning, att arbetsinställelse ej får vidtagas, innan fredliga medel
att utjämna tvisten blifvit försökta. Ett mycket stort antal kollektivaftal,
omfattande öfver 60 % af samtliga af kollektivaftal berörda arbetare, innehåller
sålunda bestämmelser, afsedda att förebygga ett omedelbart utbrott
af arbetsinställelse utan föregående förhandlingar parterna emellan eller att
genom skiljedom helt förhindra hvarje afbrott i arbetet. Att uppfattningen
åtminstone på vissa håll är den, att parterna, sedan statens förlikningsman
inskridit, äro skyldiga afhålla sig från strejk eller lockout samt låta arbetet
fortgå intill dess förhandlingarna inför förlikningsmannen afslutats, framgår
otvetydigt af åtskilliga yttranden i det af de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd afgifna utlåtande öfver de vid innevarande års riksdag
framlagda förslagen i ämnet. I nämnda uppfattning har man säkerli -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gen att finna en af orsakerna till att förlikningsförfärandet redan i sin nuvarande
gestaltning kunnat leda till så tillfredsställande resultat. Å andra
sidan gifver densamma äfven vid handen, att ett uttryckligt lagbud, hvarigenom
arbetsgifvares och arbetares frihet att vidtaga arbetsinställelse inskränkes
till förmån för den offentliga medlingens ostörda fortgång, ej skulle
innebära någon väsentlig förändring i nu rådande förhållanden utan blott
lagfästa en redan erkänd princip.

Alltid måste dock iakttagas, att nämnda inskränkning ej göres strängare
än med hänsyn till ändamålet är nödvändigt, och jag skall därför närmare
granska de olika system, som synas kunna ifrågakomma. En synnerligen intressant
förebild erbjuder den lagstiftning rörande detta ämne, som för närvarande
är gällande i Kanada. Sedan den s. k. Conciliation Act af år 1900
infört ett förliknings- och skiljedomsförfarande, hvars anlitande var för arbetsgivare
och arbetare helt och hållet frivilligt, togs genom Railway labour
disputes act af år 1903 ett nytt steg på den offentliga medlingens väg. Denna
lag, hvilken dock endast afsåg tvister vid järnvägar, inskränkte ej användningen
af medling och skiljedom till de fall, i hvilka dylikt förfarande
påkallades af de tvistande parterna, utan tilläde arbetsministern befogenhet
att på begäran af vare sig de tvistande eller af tvisten berörda myndigheter
eller ock af eget initiativ anställa undersökning och tillsätta en förlikningsnämnd
vid arbetskonflikter berörande järnvägar. Om förlikningen strandade,
ägde ministern att hänskjuta tvisten till en af honom tillsatt skiljenämnd,
hvars utslag dock icke var bindande för parterna. De båda nu omnämnda
lagarna sammanfördes år 1906 i en lag under namn af Conciliation and labour
act, hvilken i sin ordning följande år ersattes af den s. k. Industrial
disputes investigation act. Denna afser att förhindra eller bilägga alla sådana
konflikter, som kunna sägas beröra det allmännas intresse, särskildt arbetstvister
vid grufvor, kommunikationsverk, företag för belysning och vattenledning
samt kraftanläggningar. För detta ändamål föreskrifver den,
att hvarje konflikt inom nämnda verksamhetsgrenar skall underställas eu
förliknings- och undersökningsnämnd, innan arbetsinställelse får vidtagas.
Denna nämnd, angående hvars sammansättning lagen meddelar närmare bestämmelse,
skall framför allt verkställa en noggrann utredning af tvistens
orsaker, men i öfrigt vidtaga alla åtgärder, som den finner lämpliga för ernående
af en fredlig uppgörelse. Det stadgande, som i detta sammanhang
emellertid är af största intresse, är att lagen förklarar hvarje lockout eller
slj ( jk olaglig, som vidtages, innan tvisten blifvit slutbehandlad af nämnden.
Påföljden är böter, för arbetsgifvare 100—1,000 dollars, för arbetare 10—50
dollars under hvarje dag arbetsinställelsen varar. Något stadgande om obligatorisk
skiljedom har däremot ej upptagits i 1907 års lag, och den afser ej

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

heller att till hvarje pris uppehålla arbetsfreden, utan den vill blott hindra
utbrottet af arbetsinställelse, intill dess uppkommen tvist blifvit vederbörligen
utredd. Man har hoppats att genom det uppskof, som därigenom vinnes,
och genom de förhandlingar, som under tiden äga rum inför nämnden
mellan de tvistande, arbetsinställelsens utbrott i de flesta fall skall undvikas.
Så synes verkligen också hafva blifvit förhållandet. Intill den 31 mars
1909 hade det i lagen stadgade förlikningsförfarande! kommit till användning
i 49 fall. I 47 af dessa ledde förhandlingarna inför nämnd eu till fredsslut
mellan parterna, och äfven i de 2 fall, i hvilka strejk utbröt, återupptogs
arbetet sedermera på de villkor, nämnden föreslagit.

Med begagnande af det uppslag den kanadensiska lagstiftningen sålunda
gifvit hafva förlikningsmannen i sitt ofvan omförmälda utlåtande förordat
ett allmänt förbud mot vidtagande i arbetstvist af strejk, lockout,
blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd, innan försök till medling
i t,visten ägt rum genom statens förlikningsman och, där tvisten rörer
upprättande af kollektivaftal, jämväl genom förlikningskonunissionen, såvida
ej denna förklarat sig sakna skäl att upptaga tvisten till handläggning.
Då arbetstvist uppkommit, skulle det åligga de tvistande att därom underrätta
vederbörande förlikningsman. Förslaget innebär i korthet sagdt införande
af obligatorisk medling i vår lagstiftning. Fn annan ståndpunkt intages
af kommerskollegium i dess utlåtande. Däri föreslås nämligen, såvidt
nu är i fråga, dels att förlikningskommissionen skall kunna ingripa, då arbetstvist
befinnes vara af den beskaffenhet, att den medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse af synnerlig omfattning, dels ock att, därest förlikningsmannen
eller förlikningskommissionen kallat till förhandling, vidtagande
af arbetsinställelse eller utvidgande af redan utbruten sådan skall vara
förbjudet, intill dess ifrågavarande förhandlingar ägt rum och blifvit
afslutade, eller förlikningskommissionen eventuellt förklarat sig sakna skäl
upptaga tvisten till behandling. För att bereda förlikningsmannen tillfälle
att ingripa skulle skriftlig anmälan hos honom göras, så snart tvist, som
kunde väntas leda till arbetsinställelse, förelåge, och i så god tid, att erforderliga
åtgärder för medling kunde iakttagas. Detta system afser således ej
att söka förhindra utbrottet af hvarje arbetsinställelse utan endast af sådana,
hvilka förlikningsmannen eller förlikningskommissionen funnit vara
af den större betydenhet, att ett ingripande från deras sida bör äga rum.

Af de olika lmfvudprinciper, som kommit till uttryck i de af mig omnämnda
förslagen, anser jag den, som ligger till grund för kommerskollegii
förslag, vara att föredraga. För densamma talar först och främst
den tungt vägande omständigheten, att den skulle utgöra en fullt organisk
utveckling af den princip, på hvilken den nu gällande lagen om medling är

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

uppbyggd. I dess 3 § stadgas skyldighet för förlikningsman att ingripa
allenast i de fall, då inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet,
att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse af större
betydenhet. Med denna grundsats stämmer bäst att inskränka förbudet
mot vidtagande af arbetsinställelse, innan försök till medling ägt rum, till de
fall, i hvilka förlikningsmannen af eget initiativ kallar de tvistande parterna
till förhandling. Att ett sålunda begränsad! förbud redan nu uppbäres
af den allmänna åskådningen bland arbetsgifvare och arbetare har jag
redan förut haft tillfälle att framhålla. Ett totalt förbud mot vidtagande
af arbetsinställelse, innan medling försökts, skulle däremot innebära en genomgripande
rubbning af de principer, som hittills vunnit erkännande af
lagstiftningen, och den på grundval af denna utbildade rättsuppfattningen.
För en lagändring i dylik riktning bör därför kunna åberopas ett synnerligen
tvingande behof. Något sådant synes dock icke förefinnas. Af tillgängliga
statistiska uppgifter framgår, att af de arbetsinställelser, som hittills
förekommit i vårt land, ett mycket stort antal utgjort småkonflikter.
Under åren 1903—1907 omfattade sålunda nära hälften eller 49 ''/c af de
då påbörjade arbetsinställelserna högst 25 arbetare. Den tid, under hvilken
dessa arbetsinställelser pågått, torde äfven i regel hafva varit mycket
kort. Under samma femårsperiod hafva nämligen 44 % af alla arbetsinställelser
afslutats inom kortare tid än eu vecka, och då de tillhopa omfattat
endast 25 °/o af alla af arbetsinställelser berörda arbetare, synas inom denna
grupp företrädesvis falla just arbetsinställelser af nyssnämnda ringa
omfattning. Visserligen kunna äfven dylika mera obetydliga arbetsinställelser
i sin mån bidraga att skärpa motsatsförhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare. Äfven kan eu i upprinnelsen föga omfattande arbetsinställelse
efter hand antaga från början oanade dimensioner, därvid svårigheterna
att åstadkomma förlikning mellan parterna kunna blifva betydligt större
än om förlikningsmannens ingripande ägt rum på ett tidigare stadium.
I stort sedt förefinnes dock icke vid dylika småkonflikter ur vare sig arbetsfredens
eller den allmänna samhällsekonomiens synpunkt något verkligt
behof af offentlig medling. Ihågkommas bör äfven att, därest dylik
arbetsinställelse skulle antaga en ur någon synpunkt elakartad karaktär,
någondera parten helt visst kommer att begagna den honom redan enligt nu
gällande lagstiftning tillkommande rätt att själf påkalla förlikningsmannens
medling. Därest denna åter göres obligatorisk, skulle, på sätt kommerskollegium
i sitt utlåtande framhållit, förlikningsmännens tid och arbete
bomma att oskäligt tagas i anspråk för handläggningen af en mängd
obetydliga tvister, hvilket i sin ordning skulle hafva till följd, dels att förlikningsmännens
antal måste ökas, utan att något verkligt större behof där -

Kurtgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

af iorelåge, dels ock att de därigenom blefve förhindrade att ägna erforderlig
tid, uppmärksamhet och omtanke åt de för arbetsfreden afgjordt menliga
arbetsinställelsernas förebyggande och biläggande. För arbetsgivare
och arbetare skulle åter eu skyldighet att vid hvarje arbetstvist, som
hotar att medföra arbetsinställelse, göra anmälan hos förlikningsmannen
och sammanträda till förhandling inför honom innebära ett betydande
tvång, som skulle kännas mera tryckande, ju mindre det vore påkalladt af
något verkligt samhällsintresse. Det kan ej vara välbetänkt att uteslutande
i ändamål att till hvarje pris förebygga arbetsinställelser föreskrifva samma
förfarande för det mindre jordbruket eller det lilla handtverket som för
storindustrien. I detta sammanhang förtjänar äfven en annan omständighet
att påpekas. De företeelser på arbetsfältet, om hvilka här är fråga, äro
ännu så föga utredda, att det i vissa fall kan möta svårigheter till och med
att afgöra, huruvida eu arbetsinställelse (lockout eller strejk) föreligger
eller endast en fullt legitim massuppsägning af arbetsaftal. Part, som vill
undgå att göra sig skyldig till lagöfverträdelse eller i allt fall att ställas
till ansvar för sådan, torde därför komma att i alla tveksamma fall påkalla
förlikningsmannens inskridande. Därmed skulle dock, praktiskt sedt, vara
infördt ett tvångssystem, som säkerligen inom kort skulle utdöma sig själft.

Jag har emellertid haft under öfvervägande jämväl eu tredje princip,
som kan anses intaga en mellanställning mellan den af förlikningsmännen
och den af kommerskollegium förordade. Det ligger ju ganska nära till
hands att tänka sig en sådan lösning, att å ena sidan, såsom kommerskollegium
föreslagit, förlikningsmannens skyldighet att ingripa fortfarande
begränsades till tvister, som hotade att medföra arbetsinställelser af
större betydenhet, men å andra sidan arbetsinställelse icke blefve förbjuden
först i och med att förlikningsmannen utfärdat kallelse å de tvistande,
utan sådant förbud gällde utan vidare, ända till dess antingen förhandlingar
blifvit slutförda eller ock förlikningsmannen förklarat, att han ej funne anledning
taga befattning med tvisten eller att af någon anledning förhandlingar
ej kunde komma till stånd. Härigenom skulle förebyggas den enligt
kommerskollegii förslag förefintliga möjligheten, att strid utbryter, innan
förlikningsmannen hunnit utfärda kallelse å de tvistande, och förlikningsmannens
ingripande alltså kommer för sent. Därest denna princip lades
till grund för stadgandet i ämnet, skulle obestridligen åtskilliga af de olägenheter,
som enligt hvad jag förut anfört äro förknippade med den af förlikningsmännen
förordade principen, bortfalla, samtidigt som man tillgodogjorde
sig den större garanti för arbetsfredens vidmakthållande, som
sistnämnda princip erbjuder. Äfven mot ett stadgande af det innehåll,
jag nu senast antydt, kan emellertid riktas den anmärkning, att detsamma

Bihang till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gör för stor inskränkning i parternas handlingsfrihet.

Såsom jag förut nämnt, hafva såväl förlikningsmännen som kommerskollegium
föreslagit, att anmälan om uppkommen arbetstvist skall göras hos vederbörande
förlikningsman. Ett liknande anmälnings tvång skulle, jämväl
om uttryckligt stadgande därom icke meddelades, följa af det nu omförmälda
tredje systemet. För part, som ville vidtaga arbetsinställelse, blefve det af
nöden att antingen få förhandlingar i tvisten slutförda eller oek af förlikningsmannen
erhålla en förklaring, som medförde rätt att utan föregående
förhandlingar upptaga strid, och sådan part skulle därför vara nödsakad att
vända sig till förlikningsmannen med eu anmälan om tvisten. Enligt samtliga
dessa system skulle sålunda föreligga en anmälningsskyldighet, som afsåge
äfven de mest obetydliga fall och finge så mycket större omfattning genom
den förut berörda svårigheten att uppdraga en säker och klar gräns mellan
å ena sidan arbetsinställelse samt å andra sidan ett större eller mindre antal
arbetsförhållandens samtidiga upplösning utan arbetsinställelse. Hvad jagnyss
anmärkt mot obligatorisk medling är emellertid, om än i mindre grad,
tillämpligt äfven å eu dylik vidsträckt anmälningsskyldighet, och jag anser
mig därför icke kunna förorda meddelande af bestämmelser, som innebära
eller medföra ett tvång af nu angifvet slag.

Då alltså den af mig antydda tredje principen i förevarande ämne, trots de
med densamma förenade fördelar, icke synes lämpligen kunna genomföras,
torde den bästa utvägen vara att ansluta sig till kommerskollegii förslag med
den af hvad jag senast anfört betingade förändring, att skyldighet till anmälan
om uppkommen tvist ej ålägges de tvistande. Obestridligen förökas
genom denna förändring i icke oväsentlig mån den jämväl förut med nämnda
system förenade risken, att förlikningsmannens ingripande skall komma för
sent, men man synes det oaktadt kunna hysa förhoppning, att denna risk icke
skall visa sig äga alltför stor praktisk betydelse. Den hittills vunna erfarenheten
lärer gifva vid handen, att förlikningsmännen, äfven utan anmälan
från parterna, i det vida öfvervägande antalet fall erhållit kännedom om
uppkomna arbetstvister af större betydenhet i så god tid, att de haft tillfälle
inskrida, innan arbetsinställelse vidtagits, och det förefaller sannolikt att så
alltmera skall blifva förhållandet redan på grund af den växande benägenheten
att anlita förlikningsmännen och det tilltagande intresse, hvarmed
allmänheten och tidningspressen följa stridigheter mellan arbetsgifvare och
arbetare.

Af stor betydelse i detta afseende är äfven en annan bestämmelse, som
innefattas i föreliggande förslag. Förlikningsmännen och kommerskollegium
hafva förordat, att den, som vill vidtaga arbetsinställelse, skall vara
skyldig gifva motparten denna af sikt tillkänna viss tid, innan åtgärden vid -

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

tages. Att på detta sätt en skälig beredelsetid lämnas motparten synes mig
vara en synnerligen välgrundad fordran, som för öfrigt utan stadgande i lag
torde redan förut hafva i ganska stor utsträckning iakttagits. Jag har därför
låtit i förslaget införa bestämmelse, att tillsägelse skall göras minst sju dagar
förut, dock att, såsom jag sedan skall närmare utveckla, denna bestämmelse
icke är afsedd att gälla öfver hela linjen utan endast under förutsättning, att
uppsägningstid för arbetsaftalet icke är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden
är kortare än sju dagar.

Arbetsinställelse skall sålunda enligt förslaget icke under några förhållanden
kunna komma alldeles plötsligt och oväntadt, utan en viss tid skall hafva
förflutit efter eu tillsägelse, genom hvilken kännedom om den ti 11 ämna de åtgärden
ej blott beredes motparten utan kan förmodas blifva spridd äfven i
vidare kretsar. Härigenom ökas sannolikheten för att förlikningsmannen
skall i tid få veta hvad som är å bane. Jämväl förefaller det antagligt,
att den part, som hotas af arbetsinställelsen, i allmänhet skall finna med sin
fördel förenligt att direkt fästa förlikningsmannens uppmärksamhet därå.
Vid den kortaste tillsägelsetidens bestämmande till sju dagar har tagits hänsyn
till, att under densamma förlikningsmannen i vanliga fall skall hinna att
få underrättelse om tvisten och kalla de tvistande till förhandling.

I enlighet med hvad förut anförts har jag låtit utarbeta stadganden, som
hvila på den grundsats att, därest i anledning af tvist mellan arbetsgifvare
och arbetare förlikningsman utfärdat kallelse till förhandling, arbetsgifvaren
eller arbetarna, efter erhållen kännedom därom, ej må på grund af tvisten
vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, innan det visat sig, att utsikt till
eu fredlig lösning af tvisten ej förefinnes. Så är förhållandet, om förhandlingarna
blifvit i vanlig ordning slutförda, utan att enighet mellan parterna
kunnat åstadkommas, eller ock motparten till den, som vill anlita maktmedel,
genom tredska att åtlyda förlikningsmannens kallelse omöjliggjort förhandlingars
påbörjande eller fullföljande, samt förlikningsmannen till följd häraf
förklarat, att försöket till medling måste uppgifvas. I dessa fall bör det
därför ej längre möta hinder att tillgripa arbetsinställelse. Tydligt är
att den, som vill företaga dylik åtgärd, icke kan förvärfva rätt därtill genom
att själf uteblifva från förhandlingar, till hvilka han blifvit kallad. Vidtager
eller utvidgar en sådan tredskande part arbetsinställelse, är denna alltid mot
lag stridande.

Den mest vägande betänklighet, som kan göras gällande mot förenämnda
förslag, torde vara den, att förhandlingarna kunna oskäligt dragas ut på tiden
och därigenom part, till betydande olägenhet för honom, hindras att å
tid, som varit åsyftad och för honom läglig, vidtaga eu åtgärd, hvilken han
anser för sina intressen vara nödvändig. Särskild! kan det befaras, att mot -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 43.

parten skall söka på sådant sätt begagna förhandlingarna till sin fördel.
Oförnekligt är att, om dylika olägenheter skola med säkerhet undvikas, mycken
duglighet, raskhet och omtanke erfordras från förlikuingsmännens sida.
Ett drygt ansvar kommer att hvila på dessa tjänstemän, och det blir ännu
mera än hittills en viktig uppgift för dem att tillse, att ej någondera parten
uppehälles längre, än verklig utsikt finnes att nå det med förhandlingarna
åsyftade målet och det allmännas intresse alltså kräfver deras fortsättande.
Jag tror dock icke, att man har anledning misströsta om, att förlikningsmännen
skola motsvara de anspråk, som sålunda ställas på dem. Förslaget innebär
ju för öfrigt i sak icke någon fullständig nyhet, utan pläga, såsom jag
förut påpekat, tvistande parter redan nu iakttaga den regel, att under pågående
förhandlingar nya stridsåtgärder icke skola förekomma. Då emellertid
eu väsentlig ändring af förhållandena ligger däri, att afhållsamhet från dylika
åtgärder göres till en rättslig förpliktelse för parterna, synes det mig
vara lämpligt att, till skydd mot oskälig tidsutdräkt, bestämma en viss tid,
efter hvilken fortsatta förhandlingar ej skola utgöra hinder för parterna att
vidtaga eller utvidga arbetsinställelse.

Enligt förslaget har berörda tidsgräns dragits så, att parterna ej längre
skola vara bundna, då sextio dagar förflutit antingen från kallelsens utfärdande
eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt kollektivaftal
i stället för äldre sådant utfärdats under sistnämnda aftals giltighetstid,
från detsammas utlöpande. Att i det senare fallet tiden skall räknas från
kollektivaftalets utlöpande och icke från kallelsen beror särskild! därpå, att
den gynnsammaste tidpunkten för att ernå det åsyftade resultatet af medlingen
ofta torde infalla efter aftalstidens slut, då parterna starkast känna
nödvändigheten att genom öfverenskommelse hindra eu eljest förestående
strid. Man bör därför icke utsätta sig för möjligheten att, på grund af tidig
kallelse till förhandling, vid nämnda tidpunkt de sextio dagarna skulle
redan hafva utlupit eller endast eu otillräcklig del af dem skulle återstå.

Från såväl förlikuingsmännens som kommerskollegii sida har förordats,
att i de fall, då förlikningskommissionen vore behörig att upptaga en tvist till
handläggning, parterna skulle vara förhindrade att vidtaga eller utvidga
arbetsinställelse, innan jämväl förhandlingarna inför kommissionen slutförts
eller kommissionen förklarat sig icke vilja upptaga tvisten. Ehuru jag icke
vill bestrida, att ett sådant stadgande vore från teoretisk synpunkt
följdriktigt och i vissa fall kunde vara till gagn, har jag ansett, att
man icke bör gå så långt i begränsning af parternas handlingsfrihet.
Jag har härvid låtit leda mig af delvis samma skäl, som ligga till
grund för förslaget, att förhandlingarna inför förlikningsmannen endast
intill viss tid skola hafva den rättsverkan, att strid är förbjuden. Det

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

allmännas anspråk på, att förhandling skall äga ram, innan strid får
utbryta, bör icke sträckas därhän, att en för någondera parten verkligt
menlig tidsutdräkt kan befaras uppstå genom sakens natur eller
motpartens åtgöranden. Förslagets ståndpunkt är ju också den, att det allmännas
ingripande i parternas mellanhafvande i regel skall vara inskränkt
till förhandlingarna inför förlikningsmannen. Förlikningskommissionen
skall hafva befattning endast med särskild! svåra och omfattande tvister;
dess upptagande af eu tvist skall utgöra ett verkligt undantagsfall. Tvång
att iakttaga fred torde emellertid icke skäligen kunna åläggas parterna längre
än under det normala förfarandet, under de förhandlingar, genom hvilka
samhällets fredsstiftande uppgift oftast anses vara fullgjord. Skulle häraf
följa, att förlikningskommissionen i allmänhet endast finge behandla tvister,
i hvilka arbetsinställelse redan är förhanden, vore detta utan tvifvel att beklaga.
Måhända skulle det dock under alla förhållanden blifva kommissionens
förnämsta åliggande att efter någon tids strid söka afveckla särskild!
stora och svårlösta konflikter. I de undantagsfall, då förhandlingar inför
förlikningskommissionen skulle kunna ifrågasättas, komma för öfrig! så stora
intressen att å ömse sidor stå på spel, att hänsynen därtill torde kunna antagas
utgöra en ganska kraftig garanti mot förhastadt vidtagande af arbetsinställelse.
Det synes därför icke vara osannolikt, att parterna ofta nog själfmant
skulle gifva förlikningskommissionen rådrum att ingripa, innan strid
inleddes.

De nu omförmälda föreskrifterna hafva erhållit sin plats i en ny afdelning
af medlingslagen. Där hafva inrymts äfven en del andra stadganden
rörande förhållandena vid arbetstvister. Då dessa stadganden, för hvilka jag
längre fram skall redogöra, icke röra medlingsförfarandet, torde lagens titel
ej kunna bibehållas oförändrad. Lagen torde böra benämnas lag om vissa
arbetstvister.

I detta sammanhang torde jag få upptaga till behandling eu annan fråga Arbetsinrörande
tillåtligheten af arbetsinställelse. I de genom propositionen fram- stdllelses inlagda
förslagen till lag om kollektivaftal och till lag om vissa arbetsaftal fanns arbetmjintagen
bestämmelse därom, att arbetsinställelse ej finge vidtagas så, att där- talet
igenom arbetsaftal, ingånget för bestämd tid, blefve rubbadt, och att, där för
arbetsaftal gällde viss uppsägningstid, denna tid skulle vid arbetsinställelse
iakttagas. Stadganden af enahanda innehåll föreslogos ock af riksdagens särskilda
utskott. Nu har af förlikningsmännen och kommerskollegium liksom
oek förut inom riksdagen framhållits såsom lämpligare, att för parterna
stadgades skyldighet att, innan arbetsinställelse sattes i verket, gifva meddelande
om afsikten därtill viss tid förut, lika lång för alla fall och oberoende
af de tilläfventyrs olika uppsägningstiderna för de arbetsaftal, som skulle

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

beröras af arbetsinställelsen. Principen, att den, som vore bunden af arbetsaftal
för bestämd tid, ej under denna tid finge vidtaga eller deltaga i arbetsinställelse,
skulle däremot enligt förlikningsmännens och kommerskoilegii
åsikt lämnas orubbad.

Såsom skäl för den föreslagna förändringen anföres bland annat, att därigenom
skulle tydligare framhållas lagstiftarens anslutning till den gängse
uppfattningen, att deltagande i arbetsinställelse i och för sig innebär icke ett
häfvande af arbetsaftalet utan endast ett tillfälligt suspenderande af dess
rättsverkningar. Sådant torde dock bättre utmärkas genom ett uttryckligt
stadgande härom, hvithet jag ock är sinnad att föreslå. Berörda uppfattning
synes nämligen i långt högre grad, än jag tidigare haft anledning antaga,
vunnit allmän utbredning och stadga.

Däremot kan jag ingalunda dela åsikten, att arbetsinställelse skulle få
äga rum utan hänsyn till den uppsägningstid, som kan gälla beträffande de
enskilda arbetsaftalen, eller under fortvaron af arbetsaftal, ingånget för bestämd
tid. I båda de nu nämnda fallen har afsikten med aftalets slutande på
sätt som skett varit att tillförsäkra parterna det ostörda tillgodonjutandet af
de på aftalet grundade rättigheterna under den sålunda på det ena eller andra
sättet angifna tidrymden. Intresset af stabilitet i arbetsförhållandet framträder
måhända ännu tydligare vid aftal för bestämd tid, hvithet förhållande
synes hafva påverkat nyss omförmälda myndigheter, då de beträffande sådant
aftal uttalat sig för otillåtligheten af arbetsinställelse under aftalstiden.
Men någon principiell skillnad i förevarande afseende mellan de två angifna
slagen af arbetsaftal torde icke föreligga. Ingen lärer vilja bestrida, att brott
mot aftalet äger rum, då en enskild arbetare upphör med arbetet, innan arbetsaftal
för bestämd tid gått till ända eller stadgad uppsägningstid förflutit,
eller då arbetsgifvaren under samma förhållanden underlåter att betala
arbetaren den lön, som tillkommer honom. Hvarför skulle då saken
bedömas annorlunda, därför att ett dylikt förfaringssätt vidtages af
eller mot flera samtidigt och i syfte att tvinga motparten till en eller
annan eftergift? Just under sådana förhållanden blifva med all sannolikhet
de olägenheter, som man velat undvika genom öfverenskommelse om viss
uppsägningstid eller bestämd aftalstid, ännu mera kännbara. Ej heller kan
grund för ett annat bedömande hämtas från den omständigheten, att i lag fastslås
den nyss omförmälda uppfattningen af arbetsinställelse såsom i och för
sig allenast innebärande ett suspenderande för någon tid af arbetsaftalet.
Arbetsinställelsen medför ju dock ett annullerande, låt vara endast tillfälligt,
af just de förpliktelser, som utgöra det väsentliga i aftalet, skyldigheten för
arbetaren att förrätta arbetet och för arbetsgif varen att gälda lönen för arbetet.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

Något sken af berättigande skulle måhända kunna tillkomma åsikten om
behörigheten af att låta arbetsinställelse inträda utan hänsyn till stadgad uppsägningstid
för arbetsaftalet i det fall att arbetsinställelsen skulle tjäna till
stödjande af ett intresse, som i betydelse stode ojämförligt öfver intresset af
arbetsaftalets vidmakthållande. Åsiktens försvarare låta oek säkerligen i allt
för hög grad leda sig af den känslan, att det kollektiva intresse, som söker sitt
förverkligande genom arbetsinställelsen såsom medel, har vida större vikt
än de enskilda parternas anspråk på arbetsaftalets fullgörande. Men här är
icke i sista hand fråga om ett vägande af privata intressen mot hvarandra,
utan om upprätthållande af en utaf rättsordningens grundvalar, ett ingånget
aftals helgd. För öfrigt, hvilken garanti gifves för att arbetsinställelsen har
ett ändamål, som gifver den någon högre grad af berättigande? Så är långt
ifrån alltid händelsen. De mest orimliga och obefogade anspråk och uppfattningar
kunna understödjas genom arbetsinställelse. Ett godtagande i lagstiftningen
af en princip, motsatt den af mig förfäktade — hvilken senare af lagrådets
ledamöter vid deras granskning af de förra lagförslagen betecknats såsom
själfklar —, skulle enligt min mening medföra synnerligen olyckliga konsekvenser.
Därigenom vore godtycke satt öfver aftal.

De bestämmelser, hvilka gåfvo uttryck åt satsen om arbetsaftalets helgd,
voro såsom nämnts tidigare upptagna i såväl förslaget till lag om kollektivaftal
som förslaget till lag om vissa arbetsaftal. Vid den nu gjorda omarbetningen
hafva dessa bestämmelser för att erhålla en mera vidsträckt
räckvidd öfverflyttats till den förut omförmälda nya afdelningen i den förutvarande
medlingslagen.

Inom området för den ifrågasatta lagstiftningen om kollektivaftal mel- Kollektiv
lan arbetsgifvare och arbetare hafva de starkaste meningsbrytningarna visat aftal? versig
beträffande frågan om kollektivaftalets verkan till förhindrande af ar-*''Tindrande
betsinställelser och andra stridsåtgärder under aftalstiden. Uppenbarligen0/ orhetsin
förnekas af ingen, att det högsta målet för all lagstiftning om förhållandet ställelsemellan
arbetsgifvare och arbetare bör vara att söka så vidt möjligt förebygga
tvister dem emellan och sörja för att, då dylika tvister ändock förekomma,
de i görligaste mån må lösas utan användande af kampmedel. Frågan gäller
blott, huru långt man härvid kan med lagstiftningens hjälp komma, hvilka
åtgärder äro möjliga att genomföra och verkligen, ej blott skenbart, till gagn
för samhället i dess helhet. Klart är, att man vid bedömandet häraf måste
räkna med förhållandena sådana de vid den gifna tidpunkten gestalta sig och
icke låta förleda sig att, därför att man ej genast kan vinna allt, släppa äfven
det mindre, som kan ernås.

I nu förevarande afseende är alltså spörsmålet det, hvilken verkan såsom
fredsdokument man för närvarande skäligen kan genom lagstiftningen

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

tillägga kollektiva!talet. Jag vill redan nu särskild! betona, att därmed kollektivaftalets
fredsstiftande förmåga ingalunda är uttömd. För parterna återstår
ju alltid möjligheten att, då omständigheterna så medgifva eller påfordra,
i aftalet gå längre än hvad lagstiftaren ansett sig kunna såsom generell
regel stadga.

Det i årets proposition innefattade förslaget innebär för olika fall antingen
fullständigt upphäfvande af eller inskränkning i rätten för arbetsgivare
eller arbetare, bundna af kollektivaftal, att under aftalets giltighetstid
begagna sig af arbetsinställelsens vapen och andra jämförliga stridsmedel.
Förbud skulle gälla för dylik åtgärds vidtagande för vinnande af ändring i
kollektivaftalet eller i anledning af rättstvist rörande aftalet d. v. s. tvist om
dess tillämpning eller tolkning. Om rättmätigheten af ett sådant stadgande
hafva olika meningar ej yppats, ehuruväl nödvändigheten häraf ifrågasatts.
Vidare upptog förslaget förbud mot strid under aftalstiden i ändamål att genomföra
bestämmelser i nytt kollektivaftal, afsedt att tillämpas efter utgången
af det förra, men gjorde härvid ett undantag i syfte att möjliggöra en
uppkommen tvistefrågas afgörande för ett större område på en gång. Mot
befogenheten af berörda undantag framställdes invändningar från åtskilliga
håll såväl inom som utom riksdagen, och dennas båda kamrar visade sig slutligen
beredda att låta det nu ifrågavarande förbudet undantagslöst gälla.
Ehuru jag fortfarande är af den åsikten, att den af mig förut förordade anordningen
långt ifrån att vara till skada för arbetsfreden tvärtom skulle vara
ägnad att befordra densamma, anser jag mig dock vid nyss angifna förhållande
icke böra vidare motsätta mig förbudets giltighet utan inskränkning.

Äfven i en annan punkt finner jag mig kunna i förevarande afseende
tillstyrka afvikelse från det äldre förslaget. I detta gåfvos vissa föreskrifter
till förebyggande af förhastadt användande af kampmedel i anledning
af tvist om förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, hvarom bestämmelse
ej träffats i kollektivaftalet, men i öfrigt lämnades parterna härutinnan
obundna. Min farhåga för att gå längre, hvilken grundats på skäl af
öfvervägande teoretisk natur, kan måhända vid den praktiska tillämpningen
visa sig mindre befogad. Jag utgick från den synpunkten, att äfven tvister
om frågor, som ej reglerats i kollektivaftalen, kunde gifva anledning till så
svåra slitningar mellan parterna, att det ej vore tillrådligt att afskära möjligheten
till sådana tvisters afgörande genom anlitande af maktmedel. Emellertid
har, enligt hvad särskilda utskottet uppgifvit, inom detta från såväl
arbetsgivare- som arbetaresidan vitsordats, att tvister af nyss angifven beskaffenhet
hittills icke förekommit i afsevärd omfattning, samt att i allmänhet
svårigheterna att i sådana fall komma till en fredlig uppgörelse icke visat
sig stora, utan dessa tvister endast i undantagsfall ledt till öppen strid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Utskottet förordade — ock riksdagens båda kamrar anslöto sig enhälligt till
detta förslag — att lagen skulle innehålla förbud mot strid i anledning af
intressetvist under det kollektivaftal är gällande. Samma mening har uttalats
af förlikningsmännen och kommerskollegium. Några af sevärda betänkligheter
torde följaktligen ej höra möta mot lagens inrättande på angifvet
sätt, och detta desto mindre, om åt stadgandet icke gifves retroaktiv
verkan. Parterna hafva då tillfälle att göra de aftal, som slutas efter lagens
ikraftträdande, tillräckligt fullständiga och att i dem träffa de bestämmelser
med afseende å slitande af det ifrågavarande slaget af tvister, som må befinnas
nödiga.

Hvad därefter angår den s. k. sympatistriden finner jag nu liksom tidigare
det icke låta sig göra att för närvarande gifva kollektivaftalet någon lagstadgad
verkan till inskränkning af parternas befogenhet att vidtaga sådan.
De af mig härför tidigare anförda skälen torde icke behöfva här återgifvas.
Ett ytterligare stöd för min åsikt synes kunna hämtas af den omständigheten,
att den delas af förlikningsmännen och kommerskollegium. Jag
vill därför nu endast ingå på vissa punkter af frågan. Det afgörande
för mig har varit, att ett förbud mot sympatilockout och sympatistrejk
skulle drabba de båda sidorna på ett helt olika sätt och därigenom framstå
såsom orättvist. Arbetsgifvarna — jag talar ej nu om arbetsgifvarna inom
jordbruket — skulle helt och hållet beröfvas sin enda möjlighet att med någon
utsikt till framgång möta arbetarnas vapen, strejken, som i följd af
sin natur ej skulle i allmänhet genom förbudet minskas i kraft. Häremot har,
äfven från håll, där man medgifvit riktigheten däraf att förbudet skulle afsevärdt
försvaga arbetsgifvarnas motståndskraft, framhållits den invändningen,
att åter med den nuvarande friheten i förevarande afseende arbetsgifvarna
skulle hafva i sin hand det ojämförligt starkaste vapnet. Jagkan
dock icke annat än vidhålla min uppfattning, att den utsträckta lockouten
är för arbetsgifvarna själfva i de flesta fall så förlustbringande och
kan medföra så svåra följder, att den uppenbarligen ej kan annat än i nödfall
och med långa mellanrum användas. Den relativa styrkan af dessa arbetsgifvarnas
och arbetarnas kampmedel heror dock alltid i sista hand på de
för tillfället rådande ekonomiska konjunkturerna, hvilka därutinnan gifva
utslaget till förmån än för den ena och än för den andra sidan.

Såsom en tänkbar utväg att komma ifrån det nuvarande tillståndet
har jag anvisat åstadkommande af kollektivaftal, omfattande hela industrier,
och stadgande af gemensam utlöpningstid för aftalen inom sammanhörande
industrier. Jag förmodar, att en tanke i samma riktning legat till
grund för det förslag, som inom riksdagen framställdes, att nämligen lagen
skulle innehålla förbud mot hvarje arbetsinställelse under af talstiden men

Bihang till Rihsd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Hälft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43*

tillika medgifva, dock för eu begränsad tidrymd från lagens ikraftträdande,
att förbehåll om rätt till sympatilockout och sympatistrejk finge med
laga verkan i kollektivaftal intagas. En sådan tidsbegränsning synes mig
emellertid oriktig. Står man öfver hufvud taget på den ståndpunkten, att de
nuvarande förhållandena ej tillåta ett fullständigt aflysande af sympatiåtgärder,
kan väl icke ens med någon grad af sannolikhet på förhand beräknas,
vid hvilken tidpunkt ett sådant aflysande må vara möjligt.

Eu annan väg, som från samma och andra håll förordats, finner jag
ej heller användbar. Den skulle bestå däri, att man genomförde den erforderliga
lagstiftningen för inrättande af arbetsdomstolen men om kollektivaftalet
gåfve endast de nödvändigaste och för detta aftals begrepp grundläggande
rättssatserna. Härmed skulle åt arbetsdomstolen öfverlämnas att
genom sina domslut småningom skapa eu praxis, som finge utfylla lagstiftningens
luckor. Jag tror dock, att det vore ytterst betänkligt att beträffande
särskildt den nu behandlade svårlösta frågan öfverlämna den lagstiftande
makten åt en domstol, hur väl skickad för sitt rättsskipande värf
den än må vara. Det duger icke att åberopa, att så skett på andra områden.
Här blifva konsekvenserna af att den ena eller den andra åsikten göres
gällande af den synnerligen stora betydelse, att lagstiftaren väl knappast
bör skjuta ifrån sig ansvaret för hvilkendera skall blifva rådande och lägga
det på annan, särskildt med hänsyn därtill, att frågan svårligen lärer låta
sig lösas med stöd af allmänna rättsgrundsatser. Hvad vunne man föröfrigt
med ett sådant förfarande? Såvidt jag förstår intet utom ett kort
uppskof med afgörandet. Domstolen måste ju bestämma sig för endera åsikten.
Antingen måste den tillägga kollektivaftalet eu fredsstiftande verkan
för alla fall eller ock endast, där aftalet uttryckligen eller i enlighet med
de af båda parterna vid aftalets ingående underförstådda förutsättningarna
sådant stadgade. Hvad man riskerade vore däremot domstolens ställning
och förtroendet till densamma, litet torde ej lida något tvifvel, att i detta
fall den part, som ansåge sina intressen åsidosatta genom ett domslut, som
ej grundades på uttrycklig lag, skulle blifva benägen för misstro gent
emot domstolen.

Af majoriteten bland förlikningsmännen har slutligen framhållits
som lämpligast, att lagen principiellt utginge från otillåtligheten af strid
under kollektivaftalstiden men dock lämnade öppet för parterna att i aftalet
förbehålla sig rätt att använda kampmedel i ändamål att stödja andra.
Härigenom skulle lagstiftningen ansluta sig till den ursprungliga uppfattningen
i vårt land, som ännu lefde kvar på vissa områden och vore den för
arbetsfreden gynnsammaste. Vid en sådan reglering af förhållandet kun -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43. 59

de man ej heller med samma fog som eljest tala om eu legalisering af sympatistriden.

Onekligen ligger det vid första påseendet något ganska tilltalande i
tanken att på sådant sätt ordna saken. Det kan dock ifrågasättas, om verkligen
sättet är fullt lämpligt och tillfredsställande. Af omständigheternas
makt har tydligen utvecklingen drifvits därhän, att numera inom ganska
få områden hos båda parterna förefinnes den ofvan såsom den ursprungliga
betecknade uppfattningen om kollektivaftalets fredsgaranterande verkan.
Där inom doktrinen sistberörda uppfattning uttalats, har man dock allmänt
erkänt, att densamma ej har sin grund i aftalets egen natur. I stället
har utgångspunkten varit den, att i flertalet fall parternas — märk väl
båda parternas — afsikt med aftalet varit att genom detsamma fullkomligt,
säkerställa arbetsfreden under aftalstiden. Men då såsom nyss nämnts denna
förutsättning icke längre föreligger, synes man icke berättigad att vidhålla
de slutsatser, som därpå grundats. Hvad dessutom angår den ifrågasatta
anordningens inverkan till fromma för arbetsfreden synes den mer
än tvifvelaktig. Med den åsikt jag hyser, att rätten till sympatistrid för
arbetsgifvarna i de ojämförligt flesta fallen är oundgängligen nödvändig
för undvikande af en allt för underlägsen ställning gent emot arbetarnas
stridsmedel, och att å andra sidan denna rätt ej innebär ett otillbörligt
stärkande af arbetsgif varnas makt utan endast upprätthållande af ett för
arbetsfredens bevarande nödigt jämviktsläge i fråga om den ömsesidiga
styrkan, låter ett lagstadgande af det antydda innehållet knappast förena
sig. Lagstiftaren hade därmed i själfva verket uttalat ett principiellt ogillande
af ett förhållande, som han samtidigt insåge vara i regel oundvikligt.
Därmed hade ju endast gifvits anledning till en mångfald strider, som säkerligen
i annat fall uteblifvit.

Vid det af mig nu om sympatistriden yttrade har jag endast haft i
sikte arbetsområden, som ligga utom jordbruket. — Jag har dock därmed
ingalunda velat påstå, att förhållandena öfverallt inom industri, handtverk,
transportväsen in. m. äro fullt ensartade. Men lagstiftningen måste uppenbarligen
räkna med de reguliära fallen. — Inom jordbruket ligger åter
saken annorlunda. Där är lockouten icke för arbetsgifvaren af något som
helst värde såsom vapen. Arbetet kan där särskildt vid vissa tidpunkter icke
afstanna, utan att hela årets arbetsresultat därigenom sättes på spel.
Hvarje särskildt arbete är endast en länk i den långa kedja af arbeten, som
alla måste i rätt tid utföras för att frambringa produkten. Hvad som en
gång försummats kan ej sedermera godtgöras. Men just på grund af dessa
förhållanden är för jordbrukaren tillgången till den enskilde arbetarens
arbetskraft af en helt annan och ojämförligt mycket större betydelse än för

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgifvaren inom t. ex. industrien. Redan ett ringa antal arbetares
lämnande af det åtagna arbetet kan medföra oersättlig skada. Jordbrukaren
måste därför söka sitt skydd i arbetsaftal på bestämd, lämpligt afpassad
tid åtminstone med den fasta arbetarstammen, den som nödvändigt erfordras
för arbetets fortgång. Och behofvet af dylika aftal kommer att göra sig gällande
med samma styrka, äfven om kollektivaftalen erhålla större betydelse
för jordbruket än nu. Jordbruket kan ej tåla afbrott i arbetet vid kollektivaftalets
utlöpande och ej heller under dess fortvaro vare sig genom arbetsinställelse
eller genom ett sådant arbetarnas öfvergifvande af arbetet, som
sker utan att därigenom konstitueras en arbetsinställelse i ordets tekniska
bemärkelse. Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida kollektivaftal, som
för närvarande knappast förekomma på jordbrukets område, någonsin skola
där vinna något mera betydande insteg. I hvarje fall torde ej kunna betviflas,
att dylika aftal hufvudsakligen höra hemma inom andra näringar och
inom dessa spela sin största roll.

Då man nu under de sålunda angifna förutsättningarna går att lagstifta
om kollektivaftalet och tillika utgår ifrån, att lagstiftningen måste vara
lika beskaffad för alla kollektivaftal, hvilka arbetsaftal de än äro afsedda
att reglera — förslag i annan riktning torde ej hafva utsikt att kunna realiseras
—, synes det mig, att man främst måste taga hänsyn till förhållandena
på de områden, där kollektivaftalet redan vunnit fullt burskap och där
det alltså i stor omfattning kommer att utöfva sina verkningar. Att därvid
jordbruket, som ännu är så godt som främmande för kollektivaftalet,
måste sättas i andra rummet synes helt naturligt, och detta desto mera då
man, såsom jag ofvan antydt, för dess del kan hänvisa till andra och närmare
liggande utvägar för tillgodoseende af dess berättigade kraf. Det bör
ock beaktas, att det icke är fråga om att släppa efter på inskränkningar, som
genom slutande af kollektivaftal redan nu skulle påläggas parterna i deras
frihet att använda maktmedel mot hvarandra, utan spörsmålet är, huru
långt lagen för närvarande skäligen kan gå vid uppdragandet af nya och
trängre gränser i sådant hänseende. Den varsamhet, hvars iakttagande
man beträffande andra delar af förevarande lagstiftning på de flesta håll
så strängt krafvel-, synes icke böra göra sig mindre gällande här. Jag
erinrar ånyo om, att aftalet själft kan i hvarje fall, där så befinnes lämpligt,
gifva strängare begränsningar af parternas rörelsefrihet.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört torde lagens stadgande i det hänseende,
som nu är i fråga, böra innehålla förbud mot strid i anledning af
tvist, af hvad slag den vara må, emellan arbetsgifvare och arbetare, som
äro bundna af kollektivaftal, men ej förbud mot sympatistrid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Det torde böra anmärkas, att kommerskollegium kommit till samma resultat
vid sin pröfning, huru frågan lämpligast borde lösas.

I Eders Kungi. Maj :ts tidigare förslag funnos införda bestämmelser, att
arbetsinställelse eller annan dylik åtgärd ej finge af dem, som vore bundna
af kollektivaftal, tillgripas för att bispringa annan, som själf vore af lag
eller aftal förhindrad att vidtaga sådan åtgärd. Denna begränsning synes
fortfarande böra i lag göras, men då principen uppenbarligen är riktig för
alla fall och icke blott då den, som vill hjälpa annan, är bunden af kollektivaftal,
har åt stadgandet gifvits en mera generell affattning och detsamma
öfverflyttats till den föreslagna lagen om vissa arbetstvister.

Vid det förslag, som åsyftar inrättandet af eu särskild arbetsdomstol
för handläggning af vissa arbetstvister, möter främst spörsmålet, huruvida
denna domstol bör —- bortsedt från frågor om domstolens behörighet
— vara enda instans, eller om rätt till talan mot domstolens utslag i allmänhet
bör medgifvas. Inom riksdagen uttalade sig icke någon för bibehållande
af appelrätten. önskningar i sådant hänseende hafva ej heller framställts
i flera än två af de öfver förslaget afgifna yttrandena från arbetsgivare
eller arbetare. Fördelarna af appellrättens borttagande hafva tydligen
ansetts på detta område så betydande, att de betänkligheter fått
vika, som eljest möta mot ett dylikt system. Vid sådant förhållande och då
genom domstolens sammansättning rättssäkerheten torde vara i möjligaste
mån betryggad, finner jag mig böra acceptera den af riksdagen intagna
ståndpunkten, dock under förutsättning att genom sättet för bestämmandet
af domstolens kompetensområde vissa garantier ernås för rättsenhetens
säkerställande. Till detta senare spörsmål skall jag längre fram återkomma,
sedan jag först något berört ett af kommerskollegium framställdt förslag
med afseende å domstolsorganisationen.

I sina hufvud drag innehåller kommerskollegii berörda yttrande i denna
del följande. Äfven med den begränsning, som arbetsdomstolens kompetensområde
enligt Eders Kungl. Maj ds tidigare förslag skulle erhålla,
syntes det uppenbart, att enbart en stor domstol icke kunde blifva tillfyllest
för handläggning af alla de rättstvister, hvarom här blefve fråga, eller vara
för uppgiften lämplig. Å ena sidan vore det praktiskt och ekonomiskt
omöjligt för en stor del aflägset boende, af kollektivaftal berörda arbetsgivare
och arbetare att vända sig till arbetsdomstolen. Å andra sidan blefve
denna säkerligen öfverhopad med massor af rena bagatellmål, särskildt
från organisationerna i Stockholm med omnejd. Det vore därför nödigt att
hänvisa de mindre betydande tvisterna och sådana af mera lokal natur till
afgörande i orterna genom lokala arbetsdomstolar, hvilkas antal till en början
kunde inskränkas till fyra med säte i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Arbets domstolen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Sundsvall för att sedan möjligen ökas. Hvarje lokal arbetsdomstol
borde bestå af en fast anställd arbetsdomare samt sakkunniga bisittare,
vare sig tillfälliga eller mera permanenta, t. ex. för hvarje mål
utsedda från på förhand uppgjorda listor. För ernående af en enhetlig
rättstillämpning vore måhända nödigt att medgifva klagan från lokal
arbetsdomstol till den centrala. Till arbetsdomstolarnas kompetensområde
borde hänföras icke blott, såsom af reservanter inom särskilda utskottet yrkats,
mål rörande kollektivaftal och detta fattadt så vidsträckt, att dit skulle
hänföras äfven hvarje mål om arbetsaftal, där anspråket ytterst bottnade
i ett kollektivaftal, vare sig tvist om kollektivaftalet förelåge eller ej, utan
äfven mål om vissa arbetsaftal, som icke grundade sig på kollektivaftal. Behofvet
af specialdomstolar för afgörande af rättstvister i allmänhet mellan
arbetsgivare och arbetare hade nämligen alltmera framträdt.

Beträffande lämpligheten af att inrätta lokala arbetsdomstolar och
uppdela målen mellan dessa och den centrala domstolen uttala förlikningsmännen
ungefär enahanda åsikter, men anse sig ej för närvarande böra
framställa något förslag i sådan riktning.

Det önskemål, hvars realiserande kommerskollegium närmast synes
åsyfta, är inrättandet af specialdomstolar för tvister, härflytande af rättsförhållandet
i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare. Det synes mig
dock hvarken lämpligt eller möjligt att på det sätt dess förslag ger vid
handen åstadkomma dylika domstolar. Eders Kungl. Majt:s förslag om
upprättande af en särskild domstol för tvister angående kollektivaftal
grundade sig på uppfattningen, att dessa tvister äro af en alldeles särskild
beskaffenhet. Enär kollektivaftalet har till uppgift att reglera kollektiva
intressen, torde man kunna utgå därifrån, att tvister, som hafva till föremål
anspråk, grundade på sådant aftal, i regel äro af den mera omfattande
natur, att de innebära en väsentlig fara för arbetsfredens störande, därest
de ej blifva på ett sakkunnigt och snabbt sätt afgjorda. Det fanns därför
nödigt att i sammanhang med det rättsliga reglerandet af kollektivaftalet
tillse, att för handläggning af dylika rättstvister funnes tillgänglig
en dömande institution, som genom sin sammansättning erbjöde de bästa
garantier för särskild rätts- och sakkunskap samt stark auktoritet och därigenom
tillförsäkrade denna institution förtroende och tillit från parternas
sida. Dessa hänsyn hafva föranledt berörda institutions gestaltande såsom
en flennansdomstol, där såväl rättskunskapen som de på det ifrågavarande
området förefintliga särskilda rättsåskådningarna och den genom praktisk
erfarenhet vunna sakkunskapen vore kraftigt representerade. Att angifna
hänsyn skulle göra sig på samma sätt gällande vid inrättandet af specialdomstolar
för afgörande af rättstvister rörande det enskilda arbetsaftalet

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

torde icke med fog kunna påstås. Väl vore det måhända lämpligt att sörja
för en mera speciell sakkunskap vid sådana tvisters bedömande"— därom
vill jag dock ej i detta sammanhang närmare uttala mig —, men i motsats
till hvad som gäller om tvister rörande kollektivaftal torde kunna bestämdt
påstås, att tvisterna mellan arbetsgifvare och enskilda arbetare i
regel åro att närmast hänföra till bagatellmål, för hvilkas behandling ingalunda
kräfves den stora och kostsamma domstolsorganisation, som ansetts
af omständigheterna betingad för de mål, som gälla kollektiva intressen.
Otvifvelaktigt är det af vikt, att stor försiktighet iakttages vid inrättandet
af specialdomstolar, såväl i allmänhet som särskildt med afseende å den
på dagordningen stående frågan om hela vart domstols- och rättegångsväsendes
ombildning. Denna reform, som naturligen ej låter sig undanskjutas
så snart härför erforderlig arbetskraft står till buds, skulle säkerligen
afsevärdt försvåras genom befintligheten af ett flertal specialdomstolar
för skilda områden. Vid en dylik reform kommer utan tvifvel att
pröfvas frågan om inrättandet af bagatelldomstolar med ett särskildt snabbt
och med ringa kostnad för parterna förenadt förfarande, dit då de enskilda
aibetstvisterna kunde hänvisas, möjligen såsom jag redan antydt
med hänsyn därvid tagen till behofvet af särskild sakkunskap genom förändring
af domstolens sammansättning för olika fall. Det torde*’ock kunna
betviflas, att tillsättandet af ett jämförelsevis ringa antal specialdomstolar,
på sätt kommerskollegium ifrågasatt, för de enskilda arbetstvisternas behandling
skulle innebära ett mera afsevärdt upphjälpande af rättsskipningen
i hvad dem angår. Någon hänsyn måste ock uppenbarligen tagas till
kostnadsfrågan.

Vidkommande därefter den uttalade farhågan för att en enda arbetsdomstol
ej skulle förslå för handläggning af samtliga de tvister, som
enligt Eders Kungl. Majt:s förslag skulle dit hänskjutas, lärer svårligen
kunna med bestämdhet afgöras, huruvida den är befogad eller ej. Något
statistiskt material eller någon erfarenhet att bygga på finnes, såsom kändt,
icke. Jag anser dock, att faran bör beaktas och åtgärder vidtagas för dess
förebyggande, ehuru på sätt jag strax skall angifva i annan riktning än
kommerskollegium åsyftat. En ganska stor betydelse måste naturligtvis
tillmätas den omständigheten, att 1907 års kommitté, i hvilken sutto flera

representanter för de organiserade arbetsgifvarna och arbetarna, i sitt _

visserligen ej fullt definitiva — förslag stannat vid tanken på allenast eu
domstol, och att vid detta ars riksdag något behof af förändring i sådant
hänseende ej framhållits. Ej heller synes den olägenhet, som kan uppkomma,
därigenom att forum för parter från hela riket är att finna vid
en enda domstol, hafva verkat afskräckande, en olägenhet som för (ifrigt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

minskas genom möjligheten för domstolen att förflytta sig till olika platser.
Man har tydligen tagit hänsyn till det förhållande, som öfver hufvud taget
gjort det möjligt att söka genomföra en sådan anordning, nämligen att
talan vid domstolen är afsedd att i de flesta fall föras af organisationer,
och att dessa synas hafva benägenhet att alltmera centraliseras.

Fördelarna af nämnda anordning äro uppenbara. Förutom det att,
såsom redan berörts, härigenom åt domstolen kunnat gifvas en synnerligen
betryggande sammansättning, är säkerligen mycket att vinna i det afseendet,
att på sådant sätt på detta nya och hittills ej bearbetade rättsområde redan
från början skapas en fullt enhetlig praxis. Ett uppdelande af målen
på flera domstolar skulle tillika med nödvändighet innebära ett återinförande
af appellrätt till högre instans och således ett äfventyrande af den
snabbhet i af görandet, hvars befordrande på de flesta håll just ansetts påkalla
borttagande af den i Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag bibehållna
rätten att fullfölja talan mot arbetsdomstolens beslut. I förbigående kan
jag ej heller underlåta att framhålla — ehuru naturligen denna omständighet
ej är af någon afgörande betydelse —, att gränsen mellan bagatellmålen,
som enligt kominerskollegii förslag skulle gå till de lokala domstolarna,
och de mera viktiga, hvilka borde afgöras direkt af centraldomstolen,
torde vara synnerligen svår att uppdraga. De eljest brukliga indelningsgrunderna
för bestämmande af ett måls egenskap af bagatellmål
synas här föga användbara.

Skulle emellertid farhågan för att arbetsdomstolen skulle blifva öfverhopad
af smärre tvister vara befogad, synes mig den lämpligaste utvägen
vara att begränsa dess kompetensområde i den mån så låter sig göra till
enbart sådana mål, som med hänsyn till grunderna för domstolens inrättande
enligt sin natur böra dit hänföras, d. v. s. mål, där ett kollektivt intresse är i
fråga. Gränsbestämningen var ej fullt så gjord i det genom årets
proposition framlagda förslaget, enligt hvithet äfven tvister berörande
endast enskilda arbetare skulle kunnat blifva dragna inför arbetsdomstolen.
Däremot synes mig i nu berörda hänseende den rätta gränslinjen
träffas i det förslag, som först framställdes af två bland lagrådets
ledamöter och sedermera upptogs af det särskilda utskottet. Detta innebar,
att mål rörande kollektivaftal skulle tillhöra arbetsdomstolen, men mål
rörande arbetsaftal, äfven om detta grundade sig på kollektivaftal, allmän
domstol. Från den senare regeln gjordes undantag för de fall, att fråga
vore om skadestånd på grund af arbetsinställelse eller dylik åtgärd eller
afskedande, som strede mot kollektivaftal eller lagen om sådant aftal.
Tvist, som vid allmän domstols handläggning af mål rörande arbetsaftal
yppades om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd, skulle hän -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

visas till afgörande af arbetsdomstolen, och skulle målet i öfrig t blifva
hvilande, intill dess sådant afgörande skett.

Såsom jag nyss nämnt, voro åtskilliga ledamöter af utskottet af annan
mening och påyrkade bibehållande af det system, som omfattades af Eders
Kungl. Majt:s förslag, dock med den ytterligare utsträckning att arbetsdomstolen
skulle hafva att upptaga alla mål om arbetsaftal, där anspråket
ytterst bottnade i ett kollektivaftal, äfven om tvist rörande detta senare ej
förelåge. Härigenom skulle enligt reservanternas åsikt till fördel för parterna
vinnas en enklare och mera lättfattlig anordning, under det att den
af utskottet tillstyrkta förmenades skola vålla parterna betydande olägenheter.
För egen del har jag tidigare gifvit uttryck åt den uppfattningen,
att vissa fördelar för parterna skulle ernås genom det ursprungliga förslaget,
hvilka ej stå till buds enligt utskottets. Men om med det förras
antagande skulle följa, att arbetsdomstolen blefve oskäligt betungad och
hämmades i sin egentliga och mest maktpåliggande verksamhet till slitande
af kollektiva tvister, skulle nackdelarna häraf inom kort vida öfverväga de
vunna fördelarna. Och att så skulle blifva fallet med reservanternas förslag
synes uppenbart. Säkerligen skulle arbetsdomstolen ej räcka till för
handläggning af alla de tvister, som mellan de öfver 200,000 af kollektivaftal
berörda arbetarna och deras arbetsgifvare kunna uppkomma i ämnen,
om hvilka den grundläggande bestämmelsen gifvits i kollektivaftalen.
Jag tror ej heller, att olägenheterna af det nu ifrågasatta systemet
kunna blifva afsevärda. Utskottets uppfattning, att allmän domstol ej i
särdeles talrika fall skulle nödgas hänvisa uppkommen tvist om kollektivaftalet
till arbetsdomstolen, synes mig hafva goda skäl för sig. Genom
ett lämpligt handhafvande af reglerna om gäldande af rättegångskostnad
torde ock kunna i hög grad rådas bot för den befarade benägenheten
till obehörigt dröjsmål med framställande af invändning, som hänför sig
till kollektivaftalet och skulle kunna gifva anledning till incidenstvist vid
arbetsdomstolen.

Det för mig särskildt afgörande skälet har emellertid varit det förändrade
läge, hvari frågan kommer, därest rätten till klagan öfver arbetsdomstolens
beslut i sakfrågor borttages. Betänkligheterna häremot måste
vara desto större, ju mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområde
sträcker sig ut öfver förhållanden, som närmare sammanhänga
med rättssystemet i öfrigt. Man står då inför den faran, att vid denna
domstol kan utbildas en emot de allmänna domstolarnas tillämpning af
lagar och rättsgrundsatser af mera allmän karaktär stridande praxis. Genom
att, på sätt det af mig nu upptagna förslaget innebär, från arbetsdomstolens
behörighetsområde undantaga arbetsaftalsförhållandet skulle i den

Bihang till RiksJ. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

mån så kan ske vinnas den garanti för rättsenhetens bevarande, som enligt
hvad jag här förut antydt synes mig utgöra en förutsättning för
möjligheten att medgifva appellrättens bortfallande.

Förenings- Bestämmelser till skydd för föreningsrätten och arbetets frihet voro

ratt m. m. Upptagna uti de för riksdagen framlagda förslagen till lag om kollektivaftal
och till lag om vissa arbetsaftal. Dessa bestämmelser möttes af
mångahanda gensägelse^ I enlighet med särskilda utskottets sammanjämkningsförslag,
som därutinnan öfverensstämde med andra kammarens
beslut och som godkändes af första kammaren, har jag uteslutit berörda
bestämmelser ur förstnämnda förslag. Men äfven i öfrigt har jag ansett särskildt
lagstadgande till skydd för föreningsrätten kunna i detta sammanhang
undvaras. Frågan om dylikt skydd står icke i det omedelbara sammanhang
med lagstiftning om arbetsaftal, att den med nödvändighet där kräfver sin
lösning. Ett legislatur ordnande i någon större omfattning af föreningsrätten
måste sträcka sig öfver- vidare områden, då kränkning af föreningsrätten
kan förekomma äfven annorledes än vid arbetsaftals ingående eller
upplösning. Och eu lagstiftning till skydd för föreningsrätten förutsätter
äfven en begränsning af detta skydd såväl med hänsyn till arten af de
föreningar, till förmån för hvilka det skall gälla, som äfven med hänsyn
till andra lika berättigade samhällsintressen, med hvilka föreningsrätten
kan kollidera. Att upptaga alla dessa ämnen i en lag om arbetsaftal
kan naturligtvis icke ifrågakomma; att däri inrycka allenast ett mera allmänt
hållet stadgande har visat sig icke tillfredsställande. Att nu framlägga
förslag till lagstiftning om föreningsrätten i hela dess omfattning
ligger uppenbarligen icke inom möjlighetens gränser, då nödiga förarbeten
saknas. Jag bör emellertid erinra därom, att den nu föreslagna lagstiftningen
icke alldeles saknar bestämmelser, syftande till att trygga föreningsrätten.
Jag tänker härvid på stadgandena i 10 § lagen om kollektivaftal
och 2 § lagen om arbetsdomstolen, i hvilka lagrum särskildt uttalas, att
i vissa fall, som praktiskt taget torde vara de viktigaste, kränkning af
föreningsrätten ligger under organisationernas talerätt och tillhör arbetsdomstolens
handläggning. Af den sålunda vidtagna uteslutningen ur arbetsaftalslagen
af föreningsrättsbestämmelsen torde betingas, att jämväl de kompletterande
föreskrifterna rörande arbetets frihet böra utgå. Det torde
lämpligast böra tillsvidare öfverlämnas åt arbetsgifvare och arbetare själfva
att genom utveckling af aftalen i förenämnda hänseenden vidare utbilda en
allmän rättsuppfattning, till hvilken lagstiftningen sedermera kan anknyta
sig och på hvilken den kan bygga.

Lagarnas I motioner inom andra kammaren yrkades vid årets riksdag, att

giltighetstid. gatntliga de lagförslag, som kunde i anledning af Eders Kungl. Maj:ts pro -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

position varda antagna, måtte godkännas allenast för viss kortare tid, sa
att de efter utgången af den för deras giltighet bestämda tiden skulle
upphöra att gälla, därest de ej blifvit genom vederbörligt beslut förnyade.
Detta yrkande bifölls af andra kammaren med 111 röster mot 104.

Jag tror icke, att det vore lyckligt, om lagarna på dylikt sätt blefve
antagna ”endast provisoriskt. Låt vara, att man här delvis rör sig på ett
nytt område, där man mötes af många svårlösta spörsmål, i fråga om
hvilka intressena på olika sidor starkt bryta sig mot hvarandra. . Så kan
dock vara händelsen i många andra fall, framför allt på det sociala området
men äfven annorstädes. Skall lagstiftaren hvarje gång särskilda
svårigheter uppstå, eller man tror sig ej fullt kunna öfverblicka lagstiftningens
verkningar och konsekvenser, tillgripa utvägen att göra lag på
prof för viss kortare tid, befarar jag, att tillståndet inom kort blir olidligt
med rättsosäkerhet och oreda på många områden. Äfven förutsatt att
något dylikt ej skulle ifrågakomma i annat fall än det förevarande, måste
jag ställa mig afvisande till tanken på en försökslagstiftning i den bemärkelsen.
Jag kan icke inse, att något afgörande skäl talar för att i trots af
de svåra olägenheter, som måste erkännas hota, om lagarna till utgången af
deras giltighetstid ej blifva förnyade, här göra experiment i den angifna
riktningen. Och redan osäkerheten, huruvida sådant förnyande kommer
att äga rum, är ägnad att åstadkomma icke normala förhållanden, hvilka
framkalla oro och förvirring samt kunna förrycka lagarnas verkningar,
så att, då fråga blir om deras förnyande, tillförlitlig erfarenhet i sådant
hänseende ändock icke finnes att bygga på. Såsom jag i riksdagen påpekade
lära ock de ifrågavarande lagarna beträffande utsikterna att få nödiga
ändringar verkställda snarare vara gynnsammare ställda än andra lagar,
enär i de förra behandlade frågor äro af den stora betydelse och det intresse
för allmänheten, att den kommer att föra fram krafvet på ändringar, som
befunnits behöfliga, med alldeles ovanlig styrka. Det enda möjliga medlet
att trygga sig mot oberäkneliga verkningar af lagarna synes mig stå
att finna däri, att dessa så litet som möjligt ingripa ändrande och omläggande
i de faktiskt bestående förhållandena. Framgår man med nödig
försiktighet därutinnan, kan enligt min åsikt här liksom eljest lagstiftningen
med trygghet gestaltas på det sätt, som ensamt är lämpadt att skapa
ordning och lugn.

Förslaget ti!! lag om koSäektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Af anledning, som jag vid behandlingen af förslaget till lag om
vissa arbetsaftal skall närmare angifva, har jag från berörda lags tillämp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lighetsoinråde uteslutit arbetsaftal med han delsbiträden. För bibehållande
af den åsyftade öfverenstämmelsen mellan lagarna har därför ock ur nu
ifrågavarande paragraf fått utgå hvad däri stadgats om handelsbiträden,
så att jämväl här gränsen uppåt för begreppet arbetare angifvits genom
bestämmelse, att såsom arbetare anses äfven arbetsförman och den, som
innehar därmed jämförlig anställning.

Till paragrafen har äfven gjorts ett tillägg. Därest, såsom jag tänkt
mig, lagen kommer att innehålla förbud för dem, som äro bundna af
kollektivaftal, att under den tid aftalet gäller öppna strid jämväl i anledning
af tvist dem emellan om något förhållande, som ej kan anses
regleradt genom kollektivaftalet, bör det vara för parterna ännu mera
angeläget än hittills att till förebyggande af slitningar och misstämning
sörja för utvägar till lösande af dylika tvister. Man torde kunna hysa
den förhoppningen, att i sådant syfte parterna skola i stor omfattning
finna sig föranlåtna att, jämte det de vidare utveckla och fullkomna de
flerstädes redan brukliga förhandlingsordningarna, som visat sig vara af stor
betydelse och nytta, tillika införa vare sig genom de egentliga kollektivaftalen
eller genom aftal i hvarje förekommande fall institutioner för de
nämnda tvisternas slutliga afgörande genom skiljedom. Det synes då ock
lämpligt, att lagen genom uttryckligt stadgande gifver åt sålunda meddelad
skiljedom samma helgd och verkan, som tillkommer kollektivaftalet. Ett
sådant stadgande har här upptagits. Att en genom bindande skiljedom
meddelad tolkning af kollektivaftal ingår såsom beståndsdel i aftalet torde
utan särskild bestämmelse härom vara fullt tydligt.

Då det i 3 § första stycket, sådant lagrummet lydde enligt det
äldre förslaget, stadgats, att kollektivaftal skall lända till efterrättelse för
medlemmar af aftalsslutande förening, såvidt de tillhöra yrkesgrupp, som
afses i aftalet, har därmed åsyftats att gifva såväl en så att säga kvalitativ
som ock en lokal begränsning af aftalets giltighetsområde. Den senare
begränsningen torde ej hafva tydligt framgått af ordalagen, hvilka därför
undergått någon jämkning,

I 11 § upptogs tidigare en bestämmelse därom, att tillämpning af
kollektivaftal finge påkallas af förening mot dess medlemmar och, om
flera deltagit i aftalet å samma sida, af dessa inbördes. Berörda bestämmelse,
med hvilken gifvits uttryck åt den tanken, att kollektivaftalet medför
förpliktelser ej blott mellan dem, som med hvarandra slutit aftalet,
utan äfven mellan flera kontrahenter, som må hafva uppträdt å samma
sida, och för föreningsmedlemmar emot föreningen, har såsom innebärande
en mera materiell rättsregel ansetts icke lämpligen böra hafva sin
plats i omförmälda paragraf, som eljest handlar om den formella rätten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att föra talan på grund af aftalet. Bestämmelsen har därför öfverflyttats
hit och erhållit en mot dess syfte mera svarande redaktion.

Den ändrade affattningen af 5 § innebär lika litet som det af sär- 5 §.
skilda utskottet framlagda förslag till paragrafens lydelse någon saklig
ändring af dess innebörd i den tidigare formen utan utgör allenast ett
förtydligande af dess mening, eller att i det fall, som där omtalas, arbetsvillkoren
för den arbetare, som ej genom medlemskap i aftalsslutande
förening är bunden af kollektivaftalet, skola i brist på annan öfverenskommelse
anses vara de i kollektivaftalet stadgade, hvaremot aftalet såsom sådant
ej blir för denne arbetare bindande.

Af reservanter inom särskilda utskottet, hvilkas mening följdes af 7 §.
andra kammaren, yrkades, att 7 § skulle utgå. Sammanjämkningsförslaget
gick äfven i samma riktning. Då jag det oaktadt har ansett mig böra
tillstyrka paragrafens bibehållande, har jag kunnat hämta stöd för denna
min mening från åtskilliga af de öfver lagförslaget afgifna yttrandena.
Grunderna för lagrummets bestämmelser har jag förut utvecklat. De hvila
på den uppfattningen, att ett koilektivaftal, där på endera eller båda sidorna
flera uppträdt såsom kontrahenter, icke desto mindre för ett naturligt
betraktelsesätt framstår som en enhet, hvilken betingats af ett praktiskt
behof och därför icke bör kunna genom åtgörande från en af dessa
kontrahenter brytas. Enligt förlikningsmannens åsikt kan en sådan bestämmelse
som den hä,r föreslagna vara till åtskilligt gagn, under det att
de emot densamma anförda betänkligheterna icke synas allt för tungt
vägande. Särskildt påpekas, att åvägabringande af dylik bestämmelse genom
aftal kan tänkas medföra svårighet och omgång, framför allt därest å endera
sidan kontrahenternas anslutning icke sker samtidigt utan successivt, samt att
dessutom anledning finnes att här lika väl som i 6 § räkna med de fall, då parterna
vid upprättande af koilektivaftal förbise behofvet af det ena eller andra
stadgandet om uppsägning. Kommerskollegium uttalar sig i enahanda riktning.
De omförmälda myndigheterna anse dock, att retroaktiv verkan
icke bör tilläggas stadgandet. Då, på sätt inom riksdagen anförts, fall
kunna tänkas, där stadgandet skulle åstadkomma en rubbning i hvad parterna
verkligen velat genom aftalet bestämma, så, ehuru man naturligen
därvid endast har att räkna med rena undantagsfall, har jag, för att därmed
undanröja eljest möjligen kvarstående betänkligheter mot paragrafens
antagande, för dess del i slutbestämmelsen gjort undantag från regeln om
lagens tillämplighet på tidigare aftal.

Af kommerskollegium har såsom efterföljansvärdt framhållits det i 9 §.
den nyligen antagna danska lagen införda systemet för reglerande af påföljder
utaf brott mot koilektivaftal. Enligt denna lag skall för sådant

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

brytande mot aftalet kunna ådömas eu »bot», hvars storlek skall, då skada
skett, beräknas efter skadans storlek och tillfalla den skadelidande. Hänsyn
skall vid botens bestämmande tagas till i hvad mån den begångna
öfverträdelsen af aftalet må vara ursäktlig; vid särskildt förmildrande omständigheter
kan den aftalsbrytande helt befrias från påföljd.

Det betraktelsesätt, som legat till grund för dessa bestämmelser, har
varit ledande jämväl vid det förevarande förslagets affattande, och det
förefaller mig, som om de fördelar, man sökt uppnå med de förra, i det
stora hela förefinnas äfven vid det senare. I detta har vid utmätande af
skadestånd lämnats ett stort utrymme åt subjektiva mildringsgrunder att
göra sig gällande, och jag är sinnad föreslå eu ytterligare utsträckning
därutinnan. Därtill återkommer jag längre fram. Den lättnad i bevisföringen
i fråga om liden skadas storlek, som man på sina håll velat finna
i de danska reglerna, torde vara mera skenbar. Där stadgas ju, att boten
skall, då skada skett, beräknas efter dennas storlek, och bevisning härom
förutsättes sålunda såsom nödvändig, i händelse att svaranden bestrider
kärandens värdering af skadan. Med den frigjordhet från formalistiska
bevisregler, som alltmera utmärker vår rättspraxis i allmänhet och säkerligen
skall i än högre mått blifva tillfinnandes hos arbetsdomstolen, torde för
öfrigt bevisbördan i och för bestämmande af skadeståndets belopp ej blifva
särdeles betungande. Den största vinsten af det danska systemet synes
man emellertid vänta däraf, att äfven då skada ej timat, en pekuniär påföljd
af aftalsbrott skall kunna ådömas. Jag vill härvid erinra, att käranden
i ett stort antal fall torde komma till sin rätt genom en talan, som går
ut på förpliktande för motparten att något göra eller låta. Har denna talan
bifallits, kan domens fullgörande framtvingas genom af öfverexekutor
ålagda viten. Men bortsedt från denna utväg, som naturligen ej alltid är
fullt tillfredsställande, vågar jag uttala den förmodan, att arbetsdomstolen
endast undantagsvis kommer att afvisa en i öfrigt befogad talan om skadestånd
med det besked, att någon skada ej uppkommit. Jag utgår då från
den uppfattningen, att gällande lag ej lägger något hinder för domstolen
att utdöma skadestånd, äfven där skadan ej är af rent ekonomisk natur,
och tillika från den förutsättningen, att arbetsdomstolen kommer att utnyttja
alla medel, som lagligen äro den gifna, till beredande af så verksamt
skydd för kollektivaftalet som möjligt.

Jag håller följaktligen före, att de genom förslaget, sådant det i
propositionen framlades och modifieradt i enlighet med särskilda utskottets
hemställan, gifna möjligheter att reagera mot aftalsbrott äro tillfyllestgörande.
Dock torde ännu en modifikation böra, såsom jag nyss antydde,
göras. Enligt nämnda förslag skulle det stå domstolen öppet att med

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

hänsyn till omständigheterna nedsätta skadestånd under skadans verklig
belopp eller frikänna från skadeståndsskyldighet allenast då det gällde
förening, som medverkat till skadan. Jag är benägen att låta denna möjlighet
att vinna nedsättning i skadestånds belopp eller befrielse från skyldighet
att gälda sådant utsträckas till enskilda arbetsgifvare eller arbetare.
Härmed skulle visserligen göras en måhända större afvikelse från vanliga
regler än det hittills föreslagna stadgandet inneburit, Den torde dock låta
försvara sig af samma hänsyn, som föranledt det senare. Förhållandena
äro på detta område så egenartade,att ett aftalsbrott äfven beträffande dem,
som själfva begått det och därigenom direkt förorsakat skadan, kan framstå
såsom i större eller mindre grad ursäktligt. För att nämna ett par
exempel kan dels motparten genom något sitt förfarande hafva framkallat
den aftalsbrytande handlingen såsom ett slags nödvärn, och kunna dels, då
fråga är om en facklig sammanslutning, som besluta eu obehörig åtgärd,
vissa af de enskilda medlemmarna, hvilka åtlydt beslutet, synas jämförelsevis
oskyldiga ^ till skadegörelse, som däraf följt. Därest åt förevarande
bestämmelse gifves den utsträckning jag nu angifvit, har därmed bortfallit
anledningen till den åt särskilda utskottet vidtagna uteslutningen ur
paragrafen af det uttryckliga stadgandet om förenings skadeståndsplikt
i fall af underlåtenhet att fullgöra hvad föreningen i kollektivaftalet
särskilt åtagit sig. Anledningen var, såsom af utskottets motivering
framgår, af rent formell natur, och då stadgandet synes lämpligt såsom
innebärande ett. tydligt utsägande af hvad ändock afsetts skola ligga i
paragrafen, har jag ånyo upptagit detsamma.

I enlighet med reservanternas inom utskottet tillstyrkan gick andra
kammarens beslut i den riktningen, att ersättningsskyldighet, som i fäll
hvarom nu är fråga skulle åligga flera, alltid borde på lämpligt sätt fördelas
mellan ^ dem. Eders Kungl. Maj:ts förslag, som omfattades af utskottet
och första kammaren, föreskref sådan fördelning endast mellan
flera arbetsgifvare eller arbetare, hvilka gemensamt förorsakat skada. Den
längre gående utsträckningen af fördelningsprincipen, som förordas jämväl
af förlikningsmannen och kommerskollegium, skulle emellertid, såvidt jag
rått förstått dess innebörd, innefatta en bestämd motsägelse mot en annan
del af paragrafen. Den affattning, som valts för att uttala regeln om
förenings ansvarighet för skada genom aftalsbrott, hvartill den medverkat,
utmärker, att föreningen svarar för skadeståndet solidariskt med de enskilde
arbetgifvarna eller arbetarna, och att flera föreningar, hvilka äro samtidigt
ansvariga, äro det solidariskt. Stadgas nu åter i en annan punkt fördelning af
ansvarsskyldigheten, äfven då förening är en af dem, som skola gälda skadan,
upphäfves tydligen den förra bestämmelsen, som dock torde vara nödvändig,

10 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

därest föreningsansvaret skall vara af någon verklig betydelse. Genom den domstolen
tillförsäkrade rätten att utmäta skadestånd efter omständigheterna har
redan sörjts för, att ej heller föreningarnas skadeståndsplikt blir oskälig.
Förening, som medverkat, får då åtnjuta den nedsättning i skadeståndet, som
bör den tillgodokomina, men för den del af skadan, som sålunda ansetts böra
falla på föreningen, bör den naturligen svara solidariskt med de enskilda.

Äfven om reservanternas förslag skulle åsyfta endast en fördelning
mellan dom, som stå så att säga på samma linje, d. v. s. förutom mellan
de enskilda, som förorsakat skadan, äfven mellan flera föreningar, som
kunnat samtidigt medverka vid öfverträdelsen, lärer den hufvudsakliga
vinsten häraf för föreningarna redan vara ernådd genom den andra här
förut omförmälda modifikationen i skadeståndsplikten. Fn hvar af föreningarna
blir förpliktad att utgifva det belopp, som på grund af dess subjektiva
skuld och andel i skadan finnes rättvist, och blott intill detta belopp
inträder lör en hvar solidariteten med de andra. I en sålunda begränsad
solidaritet kan ej ligga någon obillighet.

I 10 §, motsvarande 11 § i det äldre förslaget, hafva ej vidtagits
andra ändringar än de af särskilda utskottet tillstyrkta. Dessa gingo
därpå ut, att i lagen skulle gifvas positivt uttryck åt satsen, att förening,
som slutit kollektivaftal, därigenom förvärfvat en sjelfständig talerätt pa
grund af aftalet, samt att förenings talerätt för dess medlemmar sträckte
sig äfven till det fall, att fråga vore om skadestånd i anledning af avskedande
i strid mot kollektivaftal. Härjämte har, såsom redan nämnts, en
viss punkt öfverflyttats till 3 §.

1 likhet med särskilda utskottet finner jag den af en motionär
inom riksdagen ifrågasatta, af reservanterna tillstyrkta och af andra kammaren
godkända utsträckning af förenings rätt till talan för medlemmarna
och inskränkning i dessas befogenhet att själfva göra sin rätt gällande icke
af behofvet påkallad. Härutöfver tillåter jag mig påpeka en omständighet,
som torde förtjäna något beaktande. Ett sadant ordnande af förhållandena,
som här'' och i "fråga om arbetsdomstolens kompetensområde föreslagits
af reservanterna, innebär, att äfven arbetare, Indika ej tillhöra förening,
men hvilkas arbetsaftal jämlikt 5 § i förevarande lagförslag hämta
sitt innehåll ur kollektivaftal, skulle hafva att med sina pa arbetsaftalet och
indirekt på kollektivaftalet grundade rättsanspråk vända sig till arbetsdomstolen,
samt å andra sidan, att enskild föreningsmedlem ej finge själf där föra
sin talan, om ej föreningen vägrat att tala för honom. Af dessa regler sammanställda
torde följa, att den arbetare, som utan att tillhöra förening ville
anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, skulle blifva nödsakad antingen att
föra bevisning om, att han ej tillhörde den förening eller någon af de före -

Kungl. Maja» Nåd. Proposition Nr 43.

ningar, som slutit det ifrågavarande k o 11 e k t i v a ft a 1 o t, eller någon underafdelning
af sådan förening, hvilken bevisning torde vara ytterst vansklig
att åstadkomma, eller ock att af den af talsslutande föreningen, med hvilken
arbetaren eljest icke hade något att gorå, begära ett rent formellt besked,
att föreningen ej ville för honom föra talan. Dessa konsekvenser synas
föga tilltalande. Och såsom utskottet antydt torde det af mig antagna
systemet i praktiken komma att leda till så godt som enahanda resultat
som reservanternas.

Beträffande 11 § — 12 § i det förra förslaget — har jag funnit den 11 §.
af särskilda utskottet vidtagna förändringen lämplig. I fråga om paragrafens
senare del får jag hänvisa till hvad jag om därmed sammanhängande
stadgande i 7 § yttrat.

I 12 § har upptagits ett helt nytt stadgande i hufvudsaklig öfver- lag.
ensstämmelse med förlikningsmannens och kommerskollegii tillstyrkande.

De förra hafva påpekat, att emellanåt arbetsinställelse föranledts häraf,
att under pågående förhandlingar om nytt kollektivaftals slutande den ena
parten ensidigt proklamerat ändring i arbetsvillkoren. Det har därför ansetts
nödigt att förebygga sådant genom en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare
och arbetare att i fråga om arbetsvillkoren tillämpa ett kollektivaftal,
som eljest upphört att gälla, intill dess någon öfverenskommelse i annan
riktning träffats. Denna öfverenskommelse behöfver naturligen ej vara en
kollektiv sådan utan kan ock träffas enskildt mellan arbetsgivare och arbetare.
Det är ju ej. gifvet, att ett kollektivaftal alltid aflöses af ett nytt.

Pa sätt särskilda utskottet hemställt har den tid, inom hvilken U §■
upprättadt kollektivaftal skall insändas till kommerskollegium, bestämts till
en månad från dess slutande, samt stadgandet om bötespåföljd för underlåtenhet
att fullgöra berörda skyldighet uteslutits. I anledning af en utaf
nämnda myndighet gjord anmärkning, att kollegium borde äga att för
visst fall befria den ena af parterna från samma skyldighet, vill jag
erinra om hvad jag förut påpekat — hvilket ock tydligt framgår af lagtexten
— att förpliktelsen är fullgjord, så snart ett exemplar af kollektivaftalet
inkommit till kollegium, vare sig detta skett genom båda parternas
eller enderas försorg.

Om de förändringar, som vidtagits i slutbestämmelsen med afseende Slutbeå
lagens. retroaktiva verkan, och om skälen därför har jag här förut påsUimmdsenvederbörliga
ställen yttrat mig.

Bihang till Piksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

Förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister.

Såsom jag redan angifvit, har jag anslutit mig till det särskilda utskottets
ståndpunkt beträffande arbetsdomstolens kompetensområde och borttagandet
af rätten till klagan öfver domstolens beslut i sakfrågor. Jämväl
öfriga af utskottet tillstyrkta ändringar i förevarande lagförslag har jagfunnit
vara af beskaffenhet att böra godtagas. Innebörden af dessa ändringar,
i hvad de icke blott äro eu konsekvens af appellrättens inskränkning
till behörighetsfrågor, är i hufvudsak följande. Juridiska kvalifikationer
erfordras ej ovillkorligen för mer än två bland de tre utan förslag
utsedda ledamöterna af domstolen; i fråga om den tredje platsen är
valet icke inskränkt till någon viss krets af personer. Rätt att föreslå
öfriga ledamöter tillkommer på arbetaresidan endast förening med minst
tiotusen medlemmar. Föreslagna personer hafva ej skyldighet att emottaga
uppdraget, med mindre de därtill förklarat sig villiga; förslag
skall därför vara åtföljdt af skriftlig förklaring i sådant afseende från de
föreslagna. Vid arbetsdomstolen kan, med vissa undantag, den, som efter
lag är jäfvig att vittna, höras utan ed. Syn på stället kan efter arbetsdomstolens
förordnande hållas allenast af tre ledamöter med samma
befogenhet för sålunda sammansatt synerätt som för fulltalig domstol,
dock att den ej äger meddela slutligt utslag i mål. Delar af ett mål må
hvar för sig afgöras, så snart de kommit i det skick, att så lämpligen
kan ske. Slutligen förbjudes yppande af skiljaktig mening, som uttalas
vid omröstning till dom inom arbetsdomstolen. Någon förklaring af dessa
stadgande!! utöfver hvad utskottet därom anfört torde ej erfordras.
I anledning af ett utaf förlikningsmannen väckt förslag, att rätten att vid
arbetsdomstolen höra den, som enligt lag är jäfvig att vittna, borde utöfver
hvad utskottet förordat utsträckas att gälla äfven den, som ej fyllt
femton år, vill jag endast anmärka, att jag ej funnit skal att härutinnan gå
längre än utskottet hemställt. Något verkligt behof häraf torde ej föreligga.

Till arbetsdomstolens handläggning torde böra hänvisas äfven andra
mål än de förut angifna målen rörande kollektivaftal. På sätt jag längre
fram kommer att vidare utveckla har jag funnit skadeståndsskyldighet böra
stadgas såsom påföljd af öfverträdelse af de förbud mot arbetsinställelse
och andra dylika åtgärder, som äro afsedda att inrymmas i den medlingslagen
ersättande nya lagen. För handläggning af mål om skadestånd på
sådan grund, där ju ett kollektivt intresse är i fråga, torde otvifvelaktigt
arbetsdomstolen vara bäst lämpad, om ock vissa svårigheter därvid möta med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

afseende därå, att icke blott organiserade utan äfven oorganiserade arbetare i
stor omfattning kunna komma att blifva parter i dessa tvister. Fördelarna
af att lägga berörda mål till arbetsdomstolen torde dock vara öfvervägande.

Från olika håll såväl inom som utom riksdagen har uttalats önskvärdheten
af att i lagen infördes föreskrift om, att mål angående kollektivaftal,
som enligt aftalet borde afgöras genom skiljedom, icke finge af
arbetsdomstolen upptagas. Man har förmenat, att eljest missförstånd lätteligen
skulle uppkomma, liksom ock att genom en sådan föreskrift det
frivilliga skiljedomsväsendels betydelse skulle till fromma för dess utveckling
framhäfvas. Med hänsyn härtill har jag till nämnda paragraf
gjort ett tillägg af innehåll att dylikt mål skall af domstolen afvisas,
därest invändning mot domstolens behörighet göres, ehuruväl denna princip
redan i andra lagrum finnes fullt tydligt uttalad. Däremot anser jag
ej lämpligt att såtillvida tillmötesgå de framställda önskningarna, som de
afse, att domstolen skulle hafva behörighet att afvisa mål, rörande hvilket
skiljeaftal slutits, utan att detta dock af någon part göres gällande. Jag
föreställer mig, att det ej kan vara någon uppmuntran för parter att sluta
skiljeaftal, därest däraf skulle blifva följden, att de ej kunna anlita arbetsdomstolen
i stället, äfven om de sedermera å ömse sidor af någon anledning
finna sådant för sig lämpligare.

Förlikningsmannen och kommerskollegium hafva äfven ifrågasatt
lämpligheten af att såsom ledamot af arbetsdomstolen finge sitta den,
som vore aflönad funktionär hos arbetsgifvare- eller arbetareorganisation,
därvid kollegium erinrat om ett stadgande i motsvarande norska
lagförslag af innehåll, att med befattningen såsom fast bisittare i den föreslagna
skiljedomstolen icke finge förenas uppdrag att vara styrelsemedlem
i dylik organisation eller att mot betalning utföra arbete åt sådan.
Stadgande i denna riktning återfinnes däremot ej i den nyligen antagna
danska lagen om skiljedomstol i arbetstvister.

Det särskilda utskottet synes hafva hyst en åsikt, motsatt den, som
tagit sig uttryck i det norska förslaget. Inom utskottet yppades nämligen
farhågor för, att gällande regler om domarejäf skulle beträffande arbetsdomstolen
vara alltför stränga och deras tillämpning leda till, att de personer,
som särskilt på arbetaresidan torde komma att föreslås såsom bisittare
i domstolen, allt som oftast skulle befinnas jäfviga att deltaga i
ett måls handläggning. Efter undersökning af jäfsbestämmelsernas innebörd
kom emellertid utskottet till det resultat, att exempelvis en ledamot
af landsorganisationens stvrelse torde kunna fungera såsom ledamot i arbetsdomstolen
i mål, där fråga vore om aftal, i hvars slutande landsorganisationen
såsom sådan ej deltagit, och att ej heller såsom domarejäf

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

11 §■

vore att anse, att ledamot af arbetsdomstolen å förenings vägnar deltagit
i förhandling till biläggande af tvist, som sedermera anhängiggjorts
vid arbetsdomstolen. Utskottet har således tydligen tänkt sig, att det ej
i regel borde läggas hinder i vägen för organisationernas representanter
och tjänstemän att vara bisittare i domstolen. Emot den sålunda uttalade
uppfattningen har jag ej funnit skäl att föreslå något tillägg i det af förlikningsmannen
antydda syftet till de i 5 § gifna bestämmelserna om anledningarna
till obehörighet att vara ledamot af arbetsdomstolen.

Angående protokollsföringen vid arbetsdomstolen samt parternas
skyldighet att gälda afgift för protokoll och utslag uttalades inom särskilda
utskottet vissa önskemål. Det framhölls såsom lämpligt, att dithörande
förhållanden så ordnades, att skriftlig inlaga eller skriftligt bevis, som vid
arbetsdomstolen af part åberopas, skall åtföljas af bestyrkt afskrift, hvilken
försedd med påskrift om dagen för dess ingifvande och målet,
hvartill den hör, utgifves till motparten, att sådana handlingar ej
må intagas i domstolens protokoll utan skola samlas till en akt för hvarje
mål, att utslag ej må utfärdas i sammanhang med protokollet eller
skrifvas med rubrik utan skall såsom ingress innehålla allenast angifvande
af parterna och saken, att part ej skall vara skyldig att utlösa protokoll,
att ett exemplar af utslag skall afgiftsfritt utgifvas till hvardera sidan,
samt att härförutan såsom lättnad för domstolen inedgifves densamma att
ej behöfva efter memorialanteckningarna uppsätta protokoll, med mindre
sådant af part begäres.

Något förslag till stadganden i berörda hänseende framlades ej af
utskottet, som dock ansåg sig böra förorda, att alla de lättnader, som
kunde vara möjliga, måtte beredas arbetsdomstolen.

Vidkommande först frågan, huruvida arbetsdomstolen bör vara frikallad
från skyldighet att uppsätta protokoll öfver förhandlingarna, därest
ej part därom framställer begäran, synes det mig till en början .sannolikt,
att med hänsyn till vikten och betydelsen af de mål, som skola af arbetsdomstolen
handläggas, de fall komma att vara jämförelsevis sällsynta, då
ej någondera parten anser sig vara i behof af protokoll öfver förhandlingarna,
hvadan lättnaden för domstolen i själfva verket skulle blifva mera
skenbar än verklig. Och antaget, att motsatsen skulle inträffa, lärer bristen
på protokoll kunna medföra ej oväsentliga olägenheter. Hur kraftigt
domstolen än må utöfva sin processledande verksamhet och söka hålla parterna
till koncentration och skyndsamhet, kommer esomoftast uppskof i
mål att icke kunna undvikas. Den ombildning af hela rättegångsförfarandet,
som skulle erfordras för att nedbringa behofvet af uppskof till ett

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

minimum, låter sig uppenbarligen af flera skäl icke för närvarande och enbart
för arbetsdomstolens del genomföras.

Vid förekommande uppskof åter synes i protokoll fixerad, af domstolen
själf kontrollerad sammanfattning af hvad vid domstolen förhandlats ej
kunna umbäras ens för de ledamöter af domstolen, som vid dem närvarit,
och ännu mindre, därest ändring i domstolens sammansättning äger rum.
Äfven en annan synpunkt bör beaktas. Jag syftar här på betydelsen af
domstolens utslag såsom vägledande för praxis, såsom prejudikat. I sådant
häseende är det såväl för domstolen själ!'' för vinnande af enhetlig
lag-tillämpning som för den allmänhet, hvars rättsförhållanden skola af
domstolen afgöras, af vikt, att samtliga de omständigheter, hvilka legat
till grund för ett domslut, kunna framdeles konstateras. Därförutan kan
oftast någon klar uppfattning af den gjorda lagtillämpningen ej erhållas.
Vill man ej alldeles åsidosätta denna domens betydelse, måste i brist på
protokoll domstolen åläggas att i domen gifva en noggrann, ehuru sammanträngd
framställning af sakförhållandet och tvistefrågorna i målet.
Det kan ifrågasättas, huruvida icke ett sådant åliggande vore minst lika
betungande för domstolen som skyldigheten att föra protokoll. Kan
man ej helt betaga parterna möjligheten att erhålla protokoll — och sådant
synes ej hafva ifrågasatts —, skulle i många, kanske de flesta fall domstolen
hafva blifvit pålagd en dubbel börda. Jag tror således ej, att man
bör slå in på den ofvan angifna vägen.

Däremot anser jag förslaget om förpliktande för part att ingifva
skrifter och handlingar, som af honom vid domstolen åberopas, i två exemplar
böra vinna beaktande. Någon lättnad i protokollföringen torde
därmed erhållas, hvarjämte behofvet för motparten att förskaffa sig utdrag
af protokollet därigenom afsevärdt minskas. Ett stadgande i berörda syfte
har jag alltså upptagit i 11 § af förevarande,, lagförslag. Skyldigheten
har dock ansetts ej böra göras undantagslös. Alägges part af domstolen
att ingifva handling eller sker sådant ingifvande på begäran af motparten,
synes den förre skäligen ej böra betungas med dess afskrifvande. Äfven
kunna handlingar vara af den synnerliga vidlyftighet eller eljest af den
beskaffenhet, att domstolen bör kunna medgifva undantag från regeln.
I båda dessa fall ankommer det på motparten att lösa eller ombesörja
afskrift af handlingen eller hos domstolen taga del af densamma.

öfriga inom utskottet uttalade, nyss återgifna önskemål torde ej
böra föranleda några bestämmelser i denna lag. I den mån föreskrifter
böra gifvas om protokollsföringens närmare ordnande, om uppställningen
af arbetsdomstolens utslag, om parts rätt att utan lösen erhålla utslag
samt om frihet från skyldighet att lösa protokoll, torde det tillkomma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Eders Kungl. Maj:t att utfärda sådana liksom ock att stadga de villkor,
under hvilka till domstolen ingifna originalhandlingar kunna återtagas.
Kommer arbetsdomstolen till stånd, är jag beredd att vid framläggande
inför Eders Kungl. Maj:t af förslag till de författningar rörande domstolens
verksamhet, som då blifva erforderliga, taga den största möjliga
hänsyn till förenämnda önskemål, utan att jag dock nu är i tillfälle att
bestämdt angifva min ståndpunkt i fråga om alla detaljer vid denna verksamhets
ordnande. Under samma förutsättning torde ock i sinom tid
Eders Kungl. Maj:t göra framställning till riksdagen om de tillägg till eller
ändringar i förordningen om stämpelafgiften, som må befinnas nödiga.

13 §. Enär redan i 8 § gifves stadgande om rätt för arbetsdomstolen att sam manträda

å annan ort än den vanliga, har den af särskilda utskottet föreslagna
bestämmelsen angående syn å stället, som återfinnes under 13 §
i förevarande lagförslag, till sin affattning något jämkats, så att densamma
endast innehåller medgifvandet, att sådan syn må företagas af domstolen
med färre antal ledamöter än eljest för fulltalighet erfordras,
äfvensom den nödiga begränsningen af dylik synerätts befogenhet.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister har uppdelats i två afdelningar.
Den ena, om medlingsmyndigheter och deras verksamhet, motsvarar
lagen om medling i arbetstvister med däri af förlikningskommissionens
inrättande eller eljest föranledda förändringar, under det att i den
andra hafva inrymts de nya eller från andra tidigare lagförslag öfverflyttade
bestämmelser, som afse att i vissa hänseenden reglera arbetsinställelser
och därmed jämförliga åtgärder samt hvad därmed sammanhänger.

Utöfver hvad jag här förut angående delar af förslaget anfört och
särskilda utskottet yttrat beträffande den af detsamma vidtagna omarbetningen
af medlingslagen, till hvilket yttrande jag tillåter mig att hänvisa,
torde vissa af förslagets detaljbestämmelser erfordra särskild! omnämnande.

l §. Af den i förslaget gjorda utsträckning af förlikningskommissionens

befogenhet att omfatta äfven andra tvister än dem, som angå slutande af
kollektivaftal, har föranledts en jämkning af ordalagen i 1 §, så att däri
endast angifves kommissionens uppgift i allmänhet, under det att de nödiga
begränsningarna af denna befogenhet gifvits i 11 §.

3 §. Då en viss rättsverkan skall anknytas vid den omständigheten, att

de tvistande erhållit kännedom om kallelse, som af förlikningsman utfär -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

data, måste i någon mån större kraf än hittills ställas på möjligheten att
erhålla bevis för att kallelsen blifvit af vederbörande känd. Det ligger
dock i sakens natur, att i lagen ej kunna gifvas bestämda föreskrifter angående
det sätt, på hvilket kallelsen bör bringas till de tvistandes kännedom.
Förhållandena äro allt för växlande för att förlikningsmannen
härvid kan bindas vid visst förfarande. Det bör därför ankomma på honom
själf att afgöra, hvilket sätt för hvarje fall må vara mest ändamålsenligt.
I förslaget hafva följaktligen endast angifvits vissa exempel på olika
förfaringssätt, men äfven andra kunna af förlikningsmannen väljas. Det
är icke ens nödvändigt, att kallelsen i skriftlig form kommer de tvistande
till hända. Kan i särskild! fall tillräcklig- trygghet ernås genom muntlig
kallelse, är sådan ej heller utesluten. Svårigheterna att behörigen träffa
de tvistande med kallelse äro för visso stundom ej obetjMliga. Dock tror
jag ej, att de äro större, än att med ganska stor tillförsikt kan förväntas,
att förlikningsmannen skola vara i stånd att öfvervinna dem. De framträda
egentligen, då en tvist berör ett flertal arbetsplatser samt helt eller
i någon större omfattning oorganiserade arbetare. Då arbetarna tillhöra
organisation, torde kunna förmodas, att i allmänhet en underrättelse till
organisationen om kallelsen skall vara till fyllest. För att i viss mån underlätta
för förlikningsmannen att nå arbetarna med sin kallelse har ansetts
böra stadgas skyldighet för arbetsgifvaren att efter anmodan af förlikningsmannen
låta på lämplig plats anslå kallelsen. Denna skyldighets fullgörande
torde oftast ligga i arbetsgifvarens eget intresse, hvarför någon påföljd
för underlåtenhet däraf ej synes erforderlig.

Det är uppenbart, att förlikningsmannen äfven framgent, liksom
hittills lärer varit fallet, skola lägga sig vinn om, att de förhandlingar,
som inför dem föras mellan de tvistande, ej varda mer än nödigt förlängda,
utan deras snabba fortgång befrämjas, såvidt detta låter förena sig
med deras syfte. Med införande af förbud mot arbetsinställelse efter
ågången kallelse från förlikningsmannen och intill dess förhandlingarna
blifvit slutförda kan naturligen för endera parten deras obehöriga utdragande
medföra större olägenhet än förut. I viss mån har sådant förebyggts
genom den redan omnämnda begränsningen af förbudets giltighetstid.
För att emellertid förhindra den eljest till äfventyra uppkommande uppfattningen,
att tills denna gräns blifvit nådd skyndsamhet ej skulle vara
af nöden, och för att gifva förlikningsmannens försök att påverka parterna
till snabbare bedrifvande af förhandlingarna större styrka torde det ej
vara ur vägen att i lagen intaga en erinran om förpliktelsen att undvika
obehörigt dröjsmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

I lagen är för närvarande såsom ett af förlikningsmannens åligganden
angifvet, att han skall uppmana de tvistande att i afbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse. Med den
förutsättning, hvarifrån förslaget utgår, eller att i regel förlikningsmans
kallelse skall utfärdas, innan arbetsinställelse kommit till stånd, och utan
vidare hafva den verkan, att dylik åtgärds vidtagande är otillåtet, synes ej
fullt förenligt att låta berörda stadgande kvarstå, hvarför det ur förslaget
uteslutits. Häraf följer naturligen icke, att förlikningsman i förekommande
fall skulle sakna befogenhet att göra en hemställan af det angifva innehållet.
En sådan befogenhet ligger redan i hans allmänna åliggande att
söka åvägabringa fred mellan de tvistande.

Af liknande konsekvenshänsyn har äfven föranledts en mindre omkastning
af ordalagen i början af första stycket.

Enligt 4 § i gällande medlingslag är från förlikningsmans behörighetsområde
undantagen tvist, som uppstått inom näringsgren, industriell
anläggning eller arbetsföretag, där särskild förhandlings-, förliknings- eller
skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor påkalla
förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att
den särskilda nämnden ej varder anlitad för tvistens lösning. Det skulle
kunna ifrågasättas, huruvida icke, då åt förlikningsmans ingripande gifves
den verkan, att därefter arbetsinställelse är förbjuden till dess den, som
vill vidtaga åtgärden, i hvad på honom ankommer medverkat till att förhandlingar
kommit till stånd och blifvit förda till slut, förlikningsmannen
borde hafva rätt att taga om hand alla tvister af någon större betydelse.
Så långt torde man dock icke böra gå. Afsikten med berörda undantag
bär varit att bevara betydelsen af det enskilda, enligt aftal inrättade
medlingsförfarandet, och det synes vara af stor vikt, att denna betydelse
fortfarande upprätthålles. Hvarje aftal om anlitande af förhandlingar
angående uppkommen tvist innebär naturligen, att innan detta villkor
blifvit uppfylldt arbetsinställelse ej må äga rum. öfverträdelse häraf utgör
ett brytande mot aftalet och drabbas af den påföljd, som för aftalsbrott
i allmänhet gäller. Emellertid torde ej hvarje slags förhandlingsnämnd
genom sin sammansättning erbjuda den garanti för allvarliga och af
ensidiga hänsyn obundna medlingsförsök, hvilken måste kräfvas för att det
allmänna skall afstå från att genom sin representant söka åstadkomma
samförstånd mellan de tvistande till arbetsfredens bevarande. Den fordran
bör kunna i sådant hänseende framställas, att utom de ur de tvistandes
egna led tagna medlemmarna af nämnden i densamma skall finnas en
utomstående, opartisk ledare, genom hvilkens inflytande skiljaktigheterna
kunna utjämnas och större förståelse för hvardera sidans kraf bibringas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

den andra sidan. Samma tankegång återfinnes i propositionens och särskilda
utskottets förslag rörande villkoren för tillgripande af arbetsinställelse
under kollektivaftals giltighetstid, då sådant öfver hufvud vore medgifvet.
I enlighet med det sagda har i förslaget förlikningsmannens kompetens
blifvit utvidgad. Huru omfattande denna utvidgning i praktiken
skulle blifva, låter sig ej angifva. Den tillgängliga statistiken omförmäler,
att vid ingången af år 1908 i 516 kollektivaftal, omfattande 6,041 arbetsgifvare
och 121,448 arbetare, d. v. s. 47,5 procent af hela antalet af dylika
aftal berörda arbetare, funnos stadganden om förliknings- och skiljenämnder.
Däremot kan af denna statistik ej inhämtas vare sig'' antal eller
omfattning af aftal med stadganden om förlikningsnämnd enbart eller i
hvad mån sådana nämnder stå under opartisk ledning. Att sistnämnda
förhållande ej alltid äger rum framgår däremot af uppgifterna. Man torde
dock ej behöfva befara, att den föreslagna utvidgningen i och för sig skulle
innebära någon mera afsevärd tillökning i förlikningsmannens arbetsbörda,
så att betänkligheter mot densamma på sådan grund skulle yppas.

I utskottets förslag finnes inryckt — 11 § tredje stycket — en uppmaning
till de tvistande att i den omfattning, som erfordras för ett rätt bedömande
af tvisten, lämna förlikningskommissionen tillgång till räkenskaper
och andra handlingar samt statistiska och andra uppgifter äfvensom tillträde
till arbetsplats, med rätt för den, som sålunda gånge kommissionen
till banda, att kräfva tystnadsplikt angående hvad den på så sätt inhämtat.
Enär uppenbarligen förlikningsmannen för att kunna behörigen fullgöra
sitt uppdrag hafva enahanda behof som förlikningskommissionen af tillmötesgående
från de tvistandes sida i berörda hänseenden, har omförmälda
stycke af 11 § i utskottets förslag med någon omredigering upptagits i
den del af det nya förslaget, som berör förlikningsmannens och de tvistandes
inbördes förhållande. Genom en hänvisning i 12 § har angifvits,
att samma regler hafva tillämpning med afseende på förlikningskommissionens
verksamhet.

Sedan i 1 § förlikningskommissionens uppgift i allmänhet angifvits
vara den att verka för lösning af sådana mellan arbetsgivare och arbetare
uppkomna tvister, Indika innebära synnerlig fara för arbetsfreden, hafva på
sätt förut nämnts i 11 § gifvits de närmare begränsningarna af dess befogenhet.
Den äger sålunda, under nyss angifna förutsättning, att inskrida,
dels då tvist om slutande af kollektivaftal ej blifvit genom förlikningsmannens
medverkan bilagd, och dels då det gäller dylik tvist, med
hvilken det ej tillkommer den senare att taga befattning. Jag har redan
framhållit skälen, hvarför kommissionen äfven i vissa andra fall bör sättas
i tillfälle att taga hand om uppkomna tvistefrågor, och i enlighet med
Bihang till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

det då sagda har här medgifvits kommissionen rätt att behandla i närmare
samband med hvarandra stående frågor, äfven om ej alla afse slutande af
kollektivaftal, äfvensom åt Kungl. Maj:t inrymts befogenhet att särskildt
hänskjuta annan tvist af synnerlig vikt till kommissionen.

12 §. Förlikningsman hade i utskottets förslag ålagts skyldighet att på

förlikningskommissionens kallelse närvara vid dess handläggning af tvist,
som tidigare varit föremål för den förres medlande verksamhet. Förlikningsmannen
hafva i sitt yttrande uttalat önskvärdheten af att förlikningsman
i hvarje fall må hafva rätt att tillstädeskomma vid kommissionens
förhandlingar för att lämna upplysningar utöfver handlingarnas innehåll
och utveckla sin ståndpunkt i frågan, särskildt därest af honom framlagts
medlingsförslag. Äfven borde, enligt samma yttrande, det stå kommissionen
fritt att, där den funne sådant erforderligt, till öfverläggning inkalla jämväl
en eller flera af öfriga förlikningsmän. Hvad sålunda föreslagits synes
mig hafva goda skäl för sig, hvarför stadganden i sådant syfte i förslaget
upptagits.

Kommerskollegium tillstyrker en något längre gående förändring.
Med hänsyn till uttalade farhågor för att förlikningskommissionens tillkomst
och verksamhet skulle komma att föranleda minskning af förlikningsmannens
auktoritet, finner kollegium önskvärd!, att den förlikningsman,
som handlagt en tvist på ett tidigare stadium, må äga att på kallelse
af kommissionen inträda såsom tillfällig ledamot af denna och deltaga
i dess öfverläggningar och beslut. Med en sådan frihet lämnad åt
kommissionen torde dock, enligt min tanke, snart blifva en genomgående
regel, att vederbörande förlikningsman inkallas såsom ledamot. Skall så
ske emellanåt men ej alltid, är nämligen ej uteslutet, att underlåtenheten
däraf i vissa fall skulle kunna af parterna uppfattas såsom innebärande
ett visst misstroende mot den förlikningsman, som sålunda blefve utesluten
från medlemskap, till men för hans framtida verksamhet. Men att på
dylikt sätt göra förlikningsmän nen till ständiga medlemmar af kommissionen
synes mig ej önskvärdt eller motsvarande den uppfattning, som tagit
sig uttryck i förslaget om kommissionens inrättande. Lämpligast torde
vara att åt kommissionen bevaras karaktären af en högre instans, hvars medlemmar
stå fullt obundna af en förut hyst och måhända genom tidigare
medlingsförslag till synes kommen åsikt om bästa sättet för lösande af
den ifrågavarande tvisten. Tillbörligt inflytande lärer vara förlikningsmannen
tillförsäkradt genom deras rätt att gå kommissionen till hända
med upplysningar och råd.

13 §. Beträffande förhållandet mellan förlikningsman och förlikningskom missionen

i fråga om tvister, som ligga inom bådas kompetensområde,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

stadgas i förslaget, att dylik tvist, där den ej blifvit löst genom förlikningsmannens
medverkan, skall af denne med öfverlämnande af handlingarna
i ärendet hänskjutas till kommissionen, som då pröfvar huruvida densamma
bör upptaga tvisten, samt att, om kommissionen anser sig böra afvisa
tvisten, förlikningsmannen skall därom underrättas och de mottagna handlingarna
till honom återställas. Sistnämnda stadgande har gifvit kommerskollegium
anledning till en anmärkning, som synes mig bero på en icke riktig tolkning
af förslaget. Kollegium utgår nämligen vid denna anmärkning från den
uppfattningen, att, äfven om kommissionen förklarat sig icke upptaga eu
tvist, den likväl skulle vara oförhindrad att sedermera, när den funne
omständigheterna hafva förändrat sig, när som helst ingripa i tvisten med
sin medlande myndighet. I följd häraf syntes det för kommissionen vara
af vikt att jämväl efter tvistens afvisande äga tillgång till handlingarna
i ärendet.

Att förlikningsmannen skulle fråntagas all befogenhet med afseende
å tvist, som han visserligen vid ett första försök icke lyckats lösa, men
som i alla fall på grund af sin mindre betydenhet tillbakavisats af förlikningskommissionen,
torde ej hafva varit kommerskollegii mening och skulle
säkerligen ej vara lämpligt. Tvärtom måste förlikningsmannen bäst vara
i stånd att närmare följa den af honom redan mera ingående behandlade
tvistens vidare utveckling och afgöra, när tidpunkten för ett förnyadt inskridande
må vara inne. Att åter låta såväl den ena som den andra af
förlikningsmyndigheterna vara kompetent att taga hand om tvisten synes
ej tillrådligt utan kunna, äfven om förlikningsmannen och kommissionen
komme att såsom naturligt är stå i liflig förbindelse med hvarandra, leda
till oreda och kollisioner, hvilka ej vore utan skada för institutionen, och
i hvarje fall föranleda omgång och dröjsmål. Mest ändamålsenligt torde
därför vara att, sedan förlikningskommissionen en gång afvisat tvisten,
den därefter icke utan förnyadt hänskjutande från förlikningsmannen må
upptaga densamma till behandling. Förberörda stadgande, mot hvilket
kommerskollegium gjort anmärkning, synes gifva uttryck för den af mig
sålunda omfattade meningen och har därför ansetts böra bibehållas.

I detta sammanhang vill jag erinra, att sedan förlikningskommissionen
påbörjat handläggning af tvist, den äger att, om ock förhandlingarna
afbrutits, sedermera taga förnyad befattning med tvisten. Att så är förslagets
mening framgår af jämförelse mellan stadgandena i 3 och 12 §§,
enligt hvilka kommissionen väl ej har rätt att vidare kalla de tvistande,
om från båda sidor fortsatt medling afböjts, men dock må, om omständigheterna
därtill föranleda, inbjuda de tvistande till förnyade förhandlingar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

16 §. Särskilda utskottet uteslöt i sitt förslag'' det i medlingslagens 12 §

upptagna stadgandet, att Kungl. Maj:t skall äga att, där så i särskilda
fall linnes lämpligt, uppdraga åt annan än den ordinarie förlikningsmannen
att medla i uppkommen tvist. Utskottet ansåg, att behofvet
af sådant förordnande i hufvudsak skulle upphöra i och med förlikningskommissionens
inrättande. Denna finge nämligen antagas besitta erforderlig
auktoritet äfven för de största tvister. Emellertid kan, på sätt förlikningsmannen
erinrat, behof af dylikt stadgande äfven framgent yppas i
de fall, då vederbörande förlikningsman ej medhinner handläggning samtidigt
af flera förekommande tvister. Däremot torde icke, såsom jämväl
ifrågasatts, behöfvas stadgande, som gifver Kungl. Maj:t befogenhet att
vid förfall af ett eller annat slag för förlikningsman förordna annan i
hans ställe. Befogenheten härtill synes vara utan särskild bestämmelse
därom gifven. Jag har därför i förslaget förbehållit Kungl. Maj:t rätt att
förordna annan än ordinarie förlikningsman att handlägga viss tvist, då så

C CC 1

erfordras på grund af antalet eller omfattningen af de tvister, hvilkas behandling
ankommer på förlikningsmannen.

17 §. 1 enlighet med förlikningsmannens, af kommerskollegium biträdda

hemställan har jag ansett skäligt att till lättnad för förlikningsmyndigheterna
befria dem från skyldigheten att kvartalsvis afgifva berättelse öfver
sin verksamhet. Dessa berättelser torde utan olägenhet kunna utbytas
mot årsberättelser. Äfven har med föranledande af yrkande från samma
håll borttagits åliggandet för förlikningsman att lämna redogörelse för
förhandlings-, förliknings- och skiljenämnder inom distriktet samt deras
verksamhet, i den mån han kan därom få kännedom. Behöfliga upplysningar
i sådant hänseende erhåller kommerskollegium direkt från organisationerna.

so §. Den i 20 § föreskrifna inskränkningen i rätten att på grund af

arbetstvist anlita maktmedel afser endast arbetsinställelse. Anledningen
härtill är, att åtgärder af annat slag åtminstone i de flesta fall torde
antingen vidtagas såsom en följd af arbetsinställelse, i syfte att gifva
denna ökad verkan, eller ock utgöra sympatiåtgärder. Någon själfständig
betydelse såsom påtryckningsmedel för en part mot en annan
i en mellan dem pågående tvist lära dessa åtgärder hittills i allmänhet
icke hafva erhållit. Äro desamma endast följdåtgärder, erfordras
i afseende å dem ej särskild medling, enär den medling, som afser
att förebygga arbetsinställelsen, utan vidare inverkar äfven på de åtgärder,
till hvilka denna skulle föranleda. Hvad åter sympatiåtgärder
beträffar, ingår det icke i förevarande lagstiftnings plan att kräfva medling
vid arbetsinställelse, som vidtages för att bispringa annan, och det
kan då ännu mindre komma i fråga att uppställa eu sådan fordran be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

träffande andra åtgärder i liknande syfte. Då en tvist icke föreligger
mellan parterna utan fråga allenast är om understödjande af någondera
sidan i en på annat håll utbruten tvist, torde utsikten att genom medling
afvärja strid vara ganska ringa och icke utgöra tillräcklig anledning att
vidtaga den högst väsentliga utvidgning af medlingsmyndigheternas organisation,
som säkerligen vore nödvändig, om medling skulle kunna kräfvas
jämväl i dessa fall. Tydligt är också, att, om man vill göra en föregående
medling till villkor för andra åtgärder än arbetsinställelse, medlingsmyndigheternas
allmänna befogenhet, sådan den är angifven i nuvarande
medlingslag och i den förra afdelningen af detta lagförslag, måste
utsträckas till att omfatta äfven de fall, då berörda åtgärder äro i fråga.
En dylik förändring torde emellertid icke vara lämplig.

Det för användande af tvångsmedel i 21 § uppställda villkoret, att tillsägelse
skall hafva gjorts hos motparten viss tid förut, afser såväl sympatiåtgärd
som åtgärd i anledning af tvist mellan parterna men är begränsadt
till arbetsinställelse och därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång
beröres. Såsom jag förut framhållit, är för de fall, då uppsägningstid för
arbetsaftalen finnes, tiden för dylik tillsägelse bestämd så, att uppsägningstiden
skall iakttagas. Skyldighet härtill kan icke skäligen åläggas
parterna, utan att det är fråga om åtgärder, som innebära upphörande
med arbetet. För tvångsåtgärder af annat slag skulle endast iakttagande
af den allmänna tillsägelsetiden af sju dagar kunna fordras. 1 fråga om
sådana åtgärder torde emellertid en beredelsetid icke äga samma betydelse
för motparten, som då det gäller arbetsnedläggelse, och synes därför något
anspråk på tillsägelse viss tid förut öfver hufvud taget icke böra uppställas.
A andra sidan bör skyldigheten att göra tillsägelse icke inskränkas
till de fall, då verklig arbetsinställelse är förestående. Nedläggande af
arbetet kan nämligen förekomma, utan att arbetsinställelse i detta ords
vanliga bemärkelse är för handen. Så är förhållandet särskildt, om arbetare
vägra taga befattning med gods, härledande sig från en arbetsplats, där
strid pågår mellan arbetsgivare och arbetare. Dylik vägran kan, allteftersom
godset är mer eller mindre behöfligt för arbetets fortgång, stå
en arbetsinställelse mer eller mindre nära. Den synes därför också vara
jämförlig med sådan åtgärd, och samma skäl som i fråga om vanlig arbetsinställelse
tala för, att tillsägelse skall göras viss tid förut.

Då den, som vill vidtaga arbetsinställelse eller annan åtgärd, hvarom
i denna paragraf stadgas, gifver motparten meddelande härom, skall detta
meddelande jämväl innehålla uppgift om den dag, då åtgärden är att
förvänta. År det fråga om arbetsinställelse på grund af tvist mellan parterna,
kan emellertid inträffa att å den angifna dagen parten enligt 20 §

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

är förhindrad att sätta sin afsikt i verket. Förlikningsmannen kan, efter
det meddelandet lämnades, hafva ingripit med kallelse till förhandlingar,
hvilkas afsilande icke medhinnes till den för arbetsinställelsen utsatta
dagen. Äfven kan förekomma, att part, som önskar att få vidtaga arbetsinställelse
så snart som möjligt efter pågående förhandlingars slut, gör
tillsägelse hos motparten under förhandlingstiden och därvid för arbetsinställelsen
angifver en dag, till hvilken det därefter befirmes omöjligt att
få förhandlingarna afslutade. Föras sedermera förhandlingarna till slut
utan tvistens biläggande, synes det icke vara lämpligt, att parten skulle
äga att omedelbart öppna strid. Den förut gjorda tillsägelsen bör icke
anses hafva varit definitiv, då ju möjlighet förefunnits, att förhandlingarna
skulle leda till en fredlig afveckling af tvisten, och motparten kan i förhoppningen
om en sådan utgång hafva haft anledning att underlåta vidtagande
af de åtgärder, för hvilka tillsägelsen afser att bereda tid. I dylika
fall bör därför parten, om han vill fullfölja sin afsikt, vara pliktig
att efter hindrets upphörande göra ny tillsägelse. Den erforderliga tiden
mellan denna och arbetsinställelsen torde emellertid skäligen kunna förkortas
till två dagar.

23 §. Det i förslaget till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och

arbetare upptagna stadgandet, att arbetsinställelse och dylik åtgärd ej må
vidtagas för att bispringa den, som själf skulle vara af lag eller aftal
förhindrad att vidtaga åtgärden, har såsom jag förut angifvit öfverförts
till förevarande lagförslag och därmed erhållit giltighet för alla fall, sålunda
ej blott då den, som på sådant sätt skulle lämna annan bistånd,
vore bunden af kollektivaftal. Befogenheten häraf torde vara uppenbar.

2-i §■ Härjämte har det ansetts nödigt, att i denna lag gifves en erinran

om att, utöfver hvad där stadgas, kan enligt annan lag eller enligt aftal
gälla förbud mot vidtagande af sådan åtgärd, som nyss nämnts.

25 §. Det i propositionen till 1910 års riksdag innefattade förslaget till

lag om vissa arbetsaftal innehöll i 7 § — i sammanhang med föreskrift
om skyldighet för arbetsgivare och arbetare att vid arbetsinställelse iakttaga
uppsägningstid, som kunde gälla för arbetsaftalet — bestämmelse,
därom, att tillkännagifvande om arbetsinställelse finge göras af arbetsgivaren
genom anslag å arbetsplatsen samt för organiserade arbetare af
deras förening. Särskilda utskottet, som upptog dessa stadgande^ tilläde
ett nytt af innehåll att dylikt tillkännagifvande icke skulle anses innefatta
uppsägning af arbetsaftalet, om ej tillkännagivandet bestämdt utmärkte,
att uppsägning åsyftades. I annat sammanhang har jag redan förklarat
mig godkänna sistberörda stadgande. Det synes mig dock lämpligt, att
detsamma närmare utföres på sådant sätt, att däraf tydligare framgår

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsinställelses inverkan på arbetsaftalet. I sådant afseende torde böra
utsägas, att, om tillkännagifvandet ej uttryckligen afser uppsägning af
arbetsaftal, de arbetsaftal, som beröras af arbetsinställelsen, skola anses
allenast satta ur tillämpning under den tid denna pågår, dock så att naturligen
rätten att genom särskild uppsägning i laga ordning bringa arbetsaftalet
till upphörande kvarstår äfven under arbetsinställelsen. Att arbetsaftalet
sättes ur tillämpning innebär själffallet, att arbetarens förpliktelse
att utföra arbete och arbetsgifvarens skyldighet att betala lön för tillfället
upphöra. I sistberörda hänseende bör dock, om ordet lön tages i vidsträcktaste
bemärkelse, gälla en modifikation. Af ett på annat ställe i förslaget till lag om
vissa arbetsaftal förekommande stadgande därom att arbetare, åt hvilken arbetsgifvaren
utan särskildt hyresaftal tillhandahåller bostad men som ej är i arbetsgifvarens
kost, är berättigad att sitta kvar viss tid efter arbetsaftalets upphörande,
torde framgå, att sådan arbetares rätt till bostaden ej förloras
genom arbetsinställelsen. Äfven denna sats bör dock tydligt här uttalas.

En ledamot af lagrådet framhöll vid de förra förslagens granskning,
att då arbetsinställelse inträdt efter tillkännagifvande från arbetarnas sida,
det kunde, för den händelse arbetare begifvit sig från orten, möta svårigheter
för arbetsgifvaren att därefter utöfva den honom tillkommande rätten
att uppsäga arbetsaftalet. Han ifrågasatte i anledning häraf, att stadgande
borde meddelas om rätt för arbetsgifvaren att vid dylik arbetsinställelse
verkställa uppsägning medelst anbringande af allmänt synliga anslag å
plats vid arbetslokalen. Det synes mig vara billigt, att eu sådan rätt
inedgifves arbetsgifvaren. Det kan ej anses oskäligt att af arbetare, hvilka
genom arbetsaftal äro fortfarande bundna vid en arbetsplats men själfva
satt aftalen tills vidare ur tillämpning, kräfva sådan uppmärksamhet på
förhållandena å platsen, att de hålla sig underkunniga om hvad där tilldrager
sig. Därest arbetsgifvaren vidtagit arbetsinställelsen, kunna ej
samma skäl göras gällande för att tillerkänna honom ifrågavarande rättighet.
Dock förefaller det, som om rent praktiska hänsyn tala för att så
borde ske. Det kan befaras, att arbetsgifvaren i saknad af detta medel
att med uppsägning, om han under arbetsinställelsen skulle anse sådan
nödig, träffa äfven arbetare, som tillsvidare lämnat platsen, skulle finna
sig föranlåten att redan i tillkännagifvandet om arbetsinställelsen inrycka
en uppsägning af arbetsaftalen. Skulle sådant inträffa i ett flertal fall,
vore därmed förhållandena genom de nya lagbestämmelserna ingalunda
förbättrade utan tvärtom i väsentlig grad försämrade. Äfven måste bemärkas,
att, på sätt uppgifterna i den officiella statistiken rörande arbetsinställelser
gifva vid handen, i ett ej obetydligt antal fall arbetsinställelsernas
karaktär af lockout eller strejk svårligen låter sig med säkerhet

26 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

bestämmas, äfvensom att sådana förekomma, hvilka äro att hänföra till
båda slagen samtidigt. Jag kan ej heller Unna, att någon väsentlig tunga
skulle påläggas arbetarna genom den ifrågasatta utvidgningen af stadgandets
tillämplighet. Äfven vid en af arbetsgifvaren igångsatt arbetsinställelse
skulle det ju endast vara fråga om arbetare, hvilka genom att
ej själfva uppsäga arbetsaftalet visat sig vilja hålla fast vid den ifrågavarande
anställningen och förty kunna antagas ej ställa sig utan kännedom
om dithörande förhållanden. På nu anförda grunder har jag ansett
riktigast, att uppsägning under arbetsinställelse får af arbetsgifvaren i
hvarje fall göras på det sätt, som nyss angifvits.

§• Därest arbetsgivare eller arbetare, som af förlikningsmannen kallats

till förhandling i anledning af uppkommen tvist, öfverträder det i lagen
gina påbudet, att därefter och intill dess vissa villkor blifvit uppfyllda
arbetsinställelse ej må vidtagas eller utvidgas, bör uppenbarligen den, som
gör sig härtill skyldig, kunna drabbas af någon påföljd af öfverträdelsen.
Vid bestämmandet af denna påföljd kan valet stå mellan två vägar. Antingen
kan man låta staten träda emellan med sin straffande verksamhet
och således stadga kriminell ansvarspåföljd, eller kan man stanna vid
skadeståndsskyldigheten såsom korrektiv mot underlåtenhet att ställa sig
lagbudet till efterrättelse. — Jag frånser här möjligheten af något slags
mellanting mellan båda såsom exempelvis det i det föregående omförmälda
danska systemet med en s. k. bot. — Det förra af de angifna alternativen
förordas af kommerskollegium i dess utlåtande, det senare åter af
förlikningsmannen.

Äfven om man vill medgifva att, såsom kommerskollegium anser,
principiella skäl tala för dess ståndpunkt, lärer dock ur vissa synpunkter
den andra utvägen vara att föredraga. Väl måste erkännas, att skadeståndsskyldigheten
i en del fall, särskild! gent emot arbetarna, icke är af någon
större betydelse eller besitter en mera återhållande kraft. Ä andra sidan
åter har man där tillgång till den garanti för arbetsfreden, som vinnes
genom att låta äfven de fackliga organisationerna blifva ansvariga för
olagliga arbetsinställelser, till hvilka de medverkat. En liknande garanti
står ej till buds, därest straffrättsligt ansvar skulle användas. Sådant kan
ej enligt hos oss rådande rättsprinciper ådömas förening såsom sådan. Afgörande
för frågan synes dock vara nödvändigheten att åstadkomma enhetlighet
i påföljden af otillåten arbetsinställelse, vare sig åtgärdens obehörighet
beror på den ena eller andra orsaken. Eu arbetsinställelse kan
nämligen strida såväl mot nyssberörda lagbud som ock samtidigt emot t. ex.
bestämmelsen, att dylik åtgärd ej må sättas i verket förr än, efter tillsägelse
om afsikten att vidtaga densamma, så lång tid förflutit, som gäller för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

uppsägning af de arbetsaftal, Indika skulle af arbetsinställelsen beröras.
Att stadga straff för öfverträdelse af sistnämnda slag torde ej kunna ifrågakomma.
Genom en dylik har endast ett rent privat intresse blifvit kränkt,
åtminstone såvida den tillsägelsetid af sju dagar iakttagits, som ansetts nödigt
att föreskrifva af hänsyn till det allmännas kraf, att förlikningsmannen
må få tillfälle att medlande ingripa i tvisten, innan den öfvergår till öppen
strid. Att påföljden af samma arbetsinställelse då skulle vara olika allt
eftersom denna betraktades från skilda synpunkter torde ej vara lämpligt.
I hvarje fall är en förutsättning för möjligheten häraf, att en och samma
domstol skulle vara behörig att upptaga saken i hela dess vidd, d. v. s.
att arbetsdomstolen skulle göras till brottmålsdomstol. Men med en enda
sådan domstol, visserligen endast beträffande ett visst slag af brott, skulle
man stå inför praktiska svårigheter af betänklig art. Man torde sålunda
ej böra utsätta sig för möjligheten att nödgas i sista hand till en centraldomstol
hämta tilltalade från olika trakter af hela riket.

Med afseende å nu andragna omständigheter har jag funnit skäligt
att grunda samtliga stadganden om påföljd af arbetsinställelse och andra
åtgärder af likartad beskaffenhet, som vidtagas i strid mot lag eller aftal,
på skadeståndsprincipen. Att vid sådant förhållande bestämmelserna i
förevarande lagförslag om skadeståndsskyldighet vid öfverträdelser af sagda
slag böra öfverensstämma med motsvarande föreskrifter i förslaget till lag
om kollektivaftal torde vara själffallet. Angående sistnämnda föreskrifters
innebörd och grunderna för dem får jag hänvisa till hvad jag därom på
sitt ställe yttrat.

Jämväl böra tvister af nu omhandlad beskaffenhet tillhöra arbetsdomstolens
handläggning: därom är stadgande gifvet i förslaget till lag om
nämnda domstol. Likaledes synes erforderligt att i dylika fall medgifva
arbetsgivare- och arbetareorganisationerna enahanda talerätt för sina medlemmar,
som är afsedd att finnas vid skadeståndstalan på grund af arbetsinställelse
i strid mot kollektivaftal. En olikhet i förhållandena härvidlag
bör dock beaktas. Talerätten, då fråga är om brott mot kollektivaftal, är
tillerkänd den förening, som slutit aftalet. Denna bestämmelse kan ej här
användas. Emellertid kan det inträffa, att den förening, hvari arbetsgivaren
eller arbetaren närmast ingår såsom medlem, i sin ordning är medlem
af annan dylik förening o. s. v. Frågan blir då, hvilken af dessa
föreningar skall hafva befogenhet att utöfva talerätten. En bestämd regel,
att en af dessa skall vara uteslutande behörig, torde ej motsvara det praktiska
behofvet. Förhållandena kunna därutinnan vara betydligt växlande,
beroende på arbetsinställelsens omfattning, den omständigheten, huruvida
den därjämte står i strid mot kollektivaftalslagen, in. in. Bäst torde bejBihang
till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 12

2S §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

hofvet tillgodoses genom ett stadgande, att en hvar af föreningar, af
hvilka en är medlem af en annan, äger att föra ifrågavarande talan, dock
att den senare alltid har företräde, om den vill utöfva rättigheten. Det
torde i alla händelser ej behölva befaras, att icke genom öfverenskommelse
föreningarna emellan saken varder utan svårighet ordnad.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftai.

De vid 1910 års riksdag från en del håll framställda anmärkningarna,
att den då föreslagna aftalslagstiftningen icke föregåtts af den sorgfälliga
utredning, som hade varit erforderlig för att de ifrågasatta lagarnas
olika bestämmelser skulle kunna med säkerhet bedömas, riktade sig äfven,
och med särskild styrka, mot förslaget till lag om vissa arbetsaftai. Det vill
emellertid synas, som om dessa anmärkningar beträffande sistnämnda lagförslag
äga än mindre fog än i afseende å berörda lagstiftning i öfrigt. Till
grund för lagförslaget ligger ju, förutom den förberedande behandling, som
kommit samtliga lagförslagen till del, jämväl ett den 19 oktober 1901 af en
kommitté i samma ämne afgifvet lagförslag, öfver hvilket efter dess öfverlämnande
till Kungl. Maj:t yttranden inhämtades från myndigheterna samt
representanter för arbetsgifvare och arbetare. Att detta kommittéförslag
icke, med större eller mindre jämkningar, sedermera förelädes riksdagen torde
hufvudsakligen hafva berott därpå, att någon hänsyn till kollektivaftalen
mellan arbelsgifvare och arbetare icke tagits i detsamma samt en lagstiftning
om arbetsaftalet ensamt utan samtidig reglering af kollektivaftalet icke
ansågs tillfyllestgörande. I öfrigt synes från kommittéförslaget och de däröfver
afgifna yttrandena fortfarande kunna hämtas god ledning vid denna
lagstiftningsfrågas handläggning. I afseende å det personliga arbetsaftalet
och lagstiftningens uppgifter med hänsyn till detsamma torde nämligen icke
det sista årtiondet hafva medfört sådana förändringar, att de synpunkter,
som vid nämnda tidpunkt voro bestämmande, nu skulle i allmänhet vara föråldrade
eller eljest hafva förlorat sin betydelse.

Att undanskjuta ifrågavarande lagförslag af den anledning, att det
icke skulle hvila på erforderlig utredning, synes mig därför icke vara berättigadt,
och jag kan så mycket mindre tillstyrka, att med lagförslaget skall
få anstå, som jag hyser den uppfattningen, att dess snara genomförande är
mycket angeläget. För arbetsfredens bevarande har väl måhända denna lagstiftning
icke samma stora och omedelbara betydelse som lagstiftningen om
kollektivaftalet. Emellertid är det ju för närvarande och kommer säkerligen
länge att förblifva så, att vårt lands arbetsgifvare och arbetare till mycket

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

stor del icke äro bundna af kollektivaftal utan hafva sina inbördes rättsförhållanden
bestämda endast genom personliga arbetsaftal, och äfven bland
dessa arbetsgifvare och arbetare kunna uppstå tvister, hvilka, om än i allmänhet
icke så omfattande eller af sådan betydelse som en del tvister på det
af kollektivaftal reglerade arbetsområdet, dock kunna inverka störande på
arbetets fortgång. För dylika tvisters förebyggande är det af vikt, att lagstiftningen
söker, i den mån sådant lämpligen kan ske, bereda klarhet om
grunderna för arbetsförhållandet och sålunda fylla ut hvad som brister i
de ofta ofullständiga och obestämda arbetsaftalen. Otvifvelaktigt kunna
jämväl mellan parter bundna af kollektivaftal ovisshet och tvist om deras
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter lättare uppstå, så länge lagstiftning
om arbetsaftalet saknas. Arbetsaftalen och kollektivaftalen utfylla och
fullständiga hvarandra, och aftalslagstiftningens olika delar gripa därför
också på många punkter in i hvarandra. Arbetsaftalet är dessutom säkerligen
från vissa synpunkter det viktigaste af alla aftal på det ekonomiska
området. Ingen annan aftalsform är i så hög grad som denna grundläggande
för lefnadsvillkoren inom större delen af befolkningen och för landets näringslif.
Att detta aftal hittills endast i begränsad omfattning och på ett numera
föråldradt sätt reglerats af lagstiftningen måste därför betecknas såsom
en väsentlig brist, som bör afhjälpas så snart sig göra låter.

I allmänhet synas ock jämväl de, som vid 1910 års riksdag motsatte
sig antagande af det då framlagda förslaget till lag om vissa arbetsaftal, hafva
medgifvit, att åstadkommande af lagstiftning i detta ämne är i hög grad
behöfligt och önskvärdt. Motståndet mot förslaget såsom helhet grundades
—- förutom på den nyss omförmälda uppfattningen, att utredningen i ämnet
vore bristfällig — i första rummet därpå, att förslaget ansågs omfatta ett
större område än som lämpligen kunde regleras i en och samma lag. Denna
anmärkning afsåg det förhållandet, att förslaget gällde, jämte det egentliga
industriella arbetsaftalet, äfven sådana inom handel, handtverk och jordbruk
ingångna aftal om väsentligen kroppsligt arbete, som ej på grund af legostadgans
tillämplighet å desamma eller af annan särskild orsak undantagits från
förslaget. I anledning häraf har i den promemoria, som, enligt hvad jag förut
nämnt, bilagts förslaget vid den nu företagna remissen till myndigheterna
äfvensom arbetsgifvare och arbetare samt deras organisationer, bl. a. framställts
förfrågan, om och i hvad mån förslagets stadganden vore mindre
lämpliga för sistberörda tre näringsområden. Hvad handeln beträffar, hafva
i sådant afseende erhållits upplysningar, som föranledt, att handelsbiträden
icke i de nu föreliggande lagförslagen upptagas såsom arbetare. Däremot
hafva inga önskningar, att arbetsaftalen med de egentliga handelsarbetarna
skulle lämnas utanför denna lagstiftning, gjort sig gällande, och ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

heller hafva dylika yrkanden förekommit beträffande arbetsaftalen inom
handtverket. I fråga om jordbruket äro, såsom också är naturligt, meningarna
mera växlande. Från åtskilliga håll betonas att legostadgan bör, efter
genomgången revision, fortfarande utgöra den allmänna grundvalen för arbetsaftalen
inom denna näring, och i ett eller annat yttrande sträckes denna
fordran så långt, att någon annan lag än eu till större eller mindre del omarbetad
legostadga förklaras icke vara behöflig eller lämpligen böra komma till
stånd i afseende å berörda arbetsaftal. I ganska många yttranden omnämnes
såsom önskvärdt, att på grund af det nära sammanhanget mellan legostadgan
och de nu föreslagna bestämmelserna, i hvad de skola gälla jordbruket, förslag
till ny legostadga och till lagstiftning om de mera tillfälliga arbetsaftalen
inom jordbruksnäringen skola samtidigt komma under pröfning. Den
allmänna meningen bland dem, som yttrat sig i ämnet, synes emellertid,
såvidt jag kan finna, vara den, att en lagstiftning med hufvudsakligen det
innehåll, som förslaget till lag om vissa arbetsaftal utvisar, skall blifva till
gagn för jordbruket, åtminstone intill dess legostadgans revision fullbordats
och sannolikt äfven därefter.

Den nu åvägabragta utredningen gifver sålunda i stort sedt icke stöd åt
yrkandena, att lagstiftningen om de arbetsaftal inom jordbruket, hvilka för
närvarande icke regleras af legostadgan, skall uppskjutas till den tid, då förslag
till ny legostadga eller tjänstelag kan framläggas. För min del kan
jag ej heller finna en sådan förminskning af förevarande lagförslags omfattning
vara lämplig eller tillrådlig. Oförnekligen hade det varit förenadt
med fördelar, om lagar för dessa närstående områden hade kunnat antagas
samtidigt, men dessa fördelar synas mig icke vara så öfvervägande, att
man för deras skull bör afstå från möjligheten att redan nu företaga reglering
af de inom jordbruket förekommande mera tillfälliga och lösliga eller
eljest ej under legostadgan fallande arbetsförhållandena. Skulle sedermera,
då förslag till ny tjänstelag blir föremål för slutlig bearbetning — och jag
behjärtar i hög grad önskningarna, att därmed icke måtte behöfva anstå länge
—- sammanhanget med sistberörda förslag finnas föranleda någon förändring
i arbetsaftalslagstiftningen i öfrigt, torde en sådan förändring utan svårighet
kunna genomföras, och detta äfven i det i min tanke föga antagliga fall
att, såsom från en del håll ifrågasattes, samtliga aftal om jordbruksarbete
skulle befinnas lämpligen kunna regleras i tjänstelagen. Jordbrukets intressen
skulle alltså enligt min mening icke bättre utan sämre tillgodoses, om
denna näring ställdes utanför det nu föreliggande lagförslaget. Lika litet
kan jag anse en dylik begränsning af lagförslaget vara påkallad för industriens
skull. Det torde vara svårt att i förslaget påvisa några bestämmelser,
som af hänsyn till jordbruket erhållit eu för industrien ofördelaktig affatt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

ning eller som lämpligen skulle kunna utgå ur förslaget, om ej jordbruket
berördes af detsamma. Däremot torde af jordbrukets målsmän framställda
erinringar därom, att vissa i de äldre förslagen förekommande, efter industriens
förhållanden lämpade stadganden icke äro fullt passande för jordbruket,
i några fall vara berättigade, och jag har därför i sådana fall låtit i förevarande
förslag införa från de allmänna reglerna i viss mån afvikande bestämmelser
för jordbrukets del.

Vidare har mot det tidigare förslaget såsom helhet inom riksdagen anmärkts
hufvudsakligen, att detsamma i fråga om behandlingen af vissa viktiga
principiella frågor skulle vara ofullständigt eller alltför allmänt hållet.
Såväl denna erinran som vissa andra mot förslaget framställda torde kunna i
korthet bemötas genom en hänvisning till förslagets syfte och uppgift. I sakens
natur ligger, att eu lagstiftning om arbetsaftalet icke kan eller bör afse
att innebära en fullständig i detalj gående reglering af arbetsaftalet utan
måste åsyfta endast att bestämma hufvudgrunderna för detsamma. Det blir
sedan de aftalande parternas sak att närmare ordna arbetsvillkoren på olika
orter eller i olika näringsgrenar efter förefintliga förhållanden och behof.
Härmed sammanhänger att förslaget endast i ringa utsträckning innehåller
tvingande bestämmelser. Det förutsätter, att arbetsförhållandena i allmänhet
bäst regleras genom aftalen. Allenast då dessa sakna erforderliga bestämmelser
om uppkommande frågor samt i ett fåtal andra fall skall den föreslagna
lagstiftningen träda emellan, oftast blott med angifvande af allmänna
grunder för frågornas bedömande men någon gång med mera detaljerade
bestämmelser, det senare särskildt beträffande ämnen, som i regel förbigås i
aftalen.

Någon anledning att frångå de grundsatser, som voro bestämmande för
det riksdagen förelagda lagförslaget, har enligt min uppfattning icke gifvits
vare sig af riksdagsförhandlingarna eller af den därefter åstadkomna utredningen.
Det nuvarande lagförslaget öfverensstämmer därför också i hufvudsak
med det tidigare, hvars bestämmelser i sin ordning till stor del voro
hämtade från 1901 års kommittéförslag. Under den förnyade bearbetning,
för hvilken förslaget utgjort föremål, hafva emellertid vissa mera omfattande
förändringar vidtagits i detsamma.

Den viktigaste af dessa förändringar är den, att de i de äldre förslagen
förefintliga stadgandena om arbetsordning uteslutits ur nuvarande förslag.
Mot berörda stadganden framställdes under riksdagsförhandlingarna ur synpunkten
af arbetarnas intressen särskildt den anmärkningen, att desamma
icke erbjöde erforderlig trygghet för, att arbetarnas skäliga anspråk på trefnad
i arbetet vunne beaktande och billighetens fordringar i öfrigt tillgodosåges.
För min del anser jag visserligen obestridligt, att arbetsgifvaren såsom

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 43.

ägare af företaget och ledare af arbetet bör i princip vara befogad att meddela
föreskrifter om ordningen å arbetsplatsen och därmed sammanhängande
förhållanden, men det synes mig dock icke böra förnekas, att det vore fördelaktigt,
om i lag kunde beredas utväg att vinna rättelse i dylika föreskrifter,
som befunnes verkligen vara oskäliga. Att åstadkomma tillfredsställande
bestämmelser i sådant afseende är emellertid förenadt med stora svårigheter.
Den enda möjligheten vore väl att låta arbetsordningen pröfvas af offentlig
myndighet. Äfven om man därvid, såsom jag för min del skulle anse lämpligt,
icke gjorde föregående pröfning och fastställelse till villkor för arbetsordningens
giltighet utan nöjde sig med att stadga rätt till Överklagande af
oskäliga föreskrifter i utfärdad arbetsordning, skulle säkerligen starka betänkligheter
göra sig gällande. Förutom det att några i alla afseenden fullt
lämpliga myndigheter för pröfning af dylika klagomål icke för närvarande
torde finnas i vårt land, komme nämligen införande af sådan klagorätt utan
tvifvel och med visst fog att betecknas såsom ett första steg mot lagstadgadt
tvång för arbetsgivare och arbetare att underkasta intressetvister utomstående
personers afgörande. Med hänsyn härtill torde framför meddelande
af bestämmelser i angifna riktning vara att föredraga, att nuvarande förhållanden
på detta område lämnas orubbade. Erfarenheten lärer icke gifva
vid handen, att några särskildt kännbara olägenheter föranledts af desamma.
Såvidt jag har mig bekant, kan endast i något enstaka undantagsfall påvisas,
att arbetsgivare missbrukat den makt i fråga om arbetsordnings utfärdande,
som han hittills på grund af sakens natur utöfvat. Än mindre behöflig!; blir
lagstiftningens ingripande, i den mån kollektivaftalen tilltaga i antal och omfattning
samt därmed äfven dessa ämnen alltmer ordnas genom parternas
överenskommelser. Eu sådan utveckling synes gifva frågan den lyckligaste
lösningen, hvilken måhända skulle motverkas, om lagstiftningen uttryckligt
tilläde arbetsgivare!! ensam rätt att bestämma arbetsordningens innehåll.

En annan förändring i förslaget är, att ur kapitlet om arbetsgifvares och
arbetares rättigheter och skyldigheter uteslutits vissa mera allmänna bestämmelser,
hufvudsakligen gifvande uttryck åt, att arbetsgifvarna och arbetarna
böra ömsesidigt visa största möjliga hänsyn och samvetsgrant uppfylla de
förpliktelser, som, äfven utan uttrycklig öfverenskommelse, böra anses följa
af arbetsaftalet. Dessa, såsom de under riksdagsförhandlingarna benämndes,
etiska föreskrifter hafva på vissa håll väckt motvilja, enär de ansetts
bära eu alltför gammaldags prägel och förutsätta ett mera personligt förhållande
än det nuvarande mellan arbetsgivare och arbetare. För min del
är jag visserligen icke öfvertvgad om, att nämnda bestämmelsers utelämnande
innebär någon förbättring af förslaget vare sig i allmänhet eller
med hänsyn till arbetarnas intressen. Någon olägenhet ligger bl. a. däri, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

vissa stadgande]! om rätt att hafva arbetsaftalet måhända blifva i viss mån
mindre tydliga än enligt de äldre förslagen. I dessa var sådan rätt medgifven,
om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosatte de skyldigheter, som
»enligt lag eller arbetsaftal» ålåge honom, eller arbetsgifvaren gjorde sig
skyldig till en liknande, väsentlig försummelse. Med hänvisningen till stadganden
i lag afsågos härvid särskildt de bestämmelser som nu uteslutits.
Med denna uteslutning har därför följt nödvändighet att jämväl utelämna
berörda hänvisning, och stadgandena om liäfningsrätten hafva därför, såsom
29 § 9) och 31 § 8) i förevarande förslag utvisa, erhållit den förändrade affattning,
att sådan rätt finnes vid motpartens åsidosättande af de skyldigheter,
som »i eller för arbetet» åligga honom. Emellertid torde de i förberörda
bestämmelser omförmälda rättigheter och skyldigheter kunna anses antingen
vara själfklara eller ock framgå af andra stadganden i förslaget, och det
synes därför i sak vara ganska betydelselöst, om man bibehåller dessa bestämmelser
eller, i enlighet med förslaget, tillmötesgår önskningarna om deras
utelämnande.

Vidare har äfven ur detta förslag på förut af mig angifna skäl uteslutits
det i de äldre förslagen förefintliga, i visst hänseende begränsade förbudet
mot att genom aftal göra intrång å arbetsgifvares eller arbetares föreningsrätt
eller deras frihet att ingå arbetsaftal jämväl med andra än medlemmarna i
vissa föreningar.

De i det riksdagen förelagda lagförslaget innefattade bestämmelserna om
skyldighet att vid arbetsinställelse och liknande åtgärder göra tillsägelse så
lång tid förut som den för arbetsaftalet gällande uppsägningstid, om förbud
mot att genom dylika åtgärder rubba arbetsaftal på bestämd tid samt om
verkningarna af tillsägelse angånde arbetsinställelse och sättet för sådan tillsägelses
meddelande hafva, såsom jag förut nämnt, med utvidgad omfattning
öfverflyttats till förslaget till lag om vissa arbetstvister.

Hvad i öfrigt beträffar det nu ifrågavarande lagförslagets detaljer har
jag i de flesta punkter funnit mig kunna biträda de, delvis viktiga, ändringsförslag,
som under 1910 års riksdag framställdes af det särskilda utskottet.
I några punkter äger emellertid enligt min mening det i propositionen innefattade
lagförslaget sådant företräde framför utskottets förslag, att det förra
bör, oförändradt eller med någon jämkning, vidhållas. Vissa bestämmelser,
som af det särskilda utskottet lämnades oförändrade, hafva vid den förnyade
bearbetningen af förslaget funnits böra i ett eller annat afseende jämkas.

Såsom jag förut nämnt, har bestämmelsen, att handelsbiträde är att
anse såsom arbetare, uteslutits ur förslaget.

Ett stort antal föreningar af bokhållare, kontorister eller biträden inom
handeln har begagnat det nu beredda tillfället för dem att yttra sig öfver

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

förslaget och har därvid sä godt som enhälligt yrkat vidtagande af omförmälda
förändring, i hvithet yrkande de arbetsgivare inom handeln, som uttalat
sig i frågan, samt flera myndigheter instämt. Till stöd för detsamma har
anförts hufvudsakligen följande. Att, såsom det äldre förslaget innebar, göra
skillnad mellan handelsbiträden å ena och t. ex. handelsbokhållare å andra
sidan samt låta förslaget gälla de förra men icke de senare, är oberättigadt och,
praktiskt sedt, omöjligt. Handelsbiträden eller, för att närmare bestämma
detta begrepp, butiks- och lagerbiträden äro i fråga om sysselsättning och
lefnadsvillkor jämställda med kontorister och bokhållare eller åtminstone
endast oväsentligt skilda från dessa, och då tillika talrika öfvergångsformer
finnas, kan en bestämd gräns mellan berörda klasser icke uppdragas. Däremot
skilja sig handelsbiträdena väsentligt från kroppsarbetarna såväl i socialt
hänseende som äfven, då det är fullkomligt oriktigt att anse handelsbiträdens
arbete såsom hufvudsakligen kroppsligt, i fråga om göromålens beskaffenhet.
En lagstiftning, hvarigenom berörda i handeln anställda personers
rättsförhållanden blefve ordnade, är visserligen i hög grad önskvärd,
men den nu föreslagna motsvarar i många viktiga afseenden på intet sätt de
anspråk, som böra ställas på en sådan lagstiftning.

De sålunda anförda skälen äga, såsom oek i en del yttranden särskild!
framhållits, giltighet endast i fråga om de egentliga handelsbiträdena med
eu viss högre ställning men icke i afseende å handelsarbetarna. Att dessa,
som närmast torde vara att anse såsom transportarbetare, ingå under förslaget,
följer af stadgandena i 1 §.

Den i 4 § vidtagna förändringen är endast redaktionell. Den tidigare föreslagna
lydelsen, enligt hvilken från lagens tillämpning skulle undantagas
arbetare, som innehade offentlig tjänsteanställning, har gifvit anledning till
tvekan i olika afseenden. Sålunda har varit ifrågasatt, huruvida med detta
uttryck åsyftades alla arbetare i statens tjänst eller endast de statens arbetare,
som innehade tjänstemannaställning, i senare fallet möjligen med den
ytterligare begränsning, att arbetarnas löner skulle utgå efter lönestater, som
blifvit af riksdagen fastställda. Vidare har dragits i tvifvelsmål, om icke
jämväl arbetare hos kommuner och måhända äfven enskilda järnvägars personal
kunde inbegripas under berörda uttryck. Af den nu föreslagna affattningen
torde tydligt framgå, att undantaget gäller endast statspersonal med
tjänstemannaställning men å andra sidan all sådan, oafsedt efter hvilka grunder
lönerna utgå.

Denna begränsning, som var den med det tidigare förslaget åsyftade, synes
äfven i sak vara den riktiga. Att från förslagets tillämplighetsområde
undantaga enskilda järnvägars personal torde icke vara lämpligt.
Hvad åter beträffar kommunernas arbetare, skulle väl skäl kunna

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 43.

anföras för att göra undantag i afseende å dem, i den mån de innehade
verklig tjänstemannaställning. För närvarande torde emellertid
icke några kroppsarbetare vid kommunala verk eller företag vara att
anse såsom tjänstemän eller utan särskild lagstiftning kunna erhålla sådan
ställning, och då förevarande lagförslag blott gäller kroppsarbetare, skulle
alltså ett undantag för kommunal tjänstepersonal nu vara betydelselöst. Vid
statens verk och företag däremot sträcker sig tjänstemannabegreppet numera
äfven till en talrik personal af kroppsarbetare enligt de närmare regler, som i
särskilda instruktioner och reglementen äro bestämda. För hela denna tjänstemannakår,
hufvudsakligen bestående af den egentliga driftspersonalen, böra
gälla regler tillhörande den offentliga rätten. Skulle undantaget omfatta endast
sådana tjänstemän, hvilkns lönm- u i gånge efter stater, som riksdagen
fastställt, kom me den nu föreslagna lagen att i allmänhet erhålla
tillämpning å de icke ordinarie tjänstemän, hvilkas arbete vore hufvudsakligen
kroppsligt. Häraf skulle emellertid, såsom äfven det särskilda utskottet
omnämnt, följa den olägenheten, att olika regler skulle gälla för personer med
samma tjänsteåligganden och gemensam tjänstgöring. I fråga om de kroppsarbetare
i statens tjänst, till livilka tjänstemannabegreppet icke utsträckts,
bör däremot arbetsaftalslagstiftningen få giltighet.

Den i propositionen införda bestämmelsen, att då ej öfverenskommelse
träffats om tiden för arbetsaftalets bestånd, af talet skulle gälla, till dess sju
dagar förflutit, från det uppsägning å någondera sidan skett, förändrades af
det särskilda utskottet därhän, att i dylika fall aftalet skulle omedelbart upphöra
vid endera partens tillsägelse.

För bestämmande af hvad lagstiftningen i detta ämne bör innehålla är
det af vikt att tillse, i hvad mån hittills, da lag saknats och uppsägningstid
alltså icke gällt utan särskildt aftal, parterna funnit lämpligt att i sina aftal
införa stadgande om skyldighet att iakttaga uppsägningstid. Tydligt är nämligen
att, om eu lagbestämmelse i sistnämnda syfte endast innebär lagfästande
af en förpliktelse, som på grund af parternas frivilliga åtagande redan förut
i allmänhet åligger dem, denna bestämmelse kan lättare genomföras och
är af mera otvifvelaktigt gagn, än om densamma står i strid mot hvad förut
är brukligt.

Jag tillåter mig därför att ur den i december nästlidet år af kommerskollegii
afdelning för arbetsbiatistik afgifna redogörelsen för kollektivaftalen
i Sverige meddela några uppgifter om de stadgande!! angående uppsägningstid
för det personliga arbetsaftalet, som förekommo i de den 1 januari 1908
gällande kol lektivaftalen. Sådant stadgande fanns i 710 kollektivaftal, omfattande
SS,175 arbetare eller 34,5 procent af de arbetare, som berördes af kollektivaftalen
. Det var sålunda, såsom i redogörelsen framhålles, långt ifrån
Bihang till RUcsd. prat lull. 1 Sami. 1 Afd. 2C Höft. 13

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

flertalet kollek ti väft al, som innehöll sådana bestämmelser. Enligt 61S af berörda
aftal, omfattande 77,419 arbetare eller 87,8 procent af de arbetare, för
hvilka uppsägningstid var bestämd, utgjorde densamma en eller två
veckor. Sistnämnda tid var den vanligaste. Längsta uppsägningstiden, tre
månader, förekom i 17 aftal, omfattande 1,381 arbetare, flertalet inom järnvägsdriften.
8 inom jordbruket träffade aftal, omfattande 681 arbetare, föreskrefvo,
att städsel, uppsägning och afflyttning skulle ske i enlighet med legostadgan.
Enligt 49 aftal, omfattande 6,554 arbetare, var uppsägningstiden
fyra veckor. Mindre än en veckas uppsägningstid var stadgad i 15 aftal, omfattande
1,943 arbetare. Äfven uppsägningstider af två månader eller tre
veckor förekommo, men endast undantagsvis.

Vidare vill jag erinra om, att i den förut omförmälda promemoria, som
var bilagd lagförslaget, då yttranden öfver detsamma nu senast inhämtades,
jämväl var framställd förfrågan, om inom vederbörande arbetsområden uppsägningstid
för arbetsaftalet vanligen gällde och i så fall hvilken. Den utredning,
som genom svaren på denna fråga erhållits, omfattar ett vidsträcktare
område än den nyss omförmälda, i det att den afser äfven arbetsgivare
och arbetare, för hvilka kollektivaftal icke gäller, samt i fråga om parter
bundna af kollektivaftal angifver äfven uppsägningstider, som stadgats endast
i arbetsaftalen. För industriens del synas de sålunda vunna upplysningarna
gå i den riktningen, att uppsägningstid, vanligen sju eller fjorton
dagar förekommer i ett flertal industrier, men att dock icke så få betydande
industrier finnas, inom hvilka uppsägningstid ej plägar vara stadgad. Beträffande
jordbruket har utredningen gifvit det resultat, att uppsägningstid
icke eller åtminstone endast undantagsvis gäller, då det är fråga om tillfälliga
arbetsaftal, hvaremot i aftal ingångna för år ofta bestämmes, att om ej från
någondera sidan uppsägning skett viss tid, vanligen tre månader, före aftalstidens
utgång, aftalet anses förnyadt för ett år.

I samma promemoria begärdes äfven yttrande, huruvida lagen borde såsom
regel stadga iakttagande af uppsägningstid, då i sådant hänseende ingen
öfverenskommelse träffats. De meningar, som i anledning häraf uttalats,
äro ganska växlande. I åtskilliga yttranden, i synnerhet från ämbetsmyndigheter
men äfven från representanter för arbetsgifvare och arbetare, har
förslaget om införande af h\gstadgad uppsägningstid tillstyrkts eller lämnats
utan anmärkning. Så t. ex. har svenska arbetareförbundets styrelse förordat
Eders Kung], Maj:ts förslag i denna del. Äfven den motsatta uppfattningen
har emellertid vunnit starkt understöd. De svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd har erinrat om, att ’ beträffande behofvet
af viss uppsägningstid vid enskilda arbetsaftal meningarna vore
synnerligen delade hos såväl arbetsgifvare som arbetare. Mot upp -

Kungl. MajUs Nåd. Proposition AV 43. 99

sägningstiden anfördes från arbetsgifvarnas sida, att eu arbetare, som ville
lämna sin anställning, alltför ofta gjorde detta utan att taga hänsyn till föreskri
fveu uppsägningstid, samt att, om uppsägning skedde från arbetsgifvarens
sida, arbetaren ofta under den återstående tiden för arbetsaf talets bestånd
förrättade så underhaltigt arbete, att hans arbetsprestation under denna
tid blefve värdelös. I anledning häraf och då en lättjefull och olydig arbetares
kvarvarande på eu arbetsplats ofta ledde till betydande olägenheter
och obehag, föredroge en del arbetsgivare vid uppsägning af arbetare att genast
permittera dem för den återstående arbetstiden med utbetalning af full
lön för densamma. Från arbetarnas sida frarnhölles, att uppsägningstid kunde
leda till hinder för arbetare att mottaga eu erbjuden förmånligare anställning
hos annan arbetsgivare. Å andra sidan iakttoge ordentliga och aktningsvärda
arbetare i allmänhet stadgad uppsägningstid, och vid sådant förhållande
vore denna naturligen till förmån för arbetsgivaren, enär han under
densamma både möjlighet att skaffa sig annan arbetare, liksom det ju för
arbetarna onekligen måste vara eu fördel att icke genast kunna af arbetsgivaren
ställas utan anställning. Vid öfvervägande af dessa skäl för och emot
kunde mången vara tveksam. Emellertid syntes det som om uppsägningstiden
vore att föredraga vid anställning af mera stadigvarande art, men att
däremot vid rent tillfälliga arbetsaftal det kunde leda till skada för arbetsgivarna,
om viss uppsägningstid blefve gällande, då ej annat uttryckligt aftalats.
Af sådan anledning har förtronderådet förordat utskottets förslag. Samma
yrkande har framställts af svenska landtarbetsgifvareföreningarnas fullmäktige.
Det syntes nämligen, som om rörande tillfälliga arbetare det för såväl
arbetsgivaren som arbetaren mången gång skulle möta svårigheter att
iakttaga en uppsägningstid af sju dagar, enär den tillfälliga anställningen ofta
vore beroende af omständigheter, såsom väderleksförhållanden o. d., Indika
icke kunde förutses. Den sålunda uttryckta åsikten, att uppsägningstid ej
bör stadgas i fråga om jordbruksarbetare med mera tillfällig anställning,
har bekräftats af så godt som alla öfriga representanter för jordbruket, Indika
yttrat sig i frågan. Äfven Sveriges verkstadsförening har tillstyrkt utskottets
förslag. Dock har föreningen tillika förklarat sig icke hafva något
att erinra mot ett lagstadgande om ömsesidig uppsägningstid, ehuru dylik i
allmänhet icke förekomme inom verkstadsindustrien.

Den förebragta utredningen synes sålunda gifva vid handen, att genomförande
af det tidigare förslaget i denna fråga skulle innebära en icke oväsentlig
rubbning af nuvarande förhållanden, samt att många af dem, som
skulle närmast beröras af förändringen, icke anse denna önskvärd eller lämplig.
Inom riksdagen vann ej heller förslaget bestämdt understöd från något
håll. På sätt särskilda utskottet framhållit, torde det ock vara sannolikt, att

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

1UU

elt stadgande, som strider mot hvad hittills i vidsträckt omfattning varit
brukligt, kan medföra vissa praktiska svårigheter. Missförstånd och tvister
skulle lätt uppkomma, och sitta!sbrott skulle begås i eu mängd fall, jämväl
utan att den, som gjort sig skyldig därtill, förstått innebörden af sitt handlingssätt.

Härtill kommer att, ehuru det i propositionen innefattade förslaget
otvifvelaktigt är det teoretiskt riktiga, fördelarna af detsamma måhända
icke äro så stora och starkt framträdande, som man skulle vara benägen
att antaga. Enligt hvad från arbetsgifvarsidan framhållits, kunna förhållandena
stundom vara sådana, att arbetsgifvaren hellre låter en arbetare,
som blindt uppsagd, omedelbart lämna anställningen än kvarhåller honom under
uppsägningstiden. För arbetaren är iakttagande af uppsägningstid, enligt
hvad det uppgifves, olägligt i det afseendet, att, om eu fördelaktigare anställning
erbjuder sig, tillträde i allmänhet måste ske omedelbart. Att erhålla
löfte om anställning med rätt att tillträda densamma senare lär nämligen vara
förenadt med svårigheter. Af samma anledning påstås det för arbetaren oftast
icke vara möjligt att under uppsägningstiden förskaffa sig ny plats, något
som ju också försvåras därigenom, att lian under berörda tid fortfarande
är upptagen af arbetet i den dåvarande anställningen.

Då de i inkomna yttranden framställda invändningarna mot lagstadgad
uppsägningstid hufvudsakligen afse mera tillfälliga arbetsaftal, ligger den
tanken nära, att i förevarande hänseende borde göras skillnad mellan dylika
aftal och aftal om anställning af mera varaktig natur. Oafsedd svårigheten
att uppdraga eu för alla fall lämplig gräns mellan tillfällig och mera varaktig
anställning torde det emellertid icke kunna förnekas, att de förut påpekade
praktiska olägenheterna af den föreslagna bestämmelsen göra sig gällande
äfven vid anställning af mindre tillfällig beskaffenhet.

Med hänsyn till nu angifna förhållanden finner jag mig böra biträda
hvad det särskilda utskottet i denna del föreslagit.

I propositionen innefattades vidare stadgande om att, då arbetsaftal ingåtts
med tillämpning af kollektivaftal och detta upphörde att gälla, arbetsaftalet
skulle få uppstigas att omedelbart upphöra, äfven om detsamma varit ingånget
för längre tid eller uppsägningstid varit bestämd. Detta stadgande
bibehölls af det särskilda utskottet med någon förändring i affattningen. Under
förslagets behandling i andra kammaren väcktes emellertid fråga, huruvida
nämnda bestämmelse under alla förhållanden vore lämplig, och framhölls
särskild! att det vore äfventyrlig! för jordbrukarna, om clen trygghet
de genom arbetsaftal på viss tid eller med viss uppsägningstid sökt bereda
sig skulle gå om intet, när ett kollektivaftal upphörde, utan att ett nytt sådant
afslutats dessförinnan. Dessa betänkligheter synas icke vara ogrundade.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43. 101

Men äfven andra skal torde tala för att bestämmelsen i fråga ej bör bibehållas.

Kent principiellt taget finnes ingen anledning att göra arbetsaftalets giltighetstid
beroende häraf, att det kollektivaftal, som bildar underlag för arbetsaftalet,
går till ända. Till stöd för nyssberörda stadgande i det förra förslaget
åberopades vissa praktiska hänsyn. Såsom jag vid detta förslags framläggande
inför Eders Kungl. Maj :t framhöll, hade detsamma i framstå, rummet
till syfte att förebygga de olägenheter, som skulle vara förenade
därmed, att efter kol! ektivaftals utlöpande parterna, i ändamål
att stå obundna af hvarandra och kunna vid den lämpliga tidpunkten
tillgripa arbetsinställelse, skulle uppsäga arbetsaftalen samt efter dessas
upphörande låta arbetet ligga nere för att ej ånyo blifva bundna af uppsägningstid.
Bestämmelsen sammanhängde därmed, att enligt föregående förslag
uppsägningstid i regel skulle gälla jämväl, om arbetsgifvaren efter aftalstidens
slut utan nytt aftal läte arbetaren fortsätta arbetet. Om nu detta
förändras därhän, att i sådant fall af talet upphör omedelbart vid endera partens
tillsägelse, blir bestämmelsen ej längre behöflig ur nyss angifna synpunkt.

Emellertid skulle stadgandet kunna så till vida fortfarande hafva betydelse,
att olika grupper af arbetsgivare och arbetare, Indika hade gemensamt
kollektivaftal men vore bundna af arbetsaftal af olika innehåll i fråga
om arbetsaf talets varaktighet, vid kol] ektivaf talets utlöpande komme att
ställas så, som om dylik olika lång giltighetstid för arbetsaftalen icke förefunnes.
De skulle vara berättigade att utan hänsyn till hvad arbetsaftalen
innehållit om viss aftalstid eller viss uppsägningstid samtidigt och omedelbart
efter kollektivaftalets utgång tillgripa arbetsinställelse.

Men detta synes ej stämma rätt väl öfver ens med de bestämmelser, som
jag ansett mig böra föreslå i fråga om afveckling af arbetstvister. Till en
början har sålunda föreslagits, att en arbetsinställelse icke får under några
förhållanden vidtagas, utan att tillsägelse därom hos motsidan gjorts så lång
tid förut, som för uppsägning af arbetsaftal et kan vara stadgad, eller, där
uppsägningstid ej är bestämd eller denna liv kortare än sju dagar, i alla
händelser sju dagar förut. Gäller arbetsaf ta,let för bestämd tid, skulle under
den tiden arbetsinställelse ej få äga. ruin. Vidare är föreslaget, att om förlikningsmannen
ansett sig böra för medling i tvisten ingripa med kallelse till
förhandlingar, ingen arbetsinställelse får vidtagas, innan förhandlingarna
slutförts eller viss tid förflutit, utan att resultat däraf vunnits, och i sammanhang
därmed stadgas, att under medlingens fortgång skola gälla de arbetsvillkor,
som kunna vara fastställda i ett möjligen förefintligt kollektivaftal,
äfven om dettas giltighetstid därunder utlöper.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Om dessa bestämmelse!'' godtagas, synes "det knappast lämpligt att i något
af omförmälda hänseenden göra undantag särskild! för det fall, att ett
kollektivaftal, därå arbetsaftalet grundas, utlöper. Hvad angår arbetsaftal,
ingångna tills vidare med viss uppsägningstid, skulle, med afseende därå att
enligt förslaget ej skulle för rätt att vidtaga arbetsinställelse erfordras ett verkligt
häfvande af aftalet, undantaget i fråga endast afse befrielse från skyldigheten
att göra tillkännagifvande om afsikten att inställa arbetet så lång
tid i förväg, som motsvarade uppsägningstiden. Men något intresse af den
stora betydelse, att det kunde rättfärdiga ett afsteg från nämnda princip,
torde ej föreligga. Den praktiska betydelsen af ett sådant undantag lärer i
allmänhet ej vara särdeles stor. Den handlingsfrihet, som genom detsamma
skulle beredas tvistande parter, är i viktigare fall dem betagen genom andra
bestämmelser, och under de förhandlingar, som äro stadgade, har i de flesta
fall tillsägelsetiden gått till ända. Skulle för något särskildt fall uppsägningstiden
vara ovanligt lång, så är detta uppenbarligen betingadt af alldeles
särskilda förhållanden, och då är ock intresset af arbetets fortgång under
denna tid så stort, att det ur samhällets synpunkt måste vara af öfvervägande
vikt, att detta intresse tillgodoses. Ej heller torde ett undantagsstadgande af
ifrågavarande innebörd vara af det praktiska behofvet i någon högre grad
påkalladt för att möjliggöra för samtliga dem, som äro bundna af ett och
samma kollektivaftal, att uppträda gemensamt vid en arbetsinställelse. Inom
en näringsgren, som omfattas af ett kollektivaftal, förekomma endast undantagsvis
några afvikelse!'' af betydenhet i fråga om villkoren för arbetsaftalens
bestånd. Af samtliga kollektivaftal, som innehålla bestämmelser om uppsägningstid,
stadgar endast ett ringa fåtal — enligt den förut åberopade statistiken
femton aftal — olika uppsägningstider för de af aftalet berörda, och af
de öfver förslagen afgifna yttrandena i hvad de innefatta upplysningar, huruvida
uppsägningstid förekommer eller icke förekommer inom de olika näringsgrenarna,
synes framgå, att ensartade bestämmelser härutinnan gälla
inom hvarje näringsgren för sig.

Vidkommande arbetsaftal, ingångna för bestämd tid, är tydligen intresset
af arbetets fortgång under denna tid ändå mera starkt framträdande än
vid aftal med viss uppsägningstid. Arbetsaftal af det förra slaget torde så
godt som aldrig förekomma inom industrien och användas öfverhufvudtaget
endast inom jordbruket. Där hafva de åter eu synnerligt stor betydelse, och
såsom jag redan nämnt, hafva betänkligheter yppats vid att för jordbrukets
del låta ett befintligt kollektivaftåls upphörande inverka på arbetsaftalens
giltighet. Med hänsyn särskildt till önskvärdheten af att säkra och stadgade
arbetsförhållanden med långa aftalstider råda inom jordbruket, finner jag
nödigt att för alla fall upprätthålla den omförmälda regeln, att arbetsaftal

103

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

lör bestämd tid ej får genom arbetsinställelse rubbas. En annan omständighet
får härvid jämväl beaktas. Enligt förenämnda statistiska redogörelse hade
af de inom jordbruket slutna kollektivaftalen mer än halfva antalet, jämväl
omfattande^ mer än halfva antalet utaf aftalen berörda arbetare, ingåtts
endast för ett år eller kortare tid. Det torde knappast vara skäligt att låta
ett sådant aftals utlöpande inverka på giltigheten af ett måhända omedelbart
förut ingånget arbetsaftal för lika lång eller längre tid.

Af de skäl jag nu anfört har jag ansett ifrågavarande, i det äldre förslaget
upptagna undantagsstadgande böra utgå.

I vissa af de öfver förslaget afgifna yttrandena hafva anförts betänklig- n ,
heter mot bestämmelsen, att arbetare, som antagits till utförande af visst slag
af arbete, icke må utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat
arbete, där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som
enligt gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra. Denna bestämmelse
har nämligen ansetts innebära för stark begränsning af möjligheten för arbetsgifvaren
att ordna arbetet efter förefintliga förhållanden och i mån af
behof företaga en tillfällig öfverflyttning af arbetare från ett slag af arbete
till ett annat. Det förefaller som om dessa betänkligheter företrädesvis skulle
äga berättigande inom jordbruket. I jordbruksarbetets natur ligger, att detsamma
väsentligt växlar efter årstid och väderlek, samt att följaktligen jordbruksarbetaren
i större utsträckning än andra arbetare måste för att äga
jämn och ständig sysselsättning vara beredd att taga befattning med såväl
det ena som det andra slaget af arbete. Det torde då också vara billigt, att,
om arbete af visst slag saknas, jordbrukaren skall äga att åt arbetare, hvars
anställning närmast afser sådant arbete, för någon kortare tid gifva annan
sysselsättning. Särskildt det jordbruksarbete, som afser kreaturens vård, är
dessutom af den beskaffenhet, att äfven kortare uppskof därmed icke får förekomma,
och det är därför af vikt att, om den ordinarie arbetskraft, som
är anstalld för dylika göromål, vid något tillfälle på grund af sjukdom eller
af annan orsak icke är åt t påräkna, annan tillgänglig arbetskraft får sättas i
dess ställe. Då dessa och liknande synpunkter icke alltid torde med säkerhet
tillgodoses genom ratten att af arbetare fordra handräckning eller arbete, som
åligger honom enligt sedvänja, har ett tillägg gjorts till första stycket i 11 §.

Beträffande arbetarens rätt till ledighet för deltagande i politiskt eller
kommunalt val ifrågasatte det särskilda utskottet förändringar i propositionen
i två afseenden, nämligen dels att framställande af begäran om ledighet
i god tid förut icke skulle erfordras, dels att ledighet skulle få förvägras allenast,
om arbetets beskaffenhet lade hinder för ledigheten, och ej därjämte i
andra fall, då arbetets inställande skulle medföra särskild olägenhet.

13 §.

104 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

Anledningen till den förra förändringen torde hafva varit, att uttrycket
»i god tid förut» ansågs vara alltför obestämdt. Det synes emellertid vara ett
skäligt anspråk, att arbetare, som önskar ledighet för berörda ändamål, skall
gorå anmälan därom någon tid förut; och att detta iakttages är under vissa
förhållanden till fördel äfven för arbetaren, enär arbetsgifvaren därigenom
erhåller bättre tillfälle att vidtaga anordningar, som kunna vara behöfliga
för att möjliggöra ledighetens beviljande. Omförmälda anspråk har därför
vidhållits i förevarande förslag, men med den begränsning att begäran om
ledighet skall hafva framställts minst tre dagar förut.

Hvad åter beträffar förutsättningen för att begärd ledighet skall kunna
förvägras, synes utskottets förslag hafva alltför starkt inskränkt arbetsgifvarens
rätt i sådant hänseende. Å andra sidan var måhända enligt propositionen
gränsen för denna rätt betecknad i väl allmänna ordalag, som kunnat
medgifva eu vidsträcktare användning än den med desamma åsyftade. I anledning
häraf har nu åt ifrågavarande bestämmelse gifvits en förändrad lydelse,
enligt hvilken ledighet må förvägras dels i det af det särskilda utskottet
upptagna fallet dels i vissa andra fall, som, med något strängare begränsning
än enligt propositionen, angifvits i öfverensstämmelse med en af lagrådet
i dess yttrande öfver det tidigare förslaget ifrågasatt affattning.

Hvad i propositionen föreslagits angående arbetsgifvares och arbetares
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för det fall, att ett arbetsaftal, enligt
hvithet arbetaren åtnjuter bostad men icke kost, upphör att gälla, tillstyrktes
af det särskilda utskottet med den förändring, att den tid, efter hvilken arbetaren
är skyldig afflytta från bostaden, skall alltid räknas från arbetsaftalets
upphörande och icke antingen från det aftalet blifvit uppsagdt eller
ock från dess häfvande. Denna förändring synes mig kunna godkännas.

I reservationer inom utskottet liksom ock under förhandlingarna i andra
kammaren anmärktes emellertid, att berörda viktiga angelägenhet icke skulle
hafva blifvit tillräckligt omsorgsfullt och fullständigt reglerad i propositionen,
och sattes särskild! i fråga att skillnad borde göras dels mellan förhållandena
i stad och på landet dels mellan det fall, att arbetaren sjelfmant lämnar
sin anställning, och det, att han afskeda* af arbetsgifvaren.

Äfven denna fråga hör till dem, som vid infordrande af yttranden öfver
förslaget upptagits i en särskild promemoria. I denna begärdes upplysning,
huruvida arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga rättigheter kunna regleras
på eif mera detaljerad! sätt än förslaget innebär, med olika regler alltefter
som anledningen till arbetsförhållandets upphörande gifvits af arbetsgifvaren
eller af arbetaren eller eljest är af olika art. De erhållna svuren
innebära ej några nya uppslag. Från en del håll, dock icke särdeles många.
bär gifvits uttryck åt den meningen, att bestämmelserna i ämnet borde an -

105

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

passas efter de olika anledningarna till arbetsförhållandets upphörande. Men
några utvägar till undanröjande af de svårigheter, som äro förenade med en
sådan lösning af frågan, hafva icke anvisats.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att förslagets genomförande skulle
kunna föranleda stora svårigheter för arbetsgifvarna, i synnerhet inom jordbruket.
Ehuru jag anser ciessa svårigheter ingalunda böra underskattas,
finner jag de humanitära skäl, som varit bestämmande för förslaget, icke
medgifva någon väsentlig begränsning af detsamma, vare sig i allmänhet
eller för någon särskild näringsgren.

Otvifvelaktigt kan den tid, arbetaren har behof af att behålla bostaden,
vara olika lång under olika förhållanden och kan det härvid vara af betydelse,
om initiativet till arbetsaftalets upphörande utgått från arbetsgifvaren eller
arbetaren, liksom ock arbetarens förlägenhet kan synas mera behjärtansvärd,
när han själf är utan skuld därtill än när sådan skuld ligger honom till last.
h ör min del hyser jag emellertid i denna fråga samma uppfattning, som jag
vid föregående tillfällen uttalat, nämligen att det icke låter sig göra och knappast
vore lämpligt att i lagstiftningen skilja mellan alla dessa olika fall. Det
är hufvudsakligen vid tillfällen, då ett större antal arbetares anställning på
en gång upphör, som svårighet kan antagas möta för arbetarna att anskaffa nya
bostäder och för arbetsgifvaren att bereda nya arbetare bostäder utan de föregående
arbetarnas afflyttning. Frågan har därför sin största betydelse vid
arbetsinställelser, men att afgöra, huruvida eu arbetsinställelse rätteligen
är att hänföra till strejk eller lockout kan stundom vara så godt som omöjligt.
Ännu mera ovisst måste det ofta vara, på hvilken sida rätten ligger. Att
ställa skyldigheten till afflyttning vid viss tid i beroende af sådana omständigheter
kan fördenskull icke vara riktigt, och detta så mycket mindre som
stadgandet i ämnet bör vara af den enkla och klara beskaffenhet, att administrativ
myndighet kan omedelbart bedöma, huruvida detsamma är tillämpligt.
De afgörande skälen äro för öfrigt ytterst de humanitära — skyddandet
af arbetarens familj — och dessa äro under alla förhållanden desamma. Man
synes alltså vara nödsakad att öfver hela linjen låta gälla samma tid, bestämd
så att å ena sidan arbetaren under vanliga förhållanden hinner att förskaffa
sig ny bostad och å andra sidan arbetsgifvaren icke längre än skäligt är hindras
att förfoga öfver den med arbetsförhållandet förenade bostaden på annat
sätt. Jag håller fortfarande före, att den föreslagna tiden af fjorton dagar
i dessa afseenden betecknar en lämplig medelväg.

De humanitära skälen torde emellertid icke med nödvändighet kräfva,
att arbetaren och hans familj under den tid de åtnjuta anstånd med afflyttning
skola få
saken är, att de icke ställas utan skälig bostad. Jag har därför låtit i förBiliang
till RiJcsd. Prof.. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 26 Höft. 14

106

17 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

slaget införa bestämmelse, att arbetaren efter arbetsaftalets upphörande är
pliktig att för den tid lian fortfarande är till bostad berättigad åtnöjas med
annan tjänlig bostad, som genom arbetsgifvarens försorg beredes arbetaren.
En sådan rätt att omedelbart låta arbetaren flytta från eu bostad till en annan
synes kunna vara värdefull för arbetsgifvaren särskildt, när det är fråga
om bostad med det läge, att den, som skall fullgöra vissa göromål, behöfver
hafva tillgång till just denna bostad, t. ex. eu portvaktslägenhet. Äfven i
andra fall torde, såväl i stad som på landet, genom tillämpningen af berörda
stadgande arbetsgifvarens svårigheter kunna förminskas, utan att arbetarens
befogade anspråk trädas för nära.

Att i andra stycket af 13 § orden »å annan ort» utbytts mot det allmännare
uttrycket »annorstädes» beror på det i ett yttrande påpekade förhållandet,
att någon gång för särskilda arbeten tillfällig bostad upplåtes jämväl åt
arbetare, som hafva sin egentliga bostad inom samma kommun eller eljest
på obetydligt afstånd från arbetsplatsen. Tydligen är arbetarens bibehållande
vid rätten till den med arbetet förenade bostaden i dylika fall ännu
mindre behöflig!, än om han har sitt egentliga hemvist »å annan ort», hvarmed
i allmänhet torde betecknas ett något längre afstånd.

Det särskilda utskottet uteslöt ur det för riksdagen framlagda förslaget
de stadganden (27 § andra och tredje styckena), som gingo ut på att angifva,
i hvad mån arbetaren skulle vara berättigad till lön för tid, under hvilken
arbete icke blifvit utfördt. Enligt utskottets motiv synes denna åtgärd hafva
föranledts däraf, att man ansåg berörda stadganden vara alltför obestämda
och tillika befarade, att på dem skulle från arbetarnas sida kunna grundas
påståenden, som ej vore med billighet öfverensstämmande. Om med bestämmelsernas
uteslutande åsyftades att vinna lindring i den betalningsskyldighet,
som enligt desamma skulle åligga arbetsgifvaren, torde emellertid
detta mål icke hafva vunnits. Snarare torde ifrågavarande åtgärd hafva
kunnat medföra ett strängare ansvar för arbetsgifvaren, enär man blifvit
hänvisad till att draga slutsatser af andra i förslaget förefintliga stadganden,
hvilka, utan den begränsning de uteslutna bestämmelserna inneburo,
möjligen kunnat anses gifva uttryck åt eu allmän betalningsskyldighet i dylika
fall. Huru härmed än må vara, förefaller det mig uppenbart, att lagen
icke bör sakna stadganden i ett ämne af sådan vikt som det ifrågavarande.

Vissa upplysningar, huru det vid ofrivilliga afbrott i arbetet för närvarande
plägar förfaras i fråga om utbetalning af lön, kunna hämtas ur kommerskollegii
förut omförmälda redogörelse för kollektivaftalen i Sverige. Bero
dylika afbrott på att yrket är säsongyrke, erhålles så godt som aldrig ersättning
för den tid, under hvilken arbete ej är att tillgå. Däremot är det synnerligen
vanligt, att aftalen tillförsäkra arbetaren ersättning vid tillfälliga

107

Kung!.. Maj:ts l\ ad. Proposition Nr åii.

afbrott i arbetet. I synnerhet är detta fallet vid ackordsarbete. iSädana bestämmelser
förekomma, i aftal för flottningsarbetare, för det fall, att afbrott
i arbetet sker på grund af ogynnsam väderlek o. d. Enligt andra aftal skall
detsamma gälla vid tillfällig arbetsbrist eller vid maskinskada. Ett aftal
föreskrifter, att vid stillestånd i arbetet under tid ej öfverstigande tio dagar
arbetarna skola erhålla half timpenning. I åtskilliga aftal påträffas stadganden
om väntpenningar, i synnerhet vid materialbrist under ackordsarbete.
Andra aftal innehålla visserligen ej bestämmelser om väntpenningar,
men stadga, att arbetsgifvaren är skyldig tillse, att brist på material ej afbryter
arbetet, eller att i de fall, då arbetaren ej erhåller full sysselsättning
i sitt vanliga arbete, tillfälle till annat arbete skall beredas honom. Inom eu
del yrken, där lönen icke utgår i form af timpenning utan såsom veckolön,
föreskrifves att vid afbrott i arbetet utan arbetarens vållande afdrag icke
får göras å lönen. I eu del aftal göres undantag för sådana afbrott i driften,
som förorsakas af »force majeure, såsom eldsvåda, strejk o. d.». Några aftal
fastslå, att vid afbrott på grund af maskinskada den förlorade lönen icke
skall godtgöras arbetaren.

_ Då det i afseende å arbetarens rätt att utbekomma tidlön för tid, under
hvilken arbetet varit afbrutet, synes äga eu viss inverkan, om lönen beräknas
för timme eller för längre tid, vill jag ur samma redogörelse äfven återgifva
eu del uppgifter angående förekomsten af olika slag af tidlön. Härvid
vill jag dock erinra, att i åtskilliga fall, då tidlön är bestämd, lönen i själfva
verket icke utgår efter tid, utan tidlönsbestämmelserna allenast ligga till
grund för de aekordspris, efter Indika lönen utmätes. Enligt flertalet kollektivaftal
eller 1,205 omfattande 172,617 arbetare (67,4 procent af hela antalet
utaf kollektivaftal berörda arbetare) utgår lönen i form af timpenning,
enligt 76 aftal omfattande 11,735 arbetare (4,6 procent) i form af dagspenning,
enligt 410 aftal omfattande 36,115 arbetare (14,l procent) såsom veckolön
och enligt 194 aftal omfattande 25,972 arbetare (10,2 procent) såsom månads-
eller årslön. I de flesta industrigrenar är timlönen vanligast förekommande,
ofta med mycket stor öfvervikt öfver andra aflöningsformer. Så
t. ex. beräknas i maskin- och skeppsbyggnadsindustrin timlön för 99,4 procent
af de arbetare, som beröras af kollektivaftalen, inom trävaruindustrin
för 94,6 procent, inom malmförädlingsindustrien för 90,1 procent och inom
metallindustrin för 89,7 procent. För byggnadsverksamheten är motsvarande
siffra 99,6 procent. Inom jordbruket däremot äro månads- och årslön
(38 procent) samt daglön (35,6 procent) vanligare än timlön (26,2 procent).
Ofta fastställes aflöning efter längre tidsperiod för arbetare med mera fast
anställning, under det att timpenning betalas för arbete af mera tillfällig
natur. Det framhålles i redogörelsen, att inom näringsgrenar med starka

108

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

växlingar i arbetstillgången frågan om lönens beräkning såsom timpenning
eller för längre tidsperiod är af särskild betydelse. Där timpenning är den
vanliga formen för lönens beräkning inom dessa näringsgrenar, är det
icke ovanligt, att en mera regelbunden inkomst tillförsäkras arbetaren genom
väntpenningar eller därigenom att viss arbetstid för dag eller vecka garanteras
honom.

I den jämväl förut åberopade promemoria, som vid remissen till myndigheterna
in. fl. var bilagd lagförslaget, framställdes förfrågan, hvilka regler
i de olika orterna i allmänhet tillämpades beträffande arbetsgifvares
skyldighet att gälda lön till arbetare för tid, hvarunder denne genom tillfällligt,
af honom själf oberoende hinder satts ur stånd att utföra det arbete,
hvartill han antagits. Svaren härpå hafva utfallit olika. Jag torde emellertid
kunna åtnöja mig med att redogöra för de från vissa centralorganisationer
inkomna yttrandena, såsom varande de mest belysande. De svenska
arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd meddelar, att olika regler gälla
alltefter aflöningssystem. Vid ackordsarbete är på grund af dess natur regel,
att aflöning i sådana fall icke utbetalas, ehuru i undantagsfall nog inträffar,
att vid något längre afbrott i driften under vissa villkor s. k. väntpenningar
betalas. Vid timaflöning gäller såsom allmän regel, att arbetaren
endast erhåller betalning för den tid han verkligen arbetat, men äfven
vid denna aflöningsform förekomma en eller annan gång väntpenningar.
Vid månads- och veckoaflöning torde arbetaren i nu afsedda fall
oftast erhålla betalning, och vid dagaflöning torde väl i de flesta fall förhållandet
vara det samma. Enligt hvad Sveriges verkstadsförening anför,
gäller såsom regel, att lön utbetalas endast för tid, som användts till effektivt
arbete samt resor i arbetsgifvarens tjänst. Svenska landtarbetsgifvareföreningarnas
fullmäktige upplysa, att vid ackordsarbete aldrig
betalas annat än för utfördt arbete, och att vid tim- och dagaflöning
förhållandet i regel torde vara enahanda. Allmän sedvänja inom
jordbruket är, att tillfälliga arbetare, som särskildt vid skördetid användas,
icke erhålla aflöning under regn vädersdagar, då arbetsgifvaren icke
för dem har sysselsättning. Svenska arbetareförbundets styrelse framhåller,
att äfven i de fall, då arbetsgifvarens skyldighet att betala lön icke fastslagits
genom aftal, arbetsgifvaren vanligen anser själf klart, att arbetaren bör
erhålla lön, hvarför tillfälligt arbete anskaffas, så att arbetaren icke skall
gå lönen förlustig.

Jämväl hvad lagstiftningen i ämnet bör innehålla har i yttrandena varit
föremål för olika meningar. Nyssnämnda centralorganisationer hafva
anfört följande. Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd förmenar
det vara allmänt erkändt, att de i propositionen innefattade bestämmel -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

109

serna äro i hög grad orättvisa mot arbetsgivare^ i det han kan tvingas
gifva betalning för arbete, som han icke bekommit, och tillika i högsta grad
svåra ja nästan omöjliga att tillämpa. Utskottets förslag i denna del tillstyrkes
därför. Samma yrkande framställes af Sveriges verkstadsförening.
Äfven svenska landtarbeisgifvareföreningarnas fullmäktige ansluta sig till
denna mening under framhållande, att tillfälliga arbetares aflönande äfven
under regnvädersdagar, då sysselsättning för dem saknas, skulle för arbetsgivarna
inom jordbruket blifva alltför betungande. Svenska arbetareförbundets
styrelse yttrar att, om lagstiftning genomföres, utan att skyldighet i berörda
afseende ålägges arbetsgivaren, denne gifvetvis kommer att förfara
efter läglighet och arbetarens ställning på många områden blir mycket
osäker.

Det, såsom jag förut nämnt, enligt min mening obestridligen förefintliga
behofvet af uttrycklig bestämmelse i förevarande ämne synes mig närmare
kunna begränsas därhän, att stadgande erfordras, huruvida arbetare skall
hafva rätt till lön, då afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill
ligger vare sig arbetsgifvaren eller arbetaren till last. För de fall, då vållande
föreligger, torde allmänna rättsgrundsatser lämna tillräckligt tydligledning
och särskild! stadgande alltså icke vara behöflig!.

Beräknas lönen efter tid, synes skillnad böra göras mellan de fall, då
arbetaren under tiden för afbrottet står till arbetsgifvarens förfogande, och
de fall, då så icke är händelsen. Eu arbetare, som icke står till arbetsgifvarens
förfogande, torde, äfven om han är utan skuld därtill, icke hafva anspråk på
lön, med mindre sådant är särskild! aftaladt eller eljest följer af förhållandena.
Om, för att nämna det vanligaste fallet, arbetaren genom sjukdom
hindras att fullgöra sina åligganden, är lian sålunda i allmänhet icke berättigad
till lön. Står däremot arbetaren till arbetsgifvarens förfogande, synes
såsom regel böra gälla, att arbetaren skall hafva rätt till lön, äfven om på
grund af tillfälliga omständigheter sysselsättning för honom icke finnes.
Hvad arbetsgifvaren genom arbetsaftalet betingat sig, nämligen att få förfoga
öfver arbetaren för visst arbete, är från dennes sida uppfyll dt, och arbetsgifvaren
bör då också vara skyldig fullgöra hvad enligt samma aftal
åligger honom eller utbetalning af lön. Att arbetsgifvaren af en eller annan
anledning icke kunnat använda arbetarens arbetskraft och alltså icke haft
det förväntade gagnet af densamma, bör så mycket mindre få förringa
arbetarens rätt, som dennes tid ju i alla händelser varit upptagen och
han varit förhindrad att förskaffa sig arbete och inkomst på annat håll. Den
förlust, som uppstår genom tillfälliga afbrott i arbetet, bör snarare drabba
arbetsgifvaren, som äger företaget och drager vinsten däraf, än arbetaren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Tydligt är emellertid, att hvad nu anförts äger giltighet endast under
föi utsättning, att ej annat framgår af aftalet eller de förhållanden, under
hvilka detta ingåtts. Har parternas afsikt, uttalad eller underförstådd,
varit, att lön icke skall utgå, bör densamma lända till efterrättelse. I hvad
mån en sådan afsikt, utan att hafva kommit till särskild! uttryck, kan hafva
förelegat vid aftalets ingående får bedömas efter omständigheterna. Gäller
bestämd sedvänja i ett eller annat afseende, får, om annat ej visas, antagas
att parterna velat rätta sig därefter. Likaså kunna i aftalet införda bestämmelser
i andra ämnen gifva vid handen hvad parterna åsyftat. Om t. ex.,
såsom det uppgifves, allmän sedvänja inom jordbruket är, att tillfälliga
jordbruksarbetare icke erhålla lön för dagar, då på grund af väderleksförhållanden
arbete icke kunnat utföras, rubbas alltså icke denna regel genom
förslaget. Lika litet förändras hvad enligt sedvänja kan gälla angående
lönen för tid, da arbetet måst afbrytas till följd af brist på material. Den inverkan,
lönens bestämmande såsom timpenning hittills kan hafva haft på
rätten till lön i förevarande fall, kommer fortfarande att göra sig gällande.
Eu mångfald af omständigheter kan på detta sätt utöfva inflytande och
medföra undantag från den allmänna regeln. Att i lag närmare bestämma
gränserna för de fall, då lön skall eller icke skall betalas, torde icke vara
möjligt. Lagstiftningen får nöja sig med att fastslå hufvudgrunderna, på
hvilka sedan rättstillämpningen får bygga i de särskilda fallen. Hvad förslaget
i denna del innehåller öfverensstämmer i sak med motsvarande stadgande
i det för riksdagen framlagda förslaget. Det har emellertid ansetts
lämpligt att, till förebyggande af missförstånd, fullständiga hänvisningen
till de särskilda förhållanden, som kunna upphäfva eller inskränka den angifna
hufvudregelns tillämpning i olika fall.

Då lönen beräknas efter annan grund än efter tid, i allmänhet efter det
utförda arbetets myckenhet eller beskaffenhet, står arbetarens anspråk på
lön i ett väsentligt närmare beroende af arbetsresultatet, än då det är fråga
om tidlön. Det synes därför vara berättigad! att i detta, fall låta eu motsatt
hufvudregel mot den förut angifna gälla, något som också torde äga stöd
i hvad hittills varit brukligt.. T öfverensstämmelse jämväl med det tidigare
förslaget står därför nu förevarande förslag på den ståndpunkten, att, då
tillfälligt afbrott i arbetet inträffat, arbetaren skall vara berättigad till lön,
som beräknas annorledes än efter tid, allenast för den tid han varit i arbetet
sysselsatt. Äfven i detta fall kan emellertid eu afvikelse betingas af sedvänja
eller andra särskilda förhållanden, och nu ifrågavarande löneformer
hafva därför enligt förslaget i sådant hänseende likställts med tidlönen.

Den i det tidigare förslaget införda bestämmelsen i sistnämnda ämne afsag
närmast det fall. att arbetaren blifvit genom arbetsgifvarens förvållande

Kimgl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

hindrad i sitt arbete, och angaf endast indirekt hvad som skulle gälla för den
händelse, att vållande till afbrottet icke låg någondera till last. Såsom jag
förut nämnt, synas emellertid särskilda stadganden, då vållande föreligger,
icke vara erforderliga, och nu förevarande förslag upptager därför till behandling
endast de fall, då så icke är förhållandet. Detta innebär dock icke
någon förändring i sak.

Enligt det för riksdagen framlagda förslaget skulle aflöningsperioden, 20 §.
då annat ej var aftaladt, utgöra fjorton dagar. I det särskilda utskottets
förslag förkortades denna tid till sju dagar. Till stöd härför anförde utskottet
hufvudsakligen följande. Äfven antaget, att den i propositionen föreslagna
bestämmelsen motsvarade hvad som kunde anses vara det normala,
syntes dock utvecklingen gå i den riktningen, att löns betalning en gång
i veckan blefve alltmer vanlig. För arbetarna, särskildt i städerna, framstode
det som ett önskemål af vikt, att förhållandena så ordnades. För arbetsgifvaren
åter iunebure så ofta återkommande aflöningstillfällen i många
fall en viss tunga, som framför allt gjorde sig gällande inom större industriella
företag, där tillverkningen omfattade en mängd detaljer och arbetet utfördes
på ackord, för hvithet fall aflöningsbeloppens uträknande droge eu
synnerligt afsevärd tid och kräfde större personal, ju oftare sådan uträkning
ägde rum. Då emellertid aftal kunde träffas om annan aflöningstid än den
lagen presumtionsvis uppställde, syntes ej större betänkligheter böra möta
mot att föreskrifva aflönings utbetalande eu gång i veckan såsom det normala.

I kommerskoll egii redogörelse för kollektivaftalen i Sverige meddelas
beträffande denna fråga, att aflöningsdagen vanligen infaller eu gång i veckan
men ofta äfven en gång hvar fjortonde dag. Att aflöningen utbetalas
blott en gång i månaden förekommer också, men endast sällan. I de båda senare
fallen pläga arbetare, som sådant önska, under vecka, då ordinarie aflöning
ej förekommer, af sin intjänta arbetslön utbekomma s. k. matpenningar.

I några aftal inom stufverirörelsen föreskrifves utbetalning af lönen hvarje
dag.

Att aflöningens utbetalande antingen hvar vecka eller hvar fjortonde
dag är det vanliga inom industrien framgår äfven af de yttranden, som inkommit
i anledning af den företagna remissen, vid hvilken särskild uppmärksamhet
påkallats jämväl för denna fråga. Inom jordbruket åter synes
den vanligaste aflöningsperioden vara en månad. Dock förekommer äfven
att aflöningen utbetalas hvar fjortonde dag, och i Skåne är veckoaflöning
allmän.

Det af utskottet framlagda förslaget, som inom riksdagen icke synes hafva
väckt något motstånd, finner äfven jag kunna förordas, såvidt angår
andra näringsgrenar än jordbruket. Hvad åter sistnämnda näring beträf -

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

far, torde aflöningens utbetalande hvarje vecka alltför mycket strida mot
hvad hittills, med undantag för eu landsdel, varit brukligt, för att iakttagande
af denna aflöningsperiod nu lämpligen skulle kunna stadgas såsom regel.
Jordbrukets representanter från skilda håll hafva också yrkat, att kortare
tid än fjorton dagar mellan hvarje aflöning icke skall bestämmas. Med
anledning häraf har jag låtit i förslaget införa ett undantag i denna riktning
för jordbrukets del.

Det särskilda utskottet vidtog i samma paragraf äfven eu annan förändring
i sak. Enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle, när fullgörande af
sådant arbete, som betalas efter dess myckenhet och beskaffenhet, kräfde
längre tid än den normala aflöningsperioden, arbetaren vara berättigad att
å normal aflöningsdag i förskott utfå det belopp, som af den eljest på arbetsplatsen
för sådan arbetare tillämpade, efter tid beräknade lön belöpte
på den af arbetaren använda arbetstiden. Utskottet föreslog däremot eu lydelse,
enligt hvilken arbetaren i dylika fall skulle vara berättigad att å den
normala aflöningsdagen i mån af utfördt arbete utfå skäligt förskott. Denna
förändring synes hafva grundats på farhåga, att eu försumlig arbetare
skulle enligt Eders Kungl. Maj ds förslag kunna erhålla högre aflöning, än
som motsvarades af det utförda arbetet. Onekligen äger berörda farhåga
ett visst berättigande, och äfven ifrågavarande ändringsförslag synes därför
kunna godkännas.

21 §. Såsom påföljd för det fall, att lön ej erlades å förfallodagen, föreslogs

i propositionen förpliktelse för arbetsgifvaren att utöfver lönebeloppet till
arbetaren gälda en tjugondedel däraf. Häri gjorde det särskilda utskottet
af billighetsskäl den förändringen, att nämnda regel skulle gälla endast, då
dröjsmålet varit beroende på försummelse från arbetsgifvarens sida. I och
för sig synes ej något vara att häremot erinra. Men om, såsom enligt utskottets
förslag är förhållandet, skyldigheten att åstadkomma bevisning om
anledningen till dröjsmålet lägges på den arbetare, som vill utkräfva den honom
enligt bestämmelsen tillkommande rätt, torde denna få mycket liten betydelse.
Det regelmässiga bör vara, att i berörda fall lönebeloppet skall utgå
med angifna förhöjning. Blott om arbetsgifvaren kan göra sannolikt, att
dröjsmålet föranledts af särskilda förhållanden, till hvilka han är utan skuld
— en bevisning, som det i förekommande fall icke bör vara omöjligt för arbetsgifvaren
att åvägabringa — bör han undgå den stadgade påföljden. Bestämmelsens
lydelse har därför nu något jämkats i ändamål att öfverflytta bevisningsskyldigheten
på arbetsgifvaren.

23 §. I afseende å rätt för arbetsgifvaren att innehålla någon del af arbetarens

lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter hafva under
denna lagstiftningsfrågas föregående behandling olika förslag förelegat.

113

Kungi. MajUs Nåd. Proposition Nr 43.

Det förslag, som var föremål för lagrådets yttrande, innan propositionen
till 1910 års riksdag afläts, gick ut på att, om enligt aftal mellan arbetsgifvaren
och arbetaren sådan rätt funnes, skulle, äfven om annat aftalats,
gälla, att icke mer än en femtedel af den kontanta lönen finge innehållas vid
hvarje tillfälle, då betalning skedde, att, då dessa afdrag sammanlagdt uppginge
till ett belopp motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar,
vidare afdrag ej skulle få göras, samt att innehållet belopp skulle af arbetsgifvaren
inom en månad insättas å arbetarens namn i postsparbanken eller
annan sparbank under förbehåll, att medlen finge lyftas af arbetsgifvaren
eller arbetaren allenast med den andres medgifvande eller på grund af domstols
beslut. Mot detta förslag anmärktes af eu ledamot i lagrådet hufvudsakligen,
att med de stränga bestämmelser, som sålunda vore meddelade i
fråga om afdragens högsta belopp» och förfarandet med innehållna medel,
décomptsystemet syntes för säkerställandet af arbetsgivare^ skadestånds1''ordran
liksom ock med afseende å dess inverkan på arbetaren vara så värdelöst,
att allt innehållande af lön lika gärna kunde vara förbjudet. Då däremot
några talande skäl mot att öfverlämna frågan till kontrahenternas aftalsfrihet
ej syntes föreligga, hemställde nämnde ledamot, att hela stadgandet
i ämnet skulle uteslutas ur lagförslaget.

Då frågan därefter återkom till behandling i statsrådet, anförde jag, att
man visserligen ej syntes böra gå så långt, som omförmälde ledamot i lagrådet
föreslagit, men att det dock kunde icke utan fog göras gällande, att i
förslaget alltför stränga restriktioner pålagts arbetsgifvaren, utan att de såsom
regel kräfdes af ett tillbörligt beaktande af arbetarens intresse. Vid vägande
af arbetarnas risk att i ett eller annat fall icke utfå innestående lönemedel,
trots den dem tillkommande starka förmånsrätt för desamma, mot
olägenheterna af, att déeomptsystemets användning så godt som omöjliggjordes
för arbetsgivarna, syntes skäl tala för uppgifvande af betänkligheterna
i förstnämnda afseende. Därest arbetsgifvaren frikallades från förpliktelsen
att insätta innehållen lön i bank på sådant sätt, att han ej vidare kunde
fritt förfoga öfver medlen, borde emellertid för det fall, att icke arbetsgifvaren
frivilligt eller jämlikt det med arbetaren ingångna aftal iakttoge
detta förfaringssätt, stadgas skyldighet för honom att gälda viss hög ränta.
I enlighet härmed föreskrefs i propositionen, med bibehållande af de förut
föreslagna bestämmelserna i öfrigt, att, om ej innehållet belopp inom en månad
insattes å arbetarens namn i postsparbanken eller annan sparbank under
förut omförmäldt förbehåll, arbetsgifvaren skulle å beloppet gälda ränta
efter tio procent om året.

Det särskilda utskottet ansåg, att äfven med den sålunda vidtagna förändringen
de i förslaget uppställda reglerna vore så stränga, att systemet

Bihang till Rifcsd. prof. Bill. 1 Sand. 1 Afd. 26 Höft.

114

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 43.

kunde anses i det närmaste värdelöst. Då missbruk af ifrågavarande förut
obegränsade rätt, utskottet veterligen, icke förekommit, syntes man kunna
nöja sig med allenast den garanti, att afdrag icke skulle vid något tillfälle
få uppgå till mer än en femtedel af den förfallna kontanta lönen.

Då det nu åter gäller att intaga ståndpunkt i denna angelägenhet, finner
jag för min del icke någon anledning att frångå de hufvudgrunder, som
varit gemensamma för de båda tidigare inför Eders Kungi. Maj:t framlagda
lagförslagen. Jag anser sålunda tydligt, att förbud för arbetsgifvare
och arbetare att öfverenskomma om rätt till décompt icke
skäligen kan ifrågasättas, så mycket mindre som uppfattningen, att
denna rätt kan hafva icke så ringa värde särskilt inom jordbruket
men äfven inom industrien, vunnit bekräftelse genom yttranden, som
afgifvits i anledning af remissen och i samband därmed särskild! framställd
förfrågan jämväl i detta ämne. Arbetsgifvaren bör emellertid ej hafva
rätt att göra dylikt afdrag utan att aftal därom träffats mellan parterna.
De för afdraget föreslagna högsta belopp torde böra bibehållas, då å ena sidan
med hänsyn till arbetarens i allmänhet svaga ekonomiska ställning det
kan innebära en viss risk att medgifva större afdrag, och å andra sidan en
ytterligare begränsning af afdragsrätten säkerligen skulle för mycket nedsätta
dess betydelse. Likaså torde finnas öfvervägande skäl för vidhållande
af uppfattningen, att det är lämpligt genom särskilda bestämmelser trygga
ai betarens rätt till de innehållna medlen, låt vara att, med hänsyn till gällande
förmånsrätt och det förhållandet, att afdrag icke skall få göras utan
särskild! aftal, denna fråga måhända icke är af särdeles stor vikt.

Af de tidigare förslagen i sistberörda hänseende gaf det, enligt hvilket
innehållna medel skulle insättas i bank, såsom inom lagrådet framhölls skäl
till den anmärkningen att, om arbetaren bråte aftalet, arbetsgifvaren för att
åtkomma de innestående medlen skulle nödgas anställa en rättegång, hvilken,
om ej redan stämningens delgifvande mötte hinder i omöjligheten att
anträffa arbetaren, i alla händelser skulle medföra risk för arbetsgifvaren
att själf få vidkännas sin rättegångskostnad, måhända uppgående till högre
belopp än de afsätta lönemedlen. Då sådan rättegång säkerligen ofta icke
skulle anställas och arbetaren för sin del icke hade någon rätt att utfå medlen,
kan det befaras, att af dragna belopp i ganska stor omfattning icke skulle
komma vare sig arbetsgifvaren eller arbetaren till godo utan för all framtid
finge innestå i bankerna.

Äfven mot det förslag, som innefattades i propositionen, kunna erinringar
göras. Säkerligen komme den höga ränta arbetsgifvaren hade att erlägga
å medel, som icke insatts i bank, ofta att verka såsom ett tvång till insättning.
Härmed skulle då också följa de olägenheter, som förut nämnts.

115

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Det förefaller antagligt, att företrädesvis arbetsgivare med svag ekonomi
skulle begagna möjligheten att mot erläggande af dylik ränta få själfva förfoga
öfver de innehålla medlen, och biefve så fallet, skulle arbetaren löpa
risk att förlora både kapitalet och räntan.

Det synes därför vara önskvärdt att finna en annan utväg, som bättre
än de förut ifrågasatta på eu gång tillgodoser arbetsgifvarens rätt och bereder
arbetaren den åsyftade tryggheten. En sådan utväg torde vara att
stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för de medel, som
han på grund af aftal med arbetaren vill innehålla. Är säkerhet ställd, synes
det icke möta någon betänklighet att låta medlen innestå hos arbetsgifvaren.
Denne sättes härigenom i tillfälle att, om ett skadeståndsanspråk uppstår,
göra sig betäckt för detsamma utan omgång eller kostnad. Arbetaren
å sin sida är betryggad i sin rätt att vid arbetsaftalets upphörande utbekomma
de medel arbetsgifvaren icke äger att behålla. Att arbetsgifvaren icke
vid afdrags verkställande öfverskrider det belopp, för hvilket säkerhet blifva
ställd, kan lämpligen kontrolleras af arbetarna själfva och deras föreningar.
Det synes icke vara någon obillig fordran, att arbetsgifvaren skall föra
särskild längd öfver andra personer tillkommande medel, som han till sin
fördel får innehålla, och ej heller att denna längd skall vara tillgänglig för
dem, som medlen tillkomma, eller deras representanter.

Från bestämmelsen om ställande af säkerhet och tillhandahållande af
särskild längd bör emellertid göras undantag för det fall, att staten på
grund af aftal med sina arbetare innehåller någon del af deras lön, och ett
liknande undantag synes skäligen kunna göras för kommunerna.

I sammanhang med de i 23 § meddelade bestämmelserna torde erfordras
stadgande, huru en arbetsgivare, som ställt säkerhet för innehållna medel,
skall kunna återfå densamma, för den händelse att han upphört att använda
décompt eller begagnar sig däraf endast i mindre omfattning, än vid säkerhetens
ställande afsågs. Villkor härför bör vara, att löneafdrag ej innestå
hos arbetsgifvaren eller åtminstone beloppet af innestående medel ej är så
högt, att hela den ställda säkerheten är behöflig. Bevisning härom i vanlig
mening torde det emellertid ofta kunna blifva så godt som omöjligt för
arbetsgifvaren att åvägabringa. Man synes ock kunna nöja sig med, att arbetsgifvaren
till stöd för sin begäran om säkerhets återfående ingifver en
skriftlig förklaring, att medel ej innestå, eller uppgift å innestående medel
och till bekräftande däraf bifogar styrkt afskrift af den i 23 § föreskrifna
längden öfver innehållna medel, under förutsättning dock att icke öfverxekutor
eller utmätningsmannen har kännedom om något förhållande, som utgör
hinder mot bifall till ansökningen. Någon större våda lärer en sådan
bestämmelse icke medföra, så mycket mindre som en arbetsgifvare, hvilken

24 §■

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

genom oriktiga uppgifter bereder sig tillfälle att återfå säkerhet, torde, om arbetare
till följd däraf lider förlust, blifva förfallen till ansvar enligt 22 kap.
strafflagen.

Jämväl torde böra meddelas bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare
att på anfordran återlämna det om ställd säkerhet utfärdade beviset, därest
säkerheten försämrats och på grund häraf öfverexekutor eller utmätningsmannen
finner densamma ej vidare kunna godtagas eller ej vara tillräcklig
för det från början bestämda beloppet.

Det särskilda utskottet föreslog, att afdragens begränsning till en femtedel
af den till betalning förfallna kontanta lönen skulle gälla, äfven om arbetsgivaren
samtidigt hade anspråk på décompt och på ersättning för
skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren.
De afdrag, som gjordes af dessa båda anledningar, skulle alltså icke vid
något aflöningstillfälle få tillsammans öfverstiga näinnda del af lönen. Hvad
utskottet sålunda föreslagit synes vara skäligt, och en dylik bestämmelse har
därför nu införts i förslaget.

I fråga om den penningplikt, som, på grund af aftal mellan arbetsgivaren
och arbetaren, öfverträdelse af ordningsföreskrift eller annan förseelse
af arbetaren skall kunna för honom medföra, var i propositionen föreslaget,
att sådan penningplikt icke för någon öfverträdelse eller förseelse skulle få
öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den kontanta lönen för dagen uppgått
eller kunnat uppgå. Det sålunda föreslagna högsta beloppet af plikten
nedsattes af det särskilda utskottet till eu fjärdedel af dagslönen. Häremot
anmälde emellertid åtskilliga utskottsledamöter från första kammaren reservation,
under framhållande att redan den i propositionen föreslagna gränsen
vore ganska snäf och en ytterligare inskränkning säkerligen skulle göra arbetsgivarens
rätt i berörda hänseende värdelös; och i enlighet med reservanternas
hemställan biföll denna kammare Eders Kungl. Maj ds förslag.
Äfven i de på grund af remissen inkomna yttranden, där denna fråga upptagits
till behandling, har i allmänhet yrkats antingen förhöjning af det tilllåtna
pliktbeloppet eller åtminstone bibehållande af Hvad i propositionen
föreslagits. Det riktiga synes mig vara att lämna Eders Kungl. Maj ds tidigare
förslag i denna del utan förändring.

Enligt hvad i propositionen föreslogs, skulle arbetsgivaren vid meddelande
af arbetsintyg äga att däri afgifva yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren
fullgjort sina åligganden, äfven om arbetaren ej begärt sådant yttrande.
Denna bestämmelse uteslöts af det särskilda utskottet. Ehuru Eders
Kungl. Maj ds förslag principiellt är att föredraga, synes det, då den praktiska
betydelsen af tjänstgöringsbetygens innehåll i berörda afseende numera
torde särskilt inom industrien vara väsentligt mindre än förr, icke möta

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

någon synnerlig betänklighet att i allmänhet godkänna utskottets förslag. Det
kommer ju dessutom alltid att stå arbetsgifvaren fritt att, då eu arbetare
icke företer fullständigt intyg, vägra honom anställning. För jordbruket
synes emellertid den i propositionen innefattade bestämmelsen böra bibehållas.
Densamma står säkerligen på detta område i full öfverensstämmelse
med ännu rådande sedvänja, och åtskilliga representanter för jordbruket
hafva i inkomna yttranden framhållit vikten af att denna sedvänja bevaras.
Beträffande de lagstadda arbetarna, som ju inom jordbruket utgöra det väsentligt
öfvervägande antalet, gäller enligt legostadgan, att arbetsgifvaren
är icke blott berättigad utan skyldig att i orlofseclel angifva, huru arbetaren
sin tjänst bestrida och det kan icke vara lämpligt att i detta afseende låta
alltför stor skiljaktighet uppstå mellan de olika slagen af jordbruksarbetare.

Då i det tidigare förslaget arbetsgifvaren förklarades berättigad att omedelbart
håfva arbetsaftalet, om arbetaren svårare förgått sig mot vissa angifna
personer, afsågs härmed, såsom äfven de uppräknade särskilda fallen
gåfvo vid handen, att arbetarens förfarande skulle vara af brottslig natur.
För att bereda tydligare uttryck häråt har nu i 29 § 2) ordet »förgår» utbytts
mot »förbryter».

I punkten 7) af samma paragraf bär såsom anledning till omedelbart
häfvande upptagits det fall, att arbetaren deltager i arbetsinställelse, som
är emot lag eller aftal stridande. Enligt särskild! stadgande, som
numera öfverflyttats till förslaget til! lag om vissa arbetstvister,
skall arbetare, ''för hvilken gäller^ uppsägningstid, hos arbetsgifvaren göra
tillsägelse om en till ämnad arbetsinställelse minst så lång tid förut som
den bestämda uppsägningstiden. Af nämnda bestämmelse följer äfven, att
eu arbetsgivare, som ej önskar behålla de strejkande arbetarna, får tillfälle
att säga upp arbetsaftalen, så att desamma upphöra samtidigt därmed att arbetet
nedlägges. Denna möjlighet bör arbetaren icke kunna beröfva arbetsgifvaren
genom att underlåta den stadgade tillsägelsen, utan bör arbetsgifvaren,
om arbetsinställelse vidtages utan föregående tillsägelse, äga att mot de
i åtgärden deltagande arbetarna omedelbart bäfva arbetsaftalen. Samma rätt
synes böra tillkomma arbetsgifvaren i andra fall, då arbetsinställelse vidtages
i strid mot lag eller aftal. En sådan åtgärd innebär ett så betydande brott
mot arbetsaftalen, att omedelbart häfvande af desamma torde vara fullt befogad!.

Äfven under punkten 8) har införts en ny grund för arbetsaftals omedelbara
häfvande. Det har nämligen ansetts lämpligt att uppdraga någon gräns
för den tid arbetaren med rätt att bibehålla sin anställning skall kunna vara
borta från arbetet utan laga förfall. Uppenbarligen vore det orimligt, om en
arbetare, som antagits för någon längre tid, skulle efter att hafva varit borta

29 §.

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

en kanske väsentlig del däraf kunna återfordra sin plats, som val då i allmänhet
skulle vara besatt med annan arbetare. Inom ''det särskilda utskottet,
där denna fråga var före, ansågs det att arbetsgivare^ intresse skulle vara
tillräckligt skyddadt genom rättigheten att afskeda en arbetare, som oaktadt
erhållen varning åsidosätter sina skyldigheter. Att meddela en frånvarande
arbetare varning kan emellertid ofta mota hinder, och häfningsrätten bör
därför icke vara beroende af att sådant iakttagits.

Anledningen till att stadgandet under 9) erhållit en något förändrad
lydelse har jag förut angifvit.

Till stadgandet om rätt för arbetsgifvaren att omedelbart hafva aftalet,
om genom eldsolycka eller annan händelse, som ej härrör af hans vållande,
i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt, gjorde det särskilda utskottet
det tillägget, att sådan rätt ej skall tillkomma arbetsgifvaren, då afbrottet
i arbetet förorsakats af arbetsinställelse. Detta tillägg synes icke böra
bibehållas. Enligt det nu föreslagna stadgandet i 29 § 7) skall nämligen arbetsgifvaren
äga häfningsrätt i förhållande till arbetare, som deltaga i arbetsinställelse,
om denna strider emot lag eller aftal. Af samma stadgande torde
å andra sidan följa, att häfningsrätt vid arbetsinställelse endast, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, skall tillkomma arbetsgifvaren under andra
förutsättningar än de i stadgandet angifna, och att sådan rätt alltså i allmänhet
icke skall finnas mot arbetare, som deltaga i en arbetsinställelse af annat
slag eller som stå utanför en vid företaget af vissa arbetare anordnad arbetsinställelse
af vare sig det ena eller det andra slaget. En bestämmelse i ämnet
synes så mycket mindre böra ingå i förevarande paragraf, som denna afser
naturhändelser och därmed jämförliga tilldragelser, till hvilka arbetsinställelser
icke kunna hänföras.

Jag vill i förbigående erinra om, att i denna paragraf stadgas endast
om arbetsgifvarens rätt att hafva arbetsaftalet men ej om skyldigheten att
betala lön. I hvad mån dylik skyldighet åligger arbetsgifvaren under afbrott
i arbetet på grund af sådana händelser, som i paragrafen omförmälas, får
bedömas efter bestämmelserna i 17 § och allmänna rättsgrundsatser. På samma
sätt förhåller det sig med skyldigheten att betala lön under arbetsinställelse.
Skulle t. ex. ett företags drift afstanna till följd däraf, att en del af
arbetarstammen nedlagt arbetet, upphör gifvetvis arbetsgifvarens skyldighet
att betala lön jämväl i förhållande till de icke strejkande arbetarna, om dessa
medverkat till arbetsinställelsen och alltså jämte de strejkande kunna anses
vållande till afbrottet i arbetet.

I fråga om stadgandet i 31 § 2), 7) och 8) hänvisar jag till hvad jag
förut anfört angående motsvarande bestämmelser i 29 § 2), 7) och 9).»

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Föredragande departementschefen hemställde härefter, att lagrådets
utlåtande öfver ifrågavarande lagförslag af den lydelse bilagorna vid
detta protokoll utvisa måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

Ur protokollet

Israel Myrberg.

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag’

till

Lag

om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare.

Härigenom förordnas som följer:

Har på grund af föreskrift i kollektivaftal, som ofvan sägs, tvist om
förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, hvarom bestämmelse ej i avtalet
träffats, blifvit afgjord genom skiljedom, skall i fråga om yrkesgrupper
och inom område, som i skiljedomen afses, hvad sålunda genom
skiljedomen stadgats gälla såsom vore det i kollektivaftalet intaget.

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,
som innehar därmed jämförlig anställning.

2 §•

Kollektivaftal skall upprättas skriftligen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

121

3 §•

Skyldighet att iakttaga kollektivaftal åligger medlem af förening
jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit i aftalet å samma sida,
dessa mot hvarandra.

Hafva flera föreningar saminanslutit sig till eu förening, skola enligt
denna lag såsom medlemmar af den förening anses jämväl medlemmarna
af de föreningar, som saminanslutit sig.

4 §•

5 §■

6 §.

Kollektivaftal vare ej bindande utöfver fem år från det aftalet slöts.
År i aftalet sagda tid öfverskriden, och vill endera parten frånträda aftalet,
när den tid är ute, uppsäge detsamma tre månader förut. Ej må
dock, där i aftalet är bestämdt, att detsamma skall upphöra å viss dag,
uppsägning ske till annan kalenderdag,* ändå att aftalet sålunda varder
gällande utöfver fem år.

Är ej tiden för aftalets giltighet bestämd, skall aftalet anses ingånget
för ett år.

Uppsäges ej aftal inom därför bestämd tid eller, då viss uppsägningstid
ej är stadgad, tre månader före giltighetstidens slut, skall aftalet
anses förlängdt för ett år.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami, 1 Afd. 26 Käft. IG

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

7 §•

8 §•

Under den tid kollektivaftal är gällande, må ej, ändå att annorlunda
i aftalet bestämts, i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare,
som äro af aftalet bundna, af arbetsgivaren eller arbetarna vidtagas arbetsinställelse
(lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
åtgärd.

o O

9 §•

Bryter arbetsgivare eller arbetare mot bestämmelse i kollektivaftal
eller mot föreskrift i 8 §, eller underlåter förening att fullgöra hvad den
i aftalet åtagit sig, gälde däraf uppkommen skada. År skadan förorsakad
af flera arbetsgifvare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten dem
emellan fördelad efter ty skäligt pröfvas.

Har förening, som i 1 § afses, medverkat till åtgärd, hvarom i 8 §
sägs, och är åtgärden vidtagen i strid mot sistnämnda § eller mot bestämmelse
i kollektivaftal, vare ock föreningen ansvarig för skadan. Lag
samma vare, där dylik förening lämnat understöd åt någon, som i strid
mot bestämmelse i 8 § eller i aftalet vidtagit arbetsinställelse eller däri
deltagit.

I fall, hvarom ofvan sagts, må dock, där omständigheterna därtill
föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än hela skadan,
eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

10 §.

Varder kollektivaftal åsidosatt, må talan på grund däraf föras ej
mindre af den, som själf deltagit i aftalet, än äfven af en hvar arbetsgifvare
eller arbetare, hvars rätt blifvit genom aftalets åsidosättande omedelbart
kränkt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

123

Har arbetsgifvare, som slutit kollektivaftal, vidtagit åtgärd, hvarom
i 8 § sägs, i strid mot nämnda § eller mot aftalet, eller har förening,
som ingått sådant aftal, eller, där föreningen är medlem af annan förening,
denna senare mot någon, för hvilken aftalet är gällande, gjort sig skyldig
till förhållande, hvarom i 9 § andra stycket förmäles, eller varder eljest
aftalet väsentligen åsidosatt, må aftalet af domstol förklaras icke vidare
vara gällande.

Hafva å ena sidan flera deltagit i aftalet, och varder på talan mot
någon af dem aftalet häfdt, må aftalet inom tre veckor uppsägas jämväl
hos de öfriga.

Uppsäges aftal efter ty nu sagts, skall det genast upphöra att gälla

12 §.

Upphör kollektivaftal att gälla, och uppkommer tvist om arbetsvillkoren,
skola kollektivaftalets bestämmelser i sådant hänseende fortfarande
tillämpas, intill dess annan öfverenskommelse om arbetsvillkoren
träffats.

13 §.

Uppsägning af kollektivaftal skall ske skriftligen.

Hvad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgas angående stämning
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning.

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

14 §.

Det åligger dem, som slutit kollektivaftal, att inom en månad därefter
till kommerskollegium insända ett exemplar af den upprättade handlingen.
Varda i enlighet med kollektivaftalet i särskild handling bestämmelser
upptagna angående arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet
eller beskaffenhet, vare insändande af dylik ackordsprislista ej erforderligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912 och, med undantag
för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 §, 8 § i hvad densamma
innehåller förbud mot arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig åtgärd i anledning af tvist, som under den tid kollektivaftal är
gällande uppkommer rörande förhållande mellan arbetsgivare och arbetare,
hvarom bestämmelse icke blifvit i aftalet träffad, samt 14 §, äga tillämpning
jämväl i fråga om kollektivaftal, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

125

Förslag

till

Lag om

särskild domstol i vissa arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För handläggning af mål, hvarom nedan sägs, skall finnas en särskild
domstol med säte i Stockholm. Denna domstol benämnes arbetsdomstolen
och skall bestå af sja ledamöter.

Arbetsdomstolen skall handlägga mål om skadestånd i anledning’ af
arbetsinställelse, blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande,
som förmenas stå i strid mot kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare eller mot lagen om sådant aftal eller mot lagen om vissa
arbetstvister.

Mål, som rörer kollektivaftal men ej är sådant, som i första stycket
sägs, skall ock af arbetsdomstolen handläggas, ehvad fråga är om fullgörande
af aftalet, om påföljd af underlåtenhet därutinnan, om aftalets
giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess häfvande.

Yppas under handläggning vid allmän domstol af mål, som rörer
arbetsaftal, tvist om kollektivaftals giltighet, bestånd eller rätta innebörd,
och är målets utgång häraf beroende, hänvise rätten parterna att vid arbetsdomstolen
utföra tvisten om kollektivaftalet, och varde målet i öfrig
förklaradt hvilande i afbidan på tvistens afgörande.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Bör mål, som vid arbetsdomstolen anhängiggöres, enligt träffadt aftal
afgöras af skiljemän, och gör svaranden därom i behörig ordning invändning’,
vise domstolen målet ifrån sig.

O" Ö

3 §•

Tre ledamöter af arbetsdomstolen utnämnas af konungen. Bland
dessa ledamöter skola två, af hvilka en förordnas att föra ordet i rätten,
vara lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem,
som må, nyttjas uti domareämbeten.

4 §■

Fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män förordnas af
konungen till ledamöter för två år i sänder; skolande för dessa utses åtta
suppleanter.

Förslag för tillsättande af dessa ledamöter och suppleanter må afgifvas
af arbetsgifvareförening, som omfattar minst etthundra arbetsgifvare,
samt af fackförening, fackförbund eller annan dylik förening af arbetare,
som omfattar minst 10,000 arbetare. Sådant förslag skall för att vinna
afseende omfatta minst dubbelt så många personer som de, hvilka skola för
den sidan förordnas, och vara åtföljdt af skriftlig förklaring från en hvar
af de föreslagna, att han är villig att åtaga sig uppdraget.

Bland de från hvardera sidan föreslagna förordnas två ledamöter
och fyra suppleanter för dessa ledamöter. År å någondera sidan förslag
ej afgifvet, förordne konungen för den sidan lämpliga män till ledamöter
och suppleanter.

5 §•

Ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, skall vara svensk medborgare
och hafva uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehafvas af den,

som står under förmynderskap,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd
under framtiden eller tilltalad af allmän åklagare för brott, som kan medföra
dylik påföljd, eller

som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

127

6 §-

Har. ledamot eller suppleant, som i 4 § afses, åtagit sig uppdraget,
äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Afsägelse af uppdraget att vara ledamot eller suppleant pröfvas af
konungen.

7 §-

8 §•

9 §.

Den, som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen, ingifve till
domstolens ordförande skriftlig ansökning om stämning å vederparten.

Ej må stämningstiden sättas längre, än för inställelsen vid domstolen
skäligen erfordras.

Hänskjuta parterna i gemensam skrift uppkommen tvist till domstolen,
varde saken utan stämning upptagen, och meddele ordföranden
parterna, när saken skall vid domstolen företagas.

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

10 §.

Vid domstolen må af den, som slutit kollektivaftal, föras talan om
aftalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att påstående ej väckts
om aftalets fullgörande eller om skadestånd för underlåtenhet därutinnan.

Sådan talan må ock föras af den, som, efter ty i 2 § sägs, därtill
erhållit hänvisning af allmän domstol.

11 §•

Vid skrift eller handling, som ingifves till arbetsdomstolen, skall
fogas styrkt afskrift Häraf, hvilken, försedd med påskrift om dagen för
ingifvandet och målet, till hvilket den hör, utgifves till motparten. Aro
flera motparter, och kunna de 0 ej enas, hvilken af dem skall afskriften
mottaga, må den ej utlämnas. Åberopas endast viss del af handling, ma
afskriften omfatta allenast denna del.

12 §.

13 §.

14 §.

Så snart eu del af ett mål kommit i sådant skick, att afgörande
däraf kan ske, äge arbetsdomstolen att i denna del af målet meddela utslag.

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

15 §.

Skiljaktig mening, som vid omröstning till dom i arbetsdomstolen
uttalas, må ej intagas i domboken eller meddelas part eller annan. Om
sålunda yppad skiljaktighet äger ledamot att af domstolen erhålla skriftligt
intyg.

16 §•

I fråga om rättegången vid arbetsdomstolen skall hvad enligt lag
gäller om rättegången vid rådstufvurätt äga tillämpning, där ej här ofvan
annorlunda stadgats.

17 §.

Har arbetsdomstolen förklarat sig ej vara behörig att upptaga mål,
som där anhängiggjorts, eller varder af svaranden gjord invändning mot
domstolens behörighet ogillad, må klagan mot beslutet föras i den ordning
nedan stadgas. Ej må i andra fall än nu sagts talan fullföljas mot domstolens
beslut eller utslag.

18l§.

Är svarande missnöjd med beslut, hvarigenom invändning mot domstolens
behörighet blifvit ogillad, anmäle sitt missnöje till domstolens
protokoll, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats. Försummas
det, vare rätten till talan mot beslutet förlorad.

19 §.

Den, som vill söka ändring i arbetsdomstolens beslut, som efter ty
i 17 och 18 §§ sägs må öfverklagas, skall innan klockan tolf å tjugonde
dagen från beslutets dag, den dagen oräknad, till konungens nedre justitierevision
tvefaldt ingifva sina till konungen ställda besvär; bifoge ock det
öfverklagade beslutet samt domstolens öfriga protokoll i målet jämte de
till saken hörande handlingar, klaganden kan anse nödigt förete.

Varda ej inom nu nämnd tid besvär tvefaldt ingifna, stånde öfverklagade
beslutet fast.

20 §.

Klagandens motpart har att hos nedre justitierevisionen själf efterhöra,
huruvida inom besvärstidens utgång besvär inkommit, och, där be Bihang

till Rilcsd. prot. 1911. 1 Sand. 1 Afd. 26 Ilåft.

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

svär anlörts, uttaga ena exemplaret af besvärsskriften. Äro flera motparter,
och kunna de ej enas, hvilken af dem skall berörda handling uttaga,
må den ej utlämnas. Motparten äge tid af tjugu dagar från besvärstidens
utgång att till nedre justitierevisionen ingifva förklaring jämte de handlingar,
han vill åberopa; försittes den tid, äge han ej vidare varda i målet
hörd.

21 §■

I beslut, som må öfverklagas, gifve arbetsdomstolen till känna, hvad
parterna enligt 18, 19 och 20 §§ hafva att iakttaga.

22 §.

Närmare föreskrifter om afgifvande af förslag, livarom i 4 § förmäles,
och om arbetsdomstolens verksamhet meddelas af konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock att mål,
hvari stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre
lag. Förslag, hvarom i 4 § förmäles, skola första gången afgifvas under
år 1911. Intill dess annorlunda varder stadgadt, skall anstå med utnämnande
af de ledamöter af domstolen, som i 3 § afses, och skola i stället
befattningarna uppehållas på förordnande. Såsom lagfaren ledamot må
endast förordnas innehafvare af annan domarebeställning.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

131

Förslag

till

Lag

om vissa arbetstvister.

Med upphäfvande af lagen den 31 december 1906 angående medling
arbetstvister förordnas som följer:

Om medlingsmyndigheter och deras verksamhet.

1 §•

2 §.

Förlikningsman åligger:

o Oo

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå; samt

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till hända med
upplysningar och råd i fråga om öfverenskommelser, som afse arbetsförhållandet
och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan arbetsgdfvare
och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

3 §•

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, kalla de
tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats
sammankomma till förhandlina: med hvarandra inför förlikningsmannen
samt söka att under dessa förhandlingar, hvilka anordnas på sätt lämpligast
synes, åvägabringa tvistens lösning.

Kallelse å de tvistande skall efter förlikningsmannens bepröfvande
på lämpligt och betryggande sätt bringas till de tvistandes kännedom, såsom
genom kallelsens delgifning med de tvistande personligen eller förening,
som någondera tillhör, eller annan, som för någondera i tvisten för
talan, anslag å eller vid arbetsplatsen eller kungörelse i tidning. Arbetsgifvaren
är pliktig att på begäran af förlikningsmannen låta å eller vid
arbetsplatsen anslå kallelse å arbetarna.

Det åligger de tvistande att efterkomma förlikningsmannens kallelse.

Förhandlingarna inför förlikningsmannen skola bedrifvas så skyndsamt
omständigheterna medgifva, och bör förlikningsmannen särskilt tillse,
att ej till förfång för endera sidan förhandlingarna genom åtgörande å
motsidan varda obehörigen förlängda.

År ej arbetsinställelse för handen, och hafva de tvistande, sedan
förhandling ägt rum, å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagifvit, att
de anse fortsatt förhandling ej vara till gagn för tvistens lösning, må
kallelse å de tvistande ej vidare af förlikningsmannen utfärdas; dock äger
han, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande till
nya förhandlingar.

4 §.

Fl vad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist, som
uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där
särskild förhandlings- eller förlikningsnämnd under opartisk ledning eller

133

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 43.

särskild skiljenämnd är upprättad, med mindre de tvistande å båda sidor
påkalla förlikningsmannens mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt,
att den särskilda nämnden icke varder för tvistens biläggande anlitad.

Ej heller äga stadgandena i berörda paragraf tillämpning i fråga
om tvist, som är anhängig vid arbetsdomstolen eller under behandling
af förlikningskommissionen.

5 §•

De förhandlingar, som af förlikningsmannen anordnas med och mellan
de tvistande, skola i främsta rummet hafva till syfte att åvägabringa
en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som under förhandlingarna
kunna blifva framställda från de tvistande själfva; ankommande
därvid på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant kan
anses _ ägnadt att befordra eu god lösning af tvisten, hemställa om de
jämkningar eller medgifvanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga.

6 §•

Det bör vara en hvar af de tvistande angeläget att, i den mån sådant
erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för
tvistens bedömande, på anhållan af förlikningsmannen gifva honom del af
räkenskaper och andra handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter,
hvaröfver den tvistande förfogar, äfvensom hålla vederbörande arbetsplatser
för förlikningsmannen tillgängliga. Den, som enligt hvad nu är
sagdt går förlikningsmannen till banda, äger att, i den omfattning han
finner behöfligt, göra förbehåll, att hvad förlikningsmannen på sådant sätt
erfar ej må af denne yppas.

7 §•

8 §•

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7 §
sägs, har förlikningsmannen att, i den mån sådant finnes behöfligt, söka
utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå i fråga om den eller

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

de personer, åt Indika det i nämnda paragraf omförmälda uppdrag skall
lämnas; och åligger det förlikningsmannen särskildt att på de tvistandes
vägnar lämna den eller dem, som blifva utsedda, underrättelse om uppdraget
samt att i öfrigt tillhandagå med de åtgöranden, som kunna
verka därtill, att det af de tvistande önskade afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §.

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen, och skall
af detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.

10 §.

Varder tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, ej löst genom förlikningsmannens medverkan, och hänskjutes
den ej heller af de tvistande till afgörande enligt 7 §, skall förlikningsmannen
ofördröjligen anmäla förhållandet hos förliknings kom missionen
och därvid tillika öfversända redogörelse för hvad i saken förekommit
jämte tillgängliga handlingar och afskrift af det protokoll, som må
hafva förts vid förhandlingarna inför förlikningsmannen.

11 §•

Har tvist, enligt hvad i 10 § sägs, af förlikningsmannen anmälts
hos förlikningskommissionen, äger denna, därest tvisten synes hota att medföra
eller medfört arbetsinställelse af synnerlig omfattning, upptaga tvisten
till handläggning.

Sådan jämlikt 4 § första stycket från förlikningsmannens handläggning1
undantagen tvist, som angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgifvare
och arbetare, må ock af förlikningskommissionen upptagas till behandling,
om tvisten synes hota att medföra eller medfört arbetsinställelse
af synnerlig omfattning.

Tvist, som ej angår slutande af kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, må ej af förlikningskommissionen upptagas till behandling,
med mindre konungen på grund af tvistens synnerliga vikt förordnat kommissionen
att tvisten handlägga, eller ock tvisten står i sådant sammanhang
med någon af kommissionen upptagen tvist, att för dessa tvisters biläggande
erfordras gemensam handläggning af desamma.

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

12 §.

Upptager . förlikningskommissionen tvist till behandling, kallar kommissionen
de tvistande att, själfva eller genom utsedda ombud, å bestämd
tid och plats inför kommissionen förhandla i saken.

Hvad i 3 § stadgas om sättet för kallelses utfärdande, om skyldighet
att efterkomma kallelse, om förhandlingars skyndsamma bedrifvande,
om begränsning af kallelserätten samt om rätt att inbjuda de tvistande till
förnyade förhandlingar, så ock stadgandena i 5—9 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om förlikningskommissionens verksamhet.

Förlikningsman, som handlagt tvisten, äger att närvara vid förhandlingarna
inför förlikningskommissionen och är på kallelse af kommissionen
därtill pliktig. Jämväl andra förlikningsman må inkallas till öfverläggning
med förlikningskommissionen, om denna finner sådant lämpligt.

Medlingsförslag, som af förlikningskommissionen framlägges, må ej genom
dess försorg offentliggöras, med mindre kommissionen enhälligt anser
sådan åtgärd vara ägnad att bidraga till tvistens lösning.

13 §.

Finner förlikningskommissionen sig icke böra till behandling upptaga.
tvist, som hos densamma blifvit af förlikningsman anmäld, har kommissionen
att därom underrätta förlikningsmannen samt därvid till honom
öfversända af kommissionen mottagna handlingar rörande tvisten.

14 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma överenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lag förmår.

15 §.

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, och har den ej anhängiggjorts
vid arbetsdomstolen, åligger det de förlikningsman, hvilkas
distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande
äfvensom, såvidt möjligt, angående densammas omfattning insända underrättelse
till konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten medla.

13G

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

16 §.

Finnes i något fall på grund af antalet eller omfattningen af de
tvister, som förlikningsman har att handlägga, erforderligt, att han befrias
från befattningen med viss tvist, må annan i hans ställe af konungen förordnas
att såsom förlikningsman handlägga tvisten.

Konungen äger, där sådant i särskildt fall finnes lämpligt, uppdraga
åt en eller flera personer att inträda såsom tillfälliga ledamöter i förlikningskommissionen.

17 §.

Förlikningsman och förlikningskommissionens ordförande skola föra
dagbok angående hvad som förefaller i de tvister, hvilka blifva föremål för
åtgärd enligt denna lag. överenskommelser, utfästelser eller andra beslut,
som af de tvistande ingås eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves,
skola i nämnda dagböcker fullständigt intagas eller desamma biläggas.

Förlikningsman och förlikningskommissionen skola inom tre manader
efter hvarje kalenderårs ingång till kommerskollegium insända berättelse
om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret och förloppet
af de tvister, som under detsamma handlagts.

Berättelserna skola genom kommerskollegiets försorg till trycket befordras.

18 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens och förlikningskommissionens
verksamhet meddelas i instruktioner, som utfärdas af
konungen.

19 §.

Angående ersättning till förlikningsman och ledamot af förlikningskommissionen
varder särsluldt stadgadt.

Om vissa villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd.

20 §.

Har i anledning af tvist mellan arbetsgivare och arbetare förlikningsmannen
jämlikt 3 § utfärdat kallelse till förhandling, må ej, efter
erhållen kännedom härom, arbetsgivare!! eller arbetarna på grund af tvisten
vidtaga eller utvidga arbetsinställelse, med mindre förhandlingarna blifvit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

137

utan tvistens biläggande förda till slut, eller i anledning af tredska å motsidan
förlikningsmannen efter kallelsens utfärdande förklarat, att förhandlingar
icke komma till stånd eller påbörjade förhandlingar icke kunna fullföljas,
eller ock sextio dagar förflutit antingen från kallelsens utfärdande
eller, om kallelse till förhandling i tvist om slutande af nytt kollektivaftal
i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda aftals giltighetstid,
från detsammas utlöpande.

21 §.

Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas, utan att afsikten därtill med angifvande af
dagen för den tillämnade åtgärden gifvits motsidan tillkänna minst så lång
tid förut, som för uppsägning af arbetsaftalet gäller, eller, om viss uppsägningstid
ej är aftalad eller den aftalade uppsägningstiden är kortare än
sju dagar, minst sju dagar före nämnda dag. Möter för arbetsgifvare eller
arbetare, som efter hvad nu är sagdt gifvit tillkänna afsikt att vidtaga
arbetsinställelse, jämlikt 20 § hinder att å den angifna dagen sådan åtgärd
vidtaga, då skall, om afsikten fullföljes, efter hindrets upphörande göras
nytt tillkännagifvande minst två dagar före den för arbetsinställelsen då
utsatta dag.

Arbetsaftal, som är ingånget för bestämd tid, må ej rubbas genom
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, hvaraf arbetets fortgång
beröres.

23 §.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd
må ej vidtagas för att bispringa annan i fall, då för honom gäller
förbud mot att sjäif vidtaga åtgärden.

24 §.

Angående förbud, utöfver hvad i 20—23 §§ sägs, mot vidtagande
åt arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd
galle hvad därom är särskilda stadgadt eller i aftal bestämdt.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft.

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.
25 §.

Innefattar ej tillkännagifvande om arbetsinställelse enligt 21 § bestämdt
meddelande, att därmed åsyftas uppsägning af arbetsaftal, skola de
arbetsaftal, som af arbetsinställelsen beröras och ej efter tillkännagifvandet
särskildt uppsagts, allenast anses satta ur tillämpning, så länge arbetsinställelsen
pågår, och skall arbetare, åt hvilken arbetsgifvaren tillhandahåller
bostad, utan att särskildt hyresaftal är ingånget eller arbetaren är i arbetsgifvarens
kost, äga att behålla bostaden, till dess efter arbetsaftalets upphörande
jämväl arbetarens rätt till bostaden i laga . ordning upphör.

26 §.

Tillkännagifvande, som i 21 § omförmäles, må, ehvad detsamma
innefattar uppsägning af arbetsaftal eller icke, meddelas arbetarna genom
allmänt synliga anslag å arbetsplatsen samt för arbetare, som tillhöra
fackförening, fackförbund eller annan dylik förening, hos arbetsgifvaren
göras af föreningen; och skall i sistnämnda fall tillkännagifvandet anses
omfatta alla hos arbetsgifvaren anställda medlemmar af föreningen, hvilka
ej ofördröjligen meddela arbetsgifvaren, att de icke deltaga i den åtgärd
tillkännagifvandet afser.

Är arbetsinställelse för handen, må uppsägning af arbetsaftal af
arbetsgifvaren göras genom allmänt synliga anslag vid arbetsplatsen.

27 §.

Har, i strid mot hvad i 20, 21, 22 eller 23 § sägs, arbetsgivare
vidtagit i nämnda §§ omförmäld åtgärd eller arbetare i sådan åtgärd deltagit,
gälde af åtgärden uppkommen skada. År skadan förorsakad af flera
arbetsgifvare eller arbetare, varde ersättningsskyldigheten dem emellan fördelad
efter ty skäligt pröfvas.

Finnes förening af arbetsgifvare eller fackförening, fackförbund eller
annan dylik förening af arbetare hafva medverkat till öfverträdelse, som i
första stycket sägs, eller lämnat understöd åt någon, som gjort sig skyldig
till sådan öfverträdelse, vare ock föreningen ansvarig för skadan.

I fall, hvarom ofvan sagts, må dock, där omständigheterna därtill
föranleda, ersättningsskyldigheten bestämmas till lägre belopp än hela skadan
eller fullständig befrielse från ersättningsskyldighet äga rum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

139

28 §.

Har genom öfverträdelse, hvarom i 27 § förmäles. skada tillskyndats
medlemmar af förening, som i samma § sägs, äge föreningen föra talan
om ersättning för skadan; dock att, där innan sådan talan pröfvats medlem
själ!’ väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig ej medgifva,
att talan om den andel i ersättningen, som må anses belöpa å honom,
föres af föreningen, den andel ej må tilläggas föreningen.

Har föreningen med andra sådana föreningar sammansluta sig till en
förening, och vill denna senare föra talan enligt hvad nu är sagd! äge därtill
företräde. Hvad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om
förening, som sist är nämnd, i sin ordning är medlem af annan dylik förening.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vissa arbetsaffaL

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsaftal, hvarå denna lag äger tillämpning.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å aftal, hvarigenom eu arbetare åtager
sig att under bestämd tid eller tillsvidare mot ersättning arbeta åt en arbetsgivare
i industri, handtverk, jordbruk eller handel, vid järnvägs-eller
spårvägsdrift eller i annat näringsyrke eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenafledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, där ej
aftalet gäller arbetare, som i 4 § sägs.

2 §•

Såsom arbetare anses enligt denna lag äfven arbetsförman och den,
som innehar därmed jämförlig anställning.

§•

Arbetsaftal enligt denna lag föreligger jämväl, om arbetaren tillsläpper
material, därest detta kan anses allenast såsom ett tillbehör till arbetet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

141

4 §•

A aibetaie, som är i någon af staten utöfvad rörelse anställd såsom
tjänsteman, å tjänare, som antagits enligt legostadgan, så ock å lärlingar
och sjöfolk äge denna lag ej tillämpning.

Om ingående och uppsägning af arbetsaftal.

5 §•

Arbetsgivare, och arbetare äge att med de i denna lag eller eljest
stadgade inskränkningar öfverenskomma om lön, tid för arbetsaftalets bestånd
och öfriga villkor.

Arbetsaftal kan ingås muntligen eller skriftligen.

6 §•

År eJ öfverenskommelse träffad om viss tid för arbetsaftalets bestånd
eller om viss uppsägningstid, upphöre aftal et omedelbart vid endera partens
tillsägelse. r

Lag samma vare, där, efter det tid för arbetsaftals bestånd gått till
ända, arbetsgifyaren utan nytt aftal låter arbetaren fortsätta arbetet.

Skall enligt hvad ofvan sagts aftalet omedelbart upphöra vid endera
partens tillsägelse, må emellertid arbetaren ej lämna arbetet under sådana
omständigheter, att däraf skulle uppkomma fara för annans lif eller hälsa
eller för vanskötsel af husdjur eller uppenbarligen tillskyndas arbets Afval.
en synnerligt men; dock vare arbetaren ej af anledning nu är nämnd pliktig
att kvarstå i arbetet längre tid än tolf timmar efter det han tillkännagivit
sin afsikt att därmed upphöra.

7 §•

I arbetsaftal må ej bestämmas olika uppsägningstid för arbetsAfvaren
ocji arbetaren eller endast för endera göras förbehåll om uppsägnin°-stid.
Asidosättes hvad nu. är stadgadt, vare i förra fallet den kortare°af
de bestämda uppsägningstiderna och i senare fallet den för endera stadgade
uppsägningstid gällande för båda.

8 §•

Arbetsaftal vare ej bindande för längre tid än ett år, då arbetaren
vid af talets ingående ej fyllt aderton år, och tre år, där det slutes med

142

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetare, som uppnått den ålder. Är i aftal et den sålunda för hvarje fall
stadgade längsta tid öfverskriden, och vill arbetsgifvaren eller arbetaren
frånträda aftalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske två månader
förut.

9 §•

Omyndig, som fyllt aderton år, åge att själf sluta arbetsaftal. Enahanda
rätt tillkomme omyndig, som fyllt femton men ej aderton år, därest
målsman för honom icke finnes eller målsmannen vistas a okänd ort. Arbetsaftal,
som för omyndig ingås af målsman, galle ej längre än till dess
den omyndige fyllt aderton år.

10 §.

Har vid arbetsaftals ingående endera parten begagnat sig af den andres
trångmål, oförstånd eller lättsinne till att betinga sig villkor, som uppenbart
är oskäligt, vare aftalet ogillt; och njute arbetaren för arbete, som
af honom må vara utfördt, skälig godtgörelse.

Om arbetsgifvares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

11 §•

Arbetsgifvaren äge att leda och fördela arbetet samt. i sådant hänseende
gifva arbetaren erforderliga föreskrifter och utöfva tillsyn öfver
arbetaren. Har arbetaren antagits till utförande af visst slag af arbete, inä
han icke utan sitt medgifvande af arbetsgifvaren användas till annat arbete,
där ej fråga är om handräckning åt annan eller eljest göromål, som enligt
gällande sedvänja det åligger arbetaren att utföra; dock att, äfven i annat
fall än nu är sagdt, arbetare, som antagits för visst slag af jordbruksarbete,
må, där omständigheterna sådant påkalla, för någon kortare tid
användas till annat dylikt arbete.

Skall förrättning för politiskt eller kommunalt val hållas i orten,
och kan ej arbetaren utöfva honom därvid tillkommande rösträtt utan erhållande
åf ledighet från arbetet, må arbetsgifvaren, där arbetaren minst
tre dagar förut framställt begäran om ledighet, icke förvägra honom sådan,
utan så är att arbetets beskaffenhet lägger hinder för ledighetens beviljande
eller eljest af särskild anledning arbetets inställande skulle medföra betydande
olägenhet. Hvad sålunda stadgats gälle, ändå att annorlunda aftalats.

Angående arbetsgifvares skyldighet att vidtaga anordningar till skydd
för arbetares lif och hälsa samt tillse, att arbetare erhåller undervisning,
gälle hvad särskild! är stadgadt.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

143

12 §.

_ År arbetaren i arbetsgifvarens hus och kost, vare arbetsgifvaren
skyldig att förse arbetaren med tjänligt husrum samt sund och tillräcklig
föda äfvensom bereda honom nödig vård under sjukdom. Upphör arbetsaftalet,
. värde arbetsgifvaren sjuk arbetare, till dess denne kan flyttas från
arbetsgifvarens hus; och må ej flyttning ske, innan den kan äga rum utan
fara för arbetarens lif eller hälsa och vården af annan öfvertagres.

13 §.

Tillhandahåller arbetsgifvaren bostad åt arbetare, som ej är i arbetsgifvarens
kost, och är ej hyresaftal angående bostaden särskildt ingånget,
vare arbetaren, ändå att annorlunda öfverenskommits, ej skyldig att från
bostaden afflytta tidigare än fjorton dagar efter det arbetsaftalet upphört;
dock vare arbetaren, efter det arbetsaftalet upphört, pliktig att för den
tid lian fortfarande är till bostad berättigad åtnöjas med annan tjänlig
bostad, som genom arbetsgifvarens försorg beredes arbetaren.

Hvad nu är stadgadt galle ej, då arbetsaftalet ingåtts för viss tid och
denna gått till ända, ej heller i fråga om upplåtelse af bostad åt arbetare,
som antagits för tillfälligt arbete och har sitt egentliga hemvist annorstädes.

År särskildt h}7resaftal slutet och är ej hyrestiden bestämd, vare kortaste
uppsägningstid fjorton dagar. Ej må i hyresaftalet hyrestiden bestämmas
med hänsyn till arbetsaftalets bestånd eller för arbetaren stadgas
arbetsskyldighet i arbetsgifvarens företag. Bestämmelse, som strider mot
hvad nu sagts, vare ogill.

14 §.

Har arbetsgifvaren satt annan i sitt ställe till ledning af arbetet,
och förbryter denne sig i eller för arbetet mot arbetaren, utgifve arbetsgifvaren
det skadestånd, hvartill arbetaren kan finnas berättigad, och söke
sitt åter bäst han gitter.

Arbetaren äge ej utan arbetsgifvarens lof sätta annan i sitt ställe
eller låta visst arbete utföras af annan.

15 §.

Arbetsgifvaren skall tillhandahålla arbetaren nödiga redskap och
materialier, där ej på grund af sedvänja arbetaren är pliktig dem själf

144

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

anskaffa. Skall betalning för hvad arbetsgifvaren sålunda lämnar af arbetaren
erläggas, må, äfven om annorlunda öfverenskommits, i orten gångbart
pris ej öfverskridas.

16 §.

Arbetaren vare pliktig att till arbetsgifvaren i behörigt skick återställa
redskap, oanvända råämnen och annan egendom, som varit honom
för arbetet anförtrodda.

17 §■

Lönen må beräknas efter tid, efter det utförda arbetets myckenhet
eller beskaffenhet eller efter annan mellan arbetsgifvaren och arbetaren
öfverenskommen grund.

Har afbrott i arbetet inträffat, utan att vållande därtill ligger arbetsgifvaren
eller arbetaren till last, då skall, därest ej annat är uttryckligen
öfverenskommet eller eljest på grund af omständigheterna må anses aftärd
t eller ock följer af sedvänja, arbetaren, om lönen beräknas efter tid,
åtnjuta lön för den tid han stått till arbetsgifvarens förfogande men i annat
fall vara berättigad till lön allenast för den tid han varit i arbetet sysselsatt.

18 §.

Är arbetsaftal slutet, utan att lönen kan anses bestämd, utgifve arbetsgifvaren
den lön arbetaren fordrar, där den ej kan anses oskälig.

19 §.

Arbetaren äge, ändå att annorlunda öfverenskommits, att själf eller
genom ombud deltaga i mätning, vågning eller annan undersökning, som
må erfordras för bestämmande af lönens belopp.

Är viss andel i vinsten af arbetsföretaget tillförsäkrad arbetaren,
åligger det arbetsgifvaren att tillhandahålla arbetaren eller hans ombud
allå° de upplysningar, som äro af nöden för beräkning af nämnda andel.

Till ombud, som i denna § sägs, må arbetaren ej använda någon,
hvars deltagande i undersökningen kan medföra fara för yppande af yrkeseller
affärshemlighet.

20 §.

Arbetsgifvaren äge ej att i stället för utfäst kontant lön lämna anvisning
å penningar eller varor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

145

År ej öfverenskommelse träffad om tiden för betalning af den kontanta
lönen, skall betalning ske, då lönen beräknas efter tid, hvar sjunde
dag och, då lönen beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet,
när arbetet är fullbordadt; dock att i sistnämnda fall betalning ej må
fordras oftare än hvar sjunde dag, samt att, där för arbetets fullgörande
erfordras längre tid än sju dagar, arbetaren är berättigad att hvar
sjunde dag i mån af utfördt arbete utfå skäligt förskott. Hvad om iakttagande
af en tid af sju dagar nu är sagdt galle ej beträffande arbetare
i jordbruk, utan varde för dem i motsvarande fall fjorton dagar räknade.

Lön, som ej utgår i penningar, skall erläggas i förskott för tid, som
i orten är bruklig.

21 §•

Varder ej lön erlagd å förfallodagen, och hade arbetaren i rätt tid
inställt sig å plats, där lönen skolat betalas, vare arbetsgifvaren, om han
ej till dröjsmålet är utan skuld, pliktig att utöfver lönebeloppet till arbetaren
gälda en tjugondedel däraf.

22 §.

Arbetsgifvaren äge ej att göra afdrag från arbetarens lön för gäldande
af ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i eller för arbetet tillskyndat
arbetsgifvaren, med mindre ersättningsanspråket blifvit af domstol fastställdt
eller eljest är ostridigt; och må ej, ändå att annorlunda öfverenskommits,
arbetsgifvaren, så länge arbetsaftaiet fortfar, till gäldande af den ersättning
af arbetarens lön afdraga mer än en femtedel af den hvarje gång betalning
sker förfallna kontanta lönen. Hur ej arbetsgiivaren sist vid det aflöningstillfälle,
som infaller näst efter det en månad förflutit från det arbetsgifvaren
vunnit kännedom om arbetarens förhållande, framställt anspråk på
ersättning, vare han förlustig jämväl den rätt att göra afdrag å lönen,
hvarom nu sagts.

23 §.

År aftal träffadt om rätt för arbetsgifvaren att innehålla någon del af
arbetarens lön till säkerhet för dennes fullgörande af sina skyldigheter,
ställe arbetsgifvaren, innan han sådan rätt begagnar, hos öfverexekutor eller
utmätningsmannen i orten pant eller borgen till visst belopp för de medel,
som må komma att innehållas; och skall vidare gälla,

att högre belopp icke sammanlagdt må innehållas än det, för hvilket
säkerhet sålunda blifvit ställd,

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Håft.

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

att icke mer än en femtedel af den förfallna kontanta lönen må
för någon arbetare innehållas vid hvarje tillfälle, då betalning sker,

att då de för en arbetare innehållna medlen uppgå till ett belopp
motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar, vidare afdrag från
hans lön för ifrågavarande ändamål ej må göras, så länge lönen ej höjes,

att arbetsgifvaren skall öfver innestående medel föra särskild längd,
som, jämte bevis om den ställda säkerheten, skall hållas tillgänglig för arbetarna
och fackförening, fackförbund eller annan dylik förening, som arbetarna
tillhöra.

öfverenskommelse, som strider mot ofvan meddelade bestämmelser,
vare utan verkan.

Staten eller kommun vare ej pliktig att enligt hvad nu är sagdt
ställa säkerhet eller föra särskild längd.

24 §.

Vill arbetsgifvaren återfå enligt 23 § ställd säkerhet, ingifve till
öfverexekutor eller utmätningsmannen förklaring, att medel, som i samma
§ omförmälas, ej hos honom innestå, eller uppgift å beloppet af innestående
medel, så ock styrkt afskrift af den öfver innehållna medel förda
längd. Säkerheten må ej till arbetsgifvaren återställas, därest veterligen
hos honom innestå dylika medel, för hvilka säkerhet, enligt hvad i
nämnda § sägs, därefter ej skulle finnas.

Finnes ställd säkerhet hafva försämrats, vare, på anfordran af öfverexekutor
eller utmätningsmannen, arbetsgifvaren pliktig att, mot erhållande
af nytt bevis om det belopp säkerheten kan anses motsvara, genast
återställa det angående säkerheten förut utfärdade beviset. Tredskas arbetsgifvaren,
äge öfverexekutor förelägga honom vite och honom till sådant
vite fälla.

25 §.

År arbetsgifvaren enligt såväl 22 som 23 § berättigad att göra afdrag
från arbetarens lön, må ej, ehvad därom aftalats, af dragen tillsammans, så
länge arbetsaftalet fortfar, vid något afiöningstillfälle uppgå till mer än en
femtedel af den till betalning förfallna kontanta lönen.

147

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 43.

26 §.

Är mellan arbetsgifvaren och arbetaren aftaladt, att öfverträdelse af
ordningsföreskrift eller annan förseelse af arbetaren skall för honom medföra
penningplikt, må ej, ehvad sålunda blifvit aftaladt, dylik plikt för
någon öfverträdelse eller förseelse öfverstiga hälften af det belopp, hvartill den
kontanta lönen för dagen uppgått eller kunnat uppgå, eller hvad arbetaren
sålunda mister användas till annat ändamål än de vid företaget anställda
arbetarnas gemensamma bästa.

27 §.

Då arbetsaftal uppsäges eller, där uppsägningstid ej gäller, då aftalet
upphör, åligger det arbetsgifvaren att på arbetarens begäran till honom
utgifva intyg angående den tid, hvarunder arbetaren varit hos arbetsgifvaren
anställd, samt anställningens art. I intyget skall, då arbetaren
så begär, jämväl meddelas yttrande om det sätt, hvarpå arbetaren fullgjort
sina åligganden. 1 fråga om arbetare i jordbruk må sådant yttrande
införas i intyget, äfven om begäran därom ej af arbetaren framställes.

Ej må intyg förses med sådant märke eller utfärdas i sådan form,
som afser att om arbetaren lämna uppgift, den där ej framgår af ordalydelsen
i intyget.

Om aftalets upplösning vissa fall.

28 §.

Blifver arbetaren till följd af sjukdom eller skada satt ur stånd att
arbeta, äge arbetsgifvaren hafva arbetsaftalet, om tiden för aftalets bestånd
utgör ett hälft år eller längre tid, efter en månad och i öfriga fall
efter en vecka.

29 §.

Arbetsgifvaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetaren vid aftalets ingående åberopat falskt intyg eller
missledt arbetsgifvaren genom falsk uppgift;

2) om arbetaren misshandlar eller groft missfirmar arbetsgifvaren
eller någon af hans husfolk eller den, som är satt i arbetsgifvarens ställe,

148 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

eller arbetskamrat eller eljest svårare förbryter sig mot någon, som nu
är nämnd;

3) om arbetaren i arbetet utsätter annan för fara till lif eller hälsa;

4) om arbetaren yppar yrkeshemlighet beträffande arbetsgifvarens
rörelse;

5) om arbetaren genom utslag, som äger laga kraft, dömts att undergå
urbota straff, och bestraffningen icke är verkställd;

6) om arbetaren finnes vara uppenbart oskicklig till åtaget arbete;

7) om arbetaren deltager i arbetsinställelse, som är mot lag eller
aftal stridande;

8) om arbetaren eljest utan laga förfall två arbetsdagar i följd är
borta från arbetet;

9) om arbetaren, oaktadt erhållen varning, åsidosätter de skyldigheter
mot arbetsgifvaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

10) om arbetaren, där han är i arbetsgifvarens hus och kost, finnes
vara behäftad med smittosam könssjukdom.

Ej må dock arbetsgifvaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,
åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8 eller 9 förmäles, sedan
han med vetskap därom låtit arbetaren inträda i arbetet, eller, där arbetsgifvaren
först efteråt erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre
tid än en vecka därefter förflutit.

30 §.

Har genom eldsolycka eller annan händelse, den där ej härrör af
arbetsgifvarens vållande, i arbetet uppstått afbrott, som ej är blott tillfälligt,
må arbetsgifvaren jämväl omedelbart hafva aftalet.

31 §.

Arbetaren äge att omedelbart hafva arbetsaftalet:

1) om arbetsgifvaren vid aftalets ingående missledt arbetaren genom
falsk uppgift;

2) om arbetsgifvaren eller den, som är satt i hans ställe, misshandlar
eller groft missfirmar arbetaren eller någon af hans husfolk eller eljest
svårare förbryter sig mot någon, som nu är nämnd;

3) om arbetsgifvaren, med missbrukande af sin ställning såsom
arbetsgivare, söker förleda arbetaren till lagstridiga eller osedliga handlingar;

4) om arbetsgifvaren utsätter arbetaren för fara till lif eller hälsa;

5) om arbetsgifvaren, sedan arbetaren i rätt tid inställt sig å plats,
där lönen skolat betalas, dröjer med erläggande af lönen utöfver två söcken -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

149

dagar efter förfallodagen, eller om arbetsgifvaren oaktadt påminnelse af
arbetaren underlåter att lämna honom husrum eller underhåll, såsom i 12 §
sägs, där dylik förmån betingats;

6) om arbetsgifvaren, där arbetaren skall erhålla betalning efter
det utförda arbetets myckenhet, oaktadt påminnelse underlåter att bereda
arbetaren tillräcklig sysselsättning;

7) om arbetsgifvaren i strid mot lag eller aftal vidtager arbetsinställelse,
hvarigenom arbetaren utestänges från arbetet;

8) om arbetsgifvaren eljest väsentligen åsidosätter de skyldigheter
mot arbetaren, som i eller för arbetet åligga honom; eller

9) om arbetarens lif eller hälsa skulle under arbetets fortsättande
utsättas för påtaglig fara, som ej kunnat förutses, då aftalet slöts.

Ej må dock arbetaren för åtnjutande af den rätt, nu är sagd,
åberopa förhållande, hvarom under 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller 8 sägs, sedan han
med vetskap därom inträdt i arbetet, eller, där arbetaren först efteråt
erhållit kännedom om förhållandet, sedan längre tid än en vecka därefter
förflutit.

32 §.

Kvinnlig arbetare, som ärnar ingå äktenskap, äge, sedan en lysning
till äktenskapet skett, uppsäga arbetsaftalet att upphöra fjorton dagar
därefter.

33 §.

Försättes arbetsgifvaren i konkurs, äge borgenärerna uppsäga arbetsaftalet
att omedelbart upphöra, ehvad förut varit gällande i fråga om tiden
för dess giltighet eller i afseende å dess uppsägning; dock äge sådan uppsägningsrätt
ej rum, sedan tre veckor förflutit från det offentlig stämning
utfärdats. Vill arbetaren själf uppsäga aftalet, vare lag samma. Under
den tid aftalet är gällande svare borgenärerna för lönens gäldande.

Om ansvar och skadestånd för öfverträdelse af denna lag,
så ock om rättegången.

34 §.

Afskeda!- arbetsgifvaren utan laga skäl arbetaren, innan tiden för
arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller varder arbetsaftalet uppsagdt af
arbetsgifvarens borgenärer efter ty i 33 § sägs, eller häfver arbetaren arbetsaftalet
af skäl, hvarom i 31 § 1, 2, 3, 4, 5, 7 eller 8 förmäles, vare arbetsgifvaren
pliktig att ersätta arbetaren dennes skada.

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Upphör arbetaren utan laga skäl med sitt arbete hos arbetsgivare^
innan tiden för arbetsaftalets bestånd gått till ända, eller häfver arbetsgivaren
arbetsaftalet af skal, hvarom i 29 § 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller 9 förmäles,
vare arbetaren pliktig att ersätta arbetsgivaren dennes skada.

35 §.

Arbetsgifvare, som utan laga skäl vägrar att på begäran lämna arbetare
sådant intyg, som i 27 § omförmäles, eller i dylikt intyg meddelar
sämre vitsord än han vet arbetaren förtjäna eller bryter mot
föreskriften i sista stycket af nämnda §, böte från och med fem till och
med etthundra kronor, där ej gärningen är belagd med straff i allmän
strafflag. Har arbetsgifvare i intyg meddelat sämre vitsord än
arbetaren förtjänat eller förfarit i strid mot nyssberörda föreskrift, vare
arbetsgifvaren pliktig att utfärda ny, behörig handling.

Förmenar arbetare, att han i intyg, hvarom nu sagts, erhållit sämre
vitsord än han förtjänat, skall talan därom instämmas inom en månad
efter det handlingen till honom öfverlämnades.

36 §.

Förseelse, hvarom i 35 § förmäles, må ej åtalas af annan än
målsägande.

37 §.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912; dock skall å
arbetsaftal, som före nämnda dag ingåtts för bestämd tid, nu gällande
lag tillämpas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

151

Förslag

till

Lag

angående ändring af E58 § utsökningsiagen.

Härigenom förordnas, att 158 § utsökningsiagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin
talan vid domstol utföra, gälle hvad i 157 § sägs.

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

angående ändring af it) § lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Härigenom förordnas, att 10 § lagen om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:

I fråga om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
är särskild! stadgadt.

Om hyresaftal mellan arbetsgivare och arbetare gäller hvad i lagen
om vissa arbetsaftal är stadgadt, i den mån det innefattar afvikelse från
nya lagens bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

153

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen
den 31 januari 1911.

N ärvarande:

Justitieråden Quensel,

friherre Marks yon Wurtemberg,

Petrén,

Regeringsrådet Wall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 december
1910, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver de inom
justitiedepartementet utarbetade förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag
om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring af
158 § utsökningslagen och lag angående ändring af 10 § lagen om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af revisionssekreteraren friherre Bo Leijonhufvud; och blefvo
desamma nu företagna till slutlig behandling.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter afgåfvo nedan intagna yttranden:

Förslaget till lag om liollektivaftal mellan arbetsgivare och

arbetare.

6 §.

Lagrådet:

Affattningen af stadgandena i andra och tredje punkterna af paragrafens
första stycke lider af vissa oegentligheter, som fördunkla stad Bihang

till Riksd. prot. 1911. 1 Sa?nl. 1 Afd. 26 Häft. 20

154

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

gandenas innebörd. Särskild! må framhållas det oegentliga i att uppställa
såsom regel hvad som i andra punkten är åsyftadt, nämligen att
kollektivaftal, som slutits för mer än fem år, skall kunna genom uppsägning
bringas att upphöra å hvilken tid som helst från och med feinårstidens
utgång, och såsom undantag hvad som stadgas i tredje punkten,
nämligen att om aftalet är ställdt att upphöra viss dag, uppsägning får
ske allenast till motsvarande kalenderdag. Aftal, som slutits för längre
tid än fem år, torde alltid vara ställda att upphöra å viss dag och således
falla under tredje punktens bestämmelse, hvadan andra punkten, långt ifrån
att i förhållande till den tredje kunna utgöra hufvudregel, i själfva verket
knappast någonsin torde kunna vinna fullständig tillämpning.

Hvad som med omförmälda stadgande!! åsyftas torde kunna sammanfattas
sålunda: att om den i första punkten stadgade tid af fem år
är i aftalet öfverskriden och endera parten vill frånträda aftalet när sagda
tid förflutit eller sedermera innan den i aftalet utsatta tid gått till ända,
han äger uppsäga aftalet; att aftalet dock ej i följd af sådan uppsägning
må upphöra förr än å kalenderdag, som motsvarar den, då aftalet enligt
sin lydelse skolat gå till ända; samt att uppsägningstiden är tre månader.
Det synes önskvärd!, att ett förtydligande i sålunda angifven riktning
äger rum.

8 §•

Justitierådet friherre Marks von Wilrtemberg:

I motsats till det för nästlidna års riksdag framlagda förslaget afser
det nu föreliggande att förbjuda arbetsinställelse och jämförliga påtryckningsåtgärder
icke allenast i tvister rörande kollektivaftals tolkning och
tillämpning utan äfven i s. k. intressetvister, som under sådant aftals giltighetstid
kunna uppstå mellan arbetsgivare och arbetare, för hvilka aftalet
gäller. Önskvärdheten af ett dylikt utsträckande af förbudet förefaller
påtaglig. Men, på sätt under ärendets tidigare behandling blifvit
från vissa håll erinradt, torde på intressetvisternas såväl som på rättstvisternas
område gälla, att ett förbud mot nämnda påtryckningsåtgärder med
nödvändighet påkallar, att för tvistefrågornas afgörande anordnas någon
annan utväg än maktmedlens. Äfven om intressekonflikter hittills ej ofta
förekommit under tiden för kollektivaftals bestånd, lärer det ingalunda
kunna med visshet förutses, att äfven framdeles anledningar till sådana
konflikter skulle uteblifva. Det är svårt att tänka sig, att ej en eller
annan gång någon viktigare uppfinning eller en mera väsentlig ändring i
arbetsmetoderna eller en af konjunkturförhållanden föranledd omläggning
af drift skulle medföra, att bestämmelser i kollektivaftal före aftalstidens

155

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

utgång blefve otillämpliga, och förr eller senare måste det äfven — huru
mycket man vid kollektivaftals upprättande må eftersträfva fullständig
reglering af tänkbara frågor — inträffa, att spörsmål, som vid sådant aftala
ingående förbigåtts, före aftalstidens slut erhålla en aktualitet, som
framtvingar någon lösning.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag, med hvars förslag det nu
föreliggande på denna punkt öfverensstämmer, har ansett förbudet mot
kampmedels användande i intressetvist af ifrågavarande slag innebära, att
om lösning i godo af tvisten eller öfverenskommelse om skiljedom ej kunde
komma till stånd, vid bestående förhållanden måste förblifva till aftalstidens
slut, hvarmed lärer vara åsyftadt, att arbetsgifvaren intill dess vore
förhindrad att begagna sig af en ny uppfinning eller arbetsmetod eller att
omlägga sin tillverkning. Ytterst tvifvelaktigt förefaller emellertid, huruvida
enligt förslaget så skulle blifva händelsen. I hvarje fall torde det
ligga i öppen dag, huru föga tillfredsställande ur det allmännas synpunkt
och på samma gång huru obillig mot arbetsgifvaren den ståndpunkt vore,
vid hvilken man sålunda funnit sig böra stanna.

Af nu anförda skäl anser jag det oundgängligt, att förslaget på
förevarande punkt kompletteras med bestämmelser om skyldighet för parter,
som äro bundna af kollektivaftal, att för afgörande af tvist, som ej kan
på grund af kollektivaftalet lösas, underkasta sig en för återstoden af
aftalstiden gällande skiljedom; och torde närmare bestämmelser om skiljenämndsförfarandet
böra inflyta antingen i lagen om kollektivaftal eller i
en särskild lag. I fråga om skiljenämndens sammansättning synas sedvanliga
principer böra gälla, så att parterna utse lika antal skiljemän och
de sålunda utsedde ytterligare en. För lösning af det ömtåliga spörsmålet
rörande förordnande af skiljeman, om hvars tillsättande de af parterna
utsedde ej kunna enas, synes man lämpligen kunna begagna sig af den
föreslagna arbetsdomstolen genom att åt dess ordförande uppdraga att i
nämnda fall förordna skiljeman. Skiljenämndsförfarandet borde ifrågakomma,
när under kollektivaftals giltighetstid tvist yppades mellan dem,
som ingått aftalet, eller några af dem, som äro af aftalet bundna, rörande
förhållande, som skulle under aftalstiden gälla mellan de tvistande, samt
antingen dessa vore öfverens, att tvisten ej kunde afgöras med tillämpning
af kollektivaftalet, eller ock arbetsdomstolen på enderas talan funnit
aftalet ej äga tillämpning å tvisten. Hvad skiljemännens beslut innehölle
borde genast äga enahanda verkan mellan de tvistande parterna, som vore
kollektivaftal därom slutet för återstående delen af det förut ingångna
kollektivaftalets giltighetstid. Klagan öfver beslutet borde icke få föras

156

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 43.

på annan grund, än att skiljeman varit jäfvig eller att klaganden ej blifvit
vederbörligen hörd eller att skiljemännen öfverskridit sitt uppdrag. D}dik
klagan borde det tillhöra arbetsdomstolen att upptaga. De bestämmelser,
som utöfver de nu anförda kunde erfordras, torde ej vara af större omfattning.

Justitierådet Petrén:

Önskvärdheten däraf att, såsom det nu föreliggande förslaget i motsats
till det tidigare innebär, förbudet mot arbetsinställelse eller därmed
jämförlig åtgärd under kollektivaftals bestånd utsträckes att afse jämväl
vidtagande af dylik åtgärd i anledning af s. k. intressetvister ligger i
öppen dag; och sedan det numera visat sig, att man å såväl arbetsgifvaresoin
arbetaresidan anser en sådan utsträckning möjlig och lämplig, synes
det icke böra ifrågasättas att återgå till det äldre förslagets ståndpunkt
härutinnan.

Anledningen till att man i sistnämnda förslag icke upptog förbud
mot användande af maktmedel för afgörande af intressetvister af ifrågavarande
slag var, att ett dylikt förbud ansågs med nödvändighet påkalla
införande af obligatorisk skiljedom för dessa tvisters slitande och att man
fann en sådan anordning icke vara för våra förhållanden lämplig eller
önskvärd. Det nu föreliggande förslaget innehåller emellertid icke några
bestämmelser om sättet för dylika tvisters afgörande. Visserligen hafva
såväl de intresserade parterna själfva — arbetsgivare och arbetare —
som äfven förlikningsmannen, hvilkas omdöme i denna fråga bör tillmätas
den allra största betydelse, ansett sådana bestämmelser icke vara erforderliga,
men då det redan lärer hafva förekommit, att tvister af ifrågavarande
slag icke kunnat lösas genom fredlig uppgörelse och det näppeligen kan
betviflas att sådana fall komma att inträffa äfven i framtiden, synes det
mig svårligen låta sig göra att förbjuda kampmedel för dessa tvisters afgörande
utan att angifva någon utväg för deras lösande.

Huru föga tilltalande jag än finner det vara att ålägga parterna i
kollektivaftal skyldighet att underkasta sig skiljedom för slitande af tvister
af ifrågavarande art, särskildt då, såsom här synes blifva fallet, föreskrift
i sådant hänseende skulle meddelas mot arbetsgifvarnas och arbetarnas
egna önskningar, anser jag mig dock, då annan utväg för dessa tvisters
lösande icke torde stå att finna, böra hemställa om införande i förslaget
af bestämmelser om dylikt skiljedomsförfarande.

Justitierådet Q.uensel:

Jag anser mig ej kunna underlåta att erinra om det tillstånd af
rättslöshet, som kan uppkomma därigenom, att det väl förbjudes att

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

157

under den tid, kollektivaftal är gällande, i anledning af tvist mellan
arbetsgivare och arbetare, som äro bundna af aftalet, vidtaga arbetsinställelse
och därmed sammanhängande åtgärder men icke i stället anvisas
någon annan utväg att få så kallade intressetvister mellan kontrahenterna
lösta.

12 §.

Lagrådet:

Såsom förlikningsmannen framhållit, har arbetsinställelse stundom
inträffat i följd däraf att, när kollektivaftal utlupit men förda underhandlingar
om nytt kollektivaftal ännu ej varit afslutade, endera parten utan
vidare proklamerat ändring i arbetsvillkoren. Att förebygga dylik ensidig
åtgärd är, enligt hvad föredragande departementschefen uttalat, syftet med
stadgandet i förevarande paragraf.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida något stadgande i sådant
syfte i själfva verket är af nöden. Enligt 20 § i förslaget till lag om
vissa arbetstvister är det, intill dess en viss tid från kol lekt! väft als utlöpande
gått till ända, parterna förbjudet att under pågående förhandlingar
inför förlikningsman vidtaga eller utvidga arbetsinställelse. Detta förbud
måste i och för sig anses innebära, att under den tid förbudet omfattar
de förutvarande arbetsvillkoren ej må — annat än så vidt rörer enstaka
arbetare — ändras genom ensidig åtgärd.

Skulle det emellertid finnas nödigt att i lagen upptaga uttryckligt
stadgande i omförmälda syfte, må erinras, att stadgandet då måste utsträckas
till vissa andra fall, än att ett kollektivaftal utlupit och förhandlingar
pågå rörande ett nytt. Nyssnämnda, i den föreslagna lagen om
vissa arbetstvister intagna förbud mot arbetsinställelse under pågående
förhandlingar afser äfven det fall, att något äldre kollektivaftal ej föreligger.
En uttrycklig bestämmelse om de förutvarande arbetsvillkorens
tillämpande under förbudstiden är tydligen lika mycket eller lika litet af
nöden i detta fall, som när kollektivaftal förefunnits, och bestämmelsens
afpassande för allenast det ena fallet skulle tilläfventyrs kunna föranleda
missförstånd. Äfven det i 21 § af den föreslagna lagen om vissa arbetstvister
förekommande förbudet mot vidtagande af arbetsinställelse, förr än
sju eller i visst fall två dagar förflutit efter tillkännagifvande, torde utan
vidare medföra, att ändring i arbetsvillkoren, som ej afser allenast enstaka
arbetare, icke må vidtagas under den tid, då i följd af paragrafens föreskrifter
arbetsinställelse är otillåten. Men också härom torde uttrycklig
föreskrift blifva erforderlig, därest sådan föreskrift skall ifrågakomma- till

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

förebyggande af arbetsvillkorens ensidiga ändrande under förhandlingar
om utlupet kollektivaftals ersättande med nytt.

Innebörden af stadgandet i nu förevarande paragraf lärer emellertid
ej vara inskränkt till hvad som i det föregående angifvits vara därmed
åsyftadt. Äfven under tid, då enligt förslaget arbetsinställelse skulle vara
lagligen tillåten, sålunda bland annat när förhandlingar om nytt kollektivaftal
strandat eller den i 20 § af lagen om vissa arbetstvister bestämda
tid af sextio dagar från det äldre aftalets utlöpande gått till ända, skulle
enligt förslaget det förutvarande kollektivaftalet tillämpas, till dess om
arbetsvillkoren träffats annan öfverenskommelse, vare sig kollektiv eller
personlig. Jämväl i detta hänseende torde en lagbestämmelse vara öfverflödig
och tilläfventyrs olämplig. Om under tid, då arbetsinställelse skulle
vara tillåten, arbetet fortsättes utan något slags öfverenskommelse, lärer
af allmänna rättsgrundsatser och lagtillämpningsregler följa, att de förutvarande
villkoren skola gälla. Har åter något slags öfverenskommelse —
kollektiv eller individuell — träffats om ändrade arbetsvillkor, är det klart,
att kollektivaftalets villkor helt eller delvis upphört att gälla. Måhända
skulle man vilja i stadgandet inlägga, att öfverenskommelse, som sålunda
skulle sätta det utlupna kollektivaftalets villkor ur tillämpning, måste vara
uttrycklig. Något sådant lärer helt visst ej med fog kunna härledas ur
paragrafens ordalag; men för den händelse det likväl skulle vara åsyftadt,
må däremot framhållas, att någon anledning ej lärer föreligga att i fråga
om individuella arbetsaftal frångå den i allmänhet gällande grundsaten,
att överenskommelser äga samma giltighet, vare sig de träffas genom
uttryckliga uttalanden eller otvetydigt låta sig härleda ur parternas förhållande
i öfrigt. Därest arbetsgifvaren tillkännagifver sin afsikt att i ett
eller annat afseende få ai-betsvillkoren ändrade och arbetet därefter — änskönt
arbetarne icke enligt 20 eller 21 § i lagen om vissa arbetstvister
skulle vara förhindrade att vidtaga arbetsinställelse — varder utan invändning
fortsatt, ligger naturligtvis häri en öfverenskommelse om arbetsvillkorens
ändrande, och att betrakta denna såsom mindre bindande än
ett uttryckligt aftal skulle vara föga lämpligt.

Med hänsyn till hvad som i det föregående blifvit anfördt hemställes,
att förevarande paragraf måtte uteslutas. Skulle det anses nödigt
att meddela uttryckligt stadgande i fråga om de arbetsvillkor, som skola
gälla under tid, då enligt 20 eller 21 § i lagen om vissa arbetstvister
arbetsinställelse är otillåten, lärer detta stadgande böra inflyta i nyssnämnda
lag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

159

Förslaget till lag om särskild domstol i visso arbetstvister.

2 §•

.Lagrådet:

Då afskedande ej kan stå i strid mot lagen om kollektivaftal eller
mot lagen om vissa arbetstvister, toi’de första stycket böra i någon mån
omredigeras.

Hvad som med bestämmelsen i paragrafens sista stycke åsyftas
framgår redan af 1 § i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 samt
10 kap. 29 § och 16 kap. 2 § rättegångsbalken; och hemställes därför,
att den nu föreslagna bestämmelsen måtte utgå.

O O

3 §.

Lagrådet:

Föreskriften, att två af de utaf Konungen utnämnda ledamöterna
i arbetsdomstolen skola vara lagkunniga och hafva fullgjort hvad författningarna
föreskrifva dem, som må nyttjas uti domareämbeten, innebär,
såsom ock af chefen för justitiedepartementet framhållits, i fråga om den
tredje af de i denna paragraf afsedda platserna i domstolen, att valet icke
är inskränkt till någon viss krets af personer. Det synes emellertid vara
af vikt, att föreskriften icke, såsom ordalagen möjligen kunde anses föranleda,
må tolkas därhän, att till innehafvare af den ifrågavarande tredje
platsen icke skulle kunna utses en lagfaren man. Tydligt är, att om af
två eller flera, som eljest i lika hög grad äga erforderliga förutsättningar
för ledamotskap i domstolen, någon skulle vara lagfaren, detta, långt ifrån
att göra honom inkompetent, bör anses som ett företräde. Följaktligen
hemställes, att framför ordet »två» måtte inskjutas ordet »minst».

11 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall vid skrift eller handling, som ingifves
till arbetsdomstolen, i regel fogas styrkt afskrift däraf, hvilken utgifves
till motparten. Med denna föreskrift åsyftas, enligt hvad föredragande
departementschefens yttrande gifver vid handen, dels att erhålla lättnad
i protokollsföringen och dels att minska behofvet för motparten att förskaffa
sig utdrag af protokollet. För vinnande af förstnämnda ändamål

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

erfordras tydligen sådan anordning, att ingifna skrifter och handlingar
icke intagas i domboken; och förutsättningen härför torde vara, att s. k.
aktbildningssystem införes. Att låta en för rättegångsförfarandet så viktig
fråga som den angående sättet för protokollsföringen i arbetsdomstolen
regleras genom bestämmelser af administrativ natur torde emellertid icke
böra ifrågakomma. Det synes därför vara nödigt, att i lagen införes ett
stadgande af hufvudsakligt innehåll, att ingifna skrifter och handlingar
skola för hvarje mål sammanföras till en akt och att de ej få i domboken
intagas utan skola där allenast omförmälas såsom ingifna.

12 §.

Lagrådet:

Till föreskriften, att i tvist vid arbetsdomstolen den, som efter lag
är jäfvig att vittna, må — med vissa undantag — höras utan ed, har
fogats den bestämmelse, att domstolen skall pröfva, hvilken verkan såsom
bevis må tilläggas den afhördes utsaga. Då denna bestämmelse innefattar
en regel, som enligt numera rådande uppfattning gäller äfven i fråga om
vittnesmål, synes bestämmelsen såsom ägnad att grumla berörda uppfattning
böra utgå.

15 §.

Justitieråden friherre Marks von Wurtemberg och Petrén samt regeringsrådet
Wall:

Det i paragrafen förekommande förbudet mot skiljaktig menings
intagande i domboken och yppande för part eller annan har förknippats
med stadgande om rätt för skiljaktig ledamot att erhålla intyg rörande
sin afvikande mening, ett stadgande, som tydligen har till ändamål att
bereda den skiljaktige ledamoten utväg att i händelse af åtal frigöra sig
från ansvarighet för utslaget. Hvad paragrafen sålunda innehåller lärer
icke kunna genomföras utan ändring i tryckfrihetsförordningen. För att
intyg af nämnda art skola kunna vid förefallande behof meddelas, måste
vid domstolen föras särskilda anteckningar, utvisande såväl i hvilka fall
skiljaktiga meningar förekommit som deras innehåll i hvarje fall. Domstolens
ledamöter kunna uppenbarligen ej i detta afseende lita på sitt minne.
Lång tid kan förbyta, innan intyg påkallas, och ett intyg, som utfärdas
kort efter domens meddelande, kan, när det långt senare behöfver åberopas,
befinnas vara förkommet. Hänsyn måste också tagas till möjligheten
af att i följd af dödsfall eller andra omständigheter en eller flere

161

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

af domstolens ledamöter varda urståndsätta att meddela erforderliga upplysningar.
Om det således torde vara uppenbart, att förslaget måste framtvinga
förande och samlande af anteckningar rörande skiljaktiga meningar,
lärer det vara lika tydligt, att dylika anteckningar ej utan att tryckfrihetsförordningen
ändras kunna undanhållas offentligheten. De måste nämligen
hänföras till handlingar, af hvilka enligt denna grundlags nuvarande
affattning enhvar äger att hos domstolen taga del.

Behofvet att vid arbetsdomstolen föra anteckningar rörande yppade
skiljaktigheter skulle, om ej helt försvinna, dock väsentligen minskas, om
förslaget ändrades därhän, att skiljaktig ledamot oberoende af begäran
skulle omedelbart efter beslutets meddelande erhålla intyg om sin skiljaktighet.
Ett stadgande af detta innehåll skulle emellertid tilläfventyrs
minska effektiviteten af förbudet mot skiljaktighets yppande. I alla händelser
förefaller det föga lämpligt att af hänsyn till utsikten af åtal —
en utsikt, som i hvarje särskilt fåll är ytterst ringa — meddela en ovillkorlig
föreskrift om intygs utlämnande rörande hvarje skiljaktighet.

Snarare kunde det måhända ifrågasättas, huruvida man icke, med
bibehållande af förbudet mot skiljaktighets protokollerande och meddelande
till utomstående, kunde låta föreskriften om intyg helt och hållet bortfalla
och alltså i de sällsynta undantagsfall, då åtal ifrågakomme, nöja sig med
sådana upplysningar, som eljest kunde stå att vinna. Icke heller denna
anordning synes dock vara att förorda. Frånsedt de svårigheter den skulle
medföra vid ett eventuellt åtal, kan mot densamma anmärkas, att den icke
behörigen tillgodoser det kraf, som ur andra synpunkter måste ställas på
ett bestämdt konstaterande af meningarna inom domstolen. Det är tydligen
af vikt, ej minst för vidmakthållande af domstolsledamöternas ansvarskänsla,
att hvarje ledamot, som i någon mån hyser betänkligheter mot den
af majoriteten omfattade meningen, tvingas att för sig själf och kollegerna
bestämdt klargöra, huruvida han vidhåller eller uppöfver dessa betänkligheter;
och det kan befaras, att en anordning sådan som den nyss
nämnda lätt skulle leda till eu viss oklarhet i sagda hänseende.

Det nu anförda torde utvisa, att hvad man med förevarande paragraf
velat vinna — nämligen att från offentligheten undandraga arbetsdomstolens
omröstningar — lämpligast uppnås genom att i tryckfrihetsförordningen
införa förbud mot utlämnande af arbetsdomstolens omröstningsprotokoll
i vidare män, än som af åtal mot någon domstolens ledamot
kan föranledas. En afsevärd betänklighet häremot vore naturligen,
om i afbidan på en dylik grundlagsändrings slutliga genomförande hela
det föreliggande lagförslaget skulle tills vidare behöfva lämnas oafgjordt.
Så torde emellertid ej vara förhållandet. Med den ifrågasatta nya grundB
ili a no till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lagsbestämmelsen stode visserligen det i nu förevarande paragraf förekommande
förbudet mot afvikande menings yppande så till vida i samband,
att detta förbud ej förr än efter grundlagsändringens afgörande kunde i
civillag genomföras. Men förbudet skulle lätt kunna utbrytas ur sitt nuvarande
sammanhang och, med ett under alla förhållanden erforderligt
tillägg om rätt att i händelse af åtal yppa skiljaktighet, inflyta i ett särskildt
lagförslag, som behandlades först i sammanhang med grundlagsändringens
definitiva genomförande.

För den händelse att, i strid med den uppfattning som nu uttalats,
den förevarande paragrafen skulle i hufvudsak bibehållas, må erinras, hurusom
i lagtexten torde böra tydligt utmärkas, att intyg rörande skiljaktighet
skall angifva, icke allenast att sådan förekommit, utan äfven dess
innehåll.

Slutligen kan ifrågasättas, huruvida icke, i ändamål att hos mindre
lagkunnige inskärpa betydelsen af förbudet mot skiljaktig menings yppande,
i paragrafen bör angifvas, att förbudets öfverträdande medför ansvar såsom
för ämbetsfel.

Justitierådet Quensel:

Bestämmelsen, att skiljaktig mening, som vid omröstning till dom
i arbetsdomstolen uttalas, ej må intagas i domboken eller meddelas part
eller annan, torde hvila på en farhåga, att de ledamöter, hvarom i 4 §
sägs, kunde, om det blefve kändt, att deras mening gått den sida emot,
på hvars förslag de blifvit förordnade, utsättas för obehag och att i följd
däraf deras opartiskhet skulle äfventyras, i det de ställdes inför frestelsen
att mot sin öfvertygelse gifva den sida rätt, från hvilken de utgått. Men
att befara, att ledamöter i en domstol skulle låta sig bestämmas af dylika
inflytelser — sammanhängande med den oriktiga föreställningen, att deras
uppgift vore, icke den opartiske domarens utan den för bevakande af ena
partens intressen utsedde fullmäktigens — synes mig innebära en misstro,
som jag vill hoppas vara ogrundad.

För dem åter, som anse en sådan misstro berättigad, bör densamma,
såvidt jag kan finna, framkalla den slutföljd, att domsrätt — och därtill
domsrätt i enda instans — icke må anförtros dem, om Indika man måste
på förhand betvifla, att de äga förmåga att inse sin domareställning och
sjelfständighet nog att stå för den åsikt, de anse vara den rätta. Att
anordna en sådan domstol vore, enligt min mening, att uppgifva samhällets
kraf på rättsordningens upprätthållande för att vinna i jämförelse
därmed vida underordnade syften.

Jag tillstyrker, att 15 § måtte ur förslaget uteslutas.

1 68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

17 §.

Justitierådet Petrén, med hvilken justitierådet Quensel instämde:

I det nu föreliggande förslaget har, i motsats till hvad som var förhållandet
enligt det under sistlidet år af lagrådet granskade, arbetsdomstolen
gjorts till enda instans i de tvister, som skulle tillhöra dess afgörande.
Att eu sådan anordning skulle medföra mycket betydande fördelar
är påtagligt, och dessa fördelar hafva iiyom lagrådet framhållits
vid den under fjolåret företagna granskningen. A andra sidan synes det
mig emellertid obestridligt, att allvarliga betänkligheter möta mot appellrättens
borttagande. Det är här fråga om att göra en specialdomstol till
enda instans i privaträttsliga tvister af största vikt. Befaras kan, att i
framtiden äfven beträffande andra områden af privaträtten framställas
anspråk på dylik ställning för inrättade specialdomstolar, och till stöd därför
torde i vissa fall kunna åberopas de hufvudsakligaste skäl, som nu blifva
anförda, nämligen specialdomstolens stora sakkunnskap i jämförelse med
de allmänna domstolarnas och vikten af ett snabbt afgörande. Genom eftergifter
för dylika anspråk skulle tydligen enheten i rättsskipningen tillspillogifvas.

Af chefen för justitiedepartementet har med fog framhållits, att betänkligheterna
mot appellrättens borttagande måste vara desto större, ju
mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområdet sträcker sig
ut öfver förhållanden, som närmare sammanhänga med rättssystemet i öfrigt.
1 syfte att så mycket som möjligt förringa dessa betänkligheter har
också i det föreliggande förslaget arbetsdomstolens kompetensområde inskränkts,
så att det hufvudsakligast skulle omfatta mål, som röra kollektivaftal.
Äfven med denna begränsning, hvilken enligt min mening är ett
oeftergiflig! villkor för appellrättens borttagande, lärer det emellertid icke
kunna undvikas, att alldeles likartade rättsfrågor komme att pröfvas af de
allmänna domstolarna och af arbetsdomstolen. Säkerligen komma mången
gång bestämmelser, lika lydande med dem, som finnas i kollektivaftal, att
inflyta i personliga arbetsaftal, som icke grunda sig på kollektivaftal. Om,
för att taga ett nära till hands liggande exempel, en kommun icke finner
det lämpligt att sluta kollektivaftal med sina arbetare utan med dem ingår
allenast personliga arbetsaftal, kan det lätt tänkas, att i dessa intagas
en mängd bestämmelser, som äro ordagrannt lika lydande med de i kollektivaftal
allmänt förekommande. Därest fråga är om eu dylik bestämmelse,
som influtit i ett kollektivaftal, skall den tolkas af arbetsdomstolen. Finnes
bestämmelsen åter i ett personligt arbetsaftal, tillhör det allmän domstol
att tolka densamma. Om nu den, som är part i ett kollektivaftal, tol -

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

kar en bestämmelse på visst sätt och handlar i öfverensstämmelse därmed
men arbetsdomstolen finner lians tolkning oriktig, kan följden blifva,
att han fälles att utgifva ett bet}^dande skadestånd. Alldeles samma bestämmelse
kan emellertid vara föremål för allmän domstols bedömande,
och det kan inträffa, att högsta domstolen godkänner den tolkning, som
omfattats af den ofvannämnda parten.

Eu annan omständighet synes mig äfven vara värd beaktande. Därest
arbetsdomstolen göres till enda instans, synes det antagligt, att den
mera får karaktären af skiljedomstol, än om den så att säga inramades i
den allmänna domstolsorganisationen. Tyvärr har det i det vanliga skiljedomsförfarandet
visat sig, att de af parterna utsedda skiljemännen mången
gång icke rätt fattat sin ställning såsom domare utan betraktat såsom sin
uppgift att så mycket som möjligt bevaka den parts intressen, hvilken utsett
dem. Skulle en liknande åskådning göra sig gällande hos de efter
förslag af arbetsgivare- och arbetareorganisationer förordnade ledamöterna
i arbetsdomstolen, vore det högeligen att beklaga och mera än något annat
ägnadt att förringa domstolens auktoritet.

Trots de uttalade betänkligheterna mot förslagets ståndpunkt i förevarande
afseende, anser jag mig dock, främst med hänsyn till den stora
vikt som ligger därpå, att tvister af ifrågavarande art varda skyndsamt afgjorda,
icke böra hemställa om någon ändring af förslaget i detta ämne,
under den bestämda förutsättning likväl att arbetsdomstolens kompetensområde
begränsas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad förslaget
innehåller.

Justi tierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken regeringsrådet
Wall förenade sig:

Jag anser mig böra framhålla, att då jag tillstyrker det i förevarande
paragraf upptagna förbudet mot klagan öfver arbetsdomstolens beslut
och utslag, detta sker allenast under förutsättning, att domstolens
kompetensområde icke kommer att vidgas utöfver de gränser det nu föreliggande
förslaget uppdrager.

19 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt vid 11 § blifvit hemställdt, stadgande införes därom,
att ingifna skrifter och handlingar ej må i domboken intagas, bör klagande
part vara pliktig att vid besvären foga jämväl afskrifter af dylika
skrifter och handlingar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

165

Öfvergångsbestämmelserna.

Regeringsrådet Wall:

I det af chefen för justitiedepai''tementet till statsrådsprotokollet
den 15 april 1910 afgifna yttrande, hvaruti hemställdes om proposition
till riksdagen om anslag till arbetsdomstolen, framhölls, att det
kunde finnas önskvärdt att till ordförande i arbetsdomstolen utse en
ledamot af Konungens högsta domstol. Detta skulle emellertid under
den tid, de lagfarna ledamöternas i arbetsdomstolen befattningar komma
att uppehållas på förordnande, icke låta sig göra, om, såsom i förslaget
skett, i öfvergångsbestämmelserna intages en föreskrift, att såsom lagfaren
ledamot endast må förordnas innehafvare af annan domarebeställning.
Ledamot af högsta domstolen skulle nämligen icke kunna mottaga
ett dylikt förordnande utan att samtidigt afgå från sitt justitierådsämbete.

Förslaget till lag om vissa arbetstvister.

1 §•

Lagrådet:

I förslaget till lag om vissa arbetsaftal undantagas från lagens tilllämpningsområde
arbetare, som äro i någon af staten utöfvad rörelse anställda
som tjänstemän. Något motsvarande undantag förekommer icke i
nu förevarande lagförslag. Anledningen därtill torde vara, att tvist af den
art, som i detta förslag åsyftas, d. v. s. sådan tvist, som kan leda till
arbetsinställelse, ansetts icke kunna ifrågakomma, när det gäller statens
tjänstemän. Arbetsinställelse från arbetsgifvårens sida är naturligtvis här
vid lag utesluten; och hvad beträffar strejk är tydligt, att då statstjänstemän
i allmänhet äro vid ansvarspåföljd skyldiga att, till dess afsked beviljats,
kvarstå i tjänsten och utföra därmed förenade göromål, en allmän
tjänstemannastrejk inom något område icke lagligen skulle kunna förekomma
under annan form, än att afsked samfälldt begärdes och afvaktades.
Men uppenbart är, att om den likväl skulle komma till stånd, de bestämmelser
förevarande lagförslag innehåller icke vore lämpliga. Detta gäller
såväl de föreslagna föreskrifterna om medlingsmyndigheter och deras verksamhet
som den afdelning af förslaget, hvilken handlar om vissa villkor
för arbetsinställelse eller liknande åtgärd. Vid nu anförda förhållanden
synes det önskvärdt, att i lämpligt sammanhang upptages en bestämmelse,

166

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

som otvetydigt angifver, att lagen ej äger tillämpning å arbetstvister mellan
staten och sådana tjänstemän, som här förut nämnts.

För den händelse en dylik bestämmelse ej skulle varda meddelad,
må redan här erinras, att 21 § i förslaget bör undergå sådan redaktionell
ändring, att den ej, såsom med den föreslagna alfattningen skulle kunna
tänkas, gåfve upphof till det betänkliga missförstånd, att statstjänstemän
lagligen ägde vidtaga arbetsinställelse, om blott tillkännagifvande därom
gjordes sju dagar i förväg.

Justitierådet Quensel:

Då i paragrafens andra stycke bestämmelsen, att kallelse å de tvistande
skall efter förlikningsmannens bepröfvande på lämpligt och betryggande
sätt bringas till de tvistandes kännedom, åtföljes af eu exemplifiering
af de sätt, som i detta hänseende kunna ifrågakomma, ligger den föreställning
nära till hands, att, om någon af de sålunda i lagen såsom lämpliga
och betryggande omförmälda utvägar blifvit använd, kallelsen ock därigenom
skall anses bringad till de tvistandes kännedom, ehvad dylik kännedom
faktiskt förefinnes eller icke, och att följaktligen de enligt 20 och
27 §§ med kännedom om kallelsen förknippade rättsverkningar inträda, så
snart kallelsen blifvit kungjord på något af de i 3 § särskildt anvisade
sätt.

Ur chefens för justitiedepartementet anförande framskymtar emellertid,
att afsikten icke varit att åt berörda stadgande i tredje paragrafen
gifva ofvannämnda innebörd, utan att man väl åsyftat, att kallelsen skall
bringas till de tvistandes verkliga kännedom, men tillika velat anvisa förlikningsmannen
vissa sätt, af hvilka under olika förhållanden det ena eller
andra kunde i regel förmodas lända till eu sådan kännedom.

Ofvan angifna missförstånd af den sålunda åsyftade mening torde
emellertid böra på ett eller annat sätt förebyggas.

Justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg och Petrén samt regeringsrådet
Wall:

På sätt justi tierådet Quensel yttrat, torde ett förtydligande i den
af honom angifna riktning vara önskvärd, men framhållas må, att detta
förtydligande "icke synes böra komma till stånd genom uteslutande af de
i förslaget upptagna exemplen på olika sätt för parternas inkallande.

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

167

12 §.

Lagrådet:

Vid förlikningskommissionens förhandlingar skall enligt förslaget
förlikningsman, som förut handlagt tvisten, icke allenast vara pliktig att
på kallelse af kommissionen tillstädeskomma utan ock, oberoende af&kallelse,
äga rättighet att närvara. Hvad denna rättighet innebär framgår ej
fullt tydligt af lagtexten, men närmast till hands ligger, att man°velat
bereda förlikningsmannen full rätt att deltaga i såväl förhandlingarna som
kommissionens öfverläggningar, något som ock vinner stöd af hvad i motiveringen
uttalas om förlikningsmannens rätt att gå kommissionen till
hända med upplysningar och råd och utveckla sin ståndpunkt i frågan.
Ifrågasättas kan, huruvida en sådan anordning är under alla förhållanden
ägnad ^ att främja förlikningskommissionens grannlaga uppgift, eller om
icke förlikningsmannens ställning uti omförmälda hänseende snarare bör
göras beroende af kommissionens bepröfvande, såsom fallet skulle blifva
genom uteslutande af hvad förslaget innehåller om hans rätt att tillstädeskomma.

Den i paragrafens andra stycke förekommande hänvisning till vissa
delar af 3 § torde åsyfta allt hvad sistnämnda paragraf innehåller utom
de i dess första stycke intagna allmänna uttalanden om förlikningsmannens
^ åligganden. Vid sådant förhållande skulle hänvisningen vinna i
enkelhet och tydlighet, om 3 £5 uppdelades så, att dess första stycke komme
att utgöra en särskild paragraf.

15 §.

Lagrådet:

Då paragrafen uppenbarligen afser endast sådana tvister, hvilka påkalla
förlikningsmans ingripande, men dylikt ingripande är enligt förslaget
uteslutet äfven i andra än det i lagtexten omförmälda fall, då tvisten
anhängig)orts arbetsdomstolen, torde paragrafen böra erhålla en nåu-ot
förändrad affattning.

16 §•

Lagrådet:

Därest förlikningsmans göromål vid något tillfälle befinnas vara af
den omfattning, att han icke medhinner att fullgöra dem, lärer Konungen
utan stöd af någon föreskrift i lagen liga att på ansökan af förlikningsmannen
befria honom från en del af göromålen och uppdraga dessa åt

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.
annan. Stadgandet i paragrafens första stycke synes därför vara öfverflödigt^^
emellertid eu bestämmelse i angifna syfte erforderlig, torde
densamma icke böra afmattas så, att befrielse från en del af åliggandena
kan beredas förlikningsman allenast på det sätt, att befattningen med viss
tvist uppdrages åt annan. Under vissa förhållanden toide uppdelningen
af göromålen lämpligare ske på annat sätt, t. ex. så, att förlikningsmannen
bibehålies vid befattningen med viss eller vissa tvister och befrias från
sina öfriga åligganden.

20 §.

Justitieråden friherre Maries von Wurtemberg och Petren:

Bestämmelserna i denna paragraf innebära en väsentlig inskränkning
i parternas frihet att, i den mån gällande aftal ej lägga hinder i vägen,
välja lämplig tidpunkt för användande af sådant stridsmedel, som i paragrafen
afses. Val lära, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit,
tvistande parter i allmänhet redan nu iakttaga den regeln, att under pågående
förhandlingar nya stridsåtgärder ej skola förekomma. Men förbises
får ej, att en part för närvarande äger möjlighet att, i den stund han finner
sig lida alltför stort men af den med förhandlingarna förenade vapenhvila^
afbryta förhandlingarna och därmed erhålla fria händer, hvaremot
enligt förslaget den, som ensidigt afbrutit förhandlingarna, kan komma att
under eu tid af ända till sextio dagar från det kallelse till förhandling
utfärdats af förlikningsmannen eller i visst fall från kollektivaftals utlöpande
vara förhindrad att vidtaga arbetsinställelse och under samma tid
ej lagligen kan bispringas medelst s. k. sympatiåtgärder. Huru länge inom
nämnda maximitid parterna sålunda skola vara bundna kommei enligt förslaget
att i det väsentliga bero af förlikningsmannen, och såsom departementschefen
påpekat blir det ännu mera än hittills en viktig uppgift föi
honom att tillse, att ej någondera parten uppehälles längre, än verklig
utsikt finnes att nå det med förhandlingarna åsyftade målet och det allmännas
intresse alltså kräfver deras fortsättande. Utan att visa miss
troende mot förlikningsmannainstitutionen torde man måhända kunna ifrågasätta,
huruvida ej den makt att påbjuda vapenhvila, som enligt föislaget
skulle tillkomma förlikningsmannen, lämpligen kunde så till vida inskränkas,
att omförmälda maximitid i någon mån förkortades, exempelvis till
trettio dagar. Att döma af tillgängliga upplysningar vill det förefalla, som
om denna senare tid i det hela skulle vara tillräcklig, och faran för a
endera parten skulle kunna genom förhandlingarnas uppehållande lida förfång
skulle i väsentlig mån minskas genom en dylik förkortning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

169

Lagrådet:

Af 3 § framgår, att förlikningsmannen kan upprepade gånger kalla
de tvistande att sammankomma med hvarandra till förhandling inför förlikningsmannen.
Förnyad kallelse i förslagets mening lärer dock ifrågakomma,
först sedan förlikningsmannen förklarat, att de med föregående
kallelse inledda förhandlingarna ej komma att fortsättas. Enligt 20 § kan
kallelse till förhandling medföra den verkan, att de tvistande under
sextio dagar från kallelsens utfärdande eller i visst fall från kollektivaftals
utlöpande äro förhindrade att vidtaga eller utvidga arbetsinställelse.

Huruvida eller i hvad mån en sådan verkan tillkommer en förnyad
kallelse är enligt förslaget ej tydligt. A ena sidan lärer det ej vara lämpligt
och är förmodligen ej heller åsyftadt att tillägga förnyad kallelse den
påföljd, att tiden för berörda inskränkning i arbetsgifvarens och arbetarnes
handlingsfrihet ytterligare förlänges, så att ny tid af sextio dagar inträder
på grund af förnyad kallelse. Ä andra sidan sjmes förslaget, som
skiljer mellan kallelse och inbjudan till förhandling, dock tillägga den förnyade
kallelsen en viss rättsverkan. Denna vore då att söka däri, att
sedan förhandlingarna efter eu första kallelse afslutats utan resultat och
de tvistande därigenom erhållit handlingsfrihet men arbetsinställelse icke
alls eller ej i full omfattning inträdt, en förnyad kallelse skulle medföra,
att denna handlingsfrihet åter kunde upphäfvas för återstoden af den tidsperiod
af sextio dagar, hvarunder på grund af första kallelsen arbetsinställelse
kunde vara utesluten.

Förslagets innebörd i denna del torde i alla händelser böra erhålla
ett tydligare uttryck.

21 §.

Lagrådet:

Paragrafen innehåller, att arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd
ej må vidtagas utan att sådant tillkännagifvits viss tid före dagen
för den tillämnade åtgärden. För ett fall bestämmes denna tid till minst
sju dagar, för ett annat till minst två dagar. Olika meningar kunna råda
i fråga om tolkandet af dylika tidsbestämmelser, och särskild! huruvida
dagen för tillkännagivande! bör inräknas. Med afseende på den stora
vikten af att hvarje tvifvel i berörda hänseende undanrödjes hemställes,
att omförmälda tidsbestämmelser utbytas mot andra af mera otvetydig
beskaffenhet, förslagsvis »sist å sjunde dagen före nämnda dag» och »sist
å andra dagen före den för arbetsinställelsen då utsatta dag».

Bihang till Piksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 26 Häft.

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

Förslaget till lag om vissa arbetsaftal.

8 §•

Lagrådet:

Erfarenheten under senare tid har ådagalagt, att det stundom kan
vara för arbetsgifvaren högeligen önskvärdt att kunna åt vissa arbetare
bereda eu ställning, som så till vida liknar en tjänstemans, att godtyckligt
afskedande ej kan ifrågakomma; och i sådana fall bör arbetsgifvaren kunna
göra arbetsaftalet för sig själ!'' bindande utan begränsning till viss tid. Detta
gäller särskild! om kommuner men torde äga tillämpning äfven för vissa
andra arbetsgivare. På grund häraf synes önskvärdt, att åt lagen gifves
sådan affattning, att arbetsgivare må utan någon i lagen bestämd tidsbegränsning
göra ett arbetsaftal för sig bindande. En eller annan
af de dispositiva bestämmelser, som förslaget innehåller, synes visserligen
ej stå väl tillsammans med ett aftal af sistnämnda beskaffenhet; men det
lärer med skäl kunna förutsättas, att detta förhållande behörigen uppmärksammas
vid aftalets ingående.

11 §‘

Lagrådet:

Under hänvisning till den vid 21 § i förslaget till lag om vissa aroetstvister
gjorda anmärkning hemställes, att det i andra stycket af förevarande
paragraf förekommande uttryck »tre dagar förut» måtte utbytas
mot »å tredje dagen förut».

17 §•

Lagrådet:

När afbrott i arbete inträffat utan vare sig arbetsgivarens eller arbetarens
vållande, skall enligt den föreslagna affatta ingen af paragrafens
senare stycke för arbetare, hvars lön beräknas annorledes än efter tid, i
allmänhet gälla, att lön skall utgå allenast för den tid han vaxdt i arbetet
sysselsatt. Denna affattning innebär en motsägelse. Hvad som åsyftas
torde vara, att lön skall utgå för det arbete, som utförts.

22 §.

Justitierådet Quensel:

Det nu föreliggande förslaget afviker från Kungl. Maj:ts proposition
till 1910 års riksdag därutinnan, att — under det i propositionen den

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

arbetsgifvaren enligt allmänna rättsregler tillkommande befogenhet att å
arbetarens lön afdraga ersättning för skada eller förlust, som arbetaren i
eller för arbetet tillskyndat arbetsgifvaren, inskränktes endast så till vida,
att densamma begränsades till en femtedel af den hvarje gång betalningsker
förfallna kontanta lönen — det sist utarbetade förslaget innehåller,
att för gäldande af ersättning af nyssnämnda slag arbetsgifvaren ej äger
göra afdrag från arbetarens lön, med mindre ersättningsanspråket blifvit
åt domstol fastställdt eller eljest är ostridigt. Denna olikhet mellan de
båda förslagen innebär, att i händelse af skilda meningar mellan arbetsgifvaren
och arbetaren i fråga om den senares ersättningsskyldighet det
tillkommer, enligt det äldre förslaget arbetaren att utsöka det innehållna
lönebeloppet, men enligt senare förslaget arbetsgifvaren att genom rättegång
söka ersättning för skada eller förlust. Då en jämförelse mellan
utsikterna för den ena och den andra parten att i händelse af ett gynnsamt
domslut få sitt rättsanspråk genom domens verkställande realiseradt
torde utfalla till väsentlig nackdel för arbetsgifvaren, synes mig den i
propositionen intagna ståndpunkt vara att föredraga framför det föreliggande
förslagets.

23 och 24 §§.

Justitieråd en friherre Marks ron Wiirtemben/ och Petrén samt regeringsrådet
Wall:

Beträffande den i dessa paragrafer afhandlade frågan om rätt för
arbetsgifvaren att innehålla någon del af arbetarens lön är det nu föreliggande
förslaget så till vida öfverensstämmande med det under sistlidet
år af lagrådet granskade, att dylik rätt tillägges arbetsgifvaren endast i
händelse öfverenskommelse därom är träffad, att vid hvarje betalningstillfälle
icke får innehållas mera än en femtedel af den förfallna kontanta
lönen, samt att hvad som för en arbetare må innehållas är begränsadt till
ett belopp, motsvarande den kontanta lönen för femton arbetsdagar. I
det tidigare förslaget var därjämte stadgadt, att innehållet belopp skulle
af arbetsgifvaren inom eu månad insättas å arbetarens namn i postsparbanken
eller annan sparbank under förbehåll, att medlen finge lyftas af
arbetsgifvaren eller arbetaren allenast med den andres medgifvande eller
på grund af domstols beslut.

Tydligt är att, såsom ock under ärendets föregående behandling
blifvit framhållet, en bestämmelse sådan som den sistnämnda ofta skulle
göra det praktiskt omöjligt för arbetsgifvaren att vid aftalsbrott från arbetarens
sida begagna sig af sin rätt att ur det innestående beloppet

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

gorå sig betäckt för sin skadeståndsfordran. Häraf följer dock ej, att
rätten att göra afdrag å lönen skulle vara helt och hållet värdelös för arbetsgifvaren.
Ett aftalsbrott af arbetaren skulle ju, äfven om arbetsgifvaren
ej kunde utbekomma det innestående beloppet, medföra, att detta
ginge förloradt för arbetaren, och vetskapen härom borde vara ägnad att
mana denne till betänksamhet. Emellertid lärer det vara obestridligt, att
föreskriften om skyldighet att insätta det innehållna beloppet i bank är
förenad med sådana olägenheter för arbetsgifvaren, att det vore högeligen
önskvärd!, om annan utväg att bereda arbetaren säkerhet för beloppet
kunde utfinnas.

I det nu föreliggande förslaget har också sagda föreskrift utbytts
mot bestämmelse om åliggande för arbetsgifvaren att hos öfverexekutor
eller utmätningsmannen i orten ställa pant eller borgen för de medel, som
må komma att innehållas. Öfverexekutor eller utmätningsman skulle
lämna bevis om det belopp, hvarför säkerhet ställts, och högre belopp
skulle icke fä innehållas. Om den ställda säkerheten funnes hafva försämrats,
skulle arbetsgifvaren, på anmodan af öfverexekutor eller utmätningsman,
vara pliktig att, mot erhållande af nytt bevis om det belopp
säkerheten kunde anses motsvara, återställa det angående säkerheten förut
utfärdade beviset.

Den sålunda föreslagna anordningen torde visserligen i åtskilliga
hänseenden erbjuda fördelar framför den, som innefattas i det tidigare
förslaget, men medför också väsentliga svårigheter. Så saknas hvarje bestämmelse
om förfarandet, i händelse de innehållna medlen komma att
öfverstiga det belopp, hvarför säkerhet ställts. Sådant förhållande kunde,
äfven om behörig kontroll utöfvades af arbetarna vid afdragens verkställande,
komma att inträffa därigenom, att säkerheten försämrades. Tvekan
skulle då uppstå, huruvida samtliga arbetarna ägde att återbekomma
sina innestående medel eller allenast så mycket däraf finge återkräfvas,
som öfversköte säkerheten, och i sistnämnda händelse, huruvida de arbetare,
som först framställde sina anspråk, skulle utfå hela sitt tiligodohafvande
eller någon annan ordning skulle följas.

En annan svårighet är att afgöra, hvilka förpliktelser i fråga om
säkerheten, som skulle åligga den myndighet, hos hvilken densamma blifvit
ställd. Förslagets bestämmelser härutinnan äro icke tydliga. Meningen
synes vara, att myndigheten icke skulle hafva annan förpliktelse än att,
om säkerheten upphört att gälla eller af annan anledning blifvit värdelös
eller försämrats och myndigheten erhållit kännedom därom, återfordra det
om säkerheten utfärdade beviset och, i händelse säkerheten ännu hade
något värde, utfärda nytt bevis om det belopp den kunde anses motsvara.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

173

Myndigheten skulle således ej hafva någon skyldighet att tillse, det säkerheten
blefve förnyad, där sådant erfordrades, eller att af egen drift göra
några undersökningar för vinnande af upplysning, huruvida säkerheten
försämrats. Att ålägga myndigheten några dylika förpliktelser torde ej
heller vara lämpligt, särskildt i betraktande däraf, att säkerheter af ifrågavarande
slag kunde komma att ställas i stor omfattning. En sådan begränsning
af myndighetens åligganden, som nu angifvits, torde emellertid
medföra, att säkerheten ofta komme att bereda arbetarna föga trygghet.
Om t. ex. säkerheten vore af den beskaffenhet, att den upphörde att gälla
efter viss tid, skulle myndigheten icke hafva annan befogenhet än att, då
denna tid utlupit, återfordra det lämnade beviset, och arbetarna skulle äga
att på grund af bristande säkerhet utkräfva sina innestående medel först
då ingen säkerhet vidare funnes.

Med afseende å det anförda synes hvad förslaget innehåller om
skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för afdragna lönemedel
icke kunna tillstyrkas. Annan utväg torde knappast föreligga än att antingen
återgå till den anordning, som innehölls i det tidigare af lagrådet
granskade förslaget, eller ock afstå från att bereda arbetarna annan säkerhet
än den, som innefattas uti den enligt 17 kap. 4 § handelsbalken dem
tillkommande förmånsrätt för de innestående medlen.

Justitieråd et Quensel:

Vid granskning af det för 1910 års riksdag afsedda förslag hemställdes
å min sida, att bestämmelserna om s. k. décompte skulle uteslutas
och öfverlämnas åt kontrahenternas aftalsfrihet. Bland andra skäl,
som härutinnan anfördes, åberopades jämväl, hurusom den då föreslagna
anordningen med de innehållna medlens insättande i bank gåfve anledning
till väsentliga anmärkningar. Detsamma synes vara förhållandet med
föreliggande förslags bestämmelse, att arbetsgivare, innan han begagnar
sin rätt att innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för dennes
fullgörande af sina skyldigheter, skall hos öfverexekutor eller utmätningsman
ställa pant eller borgen. Förslaget lämnar nämligen olösta frågorna om
såväl exekutors skyldighet att tillse, huruvida den ställda säkerheten minskats
i värde, som — i händelse så inträffat — den ordning, hvari anspråken
att ur säkerheten utbekomma de innehållna beloppen må tillgodoses.

Med hänsyn härtill och på de skäl i öfrigt, jag till lagrådets protokoll
den 8 mars 1910 i förevarande hänseende anfört, tillstyrker jag
fortfarande, att bestämmelserna angående décompte måtte ur förslaget
uteslutas.

174

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

30 §.

Lagrådet:

Paragrafen lämnas utan anmärkning, dock med framhållande, att
detta icke innefattar godkännande af den uti motiveringen gifna tolkning,
att arbetsinställelse ej under några omständigheter skalle kunna hänföras
till sådan händelse, som i paragrafen afses.

Förslaget till

lag angående ändring af 158 § utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag angående ändring af JO § lagen om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt
till fast egendom den tf juni 1907.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 43.

175

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majå Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
måndagen den 6 februari 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Etter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson lagrådets den 31
nästlidna januari afgifna utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 2 december 1910 till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare;

2) lag om särskild domstol i vissa arbetstvister;

3) lag om vissa arbetstvister;

4) lag om vissa arbetsaftal;

5) lag angående ändring af 158 § utsökningslagen; och

6) lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i

afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907. '' ‘ ‘

176

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 43.

Efter att hafva redogjort för det afgifna utlåtandets innehåll anförde
föredragande departementschefen:

»Lagrådet har, enligt hvad dess utlåtande gifver vid handen, icke
hatt något att i princip erinra mot de i förslaget till lag om vissa arbetstvister
intagna stadgande!!, som afse att utveckla det offentliga medlingsförfarande!
samt gifva detsamma större kraft och förmåga att bidraga till
arbetsfredens vidmakthållande, hvilka stadgande!! innebära en afseyärd m -het i jämförelse med de lagförslag i förevarande ämne, som förelädes
1910 års riksdag. Beträffande särskilda af detta och de öfriga förslagens
bestämmelser hafva emellertid inom lagrådet framställts anmärkningar, och
har jag i anledning häraf ansett nödigt att vidtaga vissa ändringar i förslagen.
Vid den omarbetning af dem, som i enlighet härmed gjorts, har
hvad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt blifvit iakttaget utom i
fråga om ett par punkter, för hvilka i det följande skall redogöras.

'' I motsats till det genom 1910 års proposition framlagda förslaget
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare innehåller nu
ifrågavarande förslag i 8 § förbud mot tillgripande under kollektivaftals
giltighetstid af arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig åtgärd i
anledning af tvist mellan de af aftalet bundna arbetsgifvarna och arbetarna
rörande förhållande, hvarom bestämmelse ej träffats i aftalet. Mot upptagande
af ett dylikt förbud utan att samtidigt i lag anvisas någon utväg
att få dessa s. k. intressetvister lösta hafva tre utaf lagrådets ledamöter
hvar för sig uttalat starka betänkligheter, och af dessa ledamöter hafva
två hemställt, att förbudet måtte kompletteras med bestämmelser om skyldighet
för parterna att för afgörande af intressetvister under aftalstiden
underkasta sig skiljedom.

De sålunda framhållna betänkligheterna hafva, på satt mina tidigare
uttalanden i saken utvisa, ingalunda vant för mig främmande utan föranledde'',
då jag ansåg obligatorisk skiljedom ej böra föreskrifvas, att enligt
det första förslaget medgafs användande af maktmedel för lösande af
dylika tvister äfven under den tid, da kollektivaftal vore gällande. De af
lagrådets omförmälda ledamöter anförda skälen mot förslagets nuvarande
ståndpunkt, hvilka i hufvudsak öfverensstämma med dem, som tidigare
varit bestämmande för min syn på frågan, torde visserligen knappast
kunna teoretiskt vederläggas. Men, såsom jag vid ärendets föredragning
inför Eders Kungl. Magt "den 2 sistlidne december antydde, synes kunna
antagas, att förhållandena praktiskt taget gestalta sig pa annat sätt.
Hvarken! inom riksdagen vid dess behandling af det tidigare förslaget eller
i de yttranden, som däröfver afgifvits af de myndigheter, hvilka genom
sill befattning med arbetstvister vunnit den största erfarenheten i dit -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

hörande förhållanden, samt af arbetsgifvare- och arbetareorganisationer,
hafva yppats farhågor för, att med en lagstiftning sådan den i förevarande
del af särskilda utskottet föreslagits och i det till lagrådet remitterade
förslaget bibehållits skulle uppkomma svårigheter genom bristen på
bestämmelser om intressetvisters lösande genom skiljedom. Vid sådant
förhållande och då å ena sidan en återgång till det först ifrågasatta systemet
med rätt till strid för afgörande af berörda tvister lärer vara föga
önskvärd, och å andra sidan, på sätt jag tidigare anfört, betänkligheter
uppenbarligen möta mot införande af obligatorisk skiljedom i fråga om
tvister af ifrågavarande art, anser jag förslaget i hvad angår nu behandlade
fråga böra lämnas orubbadt.

Vid 15 § i det remitterade förslaget till lag om särskild domstol i
vissa arbetstvister, innehållande dels förbud mot intagande i arbetsdomstolens
dombok eller yppande af skiljaktig mening, som uttalas i domstolen,
dels föreskrift att ledamot äger att om sin skiljaktiga mening erhålla
intyg af domstolen, har af tre bland lagrådets ledamöter anmärkts,
att hvad man med denna paragraf velat vinna, nämligen att från offentligheten
undandraga arbetsdomstolens omröstningar, lämpligast skulle uppnås
genom att i tryckfrihetsförordningen införa förbud mot utlämnande
af arbetsdomstolens omröstningsprotokoll i vidare män, än som af åtal
mot någon domstolens ledamot kunde föranledas. De skäl för denna
åsikt, som inom lagrådet anförts, synas mig öfvertygande. Anlitande af
utvägen att ändra tryckfrihetsförordningen för genomförande af förbudet
mot offentliggörande af arbetsdomstolens omröstningar skulle visserligen
medföra, att förbudet ej kunde genomföras förr än efter ingången af nästkommande
år. Men dröjsmålet torde ej behöfva blifva afsevärdt, och ej
heller synes någon verklig olägenhet kunna förorsakas däraf, att under en
kortare tid i början af arbetsdomstolens verksamhet berörda förbud icke
skulle gälla.

Jag har alltså för afsikt att hos Eders Kungl. Maj:t hemställa om
aflåtande till riksdagen af särskild proposition med förslag till omförmälda
ändring i tryckfrihetsförordningen och skall sedermera i annat sammanhang
återkomma till denna fråga. Emellertid synes det mig lämpligt, att
redan i det föreliggande lagförslaget införas dels i stället för det stadgande,
som gifvits i den nu behandlade paragrafen och som torde böra
utgå, en föreskrift af innehåll att skiljaktig mening, som uttalas vid omröstning
i arbetsdomstolen, ej må intagas eller omförmälas i domstolens
dombok utan skall upptagas i ett särskild! omröstningsprotokoll, och dels
en af det blifvande förbudet mot utlämnande af nämnda protokoll betingad
bestämmelse om undantag i hvad samma protokoll rörer från den eljest
Bihang till Piksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 A fä. 26 Käft. 28

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

stadgade skyldigheten för den, som vill i behörighetsfråga öfverklaga arbetsdomstolens
beslut, att till öfverdomstolen ingifva den förra domstolens
protokoll i målet. Väl skulle de sålunda ifrågasatta lagstadgandena framstå
såsom något oegentliga under den tid, som kunde förflyta till dess
grundlagsändringen blifvit genomförd, men å andra sidan torde vara angeläget
att undvika en ändring af lagen om arbetsdomstolen nästan omedelbart
efter dess ikraftträdande. Bestämmelser af nu angifven innebörd
hafva därför upptagits i 16 och 20 §§ af det omarbetade förslaget.

I afseende å det föreslagna första stycket i 16 § af förslaget till lag
om vissa arbetstvister (18 § i det omarbetade förslaget) har lagrådet erinrat,
att därest förlikningsmans göromål vid något tillfälle befinnas vara af
den omfattning, att han icke medhinner att fullgöra dem, Konungen lärer
utan stöd af någon föreskrift i lagen äga att på ansökan af förlikningsmannen
befria honom från en del af göromålen och uppdraga dessa åt
annan. Stadgandet i nämnda stycke syntes därför vara öfverflödigt. Ansåges
emellertid en bestämmelse erforderlig, borde den föreslagna lydelsen
jämkas i viss angifven riktning.

Det synes mig vara lämpligt, att uttrycklig bestämmelse meddelas
om rätt för Konungen att, därest förlikningsman skulle blifva för mycket
öfverhopad af göromål, uppdraga någon del af dessa åt särskildt förordnad
person. Jag har därför låtit berörda stadgande kvarstå och däri
allenast vidtagit den af lagrådet föreslagna jämkning.

Enligt 20 § af det remitterade förslaget till lag om vissa arbetstvister
(22 § i det omarbetade förslaget) skulle det i paragrafen gifna förbudet
mot vidtagande eller utvidgande af arbetsinställelse efter erhållen
kännedom om förlikningsmannens kallelse till förhandlingar i alla händelser
ej vara gällande längre än till dess sextio dagar förflutit från kallelsens
utfärdande eller i visst fall från kollektivaftals utlöpande. Vid berörda
paragraf hafva två af lagrådets ledamöter af anförda skäl ifrågasatt,
huruvida ej den makt att påbjuda vapenhvila, som sålunda skulle tillkomma
förlikningsmannen, lämpligen kunde så till vida inskränkas, att omförmälda
maximitid i någon mån förkortades, exempelvis till trettio dagar.

I anledning af hvad sålunda inom lagrådet framhållits har jag tagit
under förnyadt öfvervägande, huru tiden för parternas bundenhet genom
törlikningsmannens ingripande lämpligast bör begränsas. Obestridligt är
det af vikt, att då genom lag pålägges arbetsgifvarc och arbetare en förut
icke förefintlig inskränkning i deras befogenhet att anlita maktmedel för
afgörande af sina mellanhafvanden, lagstiftaren går till väg a med all försiktighet,
så att ej de nya bestämmelserna mötas med misstro och ovilja.
Ju mera den ena eller den andra parten i en arbetstvist kan med fog hysa

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

farhåga för att den påtvungna underlåtenheten att gripa till strid skall
innebära en väsentlig nackdel för honom i fråga om möjligheten att tillvarataga
sina intressen, desto mera kommer lagen att af denna part kännas
som ett obehörigt tvång och dess genomförande försvåras. Uppenbarligen
måste dock jämväl tillses, att den större effektivitet, som man velat
bereda förlikningsmannens medlingsförsök, icke äfventyras genom att endast
otillräcklig tid gifves honom för tvistens utredande och vidare behandling
under de mera gynnsamma omständigheter, som måste anses föreligga
innan öppen strid utbrutit. Vid denna tids sättande till sextio dagar
har måhända i allt för hög grad sistnämnda synpunkt fått göra sig
gällande.

Åt den tillgängliga statistiska bearbetningen af förlikningsmannens
berättelser öfver sin verksamhet framgår, att i omkring fyra femtedelar af
de fall, då förlikningsmans ingripande i arbetshäst ledt till förhandling inför
honom, tiden mellan det första förhandlingssammanträdet och den tidpunkt,
da antingen uppgörelse i tvisten träffats eller medlingen såsom utsiktslös
afbrutits, ej öfverstigit en månad. Visserligen kan eu alldeles bestämd
slutsats häraf ej dragas för bedömande af föreliggande fråga, enär
dels i beräkning tagits jämväl fall, då arbetsinställelse varit förhanden och
förhandlingarna således möjligen just i följd af arbetsinställelsens inträdande
blifvit afbrutna, och dels uppgift saknas om den tid, som i hvarje
fall förflutit mellan förlikningsmannens ingripande i tvisten och det första
medlingssammanträdet, hvilken tid dock emellanåt synes hafva varit af
ej obetydlig längd. Emellertid hafva i ungefär två tredjedelar af de
redovisade fallen förhandlingarna varit slutförda redan inom två veckor,
och af den femtedel, beträffande hvilka förhandlingstiden öfverstigit en månad,
har endast ett ringa fåtal kunnat slutbehandlas inom två månader,
utan de flesta ännu längre tid varit föremål för förlikningsmannens handläggning.

oo o

Det synes sålunda sannolikt, att den inom lagrådet ifrågasatta tidsbegränsningen
icke skulle i mera betydande mån förringa värdet af det
föreslagna påbudet om upprätthållande af fredstillstånd under pågående
medlingsförsök inför förlikningsmannen, och då de af lagrådets omförmälda
ledamöter och af mig nu framhållna synpunkterna, hvilka tala för
en sådan begränsning, icke torde kunna frånkännas sin stora betydelse,
har jag funnit skäligt att i öfverensstämmelse härmed ändra tidsbestämmelsen
i paragrafen till trettio dagar.

I anledning af den erinran, som i öfrigt vid förevarande paragraf
gjorts af lagrådet, har jag låtit till densamma göra ett tillägg i syfte att
gifva ett tydligare uttryck åt dess innebörd, nämligen att, sedan förhand -

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

lingar inför förlikningsmannen afslutats utan resultat, och de tvistande
därigenom erhållit full handlingsfrihet, men arbetsinställelse ej alls eller
ej i full omfattning inträdt, en förnyad kallelse af förlikningsmannen
verkar till ny inskränkning i berörda handlingsfrihet, dock ej för längre
tid än till dess trettio dagar förflutit antingen från den första kallelsen
eller, om denna kallelse i anledning af tvist om slutande af nytt kollektivaftal
i stället för äldre sådant aftal utfärdats under sistnämnda aftals
giltighetstid, från detsammas utlöpande.

Hvad därefter beträffar de i 23 och 24 §§ af förslaget till lag om
vissa arbetsaftal innefattade bestämmelserna i fråga om rätt för arbetsgifvarcn
att innehålla någon del af arbetarens lön till säkerhet för dennes
fullgörande af sina skyldigheter, uttalade jag vid remissen till lagrådet
den" meningen, att öfvervägande skäl funnes för vidhållande af uppfattningen,
att det vore lämpligt genom särskilda bestämmelser trygga arbetarnas
rätt till de innehållna medlen, låt vara att med hänsyn till gällande
förmånsrätt och det förhållandet, att afdrag icke skulle få göras utan särskildt
aftal, denna fråga måhända icke vore af särdeles stor vikt. Jag
framhöll vidare, att på grund af de anmärkningar, som förefunnes mot
de tidigare inför Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslagens stadganden i
detta ämne, det vore önskvärdt att finna en utväg, som bättre än de förut
ifrågasatta på en gång tillgodosåge arbetsgifvarens rätt och beredde arbetaren
den åsyftade tryggheten. En sådan utväg syntes mig vara att
stadga skyldighet för arbetsgifvaren att ställa säkerhet för medel, som han
på grund af aftal med arbetaren ville innehålla.

Tre ledamöter i lagrådet hafva emellertid visserligen funnit den
sålunda föreslagna anordningen i åtskilliga hänseenden erbjuda fördelar
framför den, som innefattas i det tidigare af lagrådet granskade förslaget,
men likväl afstyrkt densamma på grund af de väsentliga svårigheter den
ur vissa angifna synpunkter skulle medföra. Samma ledamöter hafva ansett
annan utväg knappast föreligga än att antingen återgå till den anordning,
som innehölls i nämnda tidigare förslag, eller ock afstå från att
bereda arbetarna annan säkerhet än den, som innefattas uti den enligt
17 kap. 4 § handelsbalken dem tillkommande förmånsrätt för de innestående
medlen. En ledamot har, med förnyande af sin vid det tidigare
förslagets granskning gjorda hemställan, tillstyrkt, att bestämmelserna angående
decompt måtte ur förslaget uteslutas.

Äfven jag är villig medgifva, att det i det remitterade förslaget
angifna sätt för tryggande af arbetarnas rätt till innehållna medel i vissa
afseenden är mindre tillfredsställande, och jag anser därför förslaget i
denna del icke böra mot lagrådets enhälliga afstyrkande vidhållas. Ätt i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

181

stället, såsom lagrådets flertal alternativt ifrågasatt, återgå till det förslag
i ämnet, som nästlidet år utgjorde föremål för lagrådets granskning, torde
på grund af de vid olika tillfällen af mig omförmälda betänkligheterna
mot detta förslag icke vara att förorda. Däremot finner jag mig böra biträda
det andra af lagrådets flesta ledamöter angifna alternativet. I syfte
att genom särskild anordning skydda berörda medel hafva nu olika utvägar
pröfvats, utan att någon befunnits lämplig. Någon ny utväg är jag
icke i tillfälle att föreslå, och jag delar den af nämnda ledamöter uttryckta
mening, att en sådan knappast torde föreligga. Det synes därför icke
återstå annat än att åtnöjas med den trygghet, som redan är i lag beredd
genom den starka förmånsrätt dylika medel åtnjuta på grund af den nästlidet
år antagna ändrade lydelsen af 17 kap. 4 § handelsbalken. Några
viktigare erinringar synas mig, såsom jag förut antydt, icke vara att framställa
mot denna lösning af frågan. Det torde nämligen endast vara i
sällsynta undantagsfall en arbetare icke skulle kunna med stöd af förmånsrätten
utfå innehållna lönemedel af arbetsgifvaren.

I öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade åsikt har lydelsen
af 23 § jämkats och 24 § uteslutits, i sammanhang hvarmed den genom
sistnämnda åtgärd påkallade förändringen af därefter följande paragrafers
n u in m eib e t e c k n i n g iakttagits.

I hvilka delar af förslagen ändringar vidtagits på grund af de inom
lagrådet framställda anmärkningarna framgår af följande sammanfattning.

I förslaget till lag om kollektiv aftal mellan arbetsgifvare och arbetare
har lydelsen af 6 § jämkats. 12 § i samma förslag har uteslutits, i anledning
hvaraf förutvarande 13 och 14 §§ erhållit paragrafnumren
12 och 13.

I förslaget till lag om särskild domstol i vissa arbetstvister hafva 2
och 3 §§ i någon mån omredigerats. Efter 11 § har införts en ny paragraf
med nummer 12, i sammanhang hvarmed nummerbeteckningen å de
följande paragraferna samt förekommande hänvisningar till särskilda paragrafer
undergått erforderlig förändring. I förutvarande 12 § har sista
punkten uteslutits. Vidare hafva förutvarande 15 och 19 §§ samt slutbestämmelsen
erhållit delvis förändrad lydelse.

I förslaget, till lag om vissa arbetstvister har 3 § så uppdelats, att dåra,!’
bildats tre paragrafer, med nummer 3, 4 och 5, samt ett stadgande öfverflyttats
till förutvarande 5 § såsom dess andra stycke. Förutvarande 4 §
har flyttats efter förutvarande 9 § samt erhållit nummer 12, hvar]ände
erforderlig förändring skett i andra paragrafers nummerbeteckning och
förekommande hänvisningar till paragrafer. I förutvarande 12, 15, 16, 20
och 21 §§ hafva förändringar vidtagits. Under särskild rubrik har en ny
paragraf, nummer 31, införts i förslaget.

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 43.

I förslaget till lag om vissa arbetsaftal hafva 8, 11, 17 och 23 §§
undergått förändring. 24 § har uteslutits, hvaraf föranledts jämkning i
andra paragrafers nummerbeteckning och i vissa hänvisningar.

Härutöfver hafva vid förslagens omarbetning i en del paragrafer
redaktionella jämkningar vidtagits.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter de ifrågavarande
förslagen och hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

110461 Stockholm 1911. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.