Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375 (Proposition 1918:375)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Kr 375.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag
angående villkorlig straffdom m. m.; given Stockholms slott
den 26 april 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående villkorlig straffdom,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,

3) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister och

4) lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni
1906 angående villkorlig frigivning.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sainl. 335 käft. (Nr 375.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Förslag

till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Med upphävande av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom stadgas som följer:

1 §•

Dömes någon till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse,
ej över ett år, och finnes, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär
och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga, att han
skall utan det sålunda ådömda straffets undergående låta sig rättas, må
domstolen kunna i domen förordna, att med straff, som nu är nämnt, skall
anstå och att på den dömdes uppförande under viss prövotid samt på
omständigheter i övrigt, som i denna lag angivas, skall bero, huruvida
straffet skall gå i verkställighet.

Yad sålunda är stadgat må, där straffet bestämmes till böter, ock
å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där det är anledning
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Ådömas böter jämte frihetsstraff, som i första stycket sägs, må
anstånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen eller ock med
frihetsstraffet, men ej med bötesstraffet allena; och äge, där anstånd beviljas,
sammanläggning av böterna med frihetsstraff ej rum.

2 §.

Villkorlig dom, som i 1 § sägs, må ej brukas, där den tilltalade
under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straff -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 376.

arbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blivit honom tidigare ådömt. Ej heller må villkorlig dom meddelas i
fall, där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Yad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom
skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Villkorlig dom må ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt
i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes
efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig
dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av
straffen ej rum.

3 §.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, i fall varom i 1 § andra
stycket förmäles, intill dess ett år förflutit från den dag, då domen i de
delar, som i 20 § sägs, vann laga kraft.

4 §•

Den dömde skall, där ej i den villkorliga domen, enligt vad i andra
stycket sägs, eller sedermera, enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda
bestämmes, under prövotiden stå under övervakning av därtill, på sätt
i 10 § sägs, förordnad person (övervakare), som har att utöva tillsyn
över den dömdes uppförande och att söka befordra vad som kan lända
till hans rättelse.

Kan av särskilda skäl antagas, att den dömde skall utan övervakning
låta sig rättas, skall i domen föreskrivas, att övervakning ej skall
äga rum. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i domen intagas erinran
därom, att den dömde jämlikt första stycket skall stå under övervakning.

5 §•

Den dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt
leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning
på lovligt sätt samt, där han ålagts ersätta genom brottet
uppkommen skada, göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet
därutinnan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

6 §.

Står den dömde under övervakning, skall han hålla övervakaren
städse underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos
hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans
skriftliga meddelanden, uppmärksamt åhöra hans råd och varningar, ej
lämna arbetsanställning, utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens
råd, samt i övrigt söka, i vad på den dömde må bero, underlätta
övervakningens fullgörande.

Var den dömde vid åtalets anhängiggörande under tjugu ett år,
må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende eller i
allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren
finner erforderlig för hans rättelse.

7 §•

Uppkommer på grund därav, att den dömde och övervakaren vistas
på skilda orter, eller av annan anledning svårighet för den dömde att
inställa sig hos övervakaren eller för denne att göra besök hos den
dömde, må övervakaren kunna anlita lämplig person såsom biträde vid
inhämtande av de upplysningar, som äro för övervakningen behövliga.
Vad 6 § innehåller om skyldighet för den dömde att inställa sig på
kallelse och ej undandraga sig besök samt i övrigt söka underlätta övervakningens
fullgörande skall gälla, även då övervakning utövas i nu
angivet avseende genom övervakarens biträde.

8 §•

Vid övervakningens utövande skall iakttagas, att, såvitt möjligt är,
den dömde icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller störes i sin
lovliga verksamhet samt att kostnader icke ådragas honom utöver vad
som är oundgängligen nödvändigt.

9 §•

Övervakning, som i denna lag avses, skall stå under domstols
vårdnad. Har allmän underrätt meddelat villkorlig dom i målet, vare
den vårdnadsdomstol. I annat fall skall domstol, som i målet meddelar
sådan dom, tillika till vardnadsdomstol utse den allmänna underrätt, som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375. 5

med hänsyn till den dömdes vistelseort eller andra omständigheter finnes
därtill lämplig.

Finner vårdnadsdomstolen eller, då den ej håller sammanträde,
dess ordförande, att med hänsyn till den dömdes vistelseort eller andra
omständigheter vårdnaden bör överflyttas på annan allmän underrätt,
meddele därom beslut.

10 §.

Vårdnadsdomstolen skall, så snart ske kan, förordna såsom övervakare
därtill lämplig och villig person samt tillställa såväl övervakaren
som den dömde övervakningsbok, vilken, upprättad på sätt Konungen
närmare bestämmer, är avsedd att tjäna till ledning och kontroll i fråga
om övervakningen. Domstolen må kunna entlediga övervakaren och förordna
annan i hans ställe. Vad nu är sagt om vårdnadsdomstolen skall,
då den ej håller sammanträde, gälla dess ordförande.

Kan, då sex månader av prövotiden förflutit, av särskilda skäl antagas,
att den dömde låter sig rättas utan övervakning, skall vårdnadsdomstolen
bestämma, att övervakningen upphör.

Vårdnadsdomstolen må kunna förordna, att bestämmelse om skyldighet,
varom i 6 § andra stycket förmäles, skall förfalla.

11 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
efter domens meddelande men före prövotidens slut brott, och varder
han därför dömd till straffarbete eller fängelse, skall domstolen, som
ådömer det nya straffet, tillika förklara anståndet med det äldre förverkat.
Dömes han till annat straff än straffarbete eller fängelse, må
anståndet kunna förklaras förverkat.

12 §.

Varder den, som för begånget brott erhållit villkorlig dom, övertygad
att hava före domens meddelande förövat annat brott, då skall,
vid bestämmande jämlikt 4 kaj). 9 § strafflagen av straff för brotten,
ock förordnas, huruvida anstånd enligt denna lag må äga rum.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

13 §.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom, såsom i 11 § sägs,
göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 5 § åligger honom, eller
fullgör han ej honom åliggande, i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter,
må varning kunna meddelas honom eller ock anståndet kunna förklaras
förverkat.

Beslut härom ankommer, där anståndet är förenat med övervakning,
å vårdnadsdomstolen, men eljest å den rätt, varunder den dömde har sitt
bo och hemvist, eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, domstolen
i den ort, där han finnes vid tid, då framställning göres enligt 16 §.

Varning må ej meddelas efter prövotidens utgång, ej heller må
anstånd efter ty nu är sagt förklaras förverkat, med mindre framställning
enligt 16 § gjorts under prövotiden.

14 §.

Förverkas ej anståndet, och kommer ej heller av orsak, som i
12 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

15 §.

Varder den, som står under övervakning, vid domstol tilltalad för
brott, skall övervakaren, så snart detta kommit till hans kännedom, hos
domstolen anmäla, att den tilltalade genom villkorlig dom undfått anstånd
med straff.

16 §.

Framställning ° om åtgärd jämlikt 13 § göres skriftligen hos domstolen
av allmänna åklagaren.

Anser övervakare åtgärd jämlikt 13 § böra vidtagas, ingive till
vederbörande åklagare, jämte erforderlig utredning, begäran att denne
måtte därom göra framställning. Finner åklagaren ej därtill skäl, vare
övervakaren obetaget att själv hos domstolen göra sådan framställning.

17 §.

Beslut om anstånds förverkande jämlikt 13 § må ej fattas, utan
att den dömde lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen. Står

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

han under övervakning och har framställningen ej gjorts av övervakaren
eller på dennes begäran, skall övervakarens yttrande inhämtas.

Varning må ej meddelas, utan att den dömde är personligen vid
rätten tillstädes. Finner domstolen varning böra meddelas och är den
dömde ej personligen tillstädes, må domstolen kunna förordna om hans
inställande för mottagande av varningen.

Har framställningen ingivits å tid, då domstolen ej håller sammanträde,
må domstolens ordförande kunna dels lämna den dömde tillfälle
att före domstolens sammanträde ingiva skriftligt yttrande över framställningen
dels ock före sammanträdet inhämta yttrande från övervakaren.

18 §.

Äro flera villkorliga domar meddelade och varar prövotid för beviljat
anstånd ännu, då ny sådan tid börjar löpa, skall jämväl i anledning
av det tidigare anståndet tillämpas vad i följd av det senare anståndet
gäller såväl i fråga om skyldighet för den dömde att stå under
övervakning som beträffande hans lydnadsplikt jämlikt 6 § andra stycket,
vårdnadsdomstol och övervakare. Domstol, som meddelar den senare
villkorliga domen, må dock kunna föreskriva att, om lydnadsplikt jämlikt
6 § andra stycket åvilar den dömde, när den nya prövotiden börjar
löpa, därmed skall fortfara.

Vad i andra punkten av första stycket är sagt skall äga motsvarande
tillämpning, när anstånd beviljas i fall som i 12 § sägs.

19 §.

Vid vårdnadsdomstolen skola föras särskilda, för vårdnadens utövande
nödiga anteckningar.

Det åligger övervakaren att till vårdnadsdomstolen avgiva skriftliga
rapporter rörande de omständigheter, som kunna vara av betydelse för
vårdnaden.

När vårdnadsomstol utses eller vårdnaden överflyttas, skall ofördröjligen
underrättelse om beslutet jämte utdrag av protokollen i målet
samt övriga till ärendet hörande handlingar i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift insändas till den domstol, beslutet avser. Överflyttas vårdnaden,
skall beslutet därom givas den dömde och övervakaren tillkänna.

Meddelar domstol eljest beslut, som innebär ändring i vad som är
bestämt i fråga om vårdnadsdomstol eller övervakning och vad därmed

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

har sammanhang, skall domstolen, i den mån så finnes erforderligt,
därom ofördröjligen underrätta såväl vårdnadsdomstolen som övervakaren.

20 §.

Prövotiden börjar, då parterna, på sätt i nästföljande paragraf sägs,
förklarat sig nöjda med domen, i vad den avser straff, anstånd, övervakning
och skyldighet, som i 6 § andra stycket sägs, eller domen eljest
i dessa delar vinner laga kraft. För slutdag skall den dag anses, som
genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas.
Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag
ansedd för slutdag.

21 §.

Vill före besvärstidens utgång part förklara sig nöjd med villkorlig
dom antingen i dess helhet, så vitt den dömde rörer, eller i vad domen
avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 § andra stycket
sägs, må, där underrätt meddelat domen, förklaringen avgivas inför
denna. Sådan förklaring må ock avgivas inför annan domstol, om denna
är den dömdes vårdnadsdomstol, eller inför Konungens befallningshavande
eller magistrat, så ock, i vittnens närvaro, inför ordförande i vårdnadsdomstolen
eller ordförande i magistrat, inför polismästare eller inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte eller fängelse.

Förklaring, vilken avgives inför annan än underrätt, som meddelat
domen, skall icke gälla, utan att vid tiden för förklaringens avgivande
domen eller bevis av domstolen eller domaren om målets utgång, såvitt
den dömde rörer, finnes att tillgå för den, som mottager förklaringen.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad i 21 § är
stadgat, må icke återtagas. Har part, innan förklaringen avgives, besvärat
sig över domen, skola besvären anses vara återkallade genom förklaringen
såvitt angår fråga, som förklaringen avser.

Den som mottagit förklaringen, skall ofördröjligen avsända underrättelse
därom till den domstol, som ägt upptaga besvär över domen.

Skall den dömde stå under övervakning och har förklaringen ej

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

avgivits inför underrätt, som meddelat den villkorliga domen, eller, där
annan rätt är vårdnadsdomstol, inför denna eller inför vårdnadsdomstolens
ordförande, skall den, som mottagit förklaringen, ofördröjligen avsända
underrättelse därom till domstol, som meddelat den villkorliga
domen; och har denna domstol därefter att, om annan rätt är vårdnadsdomstol,
skyndsamt underrätta denna.

23 §.

Ordföranden i vårdnadsdomstolen, skall, där så erfordras, snarast
möjligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen vunnit
laga kraft. Domstol, där talan fullföljts mot villkorlig dom, skall ofördröjligen
till vårdnadsdomstolen översända sin i målet meddelade dom.

Vad sålunda kommit till ordförandens kännedom skall denne, i den
mån så finnes erforderligt, meddela övervakaren.

24 §.

Om fullföljd av talan mot beslut, varigenom anstånd med straff
jämlikt 13 § förklarats förverkat, samt om verkställighet före besvärstidens
utgång av straff, som avses i sådant beslut, gäller vad stadgat är
om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål samt, i
tillämpliga delar, vad om verkställighet av straff, ådömt genom icke laga
kraft ägande utslag, är föreskrivet.

Varning må icke överklagas, ej heller beslut, som fattats jämlikt
9 eller 10 §.

25 §.

Har polismyndighet eller åklagare häktat någon för brott, och ingår
i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i
sex månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare
tid, skall, därest den häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger,
som omförmäles i 2 §, polismyndigheten eller åklagaren ofördröjligen
ingiva anmälan om häktningen till ordföranden i vederbörlig domstol;
och har ordföranden att skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas, förordna om särskild
förundersökning, där ej anledning är antaga, att sådan utredning
kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts, särskild förundersökning
behövlig för erhållande av utredning i avseende, som nu är sagt, må

Bihang till Riksdagens protokoll 1018. 1 sand. 335 höft. (AV 375.) 2

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 375.

sådan förundersökning kunna beslutas av ordföranden före målets handläggning
vid domstol och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig
person (förundersökare) förordnas att utföra densamma.

26 §.

Det åligger förundersökaren att utan dröjsmål till domstolens ordförande
ingiva skriftlig berättelse över förundersökningen, att i de delar
ordföranden kan anse nödigt fullständiga densamma samt att på kallelse
av domstolen eller dess ordförande inställa sig vid domstolen för att i
fall av behov gå denna tillhanda med upplysningar och den ytterligare
undersökning, som kan anses erforderlig.

27 §.

Förundersökaren åtnjute efter domstolens prövning av allmänna
meclel skäligt arvode för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga
utgifter. Beslut härom gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit
laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, utan
avgift tillhandahållas förundersökaren.

28 §.

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller
annan, att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen
framkomma genom förundersökningen och därmed sammanhängande utredning,
i följd av rättegångens offentlighet vinner spridning, må domstolen
kunna bestämma, att under handläggningen av sådan fråga åhörarna
skola avträda.

29 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag erfordras
angående övervakning och särskild förundersökning samt vad därmed
har gemenskap, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919; dock skall jämväl
efter nämnda dag lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom
tillämpas i fall, där målet blivit av första domstol avdömt före den 1
januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i
målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu ar sagd,
eller om ådömande av förelagt vite för uteblivande; eller^ utlåtit sig an
sående ersättning åt förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig
straffdom eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning
i målet, eller åt någon, som av rätten eller Konungens befallningshavande
förordnats att i rättegången biträda häktad eller som av ratten foror -nats att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med
beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som
av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller skingnngslorbud
eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om havande
av sådan åtgärd ogillats.

25 KAP.

5 §■

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse
vad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag i malet. Mai

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt
överklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. La°- samma
vare, dar i fråga, som rörer förundersökare jämlikt lagen angående vill
kong straffdom eller fullmäktig eller vittne eller SnZTBSÄs^tt
meddela upplysning i malet, eller rättegångsbiträde åt häktad eller tolk

imde7räH 1 oSlutllgt. "tslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det
under rattegangen givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest

kunS v!fga mSlag b6Slut’ S°m’ där det uader rättegången givits
med fullfölhl1 «7e^agaS’ ®ka11 ,tal1an mot det beslut föras i sammanhang
missnöjd fullfö^ f ^ .\huvudsaken; viU e-1 den, som är med beslutet

under räkegingen middelat ’ ^ ^ SOm ^ beSl"tet MW‘

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Majzts nåd. proposition nr 375.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt, som i 1 § sägs,
skall från domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift,
innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras
till hans betecknande, om förbrytelsen eller, då tvångsarbete ådömts,
anledningen därtill samt om domen.

2 mom. Beträffande den, som för brott erhållit villkorlig dom,
skall, där han sedermera av domstol förklarats skola undergå straff för
detta brott, därom till registret lämnas uppgift, evad straffet är.

3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående
villkorlig frigivning, därefter blivit före utgången av den för honom
bestämda prövotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas till registret
från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit. Om
åtalets utgång skall ock i varje fall från domstol, som i målet dömt,
uppgift till registret lämnas.

* 4 mom. Om beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet blivit

återkallad, skall från Konungens befallningshavande lämnas uppgift till
registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Förslag

till

Lag- ''

om ändrad lydelse ay 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Har den, som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, utstått
två tredjedelar av straffet, och ntgör den tid, under vilken straffet är
verkställt eller, på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 §
strafflagen sägs, skall anses verkställt, minst ett år, må, där omständigheterna
göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl,
villkorlig frigivning med hans begivande kunna äga rum, på sätt i denna
lag sägs.

6 §•

Om villkorlig frigivning förordnar Konungen.

Framställning om sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen,
som med eget yttrande överlämnar framställningen till Konungen.

Underrättelse om bifallen framställning skall av fångvårdsstyrelsen
översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket den
frigivne skall uppehålla sig, och bör därvid, om så kan ske, bifogas förslag
å tillsyningsman.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

7 §•

För den, som villkorligt frigives, utfärdar fångvårdsstyrelsen, efter
mottagen underrättelse om förordnande, som i 8 § sägs, frihetspass, däri,
såvitt icke i beslutet om frigivning är annorlunda stadgat, honom förelägges-
att begiva sig till den ort, inom vilken han skall äga att under
prövotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa passet
hos den, som skall över den frigivne utöva tillsyn, allt i enlighet med de
närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen
göra anmälan om hostad samt ombyte därav; att vid påfordran inställa
sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och övriga
förhållanden lämna de upplysningar, som av denne äskas; samt att ej
utan särskilt skriftligt medgivande uppehålla sig utom den anvisade
vistelseorten.

I passet skall jämväl införas fullständig underrättelse om vad den
frigivne i övrigt, likmätigt 2 § eller till följd av särskild bestämmelse i
frigivningsbeslutet, skall hava att under prövotiden iakttaga, så ock om
påföljden, därest han åsidosätter vad honom enligt passet åligger.

Den, som frigivits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet

för polismyndighet.

8 §.

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, förordnas för varje fall av Konungens
befallningshavande. Finnes ej annan person vara därtill lämplig
och villig, vare på landet landsfiskal samt i stad polismästare och
stadsfiskal pliktiga att mottaga sådant förordnande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ti nåd. proposition nr 375.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 12 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilsson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde det av
särskilda sakkunniga den 25 juli 1917 avgivna betänkande med förslag
^f^0acfa?n(^e vilkorlig straffdom och lag om ändrad lydelse av 1, 6

7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning m m''
samt anförde: o o ö . .

, »Riksdägen har åren 1908, 1909 och 1912 i särskilda skrivelser
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida
och i vad mån en övervakning över villkorligt dömda lämpligen
kunde anordnas, huruvida och på vilka villkor villkorlig dom kunde
komma till användning jämväl beträffande personer, som för fylleri och
darmed sammanhängande förseelser dömdes till böter, utan avseende å den

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 375.

omständigheten, om vid domens avkunnande kunde antagas, att den tilltalade
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff, samt huruvida och
i vad mån institutet villkorlig dom kunde vinna tillämpning jämväl på
personer, som dömdes till längre tids frihetsstraff än straffarbete i tre
månader eller fängelse i sex månader, ävensom för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Därjämte har riksdagens justitieombudsman i underdånig skrivelse
den 5 juli 1912 ansett sig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på en fråga, som stode i nära beröring med den av riksdagen ifrågasatta
utvidgningen av den villkorliga domens tillämplighet och enligt
justitieombudsmannens tanke borde samtidigt lösas, nämligen åstadkommandet
av undersökning i det särskilda fallet av den brottsliges förhållanden
i och för bedömande av villkorlig doms lämplighet. Justitieombudsmannen
hemställde, att det måtte, i den mån sådant läte sig i lagstiftningsväg
göra, varda sörjt för uppfyllande av lagens fordran i detta
avseende.

Jämväl i fråga om den villkorliga frigivningen hava från riksdagens
sida ifrågasatts vissa ändringar i gällande bestämmelser. Redan i skrivelse
den 25 april 1908 till Eders Kungl. Maj:t uttalade nämligen riksdagen såsom
sin mening, att den närmare tillsynen över villkorligt frigivna icke i regel
borde utövas av polismän utan av andra för uppgiften särskilt lämpade
personer samt ifrågasatte lagändring i denna riktning. Att alldeles utesluta
polismän från att taga befattning med övervakning av villkorligt
frigivna vore dock enligt riksdagens uppfattning icke lämpligt, utan syntes
den frigivne, då han ankommit till den ort, inom vilken han ägde
att under prövotiden vistas, böra anmäla sig hos vederbörande polistjänstemän,
som då i flertalet fall skulle hava att, med bibehållande av
en viss rätt till kontroll, hänvisa honom till den person, som hade att
utöva tillsyn över den frigivne.

Riksdagens justitieombudsman har slutligen i förutnämnda skrivelse
den 5 juli 1912 uttalat sig för en utsträckning av den villkorliga frigivningens
tillämplighet jämväl till brottslingar, vilkas straff verkställts under
något kortare tid än två år.

T anledning av, bland annat, dessa framställningar förordnade Eders
Kungl. Maj:t överdirektören V. Almquist, revisionssekreteraren Algot
Bagge och advokaten friherre Georg Stjernstedt att såsom sakkunniga
biträda i justitiedepartementet med verkställande av utredning och avgivande
av förslag till, bland annat, utsträckt tillämpning av villkorlig
dom och villkorlig frigivning ävensom nya eller ändrade bestämmélser
i övrigt beträffande dessa rättsinstitut. Sedermera kallades därjämte

Bihang till riksdagens protokoll V.tIH. 1 samt. 335 käft. (AV 375.) 3

Kanyl. Maj:ti nåd. proposition nr 375.

registrator!! vid Stockholms rådhusrätt Harald Salomon att såsom sakkunnig
biträda i departementet vid behandlingen av frågan om villkorlig
dom i de delar Almquist, Bagge och Stjernstedt funne erforderligt.

De sakkunniga hava i sitt den 25 juli 1917 avgivna betänkande
framlagt dels förslag till ny lag angående villkorlig straffdom jämte därav
föranledd lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om straffregister, dels
ock förslag till ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen angående villkorlig
frigivning.

Eders Kungl. Maj:t har genom beslut den 7 augusti 1917 anbefallt,
att underdåniga utlåtanden över de sakkunnigas förslag skulle avgivas av
strafflagskommissionen, hovrätterna, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
samt magistraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, varjämte
föreningen Skyddsvärnet lämnats tillfälle att yttra sig över förslagen.

De från hovrätterna, Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande, nyssnämnda
magistrater och föreningen Skyddsvärnet inkomna yttrandena
hava överlämnats till strafflagskommissionen, och har denna därefter inkommit
med underdånigt utlåtande i ärendet.

De sak kun- Med de sakkunnigas förslag till lag angående villkorlig straffdom

till°lag åsyftas icke någon förändring av de grundvalar, varpå detta institut hos
a”llko''ie oss uPPky§‘gts. Den kommitté, som utarbetade förslaget till gällande lag
straffdom, angående villkorlig straffdom, angav syftet med den villkorliga domen
vara att göra tillämpning av det korta frihetsstraffet umbärlig i sådana
lindrigare fall, där goda skäl funnes för förskoning från fängelset och där
rättelse på annat sätt syntes stå att vinna. Dessa synpunkter hava de
sakkunniga ansett böra i stort sett alltjämt förbli grundläggande för den
villkorliga domen. De ändringar och tillägg, som de sakkunnigas förslag
innehåller, äro också att beteckna mera såsom en utbyggnad än en
förändring av det nuvarande institutet.

övervak- De sakkunniga hava föreslagit införande av övervakning över dem,

mng'' som dömas villkorligt, med den inskränkning, att övervakning ej skall
anordnas, om av särskilda skäl kan antagas, att den dömde skall låta
sig rättas därförutan. I samband härmed har såsom anledning till anståndets
förverkande upptagits ej blott förövande av brott utan även
underlåtenhet i övrigt att föra ett ordentligt liv, att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som givits till övervakningens befrämjande, och
att göra vad i den dömdes förmåga står att fullgöra ålagd ersättningsskyldighet.

De sakkunniga framhålla i sitt betänkande, att övervakningsinstitutet
vore en'' form för behandling av brottsliga element, vilken i hög grad
skilde sig från polisuppsikten. Övervakningen stode på gränsen mellan

KungI. Maj:t>> nåd. proposition nr 375.

åtgärder, som avsåge brottslighetens direkta bekämpande med straff, samt
den samhällsuppbyggande vård om ungdom och andra hjälpbehovande,
som utövades i form av barnavård, skolväsen, fattigvård, alkoholistvård
m. in. Övervakning och villkorlig dom kompletterade varandra: övervakningen
genom att den villkorligt dömde ej lämnades vind för vag,
utan känning av att verkligen något allvarligt, som krävde ändring i
hans hittillsvarande uppträdande, inträffat; den villkorliga domen genom
att giva nödig bakgrund och eftertryck åt övervakarens uppfostrande och
stödjande verksamhet.

Den tillsyn, som ur samhällsskyddets synpunkt funnes anordnad i
vårt land, vore av två olika typer, dels ren polisuppsikt eller liknande
åtgärd — så vore fallet med uppsikten över bettlande och lösdrivare —-dels övervakning i den mening ordet här tagits, en form som valts, da
det gällde villkorligt frigivna samt från tvångsuppfostringsanstalt eller
alkoholistanstalt utskrivna. Att polisuppsikten över bettlande och lösdrivare
icke medfört avsevärda resultat, ansåge de sakkunniga obestridligt.
Övervakningen över villkorligt frigivna hade däremot slagit väl ut,
och detsamma syntes gälla jämväl övervakning av dem, som villkorligt
utskrivits från tvångsuppfostringsanstalt. Beträffande övervakning över
utskrivna alkoholister förelåge ej ännu resultat, på vilket något säkert,
omdöme kunde grundas.

Att även i fråga om villkorligt dömda en anordning, som ansigte
sig till huvudtankarna i det system, som redan funnes i vårt land infört
för villkorligt frigivna in. fl., skulle bliva av stort gagn, syntes de
sakkunniga i hög grad sannolikt. Den frivilliga verksamhet för övervakning
av villkorligt dömda, som på en del platser i vårt land utövats, hade visserligen
på det hela taget visat goda resultat, men det hade för denna verksamhets
målsmän stått klart, att betydligt mera skulle kunna uträttas, om
övervakningsverksamheten gåves stadga och organisation genom lagstiftningen
och bleve införd såsom ett led i statens åtgärder för brottslighetens
bekämpande. Förvisso berodde framgången av övervakningen främst på
de personliga egenskaperna hos dem, vilka utövade övervakningen, men
möjligheten att göra dessa egenskaper gällande ökades säkerligen därigenom,
att övervakarna erkändes såsom utövare av en allmän befattning.
Deras ställning såväl till offentliga institutioner som icke minst till de
övervakade själva stärktes i en grad, som gjorde, att nyttan av en dylik
legalisering väsentligen överstege den olägenhet, som kunde ligga däri,
att en frivillig verksamhet blindes genom lagstadgan den.

De sakkunniga hava föreslagit, att övervakningen skall sta under
vederbörlig domstols vårdnad. Detta medför skyldighet för domstolen

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 375.

Utvidgning
av den villkorliga
domens
tilllämplighet.

eller, då domstolen ej har sammanträde, dess ordförande att bland annat
tillse, att öveivakaie finnes, pröva anmärkningar mot övervakaren och
där så kräves, förordna annan i hans ställe.

Att i de större städerna, där antalet övervakade koinme att bliva
särskilt stort och där möjligen varje övervakare koinme att anförtros
övervakning över ett flertal villkorligt dömda, övervakningsverksamheten
krävde understöd av allmänna medel, syntes de sakkunniga otvivelaktigt.
Detta understöd syntes lämpligen kunna utgå i form av bidrag till där
verksamma enskilda föreningar, vilka kunde förväntas lämna domstolarna
biträde vid anskaffande av lämpliga öveivakare. Därest en dylik
förening visade sig förtjänt av förtroende, syntes nämligen all anledning
föreligga att begagna sig av det organiserade intresse för saken, som där
funnes. Vore föreningen i stånd att anskaffa övervakare, som domstolen
kunde godkänna, torde det få anförtros åt föreningen att avgöra, om för
sådant ändamål avlöning i större eller mindre utsträckning vore nödvändig.
Bidrag av ifrågavarande beskaffenhet torde i dess helhet böra
utgå av statsmedel. Huruvida det kunde vara erforderligt att även i
fall, där varje övervakare hade endast en eller ett fätal övervakade
omhand, lämna ersättning för övervakarens arbete, torde kunna avgöras
först efter därom vunnen erfarenhet.

\ ad betiäffai den av riksdagen ifrågasätta utvidgningen av den
villkorliga domens tillämplighetsområde, hava de sakkunniga föreslagit
en höjning av det straffmaximum, där villkorlig dom är tillämplig, från
tre till sex månaders straffarbete samt från sex månaders till ett års fängelse.
De sakkunniga förmenade, att även vid ädömande av dessa högre
straff omständigheter kunde föreligga, då betänkligheterna att låta en
akut brottsling göra bekantskap med fängelset vore så stora, att möjlighet
borde öppnas för domstolen att medgiva anstånd med straffverkställigheten,
även där det från andra synpunkter kunde ligga i rättsordningens
intresse, att straffet utkrävdes. Att de sakkunniga, trots det försvagande
av lagens straffhot, som därav kunde följa, kunnat föreslå denna
utvidgning, sammanhängde därmed, att de sakkunniga ansett den föreslagna
övervakningen komma att verka i riktning mot en bättre kännedom
om verkningarna av de villkorliga domarna samt eu starkare känsla
ej blott hos den dömde själv utan jämväl hos allmänheten av den allvarliga
beskaffenheten även av en villkorlig dom.

Däremot hava de sakkunniga avstyrkt, att villkorlig dom finge användas
vid böter för fylleri och därmed sammanhängande förseelser utan
avseende å den omständigheten, huruvida vid domens avkunnande kunde
antagas, att den tilltalade skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Kuiiifl. 1Uaj:ls nåd. proposition nr hl5.

Riksdagen anförde i sin den 16 mars 1909 dagteeknade skrivelse, att
riksdagen förnämligast på grund av den ringa effektiviteten av ett bötesstraff
eller ett sådant kortvarigt fängelsestraff, vartill böter förvandlats,
å särskilt de personer, som beginge fylleriförseelser, ansåge önskvärt, att
möjlighet bereddes att i större utsträckning, än för närvarande kunde
ske, inverka på den felande genom den återhållande varning, som en
villkorlig dom kunde för honom innebära. Riksdagen förklarade vidare,
att med skäl kunde ifrågasättas, om ej med eu sådan utsträckning av
den villkorliga domens användbarhet lämpligen borde följa enahanda
möjlighet för dess tillämpning även i fråga om bötesstraff för andra förseelser.
De sakkunniga ansåge däremot, att ett hot om visst bötesbelopps
utkrävande knappast kunde innebära en avsevärt kraftigare
maning till framtida välförhållande än samma böters uttagande hos den
felande jämte vetskapen att, om han ånyo förbröte sig, han drabbades
av nytt straff. Att åter söka genom att förena övervakning med den
villkorliga domen förstärka den i och för sig ringa uppfostrande verkan,
som kunde följa av eu villkorlig dom å böter, vilka förutsattes kunna
betalas, syntes från åtskilliga synpunkter olämpligt. Om det straff, i
vars ställe villkorlig dom och övervakning inträdde, vore alltför ringa,
kunde detta missförhållande, frånsett dess i principiellt avseende betänkliga
sidor, helt visst- äventyra institutets framgång. Även om övervakaren
borde framstå såsom den dömdes hjälpare, måste dock i övervakningen
ingå jämväl ett kontrollerande moment, som för många villkorligt
dömda kunde kännas besvärande. Utan att ett straff av ej alldeles oväsentlig
beskaffenhet svävade över hans huvud, kunde den övervakade
lätt frestas att genom brytande av föreskrifterna göra slut på en övervakning,
som kändes tryckande. Ingen för honom verkligt kännbar påföljd
inträdde ju på grund av ett sådant åtgörande. För övrigt torde
en föreskrift om övervakning vid villkorliga domar å böter, som kunde
betalas, visa sig olämplig redan på grund av svårigheten att skapa en
övervakarekår, tillräckligt stor för det ifrågavarande ändamålet. Redan
antalet bötesdömda, som årligen underginge förvandlingsstraff, vore högst
betydande (1913: 15,271; 1914: 12,927; 1915: 11,456; 1916:8,426). Att
försöka en utsträckning av tillämplighetsområdet även till den oerhörda
massan av andra bötesdömda vore säkerligen oklokt. Den av riksdagen
föreslagna begränsningen till »fylleri och därmed sammanhängande förseelser»
vore givetvis ej tillfyllest, då enligt den officiella statistiken angående
rättsväsendet för år 1912 antalet av dem, som nämnda år dömts
för fylleri, uppginge till 56,622. Hela antalet det året bötesdömda uppginge
till 96,938.

Ktw(/l. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Särskild

förunder sökning.

En villkorlig bötesdom utan övervakning torde åter redan på grund
av det försvagande av lagens straffhot, som onekligen läge i detta institut,
leda till ett resultat rakt motsatt det av riksdagen eftersträvade.
Detta försvagande av straffhotet bleve i fråga om villkorliga bötesdomar
så mycket betänkligare, som erforderlig kontroll över meddelade villkorliga
bötesdomar torde visa sig alltför svår att genomföra.

I överensstämmelse med justitieombudsmannens framställning hava
de sakkunniga vidare föreslagit särskild förundersökning för utrönande av,
huruvida förutsättningarna för villkorlig dom i det särskilda fallet föreligga.
De sakkunniga förmenade, att genom en dylik förundersökning skulle i
många fall förebyggas, att domstolen, utan att djupare intränga i det
särskilda fallet, läte sig ledas av enstaka på ytan varande omständigheter
av ömmande art och på grund av dem oriktigt antoge ett sådant
undantagsfall föreligga, som vore förutsättning för villkorlig dom. Då åklagaren,
åtminstone sådana förhållandena för närvarande vore, ej alltid
kunde antagas ägna erforderligt intresse åt uppgiften och då densamma
ej kunde åläggas den tilltalades advokat samt domstolen helst borde anlitas
endast för komplettering och bearbetning av det redan föreliggande
materialet, så ansåge de sakkunniga nödvändigt att söka åt domstolen
finna en medhjälpare vid utredningen.

De sakkunniga hava föreslagit, att särskild förundersökning alltid
skall anordnas i fråga om häktad, som erkänt den gärning, vilken lägges
honom till last, försåvitt icke formella hinder för villkorlig doms meddelande
möta. I övriga fall, då sådana hinder icke föreligga, skall frågan
om särskild förundersökning få ankomma på ordförandens eller eventuellt
domstolens prövning. När beslut fattas om förundersökning, skall samtidigt
lämplig och villig person förordnas att utföra densamma. De sakkunniga
erinrade, att förundersökaren borde äga förmåga att med planmässighet
och snabbhet införskaffa och kritiskt sovra undersökningsmaterialet
samt att med tankereda, koncentration och stor noggrannhet i skrift
återgiva erhållna uppgifter. Det bleve därför en krävande uppgift för
domstolarna att anskaffa väl kvalificerade förundersökare. De sakkunniga
ansåge dock, att i den jämförelsevis inskränkta omfattning, i vilken förundersökning
enligt de sakkunnigas förslag ovillkorligen föreskreves, därtill
lämpliga och villiga personer alltid stode att få. Skulle i de fall,
där förundersöknings anordnande ej vore uttryckligen föreskrivet, sådan
förundersökare ej stå att erhålla, måste domstolen söka på annat sätt
skaffa sig erforderlig utredning t. ex. genom att höra lärare, arbetsgivare
m. fl. Varje förundersökare borde äga rätt att få skälig ersättning av
allmänna medel, efter tv rätten bestämmer.

Kanyl. Maj:t.i nåd. proposition nr 315.

De sakkunniga förklarade, att de i allmänhet sökt undvika ändringar
i den gällande lagens text utöver vad som nödvändiggjorts av den övrigt föreföreslagna
övervakningen och vad därmed sammanhängde, av höjningen
av maximum för frihetsstraff, där villkorlig dom vore tillämplig, samt liv i ingen angåförundersökningen.
I fråga om 1 § i den nu gällande lagen hade de
sakkunniga dock ansett sig böra föreslå en ganska genomgripande förändring
jämväl i andra hänseenden.

Den i gällande lag förekommande uppräkningen av omständigheter,
som domstolen bör taga i betraktande vid avgörandet av frågan,
huruvida antagas kan, att den tilltalade skall utan straffets undergaenue
låta sig rättas, har ersatts av ett kortare stadgande av inneböid, att
hänsyn därvid skall tagas särskilt till den dömdes karaktär och person
liga förhållanden i övrigt. De sakkunniga hava nämligen, med stöd
av den erfarenhet, som förelegat rörande dessa bestämmelsers tillämpning,
funnit sig böra förorda mindre utförliga föreskrifter rörande de
omständigheter, som skola beaktas vid frågan om den dömdes rättelse.

Den andra i gällande lag upptagna synpunkten, som skall vid fragan
om villkorlig dom i synnerhet beaktas, är, huruvida straffets utkrävande
skulle medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet. De
sakkunniga förmenade, att ett uttryckligt påpekande i lagen, att denna
synpunkt skall beaktas, vore betänkligt. De fall, som på grund av ett
dylikt påpekande främst beaktades, vore säkerligen fall av ekonomiskt
och därmed jämförligt men. Fara förelåge, att domstolarna på grund
av vissa ekonomiska olägenheter, som måste följa av fängelsevistelsen,
såsom förlust av någon utlovad god plats eller andra dylika, i många fall
säkerligen lätt påvisbara ömmande omständigheter, föranleddes att meddela
villkorlig dom, utöver vad lämpligt vore. Andra sådana fall, där fara för
påföljder av särskilt menlig beskaffenhet kunde anses jämförelsevis lätt konstaterad
och därför framför andra omständigheter kunde komma att beaktas,
förelåge t. ex. då den dömde i samhället intoge en mera bemärkt stallning,
som skulle svårt skadas av eu fängelsevistelse. Även om det, med utgångspunkt
från grundvalen för ifrågavarande institut, icke kunde anses oberättigat
att taga hänsyn till en dylik omständighet, kunde det dock från andra
synpunkter sett ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt, om ett sadant
hänsynstagande, som ju skulle medföra eu olika behandling beroende pa
den samhällsklass personen tillhörde, kornrne att spela någon avsevärd roll.

Det syntes därför de sakkunniga bäst att ej i lagen särskilt framhålla
faran för menliga påföljder såsom grund för villkorlig dom, utan
att hänsyn därtill finge utan särskilt lagstadgande ingå i det allsidiga
beaktande av skälen för och emot villkorlig dom, som lagen forutsatte.

Departe ments chefen.

Kung!. Majds nåd. proposition nr 375.

Förutom de ändringar, för vilka nu redogjorts, innebär de sakkunnigas
förslag till lag angående villkorlig straffdom jämväl den olikheten
mot gällande lag, att villkorlig dom är tillämplig även vid brott
mot 25 kap. strafflagen.

I övrigt överensstämmer förslaget i huvudsak med gällande lag.

Alltmera tränger den tanken igenom, att en kriminalpolitik, som
nöjei sig med act allenast hota med straff eller straffa, icke bygger en
till1 äckligt stark damm för framtiden mot de brottsliga böjelser, som tagit
sig uttryck i den straffbara handlingen. Hos oss har den tanken kommit
tillsynes bl. a. i bestämmelserna angående särskild tillsyn över villkorligt
frigivna. Man har ej ansett det vara väl beställt, om den frigivne,
efter lång tids inspärrning utsänd ur fängelset direkt till oinskränkt
frihet, mötes av svårigheter sådana, att endast den bäst utrustade skulle
vara i stånd att utan hjälp övervinna dem. Man har ansett, att den i
friheten utträdande för att under dessa förhållanden bestå provet behöver
pålitliga råd och hjälpande händer. Och man har funnit behövligt
ej blott att bereda den frigivne möjlighet att föra ett ordentligt liv utan
även att giva honom de impulser i en sådan riktning, som ligga i vetskapen,
att hans leverne övervakas och att bristande åt ålagda skyldigheter
kan föranleda återinträde i fängelset.

En dylik form för statens ingripande mot brottsligheten är ej mindre
på sin plats i fråga om dem, som skolat intagas i fängelse, men som
genom villkorlig dom erhållit det medgivandet, att det skall bero på deras
uppförande under viss prövotid, om straffet skall gå i verkställighet
eller ej. Visserligen är kanske behovet av hjälp ej alltid så trängande
som för den, vilken efter en längre strafftid utsläppes ur fängelset. Men
å andra sidan är faran för ett återvändande i de gamla hjulspåren mera
näraliggande än i fråga om den villkorligt frigivne, liksom ock vid villkorlig
dom utan övervakning den åsikten lätt vinner spridning, att lagen
kan överträdas åtminstone en gång utan någon som helst påföljd. Jag
anser därför de synpunkter riktiga, som ligga till grund för de sakkunnigas
förslag rörande övervakning av villkorligt dömda.

Den risken kan ju alltid föreligga, att i enskilda fall ett ingripande
genom övervakare i de villkorligt dömdas liv icke kommer att ske
med den varsamhet, som erfordras för ett lyckligt resultat. I Sverige
torde dock under den snart tioåriga frivilliga övervakningsverksamhet,
som utövats i fråga om villkorligt dömda, denna risk knappast vant
skönjbar och det är att hoppas att under medverkan av de krafter, som
i Sverige brutit mark för denna verksamhet, liknande goda traditioner
skola fortfara.

Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

En utvidgning av den villkorliga domens tillämplighetsområde i
den riktning de sakkunniga föreslagit anser jag vara att förorda, liksom
jag finner, att övertygande skäl framförts mot den av riksdagen jämväl
ifrågasatta möjligheten att tillämpa villkorlig dom vid böter utan avseende
å den omständigheten, huruvida vid domens avkunnande kunde antagas,
att den tilltalade skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Jämväl de förslag i övrigt, som de sakkunniga framlagt i fråga
om särskild förundersökning samt omarbetning av bestämmelserna rörande
de omständigheter, som böra tagas i betraktande vid frågan, huruvida villkorlig
dom skall meddelas, ävensom rörande villkorlig doms tillämplighet
å brott mot 25 kap. strafflagen, anser jag fotade på riktiga grunder.

I anledning av anmärkningar, som framställts särskilt i straff- Anmärknin
lagskommissionens utlåtande, har jag emellertid funnit vissa detaljänd- na utlåtan
ringar böra vidtagas i de sakkunnigas förslag. den

Den kanske mest betydande av dessa ändringar avser att bereda
ordföranden i underrätt, som har att pröva fråga om anstånds förverkande
utan sammanhang med ådömande av straff för brott, möjlighet att före
domstolssammanträdet vidtaga förberedande åtgärder för frågans utredning.

Har framställning till domstolen om varning eller anståndets förverkande
av annan anledning än begånget brott ingivits å tid, då sammanträde
med domstolen ej hålles, skall domstolens ordförande kunna dels lämna
den dömde tillfälle att före domstolens sammanträde avgiva yttrande över
framställningen dels ock i visst fall inhämta övervakarens utlåtande.

T sammanhang härmed har jag funnit föreskrift böra meddelas
därom att, såsom Stockholms magistrat föreslagit, framställningen skall
göras skriftligen.

Stadgande om rätt för förundersökare att, på sätt de sakkunniga
ifrågasatt, få skälig .ersättning efter rättens prövning, har på av straff] agskommissionen
gjord hemställan inryckts i själva lagförslaget.

I enlighet med kommissionens förslag har från den av de sakkunniga
utarbetade instruktionen för övervakare överflyttats till lagförslaget
bestämmelse om skyldighet för övervakaren att, då han får kännedom om,
att den övervakade vid domstol åtalats för brott, så snart ske kan, göra
anmälan om den meddelade villkorliga domen hos domstolen i fråga.

I anledning av påpekande från kommissionen därom, att den dömde
ej kunde förutsättas alltid känna till, att han skall stå under övervakning,
där annan föreskrift i den villkorliga domen ej lämnats, har i
Bihang till riksdagens protokoll 1318. 1 sand. 335 käft. (År 375.) 4

26 Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

4 § i förslaget intagits bestämmelse, att underrättelse därom skall meddelas
i domen.

Vidare har av kommissionen gjorts gällande, att möjligen tvekan
kunde uppstå rörande den processrättsliga naturen av det beslut, varigenom
anstånd förklarats förverkat utan sammanhang med ådömande av straff
för brott, och att därför stadgande borde givas av innehåll, att i fråga
om fullföljd av talan mot dylikt beslut ävensom dess befordrande till
verkställighet skall lända till efterrättelse vad i sådant hänseende gäller
om slutligt utslag i brottmål. Enligt min mening torde det visserligen
ligga i sakens natur, att, i den mån ej annat föranledes av vissa i förslaget
för särskilda fall givna stadganden, den allmänna straffprocessens
bestämmelser äro i tillämpliga fall att använda jämväl å det förfarande,
som inledes genom framställning om varning eller anståndets förverkande
av annan anledning än begånget brott. Men då det kan vara angeläget,
att varje tvekan häves särskilt på den punkt, varom ovisshet nu yppats,,
har i förslaget införts ett stadgande i den föreslagna riktningen.

Av kommissionen framställda anmärkningar, att forumsbestämmelsen
i förslagets 13 i? bör innehålla föreskrift jämväl för det fall, att den
villkorligt dömde ingenstädes äger stadigt hemvist; att domstol, som meddelar
ny villkorlig dom och således enligt 18 § i de sakkunnigas förslag
skall vara vårdnadsdomstol, bör åläggas lämna underrättelse om däri avsedda
beslut till den domstol, som förut utövat vårdnaden; samt att för
vårdnadsdomstolens ordförande bör stadgas skyldighet att, sedan villkorlig
dom vunnit laga kraft, därom snarast möjligt underrätta övervakaren,
hava föranlett ändringar i förslaget i förordad riktning.

An departe- Vissa andra av strafflagskommissionen framställda ändringsförslag

ej6förordadebär jag däremot icke funnit mig böra förorda.
ändrings- Enligt lagförslagets 6 § andra stycket kan, därest villkorligt dömd,

förslug. gQm skajj stå under övervakning, vid åtalets anhängiggörande ej fyllt 21
år, i den villkorliga domen åläggas honom skyldighet, i visst avseende
eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som
övervakaren finner erforderlig för hans rättelse. Då sex månader av
prövotiden förflutit, kan emellertid vårdnadsdomstolen förordna, att bestämmelsen
om berörda skyldighet skall förfalla.

Strafflags- Strafflagskommissionen, som förklarade sig ej hava något att erinra

Ao,,ne»SS,°" m°t den princip, som läge till grund för nämnda stadgande, fann det
emellertid varken lämpligt eller erforderligt att åt övervakaren överlämna
en så vidsträckt befogenhet, som stadgandet medgåve, och hemställde
därför, att orden »eller i allmänhet» finge utgå.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 375.

Jag inser tillfullo, att det stadgande, mot vilket strafflagskommissionen
vänder sig, ger övervakaren en makt, som, om den missbrukas, chefen.
kan medföra allvarliga olägenheter. Från rättssäkerhetens synpunkt vorö
det förvisso mera tilltalande, om domstolen i den villkorliga domen angåve
det eller de avseenden, där lydnadsplikt förelåge för den övervakade.

Men här stöter man delvis på samma svårigheter, som föranlett de sakkunniga
att avstå från bestämmelse om befogenhet för domstolen att i
fråga om villkorligt dömda i allmänhet föreskriva vad den dömde i särskilda
avseenden hade att iakttaga, vid äventyr av straffets verkställande.
De sakkunniga anförde såsom skäl mot ett dylikt stadgande,
bland annat, att det vore tvivelaktigt, om domstolen kunde utforma
så ingående och för eu längre tid framåt avpassade föreskrifter, som
krävdes för att goda verkningar därav skulle kunna förväntas. Denna
svårighet är ej mindre, kanske snarare större, i det nu ifrågavarande
fallet. Det torde ofta vara nästan omöjligt, att redan vid tiden för
den villkorliga domen bilda sig en klar uppfattning om de åtgärder,
som böra av övervakaren vidtagas för att få den unge villkorligt
dömde in på rätta vägar. Övervakaren behöver ej sällan pröva sig fram,
duger ej en åtgärd, får han tillgripa en annan. Men skall ett gott resultat
nås, fordras understundom, att bakom övervakarens personliga
inflytande kan sättas ett tvång för den unge att lyda, ett tvång, som
dock ingalunda i skärpa motsvarar de frihetsinskränkningar, han skulle
underkastas i händelse av straffets avtjänande, utan snarare blir, såsom
de sakkunniga påpekat, en efter förhållandena lämpad ersättning för den
uppfostrande och kontrollerande föräldramyndighet, som den unge till
äventyrs alltför tidigt lämnat eller kanske aldrig varit underkastad. En
viss garanti mot missbruk från övervakarens sida ligger i förslagets bestämmelse
om domstolens och dess ordförandes befogenhet att när som
helst entlediga övervakaren. En annan garanti finnes i vårdnadsdomstolens
befogenhet att, då sex månader av prövotiden förflutit, förordna, att bestämmelsen
om lydnadsplikt skall förfalla. Denna garanti synes mig
böra ytterligare förstärkas därhän, att ett sådant förordnande skall kunna
meddelas, oberoende av huru stor del av prövotiden förflutit och icke,
såsom i de sakkunnigas förslag stadgats, först efter det sex månader förflutit
av prövotiden. Det är då lagt i domstolens hand att hejda missbruk
från övervakarens sida genom att entlediga honom samt att, där
med hänsyn till den unge villkorligt dömde lydnadsplikten visat sig
olämplig, låta bestämmelsen därom förfalla.

Strafflagskommissionen har vidare anmärkt, att i motiverna till Sirafjtags23
§ i de sakkunnigas förslag, dessa själva förutsett det fall, att allmän nm^8t0

Kumjl. AIaj:ts nåd. proposition n:r 375.

Departe ments chefen.

Sträf''ftapskommissionen.

Departe ments chefen.

underrätt, som meddelat villkorlig dom i målet och således enligt den
allmänna regeln skulle vara vårdnadsdomstol, redan vid den villkorliga
domens meddelande kunde finna, att på grund av den dömdes vistelse
på annan ort eller annan omständighet vårdnaden borde tillkomma annan
underrätt. De sakkunniga hade ansett, att i dylikt fall vårdnaden omedelbart
borde överflyttas. Strafflagskommissionen har funnit detta innebära
en onödig omgång och hemställt, att i den villkorliga domen måtte
kunna förordnas, att annan allmän underrätt skall vara vårdnadsdomstol.

Skillnaden mellan de båda förslagen torde vara obetydlig. Den
synes inskränka sig därtill, att i det av strafflagskommissionen omnämnda
fallet enligt de sakkunnigas förslag beslutet om vårdnadens
överflyttande gives särskilt, omedelbart efter den villkorliga domen, men
efter strafflagskommissionens förslag inryckes i den villkorliga domen.
Då överflyttande av vårdnaden i det fall, att fråga därom uppkommer
efter den villkorliga domen, måste vidtagas genom särskilt beslut, och
den närstående förvaltningsåtgärden att förordna övervakare, även där
denna kan vidtagas i omedelbar anslutning till den villkorliga domen,
förutsättes ske genom särskilt beslut, synes det naturligt att låta samtliga
dylika åtgärder avgöras genom beslut, skilda från den villkorliga domen.
Någon olägenhet av en dylik anordning synes ej behöva inträda, och jag
har därför ej blivit övertygad om behövligheten av den av strafflagskommissionen
föreslagna ändringen.

Slutligen har strafflagskommissionen ifrågasatt ett tillägg i bestämmelserna
rörande förundersökning av innehåll, att förordnande om särskild
förundersökning icke behöver ske, ej blott där villkorlig dom av formella
skäl är utesluten, utan även där eljest är uppenbart, att villkorlig
dom icke kan vinna tillämpning. Att i dylika fall verkställa förundersökning
syntes strafflagskommissionen opåkallat. Då prövningen, huruvida
sådant fall vore för handen, emellertid förutsatte bland annat ett säkert
bedömande av det föreliggande brottets straffrättsliga karaktär, ansåge kommissionen
densamma icke kunna anförtros åt polismyndigheten eller åklagaren
utan böra tillkomma ordföranden i vederbörlig domstol, sedan anmälan
om häktningen inkommit till honom.

Enligt min mening är de sakkunnigas förslag att föredraga. Den
befattning med förordnande om förundersökning rörande häktad, som
enligt detta förslag åligger domstolens ordförande, förutsätter icke någon
prövning av förundersökningens behövlighet i det särskilda fallet och
innebär således ej något som helst ställningstagande till frågan om villkorlig
doms lämplighet eller olämplighet i det särskilda fallet. Fördelen
av att ordföranden i den domstol, som skall avgöra frågan om den vill -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 375.

korliga domen, ej på förhand givit sin egen uppfattning tillkänna genom
ett preliminärt beslut, synes mig överväga den möjliga olägenheten därav,
att i vissa fall en förundersökning igångsättes, som för frågan om villkorlig
doms meddelande visar sig obehövlig. Beaktas bör även, att en
sådan förundersökning kan från andra synpunkter utgöra ett värdefullt
bidrag till utredningen i målet.

Utöver vad strafflagskommissionen sålunda haft att anmärka beträffande
de sakkunnigas förslag till lag angående villkorlig straffdom, hava
två ledamöter av kommissionen, professor E. Kallenberg och häradshövding
A. Åkerman, gjort särskilda erinringar mot förslaget.

Professor Kallenberg, med vilken häradshövding Åkerman instämt,
har framhållit, att visserligen goda grunder förelegat för införande i vår
rätt av övervakningsinstitutet, men att de sakkunnigas förslag antagligen
ginge något längre än som åtminstone för närvarande kunde anses lämpligt
och tillrådligt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle övervakning av
villkorligt dömd äga rum i alla fall, där ej i domen uttryckligen föreskreves,
att så ej skulle vara förhållandet, och sådan föreskrift finge
meddelas endast om det av särskilda skäl finge antagas, att den dömde
skulle utan övervakning låta sig rättas.

Beträffande unga förbrytare syntes ock enligt reservanternas uppfattning
mycket starka skäl tala för att vid villkorlig dom göra övervakning
till regel och låta sådan dom utan övervakning vara ett av
särskilda, i det konkreta fallet ådagalagda omständigheter påkallat undantag.
I ganska olika läge befunne sig frågan om införande av övervakning
beträffande vuxna förbrytare. Framför allt för den till mogen
ålder komne kunde den uppfattningen lätt träda i förgrunden, att anordningen
innebure icke blott ett stöd och en hjälp utan även obehag och
lidande på grund av den däri innefattade kontrollen och inskränkningen
i den dömdes handlingsfrihet. Därmed inträdde en växande fara för att
den dömde betraktade övervakningen såsom ett svårare lidande än det
straff, till vilket han dömts villkorligt, och frestades att genom överträdande
av villkoren för anståndet framkalla dess förverkande och ersättande
med straffet.

Lagen borde enligt reservanternas mening beträffande de till
mogen ålder komna ställa sig på en ståndpunkt motsatt den nu angivna.
Av lagens avfattning borde framgå, att domstolen icke borde
förordna om övervakning av vuxen förbrytare, med mindre den av utredningen
i målet vunnit full övertygelse om, att den dömde icke skulle
låta sig rättas utan övervakning.

Reservanter
blom strafflagskommissionen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 375.

vitntschf i Även jag hyser vissa betänkligheter mot att som regel underkasta

till mogen ålder komna personer, vilka erhållit villkorlig dom, den noggranna
övervakning de sakkunnigas förslag innebär. Men å andra sidan
kan jag icke undgå att finna, att vägande anmärkningar kunna göras mot
de nämnda ledamöternas i strafflagskommissionen förslag till lösning av
denna fråga. Och då jag icke är beredd vare sig att föreslå viss annan
anordning av övervakningen, än de sakkunniga föreslagit rörande de
vuxna, eller, än mindre, att helt avföra övervakningen rörande dessa, har
jag stannat vid att också i denna punkt ansluta mig till de sakkunniges
förslag, vilket vunnit den mest bestämda anslutning från dem, som äga
erfarenhet inom den hittillsvarande ''frivilliga övervakningsverksamheten.

I själva verket hava icke heller de sakkunniga förbisett den huvudsakliga
synpunkt, som varit bestämmande för nämnda reservanters uppfattning,
och förslaget ger också i viss mån övervakningen en olika karaktär
allt eftersom densamma gäller till mogen ålder komna personer
eller icke.

Givetvis bör, såsom reservanterna anfört, den inskränkning i handlingsfriheten,
som träder i stället för straffets avtjänande, icke vara så
betydande, att den villkorligt dömde frestas att genom brytande av villkoren
föranleda, att straffets avtjänande träder i stället för nämnda
inskränkning. Vikten av denna synpunkt hava även de sakkunniga
med skärpa framhållit. I de sakkunnigas förslag hava därför de
vuxna ej ålagts lydnadsplikt gent emot övervakaren. De sakkunniga
hava jämväl påpekat, att om den vuxne villkorligt dömde, som ställts
under övervakning, för ett ordentligt liv, fullgör lagens föreskrift i
fråga om honom ålagd skyldighet att gälda skadestånd samt ej bryter
mot de bestämmelser, som givits för att underlätta övervakningen, något
förverkande av anståndet ej kan ifrågakomma, även om han handlar i
rak strid mot övervakarens råd. Den dömde har då visat, att han kan
reda sig på egen hand och att övervakarens verksamhet i den delen är
obehövlig. De sakkunniga anse dylika bestämmelser ej innebära, att man
från nu nämnda synpunkt betraktat, åtminstone som regel, spänner bågen
för högt. De sakkunniga hava emellertid erinrat, att om vid ett förvandlingsstraff
eller till och med vid ett kortare, direkt ådömt fängelsestraff
övervakningen på grund av individuella omständigheter blir en påföljd,
vars allvar står i uppenbart missförhållande till straffets obetydlighet,
villkorlig dom ej bör meddelas.

Man torde ock enligt min mening kunna hysa den förhoppningen,
att om nödig återhållsamhet iakttages vid meddelandet av villkorlig dom
i fall, där sådan dom från nu angivna synpunkt kan synas betänklig,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375. 3L

den av såväl de sakkunniga som reservanterna uppmärksammade faran
skall kunna undvikas. Det gäller ju dock med ytterst få undantag personer,
som förut ej gjort bekantskap med fängelset och som därför få
antagas rygga tillbaka för risken att bryta mot villkoren, även om dessa
innebära ett visst obehag.

Den av de sakkunniga förordade försiktigheten med villkorlig doms
beviljande i fall, där villkoren kunna antagas vara allt för tryckande,
medför dock en kanske icke alltid önskvärd inskränkning i bruket av
ifrågavarande institut. En sådan inskränkning följer emellertid även med
reservanternas förslag. Enligt lagförslagets 1 § får villkorlig dom ej
meddelas, där ej, med hänsyn till bland annat den övervakning, som
kan erhållas, skälig anledning finnes att antaga, att den dömde skall
låta sig rättas utan det ådömda straffets undergående. Enligt reservanternas
förslag får ej förordnas om övervakning, med mindre domstolen
vunnit full övertygelse om, att övervakning är nödvändig för rättelsen.
1 de ej sällan förekommande fall, då domstolen står tvekande — då det
å ena sidan ej finnes skälig anledning antaga, att den dömde skall låta
sig rättas, oberoende av om stödet av eu övervakare tillkommer eller ej,
och å andra sidan domstolen ej är fullt övertygad om att övervakning är
nödvändig, men domstolen känner sig på den säkra sidan, om den dömde
ställes under övervakning d. v. s. i sådana fall, där lagförslaget löst
svårigheten genom att föreskriva övervakning — där skulle reservanternas
förslag lätt medföra, att villkorlig dom ej kommer att ges. Detta förefaller
så mycket mindre tilltalande som reservanternas förslag förutsätter,
att villkorlig dom däremot kan ges i de i och för sig mindre hoppfulla
fall, där just på grund av personens större opålitlighet övervakning är
otvivelaktigt nödvändig och därför enligt reservanternas förslag tillåten.

Jämväl i ett annat avseende hava reservanterna framställt en erinran
till de sakkunnigas förslag. Enligt reservanternas uppfattning är
domstol, som förklarar anstånd med straffets verkställighet förverkat på
grund av begånget brott, befogad att — under förutsättning att lagstadgade
betingelser i övrigt äro för handen —- förordna om straffets utbytande
mot tvångsuppfostran. En sådan befogenhet borde enligt reservanternas
mening lämnas domstolen jämväl i det fall, att den dömde
förverkat anståndet på grund av dåligt uppförande i övrigt eller på grund
av underlåtenhet att fullgöra honom åliggande, i lagförslaget närmare
angivna skyldigheter.

Den av reservanterna sålunda upptagna frågan sammanhänger med
andra spörsmål av större räckvidd, som på senare tid framkommit. I
utlåtande, som fångvårdsstyrelsen jämlikt § 46 riksdagsordningen avgivit

Reservan terna.

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

till lagutskottet vid innevarande års riksdag i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående framflyttande av straffbarhetsåldern,
har fångvårdsstyrelsen, i sammanhang med att styrelsen uttalat
sig för ett höjande av straffbarhetsåldern, förordat lagändring av innebörd,
att de grundsatser, .på vilka villkorlig dom samt därmed förenad
övervakning äro uppbyggda, skulle tillämpas jämväl då det gällde
verkställighet av ålagd tvångsuppfostran. Yad fångvårdsstyrelsen sålunda
föreslagit synes visa, att, om frågan rörande förhållandet mellan villkorlig
dom och tvångsuppfostran skall upptagas, detta bör äga rum inom en
vidare ram än reservanterna avsett. Skulle detta ske i samband med
det nu föreliggande förslaget, vilket i och för sig icke synes nödvändigt,
skulle detta medföra ett enligt min mening olämpligt uppskov med den
redan förberedda reformen av den villkorliga domen. Vid sådant förhållande
synes mig med prövningen av reservanternas förslag i denna
del böra få anstå.

Utöver vad sålunda ändrats i de sakkunnigas förslag till lag angående
villkorlig straffdom i anledning av anmärkningar, som framställts
i de avgivna utlåtandena, har en omarbetning ägt rum av de bestämmelser,
som avse domstolens rätt att meddela den villkorligt dömde varning.
Enligt de sakkunnigas förslag är med varningen avsett allenast att giva
en mera högtidlig form åt de förmaningar, som man förutsatt komma
att meddelas i fall, då den villkorligt dömde felat, men dock ej så grovt,
att förverkande av anstånd synes böra äga rum.

Jag har ansett varningen böra givas en mera framskjuten plats.
Om den villkorligt dömde fälles till något obetydligt ordningsstraff eller
om han, utan att göra sig skyldig till brott, försummar honom åliggande
skyldighet att föra ett ordentligt leverne, att ersätta skada eller att
söka, i vad på den dömde må bero, underlätta övervakningen, eller brister
åt honom ålagd lydnadsplikt, och denna förseelse, ehuru lindrig, likväl är
av den art, att vederbörande icke anse sig kunna underlåta att i anledning
av densamma vidtaga åtgärd — för sådana fall synes varning och
icke anståndets förverkande böra för domstolen te sig såsom den åtgärd,
vilken i första hand hör tillgripas. Visserligen kan det befaras, att en
bestämmelse i denna riktning kan medföra ett tätare anlitande av domstolen
särskilt från övervakarnas sida, än eljest blivit fallet, men den
ökning i domstolsarbetet, som därigenom kan inträda, synes ej kunna
bliva av så avsevärd betydelse, att den innebär tillräckligt skäl att
avstå från den ifrågasatta, i och för sig lämpliga omarbetningen av för -

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

slaget på nämnda punkt. I sammanhang härmed har stadgande intagits
därom, att varning ej må meddelas efter prövotidens utgång.

Förutom de ändringar jag nu berört, hava några rent formella
jämkningar i förslaget vidtagits.

Förslaget till lag angående villkorlig straffdom, i den avfattning
detsamma sålunda erhållit, har föranlett utarbetande av förslag till vissa
ändringar i 16‘oeh 25 kap. rättegångsbalken.

I IG kap. 10 § rättegångsbalken är stadgat, att, om underrätt genom
beslut under rättegången utlåtit sig angående ersättning åt vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon, som
av rätten eller Konungens befallningshavande förordnats att i rättegången
biträda häktad eller som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende
biträda som tolk, så skall mot det beslut i händelse av missnöje särskild
talan föras. I 25 kap. 5 § rättegångsbalken föreskrives, att denna talan
skall föras genom besvär. Det förut omförmälda, i förslaget till lag
angåe.nde villkorlig straffdom intagna stadgandet om rätt för förundersökare
att få skälig ersättning efter rättens prövning torde böra medföra,
att i 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken vidtagas sådana
ändringar, att där givna bestämmelser komma att gälla även rättens
beslut om ersättning till förundersökare.

I sammanhang med förslaget till lag angående villkorlig straffdom
hava de sakkunniga framlagt förslag till en mindre ändring i 2 § 2
mom. i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, avseende att göra
den däri givna bestämmelsen tillämplig jämväl vid anståndets förverkande
av annan anledning än begånget brott.

De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och De sakkun8
§§ i lagen angående villkorlig frigivning innefattar dels en utvidgningX^tilllag
av den villkorliga domens tillämplighetsområde dels några detaljföre- om ändring
skrifter angående tillsyningsmännen, som huvudsakligen fastställa, vad redan gående vUllänge
i praxis tillämpats. kornig fri -

De sakkunniga göra i sitt betänkande gällande, att en utsträck- 9lvn''in9-ning av den villkorliga frigivningen vore att eftersträva. Därigenom
bereddes ett större antal fångar tillfälle att, under uppsikt och med stöd
av för dylik tillsynsverksamhet lämpade personer, tidigare än vad eljest
av hänsyn till rättsordningens upprätthållande vore tillrådligt, i friheten
upptaga eu verksamhet för sin och de sinas försörjning. Det måste
jämväl vara av gagn, att hos ett ökat antal fångar ingötes förhoppningen
att genom ett gott uppförande förvärva en förkortning av strafftiden, eu

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 335 käft. (Nr 375.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

förhoppning, som tjänade dem till eu ofta välbehövlig sporre och uppmuntran
under fängelsevistelsen.

Slutligen kunde i åtskilliga fall det stöd, som bereddes den villkorligt
frigivne genom hans ställande under eu fast, men på samma
gång välvillig tillsyningsman, bidraga till att bevara honom från återfall
under den kritiska tiden närmast efter det han lämnat straffanstalten.

I fråga om verkningarna av institutet, i den utsträckning detsamma
hittills tillämpats, kunde sägas, att i fråga om de enskilda fall,
i vilka det kommit till användning, urvalet visat sig riktigt, då med
några få undantag de villkorligt frigivna på fri fot syntes hava förhållit
sig väl, samt att omständigheter icke förelåge, som kunde föranleda
den slutsatsen, att menliga verkningar förekommit i avseende
å vare sig kriminaliteten inom de brottsgrupper, där den villkorliga frigivningen
företrädesvis tillämpats, eller kriminaliteten i allmänhet. I nu
berörda avseenden syntes alltså den hittills vunna erfarenheten icke lägga
något hinder i vägen för en utsträckning av den villkorliga frigivningens
tillämpning.

Utsträckningen av den villkorliga frigivningens tillämplighetsområde
hade i justitieombudsmannens förslag förutsatts höra ske genom nedsättning
av den minimitid, två år, som enligt nu gällande stadganden fången
skall hava tillbringat i fängelset, innan villkorlig frigivning kan äga rum.

De sakkunniga ansåge, att eu utsträckning av den villkorliga
frigivningens tillämpning borde kunna ske genom nedsättande av nu
stadgat minimum för avtjänad strafftid till ett år. Stannade man vid
denna minimitid, funnes utsikter att i ett ansenligt ökat antal fall vinna
de förmåner, som framhållits vara förenade med nuvarande form av villkorlig
frigivning, och några avsevärda olägenheter syntes ej vara att
befara.

De sakkunniga hava, i överensstämmelse med vad riksdagen ifrågasatt,
vidare föreslagit en sådan ändring i 8 § av lagen angående villkorlig
frigivning, att därigenom fastslås det redan i praktiken tillämpade förfarandet,
att den närmare tillsynen över villkorligt frigivna icke i regel
utövas av polistjänstemän utan av andra för uppgiften särskilda lämpade
personer.

Däremot hava de sakkunniga avstyrkt den av riksdagen ifrågasatta
skyldigheten för villkorligt frigivna att göra anmälan hos vederbörande
polistjänstemän samt dennes rätt till kontroll över den frigivne. De sakkunniga
påpekade, att eu sådan anordning syntes onödigtvis utsätta
den frigivne för en i hans dåvarande belägenhet olämplig uppmärksamhet.
Genom av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser om skyldighet för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

tillsyningsmännen att meddela polismyndighet i orten vissa underrättelser
om den frigivne in. in. torde oek förhållandet mellan de villkorligt frigivna
och polismyndigheterna redan vara tillfredsställande ordnat.

Den uppfattning, som ligger till grund för de sakkunnigas nu berörda
ståndpunkter, synes mig riktig.

Strafflagskommissionen har emellertid anmärkt, att skäl icke syntes
föreligga att befria stadsfiskal i stad, där polismästare funnes, från
skyldighet att mottaga förordnande att vara tillsyningsman över villkorligt
frigiven. Kommissionen hemställde därför, att uttrycket i 8 § »polismästare
eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal» måtte utbytas mot uttrycket
»polismästare, där sådan finnes, eller stadsfiskal».

Visserligen synes mig tillsynen över villkorligt frigivna vara ett
värv, som ligger polistjänstemannen närmare än åklagaren, men då det
kan vara lämpligt att hava stadsfiskalen att tillgå, i händelse polismästaren
är upptagen av andra tjänstegöromål, har jag vidtagit den av
kommissionen föreslagna ändringen.»

Departementschefen uppläste härefter de sålunda utarbetade lagförslagen
i den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa och hemställde, att
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande
över förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet
Henry Lindberg.

Kung/. May.ts nåd. proposition nr 375.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Med upphävande av lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
straffdom samt lagen den 23 oktober 1914 om ändrad lydelse av 4 och
6 §§ av förstnämnda lag stadgas som följer:

i §• .

Vad sålunda är stadgat må, där straffet bestämmes till böter, ock
å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där anledning är
antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Adömas böter jämte frihetsstraff, som i första stycket av denna
paragraf sägs, må anstånd enligt denna lag kunna lämnas med båda
straffen eller ock med frihetsstraffet, men ej med bötesstraffet allena;
och äge, där anstånd beviljas, sammanläggning av böterna med frihetsstraff
ej rum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

2 §•

Ej må villkorlig dom brukas, där den tilltalade under de tio år,
vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse
eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom tidigare
ådömt. Ej heller må villkorlig dom meddelas i fall, där straffpåföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömes.

Yad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom
skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Villkorlig dom må ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt
i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes efter
8 kap. i sistnämnda lag.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig dom
enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd med
förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av straffen
ej rum.

3 §.

Prövotiden varar i fall, som i 1 § första stycket sägs, intill dess tre
är och i fall, varom i 1 § andra stycket förmäles, intill dess ett år förflutit
från den dag, då den villkorliga domen i de delar, som i 21 § sägs,
vann laga kraft.

4 §•

Den villkorligt dömde skall, där ej i den villkorliga domen, enligt
vad i andra stycket av denna paragraf sägs, eller sedermera, enligt vad
i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, till prövotidens slut stå under
övervakning av därtill, på sätt i sistnämnda paragraf sägs, förordnad
person (övervakare), som har att utöva tillsyn över den dömdes uppförande
och att söka befordra vad som kan lända till hans rättelse.

Kan av särskilda skäl antagas, att den dömde skall utan övervakning
låta sig rättas, skall i den villkorliga domen föreskrivas, att den
dömde ej skall stå under övervakning.

Meddelas ej föreskrift, som i nästföregående stycke sägs, skall i
domen intagas erinran därom, att den dömde jämlikt första stycket i
denna paragraf skall stå under övervakning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

0 §•

Villkorligt dömd skall under prövotiden bemöda sig om utväg till
försörjning på lovligt sätt, undvika dåligt sällskap och i övrigt föra ett
ordentligt leverne samt, där han ålagts ersätta genom brottet uppkommen
skada, göra vad i hans förmåga står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

6 §•

Villkorligt dömd, som står under övervakning, skall hålla övervakaren
städse underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig
hos honom och ej undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans
skriftliga meddelanden, uppmärksamt åhöra hans råd och varningar, ej
lämna arbetsanställning, utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens
råd, samt i övrigt söka, i vad på den dömde må bero, underlätta övervakningens
fullgörande.

Har villkorligt dömd, som skall stå under övervakning, vid åtalets
anhängiggörande ej fyllt tjuguett år, må i den villkorliga domen kunna
åläggas honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma
föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig
för hans rättelse.

7 §•

Uppkommer på grund av den villkorligt dömdes vistelse å annan
ort eller av annan anledning svårighet för den dömde att inställa sig
hos övervakaren eller för denne att göra besök hos den dömde, må övervakaren
kunna anlita annan lämplig person såsom biträde vid inhämtande
av de upplysningar, som äro för övervakningen behövliga. Yad 6 § innehåller
om skyldighet för den dömde att inställa sig på kallelse och ej
undandraga sig besök samt i övrigt söka, i vad på den dömde må bero,
underlätta övervakningens fullgörande, skall gälla, även då övervakning
i nu angivet avseende utövas genom övervakarens biträde.

8 §•

Vid övervakningens utövande skall iakttagas, att, såvitt möjligt är
den villkorligt dömde icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller störes
i sin lovliga verksamhet samt att kostnader icke ådragas honom utöver
vad som är oundgängligen nödvändigt.

Kungl. Mctj:ts nåd. proposition nr 815.

9 §•

Övervakning, som i denna lag avses, skall stå under domstols vårdnad.
Har allmän underrätt meddelat villkorlig dom i målet, vare den
vårdnadsdomstol. I annat fall skall domstol, som i målet meddelar sådan
dom, tillika till vårdnadsdomstol utse den allmänna underrätt, som med
hänsyn till den villkorligt dömdes vistelseort eller andra omständigheter
finnes därtill lämplig.

Finner vårdnadsdomstolen eller, då sammanträde med domstolen ej
hålles, dess ordförande, att med hänsyn till den villkorligt dömdes vistelseort
eller andra omständigheter vårdnaden bör överflyttas på annan
allmän underrätt, meddele därom beslut.

10 §.

Vårdnadsdomstolen skall, så snart ske kan, förordna såsom övervakare
därtill lämplig och villig person samt tillställa såväl övervakaren
som den villkorligt dömde övervakningsbok, vilken, upprättad på sätt
Konungen närmare bestämmer, är avsedd att tjäna till ledning och kontroll
i fråga om övervakningen. Domstolen må kunna entlediga övervakaren
och förordna annan i hans ställe. Vad nu är sagt om vårdnadsdomstolen
skall, då sammanträde med domstolen ej hålles, gälla domstolens
ordförande.

Kan, då sex månader av prö vo tiden förflutit, av särskilda skäl antagas,
att den villkorligt dömde skall låta sig rättas utan övervakning,
skall vårdnadsdomstolen bestämma, att övervakningen skall upphöra.

Vårdnadsdomstolen må kunna förordna, att bestämmelse om skyldighet,
varom i 6 § andra stycket förmäles, skall förfalla.

11 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
efter domens meddelande men innan prövotidens slut brott, och varder
han därför dömd till straffarbete eller fängelse, skall domstolen, som
ådömer det nya straffet, tillika förklara anståndet förverkat. Dömes han
till annat straff än straffarbete eller fängelse, må varning kunna meddelas
honom eller ock anståndet kunna förklaras förverkat.

12 §•

Varder den, som för begånget brott erhållit villkorlig dom, övertygad
att hava före domens meddelande förövat annat brott, då skall, vid

Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

bestämmande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen av straff för brotten, ock
förordnas, huruvida anstånd enligt denna lag må äga rum.

13 §.

Åsidosätter villkorligt dömd, utan att därigenom, på sätt i 11 §
sägs, göra sig skyldig till brott, något av vad enligt 5 § åligger honom,
eller fullgör han ej honom åliggande, i 6 och 7 §§ omförmälda skyldigheter,
må varning kunna meddelas honom eller ock anståndet kunna förklaras
förverkat.

Varning och anstånds förverkande av anledning, som i denna
paragraf sägs, beslutes, där anståndet är förenat med övervakning, av
vårdnadsdomstolen och eljest av den rätt, varunder den dömde liar sitt
bo och hemvist, eller, där han ingenstädes äger stadigt hemvist, av domstolen
i den ort, där han finnes vid tid, då framställning göres enligt
17 §.

Anstånd må ej av anledning, som i denna paragraf avses, förklaras
förverkat, där ej före prövotidens utgång hos domstolen gjorts framställning
därom, på sätt i 17 och 18 §§ sägs.

. 14 §•

Varning, som i 11 och 13 §§ omförmäles, må ej meddelas efter
prövotidens utgång.

lo §.

Förverkas ej anståndet, på sätt i 11 och 13 §§ är sagt, och kommer
ej heller av orsak, som i 12 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

IG §•

Har villkorligt dömd, som står under övervakning, vid domstol
åtalats för brott, skall övervakaren, så snart detta kommit till hans
kännedom, hos domstolen anmäla, att den åtalade genom villkorlig dom
undfått anstånd med straff.

17 §.

Framställning om varnings meddelande eller anstånds förverkande
av anledning, som i 13 § sägs, göres av allmänna åklagaren.

Anser övervakare, att av anledning, som nu är nämnd, varning
bör meddelas eller anstånd förklaras förverkat, ingive till vederbörande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 315.

åklagare, jämte erforderlig utredning, begäran att denne måtte därom
göra framställning hos vårdnadsdomstolen. Finner åklagaren ej därtill
skäl, vare övervakaren obetaget att själv i nämnda avseende göra framställning
hos domstolen.

Framställning, som här sägs, skall göras skriftligen.

18 §.

Beslut om anstånds förverkande må ej fattas, utan att den villkorligt
dömde lämnats tillfälle att yttra sig. Står den dömde under övervakning
och föreligger ej fall, som i 17 § andra stycket sägs, skall övervakarens
yttrande inhämtas.

Varning må ej meddelas, utan att den dömde är personligen vid
rätten tillstädes.

Har framställning, varom i 17 § förmäles, ingivits å tid, då sammanträde
med domstolen ej hålles, må domstolens ordförande kunna
dels lämna den dömde tillfälle att före domstolens sammanträde ingiva
skriftligt yttrande över framställningen dels ock före sammanträdet inhämta
yttrande från övervakaren.

19 §.

Finner domstolen i fall, som omförmäles i 11 § sista punkten, att
anstånd, som enligt denna lag tidigare givits, icke bör förklaras förverkat,
samt att anstånd bör beviljas jämväl med det nya straffet, och har prövotiden
för det tidigare meddelade anståndet ej gått till ända, då skall i
anledning av detta anstånd, i vad angår den villkorligt dömdes stående
under övervakning, skyldighet, som i 6 § andra stycket sägs, vårdnadsdomstol
samt övervakare, tillämpas vad enligt bestämmelser givna
i lag eller av vederbörlig domstol i nämnda hänseenden gäller i anledning
av det senare meddelade anståndet. Domstol, som meddelar anstånd
med det nya straffet, må dock kunna föreskriva, att vad i nämnda
avseenden finnes bestämt i anledning av det först beviljade anståndet
helt eller delvis skall fortfara att gälla; och skall vad sålunda är föreskrivet
då * äga tillämpning även i fråga om det senare beviljade anståndet.

Finner domstolen i fall, som i 12 § sägs, att anstånd bör beviljas,
och har den prövotid, som inträtt i anledning av det där omförmälda
tidigare anståndet, ej gått till ända, må domstolen kunna meddela föreskrift,
som i nästföregående stycke sista punkten omförmäles.

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 1 samt. 335 käft. (Nr 375.)

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

20 §.

Vid vårdnadsdomstolen skola föras särskilda, för vårdnadens utövande
nödiga anteckningar.

Det åligger övervakaren att till vårdnadsdomstolen avgiva skriftliga
rapporter rörande de omständigheter, som kunna vara av betydelse för
vårdnaden å övervakningen.

När vårdnadsdomstol utses eller vårdnaden överflyttas, skall ofördröjligen
underrättelse om beslutet jämte utdrag av protokollen i målet
samt övriga till ärendet hörande handlingar i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift insändas till den domstol, beslutet avser. Överflyttas vårdnaden,
skall beslutet därom givas den villkorligt dömde och övervakaren tillkänna.

I fall, som avses i 19 §, skall domstolen om meddelade beslut underrätta
såväl den domstol, under vilkens vårdnad övervakningen stod vid
tiden för beslutens meddelande, som ock den då varande övervakaren.

21 §.

Prövotiden börjar, då parterna, på sätt i nästföljande paragraf sägs,
förklarat sig nöjda med den villkorliga domen, i vad den avser straff, anstånd,
övervakning och skyldighet, som i 6 § andra stycket sägs, eller
domen eljest i dessa delar vinner laga kraft. För slutdag skall den dag
anses, som genom sitt tal. i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen
börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den
månadens sista dag ansedd för slutdag.

22 §.

Vill part förklara sig nöjd med villkorlig dom, i vad den avser straff,
anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 § andra stycket sägs, må, där
underrätt meddelat domen, förklaringen avgivas inför denna. Sådan förklaring
må ock avgivas inför annan domstol, om denna är den villkorligt dömdes
vårdnadsdomstol, eller inför Konungens befallningshavande eller magistrat,
så ock, i vittnens närvaro, inför ordförande i vårdnadsdomstolen eller ordförande
i magistrat, inför polismästare eller, där den villkorligt dömde
dömts efter strafflagen för krigsmakten, inför befälhavare, som har uppsikt
över militärhäkte, eller inför tillsyningsman eller föreståndare vid
annat häkte eller fängelse.

Förklaring, vilken avgives inför annan än underrätt, som meddelat
domen, skall icke gälla, utan att vid tiden för förklaringens avgivande

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 375.

domen eller bevis av rätten eller domaren om domens innehåll i delar,
som i första stycket av denna paragraf omförmälas, av part avlämnats till
eller eljest finnes att tillgå för den, som mottager förklaringen.

Vill part förklara sig nöjd med domen i dess helhet, såvitt den
ayser den villkorligt dömde, gälle ock vad här ovan är sagt, dock att i
andra stycket av denna paragraf omförmält bevis skall innehålla, förutom
vad ovan stadgats, jämväl den utgång i övrigt, som målet, såvitt
den dömde rörer, genom domen erhållit.

23 §.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad i 22 § är stadgat,
må icke återtagas. Har part, innan förklaringen avgives, besvärat
sig över domen, skola besvären anses vara återkallade genom förklaringen.

Den som mottagit förklaringen, skall ofördröjligen avsända underrättelse
därom till den domstol, som ägt upptaga besvär över domen.

Skall den villkorligt dömde stå under övervakning och har förklaringen
ej avgivits inför underrätt, som meddelat den villkorliga domen,
eller, där annan rätt är vårdnadsdomstol, inför denna eller inför vårdnadsdomstolens
ordförande, skall den, som mottagit förklaringen, ofördröjligen
avsända underrättelse därom till domstol, som meddelat den
villkorliga domen; och har denna domstol därefter att, om annan rätt
är vårdnadsdomstol, skyndsamt underrätta denna.

24 §.

Ordföranden i vårdnadsdomstolen, skall, där så erfordras, snarast
möjligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen vunnit
laga kraft, Domstol, där talan fullföljts mot villkorlig dom, skall ofördröjligen
till vårdnadsdomstolen översända sin i målet meddelade dom.

Vad sålunda kommit till ordförandens kännedom skall denne, i den
mån så finnes erforderligt, meddela övervakaren.

25 §.

Om fullföljd av talan mot beslut, varigenom anstånd med straff
jämlikt 13 § förklarats förverkat, samt om verkställighet före besvärstidens
utgång av straff, som avses i sådant beslut, gäller vad stadgat är
om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål samt, i
tillämpliga delar, vad om verkställighet av straff, ådöint genom icke
laga kraft ägande utslag, är föreskrivet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 37b.

Varning må icke överklagas, ej heller beslut, som fattats jämlikt 9
eller 10 §, eller beslut jämlikt 19 § rörande vårdnadsdomstol och övervakare.

26 §.

Har polismyndighet eller åklagare häktat någon för brott, och ingår
i den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i
sex månader eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid,
skall, därest den häktade erkänt den gärning, som lägges honom till last,
och fall ej föreligger, som omförmäles i 2 §, polismyndigheten eller åklagaren
ofördröjligen ingiva anmälan om häktningen till ordföranden i
vederbörlig domstol; och har ordföranden att skyndsamt för vinnande av
utredning, huruvida erforderliga förutsättningar för villkorlig dom finnas,
förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga, att
sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts, särskild förundersökning
behövlig för erhållande av utredning i avseende, som nu är sagt, må
sådan förundersökning kunna beslutas av ordföranden före målets handläggning
vid domstol och därefter av domstolen.

Vid beslut om förundersökning, som i denna paragraf sägs, skall
.lämplig och villig person förordnas att utföra densamma (förundersökare).

27 §.

28 §.

Förundersökaren åtnjute efter rättens prövning av allmänna medel
skäligt arvode för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter.
Beslut härom gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, utan avgift tillhandahållas
förundersökaren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Slö.

29 §.

30 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag erfordras
angående övervakning och särskild förundersökning samt vad därmed
har gemenskap, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, men skall ej av högre
rätt tillämpas i mål, som blivit vid första domstol före sagda dag avdömt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 37ö.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i
målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd,
eller om ådömande av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående
ersättning åt förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom
eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet, eller åt någon, som av rätten eller Konungens befallningshavande
förordnats att i rättegången biträda häktad eller som av rätten förordnats
att i visst måP eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med
beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som
av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller skingringsförbud
eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om hävande av
sådan åtgärd ogillats.

25 KAP.

5 §•

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt
överklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma
vare, där i fråga, som rörer förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig
straffdom eller fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att
meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt häktad eller tolk,
underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det
under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest
underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången givits,
kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang
med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet
missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag som hade beslutet blivit
under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

4 mom. Om beslut, varigenom villkorligt medgiven frihet blivit
återkallad, skall från- Konungens befallningshavande lämnas uppgift till
registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 37ö.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om iindrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1908 angående villkorlig
frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Har den, som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, utstått
två tredjedelar av straffet, och utgör den tid, under vilken straffet är
verkställt eller, på grund av domstols förordnande, som i 4 kap. 12 §
strafflagen sägs, skall anses verkställt, minst ett år, må, där omständigheterna
göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl,
villkorlig frigivning med hans begivande kunna äga rum, på sätt i denna
lag sägs.

6 §.

Om villkorlig frigivning förordnar Konungen.

Framställning om sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen,
som med eget yttrande överlämnar framställningen till Konungen.

Underrättelse om bifallen framställning skall av fångvårdsstyrelsen
översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket den
villkorligt frigivne skall uppehålla sig, och hör därvid, om så kan ske,
bifogas förslag å tillsyningsman.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 335 käft. {Kr 375). 7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 315.

7 §•

För den, som villkorligt frigives, utfärdar fångvårdsstyrelsen, efter
mottagen underrättelse om förordnande, som i 8 § sägs, frihetspass, däri,
såvitt icke i beslutet om frigivning är annorlunda stadgat, honom förelägges:
att begiva sig till den ort, inom vilken han skall äga att under
prövotiden vistas, och efter framkomsten till påteckning uppvisa passet
hos den, som skall över den frigivne utöva tillsyn, allt i enlighet med de
närmare föreskrifter, som i passet meddelas; att hos tillsyningsmannen
gorå anmälan om bostad samt ombyte därav; att vid påfordran inställa
sig hos tillsyningsmannen samt angående sin sysselsättning och övriga
förhållanden lämna de upplysningar, som av denne äskas; samt att ej
utan särskilt skriftligt medgivande uppehålla sig utom den anvisade
vistelseorten.

I passet skall jämväl införas fullständig underrättelse om vad den
frigivne i övrigt, likmätigt 2 § eller i följd av särskild bestämmelse i
frigivningsbeslutet, skall hava att under prövotiden iakttaga, så ock om
påföljden, därest han åsidosätter vad honom enligt passet åligger.

Den, som frigivits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet
för polismyndighet.

8 §•

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, förordnas för varje fall av Konungens
befallningshavande. Finnes ej annan person vara därtill lämplig
och villig, vare på landet landsfiskal och i stad polismästare, där sådan
finnes, samt stadsfiskal pliktig mottaga sådant förordnande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
23 april 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Peanting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
12 april 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till

lag angående villkorlig straffdom,

lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,

lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister
och

lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Algot Bagge.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter:

Förslag till lag angående villkorlig straffdom.

6 §•

Justitierådet von Seth:

Av stadgandena i 9 och 10 §§ framgår, att i många fall övervakare
icke kommer att förordnas i omedelbart samband med den villkor -

Kungl. Maj:tu nåd. proposition nr 375.

liga domens meddelande. Att, på sätt i förevarande paragraf att döma
av dess avfattning synes förutsättas, utgå ifrån, att den dömde själv
skall taga reda på, när övervakare förordnats och vem som blivit utsedd,
lärer vara att allt för mycket lita på den dömdes goda vilja och framför
allt förmåga av initiativ. En jämkning i paragrafens lydelse, så att den
kommer att innehålla en antydan, att det är först sedan den dömde erhållit
besked om förordnandet — genom vårdnadsdomstolens eller dess
ordförandes eller övervakarens försorg — som skyldigheten att hålla övervakaren
underrättad om bostad och adress m. in. inträder, synes böra
vidtagas.

11 §•

Lagrådet:

Enligt nu gällande lag angående villkorlig straffdom må disciplinstraff,
som ålägges efter strafflagen för krigsmakten, ej i något fall medföra
förverkande av anstånd med straff. Denna bestämmelse har icke
upptagits i förslaget, emedan, såsom de sakkunniga yttra, redan underlåtenhet
att föra ett ordentligt leverne och överträdelse av allehanda
ordningsföreskrifter skall kunna medföra förverkande.

Att disciplinstraff sålunda enligt förslaget förlorat sin undantagsställning
är onekligen en riktig konsekvens av dess ståndpunkt i övrigt.
Men tydligen bör det ock för frågan om förverkande vara likgiltigt, huruvida
disciplinstraffet ålägges av krigsdomstol eller av befälhavare. I
detta hänseende lärer förslaget ej vara tillfredsställande. Nu förevarande
paragraf avser, nämligen allenast förbrytelse, varför straff ådömes av
domstol. Och ordalagen i o §, till vilken hänvisas i 13 §, äro ej sådana,
att den dömde i varje fall, då han ådragit sig disciplinstraff, kan sägas
hava åsidosatt något av vad under prövotiden åligger honom. Någon
jämkning av uttrycken i 5 § synes alltså önsklig, t. ex. så, att bland den
dömdes skyldigheter under prövotiden upptages även åliggandet att föra
ett ostraffligt leverne. Genom en dylik jämkning skulle närmare överensstämmelse
vinnas med motsvarande bestämmelse i lagen angående villkorlig
frigivning.

Jämlikt 25 § må varning icke överklagas. Om den nya straffdom,
som föranlett meddelande av varning jämlikt 11 §, varder upphävd,
kommer alltså varningen ändock att kvarstå orubbad. Detta synes vara
en oegentlighet, som bör avhjälpas. Att låta frågan om varningens meddelande
komma under högre rätts prövning lärer emellertid icke vara
lämpligt, då ju varningen omedelbart går i verkställighet och med densamma
icke är förknippad någon menlig påföljd, som skulle kunna på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

klagan undanröjas. Annan utväg torde ej kunna väljas än att inskränka
domstolens rätt att meddela varning till de fall, om vilka talas i 13 §.
Sker så, lärer till sistnämnda paragraf böra uppflyttas den nu i 14 §
intagna bestämmelsen, att varning ej må meddelas efter prövotidens
utgång.

13 §.

Lagrådet:

Domstolen har naturligtvis att tillämpa bestämmelserna i 11 § oberoende
av därom gjort yrkande. Att åter domstolen ej skall ingripa
jämlikt nu förevarande paragraf utan att framställning därom gjorts,
visas av bestämmelsen om forum i slutet av paragrafens andra stycke,
jämförd med stadgandet i första stycket av 17 §. Tydligt är, att domstolen
på framställning om förverkande kan meddela varning. Däremot
synes stadgandet i tredje stycket, att anståndet ej må förklaras förverkat
utan att framställning därom blivit på visst sätt gjord, giva vid handen,
att en framställning om blott varning ej skulle kunna leda till anståndets
förverkande. Att sålunda domstolen i valet mellan ena och andra
påföljden bleve bunden av åklagarens eller övervakarens mening, kan
dock ej vara lämpligt. Framställningen bör ej äga annan betydelse än
som ett allmänt påkallande av åtgärd jämlikt paragrafens första stycke.
Genom någon omredigering av förslaget torde detta böra bringas till klart
uttryck.

18 §•

Lagrådet:

Första stycket i denna paragraf bör gälla allenast fall, varom talas
i 13 §, icke dem, där tillämpning sker av 11 §. Detta synes böra tydligen
utmärkas, hälst andra stycket avser även varning enligt 11 §.

Lika litet som åklagaren bör äga genom avfattningen av sin framställning
inskränka domstolens handlingsfrihet vid tillämpningen av 13 §,
lika litet bör den dömde genom underlåtenhet att personligen inställa sig
kunna öva inverkan på domstolens prövning. Detta skulle kunna undvikas
genom ett tillägg till andra stycket av innebörd att, om domstolen
finner varning böra meddelas, men den dömde icke finnes tillstädes vid
rätten, domstolen skall äga förordna om hans inställande för mottagande
av varningen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

19 §.

Justi ti eråden Gullstrand och We dberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: I

första stycket av förevarande paragraf behandlas det fall, att
två villkorliga domar konkurrera, med andra ord att, medan viss prövotid
ännu varar, ny sådan tid begynner löpa. Förslaget uppställer den
regeln, att jämväl för återstoden av den äldre prövotiden skall tillämpas
vad i anledning av det senare beviljade anståndet gäller såväl i fråga
om skyldighet för den dömde att stå under övervakning som beträffande
hans lydnadsplikt jämlikt 6 § andra stycket, vårdnadsdomstol och övervakare.
Mot denna grundsats synes intet vara att erinra. Förslaget
lärer emellertid böra undergå omarbetning, så att den antagna grundsatsen
får gälla oberoende av den tillfälliga omständigheten, att domstolen,
som ger den senare domen, äger kunskap om den tidigare.

Från den i första punkten givna regeln göres i andra punkten
undantag av innehåll, att de med avseende å det tidigare anståndet gällande
bestämmelser skola kunna enligt domstolens beslut göras tillämpliga
även i fråga om det senare anståndet. Detta undantagsstadgande
synes skäligen överflödigt, såvitt angår vårdnadsdomstol, enär ju domstolen
självfallet har i sin makt att därom giva beträffande det senare
anståndet enahanda föreskrift, som gäller med avseende å det tidigare.
Däremot är onekligen uttrycklig bestämmelse av nöden, om man vill giva
domstolen befogenhet att, ehuru den ej är vårdnadsdomstol, utse övervakare
eller att låta övervakningen, även så vitt angår det senare anståndet,
förfalla jämlikt 10 § andra stycket, så snart sex månader förflutit
av den tidigare prövotiden, och likaså om man vill bemyndiga
domstolen att låta lydnadsplikt jämlikt 6 § andra stycket, ålagd i tidigare
domen, gälla även med avseende å det senare anståndet, oaktat
den villkorligt dömde fyllt tjuguett år vid det senare åtalets anhängiggörande.
Någon nämnvärd praktisk betydelse torde dock dylika befogenheter
för domstolen ej äga, vadan bestämmelser i antydd riktning icke
lära vara motiverade, åtminstone såvitt rörer utseendet av övervakare och
tillämpningen av 10 § andra stycket.

Vad nu blivit anfört beträffande första stycket i förevarande paragraf
äger i väsentliga delar sin tillämpning även i fråga om andra stycket.

Justitierådet von Seth:

Om i fall, som avses i 11 § sista punkten, domstolen finner, att
det tidigare anståndet icke bör förklaras förverkat och anstånd beviljas

Kungl. Maj:is nåd. proposition nr 375.

jämväl med det nya straffet, synes saken bäst låta sig ordnas, om det
nya anståndet får anses avse båda straffen och således det tidigare anståndet
får helt uppgå i det senare. Att härigenom prövotiden i anledning
av den tidigare straffdomen förlänges till sintet av prövotiden enligt
den senare straffdomen, innebär icke någon obillighet gent emot den
dömde, som ju genom den nya förseelsen givit anledning till tvivel angående
sin pålitlighet. Undantag måste givetvis göras för det fall, att
prövotiden för det tidigare meddelade anståndet gått till ända, innan den
senare straffdomen kan börja tillämpas. I enlighet med dessa grunder
synes alltså första punkten i paragrafens första stycke böra omarbetas.

Med bestämmelserna i sista punkten av första stycket och i andra
stycket lärer huvudsakligen avsetts att öppna möjlighet för att, om i det
första anståndsbeslutet ålagts den dömde skyldighet, som omförmäles i
6 § andra stycket, domstolen vid meddelande av det senare anståndsbeslutet
må kunna oberoende av den dömdes dåvarande ålder föreskriva,
att nämnda skyldighet skall fortfara även under den nya prövotid, som
följer av det senare anståndsbeslutet. Det synes, som om nämnda bestämmelser
uttryckligen borde inskränkas till att avse endast det fall,
som sålunda närmast åsyftats.

20 §.

Lagrådet:

Den i sista stycket omförmälda underrättelseskyldigheten synes böra
utvidgas till att omfatta alla de fall, då genom eu senare dom ändring
sker i vad tidigare blivit bestämt i fråga om vårdnadsdomstol eller övervakning.

21 och 22 §§.

Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Beträffande den nöjdförklaring, varom bestämmelser äro givna i
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, har lagstiftaren sökt förebygga,
att den dömde handlar i förhastande. Förklaringen må sålunda
ej avgivas omedelbart efter utslagets avkunnande, ja över huvud ej inför
domstol. Är den dömde häktad, skall han hava före nöjdförklaringen
ägt betänketid av minst två dagar; och oavsett om lian är häktad eller
icke, skall vid nöjdförklaringen finnas tillgängligt antingen utslaget eller
ett bevis, som även beträffande ersättningsfrågorna fullständigt anger
målets utgång, såvitt den dömde rörer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

Förslaget åter kräver ej för något fall betänketid före nöjdförklaringen.
Det synes fastmer genom stadgandet om förklaringens avgivande
inför den underrätt, som meddelat den villkorliga domen, inbjuda parten
att omedelbart efter domfällandet avsäga sig besvärsrätten. Och parten
skall kunna förklara sig nöjd i fråga om straff, anstånd, övervakning
och lydnadsplikt jämlikt 6 § andra stycket, även om han icke hört domen
avkunnas och annat skriftligt besked ej finnes tillgängligt än ett bevis,
som upptager domens innehåll blott i nämnda fyra avseenden, således
icke beträffande ersättningsfrågorna. Förslaget torde också, i motsats
till 1909 års lag, lämna den dömde öppet att avgiva nöjdförklaring
genom ombud.

Att förslaget sålunda avstått från flera av de garantier, vilka
1909 års lag ansett erforderliga, synes vara betänkligt och icke tillfyllest
motiverat därav, att i förslaget är fråga om en blott villkorlig dom.

Det är naturligt, att prövotiden ej kan börja löpa på grund av
nöjdförklaring, med mindre sådan avgivits av samtliga parter, ej blott
av den dömde. Emellertid synes detta kunna föranleda åtskilliga vanskligheter.
I vad mån skall nöjdförklaring av åklagaren i målet utgöra
hinder för högre åklagaremyndighet att förordna om målets fullföljd?
Och för de fall, då nöjdförklaring å målsägares vägnar avgives genom
ombud eller representant, skall prövningen av behörighetsfrågan ej sällan
bereda svårigheter för den, som har att mottaga förklaringen.

Att nöjdförklaringen skall, i motsats till vad fallet är enligt 1909
års lag, kunna avgivas även efter besvärstidens utgång, synes ej heller
förenligt med god ordning.

Det är önskligt, att de anledningar till betänklighet, som nu påpekats,
bliva såvitt möjligt undanröjda.

Justitierådet von Seth:

Jag anser väl bestämmelserna om nöjdförklaring i princip synnerligen
lämpliga. Någon svårighet i tillämpningen lära desamma i stort
sett ej heller kunna medföra. Emellertid torde den jämkning böra vidtagas
i 22 §:s bestämmelser, att det bevis, som vid nöjdförklaring i vissa
fall skall kunna ersätta själva domen, alltid kommer att innehålla fullständig
upplysning om målets utgång i vad angår den dömde.

Justitierådet Gullstrand:

Jämförd med 3 §, visar förevarande 21 §, att villkorlig dom, i
vad den avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 §
andra stycket sägs, vinner laga kraft, då parterna, på sätt i 22 § om -

Kanyl. May.ts nåd. proposition nr 375.

förmärs, förklarat sig nöjda med domen i nämnda delar. Av 22 och
23 §§ synes ock framgå, att den villkorliga domen i dess helhet, såvitt
den dömde angår, vinner laga kraft genom nöjdförklaring utan inskränkning.
Den sålunda ifrågasatta anordningen, som motiveras av önskvärdheten
att låta prövotid och övervakning inträda sä snart som möjligt, är
emellertid förenad med vissa vanskligheter. Så är det ingalunda tillrådligt
vare sig att för varje fall bemyndiga den åklagare,- som vid underrätt
slutfört åtalet, att med bindande verkan, jämväl mot överordnad
åklagare, förklara sig avstå från målets fullföljd, eller lägga i händerna
på den myndighet, som upptager aklagarens nöjdförklaiing, att piöva,
om förklaringen avgives av behörig åklagare. I fråga om malsägares
nöjdförklaring synes förutsättas, att denna kan ske genom ställföreträdare,
den måste så ske, där målsägaren icke är en fysisk person. Åt de i 22 §
omnämnda myndigheter, som äga upptaga nöjdförklaring, uppdrages sålunda
eu stundom ganska prövande granskning av behörighetshandliilgar,
därvid misstag lätt kunna begås med påföljd av rättsosäkerhet. Rättigj
ipt för mål säga ren att låta sig företrädas förutsättei enahanda lätt föi
den dömde, och i detta avseende har man att förvänta sådan äteiveikan
av förslaget i denna del, att även vid tillämpning av 3 § i lagen den
2f> mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, den dömde tillätes begagna ombud.

Skulle emellertid den förväntade nyttan av en anordning med nöjdförklaring
befinnas överväga olägenheterna därvid, torde dock rätten att
med den föreslagna verkan avgiva nöjdförklaring böra, i enlighet med
vad för de fall, som avses i ovannämnda lag av den 2G mars 1909, är
gällande, så inskränkas, att den endast kan ske före besvärstidens utgång.
Därmed undvikes faran för kollision mellan ungefär samtidigt
förekommande nöjdförklaring och utslag i målet från överrätt. Och vidare
torde bestämmelsen i 22 § tredje stycket böra utgå. Dess innehåll
står i föga samband med lagen i övrigt och innebär en opåkallad utsträckning
av eu anordning, som är att anse såsom nödfallsutväg.

23 §.

Lagrådet: . , .

Om part efter besvärs anförande avger nöj dförklaring, som dock ej
hänför sig till domen i dess helhet, böra naturligtvis besvären ej anses
återkallade i vidare mån än såvitt angår fråga, som förklaringen avser.
Andra punkten i förevarande paragraf bör alltså undergå någon jämkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 1 sarnl. 335 käft. (Nr 31 o.)

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 375.

24 §.

Justitierådet von Set-h:

Stadgandet i andra punkten av första stycket vilar på den förutsättningen,
att överdomstolen alltid bör äga kännedom om vilken domstol
som är vårdnadsdomstol. Av förslagets föregående bestämmelser
framgår emellertid, att detta ej alltid behöver vara fallet. Enklast lärer
vara, att överdomstolen, om övervakning beslutats, översänder sin dom
till den underrätt, som dömt i målet, savida icke av handlingarna framgår,
att viss annan domstol är vårdnadsdomstol, för vilket fall domen
bör översändas omedelbart till denna.

Övergångsbestämmelsen.

. Lagrådet:

Enligt övergångsbestämmelsen skall den nya lagen ej av högre
rätt tillämpas i mål, som blivit av första domstol avdömt före dagen
för lagens trädande i kraft. I sådant mål måste uppenbarligen den äldre
lagen vara att tillämpa. Samma lag bör ock jämväl i övrigt fortfarande
äga tillämplighet i alla de fall, då genom laga kraft ägande beslut villkorlig
dom meddelats enligt den äldre lagen.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Förslag till lag- om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om

straffregister.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni
1906 angående villkorlig frigivning.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl, Maj ds nåd. proposition nr 315.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 26 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 innevarande
månad till lagrådet remitterade förslag till lag angående villkorlig straffdom,
lag om ändrad lydelse av 1(! kap. 10 § och 25 kap. o § rättegångsbalken,
lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900
om straffregister och lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen
den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning.

Under erinran, att lagrådet lämnat de tre sistnämnda lagförslagen
utan anmärkning, anförde departementschefen beträffande de yttranden,
vartill förslaget till lag angående villkorlig straffdom föranlett lagrådet
eller dess särskilda ledamöter, följande:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

»Eu ledamot av lagrådet har hemställt om sådan jämkning i 6 §,
att den komme att innehålla eu antydan, att det är först sedan dömde
erhållit besked om förordnandet av övervakare — genom vårdnadsdomstolens
eller dess ordförandes eller övervakarens försorg — som skyldigheten
att hålla övervakaren underrättad om bostad och adress in. m.
inträder.

Eu dylik antydan synes dock icke erforderlig. Man torde sä mycket
mindre behöva befara, att frånvaron därav skulle medföra en felaktig
uppfattning av den dömdes skyldighet i nu berörda avseende, som
lagförslaget ej utgår ifrån, att den dömde själv skall taga reda på, när
övervakare förordnats och vem som blivit utsedd. - Tvärtom framgår av
10 § i förslaget, att vårdnadsdomstolen skall, när övervakare förordnas,
tillställa den dömde eu övervakningsbok, som är avsedd att tjäna till
ledning och kontroll i fråga om övervakningen och således skall innehålla
övervakarens namn och adress. I övervakningsboken skall ock införas
anteckningar om de förändringar, som inträda i fråga om övervakningen
och vad därmed har samband. Härigenom får alltså jämväl villkorligt
dömd, som ej närvarit vid förordnandet av övervakare, erforderlig
kännedom om beslutet.

Av lagrådet vid il, 13 och 13 §§ i förslaget framställda anmärkningar
torde böra föranleda de av lagrådet i anledning därav ifrågasatta
ändringarna.

Yad lagrådets liesta ledamöter erinrat mot avfattningen av 19 §
synes motivera en sådan omarbetning av första stycket i nämnda paragraf,
att däri givna bestämmelser om vårdnädsdomstol samt övervakning och
vad därmed har sammanhang i fall av konkurrerande villkorliga domar
skola gälla oberoende av att domstolen, som ger den senare domen, äger
kunskap om den tidigare. Likaså torde i anledning av anmärkningar,
som inom lagrådet framställts mot bestämmelserna i första stycket andra
punkten samt i andra stycket, desamma böra jämkas att avse endast
lydnadsplikt jämlikt 6 § andra stycket.

I 20 § torde en jämkning böra ske i den av lagrådet ifrågasatta
riktningen.

Yad beträffar de betänkligheter, som inom lagrådet yppats mot de
föreslagna stadgandena i 21 och 22 §§, får jag till en början erinra, att
avsikten med bestämmelserna om nöjdförklaring vid villkorlig dom främst
varit, att i så stor utsträckning, som ske kunde, bereda möjlighet till ett
ingripande från övervakarens sida för den dömdes hjälp och tillsyn över
honom, så snart den villkorliga domen fallit. Ett fasthållande vid de
garantier mot förhastade nöjdförklaringar, som upptagits i lagen den 26

Kung!. May.ts nåd. proposition nr 375.

mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, skulle, i vad de avse betänketid samt obehörighet
att avlägga nöjdförklaring genom ombud och inför den underrätt,
som meddelat den villkorliga domen, alltför mycket inskränka den
åsyftade möjligheten. Ej heller torde man kunna anse dylika garantier
så behövliga, då fråga är om en blott villkorlig dom, särskilt med tanke
på att eu sådan dom ej torde meddelas, utan att den tilltalade erkänt den
gärning, som lägges honom till last. Emellertid synes jämkning böra
vidtagas i bestämmelserna rörande det bevis, som vid nöjdförklaring i
vissa fall skall kunna ersätta själva domen. Detta bevis bör, såsom lagrådet
föreslagit, innehålla fullständig upplysning om målets utgång, i vad
angår den dömde.

Någon svårighet i tillämpningen torde, såsom ock eu av ledamöterna
i lagrådet framhållit, de föreslagna stadgandena i 21 och 22 §§ i stort
sett icke komma att medföra. De vanskligheter, som på sätt inom lagrådet
erinrats kunna vara förenade med prövningen av behörighetsfrågan vid
nöjdförklaring, torde emellertid böra medföra, att befälhavare, som har
uppsikt över militärhäkte, ej medtages bland dem, inför vilka nöjdförklaring
kan avgivas.

Vad angår de fall, då det kan antagas vara av betydelse, att högre
åklagarmyndighet får tillfälle att pröva frågan, huruvida nöjdförklaring
är på sin plats, synas tillfyllestgörande anordningar kunna åstadkommas
genom instruktionella föreskrifter. Rätten att avgiva nöjdförklaring torde
på sätt inom lagrådet ifrågasatts böra så inskränkas, att den endast kan
ske före besvärstidens utgång.

23 § synes i överensstämmelse med lagrådets hemställan böra
undergå någon jämkning.

Däremot torde den av en ledamot av lagrådet vid 24 § föreslagna
anordningen vid översändande av överrätts dom icke innebära någon avsevärd
fördel framför den i förslaget upptagna.

Övergångsbestämmelsen synes i anledning av lagrådets anmärkning
böra erhålla en något förändrad avfattning.

Därjämte hava Hägra formella jämkningar i lagförslagen befunnits
lämpliga.

1 anslutning till vad jag nu anfört har jag låtit omarbeta ifrågavarande
lagförslag.

Slutligen får jag beträffande förevarande förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken erinra,
att Kungl. Maj:ts den 12 april 1918 till riksdagen avlätna proposition nr
331 med förslag till lag om fri rättegång in. in. tillika innehåller förslag

62 Kunifl. Maj:ts nåd. proposition nr 375.

till ändrad lydelse av nyssnämnda paragrafer i annat avseende än det
nu ifrågavarande.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattade förslag till

lag angående villkorlig straffdom,

lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,

lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister
och

lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906
angående villkorlig frigivning.

Departementschefen yttrade vidare:

»Visserligen är tidpunkten något sen för framläggande inför årets
riksdag av ifrågavarande lagförslag. De äro emellertid i kriminalpolitiskt
avseende av den betydelse, att ett uppskov till ett följande år vore
i hög grad att beklaga. Vad särskilt beträffar förslaget till lag om vissa
ändringar i lagen angående villkorlig frigivning, äro för övrigt de föreslagna
ändringarna i denna lag ej av den art, att eu prövning av de
därutinnan framlagda förslagen kan antagas bliva vidare tidskrävande.
Jäg hemställer alltså, att de upplästa förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

181494