Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35 (Proposition 1913:35)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Nr 35.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändring
av tullsatserna å socker och sirap samt om
ändrad lydelse av § 13 i förordningen med tulltaxa för
inkommande varor den 9 juni 1911; given Stockholms
slott den 31 januari 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att besluta,

dels att tullsatserna å nedannämnda varor skola från och med den
1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:

å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak- samt
krossat eller pulverisera! socker, 10 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den i
världshandeln gällande holländska standard, likaledes 10 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd, 7 öre;
å sirap och melass 5 öre;

dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution av tullmedlen
vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat socker, topp-,
kandi- och kak-, vilket tillverkats inom riket av utländskt råämne,
skall utgå från och med den 1 januari 1914 med 7.5 öre för kilogram
sådant socker.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 15 käft. (Nr 35.)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 35.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Theodor Adelswärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari
1913.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde:

Genom nådigt beslut den 22 december 1911 bemyndigades chefen
för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga personer med
uppdrag att inom nämnda departement bland annat dels verkställa utredning
angående förekomsten inom landet av truster och karteller, deras
inverkan på landets ekonomiska liv och framför allt på prisbildningen,
dels ock utarbeta förslag till de ändrade bestämmelser angående skatt
och tull å socker samt de anordningar i övrigt, vartill nämnda utredning,
i vad den komme att beröra den s. k. sockertrusten, kunde föranleda.

Jämlikt nämnda bemyndigande tillkallades av mig professorn fil.
dr. E. F. Heckscher, jur. utr. dr. J. C. Lembke samt ledamöterna av

Utredning
angående
förekomsten
av truster och
karteller, tull
och skatt å
socker m. m.

Utredningen
angående
sockerlagstiftningen

i främsta
rummet.

4 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Riksdagens Andra kammare lantbrukaren Johan Jönsson, friherre E. K. Palmstierna
och grosshandlaren E. P. V. Röing att inom finansdepartementet
biträda vid berörda arbetens utförande och har Röing jämväl förordnats
att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Professor
Heckscher entledigades pa därom av honom framställd begäran från det
honom meddelade uppdrag, innan de sakkunnigas arbeten tagit sin början.

Då den förändring beträffande skatt och tull å socker, som enligt vid

1908 års riksdag fattat beslut successivt trätt i kraft under åren 1909_13

från och med ingången av detta år är genomförd och då det av
flera anledningar synts mig önskvärt, att redan 1913 års riksdag sattes
i _ tillfälle att överväga de ytterligare förändringar å sockeriagstiftningens
område, vartill en utredning i- denna fråga kunde giva anledning,
upptogo de sakkunniga enligt min begäran i främsta rummet detta
spörsmål till behandling. En dylik ingående utredning av den svenska
lens utveckling och nuvarande läge in. m. har i sådant sammanhang
av de sakkunniga verkställts och hemställer jag, att denna måtte
såsom bilaga bifogas detta protokoll (Bil. 1). Under depå grundval av
denna utredning förda överläggningar i ämnet, vilka jag, liksom i fråga
om_ utredningsarbetet i övrigt, delvis personligen följt, har de sakkunnigas
majoritet enats om den framställning och det förslag, för vilka här nedan
skall redogöras, medan en av de sakkunniga, friherre Palmstierna, vilken
i väsentliga punkter icke delat den av de övriga företrädda uppfattningen,
rörande sin ställning till frågan avgivit en särskild redogörelse,
vilken jag anhåller måtte såsom bilaga bifogas protokollet (Bil. 2). I
det följande skall jag ock bliva i tillfälle att särskilt angiva, i vilka
avseenden jag i här föreliggande fråga hyser en mening som överensstämmer
med eller avviker från den av de sakkunnigas majoritet eller
minoritet uttalade uppfattning.

På grund därav, att frågan om de förändringar som borde vidtagas
beträffande tull och skatt å socker sålunda måst bliva den första
uppgiften för här ifrågavarande utredningsarbete och denna uppgifts
fullgörande krävt så gott som hela den tid, vilken under år 1912 kunnat
av de sakkunniga för ändamalet avses, så har den dem även anbefallda
utredningen angående förekomsten inom landet av truster och karteller
m. m. måst hittills anstå. Givetvis hava de sakkunniga i den ovan
omnämnda utredningen av sockerindustriens utveckling och nuvarande
läge m. m. ägnat en särskild uppmärksamhet åt den s. k. sockertrusten,
dess organisation, prispolitik o. s. v. och sålunda lämnat bidrag till kännedomen
om en av vårt ekonomiska livs viktigaste monopolistiska samman -

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 35.

slutningar. Men då utredningen rörande övriga organisationer av
samma eller liknande karaktär i landet hittills icke fullbordats, hava icke
några av denna utredning möjligen föranledda förslag till åtgärder kunnat
vara föremål för de sakkunnigas överläggningar och sålunda ej häller tagas
under övervägande vid behandling av det i det följande framställda förslag
till statens förhållande till sockerindustrien i tullpolitiskt hänseende.

Riksdagens beslut år 1908 om successiv förhöjning av skatten å
socker under åren 1909—1913, vilket förutsatte en succesiv nedsättning
av tullen därå under samma tid, synes hava utgått från att någon rubbning
av ifrågavarande plan för skattens höjning och tullens nedsättande
icke skulle äga rum. Den på grund av Riksdagens berörda beslut
stadgade tullsatsen utgör från och med 1913 års ingång 14 öre per
kilogram för raffinad samt 9 öre per kilogram för råsocker, under det
att skatten samtidigt utgår med 16 öre per kilogram raffinad.

Vid övervägande av frågan, huruvida någon förändring i dessa
tull- och skattesatsers belopp efter 1913 års slut bör vidtagas, måste till
en början klargöras vilket syfte, som därmed närmast synes böra vinnas.
I allmänhet torde kunna sägas, att den svenska marknadens sockerpris
i sig upptagit praktiskt taget hela såväl tullens som skattens belopp.
En sänkning — om en höjning torde numera knappast vara tal — av
skatten eller tullen eller av bådadera skulle sålunda hava till följd en
ungefärligen motsvarande nedgång i sockerpriset. Ett dylikt förbilligande
av en nödvändighetsvara måste givetvis framstå såsom synnerligen eftersträvansvärt,
särskilt under nuvarande förhållanden, då priset å ett stort
antal andra livsförnödenheter synes vara i ständigt stigande.

De åtgärder, som skulle framkalla ett resultat av så tillfredsställande
art för den konsumerande allmänheten, kunna emellertid icke utan
vidare vidtagas. SockerskatteD, vilken under år 1911 uppgick till 18,560,333
kronor och i genomsnitt för åren 1907—11 utgjorde 16,449,609 kronor,
representerar för statsverket en viktig inkomstkälla, vars minskning icke
under nuvarande förhållanden synes böra genomföras. Visserligen hava
de sakkunniga betonat önskvärdheten av, att sockerskatten sänktes, på
det att därigenom en minskning av sockerpriset möjliggjordes. Men
huru beaktansvärt detta förslag än synts mig, så har jag likväl av
hänsyn till statens finansiella intressen icke ansett mig kunna förorda
detsamma.

Vad åter en nedsättning av tullen beträffar, så torde denna fråga
böra göras till föremål för en vida mera ingående prövning. Ur fiskalisk
synpunkt spelar denna tull numera en helt underordnad roll. År 1911

Ifrågasatt
förändring av
sockerlag
stiftning en.

Jämförelse
mellan tullskydd
för
socker i
Sverige,
Danmark och
Tyskland.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 35.

■uppgick tullavgiften för importerat socker (råsocker och raffinad) till
allenast 250 662 kronor och i genomsnitt för åren 1907—1911 utgjorde
motsvarande belopp ej mer än 231 569 kronor. En eventuell nedsättning
av sockertullen äger sålunda knappast någon betydelse för
statens budget. Denna tull har numera i stället sitt förnämsta syfte
såsom produktionsskydd för sockerindustrien. Ett klargörande av frågan
rörande möjligheten av dess nedsättning förutsätter sålunda en utredning
angående storleken av det tullskydd, som den svenska sockerindustrien
numera behöver.

I det anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1908, som
innehåller motiveringen till Kungl. Maj:ts proposition till 1908 års riksdag
med förslag till förhöjd skatt och sänkt tull å socker, uttalade
dåvarande chefen för finansdepartementet, att det av den inhemska
sockerproduktionen åtnjutna skyddet givetvis icke borde göras större än
som erfordrades för sockerindustriens bestånd och lugna utveckling.
Ändamålet med skyddet vore alltså vunnet, när sockret kunde säljas till
sådant pris, att det betalade produktionskostnaderna samt lämnade det
i produktionen nedlagda kapitalet skälig vinst.

En dylik uppfattning av det med produktionsskyddet i här förevarande
fall avsedda syftet synes även mig utgå från riktiga förutsättningar.
Avsikten med ett skydd av den art, som den svenska sockerindustrien
hittills åtnjutit, torde hava varit stödjandet och utvecklandet
av en inhemsk produktion, vilken insetts äga en stor betydelse för
såväl jordbruket som andra viktiga grenar av landets ekonomiska liv
och vilken tillgodosett behovet av en konsumtionsartikel, som numera
äger karaktären av en nödvändighetsvara för hela befolkningen. Men
för detta syfte får skyddet icke tillmätas så högt eller däråt givas en
sådan form, att produktionen under dess hägn icke blott täcker sina
kostnader och bereder sina utövare skälig vinst utan därutöver giver
en ytterligare, avsevärd avkastning, hvarigenom en ekonomisk fördel
komme att tillfalla ett fåtal producenter på bekostnad av hela den konsumerande
allmänheten, som på grund av ett mindre väl avpassat produktionsskydd
finge en viktig konsumtionsvara fördyrad.

De sakkunnigas utredning.

Utgår man från, att den svenska sockerindustrien är i och för
sig ett gagneligt led i vårt lands ekonomiska produktion — en uppfattning,
som synes mig äga goda skäl — så framställer sig sålunda i det här

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

givna sammanhanget den frågan, hur det tullskydd bör avpassas, som
skall bereda denna industri tillräcklig möjlighet att i lugn utvecklas och
bestå, utan att konsumenternas intressen samtidigt lämnas å sido. En
lämplig utgångspunkt för en undersökning av detta spörsmål synes mig
beredas genom en jämförelse med sockerindustriens ställning i andra
länder, framför allt genom ett fastställande av, huruvida och i vad mån
produktionskostnaderna för vårt lands sockerindustri äro mindre gynnsamma
än i andra länder, vilkas sockerproduktion bedrives med ett
liksom hos oss för utövarne i regel tillfredsställande ekonomiskt resultat,
men där tullskyddet är lägre än i Sverige.

Till en sådan jämförelse erbjuda sig Danmark och Tyskland.
Såsom den verkställda utredningen visar (Bil. 1, sidd. 118 och 138)
är i båda dessa länder produktionsskyddet afsevärt mindre än i vårt
land, medan industriens ekonomiska ställning i Danmark är synnerligen
gynnsam (sidd. 122 tf.) och även i Tyskland i stort sett torde vara fullt
tillfredsställande (sid. 146). Det land, vars sockerindustri närmast kan
väntas konkurrera med den svenska på dess inhemska marknad, torde
vidare vara Tyskland, vadan en jämförelse med dess industri ur här
berörda synpunkt även synes erbjuda intresse. Ej häller i fråga om
Danmark synes en liknande möjlighet för konkurrens vara utesluten,
varförutom icke bör förgätas, att de trakter av nämnda land, där betodlingen
och råsockerindustrien hava sitt hemvist, i klimatiskt och andra
hänseenden äro nära överensstämmande med vårt lands förnämsta sockerproducerande
provins, Skåne. Beträffande Tyskland må för övrigt även
anmärkas, att det i huvudsak har samma skatte]agstiftningshistoria som
Sverige — till en början materialskatt, vilken sedermera utbytts mot
konsumtionsskatt. I Danmark har åter sockerbeskattningssystemet
utvecklats efter i viss mån andra linjer än hos oss, varjämte spannmålen
där saknar tullskydd, eu omständighet, som vid en jämförelse
med länder med spannmålstullar, såsom Sverige och Tyskland, kan vara
av ett visst intresse vid en undersökning av betprisets storlek. Slutligen
torde böra nämnas, att, i fråga om industriens tekniska utrustning,
de tre länderna synas intaga ungefärligen samma ståndpunkt, i
det att både Sverige och Danmark i detta avseende ständigt hämtat
sina förebilder från Tyskland, vitbetsockerfabrikationens föregångsland
under hela den senare tiden.

Vid försöket att närmare utföra den här angivna jämförelsen skall
till en början för Sveriges vidkommande helt och hållet bortses från den
svenska sockerindustriens nuvarande särskilda organisation och dess inflytande
i ekonomiskt eller tekniskt hänseende. Då alla för jämförelsen

1. B&sockerindnstrien.

a. Betkostnad.

Betpriset.

Sverige.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

nödiga uppgifter skola hämtas från den i ämnet verkställda utredningen
(Bil. 1) och denna för Sveriges vidkommande huvudsakligen avser den
så gott som hela produktionen omslutande del av industrien, vilken
representeras av svenska sockerfabriksaktiebolaget, måste likväl denna
tjäna såsom grundval för jämförelsen i fråga om Sverige.

För råsockerindustrien, vilken i det här angivna syftet först skall
göras till föremål för behandling, är den viktigaste faktorn vid bestämmandet
av produktionskostnaden den utgift, vilken råsockerfabriken
måste vidkännas för det ur vitbetan utvinnbara sockret. För beräknandet
av denna utgift måste hänsyn tagas icke blott till det för
betorna betalade priset, utan jämväl till betans sockerhalt.

Fn jämförelse mellan betpriset i Sverige, Danmark och Tyskland
erbjuder emellertid i vissa avseenden betydliga svårigheter, enär grunderna
för fastställandet av detta pris i alla dessa länder äro olika och dessutom
i Tyskland skiftande mellan olika delar av landet. Vidare växla
de faktiskt betalade prisen år från år. För att i möjligaste mån neutralisera
denna sistnämnda ojämnhet i fråga om jämförelsematerialets
beskaffenhet skola i det följande till grund för beräkningarna läggas
siffror, som hämtats ej blott från ett enstaka år, utan som utgöra
medeltal för femårsperioden 1906—10, vilken dels ligger nära vår tid
och dels utmärker sig för växlande goda och dåliga betskördar. För
att i övrigt ernå så jämförbara värden, som med utgångspunkt från
tillgängliga uppgifter är möjligt, skall vid betpriset s beräkning hänsyn
tagas icke endast till det pris, som odlaren erhåller kontant till sig
utbetalat, utan ock till de övriga föreskrifter angående frakter, betmasseleverans
o. s. v., vilka kunna sägas bidraga att bestämma det verkliga
betpriset.

Vad då först det i Sverige till betodlarne kontant utbetalade betpriset
beträffar, så framgår av de i utredningen meddelade uppgifter
(Bil. 1, sid. 54), att i det mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget
och dess betodlare träffade avtal grundpriset beräknas efter det s. k.
höstpriset, till vilket större delen av betkvantiteten levereras. Det torde
sålunda vara lämpligt att även i nu ifrågavarande beräkningar utgå
från detta höstpris. Likväl måste vid verkställande av en kalkyl
rörande den kostnad, som sockerfabrikanten vidkännes för sin råvara,
hänsyn tagas till den omständigheten, att omkring Vs av hela den avverkade
betmängden levereras till vinterpris, d. v. s. till ett pris, som
med 0.20 kronor per 100 kilogram överstiger höstpriset. Detta senare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

bör sålunda för bär berörda syfte höjas med Ve av 0.2 O kronor eller
med 0.033 kronor per 100 kilogram betor.

Av de i nyss åberopade avtal mellan sockerfabriksaktiebolaget och
dess betodlare förekommande bestämmelser framgår vidare, att betodlarne
för varje 100 kilogram levererade betor erhålla 50 kilogram
betmassa åter från fabriken till ett pris av O.io kronor (0.2 o kronor
per 100 kilogram). Betmassan betingar emellertid vid försäljning från
fabriken till andra köpare än betodlare eller till betodlare utöver den
kvantitet, som kontraktsenligt (före februari 1912) tillkommer dem, ett
näringsvärdet motsvarande pris av 0.2 5 kronor per 50 kilogram. Det
lägre pris, som enligt avtalet medgivits betodlarne, måste sålunda, på
samma gång det innebär en förmån för betodlarne, betraktas såsom en
indirekt kostnad för fabriken, varigenom betprisets verkliga storlek
ökas med skillnaden mellan det högre försäljningspriset och det med
betodlarne avtalade lägre inköpspriset för den återlevererade betmassan.
Denna skillnad utgör för 50 kilogram betmassa — den kvantitet, som
lämnas åter för varje 100 kilogram betor — 0.15 kronor (0.2 5 kronor
minus 0.lo kronor). Med detta belopp bör således för här ifrågavarande
beräkningar det kontraktsenliga vitbetspriset ökas.

Ett ytterligare tillägg betingas därav, att betodlarne jämlikt sitt
kontrakt erhålla betfrö kostnadsfritt från fabriken, vars kostnader för
råvaran sålunda härigenom ökas. Enligt tillgängliga uppgifter (se Bil.
1, sid.. 93) utgör utgiften för betfrö 17 kronor per hektar betjord.
Såsom i det följande skall visas, uppgick den genomsnittliga betskörden
per hektar under åren 1906—10 till 29.2 ton, vadan kostnaden för
betfrö i här berörda sammanhang torde kunna beräknas belöpa sig till
i medeltal 0.059 kronor per 100 kilogram betor.

Av det nu anförda framgår, att, vid en beräkning av den svenska
sockerfabrikantens kostnad för betan, till det kontant utbetalade höstpriset
för 100 kilogram betor torde böra läggas för förhöjning på
grund av:

leverans till vinterpris................................ kronor 0.0 3 3

prisskillnad för betmassa ....................... » 0.150

utgift för betfrö .......................................... » 0.05 9

d. v. s. tillsammans kronor 0.242

Med anledning av de i Bil. 1, sid. 54 angivna siffror rörande
höstprisets belopp under åren 1906—10 erhållas i anslutning härtill
följande siffror rörande den beräknade kostnaden för 100 kilogram vitbetor
i Sverige.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 15 käft. (Nr 35.)

Danmark.

10 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

År 1906....................... kronor 2.43 År 1909........................ kronor 2.49

» 1907........................ y> 2.36 » 1910....................... » 2.63

» 1908....................... )) 2.60 Medeltal 1906—10 ... » 2.50

Yid en undersökning av motsvarande förhållanden för Danmarks
vidkommande torde följande omständigheter böra beaktas. Vad först
beträffar den korrektion, som för betprisberäkningen i Sverige verkställts
på grund av skillnaden i höst- och vinterpris, så framgår av de
rörande Danmark i detta avseende meddelade uppgifter, att såsom en
dansk motsvarighet till denna skillnad torde böra betraktas de därstädes
utbetalade s. k. nedkulingspenge, vilka utgöra ersättning till betodlarne
för ökad förvaringskostnad i de fall, där betorna mottagas av
fabrikerna först efter en viss senare tid under avverkningsperioden. Utgår
man vid beräkning av nedkulingspenge’s belopp från det av goda
sannolikhetsskäl motiverade antagandet, att kvantiteten av de betor, vilka
i Danmark levereras under en senare del av avverkningsperioden och
sålunda betalas med tillägg för nedkulingspenge, är relativt lika stor
som den mängd betor, vilka i Sverige betalas med vinterpris, så kunna
nedkulingspenge beräknas utgöra 0.015 kronor per 100 kilogram betor.
Med denna summa torde det kontant utbetalade betpriset sålunda vid
nu förevarande kalkyler ifråga om Danmark böra ökas.

Liksom i Sverige få även de danska betodlarna hela den mot
deras betleveraus svarande kvantiteten betmassa — 50 procent av betvikten
— åter från fabriken. Men i motsats till Sverige levereras hela
denna kvantitet kostnadsfritt. Hänsyn till det härav betingade tillägget
i betpriset — 0.26 ä 0.27 kronor per 100 kilogram — har också redan
tagits i den redogörelse, som i Bil. 1, sid. 128 lämnas för den danska
betodlingen, i det att de där angivna prisen för betor anförts till belopp,
i vilka värdet av den återlevererade betmassan inräknats.

I motsats till Sverige betala de danska betodlarne själva sitt betfrö,
vadan något tillägg till betpriset av denna anledning i här berörda
sammanhang icke bör ifrågakomma. Den möjliga skiljaktighet ifråga
om den svenske och danske fabrikantens kostnad för råvaran, som till
äventyrs kan härledas därav, att i Sverige kostnaden för betornas
transport till fabriken bäres till hälften av fabrikanten och odlaren vardera,
medan någon motsvararande bestämmelse icke förefinnes i de
danska betodlarnes kontrakt, har icke synts böra närmare värdesättas
vid den här åsyftade jämförelsen. I regel torde i Danmark kostnaden
för betornas transport å kortare sträckor bäras helt av odlaren, under
det att denne vid längre transport erhåller någon ersättning för de härav
föranledda utgifterna. Denna den danske fabrikantens sålunda vid järn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

förelse med motsvarande förhållanden hos oss något gynnsammare ställning''
torde dock uppvägas därav, att i Danmark anordningar med å
fälten utlagda betspår för transport av betorna till fabriken eller någon
av de talrika saftstationerna äro mycket vanliga och sålunda fabrikantens
kostnader för betornas fraktande härigenom ökas. För dylika transportanordningar
påförde det största danska företaget — vilket inom den
danska industrien intager en med det stora svenska bolaget inom
Sveriges sockerindustri jämförlig ställning — i sitt bokslut för senaste verksamhetsåret
fabrikernas konto ett belopp av omkring 1.3 miljoner kronor.

En annan skiljaktighet mellan danskt och svenskt betpris, som
för den här ifrågavarande jämförelsen ej häller kan närmare värdesättas,
men som är av stor principiell betydelse, torde likväl böra antydas.
Medan nämligen det svenska priset bygger på ett fixt grundpris (för
närvarande 2.2 0 kronor för 100 kilogram) med jämförelsevis mindre
betydande tillägg och avdrag på grund av tvänne ej alltför variabla
faktorer — betans sockerhalt och skattens storlek — så är det danska
grundpriset, som ställts i beroende av världsmarknadspriset å råsocker,
rörligt och det slutliga priset i hög grad avhängigt av storleken av tilllägget,
vilket står i direkt proportion till den ekonomiska avkastningen
av det företag, som betalar betorna. Under det att den svenske betodlaren
sålunda i allmänhet på förhand tämligen noga kan beräkna sitt
betpris, har odlaren i Danmark icke samma förmån, enär betlikvidens
hela storlek är ställd i beroende av omständigheter, vilka äro underkastade
fluktuationer, som ej kunna förutses. Särskilt bör det uppmärksammas,
att en betydande del av betalningen för de danska betorna
utgöres av en ren andel i sockerindustriens årsvinst, ett belopp, som
har visat sig växla betydligt år från år (jfr Bil. 1, sid. 124). För industrien
torde åter det svenska systemet med dess relativt höga grundpris
vara mindre fördelaktigt än det danska, enligt vilket råvarans pris
med viss smidighet anpassats till tvänne faktorer, som äga det närmaste
sammanhang med industriens ekonomiska bärighet. Slutligen torde
vid bedömandet i detta sammanhang av situationen för de båda ländernas
sockerindustri ej böra förbises, att de svenska betodlarne torde stödja
sig på en organisation av till synes större fasthet än vad fallet är med
deras danske kolleger.

Med utgångspunkt från de här åberopade, i Bil. 1, sid. 128 anförda
danska betprisen och nu angivna tillägg därtill erhållas följande,
för den åsyftade jämförelsen beräknade siffror rörande kostnaden för 100
kilogram vitbetor i Danmark.

Tyskland.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

År 1906........................ kronor 2.it År 1909........................ kronor 2.4 3

» 1907........................ » 2.22 » 1910........................ » 2.13

» 1908........................ » 2.42 Medeltal 1906—10 ... » 2.26

I fråga om de i Tyskland rådande förhållandena på här förevarande
område är en jämförelse avsevärt svårare än beträffande Danmark.
Till en början utgöres nämligen, såsom i redogörelsen rörande
den tyska betodlingen anmärkes, (se Bil. 1, sid. 145) blott något mer
än hälften av de i råsockerfabrikerna avverkade betorna av s. k. köpbetor,
vilka levereras av andra betodlare än dem, som äro fabrikernas
delägare. En jämförelse av här ifrågavarande art kan emellertid avse
endast dessa köpbetor, enär villkoren för leverans och likvid av övriga
betor delvis äro av helt annan art än dem, som gälla för de svenska
eller danska betodlarne. Men även de bestämmelser, som gälla för betalning
av de s. k. köpbetorna, äro mycket växlande mellan olika delar av det
stora riket. Emellertid synes man kunna utgå från de i Bil. 1, sid. 149
angivna genomsnittspris för köpbetorna och vidare böra antaga såsom en
allmän regel, att betodlarne erhålla betmassan kostnadsfritt åter. Det
kontanta priset för köpbetorna torde sålunda böra ökas med denna restprodukts
värde. Detta angives av den tyska statistiken växla mellan
0.3 8 och 0.8 5 pfg per 100 kilogram (se Bil. 1, sid. 149). Om man
sålunda väljer det även för Sveriges vidkommande gällande genomsnittsvärdet
av 0.50 kronor för 100 kilogram betmassa och i anslutning
därtill ökar det tyska betpriset med 0.2 5 kronor per 100 kilogram betor,
torde en någorlunda riktig utgångspunkt för en jämförelse i detta hänseende
hava givits. Ifråga om kostnader för betfrö och transporter,
de övriga båda poster, som här närmast torde vara av betydelse, förekomma
emellertid i Tyskland så växlande villkor, att det torde vara
lämpligast att låta de i dessa fall möjligen förekommande olikheter
mellan svenska och tyska förhållanden icke föranleda några korrektioner
i det tyska betprisets belopp. De ändringar, som härav skulle föranledas,
avse i varje fall jämförelsevis endast obetydliga tal, vilka tillsammans
ej torde representera ett tillägg till mer än ringa belopp.
Under förutsättning att hela kostnaden för betfrö för alla köpbetor skulle
bestridas av fabrikerna, komme dessas utgift att ökas med högst 0.0 5
kronor per 100 kilogram, medan motsvarande tillägg för transport av
betor, under det likväl ej sannolika antagandet, att fabrikerna även i detta
fäll skulle vidkännas hela kostnaden, bleve 0.0 4 kronor per kilogram.

Den på grundval av här angivna siffror beräknade kostnaden för
100 kilogram vitbetor (köpbetor) i Tyskland skulle sålunda uppgå till
följande belopp:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

År 1906 ..................... kronor 1.9 3

)) 1907 .................... » 1.93

» 1908 .................... )) 2.17

År 1909 ..................... kronor 2.2 2

» 1910 ................... » 2.28

Medeltal 1906—10 ... » 2.n

En jämförelse mellan resultaten av den verkställda beräkningen
för samtliga de tre berörda länderna gives av nedanstående tablå:

Beräknad kostnad för 100 kilogram vitbetor.

År	Sverige	Danmark	Tyskland
kronor	kronor	(köpbetor) kronor
1906 ...................	...... 2.43	2.11	1.93
1907 ..................	...... 2.36	2.2 2	1.93
1908 ..................	...... 2.60	2.42	2.17
1909 ..................	...... 2.49	2.43	2.22
1910 .................	...... 2.63	2.13	2.28
Medeltal 1.906—	-10 2.50	2.26	2.H

För ett riktigt bedömande av den närmast föreliggande frågan är
det emellertid, såsom redan antytts, icke tillräckligt endast med dessa
siffror. Det avgörande är det pris, till vilket sockret i betan erhålles.
För att från den nu beräknade kostnaden nå till kännedom även härom
erfordras uppgift om ytterligare eu faktor, nämligen kvantiteten av
det ur betan verkligen utvunna sockret. Uppgifter härom meddelas i
följande tablå, vars siffror hänföra sig till de i Bil. 1, sidd. 60, 127
och 143 meddelade upplysningar i ämnet.

Båsockerutbyte av 100 kilogram vitbetor (oreducerat tal).

1906 ........	År !) Sverige kilogram ................ 15.82	Danmark kilogram 13.72	Tyskland kilogram 14.97
1907 ........	.................. 14.50	12.38	14.96
1908 ........	................... 15.23	14.90	16.77
1909 ........	................. 14.io	12.57	15.11
1910 ........	................... 15.75	14.16	15.9 6
Medeltal2)	1906—1015.08	13.55	15.55

9 Siffrorna hänföra sig till svenska sockerfabriksaktiebolagets fabriker, varvid Genevad och
Hasslarp medräknats, ehuru i dessa fabriker ett pressförfarande användes.

8) Dessa tal överensstämma jämförelsevis väl med de av Martineau för åren 1899—1908 beräknade
siffrorna, enligt vilka för framställning av 1 kilogram råsocker åtgår i Sverige 7.0, i
Danmark 7.8 och i Tyskland 6.t kilogram betor.

Betans

soekerhalt.

Bekostnad i
Sverige, Danmark
och
Tyskland.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Sammanställas nu de båda sist anförda tablåerna, så finner man,
att exempelvis den svenska fabrikanten för råvaran till 15.0 8 kilogram
råsocker vidkännes eu kostnad av 2.5 0 kronor. Såsom resultat av de
verkställda beräkningarna framgår sålunda, att den del av produktionskostnaden
inom råsockerindustrien, som utgöres av utgiften för råvaran, i
genomsnitt för åren 1906—10 beräknats uppgå för 100 kilogram socker
i betorna:1) i Sverige till 16.57, i Danmark till 16.68 och i Tyskland till
13.57 kronor. Medan kostnaden i Danmark sålunda är högst, ehuru likväl
endast 0.11 kronor högre än i Sverige, är det för Tyskland beräknade
beloppet icke mindre än 3. o o kronor lägre än det svenska. Betecknas den
svenska betkostnaden med 100, synes motsvarande kostnad kunna angivas
för Danmark av talet 101 och för Tyskland av 82.

b. Arbets- Den del av råsockerindustriens produktionskostnader, som vid

sidan av råvarupriset är ägnad att tilldraga sig den största ttppmärksamheten,
är den till arbets- och förvaltningspersonalen utbetalade arbetslönen.
De uppgifter, som i detta hänseende föreligga, äro visserligen
för Sveriges del så fullständiga, att de möjliggöra eu beräkning av
liknande art som den, vilken verkställts beträffande råvarukostnaden
d. v. s. angivande av det belopp, till vilket arbetslönen för produktion
av en viss mängd råsocker uppgår. Motsvarande beräkningar ifråga om
Danmark och Tyskland kunna emellertid till följd av brist på tillförlitligt
material icke verkställas på sådant sätt, att det uppnådda resultatet
kan göra anspråk på någon högre grad av exakthet. Totalbeloppet av
den arbetslön, som i Danmarks råsockerfabriker utbetalas, är visserligen
ungefärligen känt för den danska industriens viktigaste företag, men
avser endast arbetspersonalen och av denna allenast de egentliga råsockerarbetarne,
medan för verkstadsarbetarne o. d. blott en osäker
uppskattning kan göras och ifråga om förvaltningspersonalens löner inga
som hälst uppgifter kunnat beredas. Ifråga om den tyska råsockerindustrien
föreligga inom litteraturen åtskilliga beräkningar rörande
arbetskostnaden för förarbetande av visst kvantum betor, men såvitt
känt hänföra sig dessa kalkyler dels till blott ett mindre antal fabriker,
dels avse de åren före 1908, efter vilken tid arbetslönerna ej oväsentligt
stegrats. Samma anmärkningar drabba även de uppgifter av hithörande
slag, vilka meddelats av svenska sockerfabriksaktiebolagets chef i den
år 1907 i ämnet angivna promemoria, för vars huvudinnehåll redogöres
i Bil. 1 sidd. 41 ff. Om sålunda ingen av de nu nämnda källorna kan

I) Att melassen icke medtagits i beräkningarna torde här böra påpekas, ehuru denna omständighet
ej inverkar vid en jämförelse mellan de tre länderna.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 35.

tjäna såsom ledning vid de här ifrågasatta beräkningarna, så kan detta
ej häller bliva fallet ifråga om de för ändamålet ofta utnyttjade uppgifter,
vilka innehållas i den tyska olycksfallsstatistiken. Visserligen
redovisas där totalbeloppet av de till sockerindustriens olycksfallsförsäkrade
personal utbetalade löner, men dels skiljer denna statistik icke mellan
råsockerfabriker och raffinaderier, dels omfattar den utom arbetarne en
del av förvaltningspersonalen, utan att det är möjligt att avgöra, huru
många av de till denna personal hörande personer, som lämnas utanför
statistikens uppgifter.

Det torde sålunda vara nödvändigt att till en början avstå från
försöket att beträffande arbetslönen bygga jämförelsen mellan de tre
länderna på ett för viss tillverkningskvantitet beräknat belopp. I stället
synes man vara hänvisad till att närmast söka bereda sig kännedom
rörande den allmänna lönenivån för råsockerindustriens arbetare, sådan
denna uttryckes i deras arbetsinkomst för viss tidsperiod. För såväl
Sveriges som Danmarks vidkommande kunna beträffande denna omständighet
tillförlitliga uppgifter hämtas ur gällande, i respektive länder
mellan sockerindustriens arbetsgivare och arbetare träffade kollektivavtal,
valka i båda länderna beröra det övervägande antalet arbetare
inom industrien.

I detta avseende meddelade siffror (se Bil. 1, sid. 67) visa, att
i de svenska råsockerfabrikerna till manliga grovarbetare utbetalas en
timlön, som vid en mindre fabrik (Hälsingborg) utgör 37 öre, vid två
stora fabriker i Skåne (Arlöv och Säbyliolm) 36 öre, vid flertalet fabriker
— i mindre städer samt å den skånska landsbygden — uppgår till 34 öre
samt å Gottland och i Blekinge till endast respektive 32 och 30 öre.
De i fabrikerna sysselsatta järn- och metallarbetarne avlönas enligt särskilda
avtal efter en högre timlön, som växlar mellan 34 och 43 öre och
i genomsnitt torde uppgå till 38 å 39 öre. Antalet av dessa arbetare
är emellertid relativt obetydligt. I medeltal kan lönen för samtliga
råsockerfabriksarbetare sägas utgöra 35 öre i timmen. Kvinnornas lön
utgår med lägre belopp, men då de kvinnliga arbetarnas antal i råsockerfabrikerna
är ytterst ringa, utövar detta förhållande knappast något
inflytande på den genomsnittliga lönenivåns höjd.

I Danmark utgår enligt vad i Bil. 1, sid. 126, meddelas, timlönen
till manliga råsockerarbetare under kampanjen med 38 öre, utom vid
en fabrik, där lönen är 37 öre i timmen. Under övriga tider av året
är lönen för det fåtal arbetare, som då sysselsättas i fabrikerna, respektive
35 och 34 öre. I genomsnitt torde timlönen för de danska råsockerfabriksarbetarne
sålunda kunna uppskattas till 37 öre.

Arbets personalen.

Sverige.

Danmark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Tyskland. Inom den tyska sockerindustrien har kollektivavtalet blott vunnit

en mycket begränsad användning, så att antalet av dylika överenskommelser
berörda fabriker och arbetare ännu är ytterligt ringa. De
avtal av denna art, som varit tillgängliga, visa emellertid, att man vid
löntariffens uppgörande i regel synes hava utgått från en minimilön
för manlig arbetare av 35 pfg (= 31.5 öre) i timmen. Härmed överensstämmer
ganska nära en av de tyska sockerarbetarnes fackorganisation
år 1910 gjord undersökning, enligt vilken medelförtjänsten för vecka
för manlig arbetare uppgick till 20.2 7 Mk eller 3.3 8 Mk om dagen,
d. v. s. 33.8 pfg eller något över 30 öre i timmen under förutsättning
av 10 effektiva arbetstimmar per dygn, den inom sockerindustrien vanliga
arbetstiden. Visserligen torde inom åtskilliga trakter av riket, där tillgång
på billig arbetskraft från närgränsande jordbruksdistrikt eller av
polsk eller galizisk extraktion förefinnes, en lön till nämnda belopp ej
alltid uppnås. Men å andra sidan torde i de talrika fall, där sockerindustrien
utövas inom starkt industrialiserade delar av landet, arbetskraften
vara dyrare och ofta betalas med högre belopp än ovan angivits.
Goda skäl synas sålunda tala för antagandet, att en genomsnittlig lön
av 30 öre i timmen torde angiva den ungefärliga lönenivån för den tyska
råsockerindustriens manliga arbetare.

Av det anförda framgår således, att arbetarne inom den danska
råsockerindustrien synas åtnjuta en något högre lön än motsvarande
svenska arbetare, under det att de tyska råsockerarbetarnes lön är lägre
än såväl de danska som de svenska arbetarnes. Betecknas den svenska
råsocker arbetarens genomsnittliga lönenivå med 100, synes man kunna
antaga att den danskes når till 106, medan den tyskes stannar vid 86.
Det torde ej behöva särskilt anmärkas, att de lönebelopp, på vilka dessa
siffror byggts, icke kunna tjäna såsom omedelbar utgångspunkt för
beräknande av vare sig årsinkomst — vars höjd sammanhänger med
antalet arbetsdagar, övertidsarbete o. s. v. — eller arbetskostnad per
produktionsenhet — vars storlek är beroende av arbetareantal, driftens
effektivitet o. s. v. De angivna talens syfte är endast att belysa det
ungefärliga förhållandet mellan lönenivåns höjd i de tre länderna för
att med ledning därav en uppfattning skall kunna beredas rörande
sockerproduktionens olika ekonomiska förutsättningar i detta hänseende
i Sverige, Danmark och Tyskland.

Förvaltnings. De verkställda beräkningarne hava gällt endast, arbetspersonalen.

personalen. Vad förvaltningspersonalen beträffar, så äro för Danmark och Tyskland
inga uppgifter tillgängliga, vilka möjliggöra en jämförelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Emellertid förefinnes anledning antaga, att den genomsnittliga
avlöningen för företagschefer, fabriksledare samt övriga tekniska tjänstemän
och kontorspersonal i regel torde vara högre i Sverige än i Danmark.
Skillnaden synes emellertid icke vara så betydlig, att den i betraktande
av förvaltningspersonalens i jämförelse med arbetarne relativa fåtalighet
kan sägas föranleda någon avsevärdare skiljaktighet ifråga om denna
del av produktionskostnaden. I varje fall torde här kunna antagas,
att i Sverige en dylik högre lönenivå för förvaltningspersonal verkligen
föreligger, men att den fullt uppväges av den högre lönestandard, som,
enligt vad tidigare visats, utmärker den danska råsockerindustriens
arbetare. I det följande skall sålunda byggas på den uppfattningen, att
Sverige och Danmark äro likställda ifråga om lönenivån för den i råsockerindustrien
sysselsatta arbets- och förvaltningspersonalen.

Vad förhållandena i Tyskland i detta hänseende beträffar, så synes
man böra utgå från antagandet, att — bortsett från företagens och
fabrikernas ledare, vilkas avlöning sannolikt icke i allmänhet avsevärt
skiljer sig från motsvarande poster i svenska fabrikers budget — den
lägre förvaltningspersonalen i stor utsträckning, liksom inom industrien
överhuvud, även inom sockerfabrikerna intager en i ekonomiskt hänseende
något mindre gynnad ställning än vad fallet är i Sverige. Lämpligt
synes därför vara att förutsätta, att inom förvaltningspersonalen ungefärligen
samma förhållande mellan tysk och svensk lönenivå förekommer,
som tidigare konstaterats bland arbetarne och således antaga, att den
tyska råsockerindustrien på grund av dess arbets- och förvaltningspersonals
relativt lägre lönenivå är i en något gynnsammare ställning än den svenska.

Att, liksom beträffande kostnaden för sockret i betan, i absoluta
tal jämförelsevis exakt omedelbart värdesätta denna skillnad erbjuder,
såsom redan nämnts, de största svårigheter. Likväl synes det vara möjligt
att ungefärligen angiva, inom vilka gränser den berörda olikheten
kan falla. Enligt vad av de i Bil. 1, sidd. 66 och 68, meddelade siffror
framgår, beräknades totalbeloppet av de i Sverige till arbets- och förvaltningspersonal
inom råsockerfabrikerna under kampanjen 1910—11 utbetalta
arbetslöner till 2.8 0 kronor för 100 kilogram råsocker. Såsom
framdeles skall närmare belysas, är denna summa att betrakta såsom ovanligt
hög och kan förklaras endast med ledning av vissa för den svenska
sockerindustrien säregna förhållanden. Om nämnda belopp sålunda är att
betrakta såsom en högsta gräns, med vilken i här ifrågavarande hänseende
kan räknas, — alldeles oavsett, huruvida den förekommer i
Sverige eller annorstädes — så torde motsvarande undergräns under
liknande förutsättning betecknas av det till 1.2 5 kronor per 100 kilogram
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 15 käft. (Nr 35.) 3

Danmark.

Tyskland.

c. Övriga
kostnader.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

socker uppgående belopp, vartill berörda kostnader under samma kampanj
lägst beräknades för några stora tyska fabriker. När nu, såsom ovan
visats, den tyska genomsnittslönen kan antagas vara omkring 14 procent
lägre än den svenska, så följer av de anförda siffrorna, att den merkostnad,
som ifråga om arbetslönen måste bäras av den svenska råsockerindustrien
i jämförelse med den tyska, icke synes kunna överstiga 0.39
kronor (= 14 procent av 2.8 0 kronor) och icke understiga 0.18 kronor
(= 14 procent av 1.25 kronor), allt per 100 kilogram råsocker. Utgår
man från antagandet, att den mot det verkliga förbållandet närmast
svarande siffran betecknas av medeltalet mellan dessa båda yttergränser
— en förutsättning, mot vilken befogade invändningar knappast synas
kunna framställas — torde ett belopp av 0.2 8 kronor per 100 kilogram
råsocker utgöra en för bär ifrågavarande beräkningar användbar summa.
Det skall för tydlighetens skull ånyo påpekas, att vid denna kalkyl
alldeles frånsetts arbetets eller driftens effektivitet och att den svenska
summan, vilken valts till övergräns, sannolikt är under normala förutsättningar
allt för hög, vadan ock differensen blivit den största möjliga. Men
de såsom resultat erhållna siffrorna visa likvisst, att den skillnad, varom
här är fråga, rör sig om belopp, vilka i varje fall icke äro särskilt betydande.

Kostnaden för betorna samt arbetslönen utgöra tillsammans den
viktigaste delen av råsockerindustriens produktionskostnader. Övriga
poster på utgiftssidan äro samtliga var för sig av mindre betydelse,
vadan ock möjliga skiljaktigheter i dessa kostnader mellan de tre länderna
äro för här åsyftade jämförelse av eu mera underordnad vikt. Likväl
skall här anmärkas, att några dylika olikheter av framträdande art
knappast torde förefinnas. Visserligen torde kostnaden för sockerindustriens
maskiner, ävensom för en del förbrukningsartiklar, i allmänhet vara
något högre i Sverige än i Danmark eller Tyskland, men ifråga om
andra förbrukningsartiklar synes ett motsatt förhållande äga rum. Det
har visserligen framhållits, att den svenska industrien skulle nödgas
betala högre pris för sitt bränsle, d. v. s. stenkolen — den mest betydande
av fabrikernas förbrukningsartiklar — än den tyska industrien,
men övertygande skäl för denna uppfattning hava icke kunnat anföras.
Visserligen torde en och annan tysk fabrik finnas, som på grund av
gynnsamt läge i omedelbar närhet av en kolfyndighet e. d. kan förskaffa
sitt bränsle till ett jämförelsevis lägre pris. Men det övervägande
flertalet tyska fabriker torde icke befinna sig i denna ställning, utan vara
hänvisade till att uppköpa sitt kolförråd till pris, som icke understiga
dem, till vilka de svenska fabrikerna köpa sina kol i svenska hamnar.

Kung!. Mapts Nåd. Proposition Nr 35.

Sedan jämförelsen mellan produktionskostnadernas olika storlek
inom Sverige, Danmark och Tyskland sålunda, i den utsträckning som
för här ifrågavarande syfte synts nödigt, slutförts beträffande råsockerindustrien,
skall uppmärksamhet jämväl ägnas åt raffinadindustrien, varunder
vid jämförelsen ävenledes till en början skall helt bortses från
denna industris nuvarande tekniska eller ekonomiska organisation i de tre
länderna.

För raffinadindustrien är den viktigaste produktionskostnadsfaktorn
givetvis det pris, till vilket råsockret erhålles. Detta pris fastställes på
världsmarknaden och skulle således, därest raffinaderierna i Sverige,
Danmark och Tyskland måste köpa sitt råvarubehov i utlandet, skillnaden
i kostnaden för de tre länderna betingas allenast av olikheter i fraktutgifter
och dylikt. Emellertid producera som bekant de ifrågavarande
länderna själva sitt råsockerbehov, vartill kommer, att i såväl Sverige som
Danmark större delen av råsockret raffineras inom samma företag, som
tillverka råvaran. Den svenska raffinadindustrien är hänvisad till att
fylla sitt behov av råsocker inom landet — i själva verket torde det
vara statsmakternas intresse för betodlingens utveckling och bestånd,
som varit den viktigaste anledningen till, att den härpå vilande sockerindustrien
beretts och alltjämt beredes ett högt tullskydd. En jämförelse
av raffinadindustriens produktionskostnader i de tre här berörda länderna
torde på grund av nämnda industris här berörda ställning hos oss sålunda
kunna inskränkas till att avse eventuella skiljaktigheter allenast
ifråga om själva raffinationskostnaderna.

Vid raffinering av socker uppstår alltid eu kvantitativ råvaruförlust,
vilken i regel anses uppgå till omkring Vio af råvarans kvantitet, så att
för framställning av 100 kilogram raffinad beräknas åtgå 110 kilogram
råsocker av 88 procents rendement. En följd härav måste bliva, att en
skillnad i produktionskostnad för råsockret även tager sig uttryck i
raffinadindustriens kostnader, i det att nämnda förlust, vilken här skall
benämnas fabrikationsförlust, blir kännbarare, ju dyrare råvaran är. Då,
såsom av den tidigare utredningen framgår, råsockerindustrien i Sverige
synes arbeta under ungefärligen samma betingelser som i Danmark, men
under något ogynnsammare förutsättningar än i Tyskland, så framgår
av det anförda, att kostnaden för fabrikationsförlusten i Sverige och i
Dårli n ark torde kunna anses vara i det närmaste lika stor, medan den
i Tyskland är mindre än i nämnda länder. Storleken av denna skillnad
kan med ledning av tidigare anförda siffror beträffande kostnaden för
sockret i betan uppskattas till 0.3 0 kronor (= Vio av 3 kronor, jfr

9. Baffinadindustrien.

a. Fabrikationsförlust.

b. Arbetslön.

Arbetspersonal.

Sverige.

Danmark.

Tyskland.

Förvaltningrsper
sonat

20 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 35.

sid. 14) och för arbetslönen till 0.03 kronor (— Vio av 0.2 8 kronor,
jfr sid. 18), således tillsammans till 0.33 kronor, allt per 100 kilogram
socker.

Vid sidan av fabrikationsförlusten är inom raffinadindustrien arbetslönen
den mest framträdande kostnadsfaktorn. För en jämförelse i detta
hänseende mellan de tre länderna skall beträffande Sverige och Danmark
samma källa anlitas som ifråga om råsockerindustrien, d. v. s. kollektivavtalen,
vilka även i detta fall äro fullt representativa för arbetsvillkoren
inom större delen av industrien.

Såsom av de i Bil. 1, sid. 67, i detta hänseende meddelade siffror
framgår, utgör i Sverige den avtalsenliga timlönen för manliga grovarbetare
i raffinaderierna högst 39 och lägst 35 öre samt växlar för
järn- och metallarbetare samt andra yrkeslärda arbetare mellan 43 och
37 öre. Kvinnorna, vilka inom raffinaderierna förekomma i något
större antal än inom råsockerfabrikerna, hava enligt avtalen ända till
11 öre lägre timlön än de manliga grovarbetarne. I genomsnitt kan
lönen för samtliga arbetare inom raffinaderierna beräknas till 37 öre i
timmen.

Timlönen för de danska raffinaderiernas arbetare växlar mellan 44
och 42 öre och torde genomsnittslönen ligga närmare den förra än den
senare gränsen. Här skall den emellertid antagas utgöra 43 öre i timmen.

Beträffande lönens storlek för den tyska raffinadindustriens arbetare
måste man åtnöjas med uppgifter rörande de vid en del större raffinaderier
betalade lönerna, enär kollektivavtalet ej häller inom denna gren
av sockerindustrien tillsvidare vunnit någon nämnvärd utbredning. Av
de siffror, som för detta ändamål insamlats, framgår, att, ehuru lönerna
givetvis växla mellan olika orter av riket, en timlön av 35 pfg (= 31.5 öre)
likväl torde kunna betraktas såsom en någorlunda representativ genomsnittslön
för den tyska raffinadindustriens arbetare. De manliga arbetarnes
lönenivå är i själva verket sannolikt ej oväsentligt högre, men medelsiffran
nedbringas på grund av den i Tyskland jämförelsevis talrika
förekomsten av kvinnliga raffinad arbetare, vilkas lön är avsevärt lägre
än männens.

Med avseende på lönerna åt förvaltningspersonalen föreligga uppgifter
endast beträffande Sverige. Emellertid skall för här ifrågavarande
jämförelse i detta hänseende byggas på samma antagande som tidigare
beträffande råsockerindustrien, nämligen att skillnaden mellan den högre
arbetarlönen i Danmark och den lägre i Sverige utjämnas genom mot -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

svarande motsatta differens ifråga om förvaltningspersonalens lönenivå,
medan för denna sistnämnda personal ungefärligen samma förhållande
kan anses föreligga mellan tysk och svensk lönenivå, som en jämförelse
mellan de beträdande arbetarne tidigare omnämnda siffror giva vid
banden. Visserligen är den bär åberopade skillnaden mellan svensk och
dansk genomsnittlig timlön större för raffinaderiernas än för råsockerfabrikernas
arbetare, vadan den ifrågasatta utjämningen av hänsyn till
förvaltningspersonalen kan synas oegentlig. Emellertid torde böra beaktas,
att antalet förvaltningstjänstemän i förhållande till antalet arbetare är
ej oväsentligt större inom raffinaderierna än inom råsockerindustrien,
vadan en inom raffinadindustrien i detta fall förekommande lönedifferens
har större ekonomisk betydelse än inom råsockerindustrien.

Av det anförda torde sålunda kunna slutas, att den svenska raffinadindustrien
ifråga om lönenivån för sin arbets- och förvaltningspersonal
har att uppvisa ungefärligen samma läge som den danska, medan
den tyska industrien i motsvarande fall är i en gynnsammare ställning.
Betecknas den svenska raffinadindustriens ifrågavarande siffra med 100,
torde den för dansk industri efter allt att döma kunna betecknas med
samma tal, men bär för tysk industri sannolikt sättas till 85.

Det resultat, som framgått av jämförelsen i detta hänseende ifråga
om raffinadindustrien, överensstämmer sålunda i stort sett nära med
motsvarande resultat beträffande råsockerindustrien. Den merkostnad
som — helt frånsett arbetets eller driftens olika effektivitet — ifråga
om arbetslönen måste bäras av den svenska råsockerindustrien i förhållande
till den tyska, beräknades, såsom å sid. 18 närmare angives,
till ett genomsnitt av 0.2 8 kronor per 100 kilogram råsocker. Det
vill synas, som om de beräkningar, varpå denna siffra byggts, skulle
i allt väsentligt äga tillämpning även på raffinadindustrien. Visserligen
torde de gränser, mellan vilka den högsta och lägsta kända lönesumman
för viss kvantitet raffinad svänger, skilja sig ännu något vidare åt än vad
fallet är beträffande råsockerproduktionen — bland annat på grund av att
den framställda raffinaden uppvisar väsentligt olika kvaliteter — men likväl
synes den genomsnittliga siffran böra bliva ungefärligen densamma.
I stort sett torde i Sverige arbetskostnaden inom raffinadindustrien vara
lika stor som inom råsockertillverkningen (se Bil. 1, sid. 66), vadan ock,
då den allmänna lönenivån synes intaga i allt väsentligt samma läge inom
de båda industrierna i respektive länder, skillnaden i arbetskostnad för viss
kvantitet — under här angivna förutsättningar för jämförelsen — icke
torde kunna vara större inom raffinad- än inom råsockerindustrien.

Ifråga om raffinadindustriens övriga produktionskostnader hänvisas

Sammanfatt ning.

Hänsyn till
den svenska
sockerindustriens
särskilda
förhållanden.

22 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 35.

till vad som i motsvarande fall anförts beträffande råsockerindustrien,
och vilket i allt väsentligt torde äga tillämpning även beträffande produktionen
av raffinad.

Sammanfattas resultaten av den gjorda undersökningen på dess
nuvarande stadium, skulle sålunda erhållas följande siffermässiga uttryck
för den här åsyftade jämförelsen mellan de tre länderna.

1. Betkostnad. För 100 kilogram socker i betan betalas i Sverige
O.li kronor mindre än i Danmark, men 3 kronor mera än i
Tyskland.

2. Arbetslön i råsockerfabriker. I Sverige samma höjd som i Danmark,
medan den är 0.2 8 kronor per 100 kilogram råsocker
högre i Sverige än i Tyskland.

3. Fabrikations förlust vid raffmadproduktion. I Sverige lika stor
som i Danmark, men 0.3 3 kronor per 100 kilogram raffinad
högre än i Tyskland.

4. Arbetslön i raffinaderier. Liksom i råsockerfabriker, således i
Sverige och i Danmark 0.2 8 kronor per 100 kilogram raffinad
högre än i Tyskland.

I anslutning till dessa kalkyler kan således antagas, att produktionskostnaden
— utan hänsynstagande till industriens förevarande tekniska
eller ekonomiska organisation — är i Sverige för framställande av 100
kilogram raffinad ur vitbetan 3.89 kronor större än i Tyskland samt O.u
kronor mindre än i Danmark. För 100 kilogram råsocker är o motsvarande
siffror 3.28 samt O.u.

Såsom ofta upprepats, hava vid alla hittills utförda beräkningar
de skiljaktigheter lämnats helt åsido, vilka kunna betingas av olikheter
mellan de tre berörda länderna i fråga om sockerindustriens tekniska
eller ekonomiska organisation, sådan denna för tillfället gestaltar sig.
Den jämförelse, som bär verkställts, har omfattat de väsentliga leden av
produktionen, men har inskränkt sig till att söka värdesätta de olikheter,
som förefinnas emellan de tre länderna allenast i fråga om sådana
faktorer, vilka synts bilda en relativt bestående, i förhållande till andra
omständigheter svårare föränderlig och av industriens egna åtgöranden
mindre lätt påverkad grundval för industriens bestånd.

När emellertid fråga är om en industri, vilken redan länge ägt
bestånd inom vårt land och som där, till stor del på grund av statens
tull- och skattelagstiftning, har utvecklats under former, vilka präglats

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 35.

av för denna industri säregna drag, är det icke möjligt att numera
bortse därifrån. Det gäller härvid att främst uppmärksamma de möjligen
förefintliga olikheter ifråga om den .svenska industriens nuvarande
organisation i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende, vilka i jämförelse
med motsvarande faktorer inom Danmarks eller Tysklands sockerindustri
kunna konstateras, samt sedermera att bedöma, huruvida och i
vad mån ett hänsynstagande till dylika skiljaktigheter kan hava till följd
en ökning eller minskning i den svenska industriens merkostnader. Åven
vid denna jämförelse skall för Sveriges vidkommande endast den del av
industrien tagas i betraktande, vilken omfattas av svenska sockerfabriksaktiebolagets
verksamhet. Dessutom skall jämförelsen närmast taga
till föremål allenast Danmark, enär dess industri liksom den svenska i
huvudsak behärskas av ett enda företag, en omständighet, som i förevarande
fall är av den största betydelse. Den tyska industrien företer
däremot i detta avseende en helt annan bild med ett stort antal företas:,
av vilka intet intager en i någon mån monopolartad ställning och där
dessutom vid sidan av aktiebolag förekommer en betydande mängd på
andelsprincipen byggda företag, arbetande efter delvis andra grundsatser.
Vidare försvåras jämförelsen för Tysklands vidkommande ytterligare därigenom,
att den tyska officiella sockerstatistiken icke skiljer på kombinerade
fabriker och råsockerfabriker, utan till sistnämnda fabriksklass hänför alla
företag, där betavverkning förekommer, vare sig fabrikens slutprodukt
är råsocker, vitsocker eller raffinad. Varken råsocker- eller raffinadindustrien
framträder därigenom såsom en fullt avgränsad del av produktionen,
vadan en mera ingående jämförelse i vissa viktiga avseenden
icke gärna kan ske.

Beträffande råsockerindustrien framträder vid en jämförelse mellan
Sverige och Danmark omedelbart den avsevärda skillnaden ifråga om
antalet företag. Medan Danmark sålunda har 8 råsockerfabriker 5j med en
sammanlagd produktion år 1910/11 av 116,000 ton råsocker, har svenska
sockerfabriksaktiebolaget, som omfattar 95 procent av Sveriges sockerproduktion,
18 fabriker med en totaltillverkning samma år av 166,000
ton. Det svenska sockerbolagets råsockerproduktion förhåller sig sålunda
till Danmarks såsom 10 till 7, under det att motsvarande proportion
ifråga om antalet fabriker är 10 till 4.4.

En anmärkningsvärd olikhet mellan svensk och dansk råsockerindustri
i nu berörda hänseende är även, att antalet saftstationer, som

’) Alla utom en tillhöra det stora danska bolaget, »Aktieselskabet De danske Sukkerfabrikker»,
som emellertid köper den utomstående fabrikens hela produktion.

Fabrikernas

antal.

Fast kapital.
Arbetslön.

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

i Sverige blott är 3, i Danmark uppgår till ej mindre än 17. Häri
torde till en del vara att söka skälet till att antalet råsockerfabriker är
så avsevärt mindre i Danmark. Den danska anordningen i detta avseende
torde emellertid representera ett även nr ekonomisk synpunkt
gynnsammare system, särskilt när, såsom fallet är för det svenska bolagets
liksom för Danmarks produktion, denna är i huvudsak lokaliserad
till en jämförelsevis mycket begränsad del av landet.

Vid en jämförelse mellan svensk och dansk raffinadindustri framträder
ävenledes den danska industriens högre grad av driftkoncentration.
Den av svenska sockerbolaget år 1910/11 producerade kvantiteten
raffinad uppgick till omkring 122,000 ton, och antalet raffinaderier till
9, medan motsvarande siffror för Danmarks stora sockerfabriksföretag,
som tillverkar så gott som all dansk raffinad, utgjorde omkring 60,000
ton från 3 fabriker samt för Tysklands raffinadindustri 1,160,000 ton
från 35 företag. För en blott dubbelt så stor produktion som den
danska hade Sverige sålunda tre gånger så många fabriker, medan
Tyskland för framställning av en i det närmaste tiodubbel kvantitet
raffinad begagnade sig av endast fyra gånger så många raffinaderier
som det svenska sockerbolaget.

Det synes vara obestridligt, att i nu angivna omständigheter är
att söka en för Sveriges industri ogynnsam faktor. En starkare koncentrerad
drift erfordrar i regel ett mindre fast kapital och möjliggör
ett väsentligt bättre utnyttjande av arbetskraften. Det är givet,
att det fasta kapital, som engagerats i den svenska sockerindustrien
med dess stora antal fabriksbyggnader, måste uppgå till ett ej blott
absolut utan även relativt betydligt högre belopp än vad den danska
industrien erfordrat. Det svenska sockerbolaget .blir således härigenom
nödsakat att förränta ett jämförelsevis högre kapital än dess danska
motsvarighet — eu omständighet, som givetvis är till det svenska företagets
nackdel.

Ett relativt stort antal fabriker kräver vidare ett större arbetarantal
än eu till färre fabriker samlad produktion av samma omfattning.
Industriens totala belastning för den till arbets- och förvaltningspersonalen
utbetalade lönen blir härigenom högre. I upprätthållandet inom sockerbolagets
drift av ett relativt för stort antal råsockerfabriker och raffinaderier
bör sålunda sökas en bland de förnämsta förklaringsgrunderna till, att företagets
utgifter för arbetslön äro så väsentligt mycket större än motsvarande
belopp i Danmark, ehuru, såsom förut visats, sockerfabriksarbetarnes
allmänna lönenivå snarare är något högre i Danmark än i Sverige. En
beräkning av den till arbetare inom sockerbolaget utbetalade arbetslönen

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

visar (jfr Bil. 1, sid. 66), att denna år 1910/11 nppgick till 2.14 kronor
per 100 kilogram råsocker och 2.11 kronor per 100 kilogram raffinad.
Motsvarande siffror kunna visserligen icke, såsom tidigare påpekats, med
exakthet beräknas för Danmarks vidkommande, men med ledning av de
i Bil. 1, sid. 126, meddelade uppgifter kan likväl slutas, att de stanna
avsevärt under de svenska beloppen och för det stora danska bolaget
sannolikt utgöra omkring 1.6 0 å 1.7 0 kronor per 100 kilogram råsocker,
respektive raffinad. I fråga om förvaltningspersonalen torde differensen
vara ännu större. Någon uppgift för Danmarks vidkommande har i detta
avseende visserligen ej kunnat anskaffas, men det förefaller likväl sannolikt,
att den av det svenska sockerbolaget till dess förvaltningspersonal
utgivna lönen — inklusive tantiéme och naturaförmåner, 0.6 7 kronor per
100 kilogram råsocker och 0.81 kronor per 100 kilogram raffinad, d. v. s.
i genomsnitt en tredjedel av motsvarande belopp för arbetarne — representerar
summor, vilka avsevärt överstiga de i allmänhet förekommande
kostnader av denna art och således även den danska industriens motsvarande
utgifter. En bidragande orsak till dessa siffrors ovanliga höjd
torde, utom det stora antalet fabriker, vara det inom bolaget tillämpade
systemet, enligt vilket flertalet fabriker, vid sidan av löner till fabriksledare
och övrig förvaltningspersonal, även belastas med en i regel betyda!)
de lön för en särskild direktör samt arvoden åt styrelsemedlemmar,
medan bolaget därjämte givetvis har att bestrida utgiften för löner till
direktörer och styrelseledamöter för handhavande av företagets allmänna
ledning. (Angående storleken av dessa lönebelopp se Bil. 1, sid. 68).

För den undersökning, varom här är fråga, torde man kunna utgå
från, att det svenska bolagets produktionskostnader för närvarande på
grund av relativt större utgifter för löner äro, approximativt beräknat,
1.3 5 kronor per 100 kilogram socker (råsocker + raffinad) högre än
vad fallet är ifråga om Danmarks motsvarande företag.

Då man synes kunna förutsätta, att de omständigheter, ifråga om
industriens och arbetets organisation, vilka äro bestämmande för arbetets
effektivitet, äro desamma i den tjT-ska som i den danska sockerindustrien,
kan även den slutsatsen dragas, att merkostnaden för arbetslön i Sverige
i jämförelse med Tyskland uppgår till en summa, som motsvarar den
nyssnämnda för jämförelse med Danmark beräknade differensen. Härvid
bör likväl uppmärksammas, att den lägre lönenivå, som tidigare konstaterats
för Tyskland i jämförelse med Danmark eller Sverige, redan
beaktats vid beräknande av den förut angivna merkostnadsdifferensen
av 3.8 9 kronor och således ej bör inräknas i det ovan berörda beloppet
av 1.3 5 kronor.

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 1 samt. 15 käft. (Nr 35)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Tillverknings- Det förtjänar i detta sammanhang ock uppmärksammas, att enligt

M- vad som framgår av de uppgifter, som meddelas i Bil. 1, sid. 64,
driften vid de svenska raffinaderierna icke pågår året runt. Ehuru tillverkningsåret
1910/11 utmärktes av en ovanligt hög produktionssiffra
för raffinad, var insmältningstiden vid 6 raffinaderier med drift dygnet
om i genomsnitt endast 200 dygn (högst 247 dygn jämte 21 dagars
dagdrift, lägst 130 dygn) samt vid de övriga 3 raffinaderierna med
endast dagdrift i medeltal 247 dagar (lägst 208, högst 284 dygn). Till
insmältningstiden bör läggas en tid av 10 till 14 dagar för att få fabrikernas
hela tillverkningstid. De danska raffinaderierna hava däremot
(jfr Bil. 1, sid. 126) uppehålligt ständig drift året om och låtit verksamheten
ligga nere endast under en tid av omkring 14 dagar för nödvändiga
reparations- och rengöringsarbeten. Den avsevärda skillnad
ifråga om driftens intensitet, varom dessa förhållanden bära vittne, synes
giva stöd för antagandet, att de svenska raffinaderiernas antal är större
än vad som motsvarar behovet.

Fabrikerna 8 Med avseende på vissa av det svenska bolagets råsockerfabriker

iä9e- torde vidare kunna antagas, att de på grund av sitt läge i trakter med
ofördelaktiga betodlingsförhållauden antingen lämna ringa eller alls intet
driftsöverskott eller ock gå med förlust. Det synes nämligen vara
tydligt, att den betodling inom omnejden, på vilken dessa fabriker
stödja sin verksamhet, är av för ringa omfattning för att fylla fabrikens
råvarubehov, vadan bristen måste täckas genom betor från andra, ofta
avlägsna trakter. På grund av de härigenom ökade utgifterna för
betornas transport till fabriken stegras för dessa företag kostnaden för
råvaran avsevärt. Åven för åtskilliga av raffinaderierna blir kostnaden
för råvarans, d. v. s. råsockrets, transport större än vad fallet torde vara
i Danmark, på grund därav att de äro belägna i helt andra delar av
landet än dem, där betodlingen bedrives och råsockret framställes.

Sockrets En annan omständighet, som skiljer den svenska och danska raffi kvahtet.

xiadproduktionen åt, och som här även skall framhållas, är det tillverkade
sockrets olika kvalitet. I Danmark tillfredsställes icke mindre
än omkring en tredjedel av sockerkonsumtionen med en vara, s. k.
danskt pudersocker, som tillverkas i råsockerfabrikerna och som är ett
blott i centrifuger tvättat råsocker. Härtill gives, praktiskt taget, ingen
motsvarighet i Sverige. Av raffinaderiernas produktion utgöres i Danmark
omkring 2/b, i Sverige däremot 3/B av toppsocker, bitsocker och därmed
jämförliga högre kvaliteter, medan återstoden i huvudsak kommer på

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 35.

billigare sockersorter. I Sverige konsumeras sålunda i större utsträckning
socker av högre kvalitet, och synas sålunda framställningskostnaderna
för raffinad av denna anledning kunna antagas vara i genomsnitt något
större hos oss än i Danmark. Emellertid bör ock uppmärksammas, att
de bättre sockerslagen betinga ett högre försäljningspris, vadan finnes
anledning förmoda, att skillnaden i produktionskostnader på denna väg
i huvudsak utjämnas.

En för den svenska industrien ogynnsam faktor betingas slutligen
även därav, att den arbetar med ett betydande produktionsöverskott,
vilket på grund av lagstiftningens anordning ej med fördel kan exporteras
utan måste föras å lager. De härav föranledda kostnaderna —
vilka icke, åtminstone ej i samma mån, betunga den danska eller tyska
industrien — uppgå till avsevärda belopp. Det årliga balanserandet av
ett sockerlager, vilket i bolagets årsredogörelser uppgives hava uppgått
till ett värde av omkring 30 miljoner kronor årligen, svarande mot en
kvantitet av omkr. 60 000 ton råsocker och omkr. 30 000 ton raffinad
eller, vad råsockret beträffar, ungefär ett halvt års behov, innebär, utom
utgifter för lagerlokaler, även en betydande ränteförlust.

Vid ett bedömande av i vad mån hänsyn bör tagas till den ofördelaktigare
ställning, som den svenska sockerindustrien, såsom av det anförda
framgår, för närvarande ifråga om flera viktiga poster bland produktionskostnaderna
intager i jämförelse med den danska, måste även hänsyn
tagas till, huruvida den påpekade olikheten är sådan, att den genom industriledningens
egna åtgöranden synes kunna påverkas i gynnsam riktning.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget bildades, såsom av utredningen
i Bil. 1 framgår, år 1907, genom en fusionering till ett företag av ett
stort antal visserligen redan förut samarbetande, men vart för sig likväl
i vissa avseenden fullt självständiga företag. Det hade synts naturligt,
om det nya företaget, i likhet med vad som ofta brukat ske vid fusioner
av liknande art såväl i utlandet som hos oss, redan under första tiden
av sin verksamhet sökt begränsa fabrikernas antal i rimligt förhållande
till produktionens omfattning och med hänsyn till den större ekonomiska
bärkraften hos en drift, byggd på fabriker i bästa läge och med största
kapacitet. Någon anordning av detta slag gjordes emellertid icke av
bolaget och har ej häller under dess hittillsvarande mer än femåriga
verksamhet träffats. Att så icke skett, trots de uppenbara ekonomiska
fördelar, som därav sannolikt varit att vänta, torde böra tillskrivas dels
den form, i vilken uppgörelsen om fusionen kläddes, dels ock i de

Fabrikernas

sockerlager.

Svenska
sockerbolaget
och driftskoncentrationen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

befarade svårigheterna för jordbrukare och övrig befolkning i de bygder
och städer, för vilka betodlingen och sockerindustrien är av en väsentlig
ekonomisk betydelse och där dess upphörande sålunda kunnat medföra
vissa olägenheter. Hänsyn av mera personlig art torde ock hava haft
till följd, att bolaget, såsom tidigare antytts, fortfarande vid flertalet av
fabriksföretagen bibehåller ett system med särskild lokal förvaltning av
styrelse och direktör — eu anordning, som högst väsentligt ökar bolagets
årliga utgiftskonto.

ocfeIe»fi«ei Om sockerbolaget sålunda tillsvidare knappast i något avseende

hemskT synes hava utnyttjat de möjligheter det besitter för åstadkommandet

marknaden. av en bättre driftseffektivitet och därmed sammanhängande besparingar
på de områden, där så eljest vid eu fusion tidigast plägar ske, så har
det i stället låtit betydelsen av sin monopolställning framträda på ett
annat område för verksamheten, nämligen ifråga om den inhemska
marknadens organisation. Det ligger i sakens natur, att det varit lätt
för bolaget att genom en ändamålsenligare distribution av sockret än
den som förr kunde ske bespara avsevärda belopp i fraktkostnader.
Men bolaget har dessutom genom att ordna sitt försäljningssysten!
rationellt —• i regel försäljning per extra kontant, inga handelsresande,
små rabatter — besparat utgifter och förluster samt berett sig snabbare
kapitalomsättning, d. v. s. minskat sitt behov av rörelsekapital. Genom
den kontroll över marknaden, som bolagets ställning och försäljningssystem
möjliggör, har bolaget ock kunnat hålla sockerprisen intill eller
t. o. m. över det belopp, som representeras av priset för utländskt socker
med tillägg av kostnader, skatt och tull — den s. k. tullgränsen — något
som vid konkurrens mellan flere fabriker eller med eu fristående partihandel
knappast är möjligt.

I sammanhang med en vid 1909 års riksdag väckt fråga om sockerbeskattningens
förändring anfördes, såsom närmare i Bil. 1, sidd. 110—
111 meddelas, i Riksdagen ett exempel på den makt bolaget intager tack
vare sin ställning såsom producent av så gott som allt i Sverige konsumerat
socker, ävensom på, huru bolaget icke tvekat att vid behov
göra bruk därav för att behålla sitt monopol å den inhemska marknaden.
Detta monopol kan i själva verket tänkas sätta tullgränsens effektivitet
ifråga. Atminsone synes bolaget, såsom visas av den redogörelse för dess
prispolitik, som meddelas i Bil. 1, under en tid av flere månader hava
kunnat hålla sitt pris över tullgränsen, utan att därigenom veterligen
föranletts annat än en jämförelsevis obetydlig import av utländskt socker.
Det korrektiv mot ett dylikt förhållande, som konkurrensen erbjuder,
måste saknas, då hoppet om framgång i en strid mot det stora bolaget

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 35.

och dess över hela landet utgrenade förbindelser gärna ter sig jämförelsevis
utsiktslöst för det affärsföretag, som skulle vara sinnat att
våga försöket.

Det synes sålunda vara tydligt, att bolaget på här berörda områden
berett sig tillfälle till skapande av en vinst utöver vad som är möjligt
för» eu i fri inbördes konkurrens arbetande industri sådan som exempelvis
den tyska. I jämförelse med den danska industrien är i åberopade
omständigheter däremot knappast någon mera avsevärd skiljaktighet att
söka, enär, såsom ofta nämnts, även inom denna industri ett enda företag
synes i stort sett behärska den inhemska marknaden. Det danska sockerbolaget
torde emellertid i regel icke hava fullt utnyttjat sitt tullskydd,
utan hållit sockerpriset något under tullgränsen (se Bil. 1, sid. 129). Att
så ibland — och särskilt under år 1912 i avsevärd grad (se Bil. 1,
sid. 105) — även varit fallet i Sverige bör icke häller förbises.

Sakkunnigmajoritetens förslag.

Den av de sakkunniga verkställda utredning beträffande de vikti- Sakkunniggaste
produktionskostnadernas storlek inom sockerindustrien i Sverige, ma/°re{ag®ns
Danmark och Tyskland, för vilken jag nu redogjort, har föranlett de
sakkunnigas majoritet till följande uttalande och förslag.

Den jämförelse mellan produktionskostnaderna inom den svenska,
danska och tyska sockerindustrien, vilken (å sidd. 6—22) i det föregående
utförts, och som lämnat det resultatet, att den svenska industrien
synes vara belastad med en till 3.8 9 öre per kilogram beräknad högre
produktionskostnad än den tyska, under det att den i detta hänseende
torde böra jämnställas med den danska, kan tjäna till att giva
en uppfattning angående de olika förhållanden, under vilka de skilda
ländernas industrier för närvarande arbeta, om man bortser från alla de
faktorer, som hänföra sig till produktionens tillfälliga gestaltning. De
i nämnda sammanhang anförda siffrorna kunna visserligen icke göra
anspråk på att vara absolut exakta, då, såsom redan påpekats, anledningar
till felslut torde ligga såväl däri, att vissa förhållanden inom den danska
och än mer inom den tyska industrien undandraga sig alla beräkningar
som ock i de funna talens karaktär av genomsnittssiffror. Likväl synes
man kunna betrakta dem såsom ett ganska gott uttryck för den skillnad
i produktionskostnader inom de olika ländernas industrier, vilken hänför

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

sig till de respektive ländernas egna särskilda ekonomiska betingelser.
Givetvis kunna dessa tal icke göra något som hälst anspråk på att vara
orubbliga eller att hava giltighet utöver en ganska begränsad tidrymd.
De faktorer, vilka legat till huvudsaklig grund vid deras beräknande,
nämligen arbetslöner och betpris, äro variabla och det gives grundad
anledning antaga, att de åtminstone för den tyska industriens vidkommande
kunna inom en icke allt för avlägsen framtid bliva underkastade
förändringar. Vad den danska industrien beträffar, äro dess betpris
ställda i direkt beroende såväl av priset å råsocker som av det ekonomiska
resultatet av fabrikernas drift, vilka båda omständigheter, om de
också, särskilt vad den senare beträffar, under sista tiden visat en viss
stabilitet, dock mer än väl kunna förändras. För bedömande av sockerindustriens
läge i de skilda länderna under nuvarande förhållanden,
särskilt med avseende på det tullskydd industrien måste åtnjuta, giva
emellertid talen en god utgångspunkt, i det att de utvisa de merkostnader,
som för närvarande nödvändigt måste vidlåda varje tillverkning
av socker inom Sverige, även om industriens organisation här vore
densamma som i Danmark och Tyskland. Ett tullskydd av 3.8 9 eller
— med en avrundning uppåt för möjlig korrektion av de fel, som på
grund av vad nyss framhållits vidlåda beräkningen — 4.0 0 öre är
således behövligt för att utjämna den skillnad mellan produktionskostnaderna
i de respektive länderna, vilken har sin grund i utom industrien
liggande orsaker.

Vid ett sådant tullskydd skulle emellertid det skydd, som den
svenska industrien komme att åtnjuta, ligga endast i de frakt- och andra
omkostnader, vilka medföljde en import. Dessa kostnader torde emellertid
för vissa delar av vårt land endast obetydligt överstiga dem,
med vilka vår inhemska industri för transporter av socker inom landet
redan nu måste räkna. För åstadkommandet av ett effektivt skydd måste
en tullsats, överstigande den angivna siffran, således för närvarande
under alla omständigheter vara en nödvändighet.

Utom de merkostnader för den svenska industrien, vilka äro en
följd av de allmänna ekonomiska förhållandena i de till jämförelse valda
länderna och som således i viss mån äro mera oberoende av industriens
egna åtgöranden eller organisation, har den svenska industrien, som
redan anförts, vidare att räkna med merkostnader, vilka till huvudsakligaste
del hava sin orsak i industriens egen organisation och sättet
för dess bedrivande. De merkostnader, som föranletts av dessa orsaker,
intaga så tillvida en ställning av något annan art än de förut omhandlade,
att de kunna i avsevärd grad genom industriens egna åtgöranden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

minskas. Likväl torde de å industrien i dess nuvarande gestaltning
utöva samma hämmande inflytande i dess förhållande till en eventuell
utländsk konkurrens som de förut antydda merkostnaderna, något som
vid bedömandet av det för industrien nödvändiga tullskyddet icke bör
lämnas ur sikte. Bland dessa merkostnader torde med någorlunda
säkerhet endast arbetslönerna samt ränteförlusten å inneliggande lager
låta sig beräknas, medan åt övriga i det föregående å sidd. 23—27
angivna omständigheter på grund av deras egen natur icke kan givas
ett exakt siffermässigt uttryck. Merkostnaderna ifråga om arbetslöner
hava i nu berörda sammanhang här ovan (sid. 25) beräknats till 1.3 5
öre per kilogram raffinad. Ränteförlusten å lagret torde ej böra beräknas
till mer än omkring 0.5 öre per kilogram raffinad enär överproduktionen
utan tvivel synes kunna inskränkas genom den minskning av
betarealen, som av sockerbolaget genomförts. Det ligger för övrigt i
bolagets eget intresse att kunna disponera ett rätt avsevärt lager för
att icke under en eventuell missväxt eller av andra orsaker behöva
importera utländskt socker.

De totala merkostnader, vilka tillåta en om ock blott approximativ
beräkning, kunna således uppskattas till 5.8 5 öre per kilogram raffinad
(4 + 1.3 5 + 0.5 öre), vilket belopp således får bringas i avräkning å det
tullskydd industrien åtnjuter. Det överskjutande beloppet av det nuvarande
till 14 öre per kilogram raffinad uppgående tullskyddet, utgörande
8.15 öre per kilogram, innefattar dels ett skydd för de förut anmärkta
merkostnader, vilka icke tillåta en exaktare beräkning, dels ock det
verkliga skydd, som den svenska industrien åtnjuter utöver det belopp,
som är nödvändigt för att utjämna de olikheter i produktionskostnader,
vilka förefinnas mellan svensk och utländsk industri. Att av detta belopp
endast en relativt liten del torde motsvara de merkostnader, vilka
icke kunnat beräknas, synes vara självklart, då ju de olikheter, vilka
kunna vålla någon större skiljaktighet i produktionskostnaderna — framför
allt arbetslöner, betpris och ränteförluster — redan äro inbegripna i
det till 5.8 5 beräknade beloppet för merkostnader.

Hälften av det nämnda skyddet av 8.15 öre per kilogram raffinad,
vilket industrien nu åtnjuter, det vill säga i avrundat tal 4 öre per
kilogram raffinad, är icke blott tillräckligt att betäcka de här åsyftade
merkostnaderna, utan torde även innebära ett så väsentligt överskott,
att det bör vara fullt tillräckligt för den inhemska industrien i dess
konkurrens med de utländska fabrikerna och för övrigt giva åt industrien
en fullt betryggad ställning. Sammanslår man nyssnämnda belopp
med den summa av 5.8 5 öre per kilogram raffinad, som behöves

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

för att utjämna de olikheter i produktionskostnaderna, vilka förut omhandlats,
erhåller man en uppåt avrundad summa a v 10 öre per kilogram,
vilken synes beteckna den tullavgift, som bör för närvarande fastställas
vid införsel av raffinad. En dylik tullsats motsvarar i själva
verket omkring 25 procent av den skyddade varans värde.

Härvid synes böra uttryckligen framhållas, att vid beräknandet
av detta tullskydd förutsatts, att det av sockerbolaget till betodlarnc nu
betalade priset å betor ävensom nu gällande arbetslöner inom sockerindustrien
bibehållas och att således den del av skyddet som för närvarande
konsumeras av betpris och arbetslöner även fortfarande kommer
dessa båda led i produktionen tillgodo.

Orsaken varför tullskyddet icke synts böra minskas än mera är
förnämligast önskan att icke utsätta industrien för den fara, som ligger
i allt för starka omvälvningar, ävensom övertygelsen om nödvändigheten
av att åt industrien giva tillfälle att anpassa sig efter nya förhållanden.
Det torde icke häller kunna bortses därifrån, att statens
sockerlagstiftning redan på ett tidigt stadium i den svenska industriens
historia menligt inverkat på dess sunda utveckling och föranlett, att det
•kapital och de övriga produktionsfaktorer, vilka engagerats i industrien,
icke från början anlagts med tillräcklig hänsyn till utnyttjandet av de
rent ekonomiska faktorerna. Den ekonomiska decentralisering, som är
så karakteristisk för den svenska sockerindustrien, torde till stor de!
hava föranletts av denna statens skyddspolitik. .

En följd härav synes ock vara, att staten är skyldig att förfara
med synnerlig varsamhet vid införandet av sådana förändringar, som
betingas av nödvändigheten att inom sockerindustrien åter införa mera
normala och med övriga svenska industrier mera jämförliga skyddsförhållanden.
Då sockerindustriens nuvarande gestaltning inom vårt land
synes böra kräva betydande omändringar, varav åter ändrade ekonomiska
förhållanden för industrien torde bliva en given följd, torde det på
grund av det härigenom vållade osäkerhetstillståndet icke vara lämpligt
att nu föreslå vidare åtgärder i syfte att enligt en redan nu uppgjord
plan efter längre eller kortare tidrymd successivt förändra tullsatserna.
Den osäkerhet, vilken för närvarande råder inom de sockerproducerande
och sockerkonsumerande länderna samt särskilt de på sista tiden framträdande
tecknen på ändrad uppfattning om lämpligheten av bestämmelserna
i Brysselkonventionen, synas än ytterligare tala för att icke
binda vare sig regeringens eller Riksdagens skyddspolitik gent emot
sockerindustrien för någon längre tidrymd framåt.

Den tullsats, som här angivits, har gällt raffinad. Med den svenska

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

industriens nuvarande organisation är det ock naturligast att beräkna
tullskyddet närmast med hänsyn till den färdiga produkten, enär den
i själva verket praktiskt taget är den enda vara, som av industrien
föres i marknaden. Inom den del av den svenska sockerindustrien, som
i detta sammanhang behandlats, finnes ingen fristående råsocker- eller
raffinadfabrikation. Industrien tillverkar själv hela sitt behov av råvara,
av vilken vara så gott som intet importeras och ej häller inom landet
försäljes eller till utlandet exporteras. Den tullsats, som fastställes för
råsockret, spelar således i och för sig en underordnad roll. Om emellertid
raffinadtullens belopp är Vio högre än råsockrets — vilket är fallet i de
av Brysselkonventionen fastställda och i flera länder tillämpade normaltullsatser
(se Bil. 1, sid. 152) — så har raffinaden intet särskilt skydd
utöver råsockret, ty den högre tullen motsvarar då endast den tidigare
omnämnda fabrikationsförlust, som uppstår vid raffinering. Enligt nu i
Sverige gällande tullsatser är spänningen mellan råsockertullen — 9 öre
— och raffinadtullen — 14 öre — avsevärt större. En så betydande
differens synes ej vidare böra upprätthållas, enär den dels näppeligen
torde vara betingad av en motsvarande skillnad i produktionskostnaderna
och dels vid en sänkning av raffinadtullen med ovan ifrågasatta belopp
en motsvarande nedsättning av nuvarande tull å råsocker skulle leda
till eu för låg råsockertull. Eu sådan konsekvens skulle nämligen innebära
fara för betodlingens bestånd, ty en allt för låg råsockertull kan
föranleda, att industrien finner det fördelaktigare att från utlandet inköpa
råsocker än att framställa det ur svenska betor. Eu relativt högre tull
för råsockret äger sålunda sm betydelse främst såsom skydd för den
inhemska betodlingen och stärker dennas utövare i deras förhållande
till industrien. Av sådan anledning torde det vara lämpligt att vid eu
nedsättning av raffinadtullen till 10 öre fastställa tullen å råsocker till
7 öre per kilogram.

Friherre Palmstiernas förslag.

I nu angivna, av de sakkunnigas majoritet framställda förslag har
eu av de sakkunniga, friherre E. Palmstierna, anmält sig icke kunna deltaga.
Av den särskilda framställning rörande sin ståndpunkt, som friherre
Palmstierna av sådan anledning meddelat mig (se Bil. 2), framgår,
att han velat fastställa det för den svenska sockerindustrien erforderliga
tullskyddet till 3 öre per kilogram raffinad, en tullsats, som skulle tråda
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 15 höft. (Nr 35.) 5

Friherre
E. Palmstiernas

förslag.

Departe mentschefens förslag.

Den svenska
sockerindustriens

merkostnader.

Behövligt

tullskydd.

34 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 35.

i kraft år 1921, sedan tullen under en åttaårig övergångstid successivt
minskats enligt följande skala:

År................................................... 1914 1915 1916 1917 1919 1921

Tullsats, öre per kg. raffinad... 9 7 6 5 4 3

För den närmare motiveringen av detta förslag hänvisar jag till
vad friherre Palmstierna i ämnet anfört (Bilaga 2).

D epartementschefens förslag.

Den utredning beträffande storleken av sockerindustriens produktionskostnader
i Sverige, Danmark och Tyskland, vilken av de sakkunniga
verkställts, synes mig giva vid handen, att de kostnader av
denna art, som hänföra sig till faktorer, vilka bilda en relativt bestående,
i förhållande till andra omständigheter svårare föränderlig och av industriens
egna åtgöranden mindre lätt påverkad grundval för industriens
bestånd, äro av ungefärligen samma storlek i Sverige och Danmark,
medan vid jämförelse med Tyskland bör räknas med en »merkostnad»
för Sveriges del av i runt tal 4 öre per kilogram raffinad.

Sistnämnda belopp har av friherre Palmstierna beräknats till allenast
3 öre under hänvisning till att den angivna summan av 4 öre
rätteligen bör minskas med ett belopp — 1 öre per kilogram — som
motsvarar frakt- och andra omkostnader, vilka medfölja en import av
socker från Tyskland till Sverige. Det är visserligen sant, att vid en
eventuell handelskonkurrens den till Sverige importerade varans pris
kommer att fördyras på grund av med transporten från Tyskland förenade
omkostnader och att dessa kostnader synas böra beräknas till det
av friherre Palmstierna angivna beloppet. Men jag finner å andra sidan
goda skäl tala för det sannolika i det av övriga sakkunniga framställda
antagandet, enligt vilket nyssnämnda kostnader för vissa delar av vårt
land endast obetydligt torde överstiga dem, med vilka vår inhemska
industri måste räkna för transporter av socker inom landet. Då dessutom,
såsom de sakkunniga ock särskilt påpekat, de av deras utredning
omfattade kalkyler icke kunna göra anspråk på någon absolut exakthet,
synes mig försiktigheten bjuda, att icke utgå från ett lägre belopp för
den ovan angivna merkostnaden än 4 öre per kilogram.

Med avseende på den betydelse, som för nu ifrågavarande förslag
bör tillmätas denna merkostnad, synes mig den av friherre Palmstierna

Kungl. Maj:ts Nåd. . Proposition Nr 35.

i detta hänseende företrädda uppfattning vara förtjänt av särskild uppmärksamhet.
Det synes mig vara uppenbart, att om hänsyn toges
allenast till de faktorer, som varit bestämmande vid nämnda merkostnads
beräkning, ett med denna kostnad överensstämmande tullskydd vore
tillräckligt för att bereda den svenska sockerindustrien ersättning för
den del av dess produktion sutgifter, som överstiger motsvarande utgifter
för framställning av tyskt socker. Den tyska sockerindustrien torde
— enligt vad av de i Bil. 1, sidd. 145—146, angivna siffror synes
framgå — giva ett i regel gott utbyte på det i verksamheten engagerade
kapitalet. Det finnes sålunda — under nyss angivna förutsättningar —
ingen anledning antaga, att icke eu svensk sockerindustri, som åtnjöte
ett tullskydd, vilket gåve ersättning för dess i förhållande till den tyska
industrien drygare produktionskostnader, skulle bliva i tillfälle att giva
sina utövare skälig vinst. Det förtjänar i sådant sammanhang ock att
påpekas, att, enligt vad av de i Bil. 1, sid. 118, meddelade uppgifter
framgår, det tullskydd, som alltsedan år 1908 åtnjutits av dansk raffinad,
utgör 4.09 5 öre per kilogram och sålunda är ungefärligen lika stort
som det här för Sveriges del ifrågasatta. Då, såsom i den föregående
utredningen visats, den svenska och danska industrien kunna anses vara
ifråga om produktionskostnader i nu förevarande hänseende i stort sett
jämnställda, synes den påpekade överensstämmelsen mellan det i Danmark
gällande och för Sverige här beräknade tullskyddet i viss mån bestyrka
de verkställda kalkylernas tillförlitlighet. Det bör ock betonas, att den
danska sockerindustriens ekonomiska avkastning under hela den tid, för
vilken det nu anförda tullskyddet gällt, varit högst betydande, vilket
närmare framgår av nedanstående siffror rörande utdelningen till aktieägarne
inom det företag, som omfattar så gott som hela industrien
jfr Bil. 1, sid. 124):

År .............................. 1908 1909 1910 1911

Utdelning, procent 25 23 21 25

Gällde frågan sålunda fastställandet av ett tullskydd för en svensk
sockerindustri, arbetande under förhållanden i alla avseenden jämförliga
med den danska eller tyska industriens, så synes mot bestämmandet av
en tullsats av 4 öre per kilogram raffinad näppeligen någon befogad
invändning kunna göras. Ett sådant tullskydd torde vara så avpassat,
att det svenska sockret kunde säljas till ett pris, som betalade produktionskostnaderna
samt lämnade det för industriens bedrivande erforderliga
kapitalet skälig avkastning. Emellertid gäller den angivna förutsättningen
för en fastställelse av tullen till nämnda belopp för närvarande

Övergångstid.

36 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition Nr 35.

icke. Av den verkställda utredningen synes mig otvetydigt framgå, att
den svenska sockerindustrien — varvid jag närmast avser det stora
sockerbolaget, som ensamt omfattar l9/20 eller så gott som kela produktionen
— i närvarande stund i själva verket har att bära en merkostnad
utöver den, som in beräknats i den förut angivna summan av 4 öre per
kilogram. Denna särskilda merkostnad är att tillskriva väsentligen den
organisation av driften, som synes vara utmärkande för den svenska
sockerindustrien och som föranleder ett relativt större behov av fast kapital
samt minskar möjligheten av arbetskraftens elfektiva utnyttjande. Aven
torde någon betydelse böra tillmätas den omständigheten, att vissa fraktkostnader
samt utgifter för lagring av ett ofta avsevärt produktionsöverskott
för närvarande bidraga att öka den svenska industriens produktionskostnader.
De sakkunnigas majoritet har uppskattat dem bland de nu
nämnda merkostnaderna, åt vilka kunnat givas ett siffermässigt uttryck
— arbetslöner och ränteförlust å lager — till ett sammanlagt belopp
av 1.8 5 öre per kilogram raffinad.

Det synes mig vara obestridligt, att hänsyn bör tagas till bär
påpekade omständigheter vid sockertullens fastställande. Dock kan jag
icke finna, att man, såsom de sakkunnigas majoritet synes hava förutsatt,
därav skall föranledas att i allt väsentligt bortse från den likväl
avsevärda olikhet, som förefinnes mellan de båda arter av merkostnad,
som här berörts. I själva verket är man berättigad antaga, att svenska
sockerfabriksaktiebolaget äger förmåga att, genom åvägabringande av
en, ekonomiskt sett, mera rationellt anordnad drift och administration,
i huvudsak borteliminera de särskilda merkostnader, som framkallas av
den nuvarande, ur vissa synpunkter mindre ändamålsenligt organiserade
verksamheten. Nödvändigheten överhuvud av ett högre tullskydd torde
sålunda knappast kunna motiveras under hänvisning till den mer eller
mindre tillfälliga förekomsten av dylika kostnader, vilkas nedbringande
i görligaste mån otvivelaktigt torde vara även en nationalekonomisk vinst.
Hänsynen till denna art av merkostnader synes mig, såvitt fråga är
endast om industriens intressen, allenast påfordra ett tullskydd så utmätt,
att det täcker dem under den tid industrien kan behöva för att befria
sig från deras belastning.

För det sålunda antydda kravet på att tullen icke i ett slag nedsättes
till det lägsta möjliga beloppet utan att en dylik nedsättning sker
successivt under eu längre övergångstid synes mig även tala det skälet,
att det, när fråga är om en avsevärd tullsänkning — jag erinrar om
att den nuvarande tullen å raffinad är 14 öre per kilogram — näppe -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 35.

ligen torde vara lämpligt att genomföra denna alltför brådstörtat, enär
industriens fortsatta bedrivande därigenom kunde utsättas för allvarliga
rubbningar. En dylik fara synes särskilt böra undvikas, när det, såsom
i detta fall, gäller en industri, vilken är av stor betydelse för jordbruket
i vissa trakter av riket ävensom för andra grenar av ekonomiskt
liv samt ock för statens hushållning och där kapital till avsevärt belopp
är engagerat samt en betydande arbetsstyrka är sysselsatt.

Vidare torde vid genomförandet av en ändrad sockerlagstiftning
hänsyn även böra tagas till den av de sakkunniga påpekade omständigheten,
att staten själv genom sin tidigare lagstiftning'' i detta hänseende
utövat ett ofta ogynnsamt inflytande på sockerindustriens sunda utveckling.

Alldeles särskilt torde emellertid böra uppmärksammas även tullskyddets
uppgift att företrädesvis vara ett skydd för den för sockerindustrien
nödvändiga råvaruproduktionen, den inhemska betodlingen.
Denna viktiga omständighet får icke förbises, när det gäller att bedöma
storleken av det tullskydd den svenska sockerindustrien behöver ävensom
de möjliga verkningarna av en tullsänkning. Hänsjmen till denna
faktor kräver bl. a. att tullen för råsocker icke beräknas till så lågt
belopp, att den erbjuder betodlingens utövare ett otillräckligt skydd
mot att den svenska industrien under vissa omständigheter kunde finna
det förmånligare att importera sitt råsockerbehov än att inköpa det
från jordbrukare inom riket. Vid en raffinadtull av 4 öre per kilogram
skulle råsockertullen, enligt den av de sakkunniga föreslagna
beräkningsmetoden, mot vilken jag icke har skäl att framställa någon
invändning, utgöra högst 3 öre — friherre Palmstierna t. o. m. föreslår
en lägsta råsockertull av 2.5 öre. Det förefaller synnerligen tvivelaktigt,
huruvida en i och för sig jämförelsevis så låg tull för råsocker
verkligen skulle erbjuda betodlingen det avsedda skyddet. Då den dessutom
understiger den merkostnad, som, enligt vad den föregående utredningen
(sid. 22) visar, vid en jämförelse med Tyskland kräves för
produktion av svenskt råsocker, finner jag starka skäl tala emot en anordning,
enligt vilken så låga tullsatser som de nu nämnda — även
efter en avsevärd övergångstid — skulle bliva gällande.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten även på en
annan omständighet. Det har förutsatts, att en sänkning av sockertullen
skall föranleda sockerindustrien till en ekonomiskt rationellare drift
än hittills. En dylik ekonomisering kan tänkas genomförd på flere olika
eller samverkande vägar. Sannolikt kommer det stora sockerbolaget att
i sådant syfte till en början främst söka göra besparingar på admi -

Förslagets
begränsning.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

nistrationsutgifternas konto, vilket, enligt vad i den föregående utredningen
framhållits, uppgår till eu relativt sett ovanlig höjd. Vilka åtgärder
i övrigt än av sockerbolaget i bär angivna syfte komma att vidtagas,
så torde betodlingen i värjo fall näppeligen därav röna någon
inverkan. I stället är eu uppåtgång av betproduktionen att förvänta
såsom en följd av den stegring i sockerkonsumtionen, till vilken det på
grund av tullsänkningen lägre sockerpriset skall giva anledning. Denna
stegring måste givetvis motsvaras av en ökad produktion, vilken i sin
tur framkallar ett växande behov av betor. En direkt ökning av rikets
totala betareal torde sålunda av denna orsak kunna emotses.

De sakkunnigas majoritet har i sitt förslag mot själva grundsatsen
i den av mig ifrågasatta anordningen med en successiv tullsänkning i
huvudsak invänt dels att dess genomförande skulle betunga industrien
under en tid, då dess av tullsänkningen framkallade omgestaltning vållade
ett osäkerhetstillstånd, dels ock att den befarade möjligheten för
Brysselkonventionens bristande talade emot lämpligheten av att binda
sockerlagstiftningen för någon längre tidrymd framåt.

Vad den första av de nu nämnda invändningarna beträffar, så
synes näppeligen en anordning, tack vare vilken tullsatserna bestämmas
för en längre tid framåt, kunna framkalla ett osäkerhetstillstånd
inom industrien. Snarare synes det mig vara ur industriens eget
intresse vida fördelaktigare att kunna för en avsevärd tid framåt
överskåda tullagstiftningens utveckling och inrätta sig därefter än
att för varje år sväva i ovisshet om vilka förändringar, som möjligen
inom den närmaste framtiden kunna förestå. Begränsar man
sig till att, i enlighet med de sakkunnigas majoritet, föreslå endast
en omedelbar tullsänkning att träda i kraft med en viss tullsats år
1914, måste man — såsom majoriteten också gjort — med hänsyn
till industrien stanna vid en tullnedsättning, som är vida mindre än
den, som de sakkunnigas utredning anvisar såsom möjlig och riktig.
Till beredande av större trygghet för industrien synes det mig högst
angeläget att i samband med bestämmandet av den omedelbara tullsänkningen
klart och tydligt angives, vilka högsta ytterligare sänkningar
— efter en enligt nu beräknings bara grunder uppgjord plan för tullnedsättningen,
i vilken tullsatsen för år 1914 utgör det första ledet —
under en given tidsperiod förutsättas såsom möjliga, under bibehållande
av ett tillräckligt tullskydd för industrien.

Den av de sakkunnigas majoritet berörda, senare invändningen
mot den ifrågasatta anordningen finner jag i viss mån äga bättre fog.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Brysselkonventionen, vars gynnsamma inflytande på sockermarknadens
gestaltning'' torde vara obestridligt, tiar under de sista åren onekligen
varit utsatt för påfrestningar, som synas böra mana till försiktighet,
när det gäller att för en längre tidrymd söka överblicka marknadens
utveckling. Englands och Italiens nyligen skedda utträde ur den internationella
sockerunionen torde visserligen knappast vara av avgörande
betydelse för dennas fortsatta bestånd, så länge Europas förnämsta
sockerproducerande länder samtliga alltjämt tillhöra densamma. De
svårigheter, som yppats för Rysslands kvarblivande i unionen, böra icke
underskattas, men samtidigt erinras om, att konventionen — även för
Ryssland — enligt den senast därom träffade överenskommelsen gäller
till den 1 september 1918. Före denna tidpunkt kan dess bristande
sålunda knappast befaras, och kunna därför icke häller dessförinnan
de förändringar på sockermarknaden inträda, vilka förutsatts kunna
utöva inflytande jämväl på den svenska sockerindustriens förhållanden.

Hänsynen till nu anförda omständigheter synes mig emellertid påfordra,
att ett beslut angående sockertullens storlek, — ett beslut, som,
enligt vad jag strax skall närmare belysa, formellt ej synes kunna avse
förhållandena under mera än ett år, men vilket i sak bör kunna få
större bärvidd — för närvarande bör taga sikte allenast på tiden intill
1918 års utgång.

För en dylik begränsning talar även det skälet, att det erbjuder
betydande svårigheter att med tillräcklig säkerhet kunna på förhand fölen
längre framtid bedöma verkningarna av en i det ekonomiska livet
ingripande lagstiftning. Vad särskilt inflytandet på sockerindustrien av
sockertullens nedsättning beträffar, så hyser jag visserligen ingen tvekan
om, att — därest förhållandena på den internationella sockermarknaden
icke undergå någon genomgripande förändring eller eljest sockerindustrien
eller betodlingen inom landet drabbas av några allvarligare rubbningar
— det stora svenska sockerbolaget efter en längre övergångstid
skulle vara väl rustat att fortfarande som hittills behärska den inhemska
marknaden, därest tullskyddet beräknades på sätt ovan angivits. Det är
likvisst möjligt, att de grunder, på vilka åberopade kalkyler byggts,
småningom i ett eller annat avseende komma att undergå sådan förändring,
att en annan proportion kan påvisas mellan produktionskostnaderna för
den svenska och de utländska industrierna än den, som i här ifrågavarande
utredning konstaterats. Fn dylik förändring synes emellertid
snarare böra framkalla sänkning än höjning av den kostnadsdifferens,
från vilken jag i det föregående utgått, något som de sakkunnigas majoritet
vid sitt omnämnande av denna fråga icke synes hava klart beaktat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Då jag av sålunda angivna skäl icke ansett mig höra nu taga
sikte på förhållandena under en längre övergångstid, utan angivit den
tid, till vilken man för närvarande lämpligen bort i nu föreliggande
fråga begränsa sig, till fem år, — eller samma tidsperiod, som senaste
sockerlagstiftning omfattade — uppstår i första hand frågan om, till
vilket lägsta belopp man efter en sålunda utmätt övergångstid anser sig
böra sänka sockertullen. Jag har i detta avseende funnit, att en tullsats
av 7 öre per kilogram raffinad är den lägsta, hvilken jag anser mig
kunna för närvarande föreslå.

Jag har av de sakkunnigas utredning och förslag erhållit den
uppfattning, att en tullsats till nämnda belopp är tillräcklig för att
under nu förutsebara omständigheter med säkerhet bereda sockerindustrien
ett tillräckligt skydd. Den angivna tullsatsen överstiger ej
oväsentligt det belopp av 5.8 5 öre, vilket av de sakkunnigas majoritet
betecknats såsom angivande de sockerindustriens totala merkostnader,
som tilläte en approximativ beräkning. I detta belopp hade då tagits
hänsyn till alla de olikheter, som vid en jämförelse med utländska sockerindustrier
kunde vålla någon större skiljaktighet i produktionskostnaderna.
En tullsats av 7 öre torde sålunda enligt min uppfattning kunna sägas
täcka icke blott de av de sakkunniga i siffror beräknade merkostnader,
utan däröver de ytterligare, enligt sakkunnigmajoritetens egen uppfattning
mindre väsentliga merkostnader, som av de sakkunniga till innebörden
belysts, ehuru de av närliggande skäl ej kunnat evalveras i siffror. Jag
kan icke dela sakkunnigmajoritetens mening, att genom tullagstiftningen
ovillkorligen borde tillskapas ett skydd utöver det som enligt den utförda
noggranna utredningen synes vara tillräckligt för utjämnande av de förefintliga
olikheter i produktionskostnader, som konstaterats vid jämförelse
med utländska industrier med ett i regel mycket tillfredsställande ekonomiskt
utbyte. Hävdandet av en sådan ståndpunkt sjmes lätt kunna föra till
betänkliga konsekvenser ifråga om tullagsstiftningens innehåll och syftemål.

Vid övervägande av frågan om tullens storlek under övergångstiden
torde närmast framträda önskvärdheten av att tullen redan efter
1913 års slut avsevärt sänkes. De sakkunnigas utredning torde med
tydlighet giva vid handen, att det tullskvdd, som den svenska sockerindustrien
för närvarande åtnjuter — 14 öre per kilogram raffinad —
måste betraktas såsom under alla förhållanden för högt och vida överstigande
vad som på grund av industriens merkostnader kan motiveras.
De sakkunnigas majoritet har också föreslagit en omedelbar sänkning
till 10 öre, medan friherre Palmstierna velat genast nedsätta tullen till
9 öre. Ehuru det med hänsyn till betydelsen för industrien av en jämn

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

och långsam övergång till nya förhållanden måhända kunde ifrågasättas,
att tullnedsättningen för 1914 begränsades till 3 öre, synes mig
icke inverkan av denna saktare övergång kunna bliva så betydande, att
jag endast av sådan anledning anser mig böra i detta hänseende frångå
sakkunnigmajoritetens förslag. Genom dess antagande torde en icke obetydlig
sänkning av sockerpriset bliva eu omedelbar följd. Åt en för den
successiva sänkningen avpassad skala, angivande de lägsta tullsatser,
som under närmaste 5-årsperiod enligt min mening kunna ifrågasättas
— därest det vore möjligt att nu fastställa en sådan skala för hela
övergångstiden, något, som jag emellertid av skäl, som jag nedan skall
närmare anföra, icke anser vara fallet •—- torde med utgångspunkt från
nu nämnda tullsatser böra givas följande avfattning:

År .................................................................. 1914 1915 1916 1917 1918

Tullsats, öre per kilogram raffinad...... 10 10 9 8 7

Genom att, på sätt i denna skala förutsättes, låta den första
nedsätta ngen kvarstå oförändrad under två år, har jag avsett att bereda
industrien en ökad möjlighet att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.
Först på tredje året skulle den fortsatta sänkningen taga
sin början för att därefter fortskrida med allenast 1 öre per kilogram
om året och fr. o. m. 1918 års ingång hava nått till 7 öre.

Slutligen vill jag även betona, att jag förutsätter, att med de
av mig till genomförande förutsatta tullsatserna de bestämmelser, enligt
vilka betpriset under de sista åren reglerats mellan sockerbolaget och
dess betodlare, ävensom nu gällande arbetslöner inom sockerindustrien
icke skola sänkas. Vad särskilt betodlingen beträffar, så framgår
av vad jag nyss anfört rörande innebörden av en tullsats av 7 öre,
att vid den av mig ifrågasatta tullskalans uppgörande all hänsyn tagits
till den tidigare påpekade nödvändigheten av att tullen bestämmes
till belopp, som tillbörligt beaktar jämväl betodlingens berättigade intressen.

Med avseende på de svårigheter, som understundom synas hava
mott för åstadkommande av tillfredsställande uppgörelse mellan svenska
sockerfabriksaktiebolaget och betodlarne och vilka måhända även framdeles
skola göra sig gällande, vill jag i detta sammanhang ej underlåta
att erinra om, hurusom inom en annan industriell verksamhet av
betydande omfattning, nämligen bränneriindustrien, motsvarande svårigheter
så gott som helt undanröjts. Inom berörda industri förarbetas
som bekant en annan rotfrukt, potatisen, och fastställandet av dennas
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 15 höft. (Nr 35.) 6

Råsocker tullen.

Tull restitution.

Tilläggs avgifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35-

pris har överlämnats åt för ändamålet särskilt inrättade nämnder, vilkas
verksamhet fortgått till alla parters gagn, utan fara för sådana konflikter,
vilka förekommit vid bestämmandet av de för sockerindustrien nödvändiga
vitbetornas pris, konflikter, vilka utan tvivel kunna bliva av menlig
inverkan på såväl sockerindustriens som betodlingens lugna utveckling.

Beträffande tullsatsen för råsocker finner jag, såsom redan antytts,
det av de sakkunniga föreslagna förhållandet mellan denna och
tullen å raffinad väl motiverat och förutsätter sålunda för femårsperioden
1914—18 följande skala för råsockertullens nedsättning.

År .................................................................. 1914 1915 1916 1917 1918

Tullsats, öre per kilogram råsocker ... 7 7 6 5.5 5

I sammanhang med råsockertullens sänkning torde även böra vidtagas
en jämkning av den tullrestitution, som under vissa villkor medgivits
vid utförsel av raffinerat socker, tillverkat inom riket av utlänskt
råsocker. Detta restitutionsbelopp är för närvarande, vid en råsockertuil
av 9 öre, bestämt till 10 öre per kilogram. Denna sitmma har, enligt vad
som framgår av vederbörande departementschefs yttrande till statsrådsprotokollet
vid nådig proposition till Riksdagen (nr 92) år 1911, byggts
på en beräkning, där raffinadutbytet antagits utgöra 90.9 procent och
restitutionen erhållits genom att multiplicera råsockertullens belopp med

talet 5^-- Den sålunda beräknade siffran utgör vid en råsockertuil av
y u. 9

9 öre 9.9 01 öre. Utgår man åter från det av Brysselkonventionen antagna
raffinadutbytet 91.5 procent skulle motsvarande siffra bliva 9.836
öre. Det nu gällande restitutionsbeloppet utgör således en avrundning
uppåt av de på angivet sätt erhållna talen.

Beräknas enligt samma grunder det mot den av mig för åren
1914—15 ifrågasätta råsockertullen av 7 öre svarande restitutionsbeloppet,

/io° \

erhålles såsom resultat: vid det lägre raffinadutbytet g x 7J= 7.7 01

och vid det högre x ?) = 7.6 5 0 öre. Ifrågavarande summa torde

sålunda böra bestämmas till i avrundat tal 7.5 öre.

Vad ovan ifrågasatts rörande förändrade tullsatser å socker verkar
givetvis icke förändring i gällande bestämmelse därom, att socker, kom -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

mande från land, som beviljar premier för tillverkning’ eller utförsel av
sådan vara, belägges med viss tilläggsavgift.

Beträffande själva formen för det av mig ifrågasatta beslutet vill
jag särskilt anmärka följande.

När Riksdagen år 1908 fattade sitt beslut angående en successiv
böjning av sockerskatten samt en däremot svarande sänkning av tullen,
gavs däråt den form, att ifråga om skatten bestämdes, att denna skulle
utgöra 16 öre per kilogram och att förordningen därom skulle träda i
kraft den 1 januari 1909; dock att skatten skulle utgå intill 1911 års
utgång med endast 15 och därefter intill 1912 års utgång med 15.5 öre,
allt per kilogram. Beträffande tullen innehöll det omedelbara beslut,
som Riksdagen fattade, visserligen endast ett stadgande om tullens
sänkande för år 1909 med ett mot skattehöjningen för samma år
svarande belopp (2 öre). Men i den motivering, som åtföljer meddelandet
om detta beslut i Riksdagens skrivelse i ämnet den 31 mars
1908, framhålles, att då enligt Riksdagens beslut skatten skulle ytterligare
höjas den 1 januari 1912 med 0.5 öre och den 1 januari 1913 med
likaledes 0.5 öre, samtidigt även borde vidtagas eu motsvarande sänkning
av raffinad tu lien. Denna av 1908 års Riksdag uttalade mening
har ej häller av följande riksdagar frånträtts, utan hava av 1911 och
1912 års riksdagar beslut fattats i överensstämmelse med det av Riksdagen
år 1908 angivna direktiv. I själva verket föreligger således från
sistnämnda Riksdag ett beslut, enligt vilket i sak storleken såväl av en
skatt, eller närmare bestämt en tillverkningsavgift, som av en tull
bundits för en tidrymd av 5 år framåt, ehuru detta endast ifråga om
beslutet angående skatten också formellt kommit till uttryck.

Då den av mig ifrågasatta successiva sänkningen av sockertullen
förutsätter, att Riksdagen i en eller annan form skall fatta ett beslut av
liknande innebörd som det nu åberopade, avseende samma tidsperiod
och samma varuslag, har det synts mig vara av vikt att bringa
nyssnämnda beslut i erinran. Det torde vara obestridligt, att vissa bestämmelser
i regeringsformen förhindra statsmakterna att binda följande
riksdagar ifråga om bevillningen. Emellertid finnes, såvitt
jag kan se, i här åsyftade stadganden intet stöd för den uppfattning,
att accismedlen borde i detta avseende vara underkastade andra
bestämmelser än tullmedlen, vilka uttryckligen ställas i paritet med
varandra och båda hänföras till bevillningen. Då 1908 års Riksdag
beslöt sig för att bestämma över sockerskattens belopp för en viss tid

Formen för
beslutet om
tullsänkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

framåt och uttryckligen förutsatte, att tullens storlek skulle lämpas
härefter under samma tidrymd, är det icke klart, varför ej även åt beslutet
angående tullen gavs samma formellt bindande kraft som åt
beslutet rörande skatten. De konstitutionella betänkligheter, som till
äventyrs mött för ett beslut om tullsatsens bindande för 5 år, synas
hava bort framträda i samma grad, när det gällde skatten.

Om jag sålunda härav anser mig kunna draga den slutsatsen, att
Riksdagen i här förevarande fall givit en friare tolkning av de åsyftade
grundlagsbestämmelserna, så vill jag emellertid påpeka, att till stöd
för det berättigade i en dylik uppfattning i nu föreliggande fråga
kunnat hänvisas till följande omständighet, vilken dessutom även
ur annan synpunkt är av intresse. Enligt vad jag redan tidigare haft
tillfälle anmärka, äger tullen å socker numera endast en underordnad
betydelse såsom statsinkomst, men har huvudsakligen karaktär av
skyddstull för sockerindustrien och betodlingen. Det med sockerhanteringen
förbundna finansiella statsintresset representeras till vida övervägande
grad av sockerskatten. Det kan således ur denna synpunkt
ifrågasättas dels om icke sockertullen i realiteten förlorat mycket av
sin betydelse som bevillning, dels ock huruvida ej den här framhållna
innebörden av Riksdagens år 1908 fattade beslut, som närmast avsåg
just den utan all fråga viktigaste sockerbevillningen, därigenom framträder
än klarare.

Svårigheten av att till beloppet fastställa en tullsats för ett
visst antal år framåt kan alltid framkalla betydande praktiska olägenheter.
I här föreliggande fall kan ett rationellt anordnande av tullagstiftningen
i hög grad försvåras. Som jag i det föregående påvisat,
måste en tullsats av 7 öre per kilogram för raffinad anses
innebära ett tullskydd, som under alla omständigheter täcker den
svenska sockerindustriens merkostnader och vid vars beräknande
förutsatts, att betodlingen skall kunna alltjämt bedrivas under fasthållande
av nu gällande bestämmelser i fråga om betpris och
dylikt. A andra sidan har även framhållits, att en omedelbar sänkning
av tullen från nuvarande tullsats av 14 öre till 7 öre icke kan
ske utan att industriens berättigade anspråk på att erhålla möjlighet
att anpassa sig efter en i och för sig så betydande tullnedsättning
trädas för nära. Fastställes således nu en tullsats av 7 öre, uppoffras
hänsynen till industriens befogade krav. Bestämmes åter en högre
tullsats utan samtidig förutsättning av dennas successiva sänkning,
så lämnas det med tullskyddet åsyftade ändamålet utan beak -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

tande och uppoffras hänsynen till önskvärdheten av att i möjligaste mån
nedbringa priset å en för befolkningen viktig livsförnödenhet.

Av vad nu anförts synes mig framgå, att något förslag om
definitivt beslut angående en successiv nedsättning av sockertullen visserligen
av konstitutionella skäl icke bör till Riksdagen avlåtas, utan
att förslag i nu föreliggande fråga bör avse bestämmande av raffinadtulle''n
till 10 öre och råsockertullen till 7 öre för år 1914. Jag anser
mig dock böra framhålla, att min hemställan om ett sådant förslag
måste ses mot bakgrunden av hela den i det föregående angivna motiveringen,
vadan sålunda — därest inga nu oförutsebara allvarligare
rubbningar ifråga om sockerindustriens eller betodlingens ställning eller
världsmarknadens läge betinga andra åtgärder — såvitt nu kan bedömas,
de nämnda tullsatserna böra för vart och ett av åren 1915—18
bestämmas enligt de av mig anförda grunder.

Svenska sockerfabriksaktiebolagets ekonomiska avkastning.

Det har ej sällan uttalats den uppfattning, att den nedsättning av Svenska
sockerpriset, som skulle bliva en följd av sockertullens sänkning, skulle fabHksaktiemedföra
svårighet för industrien att bereda sina utövare skälig vinst, bolagets ekoDå
denna fråga torde vara av stor betydelse, hava de sakkunniga ock ” kastning.^
ägnat densamma uppmärksamhet. Sakkunnigmajoritetens uppfattning i sakkunnigas
ämnet, med vilken friherre Palmstiernas mening i sak i allt väsentligt utredning,
sammanfaller, framgår av följande redogörelse därför.

Såsom av den i Bil. 1 verkställda utredning angående svenska Sockerbolagets
sockerfabriksaktiebolagets tillkomst och ekonomi framgår, är bolagets ka/Pitalaktiekapital,
vilket uppgår till 135,000,000 kronor, endast till eu mindre
del kontant inbetalat. Vid tiden för fusionen kan det kontant inbetalade
aktiekapitalet i samtliga de sammanslagna företagen beräknas hava utgjort
högst 43,994,075 kronor, vilket belopp likväl av hänsyn till de i
utredningen beträffande ett av företagen (A.-B. D. Carnegie & C:o, se
sid. 35) anmärkta förhållanden torde böra minskas till 38,994,075 kronor.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 35.

Detta belopp utgör allenast 28.9 procent, d. v. s. föga mer än Vi av
bolagets nominella kapital. De sammanslagna företagens nominella
aktiekapital uppgick (med nyss angivna korrektion, se Bil. 1, sid. 33)
till 52,769,075 kronor eller 39.1 procent av bolagets aktiekapital.

Det är givetvis utomordentligt vanskligt att angiva storleken av
det egna kapital, som ett industriellt företag erfordrar. Men i här förevarande
fall synas inga skäl tala för, att icke åtminstone det nominella
aktiekapital, varöver de fusionerade fabrikerna förfogade vid tiden för
sammanslagningen, skulle hava motsvarat dessa företags behov av såsom
aktiekapital engagerat belopp. Kär nu likväl det nya bolaget bildades
med ett nominellt aktiekapital, som utgjorde ej mindre än omkring 250
procent av nyssnämnda, för driftens bedrivande till synes tillräckliga
egna kapital, ägde utan tvivel en högst betydande överkapitalisering
rum. Orsaken härtill torde förnämligast vara att söka i den för bolagets
finansiering valda formen, enligt vilken de sammanslagna företagens
värde uppskattades med hänsyn till en genomsnittsberäkning för
samtliga företags avkastning samt andel i totalproduktionen och det
sålunda erhållna beloppet, vilket utgjorde likvid för företagens övertagande,
helt och hållet utgick i form av aktier i det nya bolaget, vars
nominella aktiekapital också fastställdes till en mot nämnda belopp ungefärligen
svarande summa. Det totala vinstbelopp, varmed man i dessa
kalkyler räknade, utgjorde för samtliga fabriker för en treårsperiod
närmast före fusionen i genomsnitt 11,668,995 kronor årligen, motsvarande
en ränteavkastning av 22.1 procent å de sammanslagna bolagens
nominella och minst 29.9 procent å deras kontant inbetalade aktiekapital
(se Bil. 1, sid. 36). Det är uppenbart, att man med en dylik beräkningsmetod
såsom grundval för bolagets finansiering skulle nå till ett
belopp för dess aktiekapital, vilket vida översteg, vad som eljest kunnat
anses såsom rimligt.

Flera tecken tyda emellertid på, att överkapitaliseringen, vilken
för övrigt ofta bliver en följd av fusioner av denna art, i detta fall
likväl även ur andra synpunkter måste anses synnerligen stor. För de
personer, vilka vid tidpunkten för fusionen voro aktieägare i de gamla
företagen, var det i viss mån av underordnad Aukt, till vilket belopp
det nya bolagets nominella kapital fastställdes. Flmmdintresset för dem
var sannolikt, att den hittills ernådda a\''kastningen och därmed värdet
å de gamla aktierna ej riskerades. Såsom i Bil. 1, sid. 35 angives,
utgjorde det stora bolagets nominella aktiekapital omkring 346 procent
av de äldre bolagens kontant inbetalade kapital. För \rarje 100 kronor
i kontant insatt kapital erhöllos således Arid fusionen 346 kronor i nomi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

nellt kapital i det nya bolaget. Detta bär under sin hittillsvarande
verksamhet i regel varje år utdelat 6 procent (Bil. 1, sid. 76). Denna
utdelning motsvarar således å det kontant inbetalade kapitalet i de fusionerade
bolagen en utdelning av 21 procent. Emellertid uppgick motsvarande
utdelning under de båda åren närmast före fusionen i själva
verket (se Bil. 1, sid. 37) till i genomsnitt 15 procent å det kontant
inbetalade aktiekapitalet. Om sålunda storleken av det nya bolagets
nominella kapital tillmätts med hänsyn till ett fortfarande vidmakthållande
av sistnämnda utdelning — en avkastning, vilken synes mer
än tillfredsställa alla rimliga krav — så hade det ej bort uppgå till
mer än 97,500,000 kronor.

En annan omständighet, som synes framför andra förtjäna beaktande
vid utredning av förevarande fråga, är den bristande överensstämmelse
mellan bolagets reala tillgångar och nominella skulder, vilken
synes kunna konstateras vid en analys av sockerbolagets balansräkning.
Det torde nämligen vara uppenbart, att bolagets fabriksfas tigheter jämte
tillhörande inventarier äro upptagna bland aktiva till ett värde, som
icke motsvarar det verkliga. Såsom av tablån å sid. 72 i Bil. 1 framgår,
voro berörda tillgångar i bokslutet för år 1912 uppförda till ett sammanlagt
belopp av 130,665,071 kronor, vilken summa med endast omkring
2 miljoner kronor understiger det belopp, till vilket motsvarande
tillgångar upptogos i bolagets första bokslut (år 1908). Avskrivningarna
hava å detta konto varit endast högst oväsentliga. Utöver ett belopp
av omkring IV2 miljoner kronor, som årligen avskrivits å maskiner och
andra inventarier och som uppgivits motsvara en avskrivning av 5 procent
å dessa tillgångars bokföringsvärde, har å bolagets bokförda fastighetsvärde
icke avskrivits mer än omkring 220,000 kronor (år 1912).
Under hela den tid av fem år, som bolaget hittills utövat sin verksamhet,
har å fabriksfastighetskontot, vilket, såsom nyss nämnts, uppgår till
omkring 130 miljoner kronor, avskrivits tillsammans endast 8.4 miljoner
kronor eller 1.68 miljoner, d. v. s. 1.3 procent om året. De belopp,
som under samma tid tillförts kontot för nyanskaffningar etc., uppgå
sammanlagt till blott 2.9 miljoner kronor.

Beräknas nu med ledning av det kända antalet till varje fabriksgrupp
hörande fabriker samt dessas sammanlagda bokförda värde genomsnittsvärdet
per fabrik, erhållas i runda tal följande siffror (se Bil. 1, sid.
74), nämligen för en råsockerfabrik 3,600,000 kronor, för ett raffinaderi
7,200,000 kronor, och för en kombinerad fabrik (råsockerfabrik och raffinaderi)
10,800,000 kronor samt för en saftstation 600,000 kronor. Redan
vid första påseendet förefalla dessa siffror, med undantag av den sist -

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

nämnda, ovanligt höga. Det är visserligen sant, att fabrikernas storlek är
mycket växlande, men sannolikt överstiga de angivna värdena de högsta
tal, till vilka inom varje fabriksgrupp även den största förekommande
fabriken rimligtvis kan uppskattas, särskilt om man betänker, att det
här ofta gäller fabriksbyggnader av ingalunda ringa ålder, å vilkas
värden under de sista åren knappast några avskrivningar hava gjorts.
Det är missvisande, när, såsom understundom skett, de höga bokföringsvärdena
förklarats med hänvisning till vad nya fabriker skulle
erfordra i anläggningskostnad. Vid eu rationell värdering synes hänsyn
i första hand böra tagas till den verkliga beskalfenheten av det
föremål, vars värde skall uppskattas, icke till kostnaderna för vad som
måste anskaffas, därest nämnda föremål ej funnes. Det är emellertid
sjmnerligen anmärkningsvärt, att även om man — för analysens skull
— väljer ett dylikt tillvägagångssätt, så blir resultatet icke det åsyftade.
Enligt vad i Bil. 1, sid. 74, närmare meddelas, utgjorde det beräknade
anläggningsvärdet av de fusionerade företagens fabriksfastigheter och
inventarier, sådant detta värde av sockerbolaget uppgivits, 103,748,100
kronor. Detta belopp, vilket således angivits beteckna alla företagens
sammanlagda kostnader för tomter, byggnader, inventarier o. s. v. för
fabrikerna, utan avskrivningar eller annat avdrag, och som med all
sannolikhet snarare är för högt än för lågt beräknat, understiger likväl
med ej mindre än omkring 30 miljoner kronor det värde, till vilket samma
belopp av bolaget bokförts och alltjämt bokföres.

Det verkliga värdet å dessa tillgångar är emellertid givetvis för
närvarande avsevärt mindre. Det bör för belysande härav till eu början
erinras om, att det belopp, för vilket bolaget brandförsäkrat samtliga
fabriksbyggnaderna, icke uppgår till mer än omkring 20 miljoner kronor.
Om ock brandförsäkringsvärdet givetvis i regel understiger det verkliga
värdet, i vilket sistnämnda ingå tomt och andra värden, till vilka
hänsyn vid brandförsäkringen icke tages, så bör i varje fall konstateras
dess här angivna, relativt sett, anmärkningsvärt ringa höjd.

Det är vidare, för klargörande av denna fråga, av intresse att taga
del av de belopp, till vilka fabrikerna uppförts i det danska sockerbolagets
balansräkning. Enligt vad av utredningen (Bil. 1, sid. 124)
framgår, vore detta företags samtliga fabriksfastigheter år 1912 upptagna
till ett sammanlagt värde av 19 miljoner kronor. Skillnaden
mellan detta belopp och motsvarande post å omkring 130 miljoner
kronor för det svenska bolaget är ju högst avsevärd. Likväl måste vid
en dylik jämförelse hänsyn tagas till, att antalet huvudfabriker i Danmark
är avsevärt mindre än i Sverige, ehuru ifråga om saftstationerna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

ett motsatt förhållande är rådande. Utgår man emellertid — för jämförelsens
skull — från antagandet, att de svenska bokföringsvärdena
vore i huvudsak riktiga och tillämpar dem å danska förhållanden, finner
man, att det danska bolagets fabriksfastigheter skulle hava upptagits
till 57 miljoner kronor, således till jämnt tre gånger det värde, till vilket
de nu bokföras. Också framgår av en fortsatt jämförelse, att det genomsnittliga
bokföringsvärdet för en dansk råsockerfabrik jämte därtill i
medeltal hörande två saftstationer är i runt tal 2.1 miljoner kronor mot
3.6 miljoner kronor för en svensk råsockerfabrik utan saftstationer (med
två saftstationer skulle den svenska siffran bliva 4.8 miljoner kronor,
således betydligt mer än dubbelt så stor som den danska). Motsvarande
siffror för ett raffinaderi äro i Danmark 1.4 och i Sverige 7.2 miljoner
kronor, d. v. s. den svenska siffran är drygt fem gånger större än den
danska. Det är sannolikt, att skiljaktigheter i byggnadskostnader och
framför allt i avskrivningar kunna täcka någon del av denna differens.
Men det är icke möjligt att de räcka till att förklara ens det väsentliga
av olikheten.

Inför alla de nu anförda siffrorna synes man hava fullgiltig anledning
antaga, att de värden, till vilka det svenska bolagets fabriksfastigheter
med inventarier äro bokförda, vida överstiga det reala värde,
som de vid en samvetsgrann uppskattning skulle representera. Vid en
för bolaget möjligast gynnsam värdering synes man böra utgå från
den här ovan nämnda, av sockerbolaget själv angivna summan av omkring
103.7 miljoner kronor såsom ursprungligt anläggningsvärde å alla
här berörda tillgångar. I betraktande bland annat av, att beloppet 103.7
miljoner kronor sannolikt är för högt, något som nyssanförda brandförsäkringsbelopp
samt den verkställda jämförelsen med Danmark ävensom
en detaljgranskning av de för varje företag angivna belopp, vilka
finnas anförda å sid. 34 i Bil. 1, synes göra synnerligen troligt, och att
många av de fastigheter, varom det här är fråga, hava en ansenlig
ålder, samt att å inga hithörande värden annat än högst obetydliga
avskrivningar verkställts, torde en nedskrivning med omkring 25 procent
av fastigheternas oavkortade, av sockerbolaget beräknade anläggningsvärde
ingalunda kunna betraktas såsom för stor. Genom en dylik uppskattning
av det verkliga värdet å bolagets tillgångar i fabriksfastigheter
och deras inventarier torde detta sålunda icke kunna angivas till
högre belopp än omkring 75 miljoner kronor.

En granskning av andra poster bland aktiva i syfte att fastställa
deras verkliga värde erbjuder än större svårigheter än ifråga om fabriksfastigheterna.
Det förtjänar emellertid uppmärksammas, att dessa senare
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 15 käft. (Nr 35.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

utgöra omkring 7/''io av samtliga tillgångar, vadan frågan om övriga
värdens reala motsvarighet icke är av samma betydelse. Den näst
fabriksfastigheterna största posten bland aktiva representeras av det
under rubriken »fabrikernas förslagskonto» upptagna beloppet, 31 miljoner
kronor, vilket motsvarar huvudkontorets fordran hos fabrikerna och vars
närmare tillkomst undandrager sig all egentlig granskning. Huvudposten
utgöres av det till omkring 30 miljoner kronor upptagna lagret av sötvaror,
enligt av bolaget meddelad uppgift i bokslutet beräknat till självkostnadspris.
Av de mindre posterna är beloppet för jordbruksfastigheter
— 6.8 miljoner kronor — den mest betydande och kan rörande
denna påpekas, att den alltjämt förekommer med ungefärligen det från
början bokförda beloppet, vilket nära motsvarar det pris, till vilket jordegendomarna
övertogos från de äldre bolagen.

Av vad nu anförts framgår, att sockerbolagets tillgångar i fabriksfastigheter
och inventarier bokförts till ett belopp, som med minst omkring
55 miljoner kronor torde överstiga det ovan beräknade, verkligheten närmare
motsvarande värdet. Bolagets tillgångar synas sålunda ej kunna
uppskattas till mer än i runt tal högst omkring 125 miljoner kronor i
stället för de i balansräkningen upptagn 181.7 miljoner kronor, varvid
emellertid hänsyn ej kunnat tagas till möjligen nödig korrektion ifråga
om även andra värden än fabriksfastigheterna. Nedskrives nu aktiekapitalet
med ett motsvarande belopp, så stannar detta vid en summa av
runt 80 miljoner kronor. Givetvis kan en dylik nedskrivning icke anses
giva ett slutgiltigt svar på frågan om storleken av den här förefintliga
överkapitaliseringen. Den motsvarar blott den minsta summa, med vilken
de bokförda fastighetsvärdena synts böra minskas för att bringa dem i
närmare ÖAmrensstämmelse med deras verkliga motsvarighet.

Det förtjänar i detta sammanhang uppmärksammas, att det i det
svenska bolagets danska motsvarighet såsom aktiekapital arbetande beloppet
ända till juli månad år 1912 uppgick till endast 15 miljoner kronor
och först efter denna tid höjts, dock ej till mer än 22 V2 miljoner kronor,
vilken summa är till fullo kontant inbetalad. Under antagande av att
det danska bolagets produktion ökades till jämnhöjd med det svenska
bolagets tillverkning'' och att för sådant ändamål dess fasta kapital behövde
fördubblas samt rörelsekapitalet i förhållande därtill utvidgas —
tvänne för Sveriges vidkommande mycket gynnsamma jämförelsepremisser
— så skulle, om härför nödiga medel uppbringades genom ökningav
det egna kapitalet, aktiekapitalet likväl icke uppgå till mer än högst
50 miljoner kronor. Denna summa överensstämmer ungefärligen med
de svenska sammanslagna fabrikernas totala nominella aktiekapital vid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

tiden för fusionen, men understiger betydligt det ovan för det svenska
bolaget beräknade, reducerade aktiekapitalet.

Här skall ytterligare, till belysande av frågan om storleken av det
kapital, som behöves för bedrivande av en sockerindustri med den svenska
industriens omfattning, anföras, att, enligt från Danmark inhämtade,
aktuella siffror, anläggningskostnaderna (inklusive tomt och inventarier)
för en råsockerfabrik, avverkande 100,000 ton betor om året, beräknats
till omkring 3 miljoner kronor, samt för ett raffinaderi med en årsproduktion
av 50 miljoner kilogram raffinad och möjlighet av utvidgning
till det dubbla kalkylerats till 4 Va miljoner kronor. För det svenska
bolagets årsproduktion år 1910/11 — ett år med ovanligt höga tillverknings
siffror — skulle erfordras 10 fabriker av det förra och 2,
eventuellt 1 av det senare slaget till en sammanlagd kostnad av 34 Va,
högst 39 miljoner kronor. Denna siffra synes även böra mana till en
viss försiktighet inför den motivering för det svenska bolagets höga
fastighetsvärden, som hänvisar till den stora kostnad, vilken skulle betingas
av nyanläggning eller inköp av de nu arbetande fabrikerna.

Genom det anförda torde en ungefärlig uppfattning hava vunnits
rörande det högsta belopp, till vilket det mot sockerbolagets verkliga
tillgångar enligt ovan verkställda beräkningar svarande aktiekapital kan
uppskattas. Det blir då lättare att bedöma i vad mån bolagets avkastning
kan betraktas såsom skälig eller icke.

Av utredningen i Bil. 1, sid. 76 framgår, att det i boksluten såsom
årsvinst redovisade beloppet under bolagets hittillsvarande verksamhetstid
utgjort:

År 1908 År 1909 År 1910 År 1911 År 1912

Kronor. Kronor. Kronor. Kronor. Kronor.

8,839,997 8,822,532 9,780,636 10,453,858 10,898,531

Beträffande dessa summor torde till en början böra anmärkas, att
sockerbolagets ekonomiska verksamhet i årsredogörelserna redovisas på ett
så ofullständigt sätt, att vinnandet av en närmare kännedom om, huru
vinstsiffran ernås, är så gott som helt och hållet omöjligt. Bokslutets
vinst- och förlustkonto, sådant detta upptages i nämnda redogörelser,
krediteras nämligen under rubriken »fabrikernas drift» blott för saldot
av samtliga bolaget tillhörande fabrikers vinst- och förlustkonton. Visserligen
förekommer i redogörelsen även en tablå, upptagande respektive
fabrikers bokförda tillgångar och skulder vid slutet av varje verksamhetsår.
Men någon inblick i huru de olika fabrikernas utgifter och

Sockerbolagets
vinst.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

inkomster gestaltat sig eller möjlighet att bedöma hur deras ekonomiska
resultat beräknats o. s. v. beredes ej i ringaste mån vid ett studium av
bolagets årsberättelser. Detta föranleder ock, att möjligheten att kunna
närmare analysera det såsom årsvinst bokförda beloppets tillkomst saknas.

Av de ovan angivna vinstbeloppen har — utom under första verksamhetsåret
— årligen till aktieägarne utdelats ett belopp av 8,100,000
kronor, representerande 6 procent å det nominella aktiekapitalet. Av
nedanstående siffror framgår relationen mellan det ovan beräknade beloppet
å aktiekapitalet (80 miljoner kronor) samt vinstbelopp och utdelning
under sockerbolagets hittillsvarande verksamhet.

I procent av aktiekapitalets beräknade belopp
(80 miljoner).

År 1908 År 1909 År 1910 År 1911 År 1912
procent, procent. procent, procent. procent.

Såsom årsvinst bokfört belopp........ 11.i 11. o 12.2 13.i 13.6

Utdelning................................................ 8.4 10. i 10. l 10. i 10. i

Om genom en tullsänkning sockerpriset komme att falla med ett
motsvarande belopp och även industriens vinst sjönke i överensstämmelse
därmed — tvänne förutsättningar, av vilka den förstnämnda i stort sett
torde vara riktig, medan den senare sannolikt endast äger en begränsad
giltighet — så skulle sålunda den ifrågasatta nedsättningen av tullen
å raffinad med 4 öre innebära en minskad nettoinkomst för det stora
bolaget av omkring 4.4 miljoner kronor om året. Utgår man från den
genomsnittliga vinstsiffran för åren 1909—12 — under vilka sockerpriset
varit växlande högt och lågt — skulle bolaget under nyss angivna
förutsättningar efter en sådan tullsänkning hava att (efter avskrivningar)
räkna med en årsvinst av omkring 5.6 miljoner kronor, d. v. s.
7.0 procent å ett aktiekapital av 80 miljoner kronor. Denna avkastning
överensstämmer i själva verket nära med den nuvarande, vilken i genomsnitt
för åren 1909—12 i förhållande till det nominella aktiekapitalet
uppgått till 7.4 procent. För utdelning av 6 procent å ett aktiekapital
av 80 miljoner kronor erfordras 4.8 miljoner kronor, vartill den nyss
angivna vinsten således även fullt förslår.

I fråga om flere av de i det föregående verkställda kalkyler kan
måhända det påståendet göras, att de utgå från siffror, som icke taga
hänsyn till det pris, som bolagets aktier i den allmänna marknaden
betinga och sålunda icke motsvara den verkliga kontanta kapitalinsats,
som av köparne av dessa aktier verkställts. Beträffande de kurser, till
vilka sockerbolagets aktier noterats å Stockholms fondbörs, lämnar en
tabellbilaga till utredningen (Bil. 1, tab. VI) fullständiga uppgifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Härav framgår, att dessa aktier aldrig noterats i pari, ehuru de på
grund av utdelningen under hela noteringstiden erbjudit en till synes
förmånlig kapitalplacering. Köpkurserna hava växlat mellan lägst 75.25
kronor och högst 94.7 0 och hava — med undantag för tiderna omkring
kuponglikviden — under det sista året, trots bolagets stigande vinst,
rört sig omkring 80 kronor. En dylik kurs motsvarar ett nominellt
kapital av 108 miljoner kronor, varå en vinst av 5.6 miljoner representerar
en avkastning av 5.2 procent och möjliggör en utdelning till ett
belopp av 5 miljoner, d. v. s. 4.6 procent. Denna utdelning understiger
sålunda nominellt den nuvarande. Det bör emellertid erinras om,
att det sannolikt endast är ett relativt fåtal småkapitalister — de enda,
för vilka en dylik nedsättning kan tänkas bliva i någon mån kännbar
— som äro företrädda bland sockerbolagets aktieägare. Enligt vad en
tablå å sid. 75 i Bil. 1 visar, så äro bolagets 1,350,000 aktier fördelade
på allenast 8,886 aktieägare, av vilka 1,530 innehava högst 5 aktier,
1,300 personer 6—10 aktier, 1,241 personer 11—20 aktier och 1,812
personer 21—50 aktier. Antalet aktieägare med högst 50 aktier vardera
utgöra sålunda 5,883. Av hela aktiestocken är minst 81 procent fördelad
på aktieägare med flera än 100 aktier. Det måste emellertid i detta
sammanhang även anmärkas, att staten i sin tullagstiftning icke kan
taga hänsyn till kravet på att den, som till visst pris inköpt aktier i ett
industriellt företag, skall garanteras eller skyddas för att allt framgent
erhålla en viss avkastning å ett mot inköpspriset svarande kapital.

Till den av de sakkunniga i nu berörda frågor uttalade uppfattning,
synes mig allenast den erinran böra göras att — vilket de sakkunniga
ock antytt — icke något i varje fall direkt orsaksförhållande
kan anses föreligga mellan å ena sidan sockertullens belopp och å andra
sidan sockerindustriens ekonomiska avkastning. Det bör visserligen förutsättas,
att en tullsänkning för socker medför en motsvarande nedsättning
av sockrets pris på den inhemska marknaden. Men detta pris är
i sista hand främst beroende av prisbildningen på världsmarknaden.
Fluktuationerna å världsmarknaden kunna emellertid ofta vara så starka,
att de på kort tid höja eller sänka sockerpriset i vida högre grad än
vad som kan ske på grund av en långsamt fortgående förändring av
sockertullen. Jag vill i sådant sammanhang såsom exempel endast erinra
om, att svenska sockerfabriksaktiebolaget under inflytande av världsmarknadens
sockerprisbildning under tiden från den 11 till den 30
oktober 1912, således under loppet av endast tjugo dagar, sänkte sin
ledande sockernotering från 64 till 58 öre per kilogram, d. v. s. med 6

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

öre eller en prisnedsättning, vilken är en och en halv gång så stor
som den av mig föreslagna tullsänkningen för första året och som
det, enligt den av mig ifrågasatta tullskalan, skulle kräva tre år för att
på tullagstiftningens väg ernå. Det är sålunda uppenbart, att industriens
vinst, i den mån denna beror av sockerprisets storlek, influeras vida
starkare av det internationella prisläget än av en inhemsk tullagstiftning
av det av mig nu ifrågasatta innebörd.

Det har sjmts mig vara av vikt att fästa uppmärksamheten på
detta förhållande även av den anledning, att det understundom uttalats
önskvärdheten av att ur det allmännas synpunkt bereda staten tillfälle
att utöva ett reglerande inflytande på vissa monopolistiska företags
vinstbildning. Tullagstiftningen ensam torde vara ett endast ofullkomligt
medel för vinnande av ett dylikt syfte, för vars uppnående — i den
mån detta kan anses vara av förhållandena påkallat — därför ock andra
utvägar synas böra prövas.

Det bör i detta sammanhang ej häller lämnas oanmärkt, att enligt
vad friherre Palmstierna i sitt särskilda yttrande påpekat (Bil. 2, sid. 9),
skiljaktigheten i de vinstbelopp, som av sockerbolaget för de olika åren av
dess verksamhet redovisats, åtminstone i vissa avseenden icke kan bringas
i direkt sammanhang med sockerprisets växlande storlek. Av tillgängliga
uppgifter synes framgå, att genomsnittspriset å socker exempelvis
för år 1911/19i2 var 3—4 öre per kilogram högre än år 1910/1911.
Likväl var bolagets vinstsiffra för det förstnämnda året ingalunda så
mycket högre än motsvarande belopp för närmast föregående år, som
på grund av den angivna olikheten i sockerpris måhända förväntats.
Detta förhållande synes sålunda antyda, att sockerbolagets vinst under
vissa omständigheter icke röner starkare inflytande ens av ganska avsevärda
växlingar i sockerpriset.

Åven om man emellertid helt utgår från uppfattningen om ett
närmare samband mellan tullsänkning, inhemskt varupris och kapitalavkastning,
så vill jag till nu ifrågavarande förslag ytterligare foga
den anmärkning, att då jag för åren från och med 1916 ifrågasatt
en tullsänkning utöver den, som av de sakkunniga föreslagits, jag anser
mig på goda skäl kunna antaga, att de åtgärder, vilka sockerbolaget
dessförinnan säkerligen vidtagit samt under de närmast följande åren
skall fortsätta, för bolaget möjliggör så avsevärda besparingar, att de
väl motväga ett på grund av tullsänkningen minskat sockerpris. Jag
vill ock här ånyo särskilt framhålla, att den sänkning av sockerpriset,
som av mig genom den föreslagna tullnedsättningen åsyftats och som
väl därigenom ock i huvudsak skall åvägabringas, med stor sannolikhet

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

kommer att framkalla en ökad sockerkonsumtion. Tack vare denna
skall industriens tillverkning stiga och det stora bolaget även beredas
ökade möjligheter att förbättra sitt ekonomiska resultat. På sådant sätt
verkar tullnedsättningen direkt främjande på industriens avkastning.

Understöd åt arbetslösa arbetare.

I sitt särskilda yttrande förordar friherre Palmstierna en utredning
angående lämpligaste sättet att bereda de arbetare vid sockerfabrikerna,
vilka på grund av den förändrade tullagstiftningen komme att entledigas
från sina platser, ett understöd under den tid de förbliva oförvållat arbetslösa.

Ehuru jag är tveksam om, huruvida de av friherre Palmstierna till
stöd för hans hemställan åberopade tyska exemplen, som synas gälla i
huvudsak yrkeslärda arbetare, äga tillämpning på sockerindustrien, där
flertalet arbetare torde utgöras av grovarbetare och dylikt, vill jag icke
avstyrka, att den föreslagna utredningen må verkställas. Därest den
ifrågasatta tullnedsättningen kommer att bifallas skall jag således gå i
författning om, att en sådan utredning i lämplig ordning utföres.

Monopolistiska företags årsredogörelser.

I utredningen bar av de sakkunniga anmärkts, att de årsredogörelser,
som svenska sockerfabriksaktiebolaget offentliggör, äro så ofullständiga
i fråga om viktiga uppgifter, att de icke utgöra någon egentlig
ledning för inhämtande av närmare kännedom rörande företagets verksamhet.
I själva verket är det till stor del uteslutande tack vare den
beredvillighet, med vilken socker bolagets verkställande direktör ställt
vissa särskilt infordrade, kompletterande uppgifter till förfogande, som
någon klarare uppfattning i åtskilliga för bedömande av bolagets ekonomiska
ställning betydelsefulla frågor kunnat erhållas. Det synes emellertid
ur det allmännas synpunkt vara ett spörsmål, förtjänt av allvarligt
beaktande, huruvida icke överhuvud alla monopolistiska företag, åtminstone
sådana, vilkas produktion avser viktiga konsumtionsartiklar, i eu
eller annan form borde förpliktas att inför offentligheten redovisa för
sin verksamhet på ett sådant sätt, som möjliggör för en var utomstående
att erhålla en tillförlitlig kännedom rörande dess verkliga ställning och
räntabilitet.

Understöd åt
arbetslösa
arbetare.

Departements chefen.

Monopolistiska
företags
årsredogörelser.

Departements chefen.

Sockerindustrien
i
Väster- och
Östergötlan d
samt på
Öland.

Sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Vad här anförts giver mig anledning framhålla, att jag redan nu,
i enlighet med de sakkunnigas hemställan, ämnar taga under övervägande
önskvärdheten av att genom lämpliga åtgärder söka åvägabringa en
sådan ordning, vilken skulle för framtiden bereda en dylik möjlighet
beträffande företag av nu ifrågavarande art. Därest det vid den undersökning,
som jag har för avsikt att ägna denna viktiga angelägenhet,
visar sig, att dylika åtgärder kunna vidtagas utan allt för betydande
svårigheter, skall jag framdeles återkomma därtill i en särskild framställning.

Väster- och Östergötlands samt Ölands sockerindustri.

I den redogörelse, som i det föregående givits för den svenska
sockerindustriens förhållanden i olika hänseenden, hava flertalet uppgifter
hänförts till svenska sockerfabriksaktiebolaget och dess verksamhet. I
själva verket omsluter detta företags produktion också så gott som
rikets hela sockertillverkning. Endast V20 av denna kommer på landets
övriga sockerfabriker, d. v. s. de tvenne med varandra samarbetande
företag, vilka i utredningen (se Bil. 1, sid. 69) hopförts under beteckningen
Lidköpingsgruppen.

Som bekant intaga dessa fabriker — av vilka två äro råsockerfabriker
och belägna i respektive Linköping samt Mörbylånga på Öland
och en är kombinerad råsockerfabrik och raffinaderi, belägen i Lidköping
— allt sedan genomförandet av 1908 års sockerlagstiftning så tillvida
en undantagsställning, att de tillförsäkrats rätt att under åren 1909—13
åtnjuta sådan skattelindring, varigenom skatten under hela den nämnda
tidrymden skulle utgå med 13 öre per kilogram, d. v. s. utan den förhöjning,
som under samma år successivt trätt i kraft för övriga fabriker.
Denna bestämmelse om undantagandet av nämnda företag från omedelbar
tillämpning av höjd sockerskatt motiverades med ifrågavarande
fabrikers dittillsvarande korta verksamhetstid, den svårighet de haft att
till en början draga sig fram samt önskvärdheten av att bereda dem en
fastare grundval, innan beskattningen ökades. Riksdagen uttalade ock
den mening, att avsikten med skattelindringen borde vara att stödja
icke blott de industriella företag, som visats vara i behov av en dylik
hjälp, utan även jordbruket i de provinser, där fabrikerna vore belägna.
Emellertid betonade Riksdagen även, att efter utgången av de fem

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

undantag-såren, d. v. s. från början av år 1914, någon vidare skattelindring
icke borde ifrågakomma.

De förhoppningar, som knutits vid nu be±örda riksdagsbeslut,
synas allenast i en mycket begränsad utsträckning hava infriats. De
uppgifter, som i utredningen (Bil. 1) meddelas angående betodlingens
utveckling i de tre här ifrågavarande landskapen, synas icke tyda på
att denna under den hittills tilländalupna delen av femårsperioden vunnit
den utbredning, som kunde göra den till en betydelsefull insats i höjandet
av dessa provinsers jordbruk eller till ett tillräckligt stöd för en
ekonomiskt givande sockerindustri. I Västergötland uppgick hela betarealen
år 1912 ej till mer än omkring 280 har, på Oland till omkring
870 har och i Östergötland till omkring 1,370 har. Om också dessa
siffror i jämförelse med motsvarande tal för de närmast föregående åren
i de båda sistnämnda provinserna utvisa en stegring, så är det likväl
uppenbart, att betarealer av en relativt så ringa omfattning icke kunna
sägas utgöra något talande bevis för, att betodlingen tillvunnit sig
någon allmännare uppmärksamhet bland lantbrukarne i Väster- och
Östergötland eller på Öland. Likväl har sockerindustrien bedrivits i
Västergötland sedan år 1904, i Östergötland sedan år 1905 och på Öland
sedan år 1908. Det är under sådana omständigheter självfallet, att det
gynnsamma inflytande betodlingen visat sig kunna utöva till främjande
av jordkulturen och av eu i allmänhet förbättrad och intensivare drift
knappast varit att spåra i någon för ifrågakommande provinsers jordbruk
i dess helhet märkbar utsträckning. Den med betor odlade arealen
utgör i själva verket blott en liten bråkdel av all odlad jord i de tre
landskapen (i Väster- och Östergötland samt Öland resp. 0.05, 0.6 samt
2.2 procent).

Det vill ock synas, som om denna långsamma utveckling av betodlingen
kunde återföras till naturliga orsaker. Alla de här berörda
provinserna torde ifråga om klimatiska förutsättningar för betodlingen
vara sämre lottade än Skåne. Växttiden är i allmänhet kortare och
temperaturen lägre, särskilt under den för betans utveckling och betjordens
bearbetning viktigaste tiden. På grund därav, att jorden i allmänhet
blir tidigare kälbunden, uppstår lätt faran för, att den nödvändiga
höstplöjningen ej kan medhinnas. Dessutom är jorden ännu i stora
delar av dessa landskap flerstädes endast ofullkomligt dränerad och i
mindre hög kultur, varjämte lämpliga arbetskrafter och kommunikationer
ej förekomma i tillräcklig utsträckning för att göra en betodling ekonomiskt
lönande. Åven i de trakter av provinserna, där sådan odling
bedrives, göra sig flertalet av dessa svårigheter i mer eller mindre mån
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 15 käft. (Nr 35.) 8

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

gällande, något som tager sig uttryck bland annat däri, att medelskörden
av betor per hektar i regel är avsevärt mindre än i Skåne.

Den närmaste följden för industrien av att betodlingen icke omfattats
med det väntade intresset är, att tillgången på råmaterial under
fabrikernas hela hittillsvarande verksamhet varit och alltjämt är för
ringa för att tillåta en ekonomiskt tillfredsställande drift. Enligt uppgifter,
som meddelas i Bil. 1, sid. 79, hava också Lidköpingsgruppens
trenne företag under hela sin hittillsvarande verksamhet, trots skattelindringen,
givit ett i ekonomiskt hänseende i stort sett synnerligen
svagt resultat. Å det i de tre fabrikerna engagerade aktiekapitalet av
numera 6,910,000 kronor har — om man undantager en utdelning för två
år å ett preferensaktiekapital av omkring 1.5 miljoner kronor — för
intet år någon dividend utbetalats. Ej häller hava annat än högst
obetydliga avskrivningar eller avsättningar till fonder kunnat företagas.
Däremot uppgick det upplånade kapitalet enligt 1912 års balansräkning
till 4.9 miljoner kronor eller 71 procent av aktiekapitalet.

Det framgår också av upplysningar, som för ändamålet inhämtats,
att ingen av fabrikerna ännu nått till eu så stor avverkning, att
driften kan beräknas bliva lönande. Östgötafabriken har angivit,
att eu dylik möjlighet inträder vid en avverkning av 42,000, Olandsfabriken
av 51,000 och Västgötafabriken vid en avverkning av 20,000
ton betor samt en produktion av 18,000 ton raffinad. I jämförelse med
1912 års tillverkning motsvara dessa kvantiteter en nödig ökning för
Östgötafabriken av 4,000 och för Öland sfabriken av 19,000 ton betor
(tillväxt av respektive 11 och 60 procent) samt för Västgötafabriken av
15,000 ton betor (ökning med 300 procent) och 8,000 ton raffinad
(ökning med 80 procent). Det är sålunda i flertalet fall först en högst
väsentlig utvidgning av verksamhetens omfattning, som enligt fabriksledningens
egen mening kan möjliggöra en ekonomiskt tillfredsställande drift.
Givetvis förutsätter en dylik ökad produktion även väsentliga förändringar
och nyanskaffningar ifråga om fabrikernas tekniska utrustning och skulle
sålunda medföra nödvändigheten av det egna eller upplånade kapitalets
ytterligare höjning och därmed även relativt större anspråk på företagens
avkastningsförmåga.

Utom redan anförda omständigheter bör vid bedömandet av de
ekonomiska villkoren för de här berörda fabrikernas produktion även beaktas,
att deras kostnader för råvaran är större än motsvarande utgifter
för det stora sockerbolaget. Dels betalas nämligen betorna med högre
pris i Öster- och Västergötland än i Skåne, dels blir ock kostnaden för
betornas transport, på grund av de långa avstånden och särskilda avtal,

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 35.

i såväl de båda förstnämnda landskapen som för Olandsfabriken högst
avsevärt större än för det stora bolaget. Sålunda beräknade Olandsfabriken,
som förbnndit sig att betala hela frakten över sundet och alla
omlastningskostnader för sina å fastlandet odlade betor, sina utgifter för
betfrakter till 30 öre och Östgötafabriken, som i likhet med de skånska
fabrikerna betalar allenast halva frakten, till 10 å 13 öre per 100 kg.
betor, belopp som torde utgöra respektive omkring sex och två gånger motsvarande
summa i Skåne. Ifråga om de för betornas betalning och
transport gällande konditioner hålla fabrikerna före, att några modifikationer
tillsvidare ej kunna ske, enär jordbrukarnes intresse för betodlingen
därigenom kunde äventyras. Åven ifråga om kostnader för råsockrets
transport till raffinaderiet torde Lidköpingsgruppens fabriker vara avsevärt
sämre ställda än det stora bolagets företag.

Den bild, som de anförda siffrorna och uppgifterna giva av sockerindustriens
nuvarande ställning och utvecklingsmöjligheter i Öster- och
Västergötland samt på Öland, är icke ljus. Det är uppenbart, att de
hithörande trenne företagens ekonomiska situation för närvarande är
bekymmersam. Högre betpris och väsentligt drygare fraktkostnader än
som ifrågakomma för den skånska industrien hava utan tvivel varit
bidragande orsaker härtill. Men den förnämsta anledningen torde vara,
att betodlingen inom de tre ifrågavarande provinserna ej vunnit den
utbredning, att den ens till väsentlig del kan fylla det behov av råvara,
som måste täckas för att fabrikernas drift skall bliva lönande.

Kär under sådana omständigheter ett avgörande skall träffas ifråga
om sockerlagstiftningens framtida förhållande till den här berörda delen
av sockerindustrien, måste således till en början fastslås, att den skattelindring,
som genom 1908 års riksdagsbeslut tillerkändes de tre ifrågavarande
företagen, icke medfört åsyftat resultat. Industriens ekonomiska
ställning saknar alltjämt stadga, och ej häller har betodlingen utvecklats
till någon för provinsernas jordbruk nämnvärd betydelse. Denna undantagslagstiftning,
vilken redan i och för sig torde vara av tvivelaktigt
värde såsom led i en tull- och skattepolitik av här förevarande art,
har emellertid icke blott varit relativt verkningslös för sitt angivna syfte.
Den har haft även den ogynnsamma påföljden, att förhoppningar framvuxit
och stadgats, vilka verkligheten sedermera lämnat oinfriade.
Kapital och arbetskraft hava förbrukats — en industri har uppmuntrats
och vidmakthållits utan att den äger eller kunnat bereda sig den naturliga
förutsättningen för sitt bestånd.

Det är lätt insett, att från denna industris målsmän inför den nuvarande
situationen det kravet skall riktas till statsmakterna att ej nu

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

upphäva deri eu gång fastställda undantagsställningen utan låta denna
fortfara till dess att den ännu saknade styrkan ernåtts. Av vad i
det föregående anförts framgår emellertid, att ett sådant medgivande,
vilket för övrigt skulle stå i strid med Riksdagens klart uttalade mening,
icke längre bör göras. Allt synes nämligen tala emot sannolikheten
för, att något t av de tre här berörda landskapen — Västergötland,
Östergötland, Öland — inom en någorlunda näraliggande framtid skall
kunna bliva en vitbetsodlande provins i en sådan utsträckning, som
för stödjandet av en framgångsrik sockerindustri är nödvändigt. De
klimatiska förhållandena innebära de allvarligaste svårigheter, en mindre
hög jordkultur, brist på arbetskrafter och kommunikationer äro ock
hinder, vilkas motstånd endast långsamt kan brytas. Stod man vid
fattandet av 1908 års beslut tveksam rörande inflytandet av dessa
omständigheter, så bör den sedan dess vunna erfarenheten hava varit
tillräcklig för att övertyga de flesta. Ingen av de ifrågavarande landskapens
sockerfabriker har ännu lyckats få stöd av en betodling, som
gör driften räntabel, och för två av de tre fabrikerna synes möjligheten
av att en sådan situation överhuvud skall inträffa, synnerligen
oviss. Att en bibehållen skattelindring under sådana förhållanden icke
kan vara dessa fabriker till någon verklig hjälp synes obestridligt. Den
minskade utgift, som fabriken härigenom skulle få vidkännas, kan icke
framdriva en ökad betodling. Den kan ej häller förhindra, att fabrikerna
på grund av sin ställning till de betodlande jordbrukarna fortfarande
som hittills måste belasta sin budget med drygare utgifter för
råvarans anskaffande än den övriga svenska sockerindustrien och således
även för framtiden måste ifråga om produktionskostnadernas relativa
höjd komma i ett ogynnsammare läge än denna. En skattelindring kan
ej häller avleda den konkurrens från det stora svenska sockerbolaget,
vilken hittills synes hava uteblivit, men som detta under inflytandet av
en förändrad, till en rationellare drift tvingande tullagstiftning måhända
inom kort kan komma att framkalla och under vars tryck Lidköpingsgruppens
företag icke skola intaga någon fördelaktig ställning.

Under förutsättning av bifall till den föreslagna nedsättning^ av
sockertullen skulle det för övrigt gälla ej blott att bibehålla den hittillsvarande
skattelindringen utan att öka den i överensstämmelse med tullens
sänkning, något som synes ytterligare försvåra denna frågas lösning.

Vore man övertygad om, att en fortsatt undantagsställning för de
tre fabrikerna skulle för dem medföra möjligheten att inom någon kortare
tidrymd bliva ekonomiskt starka och sunda företag, torde ett förslag
om förlängd giltighet för deras nuvarande förmåner kunna motiveras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

Visserligen vore ett medgivande av sådan innebörd ifråga om den
här förevarande tull- och skattelagstiftningen nationalekonomiskt föga
ändamålsenligt. Men ställd inför valet att med visshet kunna trygga
fortbeståndet av en viktig industri, i vilken betydande kapital engagerats
och på vars utveckling mycket arbete nedlagts, samt utsikten att
bringa denna industri i ett måhända olösligt trångmål, hade dessa betänkligheter
sannolikt måst fara. Av vad i det föregående anförts framgår
emellertid, att en sådan övertygelse icke kunnat vinnas. Fastmer
måste den uppfattning uttalas, att en fortsatt undantagsställning dels
kan verka i motsatt riktning mot den åsyftade, därigenom att den giver
förnyad växt åt ogrundade förhoppningar och föranleder ett ytterligare
gagnlöst förbrukande av kapital och arbetskraft, men dels ock i allt
väsentligt skall visa sig vara en för ringa och betydelselös hjälp för
här ifrågavarande företag i deras nuvarande ställning och med den
framtida utveckling, som nu för dem kan beräknas.

Det skall emellertid i detta sammanhang ej lämnas oanmärkt,
att den situation, inför vilken de här berörda företagen — under förutsättning
av bifall till det förslag angående sockertullarna, som av de
sakkunniga i det föregående framställts — vid 1914 års ingång komma
att ställas, måste göra deras fortsatta bestånd synnerligen vanskligt. Den
föreslagna tullnedsättningen, vilken synnerligen väl kan bäras av det
stora bolaget, torde för Lidköpingsgruppens fabriker med deras redan
förut svaga ställning innebära en allvarsam fara. I sanningens intresse
bör därför uttala^, att dessvärre föga hopp finnes för att Öster- och Västergötlands
samt Ölands sockerindustri i själva verket skall kunna för framtiden
fortbestå. Det är utomordentligt beklagligt, att det relativt betydande
kapital och det ofta mödosamma arbete, som nedlagts på framskapandet
och vidmakthållandet inom dessa trakter av vårt land av en
industri, som syftat till att bliva ett viktigt stöd för jordbrukets utveckling,
sålunda sannolikt inom kort skall visa sig vara förspillt. Dock har det,
såsom nogsamt torde framgå av vad i det föregående anförts, icke varit
möjligt att utfinna något hjälpmedel härför. Ansvaret för den nuvarande
ställningens allvar bör för övrigt förläggas på dem, som fattade 1908
års beslut i denna fråga, ej på dem, som efter en noggrann prövning av
det föreliggande spörsmålet måste bringas till den övertygelsen, att
här ej vidare bör hjälpas, ty här kan ej hjälpas mer.

Vad de sakkunniga sålunda i denna fråga anfört, torde i huvudsak
ej kunna bestridas, och delar jag även i stort sett deras uppfattning.

Såsom de sakkunniga påpekat, skulle emellertid ett upphävande av

Departe mentschefens förslag.

Sirapstullen.

Kunc/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

nu ifrågavarande fabrikers undantagsställning för dem innebära icke
blott en höjning av skatten med 3 öre per kilogram, utan ock — under
förutsättning av bifall till de av mig framställda förslag angående
sockertullarnes sänkning — en ytterligare belastning på grund av
sockerprisets nedgång. Genom ett antagande av de sakkunnigas förslag
skulle sålunda de tre fabrikerna ej endast förlora den gynnade ställning
de nu intaga, utan deras position skulle med ett slag försämras
än mer än vad som motsvarades av den upphävda skattelindringen.
Under sådana omständigheter och då dessutom utredningens siffror beträffande
betodlingens utveckling synas mig visa, att denna särskilt i
Östergötland samt även i Öland under de sista åren befunnit sig i en
anmärkningsvärt rask uppåtgång, finner jag billigheten fordra, att —
liksom det för sockerindustrien i dess helhet förutsatts, att den ifrågasatta
förändringen av sockerlagstiftningen skulle genomföras successivt
under en femårsperiod — den i Öster- och Västergötland samt Öland
bedrivna industrien beredes ett för densamma anpassat, motsvarande
rådrum att lämpa sig efter de nya förhållandena.

Av sådan anledning finner jag mig böra hemställa om att, därest
det av mig framställda förslag till sänkning av sockertullarne vinner
Riksdagens bifall, den skattelindring, som för närvarande är gällande
för sockerfabrikerna i Öster- och Västergötland samt Öland, måtte få
fortbestå under ytterligare fem år eller till utgången av år 1918.

Genomförandet av nu framställda förslag torde förutsätta ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning
av socker. Förslag till dylik ändring lärer i särskild nådig proposition
få avlåtas till Riksdagen.

Sirapstullen.

I sammanhang med frågan om sockerlagstiftningen har jag även
tagit under övervägande, huruvida någon sänkning jämväl av tullen å
sirap synes böra ifrågakomma.

Sirapen utgör utan tvivel särskilt för de mindre bemedlade en
viktig hushållsartikel och torde även i ej ringa utsträckning användas
såsom surrogat för det väsentligt dyrare sockret. Fn nedsättning av
denna varas tullsats, vilken för närvarande utgör 10 öre per kilogram, synes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

sålunda väl motiverad av hänsyn till konsumenternas intressen. Konsumtionens
storlek ävensom dennas fördelning på inom landet tillverkad
samt importerad vara framgår av nedanstående tablå:

År	Inhemsk produktion av sirap	Import av sirap
	ton	ton
1907	498	15,777
1908	96	14,466
1909	1,581	14,556 15,014
1910	2,028
1911	1.549	15,033

Den övervägande delen av den i Sverige konsumerade sirapen
utgöres sålunda av importerad vara. Tullen har därför ock sin förnämsta
betydelse såsom finanstull och inbringar årligen för statsverket
omkring IV2 miljon kronor. En nedsättning av tullen medför således
en minskad statsinkomst.

Emellertid har sirapstullen även karaktär av skyddstull för den
inhemska sirapsproduktionen. Men jag vill här, i likhet med de sakkunniga,
erinra om, att något särskilt tullskydd ej synes vara av nöden
för denna inom landet bedrivna tillverkning, enär det skydd, som genom
sockerlagstiftningen givits den för sirapens framställande erforderliga
råvaran, torde utgöra ett även för sirapsproduktionen fullt tillräckligt
skydd. Den inhemska sirapstillverkningen, vilken bedrives allenast av
svenska sockerfabriksaktiebolaget, synes för övrigt vara av en blott
oväsentlig omfattning, och torde icke äga någon egentlig betydelse för
nämnda företags drift.

Jag hyser även den uppfattning, att den nuvarande tullsatsen
är allt för hög i förhållande till varans pris, vilket, tullen oräknad, i
Sverige ej torde uppgå till mer än i genomsnitt omkring 20 öre per
kilogram för de ljusare och högre kvaliteterna samt 10 öre för de
mörkare och sämre sorterna. Dessutom finner jag det, såsom redan
anförts, önskvärt, att varans pris nedbringas, till båtnad för den konsumerande
allmänheten.

Då jag emellertid, av hänsyn till statens finansiella intressen, ej
ansett mig böra nu föreslå sirapstullens borttagande, vill jag, på grund
av ovan anförda skäl, hemställa om förslag rörande sirapstullens nedsättande
med hälften eller från 10 till 5 öre per kilogram.

Då sirapen förekommer i flere kvaliteter av sinsemellan avsevärt

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 35.

olika värde och pris, kunde det synas önskvärt att gradera tullen med
hänsyn härtill. En dylik anordning torde emellertid av tulltekniska skäl
möta svårigheter.

På grund av vad jag nu anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att besluta

dels att tullsatserna å nedannämnda varor skola från och med den
1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:

å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak- samt
krossat eller pulveriserat socker, 10 öre;

å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den i
världshandeln gällande holländska standard, likaledes 10 öre,

å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standardnummer,
även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,
7 öre;

å sirap och melass 5 öre;

dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgiva restitution av tullmedlen
vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat socker, topp-,
kandi- och kak-, vilket tillverkats inom riket av utländskt råsocker,
skall utgå från och med den 1 januari 1914 med 7.5 öre för kilogram
sådant socker.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen avlåtas av den lydelse bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.

STOCKHOLM, 1SAA.0 MAliCUs’ HOKTKYCKERI-AKTIE BOLAG, 1913,

BILAGA I.

KARTELL- OCH TRUSTUTREDNINGEN. I.

SOCKERINDUSTRI

OCH

SOCKERBESKATTNING

] SVERIGE

SAMT DANMARK OCH TYSKLAND

UTREDNING

VERKSTÄLLD AF INOM FINANSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1913

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 22 december 1911 tillkallade
Herr Statsrådet undertecknade för att inom finansdepartementet biträda
vid utredning rörande bland annat spörsmålet om ifrågasatt förändring
åt gällande bestämmelser angående tull och skatt å socker.

För fullgörandet af nämnda uppdrag har af oss verkställts den
utredning rörande Sveriges sockerhandteriug samt sockerbeskattning
äfvensom beträffande motsvarande förhållanden i Danmark och Tyskland,
hvilken härmed till Herr Statsrådet öfverlämnas.

Såsom sekreterare vid förevarande arbetes utförande har enligt
Herr Statsrådets förordnande tjänstgjort numera förste aktuarien i socialstyrelsen
fil. dr. M. Marcus samt såsom biträdande sekreterare Adolf
Ljunggren. Åt den förstnämnde har utredningens närmaste utarbetande
varit anförtrodt.

Stockholm den 15 januari 1913.

ERIK RÖINGl.

JOHAN JÖNSSON.

JOH. C. LEMBKE.

ERIK PALMSTIERNA.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Kap. I.

Den svenska sockerhandteringen och sockerbeskattningen.

A. Historik.

1. Tiden före hvitbetsockerindustriens uppkomst. Si(j

a. 1600-talet.............................. 1

b. 1700-talet.............................. 3

c. 1800-talets förra hälft....................... 6

2. Hvitbetsockerindustriens första framträdande.

a. Tiden 1836—45 .......................... 8

b. Tiden 1854—69 .......................... 10

c. 1870-talet.......................■...... 11

3. Hvitbetsockerindustriens uppsving och blomstring.

a. 1880-talet.............................. 13

b. Från 1890-talets början till 1907 ................ 17

c. Tiden från år 1907 ........................ 31

B. Den svenska sockerhandteringens nuvarande ställning.

1. Industrien.

a. Fabrikernas tillverkningsvärde, läge m. m........... 56

b. Tillverkningen........................... 60

c. Arbets- och förvaltningspersonal................. 64

d. Fabriksföretagens ekonomiska förhållanden........... 69

2. Hvitbetsodlingen.

a. Betodlingens utbredning...................... 84

b. Betodlingen och jordbruket..... 86

3. Sockerkonsumtionen............................ 96

4. Prispolitik................................. 98

Kap. II.

Sockerbeskattning- m. m. i vissa främmande länder.

A. Danmark. Sid 1.

Tull- och skattelagstiftningens samt industriens utveckling......115

2. Sockerindustriens nuvarande ställning.................120

3. HvitbetsodMngen...... .......... . ............127

4. Sockerpris och sockerhandel........... . . •.........129

5. Sockerkonsumtionen............................131

B. Tyskland.

1. Tull- och skattelagstiftningens samt industriens utveckling. Karteller 133

2. Sockerindustriens nuvarande ställning............. 142

3. Hvitbetsocllingen ..................... 148

4. Sockerhandel och sockerkonsumtion...................150

C. Öfriga länder................................152

D. Brysselkonventionen.

1. 1902 års konvention...........................153

2. Sockerunionens första period. 1903—1908 ...... 156

3. Sockerunionens andra period. Efter år 1908 ............ 158

Bilagor.

A. Tab. I. Sveriges råsockerproduktion åren 1854/55—1910/11 162

B. » II. Sveriges raffinadproduktion och sockerkonsumtion åren 1869/70

—1910/11 ............................164

C. » III. Svenska statsverkets inkomster af tull och skatt å socker

åren 1860—1911 ................... 166

D. » IV. Hvitbetspris i Sverige åren 1873—1911 168

E. » V. Öfversikt af den svenska sockerbeskattningen fr. o. m. 1873 169

F. » VI. Noteringar (i kronor) å Stockholms fondbörs för Svenska

sockerfabriksaktiebolagets aktier...............170

G. Prof å priskurant från Svenska sockerfabriksaldiebolaget den 12 augusti

1911.............................. ISO

H. Sockerpris åren 1908—11. Grafisk framställning.

I. Kontraktformulär för betodlare enligt aftal mellan Svenska socker fabriksaktiebolaget

och Skånska betodlames centralförening.....185

KAP. I.

Den svenska sockerliandteringen
och sockerbeskattningen.

Historik.

1. Tiden före hyitbetsockerindustriens uppkomst.

a. 1600-talet.

Den svenska sockerindustrien kar gamla anor — det första raffinaderiet
anlades i Sverige redan vid midten af 1600-talet. Då kade
sockret likväl förut under flera årkundraden varit föremål för konsumtion
inom landet, ekuru till en början i mycket ringa omfattning. Det under
1300- ock 1400-talen från de venetianska raffinaderierna införda sockrets
köga pris gjorde det till eu sällsynt lyxvara, förekommande blott vid
stormännens gillen och gästabud. Under 1500-talet framkallade tillkomsten

af nya produktionsområden — kanariska öarne ock Västindien _ en

sänkning af sockerpriset ock en däraf följande, stigande konsumtion.
Att denna emellertid ännu länge förblef begränsad till de förmögnare
klasserna an ty des af följande siffror, kämtade ur trenne, ännu bevarade
impoitlistor från 1600-talets förra hälft. Enligt dessa infördes till
Sverige (utom Finland):

År 1637 År 1640 År 1645

Toppsocker ............... kg. 17 279 23 610 30179

Pudersocker............... » 1 879 2 847 3 256

Konfektsocker ............ » 1 590 1 867 1 280

SiraP ........................ » 838 1095 2 329

Kandisocker............... » 524 731 896

Summa kg. 22110 30150 37940

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Sveriges
första sockerraffinaderier.

Sockerkompaniet
och
tullagstiftningen.

Af dessa siffror framgår, att den dyraste kvaliteten socker — toppsockret
— utgjorde den vida öfvervägande delen af importen, medan de
billigare sorterna, hvilkas pris kunnat bereda sockret insteg äfven bland
den mindre bemedlade befolkningen, endast infördes i små mängder.
Hvad de i tablån angifna kvantiteterna eljest beträffar, så torde de
knappast motsvara den verkliga konsumtionen, hvilken sannolikt var
större än hvad siffrorna angifva — smugglingen var nämligen antagligen
äfven ifråga om socker ingalunda obetydlig.

År 1647 fick Sverige sitt med stor sannolikhet första sockerraffinaderi.
Det anlades i Stockholm af holländarne Velam Vassenberg
och van Eijk, hvilka fått privilegier på sockersjudning och raffinaderi.
Ungefär samtidigt förbjöds import af utländsk raffinad. Fjorton år
senare eller 1661 fick svensken Gillis Simons, »som sockerraffinaderiet
af ungdomen och ex fundamento lärdt häfver», liknande privilegier som
holländarne, med hvilka han förenade sitt företag till ett gemensamt
sockerkompani. Året därpå fick presidenten Albrecht Svanenberg privilegium
på »sockerraffinaderi, kammakeri, lychtmakeri, vaxblekeri och
borstmakeri i Skåne, Blekinge och Halland» samt anlade med stöd däraf
ett sockerbruk i Karlskrona. Slutligen utdelades i slutet af 1670-talet
privilegier till ännu ett raffinaderi i Stockholm. Den inhemska raffinadproduktionen
måtte emellertid icke hafva räckt till att täcka landets
sockerbehof, ty vid riksdagen i Halmstad år 1678 inkom en petition till
regeringen med anhållan, att borgerskapet i städerna skulle få rättighet
att importera raffinad mot erläggande af en tull uppgående till 20 proc. af
värdet. Denna petition framkallade visserligen ingen omedelbar påföljd,
men tio år senare eller år 1688 upphäfdes de bestående sockerprivilegierna,
och hvem hälst, som ägde »hog och capital», skulle få inrätta sockerbruk.
Ehuru förefintligheten af raffinaderier i Stockholm kan konstateras ännu
mot slutet af 1600-talet, synas de likväl hafva fört en blott tynande
tillvaro och på 1720-talet ägde Sverige ingen sockerindustri mer.

Det ofvannämnda sockerkompaniet, 1600-talets utan jämförelse mest
betydande sockerföretag, åtnjöt synnerligen långt gående privilegier icke
blott ifråga om sin produktion, utan ock beträffande tullagstiftningen.
Under åren 1662—1686 var enligt taxan tullen å socker, infördt med
helfritt fartyg 2 sk. sp. per skålpund, hvartill kom förhöjning utom
taxan med omkr. 80 proc. af tullen. I riksarkivet förvaras en af kompaniet
uppgjord kalkyl öfver dess import åren 1662—1680, upptagande
för år, utom det införda sockrets kvantitet och värde, äfven det tull -

belopp, som för importen skulle hafva erlagts och den summa, som
kompaniet i verkligheten likviderat. Enligt dessa siffror, hvilka sålunda
afse en period af nitton år, uppgick sammanlagda beloppet af den beräknade
tullen enligt taxan till 123 948 rdr sp. och utom taxan till
85 595 rdr sp., d. v. s. tillsammans till 209 543 rdr sp., medan hela
den importerade sockermängdens värde utgjorde 186 557 rdr sp. Den
beräknade tullen, hvilken skulle hafva erlagts, såvida inga privilegier
förefunnits, uppgick sålunda till 112 proc. af värdet. Kompaniet betalade
emellertid i tull endast 6 038 rdr sp., d. v. s. 3 proc. af värdet*). Det
är uppenbart, att kompaniet tack vare dessa företräden praktiskt taget
ägde så godt som monopol ej blott på sockrets förädling utan på hela
sockerhandeln.

År 1686, då kompaniets och öfriga so eker företags privilegier, som
nämnts, afskaffades, sänktes också stora sjötullen till 10 proc. af värdet.

b. 1700-talet.

Den första, men jämförelsevis korta blomstring, som sockerindustrien
under storhetstiden upplefde i vårt land, skulle följas af en vida varaktigare
framgång under 1700-talet. Frihetstidens ekonomiska politik
såg som bekant en viktig uppgift i att inom landet skapa och upprätthålla
en lifskraftig industri och sökte för sådant ändamål underlätta
tillgången på råvara och uppmuntra samt skydda dess inhemska förädling.
Redan genom en år 1718 utfärdad tulltaxa försvann råsockertullen
nästan helt och hållet, medan bättre raffinad belädes med en tull
af 8 och sämre, s. k. melis, af 2 proc. utaf värdet. Vida längre gick
man emellertid år 1738, då all import af raffinad och sirap förbjöds.

Vid den tiden kunde man också ånyo räkna åtskilliga sockerraffinaderier
i landet. Det första företag af denna art, som under frihetstiden
började sin verksamhet, fick sina privilegier år 1731, och 1738
års nj^ssnämnda förordning om förbud mot raffinadimport bragte företagsamheten
inom sockerindustrien till förnyadt uppsving. Likväl synes
detta förbuds tillämpning i början hafva vållat vissa svårigheter, enär »till
förekommande af prisets stegring» Stockholms »Kryddkrämare-societet»
redan år 1740 fick tillstånd att införskrifva 200 000 skålp. toppsocker,
dock under samtidigt förständigande att vid ansvar ej sälja sockret

*) Anfördt efter P. Klason, Sveriges sockerhandel och sockerindustri, dess utveckling och
nuvarande ståndpunkt, Kongl. Landtbruksakademiens Handlingar och Tidskrift, Sthlm 1892.

Sockerförord ningar.

Tullagstift ning.

dyrare än till vissa angifna pris. Äfven ålades genom en förordning
af år 1748 sockerfabrikerna att alltid hafva på lager inneliggande 8—
10 000 skålp. »färdigt» socker, hvarjäinte kryddkrämarne förpliktades
att minst tre månader före leveranstiden rekvirera sitt sockerbehof hos
fabriken. Samma förordning föreskref, att skillnaden mellan parti- och
minutpris å socker ej finge öfverstiga 8 proc.

Utom dessa föreskrifter till reglering af sockermarknaden förtjäna
ur mängden af 1700-talets förordningar angående sockerproduktionen
ihågkommas ytterligare tvänne. Den ena af dessa är af år 1766 och
utgör den första förordning, hvarigenom sockertillverkningen såsom sådan
påfördes en konsumtionsskatt. Sockerfabrikanterna hade begärt att blifva
befriade från den landtull, som ålåg varor vid deras införsel i städerna.
I resolution på städernas besvär år 1766 afslogs denna framställning,
men, då borgerskapet beklagat sig öfver, att landtullen folie endast på
de städer, där inga sockerfabriker funnes, stadgades i stället, att landtullen
af toppsocker hädanefter skulle betalas af fabrikerna själfva efter
»tillverkningskvantum vid uppvägning och stämpling», hvarjämte tillädes,
»och kan Fabriquerne af köparen åter betinga sig tullen, såsom de sig
emellan bäst åsämjas». Genom denna sålunda direkt på tillverkningen
lagda accis afsåg man emellertid ej att särskildt betunga sockerproduktionen,
utan endast att uppnå en rättvisare fördelning af tullafgiften.

Den andra ofvannämnda förordningen, hvilken i detta sammanhang
är ägnad att tilldraga sig särskildt intresse, bär årtalet 1773 och innebar
en betydande nedsättning i de fordringar, som uppställts för själfständigt
utöfvande af sockerfabrikantens, den s. k. sockermästarens, yrke.
Sålunda skulle det för att blifva sockermästare för framtiden kräfvas
hvarken vissa gesällår eller mästerprof, utan endast att vederbörande
hade opåtaldt arbetat såsom sockermästare, eller att han gjorde en profkokning,
hvaraf skickligheten kunde nöjaktigt inhämtas. Anledningen
till denna viktiga förändring angafs vara, att »allmänheten icke må
kunna befara en alltför lätt förening emellan sockerbruksidkarne till
oskälig stegring af deras tillverkningar». Efter denna tidiga lagstiftning
mot monopolistisk utveckling af en svensk industri följde knappt tjugo
år senare eller år 1790 en förordning hvarigenom sockerproduktionen
helt frigafs, i det att en hvar fick rätt att vara sockermästare, som
därtill hade »hog, råd och ämne och sig derom anmälde».

Ungefär vid samma tid hade man äfven i afseende på tullpolitiken
frångått det dittills följda systemet. År 1782 belädes råsockret, hvilket,
såsom tidigare nämnts, allt sedan 1718 vid import dragit endast en

högst obetydlig afgift, med eu ansenlig tull, uppgående för sämre kvalitet
(mascovade) till 16 sk. 8 rst. samt för bättre (terres et tetes):) till
1 rdr 27 sk., allt per 100 skålp. Denna tull gällde till 1790, då den
nedsattes till 1 och 3 rst. per skålp. för resp. sämre och bättre råsocker.

Samtidigt upphäfdes det sedan 1738 gällande importförbudet för toppsocker,
och införsel däraf medgafs mot en tull af 1 sk. per skålp., utom
de vanliga afgifterna af 2 rst. till riksgäldskontoret. Emellertid påbjöds
redan två år senare eller 1792 återgång till 1782 års författning med
de högre tullsatserna för råsocker samt importförbud för toppsocker,
enär förändringen »icke uppfyllt sitt ändamål, sockerpriset icke fallit
utan stigit, Kronan icke vunnit utan förlorat, och lurendrägeriet med
socker icke aftagit, utan snarare ökats». Å andra sidan vore »sockrets
förädling från rått till toppsocker en Rikets vinst, som i sin mon väger
till dess fördel på handelsvågen och tillika gifver bröd åt många inhemska
arbetare».

En ungefärlig ledning för bedömande af sockerindustriens utveckling Sockerprodukunder
1700-talet efter år 1740 gifva nedanstående siffror rörande de twn''
till Sverige (incl. Finland) importerade råsockerkvantiteterna.2)

År	Import af rå-socker i genom-snitt för år kg-	År	Import af rå-socker i genom-snitt för år kg.
1740—44	774 798	1770—74	1 098 927
1745—49	604 011	1775—79	1 598 395
1750—54	902 302	1780—84	1 810 704
1755—59	822 283	1785—89	1 495 422
1760—64	1 148 452	1790—94	1 474 071
1765—69	1 060 965	1795—99	1 515 065

Hvilken betydande ställning sockerindustrien under 1700-talets
senare hälft intog inom den svenska fabriksindustrien framgår af omstående
siffror.8)

’) Det mesta råsockret kom under 1700-talet från Frankrike.

9 Siffrorna hafva hämtats ur en tabell i det ofvan, sid. 3, noten, citerade arbete. Talen
för några år saknas.

3) Hämtade ur C. E. Ljungberg, Försök till en statsekonomisk statistik öfver Sverige,
IV, s. 234.

SocJcerJcon sumtion.

Kontinentalafspärrning
eu.

	1.	2.	3.
År	Totalvärdet af fabrikernas produktion.	Sockerbrukens tillverknings- värde.	Beloppet i kol. 2 i % ed beloppet i kol 1.
	Dal. sint.	Dal. sint.	%
1750	3 548 631	374 750	10-6
1760	6 071 283	654 151	10-8
1770	10.005 381	763 263	7-6
	Tick''. sp.	Rdr. sp.
1780	1 745 173	262 998	15-1
1790	1 669 600	256 526	15-4
1800	2 535 386	393 540	15-5

Af fabriksindustriens hela tillverkningsvärde kom sålunda en ansenlig
del — i regel 10—15 proc. — ensamt på sockerproduktionen. Af
industriens olika tillverkningsgrenar nådde endast en eller ett par af
textilindustrierna ett högre fabrikationsvärde än sockerbruken. Antalet
dylika fabriker uppgifves för hvart och ett af åren 1747 och 1764 till
8 *) samt år 1790 till 14, hvaraf 5 i Stockholm2).

Sockerkonsumtionen, hvilken, såsom tidigare antydts, ännu under
förra hälften af 1600-talet var eu ren obetydlighet, steg raskt under
senare delen af seklet tack vare nedgång i sockerpriset och var vid
1700-talets ingång ungefär sex gånger större än 100 år tidigare. Den
om kr. år 1700 begynnande och hastigt växande förbrukningen af
kaffe stegrade äfven socker konsumtionen, så att denna vid 170Ö-talets
midt var fyrdubbelt större än vid dess början. Sedan höll sig konsumtionen
konstant under hela seklet och utgjorde omkr. V* kg. per år och
individ.

c. 1800-talets förra hälft.

Under 1800-talets första årtionden rönte den svenska sockerhandeln
och sockerindustrien en synnerligen lifgifvande inverkan af Napoleons
kontinentalafspärrning. Denna ledde nämligen till, att Sverige fick tjäna
som mellanhand för Englands sockerhandel med kontinenten. England 9

9 Ljungberg, a. st., s. 236.
’) Klason, a. st.

destinerade till Göteborg stora kvantiteter socker, som där intogos på
nederlag för vidare export till kontinentens afnämare. Af det sålunda
till vårt land införda råsockret förädlades emellertid vid raffinaderier
inom riket en ej obetydlig del och ökade således äfven den inhemska
sockerindustriens produktion. Af denna ökade tillverkning exporterades
en afsevärd kvantitet till kontinenten, där sockerpriserna under dessa
år voro synnerligen höga, och där afsättningen för vår industri af sådan
anledning blef mycket lönande. Den utländska marknad, som våra
fabriker på detta sätt förvärfvat, synas de hafva i viss utsträckning
bibehållit ända till århundradets midt. 1800-talets förra hälft känne -

År	Import af råsocker kg.	Öfverskott af import (= +) eller export (= \| ) af raffinad kg.	År	Import af råsocker kg.	Öfverskott af import (=z 4-) eller export (r= _=_) af raffinad kg.
1800	1 621 750			1826	4 354 897		- 2 002
1801	1 423 353			1827	3 734 560	-	- 65 561
1802	1 781114			1828	3 989 518		- 29 787
1803	1 774 035			1829	4 022 342		- 35306
1804	3 149 228			1830	4 632 782	+ 669
1805	2 449 403			1831	4 319 132	—	223 882
1806	2 437 605			1832	4 266 936		161190
1807	•			1833	4 873 630	-	- 123 008
1808	•			1834	4 902 012	-	42 815
1809	•			1835	6 283 139		18 240
1810	•			1836	3 325 622	-	- 35 904
1811	2 411 667			1837	5 081 404		- 15 983
1812	334 298			1838	5 789 042	-	- 6 755
1813	7 686 739			1839	5 811 066
1814	•			1840	6 138 658	-	5 477
1815	2 902 817		72 559	1841	6 913 121	-	- 119 507
1816	3 271 154		- 85 659	1842	7 091 015		- 553 336
1817	2 354 436	-	- 55 524	1843	8 223 208	-	386 305
1818	2 287 336		- 19 864	1844	7 792 701	-	- 520 536
1819	2428 932		48 829	1845	8 028 406		- 540 287
1820	2 470 596		- 2 918	1846	7 868 878	• -	- 600 414
1821	4 156 285		.	1847	8 102 560	-	r 375 694
1822	3 410 843		.	1848	9 321 545	+ 202
1823	2 596 619		9 597	1849	10 052 729	-	- 260 402
1824	3 243 307		- 32 575	1850	, 10174121	-	37 361
1825	2 636 352	-	25 282

Tullagstift ning.

Sockerkon sumtion.

Utlandets

råsocker industri.

tecknas vidare af en åtminstone från 1820-talet jämnt fortgående stegring
af sockerindustriens produktion för tillgodoseende af bekofvet å den
inhemska marknaden, som synes hafva varit stadd i stadig utveckling.
Tablån å sid. 7 söker belysa här berörda företeelser under åren 1800
—1850. *)

Med afseende på tullpolitiken under denna tid är rörande råsockertullen
endast att anmärka, att den några gånger (1830 och 1835) höjdes
för att år 1849 efter en ny klassificering — där de gamla beteckningarna
mascovade och terres för resp. sämre och bättre råsocker försvunno och
i stället allt socker, som var mörkare än den holländska färgstandardens
nr 18, angafs såsom råsocker — fastställas till 14''6 öre per kg. Samtidigt
upphäfdes det med ett kort afbrott under ett sekel gällande importförbudet
för raffinad och medgafs införsel af denna vara mot en tull af
24''5 öre per kg.

Sockerkonsumtionen, som, enligt hvad som redan tidigare angifvits,
vid sekelskiftet år 1800 uppgick till omkr. Va kg. per år och individ,
steg under 1800-talets förra hälft hastigt och hade vid dess midt redan
nått till i det närmaste 3 kg.

2. Hvitbetsockermdustriens första framträdande.

a. Tiden 1836—45.

Kontinentalafspärrningen, som förorsakade en kännbar brist på
sockerraffinaderiernas råvara, det koloniala rörsockret, gaf därigenom
en direkt uppmuntran åt hvarje försök att framställa en inhemsk råvara
för sockerproduktionen. Dessa försök, som byggdes på ett utnyttjande
af hvitbetans sockerhalt och som vetenskapligt och praktiskt verkställdes
tidigast i Tyskland, ehuru i sistnämnda hänseende utan större framgång,
ledde i Frankrike tack vare regeringens kraftiga ingripande till
ett betydande resultat. År 1811 lära där hafva funnits 56 hvitbetsockerfabriker
med en årsproduktion af 400 000 kg. råsocker, siffror, som tre
år senare stigit till resp. 213 och 4 000 000. Med fredsslutet år 1814
störtade emellertid större delen af denna byggnad samman och de nya

*) Källa, se sid. 3, noten. Siffrorna för några år saknas, hvarjämte talen för iraporteradt
råsocker åren 1811—15 äro tvifvelaktiga.

fabrikerna upphörde nästan allesamman. Likväl hade de fyllt en historisk
uppgift för betsockerproduktionens genombrott. För "första gången
höjdes nu denna tillverkning öfver de blotta försökens stadium till eu
verklig fabrikation. Grunden lädes under dessa år vid 1800-talets början
till en industri, som sedermera under århundradet skulle gå eu oerhörd
utveckling till mötes och blifva af den största betydelse för hela den
europeiska folkhushållningen.

I Sverige saknades, såsom tidigare antydts, under kontinentalafspärrningen
anledning att söka bereda sig tillgång till inhemsk råvara
för sockerraffineringen, enär tillgången på rörsocker var mer än tillräcklig.
Men när hvitbetsockerindustrien mot slutet af 1820-talet och
framförallt under 1830-talet gick en förnyad och denna gång varaktig
blomstring till mötes i Frankrike och Tyskland, spreds kännedomen
härom älven till vårt land och manade till försök att också hos oss
införa den nya industrien.

Åran af att hafva varit den förste, som i Sverige grundlagt ett
företag för fabriksmässig tillverkning af hvitbetsocker tillkommer hofmarskalken
grefve N. A. Barck. Denne, som åren 1834—36 under
resor i Tyskland och Frankrike varit i tillfälle att se hvitbetsockerfabrikationen
i full gång, inköpte år 1836 det då i Malmö förefintliga
sockerraffinaderiet, arrenderade ett par egendomar i Malmötrakten för
betodling samt bildade ett aktiebolag för anläggande af en betsockerfabrik
i Malmö. Tvänne år senare eller 1838 påbörjades äfven på
initiativ af grefve Barck tillverkning af socker ur hvitbetor också af
Landskrona sockerraffinaderi. Ett tredje företag i samma syfte bildades
i Lund år 1839 och emotsågs med stora förhoppningar.

Dessa infriades likväl icke, hvarken i fråga om fabriken i Lund
eller de öfriga råsockerbruken. Den förstnämnda gick redan år 1841
under klubban. Af de bada andra företagen höll sig Landskronafabriken
längst, men upphörde dock redan år 1845 med sin betsockerproduktion
för att åter helt ägna sig åt raffinering.

_ Den hufvudsakliga anledningen till, att detta första försök att i
Sverige införa den nya industrien fick ett så kortvarigt och föga lysande
förlopp, torde hafva varit råvarans dåliga beskaffenhet. Betskördens
kvantitet synes visserligen hafva varit fullt tillfredsställande, men betornas
kvalitet torde däremot hafva lagt afgjorda hinder i vägen för en
rationell sockerutvinning, i det att deras sockerhalt var för ringa.

Bilaga 1 till Kungl. Maj ds grop. nr 35 1913. 2.

Sveriges
för si a hvitbetsockerfabriker.

Råsocker ‘produktion.

Råsockerproduktion.

Den. kvantitet råsocker, som framställdes under detta den svenska
betsockerindustriens första skede, uppgick icke för något år till mer än
den för rikets sockerproduktion betydelselösa siffran af omkr. 12 ton.
Under de enstaka åren uppnåddes följande siffror.

År	Råsocker ton	År .	Råsocker ton
1838	4-e	1842	5-9
1839	3-7	1843	2-1
1840	1-8	1844	12-1
1841	2-8	1845	5-7

b. Tiden 1854—69.

Nära tio år gingo nu, innan något nytt försök gjordes att i Sverige
tillverka livitbetsocker. År 1854 återupplifvades emellertid intresset för
denna verksamhet af skånska sockerfabriksaktiebolagets chef, direktör
Justus Tranchell, som för betsockerproduktion vid bolagets fabrik i
Landskrona förvärfvade framstående utländska fabriksföreståndare och
verkmästare, moderna maskiner o. s. v. samt för betodlingen inköpte
ett flertal större gårdar i Landskronatrakten, där betor af bolaget odlades
efter nya, rationella metoder.

Under halftannat decennium förblef Landskronafabriken vårt enda
råsockerbruk. Tillverkningen flerdubblades under denna tid och äfven
steg råsockerutbytet ur betorna betydligt, såsom närmare framgår af
följande siffror (jfr tab. I, bilagan).

År	Afverkade betor ton	Råsocker- produktion ton	Råsocker i °/° betvikten	År	Afverkade betor ton	Råsocker- produktion ton	Råsocker i °/o af betvikten
1854/55	2 847	129	4''5	1862/63	6 981	469	6-7
1855/56	3 935	232	5''9	1863/64	8 640	501	5’S
1856/57	2 716	149	5‘S	1864/65	11 520	687	6-o
1857/58	2164	124	5-7	1865/66	9 650	778	8-1
1858/59	3 441	271	7-9	1866/67	15 510	993	6-4
1859/60	6 435	375	5-8	1867/68	12 830	770	6-o
1860/61	6 915	408	5’9	1868/69	11 520	823	7-i
1861/62	6 840	467	6''8

Med afseende på tullagstiftningen under denna tid märkes, att
raffinadtullen år 1857 höjdes från 24-5 till 305 öre per kg., år 1866
sänktes till 28*5 för att redan påföljande år höjas till 33 öre per kg.
Råsockertullen sänktes år 1853 till il öre (från 14*6), höjdes år 1857
till 18-8 öre samt fastställdes år 1867 till 23*5 öre, allt per kg.

c. 1870-talet.

Den utveckling, som råsocker! ill verkningen vid Landskronafabriken
sålunda syntes gå till mötes, började under 1860-talet tilldraga sig en så
betydande uppmärksamhet, att den redan år 1867 gaf anledning till ett
i riksdagen motionsvis framställdt förslag om särskild beskattning af
hvitbetsockerfabrikationen. Förslaget gick ut på fastställandet af en
accis, motsvarande råsockertullen, och motiverades med den fara för
staten att förlora tullinkomsterna af socker, som tillverkningen af en
inhemsk råvara för sockerraffineringen och däraf följande, motsvarande
minskning af råsockerimporten kunde medföra. Dessutom skulle därigenom
sockertullen från finanstull förvandlas till skyddstull. Motionen
vann ej riksdagens bifall, liksom icke häller en motion af samma innebörd,
väckt vid 1868 års riksdag. År 1869 syntes frågan emellertid
hafva mognat. Detta års riksdag beslöt för sin del, att en skatt skulle
påläggas hvitbetsockertillverkningen i förhållande till införseltullen å
utländskt råsocker, samt att skatten, som skulle börja utgå först den
1 juli 1873, skulle påläggas:

7’ 1873—1/7 1876 med V6 åt råsockertullen,

7? 1876—7, 1879 » J/6 » »

7, 1879—7, 1882 » 3/6 » » och

7, 1882—7, 1885 » 4/B »

Ifråga om själfva beskattningssystemet beslöts i anslutning till den i
Belgien tillämpade metoden, att den beskattningsbara sockerkvantiteten
skulle bestämmas efter saftens mängd och specifika vikt, utrönt genom
densimeter, så att för 100 kannor betsaft vid 15 C. ett utbyte af 9*2 3 6
skålp. råsocker skulle beräknas för hvarje grad af densimetern.

Kungl. Maj :t fastställde riksdagens beslut i hvad det afsåg skattens
belopp och successiva stegring, men öfverlämnade frågan om sättet för
skattens beräkning till utredning af en kommitté. Denna framlade sitt
förslag år 1872 och förordade däri ej det belgiska utan det i Tyskland
tillämpade beskattningssystemet, enligt hvilket sockerutbytet beräknades
i förhållande till vikten af de afverkade hvitbetorna. Den af kommittén
föreslagna utbytesprocenten uppgick till 7V2 skålpund råsocker för hvarje
centner råa betor.

Tullagstift ning.

1869 års riksdagsbeslut.

1872 års
sockerbeskattning
skommitté.

1873 års riksdagsbeslut.

Råsockerpro
Unktion.

Kommitténs förslag förelädes såsom regeringsproposition 1873 års
riksdag till antagande. Riksdagen godkände propositionen, dock med
den förändring, att råsockerutbytet skulle beräknas till 6Vå proc. Då
riksdagen år 1872 både nedsatt förut gällande tullsatser å råsocker
(= socker mörkare än nr 18 holländsk st.) från 10 till 8 öre per skålp.
eller till 18-8 öre per kg., skulle sålunda, under förutsättning af, att
sockerutbytet i verkligheten uppgick till de beräknade 6V4 proc., sockerfabrikerna
under tiden V7 1873—V7 1876 i skatt betala 3-7 6 öre per kg.
och erhålla ett tullskydd af 15’o 4 öre per kg. (jfr tab. V, bilagan).

Vid denna tid hade landet fått åtskilliga nya sockerbruk. Sannolikt
uppmuntrade af den öfvergångstid af fyra år, under hvilken sockertillverkningen
enligt de nya bestämmelserna fortfarande skulle äga skattefrihet,
och af den lindriga beskattning, som väntades åtminstone under
den första treårsperioden af skattens tillämpning, nyanlades under de
fem åren 1869—73 ej mindre än 6 fabriker. En af dessa, anlagd
vid öja i trakten af Ystad, trädde aldrig i verksamhet som råsockerfabrik.
Af de öfriga upphörde den i Inedal invid Stockholm inrättade
fabriken redan år 1872, efter tre obetydliga kampanjer, medan de andra,
anlagda i Arlöf, Halmstad, Ljung och Vadstena, ännu voro i verksamhet
eller skulle begynna densamma under den första kampanj, då det
nyinförda beskattningssystemet skulle tillämpas. Men liksom denna
kampanj skulle för tvänne af fabrikerna — Ljungs och Halmstads —
blifva den sista, så decimerades äfven de återstående råsockerbrukens
antal under de närmast följande åren — Landskronafabriken brann ned
år 1875 och Vadstenabruket slutade år 1878 — med den påföljd, att vid
kampanjen 1878/79 Arlöfsfabriken var Sveriges enda i verksamhet
varande hvitbetsockerfabrik. Den hastiga uppmarschen af en inhemsk
betsockerindustri vid 1870-talets början hade sålunda vid dess slut ledt
till återgång och stillastående. Produktionssiffrornas storlek under
årtiondet framgår af följande tablå (jfr tab. I, bilagan).

År	Afverkade betor ton	Båsocker- produkticn ton	Båsocker i % af betvikten	År	Afverkade betor ton	Båsocker- produktion ton	Båsocker i »/„ af betvikten
1869/70	14 290	979	6''9	1875/76	16 930	1282	7-6
1870/71	21 620	1433	6-6	1876/77	11530	754	6''5
1871/72	23 340	1 639	7-0	1877/78	8 300	632	7-6
1872/73	23 540	1618	6-9	1878/79	7 030	524	7''ä
1873/74	31 090	2175	7-o	1879/80	10 520	779	7''i
1874/75	17 500	1290	7-4,

Orsaken till, att äfven denna ansats till införande i vårt land
af en hvitbetsockerindustri efter så kort tid strandade, torde hafva
varit framför allt den ringa omfattning, i hvilken driften vid hvarje
fabrik bedrefs, äfvensom hvitbetornas alltjämt för ringa sockerhalt. Äfven
svårigheten att förmå landtbrukarne till odling af hvitbetor, som i
alla länder kunnat konstateras vid införandet af betsockerindustrien,
gjorde sig gällande i Sverige. Endast vid Landskrona, där betodlingen
hade de äldsta anorna, samt vid Arlöf, där man på grund af närbelägenheten
till Landskrona kunde tillgodogöra sig dess erfarenhet och
vanda betodlare, var en nöjaktig mängd betor att påräkna. Måhända
verkade också betskatten, tillkommen medan fabrikerna ännu hade att
kämpa mot svårigheter af alla slag, i någon mån betungande för
åtskilliga företag.

3. Hvitbetsoelcerindustriens uppsving och blomstring.

a. 1880-talet.

Sockerindustriens betryckta läge vid 1870-talets midt gaf anledning
till framställningar såväl vid 1875 som 1876 års riksdagar
om upphäfvande eller lindringar af till ver kningsskatten. Dessa förslag
föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd, hvadan den
tidigare beslutade första förhöjningen af skattesatsen trädde i kraft
under år 1876. På grund häraf belädes betsockertillverkningen med en
skatt af 7‘52 öre per kg. råsocker eller 4‘7 0 kr. per ton betor, hvarefter
tullskyddet skulle uppgå till ll-28 öre per kg. råsocker. År 1879, när
tiden var inne för ikraftträdande af den andra förhöjningen i den beslutade
betskatten, beslöt riksdagen emellertid att frångå sitt tidigare beslut
och låta skatteförhöjningen af år 1876 fortfarande gälla intill 1882.
Samtidigt beslöts likväl en höjning af råsockertullen från 18''8 till 23''5
öre per kg. Detta hade till följd, att visserligen skatten höjdes från
7‘52 till 9''4 öre per kg. råsocker eller från 4''70 till 5''8 7 kr. per ton
betor, men att tullskyddet per kg. råsocker ökades från 11-28 till 14''i
öre. I verkligheten var tullskyddet emellertid ännu större. Sättet för
skattens beräkning, som ju grundades på ett antaget sockerutbyte ur
betorna af 6-2 5 proa., medförde, att det effektiva tullskyddet blef större,
ju högre öfver nämnda utbyte man vid tillverkningen lyckades nå. Att
ett dylikt obeskattadt öfverutbyte under alla åren 1876—1882 ernåddes
utvisa omstående siffror.

1879 års riksdagsbeslut.

1882 års riksdagsbeslut.

Råsocker yroduktion.

År	Verkligt råsocker- utbyte	Erlagd skatt under-steg skatt efter verkligt utbyte per ton betor med	Effektivt tullskydd per kg. råsocker	Tullskyddet öfver-steg det beräknade per kg. råsocker med
	%	kr.	öre	öre
1876/77	6-5	0-18	11*57	0*29
1877/78	7-6	l-oi	12*6 2	1*84
1878/79	7-6	0*94	12*58	1*25
1879/80	7-4	1*08	15*57	1*47
1880/81	7-5	1-18	15*6 7	1*6 7
1881/82	7-6	1*27	15*78	1*68
1882/83	8-0	1*85	16*16	2*0«

Då riksdagen år 1882 ånyo upptog frågan om sockerbeskattningen
— enligt 1869 års beslut skulle skatten det året hafva börjat utgå med
!Vö af råsockertullen — beslöt den att frångå den då fastställda, ehuru
redan år 1879 åtminstone suspenderade principen om successiv skatteprogression,
och fastställde i stället, att den till år 1882 tillämpade skatteskalan
skulle fortfarande äga giltighet, utan att någon viss framtida
tidpunkt för dess förändring bestämdes (jfr tab. V, bilaga).

Samma år som detta riksdagens beslut fattades, beslöt skånska
sockerfabriksaktiebolaget, hvars råsockerbruk i Landskrona, som nämnts,
nedbrunnit år 1875 ocii, på grund af de kommunala myndigheternas
motstånd, icke återuppbyggts, att å bolagets egendom Säbyholm uppföra
eu ny betsockerfabrik. Den började sin verksamhet till kampanjen
1883/84 och nådde då tillsammans med den några år förut till större
kapacitet ombyggda Arlöfsfabriken en betafverkning och en råsockerproduktion,
som icke blott uppgick till, utan äfven åtskilligt öfversteg
de kvantiteter, som tio år tidigare, under sockerindustriens dittillsvarande
största kampanj, sammanlagdt uppnåtts af de då verksamma fem sockerbruken.
Härmed begynte en ny uppsvingsperiod för den svenska betsockerindustrien
och denna gång skulle den få ett förlopp af vida
lyckligare art än förut. Under de tio kampanjerna 1883/84—1892/93,
hvarunder betskatten lämnades i hufvudsak orubbad af riksdagen, tillkommo
efter hand ej mindre än 8 nya råsockerfabriker *) och den in- 9

9 År 1885 Staffanstorp.

» 1888 Trelleborg.

» 1890 Hälsingborg, Örtofta.

» 1891 Jordberga, Kjäflinge.

» 1892 Ängelholm, Hököpinge.

hemska betsockerproduktionens kvantitet tiodubblades. Närmare detaljer
framgå af nedanstående tablå (jfr tab. I, bilagan).

År	Antal fabriker	Afverkade betor ton	Eåsocker- produktion ton	Råsocker i % af betvikten ‘)
1880/81	1	19 290	1455	7-5
1881/82	1	16 070	1220	7-6
1882/83	1	19 280	1539	8''0
1883/84	2	37 830	2 953	7*29
1884/85	2	47 170	4 299	8*64
1885/86	3	43 260	3 919	8‘71
1886/87	3	56 385	5 807	9-so
1887/88	3	83 605	9176	10-42
1888/89	4	86111	8 881	9-82
1889/90	4	136 813	14 626	10-19
1890/91	6	218 228	20 632	9-02
1891/92	8	260 064	26 843	9-88
1892/93	10	277 443	29 920	10-31

Som af tablåns siffror framgår steg, hufvudsakligen tack vare förbättrad
betkultur och fabriksteknik, den ur betorna utvunna sockerkvantiteten
under de berörda åren afsevärdt, hvadan alltså, då den vid
skattesatsens beräkning antagna utbytesprocenten fortfarande förblef
densamma som fastställts redan år 1869 — 6*25 proc. — det effektiva tullskyddet
småningom alltmer stegrades. Siffrorna i tablån å sid. 16 belysa
närmare detta förhållande (för åren 1880/81 — 82/83, se tablån å sid. 14).

Det uppsving, sockerindustrien tagit under 1880-talet, gaf anledning
till åtskilliga i riksdagen framställda förslag om sockerbeskattningens
förändring. Af dessa föranleddes riksdagen emellertid först år 1891 till
ett positivt beslut, enligt hvilket tillverkningsafgiften fr. o. m. Va 1891
höjdes från 2/5 till hälften af råsockertullen. Härigenom belädes produktionen
med en skatt af 11*75 öre per kg. råsocker samt nominellt 7-3 4
kr. per ton betor, medan tullskyddet gick ned till nominellt 11*75 öre
per kg. råsocker (rörande det effektiva tullskyddet, se omstående tablå). 9

1891 års riksdagsbeslut.

9 Från och med 1883/84 redueeradt tal. Det oreducerade utbytet erhålles genom en enkel
division af den afverkade betkvantitetens vikt med det därur utvunna råsockret. Af detta råsocker
är emellertid en viss mindre.del af sämre beskaffenhet och skiljer man i detta afseende mellan
l:a produkt, det bästa råsockret, samt 2:a och 3:e produkt. Vid beräkning af det till l:a produkt
reducerade råsockerutbytet utgår man härvid från det antagandet, att 2:a och 3;e produkt lämnar
resp. 75 och 65 proc. socker i förhållande till l:a produkt.

1892 års
sockerbeskattningskommitté.

1893 års riksdagsbeslut.

År	Verkligt råsocker- utbyte	Erlagd skatt under-steg skatt efter verkligt utbyte per ton betor med	Effektivt tullskydd per kg. råsocker	Tullskyddet öfver-steg det beräknade per kg. råsocker med
	%	kr.	öre	öre
1883/84	7-20	0-9S	15-4 5	1*3 5
1884/85	8''64	2-25	16-71	2-61
1885/86	8''7 1	2''3 2	16-76	2-66
1886/87	9-so	3''34	17-51	3-41
1887/88	10-4 2	3-9 2	17-87	3-77
1888/89	9-82	3-3 6	17*52	3-42
1889/90	10-19	3-71	17-74	3-64
1890/91	9-02	2''61	16-99	2-89
1891/92	9-8 s	4-27	16-07	4-3 2
1892/93	10-31	4-7 7	16-38	4-63

Samtidigt begärde riksdagen hos Kungl. Maj:t utredning om huruvida
ändring i då utgående accis såväl i fråga om belopp som beskattningssystem
lämpligen kunde äga rum. Utredningen anförtroddes åt en
kommitté, hvars betänkande förelåg färdigt år 1892. Dess förslag gick
ut på ett successivt höjande af det legala sockerutbytet samt viss skattelindring
för fabriker, anlagda på visst afstånd från i gång varande
fabrik.

Kommitténs förslag blef med en mindre förändring såsom regeringsproposition
förelagdt 1893 års riksdag. Denna beslöt, i anslutning
till propositionens principiella förslag, ehuru med ändring af vissa dess
detaljer, att tillverkningsskatten, som fortfarande skulle utgå med ett
belopp, svarande mot halfva råsockertullen, skulle fastställas på grundvalen
af ett sockerutbyte, hvilket intill V9 1894 skulle beräknas till 7-5
proc. och därefter intill V8 1895 till 8-2 5 proc., hvarefter 9 proc. skulle
beräknas. Likväl skulle vid alla fabriker, som anlades på 30 km. afstånd
från annan i gång varande fabrik, utbytet beräknas utgöra under de
tre första tillverknmgsåren 2 och under de därpå följande två tillverkningsåren
1 kg. per 100 kg. betor mindre än det högsta utbyte, som
beräknades vid någon äldre fabrik inom riket. Beträffande den fabrik,
som inom Gottlands län först anlades, skulle denna skattelindring uppgå
till resp. 3 och 2 kg. (jfr tab. V, bilagan). Den skattelindring, som
genom dessa bestämmelser genomfördes för vissa fabriker, blef af den
största betydelse för industriens fortsatta utveckling.

b. Från 1890-talets början till 1907.

Den uppåtgång, som kännetecknade betsockerindustrien under 1880-talet, skulle under 1890-talets första hälft fortsättas i ett tempo, som
öfverträffade alla tidigare erfarenheter och hvartill äfven utlandet äger
att uppvisa endast få motsvarigheter.

Det har redan förut nämnts, att under 1890-talets trenne första
år ej mindre än sammanlagdt 6 nya fabriker började sin verksamhet.
Under årtiondets fjärde kampanj, 1893/94, trädde intet nytt råsockerbruk
i arbete, sannolikt därför, att man ville afvakta 1893 års riksdags beslut.
Omedelbart sedan detta blifvit kändt, bildades emellertid nya bolag för
anläggandet af fabriker och af de äldre utvidgade flere sin verksamhet
genom inrättandet af s. k. saftstationer. Till kampanjen 1894/95 stodo
dessa nyanläggningar färdiga och icke mindre än 4 nya fabriker samt 3
saftstationer1) började då sin verksamhet. Af de nyanlagda fabrikerna
— Karpalund i Kristianstads, Roma i Gottlands, Köpinge och Svedala
i Malmöhus län — åtnjötö alla utom den sistnämnda sådan skattelindring,
som af riksdagen beslutats. Kampanjen 1894/95 gaf också ett produktionsresultat,
som vida öfverträffade hvad som tidigare uppnåtts. Medan
under kampanjen 1893/94 såväl betafverkning som råsockerfabrikation
nått sitt dittillsvarande maximum med resp. 373 962 och 43 168 ton,
sprungo dessa siffror för kampanjen 1894/95 upp till 628 480 och
72 891 ton.

Denna oerhörda ökning af produktionen skulle få viktiga följder.
En nära liggande första följd blef gifvetvis, att råsockerimporten, som
redan under närmast föregående år betydligt minskats, nu sjönk hastigt
nedåt och föll från 17 102 ton till 3 040 ton (rörande importsiffrorna
för hvarje år fr. o. m. år 1854, se tab. I bilagan). Äfven importen af
raffinad, som alltsedan 1890-talets början visat en kraftig nedåtgång,
föll under 1895 ett långt steg nedåt och stannade vid 1 446 ton. Således
representerade båda dessa siffror nu kvantiteter, hvilka voro för
den svenska produktionen och konsumtionen af socker relativt betydelselösa.

Liksom i ett flertal europeiska länder hade konsumtionen af socker
äfven i Sverige under 1800-talets senare hälft raskt stegrats. Den vara,
som ännu för blott ett sekel sedan icke nådde till högre förbrukning än * i

!) AnJagda af Örtofta fabrik i Eslöf, af Säbyholms i Tectomatorp samt af Staffanstorps

i Klågerup.

Bilaga 1 till Kungl. Maj ds prop. nr 35 1913.

Produktionens

uppsving.

Sockerkon sumtion.

Raffinad]? rodiktion.

Qfverproduk fwnenårlS95.

omkr. Va kg. per år och individ och som ännu vid 1850-talets midt
ej ökat denna siffra till mer än 3 kg., konsumerades under århundradets
sista femårsperiod till en kvantitet af i genomsnitt omkr. 18 kg. per år
och individ. Från en lyxvara hade sockret, tack vare en starkt nedgående
prisrörelse, på få årtionden blifvit en nödvändighetsvara för alla
lager af befolkningen. Utvecklingen för hvarje femårsperiod under
senare hälften af 1800-talet kan följas i nedanstående tablå (jfr tab. IT,
bilagan).

Medelkonsumtion

Årsperiod	totalsumma per, åi-ton	per år och. individ kg-
1850—54	10 996	3-oo
1855—59	15 109	4-os
1860—64	18 264	4-8 0
1865—69	20 376	4’90
1870—74	28 148	6-69
1875—79	36 590	8''lä
1880—84	43195	9*3 9
1885—89	51 190	10-7 7
1890—94	62 238	12-91
1895—99	88 439	17-65

Utvecklingen af den svenska sockerindustrien öfverensstämde vid
slutet af 1800-talet med motsvarande företeelse i de flesta andra europeiska
stater äfven däruti, att den, som nämnts, vid denna tidpunkt nått det
stadium, då den kunde förse den inhemska marknaden med i stort sedt
hela dess behof af socker, produceradt af eu inom landet frambragt
råvara. Jämsides med råsockerindustriens kraftiga uppsving från 1880-talets början, hade också gått en stark ökning af raffinaderiernas produktion.
I själfva verket torde redan från början ett mycket nära samband
hafva förefunnits mellan raffinad- och råsockerindustrien, i det att
raffinaderierna antingen själfva upprättade eller ock blefvo betydande
intressenter i ett flertal af råsockerbruken. Omstående tal belysa
raffinaderiernas utveckling sedan 1870-talet (jfr tab. IT, bilagan).

Den redan berörda starka produktionsökningen under de båda
kampanjerna 1893/94 och 1894/95 gjorde för första gången i den svenska
sockerindustriens historia frågan om öfverproduktion aktuell. Tillverkningen
hade öfverskridit de kvantiteter, som konsumtionen ansågs kunna
upptaga, och å läger samlades osålda mängder råsocker och raffinad.

År	Antal raffina- derier	Produktion. Raffinad Sira? °'' melass lön ton	År	Antal raffina- derier	Produktion. Raffinad Siraf °-melass ton ton
1869/70	10	15 605	2 671	1882/83	10	25198	3 565
1870/71	11	15 828	3185	1883/84	9	27 559	3 207
1871/72	12	14 222	2 731	1884/85	10	27 994	3 408
1872/73	12	18 288	3 333	1885/86	10	30 716	4 314
1873/74	12	17 408	3 053	1886/87	11	34 345	4 399
1874/75	10	17 574	2 963	1887/88	12	40 200	5 210
1875/76	9	14 534	2 512	1888/89	12	40 333	4 955
1876/77	9	14 653	2 404	1889/90	13	55 537	2178
1877/78	9	16 936	2 786	1890/91	11	34 754	2 679
1878/79	9	16 143	2 481	1891/92	10	42 853	1 837
1879/80	7	16 872	2 426	1892/93	8	45 018	3 037
1880/81	8	19 557	3 043	1893/94	9	57 264	3 893
1881/82	8	22 846	2876	1894/95	9	67 291	3 122

Sedan raffinaderierna på sommaren 1894 hade försökt att gemensamt
förmå råsockerfabrikerna att hålla den sammanlagda pi-oduktionen
inom de gränser, som förutsattes motsvara konsumtionen, men dessa
försök strandat på omöjligheten att vinna öfverenskommelse angående
råsockrets fördelning på de olika raffinaderierna, måste råsockerbruken
själfva söka utfinna ett medel mot öfverproduktionen.

De medel, som härvid kunde ifrågasättas, voro antingen genom
prisnedsättning ökad konsumtion eller ock minskad produktion. Priset
på råsocker, som såldes på basis af 92 proc. rendement, var ställdt i
beroende af noteringarne i Magdeburg för socker af 88 proc. rendement
f. o. b. Hamburg. När dessa noteringar uppgingo till 12 Mk per 50 kg.,
var priset på det svenska råsockret 43’5 0 kr. per 100 kg.; för hvarje
mark, med hvilken priset på det tyska sockret steg eller sjönk öfver
normalpriset, höjdes eller sänktes det svenska råsockerpriset med Pso
kr., hvarjämte för hvarje procents ökning eller minskning af rendementet
öfver eller under 92 proc. tillädes eller fråndrogs resp. 40 och
60 öre. På grund af dessa bestämmelser ställde det svenska råsockret
sig ungefär 3 öre billigare per kg. än det importerade tyska, oafsedt
frakten. Det tyska råsockerpriset hade emellertid såsom en följd af
den i Tyskland rådande öfverproduktionen befunnit sig i starkt sjunkande,
enligt hvad som framgår af omstående siffror rörande medelpris
per år incl. tull. Motsvarande svenska råsockerpris angifvas samtidigt.

Hvitbetspris
sn.

År	Tyskt råsocker öre per kg.	Svenskt råsocker öre per kg.
1892	52	49
1893	51	47-5
1894	48	45
1895	39	36

Det svenska raffinadpriset sjönk, såsom följande tablå utvisar,
under samma tid lägre än någonsin förut både varit fallet.

År	Genomsnitts-pris å raffinad öre per kg.	År	Genomsnitts-pris å raffinad öre per kg.	År	Genomsnitts-pris å raffinad öre per kg.
1871	102-oo	1880	90-40	1889	69-61
1872	97-71	1881	93-2 9	1890	64-50
1873	72-0 7	1882	91-2 2	1891	64-98
1874	88-43	1883	86-53	1892	67-27
1875	89-6 5	1884	76-61	1893	68-50
1876	87-23	1885	71-39	1894	61-40
1877	94-8 2	1886	68-48	1895	53-84
1878	87-28	1887	62-60
1879	88" 6 4	1888	65-80

Att under denna allmänna tendens till fällande priser ytterligare
sänka dem för att möta den hotande öfverproduktionen syntes råsockerfabrikanterna
föga rådlig! Export kunde ej häller tillgripas, enär någon
skatterestitution ej medgafs vid utförsel.

De nyanlagda, privilegierade fabrikerna hade dessutom i motsats
till de äldre, oprivilegierade fabrikerna all anledning att utvidga sin
produktion, då detta för dem betydde eu ökad skattebesparing, som
mer än väl uppvägde den eventuella minskning i pris, som öfverproduktionen
kunde medföra. Dessa fabriker voro tydligtvis ej hågade
att ingå på en öfverenskommelse, som skulle bestämma deras produktion
till en fix siffra.

Det medel mot ökad produktion, som man slutligen lyckades finna,
var en nedsättning af priset på hvitbetor, hvarigenom utbudet af råmaterial
skulle minskas.

Af ålder hade råsockerfabrikerna öfverenskommit om samma pris
för de af betodlarne levererade hvitbetorna. Detta pris hade utgjort
under åren 1873/74—1875/76 2 kr. för höst- och 2''23 kr. för vinter -

leverans per 100 kg., 187G/77—1883/84 resp. 1-S8 och 2-12 kr., 1884/85
resp. 1''76 och 2 kr., 1885/86 resp. 1-85 och 1‘90 kr., 1886/87 —1888/89
resp. 1''75 och 2 kr. samt sedan 1889/90 resp. Ds 5 och 2’io kr. (jfr
tab. IV, bilagan). Med ingången af kampanjen 1894/95 sänktes priset
till 1‘50 kr. för höst- och l-70 kr. för vinterleverans. Dock bestämdes
i de med betodlarna ingångna kontrakten ett visst tilläggspris att utgå
såvida råsockerpriset komme att öfverstiga 38 kr. per 100 kg. Då sistnämnda
pris i själfva verket blef högre, kom betpriset för kampanjen
att utgöra l''G6—l-86 kr., således en effektiv nedsättning mot priset
för närmast föregående år af resp. 0’19—0-2 4 kr.

Det nedsatta priset å hvitbetor gjorde åsyftad verkan. Den betodlade
arealen, hvilken till kampanjen 1894/95 hade uppgått till 21 627
har, minskades för kampanjen 1895/96 till 18 643 har och betskörden
nedgick från 628 480 till 538 709 ton. Råsockerproduktionen minskades
från 72 891 till 62 114 ton, hvarvid den hufvudsakliga minskningen
emellertid kom på de äldre fabrikerna, medan de nya, i skattehänseende
privilegierade bruken antingen bibehöllo eller ökade sin afverkningsstorlek.
De hopade sockerlagren å nederlag och fabriker reducerades
likväl väsentligt och den hotande faran af öfverproduktion syntes
för denna gång afvärjd. Samtidigt steg äfven genomsnittspriset å raffinad
från 53-84 öre per kg. år 1895 till 57-67 öre år 1896.

Detta sakernas tillstånd skulle emellertid ej bli långvarigt. Till
kampanjen 1896/97 hade man ursprungligen ämnat bibehålla det år 1894
fastställda, nedsatta betpriset. Men då en fabrik vägrade ingå på denna
öfverenskommelse och höjde priset till 1-6 5—1’85 kr. eller det pris, som
under de sista kampanjerna i verkligheten betalats, tvungos öfriga
fabriker att gå med på denna förhöjning. Dock skaffade sig sockerbruken
en kompensation därigenom, att järnvägsfrakten för betorna till
fabriken, som förut burits ensam af denna, nu delades så, att betodlarne
fingo betala fraktens halfva belopp.

Den till 1896/97 års kampanj kontraherade betarealen hade ökats
från 18 643 till ej mindre än 27 963 har och utom den till föregående
kampanj nystartade fabriken i Karlshamn stod nu äfven en ny fabrik
i Lyckåker beredd att börja sin verksamhet. Under sådana omständigheter
är det knappast ägnadt att förvåna, att produktionen under denna
kampanj kom att vida öfverstiga alla tidigare. Den afverkade betmängden
uppgick till 890 240 och den framställda råsockerkvantiteten
till 105 556 ton. Alla fabriker deltogo i denna produktionsstegring,
men störst var den hos de nyanlagda, privilegierade fabrikerna.

Öfver produktionen
1897.

Öfverproduktionen ock dess följder stodo nu sålunda ånyo för
dörren. En framställning från 10 råsockerfabriker till regeringen om
proposition till riksdagen angående medgifvande af skatterestitution vid
utförsel af socker föranledde icke till någon åtgärd. Raffinadpriset
sjönk samtidigt lägre ned än någonsin förr — mot 57-6 7 öre år 1896,
nådde genomsnittspriset för år 1897 ej högre än till 48''49 öre per kg.
Den hufvudsakliga anledningen härtill torde vara att söka i den då
pågående konkurrensen med Lyckåkersfabriken. Sedan nämnda fabrik
i augusti 1897 inställt sin verksamhet och inköpts af ett bolag, bildadt
af öfriga sockerfabriker, stego prisen med ända till 11 öre per kg.
För att hindra öfverproduktionen tillgrepo fabrikerna emellertid nu
åter samma medel, som två år tidigare visat sig effektivt, nämligen
en nedsättning af betpriset. Detta bestämdes för kampanjen 1897/98
till 1''35 kr. för höst- och l-55 kr. för vinterleverans, d. v. s. en nedsättning
af 0''30 kr. i dittills gällande pris. Under sådana villkor
ansats betodlingen af betodlarne vara en föga lönande affär — också
minskades den för kampanjen kontraherade arealen från 27 963 till
23 353 har. Betafverkningen sjönk med omkr. 174 000 ton till 716 141
ton och råsockerproduktionen med omkr. 17 000 ton till 88 935 ton.

Då de båda närmast följande kampanjerna utmärkte sig för genomgående
misslyckade hvitbetskördar — de nådde en medelafkastning af
21-2—23‘9 ton per har mot en afkastning vid normal skörd af omkr.
30 ton — nedgick betafverkningen trots höjda betpris ytterligare.
Nedanstående tablå meddelar detaljsiffror i sammanhang fr. o. in. år
1893/94 (jfr tab. 1 och IV, bilagan).

År	Antal fabriker	Afverkade betor ton	Råsocker- produktion ton	Råsocker i % af betvikten'')	Retareal tiar	Betpris per 100 kg. höst vinter kr. kr.
1893/94	10	373 962	43 168	11-08	.	8~* CO	2‘10
1894/95	14	628 ISO	72 891	11-21	21 627	1*66	1-86
1895/96	15	538 709	62114	11-3 4	18 643	1-66	1''86
1896/97	16	890 240	105 556	11-53	27 963	1-65	1-86
1897/98	16	716 141	88 935	12-04	23 353	1-35	1-55
1898/99	16	480 932	59 316	12-08	22 587	1-50	1-70
1899/1900	17	622 047	80 810	12-80	26 046	1-05	1-86

holjden af den inträdda produktionsminskningen blef denna gång
så kraftig, att icke blott de sedan öfverproduktionens dagar hopade

'') Reduceradt tal.

sockerförråden helt konsumerades utan att dessutom under hvardera
af åren 1899 och 1900 betydande kvantiteter — 12—13,000 ton — råsocker
måste importeras.

På grund af de goda hvitbetskördar, som kännetecknade de båda
första kampanjerna under 1900-talet, stegrades emellertid den inhemska
råsockerproduktionen ånyo. Import af utländskt råsocker behöfdes ej
vidare, men i stället hotade öfverproduktionens fara åter inom kort.
De afverkade betmängderna under kampanjerna 1900/01 och 1901/02
stego för hvardera till omkr. 900 000 ton och råsockerfabrikationen till
resp. 114 735 och 125 379 ton, således under två på hvarandra följande
år betydligt utöfver tidigare uppnådda maximik vantite ter. Äfven sjönk
genomsnittspriset å raffinad från 54.-74 öre år 1901 till Öko7 öre per
kg. år 1902.

Denna gång voro fabrikerna emellertid bättre än förr rustade att
möta en öfverproduktion, enär man nått fram till nödiga förutsättningar
för ett gemensamt uppträdande.

Redan tidigare hade bland råsockerfabrikerna vissa gruppbildningar
kunnat konstateras. Sålunda bildade vid 1890-talets midt fabrikena i
Staffanstorp, Örtofta, Jordberga och Kjäflinge ett »syndikat», som för sin
försäljning stod i närmaste förbindelse med raffinaderierna i Landskrona
och Göteborg. Hälsingborgs raffinaderi ägde Hälsingborgs och Ångelholms
^sockerbruk, hvarjemte Karpalunds fabrik dit levererade sin produktion
Landskrona raffinaderi ägde Säbyholms fabrik och raffinaderiet i Arlöf
råsockerfabriken å samma ort. Ystads raffinaderi kontrollerade råsockerfabriken
i Köpinge, och Lunds raffinaderi utöfvade ett liknande inflytande på
Svedala sockerbruk samt raffinerade Karlshamnsfabrikens hela produktion.
Någon fastare sammanslutning mellan samtliga råsockerbruk eller raffinaderier
torde emellertid vid denna tid ej hafva förekommit. Dock lyckades
man åtskilliga gånger ernå samarbete för vissa syften. Sålunda bildades,
såsom förut nämnts, genom sammanslutning af de äldre fabrikerna år 1897
ett företag, sockerfabriksaktiebolaget Union, för öfvertagande af fabriken
i Lyckåker, hvilken senare bildats genom sammanskott af ett stort antal
betodlare i syfte att sjulfva förädla den af dem producerade råvaran.
Ett liknande försök år 1894 från betodlarnes sida att starta en på andelsprincipen
byggd råsockerfabrik hade äfven strandat — den gången hade
man likväl ej hunnit längre än till bildande af ett bolag, som inköpt
fabrikstomt (i Skifarp) och beställt maskiner, förrän intressenter i andra
sockerföretag förvärfvade aktiemajoriteten i bolaget och beslöto dess

6''ocker fabrikernas
50Wnianslutningssträfvanden.

upplösning. Vid båda dessa tillfällen hade det gifvetvis gällt undanrödjande!
af konkurrens och öfverproduktion.

År 1900 synas sammanslutningssträfvandena mellan raffinaderierna
hafva krönts med framgång. En öfverenskommelse träffades, gällande
för fem år, hvarigenom den råsockermängd fastställdes, som hvarje
raffinaderi högst fick raffinera per år, medan öfverskjutande kvantiteter
skulle lagras. Vid ungefärligen samma tid eller sannolikt redan år
1898 torde äfven råsockerfabrikernas organisation hafva antagit fastare
former. Dess syfte uppgifves förnämligast hafva varit ett gemensamt
fastställande af storleken å den areal, från hvilken hvarje fabrik ägde
att förskaffa sitt råmaterial, hvarjämte öfverenskommelse torde halva
träffats angående det raffinaderi till hvilket hvarje råsockerbruks produktion
skulle levereras. Dessutom skedde beträffande fabrikernas inbördes
äganderättsförhållanden under de första åren af 1900-talet åtskilliga
förändringar, som voro ägnade att ytterligare konsolidera intressena.

Den viktigaste af dessa transaktioner var sockerfäbriksaktiebolaget

Raffinaderier

Råsockerbruk

-2

-Ö

fl _
''-VH o

2 c
«« ö

cd ,

•§ <»
* 3
a

3 a

« a
o 5
JA

■3

Göteborg köper råsocker från

Landskrona äger

Hälsingborg » eller kontrollerar.

Arlöf >

Lund

Lyckåkerl T, .

. J- Union » > »

Ystad \

Stockholm 1

> köper råsocker tran
Norrköping J

'' £*
K5

Sta lian storp
Örtofta
Jordberga
Kjäflinge
Trelleborg
Hököpinge
. Säbyholm
jHälsingborg
• i Ängelholm
(Karpalund

. Arlöf

f Svedala
(Karlshamn

[Lyekåker (Hasslarp)
Köpinge
tSkifarp

. Roma

fao

Unions inköp åt 1 städs raffinaderi och de därmed förbundna råsockertabrikerna
i Köpinge och Skifarp, hvarigenom deri svåraste stötestenen
för sockerföretagens effektiva samarbete synes hafva blifvit undanröjd.
Un skematisk öfversikt åt hur organisationen inom sockerindustrien
gestaltade sig år 1902 . vid början åt nämnda års betafverkning gifves
å föregående sida.

Ur detta skema kan, som synes, både den »vertikala» och
»horisontala» organisationen någorlunda öfverskådligt afläsas. Med
afseende på den förstnämnda sammanslutningsformen, hvilken afser
förbindelserna mellan råsockerbruken och raffinaderierna, torde böra
anmärkas, att i skemat förekommande uppgift om att ett visst raffinaderi
»köper råsocker från» ett visst råsockerbruk icke får anses uttömmande
angifva de i detta hänseende förekommande förbindelserna
och sålunda ingalunda utesluter, att icke leveranser af råvara mellan
andra fabriker äfven i större eller mindre utsträckning ägt rum. Särskild!
torde raffinaderierna i Stockholm och Norrköping för tillfredsställande
af sitt lasockerbebof hafva varit hänvisade till mera tillfälliga uppgörelser.

Tack vare den mellan råsockerfabrikerna träffade öfverenskommelsen
om en bestämd kontigentermg åt bet.arealen för hvarje år Ivckades
man inför den ånyo hotande öfverproduktionen till kampanjen år .1902/03
minska arealen från 27 864 till 24 086 har eller med 14 proc. På grund
af denna åtgärd samt till följd äfven af kampanjens ovanligt misslyckade
betskörd — den uppgick till endast 21‘0 ton per har — sjönk betafverkningen
med närmare 400 000 lön ned till SOS 018 ton och råsockerproduktionen
med öfver 50 000 ton till 72 444 ton.

Näi sockerfabrikerna stodo beredda att träffa öfverenskommelse
med sina betodlare angående betpris för 1904/05 års kampanj, mötte
de bär för första gången en val organiserad motpart.

Redan under 1890-talets början behandlades vid sammanträden
inom. skånska landtbruksklubbar eller landtmannaföreningar eller vid
särskild! för ändamalet anordnade möten ofta frågan om åstadkommande
ai. bättre villkor för betodlarne. Dessa mera tillfälliga försök att åvägabringa
grunden för ett enigt uppträdande från betodlarnes sida ledde
emellertid icke till något resultat. Under trycket af de mot slutet af
1890-talet sänkta betprisen och de ofta dåliga skördarna samt sockerfabrikernas
allt fastare organisation och sedan det ofvan omnämnda försöket
med en egen fabrik i Lyckåker misslyckats, förnyade betodlarne
sina anstiängningar för åstadkommandet af eu lifskraftig sammanslutning.
I slutet af 1899 konstituerades också vid möte i Lund »Skånes
Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913. 4

Betodlarnes
sammanslutningssträfvan•

den.

betodlarförening u. p. a.», hvilken enligt stadgarna »hade till ändamål
att låta genom sina medlemmar odla sockerbetor och föranstalta om
gemensam försäljning af desamma, för att därigenom bereda medlemmarne
största möjliga afkastning af deras jordbruksnäring». Bland
medlems skyldigheter framstod främst förbindelsen att endast genom
styrelsen afhandla med sockerfabrikerna om betodling. På grund åt
åtskilliga omständigheter lyckades det emellertid till en början icke
denna förening att vinna den åsyftade anslutningen. Dock afhöll den
årligen sina möten, hvaraf det mest uppmärksammade var det, som i
början af år 1903 samlades i Lund. Det synnerligen talrikt besökta
mötet uttalade sig på grund af gjord framställning från den då arbetande
sockerbeskattningskommittén för införande af produktbeskattning,
hvarjämte skarpa angrepp riktades mot det sätt, »på hvilket odlarne af
sockerfabrikerna behandlades». Vidare framfördes för första gången
önskemålet om, att betalningen för hvitbetorna skulle utgå för tvättade
betor. Denna begäran villfors af sockerfabrikerna vid uppgörande af
kontrakt om betodlingen för kampanjen 1903/04, och bestämdes därvid,
att betpriset skulle erläggas för betans nettovikt, d. v. s. bruttovikten
med afdrag af smutsprocenten, samt att såsom kompensation priset skulle
höjas med 15 öre per 100 kg. till 1''90 kr. lör höst- och 2‘io för
vinterleverans.

I början af år 1904 synas sammanslulningssträfvandena till sist
hafva nått tillräcklig mognad för att frambringa en effektiv organisation.
En närliggande orsak synes denna gång hafva varit särskildt de båda
närmast föregående årens klena betskördar, hvilka gifvit ett dåligt
ekonomiskt resultat af betodlingen och som därför för betodlarne framstodo
som påtagliga skäl för önskvärdheten af förbättrade betpris. På
nyåret 1904 bildades »Skånes betodlares centralstyrelse» såsom en sammanhållande
organisation för de lokalföreningar i de olika fabriksdistrikten,
hvilkas konstituerande eller anslutning omedelbart vidtog.
Inom en månad var sammanslutningen redan så betydande, att den
beräknades omfatta omkr. 7/io af Skånes hela betareal. Sockerfabrikernas
samlade försök att bringa den nya organisationen ur sadeln
lände ej till afsedt resultat. Sedan det icke lyckats fabrikerna att förmå
de enskilda odlarne att teckna kontrakt utan organisationens förmedling
och det förelåg allvarlig fara för ett nedläggande af större delen af den
skånska betodlingen under den stundande kampanjen, måste öfverenskommelse
mellan parterna åvägabringas genom medling åt enskild
person. Uppgörelsen träffades på villkor, att dels betpriset för år 1904
höjdes med 10 öre per 100 kg. och dels uppdrag lämnades åt en kom -

mitté att uppgöra förslag till nya grunder för bestämmande af betpris
och leverans villkor. Det med stöd af detta uppdrag utarbetade förslaget
lades till grund för ett år 1904 träffadt aftal, enligt hvilket betpriset
skulle beräknas efter ett grundpris af 2 kr. per 100 kg. för höst- och
2''2 0 kr. för vinterleverans samt ett tilläggspris, beräknadt dels med 1
öre för hvarje tiondels procent, hvarmed sockerhalten öfversteg 14 proc.
och dels ytterligare med 1 öre per 100 kg. betor för hvarje höjning af
40 öre i raffmadpriset utöfver 53’3 5 kr. per 100 kg. (jfr tab. IV, bilagan).

Skattelagstiftningen hade sedan 1893 års riksdagsbeslut i ämnet
icke undergått några genomgripande förändringar.

Ifråga om den nämnda år medgifna skattelindringen för särskildt
belägna fabriker bestämdes år 1896, att lindringen icke skulle komma
andra fabriker till godo än sådana, som på grund af det äldre stadgandet
redan kommit i åtnjutande af lägre utbytesberäkning än den i
allmänhet stadgade. Sedan den 1896 igångsatta fabrikens i Karlshamn
undantagsställning den 1 sept. 1900 upphört och någon privilegierad
fabrik därefter icke kunnat förekomma, borttogs föreskriften om skattelindring
år 1901 fullständigt ur skatteförordningen.

Eljest hade i denna lagstiftning icke företagits andra förändringar
än dem, som för ett system med materialbeskattning voro så godt som
en naturlig följd af det ständigt stigande sockerutbytet af betorna. För
att bringa det legala rendementet i någorlunda öfverensstämmelse med
det verkliga och sålunda i görligaste mån minska det oegentliga däri,
att en viss del af det ur betan utdragna sockret undgick beskattning,
höjdes den beräknade utbytesprocenten år 1896 från 9''0 till 10• 5, år

1901 till 11*5 och år 1902 till 12-o proc. af betvikten (jfr tab. V,
bilagan). Att man genom dessa stadganden likväl icke nådde till ett
täckande af hela det verkliga utbytet framgår af de å sid. 28 meddelade
siffror, hvilka samtidigt utvisa beloppen för det effektiva tullskyddet
per kg. råsocker.

De i tablån angifna siffrorna äro genomsnittstal för samtliga
fabriker. Gifvetvis växlade emellertid råsockerutbytet för olika fabriker
och därmed äfven det effektiva skyddet samt den skattefria delen af
produktionen. En dylik bristande konsekvens och starkt framträdande
ojämnhet i beskattningen måste framkalla önskemål om öfvergifvande
af materialbeskattningssystemet och dess ersättande med en lämpligare
skatteform. På grund af en i sådant syfte väckt motion beslöt också

1902 års riksdag att hos Kungl. Maj:t begära utredning angående Indika
fördelar och olägenheter, i jämförelse med nu gällande skatteform, in -

Skattelag stiftning 1896—1902.

Brysselkonventionen

år 1902.

År	Verkligt råsocker- utbyte °/ /o	Erlagd skatt under-steg skatt efter verkligt, utbyte per ton betor med kr.	Effektivt tullskydd per kg. råsocker öre	Tullskyddet öfver-steg det beräknade per kg. råsocker med öre
1893/94	11*06	4-2 i	15*55	3-80
1894/95	11*21	3''4 6	14-86	3-11
1895/96	11*34	2-55	14-is	2''48
1896/97	11-52	1-21	12-80	1-05
1897/98	12-04	1-82	13-26	1-51
1898/99	12-os	1*86	13-29	1-54
1899/1900	12-80	2-71	13-87	2-12
1900/01	12-04	2-87	13-9 7	2-32
1901/02	13-69	2*58	13-63	1-86
1902/03	14-21	2-60	13-5 8	1-83
1903/04	14-15	2-53	13*54	1-79
1904/05	14-92	3-38	14-os	2''30
1905/06	14-67	3-14	13-89	2-14

förandet af produktbeskattning- å socker — vare sig fabrikat- eller konsumtionsskatt
— skulle kunna medföra». Denna utredning anförtroddes
af regeringen åt en i slutet af år 1902 tillsatt kommitté.

Samma år afslutades under Sveriges medverkan den s. k. Brysselkonventionen
angående gemensamma, internationella bestämmelser för
sockerbeskattningen. Denna öfverenskommelse hade framtvingats såsom
en följd af den utomordentligt starka konkurrens, som rådde på den
internationella sockermarknaden, där de största betsockerländerna sökle
genom exportpremier eröfra så stora områden som möjligt för sin växande
sockerproduktion. Under trycket af dessa omständigheter ingicks den
ofvannämnda konventionen mellan Belgien, England, Frankrike, Italien,
Nederländerna, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike-Ungern. I
denna öfverenskommelse beslöts förbud för konventionsstaterna att under
någon som hälst form medgifva exportpremier för socker, hvarjämte
sockerindustriens skydd icke finge öfverstiga 6 francs per 100 kg.
raffinad och 5-5o francs per 100 kg. råsocker. Dessutom förbundo sig
konventionsstaterna att vid införsel af socker från andra länder med
exportpremier eller högre tullskydd än nyss nämnts, belasta denna
import med eu tilläggstull till minst samma belopp som exportpremien
eller det högre tullskyddet. Sverige, som ju icke var något sockerexporterande
land och icke häller uppmuntrat sockerutförseln genom

premier, fritogs, så länge dessa förhållanden fortfore, genom särskild
bestämmelse i konventionen från förpliktelsen att anordna sin sockerlagstiftning
så, att premier icke kunde förekomma. En omedelbar
följd af konventionens afsilande var en uppåtgång af sockerpriserna å
världsmarknaden, b

Den år 1902 tillsatta sockerbeskattningskommittén afgaf år 1904 iooå &r*
sitt betänkande. Kommitténs flertal förordade häri en jämförelsevis ^ningskom*
obetydlig förändring af den gällande materialbeskattningen, afseende en mittå.
beskattning af hvitbetorna ej blott efter deras vikt utan äfven efter
deras genom direkt polarisation utrönta sockerhalt. Enär vid ett sådant
system den genom betorna i fabriken verkligen införda sockermängden
komme att beskattas, skulle därigenom full rättvisa komma att skipas
mellan fabrikerna, i det att dessa med eu sålunda ordnad beskattning
finge betala skatt i förhållande till det förarbetade råmaterialets värde.

Tre af kommitténs sju ledamöter uttalade emellertid eu afvikande mening
och föreslogo omedelbar öfvergång till konsumtionsbeskattning. Till
stöd för denna sin mening framhöllo de, att vid en konsumtionsbeskattning
afgiften för det socker, som uttoges till inhemsk förbrukning, blefve
lika vare sig betorna vore bättre eller sämre eller lämnade större eller
mindre utbyte, hvadan någon undersökning af sockerhalt o. d. ej erfordrades.
Ej häller förekomme några premier i någon form och beskattningen
inverkade hvarken på betornas odlingssätt eller fabrikernas anordningar
för produktionen. Dessutom syntes man böra vara betänkt
på att i allt fall förr eller senare öfvergå till systemet med konsumtionsbeskattning,
hvilket redan vore infördt i flertalet af öfriga till Brysselkonventionen
anslutna länder. Eu reservant inom kommittén anslöt sig
visserligen till majoritetens mening, men önskade eu progressiv anordning
af skatteskalan, hvarigenom fabriker med större afverkning skulle
beskattas hårdare än de med mindre produktionsförmåga.

Regeringen framlade till 1905 års riksdag ett förslag till konsum- läoå års
tionsbeskattning enligt i hufvudsak de grunder, som af de tre kommitté- riksdags.
reservanterna förordats. Skattesatsen föreslogs skola utgöra 13 öre samt be‘lut
tullen å raffinad 17 och å råsocker 11‘7 5 öre per kg. utöfver skatten.
Regeringens förslag vann i allt väsentligt riksdagens bifall och skulle
det nya systemet för beskattningen tillämpas från och med år 1906, de
nya tullsatserna från x/9 1906 (jfr tab. V, bilagan).

U Utförligare om Brysselkonventionen, se sidd. 153—160.

Bäsoeker produktion.

Under den första kampanj, för hvilken det nya skattesystemet
skulle tillämpas, nådde sockerproduktionen en höjd, som betydligt ^öfversten
äfven det hittillsvarande rekordåret 1901/02. Den kontraherade
betarealen, hvilken år för år stigit sedan den år 1904 träffade öfverenskommelsen
mellan sockerfabrikerna och betodlarföreningen, uppgick för
kampanjen 1906/07 till ej mindre än 31 477 har. Antalet fabriker hade
under de båda närmast föregående åren ökats med två, af hvilka dock
ingendera i Skåne eller i samarbete med de hittillsvarande företagen.
Den ena af dessa fabriker började år 1904 sin verksamhet i Lidköping
och den andra år 1905 i Linköping. Betskörden blef år 1906 bättre
än någonsin förr — den nådde ett genomsnittsresultat af 32-7 ton per
har. Också öfversteg betafverkningen för första gången sedan den
svenska sockerindustriens begynnelse den första miljonen ton och uppgick
till 1 029 324 ton. Äfven sockerutbytet ur betorna blef ovanligt
högt — löv,3 proc. — och den producerade kvantiteten råsocker utgjorde
ej mindre än 162 396 ton. Eu jämförelse mellan de vid denna
kampanj och vid föregående kampanjer under 1900-talet vunna resultaten
lämnas i nedanstående tablå (jfr labb. I, II och IV bilagan).

	Antal	Antal	Af verkade	Produktion.	Råsocker	Betareal Betpris por 100 kg.
År	råsocker-	raffina-	betor	Råsocker	Raffinad	i »/„ af	tiar	Röst	vinter
fabriker1)	derier	ton	ton	ton	betvikten2)		kr.	kr.
1900/01	17	9	875 912	114 735	95 345	12*94	28 513	1.7 5	1*95
1901/02	17	9	903 792	125 379	94 269	13*«9	27 864	1*7 5	1*95
1902/03	17	9	505 018	72 444	97 890	14*21	24 086	1*75	1*95
1903/04	17	9	748 446	107 199	98 249	14*15	27 342	l*S>0s)	2*103)
1904/05	18	10	556 säl	84 038	97 809	14''9 2	24119	2*1 o4)	2*8 o1)
1905/06	19	10	824438	122 404	119 548	14*6 7	26 971	2*41	2*61
1906/07	19	10	1 029 324	162 396	115 234	lov;	31477	2*18	2*3 8

Faran för en på grund af den stora produktionen betungande
konkurrens o på marknaden var emellertid under rådande förhållanden
icke stor. Å ena sidan befann sig konsumtionen i ständigt stigande —
den hade under perioden 1900—04 stigit till 21/96 kg. mot 18''29 kg.
per år och individ under närmast föregående femårsperiod. Å andra
sidan åter var industrien tack vare de under åren om kr. 1900 träffade
överenskommelser och äganderättsdispositioner så väl organiserad, att
någon egentlig konkurrens på den af den svenska industrien helt be '')

Dessutom 3 saftstationer. 2) Reduceradt tal. s) Smutsprocenten afdragen från betvikten.
4) Nya grunder, se sid. 27.

härskade inhemska marknaden knappast kunde befaras. I de fall, där
sockerindustrien mötte svårigheter, hade dessa närmast sin upprinnelse
i omständigheter, sammanhängande med betodlingen eller med af betodlarne
företrädda intressen.

c. Tiden från år 1907.

Med år 1907 inträder den svenska sockerindustrien i det hittills
sista skedet af sin utveckling. Nämnda år bildades nämligen svenska
sockerfabriksaktiebolaget genom en fullständig fusion af samtliga de
raffinaderier och råsockerfabriker, hvilka dittills i eu eller annan form
samarbetat. Då detta samarbete, såsom tidigare visats, redan förut
varit af mycket intim art, underlättades en dylik ytterligare koncentration
afsevärdt.

De orsaker, som föranledt sammanslagningen, uppgifvas från
sockerfabriksaktiebolagets ledning hafva varit de brister, som förekommo
i de redan förefintliga organisationerna. De öfverenskommelser, som
kunde träffas, gällde endast ett fåtal år och vid hvarje förnyelse uppstodo
svårigheter, enär därvid hvarje bolags styrelse helt naturligt sökte
förskaffa sitt bolag större fördelar än det förut haft, hvarjämte mellan
tiden för tvänne öfverenskommelsers träffande majoriteten inom bolagen
kunde hafva växlat. Vidare gällde särskildt ifråga om raffinaderierna
i Stockholm och Norrköping, att dessa på grund af otillräckligt eller
intet aktieinnehaf i råsockerfabriker icke hade kunnat tillförsäkra sig
mera än en mindre kvantitet råsocker och sålunda för återstoden af sitt
sockerbehof voro beroende af personligt tillmötesgående från andra
bolags chefer. Den närmaste anledningen till att fusionen kom till
stånd år 1907 torde hafva varit den fara för raffinaderisammanslutningens
bristande, som uppkommit därigenom, att ett konsortium förvärfvat ett
så stort parti aktier i Stockholmsraffinaderiet, att eu bolagsstämma kunde
behärskas. Konsortiet meddelade fabrikens chef, att anbud från visst
håll förelåge om öfvertagande af nämnda aktiepost till en kurs, som
med omkr. Vs öfverstege den å börsen noterade. Raffinaderiföreningen
ansåg sig under sådana omständigheter nödsakad öfvertaga de ifrågavarande
aktierna till det begärda priset.

För att emellertid för framtiden förebygga ett återupprepande af
samma eller liknande händelser, hvarigenom sockerindustriens ekonomiska
utveckling kunde äfventyras genom för industrien främmande orsaker
af tillfällig och oberäknelig natur, upptogs i maj 1907 frågan om åstadkommande
af en närmare sammanslutning af fabrikerna, Man blef snart

Svenska

sockerfabriks aktiebolaget.

ense om, att en fullständig fusion härvid numera vore den lämpligaste
formen, och efter i tysthet förda underhandlingar stod det nya företaget
på hösten 1907 färdigt att börja sitt första verksamhetsår. De företag,
som uppgingo i svenska sockerfabriksaktiebolaget, voro:

Firmanamn

Fabriksrörelse

Aktiebolaget D. Carnegie & G:o,

» Gripen,

» Sockerraffinaderiet Öresund,

Hälsingborgs Sockerfabriks Aktiebolag,

Hököpinge

Jordberga

Karlshamns

Karpalunds

Kjäflinge

Lunds

Sockerbruks

Sockerfabriks

Malmö > »

* » »

Korna Sockerfabriks Aktiebolag,
Skånska Sockerfabriks Aktiebolaget,

Sockerfabriks Aktiebolaget Union,

Svedala Sockerfabriks Aktiebolag,
Tanto Aktiebolag,

Trelleborgs Sockerfabriks Aktiebolag,
Örtofta » »

» ■» »

År 1908 tillkom:

Hallands Sockerfabriks Aktiebolag,

Raffinaderi i Göteborg

» i Norrköping

» i Lund

» i Hälsingborg

Råsockerfabrik i Hälsingborg
Ängelholm
Hököpinge
Jordberga
Karlshamn
Karpalund
Kjäflinge
Staffanstorp
Saftstation i Klågerup
Raffinaderi i Arlöf
Råsockerfabrik i Arlöf
Råsockerfabrik i Roma
Raffinaderi i Landskrona
Råsockerfabrik i Säbyholm
Saftstation i Teckomatorp
Råsockerfabrik i Hasslarp
» i Köpinge

» i Skifarp

Raffinaderi i Hasslarp
» i Ystad
Råsockerfabrik i Svedala
Raffinaderi i Stockholm
Råsockerfabrik i Trelleborg
» i Örtofta

Saftstation i Eslöf.

Råsockerfabrik i Genevad,

hvilken fabrik då varit i verksamhet endast under en kampanj.

Hur stor del af Sveriges hela sockerindustri de företag representerade,
som tillsammans bildade svenska sockerfabriksaktiebolaget, framgår
af nedanstående uppgifter rörande kampanjen 1906/07.

Antal råsocker- fabriker	Antal raffina- derier	Betafverkning ton “Jo	Betareal bär »/o	P r o d u Råsocker ton °/o	k t i o n. Raffinad ton	o/o
I Sv. socker- fabriks.-A.-B. uppgångna fabriker ......	17	9	998 785	97-o	29 720	94u	157 986	97-3	111239	96-5
Ofriga fabriker	2	1	30 539	3-o	1 757	5-6	4 410	2*7	3 995	3*5
Inalles	19	10	1029324	lOO-o	31477	100-O	162396	100-O	115 234	100-0

De fabriker, som uppgingo i svenska sockerfabriksaktiebolaget,
omslöto således så godt som hela rikets dåvarande sockerproduktion,
såväl råsocker fabrikation en som raffineringen.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget bildades med ett nominellt
aktiekapital af 135 000 000 kr. För närmare uppösning rörande för- Sockerboiagcts
hållandet mellan aktiekapitalet i de företag, som bildade det stora bolaget haintaloch
det pris, som af detta erlades för öfvertagande af nämnda företags
tillgångar, hänvisas till de i tablån å sid. 34 meddelade, för ändamålet
inhämtade uppgifter.

Med afseende på de i nämnda tablå angifna siffrorna för aktiekapitalet
må nämnas, att de tal, som angifvits i första kolumnen, hämtats ur
patent- och registreringsverkets aktiebolagsregister och sålunda afse de
belopp, hvilka af resp. företag anmälts såsom inbetalade under i tablån
uppgifna år. I tablåns andra kolumn hafva med ledning af tillgängliga
uppgifter sammanställts siffrorna för det kontant inbetalade aktiekapitalet.
Dessa uppgifter anföras emellertid under reservation, enär det i
några fall ej varit möjligt att med säkerhet konstatera siffrornas exakthet.
Säkerligen äro de emellertid att betrakta såsom maximital. De
utvisa, att af hela det nominella aktiekapitalet, hvilket (Hallandsfabriken
medräknad) utgjorde 57 769 075 kr., ett belopp af högst
43 994 075 kr. eller 76''2 proc. var kontant inbetaladt, medan återstoden
torde hafva utgjorts i hufvudsak af till aktiekontot öfverförda, besparade
fonder. Vid bedömande af frågan om aktiekapitalets storlek torde äfven
böra uppmårksammas, att aktiebolaget 1). Carnegie & C:o i tablån
upptagits med hela sitt aktiekapital, hvaraf likväl endast en del varit
engageradt i sockerraffinaderirörelsen. Efter öfverlämnande af denna till
Bilaga 1 till Kungl. Maj ds prop. nr 35 1913. 5

	Nominellt aktiekapital	Af aktiekapitalet var vid fusionen kontant in-betaladt	Inlösningssumma vid fusionen i % af kontant
	år	kr.	kr.	%	kr.	in- betaladt aktie- kapital
AB. D. Carnegie & C:o	1865	5 000 000
	1902	10 000 000	10 000 000	100-o	12 317 800	123-2
AB Gripen ..................	1865	650 000	650 000	100-o	1 906 800	293-4
AB Sockerraff. Öresund	1890	750 000
	1899	1 000 000
	1902	1 300 000
	1906	2 500 000
	1907	3 000 000	3 000 000	100-o	4 538 800	151-8
Hälsingborgs sockerf. AB	1889	3 000 000
	1900	4 500 000
	1904	6300 000	6 300 000	100-o	15 612 750	247-s
Hököpinge »	1891	900 000	900 000	100-o	4 125 100	458-s
Jordberga »	1889	1 005 000	1 005 000	100-o	3 627 750	361-0
Karlshamns sockerbr. AB	1894	1460 600	1 460 600	lOO-o	1681400	115-1
Karpalunds socker!''. AB	1893	1000 000
	1907	1 505 200	1 000 000	66-4	3 318 350	331-s
Kj aflinge »	1890	1 000 000
	1906	2 000 000	1 000 000	50-o	3 053 750	305-4
Lunds »	1896	2031900	677 300	33-s	3 423 700	505-s
Malmö »	1869	2 500 000
	1906	5 000 000	1 500 000	30- o	16 054 300	1 070-3
Korna »	1892	1 000 000
	1901	1515 200	1 000 000	66-o	3 710 700	371-1
Skånska »	1889	3 000 000
	1901	6 000 000	1200 000	20-o	15 300 300	1275-0
Sockerf. AB Union ......	1897	3 450 000
	1903	8 391 500
	1905	8500 000	8 500 000	100-0	25 138 150	295-7
Svedala sockerf. AB......	1893	1 000 000
	1907	1500 000	1 500 000	100-0	2 740 150	182-7
Tanto AB ..................	1893	1 700 000	1 700 000	100-o	5 656 800	332-s
Trelleborgs sockerf. AB	1887	700 000
	1902	1400 000	700 000	50-o	5 270 650	753-0
Örtofta »	1889	700 000
	1906	2 100 000	700 000	33-s	4222 750	603-3
Samtliga företag	1907	56567 900	42 792 900	75-7	131 700 000	307-8
Hallands sockerf. AB ...	1908	1 201175	1 201175	100-o	2 385 240	198-6

Af sockerbolaget
angifvet
såsom
“beräknadt
anläggnings -värde44 å företagets
fabriksfastigheter

och inventarier

kr.

6 552 500
1 451 600

2 618 600

8 704 300
3 728 000
3 714 000

2 781 300

3 498 500

3 390 600
3 610 900

10 033 400

3 398 600

9 331 700 19 * * * * * *

19 270 000

3 405 400

6 882 700

3 998 600

4 502400

100873100

2 875 000

sockerfabriksaktiebolaget fortsattes firmans öfriga verksamhet af bränne
för ändamålet nybildade företag-, nämligen fastighetsaktiebolaget I).
Carnegie & C:o samt porterbryggeriaktiebolaget I). Carnegie & C:o,
hvardera med ett aktiekapital af 5 000 000 kr. Det senare bolaget har
under hvart och ett af åren 1908—1910 utdelat 10 proc. Man torde
sålunda vara berättigad att för denna firmas räkning minska de i tablån
angifna siffrorna med 5 milj. kr.

Slutligen förtjänar i detta sammanhang äfven erinras därom, att
ett stort antal af sockerföretagen bland sina tillgångar räknade betydande
poster aktier i andra, i tablån upptagna sockerbolag. Sålunda var
af sockerfabriksaktiebolaget Unions aktiekapital åtminstone den största
delen fördeladt på öfriga bolag, och, ehuru exakta uppgifter i detta
hänseende ifråga om öfriga företag icke kunnat erhållas, synes en uppskattning
på grund af tillgängligt material gifva vid handen, att bland
dem rörande minst 5 000 000 kr. af det nominella aktiekapitalet det
här antydda förhållandet ägt rum. Dessutom bör anmärkas, att åtskilliga
bolag i mindre utsträckning voro innehafvare af egna aktier. I ett
balanskonto, uppgjordt gemensamt för alla de sammanslagna fabrikerna
vid tiden för fusionen, skulle sålunda sannolikt — mot minskande af
aktiva med ett belopp af omkr. 12 500 000 kr. i andra sockerfabrikers
aktier — samma belopp hafva kunnat strykas å aktiekapitalets konto,
hvarigenom dettas nominella belopp sjunkit till omkr. 45 000 000 kr.,
eller om det Carnegieska företagets här i frågakommande aktiekapital
anslås till 5 milj. kr., till omkr. 40 000 000 kr.

Det nya bolagets nominella aktiekapital fastställdes, såsom redan
nämnts, till 135 000 000 kr., d. v. s. 256 proc. af de fusionerade bolagens
sammanlagda nominella och minst 346 proc. af deras kontant erlagda
aktiekapital (Carnegies kapital beräknadt till 5 milj. kr.). Något nytt
kontant kapital inbetalades icke vid sammanslagningen.

Det tillvägagångssätt, som valdes vid det stora bolagets bildande
för inlösen af de äldre företagen, var, enligt hvad som från bolagets
ledning uppgifvits, följande.

Då det icke varit möjligt att inom en rimlig tid få värderadt alla
fabriker på ett sådant sätt, som skulle ifrågakommit, om man skulle
köpt en enstaka, och då eu dylik värdering skulle åstadkommit långa
diskussioner och många tvistigheter, beslöt man att i och för värderingen
använda ett, enligt bolagets beteckning, »teoretiskt» tillvägagångssätt.
Härvid förfor man så, att för hvarje råsockerfabrik uträknades medeltalet
för de tre senaste åren af deras sockertillverkning samt huru
stor del denna produktion utgjorde i proc. af samtliga råsockerfabrikers

tillverkning’. På samma sätt beräknades den absoluta och relativa vinsten
af fabrikationen i medeltal för de tre sista åren. Det sammanlagda
vinstbelopp, hvarifrån man på grund af de sålunda verkställda beräkningarna
utgick, utgjorde 11 668 995 kr., hvilket belopp emellertid
motsvarade fabrikernas hela vinst utan afdrag för någon som hälst
afskrifning eller räntor. De båda skalor med relativa värden som på
nyssnämnda sätt erhöllos, jämfördes med hvarandra och då häraf framgick,
att differensen dem emellan ej var alltför stor, utgick man från
antagandet, att medeltalet mellan de båda skalornas siffror vore att betrakta
såsom ett riktigt uttryck för den rätta, på hvarje råsockerfabrik
kommande andelen af hela det belopp, som kunde blifva bestämdt såsom
samtliga råsockerfabrikers värde. I fråga om raffinaderierna valdes
samma metod, dock att till grund för beräkningen af genomsnittsproduktionen
lades den kvantitet råsocker, som hvarje raffinaderi på
grund af ingångna överenskommelser under de sista tre åren disponerat.
Det ansågs slutligen äfven nödvändigt att ställa priset för fabrikerna
så, att vid de äldre bolagens blifvande upplösning utdelningen af aktiekapitalet,
som till hufvudsaklig del antogs komma att ske i aktier i
det nya företaget, komme att motsvara den noterade kursen för de
aktier, som hufvudsakligen utgjorde föremål för handel. Under rådande
penningförhållanden ansåg man sig icke kunna ifrågasätta uppbringandet
af ett kontant belopp, tillräckligt stort för de betydande likvider, som
det här gällde. Man beslöt i stället erbjuda de äldre bolagen likvid i
form af aktier i det nya bolaget.

Den ofvannämnda vinsten af 11 668 995 kr. motsvarar eu ränteafkastning
under de tre åren närmast före fusionen af 22’1 proc.
å de sammanslagna bolagens nominella och minst 29’9 proc. å deras
kontant inbetalade aktiekapital (Carnegies beräknadt till 5 milj. kr.). I
förhållande till den för fabrikerna erlagda inlösningssumman, 131 700 000
kr., motsvarar vinstbeloppet en kapitalisering efter en beräknad afkastning
af 8-9 proc. Mellan inlösningssumman och det angifna anläggningsvärdet
å fabriker och inveutarier uppstod eu skillnad af 30 826 900
kr., hvilket belopp torde vara att betrakta såsom ersättning för »gooci
väll», d. v. s. för det värde, som kunnat ligga i öfvertagandet af de
fusionerade företagens löpande affärsrörelse och under en längre eller
kortare verksamhet inarbetad marknad.

De jordbruksfastigheter och andra tillgångar, som förutom fabrikerna
och deras rörelse öfvertogos från de gamla bolagen, ersattes kontant
med följande belopp:

Jordbruksfastigheter och andra egendomar som ej	Kr. voro fabriksfastigheter... 6 664 525
Jordbruksinventarier och spannmål ....................	.................................. 2 179 760
Sötvaror ........................................................	.................................. 16 931376
Materialier .....................................................	.................................. 4 401 366
Lokomotiv och vagnar ......................................	.................................. 746100
Fordringar........................................................	.................................. 3 578 146
Torffabrik........................................................	................................... 71522
Kalkstensbrott..................................................	.................................. 20 964
Järnvägar ........................................................	.................................. 345 545
Hvitbetsfröodling (licenser) ...............................	.................................. 86 602
Aktier i främmande bolag ................................	.................................. 882 250
Assurans»-, arrendeafträde, vattenrätt m. m.........	.................................. 275166
	Summa 36183 322

År 190 5/1906 År 1906/1 907

	Aktiekapital	1 Årsvinst	Utdelning	Aktiekapital	Årsvinst	Utdelning
	kr.	kr.	7°l	) kr.	%	'') kr.	kr.	%	J) kr.	°/o i)
Hälsingborg	6 300 000	1 367 694	22	945 000	15	6 300 000	1 329 820	21	945 000	15
Hököpinge.	•	•	•	•	.	900 000	367 837	41	135 000	15
Jordberga .	1 005 000	277 334	28	160 000	16	1 005 000	347 834	35	160 000	16
Karlshamn.	1 460 600	8 794	1	—	—	1 460 600	102 215	7	29 534	2
Karpalund .	1 000 000	222 700	22	150 000	15	1 000 000	361 749	36	150 000	15
Kj aflinge ...	1 000 000	206 957	21	160 000	16	1 000 000	284 438	28	160 000	16
Lund ......	677 300	352 514	52	304 785	45	677 300	472 872	70	304 785	45
Malmö......	4 000 000	1 336 142	33	625 000	16	4 000 000	1 167 907	29	1 000 000	25
Roma ......	1 000 000	325 089	33	90 912	9	1 000 000	358 146	36	90 912	9
Skånska ...	1 200 000	1 164 553	97	480 000	40	1 200 000	759 877	63	720 000	60
Svedala ...	1 000 000	131448	13	60 000	6	1 500 000	208 375	14	120 000	8
Tanto ......	1 700 000	452 279	27	255 000	15	1 700 000	302 376	18	255 000	15
Trelleborg.	700 000	525 005	75	210 000	30	700 000	618 363	88	210 000	30
Union ......	8 500 000	986 780	12	510 000	6	8 500 000	1 269 332	15	850 000	10
Öresund ...	2 500 000	310 975	12	2)200 000	10	3 000 000	423 560	14	3)375 000	15
Örtofta ...	700 000	367 557	53	168 000	24	700 000	374 682	54	168 000	24
Inalles 32 742900	8035821	25	4 318697	13	34 642900	8 749383	25	5673231	16

’) Procentsiffrorna äro uttryckta allenast i hela tal.
2) Det till utdelning berättigade kapitalet 2 000 000.
") * » » » » 2 500 000.

Eu viss ledning för bedömande af räntabiliteten under de båda
åren närmast före fusionen bos flertalet af de företag, bvilka tillsammans
bildade sockerfabriksaktiebolaget, gifves af den nedre tablån å föregående
sida, där aktiekapitalet upptagits med sitt kontant inbetalade belopp.

Från ytterligare en sida belyses frågan dels om sockerfabriksföretagens
ekonomiska ställning vid tiden för sammanslagningen, dels
ock om storleken af den för dem erlagda inlösningssumman genom
följande uppgifter rörande vissa sockeraktiers i fondmarknaden noterade
värden under förra hälften af augusti år 1907 (i regel afslutnings- eller
köpkurser). Tablån upptager endast de noteringar, som i detta afseende
kunnat fastställas, och berör icke alla sockerfabrikerna.

	a. Nominellt	b. Aktie-	C. Aktiekapitalets	d. Inlösnings-	d. i förhål-
	aktiekapital år 1907	aug. 1907	värde efter denna kurs	vid fusionen	c, om c=100
A. B. Sockerraff. Öresund..	kr. ............. 3 000 000	% 154	kr. 4 620 000	kr. 4 538 800	98
Hälsingborgs sockerfabriksaktiebolag 6 300 000	220	13 860 000	15 612 750	113
Hököpinge »	900 000	305	2 745 000	4 125 100	150
Jordberga »	1 005 000	175	1 758 750	3 627 750	206
Karpalunds »	1 000 000	325	3 250 000	3 318 350	102
Kj aflinge »	2 000 000	185	3 700 000	3 053 750	83
Lunds »	2 031 900	355	7 213 245	3 423 700	47
Malmö »	5 000 000	300	15 000 000	16 054 300	107
Roma »	1 515 200	220	3 333 440	3 710 700	111
Skånska »	6 000 000	200	12 000 000	15 300 300	128
Svedala »	1 500 000	160	2 400 000	2 740 150	114
Tanto A. B.	1 700 000	500	8 500 000	5 656 800	67
Örtofta »	2 100 000	180	3 780 000	4 222 750	112
	Inalles 34052100	241	82160435	85 385200	104

Sedan fusionsförslaget bekantgjorts, synas flertalet sockerfabriksaktier
hafva stigit i pris, i flere fall sannolikt beroende på den omständigheten,
att vid bolagens förestående upplösning äfven de ofta till betydande
belopp uppgående fonderna skulle komma till utdelning bland aktieägarne.
Såsom exempel på några kursstegringar må de å sid. 39 meddelade
siffrorna anföras.

Det nya bolagets aktier noterades å fondbörsen i Stockholm första
gången den 11 nov. år 1908 och var noteringen då 84 kr. (=84 proc.)
köpare. Under år 1908 nådde köpkursen en toppnotering af 91 kr.,
medan det lägsta köpbudet stannade vid nyss anförda kurs af 84 kr.

	Aktiekurs	Aktiekurs
	(köpare eller	(i regel
	afslutning)	afslutning)
	aug. 1907	sept. 1907
	kr.	kr.
A. B. Soclcerraff. Öresund...............	777	1250
Hököpinge sookerfabriksaktiebolag...	610	1155
Jordberga >	175	280
Lunds »	355	391
Malmö »	1200	1712
Svedala »	160	205
Örtofta »	180	324

Under år 1909 var köpnoteringen lägst — med undantag för tiden närmast
efter utdelningens lyftande — 88''lo kr. samt högst 94-7o kr., år 1910
voro motsvarande siffror 85''90 och 93-40 kr., år 1911 75-25 och 92-35
samt år 1912 (till */7) 76 och 87-7 5 kr.

Utanför bolaget stodo vid dess bildande endast fabrikerna i Lidköping
och Linköping. Härtill kom under år 1908 äfven en nyupprättad
råsockerfabrik i Mörbylånga på Öland. Mellan dessa Henne
företag upprättades emellertid äfven ett samarbete, i det att Lidköpingsfabriken,
som är ett kombineradt råsockerbruk och raffinaderi, raffinerar
de två öfriga fabrikernas hela råsockerproduktion samt kontrollerar
aktiemajoriteten i båda företagen. De Henne mellansvenska fabrikerna
synas för öfrigt icke stå i något motsatsförhållande till det stora bolaget,
enär de dels följt dess prisnoteringar, dels ock Lidköpingsraffinaderiet
årligen fått från bolaget mottaga ej obetydliga kvantiteter af dess råsocker
för att fylla sitt produktionsbehof.

Bildandet af svenska sockerfabriksaktiebolaget synes hafva varit
en närliggande anledning till att frågan om sockerbeskattningen redan
vid 1908 års riksdag ånyo gjordes till föremål för en regeringsproposition.
I denna framställdes förslag om sockerskattens höjande frän 13
till 16 öre per kg., medan samtidigt raffinadtullen skulle sänkas från
17 till 14 och råsockertullen från 11*75 till 10 öre per kg. Under en
viss öfvergångstid skulle dock skatten för fabrikerna i Öster- och Västergötland
fastställas till visst mindre belopp. I

I motiveringen till detta förslag framhöll föredragande departementschefen,
— efter en beräkning af de uppoffringar i skattehänseende som statsverket fått vidkännas.
för åstadkommande af en inhemsk råsockerindustri och betonande af denna
industris betydelse för jordbruket, för arbetsmarknaden o. s. v. — att skyddet för den

Öfriga

fabriker.

1908 års
riksdag.

Regeringsförslagets

motivering.

inhemska sockerproduktionen gifvetvis icke bolde göras större än hvad som erfordrades
för sockerindustriens bestånd och lugna utveckling. Ändamålet med skyddet
vore alltså vunnet, när sockret kunde säljas till sådant pris, att detsamma betalade
produktionskostnaderna samt lämnade det i produktionen nedlagda kapitalet en
skälig vinst. Hvad produktionen därutöfver på grund af skyddsanordningarna inbringade
måste tillfalla staten eller det allmänna, om icke skyddet skulle få karaktär
af premie åt en mindre grupp producenter. En sådan premie innebure i förevarande
fall, att en skatt, som ursprungligen tillkommit i enbart statsfinansiellt intresse och
sedermera omdanats i ändamål att förlägga produktionen inom landet, till större
eller mindre del komme att utgå icke till staten utan till enskilde. Ohållbarheten
häraf vore i ögonen fallande. Men detta oaktadt hade emellertid statens skyddspolitik
ledt dithän. Händelser under sistförfluten året å sockermarknaden kastade
ett klart ljus öfver skattefrågans läge. Däraf bekräftades oförtydbart, att skyddspolitiken
ledt vida längre än därmed från början varit afsedt. Målet hade varit en
inhemsk produktion för den inhemska konsumtionen. Resultatet hade emellertid
blifvit ej blott att nämnda mål vunnits, utan äfven att det i den inhemska produktionsindustrien
nedlagda kapitalet tillförsäkrats en extra vinst till afsevärda belopp.

Under sådana förhållanden måste en reglering af sockerbeskattmngen vidtagas
i syfte att till staten återbörda hvad staten d. v. s. det allmänna tillkommer.
Vid en dylik reglering finge man icke gå så till väga, att produktionskapitalet beröfvades
en skälig ränta. Ett sådant förfarande skulle nämligen innebära icke blott
en orättvisa mot det kapital, som just på grund af statens skyddsåtgärder nedlagts
i sockerindustrien, utan äfven en uppenbar fara för denna industris bestånd. Regleringen
af sockerbeskattningen borde alltså åsyfta att med bevarande af de fördelar,
den inhemska råsockerproduktionen otvifvelaktigt medförde, nedbringa den vinst,
som nu åtföljde produktionen, inom skäliga gränser, d. v. s. till det allmänna öfverflytta
den premie, som med nuvarande skyddsanordningar vore sockerproduktionen
förbehållen. För en dylik premieöfverflyttning till det allmänna läte sig skilda vägar
använda. Produktionsskyddet bestode ju som bekant i tull å importerad vara, hvilken
tull från den 1 september 1906 vore bestämd till 17 öre för kg. raffinadsocker.
Därjämte utginge en skatt, som med 13 öre för kg. drabbade afl såväl inom
landet tillverkad som ock dit införd vara, då varan utlämnades till konsumtion.
Den inom landet tillverkade varan betalade sålunda endast konsumtionsskatten, den
importerade åter ej blott denna skatt utan äfven tullafgiften.

Lämnade man statens finansiella intressen åsido, kunde man åtnöjas med att
sänka tullen. Detta innebure en sänkning af sockerpriset å den inhemska marknaden.
Det kunde ju visserligen icke vara annat än angenämt att se sig i tillfälle
att föreslå en dylik anordning. Den premie, sockerproduktionen nu åtnjöte, skulle
därigenom direkt komma den konsumerande allmänheten till godo. När emellertid
nu en annan väg föresloges, hvarigenom ifrågavarande del af produktionsvinsten
skulle ingå till statsverket såsom ökad sockerskatt, hade detta sin anledning däri,
att statsverkets behof för närvarande påfordrade ökade intäkter. Därvid vore ock
att märka, det sockerskattens omreglering i nämnda syfte borde kunna verkställas
utan någon ändring i nuvarande prisförhållanden å den inhemska sockervarumarknaden.
För den konsumerande allmänheten komme omregleringen alltså icke att
kännas genom förhöjning af sockerpriset, utan skulle det hela i verkligheten innebära,
att utom den nuvarande skattens belopp ännu en del af det pris, allmänheten

erlade för sockret, inbetalades icke till sockerproducenterna utan — om ock medelbart,
i form af förhöjd skatt, genom samma producenter — till statsverket.

För uppnående af detta mål vore det emellertid icke nog att höja skatten å
sockret. Såsom redan nämnts, utginge nämligen skatten jämväl å den importerade
och alltså tullpliktiga varan. Lämnades tullskyddet oförändradt, skulle följaktligen
producenten kunna, utan fara för konkurrens med den utländska varan, höja marknadspriset
å sockret med jämnt den vidtagna ökningen i skatten. Skattehöjningen
måste alltså förenas med eu tullindring. Skattehöjning och tullindring borde till
belopp motsvara hvarandra. Först härigenom vunnes för statsverket det ökade utbytet
af sockerskatten utan höjd tunga för den konsumerande allmänheten. För en
sänkning af sockertullen syntes den nuvarande tidpunkten vara synnerligen lämplig,
enär den mellan vissa stater den 5 mars 1902 i Bryssel afslutade konventionen angående
beskattning af socker, enligt beslut af delegerade för de intresserade staterna,
skulle förlängas för ytterligare fem år, räknadt från den 1 september 1908, under
hvilken tid alltså ingen fara funnes för import till Sverige af utländskt, premieradt
socker.

Den senaste sammanslutningen bland sockerfabrikerna syntes departementschefen
i mer än ett afseende märklig. Det svenska sockerfabriksaktiebolaget hade
bildats med ett inbetaldt aktiekapital af ej mindre än 135 000 000 kr. Enligt
uppgifter till patent- och registreringsverket uppginge emellertid de sammanslutna
bolagens sammanlagda aktiekapital till endast omkr. 57 000 000 kr., hvari dock
aktiebolaget Carnegie & C:o, som äfven drefve annan rörelse, inginge med hela
sitt aktiekapital 10 000 000 kr. Därjämte vore att märka, att bolagens sammanlagda
aktiekapital icke till hela sitt belopp kontant inbetalts. Vid flera tillfällen
hade sålunda vissa bolags ursprungliga aktiekapital ökats utan tillskott af bolagsmännen
genom öfverföring af medel till aktiefond från fonder, som bildats af uppsamlade
vinstmedel. Och slutligen borde anmärkas, att i flera fall bolag varit ägare
af aktier i andra af nu ifrågavarande bolag. De sammanslagna bolagens verkligt
inbetalade aktiemedel torde därför icke på långt när hafva uppgått till nämnda
belopp, 57 000 000 kr., och motsvarade säkerligen mindre än en tredjedel af det
nya bolagets aktiekapital. Denna omständighet kunde ej tydas på annat sätt, än
att afkastningen af det nybildade bolagets rörelse ansågs komma att blifva mer än
dubbelt så stor som skälig ränta på det för samtliga fabriker uppgifha och minst
tre gånger skälig ränta å det i fabrikerna verkligen nedlagda kapitalet. Denna
tydning bestyrktes af den stegring i kursen på aktier i sockerfabrikerna, hvilken
efter sammanslutningen ägde rum. Att den med sammanslutningen förenade betydliga
höjningen af det kapital, som i sockerindustrien nominellt nedlagts, under sådana,
förhållanden både både utseende af och i verkligheten innebure en kapitalisering
af ett alltför rikligt tillmätt tullskydd, kunde ej förnekas.

Redan af omständigheterna vid svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande
tyckte man sig sålunda finna, att det af staten hittills lämnade skyddet för raffineringsindustrien
vore obehöfligt högt, äfven efter den af 1905 års riksdag beslutade
nedsättningen i tullen för raffineradt socker med 3 öre för kg. Såsom vägledande
för utredningen i ämnet tjänade emellertid ett annat från sockerindustriens sida
lämnadt bevis, nämligen en i september 1907 af en utaf sockerindustriens egna
målsmän direktören C. Tranchée, afgifven promemoria angående skyddet för svenskt
socker och dess fördelning, hvilken lämpligen syntes kunna tjäna till utgångspunkt
Bilaga 1 till Kungl. Majris prop. nr 35 1913. 6

för en närmare undersökning af förevarande fråga. Enligt promemorian skulle
arbetarkostnaden för framställning i råsockerfabrik af den mängd råsocker, hvaraf
erhölles 100 kg. raffineradt socker vara 0''8 9 kr. högre i Sverige än i Tyskland;
vidare skulle priset för de till 100 kg. raffineradt socker behöflig^ betorna här vara
6*6 4 kr. högre än i Tyskland. Den högre kostnaden för råsockerindustrien i afseende
å arbetskraft och betor skulle alltså uppgå till 7''53 kr. för den mängd råsocker,
som åtginge för framställande af 100 kg. raffinad. Promemorians författare
ansåg, att en ej obetydlig del af det återstående skyddet för nämnda industri toges
i anspråk för ränteutgifter och lagringskostnader med anledning af den allt som
oftast inträdande öfverproduktionen af socker. Det särskilda skyddet för raffinadindustrien
eller 4 öre för kg. sådan vara skulle enligt samma promemoria åtgå dels
för täckande af förlust vid underpris, som måste hållas på inhemskt socker för att
ej under tillfälliga konjunkturer riskera import, dels för de frakter, som den svenske
tillverkaren tvunges att betala, dels ock för den handelsvinst, som tillverkaren måste
medgifva engroshandeln.

Redan här erinrade föredraganden, att det efter sockerfabrikernas sammanslutning
läge i tillverkarens hand att väsentligt begränsa såväl öfverproduktionen
som engroshandelns handelsvinst, hvarjämte sammanslutningen borde kunna medföra
afsevärda besparingar i öfriga handels- samt förvaltningsomkostnader. Däremot
hade allmänheten förlorat utsikten att ens under det gynnsammaste sockerår få åtnjuta
någon minskning i sockerpriset. Om t. ex., såsom år 1906, något år betskörden
skulle uppgå till 1 Vä gång behofvet, komme sannolikt priset ändock ej att
sänkas, då bolaget gifvetvis föredroge att lagra sockret framför att sälja det till
lägre pris; någon export kunde under nuvarande förhållanden ej komma i fråga,
särskildt med hänsyn till den högst betydliga nedsättning i tullskyddet, som enligt
Brysselkonventionens bestämmelser i sådant fall skulle inträda.

Den svenska sockerindustriens ekonomiska ställning klargjordes emellertid
bäst genom en jämförelse med sockerindustriens ställning i andra länder. Till denna
jämförelse lämpade sig särskildt Tyskland och Frankrike, emedan i båda dessa länder
liksom i Sverige funnes tullskydd för spannmål. Ett sådant tullskydd kunde nämligen
påtagligen hafva ett visst inflytande på betsockrets marknadspris, i ty att det
högre försäljningsvärde, spannmålen till följd af tullskyddet kunde betinga, mer eller
mindre måste inverka på priset å betor. Härjämte hade i nämnda båda länder
skattesystemet, hvilket öfverallt visat sig återverka på sockerindustriens utveckling,
i det störa hela genomgått samma stadier som hos oss.

Hvad då först råsockret beträffade, så visade en ingående jämförelse, att
detta i Sverige betingade ett pris, som öfverstege priset i Tyskland med 8''6 2 och
i Frankrike med 7-ei kr. per deciton. Om man ock måste medge, att betodlingen
i Sverige hade något sämre betingelser än i Tyskland, så vore den däremot, både
hvad sockerhalten i betorna och betskörden beträffade, fullt jämförlig med betodlingen
i Frankrike. En jämförelse mellan raffinadpriset i de olika länderna visade,
att i Sverige raffinadsocker, med afdrag af skatt, lågt räknadt, kostade 17
å 18 kr. per 100 kg. mera än i Tyskland och Frankrike.

Prisskillnaden mellan raffinad och råsocker, som i Tyskland vore 21 •6 5—
16''88 — 4''77 kr. och i Frankrike 22-i7—17*8 9 = 4’28 kr., stege i Sverige till
40''oo—25‘5o == 14''50 kr., allt per deciton efter afdrag af skatt. Sistnämnda för
Sverige beräknade prisskillnad borde dock med anledning af här rådande högre

arbetslöner minskas med det belopp, hvartill den ökade kostnaden för raffinering af
en deciton socker kunde beräknas. Enligt en vid 1904 års kommittébetänkande
angående beskattning af hvitbetsockertillverkningen lämnad uppgift af författaren
till förenämnda promemoria, borde samma kostnad upptagas till enahanda belopp
som vid råsockerfabrikationen. Äfven om man med ledning häraf fråndroge O-8 9
kr., vore ifrågavarande prisskillnad i Sverige mer än 8-so kr. högre än i Tyskland
och Frankrike, och detta ehuru raffinationsindustrien vore alldeles oberoende af
klimat och jordbruksförhållanden.

Med det anförda vore angifvet å ena sidan en uppgift rörande tullskyddsbehofvet
och dess fördelning, på sätt detta behof och denna fördelning tedde sig
från producenternas synpunkt, samt å andra sidan, till kritisk belysning däraf,
silfror, som angåfve prisförhållandena å sockermarknaden i Sverige, å ena, samt inom
vissa andra länder, å andra sidan, under tillverkningsåret 1906/1907.

Fullt rationellt ordnadt skulle tullskyddet gifvetvis icke sättas högre, än att
detsamma gåfve den svenska sockerfabrikanten säkerhet för att han erhölle ersättning
för den del af produktionskostnaden, som öfverstege produktionskostnaden för
socker från konkurrerande länder. Den större kostnad, som följde med sockerproduktionen
i vårt land, hvilken kunde kallas merkostnad, kunde då afse kostnader
för arbetskraft, betpris och åtskilligt annat. Om tullskyddet allenast motsvarade
merkostnaden, blefve emellertid de svenska och utländska fabrikanterna likställda.
För att gifva den svenska fabrikanten en bättre ställning i konkurrensen måste
alltså tullskyddet något öfverskjuta merkostnaden.

En sådan tankegång finge väl också anses hafva legat till grund vid upprättandet
af den ofvannämnda promemorian. Med afseende på dennas innehåll borde
emellertid påpekas, att de bestämda siffror för merkostnaden i afseende å arbetskraft
och betpris, som där angåfves, afsåge den mängd råsocker, som åtginge för
att utvinna 100 kg. raffinadsocker. Denna råsockermängd utgjorde ungefär 110
kg. efter den beräkning för rendement, som i promemorian följts. När sålunda
merkostnaden för utvinnande af 100 kg. raffinad angåfves beträffande arbetskraften
till 0-8 9 kr. och hvad anginge betpriser till 6-64 kr., utgjorde merkostnaden för
100 kg. råsocker resp. 0’8i kr. och 6''04 kr. I fråga om råsocker skyddet borde för
tydlighetens skull de sålunda evalverade siffrorna användas.

Tullsatsen för råsocker vore här i riket bestämd till 11’7 5 öre och tullsatsen
för raffinadsocker utgjorde 17 öre, allt för ett kg. räknadt. Det för raffinadindustrien
egentligen afsedda skyddet vore skillnaden mellan sagda belopp. Då emellertid med
det rendement, hvilket förut angifvits, den mängd råsocker, som åtginge för utvinnande
af ett kg. raffinad, vore k 10 kg., kunde, såsom ock i promemorian framhållits,
tullskyddet så uttryckas, att ett kg. raffinad vore skyddadt med 17 öre och
den mängd råsocker, som därtill åtginge, med omkr. 13 öre.

Om man tänkte sig, att råsockerindustrien och raffinadindustrien vore fullt
åtskilda, och att hvardera industrien icke utnyttjade tullskyddet i annan mån än
som merkostnaderna påfordrade, skulle raffinadpriset, äfven om merkostnaden för
raffinadindustrien vore konstant, allt efter växlande kostnadskonjunkturer för råsockerindustrien,
sjunka och stiga i sammanhang med sänkning och stegring i merkostnaderna
för råsockerproduktionen. Man kunde exempelvis antaga, att merkostnaden
vid råsockerproduktionen hölle sig vid 7 öre för den mängd råsocker,
som åtginge för utvinnande af ett kg. raffinad. Toge nu råsockerfabrikanten vid

fastställandet af sitt pris icke i anspråk mer af tullskyddet än just så mycket, som
erfordrades i konkurrensen med den utländska varan, blefve äfven med nuvarande
tullsatser det verkliga skyddet för raffinadindustrien icke det officiellt fastställda
eller 4 öre, utan 10 öre eller skillnaden mellan det utnyttjade tullskyddet för råsockret,
7 öre, och tullsatsen för raffinadsocker 17 öre. Men om merkostnaden för
raffinadindustrien icke vore större än att 4 öres tullskydd för denna industri vore
fullt tillräckligt, behöfde ju sockerindustrien, i dess helhet betraktad, icke utnyttja
mer af tullskydodet än 7 öre -f- 4 öre eller sammanlagdt 11 öre i stället för medgifna
17 öre. A andra sidan förefunnes emellertid för raffinadindustrien icke något
hinder att vid prissättningen å raffinadsocker helt utnyttja tullskyddets belopp. Den
utländska varan finge nämligen under alla förhållanden betala 17 öre per kg. i tull.
Ju mera merkostnaderna för råsockerfabrikationen hölle sig under tullskyddet för
samma vara, desto större del af det för råsockerfabrikationen afsedda skyddet kunde
raffinadindustrien tillgodogöra sig. Detta förhållande borde särskildt uppmärksammas,
då, hvad vårt land vidkomme, råsockerfabrikanter och raffinadfabrikanter äfven före
Svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande, icke varit från hvarandra strängt åtskilda.
Prissättningen å den råvara raffinadindustrien använde, eller råsockret,
blefve under sådana förhållanden en bokföringsfråga, då det för fabrikant, som själf
raffinerade sitt råsocker, kunde vara, åtminstone ur tullskyddssynpunkt, likgiltigt,
om den större eller mindre vinsten påfördes råsockerindustrien eller raffinadindustrien.
Skulle en närmare granskning visa, att merkostnaden vid råsockerfabrikationen icke
på långt när uppginge till tullskyddets belopp, men att tullskyddet för sockerindustrien
i dess helhet dock utnyttjats, kunde man sålunda icke underlåta att draga den slutsatsen,
att raffinadindustrien gagnerat på råsockertullskyddet.

Efter att sålunda hafva angifvit råsocker- och raffinadindustriernas förhållande
till de skilda för råsocker och raffinad fastställda tullsatserna och till skyddet
i dess helhet betraktadt, öfvergick föredraganden till att närmare granska i hvad
mån tullskyddet motsvarade merkostnaderna.

Saluvärdet å råsocker visade, hvad beträffade Tyskland och Frankrike, icke
större skillnad, än att densamma läte sig väl förklaras af de skilda betodlings- och
arbetareförhållandena inom de olika länderna. Betingelserna för betodling vore sämre
i Frankrike än i Tyskland, hvaremot kostnaderna för arbetskraft vore något lägre
i Frankrike än i grannlandet.

Som bekant, vore sockerindustrien i nämnda länder ganska inbringande. Priset
å råsocker utgjorde i Tyskland och Frankrike ungefärligen resp. 17 och 18 kr. för
deciton. Med ett sådant pris betalade det tyska och franska sockret alla omkostnader
för dess producerande och lämnade dessutom producenten nöjaktig afkastning
å det i produktionen nedlagda kapitalet. Medelpriset för råsocker i Sverige vore
25''so kr. per deciton eller resp. 7''5o kr. och 8''5o kr. högre än i Tyskland och
Frankrike. Då emellertid enligt promemorian den svenska produktionens merkostnad
för betor och arbetskraft skulle uppgå till sammanlagdt 6''8 5 kr. för deciton, kunde
svenska öfverpriset täcka samma merkostnad och därjämte lämna ett öfverskott
utan att därvid det svenska råsockerpriset på långt när utnyttjade hela tullskyddet.
Likväl skulle enligt promemorian hela det tullskyddsbelopp, som läge öfver merkostnaden
för arbetskraft och betor, vara erforderligt till täckande af ränteutgifter
och lagringskostnader, hvarjämte framhållits, att såväl jordbrukare som arbetare nu
framkomme med i hög grad ökade fordringar. Vid en närmare granskning häraf

kunde dock i hvarje fall dessa anspråk högst betydligt reduceras. Med afseende å
nyssnämnda fordringar borde framhållas, att förenämnda belopp lyss kr., hvilket
just afsåge att motsvara fabrikantens merkostnader i afseende å arbetskraft och
betor, syntes vara så pass rundligt tillmätt, att anledning icke förefunnes att för
närvarande taga särskild hänsyn till nyssberörda omständighet, hälst mera allmänna
och genomgripande höjningar i produktionskostnaderna icke torde blifva något för
Sverige säreget utan med all säkerhet ungefär samtidigt gifva sig tillkänna i öfriga
sockerproducerande länder. Vidkommande ränteutgifter och lagringskostnader borde
icke förnekas, att merkostnad därutinnan kunde drabba den svenska produktionen
under år, då öfverproduktion ägde rum, och närmast följande. Den svenska fabrikanten
vore nämligen ej i likhet med fabrikanten i Tyskland och Frankrike i tillfälle att
befria sig från öfverskottet genom export. Längre tids lagring med ty åtföljande
ränteförlust och andra kostnader kunde alltså icke ständigt undgås. Den merkostnad,
hvarom nu vore fråga, kunde dock icke rimligen beräknas till högre belopp än O-7 5
kr. per deciton råsocker. En årsproduktion af ungefär 1 200 000 deciton sådan vara,
efter 25''so kr. per deciton, kunde uppskattas till något öfver 30 000 000 kr.
Med nyssnämnda grund för beräkning af merkostnaden skulle samma kostnad uppgå
till 900 000 kr. För en öfverproduktion af 50 proc., hvilket vore det högsta,
som någonsin torde kunna äga rum, skulle sålunda i omförmälda fall, då öfverproduktionen
både ett värde af ungefär 15 000 000 kr., beräknas en merkostnad å
räntor och lagringskostnader till 6 proc. Toges dessutom hänsyn därtill, att öfverproduktion
inträffade allenast enstaka år, att de angifna beloppen afsåge produktionens
bruttovärde och att för öfrigt sockerfabrikerna själfva numera kunde väsentligt begränsa
produktionens omfattning, insåges lätteligen, att den merprocent, som i förevarande
afseende beräknats vore synnerligen rundligt tillmätt. Till andra merkostnader
vid sockerfabrikationen än dem, liv il ka i promemorian omnämnts, toges tillbörlig
hänsyn vid den slutliga uppskattningen af det erforderliga tullskyddet.

I hvarje fall gåfve de anförda siffrorna vid handen, att råsockerproduktionen
i Sverige icke utnyttjade råsockertullen till högre belopp än ungefär 8 kr. Oaktadt
detta belopp antagligen ej så litet öfverstege merkostnaden, kunde det dock icke
anses lämpligt att omedelbart lägga nämnda belopp till grund för eu råsockertull.
Det verkliga hindret för import läge ju alltid i en tullsats högre än merkostnaden
och kunde ju anses ligga i den gällande tullsatsen å råsocker, den där utgjorde
11*7 5 kr. för deciton och sålunda med 3''7 5 kr. öfverstege det utnyttjade tullskyddet.

Det förhållandet, att råsockerindustrien icke utnyttjade hela det åt denna
industri tillmätta tullskydd, beredde, såsom redan framhållits, raffineringsindustrien
tillfälle att tillgodogöra sig större skydd än afsedt vore. Vid en råsockertull af
11*7 5 kr. per deciton blefve på sätt redan angifvits, med det rendement, som beräknades
vid raffinad, det effektiva skyddet för raffinadindustrien, då tullsatsen,
såsom nu, vore satt till 17 kr. per deciton, ungefär 4 kr. för samma vikt. Om
emellertid råsockerpriset icke toge i anspråk högre tullskydd än 8 kr., började raffineringsskyddet
i verkligheten redan vid 8-s kr. och skyddet komme att utgöra
öfver 8 kr.

Redan nu borde framhållas, att i promemorian merkostnaderna för raffineringsindustrien
ansetts motsvara det officiellt fastställda skyddet eller 4 kr. för deciton.
I anslutning till nämnda promemoria skulle man därför möjligen kunna draga den
slutsats, att det verkliga skyddet, utgörande öfver 8 kr., borde sänkas med hälften.

En sådan slutsats syntes ock i viss mån vinna stöd af den förut lämnade utredningen
i ämnet. Vid en jämförelse mellan prisen å de svenska och de utländska sockermarknaderna
utginge föredraganden från det större sockerskyddet, som i sig innefattade
båda slagen af fabrikation, alltså från tullsatsen 17 öre per kg. Vid beräkning
af skyddsbehofvet för raffinadindustrien måste under sådana förhållanden
naturligen ock hänsyn tagas till merkostnaderna med afseende å råsockerindustrien.
Skillnaden i raffinadpris å tyska och franska marknaderna å ena samt svenska marknaden
å andra sidan utgjorde, såsom redan angifvits, ungefär 17 å 18 kr. per deciton.
Merkostnaden i afseende å betor och arbetskraft för den mängd råsocker som erfordrades
för utvinnande af en deciton raffinad, hade uti promemorian beräknats för
råsockerindustrien till ungefär 7''5o kr. eller närmare bestämdt 7''53 kr., hvartill
komme merkostnaden för arbetskraft i raffinadindustrien eller 0''8 9 kr. Härtill borde
vidare läggas merkostnaden för räntor och lagring. Ehuru sådan merkostnad egentligen
icke gjorde sig gällande annat än i afseende å råsockerindustrien, kunde för
säkerhets skull denna merkostnadsprocent afrundas uppåt och beräknas till 1 kr.
per deciton raffinad. Sammanlagda merkostnaden för arbetskraft, betor, räntor och
lagring uppginge alltså till högt räknadt 9 kr. 50 öre. Droges detta belopp från
prisskillnaden för raffinadsocker å svensk marknad och å omförmälda främmande
marknader, återstode ett belopp af öfver 7 kr. 50 öre per deciton. Ett sådant belopp
skulle alltså åtgå för bestridande af öfriga merkostnader vid fabrikationen af
raffinadsocker. Dessa merkostnader kunde emellertid, enligt hvad af samma handling
syntes framgå, täckas med ett raffinadskydd af 4 kr. per deciton. På den nu
följda vägen kunde man således anse sig hafva kommit till det resultat, att tullskyddet
öfverstege behofvet med ett belopp mellan 3\5 0 kr. och 4 kr. Men sistnämnda
merkostnader, därför tidigare redogjorts, vore uppenbarligen för högt beräknade.
Detta framginge redan af det belopp i penningar, som skyddet innebure.
Hvarje kronas pålägg å priset per deciton raffinadsocker betydde en sammanlagd
summa af 1 100 000 kr., då produktionen i riket uppginge till 1 100 000 deciton
raffinad. Fyra öres skydd för raffinadindustrien motsvarade alltså en årlig summa
på produktionens inkomstsida af bortåt 4 500 000 kr. Härtill komme, att förlust å
underpris af den i promemorian angifna anledning vunne beaktande genom att tullsatsen
sattes öfver merkostnaden, samt att frakter och handelsvinst åt engroshandeln
påtagligen icke kunde vid import till Sverige af den utländska varan väsentligen
understiga de frakter och den handelsvinst åt engroshandeln, den svenska
fabrikanten själ! finge vidkännas.

För att emellertid kunna vara säker på, att icke en reglering af skatten
skulle äfventyra den svenska varans konkurrensförmåga, och då i allt fall försiktigheten
bjöde att icke göra en alltför stark rubbning i nu rådande förhållanden, skulle
vid beräkning af skyddsbehofvet dock användas den utgångspunkt, att merkostnaderna
för raffinadindustrien motsvarade ända till 2 kr. per deciton raffinad, samt äfven
fästas vederbörligt afseende såväl å den omständigheten att vissa för industriens
bedrifvande nödvändiga, men icke inom landet tillgängliga eller producerade varor,
såsom stenkol, en del maskiner in. in., måhända kunde anses draga något högre pris
i Sverige, särskildt då varorna behöfde omlastas i hamn och efter omlastning transporteras
till destinationsorten, som ock därå att tullskyddet för att vara fullt effektivt
måste hållas icke så litet öfver både råsocker- och raffinadindustriens merkostnader.

Af de gjorda undersökningarna framginge, att

merkostnaden för framställning af 100 kg. kunde beräknas för

	Råsocker	Raffinad-socker 1)
	kr.	kr.
Arbetskraft .....................................	.................... 0*81	1-78
Betor..............................................	.................... 6-04	6-64
Ränteförlust m. m..........................	.................... 0*75	1 —
Frakter m. in...................................	.................... —	2 —
	Summa 7''eo	11-43
Tullskyddet ....................................	.................. 11-75	17-—
Ungefärliga skillnaden i pris i Sverige	samt i Tysk-
land och Frankrike........................	................... 7-50 å 8''50	17''— å 18''—

På grund af den nu lämnade utredningen och med nödigt hänsynstagande till
de förhållanden, som, enligt hvad nyss nämnts, utöfver de förtecknade merkostnaderna
borde inverka vid bestämmandet af tullsatsemas belopp, ansåg departementschefen
tvifvel icke böra råda därom, att landets sockerindustri vore fullt tillräckligt
skyddad, om tullen å råsocker och raffinadsocker sattes ungefär 2’5 o kr. öfver
samma merkostnader.

Med detta resultat af den gjorda undersökningen rörande betydelsen af tullskyddet
för sockerproduktionen blefve också den till besvarande uppställda frågan
löst. Om utan åsidosättande af sockerindustriens berättigade intresse tullskyddet
kunde, efter ett kg. raffineradt socker räknadt, nedsättas från nu gällande 17 öre
till 14 öre, utgjorde skillnadsbeloppet eller 3 öre just det belopp, hvarmed sockerskatten
kunde och borde höjas.

I enlighet härmed borde alltså sockerskatten bestämmas till 16 öre samt, i
anslutning därtill tullafgiften för raffineradt socker och därmed jämnställdt råsocker
till 14 öre samt för öfrigt råsocker till 10 öre, allt för ett kg. räknadt. —

Förslaget att från omedelbar_ tillämpning af en höjd sockerskatt undantaga
socker, tillverkadt vid råsockerfabrikema i Öster- och Västergötland, motiverades
med dessa fabrikers korta lifstid, den svårighet de haft att hittills draga sig fram
och önskvärdheten af att bereda dem en fastare grundval, innan beskattningen ökades.

Bevillningsutskottet yttrade rörande propositionen, att dess förslag
syntes vara byggdt på den förutsättning, att den svenska sockerindustrien
numera befunne sig i sådant läge, att den utan fara för sitt
bestånd skulle äga förmåga att omedelbart bära den höjda skatten och
dock tillmötesgå betodlarnes anspråk på högre betalning för betorna.
Sedan förslaget framlagts hade emellertid förhållanden förekommit,
hvilka antydde, att svårigheter i detta afseende skulle hafva uppstått.

*) I merkostnaden för raffinadsocker hade jämväl upptagits merkostnaden för den mängd
råsocker, som erfordrades för utvinnande af 100 kg. raffinad.

1908 års
riksdags
beslut.

Enligt hvad som vore kändt, hade på sista tiden underhandlingar förts
mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och betodlarne rörande reglering
af betprisen, och hade därvid visat sig, att en för båda parterna antaglig
uppgörelse måst byggas på förutsättning af vissa modifikationer i Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottet hade därför ansett detta förslag böra undergå
viss jämkning, innebärande fastställande af en viss öfvergångstid, hvarunder
skatten successivt höjdes till det i propositionen föreslagna beloppet.

Riksdagen godkände bevillningsutskottets förslag, och bestämdes
i enlighet härmed, att skatteförhöjningen skulle utgöra under åren 1909,
1910 och 1911 2 öre, under år 1912 2*5 öre samt först därefter det af
Kung!. Magt föreslagna beloppet eller 3 öre, allt per kg. I följd häraf
skulle således skatten utgå under åren 1909—11 med 15, under år 1912
med 15''5 samt fr. o. m. år 1913 med 16 öre per kg. Riksdagen
uttalade, vid meddelande af detta sitt beslut, såsom sin åsikt, att den
af Kungl. Maj:t föreslagna skatteförhöjningen icke kunde anses större
än hvad som af industrien kunde bäras, därest skäligt rådrum bereddes
densamma att anpassa sig efter de nya förhållandena, och att det därför
syntes nödigt både för landtbruket och för industrien, att den högre
skattesatsen icke i hela sin omfattning omedelbart tillämpades, utan att
en öfvergångstid bestämdes, hvarunder skatten successivt höjdes till det
föreslagna beloppet. I öfverensstämmelse med regeringsförslaget, men
i anslutning till beslutet om skatteförhöjningen, beslöts rörande tullen
å raffinad, att denna under åren 1909—11 skulle nedsättas till 15, år

1912 till 14''5 och fr. o. m. år 1913 till det af Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet 14 öre per kg. Beträffande råsockertullen beslöts, att denna
under åren 1909—11 skulle utgöra 10, år 1912 9''5 och fr. o. m. år

1913 9 öre per kg. (jfr tab. V, bilagan).

Med afseende på den ifrågasatta skattelindringen för vissa fabriker
i riket ansåg riksdagen den under anläggning varande råsockerfabriken
på Öland, hvilken tillkommit på initiativ af delägarna i fabrikerna i
Väster- och Östergötland i syfte att tillhandahålla raffinaderiet i Lidköping
erforderligt råsocker, böra erhålla motsvarande förmån i beskattningshänseende
som regeringsförslaget nfsett för sistnämnda fabriker.
Afsikten med den ifrågavarande skattelindringen borde enligt riksdagens
mening vara att stödja icke blott de industriella företag, som
visats vara i behof af en dylik hjälp, utan äfven jordbruket i de provinser,
där fabrikerna vore belägna. Det vore emellertid af synnerlig
vikt att tillse, att sagda förmån också verkligen tillgodokomme båda
de intressen, för hvilkas gagn den sålunda borde afses. Med hänsyn

härtill och då det tillika vore af viss betydelse, att icke på sockerindustriens
område all konkurrens inom vårt land uteslötes, borde enligt
riksdagens förmenande förmånen af skattelindring få åtnjutas af här
ifrågavarande fabriker endast under förutsättning, att rätten att förfoga
öfver desamma icke — vare sig genom köp eller arrende — funnes
hafva kommit i svenska sockerfabriksaktiebolagets händer. Riksdagen
fann sig därför böra bestämdt uttala, att, om och så snart nyssnämnda
förutsättning skulle skäligen kunna anses icke längre föreligga, förutsättningen
för undantagsställningen förfallit, och att sålunda riksdagen
då förväntade den framställning i ämnet från Kungl. Magt, hvartill
inträdda förändrade förhållanden gåfve anledning. Med denna uppfattning
rörande förutsättningen för skattelindringen fann riksdagen icke
häller några betänkligheter möta mot att denna förmån utsträcktes något
utöfver hvad Kungl. Maj:ts förslag innehölle. I sådant afseende beslöts
därför dels att lindringen finge åtnjutas under fem år, eller under åren
1909—1913, dels ock att skatten under hela denna tidrymd borde utgå
med dess nuvarande belopp, 13 öre för kg. Riksdagen uttalade emellertid
härvid också den mening, att efter utgången af omförmälda tid
vidare skattelindring icke borde ifrågakomma.

Frågan om sockerlagstiftningens förändring bragtes redan vid
påföljande års riksdag ånyo på tal. I en inom Andra kammaren väckt
motion föreslogs nämligen, att accisen redan år 1909 skulle höjas till 16
öre per kg. samt att tullen skulle sänkas med 5 öre per kg. (till 10 öre)
för raffinad. I motiven till detta förslag sökte motionärerna visa, att
svenska sockerfabriksaktiebolaget visat bristande lojalitet mot riksdagens
i föregående års beslut uttalade vilja, i det att dels priset å socker
under vissa tider år 1908 skulle hafva hållits högre än hvad som förän!
edts af ställningen å världsmarknaden, dels ock vid årsskiftet en tre
till fyra gånger större sockermängd än hvad som svarade mot normal
förbrukning anmälts till beskattning enligt den för år 1908 ännu gällande
lägre skattesatsen, hvarigenom riksdagens beslut om eu skatteförhöjning
af 2 öre från och med år 19<>9 till någon del gjorts illusoriskt Dessutom
anfördes i motionen åtskilliga enskildheter ifråga om sockerbolagets
förhållande såväl till handelskåren och den sockerkonsumerande allmänheten
som till sina arbetare till belysande af den bristande varsamhet,
med hvilken bolaget enligt motionärernas mening utnyttjat sin monopolställning.

Bevillningsutskottet, dit motionen remitterats för behandling, inhämtade
rörande flertalet af de utaf motionären berörda omständigheter
Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913. 7

1909 års
riksdag.

närmare uppgifter från sockerfabriksbolaget, hvilka uppgifter bifogades
utskottets betänkande. Utskottets majoritet afstyrkte motionen under
framhållande af, att riksdagens beslut år 1908 om successiv förändring
af skatt och tull å socker under åren 1909—1913 hvilat på förutsättningen,
att de bestämda skatte- och tullsatserna icke skulle komma att
ändras under den tid, för hvilken de blifvit fastställda, och att vid
öfvervägande af det som i frågan förekommit hvad motionären anfört
icke hade synts innefatta anledning att frångå nämnda år 1908 lattade
beslut.

Åtta reservanter från Andra kammaren inom utskottet ansågo,
med instämmande i utskottets hemställan, att i motiveringen bort uttalas
bl. a., att om utskottet också på grund af inhämtade upplysningar
funne, att på det hela taget någon anmärkning knappast kunde göras
mot bolagets prisnoteringar, jämförda med utlandets, så hade utskottet
å andra sidan kommit till den uppfattningen, att motionärernas framställning,
i hvad den afsåge att ådagalägga industriens bemödanden att
genom en del andra åtgärder söka öfverflytta någon del af skattetungan
på mellanhänderna och därigenom indirekt på konsumenterna, icke vore
ogrundad. Beträffande eu i motionen särskildt omnämnd åtgärd, hvilken
skulle hafva visat, att sockerbolaget missbrukat sin monopolställning
för att förhindra lojal konkurrens, i hvilket fall bolaget åt den påklagade
åtgärden — nedsättning af priserna för det distrikt, dit import
af utländskt socker skett — gifvit den innebörden, att den afsett att
befordra omsorgen om hvitbetsodlingen, hade utskottet enligt reservanternas
mening bort uttala, att det lämpligaste sättet att motarbeta den
utländska konkurrensen och på samma gång gynna den svenska hvithet
sodlingen torde vara att alltid hålla priset å svenskt socker något
lägre än det utländska plus tull, frakt och öfriga omkostnader. Reservanterna
funno på grund af det anförda, att sockerindustriens målsmän
icke varit alldeles utan skuld till den i vida kretsar spridda stämning,
som funnit uttryck uti den föreliggande motionen. Dock kunde icke
för närvarande den åtgärd tillstyrkas, som motionärerna föreslagit. Då
riksdagen så nyligen som år 1908 fattat beslut om de år 1909 gällande
tullsatser samt om en öfvergångstid intill 1913 års början för bestämmelsernas
fulla ikraftträdande, syntes det icke vara riktigt att utan
tvingande skäl redan år 1909 däri göra ändring. Dock ville reservanterna
hafva uttalat, att en bestämd förutsättning för upprätthållandet
af det beslut, som 1908 års riksdag fattat, vore, att sockerindustrien
icke på något sätt missbrukade den starka maktställning, statsmakterna
beredt densamma genom sin lagstiftning.

Två andra reservanter från Andra kammaren instämde i hufvudsak
i nyss anförda motivering, men ansågo, att, då där påpekade förhållanden
tydligt ådagalagt, att svenska sockerfabriksaktiebolaget genom
olika åtgärder öfverfört en icke obetydlig del af den ökade beskattningen
på den konsumerande allmänheten och man knappast hade anledning
antaga, att det mäktiga bolaget skulle för framtiden fästa större
afseende vid af riksdagen uttryckta platoniska önskningar och förhoppningar
än det gjort gentemot uttalandena i motiveringen till 1908 års
riksdagsbeslut, utskottet bort hemställa om vidtagandet af en till 2 öre
per kg. uppgående tullnedsättning.

Vid ärendets behandling i riksdagen godkände Första kammaren
utskottsmajoritetens hemställan, medan Andra kammaren följde de åtta
reservanternas förslag.

En af de frågor, som i motionärernas sålunda afslagna motion
berörts, nämligen spörsmålet om anmälning till beskattning vid årsskiftet
af större sockermängd än hvad som svarar mot normal förbrukning
för att därigenom undvika den successiva skatteförhöjningen, har
emellertid varit föremål för behandling äfven vid senare riksdagar.

Till statsrådsprotokollet för den 17 februari 1911 yttrade finansministern,
att han ansäge sig icke böra underlåta att fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet därå, att, då det redan vore kändt, att skatten
å socker komme att höjas från och med den 1 januari 1912, man
kunde befara, att anmälan af socker till beskattning dessförinnan skulle
komma att göras i större omfattning än som af det ordinarie dagsbehofvet
påkallades, och att alltså staten skulle komma att gå förlustig beräknad
inkomst af skatten. Det skulle under sådana förhållanden
kunna sättas i fråga att vidtaga särskilda åtgärder till förekommande
af ett sådant utnyttjande af situationen till statens skada. Då departementschefen
emellertid från svenska sockerfabriksaktiebolaget, som
för närvarande vore innehafvare af alla de sockerfabriker i riket,
som vore berörda af ifrågavarande skatteförhöjning, fått mottaga en af
bolagets styrelse beslutad förklaring, att bolaget hade för afsikt att icke
före 1911 års utgång till beskattning anmäla mera socker, än som motsvarade
ordinarie dagsbehofvet vid den tiden, funne departementschefen
anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder. Vid sockerbeskattningsfrågans
härefter följande behandling inom riksdagen år 1911 väcktes
i samma ämne en enskild motion, däri till ernående af berörda syfte
föreslogs, att socker, som från fabrik blifvit uttaget till fritt bruk, icke
finge förvaras i magasin eller nederlag inom fabrikens område.

1911 års
riksdag.

i 1912 års
riksdag.

Beträffande den fråga, som sålunda berördes såväl i finansministerns
nyssnämnda anförande som i omförmälda motion, yttrade bevillningsutskottet,
att äfven utskottet funne det angeläget, att betryggande åtgärder
vidtoges till förebyggande af att vid höjningar af sockerskatten staten
ginge miste om en del af den med skattehöjningen afsedda ökade inkomsten,
därigenom att under den lägre skattesatsens giltighetstid större
kvantiteter socker anmäldes till beskattning, än som motsvarade det
ordinarie dagsbehofvet. Detta mål hade motionären velat vinna genom
ett tillägg till de bestämmelser i gällande sockerbeskattningsförorduing,
hvilka afsåge kontrollen. Utskottet, som ansett sig böra inhämta sakkunnigt
yttrande i denna fråga, hade förskaffat utlåtande i ämnet från
kontrollstyrelsen, som såsom sin mening uttalat, att det understundom
skulle vålla stora svårigheter att bortföra sockret från fabriken omedelbart
sedan det blifvit uttaget till fritt bruk. Då vidare den ifrågasatta
nya bestämmelsen endast vid de undantagstillfällen, då skatteförhöjning
ägde rum, skulle vara till någon nytta för statsverket, men samma mål,
på sätt chefen för finansdepartementet angifvit, kunde nås på annat sätt,
ansåge kontrollstyrelsen förslaget för det dåvarande ej böra föranleda
till någon åtgärd.

Utskottet anförde med anledning häraf, att äfven om ordnandet af
ifrågavarande angelägenhet genom ett tillägg i gällande sockerskattelagstiftning
principiellt syntes vara att föredraga, vore frågan dock icke så
utredd, att någon åtgärd från riksdagens sida i motionens syfte kunde förordas.
Utskottet, som naturligen förutsatte, att äfven med hänsyn till den
höjning af sockerskatten, som skulle inträda den 1 januari 1913, åtgärder
komme att vidtagas för tryggande af statens härmed förbundna
skatteintresse, föreställde sig emellertid, att därvid från Kungl. Maj:ts sida
komme att ägnas närmare uppmärksamhet äfven åt de möjligheter, som
kunde erbjuda sig för att oberoende af sockerfabriksaktiebolagets medverkan
trygga statsverkets berättigade intresse i förevarande hänseende.

Bevillningsutskottets betänkande blef af båda kamrarna godkändt.

På grund af såväl sakens egen innebörd som riksdagens nyssnämnda
uttalande upptogs frågan om tryggande af statens rätt vid
sockerskattens höjning ånyo vid 1912 års riksdag.

I syfte att utfinna en för det afsedda ändamålet lämplig åtgärd
hade kontrollstyrelsen af finansministern under hand anmodats att verkställa
utredning i saken. Af denna utredning framgick, att vid de
fabriker, som tillhörde svenska sockerfabriksaktiebolaget, under nedan
angifna tider följande kvantiteter socker utlämnats till fritt bruk, nämligen

under december under oktober—december

månad,

månader,

kg.

1907

7 801 456-0
33 381 187-2

8 194 935-0

9 957 500-7
7 149 245-8

27 220 506-o
54 310 852-6

31 459 553-1

32 556 329''8
22 342 601-0

1908 ....
1009 ....

1910 ....

1911 .....

Kontrollstyrelsen fann, att, därest åtgärder mot en forcerad sockernttagning
år 1912 ansåges nödvändiga, enklaste sättet vore att bestämma,
att under december månad endast ett visst kvantum socker finge uttagas
mot gällande skatt af 15 V* öre per kg., men att för hvad däröfver
uttages skulle erläggas skatt efter 16 öre. Beträffande storleken
af den mängd socker, som skulle under december 1912 få uttagas mot
då gällande skatt, syntes det vara lämpligt att utgå från ett medeltal
af uttagningar under de fyra åren 1907, 1909 —1911 — året 1908 kunde
gifvetvis icke medräknas, enär uttagningen då varit exceptionellt stor. Medeltalet
för de fyra åren, vore 8 275 784’4 kg., men enär uttagningen under
ett år, 1910, uppgått till nära 10 milj. kg., afrundades medeltalet uppåt
och det ifrågavarande beloppet föreslogs till åtminstone 9 milj. kg.

På grundval af detta förslag framlades af regeringen för 1912
års riksdag en proposition, hvari föreslogs, att för allt inom riket tillverkadt
skattepliktigt socker, som utöfver en kvantitet af 9 milj. kg. under
december månad år 1912 efter anmälan af svenska sockerfabriksaktiebolaget
utlämnades till fritt bruk, skulle erläggas, utöfver den å sockret
eljes belöpande sockerskatten, i den ordning Konungen närmare bestämde,
en särskild tilläggsskatt med Vs öre för hvarje kg.

Detta förslag blef af utskottet förordadt och af riksdagen godkändt.

Enligt hvad af bevillningsutskottets utlåtande i här berörda ämne jfya bct.
vid 1908 års riksdag framgår, pågingo under ärendets behandling i odiingtaftai
utskottet underhandlingar mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget och 1912.
betodlarne rörande reglering af betprisen. Svårigheten att åvägabringa
enighet mellan de förhandlande parterna tillskrefs det från industriens
representanter därvid gjorda uttalandet, att industrien icke vore i ett
sådant läge, att den utan fara för sitt bestånd ägde förmåga att omedelbart
bära den höjda skatten och dock tillmötesgå betodlarnes anspråk
på högre betalning för betorna. Utskottet sade sig hafva inhämtat, att
det visat sig, att en för båda parterna antaglig uppgörelse måst byggas
på förutsättning af vissa modifikationer i Kungl. Maj:ts förslag. Gifvetvis

vore det ock, tilläde utskottet, af största betydelse icke blott för jordbruket
i vidsträckta delar af vårt land utan äfven i allmänhet för vårt
ekonomiska lif, att hvitbetsodlingen måtte kunna utan afbrott bedrifvas
och tillverkningen af råsocker inom landet ostördt fortgå.

Det nya aftal angående betodlingen, som, sedan riksdagen beslutat
ofvannämnda jämkning i regeringens ursprungliga förslag, år 1908 ingicks
mellan sockerfabriksaktiebolaget och Skånes betodlares centralförening
— namnet centralstyrelse hade år 1907 utbytts mot centralförening och
samtidigt sådan ändring beträffande organisationen vidtagits, att föreningen
kunde inregistreras — innebar ett höjande af det gamla, för åren 1905—
1907 gällande aftalets grundpris med 20 öre till 2-20 kr. per 100 kg. betor
för höst- och 2-40 kr. för vinterleverans. Det tilläggspris, som grundade
sig på sockrets marknadspris försvann, medan tillägget på grund af
högre sockerhalt än 14 proc. bibehölls oförändradt. I det äldre aftalet
hade jämväl ingått den bestämmelsen, att en eventuell skatteförhöjning
skulle delas lika mellan fabrikerna och odlarne. En motsvarande bestämmelse
intogs äfven i det nya aftalet beträffande den år 1908 väntade
skattehöjningen, dock finge betodlarens andel icke öfverstiga 20 öre per
100 kg. betor. Nedanstående siffror angifva närmare betpriset för höstleverans
af 100 kg. betor och grunderna för dess beräkning under åren
1905/06—1911/12 (jfr tab. IV, bilagan).

År	Grundpris för 100 kg. betor med ut-byte af 14 °/o	Tillägg på grund af sockerpriset	Tillägg på grund af sockerhalt	Skatteafclrag	Nettopris för 100 kg. betor (höstpris)
	kr.	öre	öre	öre	kr. öre
1905/06	2-oo	20-a	21*2	0	2 41''*
1906/07	2-oo	4’8	33*18	19*28	2 1»*
1907/08	2*oo	2*9 7 5	21*775	12*60	2 12-is
1908/09	2-20	0	26*0	10*10	2 35''9
1909/10	2,20	0	17*9	12*74	2 25''iä
1910/11	2*20	0	32*8	14*08	2 38-7ä
1911/12	2’20	0	31*1	13*98	2 37''n

Detta aftals giltighet utgick med slutet af 1911 års betodlingskampanj.
Då ingicks ett nytt aftal af i hufvudsak samma lydelse som
det gamla, men gällande endast för ett år. Samtidigt beslöts en reduktion
af betarealen för kampanjen 1912/13 af 20 proc., i sammanhang
hvarmed i det nya aftalet intogs bestämmelse om att för å öfverodlad
areal skördade betor erhölls ett pris af endast 1 kr. per 100 kg.

(Betaftalet är aftryckt i bil. I). För kampanjen 1913/14 hade ännu vid
1912 års utgång intet aftal träffats.

Sockerindustriens utveckling under åren sedan Svenska sockerfabriksaktiebolagets
bildande framgår af följande siffror (jmf. tabb. I
och II bilagan).

Antal Antal Afverkade Produktion. Råsocker Import.

År råsocker. betor Råsocker Raffinad i % af Råsocker Raffinad

	fabriker ’)	ramnactener	ton	ton	ton	betvikten*)	ton	ton
1907/08	20	10	771 170	111446	105 520	14-30	513	2 444
1908/09	21	10	900 935	136 694	131 569	14-83	387	1064
1909/10	21	10	896 940	126 272	121 814	13-88	117	576
1910/11	21	10	1105 113	173 921	130 852	15-53	99	1603

Statsverkets inkomster af tull och skatt å socker under åren
1901—11 hafva uppgått till (siffrorna för hvarje år fr. o. m. 1860 äro
sammanställda i tab. III, bilagan):

År	T u råsocker	llafgift raffinad	för sirap och melass	Summa tullafgift	Bet- eller konsumtions-skatt	Total statsinkomst
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
1901	108 490	63 599	1 620 656	1 792 745	12 605 642	14 398 387
1902	79 480	123 258	1 574 080	1 776 818	7 775 960	9 552 778
1903	212 903	66 726	1 537 664	1817293	10 485 217	12 302 510
1904	1172 297	72 361	1 539 838	2 784 496	7 919 897	10 704393
1905	5 213 428	426 663	1 584 620	7224 711	11 408 951	18 633 662
1906	1 036 794	136 478	1 591 208	2 764 480	161 318	2 925 798
1907	46 893	57 766	1 577 884	1682543	13 260 523	14 943 066
1908	62 007	415 343	1 446 413	1923 763	18 179 896	20 103 659
1909	39 193	158 541	1 455 899	1653633	14 828 934	16 482 567
1910	12 093	115 346	1 497 893	1625 332	17 418 360	19 043 692
1911	10 092	240 570	1 503 586	1754 248	18 560 333	20 314 581

P Dessutom 3 saftstationer. 2) Reduceradt tal.

Sockerproduk tion.

Statsverkets

inkomster.

Den svenska sockerhandteringens nuvarande ställning.

1. Industrien.

a. Fabrikernas tillverkningsvärde, läge m. m.

Den svenska sockerindustrien är en af vårt lands mest typiska
storindustrier. Få industrier inom landet torde representera en fastare
organisation, en större kapitalkoncentration och en högre årlig omsättningssumma.
Ingen annan industri når upp till ett så högt genomsnittligt
tillverkningsvärde för hvarje enskild fabrik. Sockerindustrien
förser utan nämnvärd konkurrens från utlandet riket med hela dess
behof af en betydande konsumtionsartikel, som framställes ur en inom
landet producerad råvara. Fabrikationen står på en hög teknisk nivå
och sysselsätter ett afsevärdt arbetarantal.

Det anförda skall med några siffror närmare belysas.

Fabrikernas
tillverkning svärde
m. m.

Enligt den senast offentliggjorda fabriksstatistiken, afseende förhållandena
under år 1910, uppgick sockerraffinaderiernas sammanlagda
tillverkningsvärde nämnda år till 65 099 661 kr., en produktionssumma,
som öfverträffades endast inom sju andra fabriksgrupper, såsom nedanstående
tablå utvisar.

Tillverknings värde
Antal fabriker år 1910

kr.

Tillverkningsvärde
per fabrik
kr.

Sågverk och hyflerier...........................

Mjöl- och grynkvarnar ........................

Trämassefabriker................................

Järn- och stålvarufabriker samt gjuterier

Väfverier ..........................................

Mekaniska verkstäder...........................

Spinnerier..........................................

Sockerraffinaderier ..............................

1232	182 456 197	148 097
1 384	106 392 847	76 873
166	95 670 178	576 326
658	94 153 755	143 091
163	87 912 107	539 338
459	82 333 521	179 376
159	66 900 377	420 757
10	65 099 661	6 509 966

Af tablån framgår äfven sockerraffinaderiernas höga tillverkningsvärde
per fabrik, hvilket vida öfversteg öfriga i tablån upptagna fabrikers
och som i själfva verket var närmare tre gånger större än hvad någon
annan i fabriksstatistiken redovisad fabriksgrupp kunde uppvisa — destilleringsverken,
som i detta afseende kommo närmast sockerfabrikerna,
nådde ej högre än till omkr. 2''4 milj. kr. i tillverkningsvärde per fabrik.
Likväl förtjänar framhållas, att i raffinaderiernas tillverkningsumma
råsockerfabrikernas produktion af råsocker finnes inbegripen.

Huru stor del värdet af sockerraffinaderiernas produktion utgjorde
af hela den svenska fabriksindustriens tillverkningsvärde kan icke angifvas
på grund af detta värdes beräkning i den officiella statistiken,
där nämligen i detta hänseende dubbelräkningar till betydande belopp
förekomma. En ungefärlig uppskattning synes emellertid gifva vid
handen, att sockerraffinaderiernas tillverkningsvärde representerade omkr.
7 proc. af värdet å alla fabrikers sammanlagda produktion.

Följande tabeller angifva detaljerade siffror, hämtade ur den officiella
statistiken (kontrollstyrelsens), rörande tillverkningen vid råsockerfabriker
och raffinaderier under kampanjen 1910/11.

Tillverkningen vid råsoekerfabrikerna under tillverkningsåret
1 september 1910—1 september 1911.

Län	Antal rå- soe- ker- fabri- ker	Af- verkade betor ton	Utbyte af råsocker.	Utbyte af melass ton	Utbytet, beräknadt i proc. af betvikten	Bet- areal hektar
l:sta	2:dra	Summa ton	l:sta	2:dra	Sum- ma	Redu- cerad sum- ma	Me- lass
produkt ton	produkt rå-socker
Östergötlands län	1	22 736-6	3 077-9	424-4	3502-3	570-5	13-53	1-S6	15’39	14-9 2	2-51	875-0
Gottlands	>1	1	68 456-5	10 691-7	84-7	10 776-4	323-0	15-61	0-12	15-73	15-70	0-47	2 481-2
Blekinge	It	1	34 680-6	4 736-5	689-2	5425-r	163-5	13-65	1-98	15 m	15-13	0-4 7	1 205-o
Kristianstads	>>	2	103 768-6	15 433-6	1 426-5	16 860-i	764*5	14-8 7	1-37	16''24	15-8 9	0-7 3	3 515-0
Malmöhus	ii	pis	828 001-o	125 174-0	5153-2	130 327-a	10 918-5	15-12	0-6 2	15-74	15-5 7	1*31	25305-7
Skaraborgs	It	1	3 806-3	548-0	35*5	583-0	82-2	14-39	0-93	15-32	15-08	2-15	181-5
Hallands	it	1	19 054-0	2 612-8	78-7	2691-s	37-0	13-71	0-41	14''is	14-01	0-19	652-0
Kalmar	tf	1	24 609-3	3 385-4	369-2	3 754-e	606*9	13-75	1*50	15-94	14-88	2-46	919-0
Hela riket	21	1105112 a	165 659-a	8261-4	173921-3	13466-1	14''9S	0''74	15-72	15-53	1‘21	35 Vill

*) Dessutom 3 saftstationer.

Bilaga 1 till Kungl. Ma,j:ts prop. nr 35 1913.

Tillverkningen vid soekerraffinaderierna under tillverkningsåret
1 september 1910-1 september 1911.

Län	Antal raffina- derier	Användt råsocker.	Tillverkadt socker och sirap.
Af inhemsk tillverkning kg-	Impor- terad! kg-	Summa kg-	Socker j Mat-alla slag \| sirap kg- ! kg.	Melass kg. :
Stockholms stad		1	12 341 500	—	12341500	11 592 220 j —	629 694
Östergötlands	liin	1	3 897 500	—	3897500	3 678 003 \| —	214 800
Malmöhus	»	6	91 480 857	—	91 480 857	84 257 637 j 1 548 730	4 436 666
Göteborgs och Bohus »	1	25 000 100	—	25 000 100	28 118 024 —	1 181 700
Skaraborgs	»	1	8 877 600	— !	8877 600	8 206 455 i	710 000 1
Hela riket	10 \|	lil 597 557		141 597 557	130 852339 1 1548 730	7172 860

Drifkraft vid samtliga soekerfabriker under tillverkningsåret
1 september 1910—1 september 1911.

				D	r i f	k r	a f t.
L ä n	• Antal fabriker	Ångma	skiner	Gas- och fotogennio-torer.	Elektriska motorer.	Summa hästkrafter för omedel-bar fabriks-drift
för omedelbar fabriksdrift.	för drifvande af genera-torer.
		Antal	Häst- krafter	Antal	Häst- krafter	Antal	Häst- krafter	Antal	Häst- krafter
Stockholms stad ............	1	7	43	3	280		~~	33	350	393 \
Östergötlands län...	2	9	262	1	25	—	—	4	50	312 i
Gottlands » ...	i	17	460	1	40	—	—	3	27	487
Blekinge » ...	i	24	595	—	—	—	—	—	_	595
Kristianstads » ...	2	50	1225	4	150	—	—	—	—	1225
Malmöhus » ...	19	269	8 942	25	2 156	7	64	140	1655	10 661
Göteborgs och Bobus » ...	1	—		2	2 250	—	—	114	1548	1548 1
Skaraborgs » ...	1	3	100	-	—	—	—	9	405	505 1
Hallands » ...	1	2	30	2	800	1	6	19	1050	1086 \|
Kalmar » ...	1	3	205	i	84		—	—	—	205 j
Hela riket	30	384	11862	39	5 785	8	70	322	5 085	17017 !

Såsom af tabellernas siffror framgår, är det vida öfvervägande
flertalet råsockerfabriker beläget i Skåne, framför allt i Malmöhus län,
och äfven af raffinaderierna hafva flere än hälften sin verksamhet i nyssnämnda
län. Beträffande den lokala grupperingen af fabrikerna i Skåne
må i öfrigt anmärkas, att denna koncentrerar sig på följande sätt kring
nedanstående städer.

Ängelholm:
Hälsingborg:

Lund:

Ängelholms råsockerfabrik.

Hälsingborgs råsockerfabrik och raffinaderi.
Hasslarps » » » p (16 km).

Landskrona: Landskrona raffinaderi.

Säbyholms råsockerfabrik (8 km).

Teckomatorps saftstation (17 km).

Öresunds raffinaderi i Lund.

Kjäflinge råsockerfabrik (12 km).

Örtofta » (9 km).

Eslöfs saftstation (17 km).

Staffanstorps råsockerfabrik (8 km).

Klågerups saftstation (9 km).

Arlöfs råsockerfabrik och raffinaderi (5 km).
Trelleborgs råsockerfabrik
Hököpinge » (17 km).

Malmö:

Trelleborg:

Svedala » (18 » ).

Jordberga » (15 » ).

Ystad: Ystads raffinaderi.

Köpinge råsockerfabrik (5 km).
Skifarps » (17 km).

Kristianstad: Karpalunds råsockerfabrik (5 km).

De tre saftstationerna hafva i föregående tabeller ej räknats som
fabriker. Betafverkningen drifves där ej längre än till framställandet
af betsaft, hvilken genom rörledningar transporteras till hufvudfabriken
för att sedan bearbetas tillsammans med den där vunna betsaften.

Ofriga svenska sockerfabriker utöfva sin verksamhet å följande

orter:

Karlshamn: Karlshamns råsockerfabrik.

Genevad: Genevads råsockerfabrik (16 km från Halmstad, 77 km från Hälsingborg).

(Halland)

Göteborg: Carnegie:s raffinaderi.

Fabrikernas

läge.

'') Raffinaderi tillverkas vid denna fabrik direkt ur betsaften.

Tillverknings kvantiteter.

Lidköping: Lidköpings råsockerfabrik och raffinaderi.

Linköping: Linköpings råsockerfabrik.

Norrköping: Gripens raffinaderi.

Mörbglånga: Mörbylånga råsockerfabrik (59 km från Borgholm).
(Öland)

Roma: Roma råsockerfabrik (21 km från Visby).

(Gottland)

Stockholm: Tanto raffinaderi.

b. Tillverkningen.

Råsockerfabrikernas tillverkning utgöres af råsocker och melass.
Under kampanjen 1910/11 tillverkades 173 921 ton råsocker och
13 466 ton melass eller resp. 15‘53 och 1*21 proc. af betvikten. Den
relativa fördelningen af dessa produkter har under råsockerindustriens
utveckling småningom förändrats till råsockrets fördel. Följande siffror
äro i detta afseende belysande (jfr tab. I, bilagan):

År	I °/0 af betvikten utgjorde utbytet af råsocker1) melass	År	I °/o af betvikten utgjorde utbytet af råsocker1) melass
1888/89	948 2	3-69	1900/01	12-94	1-99
1889/90	10-19	3-13	1901/02	13-69	1-79
1890/91	9-0 2	3-2 6	1902/03	14-21	1-63
1891/92	9-88	2-93	1903/04	14-15	1-31
1892/93	10-31	2-86	1904/05	14-9 2	1-23
1893/94	11-08	2*55	1905/06	14-6 7	1-28
1894/95	11-21	2-79	1906/07	15-63	1-22
1895/96	11-34	3-03	1907/08	14-30	1-53
1896/97	11-52	2-83	1908/09	14-83	1-32
1897/98	12-04	2-89	1909/10	13-88	1*26
1898/99	12-08	2-74	1910/11	15-53	1-21
1899/1900	12-80	3-oo

Vid raffinaderierna var hela produktionen år 1910/11 byggd
uteslutande på inhemsk råvara, liksom förhållandet varit äfven under
hvart och ett af åren 1906/07—1909/10. Tre af raffinaderierna, nämligen
Arlöfs, Hälsingborgs och Lidköpings, äro tillika råsockerfabriker,
medan vid Hasslarps fabrik raffinaden tillverkas direkt ur betsaften.

Raffinaderiernas tillverkning utgöres af raffinad, matsirap och

9 Reduceradt tal.

melass. De båda sistnämnda produkterna representera emellertid endast
en obetydlig del af tillverkningen — mot 130 852 ton raffinad år 1910/11
kommo 1 549 ton sirap och 7 173 ton melass.

Tablån å föregående sida visar äfven, att, såsom redan tidigare ^»^erpåpekats,
utbytet af råsocker i procent af bet vikten varit stadt i ständigt utbvtestigande.
Hur jämnt denna stegring, hvilken är att tillskrifva en förbättrad
betkultur i förening med fabriksteknikens utveckling, i själfva
verket fortskridit framgår af följande genomsnittssiffror för femårsperioder
allt sedan år 1886.

År

1886/87—1890/91

1891/92—1895/96

1896/97—1900/01

1901/02—1905/06

1906/07—1910/11

Genomsnittsutbyte
per Sr (reduceradt tal)
°/o
9-8 5
10-76
12-28
14''33
14-S3

En jämförelse mellan betskördens kvantitet samt storleken af råsockerutbytet
i Sverige och motsvarande förhållanden i Tyskland och
Frankrike gifves af nedanstående tablå.

		K å s o c k	e r u t b
	i %	af b e t v i	k t e n	per
	1894/95-	- 1899/1900-	- 1904/05—	1894/95—
	1898/99	1903/04	1908/09	1898/99
Sverige......	12-o	13-s	15-o	3-4
Tyskland ...	12-8	14-o	14-9	4-0
Frankrike1)	11-3	12-3	13-3	3-2

Betskörd per bär i ton

1899/1900- 1903/04	- 1904/05— 1908/09	1894/95— 1898/99	1899/1900— 1903/04	1904/05— 1908/09
3-7	4-2	28-3	27-1	27-9
4-2	4-5	31-2	29-8	29-3
3-4	3*5	27-3	28-1	26-5

Siffrorna visa, att vår råsockerindustri i de i tabellen berörda hänseenden
synes hafva nått ungefärligen samma resultat som i Tyskland,
men ett i åtskilliga fall bättre än i Frankrike.

Af råsochret utgjordes under kampanjen 1910/11 endast en ringa olika slag af
del (4''8 proc.) af såsom 2:dra produkt betecknad sämre vara. Under produkter.
alla föregående år har vid fabrikerna dessutom erhållits ytterligare en
3:dje produkt råsocker, de senare åren dock i försvinnande ringa kvantitet.
Vid en fabrik, nämligen Hasslarp, utgöres l:a produkt hufvudsakligen
af raffinad.

9 Siffrorna för Frankrike afse i kolumnerna »1904/05—1908/09» åren 1904/05—1907/08.

Melassen användes, förutom till utsockring, till kreatursfoder och
vid brännvinstillverkning. Till sistnämnda ändamål användes 1910/L L
omkr. 2 700 ton. Melasskvotienten, d. v. s. sockerhalten i dess torrsubstans,
får för skattefri melass ej öfverstiga 70 proc. vid direkt polarisation.
I regel tages melass med högre kvotient i förnyadt arbete,
och någon försäljning af melass mot erläggande af skatt äger sålunda
icke rum vid sockerfabrikerna.

Vid råsockertillverkningen erhålles dessutom i betydande kvantiteter
en affallsprodukt, bet massan, hvilken i regel representerar en
vikt af omkr. hälften af de afverkade betorna. År 1910/11 erhölls
582 196 ton betmassa, hvilken användes uteslutande till kreatursfoder,
hufvudsakligen inom betodlarnes egna landtbruk. Till denna kvantitet
betmassa kommo äfven 7 300 ton sockersnitsel, eu form af betmassa,
som erhålles, när sockret, i stället för att utlakas ur betorna (diffusion),
utvinnes genom pressning. Äfven sockersnitseln säljes som fodermedel.
En dylik produktionsmetod tillämpas vid fabrikerna i Genevad och
Hasslarp.

Eu annan affallsprodukt vid råsockerfabrikationen, likvisst af afsevärdt
mindre betydelse, är slamkalken, hvilken af jordbrukarna begagnas
vid jordförbättringar.

Af raffinad tillverkas i allmänhet följande olika slag, nämligen
topp-, bit-, kak-, kross-, melis-, puder- och farinsocker. Toppsockret

1907/08 1908/09 1909/10 1910/11

	Kg.	7»	Kg.	7*	Kg.	7»	Kg.	*/•
Canary raft. ...............	234 313	0-3	345 638	0-3	251 914	0-2	278 995	0-2
Fin raffinad...............	26 991 891	31-9	41 549 068	31-5	32 361 889	28-5	32 770 789	26-9
Bitsocker ..................	23 117 539	27-4	34 033 777	25-8	32 310 894	28-5	35 585 042	29-3
Kaksocker..................	1 768 510	2-1	2 088 865	1*6	1 921421	1*7	1 790 176	1-5
Siktad raffinad .........	947 945	1-1	978 618	0''7	930 243	o-s	918 314	0-8
Malen raffinad .........	6 085 910	7-2	11 536 763	8-7	11 719 248	10-8	13 703 240	ll-s
Perlsocker..................	342 738	0-4	552 475	04	486 263	0-4	640 181	0-5
Krossad melis............	6 007 232	7-1	9 554417	7-3	8 838 432	7-8	9 832 972	8-1
Hvitt krossocker K. S.	5 698 682	6-7	9 902 024	7-5	7 123 497	6-3	8 278 370	6-8
D:o B. B.	1 748 192	2-1	3 298 998	2-5	2 679 788	2-4	2 307 167	1-9
Hvitt pudersocker ......	4 880 857	5-8	7 841 114	5-9	6 721 235	5-9	8 099 958	6-e
Gul bastard...............	6 476 613	7-7	9 995 875	7-6	7 771 285	6-9	7 085 335	5*8
Brun bastard ............	146 005	0-2	278 462	0-2	287 527	0-3	347 860	o-s
	84446427	100 o	131 956 094	lOOo	113403636	lOOo	121638399	100-O

förekommer undantagsvis i en högsta kvalitet, hvilken till skillnad från
det eljest vanliga toppsockret (fin raffinad) kallas canary raffinad. Farinsockret
kallas äfven bastard eller baster och förekommer i flere slag
från gulhvit till brun.

Den proportion, i hvilken de olika sockerslagen af svenska sockerfabriksaktiebolaget
tillverkats under de sista fyra åren, framgår af de
å sid. 62 angifna, från bolaget meddelade siffror. Tillverkningen af fin
raffinad (toppsocker) har såsom af dessa uppgifter framgår, under bolagets
hittillsvarande verksamhet sakta men jämnt sjunkit, så att den
år 1910/11 täckte endast omkr. 27 proc. af hela produktionen (mot
32 proc. år 1907/08). Däremot har tillverkningen af bitsocker stegrats
och synes numera, sedan den nått drygt 29 .proc. af fabrikationen, hafva
öfverflyglat toppsockret. Äfven af malen raffinad, som år 1910/11 var
det till kvantiteten tredje bland sockerslagen (11 proc. af tillverkningen),
har produktionen gått betydligt framåt.

De från Lidköpingsfabriken — rikets enda utanför det stora bolaget
stående raffinaderi — meddelade motsvarande siffrorna utvisa för toppsocker,
bitsocker och melis tillverkningskvantiteter år 1910/11 af resp.
51, 21 och 21 proc.

Den åt raffinaderierna — för öfrigt endast af ett fåtal bland dem —
tillverkade matsirapen är ej skattepliktig. Hufvudparten utgöres af ursprungligen
skattepliktig sirap, hvilken genom invertering med saltsyra
öfverförts till en under 70 polariserande sockerlösning, hvarur kristallis
er b art socker icke kan utvinnas. Rikets öfriga behof af sirap importeras,
och har importen häraf under de sista tio åren uppgått till i genomsnitt
15—16 000 ton om året. Allra största delen af affallet inom
raffinaderierna utgöres af melass, liknande den, som erhålles vid råsockerfabrikerna
och därför ej användbar till matsirap.

Betafverkningen vid råsockerfabrikerna tager i regel sin början
under oktober månad och afslutas under december. Fabrikerna äro sålunda
i full drift endast under en tid af två till tre månader, den
egentliga betkampanjen. Sedan följer emellertid för större delen af fabrikerna
eu s. k. efterkampanj, hvilken varar i medeltal tre till fyra
veckor och hvarunder arbetarstyrkan är afsevärdt reducerad.

Under kampanjen 1910/1 i pågick betafverkningen under i genomsnitt
69 dagar. Kortast var kampanjen vid Lidköpings och Genevads
fabriker, där den varade blott resp. 11 och 38 dagar, medan afverkningen
fortgick längst vid Roma och Örtofta med resp. 92 och 90 dagar.
Efterkampanj förekom vid 17 af de 21 fabrikerna.

Tillverkningstid.

Arbets personalen.

Tillverkningen vid raffinaderierna pågår i allmänhet under större
delen af året. Att driften emellertid vid dessa fabriker är tämligen
ojämn framgår af följande siffror för antalet dagar, under hvilka insmältning
af socker skett vid svenska sockerfabriksaktiebolagets raffinaderier.

Dag och natt Endast om dagen
antal dygn antal dagar

Fabrik 1 ...	168	—
» 2 ... •	242	—
» B ...	130	—
» 4 ...	247	21
» 5 ...	179	—
» 6 ...	—	208
» 7 ...	—	284
> 8 ...	—	251
» 9 ...	233	—
Summa	1199	764

Till de i denna tablå anförda siffror bör läggas för hvarje fabrik
en tillverkningstid af ytterligare 10 till 14 dagar, hvilken åtgår för utförande
af med insmältningen sammanhängande arbeten.

c. Arbets- och förvaltningspersonal.

Enligt särskildt inhämtade uppgifter uppgick sammanlagda antalet

1 sockerfabrikerna anställda arbetare under år 1910/11 till 10 839, af
hvilka 10 242 eller 94-5 proc. voro män och 597 (6‘5 proc.) kvinnor.
Under 18 år voro endast 43 gossar och 4 flickor. Af denna arbetarstyrka
kommo 6 786 arbetare (däraf 71 kvinnor) på råsockerfabrikerna,

2 086 (däraf 239 kvinnor) på kombinerade råsockerfabriker och raffinaderier
0 och 1 967 (däraf 287 kvinnor) på raffinaderierna. Det bör
emellertid framhållas, att af dessa arbetare flertalet sysselsättas inom
sockerindustrien endast under själfva betafverkningen, således under i
allmänhet högst 3 månader af året. Anställningstiden under arbetsåret
1910/11 utgjorde för dessa säsongarbetare i medeltal 80 dagar, hvartill
för de vid efterkampanjen arbetande 382 arbetarne kommo ytterligare
45 dagar. De finna under öfriga tider af året sysselsättning vanligen
inom jordbruket eller ock, ehuru i mindre utsträckning, inom andra
industrier. Flertalet bland dem torde utgöras af jordbruksarbetare, små *)

Hit hafva räknats fabrikerna i Arlöf, Hälsingborg och Hasslarp. Lidköpingsfabriken
där betafverkningen är mycket ringa, har räknats såsom raffinaderi.

brukare, torpare o. d., Indika under senhösten och förvintern inom
sockerfabrikerna, finna användning för sin arbetskraft. De industriarbetare,
Indika äro representerade bland de blott under betkampanjen
i sockerfabrikerna sysselsatta arbetarne komma i regel från andra säsongyrken,
. såsom byggnads- och tegelbruksindustrierna, för Indika den
döda tiden inträder vid betafverkningens början. Liksom den extra inkomst,
som arbetet i sockerfabrikerna erbjuder idkarne af det lilla jordbruket
torde. vara ett välkommet tillskott till deras årsförtjänst, så
bildar denna inkomst för arbetarne i nyssnämnda, andra säsongindustrier
ofta en förutsättning för deras existens under tider, då arbetslöshet hotar.

Från 6 råsockerfabriker föreligga detaljerade uppgifter angående
de manliga kampanjarbetarnes fördelning på olika yrken. Fm sammanställning
af dessa uppgifter gifver nedanstående resultat.

Jordbruksarbetare .........................	577	Snickare...........................	.............. 36
Grofarbetare..................................	485	Järnvägsarbetare...................	.............. 30
Byggnadsarbetare .........................	206	Träarbetare .........................	.............. 24
Småbrukare, torpare o. d.................	114	Järn- och metallarbetare .......	.............. 19
Tegelbruksarbetare.........................	112	Diverse handtverkare.............	.............. 51
Fiskare ......................................	..... 77	» arbetare ...................	.............. 39
Kalkbrotts- och cementarbetare ........	39		Summa 1809
Nedanstående siffror	angifva	närmare, huru under	år 1910/11

samtliga sockerfabriksarbetare fördelade sig med hänsyn till anställningens
varaktighet.

Äntå! årsarbetare Antal säsongarbetare Personal vid Summa

	män	kvinnor	män	kvinnor	vågstationerna (säsongarbete)	män	kvinnor
-Råsockerfabriker......	1098	31	4139	40	män 1478	6 715	71
Raffinaderier............	1299	169	381	118	—	1680	287
Kombinerade fabriker	535	32	1199	207	113	1847	239
Summa	2932	232	5 719	365 .	1591	10242	597

Arsarbetarnes antal utgjorde sålunda 29''2 proc. eller knappt 8/io
af samtliga arbetare. Medan denna siffra vid raffinaderierna var 74''6
proc., sjönk den vid de kombinerade fabrikerna till 27 ■ 2 proc. och vid
råsockerfabrikerna till 16''6 proc.

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Kollektiva fiol.

Det totalbelopp, som af sockerfabrikerna utbetalades i arbetslön
till de vid fabrikerna sysselsatta arbetare, uppgick under år 1910/11 till
6 460 047 kr., hvartill komma naturaförmåner, uppskattade till 49 986
kr. Huru denna summa fördelade sig på olika slag af fabriker samt på
års- och säsongarbetare framgår af nedanstående tablå.

Årsarbetare. Säsongarbetare (inel. våg- Samtliga arbetare,
stationspersonal).

	Arbetslön Däraf natura-	Arbetslön Däraf natura-	Arbetslön	Däraf natura-
		förmåner		förmåner		förmåner
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Råsockerfabriker ......	1 293 253	19 327	1 795 740	8 049	3088993	27376
Raffinaderier ............	1 639 220	18 610	290 209	—	1929429	18610
Kombinerade fabriker..	698 462	4 000	793 149	—	1491 611	4000
Summa	3630936	41937	2879098	8049	6 510 033	49986

Med ledning af tidigare angifna siffror för antalet arbetare kan
beräknas, att årsmedellönen (incl. naturaförmåner) för årsarbetare vid råsockerfabrikerna
uppgick till 1 145 kr., vid raffinaderierna till 1 117 kr.
och vid kombinerade fabriker till 1 232 kr., medan motsvarande siffror
för en säsongarbetare utgjorde resp. 317, 582 och 522 kr.

Arbetslönen i förhållande till den framställda produktens kvantitet
utgjorde per ton råsocker 21‘37 kr. och per ton raffinad 21''05 kr. 0

Förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare inom sockerindustrien
har sedan åtskilliga år tillbaka varit ordnadt genom kollektivaftal.
De nu gällande aftalen ingingos under år 1910 och äro till antalet
66 samt beröra 24 fabriker, samtliga tillhörande svenska sockerfabriksaktiebolaget,
och beröra större delen af de inom industrien
sysselsatta arbetarne. Det stora antalet aftal beror delvis därpå, att vid
flera fabriker särskilda, ehuru i hufvudsak likalydande aftal träffats
med organiserade arbetare inom samma fack.

För manliga grofarbetare, som fyllt 19 år, fastställa aftalen
följande lönesatser.

>) Dessa siffror äro beräknade på grundval af meddelade uppgifter rörande arbetslöner och
produktion vid rena råsockerfabriker och rena raffinaderier.

	Ant	a 1
Orter.	arbets-ställen '')	arbetare	Timlön öre
Stockholm..............................................................	1	245	c:a 39 5)
Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad .....................	4	1 167	37
Arlöf, Säbyholm.....................................................	2	797	36
Norrköping .......................................................... Ängelholm, Karpalund, Trelleborg, m. fl. orter i Malmö-	1	100	35 3)
hus län, Genevad ................................................	14	4 012	34
Korna....................................................................	1	207	32
Karlshamn............................................................	1	309	30

För kvinnliga arbetare är lönen 10—12 (i regel 11) öre lägre än
för de manliga.

Särskilda aftal för järn- och metallarbetare äro träffade vid 16
arbetsställen. Dessa aftal upptaga i regel tre minimilönesatser, afsedda
för följande arbetargrupper:

I. Järn- och metallarbetare, som uppnått 24 års ålder och arbetat i facket minst 7 år,
samt kunna fullgöra en förste reparatörs åligganden och i öfrigt själfständigt utföra till sitt fack
hörande arbete enligt order och arbetsbeskrifning.

II. Järn- och metallarbetare, som uppnått 21 års ålder och arbetat i facket minst 4 år.

III. Ofriga järn- och metallarbetare, som uppnått 21 års ålder.

Lönesatserna för dessa arbetare äro i öfverensstämmelse härmed
fastställda till följande belopp:

	A n	tal		Timlön öre
Orter.	arbets-ställen 4)	arbetare	I.	II.	III.
Lund, Landskrona, Hälsingborg ..........	........ 3	77	43	40	37
Ystad ..............................................	........ 1	7	42	40	37
Säbyholm.........................................	........ t	44	42	39	36
Örtofta..............................................	........ 1	27	40	38	36*5
Öfriga fabriker6) ...............................	........ 9	186	40	37	34

’) Vid 13 af dessa arbetsställen äro särskilda aftal träffade med de organiserade och de
oorganiserade arbetarna.

2) Lönen är i aftalet fastställd till kr. 23’5 o per vecka.

8)> »»» » »» 21*oo » »

4) Vid 6 af dessa arbetsställen äro särskilda aftal träffade med de organiserade och de
oorganiserade arbetarna

c) Ett aftal som endast innehåller personlig lönelista, är här ej medräknadt.

Eldare samt maskinskötare, som ej äro yrkeslärda järnarbetare,
åtnjuta vid eu del fabriker den för grupp III fastställda lönen; vid
andra är timlönen för dessa 1 öre högre. Lönesatserna utgöra vid 6
fabriker 38 öre, vid 3 fabriker 36-5—37 öre, vid 3 fabriker 35 öre och
vid 6 fabriker 34 öre.

En del aftal upptaga dessutom löner för diverse yrkesmän, såsom
murare (45 öre per timme), snickare (35—40 öre), tunnbindare (36-5—40
öre), målare, sadelmakare och kuskar.

Förvaltnings- Förvaltningspersonalen vid sockerfabrikerna utgjordes år 1910/11
personalen. af följande antal personer med nedan angifna löneförmåner.

Allmän	förvaltning.	Råsockerfabriker.	Raffinaderier.	Kombinerade fa-	Summa
								briker.
		Arbetslön		Arbetslön		Arbetslön		Arbetslön		Arbetslön
		(incl. tan-		(incl. tan-		(incl. tan-		(incl. tan-		(incl. tan-
Antal	tiéme)	Antal	tiéme och naturaför-	Antal	tiéme och naturaför-	Antal	tiéme och naturaför-	Antal	tiéme och naturaför-
		kr.		måner)		måner)		måner		måner)
			kr.		kr.		kr.		kr.
Styrelsemedlemmar.........	12	75 171	57	30 600	10	11000	16	14 500	95	131271
Direktörer (ej fabriksledare) Fabriks- och kontorstjän-	2	63 102	11	75 237	5	93 768	2	52 268	20	284675
stemän (incl. fabriks-ledare) .....................	16	75 892	226	765 068	124	575 951	57	215 051	423	1 631962

Summa'') 30 214 465

294 870905

139 680 719

75 281819

538 2047908

I förhållande till den producerade kvantiteten representerade lönerna
till förvaltningspersonalen en utgift per ton råsocker af 6’6 8 kr. och
per ton raffinad af 8''08 kr. 2)

Af hela det inom sockerindustrien i löner utbetalta beloppet, hvilket
uppgick till 8 557 941 kr., utgick 76’i proc. till arbetarna och 23-9
proc. till förvaltningspersonalen.

‘) Här förekommande summa siffror öfverstiga antagligen totalantalet inom industrien sysselsatta
personel'', enär samma personer sannolikt i vissa fall i tabellen redovisats under olika rubriker.

2) Äfven dessa siffror hafva beräknats på i not 1, sid. 66, angifvet sätt. Beloppen för
lönerna till den under »allmän förvaltning» upptagna personalen hafva fördelats på de olika
fabriksgrupperna efter antalet till hvarje grupp hörande fabriker.

d. Fabriksföretagens ekonomiska förhållanden.

Inom den svenska sockerindustrien utöfva för närvarande följande
4 företag sin verksamhet, nämligen Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
Stockholm, Lidköpings sockerfabriksaktiebolag, Lidköping; Östergötlands
sockerfabriksaktiebolag, Linköping samt Södra Kalmar läns och Ölands
sockerfabriksaktiebolag, Mörbylånga.

Såsom redan tidigare omnämnts, har svenska sockerfabriksaktiebolaget
år 1907 bildats genom sammanslagning till ett företag af 19 vid
nämnda tid verksamma, själfständiga företag. Likaså har omförmälts,
att de öfriga trenne nu bestående företagen, af hvilka Lidköpingsfabriken
började sin verksamhet år 1904, Linköpingsfabriken år 1905 samt
fabriken i Mörbylånga år 1908, bildat en gemensam intressegrupp.
I det följande skola dessa tre sistnämnda företag tillsammans benämnas
Lidköpingsgruppen. Af nedanstående siffror framgår, hur rikets sockerproduktion
år 1910/11 fördelade sig mellan svenska sockerfabriksaktiebolaget
å ena och Lidköpingsgruppen å andra sidan.

Antal Antal
råsocker- raffinafabriker
derier

Sv. sockerfabriksaktiebolaget
... 181) 9

Lidköpingsgruppen
............... 3 1

Inalles 21 10

Betareal Betafverkning
bar »/„ ton %

33158 94n 1053 961 95’i

1976 5-6 51 152 4''6

35134 100-o 1105113 100o

Produktion.
Råsocker Raffinad

ton	0/ Jo	ton	0/ Jo
166 081	95''5	122 646	93-7
7 840	4-5	8 206	6*3
173921	100-o	130 852	lOOo

Det är sålunda endast omkr. V20 af rikets sockerproduktion, som
kommer på Lidköpingsgruppen, medan de återstående 19/i0 behärskas af
sockerfabriksaktiebolaget.

En öfverblick öfver sockerfabriksföretagens ekonomiska ställning
vid slutet af verksamhetsåret 1911/12 gifves af följande sammanställning,
hvars siffror hämtats ur bolagens i styrelseberättelserna publicerade
balanskonton.

Balanskontwi
och ekonomisk
afkastning.

’) Dessutom 3 saftstationer.

Svenska sockerindustriens samtliga företag år 1912.

	Sv. socker-	Lidkö-	Linkö-
	fabriks aktie-	pmgs-	pings-
	bolaget	bolaget	bolaget
Tillgångar:	kr.	kr.	kr.	kr.
Raffinaderier...............................................	42 977 420	—	—	—
Kombinerade råsockerfabriker och raffinaderier	32 271 513	3 546 957	—	—
Råsockerfabriker..........................................	53 644 808	—	1 760 000	1 675 617
Saftstationer...............................................	1 771 330	—	—	—
Fabrikernas lager och förbrukningsmaterial......	31 143 497	792 229	134135	108 569
Jordbruksfastigheter ....................................	6 848 576	8 000	754 736	—
Jordbruksinventarier ....................................	2 448 158	500	402 218	—
Varufordringar............................................	3 955 060	607 451	113 087	130 134
Andra fordringar..........................................	181 700	82 474	15 000	—
Aktier........................................................	789 440	1 935 470	124 525	104 500
Obligationer................................................	500 000	397 940	—	80 000
Pensionsfondens värdehandlingar ..................	791 870	—	—	—
Depositionskonto (skattelån)...........................	3 223 680	—	—	—
Räkningar med banker.................................	386 000	131131	45 000	1080
Diverse tillgångar .......................................	2) 806 <115	1 840	rj 229 136	°) 250 496
Balanserad förlust från tidigare år ...............	—	—	—	123 505
Kontant kassa ............................................	1 859	224	738	317
Summa	181 741 826	7 504216	3 578 575	2 474218
Skulder:
Stamaktiekapital ..........................................	135 000 000	2 200 000	2 005 000	1 200 000
Preferensaktiekapital ...................................	—	1 300 000	205 000	—
Reservfond...................................................	3 905 703	60 000	13 500	—
Dispositionsfond .........................................	1 000 000	—	13 768	—
Afskrifningsfond ..........................................	—	300 000	30 000	—
Upplånadt kapital .....................................	23 604 650	2 969168	1 130 444	798 000
Fonder för särskilda ändamål2) .....................	s) 2 802 857	—	—	—
Skattelånekonto ........... ..............................	3 223 680	-	—	-
Diverse passiva ..........................................	4) 932 224	507 395	130 806	350 784
Tidigare saldo............................................	374 181	31 394	—	—
Arets vinst ................................................	10 898 531	136 259	50 057	125 434
Summa	181 741 826	7 504 216	3 578 575	2 474 218

:) Para!: Järnvägsvagnar och lokomotiv 601 899, kalkstensbrott 61871, torffabrik 61 632,
förlag för hvitbetsfröodling 74 159 kr. a) Ej reserv- eller vinstregleringsfonder. :l) Däraf: Pensionocb
understödsfonder 2 549 884, olycksfallsersättningsfonden 160 063, sjöförsäkringsfonden 84910 kr.
4) Däraf: Räntor 519 818, skatter 377 463, agentprovisioner 18 411 kr. 5) Däraf: Diverse inventarier
vid fabriken, såsom lokomotiv, decauvillespår 53 414, körvågar 19 442, hvitbetfrö 56 447, »betkampanjen
1912» 67 148, jordbrukets driftkostnader 14/3—so/c 1912 1 822, nyreparationer 28434 kr.
6) Däraf: Järnvägs-, vatten- och elektriska anläggningar 113022, järnvägsvagnar och lokomotiv
19 465, diverse inventarier 58 301. vågstalioner 20142, för året utsådt betfrö 19 838, obligationslånekostnader
18 991.

En sammanställning af svenska sockerfabriksaktiebolagets balansräkningar
för hvart och ett af dess fem verksamhetsår meddelas i nedanstående
tablå.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget åren 1908—1912.

Tillgångar:	1908	1909	1910	1911	1912
Raffinaderier ...........................	33 550 563	43 506 780	43 384 485	43 168 019	42 977 420
Kombinerade råsockerfabriker och raffinaderier...........................	32 949 883	32 869 056	32 584 393	32 318 685	32 271 513
Råsockerfabriker........................	63 698 415	55 517 770	54 977 367	54287 261	53 644 808
Saftstationer ...........................	1 931 500	1 910 375	1 859 575	1 806 625	1 771 330
Fabrikernas förlagskonto............	27 255 217	27 314 624	26 890 483	33 059 773	31143 497
Joi''dbruksfastigheter ..................	6 536 772	6 806 806	6 856 536	6 879 873	6 848 576
Jordbruksinventarier..................	2 779 213	2 944457	3 075 235	2 792 754	2 448 158
Varufordringar ........................	2 346 051	3 929 747	5 411 537	5 700 152	3 955 060
Andra fordringar .....................	422 009	—	s) 199 015	4) 201 808	6) 181 700
Aktier ..................................	6 216 028	1 721 437	1 587 266	983 830	789 440
Obligationer..............................	500000	500 000	500 000	500 000	500 000
Pensionsfondens värdehandlingar	384 700	453 700	436 750	788 500	791 870
Järnvägsvagnar och lokomotiv ...	703 095	700 936	647 916	624 094	601 899
Kalkstensbrotten på Gotlland......	20 964	20 964	61 271	61 271	61 871
Halta & Byrhults torffabrik ......	71522	70 926	67 735	64 653	61 632
Förlag för hvitbetsfröodling ......	86 602	85 799	82 767	80 797	74 159
Organisationskostnader...............	—	681 136	581136	—	_
Depositionskonto (skattelån) ......	—	—	3 223 6S0	3 223 680	3 223 680
Räkningar med banker...............	—	—	—	—	386 000
Diverse tillgångar .....................	x) 11 653 796	2) 7 856 766	34 881	31 249	7 354
Kontant kassa...........................	1577	889	9 516	2 545	1859
Summa kr.	191107 »07	186 802 168	182 471 544	186 575 569	181 741 826

b Däraf: Garantiförbindelser för obligationslån 9 296 000, obligationslånets kostnader
700 080, Säbyholms järnväg 263 300, råsocker 1384411 kr. -) Däraf: Garantiförbindelser för
obligationslån 7 567101, Säbyholms järnväg 263 350 kr. 3) »Säbyholms järnvägslånekonto».
*) Däraf: »Säbyholms järnvägslånekonto» 183802 kr. 6) Däraf: »Säbyholms järnvägslånkonto»
180 355 kr.

Svenska

socker fabriks aktiebolaget.

Skulder:	1908	1909	1910	1911	1912
Aktiekapital..............................	133 856 300	135 000	000	135 000 000	135 000 000	135 000 000
Reservfond ..............................	—	1000	000	1 882 253	2 860 317	3 905 703
Dispositionsfond........................	— ■	—		—	—	1 000 000
Pensions- och understödsfonder...	P 1 745 702	P 1 934	634	P 1 966 896	P 2 507 038	p 2 557 884
Olycksfallsersättningsfond .........	—	40	592	85 403	125 562	160 063
Sjöförsäkringsfond.....................	—	—		30 000	57 793	84 910
Upplånadt kapital.....................	45 726 668	38 828	559	29 622 535	31 080 869	23 604 650
Skatter ....................................	—	—		48 190	314 813	377 463
Skattelånekonto........................	—	—		3 223 680	3 223 680	3 223 680
Diverse passiva .......................	s) 939 240	p 828	753	P 658 197	6) 660 941	c) 554 761
Tidigare saldo...........................	—-	437	098	173 754	290 698	374 181
Årsvinst ................................	8 839 997	8822	532	9 780 636	10 453 858	10 898 531
Summa kr.	191107 907	186 892168	182 471 544	186 575569	181 741826

Vid en närmare analys af dessa svenska sockerfabriksaktiebolagets
balanskonton i den mån detta trots deras och årsredogörelsernas ofullständighet
är möjligt, framgår, att af bolagets tillgångar år 1912 ett belopp
af 137 513 647 kr. eller 74’2 proc., d. v. s. 8/i, utgjordes af fabriker och
jordbruksfastigheter. Häraf kommo 130 665 071 kr. på fabriker och
återstoden eller 6 848 576 kr. på jordbruksegendomar. En sammanställning
af de bokförda värdena å motsvarande poster i samtliga de bokslut,
som bolaget afslutat sedan sitt bildande, gifves af nedanstående
tablå.7)

Råsockerfabriker .............	1908 fa. ..... 63 698 415	1909 kr. 55 517 770	1910 kr. 54 977 367	1911 kr. 54 287 261	1912 kr. 53 644808
Raffinaderier ..................	..... 33 550 563	43 506 780	43 384 485	43 168 019	42 977 420
Kombinerade fabriker.......	..... 32 949 883	32 869 057	32 584 393	32 318 685	32 271 513
Saftstationer..................	1931500	1 910 375	1 859 575	1 806 625	1 771 330
Summa fabriks fastigheter 132 ISO 361	133803982	132805820	131 580 590	130665071
Jordegendomar ................	..... 6 536 772	6 806 806	6 856 536	6 879 873	6 848 576

P Däraf: Byggnadsfond för domkyrkohemman i Arlöf 8 000 kr. ") Däraf: Räntor 817 321,
agentprovisioner 16 344 kr. p Däraf: Räntor 747185, agentprovisioner 36 853, vinstutdelning
44 715 kr. 4) Däraf: Räntor 598 019, agentprovisioner 38 588, vinstutdelning 21590 kr. s) Däraf:
Räntor 623 475, agentprovisioner 17 962, vinstutdelning 19 504 kr. 6) Däraf: Räntor 519 818,
agentprovisioner 18 411, vinstutdelning 16 533 kr.

7) I olikhet med hvad fallet var i styrelseberättelsen för år 1908 angifves icke i de följande
årens berättelser, att värdet af »byggnader, maskiner och inventarier» ingår i de för fabrikerna
bokförda belopp, ehuru så utan tvifvel torde vara fallet.

Såsom åt dessa siffror framgår, hafva de angifna värdena varit
underkastade endast obetydliga förändringar under de fem af boksluten
berörda åren, om man _ undantager den (enligt uppgift på en felföring
beroende) afsevärda skiljaktigheten i förhållandet mellan åren 1908 och
1909 ifråga om de för resp. råsockerfabriker och raffinaderier bokförda
värden, hvilken likväl icke inverkat på slutsumman för fabriksfastio--hetema under nämnda ar. Värdet a de såsom fabriker upptagna tillgångarna
upptogos år 1908 till 132 130 361 och år 1912 till 130 665 071
kr., en minskning således af 1 465 290 kr. eller Di proc. af värdet år
1908. Fabrikernas brandförsäkringsvärde uppgafs år 1912 till 20 249 640
kr. Jordbruksfastigheterna redovisades bland aktiva år 1908 med
6 536 772 och år 1912 med 6 848 576 kr., utvisande en ökning af
311 804 kr. eller 4-8 proc. af summan för förstnämnda år.

Rörande de afskrifningar, som under resp. verksamhetsår företagits
å bolagets bokförda fastighetsvärden, gifva de i styrelseberättelserna
tillgängliga uppgifterna vid handen, att till sådana afskrifningar böra
hänföras de belopp, med hvilka hvarje fabriks konto för maskiner och
inventarier årligen debiterats. Desså afskrifningar hafva uppgått till:

1908 1909 1910 1911 1912

kr............................ 1 574 921 1 539 883 x) 1 571 589 x) 1 651 746 >) 1 649 779

i proc. af fabriksvärdet 1‘2 l-i j.g

Af det anförda framgår, att, utöfver nyssnämnda afskrifningar
a maskiner och inventarier, bolagets bokförda fastighetsvärden i stort
sedt icke godtskrifvits för andra belopp än dem, med hvilka resp.
konton under de fem verksamhetsåren sedan bolagets bildande belastats
på grund af eventuellt förekommande nybyggnader, nyanskaffningar
reparationei o. d. Emellertid har någon fabrik eller saftstation under
de berörda åren hvarken förvärfvats eller försålts af bolaget. I redogörelsen
för år 1911/12 uppgifves, att under året afskrifvits 221792 kr.
för i fabriksdriften använda byggnader, motsvarande, enligt berättelsen,
»den i skattelagstiftningen numera medgifna minskningen af husbyo-o-’
naders värden i följd af naturlig slitning». Lägges detta belopp till den
ofvan angifna afskrifningen å maskiner etc., uppgår denna för år 1912

x) Detta belopp är ej fullt exakt, enär det i berättelsen uppgifvits tillsammans med afskrifnmgar
å de särskildt redovisade värdena för järnvägsvagnar och lokomotiv. I boksluten för
åren 1908 och 1909 angåfvos dessa sistnämnda afskrifningar till resp. 37 005 och 36 576 kr
hvadan de för hvardera året 1910-12 antagits utgöra 40 000 kr., med hvilket belopp berättelsens
siffra för resp. års här berörda afskrifningar minskats för erhållande af den i tablån an°-ifna
summan. D

Bilaga 1 till Kungl. Maj ds prop. nr 35 1913.

till 1 871 571 kr. eller 1‘4 proc. å fabriksvärdet. (Jfr sid. 76, not 2.)
Afskrifningen å maskiner ock inventarier samt järnvägsvagnar och
lokomotiv nppgifves samtidigt uppgå till 5 proc.

I sådant sammanhang synes det icke vara utan intresse att jämföra.
de här omnämnda värdena med de belopp, hvilka angifva de. af
bolaget beräknade anläggningsvärdena af de fastigheter och inventarier,
som vid bolagets bildande blefvo dettas egendom. Såsom tidigare anförts,
har bolaget uppgifva nämnda värden till en totalsumma för
fabrikerna af 103 748 100 och för jordegendomarna af 6 664 525 kr.
Det förra beloppet utgjorde således 78-5 proc. af den summa, till hvilken
fabriksfastigheternas värde upptogs i bokslutet för 1908 samt 78-8
proc. af motsvarande värde för år 1912. Däremot öfverensstämma
dessa båda sistnämnda belopp nära med det totalbelopp, hvilket vid
svenska sockerfabriksalctiebolagets bildande af bolaget utbetalades i ersättning
till de fusionerade företagen och som skulle utgöra likvid ej
blott för fastigheter och inventarier utan jämväl för dessa, företags
löpande affär och andra immateriella värden, gemensamt angifna med
beteckningen »good wilk>. Denna sistnämnda totalsumma, hvilken, såsom
å sid. 34 meddelats, af bolaget uppgifvits till 134 085 240 kr. och hvars
höjd nära öfverensstämmer med bolagets till ett belopp åt 135 000 000
kr'', uppgående aktiekapital, kommer, som sagd!, de nyss åberopade bokföringsvärdena
för bolagets fabriksfastigheter mycket nära — den öfverstiger
detta värde för år 1908 med blott 1 954 879 kr. och för år
1912 med 3 420 169 kr. eller 2''6 proc. Hvad värdet å bolagets jordbruksfastigheter
beträffar, så understiger dess år 1908 bokförda belopp
med endast 127 753 kr. eller Do proc. det. inköpspris för dessa egendomar,
som, enligt hvad förut meddelats, af bolaget uppgifvits.

En jämförelse mellan de för hvarje olika slag af fabriker (incl.
inventarier) år 1912 bokförda värdena och antalet på hvarje sådan post
kommande fabriker gifver såsom resultat följande genomsnittsvärden:

		Bokförd t värde	Genomsnitts-
	Antal	fir 1912	värde per
		kr.	fabrik
Råsockerfabriker ...........	15	53 544 808	3 576 321
Raffinaderier .................	6	42 977 420	7 162 903
Kombinerade fabriker .....	8	32 271 513	10 757 171
Saftstationer .................	o O	1 771 330	590 443

Beträffande öfriga bland de såsom tillgångar för svenska sockerfabriksaktiebolaget
upptagna värden må anmärkas endast rörande det
belopp af 31 143 497 kr., som uppförts under rubriken »fabrikernas för -

lagskonto» och som näst fastigheterna utgör den viktigaste posten bland
aktiva, att den i bolagets balanskonto upptagits under beteckningen
»fabrikernas förlagskonto» samt utgör hufvudkontorets fordran hos
bolagets samtliga fabriker. Denna fordran har beräknats såsom saldo
af nedanstående tillgångar och skulder:

Tillgångar:	Ki-.	Skulder:	Ki-.
Sötvaror och snitsel........................	30 023177	Sockerskatt................	................... 4 425 078
Stenkol och andra brännmaterial______	724 330	Räntor......................	.................... 44 392
Diverse materialier ........................	626 418	Bankräkning ............	.................... 590 344
Kalksten och kalk...........................	212 011	Diverse kreditorer.......	................... 82 060
Pressväf .......................................	84 316	Hufvudkontoret..........	.................... 31 143 497
Emballage ....................................	1 041 385
Hvitbetsfrö ...................................	359 618
Diverse debitorer (fordringar för socker
samt förskott å hvitbetor) ............	2 799 991
Bankräkning .................................	361 624	/
Kontant .......................................	52 501
Stimma 36 285 371		Summa 36 285371

Det stora bolagets aktiekapital, hvars belopp är det utan jämförelse
största, hvaröfver något i vårt land arbetande inhemskt företag
förfogar, var i april 1912, enligt hvad som från bolaget uppgifvits
på grundval af anteckningar rörande lyftad utdelning för kupong nr 4
(1911), fördeladt på sammanlagdt 8 886 aktieägare enligt följande närmare
siffror:

Antal aktier	Antal aktieägare
1— 5	1530
6—	10	1 300
11—	20	1 241
21—	50	1 812
51—	100	1 157
101—	500	1 383
501—	1000	254
1 001— 5 000	180
5 001—10 000	17
öfver 10 000	12 Summa 8886

Bolagets reservfond uppgick enligt 1912 års balanskonto till
3 905 703 kr., hvartill kommer en dispositionsfond af 1 000 000 kr. eller
3-6 proc. af aktiekapitalet. Enligt beslut, fattadt vid bolagsstämma i
slutet af år 1912, höjdes reserv- och dispositionsfonderna med samrnanlagdt
2 450 000 kr., så att de f. n. utgöra tillsammans 7 355 703 kr.
eller 5‘4 proc. af aktiekapitalet.

Af det upplånade kapitalet, som (excl. räntor) uppgick till 23 604 650
kr. eller 17''5 proc. af aktiekapitalet, utgjorde 22 102 000 kr. obligationslån.

Bet af bolaget såsom årsvinst redovisade beloppet uppgick år 1912
till 10 898 531 kr. eller 8''1 proc. af aktiekapitalet. Huru motsvarande
belopp gestaltat sig under de år bolaget varit verksamt framgår närmare
af nedanstående siffror, som äfven redogöra för hvilka belopp som resp.
år afsatts till reserver, utdelats och afskrifvits.

	År 1908'')	År 1909	År 1910	År 1911	År 1912
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Aktiekapital..................	133 856 300	135 000 000	135 000 000	135 000 000	135 000 000
Årsvinst .....................	5) 8 839 997	s) 8 822 532	2) 9 780 636	!) 10 453 858	2) 10 898 531
■» i proc. af aktie-
kapitalet ..................	6-s	6’5	7-2	7-7	8-1
Disponerat för:
reserver och disposition	1 437 098	1 056 007	1 268 762	2 419 567	2 450 000
afskrifningar...............	710 084	103 623	585 629	224 989	105 734
utdelning ..................	6 692 815	8 100 000	8 100 000	8 100 000	8 100 000
> i proc.......	5-o	6-o	6-o	6*o	6*o

Såsom af tablåns siffror framgår, har sockerfabriksaktiebolaget så
godt som år för år under den berörda femårsperioden förbättrat det
af bolaget såsom årsvinst redovisade beloppet. Talen visa i detta hän -

1) Räkenskapsåret omfattar blott tio månader.

2) Dessutom afskrifningar:

1908

å fabriksbyggnader........... —

» jordbruksbyggnader ......

» maskiner och inventarier . 1 574 921

5 järnvägsvagnar och loko -

motiv ........................ 37 005

» organisationskostnader ... 63 932

Summa kr. 1675 858

1909 1910 1911 1912

_ _ — 221792

_ _ — 45 699

1539 883 j

1611589 1691746 1689 779

36 576 \

1576 459 1 611589 1 691 746 1 957 270

seende en jämn uppåtgång från år 1909 med en vinst, som motsvarade
6-5 proc. af aktiekapitalet till år 1912 med en vinst af 8u
proc. af aktiekapitalet. Utdelningen till aktieägarne har under de fyra
sista åren varit 6 proc. och utgjorde endast under det första året, hvars
verksamhet omfattade blott tio månader, 5 proc. Utom det tidigare
nämnda mellan 1‘6 8 och 1''9 6 milj. kr. växlande belopp som af bruttovinsten
årligen afskrifvits å maskiner och inventarier, byggnader m. in.,
har af det såsom årsvinst redovisade beloppet användts för afskrifningar
belopp, som växlat mellan Öl o och Om milj. kr. för år. Det sammanlagda
beloppet af sistnämnda afskrifningar uppgick för de ifrågavarande
fem åren till 1 730 059 kr., hvaraf kom på lånekostnader och inventarier
(hufvudsakligen kontorsinventarier) 745 802 kr., på organisationskostnader
681 136 kr., däraf 675 000 för stämpelskatt å aktier, samt på
främmande aktiers konto 271 250 kr.

Nedanstående tablå meddelar för de tre till Lidköpingsgruppen
hörande företag motsvarande uppgifter som tablån å sidd. 71—72 beträffande
det stora sockerbolaget.

Lidköping sgruppens företag åren 1908—1912.

Tillgångar: Kombinerad råsockerfabrik och raf-	1908	1909	1910	1911	1912
finaderi ..............................	3 546 957	3 544 457	3 546 957	3 546 957	3 546 957
Råsockerfabriker........................ Fabrikernas lager och förbruknings-	1 754 595	3118 002	3 174 664	3 324 984	3 435 617
material ..............................	997 214	1439 017	658 861	723 969	1 034 933
Jordbruksfastigheter ..................	725 603	726 225	748 333	752 210	762 736
Jordbruksinventarier ..................	400 839	360 414	379 177	393 811	402 718
Varufordringar...........................	1 248 297	776 153	1 204 360	1 054 253	850 672
Andra fordringar........................	70 871	40 827	101 947	153 246	97 474
Aktier ...................................	1 875 769	2 270 994	1 990 410	2 135 830	2 164 495
Obligationer.............................	—	—	—	525 605	477 940
Räkningar med banker..............	409	—	31 913	277 492	177 211
Diverse tillgångar .....................	323 266	424113	487 550	470 545	481 472
Kontant kassa...........................	1 119	2102	2 525	3 517	1279
Balanserad förlust från tidigare år	376 131	333 540	301 168	279 697	123 505
Förlust ..................................	469 566	—	—	—	—
Summa kr.	11 790 636	13 035 844	12 622 865	13 642116	13 557 009

Lidköpings gruppen.

Skulder:	1908	1909	1910	1911	1912
S tamaktiekapital........................	5 505 000	5 505 000	5 405 000	5 405 000	5 405 000
Preferensaktiekapital..................	—	1 200 000	1 300 000	1 505 000	1 505 000
Reservfond ..............................	5185	5 185	5185	55 185	73 500
Dispositionsfond........................	13 705	13 705	13 705	13 705	13 768
Afskrifningsfond.......................	—	—	—	175 000	330 000
Upplånadt kapital.....................	4 266 815	4 767 446	4 356 178	5 065 646	4 897 612
Diverse passiva ........................	1 996 970	1 484 697	1 312 684	1 112 614	988 985
Tidigare saldo..........................	2 961	—	27 438	54 643 ''	31 394
Årsvinst ................................	—	59 811	202 675	255 323	311 750
Summa kr.	11 790636	13 035 844	12 622 865	13 642116	13 557 009
Af tablån framgår,	att bland	de för	Lidköpingsgruppens	företag

år 1912 upptagna tillgångar, hvilka tillsammans uppgingo till 13 557 009
kr., fabriksfastigheternas värden utgjorde 6 982 574 kr. och jordbruksegendomarnas
762 736 kr. eller resp. 51''5 och 5''6 proc. af aktiva. A
dessa konton synas, såvidt af styrelseberättelserna framgår, inga afskrifningar
under något af de fem i tablån berörda åren hafva vidtagits.
Fördelade på antalet fabriker, motsvara de bokförda fabriksfastighetsvärdena
(incl. inventarier) följande belopp:

Bokfördt värde Genomsnitts Autal

år 1912 värde per fabrik

kr. kr.

Råsockerfabriker.......................................... 2 3 435 617 1 717 809

Kombinerad fabrik (hufvudsakligen raffinaderi) 1 3 546 957 3 546 957

Den bland tillgångarne redovisade posten aktier och obligationer
utgöres förnämligast af Lidköpingsbolagets innehaf dels af aktier i de
båda andra företagen inom gruppen, dels ock af Olandsbolagets obligationer.
Sammanlagda summan af dessa värden uppgick nämligen till
2 148 440 kr. eller 81’4 proc. af hela den här omhandlade posten. Detta
belopp, hvilket gifvetvis äger motsvarighet å passivsidan, kan således i
viss mån betraktas såsom dubbelräknadt i Lidköpingsgruppens balanskonto.

Aktiekapitalet uppgår för Lidköpingsgruppen till 6 910 000 kr.,
fördeladt på 858 händer enligt följande specifikation:

Antal aktier	.Antal aktieägare
1— 5	622
6— 10	132
11— 20	40
21— 50	36
51— 100	12
101— 500	10
501—1 000	4
öfver 1 000	92 Summa 868

De reserverade medlen hafva år 1912 upptagits till 417 268 kr.
eller 6-o proc. af aktiekapitalet. Det upplånade kapitalet belöpte sig
samtidigt till 4 897 612 kr., d. v. s. till ej mindre än 709 proc. af
aktiekapitalet och 36’2 proc. af balanskontots hela omslutningssumma.

Såsom årsvinst redovisades år 1912 för gruppens företag sammanlagd!
311 750 kr. eller 4''5 proc. af aktiekapitalet, ett belopp, som likväl på
grund af bokslutets karaktär i öfrig! ej kan direkt jämföras med motsvarande
siffra för svenska sockerfabriksaktiebolaget. En öfversikt af
årsvinstens samt reservers, afskrifningars och utdelningars storlek under
åren 1908—1912 gifves af nedanstående siffror.

	År 1908	År 1909	År 1910	År 1911	År 1912
Aktiekapital ........................	5 505 000	6 705 000	6 705 000	6 910 000	6 910 000
Årsvinst (förlust — • ) .........	-f- 469 566	59 811	202 675	255 323	311 750
» i proc. af aktiekapitalet''-)	-f- 8-5	0-9	3-o	3-7	4''5
Disponerat för: reserver och disposition......			104 643	153 772	99 240
afskrifning^- (å balanserade förluster)...........................		100118	21471	156 192	123 505
utdelning ........................	—	—	104000	—	120 400
» i proc................	—	—	(1 2 3>8)	—	(4> 8)

Dessa siffror visa, att det ekonomiska resultatet af de här berörda
företagens drift under de i tablån angifna åren varit föga gynnsamt.

1) Den ena af dessa är Lidköpingsbolaget.

2) Siffrorna ej direkt jämförliga med motsvarande belopp för svenska sockerfabriksaktiebolaget.

’) Å ett preferensaktiekapital af 1 800 000 kr.

4) » » » » 1505 000 »

Under år 1908 noterades en förlust, uppgående till 8-5 proc. af
aktiekapitalet, 1909 bokfördes en obetydlig- vinst, hvilken de tre sista
åren ökats, dock utan att nå högre än till en jämförelsevis ringa förräntning
af aktiekapitalet, medan samtidigt endast högst oväsentliga
afskrifningar å företagens aktiva kunnat ske. Under sådana omständigheter
är det icke ägnadt att förvåna, att någon utdelning till aktieägarne
icke under något år förekommit, om man undantager den utdelning å
preferensaktier hvilken skedde åren 1910 och 1912, men som för öfrigt
år 1910 icke lärer hafva gifvits i kontant valuta. I själfva verket vill
det synas ovisst, huruvida någon verklig vinst å rörelsen uppstått förrän
under det sista året. De tidigare årens förluster hade nämligen ännu
år 1912 icke kunnat fullt afskrifvas, utan balanserade nämnda år med
123 505 kr. Först efter disposition af en ansenlig del af 1912 års
vinstmedel har denna förlust kunnat afskrifvas.

Orsakerna till att Lidköpingsgruppens företag gifvit ett i genomsnitt
svagt ekonomiskt resultat, ehuru de i skattehänseende varit gynnade
framför det stora bolaget, torde vara att söka framför allt i svårigheten
att för betafverkningen kunna disponera öfver råvara af tillräcklig
kvantitet och kvalitet, äfvensom i höga fraktkostnader samt däri,
att den tekniska utrustningen af fabrikerna åtminstone till en början i
vissa fall varit mindre tillfredsställande. Äfven torde den omständigheten
hafva utöfvat inflytande, att åtminstone betodlarne i Östergötland
ernått högre pris för sina betor än det genom aftal mellan sockerfabriksaktiebolaget
och den skånska betodlarorganisationen till dess odlare
betalta priset (se härom närmare sid. 96).

Såsom af tablån å sid. 70 framgår, utvisade ställningen inom hvart
och ett af de tre företag, som tillsammans bilda Lidköpingsgruppen,
sinsemellan en något skiljaktig karaktär. Framför allt torde här böra
uppmärksammas, att år 1912 den balanserade förlusten helt kom på
Ölandsbolaget, medan Lidköpingsbolaget icke blott var helt fri från eu
motsvarande tyngd, utan i stället förfogade öfver åtminstone formellt
mot verkliga tillgångar svarande reserverade medel till ett belopp af
360 000 kr. eller 10’3 proc. af aktiekapitalet. Emellertid har det synts
befogadt att, såsom i den föregående analysen af företagens balanskonton
skett, sammanföra de åberopade trenne företagen till en enhet,
enär de i själfva verket utgöra tre äfven ekonomiskt nära med hvarandra
förbundna fabriker.

Lidköpingsbolaget, gruppens största företag, intager nämligen icke
blott, såsom tidigare antydts, ställningen såsom raffinadör af Linköpingsoch
Olandsfabrikernas hela produktion, utan det är därjämte moder -

företag åt båda dessa bolag. Den närmare förbindelsen i detta sistnämnda
afseende mellan de tre företagen framgår af följande tablå.

Däraf äger Lidköping a sockerfabriks
aktiebolag

Östergötlands sockerfabriksaktiebolag: kr- kr. °/°

Stumaktiekapital .......................................... 2 005 000 1 000 500 49‘9

Preferensaktiekapital .................................... 205 000 150 500 73-4

Summa 2210 000 1151000 52-1

Södra Kalmar läns och Ölands
sockerfabriksaktiebolag:

Aktiekapital ................................................ 1200 000 600 000 50’0

Obligationslån ........................................... 798 000 397 940 50-7

Summa 1998000 997940 50o

I detta sammanhang må beträffande svenska sockerfabriksaktiebolagets
och Lidköpingsgruppens förhållande till hvarandra nämnas, att,
enligt hvad som från båda hållen samstämmigt uppgifvits, ingen
som hälst öfverenskommelse till gemensamma intressens bevakande
eller ordnande förefinnes mellan de båda grupperna. Endast den
förbindelse har sedan det störa bolagets bildande ägt rum dem
emellan, att svenska socker fabriksaktiebola get till Lidköpings bolaget sålt
nedanstående kvantiteter råsocker:

1907/08 3 600 ton 1910/11 910 ton

1908/09 3 488 > 1911/12 1119 »

1909/10 1 133 » (till 19/e 12)

Ehuru sålunda intet aftal i sådant afseende finnes träffadt, har
Lidköpingsbolaget emellertid, såvidt kunnat utrönas, följt det stora
bolagets prisnoteringar för raffineradt socker.

Rörande vissa större utgiftsposter för sockerindustrien hafva
äfven särskilda uppgifter från fabrikerna inhämtats. I det föregående
har redan meddelats, att industriens totala utgift år 1910/11
för åt betslöner åt fabriksföretagens styrelse och öfriga ledning äfvensom
förvaltnings- och arbetspersonal uppgick till 8 557 941 kr. För af
fabrikerna samma år uppköpta betor utgafs ett sammanlagdt belopp af
27 509 935 kr. Bland öfriga poster å utgiftskontot märkas framför allt
Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Svenska
sockerfabriksaktiebolaget

och Lidköpingsgruppens
inbördes
förhållande.

Vissa större
utgiftsposter.

Järnvägens namn	Inkomst åt frakter för transport af:	Totala gods- trafikin- komsten kr.	Socker- i
Hvit- betor kr.	Betmas-sa eller socker-snitsel kr.	Slam-kalk och melass kr.	Båsocker kr.	Baffine- radt socker kr.	Ofriga va-ror (t. ex. stenkol, kalksten, o. s.v.) till socker-fabrikerna kr.	Summa kr.	frakter i j proc. af l totala i gods. I trafikin-komsten j proc.
Skåne.
\| Kristianstads—Hässleholms............	14 124	6 423	527	—	—	—	21074	632 549	3-8 j
j Ängelholm—Klippans ..................	13 301	5 350	3 477	—	—	—	22128	72 272	30-6
j Malmö—Ystads ...........................	49 399	18 568	2 351	33 898	2 619	11 643	118478	498 166	23-8 j
Malmö—Trelleborgs .....................	72 550	17 973	1987	25 460	—	13 176	131146	277 347	47-8 i
i Malmö—Simrishamns ..................	40170	10 888	1722	1590	13	2 900	57283	487 570	ii 7 ;
\| Malmö—Genarps ........................	21 079	8 689	976	—	735	205	31684	156 245	20-3 ''
! Lund—Refvinge ...........................	5 361	1398	126	—	71	—	6 956	42 708	16-3 j
] Lund—Bjärreds ...........................	2 478	1020	—	—	27	—’	3525	16 293	21-6
1 Lund—Trelleborgs o. Lund—Kjäflinge	42 846	17 903	5 602	38 778	801	18 574	124504	270 251	46*1 1
i Kjäflinge—Barsebäcks ..................	14 477	6103	780	—	134	—	21494	35 985	59-7
\| Landskrona—Kjäflinge—Sjöbo ......	27 998	5 632	2135	8 703	866	2 873	48207	139 131	34-7
i Landskrona—Kjäflinge..................	25 302	8 340	3 962	49116	2 239	12 400	101359	198 439	511
Landskrona & Hälsingborgs .........	69 268	34 958	4 494	—	18 129	2 578	129427	514 834	25’i
\| Säbyholmsx) ..............................	22 650	10 538	226	7 906	—	4 020	45340	45 689	99-3
i Hälsingborg—Hässleholms ............	28 656	12 192	1895	—	25 601	12 751	81095	1 031 405	7-9
j Ystad-Brösarp ...........................	5181	828	550	—	2 328	23	8910	101 863	8-7
\| Ystad—Gärsnäs ...........................	85 316	25 583	5 082	—	1341	509	117831	236 887	49-7
j Ystad—Skifarp ...........................	2 672	389	86	—	100	18	3265	11113	29-4
i Ystad — Eslöfs..............................	51 170	13 266	3 224	16 331	19 746	15 414	119151	423 810	28-1
j Trelleborg—Rydsgårds..................	49 775	15 124	1742	8 941	—	28 250	103 832	183 232	56-7
\| Klippan—Eslöfs..........................	1619	514	1016	—	344	10	3503	95 885	3-7
\| Börringe—Östra Torps..................	34 008	8 386	2 532	15194	—	9 808	69 928	105 201	66*5
! Östra Skånes ..............................	49 769	22 995	7 161	19 810	—	11 857	111 592	692 466	16-1
Summa för Skåne	729169	253060	51653	225 727	75 094	147 009	1481 712	16269341	23-6

i) Särskild fabriksjärnväg å 2''(! km. längd, anlagd af Landskronafabriken och så godt som uteslutande afsedd
för dess behof.

Järnvägens namn	Inkomst af frakter för transport af:	Totala gods- trafikin- hornsten kr.	Socker-frakter i proc. af totala gods-trafikin-komsten proc.
Hvit- betor kr.	Betmas-sa eller socker-snitsel ler.	Slam-kalk och melass kr.	Råsockei kr.	Baffine- radt socker kr.	öfriga va-ror (t. ex. stenkol, kalksten, o. s. v.) till socker-fabrikerna kr.	Summa kr.
Gottland.
Gottlands....................................	95 322	24 033	777	19 523	—	13 935	153590	300 655	51l
Ronehamn—Hemse .....................	4192	385	6	—	—	—	4 583	11 121	41-2
Slite—Roma.................................	6 052	2 368	59	2 603	—	84	11166	26 238	42-6
Klintehamn—Roma .....................	13 196	3 574	71	3 076	—	—	19 917	36 410	54-7
Summa för Gottland	118 762	30360	913	25 202	—	14 019	189256	374 424	50-5 !
Öland.
Södra Olands..............................	24 227	8 808	421	5 234	—	2 942	41632	91 303	45*6 j
Östergötland.									i
Fågelsta—Wadstena—Ödeshögs......	10 815	2 309	—		767	—	13891	89 930	15-4 j
Summa	882 973	294 537	52 987	256 163	75861	163970	1 726491	6 824 998	25-3 i

frakter för betor, socker, fabriksförnödenheter o. s. v. De totala fraktkostnaderna
uppgingo till 2 757 453, fördelade på:

kr.

Järnvägsfrakter åt enskilda järnvägar ........................ 1 240 548

» » statens » ........................ 537 500

sjöfrakter » svenska fartygsägare .................. 974 370

» » utländska » .................. 5 035

Summa 2 757453

En särskild betydelse får bland dessa belopp framför allt den till
de enskilda järnvägarna utbetalade summan, enär d<mna för åtskilliga
järnvägar utgör en afsevärd del af hela dess inkomst af godstrafiken,
k ör att belysa denna fråga hafva genom hänvändelse till förvaltningarne
för så godt som samtliga enskilda järnvägar, hvilka trafikera
de trakter af landet, där sockerfabriker utöfva sin verksamhet, inhämtats
de i föregående tabell sammanställda upplysningar i ämnet.

Hvitbetsod•
lingens geografiska

utbredning.

Af tabellen framgår, att inkomsten af sockerfrakter (häri inberäkna^
betfrakter) för de i tabellen berörda skånska järnvägarne nppgick
till i genomsnitt 1/i och för de gottländska till hälften af deras totala
godstrafikintäkter. För åtskilliga banor i Skåne steg emellertid denna
relation afsevärdt öfver den åberopade medelsiffran och nådde sockerfrakternas
totalbelopp för flera af de största järnvägarna till omkr. hälften
eller 2/3 af hela godstrafikinkomsten.

2. Hvitbetsodlingen.

a. Betodlingens utbredning.

Det har ifråga om råsockerindustriens lokala förekomst inom riket
redan påvisats, att den är koncentrerad framför allt till Skånes västra
och södra delar. Den afgörande orsaken härtill är gifvetvis den, att
det är i dessa trakter af landet, som hvitbetsodlingen vunnit sin största
utbredning, tack vare dessa bygders för en framgångsrik sockerbetsodling
synnerligen lämpliga klimat.

Följande siffror, hämtade ur den officiella statistikens redogörelse
för kampanjen 1910/11, belysa den svenska hvitbetsodlingens geografiska
utbredning.

		Betareal har °jo	ton	Betskörden °/o per har	Råsockerut-byte i °/o af betvikten (reduceradt tal)
Östergötlands län ......	875	2-5	22 737	2-1	25-9	14-9
Gottlands	» ......	2 481	7’1	68 456	6*2	27-6	15-7
Blekinge	» ......	1205	3-4	34 681	3-1	28-7	15-1
Kristianstads	» ......	3 515	10-o	103 769	9-4	'' 29-5	15-9
Malmöhus	» ......	25 306	72-0	828 001	74-9	32-7	15-6
Hallands	» ......	652	1-9	19 054	1-7	29-o	14-0
Kalmar	» ......	919	2#6	24 609	2-2	26-7	14-9
Skaraborgs	» ......	181	0-5	3 806	0-4	20-9	15-1
Inalles	35134	100-n	1105113	100-O	31*	lös

Emellertid äro dessa uppgifter icke fullt exakta, enär de äro
byggda på uppgifter rörande betafverkningen vid de inom de olika
länen belägna fabrikerna, och uppgifter angående betareal o. s. v. sålunda
äro lokaliserade till det län, där resp. fabriker äro belägna. Autentiska
siffror rörande betodlingens geografiska fördelning hafva emellertid
inhämtats genom särskild hänvändelse till fabrikerna, och äro dessa
siffror sammanställda i nedanstående tablå.

Östergötlands lön ......	B bar 876-0	e t a 7» 2-5	real enligt offici-ella statistiken V» 2-5
Gottlands	> ......	2 527-2	7-2	7*1
Blekinge	» ......	567-5	1-6	3-4
Kristianstads	» ......	5 665-7	16-2	10-0
Malmöhus	■» ......	23 708-8	67*6	72-0
Hallands	» ......	652-0	1-9	1-9
Kalmar	» ......	872-0	2-5	2-6
Skaraborgs	» ......	166-0	0-5	0-5
Alfsborgs	» ......	15-5	—	—
Kronobergs	» .....	3-6	—	—
	Inalles	35 054-s	100-o	lOOo

Såsom framgår af dessa siffror, livilka i någon mån skilja sig
från den officiella statistikens, kom af rikets hela betareal drygt 2/s
ensamt på Malmöhus län. Hela den skånska provinsen omslöt nära 17/2o
af all svensk med sockerbetor odlad jord och lika mycket af dess betskörd.
Af öfriga landskap är det endast Gottland, som i detta afseende
tillvunnit sig någon betydelse, medan odlingen i öster- och Västergötland,
Halland och Blekinge samt å Öland ännu icke fått någon nämnvärd
omfattning.

Äfven ifråga om skördek vantitet per ytenhet synes Skåne stå
främst, med 32''7 ton per har för Malmöhus län, medan skörden i Östergötland
stannade vid 25-9 och i Västergötland vid 20’9 ton per har.

En bild af betodlingens utveckling och ståndpunkt särskilt i de
landskap, där odlingen senast påbörjats gifves af omstående tablå:

Svitbetsarcal
och annan
åkerareal.

Betodlingen
och jordkulturen.

Västergötland Östergötland Öland

År	Odlad areal	Skördade 0d]ad areal betor per har	Skördade betor per har	Odlad areal	Skördade betor per har
	har	ton	har	ton	har	ton
1904	113	10-6	—	—	—
1905	727	12-8	774	19-o	—
1906	900	15-6	857	22-i	—
1907	;250	12-6	836	17-3	—
1908	156	16-8	949	22-o	520	20-9
1909	164	16-6	955	21-o	576	22-6
1910	181	20''s	876	25-9	631	26-7
1911	227	18-5	1083	23-2	794
Den	år 1910	med betor	odlade	arealen	utgjorde	0‘96 proc.

rikets kela åkerareal, beräknad till 3 644 905 kar. Däremot uppgick
värdet af betskörden enligt inhämtade uppgifter till 27''5l milj. kr.
eller 3-5 proc. af totalvärdet å landets hela skörd samma år, beräknad
till 788’8 milj. kr. Till jämförelse må meddelas, att, medan den med
potatis odlade jorden utgjorde 4 2 proc. af rikets kela åkerareal, så
uppgick värdet af potatisskörden till 6’4 proc. af landets hela skördevärde.
Ifråga om sockerbetorna var proportionen mellan dessa tal
sålunda 100 : 365, men ifråga om potatisen 100 : 152.

Förhållandet mellan hela den odlade jordens och betarealens storlek
i de tre län, hvilka för betodlingen äro af den relativt största betydelsen,
framgår af följande siffror.

	Åker och annan odlad jord år 1910 har	Däraf hvitbetsareal har °/°
Malmöhus län.............	........... 338 534	23 709	7-o
Gottlands » .............	........... 69 977	2 527	3-6
Kristianstads » .............	........... 246 613	5 666	2-3

b. Betodlingen och jordbruket.

Det synes numera i allmänhet vara erkändt, att hvitbetsodlingen
haft och har en afsevärd betydelse för jordbrukets utveckling i de
trakter, där denna odling med framgång idkas. Sockerbetan ställer
höga anspråk på jordens kultur — eu lönande sockerbetsodling kan
bedrifvas endast under förutsättning af, att jorden är djupt och väl

dränerad, omsorgsfullt bearbetad, fri från ogräs samt i hög växtkraft.
Då bvitbetan fordrar en god plats i växtföljden, men äfven är en förträfflig
förfrukt för andra växter, måste man vid sockerbetsodlingen
frångå de äldre växtföljdssystemen och tillämpa nya, mera rationella
anordningar. Införandet af sockerbetsodling betyder i regel öfvergåug
från ett mer eller mindre extensivt till ett intensivt jordbruk med
en efter de olika kulturväxternas behof lämpligen afpassad växtföljd.
Sockerbetan ställer äfven stora kraf på jordens växtnäringsförråd, och
för att tillfredsställa dessa tarfvor sockerbetsodlingen sålunda riklig
gödsling och öfverhufvud taget all den jordens bearbetning, som höjer
dennas kulturtillstånd och ökar dess bördighet.

För den med jordbruket förenade boskapsskötseln har odlingen af
sockerbetor samt råsockerfabrikationen den redan tidigare antydda betydelse,
som ligger i produktionen af lätt tillgängliga och billiga fodermedel.
Redan betblasten är ett godt foder åt kreatur. Betydligt värdefullare
är likväl betmassan, som vid råsockerfabrikationen erhålles i
stor myckenhet och afyttras till billigt pris åt betodlarne. Betmassan
får ökadt värde därigenom, att den tål lång förvaring utan att undergå
nämnvärd försämring. Det slag af särskild! preparerad betmassa, som
benämnes sockersnitsel, innehåller betydligt mera af värdefulla näringsämnen
än värdig betmassa, men förekommer tillsvidare endast i ringa
kvantiteter och till afsevärdt hö^re pris. Däremot har melassen, äfven
den en affallsprodukt vid sockertillverkningen, en rikligare förekomst
och representerar föga mindre fodervärde än snitseln. Till 1 foderenhet
beräknas nämligen i medeltal 1*2 kg sockersnitsel och 1*5 kg melass.
Motsvarande siffra för färsk betmassa är 12-5 och för väl lagrad massa
10-o kg.

Betodlingen får på grund af alla här antydda omständigheter
gifvetvis äfven en stor ekonomisk betydelse för jordbruket. De tidigare
omnämnda siffrorna visa, att betskörden år 1910 för alla betodlare i
riket inbragte 27''5 milj. kr., hvaraf kommo endast på odlarne i västra
och södra Skåne i det närmaste 19-3 milj. kr. Betodlingen tarfvar
emellertid för sitt bedrifvande ett betydande mått af mänsklig arbetskraft
och bereder sålunda härigenom för ett afsevärdt antal personer i
betodlingsnejderna eller dessas grannskap en sysselsättning och en inkomst,
som, betodlingen förutan, sannolikt ej skulle förekomma.

Rörande dessa omständigheter äfvensom vissa öfriga med betodlingen
sammanhängande förhållanden hafva från såväl fabrikerna som

Betodlingen
och boskapsskötseln.

BetodHngens
ekonomi, ra. ra.

Antal

betodlare.

betodlarnes organisationer inhämtats vissa uppgifter, för hvilkas hufvudsakliga
innehåll här nedan i korthet skall redogöras.

Betodlingen bedrifves dels å fabrikernas under eget bruk varande
gårdar, dels af enskilda betodlare. På fabrikernas egen mark odlas
emellertid numera endast en ringa mängd af de afverkade betorna.
Siffrorna för år 1910/11 visade i detta hänseende följande fördelning:

Fabrikernas

odling

Areal bar 1183-0

Enskilda betodlares
odling

33 871-3

Total

betareal

35 054-s '')

I procent 3-4

96-6

100-o

Så godt som hela den med hvitbetor odlade jorden var sålunda
i enskilda jordbrukares ägo. Af stort intresse är det under sådana
omständigheter att fastställa, huru stor betareal som kom på hvarje
odlare, för att därigenom få en ledning för bedömande af huruvida
betodlarne återfinnas bland det stora eller det mindre jordbrukets utöfvare.
De till belysande häraf infordrade uppgifterna hafva sammanställts
i nedanstående tablå.

Antal	betodlare	med	eu betareal af		Summa	Betareal i genomsnitt per odlare har
Län	högst 1 har	h */»—l har	1—3 har	3—5 har	öfver 5 har	Summa betodlare	betareal har
Malmöhus ....	.. 3 629	1738	2 864	1058	985	10274	22 771-9	2-2
Gottlands .....	. 1813	765	395	30	26	3 029	2 508-9	08
Kristianstads..	. 867	687	891	192	181	2818	5 608-9	2-o
Kalmar ........	142	202	200	55	83	682	872-0	1*3
Blekinge ....	.. 147	102	97	10	16	372	567-5	1-5
Östergötlands	. 111	73	86	23	33	326	715-0	2-2
Hallands —	77	54	56	13	24	224	642-0	2*9
Skaraborgs ..	18	27	21	3	18	87	166-0	1-9
Älfsborgs ....	9	6	3	1	1	20	15-5	0-8
Kronobergs .	—	3	1	—	—	4	3-6	0*9
Summa 6 813	3657	4614	1385	1367	17836	33871-3	1-9

Enligt dessa siffror var sålunda det sammanlagda antalet betodlande
jordbrukare i vårt land år 1910 17 836. Af dessa hade närmare 6/io
en betareal om högst 1 har och nära 4/io af högst Va har. I genom >)

Siffran ar 80 har mindre än den officiella statistikens. Se sid. 84.

snitt uppgick betarealen till 1''9 har per odlare, men växlade mellan O-8
för Gottlands och 2''9 för Hallands län. Medeltalet för Malmöhus län
utgjorde 2-2 har per odlare. I stor utsträckning'' torde betodlingen
bedrifvas framför allt af smärre jordbrukare.

Arbetet vid odling af sockerbetor består i beredning af jorden för sådden,
själfva sådden, sommarskötseln samt upptagningen. Beredningen af jorden sker på
vanligt sätt. Sådden verkställes med vanlig radsåningsmaskin, hvarvid iakttages att
afståndet mellan raderna bör utgöra 45 om. Det för betodlingen egentligen karaktäristiska
arbetet börjar först med sommarskötseln, som består af hackning samt
gallring. Hackning (rensning från ogräs samt uppluckring af jorden) utföres minst
3 gånger under sommarens lopp. Hackningen verkställes mellan plantraderna med
hästhacka samt intill raderna och i öfrigt, där större försiktighet erfordras, medelst
handhacka. Samtidigt med första hackningen verkställes äfven s. k. grupphackning.
Härvid hackas med handhackan bort betplantor uti raderna, så att små tufvor på
5 å 6 betplantor bildas med c:a 25 cm:s mellanrum. Mellan l:sta och 2:dra hackningen
äger gallringen rum; därvid borttagas öfriga betplantor i hvarje tufva, så att
endast en blir kvarstående. Gallringen fordrar stor försiktighet och måste utföras
med hand. Med upptagningen förstås ej blott själfva upptagandet af betplantan
utan äfven rengöringen af betan, afskärandet af blasfem och den s. k. nacken af
betan samt betornas hopande i högar eller rader. Egentliga betupptagningsmaskiner
hafva ej kommit i bruk, enär några fullt ändamålsenliga sådana ännu icke lära
finnas. För själfva lossandet af betan brukas dock numera ofta en s. k. betlossningsmaskin.
Maskinen lossar och skjuter upp betan något, men denna blir fortfarande
stående kvar i sitt hål. Vanligast torde dock ännu härtill användas handgrep
(särskildt konstruerad betgrep). Samtidigt med själfva upptagandet rengöres betan
med hand, blasfem och nacken afskäres och betorna hopas på åkern i högar eller
rader för att bortköras. Särskildt under regniga höstar blir naturligtvis betupptagningen
ett mycket tungt och besvärande arbete.

De jordbrukare, hvilkas betareal ej öfverstiger Va bär, synas i
regel icke anlita främmande arbetskraft särskildt för betodlingen.
Knappast häller torde detta i någon nämnvärd utsträckning vara fallet
med ägare till betarealer om högst 1 har. Öfverstiger odlingen denna
storlek, torde den emellertid i allmänhet tarfva så mycket arbete, att
det ej kan utföras ensamt af brukaren och hans eget folk, utan måste
då särskild arbetskraft lejas. Härvid synes så tillgå, att arbetet med
betornas skötsel under första växtperioden i stor utsträckning utföres
af å orten boende hustrur och barn till smärre jordbrukare, torpare,
statare, jordbruksarbetare och industriarbetare, hvarvid männen biträda,
när deras tid så medgifver. Under de brådare tiderna af odlingsperioden,
särskildt vid hackningen och gallringen samt betupptagningen, strömma
dessutom arbetare till från andra håll, ej sällan frän angränsande landskap.
Det sammanlagda antalet personer, som på detta sätt årligen
Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913. 12

Betodlings arbetet.

Betodlingsarbetarne.
■

under betodlings- och betupptagningsperioden erhålla arbete hos betodlarne,
uppgår enligt verkställda beräkningar till icke mindre än
36 600, hvaraf komma på fabrikernas gårdar under eget bruk 1 600
och på de enskilda betodlarne 35 000 personer.

Större delen af denna betydande arbetskraft, hvilken sålunda finner
sysselsättning tack vare betodlingens förekomst, torde såsom nämnts
utgöras af smärre jordbrukare och jordbruksarbetare samt deras hustrur
och hemmavarande barn. Men här finnas representerade äfven andra
yrken, såsom handtverkare, grofarbetare, fiskare, tegelbruksarbetare^m. fl.
Noggrannare uppgifter i detta hänseende hafva erhållits blott från 2
råsockerfabriker, af hvilka den ena är belägen i Malmöhus, den andra
i Gottlands län.

Af 1 079 bland 1 979 arbetare, som år 1910 varit anställda hos
de betodlare, som stodo i förbindelse med den förstnämnda fabriken, voro:

Hustrur och döttrar till inom orten bosatta statare och arbetare (såsom:

sockerbruks-, kalkbrotts-, cement- och andra grofarbetare)........................

Småbrukare och torpare från Skåne, Småland och Blekinge.............................

Jordbruks- och skogsarbetare från norra Skåne och Småland............................

Barn till statare och arbetare inom orten ..............................................■•••••;.......

Diverse arbetare (såsom: statare, sockerbruks-, kalkbrotts-, cement-, diknings och

andra jordbruksarbetare) ...........................................................;...........••••••

Diverse yrken: män (5 träskomakare, 4 fiskare, 3 skräddare, 3 stationskarlar,

2 skomakare, 2 murare, 1 smed, 1 vagnmakare) ................

» » : kvinnor (10 sömmerskor, 4 tvätterskor, 3 stickerskor) .........

528

319

1 079

Hos de betodlare, som försålde sin skörd till den gottländska
fabriken, voro för betodlingen särskildt anställda sammanlagdt 5 723
arbetare, hvaraf 1 672 eller omkr. 3/10 män, 2 933 eller något mer än
hälften kvinnor samt 1 118 barn under 18 år. Af männen var det
öfvervägande flertalet jordbruksarbetare och endast omkr. 2 proc. handtverkare.
Af kvinnorna voro omkr. 75 proc. hustrur och 18 proc. döttrar
till husmän, medan 5 proc. voro ogifta jordbruksarbeterskor från Smaland.

Med ledning af de uppgifter, hvilka meddelats rörande den arbetslön,
som utbetalats till de vid betodlingen särskildt anställda arbetarne, kan
beräknas, att detta lönebelopp uppgått till eu totalsumma af 4 760 000 kr.,
hvaraf på fabriksgårdarna kommo 230 000 och på de enskilda betodlarne
4 530 000 kr. Ställas dessa summor i relation till i det föregående
angifna antal betarbetare, fås för hvarje sådan arbetare en genomsnittlig
inkomst af 130 kr. För de å fabrikernas gårdar anställda blir mot -

svarande belopp något högre eller 144 kr., för de hos betodlarne sysselsatta
betarbetarne däremot 129 kr. Rörande denna arbetsinkomst förtjänar
samma anmärkning att göras som beträffande den till sockerfabrikernas
kampanjarbetare utgående arbetsförtjänsten. Äfven betarbetarnes
inkomst betyder för flertalet af dem ett ofta måhända relativt
stort tillskott till en ifråga om kontanta inkomster mindre välförsedd
årsbudget.

Betarbetarne utföra i regel sitt arbete på ackord. Detta är antingen
s. k. helackord, utseende dels sommarskötseln, d. v. s. hackning efter
behof, dock minst 3 gånger, och gallring, dels betornas upptagning,
afblastning, rensning, stackning och täckning, eller ock gäller ackordet
endast endera af dessa båda led i betarbetet. Helackord betalas med
belopp växlande mellan 160 och 190 (i några fall 200) kr. per har.
Sommarskötseln betalas ensamt med 60 till 70 kr. per har, upptagningen
och det därmed sammanhängande arbetet ersättes med 100 till ^120 kr.
per har. Vid uppgörande af detta sistnämnda ackord sker öfverenskommelsen
vanligen på grundval af visst pris för 1 ruta sockerbetor,
i det att för denna yta, som motsvarar ungefär l/a2 har, betalas 2‘7 5 å
3''5 0 kr. Ackordsprisens olika höjd synes i regel bero på jordens olika
beskaffenhet och däraf följande skiljaktigheter ifråga om betarbetets
svårigheter.

I naturaförmåner erhålla de arbetare, som ej äro bosatta å orten,
i allmänhet fri bostad, bränsle för dennas uppvärmning och för matlagning,
säng och sängkläder, nödig potatis samt dagligen 1 liter söt
mjölk. Värdet af dessa förmåner hafva i förekommande uppgifter beräknats
till 25 å 30 kr. per arbetare.

Såväl fabrikerna som de enskilda betodlarne använda sig för betodlingen
äfven af utländska arbetare. Dessa arbetares antal bär af de
förra uppgifvits till 311. Rörande antalet af de hos de enskilda betodlarne
anställda betarbetare af främmande nationalitet föreligga icke
fullt tillfredsställande uppgifter. Dock synes detta antal kunna uppskattas
till omkr. 1 000 personer, af hufvudsakligen galizisk eller polsk
härkomst.

Äfven _ till dessa arbetare, hvilka såväl ifråga om antal som lön
inbegripits i de här ofvan rörande dessa omständigheter meddelade
siffror, utlämnas arbetet på betfälten på ackord. Ackordspriset synes
emellertid för dessa arbetare vara lägre än för de inhemska, i det att
det för skötsel af 1 har betjord i regel icke torde uppgå till mer än
omkr. 120 kr. Härtill komma emellertid, utom fri resa fram och åter,
åtskilliga naturaförmåner, såsom fri bostad, läkarhjälp och medicin,

Betodlingens

produktions kostnader.

bränsle och lyse i mån af behof, kärl till tvätt, säng med nödiga sängkläder
samt kista till förvarande af matvaror. Dessutom erhåller hvarje
arbetare 12 % kg potatis i veckan och 1 liter skummjölk om dagen.
Värdet af dessa naturaförmåner torde med ledning åt en år 1907 verkställd
officiell undersökning af hithörande förhållanden1) kunna uppskattas
till i genomsnitt 40 kr. per person.

Å ett mindre antal gårdar synas de utländska betarbetarne under
år 1910 hafva varit anställda mot daglön, uppgående för vuxna män
till 1-7 0, för kvinnor till l''l5 och för män under 20 år till l-3 5 kr.

En beräkning af den svenska betodlingens genomsnittliga produktionskostnader
erbjuder, såsom redan af de antydda olikheterna ifråga
om arbetskostnaden torde framgå, åtskilliga svårigheter framför allt
därför, att förutsättningarna för hvitbetsodling äro väsentligt olika inom
skilda delar äfven af samma provins. Jordens kulturtillstånd, jordbrukets
tekniska ståndpunkt, jordräntans, rörelsekapitalets och den kommunala
beskattningens höjd, gårdens afstånd från sockerfabriken o. s. v., äro
här faktorer, som utöfva ett afgörande inflytande på graden af betodlingens
räntabilitet. Kommer så härtill, att åtskilliga af de olika
poster, som tillsammans bilda en betodlings totala produktionskostnadsbudget,
endast med svårighet låta sig någorlunda exakt beräknas och
att de i vissa fall hänföra sig endast till teoretiska värden såsom
när arbetskostnad beräknas för en odling, hvilken skötes utan anlitande
af särskildt anställd arbetskraft — så följer häraf, att alla beräkningar
af denna art endast kunna sägas äga en approximativ giltighet. Då
de likväl måste tillmätas en viss betydelse för en allsidig belysning af
här föreliggande spörsmål, hafva enligt ett gemensamt formulär från
samtliga sockerfabriker med egen odling äfvensom från alla betodlarföreningar
i riket införskaffats upplysningar i ämnet. De sålunda influtna
uppgifterna (från Halland hafva inga uppgifter kunnat erhållas)
hafva sammanställts i omstående tablå.

Med afseende på de upplysningar, som meddelats rörande beräkningen af
dessa i vissa fall sinsemellan jämförelsevis föga öfverensstämmande uppgifter, må
här följande återgifvas. .

Hvad sockerbolaget beträffar har rörande dess för gödning angifva belopp,
b vilka, såsom af tablån framgår, äro mindre än motsvarande poster i öfriga uppgifter,
meddelats, att bolaget för sin jordbruksbokföring infört den bestämmelsen,
att hvarje års skörd skall drabbas af kostnaden för den direkt påförda gödningen.

!) Kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, Arbetsstatistik A: 8, Utländska jordbruksarbetare
i Sverige år 1907, Sthlm 1909.

		Skåne.	Östergötland.	Västergötland.
		Socker-	Betodlar-	Linköpings-	Betodlar.	Enskilda odlare
		bolagets	föreningens	fabrikens	föreningens
		gårdar	odlare	gårdar	odlare
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Kostnader per tiar betjord för:
Jordarrende (ränta)	beräknadt	77	65	41	40	36
Ränta å rörelsekapital	blott för den	23	12	23	10	21
Skatter och onera	betodlade arealen af	It	25	15	18	5
Administration	egendomen	18	9	13	5	10
	17		18
Betjordens beredning	och skötsel,
		46	60	80	100	65
Betornas rensning, upptagning, stack-
ning och täckning ..		176	229	195	200	224
Konstgödning..............		88	125	119	OO o	124
Stallgödning ..............		45	60	50	60
Betornas transport till fabriken ......	41	85	80	95	48
	Summa	542	661	634	648	593

En beräkning häraf, hvilken alltid blefve villkorlig, kunde utgå från antagandet, att
då, såsom fallet vore vid bolagets jordbruk, stallgödningen gåfves till vintersäden
och hvitbetorna komme året därefter, de senare tillgodogjorde sig 30 proc. af stallgödningens
värde. Detta senare värde kunde i en fyrårig cirkulation beräknas till
150 kr. per hektar, och skulle i så fall en kostnad af 45 kr. drabba hvitbetodlingen
för stallgödningen. Från kostnaderna för konstgödningen, hvilka beräknades till 110
kr. per hektar, borde i enlighet med den angifna grundsatsen fråndragas hvad
som komme senare grödor tillgodo. Då konstgödningens största värde läge i chilisalpetern
och denna icke kvarhölles af jorden, hvaraf följden blefve, att hvad som
icke absorberades af hvitbetorna, runne bort i dräneringsvattnet, kunde man ej antaga,
att mer än 20 proc. af konstgödningen tillgodogjordes på detta sätt. Härigenom
borde kostnaden för denna minskas med 22 kr. till 88 kr.

De uppgifter, som lämnats rörande den skånska betodlarföreningens odlare,
äro meddelade af den skånska centralorganisationen och hämtade ur en af denna
under år 1911 verkställd utredning, byggd på siffror från samtliga lokalorganisationer.
För de enskilda odlarne i Östergötland hafva uppgifter lämnats af deras odlarförening
och motsvarande siffror för Västergötland hafva meddelats af Lidköpingsfabriken.

Rörande alla svenska betodlares kostnader märkes, att de erhålla hetfrö gratis
från fabriken. Beträffande öfriga poster har för Östergötland särskild! anmärkts
följande. »Skatter och onera» fördelas på 6 kr. för krono-, kommunal- och prästskatt
samt 12 kr. för vägskatt, hvarvid sistnämnda belopp motiverats med behofvet af
att vid utsträckt rotfruktsodling dels anlägga nya gärdesvägar och dels iordning -

9 Har ej kunnat beräknas.

J) Siffra för administration saknas.

Betodlarncs

organisa tioner.

ställa och bättre underhålla alla gamla vägar, något som ej varit nödvändigt vid
enbär sädesodling. »Betjordens beredning, skötsel och sådden» har fördelats med
48 kr. på höstbruket (skumplöjning 5, harfning 3, vältning 2, gödselutkörning 10,
djupplöjning med afluckring 28 kr.) samt 52 kr. på vårbruket (ytharfning 2, djupharfningar
— 3 å 4 bruk — 12, lättharfning 2, vältning 2, sådden 3, vältning 2,
ogräsharfning 2, vältning 2, sådd af konstgödsel 4, hästhackningar — 4 å 5 gånger —
15, underhåll af redskap 6 kr.) För Yästgötaodlingen har följande specificerade
redogörelse meddelats. »Jordarrende (ränta)» beräknas efter 6 proc. å ett jordvärde
af 600 kr. per hektar. »Ränta å rörelsekapital» angifves till 6 proc. å
halfva jordvärdet plus 3 kr. för betodlingen, hvilken kräfver större rörelsekapital.
»Betjordens beredning etc.»: höstarbetet 36 kr. (skumplöjning och harfning 6,
plöjning 10, afluckring 10, gödselutkörning 10 kr.), vårarbetet 29 kr. (harfning
och kultivering 10, sådd och vältning 6, sådd af konstgödning 2, hästhackning 5
gånger 11 kr.) »Betornas rensning etc.»: ackordsarbete 160 kr., 4 järnvägsresor
(2 bort och 2 hem, å 10 kr.) 40 kr., 1 liter mjölk per dag i 3 månader 9 kr.,
potatis 5, husrum och vedbrand 10 kr. Till Västergötland, anmärkes här, äro järnvägsresorna
dyrare än hvad fallet är till Östergötland, Öland eller Skåne. »Konstgödning»:
300 kg. chilisalpeter å 20 kr., 500 kg. 20 proc. superfosfat å 7''50 kr.,
200 kg. 37 proc. koncentrerad kali å 12 kr. samt frakt 2-5 5 kr. »Stallgödning»:
60 lass å 1 000 kg. och 4 kr., fördelade på 4 år. »Betornas transport etc.» har
beräknats efter 20 ton per hektar — för öfriga provinser i regel högre skördeutbyte,
därför högre belopp. Genomsnittsfrakten har angifvits till (järnväg, half frakt) 17’9 i
kr., samt transporten till stationen till 30 kr. (4 ton per dag å 5 kr., d. v. s, 5
dagar å 5 kr. = 25 kr., lasthjälp 5 kr.).

Såsom i det föregående (sid. 26) omnämnts, äro de skånska betodlarne
numera sammanslutna i en gemensam organisation, sedan år
1907 benämnd Skånes betodlares centralförening u. p. a.

Föreningen, hvars styrelse har sitt säte i Lund, angifver i sina
stadgar såsom sitt ändamål »att söka för medlemmarnes räkning träffa
aftal med sockerfabrikernas representanter om pris och leveransvillkor
för odling af sockerbetor» samt att behandla i sammanhang därmed
stående ärenden och i öfrigt främja medlemmarnes ekonomiska intresse
ifråga om betodling. Till medlem af föreningen kan antagas endast
betodlarförening, som, efter att hafva antagit stadgar i enlighet med af
centralföreningen fastställda grundbestämmelser, blifvit i vederbörlig
ordning registrerad och hvars medlemmar odla sockerbetor å sammanlagdt
minst 200 hektars areal. Fn dylik förening — lokalförening — erlägger
vid inträde i centralorganisationen en insats af 20 öre per har betodlingsareal,
dock minst 40 kr., samt från och med året efter inträdet en årsafgift
af 20 öre per har af den areal, hvarå betor under närmast föregående
år odlats. Lokalförening äger rätt att öka sin betodlingsareal
mot skyldighet att före räkenskapsårets slut göra anmälan därom hos
styrelsen för centralorganisationen, hvarvid äfven ny insats erlägges för

hvarje hektar, hvarmed arealen ökats. Det åligger lokalföreningen att
beträffande odling och försäljning af sockerbetor ställa sig centralföreningens
beslut till efterrättelse.

Lokalföreningarna hafva juridiskt äfven formen af registrerade
föreningar utan personlig ansvarighet. Medlemskap kan förvärfvas af
hvarje betodlare inom lokalorganisationens betodlingsområde. Vid inträdet
erlägges en insats af 50 öre för hvarje har jord, som af odlaren
anmälts och godkänts till årlig betodling, och betalas sedermera enligt
samma grunder en årsafgift af 40 öre per har, hvaraf hälften utgör
föreningens årsafgift till centralorganisationen. Medlems skyldigheter
äro »att ej själf afhandla eller träffa aftal med sockerfabriker angående
villkor för betodling; att odla sockerbetor för försäljning till sockerfabrik
endast under de villkor, som af Skånes betodlares centralförening
u. p. a. bestämmas; samt att ifall medlem häremot bryter betala ett
skadestånd till föreningen af 50 kr. för hvarje hektar betodlingsjord,
hvarmed han i föreningen deltager».

Till Skånes betodlares centralförening äro f. n. (sommaren 1912)
anslutna 17 lokalföreningar med sammanlagdt 8 601 betodlare, förfogande
öfver eu total betodlingsareal af 19 485 har. Hela denna areal faller med
några betydelselösa undantag inom Skånes gränser och utgör 68''7 proc.
af hela den af de enskilda betodlarne med betor odlade jorden. Tages
Malmöhus län ensamt för sig, blir denna proportion 76 7 proc., d. v. s.
att inom detta län drygt aU af de enskilda betodlarnes betjord behärskas
af den skånska centralorganisationen.

Så vidt kunnat utrönas, finnas, utom i Skåne, betodlarsammanslutningar
af här ifrågavarande art endast i Östergötland och Halland.
1 Östergötland disponerar denna organisation emellertid ännu blott 22• 4
proc. af de enskilda betodlarnes sammanlagda betareal. Motsvarande
uppgift för Halland har ej kunnat erhållas.

Beträffande de olika förutsättningar, under hvilka betodlingen bedrifves
i Skåne och i en af de provinser, där den först under de senare
åren vunnit nämnvärd utbredning, nämligen Östergötland, må här till
sist nämnas, att, medan såväl skördeutbytet per hektar som betornas
sockerhalt varit lägre i Östergötland än i Skåne, så hafva i det förstnämnda
landskapet betorna betalats med ett högre pris än i det senare.
Medelskörden per hektar under de fem åren 1905—09 utgjorde i Skåne
28-8, i Östergötland endast 20-4 ton, under det att motsvarande tal för
råsockerutbytet uppgingo till resp. 16’40 och 15-26 proc. (oreducerade
tal). Betprisen utgjorde emellertid per 100 kg i:

Betodlingsvillkor
i
Skåne och
Östergötland.

År	Skåne kr.	Östergötland kr.
1905	2-41	2''20
1906	2''18	2-27
1907	2''12	2-20
1908	2-86	2-58
1909	2-25	2’41
1910	2-39	2-50

Betpriset i Västergötland uppgifves hafva varit något, ehuru obetydligt
högre än i Skåne, medan priset å Öland synes hafva följt Skånepriset.

3. Sockerkonsumtionen.

I det föregående har redogjorts för den snabba uppåtgång, som
kännetecknat den svenska sockerkonsumtionen särskildt under det sigta
balfseklet. Sveriges nuvarande medelkonsumtion per år och individ,
hvilken torde uppgå till omkr. 30 kg, öfverträffas inom Europa endast
af Englands och Danmarks motsvarande siffror, hvilka uppgå till resp.
omkr. 40 och 35 kg. För Englands vidkommande må emellertid uppmärksammas,
att en stor del af dess sockerkonsmntion kommer på syltindustrien,
hvartill någon motsvarighet i vårt land icke finnes. Tysklands
sockerförbrukning uppgår ej till mer än omkr. 20 och Frankrikes till
17 kg per år och individ.

Hvilken betydelse, som bör tillmätas det för socker utgifna beloppet
inom den enskildes hushållning är gifvetvis omöjligt att, utan
ingående och omfattande lefnadskostnadsundersökningar, afgöra. Den
enda större utredning af denna art, som hittills verkställts i Sverige,
lämnar emellertid någon vägledning för bedömande af denna fråga. Den
nämnda undersökningen verkställdes åren 1907—08 af Stockholms stads
statistiska kontor1! och resulterade i fastställandet af inkomst- och utgiftsstat
för år för 150 i hufvudstaden bosatta familjer med en årsbudget
växlande mellan 1 200 och 5 000 kr. Beträffande de i denna utredning
meddelade uppgifter angående konsumtion af socker må här några
siffror angifvas (se tablån å sid. 97).

Om man bortser från den högsta inkomstgruppen, där hushållens
fåtalighet vållar, att siffrorna sannolikt torde vara föga representativa,
synes af tablån framgå, att sockerkonsumtionen är i stort sedt relativt
lika stor inom alla inkomstgrupper. Utgiften för socker utgjorde i proc.
af hela utgiften för alla födoämnen 5‘13, en siffra som inom de olika * i

i) Stockholms stads statistiska kontor, Statistisk undersökning angående lefnadskoslnadema

i Stockholm åren 1907—08, Sthlm 1910.

Hushållets		Utgift för	Utgift för socker	Konsu- merad socker-	Sockrets genom-	Utgift för socker per konsumtions-enhet	Antal
totala års-	Antal		i % af	kvantitet	snitts-	konsum-
utgift	hushåll	hushåll	hela lifs-medels-	per lius-	pris per kg.	tions- enheter
kr.		kr.	0/ /o	kostnaden	kg.	öre	kr.	0/
1 200—1 500	14	39*5.8	2-88	5*55	64-12	62	17’ss	2-75.	2-3
1 500—1 750	20	38’91	2*3 7	5-li	62-65	62	18-90	2-40	2-1
1 750-2 000	38	45-09	2-3 9	5*34	72-06	63	19-04	2-38	2-4
2 000—2 500	45	54''5 5	2-48	5-4 2	86-5 2	63	21-u	2-4 7	2-6
2 500-3 000	18	56-35	2-05	4-66	90-6S	62	19-40	1-93	3-o
3 000—4 000	11	67-64	2-oi	5*12	109-1.2	62	20-9 7	1-80	3-i
4 000—5 000	4	44-ss	0-98	2-64	71-21	62	15*4 5	0-S3	2*5
Inalles	150	50''7-i	2S7	5-13	79''33	62	19-62	2-ss	2*5

grupperna växlade endast oväsentligt. Visserligen steg den totala årsutgiften
för sockret nästan jämnt — från 39’53 kr. i den lägsta inkomstgruppen
till 67''G4 kr. ''i gruppen 3 000—4 000 kr., men orsaken
härtill synes närmast vara att söka däri, att antalet konsumtionsenheter
inom sistnämnda grupp var 3’4 mot endast 2‘3 inom den första gruppen.
I medeltal per konsumtionsenhet uppgick också utgiften för socker
till belopp, som varierade föga inom de olika bushållen och som i
medeltal utgjorde 19''62 kr.

Födans sammansättning efter kostnad framgår slutligen af följande
ur samma utredning hämtade siffror:

Utgift för	%
mjölk och grädde ................	.................. 15*49
kött ..................................	................. 15-40
bröd ..................................	................. 11-08
smör ..................................	................. 7-61
grönsaker, frukt och bär.......	................. 7-oi
socker ...............................	................. 5-13
mjöl ..................................	................. 4-83
utomhusförtäring ................	................. 4-61
ägg ..................................	................. 4-04
fisk ..................................	................ 3-8 7
charkuterivaror ...................	................. 3-68
starkare maltdrycker.............	................. 2-91
kaffe ..................................	................. 2-80
öfriga födoämnen ................	................. 11-54 Inalles 100-oo

Här intager sockret således en plats jämförelsevis högt upp på skalan.
Bilaga 1 till Kungi. Maj:ts prop. nr 35 1913. 13

Socken m •
porten.

4. Prispolitik.

1 den föregående delen af utredningen har påpekats, att Sveriges
sockerproduktiön redan vid midten åt 1890-talet nått en sådan utveckling,
att den kunde tillgodose hela den inhemska konsumtionen med
socker, framställdt af en inom landet frambragt råvara. Sedan nämnda tid
hafva förhållandena i detta afseende ej häller undergått någon förändring,
hvilket framgår af följande siffror för import af råsocker och
raffinad samt råsockerproduktion och sockerkonsumtion under åren
1900/01—1910/11.

År	Råsocker import (netto) ton	Råsocker- produktion ton	Raffinad import (netto) ton	Socker- konsumtion ton
1900/01	456	114 735	208	123 493
1901/02	338	125 379	394	133 970
1902/03	905	72 441	211	81 238
1903/04	4 988	107 199	237	119 953
1904/05	22 175	S4 038	1 306	115 460
1905/06	4 411	122 404	390	135 195
1906/07	399	102 396	325	171 039
1907/08	513	111446	2 444	121 685
1908/09	387	136 694	1 064	144 562
1909/10	117	126 272	576	138 740
1910/11	99	173 921	1 603	183 301

Den stora råsockerimporten år 1904/05 torde haft sin orsak i den
dåliga betskörden i Sverige nämnda och föregående år. Hufvudintrycket
af tablån är eljes, att endast eu försvinnande del af det råsocker, som
tarfvas för den inhemska produktionen och af den raffinad, som konsumeras
i vårt land, är af utländskt ursprung. Å andra sidan exporterar
den svenska sockerindustrien praktiskt taget så godt som intet af sina
alster.

Den inhemska sockermarknaden är sålunda i stort sedt helt och
hållet behärskad af den svenska industrien och utgör i praktiken dennas
uteslutande afsättningsområde. Under sådana omständigheter synas de
drag, som karakterisera denna marknads lörliållanden med afseende på

prisbildningen och hvad därmed äger sammanhang, vara förtjänta af
särskild uppmärksamhet.

Förut har omnämnts, att Lidköpingsbolaget, ägaren till det enda
raffinaderi i riket, som står utanför svenska sockerfabriksaktiebolaget,
hittills utan afvikelse synes hafva följt detta senares prisnoteringar.
Dessa noteringar torde sålunda vara de enda, som förekomma för svenskt
socker å den inhemska marknaden. Under den tid det stora bolaget
utöfvat sin verksamhet har dess pris intill utgången af juni år 1912
för fin raffinad i lösa toppar varit:

Datum	Pris per kg. öre	Datum	Pris per kg. öre
1907 okt. 1	SB	1910 april 9	64
1908 juli 13	59	sept. 28	61
sept. 7	57	okt. 10	60
1909 » 24	58	» 31	58
nov. 8	59	1911 juli 6	59
» 15	60	» 21	60
1910 febr. 9	61	» SO	61
* 22	62	aug. 4 .	62
mars 24	63	» 12	64

Den i augusti år 1912 gällande af sockerfabriksaktiebolagets priskuranter
bifogas som bilaga (G.) och framgår däraf de olika sockersorternas
pris samt dessas förhållande till toppsockrets.

I motsats till hvad förhållandet som bekant är å världsmarknaden,
där sockernoteringarna växla ytterst ofta, ske förändringar i de svenska
sockerprisen, såsom ofvanstående tablå utvisar, jämförelsevis sällan.
Under år 1908 växlade noteringen endast 2 och år 1909 blott 3 gånger.
De följande årens priskurvor förete visserligen en något lifligare bild,
men noteringarna ändrades likväl ej mer än 7 gånger år 1910 och 5
gånger år 1911. Sedan augusti sistnämnda år tills f. n. (juni 1912)
har priset varit oförändradt.

Väiddsmarknadspriset å socker uppgifves i regel vara normgifvande
för prissättningen å socker äfven å den svenska marknaden. För att bereda
tillfälle till en jämförelse mellan den olika stabiliteten i svenska och utländska
pris har i bilaga H. meddelats en grafisk framställning af, utom

Inhemska

sockerpris noteringar.

Jämförelse
mellan
svenska och
utländska
sockerp ris.

100

nyss angifna svenska pris, noteringarna å följande platser och sockersorter,
nämligen: a) Magdeburgernoteringen för råsocker f. o. b. Hamburg enligt
officiella börsnoteringar; b) Brotraffinad (== toppsocker) f. o. b. Stettin,
sådant detta meddelats (för export på Sverige) af styrelsen för Pomm.
Prov. Zuckersiederei; c) kross, melis i Köpenhamn enligt »De danske
Sukkerfabrikkers» noteringar. Alla pris hafva angifvits per 100 kg. och
har 1 Mark i tyskt mynt ansetts motsvara 90 öre i svenskt. I det tyska
raffinaapriset är den tyska konsumtionsafgiften icke inräknad, enär denna
ej erlägges för exporterad vara. Magdeburgerpriset f. o. b. Hamburg
88 proc. rendement är världsmarknadens ledande råsockernotering och
har medtagits för att gifva en allmän orientering rörande priskurvans
växlingar. För notering å tysk raffinad har valts Stettinpriset, hvithet
visserligen ej spelar samma roll som Magdeburgerpriset, men som likväl
är en af de viktigaste tyska noteringarna och som möjliggör en mer
omedelbar jämförelse mellan svenska och tyska pris än som ifråga
om Magdeburgerpriset är fallet. Köpenhamnsnoteringen slutligen erbjuder
jämförelse med sockerprisen i ett land, där sockerindustrien i flera
afseenden intager ungefärligen samma ställning som hos oss.

Fn blick på tabellen bekräftar den nyss gjorda anmärkningen, att
medan den svenska — och äfven, ehuru i afsevärdt mindre mån, den
danska kurvan — förlöper med relativt få förändringar, så befinna sig
de tyska kurvorna i en nästan ständig rörelse, ehuru svängningarne i
regel äro svaga. Den starka stabiliteten i de svenska prisen har å ena
sidan visserligen för handeln den fördel, som jämna prisförhållanden
kunna innebära, men torde å andra sidan beröfva den svenska marknaden
den möjliga förmånen af ett mera smidigt anpassande efter de utländska
noteringarna, hvithet särskilt framträder, när priskurvan i
utlandet är i nedgående. Den jämförelse mellan de svenska noteringarna
och Stettinpriset, som gifves i vidstående tablå, är ägnad att närmare
belysa dessa omständigheter och samtidigt tjäna som utgångspunkt för
vidare kalkyler rörande förhållandet mellan svenska och tyska sockerpris. I

I den svenska noteringen är konsumtionsskatten medräknad, hvilken
åren 1907—08 uppgått till 13, åren 1909—11 till 15 samt år 1912 till
15''5 kr. per 100 kg. I den tyska noteringen ingår däremot icke den
till 14 Mk per 100 kg. uppgående konsumtionsskatten.

101

	Svensk notering kr. per 100 kg.
1907 V*o	56
1907 Vio—1908 12/-	56
1908 13/;	59
“A-7*	59
7/<*	57
8/s—1909 23/9	57
1909 “/»	58
”/»-7u	58
3/ll	59
4/n—14/n	59
15/n	60
le/u—1910 8/j	60
1910 9/=	61
10/2—21A	61
21h	62
M/«—**/«	62
24/s	63
26/3-8A	63
74	64
	64
“/8	61
27/ä-710	61
“/io	60
U/lO_30/io	60
S1/l0	58
Vxi—1911 ''/,	58
1911 e/7	59
7»-"/»	59
	60
	60
sa/7	61
	61
7a	62
*/s—u/s	62
”/■	64
“/«—1912 “/s	64
1912 «/»—7»	64

Tysk notering

Vid svensk prisför-ändring	Mk per 100 kg. högst lägst
26	—	—
—	29-75	25
29	—	—
	28-»o	27
27	—	—
—	30-50	26*50
30-50	—	—
—	30	29
30	—	—
—	31-50	30*5o
31-50	—	—
—	33	31-50
32-7 5	—	—
—	33-50	32-50
33-50	—	—
—	35	34*50
35	—	—
—	36	35*50
36	—	—
—	37*50	35
35	—	—
—	32	28
28	—	—
—	27	24*50
24*5 0	—	—
—	28-50	24*50
28-50	—	—
—	31	30*5 0
31	—	—
—	32-50	31*50
33	—	—
—	33	33
33	—	—
—	34	34
38	—	—
—	48	34*50
—	33’50	33*50

102

Siffrorna visa till eu början, att den svenska prissättningen, såvida
den förutsättes skola ske i direkt relation till det tyska priset i detta
afseende, företer vissa oregelbnndenheter. Jämföras nämligen tablåns
båda första kolumner med hvarandra, finner man, att vid tidpunkten
för en svensk prissättning af

56 kr. noterades tysk	exportvara till 26 Mk
57 » »	»	»		27 »
58 »	»	»	»	24-50—30''50 Mk
59 » »	»	»	»	28-50—30 »
60 » »	>	»	»	28 —31-50 »
61 »	»	»	»	32*75—35 »
62 »		»	»	33 —33-50 »
63 »		>	»	35
64 » »	»	»	»	36 —38 »

Spänningen mellan dessa prisnoteringar har sålunda varit högst
mellan 58 kr. och 24’50 Mk och lägst mellan 61 kr. och 35 Mk samt
64 kr. och 38 Mk.

Jämföras åter de svenska prisnoteringarna med de i tablån upptagna
högsta och lägsta tyska noteringarna under motsvarande tid,
framgår, att mot en svensk notering af

56 kr. svarar	en	tysk af 25 —29-7 5	Mk
57 »	s<	»	» 26-50—30-50
58 » »	»	»	> 24-50—30	»
59 »	>	>	» 27 —31-50	»
60 » »	»		» 24-50 — 32-75	»
61 »	»	»	» 28 —33-50	»
62 » >		»	» 34 —35
63 »	»	>	» 35"5o—36	»
64 » »			» 36 —48	»

Mätt med dessa siffror, har spänningen vant högst mellan 60 kr.
och 24’50 Mk samt lägst mellan 64 kr. och 48 Mk.

Af de anförda siffrorna framgår bl. a., att, medan för den berörda
tiden af 4 8U år latituden för de svenska prisen varit 56—64 kr., den
för de tyska varit vida större eller 24-»o—48 Mk. Den svenska priskurvan
torde emellertid i allmänhet hafva följt den tyska kurvans
hufvudsakliga rörelser. Ett anmärkningsvärdt undantag härifrån bildar
dock bl. a. tiden efter den här berörda sista svenska prisförhöjningen.
Denna ägde rum den 12 augusti 1911, och har det svenska priset, som då

103

fastställdes till 64 kr., intill tiden för denna utrednings afsilande (aug.
1912) varit oförändradt. Vid nämnda tillfälle var det tyska priset 38
Mk, men har detta pris däremot sedan denna tid varit underkastadt
betydande fluktuationer. Under augusti och förra delen af sept. år
1911 befann det sig sålunda i oafbrutet stigande och nådde den 9 sept.
en toppnotering af 48 Mk. Denna notering sjönk visserligen snart åter,
men endast sakta och föll först i dec. under 40 Mk, dock utan att
sjunka helt till utgångsnoteringen 38 Mk. Sistnämnda pris noterades
åter först i slutet af mars år 1912, sedan det dessförinnan ånyo uppnått
och något litet öfverstiga 40 Mk. Från och med slutet af mars
sjönk noteringen nästan oafbrutet och har under tiden 15 maj—1 juni
stått vid 33\5 o Mk eller 4’5 o Mk lägre än den notering, vid hvilken
det svenska priset senast höjdes.

I nedanstående tablå har lämnats en jämförande öfversikt af
inköpspriset för engroshandeln i Stockholm för å ena sidan från
Stettin importeradt socker och å andra sidan svenskt socker. Prisen
hänföra sig till föregående tablåers siffror och såsom utgångspunkter
hafva valts dels de lägsta och högsta under sockerfabriksaktiebolagets
hittillsvarande verksamhet noterade svenska och tyska pris, dels äfven
de under tiden 15 maj—1 juni 1912 i Sverige och Tyskland noterade pris.

För tysk raffinad te sig dessa beräkningar på följande sätt.

Pris f. o. b. Stettin per 100 kg. Fatpackning..............................		Notering 1/io Lägst Mk 24''so » 2-—	1907—Ve 1912 Högst 48-— 2-—	Notering 16/e—V° 1912 33-50 2-_
Mk	26''50	50--	35-50
	89''—	Er.	23''5D	44-50	31-co
Afgår 1 °/o diskont ..................		X>	—*24	— *45	—*32
		Er.	23-3 5	44-05	31-28
Tillkommer:
V* °/° assurans ...........................		»	—*06	— *11	—*06
frakt ........................	Er. 1''-
tull och skatt kr. 30 —
afgår 3 °/o tara » —''90	» 29-10
lossning .....................	» —*06
hamnafgift..................	» —*35
dragarpängar ............	» —*20		30-71	30-u	30-71
		Kr.	64 is	74‘s7	62 m

104

Motsvarande beräkningar för svensk raffinad gifva följande resultat.

Notering 1/io 1907—1/''e 1912

Högst

Lägst samtidigt notering

15/s—Ve 1912

Pris pei- 100 kg......................	.................. Kr.	56*—	64-—
Fåtpackning......:....................	................... »	i-—	1-—
Kr.	57-—	65*—
Afgår: 2 "/•< tara .................	.................. »	1-13	1-28
Kr.	55’ ss	Cl ca
3''S 7» rabatt..........................	................... »	2*12	2-42
	Kr.	53- 7 8	61-so
Frakttillägg ..........................	................... »	1-—	1-—
Kr.	54''7ä	62-30

Såsom redan angifvits äro dessa priser beräknade för leverans till
Stockholm. Vid motsvarande kalkyler för t. ex. vissa sydsvenska hamnar
ställer sig priset å socker något annorlunda beroende därpå, att dels
en del kostnader för det importerade sockret äro lägre än vid import
till Stockholm, dels att något frakttillägg för det svenska sockret då ej
debiteras af svenska sockerfabrik saktiebolaget.

Tyskt toppsocker från Stettin ställer sig t. ex. franco förtulladt
Malmö i följande pris vid samma prislägen, som beräknats i förestående
kalkyler.

Pris f. o. b. Stettin per JOO kg...................... Mk 24"50 48’— 33-50

Fatpackning ................................................ » 2''—_2''—_2''—

Mk 26’50 SO''— 85-50

@ 89-— Kr. 23-59 44-50 31-60

Afgår 1*/» diskonto....................................... » —"24 —-45 —-32

Kr. 23-35 44-05 31-28

Tillkommer:

1/t °/° asssurans .......................................... » — ''06 —-ll —-os

frakt ................................... Kr. —-so

tull och skatt............ kr. 30-—

afgår 3 7° tara ......... » —-do j, 29-io

hamnafgift.............................. » —-3 5

dragarpengar och lossning ......__» —''15 » 30-40 30-40 3040

Kr. 63-si 74-bs 61 ro

105

Priset för svenskt toppsocker i Malmö framgår af den öfre
tablån å sid. 104, från hvars slutsummor frakttillägget — 1 kr. — skall
afräknas.

Att den från det svenska priset afdragna engroshandlarrabatten
upptagits till 3-8 proc., beror därpå att, såsom å sid. 107 angifves, af
svenska sockerfabriksaktiebolagets försäljningssumma omkr. 83''7 proc.
försålts med 4 och återstoden med 3 proc. rabatt.

De i tablåerna å sidd. 103—104 anförda siffror visa, att ett
svenskt grundpris af 56 kr. per 100 kg. raffinad, den lägsta af det
stora bolagets hittillsvarande noteringar, under nu gällande försäljningskonditioner
motsvarar ett engrospris i Stockholm af 54-7 6 kr., och att
det lägsta under samma tid noterade tyska priset — 24''5 0 Mk — motsvarar
ett importpris å samma ort (franko förtulladt) af 54'' 12 kr. Ökas
den tyska noteringen till 25-2 3 Mk, motsvarar den ett pris af 54''7 6 kr.,
således jämnt det mot den svenska noteringen af 56 kr. svarande engrospriset.
Uträknas på samma sätt den mot 64 kr., det högsta hittills
nådda af bolagets pris, svarande tyska noteringen, erhålles för denna
ett belopp af 33-77 Mk.

För ett bedömande af, huruvida sockerbolagets notering under
någon tid efter 1 sept. 1908, då nu gällande försäljningsvillkor infördes,
legat öfver eller under det tyska priset inklusive omkostnader,
den s. k. tullgränsen, torde dessa siffror vara tillfyllest. Så
snart nämligen spänningen mellan de båda nämnda noteringarna varit
större än den är mellan 56 kr. och 25-2 3 Mk eller 64 kr. och 33''7 7 Mk,

d. v. s. i genomsnitt 30-5 points, synes det svenska priset hafva öfverstigit
och, när spänningen varit mindre, understigit motsvarande utländska
pris för importerad vara. Hvarje ökning eller minskning i denna spänning
med 1 point torde motsvara ett ungefärligt öfver-, resp. underpris
af 0-so till l-oo kr. Med utgångspunkt från ett dylikt antagande vill
det sålunda synas som om priset å svenskt socker fritt i Stockholm
t. ex. oafbrutet från början af okt. 1910 till början af mars 1911 legat
öfver tullgränsen med omkr. 1—2''50 kr. per 100 kg., medan fr. o. m.
sensommaren 1911 och till våren 1912 priset varit från 1 och ända till
12 kr. per 100 kg. under tullgränsen.

En annan sida af sockerbolagets prispolitik än den, som kommer
till uttryck i dess prisnoteringar för socker å den inhemska marknaden,
framträder i bolagets förhållande till handeln.

I berättelsen för bolagets andra verksamhetsår (1908/09) säger
styrelsen: »Ett af ändamålen med den sammanslutning mellan de äldre
Bilaga 1 till Kungl. Maj.is prop. nr So 1913. 14

Sockerbolagets

organisation
af försäljningen.

106

bolagen, som resulterade i svenska sockerfabriksaktiebolagets bildande,
var uppnåendet af besparingar vid sockrets försäljning. Detta kunde
ernås allenast genom införandet af större enhet i försäljningssystemet,
och de härför nödvändiga förändringarna hafva endast så småningom
kunnat genomföras. Ännu vid verksamhetsårets slut hade systemet
icke hunnit fullt genomföras, men redan innevarande höst ser sig
styrelsen i stånd att bereda tillfälle till direkta sockerinköp hos bolaget
ej allenast för egentliga engrosfirmor utan jämväl för hvarje annan
solid köpman inom landet, som är afnämare af socker på en gång i
partier om hel vagnslast eller däremot svarande kvantitet.»

Den här åberopade allmänna ändringen i försäljningssystemet hade
emellertid i hufvudsak trädt i kraft redan den 1 sept. 1908. Tidigare
hade bolaget tillämpat de äfven förut gällande konditionerna, innebärande,
att priset noterades per 3 månaders accept eller med en kassarabatt
af 1 Va proc. för likvid per 30 dagar. Dessutom lämnades kunderna engrosrabatt
af 1 å 2 proc. Järn vägsfrakten erlades af köparen så, som
om sockret blifvit köpt från närmast beläget raffinaderi. Sjöfrakt erlades,
då omlastning icke förekom, med högst 50 öre per 100 kg., hvartill vid
fall af omlastning i hamn, där raffinaderi ej fanns, kom omlastningskostnad
jämte frakt från omlastningshamnen. Redan i juni 1908 gjordes
emellertid i dessa fraktkostnadsbestämmelser den förändring, att all frakt
skulle betalas af köparen, hvarjamte för ersättande af råsockerfrakter
infördes en afgift för »fraktdifferens» af 1 öre per kg. för Stockholms
och Norrköpingsfabrikerna och V3 öre för Göteborgsfabriken.

Fr. o. m. september år 1908 blefvo emellertid nya konditioner
gällande. Priset noteras sedan dess per 10 dagar från lördagen i den
vecka, hvarunder fakturan är daterad, med en rabatt af 4 eller 3
proc. eller per 30 dagar med en rabatt af resp. 3 och 2 proc. Bolaget
bestämmer, huruvida kunden skall uppföras på »kundlista nr 1»
och därmed komma i åtnjutande af den högre rabatten eller, om han
skall tillhöra kunderna å »listan nr 2», med 1 proc. lägre rabatt. Som
regel levereras socker fritt banvagn eller f. o. b. ångare. Dock är leveransen
under pågående seglation för socker från fabrikerna i Hasslarp,
Hälsingborg, Landskrona, Lund och Ystad eif Stockholm och de norrlandshamnar,
som anlopas af ångfartygsaktieb''Jaget Sveas direkta ångare.
D\''likt. socker får ej af köparen vidarebefordras till plats söder om
Södermanlands och Örebro län eller väster om sistnämnda län. De
tidigare omnämnda fraktdifferenserna förändrades sedan 1911 års ingång
något, i det att sedan dess pristillägget — 1 öre per kg. — är

107

lika stort för det socker, som utgår från raffinaderiet i Göteborg, som
för Stockholms- och Norrköpingsfabrikernas socker. För socker, som
levereras hemkördt från någondera af dessa tre fabriker debiteras dessutom
ett ytterligare tilläggspris af O12 öre per kg. Socker af Stockholm
sfabrikens tillverkning levereras ej utom Stockholms stad med
undantag för smärre partier till Mälarestäderna samt för fabrikens
oblånade toppsocker, hvilket levereras till hamnarna norrut. Socker af
Norrköpingsfabrikens tillverkning levereras ej vagnslastvis utom Östergötland.

Leverans af råsocker sker från kurer i Landskrona med samma
betalnings- och fraktkonditioner som för raffinad från Landskronafabriken.
Matsirap levereras f. o. b. Hälsingborg, Landskrona och Malmö från
resp. Hälsingborgs, Landskronas och Lunds fabriker och mot samma
konditioner i öfrigt som för socker.

Den ytterligare förändring i försäljningssystemet, som den ofvan
citerade styrelseberättelsen bebådade, trädde i tillämpning fr. o. m. den
1 nov. 1909 och innebär, att hvarje solid köpman inom landet får köpa
socker från bolaget, därest det inköpta partiet utgör minst 5 0**0 kg. i
en sändning. Fn sådan leverans skall betalas senast 10 dagar efter
fakturans datum enligt priskurantens pris med samma frakttillägg
o. s. v., som gälla vid öfråga försäljningar, men åtnjuter köparen ingen
rabatt.

För det genom engrossister under år 1910/11 försålda sockret
har, enligt hvad som från bolaget uppgifvits, å omkr. 83''7 proc. af
försäljningssumman godtgjorts en rabatt af 4 proc. och å återstoden af

3 proc. Motsvarande siffra för Lidköpingsbolaget var 51*8 proc. med

4 proc. rabatt.

Lidköpingsbolaget har i hufvudsak samma försäljningskonditioner
som det stora bolaget. Dock beräknas fraktdifferensen endast för närmast
Lidköping liggande orter till 1 öre per kg., medan beloppet eljest i
regel är 1/2 öre per kg. Dessutom förekommer vid leveranser till i
Småland söder om Nässjö belägna orter intet frakttillägg, och på Örebro
lämnas t. o. m. eu till 1 • l D öre per kg. uppgående fraktrestitution. Dessa
senare bestämmelser hafva förorsakats af konkurrensen med det stora
bolaget, hvars afnämare af skånskt socker å här omnämnda orter åtnjuta
förmånen af billiga frakter. Emellertid är Lidköpingsbolagets
försäljning på andra landskap än de för dess raffinaderi mest välbelägna,
nämligen Västergötland och Värmland, ej synnerligen stor, såsom
närmare framgår af följande siffror.

108

Mngroshandelm
med
socker.

Lidköpingsfab rikens
so ckerf örsälj ning
1910/11

	ton	°l lo
Värmland .........	............ 2 636	34-S
Västergötland ...	............ 2 445	32-8
Småland............	............ 739	9-8
Nerike...............	............ 512	6-8
Dalarne ............	............ 418	5*5
Östergötland ......	............ 277	3-7
Dalsland...........	............ 147	l-o
Ofriga landskap	............ 400 Inalles 7 574	5*2 lOOo

Nästan samtliga landets engrosförsäljare af socker äro sammanslutna i föreningar,
ii vi i kas antal f. n. är fyra, hvardera omfattande samtliga eller det stora
flertalet försäljare inom vissa geografiskt begränsade områden:

1) Mellersta och norra Sveriges sockerengrosförening, utgörande en sammanslutning
mellan engrosförsäljare inom ett distrikt, omfattande norra och mellersta
Sverige fr. o. in. Östergötland, Närke, Västmanland, Dalarna och Gfottland.

2) Västra Sveriges sockerförening, omfattande engrosförsäljare i Göteborg,
Västergötland, Dalsland, Bohuslän, Värmland och norra Halland.

3) Skåne och Hallands engrosförening samt

4) Småland—Blekinge engrosförening.

Mellersta och norra Sveriges sockerengrosförening omfattar samtliga grossister
inom distriktet, b vilka äro upptagna på svenska sockerfabriksaktiebolagets kundlista
nr 1; Västra Sveriges sockerförening åter icke blott samtliga sockerengrossister
inom föreningens verksamhetsområde, utan äfven alla minuthandlande inom området,
hvilka åtnjuta rabatt från svenska sockerfabriksaktiebolaget. De båda sist
här ofvan nämnda föreningarna — Skåne-Hallands och Småland-Blekinge engrosföreningar
— synas däremot båda vara af mera löslig beskaffenhet och omfatta ej
alla inom resp. föreningars verksamhetsområden förefintliga engrosförsäljare.

Samtliga föreningar hafva till ändamål att genom häfdande af vissa gemensamma
grundsatser verka för sundare förhållanden i engroshandeln med socker.
Inom föreningarna fastställas på allmänt sammanträde lägsta försäljningspriser för
socker äfvensom konditioner i öfrig! vid försäljning af socker från resp. föreningars
medlemmar. Till agenter och mellanhänder vid försäljningar får i regel ej betalas
högre provision än 1/2 proc. Köpman, som handlar med socker i fast räkning
äfvensom handelsföreståndare eller biträde till sådan köpman eller handelsföreståndare
får ej antagas till agent. Vid direkt försäljning får icke något slag af returprovision
lämnas köpare. Förbjuden är icke blott hvarje direkt nedsättning af priset på socker
vid försäljning, utan äfven hvarje beviljande af förmån till köpare af socker, hvilken
indirekt kan få samma resultat, såsom t. ex. nedsättning af priset å andra varor i
syfte att därigenom bereda köpare af socker billigare pris eller gynnsammare konditioner
än för andra gälla. Beträffande firmor, tillhörande mellersta och norra Sveriges
sockerengrosförening, äfvensom Västra Sveriges sockerförening, hvilka föreningar

109

båda hafva tryckta stadgar och i (ifrigt synas äga en fastare organisation än de öfriga,
gäller att firma, som brutit mot föreningens stadgar eller mot behörigen fattadt
föreningsbeslut i fråga, som ligger inom föreningens ändamål, skall åläggas utgifva
ett skadestånd af 3,000 kr., för hvars gäldande af hvarje föreningsmedlem som
säkerhet allämnas revers å nämnda belopp.

Mellan de olika föreningarna förefinnas olikheter såväl i fråga om priser som
öfriga försäljningsvillkor. För engrosförsäljare tillhörande mellersta och norra Sveriges
sockerengrosförening äfvensom Västra Sveriges sockerförening gälla vid försäljningar
för närvarande följande bestämmelser: svenska sockerfabriksaktiebolagets dagsnotering
banfritt sockerfabrik vid orderns ingång till bolaget, betalning per 10 dagar
från ^ fakturadag minus 2 proc. skonto, per 30 dagar minus 1 1ji proc. skonto eller
per 3 månaders accept utan rabatt. Norr om Sundsvall beräknas priset vid försäljningar
i parti understigande 5,000 kg. 0''5 öre högre per kg. Vid försäljningar
mom Göteborgs stads område äro villkoren: vid likvid inom 10 dagar 1 V, proc.
skonto, inom 30 dagar 1 proc. skonto, längsta medgifna kredit 2 månader mot accept.
Försäljningsprisen för medlemmar tillhörande Västra Sveriges sockerförening voro
september år 1912

raffinad i toppar

bitsocker ..................

kaksocker ..................

krossocker och melis

pudersocker ..............

gul bastard ..............

66 öre per kg.

66 » » *

65 » » »

63 » » .

62 » » ..

59 » » »

Till köpare i landsorten voro prisen 0''5 öre lägre per kg. vid försäljning i
partier om minst 5,000 kg., hvilken skillnad betingas af olikhet i frakt- och körningskostnaden.

Öfriga föreningars medlemmar sälja vanligen socker till sockerbolagets priser
och konditioner antingen per 30 dagar med kassarabatt eller per 3 månaders accept
netto. Vid försäljningar i mindre partier och på utsträckt betalningstid tilläggas
frakt- och platskostnader m. in.

Inom samtliga föreningar tillämpas lika villkor för alla köpare, således äfven
för kooperativa föreningar.

Det har tidigare påvisats, att svenska sockerfabriksaktiebolaget,
med. undantag af den konkurrens, som tilläfventyrs kan möta från Lidköpingsraffinaderiets
sida, har ett faktiskt monojjol å den inhemska
marknaden, i det att importen af utländskt socker under bolagets hela
tillvaro och för öfrigt under en längre följd af år dessförinnan icke
förekommit i annat än jämförelsevis betydelselösa kvantiteter. Likväl
må här tvänne fall antecknas, då dylik import under tiden efter år
1907 skett, enär de åtgärder, som från bolagets sida vid dessa tillfällen
vidtogos, äro ägnade att ur något andra synpunkter än de i det föregående
berörda belysa det stora bolagets förhållande till afnämare och
konsumenter.

Sockerbolaget:
och handeln.

Det första här afsedda fallet var föremål för omnämnande redan
i sammanhang med frågan om sockerbeskattningens förändring vid 1909
års riksdag. I den vid nämnda riksdag väckta motion, hvari föreslogs
höjning af sockerskatten och sänkning af tullen å socker, anfördes i
motiveringen, hurusom en importör i Söderhamn, hvilken vid slutet af
år 1908 infört tyskt socker, skulle hafva mötts med en priskonkurrens
från sockerbolaget, hvilket, dels genom direkt prissänkning, dels genom
fraktlindring, nedsatt priset på socker i Söderhamn och trakten däromkring
med 5 öre per kg. Bevillningsutskottet inhämtade vid behandling
af denna motion närmare upplysning af bolaget rörande det
anmärkta fallet. Dess svar var af följande lydelse:

»I bevillningsutskottets betänkande nr 18 vid förra årets riksdag motiveras
den ändring, som föreslås uti Kung! Maj ds proposition om ändring af sockerbeskattningen,
därmed, att det är »af största betydelse icke blott för jordbruket i
vidsträckta delar af vårt land utan äfven i allmänhet för vårt ekonomiska iif, att
hvitbetsodlingen må kunna utan afbrott bedrifvas och tillverkningen af råsocker
inom landet ostördt fortgå», och så vidt vi kunnat finna, har det äfven varit på dessa
skäl, som riksdag och regering godkänt bevillningsutskottets förslag.

Den omsorg om hvitbetsodlingen, som statsmakterna härmed lagt i dagen,
hafva vi ansett det vara vår skyldighet att i vår mån befordra, och det har då
fallit sig naturligt för oss att söka förhindra, att sockertillverkningen och därigenom
också hvitbetsodlingen åtminstone under den i betänkandet omhandlade
tiden komme att lida onödigt intrång genom import af utländskt socker. Då det
därför kom till vår kännedom, att utländskt socker importerades, ansågo vi oss
böra ingripa däremot, om möjligt i så god tid, att på samma gång som ytterligare
import förhindrades, vederbörande firma skulle, om den ville, kunna gorå sig i
största måtto skadeslös för den redan skedda importen genom reexport.

Enligt de upplysningar vi erhållit förhåller det sig nu med Söderhamnsimporten
på det sätt, att man där af en eller annan anledning fått för sig, att
för utländsk raffinad skatten skulle kunna betalas år 1908 med 13 öre och tullen
år 1909 med 15 öre, hvarigenom man skulle kunnat få in sockret för 28 öre i
stället för 30 öre per kilo. Detta berodde naturligtvis på missuppfattning, men
importen hade icke desto mindre ägt rum. Ått import vid samma tidpunkt icke i
någon utsträckning skedde till andra delar af landet, visar tillräckligt, att de köpmän,
som voro mera förtrogna med förhållandena, icke ansågo det löna sig.
Emellertid hade på grund af importen trakten kring Söderhamn blifvit klent försedd
med svenskt socker under den tid sjöfarten var öppen, då vi sålde vårt toppsocker
efter en notering af 57 öre för lösa toppar fraktfritt Söderhamn. Då det
utländska sockret låg på nederlag och det var en möjlighet, att det åter kunde
komma att exporteras, om vi försåge trakten med billigt svenskt socker, nedsatte
vi den 10 december för alla dem af våra kunder, som bruka göra affärer på Söderhamnsdistriktet,
priserna därstädes med 2 öre under vårt eifpris för Söderhamn.
Sedan vi erfarit, att trots dessa åtgärder det utländska sockret blifvit inom landet
placeradt, blef prisnedsättningen den 1 februari upphäfd.»

Med anledning af denna skrifvelse konstaterade åtta reservanter
inom utskottet i det förslag till motivering af utskottets yrkande, som
sedermera godkändes af Andra kammaren (jfr sid. 50), att bolaget
vidkänt den påklagade åtgärden, ehuru däråt gifvits en annan innebörd
än konkurrensens, hvarjämte i reservationen omnämndes, att en
norrländsk köpmannaförening, som uttalat sig i ämnet, skarpt förkastat
bolagets tillvägagående i det berörda fallet. ,

Under ärendets behandling i Andra kammaren framställde en
talare, som synes halva stödt sig på autentiska uppgifter, den här
åberopade händelsen på ett från den af bolaget gifna relationen åtskilligt
afvikande sätt. Den ifrågavarande firman i Söderhamn hade, enligt
denne talare, hos sockerbolaget anhållit att få köpa socker af bolaget
mot den rabatt, som andra engrossister erhöllo, men hade firmans framställning
. mötts med afslag. På grund häraf såg den sig för att tillgodose
sina kunders behof nödsakad att importera socker. För firman
inträffade då det gynnsamma förhållandet, att vid samma tid, den 22
sept. 1908, importpriset för socker ställde sig omkr. 56 öre kg. i
fat eif Söderhamn, under det att priset för svenskt socker, om firman
köpte genom mellanhänder, ställde sig i 58 öre med 1 V, proc. kassarabatt.
När importen blef känd för sockerbolaget, sänkte detta sitt pris
på Söderhamn med 2 öre per kg., hvarjämte varan levererades fritt järnvägsvagn
Söderhamn, innebärande en fraktlindring af 3 öre, således en
total prisnedsättning af 5 öre per kg. Mot sannolikheten af den af
sockerbolaget i dess svar till bevillningsutskottet angifva afsikten med
den nämnda prissänkningen (importören skulle nödgas reexportera det
utländska socker, som låg på nederlag i Söderhamn) anmärkte talaren,
att en dylik återutförsel vore omöjlig, sedan hamnarna tillfrusit och
sjöfarten för året upphört.

Det andra fall, som i detta sammanhang åsyftas, var af delvis
annan karaktär. Det berör sockerfabriksaktiebolagets förhållande till
kooperativa förbundet. Dettas Stockholmsafdelning hade af bolaget upptagits
bland dess engroskunder å lista nr 2, men de~s afsättningsområde
begiänsats till att omfatta Stockholm och Stockholms län. Emellertid
utgick kooperativa förbundet från den uppfattningen, att förbundet såsom
sadant vore bolagets kund och att den nämnda geografiska begränsningen
af försäljningsområdet icke ägde något berättigande för dess partiaffär,
hvars kunder bestodo af samtliga de öfver hela riket spridda kooperativa
föreningar, som voro anslutna till förbundet. 1 enlighet med denna
åsikt rekvirerade föimundet under åren 1908—10 upprepade gånger
socker för leverans till sådana föreningar, som voro belägna utanför

112

Stockholm och Stockholms län, men dessa order annulerades regelbundet
af bolaget. Situationen torde efter hand hafva försvårats därigenom,
att å åtskilliga orter de kooperativa föreningarna synas hafva afstängts
från möjligheten af sockerköp, enär grossisterna på grund af minuthandlarnes
påtryckningar afbrutit förbindelsen med föreningarna.

I början af år 1911 riktade förbundet, efter att flere gånger förut
mötts med afslag, till bolaget eu sista hemställan att få köpa socker
för direkt leverans till samtliga anslutna konsumtionsföreningar, hvarvid
samtidigt påpekades de nyss antydda svårigheter, som erbjudit sig för
åtskilliga föreningar samt dessutom erbjöds förskottsbetalning för rekvirerade
varor. Bolaget svarade ånyo afvisande i hufvudfrågan, men
förklarade, att det förvissat sig om, att det å vissa orter påklagade
förhållandet mellan engroshandlande och kooperativa föreningar ifråga
om sockerförsäljning numera ändrats, så att några klagomål i detta
hänseende ej behöfde ifrågasättas.

Kort efter emottagandet af detta svar vidtog förbundet den åtgärden
att importera socker. Med ett par firmor afslötos kontrakt om
leverans af tyskt socker till partihandelsafdelningarne i Stockholm,
Malmö, Göteborg och Gäfle. Enligt hvad inhämtade uppgifter gåfvo
vid handen, torde sammanlagda kvantiteten af denna import under år
1911 hafva uppgått till 650 000 kg., motsvarande omkr. hälften af
förbundets sockeromsättning närmast föregående år.

Redan på hösten samma år åvägabragtes emellertid en uppgörelse
rörande kooperativa förbundets inhemska sockerinköp, hvilken torde
böra betraktas såsom en åtminstone interimistisk lösning af förhållandet
mellan bolaget och förbundet. Formellt upptogs förbundet visserligen
fortfarande icke på någon af bolagets kundlistor — endast dess Stockholmsafdelning
tillkommer alltjämt den platsen, hvilket, enligt ett uttalande
af bolagets chef, lär bero därpå, att »denna afdelning var kund
hos en af fabrikerna före sammanslagningen». Men indirekt ordnades
förhållandet till förbundet på i hufvudsak samma sätt, som om äfven
förbundet upptagits på kundlistan nr 2. Bolaget afslöt nämligen i
september 1911 med en engrossist ett aftal, enligt h vilket denne från
den 1 oktober 1911 ägde rätt att hos bolaget köpa socker i enlighet
med de bestämmelser, som gälla för kunderna å kundlista nr 1 (4 proc.
rabatt), dock under den förutsättning att grossisten köpte socker blott
från bolaget samt sålde det endast till kooperativa förbundet. Samtidigt
inrycktes i aftalet det stadgandet, att grossisten vore skyldig att till
förbundet sälja sitt socker till priser och betingelser i öfrigt, som för
detta icke vore mindre förmånliga än dem bolaget vid hvarje tidpunkt

113

inrymde åt sina kunder å kundlistan nr 2 (3 proc. rabatt), dock så,
att grossisten städse komme i åtnjutande af en rabatt, motsvarande
minst 1 proc. å bolagets priskurantpris. Aftalet förklarades vara giltigt
endast under förutsättning af, att förbundet utfäste sig att under en
tid af minst två år bos grossisten köpa sitt behof af svenskt socker
mot de pris och betingelser som nyss nämnts. En dylik förbindelse
afgafs ock i ett mellan grossisten och förbundet samtidigt upprättadt
aftal, som helt anslöt sig till de i det ofvan angifna kontraktet stadgade
villkor.

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

114

Inledning,

KAP. II.

Sockerbeskattning in. m. i vissa
främmande länder. I

I betänkande afgifvet den 17 maj 1904 åt kommitterade för utredning
af frågan om beskattning af hvitbetsoekertillverkningen bar utförligt
redogjorts bl. a. för sockerlagstiBni agens dåvarande gestaltning i vissa
europeiska länder (Danmark, Tyskland, Österrike—Ungern, Frankrike,
Nederländerna, Belgien, Ryssland). De lagar, för hvilkas innehåll redogjorts
i nämnda framställning, äro i regel alltjämt gällande eller ock
afse de däri sedermera vidtagna ändringarna endast mindre väsentliga
enskildheter. Det har af sådan anledning synts öfverflödigt att nu
ånyo lämna en ingående framställning rörande den utländska sockerlagstiftningen
i dess helhet, utan hänvisas i sådant hänseende till åberopade
kommittébetänkande af år 1904.

Det har emellertid för utredningsarbetets bedrifvande varit af
intresse att erhålla eu mer ingående kännedom rörande sockerindustrien
och sockerlagstiftningen i såväl Tyskland som Danmark, hvadan i det
följande särskild uppmärksamhet ägnats åt en framställning af de båda
ländernas förhållanden i bär berörda hänseenden. Slutligen har äfven
en kort redogörelse lämnats för Brysselkonventionens tillkomst och hittillsvarande
utveckling.

115

Danmark.

1. Tull- och skattelagstiftningens samt industriens utveckling.

Om man bortser från ett misslyckadt försök vid 1800-talets början,
torde den danska hvitbetsockerindustriens begynnelse böra dateras från
1870-talet. Utvecklingen gick emellertid i början synnerligen långsamt,
och industrien rönte föga understöd''från vare sig jordbrukarnes eller
statsmakternas sida. De förra kunde endast i ringa utsträckning förmås
att upptaga odlingen af hvit betor, de senare genomförde eu lagstiftning,
som införde afgift å hvitbetsockertillverkningen, men medgaf endast
obetydligt skydd mot utländsk konkurrens. Under 1880-talet lyckades
man emellertid småningom upparbeta intresset för betodlingen hos landtmännen,
och produktionen steg hastigt under detta årtionde. En antydan
rörande denna utveckling gifves af nedanstående siffror.

	År Betproduktion ton	Betareal bär
1875 ...	.......................... 970	352
1880 ...	........................... 2 480	1312
1885 ...	........................... 16 950	6 577
1890 ...	........................... 22 610	7 233

År 1890 funnos i Danmark 6 råsockerfabriker, af hvilka alla
utom en ägdes af samma företag, »De danske Sukkerfabrikker», hvilken
äfven var ägare till rikets 2 raffinaderier. Den utanför nämnda företag
stående råsockerfabriken, belägen vid Nyköbing å Falster, var en
andelsfabrik.

Som nämnts, synes det under denna tid ej hafva varit den danska
riksdagens afsikt att bereda sockerindustrien något afsevärdare tullskydd.
Tillverkningsafgiften å råsocker fastställdes till samma belopp
som tullen för mellanljust socker minus 4—8 proc., hvilken minskning
skulle utgöra en ersättning för den större förlusten vid raffinering för

Tiden före

1891.

116

1891 års
lagstiftning.

bet- än för rörsocker. Raffinadtullen fastställdes däremot till 27 öre
per kg. eller 7 öre mer än afgiften. Endast under ett år på 1880-talet
beviljades en exportpremie af 1''5 öre per kg. för inländskt råsocker,
men denna bestämmelse fick intet nämnvärdt inflytande på industrien.
Tack vare bristande öfverensstämmelse mellan tull- och skattelagstiftningen
på en enstaka punkt lyckades industrien indirekt framskapa
ett ''skydd för sin produktion, som blef af den största praktiska betydelse.
Genom tullagstiftningen af år 1863 sattes den gräns mellan ljust och
mörkt, raffineradt och oraffineradt socker, som är af afgörande betydelse
i alla föreskrifter på detta område, vid nr 18 holländsk standard.
Denna gräns flyttades emellertid i ett par lagar af åren 1871 och 1873
upp till nr 19, och den första lag, hvilken införde sockertillverkningsskatt,
lagen den 3 maj 1873, följde i detta afseende samma bestämmelse.
År 1875 upphörde emellertid 1871 och 1873 års hithörande tullförfattningar
att gälla, och den äldre lagens bestämmelse om gränseus fastställande
vid nr 18 trädde åter i kraft för importeradt socker, medan
gränsen nr 19 fortfarande kvarstod oförändrad ifråga om tillverkningsskatten.

Sockerlagen den 1 april 1891, hvilken reviderade såväl tull som
skatt, bortsåg från denna inkonsekvens och bestämde, att tullen för
raffineradt socker skulle sänkas från 27 till 12 öre samt accis från 19''7
till 51/7 öre per kg. En skillnad uppstod således mellan tull och accis
af 6 c/7 öre. För oraffineradt socker fastställdes tullen till 6 och accisen
till 4 1/i öre, d. v. s. en differens af 1 1/2 öre per kg. Men medan tullen
för raffineradt socker afsåg en vara, hvars färg var ljusare än nr 18,
gällde motsvarande accis ett socker, som i färg svarade mot minst nr
19 holländsk standard. Följden häraf blef sålunda den, att socker
mellan gränserna 18 och 19 skyddades af den högsta tullsatsen, 12 öre,
men belädes med den lägsta tillverkningsafgiften, 4 y2 öre per kg., och
sålunda åtnjöt ett skydd af 7 1/2 öre per kg. Ett dylikt socker bereddes
således högre skydd än t. o. m. det raffinerade sockret, ehuru tillverkningsskattelagen
betraktade det som oraffineradt. Denna brist i lagstiftningen
lyckades det industrien att utnyttja. Problemet blef att tillverka
ett socker, som, ehuru oraffineradt, uppnådde en färg, som lag
mellan gränserna 18 och 19, för hvilket socker skyddet uppgick till
7 y2 öre, oaktadt afsikten varit att gifva det ett skydd af blott 1 1fi
öre per kg. Detta problem löstes af »De danske Sukkerfabrikker», och
resultatet af denna lösning är det socker, som under namn af »dansk
Puddersukker» snart fick en utomordentligt stor utbredning inom Dan -

117

mark och som sätter eu särskild prägel på den danska sockerkonsumtionen.
Det har lyckats det stora bolaget att skapa en speciellt dansk
marknad för ett speciellt danskt socker. Sannolikt har emellertid för
detta socker icke ett mot det höga skyddet helt svarande högre pris
kunnat ernås, men har det betydliga skyddet gifvit den framställda
produkten en afsevärd fördel i konkurrensen och tryggat dess afsättning.

Under tiden efter 1890 har den danska sockerindustrien utvecklats

i en mycket hastig takt, såsom siffror.	närmare	framgår af nedanstående
År	Betsocker- produktion ton	Betareal har
1895 ............................	. 44400	10 979
1900 ............................	.. 50470	14 025
1905 ............................	.. 64 970	15 428
1910 ............................	. 100 510	22 032
1911 ............................	.. 116160	24 786
I slutet af 1890-talet började	en ny råsockerfabrik sin verksamhet;

den inköptes så godt som omedelbart af »De danske Sukkerfabrikker»,
hvilket företag år 1910 själf startade en ny råsockerfabrik och vid
samma tid fortfarande ägde rikets alla raffinaderier så när som på ett.

Sockerindustriens starka utveckling och väl äfven det stora sockerbolagets
betydande ekonomiska afkastning föranledde 1908 års riksdag
att företaga en revision af sockerlagstiftningen. Man öfvergaf därvid
bestämmelserna om sockrets bedömande efter färgstandard för att i
stället tillämpa polarisationens säkrare metod. Härvid utgick man bl. a.
från, att färgskalans n:ris 20 och 11 motsvarade en polarisation af resp.
100 och 86 proc. samt att gränsen mellan raffineradt och oraffineradt
socker borde sättas vid en polarisation af 98 proc. Enligt tullagen den
5 maj 1908 (positionerna 243—45) samt sockeraccislagen den 27 maj
1908 fastställdes för raffineradt socker med en polarisation af öfver 98
proc. en tull af 10 och en afgift af 5''7 o öre per kg., för oraffineradt
socker, polariserande mellan 86 och 98 proc., eu tull af 6 V2 och en
afgift af 4 öre per kg. För råsocker, polariserande under 86 proc.,
bestämdes såväl tull som afgift till 4 öre per kg. Skatten på raffinad
utgår enligt 1908 års lag vid råvarans införande i raffinaderiet med 4''9 5
öre per kg., såvida den polariserar icke öfver 96 proc., men höjes sedan
successivt efter finhetsgraden, tills den för socker med en polarisation

1908 års
lagstiftning.

118

öfver 98 proc. utgör 5''7 0 öre, hvarigenom man afsett att uppnå en
beskattning, som, under nödigt hänsynstagande till förluster vid raffineringen,
motsvarar tillverkningsafgiften af 5*7 0 öre per kg. raffinad.

Storleken af det skydd, som den danska sockerindustrien åtnjuter
på grund af nu angifna bestämmelser i 1908 års tull- och skattelagstiftning,
framgår närmare af följande beräkningar 0 .

a. Råsocker.

Råsocker, polar. 86—96 proc...
» » under 86 proc.

Tull	; Skatt =	Skydd öre per kg.
5*90	4*96 .=	0*95
4	4 =	0

b. Konsumsocker, framställdt direkt utan raffinering.

Tull : Skatt =

Oraff. melis, polar, öfver 98 proc............. 10 -v 5* 7 o =

Danskt pudersocker, polar. 86—98 proc....... 6*oo ! 4 =

Skydd
öre per kg.

4‘3 o
2-50

c. Dansk raffinad, framställd af danskt råsocker.

På grund däraf att skatten utgår med olika belopp för olika
polariserande socker, torde skyddet i detta fall lämpligen böra beräknas
i genomsnitt för all raffinad.

Af 1 kg. råsocker, som i regel polariserar mellan 92 och 96*5
proc., erhålles 09 kg. raffinad polariserande öfver 98 proc., 0‘03 kg., polariserande
96—98 proc. samt 0''0 3 kg. sirap.

Tullafgiften blir således:

öre per kg.

0''9 kg. raffinad polar, öfver 98 proc.: tull 10 öre = 9

0*03 » » » 96—98 » : » 6*5 » = 0*195

0’03 » sirap : » 2 » = 0*06

9*255

Skatten å råvaran, hvaraf största delen
sannolikt polariserar under 96 proc., kan

beräknas till högst .......................................... 5*lo

hvadan skyddet således utgör........................... 4''09ö

*) De här meddelade uppgifterna angående tullskyddet äro återgifna efter beräkningar af
prof. dr. L. V. Birck, Köpenhamn.

119

d. ''Raffinad, framställd af utländskt råsocker.

Öre per kg.

Tullafgiften blir lika stor som det under c beräknade d. v. s...................... 9-26

Härifrån afgår erlagd tullafgift för råsocker .......................................... 5-90

Hvadan skyddet således utgör............................................................... 3 se

1908 års lagstiftning åstadkom således en nedsättning af tullen,
uppgående för socker af den högsta kvaliteten till 2 öre (från 12 till
It) öre). Det är under sådana omständigheter af intresse att undersöka,
huruvida denna tullsänkning äfven framkallat en prissänkning. Nedanstående
siffror torde vara ägnade att närmare belysa denna fråga.

Råsocker f.o.b. Dansk kross. Öfverpris för
År Hamburg 88 °/0 melis melis

öre per kg. öre per kg. öre per kg.

(bruttopris)

1906 ................................................... 16-ot 34-4 2 18-3 8

1907 ................................................... 17-56 35"80 18-24

1908 ................................................... 18-3 8____ 37-00 18-62

Medeltal 1906—08 17''33 3.7-71 18''it

1909 ................................................... 19-93 35-04 16-02

1910 ................................................... 21-92 38-88 16-96

1911 ................................................... 25-24 40-18 14-94

Medeltal 1909-11 22'' se 38''33 16'' 97

Denna tablå visar, att priset på världsmarknaden under den afsedda
perioden stigit starkare än det danska sockerbolagets notering för kross,
melis. Öfverpriset för denna vara bär under åren efter den nya lagstiftningens
genomförande fallit från 18-41 till 15''9 7 öre d. v. s. med
2‘44 öre per kg. Prisfallet ägde rom genast vid den första noteringsförändring,
som försiggick efter den nya lagens trädande i kraf!, och
det kan sålunda anses föreligga goda skäl för antagandet, att tullsänkningen
varit en viktig orsak till prisändringen.

Rörande de danska statsmakternas förhållande till sockerlagstiftningen
torde i detta sammanhang slutligen äfven böra nämnas, att det
danska folketinget under år 1912 behandlat ett från socialdemokraterna
framställdt förslag om statens öfvertagaude af den danska sockerfabri -

Prisfallet
efter år 1908.

1912 års
riksdag.

120

Antal fabriker
och deras
tillverkning.

kationen. Förslaget gjordes till föremål för utredning inom ett särskilt
utskott, livilket den 25 april 1912 afgaf ett utförligt betänkande i
ämnet.1) Utskottets majoritet föreslog därvid, att folketinget ville uttala,
att det på grund af föreliggande upplysningar icke funne anledning
verka för införande af statsdrift på sockerproduktionens område, men
uppmanade finansministern att hafva sin uppmärksamhet fäst vid sockrets
tullskydd och att vid lämpligt tillfälle framställa förslag om ytterligare
nedsättning däraf. Detta yrkande godkändes i tinget. Från debatterna
i ämnet är särskildt att anteckna det från majoriteten uttalade beklagandet
af att tullsänkningen år 1908 blef för ringa och att en ytterligare
nedsättning däri förefölle väl motiverad.

2. Sockerindustriens nuvarande ställning.

Under år 1911 funnos i Danmark 8 råsockerfabriker samt 4 raffinaderier.
Till råsockerfabrikerna hörde ej mindre än 17 saftstationer.
Sockerfabrikerna äro belägna å Lolland, Fyen, Falster och Möen, således
inom ett jämförelsevis mycket begränsad!, område af riket. Till kampanjen
1912/13 står emellertid en ny råsockerfabrik färdig att upptaga
sin verksamhet och är denna belägen i en annan trakt, nämligen västra
Själland. Samtliga raffinaderier utom ett hafva sitt säte i Köpenhamn
eller dess närmaste omnejd.

På grund af den danska skattelagstiftningens anordning redovisar
den officiella statistik, som bygges på uppgifterna från den skattekontrollerande
myndigheten, sockerproduktionen fördelad blott efter dess
polarisationsgrad och icke efter olika fabrikat. Statistikens hithörande
siffror för år 1911 äro sammanställda här nedan.

Inhemsk betsockerproduktion år 1911.

Kg Produktion,

tillhörande kl. 1 (polar, öfver 98 proc.)............... 10 284 370

» » » 2 ( » 98 proc. och mindre)...... 105 871 944

Totalproduktion 116156 314
Utförsel (af kl. 2) ............................................................ 5 704 800

'') Betänkning afgiven af det i Henhold til Folketingets Beslulning af 10 Januar 1912
nedsatte Udvalg etc., Folketinget 1911—1912, Blad nr 220.

121

Till beskattning uppgifven inhemsk produktion år 1911.

a. Ej raffineradt socker.

Kvantitet Skatt
kg. öre per kg.

Kl. 1 (polar, öfver 98 proc.).................................... 1 184 265 5- 7

» 2 ( » 98 proc. och mindre).......................... 29 557194 4''0

Summa SO 741459

b. Socker till raffinering.

		Kvantitet	Skatt
		kg.	öre per kg.
intill 96-o proc. .		...................... 44 025 874	4-95
öfver 96-o — 96" 5	proc.	..................... 9 777 317	5*io
» 96*5—97’0		.................. 1 571 518	5*25
» 97-0—97-5	»	..................... 613 842	5-40
» 97-5—98-0		..................... 54 476	5*55
» 98-0		..................... 8 288 337	5*70
		Summa 64 331 364	—
		Totalsumma 95 072 823	_

Den till beskattning uppgifna kvantiteten är således något lägre än
totalproduktionen, hvilket beror därpå, att dels en viss kvantitet af tillverkningen
exporteras, dels ock den beskattade sockermängden närmast
hänför sig till föregående årets produktion, hvilken var lägre än förevarande
års.

Det är med ledning af de nu angifna siffrorna icke lätt att utan
vidare beräkna, hur den danska, till beskattning uppgifna sockerproduktionen
fördelar sig på vissa färdiga fabrikat. Med stöd af i ämuet hos
danska fackmän inhämtade upplysningar torde dock kunna antagas, att
allt det oraffinerade socker, hvilket polariserar 98 proc. och mindre, är att
hänföra till den såsom danskt pudersocker betecknade varan, medan 60
proc. af det raffinerade sockret utgöres af raffinad i lägsta prisläget (kross,
melis) och återstående 40 proc. af öfriga raffinadsorter. Med utgångspunkt
från dessa siffror, äfvensom från antagandet, att 100 kg. råsocker
lämnar 90 kg. raffinad, 3 kg. farin och 3 kg. sirap, samt ofvan angifna
tal för beskattadt socker år 1911 skulle sistnämnda kvantitet fördela
sig på följande sockersorter:

Bilaga 1 till Kungl. Maj.-ts prop. nr 85 1913.

122

Industriens

ekonomiska

förhållanden.

	milj. kg.	7»
Oraffineradt socker.
Danskt pudersocker........................	.................... 29-6	32-0
Annat oraffineradt socker ..............	..................... 1*2	1-3
Baffineradt socker.
Kross, melis ................................	.................... 34-7	, 37*5
Toppsocker, tabletter, kändis............	................... 23-2	25’o
Farin .........................................	..................... 1-9	2-1
Biprodukt.
Sirap .........................................	...................... 1-9	2-1
	Inalles 92''b	100-o

Sannolikt gifva dessa siffror en någorlunda riktig anvisning för
bedömande af det här omhandlade spörsmålet. Talen för oraffineradt
socker torde kunna göra anspråk på full exakthet och älven för öfriga
produkter synas åtminstone de relativa talen vara jämförelsevis tillförlitliga.
Denna åsikt bestyrkes, om dessa sistnämnda tal jämföras
med de enda motsvarande siffror, som finnas tillgängliga i dansk officiell
statistik. I sammanhang med liandtverks- och industriräkningen i Danmark
den 12 juni 1906 insamlades nämligen äfven vissa uppgifter för
en produktionsstatistik. Enligt denna, som afsåg förhållandena under
år 1905, tillverkades af rikets dåvarande 3 raffinaderier nedanstående
kvautiteter socker och sirap, hvarvid till jämförelse upprepas motsvarande,
nyss åberopade siffror för år 1911.

	År	1905	År 1911
Produkt	milj. kg	. °/o	milj. kg.	°/o
Kross, melis .................................	18-9	52*4	34-7	56-2
Toppsocker, tabletter, kändis .........	13-7	37-9	23-2	37-6
Farin ..........................................	2*7	7-5	1-9	3-1
Sirap ..........................................	0-s	2*2	1-9	3-1
Inalles	36i	100 o	Öl?	lOOo

De relativa talen för dessa båda år visa således ifråga om de båda
viktigaste i tabellen upptagna sockersorterna en jämförelsevis nära
öfverensstämmelse.

Af de danska råsockerfabrikerna ägas alla utom en, och af raffinaderierna
likaledes alla utom ett af »Aktieselskabet De danske Sukkerfabrikker».
Den råsockerfabrik, som står utanför bolaget, säljer emeller -

123

tid sedan en längre följd af år hela sin produktion till det stora företaget
(under de båda sista åren har dock en viss kvantitet försålts till
England), och det raffinaderi, som ej tillhör bolaget, har icke så stor
produktionsförmåga (omkr. 3—5 000 ton), att det äger någon nämnvärd
betydelse för den danska sockerindustrien. Däremot kommer den nya,
utanför bolaget stående råsockerfabriken, som under år 1912 börjar sin
verksamhet i västra Själland, sannolikt att blifva af större vikt. Den
är nämligen beräknad för afverkning af betor från en betareal af 5 000
har och börjar första året med eu areal af 3 300 har och en beräknad
afverkning af 1 100 å 1 200 ton betor om dagen eller 100 000 ton om
året. Aktiekapitalet är 2 milj. kr. och beräknas själfva fabriksbyggnaden
jämte tomt och inventarier draga eu kostnad af 3 milj. kr.
Fabriken uppgifver sig vilja exportera sin produktion.

Tillsvidare intager emellertid »De danske Sukkerfabrikker» en så
godt som allenarådande ställning inom sitt lands sockerindustri. Såsom
tidigare antydts, bär bolaget afvärjt konkurrens genom att utan lång
tidspillan uppköpa hvarje fabrik, som bildades utan dess medverkan,
och synes ett dylikt köp ofta hafva skett först sedan bolaget bjudit
det nya företaget en hård kamp. I bolagets balansräkning hafva tvänne
af de sålunda inköpta företagen bokförts med sitt aktiekapital bland
aktiva, medan bolagets öfriga fabriker ingå bland fastighetsvärdena.
Af bolagets raffinaderier är ett af de i Köpenhamn belägna f. n. under
nybyggnad, sedan den äldre fabriken delvis brunnit ned. Det synes
vara bolagets afsikt att såvidt möjligt koncentrera större delen af raffineringen
till denna fabrik. Den inredes nämligen omedelbart för en
årsproduktion af 50 milj. kg. och har ifråga om utrymme beräknats så,
att en utvidgning till en produktionsförmåga af 100 milj. kg. utan
svårighet kan åstadkommas. Anläggningskostnaden beräknas till 4 V2
milj. kr.

Bolaget började sin verksamhet med ett kapital af 4 milj. kr.
År 1883 beslöt man utvidga kapitalet till 10 milj. kr., men det nytillkomna
beloppet var till fullo inbetaldt först år 1893. Af nyteckningen
förbehölls hälften åt de äldre aktieägarne till en kurs af 110
proc., medan resten utbjöds till pari åt de betodlare, som hade tecknat
tioåriga leveranskontrakt med bolaget — för hvarje tunnland skulle
erhållas för 300 kr. aktier. År 1909 utvidgades aktiekapitalet ytterligare
med 5 milj. kr., hvilket kapital af de äldre aktieägarne skulle få tecknas
till pari (aktiekursen var då 230 proc.). Det nuvarande aktiekapitalet
utgör sålunda 15 milj. kr., hvaraf allt blifvit kontant inbetaldt. År
1912 beslöts emellertid en ytterligare utvidgning af kapitalet med 7 Va

124

milj. kr., hvilket belopp utsläpptes till teckning mot en kurs af 150 proc.
(aktiekursen var då 299 å 300 proc.). Utdelningen å aktierna var under
de första elfva åren 1874—84 af bolagets verksamhet i regel 10 proc.,
men sjönk sedan under en följd af år till 0 eller 4 — 6 proc. Först i
midten af 1890-talet började utdelningen ånyo få stadga och har för
åren f. o. m. 1901 uppgått till nedannämnda belopp:

År	O/o	År	°/o	År	7»
1901	7	1905	15	1909	23
1902	10	1906	18	1910	21
1903	10	1907	17	1911	25
1904	18	1908	25

Eu öfversikt af bolagets ställning den 30 april 1912 gifves i
nedanstående tablå med ledning af bolagets egen balansräkning, hvars
poster likväl sammanförts under i hufvudsak samma rubriker, som förekomma
i motsvarande, i det föregående meddelade uppgifter rörande de
svenska sockerfabrikernas tillgångar och skulder.

Tillgångar: Skulder:

Råsockerfabriker och saftstationer . .	14 786 597	Aktiekapital ................................	15 000 000
Raffinaderier.................................	4 154 024	Reservfond ....................................	8 556 884
Fabrikernas lager ........................	14 868 221	Dispositionsfond (»prisdifferensreserv»)	1 528 028
Stadsfastigheter ...........................	2 578 750	Understöds- och tantiémefond .........	988 326
Jordbruksfastigheter .....................	1 027 091	Upplånadt kapital .......................	10404050
Fartyg .......................................	110 300	Diverse passiva: tullskuld ...............	2 249 058
Varufordringar..............................	2 070 695	diverse kreditorer ...	2 135 701
Andra fordringar: fabrikernas löpande		Saldo .........................................	8 036 521
räkning............	6 644 393
diverse debitorer...	2 523 386
Diverse tillgångar ........................	27 854
Kontant kassa..............................	107 255
Summa 48898566	Summa 48898566

Fördelas de för bolagets fabriker bokförda värden, hvari ingå
maskiner, inventarier, järnvägar för bettransport m. m., på antalet fabriker,
erhålles för en råsockerfabrik med därtill i medeltal hörande tvänne
saftstationer ett genomsnittsvärde af 2 112 371 kr. samt för ett raffinaderi
ett motsvarande belopp af 1 384 674 kr. flen största råsockerfabriken

125

och dess saftstationer, med en afverkningsförmåga af 2 000 ton betor
per dygn, voro bokförda till sammnnlagdt 3 808 056 kr., samt ett
raffinaderi med en kapacitet af 30 000 tons utsmältning om året till
906 152 kr. Gi fvctvis hafva dessa bokföringsvärden nåtts först efter
afsevärda afskrifningar. Såvidt af tillgängliga uppgifter framgår, synas
dessa afskrifningar tillsammans hafva utgjort för hvarje råsockerbruk
med saftstationer i genomsnitt 700 000 kr. samt för hvarje raffinaderi
565 000 kr.

Vid den undersökning, som ägnades bolagets ställning i det tidigare
omnämnda af folketinget år 1912 afgifna betänkande angående statens
öfvertagande af den danska sockerindustrien, beräknades, att bolagets
effektiva kapital vore 30 milj. kr., hvaraf ena hälften utgjordes af aktiekapitalet
och den andra af sparad förmögenhet. I betraktande af de
betydande afskrifningar, som verkställts å bolagets egendomar och de
öfriga skäl, som i detta hänseende anförts i nämnda betänkande, synes
detta antagande vara väl motiveradt och snarare angifva ett för lågt
än för högt belopp. Efter 1912 års nyemission, hvarigenom det inbetalade
aktiekapitalet höjes till nominellt 22 500 000 kr. och en öfverkursbetalning
af 3 750 000 kr. dels användes såsom afskrifning å fabriksfastigheter,
dels ökar reserverna, torde således bolagets eget arbetande
kapital kunna uppskattas till omkr. 42 000 000 kr.

Det i ofvan angifna tablå under posten »saldo» upptagna beloppet
motsvarar på grund af bolagets bokföring icke fullt årets vinst. Denna
utgjorde nämligen 8 330 648 kr., d. v. s. 55-5 proc. å aktiekapitalet.
Häraf utbetalades i vinstandel till betodlarne enligt med dem uppgjorda
kontrakt 3 775 192 kr., hvarjämte 5 proc. utdelades i tantiéme till
styrelse och direktion samt samma belopp afskrets å bolagets aktiva.
Återstoden disponerades för utdelning till aktieägarne (25 proc.) samt
för saldering å vinst- och förlustkonto. 1912 års vinstresultat måste
emellertid betecknas såsom mer än vanligt gynnsamt och öfverstiger
hvad som tidigare nåtts. År 1911 var vinsten 6 687 690 kr. eller
44‘6 proc. å aktiekapitalet.

Rörande andelsfabriken i Nyköbing har beträffande dess ekonomiska
ställning ingen uppgift kunnat införskaffas. I fråga om resultatet af
fabrikens verksamhet för år 1910/11 hafva dock vissa upplysningar
inhämtats. Häraf framgår, att andelskapitalet, som är fördeladt på
3 500 andelar, af Indika f. n. emellertid en större del lär vara samlad
på en enstaka hand, utgör 1 050 000 kr. Nettovinsten för år 1910/11
har, enligt hvad som i debatten i ämnet år 1912 i folketinget uppgifvits,
utgjort 1 267 002 kr. eller 120-7 proc. af andelskapitalet. Till betodlarne

126

utbetalades 554 777 kr., till andelsägarne i utdelning 541 243 kr. (51*5
proc.) och till reserverna öfverfördes 281 069 kr. Det vill sålunda synas,
som skulle Nyköbingsfabrikens årsvinst hafva varit än mer lysande än
»De danske Sukkerfabrikkers».

Bland sockerfabrikernas produktionskostnader är det tvänne poster,
som tilldraga sig särskild uppmärksamhet. Den förnämsta af dessa är
utgifterna för betorna, rörande hvilka närmare upplysningar skola meddelas
i det följande, den andra posten är löner till arbetare, hvarom
här några siffror skola anföras.

Enligt inhämtade uppgifter utgå timlönerna sedan år 1910 till
kampanjarbetarne i råsockerfabrikerna med 38 öre, med undantag för
en å landsbygden belägen fabrik (Höjbygaard), där lönen är 37 öre.
Under öfriga tider af året är lönen för det fåtal arbetare, som då sysselsättas
i fabrikerna resp. 35 och 34 öre. Vid raffinaderierna i Köpenhamn
är lönen efter tre månaders anställning för arbetare i fabriken
4‘40 samt för arbetare i magasinen 4''2 0 kr. per dag eller resp. 4*2 5
och 4-0 5 kr. jämte 1 kr. i veckan i »ölpengar». Beräknas arbetstiden
till 10 timmar om dagen, motsvara dessa lönesatser en timlön af 44 å
42 öre. Vid bolagets i Köpenhamns omnejd belägna tredje raffinaderi
är timlönen 41 öre, hvartill kommer fritt Öl och kaffe, så att timlönen
torde kunna beräknas till onda*. 42 öre. Genom ackordsarbete kan löninkomsten
lu>jas. Dessutom förtjänar anmärkas, att raffinaderierna under
de sista åren lära hafva uppehållit ständig drift året om och att verksamheten
varit nedlagd endast under omkr. 14 dagar af året.

Det belopp, som under kampanjen 1910/11 af »De danske Sukkerfabrikker»
utbetalts i arbetslöner till arbetare, nppgifves för råsockerfabrikerna
till 1 250 000 kr., och för raffinaderierna till 850 000 kr.,
hvartill kommer ett belopp af 500 000 kr. till verkstadsarbetare o. d.,
således en totalsumma i arbetslön af 2 600 000 kr. Fördelas den till
verkstadsarbetarna utbetalade lönen med lika stort belopp på de 7 råsockerfabriker
och 3 raffinaderier, som ägas af bolaget, erhålles för de
till råsockerfabrikernas arbetare utgifna löner ett belopp af 1 600 000
kr. och för raffinaderiernas arbetare en motsvarande summa af 1 000 000
kr. Då den totala betsockerproduktionen, enligt hvad tidigare angifvits,
beräknats till omkr. 116 000 ton, hvaraf omkr. 98 000 ton kom på »De
danske Sukkerfabrikker», samt detta bolags raffinadtillverkning utgjorde
omkr. 60 000 ton kan med ledning af nyss angifna siffror beräknas, att
arbetslönen per ton råsocker inom nämnda företag uppgick till 16-33 kr.
samt per ton raffinad till 16-7 4 kr.

127

3. Hvithetsodiingen.

Det har tidigare nämnts, att det först jämförelsevis sent lyckades
den danska sockerindustrien att intressera jordbrukarna för betodling.
hörst sedan midten af 1890-talet vann betodlingen större spridning, och
hade år 1900 nått upp till en areal af 14 025 har. Men under 1900-talets första årtionde väcktes intresset för denna gren af landtbruket
för hvarje år i allt högre grad, så att den betodlade arealen år 1911
uppgick till omkr. 25 000 har eller nära dubbla arealen mot tio år förut.

Rörande skördens kvantitet per hektar under hvart och ett af
åren 1906—10 gifver nedanstående tablå närmare upplysning. Där
angifvas äfven talen för betornas sockerutbyte, hvilka siffror visserligen
icke redovisas i den officiella danska statistiken eller eljest, såvidt kunnat
utrönas, för de här berörda åren offentliggjorts, men hvilka beräknats
med ledning af tillgängliga uppgifter rörande den afverkade betmängdens
och råsockerproduktionens totala storlek k.

År	Betskörd per hektar ton	Båsockerutbyte i °/o af betvikten
1906	30-9	13-7 9
1907	56-5	12-3 8
1908	28u	14-90
1909	28-7	12-57
1910	34-5	14-18
Medeltal
1906—1910	30''o	13-55

k örhallandet mellan fabrikerna och betodlarne hade under denna
utvecklingsperiod ej alltid varit det bästa, men till någon öppen konflikt
har det aldrig kommit. I regel synes det stora bolaget hafva förstått
att i tid möta ett spirande missnöje med erbjudande om förmånligare
betalningsvillkor och dessutom bundit betodlarna med långvariga kontrakt.
Därjämte torde äfven böra uppmärksammas, att betodlarne visserligen
samman slutit sig i intresseorganisationer, men att större delen af den
betodlade jorden är i stora eller medelstora godsägares besittning och
blott en mindre del äges af smärre jordbrukare, eu omständighet, som

9 Nämnda uppgifter hafva hämtais ur Grosserer-Societetens årsberättelser och öfverensstämma
nära med de siffror som för motsvarande förhållanden uppgifyits i det danska utskottsbetänkandet
och som hämtats ur landthushållningssällskapets berättelser.

128

måhända kommit intressemotsatserna att antaga en mindre kampartad
karaktär. Emellertid hafva betprisen efter hand förbättrats och grundvalen
för öfverenskommelserna mellan fabriker och betodlare förändrats.
Under 1870- och 80-talen afslötos odlingskontrakten i regel på basis
af ett grundpris af 1’50 kr. per 100 kg. med tillägg af 10 öre för
hvarje procent sockerhalt utöfver 12 proc. Från midten af 1880-talet
byggdes betodlingen emellertid på en annan grundval, i det att den
gjordes beroende dels af Londonernoteringen för råsocker, dels ock af
fabrikens vinst. Båda dessa led i prisberäkningen underkastades efterhand
förändringar, men sedan år 1904 gälla för det öfvervägande flertalet
odlare i detta hänseende följande bestämmelser, baserade på kontrakt
för minst 10 år:

1. Så länge genomsnittspriset för råsocker enligt Londonernoteringen
för 88 proc. tyskt råsocker prompt f. o. b. Hamburg under tiden
1 september—31 december utgör 13 sh. 9 d. per cwt, betalar »De danska
sukkerfabrikker» l-60 kr. per 100 kg. rentvätta^ betor, medan betalningen
ökas, resp. minskas med 2 öre per 100 kg. för hvarje fulla 3 d., med
hvilka nämnda genomsnittspris öfver- eller understiger 13 sh. 9 d.

2. Sedan 5 proc. ränta godtgjorts bolagets aktiekapital, fördelas
af återstående årsvinst 50 proc. till betodlarne i förhållande till kvantiteten
af dem levererade betor.

3. Betmassan erhålles afgiftsfritt åter af betodlaren.

4. Därest fabriken icke mottager betorna före den 15 november,
skola betorna efter upptagningen af betodlarne stackas etc. (»nedkules»)
och betalas härför en extra ersättning af 6 öre för 100 kg., när betorna
levereras mellan 15 november och 15 december, samt 12 öre per 100
kg. för senare leverans.

År	Betpris per 100 kg. kr.	År	Betpris per 100 kg. kr.	År	Betpris per 100 kg. kr.
1886	l-48	1895	1*64	1904	2*69
1887	l-66	1896	1*51	1905	1*84
1888	1-78	1897	1*55	1906	2*09
1889	1-58	1898	1*65	1907	2*20
1890	1*65	1899	1*68	1908	2*40
1891	1*75	1900	1*76	1909	2*41
1892	1*76	1901	1*47	1910	2-11
1893	1*86	1902	1*68	1911	2''7S
1894	1*76	1903	1*67

5. Betfrö betalas af betodlaren, men levereras af fabriken.

129

En öfversikt af de betpris, som betalats till de danska odlarne i
genomsnitt per år sedan år 1886 gifves af förestående tablå.x)

Det belopp, som af »De danske sukkerfabrikker» under år 1911/12
utbetalades för betor, har uppgifvits till sammanlagdt 16‘5 milj. kr.

4. Sockerpris och sockerhandel.

I en tidigare anförd tablå (sid. 119) har en antydan gifvits angående Sockerpris.
förhållandet mellan inlandsprisen å danskt socker samt råsockerpriset å
världsmarknaden. Däraf syntes framgå, att bruttopriset å det viktigaste
danska raffinadsockret, kross, melis, i genomsnitt för åren 1909—11
öfvers tigi t Hamburgernoteringen för råsocker med 15-9 7 öre per kg.

Till förklaring af detta öfverpris anföres i det ofta åberopade danska
utskottsbetänkandet följande beräkning:

Transportkostnader m. ni............................................................................ 2-26 öre per kg.

Förlust vid raffinering af 88 proc. råsocker till 100 proc., därest råvarans genom*

snittspris beräknas till 19-84 öre per kg.: 12/ss ’ 19-84 = ........................... 2’7fi > > »

Raffineringskostnader ................................................................................. g.70 ;> s

Tull för kross, melis .............................................. irwin »

Stimma 18''ee öre per kg.

Af denna beräkning skulle sålunda följa, att inlandspriset med
närmare 3 öre per kg. legat under motsvarande utlandspris med tillägg
af tull och kostnader. Gifvetvis kan en dylik beräkning icke göra anspråk
på att i detalj vara exakt, men den jämförelsevis betydliga differens
som bär påvisats, synes ej kunna förklaras endast med hänvisning till
kalkyleringsfel, utan torde sannolikt kunna tjäna såsom bevis för att
sockerbolaget icke fullt utnyttjat tullskyddet för raffinad.

Hvad de danska inlandsprisen å socker eljes beträffar, så hafva
de _ enligt det störa bolagets engrosnoteringar'' för de båda största
artiklarna utgjort i genomsnitt för år:

9 I prisen hav inräknats värdet af tillbakalevererad betmassa: 26 å 27 öre per 100 kg
levererade betor. Tabellens uppgifter delvis efter det danska utskottsbetänkandet 1912.

Bilaga 1 till Kungi. Maj:ts prop. nr 85 1918.

130

1872-75	Kross, melis öre per kg. 91-00	“Puddersukker1 öre per kg.
1876—80	84-62	—
»O GO CO 00	73-22	—
1886—90	60’S 6	47-26
1891—95	41-20	33-24
1896—1900	34-5 8	28-46
1901—05	34-oe	28-54
1906—10	36-U	30-12

Noteringen för det bättre sockret har sålunda under de senaste
15 åren varit omkr. 6 öre per kg. högre än för den sämre, oraffineiade
varan. Enligt den (juni 1912) senast tillgängliga noteringen, fastställd
den 8 maj 1912, kostade kross, melis 42 och danskt pudersocker 36 öre
per kg. För öfriga sorter raffinad noterades pris, växlande mellan 44 och
49 öre, (för en i ringa kvantitet producerad sockersort 52 öre). Som ett
o-enomsnittspris för samtliga raffinadsorter torde kunna antecknas 46 öie
per kg. Å danskt råsocker var noteringen samtidigt 34 öre.

Engros- och Det störa bolaget säljer blott till grossister och i praktiken endast

''minuthandel. mot kontant likvid inom 14 dagar. Å fakturabeloppet lämnas härvid
2 proc. rabatt, hvar jämte försålda varor debiteras 1 öre per kg. under
priskurantens notering. Emballage debiteras enligt särskild notering.
Köparna få köpa socker för leverans under 3 1/2 månader till vid köpets
afsilande gällande notering och mot successiv leverans under nämnda
tid. Såsom" en följd häraf må antecknas att vid en prisstegring i regel
stora kvantiteter äro sålda till det lägre priset.

utförsel Exporten af danskt socker var tidigare mycket obetydlig, men

steg småningom och utgjorde år 1896 6 000 ton. Den öfvervägande
delen af exporten bestod af en efterprodukt, hvaraf den inhemska konsumtionen
emellertid snart ökades, så att utförseln år 1903 sjunkit till
1 000 ton. Den var sedan under åtskilliga år helt minimal, enär Danmarks
tullagstiftning icke uppfyllde de af Brysselkonventionen uppställda
villkor för export till konventionsländerna. Den sedermera
företagna ändringen möjliggjorde emellertid åter utförsel af. danskt
socker och i oktober 19il upphäfdes af den permanenta kommissionen
i Bryssel den Danmark pålagda strafftullen. Exporten har också under
de sista åren stigit betydligt: den utgjorde år 1909 icke mer än 1 000

131

ton, men år 1911 redan 5 700 ton, hvaraf hnfvudparten utförts till
England. Samtidigt utfördes 2 520 ton matsirap samt 9 280 ton melassfoder
och melass, som framställts af hvitbetsmelass.

Den utförda sockerkvantitetens storlek beror dels af produktionens
storlek, dels ock af världsmarknadspriserna. Vid högre pris lönar det
sig bättre att exportera efterprodukterna, vid låga pris är det åter fördelaktigare
att omarbeta dem till råsocker för raffinering.

Importen af socker till Danmark bar ända till de sista åren uppgått
till betydande kvantiteter och först under år 1911 sjönk den
till en i förhållande till konsumtionen mindre betydande siffra. Nedanstående
tablå gifver närmare detaljer för åren f. o. m. 1900, hvarunder
importen nått sin hittillsvarande största absoluta böjd.

År	Import	Total-	Import i % af
ton	konsumtion	konsumtion
1900	29 810	66 550	44-s
1901	30 280	74 160	40’s
1902	19 080	69 840	27-3
1903	35 100	77 270	45’r
1904	37 590	83 860	44-8
1905	34 510	79 820	43-2
1906	20 530	82 140	25''o
1907	24 080	91 520	26-3
1908	37 490	97 480	O do CO
1909	38 340	105 750	36-s
1910	33 800	100 750	33'' 6
1911	11450	106 520	10-s

Eu betydande del af denna import bar legat i det stora sockerbolagets
händer, men under hvarje år torde omkr. 10 000 ton socker
hafva införts af andra importörer än bolaget.

5. Sockerkonsumtion.

På annat ställe i föreliggande betänkande bar redan framhållits,
att Danmark sedan länge är Europas näst England starkast sockerkonsumerande
land. En öfversikt af utvecklingen i detta hänseende
gifves af följande siffror rörande konsumtionen per år och individ.

Införsel.

132

År	Genomsnittlig årskonsumtion	Årlig ökning sedan föregående period	Relativ öknin;
	kg.	kg-	kg-
1876—1880	13-4S	—	1''00
1881—1885	15-0 2	0-31	l-ii
1886—1891	16-12	0“22	1-20
1891—1895	21-21	1-02	1-57
1896—1901	26-22	l-oo	1*95
1901—1905	30-56	0-S 7	2-2 7
1906—1910	35" "6	1''04	2-65
1911	38-43	2-6 7	2-85

Den starka stegringen efter 1891 synes förtjäna särskild! beaktande,
då det är sannolikt, att den i viss mån bör ses såsom en följd af den
utaf 1891 års lagstiftning framkallade, tidigare påpekade sänkningen i
sockerpriset. Det vill äfven synas som om under samma tid konsumtionen
af bättre socker ökats på de sämre sockersorternas bekostnad.

Efter det danska utskottsbetänkandet af år 1912 skall här slutligen
äfven meddelas nedanstående tablå, som i detta sammanhang torde äga
ett visst intresse, ehuru siffrorna måhända ej böra tillmätas alltför
stort värde. Enligt en under utarbetning varande officiell hushållskostnadsstatistik
utgjorde konsumtionen af socker för:

	Konsumtion	Antal indi-	Konsumtion
	per individ	vider per	per hushåll
	kg-	hushåll	kg-
Arbetare i Köpenhamn ..................	22	4-5	99-o
» » landsortsstäderna............	22	5”i	112-2
Hemmansägare..............................	31	6-e	204-6
Småbrukare (»husmän»)..................	22	5-1	112-2
Landtarbetare (på öarne) ...............	21	4-5	94-5

138

Tyskland.

1. Tull- och skattelagstiftningens samt industriens utveckling. Karteller.

Tyskland tillkommer otvifvelaktigt äran af att hafva varit det land
i världen, där förekomst af socker i vissa slag af betor vetenskapligt
först påvisats och där denna upptäckt först tekniskt utnyttjats för
sockerframställning. Den förstnämnda upptäckten gjordes af én framstående
Berlinerkemist A. S. Marggraf redan år 1747. Dennes lärjunge
och efterföljare i ämbetet såsom direktör för den preussiska vetenskapsakademien
F. K. Achard återupptog mot slutet af århundradet Marggraf s
försök och lyckades efter ett mödosamt, ihärdigt arbete att göra dem
praktiskt användbara. Trots oafbrutna besvikelser och ekonomiska
svårigheter lyckades det honom att efter omfattande experiment, under
aren 1799—1800 företagna på hans egendom Cunern vid Steinau i Schlesien,
våren 1802 inrätta en sockerfabrik för framställning af socker ur
af honom odlade betor.

Achards fabrik vann inom kort efterföljare, hans skrifter om sockerfabrikation
spredos öfver hela Europa och i flera länder sökte man införa
och understödja den nya industrien. Men under de napoleonska krigens
stormar blef det omöjligt att i Tyskland vidmakthålla det ekonomiska
understöd från statens sida, som bragt den nya fabrikationen skydd och
uppmuntran, så att redan år 1828 den sista sockerfabriken på den tyska
sidan af Rhen måste nedlägga drifteij» Under tiden hade emellertid i
Frankrike industrien icke blott vunnit fotfäste utan ock lyckats förbättra
sin teknik. Stödd pa de där vunna erfarenheterna, gick man under
1830-talet till arbetet för att i Tyskland ånyo grundlägga en sockerindustri.
Resultatet var denna gång så gynnsamt, att år 1834/35 i
Preussen redan 17 och inom tyska tullområdet 21 fabriker voro i drift.
Två år senare hade den sistnämnda siffran ökats till 122 företag, som
ur 25 o46 ton hvitbetor framställde 1 408 ton råsocker, motsvarande ett
soekerutbyte af 5''5 6 proc. (på Achard’s tid hade utbytet varit 2—3 proc.).

Ur denna blygsamma början växte under ett nästan oafbrutet

1800-talets
börja!?.

134

framåtskridande den tyska hvitbetsoekerindustrien upp för att i Tysklands
nutida ekonomiska lif intaga eu synnerligen betydande plats.

Tiden De på grund af hvitbetsockerindustriens uppblomstring minskade

1840—60. tupjntäkterna af sockerimporten föranledde Preussen att år 1840 beskatta
sockerindustrien med en särskild afgift. Exemplet följdes ett år senare
af hela tullföreningen, så att den tyska sockerfabrikationen gjordes
till föremål för en- särskild, enhetlig beskattning. Dennas form var
materialbeskattning, utgående med eu viss afgift för 100 kg. råa betor
och beräknad på sådant sätt, att den beredde den inhemska produktionen
skydd mot konkurrens från rörsockrets sida, utan att likväl utesluta
denna konkurrens. Vid beräkning af råsockerutbytet ur betan utgick
man från antagandet, att för framställandet af 1 centner råsocker åtginge
20 centner hvitbetor, d. v. s. skatten byggdes på hypotesen om ett
råsockerutbyte af 5 proc. Ehuru skattesatsen under den följande tiden
efter hand ökades — från 0-io Mk år 1841 till 1''5o Mk år 1858, allt
per 100 kg. betor — så bibehölls det beräknade råsockerutbytet under
20 år oförändradt. Några siffror till belysande af råsockerindustriens utveckling
under denna period meddelas i nedanstående tablå.

Råsocker -

År	Antal råsocker- fabriker	Afverkade betor ton	Eåsocker- produktion ton	utbyte per 100 kg. betor 0/n
1839/40	152	220 000	12 700	5*38
1849/50	148	576 000	42 400	7*35
1859/60	256	1 720 000	145 800	8*56

Samtidigt som Tysklands råsockerproduktion under åren 1840—60
sålunda stigit med det tolfdubbla, hade soekerimporten minskats till
omkr. en tiondedel. Under de senare åren af 1850-talet hade den tyska
sockerindustrien i sjkifva verket nått den ställning, att frågan om export
af inhemskt råsocker blef aktuell. Fabrikanterna framställde vid denna
tid upprepade gånger krafvet pa* att erhålla skatterestitution vid export
af råsocker liksom raffinaderierna redan länge åtnjutit fördelen af tullrestitution
vid utförsel af raffinad, tillverkad af rörsocker.

186»tiftn‘ Ug'' År 1861 genomfördes också eu lagstiftning, hvarigenom råsocker 1861—63.

producenterna vid utförsel af råsocker fingo restitution af materialskatten
till ett belopp af 16• 5 0 Mk per 100 kg. råsocker, medan raffinadrestitutionen
fastställdes till 20 Mk. Samtidigt höjdes emellertid lagens nominella
sockerutbytesprocent från 5 till en siffra, som låg mellan 9-i och
8’4 och som svarade mot det dåvarande faktiska utbytet.

135

1861 års lag blef för den tyska sockerindustriens utveckling- af
genomgripande betydelse. Tack vare dess bestämmelser blef det möjligt
för sockerproducenten att icke blott såsom förut bereda sig en särskild
fördel genom utvinnande af mer socker ur betorna än hvad som motsvarade
det lagliga rendementet utan ock att vid utförsel af råsocker
tillgodoräkna sig resultatet af ett dylikt högre sockerutbyte såsom en
kontant, af statsverket utbetalad premie, utgörande skillnaden mellan
exportgodtgörelsen och den erlagda materialskatten.

Till en början var det emellertid möjligt endast för ett fåtal fabriker
med tillgång till råvara af högsta kvalitet att draga fördel af den nya
lagstiftningen. Men redan år 1866 lyckades man genomdrifva eu förhöjning
af restitutionen till 17-20 JM k för råsocker och 21 Mk för
raffinad, medan materialskatten fortfarande kvarstod oförändrad vid Töo
Mk, allt per 100 kg. Därmed hade premiesystemet helt slagit igenom.
Visserligen höjdes materialskatten år 1869 till 1''6 0 Mk, men samtidigt
ökades också restitutionen till 18-so Mk för råsocker och 21*60 å
23 Mk för raffinad af olika slag.

Stödd af denna lagstiftning utvecklades den tyska sockerindustrien
så hastigt, att den vid 1880-talets början stod främst inom världens
hvitbetsoekerproduktion. Närmare detaljer framgå af följande siffror.

	Antal	Afverkade	Eåsocker-	Eåsocker- utbyte
År	råsocker-	betor	produktion	per 100 kg. betor %
	fabriker	ton	ton
1860/61	247	1 467 702	126 526	ep ® ; u>
1870/71	304	3 050 745	186 441	8‘62
1875/76	332	4161 284	358 048	8-60
1880/81	333	6 322 203	573 030	9-04
1884/85	408	10402 688	1 146 740	11*02

Denna kraftiga utveckling af sockerindustrien hade emellertid
äfven sina skuggsidor. På grund af det rådande skattesystemet ökades
statens inkomster af sockerbeskattningen ingalunda i samma proportion
som produktionen stegrades. Dessutom åtföljdes industriens uppsving
ej häller af en motsvarande ökning i den inhemska konsumtionen. Öfver
hälften af den producerade sockerkvantiteten måste från och med 1880-talet exporteras. Utförseln, som år 1871/72 ännu stannade vid 14-276
ton (totalutförsel, beräknad såsom råsocker), uppgick 1880/81 till 283 848
och 1884/85 till 673 728 ton. Den tyska sockerindustrien var sålunda
numera i hög grad beroende af den utländska marknaden och dess hårda
konkurrens, samtidigt som konkurrensen inom landet år för år ökades.

136

1886 och
1890 års lagstiftmng.

År 1883 tillsatte regeringen en kommission för en undersökning
af den tyska sockerindustriens läge och nedsatte samtidigt restitutionen
å råsocker och raffinad till resp. 18 och 22*20—23 Mk per 100
kg. Sockerkommissionens arbete gaf till positivt resultat en år 188G på
grundvalen af ett antaget rendement af 9*3 proc. till 1*70 Mk höjd
betskatt och en till 17*2 5 Mk sänkt restitution. Kort därpå beslöt
man sig emellertid för att delvis öfvergifva det dittills tillämpade
materialbeskattningssystemet. Helt ville man visserligen ej lämna det,
främst af hänsyn till beskattningens anordning i de med Tyskland på
den utländska marknaden konkurrerande länderna, men genom en af
1887 års riksdag antagen lag nedsattes betskatten med drygt hälften
till 0‘80 Mk och infördes samtidigt en konsumtionsskatt (»Verbrauchsabgabe»)
å 12 Mk per 100 kg., hvilket belopp skulle erläggas vid
sockrets uttagande för inhemsk konsumtion. Tullen fastställdes till
30 Mk för alla sorters socker samt 15 Mk för sirap och melass. Skatterestitutionen
bestämdes till 8*5 0 Mk för råsocker af 90 proc. rendement
och till 10 å 1016 5 Mk för raffinad af olika slag.

Sedan Tyskland sålunda tagit första steget bort från det beskattningssystem
som varit allenarådande alltsedan år 1844, dröjde det icke
länge innan regeringen gick vidare på den inslagna vägen och föreslog
riksdagen ett sockerbeskattningssystem, uteslutande baseradt på produktskatt
samt med öppna, successivt sjunkande utförselpremier. Anledningarna
till detta systemskifte torde vara att söka dels och främst i statens
ökade behof af inkomster (såsom t. ex. för arbetarförsäkringen) dels
ock i förhoppningen att vid eu lconsumtionsbeskattning lättare kunna råda
bot för åtskilliga missförhållanden inom den tyska industrien. Det af
regeringen utarbetade förslaget förelädes riksdagen år 1890, antogs efter
en del detaljförändringar, samt blef gällande år 1892. Enligt den nya
lagen upphäfdes all materialskatt. Sockerskatten skulle utgå med ett
belopp af 18 Mk per 100 kg. vid varans öfvergång i den fria handeln.
Tullen fastställdes till 3G Mk för alla sorter socker, däri inbegripet
sirap och melass. Utförselpremien — eller, som den kallades, tillskottet
(»Zuschuss») — bestämdes till 1*2 5 Mk för 100 kg. råsocker af
90—98 proc. rendement, 2 Mk för kändis-, topp- och kristallsocker af
minst 99*5 proc. sockerhalt samt 1*6 5 Mk för allt annat hårdt socker.
Dessa satser skulle gälla till 1895, då de skulle nedsättas för att år
1897 helt försvinna.

Vid antagandet af denna lag trodde man, att det exempel Tyskland
sålunda gifvit ifråga om utförselpremiernas successiva afskrifvande,
skulle följas af världens öfriga stora sockerländer. Man fann emellertid

137

snart, att denna förmodan var oriktig. De öfriga länderna icke blott
bibehöllo sina hittillsvarande premier, utan till och med höjde dem i
vissa fall (t. ex. Frankrike) väsentligt, hvarigenom den tyska industriens
konkurrensförmåga på den utländska marknaden afsevärdt förminskades.
Dessutom hotades Tysklands sockerindustri äfven af öfverproduktion
inom landet.

Siffrorna rörande produktionen för de fem första kampanjerna
under 1890-talet framgår af följande tablå.

År	Antal råsocker- fabriker	Afverkade betor ton	Båsocker- produktion ton	Båsocker-utbyte per 100 kg. betor % 12''54
1890/91	408	10 623 319	1 336 221
1891/92	403	9 488 002	1 198 025	12*0 2
1892/93	401	9 811 939	1 230 835	12-54
1893/94	405	10 644 351	1 366 001	12-83
1894/95	405	14 521 029	1 827 973	12*58

För att råda bot för de antydda missförhållandena framlade regeringen
år 1896 en lag, hvarigenom icke blott industriens täflan på
världsmarknaden skulle underlättas, utan äfven produktionen i viss
mån regleras och ledas. 1 förstnämnda hänseende föreslogs en ökning
af de fasta utförselpremiernas belopp till nära det dubbla — 2''5 0 Mk
för råsocker och 3—3''5 5 Mk för raffinad, allt per 100 kg.; samtidigt
höjdes konsumtionsskatten till 20 Mk. För vinnande af det sistnämnda
syftet — förhindrandet af öfverproduktion — skulle enligt förslaget en
viss maximisumma (1*7 milj. ton) fastslås för ett års sockerproduktion
och denna summa efter vissa grunder fördelas på rikets alla fabriker.
Öfverskred någon fabrik denna dess sålunda bestämda högsta afverkningssumma,
den s. k. kontingenten, pålades för den öfverskjutande
tillverkningen en extra skatt, uppgående till samma belopp som utförselpremien.
Nyanlagda fabriker skulle under sin första verksamhetstid
ej alls få någon kontingent, utan för hela. sin tillverkning betala nyssnämnda
extra skatt. För att vidare skydda de mindre fabrikerna mot
de under senare åren i norra och östra Tyskland upprättade eller
planerade jättefabrikerna, skulle införas äfven en progressiv beskattning
(»Betriebsteuer))), hvilken skulle utgå såsom en tilläggsafgift jämte den
vanliga skatten och utgöra för hvarje 100 kg. socker, som öfvergick i
allmänna marknaden, 0-lo Mk för en kvantitet intill 4 000 ton, 0-12 5 Mk
för hvarje därutöfver producerade 100 kg. till och med 5 000 ton o. s. v.

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr So 1913. 18

1896 ars lag.

188

1903 års lag.

Sammanslut -ningar inom
sockerindustrien.
.

1896 års riksdag antog detta regeringens förslag ock höjde salm
tidigt sockertullen till 40 Mk per 100 kg. Denna lag ägde giltighet
ända till år 1908, då Tysklands anslutning till 1902 års Brysselkonvention
framkallade en ny lag den 6 januari 1903, hvilken afskaffade
kontingentering, premier, progressiv beskattning o. s. v. och i stället
införde eu ren konsumtionsbeskattning.

1903 års lagstiftning, som ännu alltjämt är i hufvudsak gällande,
bestämde konsumtionsskatten till 14 Mk samt tullen (incl. skatten) för
råsocker till 18''40 och för raffinad till 18-80 Mk, allt per 100 kg.

Siffrorna för den tyska sockerindustriens utveckling sedan år 1895
framgå af nedanstående tablå. I

Äntå! Ai- råsocker-fabriker	Afverkade betor ton	Råsocker- produktion tou	Eåsocker-utbyte per 100 kg. betor 0/ lo	Genom-snittlig betafverkning per fabrik ton	Statsinkomst af skatt och tull Mk
1895/96	397	11 672 810	1 637 057	14''02	29 403	103 701 000
1900/01	395	13 253 909	1 979 118	14-6 «	33 552	115 691 000
1905/06	376	15 733 478	2 400 771	15- 2<;	41 844	141 587 000
1909/10	356	12 892 068	2 037 397	15-80	36 214	158 827 000

I anslutning till den här meddelade korta öfversikten af den
tyska sockerindustriens och beskattningens utveckling torde det äfven
vara af intresse att något beröra frågan om förekomsten i Tyskland
af monopolartade sammanslutningar inom sockerindustrien.

Redan så tidigt som år 1850 hade för tillvaratagande af såväl
råsocker- som raffinadindustriens allmänna intressen en förening bildats,
benämnd »Verein för die Riibenzuckerindustrie Deutschlands». I denna
hade emellertid råsockerfabrikerna öfvervikten, hvilket föranledde raffinaderierna
att redan 1852 bilda en egen förening, benämnd »Verein
deutscher Zuckerraffineriem». Inom båda dessa föreningar hade tanken
på kartellsammanslutningar vid skilda tillfällen framkommit, ehuru den
aldrig kommit att ikläda sig fastare form. Det första allvarliga försöket
att få en kartell till stånd daterar sig från midten af 1880-talet under
de då rådande dåliga tiderna. Man ville genom grundandet af en
sockerbank åstadkomma gemensamma försäljningar af råsocker. Detta
försök strandade likväl på motståndet från de råsockerfabriker, som
ägdes af betodlarna, hvilka senare ej ville låta sig fråntagas rätten att
själfva disponera sitt socker. År 1894, då läget på sockermarknaden på
grund af öfverproduktion åter försämrades, upptogos sammanslutnings -

139

försöken ånyo. En ny förening bildades med särskild uppgift att söka
åstadkomma en kartellsammanslutning mellan råsockerproducenterna.
Pin dylik sammanslutning visade sig likväl omöjlig att genomföra, enär
derå raffinaderier förfogade öfver egna råsockerfabriker. Det gemensamma
intresset af ett upprätthållande af sockerpremierna, äfvensom
hoppet om att genom förenade krafter bättre kunna tillgodose industriens
intressen vid kommande handelsfördrag föranledde slutligen år 1897 upplösandet
af de förut bestående tre föreningarna och bildandet af en ny
hela sockerindustrien omfattande sammanslutning, benämnd »Verein der
deutschen Zuckerindustrie», hvilken i sig som underafdelningar innefattade
»Verein der deutschen Zuckerindustrie, Abteilung der Rohzuckerfabriken,
G. in. b. Ii.» och »Verein der deutschen Zuckerindustrie,
Abteilung der Raffinerien, G. in. b. H.». Den stora föreningen hade
till uppgift att bevaka industriens gemensamma intressen, under det
att underafdelningarna själfva hade att ordna sina inre angelägenheter
äfvensom att tillvarataga sina specialintressen. 397 råsockerfabriker
och 50 raffinaderier, d. v. s. så godt som samtliga förefintliga tyska
råsockerfabriker och omkr. hälften af raffinaderierna, voro år 1897 medlemmar
i föreningen. Inom denna upptog man nu med all kraft, sedan
1896 års lag svikit de förväntningar, med livilka den hälsats af industrien,
tanken på bildandet af en kartell mellan producenterna, och
under trycket af de på sockermarknaden då härskande synnerligen
ogynnsamma förhållandena — låga pris, hård konkurrens o. s. v. —
lyckades man äfven efter många svårigheter den 1 juni 1900 få en
dylik sammanslutning till stånd.

Den tyska socker kartellen bestod liksom den några år förut bildade
österrikisk-ungerska af två särskilda kartellsammanslutningar: »Syndikat
deutscher Zuckerraffinerien», omfattande 109 fabriker, och »Deutsches
Zucker-Syndikat, G. m. b. H.», det senare utgörande en sammanslutning
mellan råsockerfabrikerna och representerande 393 fabriker. Hvitsockerfabrikerna,
hvilka framställa för konsumtion färdigt socker direkt ur
betorna, voro såsom en förmedlande länk anslutna till båda dessa karteller.
Enligt kartellöfverenskommelsen garanterades råsockerfabrikerna
för på hemmarknaden försåldt socker af 88 proc. rendement ett minimipris,
hvilket från och med d. 1 sept. 1901 fastställdes till 25''5 0 Mk
per 100 kg., (s. k. »Inlandsnormale»). Eör den händelse Magdeburgernoteringen
föll under det fastställda minimipriset, skulle raffinaderierna
inbetala skillnaden, hvilket dock ej fick öfverstiga 6’8 0 Mk. Denna
differens skulle månatligen inbetalas af raffinadkartellen till råsockerkartellen
jämte ett tillägg af 10 proc., s. k. »Kartellnutzen», som sedan

140

uppdelades på de olika råsockerproducenterna i förhållande till storleken
af den produktionskontingent, som hvar och en enligt lagen af år 1896
fått sig tilldelad. Härjämte förpliktade sig raffinaderierna att endast
köpa socker af fabriker, tillhörande råsockerkartellen.

Råsockerfabrikerna å sin sida förbundo sig att till gengäld ej
framställa raffinadsocker för inhemsk konsumtion och att försälja råsocker
och melass endast mot förevisande af kontrakt med s. k. kartellklausul,
hvarigenom man försäkrade sig om att allt socker antingen blefve försåldt
till utlandet eller också levererades till ett raffinadkartellen tillhörigt
raffinaderi. I öfrigt hade råsockerproducenterna fullt fria händer.

I motsats till råsockerkartellen ägde raffinadkartellen eu mycket
fast organisation. Här fastställde man icke blott pris och leveransvillkor,
utan äfven huru många procent af den hvarje raffinaderi inom kartellen
tilldelade kontingenten, som under en viss tid finge försäljas. Kartellens
prispolitik gick ut på att få inlandspriset å raffinad att täcka inlandspriset
å råsocker jämte det ofvan omnämnda tillägget af 10 proc. Härtill
lades 8 Mk såsom kostnader för raffineringen, 1 Mk såsom »Kartellnutzen»
och slutligen afgiften till staten 20 Mk, allt per 100 kg. Summan
af alla dessa belopp utgjorde minimipriset. Enligt denna beräkningskulle
alltså vid ett samtidigt på världsmarknaden rådande råsockerpris
af 18-7 0—25-50 Mk per 100 kg priset å raffinad på hemmarknaden uppgå
till 54-5 0 Mk per 100 kg. Såsom maximipris å raffinadsocker fastställdes
58-5 0 Mk. Inom dessa gränser ägde syndikatet att fastställa försäljningspriset.

Dessa .bestämmelser inneburo för raffinaderierna stora fördelar.
Sjönko nämligen råsockerprisen på världsmarknaden under 18-7 0 Mk,
voro raffinaderierna enligt aftalet likväl endast skyldiga att till råsockerfabrikerna
betala ofvan angifna maximidifferens af 6-so Mk jämte tilllägget
10 proc. per 100 kg. De kunde alltså köpa sin råvara billigare
på samma gång som prisen å raffinad tack vare de höga tullarna (40
Mk per 100 kg.) kunde hållas oförändrade. Ju lägre råsockerprisen
på världsmarknaden stodo under ett belopp af 18-7 0 per 100 kg., desto
mera stegrades vinsten för raffinaderierna. De hade därför ett direkt
intresse af råsockerprisens nedpressande och härigenom uppstod mellan
konsumenterna, betodlarna och råsockerfabrikerna å ena sidan och
raffinaderierna å den andra en intressemotsats, hvilken förr eller senare
måst föranleda sockerkartellens sönderfallande, om ej detta redan före
aftalets utlöpande framkallats af andra orsaker.

Den tyska sockerkartellen omfattade i det närmaste hela landets
sockerindustri. Den representerade år 1902 98 proc. af den totala socker -

141

produktionen. Härigenom blef den äfven iståndsatt att fullt utnyttja
tullskyddet till sin förmån. Priset å raffinad, som enligt Magdeburgernoteringen
i järn 1900 — alltså före kartellens bildande — stod i 47-2 5
Mk per 100 kg., hade i juli samma år stigit till 57 Mk och växlade
under de följande två åren mellan 56 och 57 Mk. Samtidigt folio råsockerprisen
på världsmarknaden. Medelpriset, som under år 1899/1900
enligt Magdeburgernoteringen uppgått till 21 • 6 o Mk, utgjorde under år
1900/01 20-46 och 1901/02 15-34 Mk, allt per 100 kg. Spänningen
mellan raffinad- och råsockerpris, frånsedt afgiften till staten, utgjorde
1899/1900 8’60 Mk, hade 1900/01 stigit till 17-06 Mk och nådde 1901/02
maximum med 21‘i o Mk, allt per 100 kg., under det att spänningen
mellan samma pris på Londonmarknaden nämnda år växlade mellan
3-21—3''7 3 Mk per 2 cwt (= 101’6 kg.). Delvis under inflytande af
dessa höga pris föll sockerkonsumtionen per invånare från 15''2 3 kg. år
1899/1900 till 12*97 kg. år 1901/02, förorsakande staten sistnämnda år
en minskad inkomst af sockerskatt till ett belopp af 15''5 milj. Mk.

Efter Brysselkonventionens afslutande år 1902 kunde prisen ej
längre hållas uppe. En omedelbar följd häraf blef, att kartellen föll
sönder redan i augusti 1903. Prisen gingo tillbaka till den nivå, de
intagit före kartellens bildande. Genomsnittspriset enligt Magdeburgernoteringen
under året 1903/04 utgjorde å råsocker 17‘0 6 Mk, å raffinad
38-2 6 Mk och spänningen dem emellan, frånsedt afgiften till staten,
7-2 0 Mk, allt per 100 kg. Det förutvarande »Syndikat deutscher Zuckerraffinerien»
i Berlin ägde bestånd ytterligare några år, ehuru enbart
såsom intresseförening. År 1911 upplöstes äfven denna.

Omedelbart efter den stora kartellens sönderfallande ingicks mellan
raffinaderierna en ny sammanslutning för att motverka ett allt för snabbt
fall i sockerpriserna. Denna organisation afsåg gemensamhet i fråga
om pris och försäljningsvillkor. Man lyckades likväl ej upprätthålla
öfverenskommelsen och redan i december (år 1903) föll äfven denna
kartell sönder.

Den enda kartellsammanslutning inom den tyska sockerindustrien,
som då ännu alltjämt ägde bestånd, var den, som förefanns mellan kandissockerproducenterna
och omfattade 22 fabriker. Denna sammanslutning
hade kommit till stånd år 1896 i form af en prisöfverenskommelse
mellan fabrikerna samt år 1904 ombildats till en försäljningskartell med
centralorgan benämndt »Verband Deutscher Kandisfabriken, G. m. b. H.».
De stora vinster, dessa fabriker tack vare sammanslutningen gjorde, föranledde
likväl inom kort anläggandet af nya fabriker utanför kartellen
och därmed ny konkurrens, hvilket slutligen förorsakade kartellens sön -

142

Antal fabriker
och deras tillverkning.

(ifallande i oktober 1908. Någon sammanslutning mellan dessa fabriker
har sedan dess ej före funnits.

Allt sedan de stora tyska sockerkartellerna med 1903 års utgång
upplösts, hafva årligen ansträngningar gjorts att få nya sammanslutningar
till stånd, ehuru de alltid strandat på motståndet från de större
och mera leveransstarka fabrikernas sida. Dessutom har man gjort
gällande, att den prisförhöjning, hvilken den nuvarande tullen möjliggör,
är allt lör liten lör att uppväga de med en kartellsammanslutning förenade
kostnaderna, hvarjemte man uttalat farhågor för, att äfven en
mindre prisförhöjning, åstadkommen genom ett på grund af en sammanslutning
åstadkommet utnyttjande af tullen, skulle föranleda anläggandet
al nya hvitsockerlabriker och sålunda endast ytterligare försämra fabrikernas
belägenhet.

2. Sockerindustriens nuvarande ställning.

Antalet i Tyskland under kampanjen 1910/11 verksamma råsockerlabriker
var 354, raffinaderier 35 samt melassursockringsfabriker 6.
Det öfvervägande antalet fabriker låg i Preussen, hvars provins Sachsen
var rikets förnämsta sockerbrukslandskap med 102 råsockerfabriker och
5 raffinaderier.

Till råsockerfabriker räknas enligt den tyska officiella statistiken
alla sockerfabriker, som alverka betor, hvadan hit höra äfven de kombinerade
fabrikerna, d. v. s. de löretag, som själfva förarbeta allt eller
en del af sitt råsocker till konsumsocker. Under år 1910/11 uppgick
landets produktion af råsocker till 2 512 928 ton. Af de kombinerade
råsocker!abrikerna tillverkades under samma tid 477 806 ton konsumsocker,
hvilkas tillverkning fördelade sig på följande sätt mellan olika
produkter :

Kristallsocker och granuleradt socker ...............	Ton 166 242
Malen melis...................................................	83 464
Malen raffinad................................................	76 274
Kak- och bitsocker..........................................	75 874
Toppsocker ...................................................	35144
Andra slag af raffinad ....................................	40 808
Summa konsumsocker	477806

Råsockerfabrikernas råsockerutbyte (i oreducerade tal) i förhållande
till den afverkade betmängden uppgick under kampanjen 1910/11 till

143

15-96 proc. af betvikten. Motsvarande siffror för de närmast föregående
fyra kampanjerna 1908/07—1909/10 utgjorde resp. 14-9 7, 14-9 6 16-7-7
och 15-11 proc. ’

Raffinaderierna förarbetade under år 1910/11 1 288 202 ton råsocker
och utvunno däraf följande kvantiteter konsumsocker:

Kristallsocker och granuleradt socker

Malen melis..................................

Kak- och bitsocker .......................

Malen raffinad .............................

Toppsocker ...................................

Socker i stycken och småbitar ........

Andra slag af raffinad ....................

Ton

................................. 420124

.................................. 257 448

.................................. 200 808

................................. 114 976

................................. 97 673

.................................. 36 808

................................. 29 613

Summa konsumsocker 1157450

Dessutom tillverkades 1 359 ton matsirap.

Melassursockringsfabrikerna slutligen tillverkade 1910/11 af i hufvudsak
192 586 ton melass samt 109 277 ton råsocker:

		Ton
Kristallsocker och granuleradt socker		SO 142
Malen melis ................................		... 59187
Kak- och bitsocker .......................		15 559
Andra slag af raffinad....................		18194
	Summa konsumsocker 178 082
Matsirap framställdes af dessa fabriker till en kvantitet af 2 459 tern
Den totala produktionen af	konsumsocker i	Tvskland	under -år
1910/11 framgår af följande ^sammanställning:
	Ton	7»	7»
		år 1910/11	år 1905/06
Kristallsocker och granuleradt socker ................	................. 666 508	36-8	43-9
Malen melis .....................................	................. 400 099	22-i	13-6
Kak- och bitsocker .........................................	................ 292 241	16-2	16-6
Malen raffinad ...............................................	................ 199 890	ll-i	9-8
Toppsocker ....................................	................ 138 542	7*7	9-1
Socker i stycken och småbitar ..........................	................ 52192	2*9	3*o
Farin ...................................................	................ 40107	2-3	1-6
Kändis ........................................	................ 16 437	0-9	1*0
Flytande raffinad (incl. invertsockersirap) ...........	................ 2 323	0-1	1-1
	Inalles 1 808 339	100-O	100-O

144

Fabrikernas
ekonomiska
förhållanden.

Hela tillverkningen af matsirap uppgick till 3 818 och af melass
till 469 319 ton.

Rörande de här anförda siffrorna må särskilt framhållas den betydande
produktionen af kristallsocker och granuleradt socker, hvilken
inom alla fabrikerna tillsammans uppgick till 666 509 ton eller mer än
Va af hela produktionen af konsumsocker. Ehuru denna tillverkning,
såsom af en jämförelse med procentsiffrorna för år 1905/06 framgår,
synas hafva relativt något minskats, utgör den likväl alltjämt hufvudvaran
för såväl raffinaderierna som för de med råsockerfabrik förenade
hvitsockerfabrikerna. Det bör framhållas, att ifrågavarande sockersort
är af en vida lägre kvalitet än det här i landet konsumerade sockret.

Som förut nämnts, sprängdes den kartell, hvilken tidigare förenat
de tyska sockerfabrikerna, efter Brysselkonventionens ikraftträdande.
Sedan dess förekommer ingen ekonomisk sammanslutning på bredare
grundval mellan fabrikerna. Dock lär i åtskilliga fall en »vertikal»
kombination kunna konstateras, i det att ett raffinaderi bildat en ekonomisk
enhet eller intressegemenskap med ett eller flere råsockerbruk.
Däremot är det för Tyskland karaktäristiskt, att inom dess sockerindustri
sedan gammalt en nära förbindelse ägt rum mellan råvaruproducenter
och råsockerfabrikanter. Större delen af de äldre fabrikerna upprättades
af betodlande jordbrukare för afverkning af den å den egna jorden
frambragta betskörden och äfven senare, när aktiebolagsformen vann
insteg också inom denna gren af industrien, blefvo dessa jordbrukare
i regel fabrikens största eller enda aktieägare, hvilka förbundo sig att
till denna årligen leverera betor från en viss, uppgifven areal af sin
jord. Ännu i närvarande stund torde flertalet tyska sockerfabriker vara
j hufvudsak betodlande jordbrukares egendom, hvarigenom ernås en
solidaritet mellan råvaruproduktionen och råsockerindustrien, hvilken

synes vara af den största betydelse.

Af råsockerfabriker voro år 1906:

Aktiebolag .............................................................................. 1^3

Föreningar med begränsad personlig ansvarighet ........................ 101

Kommanditbolag ....................................................................... 0

Registrerade kooperativa föreningar ............................................. 2

Enkla bolag och enskilda firmor ........................................ 90

Summa 372

De enkla bolagen och enskilda firmorna ägas mestadels af betodlande
jordägare, liksom äfven flertalet aktiebolag. Större delen af de

145

sockerfabriker, som äro ställda på aktier eller som ägas af föreningar
med begränsad personlig ansvarighet, ålägga sina delägare betodlingstvång.
De företag, hvilka ej äro organiserade på detta sätt, särskildt
en del större aktiebolag, äro ofta i besittning af stora egendomar, där
en afsevärd del af fabrikens betbehof odlas. På grund af dessa förhållanden
finner man, att af de betor, som afverkas i fabrikerna, en
väsentlig del äro odlade af fabriksdelägarne i enlighet med deras i denna
egenskap åtagna förpliktelser (tvångsbetor). Produktionens öfriga behof
af betor tillgodoses dels genom odling å fabrikernas under eget bruk
varande gårdar (egna betor), dels ock genom köp från utanför fabrikerna
stående betodlare (köpbetor). Till dessa sistnämnda betor räknas emellertid
äfven den ingalunda obetydliga kvantitet betor, som af de betodlande
fabriksdelägarne odlas utöfver den stadgade arealen (öfverbetor).
Huru den under år 1910/11 afverkade betmängden fördelade sig på de
olika slagen af betor framgår af följande siffror:

Ton °/0

Egna betor .................................... 939 406 6’0

Tvångsbetor.................................... 6 478 650 4Ti

Köpbetor ....................................... 8 330925 52''9

Inalles 15 748 981 100‘o

Rörande de tyska sockerfabrikernas ekonomiska förhållanden i öfrigt
föreligga åtskilliga uppgifter i den officiella tyska finansstatistiken.

Enligt denna, som redovisar råsockerfabriker och raffinaderier under

samma rubrik, funnos den 30 september 1909 bland dylika företag:

174 aktiebolag med nominellt kapital af 170 623 000 Mk.

122 föreningar m. b. p. a. » » stamkapital » 91373 000 >

Af dessa hade:

10 aktiebolag oek 13 furen. m. b. p. a. ett kapital å öfver

56	»	»	30			»	»		»
66	»		44	»	»	»	»		»
28			16	»	»	»		»
4	»		4	»	»		»		»
6		»	1	»	»	»	»		»
3		»	—		3>	»	»		»
1	»	»	1	»	»		5>

100 000— 250 000 Mk.

250 000— 500 000 »

500 000— 1000 000 »

1 000 000— 2 000 000 »

2 000 000— 3 000 000 »

3 000 000— 5 000 000 ,

5 000 000— 7 000 000 »

7 000 000—10 000 000 »

Af föreningarna med begränsad personlig ansvarighet hade dessutom
13 högst 100 000 Mk i stamkapital.

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

146

För ett mindre antal af de här berörda aktiebolagen, nämligen
för dem, som icke binda sina delägare genom tvångsodling af betor,
redovisar finansstatistiken äfven det ekonomiska resultatet. Dylika uppgifter
föreligga rörande 67 aktiebolag'' (rasockerfabriker och i afl n i <i derin r
samt afse räkenskapsåret 1909/10. De af statistiken berörda bolagens
utdelningsberättigade, inbetalade aktiekapital utgjorde vid nämnda åis
slut 107046 000 Mk, deras reservfonder 26 870 000 Mk och deras samlade
aktiva 269 373 000 Mk. Dessa bolag hade obligationslån till sammanlagt
belopp af 16 176 000 Mk och i hypotekslån 6 143 000 Mk. Summan
af dessa bolags passiva uppgick till 251 309 000 Mk. Företagens
ekonomiska resultat framgår af nedanstående siffror.

Antal	Aktiekapital	Vinstens (förlustens) belopp -1)	I °/o af aktie-
företag	Mk	Mk	kapitalet
Bolag med årsvinst 61	101 706 000	18 388 000	18-1
» » förlust 5	4 860 000	942 000	19''4
» utan vinst eller förlust 1	480 000	—	—
Samtliga 67	107046 000	17446 000	163

Af de 61 företag, som sålunda lämnat gynnsamt ekonomiskt resultat
och hvilkas kapital utgjorde 95''o proc. af det i samtliga de här berörda
företagen placerade, till utdelning berättigade aktiekapitalet, _ gåfvo
55 bolag med ett sammanlagdt utdelningsberättigadt aktiekapital af
92 506 000 Mk en sammanlagd utdelning åt 11 652 000 Mk, motsvarande
i genomsnitt 10''9 proc. af hela det uti ifrågavarande 67 bolag till
dividend berättigade aktiekapitalet. Utdelningens storlek framgår närmare
af följande tablå:

Utdelningens storlek %	Antal företag	Utdelningsberättigadt aktiekapital -) Mk	7»
högst 5	10	17 185 000	18''6
5—10	16	21 021 000	22-7
10—15	13	26 686 000	28''S
15-20	8	19 021 000	20-6
20—25	2	1 887 000	2-(>
25—50	6	6 706 000	7''3
	Inalles 55	92506 000	100-O

x) Efter tillägg eller afdrag af från föregående år balanserad vinst eller förlust, lablåns
totalbelopp för vinsten öfverstiger med omkr. 500 000 Mk årets nettovinst.

-) Det icke utdelningsberättigade aktiekapitalet uppgick enligt den officiella statistiken till
endast 153 000 Mk.

147

Rörande de med sockerproduktionen förenade utgifter föreligga
för Tysklands vidkommande endast mera spridda uppgifter i litteraturen.
Några siffror af hithörande art må emellertid i detta sammanhang anföras.

Enligt beräkningar, verkställda af en tysk författare *) på grundval
af ett material, berörande 33 råsockerfabriker af olika storlek och
belägna i olika trakter af Tyskland, uppgick den genomsnittliga bearbetningskostnaden
år 1905/06 för 100 kg. betor till 0*7 5 2 Mk. Häraf
kommo 0*21 o Mk på arbetslöner till arbets- och förvaltningspersonal
samt 0*162 Mk på bränslematerial. Som råvarukostnaden beräknades
till 1*8 8 Mk per 100 kg. betor, skulle totalkostnaden för råvara och
bearbetning af 100 kg. betor uppgå till 2*6 4 Mk.

En liknande beräkning med ledning af redogörelser för verksamheten
under kampanjen 1910/11 från 7 råsockerfabriker 2), Indika tillsammans
afverkat 533 246 ton betor, gifver vid handen, att bearbetningskostnaden
per 100 kg. betor inom dessa fabriker varit i genomsnitt
0*634 Mk samt priset för betorna (fritt fabriken) 2*43 Mk per 100 kg.
En af dessa fabriker8) med en betafverkning af 170 979 ton uppgifver
dessutom kostnaderna per 100 kg. betor för materialier till 0*0 59 6, kalk
till 0*0544, generalomkostnader till 0*0 2 2 8, reparationer till 0*0418, samt
löner till arbetare och förvaltningspersonal 0*2Öl Pfg. Uppgifterna
angående kolåtgången variera mellan 6*5 och 6*8 kg. till pris mellan
12*2 och 14*7 Pfg per 100 kg. betor.

Den totala produktionskostnaden för 100 kg. råsocker angifves af
den nyssnämnda fabriken till 17*94 Mk, medan en annan 4) uppgifver
motsvarande kostnad till 18*0 5 Mk. Denna summa skiljer sig ej väsentligt
från en i facklitteraturen såsom »allmänt godtagen» betecknad uppfattning
5), enligt hvilken produktionskostnaden för råsocker af 88 proc.
rendement för goda och välbelägna fabriker skulle uppgå till omkr. 17
Mk per 100 kg*., hvartill borde läggas 1 Mk för transport till Hamburg,
så att kostnaden f. o. b. Hamburg utan vinst för fabrikanten skulle
vara 18 Mk. En annan liknande allmän kalkyl5) når till en produktionskostnad
per 100 kg. råsocker f. o. b. Hamburg af 19 Mk.

J) E. Glans i Yereinszeitschrift der deutsehen Zuckerindustrie, 1907.

2) Fabrikerna Pelplin, Papenteich, Hoiersdorf, Markranstädt, Anklang Twiilpstedt
Kruschwitz enligt notiser i »Die deutsehe Zuckerindustrie» för år 1911.

•’) Kruschwitz.

J) Jölich.

■’) Se t. ex. »Die deutsehe Zuckerindustrie», 1911, s. 78.

och

148

3. Hvitbetsodliugcn.

Den betodlade arealen i Tyskland nådde i början af 1900-talet sin
dittillsvarande största omfattning. Den då uppnådda siffran bär sedan
dess ej öfverträffats, ocli först under kampanjen 1910/11 omslöt betodlingen
ånyo en ungefärligen lika stor areal. Närmare upplysningar i
detta hänseende inhämtas af nedanstående tablå, som äfven redogör för
skördekvantitetens relativa storlek.

År	Betodlings- areal har	Skörd per har ton	År	Betodlings- areal har	Skörd per har ton
1901/02	478 749	33-4	1906/07	446 963	31''7
1902/03	427 6-44	26" i	1907/08	450 030	30''0
1903/04	416 877	30''4	1908/09	436 185	27''i
1904/05	416 714	24''2	1909/10	457 718	28-2
1905/06	471 742	33''4	1910/11	477 909	33''0

I förhållande till rikets hela åkerareal utgjorde den betodlade jorden
1*7 proc., starkast koncentrerad i mellersta Tyskland och Schlesien.

Hur betodlarne fördela sig med hänsyn till antal och betodlingens
storlek framgår af följande siffror, hämtade ur 1895 års yrkesräkning.

Storleks- klass har	Antal jordbruksföretag med betodling 0/ /o	Beta har	real 0/ /o	Ai 100 jord-bruksföretag-odla betor	Af 100 har för jordbruk ut-nyttjad jord äro odlade med betor
under 2	10 781	9''ä	3 781	ro	0''S	0*2
2—	- 5	21 413	18-9	12 693	3-2	2''l	0''4
5— 20	47145	41-6	48 213	12-2	4''7	0''5
20-	- 50	20 776	18-4	54 819	13-s	8*7	0''8
50—100	5 867	5-2	42 963	10''8	14''0	1*6
öfver 100	7 262	6*4	233 820	59''0	29''0	3''0
Inalles	113241	100o	396289	lOOo	2-o	1-2

Omkr. 7/io af rikets alla betodlare brukade sålunda gårdar om
högst 20 hektars areal och nära 3/io befunno sig bland brukare af egen -

149

domar om högst 5 har. Betarealens genomsnittliga storlek uppgick
för jordbrukare med gårdar under 2 bär till omkr. Vs har, för jordbrukare
med gårdar om 2—5 har till drygt Vä har och för dem, som
brukade 5—20 hektars egendomar, till omkr. 1 har.

Köpbetorna (jfr sid. 145) odlas i stor utsträckning af de smärre
jordbrukarne och levereras i enlighet med bestämmelserna i de vanligen
på tre år afslutade betodlingskontrakten. Dessa aftala innehåll äro
ifråga om pris och flertalet öfriga föreskrifter mycket växlande mellan
olika trakter af landet. Dock torde såsom en regel med blott jämförelsevis
mer sällan förekommande undantag gälla, att betodlaren erhåller
betmassan kostnadsfritt åter. Däremot äro bestämmelserna angående
öfriga betalningsprinciper, såsom priset rättande efter sockerhalt,
förekomsten af likvid för betornas transport samt för betfrö fl o. s. v.
mycket skiftande. Det genomsnittliga priset för köpbetorna utgjorde
enligt den officiella statistiken år 1910/11 lägst 2*01 Mk (Hessen-Nassau)
och högst 2t>o Mk (Brandenburg) samt uppgick i medeltal för hela
riket till 2‘2 5 Mk, allt per 100 kg. Under den sista femårsperioden
hafva dessa pris utgjort:

År	Högst Mk	Lägst Mk	Genomsnitt för riket Mk
1906/07	2-0 7	1-61	l’S7
1907/08	2‘81	1-76	1-87
1908/09	3-62	1-91	2-18
1909/10	2-57	1-01	2-19
1910/11	2-50	2‘0i	2''35

Priset å betmassan angafs år 1910/11 i »Die deutsche Zuckerindustrie»
hafva växlat mellan 38 och 85 Pfg per 100 kg. för färsk
(icke torkad) massa.

Efter eu tysk författare * 2) må rörande betodlingen slutligen äfven
meddelas, att denna odlings produktionskostnader år 1900 beräknats
utgöra i genomsnitt 550 Mk per har, hvarvid synes hafva tagits hänsyn
till alla kostnader utom jordränta.

9 Enligt cn uppgift från en fabrik uppgick dennas kostnad för betfrö till 4-7 Pfg per 100
kg. betor.

2) Suchart, Die volksw. Bedeutung der techn. Entwicklung der deutschen Zuckerindustrie,

150

4. Sockermandel och sockerkonsumtion.

Den tyska sockerindustriens dominerande ställning i Europa kar
också gjort den t}^ska engroshandeln i socker till den ledande. Dess
ställning i detta hänseende tar sig uttryck bl. a. däri, att världshandelns
viktigaste noteringar för socker ske å tyska börsplatser, framför allt
Magdeburg.

De ledande af Magdeburgernoteringarna, som alltid afse en kvantitet
af 50 kg., äro för råsocker: 88 proc. rendement, f. o. b. Hamburg, prompt
leverans, samt för raffinad: toppsocker I. Det förra priset gäller, utan
säck, ren tara och per 3 månaders likvid, det senare, i hvilket konsumtionsskatten
(14 Mk) är inräknad, gäller utan fat, papper för socker
samt per 2 månader.

Utom i Magdeburg noteras socker för engroshandeln äfven å
åtskilliga andra platser i Tyskland. De viktigaste af dessa äro Braunschweig
och Stettin, där såväl råsocker som raffinad noteras, samt
Hamburg, där blott råsocker noteras. Skillnaden mellan noteringarna
å de anförda olika platserna kunna understundom vara jämförelsevis
afsevärda, såsom nedanstående årsmedeltal visa.

Råsocker 88 % Toppsocker I

1909/10 1910/11 1909/10 1909/10

Mk Mk Mk Mk

Magdeburg.............................. 26''09 19-99 47-37 41-70

Braunschweig........................... 26-20 18-82 49-44 41"4i

Stettin.................................... 26-8S 20-9 7 48-17 42-56

Af den tyska sockerproduktionen exporteras årligen betydande
kvantiteter, hvilka efter Brysselkonventionen visserligen icke fullt nått
upp till de mängder, som utfördes under åren närmast före dess afsittande,
men likväl under åtskilliga år endast obetydligt understigit nämnda
kvantiteter. Eu summarisk öfversikt af Tysklands produktion, import
och export af socker under åren 1901/02—1910/11 gifves af följande
tablå, hvars alla siffror beräknats i råsocker.

151

År	Produktion	Införsel	Utförsel
ton	ton	ton
1901/02	2 302 246	1 919	1 216 486
1902/03	1 789 070	2141	1179 120
1903/04	1 921 137	6 862	873 623
1904/05	1 605 438	6 407	766 521
1905/06	2 400 771	2 967	1 145 314
1906/07	2 242 046	2 851	1 103 571
1907/08	2 138 731	11 540	960 115
1908/09	2 079 221	12 473	838 416
1909/10	2 037 397	5 546	783 437
1910/11	2 589 869	1852	1 116 535

Af den tyska exporten 1910/11 gingo 327 735 ton konsumsocker
och 447 719 ton råsocker till England.

Huru import och export fördelade sig på råsocker och konsumsocker
samt rör- och betsocker framgår af följande uppgifter för år

1910/11.

Båsocker. Konsumsocker. Melass

Betsocker Rörsocker Betsocker Rörsocker och. sirap

ton. ton ton ton ton

Införsel............... 12 118 152 1 399 2 040

Utförsel............... 546 281 — 513 228 — 4 070

Konsumtionen af socker stegrades högst väsentligt under forsta
året efter Brysselkonventionens afslutande, såsom en följd af det starka
prisfallet, hvilket åter hade sin orsak i minskadt tullskydd, men har
förbrukningen sedan icke företett någon mer betydande ytterligare
uppåtgång. Genomsnittsförbrukningen, beräknad i råsocker, utgjorde
per individ år 1902/03 13-88 kg., steg sä till 19-13 kg. år 1903/04,
föll något under de närmaste åren, för att år 1907/08 åter nå omkr.
19 kg. och år 1910/11 stiga till 21-15 kg.

Statsverkets inkomst af sockerbeskattningen uppgick år 1910/11
till 173 595 000 Mk, hvaraf så godt som hela beloppet kom på konsumtionsafgiften.
I förhållande till befolkningstalet motsvarade den
anförda inkomsten 2-6 6 Mk per individ.

152

Öfriga länder.

Såsom i det föregående (sid. 114) meddelats, har det synts lämpligt
att, under hänvisning till innehållet af 1904 års sockerkommittébetänkande
(sidd. 61—66) i nu förevarande sammanhang inskränka den
utförligare framställningen rörande sockerindustriens eller sockerbeskattningens
ställning i främmande länder till att afse allenast Danmark
och Tyskland. I anslutning till den i närmast föregående kapitel i
detta afseende meddelade redogörelse skall emellertid för fullständighetens
och öfverskådlighetens skull här nedan gifvas en tabellarisk
öfversikt rörande de nu gällande tull- och skattesatserna å socker i flertalet
europeiska stater.

Tull- och skattesatser å socker år 1912. 1

1. Till Brysselkonvmtionen
anslutna stater.

Belgien...........................

England ........................

Frankrike ....................

Italien ..........................

Nederländerna ..............

Ryssland........................

Schweiz ........................

Sverige.

Tyskland...........

Osterrike-Ungern

2. Andra stater.

Danmark...
Norge ......

Tull per 100 kg. (utöfver skatt)	Skatt per 100 kg. raffinad kr.
Råsocker kr.	Raffinad kr.
3*96	3*96	14*10
150—310	3*80	—
3*96	4*32	19*44
14*98	19*33	49-S2—51*95
	—	4050—427 5 \|
SB-02	70*70	20*60
3*60	360—648	—
9*50	14*50	15*50
3*96	4*3 2	12*60
3*90	4-32	28*88
Tull per	100 kg.
Råsocker	Raffinad
kr.	kr.	i
5*90	10*—	5*7 0 P
20 —	20*—	— i

Anm. Tyska mark och engelska shillings hafva omräknats efter en kurs af 0''90, francs
och lire efter 0*72, österrikiska kronor efter 0*76, holländska floriner efter 1‘5o samt rubel efter
1*93. 1 pud har antagiis motsvara Kyss kg.

*) Utgår ej för importeradt socker.

153

I).

Brysselkonyentionen.

1. 1902 års konvention.

Den på världsmarknaden mellan de sockerproducerande länderna
allt sedan midten af 1800-talet rådande konkurrensen, skärpt af en
skatte- och tullagstiftning, hvilken i form af direkta och indirekta premier
till ofta afsevärda belopp beredde vissa länders sockerindustrier ett
viktigt stöd, gaf upphof till en förskjutning af de normala konkurrensbetingelserna,
hämmade den inhemska konsumtionen och framkallade i
fiskaliskt hänseende ogynnsamma verkningar. Sträfvandet att råda bot
på dessa och andra olägenheter väckte redan tidigt till lif tanken på
internationella överenskommelser till sockerlagstiftningens reglering.
Den första konventionen af detta slag kom till stånd den 8 november
1864 mellan Belgien, England, Frankrike och Nederländerna, hvilka
stater därigenom förpliktade sig att upphäfva de i resp. länder förekommande
exportpremier och låta en viss proportion råda mellan
skattens och exportrestitutionens belopp. Konventionen varade i tio
år, men man lyckades trots de under åren 1872—77 för ändamålet
förda förhandlingar icke förnya den. År 1887 öppnades ånyo på bred
basis förhandlingar i London, hvilka ledde till en öfverenskommelse af
den 30 aug. 1888, vid hvilken representanter för Belgien, England,
Italien, Nederländerna, Ryssland, Spanien, Tyskland och ÖsterrikeUngern
medverkat. På grund af staternas oenighet lyckades man likväl
aldrig genomföra denna konvention.

Under 1890-talet synes stämningen för en internationell öfverenskommelse
inom åtskilliga länder alltmer hafva vuxit och man gick med
större förhoppningar till den konferens, som år 1898 på Belgiens inbjudan
samlades i Bryssel och där följande stater voro representerade,
nämligen Belgien, England, Frankrike, Nederländerna, Ryssland, Spanien,
Sverige, Tyskland och Österrike-lTngern. Man lyckades vid konferensen
vinna enighet i fråga om vissa principiella spörsmål af grundBilaga
1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913. 20

154

läggande betydelse. Alla representerade stater med undantag af Frankrike
och Ryssland voro också beredda att afsluta en konvention på
grundval af de direkta och indirekta premiernas afskaffande samt en
inhemsk beskattning enligt konsumtionsskattesystem. Då emellertid de
båda nämnda staterna förklarade sig icke kunna rösta för ett beslut,
som innebure en förändring af deras inländska sockerbeskattning, måste
konferensens förhandlingar uppskjutas utan att hafva ledt till något
positivt beslut.

Att förhandlingarne ånyo upptogos var framför allt Englands
förtjänst. En väsentlig del af Europas betsockerproduktion afsattes,
såsom nedanstående tablå rörande förhållandena år 1900 utvisar, på den
engelska marknaden.

Englands import år 1900 '')

	af	af
	råsocker	raffinad
från:	ton	ton
Tyskland ................................	............. 163 805	349 803
Frankrike ................................	............. 240400	220100
Österrike—Ungern ....................	............. 9 500	258 597
Nederländerna..........................	............. 22 600	114 900
Belgien ..................................	............. 105 300	30 700
Ryssland ................................	............. 1200	3100
Andra betsockerländer ..............	............. 2 400	66
Britiska besittningar .................	............. 70 000	7
Andra rörsockerländer ..............	............. 57 700	570

De viktigaste exportländerna voro således Tyskland, Frankrike och
Österrike-Ungern, hvarjämte äfven Nederländernas och Belgiens sockerutförsel
på England var af en afsevärd omfattning. Förhållandet mellan
hela sockerexporten och den till England destinerade utförseln i de tre
förstnämnda länderna framgår af följande siffror för år 1899—1900.2) *)

*) Efter en tablå i Schippel, Zuckerproduktion und Zuckerprämien bis zur Brusseler Konvention
1902, Stuttgart 1903, s. 337.

2) Jfr det i not ]) citerade arbetet, ss. 308—314. Siffrorna i denna och föregående tablå
äro emellertid ej fullt jämförliga, enär den förra afser produktionsåret 1899/1900 och den senare
kalenderåret 1900. Däraf bl. a. oegentligheten i de franska exportsiffrorna för raffinad, hvilka äro
mindre för totalexporten än för utförseln till England.

155

Total utförsel af
råsocker raffinad

ton

Tyskland

485 935 438 628

380 618 186 462

134 066 516 010

Frankrike ...........

Os terrike —Ungern

Eu följd af den betydande engelska betsockerimporten, hvilken
befann sig i en fortgående uppåtgång, var bl. a., att införseln af rörsocker
från de engelska kolonierna, särskild! Västindien, till moderlandet
småningom trängdes alltmer tillbaka. Tack vare de konkurrerande
europeiska sockerstaternas exportpremiepolitik, sjönko sockerprisen på
den engelska marknaden alltjämt, medan det inom exportstaterna med
skatt belagda och högt tullskvddade sockret för den inhemska konsumtionen
betingade höga pris.

Redan år 1897 hade man i Förenta staterna genom att belägga
importeradt betsocker med en strafftull till samma höjd som exportpremien
inom resp. utförselstater upptagit kampen mot premiepolitiken
till skydd såväl för den amerikanska industrin som för Kubas rörsockerproduktion.
Samma metod följdes år 1899 i Britiska Indien.

Det var tanken på genomförandet af en liknande lagstiftning, men
främst de från de västindiska kolonierna framförda klagomålen äfvensom
hänsyn till den inhemska raffinadindustriens intresse, som föranledde
England att med kraft påfordra inkallandet af en ny internationell
sockerkonferens, hvilken sammanträdde i december år 1901 i Bryssel.
Vid denna konferens var, i motsats till år 1898, Ryssland ej representeradt,
hvaremot utom de sistnämnda år företrädda staterna denna gång
äfven Italien och Rumänien hade hörsammat inbjudan. Det vid konferensen
främst. af England understödda krafvet, afskaffande! af alla
direkta och indirekta produktions- och utförselpremier å socker, vann
nu de öfriga ländernas bifall. Englands andra fordran, som gick ut
på upphäfvandet af tull å socker för att på sådant sätt omöjliggöra
hvarje genom tullskyddet framkallad kartellbildning, stötte däremot på
hårdnackadt motstånd. Frågan löstes slutligen därigenom, att man
öfverenskom om, att skillnaden (»surtaxe») mellan införseltull och skatt
å inhemskt socker ej finge öfverstiga för 100 kg. raffinad 6 fr. och för
andra sockerslag 5"50 fr. Från tvånget att tillämpa denna bestämmelse
fritogos emellertid Italien, Spanien och Sverige, så länge de icke utförde
något socker. Å andra sidan beslöts, att nämnda »surtaxe» under viss tid
skulle kunna få höjas, därest ett produktionsland på grund af »verklig ekonomisk
svaghet» öfverfylldes med socker från någon annan konventionsstat.

156

Vidare bestämdes, att konventionsstaterna gent emot de länder,
som stodo utanför konventionen och som alltjämt medgåfvo premier,
skulle vara skyldiga att införa eu. strafftull till premiens belopp, en
föreskrift, hvilken bragtes i tillämpning mot Ryssland. Tillsynen öfver
konventionens efterlefnad öfverlämnades åt en permanent internationell
kommission med säte i Bryssel. Konventionen undertecknades den 5
mars 1902 och ratificerades af följande stater: Belgien, England, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Sverige, Tyskland och Österrike-Ungern.
Innan konventionen trädde i kraft, nämligen den 1 sept. 1903, biträddes
den äfven af Luxemburg och Peru.

2. Soekerunionens första period. 190.3—1908.

1 fem år (till den 1 sept. 1908) skulle konventionen äga gällande
kraft och sedan anses förnyad år från år. Eventuell uppsägning, hvilken
blott skulle afse den uppsägande staten, skulle ske 12 månader före
slutterminen.

I en skrifvelse den 1 juni 1907 till konventionsstaternas regeringar
meddelade engelske utrikesministern rörande Englands ställning till konventionen
efter den 1 sept. 1908, att den engelska regeringen kommit
till den bestämda uppfattningen, att den inskränkning, som på grund
af införselförbud eller användning af differentialtull framkallats ifråga
om de källor, från hvilka det förenade kungariket kunde införa socker,
vore oförenlig med dess politik och med de engelska sockerfabrikanternas
och -konsumenternas intressen. Regeringen kunde till följd häraf icke
använda den bestämmelse i konventionen, som ålade den att med strafftull
belägga det socker, som af den permanenta kommissionen i Bryssel
förklarades såsom premieradt. A andra sidan betonades, att England
ingalunda önskade återgång till det system med premier och af högt
tullskydd framkallade sockerkarteller, hvarpå 1902 års konvention gjort
ett slut. Medan den konservativa regeringen i England åren 1901 och
1902 i instruktionerna till sina representanter vid sockerkonferensen hade
betonat de västindiska koloniernas och den engelska raffinadindustriens
intressen, var det nu — efter det politiska systemskiftet år 1905 —
hänsynen till den inhemska konsumtionens, däribland äfven de sockerkonsumerande
industriernas intressen, som dikterade innehållet i ofvan
angifna skrifvelse från den liberala regeringen. Denna stipulerade nu
som villkor för att England öfverhufvud skulle tillhöra konventionsstaterna
efter den 1 sept. 1908, att landet fritoges från förpliktelsen att tillämpa

157

konventionens bestämmelser om straff tull ar, men förklarade sig regeringen
å andra sidan villig att fortfarande gå med, därest detta tvång bortfölle.

För de till konventionen anslutna fastlandsmakterna hade ett af
hufvudsyftena med konventionen varit att för sig bevara den engelska
marknaden, något som också lyckats. Skulle nu den engelska marknaden
öppnas för oinskränkt tillförsel af premieradt socker, förlorade
den internationella sammanslutningen väsentligt i värde för öfriga konventionsstater.
Särskildt var det införseln af socker från Ryssland till
England, som i detta fall betecknade faran. Man beräknade i Tyskland x),
att den för utförsel disponibla sockermängden i Ryssland den 1 sept.
1908 skulle uppgå till omkr. 500 000 ton. Denna betydande kvantitet
komme att jämte ett årligt produktionsöfverskott af omkr. 100 000 ton
efter nämnda tidpunkt, därest konventionen sprängdes, öfversvämma
den engelska marknaden. Den totala utförsel från Ryssland, hvarmed
man för hela tiden från den 1 sept. 1908 till den 1 sept. 1913 hade
att räkna, uppskattades till 1 250 000 ton.

För att öfverlägga om den ställning, som inträdt på grund af den
engelska regeringens förhållande till ett förnyande af sockerkonventionen,
sammanträdde de franska, tyska, österrikiska och ungerska medlemmarne
af den permanenta kommissionen, hvarvid man enades om att icke gifva
efter för Englands kraf, såvida icke Ryssland kunde förmås att biträda
konventionen. En framställning hos Ryssland i sådant syfte ledde
emellertid ej till önskadt resultat och faran för sockerunionens sprängning
stod sålunda för dörren. Då lyckades man emellertid slutligen
att nå enighet mellan de intresserade makterna om att föreslå Ryssland
att biträda konventionen under villkor att det finge behålla sitt tulloch
beskattningssystem oförändradt, men ginge med på en begränsning
af sockerexporten. Sedan Ryssland förklarat sig villigt att förhandla
på denna grundval, lyckades man inom den permanenta kommissionen
vinna enighet rörande ett förslag till en tilläggskonvention, hvilken
undertecknades af makterna den 28 aug. 1907.

Enligt denna tilläggskonvention förbundo sig de kontraherande
staterna — Belgien, England, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Peru, Schweiz, Sverige, Tyskland, Österrike-Ungern — att
upprätthålla 1902 års konvention under en period af ytterligare fem år
till den 1 sept. 1913. »Dock skall det vara hvarje enskild stat tillåtet
att med ett års uppsägning utträda från den 1 sept. 1911, därest den
permanenta kommissionen vid sitt sista sammanträde före den 1 sept.

J) Regeringsbetänkande till tyska riksdagen den 21 jan. 1908.

158

1910 med enkel majoritet har beslutat, att omständigheterna tala för
att gifva konventionsstaterna denna tillåtelse». England fritogs från
förpliktelsen att belägga premieradt socker med straffbalk Men till gengäld
skulle konventionsstaterna äga rätt att fordra, att socker, som raffineras
i England och utföres till någon af de kontraherande staternas territorier,
skall, för att få åtnjuta konventionens fördelar, vara åtföljdt af ett ursprungsbevis,
som fastslår, att ingen del af detta socker härstammar
från ett land, hvilket af den permanenta kommissionen betecknas såsom
gifvande premier för sockerproduktion eller sockerutförsel.

De med Ryssland inledda underhandlingarna förde efter stora
svårigheter till ett positivt resultat i slutet af år 1907. Den 19 dec.
nämnda år undertecknades nämligen af unionsmakternas representanter
en öfverenskommelse, enligt hvilken Ryssland skulle biträda konventionen
från den 1 sept. 1908 med rätt att bibehålla sitt tull- och beskattningssystem
rörande socker, men med skyldighet att under tiden 1 sept. 1907
till 1 sept. 1913 mot premier icke utföra mer än 1 000 000 ton socker
så fördeladt, att under tiden Va 1907—31/8 1909 högst 300 000 och
för hvarje följande årsperiod intill Vo 1913 högst 200 000 tou finge
utföras. Utförseln till Finland, Persien (öfver Kaspiska hafvet och landgränsen,
men ej genom Persiska viken) och till andra till Ryssland
gränsande asiatiska länder (dock blott öfver landgränsen) med undantag
af asiatiska Turkiet skulle däremot vara oberörd af dessa bestämmelser.

England undertecknade beslutet om Rjusslands tillträdande med
det förbehåll, att det ej godkände föreskriften om sockerexportens begränsning.
Vidare förbeliöllo sig Rysslands grannländer, Sverige, Tyskland
och Österrike-Ungern, rätt att på diplomatisk väg träffa öfverenskommelse
om skydd för den inhemska marknaden. För Sveriges vidkommande
skedde detta genom ett aftal af den 5 februari 1908, hvarigenom
vårt land fick rätt att utom den gällande tullsatsen för socker
belägga ryskt socker, som införes för konsumtion inom landet, med den
dittills gällande tilläggstullen. Därigenom är import af ryskt socker till
Sverige så godt som uteslutet.

3. Sockerunionens andra period. Efter år 1908.

Vid bedömandet af den betydelse, som den på nu angifna villkor
förlängda konventionen ägde särskildt för England, torde ej böra förbises,
att den genom överenskommelser! ernådda rätten att utan särskilda
åtgärder få importera äfven premieradt socker tillsvidare knappast var

159

al väsentlig vikt, ty premieradt var, så länge de största betsockerländerna
ännu fasthöllo vid konventionen, i hufvudsak blott det ryska
sockret, men dess export var begränsad till en jämförelsevis mindre
afsevärd kvantitet.

År 1911 inträffade emellertid det egendomliga förhållandet, att
betskörden på grund af en osedvanlig torka slog fel i så godt som alla
fastlandsstater utom Ryssland. Den jämförelse mellan sockerproduktionen
åren 1910/11 och 1911/12 samt i genomsnitt för de tio kampanjerna
1901/02—1910/11, som meddelas i nedanstående tablå, belyser närmare
detta förhållande:

Socker produktion. -1)

	1911/12	1910/11	1901/02-1910/11
	(preliminärt)		årsgenomsnitt
	ton	ton	ton
Ryssland......................	......... 2 080 000	2127 000	1 259 000
Tyskland......................	........ 1. 457 000	2 590 000	2 107 000
Osterrike-Ungern ..........	........ 1 154 000	1 523 000	1 278 000
Frankrike ...................	........ 515 000	723 000	839 000
Nederländerna .............	........ 252 000	217 000	175 000
Belgien.........................	........ 239 000	283 000	253 000
Italien ........................	........ 130 000	120 000	111000
Sverige.........................	........ 127 000	174 000	121 000
Europa ......................	........ 6250000	8 063 000	6124 000

De mycket betydande ryska produktionsöfverskotten för båda de
sista kampanjerna kunde emellertid på grund af Brysselkonventionens
bestämmelser endast till en mindre del utföras öfver västgränsen. Ett
afsevärdt deficit ifråga om sockertillförseln till världsmarknaden kunde
således förutses. Också gingo sockerprisen under hösten 1911 starkt i
höjden. Priset för råsocker af 88 proc. rendement, som i genomsnitt
för åren 1900/01—1909/10 hade uppgått till 19-42 Mk och år 1910/11
till 19‘5 4 Mk och som sedan år 1893/94 endast en gång (1904/05)
under loppet af två månader öfverstigit 30 Mk, nådde i september 1911
upp till 32‘50—35-20 Mk, i oktober till 33''70—36"60, i november
32-50—34-60, i december 28-so—33-00, i januari 1912 29-25—31-60,
i februari 29-80—33-20 Mk, allt per 100 kg., och började först mot
slutet af mars åter sakta sjunka.

9 Siffrorna efter Ziegler, Die Zuckerproduktion der Welt und ihre Statistik, Brunn,
April 1912, s. 1.

160

England och
Italien.

Under sådana omständigheter ansåg sig den ryska regeringen
under hösten år 1911 hos den permanenta kommissionen i Bryssel böra
gorå framställning om tillåtelse att få höja utförselkontingenten för det
löpande året med 400 000 ton. I sammanhang härmed begärde Ryssland,
äfven för det fall att den internationella konventionen komme att
förnyas, en högst betydande ständig ökning af sin utförselkontingent,
med fasthållande vid sitt gamla premiesystem.

På grund af Englands och Rysslands med hvarandra harmonierande
intressen — Englands behof af socker, Rysslands behof af ökad
export, särskildt till Europas förnämsta sockerimportör, England — syntes
faran för sockerunionens sprängning vara öfverhängande. Emellertid
förfogade unionens öfriga medlemmar, ledda af Tyskland, öfver ett
verksamt påtryckningsmedel för att i någon mån åvägabringa ett
jämnare spel. Sockerkonventionen i dess affattning enligt 1907 års
decemberprotokoll ägde nämligen giltighet intill den 1 september 1913,
således under ytterligare nära tre år. Ställningen för Ryssland var
under sådana förhållanden den att antingen nödgas hålla så länge på
sina hopade sockerförråd under ovisshet om hur prisläget kunde gestalta
sig vid tiden för den slutliga försäljningen eller ock, därest unionens
fastlandsmakter visade sig benägna härför, ingå på en kompromiss på
andra villkor än dem, som till en början uppställts. Efter långvariga
förhandlingar enades man slutligen om en den 17 mars 1912 undertecknad
öfverenskommelse i kompromissens tecken. Enligt denna erhöll
Ryssland rätt att under de närmast följande trenne åren till unionsstaterna
— utöfver tidigare medgifna 200 000 ton — utföra följande
extra kontingenter, nämligen år 1911/12 150 000, år 1912/13 50 000
och år 1913/14 50 000 ton. Å andra sidan har Ryssland bundits vid
konventionen för ytterligare fem år, d. v. s. från 1 september 1913 till
1 september 1918, hvilket medför en fortsatt inskränkning af den ordinarie
årliga exportkontingenten för nämnda period till 200 000 ton.

England, som icke biträdt detta unionens sista beslut, har under
sommaren 1912 för egen del uppsagt konventionen, hvadan det förenade
kungariket sålunda från den 1 september 1913 utträder ur den internationella
sockerunionen. På samma sätt har förfarits från Italiens sida.

BILAGOR

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

162

Bilaga A.

Tab. L1) Sveriges råsockerproduktion åren 1854/55—1910/11.

År	■ Antal fabri-ker ä)	Bet- areal liar	Afverkade betor	Utbyte af	Produktion af	Import (netto) af råsocker ton
Alla fabriker ton	Per har ton	råsocker i % af betvikten	melass i % af bet-vikten	råsoc-ker pr har ton	råsocker ton	melass ton	betmassa ton
1854/55	*	*	2 847		4-5			129			14 912
1855/56	1		3 935	#	5*9			232			13 852 \|
1856/57	1		2 716		5*5			149			14 904
1857/58	1		2164	*	5*7			124			12 405
1858/59	1		3 441	.	7-D	•		271			13 896 \|
1859/60	1		6 435	.	5-8		.	375			15176 \|
1860/61	1		6 915	•	5*9			408			17 205
1861/62	1		6 840	.	6''S			467			14 794 [
1862/63	1		6 981		6-7			469			15 948 i
1863/64	1		8 640		5*s			501			14 031
1864/65	1	.	11 520		6*o			687			15 126
1865/66	1		9 650		8-1			778			14 780
1866/67	1		15 510		6-4			993		.	15 258
1867/68	1		12 830		6*o		•	770			15 305
1868/69	1		11 520		7-1			823			15 303
1869/70	2		14 290		6*9			979	.		17 627
1870/71	3		21620		6-6			1433		•	16 357
1871/72	3		23 340		7-o			1 639	*	.	13 524
1872/73	4		23 540		6-9			1618			19 486
1873/74	5		31 090		7*o			2 175			17 717
, 1874/75	3		17 500		7-4			1 290			19 474
1875/76	2		16 930		7-6		.	1282			14 687
1876/77	2		11530		6''5			754			17 039
1877/78	2		8 300		7-6			632			18 603
1878/79	1		7 030		7-5	.		524			17 908
1879/80	1		10 520		7-4	*		779			18 742
1880/81	1		19 290		7-5	•		1 455	•	*	21 421
1881/82	1		16 070		7-6			1220		•	24 646
1882/83	1	.	19 280	*	8-0			1 539			26 924

1) Siffrorna hämtade ur den officiella statistiken.

2) Saftstationer räknade till hufvudfabriken.

163

Tab. I (forts.). Sveriges råsockerproduktion åren 1854/55—1910/11.

År	Antal fabri- ker1)	Bet- areal har	Af verkade betor	Utbyte af		Produktion af	’...... Import (netto) afl råsocker ton
Alla fabriker ton	Per bar ton	råsocker i % af betvikten 2)	melass i^af bet- vikten	1 råsoc-ker pr bar ton	-- j råsocker ton	melass ton	betmassa ton
: 1883/84	2	.	37 830		7-81 (7-29)	4-48		2 953	1698		25115
1884/85	2		47 170		9-11 (8-64)	3-36		4 299	1584	.	25 528
1885/86	3		''43 260		9-0 G (8-71)	3-16		3 919	1367		26 218
1886/87	3		56 385		10-80 (9-so)	2-8 5		5 807	1607	.	28 882
1887/88	3		83 605		10-98 (10-42)	2-97		9 176	2 487	.	29 143
1888/89	4		86111		10-31 (9-82)	3-69		8 881	3179	48 789	29 079
1889/90	4		136 813		10-69 (10-19)	3-18		14 626	4278	86 540	29 968
1890/91	6		218 228		9-4 5 (9-0 2)	3-26		20 632	7 124	122 207	23 641
1891/92	8		260 064	•	10-3 2 (9-88)	2-93		26 843	7 628	152 124	24 329 \|
1892/93	10		277 443	•	10-78 (10-31)	2-86		29 920	7 940	151 864	26 582 !
1893/94	10		373 962	.	11-54 (11-08)	2*55		43 168	9 539	206 004	17102 ''
1894/95	14	21627	628 480	29-1	11-60 (11-21)	2-79	3-3 7	72 891	17 515	343 000	3 040 j
1895/96	15	18 643	538 709	28-9	11-75 (11-34)	3-03	3-33	62114	15 753	292 218	3 997 j
1896/97	16	27 963	890 240	31-8	11-86 (11-52)	2-S3	3*77	105 556	25 179	487 873	654
1897/98	16	23 353	716 141	30-7	12-42 (12-04)	2-89	3-80	88 935	20 731	391 507	510
1898/99	16	22 587	480 932	21-a	12-33 (12-08)	2-74	2-63	59 316	13 154	269 994	12 330 1
1899/1900	17	26 046	622 047	23-9	12-99 (12-80)	3-oo	3-10	80 810	18 654	355 377	12 496 i
1900/01	17	28 513	875 912	30-7	13-10 (12-94)	1-99	4-0 2	114 735	17 441	478 278	456 i
1901/02	17	27 864	903 792	32-4	13-8 7 (13-69)	1*79	4‘50	125 379	16 214	497 123	338 ;
1902/03	17	24 086	505 018	21-o	14-34 (14-21)	1-63	3-oi	72 444	8 237	295 254	905
1903/04	17	27 342	748 446	27-4	14-33 (14-15)	1-81	3-92	107 199	9 813	411 658	4 988 \|
1904/05	18	24119	556 881	23l	15-09 (14-92)	1-23	3-48	84 038	6 861	316 862	22 175 i
1905/06	19	26 971	824 438	30-s	14-8 5 (14-6 7)	1-28	4-54	122 404	10 550	455 873	4 411
1906/07	19	31 477	1 029 324	32-7	15-78 (15-63)	1-22	5-16	162 396	12 542	548 713	399 !
1907/08	20	31 197	771170	24-7	14-44 (14-30)	1-53	3-5 7	111446	11990	426 002	513 :
1908/09	21	32 075	900 935	28*1	15-04 (14-S3)	1-32	4-26	136 694	11909	485 050	387
1909/10	21	33 460	896 940	26-8	14-07 (13-88)	1-26	3-77	126 272	11296	457 651	117 \|
1910/11	21	35 134	1105 113	31-5	15-72 (15-53)	1-21	4-95	173 921	13 466	582 196	99 \|

1) Saftstationer räknade till hufvudfabriken.

2) Reducerade tal inom parentes. Jfr sid. 15, noten.

164

Bilaga B.

Tab. II.1) Sveriges rafflnadproduktion och sockerkonsumtion

åren 1869/70—1910/11.

1 År9) i	Antal fabriker	Produktion af	Import (netto) af	Sockerkonsumtion
! raffinad ! ton	sirap och melass ton	raffinad ton J	sirap och melass ton	riket ton	per individ kg-
1869/70	10	15 605	2 671	3 384	3100	23 880	5*7 2
1870/71	11	15 828	3185	6 182	2 945	26 066	6*20
\| 1871/72	12	14 222	2 731	4 976	3 515	22 407	5*27
i 1872/73	12	18 288	3 333	10 535	4447	34 932	8*os
j 1873/74 .	12	17 408	3 053	9 828	5 500	33 453	7-70
\| 1874/75	10	17 574	2 963	11 624	4 785	35 944	8-20
1875/76	9	14 534	2 512	16 550	6 477	37 415	8*44
j 1876/77	9	14 653	2 404	15116	6 556	37 698	8*40
1877/78	9	16 936	2 786	12 879	6 820	36 812	8-12
i 1878/79	9	16 143	2 481	12 780	5183	35 082	7*65
\| 1879/80	7	16 872	2 426	13 458	6 710	37 681	8*25
1880/81	8	19 557	3 043	11 232	6 054	38 258	8*3 6
1881/82	8	22 846	2 876	11103	7 877	42 018	9*18
1882/83	10	25 198	3 565	13 725	8162	47 643	10*3 4
1883/84	9	27 559	3 207	16 521	8 099	50 376	10*84
1884/85	10	27 994	3 408	12 706	7 531	47 690	10*16
1885/86	10	30 716	4 314	13 371	7 595	48 921	10*3 7
. 1886/87	11	34 345	4 399	11179	6 283	50 786	10*72
1887/88	12	40 200	5 210	9 267	6 581	52 816	10*91
1888/89	12	40 333	4 955	11408	9157	55 838	11*09
1889/90	13	55 537	2 178	11505	10 588	62 603	13*08
1890/91	11	34 754	2 679	8 068	7 817	57 057	11*88
1891/92	1 10	42 853	1837	6 701	4 631	60 859	12*66
1892/93	8	45 018	3 037	4 273	7 385	64 895	13*45
1893/94	9	57 264	3 893	4193	1 787	65 776	13*50
1894/95	9	67 291	3122	j 1446	6 579	80 812	16*43
1895/96	i 9	66 657	5 829	826	9 439	71740	14*46

Siffrorna hämtade eller beräknade ur den officiella statistiken.

2) Beträffande import och konsumtion hänföra sig siffrorna för år 1869/70 till år 1870, för
1870/71 till år 1871 o. s. v.

165

Tab. II (forts.). Sveriges raffinadproduktion och sockerkonsumtion

åren 1869/70—1910/11.

År	Antal fabriker	Produktion af	Import (netto) af	Sockerkonsumtion
raffinad ton	sirap och melass ton	raffinad ton	sirap och melass ton	riket ton	per individ kg-
1896/97	10	76 449	4 379	237	13 881	113 412	22‘64
1897/98	10	89 369	5 792	218»	15 442	97 406	19-24
1898/99	9	81 858	3 739	297	13 701	78 824	15-46
1899/1900	8	86 473	3 348	202	15 033	101 045	19-6 7
1900/01	9	95 345	4 803	208	16 146	123 493	23-86
1901/02	9	94 269	4 882	394	15 639	133 970	25-7 7
1902/03	9	97 890	7 531	211	15 314	81238	15-56
1903/04	9	98 249	4 969	237	15 009	119 953	22-80
1904/05	10	97 809	5 130	1306	15 620	115 460	21-81
1905/06	10	119 548	5163	390	15 902	135 195	25-33
1906/07	10	115 234	6 677	325	15 772	171 039	31-80
1907/08	10	105 520	6 107	2 444	14 076	121 685	22-41
1908/09	10	131 569	9 309	1064	12 621	144 562	26-40
j 1909/10	10	121 814	8 456	576	14 978	138 740	25-12
i 1910/11	10	130 852	8 722	1603	15 036	183 301	32 86

166

Bilaga C.

Tab. III1). Svenska statsverkets inkomster af tull
och skatt å socker åren 1860—1911.

	Tullafgift för	Summa tullafgift	Bet- eller	Summa afgifter
År	råsocker	raffinad	sirap och melass	konsumtions-skatt2)
	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
1860	2 856 580	477 252	40 382	3 374 214		3 374 214
1861	3 241 724	311 332	46 499	3 599 555		3 599 555 i
1862	2 790 271	483 300	113 976	3 387 547		3 387 547
1863	3 009 120	778 007	137 100	3 924 227		3 924 227 ;
1864	2 642 670	768 522	108 420	3 519 612		3 519 612
1865	2 847 451	1 036 385	173 280	4 057 116		»4 057 116 I
1866	2 785 170	809 296	155 606	3 750 072		3 750 072
1867	3 172 731	879 411	205 323	4 257 465		4 257 465
1868	3 601 235	1151 432	199 021	4 951 688		4 951 688
1869	3 601 751	833 323	293 689	4 728 763		4 728 763
1870	4 155 802	1 116 572	291 844	5 564 218		5 564 218
1871	3 859 811	2 037 919	277 902	6 175 632		6 175 632
1872	3 188 014	1 640 078	333 187	5 161 279		5161279
1873	3 679 758	2 877 080	421 493	6 978 331		6 978 331
\| 1874	3 339 993	2 682 063	517 661	6 539 717	73 050	6 612 767 ''
1875	3 691 228	3 173 136	450 563	7 314 927	41100	7 356 027
1876	2 772 058	4 501 387	609 848	7 883 293	39 950	7 923 243 i
1877	3 212178	4 125 184	617 009	7 954 371	54 050	8 008 421 \|
1878	3 504 972	3 540 807	641 859	7 687 638	39 000	7 726 638
1879	3 791 718	3 828 997	487 769	8 108 484	41 250	8 149 734
1880	4 414 957	4 433 930	631 458	9 480 345	61 750	9 542 095
1881	5 043 767	3 707 313	605 374	9 356 454	106 060	9 462 514
1882	5 799 251	3 664 972	787 895	10 252 118.	110 862	10 362 980
1883	6 341 633	4 529 554	816 330	11 687 517	149 305	11 836 822
1884	5 920 388	5 452 153	826 952	12 199 493	268 441	12 467 934
1885	6 009 910	4 193 053	757 195	10 960 158	333 507	11 293 665

*) Siffrorna hämtade eller beräknade ur den officiella statistiken.
2) Beloppen för åren 1874 — 80 approximativa.

167

Tab. Ill (forts.). Svenska statsverkets inkomster af tull
och skatt å socker åren 1860—1911.

j År	Tullafgift \ råsocker j raffinad kr. \| kr.	ö r sirap och melass kr.	Summa tullafgift kr.	Bet- eller konsumtions-skatt kr.	Summa afgifter kr.
; 1886	6 167 566	4451 367	815 196	11 434 129	323 020	11 757 149 1
1887	6 790 188	3 695 566	760 019	11 245 773	346 282	11592 055 i
1888	6 850 194	3 059 361	857 175	10 766 730	544 345	11 311 075
1889	6 834 332	3 764 661	1 057 746	11 656 739	635 812	12 292 551
1890	7 045 725	3 796 460	1 058 783	11 900 968	997 976	12 898 944
1891	5 556 129	2 662 571	1 022 809	9 241 509	1 846 578	11 088 087
1892	5 745 652	2 211865	1 100 113	9 057 630	2 260 496	11318126
1893	6 247 553	1 524 258	1 177 350	8 949 161	2 718 927	11 668 088 :
1894	4 019 573	1 383 373	1 225 210	6 628 156	4 723 275	11351431 !
1895	714 433	476 342	1328 269	2 519 044	7 139 148	9 658 192
1896	939 351	271 117	1 388 066	2 598 534	7 726 387	10 324 921
1897	153 800	76 891	1 399 323	1 630 014	11008 906	12 638 920 i
1898	119 983	69 768	1 555 289	1 745 020	6 317 671	8 062 691 ''
1899	2 897 706	95 235	1 376 129	4 369 070	7 483 948	11853 018
1900	2 937 077	63 531	1 510 706	4 511 314	9 946 573	14457 887
1901	108 490	63 599	1 620 656	1 792 745	12 605 642	14 398 387
1902	79 480	123 258	1 574 080	1 776 818	7 775 960	9 552 778
1903	212 903	66 726	1 537 664	1 817 293	10 485 217	12 302 510
1904	1 172 297	72 361	1 539 838	2 784 496	7 919 897	10 704 393
1905	5 213 428	426 663	1 584 620	7 224 711	11 408 951	18 633 662
1906	1 036 794	136 478	1 591 208	2 764 480	161 318	2 925 798 :
1907	46 893	57 766	1 577 884	1 682 543	13 260 523	14 943 066
1908	62 007 ;	415 343	1 446 413	1 923 763	18 179 896	20 103 659
1909	39 193	158 541	1 455 899	1 653 633	14 828 934	16 482 567
1910	12 093 \|	115 346	1497 893	1 625 332	17 418 360	19 043 692
1911	10 092	240 570	1 503 586	1 754 248	18 560 333	20 314 581

168

Bilaga D.

Tab. IV. Hvitbetspris i Sverige åren 1873—1911.

År	Per 100 kg. betor.	1 i Av	Per 100 kg. betor.
1 Höstpris i kr.	Vinterpris kr.	Höstpris j kr. I	Vinterpris kr.
1873	2-oo	2*23	1893	1*85	2*10
1874	2-00	2*23	1894	1*66	1*86
1875	2-oo	2*23	1895	1*66	1*86
1876	1*88	2*12	1896	1*65	1*85
1877	1-88	2*12	1897 ^	1*3 5	1*55
1878	1-88	2*12	1898	1*50	1*70
1879	1*8S	2*12	1899	1*65	O ce rH
1880	1’8S	2*12	1900	1*75	1*95
1881	1*88	2*12	1901	1*75	1*95 1 \|
1882	1''8S	2*12	1902	1*75	1*95
1883	1‘88	2*13	1903	1*90	2*10
1884	1’76	2*oo	1904s)	2*10	2*30
1885	1*6 5	1*90	1905s)	2*41	2*61
1886	1*75	2*oo	1906	2*18	2 38
1887	1*75	2*oo	1907	2*12	2*32
1888	1*75	2*oo	1908	2*36	2*56
1889	1*85	2*io	1909	2*25	2*45
1890	1*85	2*io	1910	2*39	2*59
1891	1*85	2*io	1911	2*3 7	2*57
1892	1*85	2*10		!	\|

>) Järnvägsfrakten för hvitbetorna betalas till hälften af betodlarne (tidigare ensamt af
fabriken).

-) Smutsprocenten afdrages.

3) Nya grunder för betalningen (närmare se sid. 27).

169

Bilaga E.

Tak V. Öfversikt åt* den svenska sockerbeskattningen.

1. Materialskatt 1873-1906.

j- !	Skattebelopp per ton betor nominellt kr.	Ber	äkningsgrund.	Baffinad-tullens belopp] per kg. öre
År (kampanjer)	Beräknadt sockerutbyte %	Skattebelopp i % af råsockertull 0/ lo	B åsocker-tullens belopp per kg. öre
1873/74—75/76	2-3 5	6*2 5	20	18-S	33
1876/77—78/79	4-70	6-25	40	18*8	27-3
1879/80—90/91	5*8 7	6*25	40	23-5	33
1 1891/92—92/93	7’»*	6-25	50	23-5	33
1893/94	8-81	7*50	50	23*5	33
1894/95	9''69	8-2 5	50	23-5	33
i 1895/96	10''ö7	9-oo	50	23-5	33
1896/97—1900/01	12-33	10-30	50	23-5	33
j 1901/02	13-51	11-50	50	23-5	33
\| 1902/03—05/06	14-10	12-00	50	23-5	33

II. Konsmutionsskatt 1906—1913.

! Sockerskatt j

Båsockertnll

Baffinadtull !

År

per kg.
raffinad

per kg.
öre

per kg. I
öre

öre

1906/07-1908	13	11-75	17
1909-1911	15	10-oo	15
1912	15-5	9-5	14-5 1
1913	16	9-oo	14

Kungl. Mcijds prop. nr 35 1913.

Bilaga 1 till

170

Bilaga F.

Tab. VI. Noteringar (i kronor) å Stockholms fondbörs för
Svenska sockerfabriksaktiebolagets aktier. *) 1

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
					År 1908.
Nov.	It	84‘-	—	Nov.	27	90-25	90-40	Dec.	12	85-15	85-40
>	12	—	85’-	»	28	91--	91-15	»	14	85-30	85*40
»	13	88’-	—	»	30	90-7 5	91--	»	15	85-25	85"4o
	16	90-75	91--	Dec.	1	90-so	90-90	»	16	85*80	85-40
»	17	89-25	89-75	»	2	90-60	90-7 5	»	17	85-50	85-60
»	18	89-50	—	»	3	89-80	90-25	»	18	-	86--
	19	90--	90-25	»	4	90-15	90-25	»	19	85-45	85-60
	20	89-7 5	—	»	5	90-30	90-4 0	»	21	85-60	85-75
»	21	90--	90-25	»	7	—	86*15		22	85-80	85-90
»	23	90-7 5	91--	y>	8	—	85-90	J>	23	85-70	85-80
»	24	90--	90-50	»	9	85-40	—		28	85-70	85*85
>	25	89-90	90--	»	10	85-3 5	-	»	29	85-ss	86--
»	26	90--	90-40	»	11	85-20	85" so	»	30	86-40	—
					År 1909.
Jan.	2	88-75	88-90	Jan.	13	92-15	92-25	Jan.	22	—	92-75
	4	89-10	—		14	91-80	—	»	23	92--	92-50
»	5	88-25	88-50	»	15	91-60	91-70	»	25	92-40	92-50
»	7	89-50	—	»	16	91-60	91-75	»	26	92-20	92-25
»	8	90''30	—	»	18	91-60	91-65	»	27	-	92-50
>	9	90-7 5	—	»	19	91-70	-		28	92-10	92-35
»	11	91-50	92--	»	20	—	93--	»	29	92--	92-25
»	12	92-80	92-10	»	21	92-75	93--	»	30	91-50	92--

1) De noteringar, som icke inneburit förändring af föregående dags noteringar, hafva icke
upptagits.

171

Tab. YL (forts.). Börsnoteringar för Sv. sockerfal)r.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Febr.	1	91-50	91-90	Mars 22	90--	—	Maj	11	88-5 0	88-90
»	2	91-50	-	»	23	89-8 5	90--	»	12	88-25	88-7 5
»	3	91-60	91-65		24	88-50	89-15	»	13	88*3 5	88-70
»	4	91-20	91-50	»	26	88-50	88-75		14	88-50	88-70
	5	91-20	91-30	V	27	—	89-25		15	88-3 0	88-40
	6	-	91-20	»	29	89-10	89-25	»	17	88-20	88-30
» ''	8	90-so	—	»	30	-	89-6 5	»	18	88-10	88-4 0
	9	90-2 5	90-7 5	»	31	88-90	89--		19	88-30	88-50
	10	-	90-60	April	2	89-7 5	90--	»	21	89--	89-25
»	11	90-20	90-30	»	3	90-10	90-20	»	22	—	89-6 0
>	12	90-30	90-40	»	5	90-10	90-3 5		24	89* 7 5	89-S5
	13	90-80	91" —	»	6	90--	90-25	»	25	89-co	89-90
»	16	91-80	91-90	»	7	89-7 5	90--	X	26	—	89-75
»	17	91-80	92--	>''	13	89-90	90-25	»	27	—	89-30
•»	20	91-60	91-80	>	14	89-90	90-10	»	28	—	89-10
»	22	91--	91-30	»	15	-	. 89-90	Juni	1	89--	89-10
	23	90-50	90-90		16	89-10	89* 51»		2	—	88-90
»	24	90*55	90-75		17	89-60	89-80	»	3	88-6 0	88-80
»	25	90-70	90-85		19	89-so	-	»	4	88-45	88-80
»	26	90-25	—	»	20	89-90	90--		7	—	88-60
»	27	90-50	90-60	»	21	89-60	89-7 5	>»	8	88-60	88-70
Mars	1	90-75	91--		22	90--	90-10	»	9	—	88-60
»	3	90-7 0	90-so	>	23		90--	»	10	88-50	88-60
»	4	90-25	90-65	»	24	89-85	90--	»	11	88-50	88-7 0
»	5	90-25	90-40	»	26	90-30	90-6 5	»	14	88-70	89--
»	6	90-4 5	90-55	>	27	_	CD O 1	.	15	88-95	89-25
»	8	90-50	90-7 5		28	89-50	89-70	5>	16	89-20	89*30
	9	90-25	90-40	»	29	-	89-70	»	17	89--	—
»	10	89-75	90-15	»	30	89-6 0	89-70	»	18	89-10	89-20
»	12	89-40	-	Maj	1	89-50	89-7 5	»	21	89-10	89-40
»	13	89-50	—	»	3	89-35	89-7 5	»	22	89-10	89-so
»	15	89-75	—	»	4	-	89-25	»	25	89-90	—
	16	89-60	89-75	»	5	89-80	—	»	28	90-25	—
	17	88-10	88-90		6	89-35	89-5 0		29	91 -	—
	18	88-40	88-50	»	7	89-60	89-75		30	91-40	91-45
»	19	88" so	89--		8	89-60	89-6 5	Juli	1	—	91-60
»	20	89-90	-	»	10	89-20	89-40	3>	2	91-15	91-20

172

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sv. sockerfabr.-A.-B.-.s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Juli	5	91-10	91-25	Aug.	27	91-50	91-60	Okt.	14	—	93-80
»	6	91-25	91-40	»	30	91-60	91-so	»	15	93*6 5	93-75
»	7	91-15	91-25	»	31	91-60	91-70	»	16	93-95	-
	8	91-20	91-35	Sept.	1	91*55	91-70		18	-	94--
»	9	91-20	91-30	»	2	91-50	91-65	»	19	93-80	93-90
	12	91-30	91*50	»	3	91-50	91-60	>	20	93-60	93-80
	13	91-40	—	■>	4	91-70	91-75	»	21	-	94--
>	14	91-60	—	»	6	91-60	91-70	»	22	93-60	93-7 5
»	15	91-50	91-60	»	7	91*65	91-75	»	23	93-40	-
»	16	91-45	91-65	»	8	91-60	91-7 5	»	25	93-50	93-60
»	19	91-70	91-80	»	9	91-50	-	»	27	93-30	93-40
	21	—	91-70	»	10	91-60	91-7 0	»	28	93-10	-
»	22	—	91-75	»	13	91*65	91-75	»	29	93-40	93-50
))	23	_	91-60	»	14	91*6 5	91-80	»	30	93-so	93-90
	26	—	91-30	>/	15	92-50	92-75	Nov.	1	94''3 0	94-40
»	27	90-10	—	»	16	94-25	94-40	»	2	94--	—
	28	90-35	—	»	17	93--	93*50	»	3	94-10	94-20
»	29	90-50	90-65	»	18	-	94--	»	4	94-25	94-40
>	30	90-40	90-50		20	93-70	-	»	6	94-10	94-20
Aug.	2	90''lo	90-20	■»	21	93-so	93-00	»	9	93-90	-
>	3	90-30	90*50	»	22	-	93-50	»	10	-	94--
	4	90-6 0	—		23	92-7 5	92-00	»	11	94--	94-10
»	5	90-70	91'' —	»	24	93-10	~	»	12	-	94--
	6	91--	91-50	»	25	93-85	94--	»	13	93-7 0	93-90
»	9	91-80	91-50	»	27	93*60	93-70	»	15	93-7 0	93-so
	10	91-70	91-00	»	28	93-60	93-80		16	-	93-80
»	11	91-70	—	»	29	93-75	93-85	»	17	93-70	93-80
»	12	91-65	91-70	»	30	93-80	—	»	18	88-25	-
»	13	—	91-70	Okt.	1	94-10	94-2 5		19	88-20	88-40
»	16	91-25	91-60	»	2	93-7 0	—	»	20	88--	88-15
»	17	91*55	91''70	»	4	93-80	93-90	»	22	88’-	88-20
»	18	91-60	91-70	»	6	93-60	93-so		23	87-90	88--
50	20	91-10	—	»	7	94-70		»	24	-	-
	23	91-40	91-70		8	94-3 5	—	»	25	87-4 0	-
»	24	91-55	91-80	»	9	94-25	94-40	»	26	87-20	87-30
»	25	91-50	—	• »	11	94-10	94-so	»	27	87-20
»	26	91-6 5	91-80		12	93-90	~	»	29	87-10	87-20

173

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sv. sockerfat.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Nov. 30	87-15	87-25	Dec.	9	86-80	86-90	Dec. 21	87’—	87-10
Dec. 1	87-io	87-30	»	10	86*95	87-15	» 22	87-20	—
» 2	86-85	87-—	»	11	86-80	86-90	» 23	87-—	87-30
» 3	86-55	86’6 5	»	13	86-60	86-80	» 28	87-10	87-20
=> 4	—	86-80	»	14	86-8 5	87-—	» 29	87-3 0	87-40
» 6	87-—	87-10	»	15	86-25	87''—	» 30	87-80	—
» 7	87-85	88- —		18	86-so	86-90
» 8	87-40	—	»	20	86-80	87-—
				År 1910.
Jan. 3	88-10	88-20	Febr.	5	87-—	87-15	Mars 7	87-80	—
» 4	—	88*15	X*	7	86-75	87-—	» 8	87-70	87-90
V 5	87-80	88-—	»	8	87-—	87-15	» 9	87-80	88-—
» 7	88-10	88-25	2>	9	87-70	87-so	» 10	87-50	87-80
» 8	87-90	88''—	»	10	88-7 5	88-so	> 11	87-30	87-60
» 11	87-90	88-—	»	11	—	88-60	» 12	87-40	87-50
» 12	87-60	87-80	»	12	88-—	88-25	» 14	87-50	87-65
» 13	87-60	87-70	»	14	88-—	88-10	» 15	87-40	—
>> 14	87-5 0	87-70	»	15	87-7 5	88-—	» 16	87-60	87-90
» 15	87-60	87-7 0	»	16	87-25	87-70	» 17	87-70	87-80
» 17	—	88-10	»	17	—	87-30	» 18	87-25	87-40
» 18	87-75	88-—	''4	18	87-10	87*25	» 21	87-50	87-60
» 19	87-so	88-—	»	19	87-40	87-50	» 22	87-40	87-50
» 20	87-80	87-90	»	21	87-60	88-—	» 23	87-60	87-6 5
» 21		87-90	»	22	87-85	87-90	» 24	87-60	87-7 5
» 22	87-S5	87-90	»	23	87-75	87-90	» 29	87-50	87-60
» 24	87-90	88''—	»	24	87-70	—	» 30	87-60	87-70
» 25	87-70	87-90	»	25	87-so	87-60	» 31	87-50	87-60
» 26	87-70	87-80	»	26	—	87-40	April 1	—	87-90
» 28	87-so	87-60	»	28	87-50	87-70	> 2	87-so	87-90
» 29	87-20	87-30	Mars	1	87-50	—	» 4	—	87-80
» 31	87-20	—		2	87-50	—	» 5	87-70	87-75
Febr. 1	—	87-40		3	87-60	87-80	» 6	87-40	87-60
» 2	87-10	87-26	»	4	87-50	87-60	» 7	87-7 0	—
» 4	87-2 5	—	5>	5	—	87-60	» 8	87-40	87-60

174

Tab VI. (forts.). Börsnoteringar för Sv. sockerfabr.-A.-B.:s aktier.

1 Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
April 11	87-40	87-7 0	Juni	1	90-60	—	Juli 26	92-80	93-—
» 12	87-60	87-7 0		2	91-3 0	—	»	27	92-so	92-90
» 13	—	87-50		3	92-10	—	»	28	92-60	92-80
» 15	87-50	87-uo	»	6		93-2 0	»	29	92-60	92-90
» 16	87-60	87-70	»	7	—	92-40	Aug.	1	92-6 0	92-80
» 19	87-7 0	87-so		8	91-5 0	—	»	2	92-90	93-—
» 21	87-so	—		9	—	92-10	»	3	93-—	—
» 22	88-4 0	—	»	10	92-60	92-80	»	4	—	93-40
> 23	88-70	—	*	13	—	92-6 0	»	5	93-40	—
» 25	88-90	89-20	»	14	—	92-40	»	8	93-40	93*50
» 26	88*7 5	88-90		15	91-90	92-—		10	93-10	93-30
» 27	—	88-50	»	16	92-40	92*50	»	11	93-10	—
» 28	88-3 0	—	»	17	92-10	92-40	»	12	93-30	93-30
O CO Ä	88-40	—	»	20	92-20	92-30	»	15	93*3 5	—
Maj 2	88-60	88*7 5	»	21	92-so	92-50	»	16	93-40	—
» 3	88-7 0	88-90	»	22	—	92-50	»	17	93-40	93-55
» 4	88-80	89-—	»	27	92-—	92-40	»	18	93-40	93-50
» 6	88-9 0	—	»	28	92-10	92-40	»	22	93-20	—
» 7	88-so	—		29	92-so	92-40	»	23	93-3 0	93-40
» 9	88-so	88-90		30	92-70	93-—	*	24	93-2 0	93-30
» 10	88-90	89-—	Juli	1	93-10	93-20		25	93-25	93-30
v 11	—	89-2 5		4	93-—	93-25		26	93-10	93-30
» 12	89-10	89-20	»	5	92-60	92-90	»	29	93-—	93-20
» 13	88-9 0	89- —		6	92-90	93-—	3>	31	92-90	93-—
» 17	—	88-so	»	7	92-50	93-—	Sept. 1	93-—	93-40
» 18	88-90	89-—		8	—	92’do	»	2	93-20	—
» 19	89-10	89-15	»	11	92-7 5	92-85	»	3	93-30	93-40
» 20	89-io	—		12	92-50	92-80	»	5	93-30	—
» 21	89-20	—	»	13	92-50	92-60	»	6	93-10	93-30
''» 23	89-40	—	»	14	92-60	92-70	»	7	—	93-20
» 24	89-7 5	90-—		15	92-50	—	»	8	93-—	93-3 0
» 25	89-70	89-85	»	18	92-70	93-—	»	9	—	93-20
» 26	89-90	90-—	»	19	92-70	93-—	>	10	92-50	93-—
» 27	89-85	90"—	»	20	92-7 0	—	>	12	—	92-90
» 28	90-—	90-3 0	»	21	92-so	—	»	13	92-7 5	—
» 30	90-10	90-25	»	22	92-80	93-— :		14	92-7 5	92-90
» 31	—	90-40	X-	25	—	93 —	»	15	92-80	92-90

175

Tab. VI. (forts.). Börsnoteringar för Sv. sockerfabr.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum j	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	\| Säljare \|
Sept. 16	92-80	—	Okt. 19	_	93-40	Nov.	26	85-80	85-90 \|
*	17	92-90	93 —	» 20	93-10	93-20	»	29	85-75	85-90 1
»	19	92-90	93-10	» 22	93-20	93-30	»	30	—	86-—
	20	93-—	—	>» 24	93-10	93-20	Dec.	2	86''—	—
»	21	93-10	—	» 26	93-10	—	»	3	86-40	86*50
»	22	93--	—	» 27	93-40	93-50	»	5	86-30	—
»	23	93-io	93-40	» 28	93-80	93-40	»	6	86-60	86-80
»	26	93-—	93-20	» 29	—	93-40	»	7	86-40	ce 05 —4 O
»	27	93-—	—	» 31	93*80	93-40	»	8	86*3 o	86*50
»	28	92-90	93-—	Nov. 1	93-—	93-20	»	9	86-20	86-3 0
»	29	92-90	—	» 2	—	93-05		10	86-—	—
»	30	92-7 5	92-90	» 3	93-—	93-io	»	12	86-—	86-10
Okt.	1	92-80	92-90	» 7	92-80	—		13	86-—	—
>	4	92-90	93-—	» 8	92-80	92-90	»	14	86-—	86-15
»	5	93-—	—	» 9	92-80	—	»	15	85-90	86-10
»	6	93-10	93-40	» 10	92-75	92-90	»	16	86-20	86-3 0
	7	93-10	—	v 11	—	92-90	»	17	86-10	O CO cb 00
»	8	93-40	93*50	» 12	86*50	86-70	»	19	—	86-30
	10	93-20	93-40	» 14	86-40	86-50	»	21	86--	86-20
»	11	93-10	93-40	» 18	86-30	86-50	»	22	86-—	—
»	12	93-—	93''20	» 19	—	86-50	»	23	86''-	86-20
»	13	92-90	93-—	21	86-30	86-40	»	28	86-—	86-10
»	14	92-90	—	» 23	—	86-30	»	29	86 —
»	17	93-10	93-40	» 24	86--	86-20	»	30	86*15	86-2 5
»	18	93-80	93*50	» 25	85-7 5	85-90
j				År 1911.
i Jan.	1	86-20	i 86-80	Jan. 13	88-—	88-10	Jan	24	87-70	87-90
	3	86-40	—	» 14	87-eo	88-10	»	25	! —	87-80
»	4	86-85	87-—	» 16	87-90	— ''	»	26	87-70	87-80
»	5	86-80	87-—	» 17	88-20	—	»	27	—	87-90
»	9	87-40	87-50	» 18	88’-	88-10	»	28	—	87-80
»	10	88-—	88-20	> 19	—	88-—	»	30	—	87-70
»	11	88-10	—	» 21	87-90	88--	v	31	87-70	87-90
s -	12	—	88-20	» 23	87-80	88-—	Febr	1	87-so	—

176

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sy. sockerfabr.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare j	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	1 Säljare
Febr.	2	87-80	87-90	Mars	22	89-3 0	89-40	Maj	16	90-10	—
	3	87-90	88-10	»	24	89-20	89-10	»	17	90-10	90-20
»	4	88’-	88-10	»	28	89-30	89-40	»	18	90-20	—
»	6	88-10	88-20	»	29	89-50	89-7 0	»	20	90-20	90-40
»	7	87-80	—	»	30	89-7 0	—	»	23	—	90-3 5
»	8	87-70	—		31	90-io	—	»	24	90-20	90-3 5
■»	9	87-7 5	87-90	April	1	90-40	90*50		26	90"—	90-20
»	10	87-so	87-90	»	5	—	90-70	»	27	90-10	—
»	13	87-90	88-—	»	6	90-45	90*55		29	—	90-2 5 \|
	14	88-—	—	»	7	90-40	90-60	»	30	90-io	90-25 \|
»	15	88''—	88-10	•»	8	90-60	—	»	31	90-10	- 1
»	16	88-10	88-15	»	10	90-70	91-—	Juni	1	—	90-25
»	17	—	88-10	»	11	90-90	—	»	o	—	90-10 ''
>	18	87-90	88-—	»	12	90-90	91"—		6	90-—	92-10 I
»	20	87-80	88-—	S>	13		91"—		7	—	90-20
»	21	—	88-—	»	19	90-90	—	»	8	—	90-10 \|
»	22	87-so	87-90	i	20	—	90-so	»	12	90-10	90-3 0 \|
»	23	—	87-90	>	21	91-—	—	»	14	—	90-10 i
»	24	87-80	87-90	»	22	91-20	—	»	15	90-—	90-10
»	25	87-90	—	»	24	91-70	92-—	»	16	89-90	90"—
»	27	87-90	—	»	25	—	91-70	»	20	90-10	—
»	28	88-—	88-20	! »	26	91-20	91-60	»	21	90-20	90-30
Mars	1	88-20	—	»	28	91-30	91-40	»	22	90-15	90-2 5
»	2	—	88-20	.	29	91-20	91-3 0	»	26	90-20	—
	3	—	87-90	Maj	1	91"—	91-40	»	27	—	90-15
»	4	87-so	88-—	>	2	90-50	90-7 0	»	28	90-20	—
	6	87-90	88-—	»	3	90-60	90-90	»	30	90-50	—
»	8	87-90	—	■»	4	90-2 5	—	Juli	3	90-7 5	—
»	10	88-10	—	»	5	90-40	—	»	4	90-7 5	90-90
»	11	88-20	—	»	6	90-70	91"—		6	—	90-so
»	13	88-10	—	»	8	90-9 0	91"—	»	7	90-50	90-80
j.	14	88*50	88-60	»	9	—	90-80	»	10	90-50	—
»	16	88*50	88*5 5	■ »	10	90"—	! 90-so	»	11	90-50	90-so
»	17	88-60	—	»	11	—	\| 90-50	»	12	90-eo	90-80
	18	89-—	89-25	.	12	—	90-40	»	13	90*o 5	90-7 5
	20	89-40	89-50	»	13	90-20	90-40	»	14	90-60	90-so
»	21	89-40	89-30		15	90-—	1 _	»	17	—	90-80

177

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sv. sockerfat.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Juli	18	90-50	90-7 0	Sept	.12	91-50	—	Okt.	31	89-—	_
»	19	90‘60	90-90		14	—	91-30	Nov.	2	89-—	89-2 5
	20	90-70	90-80	»	15	90-—	90-50	»	3	89-—	89-20
»	21	90-90	—	»	16	—	90*50		4	89--	89-15
	24	91-20	—	i	18	90-6 0	—	»	6	88*7 5	89-20
»	26	91-so	—	»	19	91-—	—	»	7	88-6 0	88-90
»	27	91-90	92-—	»	20	91-—	91-25	»	8	88-—	88-75
»	31	92-10	93-—		23	90-—	90-70	»	9	—	88-40
Aug	1	92-2 5	—	»	25	89-—	90-25	»	10	__	82-30
»	2	—	92-7 5	»	26	88-75	89-25	»	11	81-80	—
»	3	92-8 5	92-50	»	27	—	87-7 5		13	81-60	i
5>	4	91-90	—	»	28	87-20	87-40	»	14	81"—	81*50
	7	91-50	92-—	»	29	OO 00 \	—		15	80-75	81-—
»	8	—	92-—	»	30	88-50	88-75	»	16	—	80-25
»	9	91-25	91-90	Okt.	2	—	89-—	»	17	79-25	79-50
	10	91-70	91-90	»	3	89-—	—		18	—	79-25
»	11	—	91-80	»	4	89 30	—	»	20	79-30	—
»	14	91-25	91''SO	»	5	89-60	—	»	21	—	80-io
	15	91-80	91''90	»	6	89-90	—	»	23	—	1 ö QO
»	16	92-—	92-30	»	7	—	90-—	»	24	79-50	79-00
»	18	91-90	92-—	»	9	89-60	89-90	»	25	79-50	79-80
»	21	—	92-10	»	10	89-6 0	89-so	»	27	79-40	79-50
	22	91-80	91-90	»	11	—	89-70	»	28	78-90	—
»	23	91-70	91-90		12	88-7 5	89-—	»	29	79-80	—
»	24	91-80	92-—	»	13	88-—	88-7 5	Dec.	1	79-20	79-40
	25	91-70	91-90	»	14	88-10	88*7 5	»>	2	78-—	79-10
»	29	—	91-80	»	16	88-35	00 ap Cl	»	4	79-—	80"—
»	30	—	91-70	»	17	88-50	89-—	»	5	79-10	—
»	31	—	—	»	18	—	89-25	»	6	79-60	79-90
Sept.	1	91"—	91-30	»	19	88-50	88-75		7	79-60	80 —
»	4	91 —	—	»	21	88-60	88" 7 5	»	8	79-75	79-00
»	5	91-20	—	y>	23	89-—	89-20	»	9	79-6 0	79-00
»	6	91-50	—	»	24	89-20	89-25	»	11	79-80	—
	7	91-60	91-90	»	25	89-—	89*15	»	12	79-60	79-so
	8	91-90	92-—	»	26	88-50	89-—	»	13	79-60	—
	9	91-80	91-90		28	—	89-—		14	79-2 5	—
»	11	91-60	91-80		30	88-90	89-—	»	15	79--	79-40

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sy. sockerfabr.-A.-B.:s aktier,

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Dec.	16	79-—	_	Dec.	20	_	79-—	Dec.	28	75-26	75-60
»	18	79’—	79-40	»	21	78-50	78-75	»	29	75-25	75-40
*	19	79''—	79-25	»	22	78-—	78-50
					År 1912.
Jan.	2	76-20	76-f>0	Febr.	8	77-—	78-—	Mars 22	77-25	—
»	3	78-10	—	»	9	77-50	78-—	»	23	77-—	77-25
»	4	79-10	79-30	>■	10	77-50	—	»	26	77-25	77-50
»	5	78-—	78-50	»	12	77-85	78-50	»	27	—	IT—
»	8	77*—	77*so	»	13	78-—	—	»	28	77-—	77-50
	9	76-—	—		14	78-25	78-75	»	29	77-3 5	—
	10	76*50	77-—	»	15	—	78-50		30	IT—	77-25
	11	76-—	76-oo	»	17	77-75	78-25	April	1	78-—	79-—
»	12	76-10	76-00	»	19	77-75	78--	»	2	78-60	—
	13	76-35	—	»	20	—	78-25		3	79-60	79-90
»	15	76-50	—	»	21	—	77-40	»	9	81-90	82-10
»	17	77-10	—	>•	22	76-50	76-90	»	10	81-60	81-75
»	18	77-7 5	78-75	V	23	—	77-—	»	11	—	81"—
:>	19	79-—	79-50	X-	26	77-—	77-25		12	80-25	80-50
»	20	—	79 —	»	28	77-25	—	»	13	80"—	80-50
»	22	77-7 5	78-60	Mars	1	77-	77*60	»	15	80-50	—
	23	—	78-25		2	77-50	—	»	16	81-—	82--
	24	77-00	78-—	»	3	—	78-—	»	17	81"—	81-60
* .	25	77-50	78-—	»	5	77-50	—	»	18	81-—	81-7 5
»	26	77-25	78-—	V	6	77-6 0	78 —	»	20	—	81-50
»	27	77-80	78-2 5	»	7	77-20	77-50	3»	23	—	81-25
	29	—	78-25		9	76-75	77-2 0	»	24	80''50	81"—
»	30	77*50	78-—	»	11	77-10	77-50	»	26	80-25	—
	31	77-50	—	»	12	77-20	77-50	»	27	80-—	—
Febr.	1	78-—	—		15	77-35	77*50	»	29	80-20	—
»	2	78-50	—	»	16	77-20	77-50	»	30	80-50	81-40
»	3	—	79-25	»	18	77-—	77-3 0	Maj	1	80-50	—
	5	78-50	79- —	»	19	77--	—		2	81-—	—
	6	—	78-7 5	»	20	77-—	77*50	»	3	81-25	82--
	7	—	78-50	»	21	77-20	77*50		4	81"—	81-25

179

Tab. VI. (forts ). Börsnoteringar för Sy. sockerfabr.-A.-B.:s aktier.

Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare	Datum	Köpare	Säljare
Maj	6	81—	—	Maj	24	81-60	82-—	Juni	13	87-7 5	88-—
»	7	81-io	81-25	»	28	81-50	—		14	86-75	87-—
	8	81-40	81-50	»	29	81-50	81-60	»	17	86-—	86-7 5
»	9	81-—	81-40		30	81-50	82—	»	18	86''-	86-50
	10	81-10	81-50	Juni	3	82-10	82-20		19	—	86-—
3>	11	81-so	81-75	»	4	82-30	82-50	»	20	85-30	85" 5o
	13	81-50	82-—		5	82-70	83-—	»	21	85*2 5	85-5 o
	14	81-25	81-50	»	6	—	1 CO 00	)>	25	85-7 5	86-—
	15	81-50	81-75		7	1 CO 00	83*15	»	26	86*2 5	86*50
»	17	81-50	—		10	84—	—	»	27	86-—	86*2 5
»	18	81-50	1 Öl 00		11	85-40	—		28	• —	86''—
»	23	81-50	—	»	12	86*50	—

180

Bilaga G.

Prof å priskurant från Svenska sockerfabriksaktiebolaget

den 12 augusti 1911.

PRISKURANT

å Svenska soekerfabriksaktiebolagets tillverkningar vid
Soekerrafflnaderiet i Landskrona.

Utan förbindelse.

		Öre
		per kg.
A	Canary raffinad, löstopp, i o V» & 7 V» kilo toppar ...	65
B	Fin raffinad, löstopp, i 3 1/a & 7 */» kilo toppar.........	64
C	Kristallbitsocker, störa bitar .................................	64
D	Kristallbitsocker, små bitar ....................................	64
E	Bitsocker, stora bitar ............................................	64
F	Bitsocker, små bitar ............................................	64
FP	Bitsocker i paketer och fri låda..............................	65
G	Kaksocker ...........................................................	63
H	Siktad raffinad......................................................	62
J	Malen raffinad......................................................	61
KX	Pärlsocker............................................................	63
K	Krossad melis III, IV, V, VI .................................	61
L	Hvitt Krossocker, K. S. & K. S. 0.........................	61
M	Hvitt Krossocker, B. B. & —QT- stort & smått .........	62
MC	Crushed (Syltsoeker) .............................................	61
N	Hvitt pudersocker ................................................	60
0	Gult bastard........................................................	57
P	Brunt bastard ......................................................	53

Alla sorter socker packadt i furufat 1 öre högre per kg.

Fritt banvagn eller Ångare Landskrona.
Landskrona den 12 augusti 1911.

Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget.

Bil.H.

SOCKERPRIS åren 1908-11.

Tktmlncrger råsocker 92%

Stettiner raffinad/ (etcportrwt:,coccL skatt)
Dansk „ (incL. skatt)

Svensk ,, ( „ „ )

31oM

31 mars 30april 31maj

30sept.

Slakt.

31~mars 30aprCL Slmaj 30jun

ZSfebr

Slakt.

31 mars 30 april

30twv.

31 dkt.

ZSfebr.

SI mars

Generalstabens Iitogr. Anst.

Kronur pr 100 kg.

183

Bilaga /.

Kontraktformulär för Sbetodlare enligt aftal mellan
Svenska sockerfabriksaktiebolaget och Skånska betodlarnes

centralförening.

Hvitbetornas odling.

§ I Den

jord, som för hvitbetsodlingen användes, skall vara i hög växtkraft, djupt
och väl höstplöjd samt fri från ogräs. Under inga omständigheter får kärr-, mosseller
dyjord användas för odlingen. Det är förbjudet att använda latrinspillning
såsom gödning.

§ 2.

Odlaren får icke under någon som hälst förevändning å samma egendom odla
hvitbetor till annan än Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

§ 3.

För sådden erforderligt väl rengjordt frö af hög grobarhet levereras af Svenska
sockerfabriksaktiebolaget kostnadsfritt till en kvantitet af 20 kg. per hektar (eller
10 kg. per tunnland). Skulle hvitbetsskörden icke komma att levereras till bolaget,
skall, såvida ej naturhinder eller omöjlighet att erhålla arbetskraft till skäligt pris
vant orsaken därtill, odlaren betala erhållet frö efter ett pris af 80 öre per kg.
Hvitbetor odlade efter annat frö, än det fabriken lämnat, mottagas ej.

Betodlareföreningen skall äga rättighet att låta taga generalprof af hvitbetsfröet
så fort detsamma anländt till fabriken.

§ 4.

Hvitbetsblasten får icke före skörden aftagas eller afbetas.

Vid upptagningen skola betorna omsorgsfullt rengöras samt befrias från smärre
sidorötter och rotändar samt bladkronor. Hvitbetor med gröna nackar mottagas
icke af bolaget.

Hvitbetorna skola efter upptagningen omsorgsfullt skyddas mot frost.

184

Kontrollmätning af hvitbetsfälten.

§ 5.

Svenska sockerfabriksaktiebolaget förbehåller sig rättighet att när som hälst
låta besiktiga och uppmäta hvitbetsfälten samt taga prof af växande hvitbetor.
Uppmätningen kommer att äga rum genom kommitterade, utsedda af bolaget, och
gälla därför följande bestämmelser:

a) Förrättningsman kommer att vid uppmätningen anmäla sig å vederbörande
gård eller egendom, och äger odlaren eller hans ombud närvara vid uppmätningen.
Odlaren är skyldig att för förrättningsmannen anmäla alla fält, å hvilka han odlar betor.

b) Uppmätningen kommer att göras i hektar, men skall icke mindre bråkdelar
än tiondedels hektar upptagas, dock på så sätt att, om en odlare har mer än
ett hvitbetsfält, dessas arealer sammanslås, innan nämnda bråkdelar uteslutas.
Skulle hela arealen enligt ett kontrakt vara mindre än l/10 hektar, räknas den dock
som fullt en tiondedels hektar.

c) Resultatet af uppmätningen kommer att delgifvas de herrar hvitbetsodlare,
hvars areal befunnits oriktig, så tidigt som möjligt, dock senast den 1 september.

d) Skulle odlaren anse att felmätning ägt rum, äger han genom behörig
landtmätare eller annan fullt kompetent person, som af bolaget godkännes, före den
25 september styrka detta, i hvithet fall kostnaderna för denna förrättning betalas
af bolaget, men i motsatt fall af odlaren själf.

e) Har odlaren icke inom den 25 september inlämnat bevis om den genom
ny uppmätning utrönta arealen, äger den af bolaget verkställda uppmätningen vitsord.

Leverans.

§ 6.

För hvitbetor, som levereras till sockerfabriken i ................................, betalar

fabriken halfva frakten från den järnvägs- eller vågstation, där leveransen skett,

till .................... eller....................järnvägsstationer, andra hälften påföres leverantören

att af honom godtgöras, och lägges därvid den invägda bruttovikten (d. v. s. betvikten
utan afdrag af smuts) etc. till grund.

Om smutsprocenten öfverstiger 10 proc. af betornas bruttovikt, vare leverantören
emellertid skyldig ensam betala hela frakten för öfverskjutande jord.

Yiktnota jämte uträkning af den verkliga netto vikten å verkställd betle verans
skall tillhandahållas betodlaren senast inom två dagar efter den, då leveransen skedde.

Sker betleveransen å tid, då fabrikens betvågar icke äro öppna, eller å ställe,
där fabriken icke har betvåg, vare leverantören skyldig lasta betorna å järnvägsvagn
att tillställas fabrik i ........................................ i hela vagnslaster.

§ 7.

Betorna få vid leveransen ej vara grodda eller uppblandade med andra rotfrukter,
jord, halm, tång, betblast eller dylikt. Påträffas vid leveransen sten bland
betorna, förbehåller sig bolaget rätt att dylika betor tillbakavisa. Skämda betor
eller sådana, som före leveransen varit frusna och upptinade, mottagas icke.

185

§ 8.

Vid såväl höst- som vinterleverans är odlaren skyldig att aflasta betorna,
vare sig i bethus, å järnvägsvagn eller upplagsplats, efter anvisning af fabrikens
ombud, som därvid bör taga största möjbga hänsyn till, att öfveransträngning af
dragare icke må förekomma.

Utom då särskildt aftal med fabriken träffats, vare betodlaren skyldig leverera
minst hälften af sin betskörd före den 1 december till det lägre eller s. k. höstpriset.
Vinterpriset betalas endast, då leveransen sker å de tider fabriken bestämmer, dock
skola om så är behöfligt minst 14 dagar lämnas för vinterleveransen.

Därest väderleks- eller trafikförhållandena eller inträffad arbetsnedläggelse
utgör hinder för betornas mottagande, vare leverantören skyldig uppskjuta leveransen,
till dess hindret upphört. Fabriken vare i alla händelser skyldig mottaga betleveransen
senast före den 15 januari.

Sedan odlaren levererat 50 proc. af sin betkvantitet, äger bolaget, i händelse
af brist å upplagsplats eller dylikt hindrar mottagningen, inställa leveransen tills
hindret upphört.

För den händelse fabriken af en eller annan anledning icke mottager minst
hälften af hvitbetorna före den 1 december, har fabriken att för hvad som levereras
efter nämnda dag betala vinterpris, dock endast försåvidt betorna varit omsorgsfullt
nedlagda.

Vid slutad höstleverans bör betodlaren lämna uppgift på den kvantitet hvitbetor,
han har kvar för vinterleveransen.

Skulle bolaget så önska, är odlaren skyldig leverera hvitbetorna till annan
bolaget tillhörande fabrik, än den ofvannämnda, men skola de betalas efter samma
pris som om de blifvit levererade till kontraktsfabriken.

Pris.

§ 9.

För i enlighet med förestående bestämmelser levererade, fullständigt rengjorda
hvitbetor, hvilkas nettovikt genom verkställd proftvättning blifvit utrönt, erlägger
fabriken betalning efter netto vikten enligt följande grunder:

Höstpriset eller det pris, som betalas under upptagningstiden (oktober och
november månader), bestämmes till 2 kr. 20 öre för 100 kg. betor vid en för fabriken
uträknad medelsockerhalt af 14 proc.

För hvarje tiondels procent ökning eller minskning i medelsockerhalten röner
betpriset ett tillägg eller afdrag af ett öre per 100 kg. betor.

Vinterpriset eller det pris, som erlägges under senare delen af betkampanjen,
beräknas på enahanda sätt efter ett grundpris af 2 kr. 40 öre för 100 kg. betor.

Till grund för beräkningen af betpriset tjäna följande närmare bestämmelser:

Mom. 1. Undersökningen af medelsockerhalten göres å de betor, som i
fabriken afverkas från kampanjens början till december månads utgång eller, om
kampanjen redan dessförinnan afslutats, från kampanjens början till dess slut.

Skulle på grund af strejk arbetet vid fabriken icke komma att företagas
under nämnda tid och undersökning af medelsockerhalten sålunda icke kunna utföras,

186

skall såsom medelsockerhalt gälla det medeltal, som uträknas för närmast liggande

1 gång varande tre fabriker.

Mom. 2. Betodlarne äga rätt att för kontroll af undersökningarna rörande
sockerhalten tillsätta kompetent kemist, som af fabriken kan godkännas.

Mom. 3. I den förändring af skatt, som af 1908 års riksdag blifvit beslutad,
deltager betodlaren med hälften. Denna hälft får dock ej beräknas på mera än

2 öres skatteförhöjning per kg. socker. För beräkning af ifrågavarande prisändring
tillvägagås på så sätt, att det afdrag från hvitbetans polarisation, som motsvarar
fabrikationsförlusten, bestämmes till 1*63 proc. och raffinadutbytet af råsockret bestämmes
till 90 proc.

Mom. 4. Regleringen af betpriset skall vara verkställdt senast den 1 mars.
Mom. 5. Om betornas sockerhalt vid leveransen understiger 14 proc., betalas
de med ett lägre pris än det bestämda, efter samma grund, som gäller för höjningen
af priset på grund af stegrad sockerhalt, beroende på deras bättre eller sämre
beskaffenhet, såvida sockerhalten icke understiger 12 proc., i hvilket fall de icke
blifva mottagna.

Mom. 6. Betalning för levererade betor erlägges å fabrikens kontor.

jEvitbetsaffall.

§ io.

Väl pressadt hvitbetsaffall, intill .................... af de levererade betornas vikt,

tillhandahålles fabrikens betodlare till pris af 20 öre per 100 kg. i mån af tillgång
samt under förutsättning att affallet afhämtas under kampanjen och å de tider,
fabriken bestämmer. För att tillförsäkra sig denna förmån har betodlaren att hvarje
år senast före oktober månads utgång göra anmälan till fabrikskontoret.

I öfrigt är priset å hvitbetsaffall 1 kr. per 100 kg.

Vid de fabriker, där det s. k. Steffenska förfarandet för saftens framställningur
hvitbetoma tillämpas eller kommer att under kontraktstiden införas, kommer
leveransen af vårt hvitbetsaffall att upphöra, men lämnar fabriken i stället för hvarje
levererade 100 kg. hvitbetor 4 kg. sockersnitsel till ett pris af 4 öre per kg.

Bestämmelser i öfrigt.

§ Il Betodlare

äga rätt att genom utsedda ombud utöfva kontroll öfver proftvättning
och vågning.

§ 12.

I de fall, då öfverodling blifvit konstaterad, är betodlaren skyldig leverera
hela sin betskörd till bolaget och skall då en lika stor del af hela hvitbetsskörden
som öfverodlingen utgör af hela arealen, betalas med ett fast pris af 1 kr. per 100 kg.

187

§ 13.

Förskottslikvider å hvitbetsleveranser enligt detta kontrakt, fakturabeloppen
för de gödningsämnen, som odlaren erhållit genom bolagets förmedling, äfvensom
för affallsprodukter och andra varor, som betodlaren mottagit af bolaget, äger
bolaget vid likviden af hvitbetoma innehålla.

§ 14.

Hvarje tvist, som på grund af detta kontrakts innehåll uppstår, skall afgöras
i enlighet med lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 af en skiljenämnd.

Bilaga 1 till Kungl. Maj:ts pr vp. nr 35 1913.

BILAGA 2.

Särskilt yttrande av frih. E. Palmstierna.

När Kungl. Maj:t genom beslut den 22 december 1911 uppdragit
åt sakkunniga att inom finansdepartementet, i samband med anbefalld
utredning angående förekomsten inom landet av truster ock karteller,
utarbeta förslag till de ändrade bestämmelser i fråga om tull och skatt
å socker samt de anordningar i övrigt, vartill denna utredning, i vad
den kommer att beröra den s. k. sockertrusten, må föranleda, så torde
Kungl. Maj:t härmed fia åsyftat att utredningsarbetet skulle möjliggöra
ett i huvudsak slutgiltigt ordnande av förhållandet mellan staten och
den svenska sockerindustrien. Det är också denna avsikt, jag ansett
böra vara det ledande motivet uti de sakkunnigas arbete. Vidare synes
det mig, att Kungl. Maj:t vid uppdragets meddelande väsentligen velat
tillgodose tvänne önskemål, vilka påkalla åtgärder från statens sida och
varom förslag från de sakkunniga borde avgivas. Det första tolkar
konsumenternas behov av billigare pris å en nyttighet, vilken blivit
en nödvändighetsvara i liushållsförbrukningen och som kan ge upphov
åt en förädlingsindustri, vilken tillgodogör sig våra skogars bärfrukter.
För nu nämnda ändamål erbjuder sig möjligheten att genom förminskning
av tullskyddet och accisen direkt påverka sockrets engrospris.
Det andra önskemålet dikteras av behovet att kunna väl övervaka, att
sockertrustens monopol icke obehörigt utnyttjas och att de ekonomiska
fördelar, detsamma medför, komma såväl konsumtionen som statsverket
tillgodo, i den mån detsamma har fiskaliska intressen av industrien.
Detta syfte vinnes genom att på sockerindustrien tillämpa den trustpolitik,
staten vill utöva gentemot monopolistiska sammanslutningar, och
vilken, enligt mitt förmenande, utmynnar i ett socialiseringsförfarande.

Nu har det emellertid befunnits önskvärt att redan till 1913 års
riksdag kunna framlägga förslag till åtgärder, vilka tillmötesgå det
förstnämnda behovet, varför de sakkunniga på Herr Statsrådets hemställan
utbrutit den del av ärendet, vilken berör tull- och skattelagstiftningen i
fråga om socker för att senare återkomma till de åtgärder i övrigt, som
Bilaga 2 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913. \

Utredningsarbetets
förutsättningar.

ingå uti deras uppdrag. Jag tillåter mig även uttala, att det synes välbetänkt
att vidtaga en betydande minskning av det skydd, sockerindustrien
för närvarande åtnjuter, i syfte att därigenom framtvinga en
mer rationell hushållning inom industrien och en rekonstruktion av
dess finansiella förvaltning, innan trustpolitiken konsekvent tillämpas å
företaget.

För de sakkunniga har för den skull — sedan Herr Statsrådet förklarat
att sockeraccisen av statsfinansiella skäl icke kan sänkas — den
närmaste uppgiften blivit att verkställa en sådan utredning angående
sockerindustriens behov av tullskydd, varigenom tillförlitlig vägledningkunde
erhållas för intagande av en ståndpunkt i ärendet, vilken icke i
likhet med Riksdagens beslut år 1908 vore avsedd att vara provisorisk.
Det är också en tvingande nödvändighet att så sker. Det är icke en
dag för tidigt, att staten går i författning om ett definitivt avgörande
i fråga om tullen å socker. De regleringar, tullskyddet hittills undergått,
ha endast haft övergående betydelse och icke inneburit den lösning
av frågan, som nu icke längre kau undanskjutas sedan ett väldigt
monopolbolag behärskar hela landets sockerproduktion. Då jag emellertid
icke kunnat i alla avseenden biträda den framställning, övriga sakkunniga
på grundval av detta utredningsarbete avgivit till Herr Statsrådet,
och även kommit till annat resultat beträffande den tullsänkning,
som erfordras, samt fruktar att deras förslag kan komma att medföra
lika ringa påföljd för frågans rationella lösning som de föregående tullreformerna
och därför i sin ordning senare bliva betraktat såsom en
ren tillfällighetsåtgärd utan grundläggande innebörd, har jag ansett
mig böra genom en reservation bringa till Herr Statsrådets kännedom
den uppfattning, vartill jag kommit.

Allmänt om- Innan jag likväl mer i detalj tillkännager i vilka avseenden jag

d°dTsZZ-L hyser från övriga sakkunniga avvikande meningar, vill jag såsom ett
nigas fram- allmänt omdöme angående deras slutliga framställning uttala, att denstaUmng.
gamma je]<e pau anses motsvara de krav på arbetets beskaffenhet vilka
jag, såsom ovan anförts, förmenat att Kungl. Maj:t funnit erforderliga
och omständigheterna nu oundgängligen påkalla. I stället för att
uteslutande fullfölja en på nationalekonomiska skäl klart motiverad tullpolitik,
vilken förutsättningslöst tillämpas å sockerindustrien, ha de sakkunniga
undvikit att yttra sig i dessa avseenden. De ha tydligen redan
från början dröjt vid befintligheten av ett visst tullskydd och med
detta såsom utgångspunkt kommit till den ringa tullsänkning av fyra
kronor per 100 kilogram, vilken blev resultatet av deras arbete. Någon

nationalekonomiskt bärande motivering härför har givetvis under sådana
förhållanden icke kunnat lämnas, utan tariffen är synbarligen tämligen
godtyckligt vald.

Det torde för övrigt vara ovisst, om eu relativt så obetydlig minskning
av tullskyddet, som föreslås, skulle komma att utöva något nämnvärt
inflytande på detaljprisen. Mindre ändringar uti engrosprisen visa sig
ofta sakna förmåga att påverka den tröga minuthandeln. Inte häller
torde bet-odlingen, som tullskyddet ytterst avsett att gagna, draga någon
mer väsentlig fördel av förslaget, då eu ökning av konsumtionen i så
stor omfattning, att ny betareal därför måste upptagas, knappast kan
förväntas, därest de sakkunnigas förslag skulle vinna bifall. Om däremot
en verklig prisminskning komme till stånd, och hushållsförbrukningen
samt bärförädlingens och annan industris konsumtion som en följd därav
ökas, finge sockerbolaget upphöra med sin nuvarande politik att begränsa
betarealen och nya vidder i södra Sverige komme att övergå
till den för jordbruket fördelaktiga betodlingen.

För att komma till det resultat, övriga sakkunniga framlagt, synes
det mig emellertid icke ha varit erforderligt att bedriva ett omfattande
utredningsarbete. Det hade ej behövts mer än eu justering av de
siffror i fråga om kostnaden för sockret i betorna i Tyskland och
Sverige, som ingingo uti 1908 års kungl. proposition och en tillämpning
i övrigt av uti densamma använd beräkningsmetod för att komma till
ett belopp, som understiger det nu av de sakkunniga föreslagna. För
övrigt skulle en enkel hänvisning till att sockerindustrien i Danmark, där
betingelserna för densamma icke kunde anses vara mycket gynnsammare
än här, blott har ett skydd av 4.0 9 5 kronor per 100 kilogram å
raffinerat socker, men ändå kan ge mer än 20 procents utdelning, ha
varit tillfyllest för att skänka stöd åt ett förslag, som avser att sänka
vår raffinadtull endast till 10 kronor per 100 kilogram.

När de sakkunniga likväl beslutat att låta utföra den föreliggande
utredningen, vilken i flera avseenden ger ett tillräckligt material för
begagnande av det tillvägagångssätt, jag ansett vara det riktiga, så
synes det ytterst märkligt, att de icke tillgodogjort sig detsamma på ett
sätt, som kan lämna ett varaktigt resultat av deras arbete. De ha, enligt
min åsikt, icke tillräckligt beaktat innebörden av de mer väsentliga data,
utredningen innehåller, och vilka borde ha varit avgörande för eu. nationalekonomiskt
grundad uppfattning av ämnet. Sålunda ha de sakkunniga,
när de efter en ingående redogörelse för sockerindustriens utveckling och
nuvarande ståndpunkt i Sverige, Danmark och Tyskland vilja framhålla
i vad män någon merkostnad betungar den svenska industrien i järn -

rörelse med de båda övriga ländernas, visserligen uppmärksammat, att
merkostnaden kan bestå dels av sådan skillnad uti produktionsutgifterna,
vilken beror av omständigheter på vilka industrien själv icke kan utöva
någon nämnvärd inverkan, dels av de ökade omkostnader, som den svenska
industrien åsamkas till följd av sin egen organisation eller arbetsmetod
och dylikt, men icke därav dragit de slutsatser, vilka ur nationalekonomisk
synpunkt få anses ofrånkomliga och för hela frågan avgörande.
Häruti ligger en bristande konsekvens. Utmärker man skillnaden mellan
dessa båda slag av merkostnad, bör det också tydligen uttalas, att
staten vid bestämmandet av sin tullpolitik givetvis icke kan taga samma
hänsyn till det sistnämnda slaget, som till det förra. Uti 1908 års
kungl. proposition har insikten härom även föresvävat dåvarande finansministern,
vilken skilt på »merkostnaderna» och »de förhållanden», som
»utöver dessa» böra tagas i betraktande och gjort antydningar om den
olika betydelse de skilda slagen av merkostnader böra tillmätas vid
bestämmandet av tullsatsernas belopp. De sakkunniga ha icke iakttagit
dessa omständigheter, vilka likväl äro av fundamental vikt såväl för
tullpolitiken i allmänhet som i nu förevarande fall.

Det bör nämligen icke ens från protektionistisk ståndpunkt kunna
framställas anspråk på att tullen sättes högre än att den motsvarar det
förstnämnda slaget av merkostnad, varigenom de svenska och utländska
näringsidkarna bleve i konkurrenshänseende likställda. Jag erinrar därom
att till och med den mäktiga tyska föreningen »Bund der Landwirte»
endast kräver ett tullskydd för den nationella produktionen, som täcker
andra länders »naturliga» överlägsenhet.1) I annat fall lämnas fältet
Öppet för rent godtyckliga hänsyn, och den faran uppstår lätt, att det
högre tullskyddet blir en premiering av oarter inom industrien, vilka
under en sund konkurrens skulle ha bortarbetats till gagn för vår nationella
ekonomi. När de sakkunniga låtit det gå därhän, att de merkostnader,
industrien betungas av till följd av sitt eget förvållande, anses
kräva en och en halv gång så högt skydd som det, vilket tillerkännes
på grund av vår industris sämre »naturliga» förutsättningar, så innebär
detta ett exempel på hur vanskligt och farligt det är att behandla ett
ärende av detta slag utan att fasthålla vid en säker nationalekonomisk
utgångspunkt.

l) Agrarisches Handbuch § 865: »dasa iiberlegener Wettbewerb Dritter vom eigenen Lande
abgehalten und im Masse dieser natörlichen Uberlegenheit kunstlich dadurch ausgeglichen wird,
dass man einen entsprechenden hohen Schutzzoll auf das fremde Erzeugnis legt».

Enligt min åsikt bör man också för bedömande av den ekonomiska Den nationalpolitik,
staten skall utöva i förhållande till en viss industri, till en början ekonomiska
söka förskaffa sig en i huvudsak riktig uppfattning om den nationaleko- aft-åJXnomiska
behållning, ifrågavarande näringsverksamhet förmår skänka landet. Prodt<kf!o”™-Beträffande den svenska sockerindustrien möter ett beräknande härav givetvis
avsevärda svårigheter, emedan sockerproduktionens värde icke endast
tar sig uttryck i de omedelbara resultat, produktionsarbetet lämnar, utan
även indirekt ger sig tillkänna inom lanthushållningen, där betodlingen
frambringar en högre jordkultur. Värdet av denna inverkan på jordbruket,
vilken utan tvivel är ägnad att öka dess produktivitet, låter sig
icke siffermässigt uppmäta. Däremot kan man lättare vinna en uppskattning
av värdet å den direkta behållning själva framställningen av
råsockret lämnar.

Under åren 1908/09—1910/11 producerades i medeltal 145,629 ton
råsocker, 12,234 ton melass och 508,299 ton betmassa. Råsockermängdens
värde erhålles genom en beräkning av det pris och de omkostnader,
en svensk importör lår vidkännas lör införseln av denna kvantitet,
för den händelse tull- och accisavgifter å sockret saknas. Nu har medelpnset
å råsocker med 88 procent rendement f. o. b. Hamburg under
aren 1909—1911 varit 22.36 kronor per 100 kilogram (jfr Bil. 1 sid.

119) eller beräknat efter 92 procent rendement, som det svenska sockret
håller, 23.16 kronor. Avdrages en procents diskont härå och tillägges
omkostnaderna för frakt, assurans, lossning, hamnumgälder och dragarpengar,
lågt beräkna! till en krona så erhålles den kostnad, en svensk
handlande ikläder sig för importen av 100 kilogram tyskt råsocker, eller
2o.9 3 kronor. Nationalekonomiskt betraktat bör man följaktligen kunna
upptaga den inom Sverige producerade råsockermängden till ett värde
av minst 34,849,019 kronor.

Någon import av betmassa eller melass i ursprungligt skick torde
knappast kunna''ifrågasättas, varför man för bedömandet av värdet å de producerade
kvantiteterna av dessa varuslag icke kan begagna samma metod,
som i fråga . om råsockret, utan har att taga hänsyn till deras försäljningsvärde
inom landet. Vad betmassan angår, betala betodlarna för
densamma ett näringsvärdet ungefär motsvarande pris av 0.5 o kronor
per 100 kilogram. Den frambringade mängden betmassa torde följaktligen
kunna värdesättas till 2,541,490 kronor. Melassen kostar i
regel 5 kronor per 100 kilogram, varför hela den producerade kvantiteten
torde få uppskattas till 611r200 kronor. Värdet av medelproduktionen
råsocker, betmassa och melass under åren 1908/09—1910/11 skulle
sålunda kunna anslås till i runt tal 38 miljoner kronor.

Genom att från denna summa draga de utgifter, produktionen av
ovannämnda kvantiteter inom Sverige medför, erhålles den nationalekonomiska
behållningen av den inhemska sockerproduktionen. Nu erfordras
enligt den officiella statistiken för framställningen av 145,629 ton råsocker,
jämte de angivna mängderna betmassa och melass, 967,663 ton
betor odlade på en areal av 33,556 har, och enligt styrelsen för Skånes
betodlares centralförening utgöra produktionskostnaderna per har med
tillägg för betfrö (17 kronor) 678 kronor (Bil. 1 sid.. 93). Detta belopp får
i betraktande av att svenska sockerbolaget för sina gårdar uppger en
kostnad av 542 kronor icke anses lågt beräknat. Odlingskostnaden för
frambringandet av den avverkade betmängden kan således anses ha
uppgått till högst 22,750,968 lcronor.

Kostnaden för betornas avverkning i fabriken och råsockrets framställning
kan icke uppgivas med ledning av svenska beräkningar, däremot
har det för 33 tyska råsockerfabriker av olika storlek (Bil. 1 sid. 147)
uppgivits en bearbetningskostnad år 1905/06 av 0.6 6 9 kronor per 100
kilogram betor eller med beräkning av 14.7 5 kilogram rendement. cirka
4.5 4 kronor per 100 kilogram råsocker. Härtill kommer emellertid för
Sveriges del en merkostnad för dyrare arbetskraft i vårt land än i
Tyskland. De sakkunniga ha beräknat densamma till cirka 0.2 8 kronor
per 100 kilogram, medan 1908 års kungl. proposition angav ett belopp
av 0.81 kronor per 100 kilogram. Under sådana förhållanden
kan man med tillräcklig säkerhet antaga att själva fabrikationen av råsockret
icke betingar eu kostnad, vilken nämnvärt överstiger 5 kronor
per 100 kilogram. För framställningen av den åren 1908/09—1910/11
angivna medelproduktionen skulle de svenska råsockerfabrikerna följaktligen
behöva utgiva i det närmaste 7,281,450 kronor.

Samtliga produktionsomkostnader uppgå sålunda till ett belopp av
högst 30 miljoner kronor, medan värdet av de framställda nyttigheterna
beräknats till 38 miljoner kronor, varför råsockerfabrikationen får anses
kunna lämna en direkt nationalekonomisk behållning av 8 miljoner kronor.
Om från denna summa dragés den nettovinst, betodlingen. i genomsnitt
kan anses lämna per har, eller 90 kronor, återstår, ett belopp av
5 miljoner kronor, vilket alltså skulle utgöra den bruttovinst, en svensk
råsockerindustri lägst torde kunna påräkna vid frambringande och avyttring
av den förut angivna råsockermängden och under förutsättning
att världsmarknadsprisen följas.

Man kan härav draga den slutsatsen, att sockerindustrien, oavsett
de fördelar densamma skänker jordbruket, är en nationalekonomiskt
gagnelig produktionsgren, som bör bevaras åt landet, och att anled -

mng linnes till den förmodan, att den svenska socker pro do k ti onen, väl
organiserad, kan utveckla sig till eu lönande näring, vilken icke är i
behov av något understöd från statens sida. Det föreligger tvärtom så
mycket större skäl antaga att så kan bliva förhållandet, som den danska
sockerfabrikationen, vilken — såsom utredningen visat — har i det närmaste
lika goda produktionsbetingelser som den svenska, under de sista
åren icke blott kunnat i huvudsak tillfredsställa det egna landets behov,
utan även förmått uppvisa en stigande export, vilken år 1911 uppgick
till ej mindre än 5,700 ton.

Nu har staten emellertid under en lång följd av år lämnat sockerindustrien
ett betydande tullskydd, vilket icke''endast varit ägnat att
frambringa en nationalekonomiskt givande industri och att uppamma en
rationell betodling i skilda landsdelar, utan därtill förlänat industrien så
utomordentliga fördelar, att densamma lockats att missbruka sin
privilegierade ställning, och i hög grad osunda företeelser ha uppstått
inom denna näringsgren.

Såsom en dylik företeelse måste man nämligen beteckna det
tillvägagångssätt, vilket tillämpades vid det nuvarande trustbolagets
bildande. Någon som hälst inventering av de olika företagens tillgångar
skedde då icke, utan man uppskattade de äldre bolagens värde med
hänsyn till kursnoteringen å deras aktier (Bil. 1 sid. 36). Så kom det
sig att, såsom de sakkunniga angivit, bolaget bildades med ett nominellt
aktiekapital, vilket utgjorde ej mindre än omkring 346 procent av det
vid. tiden för fusionen uti samtliga företag kontant inbetalade aktiekapitalet
och 250 procent av det för rörelsen till synes behövliga egna
kapitalet. Den vinst, bolaget nu utdelar med beräknande av 6 procent
räntefot, utgör således i själva verket 30 procent å det kontant inbetalade
aktiekapitalet.

Närmaste följden av detta förkastliga tillvägagångssätt blev en
åtgärd av synnerligen betänkligt slag. För att bland aktiva kunna bokföra
en värdepost, som motsvarade det sålunda oerhört urvattnade
kapitalet, företog styrelsen en uppskruvning av bolaget tillhörande fabriksfastigheters
värde med icke mindre än cirka 30 miljoner kronor. Dessa
ha från bolaget för de sakkunniga uppgivits äga ett »beräknat anläggningsvärde»
av cirka 103 miljoner kronor, men uti svenska sockerfabriksaktiebolagets
första bokslut (1908), liksom uti de senare, figurera de
med ett belopp av cirka 132 miljoner kronor. Likväl torde det icke
ha varit styrelsen obekant, att de 103 miljoner kronorna i sin ordning
borde nedskrivas till minst 75 miljoner kronor. Tydligen ha råsocker -

Osunda företeelser
inom
sockerindustrien.

fabrikerna upptagits till dubbelt så högt och raffinaderierna till ungefär
fem gånger så stort belopp som motsvarande danska fabriker. Att
styrelsen »mot bättre vetande» förfarit på detta sätt finnes så mycket
större skal antaga, som densamma nu låter brandförsäkra sina fabriksfastigheter
efter ett värde av allenast omkring 20 miljoner kronor.

Bolaget har följaktligen inför allmänheten och under förhandlingar
med staten framträtt med en balans, där minst 60 miljoner kronor av
de angivna tillgångarna äro att betrakta såsom fullständigt obefintligaEtt
dylikt tillvägagångssätt strider emot § 56 mom. 1 uti aktiebolagslagen,
som stadgar: »Bolagets tillgångar må ej upptagas vare sig över
sina verkliga värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning». Överträdelse av denna bestämmelse
straffas, om det sker mot bättre vetande, enligt § 132 .inom.. 6
med böter eller fängelse. Visserligen må svenska soekerfabriksaktiebolaget,
emedan detsamma före aktiebolagslagens ikraftträdande företagit
manipulationen (§ 141), fortfarande upptaga tillgångarna till samma
belopp, som förut, men lagens stadgande borde, om andra bevekelsegrunder
saknas, likväl ha förmått ett bolag uti svenska sockerfabriksaktiebolagets
ställning att självmant och omedelbart efter lagens ikraftträdande
gå i författning om sina aktivas nedskrivning till deras verkliga
värden. Detta kan nu ej längre undvikas, och följden härav torde bliva,
att bolaget måste undergå en genomgripande rekonstruktion, som bringar
detsamma på en sund finansiell grundval. Företeelsen visar emellertid
nödvändigheten för staten att snarast inskrida mot trustväsendets oarter.

Såsom eu osund företeelse kan man ej häller underlåta att betrakta
den prispolitik, bolaget följt. Det har nämligen flera gånger inträffat,
att det inhemska sockerpriset flera månader i sträck hållits väsentligt
över tullgränsen. Att så vid enstaka tillfällen, när hastiga prisfluktuationer
å världsmarknaden förekommit, kunnat äga rum, är förklarligt,
men då, såsom de sakkunniga beräknat, bolaget från början av oktober
månad 1910 till början av mars månad 1911 oavbrutet låtit prisen i
Sverige med 1—3 kronor per 100 kilogram ligga över tullgränsen och
även icke förhindrat att under år 1912 prisen å den inhemska marknaden
från början av september till in i november hållit sig 1—6 kronor över
nämnda gräns, så innebär detta ett utnyttjande av den m.onopolitiska
ställning, sockerindustrien med stöd av statens skyddspolitik förvärvat
sig, som är skadligt för landet och sätter tullagstiftningens effektivitet
i fara.

Det är också ett annat förhållande, som i detta sammanhang bör
påpekas. Som bekant var verksamhetsåret 1911/12 ett särdeles gynn -

samt år för sockerindustrien. Sockerpriset var ovanligt högt. I)et stod
så gott som hela året oförändrat på 64 öre per kilogram, medan detsamma
under föregående år i drygt åtta månader var blott 58 öre, samt
för övrigt växlade mellan 59 och 64 öre per kilogram. Åven om icke
allt under år 1911/12 tillverkat socker såldes till det höga priset eller
det under 1910/11 producerade till det årets högsta notering, så får det
likväl anses sannolikt, att prisdifferensen mellan de båda åren varit
omkring 4 kronor per 100 kilogram, motsvarande en ökad nettoinkomst
för bolaget av cirka 4 miljoner kronor. Det väckte därför åtskillig uppmärksamhet,
att vinsten för år 1911/12 endast med cirka 400,000 kronor
angavs överstiga det föregående årets. Visserligen kan det ekonomiska
resultat av vissa råsockerfabrikers drift hava vant mindre gynnsamt
under det senaste året på grund av betarealens begränsning och därav
följande minskad betavverkning, men den här anförda differensen är
givetvis avsevärt större, än att den skulle kunna tillfredsställande förklaras
med hänvisning härtill. Icke häller kunna ökade lagringskostnader
under det sista året ha åsamkat så betydande utgifter, att de
skulle ha förbrukat ökningen av bruttovinsten. Andra förklaringsgrunder
måste sökas.

kid ett skärskådande av vinstsiffrornas belopp för bolagets hela
verksamhetstid framträder också en annan omständighet, vilken icke kan
undgå att beaktas. Det är nämligen anmärkningsvärt, att vinsten under
nämnda tid icke något år uppgått till den summa, vilken vid fusionen
beräknades såsom de sammanslagna fabrikernas avkastning i genomsnitt
för åren 1905—07 (eller möjligen 1904—06). Detta belopp uppgick
till 11.7 miljoner kronor och överstiger således trustens vinstsiffror högst
betydligt, oaktat densamma genom reorganisation av handeln skaffat sig
större förmåner än tidigare, och ehuru sockerprisen under angivna treårsperiod
endast för ett år i medeltal stodo högre än 60 öre (år 1905
63 öre), men uppgingo övriga år till i genomsnitt blott 55—56 öre.
Arsredogörelserna skulle lämna upplysning angående dessa förhållanden,
men de giva ingen som hälst vägledning, och likväl boi’de de vara den
källa, där alla behövliga meddelanden rörande årsvinsten äro att hämta.
Det är nu alldeles uteslutet att kunna vinna en närmare kontroll av,
niu vinstsiffrorna erhållas. Att detta likväl hade varit ytterst behövligt,
framgår icke endast av det ovan anförda, utan när man för olika år
jämför saldot för varje fabriks vinst- och förlustkonto, så visar det sig,
att dess storlek växlat så betydligt, att man har synnerligen svårt att
uti driftresultatets ojämnhet finna en nöjaktig förklaringsgrund härtill
åtminstone i fråga om raffinaderierna.

Bilaga 2 till Kung!. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Erforderligt

iullskydd.

Det anförda visar, att man i fråga om årsvinsten liar lika stor
anledning som beträffande uppskattningen av fabriks fastigheternas värde
att uttala sin tveksamhet om uppgifternas riktighet.

När staten under dessa omständigheter skall slutgiltigt bestämma
sin tullpolitik i förhållande till sockerindustrien, saknas det tydligen anledning
att på samma sätt som år 1908 godtaga från svenska sockerfabriksaktiebolaget
lämnade uppgifter angående produktionsförhållandena
i olika länder. De sakkunniga ha också nedlagt mycket arbete på att
förskaffa sig objektiva och vederhäftiga upplysningar, vilka kunna vara
ägnade att lämna ett tillfyllestgörande material för detta ändamål.
Särskilt torde böra framhållas, att de från Danmark meddelade uppgifterna
giva goda möjligheter till jämförelse med svenska förhållanden.
Emellertid har jag, såsom förut nämnts, icke ansett mig kunna vid
materialets bearbetning eller framläggandet av de rön, detta medger,
i alla avseenden följa övriga sakkunniga, och anser mig därför höra
något närmare ange de speciella synpunkter, vilka för mig varit bestämmande.

När de sakkunniga för att utmäta det tullskydd, de anse att
sockerindustrien behöver, till en början verkställa jämförelser mellan
Sverige, Tyskland och Danmark i fråga om de produktionskostnader,
vilka betingas av dessa länders allmänna ekonomiska förhållanden och
naturliga förutsättningar för näringen i fråga, så har jag så mycket
mindre att erinra mot detta tillvägagångssätt, som jag finner denna avdelning
vara den mest betydelsefulla uti framställningen. Jag har
också endast några få anmärkningar att göra i denna del.

Sålunda torde böra påpekas, att för Tyskland kostnaderna för betfrö
och transporter icke medtagits vid beräkningen av den slutliga merkostnaden.
Anledningen härtill var, att förhållandena uti detta land äro
så växlande i skilda trakter, att något bestämt uttalande icke kan göras
om dessa utgiftsposter i genomsnitt äro större eller mindre än i Sverige.
Därest man skulle anse att förhållandena vore lika, finge man emellertid
minska den slutliga merkostnaden för raffinad med cirka 30 öre per 100
kilogram.

Skillnaden uti arbetslöner är likaledes beräknad så, att en marginal
till fördel för Tyskland uppkommer. Det belopp av 2.7 1 kronor för
100 kilogram råsocker, som de sakkunniga antagit såsom övergräns för
arbetslönerna i Sverige, är abnormt stort på grund av det bristfälliga
utnyttjandet av arbetet inom de svenska fabrikerna, en anmärkning,

vilken särskilt gäller raffinaderierna, av vilka åtskilliga stå stilla flera
månader om året. Följden härav blir då, att det begagnade medeltalet
för skillnaden uti arbetslöner, 0.2 8 kronor per 100 kg. för råsocker och
detsamma för raffinad, ställer sig väl högt.

Det bör också omnämnas, att merkostnaden för raffineringen
blivit något för stor därigenom, att de svenska fabrikerna antagits förlora
10 procent av råvaran vid förädlingen, medan förlusten i själva
verket torde vara mindre.

Någon förändring av det merkostnadsbelopp, de sakkunniga uppgiva,
behöver visserligen icke göras till följd av dessa erinringar, men
de motivera den uppfattningen, att de olikheter, som förefinnas mellan
Tyskland och Sverige i fråga om sådana faktorer, vilka bilda en relativt
bestående, i förhållande till andra omständigheter svårare föränderlig
och av industriens egna åtgöranden mindre lätt påverkad grundval för
industriens bestånd, allra högst kunna värdesättas till i runt tal 4 kronor
per 100 kilogram raffinad.

Vid denna beräkning bör emellertid produktionskostnadsdiflerensen
minskas med ett belopp, som motsvarar frakt- och andra omkostnader,
vilka medfölja en import från Tyskland till Sverige. När det gällde att
bedöma sockertrustens prispolitik tillädes detsamma å det tyska varupriset.
I konsekvens härmed bör det nu avdragas från ovan angivna
merkostnad. Jag har förut vid beräkningen av råsockerproduktionens
nationalekonomiska behållning upptagit importkostnaden till l.oo kronor
per 100 kilogram och samma belopp torde böra användas även i detta
tall, emedan för vissa delar av landet vår egen industris transportkostnader,
i jämförelse med den utländska exportörens, äro så höga, att
skillnaden kan gå ned till denna summa. Med hänsyn till en eventuell
handelskonkurrens kan den svenska merkostnaden således icke beräknas
vara större än tre kronor per 100 kilogram raffinad. Ett högre tullskydd
bör följaktligen den inhemska produktionen i överensstämmelse
med de grundsatser, jag tidigare angivit, icke tillerkännas.

Att denna tullsats förmår skänka erforderligt skydd bestyrkes
därav, att den danska raffinadindustrien, som för närvarande icke åtnjuter
högre tullskydd än 4.0 9 5 kronor per 100 kilogram, ansetts kunna
reda sig med ännu mindre tull. Såsom av de sakkunnigas utredning
framgår, har nämligen det danska folketinget innevarande år utan synbar
meningsskiljaktighet beslutat hemställa hos finansministern om
ytterligare nedsättning av tullskyddet. Utredningen visar även, att, oaktat
tullsatsen nu är så ringa, har utdelningen å »De danske sukkerfabrikers»

aktier åren 1908—1911 i genomsnitt varit 23.5 procent. När ett så
utomordentligt gynnsamt resultat kunnat uppnås med rådande tullskydd i
Danmark, bör man ha anledning förutsätta att i Sverige, där betingelserna
för sockerproduktion till och med synas vara något fördelaktigare,
en tre kronors tull icke är oskäligt låg. Såsom jag förut anfört, kan
man i stället förmoda, att den svenska industrien med tiden förmår
utveckla sig till en exportnäring, som icke kräver ordinarie tullskydd
av staten. Det är emellertid för tidigt att nu göra några uttalanden
uti sistnämnda avseende, och framtida tullsänkningar under det angivna
beloppet torde för övrigt icke böra ifrågasättas, förrän det blivit klargjort,
vilket inflytande statens trustpolitik kommer att få på förhållandet
mellan densamma och monopolföretaget.

Medan jag sålunda stannat vid ett tullskydd, vilket med säkerhet
bereder den svenska näringen en med den utländska produktionen jämbördig
ställning från vilken tävlan utan svårighet kan upptagas, emedan
tullsatsen motsvarar den skillnad uti produktionskostnad, som ländernas
naturliga förutsättningar och andra mer konstanta förhållanden framkalla,
så vilja övriga sakkunniga lämna industrien ett vida högre tullskydd.
Detta åstadkommes dels genom att låta tullskyddet innefatta även sådana
merkostnader, vilka »kunna betingas av olikheter mellan de tre berörda
länderna i fråga om sockerindustriens tekniska eller ekonomiska organisation)),
dels genom att utan angiven orsak därtill lägga ytterligare
ett avsevärt belopp.

Motiveringen härför är icke tillfredsställande. Den ger varken
något stöd för att dessa merkostnader över huvud skola betinga ett
högre tullskydd, eller att detta i så fall skall uppgå till det belopp,
som föreslås.

När de sakkunniga sålunda framställa det påståendet, att »antydda
merkostnader å industrien i dess nuvarande gestaltning utöva samma
hämmande inflytande i dess förhållande till en eventuell utländsk konkurrens»,
som de förut omnämnda, så strider detta alldeles mot tidigare uttalanden,
att dessa endast vidlåda den svenska industrien, »sådan denna för tillfället
gestaltar sig», eller att de »intaga så till vida en ställning av någon
annan art, än de förut omhandlade, att de hunna i avsevärd grad genom
industriens egna åtgöranden minskas». Kan industrien själv från år till år i
»avsevärd grad» minska vissa av sina kostnader, så är detta givetvis en
omständighet, vilken betydligt stärker dess konkurrenskraft, och man kan
omöjligen komma till den slutsatsen, att dessa merkostnader, hava samma
»hämmande inflytande)) under tävlan för marknadens erövrande som
de andra. Orimligheten härav framträder tydligt, om man undersöker

förhållandena sådana, som de verkligen äro. Nu tynges det svenska
bolaget t. ex. av en dyrbar administration, vilken lätt kunde förbilligas
genom åtskilliga indragningar och nedläggning av några fabriker, allt
åtgärder, vilka inom kort tid kunna verkställas. Denna merkostnad kan
således lätt försvinna, men så är icke förbållandet med skillnaden i det
pris, som vi i jämförelse med Tyskland få betala för sockret i betorna.
Detta- beror väsentligen av det rendement, som erhålles, och vilket
endast långsamt och genom betydande ansträngningar kan förändras
till vår förmån, bland annat emedan klimatet bos oss är mindre gynnsamt.

Frånsett det oriktiga i påståendet att de obka slagen av merkostnader
ens för någon kortare tid utöva samma inflytande å industrien,
vore det emellertid synnerligen ödesdigert, om den principen skulle
vinna insteg uti vår tullpolitik, att befintligheten av merkostnader, till
vilka industrien själv är vållande, skall vara anledning till att ett tullskydd
tillerkännes densamma. Följden bleve, att nämnda merkostnader
Ange stå kvar, så länge tullagstiftningen lämnar ersättning för deras tillvaro.
Betydande nationalekonomiska förluster skulle uppstå härigenom
till skada för landet.

Undersöker man närmare, vilka merkostnader det är, som de sakkunniga
anse fordra ett särskilt tullskydd, så visar det sig också i förevarande
fall, att det vore en felaktig åtgärd att böja tullskyddet, i den
mån dylika merkostnader förekomma. Sålunda påpekas den brist på
driltkoncentration, vilken råder hos oss, framkallande slöseri med kapital
och arbete. Givetvis bör detta icke vara ägnat att premieras med ett
tullskydd, liksom ej häller den omständigheten, att »flertalet fabriker,
vid sidan av löner till fabriksledare och övrig förvaltningspersonal, även
belastas med en i regel betydande lön för en särskild direktör, samt
arvoden åt styrelsemedlemmar, medan bolaget därjämte har att bestrida
utgifterna för löner till direktörer och styrelsemedlemmar för handhavande
av företagets allmänna ledning». Tvärtom borde en sund tullpolitik,
när erfarenhet vinnes om förekomsten av dylika förhållanden
inom en näringsgren, genom omedelbar sänkning av skyddet framtvinga
ett bättre tillstånd och en mer rationell hushållning. Vad övriga sakkttnniga
anföra, bör således alldeles icke ge stöd åt förslaget om beredandet
av ett särskilt tullskydd på grund av dessa merkostnader, utan visar i
stället, att skyddet under alla förhållanden måste betydligt minskas. Det
förefaller också synnerligen omotiverat att lämna en näringsgren tullskydd
därför, att densamma icke fullt utnyttjar sina fabriker. Med de

sakkunnigas förslag skulle den svenska sockerindustrien dock just av
dessa anledningar beredas ett avsevärt skydd. Det synes mig, att
man icke kan nog starkt varna för beträdandet av eu dylik väg.

För den händelse de sakkunniga anfört befintligheten av här
angivna merkostnader såsom stöd för att de icke för ögonblicket skulle
vilja föreslå en tullsänkning ner emot 3—4 kronor per 100 kilogram,
emedan industrien behöver tid för att reorganiseras, men samtidigt uttryckligen
förordat, att man efter någon tid ytterligare minskar tullskyddet,
skulle jag lättare ha kunnat förstå deras ståndpunkt. Nu ställa de emellertid
icke ens i utsikt att någon tullsänkning utöver de av dem föreslagna
fyra kronorna senare skall företagas. Ingen antydan därom göres i deras
uttalande. Detta synes mig icke stå i god överensstämmelse med
ovan anförda åsikt, att industrien i avsevärd grad kan förminska en del
av sina omkostnader. Ett omfattande av en dylik mening borde åtminstone
ha medfört, att de sakkunniga förklarat sig benägna att minska
tullskyddet, i den man industrien vidtager driftbesparingar m. m.

Åven om man vore benägen att godtaga den principiella ståndpunkt,
de sakkunniga i detta avseende företräda, är det likväl icke
möjligt att komma till ett så högt tullskydd, som de föreslå. Deras
tillvägagångssätt är följande. Först ökas de fyra kronor per 100 kilogram,
vilka täcka de egentliga merkostnaderna med 1.8 5 kronor utgörande den
merkostnad i fråga om »arbetslöner», den svenska industrien skulle bära
i jämförelse med Danmark, varefter 0.5o kronor tillägges för större lagringskostnader.
Härmed är man framme vid en tullsats av 5.8 5 kronor,
till vilken sedan lägges 4.15 kronor i avsikt att ytterligare såväl betäcka
»åsyftade merkostnaderna» som även skänka »ett så väsentligt överskott,
att det bör vara fullt tillräckligt för den inhemska industrien i dess
konkurrens med de utländska fabrikerna och för övrigt giva åt industrien
en fullt betryggad ställning».

I själva verket uteslutes härigenom all konkurrens inom respektive
näringsgren, något som det icke kan vara tidlagstiftningens uppgift
att åstadkomma. Skulle tullpolitiken ledas av sådana hänsyn, förloras
de nationalekonomiska synpunkterna fullkomligt ur sikte, och allsköns
inflytelser av annan art få fritt spelrum. Hittills har jag icke funnit, att
den svenska tullskyddspolitiken, hur starkt protektionistisk densamma än
är, öppet angivit sig höra fylla dylika krav. De sakkunniga göra det
icke heller, men deras förslag leder dithän. Från de 10 kronor per
100 kilogram, vartill de sakkunniga kommit, bör således dragas åtminstone
det belopp, som är avsett att lämna »överskottet».

Men även den tullsats, vartill man härigenom skulle komma, blir
för hög. När de sakkunniga t. ex. upptaga »merkostnaderna i fråga
om arbetslöner» till 1.3 5 kronor, så bör det erinras, att denna summa
innefattar icke blott arbetarnas löner utan även förvaltningspersonalens
och de förmåner, mängden av styrelsemedlemmar åtnjuta. Summor,
vilka, enligt de sakkunniga, »avsevärt överstiga de i allmänhet förekommande
kostnaderna av denna art och således även den danska industriens
motsvarande utgifter».

Såsom en merkostnad för den svenska sockerindustrien har det tilllika
också angivits, att större utgifter för lagringskostnader skulle förekomma
i Sverige än i Tyskland. Emellertid bör man icke förbise, att
det svenska bolaget genom sina avtal med betodlarna vetat att till det
minsta möjliga begränsa dessa kostnader. Sålunda har bolaget de två
sista åren åvägabragt en inskränkning av den odlade betarealen med
20 procent var gång. Detta förhållande bör anses i väsentlig mån kunna
uppväga den exportmöjlighet, de tyska och danska industrierna äga.
För övrigt torde det icke vara osannolikt, att vår sockerproduktion i
framtiden kan lika väl som den danska avsätta sitt överskott på världsmarknaden.

De sakkunniga hade ej häller kunnat komma till nämnt resultat, såvida
de icke underskattat betydelsen av det mest karakteristiska uti svenska
sockerfabriksaktiebolagets ställning. Dess monopol å den inhemska
marknaden är så starkt, att det utan svårighet framtvingat eu ekonomiskt
fördelaktigare distribution av sockret än den, som förut fanns, varigenom
betydande belopp säkerligen sparats. Från sockertrustens sida har
det även uppgivits, att en av anledningarna till trustens bildande just
var att kunna verkställa en dylik åtgärd. Timsten har dessutom reformerat
försäljningssystemet. Numer sker försäljningen per extra kontant,
handelsresande behövas icke, och rabatterna äro små. Härtill kommer,
att monopolställningen, såsom förut påpekats, möjliggjort, att sockerprisen
kunna hållas alldeles intill eller till och med betydligt över tullgränsen
månader i sträck. Åren 1909/10 och 1910/11 skulle det inhemska
sockerpriset sålunda i genomsnitt i det närmaste ha sammanfallit
med det belopp, vilket representeras av priset å utländskt socker med
tillägg av kostnaden för import samt tull och skatt. Något motsvarande
förhållande förefinnes icke uti Tyskland eller Danmark. I det förstnämnda
landet råder full konkurrens, och i Danmark har sockerbolaget varken
i förhållande till handeln eller till betodlarna kunnat förvärva sig en så
fast ställning som svenska sockerfabriksaktiebolaget. I regel har tull -

Övergångstid.

skyddet icke häller fullt utnyttjats i Danmark, såsom av utredningen
framgår. De högst avsevärda fördelar, vår industri sålunda besitter
särskilt i förhållande till Tyskland, äro så stora, att man har all anledning
ifrågasätta, om de icke helt och hållet uppväga de merkostnader,
som vår industris sämre hushållning i övriga avseenden kan förorsaka.

När jag således på angivna skäl icke kan biträda övriga sakkunnigas
åsikter i denna del, anser jag det likväl vara av största betydelse,
att den genomgripande förändring, jag funnit mig böra föreslå i fråga
om stoideken av det skydd, sockerindustrien ännu bör åtnjuta, icke företages
så brådstörtat, att industriens bestånd därigenom hotas, och stora arbetarskaror
onödigtvis förlora sin arbetsförtjänst. Skedde tullsänkningen på
en enda gång, och bolaget därigenom under de första åren kanske förlorade
större delen av sin årsvinst, kunde allvarliga rubbningar uti sockerproduktionens
normala bedrivande inträffa. En avsevärd övergångstid, under
vilken den föreslagna förändringen successivt träder i kraft, är tydligen
under alla omständigheter nödvändig. Behovet härav förstärkes givetvis,
när man finner, att den svenska industriens administration och ekonomiska
förvaltning i jämförelse med den tyska och danska lider av vissa brister,
vilka förorsaka högre driftskostnader hos oss. Dessa böra hinna bortarbetas,
innan tullsatsen sänkes till sitt lägsta belopp, tre kronor per
100 kilogram. Skulle övergångstiden göras för knapp, kunde industrien
möjligen utsättas för övermäktiga påfrestningar. Särskilt bör i detta
sammanhang erinras om de svårigheter, vilka kunna uppstå vid förhandlingar
om nya avtals ingående mellan sockerbolaget och betodlarnas
organisation.

Man kan inte häller alldeles bortse därifrån, att den svenska
sockerindustrien just i skydd av statens lagstiftning utvecklats under
former, vilka långt ifrån motsvara de krav, man bör kunna framställa
på en rationell hushållning. När dessa former nu måste på ett genomgripande
sätt ändras för att sundare förhållanden skola inträda, bör
staten lämna behövligt rådrum därtill.

Såsom en tillräcklig tidsrymd för detta ändamål anser jag att
man kan fastställa en övergångstid av åtta år, innan tullsatsen av tre
kronor per 100 kilogram raffinad blir gällande. Under denna tid bör
tullsatsen så småningom nedsättas till sitt slutliga belopp. Det synes
likväl fördelaktigt att icke göra denna nedsättning lika stor varje gång,
utan större under övergångstidens första år, då industrien lättare bär
en minskning av årsvinsten, och en sänkning av skyddet, med hänsyn
till möjligheten av konkurrens, har mindre betydelse. Enligt min upp -

fattning borde fördelningen av tullsänkningen under de åtta åren följaktligen
kunna ordnas på det sätt, att tullen år 1914 nedsattes med 5
kronor, år 1915 med 2 kronor, år 1916 med 1 krona, år 1917 med
1 krona, år 1919 med 1 krona och år 1921 med 1 krona, allt per 100
kilogram.

Beträffande förhållandet mellan skyddet för råsocker- och raffinadindustrierna
instämmer jag i huvudsak uti den uppfattning, övriga sakkunniga
gjort gällande. På grund därav anser jag, att råsockertullen
bör sättas till 2.5 0 kronor efter övergångstidens slut, och att successiviteten
uti nedsänkningarna under densamma måtte iakttagas på det sätt,
att råsockertullen, vilken utgör 9 kronor år 1913 år 1914 nedsättes
med 3 kronor, år 1915 med 1 krona, år 1916 med 1 krona, år 1917
med 0.5o kronor, år 1919 med 0.50 kronor och år 1921 med 0.50
kronor allt per 100 kilogram.

Emot uppgörandet av en sådan plan för successiv förändring av
tullsatserna ha de sakkunniga anfört tvänne skäl. Det hänvisas till
att sockerindustrien nu skulle befinna sig uti ett »osäkerhetstillstånd»,
emedan »dess nuvarande gestaltning inom vårt land synes böra kräva
betydande omändringar, varav åter ändrade ekonomiska förhållanden
för industrien torde bliva en given följd». För min del har jag svårt
att förstå, att den inom sockerindustrien befintliga möjligheten att genom
reorganisation åstadkomma nödvändig driftkoncentration och därigenom
betydligt ökad årsvinst kan betecknas såsom ett »osäkerhetstillstånd».
Om något sådant förefinnes, har det framkallats av ovissheten om, hur
staten ämnar slutgiltigt ordna sitt förhållande till industrien. För densamma
bör det följaktligen vara förmånligare om man ger klart besked,
än om man genom vaga uttrycksätt förlänger osäkerhetstillståndet.

När de sakkunniga vidare finna det olämpligt att »binda vare sig
regeringens eller Riksdagens skyddspolitik gentemot sockerindustrien för
någon längre tidrymd framåt», emedan Brysselkonventionen kan brista,
vill jag häremot anföra dels att något avtal med industrien icke alls
förekommer i mitt förslag, varför staten, om detsamma skulle antagas,
fortfarande är obunden. Skulle den mellanstatliga konventionen upphöra
att gälla, vore Kungl. Maj:t och Riksdagen följaktligen fria att
vidtaga de åtgärder, som därav kunna påkallas.

1 det föregående har jag endast behandlat det svenska sockerfabriksaktiebolagets
förhållanden, men ej yttrat något beträffande den
av de sakkunniga så kallade Lidköpingsgruppen, vilken hittills uti statens
Bilaga 2 till Kungl. Majds prop. nr 35 1913. 3

Lidköpingsgruppen.

Arbetslöshetsunderstöd.

skattelagstiftning intagit en särskilt gynnad ställning. Detta har berott
därav, att när jag, i likhet med övriga sakkunniga och i överensstämmelse
med Riksdagens år 1908 uttalade mening, icke ansett, att omnämnda
undantagsförhållande kan få räcka längre än till och med år
1913, så förefinnes ingen anledning att särskilt yttra sig om de till
denna grupp hörande företagen. Men härtill kommer, att man beklagligtvis
måste för framtiden frånse befintligheten av dessa fabriker, enär
utsikten för dem att fortleva, som redan nu är ringa, med varje än
så liten minskning av tullskyddet, måste betraktas såsom fullständigt
utesluten. Redan från början var det en felaktig åtgärd av staten att
söka uppmuntra betodling uti landsändar, där densamma icke har tillräckliga
naturliga förutsättningar att kunna utövas så fördelaktigt, att en
sockerindustri kan hämta tillräckligt råvarubehov därifrån. Vi stå nu inför
konstaterandet av att försöket misslyckats, och hur smärtsamt det än
må vara att erkänna detta och draga konsekvenserna därav, är det likväl
vad som nu, tyvärr, måste ske. Det vore fruktlöst och ur nationalekonomisk
synpunkt oriktigt att längre uppehålla illusionen om Lidköpingsgruppens
möjlighet att för framtiden kunna tillkämpa sig en
lika god ställning, som den på Skånes betodling grundade sockertrusten
sedan många år förvärvat sig.

Under dessa förhållanden måste man således förutsätta att flera
fabriker komma att nedläggas, så snart den nya tullagstiftningen trätt
i kraft. Dessa torde emellertid icke endast komma att tillhöra Lidköpingsgruppen,
utan svenska sockerfabriksaktiebolaget kan även förväntas
att för vinnande av större driftskoncentration nedlägga, fabriksverksamheten
inom vissa orter. För de vid dylika fabriker anställda
kommer driftens upphörande att framkalla en synnerligen bekymmersam
situation, vilken icke kan alldeles lämnas utan avseende. Det synes
mig icke vara mer än rätt att de människor, vilka såsom en nära liggande
följd av statens förändrade lagstiftning berövas sitt livsuppehälle, under
den tid de förbliva arbetslösa tillerkännas ett understöd, som utestänger
uppenbar nöd. Hur detta understöd skall utgå, och vad stoxdek det bör
erhålla, torde först genom en utredning kunna meddelas och hemställer
jag, att de sakkunniga måtte få i uppdrag att verkställa densamma.

Jag vill erinra därom, att när tobaksbeskattningen genom 1909
års finansreform undergick en förändring i Tyskland och flera fabriker nedlades,
föranstaltade staten om ett arbetslöshetsunderstöd åt de entledigade
arbetarna. Riksdagen anslog ett belopp av 6 miljoner Mk för ändamålet,
en summa vilken senare på förslag av den katolska centern höjdes till 8

miljoner Mk. Föreskrifterna för understödets utgörande framgå av bifogade
kungörelse från förbundsrådet (Bil. A). Av densamma inhämtas att
understödet kan utgå under högst 2 år och till ett belopp, vilket icke
överskrider tre fjärdedelar av tobaksarbetarens medellön året förut.
Den nya petroleumlagen innebär likaledes ett förslag om statsunderstöd
åt dem, vilka bliva arbetslösa till följd av petroleumshandelns förstatligande,
såsom framgår av bifogade utdrag ur lagförslaget (Bil. B).

När staten funnit sin böra inskrida med understöds utdelande för

O ...

att lindra verkningarna av den arbetslöshet, vilken plägar inträffa till
följd av de normala växlingarna uti det ekonomiska samhällslivet, så
är det så mycket större skäl att densamma icke undandrager sig sina
förpliktelser, då arbetslösheten indirekt framkallas av dess egna åtgärder.

På grund av i det föregående anförda skäl har jag alltså inom
de sakkunniga påyrkat en framställning till Herr Statsrådet, vari förordas:

1) att tullsatsen å socker, raffinerat, alla slag, samt oraffinerat till
färgen icke mörkare än nr 18 av den i världshandeln gällande holländska
standard, skall utgöra 3 kronor per 100 kilogram och tullsatsen å socker,
oraffinerat, till färgen mörkare än nämnda standardnummer, 2.5 0
kronor per 100 kilogram; dock att dessa tullsatser icke skola träda i kraft
förrän den 1 januari 1921, men att tullsatsen å det förstnämnda slaget
av socker år 1914 nedsättes med 5 kronor, år 1915 med 2 kronor, år
1916 med 1 krona, år 1917 med 1 krona, år 1919 med 1 krona och år
1921 med 1 krona, allt per 100 kilogram, samt att tullsatsen å det
sistnämnda slaget av socker år 1914 nedsättes med 3 kronor, år 1915
med 1 krona, år 1916 med 1 krona, år 1917 med 0.50 kronor, år 1919
med 0.50 kronor och år 1921 med 0.5 0 kronor, allt per 100 kilogram;

2) att de sakkunniga måtte erhålla i uppdrag att verkställa en
utredning angående lämpligaste sättet att bereda de arbetare vid sockerfabrikerna,
vilka, på grund av den förändrade tullagstiftningen, komma att
entledigas från sina platser, ett understöd under den tid de förbliva
oförvållat arbetslösa.

Bil. A.

Arbetslöshetsunderstöd åt arbetare inom den tyska tobaksindnstrien.

Förbundsrådets kungörelse.

»Tabakarbeiter und Hausarbeiter, die Anspruch auf Unterstiitzung auf Grund
des Artikels II a des neuen Tarifsteuergesetzes erheben, haben ihre Gesuehe bei dem
Hauptzollamt ilires Bezirks schriftlich einzureiehen. Die Gesuehe miissen enthalten:
Yor-, Zunahme, Alter, Familienverhältnisse (ledig, Zahl der Kinder) und Wohnsitz
des Gesuchstellers; Art der Beschäftigung in den letzten 14 Monaten, sowie Name
und Wohnort des letzten Arbeitgebers; Gesamtbetrag des im Vorjahre verdienten
Lohnes; bei Arbeitslosigkeit Angabe des Grundes der Entlassung aus dem letzten
Dienstverhältnisse, bei Verdienstenschädigung deren Anlass, Art und Umfang; Ångabe,
was als Nachweis dafiir vorgebraeht werden kann, dass die Arbeitslosigkeit
oder die Yerdienstschädigung infolge des Inkrafttretens des neuen Gesetzes erfolgt
ist; welche Schritte zur Wiedererlangung eines Arbeitsverdienstes oder zur Erhöhung
des geschmälerten Arbeitsverdienstes unternommen worden sind. Die Gesuehe
sind von dem Hauptzollamt einer beschleunigten Priifung daraufhin zu unterziehen,
ob die gesetzlichen Yoraussetzungen för die Gewälirung einer TJnterstutzung v orliegen.
Zur Feststellung diesel- Voraussetzungen kann die Polizeibehörde in Anspruch
genommen werden. Dies soll jedoch nur dann, wenn die Feststellung auf
anderem Wege nicht möglich ist und nur in dem för den vorliegenden Zweck
unbedingt notwendigen Umfange geschehen. Wird der Anspruch auf Unterstutzung
als begrundet erkannt, so ist in dem Fälle der Arbeitslosigkeit eine wöchentliche
Unterstiitzung in Häfte von dref Vierteilen des im Durchschnitte des Vorjahres
im Tabakgewerbe verdienten Wochenlohnes zu zalden. In geeigneten Fallen kann
die Zolldirektivbehörde die bewilligte TJnterstutzung auf den vollen Betrag des
fruheren Durchschnittslohnes erhöhen. Liegt nur eine Yerdienstentschädigung vor,
so kann die zu bewilligende TJnterstutzung so hoch bemessen werden, dass sie
zusammen mit dem jeweils bezogenen Wochenlohne drei Yierteile des von dem
Gesuchsteller im letzten Jahre im Tabakgewerbe durchschnittlich verdienten Wochenlohnes
erreicht. Die TJnterstutzung kann bis zu einem Zeitraum von höchsten 2
Jahren bewilligt werden. Die gewährte TJnterstutzung hat för den Empfänger
nicht die Bedeutung einer Armenunterstutzung aus öffentlichen Mitteln im Sinne
des Wahlgesetzes för den Reichstag».

Bil. B.

Arbetslöshetsunderstöd åt de arbetare, vilka bli arbetslösa till följd av den
tyska pretroleumlagens antagande.

Die Entschädigung der Angestellten §

11. Diejenigen Angestellten der bestehenden Unternehmungen, welche
nicht oder nicht zu den bisherigen Bedingungen weiter beschäftigt werden, erhalten
ihre bisherigen Bezuge bis zum Ablauf des Kalendervierteljahres das dem Zeitpunkt
der Errichtung der Yertriebsgesellschaft folgt.

Waren sie mindestens zwei Jahre vor der Errichtung der Yertriebsgesellschaft
in der betreffenden Unternehmung angestellt, so erhalten sie ausser dem in
Absatz 1 bezeichneten Betrag als Entschädigung die Bezuge des letzten Jahres der
Anstellung; hat das Anstellungsverhältnis länger als drei Jahre gedauert, erhalten
sie ausserdem fur jedes auch nur begonnene weitere Jahr die Hälfte der Bezuge
des letzten Anstellungsjahrs. Die Entschädigung dart jedoch nicht mehr als insgesamt
das Fiinffache der Bezuge des letzten Anstellungsjahres betragen. Angestellte,
die bei Errichtung der Vertriebsgesellchaft das 45. Lebensjahr hoch nicht
vollendet haben, erhalten nur drei Yiertel der vorstehend bezeichneten Beiträge,
Angestellte, die das 35. Lebensjahr noch nicht vollendet haben, nur die Hälfte
der Beträge; Angestellte, die das 25. Lebensjahr noch nicht vollendet haben,
erhalten nur die in Absatz 1 bestimmte Entschädigung. Werden die Bezuge nach
dem 1. Juli 1912 erhöht, so wird die Erhöhung nicht berucksichtigt, es sei denn,
dass die der bisherigen Ubung der Unternehmung entspricht. Auf Grund dieser
Bestimmungen kann eine höhere Entschädigungssumme als 150,000 Mark nicht
beansprucht werden.

Ausser or dentliche Entschädigungen.

§ 14. Der Bundesrat ist befugt, aus Rucksichten der Billigkeit auch anderen
als den in § 9 angefuhrten Unternehmungen oder Personen oder den in § 11 bezeichneten
Personen iiber die dort festgesetzten Entschädigungen hinaus bis zur Gesamtsumme
von 3 Millionen Mark Entschädigungen zu gewähren; sie sind von der
Yertriebsgesellschaft zu leisten, deren Y ostrand vor der Pestsetzung zu hören ist.
Die Entschädigungen sind so zu bemessen. dass die Yertriebsgesellschaft im einzelnen
Jahre nicht mer als 300,000 Mark zu leisten braucht.

Bilaga 2 till Kungl. Maj:ts prop. nr 35 1913.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokoll den 31 januari 1913

Utredning angående truster och karteller, sockertull in. in................................. 3

Ifrågasatt förändring av sockerlagstiftningen ............................................................ 5

Sakkunnigas utredning.................................................................................................... 6

Sakkunnigmajoritetens förslag............................................................................... 29

Frih. E. Palmstiernas förslag........................................................................................ 33

Departementschefens förslag........................................................................................... 34

Sv. soclcerfabriksaktiebolagets ekonomiska avkastning ................................................ 45

Understöd åt arbetslösa arbetare.................................................................................... 55

Monopolistiska företags arsredogörelser ........................................................................ 55

Väster- och Östergötlands samt Ölands sockerindustri ............................................ 56

Sakkunnigas förslag............................................................................................... 56

Departementschefens förslag ................................................................................ 61

Sirapstullén .................................................................................................................... 62

Bilaga 1. Sockerindustri och sockerbeskattning i Sverige samt Danmark
och Tyskland

Utredning verkställd av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga.
........................................................................................... 1—187

Bilaga 2. Särskilt yttrande av frih. E. Palmstierna....................................... l 21

STOCKHOLM, ISÅAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.

56	»	»	30			»	»		»
66	»		44	»	»	»	»		»
28			16	»	»	»		»
4	»		4	»	»		»		»
6		»	1	»	»	»	»		»
3		»	—		3>	»	»		»
1	»	»	1	»	»		5>

56	»	»	30			»	»		»
66	»		44	»	»	»	»		»
28			16	»	»	»		»
4	»		4	»	»		»		»
6		»	1	»	»	»	»		»
3		»	—		3>	»	»		»
1	»	»	1	»	»		5>

56	»	»	30			»	»		»
66	»		44	»	»	»	»		»
28			16	»	»	»		»
4	»		4	»	»		»		»
6		»	1	»	»	»	»		»
3		»	—		3>	»	»		»
1	»	»	1	»	»		5>