Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33 (Proposition 1917:33)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Nr 33.

Kungl. Mnj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om barn utom äktenskap m. m.; given Stockholms
slott den 20 januari 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om barn utom äktenskap;

2) lag om äktenskaplig börd;

8) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

4) lag om adoption;

5) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

6) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

7) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

8) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;

9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

10) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

12) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

13) lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

14) lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete; och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 26 käft. (Nr 33).

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

15) lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Majtts regeringsrätt.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om barn atom äktenskap.

Härigenom förordnas som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. År modern
gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom
henne såsom ogift.

Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet
sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av barnets
förmyndare, om det är omyndigt, och av barnet själv, om det fyllt aderton
år.

Om vårdnad ocli förmynderskap.

2 §•

Modern have vårdnaden om barnet och vare dess förmyndare.

Äro föräldrarna ense att fadern skall träda i moderns ställe, varde,
på anmälan, fadern av rätten förordnad till förmyndare, om han är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese barnet, eller dör hon, förordne
rätten fadern eller annan till förmyndare för barnet.

År ej förmyndare förordnad, äge modern, ändå att hon på grund av
sin ålder är omyndig, för barnet föra talan, som i 21 eller 34 § sägs, så
ock efter vad i 9 eller 11 § föreskrives sluta avtal om underhåll.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, må ej betagas
tillfälle till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda. Nöjes fadern eller modern ej åt vad härutinnan bestämmes
av den, som har vårdnaden, skilje rätten dem emellan.

Om underhållsskyldighet.

3 §.

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med
avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet
fyllt femton år; ej heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets
anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt
utbildning.

4 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del
efter sin förmåga.

Fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, skall betalaunderhållsbidrag.

5 §•

Fadern vare skyldig att, efter ty med hänsyn till hans och moderns
villkor må anses skäligt, bidraga till hennes underhåll under sex veckor
före och sex veckor efter nedkomsten. Vid beräknande av detta underhållsbidrag
skall hänsyn tagas jämväl till de särskilda kostnader, som
orsakas av förlossningen. Medför havandeskap eller amning eller annan
vård om barnet avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, eller ådrager
hon sig sjukdom genom havandeskapet eller nedkomsten, må fadern kunna
förpliktas att bidraga till hennes underhåll under längre tid än nu sagts,
dock högst under fyra månader före och nio månader efter nedkomsten.

6 §•

År barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 3 § upphört, i följd
av sjukdom eller annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare
föräldrarna i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Kungl. Ma,j:t8 nåd. proposition nr 33.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder,
som av sjukdom eller annan dylik orsak itr ur stånd att sjålv försörja sig.

7 §■

Underhållsbidrag må bestämmas till olika belopp för särskilda delar
av underhållstiden.

8 §•

Betalning av underhållsbidrag skall, där ej på grund av särskilda
omständigheter annorlunda bestämmes, erläggas i förskott för kalendermånad.
Förskottsbetalning utöver vad nu stadgats eller särskilt blivit bestämt
medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag för den tid, sådan betalning
avser.

9 §•

Avtal om underhållsbidrag till fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet
enligt 3 eller 5 § skall slutas genom skriftlig, av två personer
bevittnad handling och godkännas av barnavårdsmannen eller, om
sådan ej finnes, av barnavårdsnämnden; dock vare sådant godkännande ej
erforderligt i fråga om underhållsbidrag enligt 3 §, där avtalet slutits av
annan förmyndare för barnet än modern eller fadern. Innefattar avtalet
åtagande att till barnets underhåll utgiva visst belopp en gång för alla,
erfordras i varje fall godkännande av barnavårdsnämnden. Avtal, som nu
är sagt, må slutas .jämväl före barnets födelse.

Har avtal, som avses i första stycket, träffats i annan ordning än
där sägs, eller har avtal träffats angående fullgörande för framtiden av
underhållsskyldighet, varom i 6 § sägs, vare det ej hinder för den underhållsberättigade
att utfå det underhåll, som enligt lag tillkommer honom.

10 §.

Belopp, som underhållsskyldig genom avtal, vai’om i 9 § första stycket
sägs, åtagit sig att till barnets underhåll utgiva en gång för alla, skall
betalas till barnavårdsnämnden; och skall därför genom nämndens försorg
hos riksförsäkringsanstalten eller svenskt försäkringsbolag åt barnet inköpas
en livränta, lämpad efter de för underhållsskyldigheten stadgade grunder,
där ej enligt avtalet hinder möter för sådant inköp eller nämnden eljest
finner, att beloppet må på annat lämpligt sätt användas för barnets underhåll.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

11 §•

Dör fadern, och har barnet ej, efter vad i 12 § sägs, arvsrätt efter
honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande för framtiden av
hans underhållsskyldighet emot barnet och modern, före arvs- och testamentslotter
utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom
må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit
av äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet galle vad i
9 § är stadgat för det fall att fadern åtager sig att till barnets underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla; och vare i fråga om avtal angående
vad. som skall tillkomma modern lag, som i 9 § sägs.

Med belopp, som tillfaller barnet, skall förfaras på sätt i 10 § är
föreskrivet.

Om arvsrätt.

12 §.

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem,
såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

Efter fader och fädernefränder have barnet ej arvsrätt; ej heller vare
de berättigade till arv efter barnet. År barnet avlat i trolovning, eller
hava föräldjarna efter dess avlelse ingått trolovning med varandra, äge
dock sådant trolovningsbarn arvsrätt efter fadern och fadern efter barnet;
och skall, ändå att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller
besvågrade, att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift
med annan, arvsrätt, som nu sagts, äga rum, där föräldrarna eller en av
dem var i god tro.

Om barnavårdsman.

13 §.

För varje barn utom äktenskap skall, efter vad nedan sägs, förordnas
en barnavårdsman, som har att bistå modern med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas. Särskilt
åligger det barnavårdsmannen sörja för, att åtgärder ofördröjligen
vidtagas för fastställande av faderskapet och, när anledning därtill gives,

Kungl. Majds nåd. proposition nr 33.

av barnets egenskap av trolovningsharn, samt tillförsäkrande av underhåll åt
barnet, biträda med indrivande och tillhandahållande av underhållsbidrag
samt, när skäl därtill är, göra anmälan om förordnande av förmyndare för
barnet.

Barnavårdsmannen äge att själv eller genom ombud föra talan för
barnet rörande faderskap, underhåll och förmynderskap ävensom harnets
förklarande för trolovningsbarn samt vare berättigad att anlita polismyndigheten
för underhållskyldigs efterforskande eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

14 §.

Kvinna, som är havande med barn utom äktenskap, bör senast tre
månader före den väntade nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot
av barnavårdsnämnden i den församling, där hon vistas, eller annan, som
av ^nämnden erhållit uppdrag att mottaga dylika anmälningar; och har
den, till vilken anmälningen gjorts, att genast underrätta nämnden därom.
Är kvinnan kyrkobok förd i annan församling, har nämnden att om anmälningen
genast underrätta barnavårdsnämnden därstädes. Det åligger
kvinnans föräldrar, husbondfolk och andra i liknande ställning att erinra
henne om angelägenheten därav att anmälan, som nu sagts, bliver gjord.

Barnavårdsnämnden i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon ej är i riket kyrkobokförd, där hon vistas, har att, när anmälan,
som i första stycket sägs, inkommit eller nämnden erhållit kännedom
att barn utom äktenskap blivit fött, till barnavårdsman för barnet
förordna därtill lämplig man eller kvinna.

15 §.

Uppdraget att vara barnavårdsman upphöre, när barnet fyllt aderton
år, så ock när annan än modern eller fadern förordnats till förmyndare
för barnet. Visar sig i annat fall, att. behov av barnavårdsman ej längre
finnes, må barnavårdsnämnden entlediga barnavårdsmannen utan att förordna
ny sådan.

16 §.

Barnavårdsnämden har att utöva tillsyn å barnavård smannens verksamhet
samt må, när anledning därtill förefinnes, entlediga honom och
förordna ny barnavårdsman.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 33.

Finner barnavårdsnämnden med hänsyn till moderns eller barnets
vistelseort tillsynen böra överflyttas å annan barnavårdsnämnd, meddele
beslut di!rom och give det ofördröjligen tillkänna för såväl den andra
barnavårdsnämnden som barnavårdsmannen.

17 §.

I den ordning, som gäller i fråga om beviljande av medel för barnavårdsnämnds
verksamhet, må beslutas anställande genom barnavårdsnämnden
av erforderligt antal personer att, efter nämndens för varje särskilt
fall meddelade uppdrag, tjänstgöra såsom barnavårdsmän så ock anvisas
medel för ersättning åt barnavårdsmän.

18 §.

Närmare föreskrifter om barnavårdsraans verksamhet och tillsynen
därå meddelas av Konungen.

19 §•

Över barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i denna lag, må
klagan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande sist å trettionde
dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Barnavårdsnämndens eller Konungens befallningshavandes beslut
lände, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan
varda förordnat.

Om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet.

20 §.

Har någon inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där
barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför kronofogde,
länsman eller notarius publicus, eller genom avtal, som i 9 § första stycket
sägs, erkänt sig vara fader till barnet, och har erkännandet på enahanda
sätt vitsordats av modern, vare det erkännande gällande, där ej visas att
han ej är barnets fader. År modern död, eller är hon sinnessjuk, sinnes -

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

slö eller å okänd ort, skall erkännandet för att bliva gällande i nu stadgad
ordning godkännas av barnets förmyndare eller av barnet själv, om
det är myndigt.

Erkännes, på sätt nu är sagt, att föräldrarna vid barnets avlelse voro
trolovade med varandra eller att de efter avlelsen ingått trolovning med
varandra, vare ock det erkännande gällande, där det ej visas vara oriktigt.

Erkännande må göras jämväl före barnets födelse.

21 §.

Talan om faderskap och om skyldighet för fadern att giva underhåll
åt barnet eller modern så ock om barnets förklarande för trolovningsbarn
skall anhängiggöras genom stämning å mannen till rätten i den ort,
där han bör svara i tvistemål, som röra hans person. Vill käranden hellre
stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, vare ock det tillätet.

Talan må väckas redan före barnets födelse, men må icke före födelsen
slutligen prövas.

22 §.

Åger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej
kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i
11 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för
handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje
och fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tilllämpning.

23 §.

Rätten må, där part det begär, förordna att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.

24 §.

Varder målet enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken företaget till avgörande,
ändå att svaranden uteblivit, skall vad för sådant fall är stadgat
om återvinning ej äga tillämpning.

25 §.

Rätten skall tillse, att en var, som äger att för barnet föra talan,
erhåller tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja för fullständig utredning,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 26 höft. (Nr 33.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

särskilt beträffande den tid, då uppgivet samla" ägt rum, och de omständigheter,
som kunna vara av betydelse för bedömande, huruvida barnet
kan vara avlat vid det samlag; och äger rätten för utrednings vinnande
införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare rätten bunden av parts erkännande.
Ed må ej bjudas.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Erfordras upplysning angående omständighet, vars bedömande förutsätter
medicinsk sakkunskap, infordre rätten yttrande av sakkunnig.

Varder någon eldigt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

26 §.

Varder utrett, att svaranden haft samlag med modern å tid, då barnet
kan hava avlats, skall han anses såsom fader, där ej uppenbart är, att
barnet ej avlats vid det samlag.

27 §.

Förekommer anledning därtill att svaranden haft samlag med modern
å tid, då barnet kan hava avlats, äge rätten förelägga antingen modern
att med ed bekräfta eller svaranden att med ed förneka, att sådant samlag
ägt rum.

I beslut om edgång utsätte rätten viss tid, som eden skall avse.

Vad i rättegångsbalken sägs om värjemålsed skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse i fråga om ed, som förelägges modern.

28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men är tvist allenast om beloppet
av underhållsbidrag, eller föreligga sannolika skäl till antagande att svaranden
är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande av käranden förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
slutligt utslag.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

KungL Alaj:ta nåd. proposition nr 33..

29 §.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ännu ej förevarit vid
rätten, äge på ansökan av käranden, där denne förebringar sannolika skäl
till antagande att svaranden är bidragsskyldig, domaren förordna, att
svaranden skall utgiva skäligt bidrag för tiden till dess rätten meddelar
slutligt utslag.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att
yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället
i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.
Det kan jämväl därefter när som helst av rätten återkallas.

30 §.

Förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, gånge i verkställighet lika
som laga kraft ägande dom. Slutligt utslag, varigenom rätten ådömt
svaranden bidragsskyldighet, gånge på enahanda sätt i verkställighet, där
ej rätten annorlunda förordnat.

31 §.

Klagan över rättens slutliga utslag föres genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom i 28 § förmäles,
eller beslut, varigenom förordnande enligt 29 § förklarats skola äga bestånd,
skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat förordnande
enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten; och varde tiden för
besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet. Över
hovrättens beslut i fråga, som i detta stycke avses, må klagan ej föras.

32 §.

Har svaranden, efter det han på grund av förordnande, som i 28
eller 29 § sägs, eller slutligt utslag, som ej vunnit laga kraft, betalat
underhållsbidrag, genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den, som mott igit underhållsbidr aget,
söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel återbekomma guldna
bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från betalningsdagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Ansökan härom skall, för att komma under prövning, inom ett år
från det domen vunnit laga kraft ingivas till Konungens befallningshavande
i det län, där målet avgjordes av underrätt. I Konungens befallningshavandes
beslut må ändring sökas hos Konungen i vederbörande
statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Den, som mottagit underhållsbidraget, vare ej pliktig att till statsverket
återgälda vad av allmänna medel till svaranden utgivits.

33 §.

Har, efter det underhållsbidrag blivit genom avtal eller dom fastställt,
väsentlig ändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande,
må talan om skälig jämkning i vad sålunda fastställts efter stämning
föras vid domstol. År underhållsbidrag till barn enligt 3 § fastställt
att utgå till dess barnet nått viss ålder, vare det ej hinder att göra
gällande rätt för barnet att utfå underhållsbidrag för tid, som därefter
infaller, ändå att fall ej är för handen, som nyss är sagt.

Talan, som avses i första stycket, må ej föras i fråga om avtal, varigenom
underhållsskyldig åtagit sig att till barnets underhåll enligt 3 §
utgiva visst belopp en gång för alla.

34 §.

År den, som uppgives vara fader till barnet, död, må efter stämning
å hans arvingar vid den domstol, som har att upptaga tvist om arv
efter honom, föras talan om barnets och moderns rätt; och skall i fråga
om sådan talan vad ovan stadgats om talan- mot mannen i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

35 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 7 och 8 §§ ärvdabalken;

lagen den 17 mars 19U5 om oäkta barns arvsrätt efter moder och
mödernefränder;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

kungl. brevet den 17 oktober 1778 angående några författningar
till förekommande av barnamord;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot denna lags bestämmelser.

36 §.

Denna lag skall, med nedan nämnda undantag, i tillämpliga delar
lända till efterrättelse jämväl beträffande

1. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom oäkta:
och

2. barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta,
ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
så ock barn, som födes efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft
och som på grund av övergångsbestämmelsen till samma lag äger äktenskaplig
börd, ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap.

Skyldighet att utgiva underhållsbidrag för tid före denna lags trädande
i kraft skall bedömas efter äldre lag.

För barn, som fötts innan lagen trätt i kraft, skall barnavårdsman
icke förordnas, med mindre framställning därom göres av barnets moder
eller barnavårdsnämnden av särskild anledning finner skäligt meddela sådant
förordnande.

I fråga om barn, som i 1. avses, galle angående bevakning av dess
rätt till arv efter moder och mödernefränder vad i sådant hänseende finnes
stadgat i lagen den 17 mars 1905 om oäkta barns arvsrätt efter moder
och mödernefränder.

Den nya lagens bestämmelser om barnets namn och om arvsrätt
skola ej äga tillämpning angående barn, som i 2. avses.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

Lag

om äktenskaplig börd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning,
att det kan vara avlat dessförinnan, har äktenskaplig börd, där ej,
i den ordning nedan sägs, barnet förklaras icke hava sådan börd.

2 §.

Vill mannen vinna förklarande att barnet icke har äktenskaplig börd,
instämme sin talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets
födelse. Har barnet ej särskild förmyndare, söke mannen hos rätten
förordnande av god man att bevaka dess rätt. År å landet ej rättegångsdag,
äge domaren förordna god man att bevaka barnets rätt, intill dess
på anmälan av domaren god man av rätten förordnats.

År mannen sinnessjuk eller sinnesslö, föres talan av förmyndaren.

3 §•

År mannen död, och har han ej försuttit tid till talan enligt 2 §,
må en var, som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter
honom, föra sådan talan genom stämning inom sex månader, sedan han
erhållit kännedom om barnets födelse och om mannens död.

Kungl. Maj:tf nåd. proposition nr 33.

4 §•

Har mannen efter barnets födelse erkant barnet såsom sitt, äge talan,
som nu är sagd, ej rum.

5 §.

Barnet äge efter stämning å mannen eller, där han är död, å dem
som jämte eller näst efter barnet äro hans arvingar, föra talan om sin
börd. Är barnet omyndigt på grund av sin ålder eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöher, föres talan av förmyndaren, om särskild
sådan är förordnad, och eljest av god man, som rätten på anmälan avbarnavårdsnämnden
förordnar att bevaka barnets rätt.

6 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådaht
ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Modern varde i målet hörd, där
det kan ske. Ej vare rätten bunden av parts erkännande. Ed må ej bjudas.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar
gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Rätten må, där part det begär, förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.

7 §•

Käromålet må ej bifallas, med mindre det visas, att barnet icke kan
vara avlat av mannen; dock må, ändå att sådan bevisning ej förebragts,
talan, som föres av mannen själv, bifallas, om utredningen giver vid handen
att barnet är avlat före äktenskapet eller under det makarna enligt
domstols beslut levat åtskilda, samt det ej göres sannolikt att makarna haft
samlag med varandra å tid, då barnet kan vara avlat.

8 §•

Ingå, efter det barn blivit utom äktenskap fött, dess föräldrar äktenskap
med varandra, erhåller barnet äktenskaplig börd.

Angående fastställande av faderskapet galle vad i lag om barn utom
äktenskap är stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Genom denna lag upphävas:

8 kap. 6 § ärvdabalken; och

8 § 1. i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

År barn, som födes efter det denna lag trätt i kraft, avlat dessförinnan,
och skulle barnet på grund av omständighet, som inträffat före lagens
ikraftträdande, enligt äldre lag varit att anse såsom äkta, äge det äktenskaplig
börd, ändå att det enligt den nya lagen skulle anses såsom barn
utom äktenskap.

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr -''jo.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning skall hava följande ändrade lydelse:

Har kvinnan under trolovningstiden blivit rådd med barn av mannen;
brytes likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden
■därtill, give han henne skäligt skadestånd. Sådant skadestånd må sättas
att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd,
som han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 26 höft. {Nr 33.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om adoption.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må, efter ty nedan sägs,
med rättens tillstånd antaga adoptivbarn.

Till adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap.

2 §.

Omyndig förklarad må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill
adoptera eget barn utom äktenskap eller adoptera gemensamt med myndig
make samt förmyndaren samtycker till adoptionen.

3 §•

Makar må ej adoptera annorledes än gemensamt. Dock må ena
maken ensam antaga adoptivbarn, där den andre vistas å okänd ort
eller är sinnessjuk eller sinnesslö, så ock eljest med den andres samtycke
adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn.

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av
annan än dennes make.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

5 §•

Utan eget samtycke må den, som fyllt tolv år, ej adopteras.

6 §•

Den, som är omyndig på grand av sin ålder, må ej adopteras utan
föräldrarnas samtycke. Är den ene av föräldrarna död eller är endera
sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, vare den andres samtycke tillfyllest.
Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall
förmyndarens samtycke inhämtas.

Är föräldrarnas äktenskap upplöst, erfordras samtycke allenast av den
av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. Samma lag vare med avseende
å barn utom äktenskap.

7 §•

Omyndig förklarad må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

8 §•

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen
finnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.
Har sökanden bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl
till adoptionen äro.

9 §•

Rätten äge infordra yttrande från barnavårdsnämnd samt jämväl i
övrigt införskaffa erforderlig utredning. Fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen enligt 6 § andra stycket ej erfordras, varde ändock i
ärendet hörd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke
ej erfordras, skall ock han höras.

10 §.

Rätten har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera
sidan vederlag är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

rätten, där så prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten
aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes
till barnets bästa. Efterkommes ej sådant föreläggande, vare ansökningen
förfallen.

11 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter
att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

12 §.

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet och makt över det,
som tillkommer föräldrar, och vare barnets förmyndare. Dör han, vare
den förmyndare, som han med två vittnen eller skriftligen nämnt därtill;
och tage han rättens bevis därå. Har adoptanten ej nämnt någon, förordne
rätten förmyndare.

\ad i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösningsägs
om föräldrars samtycke till barns äktenskap skall i fråga om adoptivbarn
i stället tillämpas å adoptanten, och vare äktenskap mellan adoptant
och adoptivbarn ej tillåtet utan samtycke av särskild förmyndare eller
giftoman, efter ty i samma lagrum är stadgat.

År någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den
andres barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som
vore barnet deras gemensamma. Mannen vare i ty fall förmyndare och
efter hans död hustrun. Äro bägge döda och hava ej nämnt förmyndare,
varde sådan av rätten förordnad.

18 §.

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra
som föräldrar och barn i äktenskap. Barnets föräldrar vare ej skyldiga
att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten blir ur stånd att
fullgöra sin underhållsskyldighet.

14 §.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten;
dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida
intrång i sin laglott.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Är adoptivbarn dött, tage dess bröstarvinge den del av arvet, som
skolat tillkomma adoptivbarnet.

15 §.

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn eller dess
bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten av testamente,
varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i
fråga om testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller adoptiv-''
barn förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt
till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente bortgiven,
som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

16 §.

Vad i lag är stadgat om skyldighet för den, som i gåva erhållit
fast egendom, att bidraga till understöd åt givarens barn galle ock med
avseende å dennes adoptivbarn.

17 §.

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad släkting, tage adoptanten
arvet. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av dem
död, tage den andre hela arvet.

18 §.

I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava
någon verkan på adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

19 §•

Adoptivförhållande varde efter ansökan hävt av rätten, när adoptan-;
ten och adoptivbarnet äro ense därom. Den, som är omyndig förklarad,
skall hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen. Är adoptivbarnet
på grund av sin ålder omyndigt, må hävande enligt denna paragraf ej
äga rum.

20 §.

Efter ansökan av adoptivbarnet varde adoptivförhållandet hävt, om
adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina
plikter mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest
är av väsentlig betydelse för barnet.

År barnet omyndigt på grund av sin ålder, eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av dess fader eller moder, särskilt
förordnad förmyndare eller barnavårdsnämnd.

21 §.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart eller brottsligt liv, varde adoptivförhållandet
hävt, då ansökan därom göres av adoptanten eller, om han är
sinnessjuk eller sinnesslö, av hans förmyndare.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än
beträffande . bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande
fige förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må
hävande enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl
därtill äro. i fall, som avses i 20 och 21 §§, må hävande äga rum, ändå
att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller blott
ena maken.

23 §.

År ansökan gjord om adoptivförhållandes hävande jämlikt 20 eller
21 §, lämne rätten alla dem tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande,
efter ty ovan är sagt, vore för adoption erforderligt, så ock, där
adoptanten är omyndig förklarad, hans förmyndare. År adoptivbarnet
omyndigt, och är ej annan än adoptanten förmyndare, förordne rätten god
man att i ärendet bevaka barnets rätt. Vistas den, mot vilken ansökningen
är riktad, å okänd ort, varde ock god man av rätten förordnad att bevaka
hans rätt.

24 §.

Ingå adoptant och adoptivbarn äktenskap med varandra, skall adoptivförhållandet
anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöre all verkan av adoptionen. Adoptivbarnet
förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, med mindre
rätten tillåter att det behålles.

Kungl. MajUa nåd. proposition nr 33.

26 §.

Laga domstol i mål, som i denna lag avses, vare den ratt, därunder
adoptanten har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet
till rätten i den ort, där han uppehåller sig, eller, om han är utrikes, till
Stockholms rådstuvurätt.

27 §.

Ej må utländsk undersåte här i riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall med o-i vit’
att det må ske. °

28 §.

Adoptivförhållande må ej, där adoptanten är utländsk undersåte, här
i riket hävas, med mindre hävandet varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte, må adoptivförhållandet ej utrikes
hävas med verkan här i riket, där ej Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Beträffande barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trått
i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom
äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
samt barn, som födes efter det sagda lag trätt i kraft och som på
grund av övergångsbestämmelsen till densamma äger äktenskaplig börd,
ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap, skall vid
tillämpning av förevarande lag iakttagas, att barnet ej må adopteras av
fadern eller modern; att make till fadern eller modern må ensam adoptera
barnet; samt att samtycke till barnets adoption erfordras allenast av den
av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet. < • ;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Är någon enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn, adoptivbarn, föräldrar,
adoptivföräldrar eller den, med vilken han är eller varit gift eller utom
äktenskap avlat barn, och underlåter han att betala förfallet belopp, äge
den till underhåll berättigade erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning till gäldande
av så väl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån det förfaller
till betalning.

2 §•

Vill underhållsberättigad erhålla införsel, ingive till utmätningsmannen
dom eller annan handling, genom vilken bidraget blivit bestämt, med uppgift
å den underhållsskyldiges hemvist och anställning.

3 §•

Utmätningsmannen läte skriftlig underrättelse om ansökningen bevisligen
tillställas den underhållsskyldige med föreläggande för honom att,
där han har något att invända mot ansökningen eller att andraga beträffande
de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra meddelas, inom viss
kort tid muntligen eller skriftligen avgiva yttrande.

Kuvgl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

4 §•

Det åligge utmätningsmannen att hos arbetsgivare eller myndighet
söka inhämta upplysning angående de omständigheter, vilka kunna vara av
betydelse vid prövning av ansökningen. Arbetsgivare vare skyldig att på
anfordran lämna utmätningsmannen uppgift angående den underhållsskyldiges
anställning och avlöningsförhållanden.

Upplyses, att den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och
är i följd därav utmätningsmannen ej vidare behörig, översände handlingarna
jämte underrättelse om vad för övrigt i ärendet förekommit till
behörig utmätningsman; och åligge det denne att ägna ärendet försatt
handläggning.

Do o

5 §•

Införsel må ej beviljas, där den underhållsskyldige betalar förfallet
belopp och tillika antingen ställer av utmätningsmannen godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under tid, som utmätningsmannen
finner skälig, dock minst ett år, eller visar sannolika skäl
att han skall fullgöra sin underhållningsskyldighet.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld
och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.
Med pant eller borgen skall förfaras såsom i 48 § utsökningslagen sägs.

6 §.

Varder införsel beviljad, förordne utmätningsmannen, huru stort belopp
av avlöningen skall, i den mån densamma förfaller, innehållas till
gäldande av underhållsbidraget.

Införsel må ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit
till'' betalning tidigare än ett år, innan beslutet meddelas. Ej heller må
bestämmelse givas, enligt vilken avlöning skulle komma att innehållas
för annat bidragsbelopp än sådant, som är förfallet, då innehållandet skall .
äga rum, eller som näst därefter förfaller.

Det belopp, som skall innehållas, må ej sättas så högt, att den underhållsskyldige
kommer att sakna medel till underhåll för sig själv eller för
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta
underhållsbidrag.

Beviljas införsel till gäldande av bidrag åt flera underhållsberättigade,
och förslår ej därtill det belopp, som må innehållas, varde detta belopp
fördelat mellan de underhållsberättigade i förhållande till bidragens storlek.

Bihang till riksdagens protokoll 1317. 1 samt. 26 höft. (Nr 33.) 4

Kungl. Maj:ts nåd proposition nr 33.

7 §•

Yppas, efter det förordnande om införsel givits, anledning till jämkning
i de därvid meddelade bestämmelser, äge utmätningsmannen utan hinder
av det förra beslutet förordna om sådan jämkning.

8 §•

Hava förfallna bidragsbelopp guldits, och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han
skall fullgöra sin underhållsskyldighet, varde beslutet om införsel av utmätningsmannen
upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, äge beslut om införsel ej vidare
tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag.

9 §•

År förordnande om införsel meddelat, och varder upplyst, att den
underhållsskyldige lämnat den anställning förordnandet avser och blivit anställd
hos annan arbetsgivare, skall utmätningsmannen inhämta upplysningar
såsom i 4 § sägs samt, där hinder ej möter, meddela beslut om
införsel i den underhållsskyldiges avlöning för den nya anställningen.

Har den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och är i
följd därav utmätningsman, som förut haft befattning med ärendet, ej vidare
behörig, översände handlingarna jämte underrättelse om vad för övrigt i
ärendet förekommit till behörig utmätningsman; och meddele denne beslut
i ärendet.

10 §.

När införsel beviljats eller beslut om införsel jämkats eller upp.
hävts, läte utmätningsmannen skriftlig underrättelse därom bevisligen tillställas
arbetsgivaren. Underrättelse varde ock av utmätningsmannen med
posten avsänd till den underhållsberättigade och den underhållsskyldige.

11 §■

Det åligge arbetsgivaren, där utmätningsmannen så föreskrivit, att å
bestämd tid, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med
posten översända innehållet belopp. År sådan föreskrift ej meddelad, läte

Kungl. May.ta nåd. proposition nr 33.

utmätningsmannen hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Till utmätningsmannen
influtna medel, som ej hos honom lyftas av den underhållsberättigade,
skola till denne med posten översändas; dock må ej något
belopp tillhandahållas den underhållsberättigade, förr än bidrag, som därmed
skall gäldas, är förfallet.

12 §.

I ärende angående införsel skall utmätningsman skyndsamt vidtaga
de åtgärder, som åligga honom.

Den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige vare ej pliktig
att gälda någon kostnad för sådan åtgärd.

13 §.

Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan i fråga om utmätningsmans
förfarande galle i tillämpliga delar beträffande införsel.

Över mål, som avses i denna lag, skall föras dagbok i enlighet med
de föreskrifter Konungen meddelar.

14 §.

Har arbetsgivare i uppenbar strid mot beslut om införsel till arbetare
utbetalat avlöning, äge utmätningsmannen hos arbetsgivaren omedelbart
genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas.

15 §.

Underlåter arbetsgivare att på anfordran lämna uppgift, som i 4 §
sägs, eller lämnar han oriktig uppgift, eller fullgör han ej föreskrift om
översändande av innehållet belopp, varom i 11 § förmäles, straffes med
böter.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna
strafflagen.

16 §.

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag,
må ej utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld.

17 §•

Utan hinder av underhållsskyldigs konkurs må införsel i hans avlöning
beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

Kung Majits nåd. proposition nr 33.

18 §.

År underhållsskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten
eller kommun, skall vad om arbetsgivare i denna lag är sagt tillämpas
beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

19 §•

Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande
pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta enligt lag
eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för gäld.

20 §.

År någon enligt domstols beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal pliktig att till följd av trolovnings brytande, äktenskaps
återgång eller äktenskapsskillnad* utgiva till utgående å särskilda tider satt
skadestånd till den, med vilken han varit trolovad eller gift, skall beträffande
sådant skadestånd vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning,
pension eller livränta för underhållsbidrag äga motsvarande tilläiöpning.
Vad i 17 § är stadgat skall dock ej gälla i fråga om införsel för skadestånd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

täf»

Förslag

till

Lag

om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två
personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under
femton år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor i
den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant
eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt
femton år.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen
skuld och, där borges männen äro flera, de borgat en för alla och alla
för en.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist
är kant, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet
blivit ställd.

Finnes anledning antaga, att underhållsskyldigs avflyttning icke skall
lända den underhållsberättigade till men, eller förekomma ömmande omständigheter,
må överexekutor på ansökan befria den underhållsskyldige
från att ställa pant eller borgen.

Innan befrielse, som nu är sagd, meddelas, give överexekutor den
underhållsberättigade samt, där så finnes erforderligt, fattigvårdsstyrelse
tillfälle att yttra sig i ärendet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

3 §•

År fara för handen, att underhal Isskyldig avflyttar från riket utan
att hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äge
utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade eller fångvårdsstyrelse
meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud skall av honom
genast underställas överexekutors prövning, men gånge ändock i verkställighet,
där ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallen,
må hans beslut hos överexekutor överklagas, efter vad i utsökuingslagen
är stadgat om klagan över utmätningsmans förfarande.

4 §•

Ej må avflyttningsförbud av överexekutor fastställas eller i anledning
av klagan sådant förbud av överexekutor meddelas, med mindre den underhållsskyldige
lämnats tillfälle att yttra sig; dock äge i anledning av
klagan överexekutor i avbidan på den underhållsskyldiges hörande meddela
förbud att gälla tillsvidare och intill dess ärendet av överexekutor slutligen
prövats. ,

3 §•

Visar den, för vilken avflyttningsförbud meddelats, att de omständigheter,
som föranlett förbudet, ej vidare äro för handen, skall förbudet av
överexekutor upphävas.

6 §.

Angående fullföljd av talan i mål, däri överexekutor meddelat beslut»
galle vad i utsökningslagen är stadgat beträffande klagan i mål om klander
av utmätningsmans förfarande.

7 §•

över mål, som avses i denna lag, skall föras dagbok i enlighet med
de föreskrifter Konungen meddelar.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 33.

8 §•

Avflyttningsförbud skall genom försorg av den myndighet, som
meddelat förbudet, kungöras för rikets polismyndigheter; och åligge det
polismyndighet att, där den underhållsskyldige söker avflytta från riket,
hindra hans resa.

Varder av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud ej av överexekutor
fastställt, eller varder meddelat förbud enligt 5 § av överexekutor
upphävt, eller visar hos överexekutor den, för vilken avflyttningsförbud
meddelats, att han blivit i anledning av klagan därifrån befriad, skall sådant
genom överexekutors försorg kungöras för polismyndigheterna.

Närmare bestämmelser om kungörande, varom nu är sagt, givas av

1/ C_I / O 7 O

Konungen.

9 §•

Har underhållsskyldig avflyttat från riket utan att hava fullgjort
honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, eller är fara för handen
att han avflyttar utan att fullgöra sådan skyldighet, äge överexekutor på
yrkande av den underhållsberättigade förplikta den underhållsskyldige att
hos överexekutor genast nedsätta kapitalvärdet av den del av underhållsbidraget,
som vid betalningstiden icke är förfallen. Kapitalvärdet skall
beräknas efter en räntefot av fyra för hundra om året.

Beträffande ifrågavarande mål galle i tillämpliga delar vad om lagsökning
för gäld är stadgat.

Vad den underhållsskyldige ålagts nedsätta läte överexekutor ofördröjligen
uttaga. Influtna medel skola av överexekutor göras räntebärande
genom insättning i bank samt, i den mån bidraget förfaller, tillhandahållas
den berättigade. Dör denne, eller upphör eljest underhållsskyldigheten,
äge den underhållspliktige återfå vad som återstår.

År underhållsskyldighet fastställd genom beslut, som meddelats av
domaren eller under rättegång eller genom slutligt utslag, som ej vunnit
laga kraft, må utmätt egendom säljas allenast i den mån det erfordras
för gäldande av förfallet bidrag. Varder talan om underhållsskyldigheten
slutligen ogillad, skall vad av egendomen finnes i behåll återställas.

10 §.''

Utvandraragent eller annan, som med vetskap därom att underhållsskyldig
ej fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 33.

befordrar honom till främmande land, svare själv för
hans underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 3 kap. 2, 7 och 11 §§, 6 kap.
4 §, 14 kap. 35, 36, 37 och 45 §§, 15 kap. 21 §, 16 kap. 12 §, 18 kap. 6
och 12 §§ samt 22 kap. 20 § strafflagen skola hava följande ändrade
lydelse:

2 kap.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom,
varav han sin nödiga bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket
nödiga lösören eller vad den sakfällde eljest till sin närings bedrivande
behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde, hans hustru
och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i huset
finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

3 kap.

2 §•

Förmår någon, på sätt i 1 § sagt är, till brottslig gärning den, som
ej fyllt femton år, eller göra det föräldrar med sina barn, adoptivföräldrar
med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling,
husbondefolk med tjänstehjon, eller förman med den, som under hans
lydnad står; varde det, vid straffets bestämmande för anstiftaren, såsom
försvårande omständighet ansett.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 26 käft. (Nr 33.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

7 §•

Underlåta föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller andra uppfostrare,
eller förmyndare att från utförandet av brott, varom de vetskap
äga, hindra den, som under deras vård och lydnad står, när det utan angivelse
till åtal ske kan; varde straffade efter 4 §, dock högst med fängelse
i sex månader, där det ej skett för egen vinning.

11 §•

Make, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som
med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivfader,
adoptivmoder, adoptivbarn eller fosterbarn skall ej till straff fällas efter
10 §; ej heller efter 9 § för den brottsliges döljande, eller för befordrande
av hans flykt.

6 kap.

4 §•

Komma make, barn eller adoptivbarn efter den, som dödad blivit, att
genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med
avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt
prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för dem tarvas till dess de
sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

14 kap.

35 §.

Undandrager sig den, som genom olovlig beblandelse avlat barn,
att giva kvinnan nödig hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets
födelse, och begår kvinnan under inflytande av den övergivna eller nödställda
belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, brott, varigenom
fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för fara; dömes mannen
till böter eller fängelse. Aro omständigheterna synnerligen försvårande;
må till straffarbete i högst två år dömas.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

36 §.

Begår någon mord eller dråp å skyldeman i rätt uppstigande led
eller å sin maka, eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar,
fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad man
står; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande
led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete;
äro omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till
sådant arbete på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till
tio år, och, i annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda
högsta strafftiden. Sker sådan misshandel å annan av de personer, som
i första stycket äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen
försvårande ansedd, och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot någon av de personer,
som i 36 § äro nämnda; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med
fängelse i högst ett år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,
styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas
av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller
det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort,
som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande

15 kap.

21 §.

Fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, som tvingar son
eller dotter till giftermål, straffes med fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år. Tvingar någon eljest annan till giftermål; dömes
till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

10 kap.

12 §.

Förgriper man sig med ärekränkning emot någon av de personer,
som i 14 kap. 36 § nämnda äro; varde den omständighet såsom försvårande
ansedd.

18 kap.

6 §•

öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt
med ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra
det adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller
förmyndare med myndling; varde dömda till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år eller fängelse.

övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman
eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus,
barnhus eller annan sådan inrättning, otukt med kvinnsperson, som där
intagen är; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst
sex månader.

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under
deras lydnad eller uppsikt ställda äro, skola dömas till straffarbete från
och med två till och med sex år; varde ock dömda medborgerligt förtroende
förlustiga.

22 kap.

20 §.

Draga äkta makar något lönligen undan varandra; barn undan föräldrar,
adoptivföräldrar eller fosterföräldrar; stärbhusdelägare eller andra,
som i samfällt bo eller bolag äro, undan varandra; värde straffade med
böter till högst dubbla värdet av det undandragna. Är brottet med synnerligen
försvårande omständigheter förenat; må till fängelse i högst ett år
dömas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§ utsökningslagen skola hava
följande ändrade lydelse:

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock,
till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller
andra nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall
av det förråd, som i huset finnes, undantagas vad till underhåll för en månad
tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

67 §.

Gäldenärs innestående avlöning för allmän eller enskild tjänst, eller
innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad
att avlöningen eller pensionen lyfta.

År i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må
utmätas, eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat,
att därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät;
lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbetseller
tjänsteman, skall hava följande ändrade lydelse:

Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där
ämbets- eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper eller förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension
eller livränta,

gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om
avbetalningsköp av honom tagits om händer,

vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om utmätning
för kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller
vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjänstens vägnar av
honom tagits om händer;

så ock där kronofogde tillgriper och förskingrar andra medel, som
i fögderiets specialräkning skola redovisas eller eljest av honom å tjänstens
vägnar emottagits.

I fall, som i denna paragraf sagda äro, skall dock ersättning av
allmänna medel ej utgå för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper
och förskingrar av stadens medel.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag,

innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till I kap. 6 §

rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om jäv mot domare, fullmäktig, vittne eller annan, så ock
i det avseende, varom förmäles i 1 kap. 6 § rättegångsbalken, skall adoptivförhållande
anses lika med skyldskap mellan föräldrar och barn.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 30, 31 och 35 §§ konkurslagen skola hava
följande ändrade lydelse:

30 §.

Gäldenär skall, där han sig ej annorledes försörja kan, av konkursboet
njuta nödigt underhåll för sig, hustru och oförsörjda barn eller
adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig stämning given
är. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningen med ed fästas och boet
till gode män överlämnas; njute gäldenären, till dess sådant skett, underhåll
som sagt är. Gäldenären varde ock tilldelat vad som erfordras för
resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten
till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar rörande konkursboet,
dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som
tarvades, om han därinom, å ort där han sist vistades, sig uppehölle. I
övrigt äge han från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gångoch
sängkläder för sig, hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels
ock, till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap
eller andra nödiga lösören.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten
vad gäldenären bestås må med avseende såväl å hans behov och boets
ställning, som å hans omsorg att rätt för sig göra och beredvillighet att
gode männen tillhandagå.

31 §.

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs; varde det
hans närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

ankomme på den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten
lyder, att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön värde, efter avdrag av det, som utgår till den,
tjänsten i hans ställe förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans
eget, hans hustrus och oförsörjda barns eller adoptivbarns underhåll tarvas:
vad övrigt är, gånge till konkursboet.

35 §.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den
tid, då han sin konkursansökning till rätten eller domaren ingav, eller, i
anledning av borgenärs ansökning om konkurs, offentlig stämning utfärdades,
så ock vad honom under konkursen tillfaller av sådan beskaffenhet,
att det för gäld kan i mät tagas, ävensom vad enligt 36 § till boet återvinnas
kan. Ej må dock av vad gäldenären under konkursen genom eget
arbete förvärvar, boet tillkomma mera än den behållning, som återstår,
sedan avdrag skett för all kostnad till förlag jämte gäldenärens, hans
hustrus och oförsörjda barns eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om
gäldenärens lön för ämbete eller tjänst är i 31 § stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 26 käft. (Nr 33.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning skall hava
följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av
samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna
vid barnets födelse medlemmar av skilda främmande trossamfund; äge
fadern bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Tillhör endera sådant trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall
barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller
främmande troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande,
så framt det blivit före äktenskapets ingående skriftligen upprättat
och för vigselförrättaren uppvisat.

Då bägge föräldrarna eller, när endera död är, den efterlevande eller,
Jär de leva åtskilda, den av dem, som har barnet i sin vård, övergår från
svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat,
må, där bägge övergå, fadern och, i övriga fall, den efterlevande eller den
av makarna, som har barnet i sin vård, bestämma, i vilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där
modern tillhör främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår
modern från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till annat, må hon bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet
skall uppfostras. Varder fadern förordnad till förmyndare för barnet, skall
vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn
adopterats av makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
lutherska läran eller i främmande troslära, däri barnet enligt ovan
givna regler må uppfostras; vare det avtal gällande, så framt det blivit
skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd till adoptionen
meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tillämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens
eller, där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av
den andre, makarnas gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må,
där barnet uppfostrats i främmande troslära, dess uppfostran fortgå i den
lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit, skolat uppfostras
i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat,
må ej på grund av föreskrifterna i andra, tredje eller fjärde stycket
anses från svenska kyrkan skilt, utan galle om sådant barn vad i 3 §
stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring skall hava följande ändrade lydelse:

Den envar avgiftspliktig åliggande pensionsavgift av tre kronor erlägges
av gift man för hustru, där hon ej vunnit boskillnad, och är fader
ansvarig för erläggandet av sådan pensionsavgift för barn eller adoptivbarn
under aderton år, som är hos honom mantalsskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete skola hava följande ändrade lydelse:

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes
till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att
anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av
yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås
envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan
att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare
åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i
sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares
barn eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande
till honom, ej heller den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för
år räknat, överstiger femtusen kronor, ej heller minderårig, som icke fyllt
tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete av
någon, som eljest ej använder arbetare.

7 §.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än sextio kronor;

, Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.
b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt
belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller
utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en
livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett
årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder
eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete
huvudsakligen beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en
livränta å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt
överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de
skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas till
detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, samt att
livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt den honom
gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter
sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Skall av skäl,
som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,
att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn eller
adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio
år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre
fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra
dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i
anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §
omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej
utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag
finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp
än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkrings -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33. 47

anstalten må, enligt vad däroin särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta
åt barn utom äktenskap samt meddela olycksfallsförsäkring för
fiskare.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslag

till

Lag om

ändrad lydelse av 2 § l7:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. fti!aj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

17:o) Mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn
utom äktenskap;

mål om tillämpning av vad angående alkoholister är särskilt stadgat;

mål om disciplinär bestraffning, om avstängande från tjänstgöring
under åtalstid;

mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under
medicinalstyrelsens inseende;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som
må givas enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar,
om utdömande av vite enligt andra än nämnda författningar;

mål om häktads vård och behandling, om verkställande av straff.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Kung! Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 28 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselnöt,
von Sydow,

FRIHERRE BeCK-FrIIS,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

W ESTMAN,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ånyo
lagberedningens betänkanden med förslag till lag om adoption m. m. och
till lag om barn utom äktenskap m. m.

Föredraganden anförde:

»Lagberedningen har avlämnat dels med underdånig skrivelse den
15 september 1913 av motiv åtföljda förslag till bland annat

1) lag om adoption,

2) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken,

3) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen,

4) lag om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen,

5) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen,

6) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 26 käft. (Nr 33.) 7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 33.

7) lag om ändrad lydelse av 4 och B §§ i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

dels ock med underdånig skrivelse den 30 november 1915 av motiv
åtföljda förslag till

1) lag om barn utom äktenskap,

2) lag om äktenskaplig börd,

'' 3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning,

4) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta,

5) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

6) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 35, SB och 37 §§ strafflagen,

7) lag om ändrad lydelse av 67 § utsökningslagen,

8) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, samt

9) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl Majrts regeringsrätt.

Sedan, på sätt statsrådsprotokollen för den 10 oktober 1913 och
den 8 januari 1916 utvisa, Kungl. Maj:t förordnat, att utlåtanden i ärendet
skulle infordras från socialstyrelsen, direktionen över Allmänna barnhuset
i Stockholm, domkapitlen, Stockholms stads konsistorium, hovkonsistoriet,
överståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga övriga befallningshavande
ävensom överexekutorerna i de rikets städer, i vilka Kungl.
Maj:ts befallningshavande ej är överexekutor, samt att styrelserna för
Svenska fattigvårdsförbundets barnavårdsbyrå i Stockholm, Göteborgs barnavårdsbyrå
och Stockholms stads rättshjälpskontor skulle lämnas tillfälle
att avgiva yttranden i ärendet, hava utlåtanden och yttranden numera inkommit.
Därjämte har centralstyrelsen för Allmänna svenska prästföreningen
den 30 mars 1916 ingivit en underdånig skrivelse, vari centralstyrelsen
framställt anmärkningar bland annat mot vissa av ifrågavarande
förslag.

Det har synts lämpligt att förevarande bägge grupper av lagförslag
vinna vidare behandling i ett sammanhang. Av sådan anledning och med
hänsyn till den ändring, lagberedningens förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning vid dess slutliga behandling undergått, hava
vissa ändringår i förslagen funnits erforderliga; och här förslag till sådana
ändringar inom justitiedepartementet uppgjorts.

Paragraferna 1, 3, 6, 9 och 13 i förslaget till lag om adoption hava
undergått smärre jämkningar för att bringas till överensstämmelse, 1, 3
HcH 18 §§ med termihölbgifeh i lagförslaget om bard utom äktenskap samt

Kungl. Maj:ta nåd. proposiion nr 33.

G och 9 §§ med 2 kap. 2 § i lagen om äktenskaps ingående och upplösning,
varjämte i samband med nämnda ändringar en övergångsbestämmelse
ansetts erforderlig.

De av lagberedningen föreslagna ändringar i strafflagen hava sammanförts
i ett förslag och har däri jämväl upptagits ändrad lydelse av
15 kap. 21 § strafflagen, vars straffbestämmelse för föräldrar bör, på sätt
lagberedningen i sitt den 15 september 1913 avgivna betänkande med
förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning in. in. framhållit,
vinna tillämpning beträffande adoptivföräldrar.

Förslagen till ändring i utsökningslagen hava likaledes sammanslagits
till ett författningsförslag.

I det vid lagberedningens underdåniga skrivelse den 30 november
1915 fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
den 3L oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
hava upptagits de ändringar av samma paragraf, som innefattas
i det med lagberedningens underdåniga skrivelse den 15 september
1913 avlämnade förslaget i samma ämne, vadan sistnämnda förslag
förfaller.»

Föredraganden hemställde härefter, att Kungl. Maj:t behagade för
det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag av protokollet
inhämta lagrådets utlåtande över följande förslag till

1) lag om barn utom äktenskap,

2) lag om äktenskaplig börd,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning,

4) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta,

5) lag om förbud för vissa underhal Isskyldiga att avflytta från riket,

6) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26
maj 1909 om Kungl. Majrts regeringsrätt,

samtliga sex förslag sådana de avfattats enligt lagberedningens förslag,

7) lag om adoption av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

8) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken,

9) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen,

10) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

sistnämnda tre förslag sådana de avfattats enligt lagberedningens
förslag,

11) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

12) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen,
sistnämnda två förslag av den lydelse bilagor vid detta »rotokoll

utvisa, samt

13) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, sådant
förslaget avfattats enligt det vid lagberedningens underdåniga skrivelse den
30 november 1915 fogade förslaget i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet

N. Beite.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Bil.

Förslag

till

Lag

om adoption.

Med ändring av vad lag eller författning innehåller häremot stridande
förordnas som följer:

1 §•

Man eller kvinna, som fyllt tjugufem år, må, efter ty nedan sägs,
med rättens tillstånd anlaga adoptivbarn.

dill adoptivbarn kan antagas jämväl adoptantens barn utom äktenskap.

2 §•

Omyndig förklarad må ej antaga adoptivbarn, med mindre han vill
adoptera gemensamt med myndig make och förmyndaren samtycker därtill.

3 §•

4 §•

Andra än makar må ej gemensamt antaga adoptivbarn.

Ej heller må adoptivbarn i adoptantens livstid ånyo adopteras av
annan än dennes make.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

5 §.

Utan eget samtycke må deri, som fyllt tolv år, ej adopteras.

6 §•

Den, som är omyndig på grund av sin ålder, må ej adopteras utan
föräldrarnas samtycke. År den ene av föräldrarna död eller är endera
sinnessjuk, sinnesslö eller å okänd ort, vare den andres samtycke tillfyllest.
År sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall
förmyndarens samtycke inhämtas.

Hava föräldrarna vunnit hemskillnad eller är deras äktenskap upplöst,
erfordras samtycke allenast av den av föräldrarna, som har vårdnaden om
barnet. Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

7 §•

Omyndig förklarad må ej adopteras utan förmyndarens samtycke.

B §.

Sökes tillstånd att antaga adoptivbarn, pröve rätten, huruvida adoptionen
lämpligen må äga rum. Ej må tillstånd givas, med mindre adoptionen
tinnes lända till gagn för barnet samt sökanden uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller eljest särskild anledning är till adoptionen.
fjär sökanden bröstarvinge, skall tillstånd vägras, där ej synnerliga skäl
t^l adoptionen äro.

9 §•

För utrednings vinnande äge rätten anlita allmän åklagare samt
infordra yttrande från barnavårdsnämnd. Fader eller moder, vars samtycke
till adoptionen enligt 6 § andra stycket ej erfordras, varde ändock i ärendet
hprd, där det kan ske. Finnes särskild förmyndare, vars samtycke ej
erfordras, skall ock han höras.

10 §.

Rätten har att söka inhämta upplysning, huruvida å någondera
sijdap yedprlag är givet eller utfäst. Tillkommer sökanden vederlag, äge
rätten, där så prövas skäligt, förelägga honom vidtaga de åtgärder rätten

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr .''AV.

aktar nödiga till betryggande av att vederlaget helt eller delvis användes
till barnets bästa. Efterkom mes ej sådant föreläggande, vare ansökningen
förfallen.

11 §•

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter
att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa. rn

12 §.

Adoptant have den vårdnad om adoptivbarnet och makt över det,
som tillkommer föräldrar, och vare barnets förmyndare. Dör han, vare
den förmyndare, som han med två vittnen eller skriftligen nämnt därtill;
och ta ge han rättens bevis därå. Har adoptanten ej nämnt någon, förordne
rätten förmyndare.

Vad i 2 kap. 2 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
sägs om föräldrars samtycke till barns äktenskap skall i fråga om adoptivbarn
i stället tillämpas å adoptanten, och vare äktenskap mellan adoptant
och adoptivbarn ej tillåtet utan samtycke av särskild förmyndare eller
giftoman, efter ty i samma lagrum är stadgat.

Är någon adopterad av makar, eller har ena maken adopterat den
andres barn, vare i de avseenden, om vilka nu är sagt, så ansett, som
vore barnet deras gemensamma. Mannen vare i ty fall förmyndare och
efter hans död hustrun. Äro bagge döda och hava ej nämnt förmyndare,
värde sådan av rätten förordnad.

13 §.

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att försörja varandra
söm föräldrar och barn i äktenskap. Adoptanten inträde i rätten att av
fader till barn utom äktenskap erhålla det bidrag till dess underhåll, som
kan vara genom dom eller avtal fastställt, men äge i övrigt ei av barnets
föräldrar erhålla bidrag till dess försörjning.

14 §.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptai)-feji; dock att ‘bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt; lida
lätfåiig,. i sin laglott.

År adoptivbarn dött, tage dess bröstarvinge den del av äfvet, söm
skolat tillkomma adoptivbarnet.

Kung]. May.ts nåd. proposition nr 33.

15 §.

Ej må adoptant genom testamente bortgiva eller annorledes förordna
om mera än hälften av vad enligt 14 § tillkommer adoptivbarn eller dess
bröstarvinge. Dock skall vad i lag är stadgat om giltigheten av testamente,
varigenom bröstarvinges laglott belastas, äga motsvarande tillämpning i
fråga om testamente, däri till beredande av understöd åt barn eller adoptivbarn
förordnas om mera än nyss är sagt; njute ock adoptivbarn samma rätt
till understöd av egendom, vilken av adoptant är i testamente bortgiven,
som enligt lag tillkommer testamentsgivarens barn.

16 §.

Vad i lag är stadgat om skyldighet för den, som i gåva erhållit
fast egendom, att bidraga till understöd åt givarens barn galle ock med
avseende å dennes adoptivbarn.

17 §.j

Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad släkting, tage adoptanten
arvet. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av dem
död, tage den andre hela arvetJ

18 §.

1 andra hänseenden ån i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava
någon verkan på adoptivbarnets och dess släktingars inbördes rättigheter
och skyldigheter.

19 §.

Adoptivförhållande värde efter ansökan av rätten hävt, när adoptanten
och adoptivbarnet äro ense därom. Den, som är omyndig förklarad,
skall hava förmyndarens samtycke till överenskommelsen. År adoptivbarnet
på grund av sin ålder omyndigt, må hävande enligt denna paragraf ej
äga rum.

20 §.

Efter ansökan av adoptivbarnet varde adoptivförhållande hävt, om
adoptanten grovt förgått sig mot barnet eller i märklig mån.försummar sina
plikter'' mot det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets
bästa påkallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljes
är av väsentlig betydelse för barnet.

Rungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

År barnet omyndigt på grund av sin ålder, eller lider det av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, föres talan av dess fader eller moder, särskilt
förordnad förmyndare eller allmän åklagare.

21 §.

22 §.

Hava makar adoptivbarn, må adoptivförhållandet ej hävas annat än
beträffande bägge makarna. Överenskommelse om förhållandets hävande
äge förty ej giltighet, med mindre bägge makarna deltaga däri; ej heller må
hävande enligt 21 § ske på ansökan av ena maken, där ej synnerliga skäl
därtill äro. I fall, som avses i 20 och 21 §§, må hävande äga rum, ändå
att den omständighet, som åberopas till grund för hävandet, gäller blott
ena maken.

23 §.

År ansökan gjord om adoptivförhållandes hävande jämlikt 20 eller
21 §, lämne rätten alla dem tillfälle yttra sig, vilkas samtycke eller hörande,
efter ty ovan är sagt, vore för adoption erforderligt, så ock, där
adoptanten är omyndig förklarad, hans förmyndare. År adoptivbarnet
omyndigt, och är ej annan än adoptanten förmyndare, förordne rätten god
man att i ärendet bevaka barnets rätt.

24 §.

Ingå adoptant. och adoptivbarn äktenskap med varandra, skall adoptivförhållandet
anses hävt.

25 §.

Häves adoptivförhållande, upphöre all verkan av adoptionen. Adoptivbarnet
förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, med mindre
rätten tillåter att det behålles.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 26 käft. (Nr 33.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

26 §.

Laga domstol i mål, som i denna lag avses, vare den rätt, därunder
adoptanten har sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet
till rätten i den ort, där han uppehåller sig, eller, om han är utrikes, till
Stockholms rådstuvurätt.

27 §.

Ej må utländsk undersåte här i riket adoptera eller adopteras, med
mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör.

Svensk undersåte må ej i främmande stat adoptera eller adopteras,
där ej Konungen med avseende å viss stat eller för bestämt fall medgivit,
att det må ske.

28 §.

Adoptivförhållande må ej, där adoptanten är utländsk undersåte, här
i riket hävas, med mindre hävandet varder gällande i den stat han tillhör.

År adoptanten svensk undersåte, må adoptivförhållande ej utrikes
hävas med verkan här i riket, där ej Konungen med avseende å viss stat
eller för bestämt fall medgivit det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Beträffande barn, som fötts innan lagen om äktenskaplig börd trått
i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom
äkta, ehuru föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap,
samt barn, som födes efter det sagda lag trätt i kraft och som på
grund av övergångsbestämmelsen till densamma äger äktenskaplig börd,
ändå att det eljest skulle anses såsom barn utom äktenskap, skall vid
tillämpning av förevarande lag iakttagas, att barnet ej må adopteras av
fadern eller modern; att make till fadern eller modern må ensam adoptera
barnet; att samtycke till barnets adoption erfordras allenast av den av
föräldrarna, som har vårdnaden om barnet; samt att adoptant inträder i
rätten att av barnets fader erhålla bidrag till dess underhåll.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 §, 3 kap. 2, 7 och 11 §§, 6 kap.
4 §, 14 kap. 35, 3*4, 37 och 45 §§, 15 kap. 21 §, 18 kap. 6 och 12 §§ samt
22 kap. 20 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 kap.

9 §•

3 kap.

2 §•

Förmår någon, på sätt i 1 § sagt är, till brottslig gärning den, som
ej fyllt femton år, eller göra det föräldrar med sina barn, adoptivföräldrar
med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, förmyndare med myndling,
hpsbondefolk med tjänstehjon, eller förman med den, som under hans
lydnad står; varde det, vid straffets bestämmande för anstiftaren, såsom
försvårande omständighet ansett.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

7 §•

11 §.

6 kap.

4 §•

14 kap.

35 §.

Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 33.

36 §.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot någon av de personer,
som i 36 § äro nämnda; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med
fängelse i högst ett år.

45 §.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

15 kap.

21 §.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, dår ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

18 kap.

6 §•

12 §.

22 kap.

20 §.

Draga äkta makar något lönligen undan varandra; barn undan föräldrar,
adoptivföräldrar eller fosterföräldrar; stärhhusdelägare eller andra,
som i samfällt bo eller bolag äro, undan varandra; värde straffade med
böter till högst dubbla värdet av det undandragna. År brottet med synnerligen
försvårande omständigheter förenat; må till fängelse i högst ett
år dömas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 och 67 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock,
till ett värde av högst etthundrafemtio kronor, nödiga arbetsredskap eller
andra nödiga lösören. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall
av det förråd, som i huset tinnes, undantagas vad till underhåll för en månad
tarvas. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför
pantsättningen skett.

67 §.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må
utmätas, eller är av Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat,
att därifrån utgående pension eller livränta ej må tagas i mät;
lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 191 .

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33..

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 23 november
1916.

Närvarande:

Justi ti eråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,
Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
28 april 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om barn utom äktenskap,

2) lag om äktenskaplig börd,

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning,

4) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta,

5) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

6) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26 maj

1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

■ 7) lag om adoption,

8) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken,

9) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen,

:10) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

11) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen,

12) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen samt

13) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Kungl. Maj:ts nåd. •proposition nr 33.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Holdo Edling.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter:

Förslaget till lag om barn utom äktenskap.

1 §•

Justitieråd et Bergman:

Från regeln, att barn utom äktenskap erhåller modems släktnamn,
stadgas i förslaget det undantag, att om modern är gift eller frånskild hustru,
barnet erhåller det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift. Såsom anledning
till detta undantag, som förekommer jämväl i de tyska och schweiziska
lagarna i ämnet, åberopar lagberedningen skälig hänsyn för mannen och
hans släkt. I olikhet med nämnda lagar anser däremot lagberedningen,
att liknande undantag icke bör stadgas för det fall, att modern såsom
änka bär sin avlidne mans namn, utan att i sådant fall barnet skall bära
det namn, modern genom äktenskapet förvärvat. Lagberedningen erkänner,
att detta kan synas obilligt mot mannens släkt, men anser, att barnets
och moderns intresse av att hava samma släktnamn förtjänar större
hänsyn, och påpekar, att i förordningen den 5 december 1901 angående
antagande av släktnamn änka icke, såsom frånskild hustru, förutsattes
skola äga att återtaga det namn, hon hade före äktenskapets ingående. De
sålunda anförda skälen synas mig icke vara av beskaffenhet att böra föranleda,
att, i strid mot vad hänsynen till den avlidne mannens släkt och jämväl
pieteten gent emot den avlidne bjuda, barnet i regel skall få bära
dennes släktnamn. Moderns intresse torde i denna fråga icke böra tillerkännas
någon betydelse. Däremot bör barnets intresse av att hava samma
släktnamn som modem så vitt möjligt tillgodoses. Detta torde i flera fall
kunna ske genom ändring av bestämmelserna rörande antagande av släktnamn.
Därest änkan icke med sin avlidne man har barn, vilka hon har i
sin vård, kan sålunda änkan beredas tillfälle att återtaga det släktnamn,
som tillkom henne såsom ogift. Har hon sådana barn, kommer det utom
äktenskapet födda barnets intresse uti ifrågavarande hänseende stundom
att sammanfalla med de äkta barnens intresse, att alla barnen hava
samma släktnamn, och detta förhållande torde då i regel kunna utgöra
tillräcklig anledning för att det utom äktenskapet födda barnet skall få antaga
det släktnamn, som modern och halvsyskonen bära.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 26 käft. (Nr 33.) 9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

På grund härav hemställes, att andra punkten i första stycket av
1 § så ändras, att jämväl i det fall, att modern är änka, barnet skall erhålla
det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift.

2 §•

Lagrådet:

I 6 kap. 23 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning
föreskrives, att när hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelas, make,
som ej har vårdnaden om barnen, ej må betagas tillfälle till umgänge med
dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, samt att, om
han ej nöjes åt vad andra maken härutinnan bestämmer, rätten skall skilja
dem emellan. De skäl, som föranlett intagandet i lagen av nämnda stadgande,
synas tala för införande i nu förevarande paragraf av en liknande
bestämmelse beträffande faders och moders rätt till umgänge med utom
äktenskap fött barn. Mot en dylik bestämmelse kan väl anföras, att den
av föräldrarna, varom fråga är, i detta fall står mera främmande för barnet,
samt att till följd därav en fara för störande inflytande här kan anses
oftare föreligga. Men övervägande skäl synas dock tala för att frågan
i båda fallen vinner en likartad lösning. Det kan icke vara principiellt
riktigt att utesluta någon av föräldrarna från varje möjlighet till kontroll
över barnets vård och uppfostran. Det måste ligga i barnets eget intresse,
att möjligheten till en dylik kontroll hålles öppen. Dessutom
kvarstår hos den av föräldrarna, som ej har vårdnaden, det naturliga intresset
att upprätthålla förbindelsen med barnet. Att helt och hållet avskära
denna förbindelse överensstämmer icke med förslagets grundåskådning,
att föräldrars förhållande till barn utom äktenskap icke vilar å ett
delikt utan å familjerättslig grund.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet om införande
i detta sammanhang av ett stadgande av innehåll, att fader eller moder,
som ej har vårdnaden om barnet, icke må betagas tillfälle till umgänge
med barnet, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, samt
att där i anledning härav tvist uppstår, rätten skall slita tvisten och meddela
erforderliga föreskrifter.

8 §•

Justitieråd en Bergman och Dyberg:

Enligt vad motiven till 8 § närmast synas giva vid handen, skall
stadgandet i första punkten av 8 § innebära, att underhållsskyldighetens

Kungl. Maj:ta nåd. ''proposition nr 33.

fullgörande genom utgivande av ett belopp en gång för alla icke kan
ifrågakomma i annat fall ''In att avtal därom slutits, och att således domstol
icke kan utan stöd av sådant avtal förplikta den underhållsskyldige
att på nämnda sätt fullgöra sin ifrågavarande skyldighet. Ett visst stöd
för en sådan tolkning av berörda stadgande giver också avfattningen av
10 §. Om ock det endast under mycket sällan förekommande förhållanden
kan inträffa, att domstol utan stöd av därom träffat avtal skulle utdöma
ett belopp en gång för alla, vore det dock lämpligt, att åt ifrågavarande
stadgande gåves en avfattning, varav detsammas innebörd tydligare
framginge.

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dyberg:

I fråga om stadgandet i andra punkten av 8 § yttras i motiven, att
enligt detsamma förskottsbetalning, som göres utöver vad enligt första
punkten skall ske, icke befriar den bidragspliktige från skyldighet att, där ■
behov i framtiden uppstår, ånyo lämna understöd. Innebörden av. detta
yttrande är dunkel. Det kan lätteligen giva anledning till den tolkningen,
att om den bidragspliktige erlagt förskottsbetalning för längre tid än
kalendermånad eller, därest annan termin blivit genom dom eller avtal
bestämd, för längre tid än denna termin, en förutsättning för att den
bidragspliktige skulle vara skyldig att ånyo lämna understöd för tid, som
överskjuter den ifrågavarande terminen, vore, att behov då förefunnes. Detta
torde dock icke gärna kunna vara åsyftat, ty det är svårt att inse, huru
detta behov skulle ådagaläggas; att det skulle göras vid domstol kan icke
ifrågasättas, och att det skulle ske inför utmätningsmannen vid verkställighet
av det utslag eller avtal, varigenom bidragsskyldigheten blivit bestämd,
kan lika litet ifrågakomma. Avfattningen av lagtexten ger ej heller
stöd för en sådan tolkning. På den missuppfattning, vartill lagberedningens
omförmälda yttrande, på sätt ovan framhållits, torde kunna giva
anledning, har uppmärksamheten ansetts böra fästas.

10 §.

Lagrådet:

Enligt här meddelade föreskrifter skall sättet för det inbetalade beloppets
användning uteslutande ankomma på barnavårdsnämndens prövning.
Detta kan måhända komma att tolkas såsom ett hinder för barnavårdsnämnden
att godkänna ett avtal, däri förbehåll skett om medlens användning.
Förbehåll kan hava gjorts om återbäring vid barnets död av då be -

Kungl. Maj;ts nåd. proposition nr 33.

hållna medel. Likaså kan förbehåll eljest hava träffats, att livränta icke
skall inköpas, utan medlen göras fruktbärande på annat i avtalet bestämt
sätt. Möjlighet att träffa dylika förbehåll, utan vilka ett i och för sig för
barnet förmånligt avtal om betalning en gång för alla måhända i visså fall
icke kan komma till stånd, torde emellertid böra hållas öppen och på något
sätt antydas i lagtexten.

Inköp av livränta torde för övrigt icke i lagtexten böra framhållas
såsom det regelmässiga förfarandet, utan synes med denna utväg, som måhända
ej så ofta, som i förslaget förutsatts, torde komma att begagnas,
böra likställas annat lämpligt sätt för medlens användande.

I sammanhang härmed må erinras, att stadgandet om inköp av livränta
hos riksförsäkringsanstalten påkallar ändring av 35 § i lagen den IT
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

12 §.

Regeringsrådet Palmgren:

Med anslutning i huvudsak till den mening, som uttalats i det vid
lagberedningens förslag fogade särskilda yttrandet, anser jag, att den föreslagna
lagstiftningen bort upptaga rätt för barn utom äktenskap till arv
efter fadern och för fadern till arv efter barnet.

14 §•

Lagrådet:

Ehuru intet därom yttras i motiven, måste det antagas vara förslagets
mening, att även gift kvinna skall kunna förordnas till barnavårdsman.
Detta synes dock lämpligen böra uttryckligen utsägas i lagtexten''

2° §.

Lagrådet:

Då här stadgas, att ett erkännande, som gjorts före barnets födelse,
icke är gällande, där det visas hava berott på villfarelse angående den sannolika
tiden för födelsen, utgör detta endast en tillämpning av den allmänna
rättsgrundsatsen, att erkännande för att äga bevisvärde måste vara fritt
från misstag. Sålunda kan icke heller det erkännande, som gjorts efter
barnets födelse, vara gällande, där det framkallats av villfarelse om barnets
ålder. Vid sådant förhållande synes det vara oegentligt, att verkan
av villfarelse omnämnes i lagtexten endast för det fall, att erkännandet
gjorts före barnets födelse. Att ett erkännande, som tillkommit av vill -

Kutig!. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

(>9

farelse, likasom där det skett av tvång eller förledande, icke gäller, torde
ej behöva utsägas i lagtexten. Det synes därför vara tillräckligt, att föreskrift
lämnas av innehåll, att ifrågavarande erkännande kan göras även
före barnets födelse.

Enär enligt motiven den för erkännandet givna formföreskriften skall
gälla även för godkännande från förmyndares eller myndigt barns sida,
torde det för tydlighetens skull vara nödigt, att i lagtexten utsäges, att
sådant godkännande skall ske på enahanda sätt som erkännandet.

25 §.

Justitierådet Bergman:

Föreskriften i första stycket, att rätten skall tillse, att en var, som
äger att för barnet föra talan, erhåller tillfälle att yttra sig i målet, är i
flera avseenden dunkel, och lagberedningens motiv lämna föga ledning
för tolkningen av densamma. I motiven framhålles, att det i följd av
2 § i första hand tillkommer modern att å barnets vägnar föra faderskapstalan,
därest hon har vårdnaden om barnet, men att jämlikt IS §
även barnavårds mannen kan föra sådan talan. Då emellertid en dom
rörande faderskapstalan har samma rättskraft, vare sig barnet i rättegången
företrätts av modern eller barnavårdsmannen, har lagberedningen,
för att barnets intressen så vitt möjligt i varje fall skola bliva tillgodosedda,
ansett ovannämnda skyldighet böra åläggas rätten.

Ändamålet med stadgandet torde sålunda få anses vara, att om endast
modern eller barnavårdsmannen anhängiggjort faderskapstalan, jämväl
den andra representanten för barnet skall beredas tillfälle att i sin
nämnda egenskap, således å kärandesidan, föra talan i målet. Det fall,
som härvid är av intresse, och i vilket vid stadgandets tillämpning svårigheter
kunna uppstå, är det, då målet anhängiggjoiås av barnavårdsmannen,
och rätten således skall tillse, att modern erhåller tillfälle att
yttra sig i målet. Att modern ensam anhängiggör målet, torde sällan
inträffa, och när så sker, lärer barnavårdsmannen i regel icke underlåta att,
när han fått kännedom om målets anhängiggörande, inställa sig vid rätten
och föra talan för barnet. Däremot torde det lätt kunna komma att
inträffa, att modern på grund av påtryckning från svaranden eller av
annan orsak ej velat vara med om talans anställande, och att, när hon
på grund av det ifrågavarande stadgandet underrättas om den av barnavårdsmannen
anhängiggjorda rättegången, hon underlåter att inställa sig
eller väl kommer tillstädes, men förklarar sig icke vilja föra talan i målet.
Huru skall rätten i sådan händelse förfara? Skall rätten ändock behandla

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

modern såsom vore hon part i målet? Vid motiveringen av andra stycket i
paragrafen yttrar lagberedningen, att för vinnande av tillförlitlig upplysning
beträffande vissa på, faderskapsfrågan inverkande omständigheter det i
allmänhet är av största betydelse, att barnets moder och svaranden kunna
höras personligen, samt att med hänsyn härtill förslaget stadgade, att
om rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, men han ej
kommer, rätten, där så finnes lämpligt, kan låta hämta honom. I anslutning
till detta uttalande torde det kunna antagas vara förslagets mening,
att om modern efter erhållen underrättelse om målets anhängiggörande
icke kommer tillstädes, rätten med tillämpning av andra stycket
i paragrafen skall kunna ålägga henne att personligen inställa sig vid
rätten samt, om hon ej kommer, låta hämta henne. Visserligen torde
rätten, även om modern i det antagna fallet icke är att betrakta såsom
part, ej sakna medel att, om hennes hörande anses erforderligt, inkalla
henne. Enligt förevarande paragraf åligger det nämligen rätten att sörja
för fullständig utredning, och på grund härav torde rätten kunna förordna,
att modern skall inkallas för att upplysningsvis höras. På grund
av moderns ställning i förhållande till barnet synes det dock naturligare,
att hon behandlas såsom part. Aven i andra avseenden torde det vara av
betydelse, huruvida modern skall anses såsom part eller ej. År hon att anse
såsom part, torde målet icke kunna avgöras genom förlikning, därest icke denna
biträdes jämväl av modern. Och är hon icke att anse såsom part, torde det
icke väl överensstämma med fyllnadsedens karaktär av partsed, att rätten
ålägger modern fyllnadsed. Det kan visserligen invändas, att den omständigheten,
att sådan ed icke i föreliggande fall kan ådömas, ej är av
någon betydelse, enär modern, därest hon icke inställer sig, knappast kan
förväntas vilja genom avläggande av fyllnadseden bidraga till svarandens
dömande. Men om ock så stundom torde bliva fallet, lärer det dock ej
få antagas bliva en allmän regel.

Om på grund av vad nu anförts det får antagas vara förslagets mening,
att modern skall behandlas såsom part i rättegången, så förutsätter detta,
att hon skall erhålla underrättelse om målets anhängiggörande. 1 vilken
ordning detta skall ske, framgår ej med tydlighet av lagtexten. Ordalagen
synas dock närmast giva anledning till den tolkning, att rätten i
varje fall, oavsett om modern före målets första handläggning genom
barnavårdsmannen underrättats om stämningen eller ej, skall besluta, att
modern skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet, och att rätten skall
låta detta beslut delgivas modern. Denna ordning för moderns underrättande
synes ock vara den riktigaste, om modern skall vara att betrakta
såsom part i rättegången.

Kungl. Majrts nåd. proposition nr 33.

Om förslagets mening är, att förevarande stadgande skall Lava den
innebörd, som ovan angivits, hemställes, att stadgandet måtte så omredigeras,
att detsamma vid tillämpningen icke måtte i nu berörda avseenden
kunna bliva föremål för misstolkning.

27 §.

Justitierådet Bergman:

Om, såsom förslagets mening lärer vara, rätten skall kunna förelägga
modern fyllnadsed, även om hon ej fört talan i målet, bör detta
utsägas i lagtexten, ty om ock enligt nu gällande rätt sådan ed i vissa
fall kan åläggas den, som icke är part i rättegången, torde, såsom vid
25 § antytts, detta icke så väl överensstämma med fyllnadsedens karaktär
av partsed.

32 §.

Lagrådet:

Vad i denna paragraf stadgas för det fall, att svaranden, efter det
han på grund av förordnande, som i 28 eller 29 § sägs, betalat underhållsbidrag,
genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,
torde böra utsträckas att gälla jämväl för det fall, att svaranden,
sedan han på grund av slutligt utslag betalat underhållsbidrag, efter målets
fullföljd genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig.
I båda fallen skulle enligt allmänna rättsgrundsatser svaranden äga att av
den underhållsberättigade återbekomma vad sålunda utbetalats. I sina motiv
yttrar lagberedningen beträffande ett återkrävande av de enligt provisoriskt
beslut utbetalda medlen: »I regel torde dessa medel då vara förbrukade och
den underhållsberättigade sakna andra tillgångar, som kunna användas
till återbetalningen. Det kan icke vara skäligt, att svaranden sålunda
utsättes för bestående förlust på grund av de bestämmelser, som meddelats
i syfte att barnet och modern icke skola våra i saknad av nödigt
uppehälle. Beredningen har därför ansett staten böra i detta fall träda
emellan och sålunda tillerkänt den, som obehörigt fått vidkännas underhållsbidrag,
rätt att av allmänna medel återfå vad han fått utbetala.»
Det nu anförda torde med lika fog kunna sägas, när utbetalningen skett
på grund av ett slutligt utslag, som ändras i högre instans. Stadgandet,
att slutligt utslag, varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet,
får gå i verkställighet lika som laga kraft ägande dom, där ej räiten
annorlunda förordnat, är meddelat i enahanda syfte som bestämmelserna
om provisoriska beslut och deras verkställighet samt avviker liksom dessa

Kungl. Majits nåd. proposition nr 33.

från vad som eljest gäller om verkställighet av dom. I tvivelaktiga fall
torde väl i regel rätten förordna, att utslaget icke må gå i verkställighet,
förrän det vunnit laga kraft. Detta torde man hava utgått ifrån, då i
14 § av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete medgivits, att slutligt utslag, varigenom rätten ålagt
svaranden betalningsskyldighet, finge gå i verkställighet liksom laga
kraft ägande dom, där ej rätten annorlunda förordnat. Då det emellertid
kan inträffa, att rätten i något fall icke meddelat sådant förordnande,
och att svaranden därigenom obehörigen får vidkännas underhållsbidrag,
som han på grund av det icke laga kraft vunna utslaget utbetalat,
bör svaranden jämväl i detta fall hava rätt att av allmänna medel
återfå vad han måst utbetala. Då dylika fåll sällan torde komma
att inträffa, lärer den sålunda föreslagna utvidgningen av nu ifrågavarande
bestämmelser icke kunna medföra någon avsevärd utgift för
statsverket.

Vidkommande stadgandet i tredje stycket torde det kunna ifrågasättas,
huruvida icke den, som mottagit underhållsbidraget, alltid bör vara
fri från skyldighet att återgälda vad av allmänna medel för berörda ändamål
utgivits. Det synes vara oegentligt, att staten i princip tillerkänner
sig en rätt att fordra medlens återbetalande, men samtidigt förklarar, att
denna rätt endast i sällsynta undantagsfall skall utövas. Enligt motiveringen
borde staten söka sitt åter, då käranden, som förlorat i rättegången,
sedermera utfått underhållsbidraget av den verkligen underhållsskyldige.
Men har käranden, såsom här förutsättes, haft sannolika skäl för sin talan,
torde med förslagets bevisregler svaranden icke ofta komma att frikännas;
och där detta likväl skulle inträffa, lärer underhållsbidraget ytterst sällan
utfås av annan. Det i lagtexten givna stadgandet om Konungens befallningshavandes
rätt att under särskilda omständigheter förordna om återvinningstalan
åsyftar visserligen även andra fall, såsom då en avsevärd
förmögenhet tillfallit modern eller barnet, men även dylika fall lära
bliva sällsynta. Någon nämnvärd ekonomisk betydelse för staten kan
återvinningsrätten icke äga. Stadgandet om Konungens befallningshavandes
rätt att förordna om talans anställande föranleder emellertid, att staten
skulle kunna under en obestämd framtid mot ifrågavarande mödrar och
barn upprätthålla sin fordringsrätt, ändock att försök att utfå beloppet i
regel icke skulle göras. Måhända skulle Konungens befällningshavande
anse sig skyldig att enligt förordningen om tioårig preskription bevaka
statens fordran hos modern och barnet samt i övrigt tid efter annan söka
utröna, huruvida sådana omständigheter inträffat, att förordnande borde
ske om återvinningstalans anställande. Om det slutligen befunnits, att

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

modern eller barnet genom sitt eget arbete förvärvat tillgångar, skulle
fråga kunna uppstå om beloppets utsökande. Att av nämnda anledning
Konungens befallningshavande efter femton eller tjugu års förlopp skulle
förordna om talans anställande, är säkerligen icke avsett, men redan det
förhållande, att statens fordran kvarstår under eu så lång tid, synes icke
lämpligt, åtminstone så vitt fråga är om fordran mot barnet. Större skäl
kunde måhända finnas för bevarande av statens rätt till krav mot modern,
men då understödet till modern åtminstone delvis utgår för barnets skull,
synes det även beträffande modern vara föga tilltalande att för obegränsad
framtid upprätthålla en fordringsrätt, som regelmässigt icke skall
göras gällande. Det skall icke förnekas, att i ett fåtal fall statens
utlägg skulle kunna utan obillighet återkrävas, men det torde icke vara
befogat att för dessa sällsynta undantagsfall upprätthålla fordringsrätten
mot de mödrar och barn, mot vilka ett krav icke rimligtvis kan
anställas. Tager man i övervägande å ena sidan det ringa gagn, som
staten kan få av ifrågavarande återvinningsrätt, och å andra sidan de olägenheter,
som rättens bevarande och bevakande kunna föranleda, synes det
vara riktigast att utan vidare befria den, som mottagit underhållsbidraget,
från skyldighet att till statsverket återgälda kostnaden. Om en bestämmelse
av sådant innehåll gives, bör det utan särskilt stadgande vara uppenbart,
dels att den underhållsberättigade icke må kunna utkräva motsvarande
belopp av den verkligen underhållsskyldige, dels ock att den
sistnämnde är pliktig att återgälda beloppet till statsverket. Men naturligtvis
kunna bestämmelser härutinnan för tydlighets skull upptagas i
lagen.

Då en anordning, som befriar modern och barnet från återbäringsskyldighet
till staten, synes äga företräde framför förslagets ståndpunkt,
anser lagrådet sig böra hemställa, att bestämmelsen i tredje stycket
må ersättas med ett stadgande av innehåll, att den, som mottagit underhållsbidraget,
ej må vara pliktig att till statsverket återgälda vad av allmänna
medel till svaranden utgivits. Oberoende av en dylik bestämmelse
kan naturligtvis skadestånd utgå, där brott förelegat. Ett särskilt stadgande
för detta fall, som väl är tänkbart, men knappast torde förekomma,
synes ej vara erforderligt.

Om vad beträffande tredje stycket ovan hemställts icke vinner bifall,
må erinras, att detsamma ej innehåller någon föreskrift, huruvida
talan får föras mot sådant förordnande av Konungens befallningshavande,
som där avses. Då i andra stycket däremot föreskrives, att talan får
i viss ordning fullföljas mot Konungens befallningshavandes beslut,
som där otnförmäles, synes det ligga närmast att tolka tredje stycket så,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 26 käft. (Nr 33.) 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

att Konungens befallningshavandes berörda förordnande ej får överklagas.
Motiven lämna icke någon upplysning om vilken lagberedningens mening
varit. För undvikande av ej avsedd tolkning bör stadgandet i nu ifrågavarande
hänseende förtydligas. Skäl att förbjuda klagan hos Konungen
över Konungens befallningshavandes förordnande lärer ej föreligga.

33 §.

Justitierådet Bergman:

Lämpligheten av stadgandet i andra stycket synes mig kunna ifrågasättas.
Lagberedningen framhåller vid 9 §, att det måste anses vara en
fördel för barnet, att dess underhåll för framtiden tryggas därigenom, att
den underhållsskyldige till barnets underhåll utger ett visst kapitalbelopp,
då härigenom undgås de svårigheter och hinder av mångfaldigt slag, som
under loppet av underhållstiden torde möta för realiserandet av barnets
lagbestämda anspråk på underhåll. Dylika svårigheter och hinder lära dock
icke komma att i någon större grad göra sig gällande vid indrivande av
periodiska bidrag hos de personer, vilka äro i tillfälle att utgiva ett kapitalbelopp
en gång för alla. Men även om den av lagberedningen framhållna
fördelen i viss mån måste erkännas, kan densamma knappast anses
så stor, att den uppväger de för barnet ofördelaktiga verkningar, som
kunna bliva en följd därav, att, såsom i 33 § föreslås, ett avtal om utgivande
till barnets underhåll av ett belopp en gång för alla ej får rubbas.
Det lärer kunna befaras, att vid avtalets ingående man kommer att utgå
därifrån, att underhållsskyldigheten upphör, när barnet fyllt femton år, eller
åtminstone icke fortfar längre än till dess barnet uppnått aderton års ålder.
Naturligen kan i regel vid avtalets ingående icke tagas i beräkning några
barnets anlag. Om det framdeles skulle visa sig, att med hänsyn till
barnets anlag detsamma borde erhålla en fortsatt utbildning utöver uppnådda
femton eller aderton år, skulle fadern icke kunna förpliktas att utgiva bidrag
härtill, även om hans ekonomiska ställning vore aldrig så god. Detta kan
icke anses tillfredsställande, helst det säkerligen blir personer i mera burgen
ställning, som komma att använda sig av denna avtalsform. Lagberedningen
befarar, att om lagen även i fråga om dylikt avtal bereder
möjlighet till jämkning, denna möjlighet i de flesta fall skulle avhålla den
underhållsskyldige från avtalets ingående. Denna fruktan anser jag vara
överdriven. Den underhållsskyldige, vilken såsom nämnt i regel befinner
sig i jämförelsevis god ekonomisk ställning, torde icke löpa någon större
risk att under de femton första åren av barnets levnad få lämna något
ytterligare bidrag; och detta förhållande torde, om, såsom antagas kan,

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

hans önskan är att genom avtalets ingående så vitt möjligt avslita förbindelserna
med barnet och dess moder, förmå honom att bortse från möjligheten
att kanske i en avlägsen framtid till barnets fortsatta utbildning
få lämna ytterligare bidrag. Beträffande den föreslagna orubbligheten av
ifrågavarande avtal må härjämte anmärkas, att densamma strider mot den
strävan att hos fadern väcka och stärka känslan av samhörighet med barnet,
som i viss mån ligger till grund för åtskilliga av förslagets bestämmelser.
På grund härav hemställer jag, att andra stycket i 33 § måtte utgå.

Förslaget til! lag om äktenskaplig börd.

2 S.

Lagrådet:

Då i mål, varom här är fråga, modern varken för egen del är part
eller för barnet äger föra talan, synes det icke böra åläggas mannen att
instämma henne. Därest moderns inkallande i rättegången erfordras för
utrednings vinnande, är rätten på grund av stadgandet i 6 § befogad att
härom förordna. I de fall, då målet verkligen är tvistigt och därför i
regel icke kan avgöras vid första rättegångstillfället, torde det i motiven
angivna ändamålet med stadgandet om moderns instämmande eller att
rättegångens slutförande skulle påskyndas knappast i nämnvärd mån vinnas.
Denna verkan av stadgandet torde icke kunna påräknas, utan att det föreskrives,
att jämväl modern skall instämmas inom den i paragrafen stadgade
tid av sex månader. Men i sådant fall skulle en försummelse av mannen
i detta hänseende föranleda, att hans talan icke kunde upptagas till prövning;
och att hans försummelse att instämma modern skulle hava denna
påföljd, kan så mycket mindre vara lämpligt som, på sätt ovan anmärkts,
modem kan på annat sätt inkallas. Härtill kommer, att om, såsom stundom
kan inträffa, det genom de av mannen åberopade och styrkta förhållanden
är uppenbart, att hans talan måste bifallas, det tydligen är onödigt
att inkalla modern.

I anledning härav hemställes, att stadgandet i sista punkten av första
stycket må utgå. Samma skäl tala för uteslutande av motsvarande stadgande
i 5 §.

För det i 2 § omförmälda fallet att å landet ej är rättegångsdag
synes böra stadgas, att domaren skall äga förordna god man att bevaka

76 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

barnets rätt, intill dess på anmälan av domaren god man av rätten förordnats.

6 §*

Lagrådet:

Liksom skett i lagen om äktenskaps ingående och upplösning och i
förslaget till lag om barn utom äktenskap, synes även i förevarande lagförslag
böra intagas föreskrift därom, att rätten må, där part det begär,
förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Förslaget till lag om införsel i avlöning, pension eller livränta.

2 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall ansökan om införsel, i likhet med vad som i
allmänhet gäller beträffande ansökan om utmätning, kunna göras icke blott
skriftligen utan även muntligen. I fråga om utmätning för auktionsfordran,
som omförmäles i 55 § utsökningslagen, är emellertid skriftlig form för
ansökan föreskriven. Grunden för denna föreskrift angives vara, att ärendet
ej förut varit anhängiggjort hos någon myndighet, och att det då är
med god ordning förenligt, att sökanden skriftligen angiver, att och i
vilken omfattning han söker utmätning. Då underhållsbidrag, för vars
gäldande införsel begäres, kan vara bestämt genom skriftligt avtal, som
icke varit föremål för myndighets prövning, torde av enahanda skäl ansökan
om införsel böra göras skriftligen. När införsel sökes på grund
av dom, kan det ock vara av vikt, att sökanden ingiver skriftlig ansökan,
som visar, att det är införsel och icke utmätning, som begäres.
Skriftlig ansökan är även lämplig av det skäl, att sökanden, då införsel
begäres, skall lämna vissa uppgifter. Enligt förslaget skall han lämna
uppgift å den underhållsskyldiges hemvist och anställning. Därjämte bör
han dock uppgiva, för vilken förfluten tid underhållsbidrag är oguldet, ty
härom måste utmätningsmannen äga kännedom, därest den underhållsskyldige
på sätt i 5 § föreskrives vill undvika införsel. Vidare bör i ansökningen
uppgivas, för vilka bidrag införsel begäres. Det kan nämligen
hända t. ex. att sökanden icke vill i hela den utsträckning förslaget i 6 §
medger erhålla införsel för förfallna bidrag.

Kungl. Atajtfs nåd. proposition nr 33.

På grund härav hemställes, att 2 § i nu berörda hånseende fullständigas
och omarbetas.

5 §•

Justitierådet Bergman och regeringsrådet Palmgren:

När i denna paragraf stadgas, att införsel ej må beviljas, där den
underhållsskyldige, förutom annat, betalar förfallet belopp, torde, enligt
vad av motiven synes framgå, med förfallet belopp menas allt, som för
den förflutna tiden av underhållsbidraget är oguldet. Enligt andra stycket
i 6 § må införsel ej beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit
till betalning tidigare än ett år, innan ansökningen gjordes. Med hänsyn
härtill synes det icke skäligen böra fordras, att den underhållsskyldige för
att förhindra införsels meddelande betalar annat belopp än som förfallit å
sådan tid, att till dess gäldande införsel på grund av ansökningen kan
meddelas. I enlighet härmed bör fördenskull 5 § ändras.

Vinner vad nu anförts avseende, påkallas härav en motsvarande ändring
i 8 §.

Lagrådet:

Då enligt denna paragraf den underhållsskyldige ställer pant eller
borgen, skall han till utmätningsmannen avlämna det pantsatta godset eller
löftesskrift eu. I olikhet med vad som skett i 48 § utsökningslagen innehåller
förevarande paragraf icke bestämmelser om huru utmätningsmannen
skall förfara med panten eller löftesskriften. Har borgen ställts, synes
det naturligast, att då utmätningsmannen till sökanden återställer den dom
eller annan handling, varpå ansökningen grundats, han samtidigt till sökanden
överlämnar löftesskriften. År däremot pant ställd, kan denna icke
utan den underhållsskyldiges medgivande få utlämnas till sökanden, utan
torde panten, därest utmätningsmannen icke vill efter ärendets slutbehandling
behålla densamma i sin vård, böra av utmätningsmannen lämnas i
förvar till annan vederhäftig man, som åtager sig att vårda den. Till 5 §
böra fogas föreskrifter av nu antytt innehåll.

6 §•

Lagrådet:

I motiven framhålles i fråga om fordran på underhållsbidrag förtid,
som redan gått till ända, dels hurusom sådan fordran, då bidragen
icke mera kunna tjäna sin ursprungliga uppgift, i viss mån förlorat ka -

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 33.

raktären av underhållsfordran och blivit likställd med vanlig fordran, för
vilken införsel ej kan äga rum, dels att om införsel för förut förfallna
bidrag utan inskränkning medgives, den underhållsskyldige kan komma i
en sådan ställning, att han förlorar arbetslust och vilja att göra rätt för
sig, och att i följd därav möjligheten att utbekomma det löpande underhållet
minskas eller rent av försvinner. Med hänsyn härtill har i förslaget
den begränsning beträffande förfallna underhållsbidrag införts, att införsel
ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning
tidigare än ett år, innan ansökningen om införsel gjordes. Det
vill emellertid synas, att vederbörligt beaktande av omförmälda synpunkter
bör föranleda en starkare begränsning av införselns verkan i avseende
å förfallna bidragsbelopp. Aven sedan införsel beviljats, kunna nämligen
av olika anledningar så stora rester å underhållsbidragen uppkomma, att
det ej kan vara lämpligt eller billigt, att desamma skola utan begränsning
belasta den underhållsskyldiges lön. Så kan exempelvis bliva fallet,
om efter det införseln börjat tillämpas, den underhållsskyldige under längre
tid varit i saknad av anställning, men sedan åter erhåller sådan, eller om
under en längre tid allenast obetydliga belopp kunnat av lönen innehållas.
Särskilt måste det framstå såsom en opåkallad avvikelse från införselinstitutets
ändamål att betrygga utbekommande av underhåll, om detsamma
skulle kunna användas för uttagande av resterande underhållsbidrag under
lång tid, efter det behovet av underhåll genom den underhållsberät.tigades
död eller eljest upphört. På grund av vad nu anförts hemställes, att i
fråga om införsel till gäldande av underhållsbidrag den begränsning måtte
stadgas, att avlöning .ej må innehållas för bidragsbelopp, som förfallit till
betalning tidigare än ett år, innan innehållandet sker.

O Ö 7

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dgberg:

Beträffande ej förfallet underhållsbidrag skall enligt förslaget den
regel gälla, att avlöning ej må innehållas till gäldande av annat bidragsbelopp
än det, som förfaller näst efter innehållandet. Nämnda regel, som
passar för det fall, att avlöningen förfaller tätare än underhållsbidraget,
är däremot ej tillfredsställande, om tiderna för avlöningens utbetalande
inträffa med längre mellanrum än förfallotiderna för underhållsbidraget.
För sådant fall lärer det bliva nödigt att bereda möjlighet till innehållande
av så stor del av den förfallna lönen, som erfordras för gäldande
av samtliga intill nästa avlöningstillfälle förfallande bidragsbelopp. I fråga
om ej förfallet underhållsbidrag synes alltså böra stadgas, att avlöning ej
må innehållas för annat bidragsbelopp än sådant, som förfaller näst efter

Kunrjl. Maj:tn nåd. proposition nr 33.

innehållandet, utan så är att flera bidragsbelopp förfalla, innan nästa förfallodag
för avlöningen inträffar, i vilket fall avlöning må innehållas för
samtliga dessa bidragsbelopp.

Till undvikande av besvärliga beräkningar utan motsvarande gagn
torde kunna föreskrivas, att vid uttagande av underhållsbidrag medelst införsel
ränta å förfallna bidragsbelopp ej må beräknas.

7 §•

Justitierådet Bergman:

Genom stadgandet i denna paragraf fillerkännes utmätningsmannen
befogenhet att besluta om jämkning i de vid förordnandet om införsel
meddelade bestämmelserna. I motiven hänvisas allenast till sådana fall,
då av olika anledningar minskning eller höjning bör ske i det belopp,
som enligt förordnandet skall innehållas å den underhållsskyldiges avlöning.
Utmätningsmannen bör dock dessutom kunna besluta ändring i bestämmelserna,
så vitt angår tiden för innehållandet. Detta omfattas även av
det föreslagna stadgandet. Vidare bör emellertid härunder även innefattas
rätt för utmätningsmannen att förordna, att under viss tid eller tills
vidare något innehållande icke skall äga rum. Sjukdom, ökning av den
underhållsskyldiges familj, minskning av avlöningen eller andra omständigheter
kunna vara skälig anledning till beslut om dylik ändring i bestämmelserna.
Då det vid tillämpningen till äventyrs kan uppstå tvekan,
huruvida ett beslut, att innehållande tills vidare icke skall äga rum, är
att hänföra till beslut om jämkning, synes det lämpligt att för vinnande
av större tydlighet stadgandet omredigeras.

Hava sådana förhållanden inträffat, att utmätningsmannen ansett
sig böra förordna, att innehållande tills vidare icke skall äga rum, kan
det mången gång inträffa, att nytt beslut om att innehållande skall göras
icke på derå år, ja kanske aldrig kommer att meddelas. Ett dylikt ärende
kommer eldigt förslaget att alltjämt vara beroende på utmätningsmannens
handläggning och skall av honom redovisas i dagboken. En ändring av
förslaget i denna del synes så mycket hellre böra göras, som det kan befaras,
att den nya lagstiftningen om införsel på grund av ärendenas mängd
och beskaffenhet kommer att ej obetydligt öka utmätningsmännens arbetsbörda.
Om, sedan införsel beviljats, viss tid t. ex. tre år förflutit, under
vilka på grund av utmätningsmannens förordnande avlöning icke innehållits,
synes utmätningsmannen höra få avskriva ärendet från vidare handläggning.
Den underhållsberättigades intresse torde icke kunna sägas
därigenom bliva åsidosatt. Andras sedermera förhållandena, så att avlö -

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 33.

ning ånyo kan innehållas, får den underhållsberättigade göra ny ansökan
om införsels beviljande. Om avskrivningsbeslutet bör underrättelse av utmätningsmannen
med posten avsändas till den underhållsberättigade. Jag
hemställer fördenskull, att i förslaget måtte intagas ett stadgande av nu
antytt innehåll.

8 §•

Justitierådet Sjögren:

Huru angeläget det än må vara, att genom införsel i avlöning beredes
effektivitet åt lagstiftningen på förevarande områden, kan det icke
förbises, att det föreslagna tvångsförfarandet betecknar en nödfallsutväg,
som icke bör anlitas i större utsträckning än oundgängligt är. En enstaka
underlåtenhet att betala ett förfallet månadsbidra» skall enligt förslaget
i regel föranleda ett beslut, varigenom införsel beviljas att principiellt
gälla för hela den tid underhållsskyldigheten varar, eller, i det praktiskt
viktigaste fallet, då fråga är om underhåll åt barn utom äktenskap,
för en tid av femton år eller längre. Ett för så lång tid gällande beslut
om införsel i avlöning kan för den, som därav drabbas, medföra svårighet
att behålla en förutvarande anställning eller att vinna en ny. Hos
mången bidragspliktig torde det ock verka nedsättande på självkänslan
samt hämmande på arbetslusten att av ifrågavarande anledning bliva under
en så lång följd av år underkastad utmätningsmans förfoganden. Visserligen
skall, om den underhållsskyldige visar sannolika skäl, att han kommer
att fullgöra sin skyldighet, beslutet om införsel upphävas. Men en
prövning av de skäl, som härutinnan kunna förebringas, blir i de flesta
fall, så länge beslutet om införsel är gällande, mycket vansklig. Utgången
måste i hög grad bliva beroende av utmätningsmannens subjektiva
uppfattning. Anser man sig böra bibehålla utmätningsmannens prövningsrätt,
vilket visserligen med hänsyn till enstaka fall kan vara lämpligt, synes
man dock därjämte böra sörja för att införseln må kunna upphävas,
därest den underhållsskyldige i handling visar, att han vill och kan utan
fortsatta tvångsåtgärder fullgöra sin naturliga skyldighet. Om rätten att
erhålla införsel begränsas till att för varje gång avse en viss kortare tid,
kan det väl inträffa, att efter utgången av en dylik period eu ny ansökan
förr eller senare blir av nöden, men den underhållsskyldige har i allt
fall fått ett tillfälle att själv avgöra, huruvida icke ett godvilligt fullgörande
av skyldigheten är att föredraga. Besväret att ingiva och handlägga
en ny ansökan, där en sådan blir erforderlig, är ringa mot den fördel,
som vinnes, därest i ett avsevärt antal fall en godvillig betalning under
en längre tid kan åvägabringas. Införseln bör, om möjligt, så an -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

ordnas, att tvångsförfnrandet under gynnsamma omständigheter kan efter
viss tids förlopp bliva obehövligt. Det kan icke vara lämpligt, om den
uppfattningen far göra sig gällande, att de underhållsbidrag, varom här
är fråga, regelmässigt betalas genom vederbörande utmätningsman. Även
beträdande den, som en gång underlåtit att betala ett förfallet belopp,
måste man sträva därhän, att den frivilliga betalningen blir regel. För
att i någon mån underlätta övergången från tvångsförfarandet till den
frivilliga betalningen synes man höra begränsa tiden för giltigheten av
införselbeslutet exempelvis till två år. Begränsningen bör dock ej vara
ovillkorlig, utan beroende därav, att restantier ej föreligga. 1 enlighet
härmed anser jag mig böra hemställa, att till förevarande stadgande fogas
en bestämmelse av innehåll, att sedan två år förflutit från det införsel
beviljades, utmätningsmannen skall, där förfallna bidragsbelopp guldits,
häva beslutet om införsel, så framt den underhållsskyldige det yrkar.

11 §*

Lagrådet:

På grund av bestämmelserna i denna paragraf kommer utmätningsmannen
att få om händer enskilda tillhöriga medel. Med anledning härav
bör i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i
vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, vidtagas
ändring, så att sådan ersättning må utgå jämväl där utmätningsman
tillgriper och förskingrar medel, som han på grund av bestämmelserna i
nu förevarande lagförslag fått om händer.

14 §.

Lagrådet:

Denna bestämmelse synes i sak allenast innebära, att vad på grund
av beslut om införsel föreskrivits angående avlönings innehållande är bindande
för arbetsgivaren. Genom en utbetalning, som skett i strid mot en
meddelad föreskrift, kan naiurligtvis arbetsgivaren icke befrias från att
erlägga beloppet i enlighet med föreskriften. För den underhållsberättigade
skulle det emellertid medföra en synnerligen stor olägenhet, om han för
utfående av dylikt belopp vore under alla omständigheter nödsakad att i
vanlig rättegång föra talan mot arbetsgivaren. I många fall torde överträdelsen
vara så klar, att beloppet bör kunna utan rättegång uttagas hos
arbetsgivaren medelst utmätning. I anledning härav hemställes, att bestämmelsen
må utbytas mot ett stadgande av innehåll, att där det linnes

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. HG höft. {Kr 33.) 11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

uppenbart, att arbetsgivaren obehörigen utbetalat belopp, som han på grund
av beslut om införsel bort innehålla, utmätningsmannen må äga att hos

''CD O

arbetsgivaren omedelbart genom utmätning uttaga beloppet.

20 §.

Justitierådet Bergman:

Förslagets stadgande om införsel till förmån för fattigvårdssamhälle
är föranlett av det utav fattigvårdslagstiftningskommittén upprättade förslaget
till lag om fattigvården. Under det att i nu gällande fattigvårdsförordning
i fråga om fattigvårdssamhälles rätt till talan mot enskild försörjningspliktig
föreskrift endast finnes beträffande ersättning för redan
lämnad fattigvård, innehåller nyssnämnda förslag stadgande, att om obligatorisk
fattigvård lämnats någon, för vilkens försörjning annan är ansvarig,
och behovet av fattigvård finnes vara stadigvarande, den försörjningsplikti ge
kan åläggas att till fattigvårdssamhället å lämpliga tider, så länge behovet
fortfar, utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.
Väl uppgives det, att förslaget i denna del ansluter sig till en av fattigvårdsmyndigheterna
redan tillämpad praxis. Men, även om så är förhållandet,
kan det icke vara lämpligt att i nu ifrågasatt ordning meddela
lagbestämmelser om införsel för fattigvårdssamhälles rätt till bidrag av
den försörjningspliktige, innan mot denna praxis svarande föreskrifter
blivit såsom lag antagna. Härjämte är att märka, att, enligt vad av kommitténs
motivering synes framgå, meningen är, att den försörj ningspliktige
skulle förpliktas att utgiva bidragen i förskott, vilket, såsom ovan antytts,
icke torde kunna ske enligt nu gällande fattigvårdsförordning. Slutligen
må anmärkas, att även utan det föreslagna stadgandet i 20 § av nu förevarande
lagförslag fattigvårdssamhälle i många fall kan genom införsel i den
försörjningsskyldiges lön åtminstone i viss mån bereda sig säkerhet för
samhället tillkommande ersättning för åt den försörjningsberättigade lämnad
fattigvård. Har denne genom rättens eller domarens beslut eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal fått sig tillerkänt underhållsbidrag av den
försörj ningspliktige, kan, därest den försörj ningsberättigade av samhället
åtnjuter full försörjning, som icke är tillfällig, fattigvårdssamhället såsom
målsman för denne söka införsel i den försörjningspliktiges avlöning; och
vad sålunda inflyter äger samhället använda för att erhålla ersättning för
den lämnade fattigvården. Har underhållsbidrag icke blivit i nyssnämnda
ordning bestämt, kan när lagstadgad underhållsskyldighet förefinnes, fattigvårdssamhället
på grund av sitt målsmanskap vidtaga åtgärder för att få
den försörjningsskyldige förpliktad att utgiva underhållsbidrag. På grund

Kungl. MajUs nåd. proposition nr Sd.

härav hemställes, att vad ifrågavarande paragraf innehåller om införsel för
bidrag till fattigvårdssamhälle må utgå.

Justitieråden Sjögren och Dyberq:

Så vitt detta stadgande avser att utsträcka användningen av införsel
att gälla jämväl till förmån för fattigvårdssamhälle, är stadgandet byggt
på det av fattigvårdslagstiftningskommittén upprättade förslaget till lag
om fattigvården. Vid sådant förhållande måste det möta svårigheter att,
innan sistnämnda förslag blivit upphöjt till lag, meddela bestämmelser om
införsels användande i berörda utsträckning. De villkor, varunder detta
bör äga rum, måste angivas i lagen. I de fall, där rätten till underhåll
kan av den underhålIsberättigade själv göras gällande och sålunda fråga
icke är om ersättning för lämnad fattigvård, synes denna rätt icke
böra överflyttas på det fattigvårdssamhälle, som bidrager till försörjningen.
Åtminstone måste i lagen om fattigvård närmare angivas de förutsättningar,
varunder i angivna fall fattigvårdssamhället må kunna övertaga den
underhållsberättigades anspråk mot den underhållsskyldige. Då utredning
härutinnan saknas, synes med användningen av införsel till förmån för
fattigvårdssamhälle böra anstå, tills frågan härom kan komma under bedömande
i samband med den nya fattigvårdslagstiftningen. På grund
härav hemställes, att stadgandet om införsel till förmån för fattigvårdssamhälle
må utgå.

Regeringsrådet Palmgren:

Då med förslaget om rätt för fattigvårdssamhälle att erhålla införsel
för utbekommande av bidrag till försörjning, som samhället fått bestrida,
avses allenast utgifter för den framtida försörjningen, men uttrycket
bidrag i lagförslaget eljest begagnas även för att beteckna underhållskostnad
under förfluten tid, torde en ändrad avfattning av förevarande
paragraf härutinnan vara av nöden.

Lagrådet:

Vidkommande införsel för skadestånd av i 20 § omförmäld art kan
anmärkas, att i rättsligt hänseende ett anspråk å dylikt skadestånd är av
väsentligen annan beskaffenhet än den rätt till underhållsbidrag, varom i
övrigt här är fråga. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att i avseende
å dylikt skadestånd skapa ett exekutionsprivilegium av så utomordentlig
art som införsel. Exempelvis i följd av misshandelsbrott kunna ännu mer
ömmande skadeståndsanspråk uppstå, för vilka ett dylikt privilegium icke
ifrågasatts. I anledning härav hemställes, att vad i denna paragraf är
stadgat om införsel för skadestånd må utgå.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

Förslaget till lag om förbud för vissa underhåilsskyldiga att avflytta

från riket.

1 §•

Lagrådet:

Då barnet uppnått femton år, synes hinder icke böra möta för den
underhållsskyldige att avflytta från riket, ändock att underhållsbidrag,
som tidigare förfallit, återstå oguldna. Till förekommande av misstolkning
härutinnan torde a\fattningen av stadgandet i första stycket böra förtydligas.

Det synes nödvändigt, att i första stycket utsättes, hos vilken överesekutor
pant eller borgen bör ställas, och torde i detta hänseende böra
föreskrivas, att säkerheten skall ställas hos överexekutor i den ort, där
den underhållsskyldige har sitt hemvist.

Därjämte bör det lämpligen föreskrivas skyldighet för överexekutor,
därest den underhållsberättigades hemvist är känt’ att till denne med
posten avsända underrättelse därom, att säkerhet blivit ställd.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

Om, på sätt vid 20 § av förslaget till lag om införsel i avlöning,
pension eller livränta hemställts, vad i nämnda paragraf stadgas om införsel
till förmån för fattigvårdssamhälle uteslutes, bör jämväl andra
stycket i nu förevarande paragraf utgå.

2 §•

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

Därest, på sätt vid 3 § hemställes, bestämmelsen om rätt för fångvårdsstyrelse
att begära avflyttningsförbud kommer att utgå, torde icke föreligga
tillräckligt skäl för bibehållande av här meddelad föreskrift om fattigvårdsstyrelses
hörande över ansökan, som i första stycket omlörmäles.

3 §•

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

Frågan om fattigvårdsstyrelses rätt att begära avflyttningsförbud
synes böra avgöras törst i samband med den nya fattigvårdslagstiftningen.
De villkor måste närmare angivas, varunder fattigvårdsstyrelsen må i be -

Kanal. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

rörda hänseende kunna föra talan. Sådan talan torde i allt fall icke utan
inskränkning kunna tillerkännas fångvårdsstyrelse. Den begränsning, som
sålunda är påkallad, förutsätter eu utredning, som icke nu föreligger. 1
anledning härav hemställes, att vad i första stycket stadgas om fångvårdsstyrelse
må utgå.

4 §.

Lagrådet:

När ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallits,
bör överexekutor vid klagan häröver kunna i avbidan på den undcrhållsskyldiges
yttrande över besvären utfärda förbud att gälla tills vidare
och intill dess ärendet av överexekutor slutligen prövats. Ett tillägg
härom torde efter mönstret av stadgandet i 194 § utsökningsla^en höra
göras.

5 §‘

Lagrådet:

I enlighet med vad ovan beträffande första stycket av 1 § erinrats
därom, att förbudet bör gälla endast till förmån för barn under femton
år, ändock att underhållsbidrag, som tidigare förfallit, återstå oguldna,
synes i 5 § upphävandet av ett enligt 3 § utfärdat avflyttningsförbud icke
böra göras beroende därav, att bidragsplikten, sådan den bestäints att
utgå till barn under femton år, upphört, utan endast därav, att barnet
fyllt femton år. Då emellertid jämväl andra än de i paragrafen omförmälda
fallen finnas, i vilka förbudet bör kunna upphävas, synes det
riktigast, att åt paragrafen gives en mera allmänt hållen avfattning av
det huvudsakliga innehåll, att därest den, för vilken avflyttningsförbud
utfärdats, visar, att de omständigheter, som föranlett förbudet, ej vidare
äro för handen, förbudet skall av överexekutor upphävas.

8 §•

Justitierådet Sjögren, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dyberg:

Då begäran om avflyttningsförbud icke må bifallas, med mindre fara
är för handen, att den underhållsskyldige avflyttar från riket utan att hava
ställt säkerhet som i 1 § sägs, samt talan mot överexekutors beslut, varigenom
sådan begäran bifallits, får fullföljas till hovrätt och därifrån till
högsta domstolen, synes det onödigt att medgiva, att frågan, huruvida

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

sådan fara är för handen, jämväl må upptagas vid underrätt för att måhända
åter fullföljas till hovrätt och högsta domstolen. Det finnes tydligen
blott ringa utsikt att medelst vittnesförhör vid domstol kunna ådaga O

O O

lägga, att den fara, som vid ärendets första handläggning på grund av då
befintligt bevismaterial antogs föreligga, var endast skenbar; den till domstol
instämda talan blir regelmässigt utan åsyftat resultat. Då en återgång
av förbudet lärer kunna ernås endast i ett försvinnande fåtal fåll, och
det gagn, som den underhållsskyldige kan hava av återgången, måste
skattas ytterst ringa, enär det allmänna förbudet i 1 § kvarstår, synes
ärendet icke böra dragas under domstols prövning i annan ordning än
genom besvär över överexekutors utslag. Stadgandet i 8 § torde därför
böra utgå.

10 §.

Lagrådet:

Av lagtexten framgår ej med tillräcklig tydlighet, huruvida bestämmelsen
i första stycket skall avse jämväl förfallna bidragsbelopp. År bidragsplikten
bestämd genom domarens eller rättens beslut, vore det
oegentligt, att frågan om utgivande av redan förfallna bidragsbelopp
skulle kunna genom ett med lagsökning likartat förfarande göras till föremål
för överexekutors prövning och beslut. Att anlita överexekutor för
uttagande av dylika bidragsbelopp skulle för övrigt innebära en onödig
omgång, då verkställighet av domarens eller rättens beslut i denna del
kan av den berättigade påkallas omedelbart hos utmätningsman. Vad nu
sagts gäller jämväl beträdande bidragsbelopp, som den underhållsskyldige
redan av överexekutor i lagsökningsväg förpliktats utgiva. I det fall att
bidragsplikten grundas å avtal, som ej varit föremål för domstols eller
överexekutors prövning, kunna förfallna bidragsbelopp utsökas genom lagsökning
i vanlig ordning och behöva således icke inbegripas under det
särskilda förfarande, som nu är i fråga. Detta förfarande synes böra vara
inskränkt till att avse allenast icke förfallna bidragsbelopp.

För vinnande av tydlighet i nu berörda avseende och med hänsyn
till bestämmelsen i tredje stycket, att influtna medel skola, i den mån
bidraget förfaller, tillhandahållas den berättigade, torde åt stadgandet i
första stycket böra, med någon jämkning av detsamma även i övrigt, givas
det innehåll, att om underhållsskyldig avflyttat från riket utan att hava
ställt säkerhet, som i 1 § sägs, eller blivit därifrån befriad eller fara är
för handen, att han avflyttar utan att hava fullgjort honom åliggande skyldighet
att ställa säkerhet, överexekutor skall äga att på yrkande av den
underhållsberättigade förplikta den underhållsskyldige att till överexekutor

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr ;18.

genast inbetala kapitalvärdet av den del av underhållsbidraget, som vid
betalningstiden icke är förfallen.

I lagen synes böra stadgas, efter vilken räntefot kapitalvärdet skall
beräknas.

Ä mål, som sålunda anhängiggöres hos överexekutor, torde bestämmelserna
om lagsökning i allt huvudsakligt kunna göras tillämpliga. Detta
gäller icke blott beträffande målets handläggning och klagan över överexekutors
beslut utan även i fråga om vilken överexekutor som skall vara
behörig att taga befattning med målet. Därest målet varder såsom tvistigt
till domstol förvisat, synes giltigt skäl ej föreligga att på sätt i förslaget
skett begränsa domstolens prövningsrätt, utan torde domstolen böra avgöra
målet i hela dess vidd. I enlighet med nu uttalade uppfattning hemställes
om sådan ändring av andra stycket, att detsamma allenast kommer att
innehålla den föreskriften, att beträffande ifrågavarande mål skall i tilllämpliga
delar gälla vad om lagsökning för gäld är stadgat. Utan särskilt
stadgande lärer då vara klart, att där målet blivit såsom tvistigt förvisat
till domstol och den underhållsberättigade därstädes vunnit sin talan, det
ankommer på den underhållsberättigade att ingiva domstolens utslag till
överexekutor för verkställighet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och !7:o) i lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Lagrådet:

Sista stycket i fjärde momentet, vars införande med hänsyn till lydelsen
av andra stycket strängt taget icke torde vara behövligt, bör, om
det bibehålies, underkastas någon jämkning, därest vad lagrådet föreslagit
vid första stycket av 32 § i förslaget till lag om barn utom äktenskap
vinner bifall.

Förslaget till lag om adoption.

1 §-

Justitierådet Sjögren:

I förslaget saknas motsvarighet till det i främmande lagar regel o

o o o

mässigt för adoption föreskrivna villkor, att en viss åldersskillnad förefinnes
mellan adoptanten och den, som adopteras. I motiven anföres, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

det lärer kunna förväntas, det domstolen skall utan särskild föreskrift taga
behörig hänsyn till åldersskillnad. För att tillämpningen må bliva likformig
och till undvikande av ett för den allmänna uppfattningen stötande
resuliat, som kan tänkas uppstå genom frånvaron av en för domstolarna
bindande föreskrift, torde det dock vara lämpligt, att en bestämd åldersskillnad
föreskrives i lagen, med rätt för Konungen att därifrån meddela
dispens. Det bör beaktas, att då adoptionsfrågan enligt förslaget skall
handläggas av underrätterna, möjlighet i regel saknas att vinna rättelse,
om ansökan bifallits. I fråga om en så viktig, för hela rättsinstitutet
grundläggande förutsättning som förhandenvaron'' av en viss åldersskillnad
bör man icke vara hänvisad till underrätternas växlande praxis. Det
norska förslaget, som jämväl saknar stadgande om viss åldersskillnad såsom
villkor för adoption, har i stället i sin senaste form uppställt andra villkor,
som synas lämna en tillräcklig garanti jämväl för åldersskillnad. Och då
såväl enligt det norska som enligt det danska förslaget adoptions beviljande
ankommer på regeringen, ligger häri i allt fall en garanti för
en enhetlig praxis. Med det svenska förslagets ståndpunkt åter torde
bäst överensstämma att meddela ett stadgande i lagen. Åldersskillnaden
synes böra sättas till minst femton år. I enlighet härmed hemställes, att
i detta simmanhang må införas en föreskrift av innehåll, att, där adoptnnten
ej är minst femton år äldre än den, som skall adopteras, adoption
ej må beviljas, med mindre Konungen funnit skäligt tillåta, att adoption
ändock må äga rum.

Regeringsrådet Palmgren:

Prövningen av ansökan om tillstånd att antaga adoptivbarn har i
förslaget överlämnats åt domstolarna. Det synes mig likväl kunna med
skäl ifrågasättas, huruvida en sådan anordning vore den bästa. Om man
också, vad den allmänna kompetensen angår, obetingat med lagberedningen
medgiver, att domstolarna skulle kunna fullt tillfredsställande fullgöra
ifrågavarande uppdrag, lärer det dock vara otvivelaktigt, att det bedömande,
varom här är fråga, är av en avgjort annan beskaffenhet än det,
som eljest anses böra tillkomma domstolarna. Endast med något enstaka
undantag, huvudsakligen på förrnynderskapsväsendets område, torde de
ärenden, som anvisats våra domstolar till avgörande, vara av den art, att
domstolarna i dem äga företaga eu sådan skälighetsprövning som i förevarande
fall skall äga rum. En prövning av sistnämnda slag synes mig
följdriktigt böra uppdragas åt administrativ myndighet. Då lagberedningen
i sin motivering såsom skäl för adoptionsäreudenas hänskjutande till
domstolarna anför, att det gäller fastställande av privata rättigheter, lärer

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

däremot kunna invändas, att det här näppeligen är fråga om fastställande
av privata rättigheter, utan om tilldelande därav, något som väl bör bero
på administrativ myndighet. Såsom förut blivit inom lagrådet anmärkt,
måste vidare, om adoptionsfrågan skall handläggas av domstolarna, behandlingen
bliva beroende av eu växlande praxis, och något annat kan ej heller
gärna bliva fallet, om handläggningen överlämnas till mer än trehundra
underrätter, utan att annat än undantagsvis komma under högre domstols
prövning. Det ofta åberopade skälet för måls hänvisande till domstolarna,
att vittnesbevisning kan vara av nöden, torde här sakna giltighet, då i förevarande
ärenden vittnens avhörande på ed knappast kan ifrågakomma. Härtill
kommer den för de intresserade säkerligen i många fall stötande offentlighet,
som vid handläggning inför domstol skulle bliva en följd av den
domstolen ålagda utredningen, om adoptionen lämpligen må äga rum.

Så vitt jag kan finna, bör därför prövningen av ansökan om tillstånd
till adoption och om hävande av adoption på grund av därom träffat
avtal, i nära överensstämmelse med vad de norska och danska förslagen
innehålla, tillkomma Konungen. Genom vederbörande underordnade myndigheter
skulle i sådant fall säkerligen kunna vinnas all den utredning, som
för prövningen vore erforderlig. Om det kan antagas, att adoptionsärendena
komma att uppgå till så stort antal, att deras handläggning skulle
över hövan öka statsrådets arbetsbörda, kunde handläggningen överlämnas
åt Konungens befallningshavande, med rätt för vederbörande att i vanlig ordning
anföra besvär hos Konungen. En dylik anordning skulle visserligen
även möta betänkligheter men vore dock enligt min mening att ur ovan
angivna synpunkter föredraga framför domstolsbehandling.

Vad beträffar fråga om hävande av adoption i annat fall än då därom
träffats överenskommelse, lärer det vara uppenbart, att sådan fråga,
likaledes i överensstämmelse med de norska och danska förslagen, bör
hänskjutas till domstol.

2 §•

Justitierådet Bergman och regeringsrådet Palmgren:

Uti 2 § stadgas såsom regel, att omyndig förklarad ej må antaga
adoptivbarn. Till stöd för detta stadgande har lagberedningen åberopat
den stora och omfattande betydelse, som adoptionen har för adoptanten,
ävensom den omständigheten att det om en omyndig förklarad person i
allmänhet må kunna antagas, att han är föga skickad att åtaga sig de
mångahanda förpliktelser, som adoptionen medför, särskilt då den, som
adopteras, är minderårig. Ett undantag från regeln har lagberedningen
dock ansett böra göras för det fall, att omyndig förklarad vill adoptera
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 26 käft. (ATr 33). 12

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

gemensamt med myndig make och förmyndaren samtycker därtill. Även
för ett annat fall torde emellertid undantag böra göras. Det synes nämligen
icke böra vara förbjudet för en omyndig förklarad person att adoptera sitt eget
barn utom äktenskap, även om nyssnämnda i förslaget angivna fall icke
är för handen. Enligt 1 § är det medgivet, att till adoptivbarn må antagas
jämväl adoptantens barn utom äktenskap. Härigenom öppnas, såsom
lagberedningen framhåller, möjlighet för en väsentlig förbättring i många
fall av de oäkta barnens beklagansvärda ställning. Särskilt behov att bereda
en sådan möjlighet, säger lagberedningen, tinnes hos oss, som ej veta
av annan legitimation än genom efterföljande äktenskap. I den skrivelse,
varigenom riksdagen tog initiativ till lagstiftning om adoption, framhölls
även behovet av att utsträcka legitimationsrätten. Det åberopades i sådant
hänseende, att fall kunde inträffa, då en fader, som önskade, att hans
utom äktenskapet födda barn måtte erhålla ställningen såsom äkta barn,
icke kunde uppfylla denna fordran, till exempel då kvinnan vore död
eller förlorat förståndets bruk. Förhållanden kunde även tänkas, då möjligheten
av ett äktenskap icke vore utesluten, men sådant i allt fall icke
vore tillrådligt, såsom då kvinnan vore förfallen till sedeslöshet eller
dryckenskap. Lagberedningen framhåller, att om det nu medgives att
adoptera eget barn utom äktenskap, försvinner till stor del behovet att legitimera
sådant barn annorledes än genom äktenskap, enär barnet genom adoptionen
i stort sett får samma ställning, som om det legitimerades. Lagberedningen
har icke heller sedermera vid behandlingen av lagstiftningen
rörande barn utom äktenskap föreslagit införandet av något nytt sätt för
legitimation. De skäl, som sålunda anförts för rätten att adoptera eget
barn utom äktenskap, vilka ansetts äga giltighet, även om dessa barns
ställning genom den nya lagstiftningen varder i väsentlig grad förbättrad
torde gälla, jämväl när adoptanten är omyndig förklarad; och vad av lagberedningen
anförts till stöd för regeln, att dylik person ej må antaga
adoptivbarn, synes allenast böra föranleda, att då ansökan om adoption
göres av omyndig förklarad, rätten kanske i vissa fall finner adoptionen
icke lända till gagn för barnet och fördenskull avslår ansökningen. För
bifall till ansökningen bör naturligtvis, liksom i det uti 2 § angivna
fallet, fordras samtycke av förmyndaren. På grund härav hemställes, att 2 §
måtte ändras i nu antytt avseende.

3 §•

Justitierådet Bergman och regeringsrådet Palmgren:

Yad vid 2 § anförts beträffande adoption av eget barn utom äktenskap
såsom ersättning för legitimation av detsamma synes böra föranleda

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

en ändring jämväl i 3 §. Enligt denna paragraf kan mannen icke annorledes
än gemensamt med sin hustru adoptera sitt utom äktenskap födda
barn, därest ej det egendomliga fallet skulle föreligga, att hustrun före
äktenskapet antagit barnet såsom sitt adoptivbarn. Aven eljest synes det
dock icke böra vara i lagen förbjudet för mannen att ensam adoptera sitt
utom äktenskap födda barn, under förutsättning att hustrun samtycker
därtill. Enligt lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskap
har dylikt barn, därest det ej är avlat i trolovning eller legitimerats genom
efterföljande trolovning, icke arvsrätt efter fadern, och det bör icke
vara denne förmenat att genom barnets adoption bereda detsamma denna
förmån och även i övrigt giva det den bättre ställning, som det genom
adoptionen skulle kunna erhålla. I allmänhet torde nog, om hustrun icke
har något emot, att mannen adopterar barnet hon även själv adoptera detsamma,
men det kan dock förekomma fall, då hustrun väl icke vill motsätta
sig, att mannen adopterar, men icke önskar, att hennes egendom skall
genom arv övergå på barnet, och därför icke vill själv adoptera detsamma.
Med stöd av det anförda hemställes, att andra punkten i 3 § så ändras,
att ena maken däri tillerkännes rätt att med den andras samtycke adoptera
sitt barn utom äktenskap.

5 §•

Justitierådet Sjögren och regeringsrådet Palmgren:

Då enligt allmänna rättsgrundsatser adoptionen kan förklaras overksam,
därest ett samtycke, som lagen fordrat, visas vara ogiltigt på grund
av tvång eller förledande eller i följd av bristande uppfattning av adoptionens
rättsliga innebörd, synes det vara nödigt att höja den åldersgräns,
varom här förmäles, till femton år. Detta utesluter icke, att rätten
söker inhämta upplysning jämväl om ett yngre barns personliga ställning
till adoptionsfrågan och vid prövning av ärendet fäster vederbörlig vikt
vid de upplysningar, som härutinnan kunna vinnas. Men ett samtycke,
som i rättsligt avseende är bindande, synes kräva en högre ålder än
tolv år.

6 §‘

Lagrådet:

För adoption av den, som på grund av sin ålder är omyndig, kräves
enligt andra stycket, om föräldrarna vunnit hemskillnad eller deras äktenskap
är upplöst, samtycke allenast av den av föräldrarna, som har vårdnaden
om barnet. Om det ock må vara befogat, att när makar blivit i
äktenskapet skilda, adoption av deras barn må kunna ske utan samtycke

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

av den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet, synes man dock
hava gått för långt, då i detta avseende hemskillnad likställts med äktenskapsskillnad.
Det är ingalunda säkert, att hemskillnad alltid skall
leda till äktenskapets upplösning. Tvärtom måste det antagas stundom
bliva fallet, att makar, som vunnit hemskillnad, önska försona sig med
varandra och åter upptaga sammanlevnaden. Vid sådant förhållande kan
det ej vara riktigt, att innan hemskillnaden lett till äktenskapets upplösning,
adoption av makarnas barn skall kunna ske mot den ena makens
vilja. Detta synes innebära ett alltför stort ingrepp i dennes rätt och
vara ägnat att motverka en önskvärd försoning mellan makarna. Skulle i
något fall under bestående hemskillnad den av makarna, som ej har vårdnaden
om barnet, i illojalt syfte motsätta sig en ifrågasatt adoption av
detsamma, må hellre adoptionen anstå, till dess äktenskapet hunnit upplösas.
Adoptionsfrågan lärer ej kunna vara så brådskande, att icke denna
tidpunkt kan inväntas. På grund av vad sålunda anförts hemställes, att
vad i andra stycket säges om hemskillnad måtte utgå.

9 §•

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

En föreskrift, varigenom rätten hänvisas att för utrednings vinnande
anlita allmän åklagare, synes mindre lämplig och dessutom obehövlig.
Undersökning av de förhållanden, som kunna inverka på rättens prövning
av adoptionsärendet, måste anses väsentligen falla utom ifrågavarande
tjänstemäns verksamhetsområde. Genom ett av rätten anbefallt ingripande
från allinänne åklagarens sida kan lätteligen den föreställningen uppstå,
att anledning finnes att antaga, att sökanden med hänsyn till personliga
egenskaper eller levnadsförhållanden icke är lämplig såsom adoptant. Men
det tillhör närmast sökanden själv att om sin person och sina levnadsvillkor
meddela och styrka sådana uppgifter, att rätten finner sig övertygad
om adoptionens lämplighet. Genom intyg av präst eller annan
tjänsteman i orten, ordförande i kommunalstämma, ordförande eller ledamot
av kommunalnämnd eller andra trovärdiga personer kan sökanden
styrka sin behörighet. För vinnande av fullständig utredning härutinnan
bör rätten, där så erfordras, meddela sökanden anvisningar och lämna
honom rådrum att fylla vad som brister. Kan sökanden icke fullgöra vad
rätten härvid föreskriver, lärer icke mycket vinnas genom en av allmän
åklagare föranstaltad undersökning. I barnavårdsnämndens yttrande bör
för övrigt rätten i regel kunna erhålla ett tillräckligt stöd för sitt omdöme
rörande giltigheten av de skäl, som sökanden förebragt. Med hänsyn

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

till vad sålunda anförts hemställes, att vad i 9 § föreskrivits om allmän
åklagares anlitande må utgå.

10 §*

J ustitierådet Sjögren:

I första punkten gives en antydan därom, att adoptanten kan hava
givit eller utfäst vederlag. Ett sådant vederlag kan svårligen uppfattas
annorledes än såsom en ersättning åt barnets föräldrar för deras avstående
av föräldramakten. Men lagen synes icke böra giva uttryck åt den uppfattning,
att föräldramakt kan avstås mot vederlag i penningar. Giltigheten
härav bör, då frågan dragés inför domstol, prövas efter allmänna
rättsgrundsatser. Endast frågan, huruvida ett dylikt vederlag, där det
någon gång skulle förekomma, må hindra adoptionen, bör i detta sammanhang
utgöra föremål för rättens prövning, men rättens plikt att företaga
en sådan prövning följer av dess skyldighet att kontrollera den allsidiga utredning,
som skall föregå beslutet om adoption. En särskild föreskrift om
undersökning i berörda hänseende är därför obehövlig. En sådan föreskrift
kan också lätt föranleda den missuppfattning, att rätten, därest den
bifallit adoptionsansökan, ändock att veterligen sådant vederlag blivit givet
eller utfäst, också godkänt vederlagets rättsgiltighet. I anledning härav
hemställes, att vad stadgandet innehåller om vederlag åt adoptantens medkontrahent
må utgå.

13 §.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dgberg:

Föreskrifterna i denna paragraf synas böra något närmare utvecklas,
så att därav jämväl framgår, såväl att adoptantens försörjningsplikt emot
adoptivbarnet skall tagas i anspråk framför de naturliga föräldrarnas, som
ock att adoptivbarnets försörjningsplikt mot de naturliga föräldrarna, oaktat
adoptionen, kvarstår vid sidan av dess försörjningsplikt mot adoptanten.
Tillika må anmärkas, att för stadgandet i andra punkten om rätt för adoptanten
att erhålla fastställt bidrag till barnets underhåll tillräckliga skäl ej
synas föreligga. I överensstämmelse med adoptionens natur och ändamål
torde lagen böra utgå från den förutsättning, att adoptanten i regel åtager
sig att med egna medel bestrida kostnaden för adoptivbarnets underhåll
och uppfostran, samt att sålunda den underhållsskyldighet, som förut ålegat
barnets föräldrar, icke av adoptanten må tagas i anspråk såsom bidrag till
försörjningspliktens fullgörande. Endast på grund av särskilt avtal bör ett

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

bidrag av sagda art utgå till adoptanten. Göres i enlighet härmed ändring
i förslaget, påkallas därav jämkning i övergångsbestämmelserna.

Därest stadgandet om rätt för adoptanten att erhålla fastställt bidrag
till barnets underhåll icke uteslutes, lärer det vara nödigt, att nämnda
stadgande förtydligas i vissa hänseenden. Så kan det anses tvivelaktigt,
huruvida meningen är, att genom adoptionen rätten till underhållsbidraget
skall, såsom lagtexten synes antyda, övergå från att vara en rätt för barnet
till att bliva en rätt för adoptanten. Likaså synes det tvivelaktigt, huruvida
genom adoptionen den underhållsskyldiges rätt att jämlikt 33 § av förslaget
till lag om barn utom äktenskap erhålla nedsättning av bidraget skall upphöra,
samt huruvida rätt till införsel i avlöning, pension eller livränta jämte
rätt att utverka förbud att avflytta från riket skall vara förenad med den rätt
till underhållsbidrag, som må tillkomma adoptanten. Om meningen är att
i dessa fall hävda den för adoptanten förmånligare tolkningen av stadgandets
innebörd, synes en sådan tolkning kunna medföra en viss, icke ringa,
obillighet mot barnets naturlige fader, för vilken det icke bör vara likgiltigt,
huruvida bidraget utgår till hans barn eller till adoptanten.

‘20 §.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

Då det åliggande att tillvarataga adoptivbarns intresse, som här lämnats
allmän åklagare, synes bättre stå tillsammans med de uppgifter, vilka
i allmänhet tillkomma barnavårdsnämnd, än med allmän åklagares tjänsteverksamhet
i övrigt, hemställes, att i andra stycket barnavårdsnämnd insattes
i stället för allmän åklagare.

23 §.

Lagrådet:

Denna paragraf torde böra fullständigas därhän, att om den, mot
vilken ansökningen är riktad, befinner sig på okänd ort, god man skall av
domstolen förordnas att i ärendet bevaka hans rätt. Då ansökan om adoptivförhållandes
hävande icke lärer kunna bifallas, utan att den andra parten
i adoptivförhållandet fått tillfälle att yttra sig över ansökningen, kan det
vara synnerligen angeläget, att god man varder förordnad i det fall, att
adoptant gör framställning om hävande på den grund att sådan omständighet,
som avses *i 21 §, föreligger emot adoptivbarnet, samt detta avvikit,
utan att kännedom kan vinnas om dess vistelseort. Och upphävande
av adoptivförhållandet har i sådan händelse särskilt den betydelsen för
adoptanten, att han icke därförutan kan genom testamente förfoga över

Kung i. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

den egendom, som eljest måst förbehållas åt adoptivbarnet. Fall kan möjligen
även förekomma, då adoptivbarnet har anledning att yrka hävande
och adoptanten begivit sig till okänd ort.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Lagrådet:

Sedan förevarande lagförslag blivit remitterat till lagrådet, har den
17 juni 1916 utfärdats lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilken skall
träda i kraft den 1 januari 1918. Då genom denna lag lagen den 5 juli
1901 blivit upphävd, förfaller frågan om ändring av sistnämnda lag. 1
stället påkallas av förslaget till lag om adoption ändring i 7 § i omförinälda
lag av den 17 juni 1916.

Förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen.

14 KAP.

37 §.

Lagrådet:

Då jämväl i 16 kap. 12 § förekommer hänvisning till 14 kap. 35 §,.
bör nämnda hänvisning ändras i likhet med vad i nu förevarande paragraf
ägt rum.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Övriga remitterade lagförslag finner lagrådet icke föranleda någon

O O O Ö O

anmärkning.

Förutom i de författningar, uti vilka enligt de remitterade förslagen
ändringar föreslås, torde i anledning av förslaget till lag om adoption
ändring böra göras i 17 § av lagen den 30 juni 1913 angående allmän
pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över jvstitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj;t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 20 januari 1917.

Närvarande:''

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 april 1916
till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om barn utom äktenskap;

2) Jag om äktenskaplig börd;

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning;

4) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

5) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

6) lag om ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 17:o) i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

7) lag om adoption;

8) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

Kung!. Maj:t» nåd. proposition nr 33.

9) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

10) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;

11) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

12) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen; samt

13) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Departementschefen anförde:

»Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag till en
början få erinra om Eders Kungl. Maj:ts beslut den 3 december 1909,
att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken med
tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde böra i
sammanhang därmed behandlas. Den 31 december 1909 förordnade Eders
Kungl. Maj:t, att till lagberedningen skulle för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det lagberedningen sålunda meddelade uppdrag överlämnas,
bland annat, riksdagens skrivelse den 3 mars 1908 angående lagstiftning
om adoption. Eders Kungl. Maj:t, som under år 1909 jämväl
tog initiativ till ett för Sverige, Danmark och Norge gemensamt lagstiftningsarbete
å familjerättens område, förordnade genom beslut den 9 juni
1911, att deltagandet för Sverige i det gemensamma lagstiftningsarbetet
finge avse, bland annat, även frågan om adoption. Lagberedningen har
haft att vid uppgörande av förslag till lagstiftning i detta ämne samverka
med danska och norska kominitterade för åstadkommande av så vitt möjligt
överensstämmande lagförslag. På hösten 1913 avgåvo lagberedningen och
de danska och norska kominitterade förslag till lagar om adoption, vilka
förslag i allt väsentligt överensstämma med varandra. Samtidigt överlämnade
lagberedningen jämväl vissa med förslaget till lag om adoption
sammanhörande lagförslag.

I en till Eders Kungl. Maj:t ingiven, i december 1910 dagtecknad
petition från invånare i Stockholms stad och län hemställdes, att lagberedningen
och den för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående
fattigvården in. in. tillsatta kommitté måtte erhålla uppdrag att
avgiva särskilda förslag dels till lagstiftning, som på effektivt sätt tillgodosåge
utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning,
dels ock till lagstiftning angående mera effektiva bestämmelser mot gifta
familjeförsörjare, som försummade sin försörjningsplikt. Enligt Eders
Kungl. Maj:ts beslut den 10 februari 1911 överlämnades denna petition
till lagberedningen och nämnda kommitté att tagas i övervägande vid fullgörande
av dem givna uppdrag, med förordnande att lagberedningen och
kommittén skulle undersöka, huruvida de ämnen, som i petitionen avsåges,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 26 käft. (År 33.) 13

jKung!. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

kunde särskilt för sig behandlas, och, därest sådan behandling funnes
hunna äga ruin, snarast möjligt inkomma, med förslag till lagstiftning i
berörda hänseende. Efter överläggningar mellan lagberedningen och kommittén
ansågs det tillkomma lagberedningen att upprätta förslag till lagstiftning
om barn utom äktenskap och därmed sammanhörande ämnen av
huvudsakligen civilrättslig natur. Med underdånig skrivelse den 30 november
1915 avlämnade lagberedningen förslag till lag om barn utom
äktenskap ävensom vissa andra av sistberörda förordnande föranledda lagförslag.

De sålunda av lagberedningen avgivna bägge grupper av lagförslag
har jag ansett böra vinna vidare behandling i ett sammanhang. Huvudsakligen
av denna anledning hava, på sätt statsrådsprotokollet för den 28
april 1916 utvisar, förslagen inom justitiedepartementet undergått några
mindre väsentliga ändringar, varefter desamma remitterats till lagrådet.»

Efter att hava redogjort för innehållet i de till lagrådet remitterade
förslagen och lagrådets utlåtande över dessa ävensom de utlåtanden och
yttranden samt den skrivelse i ärendet, vilka omförmälas i statsrådsprotokollet
för nyssnämnda dag, anförde departementschefen vidare:

»Med anledning av lagrådets utlåtande hava lagförslagen blivit översedda.
Därvid hava de anmärkningar, som framställts av lagrådet eller
dess flesta ledamöter i huvudsak iakttagits, där ej annat framgår av vad
i det följande erinras. Vissa jämkningar och förtydliganden av redaktionell
art hava därjämte vidtagits.

På huvudsaklig grundval av det norska förslaget till lag om adoption
har för 1916 års storting framlagts kung!, proposition med förslag
till lagstiftning i detta ämne, vilket förslag dock ännu icke vunnit behandling
av stortinget. För att emellertid söka åstadkomma samförstånd
beträffande de ändringar av saklig innebörd, vilka av lagrådets anmärkningar
i fråga om förslaget till lag om adoption kunde finnas påkallade,
hava delegerade från de tre länderna haft gemensamma överläggningar i
Stockholm under december månad 1916.

Vad angår lagrådets yttrande vid 14 § i förslaget till lag om barn
utom äktenskap, är uppenbarligen förslagets mening, att även gift kvinna
skall kunna förordnas till barnavårdsman. Då även utan uttrycklig bestämmelse
härutinnan något missförstånd näppeligen torde vara att befara,
har sådan bestämmelse icke synts erforderlig.

Vid övervägande av vad lagrådet anfört vid 2 § i förslaget till lag
om äktenskaplig hord har jag funnit, att ur denna paragraf lämpligen bör
uteslutas föreskriften om moderns instämmande, vilken föreskrift kan förstås
därhän, att ett sådant instämmande inom de i paragrafen omförmälda

Kung}. Maj:tn nåd. proposition nr Hd.

y <J

sex månader skulle vara ett villkor för talans upptagande till prövning.
Motsvarande stadgande i 5 § har likaledes uteslutits. Däremot har jag i stället
låtit i G § införa en bestämmelse att modern skall höras i målet, där det
kan ske. Nu ifrågavarande talan berör nämligen modern på det närmaste.
Den är i regel grundad på förutsättningen om ett av modern begånget
äktenskapsbrott. Bifalles talan, och skall följaktligen barnet icke anses såsom
barn i äktenskapet, övergår utan vidare rätten och plikten till vårdnaden
om barnet på modern, llon får ock bära kostnaden för barnets underhåll
antingen ensam eller gemensamt med den man, som kan fastställas vara
dess fader.

Enligt 2 § i förslaget till lag om införsel i avlöning, pension eller
livränta kan ansökan om införsel göras icke blott skriftligen utan även
muntligen och skall vid ansökningen lämnas uppgift å den underhållsskyldiges
hemvist och anställning. Lagrådet hemställer, att ansökan må
ske endast skriftligen samt att sökanden jämväl bör uppgiva, för vilken
förfluten tid underhållsbidrag är oguldet, och för vilka bidrag införsel begäres.
Tillräckliga skäl att avvika från förslagets ståndpunkt i denna del
hava ej synts mig föreligga. Ansökningens innebörd torde med erforderlig
säkerhet och tydlighet framgå av sökandens muntliga uppgifter till utmätningsmannen,
vilken i enlighet med förslagets principer bör lämna hjälp
åt sökanden. Erhållna upplysningar har utmätningsmannen att omedelbart
anteckna i den dagbok, som skall föras över ifrågavarande ärenden. För
sökanden torde det ej sällan erbjuda svårigheter att själv uppsätta en skriftlig
ansökan. Felande uppgifter i de avseenden, lagrådet framhållit, synas
för övrigt knappast behöva utgöra hinder för ärendets prövning. Framgår
ej av den till utmätningsmannen ingivna dom eller handling, genom vilken
underhållsbidraget blivit bestämt, att avbetalning ägt rum, lärer få presumeras,
att hela underhållsbidraget är oguldet. Då enligt förslaget den
underhållsskyldige skall höras över ansökningen, får han dessutom tillfälle
att uppgiva och styrka, huruvida och i vad mån avbetalning skett. Likaledes
torde man få antaga, att införsel begäres i den omfattning, lagen
medgiver, där ej sökanden i ett eller annat avseende begränsat sin begäran.

Beträffande lagrådets anmärkning vid 6 § må erinras, att de i paragrafen
givna regler angående innehållet av beslut om införsel uppenbarligen
böra äga tillämpning jämväl vid beslut om jämkning, varom förinäles
i 7 §. Genom stadgandet i 6. § andra stycket, att införsel ej må
beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare
än ett år innan ansökningen gjordes, har man velat förekomma, att från
förfluten tid resterande belopp i större omfattning uttages genom införsel.
Denna regel bör, efter vad nyss är sagt, iakttagas jämväl vid beslut om

100

Kung!, Majd» nåd. proposition nr 33.

jämkning. Då emellertid för järnkningsbeslut icke förutsattes, att formlig
ansökan göres, kan tvekan uppstå huru regeln skall vid jämkningsbeslutet
tillämpas. Den oegentlighet, som sålunda förefinnes, synes lämpligast
kunna avlägsnas genom att stadgandet i 6 § andra stycket ändras
så, att den förflutna tid, för vilken införsel må beviljas, inskränkes till ett
år före beslutets meddelande. Detta stadgande blir då tillämpligt såväl
på det första beslutet om införsel som på beslut om jämkning däri, därvid
naturligtvis i senare fallet tidsbestämmelsen hän föres till jämkningsbeslutet.
lakttages detta, kan svårligen under den tid underhållsskyldigheten
fortfar införsel komma att äga rum för uttagande av underhållsbidrag
för tid, som ligger avsevärt långt tillbaka. Detta skulle emellertid
kunna bliva fallet, om efter underhållstidens slut resterande bidrag finge
uttagas genom införsel. Det är framför allt häremot, som lagrådets anmärkning
riktar sig. För att förekomma en sådan helt visst ej åsyftad
följd, har i 8 § införts uttryckligt stadgande, att beslut om införsel ej
skall tillämpas efter underhållstidens utgång, även om den underhållsskyldige
då ännu häftar för oguldet underhållsbidrag.

Att, på sätt tre ledamöter av lagrådet vid 6. § förordat, utsträcka
rätten till uttagande genom införsel av ej förfallet bidrag har synts innebära
för stor stränghet mot den underhållsskyldige och jämväl kunna
föranleda svårigheter i tillämpningen.

Samma ledamöter av lagrådet hava ifrågasatt upptagande i förslaget
av en föreskrift, att vid uttagande av underhållsbidrag medelst införsel
ränta å förfallna bidragsbelopp ej må beräknas. Redan förslagets nuvarande
avfattning synes mig lämna stöd för den meningen, att ränta å
underhållsbidrag icke får i nämnda ordning uttagas. Enligt hittillsvarande
praxis har för övrigt sådan ränta icke plägat utdömas. Med hänsyn härtill
har ifrågasatta föreskrift ansetts obehövlig.

Lagrådet föreslår, att den i 20 § upptagna bestämmelsen om införsel
för skadestånd till följd av trolovnings brytande, äktenskaps återgång
eller äktenskapsskillnad måtte utgå ur förslaget. Ifrågavarande bestämmelse
har tillkommit för att bereda nödig effektivitet åt skadestånds
utdömande i dessa fall. Beträffande skadestånd till följd av trolovnings
brytande tillåter jag mig erinra, hurusom under förhandlingarna i riksdagen
angående lagen om äktenskaps ingående och upplösning, varigenom
de s. k. ofullkomnade äktenskapen avskaffades, från flera håll betonades
angelägenheten därav, att skadestånd i nämnda fall måtte kunna uttagas.
Såsom en lämplig utväg härför angavs nu föreslagna exekutionssätt. I
riksdagens skrivelse om antagande av nämnda lag har också hemställts
om utredning, på vilket sätt genom lagstiftningens försorg en förbättrad

101

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 33.

rättsställning skulle kunna beredas de utom äktenskapet födda barnens
mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning eller äktenskapslöfte.
Uppenbart är, att förslaget högst väsentligt främjar det av
riksdagen sålunda uttalade önskemål. Det skadestånd, varom i förslaget
är fråga, torde för övrigt till ej ringa del avse att bereda underhåll åt den
skadeståndsberättigade och sålunda hava samma karaktär som underhållsbidrag.
Särskilt lärer detta vara fallet, där skadeståndets uttagande genom
införsel behöver ifrågakomma. Med hänsyn till vad sålunda anförts har
jag ansett den av lagrådet föreslagna ändringen icke böra vidtagas.

Vad tvenne ledamöter av lagrådet vid 2 och 3 §§ i förslaget till
lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket erinrat
mot fattigvårdsstyrelses rätt att begära avflyttningsförbud har synts mig
icke böra föranleda ändring i förslaget. Att fattigvårdsstyrelse äger sådan
rätt torde vara av vikt och något opåkallat ingripande från dess sida lär
icke vara att befara.

Beträffande förslaget till lag om adoption anser en ledamot av lagrådet,
att såsom villkor för adoption bör i förslaget föreskrivas en åldersskillnad
av minst femton år mellan adoptant och adoptivbarn, med rätt dock
för Konungen att därifrån meddela dispens. Att ifrågasatta i adoptionens
natur och väsen grundade åldei’sskillnad i regel bör föreligga är uppenbart.
I likhet med lagberedningen anser jag det emellertid utan fara
kunna anförtros åt domstol, som enligt förslaget skall ägna varje adoptionsärende
en noggrann lämplighetsprövning, att även taga hänsyn till
berörda villkor. Och i de fall, då adoption bör komma till stånd utan
att angivna skillnad i ålder är för handen, synes det innebära en onödig
omgång att hänvisa sökanden att först hos Konungen begära dispens.

En annan ledamot av lagrådet gör gällande, att prövning av ansökan
om tillstånd till adoption och om hävande av adoption på grund av
därom träffat avtal bör tillkomma Kungl. Maj:t eller eventuellt Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Förslagets ståndpunkt att förlägga ifrågavarande
prövning till domstol synes mig på de skäl lagberedningen anfört
förtjäna företräde. En skälighetsprövning, likartad med den som i förevarande
ärende bör äga ruin, tillkommer domstol icke blott på förmynderskapsvåsendets
område utan ock inom viktiga delar av äktenskapsrätt^!.
Jämväl enligt den utländska kontinentala lagstiftningen är prövning av
adoptionsärenden i regel förlagd till domstol.

I enlighet med vad två ledamöter av lagrådet anfört har i 2 § intagits
en bestämmelse om rätt för omyndig förklarad att med förmyndarens
samtycke adoptera eget barn utom äktenskap. Samma ledamöter
hava jämväl förordat, att ena maken tillerkänne9 rätt att med den andres

102

Kungl. MajUs nåd. proposition nr 33.

samtycke adoptera eget barn utom äktenskap. Den i förslaget hävdade
principen, att då adoptivbarn upptages i en familj, det bör erhålla ställning
såsom makarnas gemensamma barn och båda makarna följaktligen
deltaga i adoptionen, anser jag lika med lagberedningen vara av den vikt,
att ifrågasatta undantag därifrån icke bör äga rum. Allenast för sällsynta
fall skulle för övrigt ett stadgande härutinnan vara av behovet påkallat.

Tvenne ledamöter av lagrådet hava hemställt, att åldersgränsen i
5 § måtte höjas från tolv till femton år. Avgörande betydelse synes mig
ej höra fästas vid det av lagrådets ledamöter härvid angivna skäl. Barnets
intressen torde bliva bäst tillgodosedda genom den lägre åldersgränsen.
Vid överläggningarna med de norska och danska delegerade hava jämväl
dessa enhälligt uttalat sig härför. Förslaget har därför på denna punkt,
bibehållits oförändrat.

Vid övervägande av vad inom lagrådet erinrats vid 9 § har jag
funnit den däri upptagna bestämmelsen om allmän åklagares anlitande
för utrednings vinnande böra utgå. Att, såsom inom lagrådet ifrågasatts,
bygga allenast på sökandens utredning och det yttrande barnavårdsnämnden
kan komma att avgiva synes mig dock ej erbjuda tillräcklig trygghet.
Jag har därför låtit i paragrafen införa ett stadgande, att rätten
äo-er införskaffa erforderlig utredning. I sammanhang härmed har jämväl
i paragrafen gjorts en hänvisning till de för brottmål gällande bestämmelser
beträffande ersättning av allmänna medel till personer, som enligt rättens
förordnande inkallats i målet.

Då förslaget till ändring i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete förfallit till följd av nämnda
lags upphävande genom lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete, har jag, på sätt lagrådet jämväl hemställt, i stället låtit uppgöra
förslag till ändring av sistnämnda lag. I fråga om rätt till ersättning
enligt denna lag hava adoptivbarn och adoptivföräldrar ansetts böra
likställas med naturliga barn och föräldrar och har i enlighet härmed 7 §
ändrats. Sådan likställighet har i detta sammanhang synts böra genomföras
jämväl beträffande den i 2 § innehållna föreskrift, att arbetsgivares barn
och föräldrar icke i förhållande till honom skola anses såsom arbetare
enligt denna lag. Slutligen har, i anledning av det i 10 § av förslaget
till lag om barn utom äktenskap upptagna stadgande om inköp av livränta
i riksförsäkringsanstalten, till 35 § sista stycket fogats ett tillägg,
enligt vilket riksförsäkringsanstalten bemyndigats att sluta avtal om livränta
åt barn utom äktenskap.

På lagrådets hemställan hava tilläggsförfattningarna fullständigats
med förslag dels till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli

Kungl. Maj:t» nåd. proposition nr 33.

103

1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman, dels till lag om ändrad lydelse av 17 §
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattade förslag till

1) lag om barn utom äktenskap;

2) lag om äktenskaplig börd;

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps ingående
och upplösning;

4) lag om adoption;

5) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

6) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

7) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

8) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;

9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om er sättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

10) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock
till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

12) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

13) lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

14) lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till antagande
framläggas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens
hemställan; och täcktes, med bifall till densamma,
Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig proposition
i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet
Nils Berlin.