Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331 (Proposition 1918:331)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

. 1

Kr 331.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om fri rättegång m. m.; given Stockholms slott den
12 april 1918.

'' Under åberopande av bilngda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fri rättegång,

2) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken
samt

3) lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Kungl. Magt förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 291 höft. (Nr 331.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Förslag

till

Lag om fri rättegång.

Med upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken samt med ändring
av vad lag och författning i övrigt innehålla mot denna lag stridande,
förordnas som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt
samt första domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och
i den omfattning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas
den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
därstädes förenade kostnader eller efter dgras utgivande skulle sakna
medel, som skäligen må anses erforderliga för hans eget uppehälle och
för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal
eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång
ej beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort
talan i målet. Fri rättegång må ej heller beviljas den, vilkens talan
grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att
därmed vinna sådan förmån.

2 §.

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande
av stämpelavgift i målet och njute tillika den förmån att av allmänna
medel skola gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

vittne sinkallelser och sådana rättens beslut, varav motparten skall erhålla
del, samt ersättning till av parten åberopade vittnen, såvida deras
hörande i målet ej utan skäl påkallats, så ock ersättning till tjänsteman
för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad.

Där så finnes erforderligt för behörigt anhängiggörande eller utförande
av partens talan, må ock lämplig person förordnas att mot ersättning
av allmänna medel biträda parten i rättegången.

Hålles parten häktad såsom misstänkt för brott, varå straffarbete
efter lag kan följa, eller är parten tilltalad vid krigsdomstol för sådant
brott, att han är berättigad till hjälp i rättegången, gälle angående
rättegångsbiträde åt parten vad därom särskilt är stadgat.

3 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej
sitter, av dess ordförande.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och
skall åtföljas av skriftlig, på beder och samvete avgiven uppgift å
sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet;
äro sagda förhållanden ej kända, bör uppgiften vara
styrkt genom intyg av offentlig myndighet eller trovärdig, känd person.

5 §•

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter,
av dess ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon,
som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov
samt yrkesmässigt utövar advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget
ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

• .. förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro,
biträdet berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §•

Om delgivning, som i 2 § sägs, föranstalte rätten eller dess ordförande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

7 §•

Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som skäligen
må anses erforderliga för lians eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för
rättegången, äge rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall
upphöra. Lag samma vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat
hans talan är av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.

8 §.

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad,
skall rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån,
förplikta honom ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat
gäldas av allmänna medel. År ej sådant fall för handen, men tappar
motparten, varde dylik ersättningsskyldighet denne ålagd, där han enligt
lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §.

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång
eller om förordnande av rättegångsbiträde eller till rättegångsbiträde
förordnat annan, än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla
ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet
fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången
därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda förmåner,
såframt ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen
så ändrats, att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses
erforderliga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången i hovrätten.
Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång
i den omfattning nu sagts, där han, på sätt i 4 § föreskrives,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

styrker, att lian icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna
vad skäligen må anses erforderligt för hans eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.

Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part, som äger tillgodonjuta de i första stycket angivna förmåner,
må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträde, som parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning
av allmänna medel.

Vad i 1 § andra stycket samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i denna paragraf avses, må
talan ej föras.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av
dom eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande skyldighet
att förskjuta kostnad för förrättningen, och skall av allmänna medel
gäldas all nödig förrättningskostnad, i den mån den ej kan av tappande
parten uttagas.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens
avslutande linnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet, kunna gälda rättegångskostnad,som enligt dennalag av
allmänna medel gnidits, på yrkande av kronans ombudsman i den ort,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

där parten har sitt hemvist, förpliktas ersätta statsverket sådan kostnad,
såframt motparten ej i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Talan
härom må ej väckas senare än två år efter rättegångens avslutande.

Vad nu stadgats gälle ock i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för
talans anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden
avslutats.

14 §.

Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som
stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigad till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete, biträdet nedlagt å rättegången för dess förberedande och
utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidsspillan. Ej
må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten
förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare
det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall
utan avgift tillhandahållas biträdet.

15 §.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen förordna, att
undersåte i viss främmande stat i fråga om rätt till fri rättegång skall
vara likställd med svensk medborgare.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning
enligt denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående
delgivningar och inkallelser genom rättens eller dess ordförandes
försorg samt vad i övrigt med avseende å denna lags tillämpning är
att iakttaga meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 331.

förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1. I 16 kap.^ 10 rättegångsbalken skola orden »som av rätten
eller Konungens belallningshavande förordnats att i rättegången biträda
häktad eller som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende biträda
såsom tolk» utbytas mot orden »som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk».

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut

under rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande
av rättegångsbiträde åt mindre bemedlad part eller förordnat, att sådan
förmån skall upphöra eller ock till rättegångsbiträde förordnat annan,
än part föreslagit, Vill part klaga över beslut, som nu sagts, skall,
såframt parterna därom enas eller rätten finner skäl tillstädja det, målet
vila i avbidan på utgången av partens klagan.

3. I 25 kap. 5 § rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas
mot ordet »part».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde

åt liäktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt liäktad den 14 september 1906 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
av allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan avgift genast tillhandahållas biträdet. I
slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig av allmän åklagare eller av enskild part. Ej må
åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet
blivit utan skäl anställt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till
ansvar i målet dömd; och skall, där den tilltalade åtnjutit fri rättegång
i målet, angående gäldandet av sagda ersättning gälla vad i fråga om
kostnad för fri rättegång finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 22 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anförde:

»I skrivelse den 23 april 1915 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning åtgärder
kunde redan under nu gällande rättegångsordning vidtagas för
beredande genom det allmännas försorg av rättshjälp åt parter, som på
grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga sina
intressen därav kunde vara i behov, samt för riksdagen framliigga det
förslag, som av detta övervägande kunde föranledas. I anledning härav
utarbetades av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunnige ett utkast
till lag om kostnadsfri rättegång, vilket den 31 juli 1916 av de sakkunnige
avlämnades. Sedan efter sistnämnda dag gjorda remisser utlåtanden
över ifrågavarande lagutkast avgivits av de myndigheter och
andra, vilkas yttranden infordrats, överlämnades berörda utlåtanden till
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 291 käft. (Nr 331.) 2

Allmän motivering.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

de sakkunnige för att tagas under övervägande vid utarbetande av definitivt
lagförslag i ämnet. De sakkunnige hava därefter med fästat
avseende å ovan omförmälda utlåtanden omarbetat förutnämnda lagutkast;
och sedan processkommissionen, som anmodats granska det sålunda överarbetade
lagförslaget, framställt vissa erinringar emot detsamma, hava
de sakkunnige den 31 december 1917 överlämnat betänkande med förslag
till lag om fri rättegång jämte tillhörande författningsförslag.

De lagförslag, som jag nu har för avsikt att för Eders Kungl.
Maj:t anmäla, utgöra en inom justitiedepartementet verkställd omarbetning
av de sakkunniges förslag till lag om fri rättegång och därav påkallade
ändringar i vissa äldre* lagar.

En av statens förnämsta uppgifter är att genom domstolarna bereda
varje medborgare tillfälle att erhålla den reglering av sina rättsförhållanden,
som står i överensstämmelse med lag och rätt. Att härvid staten
föreskriver vissa mindre avgifter, avsedda att till någon ringa del betäcka
de direkta kostnaderna för de särskilda ärendenas behandling, kan icke
i regel innebära någon oegentlighet, lika litet som det kan vara något
att invända emot att rättssökande i allmänhet hava skyldighet att själva
bekosta det juridiska biträde, varav de må vilja begagna sig. Men det
är ett socialt missförhållande av allvarligaste slag, om mindre bemedlade
eller obemedlade medborgare på grund av sin bristande förmåga att
betala av staten fastställda avgifter, av erforderliga biträden betingade
arvoden eller andra nödiga kostnader för rättegången skulle avskäras
från möjligheten att göra sin rätt gällande.

Medan i de flesta moderna rättssystem särskild uppmärksamhet
ägnats åt att genom lagstiftningsåtgärder undanröja ett missförhållande
av antytt slag, har den svenska rätten härutinnan intagit en efterbliven
ståndpunkt. Det föreliggande lagförslaget avser att i den svenska rätten
införa principen om fri rättegång för den, som icke äger tillgång till
gäldande av de med rätteg''ången förenade kostnader eller efter deras
utgivande skulle sakna medel, som skäligen må anses erforderliga för
hans eget och hans familjs uppehälle. I rätten till fri rättegång ingår
enligt förslaget jämväl förmånen att, där så erfordras för behörigt
anhängiggörande eller utförande av rättegången, erhålla lämpligt biträde
på bekostnad av allmänna medel. Förslaget innefattar härjämte en rätt tid
fri verkställighet av dom eller utslag för part, som åtnjutit fri rättegång.

Innan jag övergår till den närmare motiveringen för lagförslaget,
torde jag höra anmärka, att vissa andra åtgärder enligt min mening
erfordras för att komplettera den föreslagna lagstiftningen och för -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

lana erforderlig effektivitet åt den rättshjälp, som ställes till de mindre
bemedlades förfogande. Jag syftar härvid i första rummet på en organisation
av offentliga rättshjfilpsanstalter, vilka även utan samband med
rättegång skulle lämna rättsligt biträde åt mindre bemedlade. Förslag
härtill har utarbetats av ovan omförmälda sakkunniga, och, på sätt anmälts
för riksdagen, har jag för avsikt att hemställa om avlåtaDde av
proposition till riksdagen angående beviljande av nödiga medel för
genomförandet av en dylik organisation. Samtidigt torde jag emellertid
jämväl komma att hemställa om ett särskilt anslag för beredande av
viss rättshjälp, som i händelse av’ bifall till det under riksdagens prövning
vilande förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område synes vara av
nöden för att trygga de i nyssnämnda lagförslag avsedda nvttjanderättshavares
rätt.

Vad nu beträffar det föreliggande förslaget till lag om fri rättegång,
överensstämmer detsamma i det stora hela med de sakkunnigas förslag,
och hänvisar jag alltså beträffande den ifrågasatta lagstiftningens principer
i huvudsak till nämnda förslag med av de sakkunnige lämnad motivering.
I vissa delar har jag emellertid funnit avvikelse böra ske; och
anhåller jag nu att få redogöra för dessa skiljaktigheter och grunderna
härför.

Förslaget till lag om fri rättegång.

1 §•

Förmånen av fri rättegång skulle enligt de sakkunnigas förslagkunna
beviljas den, som icke ägde tillgång till gäldande av de med
rättegången förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna
nödiga medel till underhåll för sig och sin familj. De sakkunnige avsågo
med nämnda bestämmelse, att även personer, som ägde några, om
än med hänsyn till deras nuvarande eller framtida försörjning ringa
tillgångar, skulle kunna komma i åtnjutande av fri rättegång. Mot
avfattningen av ifrågavarande bestämmelse har emellertid från olika håll
anmärkts, att bestämmelsen ej med tillräcklig tydlighet uttryckte vad
de sakkunnige med densamma avsett, utan att den kunde bliva föremål
för en alltför snäv tillämpning. Åven enligt min mening synes det önskvärt,
att lättigdomsgraden angives på sådant sätt, att därigenom tydligt
framhålles, att den avgörande myndigheten bör erhålla ett visst utrymme
för skälighetsprövning, och jag har därför låtit omredigera första stycket
av paragrafen i överensstämmelse härmed.

Fattigdom*-

graden.

Fri rättegång
! brottmål.

Förpröv ningen.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde förmånen av fri rättegång
ej beviljas för utförande av målsägandetalan i brottmål, där brottet
vore sådant, att det hörde under allmänt åtal eller kunde efter angivelse
åtalas av allmän åklagare. Denna inskränkning i förmånen av fri rättegång
motiverades av de sakkunnige därmed, att målsäganden i dylika
fall i allmänhet torde kunna påräkna biträde av allmänne åklagaren
jämväl för utförande av sin särskilda talan.

Med anslutning till en vid betänkandet fogad reservation håller
jag före, att den mindre bemedlade partens behov av hjälp i rättegången
för utförande av målsägandetalan i brottmål av ovan berörda beskaffenhet
ofta nog icke kan anses vara nöjaktigt tillgodosett genom att tillfälle
kan finnas för målsägaren att erhålla visst biträde av åklagaren.
Att i omförmälda mål utan inskränkning låta förmånen av fri rättegång
stå öppen för mindre bemedlade synes å andra sidan icke vara att förorda.
Det bör icke ifrågasättas annat än att, där brott hör under allmänt
åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, denne skall i
målet föra den ansvarstalan, som är lagligen grundad. Har allmänne
åklagaren icke funnit skäl för åtal, synes icke heller anledning förefinnas
att i det föreliggande fallet medgiva målsägaren rätt till fri rättegång
för utförande av sin särskilda talan. Däremot synes det önskvärt, att
i de fall, då allmänne åklagaren anhängiggjort ansvarstalan, en mindre
bemedlad målsägare må åtnjuta förmånen av fri rättegång för utförande
av sin talan, detta med hänsyn till att de ersättningskrav, som kunna
vara förbundna med en dylik talan, ofta äro invecklade och fordra eu
vidlyftig utredning. 1 överensstämmelse med anförda synpunkter har
lagförslaget i denna del avfattats.

Såsom eu förutsättning för rätten att erhålla förmånen av fri rättegång
var i de sakkunnigas förslag upptagen bestämmelsen, att partens
talan ej finge vara uppenbart ogrundad. Denna bestämmelse innebar,
att beslut rörande ansökan om fri rättegång i varje fall måste föregås
av eu viss saklig prövning från domarens eller rättens sida av den
föreliggande tvisten.

De sakkunnige hava, under hänvisning till förprövningens förekomst
i åtskilliga främmande processlagar, såsom motivering för bestämmelsen
anfört huvudsakligen följande.

För den bemedlade utgjorde redan tanken på de med en process
förenade ekonomiska uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan
anställa rättegång. Skulle nu samhället för den fattige undanröja varje
hämmande moment härutinnan, så ställdes i själva verket på hans om -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331-

dömesgillliet och självbehärskning större krav än på den bemedlades,
och det torde ej låta sig försvaras att sålunda genom ett okontrollerat
beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka frestelsen att processa.
Den antydda inskränkningen i den fria rättegången påkallades även av
skyldig hänsyn till den fattiges motparts intresse. Ty om än denne i
domen finge sig tillerkänd full ersättning för sina rättegångskostnader,
så vore denna ersättningsrätt ofta endast en rätt på papperet. Slutligen
torde även den fattiga partens eget intresse bjuda, att samhället förfore
med varsamhet och urskillning, då det genom särskilda förmåner beredde
honom lättnader vid rättegångars utförande. I sista hand finge nämligen
även den fattige själv bära ansvaret för sina gärningar. Anställde han
en uppenbart ogrundad talan, komrne han att drabbas av kostnaderna
för processen.’

Beträffande spörsmålet huruvida beslut om meddelande av fri
rättegång borde föregås av en prövning utav befogenheten av den
mindre bemedlade partens talan, har uti ovanberörda reservation givits
uttryck åt den uppfattningen, att övervägande skäl tala emot införandet
av en dylik förprövning samt att den föreslagna bestämmcdsen härom
måste anses vara ägnad att i väsentlig män förringa värdet av den nya
lagstiftningen. Jag har i förslaget anslutit mig till den av reservanten
sålunda uttalade uppfattningen.

För de sakkunnige har det i första hand framstått såsom en nödvändighet
att finna ett medel för avvärjande av faran av ett ohemult
processande, vilket enligt de sakkunnigas uppfattning oundgängligen skulle
bliva en följd av lagförslagets genomförande. De sakkunnigas i berörda
avseende uttalade farhågor synas mig dock överdrivna.

Det torde nämligen icke böra lämnas ur sikte, att beträffande den
stora gruppen av s. k. partprocesser, d. v. s. tvister av sådan beskaffenhet
att parterna äro i stånd att utföra sin talan utan rättegångsbiträde, de
förmåner, som enligt förslaget skulle tillkomma mindre bemedlad part
utöver dem, vartill han redan enligt gällande rätt äger tillgång, icke
kunna sägas vara av sådan betydelse, att desamma i och för sig skulle
giva anledning till någon ökad processlystnad.

\ idkommande åter sådana rättegångar, däri part för sin talans
behöriga utförande är i behov av biträde i rättegången, lärer förslaget,*
även utan den ifrågasatta allmänna förprövningen, lämna tillräcklig möjlighet
att hämma ohemula processer. Fn dylik kontrollmöjlighet innefattas
däri, att parts rätt att erhålla förordnande för lämplig person att
biträda honom i rättegången gjorts beroende av domarens eller domstolens
prövning av det föreliggande behovet av biträdeshjälp.

Kungl. Majte nåd. proposition Nr 331.

Såväl principiella grunder som praktiska skäl synas mig tala emot
förprövningens införande i den tillämnade lagstiftningen. Föreliggande
lagförslag avser att utjämna den ogynnsamma ställning, varuti en
mindre bemedlad i jämförelse med eu ekonomiskt bättre situerad befinner
sig, då det gäller att genom rättegång hävda sin rätt. Att
den fattiga partens rätt att erhålla de förmåner, som kunde medföra
ett dylikt utjämnande, göres beroende av en prövning i sak redan vid
rättegångens början, ter sig för mig.så mycket mindre tilltalande, som
den bemedlade parten äger möjlighet att under processens hela förlopp
åstadkomma en utredning, som kan komma att giva stöd åt en talan,
vilken vid eu förprövning möjligen kunnat framstå såsom obefogad.
Det ligger nämligen i sakens natur, att eu dylik prövning måste bliva
av summarisk beskaffenhet och till följd härav också mindre tillförlitlig.
Och vådan av ett felaktigt bedömande av partens talan vid en förprövning
torde få betraktas såsom så mycket större, som det icke är uteslutet,
att förprövningens förefintlighet i och för sig kan vara ägnad
att medföra en rubbning i förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet
i ett mål, däri förprövning ägt rum. Förprövningen synes, lagd
i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla
av rättsosäkerhet och godtycke för den fattige, som söker utfå sin rätt,
och torde därför, såsom Svea Hovrätt framhållit i sitt yttrande över
1916 års lagutkast, i denna form stå i strid med vår nu gällande rättegångsordning
och knappast vara förenlig med svensk rättsåskådning.

2 §•

Den i de sakkunnigas förslag upptagna bestämmelsen om befrielse
för part från skyldighet att i rättegången ställa säkerhet för kostnad
och skada har ej i lagförslaget upptagits. Nämnda befrielse hade avseende
allenast å tvenne fall, nämligen dels på undersåte i de stater,
med vilka Konungen icke slutit sådant avtal, varom förmäles i 3 § av
lagen den 19 november 1886 angående skyldighet för utländsk man att
i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för
kostnad och skada, dels ock på den säkerhet för kostnad i anledning av
vittnesförhör vid utländsk domstol, som enligt 2 § av lagen den 6 mars
1899 skall avlämnas av den, som begärt vittnesförhöret.

Vad angår befrielsen för utländsk man från skyldigheten att ställa
borgen för kostnad och skada liar jag ej funnit skäl föreligga att i förslaget
upptaga stadgande därom, enär en sådan befrielse otvivelaktigt
skulle gå utöver området för de förmåner, som man genom förevarande

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 331. '' 15

lagstiftning avsett att bereda mindre bemedlad part. Det är nämligen
att märka, att då befrielsen från skyldighet att ställa ifrågavarande
säkerhet ej samtidigt förbindes med ett gäldande från det allmännas
sida av den kostnad och skada, som för den fattiges motpart skulle
kunna uppkomma, befrielsen komme att utan berättigande ske på motpartens
bekostnad. Det synes ej heller skäligen kunna ifrågasättas,
att statsverket skall åtaga sig utländsk parts skyldighet att gälda omlörmälda
kostnad och skada. På grund av de konventioner, som ingåtts
med ett flertal främmande stater om befrielse från skyldighet att i
omförmälda fall ställa borgen, saknar stadgandet för övrigt större praktisk
betydelse.

Beträffande åter befrielsen för mindre bemedlad part från skyldighet
att ställa säkerhet för kostnad i anledning av vittnesförhör vid utländsk
domstol torde visserligen ur principiell synpunkt däremot ej några
befogade invändningar vara att göra. En sådan befrielse, som för att
fylla sitt syfte givetvis måste vara förenad med skyldighet för statsverket
att i partens ställe utgiva den för vittnesförhöret uppkommande
kostnaden, skulle däremot kunna komma att betunga statsverket med
högst avsevärda och på förhand ej beräkneliga utgifter, vilka ofta säkerligen
ej komme att stå i rimligt förhållande till processföremålets värde
eller betydelse i övrigt. Med hänsyn härtill och då behov av vittnesförhör
vid utländsk domstol i de av förslaget berörda fall mera sällan
torde förekomma, anser jag, att tillräckliga skäl ej föreligga att införa
bestämmelse om mindre bemedlad parts befriande ''från skyldigheten att
ställa säkerhet för nämnda kostnad.

3 §•''

Över ansökan om fri rättegång ägde enligt de sakkunnigas förslag
rätten eller dess ordförande, när skäl därtill voro, bereda motparten
tillfälle att avgiva yttrande. En dylik kommunikation med motparten
skulle enligt motiven till förslaget förekomma, då målet kunde
tänkas bliva av vidlyftigare beskaffenhet, eller omständigheterna voro
sådana, att ett uttalande från motpartens sida skulle vara ägnat att
avgöra frågan om förefintligheten av någon förutsättning för beviljande
av fri rättegång, eller det kunde antagas, att en kommunikation skulle
kunna leda till förlikning i målet. Då emellertid, såsom jag förut anfört,
någon förprövning av sökandens talan enligt föreliggande lagförslag-
ej skall förekomma och införandet av ett särskilt förlikningsförfarande
allenast med avseende å tvister, varå denna lag skulle bliva

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

tillämplig, saknar berättigande, har jag ej fnnnit skäl att i lagförslaget
upptaga nämnda bestämmelse.

'' 5 §.

Vid förordnande av rättegångsbiträde bör, när skäl därtill äro,
biträdet kunna berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.
Om ej en sådan rätt för den förordnade att sätta annan i sitt ställe
lämnas, kan särskilt med hänsyn till de juridiskt bildade yrkesadvokaterna
befaras, att dessa skulle visa sig mindre benägna att åtaga sig
ifrågavarande slag av uppdrag, enär ett tvång för den förordnade att
vid alla tillfällen, även då behov därav ej föreligger, själv utföra partens
talan ofta skulle för honom innebära avsevärda olägenheter. I många
fall skulle även de kostnader, statsverket finge vidkännas för biträdeshjälpen,
genom ett sådant tvång göras onödigt stora.

7 §•

Den ändrade avfattningen av bestämmelserna i denna paragraf
ansluter sig till det nya innehållet av 1 § och har särskilt föranletts av
borttagandet av stadgandet om förprövning.

12 §.

I det av de sakkunnige först utarbetade utkastet till lag om fri
rättegång hade upptagits bestämmelsen, att där part blivit beviljad förmånen
av fri rättegång, lian ägde tillgodonjuta densamma jämväl hos
överexekutor och utmätningsman för verkställighet av rättens i målet
meddelade utslag och beslut. Ifrågavarande bestämmelse upptogs emellertid
ej i de sakkunnigas förslag; dock hade i förut omnämnda reservation
en avvikande mening i denna del uttalats. Åven jag anser, att part,
som beviljats fri rättegång, jämväl bör komma i åtnjutande av förmånen
att utan kostnad erhålla verkställighet å rättens dom eller utslag i målet,
enär eljest mången gång parten ej skulle i full omfattning erhålla den
hjälp, som förevarande lagstiftning avsett att bereda honom.

Den förmån, som den mindre bemedlade genom den fria verkställigheten
kommer att erhålla, avser däremot ej att befria denne från
den honom såsom sökande av verkställigheten i vissa fall enligt utsökningslagen
åliggande skyldighet att ställa säkerhet för den kostnad
och skada, som kan tillskyndas motparten, hj heller medför förmanen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

befrielse från stadgad skyldighet att förskjuta kostnad, som för förvaltning
av utmätt fast egendom kan vara nödig. Den omständigheten
att den, som erhållit fri rättegång, i sistnämnda fall ej kommer i åtnjutande
av eu dylik befrielse, torde i regel för honom vara av föga
praktisk betydelse.

Enligt förslaget är åtnjutandet av förmanen av fri verkställighet
ej begränsad till någon viss tid efter rättegångens avslutande. En dylik
tidsbegränsning kunde dock ifrågasättas med hänsyn till det fall, att
efter rättegångens avslutande men före verkställigheten partens förmögenhetshållanden
så väsentligt förbättrats, att han vore i stånd att gälda
kostnaderna för verkställigheten. Emellertid skulle införandet av en
dylik tidsbegränsning föranleda svårigheter beträffande verkställighet
av sådana domar och utslag, genom viika svaranden ålagts att peiiodvis
verkställa utbetalning av penningemedel, såsom t. ex. uppfostringsbidrag
eller andra underhållsbidrag. Den i nästföljande paragraf intagna bestämmelsen
om skyldighet för part att på grund av förbättrade förmögenhetsförhållanden
i visst fall återgälda vad av allmänna medel kan
hava utgivits för verkställighetskostnad, torde ock praktiskt taget tillräckligt
motverka missbruk av rätten till fri verkställighet.

Ifrågasättas kunde även, huruvida icke jämväl en part, som först
efter rättegångens avslutande blivit fattig, lika väl som den, vilken åtnjutit
fri rättegång, borde beredas möjlighet att erhålla fri verkställighet.
Beredandet av en dylik förmån, som skulle hava sin egentliga
praktiska betydelse ifråga om uttagande av periodvis förfallande belopp,
skulle nödvändiggöra införandet av ett särskilt förfarande för prövningen
av sökandens förmögenhetsvillkor, vilken väl i sådant fall endast skulle
kunna tänkas förlagd hos överexekutor. Upptagandet i lagförslaget av
bestämmelsen om fri verkställighet är emellertid endast avsett -att utgöra
en naturlig konsekvens av den förmån, som beretts mindre bemedlade
genom beviljande av fri rättegång, men gör däremot icke anspråk på
att i allo lösa det behov av fri rättshjälp vid verkställighetsåtgärder,
som i andra avseenden kan förefinnas.

Enligt kungl. kungörelsen den 28 november 1913 angående beräkning
av arvode för exekutiv försäljning av fast egendom m. m. föreskrives,
att, där auktion hållits men försäljning icke kommit till stånd,
arvode till vederbörande förrättningsman skall utgå intill hälften av det
belopp, som skolat gäldas, om egendomen blivit försåld. De fall, då fråga
om sådant arvode uppkommer i samband med fri verkställighet, torde
kunna beräknas på grund av sin sällsynthet sakna egentlig praktisk
betydelse. Om lagförslagets bestämmelse rörande fri verkställighet av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 291 höft. (Nr 331.) 3

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 331.

dom eller utslag antages till lag, bör emellertid berörda kung], kungörelse
i angivna hänseende ändras beträffande part, som är berättigad till fri
verkställighet, varom också chefen för civildepartementet under nämnda
förutsättning torde framlägga förslag.

13 §.

Enligt de sakkunnigas förslag kunde på yrkande av kronans ombudsman
efter rättegångens avslutande den part, som åtnjutit fri rättegång,
förpliktas ersätta statsverket kostnad, varifrån lian'' varit befriad,
såvida partens förmögenhetsförhållanden efter rättegångens avslutande

1 så hög grad förbättrats, att han kunde återgälda kostnadens hela belopp.
Talan härom skulle ej få väckas senare än fem år från rättegångens
avslutande.

Lämpligheten av att på dylikt sätt på grund av den lämnade för- -månen tillskapa ett gäldförhållande mellan statsverket och den, som åtnjutit
fri rättegång, kan emellertid ifrågasättas. Särskilt i de fall, då
de kostnader, som av statsverket guldits, uppgå till mera avsevärda belopp,
kan skulden för den mindre bemedlade lätt komma att kännas såsom
ett tryckande hot vid hans strävan att förbättra sina villkor. Med hänsyn
särskilt till det fall att vederbörande part just genom erhållande
av fri rättegång vunnit något av större förmögenhetsvärde, har jag
dock icke ansett mig äga tillräcklig anledning att helt frångå de sakkunnigas
förslag i detta avseende, men föreslår, att den tid, inom vilken
kronans återvinningstalan skall anställas, bestämmes till allenast två år
efter rättegångens avslutande.

Samma återkravsrätt bör även gälla i fråga om kostnad, som ay
allmänna, medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att
tiden för talans anhängiggörande bör räknas från verkställighetsåtgärdens
avslutande.

L dr slag et till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle lagen om fri rättegång äga
tillämpning även på part, som hålles häktad. I den mån redan nu
gällande bestämmelser angående rättegångsbiträde åt häktad avveke från
förslagets stadganden rörande rättegångsbiträde, skulle likväl enligt

2 § 2 mom. andra stycket i förslaget förstnämnda bestämmelser vara
tillämpliga.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 331.

De sakkunnige synas emellertid härvid hava förbisett, att med denna
anordning av lagstiftningen en häktad, mindre bemedlad part, beträffande
vilken 1906 års lag ägde» tillämpning, skulle komma i en sämre ställning
än andra mindre bemedlade parter. Sålunda skulle den fattiga part, som
jämlikt 1906 års lag fått rättegångsbiträde förordnat, vara pliktig att,
där han bleve till ansvar i målet dömd, till statsverket återgälda kostnaden
för ersättningen till rättegångsbiträde!, medan däremot annan
fattig part, oberoende av målets utgång, skulle vara befriad från sådan
återbetalningsskyldighet. Åven i andra avseenden, såsom beträffande
parts rätt att få utsett av honom själv önskat rättegångsbiträde, skulle
olikhet uppkomma vid tillämpning av den ena eller andra lagen.

1 skrivelse den 27 februari 1917 har riksdagen anhållit, att Eders
Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till ändring i nu gällande lagstiftning
angående rättegångsbiträde åt häktad i syfte att den häktade
måtte erhålla nödigt biträde vid överrätt lika välsom vid underdomstol;
att vid. förordnande av rättegångsbiträde tillbörlig och skälig hänsyn
toges ^ till den häktades förslag i avseende å personvalet; samt att till
rättegångsbiträde förordnades rättsbildad advokat, där hinder därför icke
mötte och statsverket icke därigenom oskäligen betungades.

•lag hade hoppats kunna föreslå Eders Maj:t att för innevarande
års riksdag framlägga det förslag till ändrade bestämmelser uti berörda
ämne, som i anledning av riksdagens skrivelse inom justitiedepartementet
är under beredning. Med hänsyn till den fullständiga omarbetning, som
gällande bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad måste underkastas
för att bringas i överensstämmelse med förslaget till lag om fri rättegång,
har emellertid detta ärende ännu icke kommit i sådant skick, att
utsikt förefinnes till propositions avlåtande förrän till nästa års riksdag.

Gällande bestämmelser om häktad parts skyldighet att i visst fall
till statsverket återgälda den ersättning, som av allmänna medel till
rättegångsbitrådet utgivits, synas dock redan nu beträffande mindre bemedlade
böra ändras till likhet med vad i förslaget till lag om fri rättegång
i fråga om kostnadernas betalande finnes stadgat. För sådant
ändamål har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av
4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906, enligt vilket, i fall där den häktade åtnjutit fri rättegång i
målet, angående gäldande av ersättningen för rättegångsbiträdet skall
gälla vad i fråga om kostnad för fri rättegång finnes stadgat.

Utöver ovan omförmälda ändringar hava av njig i de sakkunnigas
förslag vidtagits vissa andra ändringar av huvudsakligen redaktionell natur.»

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 331.

Departementschefen uppläste härefter de sålunda anmoda lagförslagen,
vilka finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll, och hemställde!,
att Kungl. Maj:t behagade för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag av protokollet över desamma inhämta
lagrådets utlåtande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall.

Ur protokollet:
Ci G. Bruno.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Förslag

till

Lag om fri rättegång.

Härigenom förordnas, som följer:

Om fri rättegång vid underrätt.

1 §■

Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt
samt första domstol i skiftesmål och i vattenmål må på de villkor och
i den omfattning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas
den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången
därstädes förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel,
som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs

uppehälle. •

I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt atal
eller ‘må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång
ej beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort
talan i målet. Fri rättegång må ej heller beviljas den, vilkens talan
grundar sig på överlåtelse, som kan antagas* hava skett i syfte att
därmed vinna sådan förmån.

Främmande stats undersåte vare i fråga om rätt till fri rättegång
likställd med svensk medborgare under förutsättning av ömsesidighet.

2 §.

Part, som beviljats fri rättegång, vare befriad från erläggande av
stämpelavgift i målet och njute tillika den förmån att av allmänna
medel skola gäldas expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning
och sådana rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt för

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

inkallelse av och ersättning till sådana av parten åberopade vittnen,
vilkas hörande prövas för målets utredning erforderligt, så ock annan
ersättning till tjänsteman för särskild förrättning eller å tjänstens vägnar
förskjuten kostnad.

Hålles parten häktad såsom misstänkt för brott, varå straffarbete
efter lag kan följa, eller är parten tilltalad vid krigsdomstol för sådant
brott, att lian är berättigad till hjälp i rättegången, gälle angående
rättegångsbiträde åt parten vad därom särskilt är stadgat.

3 §.

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej
sitter, av rättens ordförande.

4 §•

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och
skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å
sökandens förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han har att
försörja; äro sagda förhållanden ej kända, bör uppgiften vara styrkt
genom intyg av offentlig myndighet eller trovärdig, känd person.

5 §•

Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, avrättens
ordförande. Har part till rättegångsbiträde föreslagit någon,
som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov
samt yrkesmässigt utövar advokatverksamhet, bör avvikelse från förslaget
ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro,
biträdet berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

6 §.

Om delgivning och inkallelse, som i 2 § sägs, föranstalte rätten
eller rättens ordförande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Hr 331-

7 §•

Finnes under rättegången partens förmögenhetsförhållanden vara
sådana, att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses erforderliga
för hans eget och hans familjs uppehälle, kan gälda kostnaderna
för rättegången, äge rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall
upphöra. Lag samma vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat
hans talan är av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket andra punkten sägs.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad,
skall rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån,
förplikta honom ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat
gäldas av allmänna medel. År ej sådant fall för handen, men tappar
motparten, värde dylik ersättningsskyldighet denne ålagd, där han enligt
lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

9 §•

Mot beslut, varigenom fri rättegång beviljats, må talan ej föras.
Har rättens ordförande lämnat utan bifall ansökan om fri rättegång
eller om förordnande av rättegångsbiträde, må parten hos rätten
påkalla ny prövning av frågan.

Om fri rättegång i hovrätt och hos Konungen.

10 §.

7 mom. Har part vid underrätt ånjutit fri rättegång, vare han,
då målet fullföljes till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å
rättegången därstädes tillgodonjuta de i 2 § första stycket omförmälda
förmåner, såframt ej under tiden partens förmögenhetsförhållanden veterligen
sa ändrats, att han utan intrång i de medel, som skäligen må anses
erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle, kan gälda kostnaderna
för rättegången i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten
komma i åtnjutande av fri rättegång i den omfattning nu sagts, där han,
på sätt i 4 § föreskrives, styrker, att han icke äger tillgång till gäldande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

av de med rättegången i hovrätten förenade kostnader eller efter deras
utgivande skulle sakna vad skäligen må anses erforderligt för iåns ege

och hans familjs uppehälle. . _ _ , Q ..

Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i b,* i och ° §8 ai
stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å fri ratte gailg

2 mom1** Där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller
ändringssökande av narf, som äger tillgodonjuta de i 1 mom. angivna förmåner,
må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträde, som parten anlitat för rättegången därstädes, ersättning
av allmänna medel, såframt motparten ej i utslaget förpliktas utgiva

ersättning för kostnaderna i hovrätten. .

3 mom. Mot hovrättens beslut i fråga, som i denna paragraf avses,
må talan ej föras.

11 §•

Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om mål, som fullföljes hos Konungen.

Om fri verkställighet av dom eller utslag.

12 §.

Har part åtnjutit fri rättegång, vare parten vid verkställighet av
dom eller utslag i målet befriad från honom enligt lag åliggande sky -dio-het att förskjuta kostnad för förrättningen, och skall kostnaden galeas
av0 allmänna medel, i den mån den ej kan av tappande parten uttagas.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Part, som åtnjutit fri rättegång, må, där han efter rättegångens
avslutande finnes utan intrång i de medel, som skäligen må anses er orderliga
för hans eget och hans familjs uppehälle, kunna gälda kostnad
som Enligt denna lag av allmänna medel guldris, pa yrkande av kronans
ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas ersatta

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Kr 331.

statsverket sådan kostnad, saframt motparten ej i utslaget ålagts dylik
ersättningsskyldighet. Talan härom må ej väckas senare än två år
efter rättegångens avslutande.

14 §.

.Till vittne, vars hörande pakallas enligt denna lag, skall ersättning
utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning
av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skäligt arvode
för det albete, bitiädet nedlagt å rättegången för dess förberedande och
utförande, så ock ersättning för nödvändiga utgifter och tidspillan. Ej
må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten
förbehålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare
det utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall
utan avgift tillhandahållas biträdet.

15 §.

Närmare föreskrifter rörande ordningen för gäldande av ersättning
enligt denna lag till tjänstemän och rättegångsbiträden ävensom angående
delgivningar och inkallelser genom rättens eller rättens ordförandes
försorg samt vad i övrigt med avseende å denna lags tillämpning är
att iakttaga meddelas av Konungen.

Genom denna lag upphäves 15 kap. 9 § rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 291 käft. (Nr 331./

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 331.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, som följer:

1. I 16 kap. 10 § rättegångsbalkeu skola orden »som av rätten
eller Konungens belallningshavande förordnats att i rättegången biträda
häktad eller som av rätten förordnats att i visst mål eller ärende biträda
såsom tolk» utbytas mot orden »som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk».

2. Till nämnda § skall läggas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om underrätt genom beslut

under rättegången avslagit begäran om fri rättegång eller om förordnande
av rättegångsbiträde åt mindre bemedlad part eller förordnat, att sådan
förmån skall upphöra, eller ock till rättegångsbiträde förordnat annan
än part föreslagit. Vill part klaga över beslut, som nu sagts, skall,
såframt parterna därom enas eller rätten finner skäl tillstädja det, målet
vila i avbidan på utgången av partens klagan.

3. 1 25 kap. 5 § rättegångsbalken skall ordet »häktad» utbytas

mot ordet »part».

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

Förslag

till

Lag; om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
av allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt
besked om beslutet skall utan avgift genast tillhandahållas biträdet. T
slutliga utslaget pröve rätten, huruvida ersättningen skall till statsverket
återgäldas, vare sig av allmän åklagare eller av enskild part. Ej må
åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet
blivit utan skäl anställt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till
ansvar i målet dömd; och skall, där den tilltalade åtnjutit fri rättegång
i målet, angående gäldandet av sagda ersättning gälla vad i fråga om
kostnad för fri rättegång finnes särskilt stadgat. ''

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 331.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd torsdagen den
11 april 1918.

N ärvarande:

J ustitieråden Gullstrand,

YON SETH,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
22 mars 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättade förslag till

lag om fri rättegång,

lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,
och

lag om ändrad lydelse, av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av advokaten Set Axel Helge Silow.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter:

Förslag till lag om fri rättegång.

Ingressen.

Lagrådet:

Förslaget innefattar i flera hänseenden modifikationer i lagbud,
som dock formellt lämnas oberörda. Sålunda medför exempelvis före -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

skriften i 10 § om motsvarande tillämpning av 6 § att, där part åtnjuter
förmånen av fri rättegång, bestämmelserna i rättegångsbalken
om förfarandet i hovrätt icke alltid kunna följas. Likaså göras genom
12 § undantag från vissa utsökningslagens stadganden o. s. v. Det
torde därför böra i den tillämnade lagens ingress utsägas, att ändring
göres i vad lag eller författning innehåller mot densamma stridande.
Sker så, lärer slutbestämmelsen om upphävande av 15 kap. 9 § rättegångsbalken
lämpligen böra uppflyttas till ingressen.

§ I -

Lagrådet:

Huruvida part är i den ekonomiska ställning, att han må enligt
förslagets bestämmelser tillgodonjuta fri rättegång, lärer ej sällan bliva
vanskligt att avgöra. En särskild svårighet beredes den prövande myndigheten
genom den obestämda innebörden av begreppet familj. Om
och i vad män detta uttryck må anses omfatta, förutom make och barn
av äktenskaplig börd eller adoptivbarn, även andra t. ex. syskon, som
dela hem med parten, synes icke rätt klart. Tydligt är dock, att till
partens familj ej kunna räknas utomäktenskapliga barn till honom, med
vilka han ej sammanbor. Härutinnan avviker förslaget sålunda från de
grunder, som godtagits i kungörelsen den 17 juni 1916 angående allmänna
villkor och bestämmelser för användningen av anslaget till rättshjälp
åt vissa åbor och lägenhetsinnehavare, i det att enligt sagda kungörelse
frågan, huruvida sökt rättshjälp bör beviljas, är gjord beroende
av bland annat sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom
åliggande underhållsskyldighet. Erinras må jämväl, att enligt förordningen
den 1 juni 1912 om familjeunderstöd, d. v. s. understöd av statsmedel
åt värnpliktigs hustru och barn, utom äktenskap födda barn äro
berättigade till understöd i likhet med inom äktenskap födda, och att
förordningen den 13 augusti 1914 om understöd i vissa fall åt sådan
värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar, räknar
till familjen även vissa anhöriga, mot vilka den värnpliktige väl ej har
legal försörjningsplikt men som för sitt uppehälle äro väsentligen beroende
av hans arbete.

Då eu otvetydig regel är önsklig och den i 1916 års kungörelse
antagna principen synes lämplig, hemställes, att slutet av första stycket
i denna paragraf så omarbetas, att hänsyn blir att taga till vad som
erfordras för partens eget uppehälle och för fullgörande av honom lag -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 381.

ligen åliggande underhållsskyldighet. Motsvarande jämkning bör vidtagas
i 4, 7, 10 och 13 §§.

Sista stycket i förevarande paragraf innebär, att den myndighet,
rätten eller dess ordförande, som har att bevilja fri rättegång, skall
pröva, huruvida den främmande staten tillerkänner motsvarande förmån
åt svenska medborgare. I överensstämmelse med vad inom andra områden
av lagstiftningen är fallet torde emellertid sådan prövning böra
ankomma på Konungen. Ifrågavarande stadgande lärer alltså böra
givas det innehåll, att Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet
förordna, att undersåte i viss främmande stat skall i fråga om
förmånen av fri rättegång vara likställd med svensk medborgare. Rätta
platsen för ett dylikt stadgande lärer vara den avdelning av den föreslagna
lagen, som har till överskrift Allmänna bestämmelser.

Iakttages vad sålunda blivit erinrat beträffande nu förevarande
paragrafs sista stycke, erfordras någon jämkning även i 1 mom. andra
stycket av 10 §.

2 §.

Justitierådet von Seth:

Bland de förmåner, som skulle komma att ingå i rätten till fri
rättegång, nämnes även, att av allmänna medel skall gäldas ersättning
till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas börande prövas erforderligt
för målets utredning. Dessutom skulle parten äga få vittnen inkallade
på det allmännas bekostnad och, enligt 6 §, genom rättens eller
dess ordförandes försorg.

Mot avsikten med dessa bestämmelser synes icke vara något att
erinra. Det är emellertid ej fullt tydligt, vare sig i vilken ordning eller
av vem det skall prövas, om ett vittnes hörande är erforderligt. Överhuvud
taget kan ju ett vittnesmåls betydelse för målets utgång icke
fullt bedömas förr än i det slutliga utslaget. Det kan emellertid icke
gärna vara förslagets mening, att med den prövning, som nu är i fråga,
skall anstå, till dess målet avgöres. Häremot strider nämligen hänvisningen
i 14 § till bestämmelserna angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål, vilka innehålla, bland annat, att beslut
om ersättning till vittne skall meddelas utan dröjsmål.

Det måste således antagas, att prövningen är avsedd att ske tidigare
än i samband med målets avgörande och följaktligen utan hänsyn
till vittnesmålets faktiska betydelse för utgången.

Det har säkerligen icke varit förslagets mening, att prövningen
skall behöva innebära annat än en med ledning av partens uppgifter

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

angående de upplysningar i målet, lian anser vittnet kunna lämna, såvitt
möjligt fullstäridigade genom ett förklarande från vittnet företagen
undersökning, huruvida vittnets hörande kan antagas få inflytande på
utgången. Denna prövning sammanfaller alltså med den prövning, som
rätteligen bör föregå varje medgivande av ett vittnesförhör. Dylikt medgivande
kan endast lämnas av rätten, och därav skulle ju strängt
taget följa, att endast de vittnen skulle enligt förevarande lag kunna
erhålla ersättning av allmänna medel, vilkas hörande medgivits av rätten.
Det synes emellertid, som om man av hänsyn till såväl partens som
vittnenas intressen borde gå i viss mån längre. Ofta inträffar det ju,
att ett vittnes hörande genom omständigheter, som inträffat efter dess
instämmande, blir obehövligt, och ehuru stadgandet i 3 § är ofullständigt
därutinnan, att detsamma ej tydligt angiver, huruvida rättens ordförande
skall äga före eller mellan rättens sammanträden besluta jämväl
om inkallande av vittnen, lärer detta få antagas hava varit meningen.
Givetvis bör ett dylikt beslut föregås av sådan prövning av behovet av
vittnets hörande som den nyssnämnda, ehuru naturligtvis rätten ej kan
bliva bunden av densamma utan fortfarande har att avgöra, om vittnet
skall höras eller ej. Det vore synnerligen obilligt, om den, som inställt
sig på eu dylik kallelse, skulle bliva annorlunda ställd i fråga om ersättning
för sin inställelse än den, som tillstädeskommit i anledning av
en av rätten beslutad kallelse.

Vid dessa förhållanden synes det, som om rättvisan krävde, att
såväl varje till vittne åberopad person, som inställt sig på grund av
kallelse från rätten eller dess ordförande, som ock varje av parten själv
medfört vittne, vars hörande rätten funnit sig böra medgiva, borde få
sin ersättning av allmänna medel. Ett förtydligande av förslaget i sådan
riktning lärer alltså böra vidtagas.

I sammanhang därmed bör jämväl förenämnda ofullständighet i
avfattningen av 3 § avhjälpas.

Det må ock i detta sammanhang påpekas, att lydelsen av första
stycket i 14 § icke rätt väl överensstämmer med vad, på sätt ovan utvecklats,
borde komma att gälla angående vittnesersättningars gäldande av
allmänna medel. Åvlättuingen av nämnda lagrum är nämligen sådan, att
av densamma skulle kunna slutas till eu betydligt längre gående ersättningsskyldighet
för det allmänna. Vidtagas do jämkningar i förslaget i
övrigt, om vilka ovati hemställts, erfordras i 14 § ej annan bestämmelse
i ämnet, än att viti nesersättning, som enligt lagen skall gäldas av allmänna
medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som
stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 331.

3 §■

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Den

enligt 2 § i fri rättegång ingående förmånen, att av allmänna
medel skall gäldas kostnad för inkallelse av och ersättning till vittne,
har gjorts beroende därav, att vittnets hörande prövas för målets utredning
erforderligt. Det lärer vara avsett och synes ock ändamålsenligt,
att med denna prövning icke i annat fall må anstå till det rättegångstillfälle,
då vittnet höres, än att vittnet är tillstädes utan att hava
blivit inkallat i den ordning 6 § anvisar. Erinran härom torde böra
intagas i förevarande paragraf.

9 §•

Lagrådet:

Följdriktigheten synes fordra, att genom tillägg till andra stycket
i förevarande paragraf utmärkes, dels att, därest rättens ordförande avslagit
begäran om vittnes inkallande genom rättens eller ordförandens
föranstaltande, prövning av frågan därom må påkallas hos rätten, dels
ock'', med hänsyn till innehållet i det ifrågasatta nya stycket i 16 kap.
10 § rättegångsbalken, att, om rättens ordförande till rättegångsbiträde
förordnat annan, än part föreslagit, jämväl denna fråga kan hänskjutas
till rättens prövning.

K) §.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i 2 mom. gör hovrätts befogenhet att tillerkänna rättegångsbiträde
åt den, som äger åtnjuta förmånen av fri rättegång, ersättning
av allmänna medel beroende av, bland andra, det villkoret, att
icke motparten i utslaget förpliktas utgiva ersättning för kostnaderna i
hovrätten. Härigenom kan emellertid biträdet komma i en ganska oförmånlig
ställning, i det att han för sin ersättnings utfående kan bliva
beroende av såväl motpartens solvens som möjligheten att av sin huvudman
utfå vad på biträdet belöper av den kostnadsersättning huvudmannen
kunnat utfå av motparten. Mot nämnda villkor, som fanns
upptaget redan i det sakkunnigförslag, vilket ligger till grund för det
föreliggande förslaget, hava också anmärkningar framställts i yttranden,

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 331.

som från advokathåll avgivits över förstnämnda förslag. Det synes,
som om upptagandet i förslaget av nämnda villkor, på samma gång
det innebär en obillighet mot biträdena, vore ägnat att mer än som är
lämpligt öka svårigheterna för mindre bemedlade parter att genom fullföljande
av talan vinna rättelse i beslut, som gått dem emot. Det kan
nämligen vara fara värt, att advokaterna, om de ställas inför så ovissa
utsikter i fråga om möjligheten att få ersättning för sitt arbete och sina
besvär, skola finnas föga villiga att åtaga sig uppdrag av ifrågavarande
art. Eu ändring av förslaget i denna del synes alltså påkallad. Därvid
lärer den grunden böra följas att, då i övrigt villkoren, för att biträdet
skall kunna erhålla ersättning av allmänna medel, äro uppfyllda, sådan
ersättning också alltid skall tillerkännas detsamma och att, om hovrätten
därjämte finner omständigheterna sådana, att motparten kan förpliktas
utgiva ersättning för kostnaderna i hovrätten, motparten förpliktas
att direkt gottgöra statsverket vad det fått utbetala till biträdet.
En ändring i denna riktning kan genomföras genom uteslutande ur
2 mom. av orden »såframt motparten ej i utslaget förpliktas utgiva
ersättning för kostnaderna i hovrätten» och nedflyttning av andra stycket
i nuvarande 1 mom. till ett självständigt moment efter 2 inom., varigenom
hänvisningen till 8 § kommer att gälla även stadgandet i 2 mom.

12 §.

Lagrådet:

Ett fullt tillfredsställande ordnande av rättsinstitutet fri verkställighet
möter, såsom framgår redan av departementschefens yttrande
till förevarande paragraf, åtskilliga svårigheter. En dylik svårighet, som
näppeligen vunnit tillbörligt beaktande i förslaget, är den, huru det
skall kunna förhindras, att part, som åtnjutit fri rättegång, utan giltiga
skäl åsamkar statsverket kostnader för upprepade verkställighetsåtgärder.
Det synes, som om partens intressen i vanliga fall bleve tillgodosedda,
om rätten till fri verkställighet begränsades till att gälla allenast ett
verkställighetsförsök, naturligtvis med den modifikation, som följer därav,
att domen kan lyda på betalning eller annan prestation å olika terminer.

Av eu bokstavlig tolkning skulle kunna anses framgå, att den
förmån, som i förevarande paragraf medgives, icke avses att äga rum
i andra fall än sådana, beträffande vilka uttrycklig föreskrift lämnas i
utsökningslagen om skyldighet för part att förskjuta kostnad för eu av
honom sökt förrättning. Det finnes emellertid fall, då kostnaden för eu
exekutiv förrättning väl icke skall förskjutas av sökanden, men då denne
är pliktig att efteråt gälda kostnad, som icke kunnat uttagas hos den,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 291 käft. (Nr 331.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

mot vilken förrättningen blivit sökt. Av ändamålet med stadgandet i
förevarande paragraf är uppenbart, att även i dylika fall förmänen av
fri verkställighet bör tillkomma den, som åtnjutit fri rättegång. Ett
förtydligande av paragrafen, så att detta klart framgår av ordalydelsen,
synes önskligt.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 §

rättegångsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Lagrådet:

Ändringen i förevarande lagrum lärer böra gå ut på att tilltalad,
som dömes till ansvar i målet och åtnjutit fri rättegång, kan i slutliga
utslaget förpliktas gottgöra statsverket ersättningen till biträdet allenast
om han förklarats förlustig sagda förmån, men att efter rannsakningens
avslutande återbetalningsskyldighet kan åläggas honom enligt reglerna
i 13 § av lagen om fri rättegång. Den föreslagna lydelsen av lagrummet
i fråga synes ej rätt val utmärka vad sålunda borde komma
att gälla.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj.-t* nåd. proposition Nr 331.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 12 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 11 april 1918 avgivna utlåtande över de den 22 mars 1918
till lagrådet remitterade förslagen till lag om fri rättegång, till lag om
ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken samt
till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde statsrådet
Löfgren:

»De av lagrådet framställda erinringarna beröra, såsom av den
lämnade redogörelsen framgår, icke de principer, å vilka lagförslagen
grundats. Lagrådets anmärkningar till förslaget till lag om fri rättegång
synas mig böra föranleda ändringar i av lagrådet anvisade hänseenden,
med undantag för den sakliga anmärkning, som framställts mot

s«

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 331.

12 §. Väl är det, vad denna anmärkning beträffar, sant, att partens
intressen i vanliga fall bleve tillgodosedda, om rätten till fri verkställighet
begränsades till att gälla allenast ett verkställighetsförsök. Men det
kan enligt min mening icke förnekas, att en sådan begränsning i många
fall skulle kunna leda till olägenheter, exempelvis för en part, som vid
ett första utmätningsförsök utbekommit valuta för en del, men icke för
hela sitt anspråk. Dessutom skulle kontrollen över inskränkningens
vederbörliga iakttagande vara förenad med stora svårigheter och föranleda
ett avsevärt arbete för vederbörande exekutiva myndigheter.

Inom lagrådet har ytterligare uppmärksamheten fästats vid den
oklarhet, varav förslaget synes lida i avseende å frågan, när och av
vem erforderligheten för målets utredning av ett vittnes hörande skall
prövas. I själva verket har bestämmelsen om särskild prövning rörande
ersättning till vittnen, vilken bestämmelse formulerats med anslutningtill
don i de sakkunnigas förslag förutsatta förprövningen beträffande
rätten till fri rättegång i allmänhet, bort undergå någon jämkning
med hänsyn till borttagandet ur förslaget av sagda förprövning. För
att å ena sidan fullt tillgodose den mindre bemedlade partens intresse
av att få av honom åberopade vittnen hörda, men å andra sidan
icke ådraga statsverket ersättningsskyldighet i de fall, då ett vittnes
hörande är alldeles opåkallat, synes det mig vara den lämpligaste utvägen
att låta vittnesersättning av allmänna medel utgå, såvida icke
rätten i samband med vittnes hörande finner dess påkallande hava ägt
rum utan skäl. Jag har i anledning härav företagit en omformulering
av 2 § i berörda avseende.

De av en av lagrådets ledamöter gjorda erinringarna till förslaget
till lag om fri rättegång 10 § synas mig böra föranleda vissa jämkningar
i detta stadgande.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen om
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad har lagrådet visserligen
funnit den föreslagna lydelsen icke rätt väl utmärka den innebörd, som
stadgandet enligt lagrådets såväl som enligt min mening bör äga. Då
emellertid lagrådet icke framställt någon uttrycklig hemställan om ändringav
formuleringen, har jag icke ansett nödvändigt att rubba densamma.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet förekommit, har förslaget
till lag om fri rättegång inom justitiedepartementet omarbetats, därvid
jämväl i vissa inom lagrådet icke berörda avseenden jämkningar av
formell natur företagits.»

Föredraganden uppläste härefter lagförslagen i den lydelse, de efter

Kungl. Maj is nåd. proposition Nr 331.

sagda omarbetning erhållit, och hemställde, att förslagen måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga
ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen
bifalla, och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

Bikung till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 291 höft. (Nr 331.)