Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258 (Proposition 1917:258)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Nr 258.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående
länsarkitekter m. m./ given Stockholms slott den
16 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att

dels godkänna den av chefen för finansdepartementet föreslagna
nya staten för överintendentsämbetet under förändrat namn av byggnadsstyrelsen,
att tillämpas från och med år 1918;
dels förklara,

att för åtnjutande av avlöningsförmånerna enligt nämnda stat skola
gälla de av samma departementschef tillstyrkta villkor och bestämmelser;

att en var, som med eller efter den nya lönestatens ikraftträdande
tillträder ordinarie befattning i byggnadsstyrelsen, skall vara pliktig att
underkasta sig ovanberörda villkor och bestämmelser; samt

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i överintendentsämbetet,
vilka icke före den 1 november 1917 anmäla, att de
vilja övergå till den njm avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt dittills
gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom, i den
mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
dem;

dels å riksstaten för år 1918 uppföra det ordinarie anslaget till
överintendentsämbetet, nu 50,600 kronor, med ett till 158,400 kronor
förhöjt belopp och under ändrad benämning av »till byggnadsstyrelsen»;

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 käft. (Nr 258.) 1

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

dels för utförandet av mätningar och andra undersökningar av i
kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i allmänhet bevilja å
ordinarie stat för år 1918 såsom reservationsanslag ett belopp av

3,000 kronor;

dels å extra stat för år 1918 anvisa, för bestridande av de med
uppläggandet av en byggnadsstatistik förenade särskilda kostnaderna,
såsom reservationsanslag ett belopp av 15,000 kronor;

dels, likaledes å extra stat för år 1918, bevilja, för anställande av
länsarkitekter i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl.
Maj:t meddelas, ett förslagsanslag, högst 24,000 kronor;

dels ock å riksstaten för år 1918 uppföra det ordinarie reservationsanslaget
till byggnader och reparationer med oförändrat belopp, 370,000
kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Conrad Carleson.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans 31aj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april

1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena LKTDMAN,
Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson anhöll, efter
gemensam beredning med cheferna för civil- och ecklesiastikdepartementen,
att för Kungl. Maj:t få anmäla frågan om omorganisation och lönereglering:
av överintendentsämbetet samt anförde därvid:

Enligt nådigt bemyndigande den 24 oktober 1913 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet den 29 i samma månad
ledamoten av riksdagens första kammare, numera statsministern Carl
Swartz, förste intendenten i överintendentsämbetet, f. d. professorn Isak
Gustaf Clason, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
Anders Pers samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren
Axel Lundblad och redaktören August Nilsson för att såsom sakkunniga
inom nämnda departement efter verkställd utredning avgiva förslag till
omorganisation av överintendentsämbetet jämte lönereglering för befatt -

Sakkunniga
för omorganisation
och
lönereglering
av överintendentsämbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ningehavare i ämbetsverket. Att i egenskap av ordförande närmast leda
arbetet utsågs herr Swartz.

Med skrivelse den 1 november 1915 hava de sakkunniga överlämnat
resultatet av sitt arbete i form av ett betänkande angående
omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet m. m. I
denna skrivelse framhålla de sakkunniga, bland annat, att de på grund
av nådig föreskrift om samarbete i vissa avseenden mellan dem och
fornminnesvårdskommittén hållit sammanträden gemensamt med nämnda
kommitté. Vid en del andra sammanträden hade, på de sakkuunigas
anmodan, närvarit representanter — vanligen vederbörande chefer —
för tillsammans ett tiotal myndigheter, som i större utsträckning syssla
med byggnadsfrågor. Vad särskilt överintendentsämbetet beträffade, hade
de sakkunniga ingående överlagt med såväl ämbetsverkets chef som dess
ledamöter och även andra dess tjänstemän. Såsom en följd härav kunde
betraktas den påfallande överensstämmelsen mellan det förslag, ämbetet
framställt . i yttrande den 7 april 1914 i förevarande ämne, vilket yttrande
avgivits på de sakkunnigas begäran, och vad de sakkunniga i det
nu föreliggande betänkandet föresloge.

Vid verkställandet av den utredning, som läge till grund för de
sakkunnigas förslag, hade de sakkunniga haft att taga hänsyn till eu
del uttalanden, som gjorts, och önskemål, som framställts, angående statens
byggnadsverksamhet i allmänhet och överintendentsämbetets verksamhet
i synnerhet. Särskilt hade de sakkunniga haft att uppmärksamma
vissa uttalanden från riksdagens sida, vari framhållits önskvärdheten av
en utredning av frågan om statens byggnadsverksamhet i hela dess vidd.
Med anledning härav — och även på grund av det inbördes sammanhanget
mellan denna fråga och frågan om överintendentsämbetets omorganisation
— hade de sakkunniga ansett sig böra göra den på dem
enligt deras uppdrag ankommande utredningen något vidlyftigare än
som ovillkorligen betingats av det förslag, deras arbete skulle utmynna
i, nämligen förslag till omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet.

Vid avfattandet av redogörelsen för den av de sakkunniga verkställda
utredningen hade de sakkunniga lagt vikten mindre vid ett återgivande
av de, vanligen i instruktioner och dylikt intagna, positiva bestämmelser,
som reglera statens byggnadsverksamhet, än vid att åstadkomma
en framställning av denna verksamhet, sådan den framträder i
den praktiska utövningen därav. De upplysningar, som härför och i
övrigt varit erforderliga, hade dels meddelats av vederbörande vid de
ovannämnda sammanträdena med representanter för olika byggande myn -

Kungl. Magt» Nåd. Proposition Nr 258. 5

digheter och dels under arbetets gång pa annat lämpligt sätt införskaffats.
Ifrågavarande uppgifter hade därför, delvis skriftligen och delvis
muntligen, lämnats vid skilda tillfällen under tiden för de sakkunnigas
uppdrag. Med anledning härav och då det ej låtit sig göra att med
hänsyn till förhållandena den dag betänkandet avgåves revidera hela det
ganska omfattande material, varpå de sakkunnigas framställning grundats,
kunde de sakkunnigas utredning innehålla en och annan föråldrad
uppgift, Detta funne de sakkunniga dock ej hava någon betydelse för
de resultat, vartill de under sitt arbete kommit.

Innan jag närmare redogör för de sakkunnigas olika förslag och
den ytterligare utredning i förevarande ämnen, som åvägabragts, anhåller
jag att få meddela en kortfattad översikt av de sakkunnigas betänkande
i dess helhet.

De sakkunnigas betänkande berör, såsom av deras ovannämnda
skrivelse torde framgå, ej endast frågan om omorganisation och lönereglering
av det nuvarande överintendentsämbetet utan upptager även
en del frågor, som beröra statens husbyggnadsväsen i dess helhet.

Den av de sakkunniga förebragta utredningen innefattar sålunda
till eu början ej endast framställning av överintendentsämbetet, i dess
historiska utveckling och sådant det för närvarande ter sig till arbetsuppgifter
och organisation, samt av ämbetets motsvarigheter i vissa
främmande länder utan även eu översikt av den husbyggnadsverksamhet,
som utövas av andra statsorgan än överintendentsämbetet. 1 sammanhang
härmed hava de sakkunniga såsom bilagor vid sitt betänkande
fogat dels en förteckning över statens husbyggnader och dels en sammanställning
av statens kostnader för husbyggnadsarbeten under tioårsperioden
1903—1912, fördelade å de särskilda byggande myndigheterna.
Nämnda förteckning upptager över 10,000 specificerade byggnader och
torde vara det första försöket att åstadkomma ett något så när fullständigt
inventarium över statens hus.

Av de större mera självständiga frågor, som de sakkunniga behandlat,
märkes först den sedan ett årtionde f aktuella frågan om en
förbättrad kulturhistorisk byggnadsvård. Den omfattning, vari staten för
närvarande befattar sig med byggnadsminnesmärkena såsom sådana, är
tämligen inskränkt; det är, bortsett från ruinerna, egentligen endast
kyrkor, vid vilkas vård de kulturhistoriska synpunkterna komma till sin
rätt, i den mån omständigheterna det medgiva. Därvid är det överintendentsämbetet
och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (jämte
riksantikvarien), vilka övervaka, att nämnda synpunkter varda iakttagna.

Översikt av
de sakkunnigas
betänkande.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

De sakkunniga, som framhålla vikten av att eu rationell vård kommer
våra byggnadsminnesmärken till del, föreslå åtgärder dels till utsträckande
av ifrågavarande byggnadsvård till nya föremål och dels till förbättrande
av själva beskaffenheten av samma vård. I det förra avseendet föreslå
de sakkunniga, att samtliga staten tillhörande byggnader av något
kulturhistoriskt värde skola bliva föremål för omvårdnad i förevarande
avseende — i vad mån kommuner och enskilda tillhöriga byggnader
kunna bliva föremål för liknande omvårdnad kommer att bero av den
nu pågående revisionen av den allmänna iornminneslagstiftningen —
samt att ärenden angående ändring av stadsplaner, som omfatta i kulturhistoriskt
avseende värdefulla städer eller stadsdelar (t. ex. Visby, staden
inom broarna i Stockholm), skola behandlas så, att de kulturhistoriska
synpunkterna därvid vederbörligen beaktas. 1 sammanhang med den
sålunda ifrågasatta utsträckningen av den kulturhistoriska byggnadsvården
till alla statens byggnader, som därav äro förtjänta, föreslå de
sakkunniga, att de statsbyggnader, som, oavsett deras historiska värde,
hava särskilt konstnärligt värde, skola komma i åtnjutande av liknande
omvårdnad. För förbättrandet av själva beskaffenheten av den kulturhistoriska
byggnadsvården föreslå de sakkunniga, att statsmyndigheternas
befattning med förevarande angelägenheter, vilken lör närvarande huvudsakligen
består i att granska redan upprättade förslag till byggnadsåtgärder
och därför av olika skäl ofta ej kan medföra önsklig verkan,
skulle förläggas till frågornas första stadier och härigenom kunna leda
åtgärderna redan från början i rätt riktning; vidare att en effektiv
kontroll skulle utövas över byggnadsminnesmärkena och särskilt överarbeten
å desamma; samt att systematiska vetenskapliga undersökningar
av historiska byggnader måtte föranstaltas antingen i sammanhang med
ifrågasatta arbeten å byggnaderna eller ock enbart i forskningssyfte
och för att uppnå resultat av mera allmänt intresse för restaureringskonsten.
För nämnda undersökningars bedrivande ifrågasätta de sakkunniga,
att ett särskilt årligt anslag skulle ställas till vederbörandes
förfogande. Såsom ett medel att uppnå en förbättrad historisk byggnadsvård
framkasta de sakkunniga även tanken på att stadga särskilda
fordringar för dem, som utföra arbeten å byggnadsminnen. Härutinnan
hava emellertid de sakkunniga ej framställt något förslag utan endast
påkallat uppmärksamhet för saken. Beträffande de organ, varigenom
byggnadsminnesvården, i vad den ankommer på staten, skulle utövas,
föreslå de sakkunniga, att överintendentsämbetet och riksantikvarien
skulle utöva statens ifrågavarande funktioner, dock under ett intimare
och i fastare former än hittills ordnat samarbete. Med hänsyn till den

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

fördjupning av byggnadsminnesvården, som skulle följa av de sakkunnigas
förslag, komma båda myndigheterna, icke minst överintendentsämbetet,
att få vidkännas avsevärd ökning i sitt arbete. Samarbetet dem
emellan bliver då givetvis av i motsvarande mån större betydelse.
Formerna för detta samarbete hava av de sakkunniga utarbetats i
samråd med fornminnesvårdskommittén. Såsom ledande princip har
(härvid fasthållits, att riksantikvarien skulle bevaka särskilt de allmänt
kulturhistoriska intressena och överintendentsämbetet tillgodose särskilt
de praktiskt-arkitektoniska synpunkterna. För mottagandet av det avsevärt
ökade arbete, som för den kulturhistoriska byggnadsvården skulle
falla å överintendentsämbetet, föreslå de sakkunniga inrättandet inom
ämbetet av en särskild byrå, den nedan omförmälda kulturhistoriska
byrån.

Den centrala delen av betänkandet, åtminstone i vad det ej behandlar
själva den egentliga huvudfrågan d. v. s. omorganisationen och löneregleringen
av överintendentsämbetet, berör frågan om statens byggnadsverksamhet
i allmänhet. De sakkunniga erinra härvid dels om de tid
efter annan från riksdagens sida framställda anmärkningarna mot samma
verksamhet, nämligen om bristande sparsamhet, som skulle yttra sig
huvudsakligen i för stora eftergifter för estetiska och dylika krav, och
om bristande planmässighet, vilket sistnämnda missförhållande skulle
yttra sig i samtidigt tillgodoseende genom olika byggnadsföretag å en
och samma ort av lokalbehov, som skulle kunna tillgodoses genom ett
byggnadsföretag, i ojämn och ur statsfinansiell och samhällsekonomisk
synpunkt ofta olämplig fördelning av statens byggnadsverksamhet, däri
att iakttagelser och rön, som gjorts vid ett statsbygge, ofta ej tillgodogöras
vid ett senare bygge in. in., dels ock om de från samma håll
anbefallda medlen emot missförhållandena, bestående huvudsakligen av
en centralisering av byggnadsverksamheten.

Vad anmärkningen om bristande sparsamhet vid statsbyggena
beträffar hava de sakkunniga ansett denna fråga egentligen ligga utom
deras uppdrag och därför endast helt lätt rört därvid. De hava dock
låtit utarbeta och såsom bilaga vid betänkandet fogat en jämförande
statistisk sammanställning av införskaffade uppgifter om byggnadskostnaderna
i Sverige och en del andra länder för vissa slag av byggnader,
där en nära till hands liggande jämförelsegrund funnits, t. ex.
skolor, sjukhus, fängelser. Härav synes framgå, att byggnadskostnaderna
i Sverige ej kunna anses höga i förhållande till kostnaderna utomlands,
snarare tvärtom.

Vidare må nu framhållas, att de sakkunniga i detta sammanhang

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

hävdat kravet på monumentalitet hos offentliga byggnader å mera bemärkta
platser, dock under framhållande, att monumentaliteten ligger
mindre i ornamental utsmyckning och dylikt än i byggnadsmassorna och
deras gruppering.

Vidkommande anmärkningarna om bristande planmässighet i statens
byggnadsverksamhet medgiva de sakkunniga, att dessa haft fog för sig,
men påpeka tillika, att bättre förhållanden inträtt under de senare åren.

I fråga om medlen mot de nuvarande missförhållandena vid statens
husbyggnadsverksamhet upptaga de sakkunniga först frågan om centralisering
av ail statens ifrågavarande verksamhet. Härvid komma de sakkunniga
till den uppfattningen, att en sådan centralisering ej är tillrådlig.
Däremot uttala de sig för en partiell centralisering så att den
byggnadsverksamhet, som utövas av post- och telegrafverken samt riksbanken
— eller just de myndigheter, som föranlett anmärkningarna mot
den bristande planmässigheten vid statens byggnadsverksamhet — i
huvudsak förlägges till överintendentsämbetet samt att under ämbetets
omedelbara inseende ställas vissa fastigheter, som nu ej stå under
teknisk myndighets vård, nämligen beskickningsfastigheterna i utlandet,
Nya elementarskolans i Stockholm hus och riksdagshuset. Att för närvarande
ställa flera så att säga enstaka förvaltade statsfastigheter under
ämbetet ifrågasätta ej de sakkunniga, men de hava vid utarbetandet av
förslaget till omorganisation av ämbetet sökt göra organisationen i vad
den har avseende å ämbetets verksamhet såsom förvaltare av statsfastigheter
så elastisk, att ämbetet när som helst kan övertaga flere eller färre
av ifrågavarande byggnader.

Såsom de egentliga och över hela området av statens husbyggnadsverksamhet
nående medlen mot de nuvarande missförhållandena vid berörda
verksamhet föreslå emellertid de sakkunniga dels förberedande
utredning av de särskilda byggnadsfrågor^, dels granskning av uppgjorda
ritningar och förslag, dels ock kontroll av byggnadsarbetenas
utförande, allt grundligare och allsidigare än under nuvarande förhållanden
kan ske och, i vissa principiella avseenden, lagt i händerna på
en myndighet — självfallet överintendentsämbetet — så att å ett
enda centralt ställe skulle kunna vid varje tidpunkt lätt erhållas en
samlad överblick av statens byggnadsverksamhet, så väl av den redan
fullbordade och pågående som av den under den närmaste tiden förestående,
något som under nuvarande förhållanden icke kan åstadkommas
utan ingående och tidsödande undersökningar hos ett stort antal verk
och myndigheter. En ofrånkomlig förutsättning för att överintendentsämbetet
skall kunna på ett lyckligt sätt fullgöra ifrågavarande nya

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

åliggande hava do sakkunniga ansett vara, att ämbetet städse bär tillgång
till exakta uppgifter i erforderliga avseenden angående statens
husbyggnadsverksamhet i hela dess omfattning, d. v. s. att inom överinömdentsämbetet
löres en fortlöpande och ändamålsenligt inrättad
byggnadsstatistik.

Denna byggnadsstatistik är eu kärnpunkt i de sakkunnigas förslag;
den innebär, kan man säga, centraliseringen av statens husbyggnadsverksamhet,
i den mån centralisering därav lämpligen kan ske. Huru
statistiken i detalj skulle vara inrättad föreslå ej de sakkunniga utan
förklara överintendentsämbetet lämpligare att härutinnan utarbeta förslag;
dock meddela de sakkunniga, för att angiva huru de i huvuddrag
tänkt sig statistiken anordnad, eu schematisk sammanfattning av det
innehåll, en sådan statistik bör hava. Att statistiken emellertid måste
bliva ganska vidlyftig även om densamma ej skulle omfatta statens samtliga
husbyggnader, därom torde man ej kunna undgå att bliva övertygad
vid en än så flyktig blick på ovannämnda av de sakkunniga
meddelade förteckning över staten tillhöriga husbyggnader.

Vidare skulle enligt de sakkunnigas förslag dels i sammanhang
med byggnadsstatistiken genom insamlande av ritningar till byggnadsföretag,
varmed staten tagit befattning, inom överintendentsämbetet
bildas ett centralt statsarkiv för ritningar, dels ock, till fromma särskilt
för statens byggnadsverksamhet men även för byggnadsverksamheten i
allmänhet i landet, av ämbetet utövas en upplysningsverksamhet genom
publicerande av meddelanden om iakttagelser och rön av allmännare intresse,
som gjorts vid utförandet av byggnadsföretag eller eljest, och
vidare hos ämbetet inrättas en provsamling av byggnadsmaterialier av
aktuellt intresse.

De nu nämnda åtgärderna skulle otvivelaktigt i och för sig vara
av nytta för den offentliga byggnadsverksamheten. Men det största
gagnet av dem skulle, såsom ovan antytts, vara att sätta överintendentsämbetet
medel i händerna att så utföra den på ämbetet lagda förberedande
utredningen, granskningen och kontrollen av byggnadsföretag för statens
räkning, att denna ämbetets verksamhet bleve av åsyftad effekt för statens
husbyggnadsväsen. Vad särskilt ämbetets granskningskall beträffar må
nämnas, att de sakkunniga betonat den konstnärliga sidan därav; de
sakkunniga hava nämligen uppmärksammat, att till mera bemärkta
platser förlagda offentliga byggnader stundom ej erhållit det utseende,
som ur synpunkten av den allmänna smakens odlande varit önskligt.

Slutligen hava de sakkunniga, innan de ingått på frågan om överintendentsäm
betets omorganisation, berört vissa andra smärre spörsmål,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

som röra ämbetets verksamhetsområde. Sålunda föreslå de sakkunniga, att
befattningen med statens tomtförsäljningar, vari nu enhetlighet fullständigt
saknas, skall överlämnas till ämbetet, att ämbetet skall omhänderhava
de titt och ofta förekommande förhyrningarna av lokaler för statsändamål
(för ämbetsverk, kommittéer m. m.), att ämbetet i vissa fall
skall handhava förvaltningen av möbler och inventarier, som inköpts
för statsmedel, särskilt för förekommande av det nu allt för vanliga förfarandet
vid tillfälligt behov av möbler (t. ex. för kommittéer), att, när
behovet uppstår, möbler och dylikt nyanskaffas och, när behovet upphör,
realiseras utan hänsyn till att senare uppstående behov väl skulle kunna
tillgodoses med de anskaffade möblerna, att överintendentsämbetet skulle
avgiva årsberättelse över sin verksamhet, m. m.

Beträffande härefter frågan om överintendentsämbetets organisation
hava de sakkunniga framlagt förslag om fullständigt ny organisation
av ämbetsverket. Den nuvarande organisationen, vilken i huvudsak
ägt bestånd från år 1880, uppdelar ämbetet i två avdelningar, en teknisk
och en administrativ, av vilka den sistnämnda emellertid har upp f''fter

av rent teknisk natur i lika mått som av rent administrativ natur.

mbetets nuvarande å stat anställda personal utgöres av överintendenten,
två förste intendenter, den ene chef för den tekniska och den
andre för den administrativa avdelningen, två intendenter för vården
av kronans under ämbetet ställda byggnader, den ene för byggnaderna
i Stockholm och den andre för byggnaderna i landsorten, en kassör
och bokhållare, vilka tre sistnämnda tjänstemän äro anställda vid den
administrativa avdelningen, samt slutligen två vaktmästare. Enligt vad
i betänkandet uppvisas har sedan den nuvarande organisationen inrättades
dels antalet av de på ämbetet ankommande ärendena fyrdubblats
och dels ärendena blivit av mera arbetskrävande beskaffenhet. Åmbetet
har därför nödgats att hos sig anställa en del biträden, dock endast
under lösa former — ett arrangement, som givetvis ej kunnat vara för
ämbetets verksamhet lyckligt. Nu när åtskilliga nya uppgifter läggas
å ämbetet finna de sakkunniga det därför nödvändigt att utrusta ämbetet
med eu helt ny organisation.

Den nuvarande organisationen av överintendentsämbetet är, såsom
de sakkunniga framhålla, behäftad med åtskilliga olägenheter. Sålunda
har ämbetet, som i sin egenskap av centralmyndigheten på husbyggnadsväsendets
område kontinuerligt har befattning med b3rggnadsarbeten
ej blott i Stockholm utan även i landsorten, icke något tekniskt lokalt
organ att tillgå för bevakandet av landsortsangelägenheterna; såsom
ämbetets ombud i orterna fungera nämligen länsstyrelserna. Denna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

olägenhet vilja de sakkunniga avhjälpa genom att till länsstyrelsernas
förfogande ställa byggnadstekniska biträden, länsarkitekter, vartill jag
strax återkommer. Vidare framhålla de sakkunniga, bland annat, såsom
principiella olägenheter vid den nuvarande organisationen, att ämbetets
tjänstemän ej kunna hinna, såsom vederbör, följa med byggnadskonstens
allt hastigare utveckling och att de allt för ofta ej hava tillfälle att på
ort och ställe taga kännedom om de lokala förhållanden, som inverka
på de under ämbetets handläggning bragta byggnadsfrågorna. Sistnämnda
olägenheter vilja de sakkunniga avhjälpa genom att i den nya
organisationen inrymma för ämbetets uppgifter tillräckliga arbetskrafter.

Ett karaktäristiskt drag för överintendentsämbetet är, att verket
består av, utom den fast anställda och regelbundet tjänstgörande personalen
d. v. s. det egentliga ämbetsverket, en liten kår, för närvarande
ett trettiotal, av vid ämbetet fästade, fritt praktiserande arkitekter, »arkitekterna
utom stat», som alltså icke kunna tjänstgöra regelbundet vid
ämbetet utan anlitas för särskilda uppdrag, såsom upprättande av ritningar
för något ifrågasatt statsbygge, granskning av utav annan myndighet
eller kommun uppgjorda ritningar, varöver ämbetet skall avgiva
utlåtande, uppgörande av förslag till stadsplaner eller granskning av
dylika förslag m. in. I den nya organisationen hava de sakkunniga
bibehållit detta grunddrag; de hava nämligen funnit anordningen med
arkitekter utom stat vara en synnerligen lycklig lösning av frågan,
huruvida staten för sin byggnadsverksamhet skall anlita rena tjänstemän
eller fritt praktiserande arkitekter, en fråga som i åtskilliga främmande
länder varit och är synnerligen brännande men som hos oss — uppenbarligen
just på grund av ifrågavarande egendomlighet i den centrala
husbyggnadt-tekniska myndighetens organisation — ej blivit av vidare
aktualitet. Genom bibehållandet av ifrågavarande grunddrag i organisationen
åsyftas nu att åt statens husbyggnadsverksamhet giva, å ena
sidan, den enhetlighet och fasta ordning, som dess inordnande under
ett administrativt ämbetsverk måste medföra, och, å andra sidan, den
frihet, som det konstnärliga momentet i arkitekturen ovillkorligen kräver
för att kunna komma till sin rätt.

Vid organiserandet av det egentliga överintendentsämbetet, d. v. s.
den del av ämbetsverket, som utgöres av dess fast anställda och regelbundet
tjänstgörande personal, hava de sakkunniga, som naturligt är,
utgått från den specifika beskaffenheten av ämbetets verksamhetsområde.
Redan under nuvarande förhållanden och än mer efter den utvidgning
av ämbetets åligganden, som de sakkunuiga ifrågasatt, äro ämbetets
göromål att hänföra till fem huvudgrupper, som äro var för sig så

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

arbetskrävande och till sitt väsen så olika, att de ej kunna undgå, att
vid omorganisationen av ämbetet taga sig uttryck i form av särskilda
avdelningar av ämbetsverket. Berörda huvudgrupper av ärendena äro
dels de egentliga byggnadsärendena: utförande av förberedande utredningar
för byggnadsföretag, uppgörande och granskning av ritningar
och kostnadsförslag samt verkställande av byggn.-idsföretag m. m., dels
ärendena rörande underhållet och vården av kronans under ämbetet
ställda byggnader, dels kyrkobyggnadsärendena och övriga ärenden
rörande kulturhistoriskt märkliga byggnader, dels stadsplaneärendena och
dels de ämbetet tillhörande administrativa och kamerala ärendena. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga i sitt organisationsförslag uppdelat
överintendentsämbetet på fem särskilda byråer, en för varje av ovannämnda
huvudgebit av ämbetets verksamhetsområde. Byråerna, av vilka
således fyra skulle vara tekniska och en administrativ, benämna de
sakkunniga resp. byggnadsbyrån, intendentsbyrån, kulturhistoriska byrån,
stadsplanebyrån och administrativa byrån.

I sammanhang med den nya organisationen av överintendentsämbetet
föreslå de sakkunniga, att ämbetsverkets namn förändras till
byggnadsstyrelsen.

I fråga om ämbetsverkets fasta personal föreslå de sakkunniga,
att verkets styrelse skall utgöras av chefen, vars benämning såsom följd
av ändringen av verkets namn föreslås förändrad till generaldirektör,
samt av fem byråchefer, av vilka de fyra, som äro chefer för de tekniska
byråerna, skulle benämnas byggnadsråd.

Vidare föreslås, att ämbetsverket skulle hava följande biträdande
personal, nämligen å byggnadsbyrån, som skulle uppdelas å två avdelningar:
utrednings- och byggnadsavdelningarna, två avdelningsföreståndare,
benämnda intendenter, två byggnadstekniska biträden, kallade
assistenter, ett statistiskt biträde och ett skrivbiträde; å intendentsbyrån
en arkitekt, benämnd intendent, närmast för vården av byggnaderna i
landsorten, en byggnadsingenjör, likaledes benämnd intendent, och en
assistent, de två sistnämnda närmast för att biträda byråchefen vid vården
av byggnaderna i Stockholm; å kulturhistoriska byrån endast en
biträdande tjänsteman, benämnd intendent, samt ett rit- och kopieringsbiträde;
å stadsplanebyrån likaledes eu biträdande tjänsteman, kallad
assistent; samt å administrativa byrån en notarie och två kvinnliga
skrivbiträden. Den nuvarande kassören och bokhållaren, som rätteligen
är att hänföra till sistnämnda byrå, skulle uppföras på övergångsstat.
Slutligen skulle de två vaktmästarna bibehållas.

Beträffande avlöningarna vid de olika tjänsterna hava de sakkun -

Kungl. Ma jäs Nåd. Proposition Nr 258.

nigaljjföljt do vid senaste löneregleringarna i allmänhet tillämpade normerna,
därvid intendenterna räknats som tjänstemän av andra och
assistenterna som tjänstemän av första graden.

Som förut sagts skulle den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsområdet,
d. v. s. byggnadsstyrelsen, för behandlingen av landsorten
rörande ärenden hava att tillgå lokala organ, länsarkitekterna. Frågan
om anställande av länsarkitekter är gammal: den väcktes av överintendentsämbetet
redan år 1865. I föreliggande förslag är länsarkitektinstitutionens
innebörd emellertid ej densamma som i tidigare förslag utan
något utvidgad. Förr tänktes länsarkitekterna egentligen endast såsom
ett slåss lokala ombud för överintendeutsämbetet. Nu skidle de till sitt
omedelbara ändamål vara byggnadstekniska biträden åt länsstyrelserna
och således tillhandagå dessa ej endast vid handläggning av ärenden,
som beröra byggnadsstyrelsen, utan även vid övriga på länsstyrelserna
ankommande angelägenheter av husbyggnadsteknisk innebörd. Och här
hava dessa funktionärer en minst lika viktig uppgift som den att biträda
byggnadsstyrelsen i dess verksamhet. Det må här endast erinras om
länsstyrelsernas alltmer maktpåliggande uppgifter i avseende å fastställandet
av byggnadsordningar och av tomtindelningar, meddelandet av
by^gnadsbestämmelser m. m. De sakkunniga föreslå, att till eu början
elva länsarkitekter skulle anställas, var och en med sitt särskilda distrikt.
Länsarkitekterna skulle gottgöras med arvoden av omkring 2,000 kronor
om året.

Såsom av det ovan sagda torde framgå, är det föreliggande omorganisationsförslaget
synnerligen genomgripande och innebär en högst
avsevärd utvidgning av det nuvarande överintendentsämbetet. Det oaktat
skulle kostnaderna för omorganisationen ställa sig förhållandevis låga.
Den effektiva anslagsökningen för ämbetsverket är av de sakkunniga beräknad
till endast omkring 63,000 kronor. Den årliga kostnad, som
genomförandet av de sakkunnigas förslag i övrigt skulle medföra, kan
beräknas till omkring 27,000 kronor.

Ifrågavarande betänkande är avgivet utan någon reservation.

Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1915 har
utlåtande i anledning av betänkandet infordrats dels från överintendentsämbetet
och dels från följande myndigheter, vilka skulle hava att yttra
sig särskilt över vad i betänkandet anförts i vissa angivna deras verksamhet
mera intimt berörande avseenden, nämligen riksmarskalksämbetet,
fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, lotsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, vitterhets-, historie- och antikvitets -

Över betänkandet
hörda
myndigheter
m. fl.

Skäl för omorganisation

och lönereglering
av överintendetsämbetet.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

akademien och riksantikvarien, stuteriöverstyrelsen, domänstyrelsen, centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i samtliga länen och läroverkskollegiet vid Nya
elementarskolan i Stockholm. Enligt samma nådiga beslut föreskrev
Eders Kungl. Maj:t tillika, att fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret samt svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst
skulle beredas tillfälle att yttra sig över ifrågavarande
betänkande.

Sedermera hava jämväl nämnda förenings avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst samt södra Sveriges byggnadstekniska samfund
beretts tillfälle att inkomma med yttrande i ämnet.

Samtliga de sålunda infordrade utlåtandena och yttrandena hava
numera inkommit till finansdepartementet. För innehållet av desamma anhåller
jag att få redogöra i det följande i vederbörligt sakligt sammanhang.

Inuan jag emellertid ingår härpå och då så gott som alla de frågor,
de sakkunniga beröra, intimt sammanhänga med frågan om omorganisationen
och löneregleringen av överintendentsämbetet, anser jag mig böra
framlägga de skäl, som förmått mig att nu draga sistnämnda fråga
under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

Redan vid ett föregående tillfälle, nämligen då min företrädare i
statsrådsämbetet den 14 maj 1914 nödgades för Eders Kungl. Magt första
gången framlägga frågan om förstärkning av överintendentsämbetets egentliga
arbetskrafter, har redogjorts för de skäl av mer allmän giltighet, som
påfordra en omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet.
Dessa hade framlagts av ämbetet i en skrivelse den 5 maj 1914. Efter
att hava framhållit, bland annat, hurusom ämbetets arbetsbörda under
tiden sedan nu gällande organisation och lönereglering för ämbetsverket
fastställdes högst avsevärt vuxit samt att denna organisation blivit långt
efter utvecklingen av ämbetets arbetsområde, anför ämbetet, jämte annat,
som ej har intresse för nu föreliggande fråga, följande.

I dåvarande löneregleringskommitténs den 10 oktober 1877 avgivna
betänkande och förslag angående lönereglering m. m. för överintendentsämbetet,
från vilket betänkande den nu gällande organisationen härledde
sig, funnes intagna eu del uppgifter om antalet ärenden, som år 1876,
d. v. s. vid tiden för berörda reglering av ämbetsverket, inkommit till
detsamma, ävensom om dessa ärendens fördelning å olika grupper.
Uppgifter i så vitt möjligt enahanda avseenden för år 1912 vore samlade
med anledning av det pågående arbetet för den nu förestående regleringen
av ämbetet. En sammanställning av dessa på ämbetets diarier grundade
uppgifter finge följande utseende:

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

År	1876	År 1912
	68		224
	40		134
	20		95
12		15
9		224
26		31
37		28
22		94
4		36
2		—
—		62
12	124	187	677
7
2		—
7	16	1	1
	55		167
	73		7
	13		23
2		4
9		97
8		372
2		58
13	34	51	582
13		2
7		2
18		43
5		6
6	49	3	56
	18		20
	7		3
	23		72
	23		98
	41		26
	7		18
	9		42
	7		14
	6		30
	4		19
	13		1
	19		98
	36		533
	26		15
1	15		—
I	5		13
\| 761		2,9(58

Kong! brev angående fastställelse å ritningar och kostnadsförslag............

D:o angående beslutade ombyggnader och reparationer, disposition av lägenheter

i kronans hus m. m.........................................................................

Kung!, remisser angående ändring i fastställda byggnadsplaner, disposition av

lägenheter i kronans hus m. m..........................................................

För granskning överlämnade ritningar och kostnadsförslag angående

nya kyrkor....................................................................................

reparation och restauration av kyrkor...................................................

nya husbyggnader ...........................................................................

reparationer, om- och tillbyggnader av hus ..........................................

tornbyggnader, orgelfasader, altare, altarprydnader, vapenhus och läktare m. m.

värme- eller vattenlednings anbringande m. m........................................

husfasader ....................................................................................

lagförslag, materialundersökning m. m.................................................

stadsplaner ....................................................................................

Ämbetsverks och myndigheters skrivelser med

begäran om erhållande av ritningar och kostnadsförslag angående

nya kyrkor .................................................................................

nya husbyggnader ........................................................................

tornbyggnader, orgelfasader, kyrkoreparationer m. m............................

hemställan om vidtagande av reparationer, inredningar, besiktningar, värderingar
m. m...............................................................................

infordrade förklaringar, yttranden och handlingar....................................

anmälanden..................................................................................

Intendenters och arkitekters memorial

angående granskning av ritningar och kostnadsförslag till

nya kyrkor.................................................................................

nya husbyggnader .......................................................................-

om- och tillbyggnader samt inredning av hus ....................................

restaurering av kyrkor .................................................................

stadsplaner m. m.........................................................................

med nya eller omarbetade ritningar och kostnadsförslag till

nya kyrkor................................................................................

nya husbyggnader ........................................................................

tornbyggnader, orgelfasader, altare, altarprydnader, vapenhus och läktare m. m

husinredniftgar, värmelednings anbringande m. m..................................

med generalförslag, renritningar och kopior ..........................................

med infordrade utlåtanden, inspektionsberättelser m. m............................

med anmälanden och hemställanden.....................................................

Konungens befallningshavandes skrivelser med

årsredogörelser angående kronans hus i länen ......................................

årsbesiktningsinstrument och reparationsförslag......................................

priskuranter, markegångstaxor m. m...................................................

rekvisitioner å priskurantblanketter, medelsförskott m. m........................

hemställanden om inköp av inventarier, om disposition av lägenheter i kronans
hus m. m............................................................................

Kamrerarens eller kassörens skrivelser rörande diverse ..............................

D:o skrivelser med infordrade yttranden, med uppgifter om kassaställningen, med

årsräkenskapen m. m................................................................

Ansökningar om antagande till extra ordinarie arkitekt och om tjänstledighet m. m.

D:o om anstånd med leveranser m. m..............................................

Anbud å varjehanda arbetens verkställande .......................................

Käkningar .................................................................................

Kvittenser .................................................................................

Anordningar ..............................................................................

Diverse ....................................................................................

Tillsammans

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

De sålunda angivna siffrorna för de båda åren syntes i allmänhet
motsvara varandra; det syntes dock böra framhållas, att ''förklaringar,
yttranden och handlingar i mycket stor utsträckning numera infordrades
direkt av ämbetets tekniska avdelning utan att diarieföras, vilket förklarade
den låga siffran under denna rubrik för år 1912.

Av förestående sammanställning framginge, att ärendenas antal
under tiden sedan nu gällande reglering utarbetades ungefär fyrdubblats.
Och att denna ökning ej vore att anse såsom tillfällig syntes ådagaläggas
av följande jämväl från ämbetets diarier hämtade uppgifter om hela antalet
av de för vart och ett av åren 1870—1913 till ämbetet inkomna ärenden.

Å r	Antal ärenden	Å r	Antal ärenden	Å r	Antal ärenden	Å r	Antal ärenden
1870 ............	649 633 667 663 696 703 Ä51 948 775 762 822	1881............	830 1,022 1,074 1,101 861 1,018 814 1,016 969 1,132 995	1892	1,047 1,072 1,028 981 1,163 1,226 1,327 1,350 1,370 1,444 1,641	1903	1,618 1,648 1.534 1,716 1,940 2,273 2,853 2,392 2.534 2,968 3,710
1871............	1882............	1893 .	1904
1872............	1883............	1894 ...	1903
1873 ............	1884 ............	1895	1900
1874............	1885...........	1890	1907
1875 ............	1886 ............	1897 ..	1908
1876............	1887 ............	1898	1909
1877 ............	1888...........	1899	1910
1878............	1889 ............	1900	1911
1879 ............	1890 ............	1901	1912
1880............	1891............	1902 ............	1913..... ......

Den stegring av ärendenas antal — fortsätter ämbetet i sin ifrågavarande
skrivelse — som enligt det ovan sagda ägt rum, angåve emellertid
ej ensamt för sig den verkliga ökningen av ämbetets arbetsbörda.
Ty ökningen vore ej endast kvantitativ utan även i avsevärd grad
kvalitativ. Ärendena, särskilt de av teknisk natur, hade nämligen med
den raska utveckling, som byggnadskonsten i vidsträcktaste mening
under de senare deceunierna undergått, blivit av betydligt mera invecklad
och krävande beskaffenhet och fordrade på grund härav men även till
följd av de efter hand stegrade anspråken på beskaffenheten av utredningar
och dylikt i allmänhet en långt mera ingående och tidsödande
beredning än tillförne.

b ör mötande av denna starka ökning av arbetsbördan, som, vad
ärendenas antal beträffade, enligt den ovan intagna senare tabellen till

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

ungefär två tredjedelar infallit under tiden efter det 1902 års löneregleringskommitté
tillsattes, hade, mången gång till men för ärendenas
behandling inom ämbetet, det medgåves villigt, men av nära till hands
liggande skäl, några mera omfattande åtgärder icke vidtagits. Vissa
smärre sådana vore däremot att anteckna. Sålunda hade ämbetet blivit
i tillfälle att för underlättandet av de löpande göromålen anställa några
fasta biträden, dock med förhållandevis låg avlöning, ävensom beretts
ökade medel för ersättning åt ämbetets arkitekter utom stat, vilkas arbete
i denna egenskap givetvis ökats med tillväxten av ämbetets arbetsbörda.
Den ytterligare ökning av arbetsbördan, som år 1913 hade att uppvisa,
gjorde emellertid, helst intet tydde på, att med denna ökning kulmen
för någon tid skulle vara uppnådd, än mindre att ökningen skulle vara
endast tillfällig,* det oundgängligen nödvändigt att, därest ämbetets
verksamhet skulle kunna under den närmaste tiden uppehållas på ett
även i betraktande av de rådande förhållandena någorlunda tillfredsställande
sätt, omedelbart vidtaga i möjligaste mån effektiva åtgärder
för att tillföra ämbetet ökad arbetskraft, varvid ämbetets båda nuvarande
avdelningar, såväl den tekniska som den administrativa, syntes böra

tillgodoses.

De ärenden, som handlades av överintendentsämbetet, tillhörde

fem särskilda genom de senare årtiondenas utveckling alltmer från varandra
avgränsade huvudgrupper, nämligen dels de egentliga byggnadsärendena
(uppgörande och granskning av ritningar och kostnadsförslag
samt verkställande av byggnadsföretag m. m.), dels stadsplaneärendena
(granskning av förslag till stadsplaner och bestämmelser för bebyggandet
av städer och stadsliknande samhällen m. m.), dels kyrkobyggnadsärendena
(granskning av förslag till nybyggnad av kyrka eller förändring
av befintlig kyrka m. m.), dels ärendena rörande underhållet och vården
av kronans under ämbetets inseende ställda byggnader, dels slutligen

de ämbetet tillhörande administrativa och kamerala ärendena. De tre

första gruppernas ärenden tillhörde den tekniska och de två sistnämnda
gruppernas den administrativa avdelningen.

Inom den tekniska avdelningen utgjorde sedan gammalt de egentliga
byggnadsärendena den centrala delen av avdelningens arbetsbörda. Vid
sidan av dessa hade under senare tid de båda andra avdelningen tillhörande
ärendesgrupperna — stadsplane- och kyrkobyggnadsärendena —
genom ökning i mängd och betydelse vuxit ut till jämbördig ställning
och krävde numera på grund härav ävensom i ej ringare grad med
hänsyn till de för handläggningen av dessa ärenden oundgängligen nödvändiga
speciella kvalifikationerna vardera sin särskilda företrädare inom
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetsverket. Handläggningen av ett stadsplane- eller kyrkobyggnadsärende
hade nämligen ej ens tillnärmelsevis inneburit detsamma vid den
gällande organisationens uppgörande som det nu gjorde. Under den
mellanliggande tiden hade stadsplanekonsten utbildats till en mycket
uppmärksammad och fördjupad gren av arkitekturen, å vars tillämpning
allt större anspråk ställdes i mån som insikten om stadsplanens oerhörda
ekonomiska och sociala betydelse vunnit allmännare insteg; och för den
rätta behandlingen av ett kyrkobyggnadsärende krävdes i allmänhet numera,
efter det de moderna principerna för restaurering av gamla byggnadsverk
av historiskt värde trängt igenom, ett djupgående kulturhistoriskt
vetande, som ej borde få saknas hos den granskande statsmyndigheten,
så mycket mindre som det i regel icke förefunnes hos de arkitekter
eller andra personer, som i första hand uppgjorde förslag till kyrkobyggnader
och restaureringar av kyrkor.

Stadsplane- och kyrkobyggnadsärendena, som enligt den ovan först
meddelade tabellen år 1876 uppgått till ett antal av ungefär 25 respektive
90 stycken, hade under perioden 1905—1912 tillväxt sålunda:

	1905	1906	1907	1908	1909	1910	1911	1912
Stadsplaneärendena ...........................	55	55	55	62	93	98	104	120
Kyrkobyggnadsärendena .....................	181	183	211	198	229	251	307	311

Den i ögonen fallande ökningen från och med år 1908 av stadsplaneäreudenas
antal vore en följd av stadsplanelagens antagande år 1907.

Såsom ovan antytts, både vardera av sistnämnda två grupper
ärenden kommit att intaga ett sådant rum i ämbetets arbetsbörda, att
det knappast kunde anses möjligt för en person att längre på ett utvecklingen
motsvarande sätt jämte byggnadsärendena sköta de till någondera
gruppen än mindre de till båda grupperna hörande ärendena. Det
vore därför en ofrånkomlig nödvändighet, att ämbetet omedelbart beredes
tillfälle att uppdela de på föredraganden å tekniska avdelningen fallande
göromålen.

Förste intendenten å administrativa avdelningen — anför ämbetet
vidare — som tillika vore ämbetsverkets sekreterare, hade i sådan egenskap
skyldighet att ombesörja uppsättningen och expedierandet av samtliga
från verket utgående skrivelser. För fullgörande av detta åliggande
vore han nödsakad att i allmänhet övervara föredragningarna även av
de till den tekniska avdelningen hörande ärendena. 1 mån som ämbetsverkets
arbetsbörda ökades, å snart sagt vilken punkt det än skedde, i

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

samma grad bleve givetvis också förste intendenten å administrativa
avdelningen ytterligare betungad. Ifrågavarande tjänstemans, arbetsbörda
hade då, trots den lindring som beretts honom därigenom, att överintendenten
själv nödsakats i stor utsträckning övertaga den omedelbara handläggning
av de till avdelningen hörande ärendena av teknisk natur, så
vuxit att, om lämpligt biträde ej med det snaraste sattes vid hans sida,
omedelbar fara för ämbetsverkets behöriga funktion förelåge.

Denna överintendentsämbetets framställning ledde till, att anslag
för förstärkning av ämbetets arbetskrafter bevdjades (riksdagens skrivelse
den 26 augusti 1914, nr 7), vilket anslag i huvudsak användes för anställande
av en extra föredragande av stadsplaneärenden inom ämbetet
och en extra notarie till förste intendentens å den administrativa avdelningen
biträde.

Den av överintendentsämbetet i dess skrivelse den 5 maj 1914
meddelade tablåen över hela antalet av de under de särskilda åren till
ämbetet inkomna ärendena slutar, såsom naturligt är, med år 1913, vilket
år antalet till ämbetet inkomna ärenden uppgick till 3,710. Motsvarande
siffror för de följande åren äro, enligt vad jag inhämtat från ämbetet,
år 1914 3,569, år 1915 3,354 och år 1916 3,364. Dessa sistnämnda
siffror jäva till synes överintendentsämbetets i nämnda skrivelse uttalade
förmodan, att med den ökning av ämbetets arbetsbörda, som år 1913
hade att uppvisa, kulmen för någon tid ej skulle vara uppnådd och att
än mindre ökningen skulle vara endast tillfällig. Emellertid torde man
av det förhållandet, att en nedgång i ärendenas antal under de sista
åren faktiskt ägt rum, ej vara berättigad till den slutsatsen, att en minskning
i ämbetets belastning är att emotse. Tvärtom torde, såsom jag
strax skall uppvisa, ifrågavarande företeelse få anses innebära ett varsel
om ökad belastning för ämbetet redan under den närmaste framtiden
och följaktligen kraftigt tala för, att frågan om omorganisationen av
överintendentsämbetet ej längre undanskjutes utan i tid bringas till en
tillfredsställande lösning. Enligt vad jag dels inhämtat från ämbetet
och dels i övrigt har mig bekant beror nämligen minskningen av ärendenas
antal från och med år 1914 på de nuvarande av kristiden skapade
extra ordinära förhållandena. Dessa hava för ämbetets vidkommande
yttrat sig i en avmattning i statens byggnadsverksamhet. En del redan
beslutade byggnadsarbeten hava av statsfinansiella skäl, på grund av
byggnadsmarknadens instabilitet eller till följd av andra av kristiden
föranledda förhållanden fördröjts, och byggnadsföretag, vartill erforderliga
utredningar förelegat helt eller i det närmaste färdiga och vilka,
om ordinära förhållanden rått, otvivelaktigt skulle blivit föremål för

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

statsmakternas beslut, hava nu av samma orsaker ställts på framtiden.
Jag tillåter^mig i detta sammanhang erinra om, att riksdagen de senaste
åren beviljat anslag till, bland andra, följande byggnadsföretag, vilkas
utförande ännu ej påbörjats, nämligen nybyggnader för patentverket
och materialprovningsanstalten, båda i Stockholm, för seminarierna i
Lund, Luleå och Strängnäs samt för Drottning Sofias stiftelse i Lund
ävensom ombyggnad för lantmäterikontoret i Karlstad. Vidare ber jag
få meddela, att lör närvarande äro på Eders Kungl. Maj:ts prövning
beroende inom överintendentsämbetet uppgjorda förslag till nybyggnad
eller om- och tillbyggnad för lantmäteristyrelsen och kartverket i Stockholm,
lantmäterikontoren i Växjö och Härnösand, länsresidensen i Visby,
Karlstad och Härnösand, landsstatshuset i Malmö, Västerås och Gävle
slott samt seminarierna i Göteborg och Piteå. Slutligen må nämnas,
att ämbetet utarbetat förslag till följande byggnadsföretag, vilka på grund
av kristiden eller eljest ännu icke underställts Eders Kungl. Maj:ts prövning,
nämligen här i Stockholm: nybyggnader för statens historiska
museum, musikaliska akademien, farmaceutiska institutet, myntverket
och kanslihuset samt om- och påbyggnad av egendomen kvarteret Grönlandet
norra för beredande av lokaler åt medicinalstyrelsen, tandläkarinstitutet
m. fl. ävensom i landsorten: nybyggnader för seminarierna i
Linköping, Karlstad och Haparanda, ny-, om och tillbyggnader för erhållande
av förbättrade lokaler åt länsstyrelserna i Nyköping, Linköping,
Karlskrona och Göteborg, ny- eller ombyggnad för lantmäterikontoren i
Jönköping, Linköping, Kristianstad, Göteborg, Gävle, Östersund och
Umeå samt nybyggnader för landsarkiv i Linköping, Härnösand och
Östersund. Från överintendentsämbetets sida har därjämte framhållits,
att inom kort nybyggnader torde behövas för beredande av tidsenliga
lokaler åt etnografiska museet, gymnastiska centralinstitutet och riksförsäkringsanstalten
m. fl.

Emellertid torde man väl få antaga, att det ej skall dröja allt för
länge, innan förhållandena mer eller mindre fullständigt återgå till de
normala. Då så skett och följaktligen den statliga husbyggnadsverksamheten
ej längre blir utsatt för de nuvarande störningarna däri,
kommer samma verksamhet högst sannolikt att stå inför uppgiften att
tillgodose ej endast det normala byggnadsbebovet utan även vad som
under de senaste åren i förevarande avseende försummats. Förtänksamheten
torde därför bjuda, att man bereder sig på eu under de
närmaste åren väsentligt ökad husbyggnadsverksamhet för statens räkning.
Den frågan framställer sig då spontant i vad mån statens nuvarande
organ — ej endast överintendentsämbetet — för husbyggnads -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

verksamheten äro skickade att möta de sålunda stegrade anspråken å
dem. Vad överintendentsämbetet beträffar har från ämbetsverkets sida
med skärpa framhållits, att dess nuvarande organisation på intet villkor
kan bestå provet av den i och med byggnadsverksamhetens återupptagande
i full utsträckning väntade påfrestningen å ämbetet. Och jag
för min del kan ej annat än dela denna ämbetets uppfattning. Vad
de övriga statsmyndigheter beträffar, som syssla med husbyggnadsverksamhet,
äro de i förevarande sammanhang av intresse endast för så vitt
de öva något inflytande på överintendentsäm betets verksamhet. I detta
avseende tillåter jag mig erinra om att, såsom jag redan förut antytt
och sedermera ämnar närmare redogöra för, riksdagen vid upprepade
tillfällen framställt anmärkningar mot statens husbyggnadsväsen och
tydligen låtit förstå, att riksdagen ivrigt åstundar ett snabbt och tillfredsställande
ordnande av denna angelägenhet samt såsom medel härför
hänvisat på en centralisering till överintendentsämbetet av statens husbyggnadsverksamhet.

Med hänsyn till de förhållanden jag sålunda berört finner jag såväl
att omorganisation av överintendentsämbetet är oundgängligen nödvändig
som att omorganisationen särskilt under för handen varande förhållanden
bör utan uppskov genomföras.

Härefter anhåller jag att få redogöra för de sakkunnigas olika
förslag och de yttranden, som med anledning av desamma avgivits.
Därvid ämnar jag i regel följa den ordning, de sakkunniga i sin framställning
valt, och skall jag vid varje särskild fråga för egen del gorå
det uttalande, vartill jag finner omständigheterna föranleda.

Yissa på organisationen ay överintendentsämbetet
inverkande frågor.

Såsom jag redan nämnt innefattar de sakkunnigas förslag ej endast
förslag till ny organisation och lönereglering av överintendentsämbetet.
Det berör även en del spörsmål av olika betydenhet, vilkas lösning
måste mer eller mindre inverka på den nya organisationen av ämbetet.
Det är följaktligen nödvändigt att taga ställuiug till dessa frågor, innan
man ingår på det, åtminstone formellt sett, egentliga föremålet för min
förevarande frams^illning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kontt uhademien.

Den kulturhistoriska byggnadsvården.

Det första ämne, de sakkunniga upptagit till behandling och framställt
förslag uti, är frågan om den kulturhistoriska byggnadsvården.
Därvid utgå de sakkunniga från eu av akademien för de fria konsterna
den 21 mars 1902 avlåten underdånig skrivelse—som ännu ej lett till
något resultat — varuti akademien gör framställning om skärpning av
gällande bestämmelser och förordningar rörande restaurering och underhåll
av gamla byggnadsverk av någon betydelse i landet, i syfte att
deras ursprungliga, ofta från flera peri od el- stammande karaktär måtte
så vitt möjligt och i alla händelser på ett långt mera genomgående
sätt än hittills skett bibehållas. Akademien fäster i denna skrivelse
uppmärksamheten på den då sig alltmer kringgripande restaureringsmanien,
framlägger sina betänkligheter mot ett ostört fortgående på
den inslagna vägen och framhåller några synpunkter i fråga om avhjälpande
av de rådande missförhållandena. I sådant avseende lämnar
akademien först en kort redogörelse för den svenska lagstiftningen i
hithörande frågor, som huvudsakligen återfunnes i kungl. förordningen
angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande den 29
november 1867, överintendensämbetets instruktion, kungl. kungörelsen
angående de för kyrkobyggnadsföretag erforderliga handlingar m. m.
den 12 juni 1885, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens stadgar,
instruktionen för riksantikvarien och sistnämnda akademis tjänstemän
samt vissa paragrafer i kyrkolagen. Trots vad som sålunda funnes
stadgat — i avseende å vars närmare innehåll jag tillåter mig hänvisa
till de sakkunnigas betänkande — hade emellertid, framhåller konstakademien,
de gamla minnesmärkena icke varit tillräckligt skyddade för
följderna av eu överdriven och ofta pietetslös restaurering. Huru sådana
frågor icke sällan behandlas av vederbörande i de olika landsdelarna,
framginge bland annat av en angiven underdånig framställning
av överintendentsämbetet, ur vilken akademien tilläte sig att framdraga
några belysande exempel:

Enligt gällande föreskrifter hade församling, som önskade i större eller mindre
omfattning restaurera eller förändra sin kyrka, att för nådig prövning och stadfästelse
till Kungl. Maj:t överlämna för ändamålet uppgjort ritningsförslag. Sedan
Kungl. Maj:t härefter genom nådig remiss infordrat överintendentsämbetets yttrande
över detsamma, syntes, hade ämbetet anfört, oftast vara händelsen, att ämbetet av
anförda skäl antingen läte upprätta nya ritningar eller ock underkastade de underställda
ritningarna en efter omständigheterna väsentligare eller ringare omarbetning,
varpå Kungl. Maj:t nära nog utan undantag plägade gilla det ifrågavarande ritningsförslaget,
sådant detsamma blivit av ämbetet nyritat eller i vissa delar förändrat.
Nu inträffade emellertid icke så sällan, att vederbörande församling, utan avvaktan
på Kung]. Maj:ts beslut i ärendet, redan påbörjade det tillärnade restaureringsarbetet

2:?

Kungl. May.ts NM. Proposition Nr 258.

efter de av församlingen uppgjorda ritningarna eller åtminstone för arbetets utförande
efter samma ritningar vidtoge förberedande åtgärder till den utsträckning, att någon
förändring i arbetsplanen icke utan avsevärda kostnader eller andra svårigheter sedermera
läte sig genomföra. En följd härav bleve den, att, då i sinom tid de av
överintendentsämbetet omarbetade och av Kungl. Maj:t stadf&stade ritningarna blivit
församlingen tillställda till underdånig efterrättelse vid arbetets verkställande, församlingen
nödgades att, under åberopande av nyss angivna förhållanden, hos Kungl.
Maj:t anhålla att få till större eller mindre del följa det ursprungliga ritningsförslaget,
därvid ett avslag oftast befunnes för församlingen medföra olägenheter av
den betydande art, att Kungl. Maj:t funne sig böra, på sätt som skett, om
än med uttalande av sitt misshag över vad sålunda blivit åtgjort, likväl låta därvid
bero. - -

Dessa nu antj^dda förhållanden bleve enligt konstakademiens förmenande
så mycket beklagligare, som det ofta hände, att vederbörande
anlitade oförfarna personer ej mindre för upprättande av de för stadfästelse
avsedda huvudritningarna än även för verkställandet av själva
arbetet.

Efter att härefter hava redogjort för i utlandet vidtagna åtgärder
för den kulturhistoriska byggnadsvårdens höjande övergår konstakademien
till att yttra sig angående de åtgärder, som för ändamålet borde
vidtagas i vårt land; och sammanfattar akademien vad i dess skrivelse
anförts i följande önskemål, nämligen

först och främst att en fullständig systematisk förteckning upprättades över
landets alla gamla minnesmärken av intresse eller värde ur av akademien angivna
synpunkter och att desamma därmed förklarades vara inregistrerade såsom »historiska
monument» och vederbörligen skyddade; samt att, då det mestadels vore landets
kyrkor, som vore i fara, cirkulär utarbetades och på lämpligt sätt spredes över
land och rike innefattande anvisningar och råd i enlighet med av akademien anförda
synpunkter att beakta vid uppgörande av eventuella ändrings- eller reparationsförslag; att

vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet
och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller
eventuellt restaureringar icke behövde ifrågakomma;

att vid grannlaga eller mera komplicerade fall sakkunniga kommissioner
måtte, på sätt akademien närmare utvecklat, tillsättas;

att förändringar eller om- och tillbyggnader av våra minnesmärken måtte,
så vitt möjligt, undvikas och ej företagas i andra fall, än där tungt vägande skäl
förelåge;

att, då förändringar i vissa fäll befunnits oundgängligen nödvändiga, de
måtte företagas i minsta tänkbara utsträckning och så, att tillsatserna utfördes i
harmoni med, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i
byggnaden härskande »historiska stilarna»; samt slutligen

att åtgärder vidtoges för upprättande, där så icke redan skett, av fullständiga
uppmätningar, ritningar och beskrivningar av alla ifrågavarande minnesmärken,
på det att så vitt möjligt fullständiga dokument måtte föreligga rörande
deras utseende och historia.

Vitter hettakademien.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

över denna konstakademiens framställning hava vitterhetsakademien
och riksantikvarien yttrat sig, i avseende vara jag liksom beträffande
enskildheterna av konstakademiens framställning hänvisar till de
sakkunnigas redogörelse i ämnet. Jag vill i dotta sammanhang endast
framhålla, att vitterhetsakademien och riksantikvarien, ehuru de ej biträda
de av konstakademien formulerade förslagen, dock synas i sina
framställningar i det stora hela bestjrrka den allmänna uppfattning av
förevarande fråga, som fått ett uttryck i konstakademiens skrivelse.
Det huvudsakligaste positiva bidraget till frågans lösning, som framkommit
i förevarande yttranden, är ett förslag, att undervisning om den
kulturhistoriska byggnadsvården skulle meddelas blivande arkitekter och
övriga konstnärer.

Med anledning av konstakademiens ifrågavarande förslag har, som
jag nyss antydde, ännu intet avgörande träffats.

Vad de sakkunniga för egen del anfört i förevarande ämne är av
huvudsakligen följande innehåll:

Under det årtionde, som förflutit, sedan förberörda framställningar
avgåvos, har uppfattningen om de riktiga principerna för restaurering
av gamla byggnadsverk väsentligen stadgats, på samma gång som det
allmänna intresset för byggnadsmonumentvården liksom för fornminnesvården
i allmänhet ytterligare stegrats. Flera av de ovan uttalade
önskemålen hava realiserats. Så har t. ex. svensk arkitekturhistoria och
restaureringskonst sedan år 1912 upptagits såsom särskilt undervisningsämne
på arkitektavdelningarna vid såväl tekniska högskolan som konsthögskolan.
Ett bestämt uttryck för det ökade allmänna intresset för
1''ornvården är att finna däruti, att Kungl. Maj:t genom beslut den 21
november 1913 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag, bland annat,
att avgiva förslag till omorganisation av fornmimiesvården i riket.
Denna kommitté torde det alltså tillkomma att i sinom tid utarbeta
förslag till de lagbestämmelser, som må erfordras för reglerande av
byggnadsmonumentvården i allmänhet. Däremot syntes vid det förhållandet
att denna vård för närvarande väsentligen åligger överintendentsämbetet,
det hava fallit inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att
avgiva förslag angående det lämpligaste sättet att organisera det framtida
utövandet och övervakandet av sagda vård. De huvudprinciper,
vilka ligga till grund för det förslag, som av de sakkunniga i detta
avseende framlagts, hava fastställts under anbefallt samarbete med
nyssnämnda kommitté. Förslagets utarbetande bär givetvis i viss mån
försvårats därav, att de allmänna bestämmelserna för byggnadsmonumentvården
ej ännu föreligga, och frågan kan därför ej heller anses
slutgiltigt löst i hela sin omfattning genom det förslag, som de sakkunniga
framlagt. Då emellertid arbetet utförts med strängt aktgivande

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

på de principiella betingelser för ett rätt ordnande av byggnadsmonumentvården,
vilka klart framhållits i de förut omförmälda dokumenten,
samt då man tryggt torde kunna utgå från såväl att den på statens
vederbörande organ ankommande byggnadsinonumentvården för framtiden
kommer att omfatta åtminstone samtliga staten tillhörande i konstoch
kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader, som ock att beträffande
dessa byggnaders vård i nu ifrågavarande avseende icke torde
behöva eller böra från statens sida iakttagas samma inskränkningar som
i allmängiltiga stadganden angående vården av sådana byggnader bliva
■oundvikliga med hänsyn till enskild äganderätt m. m., hava de sakkunniga
funnit sig kunna redan nu framlägga förslag till en statlig
organisation av byggnadsmonumentvården av sådan kvalitativ beskaffenhet
och elasticitet, att densamma lätt bör kunna anpassa sig efter de krav,
som en blivande ny fornminnesvårdslagstiftning må kunna ställa därå.

Den speciellt kulturhistoriska byggnadsvård, som för närvarande
utövas av staten, avser utom ruiner och dylika byggnader av övervägande
antikvariskt intresse egentligen endast kyrkobyggnader och är
.anförtrodd åt överintendentsämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
samt riksantikvarien. Beträffande dessa myndigheters
verksamhet i ifrågavarande avseende och samarbetet dem emellan hava
de sakkunniga förebragt utredning, som återfinnes a olika ställen av
deras betänkande, bland andra under rubrikerna »organen för statens
husbyggnads verksamhet» och »redogörelse för sättet för vissa ärendens
handläggning inom överintendentsämbetet». Av nämnda avdelningar
av betänkandet må i detta sammanhang återgivas följande delar:

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens samt riksantikvariens befattning
med byggnadsfrågor avser uteslutande äldre byggnadsverk, av vilka de äldre kyrkorna
utgöra det ojämförligt största antalet. Med förekommande byggnadsfr ågor
angående dessa taga ifrågavarande myndigheter emellertid i regel ej direkt befatta
ning, utan deras verksamhet är inskränkt till att avgiva yttrande angående de kulturhistoriska
intressenas tillvaratagande vid inträffande restaureringar samt vid
kyrkors övergång till ödekyrkor; och har till följd härav akademien och riksantikvarien
på grund av kungl. remisser tagit befattning med flertalet under senare
åren verkställda kyrkoreparationer. Därutöver hava dock akademien och riksantikvarien
i en del smärre fall tagit mera omedelbar befattning med byggnadsoch
konserveringsfrågor, åsyftande att framtaga och för framtiden rädda kulturhistoriskt
viktiga detaljer i vissa kyrkor. Vidare äga akademien och riksantikvarien
att direkt handhava byggnadsärenden angående dels de få staten tillhöriga
under ifrågavarande myndigheters inseende och vård ställda husbyggnaderna (liisinge,
Dädesjö, Kåda och oTrönö ödekyrkor, s. k. Tjärkokeriet och kvarntornet i Visby
samt Kungsstugan i Ahus), dels de icke moderna ruinerna i landet och andra därmed
likartade byggnadsminnesmärken, varöver det enligt fornminnesförordmngen
Bikung till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 käft. (Nr 258.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

tillkommer akademien och riksantikvarien att utöva tillsyn och vård, dels ock i
särskilda fall vissa till ruiner ej hänförliga byggnader av synnerligt antikvariskt
och kulturhistoriskt intresse. — Beredningen av hithörande frågor jämte övervakandet,
när sådant förekommit, av arbetenas utförande har verkställts av två av
de hos akademien anställda antikvarierna, vilka ägnat sig åt medeltiden och av
vilka den ene särskilt ägnat sig åt byggnadsfrågor. På senare tid har i några
enstaka fall anlitats på platsen dagligen närvarande kontrollant.

Kyrkobyggnadsärendena, som egentligen äro en art av granskningsärendena
men i anseende till sin säregna beskaffenhet och den avsevärda del, de utgöra av
ämbetets arbetsbörda, lämpligen böra behandlas för sig, inkomma vanligen till överintendentsämbetet
med remiss från Kungl. Maj:t men insändas också ej så sällan
till ämbetet direkt av vederbörande församling eller patronus. Innan dessa ärenden
inkomma till överintendentsämbetet, skola de författningsenligt hava undergått en
rätt omständlig formell behandling, för vars huvuddrag här torde böra redogöras.
Den normala gången av ett kyrkobyggnadsärende är sålunda följande. En församling
har efter kanske fleråriga förberedelser antagit ett s. k. restaureringsförslag,
ofta upprättat av någon inom orten arbetande byggmästare. Enligt kungl. förordningen
den 31 juli 1776 får sådant förslag icke bringas till verkställighet, innan
ritningar och kostnadsförslag därtill blivit, efter överintendentsämbetets granskning,
av Kungl. Maj:t stadfästade. Enligt kungl. kungörelsen den 12 juni 1885 skola för
vinnande av sådan stadfästelse ansökning jämte övriga handlingar inlämnas till
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som, efter att hava tillsett, att samtliga föreskrivna
handlingar och uppgifter finnas bilagda, överlämnar ansökningen till vederbörande
domkapitel. Domkapitlet har att granska byggnadsförslaget ur rent kyrklig
synpunkt och överlämnar handlingarna med eget yttrande till Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.
Därifrån remitteras iirendet till överintendentsämbetet, som
har att utföra den verkliga realgranskningen av byggnadsförslaget. Inom ämbetet
beredes och föredrages ärendet av förste intendenten å tekniska avdelningen, vilken
därvid i förstnämnda avseende biträdes vid registrering, förmedlandet av trafiken
mellan föredraganden och de glanskande arkitekterna, uppsättandet av skrivelser till
olika vederbörande för införskaffande av felande handlingar, för komplettering av
kartor m. in., av den av de yngre arkitekterna, som för tillfället provtjänstgör,
x> aspiran ten», vid granskning och mindre omarbetning m. m. av det fasta biträde,
som alltsedan 1908 ställts till ifrågavarande förste intendents förfogande, samt slutligen
vid granskning och större omarbetningar av ämbetets arkitekter utom stat.
Föredraganden biträdes sålunda numera vid den förberedande granskningen av ett
kyrkobyggnadsärende av nämnda fast anställda biträde, »assistenten», som genom
sin utbildning och sina studier särskilt är lämpad att bearbeta till dylika ärenden
hörande frågor även av kulturhistorisk art. Dennes första åtgärd är att uppsätta
en s. k. granskningsblankett, på vilken, om ärendets natur gör det möjligt, en detaljerad,
systematiskt ordnad uppställning av samtliga föreslagna åtgärder jämte
dessas kostnader göres. I å granskningsblanketten därför avsedd kolumn gör han
sedermera de anmärkningar, frågor och framställningar, vartill granskningen av
ärendet giver anledning, varjämte han, i fall så behöves, går i författning om anskaffande
av felande handlingar och ritningar, infordrar upplysningar, fotografier
m. m. från orten. Sålunda förberett överlämnas ärendet till föredraganden, som då
jämförelsevis lätt kan överskåda detsannna och se, huruvida det är av den natur,

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

att dot utan vidare kan godkännas eller bör ytterligare bearbetas pä ämbetsrummet,
eller om mera ingående undersökningar eller vidlyftigare omarbetning, eventuellt
efter resa till orten, måste utföras. I förra fallet slutföres ärendets beredning
efter föredragandens anvisningar av det förut nämnda fasta biträdet, i det
senare överlämnas ärendet till granskning, eventuellt omarbetning, åt någon av
ämbetets arkitekter utom stat, som vid mottagandet av ett uppdrag vanligtvis även
meddelas besked, om sådant med hänsyn till uppdragets beskaffenhet lämpligen kan
givas, om den tid, då uppdraget förväntas vara fullgjort. Ett dylikt överlämnande
sker dock först efter ärendets föredragning inför överintendenten, som således slutligt
bestämmer valet av granskare.

Vid kyrkobyggnadsärendens handläggning visar det sig ofta vara för vederbörande
granskare nödvändigt att genom besök på orten skaffa sig en mera ingående
och grundlig kännedom om den ifrågavarande kyrkobyggnaden och dess egendomligheter
samt rörande de speciella krav och önskemål, som vederbörande församling
avsett att tillgodose genom det beslutade arbetet. Ehuru ämbetets nu gällande
instruktion egentligen icke förutsätter andra reseförordnanden för ämbetets tjänstemän
än för inspektion av pågående eller avslutat arbete, har dock ämbetet av
ovannämnda anledning ansett sig böra i åtskilliga fall beordra vederbörande granskare
att på ort och ställe studera förhållandena. Därvid har ämbetet sökt att i möjligaste
mån så ordna resorna, att flera närbelägna orter, vilkas ärenden ligga under
behandling i ämbetet, bliva besökta under samma resa, varjämte ofta med densamma
förenats inspektion av de kyrkor i trakten, vid vilka under senare tid förekommit
arbeten. För att lätt kunna upprätta förslag till sådana kombinerade
resor bär ämbetet upplagt en särskild karta, å vilken alla landets kyrkor finnas
angivna tillika med de viktigare kommunikationsvägarna. Vid de särskilda kyrkonanmen
markeras enligt ett särskilt lätt överskådligt system varje gång en kyrka
fått ett byggnads- eller reparationsförslag stadfästat samt varje gång den blivit
inspekterad. Kartan hålles ständigt å jour med förändrade förhållanden. Vid upprättande
av ett reseförordnande kan genom en blick på denna karta genast konstateras,
vilka för inspektion lämpliga orter med fördel kunna för en viss resa
kombineras. Erfarenheten, särskilt under de senare åren, då dylika resor oftare
kommit i fråga, lärer hava givit vid handen, att dessa resor i hög grad underlätta
kyrkobyggnadsfrågornas riktiga bedömande och förekomma onödiga slitningar med
församlingarna, vilka annars lätt uppstå på grund av missförstånd å ömse sidor.

Sedan den granskande arkitekten slutfört sitt uppdrag, sammanfattar han
sin granskning i ett tjänstememorial, eventuellt åtföljt av omarbetade ritningar.
Memorialet diarieföres och registreras samt överlämnas till förste intendenten för
den tekniska avdelningen, vilken föredrager ärendet inför överintendenten. Skulle
därvid inträffa, att betydliga förändringar i det ursprungliga förslaget anses önskvärda,
är ämbetet enligt sin instruktion, § 12, skyldigt att lämna församlingen tillfälle
att yttra sig över de påyrkade förändringarna och de därtill hörande ritningarna
och kostnadsförslagen. Detta sker under den formen, att ämbetet genom
skrivelse till vederbörande domkapitel anhåller, att detta måtte infordra församlingens
yttrande över de av ämbetet föreslagna ändringarna. Sedan församlingen
vederbörligen behandlat frågan, vilket tager en icke obetydlig tid, sändes ärendet
jämte församlingens yttrande till domkapitlet, som därefter självt yttrar sig i frågan
från kyrklig synpunkt och återsänder ärendet till ämbetet. Visar det sig därvid,
att enighet mellan församlingen och ämbetet blivit uppnådd, blir ärendet inom äm -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

betet vid föredragning slutbehandlat. I motsatt fall kan det föranleda ytterligare
remiss till den granskande arkitekten för modifikationer och därefter återsändande
till domkapitel och församling på sätt nyss omtalats, innan ärendet kan av ämbetet
slutligt avgöras.

Då ärendet återkommit till ecklesiastikdepartementet, remitteras det, så
framt det rör en äldre, kulturhistoriskt intressant kyrka, till vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien, som har att granska detsamma speciellt ur antikvarisk
synpunkt. Denna granskning, för vilken stundom särskilda tjänsteresor företagas
av akademiens tjänstemän, har på de senare åren vanligen utmynnat i ett instämmande
i överintendentsämbetets yttrande eventuellt med något tillägg rörande speciella
antikvariska önskemål. Men stundom har naturligtvis från överintendentsämbetets
avvikande åsikter av akademien gjorts gällande, vilket återigen haft till
följd, att ärendet av Kungl. Maj:t måst återremitteras till överintendentsämbetet,
eventuellt även till församlingen. För att undvika den tidsutdräkt och de svårigheter,
som naturligtvis följa av ett sådant behandlingssätt av ärendet, har det på
senare tid ofta förekommit, att föredraganden eller vederbörande granskare inom
ämbetet på förhand satt sig i förbindelse med den av akademiens tjänstemän, som
plägar handlägga dylika ärenden, samt sökt uppnå enighet med denne, detta särskilt
i sådana fall, där man kunnat förmoda, att olika uppfattningar skulle kunna
göra sig gällande.

Sedan såväl ämbetet som akademien avgivit slutliga yttranden, avgöres ärendet
av Kungl. Maj:t, vars beslut meddelas genom nådigt brev till ämbetet samt
påskrift på ritningarna. De till ärendet hörande ritningarna och beskrivningarna
expedieras med det kungl. brevet till ämbetet, som har att delgiva vederbörande
Kungl. Maj:ts beslut, vilket sker genom avsändande till domkapitlet av avskrift av
brev jämte ritningar och beskrivningar. Domkapitlet överlämnar handlingarna till
församlingen. Därmed är den ganska invecklade och tidsödande proceduren för ett
kyrkobyggnadsärendes författningsenliga behandling avslutad.

Innan de stadfästade orginalritningama avsändas från ämbetet, iakttages, att
noggranna kopior av desamma införlivas med ämbetets arkiv. Dessa kopior utföras
av ett vid tekniska avdelningen anställt kvinnligt ritbiträde. Samtidigt göres även
anteckning å den förut omtalade kyrkkartan om det kungl. brevet.

På grund av instruktionens § 16 äger ämbetet att utöva kontroll över, att
fastställda ritningar efterföljas vid byggnadsarbetenas utförande. För sådan kontrolls
utövande beträffande kyrkobyggnader plägar ämbetet årligen förordna några av sina
arkitekter utom stat att förrätta inspektion över utförda kyrkobyggnadsarbeten.
Dessa inspektioner ordnas dels i kombination med andra tjänsteresor, såsom ovan
nämnts, dels såsom självständiga, mera omfattande resor, vid vilka några tiotal
kyrkor inom ett landskap inspekteras. Den inspekterande arkitekten medför därvid
kopior av fastställda ritningar samt särskilda inspektionsblanketter, å vilka finnas
sammanfattade uppgifter rörande av Kungl. Maj:t stadfästade arbeten och bestämmelser.
Å varje sådan blankett gör inspektören anteckning om inspektionens resultat,
varjämte en sammanfattande berättelse över resan författas för att jämte
blanketterna överlämnas till ämbetet efter resans fullbordande. På grund av dessa
inspektionsrapporter får ämbetet stundom anledning att tillskriva församlingarna för
att infordra förklaring rörande iakttagna felaktigheter vid arbetenas utförande.
Ibland föranleder dylik inspektion ämbetet t. o. m. att enligt instruktionens § 17

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 258.

anmäla vederbörande hos justitiekanslern för anställande av åtal på grund av begångna
felaktigheter. Enligt uppgift har erfarenheten visat, att dylika inspektionsresor
utgöra ett verksamt medel dels att befordra författningarnas allmännare efterlevnad
och dels att inom de besökta orterna åstadkomma en större förståelse för
betydelsen av myndigheternas granskning av byggnadsförslagen och att befordra
samförståndet mellan församlingarna och ämbetet.

Såsom nyss nämndes avser den speciellt kulturhistoriska byggnadsvård,
som för närvarande utövas av staten, egentligen endast ruiner
och kyrkobyggnader. Emellertid finnes — anföra de sakkunniga — i landet
ett stort antal i kulturhistoriskt avseende märkliga levande profanbyggnader,
såväl offentliga, d. v. s. staten, kommun eller annan menighet
tillhörande, som enskilda. Av dessa byggnader, med vilka akademien
och riksantikvarien i allmänhet icke hava någon befattning, är ett mindre
antal föremål för överinteudentsämbetets behandling, men den omsorg,
som hittills från ämbetets sida ägnats dylika byggnadsärenden, kan icke
sägas hava särskilt avsett att tillgodose dessa byggnaders egenskap av
kultur- och konsthistoriska monument utan huvudsakligen utgått från
teknisk-ekonomiska samt administrativa synpunkter. Sålunda befinna
sig bland de kronans i civilt ändamål anslagna byggnader i såväl huvudstaden
som landsorten, vilka ställts under ämbetets vård, åtskilliga av
stort konst- och kulturhistoriskt värde, såsom t. ex. ett flertal av ämbetsbyggnaderna
på Riddarholmen (däribland det Wrangelska palatset),
Arvfurstens palats, gamla riksbankshuset m. fl. byggnader i Stockholm
samt Vadstena, Kalmar, Örebro och Uppsala slott, flera landshövdingeresidens,
Ornässtugan och flera andra byggnader i landsorten. Samtliga
dessa byggnader äro liksom övriga under ämbetets inseende stående
byggnader ställda under ämbetets administrativa avdelning, vilken egentligen
saknar organ för någon kulturhistorisk vård av byggnaderna.
Vid handhavandet av vården om dessa byggnader har dock ämbetet i
görligaste mån sökt tillse, att deras kulturhistoriska värde beaktas vid
förekommande arbeten, för vilket ändamål tre av ämbetets arkitekter
utom stat varit anställda såsom assistenter åt intendenterna för kronans
under ämbetets vård ställda byggnader med uppgift att biträda vid tillsynen
av arbetena å dessa byggnader. Någon systematisk och fullt
tillfredsställande kulturhistorisk vård har därmed dock icke kunnat för
desamma åstadkommas. Av staten tillhöriga kulturhistoriskt intressanta
byggnader, vilka stå under annan myndighet än ämbetet, blir vidare
ett antal då och då föremål för behandling i ämbetet på grund av
kungl. remiss rörande föreslagna ändrings- eller underhållsarbeten, vartill
statsanslag begäres. Sålunda bliva numera de årliga inom riksmarskalks -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetet uppgjorda generalförslagen till underhållsarbeten å de kungliga
slotten överlämnade till ämbetets granskning, varjämte vissa arbetens
utförande inom dessa byggnader blivit ämbetet anbefallda, t. ex. inledande
av värmeledningar på Stockholms och Drottningholms slott. Dessa
göromåls överlämnande åt ämbetet torde dock hava skett ej endast för
kulturhistoriska intressens tillvaratagande utan även för vinnande av
en teknisk-ekonomisk kontroll.

Utöver vad nu nämnts torde icke från statens sida någon ordnad
kulturhistorisk vård av profana byggnadsminnesmärken förekomma. Och
dock finnas även andra än nyssberörda statens byggnader av mången
gång högt kulturhistoriskt värde, såsom vissa armén, flottan, domänstyrelsen
m. fl. myndigheter underställda byggnader, t. ex. Fredrikshov,
positionsartilleriets kasern, den gamla kasernen på Skeppsholmen, alla i
Stockholm, gamla fästningsbyggnad er såsom Carlstens fästning i Marstrand,
och citadellet i Malmö, vissa av varvsbyggnaderna i Karlskrona, vissa
åbyggnader å de under domänstyrelsen ställda kungsgårdarna, de gamla
hospitalsbyggnaderna i Vadstena, det s. k. Kronhuset i Göteborg, äldre
kronomagasin m. fl. Emellertid måste väl de konst- och kulturhistoriska
intressena böra tillmätas minst lika stor betydelse vid handhavande av
vården om profana byggnadsminnen som i fråga om kyrkliga: bland
de förra befinna sig nämligen ett stort antal byggnader, som otvivelaktigt
äga ett konst- och kulturhistoriskt värde fullt jämförligt med,
stundom t. o. m. överträffande det, som finnes hos flertalet kyrkor.
Den förut omförmälda fornminnesvårdskommittén lärer också komma
att avgiva förslag till allmängiltiga, samtliga arter av byggnadsminnen
omfattande bestämmelser i ämnet. För ordnande av en tillfredsställande
kulturhistorisk vård av de staten tillhörande byggnadsminnena,
i avseende å vilka man, såsom förut antytts, är obunden av
eu hel del hänsyn, som beträffande övriga sådana minnen måste iakttagas,
torde man emellertid ej behöva avvakta resultatet av nämnda
kommittés arbeten, utan torde detta lämpligen böra ske redan i sammanhang
med den nu förevarande granskningen av statens byggnadsväsende
i övrigt.

Till statens ifrågavarande byggnader, vid vilkas vård, med nyss
omförmälda undantag, särskild hänsyn till de kulturhistoriska intressena
hittills icke tagits, har sålunda synts de sakkunniga, att den speciella
byggnadsminnesvården i dess mest ingående form omedelbart bör utsträckas.
För att en tillfredsställande sådan vård skall kunna ernås och
samtidigt de ändamål tillgodoses, vilka dessa i regel ännu i fullt bruk varande
byggnader tjäna och för vilkas behöriga omvårdnad ändringsåtgärder

Kurxgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

tid efter annan påkallas, måste givetvis samverkan äga ram mellan, å
ena sidan, det eller de speciella statsorgan, som må komma att inrättas
för den kulturhistoriska byggnadsvården, samt, å andra sidan — om
och i den mån det direkta inseendet över byggnaderna icke må bliva
överlämnat åt samma organ — de myndigheter, som hava detta inseende
om hand. Ifrågavarande samverkan torde lämpligen kunna anordnas
på det sätt att, i enlighet med vad av överintendentsämbetet i
skrivelsen den 7 april 1914 (sid. 4) föreslagits, samtliga i statens ägo
befintliga byggnader, som anses vara av kulturhistoriskt värde, genom
beslut av Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande, i främsta rummet
statens organ för den praktiska byggnadsminnesvården, sammanföras —
genom upptagande i officiell förteckning eller under annan form — till
en i vårdnadsavseende särskild grupp av statsbyggnader, beträffande
vilka enligt meddelad allmän bestämmelse skulle gälla bland annat, att
sådan byggnad icke finge försäljas, rivas, flyttas, förändras eller repareras,
innan förslag därtill blivit — utöver den prövning, som för de särskilda
byggnaderna i övrigt må vara stadgad — av Kungl. Maj:t gillat efter
föregående granskning av nämnda speciella statsorgan. Genom en dylik
anordning, vars genomförande icke torde behöva möta några större
svårigheter, skulle — förutsatt givetvis, att vederbörande byggnadsminnesvårdande
organ bliver ändamålsenligt inrättat och funktionerar
väl — en tillfredsställande garanti skapas för att åtminstone vid alla i
statens ägo befintliga historiskt intressanta byggnaders behandling de
kulturhistoriska intressena finge göra sig gällande i den mån omständigheterna
i övrigt kunna göra det möjligt.

Vad nu sagts har avseende endast å historiska byggnader. I detta
sammanhang torde emellertid uppmärksamheten böra ägnas jämväl åt en
annan med nyssnämnda nära besläktad synpunkt vid vården av statens
byggnader, nämligen synpunkten av deras rent konstnärliga eller speciellt
arkitektoniska värde. Vad de äldre byggnaderna beträffar torde
ifrågavarande båda synpunkter i regel sammanfälla, då de flesta dylika
byggnader anses vara av ej endast historiskt utan även av mer eller
mindre konstnärligt värde. Vidkommande de moderna byggnaderna däremot
särfalla synpunkterna. Dessa byggnader sakna givetvis »historiskt»
intresse, men många av dem äro otvivelaktigt av högt konstnärligt och
arkitektoniskt värde. Då det synes vara i många fäll av lika vikt att
skydda värden av sistberörda slag som att skydda kulturhistoriska värden,
har det tyckts de sakkunniga lämpligt att i vårdnadsavseende likställa
de båda ifrågavarande slagen av byggnader och alltså låta ovanberörda

82 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 258.

förteckning, om sådan kommer till stånd, upptaga samtliga staten tillhörande
byggnader av konstnärligt eller historiskt värde.

Härigenom skulle såväl de historiska som de konstnärliga intressena
komma till sin rätt vad kronans byggnader angår. I vilken grad genom
statens medverkan så kan komma att ske beträffande de icke staten
tillhöriga profana byggnadsminnesmärkena är, såsom förut antytts, däremot
en fråga, som ej i detta sammanhang kan upptagas. Dock torde
det hava sitt intresse att här erinra om, att den av Kungl. Maj:t den
5 juli 1907 tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa revision av
byggnadsstadgan för rikets städer i sitt den 20 mars 1909 avgivna
betänkande med förslag till »byggnadsstadga för riket» intagit en bestämmelse
(§ 65) av följande lydelse: »Byggnadsnämnden äge förbjuda
byggnadsföretag, genom vilket intrycket av en byggnad av historisk
eller konstnärlig betydelse förvanskas, vare sig byggnadsföretaget avser
ändring av sådan byggnad eller uppförande eller förändring av annan
byggnad i densammas närhet. Sådant förbud må dock icke meddelas
förr än sakkunnigs yttrande i ärendet inhämtats, och skall beslutet
underställas Konungens prövning.» Vid dylik prövning komme Kungl.
Maj:t givetvis att höra vederbörande byggnadsvårdande statsorgan. För
det fall att nämnda bestämmelse får laglig giltighet, skulle alltså, vad
särskilt statens historiska byggnadsvård angår, densamma komma att,
oberoende av fornminnesvården i övrigt, i visst avseende sträckas utom
området för statens ägande byggnadsminnen.

Jämväl å ett annat område av byggnadsväsendet synes statens
kulturminnesvårdande verksamhet utan dröjsmål böra utsträckas, nämligen
till sådana stadsplaner, som beröra ur konst- och kulturhistorisk
synpunkt värdefulla städer eller stadspartier, t. ex.
broarna i Stockholm, m. fl. Att de kulturhistoriska synpunkterna vid
omgestaltning av de äldre städernas planer av övenntendentsämbetet, i
mån som tillgängliga arbetskrafter och förhållandena i övrigt det medgiva,
beaktas under granskningen av föreliggande stadsplaneärenden,
torde få anses givet; men då det i många fall otvivelaktigt är av t. o. m.
större betydelse, att d*jn kulturhistoriska vården behörigen tillgodoses å
detta område än beträffande enstaka intressanta byggnader, synes det
ligga i öppen dag, att stadsplaner av ifrågavarande slag i förekommande
fall, d. v. s. då ändring av sådan plan ifrågasättes, böra bliva töremål
för den mest djupgående och fackmässiga kulturhistoriska omvårdnad,
som från statens sida för tiden kan åstadkommas.

Bör sålunda redan nu en icke oväsentlig utvidgning till det yttre
omfånget av statens kulturhistoriska byggnadsvård äga rum, är, om bästa

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

möjliga resultat skall kunna uppnås, av behovet oj mindre påkallat, att
samma vård får, i olika avseenden, växa ut jämväl på djupet, och detta
beträffande såväl dess kyrkliga som dess profana föremål.

När för närvarande förslag uppgöres till någon åtgärd beträffande
en byggnad, som är underkastad kontroll av statens speciella byggnadsminnesvårdande
organ — det vill under nuvarande förhållanden säga
någon kyrklig byggnad — sker detta i regel utan samarbete med nämnda
organ enbart på föranstaltande av byggnadens innehavare och med anlitande
av någon, vanligen å orten arbetande, yrkesman, som därvid i
de flesta fall, med åsidosättande av de kulturhistoriska synpunkterna,
vilka han ofta ej ens har förmåga att bedöma, endast har åtgärdens
praktiska ändamål för ögonen. När förslaget så kommer in till överintendentsämbetet
för granskning, skärskådas det bland annat ur kulturhistorisk
synpunkt, vilket i regel leder till mer eller mindre genomgripande
omarbetningar av förslaget med ty åtföljande tidsödande förhandlingar
och ofta oangenäma konflikter med sökanden (i regel vederbörande
församling), varförutom, då givetvis största möjliga hänsyn
måste visas gentemot det förslag, som den av bj^ggnaden närmast intresserade
parten en gång bestämt sig för och ofta hårdnackat vidhåller,
granskningens resultat stundom bliver sämre än det på grund av enbart
de föreliggande sakliga omständigheterna egentligen behövde bliva. Bleve
däremot redan från början ett förslag av förevarande art handlagt av
kompetenta personer och byggt på fackmässig och noggrann undersökning
av byggnaden i fråga — en fordran, som givetvis är av grundläggande
betydelse för en god och effektiv byggnadsminnesvård — skulle
nämnda olägenheter av det nuvarande systemet lättare kunna undvikas.
För sådana ändamål vore lämpligt att, i den omfattning delta låter sig
göra, omedelbart när fråga uppkommer om åtgärd beträffande någon i
kulturhistoriskt avseende märklig byggnad och innan någon vederbörande
intagit ståndpunkt till frågan, samverkan med statens byggnadsminnesvårdande
organ anordnades, så att detta bleve i tillfälle att från början
leda frågan i rätt riktning och genom sina funktionärer lämna vederbörande
de råd och det biträde i övrigt, som må erfordras. Gången
av t. ex. ett kyrkobyggnadsärende skulle sålunda i huvudsak bliva följande:
Då i en församling fråga uppstått om vidtagande av någon åtgärd
för kyrkans förändring eller dylikt, skulle anmälan därom göras
till statens speciella byggnadsminnesvårdande organ, innan något definitivt
beslut i frågan fatiats av kyrkoråd eller kyrkostämma. Dylik anmälan
skulle då, därest ej den ifrågasatta åtgärden vore av allt för
underordnad betydelse, ifrån nämnda organs sida föranleda besök på ort
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 5

Kungt. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 258.

otih ställe av någon eller några av dess funktionärer, som, efter grundlig
undersökning av kyrkan, i samråd med kyrkoråd eller delegerade
skulle tillse, vad i varje fall borde göras och huru församlingens önskemål
skulle kunna tillgodoses utan att kulturhistoriska och konstnärliga
intressen träddes för nära. De skulle således — naturligen kostnadsfritt
— upprätta ett program för byggnadsarbetet. Läte församlingen sedermera
kompetent arkitekt utarbeta förslag med ledning av ett på dylikt
sätt åstadkommet program, borde den största sannolikhet finnas för att
förslaget, efter en förhållandevis hastigt verkställd granskning, kunde
vinna gillande. De nu så tidsödande och för församlingarna många
gånger så oangenäma omarbetningarna av förslagen samt de därmed
följande tidsödande remisserna av ärendet mellan de olika vederbörande
skulle på så vis inskränkas till det minsta möjliga. — I fråga om profana
byggnadsminnen skulle ärendenas handläggning bliva i tillämpliga
delar lika.

På grund av den från statens sida utövade kulturhistoriska byggnadsvårdens
nuvarande beskaffenhet händer ej så sällan, att ett restaureringsförslag
eller dylikt, som i sin av Kungl. Maj:t slutligen godkända
form kan betecknas såsom efter förhållandena ganska tillfredsställande,
vid utförandet av en eller annan orsak — missförstånd, vårdslöshet, ofta
okunnighet, någon gång t. o. m. tredska — mer eller mindre förvanskas.
Med de nu för övervakandet av förslagens realiserande till buds stående
möjligheterna upptäckas sådana förvanskningar i regel först efter, mången
gång långt efter arbetenas fullbordande och kunna därför allt för ofta
ej med framgång beivras. Enda fullt verksamma sättet att råda bot
härför torde vara en effektiv kontroll från statens byggnadsminnesvårdande
organs sida. Denna kontroll synes lämpligen böra utövas
genom inspektioner på platsen, när helst behov därav finnes föreligga;
och böra inspektionerna alltså, efter omständigheterna, kunna företagas
såväl under pågående byggnadsarbete för att tillse, att fastställda bestämmelser
noga följas och olämpliga åtgärder undvikas, samt för meddelande
av sakkunniga råd och upplysningar av värde för arbetets fortsättning
som ock vid andra lägliga tillfällen för inhämtande av kännedom
om ifrågavarande byggnaders tillstånd och det sätt, varpå de underhållas.
En noggrann insikt i sistnämnda avseende är nämligen nödvändig
för att kunna förekomma, att byggnaderna genom försumlighet
eller vanvård från vederbörandes sida råka i sådant skick, att de vid en
senare tidpunkt måhända ej alls eller endast genom mycket dyrbara åtgärder
kunna åter försättas i gott stånd.

Utöver nämnda kontroll hava de sakkunniga angivit, huru en ytter -

Kungl. Maj.i v Nåd- Proposition Nr 258.

likare garanti skulle kunna skapas för att restaureringsarbeteu bliva utförda
på tillfredsställande sätt, nämligen genom att i analogi med byggnadsstadgans
bestämmelser om »ansvarig byggmästare» loreskriva att åtminstone
kyrkobyggnadsarbeten av viss beskaffenhet icke finge utföras av andra
än personer, som efter ådagalagd lämplighet i nämnda avseende i behörig
ordning, exempelvis genom vederbörande byggnadsminnesvårdande
statsmyndighet, auktoriserats för utövande av sådan verksamhet, »kyrkobyggmästare».
Härutinnan hava emellertid de sakkunniga ej framställt
något bestämt förslag. Med hänsyn härtill och då denna fråga egentligen
ej kan öva inverkan på organisationen av statens byggnadsminnesvårdande
verksamhet, anser jag mig icke böra upptaga densamma i detta
sammanhang.

För det riktiga bedömandet av vissa ärenden rörande historiska
byggnader visar det sig stundom nödvändigt — anföra de sakkunniga
vidare — att vidtaga ganska vidlyftiga arkitektoniska och arkeologiska
undersökningsarbeten, såväl genom omfattande precisionsmätningar som
genom grävningar, putsavknackningar m. in. Detta visade sig vara
fallet t. ex. beträffande Vreta klosters märkliga kyrka, rörande vars
riktiga behandling vid restaurering under flera års tid ganska resultatlösa
strider utkämpades, ända tills på framställning från överintendentsämbetet
anslag lämnades för en fullständig undersökning av kyrkan.
Denna undersökning resulterade i klarläggning av kyrkans utvecklingshistoria
och lämnade i övrigt sådana upplysningar, att ett för alla parter
tillfredsställande och på säker grund fotat restaureringsförslag kunde
upprättas och av Kungl. Maj:t godkännas, till vilket förslags genomförande
riksdagen sedermera beviljade anslag. Utom detta praktiska
•resultat vunnos genom undersökningen i fråga värdefulla bidrag till
kännedomen om vår äldre arkitekturhistoria samt en mycket fullständig
serie uppmätningsritningar och fotografier. Det är naturligtvis önskvärt,
att likartade systematiska undersökningar kunna komma till utförande
även beträffande andra byggnader, och det synes därför, som om statens
organ för den kulturhistoriska byggnadsvården borde hava till uppgift
att planlägga och utföra dylika arbeten i så stor utsträckning, som förhållandena,
enkannerligen de ekonomiska, medgiva. Det torde nämligen
få anses som en given plikt för den institution, som handhaver den
praktiska vården av historiska byggnader, att i största utsträckning även
Utföra byggnadshistoriska undersökningar å desamma och vetenskapligt
bearbeta dessa. Ty just vid det praktiska handhavandet av byggnadsvården
erbjuda sig de gynnsammaste tillfällena till iakttagelser och
undersökningar av största intresse för de konst- och kulturhistoriska

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

vetenskaperna, tillfällen som kanske icke mera återkomma och vilkas
försummande således medför oersättliga förluster för kunskapen om
vårt lands byggnadshistoria. Dylika mera omfattande undersökningsoch
mätningsarbeten hava hittills utförts för medel, som särskilt anslagits
för varje fall; och beträffande mycket omfattande sådana arbeten torde
lämpligen även för framtiden böra förbliva så. Vidkommande mera
ordinära och följaktligen oftare återkommande arbeten torde det däremot
väl kunna ifrågasättas, att ett särskilt anslag funnes för ändamålet tillgängligt.
Ett fast anslag skulle givetvis ur flere synpunkter erbjuda
stora fördelar. Därigenom komme säkerligen till den kulturhistoriska
vetenskapens fromma åtskilliga undersökningar till stånd, vilka, om de
vore beroende av en förhållandevis så vidlyftig procedur som den, vilken
eu riksdagsfråga måste underkastas, sannolikt ej skulle komma till utförande.
I varje fall skulle förefintligheten av anslaget möjliggöra igångsättandet
omedelbart av undersökningar, så fort behov därav yppade
sig, varigenom ofta mycken tid skulle vinnas för en frågas utredande
och mången gång även kostnadsbesparing; under nämnda förutsättning
vore nämligen möjligheterna betydligt större att utnyttja förekommande
tillfällen att företaga erforderliga undersökningar i sammanhang med
pågående reparationsarbeten, därvid särskilda utgifter för byggnadsställningar,
avknackning av puts m. m. ej behövde ifrågakomma. Ett årligt
anslag, som, innan tillräcklig erfarenhet om det erforderliga beloppets
storlek vunnits, borde hållas inom en lämpligt begränsad ram,
t. ex. 3,000 kronor, för utförande — vare sig i sammanhang med förestående
restaureringsåtgärder eller ock fristående i enbart forskningssyfte
— av mätningar och i övrigt behövliga undersökningar av i kulturhistoriskt
avseende märkliga byggnader skulle utan tvivel medföra ett i
förhållande till den därmed förenade statsutgiften synnerligt stort gagn
för byggnadsminnesvården i riket. För ernående av den fördel, som
otvivelaktigt ligger däri, att dylika undersökningar, varav olika behov
föreligga de olika åren, kunna utan omgång företagas å de därför lämpligaste
tidpunkterna, synes anslaget böra beviljas såsom reservationsanslag
och ställas till omedelbar disposition av statens speciella byggnadsminnesvårdande
organ.

De nuvarande organen för statens byggnadsminnesvårdande verksamhet
äro, som förut nämnts, överintendentsämbetet samt vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien. Av dessa har
överintendentsämbetet, alltsedan 1776 års förordning rörande publika
byggnader utfärdades, utövat uppsikt och vård om såväl landets kyrkobyggnader
som en del av statens profana byggnader, en uppsikt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

varmed avsågs att garantera dessa byggnader den från det allmännas
synpunkt lämpligaste och bästa vården. Att denna vård vid tidpunkten
för den nämnda förordningens utfärdande uppfattades på annat sätt, än
en senare tid uppfattar densamma, är ju givet. Sålunda ingick icke
något speciellt hänsynstagande till kulturhistoriska synpunkter i vare
sig 1700-talets eller det begynnande 1800-talets byggnadsvård. Kulturhistoriska
synpunkter anlades då lika litet på byggnadsområdet som på
andra områden. Dessa synpunkter hava först senare arbetat sig fram, så
småningom och under växlande former. Den under en viss tid florerande
s. k. stilrena restaureringen var ett uttryck för vissa kulturhistoriska
synpunkter, likaväl som den senare mot denna restaureringsart uppträdande
skarpa reaktionen. De utgöra olika faser av en allmän utveckling,
som torde kunna sägas numera hava resulterat däruti, att de kulturhistoriska
synpunkterna så genomträngt det allmänna medvetandet både
inom och utom fackmännens krets, att en byggnadsvård, som icke tager
de största hänsyn till de kulturhistoriska fordringarna, icke kan ur det
allmännas synpunkt kallas lämplig och god. Innebörden av överintendentsämbetets
byggnadsvårdande uppgift har sålunda under tidens lopp
till sitt väsende undergått en förändring och utvidgning, som dock icke
fått motsvarande uttryck i ämbetets organisation. Denna förutsätter
nämligen icke hos ämbetet sådana arbetskrafter, som äro lämpade att
tillgodose de nya krav ur kulturhistorisk synpunkt, som nutidens förändrade
fordringar på en god byggnadsvård ställa på denna vårds handhavare.
Detta torde emellertid hava sin grund däruti, att man ansett
sig kunna tillgodose detta krav på annat sätt, genom att söka vid vissa
byggnadsärendens behandling tillföra kulturhistorisk sakkunskap från en
annan institution: vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Till
denna hava nämligen under de senaste decennierna av Kungl. Maj:t
remitterats allt flere ärenden rörande äldre kyrkor, så att det numera
torde vara regel, att ärenden rörande historiskt intressanta äldre kyrkor
överlämnas till akademiens granskning. Dessa ärenden hava då av
akademien underkastats granskning ur kulturhistorisk synpunkt, en
granskning, som naturligtvis även den vid olika tider utgått från olika
ståndpunkter. För beredande av dylika ärenden hava anlitats vissa
av akademiens tjänstemän, som samtidigt varit verksamma vid statens
historiska museum. Härigenom har mycket gott vunnits, och mången
åtgärd, som ur kulturhistorisk synpunkt skulle varit ödesdiger, har
genom akademiens granskning blivit förhindrad. Särskilt under brytningsperioden
mellan den gamla stilrenhetsrestaureringen och reaktionen däremot
torde akademiens granskningsverksamhet hava haft stor betydelse.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 258.

Om detta system att tillföra byggnadsvården kulturhistorisk sakkunskap
från annan myndighet alltså haft goda sidor, så hava dock
även åtskilliga olägenheter därav allt tydligare framträtt. Sålunda kan
— med bortseende från en del smärre rent förvaltningstekniska olägemheter,
såsom en viss långsamhet och omgång vid ärendenas handläggning,
förekomsten i viss grad av dubbelarbete m. m. — mot den nuvarande
organisationen av statens historiska byggnadsvård särskilt en anmärkning
av principiell betydelse framställas, nämligen mot den rådande dualismen
beträffande ändamål och medel för den kulturhistoriska byggnadsvården.
Den för en riktig uppfattning om ifrågavarande byggnadsvårds huvudsakliga
ändamål, d. v. s. byggnadernas bibehållande i möjligast oförändrade
skick såsom fornminnen, erforderliga sakkunskapen är ju i princip förlagd
till akademien och riksantikvarien, under det att den arkitektoniska
kunskap, som tarvas för bedömandet av de för berörda ändamåls vinnande
nödiga åtgärderna — såväl de av positiv innebörd som de i praktiken
avgjort långt betydelsefullare, mera krävande och oftare förekommande
av negativ innebörd, d. v. s. modifieringar av tillämnade åtgärder för
något, vanligen till grund för hela byggnadsfrågan liggande, i och för
sig fullt legitimt byggnadsbehov — uteslutande är att söka hos överintendentsämbetet.
En sådan organisation lägger givetvis stora hinder
i vägen för åstadkommande av en fullt tillfredsställande byggnadsmonumentvård.
Ty på ifrågavarande områden är väl i särskilt hög grad
en klar och levande insikt om ändamålet med och verkan av förekommande
åtgärder ett oundgängligt villkor för uppnående av lyckligt och
verkligt organiskt resultat. Ett förslag i en restaureringsfråga måste
uppenbarligen, för att kunna bliva gott, framspringa ur en omedelbar och
redan från början helst så att säga inom en och samma hjärna men i
alla händelser synnerligen intimt skeende samverkan till en högre enhet
mellan insikten om det ändamål, som bör eftersträvas, och kunskapen
om medlen att nå detsamma. Att detta endast med utomordentlig
svårighet kan ske, då de olika synpunkterna, såsom enligt den nuvarande
organisationen av byggnadsminnesvården är fallet, skola tillgodoses
av olika myndigheter, torde vara ganska klart. Även med den goda
vilja till samarbete, som nu av allt att döma förefinnes mellan akademien
och ämbetet, lägga redan enkla praktiska förhållanden stora svårigheter
i vägen för ett sådant. Myndigheterna hava olika arbetslokaler, tjänstemännens
mycket olikartade arbetsuppgifter göra det t. o. m. svårt att
utan stor tidsutdräkt och väntan ordna gemensamma tjänsteresor o. s. v.
Det förhållandet, att byggnadsmonumentvården, oaktat nu berörda brist
i dess organisation, hittills blivit förhållandevis så väl tillgodosedd, som

Kungl. Maj:ta AVId. Proposition Nr 258. 89

verkligen kan sägas hava varit fallet, torde i icke oväsentlig mån bero
därpå, att överintendentsämbetet särskilt under de senare åren, då anspråken
på den historiska byggnadsvården i hög grad skärpts, haft till
sitt förfogande arkitekter med utpräglat intresse för de kulturhistoriska
synpunkterna och, i vissa fall, gedigen kulturhistorisk bildning. Att så
varit fallet torde emellertid få anses såsom en lycklig tillfällighet, och
nämnda förhållande kan säkerligen ej utan vidare påräknas fortvara,
därest ej särskilda anordningar vidtagas för att vid ämbetet binda krafter
av ifrågavarande beskaffenhet.

Av det ovan sagda framgår, att statens byggnadsminnesvårdande
verksamhet och organen därför för det närvarande äro behäftade med
åtskilliga brister. Vid om- eller nydanandet av organ för samma verksamhet
har man således att söka i möjligaste mån avlägsna dessa brister.
Därvid torde givetvis den ojämförligt största svårigheten i organisatoriskt
hänseende möta i ovananmärkta frånvaro av centralisation i avseende å
byggnadsminnesvården, under det att bristerna beträffande själva den
byggnadsminnesvårdande verksamhetens nuvarande omfång och kvalitativa
beskaffenhet äro förhållandevis lätt undanröjda: härför torde, om organet
för verksamheten är i och för sig lämpligt inrättat, egentligen endast
erfordras att utrusta detsamma med tillräckliga och lämpliga arbetskrafter.

Det har från vissa håll ifrågasatts, att för uppnåendet av en fullt
tillfredsställande byggnadsminnesvård från statens sida snille inrättas
ett alldeles nytt organ, en ny fullt fristående myndighet med erforderliga
såväl kulturhistoriska som arkitektoniska kvalifikationer. Ehuru visserligen
åtskilligt torde kunna ingiva sympatier för en sådan tanke, synas,
utom de svårigheter av olika slag, som alltid äro förknippade med inrättandet
av nya ämbetsverk, vägande skäl, åtminstone för närvarande,
kunna anföras mot en dylik anordning. Med den förhållandevis inskränkta
uppgift och verksamhet en särskild, enbart byggnadsminnesvårdande
myndighet skulle erhålla vore det säkerligen icke möjligt att inom densamma
alltid hålla vare sig den kulturhistoriska eller den arkitektoniska
sakkunskapen å den för tiden högsta, vid en byggnadsminnesvård av
önskvärd beskaffenhet oeftergivliga ståndpunkten; och bleve det nödigt
att i någon väsentligare grad tillföra den ifrågasatta myndigheten sakkunskap
och erfarenhet i nämnda avseenden utifrån, d. v. s. från de
befintliga fackmyndigheterna å berörda områden i allmänhet: vitterhetsakademien
och riksantikvarien resp. överintendentsämbetet, vore ju det
egentliga målet med inrättandet av en särskild myndighet för ifrågavarande
ändamål alldeles förfelat. Det synes därför vara ändamålsenligt
att omdana de nuvarande statsorganen, som hava byggnadsmonument -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

vården om hand, så, att de kunna motsvara de större anspråk, som för
framtiden måste ställas å samma vård.

Därvid måste strävandet inriktas på att undvika den ovan omförmälda
principiella bristen i den nuvarande organisationen: att de vid så
gott som varje byggnadsminnesvårdande åtgärd samverkande kulturhistoriska
och arkitektoniska insikterna äro i det hela förlagda till olika
myndigheter, vilka i sin nuvarande form icke äro så inrättade, att ett
verkligt fruktbärande samarbete alltid utan svårighet kan anordnas.

Det ligger då nära till hands att tänka sig den ifrågavarande olägenheten
avhjälpt därigenom, att antingen vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
och riksantikvarien förses med tekniskt-konstnärligt
eller överintendentsämbetet med kulturhistoriskt speciellt utbildade och
erfarna arbetskrafter, så att byggnadsfrågor av förevarande slag kunna
på ett enda håll få en tillfredsställande, allsidig och helgjuten behandling.
På det senare sättet har också överintendentsämbetet i sin skrivelse
av den 7 april 1914 i huvudsak tänkt sig saken ordnad. Enligt
dess förslag skulle i överintendentsämbetet anställas tvenne kulturhistoriskt
utbildade tjänstemän, vilka hade att helt ansvara för de kulturhistoriska
intressenas tillgodoseende vid behandlingen av de historiska
byggnadsmonumenten. Emellertid hava de sakkunniga under de gemensamma
överläggningarna med fornminnesvårdskommittén vunnit enighet
med kommittén om den ståndpunkten, att en tillfredsställande garanti
för en effektiv byggnadsminnesvård kan skapas genom ett i lämpliga
former ordnat intimt samarbete mellan de tvenne redan bestående myndigheterna.

Den härför nödvändiga omdaningen av statens organ för byggnadsminnesvården
synes böra gå ut på att utrusta överintendentsämbetet med
sådana arkitektoniska krafter, som genom särskild utbildning i arkitekturhistorisk
vetenskap och i restaureringsteknik äro särskilt lämpade dels
att utöva den rent praktiska byggnadsmonumentvården, dels att genom
sina arkitekturhistoriska insikter förstå och tillgodose de kulturhistoriska
synpunkter, som under ett samarbete med den kulturhistoriska specialmyndigheten
av deuna måste komma att läggas på utövandet av ifrågavarande
vård. Om överintendentsämbetet förses med på sådant sätt
kvalificerade, arkitektoniska krafter, skapas givetvis helt andra förutsättningar
för ett lyckligt resultat av det eftersträvade samarbetet med
den kulturhistoriska myndigheten än som skulle kunna vara fallet, om
därtill från ämbetets sida, såsom alltför ofta hittills, måste användas
personer utan specialutbildning på byggnadsvårdens område. I övrigt
förefaller det vara det från praktisk synpunkt naturligaste, att den prak -

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258. il

tiska.^byggnad sminnesvårdens tyngdpunkt förlägges till den byggnadstekniska
myndigheten. Detta överensstämmer med de tendenser, som
utvecklingen på området tydligt ådagalagt, och ter sig otvivelaktigt
enklast och närmast till hands liggande för den allmänhet, som har att
befatta sig med angelägenheter av ifrågavarande art, vilka vanligen
stå i intimt samband med frågan om vidtagande av någon rent byggnadsteknisk
åtgärd för tillgodoseende av ett eller annat praktiskt syfte.

Ett undantag frän denna regel torde emellertid böra göras, nämligen
beträffande de döda byggnaderna: ruinerna, ödekyrkorna m. m.
Dessa, som äro att anse såsom uteslutande fornminnen och beträffande
vilka förekommande byggnadstekniska åtgärder endast avse deras bibehållande
i oförändrat skick såsom sådana och därför måste inskränkas i
möjligaste mån, torde som hittills lämpligen böra ställas under omedelbart
inseende av den speciella fornminnesvårdande myndigheten, som i
fall av behov från överintendentsämbetet kan erhålla nödiga byggnadstekniska
råd och upplysningar.

En sådan omdaning av överintendentsämbetet, som nyss nämnts,
skulle tillföra detsamma en i och för dess egenskap av statens egentliga
organ för den praktiska byggnadsminnesvården mycket viktig kulturhistorisk
sakkunskap. Denna kan emellertid tänkas lätt erhålla en alltför
ensidigt byggnadshistorisk läggning. För motverkande härav torde
den hos vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien
förefintliga vittomfattande allmänna kulturhistoriska sakkunskapen
icke kunna undvaras. Just på denna punkt är det, som samarbetet
mellan myndigheterna erfordras för vinnande av fullt tillfredsställande
garantier för en god byggnadsminnesvård. Samarbetet bör dock, till
vinnande av bästa möjliga resultat och till minskande av den nuvarande
omgången, ske mera intimt och under lättare former än vad nu är
fallet, vilket ändamål utan svårighet torde kunna nås, om sistnämnda
myndighet, såsom fornminnesvårdskommittén lär komma att föreslå, omorganiseras
i syfte att från akademien till ett ombildat riksantikvarieämbete
överflytta de löpande ärendena.

Innan de sakkunniga emellertid närmare ingått på frågan om formerna
för samarbetet mellan överintendents- och riksantikvarieämbetena
samt byggnadsminnesvårdsärendenas administrativa behandling i övrigt,
hava de meddelat en redogörelse för uppkommen fråga om förenkling
i sistnämnda avseende och förslag, som i detta ämne framställts.

Härmed hava de sakkunniga åsyftat en befallning till vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien samt överintendentsämbetet att avgiva
underdånigt utlåtande i syfte att befria Kungl. Maj:t från handläggning
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 6

Vitterhetsakademien

samt överintendentsämbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av vissa kyrkobyggnadsärenden samt det utlåtande, som med anledning
därav avgivits. Berörda befallning delgavs myndigheterna genom skrivelse
av ecklesiastikdepartementet den 29 januari 1904. Med förmälan,
att det vid behandling av vissa till Kungl. Maj:ts prövning hänskjutna
frågor om fastställelse å ritningar till ändring av kyrkobyggnader och
till delar av kyrkors inredning synts, som skulle dessa frågor kunnat
utan olägenhet avgöras av överintendentsämbetet utan att underställas
Kungl. Maj:ts prövning, vilket särskilt varit händelsen i sådana fall, där
någon betydande meningsskiljaktighet ej förefunnits mellan dem, som
yttrat sig i ärendet, meddelades sålunda akademien och ämbetet, att, då
det av vissa skäl vore önskligt, att Kungl. Maj:t befriades från handläggning
av sådana hithörande frågor, som icke vore av den natur, att
de nödvändigt påkallade nådigt beslut, Kungl. Maj:t funnit gott anbefalla
akademien och ämbetet att avgiva gemensamt underdånigt utlåtande,
om och vilka åtgärder kunde anses lämpligen böra vidtagas i
nämnda syfte.

Med anledning härav avgåvo vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
samt överintendentsämbetet den 28 december 1912 gemensamt
utlåtande och förslag.

Det åsyftade ändamålet att befria Kungl. Maj:t från handläggande av en del
ärenden angående ritnings- och ändringsförslag m. m. för kyrkobyggnader — anföra
myndigheterna efter att hava redogjort för gällande bestämmelser i ämnet — syntes
kunna vinnas genom en förenkling av den jämförelsevis invecklade och tidsödande
procedur, som enligt gällande stadganden numera erfordrades för en kyrkobyggnadseller
reparationsfrågas avgörande. Såsom ägnade att förverkliga detta syfte hade
akademien och ämbetet ansett följande åtgärder.

Samtliga befintliga kyrkobyggnader, som icke vore att hänföra till ruiner,
uppdelades i tre grupper, för enkelhetens skull benämnda A, B och C. Gruppen A
omfattade alla kyrkor, som helt eller delvis vore av sådan beskaffenhet, att de
kunde anses såsom särskilt värdefulla ur konst- och kulturhistorisk synpunkt. Gruppen
B omfattade alla övriga kyrkor, som helt eller delvis vore äldre än 50 år.
Gruppen C slutligen omfattade de kyrkor, som till alla sina delar vore yngre än
50 år. Såsom norm för beräkning av en kyrkas ålder i och för sistnämnda grupp
antoges dels det år, då ritning till kyrkan eller del därav först vunnit nådig stadfästelse,
dels det år, under vilket det till prövning föreliggande ärendet företoges
till slutligt avgörande.

Över kyrkor, som ansåges böra tillhöra gruppen A, upprättades av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien och överintendentsämbetet en förteckning, som
underställdes Kungl. Maj:ts prövning och stadfästelse. Denna förteckning kunde
och borde efter hand kompletteras genom underdånig anmälan från akademien och
ämbetet.

Ett förslag till dylik förteckning hade även av myndigheterna uppgjorts, om -

Kunyl. Maj.ta Nåd. Proposition Nr 258. 48

fattande över 700 kyrkor jämte tillhörande klockstaplar, fristående torn, kyrkogårdsportaler
och äldre kyrkogårdsmurar.

Gruppen A skulle sålunda — fortsätta myndigheterna — komma att omfatta
alla sådana kyrkor, vilka på grund av sin egenskap av konst- och kulturhistoriskt
värdefulla monument krävde en alldeles särskilt omsorgsfull vård, för vars åstadkommande
de starkaste garantier borde förefinnas. För rivning, förändring, reparation,
inredning och dylikt av sådan kyrka syntes som hittills höra erfordras Kungl.
Maj:ts nådiga tillstånd, givet efter hörande av såväl vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
som överintendentsämbetet.

För meddelande av tillstånd till dylika åtgärders vidtagande ä kyrkobyggnader
tillhörande grupperna B och 0 däremot syntes i allmänhet icke Kungl. Maj:ts
åtgärd behöva påkallas. Överintendentsämbetet syntes kunna bemyndigas att beträffande
grupperna B och C slutligt avgöra ärenden rörande tillstånd till åsyftade
åtgärders vidtagande, dock att ämbetet skulle vara skyldigt att beträffande ärende,
som rörde en till gruppen B hörande kyrka, därom omedelbart underrätta riksantikvarien
och inhämta dennes yttrande. Skulle riksantikvarien och ämbetet vara av
olika mening rörande ett dylikt ärendes avgörande, underställdes detsamma Kungl.
Maj:ts prövning.

Alla ärenden rörande förändring m. m. av en kyrka tillhörande gruppen C
skulle däremot avgöras av ämbetet ensamt, ty då dessa byggnaders ålder icke överstege
50 år, kunde antikvariska och kulturhistoriska intressen icke beröras av i
dessa byggnader vidtagna åtgärder. Samtliga kyrkobyggnadsfrågor krävde däremot
den prövning ur praktisk och konstnärlig synpunkt, som ämbetets granskning vore
avsedd att utöva.

Ärenden rörande ruiner av kyrkliga byggnader behandlades av akademien på
sätt i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande föreskreves.

Förslag till fullständigt nya kyrkobyggnader syntes fortfarande liksom dittills
böra underställas Kungl. Maj:ts prövning efter överintendentsämbetets hörande, under
det ritningar till inredningsföremål för nya kyrkor syntes kunna slutgiltigt granskas
av överintendentsämbetet ensamt.

Genom sålunda framställda förslag till behandling av kyrkobyggnadsärenden
skulle i fråga om en ganska avsevärd del av de ärenden, som nu krävde Kungl.
Maj:ts handläggande och beslut, Kungl. Maj:t bliva befriad från all sådan prövning.

Fn ytterligare minskning i det arbete, dessa ärendens handläggning hittills
orsakat Kungl. Maj:t, skulle kunna åstadkommas genom utfärdande av sådan föreskrift,
att alla ansökningar om stadfästelse å nybyggnads-, ändrings-, reparationseller
inredningsförslag beträffande kyrkor, av vad slag de än vore, skulle insändas
direkt till överintendentsämbetet, som därefter vore skyldigt att, innan dylikt ärende
av ämbetet företoges till slutligt avgörande eller underställdes Kungl. Maj:ts prövning,
inhämta vederbörliga yttranden rörande detsamma såväl i varje fall från domkapitel
och Kungl. Maj:ts befallningshavande som även från vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien eller riksantikvarien, då det gällde respektive A- eller
B-kyrkor. Genom dylik bestämmelses utfärdande skulle även sådana ärenden, som
fortfarande ansåges böra påkalla Kungl. Maj:ts beslut, i väsentligt mindre grad än
hittills belasta Kungl. Maj:ts kansli, i det att de icke skulle till detsamma insändas,
förrän de genomgått all förberedande behandling. Rörande beslutens expedition

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.J

syntes böras bestämmas, att desamma av överintendentsämbetet direkt tillställdes
vederbörande församling, under det att avskrift därav av ämbetet meddelades övriga
i ärendet hörda myndigheter.

De sålunda föreslagna åtgärderna hade till huvudändamål att åstadkomma
vissa förenklingar i den rent administrativa behandlingen av vissa kyrkobyggnadsärenden
men ansåges icke av akademien och ämbetet såsom innebärande ett slutgiltigt
ordnande av kyrkobyggnadsärendenas behandling utan vore avsedda att sedermera
ersättas av andra, visserligen likartade, bestämmelser, utgörande delar av mera
omfattande lagstiftningsförslag (nya författningar om vad som bör iakttagas vid
offentliga byggnaders uppförande och om fornminnesvården). Dock ansåge akademien
och ämbetet, att de föreslagna förändringarna borde snarast möjligt genomföras,
då de vore väl ägnade att tills vidare åstadkomma sådan förenkling av kyrkobyggnadsärendenas
behandling, som av Kungl. Maj:t i skrivelsen av den 29 januari
1904 åsyftats.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och överintendentsämbetet finge
därför i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt låta vidtaga
de förändringar i nu gällande bestämmelser, som erfordrades för att bringa dessa i
överensstämmelse med myndigheternas ifrågavarande förslag.

Beträffande grunderna för den administrativa behandlingen av ärendena
angående byggnadsmonumentvåräen, särskilt med hänsyn till samarbetet
mellan överintendents- och riksantikvarieämbetena, hava de sakkunniga,
efter gemensamma överläggningar med fornminnesvårdskommittén,
med sagda kommitté enats om den ståndpunkt, som i följande
sammanfattning intagits i protokoll vid gemensamt sammanträde den 6
maj 1914 med kommittén och de sakkunniga:

1. Alla byggnader av så stor kulturhistorisk betydelse, att vården
av desamma kan anses beteckna ett statsintresse, och vilka icke äro att
anse såsom ruiner, böra registreras.

I vad mån registrering må kunna ske av andra byggnader än
kyrkor och sådana profana byggnader, som tillhöra staten, kommer att
bero av särskilda lagbestämmelser, varom kommittén har för avsikt att
framlägga förslag.

Förslag till registrering upprättas av den förn- och kulturminnesvårdande
centralmyndigheten — närmast tänkt under form av ett med
nödiga arbetskrafter utrustat riksantikvarieämbete — och fastställes av
Kungl. Maj :t. •

2. Alla frågor angående registrerade byggnader avgöras av Kungl.
Maj:t, sedan desamma blivit av överintendentsämbetet och riksantikvarieämbetet
behörigen beredda. Överintendentsämbetet har därvid särskilt
att ansvara för tillgodoseendet av de praktiskt-arkitektoniska synpunkterna,
medan riksantikvarieämbetets ansvar avser bevakandet av de kulturhistoriska
intressena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Beredningen av nämnda ärenden sker, i regel, inom de båda ämbetsverken
vart för sig, dock under iakttagande därav, att vid beredning
inom vartdera ämbetsverket intimast möjliga samarbete äger rum med
vederbörande inom det andra ämbetsverket.

Såsom regel bör alltså gälla, att de båda ämbetsverken avgiva
särskilda utlåtanden till Kungl. Maj:t.

Skulle emellertid i särskilt fall överintendenten eller riksantikvarien
finna sådant nödigt, äger han påkalla ärendets slutliga beredning i
gemensam session emellan ämbetsverken; och skola i dylikt fall ämbetsverken
i ärendet avgiva gemensamt utlåtande.

3. Ärende angående registrerad byggnad skall ingivas till överintendentsämbetet,
som, innan ämbetet underkastar ärendet saklig bearbetning,
har att delgiva detsamma åt riksantikvarieämbetet.

Varje åtgärd, som härefter av någondera myndigheten vidtages
för ärendets beredning, bör, i den mån utredningen av ärendet därigenom
kan gagnas, efter omständigheterna vidtagas i samförstånd med den
andra myndigheten eller åtminstone meddelas denna, så att å ena sidan
fullständigaste och allsidigaste utredning med vederbörligt beaktande
redan å ärendets tidigaste stadier av alla behöriga synpunkter åstadkommes
men å andra sidan dubbelarbete undvikes.

Sedan ärendet undergått slutlig beredning, expedieras detsamma
till Kungl. Maj:t av överintendentsämbetet, som sålunda har att till
Kungl. Maj:t översända, i de fall, då ärendet varit föremål för behandling
i gemensam session, ämbetsverkens gemensamma utlåtande samt i andra
fall, jämte sitt eget yttrande, även riksantikvarieämbetets i ärendet avgivna
utlåtande.

I enlighet med de sålunda angivna riktlinjerna skulle — anföra
de sakkunniga — på staten ankommande slsydd och vård av i kulturhistoriskt
avseende märkliga byggnadsverk, i huvudsak så som hittills,
utövas av överintendentsämbetet och riksantikvarien, därvid riksantikvariens
uppgift skulle vara bevakandet av de rent kulturhistoriska
intressena och överintendentsämbetets särskilt att tillgodose de prakfisktarkitektoniska
synpunkterna. Över alla byggnadsverk av så stor kulturhistorisk
betydelse, att vården av desamma kan anses beteckna ett statsintresse,
skulle upprättas ett register. Riksantikvarien skulle ensam hava
rätt att föreslå, vilka byggnader böra upptagas å detta register, varefter
Kungl. Maj:t skulle besluta angående den ifrågasatta registreringen.
Därförinnan lärer emellertid Kungl. Maj:t, därest registreringsåtgärden

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

rör en profanbyggnad, komma att höra den myndighet, under vilkens
vård och inseende byggnaden närmast står.

Årendena angående de registrerade byggnaderna skulle handläggas,
i princip, av vardera myndigheten, överinteudentsämbetet och riksantikvarien,
för sig. Dock skulle redan från ett sådant ärendes första början
ett intimt samarbete äga rum mellan de båda myndigheterna. Detta
torde kunna antagas i huvudsak komma att tillgå ungefär så: när ett
ärende angående åtgärd med registrerad byggnad inkommit till överintendentsämbetet,
till vilken myndighet ärenden av förevarande slagskulle
ingivas, överlämnas detsamma omedelbart till riksantikvarien, som
efter tagen kännedom därom återställer det till överintendentsämbetet.
Varje åtgärd, som härefter av någondera myndigheten vidtages för ärendets
beredning, kommer, i mån som utredningen i ärendet därigenom
kan gagnas, efter omständigheterna att vidtagas i samförstånd med den
andra myndigheten eller åtminstone att meddelas denna, så att å ena
sidan fullständigaste och allsidigaste utredning med vederbörligt beaktande
redan å ärendets tidigaste stadier av alla behöriga synpunkter åstadkommes
men å andra sidan dubbelarbete undvikes. Om sålunda t. ex.
ett inkommet ärende anses vara av den vikt att, innan annan åtgärd
därmed vidtages, sakkunnig bedömning å orten är nödig, avgöres först,
om representant såväl för överintendentsämbetet som för riksantikvarien
bör utskickas, i vilket fall ortsbesöket, om så låter sig göra, företages
samtidigt av de båda representanterna, som därvid till stort gagn för
ärendets vidare behandling kunna å platsen samråda med varandra, eller
huruvida representant för den ena myndigheten tillika kan ägna behörigt
beaktande åt de synpunkter, som den andra myndigheten särskilt har
att iakttaga, i vilket fall den senare myndigheten lämnar ortsbesökaren
till äventyrs nödiga förhållningsorder. — Sådant samarbete mellan myndigheterna,
som nu antytts, torde i allmänhet bliva tillfyllest, men för
att möjliggöra direkt meningsutbyte under de mest ansvarsmedförande
former mellan de beslutande inom de båda myndigheterna, skulle vardera
myndigheten hava rätt att påfordra och den andra i så fall skyldighet
att medgiva visst ärendes slutliga behandling i gemensam session.

Besluten i ifrågavarande ärenden — såväl överintendentsämbetets
som riksantikvarieos — skulle expedieras från överintendentsämbetet
och i varje fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Vidare yttrande i förevarande ämne hava de sakkunniga funnit
påkallat endast i ett par punkter.

Sålunda — yttra de — torde uppmärksamheten böra fästas
därå, att den förut ifrågasatta förteckningen över staten tillhöriga

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

profana byggnader av historiskt eller konstnärligt värde och nyssnämnda
på riksantikvarien ankommande register över byggnadsminnesmärken
i allmänhet av synnerligt kulturhistoriskt intresse ej äro
identiska. Förteckningen skulle utgöra ett led vid ordnandet av förvaltningen
av statens husbyggnader, och dess tillkomst är därför beroende på
åtgöranden av enbart administrativ natur; den torde således kunna och
böra upprättas omedelbart efter det överintendentsämbetet satts i tillfälle
att mera systematiskt och ingående ägna sig åt de uppgifter, som
skulle tillkomma ämbetet i dess egenskap av statens praktiskt byggnadsminnesvårdande
organ. Registret däremot sammanhänger med frågan
om ordnandet av fornminnesvården i allmänhet och är därför beroende
av lagstiftningsåtgärder, vadan registrets upprättande torde kunna förväntas
infalla avsevärt senare än förteckningens. Andamålet med förteckningen
skulle vara tvåfaldigt, nämligen att utgöra en garanti för
att vid vården av statens b}^ggnader dels de kulturhistoriska och dels
de rent konstnärliga och arkitektoniska synpunkterna tillgodosåges.
Innan registret kommit till stånd, skulle förteckningen givetvis vara av
betydelse i båda dessa avseenden. Men sedan så skett, bleve förteckningen
enligt sakens natur överflödig i det förra avseendet; den vore
alltså därutinnan närmast att anse såsom en förberedande åtgärd, varigenom
den kulturhistoriska byggnadsvården utan dröjsmål utsträcktes
så långt, som nu rådande lagstiftning medgiver. I det senare avseendet
komme förteckningen däremot att fortfarande bibehålla sin betydelse och
bestå vid sidan av registret.

Beträffande frågan om Kungl. Maj:ts befriande från handläggning
av vissa Jcyrkobyggnadsärenden företer de sakkunuigas och fornminnesvårdskommitténs
ifrågavarande förslag, å ena, och vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademiens samt överintendentsäinbetets förut återgivna
gemensamma förslag i ämnet, å andra sidan — vilket sistnämnda
förslag är i de avseendena mera omfattande, att det rör även
kyrkor, som sakna kulturhistorisk betydelse, ävensom nybyggnad av
kyrka — vissa skiljaktigheter. De sakkunniga hava sålunda icke upptagit
myndigheternas förslag om kyrkornas klassificering för ifrågakomna
ändamål: dels är det nämligen synnerligen vanskligt att med den ännu
ofullständiga kännedom, man äger om flertalet kyrkobyggnader, verkställa
en uppdelning av dem efter deras kulturhistoriska värde, dels skulle den
första klassen, »klassen A», bliva så omfattande såväl i kvantitativt
som än mer i kvalitativt avseende, att det med klassificeringen åsyftade
ändamålet i viss mån förfelades, och dels, slutligen, är åldern såsom
indelningsgrund mindre lämplig, då det väl kan tänkas, att en byggnad,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

som med hänsyn till sin ålder skulle hänföras till sista klassen, »klassen
C», på grund av andra mindre tillfälliga egenskaper rätteligen borde
tillhöra »klassen A», varförutom en klassificering efter ålder enligt
sakens natur årligen måste revideras, ett förhållande, som givetvis
lätt kunde vålla olägenheter vid ärendenas handläggning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare Kungl. Maj:ts befattning
med kyrkobyggnadsärenden ej till omfånget minskas. Detta
sammanhänger givetvis med, att de sakkunniga ej kunnat biträda den
föreslagna klassificeringen av kyrkorna, vilken ju just skulle vara ett
medel att avskilja en del av ifrågavarande ärenden från de övriga, som
fortfarande skulle vara föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Den enda
säkra grunden för ett sådant avskiljande synes emellertid vara uppdelning
av kyrkorna i olika grupper efter deras kulturhistoriska värde. En
dylik uppdelning, fotad på ingående prövning av de särskilda kyrkobyggnadernas
historiska värde, skulle i och med ovanberörda registers
inrättande efter hand komma till stånd och — föreställa sig de sakkunniga
— väl lämpa sig såsom grundval för Kungl. Maj:ts otvivelaktigt
önskvärda befriande från handläggningen av en del av kyrkobyggnadsärendena,
så nämligen att, i stort, endast de ärenden, som röra i registret
upptagna kyrkor, fortfarande skulle prövas av Kungl. Maj:t. Det
kommer emellertid säkerligen att dröja någon tid, tills frågan om
registret blivit avgjord. Dessförinnan torde det dock ej lämpligen låta
sig göra att undantaga någon grupp av förevarande ärenden från Kungl.
Maj:ts prövning. Ehuru således Kungl. Maj:t ej omedelbart skulle helt
befrias från befattningen med vissa kyrkobyggnadsärenden, synes likväl
det allmänna önskemål, som torde hava legat till grund för den i förberörda
skrivelse den 29 januari 1904 anbefallda utredningen för Kung].
Maj:ts befriande i viss utsträckning från handläggning av ärenden av
ifrågavarande slag, nämligen att åstadkomma lättnad i Kungl. Maj:ts
arbetsbörda, redan genom de sakkunnigas förslag i avsevärd grad uppnås.
Kyrkobyggnadsärendena skulle nämligen enligt detsamma och med de
högre kvalifikationer, statens organ för byggnadsminnesvården för
framtiden skulle erhålla, inkomma till Kungl. Maj:t i sådant skick, att
desamma kunde, utan att någon utredning där behövde av Kungl.
Maj:ts kansli föranstaltas, omedelbart anmälas inför Kungl. Maj:t, vars
beslut i regeln torde bliva ett stadfästande av ämbetsverkens förslag.

Vad beträffar de förhållandevis mycket sällan förekommande ärendena
angående byggande av ny kyrka och därmed sammanhängande tekniska
angelägenheter, vilka ärenden väl icke beröra byggnadsminnesvården
men i allmänt administrativt avseende samhöra med övriga kyrkobygg -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

nadsiirenden, synes med hänsyn just till nämnda förhållande skäl ej föreligga
att med avseende å dessa ärendens behandling avvika från den för
kyrkobyggnadsärenden i övrigt gällande ordning. Dessa ärenden böra
emellertid i anseende till deras vikt alltid underställas Kungl. Maj:ts
prövning.

Vad förut sagts om organen för statens byggnadsminnesvård gäller,
oavsett om föremålet för densamma är en statens byggnad eller icke. Såsom
torde framgå av det i ämnet anförda och även naturligt är, skulle
emellertid statens byggnadsminnesvård i främsta rummet och grundligast
inriktas på statens egna byggnader av kulturhistoriskt värde. Detta förhållande
torde icke kunna undgå att direkt återverka på organen för nämnda
byggnadsvård därhän, att åtminstone de mera värdefulla av berörda
bjrggnader särskilt tillgodosåges i ifrågavarande avseende. Overintendentsämbetet,
som i sin skrivelse den 7 april 1914 härutinnan framställt
förslag, anför i ämnet följande.

»För att tillförsäkra vissa mera komplicerade och särskilt dyrbara byggnader
en mera kontinuerlig och i detalj gående vård har ämbetet tänkt sig en särskild
anordning, som skulle tillämpas särskilt vid de gamla slotten, såväl de kungliga
slotten: Stockholms slott, Drottningholms slott, Ulriksdal med Haga, Rosersberg,
Strömsholm och Gripsholm, vilka stå under riksmarskalksämbetets vård, som vissa
av dem, som nu mera äro ställda under överintendentsämbetets inseende, såsom
Vadstena, Kalmar, Uppsala, Leckö m. fl. slott samt även vid vissa andra mera
betydande byggnader. För var och en av dessa byggnader skulle för en viss tid
förordnas en särskild arkitekt, som mot en viss årlig ersättning hade att öva
ständig tillsyn över byggnadens vård och underhåll samt uppgöra alla nödiga smärre
byggnadsförslag och leda dessas utförande. Vid uppgörande av förslag till och
ledande av utförandet av större arbeten skulle särskilt arvode utgå till arkitekten
av de för byggnadsarbetet särskilt anslagna medlen på samma sätt, som brukligt
är vid andra arkitekturarbeten. Denne arkitekt skulle inför ämbetet och — under
förutsättning att de kungliga slotten såsom hittills förbliva ställda under riksmarskalksämbetets
närmaste vård — inför riksmarskalksämbetet vara närmast
ansvarig för att byggnaden bleve på ett lämpligt sätt vårdad. Genom en dylik
anordning skulle vinnas möjligheter för en mycket mera kontinuerlig och intim vård
av dessa byggnader. Gradvis skeende förbättringar kunde planläggas och dessa
ofta nog känsliga anläggningar tillförsäkras den kärleksfulla omvårdnad, som är så
ytterligt eftersträvansvärd och verkningsfull, men som endast kan åstadkommas av
en person, som får tillfälle att under en längre tid och utan pressande brådska
studera sig in i en byggnad.

De arkitekter, som förordnas att hava närmaste vården av byggnader, som
stå ställda direkt under ämbetets inseende, kunna lämpligen anses såsom efterträdare
till de Henne assistenter, som hittills funnits anställda för att biträda intendenterna
för kronans byggnader vid tillsynen av arbetena å under dem ställda byggnader.
Till deras avlöning har årligen en summa av 4,500. kronor tagits av anslaget till
byggnader och reparationer. Denna summa torde hädanefter böra avses till avlöning
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av de ovannämnda »slottsarkit ejder na», vilkas årsarvode torde kunna sättas åtskilligt
lägre än assistenternas under förutsättning, att särskild reseersättning tillerkännes
dem samt att för upprättande av större arbetsförslag och för ledande av dessas
utförande särskilt arvode utgår såsom ovan föreslagits. Under sådana förhållanden
torde de fasta arvodena kunna sättas till 500—1,000 kronor beroende på de ifrågavarande
byggnadernas art. Avlöningarna till de arkitekter, som skola stå för de
under riksmarskalksämbetet ställda kungl. slotten, torde böra bestridas av riksmarskalksämbetet.
»

Till det av överintendentsämbetet sålunda framställda förslaget om
särskilda vårdare för de viktigaste i statens ägo befintliga byggna-dsmonumenten
ansluta sig de sakkunniga i princip. Beträffande anordningens
enskildheter, såsom vilka byggnader må finnas förtjänta av
ifrågavarande speciella vård och den ersättning, som för de särskilda
byggnaderna bör utgå till vederbörande vårdare, hava däremot de sakkunniga
ansett sig ej kunna göra något uttalande. Vidtagandet av
nödiga åtgärder härutinnan har nämligen synts de sakkunniga böra
överlämnas åt vederbörande centrala byggnadsvårdande organ att därvid
förfara efter omständigheterna liksom vid övriga angelägenheter, som
direkt beröra vården av byggnaderna i fråga.

De sakkunniga hemställa i avseende å den på staten ankommande
praktiska kulturhistoriska byggnadsvården:

beträffande dess yttre omfång:

att samma vård må omedelbart utsträckas till samtliga staten tillhörande
eller under statsmyndighets omedelbara inseende stående byggnadsverk
— således ej endast husbyggnader — av avsevärt kulturhistoriskt
värde;

att för detta ändamål berörda byggnader upptagas i nedan omförmälda
förteckning över byggnader av kulturhistoriskt, konstnärligt eller
arkitektoniskt värde; samt

att hädanefter i ärenden angående ändring av stadsplan, som berör
i kulturhistoriskt avseende märkligt samhälle eller del därav, i vederbörlig
ordning avgivet yttrande av statens byggnadsminnesvårdande
organ må för de kulturhistoriska synpunkternas beaktande införskaffas,
innan ärendet av Kungl. Maj:t avgöres;

beträffande den kvalitativa beskaffenheten av ifrågavarande byggnadsvård: att

föreskrift meddelas, att, då någon åtgärd med byggnad, som är
föremål för sagda vård, för ett eller annat ändamål synes erforderlig,
anmälan härom skall för att vid åtgärdens vidtagande redan från början
tillförsäkra de kulturhistoriska synpunkterna beaktande, innan beslut
angående åtgärden fattas, göras hos statens byggnadsminnesvårdande

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

organ, som, om program för de åtgöranden, som må kunna förekomma
för det åsyftade ändamålets vinnande, erfordras, har att i samråd med
vederbörande uppgöra sådant;

att statens vederbörande organ ålägges och sättes i tillfälle att
utöva en ingående och effektiv kontroll över förevarande slags byggnader
och särskilt över utförandet av arbeten å desamma;

att. vidkommande särskilt kyrkor och andra byggnader av kyrklig
karaktär, det måtte tagas i övervägande, huruvida icke bestämmelser
böra meddelas för åstadkommande av garanti för kompetent och samvetsgrant
utförande av dem berörande arbeten, särskilt i syfte att verkställandet
av åtminstone såsom viktigare ansedda sådana arbeten må,
såvida det ej sker under statsmyndighets omedelbara inseende, ombesörjas
endast av personer, som i berörda avseende blivit i vederbörlig
ordning auktoriserade, och under sådan persons ansvar, att fastställda
ritningar och i övrigt behörigen givna föreskrifter vid arbetets verkställande
följas; samt

att, för utförandet av mätningar och andra undersökningar av i
kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i allmänhet, ett ordinarie
reservationsanslag å 3,000 kronor ställes till förfogande av statens praktiskt
byggnadsminnesvårdande organ;

beträffande statens organ för ifrågavarande byggnadsvård:
att, med nedannämnda undantag, överintendentsämbetet bliver det
egentliga centrala organet för statens praktiska byggnadsminnesvård och
för detta ändamål utrustas med särskilda å ifrågavarande område sakkunniga
arbetskrafter;

att emellertid den på överintendentsämbetet ankommande byggnadsminnesvården
i erforderlig omfattning utövas i samråd med riksantikvarien
eller ett blivande riksantikvarieämbete;

att samarbetet i nämnda avseende mellan överintendentsämbetet
och riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet ordnas på sätt i det ovan
omförmälda vid gemensamt sammanträde den 6 maj 1914 med fornminnesvårdskommittén
och de sakkunniga hållna protokoll angives;

att omvårdnaden beträffande de döda byggnaderna förlägges helt
till riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet; samt

att den omedelbara och fortlöpande vården av sådan statens byggnad,
som prövas vara av särskilt högt kulturhistoriskt värde och vars vård
därför och av andra skäl, såsom betydande storlek, invecklat byggnadssätt,
m. m., kan anses särskilt krävande, må, mot lämplig ersättning,
på stadigvarande sätt uppdragas åt fullt kompetent och för uppdraget
intresserad person.

Fångvårds styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

I detta sammanhang hemställa de sakkunniga vidare,
att vården av de staten tillhörande eller under statsmyndighets
omedelbara inseende stående byggnadsverk, som äro av avsevärt konstnärligt
eller arkitektoniskt värde, må så ordnas, att betryggande garanti
vinnes för, att därvid alltid tages vederbörlig hänsyn till ifrågavarande
byggnaders berörda egenskap; samt

att för detta ändamål ävensom för att enligt vad förut sagts tillförsäkra
dylika byggnadsverk av avsevärt kulturhistoriskt värde den
vård, varom ovan talats, officiell förteckning upprättas över samtliga
ifrågavarande byggnadsverk och föreskrift meddelas, att å förteckningen
upptaget byggnadsverk icke får försäljas, rivas, flyttas, förändras eller
repareras med mindre, efter yttrande av överintendentsämbetet, i fråga
om de kulturhistoriskt värdefulla byggnadsverken avgivet i samråd med
riksantikvarien resp. riksantikvarieämbetet, Kungl. Maj:t därtill givit sitt
tillstånd.

De av de sakkunniga sålunda framställda förslagen i avseende å
den kulturhistoriska byggnadsvården kompletteras av de sakkunnigas
förslag till ny organisation av överintendentsämbetet, vilken upptager eu
särskild byrå för ämbetets verksamhet på nu ifrågavarande område.
Härtill återkommer jag emellertid sedermera.

Över de sakkunnigas nu återgivna yttrande och förslag hava utlåtanden
avgivits av riksmarskalksämbetet, fångvårdsstyrelsen, armé- och
marinförvaltningarna, lots-, post-, telegraf-, järnvägs-, vattenfalls-, medicinal-
och stuteriöverstyrelserna, centralanstalten för försöksväsendct på
jordbruksområdet, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt
riksantikvarien ävensom överintendentsämbetet.

Fångvårdsstyrelsen har överlämnat ett yttrande av sin arkitekt,
däri denne framhållit, att upptagandet av eu fångvården tillhörande
byggnad å den av de sakkunniga ifrågasatta förteckningen över i kulturhistoriskt
avseende märkliga byggnader, d. v. s. byggnadens förklarande
såsom historiskt minnesmärke, skulle verka alldeles oberäkneligt hindrande
och besvärande för vidtagande av åtgärder för byggnadens
underhåll och detta i sådan grad, att arkitekten ansåge bäst, att vederbörande
fångvårdsanstalt flyttades från sådan byggnad och byggnaden
överlämnades till annan myndighet. För egen del synes fångvårdsstyrelsen
ej hava funnit de sakkunnigas förslag så hinderlig^ Styrelsen
anför:

5;i

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr it58.

»Styrelsen har intet att erinra mot vad do sakkunniga hemställt i avseende
å den på staten ankommande praktiska kulturhistoriska byggnadsvården. Då de
sakkunniga i detta sammanhang hemställt om upprättande av en ofticiell förteckning
över samtliga byggnadsverk av avsevärt kulturhistoriskt värde, finner sig styrelsen
höra meddela att, sedan Eders Kungl. Maj:t den 10 december 1915 förordnat, att
de så kallade historiska byggnaderna å Malmö gamla slotts område, vilka dittills
varit nyttjade till fångförvar, skulle ställas under överintendentsämbetets inseende,
fångvården av sådana äldre byggnader disponerar allenast Svartsjö slott, upplåtet
till därvarande tvångsarbetsanstalt, och Landskrona citadell med torn och vallgravar
och ett gammalt kronomagasin, samtliga byggnader använda för tvångsarbetsanstalten
och kronohäktet i Landskrona.»

Arméförvaltningen anför:

»De sakkunnigas förslag i avseende å den på staten ankommande praktiska,
kulturhistoriska byggnadsvården synes arméförvaltningen böra vinna beaktande jämväl
beträffande de militära byggnader, som anses böra falla under sådan vård, ty
kommer en särskild kulturhistorisk byrå att, såsom de sakkunniga föreslagit, upprättas
inom överintendentsämbetet, är det ock givet, att den största sakkunskapen
och förståelsen för vården av byggnader av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde
kommer att där vara till finnandes.»

Marin förvaltningen förklarar sig i princip icke hava något att
erinra mot de sakkunnigas förslag i fråga om den kulturhistoriska
byggnadsvården.

»Vad marinen tillhörande byggnadsverk beträffar — anför ämbetsverket vidare
— torde dock sådant verk böra upptagas i den för ändamålet ifrågasatta förteckningen
endast efter förslag från marinförvaltningen eller sedan detta ämbetsverk
förklarat sig icke hava något att däremot erinra. Att byggnadsverk upptagits å
förteckningen bör icke utgöra hinder för vederbörande marinmyndighet att å sådant
byggnadsverk utan tillstånd från annan myndighet verkställa smärre reparationer,
som kräva skyndsam behandling. Ej heller bör den kulturhistoriska byggnadsvården
sträcka sig därhän, att byggnadsverkets karaktär eller ändamål därmed äventyras.»

Lotsstyrelsen yttrar:

»Beträffande den hemställan, som av de särskilt tillkallade sakkunniga gjorts
i avseende å den på staten ankommande praktiska kulturhistoriska byggnadsvården,
har lotsstyrelsen intet att erinra. Under påpekande av att under lotsstyrelsens förvaltning
hörande byggnader endast i några enstaka undantagsfall torde vara av
kulturhistoriskt intresse, varjämte blott ett fåtal byggnader torde äga konstnärligt
och arkitektoniskt värde, vill styrelsen dock, för den händelse några av dessa byggnader
skulle komma att stå under annan myndighets kontroll, framhålla nödvändigheten
av att avgörandet av frågor beträffande sådana byggnader måtte så ordnas,
att tidsutdräkt i möjligaste mån undvikes.»

Generalpoststyrelsen liksom telegrafstyrelsen hava förklarat sig
icke hava någon erinran att framställa emot de sakkunnigas förslag
beträffande den kulturhistoriska byggnadsvården.

Arméförvalt ningen.

Marinför vallning
en.

Lotsstyrelsen.

Generalpostoch
telegrafstyrelserna.

Järnvägsstyrel sen.

Vattenfalls styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Järnvägsstyrelsens utlåtande i ämnet är av följande lydelse:

»Rörande den kulturhistoriska byggnadsvården synes intet principiellt vara
att invända mot, att den blivande kungl. byggnadsstyrelsens verksamhet i detta
avseende även utsträckes till statens järnvägar tillhöriga märkligare byggnader.
Emellertid synes urvalet härvidlag böra ske med största omsorg, så att endast
byggnader av verklig kulturhistorisk betydenhet medtagas, på det att den för statens
järnvägars utveckling så nödvändiga rörelsefriheten ej över hövan måtte inskränkas.

Det torde ej heller, frånsett möjligen stationshuset vid Stockholms centralstation,
för närvarande finnas några byggnader av sådan beskaffenhet, att de böra
medtagas i den av sakkunnige föreslagna förteckningen, medan detta åter synes
kunna bliva förhållandet exempelvis med de blivande stora stationshusanläggningarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Att för dessa och andra blivande byggnader av särskilt konstnärligt eller
arkitektoniskt värde förslag till vissa ändringar av desamma upprättas i samråd
med byggnadsstyrelsen, synes ock vara lämpligt. Järnvägsstyrelsen förutsätter dock
härvid att detta samarbete med byggnadsstyrelsen endast må avse väsentliga ändringsarbeten.
Inom järnvägsstyrelsen torde genom dess arkitektavdelning förefinnas förutsättningar
att kunna bedöma, huruvida ett ändringsarbete är av beskaffenhet att
böra i angivna syfte underställas byggnadsstyrelsens granskning.

Vad under denna punkt förekommit föranleder alltså icke annan erinran från
järnvägsstyrelsens sida än att endast förslag om väsentliga ändringsarbeten rörande
dylika statens järnvägar tillhöriga byggnader av avsevärt konstnärligt eller arkitektoniskt
värde böra underställas den blivande byggnadsstyrelsens granskning.»

Vattenfallsstyrelsen anför:

»Beträffande först den kulturhistoriska byggnadsvärden hava sakkunniga förordat,
att samtUga i statens ägo befintliga byggnader, som anses vara av kulturhistoriskt
värde, däri inbegripet icke endast husbyggnader, genom beslut av Eders
Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande sammanfördes — förslagsvis genom upptagande
i en officiell förteckning — till en i vårdnadshänseende särskild grupp av
byggnader. De sakkunniga hava vidare hemställt, att sådan byggnad icke finge
försäljas, rivas, flyttas, förändras eller repareras utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd
efter yttrande av överintendentsämbetet. I vad mån vattenfallsstyrelsens byggnadsverksamhet
skulle beröras av dessa bestämmelser, framgår ej fullt tydligt, men då
t. ex. större jämvägsstationsanläggningar hava tänkts hänförda till ifrågavarande
grupp, skulle i överensstämmelse därmed även kraftstationsbyggnader (maskinhus,
ställverkshus, tubintagsbyggnad, dammar m. m.) underställas ämbetets kontroll. Man
får väl taga för givet, att vattenfallsstyrelsen under alla omständigheter dock skulle
äga att utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga smärre omändringar, som icke
berörde ytterfasadema, ävensom vanliga underhållsarbeten och smärre reparationer.
De använda ordalagen medgiva dock icke rörelsefrihet ens i dessa stycken. Vattenfallsstyrelsen
kan emellertid för sin del icke finna, att även med en sådan begränsning
den föreslagna granskningen och kontrollen från änfbetets sida beträffande byggnader
under styrelsens förvaltning är av omständigheterna betingad.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 55

Medicinalstyrelsen yttrar i sitt utlåtande följande:

»Vad först vidkommer frågan om den kulturhistoriska byggnadsvärden sä
berör denna fråga icke i någon större grad medicinalstyrelsens ämbetsverksamhet,
då det endast är för en under medicinalstyrelsens förvaltning stående sjukvårdsanstalt,
som någon byggnad av kulturhistoriskt värde tagits i anspråk, nämligen
Vadstena hospital och asyl, vars kvinnoavdelning delvis är inrymd i Vadstena gamla
nunnekloster.

Medicinalstyrelsen vill dock härvid framhålla, att handhavandet av sjukvård
inom dylika gamla kulturhistoriskt intressanta byggnader alltid måste vara förenad
med stora olägenheter. För att i någon mån motsvara de fordringar, en modern,
rationell sjukvård ställer på desamma, måste nämligen dessa byggnader, som ursprungligen
icke äro avsedda för sjukvårdsändamål, underkastas en del omändringar
och moderniseringar, särskilt förses med elektrisk belysning, sanitära och värmeledningsanordningar
m. m., vilket allt givetvis stöter på stora svårigheter, då största
möjliga hänsyn alltid måste tagas därtill, att byggnadernas kulturhistoriska värde
icke skadas.

Detta har också visat sig vara fallet vid Vadstena hospital och asyl. Visserligen
har under tidernas lopp en del för sjukvården nödiga förändringar vidtagits
inom klosterbyggnaderna, därvid städse den största varsamhet iakttagits och särskilda
kulturhistoriska minnen noggrant bevarats, därom de anordningar, som vidtagits
till skyddande av åtskilliga under reparationsarbeten inom klostrets forna
refektorium anträffade, sannolikt från klostertiden härrörande väggmålningar bära
vittne; och det torde till stor del få tillskrivas den omständigheten, att byggnaderna
använts för sjukvårdsändamål, vilket nödvändiggjort en omsorgsfull vård, att de
befinna sig i det goda skick, som de nu göra. Men stora brister ur sjukvårdssynpunkt
vidlåda likväl dessa byggnader, brister, vilka byggnadernas karaktär av kulturhistoriskt
minnesmärke gör synnerligen svåra att avhjälpa. Särskilt är bristen på
värmeledning kännbar och, då inledande av sådan är ett oeftergivligt villkor för
sjukvårdens behöriga uppehållande, har medicinalstyrelsen hos Eders Kungl. Maj:t
gjort framställning härom och Eders Kungl. Maj:t med anledning av dessa framställningar
för 1909 och 1910 års riksdagar framlagt nådiga propositioner i sådant
syfte, vilka dock av riksdagen avslagits, vid den senare av dessa riksdagar just
med anledning av uttalade farhågor, att klosterbyggnaderna skulle taga skada av
de föreslagna arbetena. Då det sålunda icke syntes kunna påräknas att erhålla en
modern uppvärmning inom dessa byggnader, utan vilken sjukvården därstädes icke
kan uppehållas, har medicinalstyrelsen i underdånig skrivelse den 19 maj 1911 gjort
framställning om vidtagande av åtgärder till klosterbyggnadernas ersättande med
nya sjukhusbyggnader.

Skulle de utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om den kulturhistoriska
byggnadsvården bliva lagstadgade, komma de redan nu förefintliga svårigheterna
för handhavandet av sjukvård inom byggnader av ifrågavarande slag att än
ytterligare ökas, så att sjukvård därstädes torde alldeles omöjliggöras, och vill
medicinalstyrelsen därför på det kraftigaste betona nödvändigheten av att, om förslaget
kommer att av statsmakterna antagas, dylika byggnader icke användas för
sjukvårdsändamål.»

Mcdicnialsty reUen.

Stuteriöver styrelsen.

OentralanstaU
ten f ör jordbruksförsök.

Riksmarskalks ämbetet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Stuteriöverstyrelsen framhåller beträffande den kulturhistoriska byggnadsvården
att, enligt vad styrelsen kunde bedöma, några bj^ggnader av
kulturhistoriskt värde icke förefunnes bland de byggnader, som stode
under styrelsens vård, samt förklarar sig av sådan anledning icke hava
näsrot att i förevarande avseende anföra,

Central anstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet har icke
något att erinra med anledning av de sakkunnigas förslag.

Riksmarskalksämbetet, som givetvis är en av de myndigheter, som
skulle närmast beröras av förevarande förslag, anför, efter att hava redogjort
för förslagets innehåll, i ämnet följande:

»Då riksmarskalksämbetet nu går att för egen del yttra sig rörande de sålunda
föreslagna åtgärderna till ordnande och utvecklande av den kulturhistoriska
byggnadsvården, tillåter sig ämbetet att till en början uttala, att ämbetet i huvudsak,
dock med här nedan angivna förbehåll, ansluter sig till sakkunniges särskilda
förslag, vilka riksmarskalksämbetet i det stora hela finner synnerligen välbetänkta
och praktiska och vilka, särskilt genom den med de föreslagna åtgärderna åsyftade
större kontinuiteten i vården av de under ämbetets överinseende ställda kungl. slott
och byggnader, böra vara ägnade att för dessa medföra all önskvärd förkovran och
säkraste skydd för framtiden.

Även för riksmarskalksämbetet självt och de under ämbetet hörande olika
ståthållarämbetena å slotten torde de framställda förslagens genomförande innebära
ett'' värdefullt stöd och hjälp vid utövandet av de ämbetena åliggande funktioner
beträffande vård och underhåll av ifrågavarande dyrbara och kulturhistoriskt värdefulla
byggnadsverk.

Beträffande det av överintendentsämbetet framställda förslaget om anställande
för vart och ett av de under riksmarslcalksämbetets överinseende ställda slotten av
en särskild arkitekt, finner riksmarskalksämbetet — som anser förslaget om åstadkommande
av en sakkunnig och kontinuerlig tillsyn å dessa staten tillhöriga, dyrbara
byggnader synnerligen beaktansvärt och dess realiserande ur flera synpunkter
önskvärt — sig likväl böra göra den erinran, att det synes ämbetet vida bättre
om en arkitekt utsåges för samtliga ifrågavarande byggnader. Riksmarskalksämbetet
tillåter sig göra denna erinran icke endast ur den synpunkt, att det för ämbetet
givetvis skulle vara fördelaktigare att hava med en arkitekt att göra än med
ett flertal, utan jämväl av det skäl, att ämbetet på sådant sätt skulle hava lättare
att åstadkomma önskvärd enhetlighet och kontinuitet.

Vad angår ersättningen till de ifrågasatta arkitekterna måste riksmarskalksämbetet
emellertid framhålla, att de till de olika kungl. slotten av statsmedel anvisade
årliga underhållsanslagen icke, med de belopp, varmed de för närvarande
utgå, lära medgiva utbetalningar av dylika avlöningar, utöver det jämförelsevis ringa
belopp, som för sådant ändamål hittills använts. Såsom i de sakkunnigas betänkande
omnämnts, finnes för närvarande endast vid ett kungl. slott, nämligen Drottningholms
slott, en avlönad slottsarkitekt anställd. Vare sig ifrågavarande befattningar
komma att tillsättas av Eders Kungl. Maj.-t på förslag av överintendentsämbetet,
eller möjligen av överintendentsämbetet ensamt eller i samråd med riksmarskalks -

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetet, synes lämpligare och med de ifrågasatta befattningarnas natur mera överensstämmande,
att avlöningarna utgå av till överintendentsämbetets förfogande
stiillda medel.

Beträffande vidare sakkunnigas ovanbemälda hemställan, att statens vederbörande
organ borde åläggas och sättas i tillfälle att utöva en ingående och effektiv
kontroll över förevarande slags byggnader och särskilt över utförandet av arbeten
å desamma, samt att den omedelbara och fortlöpande vården av sådan statens byggnad,
som prövas vara av särskilt högt kulturhistoriskt värde och vars vård därför
och av andra skäl kunde anses särskilt krävande, borde, mot lämplig ersättning, på
stadigvarande sätt uppdragas åt fullt kompetent och för uppdraget intresserad
person, tillåter sig riksmarskalksämbetet till en början att i underdånighet erinra
om, huru ifrågavarande kontroll och vård för närvarande, enligt gällande bestämmelser,
utövas.

Jämlikt nådigt beslut den It november 1817 överlämnades överinseendet i
allt vad som rörde byggnader och reparationer vid de kungl. lustslotten till riksmarskalksämbetet
med biträde av en ståthållare; och skulle denna överstyrelse,
under förbehåll av nådigt bifall, utse de personer, som skulle uppgöra kostnadsförslag
och besörja verkställigheten, varjämte överstyrelsen skulle äga rätt att begära
överintendentsämbetets biträde, när så erfordrades.

Enligt nådigt brev den 15 december 1818 uppdrogs vidare åt riksmarskalksämbetet
befattningen med de vid Stockholms slott och viss del av Oxenstiernska
huset förefallande nybyggnader och reparationer, vilka skulle, sedan de blivit vederbörligen
anbefallda, genom ståthållarens på Stockholms slott försorg och under hans
inseende verkställas efter av Konungen gillade ritningar och kostnadsförslag; även
hovstallbyggnaden ställdes i avseende på årliga underhållsskyldigheten under riksmarskalksämbetets
överinseende. Tillika förklarades, att vården av de kungl. lustslotten
komme, på sätt redan förut förordnats, att tillhöra i främsta rummet riksmarskalksämbetet
och därnäst de för varje slott tillförordnade ståthållarna. Uti
nådigt brev den 19 november 1844 förklarades, att den av överintendentsämbetet
dittills havda befattningen med Stockholms slott samt hovstallet och vissa till hovhållningens
disposition ställda hus och byggnader i huvudstaden skulle från och
med ingången avår 1845 upphöra och, jämte befattningen med Stockholms slott och
hovstallet, övertagas av riksmarskalksämbetet.

Då den omedelbara vården av såväl Stockholms slott och övriga för hovhållningen
upplåtna hus i huvudstaden som även lustslotten alltså, enligt ännu gällande
bestämmelser, handhaves av vederbörande ståthållare, som årligen med sakkunnigt
biträde föranstaltar om besiktning av byggnaderna för utrönande av eventuella
brister eller av byggnadsarbete, varav eljest behov kan förefinnas, och då därjämte
åtskilliga av de under de olika lustslotten hörande byggnader och lägenheter äro
uthyrda eller utarrenderade för viss längre eller kortare tid genom kontrakt, vari
meddelats särskilda bestämmelser om underhåll och vård av uthyrda eller utarrenderade
byggnader av i många fall kulturhistoriskt värde eller intresse, har riksmarskalksämbetet,
som visserligen håller före, att möjlighet till utövande av den
av sakkunnige ifrågasatta ingående kontroll och vård av ifrågavarande kungl. slott
och byggnader bör beredas statens vederbörande organ, likväl ansett sig — under
förutsättning att nyssnämnda kungl. slott och byggnader fortfarande såsom hittills
förbliva ställda under riksmarskalksämbetets och vederbörande ståthållarämbetens
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 8

Vitter1 et sakademien.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

närmaste vård — här böra framhålla nödvändigheten därav, att, vid ett eventuellt
meddelande av nådigt uppdrag för statens vederbörande organ att självt eller genom
de föreslagna s. k. slottsarkitekterna taga en ingående och fortlöpande befattning
med sagda slott och byggnader, jämväl noggranna och detaljerade bestämmelser i
nåder meddelas därom, att statens vederbörande organ, vid uppgörandet av förslag
eller planer beträffande förekommande underhållsåtgärder och andra arbeten å slott
eller byggnader, vid varje steg för utövande av kontroll över byggnader eller arbetens
utförande ävensom vid själva den fortlöpande vården av byggnadsverken ifråga,
icke underlåter att städse ställa sig i intimaste förbindelse och samarbete med de
för samma slott och byggnader närmast ansvariga myndigheterna, eller de olika
ståthållarämbetena å de kungl. slotten.

Såsom ett särskilt skäl för meddelande av detaljerade bestämmelser i detta
hänseende anser riksmarskalksämbetet sig böra framhålla den omständigheten, att
flera av de under riksmarskalksämbetet ställda slotten äro upplåtna till och bebodda
av medlemmar av den kungl. familjen, vadan särskilt beträffande sådana slott riksmarskalksämbetet
eller dess organ, vederbörande ståthållarämbete, torde böra vara
den myndighet, som beslutar om tidpunkten och sättet för utövandet av erforderlig
kontroll eller vård. Erforderliga besiktningar eller undersökningar torde till exempel
i regel böra förläggas till tider, då de olika slotten tillfälligtvis icke äro bebodda
m. m.»

Den statsmyndighet, som jämte överinhndentsämbetet, i egenskap
av fackmyndighet på området, har cb-t tyngst vägande ordet i nu förevarande
angelägenhet, är enligt sakens natur vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien. Akademien bär ock-å synbarligen vid avgivandet
av sitt utlåtande ägnat stort intresse åt frågans lösning. Innan
akademien själv gått att yttra sig, har akademien föranst dtat om en
utredning i ämnet genom före detta riksamikvarien O. Montelius, riksantikvarien
B. Salm och tillförordnade sekret'' raren hos akademien autikvarien
O. Janse. Dessa anföra i avgivet yttrande, efter att hava
omnämnt den mellan de sakkunniga uch fornminnesvårdskommittén
träffade överenskommelsen (sid. 44) angående samarbetet mellan öv<tiutcndentsämbrtet
och riksantikvarien vid byggnadsmiunesvården, följande:

»Då detta är själva kärnpunkten för uppnåendet av ett gott resultat av den
kommande kulturminnesvården synes oss lämpligt, att akademien i sin skrivelse
särdeles betonar att detta samarbete, där de praktiska uppgifternas lösning åligger
överintendentsämbetet och de kulturhistoriska riksantikvarien respektive riksantikvarieämbetet,
strängt upprätthålles, vad beträffar frågor rörande registrerade byggnader,
samt att detta samarbete måtte börja omedelbart efter sådant inlämnande hos
ämbetet och i varje fall bliva av möjligast intima art såsom även av de sakkunniga
framhållits. Ett sådant betonande synes oss vara desto nödvändigare som det
förefaller oss uppenbart, att vid utformandet av den kulturhistoriska byråns funktioner
konsekvenserna från den mellan de sakkunniga och fornminneskommittén
gjorda överenskommelsen så småningom förbleknat under det att reminiscenserna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258-

från tidigare inom ämbetet utarbetade förslag angående den kulturhistoriska byggnadsvården
allt tydligare framträtt. I sitt första uttalande om ämbetets funktion
med avseende på kulturhistoriskt värdefulla byggnader framhålla de sakkunniga att
''emellertid den på överintendentsämbetet ankommande byggnadsminnesvården i erfordeilig
omfattning utövas i samråd med riksantikvarien eller ett blivande riksantikvarieämbete;
att samarbetet i nämnda avseende mellan överintendentsämbetet
och riksantikvarien respektive riksantikvarieämbetet ordnas på sätt i det vid gemensamt
sammanträde den ö maj 1914 med fornminnesvårdskommittén och oss hållna
protokoll angiver’. När den kulturhistoriska byrån först kommer på tal heter det,
att ''till byrån skulle nämligen i huvudsak förläggas den systematiska och ingripande
praktiska byggnadsminnesvård, som avses i de ovan framställda förslagen rörande
den på staten ankommande kulturhistoriska byggnadsvården’, men något längre ned
anföres, att ''slutligen skulle denna byrå i rent forskningssyfte och således utan att
alltid behöva vara därtill föranledd av under ämbetets handläggning bragta frågor
verkställa undersökningar av i kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i allmänhet
samt författa och efter omständigheterna publicera berättelser däröver’.
Om det än kan anses vara ganska önskvärt att den kulturhistoriska byråns tjänstemän
äro så kvalificerade att de kunna utföra ett. dylikt arbete, synes oss likväl
överenskommelsens bestämmelser onekligen åsidosättas, i händelse man anser, att
det bör tillkomma byrån att såsom tjänsteuppgift och utan föregående avtal med
kulturminnesvårdande myndighet utöva en dylik verksamhet. När det vidare längre
fram heter: ''Med den byggnadsminnesvård vi enligt våra i ämnet framställda för slag

velat förlägga till överintendentsämbetet, skulle uppenbarligen på denna byrå
och således närmast på dess chef ankomma tillvaratagandet av stora ofta omistliga
ideella värden’, så kunna vi undertecknade (Montelius, Salm och Janse) svårligen
förstå, huru enligt nämnda överenskommelse tillvaratagandet av sagda intressens
ideella värden kan ankomma på det praktiska byggnadsvårdande ämbetets organ.
Detta organ skall vara behjälpligt vid dessa värdens räddande, men åtgärders vidtagande
måste ankomma på den ansvariga kulturhistoriska myndigheten.

Vidare vilja vi fästa akademiens uppmärksamhet på ett par moment i redogörelsen
för den kulturhistoriska byråns verksamhet, vilka moment lyda sålunda:

att upprätta för nådig fastställelse avsedd förteckning över sådana staten
tillhöriga byggnader, som hava ett avsevärt konstnärligt eller kulturhistoriskt värde;

att granska alla ärenden rörande å denna förteckning upptagna byggnader
samt att i övrigt med avseende å dessa byggnader i tillämpliga delar utöva samma
verksamhet, som ovan föreskrivits beträffande kyrkor.

Dessa båda moment avse ett av de sakkunniga framställt förslag att ämbetet,
så fort det börjar funktionera efter den nya organisationens genomförande, skulle
upprätta förteckning på staten tillhöriga profana byggnader av ett så stort kulturhistoriskt
eller konstnärligt värde att de böra så fort som möjligt komma under
särskild vård — men skulle denna förteckning, vad de kulturhistoriskt värdefulla
byggnaderna beträffar, äga gällande kraft endast till dess den av det eventuella
riksantikvarieämbetet föreslagna registreringen av dylika byggnader blivit av Kungl.
Maj:t stadfäst, men skulle ämbetet intill dess denna registrering bleve färdig vara
skyldigt samråda med det eventuella riksantikvarieämbetet —. Oss synes som om
de sakkunniga ej fullt tydligt klargjort huru vården av dessa byggnader skulle
handhavas intill dess det av ett eventuellt riksantikvarieämbete föreslagna registret

Kungl. Majts Nåd. Proposition Nr 258.

vunnit nådig stadfästelse, varför vi få föreslå akademien att hemställa om föreskrift,
att riksantikvarien respektive riksantikvarieämbetet skall äga samma befogenhet
gent emot dessa byggnader, som gent emot de registrerade.

Vad beträffar stadsplaneärenden yttra de sakkunnige bland annat, att »det
synes ligga i öppen dag, att stadsplaner av ifrågavarande slag (stadsplaner, som
beröra ur konst- och kulturhistorisk synpunkt värdefulla städer och stadspartier) i
förekommande fall, d. v. s. då ändring av sådan plan ifrågasattes, böra bliva föremål
för den mest djupgående och fackmässiga kulturhistoriska omvårdnad, som från
statens sida för tiden kan åstadkommas».

Härav torde framgå, att de sakkunniga för sin del önska att de kulturhistoriska
synpunkterna måtte bliva i hög grad beaktade, men så vitt vi kuima finna,
hava de ej gjort någon hemställan om på vad sätt det kulturhistoriska inflytandet
skulle kunna göra sig gällande, varför vi få föreslå akademien att uttala, det akademien
för sin del finner det vara nödvändigt, att ett samarbete vad beträffar ifrågavarande
stadsplaner föreskrives mellan överintendentsämbetet och det eventuella riksantikvarieämbetet
på samma sätt som vid registrerade byggnader.

De sakkunnigas förslag att anställa speciellt kunniga och intresserade arkitekter
att handhava närmaste uppsikten i byggnadsvårdande avseende vid särdeles märkliga
och intressanta byggnader, såsom kungl. slott och dylikt, få vi, under förutsättning
att dessa byggnader i övrigt ej komma att intaga någon undantagsställning beträffande
den behandling, som för kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan komma
att bliva föreskriven, föreslå akademien att särskilt tillstyrka.

Hela betänkandet, vad ämbetets handhavande av kulturhistoriska byggnader
beträffar, måste naturligtvis ses mot den bakgrund, som bildas av de sakkunnigas
och fornminnesvårdskommitténs överenskommelse; formellt angår denna överenskommelse
endast sådana frågor beträffande registrerade byggnader, som skola av
Kungl. Maj:t avgöras, ty det gemensamma protokollets uttryck, att ''alla frågor
angående registrerade byggnader avgöras av Kungl. Maj:t’, kan endast innefatta
sådana frågor, som angå förändring, nedrivning eller försäljning, men ej t. ex.
beslut om nybyggnaders uppmätning eller dylikt. Ehuru vi hålla för givet, att
även de sakkunnige ansett, att alla frågor av senast berörda art angående dessa
byggnader skola behandlas gemensamt, hava vi velat fästa akademiens uppmärksamhet
på förhållandet och hemställa, det akademien vill göra ett uttalande, att vid
utarbetandet av instruktioner för respektive ämbeten därvid särskilt beaktas, att
samarbetet ej inskränkes till sädana frågor som Kungl. Maj:t avgör utan utsträckas
till samtliga frågor rörande dessa byggnader. Eljest skulle konsekvensen av ett
moment i redogörelsen för den kulturhistoriska byråns verksamhet bliva, att kulturhistoriska
undersökningar skulle till och med utan riksantikvarieämbetets vetskap
kunna företagas, vilket ju måste anses såväl realt som formellt alldeles oriktigt.
Detta moment lyder nämligen:

’att ordna och leda arkitektoniska och arkeologiska undersökningar, där
sådana befinnas nödvändiga för bedömandet av ett ärende rörande kyrka eller
annan kulturhistoriskt värdefull byggnad eller för komplettering av arkivet eller
eljest’.

Vidare föreslå vi att akademien i sin skrivelse framhäver att i alla sådana
fall, där samarbete förutsättes emellan ett eventuellt riksantikvarieämbete och det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

omorganiserade överintendentsämbetet, riksantikvarien träder i riksantikvarieämbetets
ställe intill dess detta eller motsvarande myndighet blivit inrättad.

Vi kunna ej underlåta att omnämna en mindre viktig detalj, som likväl synes
oss böra rättas vid nu förestående reglering av ämbetets uppgifter. Förhållandet
är att Omässtugan med alla dess inventarier stå under ämbetets vård. Att byggnaden
gör det, synes oss riktigt under nuvarande förhållanden, men vården av inventarierna
är väl närmast en museal uppgift, som väl närmast bör anförtros åt
ett museum eller riksantikvarien såsom chef för statens historiska museum.

Slutligen få vi föreslå akademien att i övrigt tillstyrka vad av de sakkunniga
föreslås med avseende på den kulturhistoriska minnesvården.»

För egen de! anför vitterhetsakademien:

./Akademien, som för sin del instämmer i de åsikter, som uttalats i nämnda
utredning, grundar sitt uttalande dels på denna, dels på vad vid ärendets behandling
inom akademien yttrades.

Då erfarenheten i andra länder redan visat, att det ej varit fullt lyckligt
anförtro byggnadsminnesvården enbart åt arkitektoniskt utbildade krafter, finner
akademien den mellan de sakkunnige och den av Eders Kungl. Maj:t tillsatta fornminnesvårdskommittén
gjorda överenskommelsen synnerligen lämplig, nämligen att
de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna vårdas av överintendentsämbetet och
riksantikvarien eller respektive riksantikvarieämbetet gemensamt, varvid samarbetet
börjar på tidigast möjliga stadium och varvid överintendentsämbetet representerar
den praktiska vården och riksantikvarien respektive riksantikvarieämbetet den kulturhistoriska.

Genom detta samarbete torde i de allra flesta fall enighet kunna vinnas de
båda vårdande myndigheterna emellan. Enligt de sakkunnigas förslag skall Kungl.
Maj:t avgöra hithörande frågor, men blir genom detta samarbete den på Eders
Kungl. Maj:ts kansli ankommande arbetsbördan likväl sannolikt lättad, på ett lika
effektivt sätt som om tidigare förslag i detta hänseende hade blivit antagna. Att
vid den byrå, som skall behandla kulturhistoriskt värdefulla byggnader, finnes anställda
arbetskrafter med en viss kulturhistorisk bildning synes akademien fördelaktigt, om
därmed avses att underlätta för den praktiska myndigheten förståendet av den kulturhistoriska
myndighetens önskemål, och något annat kan med fasthållande av den
grundläggande överenskommelsen mellan de sakkunnige och fomminnesvårdskommittén
angående nämnda byggnadsvård ej förutsättas.

Av de sakkunniga har föreslagits att staten tillhöriga kulturhistoriskt värdefulla
byggnader skulle förtecknas, intill dess det av ett blivande riksantikvarieämbete
föreslagna registret på dylika byggnader hunnit bliva av Eders Kungl. Maj:t fastställt,
samt att dessa skulle vårdas av statens byggnadsvårdande organ, men då det ej
synes vara fullt tydligt utsagt, hur denna byggnadsvård skulle tillgå, anser akademien
att det för tryggandet av de kulturhistoriska synpunkternas tillvaratagande vore
önskvärt, att riksantikvarien samarbetade med överintendentsämbetet beträffande de
förtecknade staten tillhöriga kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna enligt samma
grunder, som av de sakkunniga och fomminnesvårdskommittén föreslagits mellan
överintendentsämbetet och det eventuella riksantikvarieämbetet beträffande registrerade
byggnader, och att detta samarbete fortfar, intill dess Eders Kungl. Maj:t fastställt
byggnadsregistret.

Överinten dentsämbciet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Då det är av vikt såsom även av de sakkunniga framhålles, att den kulturhistoriska
myndigheten får utöva inflytande på alla kulturhistoriska frågor, som
behandlas av överintendentsämbetet, följer också härmed, att den bör få deltaga i
behandlingen av sådana stadsplaneärenden, vilka röra äldre städer, som ännu bevara
något av en ålderdomlig prägel, men då detta ej synes vara tydligt utsagt, anser
akademien att vederbörande böra åläggas detta.

Vidare finner akademien, att de sakkunnigas förslag om tillsättande av speciellt
kunniga och intresserade arkitekter för den närmaste arkitektoniska vården av några
av våra kulturhistoriskt viktigaste byggnader, såsom kungl. slottet i Stockholm,
Drottningholm m. fl. under den förutsättning, som i bilagda skrivelse framhålles,
vara synnerligen lämpligt.

Slutligen vill akademien framhålla önskvärdheten av, att Omässtugans inventarier
ställas under museal vård, då närmast under riksantikvarien.

På grund av dels vad ovan blivit sagt dels vad den bifogade utredande skrivelsen
innehåller för akademien i underdånighet föreslå, att vid utfärdandet av instruktioner
för respektive institutioner måtte iakttagas:

att vid alla tillfällen, där överintendentsämbetet har att handlägga frågor av
kulturhistorisk innebörd, ett intimt samarbete föreskrives mellan överintendentsämbetet
och statens kulturhistoriska myndighet,

att detta samarbete börjar på möjligast tidiga stadium av varje dylikt ärendes
behandling,

att riksantikvarien vid dessa tillfällen representerar statens kulturminnesvårdande
organ, intill dess ett eventuellt riksantikvarieämbete eller annat organ för
detta ändamål blivit upprättat;

och får akademien vidare i underdånighet tillstyrka

att ovan omtalade förteckning av staten tillhöriga i kulturhistorisk eller konstnärlig
synpunkt värdefulla byggnader upprättas på det sätt och för den tid, som
av de sakkunniga föreslagits,

att speciellt sakkunniga och intresserade arkitekter tillsättas såsom närmaste
vårdare av vissa särdeles märkliga byggnader;

samt får akademien i underdånighet dels föreslå

att Omässtugans inventarier ställas under riksantikvariens vård. dels anmäla
att akademien i övrigt tillstyrker vad av de sakkunniga föreslås med avseende på
den kulturhistoriska byggnadsvården.»

överintendentsämbetet, som avgivit infordrat utlåtande såväl över
det av de sakkunniga avgivna betänkandet som med anledning av vad
övriga däröver hörda myndigheter anfört, erinrar, vad den kulturhistoriska
byggnadsvården beträffar, att de sakkunniga frångått ämbetets i dess
ovannämnda skrivelse den 7 april 1914 framställda förslag å två punkter,
nämligen dels angående organisationen av ämbetet i vad det skulle
utdanas till ett speciellt statsorgan för byggnadsminnesvården och dels
angående de medel, varav gottgörelsen till »slottsarkitekterna» skulle
utgå — ämbetet hade föreslagit, att dess anslag till vikariatsersättning
m. m. skulle i sådant avseende tagas i anspråk, under det de

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sakkunniga ansett, att de till de särskilda byggnadernas underhåll anslagna
medlen skulle anlitas, vartill jag i annat sammanhang återkommer —
samt förklarar sig numera biträda de sakkunnigas förslag och anför i
övrigt följande:

»Överintendentsämbetet har redan framhållit, att verket icke vill motsätta
sig organiserandet av den kulturhistoriska byrån enligt den princip som de sakkunniga
och fornminnesvårdskommittén enats om, nämligen att strängt åtskilja det
praktiska byggnadstekniska ansvaret från det fomminnesvårdande vid underhållet
av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, och förlägga det förra på ''byggnadsstyrelsen’,
det senare på ett nydanat riksantikvarieämbete. Det är dock icke utan
stor tvekan angående de praktiska följderna av ett konsekvent tillämpande av denna
princip vid handläggandet av ämbetsärenden, som ämbetet anslutit sig till de sakkunnigas
förslag. Akademiens utlåtande och i all synnerhet det bilagda, av dess
delegerade avgivna yttrande giva en föreställning om den rigoröst genomförda splittring
av de båda intressena, som förutsattes böra och kunna äga rum vid handläggandet
av frågor rörande konservering av äldre byggnader, där det speciellt vid
utförandet av konserveringsarbetena på varje punkt torde vara synnerligen svårt
att objektivt avgöra, var det rent arkitektoniska slutar och det kulturhistoriska
tager vid, och det prakt iska handhavandet av byggnadsmimiesvården skulle ju skötas
av ''byggnadsstyrelsen'' genom dess tjänstemän. Sedan det av ämbetet föreslagna
omedelbara samarbetet mellan arkitekt och arkeolog inom ämbetet borttagits, torde
ur kulturhistorisk synpunkt det allra viktigaste villkoret för ernåendet av ett gott
resultat vara, att de arkitekter, som komma att närmast handhava och kontrollera
konserveringsarbetena, äro arkeologiskt icke blott intresserade utan ock skolade.
Denna fråga liksom alla de av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien i
underdånighet gjorda framställningarna inverkar emellertid icke på ''byggnadsstyrelsens''
organisation eller lönestat, utan torde först böra tagas i nådigt övervägande vid
utfärdandet av instruktioner för en ''byggnadsstyrelse'' och ett riksantikvarieämbete.

Riksmarskalksämbetet har i sitt underdåniga utlåtande förordat den av de
sakkunniga föreslagna anordningen med ''slottsarkitekter''. Riksmarskalksämbetet
framhåller härvid önskvärdheten av .att för samtliga under dess vård stående kungl.
lustslott måtte utses en arkitekt. Överintendentsämbetet finner goda skäl tala för
en dylik anordning, men anser icke nödigt att i detta sammanhang taga denna
fråga under närmare omprövning, då dess lösning på ena eller andra sättet icke
torde hava något inflytande på ''byggnadsstyrelsens'' omorganisation eller lönestat.

Riksmarskalksämbetet framhåller vidare, att de för närvarande anvisade
årliga anslagen till de ifrågavarande slottens underhåll icke medgiva utbetalande
av arvoden till slottsarkitekt eller slottsarkitekter, utan att dylikt arvode borde
utgå av till överintendentsämbetets förfogande ställda medel.

Överintendentsämbetet har ovan angivit sin anslutning till de sakkunnigas
förslag, att slottsarkitekternas avlöning bör utgå av det ordinarie statsanslaget till
byggnader och reparationer. Enligt denna princip borde alltså de slottsarkitekter,
som handhava slott stående under överintendentsämbetets vård (Vadstena, Kalmar,
Leckö, Uppsala m. fl.) ersättas med medel av förenämnda till överintendentsämbetets
förfogande stående statsanslag, under det att arvodet till de slottsarkitekter, som
biträdde riksmarskalksämbetet med vården om de kungl. lustslotten, borde utgå

Departements*

ehefen.

64 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

av de till dessa byggnaders underhåll anslagna statsmedel. Intill dess nödig ökning
av detta sistnämnda anslag beviljats, torde alltså böra med anställning av dylik
slottsarkitekt få anstå.

Riksmarskalksämbetets framställningar i övrigt torde böra beaktas vid utförande
av nådig instruktion för en ''byggnadsstyrelse’.

Vad av övriga myndigheter yttrats angående den kulturhistoriska byggnadsvården
och av järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen anförts särskilt vidkommande
den föreslagna förteckningen över staten tillhörande byggnader av konstnärligt
eller arkitektoniskt värde och därmed sammanhängande föreslagna inskränkningar
för den myndighet, som förvaltar dylik byggnad, i rättigheten att utan Eders Kungl.
Maj:ts medgivande vidtaga ändringar å densamma, torde från ämbetets sida icke
giva anledning till annat yttrande än, att om någon av dessa myndigheters byggnader
har det värdet, att den måste upptagas i förteckningen, bör icke något
undantag från de allmänna bestämmelserna rörande vården av dylika byggnader
äga rum särskilt för dem.»

Av vad de sakkunniga anfört angående den kulturhistoriska byggnadsvården
framgår att de, såsom ock naturligt är, betraktat denna
fråga i främsta rummet från synpunkten av den inverkan, densamma
bör hava å överintendentsämbetets organisation och arbetsuppgifter.
Med hänsyn till ändamålet med min förevarande framställning är det
givet, att jag för min del i än högre grad nu måste å frågan anlägga
samma synpunkt. 1 detta sammanhang kommer jag därför icke att
framställa några formliga förslag, dock med ett undantag, vartill jag
sedermera återkommer, utan jag ämnar endast angiva min uppfattning i
frågan, sedd från nämnda synpunkt, och därvid göra de uttalanden,
vartill jag finner de hörda myndigheternas yttranden böra från min
sida föranleda. Och härvid vill jag förutskicka, att då åtskilligt av vad
såväl de sakkunniga anfört som myndigheterna yttrat ej berör själva
de bärande principerna i den föreslagna lösningen av frågan utan endast
smärre detaljer, vilkas ordnande icke kan nämnvärt inverka på vare
sig överintendentsämbetets organisation eller verkets arbetsbörda, jag
anser mig ej böra nu uppehålla mig vid sådana ämnen. Härtill lärer
jag, därest omorganisationen av överintendentsämbetet varder av statsmakterna
beslutad, få tillfälle att i sinom tid återkomma, då instruktioner
och dylika föreskrifter skola med anledning av omorganisationen
utfärdas.

De sakkunniga hava först upptagit spörsmålet om tidpunkten för
inrättandet av en speciell statsorganisation för den kulturhistoriska byggnadsvården.
Därvid hava de sakkunniga framhåljit samhörigheten mellan
fornminnesvården i allmänhet och byggnadsminnesvården, vilken senare
i väsentliga avseenden kan betraktas såsom en gren av den förra, samt

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

det skäliga i att därför organisera den på staten ankommande praktiska
kulturhistoriska byggnadsvården i sammanhang med den förestående
omorganisationen av forriminnesvården i lida dess vidd. Då emellertid
å ena sidan det kunde antagas komma att dröja, innan nämnda organisationsfråga
bleve bragt till slutlig lösning, och å andra sidan de sakkunniga
funnit åtgärder för byggnadsminnesvårdens höjande såväl nödiga
som brådskande samt, vad särskilt de talrika byggnadsminnen beträffar,
som staten själv besitter, möjliga att genomföra utan stödet av en ändrad
fornminneslagstifining, hava de sakkunniga uttalat sig för att man vid
den omorganisation av överintendentsämbetet, som av andra orsaker
vore nödvändig, och vid den därmed intimt sammanhängande omläggningen
av statens byggnadsväsen i allmänhet icke borde försumma att
också omedelbart tillgodose ovannämnda viktiga del av statens byggnadsvård
genom inrättande inom ämbetet av ett lämpligt statsorgan för den
praktiska byggnadsminnesvårdens utövande, helst denna uppgift i stor
utsträckning redan nu vilade på överintendentsämbetet, ett förhållande,
som ju även av fornminneskommittén förutsatts skola fortfara. Jag
för min del delar de sakkunnigas uppfattning i förevarande avseende.
Och jag finner dessutom den föreslagna tidpunkten för skapandet av
ifrågavarande organ för den kulturhistoriska byggnadsvården vara att
föredraga framför den tidpunkt, då förn minnesvården kommer att omorganiseras,
på grund av ytterligare ett skäl, som de sakkunniga
ej särskilt nämnt. Om nämligen den byggnadsminnesvård, som kan
åvägabringas utan stöd av en ny fornminneslagstiftning — d. v. s.
den som har till föremål statens egna historiska byggnader samt
kyrkorna — än måste medgivas vara mycket omfattande, så torde
dock den byggnadsminnesvård, som man slutligen syftar till och
vilken förutsätter en ny fornminneslag, som skulle utöka dess föremål
med bland annat de i enskild besittning varande historiska byggnaderna,
bliva av väsentligt större omfattning. Bleve nu statens organ
för den kulturhistoriska byggnadsvården ej utdanade förr än samtidigt
med det att byggnadsminnesvården i dess slutliga omfång läge klar
att upptagas till praktisk utövning, finge sagda organ i och med sin
tillkomst på eu gång emottaga hela tyngden av den fullt utvecklade
vårdnadsuppgiften, vilket särskilt på ett område som det nu ifrågavarande
oundgängligen skulle medföra vissa olägenheter, såsom för stor
brådska vid installationsarbetet, svårighet att finna de lämpliga arbetsformerna
m. in. Om däremot ifrågavarande statsorgan inrättas å den
tidigare tidpunkten och således dem medgives förmånen att börja sin
verksamhet med en byggnadsminnesvård av ringare omfattning, torde
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ovannämnda olägenheter i det stora hela kunna undvikas och vederbörande
statsinstitution till obestridlig fördel för dess viktiga ändamål
få tillfälle att organiskt växa i sina uppgifter.

Vad härefter beträffar själva sakfrågan delar jag även därutinnan
den uppfattning, som kommit till uttryck i de sakkunnigas betänkande.
Och vad i de avgivna utlåtandena anförts synes mig i det stora hela ej
vara av beskaffenhet att böra föranleda till några modifikationer i denna
uppfattning. Anledning till något uttalande i förevarande sammanhang
giver mig ej betänkandet i och för sig men däremot vissa erinringar,
som framställts i de hörda myndigheternas utlåtanden.

En del av nämnda myndigheter synas hava benägenhet att söka
minska den inverkan de föreslagna bestämmelserna om den kulturhistoriska
byggnadsvården skulle hava å förvaltningen av dem underlydande
byggnader därigenom, att de förklarat, att bland deras byggnader icke
funnes någon eller endast ett ringa fåtal, som kunde anses vara av så
stort historiskt eller konstnärligt värde, att de borde upptagas i den
föreslagna förteckningen över byggnader av särskilt sådant värde, eller
att byggnadernas upptagande i sagda förteckning borde göras beroende
av myndigheternas medgivande, eller att myndigheternas förfoganderätt
över de i förteckningen upptagna byggnaderna ej borde inskränkas i
så hög grad, som de sakkunniga föreslagit, utan myndigheterna berättigas
att utan kulturminnesvårdande myndighets hörande vidtaga av
dem nödiga befunna underhålls- och dylika åtgärder åtminstone av ej
allt för stor omfattning, eller alt åtgärderna för den kulturhistoriska
byggnadsvården ej finge bliva så ingripande, att. byggnadernas karaktär
och ändamål till följd därav ändrades, eller slutligen att, om uppfyllandet
av byggnadsminnesvårdens krav i allt för hög grad hindrade någon
byggnads nyttjande för det ändamål, vartill den vore anslagen, byggnaden
borde ersättas med annan lämpligare sådan. Då den ifrågasatta
byggnadsminnesvården naturligtvis icke kan undgå att mer eller mindre
ingripa och verka tyngande åtminstone i formerna för de särskilda myndigheternas
förvaltning av de under deras inseende ställda fastigheterna,
ligger det nära till hands, att myndigheterna, som i främsta rummet
betrakta frågan om fastigheternas vård ur svnpunkten av de intressen,
de äro satta att företräda, skola påyrka undvikande i möjligaste mån av
intrång i vad dessa intressen anses kräva. Redan med hänsyn härtill
torde dessa myndigheter icke kunna tillerkännas det avgörande ordet vare
sig när det gäller att bestämma, vilka byggnader skola bevaras såsom
historiska minnesmärken, eller vid bedömandet eller vidtagandet av på
deras bestånd såsom sådana inverkande åtgärder. De sakkunniga hava

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

också föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle slutligen besluta i dylika angelägenheter,
givetvis efter hörande av såväl de kulturminnesvårdande
myndigheterna som de övriga myndigheter, vilka hade intresse av byggnaderna
och vilka då kunde göra sina speciella synpunkter gällande.
Nästan varje åtgärd, som vidtages beträffande en byggnad av ifrågavarande
slag, måste nämligen vara resultatet av ett vägande mot varandra
av de krav, som å ena sidan de kulturhistoriska synpunkterna
och å andra sidan det praktiska ändamål, byggnaden skall tjäna, ställa
å densamma. Befinnas båda intressena kunna tillgodoses vid sidan av
varandra — och annat torde väl endast i undantagsfall behöva förekomma
— måste givetvis de rent praktiska synpunkterna få i erforderlig
grad giva rum för de ideella. Om åter intressena befinnas icke
kunna bestå vid sidan av varandra, måste ett avgörande träffas, vilketdera
skall vika för det andra, det kulturhistoriska eller det praktiska.
Detta är emellertid en sak, som får avgöras i varje särskilt fall med
hänsyn till föreliggande omständigheter. En dylik ännu olöst intressekonflikt
omförmäles i det av medicinalstyrelsen avgivna utlåtandet,
nämligen beträffande det gamla nunneklostret i Vadstena, varuti därvarande
hospital delvis är inrymt. Eders Kungl. Maj:t både, såsom styrelsen
erinrar, särskilda gånger föreslagit riksdagen att bevilja medel till
vissa för klosterbyggnadernas praktiska utnyttjande synnerligen nödiga
åtgärder, men riksdagen hade avslagit framställningarna, därvid uppenbarligen,
åtminstone den senare gången, hänsynen till byggnadernas
egenskap av historiska minnen varit av avgörande betydelse.

Vad särskilt beträffar de av vissa av de hörda myndigheterna
framställda farhågorna att de ifrågasatta formerna för den kulturhistoriska
byggnadsvården skulle verka allt för betungande, i synnerhet då
det gällde underhållsåtgärder av mindre omfattning, får jag utöver det
förut sagda framhålla, att man givetvis måste förutsätta, att de bestämmelser,
som komma att i ämnet givas, även komma att tillämpas med
lojalitet och vederbörlig urskilning. Åven om bestämmelser meddelas
i enlighet med vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, böra givetvis
smärre eller synnerligen brådskande vårdnadsåtgärder ombesörjas omedelbart
av den byggnaden nyttjande myndigheten utan att hela det för den
kulturhistoriska byggnadsvården stadgade förfarandet behöver igångsättas.

Nyssberörda erinringar mot de sakkunnigas förslag avse förhållandet
mellan å ena sidan de bvggnadsminnesvårdande statsorganen
och å andra sidan de övriga statsorgan, som hava befattning med
staten tillhöriga byggnader. Den anmärkning mot förslagen, som torde
äga den största innebörden, avser emellertid förhållandet mellan de

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

byggnadsminnesvårdande statsorganen inbördes, d. v. s. mellan överintendents-
och riksantikvarieämbetena. De sakkunnigas förslag härutinnan
är baserat på den mellan dem och fornminrinskommittén
träffade överenskommelsen, enligt vilken vid samarbetet mellan myndigheterna
överintendentsämbetet har »särskilt att ansvara för tillgodoseendet
av de praktiskt-arkitektoniska synpunkterna, medan riksantikvarieämbetets
ansvar avser bevakandet av de kulturhistoriska intressena».
1 förut återgivna utlåtande synas emellertid vitterhetsakademien och
riksantikvarien hava inlagt en annan innebörd i överenskommelsen än
vad de sakkunniga för sin del gjort. De sakkunniga vilja nämligen
tillerkänna överintendentsämbetet en viss självständighet i dess verksamhet
för den kulturhistoriska byggnadsvården, under det att akademien
synes vilja frånkänna överintendentsämbetet all självständig verksamhet
på området. Det är ju givet, att det föreslagna samarbetet mellan de
båda myndigheterna kan tänkas ordnat på olika sätt. Den av akademien
uttalade uppfattningen torde emellertid näppeligen finna tillräckligt stöd i
överenskommelsens ordalag, då denna säger, att överintendentsämbetet
särskilt, således ej uteslutande, har att ansvara för tillgodoseendet av de
praktiskt-arkitektoniska synpunkterna. Akademiens mening förefaller mig
för övrigt innebära ett avsteg från utvecklingen hittills. Fornminnesvården
i allmänhet har visserligen varit förlagd till akademien och riksantikvarien,
men vad särskilt byggnadsminnes vår den beträffar har dess
tyngdpunkt otvivelaktigt legat hos överintendentsämbetet, även om ämbetet
därvid erhållit synnerligen värdefullt biträde från vitterhetsakademien
och riksantikvarien. Och mot ämbetets sätt att lösa sina uppgifter i
förevarande avseende torde i betraktande av de inskränkta resurser, som
stått till förfogande för byggnadsminnesvårdande ändamål, någon berättigad
anmärkning icke kunna framställas.

Att nu söka slutligen fastslå gränserna för det nödvändiga samarbetet
mellan ifrågavarande institutioner synes mig varken lämpligt
eller ens möjligt. För att verkligen giva det åsyftade goda resultatet
måste samarbetet givetvis ordnas så, att det icke verkar tyngande eller
hindrande på någondera av de båda institutionerna, vilka därför måste
tänkas få en viss självständig rörelsefrihet i förhållandet till varandra.
Huvudsaken är, att den av alla förordade principen om samarbete bliver
fastslagen. De närmare detaljerna vid samarbetet torde lämpligast böra
få efter hand regleras på grundvalen av gjorda erfarenheter. Huru
utvecklingen i detta avseende kommer att gestalta sig, torde icke hava
någon väsentligare betydelse för den fråga, som utgör det egentliga
föremålet, för min förevarande framställning, nämligen organisationen
av överintendentsämbetet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. B9

I fråga om riksantikvarie- och överintendentsämbetenas inbördes
ställning — sådan jag utgående från de sakkunnigas förslag tänker
mig densamma — beträffande byggnadsminnesvården synes mig emellertid
i detta sammanhang böra framhållas den grund väsentliga likhet,
densamma företer med överintendentsämbetets och övriga husbyggande
statsmyndigheters inbördes ställning på det rent byggnadstekniska
området i allmänhet, sådan denna ställning genom den senare tidens
utveckling i viss mån redan blivit och enligt de sakkunnigas förslag
skulle än vidare utvecklas. Enligt förslag av de sakkunniga,
vartill jag sedermera återkommer, skulle som regel de särskilda byggande
myndigheterna fortfarande självständigt handhava sina byggnadsangelägenheter,
men dock därvid uppehålla en viss gemenskap med överintendentsämbetet
såsom den centrala myndigheten på husbyggnadsområdet.
Det skulle nämligen tillkomma ämbetet att utöva en utredande,
granskande och kontrollerande verksamhet i viss omfattning beträffande
statens husbyggnadsverksamhet i allmänhet, likväl utan att ingripa allt för
störande på de andra myndigheternas verksamhet, 1 likhet härmed
skulle, beträffande byggnadsminnesvården, riksantikvarien såsom den
centrala fornminnesvårdande myndigheten äga att när helst han funne
lämpligt göra sina synpunkter gällande, för vilket ändamål mellan honom
och överintendentsämbetet skulle etableras samarbete, dock vida mera
direkt och intimt än som å det mer omfattande och mångskiftande
byggnadstekniska området kan och bör åstadkommas mellan överintendentsämbetet
och andra byggande verk — allt emellertid utan uppgivande
av överintendentsämbetets självständiga ställning till byggnadsminnesvården.
Med andra ord: liksom överintendentsämbetet såsom otvivelaktigt
besittande den största kompetensen i avseende å liusbyggnadskonsten
i dess helhet betraktad bör under en eller annan form få öva
inflytande jämväl vid uppförandet av t. ex. kraftstationsanläggningar
och fyrbyggnader, så måste ock riksantikvarien såsom den främsta officiella
auktoriteten å det kulturhistoriska området i dess helhet betraktat
få öva vederbörligt inflytande på byggnadsmonumentvården; men liksom
vattenfallsstyrelsen respektive lotsstyrelsen i avseende å den speciella
gren av byggnadskonsten, som har till föremål uppförandet; av kraftstationsanläggningar
respektive fyrbyggnader, måste tillerkännas största
kompetensen och följaktligen även självständighet vid handläggningen
av dylika byggnadsfrågor, så måste ock beträffande den speciella gren
av fornminnesvården, som har byggnadsmonumenten till föremål, överiutendentsämbetet
(givetvis under förutsättning av lämplig omorganisation)
tilltros största möjligheten att tillvarataga de statliga intressena i avseende
å samma monument och följaktligen lämnas därför nödig frihet.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258-

Beträffande de i vitterhetsakademiens yttrande framställda mera
speciella önskemålen finner jag dem beaktansvärda men ej av sådan
beskalfenhet, att de böra i detta sammanhang upptagas till skärskådande.

Nyss yttrade jag, att jag, med ett undantag, i detta sammanhang,
icke komme att framställa några formliga förslag. Med berörda
undantag åsyftade jag den av de sakkunniga väckta frågan om anvisande
av ett ordinarie reservationsanslag å 3,000 kronor, att ställas till överintendentsämbetets
förfogande för utförande av mätningar och andra
undersökningar av i kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i
allmänhet. Beträffande ändamålet med berörda anslag tillåter jag mig
hänvisa till vad de sakkunniga därutinnan anfört (sid. 36). För min
del instämmer jag i deras mening om den nytta, ett sådant anslag bör
kunna medföra, och finner beloppet därav ej kunna sättas lägre än det
ifrågasatta, 3.000 kronor, därest det åsyftade gagnet skall kunna uppnås,
dag biträder alltså de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Statens byggnadsverksamhet.

Av stor betydelse för frågan om överintendentsäinbetets omorganisation
äro även de förslag, de sakkunniga framställt i avseende å statens
byggnadsverksamhet i allmänhet.

Innan jag närmare ingår på dessa förslag torde det emellertid vara
på sin plats att återgiva en av do sakkunniga meddelad, av vissa av de
över förslagen hörda myndigheterna åberopad allmän översikt angående
organen för statens hus byggnadsverksamhet. De sakkunniga skriva sålunda
i sitt betänkande:

»Den av staten utövade husbyggnadsverksamheten, såväl i vad den avser
egentlig nybyggnad och därmed jämförliga arbeten som vanliga reparations- och
underhållsåtgärder, handhaves av ett flertal olika statsorgan, såsom framgår av de
såsom bil. 1 och 2 härvid fogade tablåerna, vilka för övrigt torde giva en orienterande
översikt av omfattningen och i viss mån även arten av ifrågavarande verksamhet
i vad den tillkommer de särskilda statsmyndigheterna. Av de med byggnadsfrågor
av förevarande slag sysselsatta ämbetsverken intager givetvis överintendentsämbetet
det främsta rummet. Visserligen äro detta ämbetsverks i dess instruktion
närmare fastslagna skyldigheter i avseende å särskilda eller vissa slag av statens
byggnadsarbeten skäligen begränsade. Det är nämligen egentligen endast de
till utförande fastställda underhållsåtgärderna beträffande kronans under ämbetets
omedelbara inseende stående, till antal och beskaffenhet i alla händelser dock mycket
avsevärda hus och byggnader, vilka utan vidare tillkomma ämbetet, under det att
med nybyggnader och över huvud taget med utförandet av andra byggnadsarbeten
än de nyss nämnda överintendentsämbetet icke har något att skaffa utan av Kungl.
Maj:t erhållet uppdrag för varje särskilt fall. Men med ämbetsverkets instruktionsenliga
allmänna skyldigheter att följa byggnadsväsendets utveckling såväl inom som

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr U58.

utom landet, att avgiva utlåtanden och själv taga initiativ i byggnadsfrågor, att
efter befallning uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till byggnadsarbeten för kronans
räkning samt att i viss utsträckning granska ritningar till offentliga byggnader
och öva kontroll över sådana byggnaders utförande, och med den omfattning, vari
ämbetsverket av Kung], Maj:t anlitats för utförande av byggnadsarbeten, bär detsamma,
såsom avsikten ock torde hava varit, kommit att alltfort bibehålla den
ställning av ledande fackmyndighet å det husbyggnadstekniska området, som, innan
andra statsmyndigheter börjat i någon vidare omfattning syssla med byggnadsfrågor,
självfallet tillkom detta ämbetsverk. Och pa grund av denna dess ställning har
efter hand tillagt,s detsamma nya uppgifter, såsom av nedan gjorda sammanställning
av överintendentsämbetets nuvarande åligganden torde framgå.

Övriga civila ämbetsverks sysslande med hus byggnads företag är i främsta rummet
att hänföra till en beskaffenhet hos vissa verks speciella ämbetsåligganden att
i större eller mindre grad vara vid utövningen bundna vid vissa, särskilda slag av
byggnader. Och styrkan av sambandet mellan den egentliga ämbetsutövningen och
själva utförandet av dessa byggnader är å sin sida för dessa ämbetsverks vidkommande
ett avgörande särmärke för två olika huvudtyper av byggande verk, sinsemellan
skarpt åtskilda dessutom genom graden av självständighet vid administrationen
av deras byggnadsärenden. Till den ena typen höra vissa ämbetsverk, vilkas
speciella verksamhet är av teknisk natur och där utförandet av på dem ankommande
husbyggnadsarbeten i allmänhet måste ske i intimt sammanhang med utförandet
av andra ämbetsverkets åligganden av teknisk art. Hit äro att räkna
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och lotsstyrelsen samt i vissa avseenden måhända
även domänstyrelsen. De husbyggnader, dessa verk ombestyra, äro i regel
ej att betrakta såsom administrativ, mången gång ej ens såsom teknisk enhet för
sig utan snarare såsom en integrerande mer eller mindre viktig del av vad med en
mera omfattande, men dock enhetlig verksamhet av i det hela annan än husbyggnadsteknisk
art åsyftas. Så äro de av järnvägsstyrelsen uppförda husbyggnaderna:
stations-, magasins-, växel- in. Ii. hus att anse såsom adpertinenser till själva järnvägsanläggningen.
Och givetvis äro de av vattenfalls- och lotsstyrelsema uppförda
husen, såsom tillkomna antingen endast för att innesluta och skydda den huvudsakliga
anläggningen: generatorer, transformatorer och dylika maskinella anordningar,
respektive fyrarnas lysapparater in. in., eller ock för att bereda bostäder
åt den för anläggningarnas skötsel erforderliga personalen eller utgöra för anläggningarna
nödiga förrådslokaler o. d., att betrakta på enahanda sätt. Den administrativa
behandlingen av byggnadsärenden angående dessa hus är därför också densamma,
som gäller i fråga om den beträffande tekniska verksamheten i övrigt.
Vederbörande ämbetsverk hava sålunda, inom de gränser, som utstakas av medelstillgången,
synnerligen stor frihet att själva slutgiltigt bestämma uti ifrågavarande
avseenden och behöva således icke underställa ritnngar och kostnadsförslag Kungl.
Maj:ts prövning, vadan, jämlikt överintendentsämbetets instruktion, det ej heller
tillkommer ämbetet att granska samma ritningar, såvitt ej vederbörande ämbetsverk
för särskilt fall därom gör framställning. Till den andra typen av byggande
civila ämbetsverk höra sådana verk, vilkas speciella verksamhet väl är mer eller
mindre bunden vid byggnader eller byggnadskomplexer av vissa särskilda slag — i
allmänhet torde dessa kunna betraktas såsom enhet såväl i administrativt som tekniskt
avseende — men i och för sig dock icke vid själva uppförandet av dessa
byggnader. Hit höra fångvårdsstyrelsen samt medicinalstyrelsen. Dessa ämbetsverk

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

äga, i motsats till verken av (len förra typen, i allmänhet icke att själva slutligen
bestämma om utförande av nybyggnads- och dit hänförliga arbeten — beträffande
underhållsåtgärder hava i regeln (det enda egentliga undantaget utgöres av överintendentsämbetet)
samtliga byggande verk en tämligen självständig ställning — utan
äro beroende av Kungl. Maj:ts medgivande för varje särskilt fall. Att ifrågavarande
ämbetsverk det oaktat fått sig ålagda såväl de förberedande utredande åtgärderna
som verkställighetsåtgärderna i avseende å de för deras förvaltning erforderliga
byggnaderna, torde hava sin grund däri, att så gott som ä varje stadium av dessa
byggnaders tillkomst den noggrannaste hänsyn måste tagas till de alldeles speciella
krav, som förestavas av byggnadernas blivande användning, och att därför befattningen
med uppförandet av dessa byggnader såsom föremål för speciella grenar avarkitekturen
ansetts lämpligen böra förläggas dit, där den största erfarenheten och
sakkännedomen i fråga om berörda krav vore till finnandes. För övrigt saknas ej
heller den allmänna arkitektoniska sakkunskapen vid dessa byggnaders tillkomst, då
nämligen överintendentsämbetet, jämlikt sin instruktion, har att granska ritningar

och förslag därtill. .

Vidare förefinnes en tredje grupp av byggande civila myndigheter, vilkas befattning
med förevarande frågor torde kunna hänföras till historiska grunder eller
eljest till något särskilt lämplighetsskäl, i vilket sistnämnda avseende må framhållas,
att de inkomstgivande verken i regel få själva mera omedelbart handlägga sina
byggnadsangelägenheter. Den administrativa formen för dessa angelägenheters skötande
torde i allmänhet vara densamma, som gäller för de byggande verken av den
ovan angivna senare typen. Dock hava en del hit hörande inrättningar,^ som omhänderhava
och i större eller mindre utsträckning bestrida sina utgifter med anlitande
av donations- eller andra »egna» medel, t. ex. Serafimerlasarettet, Chalmers tekniska
läroanstalt, lantbruksakademien, och därför egentligen äro att betrakta såsom
ett slags mellanting mellan statsinstitution och stiftelse, på grund av berörda förhållande
större frihet vid handläggningen av sina byggnadsärenden. Som exempel
på till denna tredje grupp hänförliga myndigheter må, utom nyssberörda, nämnas:
riksm ar skal ksämbe te t, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen och
i vissa avseenden domänstyrelsen.

Beträffande den av staten för militära ändamål utövade byggnadsverksamheten
är denna liksom den militära förvaltningen i övrigt i centralisationssyfte förlagd till
armé- respektive marinförvaltningama och dessa myndigheter underlydande organ.

Tillfälliga organ för utförande av husbyggnader för statens, räkning hava
även, ehuru i förhållandevis ringa utsträckning, i vissa fall och av särskilda anledningar
kommit till användning. Därvid har givetvis fråga endast vant om nybyggnad
och särskilda föreskrifter etter omständigheterna meddelats för byggnadsuppdragens
fullgörande. Såsom exempel på sådana tillfälliga byggnadsoigan kunna
nämnas kasembyggnadsnämnden och den kommitté, som fatt i uppdrag att ombestyra
tekniska högskolans nybyggnad. Sistnämnda uppdrag, som egentligen bort
tillkomma överintendentsämbetet — detta har nämligen överinseendet över högskolans
nuvarande byggnader och torde väl även få inseendet över de. nya byggnaderna
— lärer hava överlämnats till särskild kommitté på grund av öveihopmng
av göromålen hos ämbetet.»

Vad härefter angår de förslag, de sakkunniga framställt i avseende
å statens husbyggnadsverksamhet i dess helhet betraktad, hava de sak -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

kunniga till utgångspunkt vid behandlingen av detta ämne tagit de
anmärkniugar, som framställts, och de uttalanden i övrigt, som gjorts
vid skilda tillfällen från riksdagens sida i förevarande avseende.

Sålunda uttalade 1907 års statsrevisorer i sin berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning önskvärdheten av att i eu byggnad, som
telegrafverket då ämnade uppföra i Östersund, tillräckliga lokaler anordnades
ej allenast för telegraf och telefon utan även för postverkets
behov. Postverket förhyrde nämligen lokaler i staden.

Riksdagen anslöt sig till revisorernas berörda uttalande men gav
tillika i skrivelse den 8 maj 1908 detta sitt uttalande i ämnet en större
omfattning, i det riksdagen framhöll, att även vid andra byggnadsföretag;
än dem, som avsåge anordnandet av lokaler för telegraf och telefon
samt post, hänsyn borde tagas till, huruvida icke inom samma byggnad
kunde, förutom för den ursprungligen avsedda statsinstitutionen, beredas
utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar, som vore i behov
att tillgodoses i berörda avseende. Riksdagen föreställde sig nämligen,
att avsevärd besparing ofta skulle kunna vinnas för statsverket,
om vid uppförande av byggnader för det allmännas räkning uppmärksamheten
alltid vore fästad på, huruvida samtidigt andra byggnad sbehov
skulle kunna på lämpligt sätt bliva avhulpna. Och ansåg riksdagen
detta ämne vara av den betydelse, att riksdagen ville i detsamma en
gång för alla uttala sin åsikt och fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
vikten därav, att vid fråga om uppförande av byggnader för statsverkets
räkning toges under övervägande, huruvida icke genom ett och samma
byggnadsföretag flera offentliga institutioners behov av nya lokaler skulle
kunna tillgodoses.

Åmnet upptogs härefter av 1910 års statsrevisorer. I sin berättelse
angående statsverket anförde dessa revisorer, att de på grund dels av
iakttagelser under den resa, revisorerna företagit, och dels av vad för
övrigt under revisionsarbetet inhämtats kommit till den uppfattningen,
att ovanberörda av 1908 års riksdag så bestämt uttalade önskemål icke
blivit i tillfredsställande mån av vederbörande beaktat.

Revisorerna hade sålunda trott sig finna, dels att man icke alltid
behörigen övervägt möjligheten att genom ett och samma byggnadsföretag
tillgodose olika offentliga institutioners behov av lokaler, dels
att de institutioner, för vilkas medel respektive byggnader uppförts,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 10

1007 ärt
statsrevisorer.

1908 års
riksdag.

1910 års
statsrevisorer.

Övcrinten dentsiimbctet.

74 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

emellanåt i alltför stor utsträckning tillgodosett sina egna intressen med
åsidosättande i viss mån av rimliga anspråk från de institutioners sida,
vilka av dem skulle hyra lokaler, och dels att stundom tvister om hyresbeloppens
storlek eller andra smärre meningsskiljaktigheter äventyrade
beståndet av ingångna hyresavtal.

Såsom exempel på berörda förhållanden åberopade revisorerna vissa
angivna enligt revisorernas mening icke tillfredsställande skötta byggnadsärenden,
vari det gällt anskaffande av lokaler för riksbankens, telegrafverkets,
postverkets och, i ett särskilt fall, ett lantmäterikontors räkning.

På grund av vad sålunda blivit anfört hade revisorerna ånyo velat
framhålla vikten av att större planmässighet infördes i statens byggnadsverksamhet.
Sålunda borde, då fråga om byggnadsföretag för det allmännas
räkning uppstode, till eu början undersökas, huruvida icke byggnadsbehovet
kunde tillgodoses genom anlitande av utrymme i redan
befintliga, kronan tillhörande byggnader samt, sedan nybj^ggnad befunnits
oundviklig, tillses, huruvida annat byggnadsföretag på samma
plats kunde för statens räkning vara under närmaste tid erforderligt.
Utredning i dessa avseenden kunde möjligen vad huvudstaden anginge
verkställas av överintendentsämbetet och vad landet i övrigt beträffade
av respektive länsstyrelser, vilka samtliga myndigheter för sådant ändamål
borde åläggas att föra fullständiga liggare över såväl statens tomtoch
byggnadsfastigheter som de lokaler, vilka av statsinstitutioner vore
förhyrda å de särskilda orterna.

Hade beslut fattats om byggnads uppförande för två eller flera
institutioners gemensamma räkning, borde visserligen arbetets anordnande
och övervakande omhänderhavas av en myndighet, men den eller de
myndigheter, som skulle hava del i byggnaden, beredas tillfälle att
övervaka, att deras intressen bleve behörigen tillgodosedda. För avgörande
av härvid tilläventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter
syntes reglem en terade former böra vara uppställda, liksom även för
slitande av tvistigheter, som under byggnads begagnande kunde uppstå
emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Revisorerna hade ingalunda förbisett, att särskilt i det fall, då
myndigheter lydde under olika statsdepartement eller då en av myndigheterna
vore omedelbart underordnad riksdagen, planmässigheten och
det intima samarbetet försvårades. Men vore man ense om frågans
vikt, syntes dessa svårigheter ej vara omöjliga att övervinna.

Med anledning av vad revisorerna anfört avgav, bland andra
myndigheter, överintendentsämbetet den 10 januari 1911 utlåtande, däruti

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetet uttalade, att ämbetet funne de av revisorerna framhållna önskemålen
synnerligen beaktansvärda, och vidare anförde: t

»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning om
uppförande av gemensamma byggnader för olika statsändamål icke velat fastslå
detta som en bestämd regel, utan endast åsyftat sådana fall, då dylik gemensam
byggnad ur olika synpunkter kan visa sig lämplig. Ämbetet får här i korthet utveckla,
hur ämbetet tänkt sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.

Vad revisorerna påpekat, beträffande behovet av större planmässighet i statens
byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla denna byggnadsverksamhet i
städer och stadsliknande samhällen med närmaste omgivning. För att beträffande
denna byggnadsverksamhet kunna uppfylla det av revisorerna uppställda önskemålet
fordras, angående dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter
rörande:

l:o) statens ägande mark inom och närmast kring samhället;

2:o) statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller blott delvis
tegna i anspråk;

3:o) för statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga storlek.

För att göra dessa uppgifter lätt överskådliga, bör för varje samhälle upprättas
eno karta upptagande samhället med närmaste omgivning, utförd i måttligt
format. Ä denna karta skulle förhållandena inom samhället i här berörda hänseende
åskådliggöras.

Till varje sådan karta skall höra eu liggare eller på annat, lätt tillgängligt
sätt ordnade dokument, innehållande:

l:o) planer och nödiga sektioner samt fotografier till var och eu av statens
byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);

2:o) uppgift angående lokalfördelningen inom dessa byggnader samt angående
den myndighet, under vilken varje byggnad sorterar;

3:o) uppgift, valka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits till annan
än statsinstitution och i så fall till vem, angående tidpunkten, då hyresavtalet utgår
samt angående hyresbeloppets storlek;

4:o) uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits skola förflyttas
ur nuvarande lokaler och i så fall när och vart;

5:o) uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående dessa
lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresavtalet utgår.

Dylika uppgifter höra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade, vad
Stockholm beträffar, hos överintendentsämbetet, och vad landet i övrigt beträffar,
hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet, att länsstyrelserna böra avgiva duplettexemplar
av sina uppgifter till överintendentsämbetet, så att det måtte hos en
central myndighet finnas möjlighet att i här ifrågavarande avseende vinna nödiga
uppgifter och ernå sådan kontroll, som av Eders Kungl. Maj:t kan komma att
åläggas.

Utnyttjande av det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet tänkt
sig så ordnat, att ämbetet dels vid varje nådigst anbefalld prövning av föreslagen
ny- eller ombyggnad av kronans byggnad skulle tillse, att vederbörlig hänsyn tagits
till här ifrågavarande önskemål, dels vid förfrågan från sådan statens myndighet,
som ämnar åt sig utföra ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och an -

1911 års
riksdag.

76 Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

visningar, som i bemälda hänseende kunde vara att iakttaga vid byggnadsföretagets
planering.

Den största svårigheten vid tillämpningen av de föreslagna åtgärderna torde
ligga däruti, att långt ifrån alla för statens medel utförda byggnadsföretag komma
under ämbetets granskning, i vilket hänseende ju dock en förändring kan tänkas
införd.

Skulle Eders Kungl. Maj:t finna det här av ämbetet föreslagna sättet att,
åtminstone i görligaste mån, uppfylla det av revisorerna framställda önskemålet
vara lämpligt, torde närmare bestämmelser och anvisningar rörande den föreslagna
ordningen böra utarbetas och fastställas.

Beträffande de övriga delarna av revisorernas uttalade önskemål, nämligen
angående utarbetande av reglementerade former för avgörande av de meningsskiljaktigheter,
som möjligen kunna uppstå mellan olika institutioner, om nybyggnad
beslutats skola uppföras gemensam för två eller flera institutioner, anser ämbetet
detta synnerligen önskvärt och torde utarbetande av dylika bestämmelser böra
anbefallas.»

Vad revisorerna i förevarande ärende anfört fann riksdagen, enligt
skrivelse den 31 maj 1911, synnerligen beaktansvärt. Med den stora
omfattning, som statens byggnadsverksamhet under de senare åren tagit
och jämväl för framtiden kunde förväntas komma att erhålla, syntes
det nämligen vara en tvingande nödvändighet att ej endast genom
största, möjliga sparsamhet vid de siirskilda byggnadsföretagens utförande
utan även genom eu planmässig behandling av frågan, om i vad mån
flera olika institutioners behov av lokaler skulle kunna med ett och
samma byggnadsföretag tillgodoses, kostnaderna för byggnadsverksamheten
bleve i möjligaste grad nedbringade. Att dessa synpunkter dock
icke, trots 1908 års riksdags skrivelse i ämnet, i nödig utsträckning
dittills iakttagits, därom syntes de av revisorerna anförda exempel och
vad riksdagen i övrigt i detta hänseende hade sig bekant lämna vittnesbörd.
Då riksdagen emellertid, såsom ovan antytts, hyste den uppfattningen,
att åtgärder till rådande av bot på de överklagade missförhållandena
vore av behovet oundgängligen påkallade, samt riksdagen funnit
såväl de särskilda synpunkter, som enligt revisorernas åsikt borde vid
övervägande av denna fråga tagas i beaktande, som ock de av överintendentsämbetet
föreslagna åtgärder för genomförande av den åstundade
planmässigheten vara väl ägnade att bidraga till en god lösning av
frågan, hade riksdagen ansett sig böra hos Kung]. Maj:t anhålla om
utredning i ämnet i den av revisorerna och överintendentsämbetet angivna
riktning. Riksdagen finge alltså anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde vara erforderliga
till vinnande av större planmässighet i statens byggnads -

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

verksamhet, vid vilken utredning de av riksdagens revisorer och överläten
dentsämbetet i förevarande ärende angivna synpunkter borde komma
under omprövning, samt därefter meddela de föreskrifter i ämnet, som
av omständigheterna kunde anses påkallade.

Jämväl 1912 års statsrevisorer ägnade uppmärksamhet åt frågan
om statens byggnadsverksamhet. Anledningen härtill gåvo de av revisorerna
under årets resor gjorda iakttagelser. Som några erfarenheter
i berörda avseende angåvo revisorerna i sin berättelse om statsverket
vissa byggnadsföretag för postverket och telegrafverket, beträffande vilka
revisorerna ansågo sig kunna framställa anmärkningar i olika avseenden,
såsom mot byggnads förläggning, mot tomts form, mot anordning av
lokaler, ja, mot en hel byggnads anordning, vidare mot försening på
grund av tidsutdräkt med färdigställande av definitiva byggnadsritningar,
mot byggnads utrustning med torn och åtskillig annan modern arkitektonisk
utsmyckning, som antogs draga med sig ganska betydande kostnader,
m. m.

Sålunda anförda sakförhållanden ävensom åtskilligt annat, som
revisorerna i detta ämne under sitt granskningsarbete iakttagit, bestyrkte
— anföra revisorerna i sin berättelse — först och främst tillvaron
av den bristande planmässighet i anordnandet av statens byggnadsverksamhet,
som gav anledning till anmärkningen av 1910 års statsrevisorer.
Men även i andra avseenden kunde vägande anmärkningar
göras mot statens nuvarande byggnadsverksamhet.

Till en början ville revisorerna i sådant hänseende framhålla, att
en allmän tendens syntes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser,
så snart det gällde en statens byggnad. För de förmenta estetiska
synpunkterna finge understundom ej blott kostnadsfrågan utan även
hänsynen till de praktiska anordningarna träda tillbaka. Tornbyggnader
utan varje praktisk uppgift, brutna tak, som lämnade stora vindsutrymmen
utan användning och nedsatte hållbarheten i takbeklädnaden, dyrbara
fasader med granitinfattningar och ornamenteringsarbeten mötte man på
byggnader, som på intet sätt krävde monumental utsmyckning. Trapphallar
och rumsutrymmen tilltoges understundom över hövan. Följden
av dessa tendensers fria utveckling hade också blivit, att statens byggnader
numera droge kostnader, som måste väcka de allvarligaste bekymmer
och som borde vara ägnade att framkalla en ingående prövning av hithörande
spörsmål.

Men även i andra avseenden syntes ändringar vara av behovet
påkallade. Utan att revisorerna tilltrodde sig att uttala ett bestämt

<9ta *r»
.''ilcktxrtmaorw.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

omdöme om lämpligaste åtgärderna att råda bot på den planlöshet och
de övriga olägenheter, som vidlådde statens byggnadsverksamhet, sådan
den under senare tid bedrivits, hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida
icke en utväg vore, att i allmänhet statens byggnadsverksamhet ställdes
under en gemensam och fackmässig ledning. Med den nu rådande
splittringen mellan olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens bedrivande
kunde det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet,
upprepades av en annan, att erfarenheter, som vunnits av
den ena, ginge förlorade för den andra. Därest en central myndighet
funnes, hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet vilade, ville
det synas, som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade
planmässigheten kunde genomföras, på samma gång som vunna erfarenheter
skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden.

Åven en annan fördel skulle vinnas, därest en sådan central ledning
av statens byggnadsverksamhet komme till stånd. Så länge den nuvarande
planlösheten bestode, kunde det ej förekommas, att statens
byggnadsverksamhet mycket ojämnt fördelades på olika tidsperioder. Ej
sällan inträffade det, att statens byggnadsverksamhet komme att bliva
livligast under en ekonomisk högkonjunktur, då arbetstillgången vore
god inom de områden, som behärskades av den enskilda företagsamheten,
medan under tider av arbetslöshet och tryckta ekonomiska konjunkturer
även de arbetstillfällen, som staten erbjöde, förminskades. Genom
byggnadsverksamhetens centraliserande skulle densamma kunna regleras
även med hänsyn till nu påpekade förhållanden, vilket såväl ur statsfinansiell
som ur andra synpunkter vore av stor betydelse.

Med hänsyn dels till vad ovan anförts, dels ock därtill, att statens
byggnadsverksamhet även i andra avseenden syntes kunna göras till
föremål för befogade erinringar, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten
av, att den då igångsatta utredningen — enligt vad revisorerna
inhämtat hade riksdagens skrivelse den 31 maj 1911 av Kungl. Maj:t
den 22 därpåföljde juni remitterats till överintendentsämbetet med uppdrag
att verkställa den i skrivelsen omlormälda utredning samt därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill samma utredning kunde
föranleda — vidgades till att omfatta frågan om statens byggnadsverksamhet
i hela dess vidd samt att utredningen måtte bedrivas med
den skyndsamhet, som frågans stora ekonomiska och praktiska betydelse
påkallade. Ävenledes ville revisorerna ifrågasätta, huruvida icke lämpligt
vore, att omedelbart vederbörande verk och myndigheter, som ärnade
inkomma med framställningar om nybyggnader, erinrades om nödvändigheten
av att omsorgsfullt planlägga desamma samt att därvid iakttoges

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

all den sparsamhet och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska
synpunkter och verkliga behov, kunde äga ruin.

Över vad revisorerna sålunda anfört infordrades yttrande från överintendentsämbetet,
som den 14 januari 191.4 avgav sådant, därvid ämbetet, efter att hava
meddelat vissa upplysningar beträffande inom ämbetet pågående utredningsarbeten
i förevarande och vissa andra därmed mer eller mindre intimt samhörande ämnen,
anförde, bland annat, att utgångspunkten för de sålunda företagna utredningarna
emellertid varit, att ämbetet skulle komma att handlägga frågor rörande statens
byggnadsverksamhet i ungefär samma omfattning som hittills, eller att hava vård
om de statens byggnader, vilka Kungl. Maj:t täckts ställa under ämbetets inseende,
att, enligt särskild nådig befallning, omhänderhava utförandet av vissa nybyggnader
eller ombyggnader, att, likaledes på nådig befallning, uppgöra förslag till och verkställa
utredningar vidkommande vissa byggnader, för vilkas uppförande model skulle av
riksdagen äskas, och att ur byggnadsteknisk, ekonomisk och estetisk synpunkt
granska till ämbetet för dylikt ändamål remitterade byggnadsförslag. Ämbetet hade
vid sådan granskning hittills ansett sig sakna befogenhet att ingå i prövning
vare sig av det till grund för byggnadsförslaget liggande programmet, som ju finge
antagas vara uppgjort med speciell fackkunskap av personer eller ämbetsverk, fullt
kompetenta att bedöma föreliggande frågor, eller av förslagets eventuella kombinerande
med annat möjligen förefintligt lokalbehov för statens räkning.

I ett inom överintendentsämbetet utarbetat förslag till omorganisation av
ämbetsverket hade ämbetet tänkt sig, att i spetsen för den avdelning inom ämbetet,
som skulle hava bestyret med ärenden rörande statens byggnader, skulle ställas en
särskild föredragande, förste intendent eller byggnadsråd. Avdelningens arbeten
skulle fördelas på två byråer, den ena handläggande ärenden rörande under ämbetets
vård ställda byggnader och den andra ärenden i fråga om nybyggnader med ombesörjande
därvid av såväl förberedande utredningar som byggnadernas utförande.
Om statens byggnadsfrågor icke skulle såsom hittills utredas och granskas fristående
var och en lör sig, utan inordnas såsom led i mera generella planer för större
områden av statens byggnadsverksamhet, syntes det bliva nödvändigt, att dessa
utredningar, såvitt möjligt, koncentrerades på ett ställe. Skulle detta arbete, såsom
naturligast vore, förläggas till överintendentsämbetet, syntes inom ovannämnda
avdelning för statens byggnadsärenden böra inrättas en särskild byrå för utredningar
och granskningar och en för byggnaders utförande.

Med all rätt hade framhållits angelägenheten av att icke blott få en fullständig
översikt utav statens byggnadsverksamhet för vaije år utan ock över statens
ägande tomter och hus i samtliga städer och stadsliknande samhällen, ävensom att
på ett ställe funnes tillgänglig en i möjligaste mån fullständig förteckning över
statens aktuella behov av nya lokaler, med ett ord, en fullständig statistik över
statens stadsegendomar och hus och rörande dess byggnadsverksamhet. En dylik
statistik skulle vara av lika mycken praktisk och ekonomisk betydelse vid byggnadsfrågor
slutliga avgörande hos Kungl. Maj:t och riksdagen som ock vid deras förberedande
handläggning hos ämbetet eller andra med husbyggnad sysslande statsinstitutioner;
allenast med stöd av en dylik statistik syntes någon bestående planmässighet
i statens här omhandlade verksamhet kunna ernås.

Kungl. Maj:t hade också funnit en snar utredning av statens byggnadsfrågor

Oof

intendent#

åmbpfti

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

ur ovannämnda synpunkter vara av sådan vikt, att Kungi. Maj:t den 29 juni 1912
bemyndigat chefen för finansdepartementet att, då överintendentsämbetets arbetskrafter
icke vore tillräckliga för utförande inom erforderlig tid av en så tidskrävande
uppgift vid sidan av ämbetets övriga åligganden, åt tre sakkunniga uppdraga
att, i samråd med ämbetet och efter en statistisk utredning i ovan angivna
avseenden, till Kungl. Maj:t inkomma med en allmän plan för statens byggnadsverksamhet,
till en början för Stockholm.

Beträffande insamlandet av det för berörda utrednings utvidgande nödiga
statistiska materialet från landets städer och stadsliknande samhällen i övrigt syntes
detsamma, på sätt ämbetet i sitt utlåtande av den 10 januari 1911, i anledning av
då föreliggande statsrevisionsberättelse, framhållit, lämpligast böra införskaffas genom
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen eller möjligen på annat mera praktiskt befunnet
sätt. Något absolut hinder att utan avvaktan —• såsom ämbetet för sin del
hållit före vara att föredraga — på lösningen av förberörda med den förevarande
samhörande frågor, träffa anstalter för ett sådant insamlande, funne ämbetet emellertid
icke föreligga.

Bearbetningen av det sålunda insamlade materialet och utarbetandet av på
detsamma grundade årliga översikter av statens här avsedda byggnadsverksamhet,
ävensom upprättandet av, så långt sig göra läte, förslag till en enhetlig plan för
byggnadsverksamheten, ämnad att kunna lända till efterrättelse någon tid framåt,
syntes böra överlåtas åt överintendentsämbetet och, på sätt ovan antytts, åt en
särskild utrednings- och granskningsbyrå inom ämbetet, vilken byrå givetvis i sinom
tid borde få övertaga de bestyr, som nu vore rörande Stockholm uppdragna åt förbemälda
sakkunniga.

Revisorerna hade vidare — fortsätter överintendentsämbetet efter att hava
antytt vissa detaljer i dess berörda organisationsförslag m. m. — starkt betonat
önskvärdheten av att i allmänhet statens byggnadsverksamhet ställdes under en
gemensam och fackmässig ledning. »Med den nu rådande splittringen», hade revisorerna
sagt, »mellan olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens bedrivande kan
det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet, upprepas av en
annan och att erfarenheter, som vunnits av den ena, gå förlorade för den andra.
Därest en central myndighet funnes, hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet
vilade, vill det synas, som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den
önskade planmässigheten kunde genomföras, på samma gång som vunna erfarenheter
skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden», allt påståenden,
mot vilka fackmannen i princip icke kunde hava något att invända.

Att sammanföra all statens byggnadsverksamhet under en gemensam ledning
syntes dock för närvarande näppeligen vara möjligt. Det syntes i detta sammanhang
böra uppmärksammas, att de byggnader, som företrädesvis ådragit sig revisorernas
uppmärksamhet, tillhörde post- och telegrafverken samt riksbanken, eller
just de myndigheter eller institutioner, vilka, ehuru icke organiserade för att utföra
byggnadsarbeten, dock utövade en rätt stor byggnadsverksamhet.

Det funnes två andra ämbetsverk, vilka, på grund av den specifika art av
byggnader, de behövde uppföra, inom sig instituerat särskilda arkitektkontor, nämligen
fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Revisorernas anmärkningar syntes
knappast beröra dessa båda ämbetsverks byggnader lika litet som de stora grupper

Ktingl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 258.

•tv byggnader, vilka utfördes av järnvägsstyrelsen samt av armé- och marinförvaltningarna,
vilka jämväl organiserat särskilda byggnadskontor.l

Obestridligen måste större planmässighet vinnas, ju mera ordnandet av statens
byggnadsverksamhet samlades till ett ämbetsverk. Emellertid syntes det, åtminstone
för närvarande, icke föreligga tillräckliga skäl för att draga in under en gemensam
ledning den byggnadsverksamhet, vilken handhades av ovannämnda, med särskilda
arkitektkontor utrustade ämbetsverk. Däremot borde, enligt ämbetets åsikt, från
statens samtliga myndigheter och institutioner till centralmyndigheten för byggnadsväsendet
ingivas nödiga statistiska uppgifter såväl för den ärliga översikten av statens
byggnadsverksamhet som för uppgörandet av generalplan för densammas ordnande,
ävensom uppgifter rörande byggnadskostnader och erfarenheter beträffande nya förfaringssätt
och materialier, vilka senare uppgifter genom publikation från centralmyndigheten
borde komma alla, icke blott statens, byggnadsfunktioner till nytta
och ledning. ^

. Öveiintendentsämbetet både nu tänkt sig, att till ämbetets i dess omorganisa tionsplan

upptagna avdelning för statens byggnadsärenden skulle förläggas ledningen
av all statens byggnadsverksamhet med undantag av fångvårdsstyrelsens, arméns
och flottans, statens järnvägars samt medicinalstyrelsens. Under förutsättning, att
även inom vattenfallsstyrelsen ett särskilt arkitektkontor upprättades, syntes icke
heller dess husbyggnader behöva utbrytas från styrelsens övriga byggnadsarbeten,
och syntes lämpligen, oberoende av ämbetets omorganisationsförslag, nödiga medel
böra anslås för publicerande av förberörda tekniska meddelanden och av årsberättelse
rörande ämbetets verksamhet i dess helhet. Rörande åter granskningen av de utav
sagda byggande verk uppgjorda eller till deras bedömande hänskjuta förslag syntes
det kunna ifrågasättas, om icke för enhetlighetens skull härvidlag borde förfaras så,
som för närvarande skedde beträffande medicinalstyrelsen och i vissa delar även
fångvårdsstyrelsen, eller att respektive ritningar borde underställas ämbetets granskning.

Revisorerna både slutligen förmält, att de tyckt sig förmärka, att »en allmän
tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser så snart det gäller
en statens byggnad», och ansåge sig hava funnit, att »för de förmenta estetiska
synpunkterna få understundom ej blott kostnadsfrågan utan även hänsynen till de
praktiska anordningarna träda tillbaka». Alldeles oavsett att revisorerna här vidrörde
den svårdiskutabla smakfrågan, tedde sig från arkitektsynpunkt »tendensen»
mom byggnads vä riden för närvarande helt och hållet motsatt. För den med de
estetiska rörelserna inom byggnadsfacket mera förtrogne visade sig lyckligtvis numera
liktningen, pa samma sätt som vid nästlidna århundrades början, särdeles bestämt
luta åt en sund sparsamhet med allt vad rörer onödiga dekorativa anordningar
och detaljer. Att detta revisorernas yttrande nu framkommit, syntes giva
vid handen, att även den utanför byggnadsvärlden stående, då han ställdes inför
alster av en äldre uppfattning, till vilken de av revisorerna exemplifierade byggnaderna
otvivelaktigt måste räknas, reagerade mot det för helt kort tid sedan ännu
icke blott av arkitekter utan ock av allmänheten fordrade övermåttet av ornamentala
detaljer. Härtill ansåge sig överintendentsämbetet dock böra foga en erinran
dels om att ofta nog den spenderade yttre och inre ansen spelade en relativt liten
roll i byggnadskostnaden i jämförelse med ett dåligt tillgodogörande av eller onödigt
•stort pretenderande med utrymmen eller en dålig organisation av byggnadsföretaget,
dels därom att, då det gällde en statens byggnad av någon mera framstående beB
Utäng till rik sdo gens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 11

1913 dt s
riksdag.

Sakkunniga.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

tydelse i ett samhälle, ämbetet hölle före, att något borde offras för ernående av en
viss grad av monumentalitet. Ämbetet, som sålunda med tillfredsställelse konstaterade
de spirande tendenserna till enkelhet och sparsamhet inom byggnadskonsten,
hade dock vid sitt granskningsarbete icke alltid ansett sig böra alltför hårdhänt
eller egenmäktigt bestämma konstnärernas smakriktningar utan någon gång velat
lämna rum för även äldre, för tillfället mindre moderna uppfattningar rörande det
rätta och sköna, och ämbetet ansåge sig härutinnan hava stöd i beslut av föregående
riksdagar; vid bevisande av anslag till nybyggnader för statens räkning hade
väl i flesta fall ritningar till de avsedda byggnaderna förelagts riksdagen.

Även om alltså, enligt överintendentsämbetets förmenande, en tendens till
enkelhet och sparsamhet inom byggnadskonsten här i landet för närvarande arbetade
sig fram, syntes dock en sådan erinran, som revisorerna ifrågasatt till de verk och
myndigheter, vilka hade för avsikt att inkomma med framställningar om nybyggnader,
att omsorgsfullt planlägga desamma och därvid iakttaga nödig sparsamhet
och enkelhet, icke sakna sitt berättigande.

I skrivelse den 16 maj 1913 förklarade riksdagen sig hava med
tillfredsställelse mottagit den av överintendentsämbetet lämnade uppgiften
om de tendenser till större enkelhet och sparsamhet i avseende å den
ornamentala utsmyckningen av statens byggnader, som numera började
att göra sig gällande.

Emellertid finge riksdagen, i anslutning till revisorernas därom
uttalade uppfattning, anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes erinra vederbörande
verk och myndigheter, som ärnade inkomma med framställningar
angående nybyggnader, om nödvändigheten av att omsorgsfullt
planlägga desamma samt att därvid iakttaga all den sparsamhet och
enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska synpunkter och verkliga
behov, kunde äga rum.

För egen del anföra de sakkunniga följande:

De från riksdagens sida framställda anmärkningarna mot statens
byggnadsverksamhet bottnade givetvis i den fortgående stegringen av
utgifterna för samma verksamhet och strävan att i möjligaste mån begränsa
dessa utgifter. Bortsett från de så att säga mera fristående
anmärkningarna mot någon viss byggnads förläggning eller anordnande,
vore det två huvudsakliga anmärkningar, som i nämnda syfte gjorts,
nämligen mot bristande planmässighet vid statens byggnadsverksamhet
och mot bristande sparsamhet vid de särskilda statsbyggnadernas uppförande.
Bristen i planmässighet skulle sålunda förnämligast yttra
si o- dels däri, att byggnadsbehov för särskilda statsändamål tillfredsställdes
vart för sig utau hänsyn till, huruvida flera dylika behov skulle kunna
till byggeadskostnadernas nedbringande genom ett och samma byggnadsföretag
avhjälpas, dels däri, att statens byggnadsverksamhet utövades

Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

skäligen ojämnt och ofta så, att den icke blett icke kornrae att infalla
å tider, som från statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkter
vore lämpligast, utan tvärtom å lider, som vore mindre lämpliga ur
nämnda synpunkter, dels slutligen däri, att erfarenheter och rön, som
gjorts vid ett av staten utfört byggnadsföretag, mången gång icke
komme att tillgodogöras vid sedermera utförda statsbyggen. Såsom
medel att råda bot för de anmärkta förhållandena hade dels anbefallts
att, då fråga vore om uppförande av byggnader för statsverkets räkning,
under övervägande skulle tagas, huruvida icke genom ett och samma
byggnadsföretag flera offentliga institutioners behov av nya lokaler skulle
kunna tillgodoses, för vilket ändamål ävensom för undanröjande av
ovan sist anmärkta olägenhet m. m. särskild statistik över statsverkets
lokalbehov m. in. skulle föras, dels ock ifrågasatts, att statens hela
byggnadsverksamhet skulle förläggas under en central myndighets
ledning. Beträffande den bristande sparsamheten vid statsbyggnadernas
utförande skulle densamma yttra sig bland annat däri, att byggnaderna
försåges med obehövliga och kostsamma ornamentala utsmyckningar
samt att hallar, trappuppgångar och även andra utrymmen tilltoges
onödigt rymliga.

Av de sålunda överklagade förhållandena vid statens byggnadsverksamhet
— bristande planmässighet och onödig byggnadslyx —
sammanhängde givetvis det förra intimt med b}rggnadsverksamhetens
organisation. Det senare däremot syntes i det hela kunna betraktas
såsom en från denna tämligen fristående fråga och hade därför icke
givit de sakkunniga anledning att särskilt uppehålla sig vid detta ämne.
Emellertid hava de sakkunniga i detta sammanhang meddelat, att de,
som likväl under utredningsarbetet dryftat ämnet, kommit till den uppfattningen,
att statens byggnader, i jämförelse med av enskilda uppförda
byggnader, icke kunna betecknas såsom särskilt kostsamma,
varjämte de sakkunniga uttalat sin anslutning till överintendentsämbetets
i förenämnda skrivelse den 14 januari 1913 gjorda uttalande, att då
det gäller en statens byggnad av någon mera framstående betydelse i
ett samhälle något bör offras för ernående av en viss grad av monumentalitet,
därvid de sakkunniga emellertid framhållit, att eu byggnads
monumentalitet i regel beror mindre på ornamental utsmyckning än på
byggnadsmassorna och deras gruppering o. d. Dessutom hava de sakkunniga
beträffande kostnaderna för offentliga byggnader här i landet
i jämförelse med vissa främmande länder hänvisat till en såsom bilaga
vid deras betänkande fogad, på deras föranstaltande med ledning av
utav dem införskaffade och i övrigt tillgängliga uppgifter utarbetad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

översikt, varav synes framgå, att vårt land i avseende å byggnadskostnadernas
storlek ej kan sägas intaga någon särställning, åtminstone
ej vad de offentliga byggnadernas kostsamhet angår.

Beträffande vad som anförts mot planmässigheten i statens byggnadsverksamhet
— anföra de sakkunniga vidare — både anmärkningen
mot bristande samarbete mellan statsmyndigheterna i fall, då genom ett
och samma byggnadsföretag flera institutioners lokalbehov skulle kunna
tillgodoses, så gott som uteslutande föranletts av förhållanden vid
byggen för postverkets, telegrafverkets eller riksbankens räkning.
Numera syntes emellertid samarbetet emellan dessa myndigheter i
förevarande avseende vunnit sådan stadga, att skäl till anmärkning
däremot ej vidare torde föreligga. Och syntes detta, enligt vad de sakkunniga
inhämtat, jämväl gälla i fråga om de av 1910 års statsrevisorer
uppmärksammade missförhållandena, att de institutioner, för vilkas medel
respektive byggnader uppförts, emellanåt i allt för stor utsträckning
tillgodosett sina egna intressen med åsidosättande i viss mån av rimliga
anspråk från de institutioners sida, vilka av dem skulle hyra lokaler,
och att stundom tvister om hyresbeloppens storlek eller andra smärre
meningsskiljaktigheter äventyrade beståndet av ingångna hyresavtal.
Ehuru således de egentliga anledningarna till de i nu förevarande avseende
framställda anmärkningarna syntes kunna anses undanröjda och
andra å ort, där lokalbehov för skilda statsändamål kunde förefinnas,
belägna statsinstitutioner än de ovan nämnda (t. ex. langvårdsanstalter,
byggnader för militära behov, hospital) i allmänhet icke syntes vara
ägnade att inrymmas under samma tak som annan institution, vore
dock otvivelaktigt grundsatsen om olika lokalbehovs tillgodoseende
genom ett och samma byggnadsföretag (t. ex. gemensam bvggnad för
flera centrala ämbetsverk) värd allt beaktande och borde givetvis få öva
vederbörligt inflytande vid organisationen av statens byggnadsverksamhet.
Detsamma vore också förhållandet beträffande de övriga mot planmässigheten
vid nämnda byggnadsverksamhet framställda anmärkningarna,
nämligen densammas ojämna eller måhända snarare olämpliga fördelning
å olika tidsperioder och det otillfredsställande tillgodogörandet av vid
statsbyggen vunna erfarenheter.

I detta sammanhang ansåge sig de sakkunniga emellertid böra
framhålla, att icke ens för post- och telegrafverkens samt riksbankens
vidkommande principen om sambyggnad borde göras allt för allmängiltig
utan även i detta fäll lämpas efter förhållandena. A mindre orter
med ej synnerligen livlig rörelse syntes väl i regel någon invändning
ej kunna göras mot gemensamma byggnader för de tre institutionerna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Men å större orter med livligare rörelse tillstötte faktorer, som otvivelaktigt
med fog verkade särskiljande i förevarande avseende. Å sådana
orter syntes åtminstone i regeln ifrågavarande institutioners verksamhet
vara av den omfattning, att för vardera tarvades utrymme, motsvarande
eu byggnad av ej allt lör anspråkslösa mått, och vidare syntes fordringarna
å visst läge framträda med mera bestämdhet. Samtliga
institutionerna fordrade visserligen centralt läge, men i olika avseenden:
telegrafverket, som vid sina byggnadsangelägenheter hade att taga
särskild hänsyn till det kabelsystem, som sammanlöpte i stationsbyggnaden,
i geografiskt avseende, postverket, som måste stå i nära förbindelse
med särskilt järnvägarna, i kommunikationsavseende och riksbanken
i kommersiellt avseende. Till följd av de olika synpunkter,
som sålunda under olika betingelser kunde göra sig gällande vid förläggandet
av telegraf- resp. postanstalter eller avdelningskontor för
riksbanken, skulle väl kunna hända, att å ort, som hastigt undergått
betydligare utveckling, sedan lokaler där anskaffats för ifrågavarande
institutioner, förändring av deras läge bleve önskvärd. Härav skulle
visserligen kunna förorsakas ombyggnad, innan förutvarande byggnad
kunde anses ur byggnadsteknisk synpunkt förbrukad, men några större
kostnader för statsverket av ifrågavarande anledning syntes knappast
vara att befara, då, enligt vad de sakkunniga inhämtat, som regel
lokaler för institutionerna i början förhyrdes och egna byggnader för
dem ej uppfördes, förr än man ansåge sig kunna någorlunda bedöma
ortens blivande utveckling.

Det mest genomgripande medlet att avhjälpa ifrågavarande brister
vid statens husbyggnadsverksamhet syntes otvivelaktigt vara det av 1912
års statsrevisorer ifrågasatta att förlägga i allmänhet hela denna statens
verksamhet under en enda central myndighets ledning, vilken myndighet
väl då skulle bliva just överintendentsämbetet såsom den speciella fackmyndigheten
å husbyggnadsväsendets område med dess under gemensam
ledning stående, områdets samtliga grenar representerande arbetskrafter.
Mot en sådan tanke hade emellertid överintendentsämbetet, såsom av
dess förut återgivna uttalanden i ämnet framginge, ställt sig avvisande.
Och de sakkunniga för sin del kunde icke annat än principiellt
ställa sig på samma ståndpunkt. Enligt vad av eu såsom bilaga
vid de sakkunnigas betänkande fogad »sammanfattning av till de sakkunniga
inkomna uppgifter rörande genom statsmyndigheter eller för
statsmedel under åren 1903—1912 utförda husbyggnader» syntes, intoge
överintendentsämbetet i avseende å själva byggnadsverksamhetens omfattning
ingalunda den mest framskjutna ställningen bland de byggande

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetsverken. Skulle nu överintendentsämbetet, som visserligen å den
tid, då dess ännu bestående organisation utarbetades, och med hänsyn
till omfattningen av den verksamhet, varför denna organisation avsetts,
varit att anse såsom ett relativt litet ämbetsverk men numera efter den
anmärkningsvärt raska tillväxt av ämbetsverkets arbetsbörda, som under
de sista decennierna ägt rum, med hastiga steg började närma sig
gränsen för den lämpliga storleken av en centralförvaitningsenhet, få
övertaga i stort sett all statens husbyggnadsverksamhet, skulle ämbetets
åligganden i ett slag erhålla en sådan omfattning, att det säkerligen bleve
förenat med mycket stora svårigheter att vid fullgörandet därav förena
erforderlig snabbhet med åsyftad effektiv enhetlig ledning. Dessutom
skulle genom eu sådan åtgärd överintendentsämbetets nuvarande karaktär
undergå en ingalunda önskvärd förändring, i det ämbetsverket väl knappast
kunde undgå att förvandlas till ett statens byggnadskontor och
att för fullgörandet av sina ovedersägligen mycket krävande och alltid
aktuella åligganden i denna funktion nödgas mer eller mindre eftersätta
sin visserligen för landet ej mindre viktiga men statens förhandenvarande
lokalbehov i allmänhet ej direkt berörande verksamhet i övrigt,
t. ex. för den kulturhistoriska byggnadsvården, för stadsplaneväsendet
m. m. Förefunnes sålunda för överintendentsämbetets del icke orsak
att till ämbetet förlägga statens byggnadsverksamhet i allmänhet, syntes
vad de övriga med byggnadsverksamhet i mer avsevärd omfattning sysselsatta
ämbetsverken anginge skäl därtill ej heller förefinnas. De byggnader,
dessa ämbetsverk hade att ombesörja, vore nämligen i allmänhet
till sin utdaning så intimt beroende av de speciella av ämbetsverken
företrädda ändamål de skulle tjäna, att, enligt vad dessa ämbetsverk
med styrka framhållit, deras skiljande från den omedelbara befattningen
med byggnadernas uppförande i hög grad skulle försvåra ämbetsverkens
såväl under de förberedande åtgärderna som under själva byggnadsarbetet
nödvändiga sakkunniga inflytande på byggnadernas utformning.
Dessa myndigheters byggnadsverksamhet syntes för övrigt få anses vara
så kontinuerlig och omfattande samt, med endast få undantag, så ändamålsenligt
organiserad, att på det hela taget någon vägande anmärkning
mot denna verksamhet i och för sig ej syntes rättvisligen kunna
framställas. Till grund för en ändring av nuvarande ordning för ifrågavarande
byggnadsverksamhet återstode därför endast den anmärkta allmänna
planlösheten i statens byggnadsverksamhet. Men då den till rättelse
härav ifrågasatta centraliseringen av all statens byggnadsverksamhet
otvivelaktigt skulle medföra mycket avsevärda olägenheter i andra avseenden,
syntes annat medel för den anmärkta bristens undanröjande böra anlitas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Om också, som de sakkunniga sålunda hölle före, det ej kunde
anses tillrådligt att ställa all statens byggnadsverksamhet under en gemensam
ledning, syntes dock böra tagas under övervägande, i vad mån
det vore lämpligt att från vissa särskilda statsmyndigheter, som utövade
sådan verksamhet, överflytta densamma till överintendentsämbetet.

Vad då först de myndigheter beträffade, vilkas byggnadsverksamhet
kunde betecknas såsom mera kontinuerlig och omfattande, vore att uppmärksamma
ovanberörda undantag från regeln om dessa myndigheters
ändamålsenliga organisation för samma verksamhet. Undantagen åsyftade
post- och telegrafverken samt riksbanken, eller just de institutioner, som
utgjorde åtminstone den påtagliga anledningen till de förut återgivna,
från riksdagens sida framställda anmärkningarna mot statens byggnadsväsen.
Dessa institutioner saknade nämligen helt och hållet fäst organisation
av sin byggnadsverksamhet. I avseende å denna syntes därför
med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det ej vore lämpligt att överflytta
densamma till överintendentsämbetet. Härom hade de sakkunniga
rådgjort med de nämnda verkens styrelser. Dessa, särskilt styrelserna
för postverket och riksbanken, hade därvid bestämt uttalat sig emot eu
sådan åtgärd under framhållande av, att samarbetet mellan verken vid
anskaffandet av nya lokaler numera vore så tillfredsställande ordnat,
som med deras olikartade uppgifter vore förenligt, varjämte verken förklarat
sig icke åstunda någon ändring i nuvarande sätt för deras byggnadsfrågors
behandling. Emellertid syntes ifrågavarande institutioners
byggnadsverksamhet få anses vara alltför omfattande för att, som nu
vore fallet, sakna ansvarigt tekniskt statsorgan. Ändring i den bestående
ordningen för behandlingen av post- och telegrafverkens samt
riksbankens bygguadsangelägenheter syntes de sakkunniga därför av
behovet. Av de två utvägar, som härvid vore tänkbara — att utrusta
verken med egna byggnadstekniska organ eller att förlägga deras byggnadsverksamhet
till överintendentsämbetet såsom den centrala husbyggnadstekniska
myndigheten — syntes de sakkunniga endast den senare
innebära en fullt tillfredsställande lösning av förevarande fråga. Dock
syntes en modifikation härvid lämpligen böra vidtagas i riktning mot
den av verken intagna ståndpunkten. De anmärkningar, som framkommit
mot nu förevarande gren av statens l^ggnadsverksamhet, hade
avsett nybyggnads- och därmed jämförliga företag; det vore givetvis
också just vid dylika företag, som svårigheterna att sammanjämka verkens
skilda intressen yppade sig. Handhavandet av sådana byggnadsangelägenheter
måste även anses såsom tämligen främmande för verkens
egentliga ämbetsverksamhet. De löpande underhållsåtgärderna däremot

Vtrikes departcmentc!.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

syntes vara tämligen jämförliga med de varjehanda angelägenheter av
allmän beskaffenhet, som alla ämbetsverk i större eller mindre utsträckning
hade att befatta sig med, och, särskilt vad telegrafverket beträffade,
val kunna ombesörjas av nu ifrågavarande institutioners egna funktionärer.
De sakkunniga ville därför föreslå, att utförandet av nvbyggnadsoch
ombyggnadsföretag för post- och telegrafverkens samt riksbankens
räkning ävensom av sådana större reparationer å dessa institutioners
byggnader, varför erfordrades arkitektbiträde, överlämnades till överintendentsämbetet
— varigenom ock skulle erhållas en naturlig medlare
mellan de olika verkens anspråk vid byggnadsföretag för gemensam
räkning — medan de ordinära underhållsåtgärderna fortfarande borde få
ankomma på den myndighet, som förvaltade vederbörande fastighet.

Vad härefter anginge de statsmyndigheter, som mindre kontinuerligt
och i ringare omfattning utövade byggnadsverksamhet, syntes det
val låta sig göra att överflytta denna verksamhet till överintendentsämbetet,
utan att detta skulle medföra någon av de ovan berörda
olägenheter, som kunde väntas uppstå av en liknande åtgärd beträffande
de ämbetsverk, som utövade en mera kontinuerlig och omfattande byggnadsverksamhet.
Härvid ställde sig emellertid frågan olika i vad anginge
å ena sidan nybyggnad och dit hänförliga arbeten och å andra
sidan underhålls- och liknande åtgärder. Nybyggnads- och dit hänförliga
arbeten företoge nu ifrågavarande myndigheter så gott som undantagslöst
endast efter särskilt bemyndigande av Kungl. Maj:t; och
överintendentsämbetet å sin sida befattade sig, enligt gällande instruktion,
med sådana arbeten endast efter särskild befallning från Kungl.
Maj:t. Skäl till ändring härutinnan syntes ej föreligga. Beträffande
åbyggnad o. d. syntes därför förevarande spörsmål lämpligast lösas
in casu. Kungl. Maj: t skulle sålunda, i huvudsak som hittills, i varje
särskilt fall vid meddelande av beslutet om byggnadsarbetets verkställande
med avseende å föreliggande omständigheter föreskriva, genom
vilken myndighet arbetet skulle utföras. I fråga om underhållsarbetena
däremot, vilka i regel icke vore beroende på Kungl. Maj:ts beslut, måste
ett förhandsavgörande träffas. I detta avseende förelåge tre särskilda
framställningar, nämligen från utrikesdepartementet, från läroverkskollegiet
och rektor vid statens provskola, Nya elementarskolan i Stockholm,
och från riksgäldsfullmäktige. I

I utrikesdepartementets omförmälda framställning, avlåten den 30
september 1914, har ifrågasatts, att svenska beskickningsfastigheterna i
utlandet, vilka för närvarande förvaltas av departementet, skulle ställas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 89

under överintendentsämbetets inseende. I skrivelsen anföres, efter det
en del upplysningar lämnats angående nämnda fastigheter och deras
förvaltning, i avseende vara jag tillåter mig hänvisa till de sakkunnigas
betänkande, följande:

Årliga reparations- och andra kostnader för husen bestredes i allmänhet
från den s. k. Perafonden, utgörande hyresmedel, vilka inflöte från bodlägenheter i
en ä kronans tomt i Konstantinopel befintlig särskild byggnad. Till kostnaderna
för huset i London användes dock i första rummet vad som återstode av det belopp,
12,000 kronor för år, som ministern för åtnjutande av fri bostad av sin ministerlön
avstode, sedan årshyran (cirka 10,900 kronor) för huset blivit av samma belopp
bestridd. Först när dessa medel blivit förbrukade, täcktes kostnaderna med Peramedel.
Kostnaderna för huset i S:t Petersburg skulle bestridas av hyror, som
inflöte från lägenheter uti ett på tomten befintligt till uthyrning avsett hus. Slutligen
hade större utgifter, såsom för införande av ny värmeledning eller för andra
icke till årligt underhåll hänförliga arbeten, bestritts från tredje huvudtitelns besparingar.

Dessa besparingar hade likaså i allmänhet tagits i anspråk för inköpen av
inventarier till husen.

Den s. k. Perafondens behållning hade vid 1913 års slut uppgått till 13,429
kronor. Dess inkomster utgjordes huvudsakligen av de årliga hyrorna från fastigheten
i Konstantinopel, kronor 22,500.

Hyresinkomsterna från fastigheten i S:t Petersburg uppginge till 21,200
kronor. Summan av de från Perafonden och tredje huvudtitelns besparingar bestridda
utgifterna för beskickningshusen i Konstantinopel, Paris, Madrid, Kristiania
och London hade under de sista tre åren uppgått till i medeltal 17,200 kronor för
år. Husen i Berlin och S:t Petersburg hade tagits i anspråk för sitt ändamål först
mot slutet av 1913. Årskostnaderna för desamma under de närmaste åren syntes
kunna beräknas till omkring 15,000 kronor.

Departementet ansåge det i hög grad önskligt, att överintendentsämbetet
såsom byggnadsteknisk myndighet övertoge vården och förvaltningen av beskickningshusen
i utlandet. Därest sådan överflyttning komme att äga rum, syntes de
från fastigheterna i Konstantinopel och S:t Petersburg inflytande hyresmedlen böra
enligt överintendentsämbetets förslag användas till reparationer och andra utgifter
för samtliga beskickningshusen.

Under hand har sedermera, enligt vad de sakkunniga meddelat, från utrikesdepartementet
framhållits önskvärdheten därav, att de medel, som inflyta från
ifrågavarande fastigheter, oavkortade komma fastigheterna till godo och att särskilt
de fastigheter, varifrån medlen härflyta, få sina behov av reparationer, omändringar
m. m. beaktade. I

I likhet med utrikesdepartementet funne — anföra de sakkunniga —
de det lämpligt, att förvaltningen av beskickningshusen överflyttades till
överintendentsämbetet. Inseendet över dessa egendomar kunde då med
fördel utövas enligt huvudsakligen samma grunder som beträffande övriga
under ämbetet ställda fastigheter. Därvid vore särskilt att märka, att
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 käft. (Nr 258.) 12

Sakkunnig*.

Av a deme)>
tarsholan.

90 KungL Maj.ts Nåd■ Proposition Nr 258.

av egendomarna inflytande hyresmedel skulle uppbäras av ämbetet för
att i likhet med andra dylika till ämbetets disposition stående medel
användas till bestridande av kostnaderna för generalförslagsarbetena och
övriga sådana arbeten. Härvid komme säkerligen de av utrikesdepartementet
uttalade önskemålen om medlens användning att vinna vederbörligt
beaktande; och åstundades en formlig garanti härför, kunde
t. ex. ifrågavarande medel, som väl Ange anses hava karaktär av reservationsanslag,
bokföras för sig. Vidare vore att märka, att, enligt
sakens natur, vederbörande beskickningar finge, i avseende å förevarande
egendomar, övertaga den befattning med deras förvaltning, som beträffande
utom Stockholm belägna egendomar eljest tillkomme Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Endast i ett avseende syntes för överintendentsämbetets
eget vidkommande avvikelse från vad som stadgats om vården
av de ämbetet underställda fastigheterna böra göras beträffande beskickningshusen.
I enlighet med vedertagen grundsats om tjänsteresor till
utrikes ort syntes ämbetet nämligen ej böra tillerkännas befogenhet att
efter endast eget beprövande föranstalta besiktning eller dylikt av beskickningshusen
genom sin vederbörande tjänsteman, utan syntes sådana
tjänsteresor icke böra få företagas, annat än då alldeles särskilda omständigheter
därtill föranledde och efter Kungl. Maj:ts bemyndigande i
varje särskilt fall.

Vidare hava läroverkskollegiet och rektor vid statens provskola,
Nya elementarskolan i Stockholm, i särskilda skrivelser den 27 januari
respektive den 2 februari 1914 gjort framställning om överflyttande på
överintendentsämbetet av förvaltningen av läroverkets byggnad.

Kollegiet anför sålunda, bland annat, att då kostnaderna för förekommande
arbeten å läroverksbyggnaden bestritts av inflytande terminsavgifter, särskild anledning
icke hade synts föreligga att besvära överintendentsämbetet med ärenden
rörande byggnaden. Då emellertid på senaste tiden den byggnad, som begagnades
av högre lärarinneseminariet, vilket med hänsyn till sina lokaler intoge en med
Nya elementarskolan tämligen likartad ställning till statsverket, ställts under överintendentsämbetets
vård, och denna åtgärd icke saknade sin ekonomiskt fördelaktiga
betydelse, då de för seminariet behövliga ombyggnads- och reparationsarbetena
på detta sätt bestriddes med statsmedel, syntes det med skäl böra ifrågasättas,
huruvida icke Nya elementarskolan, som trots sina ganska begränsade tillgångar
med sina lärjungars terminsavgifter årligen amorterade kostnaden för den år 1899
avslutade stora tillbyggnaden till det gamla, med statsmedel uppförda skolhuset,
borde åtnjuta enahanda fördelar som seminariet. På grund av vad sålunda anförts
hemställde kollegiet, att Nya elementarskolan måtte, med hänsyn till dess lärohus,
för framtiden beredas enahanda ställning, som genom kungl. brevet den 30 maj 1913
kommit högre lärarinneseminariet till del.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Mot vad kollegiet sålunda anfört hade rektor för egen del ingen erinran
att göra.

Förslaget att ställa Njui elementarskolans hus under överintendentsämbetets
inseende hava de sakkunniga förklarat sig biträda, helst övriga
byggnader — tekniska skolan, generalstabens litografiska anstalt — inom
samma kvarter, kvarteret Beridarebanan, redan stode under ämbetets
inseende. Genom en sådan åtgärd skulle garanti vinnas, att skolans
hus allt framgent erhölle fullt sakkunnig omvårdnad. I sammanhang
med läroverkets befriande från underhållet av dess hus syntes emellertid
nödiga föreskrifter böra meddelas angående dispositionen av den del av
terminsavgifterna, som förut tagits i anspråk för underhållets bestridande.

Slutligen hava fullmäktige i riksgäldskontoret, som erhållit kännedom
om det de sakkunniga meddelade uppdraget, i skrivelse den 15
januari 1914 hemställt, att, då fullmäktige ansåge det fördelaktigt, om
fullmäktige finge för vården av det stora och dyrbara riksdagshuset
anlita överintendentsämbetet och byggnaden sålunda kunde komma under
ständigt inseende av sakkunnig myndighet, • det måtte tagas under övervägande,
huruvida frågan om en dylik anordning lämpligen kunde tagas
under behandling i sammanhang med de övriga frågor, som utgjorde
föremål för de sakkunnigas utredning.

Härvid förklarade sig fullmäktige icke hava förbisett en formell betänklighet,
som skulle kunna uppstå, i händelse den sålunda ifrågasatta anordningen komme
till stånd, överintendentsämbetet, såsom ett kungl. ämbetsverk, syntes nämligen
icke vara berättigat att vända sig direkt till riksdagen med de framställningar
angående riksdagshuset, som kunde bliva erforderliga. Detta hinder antogs dock
kunna undanröjas genom meddelande av föreskrift därom, att ämbetet hade att
med sådana framställningar vända sig till fullmäktige, vilka det sedermera tillkomme
att fatta beslut om dessas framläggande för riksdagen.

De sakkunniga delade — förklara de — riksgäldsfullinäktiges
uppfattning om lämpligheten av att riksdagshuset å Helgeandsholmen
ställes under vård av överintendentsämbetet, som för övrigt redan haft
att taga befattning därmed i vissa avseenden (grundundersökningar m. m.).
Handhavandet av denna byggnad syntes böra utövas på enahanda sätt
som gällde för andra under ämbetets inseende ställda byggnader i huvudstaden.
Endast i det av fullmäktige särskilt berörda avseendet syntes
en skillnad böra göras. Riksdagshuset såsom icke tillhörande statsverket
borde givetvis icke få sitt underhåll bestritt av medel från anslaget till
byggnader och reparationer utan allt fortfarande såsom nu skedde av
-det i riksstaten särskilt uppförda anslaget till riksdags- och revisions -

Sakkunniga,

Rik sy aidsfullmdktiqe.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

kostnader m. m. Härav följde, att rörande riksdagshuset borde upprättas
särskilt generalförslag, som skulle ingivas till riksgäldsfullmäktige, från
vilka överintendentsämbetet under lämplig form skulle erhålla besked om,
i vilken omfattning föreslagna åtgärder borde bringas till verkställighet
och huru stort belopp härtill anvisades. Huruvida för medlens anskaffande
riksdagens offervillighet borde i de särskilda fallen anlitas eller om till
fullmäktiges disposition stående medel erbjöde tillgång, vore en fråga,
som uppenbarligen icke komme överintendentsämbetet utan endast fullmäktige
vid. Från fullmäktige torde ämbetet även hava att vänta upplysning,
om och för vilket belopp ämbetet utan särskilt bemyndigande
finge å riksdagshuset utföra reparationer o. d., som avsåges i § 21 av
ämbetets instruktion.

Utom beträffande ovannämnda fastigheter syntes det väl kunna
ifrågasättas, huruvida icke jämväl eu del andra för närvarande så att
säga fristående förvaltade statsegendomar lämpligen borde ställas under
överintendentsämbetets inseende. Såsom exempel å sådana fastigheter
kunde nämnas de, som förvaltades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
mynt- och justeringsverket, generaltullstyrelsen, patent- och registreringsverket,
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,
stuteriöverstyrelsen, veterinärinstitutet i Stockholm, vetenskapsakademien,
lantbruksakademien, m. fl. Emellertid hade de sakkunniga med det
förhållandevis ofullständiga material, som stått till buds för frågans
bedömande, och då någon framställning i ämnet ej förelåge, ansett sig
icke böra framkomma med något bestämt förslag i förevarande avseende
utan allenast iakttaga, att den nya organisation av överintendentsämbetet,
de sakkunniga fått till uppgift att utarbeta, bleve sådan, att ämbetet
utan någon ändring därav, endast med den ökning av de mindre kvalificerade
arbetskrafterna, som eventuellt kunde bliva erforderlig, och
efter nödig höjning av vederbörande anslag skulle kunna, när så befunnes
lämpligt, till förvaltning övertaga flera eller färre av ifrågavarande
egendomar.

Hen såsom medel mot de anmärkta missförhållandena vid statens
byggnadsverksamhet ifrågasatta centraliseringen av samma verksamhet
i allmänhet hade de sakkunniga enligt vad förut sagts icke funnit tillrådlig.
Emellertid syntes, utan att centralisationstanken med dess obestridliga
fördelar i vissa avseenden behövde helt och hållet offras och
med undgående av de olägenheter, som säkerligen skulle följa av en
centralisation av själva byggnadsverksamheten, andra till sina verkningar
ej så omstörtande men icke desto mindre effektiva medel för målets

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 25R. 93

vinnande stå till buds, nämligen förberedande utredning av de särskilda
byggnadsfråg°rna, granskning av uppgjorda ritningar och förslag samt
kontroll av byggnadsarbetenas utförande, allt grundligare och allsidigare
än under nuvarande förhållanden kunde ske och, i vissa principiella
avseenden, lagt i händerna på en myndighet — självfallet överintendentsämbetet
— så att å ett enda centralt ställe skulle kunna vid var je tidpunkt
lätt erhållas en samlad överblick av statens byggnadsverksamhet, såväl
av den redan fullbordade och pågående som av den under den närmaste
tiden förestående, något som under nuvarande förhållanden icke
kunde åstadkommas utan ingående och tidsödande undersökningar hos
ett stort antal verk och myndigheter. En ofrånkomlig förutsättning för
att överintendentsämbetet skulle kunna på ett lyckligt sätt fullgöra
ifrågavarande nya åliggande vore emellertid, att ämbetet städse hade
tillgång till exakta uppgifter i erforderliga avseenden angående statens
husbyggnadsverksamhet i hela dess omfattning, d. v. s. att inom ämbetet
fördes en fortlöpande och ändamålsenligt inrättad byggnadsstatistik.

En sådan statistik borde givetvis till sina lnmidgrunder uppläggas
efter de olika syften, densamma vore avsedd att tjäna. Den borde
sålunda till en början innefatta två huvudavdelningar, nämligen en för
de uppgifter, som avsåge ernåendet av planmässighet, såväl i statsfinansiellt
som i byggnadsekonomiskt avseende, vid statens byggnadsverksamhet,
och en för de uppgifter, som avsåge ett rationellt tillgodogörande
av erfarenheter och iakttagelser, som gjordes vid de särskilda
statsbyggena. Av dessa avdelningar syntes den förstnämnda i formellt
avseende lämpligen böra utdanas i överensstämmelse med övrig statistik
i egentlig mening. Den senare avdelningen däremot, som syntes vara
att betrakta mera som en upplysningsverksamhet, i viss mån liknade
t. ex. den, som bedreves av lotsstyrelsen genom dess »underrättelser
för sjöfarande», än statistik i egentlig mening, syntes därför också böra
organiseras såsom en dylik upplysningsverksamhet.

Den egentliga byggnadsstatistiken skulle sålunda närmast åsyfta ett
möjliggörande av större planmässighet vid statens byggnadsverksamhet
särskilt i de två i det föregående framhållna, byggnadsverksamhetens
allmänna planläggning rörande avseendena, nämligen tillgodoseendet av
olika statsinstitutioners lokalbehov genom de särskilda byggnadsföretagen
samt byggnadsverksamhetens lämpliga fördelning å olika tidsperioder.
Statistikens ändamål skulle alltså vara att gagna statens framtida byggnadsverksamhet.
Men för att över huvud taget kunna utnyttja de uppgifter,
som avse framtida byggnadsbehov, vore det nödvändigt att alltid
äga tillgång till fullständiga, överskådliga och tillförlitliga uppgifter om,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

huru statens lokalbehov vid den innevarande tidpunkten vore tillgodosett.
Härav gåves den ifrågavarande statistikens omfattning i stort sett
samt uppdelning i två avdelningar, den ena avseende uppgifter om de
för statens räkning redan disponerade eller tillgängliga lokalerna och
den andra uppgifter angående statens ännu ej tillgodosedda lokalbehov.
Av dessa avdelningar måste enligt sakens natur den förra såväl till
innehåll som omfång bliva högst avsevärt större än den senare och
även i och för sig betraktad av betydande omfattning. Därför syntes
det, ehuru största möjliga fullständighet måste anses såsom en fördel
hos statistiken i fråga, vara nödvändigt att i någon mån begränsa den
avdelning, som avsåge de redan befintliga statslokalerna, och hölle de
sakkunniga före, att den lämpliga begränsningen skulle träffas, därest
ifrågavarande avdelning av statistiken finge, i den mån ej genom särskild
bestämmelse för visst fall (t. ex. i fråga om statens sanatorier''
annorlunda stadgats, omfatta endast i städer och stadsliknande samhällen
eller deras omedelbara närhet belägna staten tillhöriga eller av
staten disponerade egendomar, som vore att betrakta såsom ekonomisk
enhet för sig, således icke t. ex. såsom åbyggnad till lantegendom o. d.
Beträffande den senare avdelningen av statistiken, d. v. s. den som
skulle avse statens ännu ej tillgodosedda lokalbehov, vore givetvis sådan
begränsning, som nyss nämnts, principiellt stridande mot statistikens
ändamål, vadan i detta avseende begränsning ej syntes böra tänkas
förekomma annat än i enstaka fall och då på grund av särskilda skäl.

Huru byggnadsstatistiken närmare skulle anordnas och föras, tilltrodde
de sakkunniga sig ej att föreslå, utan syntes överintendentsämbetet
självt vara bäst skickat att utarbeta detaljerat förslag i detta
avseende. Emellertid ville de sakkunniga, som ej både någon erinran
att göra med anledning av vad ämbetet i förut återgivna skrivelser anfört
i ämnet, angiva, huru de tänkt sig ifrågavarande statistik i huvuddrag
anordnad.

Statistiken skulle sålunda omfatta två avdelningar.

Första avdelningen skulle omfatta uppgifterna om statens redan
befintliga lokaler m. m., lämpligen ordnade geografiskt, t. ex. länsvis
och ortsvis. Över hela riket eller måhända lämpligare över varje län
samt över varje särskild ort, som i förevarande avseende kunde komma
i fråga, d. v. s. stad eller stadsliknande samhälle, skulle uppläggas en
översiktskarta, varå skulle på något lämpligt sätt, t. ex. med olika färger,
utmärkas i förra fallet de särskilda orter och i senare fallet de
särskilda egendomar, varå mark eller lokaler av det ena eller andra av
nedanstående slag funnes.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

För varje särskild ort kunde uppgifterna ordnas enligt följande
system:

A. Uppgifterna angående staten tillhöriga egendomar.

1. Uppgifterna angående obebyggda sådana egendomar, d. v. s.
angående byggnadstomter. — Dessa uppgifter skulle särskilt för varje
tomt avse: tomtens benämning; dess läge (högt eller lågt, centralt eller
ej, gatulinjes sträckning i anseende till väderstrecken m. m.) i förhållande
till ortens övriga tomter, särskilt granntomterna; terrängens
beskaffenhet och den beskrivning i övrigt av tomten, som kunde vara
av intresse; tomtens storlek och form (designation); dess användbarhet
för olika ändamål (även privata ändamål med hänsyn till möjligheten
av t. ex. markbyte); dess värde; huruvida tomten är disponerad och i
sådant fall av vilken, staten eller annan, och för vilket ändamål samt
dettas beskaffenhet av tillfälligt eller stadigvarande m. m.; samt slutligen,
om tomten är upplåten åt annan än statsinstitution, med vilken
rätt, mot vilket vederlag, på vilka villkor i övrigt, för vilken tid in. in.
detta skett.

2. Uppgifterna angående bebyggda egendomar av ifrågavarande
slag. Dessa uppgifter skulle, för varje särskild egendom, avse

a) tomten: motsvarande uppgifter, som under A. 1. här ovan;

b) själva byggnaderna: deras läge å och storlek i förhållande till
tomten (situationsplan); deras utseende (fasadritningar och fotografier);
deras fördelning i olika utrymmen och dessas storlek och art (planoch
sektionsritningar); deras byggnadssätt och byggnadsmaterial (konstruktionsritningar
och arbetsbeskrivningar); antalet patienter (vid hospital,
sanatorier, lasarett), elever (vid skolor), fångar (vid fångvårdsanstalter),
löpmeter hyllor (vid arkiv och bibliotek), o. s. v., de särskilda byggnaderna
äro avsedda för; tiderna för entreprenadernas utlysande, för
arbetenas påbörjande och för deras avslutande; kostnaderna för byggnaderna
i deras helhet och i särskilda huvudsakliga delar, såsom undergrund,
där sådan finnes, grund, stomme, inredning, tak, vatten- och
avloppsledningar, värmeledning, elektriska ledningar, administration och
kontroll av byggnadsföretaget; byggnadernas värde, m. m.;

c) dispositionen av byggnaderna: huruvida och i vilken omfattning
de särskilda byggnaderna äro disponerade och i vilken omfattning de disponerade
lokalerna användas för statens eller för annans räkning samt,
i förra fallet, av vilka institutioner de olika utrymmena disponeras, för
vilka ändamål de särskilda lokalerna användas in. m., och, i senare
fallet, av vilken, med vilken rätt, mot vilket vederlag, på vilka villkor
i övrigt, för vilken tid in. m. lokalerna disponeras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

B. Uppgifterna angående av staten förhyrda eller annorledes utan
äganderätt disponerade lokaler. Uppgifterna skulle för varje särskild
lokal avse:

1. Vederbörande egendomars benämning.

2. Dispositionsrättens art och varaktighet samt eventuellt vederlag
och övriga villkor för dess tillgodonjutande.

3. Motsvarande förhållanden, i tillämpliga delar, som under A. 2. c)
här ovan.

Andra avdelningen skulle omfatta uppgifterna angående statens
ännu ej tillgodosedda lokalbehov. Dessa uppgifter kunde i tillämpliga
delar ordnas och överskådliggöras på samma sätt som de till första
avdelningen hänförliga uppgifterna.

Uppgifterna skulle i huvudsak omfatta:

A. Uppgifter rörande ifrågasatta nya .lokaler, varav för något
statsändamål behov föreligger, avseende särskilt önskligt läge av sådan
lokal, behövlig storlek därav, lokalens art och det ändamål, den skall
tjäna, de verk eller institutioner, för vilka de nya lokalerna behövas,
den tid, då lokalerna behöva kunna tagas i anspråk, huruvida behovet
av lokalerna är tillfälligt eller varaktigt, m. m.

B. Uppgifter om definitiva beslut, som fattats rörande nya lokaler
, för något statsändamål, avseende så fullständiga upplysningar, som lämpligen
kunna lämnas, om mark och byggnad i förut omförmälda hänseenden,
om när beslutat byggnadsarbete skall påbörjas, om vilken
myndighet, som närmast skall föranstalta om byggnadsbeslutets verkställande,
m. m.

C. Uppgifter om lokaler, som genom tillgodoseende av något
lokalbehov eller eljest kunna väntas bliva lediga att disponeras för
annat ändamål. Uppgifterna böra avse, bl. a., angivande av de lokaler,
som förväntas bliva lediga — varvid närmare upplysningar om lokalerna
kunna hämtas från uppgifterna i första avdelningen — reparationer och
ändringar, som kunna antagas under alla omständigheter bliva nödvändiga
vid ombyte av lokalinnehavare, m. m.

För varje egendom eller lokal skulle vidare anteckning göras om
de beslut, som fattats rörande densamma.

Eegister, så fullständigt som möjligt, syntes slutligen, för att
underlätta handhavandet av det synnerligen vidlyftiga materialet, böra
utarbetas.

Av den hos överintendentsäm betet förda byggnadsstatistiken, syntes
lämpligen ett sammandrag böra årligen meddelas i de ämbetets års -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

berättelser, varom förslag av de sakkunniga framställts och vartill jag
sedermera återkommer.

Förandet av en statistik av sådan art, som nu angivits, skulle
givetvis medföra ett avsevärt arbete såväl i vad angår uppgifternas
införskaffande som deras bearbetning och utnyttjande i de särskilda
fallen. I det förra avseendet komme arbetet — sedan statistiken upplagts
och bringats i sådant tillstånd, att dess handhavande vore att
enbart hänföras till de löpande göromålen — huvudsakligen att drabba
de olika med byggnadsfrågor sysselsatta myndigheterna, vilka lämpligen
syntes böra en gång för alla åläggas att i vad på dem kunde ankomma
självmant till överintendentsämbetet insända för statistiken erforderliga
uppgifter. I det senare avseendet däremot drabbade bördan så gott som
ensamt överintendentsämbetet. Statistikens första uppläggande syntes
även komma att till övervägande del drabba överintendentsämbetet.
Detta arbete kunde emellertid antagas bliva i hög grad underlättat
genom vad de förut om förmälda av chefen för finansdepartementet
jämlikt nådigt bemyndigande den 29 juni 1912 tillkallade sakkunniga,
den s. k. Stockholmskommissionen, med uppdrag att i samråd med
överintendentsämbetet uppgöra eu allmän plan för statens byggnadsverksamhet,
till en början för Stockholm, uträttat å ifrågavarande område.
Kommissionen, som inom kort lärer komma att avgiva betänkande,
skulle nämligen i avseende å statens ägande eller eljest disponerade
egendomar och lokaler i Stockholm hava hopbragt ett synnerligen
fullständigt och tillförlitligt material, vari för huvudstadens vidkommande
syntes så gott som uttömmande återfinnas de upplysningar, som kunde
vara av betydelse för den ifrågasatta byggnadsstatistiken. Overintendentsämbetets
arbete med denna statistiks första uppläggande syntes därför
komma att i huvudsak avse landsorten, således visserligen den, efter vad
man kunde antaga, mindre delen av arbetet men dock i och för sig eu
högst avsevärd tunga. Då denna emellertid endast vore av tillfällig
karaktär, syntes för dess upptagande extra ordinarie arbetskrafter böra
ställas till ämbetets förfogande och följaktligen särskilt engångsanslag
för ändamålet anvisas. I sin skrivelse den 7 april 1914 hade överintendentsämbetet
ifrågasatt ett sådant anslag till belopp av 15,000 kronor.
Detta belopp syntes de sakkunniga visserligen väl högt vid det förhållandet,
att kostnaderna för Stockholmskommissionens arbeten — med
undantag för arvoden till ledamöter och sekreterare m. fl. utgifter, vilka
kunde anses avse sådana göromål, som. om arbetet utförts av ett ämbetsverk,
ålegat å verkets stat avlönade befattningshavare — skulle kunna beräkBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 Käft. t Nr 258.) 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

nas till omkring 15,000 kronor. Men då de sakkunniga saknade möjlighet
att bedöma det erforderliga beloppets storlek, samt det vore av
vikt, att anslaget, ej tillmättes för knappt, hade de ansett sig icke kunna
förorda någon jämkning i vad ämbetet föreslagit. Åven de sakkunniga
tinge därför tillstyrka, att ett anslag å 15,000 kronor anvisades för bestridande
av de med byggnadsstatistikens uppläggande förenade extra
utgifterna, såsom för rit-, räkne- och skrivbiträden m. m.

Ett med inrättandet av en byggnadsstatistik besläktat önskemål
syntes i detta sammanhang böra beröras. Åmbetets arkiv innefattade
en mängd äldre ritningar, ja, det förefölle som om i stort ritningarna i
alla de byggnadsärenden, varmed staten i äldre tider på ett eller annat
vis tagit befattning, införlivats med arkivet. Under de senare årtiondena
hade emellertid häri inträtt en förändring. Ett fullständigt centralt statsarkiv
för ritningar syntes dock vara av högt ej endast teoretiskt utan
även praktiskt värde. Alla skäl syntes därför tala för att åter göra
överintendentsämbetets ritningssamliugar till ett sådant centralarkiv.
Och det närmast till hands "liggande medlet att nå detta mål syntes
vara att ålägga dels vederbörande statsmyndigheter att till ämbetet
insända ett exemplar av huvudritningarna till de byggnadsföretag, som
för statens räkning utförts, dock med de undantag, som kunde betingas
av särskilda skäl, t. ex. vissa militära byggnader, dels ock vederbörande
kommunala myndigheter att insända sådana ritningar, som enligt gällande
författningar skulle av ämbetet granskas (ritningar till läroverk,
lasarett, häkten m. m.), i dubbla exemplar, varav ämbetet för sitt arkiv
behölle det ena. I det senare avseendet syntes emellertid ett undantag
böra göras, nämligen beträffande ritningar till kyrkor. Ty kyrkobyggena
betungade i regel församlingarna så hårt, att den ytterligare börda,
som skulle dem påläggas genom skyldigheten att insända dubbla exemplar
av kyrkoritningarna, borde undvikas. För närvarande kopierades
alla sådana ritningar för arkivets räkning av hos ämbetet anställt ritbräde,
och härvid syntes även för framtiden böra förbliva. — Vidare
insändes ritningar och beskrivningar över godkända stadsplaner till civildepartementet.
Dessa handlingar syntes emellertid närmast höra samman
med ifrågavarande ritningsarkiv. Den inom civildepartementet befintliga
samlingen av ritningar m. m., vilka berörde stadsplaner, syntes därför
böra överflyttas till överintendentsämbetet, som i alla händelser fram förandra
hade behov därav, att såsom en särskild avdelning införlivas med
dess ritningsarkiv.

Den upplysningsverksamhet, som ifrågasatts att utövas genom
överintendentsämbetet, härledde sig, som förut nämnts, ur behovet att

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

till samtliga de byggande statsmyndigheternas kännedom bringa erfarenheter,
sota gjorts vid de särskilda för statens räkning utförda byggnadsföretagen.
Att utvidga verksamheten något utöver det omfång,
som skulle betingas av nyssberörda förhållande, vore emellertid av flera
skäl önskligt och skulle säkerligen medföra endast en förhållandevis
obetydlig kostnads- och arbetsökning. Sålunda hände ej så sällan, att
offentliga auktoriteter, menigheter och enskilda personer hos ämbetet
förhörde sig i frågor, som på ett eller annat sätt rörde vid byggnadsverksamhetens
utövning gjorda rön. Och även andra erfarenheter än
de som gjordes vid statsbyggen kunde för såväl statsmyndigheter som
andra myndigheter och enskilda personer vara av värde, i vilket avseende
särskilt borde framhållas, hurusom iakttagelser vid kyrkobvggen
ofta kunde vara av stort intresse ej mindre för över-intendentsämbetet
än för församlingar, domkapitel m. fl. Ämnet för ämbetets ifrågavarande
upplysningsverksamhet borde sålunda vara erfarenheter och rön, som
gjorts vid utövning av husbyggnadsverksamhet i allmänhet och kunde
bliva av värde vid framtida utövande av sådan verksamhet, t. ex. iakttagelser
beträffande lämpligheten av mer eller mindre brukliga planindeiningar
vid byggnader av vissa slag eller byggnader i allmänhet,
beträffande lämpligheten av särskilda byggnadskonstruktioner eller andra
dylika anordningar och sådana anordningars duglighet och olika användbarhet
i förhållande till varandra, beträffande visst byggnadsmaterials
värde i allmänhet eller under olika betingelser (utomhus, inomhus, i olika
delar av landet, vid olika klimat eller fuktighetsgrad etc.) eller i jämförelse''
med annat för samma ändamål avsett material, beträffande särskilda
materials användbarhet vid restaurering av gamla byggnader,
beträffande olika fabrikats av samma material inbördes fördelar och
olägenheter m. m. Undantagsvis skulle måhända även kunna behandlas
viktigare rättsfall, som rörde byggnadsverksamheten, och meddelas beskrivning
med ritningar av utförda, till någon mer allmän kategori hörande
byggnader, som kunde lämpa sig som normaltyper. I fråga om sättet för
införskaffande till ämbetet av underrättelser om gjorda iakttagelser m. m.
borde givetvis ämbetet äga befogenhet att, om anledning därtill syntes
föreligga, på sätt som ämbetet funne lämpligt självt föranstalta därom.
Huvudkällan för sådana underrättelser syntes emellertid böra sökas hos
ledarna för de olika byggnadsföretag, som utfördes för statsverkets
räkning. Dessa arbetsledare syntes böra åläggas skyldighet att, så snart
någon iakttagelse av ifrågavarande slag gjordes som förefölle dem av
värde, härom insända kortfattad rapport till överintendentsämbetet. Slutligen
syntes underrättelser kunna förväntas komma ämbetet till hända

100

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

även på frivillighetens väg, vilket., under förutsättning av eu för den
med byggnadsfrågor sysselsatta allmänheten lämpad publicering av de
insamlade erfarenhetsrönen, säkerligen skulle bliva av ej ringa betydelse
för tillförseln av material för ämbetets upplysningsverksamhet. Det inkomna
materialet borde inom ämbetet utan dröjsmål sovras, bearbetas
och avfattas under enhetlig och njutbar form i korta notiser, i allmänhet
en för varje särskild iakttagelse, samt publiceras såsom »meddelanden
från överintendentsämbetet», därvid exempelvis lotsstyrelsens underrättelser
för sjöfarande, kommerskollegii kommersiella meddelanden, de från medicinalstyrelsen
stundom utgående meddelaudena i hälsovårdsfrågor eller
andra liknande meddelanden från myndigheter lämpligen syntes kunna
tjäna som mönster. Dessa överintendentsämbetets meddelanden skulle
sedan hastigt spridas i den omfattning, som med hänsyn till de särskilda
meddelandenas art kunde anses ändamålsenlig. Desamma borde sålunda
tillställas alla de statens och övriga offentliga myndigheter, som handlade
byggnadsärenden, ävensom de statens och övriga mera betydande undervisningsanstalter,
vari undervisning i byggnadskonsten meddelades.
Vidare borde de meddelanden, som irmehölle notiser rörande någon
särskild gren av byggnadsverksamheten, t. ex. kyrkobyggen, lasarettsbyggeu,
stadsplaner in. in., tillställas de myndigheter och korporationer,
som plägade syssla med sådana byggnadsfrågor, i de nämnda exemplen
således respektive pastorsämbeten och domkapitel, lasarettsdirektioner och
landsting, stadsingenjörskontor och byggnadsnämnder m. 11. Slutligen
borde meddelandena tillhandahållas en var, som därom framställde begäran.
Årligen borde över meddelandena upprättas ett fullständigt och
överskådligt register samt i ämbetets årsberättelse intagas en översiktöver
ämbetets upplysningsverksamhet.

I detta sammanhang syntes uppmärksamhet böra ägnas även åt
eu annan med den nyss berörda nära besläktad ny gren av överintendentsämbetets
verksamhet. Från ämbetets sida hade ifrågasatts, att inom
ämbetet skulle, till gagn såväl för ämbetet självt i dess egen verksamhet
som för andra byggande verk och myndigheter ävensom för enskilda
yrkesidkare, upprättas och efter hand kompletteras en provsamling av
brukliga eller nya byggnadsmaterialier. De särskilda proven skulle införskaffas
på ämbetets initiativ vid handläggning av på ämbetet ankommande
byggnadsfrågor eller eljest, varforutom tillverkare och försäljare
av ifrågavarande slags varor kunde förväntas i avsevärd utsträckning
av egen drift insända varuprov, då de säkerligen skulle finna med sin
fördel förenligt att anlita denna väg för att få sina artiklar kända.
Proven skulle inom ämbetet undersökas och så utförligt som sig läte

101

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

gorå beskrivas med hänsyn till egenskaper, pris, tillverknings- och försäljningsställen
m. in. Samlingen jämte upprättade beskrivningar m. m.
(t. ex. till ämbetet insända priskuranter, kataloger o. s. v.) skulle vara
tillgänglig för allmänheten, som givetvis även av vederbörande inom
ämbetsverket skulle kunna ä framställda förfrågningar angående särskilda
materialier erhålla besked i den utsträckning omständigheterna medgåve.
— För sin del insåge de sakkunniga väl nyttan av en verksamhet av
nyssberört. slag, förlagd till statens speciella fackmyndighet å byggnadsväsendets
område, och hade därför intet att erinra mot den föreslagna
åtgärden. Och detta så mycket mindre som behovet därav syntes få
anses redan praktiskt ådagalagt. Som bekant hade nämligen Sveriges
geologiska undersökning en samling av naturlig sten, vilken samling
visserligen upprättats i annat syfte men som visat sig av nytta jämväl
i nu förevarande avseende och med anledning härav besöktes av byggnadsintresserade
personer. Den samling, som skulle uppläggas av överintendentsämbetet,
skulle principiellt omfatta alla slag av byggnadsmaterialier
och kunde därför förväntas bliva av rätt avsevärd storlek.
Allt för vidlyftig syntes samlingen dock ej behöva befaras bliva, då den
ej borde få karaktär av museum utan, i överensstämmelse med dess
uteslutande praktiska syfte, endast innehålla materialier av aktuell betydelse.
Genom utgallring tid efter annan av föråldrade materialier
syntes samlingen lätt kunna bibehållas vid den begränsning och överskådlighet,
som dess ändamål krävde. Aven syntes böra framhållas, att
samlingen endast skulle innehålla byggnadsmaterialier i inskränkt och
egentlig mening, således icke hissar, spisar och dylika industrialster,
varom nöjaktig kännedom i regel torde kunna erhållas genom lätt tillgängliga
kataloger, ritningar, beskrivningar m. m. Ifrågavarande nya
uppgift för ämbetet syntes lämpligen kunna sammanföras med ämbetets
verksamhet sedan gammalt för insamlande från rikets olika delar av
prisuppgifter å byggnadsmaterialier och arbete. Kostnaderna för den
ifrågasatta provsamlingen och det därmed förenade arbetet syntes icke
bliva allt för betydande. Största uppoffringen från statens sida syntes
lokalfrågan bereda, ej så mycket på grund av den erforderliga lokalens
storlek, ty samlingen syntes, såsom nyss framhållits, lätt kunna hållas
inom rimliga gränser, utan till följd därav, att samlingen borde vara
belägen centralt, helst inom eller åtminstone i omedelbar närhet av
ämbetsverkets lokaler.

Det huvudsakligaste ändamålet med byggeadsstatistiken och överintendentsämbetets
upplysningsverksamhet skulle, såsom förut sagts, vara

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att bereda erforderligt underlag för den grundligare och allsidigare förberedande
utredning av de särskilda byggnadsFragonia, granskning av
uppgjorda ritningar och förslag samt kontroll av utförandet av statens
och vissa andra allmänna byggnadsarbeten, som hädanefter skulle tillkomma
överintendentsämbetet.

I fråga om de till förberedande utredning av byggnadsärenden
hänförliga åtgärder, som under nuvarande förhållanden innefattas i
överintendentsämbetets verksamhetsområde, hava de sakkunniga åberopat
en av dem i annat sammanhang meddelad redogörelse för ämbetets tillvägagångssätt
vid uppgörande och granskning av ritningar m. in., vartill
jag tillåter mig hänvisa. Om någon förberedande utredning i egentligmening
— anföra de sakkunniga — kunde härvid givetvis ej bli tal
annat än i fall, då ritningar och förslag uppgjordes av ämbetet. Och
även i sådant fall lede utredningen principiellt av stora brister, nämligen
i vad den avsåge den förevarande byggnadsfrågans förhållande till statens
byggnadsverksamhet i övrigt. Rättelse härutinnan inträdde emellertid
givetvis i och med byggnadsstatistikens inrättande. Beträffande de byggnadsärenden,
vari överintendentsämbetet icke uppgjort ritningar och förslag,
komme som regel ämbetet för närvarande i tillfälle att inverka
på utredningen endast i den mån, ritningar m. m. överlämnades till
ämbetet för granskning, varvid ärendena emellertid befunne sig på så
pass framskridet stadium, att enligt sakens natur åtgärder, som huvudsakligen
hade karaktär av förberedande utredning, vid granskningen i
allmänhet icke kunde annat än lämnas å sido. Vid granskning av föreliggande
byggnadsförslag fäste ämbetet därför intet avseende vid t. ex.
byggnadsprogrammet och valet av byggnadsplats. I sålunda bestående
förhållanden vore ändring i hög grad av behovet påkallad. En omsorgsfull
och i möjligaste mån fullständig utredning — i detta sammanhang
bortsett från de särskilda åtgärderna för tillgodoseende av statsbyggnadernas
historiska eller konstnärliga värden — vore givetvis av största
betydelse såväl för det särskilda byggnadsföretaget i och för sig som
för åvägabringande av planmässighet i statens byggnadsverksamhet över
hela linjen. För åvägabringande av en sådan utredning måste tydligen
samverkan äga rum mellan den myndighet, som närmast hade vederbörande
byggnadsföretag om hand, och den, som hade den tillförlitligaste
överblicken över statens byggnadsverksamhet i dess olika grenar, d. v. s.
överintendentsämbetet. Och denna samverkan borde, för att en för byggnadsföretaget
grundläggande utredning därav skulle framgå, äga rum
då byggnads frågan ännu befunne sig på ett förhållandevis tidigt stadium
och i alla händelser innan fullständiga ritningar m. m. uppgjorts. Lämp -

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

lig lönn för ifrågavarande samverkan syntes — bortsett från det synnerligen
fruktbärande, efter föreliggande omständigheter lätt anpassliga
men genom allmänna föreskrifter näppeligen reglerbara samarbetet under
band mellan de olika myndigheternas funktionärer — vara, att överintendentsämbetet
å lämplig tidpunkt antingen genom remiss från Kung].
Magt eller genom direkt hänvändelse från vederbörande myndighet sattes
. i tillfälle att yttra sig i ärendet. Härvid kunde ämbetet då meddela de
upplysningar och synpunkter av betydelse för frågan, som kunde utvinnas
av byggnadsstatistiken. Sålunda skulle ämbetet kunna framhålla
lämpliga riktlinjer för tillgodoseendet av vederbörande lokalbehov, d. v. s.
uppgöra utkast till bvggnadsprogram, eller, om program redan förelnge,
meddela den kritik därav, som kunde finnas påkallad. I sammanhang
härmed borde ämbetet tillse, huruvida ej även andra lokalbehov lämpligen
kunde samtidigt tillgodoses. Vidare kunde ämbetet meddela, huruvida
någon staten tillhörig disponibel tomt funnes, som med hänsyn till
storlek, läge m. m. kunde lämpa sig för byggnadsföretaget, eller om
ny tomt behövde anskaffas och för sådant fall sättet, t. ex. köp, byte
m. m., och villkoren för förvärvet. Den allmänna planen för byggnadsföretaget
kunde även av ämbetet skisseras eller kritiseras, liksom ämbetet
kunde meddela överslagsberäkning av kostnaderna för bygget m. m.

En förberedande utredning av nu omtalat slag syntes principiellt
böra föregå varje statens byggnadsföretag. Emellertid borde givetvis i
de särskilda fallen överintendentsämbetets utredning lämpas efter omständigheterna.
Sålunda måste vissa verk med mera självständig och
specifik byggnadsverksamhet (t. ex. järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen)
anses intaga en särskild ställning i förevarande avseende. Dessa myndigheters
husbyggnadsverksamhet inginge såsom mer eller mindre underordnade
moment i en mer omfattande teknisk verksamhet av huvudsakligen
annan art, och det vore följaktligen för denna senare verksamhet
av största betydelse, att den ställdes i sä litet beroende som möjligt av
husbyggnadsverksamheten. Ytterligare omgång eller tidsutdräkt vid densamma,
om än ringa, syntes därför icke kunna undgå att ofördelaktigt
influera på huvudverksamheten. Vid ifrågavarande myndigheters husbyggnadsverksamhet
syntes därför kunna förekomma fall, då det vore
mest till statens fördel, att tid ej offrades för införskaffandet av yttrande
från överintendentsämbetet, och då sådant yttrande inhämtades — vilket
vederbörande myndigheter givetvis borde låta sig angeläget vara i fäll,
då bestämda skäl ej talade däremot — syntes det i regel vara nödvändigt,
att detsamma avgåves omedelbart och således efter endast en hastig
undersökning av det i byggnadsstatistiken nedlagda materialet, en under -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sökning som, under förutsättning att statistiken förts pa ändamålsenligt
sätt, i alla händelser kunde vara av största värde.

Om den betydelse, den ifrågasatta bygguadsstatistiken skulle hava
för en förbättrad utredning av statens byggnadsfrågor, förelåge redan
i viss mån erfarenhet. Den s. k. Stockholmskommissionen hade nämligen,
sedan det av densamma hopbragta materialet nått en viss grad av fullständighet,
såväl av Kungl. Maj:t som än mer av överintendentsämbetet
i avsevärd omfattning anlitats för utredande av särskilda byggnadsfrågor.
Och därvid hade med full tydlighet framgått nyttan av en
central institution, där det vore möjligt att redan på förberedelsens stadium
överskåda, huru den särskilda frågan påverkar och påverkas av det
hela. När kommissionens ifrågavarande verksamhet överflyttats till överintendentsämbetet
och där utvidgats och fullkomligats, skulle denna nytta
otvivelaktigt än klarare framträda. Men även vid utredningar av mer
allmän karaktär komme statistiken otvivelaktigt att visa sig vara av högt
värde. Utan densamma syntes sålunda svårligen kunna åstadkommas
någon allmän överblick över statens byggnadsverksamhet liksom ej heller
över de arbetstillfällen, som genom förestående statsbyggen kunde beredas.

Beträffande härefter övcrintendentsämbetets uppgift att granska av
annan myndighet uppgjorda ritningar och förslag till byggnadsföretag
syntes jämväl denna gren av ämbetets verksamhet böra vidgas utöver
dess nuvarande omfattning. I fråga om ämbetets nämnda uppgift, i vad
densamma avsåge statsbyggnader av kulturhistoriskt och konstnärligt
värde, hade förut talats. Vidkommande övriga byggnader, vartill ritningar
och förslag kunde tänkas bliva föremål för ämbetets granskning,
vore desamma med hänsyn till närvarande förhållanden att hänföra till
två grupper, nämligen de, som redan nu vore föremål för ämbetets
granskning, samt de, med vilkas tillkomst ämbetet icke på något sätt
hade befattning, t. ex. armé- och marinförvaltningarnas, lotsstyrelsens,
järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens byggnader. I avseende å
den förstnämnda gruppens byggnader syntes icke kunna bliva fråga om
någon principiell förändring av ämbetets granskningsarbete, endast den
fördjupning därav, som kunde betingas av omständigheterna i varje
särskilt fall och möjliggöras av ökade arbetskrafter och den i byggnadsstatistiken
samlade, lätt tillgängliga erfarenheten.

Beträffande särskilt byggnadsstatistikens betydelse i förevarande avseende bär,
enligt vad de sakkunniga påpeka, överintendentsämbetet i sin skrivelse den 7 april
1914 närmare belyst, ett område, där en dylik statistik kan hava direkt betydelse
för ämbetets dagliga arbete. Då ämbetet — anföres sålunda i skrivelsen — förutom
granskning av ritningar m. m., för planerade byggnadsföretag, utförda gransk -

105

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

ning av beräknade kostnader, bände det ofta, att de beräkningar, som läge till grund
för begärda anslag, vore ofullständiga eller behäftade med andra fel i sådan grad,
att det icke lönade sig att utföra partiella kontrollräkningar, utan man tvingades
att uppgöra fullständigt nya beräkningar. Denna metod vore den mest rationella,
men tidsödande; den kunde icke användas, dä ett dylikt granskningsärende skulle
»skyndsamt» behandlas. Då måste kubikmasseberäkning tillgripas. Av brist på
fullt tillförlitligt, tillräckligt omfattande och systematiskt genomarbetat statistiskt
material hade emellertid denna metod hittills nästan uteslutande använts som ett
bekvämt medel att snabbt erhålla ett ungefärligt begrepp om en byggnads kostnad.
Det lede emellertid icke något tvivel, att denna kostnadsberäkningsmetod skulle
kunna utvecklas till en så betydande grad av precision, att den vid kostnadsgranskningar
och kostnadsberäkningar skulle kunna i stor utsträckning ersätta den tidsödande
detaljerade kostnadsberäkningen. Det vore uppenbart — fortsätter ämbetet
efter att hava skisserat det för ändamålet nödiga statistiska materialet, bestående
av uppgifter av det slag, som omförmälts här ovan under »Första avdelningen A.
2. b)» — att man genom ett likformigt bearbetande av ett dylikt material, som
även borde kompletteras med likartade uppgifter rörande andra offentliga byggnader
än statens, skulle kunna erhålla normerande tal, vilka skulle i hög grad underlätta
utförandet av kostnadsgranskningar och beräkningar inom ämbetet, men vilka även
för anslagsbeviljande myndigheter från och med regering och riksdag till landsting
och kommuner skulle kunna bliva synnerligen värdefulla såsom utgångspunkter för
bedömandet av beräknade byggnadskostnad^'', såväl med hänsyn till byggnadsmassan
som till det uppställda programmet för byggnaden. Genom att till grund för jämförelsen
mellan ett flertal byggnader av samma slag lägga även en annan enhet än
kubikmetern, t. ex. sängplats i lasarett, elevantal i skulor, erhölle man nämligen
en norm för bedömandet av, huruvida byggnadskostnaden vore rimlig icke blott i
förhållande till byggnadens storlek utan även i förhållande till det med densamma
avsedda ändamålet.

Vad de till den ovannämnda senare gruppen hänförliga byggnaderna,
d. v. s. de med vilkas tillkomst överimendentsämbefet för närvarande
icke toge någon befattning, angår — fortsätta de sakkunniga
ombesörjdes dessa genom för sådan verksamhet särskilt lämpade organ.
Det syntes väl därför få antagas, att något avsevärt tillskott i förslagens
ekonomiska eller tekniska kvalitet icke skulle till föras genom granskning
inom överintendentsämbetet, helst förslagen på detta stadium allaredan
skulle hava enligt vad förut yttrats rönt vederbörligt inflytande av den
inom ämbetet förda byggnadsstatistiken. Från ifrågavarande ämbetsmyndigheter,
vilkas mening om en eventuell utsträckning av överintendentsämbetets
granslcningsbefogenhet till av dem handhavda byggnadsangelägenheter
under hand inhämtats, hade ock>å bestämt motstånd mött
mot en sådan anordning. De huvudsakligaste skälen, som därvid anförts,
hade varit, att genom anordningen tidsutdräkt och omgång komme att
förorsakas vid ifrågavarande i regel brådskande byggnadsföretag, samt
att byggnadernas ändamålsenlighet och de praktiska hänsynen i övrigt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 14

106

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 258.

— däribland prisbilligheten — skulle kunna befaras få mer eller mindre
stå tillbaka för de estetiska kraven.

Med allt erkännande av det beaktansvärda i berörda invändningar,
syntes man emellertid ej kunna undgå att uppmärksamma, att i den
senare invändningen just berörts eu ingalunda oviktig sida av ifrågavarande
byggnadsverksamhet, som ej utan skäl kunde anses i vissa
fall hava vunnit mindre beaktande än som med hänsyn till den allmänna
smakens odlande varit önskligt. Den betydelse, t. ex. ett kasernetablissement
eller eu större järnvägsstationsanläggning såväl i och för sig som
såsom mönster för blivande byggnader hade för utseendet av vederbörande
samhälle eller åtminstone avsevärd del därav, kunde nämligen
icke förnekas, liksom icke heller att för landsbygdens vidkommande
den yttre gestaltningen av dit förlagda större byggnader ej kunde frånkännas
sin kulturella betydelse. Man borde tänka sig den inverkan på
en hel trakts utseende, arkitekturen hos en på en öppen slättbygd eller en
dominerande höjd förlagd järnvägsstation kunde hava, eller huru t. ex.
eu kraftstation sådan som den vid Trollhättan eller en fyrbyggnad som
den å Kullen skulle, om de konstnärliga hänsynen vid byggnadernas
utformning åsidosatts, hava verkat i landskapet! Av i viss mån liknande
betydelse kunde även gestaltningen av offentliga byggnaders för allmänheten
tillgängliga inre delar vara. Om således större garantier än
för närvarande borde skapas för tillgodoseendet av de konstnärliga kraven
vid statens ifrågavarande byggnadsverksamhet, syntes det ligga närmast
till hands att söka desamma hos överintendentsämbetet såsom den
centrala, såväl tekniskt som konstnärligt bäst utrustade statsmyndigheten
för husbyggnadsverksamhet; uteslutet syntes nämligen få anses
att utrusta de nu ifrågavarande myndigheternas för speciella tekniska
uppgifter lämpade byggnadsorgan med konstnärliga kvalifikationer utöver
vad de redan besutte. Att finna rätta formen för överintendentsämbetets
ingripande härvidlag syntes emellertid möta avsevärda svårigheter,
dock ej så mycket i vad som anförts emot ifrågavarande anordning,
då detta säkerligen ledde sitt ursprung från en av den hittillsvarande
vanan vid självsiändigt avgörande på förevarande område om ej skapad
så dock bestyrkt alltför pessimistisk uppfattning om överintendentsämbetets
goda vilja och förmåga att med erforderlig snabbhet och hänsyn
till praktiska fordringar lojalt utföra sitt granskningsvärv, utan fast
mer vid uppdragandet av gränsen mellan sådana byggnadsföretag, där
granskning av överintendentsämbetet vore påkallad, och sådana, där
den kunde undvaras.

107

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

Olika formel'' för den ifrågasatta konstnärliga granskningen vore givetvis
tänkbara. Sålunda skulle, i analogi med vad som stadgats om socialstyrelsens medverkan
vid behandlingen inom vissa andra ämbetsverk av ärenden, som berörde
styrelsens verksamhetsområde, överintendentsämbetet i förevarande avseende kunna
tilläggas viss befogenhet och skyldighet att deltaga vid byggnads frågors behandling
inom andra ämbetsverk. En allmän bestämmelse skulle kunna meddelas av innehåll,
t. ex., att i ärende, som avsåge nybyggnad av betydligare eller till i arkitektoniskt-estetiskt
avseende av en eller annan orsak (det topografiska läget, sammanträngd
befolkning, grannskap till monumentala byggnader m. m.) känslig plats förlagt,
staten tillhörigt hus eller och sådan på- eller tillbyggnad eller reparation av
eller underhälls- eller liknande åtgärd beträffande dylikt hus, varigenom husets yttre
form eller utseende i övrigt vare sig till det yttre eller eljest i för allmänheten
tillgängliga inre delar, såsom portgångar, hallar, entréer, yestibuler, väntsalar, expeditionslokaler
m. in., väsentligen förändrades, och som, utan att enligt gällande
bestämmelser eller eljest hava varit föremål för överintendentsämbetets granskning,
slutligen avgjordes av annan förvaltande statsmyndighet, skulle i den män Kungl.
Maj:t ej för visst eller vissa fall annorlunda förordnat, före ärendets avgörande
förslagsritning, beskrivning eller annan sådan skriftlig beredning i kopia eller avskrift
eller annorledes delgivas överintendentsämbetet tillika med uppgift om tiden,
när ärendet komme att av myndigheten företagas till avgörande; och skulle överintendentsämbetet
äga att antingen före berörda tid avgiva yttrande i ärendet till
myndigheten eller ock genom representant (överintendenten eller annan av honom
utsedd tjänsteman i överintendentsämbetet) närvara vid ärendets avgörande samt
deltaga i överläggningen men ej i beslutet, dock att, om beslutet ginge emot
den mening, som från överintendentsämbetets eller dess representants sida gjorts
gällande, i vilket fall representanten, om sådan närvore vid beslutets fattande, skulle
äga rätt och skyldighet att till protokollet anmäla sin mening, anteckning härom
skulle göras i protokollet och utdrag därav ofördröjligen expedieras till Kungl. Maj:t,
som då skulle förfara efter omständigheterna. — Genom en sådan bestämmelse
skulle visserligen de flesta militära byggnadsföretag, och just de mest betydande av
dem, icke beröras, enär dessa byggnadsärenden slutligen avgjordes av Kungl. Maj:t.
Men förmodade de sakkunniga, att Kungl. Maj:t otvivelaktigt, därest den ifrågasatta
konstnärliga granskningen skulle vinna nådigt gillande, jämväl beträffande
dessa byggnadsföretag skulle komma att frångå den hittillsvarande ordningen och
påkalla överintendentsämbetets åtgärd genom remiss i vanlig ordning eller annorledes.
Att avgöra, huruvida en byggnad vore att anse såsom betydligare, platsen
för densamma såsom estetiskt känslig eller en åtgärd med en redan färdig byggnad
såsom verkande väsentlig ändring i byggnadens utseende, d. v. s. huruvida bestämmelsen
vore i det särskilda fallet tillämplig, ankomme givetvis i första rummet på
den myndighet själv, vars förslag skulle underkastas granskning. Detta vore naturligen
en svaghet men väl av sådan art, att den ej kunde genom någon positiv
bestämmelse undanröjas men däremot genom lojal tillämpning av stadgandet hållas
utan nämnvärd praktisk betydelse. För övrigt skulle väl, om i något särskilt fall
bestämmelsens tillämpning obehörigen åsidosatts, överintendentsämbetet, när det
genom anmälan om byggnadsföretaget till den inom ämbetet förda byggnadsstatistiken
eller annorledes därom erhållit kännedom, på lämpligt sätt beivra saken, varigenom
ett upprepande av densamma väl knappast skulle komma i fråga. Vidare

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

skulle med visst fog kunna från de myndigheters sida, som drabbades av bestämmelsen,
invändas, att iakttagandet av densamma kunde förorsaka en del besvär och
även i viss mån tidsutdräkt, isynnerhet i de fall, där ett ingripande från Kung].
Maj:t ägde rum. Denna olägenhet komme väl dock att i praktiken betydligt minskas.
Säkerligen frambringades genom bestämmelsen ett samarbete under hand mellan
myndigheterna liknande det, som, enligt vad förut sagts, faktiskt ägde rum mellan
överintendentsämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, vadan
byggnadsförslag^! redan under den förberedande behandlingen hos vederbörande
myndighet kunde väntas komma i sådant skick, att vid byggnadsfrågornas avgörande
representant från ämbetet ofta ej behövde närvara eller ej hade någon allvarligare
erinran att framställa, i vilken händelse de anmärkta olägenheterna av granskningstvånget
upplöste sig i några ej allt för betungande expeditionsåtgärder.

Ett annat sätt att tillgodose kravet på ökad konstnärlighet vid nu ifrågavarande
byggnaders utformning vore, att ritningarna till dem, på samma sätt som
ritningarna till övriga byggnader i allmänhet, efter vederbörlig utredning, d. v. s.
efter, bland annat, remiss till överintendentsämbetet, fastställdes av Kung!. Magt.
Härigenom bereddes ju dessa ärenden tillgång till den allsidigaste, grundligaste och
efter omständigheterna i de särskilda fallen mest lämpbara behandling, som administrationen
kände. Gentemot den avsevärda fördel, som genom en ordning av nämnda
slag skulle vara att påräkna för ifrågavarande ärendens behandling, komme emellertid
att stå icke ringa olägenheter. Statsdepartementens redan förut stora arbetsbörda
skulle i ganska avsevärd grad ytterligare ökas och detta med ärenden, som i
många fall näppeligen kunde anses vara av den vikt, att Kungl. Maj:ts avgörande
därvid skulle vara av nöden. Och vid denna anordning, om vid någon, skulle den
framställda invändningen om tidsutdräkt och omgång vid ärendenas behandling vara
berättigad. Visserligen skulle jämväl i detta fall ett samarbete liknande det nyss
antydda kunna till handläggningens påskyndande uppkomma mellan överintendentsämbetet
och vederbörande myndighet. Men härvidlag vore att räkna med tendenser även
i rakt motsatt riktning. Sålunda kunde allt efter ärendenas olika beskaffenhet antagas,
å ena sidan, att också andra myndigheter än ämbetet komme att för ärendets
utredning höras, t. ex. akademien för de fria konsterna eller tekniska högskolan,
och, å andra sidan, att ärendet möjligen kunde anses vara av den ringa vikt, att
ej ens överintendentsämbetet komme att höras däröver — omständigheter, som obestridligen
vore ägnade att minska benägenheten för ett underhandssamarbete på
tidigare stadium av ärendena.

Mer än vad nu sagts syntes icke behöva anföras tor att ådagalägga,
det åtskilliga synpunkter vore att beakta, när det gällde att fatta ståndpunkt
i frågan om utsträckandet av överintendentsämbetets granskningsverksamhet
till nu förevarande slag av byggnader, och detta givetvis i
högre grad ju flera olika slag av byggnader åtgärden skulle beröra.
Att föreslå någon allmängiltig, mellan de olika skälen för och emot den
ifrågasatta utvidgningen av ämbetets nämnda verksamhet tillfredsställande
avvägd lösning av frågan syntes därför vara förenat med synnerligen
stora svårig-heter, och de sakkunniga för sin del hade efter skärskådande
av spörsmålet från olika sidor ej tilltrott sig att anvisa något sätt för

109

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

frågans lösning i hela dess vidd. För att bliva i stånd att framställa
ett positivt förslag hade de sakkunniga därför Bett sig nödsakade att
söka begränsa frågan till deri stora enhetliga grupp av ifrågavarande
byggnader, vilka förefölle att hava det mest märkbara inflytandet på den
omgivande traktens utseende såväl omedelbart genom egen daning som
oek genom sin mångenstädes ådagalagda förmåga att meddela sin prägel
åt uppväxande byggnader i närheten, nämligen järnvägarnas stationshus,
och även beträffande dessa endast till deras yttre gestaltning. Med
avseende härå och ovan framförda synpunkter hölle de sakkunniga alltså
före, att bestämmelse borde meddelas, att situationsplaner och fasadritningar
till nybyggnad av stationshus för statens järnvägar i stad eller
stadsliknande samhälle samt ritningar till sådan åtgärd beträffande redan
befintligt dylikt hus, att husets yttre karaktär därigenom förändrades,
hädanefter skulle fastställas av Kung!. Magt efter överintendentsämbetets
hörande ävensom att situationsplaner och fasadritningar till nybyggnad
av stationshusen i övrigt skulle visserligen som hittills fastställas av
järnvägsstyrelsen men dock efter det överintendentsämbetets yttrande i
ärendet inhämtats. I den nuvarande ordningen för fastställandet av
planer och andra ritningar till husens inre delar skulle således ändring
ej göras, vadan järnvägsstyrelsen vid de enligt uppgift ofta och mången
gång omedelbart före utförandet skeende ändringarna i dessa ritningar,
såvida givetvis ändringarna ej inverkade på husets yttre, vore obunden
av ett fastställelsebeslut av nyssberörda art. Att olikhet i behandlingen
av stationshus i stad eller stadsliknande samhälle och å annan ort föreslagits,
hade sin grund dels däri, att stationshusen av den förra kategorien
i regel vore mera betydande byggnader och att såväl på grund
därav som till följd av deras läge å ort med tätare befolkning de rimliga
anspråken på arkitekturens beskaffenhet i allmänhet vore vida
större än annorstädes, dels ock däri att omgång vid expedierandet av
ritningar vore för fortgången av järnvägens byggnadsarbeten till förhållandevis
större olägenhet i fall, då de vanligen mindre stationshusen
å landet träffades därav.

I detta sammanhang borde erinras om den ef ter granskning av ritningar
och förslag till byggnadsföretag, som understundom förekomme.
Ej så sällan hände nämligen, att efter det en byggnadsfråga fullständigt
utretts och medel för byggnadens uppförande ställts till förfogande, det
visade sig, att medlen av en eller annan orsak — avknappat byggnadsanslag,
oberäknat höga entreprenadanbud, m. m. — icke räckte för
byggnadens färdigställande enligt den uppgjorda planen. Det gällde
då att tillse, huruvida byggnadskostnaderna på något sätt kunde ned -

Ilo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

bringas, t. ex. genom förminskande av byggnadens storlek, förenklingav
dess inredning eller byggnadssätt m. in., eller om ökat anslag vore
nödvändigt för att byggnaden skulle komma till stånd i ändamålsenligt
skick. För den utredning, som sålunda måste äga rum, syntes några
regler icke kunna på förhand uppställas, utan syntes omständigheterna
vid varje särskilt fall härvid böra få vara avgörande. Emellertid syntes
det, sura om den hos överintendentsämbetet samlade erfarenheten å
byggnadsväsendets olika områden i fall av förevarande slag skulle kunna
komma väl till pass och därför böra i största omfattning anlitas. Detta
förhållande syntes följaktligen böra av vederbörande myndigheter uppmärksammas.

Beträffande slutligen den på överintendentsämbetet ankommande
kontrollen — även härutinnan bortsett från de särskilda åtgärderna för
tillgodoseende av statsbyggnadernas historiska eller konstnärliga värden
— av och vid utförande av de statens byggnadsarbeten, som ämbetet
ej självt hade att låta verkställa, syntes ämbetets rätt och skyldighet
därtill för närvarande vara ganska begränsad, och än mer begränsad
vore den omfattning, vari samma rätt och skyldighet utövades. Den
för åstadkommande av kontroll från det allmännas sida däröver, att
byggnader fullbordades i enlighet med fastställda ritningar, överintendentsämbetet
tillagda uppgiften att inspektera dylika byggnadsarbeten
syntes icke avse andra byggnadsföretag än sådana, varmed ämbetet på
ett eller annat sätt haft att taga befattning redan före arbetets utförande,
och hade av brist på arbetskrafter i regel icke fullföljts beträffande
statsbyggen, vilkas utförande ålegat annan myndighet. Emellertid syntes
starka skäl tala för, att ämbetets ifrågavarande verksamhet verkligen
komme till utövning och vidare utsträcktes att omfatta statens husbyggnadsverksamhet
i allmänhet. För en sådan utveckling talade också
vissa nu bestående förhållanden. I kungl. kungörelse den 22 december
1893 vore föreskrivet att, i avseende å husbyggnadsarbeten och reparationsarbeten
å husbyggnader ävensom i avseende å materialier, som vid
dylika arbeten användes, överintendentsämbetet skulle ''utfärda de i § 7
av förordningen den 17 november 1893 angående statens upphandlingsoch
entreprenadväsende m. in. omförmälda allmänna bestämmelser angående
fordringarna å vara eller arbete, kontroll vid tillverkningen
eller utförandet m. m., som kunde finnas nödigt att föreskriva till
ledning och efterrättelse vid leverans’ eller arbetes fullgörande. De bestämmelser,
överintendentsämbetet sålunda skulle utfärda, avsåge alla
de husbyggnadsföretag, som utfördes genom något statens organ. När
alltså redan den otvivelaktigt välbetänkta åtgärden vidtagits att i eu

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

central myndighets hand lägga omsorgen och ansvaret för do allmänna
bestämmelser, som vore avsedda att reglera statens lmsbyggnadsverksamhet
i tekniskt och ekonomiskt avseende, syntes följdriktigheten fordra,
att jämväl befogenhet att övervaka efterlevnaden av dessa bestämmelser
tillädes samma myndighet. Överintendentsämbetet borde alltså för att,
där så visade sig nödigt, kunna rätta — helst förebygga — olämpliga
törfaranden och anordningar och även för att kunna anpassa bestämmelserna
i fråga efter ändrade förhållanden åläggas och sättas i tillfälle
att utöva en viss teknisk-ekonomisk kontroll vid samtliga byggnadsföretag,
som utfördes av någon statsmyndighet. Denna kontroll kunde
med hänsyn till den stora omfattningen av statens byggnadsverksamhet
i dess helhet givetvis icke för varje särskilt bygge utövas fortlöpande
och allt för ingående, utan syntes man i fordringarna på densamma ej
kunna sträcka sig längre än att den handhades i tillämpliga delar i
ungefärlig överensstämmelse med den nuvarande inspektionen av kyrkobygyena.
Vid utövningen av ifrågavarande kontroll skulle uppmärksamhet
ägnas åt använda byggnadsmaterialiers beskaffenhet, byggnadssättet,
byggnadsföretagets för dess ekonomi så ytterst viktiga organisation
m. m. Om härvid gjorts någon iakttagelse, som synts påkalla åtgärd,
skulle övet-intendentsämbetet, vilket givetvis ej kunde tillerkännas befogenhet
att direkt ingripa vid byggnadsföretag, som ej omhänderhades
av ämbetet självt, hos vederbörande myndighet göra den eller de framställningar,
som syntes ämbetet av omständigheterna påkallade. Och
därvid skulle ej endast direkta anmärkningar framställas utan även
vederbörandes uppmärksamhet fästas å möjligen för handen varande
erfarenheter och rön av värde för det ifrågavarande byggnadsföretaget,
vilka gjorts vid andra företag och om vilka överintendentsämbetet såsom
central för uppgifts- och upplysningsväsendet vid statens byggnadsverksamhet
framför andra borde äga kännedom. Organisationen av en sådan
kontroll från överintendentsämbetets sida, varom nu talats, syntes icke
vålla några större svårigheter och dess handhavande syntes i hög grad
underlättas om, såsom förut ifrågasatts, överintendentsämbetet hade att
från vederbörande myndigheter emottaga uppgifter om, när de särskilda
byggnadsföretagen komma att påbörjas.

Den nya eller utvidgade utredande, granskande och kontrollerande
verksamhet, som enligt det ovan sagda skulle tilläggas överintendentsämbetet,
kunde givetvis ej undgå att öva inverkan på övriga statsmyndigheters
byggnadsverksamhet. I bland annat nämnda avseende hade de
sakkunniga överlagt med vederbörande inom ett tiotal av de förnämsta
byggande ämbetsverken. Vad därvid från verkens sida framhållits be -

112 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

träffande granskning genom överintendentsämbetet av uppgjorda ritningar
och förslag, hade förut berörts. Vidkommande den ifrågasatta ändringen
i övrigt hade ämbetsverken i det hela ställt sig välvilligt. Mot meddelandet
av nödiga uppgifter för den föreslagna byggnadsstatistiken
hade sålunda intet hinder rests; tvärt om hade man i regel uttalat sig
för inrättandet av en sådan statistik. Ej heller hade man haft något
väsentligt att anföra emot överintendentsämbetets deltagande i den förberedande
utredningen och i kontrollen av statsbyggen i allmänhet;
man hade endast framhållit, att härigenom ej finge vållas tidsutdräkt
och omgång vid vederbörande myndigheters handhavande av byggnadsfrågorna
samt att svårigheter iör vidtagandet av de ändringar och
avvikelser från den fastställda byggnadsplan!!, som under arbetets gång
av en eller annan orsak, t. ex. nya rön inom vederbörande verks speciella
verksamhetsområde, kunde finnas påkallade, icke finge uppresas.

I anslutning till vad sålunda anförts finge de sakkunniga, i avseende
å statens husbyggnadsverksamhet i allmänhet, i detta sammanhang hemställa:

att ombesörjandet av nybyggnads- och dit hänförliga företag samt
sådana reparationsarbeten, vartill arkiti-ktbiträde erfordrades, för post- och
telegrafverkens samt riksbankens räkning för framtiden överlämnades till
överintendentsämbetet, att företagas i samråd med vederbörande verks
styrelser;

att dels beskickningshusen i utlandet dels ock statens provskolas,
Nya elementarskolans i Stockholm, läroverkshus ställdes under överintendentsämbetets
förvaltning;

att riksdagshuset ställdes under inseende och vård av överintendentsämbetet
enligt de närmare bestämmelser, som i samråd med fullmäktige
i riksgäldskontoret kunde varda meddelade;

att inom överintendentsämbetet upprättades och fördes en byggnadsstatistik
i det syfte och av huvudsakligen det innehåll, som förut angivits;

att samtliga statsmyndigheter, som förvaltade staten tillhöriga
egendomar eller eljest, handlade byggnadsfrågor, erhölle i uppdrag att
i vad på dem ankomme utan särskild anlordran till överintendentsämbetet
insända de uppgifter, som erfordrades för nyssnämnda statistik;

att för bestridande av de med byggnadsstatistikens första uppläggande
förenade särskilda kostnaderna ett extra anslag å 15,000 kronor
ställdes till överintendentsämbetets förfogande;

att bestämmelse meddelades, att statsmyndighet, som ombesörjde
utförandet av husbyggnadsföretag för kronans räkning, skulle till överintendentsämbetet
insända ett exemplar av huvudritningarna därtill;

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att i avseende å andra husbyggnadsföretag än statens stadgades,
att ritningar, som enligt gällande författningar borde underställas Kungl.
Maj:ts prövning eller av överintendentsämbetet överses utan sådan efterföljande
prövning, skulle för prövningen eller granskningen insändas i
två exemplar, varav det ena av ämbetet behölles för att införlivas med
ämbetets ritningsarkiv, dock att ritningar till kyrkobyggnader finge,
såsom hittills, insändas i endast ett exemplar;

att den hos civildepartementet befintliga samlingen ritningar och
beskrivningar över stadsplaner överlämnades till överintendentsämbetet
samt att bestämmelse meddelades, att de ritningar och beskrivningar av
nämnda slag, som nu jämlikt § 11 mom. 3 i gällande byggnadsstadga
insändes till nämnda departement, härefter i stället skulle insändas till
överintendentsämbetet;

att en upplysningsverksamhet av det slag, som förut angivits, måtte
utövas av överintendentsämbetet;

att åliggande stadgades för ledarna av statens husbyggnadsföretag
att till överintendentsämbetet efter hand insända meddelanden om under
arbetet gjorda erfarenheter och rön, som syntes vara av allmännare
intresse;

att en provsamling av byggnadsmaterialier genom överintendentsämbetets
försorg upprättades och efter hand kompletterades;

att, innan ritningar och förslag till något statens husbyggnadsföretag
upprättades, byggnad sfrågan underkastades en så grundlig och
allsidig förberedande utredning i förut omförmälda syften, som omständigheterna
medgåve, och att således i fall, då ritningarnas m. m. uppgörande
ankomme på annan myndighet än överintendentsämbetet, byggnadsärendet
å nu ifrågavarande stadium bleve föremål ej endast för
berörda myndighets utan även för ämbetets behandling;

att situationsplaner och fasadritningar till nybyggnad av stationshus
för statens järnvägar i stad eller stadsliknande samhälle samt ritningar
till sådan åtgärd beträffande redan befintligt dylikt hus, att husets
yttre karaktär därigenom förändrades, härefter fastställdes av Kungl.
Maj:t efter överintendentsämbetets hörande, samt att, innan situationsplaner
och fasadritningar till nybyggnad av stationshusen i övrigt fastställdes
av järnvägsstyrelsen, överintendentsämbetets yttrande i ärendet
inhämtades; samt

att överintendentsämbetet tillädes befogenhet och skyldighet att i
avseende å samtliga sådana statens husbyggnadsföretag, som ombesörjdes
av annan myndighet än ämbetet, utöva kontroll av den beskaffenhet
förut angivits.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Ang. de sak- De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag angående

förslag^ statens byggnadsverksamhet, avse i regel särskilda delar av samma
allmänhet, förslag. Över förslagen mera i allmänhet hava dock en del av de
hörda myndigheterna utlåtit sig.

msmarskaika- Riksmarskalksämbetet har sålunda för sin del uttalat, att ämbetet

am t te. . a|jQ ans^ge gjg kunna instämma i vad de sakkunniga hemställt, särskilt

som, enligt vad syftet därmed, bland am åt, syntes vara, riksmarskalksämbetet
såsom bvgguadsvårdande myndighet därigenom skulle erhålla en,
för närvarande icke uttryckligen stadgad ehuru dock städse iakttagen,
plikt ocli rätt att i byggnadsfrågor rörande under ämbetet ställda slott
och byggnader få direkt frånvända sig till överintendentsämbetet och
erhålla dess sakkunniga utredningar och biträde.

Oeneniioat* Genera^ >ststyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot

atyrtircn. ^ 8akkunuigas förslag i förevarande avseende utom vad angår postverkets
egna byggnadr-angelägenheter, vartill jag sedermera återkommer.

Vattenfalls- Vattenfallsstyrelsen anför:

styrelsen. »Ifrågavarande betänkande innehåller förslag till en sådan omorganisation

av överintendentsämbetet, att därigenom skapas en centralstyrelse för vinnande av
större enhetlighet och överskådlighet i statens byggnadsverksamhet. Utan att ingå
i prövning i vad mån den ofta upprepade klagan över planlöshet vid uppförandet
och reparerandet av kronans byggnader må anses berättigad, synes det vattenfallsstyrelsen,
som om de sakkunnigas förslag i det stora hela vore välbetänkt, och
har styrelsen intet i princip att däremot erinra. De påtalade bristerna få väl dock
anses hava i huvudsak förekommit hos sådana statens verk och myndigheter, i
vilkas ämbetsutövning ingen byggnadsverksamhet ingår, och vilka för den skull
saknat särskilda organ därför. För sådana verk åter, där uppförande och underhåll
av byggnader ingå som en mer eller mindre huvudsaklig beståndsdel i deras verksamhet,
synes behovet av en särskild rådgivande och kontrollerande myndighet för
deras byggnadsverksamhet icke vara av behovet påkallad. Den byggnadsverksamhet,
som ett sådant verk bedriver, tjänar vanligen alldeles speciella ändamål, och hava
verken redan skaffat sig yrkeskunnig personal för denna verksamhet. Det skulle
då ofta bliva till onödig omgång och tidsutdräkt, om alla förslag skulle genomgå
en ytterligare granskningsprocedur, innan de kunde komma till utförande.»

DomänityreUen.

Domänstyrelsen yttrar:

»Vad statens byggnadsverksamhet angår tillåter sig styrelsen erinra, att vid
avfattandet av kommitterades hemställan i denna del knappast tillräcklig hänsyn
synes hava tagits till de särskilda förhållanden, som gälla beträffande byggnaderna
å kronans under domänfonden hörande utarrenderade fastigheter. För uppförande
av dylik byggnad förutsättes — där ej i arrendekontraktet meddelats föreskrift
om byggnadens utförande — att överenskommelse i ämnet träffas mellan kronanjordägaren
och arrendatorn. Någon ovillkorlig rätt att meddela bestämmelser i
fråga om sättet för byggnadernas utförande tillkommer sålunda ej i detta fall
kronan. Det förefaller styrelsen, som om beträffande nybyggnadsarbeten å ifråga -

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

varande fastigheter någon skyldighet icke borde föreligga att på ett förberedande
stadium underställa byggnadsfrågan överintendentsämbetets behandling — något som
väl ej heller de sakkunniga avsett — utan att därvidlag skulle vara tillräckligt
att dels ett exemplar av huvudritningar till större byggnadsföretag insändes till
ämbetet och dels ämbetet erhölle befogenhet att utöva kontroll å dylika byggnadsföretag
enligt i betänkandet angivna grunder.»

Stuteriöverstyrelsens utlåtande torde även böra upptagas i detta
sammanhang. Styrelsen anför:

»Med anledning härav får stuteriöverstyrelsen — som beträffande statens
ifrågavarande verksamhet äger erfarenhet endast i vad densamma avser uppförandet
och underhåll m. m. av byggnader, som äro för statens hingstdepåer eller därmed
jämförliga inrättningar erforderliga, och vars yttrande'' därför endast kan avse denna
del därav — i underdånighet framhålla, att styrelsen torde vara att hänföra till
sådana ämbetsverk av undra typen, vilka enligt ifrågavarande betänkande, sid. 114,
fått sig ålagda såväl de förberedande utredande åtgärderna som verkställighetsåtgärderna
i avseende å de för deras förvaltning erforderliga byggnaderna på grund
därav att så gott som å varje stadium av dessa byggnaders tillkomst den noggrannaste
hänsyn måste tagas till de alldeles speciella krav, som förestavas av
byggnadernas blivande användning, och att därför befattningen med uppförandet av
dessa byggnader såsom föremål för speciella grenar av arkitekturen ansetts
lämpligen böra förläggas dit, där den största erfarenheten och sakkännedomen ifråga
om berörda krav är till finnandes’.

Under åberopande av dessa, beträffande stuteriöverstyrelsens byggnadsverksamhet
alltjämt tillämpliga skäl och med påpekande, att den arkitektoniska sakkunskapen
alltid anlitas vid ifrågavarande byggnaders tillkomst, samt att överintendentsämbetet,
jämlikt sin instruktion, redan nu har att granska ritningar och
förslag till dessa byggnader, får stuteriöverstyrelsen, som alltid funnit de för
styrelsens byggnadsverksamhet sedan lång tid tillbaka gällande föreskrifter vara
fullt ändamålsenliga, i underdånighet hemställa att sakkunnigas förslag i vad angår
ändring i dessa föreskrifter icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd föranleda. »

Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet förklarar
sig icke hava något att erinra emot de sakkunnigas förslag.

Svenska tekpologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst
anför följande, som i detta sammanhang må meddelas:

»Slutligen vill avdelningen ej underlåta att framhålla, att det från Svenska
teknologföreningens sida vid upprepade tillfällen betonade behovet av ett statsdepartement
för allmänna arbeten även för ordnandet av statens husbyggnadsverksamhet
framstår såsom i hög grad betydelsefullt, icke minst med hänsyn till en
rationellt ordnad arbetsfördelning de olika byggnadsstyrelserna emellan. Först genom
ett sådant departements inrättande kan den omfattande byggnadsverksamhet, som
av staten bedrives, bliva fullt tillfredsställande organiserad.»

Stut er {överstyrelsen.

Centr alar st alten
för jordbruksjörsök.

Teknologf
öreningen.

116

Södra Sveriges
byggnadstekniska
samfund.

Öv er in tendentsämbelet.

Departementsehefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Åven södra Sveriges byggnadstekniska samfund berör frågan om
ett statsdepartement för allmänna arbeten. Samfundet yttrar följande:

»Av betänkandet synes oss framgå, att sakkunnigas förslag icke stannat vid
ämbetets omorganisation utan snarare avse en helt ny organisation, som i vissa delar
skulle övertaga överintendentsämbetets funktioner men i andra och huvudsakliga
delar skulle få helt nya uppgifter.

För egen del anse vi, att denna utvidgning av ämbetets funktioner icke torde
lända till det avsedda ändamålet, nämligen ett rationellt ordnande av statens byggnadsverksamhet.

Kan tiden nu anses vara mogen för ett åtgörande i betänkandets syfte bör
steget kunna tagas fullt ut, sålunda att ett statsdepartement för allmänna arbeten
organiseras, under vilket statens och offentliga myndigheters byggnadsverksamhet,
såväl vad husbyggnads- som väg- och vattenbyggnadsarbeten beträffar, sorterar.

Under väntan härpå och i förhoppning om att förverkligandet av ett statsdepartement
ej må därigenom ytterligare uppskjutas, bör enligt vårt förmenande
överintendentsämbetets funktioner koncentreras uteslutande på granskning, kontrollering
och revidering av statens och övriga byggande myndigheters byggnadsförslag,
lagstiftningen inom byggnads- och stadsplaneverksamheten och eventuellt vice värdskap
för de allmänna byggnader, som icke hemfalla under annan myndighets vård
eller med andra ord överintendentsämbetet bör vara representant och tillvaratagare
av byggherrens intressen, vare sig byggherren är staten eller annan offentlig
institution.»

Överintendentsämbetet slutligen har helt anslutit sig till förslagen.
Dess ganska vidlyftiga yttrande i förevarande avseende innefattar egentligen
endast bemötande av de erinringar, som de övriga hörda myndigheterna
framställt mot särskilda delar av förslagen. För såväl dessa
erinringar som överintendentsämbetets genmälen skall jag nu redogöra
i vederbörligt sakligt sammanhang. Dock anser jag mig därförut böra
angiva min uppfattning i allmänhet till de sakkunnigas förslag samt i
korthet uttala mig med anledning av ett par av de nyss återgivna
yttrandena. I

I likhet med riksdagen finner även jag det vara icke i allo väl
beställt med statens husbyggnadsverksamhet, sådan den, såsom helhet
sedd, för närvarande bedrives. Den förnämsta anmärkning, som torde
kunna däremot framställas, synes mig vara en viss brist på planmässighet
i dess allmänna anordning. Visserligen synes mig planlösheten icke
vara, åtminstone sådana förhållandena numera äro, fullt så stor, som
riksdagen, att döma av dess framställningar i ämnet, tyckts uppfattat
densamma, men i alla händelser dock så märkbar, att åtgärder för åstadkommandet
av ett bättre sakernas tillstånd i förevarande avseende äro
av omständigheterna påkallade. Statens husbyggnadsverksamhet utövas

Kunt)l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258. 117

som bekant av en mängd organ, vilka i förhållande till denna verksamhet
intaga en mycket olika ställning beträffande såväl omfattningen av
byggnadsverksamheten som handlingsfriheten vid verksamhetens utövande.
I avseende härå inskränker jag mig till att hänvisa till de sakkunnigas
framställningar i ämnet, dels den av mig förut (sid. 70) återgivna
sammanfattande framställningen och dels de redogörelser för de särskilda
myndigheternas befattning med byggnadsfrågor, som finnas intagna i
de sakkunnigas betänkande. Alla dessa med byggnadsangelägenheter
sysslande myndigheter stå, vad byggnadsärendenas handläggning beträffar,
praktiskt taget isolerade från varandra; den kommunikation dem
emellan, som i det stora hela mera undantagsvis äger rum, sker egentligen
endast via kungl. Maj:t. Med den saknad av gemenskap i en eller
annan form direkt mellan statens byggnadsorgan, som sålunda förefinnes,
är det givet, att en viss brist i planläggningen och utövningen av statens
husbyggnadsverksamhet i allmänhet ej kan undvikas. Ändamålet
med de sakkunnigas nu förevarande framställning är därför att undanröja
nämnda olägenhet genom att skapa ett enande och sammanhållande
band mellan statens samtliga husbyggande organ. Härvid hava de sakkunniga
icke valt den av riksdagen antydda utvägen att i stort sett
sammanföra all statens husbyggnadsverksamhet hos en myndighet, utan
de hava hänvisat till ett för övrigt av riksdagen även uppmärksammat
medel att vinna överskådlighet och sammanhållning å ifrågavarande
område genom att föreslå inrättande inom överintendentsämbetet av en
statens praktiskt taget hela husbyggnadsverksamhet omfattande statistik.
Härigenom skulle givas ett medel att tillförlitligt planlägga och sedermera
följa statens husbyggnadsverksamhet i så gott som hela dess omfattning.
Då de praktiska svårigheterna vid ett eventuellt försök att
centralisera hela eller större delen av statens byggnadsverksamhet synas
mig oöverstigliga, och jag väl uppskattar den nytta, som en byggnadsstatistik
av åsyftat slag bör kunna medföra, kan jag för min del ej
annat än gilla den av de sakkunniga framställda principen för den
föreliggande frågans lösning. Likaså har jag i allmänhet ej något att
enm a emot de slutsatser, vartill de sakkunniga i övrigt kommit vid
den närmare behandlingen av ämnet. Till förslagens enskildheter får
jag emellertid tillfälle att sedermera återkomma.

Riksdagens anmärkningar mot statens byggnadsverksamhet avsågo
ej endast bristande planmässighet utan även bristande sparsamhet. Den
senare anmärkningen hava de sakkunniga ej upptagit till grundligare
behandling, enär densamma vore att i det hela betrakta såsom eu från
byggnadsverksamhetens organisation tämligen fristående fråga. Likväl

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

hava de sakkunniga, såsom jag förut nämnt, föranstaltat om vissa utredningar
i ämnet, varav synes framgå, att staten ej bygger särskilt
kostsamt vare sig i förhållande till den enskilda byggnadsverksamheten
eller i förhållande till den offentliga byggnadsverksamheten i vissa främmande
länder. Härav följer dock ej, att frågan om ökad sparsamhet vid
statsbyggena kan avföras från dagordningen. Frågan bör snarare mera
bestämt läggas efter riktlinjer, som innebära bättre utsikter att leda till
det åsyftade målet. Vårt land är även relativt taget ekonomiskt svagare
än en hel del av de länder, med vilka vi vant oss att göra jämförelser
på skilda områden, icke minst vad våra offentliga byggnader beträffar,
och varifrån vi ofta hämta föredöme. Alldenstund man vad de särskilda
byggnadsföretagen beträffar torde kunna utgå ifrån, att i allmänhet
nämnvärt resultat ej vidare står att vinna på den, om jag så
får uttrycka mig, byggnadstekniska sparsamhetens område, då givetvis
de byggnader, som uppföras för statens räkning, måste fylla skäliga
anspråk på soliditet och värdighet, återstår såsom enda utväg för ett
relativt nedbringande av byggnadskostnaderna att inskränka de nu
måhända något uppdrivna behoven i avseende å byggnader för statens
räkning och dessa byggnaders utrustning. Att härutinnan åstadkomma
något av betydenhet torde emellertid ställa sig vida vanskligare under
nuvarande förhållanden, då ett kontinuerligt överskådande av statens
hela på så många händer fördelade byggnadsverksamhet ej är möjligt
eller åtminstone blott med största svårighet kan ske, än det skulle
bliva, därest centralisation i en eller annan form av byggnadsverksamheten
kunde åvägabringas. Den ifrågasatta byggnadsstatistiken förefaller
mig vara en form av centralisation, som är ägnad att främja ifrågavarande
önskemål. Genom de av de sakkunniga föreslagna förändringarna
i statens byggnadsväsen, vilka egentligen åsyfta att däri bringa större
planmässighet, skulle alltså även ett medel vinnas att direkt befordra
sparsamheten, liksom ej heller bör förbises, att själva den större planmässighet,
man vill införa, bör medföra ekonomiskt gynnsamma följder.

Vad härefter angår de nyss återgivna utlåtandena över de sakkunnigas
förslag torde det böra medgivas, att vad domänstyrelsen anfört
äger fullt fog. Ehuru de sakkunniga icke uttryckligen uttalat sig om
den byggnadsverksamhet, som har till föremål byggnaderna å kronans utarrenderade
domäner, synes det emellertid stå utom allt tvivel, att samma
byggnadsverksamhet, som knappast torde kunna anses för statens i
egentlig mening och i alla händelser utgör en i ekonomiskt och administrativt
avseende alldeles särskild kategori för sig, ej åsyftats med
de sakkunnigas förslag. Det förefaller också lämpligast att vid den

119

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 258.

förestående revisionen av statens byggnadsverksamhet lämna ifrågavarande
område åsido åtminstone i huvudsak.

Geut emot stuteriöverstyrelsens yttrande vill jag endast framhålla,
att därest av principiella skäl allmängiltiga förändringar i avseende å
statens byggnadsverksamhet anses böra vidtagas, intet skäl synes mig
föreligga att för styrelsens vidkommande stadga undantag därifrån.

Beträffande slutligen den av teknologföreningen och södra Sveriges
byggnadstekniska samfund berörda frågan om ett statsdepartement för
allmänna arbeten vill jag framhålla, att överintendmtsämbetets omorganisation
icke torde höra göras beroende på eu så outredd och inom regering och
representation hittills så litet debatterad fråga som frågan om ett departement
för allmänna arbeten, helst för övrigt enligt förslaget till avlöningsbestämmelser
det nya ämbetsverkets tjänstemän skulle bliva pliktiga att
låta sig förflyttas till ett eventuellt nytt departement av ifrågavarande slag.

Jag övergår härefter till de särskilda av de sakkunniga behandlade
frågorna.

Vad först beträffar frågan om total centralisation av statens husbyggnadsverksamhet
(sid. 85), varutinnan jag nyss angivit min mening, synas
de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag, genomgående
gilla den ståndpunkt, de sakkunniga intagit i denna fråga. I
detta sammanhang må endast omnämnas, att arméförvaltningen under
viss förutsättning ifrågasatt, att fortifikationen skulle befrias från sin
befattning med husbyggnadsangelägenheter, en fråga vartill jag sedermera
får tillfälle återkomma, samt att fångvårdsstyrelsen framhållit, att
den specifika art av byggnader, som fångvården behövde, ovillkorligen
krävde särskilt skolad arkitekt med byggnadskontor inom styrelsen samt
speciell ledning och övervakning av pågående byggnadsarbeten. Detta
uteslöte dock icke att ej endast såsom redan skedde förslagsritningar och
kostnadsberäkningar till fångvårdens nybyggnader genom Kungl. Majits
remiss underställdes överintendentsämbetets granskning, utan även under
byggnadsföretagens planläggning ett samarbete med den tekniska centralmyndigheten
ägde rum.

En liknande uppfattning synes medicinalstyrelsen för sin del hava.

Mot de sakkunnigas förslag om partiell centralisation av statens
husbyggnadsverksamhet (sid. 87), i ty att postverkets, telegrafverkets och
riksbankens byggnadsverksamhet ifrågasatts att överflyttas till överintendentsämbetet,
hava alla tre av förslaget berörda myndigheterna inlagt
sin bestämda gensaga.

Ang. total
centralisation
av husbyggnads,

verksamheten.

Armcförvalt ningen.

Fångvårdittyrelien.

Medicinal »tyreleen.

Ang. partiell
centralisation
av husbyggnadsverksamheten.

120

G etter alpo st -styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.
Generalpoststyrelsen anför i ämnet:

»Såsom av de sakkunniga framhållits, är det endast vissa statsinstitutioner,
som lämpa sig för att inrymmas under samma tak som annan institution. Yad
postverket beträffar har samarbete i ifrågavarande hänseende i regel varit begränsat
till telegrafverket och riksbanken. På senaste år har postverket emellertid på vissa
platser förhyrt lokaler för postkontor i statens järnvägar tillhöriga byggnader, vilka
planlagts med hänsyn härtill, varjämte statens järnvägar å vissa platser förhyrt
tjänstelokaler i byggnader, som uppförts för postverkets räkning.

Mellan generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, riksbanken och järnvägsstyrelsen
har överenskommelse träffats om gemensamma villkor och bestämmelser vid hyresavtal,
vilka ligga till grund för hyresbeloppens bestämmande. Härigenom har frågan
om hyresavtal och vad därmed sammanhänger blivit slutgiltigt och tillfredsställande
löst mellan dessa verk.

Då det befinnes erforderligt, att en byggnad för postverkets behov uppföres
på en viss plats, införskaffar generalpoststyrelsen upplysning från de statsinstitutioner,
som anses kunna ifrågakomma, huruvida för jämväl dessa lokaler behövas. Om så
är fallet, utarbetar den av generalpoststyrelsen anlitade arkitekten, med ledning av
för ändamålet inom respektive verk uppgjorda skisser, förslagsritningar och kostnadsberäkningar,
varvid framställda önskemål varda i all möjlig mån beaktade.
Redan på det första stadiet av byggnadsfrågans behandling äger sålunda ett intimt
samarbete rum och all hänsyn tages till vederbörandes speciella krav, så att innan
ritningarna underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning och anslag för byggnaden
äskas, vederbörande verk för sin del hava godkänt ritningarna.

Liknande förfarande tillämpas, då telegrafstyrelsen, riksbanken och i vissa
fall även järnvägsstyrelsen ämnar å en plats uppföra en byggnad.

De anmärkningar, som på sin tid framställts mot bristande hänsynstagande
till andra verks lokalbehov, synas sålunda, vad angår postverkets byggnadsverksamhet,
numera sakna berättigande. De sakkunniga hava jämväl i detta avseende anfört,
att skäl till anmärkning ej vidare torde föreligga.

De sakkunniga anse ändock ändring i den bestående ordningen för dessa
institutioners byggnadsverksamhet vara av behovet påkallad. Av de skäl, som de
sakkunniga framlägga härför, synes för dem det avgörande vara, att dessa institutioners
byggnadsverksamhet är alltför omfattande för att sakna ansvarigt tekniskt
statsorgan. Utan att vilja underskatta det värde, det för en institution kan vara
att inom sig städse äga tillgång till byggnadsteknisk sakkunskap, anser generalpoststyrelsen
det icke böra tillmätas alltför stor betydelse, om det tekniska organet
är statsorgan eller icke. Den institution, som låter åt sig uppföra en byggnad,
torde i alla fall få inför staten bära ansvaret för de missgrepp, som eventuellt kunna
begås, och ansvaret torde icke bliva lättare, om missgreppen begåtts genom bristande
skicklighet hos det tekniska organ, som inom styrelsen innehar anställning på stat,
än om desamma kunna tillskrivas en utom verket stående arkitekt. Ingen institution,
icke ens en sådan som uteslutande sysslar med byggnadsverksamhet och som sålunda
anses äga speciell sakkunskap, torde kunna i förväg skaffa sig fullt betryggande
garantier för att den byggnad, som är avsedd att uppföras enligt uppgjorda ritningar,
kommer att tillfredsställa alla estetiska och praktiska krav eller att kostnadsberäkningarna
komma att visa sig fullt tillförlitliga. Det förfarande, som generalpoststyrelsen
vid sin byggnadsverksamhet hittills tillämpat, nämligen att för post -

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

husbyggnader anlita för skicklighet blinda, praktiserande arkitekter, vilka icke erhålla
förnyade uppdrag i annat fall lin de till generalpoststyrelsens fulla belåtenhet
löst sin uppgift, torde i förevarande hänseende erbjuda en god garanti för ett tillfredsställande
resultat.

Själva byggnadsarbetet har stätt under ledning av generalpoststyrelsen —
utom beträffande byggandet av central posthuset i Stockholm, då på grund av ett
kungl. beslut en särskild byggnadskommitté utövade högsta ledningen av byggnadsarbetet
— varvid anlitats entreprenad under någon ingenjör eller arkitekt som
kontrollant för arbetets övervakande.

Av de två utvägar, de sakkunniga ansett tänkbara för åvägabringande av
ändring i bland annat postverkets byggnadsverksamhet — verkens utrustande med
egna byggnadstekniska organ eller förläggande av deras byggnadsverksamhet till
överintendentsämbetet — synes de sakkunniga endast den senare innebära en fullt
tillfredsställande lösning av förevarande fråga.

Det skäl, som av de sakkunniga i första rummet anförts såsom talande för
nödvändigheten av en dylik ändring — avsaknaden av ansvarigt tekniskt statsorgan
— har generalpoststyrelsen icke ansett böra tillmätas avgörande betydelse.

För ett överflyttande till överintendentsämbetet av postverkets nybyggnadsverksamhet
— de löpande underhållsåtgärderna anses kunna ombesörjas av verkets
egna funktionärer — hava de sakkunniga som skäl bland annat åberopat svårigheterna
att vid byggnadsverksamheten sammanjämka verkens skilda intressen. Som
ovan anförts, äro dessa svårigheter, för så vitt de avse det samarbete som för närvarande
äger rum med telegrafverket, riksbanken och statens järnvägar, numera
undanröjda.

De sakkunniga hava vidare som skäl för ändring anfört, att handhavandet
av sådana byggnadsangelägenheter måste anses såsom tämligen främmande för verkens
egentliga ämbetsverksamhet. Givetvis kan icke generalpoststyrelsen på byggnadsteknikens
område äga den sakkunskap och förfarenhet som en institution, som till
sin egentliga uppgift har byggnadsverksamhet. Skäl torde dock icke föreligga för
den förmodan, att generalpoststyrelsen vore mindre skickad att jämte sina egentliga
uppgifter handhava byggnadsangelägenheter än exempelvis medicinalstyrelsen. Skillnaden
synes härvidlag endast ligga däri. att sistnämnda styrelse städse inom sig
förfogar över tekniskt organ, under det att behov därav icke ansetts föreligga för
generalpoststyrelsens vidkommande.

De sakkunniga hava beträffande den byggnadsverksamhet, som utövas av
fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt armé- och marinförvaltningarna
— vilkas byggnadsverksamhet icke vore avsedd att överflyttas till
överintendentsämbetet — anfört, att de byggnader, som av dessa myndigheter uppföras,
i allmänhet äro till sin utdaning så intimt beroende av de speciella, av ämbetsverken
företrädda ändamål de skola tjäna, att deras skiljande från den omedelbara
befattningen med byggnadernas uppförande i hög grad skulle försvåra ämbetsverkens
såväl under de förberedande åtgärderna som under själva byggnadsarbetet
nödvändiga sakkunniga inflytande på byggnadernas utformning.

I allt väsentligt gäller vad de sakkunniga sålunda anfört jämväl om den
byggnadsverksamhet, som utövas av generalpoststyrelsen. För att en posthusbyggnad
skall kunna i allo fylla de anspråk, som böra ställas å densamma ur såväl posttjänstens
som allmänhetens synpunkt, måste frågorna rörande byggnadens konstrukBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 käft. (Nr 258.) 16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

tion och planläggning, de olika lokalernas anordning och inbördes läge ävensom
åtskilliga andra i samband därmed stående spörsmål förbehållas den postalt tekniska
sakkunskapen.

Vederbörande postmyndighet, som ensam äger kännedom om arbetsmetoder
och förhållanden inom verket, måste hava oinskränkt bestämmanderätt i dessa
frågor, såväl när det gäller ny- som ombyggnader. Det kan befaras, att, därest
överintendentsämbetet skulle övertaga postverkets byggnadsverksamhet, generalpoststyrelsens
bestämmanderätt i detta hänseende skulle äventyras, och att, om meningsskiljaktigheter
rörande byggnaders planläggning uppkomme mellan överintendentsämbetet
och generalpoststyrelsen, menliga slitningar icke skulle kunna undvikas.

Poströrelsens utomordentligt snabba utveckling under senare år har starkt
framhävt kravet på tekniska och maskinella anordningar inom de lokaler, där postarbetet
skall utföras. Dessa anordningar, ehuru egentligen att hänföra till inredningsarbeten,
stå i intimt samband med själva byggnadens konstruktion och kräva såväl
under de förberedande åtgärderna som under själva byggnadsarbetet postalt teknisk
sakkunskap. Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra om de
elektriska transportanordningar, som nu inmonteras i tillbyggnaden till centralposthuset
i Stockholm, och de likartade anordningar, som äro avsedda att anbringas i det
nya posthuset i Göteborg. Ifrågavarande byggnader äro från början planlagda med
hänsyn till dessa tekniska anordningar, och uppgörandet av detalj ritningar till byggnaderna
måste försiggå under samarbete mellan postmyndigheterna, vederbörande
arkitekt och de särskilt på området utbildade personer, som hava uppgjort förslag
till anordningarna i fråga. Generalpoststyrelsen förbiser icke, att ett dylikt samarbete
skulle kunna äga rum, även om dessa byggnader uppfördes genom överintendentsämbetet
såsom central byggnadsmyndighet. Att härigenom skulle förorsakas
större omgång och mindre rörlighet synes emellertid ställt utom allt tvivel.

Mot en centralisering av nu ifrågavarande byggnadsverksamhet torde för
övrigt även vissa andra omständigheter tala. Det lär icke kunna undvikas, att
även beträffande byggnader, som från början äro väl planlagda, under tiden från eu
byggnads planläggning intill dess fullbordande — vilken tid beträffande statens byggnadsverksamhet
av naturliga skäl ofta blir ganska lång — vissa ändringar eller förbättringar
i den ursprungliga planen kunna av postala skäl, som icke förefunnits
vid planläggningen, bliva önskvärda eller erforderliga. Sådana ändringar, vilka
understundom icke utan stor olägenhet kunna undanskjutas, kunna med nuvarande
ordning för postala byggnadsfrågors handläggning utan större tidsutdräkt verkställas.
För byggnadsarbetets praktiska och ekonomiska skötsel är det oundgängligen nödvändigt
att dylika ändringar kunna genomföras av generalpoststyrelsen utan annan
myndighets hörande.

Generalpoststyrelsen har vid sin byggnadsverksamhet städse låtit sig angeläget
vara att framför allt taga hänsyn till de praktiska kraven och lagt synnerligen
stor vikt vid plananordningarnas lämplighet samt låtit de konstnärliga och
estetiska synpunkterna först i andra rummet vinna beaktande, givetvis dock med
tillbörlig hänsyn därtill att byggnaderna erhålla den grad av monumentalitet, som
bör fordras med avseende å en statens byggnad av dylik beskaffenhet. Och generalpoststyrelsen
föreställer sig, att i nu angivna hänseende icke något skulle vara
att vinna för staten genom ifrågavarande byggnadsverksamhets överflyttande till
överintendentsämbetet.

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Såsom ovan berörts bar det förfarande, generalpoststyrelsen hittills tillämpat vid
sin byggnadsverksamhet, visat sig ändamålsenligt. I fråga om kostnaderna för byggnadsfrågor
administration torde ej heller någon minskning av de nuvarande kostnaderna
kunna åvägabringas genom överflyttande ä överintendentsämbetet av postverkets
nybyggnadsverksamhet. I en betänkandet bifogad sammanställning hava
angivits vissa statsmyndigheters beräknade och verkliga byggnadskostnad^1 samt
kostnaderna för byggnadsfrågor administration. En jämförelse mellan olika myndigheters
administrationskostnader — vilken jämförelse naturligen icke kan omfatta
de myndigheter, vilkas byggnader kunna antagas uppförda efter en fastställd typ —
utvisar att dessa kostnader för postverkets vidkommande äro relativt små. I förhållande
till de verkliga byggnadskostnadema utgöra de för byggnader uppförda av
generalpoststyrelsen 4.43 procent, av telegrafstyrelsen 7.25 procent samt av riksbanken
5.5 5 procent. För överintendentsämbetet hava motsvarande kostnader utgjort
4.9 5 procent. Överintendentsämbetets byggnadsverksamhet under denna period
har emellertid, ehuru till byggnadskostnaderna obetydligt större än generalpoststyrelsens,
omfattat ett större antal byggnader.

Genom en centralisering av all statens byggnadsverksamhet skulle tvivelsutan
vissa fördelar kunnat ernås. Det synes generalpoststyrelsen emellertid uppenbart,
att de fördelar, en centralisering skulle medföra, gå förlorade, då centraliseringen
inskränkes till att omfatta endast en bråkdel av statens hela byggnadsverksamhet.

För postverket som ett atfärsdrivande verk är det en angelägenhet av yttersta
vikt att alla frågor, som stå i samband med dess verksamhet, avgöras med minsta
möjliga omgång och tidsutdräkt. Ett överlåtande på överintendentsämbetet av postverkets
byggnadsverksamhet skulle otvivelaktigt försvåra generalpoststyrelsens strävan
att genom snabbt ingripande och initiativtagande anpassa sig efter utvecklingens
krav.

Då det synes generalpoststyrelsen angeläget, att det samarbete, som åtminstone
under de senare åren ägt rum mellan generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och riksbanken,
och som visat sig såväl ur dessa institutioners som statens synpunkt förmånligt,
även framdeles måtte utvecklas, anser generalpoststyrelsen nödvändigt, att
formen för behandling av dessa institutioners byggnadsfrågor även för framtiden
måtte bliva ensartad. Generalpoststyrelsen tror sig veta, att även telegrafstyrelsen
och riksbanken önska bibehålla den nuvarande formen för samarbete på byggnadsområdet.

Då sålunda, såsom generalpoststyrelsen tillåtit sig framhålla, å ena sidan de
sakkunniga icke framlagt bärande skäl för ett överflyttande på överintendentsämbetet
av postverkets byggnadsverksamhet, och då, å andra sidan, synnerligen betänkliga
olägenheter genom en dylik åtgärd äro att befara, anser generalpoststyrelsen sig
böra bestämt motsätta sig de sakkunnigas förslag härom, som, om det bleve genomfört,
enligt generalpoststyrelsens övertygelse skulle i praktiken visa sig ofördelaktigt
för statsverket ur ekonomisk synpunkt, medföra onödig omgång samt till allmänhetens
nackdel försvåra postarbetets rationella ordnande.

Under åberopande av vad ovan anförts får generalpoststyrelsen sålunda i

Telegraf styrelsen.

124 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

underdånighet hemställa, att de sakkunnigas förslag, i vad detsamma avser överflyttande
till överintendentsämbetet av postverkets nybyggnads- och dit hänförliga
företag samt sådana reparationsarbeten, vartill arkitektbiträde erfordras, icke måtte
föranleda åtgärd.»

Telegrafstyrelsen utgår i sitt utlåtande från den av de sakkunniga
gjorda, förut (sid. 70) omförmälda systematiska indelningen av de byggande
myndigheterna, varuti telegrafverket hänförts till den tredje
gruppen av sådana myndigheter, samt anför vidare följande:

»Mot denna gruppindelning torde från telegrafverkets synpunkt böra invändas,
att dess verksamhet är av sådan teknisk natur samt så oskiljaktigt bunden vid de
byggnader, i vilka verksamheten bedrives, att dessa byggnader följaktligen med
samma skäl som byggnader tillhörande den första gruppen måste betraktas som
intimt samhöriga med telegrafverkets övriga anläggningar, såsom kabeltrummor och
-brunnar, anordningar för kablars uppdragning i byggnader, reläer, accumulatorer,
maskiner, växelbord m. m., vilka anordningar därför till väsentlig del bliva bestämmande
såväl för byggnadernas förläggning som för deras inredning och utförande.
För att komma till bästa möjliga resultat erfordras givetvis det intimaste samarbete
allt ifrån byggnadernas planläggande intill deras fullbordande mellan telegrafverkets
egna funktionärer och de för byggnadernas uppförande anlitade organ.
Detta samarbete kan svårligen åstadkommas eller upprätthållas, om mellan styrelsen
och förenämnda organ skulle insättas ett statens ämbetsverk med ej blott granskande
utan i viktiga avseenden även beslutande myndighet, vars allmänna verksamhet
icke gåve det några förutsättningar att kunna vinna inblick i de säregna
förhållanden, själva arten av telegraf- och telefonverksamheten utlöser i form av
för verket alldeles speciella behov.

Telegrafstyrelsen kan icke undgå att redan på denna punkt giva uttryck åt
sin allvarliga farhåga för att ett handhavande av verkets byggnadsfrågor, ordnat
från en dylik utgångspunkt, skulle visa sig oförenligt med ett ändamålsenligt tillgodoseende
av verkets lokalbehov.

Utgående från sin ovannämnda indelning hava emellertid de sakkunniga hemställt
bland annat, »att ombesörjandet av nybyggnads- och dit hänförliga företag
samt sådana reparationsarbeten, vartill arkitektbiträde erfordras, för post- och telegrafverkens
samt riksbankens räkning för framtiden överlämnas till överintendentsämbetet,
att företagas i samråd med vederbörande verks styrelser». De sakkunniga
grunda denna sin hemställan huvudsakligen därpå, att nämnda verk helt och hållet
sakna fast organisation av sin byggnadsverksamhet, samt på den omständigheten, att
handhavandet av byggnadsangelägenheter av nämnda beskaffenhet måste anses
såsom tämligen främmande för dessa myndigheters egentliga ämbetsverksamhet.
Därjämte hänvisa de sakkunniga till de i nyssnämnda förhållande bottnande anmärkningar,
som i fråga om nybyggnads- och därmed jämförliga företag vid nämnda
verk framställts av riksdagens revisorer och som föranlett dessa och riksdagen att
göra framställningar i fråga om planmässighet och sparsamhet i statens byggnadsverksamhet.

I fråga om de från riksdagens sida framställda anmärkningarna, anföra de
sakkunniga (å sid. 268): »Bristen i planmässighet skulle sålunda förnämligast yttra

125

Kuwjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sig dels däri, att byggnadsbeliov för särskilda statsändamål tillfredsställdes vart för
sig utan hänsyn till, huruvida liera dylika behov skulle kunna till byggnadskostnadernas
nedbringande genom ett och samma byggnadsföretag avhjälpas, dels däri,
att statens byggnadsverksamhet utövades skäligen ojämnt och ofta så, att den icke
blott icke komme att infalla å tider, som från statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter vore lämpligast, utan tvärtom å tider, som vore mindre lämpliga
ur nämnda synpunkter, dels slutligen däri, att erfarenheter och rön, som gjorts
vid ett av staten utfört byggnadsföretag, mången gång icke komme att tillgodogöras
vid sedermera utförda statsbyggen.»

Beträffande den bristande sparsamheten vid statsbyggnadernas utförande
skulle densamma yttra sig bland annat däri, att byggnaderna försåges med obehövliga
och kostsamma ornamentala utsmyckningar samt att hallar, trappuppgångar
och även andra utrymmen tilltoges onödigt rymliga.

Sakkunniga hava emellertid själva tagit avstånd från de av riksdagens revisorer
framställda anmärkningarna i fråga om bristande sparsamhet, då de sakkunniga ä sid.
269 yttra: »Emellertid anse vi oss i detta sammanhang böra dels meddela, att vi,

som likväl under utredningsarbetet dryftat ämnet, kommit till den uppfattningen,
att statens byggnader, i jämförelse med av enskilda uppförda byggnader, icke kunna
betecknas såsom särskilt kostsamma, dels uttala vår anslutning till överintendentsämbetets
i skrivelse den 14 januari 1913 gjorda uttalande (sid. 267), att då det
gäller en statens byggnad av någon mera framstående betydelse i ett samhälle
något bör offras för ernående av en viss grad av monumentalitet.»

Beträffande vad som anförts mot planmässigheten i statens byggnadsverksamhet
hava de sakkunniga i fråga om anmärkningen mot bristande samarbete,
vilken anmärkning de sakkunniga funnit så gott som uteslutande hava föranletts av
förhållanden vid byggen för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning,
kommit till det resultat (sid. 269) att »numera samarbetet dem emellan i förevarande
avseende vunnit sådan stadga, att skäl till anmärkning däremot ej vidare
torde föreligga».

Vidare anföra de sakkunniga å sid. 270 »att icke ens för post- och telegrafverken
samt riksbankens vidkommande principen om sambyggnad torde böra göras
allt för allmängiltig utan även i detta fall lämpas efter förhållandena». Häri anser
sig telegrafstyrelsen kunna helt instämma, under uttalande tillika av att ett strängt
genomförande av berörda princip skulle kunna medföra väsentliga förluster för
telegrafverket.

Såsom exempel på huru föga ekonomisk för statsverket en sambyggnad
för att nedbringa byggnadskostnaden kan bliva, tillåter sig telegrafstyrelsen relatera,
huru verkets lokalfråga i Kristianstad utvecklat sig.

År 1901 inflyttade telegrafverket i en av riksbanken uppförd byggnad i
Kristianstad. Redan efter några år visade sig fastigheten för liten för inrymmande
av både riksbankens avdelningskontor och lokaler för telegrafstationen. Då lämpliga
utbyggnadsmöjligheter icke förefunnos, nödgades telegrafverket, för att undgå
en dyrbar flyttning, av riksbanken inköpa fastigheten för en summa av 173.000
kronor och övertaga jämväl den för verkställande styrelseledamoten avsedda bostadsvåningen.
Omändring av fastigheten i detta sammanhang medtog en summa av
46,000 kronor. För riksbanken har sedermera byggts ett nytt för sitt ändamål
lämpligare hus. Under den tid, som åtgick för planläggning och byggande av det

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

nya riksbankshuset, kvarbodde avdelningskontoret i sina gamla lokaler i det av
telegrafverket inköpta huset.

Sedan riksbankshuset blivit färdigbyggt, avflyttade avdelningskontoret i början
av oktober månad 1915, och lokalerna i bottenvåningen, vilka icke behövdes
för telegrafverkets räkning, blevo lediga för uthyrning. Trots energiska försök i
olika riktningar har det emellertid icke lyckats att få dessa lokaler uthyrda, och
torde desamma i betraktande av fastighetens läge fortfarande komma att förbliva
mycket svåruthyrda. För ifrågavarande lokaler erlade riksbanken en årshyra av
3,800 kronor med tillägg av kostnad för centraluppvärmning.

Den erfarenhet telegrafstyrelsen vunnit såväl i det nu relaterade som i övriga
fall synes också visa därpå, att det vid planerande av ett byggnadsföretag för ett
verk sådant som telegrafverket är mera nödvändigt att se till att utvidgning i framtiden
blir möjlig utan alltför stora kostnader, än att byggnadskostnaden i första
utbyggandet kan nedbringas. Det måste ihågkommas, att för telegrafverket husbyggnaden
ej någonsin blir huvudsak, utan att huset måste helt och hållet rätta
sig efter det behov, som betingas av utvecklingen såväl kvantitativt genom rörelsens
ökning soin kvalitativt genom nya förbättrade systems införande. I jämförelse
med de penningar, som kunna förloras för statsverket därigenom att telefondriften
på eu större station ej kan skötas rationellt, spelar en lokalhyra för en mindre
statsinstitution ingen som helst roll.

Planläggningen av telegrafverkets byggnadsföretag bör enligt telegrafstyrelsens
mening därför ske med hänsyn först och främst till telegrafverkets intressen,
varvid överläggningar ske med generalpoststyrelsen och eventuellt riksbanken. I
de fall att reservlokaler anses böra iordningställas kunna de ställas till förfogande
för möjligen befintliga andra statsinstitutioner. Medverkan av överintendentsämbetet
vid denna planläggning skulle endast förtynga och försena arbetet och synes ej
kunna medföra någon som helst fördel.

Vidkommande den framställda anmärkningen om brist på planmässighet i
vad den avser tidpunkten för byggnadsföretags utförande för telegrafverkets räkning,
torde givetvis hädanefter som hittills i första hand behovsprincipen bliva
utslagsgivande och beträffande dennas anläggande på en verkets byggnadsfråga torde
väl telegrafstyrelsen ensam vara behörig. Naturligtvis kan ett telegrafverkets liksom
mången annan statsinstitutions behov pa grund av brist på erforderliga medel
få tills vidare anstå, men att, under förutsättning av tillgång i sådant avseende,
uppskjuta utförandet av ett i anseende till behovet prövat och godkänt byggnadsföretag
för telegrafverkets räkning i förhoppning att på så vis kunna göra en
konjunkturvinst skulle vara att tillämpa eu socialt sett osund princip, vars konsekvenser
säkerligen bleve högst betänkliga. Man kan visserligen tänka sig att
dylika arbeten utan större olägenhet skulle kunna förläggas till sådana tider, då
större arbetslöshet i byggnadsfacket råder, om blott dessa tider kunde förutses så
långt i förväg att planer hunne uppgöras och fastställas för de behövliga byggnadsföretagen
i så god tid, att byggnadsarbetet på lämplig tid kunde företagas och ej
behövde uppskjutas till nästa depressionsperiod, då det skulle vara för sent. Man
kan nämligen utan annan olägenhet än att lokalerna några år skulle stå tomma
uppföra en byggnad tidigare än som är betingat av behovet, men däremot ej utan
synnerligen avsevärda olägenheter och kostnader uppskjuta ett byggnadsföretag
utöver den tidpunkt, då t. ex. en station beräknas att antingen stå utan lokal eller

127

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sakna utrymme för nödvändig utvidgning. Vid telegrafverkets byggnadsföretag
måste i främsta rummet tagas hänsyn till det fulla utnyttjandet av befintliga stationsanordningar
samt till nödvändigheten att av ekonomiska skäl1 undvika stationsflyttningar,
vadan således rent ekonomiska synpunkter måste bli avgörande.

I detta hänseende står således intet att vinna genom överintendentsämbetets
övertagande av byggnadsarbetet.

Slutligen får telegrafstyrelsen, beträffande de från riksdagens sida framställda
anmärkningarna, om och i den mån de kunna avse telegrafverkets byggnader, erinra
om att såväl ritningar som kostnadsförslag till telegrafverkets nybyggnader granskas
och godkännas av Eders Kungl. Magt efter prövning av överintendentsämbetet,
varjämte riksdagens granskningsrätt ju alltid stått öppen.

De sakkunniga synas såsom huvudskäl för sitt förslag att förlägga telegrafverkets
byggnadsfrågor till överintendentsämbetet betrakta de omständigheter, som
varit bestämmande för hänförande av telegrafstyrelsen till den tredje typen.

Utöver vad styrelsen häremot redan anfört vill styrelsen, jämte en redogörelse
för verkets ställning till uppkommande byggnads- och underhållsfrågor, söka
giva en antydan om de praktiska vådorna av detta förslag ävensom angiva den
riktning, vari sättet för dessa ärendens handläggning, enligt styrelsens uppfattning,
med nödvändighet kommer att utveckla sig.

Härvid vill styrelsen till en början framhålla ett särdrag beträffande telegrafverkets
byggnadsfrågor, som de sakkunniga icke synas hava tillbörligt beaktat. I
likhet med varje annat såväl statens som enskilt företag söker telegrafstyrelsen
ordna sina lokalfrågor på ett i görligaste måtto bestående sätt. En alltid med
kostnad förbunden flyttning blir emellertid för telegrafverket betungande i alldeles
särskild grad på grund av de med en sådan flyttning förbundna mycket dyrbara
förändringarna i ledningsnät, eventuellt kabelsystem. Det synes, som om denna för
telegrafverket i motsats till exempelvis postverket och riksbanken säregna omständighet
borde hava föranlett de sakkunniga att på enahanda grunder som beträffande
järnvägsstyrelsen hänföra telegrafstyrelsen till första typen av byggande
verk. Onekligen torde härav framgå det mindre vanliga intima sambandet mellan
telegrafverkets lokaler och den därstädes bedrivna verksamheten. Då det sålunda
är av största ekonomiska betydelse för telegrafverket att undvika flyttning särskilt
av stationer från en lokal till annan, måste styrelsen stundom häremot tillgripa
alldeles särskilda åtgärder. Ofta kan en dylik flyttning ekonomiskt fördelaktigast
undvikas endast genom ett raskt inköp av den fastighet, vari stationen är inrymd.
Härvid pläga förhandlingar föras med generalpoststyrelsen om eventuellt inrymmande
i fastigheten jämväl av postlokaler. Det sålunda praktiserade sättet för dessa
ärendens avgörande torde beträffande snabbhet och ändamålsenlighet icke låta sig
överträffas av de sakkunnigas förslag. Tvärtom torde en utredning hos överintendentsämbetet
om behovet nu eller i framtiden av lokaler jämväl för annan statsinstitution
på den beträffande orten medföra, att ett gynnsamt köptillfälle går telegrafverket
ur händerna och därigenom avsevärd förlust åsamkas statsverket. Härtill
kommer, att en dylik utredning oftast redan på förhand är dömd att bliva utan
nämnvärd praktisk betydelse, då säkerligen allenast i högst få undantagsfall något
annat statens verk än postverket, eller möjligen riksbanken, kan hava ett lokal -

128

Kunrjl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 258.

behov, ägnat att lämpligen kunna tillfredsställas i samband med telegrafverkets.
Då erfarenheten givit vid handen att redan post- och telegrafverkets lokalbehov
icke alltid kunnåt utan vissa svårigheter förenas, torde svårigheterna av ett samboende
med annat statens verk, med en från telegrafverkets än fjärmare verksamhet,
bliva ännu större. Långt ifrån att, som de sakkunniga hålla före, överintendentsämbetet
eller dess byggnadsbyrå skulle kunna antagas bliva den naturliga
medlaren (se sid. 274) mellan verkens anspråk på de gemensamma byggnadsföretagen,
vill det synas som om den smidighet och initiativförmåga, som erfordras för
att kunna sammanjämka de skilda intressena, borde i långt högre grad vara tillfinnandes
hos de särskilda verken.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, då ju meningen icke synes vara att
omorganisationen av överintendentsämbetet skall gä ut på inrättandet av en staten»
arkitektbyrå utan den nuvarande anordningen med vid ämbetet anställda arkitekter
utom stat bibehållas, dessa arkitekter bliva ett slags mellanting emellan privat- och
ämbetsarkitekter: de erhålla sina uppdrag av överintendentsämbetet men skulle
honoreras av de verk, för vilka byggnaderna uppföras. Den egentliga skillnaden
emellan det gamla och det nya bleve i själva verket således endast, att statens
byggnader skulle förbehållas åt överintendentsämbetets arkitekter. Det torde häremot
med fog kunna invändas, att den erfarenhet beträffande telegrafverkets lokalbehov,
som skulle kunna samlas, därest telegrafstyrelsen hädanefter som hittills
ägde frihet att välja arkitekt, med de sakkunnigas förslag fullständigt skulle
äventyras.

En förändring, som däremot säkerligen kommer att visa sig behövlig, består
däri, att denna sakkunskap på husbyggnadsområdet på ett mera stadigvarande sätt
tillgodogöres telegrafverket därigenom att dylik av styrelsen anlitad, därför lämpad
arkitekt anställdes såsom biträde hos styrelsen.

Beträffande behovet av dylikt biträde får styrelsen anföra följande.

De sakkunniga hava (å sid. 130) yttrat, att jämväl för telegrafverket synes
förestå en inskränkning i byggnadsverksamheten. Telegrafstyrelsen har också
tidigare delat denna åsikt, men förhållandena hava på sista tiden blivit avsevärt
förändrade. En följd av det av Eders Kungl. Maj:t den 29 november 1915 utfärdade
nya telefonreglementet har blivit, att tillströmningen av abonnenter, särskilt
till de små telefonstationerna, under innevarande år blivit mycket stor, och med
största sannolikhet torde denna tillströmning bliva avsevärd åtminstone under de
närmaste åren. De förutvarande stationerna å dessa orter komma härigenom att
bliva otillräckliga, och för undvikande av otillbörliga anspråk från fastighetsägarnas
sida torde det bliva nödvändigt för telegrafverket att i flera fall inköpa eller självt
uppföra stationsbyggnader även å jämförelsevis små orter.

Men icke blott på de mindre orterna torde en relativt livlig byggnadsverksamhet
vara att förvänta, utan detsamma torde bliva förhållandet även å de större
orterna. Telegraf- och telefonväsendets snabba utveckling under senare åren har
nämligen dels verkat därhän, att reservlokaler i jämförelsevis nybyggda fastigheter
å större och medelstora orter redan måst tagas i bruk för stationernas utvidgning,
dels kraftigt framhävt behovet av nya och tillbyggnad av gamla fastigheter å ett
flertal dylika orter. Ju talrikare dessa byggnadsarbeten bliva, desto tyngre blir
administrationen, om telegrafstyrelsen icke ägde självständigt handlägga dessa

129

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

ärenden, vilka som ovan anförts ofta fordra snabbt avgörande, utan ifrågavarande
ärenden skulle hänskjutas till överintendentsämbetet.

Med anställande av ett byggnadstekniskt biträde hos telegrafstyrelsen till
hjälp vid granskning av inkomna förslag och lör lackmässig inspektion av lastigheterna.
skulle det förnämsta skälet bortfalla lör de sakkunnigas lörslag till överlämnande
av telegrafverkets husbyggnadsverksamhet till överintendentsämbetet.

Sakkunniga hava vidare föreslagit att, lörutom nybyggnads- och ombyggnadsföretag
för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning, jämväl sådana
större reparationer å dessa institutioners byggnader, varför erfordras arkitektbiträde,
överlämnas till överintendentsämbetet, medan de ordinarie underhållsåtgärderna fortfarande
böra ankomma på den myndighet, som förvaltar vederbörande fastighet.

De arbeten, som förekomma å telegrafverkets färdiga byggnader, utgöras
huvudsakligen av sådana ändringsarbeten, som erfordras då reservlokaler, som provisoriskt
blivit inredda till bostäder med mera och uthyrda, behöva tagas i anspråk
för stationens räkning. Dessutom förekomma vanliga underhållsarbeten och tillbyggnader
för lokalernas utvidgning. På sätt de sakkunniga framhållit (sid. 130),
sammanhänger underhållet av telegrafverkets byggnader intimt med linjedirektörernas
tekniska tjänst i övrigt. Men detsamma är förhållandet ifråga om ändrings- och
tillbyggnadsarbetena. Vid samtliga dessa arbeten måste nämligen den allra största
hänsyn tagas till den pågående expeditionen å stationen. Ett dylikt nödvändigt
hänsynstagande torde emellertid omöjliggöras genom arbetets överlämnande till överintendentsämbetet.
Genom denna mellanhand skulle också kunna förorsakas tidsutdrägt
i arbetena, som med hänsyn till den känsliga driftverksamheten kunde få
betänkliga följder.

Då de framställda anmärkningarna beträffande sättet för utförandet av byggnadsarbeten
för statsverkets behov blivit, i vad anmärkningarna avse telegrafverket,
vederlagda genom vad av överintendentsämbetet och de sakkunniga samt här ovan
av telegrafstyrelsen anförts till deras bemötande, och då de av de sakkunniga framställda
förslag till ett förbättrat handhavande av telegrafverkets byggnadsfrågor,
enligt vad styrelsen påvisat, skulle innebära allvarliga faror för telegrafverkets
skötsel samt till sin verkan äro föga ägnade att medföra av de sakkunniga avsedd
vinst, får telegrafstyrelsen i underdånighet hemställa, att de sakkunnigas förslag, i
vad de avse förändrad anordning av handhavandet av telegrafverkets byggnadsfrågor,
icke måtte vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall.»

Riksbanksfullmäktiges utlåtande slutligen är, vad nu förevarande
fråga beträffar, av följande lydelse:

»I anslutning till vad de sakkunniga framhållit med avseende å byggnader,
vilkas uppförande eller förvaltning ombesörjes av åtskilliga ämbetsverk inom statsförvaltningen,
såsom järnvägsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen m fl.,
anse fullmäktige byggnader, som erfordras för riksbankens räkning, vara till konstruktion
och byggnadssätt så intimt sammanhängande med riksbankens verksamhet,
att den omedelbara befattningen med dessa byggnaders uppförande lämpligen ej kan
särskiljas från riksbankens övriga förvaltning. Särskilt gäller detta de säkerhetsanordningar,
som äro nödvändiga inom dessa byggnader för tryggad förvaring av
såväl riksbankens kassor och värdehandlingar som de föremål och värdehandlingar,
Bihang till riksdagens protokoll 1817. 1 samt. 218 haft. (Nr 258.) 17

Riksbanks fullmäktige.

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

vilka i deposition nedsatts hos riksbanken. Ombestyrande av dessa anordningar är
en detalj av riksbankens skötsel, som endast bör handhavas av fullmäktige genom
av dem utsedda sakkunniga personer och under riksdagens genom bankoutskottet
och statsrevisorerna utövade kontroll. Nämnda anordningar äro vidare i allmänhet
av den beskaffenhet, att de ej kunna bringas inför offentligheten, och det bleve
givetvis svårare om ej omöjligt att bevara den nödvändiga sekretessen, ifall ärenden
av detta slag komme att behandlas av myndighet utom riksbanken.

Att, såsom de sakkunniga till skäl för sitt förslag om överlämnande av riksbankens
byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet jämväl åberopat, riksbanken
saknar ansvarigt tekniskt organ för denna verksamhet, hava fullmäktige ej funnit
vara något hinder för ett ändamålsenligt utövande av densamma. Fullmäktige hava
under senare år alltid såväl vad angår byggnadsfrågor som frågor av rent teknisk
natur hänvänt sig till erkänt framstående fackmän. Det torde fast hellre vara en
fördel att i sådana fall hava fritt val bland fackmän med tillräcklig erfarenhet angående
det speciella slag av byggnader eller rörande den tekniska detalj, varom i
varje fall kan bliva fråga, framför att vara hänvisad till överintendentsämbetet, där
man bland dess arkitekter och övriga biträden ej alltid torde kunna med säkerhet
påräkna motsvarande speciella erfarenhet.

Då riksbankens administration i övrigt lyder direkt under riksdagen och fullmäktige
ej i och för sin befattning med riksbanken kunna emottaga föreskrifter av
någon annan än riksdagen och dess bankoutskott, anse fullmäktige det även från
rent formell synpunkt sett olämpligt att överflytta handhavandet av riksbankens
byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet eller annan myndighet inom den
under Kungl. Maj:t lydande statsförvaltningen.

De sakkunniga hava jämväl föreslagit, att sådana reparationer, varför arkitektbiträde
erfordras, skola överlämnas till överintendentsämbetet, medan åter de ordinarie
underhållsarbetena fortfarande må ankomma på riksbanken. Med avseende
härå anse sig fullmäktige böra anmärka, att gränsen mellan nämnda ämbetsverks
och riksbankens verksamhet beträffande förekommande reparationer av de sakkunniga
ej angivits. Den är också svår att bestämma, varför en föreskrift i denna riktning
torde kunna föranleda att för undvikande av inblandning från ämbetets sida anlitande
av arkitekt vid reparationsarbeten kommer att helt undvikas.

Vid överlämnande av riksbankens byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet
komme i varje fall förmedlingen mellan ämbetet och riksdagen i byggnadsärenden
att vålla omgång och tidsutdräkt till olägenhet för riksbankens rörelse. I
synnerhet vid om- eller tillbyggnadsarbeten samt reparationer kan det befaras, att
onödiga hinder för såvitt möjligt ostörd fortgång av göromålen både inom riksbanken
och eventuellt post- och telegrafverken uppkomma därigenom, att sådana
frågors behandling måste hänskjutas till ett ämbetsverk med en ganska invecklad
organisation samt en mångfald av olika verksamhetsfält och uppdrag.

De sakkunnigas föreliggande förslag synes hava till huvudsaklig del föranletts
av vissa utav statsrevisorerna och riksdagen gjorda anmärkningar mot byggnadsverksamheten
för post- och telegrafverkens samt riksbankens räkning. Efter redogörelse,
huru denna byggnadsverksamhet under senare åren utövats, erkänna likväl
de sakkunniga, att samarbetet mellan dessa institutioner numera vunnit en sådan
stadga, att skäl till anmärkning däremot ej torde föreligga. Vid sådant förhållande

131

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Qfr 258.

synes ju icke heller ur denna synpunkt, någon anledning till ändring av sättet för
handhavande av ifrågavarande byggnadsverksamhet vara för handen.

På grund av det anförda kunna fullmäktige alltså ej biträda de sakkunnigas
förslag angående överlåtande till överintendentsämbetet av riksbankens byggnadsverksamhet.
»

Med anledning av de sakkunnigas förslag i förevarande ämne samt
de av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och riksbanksfullmäktige
avgivna yttrandena däröver anför överintendentsämbetet följande.

»Bland de byggande myndigheterna intager riksbankens fullmäktige en särställning,
såsom sorterande direkt under riksdagen och sålunda bedrivande sin byggnadsverksamhet
utan annan kontroll än den, som kan utövas av riksdagen, dess
bankoutskott och statsrevisorerna.

Arkitektoniskt skolad, byggnadskunnig och ingående granskning av själva
byggnadsförslagen lärer väl från detta håll icke kunna ifrågakomma, utan framträder
kritiken i allmänhet först sedan byggnaderna äro uppförda.

Företrädesvis med anledning av den utav statsrevisorerna väckta och av
riksdagen icke tillbakavisade tanken, att koncentrera skötseln av all statens byggnadsverksamhet
till en myndighet, har överintendentsämbetet på sin tid och nu även
de sakkunniga ansett sig böra framgå på denna väg så långt omständigheterna för
närvarande medgåve, genom att till »byggnadsstyrelsen» överflytta riksbankens, postverkets
och telegrafverkets byggnadsverksamhet.

Bland de byggande statsmyndigheterna, som sakna husbyggnadstekniskt utbildade,
fast anställda tjänstemän, torde dessa tre i första rummet kunna ifrågakomma
vid en dylik koncentration, på grund av arten av deras byggnader och även
av den anledning, att deras behov av ökat utrymme icke är någorlunda konstant
utan under vissa perioder kan vara relativt litet, men under andra starkt påträngande.
Alla de tre myndigheterna ställa sig avvisande emot föreslagna nya ordningen för
handhavandet av deras byggnadsfrågor och av i huvudsak enahanda skäl, eller

att byggnaderna så intimt sammanhänga med dessa myndigheters verksamhet,
att den omedelbara befattningen med byggnadsärendens handläggning och med byggnadernas
utförande icke kan särskiljas från deras övriga förvaltning,

att, om utredningar rörande anskaffande av tomt eller av lokaler vare sig
för ett eller flere av de ifrågavarande verken skulle överlämnas åt annan myndighet,
denna icke skulle kunna prestera den smidighet och initiativförmåga, som härför
och för ett eventuellt sammanförande av de olika verkens skilda intressen erfordrades,
och som i långt högre grad borde vara tillfinnandes hos vart och ett
av dem,

att anordningen skulle medföra en onödig omgång med inskjutande av ett
ämbetsverk mellan de lokalbehövapde myndigheterna och arkitekten, vilket skulle
verka ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket och till allmänhetens nackdel försvåra
ett rationellt ordnande av ämbetsverkens verksamhet, samt

att den nuvarande anordningen medgiver de ifrågavarande myndigheterna fritt
val av arkitekt, vilket vore bättre än att vara hänvisad till överintendentsämbetet,
där ej med säkerhet kan påräknas speciell sakkunskap.

Riksbankens fullmäktige anse dessutom det vara formellt olämpligt att överflytta
handhavandet av dess byggnadsverksamhet till myndighet inom den under

Övcrinte*-

denlsämbetet.

132

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Kungl. Maj:t lydande statsförvaltningen och att, om så skulle ske, i alla händelser
fullmäktiges förmedling mellan ämbetet och riksdagen i byggnadsärenden skulle vålla
omgång, och tidsutdräkt till olägenhet för riksbankens rörelse.

Ämbetet tillåter sig icke att avgöra, i vilken mån det kan finnas grund för
alla dessa farhågor. Enligt ämbetets erfarenhet synas icke de omhandlade myndigheternas
byggnader vara av så specifik natur, att icke ämbetet och dess arkitekter
skulle kunna i samförstånd med de olika myndigheterna bemästra deras byggnadsproblem.

Yad vidare rörer befarad försening och tidsutdräkt har ämbetet hittills vid
sin granskning av post- och telegrafverkens byggnadsförslag åstadkommit dylik
olägenhet endast i de fall, där verklig anledning funnits att fordra omarbetning med
anledning av betänkliga tekniska brister eller ekonomiskt olämpliga anordningar
eller ock för att nedbringa kostnaderna till vad som beräknats, varav väl snarare
den slutsatsen skulle kunna dragas, att ett överflyttande redan i utredningsstadiet
av dessa myndigheters byggnadsfrågor till ''byggnadsstyrelsen’ snarare skulle verka
påskyndande än fördröjande.

För det fall, att ''byggnadsstyrelsen'' skulle ombetros att uppföra de ifrågavarande
myndigheternas nya byggnader och vidlyftigare om- och tillbyggnader ävensom
mera omfattande reparationer, vartill arkitektonisk medverkan behövdes, skulle
ju, liksom hittills, uppdraget lämnas åt någon ämbetets ''arkitekt utom stat’ eller
annan särskilt lämplig arkitekt, med vilken vederbörande myndighet kunde fritt
förhandla om alla detaljer liksom nu sker. Detta förhållande att ''byggnadsstyrelsen''
själv icke uppgör ritningarna, är kanske det mest avgörande momentet för det rätta
förståendet av innebörden utav ''byggnadsstyrelsens'' ställning i den avsedda anordningen.
Härigenom bibehålies nämligen ''byggnadsstyrelsens'' förmåga av fullt objektiv
granskning av alla ritningar och åtgöranden av arkitekten-arbetsledaren, vilken
liksom i privatpraktiken genom kontrakt rörande varje dylikt uppdrag får sina
skyldigheter och rättigheter gent över ''byggnadsstyrelsen'' bestämda. För de nu
ifrågavarande myndigheterna blir skillnaden endast den, att hela byggnadsansvaret
och besväret överflyttas på det statsorgan, som särskilt är instituerat för handhavand
e av husbyggnader och därmed sammanhängande frågor.

Vidkommande den av riksbankens fullmäktige anmärkta olägenheten av att
ställas såsom mellanhand mellan riksdagen och ''byggnadsstyrelsen'' torde endast böra
beaktas att fullmäktige härvidlag komma i samma ställning som Kungl. Maj:t beträffande
statens byggnader.

Överintendentsämbetet har för sin del icke något som helst intresse av att
de ifrågavarande myndigheternas byggnadsverksamhet överflyttas till ''byggnadsstyrelsen'',
vilken, liksom överintendentsämbetet, säkerligen icke kan komma att
inskränka sig till användande uteslutande av ''arkitekt utom stat’ i och för den styrelsen
anförtrodda delen av statens byggnadsverksamhet, utan lärer för särskilda
fall föranlåtas att söka speciell sakkunskap även utanför tjänstemannakåren. Det
är, såsom ovan nämnts, de av riksdagen angivna riktlinjerna, som varit vägledande
såväl för ämbetet som för de sakkunniga vid utformandet av den ifrågavarande detaljen
av förslaget.

Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t och riksdagen finna den föreslagna överflyttningen
olämplig, måste det väl anses uteslutet, att allt får förbliva såsom
det nu är.

133

Kungl. Maj tv Nåd. Proposition Nr 258.

Do sakkunniga hava angivit och telegrafstyrelsen har för sin del upptagit
tanken på realiserandet av ett annat sätt lör de hithörande myndigheternas rationella
handhavande av husbyggnadsverksamhet för statsverkets räkning, nämligen genom
att inom vart och ett av dem organiseras ett byggnadskontor med fast tjänstepersonal.
Ämbetet anser sig emellertid böra i underdånighet fästa Eders Kungl.

Maj.ts uppmärksamhet på vikten utav att någondera av dessa båda alternativ väljes
och detta icke blott för att bringa en ekonomiskt ganska avsevärd del av statsförvaltningen
under sakkunnig ledning med tjänstemannaansvar, utan ock på grund
av följande förhållande. Den privata husbyggnadsverksamheten uppvisar en mängd
tekniska och ekonomiska oegentligheter samt en betänklig desorganisation med starka
tendenser att vilja besmitta även statens och andra myndigheters byggnadsförhållanden.

Det är därföre av vikt att upprätthålla åtminstone statens byggnadsverksamhet på
en såväl tekniskt som ekonomiskt sund nivå, vilken vanligtvis bestämmes och måste
komma att bestämmas av statens husbyggnadsmyndigheter och i första rummet av
byggnadsstyrelsen, vilken enligt förslaget skulle beklädas med en viss skyldighet
att genom bestämmelser reglera nu vidrörda förhållanden. För ett fullt förstående
av dessa frågor och deras tillämpning i praktiken fordras allsidig arkitektonisk
skolning och husbyggnadsteknisk erfarenhet. Det är därföre ämbetet måste påfordra,
såsom ett alternativ, att hos de ifrågavarande myndigheterna måste anställas personer
med dylik sakkunskap, vilka såsom statens tjänstemän hava ansvar i nu
berörda hänseende och inom ämbetsverken företräda sunda tekniskt-ekononriska
principer.»

I nu förevarande fråga stå i skarp motsättning till varandra, å ena Departement*-sidan, de sakkunniga och överintendentsämbetet och, å andra sidan, chefen''
post- och telegrafverken samt riksbanken. Vid övervägande av vad å
ömse sidor i ämnet anförts har jag funnit mig böra lämna min anslutning
till de sakkunnigas förslag. Den omständighet, som därvid varit
för mig i första rummet bestämmande är, att de tre myndigheter, vilkas
bjg''ona^sverksamhet frågan nu gäller, faktiskt sakna organ för utövande
av sådan verksamhet, ehuru de göra det i betydlig omfattning. De
intaga således i nämnda avseende en särställning gent emot övriga
statsmyndigheter, som i större omfattning syssla med byggnadsfrågor.

Visserligen göra de tre myndigheterna sammanstämmande gällande, att
tekniskt statsorgan för byggnadsverksamhetens utövande ingalunda vore
behövligt utan snarare till hinders för ett fullt tillvaratagande av statens
olika med byggnadsangelägenheter av förevarande slag förknippade
intressen. Det skulle nämligen vara mest till statens fördel att anlita
enskilt praktiserande arkitekter, alldenstund man då alltid kunde erhålla
den, som bäst lämpade sig för den ifrågavarande byggnadsfrågans lösning,
och enär det med en sådan endast av den myndighet, som vore
att betrakta såsom byggherre, beroende arkitekt vore lättast ej mindre
att undvika tidsutdräkt och omgång vid arbetenas utförande och störningar
genom byggnadsarbetet i vederbörande institutions pågående verksamhet
än även att pa varje stadium av ett byggnadsäreude vinna nödig

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

hänsyn för de fackliga kraven från den verksamhets sida, byggnaden
vore avsedd för. Häremot torde dock med fog kunna invändas, dels att
överintendentsämbetet ingalunda skulle hava mindre möjligheter än de
andra myndigheterna att välja rätta mannen för ett uppdrag, då ämbetet
ej är uteslutande hänvisat till sin kår av arkitekter utom stat — i avseende
å vars storlek överintendentsämbetet för övrigt ej är bundet av
några föreskrifter — och ämbetet väl måste tillerkännas särskild kompetens
vid bedömandet av arkitektonisk kapacitet, dels att ämbetet, som
under sitt inseende har ett mycket betydande antal till andra myndigheters
bruk upplåtna byggnader, vid förvaltningen av dessa måste anses
hava förvärvat särskild förmåga att anordna ett byggnadsarbete så, att
det i minsta mån förorsakar olägenhet för byggnadens nyttjare, dels ock
slutligen, att ämbetet redan utövar byggnadsverksamhet av jämförligt
slag med den, som genom överflyttningen av nu förevarande byggnadsverksamhet
skulle tilläggas ämbetet, utan att olägenheter i de av myndigheterna
befarade avseendena försports. Särskilt vill jag. framhålla,
hurusom enligt gällande bestämmelser överintendentsämbetet i sista hand
fastställer ritningar till läroverksbyggnader samt att, enligt vad jag erfarit,
läroverksöverstyrelsen, som har att tillse, att de skoltekniska synpunkterna
därvid vederbörligen beaktas, funnit denna ordning vara ej endast utan
olägenhet från synpunkten av de intressen, styrelsen företräder, utan även
att föredraga framför en ordning, där det slutliga avgörandet skulle tillkomma
styrelsen. För övrigt bör icke underskattas betydelsen därav,
att den eller de personer, som bära det tekniska ansvaret för ett byggnadsföretag
för statens räkning, arbeta under tjänstemannaansvar.

Om ock så är, att de tre nu ifrågavarande myndigheternas byggnadsangelägenheter
böra anses för närvarande erhålla tillfredsställande
handläggning, förefinnes icke någon garanti för, att så kommer att för
framtiden förbliva. Fn sådan garanti kan endast bjudas av en bestämd
organisation av byggnadsverksamheten. Telegrafstyrelsen synes
också för sin del vara av en liknande mening, när styrelsen ifrågasätter
anställandet hos styrelsen av byggnadsteknisk funktionär. Genom en
sådan åtgärd skulle givetvis, vad telegrafstyrelsen angår, frågan komma
uti i viss mån ändrat läge. Emellertid bör härvid, särskilt med hänsyn till
den intressegemenskap, som i byggnadsavseende råder mellan itrågavarande
tre myndigheter, beaktas generalpoststyrelsens uttalande om
önskvärdheten av en ensartad form för byggnadsfrågornas behandling
hos samtliga myndigheterna. Generalpoststyrelsens mening i detta avseende
delar jag.

Den förnämsta grunden för ifrågavarande tre myndigheters ställning
till förevarande fråga synes vara en uppfattning angående karaktären

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av deras byggnader, vilken kan uttryckas så, att myndigheterna vore att
hänföra till den första eller andra typen av byggande myndigheter enligt
den förut (sid. 70) omförmälda systematiska översikten över statens
organ för husbyggnadsverksamheten, under det de sakkunniga velat
hänföra alla tre myndigheterna till den tredje gruppen. Själva vilja
myndigheterna således jämställa sin byggnadsverksamhet med t. ex.
järnvägsstyrelsens, vattenfallsstyrelsens, lotsstyrdsens eller åtminstone med
fångvårdssiyrelsens och medicinalstyrelsens. Den åberopade indelningen
av de byggande verken är baserad på dels en mera specifik beskaffenhet
av de byggnader, verken uppföra (järnvägsbyggnader, kraftstationer,
^byggnader, fängelser, hospital), och dels graden av samhörighet mellan
själva uppförandet av byggnaderna och vederbörande verks övriga tekniska
arbetsuppgifter. 1 senare fallet synes endast telegrafstyrelsen hava
gjort anspråk på jämförbarhet med de exemplifierade verken, anspråk,
som emellertid icke torde kunna anses befogade vid det förhållandet, att
styrelsens speciella ämbetsåligganden, ehuru visserligen av teknisk art,
dock ej i någon mån äro, såsom järnvägs-, vattenfalls- och lotsstyrelsernas,
av byggnads teknisk art. Skall alltså en jämförelse i förevarande
avseende kunna göras, bör den göras med de byggande verken av den
andra typen enligt de sakkunnigas indelning, d. v. s. grundas på säregen
beskaffenhet hos byggnaderna ifråga. Betraktar man post- och
telegrafverkens samt riksbankens byggnader, torde man emellertid svårligen
kunna anse, att. dessa såsom byggnadsverk förete några särskilt
anmärkningsvärda drag.

Beträffande gången vid behandlingen av ett ärende angående byggnad
för post- eller telegrafverket eller riksbanken, sådan den efter det
överintendcntsämbetet övertagit nämnda myndigheters byggnadsverksamhet
skulle bliva, tillåter jag mig att hänvisa till en schematisk översikt,
som kommer att av mig lämnas, över behandlingen av husbyggnadsärenden
enligt de i sammanhang med den föreslagna omorganisationen
av överintendentsämbetet ifrågasatta förändringarna i statens byggnadsverksamhet
i allmänhet.

Innan jag övergår till annat ämne vill jag ännu yttra något med anledning
av vissa uttalanden i de nu ifrågavarande myndigheternas yttranden.

Telegrafstyrelsen, som i regel förhyr lokal för smärre stationer,
har framhållit, att flyttningar av verkets stationer vore dyrbara och
därför måste undvikas; att detta ekonomiskt fördelaktigast ofta kunde
ske endast genom raskt inköp av den förhyrda fastigheten; att en utredning
i sammanhang härmed inom överintendentsämbetet om behov av
lokaler jämväl för annan statsinstitution å den ifrågavarande orten kunde
medföra, att gynnsamt köptillfälle ginge telegrafverket ur händerna; samt

136

Kunrjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

att emellertid eu sådan utredning oftast skulle bliva utan nämnvärd
praktisk betydelse, då säkerligen endast undantagsvis något annat statens
verk än pist verk et eller möjligen riksbanken kunde få sitt lokalbehov
tillfredsställt i samband med telegrafverkets samt erfarenheten visat, att
även post- och telegrafverkens behov icke alltid kunnat utan svårighet
förenas. Den omständigheten, att överintendentsämbetet övertagit telegrafstyrelsens
byggnadsverksamhet, torde dock icke lägga hinder i vägen
lör ett raskt inköp av en behövlig fastighet. Under den nya regimen
kunde lika väl som nu preliminärt köpekontrakt uppgöras av telegrafverket
självt för att i tid binda fastighetsägaren — slutgiltigt torde ej
heller under nuvarande förfållanden telegrafstyrelsen kunna avsluta en
fastighetsaffär utan Kung! Maj:ts medgivaude. Befunnes ett inköp lämpligt,
om det såges enbait från telegrafverkets synpunkt, torde väl i regeln
köpet ej behöva hindras av den omständigheten, att lokal på orten behövdes
för annan myndighet. Snarare torde detta böra utgöra ytterligare
ett skäl för köpet.

Telegrafstyrelsen yttrar vidare, att den egentliga skillnaden emellan
det gamla och det nya bleve i själva verket endast, att statens byggnader
skulle förbehållas åt överintendentsämbetets arkitekter. I anledning
härav vill jag ånyo framhålla, att överintendentsämbetet vid sitt val
av arkitekter icke skulle vara begränsat till ämbetets arkitekter utom
stat utan komme att hava full frihet. Den verkliga betydelsen av
det nya torde vara vida mer djupgående och i korthet innebära, att
å utredningens stadium, på vilket ämbetets fackliga erfarenhet redan
nu tages i anspråk, nämligen genom yttrande på grund av kungl. remiss
över redan färdiga rittängar och förslag i övrigt till ifrågasatta byggnadsföretag,
ämbetets inflytande skulle få göra sig gällande tidigare och
således mera effektivt, samt alt även å utförandets stadium, varå ämbetet
nu ej alls anlitas, dess erfarenhet komme byggnadsföretagen till godo.

Emot överflyttningen av telegrafverkets byggnadsverksamhet har
styrelsen även invänt, att den erfarenhet beträffande telegrafverkets
lokalbehov, som skulle kunna samlas, därest telegrafstyrelsen hädanefter
som hittills finge äga frihet att välja arkitekt, skulle med de sakkunnigas
förslag fullständigt äventyras. Denna invändning torde icke vara berättigad.
Telegrafverkets egna möjligheter att samla erfarenhet i förevarande
avseende skulle vara oförminskade, då verket såsom byggherre
allt fortfarande stode i ständig och omedelbar kontakt med sina byggnadsangelägenheter.
Och beträffande den erfarenhet, som samlas hos vederbörande
arkitekt, synes den nya ordningen innebära en fördel, då denna
erfarenhet, i den mån den tillföres överintendentsämbetet, bleve, i avseende
å såväl byggnadsförslags upprättande som byggnaders utförande,

137

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

i görligaste mån tillvaratagen för framtida utnyttjande, under det att
densamma, vid nuvarande förhållanden, i och med det att den av telegrafverket
anlitade arkitekten upphörde att arbeta för verkets räkning
vore för staten förlorad, i den mån den ej kunnat tillvaratagas av överintendentsämbetet
vid granskningar av förslag till telegraf byggnader.

Vad härefter riksbankens byggnadsverksamhet beträffar, hava fullmäktige
framhållit, att den omedelbara befattningen med bankbyggnadernas
uppförande ej lämpligen kunde särskiljas från riksbankens övriga
förvaltning. Särskilt gällde detta de säkerhetsanordningar, som vore
nödvändiga inom dessa byggnader för tryggad förvaring av kassor och
värdehandlingar m. m. Dessa anordningar vore i allmänhet av den
beskaffenhet, att de ej kunde bidngas inför offentligheten, och det bleve
givetvis svårare om ej omöjligt att bevara den nödvändiga sekretessen,
ifall ärenden av detta slag komme att behandlas av myndighet utom
riksbanken. De av riksbanksfullmäktige sålunda uttalade farhågorna
torde icke äga någon större betydelse.

Riksbanksfullmäktige hava vidare gjort gällande, att det från rent
formell synpunkt vore olämpligt att överflytta en riksbankens angelägenhet
till ett kungligt ämbetsverk. Riksgäldsfullmäktige, vilka, såsom jag
förut omnämnt, av eget initiativ gjort framställning om överlämnandet
av handhavandet av deras byggnadsangelägenheter till överintendentsämbetet,
hava härvid ej förbisett denna betänklighet, men uttalat den
meningen, att densamma kan undanröjas genom särskilda föreskrifter.

Slutligen hava riksbanksfullmäktige, under erinran, att endast de
reparationsarbeten, som fordra biträde av arkitekt, skulle överlämnas till
överintendentsämbetet, under det att bankmyndighet skulle ombestyra
de övriga, uttalat, att detta torde kunna föranleda att för undvikande
av inblandning från ämbetets sida anlitande av arkitekt vid reparationsarbeten
komme att helt undvikas. Utan tvivel kommer dock riksbanken,
huru än förhållandena utveckla sig, allt framgent såsom hittills
att vid handhavandet av sin byggnadsverksamhet låta sig ledas endast
av sakliga synpunkter, och kan det alltså tagas för givet, att om de
sakkunnigas förslag bliver förverkligat, uppdelningen av underhållsåtgärderna,
vilken givetvis måste ankomma på riksbanken, verkställes uteslutande
med hänsyn till vad som är för byggnadernas vård lämpligt.

Beträffande överflyttningen till större eller mindre del av riksbankens
byggnadsverksamhet till överintendentsämbetet får jag emellertid
till sist framhålla, att, på sätt redan angivits, förslaget i denna del, vilket
jag biträder, föranletts av riksdagens egen anvisning, men att någon
åtgärd i detta avseende naturligtvis icke kommer att från Eders Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 18

Nya elementarskolan.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Maj:ts sida vidtagas med mindre riksdagen vid förnyat övervägande av
saken tillkännagivit sin benägenhet för en sådan anordning.

I fråga om överflyttandet till överintendentsämbetet av det omedelbara
inseendet över statsfastigheter utöver dem ämbetet nu har under
sin förvaltuing, hava de sakkunniga föreslagit, att så skulle ske beträffande
beskickningsfastigheterna i Konstantinopel, Paris, Madrid, Kristiania,
Berlin och retrograd ävensom London, Nya elementarskolans i Stockholm
läroverksbyggnad samt riksdagshuset. Beträffande beskickningsfastigheterna
(sid. 89) föreligger givetvis icke något yttrande över de
sakkunnigas förslag, men jag har förvissat mig om, att från utrikesdepartementets
sida ej finnes något att erinra emot förslaget. Ej heller
har jag för min del något att däremot invända.

Beträffande Nya elementarskolans läroverkshus (sid. 90) har läroverkskollegiet
vid skolan avgivit yttrande, vari kollegiet, under erinran
byggnad för framtiden skulle ställas under överintendentsämbetets vård,
om sitt i skrivelse den 27 januari 1914 framställda förslag, att skolans
vidare anfört följande:

»Den förutsättning, som då låg till grund för detta beslut, var, att kostnaderna
för framtida underhåll och eventuella omändringar av byggnaden skulle för framtiden
»bestridas med statsmedel», under det att för nävarande en särskild byggnadsfond,
vilkens inkomster äro en särskild del, uppgående till årligen 27 kronor 50 öre per
lärjunge, av terminsavgifterna, bestrider dels dessa kostnader, dels kostnaden (5,500
kronor) för amorteringen av ett lån till Stockholms stad, som påvilar byggnaden,
dels slutligen tomtöresersättning till kungl. lantbruksakademien (500 kronor). Genom
dessa förhållanden äro terminsavgifterna vid Nya elementarskolan högre än vid
andra läroverk, där avgiften till byggnadsfonden utgör endast 10 kronor per lärjunge
och läsår, en avgift, som vid Nya elementarskolan med dess nuvarande lärjungeantal,
cirka 500, icke ens skulle räcka till ovannämnda amorteringskostnad. Grundtanken
i kollegiets yttrande i januari 1914 var, att läroverket genom att dess hus
skulle ställas under överintendentsämbetets vård skulle vinna en ekonomisk fördel
och att från lärjungarna skulle kunna avlyftas en del av på dem vilande terminsavgifter
och de i detta avseende bliva mera likställda med andra läroverks lärjungar.

I sakkunnigas yttrande (sid. 277) läses nu emellertid följande: »I sammanhang
med läroverkets befriande från underhållet av dess hus torde emellertid nödiga
föreskrifter böra meddelas angående dispositionen av den del av terminsavgifterna,
som förut tagits i anspråk för underhållets bestridande.» Detta ger i kollegiets
ögon en helt annan vändning åt frågan och skulle beröva den föreslagna nya anordningen
all den fördel för läroverket, på vilken kollegiet hoppats, enligt vad ovan
anförts. Ty det kan med skäl dragas i tvivelsmål, om underhållet i överintendentsämbetets
hand skulle bliva billigare än för närvarande, då vården av byggnaden
ombesörjes av en särskild byggnadsnämnd av oavlönade personer. Härvid kan
t. ex. anföras, att de omändrings- och reparationsarbeten, som utfördes sommaren
1915, i arkitektarvode endast betingade konstruktionsarvode åt värmeledningsingenjör
Dahlgren och ett kontrollräkningsarvode å byggnadsentreprenaden av 75 kronor.

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Sakkunniga anföra, att genom skolhusets ställande under överintendontsämbetets
inseende »garanti skulle vinnas, att skolans hus allt framgent erhölle fullt
sakkunnig omvårdnad», och biträda därför förslaget, »helst övriga byggnader —
tekniska skolan, generalstabens litografiska anstalt — inom samma kvarter, kvarteret
Beridarbanan, redan stå under ämbetets inseende». I detta avseende tår kollegiet
anföra, att det icke torde med fog kunna sägas, att Nya elementarskolans hus
hittills åtnjutit sämre underhåll än de av sakkunniga anförda. Med avseende på
större ändringsarbeten, som kunna föreslås, kommer överintendentsämbetet på grund
av läroverksstadgans § 214, mom. 1 och 3, alltid att erhålla eu nödig garanterande
granskningsrätt, såsom fallet var vid de under 1915 gjorda omändringsarbetena. Med
avseende på smärre reparationsarbeten, särskilt sådana, som ofta förekomma, såsom
tillfälliga fel å ledningar och dylikt, justering av dörrar o. s. v. torde den nuvarande
anordningen medföra fördelen av större enkelhet och inbespara mycket skriveri, då
initiativet till sådana reparationer i alla händelser måste utgå från läroverket.

På grund av vad sålunda anförts får kollegiet, då någon fördel för Nya
elementarskolan enligt sakkunnigas förslag icke synes vara att vänta, för sin del
avstyrka, att Nya elementarskolans i Stockholm hus ställes under överintendentsämbetets
vård.»

Vad kollegiet anfört synes mig icke förringa de av de sakkunniga
anförda skälen för läroverkshusets ställande under överintendentsämbetet.
Frågan om byggnadens vård torde böra avgöras oberoende av frågan
om terminsavgifternas storlek.

Vad slutligen riksdagshuset (sid. 91) angår hava fullmäktige i
riksgäldskontoret begagnat givet tillfälle att yttra sig över de sakkunnigas
förslag. De anföra:

»Fullmäktige få för sin del tillstyrka, att riksdagshuset ställes under överintendentsämbetets
inseende och vård, på sätt de sakkunniga föreslagit. Därvid
synes emellertid böra iakttagas, såsom även lärer vara av de sakkunniga avsett,
att det särskilda generalförslag, som skall upprättas rörande riksdagshuset, tillkommer
i samråd med fullmäktige. Tillika vilja fullmäktige uttala, att, även sedan
ansvaret för vården om riksdagshuset övertagits av överintendentsämbetet, det
enligt fullmäktiges mening är nödvändigt att bibehålla en av fullmäktige utsedd
och till deras disposition stående vice värd, vilken självfallet kommer att vid förefallande
behov jämväl tillhandagå överintendentsämbetet. Att i detta sammanhang
närmare ingå på frågorna angående fullmäktiges och vice värdens förhållande till
överintendentsämbetet efter förändringens genomförande anse fullmäktige icke behövligt.
Dessa frågor avgöras lämpligen i sammanhang med uppgörandet av de
närmare bestämmelser angående ämbetets befattning med riksdagshuset, som, enligt
vad de sakkunniga föreslagit, böra gemensamt meddelas av ämbetet och fullmäktige.»

Fullmäktiges önskningar i fråga om det särskilda, riksdagshuset
avseende generalförslaget bliva enligt de sakkunnigas förslag, mot vilket
jag icke har något att erinra, fullt tillgodosedda. Att en vice-värd fort -

Departements*
chefen.

Riksgälds*
full mäktige.

Departements*

chefen.

Ang. byggnadsstatistik.

Fångvårdsstyrelsen.

140 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

farande kommer att av fullmäktige utses för riksdagshuset torde även för
överintendentsämbetets vidkommande vara att tillråda. Beträffande de
närmare enskildheterna i förhållandet mellan, å ena sidan, fullmäktige och
nämnde vice-värd samt, å andra sidan, överintendentsämbetet är jag ej
beredd att nu yttra mig. Innan något därutinnan åtgöres från Eders
Kungl. Maj:ts sida torde, liksom i fråga om riksbankens byggnadsverksamhet,
uttalande av riksdagen i ämnet avvaktas.

De sakkunniga, som uppenbarligen ansett, att än flere fastigheter
än de ovan nämnda lämpligen borde överflyttas till överintendentsämbetet,
hava emellertid icke framlagt något förslag därom, utan valt det förfarandet
att utdana den nya organisationen av ämbetet så, att ämbetet
endast med den ökning av de mindre kvalificerade arbetskrafterna, som
eventuellt kan bliva erforderlig, och efter nödig höjning av vederbörande
anslag må kunna, när så befinnes lämpligt, till förvaltning övertaga
ytterligare flere eller färre egendomar. Jag gillar denna de sakkunnigas
ståndpunkt och tar för givet, att det ej skall dröja synnerligen länge,
innan förslag i förevarande syfte komma att, allt efter som förhållandena
beträffande de särskilda fastigheterna kunna därtill föranleda, föreläggas
Eders Kungl. Maj:t.

I nu förevarande ämne vill jag utöver vad jag redan anfört endast
tillägga, att överintendentsämbetet, som ej haft något att erinra emot
de sakkunnigas förslag att ovannämnda fastigheter omedelbart skulle
överflyttas till ämbetet, påyrkat, att motsvarande höjning av de till
ämbetets förfogande stående medlen för underhållet av ämbetets fastigheter
samtidigt vidtages. Härtill får jag sedermera återkomma.

Över de sakkunnigas förslag i fråga om inrättandet av en byggnadsstatistik
i egentlig bemärkelse (sid. 93) hava yttranden avgivits av åtskilliga
av de hörda myndigheterna.

Fångvårdsstyrelsen anför:

»Upprättandet av en fullständig byggnadsstatistik synes kunna bliva till gagn
för anförda syften. Styrelsen vill ej heller för sin del ställa sig avvisande mot tillhandahållandet
av de uppgifter rörande fångvårdens byggnadsföretag, som för ändamålet
må anses nödvändiga. Det torde dock böra tillses, huruvida icke en dylik
statistik utan att förlora i överskådlighet eller tillförlitlighet kunde inrättas betydligt
enklare och mindre detaljerad än vad de sakkunniga tänkt sig, i det att inom
överintendentsämbetet tillgängliga översikter och förteckningar skulle kunna för vart
ifrågakömmande fall kompletteras med närmare upplysningar från vederbörande
ämbetsverk eller orter. Härigenom vunnes en ej oväsentlig lättnad för statsmyndigheterna
i nu avsedda åliggandet att insända fullständiga statistiska uppgifter. Det -

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

samma torde galla ifråga om skyldigheten att till överintendentsämbetet insända
huvudritningar till samtliga de byggnadsföretag, som för statens räkning utförts,
således i vad fångvården angår ritningarna till varje fångvärdsanstalt i riket. Så
vitt nämligen kan förutsättas, att en var myndighet för sig anordnar egen fullt
tillfredsställande byggnadsstatislik och att därtill i överintendentsämbetet finnas
lämpliga register och sammandrag, lärer ej vara behövligt, att hela det vidlyftiga
materialet hopas inom ämbetet.»

Arméförvaltningen yttrar i detta ämne:

»Den egentliga byggnadsstatistikens mål skulle vara större planmässighet vid
statens byggnadsverksamhet, särskilt vad avser tillgodoseende av olika statsinstitutioners
lokalbehov samt byggnadsverksamhetens fördelning på olika tidsperioder.
Härvid må, vad arméförvaltningens husbyggnadsverksamhet vidkommer, erinras, att
denna verksamhet, som uteslutande avser att tillgodose det militära behovet av
byggnader för lantförsvaret, knappast kan sägas hava något vidare samband med
övriga statsinstitutioners lokalbehov, varför den ock lämpligast bör få fullföljas
oberoende av därför främmande hänsyn och av de tidsperioder, varå det kan vara
lämpligt att fördela den byggnadsverksamhet, som kan betingas av andra statsinstitutioners
behov av lokaler. Inlämnandet av statistiska uppgifter, i sådant avseende
som ovan sagts, rörande de militära husbyggnaderna, torde därför knappast
hava något större värde. — — — Inlämnandet av uppgifter om byggnaders, av
olika slag och utförande, totalkostnad samt enhetspris per kvadratmeter, kubikmeter,
per man, per sjuksäng o. s. v., synes arméförvaltningen — — — kunna vara till
viss nytta och vägledning.»

Marinförvaltningen yttrar:

»I fråga om insändandet av statistiska uppgifter, på sätt ifrågasatts, finner
förvaltningen förslaget, vad marinen beträffar, icke vara tillräckligt motiverat, enär
nyttan därav icke kan anses motsvara de kostnader och ökade arbetskrafter, som
därav skulle förorsakas. Endast i den mån byggnad bleve för marinen obehövlig
samt dessutom vore belägen å sådan plats, eller omständigheterna i övrigt vore
sådana, att den av marinförvaltningen ansåges böra för annat ändamål disponeras,
synes uppgift böra lämnas.»

Lotsstyrelsen förklarar sig anse att vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om byggnadsstatistiken utan olägenhet skulle kunna bliva
gällande även för lotsstyrelsens byggnadsverksamhet.

Generalpoststyrelsen framhåller, att byggnadsstatistiken säkerligen
skulle bidraga till att göra statens byggnadsverksamhet mera överskådlig
och planmässig.

Järnvägsstyrelsen har i förevarande fråga utlåtit sig sålunda:

»I fråga om förslaget att lämna bidrag till en lämplig byggnadsstatistik må
här erinras om sakkunnigas eget uttalande, att järnvägsstyrelsen är att hänföra till
de ämbetsverk, vilkas byggnadsverksamhet omfattar byggnader, som i allmänhet
till sin utdaning äro intimt beroende av de speciella av ämbetsverken företrädda
ändamål de skola tjäna. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas nyttan för statens

Armé/örvaltningen.

Marin förvaltningen.

Lotsstyr elsen,

Generalpoststyrelsen.

Järnvägs styrelsen.

Vattenfallsstyrelsen.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

järnvägars vidkommande av lämnande av bidrag till den föreslagna byggnadsstatistiken.
Givetvis vill dock styrelsen ej motsätta sig att lämna bidrag härutinnan,
försåvitt det kan påvisas, att verkligt gagn härigenom kommer att tillföras statens
byggnadsverksamhet över huvud taget. Sakkunniga hava själva anmärkt, att de ej
tilltrott sig föreslå, huru byggnadsstatistiken skall närmare anordnas och föras, utan
att överintendentsämbetet torde självt vara bäst skickat att utarbeta detaljerat
förslag i detta avseende, men hava sakkunniga dock i huvuddrag angivit vissa synpunkter
i frågan.

Vid nu angivna förhållande och innan definitivt förslag om byggnadsstatistikens
förande föreligger, torde vara tillfyllest här allenast förutskicka följande.

Enligt styrelsens mening böra, i fråga om redan tillgodosedda behov, dessa
bidrag till byggnadsstatistik för statens järnvägars vidkommande lämpligen omfatta
allenast byggnadstomter och byggnader i städer och stadsliknande samhällen och
även beträffande dessa endast dels sådana byggnadstomter, som av en eller annan
anledning kunna befinnas obehövliga för statens järnvägar, dels husbyggnader, som
kunna helt eller delvis utnyttjas för annat statsändamål än statens järnvägar.

Vidkommande byggnadsstatistikens av sakkunniga angivna andra avdelning
eller uppgifter angående statens ännu ej tillgodosedda lokalbehov inser styrelsen
till fullo att i många fall större planmässighet i statens byggnadsverksamhet skulle
uppstå, därest å centralt ställe osamlades uppgifter från olika statsinstitutioner rörande
ifrågasatta nya lokaler. Å andra sidan är att beakta, att i ett verk som
statens järnvägar, där trafikens starka utveckling eller ändrade trafikförhållanden
ofta påfordra omedelbara åtgärder även i fråga om byggnadsverksamheten, svårighet
förefinnes att på förhand i god tid beräkna erforderliga lokalbehov och därvid
efter den av sakkunnige avsedda anmälan till ett statens centrala byggnadsorgan
avvakta resultatet av eventuellt samarbete med annan statsinstitution. Till detta
ämne har styrelsen här nedan vid behandling av frågan om samverkan med överintendentsämbetet
rörande förberedande utredning i byggnadsfrågor anledning återkomma
och därvid styrelsen av närmare angivna skäl funnit sig böra föreslå allenast
preliminär tillämpning av det föreslagna förfaringssättet i avbidan på av erfarenheten
vunnen kännedom, i vilken omfattning det blivande samarbetet låter sig
verkställas. Med hänsyn till det nu anförda har styrelsen beträffande framtida
lokalbehov ansett ovillkorlig anmälningsskyldighet i förevarande avseende i fråga
om varje byggnadsföretag icke böra föreskrivas järnvägsstyrelsen. Styrelsen håller
före att i stort sett det avsedda gagnet skulle vinnas, därest tillsvidare preliminärt
så anordnades, att dylika uppgifter finge omfatta allenast byggnadstomter och
byggnader i städer och stadsliknande samhällen och även beträffande dessa under
förutsättning att ej trafikförhållandena omedelbart påfordrade åtgärd från järnvägsstyrelsens
sida i avseende å dess byggnadsverksamhet. Slutligen vill styrelsen vid
sidan av det ovan berörda förorda såsom måhända gagneligt för annan statens
byggnadsverksamhet att tillika vissa sådana uppgifter lämnas beträffande olika
typer av vid statens järnvägar utförda byggnader, belysande exempelvis byggnadssätt
och kostnader per rum, per kubikmeter och dylikt, som kunna vara till nytta
vid bedömande av förslag till byggnader vid andra statens verk.»

Vattenfallsstyrelsen anför:

»Förslaget om upprättande av en fortlöpande statens byggnadsstatistik får

143

Kunjl. Majds Nåd. Proposition Nr 2.r>8.

anses välbetänkt. Beträffande det närmare anordnandet och förandet av denna
statistik hava de sakkunniga yttrat allenast, att överintendentsämbetet själ vt vore
bäst skickat att utarbeta detaljerat förslag. Emellertid torde, när detta förslag föreligger,
statens övriga byggande myndigheter böra beredas tillfälle att häröver yttra
sig. Det torde säkerligen icke vara nödvändigt, att t. ex. vattenfallsstyrelsen avlämnar
detaljerade uppgifter över sådana fastigheter, som direkt användas för i drift
varande kanaler och kraftverk.»

Riksbanksfullmäktige hava, med avseende å vad de sakkunniga
hemställt ifråga om upprättande och förande av byggaadsstatistik, förklarat
sig ej hava någon erinran mot att till vederbörande insändas
från riksbanken härför erforderliga uppgifter.

överintendentsämbetet har, med anledning av vad som anförts av
fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marin förvalt ningen, lotsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, yttrat följande:

»För åvägabringande av önskvärd planmässighet i statens byggnadsverksamhet
har av 1912 års statsrevisorer ifrågasatts, huruvida icke en utväg vore att i
allmänhet statens byggnadsverksamhet ställdes under en gemensam och fackmässig
ledning. Såväl överintendentsämbetet som de sakkunniga hava på angivna grunder
icke ansett. en dylik anordning vara att förorda, och därföre icke heller föreslagit
någon ändring beträffande omfattningen av ovannämnda myndigheters befattning
med statens husbyggnadsverksamhet.

Den centralisation av statens husbyggnadsverksamhet, som de sakkunniga
ansett möjlig att genomföra och förlägga till den föreslagna byggnadsstyrelsen’,
har inskränkt sig till att dels dit överflytta den statens husbyggnadsverksamhet,
som utövas av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och riksbankens fullmäktige,
vilka myndigheter sakna byggnadstekniska organ, dels, och i all synnerhet, genom
att inom »byggnadsstyrelsen» upprätta en statistisk byrå, där man i varje ögonblick
skulle kunna erhålla en samlad bild av statens pågående husbyggnadsverksamhet.
Denna byrås arkiv skulle ävenledes utan omgång kunna lämna svar på, bland
annat, följande frågor rörande städer, köpingar, stadsliknande samhällen och deras
omedelbara omgivningar, nämligen:

vilka bebyggda eller obebyggda tomter tillhöra statsverket, dessas storlek,
form, läge och värde;

vartill de användas och eventuella byggnaders plananordning och utseende;

förekomster av utav statsverket förhyrda lokaler och vilka dessa äro, samt

huruvida något ytterligare lokalbehov för statsverket inom visst område
förefinnes.

Överintendentsämbetet hade på sin tid framhållit såsom det första villkoret
för införandet av mera planmässighet i statens husbyggnadsverksamhet uppläggandet
av ett dylikt statistiskt material, vilken tanke även vunnit riksdagens beaktande.

De sakkunniga hava nu fört denna tanke vidare och inom det ombildade
överintendentsämbetet föreslagit upprättandet av en särskild avdelning inom ’byggnadsbyrån’,
som skulle hava till uppgift att insamla och bearbeta de statistiska
uppgifterna, samt hava dem så ordnade, att man vid varje uppstående, statsverket
berörande byggnadsfråga redan i dess första stadium kunde omedelbart få besvarade

JRikabanksfull»
mäktige.

Örer intendent 8-cim bete t.

144

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 25S.

ovan anförda eller liknande på byggnadsfrågans lösning inverkande spörsmål. Att
rådfråga detta statistiska arkiv först vid huvudritningarnas granskning (se fångvårdsstyrelsens
utlåtande) torde vara mindre lämpligt, om man syftar till snabb
utredning av en byggnadsfråga, då ju den möjligheten alltid förefinnes, att den
föreliggande byggnadsfrågan kan komma att kollidera med andra statens byggnadsintressen
på platsen, i vilket fall hela utredningen får göras om.

Ett samrådande med ''byggnadsstyrelsen’ på tidigare stadium av utredningen,
den må handhavas av vilken myndighet som helst, kan däremot bidraga till dess
hastigare realiserande genom eventuell kombination med annat statens tomt- eller
lokalbehov, som bör finnas registrerat på byggnadsbyråns utredningsavdelning.
Någon nämnvärd tidsutdräkt för den rådfrågande myndigheten torde en dylik hänvändelse
till ''byggnadsstyrelsen'' icke behöva medföra, om, såsom man måste
förutsätta, det statistiska arkivet är praktiskt ordnat.

Det säger sig självt, att detta arkiv motsvarar sitt ändamål bättre ju
fullständigare och ju färskare det statistiska materialet är. Det är därför av
mycket stor vikt att alla statens myndigheter dit insända behöriga uppgifter och
att uppkommet behov av tomt- eller lokalutrymme anmäles så tidigt som möjligt.

Då de militära myndigheterna i sina underdåniga utlåtanden framhålla, att
deras lokalbehov icke har något samband med övriga statsinstitutioners, varför
detta ock lämpligast borde få tillgodoses oberoende av främmande hänsyn och av
de tidsperioder, varå det kan vara lämpligt att fördela den byggnadsverksamhet,
som kan betingas av andra statsinstitutioners behov av lokaler (se arméförvaltningens
utlåtande), och av denna anledning anse statistiska uppgifter rörande militära byggnader
och tomtområden knappast hava något större värde, förbise dessa myndigheter,
att det dock för andra statsinstitutioner kan vara av vikt att veta de militära
myndigheternas innehav och deras ytterligare behov, på det att de må kunna rätta
sig därefter. Om militära hänsyn fordra utförandet av vissa byggnadsarbeten under
en viss tidsperiod, måste så ske oberoende av konjunkturer, men det statistiska
arkivet måste då kunna utvisa, att, exempelvis på grund av nationalekonomiska
motiv, ett uppskjutande med andra påtänkta byggnadsföretag vore lämpligt.

De myndigheter, vilka, av de underdåniga utlåtandena att döma, icke tillfullo
förstått meningen med utredningsavdelningens verksamhet och värdet av det
statistiska materialets fullständighet och färskhet, hava säkerligen även förbisett,
hur värdefullt det skulle vara vid bedömandet av förslag till stadsplaner, varmed
en annan av ''byggnadsstyrelsens'' byråer skulle sysselsätta sig, att hava tillgång
till exakta uppgifter rörande kronan tillhörig mark och därpå befintliga byggnader
samt rörande de behov av inom stadsplaneområdet beläget tomtutrymme, som
eventuellt må kunna förefinnas hos statsmyndigheter på platsen eller annorstädes.

Riksdagen har upprepade gånger fordrat åtgärder för åstadkommande av
större planmässighet i statens byggnadsverksamhet. Överintendentsämbetet har
svarat, att första steget härtill är statistik. Riksdagen har funnit detta svar
beaktansvärt och år 1911 anhållit att Eders Kung]. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning angående för ändamålet lämpliga åtgärder samt därefter meddela föreskrifter.
Utredningen har resulterat uti den av de sakkunniga föreslagna ''utredningsavdelningen''
inom byggnadsbyrån. Överintendentsämbetet kan icke finna annat än
att upprättandet av en dylik ''upplysningsbyrå'' från alla håll måste hälsas med
tillfredsställelse, och att densamma för alla byggande statsinstitutioner måste komma

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258-

att underlätta snarare än fördröja en byggnadsfrågas utredande, och att därföre en
hänvändning till ''byggnadsstyrelsen’ redan under utredningsstadiet icke kan
betraktas såsom något uppgivande av den beträffande institutionens bestämmanderätt,
utan såsom ett naturligt och oundgängligt moment i utredningen, för att försäkra
sig om att de första förutsättningarna för densamma icke äro oriktiga.»

Inrättandet av en byggnadsstatistik är — som jag förut haft Depac’ht^nts''
tillfälle framhålla — en huvudpunkt i de sakkunnigas förslag till åstadkommande
av en bättre ordning vid statens husbyggnadsverksamhet i
allmänhet. Statistiken, sådan de sakkunniga tänkt sig densamma, kan
sägas innebära den centralisation av husbyggnadsverksamheten, som
under de givna förhållandena synes möjlig att åstadkomma. I detalj
hava de sakkunniga ej närmare preciserat sitt förslag i förevarande
avseende. Å det stadium, frågan nu befinner sig, torde också endast
principeima för den ifrågasatta statistiken vara av intresse. Och i detta
avseende delar jag de sakkunnigas uppfattning. För den närmare
iTtformningen av statistikens enskildheter torde ytterligare fackmässig
utredning erfordras. Förslag härutinnan torde jag i sinom tid, om och
när visshet vunnits, att nödiga arbetskrafter för statistikens handhavande
bliva disponibla, få förelägga Eders Kungl. Maj:t. De av de hörda
myndigheterna framställda detaljanmärkningarna mot vad de sakkunniga
yttrat i förevarande ämne torde komma att vederbörligen beaktas vid
denna utredning. I allmänhet åsyfta dessa anmärkningar att inskränka
de särskilda myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till statistiken.

Häremot vill jag i detta sammanhang framhålla, att statistiken till sin
karaktär syftar att vara ett hjälpmedel för byggnadsverksamheten i dess
helhet och således ej kan rätt bedömas, om uteslutande de särskilda verkens
synpunkter anläggas. Jag hänvisar härutinnan till vad överintendentsämbetet
anfört och vill såsom för saken belysande särskilt fästa uppmärksamheten
å vad ämbetet yttrat om vikten av statistiken för prövningen
av stadsplanefrågor — frågor, med vilka icke något av de verk, som
skulle besväras med skyldighet att lämna uppgifter till statistiken, i
regel hava att taga befattning.

Av de mot förslaget angående en byggnadsstatistik framställda
anmärkningarna är det särskilt två, som äro av allmännare innebörd,
varför jag nu anser mig böra upptaga desamma till bemötande. Fångvårdsstyrelsen
ifrågasätter sålunda, att statistiken skulle, till minskande
av de uppgiftspliktiga myndigheternas besvär, anordnas så, att varje
byggande myndighet förde fullständig statistik över sin egen byggnadsverksamhet
och att inom överintendentsämbetet endast fördes register och
sammandrag över samtliga dessa statistiker. Med en sådan anordning
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 19

146

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

skulle det emellertid ej kunna undvikas, att byggnadsstatistiken såsom
helhet betraktad bleve av synnerligen heterogen beskaffenhet och, även
oavsett denna omständighet, i hög grad svår och tidsödande att utnyttja,
då på statistiken grundade utredningar måste på ett eller annat sätt
företagas inom åtskilliga olika verk i stället för, såsom med det av de
sakkunniga framställda förslaget åsyftas, på ett enda ställe, nämligen inom
överintendentsämbetet. Eu följd härav skulle lätt kunna bliva, att byggnadsstatistikens
användbarhet, ja kanske hela nyttan därav äventyrades.

Vidare vill jag, med anledning av militärförvaltningarnas erinran
därom, att deras byggnadsbehov vore av den beskaffenhet, att de måste
tillgodoses utan hänsyn till övriga statens byggnadsbehov, och att följaktligen
deras inbegripande under statistiken icke skulle bliva av något
större värde, uttala min anslutning till vad överintendentsämbetet gent
emot en sådan uppfattning framhållit, nämligen att, då byggnadsstatistiken
avser statens byggnadsverksamhet i dess helhet, statistik över
den militära byggnadsverksamheten, även om denna befinnes ej böra
påverkas av den civila, måste vara att tillgå för att de jämkningar i den
civila byggnadsverksamheten, som kunna betingas av växlingar i den
militäras omfång, må kunna iakttagas.

Vad slutligen post- och telegrafverkens samt riksbankens ställning
till byggnadsstatistiken beträffar, skulle dessa myndigheter, därest deras
byggnadsverksamhet överflyttades till överintendentsämbetet, givetvis ej
få någon direkt befattning med statistiken, då det material härför, som
kunde utvinnas ur nämnda myndigheters byggen, tillvaratoges omedelbart
av överintendentsämbetet. Skulle myndigheterna däremot allt fortfarande
själva utöva sin byggnadsverksamhet, komme de att till statistiken
intaga samma ställning som övriga myndigheter med självständig
byggnadsverksamhet. Under sådan förutsättning skulle åtminstone
postverket och riksbanken, att döma av vad de i ämnet anfört, ej hava
något att erinra emot byggnadsstatistiken, sådan den av de sakkunniga
föreslagits, med därmed förenade åligganden för myndigheterna.

Inrättandet av en byggnadsstatistik skulle givetvis medföra ett
avsevärt arbete, dels för införskaffande av primäruppgifterna, i vilket avseende
det naturligen måste falla huvudsakligen å de särskilda byggande
myndigheterna, och dels för tillsynen över att nämnda uppgifter vederbörligen
inflyta samt för uppgifternas statistiska bearbetande. I sistnämnda
avseendena torde arbetet, såsom även de sakkunniga förutsatt,
komma att drabba överintendentsämbetet, som till en av sina uppgifter
efter omorganisationen skulle hava att verkställa utredningar i byggnadsfrågor
med särskild hänsyn till den enskilda byggnadsfrågans ställ -

147

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

ning till statens byggnadsverksamhet i dess helhet. — Sedan statistiken
bringats i höjd med tillståndet hos statens lnisbyggnadsväsen, torde
överintendentsämbetets befattning med densamma tillföra ämbetet en
tämligen jämn och fortvarande ström av göromål, som därför givetvis
böra förrättas av ämbetets ordinära arbetskrafter. Däremot komme det
första uppläggandet av statistiken att förorsaka ämbetet ett tillfälligt, å
en relativt kort tidsperiod koncentrerat, men dock mycket drygt arbete,
vilket därför icke torde kunna helt påbördas ämbetets nyssnämnda arbetskrafter
utan vartill följaktligen extra biträde måste anlitas. Kost--naderna för dylikt biträde hava av ämbetet beräknats till 15,000 kronor,
och de sakkunniga hava, ehuru med någon tvekan, anslutit sig härtill,
i det de hemställt, att för bestridande av de med byggnadsstatistikens
första uppläggande förenade särskilda kostnaderna ett extra anslag å
nämnda belopp skulle ställas till ämbetets förfogande. Beträffande den
av de sakkunniga tillämpade beräkningsgrunden tillåter jag mig att
hänvisa till vad de sakkunniga därutinnan anfört (sid. 97). Om också
vid den tidpunkt, då de sakkunniga avgåvo sina förslag, berörda summa
kunde anses vara rikligt tillmätt, torde dock av allbekanta skäl de ekonomiska
förhållandena numera vara så förändrade, att frågan snarare
torde bliva, huruvida beloppet kan anses fullt tillräckligt. Då emellertid,
såsom de sakkunniga framhållit, det är svårt att bedöma det erforderliga
beloppets storlek, vill jag ej nu ifrågasätta någon avvikelse från vad
de sakkunniga föreslagit. Jag delar således de sakkunnigas mening såväl
beträffande behövligheten av ett särskilt engångsanslag för byggnadsstatistikens
uppläggande som vad angår beloppet av detta anslag.

Beträffande frågan om inrättande av ett till överintendentsämbetet Ang. centralt
förlagt centralt statsarkiv för ritningar (sid. 98) hava även vissa av de stritnSgIr.Ör
hörda myndigheterna yttrat sig.

Vad fångvårdsstyrelsen i förevarande avseende anfört har jag
redan, då jag yttrade mig om byggnadsstatistiken, meddelat. Styrelsen
håller sålunda före, att frågan skulle lösas på enahanda sätt, som styrelsen
ifrågasatt angående statistiken, nämligen att de byggande myndigheterna
skulle inrätta egna ritningsarkiv och att inom överintendentsämbetet
endast skulle föras lämpliga register och anvisningar till desamma.

Fångvårds•
styrelsen.

Arméförvaltningen anför i ämnet följande:

»Såsom ovan omförmälts, hava de sakkunniga föreslagit ’att statsmyndighet,
som ombesörjer utförandet av husbyggnadsföretag för kronans räkning, skulle till

Armé förvaltningen.

Marin forvaltningen.

lotsstyrelsen.

Järnväg!-

ttgrelsen.

148 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

överintendentsämbetet insända ett exemplar av huvudritningarna därtill''. Det vore
(se sid. 285), säga de sakkunniga, av högt ej endast teoretiskt utan även praktiskt
värde, att ett fullständigt centralt statsarkiv för ritningar upprättades, och hava de
ansett, att det närmast till hands liggande medlet att nå detta mål vunnes därigenom,
att till överintendentsämbetet insändes dylika ritningar, dock med de undantag,
som kunde betingas av särskilda skäl, t. ex. vissa militära byggnader. Vad
som avses med vissa militära byggnader utvecklas likväl icke närmare. Då det av
de sakkunniga angivna skälet för ritningars insändande synes arméförvaltningen
vara synnerligen beaktansvärt, har arméförvaltningen intet att erinra mot den
föreslagna bestämmelsen, dock att den icke skall gälla ritningar å byggnader m. m.
inom befästat område och ej heller ritningar till andra militära byggnader
och anläggningar, som det kan prövas vara olämpligt att med ämbetets arkiv
införliva.»

Marin förvaltningen anför:

»Ett åläggande för marinmyndighet, som ombesörjer utförandet av husbyggnadsföretag
för kronans räkning, att till överintendentsämbetet insända ett exemplar
av huvudritningarna därtill bör omfatta endast större byggnader och i intet fall
utsträckas att gälla vare sig befästningsbyggnadsverk, större som mindre, varvets byggnad
eller övriga byggnader, vars beskaffenhet icke bör bringas till allmänhetens
kännedom.

För vinnande av full trygghet med avseende å den militära sekretessen torde
det därför böra läggas i marinförvaltningens hand att för marinens vidkommande
pröva, huruvida ritning skall insändas eller ej.»

Lotsstyrelsen förklarar sig ej hava något att erinra mot meddelandet
av bestämmelse därom, att ett exemplar av huvudritningarna
till de husbyggnadsföretag, som genom lotsstyrelsens försorg utfördes,
skulle till överintendentsämbetet insändas.

Järnvägsstyrelsen yttrar:

»Vidkommande förslaget därom att i och för bildande av ett centralt statsarkiv
för ritningar måtte till överintendentsämbetet eller den blivande byggnadsstyrelsen
insändas från vederbörande statsmyndigheter ett exemplar av huvudritningarna
till de byggnadsföretag, som för statens räkning utförts, är vad statens
järnvägar angår intet att i huvudsak häremot erinra. Vid statens järnvägar utföras
emellertid ofta en mängd hus enligt samma ritningar ävensom ett stort antal uthus
och dylika byggnader av ringa betydenhet. Med hänsyn härtill håller styrelsen
före, att till det ifrågasatta statsarkivet böra från statens järnvägar överlämnas
endast huvudritningar för olika hustyper och ej för varje uppfört hus samt att
ritningar icke böra insändas för mera obetydliga husbyggnader såsom uthus, avträden,
mindre godsmagasin och dylika. Styrelsen förutsätter vidare att ej alltför kostsam
kopieringsmetod påfordras.»

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Vattenfallsstyrelsen nämner i sitt över de sakkunnigas betänkande
avgivna utlåtande i nu förevarande avseende följande:

»Även inrättande av ett centralt statsarkiv för ritningar synes kunna bliva
till nytta, om än med hänsyn till det alldeles speciella ändamål, som de av vattenfallsstyrelsen
uppförda byggnader vanligen tjäna, styrelsens ritningar i regel knappast
kunna tjäna till någon ledning för andra statens verk. I allmänhet torde det vara
tillräckligt, att de insända ritningarna utgöras av ljuskopior eller åtminstone s. k.
rokotryck, då eljest ett reproducerande av ritningarna, särskilt för större byggnader,
skulle medföra allt för avsevärda kostnader. Särskilt torde rokotryck vara att förorda
såsom lika hållbara som originalritningar.»

Enligt domänstyrelsens förut av mig återgivna utlåtande har detta
ämbetsverk såsom sin mening uttalat, att det för verkets vidkommande
vore tillräckligt, att ett exemplar av huvudritningarna till större byggnadsföretag
insändes till överintendentsämbetet.

Av överintendentsämbetets utlåtande må i detta sammanhang meddelas
följande:

»Ett huvudritningsarkiv lärer vara nödvändigt, särskilt vid utredningen angående
enhetspris för olika typer av byggnader, och för studiet av förhållandet
mellan nyttig golvarea och korridorer och dylikt, mellan hela byggnadens kvadratyta
och de arealer, murar och väggar upptaga m. m. Resultatet av dylika undersökningar
äro av ovärderlig nytta icke blott vid granskningen av byggnadsförslag inom
''byggnadsstyrelsen’ utan även för alla statens byggande myndigheter vid bedömandet
av huruvida den förslagsgivande arkitekten lyckats finna en sådan lösning av sin
uppgift, att kostnaderna stå i rimligt förhållande till de med byggnaden i fråga
vunna nyttigheterna.»

Inrättandet av ett centralt statsarkiv för ritningar är, såsom av
vad de sakkunniga anfört framgår, egentligen ej någon nyhet. Det är
fast mer att anse såsom ett fortsättande eller kanske rättare återupptagande
och utvecklande av de för några decennier sedan rådande förhållandena
i förevarande avseende. Nyttan av ett centralt ritningsarkiv
synes mig utan vidare ligga i öppen dag. Från synpunkten av det
praktiska, på förbättrandet av förhållandena inom statens husbyggnadsverksamhet
såsom helhet betraktad omedelbart inriktade arbetet kan
ritningsarkivet sägas tjäna samma syften som byggnadsstatistiken, ja i
stort sett vara en del av densamma. Vad som yttrats om statistiken
torde därför i tillämpliga stycken kunna hänföras även till ritningsarkivet.
Av vissa av de hörda myndigheterna hava från olika synpunkter

Vattenfalltf
styrelsen.

Domrin styrelsen.

Överintendents ämbetet.

Departements chefen.

Ang. upplysningsverksamhet

å, husbyggnadsområdet,

Arméförvalt ningen.

Marinförvalt ningen.

lotsstyrclsen.

Gensralpos!•
styrelsen.

Järnvägs styrelsen.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

framställts yrkanden på begränsning av ritningsarkivets omfattning.
Med anledning härav kan å ena sidan göras gällande, att, även om
införlivandet med samlingen av särskilda arbeten kan med hänsyn tagen
endast till dessas speciella föremål synas mindre ändamålsenligt,,rikhaltighet
och fullständighet dock äro av väsentligen samma betydelse
för ett centralt ritningsarkiv å dess område som för ett centralt handlingsarkiv
eller bibliotek å dess gebit. Men å andra sidan bör åter
medgivas, att av vissa särskilda skäl ritningarna till åtskilliga byggnader
kunna anses icke hava sin plats i ett arkiv av förevarande slag. Det
sist sagda gäller i synnerhet om en del militära byggnader. Angående
vilka byggnader som böra undantagas är jag emellertid ej beredd att
nu yttra mig. Härom lärer jag framdeles komma att förelägga Eders
Kungl. Maj:t förslag i sammanhang med utfärdandet av behövliga
administrativa bestämmelser i ämnet.

Åven över de sakkunnigas förslag att en upplysningsverksamhet å
husbyggnadsområdet skulle utövas genom överintendentsämbetet (sid. 98)
hava en del av de hörda myndigheterna uttalat sin mening.

Arméförvaltningen anför sålunda i sitt över de sakkunnigas betänkande
avgivna utlåtande:

»I vad statistiken-----avser den upplysningsverksamhet, som å sid. 286

—287 närmare avhandlas, avseende att till byggande myndigheter bringa kännedom
om de erfarenheter, som gjorts vid de för statens räkning utförda byggnadsföretagen,
torde det säkerligen kunna vara till gagn, om i sådant hänseende till överintendentsämbetet
inlämnades erforderliga uppgifter, särskilt vad beträffar olika byggnadskonstruktioners,
materialiers m. m. användning och duglighet, olika byggnadsfabrikats
fördelar och olägenheter, m. m. Dessa uppgifter böra dock icke, såsom
de sakkunniga synas hava tänkt sig, insändas från respektive arbetsledare direkt
till överintendentsämbetet utan bör, vad arméförvaltningen angår, insändandet ske
genom ämbetsverket.»

Marinförvaltningen och lotsstyrelsen förklara sig intet hava att
erinra mot det av de sakkunniga föreslagna åläggandet för ledarna av
verkens husbyggnadsföretag att till överintendentsämbetet efter hand
insända meddelande om under arbetet gjorda erfarenheter och rön, som
synas vara av allmännare intresse.

Generalpoststyrelsen förmenar, att en upplysningsverksamhet av
det slag, de sakkunniga ifrågasatt, torde kunna bliva till någon nytta.

Järnvägsstyrelsen förklarar sig beträffande statens järnvägar till
fullo instämma i förslaget, att ledarne av statens husbyggnadsföretag

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

mä tillförbindas att till överintendentsämbetet efter band insända meddelanden
om under arbetet gjorda erfarenheter och rön, som synas vara
av allmännare intresse.

Vattenfallsstyrelsen anför: Vattenfafli den

upplysningsverksamhet, som skulle utövas genom utsändande av ''meddelanden
från överintendentsämbetet’, bör givetvis kunna bliva till stort gagn. Då
dessa meddelanden till största delen torde bliva av rent teknisk karaktär, är det
för ernående av ett gott resultat härutinnan nödvändigt, att dessa meddelanden
utarbetas av erfarna byggnadsingenjörer eller av arkitekter, som specialiserat sig
på det byggnadstekniska området. De konstruktiva frågor, som det bär gäller, äro
ej av den natur, att de i vanliga fäll handläggas av arkitekter, utan deras grundliga
behandling tillkommer obetingat ingenjörsvetenskapen. I vad mån överintendentsämbetet
blir lämpat för handhavandet av upplysningsverksamhet av ifrågavarande
slag blir sålunda beroende av, hur den byggnadstekniska ingenjörsvetenskapen
blir representerad inom ämbetet. Under alla omständigheter synes i hög
grad önskligt, att, beträffande åtminstone viktigare byggnadstekniska frågor, ett
direkt samarbete kunde etableras mellan överintendentsämbetet och vissa andra
tekniska verk (närmast järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
vattenfallsstyrelsen), särskilt då det gäller fastställande av normer för olika konstruktioner
och byggnadsmaterial. På vattenfallsstyrelsens initiativ hava t. ex.
kommitterade från nyssnämnda fyra verk utarbetat förslag till normalbestämmelser
för järnkonstruktioner till hus-, bro- och vattenbyggnader, ett förslag, som för närvarande
är föremål för nämnda verks prövning. Genom dylikt samarbete torde
betydligt bättre resultat vinnas, än genom att övriga verk till överintendentsämbetet
insända ''rapporter över erfarenhetsrön’ in. in.»

Förslaget angående ifrågavarande upplysningsverksamhet synes Departementshava
vunnit de med byggnadsangelägenheter sysslande myndigheternas chefen.
gillande. Åven jag finner mig böra förorda detsamma. Jag finner det
innebära en avsevärd fördel bland annat i det avseendet, att de av
upplysningsverksamheten härflytande meddelandena skulle kunna bliva
ett värdefullt och lätt tillgängligt medel för de husbyggnadstekniska
statstjänstemannen att följa byggnadskonstens utveckling, särskilt den
praktiska sidan därav.

Beträffande arméförvaltningens yttrande, att underrättelserna om
vid statsbyggena gjorda iakttagelser och rön ej böra insändas till överintendentsämbetet
direkt från ledarna av byggnadsföretagen utan genom
vederbörande ämbetsverk, ligger detta egentligen på sidan om förevarande
fråga. För upplysningsverksamhetens bedrivande är det givetvis
tämligen likgiltigt, på vad sätt underrättelserna inkomma, blott de
så göra. Måhända blir det dock för likformighetens skull och för att
omedelbart _ träffa dem, uppgiftsskyldigheten ytterst åvilar, nödvändigt
att föreskriva, att ledarna av statens husbyggnadsföretag skola direkt

Ang. provsamling
av
byggnadsmaterialier.

Vattenfalls•
styrelsen.

Departements chefen.

152 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

meddela överintendentsämbetet sina iakttagelser och rön. Önska vederbörande
ämbetsverk att även direkt erhålla dylika meddelanden, torde
intet hindra att för deras vidkommande sådan anordning vidtages.

Vattenfallsstyrelsens uttalande om kompetensen bos dem, som
inom överintendentsämbetet skola handhava upplysningsverksamheten,
bör beaktas vid behandlingen av frågan om ämbetets organisation.
Beaktansvärt är även ämbetsverkets uttalande om samarbete mellan överintendentsämbetet
och andra byggnadstekniska verk i förevarande avseende.
Samarbete mellan ämbetsverken är ju för övrigt en ledande
tanke i de föreliggande förslagen till åstadkommande av bättre förhållanden
vid statens husbyggnadsverksamhet. Och lika väl som man
härvid önskar, att de byggande verken skola samarbeta med överintendentsämbetet
i frågor, där ämbetet måste anses såsom främsta
auktoritet, så bör givetvis även ämbetet samarbeta med andra byggande
verk i frågor, där dessas sakkunskap kan bliva av gagn.

Över de sakkunnigas förslag att en provsamling av ''byggnadsmaterialier
skulle inrättas hos överintendentsämbetet (sid. 100) har av de hörda
myndigheterna egentligen endast vattenfallsstyrelsen yttrat sig. Styrelsen
anför:

»Den föreslagna provsamlingen bör stå under sakkunnig ingenjörsvård och
helst vara kombinerad med materialprovningsanstalt. Det kan ifrågasättas, huruvida
ej lämpligast vore, att provsamlingen förlädes till statens provningsanstalt. För
att vara av största nytta böra nämligen jämte proven utställas certifikat över verkställd
materialprovning.»

En provsamling sådan som de sakkunniga föreslagit synes mig
kunna bliva till gagn. Den kan på sätt och vis anses såsom ett
komplement till den upplysningsverksamhet i byggnadstekniska ämnen,
som skulle utövas genom överintendentsämbetet. Härvid vill jag emellertid
framhålla nödvändigheten av att det tillses, att kostnaderna för
samlingen icke bliva större, än att de fullt motsvaras av den nytta, samlingen
i verkligheten befinnes medföra. Kostnaderna för samlingen torde
emellertid, såsom de sakkunniga påpekat, egentligen komma att utgöras
av kostnaderna för den för samlingens inrymmande nödvändiga lokalen.
Och då samlingen kan antagas enligt sin natur komma att börja med
tämligen blygsamma mått och efterhand tillväxa, torde det ej behöva
möta några avsevärda svårigheter att i tid vidtaga åtgärder för nödig
begränsning av kostnaderna.

Den uppfattning av provsamlingens karaktär och ändamål, som
synes ligga till grund för vattenfallsstyrelsens yttrande, överens -

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

stämmer icke med vad de sakkunniga torde hava avsett med sitt förslag.
Detta tager egentligen sikte endast på statens byggnadsverksamhet och
vill åstadkomma ett medel till dennas fromma. Att välgörande verkningar
för även icke statlig byggnadsverksamhet medfölja är en lycklig
omständighet, ehuru icke omedelbart åsyftad. Skulle provsamlingen
förenas med en verklig materialprovningsanstalt, såsom vattenfallsstyrelsen
förordar, förändrades i och därmed samlingens karaktär och
syfte, så att den för att fylla sina uppgifter måste svälla ut till en
institution av betydligt större mått än med det ursprungliga förslaget
avsetts. Huruvida framtiden kan innebära en sådan utveckling är ju
vanskligt att förutsäga, men för närvarande synes mig lämpligt begränsa
institutionen i enlighet med vad jag nyss anfört. En central
materialprovningsanstalt — nämligen tekniska högskolans — finnes ju
redan. Att å andra sidan förlägga provsamlingen till provningsanstalten,
såsom vattenfallsstyrelsen ock ifrågasatt, skulle vara en åtgärd, varigenom
samlingens användbarhet för överintendentsämbetet, för vilket den i
främsta rummet är avsedd, skulle betydligt inskränkas.

Vad slutligen vattenfallsstyrelsen anfört i fråga om den personal,
som skall handhava provsamlingen, torde detta liksom vad styrelsen i
enahanda avseende anfört beträffande överintendentsämbetets upplysningsverksamhet
böra tagas under övervägande i sammanhang med frågan
om ämbetets organisation.

Med de förslag, jag senast yttrat mig om, nämligen angående
inrättandet av en byggnadsstatistik och ett centralt statsarkiv för ritningar,
angående utövandet av upplysningsverksamhet å byggnadsväsendets område
samt angående inrättandet av en provsamling av byggnadsmaterialier,
hava de sakkunniga såsom jag förut omnämnt huvudsakligen avsett att
bereda erforderligt underlag för de medel mot de anmärkta missförhållandena
vid statens byggnadsverksamhet, vilka de sakkunniga föreslagit
i stället för den outförbar befunna centralisationen av själva
byggnadsverksamheten. Dessa medel voro dels grundligare och allsidigare
förberedande utredning av de särskilda byggnadsfrågorna (sid.
102), dels granskning i viss utsträckning av uppgjorda ritningar och
förslag (sid. 104) och dels kontroll vid utförandet av byggnadsarbeten
(sid. 110), vilket allt skulle i väsentliga avseenden läggas i händerna på
överintendentsämbetet såsom den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets
område. Angående de sakkunnigas sätt, från allmän
synpunkt betraktat, att lösa frågan om åvägabringande av bättre förhållanden
inom statens husbyggnadsväsen har förut varit tal. Det återBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 käft. (Nr 258.) 20

Ang. förberedande
utredning,
granskning
och kontroll
vid
byggnadsföretag.

Fångvårds*

styrelsen.

ArméförvaH•
ningen.

154 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

etår således nu att skärskåda de nyss nämnda speciella förslagen i enahanda
syfte. Då dessa representera de allmänna praktiska uttrycken
för de tillämnade förändringarna å området för statens husbyggnadsverksamhet,
är det givet, att de över de sakkunnigas förslag hörda
myndigheterna i sina yttranden särskilt fäst sig härvid. När jag nu går
att meddela, vad myndigheterna i förevarande avseenden anfört, finner
jag lämpligast att göra detta i ett sammanhang. De olika momenten
av överintendentsämbetets medverkan vid behandlingen av en byggnadsfråga
kan väl i en enhetlig och systematisk framställning med fördel
behandlas för sig, men då de uppenbarligen höra intimt samman och
de olika myndigheterna sett dem och deras inbördes sammanhang från
i viss mån olika synpunkter, föreligger ej skäl att åtskilja de olika
delarna av myndigheternas framställningar i ämnet.

Fångvårdsstyrelsen, vilken, såsom jag i annat sammanhang redan
meddelat, uttalat, att ett samarbete med den tekniska centralmyndigheten
under byggnadsföretagens planläggning läte sig anordnas, anför i förevarande
ämnen vidare:

»Den förberedande utredning, som bör föregå varje statens byggnadsföretag,
bör givetvis vara så allsidig som möjligt. Vad särskilt angår fångvårdens byggnader
äga emellertid dessa, såsom ovan påpekats, med hänsyn till beskaffenhet och
användning en så speciell karaktär, att ett samarbete med överintendentsämbetet
på ett tidigare stadium, än vad de färdiga byggnadsritningarna giva vid handen,
blott lärer kunna ifrågakomma beträffande rent byggnadstekniska spörsmål, såvida
icke saken rörer uppförande av bostadshus för tjänstemän och dylikt, i vilka fall
tydligen överintendentsämbetet torde kumia giva nyttiga anvisningar och råd.

Mot överintendentsämbetets deltagande i kontrollen över fångvårdens byggen
har styrelsen intet i princip att anföra, dock under förbehåll att sådan kontroll ej
föregriper styrelsens eget inseende eller hindrar arbetets gång, ej heller reser svårigheter
för vidtagande av de ändringar eller avvikelser i byggnadsplan, vartill styrelsen
må vara berättigad och finna anledning.»

Arméförvaltningen anför:

»Under förutsättning att arméförvaltningens fortifikationsdepartement fortfarande
skall i huvudsak hava hand om det militära husbyggnadsväsendet, och att
detta departement tillser, att alltid däri fullt erfaren personal finnes att tillgå, torde
givetvis ock där den största erfarenheten, huru militära byggnader, för att fullt
motsvara sitt ändamål, böra vara anordnade, inredda och grupperade m. m., komma
att vara till finnandes. Arméförvaltningen förutsätter tillika, att arkitektgöromålen
vid fortifikationsdepartementet allt framgent komma att skötas av en i sitt yrke
skicklig och förfaren man, med förmåga att jämväl tillgodose de estetiska fordringar,
som till äventyrs kunna ställas på byggnader av ifrågavarande slag. Förbliva förhållandena
sådana, som nyss förutsatts, kan arméförvaltningen ej heller inse, att det

155

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

kan vara erforderligt, att de militära byggnadsfrågorna jämväl läggas under överintendentsämbetets
behandling. Säkerligen skulle det ofta icke leda till stort annat
än tidsutdräkt med dessa frågors handläggning. Då ju något särskilt organ för
behandling av frågor rörande militärbyggnader icke skulle bildas inom överintendentsämbetet,
och således någon mera ingående sakkunskap beträffande dylika byggnaders
lämpligaste inredning, anordnande och gruppering in. in. näppeligen kan komma att
förefinnas inom ämbetet, torde det vara ovisst om full förståelse av och hänsyn till

de militära krav, dessa byggnader böra tillgodose, där alltid kan vara att påräkna.

Andra hänsyn än till byggnadernas militära nytta och användbarhet kunde måhända
få göra sig mer än tillbörligt gällande. För utförande av större byggnadsföretag
erfordras Eders Kungl. Maj:ts beslut. I dessa fall torde Eders Kungl. Maj:t, såsom

hittills understundom skett, i den mån Eders Kungl. Maj:t prövar så nödigt, även

hädanefter komma att höra överintendentsämbetet, men härför erfordras givetvis ej
någon särskild författningsföreskrift.

Vad slutligen vidkommer de sakkunnigas förslag, ’att överintendentsämbetet
tillägges befogenhet och skyldighet att i avseende å samtliga sådana statens husbyggnadsföretag,
som ombesörjas av annan myndighet än ämbetet, utöva kontroll
av den beskaffenhet, som ovan angivits’ synes följande vara att framhålla. I betänkandet
(sid. 300) anföra de sakkunniga, hurusom i nådiga kungörelsen den 22 december
1893 föreskrives, att överintendentsämbetet, i avseende å husbyggnadsarbeten och
reparationsarbeten å husbyggnader, ävensom i avseende å materialier, som vid statens
lmsbyggnadsarbeten användas, skall utfärda de i § 7 i entreprenadförordningen den
17 november 1893 omförmälda allmänna bestämmelser angående fordringar å vara
eller arbete, kontroll vid tillverkningen eller utförandet m. m., som kunna finnas
nödigt att föreskriva till ledning och efterrättelse vid leverans eller arbetes fullgörande.
Följdriktigheten har därför synts de sakkunniga fordra, att överintendentsämbetet
jämväl bör övervaka efterlevnaden av bestämmelserna. Detsamma borde
sålunda enligt deras mening utöva en viss, icke blott teknisk utan även ekonomisk
kontroll vid samtliga byggnadsföretag, som utföras genom någon statsmyndighets
försorg. Att det uppdrag, som överintendentsämbetet erhållit genom nådiga kungörelsen
den 22 december 1893, att med avseende å husbyggnadsarbeten och reparationsarbeten
å husbyggnader m. m. utfärda sådana bestämmelser, som nyss nämndes,
tillika borde medföra, att sagda ämbetsverk skulle äga utöva kontroll över, bland
annat, även de militära husbyggnadsföretagen, kan arméförvaltningen för sin del
icke finna vara på något sätt oeftergivligt. Ställes, såsom här ovan förutsatts,
personal med erforderlig kompetens till arméförvaltningens förfogande, torde sedan
någon särskild kontroll från överintendentsämbetets sida lika litet erfordras beträffande
det noggranna iakttagandet av dessa som av andra bestämmelser, vilka skola av
arméförvaltningen tillämpas. För detta ändamål torde därför knappast behövas någon
vare sig teknisk eller ekonomisk kontroll från överintendentsämbetets sida. Det
ena jämnställda ämbetsverkets ingripande i det andras angelägenheter kan för övrigt
icke vara lämpligt, allra minst i frågor som beröras av ekonomiska uppgörelser.
Därvid skulle lätt slitningar kunna uppstå, verksamhetens bedrivande fördröjas och
högre kostnader bliva en påföljd. Skulle det emellertid finnas vara för enheten i
statens byggnadsverksamhet erforderligt, att överintendentsämbetet skall utöva teknisk
och ekonomisk kontroll eller i övrigt hava inflytande även på det militära husbyggandet.
vore det säkerligen bäst, om steget toges fullt ut och jämväl sistnämnda

Mar in f arv altningen.

lotsstyrelsen.

156 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

byggnadsverksamhet helt och hållet överflyttades på ämbetet, men i sådant fall
icke endast nyuppförandet av militära kasern- och andra etablissement och husbyggnader
med vad därtill hörer, utan jämväl byggnadsunderhållet. Därvid måste
givetvis inom överintendentsämbetet bildas en särskild avdelning för militärbyggnader,
utrustad med särskild militär sakkunskap, samt under densamma tillskapas
civila byggnadsorgan, som finge övertaga den befattning med militärbyggnadsverksamheten,
som nu utövas av arméfördelnings- och truppförbandschefer, ingenjörofticerarne
vid arméfördelningarna, kasernofficerare m. fl. Huruvida överflyttandet
på överintendentsämbetet av det militära husbygget kan, även i andra hänseenden
än enheten i byggnadsverksamhetens bedrivande, anses lämpligt och för staten fördelaktigt,
torde vara tvivelaktigt. För fortifikationen skulle detta helt visst vara
till fördel, då denna därvid skulle komma i tillfälle att uteslutande ägna sig åt sin
synnerligen omfattande, rent militärtekniska verksamhet.»

Marinförvaltningen yttrar:

»De sakkunnigas förslag att, då det ankommer på annan myndighet än överintendentsämbetet
att uppgöra ritningar med mera, byggnadsärendet redan på ett
förberedande stadium alltid skall göras till föremål för icke blott berörda myndighets
utan även överintendentsämbetets prövning, torde vara mindre välbetänkt. Den
ofta säregna beskaffenheten av marinens byggnader, deras understundom mer eller
mindre hemliga natur, deras i många fall ringa omfattning eller den med uppförandet
icke sällan förenade brådskan äro förhållanden, som kraftigt tala mot ett sådant
förslag. Skulle bestämmelserna i nu ifrågavarande avseende finnas böra utfärdas,
borde de därför givas sådan innebörd, att byggnadsärendena må på det förberedande
stadiet behandlas gemensamt med överintendentsämbetet endast i de fall, då vederbörande
marinmyndighet sådant påkallar.

Att tillägga överintendentsämbetet befogenhet att i avseende å samtliga
sådana statens husbyggnadsföretag, som ombesörjas av annan myndighet än ämbetet,
utöva kontroll finner sig marinförvaltningen böna avstyrka. Under alla omständigheter
synes denna kontroll ej kunna lämpligen sträcka sig längre än med avseende å
sådana byggnadsföretag, som på det förberedande stadiet varit föremål för ämbetets
behandling. Men även med avseende å dylika byggnadsföretag avstyrkes på de av
stationsmyndigheterna anförda skälen (förefintligheten av tillräcklig byggnadsteknisk
kompetens hos marinens egna tjänstemän) införandet av kontroll genom överintendentsämbetet.
»

Lotsstyrelsen anför, efter att hava yttrat sig om de sakkunnigas
förut av mig behandlade förslag, i nu förevarande ämnen följande:

»Vad åter beträffar de sakkunnigas hemställan i övrigt i avseende på statens
husbyggnadsverksamhet, anser sig lotsstyrelsen däremot böra avstyrka att de bestämmelser,
som föreslagits, skulle bliva gällande även för lotsstyrelsens byggnadsverksamhet.
Lotsstyrelsen är, i motsats till flera av de myndigheter, för vilka de
föreslagna bestämmelserna tänkts skola bliva gällande, organiserad för utförande av
byggnadsarbeten, och är denna organisation anordnad på sätt, som erfarenheten
visat vara lämpligt med hänsyn till den speciella nautisk-tekniska utbildning och
erfarenhet, som kräves för planläggning och utförande av lotsverkets byggnadsarbeten.
Byggnadsplatserna äro i regeln avlägset och isolerat belägna, utgöras
oftast av obebodda skär eller holmar, dit inga andra kommunikationer finnas än

157

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

medelst lotsverkets fartyg och båtar, vadan det fortfarande som hittills torde vara
lämpligast att utföra erforderliga byggnader enkelt och billigt och på sådant sätt,
att de tarva så ringa underhåll som möjligt, varvid under planläggning och uppgörande
av detaljerade förslag hänsyn mest bör tagas till att anordningarna göras
sådana att personalens tjänstgöring, med avseende på skötsel av fyrapparater,
maskinerier med mera, göres så vitt möjligt bekväm och sådan att den kan motsvara
sjöfartens krav. Någon högre grad av konstnärlig arkitektutbildning torde
alltså icke i allmänhet härvidlag erfordras, då i de bestå fäll högre estetiska krav
böra stå tillbaka för byggnadernas ändamålsenlighet och praktiska hänsyn i övrigt.
I de få fall, där ifrågasatt byggnads läge varit mera fordrande eller då så eljest
ansetts lämpligt och behövligt, har lotsstyrelsen hittills anlitat biträde av konstnärligt
utbildad arkitekt, oftast någon från överintendentsämbetet, och torde lotsstyrelsen
även framdeles icke underlåta att i dylika fäll så göra. Den kontroll
genom överintendentsämbetet, som i betänkandet föreslagits även rörande lotsstyrelsens
byggnadsverksamhet, beträffande byggnadssättet samt byggnadsföretagens
organisation med mera synes lotsstyrelsen vara olämplig och utan nytta, alldenstund
den speciella erfarenhet, som med hänsyn till de säregna omständigheter, under
vilka lotsverkets byggnadsarbeten i regeln utföras, skulle vara erforderlig, icke kan
förutsättas vara i överintendentsämbetet förefintlig. Arbetets planläggning och utförande,
anordningar för transporter och lossning av material, arbetsstyrkans härbärgerande
och provianterande, kostnadernas beräknande m. m. m. in. äro nämligen beroende
av en mängd moment, som ej influera vid vanliga byggen, såsom exempelvis
rena nautiska och fyrtekniska hänsyn, byggnadsplatsens isolerade läge utan hamnskydd
för transportfartyg, trång byggnadsplats, som understundom utgöres av undervattensgrund,
olämplig väderlek med storm och hög sjö med flera. Då dessutom i
regeln lotsverkets byggnadsföretag äro av brådskande natur och byggnadstiden inskränkts
till den varma årstiden, skulle säkerligen för sjöfartens säkerställande riskabel
tidsutdräkt mången gång förorsakas, för den händelse samtliga frågor rörande lotsstyrelsens
husbyggnadsverksamhet skulle hänskjutas till överintendentsämbetets prövning.»

Generalpoststyrelsen bär förklarat sig icke hava något att erinra
emot de nu förevarande förslagen.

Järnvägsstyrelsen anför:

»I frågan om samverkan mellan de centrala byggande ämbetsverken och
överintendentsämbetet rörande förberedande utredningar innan ritningar och förslag
upprättas för något husbyggnadsföretag, hava sakkunniga hemställt att, innan detta
sker, byggnadsfrågan underkastas en så grundlig och allsidig förberedande utredning
i de i sakkunnigas betänkande omförmälda syften, som omständigheterna medgiva.
I fall, då ritningarnas med mera uppgörande ankomme på annan myndighet än överintendentsämbetet,
skulle byggnadsärendet å nu ifrågavarande stadium bliva föremål
ej endast för berörda myndighets utan även för ämbetets behandling.

I motiveringen göres dock av de sakkunniga reservation i förevarande avseende
beträffande, bland andra, järnvägsstyrelsens specifika byggnadsverksamhet,
under framhållande, att denna ingår såsom mer eller mindre underordnat moment i
en mer omfattande teknisk verksamhet av huvudsakligen annan art, vadan det för
denna senare verksamhet är av största betydelse, att den ställes i så litet beroende
som möjligt av husbyggnadsverksamheten. Ytterligare omgång eller tidsutdräkt vid

Generalpost styrelsen.

Järnvägs styrelsen.

158

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

densamma, om än ringa, skulle därför icke kunna undgå att ofördelaktigt influera
på huvudverksamheten. Vid jiirnvägsstyrelsens och andra jämförliga myndigheters
husbyggnadsverksamhet torde därför, anföra de sakkunniga, kunna förekomma fall,
då det vore mest till statens fördel, att tid ej offrades för införskaffandet av yttrande
från överintendentsämbetet. Då sådant yttrande inhämtats — vilket vederbörande
myndigheter givetvis borde låta sig angeläget vara i fall, då bestämda skäl
ej talade däremot — syntes i regel vara nödvändigt, att detsamma avgåves omedelbart
och således efter endast en hastig undersökning av det i byggnadsstatistiken
nedlagda materialet, en undersökning som, under förutsättning att statistiken förts
på ändamålsenligt sätt, i alla händelser kunde vara av största värde.

Även med berörda reservation, som dock ej synes överensstämma med sakkunnigas
helt allmänt hållna hemställan i ämnet, befarar dock järnvägsstyrelsen,
på grund av det av de sakkunniga här ovan berörda skäl om undvikande av all
omgång och tidsutdräkt, som särskilt inom ett kommunikationsverk måste beaktas,
att denna förhandsundersökning rörande själva byggnadsprogrammet och vad därmed
äger sammanhang, skulle verka alltför hämmande på styrelsens handlingsfrihet att
snabbt anpassa sig efter de vid statens järnvägar föreliggande förhållandena.

Med förslaget synes vara avsett att överintendentsämbetet skulle uppgöra
utkast till byggnadsprogram, eller, om program redan förelåge, meddela den kritik
därvid, som kunde finnas påkallad, samt likaså kritisera den allmänna planen för
byggnadsföretaget och meddela överslagsberäkning av kostnaden för bygget med
mera. Styrelsen kan dock ej finna annat än att, vad angår statens järnvägars
specifika byggnadsverksamhet, styrelsen genom sina byggnadsorgan sitter inne med
de i förevarande avseende bästa förutsättningar att kunna bedöma förevarande
frågor och att fördenskull någon mot omgången och tidsutdräkten svarande fördel
för det allmänna alltså icke står att vinna med förslagets realiserande vad statens
järnvägars byggnadsverksamhet angår.

I ett här ovan under frågan om byggnadsstatistiken redan berört avseende
finner styrelsen dock viss samverkan kunna anses lämplig eller då styrelsen, såsom
ovan föreslagits, hade att till statens centrala byggnadsorgan under viss förutsättning
anmäla behov av nya lokaler eller jordområden i städer och stadsliknande
samhällen. Därest då samtidigt förelåge för samma plats, som frågan avsåge, enahanda
anmälan från annan eller andra statsinstitutioner, är ju att antaga, att genom
samarbete mellan statsinstitutionerna ifråga antingen direkt eller genom förmedling
av den centrala byggnadsstyrelsen bästa möjliga resultat skulle vinnas beträffande
såväl planläggningen av byggnadsföretagen som deras utförande.

St3rrelsen finner sig dock böra föreslå allenast preliminär tillämpning av det
föreslagna förfarandet vad statens järnvägar angår. Huru förslagets verkställande
kommer att utfalla är nämligen beroende på huru byggnadsstatistiken kommer att
läggas och de krav, som komma att ställas på samarbetets omfattning. Det kan
förutses, att om de lokalbehov, som varje år framkomma i lokalförvaltningarnas
framställningar, skola underställas byggnadsstyrelsen, innan järnvägsstyrelsen kan
avgiva sina framställningar om anslag för ifrågavarande ändamål, så bliva statsförslagens
insändande och arbetenas utförande nödvändigtvis fördröjda. Det kan ju
dock tänkas, att approximativa uppgifter på sådana lokalbehov, varom framställning
skall enligt av lokalförvaltningarna verkställda förberedande utredningar göras hos
Kungl. Maj:t, kunna insändas tidigare på året och överlämnas till byggnadsstyrelsen.

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Vidare iir ju ej uteslutet att redan på det förberedande stadium, då förslagen upprättas
av de centrala verkens lokalförvaltningar, dessa genom sin närmare kännedom
om de lokala förhållandena kunna redan förberedelsevis samverka i fråga om vissa
förekommande lokalbehov. I varje fall synes, såsom redan antytts, erfarenheten
giva bästa ledning till bedömande av huru definitivt förevarande fråga bör lösas.

Vidare hava de sakkunniga hemställt, att situationsplaner och fasudritningar
till nybyggnad av stationshus för statens järnvägar i stad eller stadsliknande samhälle
samt ritningar till sådan åtgärd beträffande redan befintligt dylikt hus, att
husets yttre karaktär därigenom förändras, härefter må fastställas av Eders Kungl.
Maj:t efter överintendentsämbetets hörande, samt att, innan situationsplaner och
fasadritningar till nybyggnad av stationshusen i övrigt fastställas av järnvägsstyrelsen,
överintendentsämbetets yttrande i ärendet inhämtas.

I förevarande ämne hava sakkunniga själva erinrat om de icke ringa olägenheter,
som äro förknippade med förslaget att till Kungl. Maj:ts avgörande resp.
för samverkan med överintendentsämbetet hänskjuta frågor av förevarande art.
Vederbörande statsdepartements redan förut stora arbetsbörda skulle ju, såsom påpekats,
komma att i ganska avsevärd grad ytterligare ökas. Likaså skulle utan
däremot svarande fördel överintendentsämbetet erhålla alltför tung arbetsbörda. Det
skulle icke heller kunna undvikas, att det ifrågasatta förfarandet med situationsplaners
och fasadritningars fastställande komme att medföra avsevärd tidsutdräkt
till olägenhet för arbetenas utförande. Detta skulle särskilt framträda beträffande
järnvägsstyrelsens verksamhetsområde med den mångfald av ärenden inom det störa
verket, som alltså skulle för prövning eller yttrande hänskjutas till högre eller sidoordnad
myndighet. Härvid vore att befara, att under den vidare behandling utom
verket, som byggnadsfrågorna enligt förslaget skulle erhålla, större fordringar komme
att uppställas och därmed även uppstå ökade kostnader utöver redan beviljade
anslag, vilka ofta i avsevärd tid före ritningarnas slutliga fastställande och arbetets
utförande måste av statsmakterna äskas. Behandling av frågan om tilläggsanslag
medför påtagligen sedan ytterligare tidsutdräkt. Slutligen är att märka, att då
styrelsens byggnadsverksamhet är så omfattande, att inom densamma alltid måste
finnas ett särskilt fackorgan för denna verksamhet, det torde kunna sägas, att redan
under nuvarande förhållanden byggnadsfrågorna vid statens järnvägar få även i
arkitektoniskt hänseende en tillfredsställande behandling.

Vidkommande särskilt situationsplaner för stationshusen tillkommer ytterligare
utöver det redan sagda att planen för husens förläggning står i ett så intimt
samband med icke allenast närmast föreliggande förslag till bangårdens anordning
utan ock blivande spår och andra anläggningar att med den nuvarande organisationsformen
i centralförvaltningen icke någon fördel för det allmänna står att vinna
genom förslagets förverkligande i denna del. Genom sina för planläggande och utförande
av dessa byggnadsföretag såväl under första byggnadsstadiet som under
senare skeden därav avsedda organ, där teknisk sakkunskap är av nöden, synes
styrelsen ensam äga förutsättningar för dessa frågors Tätta bedömande.

På grund av det anförda kan styrelsen för sin del icke biträda sakkunniges
förslag i denna del.

Styrelsen skall dock låta sig angeläget vara att, där särskilda arkitektoniska
skäl — såsom inom större städer kan vara fallet — föreligga för dessa ärendens
allsidiga prövning, även med biträde utom verket erhålla sådan provning antingen

160

Vattenfalls styrelsen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

genom utlysande av tävlan eller ock genom direkt hänvändelse till den blivande
byggnadsstyrelsen.

Vad slutligen angår kontroll genom överintendentsämbetet å statens husbyggnadsverksamhet
hava de sakkunniga gjort hemställan därom, att överintendentsämbetet
tillägges befogenhet och skyldighet att i avseende å samtliga sådana statens
husbyggnadsföretag, som ombesörjas av annan myndighet än ämbetet, utöva kontroll
av den beskaffenhet de sakkunniga i sitt betänkande angivit. Sakkunniga hava
därvid anfört, att denna kontroll skulle utövas i fråga om byggnadsmaterialiers
beskaffenhet, byggnadssättet, byggnadsföretagets för dess ekonomi så ytterst viktiga
organisation m. m., därvid överintendentsämbetet skulle hos vederbörande myndighet
göra den eller de framställningar, som syntes ämbetet av omständigheten påkallade.

I underdånigt utlåtande den 24 november 1888, då järnvägsstyrelsen hade
att yttra sig över ett av överintendentsämbetet avgivet förslag till förordning om
vad vid offentliga byggnaders uppförande och kontroll däröver borde iakttagas,
framhöll styrelsen, bland annat, att hos styrelsen funnos organ för utförande vid
järnvägsbyggnader av den tillsyn och kontroll, som med det då föreliggamde förslaget
av "överintendentsämbetet avsetts ifråga om allmänna byggnader. Styrelsen
hemställde, att med fortfarande bibehållande för styrelsen av den förvaltning och
tillsyn jämväl i avseende å byggnader för statens järnvägar, som hitintills ägt rum,
Eders Kungl. Maj t täcktes, om förslaget i övrigt vunne Eders Kungl. Maj ts bifall,
i nåder därifrån ''undantaga hus- och andra byggnader vid statens järnvägar.

Beträffande den av de sakkunniga nu ifrågasatta kontrollen över statens järnvägar
intager ock järnvägsstyrelsen för sin del enahanda ståndpunkt som vid tiden
för avgivande av nyssberörda underdåniga utlåtande.

Såsom sakkunniga själva berört, skulle genom den föreslagna kontrollen uppkomma
tidsutdräkt och omgång vid vederbörande myndigheters handhavande av
byggnadsfrågorna samt svårigheter uppstå för vidtagande av de ändringar och avvikelser
från den fastställda byggnadsplan, som under arbetets gång av en eller
annan orsak, till exempel nya rön inom vederbörande verks speciella verksamhetsområde,
kunde finnas påkallade.

Med hänsyn härtill får ock styrelsen, med stöd jämväl av samtliga distriktsförvaltningarnas
i ärendet avgivna yttranden, avstyrka sakkunnigas yrkande i denna
del av betänkandet.»

Vattenfallsstyrelsens yttrande är, i vad det berör ifrågavarande
förslag, av följande lycb-lse:

»De delar av betänkandet, som avse omorganisationen av statens byggnadsverksamhet,
beröra i synnerligen hög grad vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde.
Liksom för järnvägsstyrelsen utgör för vattenfallsstyrelsen utförandet av nya anläggningar
en betydande anpart av arbetet. De sakkunniga hava ansett, visserligen
att statens byggnadsverksamhet icke lämpligen kan läggas i en myndighets, överintendentsämbetets
hand, men väl att denna myndighet vid alla statens husbyggnadsföretag
skulle deltaga i ärendenas behandling, dels under den förberedande utredningen,
dels med granskning av uppgjorda ritningar och förslag och dels genom
kontroll av byggnadsarbetenas utförande. Den motivering, som de sakkunniga anfört
för denna sin hemställan, synes emellertid vattenfallsstyrelsen hava sin tillämpning
huvudsakligen å sådana statens verk, som icke alls eller endast i ringa mån utöva

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258. 1151

självständig byggnadsverksamhet. Vid den närmare utformningen av förslaget hava
de sakkunniga i varje fall visat stor tveksamhet, och det synes till och med av
vissa yttranden framgå, som om vattenfallsstyrelsens liksom järnvägsstyrelsens
byggnadsverksamhet såsom allenast ett moment i en mer omfattande teknisk verksamhet
enligt de sakkunnigas förmenande åtminstone delvis borde vara oberoende av
överintendentsämbetet. Detta har emellertid på intet sätt kommit till uttryck i
själva hemställan, som i denna del kommit att hänföra sig till statens alla verk
utan undantag. De sakkunniga hava visserligen i sin ovan åberopade motivering
framhållit, att det torde vid vattenstall styrelsens husbyggnadsverksamhet förekomma
fall, då det är mest till statens fördel, att tid ej offras för införskaffande av yttrande
från överintendentsämbetet. Någon ledning för bedömande av, i vilka fall
sådant yttrande skall inhämtas, gives dock icke, icke heller i vilken omfattning ett
visst ärende skall underställas ämbetet.

I den mån överintendentsämbetets medverkan skulle omfatta den förberedande
utredningen av ett byggnadsföretag av huvudsakligen teknisk art eller kontroll över
byggnadsarbetets utförande, kan vattenfallsstyrelsen icke under några omständigheter
finna detta varken behövligt eller lämpligt. Även då det gäller de inre anordningarna
i byggnaderna, synes en granskning av ritningarna från ämbetets sida tämligen
överflödig, då dessa anordningar betingas av det speciella tekniska ändamål, varför
byggnaden uppförts, och vattenfallsstyrelsen säkerligen på detta område sitter inne
med de bästa förutsättningarna för ett allsidigt bedömande. I detta sammanhang
vill styrelsen erinra, att t. ex. ritningarna till uppförande av ett stort kraftverk
under loppet av byggnadsåren ständigt bliva i större eller mindre detaljer ändrade.
Kraftverkets slutliga utseende är nämligen beroende, bland annat, på den maskinella
och elektriska utrustningens detaljer, och dessa bliva utformade först sedan avsättningens
art och omfång samt fördelning blivit närmare klargjorda medelst underhandlingar
och utredningar samt sedermera med hänsyn härtill program utarbetats,
anbud infordrats, kontrakt upprättats och definitiva ritningar av leverantörerna avlämnats.
Ett förnyat underställande av varje sådan ändring låter sig icke göra och
har väl knappast av de sakkunniga varit avsett. Vad slutligen gäller den konstnärliga
granskningen, synes det vattenfallsstyrelsen vara tillfyllest, att, då det gäller
byggnader av mera monumental karaktär, överintendentsämbetet bereddes tillfälle
att före fastställande av den definitiva byggnadsplanen yttra sig över föreliggande
fasadritningar och dylikt. Ämbetets hörande borde kunna ske med minsta tidsutdräkt,
genom att en av överintendentsämbetet förordnad ledamot deltoge i ärendets
behandling inom styrelsen, eller genom att valet av arkitekt sker i samråd med
överintendentsämbetet. En remiss till ämbetsverket som sådant tager givetvis längre
tid. Utförande av de åt vattenfallsstyrelsen anförtrodda byggnadsverk bör nämligen
ske med så ringa tidsutdräkt som möjligt, då varje försening kan innebära en betydande
ekonomisk förlust för statsverket. Särskilt när det gäller transformatorstationer
har det visat sig svårt redan nu att medhinna uppförandet inom den för
varje fall överenskomna tid. Abonnenternas önskan att snarast möjligt beredas
tillgång till elektrisk kraft motsvaras här av ett lika starkt intresse från statsverkets
sida att snarast möjligt kunna leverera den elektriska energien. Vattenfallsstyrelsen
får med anledning härav hemställa, att den av vattenfallsstyrelsen bedrivna husbyggnadsverksamheten
icke i vidare mån måtte underställas överintendentsämbetets
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 21

Medicinal styrelsen,

Domän styrelsen.

Överintendents -ämbetet.

162 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

kontroll, än att vid fastställande av fasadritningar och dylikt överintendentsämbetet
må öva sitt inflytande på något av ovan antydda sätt.»

Medicinalstyrelsen anför:

»Beträffande därefter frågan om statens byggnadsverksamhet delar medicinalstyrelsen
den av de sakkunniga uttalade åsikten, att den byggnadsverksamhet, som
styrelsen hittills handhaft, allt fortfarande bör tillhöra styrelsens ämbetsåligganden.
Denna byggnadsverksamhet, som nästan uteslutande gäller uppförande av nya hospital
och reparationsarbeten vid redan befintliga, kräver nämligen en ingående kännedom
om behövliga anordningar inom sådana sjukhus. Detta synes även hava beaktats
av de sakkunniga, då de i sitt betänkande anföra, att de byggnader, som styrelsen
har att ombesörja, i allmänhet äro så intimt beroende av de speciella, av styrelsen
företrädda ändamål, att styrelsens skiljande från den omedelbara befattningen med
byggnadernas uppförande i hög grad skulle försvåra styrelsens såväl under de förberedande
åtgärderna som under själva byggnadsarbetet nödiga sakkunniga inflytande
på byggnadernas utformning.

I fråga om den kontroll, de sakkunniga anse, att överintendentsämbetet bör
utöva vid samtliga byggnadsföretag, som utföras av någon statsmyndighet, vill
styrelsen meddela, att en dylik redan i viss grad förefinnes, i det att styrelsen vid
besiktningar av byggnadsarbeten av större beskaffenhet plägar använda sig av
personer från överintendentsämbetet, för att på så sätt erhålla besiktningsmän med
ingående kunskap om de krav i byggnadstekniskt hänseende, vilka böra uppställas
på byggnader, som uppföras för statens räkning. Medicinalstyrelsen har därför
intet att erinra mot den föreslagna kontrollen, dock under förutsättning, att därgenom
icke tillerkännes överintendentsämbetet befogenhet att direkt ingripa vid de
byggnadsföretag, som omhänderhavas av medicinalstyrelsen, vilket icke heller har
varit de sakkunnigas avsikt med förslaget.»

Sill mening i de nu förevarande frågorna har i viss mån även
domänstyrelsen uttalat i sitt av mig förut återgivna utlåtande (sid. 114),
dit jag tillåter mig hänvisa.

Överintendentsämbetet slutligen har till bemötande av de övriga
myndigheternas yttranden anfört följande:

»I järnvägsstyrelsens synnerligen sakliga, underdåniga yttrande uttalas, liksom
även av vattenfallsstyrelsen, den förmodan, att de sakkunniga avsåge att skisser till
alla statens husbyggnader skulle insändas i och för granskning till ''byggnadsstyrelsen’.
Ämbetet har för sin del icke tolkat de sakkunniges förslag i vad det
rörer olika myndigheters skyldighet till kommunikation med ''byggnadsstyrelsen''
vid den första utredningen av förslag till husbyggnader.. på annat sätt än ovan
angivits, det vill säga genom rådfrågande av statistiken. Ämbetet har emellertid
hittills icke motsatt sig en förberedande granskning av skissritningar, då myndighet,
vars fullständiga byggnadsförslag sedermera skolat av ämbetet granskas eller fastställas,
så önskat. I själva verket torde ämbetet enligt sin instruktion vara skyldigt
utföra dylik förberedande granskning; det åligger nämligen ämbetet att med råd
bistå andra myndigheter i byggnadsfrågor och ämbetet förmodar att liknande skyl -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 163

dighet kommer att åläggas ''byggnadsstyrelsen’. Skyldighet, för byggande statsmyndighet
att underställa skissförslag ''byggnadsstyrelsens'' prövning torde däremot
icke böra föreskrivas annat än möjligen för sådana statens verk, som sakna byggnadstekniskt
organ.

I fråga om ''byggnadsstyrelsens'' skyldighet att granska av andra myndigheter
uppgjorda fullständiga byggnadsförslag och kostnadsberäkningar hava de
sakkunniga icke ansett sig böra föreslå annan utvidgning av överintendentsämbetets
nuvarande befattning med dylik granskning, än att situationsplaner och fasadritningar
till nybyggnad av stationshus för statens järnvägar i stad eller stadsliknande
samhälle samt ritningar till sådana åtgärder beträffande redan befintligt dylikt hus,
att husets yttre karaktär därigenom förändras, skulle fastställas av Kungl. Maj:t
efter ''byggnadsstyrelsens'' hörande samt att. innan situationsplaner och fasadritningar
till nybyggnad av stationshusen i övrigt fastställdes av järnvägsstyrelsen, ''byggnadsstyrelsens''
yttrande i ärendet skulle inhämtas. Järnvägsstyrelsen har i sitt underdåniga
utlåtande ansett sig icke kunna biträda sakkunnigas förslag i denna del —
företrädesvis på grund av tidsutdräkt till olägenhet för arbetenas utförande samt av
farhåga för eventuella större fordringar, som kunde öka kostnaderna utöver beviljade
anslag.

Beträffande sådana statens husbyggnadsföretag, som hittills icke granskats
av överintendentsämbetet och, vad järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen angår,
icke ens underställts Eders Kungl. Maj.ts nådiga prövning och fastställelse, hava
de sakkunniga ansett, att de konstnärliga kraven i vissa fall synas hava vunnit
mindre beaktande, än som, med hänsyn till den allmänna smakens odlande, varit
önskligt och därföre föreslagit, att större garantier borde skapas för tillgodoseende
av dessa krav.

Med hänsyn till svårigheten att uppdraga gränsen mellan sådana byggnadsföretag,
där granskning av ''byggnadsstyrelsen'' kan anses påkallad, och sådana,
där den kan undvaras, hava de sakkunniga dock begränsat sig till ovan angivna
enhetliga grupp av byggnader, vilka hava det mest märkbara inflytande på den
omgivande traktens utseende såväl omedelbart som genom sin mångenstädes ådagalagda
förmåga att meddela sin prägel åt uppväxande samhällen i närheten. Järnvägsstyrelsen
förnekar ingalunda betydelsen i vissa fall av denna sida av saken, då
den förklarar, att den skall låta sig angeläget vara att, där särskilda arkitektoniska
skäl — såsom inom större städer kan vara fallet föreligga, vid dylika ärendens
prövning antingen utlysa tävlan eller ock direkt hänvända sig till blivande ''byggnadsstyrelsen''.

Ämbetet kan, på grund av sin erfarenhet, icke finna annat än att järnvägsstyrelsens
farhågor äro ogrundade och att det, från det allmännas synpunkt sett,
måste befinnas lämpligt, att till ''byggnadsstyrelsen'' överflytta dels den betydande
del av ansvaret för byggnadskonstens utveckling i landet, som nu kan sägas vila
på järnvägsstyrelsen, dels avgörandet, när särskilda arkitektoniska skäl föreligga att
taga hänsyn till smakens fordringar.

Ämbetet kan sålunda icke finna, att de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande
avseende bör ändras med anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört.

Vad vattenfallsstyrelsen i samma fråga andragit torde icke fordra något
bemötande, då, för så vitt ämbetet kan inse, denna myndighet icke beröres av sakkunnigas
förevarande förslag.

164

Departements chefen.

Kungl. Maj/fts Nåd. Proposition Nr 258.

Vidkommande, den föreslagna kontrollen torde de myndigheter, som avstyrkt
densamma, hava bildat sig en skev uppfattning om innebörden av densamma. Enligt
ämbetets förmenande avses därmed ingalunda att ''byggnadsstyrelsen’ skall övertaga
något som helst ansvar för en byggnads riktiga utförande, vilket utan gensägelse
odelat bör vila på den byggande myndigheten. Det synes ämbetet fasthellre
som om kontrollen snarare vore en kontroll på »byggnadsstyrelsen» i det
avseende att dess statistiska material är fullständigt och i nivå med dagshändelserna
samt i vilken grad de av styrelsen utfärdade bestämmelserna visa sig lämpliga eller
behöva fullständigas eller omarbetas. ''Byggnadsstyrelsens'' egna byggnadsföretag
komma säkerligen allt framgent att utgöra endast en mindre del av statens husbyggnadsarbeten,
varför de tekniska statistiska uppgifterna måste insamlas från ett
vidsträcktare område. Även om arbetsledare och myndigheter åläggas insända dylika
uppgifter, torde dock mycket härav först bliva användbart för sitt ändamål efter
studier (kontroll, inspektion) på byggnadsplatsen. Ämbetet föreställer sig, att en
dylik kontroll icke kan vara störande eller misshaglig för en byggande myndighet
och att myndighet med rationellt ordnat husbyggnadstekniskt organ icke kan komma
att giva en kontrollant tillfälle till anmärkning av den art, att den skulle påfordra
''byggnadsstyrelsens'' ingripande.»

Den förändring i avseende å statens husbyggnad sverksam h et, som
av de sakkunniga föreslagits för att råda bot på de anmärkta missförhållandena
däri och vilken jag för min del redan förklarat mig i princip
gilla, går såsom ock tidigare framhållits ut därpå att åstadkomma en
centralisation av samma verksamhet på det sätt och i den mån en sådan
kan åstadkommas. När således en central byggnadsmyndighet tillägges
befogenhet att i viss mån öva inverkan på den byggnadsverksamhet,
som av övriga myndigheter utövas, måste därav följa, att dessa myndigheter
få vidkännas viss inskränkning i sin frihet vid handhavandet av
sina byggnadsangelägenheter. Men jag är övertygad, att med god vilja
och lojalitet hos de i frågan intresserade myndigheterna det åsyftade
målet skall nås utan att detsamma behöver, åtminstone i nämnvärd omfattning,
köpas för olägenheter, som nu ej finnas, å andra områden.

De hörda myndigheterna kunna sägas i regeln hava ställt sig avvisande
mot de speciella förslag, varom nu är fråga. Detta torde till
icke ringa del få antagas bero på en överdriven fruktan för de praktiska
följderna av de sakkunnigas förslag. I avseende å dessa synas
nämligen de hörda myndigheterna hava dragit konsekvenser som, så
vitt jag kan finna, icke varit av de sakkunniga åsyftade. Till belysande
härav vill jag meddela en systematisk översikt över behandlingen av
husbyggnadsärendena eldigt de ifrågasatta förändringarna i statens byggnadsverksamhet
i allmänhet, vilken översikt jag låtit i samråd med vederbörande
inom överintendentsämbetet utarbeta på grundvalen av de sak -

165

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

kunnigas förslag. Innan jag närmare ingår härpå vill jag emellertid
yttra något angående de nu förevarande förslagen för sig betraktade.

Av dessa förslag är givetvis det om en mer förallmänligad förberedande
utredning av de särskilda byggnadsfrågorna av den största
betydelsen. Detta innebär i stort sett, kan man säga, egentligen intet
annat än det praktiska utnyttjandet av byggnadsstatistiken. Statistiken
och den förberedande utredniugen kunna således betraktas såsom olika
moment av en och samma enhetliga verksamhet. Vad som i det föregående
yttrats om byggnadsstatistiken kan därför i tillämpliga delar
åberopas jämväl i nu förevarande avseende. I betraktande av detta den
förberedande utredningens väsen torde det få anses ligga i sakens natur,
att sådan utredning i förekommande fall i största möjliga utsträckning
åvägabringas, därvid dock bör uppmärksammas det av de sakkunniga
uttalade förbehållet i fråga om de större tekniska verken (sid. 103).
Ifrågavarande innebörd av den förberedande utredningen torde ej
fångvårdsstyrelsen tillräckligt beaktat, då styrelsen förklarat, det dess
byggnader ägde med hänsyn till beskaffenhet och användning en så
speciell karaktär, att ett samarbete med överintendentsämbetet på tidigare
stadium än vad de färdiga byggnadsritningarna gåve vid handen i regeln
ej syntes kunna ifrågakomma. En liknande invändning har av flera av
de andra myndigheterna framställts. De vilja nämligen var för sig göra
gällande, att den av dem utövade byggnadsverksamheten vore av så
speciell art, att överintendentsämbetets deltagande i den förberedande
utredningen av deras byggnadsfrågor ej skulle bliva av något gagn.
Detta torde emellertid ej utan vidare kunna tagas för gott. Genom
handhavandet av byggnadsstatistiken komme givetvis att inom överintendentsämbetet
samlas erfarenhet från det statliga byggnadsväsendets
alla områden, således jämväl från de områden, som äro mest
besläktade med dem, som representeras av ifrågavarande myndigheter.
Det är därför ingalunda otänkbart, att anvisningar av direkt nytta för
en viss speciell art av byggnadsverksamheten skulle kunna utgå från
ämbetet. För övrigt torde icke kunna förnekas nyttan därav, att synpunkter,
som utgå från statens byggnadsverksamhet såsom helhet, få
inverka vid handhavandet av de mera speciella grenarna av samma
verksamhet. En sådan utveckling synes emellertid hos vissa av de hörda
myndigheterna hava väckt farhågor, som tagit sig uttryck i eu förmodan,
att genom överintendentsämbetets medverkan vid en byggnadsfrågas
utredning hänsynen till de särskilda krav, byggnadsföretaget skulle tillgodose,
ej komme att vinna det beaktande, som vederborde. Dessa
farhågor torde dock få anses ogrundade. Förutom det, att be vakan -

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258-

det av de speciella krav, en byggnad är ämnad att tillgodose, i första
hand måste ankomma på och väl även kommer att målmedvetet utföras
av vederbörande fackmyndighet, bör framhållas, att överintendentsämbetet
just genom det kontinuerliga sysslandet med byggnadsfrågor inom samtliga
områdena av statens husbyggnadsverksamhet måste bliva särskilt skickat
att uppskatta och med de allmänna synpunkterna förena de mera speciella
synpunkter, som kunna vara att beakta vid den särskilda byggnadsfrågans
handläggning.

I fråga om den skyldighet och befogenhet att granska uppgjorda
ritningar och förslag, som skulle tilläggas överintendentsämbetet utöver
vad i sådant avseende redan åvilar ämbetet, avses härmed att skapa
större garantier än för närvarande för tillgodoseendet av de konstnärliga
kraven vid statens byggnadsverksamhet. De sakkunniga hade nämligen
funnit, att dessa krav stundom vunnit mindre beaktande än som med
hänsyn till den allmänna smakens odlande varit önskligt. Och häruti
torde man väl få giva de sakkunniga rätt. De sakkunniga hava emellertid
på angivna skäl ej tilltrott sig att anvisa något sätt för frågans
lösning i hela dess vidd utan inskränkt sitt förslag till att avse den stora
enhetliga grupp av statsbyggnader, »vilka förefalla att hava det mest
märkbara inflytandet på den omgivande traktens utseende såväl omedelbart
genom egen daning som ock genom sin mångenstädes ådagalagda
förmåga att meddela sin prägel åt uppväxande byggnader i närheten,
nämligen järnvägarnas stationshus)''). Ej heller jag ser mig i tillfälle,
trots det att jag delar de sakkunnigas allmänna uppfattning i ämnet,
att framlägga ett mer omfattande förslag. Sedan någon tids erfarenhet
på området vunnits, torde det måhända bliva förenat med mindre svårigheter
att åvägabringa en tillfredsställande slutlig lösning av förevarande
spörsmål.

I sitt yttrande har järnvägsstyrelsen bestämt satt sig emot de sakkunnigas
nämnda förslag. De skäl styrelsen härvid åberopat äro i främsta
rummet befarad tidsutdräkt vid byggnadslrågornas handläggning samt
olägenheter vid byggnadsarbetenas utförande. Emellertid tyckes förslaget
även från järnvägsstyrelsens egen synpunkt kunna betraktas
mindre mörkt än som kommit till uttryck i styrelsens yttrande. Enligt
vad jag inhämtat överläde de sakkunniga vid behandlingen av förevarande
fråga med järnvägsstyrelsens dåvarande chef, och det är enligt
uppgift först efter vissa jämkningar i deras ursprungliga ståndpunkt i
frågan, vilka de sakkunniga gjort för att komma i överensstämmelse
med den av honom hyllade uppfattningen, som de sakkunnigas förslag
fått sin slutliga avfattning. För egen del kan jag ej tillmäta järnvägs -

i 67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

styrelsens invändningar så stor betydelse som styrelsen själv gjort. Jag
är nämligen övertygad om, att överintendentsämbetet vid fullgörandet
av sitt granskningskall kommer att taga all vederbörlig hänsyn till
järnvägens önskemål beträffande såväl granskningens resultat som sättet
för dess fullgörande.

Vidkommande slutligen förslaget om kontroll genom överintendentsämbetet
vid byggnadsföretag, som utföras av annan myndighet, än
ämbetet, bar, såsom ämbetet ock antytt, detsamma missförståtts av
samtliga de övriga myndigheter, som yttrat sig därom. Detta torde
dock till väsentlig del få tillskrivas den omständigheten, att den verksamhet,
de sakkunniga velat beteckna, icke kan säges vara någon
kontroll i egentlig bemärkelse. Vore så, skulle därigenom otvivelaktigt
såväl tidspillan som dubbelarbete kunna uppstå. Vad de sakkunniga
med förslaget avsett är emellertid icke en kontroll i egentlig bemärkelse
utan torde i själva verket endast vara i främsta rummet en befogenhet
för överintendentsämbetet att till varje byggnadsplats, där hus för statsverkets
räkning uppföres, för sin representant erhålla obehindrat tillträde
för att å stället göra de iakttagelser och rön, som kunna vara av gagn
för ämbetet i dess funktion såsom centralen för det statliga husbyggnadsväsendet,
i avseende varå jag tillåter mig att hänvisa till vad ämbetet i
sitt yttrande anfört, samt därjämte en skyldighet för ämbetet att, om
vid något statsbygge felaktighet eller olämpligt förfarande eller dylikt
observerats, på lämpligt sätt fästa vederbörandes uppmärksamhet härå.
Med denna innebörd av förevarande förslag torde några grundade betänkligheter
däremot ej förefinnas, utan synes det fastmer kunna medföra
avsedd nytta.

Vidkommande arméförvaltningens i detta sammanhang framkastade
tanke att överflytta fortifikationens husbyggnadsverksamhet till civil
myndighet vill jag erinra, att förslag i samma riktning förut framställa.
Dock finner jag en sådan åtgärd beröra spörsmål, som icke nu lämpligen
böra upptagas till skärskådande.

Innan jag lämnar kapitlet om statens byggnadsverksamhet, återstår
till sist att meddela den av mig förut omnämnda översikten över behandlingen
av husbyggnadsärendena, sådan man kan antaga att densamma
kommer att te sig i praktiken, därest de ifrågasatta ändringarna
i statens byggnadsverksamhet i allmänhet varda förverkligade. Ifrågavarande
översikt, som möjligen innebär någon jämkning av de sakkunnigas
förslag, är utarbetad från överintendentsämbetets — såsom
den centrala myndigheten på området — synpunkt och är av följande
lydelse:

168

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

A) Ärenden, som redan under nuvarande regim ej handläggas av
annan byggande myndighet än överintendentsämbetet (t. ex. nybyggnad för
ett folkskollärarseminarium).

1) Åmbetet erhåller befallning av Kungl. Maj:t att inkomma med
utredning och förslag, angående den ifrågasatta byggnaden.

2) Åmbetet uppdrager åt någon av sina arkitekter eller annan
lämplig arkitekt att utarbeta skisser och approximativ kostnadsberäkning
till byggnadsföretaget.

3) Arkitekten sätter sig i förbindelse med representanterna för
den statens verksamhet, som byggnaden avses för (folkskoleöverstju-elsen,
vederbörande seminarierektor), samt utarbetar i samråd med dem fullständigt
program för byggnaden.

4) Samtidigt med det program utarbetas, söker arkitekten av den
inom överintendentsämbetet förda byggnadsstatistiken utvinna de upplysningar,
som kunna vara av betydelse för den förevarande byggnadsfrågan
såväl i och för sig som i dess förhållande till statens övriga
byggnadsverksamhet. Han kan därvid få upplysning t. ex. om staten
redan äger någon disponibel lämplig tomt i ifrågavarande trakt, om
byggnadsbehov för något annat statsändamål föreligger, som lämpligen
kan samtidigt tillgodoses, om å orten finnes någon annan statsinrättning,
vilken bör öva inflytande på den nya byggnadens läge (ett fängelse bör
t. ex. ej bliva närmaste granne till vilken annan statsinstitution som
helst), huru den blivande byggnaden bör inpassas i stadsplanen, om
några allmänna erfarenheter t. ex. om lokalennas storlek, beskaffenhet
eller inbördes läge m. m. kunna hämtas från liknande eller besläktade
förut fullbordade byggen m. m. m. m. — Vid de statistiska forskningarna
erhåller arkitekten biträde av vederbörande avdelning inom ämbetet.

5) Arkitekten utarbetar med iakttagande av de direktiv, han i
övrigt fått av ämbetet, och alltjämt i kontakt med vederbörande myndigheter
förslagsritningar och kostnadsberäkningar jämte en orienterande
beskrivning till byggnadsföretaget.

6) Därvid har han fortfarande sin uppmärksamhet riktad på byggnadsstatistiken,
som kan lämna honom en hel del upplysningar av värde
för byggnadsfrågans lösning, t. ex. beträffande sådana förhållanden, som
omnämnas å sid. 108 (senare hälften) av de sakkunnigas betänkande.

7) Sedan förslagen av arkitekten utarbetats, granskas de av ämbetet,
vilket därvid konfererar med de vederbörande, som byggnaden
är avsedd för, samt tillser, att nödiga ansedda ändringar i förslagen
vidtagas.

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

8) Härefter prövas förslagen av Kungl. Maj:t.

9) Skola förslagen komma till utförande, anbefaller Kungl. Maj:t
ämbetet att i huvudsaklig överensstämmelse med de prövade ritningarna
m. m. eller med de jämkningar däri, som ansetts erforderliga, verkställa
byggnadsarbetet.

10) Ämbetet uppdrager åt arkitekten att utarbeta behövliga entreprenadhandlingar,
nämligen huvudritningar, arbetsritningar, konstruktionsritningar,
arbetsbeskrivningar, entreprenadkontrakt m. m. samt att
såsom arbetschef leda byggnadsarbetet.

11) Härefter utföres arbetet under ständig tillsyn av ämbetet, hos
vilket arkitekten är särskild föredragande för ärenden rörande det ifrågavarande
bygget.

B) Ärenden, som förut i liuvudsalc behandlats av annan myndighet
men som enligt den nya regimen skulle överflyttas till överintendentsämbetet
(post-, telegraf- och riksbanksbyggen).

1) Vederbörande myndighet (posten, telegrafen eller riksbanken)
anmodar ämbetet att uppgöra förslag till den ifrågasatta byggnaden,
därvid myndigheten lämnar uppgift om lokalbehovet och övriga allmänna
direktiv.

2) = A 2.

3) = A 3.

4) = A 4.

5) = A 5.

6) = A 6.

7) = A 7.

8) Härefter överlämnas ritningarna m. m. till den i saken intresserade
myndigheten, som bringar ärendet under Kungl. Maj:ts prövning.

9) =A9, dock att ämbetet torde komma att anbefallas verkställa
byggnadsarbetet i samråd med vederbörande myndighet.

10) = A 10.

11) = A 11, dock att ämbetet ständigt uppehåller känningen med
den andra myndigheten.

C) Ärenden, som i huvudsak nu behandlas och allt fortfarande skola
behandlas av civil byggande myndighet, vars egentliga verksamhet är av
annan än byggnadsteknisk art (t. ex. fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen).

Den yttre gången av behandlingen blir i huvudsak densamma som nu.

1) Inom ämbetsverket ifråga utarbetas ritningar och förslag i
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 22

170

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

övrigt till ifrågasatt nybyggnad. Därvid söker verket i möjligaste mån
åvägabringa sådant utnyttjande av byggnadsstatistiken, som omförmälts
under A 4 och 6. Sättet härför kan och bör lämpas efter omständigheterna.
Antingen kan t. ex. verkets arkitekt besöka ämbetet och där
förfara såsom ämbetets arkitekt i fallen A och B, därvid även han
äger att påfordra biträde av vederbörande inom ämbetet. Eller ock
kan verket skriftligen sätta sig i förbindelse med ämbetet, som då på
samma sätt lämnar de upplysningar, som det föreliggande materialet kan
giva anledning till. (Det förra sättet torde i regel vara att föredraga; det
senare — utan att kompletteras av det förra — kan ej annat än lämna
rum för en viss ofullständighet i statistikens utnyttjande.)

2) Förslagen underställas prövning av Kungl. Maj:t, som hör ämbetet.
Därvid torde ämbetet, på grund av det föregående samarbetet
med det andra ämbetsverket, kunna lätt och snabbt fullgöra sitt granskningsuppdrag
och sålunda den tidsspillan uppvägas, som genom det förberedande
samarbetet eventuellt förorsakats.

3) Byggnadsarbetet utföres på samma sätt som nu. Härvid bör
ämbetet, i mån som det därtill har tillfälle, taga kännedom om arbetet
på byggnad splatsen, vartill tillträde därför skall av det byggande verket
beredas ämbetets representant. Detta inverkar emellertid ej i någon
mån på byggnadsärendets behandling, såvida ej verket, på grund av
framställning från ämbetet med anleda ing av vid bygget gjorda iakttagelser,
skulle anse någon åtgärd nödig.

D) Ärenden, som nu uteslutande behandlas och hädanefter i huvudsak
fortfarande skola behandlas av civil myndighet, som har byggnadsteknisk
(ej husbyggnadsteknisk) verksamhet till huvudsaklig uppgift (t. ex.
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen).

Beträffande järnväg sstationshus i städer = G.

Beträffande järnväg sstationshus på landet = C, dock att förslagen
slutligen prövas av myndigheten själv.

Beträffande andra byggnader = C, dock att mom. 2 ej ifrågakommer.

E) Militära byggnadsärenden.

• Beträffande större byggnadsföretag = C.

Beträffande mindre byggnadsföretag = C, dock att mom. 2 ej ifrågakommer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

171

Statens tomtförsfiljningar.

Frågan om statens tomtförsäljningar har även, liksom vissa andra
smärre fristående frågor, av de sakkunniga behandlats, innan de upptagit
frågan om överintendentsämbetets organisation.

Förekommande försäljningar av fast statsegendom avse som bekant
i allmänhet mark tillhörande statens domäner. Men även försäljning
av mark, som omedelbart använts för något statsändamål, äger ofta rum,
varvid försäljningarna givetvis i regeln gälla tomtmark. Sålunda hava
fastighetsförsäl jningar av det senare slaget redan fullbordats eller beslutats
å olika ställen, såsom vid Karlshamn, i Marstrand, i Landskrona, i Göteborg
och framför allt i och vid Stockholm. I huvudstaden hava dessa försäljningar
avsett så väl enstaka fastigheter som hela tomtkomplex, t. ex. fotoch
hästgardesregementenas forna tomter, vissa områden av norra Djurgården,
veterinärinstitutets förra tomter, såväl de äldre i kvarteren Edelman
och Krabaten belägna som de före institutets inflyttning i dess
nuvarande lokaler senast disponerade vid Karlavägen, egendomen nr 1
i kvarteret Sjöhästen (f. d. kronprinsens stall), tomten nr 2 i kvarteret
Päronträdet (f. d. kungl. fatburen), tomterna i kvarteren Grönlandet södra
och norra (vetenskapsakademiens förra tomter) samt fastigheten nr 7 i
kvarteret Näckström (gamla dramatiska teatern).

Riksdagens beslut om medgivande av ifrågavarande försäljningar
hava i allmänhet innehållit, att försäljning finge ske i den ordning,
Kungl. Maj:t prövade lämpligt bestämma. Olika sätt för försäljningarnas
verkställande hava därför efter för handen varande förhållanden tillämpats.
Beträffande fastigheten nr 7 i kvarteret Näckström erhöll sålunda
överintendentsämbetet uppdrag att infordra köpeanbud, vilket emellertid
ej ledde till försäljning av fastigheten. Sedan härefter antagligt köpeanbud
avgivits, verkställdes försäljningen genom chefens för finansdepartementet
omedelbara åtgörande. Fastigheten nr 1 i kvarteret Sjöhästen,
vilken ännu ej kunnat försäljas utan tills vidare ställts under överintendentsämbetets
inseende, har av nämnda ämbetsverk efter nådigt förordnande
utbjudits till salu. Av tomterna i kvarteret Grönlandet södra
hava några sålts, vilket skett genom vetenskapsakademiens förmedling.
Av gardesregementenas forna tomter överlämnades en del till en
enskild person för försäljning, medan en annan del, som fortfarande behövdes
för kronans behov, tills vidare reserverades och ställdes under arméförvaltningens
inseende. Å de sålunda ännu icke försålda områdena ligga

172

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

de i kulturhistoriskt avseende intressanta Fredriks hovs byggnaderna och
hästgardets förra kasern, nu positionsartilleriregementets kasern.

Den fastighetsförsäljning av förevarande slag, som krävt den största apparaten,
är emellertid enligt sakens natur den ännu icke fullbordade försäljningen
av ovanberörda områden av norra Djurgården. Arméförvaltningens fortifikationsdepartement
erhöll först i uppdrag att med biträde av därtill utsedda personer
vidtaga de åtgärder och till Kungl. Maj:t ingiva de förslag, som erfordrades för
verkställande av statsmakternas beslut angående försäljningen. Departementet anmälde
emellertid, att departementet saknade tillräckliga arbetskrafter för uppdragets
fullgörande, vadan Kungl. Maj:t överflyttade uppdraget på den då tillsatta s. k. ladugårdsgärdeskommissionen.
Då denna efter omkring tre års verksamhet upplöstes, hade
den för försäljningen av ifrågavarande områden endast hunnit verkställa vissa, dock
mycket omfattande utredningar och förberedande åtgärder, avseende huvudsakligen
uppgörandet av stadsplan över områdena och i samband därmed stående frågor.
Härefter fick försäljningen vila, till dess Kungl. Maj:t den 12 september 1910 tillsatte
den s. k. djurgårdskommissionen, vilken i huvudsak fick övertaga ladugårdsgärdeskommissionens
åliggande att förbereda de ifrågavarande försäljningarna och vidtaga
i samband härmed stående åtgärder. Djurgårdskommissionen erhöll sålunda i uppdrag
att efter verkställd utredning avgiva förslag till överenskommelse med riksmarskalksämbetet
om tiden och ordningen för avträdande av ifrågavarande två områden
av norra Djurgården samt om ersättning dels åt djurgårdsförvaltningen för
ett i det ena av områdena ingående boställe och för mistad inkomst av arrende för
de lägenheter, som voro till andra upplåtna, dels ock åt enskilda personer m. fl.
för intrång i nyttjanderätt till vissa delar av ifrågavarande områden; att avgiva
förslag till överenskommelse med Stockholms stad om införlivande med staden av
ifrågavarande två områden samt om utförande av gatureglering, vatten- och avloppsledningar
m. in.; att, i den mån lämpligen ske kunde, vidtaga de förberedande arbeten
och åtgärder, som erfordrades för försäljning av samma områden; samt att, så
snart omständigheterna det medgåve, med vederbörande köpare träffa förberedande
avtal, under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande, om försäljning av områdena.
Åt kommissionen uppdrogs även att upprätta förslag till användning och eventuellt
försäljning av de delar av Järvafältet, som efter samråd med vederbörande militärmyndigheter
ansåges obehövliga för garnisonstruppernas övningar.

Sedermera erhöll kommissionen åtskilliga ytterligare uppdrag. Den 16 december
1910 anmodade sålunda chefen för lantförsvarsdepartementet kommissionen
att, därest område, som ansåges böra införlivas med Järvafältet, befunnes kunna
förvärvas genom utbyte mot område, som utan olägenhet kunde frånskiljas från
fältet, därom — under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande — sluta avtal. Genom
beslut den 23 december 1910 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommissionen att enligt
av Kungl. Maj:t på kommissionens förslag fastställd överenskommelse sluta avtal
med riksmarskalksämbetet rörande avträdande till lantförsvaret av de båda försäljningsområdena
å norra Djurgården samt att övertaga förvaltningen av dessa områden,
vilket skedde under år 1911. Sedan den 15 december 1911 stadsplan fastställts
för de ifrågavarande båda områdena å norra Djurgården, erhöll genom kungl.
brev den 20 december 1911 djurgårdskommissionen vidare i uppdrag att försälja
de öster om skogsinstitutet belägna, för bebyggande med enfamiljshus avsedda kvar -

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 17;!

teren IV och V. Enligt de genom nämnda kungl. brev fastställda formulären till
köpekontrakt skall vid dessa försäljningar all kontant likvid ske genom beloppets
insättning å statsverkets giroräkning för statskontorets räkning. Enligt samma
kungl. brev skall vidare, sedan köp rörande någon av ifrågavarande tomter blivit
avslutat, djurgårdskommissionen överlämna köpekontraktet jämte alla därtill hörande
handlingar till arméförvaltningens civila departement, som därefter har att vidtaga
alla för bevakande av kronans rätt erforderliga åtgärder. Genom kungl. brev den
15 mars 1912 har kommissionen även erhållit bemyndigande att försälja vissa tomter
å det s. k. Karlaplansområdet i Stockholm,varvid i fråga om försäljningsmedlen,
köpehandlingarnas bevarande m. m. lämnats samma föreskrifter som i kungl. brevet
den 20 december 1911.

Vidare bar Kungl. Maj:t genom beslut den 29 september 1911 uppdragit åt
djurgårdskommissionen att för försäljning av veterinärinstitutets forna tomter vid
Karlavägen, vilka äro belägna invid det ena av de två förenämnda områdena av
norra Djurgården, vidtaga erforderliga förberedande åtgärder samt att, sä snart
omständigheterna det medgiva, med vederbörande köpare träffa förberedande avtal,
under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande, om försäljning av områdena; och
har kommissionen på grund härav den 8 december 1911 träffat avtal med direkrektionen
för veterinärinstitutet angående ifrågavarande områdes överlämnande till
kommissionen den 1 januari 1912. Genom kungl. brev den 15 mars 1912 har på
föredragning av chefen för jordbruksdepartementet, efter gemensam beredning med
chefen för lantförsvarsdepartementet, Kungl. Maj:t uppdragit åt djurgårdskommissionen
att försälja vissa angivna tomter å ifrågavarande område, varvid föreskrivits,
att då köpeavtal, som träffats i fråga om tomt, som ligger delvis å veterinärinstitutets
förutvarande område och delvis å Djurgården tillhörande mark,
underställes Kungl. Maj:ts prövning, kommissionen skall uppgiva, huru stor del av
köpesumman, efter arealen räknat, belöper å vardera området (detta på grund av
olika användning av köpeskillingarna för de olika områdena). Enligt samma kungl.
brev har formulär fastställts till köpekontrakt, köpebrev och böpeskillingsrevers att
i huvudsak användas vid tomternas försäljning ävensom djurgårdskommissionen anbefallts
att, så snart köpeavtal rörande någon av ifrågavarande tomter blivit träffat,
överlämna köpekontrakt jämte alla därtill hörande handlingar till statskontoret, som
det skall åligga att därefter vidtaga alla för bevarandet av kronans rätt i det föreliggande
fallet erforderliga åtgärder.

Djurgårdskommissionen, som ännu arbetar, består av en ordförande och två
andra ledamöter jämte erforderliga sekreterare- och andra biträden. Ersättningen
till kommissionens ledamöter utgår dels med bestämda månatliga arvoden — för
närvarande 300 kronor till ordföranden och 200 kronor till vardera av de övriga
ledamöterna —- och dels i form av provision med viss förhållandevis låg procent å
köpeskillingen för försåld mark. Försäljningarna tillgå i huvuddrag så, att kommissionen
på lämpligt sätt bekantgör, att mark finnes till salu, för de förberedande
underhandlingarna med spekulanterna samt upprättar och undertecknar å kronans
vägnar köpekontrakt, vilket emellertid, enligt däri inryckt bestämmelse, icke bliver
gällande, med mindre Kungl. Maj:t gillar och fastställer detsamma. Sedan sådan
fastställelse erhållits, utfärdas köpebrev och bevakas kronans rätt på grund av försäljningen
såvitt angår veterinärinstitutets förra tomter av statskontoret men eljest av
arméförvaltningens civila departement.

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Såsom av det anförda torde framgå, saknas enhetlighet vid statens
tomtförsäljningar. Ett förslag till avhjälpande av denna brist förelåg
emellertid redan innan de sakkunniga upptogo frågan till behandling.
I en i juni 1912 avgiven promemoria angående statens tomtförsäljningar
i och närmast huvudstaden, vilken framställning visserligen
synes i främsta rummet hava budgetärt syftemål men även behandlar
den administrativa sidan av försäljningarna i fråga, har nämligen statskommissarien
Ohr. L. Tenow förebragt utredning och framlagt förslag
i ämnet.

statskommis- Härvid anför statskommissarien Tenow, bland annat, att det vore uppenbart,

sarien Tenows en fullständig planmässighet i fråga om statens fastighetspolitik svårligen kunde
forilag. åstadkommas, så länge — på sätt nu vore fallet —- ett flertal olika departement
skulle samtidigt handlägga frågor, som avsåge denna politik. Att företaga någon
rubbning i den fördelning av dessa ärenden, som betingades av gällande departementalstadga,
kunde ju emellertid ej komma i fråga. Vad som likväl utan ändringar
i nämnda stadga kunde åstadkommas vore, att åt ett enda departement uppdroges
att genom en departementet underlydande myndighet eller genom särskilt
tillkallade, under denna myndighet sorterande personer förvalta och försälja sådana
nu ifrågavarande fastigheter, som ej längre vore behövliga för den myndighet, som
förut disponerat dem. Gällande departementalstadga bestämde, att ärenden rörande
statens till andra styrelsegrenar icke upplåtna fästa egendom skulle tillkomma
finansdepartementet.

Det vore då naturligast, att statens förevarande fastighetsförsäljningar lades
under nämnda departement. Under detta sorterade även det ämbetsverk, som syntes
lättast kunna utrustas att handhava den närmare befattningen med ifrågavarande
slag av ärenden, nämligen överintendentsämbetet, liksom ock statskontoret, som
hade att förvalta de influtna medlen, redovisa dem och verkställa utbetalningarna
av dessa medel till fastställda ändamål. Det vore uppenbart, att ett departement
ej bleve särskilt skickat att avgöra frågor rörande verkställandet av försäljning av
en fastighet blott och bart därför, att fastigheten, innan det bestämdes att den
skulle avyttras, disponerats av en under det departementet lydande myndighet. Som
det nu vore ordnat, kunde det emellertid inträffa, att vilket departement som helst
kunde komma att handlägga ärenden av nu nämnda slag. Och intet hindrade, att
frågor rörande tomtförsäljning å områden, som gränsade omedelbart intill varandra,
komme att handläggas av olika departement utan gemensam beredning ävensom att
själva försäljningen komme att handhavas av helt olika myndigheter.

Varthän de nuvarande förhållandena kunde leda, visade den å det s. k. Karlaplansområdet
av norra Djurgården skeende försäljningen av tomter, nämligen dels för
lantförsvarets räkning av mark ingående i det s. k. Ladugårdsgärdet, dels för jordbruksdepartementets
räkning av mark förut tillhörande veterinärinstitutet. De ifrågavarande
markkomplexen gränsade intill varandra, och i vissa tomter inginge mark
från båda. Ehuru försäljningarna å båda komplexen omhänderhades av djurgårdskommissionen,
motverkades givetvis affärsmässighet och målmedvetenhet i försäljningsverksamheten
genom att frågor rörande tidpunkt för försäljningen, minimipris
m. m. skulle handläggas å olika departement. Visserligen vore det föreskrivet, att

175

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

köpeskillingsmedlen från hela området skulle ingå till statskontoret. Men i fråga
om den del av området, som tillhörde lantförsvaret, hade arméförvaltningen att
förvara köpehandlingar för försålda tomter och vidtaga för bevarande av kronans
rätt efter försäljningen erforderliga åtgärder, medan för den de], som tillhörde jordbruksdepartementet,
statskontoret hade motsvarande åliggande. De förskott, som
plägat göras å framdeles påräknade försäljningsmedel, hade utgivits både av statskontoret
och arméförvaltningen, och i vissa fall saknades bestämmelser om hur
likviden mellan dessa ämbetsverk skulle verkställas. Beträffande äter försäljningen
av statens till vetenskapsakademien upplåtna tomter hade denna verkställts av akademien
och försäljningsmedlen ingått till en under dess vård stående fond samt
härmed sammanhängande ärenden behandlats i ecklesiastikdepartementet.

En dylik splittring på olika myndigheter av de åtgärder, som stode i samband
med statens tomtförsäljningar och förvaltningen av icke längre för visst ändamål
begagnade tomter, kunde ej gärna vara fördelaktig. Det vore fördenskull
önskligt icke blott att sammanföra vården av tomter och fastigheter samt de fastighetsförsäljningar,
varom nu vore fråga, inom ett och samma statsdepartement utan
även att överlämna dessa åligganden åt ett därför särskilt utrustat ämbetsverk
eller eventuellt, vad försäljningarnas verkställande anginge, åt en särskild kommission,
sorterande under det ifrågavarande ämbetsverket. Genom att en enda statsmyndighet
bleve centralt organ för denna verksamhet skulle planmässighet i densamma
kunna åvägabringas, icke blott så, att statens eget behov av tomter bleve
bäst tillgodosett, utan även så, att de mest fördelaktiga försäljningsvillkor kunde
ernås. Tydligen vore det även ändamålsenligt att till denna myndighet förlägga
jämväl utförandet av de åtgärder, som åsyftade bevakandet av kronans rätt efter
själva försäljningen.

Det ämbetsverk, som syntes lättast kunna utrustas för att övertaga en verksamhet
av nu antydd omfattning, vore överintendentsämbetet på grund av den
ämbetet redan nu åliggande befattningen med kronans hus och byggnader. Däremot
skulle själva medelsförvaltningen samlas hos statskontoret, på sätt redan nu — om
ock endast delvis — vore fallet.

Genom den sålunda föreslagna anordningen skulle en annan fördel vinnas, i
det att den departementschef, som hade att bereda statsregleringen, lätt sattes i
tillfälle att ständigt vara underrättad om tillgången av fastighetsförsäljningsmedel
och därefter beräkna behovet av anslag å riksstaten för fastighetsförvärv och därmed
sammanhängande utgifter. Det skulle under dylika förhållanden ej vara tänkbart
att, såsom år 1912 skett, i statsverkspropositionen föreslagits, att riksdagen i
avbidan på särskild proposition angående skogsundervisningens ordnande måtte å
extra stat för det nästkommande året beräkna ett till beloppet angivet anslag,
medan, då den särskilda propositionen sedermera till riksdagen avgavs, härav framgick,
att det erforderliga anslagsbeloppet, på grund av en föregående riksdags beslut,
borde utgå från vissa statens fastighetsförsäljningsmedel.

Över ifrågavarande förslag liava utlåtanden avgivits av överintendentsämbetet
den 12 oktober 1912, av vetenskapsakademien den 8 januari
1913 och av arméförvaltningen den 15 januari 1913.

Överintendentsämbetet har därvid förklarat sig hava funnit statskommissarien överimenTenows
förslag såväl riktigt som praktiskt, vadan ämbetet icke kunde hava något denuambeut.

Vetenskaps akademien.

Arméf Urvälla
ningen.

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att för sin del erinra mot den utsträckning i ämbetets verksamhet, som förutsattes
av att ifrågavarande anordningar komme till stånd, under förutsättning att ämbetet
erhölle den förstärkning i arbetskrafter, som härav oundgängligen påkallades. -—
Samma ståndpunkt intar ämbetet jämväl i sin meranämnda skrivelse den 7
april 1914.

Även vetenskapsakademien förmälde sig icke hava något att erinra med avseende
å förslaget i fråga samt förklarade sig gärna se, att uppdraget att förvalta
och eventuellt försälja statens fasta egendom i kvarteren Grönlandet norra och
södra överflyttades från akademien till någon statens myndighet, t. ex. överintendentsämbetet.

Mot förslaget att uppdraga åt en myndighet att förvalta och försälja sådana
fastigheter i och närmast huvudstaden, vilka ej längre vore behövliga för den myndighet,
som förut disponerat dem, hade ej heller arméförvaltningen enligt dess omförmälda
utlåtande något att erinra. Härvid borde dock beaktas, att frågan om en
fastighets behövlighet för den myndighet, som disponerade densamma, icke finge
anses avgjord genom ett beslut om fastighetens eventuella försäljning. Visade det
sig nämligen, att det skulle vara för staten fördelaktigare, att det ändamål, för
vilket en fastighet användes, tillgodosåges genom inköp av amian fastighet med
eller utan nybyggnad, komme framtida försäljning av den förra fastigheten säkerligen
att beslutas långt innan densamma kunde av vederbörande myndighet utrymmas och
således innan den som obehövlig för det ändamål, vartill den senast använts, kunde
till förvaltning och försäljning överlämnas till den föreslagna gemensamma myndigheten.
Exempel härpå utgjorde de s. k. Fredrikshovstomterna med därå uppförda
byggnader. Enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut skulle dessa tomter i sinom
tid försäljas, men det syntes icke vara möjligt att överlämna ''förvaltningen av dem
till annan myndighet, förrän för de i byggnaderna nu inrymda myndigheter och
förråd (intendenturförrådet, krigshovrätten, 4:e arméfördelningens expedition, m. m.)
anvisats och tagits i anspråk andra lämpliga lokaler. Skulle dessa byggnader redan
dessförinnan överlämnas till förvaltning av annan myndighet än arméförvaltningen,
kunde ovisshet i fråga om gäldandet av nödiga underhålls- och förvaltningskostnader
samt andra svårigheter därav uppkomma. Därest avsikten vore att den gemensamma
myndigheten skulle äga att medverka vid bedömandet av frågor om tidpunkten,
då en fastighet borde överlämnas till dess förvaltning, eller huruvida statsverkets
fördel krävde en fastighets försäljning, då syntes det fördenskull bliva nödvändigt,
att föreskrifter lämnades rörande samråd mellan vederbörande myndigheter
om tidpunkten och förutsättningarna för fastighetens avträdande. — Då fastighet
överlämnades till förvaltning av den gemensamma myndigheten, borde det bestämmas,
i vad mån den myndighet, som tidigare disponerat fastigheten, skulle komma i åtnjutande
av avkomsten därav eller vidkännas förvaltningskostnaderna, — Om, såsom
förslaget avsåge, åt vissa myndigheter uppdroges ej blott förvaltning och försäljning
av fastigheter, som blivit för andra myndigheter obehövliga, utan även
skyldigheten att bevaka statens på grund av försäljningen uppkommande rättigheter,
så syntes åt dem även böra uppdragas bevakandet av kronans rätt på grund
av tidigare ingångna kontrakt och andra förbindelser angående enahanda försäljningar.
För sådant ändamål syntes exempelvis från arméförvaltningen böra över -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 177

lämnas avskrift av därstädes förd liggare över försäljningar av tomter med därtill
hörande handlingar.

Arméförvaltningen ansåge alltså, att uppkommande frågor om försäljning av
fast egendom i eller närmast Stockholm, vilken disponerades av lantförsvarets myndigheter,
fortfarande borde handläggas av arméförvaltningen i samråd med den
myndighet, åt vilken försäljning av sådan egendom för hela statsförvaltningens räkning
kunde bliva anförtrodd, samt inför Kungl. Maj:t föredragas genom lantförsvarsdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli; att beträffande tidpunkten för
överlämnande av sådan för lantförsvarets räkning disponerad egendom till förvaltning
av och för försäljning genom den gemensamma myndighetens försorg uppgörelse
borde träffas mellan arméförvaltningen och berörda myndighet, varvid överenskommelse
rörande inkomst av fastigheten samt utgifter för dess skötsel och vård
jämväl borde träffas; samt att vidtagandet av alla åtgärder för bevakande av kronans
rätt på grund av redan skedda eller blivande försäljningar av ifrågavarande
slag uppdroges '' åt samma eller annan myndighet, som Kungl. Maj:t bestämde, för
vilket ändamål samtliga handlingar rörande sådan kronans rätt borde till denna
myndighet överlämnas.

Ifrågavarande förslag till enhetligt ordnande av statens tomtför- &«**«»»>»?<».
säljningar hava de sakkunniga förklarat sig biträda. Visserligen
anföra de sakkunniga — kunde det måhända synas, som om olägenheterna
av de nuvarande förhållandena skulle bliva så väsentligt minskade
genom upprättandet av en byggnadsstatistik av det slag, varom
förut talats, att på detta område liksom på området för statens byggnadsverksamhet
i allmänhet en fullt genomförd centralisering icke vore
av nöden. Emellertid syntes icke de skäl, som anförts mot ett förläggande
av statens byggnadsverksamhet i allmänhet till överintendentsämbetet,
kunna göras gällande mot tomtförsäljningsärendenas inordnande
i ämbetets verksamhetsområde. Tvärtom syntes en sådan åtgärd påkallad
av den ställning i statsförvaltningen, ämbetet redan nu intoge
såsom den, i saknad av särskild bestämmelse av annan innebörd, självskrivna
vårdaren av förevarande slags stat''egendom. När beslut om
avyttrande av en under annan myndighets än ämbetet inseende ställd
egendom fattats, syntes nämligen i allmänhet densamma kunna anses
löst från det speciella statsändamål, den tjänat, och motiven för dess
särställning i förvaltningshänseende därmed hava bortfallit.

Utom de skäl, so"m av statskommissarien Tenow anförts till stöd
för den ifrågasatta anordningen, finge såsom ytterligare grund åberopas
hänsynen till den kulturhistoriska byggnadsvården. Det vore nämligen
enligt sakens natur ofta äldre statsegendomar, vilka såsom icke längre
motsvarande tidens krav i ett eller annat avseende bleve föremål för
avyttrande. Men just bland dessa egendomar vore det, som byggnadsminnesmärkena
vore att söka. Det vore därför — under förutsättningBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 käft. (Nr 258.) 23

178

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

att de föreslagna linjerna för den kulturhistoriska byggnadsvården vunne
godkännande — av vikt, att överintendentsämbetet bereddes i möjligaste
mån direkt befattning med de egendomar, vilkas avyttrande beslutats.
Så som förhållandena nu vore, skulle t. ex. de till försäljning avsedda
delar av gardesregementenas forna tomter, vara Fredrikshovsbyggnaderna
och hästgardets förra kasern vore belägna, kunna avhändas staten,
utan att överintendentsämbetet ens ägde kännedom därom.

Det av statskommissarien Tenow framställda förslaget till enhetligt
ordnande av statens tomtförsäljningar avsåge egentligen endast tomter
i och invid Stockholm. Då det emellertid syntes kunna antagas, att i
framtiden liksom för närvarande det ojämförligt största antalet statstomter,
som skulle försäljas, komme att vara belägna i eller i närheten
av huvudstaden, vore förslagets reella innebörd ungefär densamma, som
om förslaget skulle hava avsett statens samtliga förekommande tomtförsäljningar.
I det sammanhang, vari förslaget nu upptagits, funnes
ej något som helst skäl att göra åtskillnad i förevarande avseende
mellan huvudstaden och landsorten. Överintendentsämbetets framtida
befattning med statens tomtförsäljningar syntes därför lämpligen höra
avse all till försäljning avsedd, staten tillhörig mark i och invid städer
och stadsliknande samhällen; och syntes, för åstadkommande av största
möjliga enkelhet och reda på ifrågavarande område av förvaltningen,
ämbetets åligganden härutinnan böra omfatta såväl de förberedande åtgärderna
och själva försäljningarna som sedermera bevakandet av kronans
rätt på grund av skedda markupplåtelser. Däremot syntes den
med tomtförsäljningarna sammanhängande medelsförvaltningen i enlighet
med därutinnan numera vedertagna grundsatser böra förbliva hos statskontoret.

De farhågor, som kommit till uttryck i arméförvaltningens ovanberörda
utlåtande, att vid den föreslagna anordningen den myndighet,
som disponerade en till försäljning avsedd fastighet, icke skulle få öva
tillbörligt inflytande vid fattandet av beslutet om försäljningen eller vid
fastighetens överlämnande till ämbetet för försäljningens verkställande
''eller vid ordnandet av därmed sammanhängande förhållanden, syntes iå
anses ogrundade. Innan beslut fattats om försäljning av en fastighet,
som stode under inseende av annan myndighet än överintendentsämbetet,
kunde sistnämnda ämbetsverk givetvis ej hava att taga annan del i försäljningsfrågans
behandling än att avgiva yttrande i ärendet. Och när
försäljningen beslutats och överintendentsämbetet skulle övertaga fastigheten
för verkställande av beslutet, kunde detta enligt sakens natur icke

179

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 258.

nke utan överenskommelse i dithörande avseenden med den myndighet,
varunder fastigheten ännu sorterade.

I avseende å statens tomtförsäljningar hava de sakkunniga alltså
föreslagit, att förekommande avyttringar av staten tillhörig mark i eller
invid städer och stadsliknande samhällen må verkställas genom överintendentsämbetets
försorg, för vilket ändamål ämbetet bör dels, i fall
en under annan myndighets än ämbetet inseende ställd fastighet skall avyttras,
på tid och i ordning, som av förhållandena i varje särskilt fall
betingas, från nämnda myndighet övertaga fastighetens förvaltning, dels
vidtaga för försäljningen erforderliga förberedande åtgärder, dels träffa
avtal, efter omständigheterna med eller utan förbehåll av Kungl. Maj:ts
godkännande, om fastigheternas avyttrande samt upprätta och å kronans
vägnar underteckna därtill hörande kontrakt och andra handlingar, dels
ock bevaka kronans rätt på grund av verkställda avyttringar av mark
av ifrågavarande slag.

Över vad sålunda anförts och föreslagits angående statens tomtförsäljningar
hava en del av de med anledning av de sakkunnigas betänkande
hörda myndigheterna yttrat sig.

Statskontoret förmäler sig för sin del ej hava något att erinra
mot förslaget.

Armöförvaltningen anför:

»I frågan rörande statens tomtförsäljningar får arméförvaltningen åberopa
sitt den 15 januari 1913 avgivna underdåniga utlåtande, vilket i föreliggande betänkande
(sid. 312 och följande) anförts.

Mot de sakkunnigas i betänkandet, sid. 316, gjorda hemställan, i vad denna
är skiljaktig från berörda utlåtande, har arméförvaltningen sina betänkligheter. Om
all försäljning av staten tillhörig mark synes böra verkställas av en och samma
myndighet, överintendentsämbetet, håller arméförvaltningen före, att denna myndighet
bör i förhållande till den egendomsförvaltande myndigheten vara att anse
såsom ombud, som endast efter uppdrag av den sistnämnda myndigheten ombesörjer
försäljningen och för densamma lämnar redovisning till samma myndighet.»

Marinförvaltningen förklarar sig finna någon ändring i föreslagen
riktning av i hithörande delar nu gällande bestämmelser icke, vad
marinen angår, vara vare sig av behovet påkallad eller lämplig.

Från järnvägsstyrelsens sida är, enligt vad styrelsen i sitt yttrande
anför, intet att erinra mot förevarande förslag, därvid styrelsen
emellertid förutsätter, att överintendentsämbetet övertager förvaltningen
av marken först sedan beslut i vederbörlig ordning fattats om markens
vidare obehövlighet för statens järnvägars ändamål.

S/diskont oret.

Arméför vältning
en.

Mar införvältningen.

Järnvägs styrelsen.

180

Vatt&Hfalkstyr
elsen.

K. It. i Go(t>
lands län.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Vattenfallsstyrelsen anför följande:

»De sakkunniga hava vidare i avseende a statens tomtförsäljningar föreslagit,
att förekommande avyttring av staten tillhörig mark i eller invid städer eller
stadsliknande samhällen skulle verkställas genom överintendentsämbetets försorg.
Oavsett att frågan, om viss fastighet får anses ligga invid en stad, kan giva rum
för olika meningar, kan vattenfallsstyrelsen för sin del, i vad det rör under vattenfallsstyrelsens
förvaltning stående mark, icke finna, eu sådan anordning riktig eller ens
i praktiken genomförbar. Den under vattenfallsstyrelsen lydande mark, som av
förslaget beröres, utgöres av de under de olika Trollhätteverken sorterande fastighetskomplex.
För skötseln av dessa fastigheter finnes tillsatt ett särskilt förvaltningsorgan.
kallat Trollhätte fastighetsförvaltning, som närmast står under överingenjören
vid Trollhätte kanalverk. De områden, varifrån tomtförsäljningar äga rum, äro
dels industriområdet vid Stallbacka, dels tomtmark inom stadsplanen och liera egnahemsområden.
Försäljningen av tomt å industriområdet står alltid i närmaste samband
med leverans av elektrisk energi till den industri, som skall bebygga tomten,
ävensom med anläggandet av vägar, kajer och järnvägsspår, och villkoren i köpekontraktet
och i energikontraktet bliva därför alltid föremål för underhandling i ett
sammanhang. Att dessa kontrakt skulle uppgöras av olika statsmyndigheter borde
alltså vara uteslutet. Å egnahemsområdena förekomma tomtförsäljningar mera sällan,
enär områdena i allmänhet upplåtas under tomträtt. Där emellertid försäljning skall
ske. är densamma i hög grad beroende dels på förefintligheten av vägar, vattenoch
avloppsledningar m. in., vilka ä platsen utförts eller komma att utföras genom
Trollhätte fastighetsförvaltnings försorg, dels ock på beviljande av byggnadslån, som
utgå ur samma fond som kostnaderna för nyssnämnda anläggningar. Även här
torde själva tomtförsäljningen icke lämpligen kunna ske genom annan statsmyndighet
fika litet som den med tomtförsäljningen i nu ifrågavarande avseende likartade upplåtelsen
med tomträtt. Den motivering, som de sakkunniga anfört för sin hemställan,
synes ej heller rätt passa in på de förhållanden, varunder Trollhätte fastighetsförvaltning
arbetar.

Även på andra håll finnas eller kunna komma att finnas fastigheter under
vattenfallsstyrelsens förvaltning, vilkas upplåtande och eventuellt försäljning är sä
nära förbundet med fastighetens användning för visst tekniskt ändamål, särskilt utbyggandet
av ett ä densamma befintligt vattenfall, att försäljningsvillkorens bestämmande
givetvis bör ske av vattenfallsstyrelsen. Som ett exempel må nämnas
de under styrelsen stående vattentallen vid Laholm och vid Lilla Ldet jämte därtill
hörande jord och byggnader. På grund av vad ovan anförts, får vattenfallsstyrelsen
hemställa, att, om statens tomtförsäljningar i eller invid städer och stadsliknande
samhällen sammanföras under en gemensam statsmyndighet, de under
vattenfallsstyrelsens förvaltning nu eller framdeles lydande fastigheter därvid måtte
uttryckligen undantagas.»

Eders Ivungl. Maj:ts befallningsbavande i Gottlands län har även
yttrat sig i förevarande fråga. Befallningshavanden anför:

»Å sidan 316 i det tryckta betänkandet föreslå de sakkunniga att överintendentsämbetet
skall verkställa* avyttringar av staten tillhörig mark i eller invid städer
och stadsliknande samhällen samt övertaga förvaltningen av fastighet, som skall
avyttras. De skäl som för denna hemställan åberopas äro hämtade från förhål -

1H1

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

landen i och invid Stockholm, där den föreslagna anordningen även synes vara
lämplig. Däremot skulle en sådan anordning medföra allvarliga olägenheter, om den
genomfördes beträffande fastigheter å landsbygden. Genom nådig skrivelse den 6
juni 1912 föreskrev Eders Kungl. Maj:t, att 40 å Visby stads område belägna, förra hospitalslägenheten
Bergbetningen tillhörande områden skulle under vissa villkor försäljas.
Denna försäljning har omhänderhafts av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som hittills försålt 26 av ifrågavarande lotter till pris växlande mellan
38 och 256 kronor. Skulle överintendentsämbetet övertaga försäljningen av återstående
14 lotter och ombesörja deras förvaltning, skulle detta vålla onödig omgång
och icke oväsentliga kostnader samt ingalunda främja det syfte, beredande av egna
hem, som med beslutet om lotternas försäljning avsågs. Då även annorstädes säkerligen
förefinnas likartade förhållanden, hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att beträffande annan ort än i Stockholm eller dess närhet det må bero
på nådig prövning i varje särskilt fall, om föryttring av fastighet bör överlämnas
till överintendentsämbetet.»

Efter att liava redogjort för de hörda myndigheternas yttranden
samt framhållit, att de sakkunniga, enligt överintendentsämbetets förmenande,
i sin utredning påvisat, att arméförvaltningens betänkligheter
icke syntes vara av den art, att grundtanken i förslaget behövde övergivas,
har ämbetet i förevarande ämne vidare anfört:

»För en centralisering av försäljningen av staten tillhörig tomtmark i och invid
städer och stadsliknande samhällen synas avgörande skäl hava blivit anförda i de
sakkunnigas utredning. Att uppdraga befattningen härmed åt samma myndighet,
som skall handhava statistiken rörande kronans alla fastigheter inom dessa områden
och som är organiserad även för uppgörande av stadsplaner, synes även naturligt.
De från olika håll påpekade formella svårigheterna vid förslagets realiserande torde
icke vara omöjliga att övervinna eller kringgå.»

Av vad uti ifrågavarande ämne förekommit torde framgå, att en
bättre ordning vid statens tomtförsäljningar är av nöden. Vad som
härutinnan i främsta rummet brister är tydligen en allmän regel, varomkring
det närmare förfarandet kan efter hand utbilda sig. De två
förslag, som i ämnet framlagts — statskommissarien Tenows och de
sakkunnigas — söka frågans lösning i samma riktning. Jag delar
den uppfattning, som ligger till grund för förslagen. Det synes mig
nämligen som om principen för den administrativa behandlingen av
statens tomtförsäljningsärenden lämpligen bör vara densamma, som
gäller för handhavandet av tillsynen över kronans hus och byggnader,
nämligen att dithörande statsfunktioner förläggas till en bestämd myndighet,
såvida ej för speciella fall eller i särskilda avseenden annorlunda
uttryckligen föreskrives. Att den myndighet, som den allmänna befattningen
med tomtförsäljningarna skulle tillkomma, bliver densamma som

Öar intendent*-ämbetet.

Departements chefen.

Sakkunniga.

182 Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

har det allmänna inseendet över kronans hus och byggnader eller öveiintendentsämbetet,
synes mig ligga i sakens natur. För övrigt vill jag
härutinnan hänvisa till vad de sakkunniga och ämbetet anfört i ämnet.
Förslag till de närmare bestämmelser, som må erfordras för tomtförsäljningarnas
administrering, torde jag i sinom tid få förelägga Eders
Kungl. Maj:t. Härvid torde vederbörlig hänsyn komma att tagas till
de synpunkter, de hörda myndigheterna påkallat uppmärksamhet för,
såväl i vad angår övergången till den nya ordningen som vad beträffar
erforderliga undantag från huvudregeln.

Förhyrning av lokaler för statsändamål.

Förhyrningen av lokaler för statsändamål har ock gjorts till föremål
för yttrande och förslag av de sakkunniga, som i detta avseende
anföra:

När lämplig lokal för något statens ändamål, t. ex. för ett ämbetsverk,
för en kommitté eller annan dylik beredning m. m., av en eller
annan orsak icke kunde upplåtas i kronan tillhörig egendom, måste i
regel lokal förhyras av enskild fastighetsägare. Under nuvarande förhållanden
ombesörjdes då förhyrningen vanligtvis av det statsorgan,
som skulle nyttja den erforderliga lokalen, därvid hyresavtalet i regeln
underställdes Kungl. Maj:ts godkännande. Men rätt ofta förekomme
även, att förhyrning av ifrågavarande slag förrättades genom överintendentsämbetet.
Och en bestämd tendens tycktes förefinnas att i
allt större utsträckning överflytta dessa bestyr på ämbetet. Inom statsförvaltningen
hade t. o. in. försports klagan över, att överintendentsämbetet
ställt sig på den ståndpunkten, att ämbetets skyldigheter
inskränkte sig till statens hus, och därför, då det gällt att hyra lokal,
påfordrat initiativ och utredning från lokalens blivande nyttjare. Tilltagande
praxis syntes vara, att Kungl. Maj:t i förekommande fall uppdroge
åt överintendentsämbetet att, då ämbetet icke kunde anvisa
erforderlig lokal i statens byggnader, anskaffa lämplig sådan för statsverkets
räkning i förhyrd lägenhet efter samråd med den, för vilken
lokalen hyrdes, beträffande densammas ändamålsenlighet, läge o. s. v.
Genom den sålunda avsiktligt fortgående centraliseringen av hyresfrågorna
åsyftades att vinna bl. a., att förhyrda lägenheter komme till
ändamålsenligaste användning och att en lägenhet, som av någon anledning
bleve ledig, kunde omedelbart tagas i anspråk för annat ändamål,

183

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

sa. att icke nya lägenheter hyrdes under det att redan förhyrd lägenhet
funnes disponibel, vilket lätt inträffade, då dessa ärenden behandlades
på olika håll; att eu myndighet, som besutte nödig sakkunskap för att
bedöma med lokalanskaffningen sammanhängande frågor, hade hand om
förhyrningen; och att frågor, som uppstode mellan staten — hyresgästen
— och olika hyresvärdar, handlades på ett ställe.

En dylik utvidgning av överintendentsämbetets verksamhetsområde,
som syntes böra innebära även utövandet av tillsyn över lokaler, vilka
förhyrts genom ämbetet, funne de sakkunniga lämplig och nära samhörande
med ämbetets övriga åligganden, varför de föresloge att överiutendentsämbetet,
med de undantag som med hänsyn till förhållandena
i särskilda fall möjligen kunde föreskrivas, erhölle till åliggande att
förebringa nödig utredning för och att verkställa förekommande förhyrningar
av lokaler för statens räkning samt att. därefter öva tillsyn
över sålunda förhyrda lokaler.

I sitt med anledning av de sakkunnigas betänkande avgivna yttrande
förklarar sig marinförvaltningen finna någon ändring i föreslagen
riktning av i hithörande delar nu gällande bestämmelser icke, vad
marinen angår, vara vare sig av behovet påkallad eller lämplig.

Generalpoststyrelsen har beträffande detta ämne framhållit, att det
för postverkets rationella skötande vore oundgängligen nödvändigt att
styrelsen hade fullt fria händer att själv genom förhyrning anskaffa de
lokaler, styrelsen funne för ändamålet lämpliga. Generalpoststyrelsen
förutsatte, att de sakkunniga avsett att hänföra postverket till de av de
sakkunniga omförmälda undantagen.

Samma mening har telegrafstyrelsen för sitt vidkommande uttalat.

Järnvägsstyrelsen anför i ämnet:

»Järnvägsstyrelsen finner sig för sin del böra påyrka, att styrelsen inbegripes
bland ämbetsverk, som de sakkunniga velat undantaga från bestämmelserna
i fråga. Inom ett kommunikationsverk av en så stor omfattning som statens
järnvägar är praktiskt taget förslaget icke realiserbart. Det är icke tänkbart att
centralisera dessa ärenden om förhyrning av lokaler för tjänsteändamål eller för
bostad åt tjänsteliavare, då frågan här gäller en sådan mängd orter över hela
statsbanenätet. För närvarande uppgår hela antalet förhyrda lägenheter i nämnda
hänseende till närmare 1,600, därav över 1,100 förhyrda av statens järnvägars änkeoch
pupillkassa, och ifråga om återstoden sker huvudsakligen förhyrningen direkt
genom distriktsbefälet enligt gällande bestämmelser, vilket visat sig ändamålsenligt
och däri, såsom antytts, ändring näppeligen kan ens ifrågasättas.»

Marin för va ilning
ev,

G ener alpari''
styrelsen.

Telegraf styrelsen.

Jarv vägs -styrelse91.

184

VaUenfalh styrehev.

Övermtendents ämbetet -

Departemcttts cktfm.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

V attenfallsstyrelsen yttrar:

»I fråga om förhyrning av lokaler för statsändamål hava de sakkunniga
föreslagit, att överintendentsämbetet måtte såväl verkställa sådan förhyrning som
ock sedermera utöva tillsyn över lokalerna. Ämbetets befattning i detta hänseende
torde dock först och främst böra inskränkas till sådana fall, där lokalerna äro
avsedda för mera permanent bruk såsom förhyrande av ämhetslokaler för centrala
ämbetsverk, icke t. ex. tillfälliga utvidgningar av dessa lokaler, tillfälliga linjebyggnadskontor,
linjeförråd o. dyl. Arten av den tillsyn, som är avsett att ämbetet
skall utöva, bör ock noggrannare angivas. Mindre reparationer torde givetvis med
minsta besvär och tidsutdräkt kunna avtalas direkt mellan vederbörande verk och
husvärden.»

Överintendentsämbetet slutligen förklarar i sitt utlåtande, att ämbetet
för sin del icke har något att erinra emot, att generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen själva få, i enlighet med vad de uttalat,
handhava lokalförhyrningar för egen räkning.

Från administrativ synpunkt företer förevarande fråga väsentliga
likheter med frågan om statens tomtförsäljningar. Vad jag yttrat
därom finner jag i tillämpliga delar kunna sägas jämväl beträffande
lokalförhyrningarna för statens räkning. Jag delar alltså i huvudsak
de sakkunnigas uppfattning i nu förevarande avseende.

Med anledning av vattenfallsstyrelsens yttrande vill jag redan på
frågans nuvarande stadium framhålla, att även jag finner viss begränsning
i överintendentsämbetets befattning med lokalförhyrningar för statens
räkning böra föreskrivas. Men jag är däremot tveksam om den av
styrelsen angivna grunden för begränsningen, eller förhyrningens egenskap
av permanent eller tillfällig. Mig synes snarare som om avgörande
härutinnan borde vara arten i och för sig av det statsändamål,
för vilket lokal behöver anskaffas, och möjligen även den åstundade
lokalens läge. Så t. ex. kunde vara lämpligt att allt fortfarande låta de
affärsdrivande och lcommunikationsverken själva ombesörja angelägenheter
av ifrågavarande slag samt att för mer fristående förhyrningar å landsorten
anlita ortsmyndigheterna. Härom lärer jag emellertid framdeles få tillfälle
att underställa Eders Kungl. Maj:t närmare preciserat förslag. I
detta sammanhang vill jag endast ytterligare hava framhållit, att, vilken
myndighet än handhar en hyresfråga, vid dennas behandling vederbörlig
uppmärksamhet bör ägnas åt byggnadsstatistikens uppgifter om
lediga eller ledigblivande lokaler.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr ‘258.

185

Förvaltningen av vissa kronans möbler och andra inventarier.

I en härefter följande avdelning hava de sakkunniga med vissa
av riksdagen gjorda framställningar såsom utgångspunkt yttrat sig
och framställt förslag om förvaltningen av vissa kronans möbler och
andra inventarier. Denna fråga har emellertid redan fuunit sin slutliga
behandling, i det Eders Kungl. Maj:t den 23 mars 1917 utfärdat kungörelse
i ämnet. Jag förbigår därför nu vad de sakkunniga i förevarande
avseende anfört. Som ifrågavarande ämne dock berör förhållanden
av betydelse för överintendentsämbetets verksamhet, vill jag
erinra om innehållet av nämnda kungörelse.

Däri stadgas sålunda, att för tillgodoseendet av tillfälliga behov av
möbler och andra inventarier för statsändamål samt för fullständigare utnyttjande
av staten tillhöriga dylika inventarier ett centralt möbelförråd
skall bildas, vilket förråd skall stå under inseende av överintendentsämbetet.
I fråga om förvaltningen av förrådet skall det åligga överintendentsämbetet
särskilt att för medel, som för ändamålet stå eller på framställning hos
vederbörande statsmyndighet ställas till ämbetets förfogande, anskaffa
erforderliga inventarier, att väl vårda inventarierna i förrådet och beträffande
de till förrådet hörande inventarier, som äro utlämnade för
tillfälligt bruk, tillse, att dem ägnas behörig vård, att till vederbörande
på rekvisition utlämna erforderliga inventarier, att på för kronan fördelaktigaste
sätt avyttra de föremål, som blivit obrukbara, samt att föra
fullständigt inventarium över förrådet. De medel, som inflyta genom
försäljning av föremål från förrådet, skola av överintendentsämbetet
särskilt bokföras och användas för bestridande av förvaltningskostnader
och för nyanskaffning för förrådets räkning. Vidare stadgas, att av Kungl.
Maj:t eller annan statsmyndighet tillsatt kommitté eller liknande tillfällig
beredning med säte i Stockholm, vilken har behov av möbler eller
andra inventarier och icke erhåller sådana från annat inventarieförråd,
äger att hos överintendentsämbetet rekvirera erforderliga föremål samt
att föremål, som sålunda varda överlämnade åt beredningen till begagnande,
skola av denna väl vårdas och, sedan de ej längre äro för beredningen
behövliga, återställas till överintendentsämbetet. Slutligen
föreskriver ifrågavarande författning, att ämbetsverk eller annan statsinstitution
i Stockholm, som ej har särskilt förråd för tillgodoseende av
uppkommande behov av inventarier för verket eller institutionen, får i
anireläffenheter, som röra anskaffande eller vård av möbler eller andra
inventarier för eget bruk, påkalla råd och upplysningar ävensom biträde
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 24

Sakkunnig*.

186 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av överintendentsämbetet, varvid ärabetet, om begäran därom framställes
och så lämpligen kan ske, skall från sitt förråd ntlämna behövliga föremål,
ävensom att verk eller institution, som nu sagts, skall till överintendentsämbetet
överlämna sådana sina möbler och andra inventarier,
vilka verket eller institutionen ej längre ämnar för egen del nyttja,
dock ej i det fall, att föremålen kunna anses fullständigt förbrukade.

Ytterligare två frågor av beskaffenhet att nu höra förbigås hava
av de sakkunniga behandlats, nämligen angående förändrad ordning vid
fastställelse av ritningar till lasarettsbyggnader samt angående höjning
av det belopp, varför överintendentsämbetet jämlikt § 21 i dess instruktion
må, utom general förslagen, besörja förekommande reparationsarbeten.
1 vilken riktning än avgörandet i dessa frågor må utfalla torde nämligen
därav ej föranledas någon nämnvärd ändring i ämbetets tjänsteåligganden.
Till dessa frågor lärer jag få tillfälle att i sinom tid återkomma.

Innan de sakkunniga ingått på behandlingen av överintendentsämbetets
organisationsfråga, hava de behandlat ännu två frågor, som
äro av viss betydelse för ämbetets arbetsbörda. Dessa frågor avse dels
åläggande för ämbetet att avgiva årsberättelse och dels ämbetets skyldighet
att tillhandagå offentliga auktoriteter eller menigheter med upprättande
av förslagsritningar.

I det förra avseendet hava de sakkunniga anfört följande:

Årsberättelse av överintendentsämbetet.

Som bekant meddelade en del verk och myndigheter årligen redogörelse
för sin verksamhet, däribland dock icke överintendentsämbetet.
Den berättelse, ämbetet jämlikt sin instruktion årligen avgåve till Kungl.
Maj:t om arbetena för underhållet av kronans under ämbetet ställda
byggnader, syntes nämligen knappast förtjäna att i detta sammanhang
omnämnas. Emellertid syntes ämbetets verksamhet få anses vara av
så egenartad och, i synnerhet med de utvidgningar därav, som av utvecklingen
påkallades, av så allmänt intresse, att det väl kunde ifrågasättas,
huruvida icke årsberättelse borde avgivas även av ämbetet.
Ämbetet självt hade också i sin skrivelse den 7 april 1914 gjort framställning
i nämnda syfte. En årsberättelse av ämbetet skulle otvivelaktigt
bliva av särskilt stort intresse därigenom, att den enligt sakens

187

Kung/. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

natur komme att innehålla icke endast redogörelse för ämbetets egen
verksamhet utan även på grund av ämbetets befattning med den föreslagna
byggnadsstatistiken eu översikt över statens byggnadsverksamhet
i dess helhet; och en för eu dylik publikation rätt ovanlig fyllighet
och läsbarhet skulle årsberättelsen utan svårighet kunna och höra bibringas
dels genom den framställning av under året gjorda byggnadstekniska
rön, som bleve en given följd av ämbetets ovan ifrågasatta
upplysningsverksamhet, och dels genom redogörelsen för ämbetets arbete
för den kulturhistoriska byggnadsvården.

De sakkunniga finge alltså hemställa, att överintendentsämbetet
ålades att årligen avgiva eu sammanfattande redogörelse för sin verksamhet.

För min del har jag icke något att erinra emot den sålunda
ifrågasatta nya skyldigheten för överintendentsämbetet. Otvivelaktigt
skulle, såsom de sakkunniga framhållit, en årsberättelse av ämbetet
kunna bliva av ett allmännare intresse.

Förslagsritningars upprättande genom överintendentsämbetet.

Vad slutligen angår överintendentsämbetets skyldighet att tillhandagå
med upprättande av förslagsritningar, åligger det ämbetet enligt
gällande instruktion, § 1 mom. 5, att, där enligt intyg av vederbörande
länsstyrelse förslagsritningar ej kunna åstadkommas inom länet,
tillhandagå offentliga auktoriteter eller menigheter med upprättandet
av sådana. Ritningar skola således i detta fall av ämbetet upprättas
kostnadsfritt. Ifrågavarande bestämmelse leder sitt ursprung från förordningen
den 31 juli 1776 angående vad vid publika byggnader bör
iakttagas och hade sin motsvarighet i ämbetets instruktion av den 18
juni 1864. I sammanhang med den på 1870-talet genomförda omorganisationen
av och löneregleringen för ämbetet ifrågasattes, att bestämmelsen
skulle ändras. 1874 års löneregleringskommitté föreslog
sålunda, att offentliga auktoriteters och menigheters rätt att, utan ersättning,
från ämbetet erhålla omarbetade och i vissa fäll nya ritningar
skulle upphöra och att av Kungl. Magt skulle fastställas eu särskild
taxa, efter vilken ersättning för dylikt gransknings- eller ritningsarbete
skulle av vederbörande auktoriteter eller menigheter utgöras, dock icke
till ämbetets tjänstemän utan till uppbörd för statsverket.

Kommitterade hade nämligen föreställt sig, att därigenom någon

Departements chefen.

188

Kunyl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 258.

minskning skulle åstadkommas i ämbetets göromål med granskning och
omarbetning av för fastställelse inlämnade ritningar, men både framför
allt avsett, att i varje fall statsverket skulle kunna påräkna någon gottgörelse
för den kostnad, som vållades detsamma genom det i staten för
ämbetet uppförda anslaget till extra arkitekter.

Kommitterades mening delades emellertid icke av vederbörande
departementschef. Då, enligt departementschefens åsikt, eu sådan taxa
icke utan stor svårighet skulle kunna uppgöras och tillämpas och då
vidare de menigheter och auktoriteter, vilka det ålåge att underställa
sina byggnadsritningar högre myndighets prövning, med skäl skulle
kunna göra anspråk på att få de i följd av sådan förpliktelse underställda
ritningarna utan särskild kostnad prövade samt i varje fall den
utgift, som därmed ådroges statsverket, icke vore särdeles betydande,
tillstyrkte departementschefen, att vad kommitterade sålunda föreslagit
om särskild ersättning efter taxa för ämbetets ritnings- och granskningstorrättningar
icke måtte av Kungl. Maj:t godkännas.

Denna departementschefens hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall,
och skyldigheten ifråga för ämbetet att upprätta kostnadsfria förslagsritningar
fastställdes såsom ovan nämnts i den gällande instruktionen.

Sin skyldighet att sålunda i vissa fall utan ersättning upprätta
ritningar berör överintendentsämbetet i skrivelsen den 7 april 1914 och
anför därvid följande:

»Visserligen förekomma dylika fäll jämförelsevis sällan numera, men detta
torde delvis bero därpå, att vederbörande ute i landet sakna kännedom om denna
ämbetets förpliktelse. Bestämmelsen kan därför bliva synnerligen betungande för
ämbetet och torde lämpligen böra utgå och ersättas med annan av ungefär likartat
innehåll som den, vilken återfinnes i instruktionens § 151. Den omständigheten,
att icke inom länet finnes kompetent person för att upprätta förslag, spelar numera
ingalunda samma roll som förr, ty nutidens kommunikationer göra det möjligt att
utan svårighet hämta sakkunnig person från annan ort. Endast i alldeles särskilda
fall, t. ex. då verklig medellöshet konstateras hos en församling, vilkens kyrka
måste undergå reparation, synes anledning kunna föreligga för att ämbetet skall
kostnadsfritt tillhandahålla förslagsritningar. Bestämmelsen torde därför höra ändras
i den riktningen, att ämbetet skall vara skyldigt ombesörja försiagsritningars upprättande,
om någon församling gör framställning därom, dock mot särskild, av
ämbetet bestämd gottgörelse till ritningsförfattaren. Endast i de fall, där sådant

1 I 15 § föreskrives, att om någon, sora bekommit hos överintendentsämbetet uppgjord
eller omarbetad ritning, anmäler sig till erhållande av i större skala utförda ritningar över de i
huvudritningarna antydda konstruktioner eller prydnader än instruktionen föreskriver, sådana
skola meddelas, dock mot särskild, av överintendentsämbetet bestämd gottgörelse till ritningsförfattaren.

189

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 258.

av särskilda skäl kan befinnas rimligt, bör ämbetet äga att på egen bekostnad upprätta
dylika förslagsritningar.»

De sakkunniga förklarade sig i huvudsak dela överintendents- *m***9»
ämbetets uppfattning i förevarande avseende. Ehuru — anföra de —
till sin avfattning mera omfattande syntes ifrågavarande stadgande numera
hava praktisk betydelse endast beträffande kyrkobyggnader. Och
då detsamma åtminstone under de senaste årtiondena utnyttjats så förhållandevis
sällan som verkligen skett, syntes olägenheterna för allmänheten
av dess borttagande få anses tämligen ringa och i alla händelser
ej att jämföra med följderna av ett allt för flitigt utnyttjande av stadgandet,
till äventyrs föranlett av den uppmärksamhet, det kunde väntas
bliva föremål för till följd av den ifrågasatta nya ordningen för kyrkobyggnadsärepdenas
behandling. För stadgandets otidsenlighet numera
syntes kunna åberopas ej endast de av överintendentsämbetet framhållna
förbättrade kommunikationerna utan även det förhållandet, att tillgången
på »förfarne byggmästare!) —som 1776 års förordning uttryckte sig —
numera vore betydligt större än förr. För övrigt syntes Kungl. Maj:ts
befallningshavandes lämplighet att utfärda intyg av det ifrågavarande
slaget icke vara ställd utom allt tvivel.

Overintendentsämbetets uttalande, att i fall, där sådant av särskilda
skäl kunde befinnas rimligt, ämbetet borde äga att på egen
bekostnad upprätta förslagsritningar, ansåge de sakkunniga sig däremot
icke kunna biträda. De fall, ämbetet, sålunda åsyftat, syntes egentligen
vara de, då en församling, vars kyrka tarvade reparation, vore ekonomiskt
svag. Ämbetets ifrågasatta kostnadsfria tillhandahållande av ritningar
vore då att betrakta såsom ett slags understöd åt församlingen i
fråga. Åven i fall, där ett understöd vore av verkligt behov, syntes
de sakkunniga emellertid den form, vari det enligt ämbetets förslag
skulle utgå, icke lämplig, åtminstone icke såsom mera vanlig form,
varförutom det syntes böra ankomma på Kungl. Maj:t och ej på ämbetet
att avgöra, när ett dylikt understöd skulle förunnas eu församling.

De sakkunniga hölle därför före, att förmånen av kostnadsfria förslagsritningar
ej borde få åtnjutas annat än efter särskilt beslut av Kungl.

Maj:t, därvid jämväl, då även i sådana fall vederbörande ritningslorfattare
borde tillgodonjuta sin ersättning, medel till sådan ersättningborde
anvisas.

Ett formligt borttagande av overintendentsämbetets ännu faktiskt
bestående skyldighet att kostnadsfritt upprätta ritningar syntes alltså
vara av förhållandena påkallat. Emellertid syntes i detta sammanhangböra
tramhållas, att härmed ej avsåges att göra någon ändring i äm -

JLH.i Vä» terbott
en» lätt.

Övcr tn&endeni*-tim

betel.

J > ep arU-ivml» -oh.efer<.

190 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

betets åliggande enligt § 1 inom. 4 i dess instruktion att i vissa fall
utan ersättning omarbeta ritningsförslag, ävensom att uppgörande av
program för ett kyrkobyggnads företag, vilket de sakkunniga föreslagit
skola ske kostnadsfritt genom överintendentsämbetets försorg, och. upprättande
av förslagsritningar till samma företag vore helt och hållet
skilda saker.

De sakkunniga hemställde, att överintendentsämbetets i § 1 mom.
5 av dess instruktion stadgade skyldighet att upprätta förslagsritningar
icke vidare måtte fullgöras kostnadsfritt utan mot den gottgörelse till
ritningsförfattaren, som av ämbetet bestämdes.

Med anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört och hemställt
har Eders Kungl. Maj:ts belällningshavande i Västerbottens län
yttrat följande:

»Det förslag till överintendentsämbetets omorganisation, som blivit i kommitterades
betänkande framlagt, har icke givit Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anledning till någon annan erinran än att de fall, då enligt nu gällande instruktion
för överintendentsämbetet § 1 mom. 5 kostnadsfria ritningar kunna från ämbetet
erhållas, och vilka fall de sakkunniga (sid. 324) förutsätta kunna även framgent
under särskilda omständigheter återkomma, icke i de sakkunnigas hemställan (sid.
325 och 326) lämnas någon antydan om att framdeles kunna tillgodoses. I detta
län har emellertid sådana fall även under senare åren inträffat beträffande kapellbyggnader
i lappmarken och torde även hädanefter uppkomma, vadan möjligheten
att i dylika undantagsfall erhålla kostnadsfria ritningar icke borde helt och hållet
bortfalla.»

Överintendentsämbetet bemöter vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sålunda anfört genom att endast hänvisa till vad de sakkunniga
i ämnet yttrat.

Såsom av det sagda framgår har frågan om upphävande av överintendentsämbetets
skyldighet att under vissa förutsättningar kostnadsfritt
upprätta förslagsritningar redan en gäng varit föremål för Kungl.
M;ij:ts prövning. Detta var emellertid för avsevärd tid sedan — närmare
fyrtio år — och förhållandena då voro givetvis ej desamma
som nu. De av mig nyss omnämnda skäl, som då av vederbörande
departementschef anfördes mot åtgärden, torde icke nu kunna göras
gällande. Svårighet att uppgöra och tillämpa taxa å ritningar av ifrågavarande
slag förefinnes sålunda icke numera. Ja, det kan till och med
ifrågasättas, huruvida ej den allmänna arkitekttaxan vore lämpligast att
begagna i förekommande fall. Den omständigheten, att menigheter och

191

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

auktoriteter, vilka det åinge att underställa sina byggnadsritningar högre
myndighets prövning, med skid skulle kunna göra anspråk på att få de
i följd av sådan förpliktelse underställda ritningarna utan särskild kostnad
prövade, behöver vidare, så vitt jag kan inse, ej utgöra något hinder
för borltagandet av kostnadsfrihet i angivet avseende. De underställda
ritningarna skulle givetvis allt fortfarande kostnadsfritt prövas,
däri inbegripet meddelande av anvisningar för vidtagandet av nödiga
ansedda ändringar i ritningarna och till och med verkställandet av smärre
ändringar. Det är endast utförandet av verkliga hos ämbetet rekvirerade
nyritningar, som skulle särskilt ersättas. Vad slutligen beträffar
det skälet, att den utgift, som genom kostnadsfriheten ådroges statsverket,
icke vore särdeles betydande, må väl medgivas, att det förr haft
full giltighet. Men för framtiden torde man, som de sakkunniga påpekat,
i synnerhet om den föreslagna nya ordningen för kyrkobyggnadsärendenas
behandling varder förverkligad, med säkerhet kunna förutsäga,
att ett fortfarande kvarstående av ifrågavarande skyldighet för
ämbetet bliver eu avsevärd tunga. Och detta så mycket mer som redan
under nuvarande förhållanden tendenser yppats i nyssnämnda riktning.
Jag tillåter mig att i detta avseende erinra om det av Eders Kungl.
Maj:t den 5 november 1915 avgjorda ärendet angående ersättning till
en av överintendentsämbetets arkitekter utom stat för vissa kyrkritningar.

Nämnda ärende anhängiggjordes hos Eders Kungl. Maj:t genom skrivelse den
18 maj 1915 av överintendentsämbetet, som däri anförde huvudsakligen följande.

Med stöd av intyg från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län
att lämplig arkitekt icke funnes inom länet hade Skellefteå församling i skrivelse
till ämbetet i december 1910 anhållit, att ämbetet måtte, på sätt § 1 mom. 5 av
nådiga instruktionen för ämbetet den 14 november 1879 föreskreve, tillhandagå församlingen
med uppgörande av förslagsritningar till restaurering av församlingens
kyrka. I anledning härav hade ämbetet uppdragit åt tjänstgörande arkitekten hos
ämbetet Fredrik Falkenberg att, efter besök på platsen och i samråd med vederbörande,
uppgöra dylikt förslag, vilket sedermera blivit av Kungl. Maj:t gillat den
30 april 1915. Från Norsjö församling i samma län hade under år 1912 till ämbetet
inkommit en liknande anhållan, vilken avsett uppförande av en helt ny kyrka.
Sedan Falkenberg av ämbetet erhållit uppdrag att utarbeta förslagsritningar till
jämväl denna kyrka, hade ifrågavarande ritningar av Kungl. Maj:t gillats den 24
januari 1914. Under år 1913 hade till ämbetet inkommit ytterligare en liknande
anhållan från den ifrån Skellefteå avskilda Bureå församling. Jämväl i detta fall
hade avsetts uppförande av en ny kyrka, och hade åt Falkenberg uppdragits att
uppgöra förslagsritningar. Dessa hade förelegat färdiga i slutet av år 1914 och
hade den 28 december 1914 översänts till församlingen för prövning. Härefter hade
församlingen hos Kungl. Maj:t anhållit om nådig fastställelse av dessa ritningar,
vilken anhållan tillstyrkts av såväl domkapitlet i Luleå som ämbetet. De förslags -

192

Kungl. Maj.ts Nåd. troposition Nr .256’.

ritningar, som ämbetet i nämnda fall uppgjort, beskreves närmare, med hänsyn till
skala och omfattning, i ämbetets instruktion § 14 mom. 5 och kallades i § 15 i
instruktionen för huvudritningar samt motsvarade även vad som enligt arkitekttaxan
förstodes med huvudritningar, eller så genomstuderade och utförda ritningar, att de
kunde av Kungl. Maj:t prövas samt ligga till grund för arbets- och detalj ritningar,
vilka ämbetet, enligt bestämmelse i förenämnda § 15, jämväl vore skyldigt att tillhandahålla
församlingen, på därom gjord framställning, ehuru mot särskild gottgörelse
till ritningsförfättaren. I allmänhet inskränkte sig ämbetets handläggning
av ärenden rörande kyrkor till relativt mindre omarbetningar av delar av de inkomna
förslagen. Med hänsyn härtill hade på sin tid ett belopp av ungefär 70
kronor i medeltal ansetts såsom skälig ersättning för granskning av ärende, verkställd
av hos ämbetet tjänstgörande arkitekt, och hade det på ämbetets staf uppförda
ordinarie anslaget av 25,000 kronor för vikariatsersättning, extra biträden
rn. m., av vilket anslag ersättning till ämbetets arkitekter utginge i form av gratifikation,
beräknats med hänsyn därtill. Såsom ämbetet vid åtskilliga underdåniga
framställningar rörande förhöjning av nämnda anslag haft tillfälle framhålla, hade
emellertid detta anslag, på grund av den alltjämt fortgående ökningen av de till
ämbetets handläggning hänskjuta ärendena, aldrig räckt att höja medelsiffran, för
år räknat, för ovannämnda ersättning till ämbetets arkitekter till 70 kronor för
granskat ärende; medeltalet hade varierat mellan 50 och 55 kronor och hade för år
1914 varit 51 kronor 65 öre.

De ovan omförmälda, till Falkenberg givna uppdragen skilde sig från de
vanliga granskningsärendena i så måtto, att de innebure fullt självständiga och
omfattande arkitektoniska uppgifter, vilka borde ersättas med belopp, väsentligt
överstigande nyssnämnda, till 70 kronor beräknade ersättning. V id en jämförelse
mellan sistnämnda belopp och de arvoden, som arkitekterna i sin praktik kunde
betinga sig för arbeten, som kunde anses motsvara de åt ämbetet utförda, vanliga
granskningsuppdragen, visade sig, att nämnda medeltal, 70 kronor, vore synnerligen
lagt och att således de hos ämbetet tjänstgörande arkitekterna, som dock utgjorde
sä gott som eliten av våra både äldre och yngre arkitektoniska förmågor, förrättade
ett högeligen värdefullt arbete för statsverket eller det allmänna för synnerligen
ringa ersättning. Detta vore dock möjligt, dels emedan handläggningen av ämbetets
granskningsärenden av dess arkitekter kunde inpassas på för deras praktik lämpliga
tider, då de till tid och rum vore fullständigt obundna av sin anställning hos ämbetet,
dels ock emedan dessa arkitekter genom sin enskilda praktik måste göra sig
ekonomiskt helt och hållet oberoende av gratifikationer från ämbetet. Helt annorlunda
ställde sig emellertid förhållandena, om det till arkitekten lämnade uppdraget
avsåge uppgörande av fullständigt nytt förslag vare sig till ny kyrkobyggnad eller
till en mera omfattande restaurering. Ett dylikt uppdrag ställde helt andra anspråk
på utnyttjandet av arkitektens tid och omtanke. Det tordrade särskilda studier a
ort och ställe, uppmätningar, i händelse frågan gällde en restaurering, samt tidsödande
förhandlingar med kyrkoråd, byggnadskommitterade eller församling, innan
man i allmänhet kommit därhän, att ett förslag godtoges av församlingen. Jämväl
själva ritarbetena med tv åtföljande beskrivningar bleve i dylika fall väsentligt
mera omfattande och dyrbara än vid de omarbetningar av ritningar, vilka tillhörde
vanliga granskningsärenden. Vid uppdrag av nyssnämnda slag komme arkitekten i
samma ställning till ämbetet som en privat arkitekt till sin byggherre; och torde

193

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

han fördenskull med fog kunna påräkna ersättning för uppdraget i överensstämmelse
med vad som i allmänhet betalades för dylikt arbete, d. v. s. enligt de anvisningar,
som lämnades av arkitekttaxan.

Prövades nu frågan om ersättning till Falkenberg för ovan angivna tre fullgjorda
uppdrag med ledning av arkitekttaxans anvisningar, skulle arkitektarvodena
uppgå, för Skellefteå kyrka till 1,387 kronor 83 öre, för Norsjö kyrka till 1,714
kronor 20 öre samt för llureå kyrka till 1,626 kronor 5 öre.

Ämbetet funne de sålunda till ett sammanlagt, utjämnat belopp av 4,728
kronor uppgående arvodena motsvara värdet av med uppdragen förenade kostnader
och arbete. Då det ordinarie anslaget till vikariatsersättning m. m., såsom ovan
visats, icke räckte att skäligen honorera dylika, eljest mera sällan förekommande
uppdrag, och då det icke torde kunna anföras något rimligt skäl, varför en arkitekt
i överintendentsämbetet skulle vara sämre ställd med hänsyn till ersättning för sitt
yrkesarbete än en privatarkitekt, funne ämbetet sig nödsakat att hemställa, det
Kungl. Maj:t täcktes av tillgängliga medel anvisa ett belopp av 4,728 kronor såsom
ersättning åt Falkenberg för biträde inom ämbetet med utarbetande av huvudritningar
jämte beskrivningar och kostnadsberäkningar till ändringar i Skellefteå kyrka
samt till nya kyrkor i Norsjö och Bureå församlingar.

Sedan statskontoret avgivit infordrat underdånigt utlåtande i ämnet samt
överintendentsämbetet därefter ånyo yttrat sig i frågan, medgav Eders Kungl. Maj:t
att Falkenberg finge såsom ersättning för ifrågavarande arbeten uppbära ett arvode
av sammanlagt fyratusenfemhundra kronor, vilket belopp skulle av statskontoret
förskjutas samt framdeles hos Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Tillika föreskrev Eders Kungl. Maj:t, att därest hädanefter på grund av § 1
mom. 5 av den för överintendentsämbetet gällande instruktion hos ämbetet påkallades
upprättande av ritningar, till vilkas bekostande det på ämbetets stat uppförda anslaget
till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden och extra ordinarie arkitekter
samt renskrivningskostnad m. m. icke lämnade tillgång, ämbetet skulle, innan
ritningsarbetet påbörjades, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning och avvakta
Kungl. Maj:ts beslut. t

Ohållbarheten numera av de skäl, som enligt det förut sagda anförts
mot borttagandet av kostnadsfrihet för genom överintendentsämbetets
försorg utarbetade förslagsritningar, har jag sökt uppvisa. Dessa
skäls bortfallande är emellertid ej det enda, som bringat nu förevarande
fråga i förändrat läge. Av än större verkan härvidlag måste vara, att
själva den ursprungliga grunden för kostnadsfriheten numera torde hava,
åtminstone i det väsentligaste, försvunnit. Ett aktgivande på ifrågavarande
bestämmelses härkomst giver vid handen, att grunden varit
svårighet att anskaffa lämplig arkitekt, vare sig svårigheten berott på
verklig arkitektbrist eller brister i förbindelserna mellan byggnadsorten
och ort, där arkitekt funnes att tillgå. I båda dessa avseenden äro
emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, förhållandena nu helt andra
än förr. I likhet med överintendentsämbetet och de sakkunniga finuer
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 25

Överintendentsänretets
nuvaran
de åligganden.

194 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

jag därför tiden vara kommen att indraga det överintendentsämbetet
åvilande kostnadsfria tillhandagåendet med upprättande av förslagsritningar
för offentliga auktoriteter eller menigheter. Närmare förslag i
detta syfte torde jag framdeles få förelägga Eders Kungl. Maj:t i sammanhang
med förslag till ny instruktion för överintendentsämbetet.

Med anledning av Eders Kungl. Majrts befallningshavandes i Västerbottens
län yttrande vill jag slutligen framhålla, att jag väl inser, att
fall kunna förekomma, då en menighet skulle oskäligt betungas av utgifterna
för nödvändiga ritningar. Men även härutinnan delar jag de
sakkunnigas mening, att om av nämnda grund lättnad anses böra beredas
menigheten, det bör ske under form av ett direkt understöd och
prövas av Kungl. Maj:t. Beträffande formen för understödet torde någon
allmän regel icke kunna uppställas, utan synes den i varje särskilt fall
böra bestämmas efter omständigheterna.

Omorganisationen av överintendentsämbetet.

Sedan de sakkunniga behandlat de av mig nu omförmälda fristående
men dock på överintendentsämbetets organisation mer eller
mindre inverkande frågorna, hava de övergått till själva organisationsfrågan.
Med anledning av vad de sakkunniga i detta avseende anfört
och föreslagit hava erinringar endast i förhållandevis mycket inskränkt
omfattning framställts av de hörda myndigheterna och korporationerna.
Åven jag för min del gillar i huvudsak de sakkunnigas mening. I den
följande framställningen kommer jag därför att i allmänhet följa de
sakkunnigas framställning och endast vid de särskilda punkter, där de
avgivna yttrandena innehålla avvikande mening eller jag ej kan dela de
sakkunnigas uppfattning, göra de uttalanden, som därav må påkallas.

Överintendentsämbetets verksamhetsområde är fastställt genom den
för ämbetsverket gällande instruktionen av den 14 november 1879 med
däri den 5 december 1884 vidtaga ändringar. Den därefter följande
tidens utveckling har emellertid tillfört ämbetet en del nya arbetsuppgifter,
och jag kan i detta sammanhang nämna, att så gott som å
varje område, varmed ämbetets verksamhet enligt de sakkunnigas förslag
skulle utvidgas, redan under nuvarande förhållanden kunna förmärkas
tydliga ansatser i enahanda riktningar. Över de åligganden,

195

Kungl. Maj;ts Nåd. Froposition Nr 258.

som sålunda för närvarande tillkomma ämbetet, hava de sakkunniga
utarbetat en systematisk översikt jämte belysande exempel å de olika
ärenden, som handläggas av ämbetet. I sistnämnda avseende tillåter
jag mig att hänvisa till de sakkunnigas betänkande. Själva sammanfattningen
däremot av överintendentsämbetets nuvarande åligganden är
av följande lydelse.

I. Allmänna åligganden i avseende å byggnadsväsendet och av
det allmänna utövad byggnadsverksamhet ävensom i övrigt:

att, för byggnadsväsendets främjande, med uppmärksamhet följa
dess utveckling och framsteg såväl inom riket som i främmande länder
(Instr.’ § 29);

att avgiva utlåtanden i alla byggnadsfrågor, över vilka Kungl.
Maj:t infordrar ämbetets yttrande (Instr. § 1 mom. 1);

att, i avseende å byggnadsväsendet i riket, själv hos Kungl. Maj:t
göra sådana framställningar, vartill omständigheterna föranleda (Instr.
§ 1 mom. 1), ävensom i övrigt av eget initiativ vidtaga åtgärder inom
ämbetets befogenhetsområde, vilka kunna finnas påkallade av ämbetets
ställning såsom den centrala statsmyndigheten för husbyggnadsverksamheten; att

med råd och upplysningar i byggnadsärenden tillhandagå offentliga
auktoriteter samt menigheter (Instr. § 1 mom. 2);

att i övrigt i förhållande till Kungl. Magt, andra myndigheter och
allmänheten iakttaga vad på ämbetet i dess allmänna egenskap av statsorgan
må ankomma.

II. Speciella åligganden i avseende å av det allmänna utövad
byggnadsverksamhet:

A. Upprättande av ritnings- och kostnadsförslag in. in.:

att, då sådant av Kungl. Magt anbefalles, uppgöra ritnings- och
kostnadsförslag till byggnadsarbeten för kronans (Instr. § 1 mom. 3)
eller eljest det allmännas räkning ävensom verkställa övriga för sådana
arbeten erforderliga utredningar och andra förberedande åtgärder;

att, där, enligt intyg av vederbörande länsstyrelse, förslagsritningar
ej kunna inom länet åstadkommas, tillhandagå offentliga auktoriteter
eller menigheter med upprättande av sådana (Instr. § 1 mom. 5).

B. Granskning av ritnings- och kostnadsförslag m. m.:

att på grund av ämbetets allmänna skyldighet att avgiva utlåtanden
i anledning av remisser i byggnadsfrågor (Instr. § 1 mom. 1)
granska ritnings- och kostnadsförslag och dylikt, då sådant av Kungl.
Maj:t anbefalles;

196

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att granska och, när så erfordras, omarbeta (samt beträffande
läroverksbyggnader fastställa) ritnings- och kostnadsförslag till byggnader,
som för offentliga auktoriteters och menigheters räkning uppföras
och äro av beskaffenhet, att ritningar till desamma böra, enligt gällande
författningar, underställas Kungl. Maj ts prövning eller av ämbetet överses,
utan sådan efterföljande prövning, ävensom till på- eller tillbyggnader
och betydliga reparationer, varigenom dylika byggnaders indelning,
inredning eller yttre form förändras (Instr. § 1 mom. 4).

C. Verkställande av byggnadsarbeten:

att gå i författning om verkställighet av sådana byggnadsarbeten,
vilkas utförande Kungl. Maj:t kan pröva skäligt att uppdraga
åt överintendentsämbetet (Instr. § 1 mom. 8), omfattande såväl nybyggnadsarbeten
som större reparationsarbeten utom generalförslagen
samt andra uppdrag av byggnadsteknisk art.

D. Utövande av kontroll över verkställigheten av byggnad er, som
uppföras för allmänna medel:

att, för kontrollerande det byggnader fullbordas i enlighet med
fastställda ritningar, företaga inspektion av dylika byggnadsarbeten
samt därvid tillhandagå med råd och upplysningar (Instr. § 16);

att, därest ämbetet på ett eller annat sätt skulle erhålla kännedom
om avvikelse från fastställda byggnadsritningar eller vårdslöst eller felaktigt
utförande av arbete, fästa Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppmärksamhet
härå eller anmäla saken till anställande av åtal (Instr. § 17);

att, om utan vederbörligt tillstånd någon ny kyrka skulle uppföras
eller gammal kyrka på ett eller annat sätt förändras, vidtaga de
åtgärder, som till rättande därav kunna av ämbetet vidtagas och finnas
lämpliga;

att, i fåll av särskilt uppdrag, vid offentligt byggnadsarbete, vars
verkställande icke uppdragits åt överintendentsämbetet, efter hand som
arbetet fortskrider öva en mer ingående kontroll däröver.

III. Speciella åligganden i avseende å förvaltning av kronoegendom:

A. Tillsyn och administration av fast egendom:

att utöva tillsyn över kronans i civilt ändamål anslagna hus och
byggnader, vilka icke äro ställda under annat ämbetsverks förvaltning
(Instr. § 1 mom. 6);

att handlägga administrativa frågor angående dessa byggnaders
vård och underhåll (Instr. § 1 mom. 6), däri inbegripet frågor om
byggnadernas disposition, ävensom, i sammanhang härmed, anskaffande,
genom förhyrning eller annorledes, av lokaler för statsändamål vid brist
på lämpliga sådana uti ifrågavarande byggnader;

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att, beträffande vården och underhållet av förenämnda byggnader,
till Kungl. Maj:t årligen inom den 15 mars inkomma med berättelse
om det förflutna årets arbeten samt generalförslag över användande av
det löpande årets tillgångar å det på sjunde huvudtiteln uppförda statsanslaget
för byggnader och reparationer (Instr. § 1 mom. 7) och övriga
för ändamålet tillgängliga medel.

B. Underhåll av fast egendom:

att gå i författning om verkställighet av de på grund av generalförslagen
bifallna byggnads- och underhållsarbetena med flera åtgärder
(Instr. § 1 mom. 8);

att under årets lopp, utom generalförslagen, besörja nödiga reparationer,
varför i varje särskilt fall hela utgiftssumman icke överskrider
500 kronor och vartill ämbetet har medel tillgängliga (Instr. § 21).

C. Avyttring av fäst egendom:

att handlägga vissa särskilda ärenden angående avyttring av kronan
tillhörig sådan egendom.

D. Lös egendom:

att handhava förvaltningen av visst kronans lösöre.

IV. Inre administrativa åligganden:

att i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter förvalta
och redovisa till ämbetets disposition ställda medel (Instr. § 1 mom. 9);

att handhava och vårda ämbetets ritnings- och handlingsarkiv,
planschverk och bibliotek; samt

att i övrigt taga'' vanlig befattning med verkets inre angelägenheter,
såsom tjänstetillsättningar, ledigheter, förordnanden, entlediganden,
tjänstgöringsbetyg, disciplinära bestraffningar, anskaffande och vårdande
av inventarier för ämbetsverkets eget behov, etc.

Beträffande sättet för ärendenas handläggning inom överintendentsämbetet
hava de sakkunniga i sitt betänkande meddelat en redogörelse
i ämnet. Jag anhåller att i detta avseende få hänvisa till vad de sakkunniga
anfört.

Å överintendentsämbetets ordinarie stat äro för närvarande uppförda
endast åtta befattningshavare, nämligen överintendenten, två förste
intendenter, den ene chef för ämbetets tekniska och den andra för dess
administrativa avdelning, två intendenter, en kassör och bokhållare, en
förste vaktmästare och en vaktmästare. Dessa befattningshavares nuvarande
avlöningsförmåner utgå enligt följande grunder:

Överintendentsämbetets
nuvarande

arbetskrafter.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

	Nuvarande begynnelse-avlöning enligt stat.	Provisoriskt avlöningstillägg (oreducerat).
Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.	Lön.	Tjänst-görings-. pen-ningar.	Orts-t ut-lägg-	Summa.
Överintendenten.................................	5,000	2,000	7,000	700	500	800	2,000
Förste intendent.................................	3,000	1,500	4,500	600	300	400	1,300
Intendent.........................................	2,400	1,200	3,600	380	400	300	1,080
Kassören och bokhållaren ..................	1,400	600	2,000	—	—	—	—
Förste vaktmästaren...........................	800	300	1,100	100	150	150	400
Vaktmästaren...... .............................	500	300	800	200	50	150	400

Dessutom åtnjuta vissa av befattningshavarna rätt till ålderstillägg.
Provisoriskt avlöningstillägg utgår med avdrag av ett pensionsavgift
motsvarande belopp.

Utom befattningshavarna på stat har ämbetet till sitt förfogande
extra arbetskrafter, som under årens lopp allt mer förstärkts.
Främst av dem äro att nämna arkitekterna utom stat. Dessa äro för
närvarande 31 stycken och anlitas — i regeln ej å tjänsterummet —
under formen av särskilda uppdrag. Ungefär en tredjedel av dem, de
yngre, få biträda vid handläggningen av löpande gransknings- och
ritningsmål. De övriga användas vid utredningen av mera maktpåliggande
byggnadsfrågor, nästan alltid för statens räkning. De gottgöras,
i regeln, för arbete av det förra slaget av ämbetets anslag »till
vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden och extra ordinarie arkitekter
samt renskrivningskostnad m. in.», i mån av medelstillgång
(jfr sid. 338) och utförda uppdrag och för arbeten av det senare slaget
av särskilt anvisade medel.

En av arkitekterna utom stat tjänstgör å ämbetslokalen mot ersättning
av omkring 3,000 kronor för år av anslaget till vikariatsersättning
m. m. I egenskap av assistent hos förste intendenten å tekniska
avdelningen biträder han huvudsakligen vid handläggningen av kyrkobyggnadsärenden.

Tre andra av arkitekterna utom stat biträda såsom assistenter å
administrativa avdelningen vid förvaltningen av de under ämbetets inseende
stående statsbyggnaderna, särskilt de värdefullare av dem. Härför
uppbära de särskilt ersättning till belopp av 1,500 kronor om året för
vardera. Dessa medel utgå från anslaget till byggnader och reparationer.

Under de senare åren har det blivit bruk, att, innan någon an -

199

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

tages till arkitekt utom stat, lian får underkasta sig viss provtjänstgöring,
varför lian emellertid uppbär ersättning beräknad efter 900
kronor för år, som utgår från anslaget till vikariatsersättning m. m.
Genom denna aspiranttjänstgöring bär ämbetet beretts en viss lättnad
vid förrättandet av enklare göromål.

Arkitekterna utom stat äro, ehuru extra, dock att räkna såsom
fullt ordinära arbetskrafter hos ämbetet. Detsamma gäller amanuenserna
och de kvinnliga biträdena.

Av amanuenser äro för närvarande hos ämbetet anställda två, den
ene, mot arvode av 1,200 kronor för år, såsom biträde åt förste intendenten
på administrativa avdelningen och den andre, mot årsarvode av
500 kronor, såsom biträde åt kassören.

Tre kvinnliga biträden äro för närvarande anställda hos ämbetet,
ett såsom rit- och kopieringsbiträde med ersättning av 1,800 kronor för
år, ett såsom skrivbiträde med ersättning av 1,500 kronor för år samt
ett såsom rit- och skrivbiträde med ersättning av en krona för arbetstimme.

Under de senare åren har hos ämbetet på stadigvarande sätt
anställts en del personal för förvaltningen av kronans under ämbetets
inseende ställda dgtmdomar, nämligen en kontrollant, eu biträdande
kontrollant, en mälarekontrollaut samt en teknisk inspektör för kung],
teatrarnas maskinella anordniugar och ledningar. Dessa funktionärer
avlönas huvudsakligen med medel från anslaget till byggnader och
reparationer. Kontrollanten, som är byggnadsingenjör, uppbär 4,800
kronor om året för kontroll och tillsyn m. m. av generalförslagsarbetena
i Stockholm samt för andra uppdrag växlande mindre belopp, som
delvis utgått av särskilda byggnadsanslag. Den biträdande kontrollanten
åtnjuter 3,600 kronor om året. Målarekontrollanten, som huvudsakligen
sysselsattes med kontrollmätning, uppbär timavlöning, för närvarande 75 öre.
Den tekniska inspektören slutligen åtnjuter årsarvode av 2,000 kronor.

Helt nyligen har ämbetet erhållit en ytterligare avsevärd förstärkning
av sina arbetskrafter. Från och med år 1915 hava nämligen hos
ämbetet varit anställda dels en extra föredragande för stadsplaneärenden
och dels en extra notarier. De uppbära i årsavlöning, föredraganden
5,600 kronor och notarien 3,900 kronor av särskilda av riksdagen för
ändamålet anvisade medel.

Slutligen har ämbetet anlitat extra vaktmästare efter behov.

Den hos överintendentsämbetet stadigvarande sysselsatta personalen
är alltså för närvarande följande:

Överintendenten.

200

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Tekniska avdelningen:

Förste intendenten.

Den extra föredraganden för stadsplaneärenden.

En assistent.

En aspirant.

Arkitekter utom stat.

Ett kvinnligt rit- och kopieringsbiträde.

Administrativa avdelningen:

Förste intendenten.

Intendenten för kronans hus i Stockholm.

Intendenten » y> » » landsorten.

Kassören och bokhållaren.

Den extra notarien.

En kontrollant.

En biträdande kontrollant.

En målarekontrollant.

Tre assistenter.

En teknisk inspektör för kungl. teatrarnas maskinella anordningar
och ledningar.

Eu amanuens hos förste intendenten.

En amanuens hos kassören.

Ett kvinnligt skrivbiträde.

För båda avdelningarna gemensamt:

Ett kvinnligt rit- och skrivbiträde.

Förste vaktmästaren.

Vaktmästaren.

Extra vaktmästare efter behov.

De överintendentsämbetets arbetskrafter, jag hittills omnämnt, äro
alla att hänföra till den hos ämbetet fast anställda och mera stadigvarande
sysselsatta personalen, vilken, med några undantag, arbetar
regelbundet å tjänsterummet eller å de olika platserna för av ämbetet
omhäuderhavda byggnads- m. fl. arbeten. Emellertid använder sig
ämbetet jämväl av arbetskrafter, som vid behov anlitas för särskilda
bestämda, begränsade uppgifter.

De sålunda mera tillfälligtvis och allenast vid förefallande, dock i regel
tid efter annan återkommande, särskilda behov — t. ex. vid granskning
av järn- och betongkonstruktioner eller mera ovanliga eller komplicerade
konstruktioner av andra material eller vid utredningar av konstruktiva

201

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

frågor rörande byggnader, som av ämbetet uppföras — anlitade, för ämbetsverkets
behöriga funktion i alla händelser mer eller mindre nödvändiga,
arbetskrafterna växla enligt sakens natur från ett år till annat och kunna
därför icke bestämt angivas. De gottgöras antingen, om de anlitas för på
ämbetet ankommande byggnadsföretag, vartill särskilda anslag avsetts,
av sådana medel eller ock av förutnämnda å överintendentsämbetets stat
uppförda anslag till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden och
extra arkitekter samt renskrivningskostnad m. m. eller av det ordinarie
anslaget till byggnader och reparationer. År 1!)12, som med hänsyn till
ämbetets verksamhet i allmänhet torde kunna anses såsom tämligen
normalt, utbetalades för ändamål av ifrågavarande slag
från anslaget till vikariatsersättning in. m.:

för tekniska avdelningen:
gransknings- och ritningsarvoden åt värmetekniker
» » » » elektriker .......

kronor 440:—
260: —

för administrativa avdelningen:

arvoden för besiktningar m. m......................................... »

» » renskrivning..................................................... )>

» x> biträde vid arkivets ordnande........................ »

och från anslaget till byggnader och reparationer:

250: —
623:62
156: —

för administrativa avdelningen:
arvoden för tillsyn vid reparations- och underhållsarbeten å

kronans hus i landsorten................................................ » 2,850: —

Angående behovet av omorganisation av överintendentsämbetet har
jag redan yttrat ''mig (sid. 14). Därvid avsåg jag de förhållanden, varunder
ämbetet för närvarande arbetar. Som jag tror mig tillräckligt
tydligt hava visat, har ämbetets arbetsbörda under tiden, sedan ämbetets
ännu gällande organisation genomfördes, högst betyrdligt ökats.
Sålunda har årliga antalet av de på ämbetet ankommande ärendena
under ifrågavarande tid ungefär fyrdubblats, en ökning, som ingalunda
är att anse såsom tillfällig. Men den stegring av ärendenas antal, som
sålunda ägt rum, angiver ej ensamt för sig den verkliga ökningen av
ämbetets arbetsbörda. Ty ökningen är, såsom jag förut framhållit, ej
endast kvantitativ utan även i avsevärd grad kvalitativ. Ärendena, särskilt
de av teknisk natur, hava nämligen med den raska utveckling,
som byggnadskonsten i vidsträcktaste merling under de senare decennierna
undergått, blivit av betydligt mera invecklad och krävande beskaffenhet
och fordra på grund härav men även till följd av de efter
Bihang till riksdagens protokoll 19l7. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.) 26

Behov av omorganisation

av överintendentsämbetet -

202 Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 258.

hand stegrade anspråken på beskaffenheten av utredningar och dylikt i
allmänhet en långt mera ingående och tidsödande beredning än tillförne.

De förut av mig behandlade, av de sakkunniga framställda förslagen
(angående den kulturhistoriska byggnadsvården, statens byggnadsverksamhet
m. m.), vilka jag i huvudsak förklarat mig biträda, innebära
en ytterligare mycket avsevärd ökning av överintendentsämbetets arbetsbörda.
Och jämväl denna ökning är både kvantitativ och kvalitativ;
den innebär nämligen såväl utvidgning av ämbetets verksamhetsområde
som grundligare och mera ingående behandling av vissa ämbetet redan
nu tillhörande ärendesgrupper.

Härutöver förklara sig de sakkunniga emellertid vilja föreslå en än
ytterligare kvalitativ ökning av ämbetets arbetsuppgifter, en ökning,
som de finna så oundgänglig för bibehållandet av överintendentsämbetets
auktoritativa ställning å byggnadskonstens skilda områden och förmåga
att rätt fullgöra sina olikartade uppgifter, att de anse densamma såsom ett
av de viktigaste leden vid den förestående omorganisationen av ämbetet.

Enligt ämbetets instruktion (§ 29) ålåge det överintendenten —
anföra de sakkunniga — att, för byggnadsväsendets främjande, med
uppmärksamhet följa dess utveckling och framsteg inom riket och, så
mycket ske kunde, även i främmande länder. Detta åliggande, som,
ehuru ej formligen påbjudet, dock enligt sakens natur måste tillkomma
även andra befattningshavare i ämbetet, särskilt dem, som hade att
däri nom mera självständigt företräda någon huvudgren av byggnadskonsten,
vore uppenbarligen ett oeftergivligt villkor för bibehållandet
av ämbetets auktoritet på sitt verksamhetsområde. Att behärska detta
syntes ej låta sig för vederbörande gorå utan att besitta djupa insikter
i byggnadskonsten och att ständigt hålla sig i höjd med dess utveckling,
kvalifikationer som ej förvärvades utan allvarliga, ihållande och
tidskrävande studier. Emellertid syntes under nuvarande förhållanden
till följd av ämbetsverkets överbelastning en befattningshavare i ämbetet,
allt sedan han tillträtt sin tjänst där, bliva så upptagen av
löpande göromål, att någon tid att målmedvetet följa byggnadskonstens
nu raskare än någonsin förr fortgående utveckling knappast vidare
kunde stå honom till buds. Denna omständighet måste uppmärksammas
vid en omorganisation av överintendentsämbetet.

Ämbetets gällande instruktion förutsatte (§§ 14 och 16) — anföra
de sakkunniga vidare — egentligen icke några andra resor av ämbetets
tjänstemän, med undantag av överintendenten, som hade något större
frihet att företaga tjänsteresor (§ 29), än sådana, som företoges på
framställning och bekostnad av vederbörande eller för besiktning av

208

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

byggnadsarbeten. Sådana framställningar hade enligt uppgift endast
undantagsvis gjorts, varför bestämmelsen om resor under denna förutsättning
syntes sakna vidare praktisk betydelse. Det vore dock uppenbart,
att handläggningen av de talrika och ofta mycket invecklade
granskningsärendena måste lida av en viss osäkerhet och ofullständighet
genom att, såsom nu oftast vore fallet, sakna den intima kännedom om
de lokala förhållandena, som endast stode att vinna genom personliga
iakttagelser på platsen av vederbörande granskare själv. Beträffande
byggnadsminnesmärkena skulle väl, om restaureringsärendena komme att
behandlas på sätt de sakkunniga föreslagit, ifrågavarande olägenhet
väsentligt minskas, men beträffande övriga granskningsmål, såväl i avseende
å egentliga byggnadsföretag som beträffande stad spinnel'' o. d.
kvarstode den dock oförminskad. I fråga särskilt om stadsplaneärendena
hade den hittillsvarande bristen på lokalkännedom vant mycket
besvärande. Ämbetet hade därför i rätt stor utsträckning anmodat ortsvederbörande
att i och för överläggning och upplysningars meddelande
sända ombud till ämbetet. Det oaktat hade det dock i vissa fäll varit
absolut nödvändigt att förordna tjänsteman att på ort och ställe studera
förhållandena, en åtgärd, som för övrigt i åtskilliga fäll även måst vidtagas
beträffande kyrkobyggnadsärenden. Jämväl nu omnämnda förhållanden
måste noga uppmärksammas vid en omorganisation av överintendentsämbetet.

Utom den betydelse ortsbesöken hade för arbetet inom överintendentsämbetet
borde även avseende fästas vid deras av erfarenheten
ådagalagda betydelse såsom medel att befordra författningarnas allmännare
efterlevnad, att inom de besökta orterna ingiva en större förståelse
för innebörden av ämbetets granskning av byggnadsförslag^!
samt att befordra samförståndet mellan ämbetet och vederbörande i orterna.

Vid disponerandet av överintendentsämbetets arbetskrafter i sammanhang
med omorganisation av ämbetet borde alltså — betona de
sakkunniga — för vederbörande befattningshavare tid inrymmas såväl
för studieändamål som för nödiga inspektions- och utredningsresor.

Överintendentsämbetets arbetsbörda hade, såsom av det förut sagda
framginge, vuxit ofantligt på såväl bredd som djup under tiden sedan
den ännu gällande organisationen tillkom. Till mötande av den sålunda
alltjämt ökade belastningen hade efter hand åtgärder måst vidtagas.
Ehuru dessa varit av huvudsakligen provisorisk natur och givetvis
så litet omfattande som möjligt, hade dock därigenom en hel del
funktionärer mer eller mindre stadigvarande fästats vid ämbetet. Till

Chefs ämbetet.

Centralityrelse
och
ortsfunktionärer.

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

följd av den betydande ytterligare påökning av arbetsbördan de sakkunniga
ifrågasatt bleve det emellertid oundgängligt att åter tillföra
ämbetet nya arbetskrafter, vilka dessutom måste vara på olika områden
väl kvalificerade. Det vore därför hög tid att bibringa överintendentsämbetet
en från grunden ny organisation, en organisation som, för att
motsvara ämbetets redan intagna ock ytterligare tillämnade verksamhetsområde,
enligt sakens natur icke kunde undgå att medföra mycket avsevärd
ökning av ämbetsverkets tjänstebefattningar till såväl antal som grad.

I detta de sakkunnigas uttalande instämmer jag till fullo.

Allmänna grunder för organisationen av överintendentsämbetet.

Vad först chefsämbetet beträffar hava de sakkunniga uppvisat,
hurusom överintendenten på grund av tillväxten av ämbetets arbetsbörda
och den administrative förste intendentens oförfarenhet i tekniska
angelägenheter nödgats själv omedelbart handlägga till vissa grupper
hörande ärenden och att detta synes hava skett i så stor omfattning,
att överintendenten torde kunna anses nära nog hava fyllt en byråchefs
åligganden inom ämbetsverket. En sådan anordning kunde väl hava
åtskilligt för sig vid tiden för den nuvarande organisationens tillkomst,
då överintendentsämbetets arbetsbörda var förhållandevis ringa. Under
de senare åren med deras starka arbetstillväxt har den däremot visat
sig allt mer besvärande och mindre förenlig med ämbetsverkets fördel.
Efter en ytterligare utvidgning av ämbetets verksamhetsområde skulle
det nuvarande tillståndet knappast vidare kunna upprätthållas; i alla
händelser torde så ej kunna ske utan direkt skada för ämbetsverkets
funktioner. Vid omorganisation av överintendentsämbetet bör därför
överintendenten befrias från varje åliggande, som icke på grund av dess
egen natur tillhör ämbetsverkets chef.

Såsom ett säreget drag hos överintendentsämbetet i jämförelse
med statsmyndigheterna för den husbyggnadstekniska verksamheten i
vissa främmande länder, för vilkas motsvarighet till ämbetet de sakkunniga
redogjort, framstår — påpeka de — det förhållandet, att överintendentsämbetet
saknar speciella lokala organ för sin verksamhet.
Sådana ingå nämligen sedan länge såsom ett viktigt led i de byggeadstekniska
statsorganisationerna i det övervägande flertalet av berörda
länder, nämligen Danmark, Finland, Preussen, Sachsen, Bayern, Wiirttemberg
och Baden, ehuru dessa länder äro mindre än Sverige till ytinnehåll
och de flesta av dem även till folkmängd. Ifrågavarande egendomlighet
i överintendentsämbetets organisation framträder för övrigt även

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

vid eu jämförelse med övriga svenska statsorgan, som i större omfattning
syssla med byggnadsfrågor. Ty de flesta av dessa, såsom arméförvaltningen,
marinförvaltningen, lotsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen, förfoga över tekniskt utbildade ortsfunktionärer. För
förrättningar i orterna, så vitt därför erfordrats tekniska insikter och
ämbetet icke för ändamålet kunnat avvara någon av sina tjänstemän,
har för värjo särskilt tillfälle lämplig utom ämbetet stående person måst
anlitas. Dock har denna anordning egentligen endast vid reparationsoch
underhållsarbeten å kronans hus i landsorten kunnat komma till
användning. I allmänhet har ämbetet måst undvara det stöd vid behandlingen
av landsortsärendena, som ovedersägligen skulle vara att
hämta av ständigt till ämbetets disposition stående och med såväl de
lokala förhållandena som ämbetets arbetsuppgifter väl förtrogna byggnadskunniga
personer. Förslag om att tillföra överintendentsämbetet
lokala organ i form av länsarkitekter har redan sedan länge —• för
omkring femtio år sedan — förelegat men icke länt till något resultat.
Om tillräckliga skäl för anordningens vidtagande icke redan då varit
för handen, torde de senare årtiondenas utveckling å byggnadsväsendets
område hava åstadkommit förändring härutinnan. Enligt de sakkunnigas
mening skulle den på staten ankommande vården av husbygguadsväsendet
i allmänhet i riket kunna bäst tillgodoses därigenom, att jämte centralstyrelsen
på området, överintendentsämbetet, inrättades en under
denna sorterande ortsorganisation. De hava därför också framlagt förslag
om en sådan organisation, vartill jag sedermera (under avdelningen
»länsarkitekter») återkommer.

Vid bestämmandet av organen, särskilt det centrala organet för
statens husbyggnadstekniska verksamhet, framträder med synnerlig skärpa
ett spörsmål, vartill hänsyn mer eller mindre måste tagas vid organiserandet
av varje statsmyndighet, som har sin verksamhet å område,
där jämväl privat sysselsättning står fackmannen till buds, det spörsmålet
nämligen, huruvida staten för sin ifrågavarande verksamhet skall
använda sig av rena tjänstemän, vilkas hela arbetskraft principiellt upptages
av tjänsten och vilka alltså ej kunna utöva någon enskild verksamhet,
i alla händelser icke i någon avsevärd utsträckning, eller av
fritt praktiserande fackmän — alternativ, som båda hava vägande skäl
för sig. Det husbyggnadstekniska området är, såsom nyss antyddes,
särskilt ägnat att draga uppmärksamheten å berörda fråga; och i åtskilliga
främmande länder har frågan, enligt vad de sakkunniga uppvisat,
varit mycket brännande. Hos oss har frågan, vars innebörd i

Befattningshavare
å stat
och arkitekter
utom stat.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

likhet med övriga angelägenheter, som röra bygga ads väsendets organisation,
med utvecklingen tillväxt i betydelse, dock så gott som helt
och hållet saknat aktualitet. Detta torde vara att tillskriva den för
överintendentsämbetets organisation egendomliga institutionen med
arkitekter utom stat, som lärer sakna motsvarighet i något främmande
land. Härigenom har nämligen ämbetet, för fullgörandet av sina uppgifter,
att kontinuerligt tillgå, utom det antal rena tjänstearkitekter, som
äro anställda å ämbetets stat, en liten kår fritt praktiserande arkitekter
av olika läggning och riktningar. Den lösning av berörda spörsmål,
som den svenska statsförvaltningen sålunda på det husbyggnadstekniska
området frambragt, torde få anses i det stora hela så väl avvägd och
av erfarenheten prövad, att skäl ej linnés att vid den förestående omorganisationen
av ämbetet frångå densamma. De sakkunniga hava därför
hållit före, att överintendents ämbetet såsom den speciella centrala
husbyggnadstekniska statsorganisationen fortfarande må till sina huvudkonturer
så bildas, att kring en kärna eller stomme av befattningshavare,
anställda och tjänstgörande på det inom ämbetsverken övliga sättet,
ställas yrkesmän till nödigt antal och av erforderliga kvalifikationer, vilka
väl stå inom organisationen men dock äro i sin yrkesutövning fullt
fria och självständiga och därför icke kunna eller böra prestera någon
regelbunden tjänstgöring inom ämbetsverket utan endast uträtta de särskilda
uppdrag, som överlämnas till dem såsom särskilt lämpliga för
desammas fullgörande.

Om således arkitekterna utom stat fortfarande böra bibehållas, torde
dock en jämkning böra vidtagas beträffande användningen av dessa
arbetskrafter. Enligt av överintendentsämbetet lämnad utredning framträder
olägenheten med nämnda system företrädesvis vid granskningsmål.
Dessas expediering fördröjes nämligen ofta oskäligt, beroende därpå att
vederbörande arkitekt i regeln är strängt upptagen av den verksamhet,
varav han har sin egentliga utkomst, och att överintendentsämbetet
ännu aldrig varit i tillfälle att honorera ett granskningsuppdrag skäligt.
Berörda olägenhet torde i någon mån kunna undanröjas genom att bereda
bättre ersättning för uppdrag av nyssnämnda slag, vartill jag
sedermera återkommer. Den åtgärd, som för längst mot det åsyftade
målet, torde emellertid vara att överflytta en del ärenden, särskilt mindre
sådana, vilkas handläggning på grund av bristen på arbetskrafter inom
det egentliga överintendentsämbetet i allt större utsträckning överlämnats
till arkitekter utom stat, från dessa åter till ämbetets regelbundet tjänstgörande
personal. Dessa ärenden äro nämligen i allmänhet av den art,
att de synnerligen väl lämpa sig för handläggning å tjänsterummet.

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Vid uppgörandet av förslag till ny organisation av överintendentsämbetet
bör därför uppmärksamhet fästas vid den jämkning i arbetsfördelningen
mellan ämbetets båda huvudgrupper av funktionärer, som sålunda
är av omständigheterna påkallad.

För närvarande är överintendentsämbetet indelat i två avdelningar,
den tekniska och den administrativa. Dessa benämningar angiva emellertid
icke riktigt indelningsgrunden, ty den administrativa avdelningen
bar fått sig tillskiftade icke blott ämbetsverkets administrativa ärenden
i egentlig mening utan även en avsevärd del av de tekidska. Det är
ju nämligen denna avdelning, som skall handhava vården och inseendet
över statens under ämbetet ställda fastigheter. Liksom ämbetsverket i
sin helhet äro båda dessa avdelningar numera så överbelastade, att det
ej längre, i all synnerhet ej efter den ytterligare ökning av ämbetets
arbetsbörda, som ifrågasatts, rimligtvis torde kunna fordras, att en person
skall kunna såsom avdelningschef svara för samtliga till någondera avdelningen
hörande ärendena. På grund härav och jämväl med avseende
å den Irån organisatorisk synpunkt föga rationella grupperingen av ärendena,
såväl avdelningarna emellan som inom dem, torde det vid en nydaning
av ämbetets organisation icke kunna undvikas att helt omskapa dess
indelning och därvid uppdela ämbetets åligganden å flera jämställda
avdelningar.

Vad då först angår den administrativa avdelningen, torde den
väl böra bibehållas såsom särskild avdelning. Men å andra sidan torde
en förändring'' av avdelningens nu allt för heterogena arbetsområde
vara av omständigheterna påkallad. De till avdelningen hörande tekniska
göromålen, med vilka, enligt vad upplyst blivit, avdelningens chef på
senare tid ej haft tillfälle att taga någon ingående befattning och vilka
ämbetsverkets chef därför nödgats i detalj handlägga, torde sålunda
böra skiljas från denna avdelning och sammanföras med de övriga
ärenden, som enligt sin natur tillhöra teknisk avdelning. Denna åtgärd
torde också vara nödvändig för att i någon mån motväga den
ytterligare ökning av administrativa avdelningens arbetsbörda, som skulle
följa av ett överflyttande till överintendentsämbetet, i enlighet med vad
förut föreslagits, av befaitningen med statens tomtförsäljningar. Dithörande
åligganden torde nämligen till största delen vara av administrativ
natur.

Beträffande härefter de på överintendentsämbetet ankommande tekniska
ärendena förete dessa, oaktat deras obestridliga samhörighet inom
ett större enhetligt förvaltningsområde, särskilt med hänsyn till den

Overintendentsämbetets
indel ning -

208 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

omfattning, de enligt de förut framställda förslagen skulle erhålla,
sinsemellan stor olikhet. Det är särskilt två grupper ärenden, som
skarpt skilja sig från såväl varandra som de övriga ärendena, nämligen
de kulturhistoriska ärendena (kvrkobyggnadsärendena) och stadsplaneärendena.
Vid den nuvarande organisationens tillkomst röjde dessa
ärendesgrupper icke något särdrag, som kunde motivera en särskild
behandling av dem, och ej heller voro de för ämbetet så tyngande, att
någon särskild uppmärksamhet av sådan anledning ägnades dem. Nu
förhåller sig i båda avseendena helt annorlunda. I fråga om de kulturhistoriska
ärendena tillåter jag mig att hänvisa till vad ovan anförts
angående den kulturhistoriska byggnadsvården, och vad stadsplaneärendena
beträffar vill jag i detta sammanhang endast erinra om riksdagens
uttalande i skrivelse den 26 augusti 1914 i fråga om förstärkning
av ämbetets arbetskrafter, nämligen att riksdagen i synnerhet
uppmärksammat nödvändigheten av att det med allt större styrka
framträdande behovet av eu särskild föredragande för stadsplaneärendena
bleve tillgodosett.

Övriga till överintendentsämbetet hörande tekniska ärenden, i den
män de redan handläggas av ämbetet, utgöra huvudmassan av de ärenden
av nämnda slag, till vilka hänsyn var att taga vid den nuvarande
organisationens utbildande. Åven dessa ärenden äro av olika beskaffenhet.
De tillhöra enligt sin natur i stort sett två grupper, nämligen dels
ärenden angående nybyggnader, såväl utredning och dylikt av byggnadsfrågor
som utförande av byggnader, och dels ärenden angående
vård och underhåll av kronans under ämbetets inseende ställda hus.
Denna skillnad iakttogs också i organisationen, så att den förra gruppen
gjordes till den tekniska avdelningens egeutliga arbetsuppgift och den
senare gruppen, som vid ifrågavarande tid utan tvivel var mer betungande
än de rent administrativa ärendena, blev huvudparten av den
administrativa avdelningens göromål. Båda dessa grupper hava härefter
vuxit betydligt och komma, under förutsättning, att de förut omförmälda
förslagen vinna bifall, att ytterligare vidgas. I samma mån har
också den i verkligheten framträdande olikheten mellan grupperna blivit
och bliver ytterligare markerad.

De till ovannämnda fyra grupper hänförliga ärendena äro, som
nyss antytts, till sin natur så olika, att för deras tillfredsställande behandling
krävas av dem, som närmast skola företräda desamma, helt
olika egenskaper. Överintendentsämbetet, som framhållit ifrågavarande
huvudgrupper av de tekniska ärendena, yttrar också om dem, som närmast
skola handhava desamma, följande: »Alla måste de vara fullt ut -

209

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

bildade, konstnärligt och tekniskt skolade arkitekter med erfarenhet i
praktiska och ekonomiska frågor och med sinne för den ordning, som
arbetet inom ett ämbetsverk kräver, och det ansvar det innebär; men
den ene måste framför allt vara den praktiske byggnadschefen; den
andre den konst- och kulturhistoriskt bildade byggkonstnären; den tredje
behöver icke de föregåendes konstnärliga begåvning men desto mera
ämbetsmannens precision i detaljen och nyktra omdöme; den fjärde
slutligen måste hava specialiserat sig på stadsplanekonst och därmed
sammanhängande sociala spörsmål.» Med avseende å de olika tjänstekvalifikationer,
som sålunda uttryckts, och då vardera av ovannämnda
fyra grupper tekniska ärenden liksom de administrativa ärendena måste
giva full sysselsättning för en avdelningschef, tvekar jag icke att i likhet
med de sakkunniga och överintendentsämbetet föreslå, att ämbetet
indelas i fem likställda avdelningar eller byråer, vardera med sin chef
såsom föredragande och närmast ansvarig för de till byrån hörande
ärendena. Dessa byråer kunna lämpligen benämnas: byggnadsbyrån,
intendentsbyrån, kulturhistoriska byrån, stadsplanebyrån och administrativa
byrån.

Den sålunda förändrade indelningen av överintendentsämbetet
medför givetvis förändring av ämbetet såsom styrelse. För närvarande
består styrelsen av överintendenten såsom ämbetsverkets chef samt de
båda förste intendenterna såsom ledamöter. Härefter skulle styrelsen
enligt sakens natur utgöras av chefen för verket jämte, såsom ledamöter,
cheferna för de fem byråerna. Härav lärer åter betingas även
ändring i formerna för styrelsens funktion. Nu fordras för besluts
fattande närvaro av styrelsens båda, d. v. s. alla, ledamöter (instr. § 7).
Denna form bleve med styrelsens nya sammansättning för tung och
tidsödande och torde för övrigt i regeln icke vara av nöden för ärendenas
vederbörliga behandling. Endast vid avgörandet av sådana frågor,
varför i allmänhet i övriga på byråer organiserade ämbetsverk plenibehandling
är föreskriven (t. ex. frågor om författningars eller allmänna
föreskrifters utfärdande eller om förklaring, ändring eller upphävande
av redan befintliga; organisationsfrågor, såsom vissa frågor om tjänstetillsättningar,
entlediganden, tjänstledighet, tjänstefel, avlöningsförhållanden
m. m.; frågor om större entreprenader; vissa anslagsfrågor;
frågor om årsberättelsen), synas ämbetets samtliga ledamöter böra vara
tillstädes. I andra fall torde utom föredraganden endast den eller de
ledamöter, vilkas Arbetsområden på ett eller annat sätt beröras av föreBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.) 27

Övenn tendens
ämbetet
såsom
styrelse.

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

varande ärenden, behöva vara närvarande, ämbetsverkets chef naturligtvis
obetaget att tillkalla jämväl andra ledamöter för att övervara
särskilda ärendens behandling. Sålunda komme först och främst, liksom
nu är fallet, den administrativa ledamoten att i regel övervara styrelsens
sammanträden: men även måste på grund av en hel del ärendens beskaffenhet
ofta hända, att cheferna för byggnads- och intendentsbyråerna
eller för intendents- och kulturhistoriska byråerna eller för kulturhistoriska
och stadsplanebvråerna båda måste samtidigt närvara vid styrelsens sammanträden.
— Vidare är i ordningen för besluts fattande vid förfall för
verkets chef principiell ändring av nöden. Nu övertager i sådant fall den
tekniske förste intendenten jämlikt instruktionen (§ 37) utövningen av
chefsbefattningen. Uppdelas överintendentsämbetet, såsom föreslagits, på
flere tekniska avdelningar, av vilka egentligen icke någon kan anses vara
mera karakteristisk för ämbetets verksamhet i det stora hela än de
övriga avdelningarna, är en dylik anordning naturligtvis icke lämplig.
Två olika former för styrelsen torde i ifrågakomna fall vara antagliga,
nämligen antingen den på senare tid allt vanligare anordningen med
eu viss, den för uppdraget lämpligaste, av byråernas chefer såsom ställföreträdare
för ämbetsverkets chef eller också den kollegiala formen med
utslagsröst för föredraganden.

De sakkunniga *hava framhållit, att båda formerna väl kunna tilllämpas.
Med hänsyn till den förhållandevis stora skillnad i läggning,
utbildning och praktisk erfarenhet, som måste förutsättas hos representanterna
för de olika huvudgrenarna av överintendentsämbetets verksamhetsområde,
hava de för sin del ansett den sistnämnda, d. v. s. den
kollegiala formen vara att föredraga. Härutinnan är jag emellertid av
en annan mening. Efter omorganisationen torde överintendentsämbetet
bliva i än högre grad än nu i behov av en bestämd ställföreträdare för
chefen. Eu synpunkt vid omorganisationen är, att vederbörande funktionärer
skola erhålla tillfälle att företaga behövliga tjänsteresor, och
detta bör givetvis gälla ej minst chefen. I betraktande av naturen avämbetets
verksamhet torde det varken kunna eller böra undvikas, att
chefen förhållandevis ofta kommer att vistas å resor. Funnes då ej
någon bestämd ställföreträdare för honom, komme självfallet de rent
sammanhållande och övervakande funktionerna inom verket i fara att
allt för mycket eftersättas. Men detta vore så mycket olyckligare som
verket efter omorganisationen komme att utväxa till en även i och för
sig mycket avsevärd storlek. Bortsett från järnvägsstyrelsen med dess
säregna organisation är institutionen med ställföreträdare för chefen hittills
införd i fyra ämbetsverk, nämligen socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

telegrafstyrelsen och medicinalstyrelsen. Av dessa äro de två senare,
särskilt det sistnämnda, i väsentliga på förevarande fråga inverkande
avseenden jämförliga med överintendentsämbetet.

Byggnadsbyrån skulle, i enlighet med vad förut sagts, med vissa
undantag huvudsakligen syssla med nybyggnads- och dit hänförliga
frågor, såsom utredningar rörande statens byggnadsväsen, uppgörande
av ritningar och kostnadsförslag till byggnader för statsverket, utförandet
av byggnadsarbeten för statsverket, utövandet av kontroll i förekommande
fall över dylika arbeten, som ej verkställas genom överintendentsämbetet,
samt granskning av förslag till nybyggnader såväl
för statens räkning som för annat offentligt ändamål. Denna byrå
skulle således bliva eu utveckling av den nuvarande tekniska avdelningen,
sådan densamma vid uppgörandet av gällande organisation
tänktes, och i byråns åligganden skulle också ingå det centrala av den
tekniska avdelningens nuvarande uppgifter.

Av dessa uppgifter skulle sålunda till byggnadsbyrån överflyttas följande åligganden,
nämligen

att, då sådant av Kungl. Maj:t anbefalles, uppgöra ritnings- och kostnadsförslag
till byggnadsarbeten för kronans eller eljest det allmännas räkning ävensom
verkställa övriga för sådana arbeten erforderliga utredningar och andra förberedande
åtgärder;

att granska ritnings- och kostnadsförslag o. d., då sådant av Kungl. Maj:t
anbefalles;

att granska och, när så erfordras, omarbeta (samt beträffande läroverksbyggnader
fastställa) ritnings- och kostnadsförslag till byggnader, som för offentliga
auktoriteters och menigheters räkning uppföras och äro av beskaffenhet, att ritningar
till desamma böra, enligt gällande författningar, underställas Kungl. Majrts
prövning eller av ämbetet överses, utan sådan efterföljande prövning, ävensom till
på- eller tillbyggnader och betydliga reparationer, varigenom dylika byggnaders
indelning, inredning eller yttre form förändras;

att gå i författning om verkställighet av sådana byggnadsarbeten, vilkas
utförande Kungl. Maj:t uppdrager åt överintendentsämbetet; samt

att, i fall av särskilt uppdrag, vid offentligt byggnadsarbete, vars verkställande
icke uppdragits åt överintendentsämbetet, efter hand som arbetet fortskrider
öva kontroll däröver;

allt dock för så vitt det ej gäller kyrkor eller kulturhistoriskt värdefulla
profanbyggnader eller, beträffande första och näst sista punkterna här ovan, såvida
däri omförmälda arbeten icke äro att hänföra till vården av kronans under ämbetet
ställda fastigheter.

Härjämte skulle givetvis byggnadsbyrån få övertaga de av den tekniska
avdelningens åligganden av allmän natur, t. ex. besvarandet av remisser angående
författningar, som röra statens byggnadsväsende, eller med annat allmänt innehåll,
och av inre natur, t. ex. vården och handhavandet av ämbetets samling av pris -

Byggna.ds byrftns uppgifter.

212

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

uppgifter ocli annat statistiskt material, vilka äro närmast besläktade med denna
byrås mera speciella åligganden.

Av den tekniska avdelningens nuvarande åligganden skulle däremot icke
överflyttas på byggnadsbyrån dels avdelningens befattning med stadsplane- och dit
hänförliga frågor, dels de avdelningens uppgifter av nyss angivna slag, som avse
kyrkor (således ej heller ärenden, som angå byggande av ny kyrka) eller profanbyggnader
av kulturhistoriskt värde eller vården av kronans under ämbetet ställda fastigheter,
dels ock följande, för närvarande endast beträffande kyrkobyggnader ifrågakommande
åligganden, nämligen

att, där enligt intyg av vederbörande länsstyrelse, förslagsritningar ej kunna
inom länet åstadkommas, tillhandagå offentliga auktoriteter eller menigheter med
upprättande av sådana;

att, för kontrollerande att byggnader fullbordas i enlighet med fastställda
ritningar, företaga inspektion av dylika byggnadsarbeten samt därvid tillhandagå
med råd och upplysningar;

att, därest ämbetet på ett eller annat sätt skulle erhålla kännedom om avvikelse
från fastställda byggnadsritningar eller vårdslöst eller felaktigt utförande av
arbete, fästa Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppmärksamhet härå eller anmäla
saken till anställande av åtal; och

att, om utan vederbörligt tillstånd någon ny kyrka skulle uppföras eller
gammal kyrka på ett eller annat sätt förändras, vidtaga de åtgärder, som till rättande
därav kunna av ämbetet vidtagas och finnas lämpliga.

Vidare skulle till byggnadsbyrån överflyttas de »byråchefsgöromål», som för
närvarande förrättas av överintendenten, med undantag av dem, som röra vården
av kronans under ämbetet ställda hus.

Den ökning av överintendentsämbetets arbetsbörda, som ifrågasatts, skulle
även till avsevärd del falla å byggnadsbyrån.

Sålunda skulle befattningen med den byggnadsstatistik, som föreslagits skola
upprättas och föras inom överintendentsämbetet, tillkomma ifrågavarande byrå och
därmed givetvis även det av statistikens inrättande härflytande betydligt fördjupade
utredningsarbetet å området för statens byggnadsverksamhet. Vidare skulle överintendentsämbetets
upplysningsverksamhet ävensom vården av ämbetets provsamling
av byggnadsmaterialier och därmed sammanhängande göromål komma att åligga
byggnadsbyrån. Slutligen skulle byrån hava att ombesörja den del av ämbetets
årsberättelse, som berör byråns verksamhet.

Utom dessa för ämbetet helt och hållet nya uppgifter skulle byggnadsbyrån
även hava att mottaga en del av den föreslagna ökade _ verksamheten beträffande
vissa ämbetet redan nu tillkommande åligganden. Ämbetets befattning med
post- och telegrafverkens samt riksbankens byggnadsangelägenheter skulle sålunda
falla å denna byrå. Vidare skulle till följd av de ifrågaställda bestämmelserna
angående insändande till ämbetets ritningsarkiv av vissa byggnadsritningar m. m.
byråns arkivgöromål otvivelaktigt komma att betydligt svälla. Även komme ämbetets
skyldighet att granska ritnings- och kostnadsförslag att för framtiden erhålla
större omfattning ej endast till följd av den mera noggranna och mångsidiga granskning,
vartill det genom byggnadsstatistiken, ämbetets upplysningsverksamhet och
materialsamling tillförda granskningsmaterialet måste föranleda, utan även därigenom,
att en ny grupp granskningsärenden tillkommer, nämligen de som avse statens järn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 2lo

vägars stationshus. Slutligen skulle det tillkomma byggnadsbyrån att beträffande
de allmänna bestämmelser angående fordringarna å vara eller arbete, kontroll vid
tillverkningen eller utförandet m. m., som föreskrivits till ledning och efterrättelse
vid leverans’ eller arbetes fullgörande för statens räkning, handhava överintendentsämbetets
uppgifter härutinnan. Dessa bestämmelser tillkommer det ju överintendentsämbetet
att utfärda i vad de avse husbyggnadsarbeten och reparationsarbeten
å husbyggnader ävensom i avseende å materialier, som vid dylika arbeten användas.

Som en sammanfattning av byggnadsbyråns tillämnade uppgifter,
sådana de i stort torde komma att framträda vid byråns löpande arbete,
må meddelas följande översikt över byrån tillkommande ärenden:

utredningar med skissritningar, kostnadsförslag, eventuella uppgörelser
om tomtplats m. m. rörande anskaffande av lokaler för statsverkets
räkning;

utredningar i vilken ordning förestående nybyggnader böra företagas
;

organiserandet av byggnadsföretag, som skola av ämbetet utföras;
uppgörelser med arkitekter, byggnadschefer och kontrollanter; granskning
av entreprenadhandlingar (ritningar, beskrivningar, kontrakt); träffande
av uppgörelser med entreprenörer och leverantörer för avslutande
av kontrakt;

övande av tillsyn över byggnadsföretag, som utföras genom
ämbetet;

frågor om ändringar (tillägg och avdrag), besiktningar, slutsyn
samt räkningsgranskning rörande ämbetets under uppförande varande
byggnader;

granskning, eventuellt omarbetning, av sådana ritnings- och kostnadsförslag,
som icke utarbetats inom ämbetet men skola av ämbetet
granskas med eller utan Konungens efterföljande prövning, för så vitt
det ej gäller kyrkor och andra byggnader av kulturhistoriskt värde;

utlåtanden om författningar rörande statens byggnads-, upphandlings-,
entreprenadväsende o. dyl., rörande frågor av husbyggnadsteknisk
innebörd, såsom säkerhetsanordningar vid husbyggen, m. m.;

upprättande i fall av uppdrag av normaltyper för vissa slag av
byggnader;

utfärdandet av »allmänna bestämmelser» i fråga om organiseringav
statens byggnadsföretag, kontraktsbestämmelser, arbetsbeskrivningar,
materialier, arbete och kontrollen över utförandet av husbyggnads arbeten
m. m.;

infordrande, ordnande, bearbetande, eventuellt redigerande för publicering
av statistiska uppgifter rörande statens byggnader och tomter,

Intendents byråns uppgifter.

214 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

rörande statens verks och institutioners behov av ökade utrymmen, rörande
nybyggnader samt rörande statens hela pågående husbyggnadsverksamhet,
ävensom utarbetande av de förslag, som härav kunna föranledas; undersökningar

och provningar av materialier och konstruktioner;
ordnande och vidmakthållande av en typsamling av byggnadsmaterialier;

insamlande, ordnande och bearbetande av uppgifter rörande av
andra myndigheter eller enskilda gjorda prov, undersökningar och erfarenheter
beträffande materialier och konstruktioner ävensom uppgifter å
å-pris på alla byggnadsmaterialier och arbeten från olika delar av
landet;

författande av byggnadsbyråns årsredogörelse;

handhavandet av den byrån tillhörande delen av ämbetets ritningsarkiv,
planschverk, boksamling m. m., samt av det byggnadsstatistiska
materialet, de byggnadstekniska uppgifterna och prisuppgifterna å byggnadsmaterialier,
m. m.

Intendentsbyråns egentliga uppgift skulle vara att närmast handhava
vården av kronans under ämbetets tillsyn ställda hus och lägenheter. I
överensstämmelse härmed skulle den alltså övertaga de angelägenheter
av teknisk natur, som ämbetets gällande organisation lägger å administrativa
avdelningen.

Av ämbetets nuvarande göromål, sådana de med tiden utvecklats, komme sålunda
att till intendentsbyrån överflyttas, från administrativa avdelningen alla de
göromål av teknisk karaktär, som avdelningen ännu ombesörjer, dock med nedan
omförmälda undantag, från överintendenten de av denne för närvarande förrättade
»byråchefsgöromål», som röra vården av kronans under ämbetet ställda hus, och
från den tekniska avdelningen denna avdelnings visserligen ganska ringa befattning
med sådana byggnadsar beten, som rätteligen äro att hänföra till vården av kronans
nyssnämnda byggnader. Intendentsbyrån skulle alltså, oavsett dess anpart av ämbetsverkets
enligt den förut beträffande byggnadsbyrån angivna fördelningsgrunden
samtliga byråerna tillkommande ärenden av allmän eller inre natur, hava

att utöva tillsyn över kronans i civilt ändamål anslagna hus och byggnader,
vilka icke äro ställda under annat ämbetsverks förvaltning;

att handlägga frågor angående dessa byggnaders vård och underhåll, däri
inbegripet frågor om byggnadernas disposition, ävensom, i sammanhang härmed,
anskaffande, genom förhyrning eller annorledes, av lokaler för statsändamål vid brist
på lämpliga sådana uti ifrågavarande byggnader;

att, beträffande vården och underhållet av förenämnda byggnader, till Kungl.
Maj:t årligen inkomma med berättelse om det förflutna årets arbeten samt generalförslag
över användande av det löpande årets tillgångar å det på sjunde huvudtiteln
uppförda statsanslaget för byggnader och reparationer och övriga för ändamålet
tillgängliga medel;

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att gå i författning om verkställighet av de på grund av generalförslagen
bifallna byggnads- och underhållsarbetena med flera åtgärder;

att under årets lopp, utom generalförslagen, besörja nödiga reparationer, varför
i varje sådant fall hela utgiftssumman icke överskrider visst belopp och vartill
ämbetet har medel tillgängliga;

att taga den befattning med vissa till vården av kronans under ämbetet
ställda fastigheter hänförliga byggnadsarbeten, som enligt vad förut i fråga om
byggnadsbyrån sagts undantagits från denna byrås befogenhetsområde; samt

att handhava förvaltningen av visst kronans lösöre.

Det undantag, som ovan berörts, vid överflyttningen av den administrativa
avdelningens tekniska ärenden till intendentsbyrån avser den kulturhistoriska
byggnadsvård, som avdelningen i någon mån utövar. Såsom förut nämnts, äro å
administrativa avdelningen anställda tre assistenter åt intendenterna med uppgift
att biträda vid tillsynen av arbetena å kronans under ämbetets vård ställda byggnader
särskilt för tillgodoseende av deras kulturhistoriska värde. Detta bestyr
skulle enligt sakens natur hädanefter närmast tillkomma den kulturhistoriska byrån,
som alltså för vården av de under ämbetet ställda byggnadsminnesmärkena hade
att samarbeta med intendentsbyrån.

Några helt nya uppgifter skulle egentligen icke tillkomma nu ifrågavarande
byrå. Däremot skulle, vid bifall till förut omförmälda förslag, vissa av byråns
åligganden erhålla större omfång, än de hava under nuvarande förhållanden. Sålunda
skulle antalet av de under överintendentsämbetets vård stående byggnaderna
ökas därigenom, att beskickningshusen, Nya elementarskolans läroverksbyggnader,
riksdagshuset och måhända även andra byggnader ställdes under ämbetets förvaltning.
Vidare skulle göromålen med förhyrning av lokaler för statsändamål och
övandet av tillsyn över dessa lokaler samt med förvaltningen av statsverket tillhöriga
möbler och andra inventarier betydligt vidgas. Den årliga berättelsen om
föregående årets arbeten för underhållet av kronans under ämbetet ställda byggnader
slutligen skulle väsentligt utvidgas samt ingå såsom en avdelning i ämbetsverkets
årsredogörelse, vilket givetvis komme att medföra ökat arbete.

Eu översikt över intendentsbyråns göromål liknande den, som meddelats
beträffande byggnadsbyråns, får ungefär följande utseende;

att årligen föranstalta om besiktning av vart och ett av kronans
under ämbetets inseende ställda hus jämte antecknande och värderande
av därvid påsynade åtgärder, samt att med ledning av synehandlingarna
upprätta generalförslag över nödiga underhålls- och därmed jämförliga
åtgärder;

att uppgöra ritningar och kostnadsberäkningar för nödiga befunna
ändringar och tillbyggnader av dessa byggnader;

att infordra anbud å beslutade reparationsåtgärder och andra byggnadsarbeten
å ifrågavarande byggnader, granska dessa anbud, uppsätta
kontrakt m. m.;

att igångsätta och leda beslutade underhålls- och ändringsarbeten
samt övervaka att desamma utföras på tillfredsställande sätt;

216

Kulturhistoriska
byråns
uppgifter.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

att granska och attestera alla dessa arbeten berörande räkningar;
att vidtaga nödiga förberedande åtgärder för och verkställa på
ämbetet ankommande förhyrningar av lokaler för ämbetsverk, kommittéer
m. fl.;

att tillhandahålla kommittéer in. fl. nödiga möbler och andra inventarier
samt handhava ämbetets materialgård och förråd av odisponerade
möbler och inventarier;

att ombesörja byråns bidrag till ämbetets årsberättelse; samt

att tillse, ätt ämbetet innehar fullständiga och med verkligheten
överensstämmande ritningar över alla under ämbetets vård ställda byggnader
och förhyrda lokaler samt att i övrigt vårda byråns avdelning av
ämbetets ritningsarkiv, m. in.

Den kulturhistoriska byrån skulle, såsom namnet angiver, handhava
den på överintendentsämbetet ankommande kulturhistoriska byggnadsvården.

Byrån skulle därför hava att övertaga från den tekniska avdelningen dels de
åligganden med avseende å kyrkor eller profana byggnadsminnesmärken, som enligt
vad ovan sagts icke skulle överflyttas på byggnadsbyrån, och dels den avdelningen
åvilande skyldigheten att vid behandlingen av stadsplaneärenden tillse, att det kulturhistoriska
värdet hos vissa städer och stadsdelar skyddas, och från den administrativa
avdelningen den kulturhistoriska byggnadsvård, som avdelningen utövar.
Några helt nya uppgifter skulle egentligen ej heller tillkomma denna byrå. Men
byråns åligganden äro dock till sin ideella innebörd i väsentliga avseenden nya för
ämbetet, och den verksamhet, byrån skulle komma att utöva, är också i anseende
till det mått av arbete, den otvivelaktigt kommer att kräva,, utan motsvarighet
under nuvarande förhållanden. Visserligen behandlas redan nu inom ämbetets tekniska
avdelning samtliga kyrkobyggnadsärenden och åt desamma har otvivelaktigt
i synnerhet på senare tider ägnats ett ganska betydande arbete, för vilket de kulturhistoriska
synpunkternas tillvaratagande ingalunda varit främmande. Också
vissa av statens kulturhistoriskt märkliga profanbyggnader hava tillhört samma
avdelnings arbetsområde; beträffande dessa torde dock de kulturhistoriska synpunkterna
hava gjort sig gällande i ringare grad. Detsamma kan sägas om vissa stadsplaner.
Men även" om sålunda föremålen för den kulturhistoriska byråns arbete
ingalunda äro för ämbetet helt nya, torde dock sättet för deras bearbetande bliva
så väsentligt olika det nuvarande, att byråns arbetsuppgift väl kan anses såsom i
det stora hela ny för ämbetet. Till byrån skulle nämligen i huvudsak förläggas den
systematiska och ingripande praktiska byggnadsminnesvård, som avses i de förut
framställda förslagen rörande den på staten ankommande kulturhistoriska byggnadsvården.
Dessa förslag åsyfta nämligen att utsträcka överintendentsämbetets nu
ifrågavarande verksamhet till en början till samtliga staten tillhörande eller under
statsmyndighets omedelbara inseende stående byggnadsverk av avsevärt konst- eller
kulturhistoriskt värde. Och vidare avse förslagen att betydligt höja den kvalitativa
beskaffenheten av byggnadsminnesvården, vilket givetvis komme att medföra ökat
arbete. Beträffande de särskilda ärendena angående någon tillämnad mera ingri -

217

Kuntjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

pande åtgärd med byggnad — kyrklig eller profan — som är föremål för ämbetets
omvårdnad i förevarande avseende, skulle sålunda ämbetet, d. v. s. ifrågavarande
byrå, hava att, utan att som nu avvakta, att ett utarbetat förslag insändes till
ämbetet för granskning, redan från början ingripa i frågans gång och vidtaga de
åtgärder (ortsbesök, upprättande av program, m. in.), som kunde finnas erforderliga
för att i tid tillförsäkra de kulturhistoriska synpunkterna vederbörligt beaktande.
Och sedan vederbörande eventuellt beslutat arbetets utförande och förslag därtill
granskats och godkänts, skulle byrån utöva en ingående och effektiv kontroll över
arbetets utförande. Å denna byrå förekommande behandling av stadsplaneförslag,
som givetvis måste utföras under samarbete med stadsplanebyrån, skulle även ske
med mera insikt, noggrannhet och målmedvetenhet än under nuvarande förhållanden
låter sig göra. Slutligen skulle denna byrå i rent forskningssyfte och således
utan att alltid behöva vara därtill föranledd av under ämbetets handläggning bragta
frågor verkställa undersökningar av i kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader
i allmänhet samt författa och efter omständigheterna publicera berättelser däröver.

I anslutning till det sist sagda må framhållas, att byråns del i ämbetets
årsberättelse måhända kommer att bliva den mest krävande avdelningen därav och
i alla händelser säkerligen kommer att representera ett betydligt arbete. Ty liksom
byråns verksamhet i sin helhet måste vila på vetenskapliga förutsättningar och även
i utövningen i viss mån förete vetenskapliga drag, så måste också från byrån utgående
publikationer fylla skäliga anspråk ej endast på njutbarhet för läsare med
vanlig allmänbildning utan även på vetenskaplighet i framställningen.

På den kulturhistoriska byrån faller också en del av ämbetets åligganden
av allmän och inre natur. Särskilt i sistnämnda avseende torde byrån bliva förhållandevis
mer betungad än övriga byråer, ''då största delen av ämbetets vidlyftiga
ritningsarkiv och planschsamling enligt sakens natur måste tillhöra denna byrå
och väl även verkets facklitterära boksamling huvudsakligen bör där handhavas.

Slutligen bör framhållas, att även ärendena angående byggande av ny kyrka
skulle tillhöra kulturhistoriska byrån. Dessa ärenden, vilka förövrigt utgöra ett
försvinnande fåtal bland alla förekommande kyrkobyggnadsärenden, hava nämligen
en alldeles bestämd samhörighet med frågorna rörande förändring, om- och tillbyggnad
m. m. av äldre kyrkor. Den kulturhistoriska byråns tjänstemän måste
genom sin ingående kännedom om kyrkliga byggnadsfrågor i allmänhet vara mera
lämpade för granskning av ärenden även rörande nya kyrkobyggnader än tjänstemännen
å byggnadsbyrån, som eljest skulle vara närmast till att övertaga dylika
nybyggnadsärenden. Förslag till uppförande av ny kyrka sammanhänger för övrigt
ofta med fråga om övergivande av äldre, historiskt intressant kyrkobyggnad.

Den kulturhistoriska byråns åligganden skulle, för att meddela en
liknande översikt därav, som lämnats i fråga om de föregående byråerna,
bliva:

att granska alla ärenden rörande kyrkobyggnader;

att, sedan anmälan om ifrågasatt kyrkoreparationsärende till ämbetet
inkommit, föranstalta om besök å platsen för uppgörande av program
för reparationen;

att biträda församlingar med upplysningar och råd rörande anskafBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 28

Stadsplane byråns uppgifter.

218 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

fande av ritningar till och utförande av reparationer å kyrkobyggnader
med därtill hörande inredningsföremål;

att under vissa omständigheter uppgöra förslag till reparationer av
kyrkor samt även till nya kyrkor;

att, där så befinnes nödigt, omarbeta förslag rörande kyrkobyggnader; att

övervaka, att fastställda ritningar och av Kungl. Maj:t eller
ämbetet givna bestämmelser rörande kyrkobyggnads- eller reparationsarbeten
följas och att dylika arbeten ordnas och bedrivas på ett ur alla
synpunkter tillfredsställande sätt, samt att, om ej så sker, härom göra
anmälan till ämbetet för vidtagande av de åtgärder, som av omständigheterna
påkallas;

att, där kyrkobyggnader eller kyrkoreparationer skola helt eller
delvis bestridas av statsmedel, uppgöra förslag till arbetets ordnande och
kontrollerande samt närmast tillse, att beviljade statsmedel rätt användas;

att upprätta för nådig fastställelse avsedd förteckning över sådana
stalen tillhöriga byggnader, som hava ett avsevärt konstnärligt eller
kulturhistoriskt värde;

att granska alla ärenden rörande å denna förteckning upptagna
byggnader samt att i övrigt med avseende på dessa byggnader i tilllämpliga
delar utöva samma verksamhet, som ovan föreskrivits beträffande
kyrkor;

att ordna och leda arkitektoniska och arkeologiska undersökningar,
där sådana befinnas nödvändiga för bedömande av ett ärende rörande
kyrka eller annan kulturhistoriskt värdefull byggnad eller för komplettering
av arkivet eller eljest;

att granska ärenden rörande stadsplaner, som beröra konst- eller
kulturhistoriskt värdefulla städer eller stadsdelar;

att handhava vården om ämbetets under byrån ställda huvudsamlingar
av ritningar, fotografier och skriftliga uppgifter rörande kyrkor
och historiska profanbyggnader samt tillse att dessa systematiskt kompletteras
;

att handhava vården om ämbetets bibliotek;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen av den historiska byggnadsvården
och restaureringskonsten samt i samband därmed stående
lagar och författningar i andra länder; samt

att avgiva årsredogörelse för byråns verksamhet.

Stadsplanebyrån skulle övertaga den tekniska avdelningens åligganden
i avseende å ärenden, som röra stadsplaner och därmed samman -

219

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

hörande ämnen, såsom tomtindelning.ar, byggnadsbestämmelser, besvär
och dispensansökningar i byggnadsfrågor samt författningar angående
sådana ämnen. Byrån skulle icke erhålla någon principiellt ny uppgift
men dess utövande av högsta inseendet över stadsplaneväsendet i riket
skulle ske på ett långt mera rationellt och tidens fordringar motsvarande
sätt, än som med nuvarande organisation och arbetskrafter är möjligt.

Följande åligganden skulle sålunda tillkomma stadsplanebyrån,
nämligen:

att handlägga alla på överintendentsämbetet ankommande ärenden
rörande stadsplaner, tomtindelningar, byggnadsbestämmelser, byggnadsverksamheten
reglerande författningar, besvärsmål i stadsplane- och
byggnadsfrågor samt dispensansökningar i fråga om tillstånd att bygga
i strid mot gällande författningar; vilket, bland annat, innebär

att granska kartor och handlingar såväl ur formell synpunkt som
med hänsyn till rent tekniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala, ekonomiska
och estetiska fordringar,

att, där vid sådan granskning felaktigheter yppa sig, anvisa sätt
för deras avhjälpande och därom förhandla med vederbörande och

att, i fall av särskilt uppdrag, uppgöra förslag till stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsbestämmelser för kronan tillhöriga områden;
vidare

att hava vården om det till byrån hörande arkivet, omfattande
kopior av fastställda stadsplaner med beskrivningar, städers och stadsliknande
samhällens fastställda byggnadsordningar samt av Kungl. Maj:t
för visst område fastställda särskilda byggnadsbestämmelser;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen av stadsplanekonsten i
andra länder och i samband därmed stående lagar och författningar; samt
att avgiva årsredogörelse för byråns verksamhet.

Yad slutligen den administrativa byrån beträffar, skulle denna
bestrida de hos ämbetet förekommande kansligöromålen — med undantag
naturligtvis av dem, som endast beröra någon särskild av de tekniska
byråerna, t. ex. förandet av byrådiarium m. m. — samt verkets kamerala
göromål.

Byrån skulle alltså övertaga den administrativa avdelningens åligganden utom
de uppgifter, som, enligt vad förut sagts, skulle tillkomma intendentsbyrån. Såsom
i det hela ny uppgift skulle med hänsyn till deras övervägande administrativa
karaktär tilläggas byrån de bestyr med försäljning av staten tillhörig tomtmark,
vilka föreslagits skola överlåtas å ämbetet. Som det emellertid kan antagas, att
tekniska angelägenheter, närmast besläktade med dem, som intendentsbyrån skulle
handhava, bliva i större eller mindre omfattning förknippade med sistnämnda upp -

Administrativa
byråns
uppgifter.

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

gift, bör vid dess fullgörande administrativa byrån hava att påräkna biträde i
berörda avseende av intendentsbyrån.

Ämbetets ifrågasatta skyldighet att avgiva årsberättelse skulle komma att
åsamka jämväl administrativa byrån en del göromål, i överensstämmelse med byråns
uppgifter i allmänhet inom ämbetsverket dock i det stora hela av annan art än de
övriga byråerna. Den del av berättelsen, vars författande skulle ankomma på
administrativa byrån, kan nämligen antagas bliva förhållandevis ringa, men däremot
skulle byrån ombesörja redigeringen och tryckningen av berättelsen. I överensstämmelse
härmed torde även redigeringen och tryckningen av ämbetets meddelanden
lämpligen böra åläggas ifrågavarande byrå.

Den administrativa byrån skulle även erhålla sin andel av ämbetsverkets
allmänna åligganden; och beträffande de inre åliggandena, som enligt sin natur
förnämligast måste tillhöra denna byrå, bör med anledning av vad därutinnan
anförts i fråga om de tekniska byråerna särskilt framhållas, att vården om ämbetets
handlingsarkiv skulle åligga byrån.

I kortfattad översikt framställda skulle administrativa byråns åligganden
bliva följande:

att Handlägga de ärenden, som röra ämbetsverkets organisation,
såsom tjänstetillsättningar, lediglieter, förordnanden, entlediganden, tjänstgöringsbetyg,
disciplinära bestraffningar, frågor om de till ämbetets
disposition ställda anslagen, ändringar i ämbetsverkets stat, avlöningsvillkor,
instruktion, m. m.;

att, med biträde om så erfordras av intendentsbyrån, handlägga
ärenden angående försäljning av staten tillhörig tomtmark, vilket innebär
bland annat att dels, i fall en under annan myndighets än ämbetet
inseende ställd fastighet skall avyttras, ingå överenskommelse med nämnda
myndighet om övertagande av fastighetens förvaltning, dels vidtaga
för försäljningen erforderliga förberedande åtgärder, dels träffa avtal om
tomtmarkens avyttring samt upprätta och å kronans vägnar underteckna
därtill hörande kontrakt och andra handlingar, dels ock bevaka
kronans rätt på grund av verkställda avyttringar av mark av ifrågavarande
slag;

att handlägga ärenden angående inköp för kronans räkning av
tomtmark, vilka på grund av särskilt uppdrag eller ämbetsverkets befattning
med försäljning av sådan mark eller eljest kunna ankomma
på ämbetsverket;

att i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter förvalta
och redovisa till ämbetsverkets disposition ställda medel, vilket åliggande
innebär en stor mängd smärre göromål, såsom uttagning av medel,
siffergranskning av räkningar (den sakliga granskningen skulle utföras
av vederbörande tekniska byrå), ^.anordnande och utbetalande av särskilda
belopp, förandet av räkningsförteckningar, förandet av ämbets -

221

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

verkets räkenskaper och upprättandet av bokslut däröver, förandet av
kontrollräkning över ämbetsverkets i riksbanken insatta medel, m. m.;

att besörja verkställandet av ämbetsverkets på byråns föredragning
fattade beslut;

att vid de av de övriga byråernas föredragningar, som föranleda
från ämbetsverket (således ej från endast någon av de tekniska byråerna)
utgående expedition, och även vid eljest förekommande tillfällen ansvara
för den formella behandlingen av ärendena;

att förrätta de för hela ämbetsverket gemensamma registrators- och
arkivariegöromålen, vilket i sistnämnda avseende huvudsakligen innebär
att handhava och vårda ämbetets handlingsarkiv; samt

att förrätta de för hela ämbetsverket gemensamma sekreterargöromålen,
såsom uppsättande av alla från verket utgående expeditioner,
ombesörjande av deras utskrift och expediering, m. m.

Chefsbefattningarna å de olika byråerna utgöra så att säga själva
ryggraden i överintendentsämbetets nya organisation; det sätt, varpå
nämnda befattningars innehavare utöva sina åligganden, är uppenbarligen
av allra största betydelse för ämbetsverkets förmåga att fylla sina
mänga och olikartade uppgifter. Det ligger därför i sakens natur att, vid
övervägande av vilken personal som är för ämbetsverket erforderlig, uppmärksamheten
i främsta rummet riktas å frågan om den kompetens,
cheferna för de särskilda byråerna böra innehava, och den tjänsteställning,
dem i överensstämmelse därmed bör tillerkännas.

Vad då först beträffar byggnadsbyrån, är den verksamhet, som
kommer att där utövas, närmast likartad med den, som förekommer å
ett stort arkitektkontor, enskilt eller offentligt. Ledaren av denna verksamhet
måste därför innehava samma egenskaper, som återfinnas hos
en framstående arkitekt. Han måste således hava hög konstnärlig begåvning,
utpräglat sinne för det praktiska och ekonomiska, stor och
måugsidig erfarenhet å husbyggnadsverksamhetens område samt den för
en arbetsledare och tillika tjänsteman nödvändiga organisationsförmågan.
Han bör med ett ord kunna intaga en plats i främsta ledet bland samtidens
svenska arkitekter. Hans jämbördiga inom yrket torde i regeln
vara att finna bland de fritt praktiserande arkitekterna, och deras av
yrkesutövningen härflytande årsinkomster torde i allmänhet snarare överän
understiga 20,000 å 30,000 kronor. Av de i offentlig tjänst anställda
arkitekterna finnes endast eu, som skulle intaga ställning framför
bygguadsbyråns chef, och det är chefen för ämbetsverket. Av
övriga offentligt tjänsteanställda byggnadsteknici torde, om överhuvud

Chefernas
för byråerna
kompetens
och tjänstegrad.

222

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 258.

taget någon, blott en eller annan behöva fylla fordringar, som någorlunda
motsvara dem, man måste ställa å byggnadsbyråns chef. Såsom
exempel å tekniska tjänstemän av ifrågavarande slag och deras anställningsvillkor
må nämnas, att överingenjören vid vattenfallsstyrelsens
byggnadsbyrå uppbär i årlig avlöning 15,000 kronor, byggnadschefen
hos arméns kasernbyggnadsnämnd likaledes 15,000 kronor, avdelningschefen
för Stockholms stads byggnadskontors arkitekturavdelning 9,000
kronor, stadsarkitekten och vice stadsarkitekten i Stockholm respektive

11,000 och 8,000 kronor, den senare med rätt till två löneförhöjningar,
vardera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år. — I betraktande
av vad sålunda anförts och med avseende särskilt därå, att planmässigheten
vid statens byggnadsverksamhet i allmänhet och ekonomien vid
överintendentsämbetets nybyggnadsverksamhet, vars årliga medelvärde
enligt av de sakkunniga föranstaltad utredning uppgått under perioden
1903—1912 till cirka 400,000 kronor men de senare åren till väl det
dubbla, liksom vid en hel del annan för statens räkning utövad byggnadsverksamhet
i synnerhet kommer att bliva i hög grad beroende av
chefen för byggnadsbyrån, torde till denna post icke kunna påräknas
fullgod innehavare, såvida ej befattningen sättes i de reglerade verkens
tredje normalgrad, d. v. s. att befattningen bliver en byråchefstjänst.
Den formella kompetensen för befattningshavaren torde böra bliva densamma,
som nu är stadgad för förste intendenten å tekniska avdelningen,
d. v. s. att hava genomgått byggnadsskolan vid akademien för de fria
konsterna och från samma skola blivit utskriven med betyg om godkända
kunskaper eller kunna förete behörigt intyg över motsvarande insikter.

Intendentsbyråns arbetsuppgifter äro i huvudsakliga avseenden lika
dem, som förekomma å byggnadsbyrån. Ledaren av dessa arbeten
måste därför i stort sett innehava enahanda kvalifikationer som chefen
för sistnämnda byrå. Han behöver dock ej, som förut sagts, samma
konstnärliga begåvning som byggnadsbyråns chef och ej heller i samma
grad som denne förmågan att planlägga och övervaka stora enhetliga
arbeten; men han måste däremot besitta en hög grad av förmåga att
kunna samtidigt dirigera en mångfald smärre till vitt skilda platser förlagda
arbeten: arbetena bestå ju av underhålls- och mindre ändringsarbeten,
varvid det gäller att uppnå åsyftade resultat med minsta möjliga
åtgärder och att bringa arbetena till utförande på sådant sätt,
att minsta möjliga rubbningar förorsakas vid vederbörande lokalers användande.
Aven på denne befattningshavare vilar ett stort ekonomiskt
ansvar. Det torde nämligen mest ankomma på honom, huru det årliga
anslaget till byggnader och reparationer å 370,000 kronor jämte de

223

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

övriga medel, som för samma ändamål stå till överintendentsämbetets
förfogande, bliva utnyttjade. De uppgifter, som skulle tillkomma chefen
för intendentsbyrån, äro närmast jämförliga med dem, som åvila chefen
för ett stadsfastighetsbolag av största mått; överintendentsämbetet har
ju under sin vård över 200 mestadels mycket betydande byggnader.
De sakkunniga hava därför föreslagit, att jämväl intendentsbyråns chef
skull bliva en tredje gradens tjänsteman, en byråchef. Beträffande hans
formella kompetens hava de uttalat, att den borde vara densamma som
för chefen å byggnadsbyrån. Ifråga om tjänstegraden delar jag för min
del de sakkunnigas uppfattning. Vidkommande byråchefens å intendentsbyrån
kompetens finner jag däremot ej nödvändigt att, åtminstone för
närvarande, uppställa så stränga fordringar som för byggaadsbyråns
chef. Utom arkitekterna finnes ett betydande antal högskolebildade
byggnadsteknici — jag syftar härmed på de från tekniska högskolans
fackskola för väg- och vattenbyggnadskonst utgångna ingenjörerna —
som jämväl mer eller mindre uteslutande syssla med husbyggande. De
avseenden, vari dessas utbildning brister i jämförelse med arkitekternas,
torde vara just de, som för intendentsbyråns verksamhet äro av minsta
betydelsen. Jag finner det därför lämpligt att vidga den krets, varinom
de blivande cheferna för intendentsbyrån skola sökas, genom att såsom
formell kompetensfordran alternativt uppställa styrkt utbildning vid
nämnda fackskola. Nyligen hava emellertid studieplanerna för tekniska
högskolans fackskolor för husbyggnadskonst och för väg- och vattenbyggnadskonst
ändrats därhän, att olikheterna i utbildning mellan husbyggare
och väg- och vattenbyggare blivit mera framträdande. Det
torde emellertid dröja avsevärt länge, innan denna ändring beträffande
bjTggnadsteknikernas utbildning kan komma att bliva av betydelse för
rekryteringen av intendentsbyråchefsbeställningen. När så i framtiden
dock kommer att ske, torde det böra tagas under övervägande i vad
mån jämkning i fordringarna på den formella kompetensen för ifrågavarande
befattning må härav föranledas.

Åven den kulturhistoriska hyråns uppgifter äro av husbyggnadsteknisk
och konstnärlig art. Men det som framför annat, åtminstone
från överintendentsämbetets egen synpunkt sett, giver byrån dess särskilda
karaktär, är det utpräglat vetenskapliga momentet i dess arbete.
Den som skall närmast leda och ansvara för byråns verksamhet måste
innehava höga kvalifikationer i båda de nyssnämnda avseendena. Han
måste vara utbildad arkitekt med stor praktisk erfarenhet på sitt särskilda
område, den moderna restaureringstekniken, men därjämte måste
han innehava såväl allmänna som i fråga om byggnadsminnena speciella

224

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

kultur- och konsthistoriska samt arkeologiska insikter, jämförliga med
dem, som fordras av en akademisk lärare. Med den byggnadsminnesvård,
som, enligt de i ämnet framställda förslagen, skulle förläggas till
överintendentsämbetet, skulle uppenbarligen på denna byrå och således
närmast dess chef ankomma tillvaratagandet av stora, ofta omistliga
ideella värden. Ifrågavarande byrås chef kommer väl ock, på grund av
sina säregna kvalifikationer, att bliva den av styrelsens ledamöter, som
inom sitt område intager den självständigaste ställningen gentemot ämbetsverkets
chef. Hans befattning torde därför ej kunna sättas lägre
än i tredje graden. Den formella kompetensen för denna byråchef torde
böra vara densamma som för byggnadsbyråns chef samt därjämte avlagd
filosofie licentiatexamen med minst godkända kunskaper i konsthistoria
eller ock behörigt intyg om motsvarande kunskaper.

Ej heller den återstående tekniska byråns, stad''splanebyråns, chef
torde kunna tilldelas ringare tjänstegrad än hans kolleger å de övriga
byråerna. Jämväl å honom måste nämligen ställas höga anspråk i olika
avseenden och på hans tjänsteutövning äro stora såväl materiella som
ideella värden beroende. Han måste som grundläggande fackkunskap
besitta ingående kännedom om och erfarenhet i husbyggnadskonsten,
visserligen ej i samma grad som hans kolleger å byggnads- och intendentsbyråerna
men dock efter sådana mått, att redan till följd därav
tillgången på för befattningen kvalificerade personer blir tämligen inskränkt;.
Han måste även hava konstnärlig begåvning, som, ehuru i
huvudsakliga avseenden av annan art, dock är jämförlig med den, som
måste förefinnas hos byggnads- och kulturhistoriska byråernas chefer.
Men härutöver måste stadsplanebyråchefen innehava en hel del speciella
kvalifikationer. Han måste sålunda väl känna åtminstone grunderna för
dränering av större områden, för anordnandet av gatutrafik, för bostadshygien
och övriga i orter med sammanträngd befolkning förekommande
hygieniska spörsmål, såsom anordnandet av vatten- och kloakledningar
m. m. Slutligen måste han hava grundliga insikter i och förståelse för
de med tiden allt talrikare och mera invecklade sociala problem, som
äro förknippade med stadsbildningarna. Av honom måste alltså fordras
betydande studier, mångsidig begåvning och ett genom omfattande erfarenhet
på stadsplanekonstens område mognat omdöme. De ekonomiska
värden, som äro beroende av en stadsplan och för vilka alltså ifrågavarande
befattningshavares verksamhet är av betydelse, äro ofta högst
avsevärda. Med stadsplanefrågor sysslar i större eller mindre utsträckning
en hel tjänstemannakår, nämligen stadsingenjörerna och delvis
även stadsarkitekterna, vilka givetvis, allt efter vederbörande städers

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

storlek och andra omständigheter, avlönas efter olika normer. I Stockholm
är den årliga avlöningen lör stadsingenjören bestämd till 10,000
kronor och för vice stadsingenjören till 7,000 kronor med två löneförhöjningar,
vardera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år. Flera
städer hava större kommunala apparater för behandling av stadsplanefrågor.
Stockholm har sålunda en stadsplanekommission, vilkens arbeten
ledas av en på området skolad arkitekt med årlig avlöning av

15,000 kronor. De stadsplaneförslag, som utarbetas av berörda kommunala
organ, skola undergå granskning å överintendentsämbetets stadsplanebyrå.
Det ligger då i sakens natur, att till innehavare av den befattning,
varå närmaste ansvaret för byråns arbeten vilar, måste förvärvas
en person, som inom sitt fack är åtminstone icke underlägsen
de funktionärer, vilka utarbetat förslagen. Honom torde därför, som ovan
anförts, ej kunna bjudas ringare tjänstegrad än byråchefs grad. Hans
formella kompetens torde, i betraktande av att många av de kommunala
funktionärer, som syssla med stadsplanefrågor, äro ej arkitekter utan
ingenjörer, böra vara densamma som för chefen å intendentsbyrån.

Vid den föreslagna uppdelningen av överintendentsämbetets åligganden
å de särskilda byråerna har iakttagits, att några göromål av
teknisk natur praktiskt taget icke tilldelats den administrativa byrån.
Arbetet å denna byrå bliver därför till sin art fullt jämförligt med det,
som förekommer inom de administrativa ämbetsverken i allmänhet. Vid
bedömandet av den tjänsteställning, som bör tillerkännas byråns chef,
har man därför icke att taga hänsyn till sådana särskilda förhållanden,
som enligt det ovan sagda äro att räkna med vid rekryteringen av de
tekniska byråchefsposterua, utan härvidlag torde samma principer böra
följas som i allmänhet vid de centrala ämbetsvei’ken av vanlig organisation.

Inom dessa förekomma befattningar såsom föredragande och chef för byrå
eller avdelning av egentligen endast två typer, nämligen dels rena tredjegradstjänster,
byråchefsbefattningar, och dels tjänster av grad mellan tredje och andra graden
med avlöning i andra graden, byrådirektörsbefattningar, befattningar såsom sekreterare
och ledamot, m. m. Den förra tjänstetypen är regel. Den senare är däremot
ganska sällsynt; hos ämbetsverken av vanlig organisation torde den numera,
sedan riksförsäkringsanstalten omorganiserats, förekomma endast inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt kontrollstyrelsen. Det sistnämnda verket torde emellertid
vara föga lämpat såsom jämförelsematerial, då det är förhållandevis nybildat
och ännu att räkna till de mindre ämbetsverken samt dess organisation väl får
anses vara präglad av den försiktighet, som måste följa av otillräcklig erfarenhet
om dess verksamhetsområdes antagliga utveckling. Däremot torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förtjäna mera beaktande i förevarande avseende. Denna myndighet
hör nämligen liksom överintendentsämbetet till den grupp av ämbetsverk,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.) 29

226

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

som hava till speciell uppgift att, i den mån staten därmed tagit befattning, reglera
någon särskild fri yrkesverksamhet och därmed sammanhängande förhållanden. Till
ifrågavarande grupp torde kunna räknas, utom överintendentsämbetet och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen
och i viss mån även domänstyrelsen. Dessa styrelser äro, enligt sakens natur, bildade
av huvudsakligen yrkeskunniga personer, men i var och en av dem finnes
därjämte en ledamot med vanlig ämbetsmannautbildning. Bortsett från överintendentsämbetet,
som ännu ej reglerats, är denne administrative ledamot i samtliga
verken byråchef med undantag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där han, såsom
förut nämnts, är byrådirektör. Vid bestämmandet av överintendentsämbetets
administrative styrelseledamots tjänstegrad i den nya organisationen synas endast
de två alternativen kunna komma under övervägande, huruvida regeln härvidlag —
att ledamoten är byråchef — eller det förefintliga undantaget — att han är byrådirektör
— bör följas. Av inverkan på valet däremellan torde kunna vara vad som
vid regleringen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förekommit i fråga om denna
styrelses administrative ledamots tjänstegrad. Styrelsen hade nämligen föreslagit,
att befattningen såsom föredragande för administrativa ärenden hos styrelsen måtte
uppflyttas till tjänst av tredje normalgraden, och såsom stöd härför åberopat, bland
annat, jämförelse med byråchefen och föredraganden för kansli- och ekonomiska
ärenden i lantbruksstyrelsen. Löneregleringskommittén yttrar härom i sitt med
underdånig skrivelse den 4 februari 1911 överlämnade betänkande angående reglering
av löneförhållanden m, m. beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen följande:

»Kommittén, som nogsamt äger kännedom om vad i olika hänseenden åligger
nyssnämnde byråchef hos lantbruksstyrelsen, har icke kunnat ansluta sig till den
uppfattning av de ifrågavarande båda tjänsterna, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom den gjorda jämförelsen velat göra gällande.

I sådant hänseende vill kommittén erinra, hurusom, enligt 20 § av instruktionen
för lantbruksstyrelsen av den 2 oktober 1908, byråchefen för kansli- och
ekonomiska ärenden i sistnämnda styrelse, förutom skyldighet att föredraga nyssberörda
ärenden samt närvara vid föredragning av vissa andra ärenden, åligger,
bland annat, att ansvara för uppsättningen av samt till styrelsens granskning överlämna
koncept till expeditioner i samtliga de mål och ärenden, vilka föredragits
hos styrelsen — alltså även de som föredragits av styrelsens tekniska ledamöter —
att uppbära och handhava till styrelsen inkommande medel, utbetala desamma till
vederbörande och i laga ordning redovisa för dem. Ävenledes skall han hava uppsikt
över samt ansvara för registrators- och aktuariegöromålens behöriga skötande.

Det torde även böra anmärkas, att å lantbruksstyrelsens stat icke finnes
upptagen någon biträdande ordinarie tjänsteman, vare sig av andra eller första
graden.

Vid nu antydda förhållanden och då någon ändring icke ifrågasatts i avseende
å tjänsteåliggandena för byrådirektören inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har
kommittén icke kunnat biträda styrelsens förslag uti ifrågavarande hänseende.
Kommittén bär alltså ansett byrådirektören böra i avlöningshänseende hänföras till
andra normalgraden.»

Yad kommittén sålunda yttrat om den administrative byråchefen i lantbruksstyrelsen
är i anmärkningsvärt hög grad tillämpligt å överintendentsämbetets administrative
ledamot: dock torde redan i detta sammanhang böra framhållas, att

227

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

arbetsmängden å ämbetets administrativa byrå säkert kommer att bliva så omfattande,
att byråns chef ej mäktar ensam stå för densamma utan måste till sitt biträde
hava även ordinarie arbetskrafter.

Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna
bär jag i likhet med de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att befattningen såsom föredragande för de administrativa ärendena
hos överintendentsämbetet bör vara en tjänst av tredje normalgraden,
en byråchefstjänst. Till stöd för denna uppfattning må utöver vad som
anförts ytterligare följande synpunkter framhållas. För ett ämbetsverk
av den storlek, överintendentsämbetet redan uppnått och för framtiden
än ytterligare kommer att få, är det givetvis av största betydelse, att
ämbetsverkets ende administrativt utbildade styrelseledamot är till sin
verkliga kompetens fullt jämbördig med ledamöterna i de ordinära administrativa
verken. Med avseende härå torde det vara såväl billigt som
för tjänstens nöjaktiga besättande nödvändigt, att ämbetets administrative
ledamot tillägges byråchefs grad. Hänsynen till tjänstens nöjaktiga
besättande torde för övrigt i alldeles särskilt hög grad peka härpå, när
det gäller ett ämbetsverk av det slag som överintendentsämbetet. Befattningen
såsojn föredragande för de administrativa ärendena kan icke
anses lämna någon utsikt till vidare befordran, givetvis icke inom
ämbetsverket och som regel ej heller utom detsamma. Vid befattningens
erhållande måste vederbörande alltså räkna med, att han inträder på
sista stadiet av sin tjänstemannabana och att han där kommer att förbliva
hela sin återstående tjänstetid. Under sådana förhållanden är det
uppenbart, att befattningen, därest den bliver av den lägre av de ifrågakommande
typerna, icke kommer att åstundas av personer av större
duglighet. Bliver befattningen åter av den högre typen, d. v. s. en
byråchefstjänst, torde fullt kompetenta aspiranter till densamma vara att
påräkna vid tillsättandet, som dessutom under nämnda förutsättning,
jämlikt vedertagna befordringsnormer, kan ske mera efter sakliga grunder
än efter åldersmeriter. Att göra ifrågavarande befattning till en
byråchefstjänst torde också vara välbetänkt med hänsyn därtill, att
ämbetet, som huvudsakligen kommer att bestå av personer med praktisk
och konstnärlig läggning och vilka därför icke alltid kunna förutsättas
tillika hava utpräglat sinne för egenarten av arbetet inom ett ämbetsverk,
till äventyrs kunde föranledas att underskatta den formella och
rättsliga sidan av sin verksamhet, därest den specielle representanten
härför inom ämbetet anvisas en blygsammare tjänsteställning än de
tekniska styrelseledamöterna.

Den formella kompetensen för den administrative byråchefen torde

Över intendents ämbetets biträdande arbets krafter.

228 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

böra vara densamma, som är bestämd för den administrative förste intendenten.
Härutinnan bör således gälla vad som i allmänhet är eller
kan varda föreskrivet om inträde i rikets administrativa ämbetsverk.

Ehuru styrelseledamöternas antal, enligt vad ovan föreslagits, skulle
betydligt ökas, kunna överintendentsämbetets åligganden givetvis icke
fullgöras av verkets chef och ledamöterna ensamma, utan biträdande
arbetskrafter måste fortfarande såsom hittills stå till styrelsens förfogande.
Sålunda är det just i avseende å dessa arbetskrafter, som det
förut omförmälda särdraget i ämbetsverkets organisation med tjänstemän
utom stat framträder. Ty verkets ifrågavarande arbetskrafter tillhöra två
med hänsyn till tjänstgöringens art åtskilda grupper, nämligen dels sådana
biträden, som vid behov anlitas för utförandet av för varje gång särskilt
meddelade uppdrag, och dels regelbundet tjänstgörande personal.
I denna grundläggande indelning torde skäl ej föreligga att göra ändring
vid omorganisation av ämbetsverket.

Den förra gruppen utgöres huvudsakligen av arkitekterna utom stat,
vilka föreslagits skola bibehållas men för smärre uppdrag användas i
mindre omfattning än nu sker (sid. 206). ,

Till nu ifrågavarande grupp arbetskrafter höra även de helt och
hållet extra och till sin art tillfälliga biträden, som ämbetet jämlikt
§§ 4 och 20 i sin instruktion äger anlita under vissa omständigheter. Ämbetet
äger sålunda, enligt § 4, då ämbetet för verkställighet av byggnadsarbeten
för kronans räkning har behov av att genom sakkunnig
person, som ej är anställd vid ämbetet, låta uppgöra eller granska förslag
av teknisk art, vilka ligga utom det egentliga arkitektyrket, att
som dylikt biträde anlita den eller de personer, vilka ämbetet i varje
fall finner lämpliga och som kunna vara villiga att åtaga sig uppdraget.
Såsom chefer för byggnadsföretag, vilka verkställas genom överintendenfsämbetets
försorg, eller såsom biträdande tillsyningsmän vid dylika byggnadsföretag
eller vid de årliga reparationerna å kronans hus äger vidare överintendentsämbetet,
enligt § 20, då sådant erfordras, anställa på bestämd
eller obestämd tid någon av sina extra ordinarie arkitekter eller annan
byggnadskunnig person. Dessa stadganden, som uppenbarligen endast
avse anställandet av mer eller mindre tillfälliga biträden, hava emellertid
med tillväxten av ämbetets arbetsbörda kommit att mer och mer få
utgöra hemul för anställandet av både stadigvarande och inom ämbetet
regelbundet tjänstgörande arbetskrafter. Vid omorganisation av ämbetet
bör givetvis åt sådana arbetskrafter beredas plats inom själva organisationen
och stadgandenas tillämpning därigenom återföras till de extra

229

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ordinära behoven av för visst speciellt uppdrag särskilt lämpat biträde.
Den avsevärda och förvisso önskliga reduktion av stadgandenas, enkannerligen
det i § 4 av instruktionen innefattades, praktiska betydelse, som
härav bleve en följd, torde emellertid i någon mån motvägas av utvidgning
i vissa avseenden av just sistberörda stadgandes omfattning,
vartill goda skäl torde föreligga. Stadgandet äger enligt dess lydelse
tillämpning endast för det fall, att ämbetet »för verkställighet av byggnadsarbeten
för kronans räkning» har behov av särskilt biträde. Dylikt
behov torde emellertid fullt ut lika val kunna yppa sig vid handläggning
av ritnings- och granskningsmål, i all synnerhet med den utsträckta
granskningsskyldighet för överintendentsämbetet, som föreslagits,
och med de moderna byggnadernas allt mer invecklade maskinella och
andra tekniska anordningar, vadan ämbetet torde böra tillerkännas befogenhet
att även för sådana fall anlita nödigt biträde av utom ämbetet
stående sakkunskap. Med hänsyn till de lokala förhållandena, som ofta
spela stor roll vid avslutandet av stadsfastighetsaffärer, torde så även
böra få ske i visst fall för uppdrag av icke teknisk natur, nämligen vid
handhavande av köp och försäljningar av hus och tomter, i ty att
ämbetet bör medgivas rätt att i de fall, då sådant prövas erforderligt,
mot överenskommet tillfälligt arvode för varje gång hänvända sig till
sakkunnig affärsjurist. •

Den andra, mera framträdande och för de löpande göromålen
särskilt avsedda gruppen av överintendentsämbetets biträdande arbetskrafter
utgöres av fast anställd och regelbundet tjänstgörande personal.
Till organisationen av denna, som givetvis till antal och beskaffenhet
bör stå i direkt förhållande till ämbetsverkets normala arbetsbörda, återkommer
jag sedermera. I detta sammanhang torde endast några principiella
frågor vid organisationen av ifrågavarande arbetskrafter böra beröras.

Såsom regeln är inom ämbetsverken, bör även hos överintendentsämbetet
personalen indelas till tjänstgöring å de olika byråerna, vadan
således de särskilda tjänstgörande i allmänhet äro att anse såsom tillhörande
en bestämd byrå. Emellertid kan det antagas ej så sällan inträffa,
att arbetet tillflyter byråerna mer eller mindre ojämnt, så att en
byrå kan vara ansträngd, under det samtidigt eu annan byrå är förhållandevis
mindre betungad. För utjämnande av belastningen mellan
byråerna torde det därför vara lämpligt att, i likhet med vad som skett
beträffande en del andra ämbetsverk, för den biträdande personalen föreskriva
skyldighet att, i den mån vederbörandes egentliga sysselsättning
det medgiver, efter behörig överordnads anvisning biträda även vid
andra göromål (jfr § 32 i instr.).

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 253.

Förut har framhållits, hurusom till båtnad för ärendenas handläggning
inom överintendentsämbetet dess tjänstemän böra företaga tjänsteresor
i vida större utsträckning än vad de nuvarande förhållandena medgiva.
Det är givet att en hel del av dessa resor måste verkställas av
vederbörande byråchefer själva. På grund härav ävensom till följd av
semesterledigheter och eventuella sjukdomsförfall m. m. komma byråchefstjänsterna
inom överintendentsämbetet att årligen under sammanlagt
förhållandevis lång tid vara i avsaknad av sina ordinarie innehavare.
Härav skulle lätt kunna vållas oreda och stockning i de löpande ärendenas
gång med åtföljande balansbildning och andra olägenheter. För
att förekomma detta torde vara nödvändigt, att bland de biträdande
tjänstemännen å varje byrå finnes åtminstone en, som formellt och, i
den mån sig göra låter, även reellt innehar samma kvalifikationer som
vederbörande byråchef och vilken vid byråchefens frånvaro skulle hava
att svara för de löpande ärendenas gång. För att denne under byråchefens
tjänsteresor och kortare bortovaro av annan orsak icke skulle
behöva förordnas att uppehålla byråchefstjänsten och även för att såsom
föredragande inför ämbetet av särskilda ärenden (t. ex. angelägenheter,
som röra större av någon ämbetets arkitekt lett byggnadsföretag) kunna
erhålla den av ämbetets tjänstemän, som av en eller annan orsak bäst
vore skickad därför, synes det välbetänkt att för ämbetet stadga liknande
bestämmelser i ämnet, som finnas intagna i socialstyrelsens instruktion,
nämligen att ämbetsverkets chef äger att, då så finnes lämpligt och
bestämmelser därom icke redan i arbetsordningen eller eljest äro meddelade,
i ledamots ställe förordna annan verkets tjänsteman att föredraga
visst ärende eller viss grupp av ärenden, att emellertid sådan föredragning
bör ske i närvaro av vederbörande ledamot, där icke denne för särskilt
fall därifrån erhåller befrielse, samt att, då annan tjänsteman än ordinarie
ledamot av styrelsen föredrager ärende i styrelsen, denne ingår,
vad detta ärende beträlfar, såsom ledamot i styrelsen.

Slutligen torde i fråga om de tjänstetyper, de biträdande arbetskrafterna
lämpligen böra tillhöra, avvikelse från vad härutinnan är vanligt
inom de administrativa ämbetsverken i allmänhet vara av överintendentsämbetets
rent tekniska uppgifter betingad i så måtto, att bland den regelbundet
tjänstgörande personalen böra förekomma även arvodister. Det
är givet, att överintendentsämbetet för sitt dagliga arbete behöver
biträde av goda, mer eller mindre specialiserade förmågor på byggnadskonstens
olika områden. Personer av sådan kvalitet hava emellertid,
helst i en stad som Stockholm, ganska lätt att snart finna lönande privat
sysselsättning inom sitt yrke. Under sådana förhållanden ligger det i

231

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

sakens natur, att en underordnad tjänst inom ämbetet, särskilt en tjänst
av första graden, ej kan för personer av det slag, som verket behöver,
erbjuda någon lockelse, åtminstone icke för längre anställning. Och
för kortare anställning, som för övrigt även för ämbetsverket kunde av
åtskilliga skäl vara att föredraga, bleve de med tillträde av ordinarie
tjänst förenade obligatoriska pensions- och befordrings- m. fl. avgifterna
alltför betungande. För att tillföra ämbetet arbetskrafter av förevarande
slag i lägre ställning torde det därför vara nödvändigt att organisera
de beträffande tjänsterna såsom arvodesbefattningar.

Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkande, hava, utom överintendentsämbetet, blott ett fåtal
uttalat sig i fråga om organisationen av ämbetet, nämligen statskontoret,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen samt teknologföreningens avdelningar
för husbyggnadskonst och för väg- och vattenbyggnadskonst.
Av dessa är det teknologföreningen, som i olika avseenden mest ingående
kritiserat de sakkunnigas förslag.

Föreningens avdelning för husbyggnadskonst har fäst sig vid arkitekternas
utom stat ställning i organisationen. Avdelningen anför:

»Avdelningen anser det av sakkunniga framlagda förslaget vara i huvudsak
tillfredsställande, och det är endast mot några punkter i detsamma avdelningen hyser
betänkligheter. I första rummet gälla dessa den betydande verksamhet med statens
profana nybyggnader, som sakkunniga föreslagit skulle utövas av de arkitekter
utom stat, .vilka enligt det nya förslaget skulle som hittills vid byggnadsstyrelsen
anställas. Aven om bibehållandet av institutionen med nämnda arkitekter har för
byggnadsstyrelsen så väsentliga fördelar att ett slopande av institutionen ej vore
rådligt, torde dock enligt avdelningens mening i instruktionen för byggnadsstyrelsen
inryckas bestämmelser, som garantera, att vid överlämnandet av större viktigare
byggnadsföretag, vilka styrelsen handhar eller kontrollerar, detta sker till i varje
fall lämpligaste arkitekt, oavsett han tillhör styrelsen eller icke. Att så icke varit
sakkunnigas mening framgår av uttalanden på flera ställen i betänkandet. Det som
berättigar till bibehållandet av institutionen med arkitekter utom stat är, att styrelsen
vid granskningar av mål, utövandet av tillsyn m. m. av byggnadsföretag har
tillgång till vid styrelsen fästa lämpliga krafter, vilka kunna utföra dessa uppdrag,
då deras handläggande icke medhinnes av de ordinarie tjänstemännen. Men denna
hjälp skulle huvudsakligen behövas på den kulturhistoriska och på stadsplanebyrån.
På intendents- och administrativa byrån är ej beräknat användandet av arkitekter
utom stat. På byggnadsbyrån skulle demia hjälp för ovan nämnda ändamål endast
undantagsvis tagas i anspråk, se sid. 333, 334 och 385, men på denna byrå,
vilken handhar den profana byggnadsverksamheten, skulle dessa arkitekter anlitas
vid byggnadsfrågors utredande, ritningars uppgörande och byggnadsarbetens ledande.
Sakkunniga hänvisa sid. 375 till överintendentsämbetets skrivelse av 7 april 1914

Uttalanden i
organisationsfrågan.

Teknologistingens
avdelning
för husbyggnadskonst.

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

angående byggnadsbyråns verksamhet, däri säges, att de till arkitekter utom stat
remitterade målen bliva relativt få och av underordnad betydelse i jämförelse med
de rent arkitektoniska uppdragen, och att liksom för närvarande ämbetet skulle, då
det erhåller uppdrag uppföra en byggnad, överlämna detta till någon av ämbetets
arkitekter utom stat, vilken hade att som arkitekt och arbetschef utföra och leda
arbetet. Sakkunniga biträda sid. 377 detta överintendentsämbetets uttalande och
nämna, att »för uppgörande av förslag till nybyggnader och andra därmed jämförliga
företag för statsverkets räkning samt för den på arkitekt ankommande befattningen
med utförandet av sådana företag — uppgörande av beskrivningar och arbetsritningar,
utövande av ledningen av byggnadsarbeten m. m. — skulle således
de vid ämbetet anställda arkitekterna utom stat fortfarande och under huvudsakligen
samma former som hittills användas». D. v. s. denna för hela vårt land så betydelsefulla
byggnadsverksamhet omfattande en stor del av den monumentalarkitektur,
som i framtiden kommer att uppföras, skulle sålunda enligt det nya ornorganisationsförslaget
huvudsakligen handhavas av dessa arkitekter utom stat.

Då vid ett genomförande av omorganisationen av överintendentsämbetet den
fast anställda personalen så väsentligt ökas, att på byggnadsbyrån för granskningar
m. m. tillfällig hjälp av arkitekter utom stat endast undantagsvis behöves men
däremot väl behöves på kulturhistoriska och stadsplanebyrån, blir det naturligt, att
rekryteringen av kåren sker med hänsyn till denna speciella nödiga hjälp. Någon
fastare tjänstgöring vid byggnadsbyrån har arkitekten utom stat sålunda icke haft,
och tjänstgöringen på de två andra byråerna med dessas speciella arbetsområden
# meriterar honom icke till befattningen med byggnadsbyråns större uppgifter. Någon
garanti, att den lämpligaste arkitekten för handhavande av ett sådant byggnadsföretag
är att söka bland styrelsens arkitekter, finnes ej heller med säkerhet. Avdelningen
anser så mycket viktigare, att styrelsen alltid skall vid varje särskilt
fall äga vända sig till lämpligaste person, oberoende av dennes ställning till styrelsen,
som otvivelaktigt byggnadsstyrelsens inflytande på vår framtida byggnadskonst,
om nu ifrågasatta organisation blir genomförd, blir långt kraftigare än nuvarande
överintendentsämbetets, och avdelningen icke helt kan undertrycka en farhåga för,
att ett ämbetsverks handhavande av särskilt konstnärliga frågor lätt kan bliva
mindre lyckligt, om detta ämbetsverk kan tänkas komma att bildas av en för strängt
begränsad krets personer. Avdelningen anser därför även, att det icke endast är
tillfyllest att styrelsen äger rätt vid ovan berörda slag av uppdrag vända sig till
andra arkitekter än arkitekter utom stat, utan att även, såsom redan nämnts, i
byggnadsstyrelsens instruktion tydligt bör anges skyldigheten i vissa fall av sådan
hänvändelse.

Utom sättet av ett hänvändande till viss i ett särskilt fall väl kvalificerad
arkitekt utom styrelsen, borde även för vinnandet av en byggnadsfrågas goda
lösning och för erhållande av lämplig arkitekt sättet med tävlingar bland svenska
arkitekter av byggnadsstyrelsen användas, och bör även skyldigheten av att detta
förfaringssätt vid lämpliga tillfällen kommer till användning i instruktionen för styrelsen
omnämnas. Då en arkitekt befunnits lämplig för utförandet av ett arbete, bör,
såvida icke särskilda orsaker förefinnas att undantag göres, arbetsledningen av
byggnadsföretaget ifråga åt arkitekten överlämnas. Det sätt, som nu inom ämbetet
praktiseras, då i undantagsfall ett byggnadsarbete överlämnas åt en arkitekt utom
detta, nämligen att åt en av ämbetets arkitekter uppdrages att vara arbetsledare, och

233

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

•den utifrån tillkallade arkitekten endast har att leverera ritningar och arbetsbeskrivningar
men ej har med arbetets utförande att skaffa, synes ej vara lämpligt. Just
vid själva uppförandet av en byggnad får denna beträffande material och materialbehandling
sin slutgiltiga form, och just ansvarigheten i det ekonomiska skötandet
av företaget blir för arkitekten en sporre att ur yrkessynpunkt klokt uppgöra sina
förslag. Den nödiga kontrollen över honom, han må nu vara arkitekt utom stat eller
icke, äger ju alltid styrelsen, inför vilken alla ärenden sammanhängande med bygget skall
föredragas." En fråga, som avdelningen även anser bör i instruktionen för styrelsen
tydligt klarläggas, är arkitekten-arbetsledarens ställning till handläggningen inför
styrelsen av ärenden rörande byggnadsföretag. Av sakkunniges förslag framgår, att
byråchefen och i hans ställe föreståndaren på byggnadsavdelningen är föredragande
i byggnadsmål inför styrelsen. Det är enligt avdelningens åsikt av största vikt att
arkitekten-arbetsledaren själv får närvara vid styrelsens sammankomster, när ärenden
röranden hans uppdrag handläggas, och där föredraga desamma, eljest händer
lätt, att ärenden sammanhängande med hans arbete avgöras, utan att han fått
tillfälle göra sina synpunkter tillräckligt gällande, vilket kan vara till skada för
arbetet.i fråga.

Är avsikten, att den kår av arkitekter utom stat, som tillhör styrelsen, ej
blott skall rekryteras med tanke på den tillfälliga hjälp för granskningar m. m. på
kulturhistoriska, stadsplane- och byggnadsbyråerna dess medlemmar kunna lämna,
utan även att desamma i större eller mindre utsträckning användas för viktigare arbetens
utförande tillhörande byggnadsbyrån, anser avdelningen, att det är av största
vikt, att vid denna rekrytering kåren tillföres det bästa möjliga arkitektmaterial.
Inträde i kåren bör då ej ske blott genom styrelsens antagande av arkitekter efter
ansökan utan även genom styrelsens kallande av lämpliga sådana. Genom enbart
det förstnämnda tillvägagångssättet erhålles ej tillräcklig garanti för, att den kvalitativt
bästa kår av arkitekter kommer att stå till styrelsens förfogande.»

Med anledning av vad teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst
sålunda anfört har överintendentsämbetet yttrat sig. Ämbetet
framhåller därvid, att vad avdelningen anfört egentligen är ett uttryck
för en farhåga, att ämbetet skulle förbehålla alla större byggnadsföretag
åt sina arkitekter utom stat, samt att avdelningen såsom skydd mot denna
fara föreslagit att i instruktionen skulle införas bestämmelser om,

att viktigare byggnadsföretag skulle överlämnas till lämpligaste
arkitekt, oavsett om hau tillhörde ämbetet eller ej;
att tävlingar borde av ämbetet anordnas;

att arbetsledningen skulle överlämnas åt den arkitekt, som uppgjort
ritningarna;

att arkitekten-arbetsledaren skulle själv för ämbetet föredraga
ärenden rörande av honom lett byggnadsföretag; samt

att inträde i den vid ämbetet attacherade arkitektkåren skulle
kunna ske ej blott genom antagande efter ansökan utan även genom
kallande.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 30

öv er intendent tämbetet.

234

Departtments ehtfen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

överintendentsämbetet förklarar sig finna de av teknologföreningens
avdelning för husbyggnadskonst sålunda framställda förslagen vara av
den art, att de böra kunna tillmötesgås vid utarbetandet av en blivande
instruktion, och detta så mycket mer, som samtliga de föreslagna tillvägagångssätten
vore tillämpade i nuvarande praxis inom ämbetet med
undantag av det sistnämnda.

Den uppfattning av arkitekternas utom stat ställning i den centrala
husbyggnadstekniska myndighetens organisation, som kommit till
uttryck i det föreliggande yttrandet av teknologföreningens avdelning
för husbyggnadskonst, skiljer sig från vad jag förut i överensstämmelse
med de sakkunnigas mening anfört i ämnet. Motivet för bibehållandet
av institutionen med arkitekter utom stat var ju att därigenom
söka tillförsäkra statens husbyggnadsverksamhet, i vad överintendentsämbetet
kunde öva inflytande på densamma, fördelarna av de båda eljest
tänkbara systemen för nämnda verksamhets utövande, nämligen att lägga
densamma i händerna uteslutande på antingen rena tjänstearkitekter
eller ock fullständigt fritt praktiserande arkitekter. Den valda organisationen
avser därför att utan uppgivande av den bundna ordning,
som är för statsförvaltningen i varje dess yttring nödvändig, vid statens
husbyggnadsverksamhet bevara den frihet, som enligt sakens natur är ett
ofrånkomligt livsvillkor för byggnadskonsten såsom för all annan konst.
Med hänsyn härtill är det klart, att arkitekterna utom stat äro av vikt
för överintendentsämbetet ej endast eller ens huvudsakligen — såsom
teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst synes hava uppfattat
saken — vid utövandet av ämbetets granskande funktioner utan
jämväl vid de större uppgifterna att utarbeta förslag till byggnadsföretag.
I betraktande härav torde den av avdelningen uttalade förmodan, att
rekryteringen av arkitekterna utom stat komme att ske huvudsakligen
ur synpunkten av att tillföra kulturhistoriska och stadsplanebyråerna
för deras granskningsverksamhet lämpliga krafter, få anses ogrundad.
Ogrundad torde även få anses den av avdelningen hysta farhågan, att
ämbetets arkitektpersonal kunde komma att bliva så strängt begränsad,
att ämbetets handhavande av särskilt konstnärliga frågor kunde bliva
mindre lyckligt. Hos ämbetet äro nämligen, såsom jag förut omnämnt,
för närvarande anställda ett trettiotal arkitekter utom stat, och de ifrågasatta
utvidgningarna av ämbetets verksamhetsområde torde väl snarare
medföra ökning än minskning av detta antal. Inberäknat de å ämbetets
stat anställda arkitekterna skulle det alltså bliva åtminstone ett fyrtiotal
arkitekter, som komme att handhava byggnadskonstens vård och ut -

235

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

veckling i vad ansvaret härför kunde tillkomma överintendentsämbetet.
Häri kan jag ej se någon fara för de konstnärliga intressena, helst personombytet
inom en så pass stor kår måste bliva ganska livligt samt
ämbetet dessutom ej saknar möjlighet att i fall av behov för sina uppgifter
anlita utomstående sakkunskap.

Syftet med busbyggnadsavdelningens förevarande framställning är,
såsom överintendentsämbetet ock antytt, att de större byggnadstekniska
uppdrag för statens räkning, vilka ankomma på ämbetet, skulle få
komma jämväl de icke bos ämbetet anställda arkitekterna tillgodo. Motivet
härför är omtanke dels om byggnadskonsten, i vilket avseende jag
tillåter mig hänvisa till vad jag nyss yttrat, och dels om de utom ämbetet
stående arkitekternas yrkesintressen.

Såsom framgår av vad jag i annat sammanhang anfört, hava ämbetets
arkitekter utom stat av brist på medel för ändamålet ännu aldrig
kunnat honoreras skäligt för de gransknings- och dylika smärre uppdrag,
som de fått åtaga sig i sin egenskap av tjänstemän bos ämbetet.
Vad som hittills gjort, att ämbetet trots nämnda förhållande kunnat
rekrytera sin arkitektkår, har varit — utom vederbörandes intresse för
ämbetets arbetsuppgifter — utsikten att förr eller senare komma i åtanke vid
utdelandet av de större och ordinärt gottgjorda arkitektoniska uppdragen,
såsom upprättande av förslag till nybyggnad för statens räkning. Emellertid
hava klagomål sedan länge försports över arkitekternas utom stat
ställning. Vid en omorganisation av ämbetet blir det därför nödvändigt
att söka se till, att dessa arkitekters arbete inom ämbetet bliver
bättre gottgjort, och jag har för avsikt att framlägga förslag i sådant
syfte. Dock torde man aldrig kunna räkna på, att ersättningen för
detta arbete kommer i full paritet med ersättningen enligt gängse grunder
för jämförligt arkitektarbete i den fria praktiken. För att uppväga
detta och då man givetvis önskar fästa väl kvalificerade krafter vid
ämbetet, torde, det icke kunna undvikas, att ämbetets egna arkitekter
tillerkännas en viss förmånsrätt beträffande de större arkitektoniska uppdrag,
som ämbetet har att låta utföra, dock givetvis endast för så vitt
de äro uppdragen fullt vuxna.

Teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst anvisar såsom
vägar att bereda de utom ämbetet stående arkitekterna tillfälle att få
utföra uppdrag för ämbetets räkning, dels att ämbetet direkt anlitar
sådan arkitekt antingen genom hänvändelse till någon viss person eller
ock genom att utlysa tävlingar och dels att ämbetet kallar sådan arkitekt
till arkitekt utom stat hos ämbetet. Enligt vad jag förut sagt torde hinder
icke finnas att anlita den förra utvägen, därest det skulle prövas vara

Järnvägssty relsen.

Vattenfalls styrelsen.

236 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

till fördel för en byggnadsfrågas lösning, och finner jag under nämnda
förutsättning såväl den ena som den andra formen därav efter omständigheterna
användbar. Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla,
att, vad särskilt beträffar uppdrag för utom ämbetet stående arkitekt
att leda utförandet av byggnadsföretag, vissa betänkligheter häremot
torde kunna göras gällande ur den synpunkten, att en sådan arkitekt
icke, såsom ämbetets egna arkitekter, arbetar under tjänstemannaansvar.
Beträffande den senare utvägen, nämligen den att till arkitekt utom stat
kalla en förmåga, vars närmare knytande till ämbetet vore önskligt, så
förefaller mig densamma i allmänhet föga lämplig. Givetvis finnes det
framstående arkitekter, som väl äro värda den hyllning, som ligger i
att av en offentlig myndighet utan egen ansökan formligen kallas till
medhjälpare, men det torde stundom vara ovisst om en sådan person
antoge en dylik kallelse. Skulle för övrigt en person, vars kallande
kunde ifrågasättas, vara benägen att antaga anställning såsom arkitekt
utom stat, vunne givetvis en ansökning av honom i sådant syfte bifall.
Frågan om kallande av arkitekter utom stat synes således i stort sett
icke vara av större betydelse vare sig för ämbetet eller för de utom
detsamma stående arkitekterna.

När jag i sinom tid kommer att förelägga Eders Kungl. Maj:t
förslag till ny instruktion för överintendentsämbetet, torde jag få tillfälle
att återkomma till de av teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst
uttalade önskemålen.

Järnvägsstyrelsen förklarar sig för sin del ej haft särskild anledning
att närmare ingå i granskning av den nya organisationsform av
överintendentsämbetet, som de sakkunnigas förslag innefattar. Dock har
styrelsen ansett sig höra erinra om den synnerliga vikten däruppå, att
en i allo särskilt på det byggnadstekniska och ekonomiska området sakkunnig
byggnadsledning erhålles för de omfattande byggnadsföretagr
varmed ämbetet enligt förslaget skulle äga att taga befattning.

I de yttranden, som avgivits av vattenfallsstyrelsen och teknologföreningens
avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst, beröras såväl
vissa allmänna grunder för organisationen av överintendentsämbetet som
mera speciella organisationsfrågor. På grund av det inre samband, som
förefinnes mellan yttrandenas olika delar, tillåter jag mig emellertid
att i ett sammanhang meddela vad däri anförts.

Vattenfallsstyrelsen yttrar:

»Slutligen vill styrelsen med några ord beröra ämbetets föreslagna nya organisation
och särskilt de föreslagna kompetensfordringarna för verkets byråchefer

237

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

och Övriga tjänstemän. Redan ovan har styrelsen framhållit, att denna fråga är
av betydelse för ämbetets blivande upplysningsverksamhet. De sakkunniga hava i
hela sitt betänkande i hög grad framhållit betydelsen av, att all statlig husbyggnadsverksamhet
även vid själva byggnadsarbetenas utförande kommer under direkt
ledning av arkitekter. Detta förutsätter emellertid, att de arkitekter, som tilldelas
dylika uppdrag, hava ej blott konstnärlig kompetens utan även erforderlig teknisk
träning, praktisk erfarenhet och icke minst sinne för den ekonomiska sidan av
byggnadsverksamheten. I annat fall lär statens bästa ej bliva tillbörligt tillgodosett.
Mycket har tvistats om, huruvida arkitekter eller ingenjörer skola hava huvudledningen
vid ett större husbyggnadsföretag. Någon hållbar regel lär väl ej i det avseendet
låta uppställa sig, utan beror lämpliga lösningen av frågan på, vilka personer
det gäller att välja mellan vid varje särskilt fall.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle av de föreslagna avdelningarna inom
det omorganiserade överintendentsämbetet både byggnadsbyrån och intendentsbyrån
komma att i stor utsträckning syssla med utförande av husbyggnadsarbeten, och
gäller det sålunda att som chefer för dessa två byråer alltid kunna förvärva personer,
som äga såväl konstnärlig som byggnadsteknisk kompetens. De sakkunniga
hava hemställt, att cheferna för båda dessa byråer skulle vara arkitekter. Vattenfallsstyrelsen
finner för sin del det väl så lämpligt att åtminstone till chef för den
ena byrån kunde ifrågakomma en konstnärligt begåvad skicklig ingenjör.

Under alla omständigheter bör vid byggnadsbyrån finnas anställd en i konstruktions-
och byggnadstekniska frågor väl förfaren ingenjör, vilken bör givas en
i viss mån självständig ställning vid sidan av byråchefen. I det fall, att även intendentsbyråns
chef är arkitekt, bör samma ingenjör även kunna erhålla ledningen
av tekniska frågor å intendentsbyrån, såvida ej även där en särskild motsvarande
ingenjörstjänst befinnes erforderlig.

Angående kompetensfordringama för övriga tjänstemän vill styrelsen framhålla,
att civilingenjör, som avlagt examen från tekniska högskolans avdelning för
väg- och vattenbyggnadskonst samt äger väl styrkt kompetens inom husbyggnadsfacket,
bör kunna antagas till intendentsbefattning såväl vid byggnadsbyråns utredningsavdelning
som vid dess byggnadsavdelning. De sakkunniga hava ansett arkitektutbildning
nödvändig för dessa befattningar.»

Med anledning av vad vattenfallsstyrelsen sålunda anfört yttrar
överintendentsämbetet, efter att bava sammanfattat de av styrelsen framställda
positiva förslagen i förevarande avseende, följande:

»Såsom vattenfallsstyrelsen själv antyder, äro dessa fordringar att betrakta
såsom ett moment i den gamla tvistefrågan om huruvida arkitekter eller ingenjörer
skola hava huvudledningen vid ett större byggnadsföretag. Man hade knappast
väntat att se denna fråga upptagen mellan två statens ämbetsverk med så olika
arbetsområden som vattenfallsstyrelsen och överintendentsämbetet.

Den erfarenhet rörande husbyggnader för statsverkets räkning, som vattenfallsstyrelsen
kan äga, torde näppeligen kunna anses räcka till för ett fullt sakligt
bedömande av organisationen av det ämbetsverk, som skall handhava den del av
statens husbyggnadsverksamhet, som nu är anförtrodd åt överintendentsämbetet.

Öv erintendentsämbetet.

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258,

Vattenfallsstyrelsen anmärker, att de sakkunniga betonat betydelsen av att
all statlig husbyggnadsverksamhet även vid själva byggnadernas utförande kommer
under direkt ledning av arkitekter, samt framhåller med anledning härav vikten av
att de arkitekter, som tilldelas dylika uppdrag, hava ej blott konstnärlig kompetens
utan även erforderlig teknisk träning, praktisk erfarenhet och icke minst sinne
för den ekonomiska sidan av byggnadsverksamheten. I annat fall, säger styrelsen,
lärer statens bästa ej bliva tillbörligt tillgodosett.

Overintendentsämbetet kan icke tänka sig, att icke ''byggnadsstyrelsen’, liksom
hittills overintendentsämbetet, kommer att vid valet av chef för ett byggnadsföretag,
handla under fullt medvetande om ansvar i de av vattenfallsstyrelsen framhållna
avseenden.

''Byggnadsstyrelsens’ byggnadsverksamhet kommer, enligt det föreliggande
förslaget, icke att skilja sig från överintendentsämbetets redan över ett århundrade
med arkitekter bedrivna husbyggnadsverksamhet till arten, möjligen till omfånget,
men detta senare endast under förutsättning att de sakkunnigas förslag om att dit
överflytta handhavandet av riksbankens, telegrafverkets eller postverkets byggnadsverksamhet
av statsmakterna godtagas. Overintendentsämbetet biträder de sakkunnigas
åsikt om betydelsen av att även byggnadsledningen anförtros åt person,
som genom sina studier är berättigad kalla sig arkitekt, det vill säga ''husbyggare’
till skillnad från väg- och vattenbyggare, och att det i allmänhet är bäst, att den,
som lett uppgörandet av ritningar, beskrivningar, beräkningar och som känner byggnaden
i minsta detalj, redan innan den uppförts, även leder dess utförande. Om
det förut med något fog kunnat anmärkas på en viss svaghet i arkitektens utbildning
i fråga om modern byggnadsteknik och ekonomi, är detta icke längre berättigat,
sedan Eders Kungl. Maj:t och riksdagen vid tekniska högskolan upprättat ett särskilt
professorat i detta ämne inom arkitekturskolan och studiet av ämnet även
fortsättes vid konsthögskolans byggnadsskola. Härmed torde den nämnda stridsfrågan
officiellt vara bragt ur världen, åtminstone i fråga om sådan statens husbyggnadsverksamhet,
för vilken arkitektonisk kompetens erfordras; härmed är ock
av statsmakterna anvisad den väg, den har att gå, som ämnar erbjuda åt statsverket
sina tjänster såsom husbyggare.

För handhavande av chefskapet för ett statens husbyggnadsföretag av den
art, som ''byggnadsstyrelsen’ kommer att sysselsätta sig med, fordras, förutom teknisk
träning och praktisk erfarenhet, icke blott den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta
konstnärliga begåvningen, utan även att denna begåvning arkitektoniskt skolats
samt tränats och vunnit erfarenhet i de olika materialiernas formbehandling, likaväl
som det för den ledande arkitekten på ritkontoret icke hjälper med enbart teknisk
begåvning, utan redan där måste fordras av statens arkitekter träning och erfarenhet
beträffande materialiernas tekniskt viktiga och ekonomiska behandling; med ett
ord arkitekten-husbyggarens yrke fordrar från början till slut träning och erfarenhet
i både formbehandling och husbyggnadsteknik. Av väg- och vattenbyggnadsingenjören
fordras endast den byggnadstekniska träningen och erfarenheten och
detta på byggnadsområden, där betingelserna för materialiers och konstruktioners
användning ofta nog äro helt andra än i den art av husbyggnader, som här
avses.

Organisationsförmåga och ekonomiskt förstånd, vilka egenskaper äro oumbärliga
för en arbetsledare, han må nu bygga hus eller ingenjörsbyggnader, äro

239

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

förmåner, som naturen utdelar ungefär i samma proportion bland arkitekter som
bland väg- och vattenbyggnadsingenjörer.

På grund av vad sålunda anförts kan överintendentsämbetet icke inse att det
kan vara någon fördel för statsverket att använda väg- och vattenbyggnadsingenjörer
såsom chefer, vare sig för byggnads- eller intendentsbyrån, ej heller såsom
arbetschefer vid ''byggnadsstyrelsens’ husbyggnader.

Då man för byråchefernas (byggnadsrådens) närmaste män och ställföreträdare
— intendenterna — måste fordra likartad kompetens som för byggnadsrådet,
torde icke heller å dessa platser väg- och vattenbyggnadsingenjörer vara lämpliga.

De sakkunniga hava emellertid för den ena av intendenterna på intendentsbyrån
samt för två biträden (assistenter) på byggnadsbyrån fordrat enbart byggnadsteknisk
kompetens. Dessa platser torde kunna besättas med väg- och vattenbyggnadsingenjörer,
som dokumenterat sig såsom innehavande även tillräcklig husbyggnadsteknisk
erfarenhet, ehuru tekniska skolans byggnadsyrkesskola lämnar ett
material, som, mognat i praktiken, ägnar sig lika bra, om ej bättre, för ifrågavarande
befattningar.

Överintendentsämbetet måste alltså i underdånighet hemställa, att vattenfallsstyrelsens
ifrågavarande framställning rörande kompetensvillkoren för vissa befattningshavare
i ''byggnadsstyrelsen'' icke måtte vinna nådigt beaktande.»

Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst

anför:

»Att en omorganisation av överintendentsämbetet, vars arbetsbörda under årens
lopp i hög grad ökats, är av behovet påkallad, torde vara obestridligt. Om ämbetets
förvaltningsområde utvidgas i den utsträckning, som de sakkunniga föreslagit,
vilket förslag i stort sett synes väl motiverat, blir naturligtvis än nödvändigare att
få ämbetsverket bättre än nu anpassat för dess verksamhet. Vid den omorganisation,
som erfordras, måste hänsyn tagas till de genomgripande förändringar,, som
husbyggnadstekniken under de senaste decennierna undergått. Hitintills har inom
överintendentsämbetet sakkunskapen inom byggnadstekniken företrätts genom från
fall till fall i mån av behov tillkallade ingenjörer, med speciell kompetens inom
området, medan arbetet inom ämbetet i övrigt uteslutande letts av arkitekter.
Genom det föreliggande förslaget synes denna utväg fortfarande rätt mycket behöva
komma till användning, vilket icke är att förorda. Den med husbyggnadsverksamhet
sysselsatte arkitekten får ofta sitt största intresse inriktat på det konstnärliga
området. En arkitekt med förmåga av konstnärligt arbete utan eftersättande av
byggnadstekniken torde emellertid icke under några omständigheter förmå att hålla
sig på höjdpunkten av denna, utan måste söka samarbete med ingenjörer. Ännu
mindre kan förväntas, att en arkitekt skall intaga en ledande ställning inom byggnadsteknikens
utveckling genom vetenskapligt ingenjörsarbete. Skall staten erhålla
full nytta av en styrelse för ledning av dess husbyggnader är det emellertid nödvändigt
att i denna styrelse inrymmes erforderlig sakkunskap för att fullt rationellt
bedöma den mängd av olika byggnadsmaterial, konstruktioner och byggnadssätt,
vilka i överflöd framkomma och som sällan bliva sakkunnigt bedömda, utan leva
på skicklig reklam. Detta tekniska och ekonomiska arbete är av sådan vikt inom
den moderna byggnadstekniken och är av så avgörande betydelse för dess sunda

Teknolog föreningens
avdelning
för vägoch
vattenbyggnadskonst.

240

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

utveckling, att det är oeftergivligt att dess representant inom en omorganiserad
byggnadsstyrelse erhåller en självständig, ledande ställning.

I fråga om byggnadsarbetenas utförande möter samma förhållande, fastän i
än högre grad markerat. Ingen byggnadsentreprenör, som ju är beroende av sitt
arbetes ekonomi, besätter befälspostema vid företaget med arkitekter, utan väljer
härtill ingenjörer. Härav följer att byggnadschefen bör vara ingenjör, ty att ledaren
måste i grund känna arbetets tekniska utförande, om resultatet skall bliva gott,
torde vara tillräckligt välbekant, för att behöva utläggas.

Om statens husbyggnadsverksamhet i stor utsträckning organiseras inom en
särskild styrelse, är det oavvisligen nödvändigt att ledningen av byggnadsverksamheten
inom styrelsen handhaves av ingenjörer, kompetenta att så ordna ett byggnadsföretag,
att styrelsen kan — där så av en eller annan orsak är nödvändigt —
bedriva arbetet helt eller delvis i egen regie, såsom redan nu är fallet inom några
av statens tekniska verk.

Nu anförda synpunkter på omorganisationsfrågan hava visserligen icke förbisetts
av de sakkunniga, men vid en närmare granskning av dessas förslag finner
man snart att åtskilligt är att i detta avseende invända. De sakkunniga, hava
föreslagit att alla de personer, åt vilka inom det till ’kungl. byggnadsstyrelse’ ombildade
ämbetet anförtros mera självständiga och maktpåliggande tekniska befattningar,
skola vara utbildade som arkitekter, under det ingenjörer beretts plats inom
organisationen endast i mycket underordnad ställning. Utan att på något sätt underskatta
den stora betydelsen av att arkitekter få behörigt inflytande på statens
byggnadsverksamhet, kan man ej annat än finna de sakkunnigas ställning till frågan
alltför ensidig. Visserligen har man från arkitekthåll med mycken styrka sökt hävda
att den moderna arkitekten bör behärska ej blott alla de konstnärliga frågor, som
möta inom husbyggnadskonsten, utan även de tekniska och ekonomiska byggnadsfrågorna
i den utsträckning, som för en ledare av större byggnadsföretag är
erforderlig. Det ligger dock, som ovan påpekats, i öppen dag, att ett förenande
av anlag och större intresse för så olika delar av byggnadskonsten endast ytterligt
sällan förenas hos en och samma person. En konstnärligt begåvad arkitekt torde
endast i undantagsfall vara sinnad för ett vetenskapligt studium av ekonomiska
frågor eller ingenjörstekniska problem och är detta lika naturligt som att en ingenjör
i regel ej uppträder som utövande konstnär. I vår tid mer än någonsin har
ju specialisering blivit nödvändig inom nästan alla verksamhetsfält och att inom
byggnadskonsten förhållandet skulle vara annorlunda är uteslutet. Arkitekt och
ingenjör äro vid ett omfattande och krävande husbyggnadsföretag båda lika oumbärliga
och endast genom ett intimt och på ömsesidigt förtroende grundat samarbete
dem emellan kan ett gott resultat vinnas.

Med hänsyn tagen till detta faktum är det påtagligt, att inom kungl.. byggnadsstyrelsen’
förekommande ärenden måste på ett rationellt sätt fördelas mellan
arkitekter och ingenjörer.

Av de sakkunniga föreslås inrättande av fem byråer: byggnadsbyrån, intendentsbyrån,
kulturhistoriska byrån, stadsplanebyrån och administrativa byrån.

Beträffande kulturhistoriska byrån samt administrativa byrån är från ingenjörssynpunkt
föga att erinra. Det bör emellertid ifrågasättas, huruvida icke den rätt
omfattande och dyrbara organisation, som föreslagits för den kulturhistoriska byrån,
är obehövlig. Denna byrå torde kunna inordnas under en annan byrå.

241

Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition Nr 258.

Att såsom föreslagits tilliigga byggnadsstyrelsen och dess administrativa byrå
bestyret med försäljning av staten tillhörig tomtmark, iir icke lämpligt beträffande
sådan mark, vars disponerande är av direkt eller indirekt betydelse för något av
statens affärsdrivande verk.

Likaledes torde det vara olämpligt att ställa sådana statens byggande verk
och inrättningar, vilka förfoga över sakkunnig arkitekts- och ingenjörspersonal, under
byggnadsstyrelsens kontroll. En sådan anordning verkar säkert ofta fördyrande och
alltid tidsödande, samt har icke något som helst berättigande vid de statens byggnader,
verkstäder, magasin o. d., vilka handhavas av ingenjörer eller speciellt utbildade
ingenjörsofficerare.

För såväl byggnadsbyrån som intendentsbyrån, vilka skulle i huvudsak ombesörja
nybyggnads-, respektive ombyggnadsarbeten, föreslås av de sakkunniga arkitekter
som chefer. På grund av vad ovan anförts, kan påtagligen en sådan organisation
ej vara med statens verkliga intressen förenlig. 1 stället för nämnda två
byråer bör inrättas en arkitektbyrå och en ingenjörsbyrå, den förra under chefskap
av en arkitekt och den senare med en inom husbyggnadsfacket erfaren, högskolebildad
ingenjör som chef. Till arkitektbyråns uppgifter skulle då hänföras i första
rummet upprättande av förslag till ny- och ombyggnader samt granskning av ritningar
därtill och kontroll över att arkitektens synpunkter vederbörligen bliva vid
byggnadsarbetenas utförande beaktade, varemot till ingenjörsbyrån skulle överlåtas
arbetsledningen vid nya byggnaders uppförande samt utarbetande av tekniska och
organisatoriska bestämmelser, undersökningar och provningar av materialier och
konstruktioner ävensom verkställande av reparationsarbeten samt att handhava erforderlig
statistik.

Aven de viktigare biträdande tjänstemännen vid ingenjörsbyrån böra givetvis
vara högskolebildade ingenjörer med god erfarenhet inom husbyggnadsfacket. De
sakkunniga hava emellertid ansett byggnadsbyrån i ingenjörsavseende betjänad med
en fast personal bestående blott av två byggnadstekniska biträden. För det ena
av dessa, närmast avsett för upprättande av ritningar och beräkningar av järn- och
betongkonstruktioner samt för besiktningar, provningar och undersökningar, skulle
som kompetensfordran gälla fullständig examen från ''tekniska högskolans byggnadsavdelning’,
varmed av sammanhanget att döma avses fackskolan för husbyggnadskonst.
Då inom denna fackskola utbildningen i hithörande ämnen icke är så omfattande,
som inom fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst, är för den verksamhet,
det här gäller, påtagligen riktigast att examen från sistnämnda fackskola
sättes som teoretisk kompetensfordran. För det andra tekniska biträdet å byggnadsbyrån,
vilken skulle uppgöra och granska kostnadsberäkningar och handhava
kontroll örer de olika byggnadsföretagens ekonomi, anse de sakkunniga ej ''större
teknisk underbyggnad erforderlig, ’än som kan inhämtas i teknisk skola eller dylik
undervisningsanstalt’. Detta uttalande torde utan kommentarier vittna om, i huru
ringa grad de tekniskt-ekonomiska frågornas betydelse vid husbyggnadsföretag blivit
av de sakkunniga beaktade.

Den ovan föreslagna ingenjörsbyrån kan enligt avdelningens förmenande lämpligen
uppdelas på tre avdelningar:

konstruktions- och byggnadstekniska avdelningen,
nybyggnadsavdelningen och
underhållsavdelningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.)

Överintendert!

ämbetet.

242 fKungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

var och en med en för respektive arbetsuppgifter väl kvalificerad högskolebildad
ingenjör som föreståndare.

Om systemet med tjänstemän ''utom stat’ skall bibehållas, torde vara nödvändigt
att utom arkitekter även disponera ''ingenjörer utom stat’.

Av det anförda framgår, att avdelningen anser föreliggande förslag till överintendentsämbetets
omorganisation i sina huvuddrag lämpligt, men att det i viktiga
delar behöver omarbetas därhän, att de tekniska och ekonomiska synpunkterna bliva
företrädda av en högskolebildad ingenjör med ledande ställning inom styrelsen.»

Detta yttrande av teknologföreningens avdelning; för väg- och
vattenbyggnadskonst avgavs först sedan överintendentsämbetet avgivit
sitt av ''mig vid flera tillfällen åberopade, den 30 oktober 1916 dagtecknade
utlåtande. Efter det avdelningens yttrande remitterats till ämbetet,
har ämbetet i utlåtande den 9 januari 1917 bemött detsamma. Ämbetet
anför i sistnämnda utlåtande, bland annat, följande:

»De sakkunnigas förslag beträffande den kulturhistoriska byggnadsvården är
uppbyggt på den av överintendentsämbetet vunna erfarenheten, att, särskilt vad kyrkorna
i riket angår, något tillfredsställande resultat icke torde kunna vinnas, om
icke sakkunnig ledning lämnas vederbörande redan vid en reparations- eller restaureringsfrågas
väckande samt att arbetena effektivt kontrolleras. Omorganisationsförslaget
innebär, att varje åtgärd beträffande en kulturhistoriskt värdefull byggnad
skall anmälas till byggnadsstyrelsen, som, med användande av icke blott egna tjänstemän
utan även, i stor utsträckning, arkitekter utom stat, genom besök å orten
låter utreda, vad som i varje fall ur kulturhistorisk synpunkt och med hänsyn till
förefintliga behov må kunna tillåtas.

Såväl de sakkunniga som ämbetet hava ansett, att ersättningen för dessa utredningar
liksom kontrollen över att arbetena utföras enligt fastställda ritningar
och bestämmelser bör bekostas av statsverket, emedan bevarandet av våra kulturhistoriskt
värdefulla byggnader ansetts vara ett landets gemensamma intresse.

För ’det allmänna’ skulle det givetvis vara bättre och billigare om detta
intresse vore så ''allmänt’, att varje församling eller ägare av dylik byggnad kände
det såsom sin naturliga skyldighet att själv vårda sitt arv och välbevarat överlämna
det åt nästa generation. Väg- och vattenbyggnadsavdelningens yttrande i denna
fråga torde vara det närmast tillhands liggande beviset för att detta intresse icke
är så allmänt och så djupt, att icke ett rätt effektivt övervakande av att det mmsta
möjliga förfares bör av statsmakterna organiseras.

Enligt ämbetets förmenande torde denna organisation icke kunna anordnas
billigare än de sakkunniga föreslagit, vare sig man inom byggnadsstyrelsen upprättar
en särskild kulturhistorisk byrå eller förlägger ärenden av denna art till någon annan
byrå. För de löpande göromålens tillfredsställande expediering behövas de av
de sakkunniga föreslagna tjänstemännen med den angivna kompetensen och däremot
svarande lön.

Någon ekonomisk vinst för statsverket synes detta förslag (avdelningens förslag
att i stället för byggnads- och intendentsbyråema inrätta en arkitektbyrå och

243

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

en ingenjörsbyrå) icke erbjuda, detta så mycket mindre, som den teknisk-vetenskapliga
avdelningen av ingenjörsbyrån — vilken skulle sysselsätta sig med konstruktioner
för nybyggnader, med vetenskapligt ordnade undersökningar rörande materialier
och konstruktioner samt med den vetenskapliga bearbetningen av den tekniska statistiken
— måste komma att besitta en inneboende stark tendens att växa ut till ett
vetenskapligt institut med åtskilliga underavdelningar med sina intendenter i spetsen.

Ämbetet vill ingalunda förneka, att en dylik teknisk-vetenskaplig institution
inom ''byggnadsstyrelsen’ skulle kunna vara av stort värde för vår byggnadskonst
och bereda tillfälle för framstående vetenskapliga förmågor att utan hinder av undervisnings-
och examensskyldigheter helt få ägna sig åt vetenskapen och dess omedelbara
tillämpning i byggnadsstyrelsens praktik. En med personal, lokaler och
laboratorier effektivt utrustad dylik institution skulle givetvis bliva ganska dyrbar
icke blott direkt, utan även indirekt därigenom att de statens byggnader, som uppfördes
av ''byggnadsstyrelsen'', sannolikt skulle komma att bliva experimentalfält
för nya rön och försök, vilket brukar medföra förlust av tid och draga ökade kostnader.
En gammal god engelsk byggnadsregel lyder: ''låt andra göra försök.’ Staten
kan visserligen anses böra anställa experiment med nya materiel och konstruktioner,
men icke på sina under uppförande varande byggnader.

På grund av de kostnader en sådan institutions upprättande skulle medföra
för statsverket, har därför ämbetet, som vid utarbetandet av omorganisationsförslaget
upptagit jämväl denna tanke till prövning, för sin del icke vågat föreslå en
dylik lösning av frågan, utan har ämbetet ansett, att man, åtminstone tillsvidare,
borde stanna vid att överlåta den genom ''byggnadsstyrelsen'' insamlade statistikens
mera vetenskapliga bearbetning, ävensom utförandet av rent vetenskapligt ordnade
materialprov och undersökningar åt professorerna inom tekniska högskolans fackskola
för arkitektur, med vilka ''byggnadsstyrelsen'' bör stå i livlig växelverkan.

Förutom den rent ekonomiska besparingen för statsverket genom denna anordning,
befrias ock härigenom det på praktiska frågors snabba och korrekta besvarande
inriktade ämbetsverket från en måhända alltför tyngande vetenskaplig apparat.

Beträffande användandet av ingenjörer inom ''byggnadsstyrelsen'' i större utsträckning
och med högre kompetens, än vad de sakkunniga föreslagit, hänvisar
överintendentsämbetet till sin förberörda underdåniga skrivelse av den 30 oktober
1916. Frånsett det egendomliga uti att överlåta en viktig del av statens husbyggnadsverksamhet
åt andra yrkesmän än speciella husbyggare d. v. s. arkitekter, anser
sig ämbetet, utöver vad i nämnda skrivelse framhållits rörande förhållandet mellan
väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter, böra här ytterligare anföra
följande.

Erfarenheten har visat, att man genom att skilja arkitekten från ledningen
av själva byggnadsarbetet minskar hans intresse för den ekonomiska och organisatoriska
sidan av saken och gör honom till en ritare. Endast genom att arkitekten
sättes till arbetschef och göres ansvarig för byggnadens ekonomiskt och praktiskttekniskt
riktiga utförande kan han vinna den erfarenhet, som giver honom möjlighet
att redan vid ritningarnas utarbetande taga nödig hänsyn till nämnda viktiga
moment vid sidan av de estetiska. För att kunna fullfölja sina åligganden måste
''byggnadsstyrelsen'' likaväl som för närvarande överintendentsämbetet ovillkorligen
hava tillgång till i berörda hänseenden erfarna arkitekter, varför ämbetet måste
på det kraftigaste avstyrka den av avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst

Departements■
chefen.

244 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

föreslagna tudelningen av varje husbyggnadsföretag. Ur rent organisatorisk synpunkt
är det ett principiellt misstag att, utan tvingande skäl, mitt under ett arbetes
gång överflytta ansvaret för detsamma på annan person. Även bland arkitekter
finnas olika begåvningar och skilda personliga läggningar. Det kommer i
varje fall an på ämbetsverkets chef att välja den eller de för ändamålet lämpligaste.

Även frågan om intendentsbyråns inrangerande under byggnadsbyrån såsom
en avdelning av densamma har av överintendentsämbetet på sin tid tagits under
övervägande. Då emellertid handläggandet och föredragningen av alla de otaliga
mindre detaljer, som äro förbundna med vicevärdskapet för det betydande antal under
ämbetets vård ställda ämbetsbyggnader, särskilt i Stockholm, skulle alltför mycket
upptaga chefen för byggnadsbyrån, vilken behöves för och bör helt ägna sig
åt planläggandet av statens husbyggnadsväsende och byggnaders utförande, har ämbetet
föreslagit, att hithörande ärenden skola överlämnas åt en särskild byrå, vilket
förslag av de sakkunniga efter prövning godtagits.

Avdelningens för väg- och vattenbyggnadskonst hela framställning blottar
obekantskap med arten av överintendentsämbetets och en blivande ''byggnadsstyrelses’
åligganden och arbetssätt, samt vilar på en skev uppfattning av arkitektens uppgift
och hans förmåga att motsvara densamma och utgår enbart från erfarenheter ifråga
om husbyggnader av den art, som plägat överlämnas åt ingenjörer icke blott att
leda, utan ock att rita.»

Det spörsmål, som ger den egentliga karaktären åt de yttranden,
jag nu återgivit, är frågan huruvida vid ett byggnadsföretag huvudledningen
bör läggas i händerna på en arkitekt eller en ingenjör. Vattenfallsstyrelsen
och teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst
hava anlagt ingenjörens syn på saken och överintendentsämbetet
arkitektens. Jag har icke för avsikt att nu ytterligare
utveckla dessa synpunkter utan tillåter mig att i detta avseende hänvisa
till vad fackmännen i de olika yttrandena anfört. Men jag vill icke
underlåta att för frågans belysande med några ord beröra en uppfattning,
som måste uppstå hos den, som utan att själv vara fackman av
någondera riktningen söker att, särskilt med den organisatoriska sidan av
saken i ögonsikte, sammangjuta de olika facksynpunkterna.

Arkitekt betyder, som överintendentsämbetet ock påpekat, husbyggare,
och denna betydelse av ordet torde i såväl den allmänna
som fackmännens uppfattning fullt motsvara verkligheten. Den utbildning
arkitekten erhåller avser att göra honom till en god husbyggare
och ingenting annat. Man söker därför meddela honom en jämn
och ingående undervisning å alla husbyggnadskonstens områden,
såväl i konstnärligt som i tekniskt och ekonomiskt avseende. Ingenjören,
det vill säga den i tekniska högskolans fackskola för väg- och
vattenbyggnadskonst eller genom likvärdig undervisning utbildade teknikern
och andra torde väl varken vattenfallsstyrelsen eller tek -

245

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

nologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst hava
med benämningen avsett — får däremot en utbildning, som ej uteslutande
eller ens i främsta rummet tager sikte på egentlig husbyggnadsverksamhet,
utan avser ett område, som visserligen till vissa
delar sammanfaller med arkitektens verksamhetsområde men dock i
väsentliga avseenden ligger vid sidan därav. Det för båda områdena
gemensamma är framför allt det rent tekniska momentet däri. Och då
just det tekniska är föremålet för ingenjörens verksamhet även i vad
den ligger utom husbyggnad sområdet är det givet, att ingenjören i detta
avseende bör kunna skaffa sig grundligare insikter än arkitekten, som
måste ägna kraft och intresse även åt de övriga sidorna av husbyggnadskonsten.
Olikheten mellan arkitektens och ingenjörens ställning till
husbyggandet skulle alltså kunna uttryckas så, att arkitekten är fackmannen
då det gäller ett byggnadsföretag såsom helhet betraktat, under
det att ingenjören är fackmannen då fråga är om särskilda mer speciella
tekniska och ekonomiska sidor av företaget. Om man nu utgår
ifrån den — jag vågar säga självklara — principen, att ett byggnadsföretag
bör organiseras så, att ledningen därav blir fullt enhetlig eller,
med andra ord, att den lägges i handen på en ansvarig person, så synes
det mig oemotsägligt, att denne person, ledaren, bör vara fackman i
avseende å husbyggnadskonsten i dess helhet, en arkitekt. Men detta
utesluter naturligtvis ingalunda, att ingenjörens speciella fackkunskap *
även bör anlitas, ehuru detta måste ske i annan ställning än den översta
ledningens.

När det nu gäller att organisera den överintendentsämbetets verksamhet,
som har utförandet av byggnadsföretag och dylikt till föremål,
synes det mig naturligt, att samma principer som nyss angå vos därvid
följas. Ledningen av denna ämbetets verksamhet bör således läggas i
handen på en arkitekt, men därjämte bör utrymme i organisationen
beredas för nödig ingenjörssakkunskap. I detta senare avseende får
jag närmare yttra mig i annat sammanhang. Med den uppfattning jag
sålunda angivit är det klart, att jag ej kan biträda den av teknologföreningens
avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst föreslagna
organisationen med två samordnade byråer, en arkitektbyrå och en
ingenjörsbyrå, mellan vilka överintendentsämbetets ifrågavarande verksamhet
i så gott som varje dess yttring skulle fördelas utan att någondera
byrån hade ansvar för det hela. Denna verksamhet, som visserligen
kan betraktas såsom i det stora hela tämligen enhetlig, har även
i de sakkunnigas av mig biträdda förslag uppdelats på två byråer,
byggnadsbyrån och intendentsbyrån. Delningsgrunden är emellertid här

246

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.\

en helt annan. Verksamheten i dess helhet är nämligen allt för omfattande
för att kunna på tillfredsställande sätt ledas av en byråchef,
varför en uppdelning varit nödvändig. Därvid har man då följt den av
såväl sakliga som historiska skäl betingade grunden att avskilja de talrika,
i regeln inbördes fristående och var för sig i arkitektoniskt avseende
föga betydande angelägenheterna, som röra förvaltningen av kronans
under ämbetets inseende ställda hus, och låta dem bilda ett särskilt
verksamhetsområde. Men denna uppdelning skiljer sig från den av
teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst föreslagna
i organisatoriskt avseende främst däri, att vardera byrån ensam
bär ansvaret för hela det verksamhetsområde, den tager befattning med.

Den prononcerade ställning teknologföreningens avdelning för vägoch
vattenbyggnadskonst intagit gent emot vissa delar av de sakkunnigas
förslag till organisation av överintendentsämbetet torde emellertid till ej
oväsentlig grad kunna hänföras dels till den omständigheten, att avdelningen
uppställt ett på det hela taget nytt mål för ämbetets verksamhet, och
dels, såsom ock naturligt är, till de mera personliga intressen, som den
grupp teknici, avdelningen representerar, kunna fästa vid ämbetets organisation.
I det förra avseendet har nämligen föreningen uttalat, att
ämbetet bör kunna bedriva byggnadsarbete i egen regi. För sådan
verksamhet har ämbetet hittills ej varit organiserat och på denna punkt
* hava de sakkunniga ej förutsatt någon ändring. Jag biträder härutinnan
de sakkunnigas mening. Skulle ämbetet få sådan verksamhet till uppgift,
bleve det tydligen i behov av en betydligt vidlyftigare organisation
än som nu ifrågasatts. För övrigt torde ej något verkligt behov föreligga
att indraga ifrågavarande område inom statens omedelbara verksamhetssfär.
Den jämförelse avdelningen gjort med »några av statens
tekniska verk» — uppenbarligen i främsta rummet järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen — torde icke vara hållbar. Den verksamhet
dessa verk bedriva är nämligen till sin art så speciell och sammanhängande
samt av sådan omfattning, att annat sätt för dess utövande
näppeligen står till buds. Med den husbyggnadsverksamhet, som ankommer
på överintendentsämbetet, förhåller det sig annorlunda. De
särskilda byggnadsföretagen äro vanligen av ej allt för stor omfattning
och de stå i regeln utan något inre samband med varandra. Dessutom
finnes en verklig och rikt utvecklad husbyggnadsmarknad att tillgå
för fyllandet av statens behov i detta avseende, en marknad som för
övrigt ofta anlitas även när det gäller husbyggnader för ovannämnda
verks räkning.

Beträffande härefter teknologföreningens avdelnings för väg- och

247

'' Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

vattenbyggnadskonst åstundan, att större möjligheter till anställning
inom ett omorganiserat överintendents^mbete skulle beredas för ingenjörer,
vill jag framhålla, att avdelningen på grund av ett förklarligt
missförstånd torde hava sett ingenjörernas utsikter mörkare än vad
av do sakkunniga i själva verket avsetts. Då de sakkunniga på ett par
ställen såsom kompetensvillkor för anställning inom överintendentsämbetet
uppställt utbildning i »tekniska högskolans byggnadsavdelning»,
har nämligen teknologföreningens nämnda avdelning tolkat detta uttryck
såsom tekniska högskolans fackskola för husbyggnadskonst. Enligt vad
jag inhämtat hava emellertid de sakkunniga med uttrycket avsett såväl
nämnda fackskola som fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst. I
betraktande härav och med avseende å vad jag tidigare anfört angående
kompetensfordringarna för byråchefen å intendentsbyrån samt i
fråga om organisationen av ämbetets egentliga byggnadsverksamhet,
d. v. s. den som skulle handhavas av byggnadsbyrån, torde icke med
fog kunna påstås, att ingenjörerna obehörigen tillbakasatts. Ty å de
tre byråer, som hava användning för ingenjörstjänstemän i fasta anställningar,
nämligen byggnads-, intendents- och stadsplanebyråerna,
skulle dels byråchefsbefattningarna å de två sistnämnda byråerna och
dels, enligt vad jag senare kommer att närmare visa, över hälften av
de biträdande tjänstemannabefattningarna stå öppna för byggnadsteknici
med enbart ingenjörsutbildning.

I fråga om ingenjörernas ställning till överintendentsämbetet
har teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst
även uttalat den meningen, att liksom hos ämbetet finnas anställda
arkitekter utom stat, så skulle ock där finnas anställda ingenjörer utom
stat. För skälen för bibehållandet av institutionen med arkitekter
utom stat har jag förut redogjort. Liknande skäl torde emellertid
ej i tillnärmelsevis samma grad kunna åberopas för en institution med
ingenjörer utom stat, vilken dessutom saknar historiska förutsättningar.
Möjlighet för ämbetet att i fall av behov anlita utom ämbetet stående
ingenjörer finnes ju för övrigt. I detta avseende tillåter jag mig att
hänvisa till vad jag förut yttrat i fråga om ämbetets biträdande arbetskrafter.

I avseende å vad teknologföreningens avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst anfört rörande den kulturhistoriska byrån, statens
tomtförsäljningar och kontroll genom överintendentsämbetet vid byggnadsföretag,
som utföras av ajidra myndigheter, får jag hänvisa till vad jag
förut yttrat i dessa ämnen.

248

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Byggnads byrån.

Organisationen av de särskilda byråerna inom överintendentsämbetet.

Förut har jag utvecklat, hurusom överintendentsämbetet skulle
bildas av fem särskilda byråer: byggnads-, intendents-, kulturhistoriska,
stadsplane- och administrativa byråerna, vardera under ledning av en
byi''åchef. Beträffande byråernas personal i övrigt har jag framhållit,
att densamma bör stå i direkt förhållande till ämbetsverkets normala
arbetsbörda. En undersökning härav är alltså nödvändig för att komma
till en rätt uppfattning om vad de olika byråerna kräva av arbetskrafter.
En utförlig sådan undersökning har av de sakkunniga verkställts.
Beträffande enskildheterna härav tillåter jag mig att hänvisa
till de sakkunnigas betänkande. Nu vill jag endast framlägga huvuddragen
av deras undersökningar och de organisatoriska konsekvenser,
som härav följa.

De uppgifter, som skulle tillkomma byggnadsbyrån, har jag förut
angivit. Därav torde framgå, att byråns åligganden i stort tillhöra två
särskilda kategorier, nämligen dels de ärenden, som avse utredning av
b}rggnadsfrågor, och dels de, som innefatta granskning av upprättade
förslag till byggnadsföretag och utförande av sådana företag. Den
förra kategorien är i väsentliga avseenden, nämligen vad angår det utredningsarbete,
som skulle härflyta från den föreslagna byggnadsstatistiken,
ny för överintendentsämbetet. För uppskattning av detta
arbete finnes därför icke någon vunnen erfarenhet att hänvisa till; men
en ungefärlig föreställning om detsamma torde man kunna bilda sig vid
en jämförelse mellan å ena sidan vad statistiken enligt det förut anförda
torde böra innehålla om de särskilda byggnade''rna och å andra
sidan antalet av de staten tillhörande b3rggnaderna, enligt en av de
sakkunniga föranstaltad speciell utredning i ämnet över 10,000 större
sådana. Beträffande däremot de till samma kategori hänförliga göromål,
som avse upprättande av förslag till byggnadsföretag (ritningsmålen),
ävensom de till den senare kategorien hörande åliggandena utom, vad
angår granskningsmålen, det nya moment däri, som skulle föranledas av
tillgången på det statistiska materialet, äro dessa redan nu föremål för
ämbetets verksamhet. Härutinnan hava de sakkunniga lämnat eu del
upplysningar av intresse för förevarande frågas bedömande.

Ritnings- och kostnadsförslag till för statsverket behövlig ny
byggnad eller mer omfattande tillbyggnad å förut befintlig, staten till -

249

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

hörig byggnad hava sålunda under de senare åren av ämbetet utförts
rörande ett trettiotal företag.

Under åren 1902—1913 har överintendentsämbetet utfört nybyggnadsarbeten
för en sammanlagd summa av 7,958,269 kronor 83 öre.
Byggnadskostnaden, per år räknat, blir alltså i avrundat tal 663,000
kronor.

Under den senare hälften av nämnda tidsperiod har ämbetet utfört
nybyggnader för följande belopp i avjämnade tal, nämligen 1908
483,850 kronor, 1909 984,500 kronor, 1910 1,370,950 kronor, 1911
1,015,400 kronor, 1912 1,312,400 kronor samt 1913 1,411,600 kronor.

Härav synes alltså, att kostnaderna för de byggnadsföretag, som
ankommit på överintendentsämbetet under de senare åren, stigit avsevärt.
På grund härav åter torde man vara berättigad antaga, att
även ämbetets arbete med byggnadsföretagens administrerande ökats,
visserligen ej i samma grad som kostnaderna, då dessas uppåtgående i
viss mån torde vara att tillskriva den allmänna prisstegringen, men
dock i avsevärd grad.

Beträffande slutligen granskningsmålen har ämbetet under åren
1908—1912 handlagt följande antal dylika ärenden fördelade å nedannämnda
grupper:

Ärenden rörande nybyggnader	1908	1909	1910	1911	1912
för statens räkning ......................................................	49	49	40	67	1 74 !
» domkapitels » .................................................	3	3	3	1	3
» elementarskolor .........................................................	16	15	18	16	12
» sjukvårdsanstalter..................................................	16	32	18	17	29
» häkten .....................................................................	7	5	3	4	2
Summa	91	104	82	105	120 j

eller i medeltal 100 granskningsärenden om året.

Av det sagda torde framgå, att av byggnadsbyrån kommer att
krävas en mycket avsevärd arbetsmängd. Att inför styrelsen ansvara
för att byråns samtliga åligganden behörigen fullgöras tillkommer givetvis
byråchefen. Principiellt har denne ej endast att inför styrelsen föredraga
byråns ärenden utan även att sörja för deras beredning. 1 det
senare avseendet torde hans tid emellertid i regel ej räcka till för detaljarbete.
Man torde kunna beräkna, att i genomsnitt för byråchefen åtgår
för varje vecka en full arbetsdag för föredragning och göromål, som
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (Nr 258.) 32

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

stå i omedelbart sammanhang med själva föredragningen, samt två å tre
arbetsdagar för mottagning av allmänheten ävensom för inspektioner
och besiktningar, med eller utan tjänsteresa, i ändamål att i och för
pågående utredningar genom okulärbesiktning vinna tillförlitligt omdöme
om byggnadsplats m. m. eller för kontroll av under byrån sorterande
byggnadsarbeten i olika delar av landet. För sina övriga tjänsteåligganden
har han alltså endast två å tre veckodagar att disponera — en
knapphet på tid, som icke medgiver, att byråchefen tages i anspråk för
arbete, som kan nöjaktigt utföras av mindre kvalificerad arbetskraft,
utan hänvisar honom till att utöva ledningen av byråns arbeten och
granskning av vad den underlydande personalen utfört. Vid organisationen
av byråns biträdande personal måste därför iakttagas, att icke
någon viss grupp av göromål kan helt överlämnas åt byråchefen utan
att den biträdande personalen måste beräknas för byråns samtliga
åligganden.

För att kunna bestämma den å byrån erforderliga regelbundet
tjänstgörande biträdande personalen är det nödvändigt att först i görligaste
mån uppdraga gränsen mellan dem av byråns uppgifter, som
tillkomma nämnda personal, och dem, som böra överlämnas till arkitekterna
utom stat. I enlighet med vad jag förut yttrat om detta sistnämnda
slag av ämbetets arbetskrafter, böra för uppgörande av förslag
till nybyggnader och andra därmed jämförliga företag för statsverkets
räkning samt för den på arkitekt ankommande befattningen med utförandet
av sådana företag — uppgörande av beskrivningar och arbetsritningar,
utövandet av ledningen av byggnadsarbetet, m. m. — de vid
ämbetet anställda arkitekterna utom stat eller i särskilda fall annan
lämplig utom ämbetet stående arkitekt fortfarande och under huvudsakligen
samma former som hittills användas. För det arbete vid utredande
av byggnadsfrågor, vilket äger omedelbart sammanhang med
byggnadsstatistiken, och för utförandet av på ämbetet ankommande
granskningar av på annan myndighets föranstaltande uppgjorda förslag
till byggnadsföretag samt för byggnads byråns övriga åligganden i allmänhet
torde däremot vara lämpligare att anlita å byrån fast anställd
personal. Med vad sålunda sagts torde arbetsfördelningen mellan å ena
sidan den fast anställda och regelbundet tjänstgörande personalen samt
å andra sidan arkitekterna utom stat vara, vad nu ifrågavarande byrå
beträffar, principiellt angiven. I verkligheten torde det emellertid vara
varken lämpligt eller ens möjligt att strängt iakttaga denna gräns mellan
verksamhetsområdena för de båda huvudslagen av ämbetets arbetskrafter,
utan torde gränsen säkerligen komma att efter föreliggande

251

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

omständigheter framträda mer eller mindre flytande. Givetvis torde den
fasta personalen icke kunna undgå att i olika avseenden taga befattning
jämväl med de ärenden, vilkas handläggning särskilt skulle ankomma
på arkitekterna utom stat, såsom för utövande av en åtminstone formell
granskning av ärendena, för utförandet av undersökningar och utredningar
av teknisk art, vilka ligga utom det egentliga arkitektyrket
och lämpligen kunna å byrån utföras, m. m. Och å andra sidan kunna
arkitekterna utom stat antagas komma att efter omständigheterna anlitas
vid handläggningen av vidlyftigare gransknings- och även andra
ärenden.

Byggnadsbyråns åligganden tillhöra, såsom förut framhållits, i stort
två huvudkategorier, vilka väl kunna betraktas så i anseende till arbetets
föremål åtskilda och var för sig så arbetskrävande, att byrån icke torde
kunna undgå att i verkligheten bliva uppdelad på två avdelningar med
sina speciellt kvalificerade arbetskrafter. Dessa avdelningar torde lämpligen
kunna benämnas utredningsavdelningen och byggnadsavdelningen.

I enlighet med vad överintendentsämbetet ifrågasatt hava de sakkunniga
föreslagit, att å byggnadsbyrån skulle fast anställas, utom byråchefen,
följande personal, nämligen för utredningsavdelningen en avdelningsföreståndare
och en statistiker, för byggnadsavdelningen en avdelningsföreståndare
och -två byggnadstekniskt bildade biträden samt för
båda avdelningarna gemensamt ett skrivbiträde, varjämte extra skrivoch
ritbiträden skulle efter behov anlitas; och hava de sakkunniga såsom
sin mening bestämt uttalat, att byråns många och krävande uppgifter
icke skulle kunna nöjaktigt fullgöras med ringare personal än
sålunda ifrågasatts.

Den verksamhet, som utredningsavdelningen skulle utöva, är, såsom
ovan framhållits, i det stora hela ny för överintendentsämbetet och kan
i anseende till det arbete, den kommer att kräva, ej nu säkert bedömas.
Att den kommer att lämna full sysselsättning för åtminstone två personer,
torde emellertid med visshet kunna antagas. Byggnadsstatistiken,
vars handhavande och utnyttjande skulle utgöra avdelningens huvudsakliga
uppgift, innefattar två huvudmoment, ett byggnadstekniskt och
ett rent statistiskt. Avdelningens två fasta tjänstemäu torde därför böra
hava sin huvudsakliga kompetens, den ene i det förra och den andre
i det senare avseendet. Då den person, som till sin speciella uppgift
skall hava att såväl omedelbart leda som även i detalj deltaga i överintendentsämbetets
tillämnade för statens hela husbyggnadsverksamhet
så utomordentligt viktiga utredningsarbete, nödvändigtvis måste innehava
betydande såväl insikter som praktisk erfarenhet å byggnadsväsen -

252

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

dets olika områden, ligger det i sakens natur, att beträffande avdelningsföreståndarens
kompetens det byggnadstekniska momentet sättes i främsta
rummet. Och detta så mycket mer som just denne tjänsteman måste
bliva byråchefens närmaste biträde vid handläggningen av de förberedande
förslag till byggnadsföretag för statens räkning, vilka uppgöras
av ämbetets arkitekter utom stat. Den rent statistiska förfarenheten
torde däremot vara av övervägande vikt för den andre tjänstemannen å
avdelningen; dennes egentliga sysselsättning torde nämligen bliva att
omedelbart handhava, ordna och bearbeta själva det inkommande statistiska
materialet och förrätta annat därmed sammanhängande arbete.

Den överintendentsämbetets verksamhet, som skulle tillkomma byggnadsavdelningen,
är, såvitt den redan nu utövas av ämbetet, nästan uteslutande
anförtrodd åt arkitekter utom stat och extra biträden. Av ämbetets
ifrågavarande åligganden skulle efter omorganisationen ämbetets
befattning med verkställigheten av byggnadsföretag handhavas på samma
sätt som hittills; dock skulle givetvis för kontinuiteten och likformigheten
i denna verksamhet avdelningens fasta personal befatta sig så
mycket därmed, att avdelningen ständigt ägde en säker överblick över
de ämbetet anförtrodda byggnadsföretagen, vilken uppgift självfallet skulle
tillkomma avdelningens föreståndare. Ämbetets åliggande att granska
av annan myndighet uppgjorda ritningar och förslag till byggnadsföretag
skulle däremot hädanefter i möjligaste mån utföras av den fasta
personalen, som måste anses härigenom få en rätt avesvärd arbetsmängd
sig tilldelad. På denna personal skulle också i främsta rummet komma
avdelningens anpart av de till byggnadsbyrån hänförliga nya göromål,
som skulle åläggas ämbetet. Sålunda skulle huvudsakligen å avdelningens
fasta personal falla det arbete, som kommer att härflyta av den ifrågasatta
utvidgningen av ämbetets granskningsskyldighet, av ämbetets upplysningsverksamhet,
av ämbetets provsamling av byggnadsmaterialier,
av omarbetandet tid efter annan av de allmänna bestämmelser, som
böra iakttagas vid utförandet av byggnadsföretag för statens räkning
och vilkas utfärdande överlämnats åt ämbetet m. m. De byggnadsavdelningens
åligganden, som nu antytts, torde säkerligen komma att
giva full sysselsättning åt de tre tjänstemän, vilka skulle utgöra avdelningens
fasta personal. Av dessa skulle det åligga avdelningsföreståndaren
ej mindre att leda avdelningens arbeten än även att personligen
lägga hand därvid, i den mån han ej i särskilda avseenden kunde
erhålla biträde av avdelningens övriga arbetskrafter. De två byggnadstekniska
biträdena, vilka givetvis även böra vid behov biträda å de
övriga byråerna, skulle följaktligen användas för särskilda uppgifter.

253

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

Enligt vad från överintendentsämbetets sida uppvisats, skulle ämbetet
bliva bäst betjänat, om det ena biträdet avsäges för uppgörandet av
ritningar och beräkningar av järn- och betongkonstruktioner samt den
tekniska granskningen av förslagsritningar ävensom besiktningar, provningar
och undersökningar och det andra biträdet för uppgörande och
granskning av kostnadsberäkningar och kontrollen över de olika byggnadsföretagens
ekonomi.

Det fasta skrivbiträdet slutligen skulle användas för renskrivningsarbeten,
speciellt på utredningsavdelningen för byggnadsstatistiken, men
ock för mångfaldigande av kontraktsliandlingar, anbudsformulär, beskrivningar
och dylikt på byggnadsavdelningen.

Beträffande den biträdande personalens formella kompetens hava de
sakkunniga uttalat, att avdelningsföreståndarna borde hava samma kompetens
som byråchefen, enär de vid förfall för denne borde kunna ställföreträda
honom, vardera i vad den egna avdelningens åligganden anginge;
att statistikerns kompetens lämpligen borde vara densamma, som gällde
för de statistiska ämbetsverkens tjänstemän med motsvarande tjänsteåligganden;
samt att för de byggnadstekniska biträdena däremot någon
bestämd fordran på formell kompetens icke lämpligen borde uppställas.
I sistnämnda avseende hava de sakkunniga emellertid, såsom redan i
annat sammanhang omnämnts, framhållit, att i regeln erforderlig kompetens
för den förstnämnda biträdesbefattningen icke syntes kunna uppnås
utan genomgången fullständig kurs vid antingen fackskolan för husbyggnadskonst
eller fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska
högskolan, under det att för den senare biträdesbefattningen större
teoretisk underbyggnad ej syntes erforderlig, än som kunde inhämtas
i teknisk skola eller dylik undervisningsanstalt.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört och hemställt i avseende
å den biträdande personalen å byggnadsbyrån har jag erinran att göra
endast å en punkt, nämligen beträffande avdelningsföreståndarnas kvalifikationer.
De sakkunniga hava i likhet med överintendentsämbetet ansett,
att do båda böra hava fullständig arkitektutbildning. I anslutning
till vad jag förut, särskilt med anledning av de av vattenfallsstyrelsen
och teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst avgivna
yttrandena, anfört i fråga om lämpligheten av arkitekt- eller ingenjörskompetens
för tjänsten inom ö ver i n ten dent - äm betet vill jag för
min del förorda, att arkitektutbildning ej må ovillkorligen fordras för
båda avdelningsföreståndarna, utan att det må anses tillfyllest, att endast
den ena av dem innehar sådan kvalifikation. För den andre avdelningsföreståndaren
bör därför alternativ ej fordras annan formell kompetens än

Intendents byrå-n.

254 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

utbildning, erhållen vid tekniska högskolans fackskola för väg- och
vattenbyggnadskonst eller genom likvärdig undervisning.

Vården av kronans under ämbetets tillsyn ställda hus och lägenheter
skulle, såsom jag förut framhållit, bliva intendentsbyråns egentliga
uppgift.

Ifrågavarande egendomar äro för närvarande till antalet i det närmaste
etthundra stycken, därav över trettio i Stockholm, med omkring
tvåhundra byggnader jämte uthus. Byggnadernas brandförsäkringsvärde
är omkring 50,000,000 kronor.

Över användandet av de för vården och underhållet av nämnda byggnader
disponibla medlen upprättas, som bekant, årligen generalförslag, vilka
prövas och fastställas av Kungl. Maj:t. Ifrågavarande generalförslag upprättas
särskilt för kronans under överintendentsämbetets vård ställda hus
och byggnader i Stockholm och särskilt för dem i landsorten. Enligt kungl.
brev den 11 december 1816 samt med ledning av vederbörande ämbetsmyndigheters
och boställshavares anmälanden och förslag och på grund
av verkställda besiktningar och syner upptagas de i generalförslagen
intagna åtgärderna i tre särskilda klasser. I första klassen upptagas
smärre reparationer och underhållskostnader för dörrar, fönster, eldstäder
m. m., i andra klassen byggnadsarbeten och reparationer, vilka under
årets lopp oundvikligen böra verkställas med hänsyn tagen till av årets
anslag lämnad tillgång, samt i tredje klassen sådana arbeten, som väl
äro av behovet påkallade men vartill anslaget ej bereder medel eller
vilka tåla uppskov. I överensstämmelse med denna uppdelning av de
föreslagna åtgärderna är det i regeln endast de i de två första klasserna
upptagna åtgärderna, som fastställas till utförande. 1912 års generalförslag
upptogo i avrundade tal i första och andra klasserna för Stockholm
575 och för landsorten 810 samt i tredje klassen för Stockholm
40 och för landsorten 65 poster, vardera avseende särskild ändrings-,
reparations-, underhålls- eller dylik åtgärd eller ock en grupp av flera
samhörande dylika åtgärder. Minsta och största kostnadsposterna voro
i första och andra klasserna för Stockholm 10 kronor respektive 8,500
kronor och för landsorten 50 öre respektive 9,000 kronor samt i tredje
klassen för Stockholm 300 kronor respektive 40,000 kronor och för
landsorten 15 kronor respektive 16,000 kronor. Medelvärdet av de olika
kostnadsposterna var, i avrundade tal, i första och andra klasserna för
Stockholm 300 kronor och för landsorten 170 kronor samt i tredje
klassen för Stockholm 5,485 kronor och för landsorten 715 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 255

De årliga kostnaderna för den överintendentsiimbetct anförtrodda
vården om kronans hus uppgår under nuvarande förhållanden till över

400,000 kronor. Denna siffra, jämförd med vad nyss sagts beträffande
antalet av de särskilda underhålls- och därmed jämförliga åtgärderna,
torde giva en föreställning om omfattningen av det arbete, som skulle
åläggas intendentsbyrån för vården av de statsbyggnader, som redan
nu stå under överintendentsämbetets inseende.

De intendentsbyråns göromål, som redan åligga överintendentsämbetet,
förrättas nu av följande av den av mig förut avgivna
hos ämbetet f. n. stadigvarande sysselsatta personalen, nämligen överintendenten,
förste intendenten å administrativa avdelningen, de båda
intendenterna för kronans hus i Stockholm och i landsorten, de tre
kontrollanterna samt den tekniska inspektören för de kungl. teatrarnas
maskinella anordningar och ledningar. Av dessa funktionärer äro de
två förstnämnda verksamma för ämbetet även i andra avseenden. Den
förste intendentens befattning med den tekniska delen av vården om
statsbyggnaderna är emellertid numera på grund av hans oförfarenhet
i tekniska ting ytterst begränsad, varemot överintendenten blivit i allt
högre grad upptagen av dessa angelägenheter, och detta även om man
bortser från den sida av hans befattning därmed, som uteslutande är
att hänföra till hans egenskap av ämbetsverkets chef. Från ämbetets
sida har med styrka framhållits, att den personal som helhet betraktad,
ämbetet sålunda har att tillgå för vården av statens under ämbetets
inseende stående byggnader, varit av uppgiften synnerligen ansträngd
och att det arbete, som av densamma under förhandenvarande förhålianden
kunnat uttagas, knappast varit för ändamålet tillräckligt.

Minskning av den effektiva arbetskraften för ämbetets nuvarande
åligganden i avseende å kronans fastigheter torde därför få anses alldeles
utesluten.

Intendentsbyråns uppgifter skulle emellertid, såsom förut sagts,
icke helt utfyllas av dessa åligganden, utan nya skulle tillkomma.
Sålunda skulle flera fastigheter ställas under ämbetets inseende, göromålen
med förhyrda statslokaler ökas, förvaltningeå av vissa statsverket
tillhöriga möbler och andra inventarier tillföra byrån eu del arbete
m. m. I fråga om de ytterligare fastigheter, vilkas vård skulle överlämnas
åt ämbetet, hava ifrågasatts beskickningshusen, Nya elementarskolans
läroverksbyggnader och riksdagshuset. Tillsynen av dessa byggnader
skulle säkerligen representera en avsevärd ökning av ämbetets
arbete såsom vårdare av statsbyggnader; och en än ytterligare belastning
i detta avseende skulle ämbetet få vidkännas, därest, såsom är att

256

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

förutse, under den närmaste tiden under ämbetets tillsyn ställas även
skogshögskolans och skogsförsöksanstaltens nya byggnader å norra
Djurgården samt riksmuseets och vetenskapsakademiens förra byggnader
i Stockholm.

Enligt de sakkunnigas förslag, varemot jag icke har något att
invända, skulle för intendentsbyrån fast anställas, utom byråchefen,
följande personal, nämligen en arkitekt, en byggnadsingenjör, en assistent,
en kontroll mätare och den tekniska teaterinspektören. Dessutom skulle
byrån efter behov anlita extra biträden såsom tekniska specialister, ritoch
skrivbiträden m. m., varjämte en del göromål för byråns räkning
skulle överlämnas åt länsarkitekter. Till frågan om extra biträden och
länsarkitekter återkommer jag sedermera.

Byråchefen, som det givetvis tillkommer att i styrelsen föredraga
byråns ärenden och närmast ansvara för arbetet å byrån, skulle utom
dessa allmänna skyldigheter även hava att i avseende särskilt å kronans
uuder ämbetets inseende ställda hus i Stockholm själv i detalj bereda
och handlägga ärendena samt övervaka, att beslutade åtgärder varda
behörigen verkställda. Byråchefen skulle därför hava att förrätta dels
de »byråchefsgöromål», som i nu förevarande avseenden för närvarande
bestridas av överintendenten och förste intendenten å administrativa avdelningen,
och dels det huvudsakligaste av intendentens för kronans
hus i Stockholm åligganden.

Arkitekten skulle särskilt hava till åliggande att biträda föredraganden
med tillsynen och förvaltningen av kronans hus i landsorten samt
att vid byråchefens frånvaro sköta dennes åligganden såsom föredragande.
Hans åligganden skulle i huvudsak sammanfalla med nuvarande intendentens
för kronans hus i landsorten.

Byggnadsingenjören åter skulle i första rummet biträda vid tillsynen
av reparations- och byggnadsarbetena i Stockholm samt vid upprättande
av kostnadsberäkningar och värderingar.

Assistentens åliggande skulle huvudsakligen vara att biträda vid
kontrollen av arbetena å kronans hus i Stockholm samt, om så erfordrades,
vid förhyrandet och möbleringen av lokaler för statsverkets behov.

Den tekniske inspektören för de kungl. teatrarna och kontrollmätaren
skulle i huvudsak få samma åligganden, som motsvarande funktionärer
under nuvarande förhållanden hava.

Detta förslag till organisation av intendentsbyråns arbetskrafter
överensstämmer till sina huvuddrag med den organisation, som efter
hand utvecklat sig inom ämbetet för vården av kronans under ämbetet
ställda byggnader. Ehuru avsedd för en större arbetsmängd än den

257

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

nuvarande upptager den föreslagna organisationen en till antalet ringare
personal iin den förra. Den större effektivitet, som givetvis måste
fordras av den nya organisationen för fullgörandet av dess mera
krävande åligganden, skulle åstadkommas genom den tryggare och i
övrigt förbättrade ställning, personalen skulle beredas genom ämbetsverkets
reglering, och de större anspråk, som till följd därav skäligen
skulle kunna ställas å samma personal.

Vidkommande den fast anställda biträdande personalens å intendentsbyrån
formella kompetens hava de sakkunniga hållit före att denna
borde för arkitekten, som vid förfall för byråchefen skulle fullgöra
byråns föredragning och svara för den jämna gången av byråns löpande
ärenden, vara densamma som för byråchefen, för vilken de sakkunniga,
som jag i annat sammanhang nämnt, fordrat fullständig arkitektutbildning.
Byggnadsingenjören och assistenten syntes däremot ej behöva
fylla samma fordringar i förevarande avseende. Hos dem syntes huvudvikten
böra läggas å den genom praktisk verksamhet vunna erfarenheten
och skickligheten. Större teoretisk underbyggnad än som kunde
inhämtas i teknisk skola syntes därför ej böra av dem fordras.

Jag delar de sakkunnigas mening i förevarande avseende.
Beträffande byråchefstjänsten har jag förut uttalat mig för, att denna
befattning bör, åtminstone tills vidare, stå öppen även för högskolebildade
ingenjörer. Härav torde till äventyrs kunna anses böra följa,
att högre fordringar i avseende på utbildningen ej kunna ställas å underordnad
tjänsteman. Jag finner det emellertid välbetänkt att sörja för,
att byrån alltid har någon med dess göromål väl förtrogen arkitekt att
tillgå, varför jag ej anser mig böra föreslå någon jämkning av de sakkunnigas
nu förevarande förslag.

De uppgifter, som skulle tillkomma den kulturhistoriska byrån,
har jag förut angivit. Av vad sålunda anförts torde framgå, att
ämbetets motsvarande åligganden under nuvarande förhållanden, vilka
icke kunna anses tillnärmelsevis så arbetskrävaude som byråns blivande
göromål, huvudsakligen hänföra sig till kyrkobyggnadsärendena
och tillgodoseendet av de speciella kulturhistoriska intressena vid vården
av de under ämbetet ställda statsegendomarna. För fullgörandet av
dessa åligganden verkar, utom överintendenten och förste intendenterna,
följande av ämbetets nuvarande stadigvarande sysselsatta personal,
nämligen assistenterna, såväl den å tekniska avdelningen som de tre å
administrativa avdelningen, aspiranten och de kvinnliga rit- och
kopieringsbiträdena å tekniska avdelningen, av vilka emellertid aspiranten
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 33

Kulturhistoriska
byrån.

258

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

endast delvis är upptagen av nn ifrågavarande göromål, ävensom arkitekter
utom stat efter behov.

1 fråga om kyrlcobyggnadsärendena hava de sakkunniga meddelat
eu del statistiska uppgifter.

Antalet av landets kyrkobyggnader uppgives sålunda till omkring
2,630.

Under tioårsperioden 1903—1912 hade följande antal kyrkobyggnadsärenden
varit föremål för ämbetets behandling:

År.........................

.......I 1903

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

Antal ärenden .......

.......1 145

166

181

183

211

198

229

251

307

311 |

De under år 1912 behandlade 311 ärendena hade rört 281 olika
kyrkor. Av dessa ärenden hade en avsevärd del mer än en gång varit
föremål för föredragning i styrelsen. Antalet föredragningar — eller
rättare föredragningsnummer — samtliga under året handlagda kyrkobyggnadsärenden
föranlett, hade uppgått till 603.

Utgående från förhållandena år 1912 beträffande kyrkobyggnadsärendena
hade överintendentsämbetet verkställt en beräkning av den tid,
byråchefen å ifrågavarande byrå kunde antagas bliva upptagen av vissa
sina uppgifter, särskilt föredragningen och vad därmed omedelbart
sammanhängde. Ämbetet beräknade sålunda, att byråchefen bleve upptagen
en hel dag i varje vecka av föredragning och därmed direkt
sammanhängande expeditionsgöromål, att minst två timmar av varje av
de övriga arbetsdagarna upptoges av överläggningar med personer utom
och inom ämbetsverket och andra expeditionsgöromål än nyss nämnts,
att av de 603 föredragningar av kyrkobyggnadsärenden, som ägt rum
under år 1912, 108 rört kungl. brev, vilka i allmänhet icke föranlett
något förarbete för föredraganden, 400 avsett lättare ärenden, vilkas
inläsning i medeltal icke borde upptaga föredraganden mer än en timme,
samt de återstående 95 rört svårare ärenden med en inläsningstid av i
medeltal tre timmar. Under dessa förutsättningar skulle byråchefens
arbetstid under årets 300 arbetsdagar kunna beräknas sålunda:

52 sessionsdagar å 6 timmar.................................................... 312 timmar

248 dagar med 2 timmars överläggningar m. m................ 496 »

inläsning till 400 föredragningar å 1 timme ........................ 400 »

» » 95 » » 3 timmar........................ 285 »

resor och beredande av ärenden om profanbyggnader......... 307 »

Summa 1,800 timmar

259

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

eller 6 timmars arbetsdag året runt. Härvid vore dock icke beräknad
någon tid för den granskning, utredning eller omarbetning av till byrån
hörande ärenden, som byråchefen själv under alla omständigheter
måste utföra.

Vad sålunda sagts har avseende å nuvarande förhållanden. Vid
bifall till vad som föreslagits beträffande den kulturhistoriska byggnadsvården
skulle emellertid ämbetets arbete för samma byggnadsvård,
d. v. s. ifrågavarande byrås åligganden, betydligt vidgas. Sålunda
skulle kyrkobyggnadsärendenas behandling fördjupas och de staten tillhöriga
kulturhistoriskt märkliga'' byggnaderna genom byrån beredas en
sakkunnig vård, som de i de flesta fall hittills saknat. Ett av medlen
att nå den åsyftade förbättrade byggnadsminnesvården skulle vara ortsbesök
i vida större utsträckning än under nuvarande förhållanden kan
ske. Och dessa ortsbesök med vad därmed sammanhänger böra givetvis,
i överensstämmelse med den förut uttalade principen om utsträckt
användning av okulärbesiktning för utredandet av ämbetets ärenden, i
stor omfattning ankomma på byråchefen personligen. I den ovan meddelade
av överintendentsämbetet gjorda beräkningen av den tid, byråchefen
kunde antagas vara upptagen av vissa sina uppgifter, har förutsatts,
att han ej skulle behöva ägna i genomsnitt ens en hel dag i
veckan åt resor. Dessa torde emellertid i verkligheten bliva mycket
mer tidskrävande för byråchefen. Vidare bör, enligt vad förut sagts,
särskilt föredragandena beredas tid att följa den vetenskapliga utvecklingen
å de speciella områden, de hava att företräda, ett åliggande som,
vad byråchefen å kulturhistoriska byrån beträffar, nära sammanhänger
med det nya åliggandet att i forskningssyfte utföra undersökningar av
kulturhistoriskt märkliga byggnader samt författa berättelser däröver.

Det arbete, som skulle tillkomma den kulturhistoriska byrån, är
uppenbarligen betydligt mer omfattande och tidskrävande än det motsvarande
arbete, som under nuvarande förhållanden utföres av ämbetet.
Huru stor arbetsbördans ökning, beräknad i arbetstid, är, kan självfallet
i brist på erfarenhet ej uppgivas. Dock synes det — särskilt med
hänsyn till den ifrågasatta förändringen beträffande systemet med arkitekter
utom stat, att de mindre granskningsärendena skulle överflyttas
från dem till de fäst anställda funktionärerna — ovedersägligt, att
ökningen så väl kvantitativt som kvalitativt är så stor, att byråchefen
ej ensam kan utgöra den ordinarie kvalificerade personalen å byrån.

De sakkunniga föreslå, att den kulturhistoriska byrån utrustas med
följande arbetskrafter, nämligen dels fast ordinarie personal, bestående
av, utom byråchefen, en biträdande tjänsteman samt det nuvarande rit -

iStadsplane byrån.

260 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

och kopieringsbiträdet, och dels arkitekter utom stat, varibland skulle
uttagas de särskilda vårdare av byggnader med synnerligt högt kulturhistoriskt
värde, vilkas anställande ifrågasatts såsom ett led i den nya
kulturhistoriska byggnadsvården.

Arbetet för byggnadsminnesvården är till sin art sådant, att det
av föredraganden fordrar stort personligt deltagande även vid detaljarbetet;
det måste därför komma att i mycket hög grad framträda såsom
ett arbete »i fältet». Detta förhållande kommer givetvis att sätta sin
prägel i främsta rummet på byråchefens verksamhet. Visserligen tillkommer
det honom i första hand att liksom de övriga byråcheferna
leda, övervaka och granska samtliga arbeten å sin byrå, men å denna
byrå är det av särskild vikt, att chefen därjämte, i motsats till byggnadsbyråns
chef, i möjligaste grad själv lägger hand vid arbetet i alla dess
olika facer och detta, i olikhet med intendentsbyråns chef, ej endast i fråga
om en viss del av byråns verksamhetsområde utan å området i dess helhet.

Det är emellertid givet, att byråchefen ej hinner själv genomarbeta
mer än en begränsad del av byråns ärenden och att han ej
så sällan kommer att till följd av förrättningar utom huvudstaden
vara hindrad att å fastställda tider fullgöra byråns föredragningsskyldighet.
bin biträdande tjänsteman, som kan, visserligen under byråchefens
ledning men dock i huvudsak självständigt, bereda ärenden av
ordinärt slag och som, vid förfall för byråchefen, kan ombesörja de
löpande göromålen, blir då av oundgängligt behov för ämbetet.

Byråchefen och den biträdande tjänstemannen skulle det i princip
tillkomma att svara för byråns samtliga åligganden. Emellertid torde
de ej kunna antagas ensamma medhinna dessa, utan torde det framdeles
som hittills, ehuru naturligtvis i förhållandevis mindre omfattning,
bliva nödvändigt att anlita arkitekter utom stat för biträde med
granskning av förslag till reparationsarbeten och utövande av kontroll
över utförandet av sådana arbeten ävensom med den därmed närbesläktade
nya uppgiften att upprätta program för ifrågavarande arbeten.

Vad slutligen beträffar den formella kompetensen för den biträdande
tjänstemannen å kulturhistoriska byrån torde densamma med hänsyn
till de fordringar, som måste ställas å ifrågavarande tjänsteman, böra
sättas lika högt som för byråchefen.

Den huvudgrupp av ärenden, som till sitt yttre omfång skulle röna
minsta inverkan av överintendentsämbetets omorganisation, är utan
allt tvivel den, som omfattar stadsplaneärendena. Dessa skulle nämligen,
sådana de nu ingå i ämbetets arbetsbörda, överflyttas till stadsplane -

261

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

byrån för att utgöra hela dess andel av ämbetets åligganden. Dock
skulle ifrågavarande ärenden efter omorganisationen bliva i högre grad
tidskrävande på grund av den mer ingående behandling, varav de nu
äro i avsaknad men som genom den nya organisationen skulle
beredas dem.

De sakkunniga hava meddelat en del uppgifter av intresse för
frågan, i vad mån stadsplaneärendena må anses belasta ämbetet.

I landet funnes sålunda omkring 102 städer, 40 köpingar, 1H2
municipalsamhällen och 70 s. k. tätt bebyggda orter, vilka sistnämndas
invånarantal varierade betydligt och kunde uppgå till flera tusen.

Under perioden 1905—1912 hade till överintendentsämbetet remitterats
följande antal stadsplaneärenden:

År ................

..........! 1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

Antal .............

104

120 |

Härav syntes framgå, att ärendenas antal efter år 1907, då stadsplanelagen
antogs, vore statt i stigande.

År 1912, vilket år med avseende på stadsplaneärendenas mängd
och art syntes kunna anses såsom normalt enligt nu rådande förhållanden,
hade på ämbetets handläggning varit beroende tillsammans 248 dylika
ärenden. Dessa ärenden hade rört cirka 90 olika orter; 32 hade rört
Stockholm, 7 Göteborg, 7 Hälsingborg, 5 Jönköping, 5 Norrköping, 5
Visby, o. s. v. Av samma ärenden hade 150 stycken varit föremål för
föredragning vartdera en gång, 49 stycken två gånger, 8 stycken tre
gånger och 1 fyra gånger, vadan stadsplaneärendena under året föranlett
tillsammans 276 föredragningar. Av 150 under år 1912 av
ämbetet behandlade kungl. remisser uppgivas slutligen omkring 40 procent
kunna anses för lätta, 40 procent fordra rätt ingående studier och 20
procent vara att betrakta såsom mycket tidsödande.

För handläggningen av stadsplaneärendena, vilkas beredande och
föredragning enligt den gällande instruktionen åligger förste intendenten
å tekniska avdelningen och även intill år 1915 av honom ombesörjts,
har överintendentsämbetet för närvarande till sin disposition, utom överintendenten,
följande arbetskrafter, nämligen den extra föredraganden
för stadsplaneärenden, aspiranten å nyssnämnda avdelningen, vilken
emellertid endast delvis upptages av dessa ärenden, samt arkitekter
utom stat.

Beträffande stadsplaneärendena avses med den nya organisationen,
enligt vad de sakkunniga med styrka framhållit, att få dessa ärendens

262 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

behandling dels mera noggrann och djupgående och dels snabbare.
För det förra ändamålet skulle vederbörande granskare vid behov å ort
och ställe inhämta nödig lokalkännedom. Sådana tjänsteresor måste
enligt sakens natur förhållandevis ofta komma i fråga; enligt vad överintendentsämbetet
uppgivit, kan det antagas, att av de 120 remisser å
stadsplaneärenden, som år 1912 inkommit till ämbetet, ungefär 40 stycken
föranlett resa till orten av ämbetets vederbörande tjänsteman, därest
ämbetet haft befogenhet att föranstalta sådana resor. I det senare syftet
skulle beträffande ifrågavarande byrå den föreslagna överflyttningen av
granskningsmål från arkitekterna utom stat till fast anställda tjänstemän
i största möjliga omfattning genomföras, så att arkitekterna utom
stat endast i undantagsfall komme att anlitas i berörda avseende. I
anslutning till en av överintendentsämbetet meddelad, på förhållandena
under år 1912 grundad uppgift torde kunna antagas, att i medeltal
varje stadsplaneärende, under nuvarande förhållanden, ligger bos föredraganden
i och för granskning och beredande till föredragning omkring
18 dagar, varjämte de ärenden, som överlämnats till arkitekt
utom stat för granskning, legat hos sådan granskare omkring 30 dagar.
Tages vidare hänsyn till den tid, som åtgår för uppsättning av ämbetets
utlåtanden och ärendenas expedierande, torde det med fog kunna
anses såsom ett ganska vanligt fall, att ett stadsplaneärende, oavsett
den tid detsamma kan befinna sig på remiss hos ortsvederbörande,
ligger oavgjort hos ämbetet längre — och mången gång avsevärt längre
— tid än två månader. Detta förhållande talar tydligt nog för åvägabringande
av snabbare handläggning av ifrågavarande ärenden.

De arbetskrafter de sakkunniga velat tilldela stadsplanebyrån för
att möta de nya krav, som efter omorganisationen skulle ställas på ämbetet
vid stadsplaneärendenas handläggning, äro dels, utom byråchefen,
en fast anställd biträdande tjänsteman och dels arkitekter utom stat
samt vid behov tillfälliga rit- och skrivbiträden. Byråchefens och
den biträdande tjänstemannens befattning med byråns arbeten skulle
bliva av fullt jämförligt slag med motsvarande funktionärers å den
kulturhistoriska byrån; de skulle således efter omständigheterna så att
säga dela arbetet sig emellan. Till stöd för behövligheten av de sålunda
föreslagna arbetskrafterna hava de sakkunniga åberopat följande
uttalande i ämnet av överintendentsämbetet:

»Föredragningsdagama torde, såsom hittills, böra vara 52 d. v. s. en i
veckan. Dessa dagar konsumeras arbetstiden vanligen helt och hållet av själva
föredragningen och av förberedelserna till densamma.

För varje gång ett ärende skall föredragas erfordras tid dels för dess regist -

263

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

reling å byrån före föredragningen, dels för anteckningar å registerbladet angående
ämbetets beslut i ärendet, dels för bärav föranledda expeditioner. Alla dessa förrättningar
torde kunna beräknas i medeltal erfordra en timme per föredraget ärende.
Samtliga föredragningarnas på den tekniska avdelningen antal under år 1912 var
omkring 870; den provtjänstgörande aspiranten, som just sysslar med dessa förrättningar
och vars tjänstgöringstid uppgår till sammanlagt 900 timmar om året,
har därmed haft full sysselsättning.

Vidare torde man få beräkna att minst 1 Va timme om dagen åtgår till
konferenser samt att tillsyn av arkivet, upprättande av årsredogörelser m. m. erfordrar
cirka 200 timmar.

Under dessa förutsättningar skulle arbetstiden under år 1912 fördelat sig på
följande sätt:

52 föredragningsdagar å 6 timmar ........................................................

registreringar och expeditioner med anledning av 276 föredragningar

å 1 timme........................................................................................

konferenser, 300 dagar å 1 1/.! timme...................................................

tillsyn av arkiv, årsredogörelse m. m.................................................

Summa

312 timmar

276

450

200 »
1,238 timmar.

De två tjänstemännens sammanlagda tjänstetid på ämbetsrummet utgör
2x6x300=3,600 timmar per år.

Förut har antagits, att under 1912 bort besökas 40 orter med anledning av
inkomna stadsplaneärenden och att varje resa i medeltal skulle taga i anspråk 3
dagar, tillsammans alltså 120 dagar, motsvarande 720 arbetstimmar. Om från 3,600
frånräknas 1,238+720=1,958, eller i runt tal 1,960, erhålles således det antal, 1,640,
ordinarie arbetstimmar, som mera uteslutande skulle kunnat användas för ärendenas
granskning. Distribueras denna tid på 150 ärenden, skulle för granskningen i medeltal
per ärende kunna disponeras 11 timmar.

Såsom ovan, enligt förste intendentens på den tekniska avdelningen uppgift,
anförts skulle av cirka 150 stadsplaneärenden under år 1912 cirka 40 procent kunna
anses för lätta, 40 procent mera tidsödande och 20 procent mycket tidskrävande.
Antager man, att granskningen och därmed sammanhängande korrespondens samt
uppsättande av tjänstememorial för den första kategorien kräver 3, för den andra
12 och för den tredje 30 timmar, skulle för granskningen av de 150 ärendena åtgått:

3x60= 180 timmar

12x60= 720 »

30x30=_900_»

Summa 1,800 timmar,

vilket i medeltal per ärende motsvarar 12 timmar.

I betraktande därav, att granskningen hädanefter skulle bliva mera omfattande,
vill det synas som om, även under den förutsättning att ärendenas antal icke ökas,
någon del av granskningsarbetet måste utföras å annan tid än den, som är anslagen
till arbete å tjänsterummet.»

För egen del hava de sakkunniga anfört, att av den lämnade
uppgiften angående stadsplaneärendenas antal under perioden 1905—1912

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

framginge, att dessa ärenden, efter några år av stillastående, i och med
det att den nya stadsplanelagen år 1907 tillkom avsevärt ökats i antal.
I betraktande härav kunde det ligga nära till hands att antaga, att
denna ökning berott på utlösandet av en i avvaktan på den nya lagen
uppkommen stockning i den annars jämna strömmen av stadsplaneärenden
och att ökningen alltså endast skulle vara tillfällig. De sakkunniga
kunde dock ej biträda en sådan uppfattning; om ock en företeelse
av berörda slag verkligen ägt rum, syntes dess verkningar redan
vara överståndna, utan att någon tendens till minskning av stadsplaneärendenas
antal visat sig. Tvärt om syntes skäl förefinnas till antagande,
att dessa ärendens antal och därmed ifrågavarande byrås arbete
efter hand ökades. Städer, köpingar och andra tätt bebyggda orter
med redan fastställda stadsplaner växte och måste lägga nya områden
under stadsplan; nya samhällen uppstode oupphörligt med så sammanträngd
befolkning, att de ej kunde undvara stadsplan; och de stadsplaner,
som funnes, hade börjat röna den omgestaltande inverkningen
av de senare årtiondenas utomordentliga utveckling på byggnadsväsendets
alla områden och komme väl framdeles att så göra i än högre
grad. Vidare vore att vänta en ökning av stadsplaneärendenas antal,
som visserligen endast vore att anse såsom skenbar men som dock
syntes tillföra överintendentsämbetet ökat arbete. Under tiden för ett
stadsplaneärendes prövning vore all egentlig byggnadsverksamhet å
vederbörande område utesluten. Den av ärendet berörda allmänheten
hade därför stort och berättigat intresse av att prövningen ginge så
fort sig göra läte. Ett effektivt medel att nå detta mål vore att uppdela
en till sin natur enhetlig stadsplanefråga i flera särskilda ärenden,
avseende vartdera ett mindre område, och successivt framföra dessa till
prövning och avgörande. Detta medel att minska berörda med stadsplaneärendena
förknippade olägenhet vore enligt de sakkunnigas förmenande
väl värt att anbefallas och syntes nog komma att i allt större
utsträckning användas, men det komme otvivelaktigt att, som nyss antyddes,
öka arbetet å stadsplanebyrån. En annan omständighet, som
komme att verka i samma riktning och som även borde beaktas, vore,
att hos Kungl. Maj:t fullföljda besvärsmål i stadsplane- och byggnadsärenden
samt gjorda dispensansökningar i byggnadsfrågor började i allt
större omfattning remitteras till överintendentsämbetet. Härav kunde
en stor och alldeles oberäknelig ökning av ämbetets arbetsbörda följa.

Den formella kompetensen för den biträdande tjänstemannen å
ifrågavarande byrå syntes, i betraktande av de uppgifter som skulle tillkomma
honom, böra vara densamma som för byråchefen.

265

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit i avseende å stadsplanebyråns
biträdande personal har jag icke något att erinra. I detta sammanhang
vill jag endast, särskilt med hänsyn till do under de senaste
åren inom överintendentsämbetet gjorda mig delgivna erfarenheterna om
de krav, en tidsenlig behandling av stadsplaneärendena ställer å vederbörande
funktionärer, betona vikten därav, att den enda fasta biträdande
tjänstemannen å byrån bliver väl kvalificerad för sina stundom svåra
och stor erfarenhet krävande uppgifter samt att honom därför i möjligaste
mån beredes sådan ställning inom ämbetsverket, att fordran på de
nödiga kvalifikationerna skäligen kan ställas å honom.

De rena kansligöromålen och kamerala göromålen skulle komma
att utgöra den administrativa byråns egentliga åligganden. Av överintendentsämbetets
nya uppgifter är det huvudsakligen befattningen med
försäljning och inköp av tomtmark, som tillkomme byrån. Emellertid
torde denna uppgift, ehuru i och för sig ingalunda obetydlig, dock i
förhållande till byråus övriga göromål vara, i anseende till det mått av
arbete, den kräver, av så underordnad betydelse, att den knappast kan
spela någon nämnvärd roll vid bestämmandet av byråns biträdande
personal. Den administrativa byråns åligganden komma således praktiskt
taget att bliva desamma, som nu tillkomma den administrativa
avdelningen, i den mån de ej, enligt vad förut sagts, skola överflyttas
till de tekniska byråerna. Ifrågavarande åligganden hava, såsom framgår
av vad jag förut yttrat i fråga om skälen för omorganisation och lönereglering
av ämbetet (sid. 14), under den tid, ämbetets nuvarande organisation
bestått, i allt högre grad belastat ämbetet såväl på grund av tillväxten
av ärendenas antal som genom de höjda anspråken på ärendenas
behandling och ämbetets utgående expeditioner. Kansli- och kamerala
göromålen tillväxa nämligen enligt sakens natur nära nog proportionellt
mot ämbetsverkets tekniska belastning — en omständighet, som utan
tvivel kommer att genom ämbetets omorganisation och i sammanhang
därmed vidgade uppgifter ytterligare väsentligt öka det av dessa göromål
härflytande arbetet.

Den efter hand inträdda ökningen av de göromål, som skulle tillkomma
ifrågavarande byrå, framgår av mitt nyssberörda yttrande angående
skälen för omorganisation av ämbetet. De sakkunniga meddela
några ytterligare uppgifter, som äro av intresse i förevarande
avseende. Anordningsärendena uppgingo sålunda år 1903 till 547 stycken
och år 1912 till 1,349 stycken. Ämbetsverkets utgående expeditioner,
som år 1880, det första året den nuvarande instruktionen var
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 34

Administrativa
byr&n.

Överintenclents ämbetet.

266 Kun f/l. Maj.ts Nåd. Froposition Nr 258.

gällande, uppgått till 876 stycken, uppgingo år 1903 till 783 stycken
och år 1912 till 1,200 stycken. Den tid förste intendenten å den
administrativa avdelningen dagligen måste använda för ett något så när
nöjaktigt fullgörande av sina åligganden, kunde enligt överintendentsämbetets
uppgift, som dock hänförde sig till tiden, innan ämbetets
arbetskrafter blivit förstärkta med den extra notarien, anslås till, förutom
den till 6 timmar bestämda tjänstgöringen å tjänsterummet, 4 å 5 timmars
hemarbete och detta också de flesta sön- och helgdagar.

För bestridande av de av den nuvarande administrativa avdelningens
göromål, som skulle överflyttas till den administrativa byrån, har
ämbetet för närvarande till sin disposition följande personal, nämligen
den administrative förste intendenten, vilken visserligen enligt gällande
instruktion har skyldighet att ombesörja även andra göromål, t. ex.
sådana som direkt beröra vården av kronans under ämbetet ställda hus,
och i någon mån även är av sådana göromål upptagen men som dock
praktiskt taget är helt sysselsatt med de rent administrativa göromålen,
kassören och bokhållaren, den extra notarien, amanuensen hos förste
intendenten, amanuensen hos kassören samt ett kvinnligt skrivbiträde.

Beträffande den administrativa byråns organisation hava överintendentsämbetets
och de sakkunnigas mening redan från början gått i sär.
Överintendentsämbetet har i det organisationsförslag, som på sätt och
vis bildar utgångspunkten för de sakkunnigas arbete, ifrågasatt, att den
administrativa byrån skulle utrustas med följande arbetskrafter utom
byråchefen, nämligen en notarie, en kamrerare, ett kvinnligt skrivbiträde
''samt amanuenser efter behov ävensom i vissa särskilda fall tillfälliga biträden.

Notarietjänsten skulle vara densamma som den nu befintliga extra notarietjänsten,
ehuru på ordinarie stat; notarien skulle således vara byråchefens ställföreträdare
vid förfall för honom ävensom i allmänhet lämna honom behövligt biträde
i tjänsten. Likaså skulle kamrerarebefattningen vara densamma som den nuvarande
kassörs- och bokhållaretjänsten, endast med den ökade tid för kassans öppenhållande,
som omständigheterna kunde finnas erfordra, och med emot det ökade arbetet
svarande höjd avlöning. Beträffande ifrågavarande två tjänster anför ämbetet, att
»det kunde visserligen ifrågasättas att utbilda kassörs tjänsten till en första gradens
tjänst med fullständig tjänstgöring, i vilken tjänst då skulle ingå också notariegöromålen.
Men då en dugande räkenskapskarl, som är av stor vikt att äga tillgång
till för kassörstjänsten hos ämbetet, oftast icke därjämte besitter egenskaper, som
man önskar återfinna hos en notarie, är det ämbetets bestämda åsikt att det —•
och detta jämväl ur kassakontrollsynpunkt — ingalunda vore lämpligt att sammanslå
de båda tjänsterna, och det är även ämbetets mening, att uppförandet på stat
av två första gradens tjänstemän å denna byrå icke, åtminstone för närvarande
(1914), är av oundgängligt behov påkallat.»

267

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

Skrivbiträdet skulle enligt ämbetets förslag vara ett kvalificerat sådant, av
andra graden, med åliggande i första hand att föra ämbetets diarium men även att
utföra vanligt renskrivningsarbete,

Beträffande slutligen de tillfälliga biträdena skulle dessa vid försäljningar
eller köp av tomter för kronans räkning användas dels för sådana enstaka uppdrag,
varom förut talats, och dels vid förekommande mera omfattande försäljningar med
åtföljande gatuanläggningar, tomtindelningar m. in., såsom exempelvis Djurgårdskommissionens
nuvarande uppgift, för vilka sistnämnda fall säkerligen behövde förordnas
extra biträden med för varje särskilt fall av Kungl. Maj:t fastställda åligganden
och avlöningar.

De sakkunniga för sin del anföra, att de arbetskrafter, överintendentsämbetet
sålunda föreslagit för den administrativa byrån, egentligen
ej vore större än de, som redan under nuvarande förhållanden av
administrativa avdelningen disponerades för motsvarande ändamål, vadan
någon anmärkning mot förslaget i detta avseende ej syntes kunna
framställas.

Såsom förut framhållits, ombesörjde överintendenten under nuvarande
förhållanden så gott som alla de åligganden av teknisk natur,
som enligt instruktionen ankomme på den administrative förste intendenten.
Denne komme därför såsom byråchef å administrativa byrån
icke att erhålla någon lättnad i sina åligganden, utan komme dessa att
ytterligare ökas genom skyldigheten för byråchefen att närvara vid de
andra byråchefernas föredragningar, då nämligen en oundviklig följd av
omorganisationen syntes bliva, att föredragningarna inom ämbetet komme
att kräva betydligt mer tid än hittills. Det kunde beräknas, att den
administrative byråchefens tjänstetid å ämbetsrummet komme att under
minst fyra dagar i veckan bliva helt utfylld av föredragning och bisittning
vid föredragningar samt göromål, som stode i omedelbart samband
med föredragningarna, ävensom mottagningar för allmänheten. Av hans
återstående tid syntes en avsevärd del konsumeras av de till byrån
hörande ärendenas beredning. Under sådana förhållanden syntes det vara
klart, att byråchefen i regel icke komme att hinna själv i nämnvärd
•omfattning lägga hand vid detaljerna av byråns måhända mest tidskrävande
grupp av göromål, nämligen sekreterargöromålen för hela
ämbetsverket. För att biträda byråchefen särskilt vid dessa sistnämnda
göromål vore därför den föreslagna notarien av oundgängligt behov.
Mot anställandet av en sådan tjänsteman å ämbetets stat hade de sakkunniga
därför intet att erinra.

Däremot kunde de sakkunniga ej biträda ämbetets förslag beträffande
kamreraren och, såsom följd härav, ej heller helt i fråga om det
kvinnliga biträdet. 1

Sakkunniga.

268

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 258.

Angående den ifrågasatta kamrerartjänsten anföra de sakkunniga
följande:

»Innan ämbetets ännu gällande organisation fastställdes, fanns hos ämbetet anställd
en kamrerare och kassör . Beträffande denna tjänst, som förvandlades till den
nuvarande kassörs- och bokhållarbefattningen, anförde dåvarande löneregleringskommittén
i sitt den 16 oktober 1877 avgivna betänkande angående reglering av överintendentsämbetet,
att de göromål, som tillkomme bemälde kamrerare och kassör,
vore av mindre omfattning och komme icke synnerligen att ökas genom den något
vidlyftigare bokföring i fråga om de till överintendentsämbetets disposition ställda
byggnadsanslag, varom kommittén i aimat sammanhang framställt förslag. Endast
i slutet och början av värjo år eller omkring fyra månader vore hans tid fullt upptagen,
då lian, jämte årsräkenskapens avslutande, hade att granska alla i slutet av
varje år inkommande räkningar över samtliga utgifter såväl för reparationer vid
kronans hus i huvudstaden och i landsorterna som ock för de kronans nybyggnader,
vilka genom överintendentsämbetet ombesörjdes; och under denna tid kunde till och
med någon gång särskilt biträde vara behövligt, på det arbetet ej skulle bliva fördröjt.
Under övriga delen av året däremot kunde han utan svårighet, jämte tjänstgöring
i andra verk, medhinna då förekommande göromål. Någon annan av överintendentsämbetets
tjänstemän kunde dock ej, jämte egna åligganden, övertaga även
dessa, och då de icke lämpligen borde uppdragas åt ett extra biträde, helst med
befattningen vore förenat omhänderhavande och redovisning av medel till stort belopp,
bleve ifrågavarande tjänstebefattning fortfarande behövlig. De till befattningen
hörande åliggandena vore dock ej kamreraregöromål, varför benämningen av ''kamrerare
och kassör’ syntes böra utbytas mot den av ''kassör och bokhållare’. —
Med hänsyn till den jämförelsevis mindre omfattande sysselsättning, kassören och
bokhållaren hade av de honom inom överintendentsämbetet åliggande göromål, kunde
hans avlöning icke skäligen sättas lika med den för sådana lägsta gradens tjänstemän
i andra ämbetsverk, som hade full sysselsättning av sina tjänsteåligganden;
men med fästat avseende å beloppen av de anslag, han omhänderhade och för vilka
han vore redovisningsskyldig, syntes densamma dock icke höra bestämmas lägre än
till 2,000 kronor, varav 1,400 kronor skulle utgöra lön och 600 kronor tjänstgöringspenningar.
- Från villkoren för åtnjutande av denna avlöning undantog kommittén
uttryckligen det vid övriga tjänster inom ämbetet stadgade villkoret, att med tjänsten
icke tinge förenas annan tjänstebefattning.

V ad kommittén sålunda föreslagit vann statsmakternas gillande.

Enligt gällande instruktion för överintendentsämbetet, § 33, åligger kassören
och bokhållaren, som är överintendentsämbetets uppbördsman och redogörare samt
i sådan egenskap kvitterar alla till ämbetet inflytande medel, att hålla moträkning
med riksbanken över ämbetets där insatta och därifrån uttagna medel samt i övrigt
föra alla med avseende å dessa medels disposition och redovisning nödiga anteckningar
och räkenskaper. Han granskar till siffran alla till ämbetet inkomna räkningar,
besörjer insättning i banken och uttagning därifrån av ämbetets medel samt
verkställer alla beslutade utbetalningar. Han avgiver till ämbetet vid varje dess
sammanträde rapport angående kassans ställning och skall årligen inom mars månads
utgång hava, i enlighet med fastställt formulär, upprättat ämbetets huvudbok
för det föregående året. Han håller vidare inventarium över de i ämbetets rum
befintliga möbler och effekter, ombesörjer anskaffning av möjligen ifrågakommande -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition iSr 258. 269

nya sådana jämte rit- och skrivmaterialier m. m. ocli är i övrigt skyldig att ställa sig till
efterrättelse allt vad §§ 22—28 av instruktionen innefatta rörande hans åtgärder i tjänsten
beträffande förvaltning och redovisning av de till ämbetets förfogande ställda medel.

Kassörs- och bokhållartjänsten hos överintendentsämbetet var således redan
från början avsedd att förenas med annan tjänst. Så är ock fallet för närvarande.
Tjänstens nuvarande innehavare erhöll den 20 december 1901 fullmakt å kassörsoch
bokhållartjänsten i medicinalstyrelsen. När sedermera nu ifrågavarande tjänst
år 1906 blev ledig samt vid dess återbesättande kassören och bokhållaren hos medicinalstyrelsen
kom i åtanke, gjorde denne hos Kungl. Maj:t ansökning, som av medicinalstyrelsen
förordades till bifall, om tillstånd att förena ifrågavarande två befattningar.
Sedan överintendentsämbetet häröver avgivit utlåtande, medgav Kungl.
Maj:t enligt beslut den 4 maj 1906 sökanden att med sin kassörs- och bokhållartjänst
hos medicinalstyrelsen förena enahanda tjänst hos överintendentsämbetet, så
länge en sådan förening utan hinder för göromålens behöriga gång inom någotdera
verket visade sig kunna äga rum. Härefter meddelade överintendentsämbetet den
16 maj 1906 medicinalstyrelsens ifrågavarande tjänsteman fullmakt att vara kassör
och bokhållare hos ämbetet.»

Efter att hava meddelat eu del detaljuppgifter i fråga om de göromål,
som åligga kassörfen och bokhållaren hos ämbetet, varav framgår,
att den arbetstid, som måste ägnas åt kassörs- och bokhållargöromålen,
ej överstiger 700 timmar årligen, att denna tid, med undantag av tiden
för kassans öppenhållande eller mellan kl. 12 midd. och kl. 3 å 4 e. in.
en dag i veckan, vore förlagd till annan del av dygnet än ämbetsverkens
officiella arbetstid, samt att, i den mån kassören härvid behövde
anlita annat biträde än den förut omförmälde amanuensen, sådant
anskaffades och bekostades av honom själv, anföra de sakkunniga vidare:

Den ifrågasatta omorganisationen av överintendentsämbetet syntes
icke behöva synnerligen inverka på kassörs- och bokhållargöromålens
omfattning. Å ena sidan syntes den därtill hörande befattningen med
de i ämbetets rum befintliga möbler och effekter lämpligen böra överflyttas
till intendentsbyrån, som ju till en av sina uppgifter skulle hava
att öva tillsyn över vissa kategorier av statsverket tillhöriga möbler och
andra inventarier; men å andra sidan syntes den säkerligen efter hand
inträdande ökningen av ämbetet meddelade byggnadsuppdrag och av
antalet av de under ämbetets vård ställda statsegendomarna ej kunna
undgå att inverka även å nu ifrågavarande göromål.

Av vad de sakkunniga sålunda anfört framginge, att kassörs- och
bokhållartjänsten hos överintendentsämbetet, i överensstämmelse med vad
vid dess tillkomst åsyftades och även med det förhållandet, att tjänsten
uttryckligen undantagits från de provisoriska löneregleringarna för ämbetet,
vore att betrakta endast som en bitjänst. Och den ökning av
de till tjänsten hörande göromålen, som kunde vara att vänta såsom

270

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

följd av nyssberörda förhållande, knnde otvivelaktigt ej bliva av den
''betydenhet, att tjänsten endast därav kunde förlänas annan karaktär.

Skulle emellertid denna med ämbetets dagliga arbete intimt förbundna
tjänst i den nya organisationen upptagas i enlighet med överintendentsämbetets
förslag, skulle allt fortfarande den i hög grad olämpliga
anordningen bestå, att denna tjänsts innehavare i regel ej vore
att träffa å tjänsterummet å de tider, då ämbetsverkets övriga funktionärer
arbetade där. Dessutom vore att märka ett par omständigheter
vid ifrågavaraiide tjänst, som ej stode i samklang med dess egenskap
av bitjänst. Skulle tjänsten förenas med en annan tjänst, läge det med
hänsyn till tjänstens speciella beskaffenhet nära till hands, att, såsom
•ock för närvarande vore fallet, tjänsten bleve förenad med en tjänst av
samma slag och att således det principiellt oriktiga förhållandet inträffade,
att samma redogörare finge om händer olika från varandra helt och
hållet skilda kassor. Och vidare gjorde den omständigheten ifrågavarande
tjänsts natur av bitjänst allt annat än tilltalande, att tjänstens
innehavare, oaktat han i regel vore anmärkningsvärt litet upptagen av
tjänsten, dock, såsom visserligen ovannämnda löneregleringskommitté
syntes hava förutsatt, vid fullgörandet av sina åligganden tillbandahölles
biträde — den hos kassören anställde amauuenseu. Att förevarande
angelägenhet vid den nuvarande organisationens tillkomst ordnades
så som skett, syntes hava sin grund i det ringa antal befattningar,
överintendentsämbetet då utrustades med, och den dåvarande administrationens
relativa fattigdom på tjänstetyper. Helt andra möjligheter för
''frågans tillfredsställande lösning syntes den nuvarande administrationen
med dess rikare mångfald av organ och större anpassningsförmåga hava,
och det syntes enligt de sakkunnigas förmenande icke möta allt för
störa svårigheter att nu till en tjänst sammanföra kassörs- och bokhållargöromålen
med andra göromål av den omfattning, att tjänsten bleve
helt utfylld, och av den beskaffenhet, att de i anseende till tiden för
deras utförande kunde lämpas efter förstnämnda göromål. I de kvinnliga
biträdesbefattningarna, som under de senare åren utbildats i tre olika
grader, syntes enligt de sakkunnigas förmenande finnas ett lämpligt
medel att lyckligt lösa förevarande spörsmål.

Överintendentsämbetet hade föreslagit, att å den administrativa
byrån skulle anställas ett kvinnligt biträde med uppgift ej endast att
förrätta vanliga skrivgöromål, såsom renskrivning och dylikt, utan även
att biträda vid diarieföring och andra registratorsgöromål, på grund
varav biträdet i fråga skulle vara av högre grad, dock ej av den högsta.
Också enligt de sakkunnigas förmenande vore dessa senare göromål hos

271

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetet av den beskaffenhet, att de väl i det störa hela kunde överlämnas
till ett kvalificerat kvinnligt biträde. En föl jd av de till ämbetet
hörande ärendenas speciella beskaffenhet vore nämligen, att ämbetet beträffande
antalet av sina ärenden komme att betydligt stå tillbaka för
de vanliga administrativa ämbetsverken, som vore med ämbetet jämförliga
i anseende till den tid, fullgörandet av ämbetsverkens respektive
arbetsuppgifter krävde. På grund av diarienumrens förhållandevis ringa
antal och ärendenas hänförlighet i stort till ett fåtal huvudgrupper komme
arbetet med förandet av ämbetets diarier, upprättandet av därtill hörande
register samt ordnandet och handhavandet av ämbetets inneliggande
handlingar att bliva såväl relativt enkelt som ej allt för tidskrävande
och i alla händelser ej på långt när jämförligt med det arbete, som i
allmänhet vore förenat med de vanliga registrator]änsterna. Mot ämbetets
förslag i vad det avsåge överlämnandet av nu ifrågavarande göromål
till kvinnligt biträde syntes därför ej vara något att erinra. Däremot
syntes det starkt kunna dragas i tvivelsmål, huruvida samma
biträde skulle, jämte registratorsgöromålen, kunna medhinna de renskrivnings-
och därmed jämförliga göromål, som ämbetet syntes avse.

De föreslagna kamrerare- och skrivbiträdesbefattningarna å administrativa
byrån kunde de sakkunniga, med hänsyn till vad sålunda
anförts, ej upptaga i sitt förslag till organisation av överintendentsämbetet.
De göromål, vilka tillkomme dessa befattningar ävensom den
nuvarande amanuensbefattningen hos kassören och vilka göromål icke
till någon del syntes kunna åläggas byråchefen och notarien, skulle
enligt de sakkunnigas förmenande väl kunna, till ämbetsverkets fördel,
fördelas å två kvinnliga biträdesbefattningar så, att det ena biträdet bestrede
den ordinära renskrivningen och biträdde övriga befattningshavare
med enklare skrivarbete samt det andra biträdet förrättade, med, där så
erfordrades, hjälp av det förra i sistberörda avseende, kassörs- och bokhållar-
samt registrators- och arkivariegöromålen. Dessa sistnämnda
göromål syntes samtliga väl kunna medhinnas av en å tjänsterummet
regelbundet och med full tjänstgöringstid sysselsatt person, därest vid
inträffande arbetsanhopning hjälp enligt vad förut sagts vore att påräkna
och arbetet så ordnades, att de registrerings- och arkivgöromål,
vilka medgåve val av tiden för deras förrättande, ombesörjdes å de
tider, då befattningshavaren vore mindre upptagen av kassörs- och bokhållargöromålen.

Emellertid hade, såsom förut sagts, den nuvarande innehavaren
av kassörs- och bokhållartjänsten hos överintendentsämbetet fullmakt å
tjänsten och tillstånd att förena densamma med enahanda befattning hos

Statskontoret.

272 Kungl. Majds Nåd, Proposition Nr 258.

medicinalstyrelsen, så länge det kunde ske utan hinder för göromålens
behöriga gång inom uågotdera verket. Denna tjänsteförening syntes
emellertid knappast kunna någon längre tid fortgå, då allmänheten givetvis
hade berättigade anspråk på att ämbetets kassa hölles öppen mer än en
dag i veckan och, enligt vad från medicinalstyrelsen försports, detta
verk icke syntes kunna medgiva, att dess kassör under avsevärdare del
av ytterligare en arbetsdag i veckan saknades å tjänsterummet. Då
kassören likväl syntes hava ostridig rätt att, när tjänsteföreningen icke
längre läte sig göra, med frånträdande av sin tjänst hos medicinalstyrelsen,
behålla tjänsten hos överintendentsämbetet, syntes det vara nödvändigt
att uppföra den nuvarande kassörs- och bokhållartjänsten å
övergångsstat samt lämna åtminstone den högre av de kvinnliga biträdesbefattningarna
otillsatt, så länge kassören kvarstode.

1 sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande har statskontoret
särskilt uttalat sig om det omorganiserade överintendentsämbetets
medelsförvaltning. Statskontoret anför:

»Statskontoret har i detta hänseende fäst sig vid det sätt, varpå kassörs-,
revisors- och räkenskapsföraregöromålen skulle ordnas. För närvarande skötas dessa
göromål mot en avlöning av 2,000 kronor om året av en kassör och bokhållare,
som till sitt biträde har en amanuens med arvode av 500 kronor om året. Overintendentsämbetet
har föreslagit att utbyta kassörstjänsten mot en kamrerarebefattning
med en avlöning av 3,000 kronor för år. De sakkunniga åter vilja överlämna
ifrågavarande göromål jämte, efter vad det tyckes, alla eller de huvudsakliga registators-
och arkivariegöromålen åt ett ordinarie kvinnligt biträde med 2,000 kronors avlöning
för 6 timmars daglig tjänstgöring. Då överintendentsämbetets penningförvaltning
efter omorganisationen blir både omfattande och maktpåliggande, finner statskontoret
förslaget i denna del otillfredsställande och ägnat att ingiva vissa farhågor. Statskontoret
erinrar, att vid den nya organisationen av medicinalstyrelsen enligt nådiga
brevet den 1 oktober 1915 ansetts nödigt att för de kamerala ärendenas behandling

vid detta ämbetsverk anställa, förutom en kameralbyråchef:

en kamrerare med avlöning................................................................... kronor 5,800: —

» kontrollant av hospitalens ekonomiska förvaltning med avlöning » 5,800: —

» bokhållare, tillika kassör, med avlöning........................................ » 4,000: —

» bokhållare, tillika notarie, med avlöning........................................ » 4,000: —.

Dessutom finnes i medicinalstyrelsen ett kvinnligt biträde i tredje lönegraden (regi -

strator). Under hänvisning härtill vill statskontoret ifrågasätta, att, för upprätthållande
av ifrågavarande göromål vid den blivande byggnadsstyrelsen, må inrättas
en ordinarie tjänst med åtminstone för första gradens tjänster vanliga avlöningsvillkor
samt att ovanberörda registrators- och arkivariegöromål övertagas av något
utav de i övrigt föreslagna kvinnliga biträdena.

I betraktande av den stora kostnadsökning, som föreslagits för andra avdelningar
av överintendentsämbetet (byggnadsstyrelsen), bör den av statskontoret nu

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 258. 273

föreslagna kostnad för tillgodoseende av den ekonomiska förvaltningen befinnas jämförelsevis
obetydlig.

I detta sammanhang vill statskontoret fästa uppmärksamheten på att även
sedan överintendentsämbetet, jämlikt nådiga kungörelsen den 23 december 1914 (Svensk
författningssamling nr 444), från och med den 1 januari 1915 erhållit rätt att
direkt från statsverkets giroräkning i riksbanken uttaga ämbetet tillkommande anslagsmedel,
rekvisitioner å rese- och traktamentsersättningar, som tillkomma överintendentsämbetets
ordinarie och extra personal, fortfarande behandlats av statskontoret.
Om beträffande kassörstjänsten vid byggnadsstyrelsen vidtages sådan
anordning, som statskontoret föreslagit, torde det icke böra möta något hinder att
åt innehavaren av denna tjänst uppdraga granskningen av reseräkningar från den
personal, som tillhör eller lyder under byggnadsstyrelsen, och till denna styrelse
överflytta utanordnandet av dithörande rese- och traktamentsersättningar, vilket
ju i och för sig måste betraktas såsom ett önskemål. Statskontoret ser häruti ett
ytterligare skäl för sitt förslag i avseende på nämnda tjänst.

I övrigt har statskontoret ingenting att erinra mot de sakkunnigas förslag.»

Överintendentsämbetet har i sitt yttrande över de sakkunnigas
förslag uttalat sin anslutning till statskontorets mening beträffande
skötseln av ämbetets penningförvaltning. Vidare anför ämbetet:

»Lika med statskontoret håller ämbetet före, att de dagligen återkommande
registrator- och arkivariegöromålen lämpligen höra åläggas det på byrån till anställning
föreslagna kvinnliga ''biträde, vilkens avlöning i följd härav rättvisligen
lärer böra höjas till den för den andra lönegraden för kvinnor bestiimda eller 1,600
kronor. Bliver, för den händelse att kassörsbefattningen kommer att å stat uppföras
såsom tjänst av första graden med daglig tjänstgöringsskyldighet, någon tid
för kassören övrig, sedan han fullgjort sina egentliga åligganden, synes denna tjänsteman
hellre böra förklaras vara skyldig biträda vid ombesörjandet av notariegöromålen,
vilka tvivelsutan komma att efterhand stiga såväl i antal som vikt. Efter
vad statskontoret jämväl påpekat, skulle den av ämbetsverket förordade lösning på
ett nöjaktigt sätt av föreliggande fråga allenast orsaka en i förhållande till de
ökade omkostnader,- ämbetets omreglering i övrigt måste föranleda, ytterst ringa
kostnadshöjning eller 2,400 kronor.»

De sakkunnigas förslag till organisation av den administrativa
byrån synes mig vara allt för snäv, för att man skäligen skulle kunna
begära att byråns åligganden genom densamma skola bliva på ett fullt
tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Det föreslagna lägsta skrivbiträdet har avsetts huvudsakligen för
renskrivningsgöromål. Utan tvivel kommer detta biträdes tid att helt
utfyllas med sådan sysselsättning. Det för byrån avsedda biträdet av
högre grad skulle förrätta kassörs- och bokhållargöromålen samt de för
hela verket gemensamma registrator- och arkivariegöromålen. Detta
synes mig dock vara att ställa allt för höga anspråk på ifrågavarande
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 35

Överinten dentsämbetet.

Departe mentschefen -

274 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

befattningshavares arbetskraft. Jag delar visserligen de sakkunnigas
uppfattning, att registratorsgöromålen hos överintendentsämbetet måste
anses vida mindre betungande än motsvarande göromål hos de centrala
ämbetsverken i allmänhet. Men å andra sidan torde ett kvinnligt biträde
beredas fullt arbete med att förrätta ämbetets registrator^- och
arkivariegöromål och att, i den man nämnda uppgifter det kunde tillåta,
biträda med enklare skriv- och andra göromål. Jag anser därför, att de
av de sakkunniga föreslagna två kvinnliga biträdesbefattningarna å
administrativa byrån böra ingå i byråns organisation men avses endast
för registrators- och arkivariegöromålen samt renskrivnings- och annat
jämförligt arbete.

Beträffande byråchefen hava de sakkunniga beräknat, att hans tid
skulle helt upptagas av föredragningar, bisittning vid föredragningar,
göromål som stå i omedelbart samband med föredragningar, mottagning
för allmänheten, beredning av de till den administrativa byrån hörande
ärendena samt överinseendet över att ämbetsverkets sekreterargöromål
varda behörigen förrättade. Jag delar fullständigt de sakkunnigas
mening härutinnan.

Utöver de göromål jag nu omnämnt falla å administrativa byrån
dels de rena sekreterargöromålen för hela ämbetsverket och dels kassörsoch
bokhållargöromålen. Beträffande de senare delar jag de hörda
ämbetsverkens uppfattning om den arbetskraft, som erfordras för deras
behöriga fullgörande. Statskontoret har till stöd för sin mening åberopat
en jämförelse med medicinalstyrelsens kamerala organisation. Ehiiru
detta sistnämnda ämbetsverks penningförvaltning måste anses väsentligt
vidlyftigare än överintendentsämbetets även om hänsyn tages till den ökning
av ämbetets medelsförvaltning, som omorganisationen kan medföra,
finner jag ett visst berättigande ligga i en dylik jämförelse. I betraktande
härav torde intet vara att erinra emot statskontorets fordran, att
åtminstone en tjänsteman av lägsta normalgrad avses för överintendentsämbetets
penningförvaltning. Av de uppgifter, de sakkunniga lämnat
om den tid, som kräves för att under nuvarande förhållanden fullgöra
kassörs- och bokhållargöromålen, framgår, att de ej skulle lämna full
sysselsättning för en person. En rätt avsevärd jämkning i detta förhållande
skulle emellertid inträda, därest ämbetets kassa, som nu hålles
öppen endast en dag i veckan, bleve tillgänglig dagligen eller åtminstone
varannan dag, en förändring, som av hänsyn till allmänheten
måste anses under alla omständigheter önskvärd. Åven med dessa ökade
anspråk på ifrågavarande tjänsteman komme han dock antagligen att
åtminstone tills vidare kunna finna tid även för andra göromål. Med

275

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

hänsyn till byråns övriga uppgifter ligger det då närmast till hands att
utnyttja hans disponibla tid för förrättande av notariegöromål. Överintendentsämbetet
har, såsom jag förut meddelat, först bestämt uttalat
sig emot en sådan kombination av olika arbetsuppgifter men sedermera
frångått denna mening. Statskontoret har utan reservation förordat en
dylik kombination. För min del finner jag intet att erinra mot en förening
på en tjänst av ifrågavarande uppgifter, helst eu sådan anordning
ej kan betraktas såsom någon nyhet inom administrationen.

Härefter återstår att tillföra ämbetet arbetskraft för det omedelbara
förrättandet av verkets sekreterargöromål. Detta arbete kräver,
enligt vad de sakkunniga i ämnet anfört, sin man helt. Härutinnan är
jag fullt enig med de sakkunniga. Däremot är jag av olika mening
med dem om den ställning, denne tjänsteman bör beredas inom verket.

De sakkunniga hava ansett, att han ej borde erhålla annan ställning
än notaries. De göromål, han skulle besörja, äro dock verkliga sekreterargöromål
och det ämbetsverk, vars ende sekreterare han i verkligheten
skulle bliva, kommer icke att kunna räknas till de mindre. Jag
finner därför intet skäl, varför ej denne tjänsteman skulle beredas samma
ställning som sekreterarna i de administrativa verken i allmänhet. För
min del tvekar jag därför ej att förorda, att för bestridandet av den
administrativa byråns nu ifrågavarande göromål inrättas en sekreterartjänst
av normaltyp. Detta står också i bättre överensstämmelse med
organisationen av ämbetsverket i övrigt, varförutom samma skäl, som
kunna åberopas för att den administrative ledamoten av verkets styrelse
bör hava samma tjänsteställning som de tekniska ledamöterna, även
böra verka, att den administrative ledamotens närmaste man och ställföreträdare
bör hava samma tjänsteställning som de tekniska ledamöternas
ställföreträdare. Till sistberörda ämne återkommer jag sedermera.

Enligt min mening bör alltså den fasta personalen å den administrativa
byrån utgöras av: byråchefen, en sekreterare, en kassör och
bokhållare tillika notarie samt två kvinnliga biträden.

Med denna organisation torde den nuvarande kassörs- och bokhållartjänsten
icke behöva uppföras å övergångsstat. Önskar tjänstens
innehavare icke övergå å ny stat, torde han vara berättigad att kvarstå
i sin tjänst å den gamla staten och för sådan händelse med sin tjänst
hos ämbetet fortfarande förena sin tjänst hos medicinalstyrelsen, så
länge en sådan tjänsteförening alltjämt möjligen må kunna äga rum.

Hos överintendentsämbetet äro för närvarande anställda en förste Vaktmästare,
vaktmästare och en vaktmästare. Därjämte anlitas extra vaktmästare

276

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

efter behov. Den förste vaktmästaren åligger såsom särskilt uppdrag utom
den egentliga tjänsten att öva inseende över ämbetets materialgård m. m.

Beträffande vaktmästarna har överintendentsämbetet icke föreslagit
någon annan förändring än i avseende å avlöningarna. Vid sådant förhållande
hava de sakkunniga förklarat sig ej heller vilja ifrågasätta
ökning av vaktmästarnas antal. Dock hava de ansett sig böra uttala
att, om, såsom lätt syntes kunna hända, kronans under ämbetets inseende
ställda möbel- och inventarieförråd samt provsamlingen av byggnadsmaterialier
skulle komma att taga mer avsevärda dimensioner, ytterligare
en fast anställd vaktmästare torde bliva av nöden. Intill dess syntes
den nuvarande ordningen böra bibehållas, dock med den ändring, att
tillsynen över materialgården m. m. efter regleringen inginge såsom ett
vederbörande vaktmästares ordinarie tjänsteåliggande och således ej
särskilt ersattes.

Jag biträder i förevarande avseenden de sakkunnigas mening.

Avlöningsförhållandena m. m. vid överintendentsämbetet.

Såsom av den förut meddelade översikten av det nuvarande överintendentsämbetets
stadigvarande sysselsatta personal framgår, avlönas
samma personal till stor del av medel, som icke äro uppförda å ämbetets
stat; särskilt har anslaget till byggnader och reparationer i rätt
avsevärd omfattning belastats med ersättningar till arbetskrafter, varav
behovet för ämbetet är såväl konstant som mera allmänt — således ej
blott för något särskilt byggnadsföretag. Vidare torde man därav
kunna finna, att för ämbetet ständigt behövliga arbetskrafter i efter
nuvarande åskådningar för stor omfattning avlönas från ämbetsverkets
anslag till vikariatsersättningar m. m.

Jämkning i berörda förhållanden bör givetvis ske vid den förestående
löneregleringen av överintendentsämbetet.

Beträffande frågan, i vad mån arbete för ämbetets räkning
bör ersättas av medel å eller utom ämbetets stat, synes som allmän
regel böra fasthållas, att avgörande därutinnan är, huruvida arbetet till
sin natur är att betrakta såsom ett moment av ämbetets specifika verksamhet
som högsta vårdare av husbyggnadsväsendet, i riket i allmänhet
och statens isynnerhet, eller om det övervägande har karaktär av fullgörande
av ett mer eller mindre fristående uppdrag i viss eller vissa
särskilda byggnaders intresse eller för något särskilt byggnads- eller
annat under ämbetets inseende ställt företags räkning, t. ex. uppgörande
av förslagsritningar till ett visst byggnadsföretag eller av förslag till

277

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258.

stadsplan för ett visst område, m. in. I förra fallet synes ersättningen
för arbetet böra utgå från medel å ämbetets stat; i senare fallet däremot
torde den böra gäldas av anslag, som anvisats för den särskilda byggnadens
uppförande eller vård, eller dylikt.

Vad befattningarna å stat vidkommer är först att taga i betrak- Avlöningarna
tande den ställning, ämbetsverkets chef bör i avlöningshänseende intaga. g|im’ae \ 8tt[£
För honom har överintendentsämbetet föreslagit en sammanlagd avlöning
av 11,000 kronor. »Det skulle kunna ifrågasättas» — har ämbetet därvid
anfört — »att, såsom vid några andra statens tekniska verk skett,
tillförordna chefen för kortare tid mot en avlöning av 20 å 25,000
kronor. Ämbetet har dock ansett, att man, genom användandet,! av
den vanliga lönetypen med pension, säkrare vinner önskvärd kontinuitet
och fasthet i ämbetsverkets skötsel, och att den erfarenhet, som en chef
under årens lopp samlar, på så sätt kan komma hela organisationen till
godo. Emellertid har ämbetet ingalunda förbisett de, säkert betydande,
svårigheter, som framdeles härigenom kunna möta för erhållande av en
för den ansvarsfulla posten fullt lämplig person. Överintendenten kommer
nämligen genom den föreslagna uppdelningen på flera byråer att
få så väsentligt ökat arbete, att någon tid för utövande av enskild arkitektverksamhet
för honom blir omöjlig; den föreslagna lönen är även
i förhållande till de inkomster, som mera framstående arkitekter kunna
påräkna, relativt liten. Ämbetet har dock icke. på grund av motsvarande
tjänsteinnehavares senast fastställda löneförmåner, vågat föreslå högre
lön åt överintendenten än 11,000 kronor.»

Den av överintendentsämbetet berörda anordningen att, såsom skett
t. ex. i järnvägs- och vattenfallsstyrelserna, förordna ämbetsverkets chef
på bestämd tid mot förhållandevis högt arvode hade — anföra de sakkunniga
— med hänsyn till arten av ämbetets verksamhet och den
stora betydelsen för statens hela husbyggnadsväsen av valet av chef
för överintendentsämbetet, otvivelaktigt mycket för sig. Då emellertid
de av ämbetet framhållna fördelarna av chefens anställande på vanligt
sätt ej borde underskattas samt ämbetet självt ej ifrågasatt annan avlöning
för överintendenten än generaldirektörs i normalgrad, hade de
sakkunniga ansett sig böra biträda ämbetets förslag.

På grund av vad sålunda i ämnet förekommit finner även jag mig
nu böra biträda ämbetets förslag. Dock vill jag ej underlåta att framhålla,
att på grund av chefsämbetets natur en förnyad reglering av avlöningsförhållandena
vid detsamma sannolikt är att förr eller senare emotse.

I annat sammanhang har jag uttalat mig för att en av byråcheferna

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

skulle förordnas att vid förfall för chefen uppehålla dennes funktioner inom
verket. Av de fyra verk, vari anordningen med ställföreträdare för chefen
är införd, nämligen socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen och
medicinalstyrelsen, åtnjuter ställföreträdaren särskilt arvode, 1,000 kronor,
endast i de två senare verken. Som förhållandena inom överintendentsämbetet
torde vara mest likartade med dem inom sistnämnda verk, särskilt
medicinalstyrelsen, synes arvode till ställföreträdaren böra uppföras även å
överintendentsämbetets stat. Härför föreligga också särskilda skäl. Chefen
för överintendentsämbetet kan nämligen, på grund av naturen av verkets
uppgifter, antagas komma att förhållandevis mycket vistas å tjänsteresor.
I motsvarande mån blir då hans ställföreträdare i denna sin
egenskap upptagen. Ställföreträdarskapet, som även vid chefens närvaro
kommer att för vederbörande medföra en hel del arbete genom nödvändigheten
att övervara viktigare föredragningar, som ej direkt röra hans
egen byrå, och i övrigt följa ämbetets verksamhet i allmänhet, kommer
alltså att i detta ämbetsverk bliva i särskilt hög grad betungande. Det
synes därför såväl billigt som lämpligt, att ett liknande arvode som i
telegrafstyrelsen och medicinalstyrelsen utgår till ställföreträdarna därstädes
även tillerkännes ställföreträdaren i överintendentsämbetet. Vikariatsersättning
vid förfall för chefen kommer givetvis då ej ifråga.

Vad härefter byråchefsbefattningarna beträffar, torde desamma, såsom
de sakkunniga föreslagit, böra uppföras med avlöning i tredje normalgraden.

Förut har ifrågasatts, att å byggnadsbyrån skulle fast anställas
utom byråchefen, två avdelningsföreståndare, en statistiker, två byggnadstekniska
biträden och ett skrivbiträde.

Avdelningsföreståndarna torde, med hänsyn till den kompetens,
som måste fordras av dem, och de åligganden, de skulle fullgöra, ej
kunna tillerkännas lägre avlöning än i andra normalgraden.

Vad de byggnadstekniska biträdena vidkommer, äro dessa just arbetskrafter
av det slag, som, enligt vad förut (sid. 230), anförts, lämpligen
böra anställas med avlöning utgående i form av arvode. De sakkunniga hava
för dessa biträden föreslagit arvoden till belopp av 4,000 kronor. Dessa
belopp torde få anses väl avvägda. Arvodena synas nämligen böra utgå
med en rund summa, som å ena sidan ej behöver vara mera avsevärd,
då det torde vara otänkbart att till ifrågavarande befattningar förvärva
personer med redan stadgad ställning inom yrket, men å andra sidan
ej får vara för knappt tillmätt, på det befattningarna må kunna bliva
begärliga för sådana yngre förmågor, som visserligen ej ännu hunnit
så långt på sin bana som nyss nämnts men dock förvärvat en viss er -

279

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

farenhet och ådagalagt sådan grad av duglighet, som plägar förhållandevis
hastigt tillförsäkra vederbörande de vida förmånligare villkor,
en skicklig byggnadstekniker i regeln bör kunna påräkna, särskilt i en
stor stad. — Av ifrågavarande arvoden torde emellertid viss del, lämpligen
1,500 kronor, böra anses såsom tjänstgöringspenningar.

Vad befattningen som statistiker angår, är denna visserligen, sådan
den i omorganisationsförslaget tänkts, i det hela av enahanda natur som
ordinarie tjänster i de administrativa ämbetsverken i allmänhet, vadan det
torde ligga närmast till hands att utbilda befattningen enligt vanlig typ,
d. v. s. med tillsättning genom fullmakt eller under annan dylik form och
med avlöningen uppdelad i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg.
Men då, som förut nämnts, utredningsavdelningens verksamhet i anseende
till det arbete, den kommer att kräva, ej kan nu säkert bedömas,
synes det lämpligt att tills vidare och tills nödig erfarenhet vunnits
om avdelningens arbete och den personal, som föreståndaren till sitt biträde
behöver, i staten upptaga denna personal under form, som ej lägger
något hinder i vägen för ett slutligt ordnande framdeles av ifrågavarande
angelägenhet efter sig företeende omständigheter. De sakkunniga hava
därför funnit det tillrådligt att för närvarande upptaga statistikerns avlöning
såsom ett arvode och till enahanda belopp, som föreslagits för de
bygguadstekniska biträdena eller 4,000 kronor, varav liksom av arvodena
vid nyssnämnda biträdesbefattningar, 1,500 kronor böra anses såsom
tjänstgöringspenningar. Häremot har jag iutet att erinra.

Skrivbiträdet slutligen torde böra i staten uppföras såsom biträde
av första graden.

För intendentsbyrån har föreslagits följande personal å stat, oavsett
byråchefen, nämligen en arkitekt, en byggnadsingenjör och en assistent.

Beträffande arkitekten, vilkens åligganden skulle i huvudsak sammanfalla
med nuvarande intendentens för kronans hus i landsorten, har
överintendentsämbetet framhållit, att det vore ett önskemål, att denne
tjänsteman måtte kunna ägna sig mera åt skötseln av de under hans
vård ställda byggnaderna, än hittills kunnat ske på grund av lönens
knapphet, särskilt genom oftare företagna inspektionsresor. Intendenternas
löner med de tillfälliga lönetilläggen uppginge för närvarande
till 4,530 kronor. Med de ökade anspråk, som enligt omorganisationsförslaget
skulle ställas på denne tjänsteman, syntes lön enligt andra
graden böra tillerkännas honom. — I fråga om byggnadsingenjören har
ämbetet anfört följande: »Då det ekonomiska utnyttjandet av de för
byggnader och reparationer i Stockholm anslagna medlen i mycket hög
grad beror på denna ''överkontrollant’, är det av vikt, att hans lön av -

280

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

passas så, att man kan fordra, att statstjänsten blir hans uteslutande
sysselsättning. Han måste tidigt på morgonen göra sin första rond vid
arbetena och på förmiddagen intaga sin plats å ämbetsrummet. Han
är den, genom vilken alla order till arbetsplatserna gå, och som från
dessa upptager alla förfrågningar, hur i detalj skall förfaras, ^Nuvarande
innehavaren av motsvarande befattning uppbär av reparationsanslaget ett
arvode av 3,600 kronor (numera 4,800 kronor) samt har av extra anslag
under 1913 dessutom uppburit 1,545 kronor, eller tillsammans 5,145
kronor. Motsvarande befattning i Stockholms stads byggnadskontor
avlönas med en begynnelselön av 4,800 och en slutlön efter 15 år av
6,800 kronor. Ämbetet anser sig icke kunna påräkna fullgod kraft för
denna fordrande tjänst med mindre densamma uppföres i 2:a lönegraden.»

Vad överintendentsämbetet föreslagit beträffande ifrågavarande tjänstemäns
avlöningar förklara sig de sakkunniga biträda och uttala därvid,
att ringare avlöningar ej kunna bestämmas för arkitekten och
byggnadsingenjören, därest man skall kunna påräkna fullgoda innehavare
av befattningarna. Vad assistenten anginge, anföra de sakkunniga
vidare, syntes om denne gälla vad förut sagts om de byggnadstekniska
biträdena å bvggnadsbyrån. Hans avlöning syntes därför böra
utgå i form av arvode till belopp av 4,000 kronor, därav 1,500 kronor
borde anses såsom tjänstgöringspenningar. Beträffande byggnadsingenjören
och assistenten hava de sakkunniga i detta sammanhang erinrat
om, bland annat, den icke obetydliga risk till liv och lem, för vilken de
nuvarande motsvarigheterna till ifrågavarande funktionärer, nämligen
kontrollanterna, ej sällan vore utsatta vid utövandet av sina åligganden.

Mot vad de sakkunniga föreslagit i avseende å tjänstemännens å
intendentsbyrån avlöningar har jag intet att invända.

Den fasta personalen å kulturhistoriska hyran skulle utgöras av,
utom byråchefen, en biträdande tjänsteman och ett rit- och kopieringsbiträde.
För den biträdande tjänstemannen hava de sakkunniga föreslagit
avlöning i andra normalgraden och för biträdet, vars arbete måste
anses vara av kvalificerad beskaffenhet, den vanliga avlöningen vid
kvinnlig biträdesbefattning av andra graden. I fråga om den biträdande
tjänstemannen anföra de sakkunniga följande yttrande av överintendentsämbetet:
»Platsen lämnar inga större utsikter till avancement inom
ämbetsverket. Då det emellertid är av synnerlig vikt att få denna post
väl besatt, torde densamma böra uppföras i andra lönegraden, i synnerhet
som platser med motsvarande kompetensfordringar inom museiväsendet,
t. ex. antikvarierna vid kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
hava andra gradens lön. Det är även mycket rimligt,

281

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att denne biträdande tjänsteman erhåller en högre avlöning än vissa
andra av ämbetets biträdande tjänstemän, ty det bör tagas i betraktande,
att den kulturhistoriska vetenskapsmannen har vida mindre möjligheter
såväl till avancement som till biinkomster genom någon enskild praktik,
än övriga praktiskt utbildade tjänstemän.»

Vad ämbetet sålunda anfört hava de sakkunniga funnit utgöra
fullgiltiga skäl att upptaga den biträdande tjänstemannen å kulturhistoriska
byrån i andra lönegraden, ehuru han ej såsom de föreslagna
andra-gradstjänstemännen å byggnads- och intendentsbyråerna skulle få
sig tilldelat ett bestämt område att inför sina överordnade på mera
självständigt sätt ansvara för. Såsom ytterligare skäl hava de sakkunniga
anfört, att innehavaren av ifrågavarande tjänst borde hava samma kvalifikationer
som byråchefen och att det vore synnerligen angeläget, att
ej för täta ombyten av tjänsteinnehavare ägde rum.

Ej heller mot de sakkunnigas förslag till avlöningarna vid tjänsterna
å kulturhistoriska byrån synes mig anledning till erinran föreligga.

Å stadsplanebyrån skulle jämte byråchefen fast anställas endast en
biträdande tjänsteman. I fråga om denne har överintendentsämbetet
på sin tid anfört, att han »bör vara en yngre framstående arkitekt eller
ingenjör, som specialiserat sig på stadsplanekonst. Platsen lämnar föga
utsikter till avancement inom ämbetsverket. Den bör snarare bliva
lockande såsom lärorik och meriterande för enskild, mera lönande praktik
och konsulterande verksamhet eller för erhållande av chefsplats på
någon kommunal stadsplanebyrå. Tjänsten torde därföre böra lönas
med ett fast arvode utan pension. Men hänsyn därtill, att man måste
kunna påräkna en verkligt god förmåga, måste arvodet bestämmas till
minst 4,000 kronor för att verka lockande.» — De sakkunniga för sin del
anföra, att ifrågavarande befattning syntes i väsentliga avseenden vara
jämförlig med de byggnadstekniska biträdesbefattningarna å byggnadsoch
intendentsbyråerna, varför de ej haft något att erinra mot ämbetets
förslag att uppföra avlöningen vid densamma såsom arvode till belopp
av 4,000 kronor, vilket dock, i likhet med arvodena vid berörda biträdesbefattningar,
till 1,500 kronor syntes böra anses såsom tjänstgöringspenningar.

I fråga om avlöningen åt den biträdande tjänstemannen å stadsplanebyrån
kan jag ej följa de sakkunnigas förslag. Av det nyss anförda
framgår, att denne tjänsteman bör vara en väl kvalificerad person.
Att de sakkunniga dock ej föreshigit högre avlöning än som nämnts
har uppenbari igeu sin grund däri, att de förutsatt, tilläventyrs därtill
Bihang till riksdagens pro okoll 1917. 1 saml. 219 käft. (Nr 258.) 36

282 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

föranledda av överintendentsämbetets uttalande i ämnet, täta ombyten
av ifrågavarande funktionär. Med hänsyn till de lönande anställningar
utom statens tjänst, som på ifrågavarande område stå till buds, är det
också allt för antagligt, att en befattningshavare i den ställning, de
sakkunniga velat anvisa den enda biträdande tjänstemannen å stadsplanebyrån,
skall vara benägen att snarast möjligt söka vinna någon dylik
anställning. Enligt min mening torde emellertid ofta återkommande
ombyten å ifrågavarande tjänst icke kunna annat än inverka menligt
på byråns från det allmännas synpunkt så synnerligen viktiga arbete.
Stadsplanefrågorna äro oftast av ganska invecklad beskaffenhet och det
måste givetvis därför gå åtskillig tid, innan en ny tjänsteman å byrån
hunnit bliva vederbörligen informerad för sina speciella uppgifter. Härav
följer att byrån, sedan så skett, har största intresse av att tjänstemannen
under längre tid kvarstår i sin tjänst. Jag har inhämtat vederbörandes
inom överintendentsämbetet åsikt i denna fråga och därvid erfarit, att
riktigheten av min nyss uttalade mening kraftigt styrkes av de erfarenheter,
som inom ämbetet gjorts under de två år, då ämbetet till följd
av den förstärkning dess arbetskrafter tillförts genom anställandet av en
särskild föredragande för stadsplaneärenden blivit i tillfälle att mera
ingående och tidsenligt behandla de på ämbetet ankommande ärendena
av sistnämnda slag. Vid organiserandet av stadsplanebyrån bör därför
tillses, att byråchefens medhjälpare beredes en ställning, som ej själv
angiver sig som ett övergående stadium och därigenom till äventyrs
föranleder honom att ägna för mycket intresse åt fortkomstmöjligheter
utom ämbetsverket, utan som mera motsvarar vikten av de honom tillkommande
uppgifterna. Det enda som i organisatoriskt avseende är att
göra i nämnda syfte torde vara att tillerkänna ifrågavarande funktionär
ställning av andra gradeus tjänsteman. Detta torde också vara en bestämd
fördel från den synpunkten, att byråchefens medhjälpare, som
givetvis även måste åtaga sig eu del av de för behandlingen av byråns
ärenden nödiga tjänsteresorna, vid sina förhandlingar med ortsvederbörande
kan med större auktoritet göra ämbetets synpunkter gällande
om han innehar nämnda ställning än om han uppträder i den mer tillfälliga
egenskapen av assistent inom ämbetsverket.

Enligt vad jag förut yttrat om den administrativa byråns personal
skulle denna utgöras av, förutom byråchefen, en sekreterare, en kassör
och bokhållare tillika notarie och två kvinnliga biträden. Skäl att vid
fastställandet av löneförmånerna vid sekreterare- samt kassörs- och
notarietjänsterna avvika från det för dylika tjänster normala torde ej före -

283

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

finnas. Tjänsterna böra alltså i avlöningsliänseendc tillhöra andra,
respektive första normalgraden. Av de två kvinnliga biträdena torde
det, som skulle förrätta registrators- och arkivariegöromålen, böra uppföras
i andra graden och det, som skulle hava till huvudsaklig uppgift
att förrätta renskrivningsarbete, i första graden.

Beträffande slutligen vaktmästarna hava de sakkunniga ansett, att
deras löneförmåner borde bestämmas lika med vad som för närvarande
gällde för motsvarande befattningar i flertalet av de nyreglerade ämbetsverken.
Därest emellertid vaktmästaravlöningarna i allmänhet skulle —
såsom ifrågasatt vore — komma att höjas, ansåge de sakkunniga, att
jämväl vaktmästarna vid överintendentsämbetet borde komma i åtnjutande
av en dylik förhöjning.

I en denna dag avlåten proposition har Eders Kungl. Maj:t förelagt
riksdagen förslag angående allmän reglering av löneförhållanden
m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare. Samma
avlöningsnormer, som därvid kommit till uttryck, böra givetvis tillämpas
å överintendentsämbetet. Jag erinrar, att dessa normer i huvudsak
innebära en höjning av förste vaktmästares och vaktmästares i de
reglerade ämbetsverken nuvarande begynnelseavlöning med 100 kronor
ävensom en ökning av ålderstilläggens antal från nuvarande ett till
två för förste vaktmästare och från nuvarande två till tre för vaktmästare,
samtliga ålderstillägg fortfarande å 100 kronor.

De arbetskrafter, för vilka ifrågasatts särskilda avlöningar å överintendentsämbetets
stat, skulle utgöra ämbetets fasta personal. Enligt
vad förut i fråga om de särskilda byråernas organisation anförts, måste
ämbetet emellertid för fullgörandet av sina uppgifter dessutom hava att
tillgå rätt avsevärda extra arbetskrafter. Då behovet av dessa till såväl
deras antal som art betydligt växlar, låter det sig naturligen ej göra
att exakt beräkna och i staten specificera medel för deras avlönande.
För de till denna kategori hänförliga arbetskrafterna är i ämbetets gällande
stat uppfört ett anslag »till vikariatsersättning, arvoden åt extra biträden
och extra ordinarie arkitekter samt renskrivningskostnad m. m.», för
närvarande 23,500 kronor. Ett dylikt anslag torde givetvis böra uppföras
även å ämbetets nya stat. Dock torde anslagets benämning
lämpligen ändras till: »till vikariatsersättningar samt arvoden åt

arkitekter utom stat och extra biträden, m. m.». Anslagets belopp
har av de sakkunniga föreslagits till 31,600 kronor enligt följande
beräkning:

Anslag till
vikariatsersättningar

samt arvoden
åt arkitekter
utom stat och.
extra biträden,
m. m.

284

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

för semestervikariatsersättning................................. omkring

)) vikariatsersättning för tjänstgöring under

befattningshavares tjänsteresa m. m.......... »

» arvoden åt extra skriv- och ritbiträden m. m.

å byggnadsbyrån ............................................. »

)> arvoden åt extra biträden å intendentsbyrån »

)> arvoden åt arkitekter utom stat för uppdrag

för kulturhistoriska byråns räkning........... »

)) arvoden åt arkitekter utom stat för uppdrag
för stadsplanebyråns räkning ävensom åt
extra biträden för rit- och kopieringsarbeten

m. m. för byrån ............................................. »

» arvoden åt amanuenser, extra skrivbiträden,

m. m. å administrativa byrån ..................... »

)> extra traktamentsersättning............................. »

» arvoden åt extra vaktmästare........................... »

4.000 kronor
200 »

2,800 »

8.000 »

12,520 »

700 »

2,000 »
600 »
800 »

eller tillsammans omkring 31,620 kronor.

Beträffande semestervikariatsersättningarna hava de sakkunniga vid
bestämmandet av det härför erforderliga beloppet beräknat vikariatsersättning
under hela den chefen för ämbetsverket tillkommande semestern.
Kommer emellertid, såsom jag ifrågasatt, särskilt arvode att utgå till
chefens ställföreträdare, behöva medel ej avses för vikariatsersättning
under chefens semester. En minskning av de för vikariatsersättning
behövliga medlen skulle även i någon mån följa av bifall till mitt förslag
att förändra det av de sakkunniga för administrativa byrån föreslagna
kvinnliga biträdet av tredje graden till biträde av andra graden. Då
emellertid å andra sidan ökade anspråk på vikariatsersättningsmedlen
skulle uppstå genom inrättandet enligt vad jag ifrågasatt av dels en
sekreterartjänst och dels, i stället för en assistentbefattning å stadsplanebyrån,
en andra-gradstjänst ävensom genom förbättrandet av vaktmästarnas
avlöningar, finner jag jämkning av det av de sakkunniga
beräknade beloppet för semestervikariatsersättningar ej kunna ifrågakomma.

Den för arvoden åt extra skriv- och ritbiträden m. m. å byggnadsbyrån
beräknade summan har avsetts för biträde av specialister vid
mera ovanliga utredningar, t. ex. angående nya byggnadsmaterialier eller
konstruktioner, ävensom för rit- och skrivbiträde dels vid kompletteringar
av utredningsavdelningens kart- och ritningsarkiv med därtill hörande

285

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

skrivna handlingar och dels vid redigeringen av årsredogörelserna. Häremot
har jag intet att erinra.

Av det för arvoden åt extra biträden å intendentsbyrån ifrågasatta
beloppet skulle 3,000 kronor utgå till avlöning åt den förut omförmälde
kontrollmätaren och 2,000 kronor till den likaledes förut omnämnde
tekniske inspektören för de kungl. teatrarnas maskinella anordningar.
Återstoden, 3,000 kronor, skulle användas till betalning av de för byrån
behövliga extra biträden i egentlig mening, nämligen dels specialister för
uppgörande eller granskning av förslag till samt kontrollering av utförandet
av värme- och ventilationsanordningar, vatten-, avlopps-, gasoch
elektriska ledningar, hissar o. d., dels skriv- och ritbiträden och dels
slutligen tekniska biträden för sådan kontroll av reparationsarbetena i
landsorten, som på grund av alltför stort avstånd från hemvisten eller
andra omständigheter av länsarkitekt icke kunde utövas. — Ej heller
mot denna beräkning har jag någon erinran att framställa.

Vad härefter beträffar ersättningarna till arkitekterna utom stat
tillåter jag mig, med hänsyn till den viktiga plats dessa arbetskrafter
intaga i överintendentsämbetets organisation, att något utförligare behandla
detta ämne.

Enligt vad jag förut yttrat bör en väsentlig del av de dessa
arbetskrafter tillkommande ersättningar utgå av medel utom ämbetets
stat. Sålunda torde som hittills uppdrag att uppgöra förslagsritningar
till byggnadsföretag för statsverkets räkning eller förslag till stadsplan
å kronan tillhörigt område eller att såsom byggnadschef eller dylikt leda
utförandet av byggnadsföretag, som nyss nämnts, böra ersättas av särskilda
medel. Och vidare torde upprättande av förslagsritningar i vissa
fall för offentliga auktoriteters eller menigheters räkning hädanefter böra
ersättas i särskild ordning. Av ifrågavarande anslag skulle därför till
arkitekt utom stat utgå ersättning huvudsakligen för granskningsuppdrag
samt för uppdrag att öva kontroll över eller inspektion av utförandet av
reparationsarbeten å kyrkor m. m. och att biträda vid den för ämbetet
helt och hållet nya uppgiften att upprätta program för dylika arbeten.
Normen för sådan ersättning är upprepade gånger, senast år 1910,
prövad av statsmakterna i sammanhang med de tid efter annan vidtagna
höjningarna av ämbetets anslag till vikariatsersättning m. m. Därvid
har ett belopp av 70 kronor ansetts såsom skälig genomsnittsersättning
för handlagt ärende.

De sakkunniga hava i ämnet anfört huvudsakligen följande:

Då de nya uppdrag, som genom omorganisationen skulle tillföras
arkitekterna utom stat, syntes få anses vara i alla händelser ej mindre

286

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

arbetskrävande än de nu förekommande, syntes man vid tillmätandet av
den nya statens anslag till vikariatsersättning m. m. kunna utgå från
nyss omförmälda ersättningsgrund, vadan beräknandet av det belopp,
som måste avses för arvoden åt arkitekterna utom stat, egentligen endast
innebure en beräkning av antalet ärenden, som komme att överlämnas
till handläggning av dessa arkitekter.

Beträffande användandet av ifrågavarande arbetskrafter skulle i och
med ämbetets omorganisation den förändringen vidtagas, att en del
ärenden, särskilt mindre sådana, som under nuvarande förhållanden
måste överlämnas till arkitekt utom stat, efter omorganisationen skulle
handläggas av ämbetets fasta personal. Antalet till arkitekt utom stat
överlämnade mål borde alltså, under förutsättning av oförändrat arbete
för de ämbetet redan tillkommande uppgifterna, efter omorganisationen
bliva förhållandevis mindre, än det skulle hava varit, om nuvarande
organisation bibehållits. Detta innebure emellertid ej, att det belopp,
som avsåges för ersättningar av ifrågavarande slag åt arkitekt utom stat,
borde bliva i motsvarande mån mindre, än det under rådande förhållanden
vore. Ty överintendentsämbetet hade på grund av den starka tillväxten
av ärendenas antal, trots upprepade höjningar av anslaget till vikariatsersättning
m. m., ännu icke — säkerligen till men för ämbetsverket —
varit i tillfälle att tillämpa den godtagna normen för dylik ersättning.
Vid tillmätandet av nu ifrågavarande anslag borde därför tillses, att
skälig ersättning kunde utgå för de uppdrag åt arkitekt utom stat, som
skulle betalas av anslaget.

Berörda minskning i användandet av arkitekterna utom stat skulle
främst visa sig vid byggnadsbyråns arbete. För denna byrå hade överintendentsämbetet
självt ej ifrågasatt att anlita dylik arbetskraft för
granskningsuppdrag eller över huvud för andra uppdrag än sådana, som
gottgjordes i annan ordning än från anslaget till vikariatsersättningar
m. m. Och ej heller de sakkunniga hade tänkt sig, att arkitekt utom
stat skulle för uppdrag av nämnda slag behöva anlitas å byrån annat
än undantagsvis. I alla händelser syntes byggnadsbyråns behov i detta
avseende ej behöva särskilt tagas i beräkning vid anslagets bestämmande.
Detsamma syntes också gälla om intendentsbyrån och givetvis även om
den administrativa byrån. Med den organisation av överintendentsämbetet,
som föreslagits, vore däremot den kulturhistoriska byrån och
stadsplanebyrån, särskilt den förstnämnda, för fullgörandet av sina uppgifter
i avsevärd grad beroende av arkitekterna utom stat, trots den
relativa minskning i användningen av dessa arbetskrafter, som för framtiden
skulle iakttagas.

287

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 258.

Angående behovet av arkitekter utom stat för den kulturhistoriska
byrån har överintendentsämbetet verkställt vissa beräkningar.

Huru stor del av anslaget till vikariatsersättningar in. m. — har ämbetet
sålunda anfört — som erfordrades för den kulturhistoriska byråns arbeten vore
mycket svårt att med någon större sannolikhet beräkna, dels emedan en stor del
av arbetsbördan vore fullkomligt ny, dels emedan själva arbetssättet skulle bliva
ett annat än det nuvarande. Genom den föreslagna ordningen för kyrkobyggnadsärendenas
handläggning tillkomme å ena sidan ett nytt slag av arbete, nämligen
upprättande av program för byggnadsförslagen, å andra sidan syntes granskningsarbetet
väsentligt minskas därigenom, att do inkommande förslagen ju vore väl förberedda.
Förhållandena under år 1912 kunde möjligen läggas till grund för en
beräkning på följande sätt.

Om handläggningen av kyrkoärendena år 1912 skett på sätt föreslagits för
framtiden, så syntes av de under detta år slutbehandlade ärendena, tillsammans 242
stycken, minst 113 varit av den art, att de bort föranleda besök på orten i och
för undersökning av kyrkan och överläggning med vederbörande samt för upprättande
av program för reparationsarbeten. Antoges, att cirka 45 av dessa kyrkor
blivit besökta av de fasta tjänstemännen, återstode 68 stycken, som skulle besökts
av arkitekter utom stat.

Vid beräkning av arvodet för dylika förrättningar syntes man böra utgå från
den medelersättning, som av regering och riksdag tidigare ansetts vara rimlig för ett
ärendes handläggning, nämligen 70 kronor, vilket måste anses vara mycket lågt. Ett
dylikt ärende syntes komma att behandlas på så sätt, att en tjänsteman efter församlingens
anmälan beordrades besöka kyrkan för att undersöka densamma och att
upprätta program för arbetet. Detta vore att betrakta såsom ett uppdrag. Sedermera
återkomma det färdigutarbetade förslaget till ämbetet för granskning. Denna
utfördes naturligtvis bäst av den tjänsteman, som upprättat programmet, varför
ärendet remitterades till honom. Denna granskning finge betraktas såsom en ny
handläggning. För undersökning och programs upprättande vore 70 kronor mycket
liten ersättning, för granskning av ett någorlunda väl förberett ärende vore 70 kronor
åter väsentligt bättre ersättning. Om emellertid det sammanlagda beloppet eller
140 kronor beräknas såsom ersättning för undersöknings förrättande, programs uppställande
samt för den sedan följande granskningen av ärendet, finge man en någorlunda
riktig utgångspunkt. Kostnaden för de 68 av tjänstemän utom stat behandlade
kyrkoärendena bleve då 68 x 140= 9,520 kronor, vilken siffra syntes kunna läggas
till grund för beräkningen av den framtida kostnaden för samma ändamål.

I huru hög grad tjänstemännen utom stat kunde bliva använda för granskning
av ärenden rörande profanbyggningar och resor till desamma, vore icke möjligt att
nu beräkna, då fasta utgångspunkten för dylik beräkning ännu saknades. Då dessa
byggnader oftast vore av betydligt mera komplicerad natur än kyrkorna, syntes
man för ärenden rörande åtminstone vissa av dessa böra räkna med högre ersättningsbelopp
per ärende än för kyrkor. Förslagsvis syntes kostnaden för dessa ärendens
behandling av tjänstemän utom stat böra sättas till cirka 2,000 kronor.

Slutligen måste medel finnas tillgängliga för utförande av inspektioner för
utövande av kontroll över kyrkobyggnadsarbeten. Det vore givetvis synnerligen
svårt att vinna tillräckligt fasta utgångspunkter för beräkning av dessa kostnader.

Det hade visat sig, att varje år omkring 100 kyrkor reparerades eller för -

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ändrades. Dessa borde besökas under eller efter arbetet. Därjämte borde ett antal
andra kyrkor dessutom inspekteras. Man kunde alltså antaga, att cirka 125 kyrkor
årligen borde inspekteras. Av de fasta tjänstemännen syntes icke rimligtvis mera
än 50 kyrkor medhinnas. Övriga 75 borde inspekteras av tjänstemän utom stat
eller av länsarkitekter. Härför syntes, vad ämbetets tjänstemän anginge, erfordras
cirka 1,000 kronor såsom ersättning från ämbetet, vartill komme resekostnaden,
vilken emellertid icke belastade ämbetets budget.

Kostnaden per år för den kulturhistoriska byrån för biträde av arkitekter
utom stat vid besiktningar, undersökningar, granskning och inspektion syntes alltså
kunna beräknas till

för kyrkoärenden .................................................... kronor 9,520

» ärenden angående profanbyggnader................ » 2,000

» inspektioner........................................................ > 1,000

eller tillsammans kronor 12,520

Till följd av den bristande erfarenheten om det arbete, som genom
den nya byggnadsminnesvården skulle tillföras överintendentsämbetet,
vore det, anföra de sakkunniga för sin del, såsom ämbetet ock antytt,
synnerligen vanskligt att bedöma den omfattning, vari arkitekterna utom
stat skulle för samma vård tagas i anspråk. Uppskattningen härutinnan
kunde därför icke bliva annat än synnerligen ungefärlig. Med denna
reservation hade de sakkunniga intet att erinra mot överintendentsämbetets
förestående beräkning.

Åven för stadsplanebyrån skulle arkitekter utom stat anlitas för
handläggning av gnnskningsmål, dock endast i undantagsfall. År 1912
har överintendentsämbetet enligt uppgift för sådant grauskningsbiträde
utbetalat avsevärt mer än 2,000 kronor. För såväl ifrågavarande ändamål
som för extra biträde för rit- och kopieringsarbeten vid kompletteringen
av kartarkivet samt för skrivbiträde hava de sakkunniga beräknat det
för stadsplanebyrån avsedda beloppet av 700 kronor.

Mot nyssnämnda beräkning av den omfattning, vari arkitekterna
utom stat skulle för överintendentsämbetets räkning användas, har jag
ej funnit anledning att framställa någon erinran. Däremot synes mig
grunden för beräkningen av gottgörelserna åt arkitekterna utom stat för
utförda uppdrag knappast längre hållbar med hänsyn till de numera inträdda
ekonomiska förhållandena.

Frågan om förbättrad ersättning till arkitekterna utom stat har
mycket länge varit aktuell. För att uppnå förbättring i detta avseende
har också tre särskilda gånger — 1901, 1907 och 1910 — av riksdagen
på framställning av Kungl. Maj:t anvisats medel för höjning av överiutendentsämbetets
anslag till \ikariatsersättning m. m. Det oaktat har emellertid,
på grund av den snabba tillväxten av ämbetets arbetsbörda, den åsyf -

289

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

tade förbättringen ej alls eller endast i mycket ringa grad kunnat förverkligas.
Detta bär givetvis vållat svårigheter för ämbetet och från
dess sida har med eftertryck framhållits nödvändigheten därav, att arkiterna
utom stat, som så länge lojalt avvaktat en i utsikt ställd reglering
av deras ersättningsförhållauden, nu i sammanhang med ämbetsverkets
omorganisation finge sina berättigade krav i berörda avseende skäligen
tillgodosedda.

Som nyss nämndes har man vid föregående försök att bereda
arkitekterna utom stat bättre gottgörelse utgått från eu medelersättning
av 70 kronor för varje fullgjort uppdrag. Det var emellertid mer än
10 år sedan denna ersättningsnorm fastslogs, och redan då synes den
hava ansetts rätt knappt beräknad. I betraktande härav måste de ur
de nuvarande kristiderna framsprungna ekonomiska förhållandena anses
nödvändiggöra en revision av ifrågavarande ersättningsnorm. Vid bestämmandet
av arkitekternas utom stat gottgörelse har man nämligen
att taga hänsyn till även andra principer än dem, som följas vid bestämmandet
av de ordinarie befattningshavarnas avlöningar. Det sätt,
varpå arkitekterna utom stat arbeta för ämbetets räkning och vilket i
väsentliga avseenden liknar deras arbete i den fria praktiken, medför
nämligen med nödvändighet, att grunderna för ersättning för arbete av de
båda slagen böra någotsånär överensstämma. Med avseende härå synes
mig en ersättning till arkitekterna utom stat av i medeltal omkring 100
kronor för fullgjort uppdrag för överintendentsämbetets räkning ej vara
för högt beräknad. Sled denna beräkningsgrund torde de av de sakkunniga
för kulturhistoriska och stadsplanebyråerna beräknade beloppen
av sammanlagt omkring 13,220 kronor böra höjas till omkring 18,000
kronor.

Beträffande det för administrativa byrån avsedda beloppet, 2,000
kronor, skulle detta användas till gottgörelse åt amanuenser, extra skrivbiträden
och övriga extra biträden, varav byrån kunde få behov, t. ex.
affärsjurist vid uppgörelser angående tomtköp eller -försäljning, dock
ntt ersättningarna till de särskilda biträden, som kunde erfordras för
handhavandet av förekommande mera omfattande markförsäljningar med
åtföljande gatt!anläggningar, tomtindelningar, m. m., skulle utgå av särskilt
anvisade medel.

Jämväl ifrågavarande belopp synes mig för lågt beräknat. 1,800
kronor är numera eu ganska vanlig ersättning till en amanuens. Beloppets
höjning till 3,000 kronor torde därför vara nödvändig.

Vad det av de sakkunniga för extra traktamentsersättning beräknade
beloppet av 600 kronor angår, må nämnas att överintendents1Bihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 219 höft. (Nr 258.) 37

290

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ämbetets arkitekter utom stat samt intendenter, vilka åtnjuta traktamentsersättning
enligt resereglementets fjärde klass av 8 kronor för
dag, jämlikt ett av ämbetet, med stöd av kungl. brev den 14 november
1879 och den 23 april 1909, den 11 maj 1909 meddelat beslut berättigats
att därutöver få tillgodoräkna sig 3 kronor per dag under resor
enligt ämbetets förordnande.

Meningen med denna anordning, som härleder sig från ett uttalande
i ämnet av 1874 års löneregleringskommitté, är att råda bot för
det för överintendentsämbetets verksamhet menliga förhållandet, att, såsom
1874 års löneregleringskommitté uttrycker det, en av ämbetet anbefalld
resa till orterna — varigenom arkitekten måste för längre eller
kortare tid alldeles lägga å sido sitt enskilda, väl avlönade arbete eller
ock mot dryg ersättning överlåta det å biträden — vore allt annat än
eftersträvansvärd, helst därtill komme, att den ersättning, som enligt
gällande resereglemente tillkomme arkitekt vid tjänsteresa, i de flesta fall
vore otillräcklig att betacka ens själva resekostnaden och än mindre
kunde hålla honom skadeslös för hans därunder förlorade enskilda praktik.

Beträffande förhållandena i förevarande avseende efter genomförd
omorganisation och lönereglering av ämbetet, hava de sakkunniga ansett,
att för befattningshavarnas vidkommande extra traktamentsersättning
icke under några omständigheter vidare vore påkallad. För arkitekterna
utom stat ställde sig däremot saken annorlunda. I avseende å dem syntes
1874 års löneregleringskommittés nyssnämnda uttalande ännu i det stora
hela äga giltighet. De måste nämligen antagas i regeln bliva tvungna
att, när de fråu ämbetet erhölle uppdrag, för dettas fullgörande åsidosätta
sin enskilda arkitektpraktik. Och vad särskilt de reseuppdrag beträffade,
som för framtiden komme att meddelas arkitekterna utom stat,
syntes dessa, vilka skulle avse ortsbesök huvudsakligen för undersökning
och utredning samt upprättande av program för restaureringsarbeten,
kunna förutsättas i allmänhet bliva avsevärt tidskrävande. Med
hänsyn härtill och då genom den föreslagna omorganisationen och löneregleringen
arkitekterna utom stat ej skulle beredas någon förbättring
i sin ställning utöver vad långt härförut avsetts men ej ännu på grund
av förhållandena kunnat genomföras, förklarade sig de sakkunniga ej
tveka att tillstyrka, det arkitekterna utom stat måtte, vid av ämbetet anbefallda
tjänsteresor, fortfarande få åtnjuta förmånen av extra traktamentsersättning.
-— Det av de sakkunniga för sådan ersättning föreslagna
beloppet av 600 kronor är således avsett för arkitekterna utom stat.

Därest de förutsättningar, varunder de sakkunniga sålunda bildat,
sin omförmälda mening, komma att äga giltighet, torde invändning mot

291

Kungl. Nåd. Proposition Nr 258.

samma mening ej vara berättigad. Om däremot den av mig ifrågasatta
grunden för beräknande av ersättning till arkitekterna utom stat vinner
statsmakternas bifall, torde någon extra traktamentsersättning icke böra
ifrågakomma.

Vad slutligen det för ersättning till extra vaktmästare beräknade
beloppet angår, hava de sakkunniga framhållit, att då de ordinarie
vaktmästarnas antal bibehållits, ehuru de på vaktmästare ankommande
göromålen genom omorganisationen ökats, samt överintendentsämbetet
redan nu hade förhållandevis stora utgifter för extra vaktmästare —
år 1912 621 kronor 98 öre — för ändamålet icke syntes böra avses
mindre belopp än 800 kronor. Häremot har jag intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att av anslaget till
vikariatsersättningar samt arvoden åt arkitekter utom stat och extra
biträden m. m. avses

för semestervikariatsersättning ............................. omkring 4,000 kronor

» vikariatsersättning för tjänstgöring under

befattningshavares tjänsteresa m. m.......... » 200 »

» arvoden åt extra skriv- och ritbiträden m. m.

å byggnadsbyrån............................................. » 2,800 »

» arvoden åt extra biträden å intendentsbyrån » 8,000 »

» arvoden åt arkitekter utom stat för uppdragför
kulturhistoriska och stadsplanebyråernas
räkning ävensom åt extra biträden
för rit- och kopieringsarbeten m. m. för

sistnämnda byrå ............................................. » 18,000 »

» arvoden åt amanuenser, extra skrivbiträden

m. m. å administrativa byrån....................... » 3,000 »

» arvoden åt extra vaktmästare ....................... » 800 »

eller tillsammans omkring 36,800 kronor.

I fråga om ämbetsverkets och de särskilda tjänsternas benämningar
hava de sakkunniga anfört, att benämningen »överintendentsämbetet»
vilade på historisk grund men icke längre kunde anses innebära, såsom
ämbetsverkens benämningar i allmänhet, ett angivande av verkets
arbetsområde eller arten av dess verksamhet. Detta syntes väl få anses
såsom en olägenhet. Genom den föreslagna omorganisationen, som på
vissa punkter mera syntes hava karaktär av fullständig nydaning, skulle
den nuvarande benämningen bliva än mindre lämplig. De sakkunniga

Ämbetsverkets
och
tjänsternas
benämningar.

292

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

föresloge därför, att ämbetsverkets benämning i sammanhang med omorganisationen
ändrades till kungl. byggnadsstyrelsen. Denna benämning
kunde visserligen ej anses fullt adekvat, enär ämbetsverket enligt omorganisationsförslaget
å ena sidan skulle få en del åligganden, som ej
kunde betecknas såsom byggnadsverksamhet, och å andra sidan ej
skulle vare sig uppföra eller leda utförandet av eller öva omedelbart
inseende över statsbyggnader i väsentligt större utsträckning än nu.
Då det emellertid knappast vore tänkbart att finna en lämplig benämning,
som täckte alla ämbetsverkets mångskiftande uppgifter, samt dess
huvuduppgift läge i den framträdande befattning, det skulle taga med
byggeadsväsendet, särskilt statens, i allmänhet, hade de sakkunniga,
som haft flera benämningar under övervägande, ansett sig böra stanna
vid den föreslagna.

Med ändringen av ämbetsverkets namn följde givetvis, att verkets
chef borde erhålla ny titel. De sakkunniga föresloge, att chefen benämndes
generaldirektör.

I fråga om de benämningar, varunder de övriga tjänsterna borde
upptagas i ny stat för ämbetsverket, hava de sakkunniga vidare föreslagit,

att byråchefstjänsterna upptoges, de tekniska under benämningen
byggnadsråd och den administrativa under benämningen byråchef,

att tjänstemännen av andra graden å de tekniska byråerna benämndes
intendenter,

att de tekniska arvodisterna benämndes assistenter,

att statistikern å byggnadsbyrån, med hänsyn till tjänstens provisoriska
natur, upptoges såsom statistiskt biträde,

att skriv- och ritbiträdena upptoges under benämning kvinnliga
biträden, samt

att vaktmästarna såsom nu benämndes förste vaktmästare resp.
vaktmästare.

I förevarande ämne hava teknologföreningens över de sakkunnigas
förslag hörda avdelningar yttrat sig.

Avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst håller sålunda före
att med hänsyn till ämbetsverkets ställning till övriga byggnadsstyrelser
under omprövning syntes böra tagas, huruvida ej det föreslagna namnet
»byggnadsstyrelsen» borde ändras till y>husbyggnads s tyrelsem.

Med anledning härav har överintendentsämbetet förklarat sig föredraga
den förra benämningen, emedan den vore kortare och fullkomligt
motsvarade svenskt språkbruk. Ordet arkitektur motsvarades i vårt
språk icke av husbyggnadskonst utan av enbart byggnadskonst.

298

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Avdelningen för husbyggnadskonst har yttrat sig angående chefens
titel. Avdelningen anför:

»Slutligen har avdelningen fäst sig vid det namn, som sakkunniga föreslagit
som titel för chefen för byggnadsstyrelsen, nämligen generaldirektör. Detta namn
är utan tvivel i överensstämmelse med namnförändringen av själva ämbetsverket
och i likhet med det som bäres av chefer i en del jämförliga ämbetsverk. För avdelningen
klingar emellertid namnet helt främmande. Den skulle gärna se, att innehavaren
av chefsplatsen för den institution, som inom landet i viss mån representerar
den svenska byggnadskonsten, framträdde med ett namn, som tydligen angav
honom som denna institutions chef och även angav honom som fackman på byggnadsområdet,
vilket avdelningen hoppas denne chef alltid må vara. För nu levande
arkitekter har med titeln överintendent alltid varit förbunden tanken på en fackman,
en arkitekt. Ett bibehållande av denna titel torde dock ha sina olägenheter, då
den numera bäres av flera chefer inom andra institutioner. Avdelningen vill underdånigst
framställa förslaget av rilcsarkitekt som lämplig titel. Dess motsvarighet
finnes inom flera statens institutioner, riksarkivarie, riksbibliotekarie, riksantikvarie.
Däri anges tydligt innebörden av det ämbete innehavaren äger, och det yrke han
tillhör.»

I fråga om ämbetsverkets och tjänsternas benämningar delar jag
de sakkunnigas mening, dock att benämningen »statistiskt biträde» synes
mig lämpligen böra utbytas mot »statistiker».

Enligt de meningar jag i det föregående uttalat angående organisationen
av och löneregleringen för överintendentsämbetet, skulle
staten för överintendentsämbetet eller byggnadsstyrelsen erhålla följande
utseende:

Stat.

294

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Till vikariatsersättningar samt
arvoden åt arkitekter utom
stat och extra biträden, m. m.

Summa

	Lön eller motsva- rande	Tjänst-görings-penningar eller mot-svarande	Orts- tillägg	Summa
reneraldirektören och chefen...	7,000	3,000	1,000	11,000
eneraldirektörens ställföreträ-dare, arvode .....................	_	—	_	1,000
byggnadsråd .....................	5,000	2,500	600	8,100
d:o ....................	15,000	7,500	1,800	24,300
byråchef ...........................	5,000	2,500	600	8,100
intendent...........................	3,600	1,800	400	5,800
intendenter........................	18,000	9,000	2,000	29,000
sekreterare ........................	3,600	1.800	400	5,800
kassör och bokhållare, tillika
notarie..............................	2,200	1,500	300	4,000
assistent, arvode ..............	2,500	1,500	—	4,000
assistenter, arvoden ............	5,000	3,000	—	8,000
statistiker, arvode...............	2,500	1,500	—	4,000
kvinnligt biträde ...............	900	550	150	1,600
d:o ...............	900	550	150	1,600
d:o ..............	700	350	150	1,200
d:o ...............	700	350	150	1,200
förste vaktmästare ............	900	550	150	1,600
vaktmästare .....................	700	450	150	1,300

36,800

[Efter 5 år kan lönen höjas
( med 600 kr.

| Efter 5 år kan lönen

med 500 kr. och efter lOl
år med ytterligare 500 kr. j

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kr., efter 10 år
med ytterligare 500 kr.
och efter 15 år med än
ytterligare 500 kr.

Efter 5 år kan lönen höjas
, med 200 kr. och efter 101
år med ytterligare 200 kr.

(Efter 5 år kan lönen höjas!
I med 100 kr. och efter 101
1 år med ytterligare 100 kr. i

Efter 5 år kan lönen höjas*
med 100 kr., efter 10 årj
med ytterligare 100 kr.|
och efter 15 år med än
ytterligare 100 kr.

158,400

Anm. Därest hostad med bränsle, eventuellt med bränsle och lyse, anvisas åt förste vaktmästare
eller vaktmästare, skall han utav sin lön avstå för bostad med bränsle 250 kronor samt för lyse 25 kronor.
I fall han åtnjuter enbart bostad eller bostad med värme men icke i övrigt erforderligt bränsle, ävensom
då bostadsförmån är av sådan beskaffenhet att den icke kan anses hava nyss sagda värde, ankommer det
på Kungl. Maj:t att efter omständigheterna bestämma det lägre löneavdrag, som för dylik förmån skall äga rum.

Därest åt förste vaktmästare eller vaktmästare mot avdrag å avlöning enligt stat anvisas bostad i
samband med ämbetslokalen, skall bostaden av honom bebos, med skyldighet för honom att å tider, då
arbete i ämbetslokalen ej pågår, hava tillsyn över lokalen samt att, i den mån det ej åligger honom att
själv verkställa eldning, städning och rengöring däri, övervaka, att dessa bestyr verkställas i behörig ordning
och med iakttagande av nödig varsamhet, ävensom ^tt enligt vederbörande myndighets bestämmande
utföra eller ombesörja andra bestyr med avseende å lokalen.

Bostadsinnehavaren skall vara pliktig att själv verkställa eller bekosta sågning, huggning och uppbärning
av det för bostaden avsedda bränslet.

Den, som åtnjuter lyse, skall själv bekosta armatur och lampor.

295

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

De villkor, som giilla för åtnjutandet av nuvarande löneförmånerna
för överintendentsämbetet, återfinnas i kungl. kungörelserna den 14
november 1879 (bihang till svensk författningssamling nr Öl) och den
30 juni 1916 (svensk författningssamling nr 265). Den senare författningen
innehåller villkoren för åtnjutande av de provisoriska avlöningstill
äggen.

I fråga om villkoren för åtnjutande av avlöning å den nya staten
hava de sakkunniga framhållit, hurusom i stort förhållandena vid byggnadsstyrelsen
icke borde föranleda avvikelse från vad i allmänhet stadgats
för åtnjutande av löneförmånerna vid de under den senaste tiden
nyreglerade centrala ämbetsverken. Endast i ett avseende syntes dem
fråga kunna uppstå om skärpt bestämmelse för styrelsens tjänstemän.
Utövare av den tekniska verksamhet, som skulle biiva byggnadsstyrelsens,
och med den skicklighet och erfarenhet, som förutsattes för anställning
hos styrelsen, hade givetvis ganska lätt, i synnerhet i en stad som
Stockholm, att skaffa sig privat verksamhet. Och då sådan '' kunde
antagas i allmänhet bliva förhållandevis bättre gottgjord än statstjänsten
kunde bliva, läge det nära till hands att befara, det vederbörandes
intresse kunde i alltför stor omfattning bliva upptaget av de enskilda
angelägenheterna. Lämpligheten av ett stadgande om förbud för styrelsens
tjänstemän mot enskild verksamhet i yrket kunde därför ifrågasättas.
Detta spörsmål vore emellertid synnerligen svårlöst; vägande
skäl kunde anföras såväl för som emot en sådan åtgärd. Ehuru de
sakkunniga ingalunda underskattat skälen för införandet av en dylik
bestämmelse, ansåge de sig dock ej böra tillstyrka en så genomgripande
åtgärd, och detta såväl ur synpunkten av de tekniska tjänsternas rekrytering
som av de tekniska tjänstemännens informering. Avlöningarna i
de normala lönegraderna vore på intet vis jämförliga med de inkomster
av fri yrkesverksamhet, som i allmänhet kunde påräknas av så kvalificerade
husbyggnadsteknici, som man önskade få fästade vid styrelsen.
Skulle nu anställning hos styrelsen helt och hållet beröva vederbörande
möjlighet att, i mån som tjänsten det kunde medgiva, förbättra sina
villkor genom enskild verksamhet, fruktade de sakkunniga, att det skulle
bliva synnerligen vanskligt att få tjänsterna hos byggnadsstyrelsen så
besatta, som styrelsens ställning till husbyggnadsverksamheten i allmänhet
och till statens i synnerhet ovillkorligen fordrade. Och antaget att,
trots förbudet mot enskild praktik, fullt kvalificerade funktionärer vunnits
för styrelsen, skulle säkerligen, sedan de helt kommit ifrån den
enskilde praktikerns av former obundna men med mer direkt personligt
ansvar förenade och av förtrogenheten med byggnadskonstens nyaste

AvlöniiitfHvillkor
m. m.

296

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

framsteg absolut beroende ställning, en relativ tillbakagång i deras
byggnadstekniska kompetens lätt kunna inträda. Ehuru de sakkunniga
ailtså ej ville föreslå förbud för byggnadsstyrelsens tjänstemän att utöva
privat verksamhet, funne de dock lämpligt, att i avlöningsvillkoren intoges
en bestämmelse, som kunde utgöra garanti mot eventuella missbruk
av friheten att utöva enskild arkitektpraktik.

Den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda intagit gent emot ovannämnda
spörsmål, delar jag.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag torde för åtnjutande
av avlöningsförmånerna enligt den nya staten stadgas följande
villkor och bestämmelser, nämligen:

att samtliga innehavare av å ordinarie stat för byggnadsstyrelsen
uppförda befattningar skola, i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter prövning medgivas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst sex timmar varje söckendag, dock att arbetstiden
för kvinnligt biträde i första eller andra lönegraden icke må i
något fall utsträckas med mer än en timme;

att innehavare .av ordinarie befattning i byggnadsstyrelsen skall
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning
i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation av
ämbetsverket eller dess särskilda avdelningar eller eljest i allmänhet kan
varda stadgad, samt i sådant hänseende, ävensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej längre
kan anses såsom självständigt ämbetsverk, eller därest vissa ifrågavarande
ämbetsverk tillhörande göromål överflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande av tjänstegrad och avlöning,
efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de göromål, som anförtros
befattningshavaren, eller, efter Kungl. Majrts förordnande, tjänstgöra i
det verk, till vilket göromålen överlämnas; skolande befattningshavare
i byggnadsstyrelsen slutligen, likaledes med bibehållande av nyssnämnda
förmåner, vara underkastad att, närhelst så av Kungl. Maj:t prövas
lämpligt, förflyttas till annan befattning inom förvaltningen med liknande
arbetsuppgifter;

att med ordinarie befattning i byggnadsstyrelsen icke må förenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så

297

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

framt ej, vad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, vad angår
innehavare av annan befattning, byggnadsstyrelsen, uppå därom gjord
framställning och efter prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket,
linner uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tills
vidare bibehållas;

att med ordinarie befattning i byggnadsstyrelsen ej heller må förenas
sådant enskilt arkitektuppdrag, som, vad angår chefen, Kungl.
Maj:t och, vad angår innehavare av annan befattning, styrelsen finner
inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket;

att tjänsteman i första eller andra lönegraden är skyldig att
tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden, där byggnadsstyrelsen,
till befordrande av arbetets oavbrutna gång, finner honom lämplig
och behövlig;

att tjänstgöringspenningar få, liksom arvode till generaldirektörens
ställföreträdare, uppbäras endast för den tid, befattnings innehavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för tid, befattningshavaren
eljest varit befriad från tjänstgöring, skola utgå till den, som
uppehållit befattningen, där ej, vad berörda arvode beträffar, annorlunda
varder av Kungl. Maj:t bestämt;

att den, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägg eller i det fall, där avlöningen utgöres
av annat arvode än nyss sagts, den del därav, som icke anses
såsom tjänstgöringspenningar, men att den, som undfår ledighet för
svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen,
dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig
ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad
att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver sina
tjänstgöringspenningar avstå så mycket av lönen eller ortstillägget eller
av arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest
prövas skäligt;

att avlöning ej må utgå till tjänstinnehavare för tid, varunder
tjänstinnehavaren avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehavare varder avstängd från tjänstgöring eller
i häkte tagen, den del av tjänstinnehavarens avlöning, som icke prövas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida ej prövas skäligt låta befattningshavaren uppbära något därav;

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras till följd av tjänsteresor
eller för beredande av semester, befattningshavare av lägre grad
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 38

298

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

skall vara skyldig att, om vederbörande förordnas till högre befattning
i byggnadsstyrelsen, bestrida densamma mot åtnjutande i det förstnämnda
fallet av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar men eljest
av däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar, dock
ej längre än sammanlagt tre månader under ett och samma kalenderår;

att emellertid, därest ledamot av byggnadsstyrelsen till följd av
tjänsteresa eller för handläggning av särskilda ärenden är under allenast
några få, högst fyra dagar, hindrad att sköta sin befattning, tjänsteman
av lägre grad skall vara pliktig att utan särskild ersättning sköta de
till ledamotsbefattningen hörande löpande göromål;

att den ledamot av byggnadsstyrelsen, som förordnats att vara
generaldirektörens ställföreträdare, skall, därest han för den tid, han
bestrider generaldirektörsämbetet, måste till vikarie å ledamotsbefattningen
avstå egna tjänstgöringspenningar, äga såsom ersättning därför åtnjuta
däremot svarande belopp;

att, i fråga om i staten medgiven förhöjning av lönen efter viss
tids fortsatt innehavande av befattning i samma lönegrad, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehavaren under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord bestritt
sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras befattningshavaren
till last tid, varunder åtnjutits semester eller ledighet för fullgörande
av värnplikt, och

för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor, samt

för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare
fem år, ävenledes på samma villkor;

under iakttagande, vad var och en av omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av
kalenderåret näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit
uppnådd;

att förste vaktmästare och vaktmästare må för löneförhöjning
genom ålderstillägg tillgodoräknas den tid, som före den nya avlöningsstatens
trädande i kraft förflutit från tillträdet till befattningen, vare sig
på grund av fullmakt eller konstitutorial eller på grund av förordnande
i följd av frågan om överintendentsämbetets omorganisation;

att, därest kvinnligt biträde, som vid den nya statens ikraftträdande
är anställt hos överintendentsämbetet och befordras till ordinarie
biträde hos byggnadsstyrelsen från samma tidpunkt, omedelbart före sin

299

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

befordran mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig
beskaffenhet därstädes, biträdet må äga att för åtnjutande av löneförhöjning
räkna sig till godo den tid, biträdet utfört sådant arbete hos
ämbetet;

att likväl löntagare, som, då stadgad tid för erhållande av löneförhöjning
intjänats, redan uppnått den levnads- och tjänsteålder, som
berättigar löntagaren till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, åtnjutas av generaldirektören, ledamöterna i
byggnadsstyrelsen, intendenterna och sekreteraren en var under en och
en halv månad, av kassören och bokhållaren, assistenterna, statistikern
och de kvinnliga biträdena en var under eu månad samt av vaktmästarna
vardera under 15 dagar;

att tjänstinnehavare, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som av generaldirektören bestämmes,
begagna sig av semester;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva lönen ävensom ortstillägg eller, där avlöningen
utgöres av arvode, dock ej arvode för ställföreträdande av generaldirektören,
den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, utgå
till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att avgå från tjänsten ävensom i fråga
om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvitt angår innehavare av befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgat;

att den, som tillträder den nya avlöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämm;inde, upphörande av eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed; samt

att beträffande kvinnliga biträden å byggnadsstyrelsens stat skola
i övrigt lända till efterrättelse de föreskrifter, som äro eller kunna varda
utfärdade angående allmänna villkor och bestämmelser att gälla för å
vissa domstolars, ämbetsverks och myndigheters stater uppförda biträdesbefattningar.

Därjämte torde böra förklaras:

300

Frågan om
länsarkitekter
i tidigare
skeden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i överintendentsämbetet,
vilka icke före den 1 november 1917 anmäla, att de
vilja övergå till den^nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållua vid dem enligt
dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,
i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills
tillkommit dem.

Länsarkitekter.

En princip yid den ifrågasatta organisationen av den på staten
ankommande vården av husbyggnadsväsendet i allmänhet i riket är,
enligt vad förut anförts, att jämte centralstyrelsen på området, d. v. s.
överintendentsämbetet eller byggnadsstyrelsen, skulle finnas en under
denna sorterande ortsorganisation, bestående av ett antal länsarkitekter.

Frågan om anställande av länsarkitekter har tidigare varit föremål
för prövning. Den väcktes av överintendentsämbetet redan år 1865. Vad
som då gav ämbetet anledning att föreslå anställandet av länsarkitekter
var behovet dels av effektivare kontroll däröver, att fastställda förslag till
kommuners byggnader, synnerligast kyrkor, vederbörligen iakttoges vid
byggnadernas utförande, och dels av fullständigare tillsyn i avseende å
upprättande av förslag till reparationer vid kronans under ämbetet ställda
egendomar i landsorterna och beträffande utförandet av dylika där förekommande
arbeten. I överensstämmelse härmed skulle länsarkitekternas
åligganden huvudsakligen hava till föremål förvaltningen av ämbetets
hus i landsorten och förekommande kyrkobyggnadsarbeten.

Det skulle sålunda tillhöra länsarkitekt att avgiva utlåtanden i alla
frågor rörande husbyggnader, över vilka överintendentsämbetet eller
vederbörande länsstyrelse kunde infordra hans yttrande.

Länsarkitekten skulle vidare biträda länsstyrelse med utövande av
tillsynen över kronans under överintendentsämbetets förvaltning ställda
egendomar. I sådant hänseende borde länsarkitekten tillhandagå med
uppgörande av kostnadsförslag vid de årliga ekonomiska besiktningarna
och vid av- och tillträdessyner å boställen inom nämnda egendomar,
ävensom vid entreprenadkontrakts upprättande, samt med tillsyn över
beslutade byggnadsarbeten och deras avsynande.

Det skulle även åligga länsarkitekten att, när sådant av överinten -

301

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

deutsämbetet anbefalldes, uppgöra ritnings- och kostnadsförslag till atelier
tillbyggnader vid ifrågavarande egendomar.

Där så åstundades, skulle länsarkitekten tillhandagå offentliga auktoriteter
och menigheter med råd och upplysningar vid deras byggnadsföretag
samt biträda dom såväl med uppgörandet av ritningar och kostnadsförslag
i sådana fall, då ärendet borde underställas Kungl. Maj:ts
prövning, som vid uppgörande eller granskning av entreprenadkontrakt
och vid byggnadsföretagens avsynande.

Länsarkitekten borde jämväl, där tid och omständigheter sådant
medgåve, biträda enskilda med råd och upplysningar i byggnadsfrågor.

Han borde ock vid resor inom sitt distrikt vaka däröver, att av
Kungl. Maj:t fastställda byggnadsritningar noga följdes vid byggnadernas
utförande samt, där sådant icke ägde rum, göra anmälan i ärendet hos
Konungens befallningshavande.

Slutligen skulle det åligga länsarkitekten att biträda vid vården av
inom distriktet befintliga byggnader, som vore av antikvariskt värde.

Länsarkitekterna skulle enligt ämbetets förslag vara till antalet sju
med fast avlöning av 2,000 riksdaler, eller samma belopp, som de dåvarande
förste arkitekterna hos ämbetet, närmast motsvarande de nuvarande
intendenterna, åtnjöto. Avlöningen skulle bestridas antingen
ensamt av statsverket eller ock till hälften av statsverket och till
hälften av de till varje länsarkitekts distrikt hörande länen.

Overintendentsämbetets ifrågavarande förslag vann Kungl. Maj:ts
gillande och föranledde proposition till 1865—1866 årens riksdag, däri
föreslogs, att till löner åt åtta länsarkitekter — således en mer än överintendentsämbetet
ifrågasatt — måtte anvisas 8,000 riksdaler, under villkor
att vederbörande landsting bidroge för ändamålet med samma belopp.

Denna framställning blev emellertid icke av riksdagen bifallen.
Behövligheten av en förbättrad och mer verksam tillsyn över byggnadsväsendet
i landsorterna erkändes likväl från riksdagens sida men ansågs
ej utgöra tillräcklig anledning att för det dåvarande anvisa statsmedel
för ändamålet. Behovet av sådana personer, för vilkas anställande anslag
äskats, ansågs nämligen i vida högre grad förefinnas för kommuner och
enskilda än för kronan, och det syntes därför mindre lämpligt att, innan
ens vederbörande kommunalmyndigheter hörts i ämnet, anvisa statsmedel
för tjänsternas bildande. Med mera skäl syntes det böra i första hand
bero på nämnda myndigheter att för behovets fyllande vidtaga de förberedande
åtgärder, som kunde finnas för ändamålet erforderliga.

Sedan ett försök att intressera landstingen att bidraga med medel
för länsarkitekttjänsters inrättande misslyckats — endast ett landsting

Nu föreliggande
förslag
angående
länsarkitekter.

Overinten dentsämbetct.

302 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

förklarade sig villigt att lämna bidrag, varemot de övriga, huvudsakligen
på grund av brist på medel, vägrade under erkännande dock från de
flestas sida av nyttan av de ifrågasatta tjänsternas inrättande — förföll
frågan om länsarkitekter för denna gång.

Löneregleringskommittén av år 1874 upptog härefter frågan. Kommittén
medgav, att flera ganska talande skäl förefunnes för anställande
av länsarkitekter, men fann dock åtminstone för det dåvarande svårigheter
möta för genomförande av ett förslag härom. Huvudsakligaste
svårigheten synes hava ansetts vara att få tjänsterna besatta med i sitt
fack fullt utbildade och skickliga arkitekter, alldenstund, å ena sidan,
det jämförelsevis ringa arbete, som för statens räkning skulle åligga
varje länsarkitekt med afseende å kontrollen över allmänna byggnader
inom hans distrikt samt vården om kronans under överintendentsämbetets
inseende ställda egendomar därstädes, borde, i betraktande av
dessa byggnaders och egendomars dåvarande antal, ej bliva av tillräcklig
betydenhet, för att en dylik tjänsteman billigtvis skulle kunna
av staten lönas med något större belopp, och, å andra sidan, det vore
osäkert, huruvida länen skulle vilja ikläda sig någon uppoffring för
saken eller än mer huruvida arkitekten skulle kunna inom distriktet påräkna
tillräcklig enskild sysselsättning. Kommittén fann sig därför icke
kunna för det dåvarande förorda inrättande av länsarkitekttjänster.

Länsarkitekterna lämnades alltså utan avseende vid den nuvarande
organisationens införande; och, ehuru behovet av dylika organ alltjämt
varit för statens byggnadsväsen mer eller mindre kännbart, torde därefter
icke något allvarligt försök hava gjorts att få det snart femtioåriga
önskemålet förverkligat, förr än överintendentsämbetet med hänsyn till
den förestående omorganisationen av ämbetsverket i skrivelse den 30
september 1913 framställde förslag om länsarkitektinstitutionens införande
jämsides med den nya organisationen av ämbetet.

Enligt överintendentsämbetets nämnda i den förut berörda skrivelsen
den 7 april 1914 upptagna förslag skulle — sett från ämbetets synpunkt
— länsarkitekterna, var inom sitt distrikt, hava till åliggande

att närmast handhava tillsynen av kronans under ämbetets vård
ställda byggnader;

att närvara vid eller förrätta de årliga synerna å dessa hus, uppsätta
generalförslag rörande nästa års reparationsarbeten samt inom bestämd
tid avlämna förslagen till ämbetet;

att åt ämbetet insamla nödiga statistiska uppgifter beträffande stats -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258. 303

verkets egendomar och lokalbehov samt rörande gällande arbets- och
materialpris;

att leda och övervaka utförandet av de årliga reparationsarbetena
å kronans under ämbetets vård ställda hus samt granska och attestera
alla hithörande räkningar;

att biträda vid besiktningar och värderingar av annan kronans
egendom;

att, enligt särskilda förordnanden, förrätta inspektioner av såväl
statens byggnadsarbeten som kyrkobyggnadsarbeten;

att, då ämbetet så finner lämpligt, avgiva yttrande beträffande förslag
till stadsplaner och tomtindelningar;

att tillhandagå Kungl. Maj:ts befallningshavande med råd och yttranden
i ärenden rörande byggnadsordningar, stadsplaner, byggnadsbestämmelser,
tomtindelningar, besvärsmål i byggnadsfrågor samt rörande
arkitektoniska frågor i allmänhet; samt

att till ämbetet avgiva årsberättelse över sin verksamhet.

Länsarkitekterna hade ämbetet tänkt sig skulle vara till antalet
tretton med närmare angivna verksamhetsområden. Avlöningen skulle
till länsarkitekt utgå i form av arvode och till belopp av 2,000 kronor
årligen, utom till länsarkitekten i ett distrikt, som enligt ämbetets förslag
skulle bildas av Västerbottens och Norrbottens län. Arvodet för
denne länsarkitekt skulle nämligen utgå med 4,000 kronor. Vidare
skulle länsarkitekt för av ämbetet anbefallda tjänsteresor få tillgodoräkna
sig ersättning enligt fjärde klassen i resereglementet samt, liksom arkitekterna
utom stat, för större arkitektoniska uppdrag få åtnjuta särskild
ersättning efter omständigheterna.

Det av överintendentsämbetet nu framlagda förslaget angående Sakkunniga.
länsarkitekter företedde — anföra de sakkunniga — stora yttre likheter
med förslaget av år 1865. Dock förefunnes så betydande principiella
skiljaktigheter mellan förslagen, att de måste anses ligga på helt olika
plan. Det äldre förslaget avsåge att åvägabringa en för staten och vederbörande
kommuner gemensam institution samt att i avlöningshänseende
bereda länsarkitekten en så relativt förmånlig ställning — avlöningen
skulle ju uppgå till samma belopp som för ordinarie tjänsteman, och ej
av lägsta grad, i ämbetet — att befattningarna såsom länsarkitekt väl
kunde, efter dåtida förhållanden, anses hava karaktär mindre av fortvarande
uppdrag än av tjänst i egentlig mening. Det nya förslaget
intoge i dessa avseenden helt annan ståndpunkt. Gemenskapen med
kommunerna vore alldeles uppgiven; det vore endast de omedelbara

304

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

•

statsintressena, som genom den föreslagna institutionen skulle tillgodoses.
Och avlöningen vore, ehuru till siffran oförändrad, dock, på grund av
levnadskostnadernas stegring under de senaste femtio åren, i verkligheten
så reducerad — den skulle utgöra omkring tredjedelen av det
belopp, vartill enligt nu följda löneregleringsnormer avlöningen “uppginge
vid motsvarighet till sådan befattning, varmed länsarkitekttjänst i det
äldre förslaget likställdes i avlöningshänseende — att länsarkitektbefattningen
måste för innehavaren mer eller mindre få karaktär av bisysselsättning.

Den omläggning av länsarkitektinstitutionen, som sålunda ägt rum
i överintendentsämbetets sistberörda förslag, kunde givetvis ej undgå
att inverka på den fortfarande giltigheten av de skäl, som förut anförts
emot institutionen. De från riksdagens sida gjorda invändningarna hänförde
sig till institutionens egenskap av en statens och kommunernas
gemensamma angelägenhet och hade därför nu förlorat all aktualitet.
Samma vore ock förhållandet med 1874 års löneregleringskommittés invändningar,
i vad de anginge länens villighet att bidraga till länsarkitekternas
avlöningar och obilligheten i att dessa arkitekter skulle
»av staten lönas med något större belopp», i den mening, kommittén
uppenbarligen inlagt i detta yttrande. Och vad beträffade kommitténs
övriga skäl emot anställandet av länsarkitekter, nämligen svårigheten
att därtill erhålla kvalificerade personer vid den förmodade osäkerheten
om tillräcklig enskild praktik inom distriktet, hade detsamma med byggnadsväsendets
utveckling efter hand alltmer försvagats. Nu funnes
nämligen, oavsett de endast enskilt praktiserande byggnadsteknikerna,
ett avsevärt antal byggnadsexperter spridda över hela landet i befattningar
såsom stadsarkitekter eller stad singenjörer, bland vilka säkerligen
åtskilliga skulle vara lämpliga för.uppdrag såsom länsarkitekt, varjämte
utsikterna att erhålla enskild praktik nu för tiden syntes för en dugande
man vara även i landsorten betydligt större än för några tiotal år sedan
och, särskilt för en person, vars skicklighet vunnit officiellt erkännande
genom uppdrag att vara länsarkitekt, säkerligen ingalunda små.

Den utveckling, byggnadsväsendet sedan det första förslagets tid
undergått, hade även återverkat på de orsaker, varur förslaget hade
framväxt — nämligen behovet av bättre kontroll över offentliga byggnadsföretag,
särskilt kyrkobyggnadsarbeten, och av bättre tillsyn över
överintendentsämbetets hus i landsorten — men icke försvagande utan
förstärkande desamma. Den offentliga byggnadsverksamheten hade med
åren blivit livligare, vadan antalet av de företag, åt vilka överintendentsämbetet
borde ägna uppmärksamhet, ökats, varförutom särskilt de

305

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

byggnadsföretag, som rörde kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla
byggnader, skulle enligt de förslag i ämnet, jag förut redogjort för,
bereda ämbetsverket mycket ökat arbete. Och vad kronans under överintendentsämbetets
inseende ställda egendomar i landsorten beträffade,
hade under ifrågavarande tidsperiod dessa med å desammma befintliga
byggnader ungefär fördubblats. Det vore under sådana förhållanden
givet, att behovet av nya organ vid utövandet av ifrågavarande lokala
kontroll och tillsyn i motsvarande mån tillväxt.

Av vad sålunda anförts finge anses framgå, att de omständigheter,
som redan då det första förslaget framställdes voro att beakta vid prövning
av frågan om anställande av länsarkitekter, numera med bestämdhet
talade för en sådan åtgärd. Härtill skulle emellertid genom den
föreslagna utvidgningen av överintendentsämbetets uppgifter och åligganden
komma nya vägande skäl. Utom för det nyss nämnda huvudsakligen
till kulturhistoriska byråns uppgifter hänförliga ökade arbetet
för offentliga byggnadsföretag vore det särskilt i ytterligare två avseenden,
hänförliga det ena till byggnadsbyråns och det andra till stadsplanebyråns
verksamhetsområden, som behovet av länsarkitekter tydligt
framträdde.

Vad först de på byggnadsbyrån ankommande nya uppgifterna
beträffade, skulle länsarkitekterna genom å ena sidan sin lokalkännedom
och å andra sidan sin förtrogenhet med byggnadsstyrelsens uppgifter
och arbetssätt vara till sjmnerligt gagn för statens byggnadsverksamhet
vid insamlandet från landsorten av det för byggnadsstatistiken erforderliga
statistiska materialet. Av ej mindre, måhända större betydelse
för byggnadsväsendet i allmänhet i riket skulle emellertid tillgången på
statsorgan sådana som länsarkitekterna vara å det område av byggnadsverksamheten,
vars övervakande ankomme på stadsplaDebyrån.

I detta avseende åberopa de sakkunniga ett av överintendentsämbetet
i förenämnda skrivelse den 7 april 1914 gjort uttalande av
följande lydelse:

»För byggnadsverksamhetens ordnande å sådana områden på landet, där
marken av ägaren uppdelats i tomter för försäljning och där man således kan förmoda,
att ett samhälle inom kort skall uppväxa, kunna för närvarande, enligt gällande
lag och förordningar, från det allmännas sida inga andra åtgärder vidtagas,
än att söka få en stadsplan för området fastställd. Härigenom vinnes emellertid
endast, att gator och kvarters form och läge fixeras; först efter det att en större
sammanträngd befolkning förefinnes, äger Konungens befallningshavande rättighet
och skyldighet att påkalla Konungens förordnande, att stadsplanelagen i hela dess
utsträckning jämte byggnadsstadga, hälsovårdsstadga o. s. v. skola tillämpas, d. v. s.
att området skall utgöra ett municipalsamhälle.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.)

306

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

För byggnadsverksamhetens ordnande kunna sålunda föreskrifter icke utfärdas,
förrän en större sammanträngd befolkning hunnit bofästa sig i sina ägande hem, vilka
vanligen uppförts utan mycken hänsyn till sundhetens, brandsäkerhetens eller den
goda smakens fordringar.

Denna brist i vår lagstiftning har heaktats av den kungl. kommitté, som
haft till uppgift att omarbeta byggnadsstadgan för rikets städer. I sitt, den 20
mars 1909 dagtecknade, underdåniga förslag till ny »byggnadsstadga för riket» hava
kommitterade därför inryckt ett bemyndigande för Konungens befallningshavande
att meddela byggnadsföreskrifter för dylika stadsplanelagda, men ännu till större
delen obebyggda områden å landet, varigenom alltså redan från början ordnade
byggnadsförhållanden skulle kunna införas.

Överintendentsämbetet, som i sitt underdåniga yttrande rörande detta stadgeförslag
helt anslutit sig till denna del av förslaget, har ansett sig här höra framdraga
detta förhållande, emedan det är uppenbart, att, om Konungens befallningshavande
erhölle dylikt bemyndigande, ännu ett skäl, och ett tungt vägande skal,
tillkommer, att förse länsstyrelserna med arkitektoniskt skolade biträden. Såväl vid
avfattandet av byggnadsföreskrifterna som i all synnerhet vid tillsynen över deras
efterlevnad torde Konungens befallningshavande icke kunna undvara sakkunnigt
biträde.»

Vidare framhåller ämbetet, hurusom länsstyrelserna även hava behov av
byggnadstekniskt och konstnärligt biträde vid det på länsstyrelserna ankommande
fastställandet av byggnadsordningar och tomtindelningar i såväl nya som äldre samhällen
ävensom vid handläggandet av övriga länsstyrelserna ålagda bestyr i besläktade
angelägenheter, t. ex. granskning av stadsplaner, prövning av ansökningar och
besvär i frågor om byggnadsföretag, m. m.

Slutligen hava de sakkunniga framhållit, att länsarkitekterna också
i någon mån skulle bliva av betydelse för den administrativa byråns
verksamhet, nämligen vid värderingar och besiktningar m. m. i sammanhang
med tomtförsäljningar eller -köp för kronans räkning i landsorten.

De ovan berörda förhållandena syntes enligt de sakkunnigas mening
utgöra fullt tillräckliga skäl för anställandet av länsarkitekter.
Häremot syntes möjligen kunna invändas, att, genom omorganisationen
av överintendentsämbetet, helst en ledande tanke därvid vore att bereda
vederbörande inom ämbetsverket mera direkt och omedelbar beröring
med landsortsangelägenheterna än nu kunde ske, frågan om länsarkitekter
kommit i ett annat läge än den skulle haft, därest den nuvarande
organisationen vore avsedd att bibehållas. Så syntes emellertid, åtminstone
i huvudsak, icke vara förhållandet. Utom det, att berörda grundtanke
vid den nya organisationen av ämbetsverket även väl kunde åberopas
för länsarkitektinstitutionens inrättande, borde den omständigheten
benktas, att, ehuru länsarkitekterna såsom statsorgan å det speciella
husbyggnadstekniska området enligt sakens natur borde stå i intim
samverkan med byggnadsstyrelsen, institutionen såsom ortsorganisation

307

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

dock ej med nödvändighet vore avhängig av den centrala myndighetens
organisation. Sådan som länsarkitektinstitutionen enligt det förut sagda
tänkts skulle den väl utgöra ett stöd vid den centrala organisationens
verksamhet men ej kunna ersätta någon del av denna organisation och
näppeligen heller kunna genom denna, huru den än bleve utdanad, helt
eller ens huvudsakligen ersättas. Det omedelbara ändamålet med länsarkitekterna
vore att tillföra länsstyrelserna byggnadsteknisk kompetens;
de utgjorde således ett led, och ett mycket viktigt sådant, vid organiserandet
av statens husbyggnadsväsen såsom helhet betraktat men däremot
icke vid organiserandet av den centrala statsmyndigheten på det
husbyggnadstekniska området, byggnadsstyrelsen.

Länsarkitekternas berörda organisatoriska ställning framträdde tydligt
å de två områden, där de otvivelaktigt skulle finna sin mesta sysselsättning,
nämligen å de områden, som, för centralstyrelsens vidkommande,
tilldelats intendents- och stadsplanebyråerna. Detta synles, vad länsarkitekternas
befattning med stadsplane- och dithörande frågor anginge, utan
vidare vara klart av det förut därom anförda. Beträffande de till intendentsbyråns
verksamhetsområde hörande angelägenheterna syntes däremot
måhända några ord böra yttras.

Som bekant fungerade Kungl. Maj:ts befallningshavaude i åtskilliga
avseenden såsom överintendentsämbetets ombud i landsorten. Särskilt i
fråga om förvaltningen av kronans under ämbetets inseende ställda
fastigheter företedde detta ombudsskap en mycket konstant prägel.
Kungl. Maj:ts befallningshavaude hade sålunda att regelbundet årligen
vidtaga en hel del åtgärder avseende, bland annat, förberedande utredningar
angående erforderliga underhålls- och dylika arbeten å nämnda
fastigheter samt verkställighet av de arbeten, som vederbörligen beslutats.
Härvid måste givetvis anlitas biträde av byggnadskunniga personer, som
kunde för ändamålet förvärvas. Såsom förhållandena nu gestaltade sig
vore emellertid åtskilliga olägenheter förknippade härmed: biträdena
växlade ofta och kunde därför i regeln, även under den föga antagliga
förutsättningen av verkligt intresse för uppgiften, ej förvärva någon
ingående kännedom om byggnaderna i fråga; mången gång kunde biträdenas
kompetens med skäl ifrågasättas; och ofta kunde deu oegentligheten
icke undvikas, att de personer, som anlitades såsom sakkunniga
biträden när det gällde att fastställa förefintliga bristfälligt)eter, just vore
desamma som sedermera i egenskap av entreprenörer erhölle uppdrag
att bota bristerna. Dessa och även andra olägenheter skulle säkerligen
undvikas, därest länsarkitekter ställdes till länsstyrelsernas förfogande
såsom byggnadstekniska biträden, eu åtgärd som för övrigt måste anses

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av behovet i hög grad påkallad även ur den allmänna synpunkten, att
anspråken på länsstyrelserna såsom den centrala husbyggnads myndighetens
ombud i orterna givetvis komme att ytterligare stegras, i samma mån
som denna myndighets verksamhet utvidgades.

Såsom de sakkunniga förut framhållit, funne de fullt tillräckliga
skäl föreligga att anställa länsarkitekter. Beträffande de åligganden,
som skulle tillkomma ifrågavarande funktionärer, syntes dessa, vid den
fullständiga bristen på erfarenhet, huru institutionen i verkligheten komme
att fungera, icke kunna nu fullt fixeras. Vad överintendentsämbetet därutinnan
föreslagit hade icke givit de sakkunniga anledning till erinran,
dock att vederbörande borde förbehållas frihet att däri vidtaga de ändringar,
som omständigheterna kunde påkalla.

Ehuru länsarkitekterna till sin natur förnämligast vore att anse
såsom biträden åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, skulle deras verksamhet
vara av så stor betydelse för byggnadsstyrelsen, att detta ämbetsverk
redan med avseende härå syntes få anses hava berättigade anspråk
på medverkan vid förordnande av länsarkitekt. På grund härav och då
styrelsen syntes vara bäst skickad att bedöma vederbörandes byggnadstekniska
kompetens och lämplighet för uppdraget, syntes vid utseendet
av länsarkitekterna samma förfarande böra iakttagas som beträffande
vissa andra ortsfunktionärer, nämligen att förordnande meddelas av
vederbörande centrala myndighet — här byggnadsstyrelsen — efter
Kung]. Maj:ts befallningshavandes hörande.

Vid bedömande av det antal länsarkitekter, som kunde anses erforderligt,
och omfattningen av deras distrikt vore givetvis en hel del omständigheter
att beakta, såsom antalet statsbyggnader och andra offentliga
byggnader inom de områden, som skulle utgöra länsarkitektdistrikt,
det arbete, befattningen med dessa byggnader komme att bereda länsarkitekterna,
kommunikationsförhållandena inom landets olika delar, den
antagliga lokala tillgången på för länsarkitektuppdrag lämpliga byggnadsteknici
m. m. Således åtminstone delvis faktorer av föränderlig
karaktär och i viss mån ännu obekant innebörd. Härtill komme bristande
erfarenhet om måttet av de prestationer, man skäligen kunde
avfordra eu länsarkitekt. Det vore därför synnerligen vanskligt att
redan nu intaga en bestämd ståndpunkt till förevarande fråga, och vilken
mening man än komme till, syntes man få vara beredd till jämkningar,
sedan genom erfarenheten eller eljest nytt material blivit tillgängligt för
frågans bedömande.

Emellertid framställde de sakkunniga ett förslag i ämnet, i avseende
varå i detta sammanhang endast må nämnas, att det innebär den jämk -

309

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

ning av överintendentsämbetets förslag, att länsarkitekternas antal blott
bleve elva. Härvid hava dock de sakkunniga i överensstämmelse med
det nyss anförda framhållit, att förslaget icke i något avseende gjorde
anspråk på slutgiltighet.

Beträffande länsarkitekternas gottgörelse erinra de sakkunniga,
att överintendentsämbetet föreslagit årsarvoden, för en var utom länsarkitekten
i Västerbottens och Norrbottens län till belopp av 2,000
kronor. För arkitekten i nämnda län skulle arvodet utgå med 4,000
kronor. Skäl för det högre arvodet i detta distrikt vore att söka i de
i regel mindre utsikterna till lönande enskild praktik i ifrågavarande
landsändar och de besvärligare och mera tidsödande reseförhållandena därstädes.
Under förutsättning, att elva länsarkitekter anställdes, skulle detta,
oavsett reseersättningar, förorsaka statsverket en årlig utgift av 24,000
kronor. Denna utgift syntes med hänsyn till nuvarande förhållanden icke i
och för sig innebära större uppoffring från statens sida, än den år 1865 för
samma ändamål ifrågasatta och utan anmärkning lämnade summan av

8,000 riksdaler då skulle hava gjort. Då härtill komme, att den statsnytta,
som nu avsåges med länsarkitektinstitutionen, vore betydligt mer
mångskiftande och omfattande än vad med det äldre förslaget avsetts,
syntes någon invändning mot en utgift till förstnämnda belopp för
ändamålet i fråga skäligen icke kunna framställas.

Beträffande den länsarkitekterna tillkommande reseersättningen hade
de sakkunniga intet att erinra mot överintendentsämbetets förslag, attlänsarkitekterna
skulle få åtnjuta särskild sådan ersättning och därvid i likhet med
arkitekterna utom stat hänföras till fjärde klassen i gällande resereglemente.

Ej heller syntes någon invändning vara att göra däremot, att länsarkitekt
skulle erhålla särskild ersättning för större arkitektoniska uppdrag,
som kunde meddelas honom för statens räkning. Utförandet av
sådana uppdrag vore ju egentligen främmande för tjänstens karaktär,
vadan han därvidlag närmast vore jämförlig med arkitekt utom stat —
en ställning, som länsarkitekterna för övrigt väl även i regeln komme
att bekläda.

I fråga om länsarkitektarvodenas ställning i budgetärt hänseende
framhålla de sakkunniga slutligen att, sedan någon tids praktisk erfarenhet
om länsarkitektinstitutionen vunnits, det väl kunde visa sig, att
ändring i ett eller annat avseende tarvades såväl beträffande länsarkitekternas
åligganden, i allmänhet eller i särskilda distrikt, som ock beträffande
distriktsindelningen, till distriktens antal eller inbördes omfattning,
allt förhållanden, som kunde inverka såväl på de särskilda arvodenas
storlek — intet syntes nämligen de sakkunniga tala emot, att läns -

tungt. Maj.ts
befallningthavande.

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

arkitekterna liksom t. ex. domänintendenterna kunde vara inbördes olika
ställda i detta avseende — som på summan av samtliga arvodena. Det
syntes de sakkunniga därför lämpligast, att medel för länsarkitekternas
avlönande tills vidare bereddes under formen av ett anslag å extra stat.

De sakkunniga hemställde därför, att ett extra anslag å 24,000
kronor anvisades för anställande av länsarkitekter i enlighet med de
närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstämmelse
med det förut sagda, meddelades.

I fråga om inrättande av länsarkitekttjänster hava infordrade yttranden
avgivits av samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
teknologföreningens avdelningar för husbyggnadskonst och för väg- och
vattenbyggnadskonst samt överintendentsämbetet. Därjämte hava framställningar
i ämnet inkommit från den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 19 januari 1912 tillsatta kommissionen för verkställande av utredning
och avgivande av förslag till åtgärder med avseende å de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden, den så kallade bostadskommissionen,
ävensom från styrelsen för svenska kommunal-tekniska föreningen
och från södra Sveriges bj^ggnadstekniska samfund.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län förklarar
sig intet hava att erinra emot de sakkunnigas förslag angående länsarkitekter;
och anser sig befallningshavanden kunna vitsorda det stora
behovet därav, att sakkunnig kompetens på ett lämpligt sätt tillföres
länsstyrelsen i stadsplaneärenden och byggnadsärenden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län anför:

»Befallningshavanden instämmer till fullo i allt vad de sakkunniga anfört om
behovet av dylika tjänstemän. En granskning av den länsstyrelse i gällande författningar
ålagda prövning av den art, som i betänkandet omförmäles, torde ådagalägga
att de hos länsstyrelse förefintliga förutsättningar för denna prövning i många
fall äro otillräckliga. Särskilt gör detta sig kännbart då fråga är om prövning
av byggnadsordningar och byggnadsfrågor angående samhällen, inom vilka ingen
arkitekt finnes anställd, och där sålunda frågan, innan den kommer till länsstyrelsen,
ej varit föremål för någon som helst sakkunnig handläggning. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande har i dylikt fall nödgats anlita biträde av stadsarkitekten i Uppsala,
vilken emellertid ej har någon skyldighet att i sådant avseende gå befallningshavanden
till hända.

Jämväl i avseende å övriga av de sakkunniga (sid. 456) angivna punkter
berörande befallningshavandens verksamhet får befallningshavanden vitsorda att behovet
av sakkunnigt officiellt biträde ofta gjort sig mycket starkt gällande.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande får sålunda på det livligaste tillstyrka
förslaget.

311

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 258.

Inom Uppsala län ocli särskilt i Uppsala linnas ett stort antal byggnader
tillhöriga Kungl. Magt och kronan utom de byggnader, som äro ställda under övorintendentsämbetets
vård, exempelvis byggnader å kronans jordbruksdomäner. Skall
länsarkitekten få den befattning med alla dessa byggnader, som förslagsvis angivits
av de sakkunniga (biträde vid besiktningar, inspektioner m. m.) så förefaller arvodet

2,000 kronor om året ej allt för rundligt tilltaget. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillåter sig att framkasta ett tvivel, huruvida för detta arvode kan
erhållas en person med den kompetens, som förslaget förutsätter. Det förefaller
som om uppdraget skulle komma att fylla hans tid i en utsträckning, som komme
att väsentligen förminska hans utsikter till intjänande av de biförtjänster, varom i
förslaget ordas.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län yttrar:

»Såsom i betänkandet omtalas, är tanken att inrätta sådana befattningar
(länsarkitekter) ingalunda ny, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar
dock ifrågasätta, om densamma ännu nått sin mognad.

Med den vidsträcktare befattning överintendentsämbetet enligt förslaget för
framtiden skulle få, torde vara obestridligt, att för detsamma allt mer kommer att
erfordras organ i landets olika delar, och detta skulle väl vara den uppgift, som
egentligen borde fyllas av länsarkitekterna. Motsvarande uppgift fylles nu i huvudsak
av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i orterna, och förslaget synes icke
avse att häri göra annan ändring än att medelst länsarkitekterna utrusta Eders
Kungl. Majits befallningshavande med skolade medhjälpare vid utövande av de
ämbetsplikter, som beröra överintendentsämbetets förvaltningsområde.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle önskat, att förslaget härutinnan
varit närmare utarbetat, så att länsarkitekternas åligganden varit mera noggrant
angivna, och att därvid särskilt tagits under omprövning, i vilken omfattning
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med hithörande frågor
möjligen skulle kunna upphöra för att i stället övertagas av länsarkitekterna. Det
förefaller därför som skulle ytterligare utredning vara erforderlig, innan förslaget
om inrättande av länsarkitektbefattningar företages till slutligt avgörande.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anför:

»Såsom de sakkunniga jämväl erinrat, ankommer det på länsstyrelserna att
avgöra besvärsmål i byggnadsfrågor, att fastställa byggnadsordningar och tomtindelningar
samt under viss förutsättning pröva frågor om stadsplan. Vid behandling
av dessa ärenden gör sig behovet av tekniskt sakkunnigt biträde icke sällan gällande.
Därför vore det synnerligen lämpligt, om länsstyrelserna berättigades för verkställande
av erforderliga utredningar och undersökningar i dylika frågor få anlita
sakkunnigt biträde, varigenom länsstyrelserna onekligen mången gång skulle tillföras
ett bättre arbetsmaterial.

Om sålunda någon tvekan icke torde råda, att i avseende på sådana ärenden
en teknisk sakkunskap bör ställas till länsstyrelsernas förfogande, kunna däremot
helt naturligt olika sätt tänkas för anordnande av densamma. Ett av dessa är
givetvis inrättande i orterna av särskilda organ härför; och anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande för sin del, att en sådan anordning vore för länsstyrelsernas
vidkommande mest tilltalande. Dock få naturligtvis kostnaderna härför icke
stå i något missförhållande till den fördel, som är avsedd att vinnas.

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Genom anställande av de av sakkunniga föreslagna länsarkitekterna synes
emellertid för angivet ändamål erforderlig sakkunskap kunna beredas.

Då dessutom önskvärdheten av särskilda lokala organ för utförande av de
andra uppdrag, som enligt förslaget skulle åligga länsarkitekterna, framgår av den
verkställda utredningen, samt de beräknade kostnaderna för den nya institutionen,
så vitt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan finna, stå i rimligt förhållande
till det gagn, som densamma skulle medföra, anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som icke bar något att erinra mot övriga av de sakkunniga i deras
betänkande framlagda förslag, böra förorda, att den ifrågavarande länsarkitektsorganisationen
måtte komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad
de sakkunniga hemställt.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län tillstyrker
de sakkunnigas förslag vad angår länsarkitekters anställande samt anför
vidare:

»Visserligen har det synts Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande tveksamt,
huruvida det kunde vara behövligt att genast från början anställa det antal länsarkitekter,
som i betänkandet ifrågasatts, men å andra sidan torde länsarkitekternas
föreslagna uppgift att tillhandagå Kungl. Maj:ts befallningshavande med råd och
yttranden i ärenden rörande byggnadsordningar, stadsplaner, byggnadsbestämmelser,
tomtindelningar, besvärsmål i byggnadsfrågor samt rörande arkitektoniska frågor i
allmänhet bliva så krävande — särskilt med hänsyn till att dylika ärenden äro
avsevärt många och av beskaffenhet att i mån av egnahemsutvecklingens fortgång
alltmera ökas till antalet — att det föreslagna antalet arkitekter icke kan minskas,
utan att det ifrågasatta arvodet för arkitekterna höjes.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län anser,
att av de sakkunniga anförts fullt tillräckliga skäl för anställandet av
länsarkitekter, och förklarar sig, på grund härav och med vitsordande
av det lämpliga däruti, att länsstyrelserna sålunda tillföres byggnadsteknisk
kompetens, förorda nådigt bifall till detta förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län förklarar sig
i allo dela de sakkunnigas åsikt i fråga om behovet och betydelsen för
det allmänna av den ifrågasatta länsarkitektsorganisationen och understryker
särskilt vad de sakkunniga anfört beträffande vikten för länsstyrelserna
att vid handläggningen av stadsplane- och byggnadsfrågor
ävensom vid tillsynen över kronans hus och byggnader i landsorten
äga tillgång till ett biträde med byggnadsteknisk kompetens. Befallningshavanden
finner sig därför böra förorda bifall till de sakkunnigas
i nu nämnda hänseende framlagda förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län anser, att
med den åsyftade utsträckningen av överintendentsämbetets verksamhetsområde
länsarkitekter sannolikt skulle bliva behövliga. För länsstyrel -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 258. 313

serna syntes de också bliva till gagn. Emellertid syntes det tvivelaktigt,
om institutionen borde komma till skuld pa det sätt de sakkunniga ninkt
sig, utan bulle befallningshavanden före, att antalet länsarktitekter och
deras avlöningar borde icke obetydligt höjas utöver vad de sakkunniga
föreslagit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anför:

»Vacl angår de föreslagna länsarkitekterna, är Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
enig med de sakkunniga därutinnan, att arkitektoniskt skolade biträden
för mångahanda ändamål äro för länsstyrelsen behövliga, och att en kännbar brist
härutinnan för närvarande föreligger, liksom det ock torde vara önskvärt, att den
nya byggnadsstyrelsen i landsorten får till sin hjälp dylika biträden för inspektion
och eftersyn å byggnadsarbeten.

Oaktat således behovet av ifrågavarande arbetskrafter är ostridigt, synes
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot tvivelaktigt, huruvida den lösning
av frågan, som de sakkunniga föreslagit, är lämpligast. Enligt de sakkunnigas
egen förklaring är det omedelbara eller huvudsakliga ändamålet med länsarkitekterna
att tillföra länsstyrelserna byggnadsteknisk kompetens, och detta måste, som ovan
anmärkts, anses synnerligen beaktansvärt, men eu annan sak är, om länsarkitekterna
kunna bliva en lämplig institution härför. Först och främst är ju meningen,
att varje länsarkitekt skall tjänstgöra i två eller tre län, men det torde då endast
bliva länsstyrelsen i den stad, där länsarkitekten placeras, som får den bekväma
tillgång till honom, som för personlig rådplägning och för hans rätta utnyttjande
är behövligt, varemot andra länsstyrelser i regel finge skriftväxla eller per telefon
samtala med honom, vilket blir till betydligt mindre gagn. Att tillkalla länsarkitekten
till annan ort för rådplägning kommer helt säkert att helst undvikas,
enär omkostnaderna näppeligen kunna anses betäckta av reseersättningen, och stor
tidsspillan för honom uppstode, helst när distanserna såsom till Gottland och i de
norrländska länen äro högst betydliga, varjämte hans egen anställning i en kommuns
tjänst kanske hide hinder i vägen för längre eller ofta förekommande bortovaro.
Det torde nämligen vara ganska säkert, att åtminstone i det stora flertalet mindre
residensstäder icke finnas andra arkitektutbiidade personer, än som innehava befattning
i kommuns tjänst, och den avlöning, som de sakkunniga föreslå för länsarkitekterna,
lär ej i och för sig locka praktiserande arkitekter att slå sig ner i
mindre städer, där extra inkomsterna bliva obetydliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser således, att det i många fall
blir ganska litet att välja på, när länsarkitekter skola utses, men än itu värre blir
det att få en person, som är lämplig för de vitt skilda åligganden, som en länsarkitekt
anses böra fullgöra. Om också samma arkitekt utan svårighet medelst
syner och reparationsförslag handhaver tillsynen och vården av ävensom leder
arbetena å kronans under överintendentsämbetets förvaltning stående byggnader
samt kan inspektera statens byggnads- och kyrkobyggnadsarbeten, så torde det
redan vara långt mindre säkert, att samma person är lika lämplig eller kompetent
att granska och bedöma byggnadsordningar, stadsplaner och tomtindelningar eller
dylikt, och är han med visshet i de flesta fall ganska litet kompetent att vid syner å
kronodomäner på landet lämna något värdefullt biträde vid uppgörande av ritningar
och kostnadsförslag till ladugårdar och andra uthus, utan skulle man helt säkert
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 40

314

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

därvid hava betydligt bättre gagn av en byggmästare från trakten. Det torde
också böra påpekas, att, om till exempel stadsingenjören i en residensstad anställdes
som länsarkitekt, ban torde vara jävig och olämplig att biträda länsstyrelsen vid
granskningen av alla byggnadsfrågor, stadsplaner eller tomtindelningar för samma
stad, enär ban antagligen själv gjort det förberedande arbetet för stadens räkning
i samma ärende. På grund av vad sålunda anförts, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att frågans lösning, på sätt de sakkunniga föreslagit, knappast
kan förordas, utan tror befallningshavande, att det vore vida lämpligare, att visst
anslag ställdes till länsstyrelsernas förfogande, och att dessa därefter i varje fall finge
hänvända sig till den arkitekt eller sakkunnig, som kunde vara lämpligast, ty även
om i det särskilda fallet en till synes större ersättning måste anses erforderlig, så
undvekes många onödiga och långa resor, som länsarkitekterna utan egen ekonomisk
fördel (snarare tvärtom) finge underkasta sig, och speciell sakkunskap kunde mera
påräknas. Anställas länsarkitekter, komma helt säkert icke många år att förflyta,
innan löneförhöjning blir nödvändig, och även pension m. m. lär knappt kunna
undgås, varför kostnaden blir betydligt större, än som nu upptages. Visserligen
vore det nog till fördel för det nya centrala ämbetsverket (byggnadsstyrelsen) att
för tillsyn och vissa uppgifters inhämtande hava underlydande arkitekter i landsorten,
men tvivel torde råda, om dessa kunde beräknas vara verkligt sakkunniga i
alla de angivna fallen, eller om det ej vore lämpligare, att fullt kompetenta tjänstemän
vid byggnadsstyrelsen verkställde de viktigare inspektionerna, varemot arbetstillsynen
kunde som hittills uppdragas åt någon i trakten boende fackman. Att
kanske i detta avseende förslaget kan äga sina fördelar, vill Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande ej bestrida, men som i betänkandet betonas, att länsarkitekternas
egentliga ändamål är att vara länsstyrelsens byggnadstekniska biträde, har denna
synpunkt måst vara avgörande för befallningshavandes bedömande av förslaget och
i ty fall tvekar Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande ej att beteckna förslaget
som mindre praktiskt eller lämpligt.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län yttrar:

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande synes det uppenbart,
att anställandet av länsarkitekter måste anses vara av synnerligt stor betydelse
för länsstyrelserna, som härigenom skulle i lokala statsorgan få tillgång till biträde
av byggnadstekniskt kompetenta personer vid handläggning av ärenden, där verklig
kompetens på detta område är av nöden, och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
för sin del på det livligaste instämma uti vad de sakkunniga anfört rörande
behovet av länsarkitektsinstitutionen samt i underdånighet förorda bifall till förslaget
om anställande av länsarkitekter.

I fråga om sättet för tillsättningen av länsarkitekterna har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande icke någon erinran att framställa liksom ej heller rörande
den för dem föreslagna avlöningen.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län anför:

»Sedan lång tid tillbaka har det för länsstyrelserna i allmänhet framstått
såsom ett alltmer trängande behov att vid behandling och avgörande av åtskilliga
ärenden äga tillfälle att anlita teknisk sakkunskap. De göromål, som för varje år

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 258. 315

i stegrad skala av lagstiftningen påläggas länsstyrelserna, ställa även ökade krav
på mera omfattande kompetens hos lokalstyrelsernas befattningshavare. Aven om
dessa ägde tillräcklig tid att genom noggrant studium av lagars och författningars
tillkomst vinna klara insikter rörande de mångskiftande rättsförhållandenas innebörd
i alla särskilda detaljer, hava samfundslivets reglerande faktorer numera inträngt
på så många specialområden, att den för de administrativa befattningshavame
närmast bestämmande synpunkten av formellt-juridisk kvalifikation icke är nog
för vinnande av praktiskt riktiga och lämpliga resultat vid avgörande av antydda
speciella ärenden. Under sådana förhållanden är det naturligt, att det förslag, som
i förevarande betänkande framställts angående införande i förvaltnings väsendet av
en helt ny institution, länsarkitekter, måste betraktas såsom både välgrundat och
välbehövligt - icke minst av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta län,
varest utvecklingen på alla de områden, som av den offentliga administrationen
beröras, varit och är synnerligen livlig.

Ej heller beträffande — — — — länsarkitektsinstitutionen, har Eders Kung],
Maj:ts befallningshavande några principiella invändningar att framställa. Några
synpunkter torde emellertid vara förtjänta av beaktande.

Kommitterade uttala såsom sin uppfattning angående länsarkitekternas ställning
i administrativt hänseende, att de närmast och omedelbart skulle betraktas
såsom länsstyrelsernas byggnadstekniska biträden. På samma gång måste de emellertid
av sakförhållandenas egen natur komma att fungera såsom centralstyrelsens
ortsombud, en var för sitt distrikt. Oavsett frågan om själva distriktsindelningen
— — — — — — föreligger måhända någon fara för att denna arkitekternas så
att säga dubbelställning från början kan leda till en viss osäkerhet i uppfattningen
av deras statsanställning, vilket i sin män kunde inverka mindre gynnsamt på institutionens
organisation. Risken är måhända icke stor, men den antydda osäkerheten
torde ej helt kunna förnekas, särskilt vid betraktande därav, att själva centralstyrelsen
samtidigt komme att helt nvorganiseras och någon tid alltså förflyta, innan
ämbetsverkets egna funktioner hunnit vinna stadga och den bestämda utformning,
som genom den utvidgade byråindelningen avsetts. Under sådana förhållanden får
det anses lämpligt att, såsom kommitterade synas förmena, till en början icke uppställa
särskilt detaljerade bestämmelser rörande länsarkitekternas åliggande i form
av fixa instruktioner utan torde därmed böra anstå, till dess vunnen erfarenhet i
detta stycke kan giva lämplig vägledning. Härför talar även den omständigheten,
att befattningen som länsarkitekt enligt förslaget i varje fall är avsedd att allenast
utgöra en bisyssla för eljest fria yrkesutövare eller tilläventyrs för kommunalanställda
teknici. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande får på samma gång vitsorda lämpligheten
av de sakkunnigas förslag, att det för länsarkitekternas avlöning erforderliga
belopp tills vidare upptages å extra stat.

Bland de åligganden, som enligt överintendentsämbetets förslag i dess skrivelse
den 7 april 1914 skulle påvila länsarkitekterna, torde för länsstyrelserna såsom
särskilt betydelsefulla framstå dels arkitekternas tillsyn å kronans under centralämbetsverkets
vård ställda byggnader i landsorten, dels deras befattning med byggnadsoch
stadsplanefrågor. — — — — — Den ekonomiska besiktning, som beträffande
byggnaderna här i staden årligen äger rum, ocli vilken åtminstone till en del utgör
grundvalen för det inom ämbetet utarbetade generalförslaget, förrättades år 1915

316

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

av en nämnd under ordförandeskap av en stadens rådman, biträdd av stadsarkitekten
samt fyra yrkesidkare i Malmö. Såsom kronoombud pläga närvara både landshövdingen
och landskamreraren. I de fall, då någon ledamot eller tjänsteman i överintendentsämbetet
icke kan vid dylik förrättning närvara — de sakkunnigas utredning
giver tillräckliga bevis för svårigheten härutinnan, orsakad av personalbrist —
framstår det såsom något högst oegentligt, att ingen annan officiell representant
med tekniska insikter är närvarande. Länsarkitekten kommer att i detta avseende
bilda ett önskvärt komplement i synenämndens sammansättning, och hans vidare
verksamhet såsom prövande och kontrollerande funktionär giver sig av sig självt.
För ordnandet av de utbetalningar, vilka det ankommer på landskontoret att för
centralmyndighetens räkning verkställa, torde biträde av länsarkitekten kunna förväntas
beträffande fakturornas granskning. I detta sammanhang må en annan omständighet
framhållas. I den årliga redogörelse för å kronans hus vidtagna byggnads-,
underhålls- och reparationsarbeten, vilken redogörelse, uppställd i form av specificerade
utgiftsposter för de särskilda under överintendentsämbetets vård ställda byggnaderna,
skall till ämbetet insändas före november månads utgång, förekomma — åtminstone
i härvarande landskontors redogörelse år 1915 — de utförda arbetena
under tre huvudrubriker, nämligen:

l:o) arbeten enligt årets generalförslag;

2:o) arbeten, utförda på grund av särskilda skrivelser från överintendentsämbetet; •3:o)

arbeten, som utan anmälning blivit verkställda och likviderade.

En rubrik av sistnämnda innehåll torde ur statsbokföringssynpunkt anses
olämplig, då densamma skulle kunna föranleda till antagandet, att utbetalningar för
statsverkets räkning ägde rum utan vederbörligt bemyndigande för varje särskilt
fall. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande förmenar, att länsarkitekterna såsom
centralmyndighetens ortsombud borde kunna tillerkännas befogenhet att inom vissa
gränser bestämma angående smärre reparationers m. m. vidtagande samt genom
attestering av räkningar å sålunda utförda arbeten för länsstyrelserna möjliggöra
utbetalningar till vederbörande entreprenörer utan större tidsutdräkt. För redan
utförda smärre arbeten nödgas man understundom över hövan uppskjuta likvider
till enskilda personer, antingen i avbidan på generalförslagets ankomst eller eljest
för erhållande av utbetalningsmedgivande.

Bland de viktigaste uppgifter, kommitterade i likhet med överintendentsämbetet
funnit böra anförtros åt blivande länsarkitekter, är befattningen med sådana
byggnads- och stadsplaneärenden, vilkas handläggning enligt äldre och nyare lagar
samt dessa supplerande bestämmelser påvilar landskansliema. I detta avseende
råder naturligtvis ganska stor olikhet mellan de olika länen, allt efter befolkningens
storlek och dess fördelning mellan å ena sidan den egentliga landsbygden och å
andra sidan städer samt stadsliknande samhällen. Befolkningstätheten i detta län
har medfört, att under årens lopp allt flera orter kommit att inrangeras under begreppet
stadsliknande samhällen, för vilka gällande byggnadsstadga samt den relativt
nya stadsplanelagen skola äga tillämpning. Municipalsamhällena intaga i detta
hänseende främsta rummet. Det torde utan närmare motivering vara uppenbart,
att det för dylika orter icke ens kan förutsättas, att fullt kvalificerade organ skola
finnas för handhavandet av de många gånger tekniskt svårlösta frågor och ange -

317

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

lägenheter, vilka sammanhänga med det allmänna byggnadsväsende^ Allt för ofta
framkomma förslag beträffande såväl stadsplan som byggnadsordning, tomtindelning
in. in., som i brist pa erforderlig insikt, förutseende och sakkunskap måste betecknas
såsom underhaltiga, och vilka äro ägnade att, åtminstone med hänsyn till framtiden,
äventyra ett dylikt samhälles ändamålsenliga utveckling i de hänseenden, varom här
är fråga. De rättelser, ändringar och jämkningar, som länsstyrelsen i förekommande
fall har till uppgift att på lämpligt sätt verkställa, kunna tyvärr med nuvarande
anordningar mången gång icke göras så effektiva och praktiskt ändamålsenliga, som
önskligt vore. Orsaken härtill måste till väsentlig del sökas i rådande brist på
sakkunnigt biträde. Med tillfredsställelse finner därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i kommittébetänkandet den meningen på olika ställen uttalad, att med
genomförande av det centrala ämbetsverkets nya organisation samt den föreslagna
länsarkitektsinstitutionen åsyftats att på ett betydligt mera ingripande sätt, än nu
är fallet, omhändertaga de under eu generell benämning sammanfattade stadsplanefrågorna.
För sådant ändamål äro besiktningar och undersökningar å platsen nödvändiga,
och såväl överintendentsämbetets eget organisationsförslag som kommittébetänkandet
framhålla, hurusom på detta område — liksom för övrigt även beträffande
de andra grenarna av det centrala verkets administrativa uppgifter —
resor till de lokala platserna i väsentligt större utsträckning skulle komma att efter
reorganisationen företagas av ämbetsverkets egna ledamöter. Resultatet av sådana
undersökningar torde kunna förväntas bliva för länsstyrelserna av stor betydelse.
I den mån, länsarkitekter vid dylika undersökningar komme att medverka, bleve
det än vidare för länsstyrelserna till båtnad, om, då ärende rörande förslag till
mindre jämkning av stadsplan eller tomtindelning, vid besvär i byggnadsfrågor eller
dylikt vore på länsstyrelses prövning beroende, länsarkitekt sattes i tillfälle att
efter besiktning å platsen avgiva upplysningar eller yttrande, ägnade att för länsstyrelsen
underlätta en dylik frågas avgörande. Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande
får därför hemställa, att åt länsstyrelse måtte medgivas befogenhet att i
sådana fall, som nu antytts, förordna länsarkitekt att verkställa besiktning och för
sådant uppdrag åt honom utanordna den resekostnadsersättning, som för övriga hans
förrättningar må vara bestämd.

I anslutning till vad ovan anförts rörande beskaffenheten av de smärre samhällenas
egna byggnadsorgan torde det även vara av behovet påkallat, att en officiell
representant för byggnadsvården i riket antingen årligen eller vid särskilda
tillfällen, då omständigheterna därtill kunna föranleda, företager tjänsteresor för att
på ort och ställa granska det allmänna handhavandet av byggnadsärenden samt
genom framställningar och vägledning såväl förhindra olämpliga åtgärders vidtagande
som ock främja den sunda utvecklingen av samhällets vidare bebyggande.

Med anledning av vad på senaste tid förekommit inom riksdagen vid behandling
av Eders Kungl. Maj:ts nådiga propositioner rörande upplåtelse i vissa fall av
egna hem från kronoegendomar, tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att i anslutning till vad närmast förut framhållits ytterligare påvisa behovet av
särskilda organ för reglering av ett förestående mera allmänt bebyggande av vissa
orter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande åsyftar här en av riksdagen den 29
augusti 1914 till Eders Kungl. Maj:t avlåten skrivelse (nr 237) i anledning av väckt
förslag om upplåtande av lägenheter från förra militieboställena Pålsboda nr 1 och
Eolkasboda nr 2 i Örebro län, i vilken skrivelse framställts anhållan om utredning

318

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

rörande grunderna lör tomtupplåtelser i enlighet med av riksdagen närmare angivna
synpunkter. I huvudsak imiebär ifrågavarande hemställan, att i de fall, dä Kungl.
Maj t och kronan ämnar i större skala såsom byggnadstomter upplåta områden,
belägna inom eller intill utvecklingskraftiga samhällen med mera sammanträngd
befolkning, en på förhand uppgjord plan för bebyggandet måtte följas. Det har
därvid betonats, att upprättandet av en dylik plan icke kunde överlämnas åt de vid
kronoegendomars vanliga uppskattning och arrendevärdering fungerande personer,
bland vilka vederbörande domänintendent är ordförande och främste sakkunnig, utan
borde överlämnas åt en för sådant uppdrag särskilt kvalificerad person med tekniska
insikter. Dessa av riksdagen framhållna önskemål och synpunkter hava för detta
läns vidkommande resulterat i, att detta år två stycken arrendeuppskattningar, avseende
det ena Billesholms kungsgård i Södra Yrams socken, det andra förra mönsterskrivarbostället
l!/jfi mantal Hörby nr 7, 9, 14, 20 och 22 i Hörby socken av
domänstyrelsen återremitterats till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för avgivande
av eventuellt förslag i det syfte, berörda riksdagsskrivelse avser. Dessa
ärenden hava visserligen ännu icke av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande slutbehandlats,
men redan nu torde det kunna framhållas, att utredningen försvårats i
brist pa någon officiellt erkänd sakkunnig, lämpad för utförande av den utredning,
domänstyrelsen begärt, därvid styrelsen i skrivelsen rörande Billesholms kungsgård
allenast begagnat formeln ''efter vederbörandes hörande’.

I det föregående har Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande vitsordat riktigheten
av de skäl, kommitterade framhållit rörande länsarkitekternas upptagande
tills vidare å extra stat. Härigenom koimne att betonas, att institutionen till eu
början betraktades såsom en i viss mån provisorisk anordning, och att länsarkitekternas
uppgifter först efter vunnen praktisk erfarenhet närmare skulle regleras.
Vad som emellertid redan från början torde vara av vikt att särskilt uppmärksamma,
är enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande frågan om länsarkitekternas
antal och området för en vars verksamhet. Mest rationellt skulle det
uppenbarligen hava varit, om för varje län anställdes en arkitekt, alldenstund enligt
de sakkunnigas eget uttalande institutionen avsetts att i första hand utgöra biträde
åt länsstyrelserna. Om vederbörande arkitekt i allmänhet förutsattes vara bosatt
i residensstaden, komme detta att ganska väsentligt bidraga till lättnad i ärendenas
behandling, helst formen för arkitektens rådgivande verksamhet sannolikt komme
att bliva till stor del muntlig. — — - Då länsarkitekternas arvoden med blott

ett undantag upptagits till samma belopp, nämligen 2,000 kronor för en var av dem,
men denna efter nutida förhållanden ringa ersättning i och för sig icke torde locka
särskilt kvalificerade pe*soner att söka dylik anställning, är det av betydelse för
platsernas goda besättande, att vederbörande icke för mycket betungas med resor,
som inkräkta på den tid, vilken är nödvändig för fullgörande av privat yrkesutövning
eller annan verksamhet.

Vad slutligen angår tillsättande av länsarkitekt, torde det med hänsyn till
de blivande befattningshavarnes ställning få förutsättas, att länsstyrelserna tillerkännas
någon bestämmanderätt jämte den föreslagna byggnadsstyrelsen.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län håller före,
att de föreslagna länsarkitekterna otvivelaktigt skulle komma att lämna

319

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2,58.

länsstyrelserna ett mycket värdefullt biträde såväl vid granskning av
stadsplaner som i andra ärenden, för vilkas avgörande kräves sakkunskap
på det byggnadstekniska området, varför befallningshavanden anser det
synnerligen önskvärt, om länsarkitekter med de uppgifter, som av de
sakkunniga angivits, kunde anställas.

Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län
vitsordar, att den föreslagna länsarkitektinstitutionen är av behovet påkallad
och skulle lända till stort gagn, därest den komme till stånd.

Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Ålvsborgs län förklarar
sig finna anställandet av särskilda lansarkitekter önskvärt.

Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Skaraborgs län anför:

»Behovet av en förbättrad och mera verksam tillsyn över byggnadsväsendet
i landsorten, än tillförene varit att tillgå, är enligt Eders Kungl. Majtts befallningshavandes
förmenande av trängande beskaffenhet, och befallningshavanden håller före,
att detta behov icke torde kunna avhjälpas på ett ändamålsenligare sätt, än som
av överintendentsämbetet föreslagits och av de sakkunniga tillstyrkts, eller genom
anställande i landsorten av teoretiskt bildade och erfarna arkitekter, var och en med
verksamhetskrets inom ett behörigen anpassat distrikt. Särskilt vid prövningen av
stadsplanefrågor, vilka frågor numera efter tillkomsten av stadsplanelagen erhållit
ökad betydelse och blivit av mera invecklad beskaffenhet, har frånvaron av byggnadsteknisk
kompetens inom länsstyrelsen vållat avsevärda svårigheter. Eders Kungl.
Majtts befallningshavande får ock i anslutning till vad som anförts å sid. 460 i
betänkandet framhålla den ökade handläggning av ärenden angående byggnadsföreskrifter,
som tillagts befallningshavanden genom lagen den 17 juni 1916.

Eders Kungl. Majtts befallningshavande får alltså underdänigst biträda vad
betänkandet innehåller angående länsarkitektinstitutionen.»

Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Värmlands län har funnit
den av de sakkunniga framhållna betydelsen av länsarkitekt beaktansvärd
och från statsnyttans synpunkt obestridlig. Mot föreslagna avlöningsbeloppet,
likasom reseersättningen, synnerligen måttfullt beräknade,
hade befallningshavanden ej heller funnit anledning till anmärkning.
Befallningshavanden finge därför tillstyrka förslaget om länsarkitekter.

Eders Kungl. Majtts befallningshavande i Örebro län framhåller,
hurusom de föreslagna länsarkitekterna skulle komma att bliva till stor
båtnad för de'' ärenden rörande vård och underhåll av kronans byggnader
i landsorten, stadsplaner och tomtregleringar samt byggnadsfrågor,
med vilka länsstyrelserna hade att taga befattning. Behov av
biträde av tekniskt utbildade funktionärer gjorde sig nämligen ofta därvid
gällande. Befallningshavanden ansåge därför, att de sakkunnigas
ifrågavarande förslag borde genomföras.

320

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län yttrar:

»Då i närvarande tid den offentliga byggnadsverksamheten även i landsorten
alltmera utvecklas, synes det jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vara
för staten av vikt att, såvitt möjligt, å de skilda orterna tillförsäkra sig mera stadigvarande
organ, avsedda att tillvarataga och främja statens intressen vid utövandet
av denna byggnadsverksamhet. De olikartade åligganden, som enligt överintendentsämbetets
av de sakkunniga biträdda förslag skulle ankomma på dessa befattningars
innehavare och av vilka en sammanfattning lämnas å sidan 456 i betänkandet,
synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande innebära fullgiltiga skäl
för den uppfattningen, att ifrågavarande befattningar påtagligen skulle bliva till
stort gagn i nyss angivna hänseende och väl motsvara de kostnader för statsverket,
som med desamma bleve förenade. Vad särskilt angår de under överintendentsämbetets
inseende ställda hus och byggnader skulle otvivelaktigt den ingående
kännedom om dessa fastigheters beskaffenhet och behov, som nämnda funktionärer
vore i tillfälle att vid de årligen återkommande besiktningarna eller eljest förskaffa
sig, medföra väsentligt gagn för dessa fastigheters behöriga vård och underhåll.
Såsom i betänkandet framhållits, skulle vidare genom anställande av länsarkitekter
ett verksamt biträde vara att påräkna beträffande ett par viktiga grupper av byggnadsärenden
i landsorten, nämligen frågor, som röra restaurering eller nybyggnad
av kyrka ävensom på Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes handläggning ankommande
ärenden angående granskning av stadsplaner och fastställande av byggnadsordningar
in. m., därvid i många fall konstnärliga och byggnadstekniska synpunkter
måste beaktas.

Vad angår länsarkitekternas avlöningsförmåner hava såväl överintendentsämbetet
som de sakkunniga föreslagit dessa att utgå med, förutom reseersättning
enligt fjärde klassen i resereglementet och särskild gottgörelse för större uppdrag
för statens räkning, årliga arvoden, beräknade till 4,000 kronor i rikets nordligaste
distrikt och 2,000 kronor i vart och ett av de övriga distrikten. Då den förutsättning,
på vilken denna avlöning grundats, eller att en ej ringa enskild praktik
skulle komma att stå länsarkitekterna till buds, synes jämväl Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande fullt antaglig, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande de
ifrågasatta avlöningsförmånerna vara väl avvägda.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande finner slutligen goda skäl föreligga
för den av de sakkunniga uttalade meningen, att de medel, som komme att anvisas
till arvoden åt dessa befattningshavare, borde upptagas såsom anslag å extra stat
och att med det definitiva fastställandet av deras tjänstgöringsområden och arvodesbeloppen
borde anstå någon tid, varunder erfarenhet kunde vinnas om vissa av de
sakkunniga närmare angivna förhållanden, som äro särskilt ägnade att i antydda
hänseenden öva inflytande.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län och i
Gävleborgs län förklara sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas
förevarande förslag.

Eders Kungl. Maj ts befallningshavande i Västernorrlands län yttrar:

»Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande åligger att taga befattning med
en mångfald ärenden rörande byggnadsordningar, stadsplaner, tomtindelningar och

Iiungl. Maj:ts A''ad. Proposition Air 258. -‘521

andra därmed likartade frågor ävensom att utöva tillsyn och värd över kronans under
överintendentsämbetets inseende ställda byggnader, vore det obestridligen till synnerligt
gagn, om arkitektoniskt skolade personer funnes för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
att tillgå för inhämtande av nödiga upplysningar och yttranden i dessa
ärendens byggnadstekniska detaljer. Åven om numera i de flesta städer torde finnas
enskilt praktiserande eller i kommunens tjänst anställda arkitekter eller byggnadsexperter,
vilka vid föreliggande behov kunna få anlitas, blir i allt fall deras biträde
endast mera tillfälligt och ej på långt när av samma värde som det, vilket vore att
påräkna från de anställda länsarkitekterna med deras större förtrogenhet med Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppgifter och deras genom de årliga synerna och
därav föranledda reparationsarbeten vunna ingående kännedom om kronans hus och
vad för underhållet av dem erfordras. Genom länsarkitekterna skulle även vinnas
en förbättrad och mera verksam tillsyn över byggnadsverksamheten i allmänhet i
landsorten, vilket särskilt torde bliva av behovet, därest åt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande, på sätt föreslagits, skulle uppdragas att meddela byggnadsföreskrifter
jämväl för stadsplanelagda, men ännu till större delen obebyggda områden å
landet.

Att däremot få de föreslagna tjänsterna besatta med dugande personer torde
givetvis komma att möta svårigheter med hänsyn till det jämförelsevis ringa arvode
de sakkunniga för dessa tjänster föreslagit; men att för åstadkommande av en höjning
i arvodet minska tjänstedistrikternas antal under det av de sakkunniga föreslagna,
kan ej vara tillrådligt, enär därigenom det med tjänstenia avsedda syfte
skulle, åtminstone vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vidkommer, förfelas.

På grund av det anförda och då det allmännas fördel jämväl skulle komma
att tillgodoses därigenom, att bland länsarkitekternas åligganden skulle ingå inspektion
av kyrkobyggnadsarbeten ävensom skyldighet att biträda vid besiktningar
och värderingar av kronans egendom i allmänhet, finner sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande hava tillräckligt skäl i underdånighet tillstyrka att de sakkunnigas
förslag om anställande av länsarkitekter måtte vinna nådigt avseende.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anför
följande:

»I fråga om anställandet av länsarkitekter vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
uttala, att ehuru dylika tjänstemän väl kunde bliva till en viss nytta,
behovet av sådana icke synes hava så starkt framrtätt, att därav tillfredsställande
motiveras inrättandet av en ny tjänstemannakår. Åtminstone för så vitt de skulle
bliva till biträde och hjälp vid länsstyrelsernas verksamhet kan detta knappast sägas
vara fallet. Några avsevärda olägenheter torde näppeligen kunna påvisas vare sig''
med avseende på det sätt, varpå frågor om stadsplaner med flera ärenden rörande
tillämpningen av byggnadsbestämmelsema för städerna hittills handlagts, eller med
avseende å kontrollen och tillsynen om allmänna husbyggnadsarbeten, för så vitt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därmed haft någon befattning. I alla händelser
föreligger ingen som helst säkerhet för att särskilt i det sistberörda avseendet
förhållandena skola bliva mera betryggande genom fäst avlönade kontrollanter;
det beror helt och hållet på om man får den rätta personen härtill. Det må ock
bemärkas att länsarkitekterna enligt den uppkastade planen för deras ämbetsåligganden
icke skulle få någon befattning med kontrollen å de i allmänhet stora och vikBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 käft. (Nr 258.) 41

322

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

tiga husbyggnadsarbeten, som ombesörjas till exempel av medicinalstyrelsen eller
vartill denna myndighet har att granska planerna. — Länsstyrelserna hava under
de senare åren haft att kämpa med en alltmera stigande svårighet att kunna anskaffa
nödiga arbetskrafter för besörjande av alla de många göromål, som med
varje år i allt större mängd hopas över dem. Att få medel till ökade och bättre
avlönade biträden åt länsstyrelserna är ett med allt större krav framväxande önskemål
för dem. Att anställa länsarkitekter skulle, för så vitt det gäller biträde åt
länsstyrelserna, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening vara att på
ett område, där behovet mindre framträtt, onödigtvis nedlägga statsmedel, som
borde kunna användas till mera nytta på annat häll. Till fyllande av förevarande
behov, i den mån det berör länsstyrelserna, synes en både bekvämare och billigare
väg vara anvisad i och med det anslag, som av sistlidne riksdag på Eders Kungl.
Maj:ts framställning beviljades till anskaffande åt länsstyrelserna av sakkunniga biträden
vid utredningar m. m., och fråga kan väl vara, om man icke även på andra
områden borde kunna med fördel och billigare begagna sig av allt efter behovet för
tillfället anlitade sakkunniga.»

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i \ ästerbottens län anför:

»Det av de sakkunniga framställda förslag om anställande inom länen av
länsarkitekter finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande böra på det livligaste
tillstyrka.

Det är i de sakkunnigas betänkande till fullo ådagalagt, att kronan har störa
intressen att bevaka beträffande de byggnader, som för närvarande äro eller enligt
förslaget om överintendentsämbetets omorganisation bliva ställda under ämbetets
förvaltning. Inom länet komma vidare under den närmaste tiden att företagas i
ganska stor omfattning sådana kyrkobyggnadsarbeten, för vilka länsarkitektens biträde
eller kontroll skulle vara avsedd. Att nämna är sålunda beslutat uppförande
av flera kyrkor inom de församlingar, som utbrutits från Skellefteå pastorat. Vid
åtskilliga på prövning äimu beroende ärenden rörande nya församlingsbildningar
inom länet är förslag därvid understundom framställt om byggande av nya kyrkor.
Det är därjämte att förvänta att inom de kommuner, genom vilka den s. k. inlandsbanan
håller på att framdragas, kommer att uppstå stort behov att äga tillfälle att
hänvända sig till fackutbildad person för de ärenden av byggnadsteknisk eller
stadsplaneteknisk art, som inom nämnda kommuner helt visst uppkomma.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle vid dessa ärendens behandling
hava stort gagn av en länsarkitekt, om sådan funnes att tillgå.

Det torde vidare vara en allmän erfarenhet att inom länet, till följd av
bristande tillgång på här ifrågasatt sakkunskap, vederbörande kommuners eller enskildes
förslag om stadsplan, byggnadsordning m. m. bliva icke blott ofullständiga
och därigenom vålla vederbörande myndigheter besvär, utan ock dess värre bliva
för kommunen och den enskilde onödigt kostsamma, därför att vid förslagens uppgörande
icke tagits tillräcklig hänsyn till det lämpliga och praktiska i utförandet.

Ett ytterligare skäl för bifall till förslaget finnes däri, att inom länet med
hänsyn till dess avlägsna läge icke funnits tillgång till någon arkitekt med utbildning
motsvarande den utbildning, som förutsättes hos den blivande länsarkitekten,
varav även den enskilda byggnadsverksamheten lidit skada.

Kungl. Aluj.ts Nåd. Proposition Nr 258. 623

Byggnadssättet i städerna liar sålunda hittills oltast präglats av en viss enformighet,
antagligen i brist på tillgång till nya uppslag å ifrågavarande område
eller kännedom om de förbättringar, som på andra orter vunnit insteg.

Ehuru för närvarande varken landsting eller kommuner inom länet torde
finnas villiga att med visst avlöningsbelopp bidraga till länsarkitekt, är Eders Kungl.
Maj ts befallningshavande emellertid förvissad därom att, för den händelse länsarkitekt
bleve härstädes anställd, denne skulle, om hans tid sådant medgåve, i väsentlig
omfattning erhålla uppdrag både från städerna och landsbygden samt vara
länet till stort gagn.

I avseende å förslaget att länsarkitekt skulle anställas gemensamt för V ästerbottens
och Norrbottens län samt avlöningen för honom bestämmas till 4,000
kronor för år vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för sin del framhålla, att
ifrågavarande område helt visst bliver väl stort och att det kan befaras, att arkitektens
tid kommer att för mycket upptagas av långa och besvärliga resor. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig dock icke för närvarande höra påyrka,
att hans område redan från början begränsas att omfatta allenast detta län, men
skall han, såsom å sid. 456 förutsättes, bland annat, leda och övervaka utförandet
av reparationsarbetena å kronans hus samt granska och attestera alla dithörande
räkningar, torde det, med hänsyn till de stora avstånden mellan platser, där sadant
övervakande samtidigt kan ifrågakomma, bliva nödvändigt att giva honom något
biträde vid dessa bestyrs fullgörande.»

Emot detta yttrande har föredraganden hos länsstyrelsen reserverat
sig och därvid huvudsakligen framhållit, att en särskild länsarkitekt
vore omedelbart behövlig för Västerbottens lan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län slutligen
vttrar i förevarande ämne:

»Beträffande de föreslagna länsarkitekterna anser landshövdingeämbetet, att
anställande av dylika skulle komma att fylla ett vid länsstyrelserna länge känt
behov. Med den alltjämt fortgående utvecklingen på alla områden av mänsklig
kultur och med den tendens, som alltmera utvecklat sig, att pålägga länsstyrelserna
handhavandet av alla möjliga olikartade bestyr, visar sig snart sagt dagligen vid
länsstyrelserna behov av att hava till hands personer, som äga särskild sakkunskap
i de föreliggande frågorna, och vilkas yttranden och råd kunna inhämtas före frågornas
avgörande. Särskilt har detta behov framträtt i avseende å byggnadstekniska
frågor, som fordra alldeles speciell sakkunskap och där sakkunniga personer icke
alltid funnits tillhands. Härvid är att märka, att det ej blott är frågor om reparationer
och nybyggnader å kronans under överintendentsämbetets inseende ställda
hus, som vid länsstyrelserna kräva ett sådant sakkunnigt biträde, utan här förekomma
till handläggning även en hel del andra byggnadsfrågor, såsom stadsplaneärenden,
tolkningar av byggnadsordningar m. m. samt, vad särskilt Norrbottens län
vidkommer, även frågor om reparationer och nybyggnader av skolhus och prästgårdar
i finnbygden, kapellbyggnader m. m., till vilka staten plägar bevilja anslag.

Särskilt vid handläggning av detta sista slag av byggnadsärenden har behov
av sakkunnigt biträde gjort sig kännbart, då det oftast rört sig om byggnader i

tw erintendentsämbetet.

324 Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

avlägset belägna orter, där det ej kunnat uppletas personer kompetenta att uppgöra
ens de enklaste ritningar eller kostnadsberäkningar.

Beträffande de åligganden, som skulle tillkomma länsarkitekterna, synes emot
det av överintendentsämbetet i denna punkt framställda förslag icke vara något att
erinra. Någon tids erfarenhet om, huru institutionen kommer att verka, torde giva
de bästa uppslag för ett slutligt ordnande av denna fråga.

I fråga om antalet länsarkitekter och omfattningen av deras distrikt hava
överintendentsämbetet och de sakkunniga föreslagit, att Västerbottens och Norrbottens
län skulle utgöra ett distrikt med ett arvode åt länsarkitekten av 4,000 kronor
per år. Det kan dock ifrågasättas, huruvida en länsarkitekt för dessa bägge störa
län kan anses vara tillfyllest och om ej lämpligare vore att anställa en länsarkitekt
för vardera länet med mindre avlöning, genom vilken anordning ej obetydligt belopp
i resekostnader torde kunna besparas. Då det emellertid ej är meningen att definitivt
fastslå distriktsindelningen, utan att låta en tids erfarenhet giva utslaget, torde
ingen erinran vara att göra emot förslaget i denna del.»

Med anledning- av vad Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
yttrat angående de föreslagna länsarkitekterna har överintendentsämbetet
framhållit, bland annat, att en avlöning för länsarkitekterna av 2,000
kronor på sin tid av överintendentsämbetet föreslogs såsom ett minimum.
Efter nu inträdda förhållanden kunde denna summa nog sägas
vara för knapp. Dock ville ämbetet icke föreslå höjning av densamma,
innan nödig erfarenhet vunnits om, i vilken utsträckning länsarkitekternas
tid komme att tagas i anspråk. Det syntes ämbetet för övrigt
ingalunda uteslutet, att avlöningen möjligen måste sättas högre i ett
distrikt än i ett annat. Vidare ifrågasätter ämbetet, att länsarkitekternas
antal skulle, såsom ämbetet tidigare föreslagit, bliva tretton och att anslag
för ändamålet skulle anvisas till belopp av 26,000 kronor, samt
fortsätter härefter:

»Tvenne länsstyrelser, Jämtlands och Blekinge, hava en mot samtliga övriga
avvikande mening i förevarande fråga. De hålla före att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle vara mera betjänta av att erhålla befogenhet att i varje särskilt
fall tillkalla lämplig sakkunnig, vilken skulle ersättas med medel från särskilt
till befallningshavandens förfogande ställt anslag för ändamålet. De båda länsstyrelserna
finna en dylik anordning mera praktisk och för statsverket ekonomisk än
länsarkitektinstitutionen. Det torde nog icke vara en tillfällighet, att en dylik
uppfattning fått göra sig gällande i tvänne län, där en blivande länsarkitekt sannolikt
komme att bo i en annan residensstad, och där man således förutser svårigheter
att hekvämt kunna utnyttja sig av den nya tjänstemannen. Emellertid torde principiellt
denna lösning av frågan vara oriktig. En av de fördelar man avser att
vinna med länsarkitekterna är nämligen en enhetligare behandling hos de olika länsstyrelserna
av frågor rörande stadsplan, tomtindelning och byggnadsordning samt
hithörande besvärsmål.

Genom den ensartade utbildning arkitekterna förutsättas hava erhållit samt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258. '' 325

genom de från det centrala ämbetsverket utgående instruktionerna, meddelandena
och inflytandet i övrigt torde en dylik enhetlighet, så långt möjligt är, kunna ernås.

Den av länsstyrelserna i Jämtland och Blekinge föreslagna anordningen med för
varje särskilt fali tillkallad lämplig person går sålunda helt och hållet på sidan om
denna tendens och löser för övrigt icke alls frågan om överintendentsämbetets behov
av sakkunniga och med förhållandena i orten fullt förtrogna ombud.»

Vad härefter beträffar de av teknologföreningen avgivna yttrandena,
liar föreningens avdelning för husbyggnadskonst anfört följande:

»Beträffande förslaget om upprättande av de nya platserna för länsarkitekter,
biträder avdelningen detta på det kraftigaste. Mot förslaget om länsarkitekternas
gottgörelse med 2,000 kronor var för 10 av dessa och 4,000 kronor för en — länsarkitekten
i det nordligaste distriktet — har avdelningen sina betänkligheter. Sakkunniga
utgå ifrån, att denna ersättning blott är ett tillskott i den inkomst länsarkitekten
från annan syssla åtnjuter. Det synes dock avdelningen, som den föreslagna
summan är för knapp i förhållande till det mycket dryga arbete, som av
honom kan krävas. Med ett större arvode vore även den fördelen förbunden, att man
kunde vänta, att dugliga arkitekter från de större städerna sökte sådana platser,
med tanke på att med en fastän ej stor dock säker inkomst kunna i landsorten få
sin utkomst som arkitekt säkerställd genom de arbeten, han genom sin ställning
som länsarkitekt lätt kan erhålla. En utflyttning från dessa städer, där gärna
arkitekter hålla sig kvar av fruktan för existenssvårigheter i de mindre städerna,
vore säkerligen till gagn för byggnadsverksamheten i landet i dess helhet. Även
från denna synpunkt sett är den föreslagna gottgörelsen för knapp. Något förslag
till annan summa anser avdelningen ej lämpligt att göra, men vill fästa Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av en höjning av den föreslagna.»

Avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst yttrar i förevarande
ämne:

»Det skulle utan tvivel i många fall vara till stor nytta för byggnadsstyrelsen
att till en lokal tjänsteman kunna hänvisa vissa frågor om tillsynen av staten tillhöriga
byggnader i landsorten samt dessas underhåll m. m., ävensom att dylika
tjänstemän funnos att tillgå för respektive länsstyrelser.

•---— — — — — — — — — — — — — — —--- — anser

emellertid avdelningen ej lämpligt att frågor om stadsplaner och byggnadsordningar
hänföras till länsarkitekternas arbetsfält, utan böra dylika ärenden enligt avdelningens
förmenande behandlas direkt av byggnadsstyrelsen och där naturligtvis
närmast av stadsplanebyrån, varigenom den i sådana frågor samlade erfarenheten
bäst bör kunna göra sig gällande.»

Med anledning härav har överintendentsämbetet framhållit, att
avdelningen förbisett, att länsstyrelserna enligt gällande lag om stadsplan
och tomtindelning hava att taga avgörande befattning med vissa
stadsplane- och tomtindelningsfrågor samt att byggnadsordning skall
fastställas av vederbörande länsstyrelse, och att det sålunda är av syn -

Teknologi tyreningen.

Öv er intendent*-ämbetet.

Södra

Sveriges bygynadstekniska

samfund.

Bostaäsiiom missionev.

326 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

nerlig vikt att länsstyrelserna vid sin sida hava en arkitektoniskt skolad
och erfaren rådgivare.

Södra Sveriges byggnadstekniska samfund förordar varmt inrättandet
av länsarkitektbefattningar såsom ett synnerligen viktigt led
i överintendentsämbetets granskande och kontrollerande verksamhet men
förklarar sig anse, att länsarkitektbefattningarna genom högre avlöning
och övriga förmåner böra givas större pondus än vad sakkunnigas förslag
innebär.

Den från bostadskommissionen inkomna framställningen angående
länsarkitekter är av följande lydelse:

»I likhet med överintendentsämbetet och kommittén för detta ämbetsverks
omorganisation har bostadskommissionen funnit behov föreligga av lokala organ för
statsuppsikten över byggnadsväsendet, och kommissionen har tillika ansett det föreslagna
sättet för detta behovs tillfredsställande, inrättandet av en under ämbetet
lydande ortsorganisation i form av länsarkitekter, i huvudsak lämpligt och riktigt.
Ej heller har kommissionen något att erinra emot det förslag rörande länsarkitekternas
åligganden i fråga om kronans egendomar, som av ämbetet avgivits.

Däremot förmenar kommissionen, att såväl överintendentsämbetet som nyssnämnda
kommitté avsevärt underskattat omfattningen av den arbetsbörda, som tillsynen
å byggnadsväsendet i stadssamhällena kommer att lägga på länsarkitekten,
och att till följd därav den föreslagna organisationen, särskilt med avseende å löneförmånerna,
är alldeles otillräcklig.

Statsuppsikten över byggnadsväsendet i städer, köpingar och municipalsamhällen
är för närvarande anförtrodd åt Konungens befällningshavande i länen,
vilken emellertid, i saknad av tekniskt sakkunniga tjänstemän, ingalunda kan tillgodose
denna uppgift så som önskligt vore. I själva verket inskränker sig
Konungens befallningshavandes befattning med det allmänna byggnadsväsendet till
handläggning ur formell synpunkt av de ärenden, som författningsenligt tillhöra
hans prövning. Byggnadsstadgans föreskrift om Konungens befallningshavandes
skyldighet att övervaka, att de lokala byggnadsmyndigheterna även på ett sakligt
tillfredsställande sätt fullgöra sina skyldigheter har i stort sett förblivit en död
bokstav. Och även Konungens befallningshavandes uppgift att övervaka stadsbildningen
å landsbygden och vid behov inskrida med förordnande om byggnadsstadgans
tillämpning kan endast på ett bristfälligt sätt fullgöras.

Följden härav är som bekant, att den offentliga regleringen av byggnadsväsendet
särskilt i mindre och nyuppväxande samhällen lämnar mycket övrigt att
önska. Byggnadsordningarna äro ofta alltför summariska eller föga lämpade för de
orter, där de gälla. De stadsplaner, som på senare år fastställts, äro visserligen i
allmänhet tillfredsställande, beroende ej blott på stadsplanekonstens uppsving inom
vårt land, utan säkerligen i än högre grad på det nitiska och skickliga arbete, som
från överintendentsämbetets sida nedlägges å prövningen av uppgjorda förslag, men
dessa ärendens behandling har, till följd av den fullständiga frånvaron av sakkunniga
arbetskrafter hos länsstyrelserna, varit över hövan långsam och tidsödande, ett miss -

327

Kungi. Maj ds Nåd- Proposition Nr 258.

förhållande, som är så mycket kännbarare som förefintligheten av fastställd stadsplan
hittills varit en i det väsentliga oeftergivlig förutsättning för att vidkommande
samhälle skall underkastas någon byggnadskontroll alls.

Frånvaron av ledning och kontroll gör sig naturligtvis också kännbar i byggnadsnämndernas
dagliga arbete. Särskilt i mindre stadssamhällen utan kvalificerade
tjänstemän och utan tillgång till särskild sakkunskap bland byggnadsnämndens lekmannaledamöter
inskränker sig nämndens verksamhet till en rent formell prövning
av förekommande ansökningar om byggnadslov. De möjligheter, som dess ställning
innebär att positivt höja byggnadsväsendets nivå — en i våra mindre samhällen
alltför välbehövlig uppgift — förbliva outnyttjade. Det kan helt visst rent av
sättas ifråga, huruvida byggnadsstadgans och stadsplanelagens föreskrifter ens i
formellt hänseende överallt iakttagas. De undersökningar, bostadskommissionen
härom verkställt, och som på ett märkligt sätt bestyrkas av 1916 års fastighetsregisterkommissions
betänkande, giva vid handen, att stadsplanelagen i väsentliga
delar är en död bokstav i flera dylika samhällen.

Alla dessa allvarliga bristfälligheter i den offentliga uppsikten över byggnadsväsendet
komma att efter den nya byggnadsstadgans ikraftträdande bliva än kännbarare,
då denna såväl enligt 1909 års kommittés som enligt överintendentsämbetets
och bostadskommissionens förslag är mycket mera ingående och ställer vida större
krav på de myndigheter, som dess tillämpning åligger, än nu gällande byggnadsstadga.
Med hänsyn härtill har kommissionen ock förbundit sitt förslag till ny
byggnadsstadga med förslag om ej oväsentliga omläggninger av de offentliga tillsynsmyndigheterna
främst avseende tillförande av nödig sakkunskap åt länsstyrelserna
genom länsarkitekter. De instruktionella bestämmelser om Konungens befallningshavande
och denne tjänsteman, som kommissionen ämnar föreslå att upptagas i
byggnadsstadgan, äro av följande lydelse:

Om Konungens b ef a liv ingsh a rån de och om länsarkitekt.

§ 12.

Konungens befallningshavande, å vilken tillsynen å byggnadsväsende!
inom länet ankommer, skall övervaka, att ortsmyndigheterna med nit och
omsorg fullgöra vad i denna stadga, lagen angående stadsplan och tomtindelning
och övriga byggnadsväsende! rörande författningar är föreskrivet.

§ 13.

Vederbörande länsarkitekt skall i rådgivande egenskap biträda Konungens
befallningshavande vid tillsynen å byggnadsväsendet inom länet.

Länsarkitekt åligger i sådant hänseende särskilt

att avgiva yttrande i och biträda vid föredragning av hos Konungens
befallningshavande förekommande mål och ärenden dels angående byggnadsväsendet,
såsom stadsplan, tomtindelning, byggnadsordning, förbud mot
nybyggnad och undantag från sådant förbud, dels ock rörande bildande, av
nya fastigheter, där enligt lag och författning vid sådan fastighetsbildning
hänsyn skall tagas till markens ändamålsenliga bebyggande;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

att med oavlåtlig uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och
bostadsförhållandena inom länet i allmänhet och synnerligen i städer,
köpingar, municipalsamhällen, vid gruvor, bruk och andra industriella anläggningar
med större arbetsstyrka, järnvägsstationer och övriga orter
med sammanträngd befolkning:

att, där rättelse av föreliggande missförhållande eller förebyggande
av befarade sådana ej kan på annat sätt ernås, till Konungens befallningshavande
inkomma med nödiga anmälningar och förslag rörande tillämpning
å nya områden av lagen angående stadsplan och tomtindelning eller av
vad i denna stadga är föreskrivet om byggnadsverksamhetens ordnande
utom stadsplan, upprättande av sådan stadsplan, som omförmäles i 37 §
av sagda lag, upprättande av byggnadsordning eller andra lämpliga
åtgärder;

att verka för att nödiga förbättringar av gällande stadsplaner och
byggnadsordningar bliva vidtagna, och att stadsplan i mån av behov utsträckes
till nya områden;

att, i den mån tid och omständigheter det medgiva, biträda byggnadsnämnderna
å landet vid uppgörande av stycknings- och byggnadsplan för
område, om vilket det kan antagas, att det skall upplåtas för större
byggnadsverksamhet, samt av ritningar till nybyggnad, varom ansökan
hos byggnadsnämnd blivit gjord;

att i allmänhet bistå ortsmyndigheterna med upplysningar, råd och
förslag vid behandlingen av ärenden rörande byggnadsväsende!, börande
länsarkitekt, där så lämpligen ske kan, genom besök på ort och ställe
samt sammanträde med ortens byggnadsnämnd förskaffa sig närmare
kännedom om föreliggande ärenden och meddela råd om deras lämpliga
handläggning;

att hos vederbörande hälsovårdsmyndighet anmäla iakttagna missförhållanden
i avseende å befolkningens bostäder och bostadsvanor samt i
allmänhet vid behandlingen av ärenden av betydelse för bostadsförhållandena
söka samverka med sådan myndighet;

att utan dröjsmål verkställa de förrättningar, vartill förordnande
av överintendentsämbetet eller Konungens befallningshavande meddelats
honom; samt

att till överintendentsämbetet avgiva dels årlig berättelse över sin
verksamhet dels infordrade förslag och utlåtanden i ärenden rörande
byggnadsväsende!, ävensom självmant göra de framställningar, vartill anledning
förekommer.

§ 14.

Mom. 1. Länsarkitekt äger att från vederbörande ortsmyndigheter
inom länet infordra de utlåtanden och uppgifter, som äro behövliga för
hans ämbetsutövning.

Mom. 2. Finner länsarkitekt sig icke kunna tillstyrka fastställelse
i oförändrat skick av kommunalt beslut i ärende, som tillhör hans befattning,
bör han, där så utan ärendets oskäliga försenande finnes kunna
ske, hos vederbörande hemställa om förnyad prövning av beslutet.

329

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Av ovan lämnade korta antydningar om de resultat, till vilka kommissionen
vid sina undersökningar om den nuvarande ordningens bristfälligheter kommit, och
av de anförda instruktionsbestämmelserna torde tillfyllest framgå, att länsarkitektsbefattningen
icke kan, såsom överintendentsämbetet och dess omorganisationskommitté
föreslagit, organiseras som en bisyssla med det relativt blygsamma arvodet av 2,000
kronor. Envar, vilken äger någon erfarenhet om det utomordentligt viktiga och
maktpåliggande arbetsfält, som bär väntar länsarkitekten, torde inse det lönlösa i
att vilja lämna detta som eu bisyssla åt en redan förut rätt strängt upptagen person.
Med den kännedom, som kommissionen under sitt arbete kunnat förvärva om förhållandena
å förevarande område ute i landet, har kommissionen kommit till den
bestämda övertygelsen, att staten icke lär kunna förmå någon enda dugligare stadsarkitekt
eller stadsingenjör att för detta arvode mottaga förordnande som länsarkitekt.
De verkliga förmågorna äro så hårt belastade, att de icke kunna åtaga sig ytterligare
uppdrag av så föga lockande art.

Sannolikt är sålunda, att man till länsarkitekter skulle nödgas förordna yngre,
oerfarnare eller mindre skickliga arkitekter. Vådan härav ligger i öppen dag.
Kommissionen håller före, att en sådan person möjligen kan motsvara fordringarna
med avseende å vården av kronans byggnader, insamlandet av statistiska uppgifter
och dylikt, men alldeles visst kommer lian till korta vid den krävande och delikata
uppgiften att utgöra de kommunala byggnadsmyndigheternas konsulterande inspektör.
Ansvaret för en hel landsändas byggnadsmässiga utveckling får blott läggas i de
mest kvalificerade händer, alldeles oavsett att uppgiften även rent kvantitativt är
för omfattande att kunna lösas som en bisyssla.

Av alla dessa skäl, vilka bostadskommissionen kommer att utförligare utveckla
i sitt betänkande med förslag om ny byggnadsstadga, har kommissionen
ämnat föreslå, att länsarkitektstjänst inrättas såsom en huvudsyssla med i allmänhet
samma avlöningsförmåner som motsvarande tjänst inom medicinalförvaltningen, nämligen
förste provinsialläkare. Lika litet som överintendentsämbetets nuvarande tjänstemän
eller motsvarande kommunala befattningshavare bör för övrigt länsarkitekt
vara förhindrad att efter ämbetets medgivande, och i den utsträckning tjänsteåliggandena
tillåta, åtaga sig enskilda uppdrag.

De anmärkningar bostadskommissionen här ovan funnit sig böra rikta emot
de framlagda förslagen om inrättande av läns arkitektstjänster torde till fullo ådagalägga
de svårigheter, som möta en enhetlig och genomförd organisation av dessa
tjänster på ärendets nuvarande stadium, då närmare erfarenheter om tjänstens viktigaste
uppgift, tillsynen å det allmänna byggnadsväsende!, helt och hållet saknas.
Det har därför synts kommissionen önskvärt, att innan den nya organisationen i
detalj och för en längre tid bestämmes, möjlighet bereddes ämbetet och länsstyrelserna
att samla någon erfarenhet om de nya uppgifternas art och omfattning och
det lämpligaste sättet för deras lösning. Detta torde lätt kunna ske i den form,
att till ämbetets förfogande ställes ett runt anslag av förslagsvis 25,000 kronor att
användas för tillgodoseende av de uppgifter, som ämbetet med de nya tjänsterna
åsyftat, med frihet för ämbetet att i mån av behov, tillgång till för uppdraget
lämpliga arbetskrafter o. s. v. träffa de anordningar ämbetet i varje särskilt fall
finner ändamålsenliga.

Givetvis vore det icke möjligt att med ett sådant anslag omedelbart tillgodoBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 219 höft. (År 258.) 42

330

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 258.

se samtliga länsstyrelsers behov av en sakkunnig inspektör och konsulent för de
lokala byggnadsmyndigheterna. Detta torde ej heller vara av nöden, då behovet
av en sådan tjänsteman är mycket olika i skilda län. Störst torde det vara i
Stockholms och Södermanlands län, i Skåne och i Bergslagen. Att länsarkitekt i
första hand tillsättes i sådana landsändar, synes icke böra möta några betänkligheter.

En sådan anordning som den här föreslagna torde med fördel kunna kombineras
med en annan, som redan förut, ehuru utan resultat, varit under övervägande,
nämligen bidrog från landstingen till länsarkitekts avlöning. Redan första gängen
förslag om länsarkitektstjänsters inrättande framlades, förutsatte man, att halva
avlöningen skulle bestridas genom tillskott från de landsting, som tillhörde länsaikitektsdistriktet
ifråga. Att landstingen vid denna tid (1867) i allmänhet ställde
sig ovilliga till förslaget, torde äga sin naturliga förklaring däri, att länsarkitekterna
då väsentligen skulle hava till uppgift att biträda vid förvaltningen av kronans
byggnader, och att deras rådgivande verksamhet gent emot kommunerna för dessa
vore av ringa intresse, då det kommunala byggnadsväsende! icke, vare sig i fråga
om tillsynen å den enskilda byggnadsverksamheten eller med avseende å kommunens
egna byggnadsföretag, vid denna tid var av större vikt. Numera äro förhållandena
helt annorlunda. Med den utomordentliga betydelse, som länsarkitekterna enligt
bostadskommissionens förslag skulle komma att äga särskilt för de mindre stadssamhällenas
byggnadsväsen, vågar kommissionen med bestämdhet antaga, att en
förnyad framställning från statens sida till landstingen om bidrag till avlöning åt
länsarkitekt i regeln skulle komma att tillmötesgående besvaras. Självfallet är det,
med den provisoriska anordning av länsarkitektstjänsterna, som kommissionen ovan
föreslagit, ingalunda nödvändigt, att sådant bidrag genast från början lämnas av
samtliga landsting i riket. Länsarkitektstjänster kunna successivt inrättas för de län,
från vilka bidrag lämnas. Det ovan föreslagna statsanslaget å 25,000 kronor för
provisoriskt tillgodoseende av överintendentsämbetets och länsstyrelsernas behov av
byggnadssakkunniga tjänstemän i länen borde således användas till avlöning åt
länsarkitekt i län, där landstinget för samma ändamål anslår ett belopp motsvarande
hälften av länsarkitektens årsarvode.

Bostadskommissionen har emellertid ej förbisett, att med den här föreslagna
anordningen trygghet ej vinnes för att överintendentsämbetet under den måhända
ej korta tid, då länsarkitekter ej finnas i alla län, skall äga ombud i orterna för att
omhänderhava de uppgifter med avseende å förvaltningen av kronans byggnader
m. m., som utom tillsynen å det allmänna byggnadsväsende! tillkomma länsarkitekt.
Det synes därför lämpligt att jämte nyss föreslagna anslag å 25,000 kronor för det
senare ändamålet ställa till ämbetets förfogande ett mindre belopp, förslagsvis

10,000 kronor.

Bostadskommissionen vill slutligen framhålla lämpligheten av att den ovan föreslagna
nyorganisationen av den statliga uppsikten över byggnadsväsendet snarast
möjligt påbörjas. Vid tidpunkten för den nya byggnadsstadgans ikraftträdande torde
det vara synnerligen önskvärt att, i och för denna stadgas genomförande, nya byggnadsordningars
upprättande o. s. v. äga dugligare och arbetskraft^ tillsynsmyndigheter
än de nuvarande, samt jämväl att dessa nya tillsynsmyndigheter då äga någon
erfarenhet om sitt arbetsfält och de uppgifter, som där vänta dem.»

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition Nr 258. 331

Vad slutligen vidkommer den av styrelsen för svenska kommunal- Kommunal
tekniska föreningen ingivna framställningen, så vitt den berör länsarkitektinstitutionen,
göras i densamma gällande synpunkter, som återfinnas
i bostadskommissionens nyss meddelade yttrande ävensom i vad
de sakkunniga anfört i ämnet.

Enligt det nu föreliggande förslaget att inrätta eu länsarkitekt- nep^Kmaat*-institution skulle länsarkitekterna till sin karaktär bliva byggnadstekniska
biträden åt länsstyrelserna. Deras funktion skulle dock i anseende till
beskaffenheten av deras uppgifter och med hänsyn till den myndighet,
för vilken deras biträde bleve av den väsentligaste betydelsen, bliva i
huvudsak tvefaldig. I vad deras åligganden avsåge vården och underhållet
av kronans under överintendentsämbetets eller byggnadsstyrelsens
inseende ställda egendomar i landsorten eller hos detta ämbetsverk
anhängiga ärenden i övrigt skulle de, ehuru de även härutinnan på det
hela taget blott skulle fullgöra på länsstyrelserna ankommande åligganden,
framstå såsom det centrala ämbetsverkets ombud i landsorten. Men
beträffande deras andra och säkerligen mest maktpåliggande göromål, i
främsta rummet deras befattning med det statliga reglerandet av de yttre
formerna för nya samhällens uppkomst, komme de såväl formelt som reelt
att framträda såsom länsstyrelsernas sakkunniga rådgivare. Båda dessa
huvudfunktioner skulle otvivelaktigt för länsarkitekterna medföra avsevärt
arbete. I det förra avseendet tillåter jag mig erinra, att den
föreslagna intendentsbyrån upptager en till antalet ringare personal än
motsvarande nuvarande organisation och detta ehuru nämnda byrå är
avsedd för en större arbetsmängd än berörda organisation. Behovet
för byrån av biträde av länsarkitekter ligger således i öppen dag. I
det senare avseendet vill jag hänvisa särskilt till bostadskommissionens
yttrande, vilket torde giva en god föreställning om de anspråk, som i
detta avseende skulle komma att ställas på länsarkitekterna.

Av de yttranden, som avgivits med anledning av de sakkunnigas
förslag i förevarande ämne, är det endast två, som ställt sig avvisande
mot inrättandet av institutionen med länsarkitekter, nämligen de utlåtanden,
som inkommit från Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande
i Blekinge och Jämtlands län. Båda dessa befallningshavande hava
emellertid betraktat institutionen uteslutande ur synpunkten av det gagn,
länsstyrelserna skulle hava av densamma, och helt bortsett från nyttan
därav för den centrala statsförvaltningen. Även från den synpunkt,
de sålunda anlagt, hava de emellertid mer eller mindre uttryckligt erkänt
behovet för länsstyrelserna av sakkunnigt bvggnadstekniskt biträde, och

332

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

det är ej häremot i och för sig de gjort invändning, utan mot sättet för
länsstyrelsernas tillgodoseende med dylikt biträde. De hava nämligen ansett
det vara att föredraga, att länsstyrelserna bereddes tillfälle att i varje
förekommande fall mot särskild ersättning anlita lämpligt sakkunnigt
biträde, framför att de utrustades med ett konstant tekniskt biträde så
som de sakkunniga föreslagit, Då emellertid de sakkunnigas förslag
biträtts av Eders Kungl. Maj:ts samtliga övriga befallningshavande, av
vilka en del dessutom särskilt uttalat sig för just den lösningen av
frågan om länsstyrelsernas ftmseende med byggnadsteknisk sakkunskap,
att länsarkitekter skulle ställas till deras förfogande, torde den erfarenhet,
som vunnits i två av de till folkmängden mindre länen, ej böra
tillerkännas avgörande betydelse.

Med nyssnämnda undantag hava alla de, som yttrat sig över de
sakkunnigas förslag angående länsarkitektinstitutionen, biträtt förslaget i
vad det avser institutionens införande i statsförvaltningen, och åtskilliga
av dem hava från olika synpunkter ytterligare utvecklat skälen härför.
Av dessa är särskilt att uppmärksamma det yttrande, som avgivits av
Eders Kungl. Majrts befallningshavande i landets folkrikaste och tätast
bebyggda län, Malmöhus län, varest. behovet att få ifrågavarande angelägenhet
ordnad givetvis måste starkast göra sig gällande. Med avseende
å vad sålunda i ämnet anförts av såväl de sakkunniga som de
myndigheter och övriga, vilka yttrat sig i frågan, finner jag uppenbart,
att tiden nu är inne för inrättandet av länsarkitektinstitutionen. Vad
som däremot ännu kan vålla mycken tveksamhet är, huru institutionen
bör organiseras, d. v. s. huru många länsarkitekterna böra vara eller med
andra ord huru omfattande länsarkitektdistrikten böra vara, och den
därmed nära sammanhängande frågan huru länsarkitekterna böra ställas
i avlöningshänseende.

De sakkunniga hava, som av det förut sagda framgår, ifrågasatt,
att elva länsarkitekter skulle tillsättas och avlönas med arvoden av i
genomsnitt 2,000 kronor för år utom för länsarkitekten i det nordligaste
distriktet, varest arvodet skulle uppgå till 4,000 kronor. För ändamålet
skulle alltså erfordras ett årligt belopp av 24,000 kronor. Emellertid
hava de sakkunniga bestämt framhållit, att, innan tillräcklig erfarenhet
vunnits om huru länsarkitektinstitutionen komme att te sig i verkligheten,
icke kunde slutgiltigt bedömas, vare sig vidden av de åligganden,
som borde tilläggas länsarkitekt, eller antalet av länsarkitektdistrikten
och de särskilda distriktens omfattning och följaktligen ej heller den
erforderliga storleken av länsarkitekternas avlöningar, vare sig sammanlagda
eller i de särskilda distrikten. De sakkunniga hava därför före -

333

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

slagit, att ett extra anslag skulle ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för anställande av länsarkitekter utan att anslaget bundes vid visst antal
länsarkitekter eller viss bestämd avlöning för dem. Denna de sakkunnigas
mening om länsarkitektinstitutionens budgetära ställning delar
jag till fullo. Jag anser det sannolikt, att varken den första distriktsindelningen
eller den första arvodesregleringen kommer att bliva länge
bestående utan att de måste, måhända upprepade gånger, jämkas, innan
institutionens organisation kan vinna nöjaktig stabilitet. I betraktande
härav och då jag med hänsyn till såväl vad de sakkunniga anfört i frågan
om distriktsindelningen som särskilt vad därom anförts i de med anledning
av de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena funnit berörda
fråga böra underkastas viss ytterligare utredning, innan jag anmäler
densamma för Eders Kungl. Magt, har jag i min förut meddelade redogörelse
för de sakkunnigas förslag angående länsarkitekter och yttrandena
däröver i huvudsak uteslutit vad som berört distriktsindelningen.

Ehuru enligt vad jag nyss sagt ett anslag till länsarkitekter ej
torde åtminstone tills vidare böra vara bundet vid visst antal sådana funktionärer
eller vid viss avlöning för dem, är det givet att en förhandsuppskattning
i såväl det ena som andra avseendet måste ske för att
erhålla en grund för beräkningen av anslagets storlek. Härvid måste
emellertid, vid den fullständiga bristen på erfarenhet om i vad mån en
länsarkitekt förmår motsvara de anspråk som man vill ställa å honom,
stora svårigheter möta och uppskattningen kan därför icke bliva annat
än ytterst ungefärlig. Vad de sakkunniga i förevarande avseende ansett
har jag nyss nämnt. Av dem, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkande, har en del även uttalat sig i fråga om antalet av och avlöningen
till länsarkitekterna. Så gott som undantagslöst har därvid
den meningen framställts, att de sakkunnigas förslag vore i dessa stycken
för knappt tilltaget. Det yttrande, som avgivits av bostadskommissionen,
går härvidlag längst och intager för övrigt även i andra
avseenden en särställning. I likhet med sakkunniga och de hörda myndigheterna
i allmänhet vill också kommissionen giva länsarkitekterna
den dubbla funktionen av överintendentsämbetets eller byggnadsstyrelsens
ombud i orterna och länsstyrelsernas byggnadssakkunniga biträden.
Men i det senare avseendet vill kommissionen, i ändamål förnämligast
att göra den statliga regleringen av samhällsbildningarna effektiv, tillägga
länsarkitekterna så vittgående skyldigheter och befogenheter, att de
komme att intaga en helt annan ställning i administrationen än de
sakkunniga och flertalet hörda myndigheter synas hava tänkt sig. I
konsekvens härmed vill kommissionen också dels att ett betydligt större

334

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

antal länsarkitekter — helst en i varje län — skulle anställas än de
sakkunniga ifrågasatt och dels att länsarkitekternas avlöningar skulle
bestämmas avsevärt högre än de sakkunnniga förutsatt, för vilket sistnämnda
ändamål den gamla tanken på bidrag från landstingen åter
upptagits. Kommissionen förklarar sig framdeles komma att i annat
sammanhang avgiva förslag i berörda syften men vill att redan nu
medel utöver vad de sakkunniga föreslagit skola ställas till förfogande,
på det länsarkitekter med de uppgifter, kommissionen tänkt sig, må
kunna efter hand anställas och således någon erfarenhet på området hinna
samlas, tills kommissionens förslag i hela dess vidd skulle genomföras. I
sin förut återgivna framställning har bostadskommissionen otvivelaktigt
lämnat goda skäl för sin uppfattning av länsarkitektinstitutionen. Men
då kommissionens bebådade utredning och förslag i ämnet ännu ej
föreligga, har jag för närvarande ansett mig ej böra taga annan hänsyn
till kommissionens yrkanden än såsom ett synnerligen talande bevis
för behovet av den länsarkitektinstitution, de sakkunniga åsyftat.

Som antytts har det emellertid ej endast av bostadskommissionen
utan även av åtskilliga av dem, som eljest yttrat sig med anledning av
de sakkunnigas betänkande, gjorts gällande, att de sakkunniga beräknat
såväl antalet länsarkitekter som deras arvoden för knappt. Sålunda
hava länsstyrelserna i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län var
för sin del framhållit behovet av särskild länsarkitekt. Och samma
mening torde ligga till grund för det av länsstyrelsen i Blekinge län
såsom skäl emot länsarkitektinstitutionen gjorda uttalandet, att endast
länsstyrelsen i den stad, där länsarkitekten placerades, finge den bekväma
tillgång till honom, som för personlig rådplägning och för
hans rätta uttnyttjande vore behövligt, varemot andra länsstyrelser i
regel finge skriftväxla eller per telefon samtala med honom, vilket bleve
till betydligt mindre gagn. För högre arvoden hava uttalat sig dels
åtskilliga av Eders Kungl. Maj:ts befallningsh avande och dels teknologföreningens
avdelning för hus byggnadskonst samt södra Sveriges byggnadstekniska
samfund, vilka sammanslutningar i viss mån kunna anses
representera de tekniska kretsar, varur länsarkitekterna skulle tagas.
Åven överintendentsämbetet har yttrat sig i samma riktningar. I sitt med
anledning av de sakkunnigas betänkande avgivna utlåtande har ämbetet
dels i likhet med sitt tidigare förslag i ämnet förordat anställandet av
tretton länsarkitekter och dels uttalat, att det av ämbetet ifrågasatta
genomsnittsarvodet av 2,000 kronor på sin tid beräknats såsom ett minimum,
men att denna summa efter nu inträdda förhållanden nog kunde
sägas vara för knapp.

335

KwkjI. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Åven jag bär vid övervägandet av vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om länsarkitekter icke kunnat undgå ett intryck av, att den
ifrågasatta nya institutionen i förslaget blivit starkt beskuren. Med
ett antal av endast elva länsarkitekter måste var och en av dem få
ett distrikt, som omfattade två, i vissa fall tre län. Härigenom måste
fördelen för de särskilda länsstyrelserna av att äga tillgång till ifrågavarande
sakkunniga rådgivare bliva ytterst ojämnt utskiftad. Den läusstyrelse,
i vars residensstad länsarkitekten vore bosatt, skulle givetvis
kunna draga väsentligt större nytta av hans sakkunskap än den eller
de andra till distriktet hörande länsstyrelserna. Till följd av distriktens
storlek komme dessutom länsarkitekternas tid att så mycket upptagas
av resor, att deras effektiva tjänstgöring bleve väsentligt mindre än
den skulle bliva, därest distrikten vore flera, varförutom de långa tjänsteresorna
bleve så kostsamma, att det väl kan ifrågasättas, huruvida en
organisation med flera distrikt i verkligheten bleve avsevärt dyrare.
De invändningar om knappheten av de ifrågasatta arvodena som gjorts
synas mig också, åtminstone vad vissa landsdelar beträffar, värda beaktande.
Då emellertid all praktisk erfarenhet ännu saknas om möjligheterna
att tillvarataga den nytta, länsarkitektinstitutionen otvivelaktigt
komme att medföra, och första tiden av institutionens tillvaro därför
måste på sätt och vis bliva en försökstid, har jag ansett mig icke böra
för närvarande ifrågasätta, att större anslag för anställandet av länsarkitekter
anvisas än de sakkunniga ifrågasatt. Härvid vill jag dock
framhålla att, för att anslaget skall kunna komma till största gagn,
Eders Kungl. Maj:t bör äga att efter omständigheterna fritt disponera
detsamma ej endast i de avseenden, som av de sakkunniga särskilt
framhållits, nämligen beträffande distriktsindelningen och de särskilda
arvodenas storlek, utan även i det hänseende bostadskommissionen antytt,
nämligen att länsarkitekter ej skulle från början anställas över
hela riket utan, i män av medelstillgång, allt efter som de olika landsdelarna
hade behov av dem.

Slutligen vill jag med anledning av ett par uttalanden av Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge och Jämtlands län yttra
några ord. Befallningshavanden i det förstnämnda länet har gent emot
de sakkunnigas mening, att länsarkitekterna skulle tagas ur, bland annat,
stadsarkitekternas krets, framhållit, att stadsarkitekterna vore olämpliga
för uppdrag såsom länsarkitekter, då de såsom biträden åt länsstyrelserna
måste anses jäviga att handlägga ärenden, varmed de förut tagit
befattning såsom stadsarkitekter. Vad sålunda anmärkts är givetvis en
olägenhet vid den föreslagna länsarkitektinstitutionen. Så länge läns -

Kostnads beräkning.

336 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

arkitekttjänsterna ej kunna, såsom t. ex. bostadskommissionen ifrågasatt,
inrättas som självständiga tjänster utan måste organiseras såsom bitjänster,
kunna emellertid olägenheter av nämnda slag svårligen undvikas.
För övrigt torde olägenheterna icke behöva bliva allt för stora, då ju
länsarkitekterna ej skulle hava någon beslutanderätt utan avgörandet
städse skulle ligga hos länsstyrelserna, som i fall av förevarande slagvid
behov kunde konferera med överintendentsämbetet eller byggnadsstyrelsen
för inhämtande av den allmänna byggnadstekniska sakkunskap,
som kunde vara av nöden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Jämtlands län har anmärkt, att länsarkitekterna enligt de sakkunnigas
förslag ej skulle få någon befattning med de talrika statsbyggen, som
ej ankomme på överintendentsämbetet, t. ex. byggnadsföretag för medicinalstyrelsens
räkning. Detta är riktigt så vitt angår länsarkitekternas
det fasta arvodet motsvarande åligganden. Men länsarkitekterna skulle
därutöver mottaga byggnadstekniska uppdrag, som kunde erbjudas dem,
och just i detta avseende skulle de genom sin statsanställning och det
ansvar densamma medförde bliva till stort gagn för de myndigheter,
som i landsorten behövde pålitliga ombud för sina byggnadsangelägenheter.

Nu gällande ordinarie stat för överintendentsämbetet uppgår till
en summa av 50,600 kronor. Härtill komma två extra anslag, det ena
å 6,695 kronor till provisorisk lönereglering för ämbetet och det andra
å 10,000 kronor till förstärkning av arbetskrafterna hos ämbetet, vadan
riksstaten för närvarande upptager anslag till belopp av 67,295 kronor
för uppehållandet av ämbetets verksamhet. Den föreslagna nya staten
för ämbetsverket slutar å ett belopp av 158,400 kronor och skulle således
innebära en högst betydande ökning av riksstatens anslag för
överintendentsämbetet. Denna ökning är emellertid ej liktydig med
den genom ämbetets omorganisation och lönereglering höjda statsutgiften
för ämbetsverkets verksamhet, ty vid uppgörandet av förslaget till den
nya staten har, såsom förut angivits, iakttagits, att en del utgifter för
ändamål, som nu tillgodoses med medel utom ämbetets stat, hädanefter
skulle bestridas av anslag å staten. Det oaktat är ökningen i statsutgiften,
ehuru visserligen betingad av ämbetsverkets utvidgade verksamhet
och befattningshavarnas skäliga anspråk på förbättrade avlöningsförhållanden,
mycket avsevärd.

337

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 258.

Över kostnadsökningen hava de sakkunniga, med bortseende från
den inverkan, de varierande utgifterna för ålderstillågg, pensionering,
resekostnadsersättning och expenser kunna öva därå, uppgjort eu ingående
beräkning, i avseende varå jag tillåter mig att hänvisa till de
sakkunnigas betänkande. Enligt denna beräkning med de jämkningar
däri, som de i det föregående av mig ifrågasatta avvikelserna från de
sakkunnigas förslag skulle betinga, skulle kostnaderna enligt den nja
staten jämförda med motsvarande kostnader under nuvarande förhållanden
i runda tal bliva: för chefsämbetet 12,000 kronor mot 8,700 kronor,
för byggnadsbyrån 37,000 kronor mot 7,500 kronor, för intendentsbyrån
32,700 kronor mot 26,7<)0 kronor, för kulturhistoriska byrån 33,400 kronor
mot 13,400 kronor, för stadsplanebyrån 15,100 kronor mot 8,300 kronor,
för administrativa byrån 24,500 kronor mot 13,500 kronor samt för vaktmästare
3,700 kronor mot 3,440 kronor. Kostnadsökningen skulle således
för hela ämbetsverket bliva omkring 76,850 kronor.

De i det föregående framställda förslagen ställa emellertid krav
på statskassan, ej endast för uppehållandet av b}''''ggnadsstyrelsens reguljära
verksamhet utan även för vissa andra i sammanhang med denna
verksamhet stående ändamål. Sålunda har ifrågasatts anvisande av

dels ett ordinarie anslag å 3,000 kronor för utförande av mätningar
och andra undersökningar av i kulturhistoriskt avseende märkliga
byggnader,

dels ett extra anslag å 24,000 kronor för anställande av länsarkitekter
och

dels ett extra engångsanslag å 15,000 kronor för bestridande av
de med byggnadsstatistikens första uppläggande förenade kostnaderna.

Dessutom skulle omorganisationen av ämbetsverket medföra kostnader,
dels för beredande av utökade lokaler för verket, vilken fråga jag
i annat sammanhang ämnar anmäla för Eders Kungl. Maj:t, dels ock
för anskaffning av möbler och inventarier m. m. för de nya utrymmena.

Enligt vad nyss sagts skulle kostnadsökningen för själva ämbetsverket
belöpa sig till ungefär 76,850 kronor. Härav falla största beloppen,
respektive 29,500 kronor och 20,000 kronor, å byggnads- och
kulturhistoriska byråerna eller just de avdelningar av ämbetsverket, som
ej endast formellt utan även i verkligheten till väsentliga delar utgöra
organisatoriska nydaningar på det statliga husbyggnadsväsendets område.
Kostnadsökningen har uppgivits ungefärlig, och någon till siffran exakt
uppgift torde svårligen kunna åstadkommas. Emellertid torde i enlighet
med vad de sakkunniga påpekat ett par omständigheter böra framhållas,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 219 höft. (Nr 258.) 48

338 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

vilka äro av viss betydelse för bedömandet av den verkliga kostnadsökningens
storlek.

En del av de vid förberörda jämförelse upptagna kostnaderna för
överintendentsämbetets verksamhet utgår för närvarande av det ordinarie
anslaget till byggnader och reparationer eller av extra byggnadsanslag.
Vid jämförelsen har dock hänsyn ej kunnat tagas till alla kostnader
för ifrågavarande ändamål, som under nuvarande förhållanden bestridas
på sådant sätt, enär de till en del utgöras av tillfälliga utgifter, som
ej återfinnas från ett år till ett annat. Sålunda var t. ex. under år
1913, utom de två stadigvarande sysselsatta kontrollanterna, en ytterligare
biträdande kontrollant anställd med avlöning av 200 kronor i
månaden. Kostnadsökningen bär således beräknats utan hänsyn till de
nuvarande kostnaderna för en del sådant arbete, som efter den nya
organisationens införande otvivelaktigt skulle utföras av arbetskrafter
med ersättning från medel å ämbetsverkets stat. Denna omständighet
verkar givetvis till minskning av den faktiska kostnadsökningen. Minskningen
motväges dock i större eller mindre grad därav, att de från
anslaget till byggnader och reparationer utgående arvodena för tillsyn
vid arbetena å kronans under ämbetsverket ställda egendomar i landsorten,
varför ett under nuvarande förhållanden normalt belopp upptagits
vid kostnadsjämförelsen och alltså haft vederbörlig inverkan vid kostnadsökningens
beräkning, skulle avsevärt reduceras, därest länsarkitekter anställas
— ett förhållande, som emellertid i sin ordning bringar ned de
verkliga kostnaderna för länsarkitekterna under det för dem ifrågasatta
anslagets siffra.

Vidare är vid bedömandet av de verkliga merkostnaderna för ämbetsverket
att beakta, att anslaget till vikariat sersättningar m. m. å den nya
staten beräknats så, att de hos ämbetsverket anställda arkitekterna utom
stat skulle komma i åtnjutande av skälig ersättning för sitt arbete.
Redan under nuvarande förhållanden har, som förut nämnts, för dem
avsetts en ersättning av i medeltal 70 kronor för handlagt ärende. Emellertid
har, såsom även i annat sammanhang framhållits, på grund av
ärendenas oavbrutna tillväxt, de till överintendeutsämbetets disposition
för ändamålet ställda medlen ej ännu medgivit honorar till så stort
medelbelopp, som nyss nämnts. Enligt uppgifter från ämbetet hava
sålunda ersättningarna till arkitekterna utom stat utgått, i medeltal per
handlagt ärende, med, för uppdrag häuförliga till byggnadsbyråns verksamhetsområde
36 kronor 37 öre under år 1912, för uppdrag hänförliga
till kulturhistoriska byråns område 40—50 kronor under de senare
åren och 52 kronor 20 öre under år 1913 för sig samt för uppdrag

339

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

hänförliga till stadsplanebyråns göromål omkring 40 kronor under de
senare åren och 54 kronor under år 1012 för sig. Detta innebär,
att ifrågavarande ersättningar måst så reduceras, att de ej uppgått
till mer än ungefär två tredjedelar av det belopp, vartill de skäligen
skolat utgå. Ändring häruti är givetvis påkallad alldeles oberoende av
ämbetets omorganisation och lönereglering och hade säkerligen redan
varit bragt å bane, därest omorganisationsfrågans prövning ej varit så nära
förestående. Härtill bör givetvis tagas hänsyn vid uppskattningen av
den verkliga ökning i statsutgifterna, som skulle föranledas av ämbetets
omorganisation och lönereglering. Då enligt uppgift ersättningarna till
arkitekterna utom stat, trots de nuvarande låga ersättningsbeloppen,
uppgått till omkring 11,000 kronor, är det klart, att den del av utgiftsökningen,
som motsvarar jämkning av arkitekternas utom stat arvoden
till överensstämmelse med vad enligt föregående beslut av statsmakterna
varit åsyftat och som alltså i nu förevarande avseende kan anses såsom
mera skenbar, ej är allt för obetydlig.

I årets statsverksproposition har för omorganisation av och lönereglering
för överintendentsämbetet samt för andra därmed sammanhängande
ändamål på 1918 års riksstat beräknats ett belopp av sammanlagt
186,800 kronor. Enligt vad jag i det föregående föreslagit
skulle emellertid för ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp av tillhopa
200,400 kronor, vadan den i verkligheten behövliga summan överstiger
den beräknade med 13,600 kronor. Detta förhållande skall jag
taga i betraktande vid avlåtande av förslag till anskaffande av medel
för vissa andra större på senare tiden framkomna anspråk på statskassan.

Såsom förut nämnts bestrides för närvarande en del av kostnaderna
för överintendentsämbetet av det ordinarie reservationsanslaget till
byggnader och reparationer; uti förberörda kostnadsjämförelse har sålunda
upptagits omkring 14,000 kronor av dylika medel. Därest den
föreslagna nya staten bliver antagen, skulle nämnda anslag befrias från
berörda kostnader, vilket i verkligheten skulle innebära en höjning av
anslaget med motsvarande belopp. Detta torde emellertid icke böra påkalla
någon åtgärd till anslagets reglering. Ty dels måste, trots de tid
efter annan vidtagna höjningarna av anslaget, detsamma, särskilt med
hänsyn till nuvarande priser å byggnadsmaterialier o. d., anses vara allt
fortfarande knappt tilltaget och dels skulle, om i enlighet med vad som
ifrågasatts flera eller färre av de nu mera fristående förvaltade statsfastigheterna
ställas under överintendentsämbetets eller byggnadsstyrelsens
inseende, anspråken å anslaget i fråga än ytterligare stegras. Anslaget,

Anslaget till
byggnader
och*reparationer.

340

Deparle mentschefens hemställan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

som i årets statsverksproposition i avbidan på proposition i frågan om
omorganisation av överintendentsämbetet endast beräknats, torde alltså
böra i 1918 års riksstat uppföras med oförändrat belopp, 370,000 kronor.

Med åberopande av vad jag anfört får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t i proposition till riksdagen måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna den av mig föreslagna nya staten för överintendentsämbetet
under förändrat namn av byggnadsstyrelsen, att tillämpas från
och med år 1918;
dels förklara

att för åtnjutande av avlöningsförmånerna enligt nämnda stat skola
gälla de av mig tillstyrkta villkor och bestämmelser;

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar i överintendentsämbetet,
vilka icke före den 1 november 1917 anmäla, att
de vilja övergå till den nya avlöningsstaten samt underkasta sig de för
avlöningens åtnjutande stadgade villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem enligt
dittills gällande ordinarie stat tillkommande avlöningsförmåner ävensom,
i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills
tillkommit dem;

dels för utförandet av mätningar och andra undersökningar av i
kulturhistoriskt avseende märkliga byggnader i allmänhet bevilja å ordinarie
stat för år 1^18 såsom reservationsanslag ett belopp av 3,000 kronor;

dels å extra stat för år 1918 anvisa, för bestridande av de med
uppläggandet av en byggnadsstatistik förenade särskilda kostnaderna,
såsom reservationsanslag ett belopp av 15,000 kronor;

dels ock å riksstaten för år 1918 uppföra det ordinarie reservationsanslaget
till byggnader och reparationer med oförändrat belopp, 370,000
kronor.

341

Kungi. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 258.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt
och föreslagit, däri statsrådets övriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
gilla och bifalla; och skulle proposition i ämnet av
den lydelse, bil. litt. — — — utvisar, avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Stig Östergren.

342

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

Översikt av innehållet.

8ID.

Sakkunniga för omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet .................. 3

Översikt av de sakkunnigas betänkande...................................................................... 5

över betänkandet hörda myndigheter m. fl.................................................................. 13

Skäl för omorganisation och lönereglering av överintendentsämbetet............................. 14

Vissa på organisationen av överintendentsämbetet inverkande frågor......... 21

Den kulturhistoriska byggnadsvärden........................................................................... 22

Statens byggnadsverksamhet ....................................................................................... 70

Ang. de sakkunnigas förslag i allmänhet .................................................................. 114

Ang. total centralisation av husbyggnadsverksamheten .......... 119

Ang. partiell centralisation av husbyggnadsverksamheten ............................................. 119

Ang. byggnadsstatistik............................................................................................. 140

Ang. centralt statsarkiv för ritningar ........................................................................ 147

Ang. upplysningsverksamhet å husbyggnadsområdet .................................................150

Ang. provsamling av byggnadsmaterialier .................................................................. 152

Ang. förberedande utredning, granskning och kontroll vid byggnadsföretag..................... 153

Statens tomtförsäljningar............................................................................................. 171

Förhyrning av lokaler för statsändamål....................................................................... 182

Förvaltningen av vissa kronans möbler och andra inventarier...................................... 185

Årsberättelse av överintendentsämbetet........................................................................ 186

Förslagsritningars upprättande genom överintendentsämbetet ....................................... 187

Omorganisationen av överintendentsämbetet ........................................................ 194

Överintendentsämbetets nuvarande åligganden............................................................... 194

Överintendentsämbetets nuvarande arbetskrafter........................................................... 197

Behov av omorganisation av överintendentsämbetet ...................................................... 201

Allmänna grunder för organisationen av överintendentsämbetet .................................... 204

Chefsämbetet ........................................................................................................ 204

Centralstyrelse oc ortsfunktionärer................................ 204

Befattningshavare å stat och arkitekter utom stat ...................................................... 205

Överintendentsämbetets indelning ....................... 207

överintendentsämbetet såsom styrelse....................................................................... 209

Byggnadsbyråns uppgifter ....................................................................................... 211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 258.

34I5

SID.

Intendenlsbyråns uppgifter ....................................................................................... 214

Kulturhistoriska byråns uppgifter .............................................................................. 216

Stadsplanebyråns uppgifter....................................................................................... 218

Administrativa byråns uppgifter................................................................................. 219

Chefernas för byråerna kompetens och tjänstegrad...................................................... 221

Överintendentsämbetets biträdande arbetskrafter ......................................................... 228

Uttalanden i organisationsfrågan................................................................................ 231

Organisationen av de särskilda byråerna inom överintendentsämbetet ........................... 248

Byggnadsbyrån ...................................................................................................... 248

Intendentsbyrån .................................................................................................... 254

Kulturhistoriska byrån ............................................................................................ 257

Stadsplanebyrån.................................................................................... 260

Administrativa byrån................................................................................................ 265

Vaktmästare............................................................................................................ 275

Avlöningsförhållandena in. m. vid överintendentsämbetet ............................................. 276

Avlöningarna vid befattningarna å stat ..................................................................... 277

Anslag till vikariatsersättningar samt arvoden åt arkitekter utom stat och extra biträden, m. m. 283

Ämbetsverkets och tjänsternas benämningar............................................................... 291

Stat........................................................................................................................ 294

Avlöningsvillkor m. m............................................................................................. 295

Länsarkitekter................................................................................................................ 300

Frågan om länsarkitekter i tidigare skeden ............................................................... 300

Nu föreliggande förslag angående länsarkitekter ......................................................... 302

Kostnadsberäkning ...............................

Anslaget till byggnader och reparationer
Departementschefens hemställan............

336

339

340