Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254 (Proposition 1914:254 - b)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Nr 254.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket samt förordning om vad iakttagas skall i avseende
å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket m. m.; given Stockholms slott den 20 juli 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket samt till förordning om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar med ett
aktiebolag, avsett att i enlighet med de i bilagda förslag till stiftelseurkund
angivna grunder bildas under benämning aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet och med bolagsordning i huvudsaklig överensstämmelse
med härvid fogat förslag till dylik ordning, träffa överenskommelse
angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol i huvudsaklig
överensstämmelse med närlagda förslag till sådan överenskommelse.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksuagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Nr 254 —256.) 1

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Förslag

till

förordning angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror tillkommer
uteslutande staten (monopolrättighet).

Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten,
benämnes i denna förordning monopolets utövare.

Med tobaksvara förstås i denna förordning varje vara, som är
tillverkad av tobak eller däri tobak i någon form ingår, såvitt varan
är avsedd eller ägnad till förbrukning av människor.

Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning
av tobak, jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande
därå av namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma
såsom särskild vara.

2 §•

Införsel till riket av tobak och tobaksvaror må äga rum endast
för monopolets utövares räkning utom i de fall, varom i 9, 21 och 22
§§ förmäles.

3 §•

Odling av tobak för annat ändamål än till prydnad må inom riket
ske allenast i den ordning här nedan i II kap. sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

4 §•

Tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara må icke utan
-tillstånd av Kungl. Maj:t inom riket innehavas av annan än monopolets
utövare.

Utan hinder härav njå dock tobaksodlare under viss tid förvara
sin tobaksskörd, enligt vad i II kap. sägs.

5 §•

Handeln med tobaksvaror är fri, under iakttagande av de i denna
förordning meddelade föreskrifter jämte vad i övrigt gäller angående
handel med tobaksvaror.

Monopolets utövare låter på lämpligt sätt tillhandahålla såväl inom
riket tillverkade som ock importerade tobaksvaror.

6 §•

Specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror
likasom cigarrettpapper och cigarretthylsor må till riket införas endast
med Kungl. Maj:ts tillstånd eller för monopolets utövares räkning, dock
med det i 21 § nämnda undantag beträffande cigarrettpapper.

Specialmaskiner och specialverktyg, varom här är fråga, må ej
heller, utom i fall som i 7 § avses, innehavas av annan än monopolets
utövare.

7 §•

Tillverkning inom riket av i 6 § omförmälda specialmaskiner och
specialverktyg samt av cigarrettpapper och cigarretthylsor må äga rum
endast för monopolets utövares räkning eller med Kungl. Maj:ts tillstånd
för export. 8

8 §•

Utan hinder av det i 1 § stadgade förbud mot tillverkning av
tobaksvaror må enskild person för eget bruk förfärdiga cigarretter.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

9 §•

På prövning av Kungl. Maj:t ankommer, om varor, i vilka tobak
ingår men som icke äro avsedda eller ägnade till förbrukning av människor,
må inom riket tillverkas. När sådant tillstånd lämnas, bestämmer
Kungl. Maj:t tillika de villkor, under vilka tillverkningen må äga rum.

o Den, som äger idka tillverkning, varom bär är fråga, må efter
tillstånd av Kung]. Maj:t till riket införa för tillverkningen erforderlig
tobak. 6

II Kap.

Om tobaksodling.

10 §.

Den, som vill inom riket odla tobak för annat ändamål än till
prydnad, skall varje år, då sådan odling ifrågakommer, före den 1
juli till . kontrollstyrelsen eller den, som enligt tillkännagivande är dess
ombud i orten, ingiva skriftlig anmälan i två exemplar enligt av kontrollstyrelsen
fastställt formulär, med noggrann uppgift på storleken och
belägenheten av varje särskild för ändamålet använd eller avsedd jordlott
ävensom på de för den skördade tobakens förvaring under torkningen
avsedda lokaler.

YarJe ^kränkning i området för anmäld tobaksodling skall jämväl,
på sätt nu är sagt, anmälas hos kontrollstyrelsen eller dess ombud.
Ombyte av torkrum skall på enahanda sätt i förväg anmälas.

Det ena exemplaret av ovan omförmälda anmälningar skall återställas
till den, som gjort anmälan, försett med anteckning om dagen,
då anmälan skett; det andra exemplaret användes av kontrollstyrelsen
för att läggas till grund för kontrollen och efterföljande granskning
av de lämnade uppgifternas riktighet.

Sedan tiden för odlingsanmälniugars ingivande utgått, skall kontrollstyrelsen
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i län, inom vilket
odlare blivit anmäld, lämna uppgift angående odlarna inom länet.

11 §•

Erforderlig kontroll över tobaksodlingen i riket anordnas av kontrollstyrelsen,
som jämväl handhar överinseendet å denna kontroll.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Kontrollpersonalen skall äga obehindrat tillträde till samtliga
tobaksodlingar och torkrum samt hava rätt att av odlarna erhålla alla
för kontrollens utövande nödiga upplysningar.

Kontrollen bekostas av monopolets utövare, dock att inom län,
där icke tobak odlas å minst fem hektar, odlarna själva få vidkännas
kontrollkostnaden i förhållande till odlingens storlek.

12 §.

All skördad tobak skall förvaras i de anmälda torkrummen.

13 §.

Tobaksodlare må icke inom riket försälja av honom skördad tobak
till annan än monopolets utövare. Tobak, som icke försäljes till monopolets
utövare, må av odlaren exporteras under den kontroll, som av
Kungl. Maj:t föreskrives.

Efter den 1 mars året efter skörden må tobaksodlare ej utan därom
före nämnda dag gjord anmälan till kontrollstyrelsen eller dess ombud
i orten innehava tobak.

14 §.

Svettning av tobak må icke av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen
därtill givit tillstånd. Den särskilda kontroll, som kontrollstyrelsen
må anse därvid erfordras, bekostas av odlaren.

15 §.

Tobaksodlare är skyldig ställa sig till efterrättelse de ytterligare
kontrollbestämmelser, som kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade, ävensom
de föreskrifter, kontroll styrelsen eller vederbörande kontrollpersonal
i enlighet med denna förordning eller nämnda bestämmelser meddelar.

16 §.

Åger annan än den, som gjort odlingsanmälan, del i den odlade
tobaken eller övertages tobaksplantering före skörden av annan än den,
som gjort anmälan, äro i förra fallet samtliga delägare i odlingen och i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

fall, där tobaksplantering övertagits av annan än den ursprungliga odlaren,
såväl odlaren som den nye innehavaren i lika mån ansvariga för fullgörandet
av skyldigheter, som enligt denna förordning åligga tobaksodlare.

III Kap.

Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.

17 §■

Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten
(priskurantpriset), äger monopolets utövare bestämma i enlighet
med vad i denna förordning stadgas jämte av Kungl. Maj:t godkända
grunder.

18 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå med ett belopp,
som motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset, nämligen:

för	cigarrer och cigarrcigarretter .....	..... 15 %
>7	cigarretter......................................	.... 20 „
77	karvad tobak ..................................	.... 10 „
77	spinn-, press- och rulltobak........	.... 10 „
77	snus....................................................	.... 15 „

19 §.

Tobaksvaras priskurantpris skall utsättas å varje förpackning.

20 §.

1 mom. Tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket
endast i originalförpackning, försedd genom monopolets utövares försorg
med av Kungl. Maj:t fastställd kontrollstämpel.

Ur sådan förpackning må även större eller mindre del av innehållet
försäljas; dock att cigarretter må säljas i mindre kvantitet än hel
förpackning, endast i fall dylik kontrollstämpel finnes anbragt å varje
cigarrett.

2 mom. Tobaksvara må icke vare sig i hel förpackning eller såsom
del av innehållet i förpackning till allmänheten försäljas efter annat pris
än det å förpackningen utsatta priskurantpriset.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

IV Kap.

Om enskildes import av färdiga tobaksvaror.

21 §.

1 mom. Utan hinder av vad i 2 § stadgas må färdiga tobaksvaror
till riket införas för Konungens och medlems av det kungl. huset räkning.
Ävenså må utländska, här ackrediterade sändebud för eget behov hit
införa färdiga tobaksvaror.

2 mom. Resande, som ankommer från utrikes ort, må för eget
bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper intill viss
mindre, av Kungl. Maj:t fastställd kvantitet.

3 mom. Medför resande tobaksvaror i större kvantitet än nu är
sagt, må han, emot erläggande av stadgad tull, för eget bruk därav
införa så stor kvantitet, som av Kungl. Maj:t för dylikt fall fastställts.

4 mom. Medför resande för eget bruk tobaksvaror i större kvantitet
än vad i 3 mom. avses, skall för sålunda överskjutande kvantitet erläggas
dubbelt högre tullavgift än för den i nämnda mom. angivna kvantitet.

5 mom. Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall
vara förpackad; och skall förpackningen, innan varan utlämnas av tullverket,
förses med stämpel, utmärkande varan såsom importerad för
importörens eget bruk.

6 mom. Prov å färdiga tobaksvaror, som medföras av vederbörligen
legitimerad handelsresande, må till riket införas i vanlig ordning,
dock att därvid belöpande tullumgälder skola beräknas i enlighet med
vad i 4 mom. är stadgat beträffande kvantitet, som överskjuter i 3 mom.
omförmäld kvantitet.

22 §.

1 mom. Handlande med tobaksvaror må, utan hinder av vad i 2 §
stadgas, till riket införa dylika varor.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna
paragraf, skall, vare sig varan direkt förtullas eller uttages från tullager,
jämte den å varan enligt tulltaxan belöpande tull, erläggas en licensavgift,
som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande skatt även -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

som av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare pålägger tobaksvara
med samma priskurantpris för täckande av sina omkostnader och vinst.

Till omkostnader hänföras i detta hänseende alla utgifter, som
monopolets utövare i och för rörelsen får vidkännas med undantag beträffande
egna fabrikat av. råmaterialets värde och arbetslöner och beträffande
importerad vara av inköpspris, frakt och tull.

Priskurantpriset bestämmes av monopolets utövare till det belopp,
importören önskar erhålla för varan; skolande licensavgiften inberäknas
i priskurantpriset.

Licensavgiftens belopp uträknas av monopolets utövare efter
framställning av importör i den ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes.
Anser importör, att licensavgiften beräknats för hög, äge han att hos
Kungl. Maj:t begära fastställande av avgift.

3 mom. Tobaksvara, som av handlande enligt denna paragraf
till riket införes, skall vara förpackad. Innan förpackningen på importörens
bekostnad försetts med kontrollstämpel och åsätta priskurantpris,
varom i III kap. förmäles, samt importören visat, att han behörigen
erlagt den på varan belöpande licensavgiften, äge importören icke att
förfoga över dylik vara.

23 §.

1 mom. Finnes å tobaksvara eller å förpackning för sådan vara,
avsedd till införsel i riket enligt 22 §, anbragt varumärke, som är för
monopolets utövare registrerat eller erbjuder så stor likhet med dylikt
varumärke, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet
lätt kunna förväxlas, må sådan tobaksvara eller förpackning icke av
annan än monopolets utövare till riket införas.

2 mom. I den mån närmare kontrollföreskrifter rörande enskildes
import av tobaksvaror kunna finnas erforderliga, utfärdas sådana av
Kungl. Maj:t.

V Kap.

Ansvarsbestämmelser.

24 §.

Den, som olovligen tillverkar tobaksvaror, straffes med böter från
och med 100 till och med 5,000 kronor eller med fängelse i högst sex
månader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Aro omständigheterna synnerligen förmildrande, må straffet nedsättas,
dock ej under 10 kronors böter.

Då olovlig tillverkning skett, vare den tillverkade varan ävensom
vid tillverkningen brukad redskap förbrutna.

25 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke må
införas, må, därest den icke är att enligt tullstadgan anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt Kungl. Maj:t förordnar.

26 §.

Den, som utan anmälan, varom i 10 § sägs, odlar tobak för annat
ändamål än till prydnad, straffes med böter från och med 10 till och
med 500 kronor.

27 §.

1 mom. Försäljer tobaksodlare av honom skördad tobak inom riket
till annan än monopolets utövare eller innehar han sådan tobak å otillåten
tid, straffes med böter från och med 25 till och med 1,000 kronor, och
vare skördad tobak, som av honom innehaves, förbruten.

2 mom.. Vägrar tobaksodlare kontrolltjänsteman tillträde till tobaksodling
eller för skördens torkning använda rum eller undandrager han
sig skyldigheten att efter tillsägelse lämna för kontrollens utövande
nödig upplysning, straffes med böter från och med 10 till och med 200
kronor.

3 mom. Tobaksodlare, som förvarar av honom skördad tobak i
annan än vederbörligen anmäld lokal, böte från och med 5 till och med
100 kronor.

4 mom. Uraktlåter tobaksodlare att ställa sig till efterrättelse
vad som enligt denna förordning honom åligger eller de kontrollbestämmelser,
som av Kungl. Maj:t utfärdas, eller föreskrifter, som kontrollstyrelsen
eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet med denna förordning
eller nämnda bestämmelser meddelar, straffes, där ej särskilt
ansvar här förut är bestämt, med böter från och med 5 till och med
100 kronor.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 käft. (Nr 254—256.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

28 §.

Befinnes någon, utan att jämlikt bestämmelserna i denna förordning
vara därtill berättigad, innebava tobak i annan form än såsom
färdig tobaksvara, dömes, där lian icke är förfallen till straff enligt 24 §
eller 27 § 1 mom., till böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.

Vara, som sålunda olovligen innehaves, vare förbruten.

29 §.

överträder någon det i 7 § givna förbud eller befinnes någon,
utan att jämlikt denna förordning vara därtill berättigad, innehava
specialmaskin eller specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, vare
underkastad enahanda straff och påföljd, som i 28 § sägs.

30 §.

1 mom. Saluhåller någon tobaksvara, som icke är försedd med
behörig kontrollstämpel, eller ändrar någon det å tobaksvara anbragta
priskurantpriset, straffes med böter från och med 25 till och med 5,000
kronor eller med fängelse, varförutom varan skall dömas förbruten.

2 mom. Överträder någon vad i 20 § är föreskrivet, straffes, där
ej 1 mom. av denna paragraf är tillämpligt, med böter från och med 10
till och med 1,000 kronor.

Lag samma vare, om någon försäljer tobaksvara, som av enskild
person enligt bestämmelserna i 21 § till riket införts.

31 §.

Den, som utan Kungl. Maj:ts tillstånd eller i strid mot de vid
meddelande av tillstånd givna föreskrifter idkar tillverkning, som i 9 §
avses, straffes med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.

32 §.

Gods, som förklarats jämlikt denna förordning förbrutet, skall behandlas
på sätt Kungl. Maj:t förordnar.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 254.

33 §.

För överträdelse av denna förordning, som med husbondes vetskap
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, vare
husbonden ansvarig, liksom vore överträdelsen begången av honom själv.

34 §.

1 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola, om
tillgång till deras gäldande brister, förvandlas enligt allmän strafflag.

2 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
värdet av tobak eller annan egendom, som jämlikt denna förordning är
att anse såsom förbruten, tillfälle med en tredjedel kronan och med två
tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, läge han hälften av
åklagarens andel. Sådan del tillkomme dock ej angivare, då angivelsen
skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot
varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.

35 §.

Lands- och stadsfiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka
särskilt förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger
att åtala förbrytelser, som i densamma äro med straff belagda; och äge
dylik åklagare att anställa undersökning om sådan förbrytelse ävensom
att verkställa beslag å gods, som anses jämlikt förordningens bestämmelser
förbrutet.

36 §.

Åtal för överträdelse av
hängiggöres vid allmän domstol.

föreskrifterna i denna förordning

an -

37 §.

■ Finnes för överträdelse av denna förordning stadgad särskild påföljd,
skall densamma tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen
dömes till ansvar enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Övergångsstadganden.

38 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1914.

39 §.

Utan hinder av vad i 2 § av denna förordning stadgas, må tobaksfabrikant,
som hos monopolets utövare visar sig hava före den dag, förslaget
till denna förordning förelädes Riksdagen, träffat bindande avtal
angående inköp från utlandet av oarbetad tobak, mot företeende av bevis
härom införa sålunda inköpt råvara före den 1 juli 1915 mot erläggande
av den å varan belöpande tull.

Sålunda införd tobak må icke till annan överlåtas och skall betraktas,
såsom hade den vid tiden för monopolets ikraftträdande tillhört
fabrikantens lager; skolande vad i denna paragraf är stadgat gälla även
sådan oarbetad tobak, som fabrikant vid tiden för monopolets ikraftträdande
har liggande å tullager här i riket.

40 §.

Färdig tobaksvara, som vid tiden för monopolets ikraftträdande
finnes å tullager här i riket, må till tullinlandet införas; och skall varan
därvid behandlas på sätt i 22 § 2 mom. stadgas.

41 §.

1 mom. Lager av råtobak eller halvfabrikat ävensom specialmaskiner
och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, vilka vid
monopolets ikraftträdande innehavas av tobaksfabrikanter och handlande,
må utan hinder av det i 4 § och 6 § 2 stycket stadgade förbud, fortfarande
av dem inom riket innehavas intill dag, som av Kungl. Maj:t
bestämmes.

2 mom. Sortering och förpackning samt annat arbete, som erfordras
för att bringa i försäljningsfärdigt skick vara, vilken är färdigarbetad
vid tiden för monopolets ikraftträdande, må verkställas av fabrikanten
under högst en månad, räknat från nämnda tidpunkt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

42 §.

1 mom. Envar tillverkare av tobaksvaror ävensom envar annan,
som saluhåller tobaksvaror, är skyldig att, i den ordning härnedan sägs,
med särskilt stämpelmärke låta förse varje tobaksvara, som efter monopolets
ikraftträdande av honom säljes eller eljest utlämnas, där varan
icke redan, på sätt i 19 och 20 §§ eller 22 § 3 mom. sägs, blivit försedd
med priskurantpris och kontrollstämpel.

Senast den 1 december 1914 skola alla hos tillverkare och försäljare
befintliga dylika tobaksvaror vara försedda med stämpelmärke,
som nu är sagt.

Stämpelmärkena tillhandahållas genom statskontorets och Kungl.
Maj:ts befallningshavandes försorg till ett pris av 1 krona för 100 stycken.

2 mom. Senast den 1 april 1915 skola alla hos annan försäljare
av tobaksvaror än tillverkare befintliga dylika varor, vilka icke, på sätt
ovan sägs, åsatts priskurantpris samt kontrollstämpel, vara försedda
med ytterligare stämpelmärke till belopp av 5 kronor för förpackning,
innehållande cigarrer och cigarrcigaretter, samt 1 krona för förpackning,
innehållande tobaksvara av annat slag.

Stämpelmärkena tillhandahållas på sätt i 1 mom. av denna paragraf
stadgas.

Försäljare, som icke vill erlägga i detta mom. omförmäld stämpelavgift,
äge att med monopolets utövare träffa avtal om övertagande av
sålunda stämpelpliktiga varor.

3 mom. Stämpelmärke skall åsättas varje förpackning på sådant sätt,
att varan icke kan åtkommas, utan att stämpeln brytes. I avseende å
rätt att sälja i denna paragraf avsedda tobaksvaror i mindre kvantitet
än hel förpackning skola gälla enahanda bestämmelser, som i 20 §
för där avsett fall meddelats.

Övriga erforderliga bestämmelser i avseende å stämplingsskvldigheten
och kontrollen över dess fullgörande utfärdas av Kungl. Maj:t.

43 §.

Efter ingången av januari månad 1915 må tillverkare av tobaksvaror
icke försälja eller eljest utlämna tobaksvara, med mindre han till
monopolets utövare för densamma erlagt licensavgift, som i 22 § 2 mom.
sägs, samt varan åsatts priskurantpris och kontrollstämpel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

44 §.

Underlåter tillverkare eller försäljare av tobaksvara att fullgöra
den i 42 § stadgade skyldighet att stämpelbelägga inneliggande lager
av tobaksvaror, straffes med böter Irån och med 10 till och med 1,000
kronor och gälde dessutom å varan belöpande stämpelavgift.

Lag samma vare, där tillverkare eller försäljare av tobaksvaror,
innan nyssberörda skyldighet inträtt men dock efter monopolets ikraftträdande,
säljer eller eljest utlämnar tobaksvara, utan att den är försedd
med sådant stämpelmärke, som i 42 § 1 mom. sägs.

Överträder tillverkare vad i 43 § stadgats, straffes med böter från
och med 10 till och med 1,000 kronor och gälde dessutom å varan belöpande
licensavgift.

De i 33—36 §§ meddelade föreskrifterna skola äga tillämpning
jämväl vid brott mot dessa övergångsstadganden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Förslag

till

förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

I Kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till följd av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna grunder

a) dels inlösa tobaksfabrikant tillhöriga specialmaskiner för tillverkning
av tobaksvaror, vissa andra inventarier samt lager av oarbetad
tobak och halvfabrikat m. m., ävensom utgiva ersättning för värdeminskning
å vissa inventarier,

b) dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för värdeminskning
å fabriksfastighet och vissa därtill hörande inventarier,

c) dels till tobaksfabrikant utgiva ersättning för förlorad näringsverksamhet,

d) dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen.

2 §•

Med tobaksfabrikant förstås i denna förordning envar tillverkare
av tobaksvaror, vilken vid tiden för monopolets ikraftträdande inom riket
för egen räkning idkar dylik tillverkning såsom självständig förvärvsgren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

3 §.

1 mom. För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som
skola av staten inlösas, samt för bestämmande av annan ersättning, som
staten skall utbetala, tillsättas särskilda kommissioner med den sammansättning
och befogenhet, som här nedan stadgas.

Dessa kommissioner skola utgöras av dels en för hela riket gemensam
centralkommission dels ock av lokala kommissioner, tillsatta en för
varje särskilt företag.

Centralkommissionen skall bestå av ordförande och fyra ledamöter,
vilka samtliga jämte erforderligt antal suppleanter utses av Kungl. Maj: t.
Bland ledamöterna böra statens och tobakstillverkningens intressen städse
vara till lika antal företrädda.

Lokalkommission skall bestå av ordförande, tillsatt av centralkommissionen,
samt två ledamöter, av vilka en utses av statskontoret och
en av vederbörande tobaksfabrikant.

Mot medlem av kommission gälla samma jäv, som i lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887 äro stadgade beträffande jäv mot skiljeman.

2 mom. Lokalkommission har att handlägga alla de ersättningsfrågor,
som väckas av vederbörande företags ägare samt av den vid
företaget anställda personal.

Lokalkommissionernas beslut skola underställas centralkommissionen
och, så fort ske kan, genom rekommenderat brev med allmänna posten
delgivas kronans ombud och vederbörande enskilde sakägare.

Över lokalkommissions beslut må av kronans ombud och av enskild
sakägare besvär kunna anföras hos centralkommissionen inom 20 dagar,
räknat från det underrättelsen om beslutet blivit till vederbörande avsänd.

3 mom. Centralkommissionen har till huvudsaklig uppgift

att organisera lokalkommissionernas arbete och därvid särskilt
tillse, att enhetliga uppskattningsgrunder av nämnda kommissioner tilllämpas;
samt

att efter prövning av lokalkommissionernas beslut och däröver
anförda besvär slutligt fastställa inlösnings- och ersättningsbelopp samt
i övrigt träffa slutligt avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor.

Centralkommissionens beslut skola, så fort ske kan, till Kungl. Maj:t
ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas
vederbörande enskilde sakägare.

Mot centralkommissionens beslut må klagan icke föras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

4 mom. Kronans rätt skall inför kommissionerna bevakas av ombud,
som av Kung!. Magt förordnas.

Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans
inlösnings- och ersättningsanspråk inför kommissionerna själv eller genom
ombud bevaka sin rätt.

Envar, som påfordrar inlösning av egendom eller gör anspråk
på ersättning enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt
till dylik inlösning eller ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla
kommissionerna erforderliga handlingar och upplysningar
ävensom att, där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionerna
för att meddela muntliga upplysningar.

Hava flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i
denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem.

Kommission äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga
sakkunniga personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.

Kostnaden för kommissionernas arbete bestrides av statsverket.

5 mom. Närmare föreskrifter angående kommissionernas verksamhet
utfärdas av Kungl. Maj:t.

* §■

1 mom. Envar tobaksfabrikant, som påfordrar inlösning eller
gör anspråk på ersättning enligt denna förordning, åligger att inom
en månad efter monopolets ikraftträdande till centralkommissionen härom
ingiva skriftlig anmälan enligt av centralkommissionen fastställt formulär,
vid äventyr att eljest icke ifrågakomma till dylik förmån.

2 mom. År tobaksfabrikant skyldig att föra handelsböcker, åligger
honom därjämte vid enahanda äventyr att till centralkommissionen
inom samma tid, såvida icke kommissionen medgivit uppskov, insända
sina handelsböcker för de mellan den 1 januari 1907 och den 31
december 1913 fallande verksamhetsåren ävensom vederbörligen avslutat
fullständigt bokslut för januari—oktober månader 1914, så specificerat
att vid blivande inventering bokföringens riktighet kan bedömas.

3 mom. Ersättning för förlorad näringsverksamhet må icke åtnjutas,
med mindre tobaksfabrikant inom en månad från monopolets ikraftträdande
dels tillhandahåller monopolets utövare tillverkningsrecept och
eljest erforderliga upplysningar, som sätta monopolets utövare i tillfälle
att framställa enahanda varor, som av fabrikanten tillverkats, dels till
monopolets utövare avlämnar en till vederbörande registreringsmyndighet
ställd behörig anmälan, att han upphört med sin rörelse och förty begär,
att de för hans rörelse använda och registrerade varumärken varda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 116 käft. (Nr 254—256.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

ur registret avförda, dels ock till monopolets utövare avlämnar förbindelse,
varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för sin räkning
registrera de i fabrikantens rörelse inom riket använda varumärken,
även om i desamma ingå fabrikantens namn eller firma eller namn på
fabrikanten tillhörig fast egendom.

4 mom. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 9 §, är
skyldig att, vid det i 1 mom. stadgade äventyr, enligt av centralkommissionen
fastställt formulär därom göra anmälan till centralkommissionen
inom en månad efter monopolets ikraftträdande.

Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning på den, som vill
bevara den i 9 § 2 mom. d) för visst fall stadgade rätt att framdeles
åtnjuta ersättning för förlorad anställning, och har kommissionen, där
dylik anmälan göres, att bestämma det belopp, med vilket full ersättning
i sådant fall skall utgå.

5 §.

1 mom. Å inlösnings- och ersättningsbelopp, som av centralkommissionen
fastställts, erlägger staten fem procent ränta, räknat från och
med dagen för monopolets ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock
att å ersättningsbelopp, varom i 9 § 2 mom. d) förmäles, ränta beräknas
från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning
hos monopolets utövare.

2 mom. Angående utbetalning av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp
förordnar Kungl. Maj:t på vederbörandes framställning.

II Kap.

Särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning.

6 §■

1 mom. Tobaksfabrikant skall äga påfordra, att staten inlöser:

1) specialmaskiner för den tillverkning av tobaksvaror, som fabrikanten
vid tiden för monopolets ikraftträdande utövar, oavsett om de äro
hänförliga till lös eller till fast egendom, samt lösa inventarier, uteslutande
eller huvudsakligen användbara för sådan tillverkning; allt
dock endast försåvitt maskinerna och inventarierna äro i fabrikantens
ägo vid tiden för monopolets ikraftträdande och bevisligen varit sedan
minst ett år därförut regelbundet i bruk för tobakstillverkning inom riket;

2) fabrikanten tillhörigt, inom riket befintligt (fritt disponerat eller
å tullager liggande) lager av oarbetad tobak och halvfabrikat även -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

gom av förbrukningsartiklar uteslutande användbara för tobakstillverkningen,
varvid iakttages att inlösnings skyldigheten omfattar endast:

a) fullgod vara; samt

b) så stort lager, som med hänsyn till den största årstillverkning,
som fabrikanten haft under de mellan den 31 december 1906 och den
1 januari 1914 fallande verksamhetsåren, kan anses motsvara normala
behovet.

Inlösningspriset för egendom, som i detta mom. avses, bestämmes
efter vad egendomen av kommissionerna prövas skäligen vara värd,
med hänsyn tagen till dess fortsatta användbarhet för tillverkning av
tobaksvaror. Vid värdering av lager av oarbetad tobak användes inköpspriset
såsom utgångspunkt utan hänsyn till mer eller mindre tillfälliga
prisfluktuationer.

2 mom. Åtnöjes tobaksfabrikant icke med inlösningspris, som fastställts
å utländsk förtullad råtobak, äger han att vid återutförsel av varan
under behöriga tullkontroller erhålla restitution av erlagd tull.

Hos fabrikant eller hos annan inneliggande lager av utländsk
råtobak, som det icke enligt vad ovan sagts åligger staten att inlösa
och som ej heller genom frivillig överenskommelse övertages för monopolets
räkning, må även exporteras med rätt för ägaren att erhålla
restitution av erlagd tull.

3 mom. Därest för tobakstillverkningen använda inventarier, som
icke jämlikt 1 mom. äro föremål för inlösen, kunna anses komma att
undergå värdeminskning till följd av upphörandet av fabrikantens tillverkning,
skall fabrikanten äga påfordra ersättning för denna värdeminskning.
Ersättning för värdeminskning enligt detta moment utgår
endast om inventarierna icke enligt lag äro hänförliga till fast egendom
och om de äro i fabrikantens ägo vid tiden för monopolets ikraftträdande
samt bevisligen varit sedan minst ett år därförut regelbundet i bruk för
tobakstillverkning inom riket.

Ersättning för värdeminskning utgår med högst ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan vad egendomen av kommissionerna prövas
skäligen vara värd och det pris, som under normala förhållanden kan
antagas vara påräkneligt vid egendomens försäljning.

4 mom. Därest monopolets utövare genom frivillig överenskommelse
med ägaren förvärvar inventarier, som i 3 mom. avses, förlaller
ägarens rätt till ersättning enligt sagda mom.

7 §-

1 mom. Därest tobaksfabrikant tillhörig och för hans tobakstillverkning
använd fabriksfastighet kan anses komma att undergå värde -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

minskning till följd av upphörandet av fabrikantens tillverkning, skall
fabrikanten äga påfordra ersättning för denna värdeminskning.

Vederbörande kommission bar vid prövning av anspråk, som här
avses, att uppskatta det saluvärde, som, under förutsättning av tobakstillverkningens
upphörande, må anses belöpa å fastigheten eller den del
därav, som användes för den ifrågavarande tillverkningen.

Skulle det sålunda uppskattade saluvärdet understiga, vad som
motsvarar 15 gånger den omkostnad (beräknad byra), varom i 8 §
2 mom. förmäles, skall skillnaden anses såsom värdeminskning och
gottgöras fabrikanten.

Vid värdeuppskattning, som här avses, tages jämväl hänsyn till
inventarier, vilka enligt lag äro hänförliga till fast egendom, dock med
undantag av sådana som jämlikt 6 § 1 mom. blivit föremål för inlösen.

2 mom. Idkar aktiebolag tobakstillverkning i förhyrd fastighet,
och äges denna fastighet av innehavare av aktiemajoriteten i bolaget,
må ersättning för värdeminskning enligt nu angivna grunder tillkomma
fastighetens ägare.

3 mom. Därest monopolets utövare genom frivillig överenskommelse
med ägaren förvärvar fastighet, som i denna § avses, förfaller
ägarens rätt till ersättning enligt denna §.

Ersättning för värdeminskning utgår icke för fastighet, som till
den ersättningsberättigade överlåtits efter utgången av juni månad 1913,
för såvitt icke fastigheten redan vid nämnda tidpunkt användes för
tobakstillverkning.

4 mom. Idkas tobakstillverkning i förhyrd lokal, skall, därest
2 mom. av denna paragraf icke kommit till tillämpning, monopolets
utövare vara förpliktad övertaga fabrikantens hyreskontrakt angående
sådan lokal, så framt detsamma upprättats eller förnyats senast den
30 juni 1913 och vid monopolets ikraftträdande fortfarande äger gällande
kraft. 8

8 §•

1 mom. Tobaksfabrikant, vilken enligt lag varit skyldig att föra
handelsböcker och som sedan den 1 januari 1909 idkat oavbruten tillverkning
av tobaksvaror, äge att, på sätt här nedan förmäles, erhålla
ersättning för förlorad näringsverksamhet.

2 mom. Sålunda ersättningsberättigad tobaksfabrikant, som företer
lagligen förda handelsböcker över tillverkningen, äger erhålla ersättning
till belopp motsvarande högst tolv och en lialv gånger medeltalet av den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

handelsvinst, som tobakstillverkningen enligt nedan angivna grunder befinnes
hava givit för de mellan den 31 december 1906 och den 1 januari
1914 fallande verksamhetsåren, därvid dock det bästa och det sämsta
årsresultatet icke medräknas (meclelliandelsvinsten).

Ersättningen utgår för verksamhetstiden 1 januari 1909—31 oktober
1914 med ett belopp motsvarande en gång medelhandelsvinsten,
vilket ersättningsbelopp ökas med:

en medelhandelsvinst för varje helt kalenderår företaget varit

i verksamhet såsom tobaks -

fabrikant under åren................. 1906—1908

en halv d:o d:o » » ................. 1899—1905

en femtedels d:o d:o » » .................. 1889—1898

en tiondedels d:o d:o före år....................... 1889;

varvid dock iakttages, att därest verksamheten varit nedlagd minst
ett år i följd, hänsyn icke tages till därförut. liggande verksamhetstid.

Vid bedömande av frågan, huru länge fabrikanten, på sätt i denna
§ avses, idkat tobakstillverkningen, bortses från sådan ändring i äganderätten
till företaget, vilken ej kan anses hava inneburit bildande av
nytt affärsföretag.

Såsom handelsvinst respektive förlust å rörelsen upptages vad
vederbörande kommission vid undersökning av affärens handelsböcker
finner utgöra årsresultatet av rörelsen, sedan affären, i den mån det icke
förut skett, belastats med 5 procent ränta å det egna kapital, som
enligt kommissionernas uppskattning under året i verkligheten använts
t i affären.

Vid undersökning av handelsböckerna och beräkning av handelsvinsten
skall särskilt tillses,

att tillgångar och skulder ävensom vinster och förluster, vilka icke
hava något direkt eller indirekt samband med fabriksrörelsen, frånskiljas;

att tillgångarna under perioden upptagits till sitt verkliga värde,
alltså varken för lågt eller för högt;

att skulderna under perioden upptagits i enlighet med verkliga
förhållandet;

att, ifall egen fabriksfastighet använts, hyra eller därmed jämförlig
kostnad för fastigheten påförts till minst så stort belopp, som motsvarar
skälig hyra för fastigheten eller den del därav, som använts för tobakstillverkningen,
därvid iakttages, att såsom med hyra jämförlig kostnad
skall anses 5 procent ränta å det av kommissionerna uppskattade fastighetsvärdet
jämte skälig underhållskostnad och avskrivning;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.
att skatter vederbörligen påförts;

att ifall fabriksrörelsen icke belastats med lön till verkställande
direktör, disponent eller motsvarande ledare, sådan omkostnad avräknas
till det belopp, som prövas skäligt i jämförelse med motsvarande omkostnad
vid företag av liknande omfattning;

att nödiga avskrivningar ägt rum under perioden; samt

att i övrigt inga åtgärder vidtagits, vilka obehörigt inverkat på
årsresultatet.

3 mom. Har ersättningsberättigad tobaksfabrikants handelsvinst
under åren 1907—1913 visat ökning eller minskning, som ej kan anses
vara av tillfällig natur, må kommissionerna kunna efter sig företeende
omständigheter öka eller minska det enligt 2 mom. fabrikanten tillkommande
ersättningsbeloppet med högst 5 procent; dock att nämnda
ersättningsbelopp icke i något fall må överstiga tolv och en halv gånger
medelhandelsvinsten.

4 mom. Enligt 1 mom. ersättningsberättigad tobaksfabrikant, som
ehuru lagligen skyldig att föra handelsböcker icke kan förete sådana,
äger erhålla ersättning enligt de i 2 mom. stadgade grunder efter av
kommissionerna för varje särskilt fall verkställd uppskattning.

5 mom. Därest i 1 mom. avsedd tobaksfabrikant icke under den
i 2 mom. omförmälda sjuårsperioden haft att uppvisa någon medelhandelsvinst
å sin rörelse och sålunda icke kommer i åtnjutande av ersättning
enligt 2 eller 4 mom., skall han i stället äga utbekomma
ersättning med ett belopp, motsvarande en tjugondedel av medeltalet
av årliga nettoförsäljningsvärdet å av honom försålda tobaksvaror av
egen tillverkning under de mellan den 1 januari 1907 och den 31 december
1913 fallande verksamhetsåren, därvid dock det bästa och det sämsta
året icke medräknas (medelnettoförsäljningsvärdet).

6 mom. Skulle den enligt 2, 3 eller 4 mom. fabrikant tillkommande
ersättningen uppgå till lägre belopp än en tjugondedel av medelnettoförsäljningsvärdet,
så beräknat som i 5 mom. sägs, äger han i stället
åtnjuta ersättning enligt sistberörda moment.

7 mom. Tobaksfabrikant, vilken drivit sin rörelse i så ringa omfattning,
att han icke varit skyldig att föra handelsböcker, äger att
erhålla personlig ersättning efter vad i 9 § sägs.

9 §•

1 mom. Personlig ersättning skall tillkomma:

a) verkställande direktör eller disponent, fabriksledare, verkmästare,
förman eller arbetare, vilken vid tiden för monopolets ikraftträdande är, i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

sin egenskap av inom tobakskanteringen yrkesutbildad, hos tobaksfabrikant
stadigvarande anställd, härunder även inbegripna på enahanda
sätt anställda tobaksarbetare, som för fabrikants räkning arbeta i
hemmet (hemarbetare);

b) tobaksfabrikant, som i 8 § 2 eller 4 mom. avses, försåvitt bland
affärens omkostnader ingått eller vid handelsvinstens uppskattande enligt
samma mom. beräknats avlöning till honom såsom ledare av företaget;

c) tobaksfabrikant, som i 8 § 7 mom. avses;

d) yrkesutbildad handelsresande i tobaksvaror, vilken vid tiden för
monopolets ikraftträdande är fast anställd hos tobaksfabrikant;

e) person, vilken, utan att vara i tobakshantering yrkesutbildad,
vid tiden för monopolets ikraftträdande är fast anställd vid fabrik, kontor,
lager eller fabriksbod, använda av tobaksfabrikant för hans tobakstillverkning.

2 mom. Såsom villkor för erhållande av dylik ersättning gäller:

a) att personen allt sedan den 1 januari 1912 varit svensk medborgare; b)

att personen vid tiden för monopolets ikraftträdande uppnått
minst 21 års ålder;

c) att personens inkomst av arbete under tiden den 1 januari
1910—31 oktober 1914 uteslutande eller till väsentlig del bärflutit av
inom riket utövad sådan verksamhet, som i 1 mom. avses; samt

d) att personen icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda
motsvarande anställning hos monopolets utövare; dock att den, som erhållit
anställning hos monopolets utövare, skall äga utbekomma hela det
av centralkommissionen fastställda ersättningsbeloppet, därest han inom
två år från tiden för monopolets ikraftträdande blivit utan eget förvållande
skild från anställningen, samt tre fjärdedelar av samma belopp,
därest han inom fem år från nämnda tid blivit utan eget förvållande
från anställningen skild.

3 mom. Ersättningen utgår, på sätt här nedan sägs, med vissa
gånger medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst (medelårsinkomst),
vilken för åren 1912 och 1913 verkligen åtnjutits eller i det
i 1 mom. b) avsedda fall, såsom avlöning beräknats. Härvid tages ej
hänsyn till sådan förbättring av avlöningsvillkoren, vilken inträtt under
åren 1912 och 1913, för så vitt ej enligt kommissionernas beprövande
giltiga skäl för dylik förbättring förelegat.

4 mom. Till de i 1 mom. a) och b) och c) om förmälda personer utgår
ersättning för verksamhetstiden den 1 januari 1910—31 oktober 1914
med ett belopp motsvarande en medelårsinkomst. För varje tidigare helt

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

verksamhetsår utgår ersättningen med två femtedels medelårsinkomst, dock
endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens
levnadsår utöver fyllda 21 år. Ersättningen må icke i
något fall utgå med högre belopp än fem gånger medelårsinkomsten.

5 mom. Till handelsresande, som i 1 mom. d) avses, utgår ersättning
för verksamhetstiden den 1 januari 1910—31 oktober 1914 med
ett belopp motsvarande en halv medelårsinkomst. För varje tidigare helt
verksamhetsår utgår ersättningen med en femtedels medelårsinkomst,
dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvaras av två
ersättningstagarens levnadsår utöver fyllda 21 år. Ersättningen må icke
i något fall utgå med högre belopp än två och en halv gånger medelårsinkomsten.

6 mom. Till person, som i 1 mom. e) avses, utgår ersättning med
en halv medelårsinkomst, beräknad på sätt i 3 mom. här ovan angivits.

10 §.

Beträffande aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker skola i
avseende å inlösning och ersättning gälla följande särskilda bestämmelser
:

1 mom. Vad i 6 § 1, 3 och 4 mom. är stadgat angående inlösen
av vissa maskiner och lösa inventarier samt om ersättning för
värdeminskning å vissa inventarier skall äga tillämpning ej blott beträffande
dylika maskiner och inventarier, vilka under minst ett år före
monopolets ikraftträdande regelbundet varit i bruk i någon bolaget tillhörig
fabrik, utan även beträffande sådana, som av bolaget övertagits
från något i bolaget ingående företag och vilka under minst ett år före
övertagandet regelbundet varit i bruk inom någon av bolaget inlöst
fabrik, men vid tiden för monopolets ikraftträdande icke vidare av
bolaget användas; skolande, därest sådana maskiner eller inventarier
före den 1 juni 1914 äro av bolaget realiserade till lägre pris än det,
till vilket de av bolaget övertagits, bolaget äga rätt till gottgörelse för
den härigenom lidna förlusten.

2 mom. Likaledes skall vad i 7 § 1 och 3 mom. är stadgat angående
ersättning för värdeminskning å vissa fastigheter äga tillämpning
ej mindre å bolaget tillhörig fastighet, som vid monopolets ikraftträdande
är i bruk för tobakstillverkning, än även å fastighet, som av
bolaget övertagits från något i bolaget ingående företag samt därvid
av den i 7 § 1 mom. angivna anledning undergått värdeminskning;
och skall, därest dylik fastighet före den 1 juni 1914 av bolaget avyttrats

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

till lägre pris än det, till vilket fastigheten av bolaget övertagits,
bolaget äga rätt till gottgörelse för den härigenom lidna förlusten.

3 mom. Ersättning för förlorad näringsverksamhet skall utgå
enligt de i 8 § angivna grunder, så jämkade, som här nedan sägs.

l:o) Bolagets handelsvinst under åren 1907—1913 skall beräknas
sålunda att, sedan för vart och ett av de företag, som uppgått
i bolaget och för åren 1907—1911 haft att uppvisa medelhandelsvinst,
handelsvinsten respektive förlusten å rörelsen för vart av åren 1907—
1911 uträknats, med ledning härav beräknas årsresultatet av samtliga
ifrågavarande företags rörelse, betraktade såsom om de utgjort en affär,
varefter bland de sålunda erhållna årsresultaten jämte bolagets egna
årsresultat för åren 1912 och 1913 det bästa och det sämsta uteslutas.
Medeltalet av de fem återstående årsresultaten anses utgöra bolagets
medelhandelsvinst.

2:o) För bestämmande av det antal gånger medelhandelsvinsten,
varmed ersättningen till bolaget skall utgå, uträknas först för varje i
bolaget ingående särskilt företag det ersättningsbelopp, som med hänsyn
till företagets medelhandelsvinst för åren 1907—1911 och företagets
ålder, beräknad såsom om företaget fortfarande ägde bestånd den 31
oktober 1914, skulle hava utgått enligt de i 8 § angivna grunder. Förhållandet
mellan summan av dessa ersättningsbelopp och summan av
de särskilda företagens nyss berörda medelhandelsvinster anger det tal,
varmed bolagets på ovan under l:o) angivet sätt beräknade medelhandelsvinst
skall multipliceras för erhållande av det ersättningsbelopp, som
till bolaget skall utgå.

4 mom. Har i anledning av bolagets bildande bolaget före den
1 juni 1914 utbetalat eller med bindande verkan utfäst sig att utbetala
ersättning i penningar för förlorad anställning till person, förut anställd
hos något av de särskilda i bolaget ingående företagen och tillhörande
någon av de i 9 § 1 mom. omförmäld a kategorier av ersättningsberättigade,
skall bolaget av staten äga utbekomma gottgörelse härför till
belopp, motsvarande vad bolaget betalt eller utfäst sig att betala, dock
högst med det belopp, som skulle hava utgått till samma person enligt
de i 9 § angivna grunder, så jämkade, som här nedan sägs.

Gottgörelse till bolaget beräknas endast under förutsättning:

a) att den person, som av bolaget tillerkänts ersättning, fortfarande
är i livet,

b) att personen icke är ersättningsberättigad enligt 9 § i denna
förordning,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 käft. (Nr 254—256.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

c) att personen allt sedan den 1 januari 1912 varit svensk medborgare
;

d) att personen vid den tid, då han av bolaget tillerkändes ersättning,
uppnått minst 21 års ålder;

e) att personens inkomst av arbete under tiden den 1 januari

1908—31 maj 1912 uteslutande eller till väsentlig del härflutit av inom
riket utövad sådan verksamhet, som i 9 § 1 mom. avses; samt

f) att personen icke erhållit någorlunda motsvarande anställning
hos bolaget.

Vid fastställandet av gottgörelsens storlek skall i stället för den
i 9 § 3 mom. omförmälda årsinkomsten för åren 1912 och 1913 tagas
årsinkomsten för åren 1910 och 1911; och skall vid tillämpning av vad
i 9 § 4 och 5 mom. stadgas i stället för tidsperioden 1 januari 1910—
31 oktober 1914 tagas till utgångspunkt tidsperioden den 1 januari

1908—31 maj 1912.

5 mom. Utöver vad här förut i denna § är stadgat äger bolaget
av staten åtnjuta ersättning jämväl för kostnader av förut ej avsedd
art, vilka bolaget i och för fabrikationens koncentrering bevisligen fått
vidkännas, dock allenast i den mån det kan visas, att monopolets utövare
av de vidtagna åtgärderna har nytta samt besparing i kostnad.

Ill Kap.

Angående understöd.

11 §•

Har någon genom monopolets införande förlorat förut innehavd
anställning eller sysselsättning inom tobakstillverkningen och är han
ej enligt här ovan givna regler berättigad till ersättning härför, må,
där skälig anledning är att antaga, att han till följd härav kommer att
sakna utväg att sig försörja, skäligt understöd av härtill anslagna medel
kunna en gång för alla honom tilldelas.

Vill någon komma i åtnjutande av understöd, varom här är stadgat,
ingive ansökan härom till Konungen inom ett år från monopolets
ikraftträdande.

Denna förordning träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 254.

Förslag

till

kontrakt mellan svenska staten och aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.

Emellan svenska staten samt aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet,
i det följande benämnt bolaget, är följande överenskommelse träffad:

§ I Mom.

A. Staten upplåter till bolaget för den tid, detta kontrakt
gäller, den jämlikt förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket staten tillkommande rätten:
att inom riket tillverka tobaksvaror,
att till riket införa tobak och tobaksvaror,

att till riket införa specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning
av tobaksvaror likasom cigarrettpapper och cigarretthylsor,

att inom riket tillverka dylika specialmaskiner och specialverktyg
samt cigarrettpapper och cigarretthylsor,

att innehava tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara
samt att innehava omförmälda specialmaskiner och specialverktyg,
allt med iakttagande av de undantag och de begränsningar, som
i nyssnämnda förordning stadgas.

Mom. B. Staten överlåter till bolaget den egendom, som staten
förvärvar i enlighet med förordningen om vad iakttagas skall vid införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

§ 2.

För vad staten enligt § 1 upplåter och överlåter erlägger bolaget
likvid med belopp, motsvarande vad staten på grund av bestämmelserna

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

uti den i § 1 mom. B angivna förordning får utbetala i inlösen, ersättning
och understöd så ock i kostnader för de i förordningen omförmälda
kommissionernas arbete ävensom vad staten får vidkännas i kostnader
för bolagets bildande.

I likviden skall ingå stamaktier till parikurs till belopp av 18,000,000
kronor; dock att, där hela likvidsumman överstiger 40,000,000 kronor,
staten skall vara skyldig att ytterligare mottaga stamaktier till parikurs
för det belopp, varmed likvidsumman överstiger 40,000,000 kronor.
Det övriga av likvidsumman skall erläggas kontant, i den mån som
utbetalning från statsverket ägt rum.

§ 3.

För fullgörande av den i § 2 omförmälda kontanta likvid upptager
bolaget ett obligationslån å 20,000,000 kronor, löpande med 5 procents
årlig ränta. Lånet skall kunna konverteras efter 10 år och skall amorteras
under 20 år, räknat från den tid konverteringsrätten börjar. Skulle
staten begagna sin i § 14 stadgade rätt att uppsäga detta kontrakt, skall
staten övertaga betalningsansvaret för obligationslånet från och med
dagen för kontraktets utlöpande.

§ 4.

Kostnaden för anskaffande av det i § 3 omförmälda obligationslån
skall gäldas av staten och hänföras till sådan kostnad för bolagets
bildande, varom i § 2 sägs. Vad nu är sagt skall ock gälla beträffande
kostnaden för stämpel å obligationerna samt å de i § 2 omförmälda
stamaktier, därest sådan stämpelkostnad varder uttagen.

§ 5.

Bolaget förbinder sig att noggrannt uppfylla de förpliktelser, som
enligt förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
åligga monopolets utövare.

För att för tullmyndigheterna möjliggöra utövandet av kontroll
över efterlevnaden av vad i 23 § 1 mom. av nämnda förordning stadgas
åligger det bolaget att tillhandahålla generaltullstyrelsen, för att utdelas
till rikets tullkamrar, erforderligt antal exemplar av med avbildningar
försedda uppgifter om de varumärken, som inregistrerats för bolagets
räkning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

§ 6.

För alla de tobaksvaror, vare sig av bolagets egen tillverkning
eller importerade, vilka av bolaget försäljas eller eljest utlämnas, ävensom
för alla tobaksvaror, som enligt 22 § i förordningen angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket importeras för försäljning, skall
bolaget till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande de enligt nämnda
förordning å varje tid gällande procentsatser.

Före utgången av varje månad skall bolaget till statskontoret
inleverera de skattebelopp, som belöpa å de tobaksvaror, vilka bolaget
under nästföregående månad levererat, eller för vilka bolaget uppburit
den i 22 § i nyssnämnda förordning stadgade licensavgift.

Skattebeloppen uträknas med ledning av bolagets böcker, och
skall varje inleverering till statskontoret vara åtföljd av på nämnda
böcker grundad uträkning av skattebeloppen, vilken skall vara å bolagets
vägnar av verkställande direktören avgiven samt till riktigheten
styrkt av den utav Kungl. Maj:t utsedde jourhavande direktören och en
av de utav Kungl. Maj:t utsedda revisorerna i bolaget.

Det åligger bolaget för vinnande av största möjliga besparing i
omkostnader att å alla områden av dess verksamhet anordna driften på
det mest rationella och effektiva sätt ävensom att vid fastställande av
tobaksvaras priskurantpris iakttaga, att den belastning, som avser att
lämna vinst å rörelsen, kommer att vila i möjligaste mån jämnt å alla
varuslag.

§ 8-

Utdelning till aktieägarna må ej ske, innan nedan stadgade avskrivningar
och avsättning ägt rum.

Å byggnader skall årligen avskrivas 2 procent och å inventarier
10 procent.

Till reservfonden skall årligen avsättas 10 procent av årsvinsten.
Sedan reservfonden uppgår till 10 procent av aktiekapitalet, skall vidare
avsättning till reservfond ej äga rum.

Till pensionsfond må genom bolagsstämmans beslut avsättning äga
rum av vinstmedel, som återstå, sedan till aktieägarna utdelats 6 procent.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

I övrigt skall avsättning till fonder ej äga rum.

Å det värde, till vilket de i § 1 mom. A omförmälda rättigheter i
bolagets ingående balanskonto upptagits, skall avskrivning ej äga rum.

Skulle den enligt nu angivna regler till utdelning tillgängliga årsvinst
ej förslå till 4 Va procent utdelning å bolagets preferensaktiekapital,
skall staten vara förpliktad att av de enligt § 6 influtna skattemedel före
ordinarie bolagsstämman tillhandahålla bolaget så stort belopp, som erfordras,
för att utdelning å preferensaktierna av 4 Va procent må kunna ske.

§ 9.

Bolaget förbinder sig att i så stor utsträckning som möjligt bereda
anställning för personer, som eljest skulle vara ersättningsberättigade
enligt förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande av
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Erfordras för mottagande av sådan anställning hos bolaget flyttning
till annan ort än personens dittillsvarande verksamhetsort, skall
bolaget bestrida nödig flyttningskostnad.

§ io.

Det åligger bolaget att enligt de närmare bestämmelser, som av
Kungl. Maj:t utfärdas, inlösa tobak, tobaksvaror, specialmaskiner och
specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom cigarrettpapper
och cigarretthylsor, som förklarats förbrutna eller till kronan överlåtits
enligt § 27 mom. 1 tullstadgan eller eljest skolat enligt tullstadgan
genom tullverkets försorg å auktion försäljas.

§ ii Det

åligger bolaget att anordna fullt tillfredsställande sifferrevision.

§ 12-

Skulle tvist uppstå mellan staten och bolaget rörande rätta tolkningen
av detta kontrakt, skall dylik tvist avgöras enligt gällande lag
om skiljemän. Skiljemännen skola vara tre till antalet och tillsättas
på det sätt, att vardera parten utser en och överståthållarämbetet i
Stockholm den tredje.

§ 13-

De rättigheter, som på grund av detta kontrakt tillkomma bolaget,
må icke utan statens samtycke å annan överlåtas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

§ 14-

Detta kontrakt gäller till utgången av år 1924 samt förlänges
sedermera för tio år i sänder, där ej från statens sida uppsägning sker.
Uppsägning skall ske minst 6 månader före kontraktets utlöpande.

Från bolagets sida är kontraktet ouppsägbart.

§ 15-

Begagnar staten sin rätt att uppsäga kontraktet, skall staten vara
skyldig att vid kontraktstidens utgång inlösa samtliga preferensaktier i
bolaget till nominella värdet med tillägg av den å aktierna belöpande
vinst för sista räkenskapsåret.

Kungl. Maj:ts Nåd. Propositioti Nr 254.

Förslag

till

stiftelseurkund för aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.

Undertecknade, samtliga i Sverige bosatta svenska undersåtar,
hava överenskommit att för här nedan nämnda ändamål stifta ett
aktiebolag enligt bestämmelserna i 1910 års lag om aktiebolag och
hava för detta bolag förenat oss om följande huvudgrunder.

l:o.

Bolagets namn skall vara aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.
Det skall hava till ändamål att utöva svenska statens monopol å tobakstillverkningen
inom riket ävensom idka handel med tobaksvaror.

2:o.

Aktiekapitalet skall utgöra lägst 17,000,000 kronor och högst
51,000,000 kronor.

3:o.

Aktie skall lyda å 100 kronor, och skola aktiebreven ställas till
viss man.

4:o.

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i Stockholm.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

5:o.

Aktiebreven skola utfärdas i två serier, betecknade med litt. A. och
litt. B., och utgöres serien A. av preferensaktier samt serien B. av stamaktier,
med särskild nummerföljd inom vardera serien.

Preferensaktie kan ägas endast av svenska staten eller av svensk
undersåte och stamaktie endast av svenska staten eller av svensk undersåte,
som därtill erhållit Kungl. Maj:t tillstånd.

Preferensaktiekapitalet skall utgöra 17,000,000 kronor.

Alla andra aktier skola vara stamaktier. Rätt till teckning av
stamaktier vare sig vid bolagets bildande eller vid ökning av aktiekapitalet
skall tillkomma endast svenska staten.

Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt
till årlig utdelning av bolagets vinst, intill 6 procent å preferensaktiebeloppet
ävensom rätt att, därest under ett eller flera år sådan utdelning
ej lämnats, av följande årens vinster bekomma vad däri brustit,
innan ''utdelning å stamaktierna må äga rum. Härefter skola å stamaktierna
utdelas intill 6 procent.

Giver bolagets rörelse utdelningsbar vinst utöver 6 procent å aktiekapitalet,
skall den överskjutande vinsten sålunda fördelas, att för varje
Vs procent, som härav tillfaller stamaktie, V8 procent skall tillfalla
preferensaktie, intill dess varje preferensaktie erhållit tillhopa 7 procent,
varefter återstående vinst fördelas så, att för varje Vio procent å stamaktie
Vio procent skall tillfalla preferensaktie.

Upplöses bolaget, skall innehavare av preferensaktie hava företrädesrätt
framför stamaktiernas ägare till erhållande ur bolagets tillgångar
av aktiens nominella värde jämte 6 procent utdelning, i den mån
sådan ej gnidits.

* 6:o.

Bolagets styrelse skall bestå av sex eller åtta ledamöter med en
suppleant för varje styrelseledamot.

Halva antalet styrelseledamöter jämte suppleanter för dem skola
utses av Kungl. Maj:t, och skall av de sålunda utsedda styrelseledamöterna
en tillika vara jourhavande direktör. Övriga styrelseledamöter
jämte suppleanter för dem skola väljas av preferensaktieägarna, och skall
av dessa styrelseledamöter en tillika vara bolagets verkställande direktör.

Såväl ledamöter som suppleanter skola väljas för tre år i sänder,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. Isanil. 176 höft. (Nr 254—256.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

dock skola de av preferensaktieägarna utsedda ledamöterna ock suppleanterna
första gången väljas för allenast ett år. Avgående styrelseledamot
och suppleant skall kunna återväljas.

Styrelsen skall vara beslutför när minst två tredjedelar av styrelsens
ledamöter, däribland minst två av de utav Kungl. Maj:t utsedde ledamöterna
eller deras suppleanter, äro närvarande.

Ordförande vid styrelsesammanträde skall alltid vara en av de
utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.

7:o.

Vid bolagsstämma må envar röstberättigad rösta för fulla antalet
aktier, som han äger eller för vilka han Lar att såsom ombud föra
talan, dock må vid val av styrelse och revisorer rösträtt utövas endast
för preferensaktierna.

8:o.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna
skola kungöras i Post- och Inrikestidningar samt i minst en
annan i Stockholm utkommande daglig tidning. Kungörelse angående
bolagsstämma skall vara införd i nämnda tidningar senast två veckor före
stämman.

9:o.

För tecknade aktier skall betalning erläggas å de tider, som i teckningslistorna
kungöras, med iakttagande av att full betalning för desamma
skall erläggas sist inom två år från den dag, då bolaget bildas.

10:o.

Efter utgången av år 1924 må aktiekapitalet nedsättas genom
preferensaktiernas inlösen till nominella värdet med tillägg av den å
aktierna belöpande vinst för sista räkenskapsåret.

Kungl. Majds Nåd. Preposition Nr 254.

Förslag

till

bolagsordning för aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.

§ I Detta

bolag, vars firma är aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet,
är grundat på aktier med begränsad ansvarighet enligt bestämmelserna
i 1910 års lag om aktiebolag.

§ 2-

Bolaget har till ändamål att utöva svenska statens monopol å
tobakstillverkningen inom riket ävensom idka handel med tobaksvaror.

§ s.

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 17,000,000 kronor och
högst 51,000,000 kronor.

§ 4.

Aktie skall lyda å 100 kronor, och skola aktiebreven ställas till
viss man.

§ 5.

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

§ 6.

Aktiebreven utfärdas i två serier, betecknade med litt. A. och
litt. B., och utgöres serien A. av preferensaktier samt serien B. av stamaktier,
med särskild nummerföljd inom vardera serien.

Preferensaktie kan ägas endast av svenska staten eller av svensk
undersåte och stamaktie endast av svenska staten eller av svensk undersåte,
som därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd.

Preferensaktiekapitalet skall utgöra 17,000,000 kronor.

Alla andra aktier skola vara stamaktier. Rätt till teckning av
stamaktier vare sig vid bolagets bildande eller vid ökning av aktiekapitalet
tillkommer endast svenska staten.

Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt
till årlig utdelning av bolagets vinst intill 6 procent å preferensaktiebeloppet
ävensom rätt att, därest under ett eller flera år sådan utdelning
ej lämnats, av följande årens vinster bekomma vad däri brustit,
innan utdelning å stamaktierna må äga rum. Härefter skola å stamaktierna
utdelas intill 6 procent.

Giver bolagets rörelse utdelningsbar vinst utöver 6 procent å aktiekapitalet,
skall den överskjutande vinsten sålunda fördelas, att för varje
7/s procent, som härav tillfaller stamaktie, Va procent skall tillfalla preferensaktie,
intill dess varje preferensaktie erhållit tillhopa 7 procent, varefter
återstående vinst fördelas så, att för varje 9/j0 procent å stamaktie Vio
procent skall tillfalla preferensaktie.

§ »•

Bolagets styrelse består av sex eller åtta ledamöter med en suppleant
för varje styrelseledamot.

Kungl. Maj:t utser halva antalet styrelseledamöter jämte suppleanter
för dem, och skall av de sålunda utsedda styrelseledamöterna en tillika
vara jourhavande direktör. Övriga styrelseledamöter jämte suppleanter
för dem väljas av preferensaktieägarna, och skall av dessa styrelseledamöter
en tillika vara bolagets verkställande direktör.

Såväl ledamöter som suppleanter väljas för tre år i sänder; dock

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

skola de av preferensaktieägarna utsedda ledamöterna och suppleanterna
första gången väljas för allenast ett år. Avgående styrelseledamot och
suppleant kan återväljas.

Styrelsen är beslutför när minst två tredjedelar av styrelsens
ledamöter, däribland minst två av de utav Kungl. Maj:t utsedde ledamöterna
eller deras suppleanter, äro närvarande.

Ordförande vid styrelsesammanträde skall alltid vara en av de
utav Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna.

§ 8.

Bolagets firma tecknas av den eller dem, som styrelsen därtill inom
eller utom styrelsen utser.

§ 9.

För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper
utses årligen fyra revisorer jämte lika många suppleanter för dem. Av
dessa utser Kungl. Maj:t två revisorer och två suppleanter. Övriga
revisorer och suppleanter utses av preferensaktieägarna.

§ io.

Ersättningarna till de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna
och revisorerna bestämmas av Kungl. Maj:t.

§ 11-

Bolagets räkenskaper skola den 31 december varje år i fullständigt
bokslut sammanföras. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 april
påföljande år, då räkenskaperna jämte tillhörande handlingar ävensom
av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning
samt balansräkning för senaste räkenskapsåret skola för granskning
överlämnas till de utsedda revisorerna, vilka senast den 1 maj
böra över granskningen avgiva skriftligt utlåtande, däri ansvarsfrihet
för styrelsen bestämt tillstyrkes eller avstyrkes.

§ 12-

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång om året
inom maj månads utgång.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna
räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem
verkställda granskningen.

Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning till stämmans avgörande
hänskjutas, skola därjämte å densamma följande ärenden till behandling
förekomma, nämligen:

l:o) fastställande av balansräkningen,

2ro) fråga om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid
revisorernas utlåtande avser,

3:o) fråga om användningen av den vinst, som å bolagets rörelse
uppkommit, samt därest vinstutdelning beslutes, när densamma får av
aktieägarna lyftas,

4:o) bestämmande av arvoden åt de styrelseledamöter och revisorer,
vilka väljas av preferensaktieägarna,

5:o) val av de styrelseledamöter och styrelsesuppleanter samt de
revisorer och revisorssuppleanter, vilka väljas av preferensaktieägarna.

§ 13.

Vid bolagsstämma må envar röstberättigad rösta för fulla antalet
aktier, som han äger eller för vilka han har att såsom ombud föra
talan, dock må vid val av styrelse och revisorer rösträtt utövas endast
för preferensaktierna.

§ 14-

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna
kungöras i Post- och Inrikestidningar samt i minst en annan
i Stockholm utkommande daglig tidning. Kungörelse angående bolagsstämma
skall vara införd i nämnda tidningar senast två veckor före
stämman.

§ 15-

Efter utgången av år 1924 må aktiekapitalet nedsättas genom
preferensaktiernas inlösen till nominella värdet med tillägg av den å
aktierna belöpande vinst för sista räkenskapsåret.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20
juli 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten anförde:

Då frågan om finansieringen av den föreslagna och sedermera
beslutade allmänna pensionsförsäkringen den 4 april 1913 för Kungl. Maj:t
anmäldes, hänvisade min företrädare i ämbetet för täckande av därigenom
eventuellt uppkommande budgetsbrister å en hittills i jämförelsevis ringa
grad utnyttjad skattekälla, i det han nämligen förordade införandet av
en effektiv tobaksbeskattning, varigenom med det beskattningssystem,
som lades till grund för beräkningaima, statsverket skulle kunna tillföras
en så småningom till 12,000,000 kronor om året uppgående inkomstökning.
Enligt vad av riksdagens skrivelse den 28 maj 1913

Historik.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

nr 160 framgår, har riksdagen icke gjort någon erinran mot det sålunda
ifrågasatta rationellare utnyttjandet av tobaken såsom skatteobjekt.
I den till riksdagen i januari månad innevarande år avlåtna statsverkspropositionen
upptogs ock av min företrädare, i överensstämmelse med
hans sålunda uttalade uppfattning om tobakens lämplighet såsom skattekälla,
bland beräknade statsinkomster för år 1915 tobaksskattemedei
till ett belopp av 6,000,000 kronor; och tillkännagavs, att förslag till
reglering av tobaksbeskattningen framdeles skulle föreläggas riksdagen.
Då jag sedermera själv hade att uppgöra förslag till budget för år 1915,
fann jag icke anledning frångå vad av min företrädare i nu ifrågavarande
avseende föreslagits, utan ansåg jag mig, såsom av den senast
till riksdagen avlåtna statsverkspropositionen framgår, böra för fyllande
av statens inkomstbehov för år 1915 under ovanberörda skattetitel
upptaga enahanda belopp, som av min företrädare beräknats, d. v. s.
6,000,000 kronor.

Förslag till reglering av tobaksbeskattningen har därför inom
finansdepartementet utarbetats; och anhåller jag nu att för Eders Kungl.
Maj:t få anmäla detsamma.

Till en början anser jag mig därvid böra i korthet erinra om de
omfattande utredningar, som särskilt under det senaste årtiondet genom
tillkallade sakkunniga verkställts för utfinnande av det lämpligaste sättet
att ordna den nu föreliggande beskattningsfrågan.

Sedan i anledning av en inom Första kammaren väckt motion
1902 års Riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t,
dock utan att ingå på frågan om införande av statsmonopol å tobak,
ville taga under övervägande på vad sätt och i vad mån ökad beskattning
å tobak och tobaksfabrikat skulle kunna bereda statsverket större
inkomster, samt därefter, när sådant funnes vara av statsverkets behov
påkallat, till Riksdagen inkomma med förslag till dylik beskattning i
den form, som kunde finnas ändamålsenlig, tillkallades den 4 februari
1903, för biträde inom finansdepartementet med åstadkommande av
utredning och avgivande av förslag i det av Riksdagen angivna syfte,
såsom sakkunniga dåvarande ledamoten av Första kammaren grosshandlaren
J. Rettig, dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen A. Flammarström,
dåvarande byråingenjören Å. G. Ekstrand, lantbrukaren O. Persson
i Rinkaby och ledamoten av Första kammaren fabriksidkaren C. J. G.
Swartz, vilka den 26 januari 1904 avgåvo betänkande och förslag i
ämnet. Efter en utförlig redogörelse för olika beskattningsmetoder m. m.
hemställde de sakkunniga — dock endast i valet mellan de beskatt -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 254.

ningsformer, som lågo inom området för deras på grund av riksdagsskrivelsen
begränsade uppdrag — att tobaksbeskattningen måtte ordnas
genom en blandad tull- och accisbeskattning sålunda, att gällande tullsatser
å råtobak och tobaksfabrikat höjdes samt för all inom riket odlad
tobak stadgades en accis uppgående till i regel 35 öre per kilogram.
Tobaksbeskattningen, på dylikt sätt reglerad, skulle enligt kommitterades
på importen under åren 1898—1902 grundade beräkningar lämna
staten en inkomst av sammanlagt 7,000,000 kronor om året emot under
samma tid i genomsnitt årligen influtna 4,500,000 kronor, d. v. s.
2,500,000 kronor utöver vad staten med gällande tullsatser å tobak uttagit.

Det av de sakkunniga sålunda utarbetade förslaget föranledde
emellertid tillsvidare ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att vederbörande
myndigheters yttranden däröver inhämtades. Först år 1909 ansåg
sig dåvarande departementschefen Swartz, som förutsåg, att för lösningen
av åtskilliga på dagordningen stående viktiga spörsmål anspråk komme
att ställas på statskassan av alldeles särskilt stor ekonomisk räckvidd,
böra till närmare övervägande upptaga frågan angående tobaksbeskattningens
effektiva reglerande. I anförande till statsrådsprotokollet den
27 maj 1909, då frågan härom för Kungl. Maj:t anmäldes, yttrade
bemälde departementschef bl. a., att han vid sådant förhållande till
en början funne nödvändigt att avgöra, huruvida vid en reglering av
sagda beskattning det i sådant avseende redan utarbetade kommittéförslaget
skulle kunna följas. Hans egen ställning till denna fråga vore
emellertid på förhand given. Ty utan att ingå i granskning av de
grunder för beskattningen, som kommittén följt, bleve under förhandenvarande
förhållanden för honom avgörande skatteregleringens resultat.
En reglering av tobaksbeskattningen, som icke bringade statsverket
större vinst än omkring 2,500,000 kronor, motsvarade icke på långt
när de förväntningar, som man med hänsyn till förestående skattekrav
och tobakens egen skattekraft vore berättigad att ställa å en dylik
reglering. Av dessa och andra orsaker ansåg departementschefen ytterligare
utredning i frågan erforderlig, innan densamma till slutligt avgörande
företoges. Särskilt vore detta fallet, enär enligt departementschefens
åsikt ett fullt tillvaratagande av skattekraften hos tobaken säkerligen
icke stode att vinna annorledes än genom monopollagstiftning.
Denna mening hade jämväl delats av 1904 års kommitté. Ehuru det
icke ingått i dennas uppdrag att verkställa utredning rörande statsmonopol,
uttalade nämligen kommittén såsom sin åsikt, att, därest man
i avsevärt högre grad, än kommittén då haft direkt anledning att förutsätta,
ville begagna sig av tobaken såsom skatteobjekt, det knappast
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 höft. (Nr 254—256.) 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

syntes återstå annan utväg än att anlita monopolbeskattningen. Under
sådana förhållanden och i betraktande av det skattepolitiska läget kunde
därför näppeligen en utredning rörande tobaksbeskattningens regleringanses
fullständig, om densamma icke även omfattade utredning om statsmonopol.
För egen del fann departementschefen denna fråga så viktig,
att han ansåg, att även om de, åt vilka den nya utredningen anförtroddes,
skulle vid uppgörandet av förslag i ämnet stanna vid en reglering,
som lämnade tobakshanteringen åt den enskilda företagsamheten,
förslag för åstadkommande av ett statens tobaksmonopol ändock borde
utarbetas, naturligen under förutsättning att icke av en eller annan anledning
avgörande hinder för en dylik anordning mötte. Departementschefen
fann sig därför böra hemställa om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att verkställa utredning och uppgöra förslag till reglering
av tobaksbeskattningen i syfte att vinna ett effektivare skatteresultat
än det, som det av 1904 års sakkunniga avgivna förslaget
enligt gjorda beräkningar skulle lämna, samt därvid särskilt undersöka
möjligheterna för ett statens tobaksmonopol och eventuellt uppgöra förslag
i sådant syfte.

Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter det ifrågasatta
utredningsarbetet den 11 juni samma år av departementschefen överlämnades
åt dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen A. Hammarström,
direktören Th. Jeansson, dåvarande ledamoten i bankinspektionen
A. F. Lambert-Meuller och ingenjören P. Nordenfelt. Dessa avgåvo den
2 september 1911 betänkande i ämnet, innefattande alternativa förslag
till införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket samt till
tobaksbeskattningens reglerande utan statsmonopol genom stämpelskatt
å cigarretter och cigarrettobak jämte höjda tullar å tobak och tobaksfabrikat
ävensom accis å inom landet odlad tobak. Enligt det förra
förslaget, som förutsatte statsmonopolisering av tillverkningen och importen
av tobak och tobaksvaror men lämnade såväl odlingen av tobak
som handeln med tobaksfabrikat fria att liksom förut utövas av var och
en eljest därtill behörig, beräknades den årliga inkomstökningen för
staten, under förutsättning av i stort sett oförändrade prislägen å tobaksvarorna,
till omkring 15 miljoner kronor, därifrån dock borde för visst
antal år avdragas ränta och amortering å det för monopolets införande
erforderliga kapitalet. Ett antagande av det senare förslaget åter beräknades,
med utgångspunkt från de av kommitterade förordade stämpelsamt
tull- och accissatserna, vilka tilltagits så, att de torde kunna anses
närma sig gränsen för tobakens skattebelastning på denna väg, tillföra
staten en ökad årlig inkomst av omkring 6,500,000 kronor. Över det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

av kommitterade avgivna betänkandet inhämtades därefter utlåtande
från vederbörande verk och myndigheter, varjämte tillfälle bereddes för
sammanslutningar av inom tobakshanteringen arbetande personer samt
andra intresserade att däröver avgiva yttrande.

Enär vid ett eventuellt genomförande av det av kommitterade uppgjorda
monopolförslaget vissa ytterligafe bestämmelser och föreskrifter
krävdes utöver dem, som innehölles i de utarbetade författningsförslagen,
uppdrog dåvarande departementschefen, jämlikt nådigt bemyndigande
den 29 september 1911, åt förutnämnde Lambert-Meuller och Nordenfelt
att verkställa ytterligare erforderlig utredning av frågan angående
ett statens tobaksmonopol samt av andra frågor rörande reglering av
tobaksbeskattningen, vilkas utredande kunde under arbetets fortgång
befinnas önskvärt.

Med tillhjälp av dessa sakkunniga utarbetades sedermera, såsom
av förutvarande departementschefen vid anmälan av frågan om folkpensioneringens
finansiering påpekades, inom finansdepartementet ytterligare
ett förslag rörande tobaksbeskattningens reglering. Detta, förslag, vars
utarbetande närmast föranletts av det förändrade läge, vari den svenska
tobaksindustrien kommit genom viss under de senaste åren inom densamma
inträffad omläggning i riktning mot trustbildning och stordrift,
åsyftade införande av stämpelskatt för alla inom riket tillverkade samt
dit importerade tobaksfabrikat i sammanhang med tobaksindustriens
sammanförande i ett företag; och var det detta förslag, som, ehuru
sedermera av min företrädare i ämbetet frånträtt, av honom lades till
grund för beräkningarna angående de genom en blivande effektiv tobaksbeskattning
för folkpensioneringen tillgängliga medlen.

Då det så gällde att slutligen taga ställning till frågan, vilket av
de olika av de sakkunniga utarbetade beskattningsalternativen, som lämpligen
borde läggas till grund för den blivande regleringen av tobaksbeskattningen
i vårt land, ansåg man sig till en början kunna helt
bortse från de förslag, vilka — sedan statsverkets anspråk på inkomst
under denna skattetitel åtminstone närmelsevis kunde överblickas —
icke gåvo ett däremot svarande, statsfinansiellt tillfredsställande resultat.
Då tobaksskattefrågan nu skulle erhålla sin lösning, framstod det nämligen
såsom synnerligen viktigt, att detta komme att ske på ett sätt, som
innebar ett ur olika synpunkter rationellt utnyttjande av tobakens skattekraft,
och i varje fall, även om det icke skulle befinnas nödigt att omedelbart
begagna sig av tobakens hela förmåga att tåla skattebelastning, under
sådana former, att, i den mån tobaken måste än ytterligare tagas i anspråk

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

såsom skatteobjekt, detta kunde ske utan omläggning av hela beskattningssystemet.
Redan av denna anledning kunde någon tillämpning av det
år 1904 framlagda förslaget till blandad tull- och accisbeskattning
eller av 1909 års kommitterades alternativa förslag till dylik beskattning,
kombinerad med en särskild stämpelskatt å cigarretter, icke
ifrågakomma. Ty ehuru enligt berörda båda förslag, såsom särskilt
i 1904 års betänkande framhålles, tull- och skattesatserna tilltagits
så höga, att de närmade sig den punkt, vilken icke kunde överskridas
utan att detta medförde så väsentligt minskad konsumtion, att den
avsedda statsfinansiella effekten av skatteförhöjningarna motverkades,
hade kommitterade icke på denna väg lyckats komma upp till större
inkomstökning än respektive 2 Va och 6 Va miljoner kronor om året —
ett skatteresultat, vilket, då detsamma icke genom skattesatsernas höjning
syntes kunna i mån av behov i någon avsevärd grad förbättras, givetvis
icke kunde, ens med hänsyn till nära föreliggande anslagskrav, anses
ur statsfinansiell synpunkt tillfyllest.

Under sådana omständigheter och då av skäl, till vilka jag
nedan skall återkomma, det av 1909 års kommitterade utarbetade
monopolförslaget icke ansågs kunna utan vidare upptagas, låg det
närmast till hands att — i anslutning till vad av min företrädare till
förut omförmälda statsrådsprotokoll den 4 april 1913 vid anmälandet
av frågan om folkpensioneringens finansplan yttrats angående den till
synes lämpligaste formen för tobaksbeskattningens ordnande — söka
lösa frågan med utgångspunkt från det av de senast tillkallade sakkunniga
inom finansdepartementet utarbetade förslaget angående tillverkningsskatt
å tobaksfabrikat. Emellertid hade i såväl 1904 som
1911 års kommittébetänkanden allvarliga anmärkningar framställts mot
ifrågavarande beskattningsform, därvid kommitterade särskilt fäst sig
vid de i betänkandena utförligt framlagda svårigheterna att, så länge
tobaksindustrien såsom hittills vore splittrad i en massa större och
mindre företag, kunna åstadkomma en tillfredsställande kontroll över
skattens behöriga utgörande ävensom svårigheten att vid en sådan beskattningsform
kunna vederbörligen skydda de små företagen. En
genomförd koncentration av tobaksindustrien i en hand ansågs sålunda
utgöra den nödvändiga förutsättningen för att fabrikatskattesystemet
framgångsrikt skulle kunna läggas till grund för den blivande lagstiftningen
i ämnet. Detta har jämväl av riksdagen beaktats, i det nämligen
i riksdagens föreuämnda skrivelse den 28 maj 1913 såsom en viktig
förutsättning för tillämpning av fabrikatskattesystemet framhölls, att
rikets hela tobaksindustri vore i huvudsak koncentrerad inom en enda

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

ekonomisk sammanslutning. Vid den tidpunkt, då min företrädare gjorde
sitt ovan anmärkta yttrande till statsrådsprotokollet angående fabrikatskatteförslaget
såsom till synes mest lämpligt att läggas till grund för
tobakslagstiftningens ordnande, förelågo emellertid omständigheter, som
gåvo anledning till förhoppning, att den för fabrikatskattesystemets tilllämpning
nödiga koncentrationen inom tobaksindustrien genom på privat
väg åstadkommen sammanslutning skulle komma till stånd. Ett fyrtiotal
av de inom tobaksindustrien arbetande fabrikanterna hade nämligen då
sammanslutit sig till ett större företag, aktiebolaget Förenade svenska
tobaksfabrikör, och åtskilliga tecken tydde på, att sammanslutningen så
småningom skulle drivas än längre, så att densamma slutligen kunde
komma att omfatta hela den svenska tobaksindustrien. Därest så blivit
fallet, skulle givetvis de av föregående tobaksskattekommittéer framställda
anmärkningarna mot fabrikatskattesystemet i väsentlig mån hava förfallit
och tobaksindustrien hava kommit i ett läge, som icke endast gjort en
fabrikatsskatt möjlig utan direkt hänvisat å ett dylikt beskattningssystem
såsom varande en lämplig form för att förskaffa staten den ökade inkomst,
som tobaken såsom skatteobjekt borde kunna lämna.

Emellertid kom saken åter i ett i viss mån förändrat läge, ity att
det nämligen visade sig icke vara möjligt att på privat väg åstadkomma
den förutsatta koncentrationen inom tobaksindustrien. De undersökningar,
som i sådant hänseende verkställdes av de senast tillkallade sakkunniga,
gåvo nämligen vid handen, att en dylik koncentration icke kunde komma
till stånd på för staten antagliga villkor eller på ett sätt, som kunde
vinna statsmakternas godkännande. Mer än halva antalet av de vid tidpunkten
för ovanberörda sammanslutning inom riket befintliga företagen
inom sagda industri föredrogo nämligen att stanna utanför sammanslutningen,
och åtskilliga nya företag tillkommo därefter, så att antalet
tobaksfabriker kunde sägas hava tendens snarare att ökas än att minskas.
De mot fabrikatskattesystemet framställda anmärkningarna kvarstodo därför,
om man utgick från det förhandenvarande läget inom tobaksindustrien,
alltjämt med oförminskad giltighet; och var det därför nödvändigt
att söka utfinna andra vägar för lösningen av den föreliggande beskattningsfrågan
än de, som angåvos i och sammanhängde med det utarbetade
fabrikatskatteförslaget.

Vid sådant förhållande trädde frågan om införande i en eller annan
form av statsmonopol inom tobakshanteringen självfallet åter i förgrunden.
Att utan vidare upptaga det av 1909 års kommitterade utarbetade monopolförslaget
ansågs emellertid icke lämpligt. Ty ehuru det, på sätt såväl
av de särskilda kommittéerna som år 1909 av dåvarande departements -

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

chefen framhållits, torde vara obestridligt, att statsmonopolet såväl ur
statsfinansiell som skatteteknisk synpunkt besitter avsevärda företräden
framför varje annan beskattningsform, torde det icke kunna förnekas, att
med monopolet — åtminstone då det ordnas i enlighet med 1911 års
kommittéförslag — jämväl äro förenade olägenheter, som måste tillmätas
betydelse, då det gäller att taga ställning till berörda förslag. 1 de yttranden,
som av myndigheter, handelskamrar och industriella sammanslutningar
avgivits i anledning av 1911 års monopolförslag hava ock vissa av
dessa olägenheter med skärpa framhållits. Åven om det torde kunna
förutsättas, att den svårlösta frågan om ordnandet av övergången från
fri yrkesutövning till statsmonopol samt bestämmandet av de ersättningar,
vilka i samband härmed skäligen må böra av staten utgivas till dem,
som genom monopolets införande lidit intrång, skall kunna tillfredsställlande
ordnas samt man sålunda anser sig kunna tillsvidare bortse från
de anmärkningar, som närmast hava avseende å därmed sammanhängande
förhållanden, kvarstå dock vissa invändningar av mera principiell natur.
Jag syftar härvid på de från åtskilliga håll påpekade olägenheter, som
otvivelaktigt måste anses förenade med statsdrift inom en stor industri.
De affärsföretag, som hittills bedrivits för det allmänna genom statsförvaltningen,
äro, såsom av Stockholms handelskammare i dess yttrande över
1911 års kommittébetänkande framhålles, huvudsakligen kommunikationsföretag
eller företag för tillgodogörande av naturliga kraftkällor, vilka till
sin art icke äro jämförliga med affärer för tillverkning eller försäljning
av handelsvaror. Därutöver idkar staten industriell verksamhet endast
för framställande av varor, som den uteslutande använder för eget behov.
Vid ett tillverkningsmonopol, utövat av staten själv, vore det enligt kommittéförslaget
åter meningen, att staten skulle på ett område, som hittills
varit enskilda förbehållet, uppträda såsom industriell företagare i stor stil
och samtidigt såsom försäljare av en av de bland allmänheten mest spridda
förbrukningsartiklarna. Staten kan emellertid i sin verksamhet givetvis
icke begagna sig av lika fria former som den enskilde näringsutövaren
och lärer knappast kunna lika smidigt som denne anpassa sig efter konsumenternas
krav. Det torde icke kunna förnekas, att det ligger sanning i
vad Stockholms handelskammare i sitt ovannämnda utlåtande i nu ifrågarande
avseende anfört, nämligen att, där det personliga intresset för ett
företags utveckling förminskas, de skiftande impulserna, initiativet och
arbetsintensiteten ofta nog försvagas. »Statstjänstemannen vågar icke»,
fortsätter handelskammaren, »på samma sätt som en enskild affärsidkare
bära risken för den spekulation, som både vid inköp och försäljning är
en nödvändig förutsättning för den rationella driften av ett affärsföre -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

tag.» Härtill kommer — och detta är enligt mitt förmenande icke det
minst viktiga — att det nr statens synpunkt icke kan anses önskligt,
att staten, på sätt som föreslagits, inträder såsom ensam arbetsgivare
och producent inom en stor industrigren och sålunda kanske mot sin
vilja såsom part intvingas i sociala stridigheter, vilka staten i sådan
egenskap helst bör hålla sig utanför.

Då det sålunda visade sig lika litet vara möjligt att upptaga
1909 års kommitterades alternativa förslag till statsmonopol, drivet och
utövat av staten själv, som förutnämnda, av de inom finansdepartementet
senast tillkallade sakkunniga utarbetade fabrikatskatteförslag,
uppdrog min företrädare i ämbetet åt nyss omförmäld a sakkunniga —
herrar Lambert-Meuller och Nordenfelt — att uppgöra förslag till ordnandet
av den föreliggande beskattningsfrågan genom en kombination av
de principer, som i sistberörda båda förslag kommit till uttryck. Ett
dylikt förslag fanns ock vid mitt tillträde till ämbetet till sina huvuddrag
utarbetat; och är det detta, som ehuru visserligen med åtskilliga ändringar
och modifikationer lagts till grund för det förslag, som jag nu går
att framlägga. Enligt detsamma skall, sedan staten genom monopollagstiftning
bragt tobaksindustrien i sina händer och sålunda åstadkommit
den för tillämpningen av fabrikatskattesystemet nödiga koncentrationen,
sagda beskattningssystem läggas till grund för uttagandet av den inkomst,
som staten vill ur tobaksfabrikationen erhålla. Utövningen av
statsmonopolet skall för dylikt ändamål anförtros åt ett enskilt, av staten
kontrollerat bolag, vilket har att till staten redovisa den skatt, som staten
kan finna skälig att ur tobaksfabrikationen uttaga. I detta bolag skall
enligt förslaget staten själv ingå såsom delägare, och skall vinstfördelningen
så ordnas, att sedan de enskilda aktieägarna och därefter staten
erhållit viss skälig ränta å sina penningar, återstående till utdelning disponibel
årsavkastning mellan staten och de enskilda aktieägarna så fördelas,
att staten, efter grunder, som kunna finnas lämpliga, alltid erhåller utdelning
efter högre procenttal än de enskilda aktieägarna. Genom en
dylik anordning, avseende att genom monopollagstiftning möjliggöra uttagande
av skatt, beräknad i visst förhållande till fabrikatens saluvärde,
torde det bliva möjligt icke blott att undvika den med statsmonopolet i
dess av kommitterade föreslagna form förenade olägenheten av en statens
direkta företagareverksamhet på ett stort industriområde utan även att
på ett vida mer effektivt sätt, än om den för tillämpningen av skattesystemet
nödiga koncentrationen åstadkommits på privat väg, till statens
bästa utnyttja det privata initiativet och det personliga affärsintresset.

Statsmonopol
eller icke.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Härtill kommer emellertid ytterligare, att den föreslagna kombinationen
av monopol och fabrikat skattesystem otvivelaktigt skulle
komma att medföra åtskilliga av de fördelar av skattepolitisk och annan
natur, som, enligt vad ovan antytts, måste anses förenade med det rena
monopolsystemet, sådant detsamma utvecklats i det av 1909 års kommitterade
avgivna förslaget. Jag torde därför lämpligen böra här anföra
något av vad de kommittéer, som haft utredningsarbetet i den föreliggande
frågan sig anförtrott, yttrat angående monopolsystemet och dess företräden
i förhållande till andra beskattningsformer. Redan i 1904 års
kommittébetänkande lämnas en utförlig redogörelse i dylikt hänseende,
därvid kommittén bl. a. yttrar följande:

»Skulle man nu i avsevärt högre grad, än kommitterade för närvarande haft
direkt anledning att förutsätta, vilja begagna sig av tobaken såsom skatteobjekt
vare sig av skattepolitiska eller uteslutande av statsfinansiella hänsyn, synes det,
då det föreslagna systemet enligt kommitterades åsikt icke kan antagas ägnat att
tillföra statskassan ytterligare nämnvärd ökning i inkomster utöver den nu beräknade
och då den jämförelsevis obetydliga ökning därutöver, som enligt vad ovan anförts,
skulle vinnas genom en fabrikatskatt, icke lärer kunna anses uppvägas av därmed
förenade olägenheter, knappast återstå annan utväg än att anlita monopolbeskattningen,
vare sig en sådan skulle komma att avse allenast fabrikationen eller jämväl
försäljningen av de färdiga fabrikaten. Att på denna väg ojämförligt större inkomster
skulle kunna beredas statskassan än vid vilken annan skattereform som
helst, lärer icke behöva särskilt framhållas, lika litet som att man endast därigenom
kan åstadkomma en efter konsumenternas skatteförmåga fullt avpassad och förty
fullt rättvis beskattning.»

»Till förmån för monopolet kan ytterligare framhållas, att detta tobakshanteringens
samlande i en hand bereder tillfälle till genomförandet av besparingar
i driften, vilka eljest icke äro tänkbara. I detta hänseende vilja kommitterade
endast påpeka, hurusom inköpen av de för monopolförvaltningens tillverkning erforderliga
kvantiteter utländsk råtobak kunna ske i så stor skala, att redan därå
en avsevärd vinst är att påräkna; vidare att de agenter av olika slag, som äro för
de privata fabrikanternas avsättning av tillverkningarna nödvändiga, försvinna, och
att därmed de högst avsevärda belopp, som åtgått till provisioner och resekostnader,
inbesparas till vinst för statskassan; att förhållandet skulle bliva enahanda med
de olika slags reklamkostnader, som för närvarande till följd av den stora konkurrensen
icke kunna undgås; att en monopolförvaltning icke är utsatt för att genom
köpares iråkade obestånd åsamkas förluster, då monopolförvaltningen icke av
konkurrenshänsyn föranledes att på kredit utlämna tobaksfabrikat till köparne; samt
att handeln med tobaksfabrikat jämväl i andra avseenden än ovan berörts kan
ordnas på sådant sätt, att kostnaderna för fabrikatens tillhandahållande åt konsumenterna
nedbringas.

Härvid plägar dock anmärkas, att, enär vid den monopoliserade rörelsen ej
det egna intresset förefinnes, de möjligheter till besparingar i tekniskt hänseende,
som erbjuda sig, icke tillvaratagas i samma utsträckning som vid enskild affärsverksamhet.
I avseende härå må emellertid erinras om det förhållande, att exempel -

Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 254.

vis i Frankrike av monopolförvaltningen årligen anslås avsevärda belopp till ändamål,
som åsyfta möjliggörandet av mera ekonomisk drift, såsom experiment, undersökningar
och provning med nya maskiner m. m.»

»Slutligen bör ock påpekas det företräde hos monopolbeskattningen, att
skatten här kan mera direkt uttagas hos konsumenten än vid andra arter av
konsumtionsbeskattning.»

I samma riktning uttala sig jämväl 1909 års kommitterade, vilka
därvid bl. a. framhålla, hurusom monopolet, på grund av dess allmänt
erkända effektivitet, då det gäller att rationellt och på ett för statsfinanserna
förmånligt sätt utnyttja tobaken såsom skatteobjekt, måste
erhålla en framträdande plats vid varje utredning angående det lämpligaste
sättet för tobaksbeskattningens effektiva ordnande. Denna mening
delades också, såsom redan förut framhållits, av 1909 års departementschef,
vilken till ovan omförmälda statsrådsprotokoll den 27 maj
1909 såsom sin åsikt uttalade, att ett fullt tillvaratagande av skattekraften
hos tobaken säkerligen icke stode att vinna annorledes än genom
monopollagstiftning.

För egen del anser jag mig, naturligen utan att förbise de olägenheter,
vilka från andra synpunkter kunna vara förenade med införande
av statsmonopol och vilka av mig förut berörts, i huvudsak kunna instämma
i här ovan återgivna uttalanden angående monopolets företräden,
och finner jag mig därutöver allenast böra framhålla, hurusom
statsmonopolet, jämväl i den modifierade form, varuti detsamma av mig
upptagits, förutom den nödiga elasticiteten, som möjliggör en successiv
stegring av avkastningen i mån av statsverkets behov av ökade inkomster,
ur skatteteknisk synpunkt besitter jämväl den fördelen framför
andra beskattningsformer, att det för samma utgift från den konsumerande
allmänhetens sida för tobaksförbrukningen lämnar staten den
största inkomsten. Vid ett statsmonopol förefinnes ock i vida högre
grad än vid varje annat beskattningssystem möjlighet att till den konsumerande
allmänhetens förmån reglera priserna å tobaksvaror, eller,
därest monopolet icke utövas av staten själv, i allt fall tillfälle att
genom normerande bestämmelser till allmänhetens tryggande influera
å prissättningen, så att priserna å tobaksvaror icke sättas oskäligt höga.

Till de skäl, som sålunda ur statsfinansiella och andra synpunkter
tala till förmån för statsmonopolet i en eller annan form, har nu kommit
ytterligare en omständighet, som i mycket väsentlig grad är ägnad
att verka i samma riktning. Jag syftar härvid på den fara, vilken, ehuru
vidden av densamma ännu icke torde kunna med visshet bedömas,
otvivelaktigt hotar den inhemska tobaksindustrien från den utomordentBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 höft. (Nr 254 —256.) 7

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

ligt kapitalstarka engelsk-amerikanska tobakstrustens sida. Det vore enligt
mitt förmenande kortsynt, därest man icke nu, medan tid är, ordnade
tobaksbeskattningen på sådant sätt, att det icke beredes rum för
övermäktiga utländska trustintressen att i strid mot statens önskningar
förrycka tobakshanteringen och därmed sammanhängande förhållanden
(arbetarna, handlandena, konsumenterna). Allmänt känt är, hurusom
denna trust, sedan den efter den häftigaste kamp slagit under sig så
gott som hela Förenta staternas tobaksindustri med undantag av cigarrfabrikationen
samt bragt såväl tobaksodlare som detaljhandlare under
sitt beroende, för ett tiotal år sedan började rikta sina ansträngningar
på att vinna insteg jämväl i den europeiska tobaksmarknaden samt alltsedan
dess oavlåtligt och utan att sky vare sig besvär eller omkostnader
arbetat i detta syfte. I England kröntes dess ansträngningar
jämförelsevis snart med sådan framgång, att den lyckades tillskansa sig
ett avgörande inflytande å landets tobaksindustri, och sedan trusten i
Amerika år 1911 formellt blivit upplöst samt dess tyngdpunkt i anledning
härav förlagts till London, ledes därifrån trustens aktion mot
tobakshanteringen å den europeiska kontinenten. I Tyskland har trusten
trots det mest förbittrade motstånd redan lyckats slå under sig omkring
Vi av landets hela cigarrettfabrikation, och allmänt uttalas farhågor för
att det, oaktat den kraftiga »antitruströrelse» som från både fabrikanter
och handlande igångsatts, icke skall stanna därvid, utan att enda utvägen
att freda sig mot trustens överhandtagande inflytande är införande
av statsmonopol å tobaken i en eller annan form. Åven i flera andra
europeiska länder såsom exempelvis Norge, Danmark, Finland och Ryssland
har trusten gjort betydande landvinningar, och snart sagt överallt
har frågan om skydd för den inhemska handeln och industrien mot
trustens inträngande å marknaden blivit aktuell. Hos oss äger trusten
sedan ett antal år tillbaka aktiemajoriteten i en av landets största cigarrettfabriker,
vilken i alltjämt stegrad omfattning jämväl verkat såsom
trustens importagent, och ehuru det, tack vare den hemlighetsfullhet varmed
trasten städse går tillväga, icke är lätt att bilda sig någon bestämd uppfattning
om dess åtgärder, torde så mycket med visshet kunna sägas, att
tecken icke saknats, som tyda på att planer äro eller varit å bane till ytterligare
utvidgningar på den inhemska industriens bekostnad. I allt fall
torde frågan om den från trustens sida hotande faran vara en så betydelsefull
faktor vid det slutliga reglerandet av tobaksbeskattningen inom riket,
att jag icke kunnat undgå att i detta sammanhang beröra densamma;
och anser jag mig därvid särskilt böra framhålla, att den av mig ovan
skisserade lösningen av tobaksskattefrågan, likaväl som det rena stats -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

monopolet, erbjuder den inhemska tobakshanteringen nöjaktigt skydd i
berörda hänseende och är ägnad att förhindra, att genom varornas fördyring
allmänhetens skatteförmåga i strid mot statens intresse minskas.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för innehållet i det
föreliggande förslaget, anser jag mig böra nämna, att medan detsamma
inom finansdepartementet utarbetades, tanken på möjligheten att kunna
ordna tobaksbeskattningen efter det rena fabrikatskattesystemet ånyo på
sina håll framträdde. Ett utkast till förslag i dylik riktning, undertecknat
av vissa fabrikanter, handlande och importörer inom tobaksbranschen
blev i april månad innevarande år till mig ingivet. Då
det givetvis måste vara av intresse, att innan definitivt avgörande
träffades i den förevarande frågan, erhålla närmare kännedom om, huru
ett förslag, grundat på de i ovanberörda utkast angivna principer, skulle
gestalta sig, lämnades tillfälle åt några representanter för industrien att
på grundvalen av de idéer, som i meranämnda utkast kommo till uttryck,
söka åstadkomma ett antagligt förslag till tobaksbeskattningens ordnande;
och har i anledning härav från berörda personer till mig sedermera ingivits
en promemoria, i vilken något utförligare redogöres för huru med den
givna utgångspunkten enligt deras mening tobaksskattefrågan borde lösas.

Vid en granskning av innehållet i ifrågavarande promemoria faller
det genast i ögonen, att det i densamma skisserade förslaget till fabrikatskatt
å tobaksvaror grundväsende skiljer sig från det förslag till enahanda
beskattning, som, enligt vad förut nämnts, på uppdrag av min
företrädare i ämbetet utarbetats av särskilda iuom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga. Medan sistnämnda förslag utgick från nödvändigheten
att genom en effektiv, under hela tillverkningsproceduren fortsatt
kontroll säkerställa skattens behöriga utgörande samt förty för sin tilllämplighet
förutsatte en långt driven koncentration inom tobaksindustrien,
har man i den till mig ingivna promemorian, för att kunna bibehålla
tobaksindustrien vid dess nuvarande läge och sålunda undvika den
svårighet, som genomförandet av en verklig koncentration inom sagda
industri skulle medföra, ansett fordringarna på en dylik effektivt verkande,
minutiös tillverkningskontroll kunna eftergivas och i överensstämmelse
härmed nöjt sig med att förorda vissa allmänna kontrollanordningar,
såsom exempelvis särskild bokföringsskyldighet för fabrikanter
och handlande, årligen återkommande inventeringar, tobaksförpackningarnas
förseende med behöriga stämpelmärken, dock utan någon särskild
kontroll vid fabrikerna över stämplingssk3ddighetens fullgörande, samt
granskning av fabrikanternas böcker genom en särskild centralbyrå m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

De föreslagna kontrollanordningarna äro, såsom ock i promemorian påpekas,
i huvudsak överensstämmande med dem, som i enahanda avseende
gälla i Nordamerikas förenta stater, där fabrikatbeskattning å tobaksvaror
är rådande; och framhålles i promemorian, hurusom det amerikanska kontrollsystemet
syntes vara det, som i vårt land lämpligen borde komma
till tillämpning.

Mot det amerikanska såväl som mot varje annat beskattningssystem
utan fullt betryggande kontrollanordningar hava emellertid såväl
i vårt land som annorstädes, där tobaksskattefrågan varit föremål
för uppmärksamhet, framställts synnerligen grava anmärkningar. 1903
års tobaksskattekommitterade, som vid fullgörandet av sitt uppdrag
utarbetat bland annat ett förslag till stämpelskatt å tobaksvaror, avsett
att kunna tillämpas utan någon genomförd koncentration inom tobaksindustrien
och därför byggt på kontrollanordningar, som, ehuru avsevärt
strängare än den amerikanska tobakslagstiftningens, dock måste anses
relativt lindriga, funno sig sålunda, på grund av att den ifrågasatta
kontrollen måste betraktas såsom otillfredsställande, icke själva kunna
förorda förslagets antagande. Den år 1878 tillsatta tyska tobaksskattekommissionen,
som genom särskilda kommissarier på ort och ställe
studerade de amerikanska anordningarna i avseende ä tobakskontrollen,
förklarade sig ock finna berörda kontrollanordningar behäftade med
mycket stora brister. Sålunda framhöll kommissionen, att det i Förenta
staterna icke ens kunde vara tal om någon fabrikskontroll i egentlig
mening; att det enda något så när verksamma momentet i den amerikanska
kontrollen vore föreskriften om skyldighet att vederbörligen
stämpelbelägga tobaksvarorna; att denna föreskrift dock icke i och för
sig på långt när vore tillräcklig för att säkerställa statens skatteintresse;
samt att omfattande underslev därför syntes och också i verkligheten
visat sig vara oundvikliga. Också förklarade kommissionen sig anse det
amerikanska systemet olämpligt för europeiska förhållanden. I de sedermera
vid olika tillfällen i Tyskland utarbetade, på fabrikatskattesystemet
grundade förslagen till tobaksbeskattningens ordnande hava ock i enlighet
med denna uppfattning synnerligen stränga kontrollbestämmelser
blivit upptagna.

I själva verket torde det, därest man icke liksom i Förenta staterna
anser sig böra utan vidare finna sig i den med det amerikanska
systemet förenade risken av omfattande skatteunderslev, vara omöjligt
att införa fabrikatbeskattning å tobaksvaror utan att samtidigt meddela
föreskrifter om en effektiv fabrikskontroll, fortgående under hela tillverkningsproceduren
och utövad av särskilda vid varje fabrik anställda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

kontrolltjänstemän. I avseende å den med tobaken närmast jämförliga,
beskattning underkastade konsumtionsartikeln, nämligen sockret, bar en
dylik effektiv kontroll ansetts oeftergivlig, och samma fordran torde med
ännu större skäl böra uppställas beträffande tobakstillverkningen, där
risken av skatteunderslev, på grund av den större skattebelastningen
per viktsenhet, torde vara avsevärt större. Aven om vid låga skattesatser
denna risk icke torde vara alltför betydande, växer densamma helt
naturligt i den mån skattebelastningen ökas och blir vid högre skattesatser,
då varornas försäljningspris vida överstiger tillverkningsvärdet, givetvis
synnerligen stor. Om det ock vore möjligt att med de skattesatser,
som vid en fabrikatbeskattning skulle erfordras för att tillföra statsverket
den för år 1915 beräknade statsinkomsten av tobaksskattemedel, 6,000,000
kronor, åtnöjas med det amerikanska systemets lindriga kontrollanordningar
— något som jag emellertid för egen del icke anser mig kunna
tillstyrka — torde det i allt fall icke råda något tvivel om, att berörda
koutrollanordningar, därest det skulle bliva nödvändigt att ur tobaken
uttaga någon mera avsevärt ökad statsinkomst och således i någon betydligare
män höja skattesatserna, skulle visa sig alldeles otillfredsställande.
Och, såsom redan förut framhållits, måste det, då tobaksskattefrågan
nu skall erhålla sin lösning, framstå såsom önskligt, att
detta sker på ett sådant sätt, att, i den mån tobaken måste ytterligare
tagas i anspråk såsom skatteobjekt, sådant kan ske utan omläggning
av hela beskattningssystemet.

Att i avseende å tobaksvaror svårigheten att vid en fabrikatbeskattning
för rimliga kostnader kunna åstadkomma en effektiv kontroll ställer
sig avsevärt större, än vad eljest i allmänhet är fallet vid en sådan
skatteform, beror, såsom 1903 års kommitterade framhålla, dels därpå,
att tobakens förarbetande — i motsats till vad förhållandet är vid framställning
av åtskilliga andra under konsumtionsbeskattniug vanligen inbegripna
industrier såsom exempelvis brännvins- och öltillverkningen —
till så stor del sker för hand, dels ock därpå, att, även där maskinmässig
tillverkning äger rum, man icke såsom i avseende å nyssnämnda
tillverkningar kan begagna sig av mekaniska hjälpmedel för kontrollens
anordnande (automatiska kontrollapparater, självregistrerande vågar etc.).
En effektiv kontroll skulle därför i avseende å tobakstillverkningen
komma att medföra så dryga kostnader, att den, såsom redan är nämnt,
svårligen skulle låta sig anordna under annan förutsättning än en fullständig
omläggning till stordrift av hela den nu till stor del av mindre
företag utövade tobaksindustrien. Att i avseende å sockertillverkningen
en dylik effektiv kontroll hos oss kunnat införas är givetvis beroende

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

på, att sockerindustrien är koncentrerad å ett fåtal större företag. Bleve
tobaksindustrien på enahanda sätt koncentrerad, skulle givetvis någon
svårighet att anordna den för fabrikatskattesystemets tillämpning erforderliga
kontrollen icke föreligga. Att med bibehållande av tobaksindustriens
nuvarande läge för något så när rimliga kostnader anordna
en tillfredsställande kontroll över det behöriga utgörandet av en eventuell
fabrikatskatt synes mig däremot knappast låta sig göra.

Såsom ett skäl för obehövligheten av strängare kontrollföreskrifter
vid en eventuell stämpelskatt å tobaksvaror har i den till mig ingivna
promemorian bland annat framhållits, att de alltsedan år 1896 gällande
bestämmelserna angående särskild stämpelavgift vid försäljning av punsch,
arrak och rom visat sig fungera till belåtenhet, ehuru kontrollen över
skattens behöriga utgörande vore skäligen knapphändig och under alla
omständigheter vida mindre rigorös än den i promemorian föreslagna.
Häremot anser jag mig allenast — utan att närmare ingå på de olikheter,
som i övrigt i ifrågavarande avseende föreligga — höra erinra
om den i punschstämpelförordningen intagna, i kontrollhänseende synnerligen
effektivt verkande bestämmelsen om absolut förpackningstvång
vid försäljning av de i förordningen avsedda drycker. Dessa få nämligen
enligt förordningen försäljas endast i vissa slags närmare angivna, vederbörligen
stämpelförsedda kärl, ur vilka sålunda någon del av innehållet icke
får för sig avyttras. Ett så kategoriskt förpackningstvång åter torde åtminstone
för vissa slag av tobaksvaror, såsom exempelvis cigarrer och snus,
svårligen låta sig genomföra och har icke heller i promemorian förutsatts.

Icke ens med det i promemorian föreslagna, enligt min mening
otillfredsställande kontrollsystemet torde det emellertid vara möjligt, att,
såsom på vissa håll antagits, helt undgå det med en monopollagstiftning
förenade inlösnings- och ersättningsförfarandet. Då vid varje
av en fabrikatbeskattning å tobaksvaror föranlett kontrollsystem, huru
lindriga kontrollföreskrifterna i övrigt än må göras, åtminstone måste
uppställas den fordran, att tillverkningen skall bedrivas i särskilda för
ändamålet avsedda lokaler samt vara förenad med bokföringsskyldighet,
måste tydligen i främsta rummet den i vissa trakter av landet såsom
hantverk och hemindustri bedrivna tobakstillverkningen upphöra. Till
belysande av, i huru stor utsträckning dylik hantverksmässig och hemindustriell
tobakstillverkning bedrives, må nämnas, att en av kommerskollegium
i sammanhang med 1909—1911 års kommittéutredning verkställd
undersökning av tillverkningsförhållandena inom tobaksbranschen
bl. a. omfattade ett 90-tal dylika näringsidkare. I det nu föreliggande
förslaget hava ock för ifrågavarande kategorier av tobakstillverkare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

ersättningar för förlorad näringsverksamhet beräknats till ett belopp av
450,000 kronor; och torde staten, i händelse av införande av fabrikatbeskattning
å tobaksvaror svårligen kunna undandraga sig motsvarande
ersättningsskyldighet. — Men icke blott för dessa hantverkare och hemindustriidkare
utan även för ett icke ringa antal i fabriksmässig omfattning
drivna företag inom tobakstillverkningen skulle den av fabrikatbeskattningen
föranledda oundgängliga kontrollen, huru lindrig den än
komme att ställas, säkerligen förorsaka betydande svårigheter. Jämväl
av dessa företag driva nämligen, enligt vad av kommerskollegii ovannämnda
undersökning framgår, åtskilliga tillverkningen i så ringa omfattning
eller befinna sig eljest i så svag ekonomisk ställning, att de
svårligen skulle kunna bära ens de relativt mindre betydande kostnader,
som ett kontrollsystem, ordnat efter amerikanskt mönster, skulle komma
att medföra; och med skäl torde kunna ifrågasättas, huruvida icke även
till dylika företag, vilkas verksamhet genom fabrikatbeskattningen omintetgjordes,
ersättning av statsmedel billigtvis borde utgå. Vissa av
de med en monopollagstiftning förenade svårigheterna skulle alltså komma
att föreligga jämväl vid införandet av en fabrikatbeskattning, även om
kontrollen anordnades så, att den bleve så litet som möjligt betungande.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det i meranämnda promemoria
skisserade förslaget till tobaksbeskattningens ordnande lika litet
som förut omförmälda inom finansdepartementet utarbetade fabrikatskatteförslag
synes mig kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Den enda antagliga lösning av tobaksskattefrågan, som för närvarande
erbjuder sig, synes mig vara den av min företrädare antydda kombinationen
av monopol och skattesystem; och är det, såsom redan antytts,
på denna kombination, som det föreliggande förslaget är byggt.

I avseende å uppställningen av det förslag, som här framlägges,
har det varit möjligt att i huvudsak följa det av 1909 års kommitterade
utarbetade monopolförslaget, vilket emellertid i anledning av den förändrade
anordningen i avseende å sättet för monopolets utövning i väsentliga
punkter omarbetats och modifierats. Jämväl i övrigt har förslaget
med tillhjälp av förut omförmälda inom finansdepartementet tillkallade
sakkunniga överarbetats och reviderats, därvid all möjlig hänsyn tagits
till de mot kommittéförslaget från olika håll framställda erinringarna.

Över förslaget har kommerskollegium den 10 innevarande juli
avgivit infordrat utlåtande, varjämte generaltullstyrelsen, statskontoret
och kontrollstyrelsen samma dag på grund av nådig remiss var för sig

Kort redogörelse
för
förslagets
huvudpunkter.

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

yttrat sig över de delar av förslaget, som angå frågor, berörande vederbörande
ämbetsverks förvaltning.

Till en början skall jag nu lämna en kortfattad resumé över
huvuddragen i det framlagda förslaget för att sedermera utförligare
redogöra för dess innehåll och slutligen paragrafvis till närmare
behandling upptaga de stadganden, som kunna anses kräva närmare
motivering eller förtydligande.

De i anledning av den förestående regleringen av tobaksbeskattningen
erforderliga författningsbestämmelserna hava sammanförts i två
olika författningsförslag, nämligen förslag till förordning angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket samt förslag till förordning om
vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. Den grundläggande monopolbestämmelsen återfinnes
i 1 § av den förstnämnda förordningen, varest stadgas, att rättighet att
inom riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror uteslutande skall tillkomma
staten. I motsats mot åtskilliga utländska monopollagstiftningar
lämnar förslaget däremot såväl odlingen av tobak som handeln med
tobaksfabrikat inom riket fria att liksom hittills utövas av var och en eljest
därtill behörig, dock under iakttagande av vissa av tillverkningsmonopolet
föranledda lindrigare kontrollföreskrifter. Det föreslagna monopolet är
sålunda ett s. k. partiellt monopol, avseende allenast tillverkningen av
tobaksvaror men icke odlingen av tobak eller handeln med tobaksfabrikat.

Såsom konsekvens av tillverkningsmonopolet har staten emellertid,
enligt 2 § i monopolförfattningen, måst med ett obetydligt undantag
förbehållas uteslutande rätt att till riket införa oarbetad tobak. Beträffande
importen av färdiga tobaksvaror har jag däremot ansett lämpligt att,
med avvikelse från de av 1909 års kommitterade föreslagna, starkt
restriktiva bestämmelserna, söka genom särskilda beskattnings- och därav
föranledda kontrollåtgärder träffa sådana anordningar, att den genom
tobakshandlandena hittills bedrivna importen av dylika varor fortfarande
trots tillverkningsmonopolet skall kunna lämnas fri. Enskildas import
av tobaksfabrikat måste däremot enligt förslaget upphöra; dock har i
detta hänseende bl. a. gjorts undantag för från utrikes ort ankommande
resande, vilka tillåtits att på sätt förslaget närmare angiver medföra
tobaksvaror för eget bruk, ävensom för vederbörligen legitimerade handelsresande,
vilka medgivits rätt att mot tulldeposition införa prov å färdiga
tobaksvaror.

Då efter monopolets ikraftträdande all annan verksamhet å tobakstillverkningens
område skall upphöra än den, som bedrives av monopolets
utövare, måste staten, såsom förut antytts, uppenbarligen vara beredd

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition Nr 254.

att ikläda sig ersättningsskyldighet i viss omfattning gentemot sådana enskilda
personer och bolag, vilka genom monopollagstiftningen förbjudas
fortfara med utövning av sin hittills drivna verksamhet. Utom det att staten
inlöser eller till tobakstillverkarna utgiver ersättning för värdeminskning å
deras för tillverkningen använda fasta och lösa egendom, lärer sålunda, på
sätt nedan skall vidare utvecklas, viss ytterligare ersättning, bestämd i
förhållande till affärernas handelsvinst eller omsättningssummor, höra beredas
tillverkarna för den av monopolets införande orsakade förlusten av
näringsverksamhet. På enahanda sätt torde i viss utsträckning ersättning
till större eller mindre belopp böra utgå jämväl till andra inom
tobaksindustrien för närvarande sysselsatta personer, så framt de icke
hos monopolets utövare erhållit eller kunnat erhålla någorlunda motsvarande
anställning. Därjämte torde staten, i fall, då dylik ersättning av
en eller annan anledning icke kan beviljas, böra, då så kan finnas av
omständigheterna påkallat, genom beviljande av särskilda understöd träda
hjälpande emellan.

De närmare föreskrifterna rörande det ersättnings- och inlösningsförfarande,
som sålunda skulle komma i fråga, återfinnas i förordningen
om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, i vilken författning utförliga stadganden lämnas
såväl i avseende å omfattningen av ersättnings- och inlösningsskyldigheten
som ock beträffande gången av själva uppskattnings förfarandet
samt beräkningen av ersättnings- och inlösningsbeloppen.

Sedan staten sålunda genom monopollagstiftning bragt tobaksindustrien
i sina händer, skall emellertid, såsom redan förut framhållits, enligt
det föreliggande förslaget utövningen av monopolet jämte allt vad staten
genom ovan omförmälda inlösningsförfarande Irån enskilda förvärvat av
staten överlämnas åt ett enskilt, av staten kontrollerat aktiebolag, i vilket
staten ingår såsom delägare. Rättsförhållandet mellan staten och bolaget
regleras genom kontrakt, som från bolagets sida är ouppsägbart men
av staten kan uppsägas efter tio år. Begagnar staten sin rätt att uppsäga
kontraktet, skall staten emellertid vara skyldig att vid kontraktstidens
utgång inlösa samtliga av enskilda personer innehavda aktier i
bolaget till nominella värdet med tillägg av den å aktierna belöpande
andel i vinsten för sista räkenskapsåret.

Förslag till kontrakt mellan staten och bolaget ävensom till bolagsordning
och stiftelseurkund för bolaget hava inom finansdepartementet
blivit upprättade, och torde desamma böra åtfölja den proposition till
riksdagen, som i ämnet kan komma att avlåtas.

Enligt kontraktet upplåter staten till bolaget med vissa undantag
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft- (Nr 254—256.) 8

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 254.

de enligt monopolförfattningen staten uteslutande tillkommande rättigheterna
i avseende å tobakshanteringen inom riket, varemot bolaget
förbinder sig att månadsvis för alla av bolaget inom riket tillverkade
eller dit importerade tobaksvaror ävensom för alla enligt 22 § i
monopolförfattningen av enskilda handlande importerade tobaksfabrikat
till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande de enligt 18 § i nyssnämnda
förordning stadgade procentsatser. Då bolaget sålunda i förhållande
till staten blir ensam skattebetalare, behöver för skatteuppbörden
något stämpelförfarande icke ifrågakomma, utan kunna skattebeloppen
helt enkelt uträknas med ledning av bolagets böcker och därefter
av bolaget till statskontoret inlevereras.

Bolaget grundas å aktier, vilka utfärdas i två serier, serien Litt. A
omfattande preferensaktier och serien Litt. B, omfattande stamaktier.
Preferensaktieserien, som skall utgöra 17,000,000 kronor, är avsedd att
tecknas av allmänheten, stamaktieserien däremot att innehavas av staten;
och kommer stamaktieserien, enligt vad av de upprättade förslagen till
kontrakt och bolagsordning framgår, under alla förhållanden att uppgå
till mer än hälften av hela aktiekapitalet.

För vad staten till bolaget upplåter och överlåter skall bolaget
erlägga likvid med belopp, motsvarande vad staten för monopolets införande
får utbetala i inlösning, ersättningar, understöd och särskilda
kostnader ävensom vad staten får vidkännas i kostnader för bolagets
bildande. I likviden skall ingå stamaktier till parikurs till belopp av

18.000. 000 kronor; dock att, därest hela likvidsumman överstiger

40.000. 000 kronor, staten skall vara skyldig att ytterligare mottaga
stamaktier till parikurs för det belopp, varmed likvidsumman överstiger

40,000,000 kronor. Det övriga av likvidsumman skall erläggas kontant,
i den mån utbetalning från statsverket äger rum.

Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt
till årlig utdelning av bolagets vinst intill 6 procent å aktiebeloppet, varefter
och sedan jämväl å stamaktierna utdelats 6 procent, överskjutande
vinstmedel skola så fördelas mellan de båda aktieserierna, att för varje 7/g
procent, som härav tillfaller stamaktie, Vs procent skall tillfalla preferensaktie,
intill dess varje preferensaktie erhållit tillhopa 7 procent, varefter återstående
vinst fördelas så, att för varje 9/io procent å stamaktie Vio procent
skall tillfalla preferensaktie. Härvid är emellertid att märka, att enligt
det upprättade kontraktsförslaget staten skall garantera 41/2 procent
utdelning å preferensaktiekapitalet och sålunda, därest de tillgängliga
vinstmedlen icke förslå till så stor utdelning å nyssberörda kapital,
tillhandahålla bolaget vad som utöver intjänta vinstmedel erfordras för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

att utdelning å preferensaktierna av 4 1/2 procent må kunna ske. Styrelseledamöter
och revisorer i bolaget ävensom suppleanter för dem utses
till lika antal av Kungl. Maj:t och preferensaktieägarna; och skall en
av de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna tillika vara jourhavande
direktör, medan däremot preferensaktieägarna ensamma skola
äga utse den verkställande direktören i bolaget.

Genom den av mig nu föreslagna, till sina grunddrag härovan
angivna anordningen av tobaksbeskattningen undvikes, såsom förut antytts,
olägenheten av en statens direkta företagareverksamhet inom tobaksindustrien.
Med monopolets ifrågasatta upplåtande till enskilt bolag är
emellertid därjämte förenad en fördel, som icke i det föregående närmare
berörts, nämligen att för dylikt fall statens kapitalanskaffning för
monopolets genomförande icke behöver taga så stor omfattning som i
händelse av monopolets utövande genom statsdrift. Medan staten för
sistnämnda fall måste vara beredd att genom upplåning eller eljest anskaffa
såväl hela det kapital, som i form av ersättnings- och inlösningsbelopp
vid monopolets genomförande skall till enskilda utgivas, som
ock erforderligt driftkapital för monopolets utövning, kan, i den händelse
monopolets utövande, på sätt som föreslagits, anförtros åt ett enskilt
bolag, det från statens sida för monopolets genomförande erforderliga
kapitalet inskränkas till ett belopp, motsvarande det nominella värdet
av de stamaktier, som staten övertager i bolaget; och torde den utdelning,
som staten å stamaktierna kan påräkna, kunna antagas väl komma
att förslå till förräntning och amortering av statens i bolaget sålunda
bundna kapital.

Vad beträffar bolagets kapitalbehov i övrigt bar detsamma, såsom av
ovannämnda kontraktsförslag framgår, ansetts lämpligen kunna, i den mån
det icke fylles genom det inbetalda preferensaktiekapitalet, täckas genom
upptagande av ett obligationslån å 20,000,000 kronor, löpande med 5
procent ränta och konvertibelt efter 10 år. I likhet med vad om preferensaktierna
stadgats och särskilt av den anledningen, att ändamålet
med obligationslånets upptagande är att bereda bolaget de medel, som erfordras
för fullgörande av förberörda kontanta likvid till staten, bar i
kontraktsförslaget intagits en bestämmelse om skyldighet för staten att
i händelse av kontraktets upphörande övertaga betalningsansvaret för
obligationslånet.

För bildandet och finansieringen av det tilltänkta monopolbolaget
i enlighet med ovanberörda grunder har jag preliminärt försäkrat mig
om medverkan från ett konsortium av privata bankinrättningar inom
landet.

Monopolet»
omfattning.

Monopolet»
ställning till
tobak»-handeln.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Efter denna kortfattade resumé över förslagets huvudgrunder övergår
jag nu till att utförligare redogöra för dess innehåll.

Såsom redan förut framhållits, vilar förslaget till sina väsentligaste
delar å det av 1909 års kommitterade utarbetade alternativ I,
innefattande förslag till tobaksbeskattningens ordnande genom införande
av statsmonopol. På grund av den förändrade anordningen i avseende
å sättet för monopolets utövning har emellertid, såsom redan antytts,
kommitterades förslag i åtskilligt omarbetats, därvid författningsbestämmelserna
emellertid erhållit en sådan avfattning, att de utan avsevärdare
ändringar torde kunna bibehållas, även om det efter hand skulle
visa sig ändamålsenligt att från det av mig föreslagna systemet övergå
till statsdriften såsom form för monopolets utövning.

Till en början skall jag nu till närmare behandling upptaga stadgandena
i själva monopolförfattningen och därmed sammanhängande
förhållanden i avseende å monopolets organisation och utövning för att
sedermera övergå till beskrivning av det med monopolets införande förenade
ersättnings- och inlösningsförfarandet.

Beträffande först monopolets omfattning ansluter sig det nu föreliggande
förslaget, på sätt förut angivits, nära till det av 1909 års kommitterade
utarbetade monopolförslaget. Det statsmonopol, som nu föreslås
till införande, är sålunda i likhet med det av kommitterade förordade
ett s. k. partiellt monopol, avseende allenast tillverkningen av tobaksvaror
inom riket men däremot icke odlingen av tobak eller handeln
med tobaksvaror. I fråga om de synpunkter, som varit avgörande för
min åsikt, att monopolet i vårt land icke borde genomföras i vidare
omfattning än ovan angivits, tillåter jag mig åberopa, vad kommitterade
i detta hänseende å sid. 70 och följande i sitt betänkande yttrat. Efter
att först hava framhållit, hurusom kommitterade, i likhet med vad som
gjorts gällande vid utarbetandet av ett år 1895 i Schweiz framlagt
förslag till partiellt statsmonopol å tobak, funnit angeläget, att införandet
av ett eventuellt tobaksmonopol icke måtte medföra större förändring i
förutvarande förhållanden, än som erfordrades för att nå det genom
reformen önskade statsfinansiella resultatet, fortsätta kommitterade:

»Huruvida även handeln med tobaksvaror borde föras in under statsmonopolet,
har därför synts väsentligast böra bero på, om sådant kan anses erforderligt för
tillbörlig avkastning av monopolet å den viktigare näringsgrenen, fabrikationen. I
sådant hänseende hava kommitterade ej mindre av den för kommitterades behov av
kommerskollegium verkställda utredningen än även genom egna undersökningar
erhållit den uppfattning, att, sådan den svenska handeln med tobaksvaror för när -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 254.

varande är ordnad, densamma i stort sett erbjuder en ur berörda synpunkt lämplig
organisation i och för förmedlandet av ett eventuellt fabrikationsmonopols varuförsäljning.

Enligt kommerskollegii utredning uppgick antalet handlande (enskilda personer)
å landsbygden år 1908 till 14,468. av vilka det övervägande flertalet kunde antagas
sälja jämte andra varor även tobaksvaror i större eller mindre kvantiteter. Ett
ingalunda obetydligt antal av städernas s. k. diversehandlande kan ock antagas idka
dylik försäljning. Utom nu nämnda kategorier av tobaksförsäljare samt restauranter
m. fl. serveringsställen, där tobaksvaror tillhandahållas, finnas de egentliga tobaksaffärerna,
vilkas antal år 1908 i kommerskollegii utredning, dock utan anspråk på
full exakthet, uppskattades till 1,670. Jämväl dessa affärer liksom även engroshandlandena
i tobak idka i regel försäljning av andra varor jämte tobak.

Såsom av dessa uppgifter framgår, är handeln med tobaksvaror redan under
nuvarande förhållanden så spridd, att ett motsvarande antal försäljare kan antagas
bereda även monopolets varor all önskvärd spridning. A andra sidan torde, därest
monopolet skulle utsträckas att omfatta även handeln med tobaksvaror, och därest
sålunda särskilda koncessionerade försäljare skulle av monopolet anställas, antalet
icke i det hela kunna beräknas bliva mindre än det nuvarande antalet tobaksförsäljare.
I ett land som vårt, där folkmängdstätheten är låg och så väsentligt
understiger folkmängdstätheten i monopolländerna, måste man nämligen beräkna, att
antalet koncessionerade tobaksförsäljare skulle bliva relativt stort. Det ligger givetvis
ej mindre i monopolets än i allmänhetens intresse, att möjligheten att köpa tobaksvaror
icke försvåras genom allt för långa avstånd till försäljaren. Skulle även
försäljningen monopoliseras, komme därför säkerligen största delen av de nuvarande
tobaksförsäljarna att behöva fortfarande anlitas för tobaksfabrikatens spridande bland
allmänheten och skulle de alltså endast i den förändrade egenskapen av koncessionerade
försäljare komma att fortsätta med den tobakshandel, de hittills drivit. Det
kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att i Rumänien antalet koncessionerade
tobaksförsäljare år 1902 uppgick till 46,227 å en befolkning av 6,081,000 invånare.

Motsvarar sålunda den nuvarande tobakshandeln i riket, vad antalet försäljare
beträffar, de fordringar, som skulle behöva ställas på monopolets försäljningsorganisation,
torde ej heller ur andra synpunkter vara nödvändigt att förvandla den
nuvarande försäljarkåren till koncessionerade försäljare, d. v. s. utsträcka monopolet
till att omfatta även handeln. I alla länder, som hava fullständigt monopol, strävar
man efter och har även genomfört den anordningen att så mycket som möjligt
kombinera utförsäljningen av tobaksvarorna med försäljning av andra artiklar, detta
givetvis i syfte att bringa ned försäljningskostnaderna. Sålunda finner man i monopolländerna
minuthandeln med tobak förenad med försäljning av andra monopoliserade
artiklar, av tidningar, stämpel- och frimärken, lottsedlar o. s. v. ävensom, i vissa
länder med mindre restriktiv lagstiftning beträffande alkoholhaltiga drycker än hos
oss, av vin och spirituösa. Även nu berörda förutsättning för åstadkommande av
billiga försäljningskostnader föreligger redan inom den svenska tobakshandeln. Den
i ämnet verkställda utredningen visar nämligen, att detaljförsäljningen av tobak i
Sverige i alldeles övervägande grad sker genom försäljare, vilka för tobaksaffärens
upprätthållande i större eller mindre mån äro beroende av den försäljning, de i
övrigt och i kombination med tobakshandeln idka.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden hava kommitterade funnit det vara

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

obehövligt att, för ernående av ett statsfinansiellt tillfredsställande resultat av
tobaksmonopol å tillverkningen, monopolisera även handeln med tobaksvaror. I vad
mån statens inkomst av monopolet skulle kunna ökas genom att redan från början
därunder indroges även handeln med tobaksvaror, torde i betraktande av de ytterligare
ersättningsbelopp, vilka därvid kunde för staten ifrågakomma att utgiva,
vara ganska tvivelaktigt och i varje fall icke lätteligen kunna på förhand utredgs.
Så mycket torde emellertid vara givet, att kostnaden för monopolets införande
skulle genom en sådan anordning betydligt ökas.»

Ehuru vad kommitterade sålunda anfört närmast har avseende å
ett monopol, utövat av staten själv, anser jag de av kommitterade framhållna
synpunkterna i allt väsentligt tillämpliga jämväl för det fall, att,
såsom det föreliggande förslaget innebär, utövningen av monopolet kommer
att anförtros åt ett bolag, däri staten ingår såsom delägare; och
finner jag mig därför kunna instämma i kommitterades härovan återgivna
uttalanden. Särskild vikt har jag därvid funnit mig böra fästa
vid det av kommitterade anmärkta förhållandet, att den ifrågasatta
begränsningen av monopolets omfattning skulle medföra en avsevärd
besparing för staten i kostnaden för monopolets införande. Kommitterade
anföra i detta hänseende bland annat följande:

»Aven om antalet koncessionerade tobaksförsäljare i det hela beräknas bliva
lika stort som de nuvarande tobaksförsäljama, kan man nämligen icke tänka sig,
att en övergång till monopoliserad tobakshandel kunde försiggå utan en omreglering
i sådan riktning, att antalet försäljare å somliga orter minskades, medan å andra
orter antalet finge ökas. Härvid komme med säkerhet åtskilliga försäljare att få
upphöra med sin dittillsvarande tobakshandel. Vid dylikt förbud mot fortsatt idkande
av näring torde, såsom nyss nämnts, det bliva svårt för staten att motsätta sig att
i en eller annan form lämna viss ersättning åt dem, som finge upphöra med sitt
näringsfång, och, ehuru det icke lärer vara möjligt att med någon grad av tillförlitlighet
angiva det totala belopp, vartill ersättningen i sådant fall komme att uppgå,
är det likväl kommitterades uppfattning, att betydande summor bleve för ändamålet
erforderliga. Till de förut anförda skälen kommer sålunda ytterligare det
argumentet för monopolets begränsning i angiven omfattning, att man ock därigenom
skulle i avsevärd grad kunna begränsa kostnaden för monopolets införande, utan att
försvaga monopolets effektivitet såsom skatteform och utan att kränka några berättigade
enskilda intressen.»

I likhet med kommitterade har jag sålunda funnit för våra förhållanden
mest lämpat ett monopol, som lämnar handeln med tobaksvaror
såsom hittills till fri utövning och allenast binder densamma genom
sådana ordnings- och kontrollföreskrifter, som måste anses vara för tillverkningsmonopolets
behöriga utövning oundgängligen nödvändiga.
Sålunda stadgas i 20 § 2 mom. av monopolförfattningen, att tobaksvaror
icke må försäljas till allmänheten till annat pris än det av monopolets utövare
å varan utsatta priskurantpriset — ett stadgande som icke i samma form

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

återfinnes i kommittéförslaget och till vilket jag nedan skall återkomma
och i 1 mom. av samma paragraf meddelas vissa närmast för handlandena
avsedda, av tillverkningsmonopolet föranledda föreskrifter angående tobaksvarornas
saluhållande i vederbörligen kontrollstämplade originalförpackningar
m. m. I ett hänseende har jag till och med ansett mig kunna
bereda handlandena en ännu friare ställning än kommittéförslaget innebär,
i det jag nämligen, i samband med införandet av ovanberörda
bestämmelse om skyldighet att till allmänheten försälja varorna till det
åsätta priskurantpriset, funnit mig kunna avstå från att i förslaget upptaga
den av kommitterade med hänsyn till statsdriften föreslagna bestämmelsen
därom, att handlande skulle vara skyldig att vederbörligen
låta inregistrera sig såsom försäljare av tobaksvanor.

Vad beträffar importhandeln och dess ställning till monopolet skall
frågan härom liksom ock vissa andra, detaljhandeln i allmänhet rörande
spörsmål i det följande göras till föremål för närmare behandling.

Dessförinnan övergår jag emellertid till att, alltjämt i nära anslutning
till kommitterades framställning i ämnet, redogöra för den
ifrågasatta lagstiftningens förhållande till den inhemska tobaksodlingen.

Efter att jämväl i detta sammanhang hava framhållit, hurusom
kommitterade vid utarbetande av sitt förslag haft till ögonmärke, att
monopolet borde så litet som möjligt inverka störande och föranleda
ändring i nuvarande förhållanden, anföra kommitterade i nu ifrågavarande
hänseende å sid. 73—75 i sitt betänkande följande:

»I monopolländerna är tobaksodlingen såväl i avseende a rätten att överhuvudtaget
odla som beträffande kontroll och i övriga hänseenden en strängt reglementerad
näring. Odling får sålunda företagas endast inom vissa av myndigheterna
bestämda distrikt och efter erhållen koncession. Dylika inskränkande bestämmelser
hava kommitterade ansett icke vara för vårt land behövliga. Till följd av klimatiska
och andra förhållanden har tobaksodlingen hos oss icke vunnit någon mera
avsevärd utbredning. Såväl 1904 års utredning som den nu av kommerskollegium
verkställda utvisar, att tobaksodlingen i stort sett är koncentrerad i tre huvudorter,
Stockholmstrakten, Åhustrakten och Landskronatrakten, och någon mera
allmän spridning av tobaksodling till andra trakter torde för framtiden vara att
vänta endast under förutsättning att tullen å råtobak bleve väsentligt höjd utan
motsvarande beskattning av den inom landet odlade tobaken. Med hänsyn härtill
bör frågan om kontrollen över tobaksodlingen vid ett monopol i vart land ställa
sig vida enklare än i monopolländerna med deras långt mer omfattande odling.

Under sådana omständigheter och jämväl med hänsyn till den svenska tobakens
relativt låga kvalitet, som gör dess användning mycket begränsad såsom enbait
råmaterial vid tobakstillverkning, hava kommitterade funnit sig kunna förorda, att
även under ett eventuellt monopol odlingen av tobak inom riket fortfarande måtte

Monopolets
ställning till
tobaksodlingen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

få förbliva en fri näring, med till och med mindre ingripande kontrollföreskrifter
än vad, på sätt framgår av 1904 års kommittébetänkande, skulle bliva nödvändigt
vid vare sig ett accis- eller ett fabrikatskattesystem.

Enligt kommitterades förslag skulle alltså vem som helst blott efter föregående
anmälan hos monopolförvaltningen, äga att odla tobak. Då en blivande
monopollagstiftning självfallet måste innefatta förbud för varje annan än monopolet
att inom riket förarbeta tobak och tillverka tobaksvaror, och då försäljning till
utlandet av den svenska tobaken icke lärer vara möjlig i nämnvärd omfattning på
grund av dess nyssnämnda låga kvalitet, blir följaktligen också monopolet den ende
köpare av den inhemska tobaken, som egentligen kan ifrågakomma. Till monopolet
såsom denna enda köpare skulle all odlad och skördad tobak hembjudas inom viss
tid till följd av det vid varje monopollagstiftning likaledes nödvändiga förbudet för
enskild att inneha råtobak. Någon olägenhet för odlaren av detta förhållande, att
konkurrens om den inhemska tobaken icke kan äga rum vid monopol, har ej försports
och icke ens av monopolets motståndare inom 1878 års stora tyska tobakskommitté
befarats. För övrigt är att märka, att, även om monopol icke kommer
att införas, odlarna ingalunda kunna för framtiden vara säkra om att vid försäljning
av tobaken hava att räkna med konkurrens olika köpare emellan. Man synes
nämligen kunna förutsätta, att en sammanslutning mellan tobaksfabrikanterna i
riket kommer att genomföras, därest tobakshanteringen fortfarande blir en fri
näring. Aven i sådant fall hade tobaksodlarna att räkna med endast en köpare,
varvid följaktligen den garanti, som anses för närvarande ligga i den fria konkurrensen,
komme att försvinna. Vid tillämpningen av kommitterades nu refererade
förslag beträffande tobaksodlingen under ett tobaksmonopol i vårt land torde man
kunna antaga, att odlingen i regel komme att företagas efter träffad överenskommelse
med monopolet om kvantitet, pris m. in. I monopolets intresse läge naturligen
därvid att få så god vara som möjligt, för vilket måls vinnande mer effektivt
medel icke lärer stå till buds, än att tillförsäkra odlarna ett tillfredsställande pris
för tobaken, jämte medverkan till åtgärder för tobaksodlingens höjande. Det nu
angivna systemet synes för tobaksodlarna i allmänhet och särskilt för småbrukarna,
vilka utgöra det övervägande antalet av rikets tobaksodlare, böra bliva tilltalande,
då det erbjuder dem en säker köpare, som utan mellanhänder snarast möjligt efter
skörden övertager och betalar tobaken.

Med avseende å den svenska tobaksodlingen föreligger vidare en särskild
omständighet, som ansetts kräva beaktande. Den nuvarande införseltullen å oarbetad
tobak, ehuru till sin natur och syftning uteslutande en finanstull, har nämligen
i viss mån kommit att verka såsom en skyddstull för den inhemska tobaksodlingen
och saknar förvisso ej betydelse i sådant hänseende. I vilken grad råtobakstullen
övat inflytande i fråga om bibehållande eller påbörjande av tobaksodlingen inom
landet har visserligen icke kunnat av kommitterade bestämt utrönas. Detta oaktat
och även om man icke kan bortse från, att såväl fortgående prisstegring å utländsk
råtobak som ock den under de senare åren. kanske mest i följd av alltmer ökad
snustillverkning inom riket, stigande efterfrågan å svensk tobak väsentligt bidragit
till _ uppehållande av priset å sistnämnda råvara, synes det dock vara med nödig
försiktighet överensstämmande, att den inhemska tobaksodlingen även under ett
eventuellt tobaksmonopol fortfarande erhåller samma tullskydd som hittills, på det
att svårighet icke må uppstå för densammas fortbestånd. Detta skydd skulle vinnas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

enklast på det sätt, att monopolet finge i likhet med nuvarande tobaksfabrikanter
erlägga införselavgift av 1 krona per kilogram för den importerade råtobaken.
Genom en sådan anordning tillförsäkras den inhemska tobaken samma konkurrenskraft
gentemot utländsk råtobak, som den för närvarande har, och på sådant sätt
kan för odlarna ännu mindre någon olägenhet tänkas uppstå av den omständigheten,
att monopolet bleve den enda avnämaren av den svenska råtobaken.

Att monopolet skulle komma att inskränka användningen av svensk tobak
vid tillverkningen, är enligt kommitterades åsikt icke att förutse. Särskilt för tillverkning
av en stor del av de nu i landet gängse snus- och röktobakssorterna torde
nämligen svensk tobak vara nödvändig, för att icke de respektive sorternas smak
och karaktär skall förändras. Från monopolets synpunkt vore det naturligen oklokt
att icke fortfarande tillhandahålla de hos allmänheten redan inarbetade tobaksvaroma,
och bland snussorterna äro de, i vilka svensk tobak ingår, föremål för den
största omsättningen. Endast en genomgripande förändring av smakriktningen
synes därför, vid de av kommitterade föreslagna garantier till skydd för den inhemska
odlingen, kunna föranleda till minskad användning av svensk tobak.»

Mot vad kommitterade sålunda anfört i fråga om tobaksodlingens
ställning vid ett eventuellt statsmonopol inom tobakskanteringen har
jag i huvudsak icke funnit anledning till erinran. Visserligen har det
numera visat sig, att den av kommitterade förutsedda sammanslutningen
emellan tobaksfabrikanterna inom riket icke kunnat genomföras i så stor
utsträckning, att, såsom kommitterade antagit, den fria konkurrensen om
den inhemska tobaken även oberoende av monopollagstiftningen kommit
att försvinna; och icke heller torde det kunna antagas, att någon dylik
fullständig koncentration av hela tobakstillverkningen inom riket under
den närmaste framtiden skall komma till stånd utan monopollagstiftning.
Ehuru tillverkningsmonopolet sålunda torde komma att såtillvida medföra
en förändring i odlarnas nuvarande ställning, att de efter monopolets
genomförande icke kunna räkna på mer än en köpare av den odlade
tobaken, nämligen monopolets utövare, anser jag dock i likhet med
kommitterade någon olägenhet av detta förhållande icke vara att befara.
Såsom kommitterade framhållit, torde det nämligen kunna antagas, att
under ett eventuellt monopolsystem odlingen av tobak i regel kommer
att ske efter med monopolets utövare träffad överenskommelse angående
pris och kvantitet, och då särskilt för snustillverkningen svensk råtobak
alltjämt torde bliva erforderlig till samma mängd som den nu inom
landet producerade, lärer monopolets utövare, för att försäkra sig om
att den behövliga kvantiteten dylik råtobak städse kommer att stå till
monopolets förfogande, icke komma att underlåta att vid överenskommelsernas
träffande erbjuda odlarna sådana villkor, att dessa finna med
sin fördel förenligt att fortfarande i oförminskad omfattning fortsätta
med sin tobaksodling.

Då jag sålunda i avseende å anordningen av tobaksodlingen vid
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Nr 254—256.) 9

Fjäsa av tillv
erinring smonopolet
föränledda
särskilda
stad•
gandcn.

66 Kwngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

ett eventuellt tillverkningsmonopol å tobak i princip ställer mig å kommitterades
ovan refererade ståndpunkt, har jag i det föreliggande förslaget
kunnat, allenast med en del smärre förändringar, som i huvudsak
innebära lindringar i de av kommitterade föreslagna kontrollstadgandena,
följa kommittébetänkandet i vad detsamma avser tobaksodlarnas ställning.
Tobaksodlingen inom riket lämnas sålunda alltjämt fri och göres liksom
i kommittéförslaget beroende allenast av föregående anmälan till vederbörlig
myndighet. Då emellertid på grund av omläggningen av sättet
för monopolets utövning det av kommitterade tilltänkta ämbetsverket
för monopolets handhavande, monopolstyrelsen, icke behöver inrättas,
har jag ansett den befattning med tobaksodlingen inom riket, som enligt
kommittéförslaget skulle åligga nämnda styrelse, lämpligen kunna överflyttas
å kontrollstyrelsen, vilken myndighet såsom bekant redan förut
utövar kontrollen och överinseendet över tillverkningen av såväl socker
som maltdrycker och brännvin inom riket. Samma personal, som för
närvarande står till sagda styrelses förfogande för kontrollen av tillverkningen
inom sistberörda näringsgrenar, torde jämväl kunna med
fördel användas för utövandet av den ifrågasatta kontrollen över tobaksodlingen
inom landet.

För de mindre betydande förändringar i kommitterades förslag, som
i övrigt i nu ifrågavarande ämne vidtagits, anser jag mig lämpligen
kunna redogöra i den speciella motivering, som nedan skall lämnas för
åtskilliga stadganden i det föreliggande förslaget.

Innan jag avslutar redogörelsen för tobaksodlingens ställning, finner
jag mig till sist böra betona, att jag, lika med kommitterade, anser
det nuvarande tullskyddet för den inhemska tobaksodlingen böra oförändrat
bibehållas samt att förslaget sålunda förutsätter, att den nu
stadgade tullavgiften för importerad råtobak, 1 krona per kilogram, jämväl
skall erläggas av monopolets utövare.

Såsom av kommitterade framhålles, förutsätter tillverkningsmonopolet,
för att bliva effektivt, förbud för varje annan än monopolets utövare
jämväl mot varje bearbetning av tobak. Generell bestämmelse
härom bär därför i förslaget upptagits, varjämte i kapitlet om tobaksodlingen
ytterligare, föreskrivits, att den särskilda beredningsprocedur, som råtobaken
efter torkningen i luften har att genomgå och som är den första
under tobakens tillverkningsstadium, den s. k. svettningen, icke får av
odlare företagas utan tillstånd av vederbörande kontrollmyndighet.
Förändring eller bearbetning av de från monopolet till förbrukning
utlämnade varorna får icke heller förekomma. I likhet med kommitterade
anser jag emellertid sådan rent personlig tillverkning som förfär -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

digande av cigarretter för eget bruk icke böra falla under ifrågavarande
förbud. Med kommitterade är jag jämväl därutinnan fullt ense, att
såsom konsekvens av tillverkningsmonopolet måste stadgas förbud för
enskilda att utan vederbörligt tillstånd innehava tobak i annan form än
såsom färdig tobaksvara ävensom förbud att innehava specialmaskiner
och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror; och hava stadganden
av dylikt innehåll fördenskull upptagits i förslaget.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla, att sådana
industrier, som sysselsätta sig med fabrikation av för tobakstillverkningen
erforderliga utensilier, såsom cigarrlådor, cigarrettpapper, etiketter och
dylikt, givetvis icke komma att falla under monopollagstiftningen. Då
från vissa håll uttalats farhågor för att de inom dessa industrier arbetande
företagen på grund av tobakstillverkningens monopolisering skulle komma
att bringas i svårigheter, torde det vara nog att erinra om, att det tilltänkta
monopolbolagets organisation och särskilt bestämmelserna om
styrelsens sammansättning synas innebära tillfyllestgörande garanti för
att monopolbolaget i detta såväl som i andra avseenden skall taga all
skälig hänsyn till andra personers berättigade intressen.

I avseende å prissättningen å monopolets varor samt övriga förhållanden,
som avhandlas i tredje kapitlet av kommitterades förslag till
monopolförordning, har den av mig föreslagna fullständiga omläggningen
av grunderna för den monopoliserade tobaksindustriens utövning och drift
självfallet måst medföra genomgripande omgestaltningar. Enligt kommittéförslaget,
vilket, såsom förut flera gånger framhållits, utgår från förutsättningen
av statsdrift såsom form för monopolets utövning, skulle statens vinst
å monopolet komma att utgöras av skillnaden mellan det pris, till vilket
tobaksvarorna skulle från monopolet försäljas, samt alla i och för varornas
anskaffande, tillverkning och försäljning uppkommande kostnader; och
skulle denna vinst uttagas genom en i monopolförfattningen till vissa
procent å priskurantpriset bestämd skattebelastning. Priskurantpriset
skulle alltså komma att bestämmas sålunda, att till monopolets självkostnadspris,
vilket borde upptaga samtliga å varan belöpande anskaffnings-,
tillverknings- och administrationskostnader jämte ränta och amortering
av det för monopolet disponerade kapitalet, skulle läggas skattebelastningen
jämte en likaledes till viss procent å priskurantpriset
beräknad andel i monopolets försäljningskostnader. Med det av kommitterade
förordade systemet hade det sålunda varit möjligt att redan i
själva författningen till den konsumerande allmänhetens skydd mot
varornas fördyring meddela utförliga föreskrifter rörande bestämmandet
av priserna å de av monopolet saluhållna varorna.

Ang. prissättningen
av monopolets
varor,
detaljförsäljningspris
och
rabatter m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 254.

Något sådant låter sig däremot svårligen göra, för den händelse
man i enlighet med mitt förslag anförtror driften av den monopoliserade
tobaksindiistrien till ett enskilt bolag, organiserat på sätt förut beskrivits,
utan torde man för dylikt fall få lita till andra utvägar för att säkerställa
sig mot tobaksvarornas onödiga fördyring med ty åtföljande
nedgång i konsumtionen samt risk för minskning i statsinkomsterna. I
monopolförfattningen, sådan densamma lyder enligt mitt förslag, hava
därför några närmare bestämmelser angående prissättningen å monopolbolagets
varor icke meddelats utan stadgas allenast, att priskurantprisen
må bestämmas av bolaget självt, som endast har att för varje vara såsom
skatt till statsverket inleverera vissa i monopolförfattningen fastställda
procent å de av bolaget sålunda åsätta priserna. Däremot har i det
upprättade förslaget till kontrakt mellan staten och bolaget intagits eu
allmän bestämmelse, varigenom bolaget tillförbundits att för vinnande
av största möjliga besparing i omkostnader å alla områden av dess
verksamhet anordna driften på mest rationella och effektiva sätt ävensom
att vid fastställande av tobaksvaras priskurantpris iakttaga, att den belastning,
som avser att lämna vinst å rörelsen, kommer att vila i möjligaste
mån jämnt å alla varuslag. Den säkraste garantien mot tobaksvarornas
oskäliga fördyring eller andra missförhållanden vid varornas prissättning
ligger emellertid i det sätt, varpå enligt mitt förslag det tilltänkta
monopolbolaget organiserats. Sålunda kommer, såsom redan förut påpekats,
stamaktieserien, vilken i sin helhet skall övertagas av staten,
att utgöra mera än hälften av aktiekapitalet, varjämte i det uppgjorda
förslaget till bolagsordning föreskrivits, att vid bolagsstämma envar röstberättigad
må rösta för fulla antalet av honom innehavda aktier. Det
inflytande i avseende å bolagets förvaltning, som härigenom tillförsäkrats
staten, ökas ytterligare genom de redan förut refererade bestämmelserna
angående styrelsens sammansättning samt utseende av revisorer
och revisorssuppleanter; särskilt torde de styrelseledamöter, som av
staten skola utses, bliva i tillfälle att i de fäll, då sådant kan befinnas
nödigt, vid handhavandet av bolagets angelägenheter på ett verksamt
sätt tillvarataga statens och det allmännas intresse samt över huvud
taget verka för driftens centralisering och bolagets rationella skötsel. För
övrigt torde den föreslagna anordningen i avseende å fördelningen
av den å bolagets rörelse uppkommande vinsten mellan stamaktierna och
de av enskilda innehavda preferensaktierna i hög grad vara ägnad att
verka därhän, att de enskilda aktieägarnas intressen beträffande bolagets
förvaltning i allmänhet komma att sammanfalla med vad som för staten
och det allmänna kan anses nyttigt och ändamålsenligt. Det torde
sålunda i lika mån ur statens och de enskilda aktieägarnas synpunkt

Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition Nr 254.

vara önskligt, att prissättningen sker efter sådana principer, att icke
genom tobaks varor nas obehöriga fördyring konsumtionen kommer att
nedgå och bolagets vinst sålunda minskas.

Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten,
skall alltså enligt det föreliggande förslaget, på sätt ovan sagts,
bestämmas av monopolbolaget. A de sålunda fastställda detaljprisen
skola emellertid, såsom naturligt är, återförsäljarna vid sina inköp äga
tillgodonjuta rabatt, avsedd att täcka deras försäljningskostnader och
bereda dem vederbörlig försäljnings vinst. Rabattförhållandena liksom
ock övriga frågor rörande utförsäljningen till allmänheten skola, i
likhet med vad för närvarande äger rum, ordnas genom frivilliga överenskommelser
mellan tillverkare och återförsäljare, och handeln med
tobaksvaror skall alltså liksom för närvarande få fritt gestalta sig i de
former, som av omständigheterna betingas. I den mån mellanhänder
visa sig behövliga mellan monopolbolaget och minuthandlarna skola
dylika äga att fritt utöva sin verksamhet, medan å andra sidan
minuthandlarna skola kunna göra sina inköp direkt hos monopolbolaget
liksom nu hos fabrikanter och importörer. Under framhållande härav
yttra kommitterade å sid. 77 i sitt betänkande följande, som jag jämväl
efter den av mig föreslagna omläggningen av monopolsystemet finner
tillämpligt och därför tillåter mig här citera:

»Vad monopolet emellertid såväl i statens som i allmänhetens intresse måste
tillse, är, att tillgången på tobaksvaror blir i möjligaste mån jämn och likformig
över hela landet. Detta krav torde kunna lämpligen tillgodoses därigenom att
monopolet å skilda orter håller tillräckligt antal fabrikslager och depåer, från vilka
återförsäljarna lätt kunna fylla sitt behov av varor.

För att emellertid samma detaljförsäljningspris må kunna upprätthållas över
hela riket, måste det bliva monopolets uppgift att vare sig genom hållande av lager
å lämpliga ställen eller genom fraktfri leverans till återförsäljarna tillse, att fraktförhållandena
bliva i möjligaste mån utjämnade inom riket. Den avsedda försäljnings
vinsten skulle eljest för återförsäljare i mera avlägset belägna orter kunna
bliva avsevärt minskad till följd av höga transportkostnader.»

Angående önskvärdheten av enhetliga detalj försäljningspris å
tobaksvaror över hela riket yttra kommitterade å sid. 78—79 i sitt
betänkande vidare följande:

»Det synes böra ligga i handlandenas eget intresse att genom hållande av
enhetliga detaljförsäljningspris söka mildra den säkerligen mindre sunda konkurrens,
som för närvarande äger rum dem emellan och som tagit sig uttryck, bland annat,
i beviljande åt allmänheten av avsevärda rabatter även vid obetydliga inköp. Åtgärder
avsedda att begränsa konkurrensen och därigenom åstadkomma mera stadgade
förhållanden å hithörande områden hava redan på frivillighetens väg vidtagits
medelst de överenskommelser angående inskränkande av rabatter åt konsumenterna

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

m. m., vilka genomförts av sammanslutningar mellan tobakshandlandena inom flera
av rikets större städer. Det borde därför vara en för handlandena önskvärd utveckling
till införande av sundare handelsförhållanden, att fixa de taljförsäljningspris
bleve rådande och att försäljningsvinsten på detaljhandeln enbart bleve beroende av
det inköpspris, varom handlandena kunde överenskomma med monopolet. Vid upphörande
av det mycket utbredda förhållandet, att större eller mindre rabatt lämnas
enskilda konsumenter vid inköp, skulle handlandena, som sålunda finge odelat tillgodonjuta
den av monopolet beviljade rabatten, tillföras en avsevärd vinst. Den
mindre kapitalstarka allmänheten, som blott har råd att köpa för dagsbehov, bleve
ock likställd med den, som kan köpa större kvantitet.»

I vad kommitterade sålunda anfört anser jag mig helt kunna instämma.
Däremot torde man enligt mitt förmenande icke lämpligen böra
åtnöjas med de anordningar, som av kommitterade föreslagits för uppnående
av det av kommitterade sålunda uttalade önskemålet, utan har jag,
såsom redan i det föregående påpekats, ansett mig i nu ifrågavarande
hänseende böra gå något utöver vad kommittéförslaget innebär. Kommitterade
hava nämligen icke ansett nödigt att, såsom i flertalet
monopolländer är fallet, genom stadgande av straffpåföljder för prisernas
över- eller underskridande göra de för varorna bestämda detaljhandelspriserna
för handlandena absolut bindande utan under åberopande
bland annat av förhållandena inom den svenska bokhandeln funnit för
uppnående av det angivna syftemålet tillräckligt att stadga, att de av
monopolet avsedda detal j handelspriserna skulle utsättas å varje tobaksförpackning.
Därjämte hava kommitterade i samband med införande av
föreskrift om inregistreringsskyldighet för handlande, som önska vid
inköp från monopolet erhålla rabatt å priskurantprisen, ansett sig kunna
stadga förbud för dylika inregistrerade tobakshandlande att sälja sina
varor till högre pris än de å varorna utsatta vid äventyr att bliva avförda
från förteckningen över inregistrerade tobakshandlande och därmed förlora
rätten att erhålla rabatt vid inköp hos monopolet. Andra tobakshaudlande
skulle däremot såsom nu äga sälja sina varor till vilket pris de behagade.
Den av kommitterade sålunda föreslagna anordningen skulle enligt kommitterades
mening stå bäst i överensstämmelse med principen om handelns
frihet.

För egen del har jag, såsom redan antytts, ansett lämpligt att
taga steget fullt ut och sålunda föreslå uttryckligt förbud för handlandena
att sälja sina varor till annat pris än det å varorna utsatta priskurantpriset.
Det synes mig nämligen, som om det av kommitterade
föreslagna systemet med rabatter allenast till inregistrerade tobakshandlaude,
vilka skulle vara skyldiga att vid försäljningen icke överskrida
de åsätta priserna, medan övriga handlande skulle vara oberoende av
priskurantprisen men i stället icke få åtnjuta rabatt vid inköp från

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 254.

monopolet, i varje fall med det nu ifrågaställda sättet för monopolets
utövande vore föga praktiskt och knappast heller stode bättre i överensstämmelse
med principen om handelns frihet än ett system med fixa
detaljförsäljningspris. För övrigt är att märka, att då, såsom enligt
det föreliggande förslaget är avsett, statens inkomst av tobaken skall
uttagas genom användande av en form av värdebeskattning, så ordnad,
att skatten beräknas utgå i vissa procent av det pris, som konsumenterna
för varorna betala, en fixering av priserna uppåt med nödvändighet
betingas av beskattningsformens egen natur, i det nämligen för
dylikt fall ett överskridande av det för en vara bestämda priskurantpriset
skulle innebära, att staten komme att undandragas en del av den
skatt, som för varan rätteligen borde utgå. Då det sålunda varit, nödvändigt
att meddela uttryckligt förbud mot överskridande av de bestämda
priskunintpriserna, har jag ansett så mycket större skäl föreligga
att genom stadgande av förbud jämväl mot försäljning under
berörda priser göra de fastställda utförsäljningspriserna ovillkorligen
bindande, som det sedan gammalt varit ett önskemål inom tobakshandlandekretsar,
att genom bestämmande av minimipris kunna begränas
den osunda konkurrens, som på ifrågavarande område gjort sig gällande.
Till vad jag sålunda föreslagit har jag haft så mycket större anledning,
som, efter det kommittébetänkandet avgavs, genom privat initiativ
ytterligare ett flertal överenskommelser i dylikt syfte numera åvägabragts
mellan de enskilda tobakshandlandena och fabrikanterna. I
åtskilliga av de yttranden, som av korporationer och enskilda
avgivits i anledning av kommittébetänkandet, hava ock önskningar
av enahanda innebörd mer eller mindre tydligt kommit till uttryck.
Så förklarar sig exempelvis Göteborgs handelskammare anse samma
påföljd, som enligt kommittéförslaget stadgats för överskridande
av priskurantpriset, lämpligen böra inträda jämväl i händelse av försäljning
till lägre pris än det åsätta priskurantpriset, och i liknande
riktning uttala sig bland andra Gävle handelskammare och landsföreningen
för Sveriges tobakshandlande. Jag har sålunda trott mig
tillmötesgå de önskningar, som hysas av de i frågan närmast intresserade,
då jag i förslaget upptagit förbud mot försäljning till annat pris än det
fastställda priskurantpriset samt föreslagit straffpåföljd för överträdelse
av detta förbud. Enligt mitt förslag skola sålunda alla handlande vara
berättigade att vid inköp från monopolets utövare tillgodonjuta rabatt
å priskurantprisen till belopp, varom de äga att i varje särskilt fall
med monopolets utövare träffa överenskommelse, men i stället vara
skyldiga att hålla de av monopolbolaget bestämda utförsäljningspriserna;
och är det liksom enligt kommitté förslaget avsett, att rabatterna såsom

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

nu må variera efter förhållandena, så att desamma till exempel för återförsäljare,
boende å platser, 3är handlandenas försäljningskostnader äro
särskilt störa, eller i mera avlägset belägna trakter, dit transportkostnaderna
äro höga, vid behov skola göras relativt större, för att deras försäljningsvinst,
även då de uttryckligen äro bundna att vid försäljningen hålla
sig till de å varorna utsatta priskurantprisen, icke till följd av de för
dem särskilt ogynnsamma förhållandena skall behöva bliva mindre än
vad eljest skulle hava varit fallet.

1 sitt den 10 innevarande juli på grund av nådig remiss avgivna
yttrande över det inom finansdepartementet utarbetade monopol- och
beskattningsförslaget har kommerskollegium bland annat anmärkt, att
detsamma icke gåve någon ledning beträffande de kreditförhållanden och
rabattsatser, vilka monopolbolaget skulle tillämpa vid uppgörelse med
detaljhandlarna. Då bolaget komme att intaga en maktställning gentemot
de enskilda handelsidkarna, som lätt kunde tänkas utnyttjad så,
att handlandenas nuvarande vinstmöjligheter bleve väsentligt avkortade,
borde enligt kommerskollegii mening, trots de garantier mot ett sådant
maktmissbruk, som kunde tänkas ligga bl. a. i styrelsens sammansättning,
vissa bestämmelser rörande kreditmöjlighet och minimirabatt inryckas i
författningarna till verksamt skydd för idkarna av ifrågavarande slag
av handelsrörelse.

Enligt min mening torde emellertid några generella författningsbestämmelser
av nu ifrågavarande slag svårligen kunna meddelas. Såväl
kredit- som rabattförhållandena äro nämligen å olika orter och av olika
anledningar så varierande, att det knappast torde låta sig göra och i
varje fall icke kan anses lämpligt att efter enhetliga grunder ordna
berörda förhållanden, utan torde dessa, såsom redan förut antytts, lämpligast
böra få fritt gestalta sig i de former, som av omständigheterna
betingas. Vad särskilt beträffar fastställandet av en viss minimirabatt,
torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke en dylik åtgärd skulle vara
snarare till skada än till gagn, då nämligen härigenom lätt kunde framkallas
den uppfattningen, att den sålunda fastställda rabatten vore den,
som i allmänhet skulle komma att tillämpas — något som givetvis
skulle vara ägnat att uppväcka oro hos sådana handlande, som hittills
kommit i åtnjutande av större rabatter. Ett fullt tillfredsställande
korrektiv mot möjliga missförhållanden i nu ifrågavarande hänseenden
torde emellertid ligga i det sätt, varpå enligt förslaget bolagets styrelse
skall vara sammansatt. Betydelsen av den garanti mot möjliga maktmissbruk
från bolagets sida, som härigenom erbjuder sig, torde, ehuru
visserligen av kommerskollegium beaktad, likväl i viss mån hava blivit av
kollegium underskattad. De av staten utsedda styrelseledamöterna, vilka på

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 254.

grund av ordförandena utslagaröst alltid kunna förskaffa sig majoritet i
styrelsen, äro givetvis ansvariga för, att bolaget icke låter några dylika
maktmissbruk komma sig till last utan i förhållande till de enskilda
handlandena liksom ock eljest i sina göranden och låtanden förfar på
ett sätt, som kan anses stå fullt i överensstämmelse med billighetens
fordringar. Den synnerligen skarpa statskontroll, varunder bolaget sålunda
enligt förslaget är ställt, torde enligt min uppfattning vida bättre
än några allmänt hållna författningsbestämmelser om rätt till kredit och
minimirabatt vara ägnad att erbjuda de enskilda handelsidkarna det
skydd, varav de efter monopollagstiftningens genomförande till äventyrs
kunna vara i behov.

Jag övergår nu till att redogöra för tobaksimportens ställning
enligt det föreliggande förslaget, vilket i denna del högst väsentligt
skiljer sig från 1911 års kommittébetänkande.

Såsom kommitterade anmärkt, framstår det såsom en naturlig konsekvens
av det av dem föreslagna tillverkningsmonopolet, att monopolets utövare
jämväl förbehålles uteslutande rätt att till riket importera icke blott
oarbetad tobak utan ock, i den mån konsumtionsbehovet av tobaksfabrikat
icke fylles genom monopolets egen tillverkning, färdiga tobaksvaror
av utländskt fabrikat. Stadgande härom har ock i kommittéförslaget
intagits, därvid emellertid beträffande färdiga tobaksvaror gjorts tvenne
undantag, avseende att fortfarande i viss utsträckning för enskilda möjliggöra
import av tobaksvaror för eget bruk. Sålunda innefattar kommittéförslaget
rätt för resande att för dylikt ändamål från utlandet medföra
tobaksvaror intill viss mindre kvantitet tullfritt och därutöver intill viss
mängd mot erläggande av särskild tullavgift. Därjämte skulle enligt
förslaget inom landet bosatta pei-soner, vilka önskade för eget bruk
genom direkt import förskaffa sig någon viss, här ej tillgänglig tobaksvara,
äga att efter av monopolförvaltningen meddelat tillstånd importera
dylik vara, därvid emellertid utöver tullavgiften skulle erläggas en särskild
så kallad licensavgift, så högt tilltagen, att den jämte tullen å
varan innebure tillräckligt skydd för de tobaksvaror, som tillhaudahölles
av monopolet. Den mi bedrivna egentliga importhandeln, försåvitt den
icke komine att innefatta allenast agentur- eller kommissionsverksamhet
i och för försäljning till monopolet, skulle däremot upphöra; och skulle
i anledning härav i samband med monopolets införande ersättning för
intrång i näringsverksamheten, bestämd på sätt i ersättningsförordningen
närmare angåves, utgå till innehavarna av importaffärer med utländska
tobaksvaror, dock endast för såvitt verksamheten utövades för egen räkning
(ej i kommission eller såsom agent) samt uteslutande eller till
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. lsaml. 176 käft. (Nr 254—256.) 10

Tobaks importens stallning.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

huvudsaklig del bestått i försäljning engros, ävensom till de hos sålunda
ersättningsberättigade importhandlande läst anställda handelsresande.

Mot de av kommitterade sålunda ifrågasatta anordningarna i avseende
å tobaksimportens ställning vid ett eventuellt statsmonopol inom
tobakshanteringen hava emellertid i de i anledning av kommittébetänkandet
avgivna yttrandena allvarliga invändningar, särskilt från tobakshandlarehåll,
blivit framställda. Åven om jag är benägen att anse de
befarade olägenheterna av kommittéförslaget i denna del icke oväsentligt
överdrivna, måste det dock enligt min uppfattning medgivas, att vissa
av de anmärkningar, som framställts mot förslagets anordningar i avseende
å tobaksimporten, icke alldeles sakna fog. Det lärer sålunda
svårligen kunna förnekas, att det av kommitterade föreslagna förbudet
mot import av tobaksvaror, avsedda för försäljning, ehuru i sig självt
fullt överensstämmande med monopolets idé, dock innefattar en avsevärd
begränsning i handlandenas fria näringsverksamhet och sålunda i viss
mån innebär ett avsteg från den i övrigt av kommitterade konsekvent
fullföljda principen att lämna handeln med tobaksfabrikat oberörd av
monopolet. Ty ehuru förslaget ju ingalunda innebär, att handlandena
lör framtiden skulle vara uteslutna från möjligheten att tillhandahålla
sina kunder importerade tobaksvaror utan endast nödgar dem till att
låta sin import förmedlas av monopolet, torde det med skäl kunna sägas
och har också från handlandehåll med skärpa framhållits, att handeln i
själva verket knappast kan anses fri, därest handlandena vid sina inköp
— den ingalunda oviktigaste delen av detaljhandlarnas verksamhet —
bliva uteslutande hänvisade att hålla sig till monopolets utövare såsom
den enda engrosförsäljaren av tobaksvaror. Det har vidare, såsom det
vill synas med skäl, framhållits, hurusom i anledning av tobakshandelns
säregna karaktär den föreslagna begränsningen av detaljhandlarnas
inköpsmöjligheter för dessa skulle medföra alldeles särskilt ogynnsamma
verkningar. Tobakshandeln är nämligen i vida högre grad än de flesta
andra grenar av handelsverksamhet för sitt framgångsrika utövande
beroende av tillgången på vissa i marknaden inarbetade märken. För
en tobakshandlande är det därför av den allra största betydelse att,
sedan han en gång lyckats göra ett märke omtyckt och efterfrågat av
allmänheten, icke blott vara i tillfälle att fortfarande tillhandahålla varor
av samma märke utan även att såvitt möjligt alltjämt få förbliva den
ende försäljaren av dylika varor. Åven om det med det av kommitterade
föreslagna systemet bleve möjligt för importhandlandena att
genom monopolets försorg förskaffa sig de av dem nu förda, väl inarbetade
utländska märkena — något som emellertid icke kunnat garanteras
i förslaget — bleve de i allt fall, för att kunna erhålla dessa märken,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

nödgade att för monopolets utövare yppa sina förbindelser i utlandet och
sålunda utsatta för risken av konkurrens från monopolets eller enskilda
handlandes sida med avseende å märken, om vilka de förut varit ensamma.
Att detta för handlandena skulle vara en avsevärd olägenhet,
torde lätt inses.

Då jag sålunda icke kunnat undgå att finna det av kommitterade
föreslagna kategoriska förbudet för handlandena att till riket införa
tobaksvaror, avsedda för försäljning, särskilt ur handlandenas egen synpunkt
mindre tillfredsställande, har jag ansett mig böra i denna del
frångå kommitterades förslag och i stället söka utfinna någon anordning,
som bättre än kommittéförslaget tillgodoser handlandenas berättigade
intressen. Att låta importhandeln få fortgå under samma fullt
fria former som hittills är emellertid, om den av mig föreslagna beskattningsformen
kommer till användning, av naturliga orsaker fullkomligt
otänkbart. För att det åsyftade beskattningsresultatet icke
må förryckas, måste sålunda givetvis i främsta rummet tillses, att
den skattebelastning, som enligt monopolförfattningen skall påläggas
alla av monopolbolaget tillverkade och importerade tobaksvaror, jämväl
kommer att åvila alla sådana utländska, för försäljning avsedda
tobaksfabrikat, som av enskilda handlande må till riket införas. Men
icke nog härmed. Då staten, såsom förut sagts, skall ingå såsom delägare
i monopolbolaget och sålunda får ett omedelbart intresse av att
bolaget kommer att giva ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, är det
— särskilt med hänsyn till de stora kapitalutlägg, som staten måste
underkasta sig för genomförande av den nödiga koncentrationen inom
tobaksindustrien — för staten av största vikt, att monopolbolaget genom
lämpliga anordningar sättes i stånd att upptaga kampen med den utländska
konkurrens, som, därest möjlighet till importhandel med tobaksvaror
i större eller mindre utsträckning fortfarande lämnas öppen,
tvivelsutan kommer att göra sig kännbar, icke minst så tillvida, att
bolaget till följd av densamma nödgas underkasta sig betydande kostnader
för annonser, reklamer, resande o. d., vilka eljest kunnat i väsentlig
mån besparas. Jag tänker härvid närmast på de faror, som i händelse
av bristande skydd för den inhemska, av monopolbolaget bedrivna
tobakstillverkningen givetvis komme att hota densamma från den förut omtalade
engelsk-amerikanska tobakstrustens sida ävensom från den särdeles
livskraftiga, av effektiva tull- och skatterestitutioner understödda tyska
cigarr! ndustrien och den likaledes med stora utvecklingsmöjligheter utrustade
finsk-ryska cigarrettfabrikationen. Därest man icke, i likhet med
kommitterade, anser sig böra förbjuda all annan import av färdiga tobaksvaror
än den, som bedrives genom monopolbolaget, lärer det sålunda bliva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

nödvändigt att, utöver stadgad tull, pålägga den genom enskilda handlande
utövade importen eu särskild avgift, så hög, att den icke blott
kommer att innefatta den jämväl för monopolbolagets tillverkning och
import utgående skatten utan även erbjuder monopolets varor ett effektivt
skydd mot att överflyglas av den utländska konkurrensen, som, därest
icke särskilda åtgärder av här ovan angiven eller annan art vidtagas,
lätt torde kunna bliva monopolbolaget och därmed också statsintresset
övermäktig.

I överensstämmelse med de principer, jag ovan utvecklat, har i
det nu föreliggande förslaget importhandelns ställning blivit ordnad.
Varje firmaregistrerad tobakshandlande skall sålunda äga att i obegränsad
omfattning till riket införa tobaksvaror av utländskt fabrikat.

I det inom finansdepartementet senast utarbetade, till vederbörande
myndigheter remitterade förslaget hade i själva monopolförfattningen
såsom förutsättning för dylik importrätt stadgats behörigt tillstånd av
monopolets utövare, varjämte, för att trygga handlandena mot godtycke
från monopolbolagets sida, i det upprättade förslaget till kontrakt mellan
staten och bolaget inryckts en bestämmelse om skyldighet för bolaget
att på ansökan meddela dylikt tillstånd till varje handlande med tobaksvaror,
endast med undantag av sådana, som gjort sig skyldiga till vissa
i kontraktsförslaget närmare angivna förseelser. I sitt i anledning av
remissen den 10 innevarande juli avgivna yttrande har emellertid kommerskollegium
framhållit önskvärdheten av att ovillkorligt medgivande
om dylik importrätt inrymdes i själva monopolförfattningen; och har
jag, ehuru de enligt det remitterade förslaget träffade anordningarna för
handlandenas skyddande i nu ifrågavarande avseende enligt mitt förmenande
måste anses fullt betryggande, funnit mig böra tillmötesgå det
av kommerskollegium sålunda uttalade önskemålet och i anledning härav
vidtagit erforderliga omredigeringar i såväl monopolförfattning som
kontraktsförslag. Efter dessa omredigeringar är handlandenas rätt att
till riket införa färdiga tobaksvaror författningsenligt fastslagen och
sålunda oberoende av varje tillstånd från monopolbolagets sida.

För alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror skall emellertid,
innan varorna utlämnas till respektive importörer, förutom stadgad
tullavgift, erläggas en för den särskilda varan av monopolets titövare
uträknad s. k. licensavgift, innefattande dels den å varan enligt 18 §
i monopolförfattningen belöpande skatten, dels ock ett belopp, motsvarande
vad monopolets utövare pålägger vara med samma priskurantpris
för täckande av sina omkostnader samt vinst. Till omkostnader skola
i detta hänseende, efter vad av 22 § framgår, hänföras alla utgifter, som

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 254.

monopolets utövare i och för rörelsen får vidkännas med undantag beträffande
egna fabrikat av råmaterialets värde och arbetslöner och beträffande
importerad vara av inköpspris, frakt och tull.

I sitt ovannämnda den 10 innevarande juli angivna yttrande har
kommerskollegium — under framhållande av att handlandenas fria
importrätt enligt kollegii åsikt utgjorde ett betydelsefullt regulativ på
monopolets arbetssätt, produkter och prissättning samt att det därför
vore av vikt, att importrätten icke kringgärdades med så starka begränsningar,
att densamma bleve illusorisk — ifrågasatt, huruvida icke
i själva monopolförfattningen borde intagas mera preciserade bestämmelser
angående sättet för licensavgifternas beräknande samt storleken
av den vinst, som därvid skulle påläggas; och har kollegium i sistberörda
hänseende framkastat tanken på möjligheten att kunna begränsa
denna vinst till exempelvis 6 procent å inbetalt aktiekapital.

Ehuru jag givetvis tillfullo delar kollegii åsikt om vikten av att
icke genom alltför starka begränsningar importrätten göres illusorisk,
anser jag mig dock icke kunna förorda bifall till vad av kollegium
sålunda föreslagits — detta så mycket mindre, som enligt min övertygelse
jämväl med den avfattning, förslaget nu erhållit, någon fara för
nyss berörda eventualitet icke föreligger. Den närmare redogörelsen
för sättet för licensavgifternas beräknande torde enligt mitt förmenande
lämpligare böra meddelas i motiveringen än i själva författningstexten;
och skall jag här nedan återkomma till detta ämne. Beträffande åter
den ifrågasatta begränsningen av den vinstbelastning, som skall påläggas
de av enskilda handlande importerade tobaksvororna, står en
dylik begränsning icke i överensstämmelse med den grundprincip, som
varit ledande vid utarbetandet av bestämmelserna om den enskilda importhandelns
ställning under monopolsystemet, nämligen att monopolets
utövare å alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror skall erhålla
samma vinst, som om de importerats av monopolets utövare själv.
Att avvika från denna princip synes mig icke tillrådligt; och har jag
därför icke ansett mig kunna biträda kommerskollegii förslag i nu
ifrågavarande hänseende.

Uträknandet av licensavgifternas belopp har jag tänkt mig böra
tillgå ungefärligen på följande sätt. Bolaget har först att, med stöd av
vunnen erfarenhet göra en överslagsberäkning rörande det omsättningsbelopp,
i priskurantpris räknat, till vilket hela försäljningen inom riket av
tobaksvaror, såväl av bolagets egen tillverkning som importerade, under
året kan antagas komma att belöpa sig. Därefter har bolaget att på
enahanda sätt beräkna, huru stort belopp, som kan anses behövligt för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

att täcka bolagets samtliga årsomkostnader, inberäknat nödiga avskrivningar
och ränteutgifter, men frånräknat, beträffande egna fabrikat, tillverkningsvärdet
eller närmare bestämt värdet av för tillverkningen behövlig
tobak och annat råmaterial jämte utgivna arbetslöner samt, beträffande
importerade varor, anskaffningsvärdet, det vill säga varornas inköpspris
jämte å desamma belöpande frakt och tull. Sedan det sålunda uppskattade
omkostnadsbeloppet ökats med den för året beräknade vinsten
å bolagets aktiekapital, undersökes, huru många procent det sålunda
erhållna omkostnads- och vinstbeloppet utgör å ovan omförmälda omsättningsbelopp.
Summan av detta procenttal samt av den i 18 § av monopolförfattningen
stadgade skatteprocenten angiver då det procenttal å
varje varas priskurantpris, med vilket licensavgift skall utgå.

Det torde utan vidare vara självklart, att i bolagets ovanberörda
omkostnader icke böra inräknas de försäljningsrabatter, som av bolaget
beviljas detaljhandlare och engrossister. Såsom avsedda att täcka handlandenas
utgifter samt bereda dem vederbörlig försäljningsvinst, äro
dessa rabatter, ehuru de ingå i priskurantpriset, givetvis icke jämförliga
med bolagets övriga kostnader. Däremot böra bland dylika omkostnader
givetvis inräknas sådana utgifter för försäljningen, som bolaget självt får
vidkännas, till exempel löner till resande, försäljningschefer och lagerpersonal
samt hyra och kostnader för försäljningsdepåer och dylikt.

Då en handlande vänder sig till monopolets utövare för att få
fastställt priskurantpriset å en viss tobaksvara, som han importerat eller
ämnar importera, har han alltså att göra reda för sig, huru mycket han
vid försäljning av varan behöver betinga sig för att täcka sina omkostnader
för varans inköp och försäljning jämte tull och frakt för densamma
med mera, ävensom för att erhålla önskad försäljningsvinst, varefter
priskurantpriset bestämmes till det belopp, importören sålunda för
egen del anser sig behöva beräkna å varan, ökat med vad som för
varan skall utgå i form av licensavgift. Givetvis böra vid tillämpning
i praktiken av ovan beskrivna förfaringssätt nödiga jämkningar och
avrundningar i priserna kunna göras, för att varorna må komma i ett
av handlandena själva önskat och för allmänheten lämpligt prisläge.

Licensavgifterna skola inbetalas till monopolbolaget, vilket har att
till statsverket månadsvis inleverera de i licensavgifterna ingående skattebeloppen
men äger att för egen del behålla återstoden därav, vadan bolaget
sålunda, efter vad redan förut nämnts, kommer att å alla av enskilda
handlande importerade tobaksvaror erhålla samma vinst, som om importen
skett för bolagets egen räkning. För bolaget är det sålunda ekonomiskt
likgiltigt, till huru stor del importen till riket av färdiga tobaks -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

varor kommer att ske genom enskilda handlande. Detta torde, såsom
förut antytts, utgöra ett oeftergivligt villkor för att trots monopolsystemet
fri rätt att från utlandet införa tobaksvaror fortfarande skall
kunna medgivas handlandena.

Jämväl å de av handlandena införda tobaksvarorna skall priskurantpriset
utsättas, varjämte desamma, på sätt som gäller om de av monopolbolaget
tillhandahållna varorna, skola förses med behörig kontrollstämpel.
I händelse av missnöje med det sätt, varpå licensavgiften beräknats, äger
importör i ansökningsväg underställa frågan härom Kungl. Maj:ts prövning
— en anordning, som gör det lätt för importören att utan tidsutdräkt
vinna nödig rättelse.

Under iakttagande av de av mig ovan beskrivna beskattnings- och
kontrollanordningarna har jag sålunda ansett mig kunna förorda bibehållandet
jämväl under ett eventuellt monopolsystem av tobakshaudlandenas
— såväl engrossisters som detaljisters — fria rätt att från utlandet införa
färdiga tobaksvaror för försäljning här i riket. Däremot har jag,
såsom redan antytts, ansett den enligt 34 § i kommittéförslaget enskilda
personer medgivna rätten att i viss ordning själva importera tobaksvaror
för eget bruk, med hänsyn till den ytterst ringa förekomsten av dylik
import, utan olägenhet kunna upphöra. Jag har trott mig hava så mycket
mindre anledning att i förslaget upptaga något stadgande om importrätt
för andra enskilda personer än resande, som det, därest tobakshandlandenas
fria importrätt bibehålies, icke lärer möta svårighet för
enskilda personer, som önska från utlandet erhålla viss tobaksvara, att
genom anlitande av någon tobakshandlandes bemedling förskaffa sig
densamma.

I avseende å den importrätt, som enligt kommitterades förslag
skulle tillkomma från utrikes ort ankommande resande, innebär det föreliggande
förslaget vissa lättnader i jämförelse med kommitterades. Enligt
förslaget tillåtes liksom enligt kommittébetänkandet dylik resande
att för eget bruk tullfritt medföra tobaksvaror intill viss mindre kvantitet
och därutöver intill viss myckenhet mot erläggande av en i tulltaxan
fastslagen högre tullavgift, beräknad så, att densamma kan anses innebära
tillräckligt skydd för monopolets varor i genomsnittliga prislägen.
I motsats mot kommittéförslaget har jag däremot icke funnit nödigt
att, därest resande medför tobaksvaror för eget bruk i större kvantitet
än den nyss sagda, förbjuda införandet härav, utan har jag i stället valt
den utvägen att för dylikt fall såsom villkor för införandet stadga erläggandet
av dubbel tullavgift — ett stadgande, som i allmänhet torde
komma att väl fylla det därmed avsedda tvåfaldiga ändamålet och sålunda

Föreslagna
ändringar %
tulltaxan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

på samma gång bereda möjlighet för resande att utan omgång, ehuru
visserligen med större kostnader, kunna få från utlandet medföra tobaksvaror
efter sin personliga smak och samtidigt förebygga, att enskilda
personer, såsom eljest särskilt i gränstrakterna kunde komma att bliva
fallet, finna med sin fördel förenligt att i någon större omfattning på
dylikt sätt från utlandet medföra sitt behov av tobaksvaror.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, hurusom det nu föreslagna
systemet med bibehållandet av tobakshandlandenas fria importrätt samt
införandet av särskilda licensavgifter för de av dem importerade tobaksvarorna
visserligen torde komma att medföra en viss fördyring av importörernas
varor — något som emellertid torde bliva följden av varje av
statsfinansiella orsaker företagen ändring av tull- och beskattningsförhållaudena
— men däremot icke kommer att förorsaka något intrång
i deras näringsverksamhet. Vid sådant förhållande kan någon ersättningvare
sig till importörerna själva eller till de hos dem anställda handelsresandena
givetvis icke ifrågakomma, varför ock de i kommittéförslaget
intagna stadgandeua härom i det föreliggande förslaget uteslutits.

I sammanhang med frågan om tobaksimportens ställning enligt
det föreliggande förslaget anser jag lämpligt att något närmare beröra
vissa ändringar i tulltaxan, som i anledning av den tilltänkta nya tobakslagstiftningen
ansetts böra ifrågakomma. I avseende å de tillägg och
ändringar i nämnda taxa, som föranledas av de för resandes import av
tobaksvaror föreslagna särskilda tullsatserna, anser jag mig emellertid
kunna inskränka mig till att hänvisa till vad härom i det föregående
blivit nämnt. Jag erinrar jämväl om, hurusom, efter vad redan tidigare
blivit framhållet, enligt det föreliggande förslaget den nu utgående
tullen å råtobak, 1 krona per kilogram, skall bibehållas oförändrad,
ävensom därom, att det enligt förslaget är avsett, att tull vid import av
färdiga tobaksvaror fortfarande såsom nu skall erläggas av varje importör,
således efter monopollagstiftningens genomförande såväl av monopolbolaget
som av de enskilda handlandena.

Däremot torde det vara lämpligt att vid detta tillfälle, då eu
fullständig reglering av tobaksbeskattningen är avsedd att komma till
stånd, tillmötesgå de från såväl industriidkar- som arbetarhåll vid upprepade
tillfällen framställda önskningarna om avsevärt ökat tullskydd
för färdiga tobaksvaror; och anser jag mig därför böra föreslå en höjning
av tullsatserna för dylika varor med 50 procent. Tullen skulle sålunda
komma att höjas å cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter från 4 till

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

6 kronor per kilogram och på färdiga tobaksvaror av andra slag från
1 krona 20 öre till 1 krona 80 öre för kilogram.

Särskilt i avseende å cigarretter torde en dylik tullförhöjning vid
det nu ifrågasatta beskattningssystemet vara oundgängligen av behovet
påkallad. De för den nu föreliggande beskattningsfrågan inom finansdepartementet
senast tillkallade sakkunniga hava nämligen under gången
av det av dem bedrivna utredningsarbetet kommit till den uppfattningen,
att den för berörda vara nu gällande tullsatsen icke efter
monopollagstiftningens genomförande skulle erbjuda tillräckligt skydd
för den av monopolbolaget drivna cigarrettillverkningen. Såsom redan
förut antytts, hotas nämligen den inhemska cigarrettillverkningen av
en synnerligen skarp konkurrens såväl från den meromnämnda engelskamerikanska
tobakstrusten, vilken i Europa förnämligast inriktat sig just
på denna gren av tobakshanteringen, som ock från den särdeles livskraftiga
finsk-ryska cigarrettindustrien. Därest, såsom föreslagits, möjlighet till
importhandel med tobaksvaror alltjämt lämnas öppen, lärer det därför kunna
befaras, att i händelse av oförändrad tullsats å cigarretter den inhemska
av monopolbolaget bedrivna cigarrettindustrien trots det ytterligare skydd,
som erbjudes densamma genom de föreslagna licensavgifterna, kan komma
att få kämpa med allvarliga svårigheter, vilka småningom kunna bliva
densamma övermäktiga. En särskild anledning till den ifrågasatta tullförhöjningen
ligger däri, att det med skäl torde kunna antagas, att de
icke så fåtaliga utländska cigarrettbolag, som för undgående av importtullen
å tobaksfabrikat under de senare åren anlagt egna fabriker i
Sverige, komma att, sedan de till följd av monopollagstiftningen nödgats
Överlåta sin i Sverige utövade tillverkning å staten, med alla medel sträva
efter att genom en i stor utsträckning bedriven import från sina fabriker
i utlandet bibehålla den marknad i Sverige, som de lyckats förskaffa sig
genom vissa av dem saluhållna och av allmänheten mycket efterfrågade
fabrikat. En dylik i stor skala bedriven import är givetvis ägnad att
uppväcka allvarliga betänkligheter särskilt i sådana fall, där staten för att
komma i besittning av den av ett utländskt företag i Sverige utövade tillverkningen
nödgats underkasta sig ersättningsskyldighet enligt de i
ersättningsförordningen angivna grunder, då ju för dylikt fall staten,
i händelse företaget alltjämt lyckas bibehålla sin marknad i Sverige
oförändrad, i själva verket icke erhåller behörig valuta för sina kapitalutlägg.
Det är sålunda i händelse av monopollagstiftningens genomförande
av allra största vikt, att cigarrettullen sättes så hög, att den
tillsammans med den för varorna utgående licensavgiften verkligen
erbjuder monopolbolagets tillverkning ett skydd, som med hänsyn till
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Nr 254—256.) 11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

de särskilda förhållanden, som i nu ifrågavarande hänseende föreligga,
kan anses fullt effektivt. En tullförhöjning av 2 kronor för kilogram
torde, sedd i sammanhang med den av mig jämväl föreslagna, här
nedan omförmälda övergången från netto- till bruttoförtullning, såvitt
nu kan bedömas, vara tillfyllest för att nå ovan åsyftade önskemål.

Beträffande härefter cigarrer och cigarrcigarretter torde det knappast
råda mer än en mening om, att den för dylika varor nu stadgade
tullen av 4 kronor per kilogram, i betraktande av den skarpa utländska
konkurrens, som jämväl på detta tillverkningsområde gör sig gällande,
måste anses lågt tilltagen. Såsom redan förut i förbigående antytts, har
den svenska cigarrtillverkningen sedan lång tid tillbaka haft att kämpa
en hård kamp för sin tillvaro särskilt mot den synnerligen konkurrenskraftiga
och med betydligt lägre tillverkningskostnader arbetande tyska
cigarrindustrien. Att den nu gällande tullsatsen å cigarrer icke är tillräcklig
för att vederbörligen skydda den inhemska industrien framgår
bl. a. därav, att cigarrimporten under de senare åren, trots alla de
ansträngningar, som gjorts från de inhemska fabrikanternas sida för
att möta den utländska konkurrensen, befunnit sig i en rask och oavbruten
stegring. Inom fabrikantkretsar har det ock varit ett sedan
gammalt närt önskemål, att cigarrtullen måtte avsevärt höjas; och hava
dessa önskemål särskilt kommit till uttryck i vissa av de i anledning
av 1911 års kommittébetänkande avgivna yttrandena. Jämväl från
arbetarhåll hava upprepade gånger, såväl i de yttranden, som avgåvos
i anledning av berörda betänkande som ock vid andra tillfällen, särskilt
i samband med behandlingen av deras löne- och avtalsfråga, framhållits
behovet av ökat tullskydd för färdiga tobaksvaror, speciellt cigarrer;
och torde det, med hänsyn till de tryckta förhållanden, under vilka den
inhemska cigarrindustrien för närvarande arbetar, icke råda något tvivel
om att det för arbetarna inom sagda industri, vare sig densamma blir
föremål för statsmonopolisering eller icke, är av det allra största intresse,
att en dylik tullförhöjning kommer till stånd. I en till mig inkommen,
den 16 sistlidna april dagtecknad skrift har t. o. m. från importörshåll
visst berättigande tillerkänts de sålunda av fabrikanter och arbetare
samstämmigt framställda kraven om ökat tullskydd i nu ifrågavarande
hänseende. Det synes mig därför lämpligt att, då, såsom ovan framhållits,
en höjning av cigarrettullen från 4 till 6 kronor per kilogram
i samband med monopollagstiftningens genomförande måste anses av
särskilda omständigheter oundgängligen påkallad, i sammanhang därmed
till samma belopp, 6 kronor per kilogram, höja jämväl den
för cigarrer och cigarrcigaretter gällande tullen; och är jag av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

den uppfattningen, att en dylik tullförhöjning i förening med de
enligt monopolförfattningen för de av enskilda handlande importerade
tobaksvarorna stadgade licensavgifterna samt den föreslagna övergången
från netto- till bruttoförtullning skall visa sig tillfyllest
för att bereda den inhemska cigarrtillverkningen det ytterligare skydd
mot utländsk konkurrens, varav densamma otvivelaktigt torde vara
i behov.

Vad här ovan sagts angående cigarrett- och cigarrindustriens
behov av ökat tullskydd, torde, om än icke i fullt samma grad, gälla
även beträffande tobaksvaror av andra slag; och har jag därför, såsom
förut nämnts, jämväl i avseende å dessa föreslagit en tullförhöjning av
50 procent.

Förutom den sålunda omförmälda höjningen av tullsatserna å
färdiga tobaksvaror, har jag, såsom antytts, ansett mig böra föreslå
ändring i nu rådande tullförhållanden i avseende å dylika varor jämväl
därutinnan, att, medan enligt gällande tulltaxa nettoförtullning äger rum
och således emballage, i vilket till införsel bestämda tobaksvaror äro förpackade,
får tullfritt införas, enligt mitt förslag bruttoförtullningssystemet
skall komma till tillämpning. Med rätta har nämligen mot det nu rådande
nettoförtullningssystemet anmärkts, att genom detsamma importörer av
tobaksvaror obehörigen gynnas framför inhemska tillverkare av dylika
varor, vilka ofta äro nödsakade att särskilt importera de förpackningar, i
vilka varorna skola saluhållas. Importörerna av tobaksvaror få nämligen
på grund av nettoförtullningen förpackningarna tullfritt införda, medan
däremot de inhemska tillverkarne, i den män de äro hänvisade till utlandet
för att erhålla lämpliga förpackningar, för dessa äro nödsakade att erlägga
särskild tullavgift. Olägenheterna av nu anmärkta förhållanden hava
särskilt på senaste tiden i stegrad grad framträtt, beroende på det
från utlandet härstammande, alltmera tilltagande bruket att tillhandahålla
tobaksvarorna åt allmänheten i smärre, elegant utstyrda och dyrbara
förpackningar såsom bleckaskar o. d. Att en ändring är av behovet
påkallad lärer sålunda vara ställt utom varje tvivel, och önskemål härom
hava ock från industriidkarliåll upprepade gånger blivit framställda.
Däremot torde man kunna hysa olika meningar om på vad sätt en
dylik ändring lämpligast bör åvägabringas. Eu utväg att undvika ovan
anmärkta olägenheter är givetvis att stadga särskild tullavgift för
emballaget, en annan att införa bruttoförtullning, så att vid tullbehandlingen
vikten av emballaget (utom den yttre lådan) kommer att
inräknas i vikten av den till införsel anmälda varan. För egen del
har jag med hänsyn till föreliggande förhållanden ansett mig böra

Visaa bestämmelser
i
bolagsordning
och stiftelseurkund.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

giva mitt förord åt sist omförmälda system, då jag funnit detsamma ur
tullbehandlingssynpunkt enklast och i fullt lika hög grad som den först
omförmälda av ovannämnda utvägar erbjudande den fördelen, att det
driver importörerna till minskad användning av de små och dyrbara
förpackningarna, något som ur kostnad ssynpunkt givetvis måste anses
vara för allmänheten förmånligt.

Att den av mig nu föreslagna övergången från netto- till bruttoförtullning
i viss mån kommer att verka såsom en förhöjning av tullen
för tobaksfabrikat torde, med hänsyn till vad förut sagts angående den
inhemska tobaksindustriens behov av skydd mot utländsk konkurrens,
icke vara ägnat att ingiva några som helst betänkligheter.

Av monopollagstiftningen föranledas jämväl ett par mindre
ändringar i § 4 f) samt § 5 av tulltaxeförordningen, vilka emellertid icke
torde vara av beskaffenhet att påkalla närmare omnämnande.

De föreslagna höjningarna av gällande allmänna tullsatser å färdiga
tobaksvaror ävensom bestämmelsen om bruttoförtullning av dylika varor
äro avsedda att träda i kraft snarast möjligt å dag, som av Kungl.
Maj:t torde få bestämmas; övriga ändringar i tulltaxa och tulltaxeförordning
däremot synas böra lända till tillämpning från tiden för monopollagstiftningens
ikraftträdande.

Rörande de sålunda ifrågasatta ändringarna i gällande tulltaxa och
tulltaxeförordning torde särskild proposition böra till riksdagen avlåtas.

Redan förut har jag, med ledning av det uppgjorda förslaget till
bolagsordning och stiftelseurkund för det bolag, som avses skola övertaga
driften av den monopoliserade tobaksindustrien, ävensom det likaledes
upprättade förslaget till kontrakt mellan staten och bolaget, i
huvudsak redogjort för de tilltänkta anordningarna i avseende å bolagets
organisation och väsentligaste funktioner samt för rättsförhållandet
mellan staten och bolaget. Innan jag går att med en redogörelse för de
verkställda beräkningarna rörande statens inkomst av tobaksskattemedel
samt kapitalutlägg för monopolets genomförande avsluta motiveringens
allmänna del, anser jag mig emellertid böra, utöver vad sålunda nämnts,
något utförligare uppehålla mig vid ett par punkter i ovanberörda förslag,
vilka måhända kräva ett närmare omnämnande. Det torde sålunda
förtjäna anmärkas, att den i såväl bolagsordning som stiftelseurkund
intagna bestämmelsen därom, att Kungl. Maj:t för staten såsom innehavare
av stamaktierna i bolaget har att utse halva antalet styrelseledamöter
och revisorer ävensom suppleanter för dem, medan övriga styrelseleda -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

möter, revisorer och suppleanter skola utses av preferensaktieägarna,
liksom ock bolagsordningens stadgande därom, att ersättningarna till
de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna och revisorerna skola
bestämmas av Kungl. Maj:t, möjligen kan anses innebära viss inskränkning
i aktieägares rösträtt och alltså icke stå i full överensstämmelse
med stadgandena i 79 § aktiebolagslagen, enligt vilket lagrum aktieägares
rösträtt å bolagsstämma icke må inskränkas i annan mån än
att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning eller i fråga om vilken ej, där sådant skolat ske, avlämnats
i 29 § aktiebolagslagen omförmäld förbindelse. Enligt vad jag hos
patent- och registreringsverket inhämtat, lära dock de föreslagna bestämmelserna
icke komma att utgöra hinder för bolagets registrering.
Vid sådant förhållande och då jag finner kravet på att staten bör
äga utse vissa av bolagets styrelseledamöter och revisorer ur kontrollsynpunkt
oeftergivligt samt stadgandet om att ersättningarna till dessa
styrelseledamöter och revisorer skola bestämmas av Kungl. Maj:t torde
framstå såsom en praktisk konsekvens härav, har jag ansett mig icke
endast oförhindrad utan bestämt föranlåten att i förslagen upptaga
ovan antydda bestämmelser. Beträffande sistberörda stadgande om
Kungl. Maj:ts rätt att bestämma arvodena till de av Kungl. Maj:t
utsedda styrelseledamöterna och revisorerna vill jag i detta sammanhang
särskilt framhålla, att detta torde äga betydelse icke blott såsom
utgörande en måhända behövlig garanti mot att dessa arvoden sättas
oskäligt låga utan också och kanske än mer såtillvida, att därigenom
uteslutes varje tänkbar risk för att dessa personer, vilka ju komma att
utöva en väsentligen kontrollerande verksamhet, genom alltför rikligt
av bolaget anvisade arvoden kunde komma att i någon mån förlora sin
självständiga ställning gentemot de privata intressena inom bolaget.

Ett annat stadgande i bolagsordning och stiftelseurkund, vilket på
enahanda grund torde förtjäna påpekas, är bestämmelsen om att preferensaktie
kan ägas endast av svenska staten eller av svensk undersåte
och stamaktie endast av svenska staten eller av svensk undersåte, som
därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd.

Jag anser mig vidare böra fästa uppmärksamheten å bestämmelsen
om att de av preferensaktieägarna utsedda styrelseledamöterna och
suppleanterna, vilka i allmänhet skola väljas för tre år i sänder, första
gången dock skola utses för allenast ett år. Anledningen härtill är
uppenbarligen den, att, då det torde kunna antagas, att flertalet preferensaktier
vid tidpunkten för första styrelsevalet ännu befinner sig hos

Inkomttber
åkning.

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

det bankkonsortium, som, enligt vad som är avsett, skulle komma att
övertaga bildandet och finansieringen av det nja bolaget, det ausetts
lämpligt att så snart som möjligt, sedan aktierna kunna förmodas hava
genom teckning kommit i allmänhetens händer, låta de nya aktieägarna
själva besluta angående styrelsens sammansättning. I detta sammanhang
torde lämpligen böra påpekas, hurusom vid bestämmande av ersättning
till de av preferensaktieägarna utsedda styrelseledamöterna rösträtt
må utövas jämväl för stamaktierna. Staten kan alltså såsom innehavare
av den städse till minst preferensaktieseriens belopp uppgående
stamaktieserien genom att, där så kan finnas erforderligt, begagna sig
av den rösträtt, som tillkommer stamaktierna, utöva ett avgörande inflytande
vid bestämmandet av arvodena åt de av de privata aktieägarna
valda st}Telseledamöterna och sålunda, om så skulle befinnas nödigt,
förhindra, att arvodena sättas alltför höga.

En paragraf i bolagsordning och stiftelseurkund, som givetvis är
ägnad att ådraga sig ett större och mera allmänt intresse, är den, som
innehåller föreskrifterna om fördelning mellan preferens- och stamaktier
av den å bolagets rörelse uppkommande vinsten. Redan förut har jag
varit i tillfälle att i korthet utveckla, huru enligt det föreliggande
förslaget den ifrågavarande vinstfördelningen skall ske. Den ledande
tanken vid utarbetandet av bestämmelserna härom samt vid de förberedande
förhandlingarna med det bankkonsortium, som, enligt vad förut
är nämnt, avses skola övertaga finansieringen av det tilltänkta monopolbolaget,
har varit, att vinstfördelningen må komma att äga rum efter
sådana principer, att på samma gång det privata intresset för företagets
utveckling hålles vederbörligen uppe och statsnyttan behörigen tillgodoses.

Utöver vad nu och i det föregående sagts, torde de i bolagsordning,
stiftelseurkund och kontrakt intagna bestämmelserna icke vara av
beskaffenhet att påfordra närmare förklaring eller förtydligande. I

I båda de till riksdagen innevarande år avlåtna statsverkspropositionerna
har, efter vad förut antytts, bland statsverkets inkomster för
år 1915 av tobaksskattemedel beräknats ett belopp av 6,000,000 kronor.
Såsom redan framhållits, skall enligt förslaget den ökade inkomst, som
den nu ifrågasatta regleringen av tobaksbeskattn ingen sålunda avser
att tillföra statsverket, uttagas genom en till vissa procent å tobaksvarornas
priskurantpris bestämd skatt, som av monopolbolaget månadsvis
till statskontoret inlevereras. De i 18 § av monopolförfattningen angivna
skattesatserna äro följaktligen tilltagna så, att de, under förutsättning
att monopoldriften kommer i gång å avsedd tid, kunna beräknas för år

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

1915 tillföra statsverket den ovannämnda inkomstökningen av 6,000,000
kronor. Jag skall nu i korthet redogöra för de med biträde av förut
omförmälda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga verkställda
inkomstberäkningarna, av vilka framgar, att de föreslagna skattesatserna
böra kunna anses tillräckliga för att för år 1915 förskaffa statsverket
den ifrågavarande inkomstökningen.

Genom kommerskollegii försorg bava infordrats vissa uppgifter
från tobaksfabrikanterna i riket rörande deras verksamhet under åren
1909 — 1912; och har med ledning av de sålunda inkomna uppgifterna
utarbetats en utredning, vilken i sammandrag torde få såsom bilaga A
åtfölja protokollet i detta ärende.

De för den följande beräkningen erforderliga utgångsvärdena äro
hämtade från de i nämnda utredning sammanförda uppgifterna, och stödja
sig i övrigt beräkningarna på innehållet i den av kommerskollegium
verkställda utredning, som återfinnes i Del II av 1911 års kommittébetänkande.

För utrönande av storleken av de skattebelopp, som kunna antagas
komma att inflyta till statsverket, har det gällt att beräkna först och
främst den antagliga kvantiteten tobaksvaror, för vilken skatt skall utgå,
och därefter dessa tobaksvarors värde.

En lämplig utgångspunkt för beräkningen av den beskattningsbara
kvantiteten tobaksvaror torde erhållas, om man utgår från den mängd
dylika varor, som i medeltal kan antagas hava försålts inom riket under
åren 1909—1912. Hit höra då i främsta rummet alla de under nämnda
år av de inhemska tobaksfabrikanterna försålda varorna, rörande vilka
erforderliga uppgifter lämnats i ovannämnda till kommerskollegium inkomna
meddelanden, vidare de från hantverk och hemindustri härrörande
tobaksvarorna, rörande vilka emellertid i brist på senare uppgifter den
av kommerskollegium i 1911 års kommittébetänkande lämnade, utredningen
måst anlitas, och slutligen de under ovanberörda lyra år till riket
importerade tobaksvarorna. Härvid bör emellertid anmärkas, att vid
beräknandet av de av den inhemska tobaksindustrien försålda varorna
avdrag bör göras för vad som till utlandet exporterats.

Vid beräkningen av värdet å de under år 1915 för beskattning
disponibla tobaksvarorna har jag — då det icke torde kunna förutsättas,
att prislägena å tobaksvaror skola sänkas samtidigt med att statens
inkomst ur tobaken såsom skatteobjekt skall ökas — ansett mig kunna
utgå från att priskurantprisen å tobaksvaror komma att hållas ungefärligen
vid samma bruttoprislägen, som för närvarande i detaljhandeln
äro rådande i avseende å dylika varor. Härvid är emellertid en sak

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

att märka. Såsom redan framhållits, förutsätter förslaget fixa detaljförsäljningspris
å tobaksvaror. Härav följer bland annat, att tobaksvaror
hädanefter komma att till allmänheten försäljas till samma pris vare sig
försäljningen sker styckevis eller i större eller mindre partier, d. v. s.
med andra ord att t. ex. en 10-öres cigarr skall kosta 10 öre, oavsett
om konsumenten köper 1, 10 eller 100 stycken, samt att på enahanda
sätt för snus och andra tobaksvaror, som försäljas efter vikt, samma pris
per viktsenhet skall beräknas, oavsett om större eller mindre mängd av
varan på en gång köpes eller säljes. De i följande tabeller upptagna
bruttoförsäljningsvärdena för medelkonsumtionen under åren 1909—1912
äro därför, för att kunna läggas till grund för de för år 1915 gällande
kalkylerna, beräknade såsom om varorna blivit försålda efter på ovan
angivet sätt uppskattade bruttoförsäljningsvärden (priskurantpris).

Av inom riket tillverkade tobaksvaror försåldes i medeltal under åren

1909—1912:

		hantverk	export (avgår)	hela industriens försäljning
	kanter	och hemindustri	inom	riket bruttoförsälj-
	vikt	vikt	vikt	vikt	ningsvärde
	kg-	kS-	kg-	kg-	kr.
Cigarrer och cigarrcigarretter ...... 679,049	48,330	112	727,267	14,149,225
Cigarretter ........	..................... 219,142	1,218	519	219,841	5,009,036
Röktobak ...........	..................... 339,424	—	115	339,309	1,127,180
Tuggtobak ........	..................... 569,962	—	2,982	566,980	2,453,795
Snus .................	................. 6,082,985	2,500	39,173	6,046,312	10,587,003
	Summa 7,890,562	52,048	42,901	7,899,709	33,326,239

I medeltal under åren 1909—1912 till riket importerade tobaksvaror

(tull enligt nu gällande tulltaxa):

	vikt	bruttoförsäljningsvärde
	kg.	kr.
Cigarrer och cigarrcigarretter ..	. 159,377	4,781,359
Cigarretter ..........................	. 248,092	6,766,213
Röktobak .............................	58,439	603,882
Tuggtobak.............................	9,085	63,091
Snus ...................................	2,015	11,754

477,008

12,226,299

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Under åren 1909 till och med 1912 har således den årliga medelkonsumtionen
inom landet utgjort 8,376,717 kg. tobaksvaror till ett
på ovan angivet sätt beräknat bruttoförsäljningsvärde av 45,552,538
kronor.

I förestående tabell hava bruttoförsäljningsvärdena för de till
riket importerade tobaksvarorna beräknats med hänsyn till nu gällande
tullbestämmelser. Då det föreliggande förslaget emellertid innefattar
dels vissa förändringar i tullförhållandena beträffande färdiga tobaksvaror
och dels föreskrifter angående viss särskild licensavgift för de
genom enskilda handlande till riket införda tobaksvarorna, vilket allt
kommer att öva inflytande på bruttoförsäljningsvärdena å importerade tobaksfabrikat,
kunna de i ovanstående tabell angivna värdena, i vad de avse
dylika fabrikat, icke utan vidare användas såsom utgångspunkt för beräkningarna
rörande statsverkets inkomster av tobaksskattemedel för år
1915. Förslaget innebär, såsom redan är nämnt, att tullsatserna å färdiga
tobaksvaror skola höjas med 50 procent samt att bruttoförtullning skall
tillämpas. Att angiva ett medelvärde på den höjning i tullavgifterna,
som en övergång från netto- till bruttoförtullning skulle medföra, torde
icke vara möjligt, men torde man komma sanningen nära, om man i
och för inkomstberäkningarna antager, att tullavgifterna efter en dylik
övergång skulle komma att utgå med en tredjedel högre belopp än med
tillämpning av nettoförtullningssystemet. De ovan angivna ändringarna
i tulltaxan skulle alltså i verkligheten medföra en fördubbling av tullen
för färdiga tobaksvaror. Som skatt enligt förslaget icke skall utgå förde
kvantiteter tobaksvaror, som enligt 21 § i monopolförfattningen
kunna komma att importeras av från utrikes ort ankommande resande,
kunde det synas som om vid inkomstberäkningarna hänsyn icke borde
tagas till dessa kvantiteter; men som de för dylika varor föreslagna
tullsatserna blivit satta så höga, att de komma att utöver vanlig tull
lämna staten en mot skatten svarande inkomst, torde man i detta sammanhang
kunna bortse ifrån, att varorna ifråga äro undantagna från beskattning.
Vad slutligen beträffar bestämmelserna i monopolförfattningens
22 § angående särskilda licensavgifter för de av enskilda handlande
importerade tobaksvarorna är det givetvis att förutse, att priskurantprisen
å varor, för vilka licensavgift skall erläggas, komma att sättas
högre än det brutto försäljningsvärde, som framgår av enbart tullförhöjningen.
Att i någon mån beräkna, huru stor del av importen, som
fortfarande kommer att utövas av de enskilda handlandena och som således
kommer att drabbas av licensavgift, är emellertid synnerligen
vanskligt, och torde därför frågan om licensavgifternas inflytande å
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 176 käft. (Nr 254—256.) 12

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

priskurantprisen lämpligen böra lämnas utanför beräkningarna. Detta
torde så mycket hellre kunna ske, som det fel i beräkningarna, som
därigenom kan uppstå, i slutresultatet verkar därhän, att den beräknade
skatteinkomsten kommer att understiga den verkliga, vadan avskiljandet
av denna fråga således endast innebär införandet av eu säkerhetsmarginal
i beräkningarna.

I följande tabell angives bruttoförsäljningsvärdet å de i medeltal
under åren 1909—1912 till riket importerade tobaksvarorna, beräknat
på samma sätt som i föregående tabell, med den ändringen allenast, att
tullen förutsatts hava utgått i enlighet med de föreslagna ändringarna
i tulltaxan.

I medeltal under åren 1909—1912 till riket importerade tohaksvaror
(tull enligt föreslagen ändrad tulltaxa):

vikt bruttoförsäljningsvärde

kg. kr.

Cigarrer och cigarrcigarretter ... 159,377 5,418,867

Cigarretter.............................. 248,092 7,758,581

Röktobak .............................. 58,439 674,009

Tuggtobak.............................. 9,085 73,993

Snus .......................... 2,015_14,172

477,008 13,939,622

Tages alltså hänsyn till berörda ändringar i tulltaxan skulle bruttoförsäljningsvärdet
av den årliga medelkonsumtionen av 8,376,717 kg.
tobaksvaror hava utgjort 47,265,861 kronor.

Då det emellertid här i första hand gällt att uppskatta, huru konsumtionen
kan komma att ställa sig under år 1915 eller det första året
efter den nya beskattningens införande, torde det vara nödvändigt att
räkna med lägre siffror än de ovan angivna. Man torde nämligen böra
förutse en nedgång i försäljningen dels på grund av den störning i förhållandena,
som varje genomgripande beskattningsreform till en början
förorsakar, och dels på grund av de lager, som man lärer böra förutsätta,
att handlande och även allmänheten komma att i förväg inköpa.

Det torde i första hand bliva de importerade varorna, som bliva
föremål för spekulation och vilka följaktligen komma att under år 1915
visa den största nedgången i försäljning. Vad beträffar inom landet tillverkade
varor är det egentligen endast cigarrer, cigarrcigarretter och
cigarretter, som kunna bliva föremål för förköp, medan däremot rök- och

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

tuggtobak endast i obetydlig grad samt snus, som ej tål längre lagring,
knappast alls torde lämpa sig för dylika förköp. Under dylika förhållanden
torde försiktigheten bjuda, att man beräknar, att omsättningen av
tobaksvaror för år 1915 kommer att stanna, vad importerade tobaksvaror
beträffar, vid 75 procent, beträffande inom landet tillverkade
cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter vid 80 procent och i avseende
å övriga tobaksvaror vid 90 procent av medelkonsumtionen för åren

1909—1912.

Den för år 1915 för beskattning beräkneliga kvantiteten tobaksvaror
och dessa varors brutto försäljningsvärde (priskurantpris) skulle sålunda
utgöra:

	Vikt	Priskurantpris
	kg-	kr.
Cigarrer och cigarrcigarretter ...........	.......... 701,347	16,383,530
Cigarretter......................................	.......... 361,942	9,826,165
Röktobak ......................................	.......... 349,207	1,519,969
Tuggtobak.....................................	.......... 617,096	2,263,911
Snus ............................................	.......... 6,443,192	9,538,932
	7,372,784	38,532,507

Summan av priskurantprisen för de tobaksvaror, vilka kunna beräknas
försålda under år 1915 och för vilka skatt skall utgå, kan
således uppskattas till i runt tal 38,530,000 kronor. För att härav erhålla
ett skattebelopp av 6,000,000 kronor erfordras, att genomsnittliga
skattesatsen utgör cirka 15.6 procent. Med tillämpning av de i 18 §
i monopolförordningen angivna skattesatserna skulle skattebeloppen fördela
sig å de olika tobaksvarorna på följande sätt:

	Skattesats	Priskurantpris	Skattebelopp
	%	kr.	kr.
Cigarrer och cigarrcigarretter ...	15	16,383,530	2,307,530
Cigarretter ..............................	20	9,826,165	1,965,233
Röktobak...............................	10	1,519,969	151,997
Tuggtobak .............................	10	2,263,911	226,392
Snus.......................................	15	9,538,932	1,430,839
		38,532,507	6,081,991

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

De 6,000,000 kronor, som efter vad förut sagts, för år 1915 äro
beräknade av tobaksskattemedel, torde alltså kunna av bolaget till statsverket
inlevereras utan annan fördyring av de inom riket tillverkade
tobaksvarornas detaljhandelspris än den, som innefattas däri, att tobaksvaror,
vare sig de till allmänbeten avyttras i större eller mindre kvantiteter,
enligt förslaget komma att försäljas till de åsätta priskurantprisen,
vilka, såsom redan antytts, i och för beräkningarna förutsättas bestämda
till i stort sett samma pris, som tobaksvaror för närvarande i
detaljhandeln betinga vid styckeförsäljning eller annan därmed jämförlig
försäljning i mindre kvantiteter. Med avseende å importerade tobaksvaror
kommer emellertid härtill den fördyring, som torde bliva en följd
av de föreslagna ändringarna i tulltaxan. De rabatter eller prisnedsättningar,
som förut kommit kunderna till godo vid köp av tobaksvaror i
större kvantiteter (i det följande benämnda konsumentrabatter) komma
sålunda att försvinna. Genom undersökning av det sätt, på vilket prissättningen
för närvarande sker, ävensom av försäljnings förhållandena ej
endast i städerna utan även på landsbygden har utrönts, att de så
kallade konsumentrabatterna torde kunna uppskattas till i runt tal de
procenttal å priskurantprisen, som angivas i nedanstående tabell. Å de
för 1915 års omsättning beräknade priskurantprisen skulle sålunda de
så kallade konsumentrabatterna hava uppgått till följande belopp:

	Kon sumentrab atter	Konsument-
	i procent av	rabatternas
	priskurantpriset	belopp
	%	kr.
Cigarrer och cigarrcigarretter	15	2,307,530
Cigarretter ........................	17	1,670,448
Röktobak...........................	8	121,598
Tuggtobak ........................	8	181,113
Snus.................................	12	1,144,672
5,425,361

De så kallade konsumentrabatter, som kunna beräknas motsvara
den för år 1915 förutsedda beskattningsbara konsumtionen, kunna alltså
uppskattas till omkring 5,425,000 kronor.

Skillnaden mellan den å samma konsumtion belöpande skatten,
cirka 6,082,000 kronor, och detta rabattbelopp, eller omkring 657,000
kronor, kan säkerligen utan svårighet täckas genom de besparingar å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

omkostnader av skilda slag, som genom tobaksnäringens monopolisering
böra kunna åstadkommas.

I kommittébetänkandet av år 1911 angivas med ledning av kommerskollegii
utredning över tobakshanteringen under år 1908 en del
belopp, vilka på dylikt sätt torde kunna i större eller mindre utsträckning
inbesparas. Hit höra förlusterna på varudebitorer och diskontoräntor,
vilka år 1908 tillsammans uppgingo till 530,249 kronor och vilka, i
den mån kreditsystemet omlägges, alltmera böra kunna undvikas,
kostnader för reklamer och annonser, för år 1908 beräknade till 223,231
kronor, samt resekostnader och försäljningsprovisioner, år 1908 uppgående
till 992,652 kronor — de båda sistnämnda kostnadsposterna likaledes av
den natur, att de så småningom böra kunna minskas. I den mån kreditsystemet
omlägges, bortfalla även kassarabatter, för år 1908 uppskattade
till 89,239 kronor, varjämte den utländska råtobaken torde kunna billigare
inköpas och en besparing sålunda uppstå, i 1911 års betänkande
uppskattad till 5 procent eller 220,977 kronor. Nu nämnda belopp
utgöra tillsammans något över 2 miljoner kronor. Vidare böra avsevärda
besparingar kunna åstadkommas genom tillverkningens och administrationens
centralisering, genom varornas billigare utstyrsel och förpackning
samt genom försäljningens enhetliga ordnande.

År 1915 torde emellertid böra betraktas såsom ett organisationsår,
under vilket de omläggningar, som erfordras för att åstadkomma nämnda
besparingar, ännu ej kunnat fullt genomföras och än mindre haft tid att
helt visa sin verkan. Försiktigheten bjuder därför att för detta år ej
räkna med mer än ovannämnda 657,000 kronor i besparingar. Vad
därutöver må kunna vinnas, tillfaller bolagets aktieägare i form av utdelning,
varav staten får sin andel såsom innehavare av stamaktierna.

Utöver den ökade statsinkomst, som härrör från fabrikatbeskattningen,
bör ökad inkomst för staten redan under år 1915 i viss mån
kunna påräknas jämväl genom den av mig föreslagna, förut omförmälda
höjningen i tullsatserna å färdiga tobaksvaror ävensom genom den ävenledes
av mig förordade övergången från netto- till bruttoförtullning. Att i
siffror angiva, vad dessa ändringar i tulltaxan kunna tillföra statsverket,
torde emellertid vara vanskligt, då ändringarna göras i samband med en
i övrigt så ingripande omläggning av tobaksbeskattningen, som nu
föreslås. — I den mån ändringarna i tulltaxan komma att öka tullinkomsterna,
torde för övrigt dessa böra beräknas bidraga till utjämning
av den minskning i tullinkomst, som eljest vore att förutse för år 1915
på grund av den import utöver årsbehovet, som till följd av den nya
tobakslagstiftningen kan förväntas komma att äga rum under år 1914.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

De verkställda beräkningarna giva sålunda vid banden, att den av
mig nu föreslagna regleringen av tobaksbeskattningen torde komma att
lämna det för år 1915 önskade statsfinansiella resultat. Det återstår
emellertid att undersöka, huruvida och i vad mån för de närmast därpå
följande åren någon ytterligare ökning av statsinkomsterna kan vara att
påräkna till följd av den föreslagna regleringen av tobaksbeskattningen.

Beträffande först året 1916 torde det knappast råda något tvivel om
att de inflytande tobaksskattemedlen då skola uppgå till högre belopp
än år 1915. I andra länder har nämligen vid ökad beskattning av
tobak eller höjning av tobakstullen kunnat iakttagas, att en nedgång i
förbrukningen till en början inträtt men att förhållandena i regel efter
ett eller högst två år åter kommit i normalt läge. Det torde därför
icke vara förmätet att förutsätta, att konsumtionen år 1916 skall hava
stigit så, att den uppgår till det bruttoförsäljningsvärde av omkring
45,500,000 kronor, som motsvarar medelkonsumtionen under åren 1909
—1912.

I nedanstående tabell angives den beskattningsbara medelkonsumtionen
av de olika slagen av tobaksvaror under åren 1909—1912 ävensom
de skattebelopp, som med tillämpning av de i monopolförfattningen
angivna skattesatserna skulle hava utgått för bruttoförsäljningsvärdet av
denna konsumtion.

Cigarrer och cigarrcigarretter .

Cigarretter .........................

Röktobak ............................

Tuggtobak .........................

Snus ..................................

konsumtion

vikt

kg-

.. 886,644

.. 467,933

.. 397,748

.. 576,065

.. 6,048,327

priskurantpris

kr.

18,930,584

11,775,249

1,731,062

2,516,886

10,598,757

skattebelopp

kr.

2,839,588

2,355,050

173,106

251,689

1,589,814

8,376,717

45,552,538

7,209,247

Jag anser mig sålunda med fullt fog kunna antaga, att statsinkomsterna
å tobaksbeskattningen år 1916 med oförändrade skattesatser
skola hava ökats till omkring 7,200,000 kronor. Jämväl för de därpåföljande
åren torde man emellertid i mån av tobakskonsumtionens naturliga
tillväxt kunna räkna på en årlig stegring av de i form av tobaksskattemedel
till statsverket inflytande beloppen. Av näringsstatistiken framgår
nämligen, att tobakstillverkningen i riket och importen av tobaksvaror
sedan en längre tid tillbaka varit stadda i stadig ökning. Så
uppgingo de t. ex. år 1892 tillsammans till 5,937,451 kilogram men

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition Nr 254.

hade år 1912 stigit till icke mindre än 8,675,387 kilogram.*) Den nu
företagna undersökningen rörande förhållandena under åren 1909—1912
utvisar ock, att, därest man beräknar tobakskonsumtionens värde efter
det på förut angivet sätt uppskattade bruttoförsäljningsvärdet (priskurantpris)
av de under dessa år inom landet konsumerade tobaksvarorna,
detta värde stigit med omkring 2,250,000 kronor per år för vart av åren

1910—1912, vilket skulle motsvarat en årlig ökning av skattebeloppet med
nära 400,000 kronor, på sätt framgår av tabellen å sid. 96:

*) Näringsstatistikens uppgifter rörande inom riket tillverkade och dit importerade

färdiga tobaksvaror

År	Cigarrer, cigarrcigarretter, cigarretter 1 2 kg-	\| Röktobak kg-	Tuggtobak kg-	Snus kg-	Färdiga tobaksvaror, annat slag 3 kg-	Summa kg-
1892	558,034	342,180	1,182,935	3,834,211	22,091	5,937,451
1893	596,289	316,577	1,133,108	3,800,371	21,546	5,867,891
1894	587,323	436,461	1,112,365	4,101,203	24,067	6,261,419
1895	650,395	430,323	904,502	4,145,393	25,365	6,155,978
1896	676,990	396,124	895,876	4,349,031	25,458	6,343,479
1897	808,344	419,121	894,579	4,423,650	26,309	6,572,003
1898	877,186	420,462	901,843	4,549.470	27,461	6,776,422
1899	921,515	408,849	867,936	4,714,419	26,739	6,939,458
1900	922,281	384,636	850,243	4,886,894	28,144	7,072,197
1901	987,549	372,296	795,514	4,938,779	32,392	7,126,530
1902	1,012,915	389,612	791,340	5,111,670	36,144	7,341,681
1903	1,073,679	414,125	771,010	5,261,302	33,783	7,553,899
1904	1,142,763	419,274	754,348	5,416,235	36,302	7,768,922
1905	1,149,103	367,025	939,935	5,493,437	35,539	7,985,039
1906	1,323,261 Cigarrer och4 Cigar- cigarrcigarretter retter	372,504	690,639	5,778,087	35,482	8,199,973
1907	991,313	354,878	377,152	671,910	5,915,160	3,492	8.313,905
1908	830,175 784,124	421,704	346,959	619,577	5,928,611	2,128	8,149,154 ''
1909	438,264	419,034	629,997	6,066,606	2,114	8,340,139
1910	874,487	491,797	437,939	600,428	6,222,240	2,389	8,629,280
1911	839,369	500,257	418,422	575,895	6.230,195	1,930	8,566,068
1912	858,517	544,774	410,595	563,430	6,295,216	2,855	8,675,387 \|

1 I ovanstående uppgifter har hänsyn ej tagits vare sig till hantverk och hemindustri
eller till export.

2 Vid överförandet från stycketal till vikt av inom riket tillverkade cigarrer och cigarrcigarretter
synes för högt relationstal hava blivit använt för åren före 1908, varför de för åren
1892—1907 angivna värdena böra anses vara för stora.

3 Under beteckningen tobaksvaror “annat slag* inbegripes t. o. m. år 1906, vad importen
beträffar, röktobak, tuggtobak och snus. Från och med år 1907 angives däremot importen fördelad
på de olika varuslagen med undantag av en mindre kvantitet, för vilken varuslaget ej
kunnat bestämmas.

* I handelsstatistikens uppgifter rörande importerade tobaksvaror göres före år 1907 ej
-skillnad på cigarrer och cigarrcigarretter å ena sidan och cigarretter å den andra.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

Totala kvantiteten av de av den inhemska tobaksindustrien försålda
och de till riket importerade tobaksvarorna (konsumtionen)
under åren 1909 och 1912.

		Konsumtion		Ökning eller minskning per år
	vikt	priskurantpris	under åren 1910, 1911 och 1912
	1909	1912	1909	1912	vikt	priskurant- pris	skattebelopp
	kg-	kg-	kr.	kr.	kg.	kr.	kr.
Cigarrer och ci-
garrcigarretter	830,530	919,832	17,688,804	19,873,940	+ 29,767	+ 728,379	+ 109,257
Cigarretter ......	386,758	566,434	10,193,555	13,794,627	+ 59,892	+ 1,200,357	+ 240,071
Röktobak ......	401,549	405,678	1,640,288	1,934,410	+ 1,376	+ 98,041	+ 9,804
Tuggtobak ......	601,108	559,365	2,645,145	2,403,976	— 13,914	— 80,390	— 8,039
Snus...............	5,846,984	6,285,286	10,168,765	11,078,899	+ 146,100	+ 303,378	+ 45,507
	8,066,929	8,736,595	42,336,557	49,085,852	+ 223,222	+ 2,249,765	+ 396,600

Åven om man icke i medeltal för tiden efter år 1916 vågar räkna
med en så betydande årlig ökning i tobakskonsumtionens värde och
därmed följande ökning av skatteinkomsterna, som i berörda tabell angives,
torde det likväl få betraktas såsom i hög grad sannolikt, att konsumtionen
alltjämt under den närmaste tiden kommer att visa en så starkt
uppåtgående tendens, att den årliga ökningen av skatteinkomsterna i
allt fall torde bliva avsevärd.

Härtill kommer emellertid, att staten till följd av den förestående
regleringen av tobaksbeskattningen jämväl på annat sätt torde komma
att tillföras ökade inkomster. Sålunda lärer det kunna antagas, att
statsverket kommer att erhålla dels ökade tullinkomster såväl å råtobak
på grund av konsumtionens successiva stegring som möjligen även
å tobaksfabrikat i anledning av de föreslagna ändringarna i tulltaxan
och dels, i den mån monopolbolagets drift anordnas på möjligast rationella
sätt, ökad utdelning å de av staten innehavda aktierna i bolaget.

Utan att nu ingå på några vidare beräkningar rörande de inkomstökningar,
som sålunda under den närmaste framtiden kunna förväntas
komma statsverket till godo i anledning av den föreslagna tobakslagstiftningen,
anser jag mig alltså kunna helt allmänt uttala den förmodan,
att de inflytande tobaksmedlen, därest driften av monopolbolaget
skötes på fullt rationellt sätt, jämväl efter år 1916 komma att åtminstone

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

under en tid framåt, utan höjning av de i 18 § av monopolförfattningen
angivna Bkattesatserna, tillföra statsverket årligen ökade inkomster till
ganska betydande belopp.

Jag övergår nu till att undersöka, huru stort kapital som bör be- Kapitalbehov.
räknas komma att erfordras för monopolets införande och utövning. Det
torde därvid vara lämpligt att skilja mellan å ena sidan det kapital, som
av staten skall utbetalas och som kan anses motsvara förutom värdet av
vissa materiella tillgångar, som av statsverket skola inlösas, även värdet
av själva monopolrätten, samt å andra sidan det kapital, som bolaget
såsom monopolets utövare därutöver behöver för anskaffning av vissa
andra materiella tillgångar samt för monopolets drift.

Det kapital, som genom statsverket skall utbetalas, utgöres dels av Belopp, som
de inlösnings- och ersättningsbelopp, som i enlighet med den för monopoliseringen
tillsatta centralkommissionens utslag skola erläggas på grund
av bestämmelserna i förordningen om vad iakttagas skall vid införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, och dels av ett belopp,
motsvarande de särskilda kostnader, som staten kan få vidkännas för
uppskattningskommissionernas arbete och det blivande monopolbolagets
bildande. Ehuru samtliga dessa belopp äro avsedda att av statsverket
utbetalas, skola de enligt det föreslagna kontraktet mellan staten och
bolaget till staten återgäldas i form av till fullo inbetalda stamaktier i
bolaget och i kontanta medel, så att statens slutliga utlägg för monopolet
kommer att begränsas till ett belopp, motsvarande det av staten
tecknade stamaktiekapitalet.

Vad beträffar storleken av ifrågavarande belopp har detsamma
beräknats med ledning av tobaksskattekommitterades betänkande av år
1911, för vilket kommerskollegii undersökning över förhållandena inom
tobakshanteringen år 1908 legat till grund, samt kommerskollegii och
sakkunnigas fortsatta undersökningar rörande förhållandena under de
efter 1908 följande åren.

Härnedan följer en redogörelse för huru ersättningsbeloppen enligt de
i författningsförslaget angivna grunder beräknats komma att fördela sig på
de i författningsförslagets olika paragrafer omförmälda ersättningsgrupper.

A. Inlösen av specialmaskiner och lösa inventarier jämte värdeminskning
å lösa inventarier (se 6 § 1 och 3 mom. och 10 § 1 mom. i författnin
gsförslaget).

De av kommerskollegium införskaffade uppgifterna rörande förhållandena
under åren 1909—1912 giva vid handen, att vid årsskiftet
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Nr 254—256.) 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

1911—1912 inventariernas värde vid samtliga fabriker uppgick till
minst 1,958,417 kronor. Då vissa större fabrikanter torde hava sina
inventarier bokförda under verkliga värdet och de av kommerskollegium
införskaffade värdeuppgifterna därför måste anses väl låga samt de enligt
författningsförslaget utgående ersättningarna för värdeminskning å inventarier
i allt fäll lära komma att uppgå till ganska avsevärda belopp,
torde det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga kapitalet skäligen
böra upptagas till 2,000,000 kronor.

B. Inlösen av lager av oarbetad tobak och halvfabrikat samt av förbrukningsartiklar
(se 6 § 1 mom. i författningsförslaget).

I kommerskollegii undersökning upptages tobaksfabrikanternas lager
vid årsskiftet 1911—1912 till 11,885,342 kronor, varifrån emellertid bör
dragas värdet av färdiga varor, som uppskattas till 2,106,340 kronor.
Hänsyn måste emellertid tagas till vissa större fabrikanters låga bokföringsvärden,
varför det för inlösningen erforderliga kapitalet ej bör upptagas
till lägre belopp än 10,500,000 kronor.

Åven om det torde kunna antagas, att vissa fabrikanter för närvarande
äro innehavare av osedvanligt stora lager av råtobak, saknar
detta i allt fall betydelse för beräknandet av inlösningssummans storlek,
då staten enligt författningsförslaget icke har skyldighet att inlösa större
lager än som kan anses motsvara vederbörande fabrikanters normala
behov. Skulle monopolbolaget, såsom väl är antagligt, anse med sin
fördel förenligt att inköpa dylika lageröverskott, har bolaget givetvis
självt att anskaffa härför erforderliga medel, som sålunda i alla händelser
icke böra beräknas under nu ifrågavarande post.

C. Ersättning för fabriks fastigheters värdeminskning (se 7 § och
10 § 2 mom. i författningsförslaget).

I 1911 års förslag uppskattades denna post till 1,300,000 kronor.

På grund av de under utredningsarbetet vunna erfarenheterna
anser jag emellertid det för ifrågavarande ändamål erforderliga beloppet
numera böra uppskattas något högre och upptager jag det därför till
1,700,000 kronor.

D. Ersättning för förlorad näringsverksamhet till tobaks fabrikanter,
vilka varit skyldiga att föra handelsböcker (se 8 § och 10 § 3 mom. i författningsförslaget).

Undersökningen rörande tobaksfabrikationens avkastning under
åren 1909—1912 (i vissa fall 1908—1911) giver vid handen, att med
tillämpning av de i författningsförslagets 8 § och 10 § 3 mom. angivna
grunder ersättningen, beräknad efter uppskattade medelhandelsvinster

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

och medelomsättningar för nämnda år, skulle uppgå till ett sammanlagt
belopp av 12,297,547 kronor.

Någon ökning av nämnda belopp på grund av de i 8 § 3 mom.
meddelade bestämmelserna om böjning respektive sänkning i vissa fall
av de ersättningar, som eljest skulle utgå, torde icke behöva beräknas.
Då året 1913 för tobaksindustrien i allmänhet synes hava varit ett
gott år samt en viss osäkerhet vidlåder uppgifterna från en del företag
med stor handelsvinst, synes försiktigheten emellertid kräva, att det
under denna titel erforderliga ersättningsbeloppet uppskattas något högre
än nyss är sagt. Jag anser mig därför böra i nu ifrågavarande hänseende
räkna med ett belopp av 12,600,000 kronor.

E. Ersättning till tobaksfabrikanter, som icke varit skyldiga att föra
handelsböcker (se 8 § 7 mom. i författnings förslaget).

Med stöd av kommerskollegii utredning för år 1908 beräknades i
1911 års betänkande, att ersättningen skulle uppgå till 387,647 kronor;
och uppskattades i beräkningarna det erforderliga beloppet till 450,000
kronor. Samma belopp eller 450,000 kronQr torde böra upptagas även
i denna beräkning.

F. Personlig ersättning till förvaltningspersonal, tobaksarbetare m. fl.
(se 9 § och 10 § 4 mom. i författningsförslaget).

Förberörda undersökning i vad den avser förvaltningspersonal och
arbetare, som varit anställda i tobaksindustrien under år 1912, jämte de
avlöningsförmåner, som tillkommit dem under samma tid — för aktiebolaget
Förenade svenska tobaksfabrikör hänföra sig uppgifterna till
kalenderåret 1913 — bar givit det resultat, som framgår av nedanstående
tablå:

antal: lönebelopp: I

Affärsledare, disponenter, verk-ställande direktörer m. fl. ...	76	stycken	437,344	kronor.
Verkmästare ..............................	70	»	205,799	))
Resande och platsförsäljare ...	125	»	331,923	»
Kontors- och lagerpersonal ...	264	y>	442,130	y>
Arbetare.....................................	4,333	))	3,140,039	»

Summa 4,868 stycken 4,557,235 kronor.

I ovanstående tablå äro icke upptagna sådana affärsledare, för
vilka icke särskild avlöning inräknats i affärens omkostnader. Enär avlöning
till dem icke alltid kunnat, på sätt som enligt författningsförslaget
bort ske, vid beräkning av företagens handelsvinst avdragas, har emellertid
det under D bär ovan omförmälda ersättningsbeloppet blivit så högt,

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

att i detsamma jämväl torde inrymmas de å dylika affärsledare belöpande
personliga ersättningarna.

För att nu med ledning av ovanstående tablå kunna uppskatta
erforderligt ersättningsbelopp är det nödvändigt att söka bedöma, Furu
stor del av ifrågavarande förvaltningspersonal och arbetare, som icke kan
beräknas få anställning hos monopolbolaget eller som utan eget förvållande
kan antagas bliva från dylik anställning skild under sådan
tid, att de i allt fall bliva ersättningsberättigade. — Då man vid en
uppskattning som den föreliggande bör så vitt möjligt hålla sig på den
säkra sidan, torde lämpligen böra förutsättas, att vad beträffar i tobakshanteringen
yrkesutbildade verkställande direktörer eller disponenter,
fabriksledare, verkmästare och förmän ett antal motsvarande ungefär två
tredjedelar av lönebeloppet eller 430,000 kronor och med avseende å
resande och platsförsäljare ett antal motsvarande tre fjärdedelar av lönebeloppet
eller 250,000 kronor bliva i en eller annan form berättigade
till ersättning för förlorad anställning. I båda fallen torde man här böra
räkna med högsta ersättningsbeloppet i förhållande till lönen. Beträffande
kontors- och lagerpersonal synes man kunna utgå från, att ersättning,
motsvarande en halv årslön kommer att utgå till personal med en sammanlagd
lönesumma av 240,000 kronor. Vad slutligen arbetarna beträffar
torde sysselsättning hos monopolbolaget kunna beredas för dem alla.
Man måste dock förutsätta, att en del av dem, särskilt gamla personer,
icke befinnas lämpliga att förflyttas, då tillverkningen överföres från en
fabrik till en annan, varför ett ersättningsbelopp här bör förutses; och
torde efter den erfarenhet, som vunnits från den centralisering, som av
aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör redan genomförts, 1,300,000
kronor vara för ändamålet tillfyllest.

Under ovannämnda förutsättningar skulle ersättningarna för den
personal, som finnes upptagen i föregående tablå, kunna uppskattas till
följande belopp, nämligen:

Arbetsledare, disponenter, verkstadsdirektörer och

verkmästare .............................................................................. 2,150,000 kronor.

Resande och platsförsäljare ....................................... 625,000 »

Kontors- och lagerpersonal ...................................... 120,000 »

Arbetare ........................................................................... 1,300,000 »

Summa 4,195,000 kronor Härtill

kommer den särskilda gottgörelse, som enligt 10 § 4 mom.
skall utbetalas till aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör, och

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

som med ledning av tillgängliga uppgifter beräknats komma att uppgå
till omkring 670,000 kronor. Hela det ersättningsbelopp, som för nu ifrågavarande
ändamål skall utgå, torde alltså kunna uppskattas till 4,865,000
kronor eller i runt tal till 4,900,000 kronor.

Gl. Understöds fonden (se 11 § i författningsförslaget).

Till följd av de ändringar i kommitterades förslag till förordning
angående stats monopol å tobakstillverkningen inom riket, som jag ansett
mig böra vidtaga dels med avseende å importen av tobaksvaror och
dels genom att tillerkänna icke yrkesutbildad personal, sysselsatt inom
tobakstillverkningen, ersättning för förlorat arbetstillfälle, har understödefonden
kunnat beräknas avsevärt lägre än i 1911 års förslag. För avsättning
till denna fond torde ett belopp av 350,000 kronor vara tillräckligt.

H. Ytterligare kapitalbehov.

Såsom redan antytts, torde statsverket, utöver vad här ovan under
A—G beräknats, få vidkännas vissa med monopolets införande förbundna
kostnader, för vilka medel böra förutses. Hit höra t. ex. arvoden till
central- och lokalkommissionerna samt till sakkunniga, räkenskapsgranskare
och värderingsman m. m., vilka kostnader torde kunna uppskattas
till c:a 200,000 kronor, ävensom de i 4 § av det upprättade kontraktsförslaget
omförmälda kapitalanskaffnings- och stämpelkostnader, här förslagsvis
upptagna till 700,000 kronor.

Vidare torde böra hit hänföras vad som åtgår för fullgörandet av
den i 5 § 1 mom. av ersättningsförordningen stadgade skyldigheten för
staten att utgiva ränta å fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp.
Då dessa belopp under A—F här ovan upptagits till tillhopa 32,150,000
kronor och det i detta sammanhang torde vara lämpligt att räkna med
en genomsnittstid av ett år för räntas åtnjutande, skulle med den i
ovannämnda författningsrum stadgade räntefoten av 5 procent för nu
ifrågavarande ändamål erfordras ett belopp av 1,607,500 kronor eller i
runt tal 1,600,000 kronor.

Härtill kommer ytterligare det belopp, som enligt 10 § 5 mom. i
ersättningsförordningen kan komma att utbetalas till aktiebolaget Förenade
svenska tobaks fabriker. Av uppgifter, som bolaget lämnat angående
sina organisationskostnader för åren 1912 och 1913, framgår, att av
dessa organisationskostnader endast poster till ett sammanlagt belopp
av 249,000 kronor äro av den art, att de över huvud taget kunna ifrågakomma
till gottgörelse enligt ovannämnda författningsrum. Till vilket
belopp dylik gottgörelse i verkligheten kan komma att utgivas torde
emellertid vara omöjligt att exakt uppskatta utan tillgång till de hand -

Ytterligare

erforderligt

kapital.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

lingar och det bevismaterial, som komma att stå kommissionerna till
buds. Jag har därför ansett mig böra i beräkningarna medtaga det
högsta belopp, som i dylikt hänseende kan ifrågakomma eller i runt tal

250,000 kronor.

Med hänsyn till att de under A—F bär ovan verkställda beräkningarna
grunda sig å uppgifter, vilkas tillförlitlighet icke kunnat på
alla punkter kontrolleras, och vilka i vissa hänseenden äro bristfälliga,
torde försiktigheten härjämte bjuda, att ett ganska betydande belopp
beräknas för täckande av de eventuella felkalkyler, som, trots att beräkningarna
utförts med största möjliga noggrannhet, kunna förefinnas.
Denna säkerhetsmarginal synes enligt min mening lämpligen kunna
sättas till 10 procent av summan av de här ovan under Ä—G angivna
beloppen eller till 3,250,000 kronor, vilket belopp, tillsammans med
förutnämnda poster å 200,000 kronor, 700,000 kronor, 1,600,000 kronor
och 250,000 kronor, utgör 6,000,000 kronor.

En sammanställning av de belopp, som det åligger statsverket
att utbetala, giver följande resultat:

A. Inlösen av specialmaskiner m. m............................... 2,000,000 kronor

B. d:o av lager .............................................................. 10,500,000 »

C. Ersättning för värdeminskning å fastigheter............ 1,700,000 »

D. d:o till tobaksfabrikanter ................................. 12,600,000 »

E. d:o till hantverk och hemindustri.................. 450,000 »

F. Personliga ersättningar ................................................... 4,900,000 »

G. Understödsfond................................................................. 350,000 »

H. Ytterligare kapitalbehov och säkerhetsmarginal ... 6,000,000 ))

Summa 38,500,000 kronor

Det kapital, som för monopolets införande genom statsverket skall
utbetalas, kan alltså uppskattas till 38,500,000 kronor, varav emellertid,
såsom förut antytts, staten endast behöver vara beredd att själv anskaffa
så mycket, som motsvarar värdet av de av staten övertagna stamaktierna
i det tilltänkta monopolbolaget.

Utöver ovanstående belopp av 38,500,000 kronor erfordras ytterligare
medel för anskaffning av fabrikslokaler och en del inventarier för bolagets
drift, för beredande av erforderligt förlagskapital åt bolaget samt för
täckande av bolagets organisationskostnader.

Storleken av dessa belopp torde kunna uppskattas på sätt som följer:

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

a. Fastigheter. I 1911 års betänkande gjordes en beräkning av
monopolets fastighetsbehov, grundad på den golvareal, som 1908 användes
av tobaksindustrien, ökad med 25 procent för beräknad successiv
stegring i tillverkningen, samt på en byggnadskostnad av 15 och i vissa
fall 19 kronor per kubikmeter och ett tomtvärde av 20 kronor per
kvadratmeter. Denna beräkning slutade på ett belopp av 8,214,000
kronor. Huruvida och i vad mån bolagets behov av lokaler kan tillgodoses
medelst inköp av inom tobaksindustrien för närvarande använda
fastigheter, torde i detta sammanhang vara utan betydelse. Likaså torde
man kunna bortse ifrån, huruvida verksamheten kommer att utövas i
bolagets egna eller i förhyrda fastigheter, ty även om under den första
tiden förhyrda lokaler i allmänhet komma att användas, lärer man böra
förutse, att verksamheten efter viss övergångstid kommer att utövas i för
bolagets räkning inköpta eller uppförda fabrikslokaler. Vid bedömandet
av kostnaden för anskaffande av dylika lokaler torde vara lämpligt lägga
uppskattningen på samma sätt som i 1911 års kommittébetänkande och
beräkna kapitalbehovet lika med det då funna eller till 8,214,000 kronor.

b. Inventarier. Såsom redan anmärkts, uppgick enligt de av
kommerskollegium infordrade uppgifterna värdet av de inom tobaksindustrien
vid årsskiftet 1911—1912 använda inventarierna till 1,958,417
kronor. Då de specialmaskiner och övriga inventarier, vilka i anledning
av monopoliseringen skola av staten inlösas, av staten kontraktsenligt
skola överlämnas till monopolbolaget, kommer bolagets behov av
inventarier härigenom delvis att fyllas. Det synes emellertid uppenbart,
att om tillverkningen skall rationellt bedrivas, endast fullt moderna
och arbetsbesparande maskiner böra komma till användning. En stor
del av de inlösta inventarierna torde därför komma att bliva oanvändbara
och realiseras, varvid endast en ringa del av deras värde lärer
kunna återvinnas. Som emellertid å andra sidan tillverkningens centralisering
möjliggör minskning i mängden av inventarier, torde det vara
tillräckligt att för nyanskaffning av dylika, utöver vad som må kunna
inflyta genom realisationen av de av staten inlösta, förutse ett belopp
av 1,200,000 kronor.

c. Förtag skapital. Enligt den verkställda undersökningen skulle
inneliggande lager av färdiga varor hos fabrikanterna vid årsskiftet
1911—1912 hava uppgått till ett värde av omkring 2,100,000 kronor.

För att bolaget skall kunna hålla ett lika stort lager måste sålunda
beräknas ett förlagskapital av samma storlek. Då man emellertid lärer
böra förutse, att handlandena, i den mån kreditgivningen inskränkes,
komma att minska sina inneliggande lager, torde det, för att tillräcklig

104

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 254.

mängd färdiga tobaksvaror alltid skall finnas tillgänglig inom landet,
för bolaget bliva nödvändigt att hålla sig med betydligt större lager än
den nuvarande tobaksindustrien; och har jag av denna orsak ansett mig
böra räkna med ett förlagskapital som med 1,000,000 kronor överstiger
det ovan angivna värdet av inneliggande lager. — Då det dessutom
icke för närvarande med visshet kan bedömas, huru hastigt jämkningar
i de nu vanliga långa krediterna kunna genomföras, torde det vara
nödvändigt att såsom förlagskapital beräkna ytterligare ett tämligen rundligt
tilltaget belopp, förslagsvis 2,500,000 kronor. Skulle ytterligare
medel erfordras, torde bolaget utan svårighet i form av bankkredit
eller på annat sätt kunna fylla ett dylikt kapitalbehov; och har jag
därför ansett mig kunna vid beräkningarna begränsa förlagskapitalet
till summan av förut antydda belopp d. v. s. till 5,600,000 kronor.

d) Ytterligare kapitalbehov. Vid bildandet av varje nytt företag
liksom ock vid omorganisation av äldre sådana förekomma under övergångstiden
vissa extraordinära utgifter, varjämte rörelsen under den tid,
omläggningen pågår, får vidkännas kostnader för inköp, tillverkning och
försäljning, som överstiga de normala. För att bolaget må äga medel
för täckande av dylika s. k. organisationskostnader samt av kapitalbehov
av sådan natur, att det icke kunnat närmare bestämmas, ävensom
för att lämna en säkerhetsmarginal för de ovan angivna beloppen,
torde böra medtagas en post, som utgör omkring 10 procent av summan
av under a, b och c angivna belopp men som för jämnande av slutsumman
upptagits till 1,486,000 kronor.

En sammanställning av förestående poster giver följande resultat:

a) fastigheter ........................................................................... 8,214,000 kronor

b) inventarier ......................................................................... 1,200,000 »

c) förlagskapital ................................................................... 5,600,000 »

d) ytterligare kapitalbehov och säkerhetsmarginal ...... 1,486,000 »

Summa 16,500,000 kronor.

Utöver förutnämnda belopp av 38,500,000 kronor erfordras sålunda
för driften av den monopoliserade tobaksindustrien ett kapital av
16,500,000 kronor.

Hela det för monopolets införande och utövning erforderliga kapitalet
utgör således 55,000,000 kronor, och är enligt förslaget avsett,
att detta skulle anskaffas på så sätt, att bolaget upptager ett obligationslån
på 20,000,000 kronor, att staten mot stamaktier i bolaget bidrager

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

med ett belopp av 18,000,000 kronor och att resten, 17,000,000 kronor,
i form av preferensaktier utbjudes till teckning av allmänheten.

Det belopp, motsvarande stamaktiekapitalet, som staten för sin del
måste vara beredd att för monopolets genomförande hava disponibelt,
torde böra anskaffas genom anlitande av lånevägen.

Vad beträffar preferensaktiekapitalet har jag tänkt mig, att ersättningsberättigade
personer och företag skulle erhålla företrädesrätt vid
teckningen. Härigenom vinnes, dels att dessa personer erbjudas en
omedelbar och förmånlig placering för de penningar, som de genom
ersättningsförfarandet få lösgjorda, och dels att omflyttning av kapital
från en näring till en annan i möjligaste mån undvikes.

För bildandet och finansieringen av det tilltänkta monopolbolaget
har jag, såsom redan förut omnämnts, träffat preliminärt avtal med ett
konsortium av privata banker. Enligt avtalet åtager sig konsortiet att
för monopolets utövande ombesörja bildandet av ett aktiebolag, organiserat
i huvudsaklig överensstämmelse med de i de upprättade förslagen till
bolagsordning och stiftelseurkund angivna grunder ävensom svara för
teckningen av preferensaktiekapitalet och obligationslånet, allt under
förutsättning att, sedan bolaget blivit bildat och inregistrerat, utövningen
av statsmonopolet i enlighet med det upprättade kontraktsförslaget upplåtes
åt bolaget.

Ansvaret för monopolets rätta utövning kommer sålunda att åvila
det ifrågavarande bolaget, i vilket statens och allmänhetens intressen
närmast komma att bevakas av de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna;
och är jag övertygad om att de bestämmelser, som enligt
de upprättade förslagen äro avsedda att inflyta i kontrakt och bolagsordning,
skola visa sig så avvägda, att, på samma gång som utrymme
lämnas för det enskilda intresset och initiativet, statens rätt och allmänhetens
bästa behörigen tillvaratagas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 käft. (Nr 254—256.) 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Specialmotlvering.

Jag övergår nu till att paragrafvis behandla de stadganden i författningsförslagen,
vilka i ett eller annat hänseende kunna kräva närmare
motivering eller förtydligande.

Förslaget

till

förordning angående statsmonopol å tobakstillverkn ingen i riket.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 och 9 §§ i kommittéförslaget, med
vilka den till sitt innehåll i huvudsak överensstämmer.

Det i första stycket meddelade stadgandet, att endast staten skall
hava rätt att inom riket tillverka tobaksvaror, innefattar, såsom kommitterade
framhålla, den egentliga begränsningen av monopolets omfattning.
Staten monopoliserar direkt endast tobakstillverkningen.

Av lämplighetsskäl har den av kommitterade meddelade definitionen
å tobaksvaror ändrats därhän, att till dylika varor i monopolförordningen
icke komma att räknas de i 9 § omförmälda varor, i vilka tobak ingår
men som icke äro avsedda eller ägnade till förbrukning av människor.
Ändringen är emellertid av rent formell innebörd.

2-4 §§■

De i 2 och 4 §§ införda stadgandena äro att betrakta såsom
kompletterande bestämmelser till det i 1 § meddelade tillverkningsförbudet.

I avseende å innehållet i 2 § torde allenast böra erinras om, att
frågan om tobaksimportens ställning enligt det föreliggande förslaget
redan i det föregående blivit, såsom utgörande en av förslagets huvudpunkter,
föremål för utförlig behandling.

107

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

Förbudet i 4 § för annan än monopolets utövare att innehava
tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara är, såsom kommitterade
framhålla, ur kontrollsynpunkt nödvändigt. I kommittébetänkandet —
där, i förbigående sagt, beteckningen »monopolet» genomgående användes
såsom benämning å staten i egenskap av monopolets utövare
— yttras härom vidare följande:

»Förekomsten av oarbetad tobak inom riket i annans ägo än monopolets
skulle givetvis alltid innebära fara för och frestelse till tobaksvarors tillverkning i
strid mot 1 §. Kontrollen över att dylik tillverkning icke förekommer, underlättas
i väsentlig mån genom stadgande, som förbjuder obehörigt innehavande av råvaran.
Då monopolet utgör den ende tobaksfabrikanten i riket, förefinnes ej heller behov
för någon annan av tillgång till oarbetad tobak eller icke konsumtionsfärdig tobaksvara.
Odlare av inhemsk tobak måste dock beredas möjlighet att innehava sin
tobaksskörd så lång tid, som erfordras för att få den i det skick, vari den vanligen
säljes av odlarna.»

6 och 7 §§.

I avseende å innehållet i ifrågavarande författningsrum, vilka motsvara
och i huvudsak överensstämma med 7 och 8 §§ i kommittéförslaget,
yttra sig kommitterade på följande sätt:

»Såsom redan i den allmänna motiveringen omförmälts skulle specialmaskiner
och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror varken få importeras eller innehavas
av annan än monopolet. Behövligheten ur kontrollsynpunkt av ett sådant
förbud såsom komplement till förbudet mot tillverkning av tobaksvaror torde utan
vidare inses.

Vilka föremål äro att anse såsom specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning
av tobaksvaror lärer få bliva beroende på avgörande av vederbörande tullmyndigheter
vid fråga om import och eljest på domstols prövning i varje särskilt
fall, då överträdelse mot förevarande §§ ifrågasättes. Någon uttömmande och för
längre tid giltig förteckning å dylika maskiner och verktyg torde nämligen icke
kunna upprättas, bland annat av det skäl att teknikens utveckling på detta område
kan antagas medföra förändringar. Då emellertid frågan om omfattningen av begreppet
specialmaskiner och specialverktyg har betydelse även i annat sammanhang,
nämligen enligt 7 § av kommitterades förslag till ersättningsförordning, hava Svenska
tobaksfabrikantföreningen och Svenska cigarrfabrikantföreningen på därom av kommitterade
framställd begäran var för sig avgivit yttrande i ämnet, vilka yttranden
torde kunna tjäna till ledning vid bedömandet av förevarande spörsmål och i sådant
syfte fogats såsom särskild bilaga vid detta betänkande.1

Cigarrettpapper och cigarretthylsor äro en så integrerande beståndsdel av
cigarretterna, att de äro att anse såsom en med tobaken jämförlig råvara för
cigarrettillverkningen. Kommitterade hava därför funnit det nödvändigt ur kontroll -

1 Återfinnas såsom bil. B. till statsrådsprotokollet i detta ärende.

108

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

synpunkt att föreslå förbud jämväl mot import av cigarrettpapper och cigarretthylsor
annat än för monopolets räkning. De varor av nämnda slag, som förbrukas
av enskilda rökare i och för förfärdigande av cigarretter till eget behov, böra tillhandahållas
genom monopolet.

Enligt kommerskollegii utredning inköpas från utlandet så gott som alla
maskiner och sannolikt även större delen av det övriga material, som utgör tobaksindustriens
s. k. utensilier. Den inhemska tillverkningen av här åsyftade specialmaskiner
och specialverktyg torde därför vara mycket ringa, om ens någon. Enligt
vad kommitterade inhämtat, lära t. o. m. redskap av så enkel beskaffenhet som
cigarrformar huvudsakligen hit införas från utlandet. Tillverkning av cigarrettpapper
förekommer icke inom riket. Till sådant papper är nämligen icke att hänföra
s. k. munstyckspapper, vilken artikel lärer numera tillverkas vid en eller två
inhemska pappersfabriker.

Man torde sålunda icke genom förbudet mot tillverkning av här åsyftade
varor träffa någon mera avsevärt utvecklad inhemsk verksamhet å hithörande områden.
Monopolet torde emellertid böra, liksom statens övriga organ, söka i möjligaste
mån tillgodose den inhemska industrien vid inköp av förnödenheter. Möjligheten
av tillverkning för export bör därjämte hållas öppen.»

Mot vad kommitterade sålunda anfört torde någon erinran icke
rimligtvis kunna framställas. Jag anser mig därför kunna inskränka
mig till att fästa uppmärksamheten å ett par mindre avvikelser från kommittéförslaget,
som av mig på tillstyrkan av de senast tillkallade sakkunniga
vidtagits. Så har nämligen nu föreslagits, att specialmaskiner och
specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror likasom cigarrettpapper
och cigarretthylsor må kunna till riket införas icke endast för monopolets
räkning utan även eljest, där Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd.
Anledningen till det föreslagna tillägget är den, att jag velat
möjliggöra för dem, som önska till monopolets utövare försälja maskiner
eller varor av ovannämnda slag, att låta till riket införa prov å de av
dem salubjudna artiklarna. Vidare har från det i 6 § stadgade förbudet
mot införsel till riket av cigarrettpapper undantagits från utrikes ort
ankommande resande, vilka, efter vad av 21 § närmare framgår, ansetts
skäligen böra få, på samma sätt som de skola äga att intill viss myckenhet
tullfritt medföra färdiga tobaksvaror, till riket för eget bruk medtaga
cigarrettpapper intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd
kvantitet.

8 §■

Stadgandet i denna paragraf har, såsom redan i den allmänna
motiveringen påpekats, tillkommit, för att icke på grund av det i 1 §
stadgade förbudet mot tillverkning av tobaksvaror hinder skulle möta
för rökare att själv rulla sina cigarretter.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

109

9 §•

Angående anledningen till det i denna paragraf införda stadgandet,
vilket till sitt väsentliga innehåll återfinnes i 10 § 2 mom. av kommittéförslaget,
yttra kommitterade bland annat följande:

»Detta stadgande har tillkommit närmast av den anledning, att vissa tobakspreparat
användas till förgörande av skadliga insekter å bänk- och drivhusväxter,
till borttagande av ohyra å husdjur m. m. Huruvida dylika preparat för närvarande
tillverkas inom riket känna kommitterade icke. Ett svenskt aktiebolag
har emellertid i skrivelse till kommitterade förklarat sig ämna börja fabriksmässig
tillverkning av preparat för ovan först nämnda ändamål. Bolaget uppger vidare,
att dylika preparat blivit för vårt lands trädgårdsodlare ofta nog en nödvändighetsartikel
samt att de lära importeras till värde av flera tiotusental kronor. Preparaten
förklaras lätt kunna genom lämplig denaturering göras oanvändbara såsom
njutningsmedel. Hänsyn till nu påpekade förhållanden synes kommitterade böra
tagas, i den mån det föreslagna stadgandet angiver.»

10-16 §§.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, ansluta sig
förslagets stadganden angående tobaksodlingen på det närmaste till
kommittébetänkandet. I likhet med kommitterade har jag sålunda haft
till ögonmärke att söka så litet som möjligt vålla rubbning i odlarnas
nuvarande ställning samt förty undvika alla sådana bestämmelser, som
kunna antagas medföra någon försämring för odlarna i hittillsvarande
odlingsmöjligheter. I det nu föreliggande förslaget hava ock de av
kommitterade föreslagna kontrollföreskrifter i avseende å tobaksodlingen,
vilka i allt fall med nödvändighet föranledas av tillverkningsmonopolet
och det därmed sammanhängande förbudet för andra än monopolets utövare
att innehava råtobak, kunnat i anledning av den förändrade anordningen
i avseende å sättet för monopolets utövning avsevärt mildras.

Den väsentligaste olikheten mot kommitté förslaget ligger, såsom
redan antytts, däri, att då det av kommitterade påtänkta ämbetsverket
för monopolets utövning, monopolstyrelsen, enligt det föreliggande förslaget
icke behöver inrättas, den erforderliga kontrollen över tobaksodlingen
i stället lagts under kontrollstyrelsen. Endast i avseende å beivrande
av eventuellt företagen odling utan föregången vederbörlig anmälan
förutsättes liksom enligt kommittéförslaget medverkan av länsstyrelserna
och deras underlydande. I förslaget har därför från kommittébetänkandet
upptagits stadgande om skyldighet för kontrollmyndigheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

att, sedan tiden för odlingsanmälningars ingivande utgått, till Knngl.
Maj:ts befallniugshavande i sådana län, från vilka dylika anmälningar
inkommit, lämna uppgift angående odlarna inom länet. Med hänsyn
till det ringa antal län, i vilka odling av tobak över huvud taget bedrives,
har jag däremot icke ansett nödigt bibehålla det av kommitterade
föreslagna stadgandet om skyldighet för kontrollmyndigheten att lämna
motsvarande uppgift jämväl till Kungl. Maj:ts befallniugshavande i sådana
län, från vilka någon anmälan om tillämnad tobaksodling icke inkommit.

För att för odlarna underlätta anmälningspliktens fullgörande har
vidare i förslaget den ändringen vidtagits, att odlingsanmälan, där odlare
finner sådant för sig bekvämare, må, i stället för till den centrala kontrollmyndigheten,
ingivas till den, som enligt vederbörligt tillkännagivande
är dess ombud i orten.

De i 11 § meddelade föreskrifterna om, huru den erforderliga
kontrollen över tobaksodlingen skall bekostas, äro hämtade ur kommittéförslaget.
För att såvitt möjligt undvika särskilda pålagor för odlarna
är föreskrivet, att kontrollkostnaderna skola bestridas av monopolets
utövare. Från denna bestämmelse har liksom i kommittéförslaget endast
gjorts det undantag, att om tobaksodlingen i sin helhet inom ett län icke
uppgår till ett visst minimum, fem hektar, kontrollkostnaden skall drabba
odlarna och icke monopolets utövare. Denna undantagsbestämmelse torde
emellertid hava fullt berättigande. Såsom kommitterade framhålla, är
det nämligen genom statistiken ådagalagt, att än i det ena än i det
andra länet uppstått odlingar av obetydlig omfattning, vilka snart, kanske
redan efter ett år, åter nedlagts. Enär kontroll över dylika kortvariga,
obetydliga odlingar i trakter, där tobaksodling eljest ej förekommer,
givetvis måste ställa sig jämförelsevis dyr för monopolets utövare, hava
kommitterade ansett, att i sådana fall odlarna själva böra bestrida kontrollkostnaden.
Häruti instämmer jag till alla delar.

I övrigt hava, såsom redan antytts, bestämmelserna i kapitlet om
tobaksodlingen avsevärt förenklats och förkortats. I anledning av den
ifrågaställda upplåtelsen till ett särskilt bolag av den monopoliserade
tobaksindustriens utövning och drift hava sålunda de i kommittéförslaget
meddelade utförliga föreskrifterna om skyldighet för odlare att inom viss
tid till monopolet hembjuda den skördade tobaken m. m., såsom varande
närmast avsedda för ett monopolsystem med statsdrift såsom form för
monopolets utövning, uteslutits och ersatts med en mera allmänt hållen
bestämmelse, innefattande förbud för tobaksodlare att, i annat fall än
då den av honom skördade tobaken under stadgad kontroll exporteras,
försälja dylik tobak till annan än monopolets utövare. I praktiken torde,

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 254.

såsom redan påpekats, tobaksodlingen komma att ordnas genom mellan
monopolbolaget och odlarna — eventuellt odlarföreningar eller andra
sammanslutningar bland odlare i en viss trakt — träffade avtal angående
leverans av tobak med därvid bestämda pris, leveranstider m. in.; och
har jag redan tidigare varit i tillfälle att framhålla, hurusom det förhållandet,
att odlarna för framtiden icke egentligen kunna räkna på mer
än en köpare av den skördade tobaken, i allmänhet torde, långt ifrån
att skada tobaksodlarna, snarare komma att lända dem till verkligt
gagn. Givetvis låter det emellertid tänka sig, att i något visst fall dylik
överenskommelse icke kan träffas. Att så kan bliva händelsen har ock
förutsetts av kommitterade, vilka i betänkandet härom yttra följande,
däri jag anser mig kunna instämma:

»Skulle i särskilt fall överenskommelse icke träffas angående inköp av odlad
tobak, måste odlaren under erforderlig kontroll exportera eller ock förstöra tobaken.
Tillämpning härav torde kunna tänkas ifrågakomma endast i fall tobaken skulle
befinnas alldeles oduglig för varje användning eller inom landet skulle uppstå sådan
överproduktion, att monopolet icke kunde finna användning för all den inhemska
tobaken. Löses odlingsfrågan, såsom man har anledning antaga, genom fri överenskommelse
mellan monopolet och odlarna, lärer sistberörda situation icke behöva
inträda.»

Bestämmelsen i 13 § 2 mom. avser att bereda rätt för odlare att under
erforderlig tid förvara sin skörd, utan hinder av det i 4 § meddelade
generella förbudet mot innehav av tobak i annan form än såsom färdig
tobaksvara. I 14 § återfinnes det förut omförmälda särskilda stadgandet
därom, att svettning av råtobak, såsom utgörande en akt av tobakens
bearbetning, icke må av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen
därtill givit sitt tillstånd.

Vad slutligen angår bestämmelsen i 16 §, vilken, ehuru i något
ändrad form, hämtats ur kommittéförslaget, tillåter jag mig återgiva
kommitterades motivering för densamma.

Stadgandet åsyftar, säga kommitterade,

»att förhindra, att tobaksodlare undandrager sig stadgat ansvar i avseende å
fullgörande av de skyldigheter, som enligt författningen åligga honom, och det har
i sådant hänseende ansetts nödvändigt att ålägga annan, som kan äga del i den
odlade tobaken, lika ansvar med den, som gjort odlingsanmälan. Detta torde särskilt
hava betydelse i fråga om hälftenbruk, som rätt allmänt förekommer vid tobaksodlingen
här i landet. Vidare avser stadgandet att hindra, att tobaksodlare skulle
genom överlåtelse kunna bliva fri från nämnda ansvar. Det torde icke kunna anses
orimligt, att den, som gjort anmälan om tillämnad odling, under den tid, som förflyter
till dess tobaken avlevereras till monopolet, även förblir fortfarande ansvarig.
Legitima uppgörelser lära härigenom på intet vis försvåras.»

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

17 §•

De i kommittéförslagets III och. IV kapitel intagna utförliga föreskrifterna
om fabrikation, prissättning, beskattning och försäljning av
de av monopolet saluhållna varorna hava i anledning av den nu föreslagna
omläggningen av sättet för monopolets utövning från stats- till
privatdrift måst helt och hållet omarbetas. De n}m bestämmelserna,
vilka återfinnas i det föreliggande förslagets 17—20 §§, äro helt kortfattade
och angiva endast i största allmänhet de lmvudgrunder, efter
vilka prissättning och beskattning skola ske, varförutom meddelats vissa
av tillverkningsmonopolet föranledda kontrollföreskrifter i avseende å
försäljningen av tobaksvaror. Närmare stadganden innehållas i vissa
hänseenden i det upprättade förslaget till kontrakt mellan staten och
bolaget, där särskilt förfarandet vid skatteuppbörden blivit föremål för
reglering. I sakens natur ligger emellertid, att det med den form
för monopolets utövning, varå det nu föreliggande förslaget grundar
sig, varit omöjligt att i nu ifrågavarande hänseenden meddela ens tillnärmelsevis
så detaljerade bestämmelser, som återfinnas i kommittéförslaget.

Särskilt gäller detta frågan om prissättningen av monopolets varor,
vilken i det föreliggande författningsförslaget blivit och jämväl måst
bliva tämligen summariskt behandlad. Medan, såsom redan förut framhållits,
det av kommitterade föreslagna systemet, som grundade sig å
statsdriften såsom form för monopolets utövning, möjliggjorde meddelandet
i själva författningen av noggranna bestämmelser angående
tobaksvarornas prissättning till den konsumerande allmänhetens skydd
mot varornas obehöriga fördyring, har det däremot nu varit nödvändigt
att söka utfinna andra utvägar för att skydda sig mot en dylik eventualitet.
Eu utförlig redogörelse för de medel, som härutinnan erbjuda
sig, har i det föregående blivit lämnad; och torde jag därför icke nu
behöva i vidare mån än som skett beröra denna fråga.

Huvudstadgandet om prissättningen av monopolets varor återfinnes
i 17 § av författningsförslaget, varest föreskrives, att priskurantprisen
skola bestämmas av bolaget självt i enlighet med vad i förordningen
stadgas jämte av Kungl. Maj:t godkända grunder. Hänvisningen
till vad i förordningen stadgas avser närmast 18 §, som innehåller bestämmelser
om, med vilket procenttal av priskurantpriset skatt för de
olika slagen av tobaksvaror skall utgå, medan de av Kungl. Maj:t godkända
grunder, som i 17 § åsyftas, äro avsedda att innefattas i det

113

Kungi. Majits Nåd- Proposition Nr 254.

kontrakt, som enligt det föreliggande förslaget skulle komma att avslutas
mellan staten och bolaget. I dylikt hänseende är särskilt att erinra om
bestämmelsen i 7 § av det uppgjorda kontraktsförslaget därom, att vid
bestämmande av tobaksvaras priskurantpris skall iakttagas, att den
belastning, som avser att lämna vinst å rörelsen, kommer att vila
i möjligaste mån jämnt å alla varuslag. Dessutom har bolaget enligt
samma paragraf i kontraktsförslaget ålagts att för vinnande av största
möjliga besparing i omkostnader å alla områden av sin verksamhet
anordna driften på mest rationella och effektiva sätt.

18 §.

Såsom redan förut framhållits, skall för alla såväl inom riket tillverkade
som dit importerade tobaksvaror till staten erläggas en till
vissa procent av tobaksvarornas priskurantpris bestämd skatt. I denna
paragraf angivas de procenttal, efter vilka skatt för de olika slagen av
tobaksvaror på dylikt sätt skall utgå.

Utgångspunkten vid bestämmandet av skattesatsernas storlek har,
såsom jag vid redogörelsen för de verkställda inkomstberäkningarna
redan antytt, varit den, att statsverket genom skatteregleringen skulle
för år 1915 tillföras den i statsverkspropositionen beräknade inkomstökningen
av 6,000,000 kronor utan annan i beräkningen medtagen fördyring
av tobaksvarornas detalj handelspris än den, som innefattas i borttagandet
av de i det föregående omnämnda så kallade konsumentrabatterna.
För att å den för år 1915 förutsedda beskattningsbara konsumtionen av
tobaksvaror erhålla ett skattebelopp av 6,000,000 kronor erfordras, såsom
vid inkomstberäkningarna redan angivits, att genomsnittliga skattesatsen
motsvarar 15.6 procent av priskurantpriset.

Av många skäl har det emellertid ej varit möjligt att använda en
och samma skattesats för alla slags tobaksvaror. Användandet av en
dylik enhetlig skattesats skulle nämligen leda till, att för vissa dylika
varor priserna skulle behöva höjas över de nu gängse, medan för varor
av andra slag en prissänkning skulle komma att inträda. Förutom det
att häri skulle ligga en orättvisa så till vida, att vissa konsumenter
bleve obehörigen gynnade framför andra, skulle man genom en dylik
anordning frångå den törutsättning, varpå inkomstberäkningarna grundats,
nämligen att uttaga det behövliga skattebeloppet utan avsevärdare höjning
av nuvarande bruttoprislägen, ävensom avvika från den i övrigt
konsekvent fullföljda principen att söka så litet som möjligt inverka
störande eller föranleda ändring i nuvarande förhållanden. För att i
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. lsaml. 176 höft. (Nr 254—256.) 15

114 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 254.

stort sett kunna bibehålla de nuvarande bruttoprislägena oförändrade
torde det alltså vara nödvändigt att, med hänsyn till föreliggande förhållanden,
inom de gränser, som betingas av en genomsnittlig skattebelastning
av 15.6 procent, fastställa särskilda skattesatser för de
olika slagen av tobaksvaror. Jag skall nu i korthet redogöra för, huru
jag från nyssberörda genomsnittstal kommit till de i 18 § angivna
skattesatserna.

Försäljningsprisen å tobaksvaror hava hittills väsentligen bestämts
av konkurrensen mellan de inhemska fabrikanterna och importörerna av
utländska varor. Har konsumenternas smak gått i riktning av något
visst slag av tobaksvaror, hava fabrikanter och importörer sålunda
kunnat inhösta större förtjänster och hålla uppe prisen för dessa varor,
då de däremot måst nöja sig med mindre förtjänster å andra. Sedan
efter monopollagstiftningens genomförande hela tillverkningen koncentrerats
på en hand, bör emellertid monopolets utövare beräkna vinsten
efter samma grunder för alla tobaksvaror — något som jämväl i
det upprättade förslaget till kontrakt mellan staten och bolaget uttryckligen
bestämts. Härigenom blir den beskattningsbara marginalen
större för vissa slag av varor än för andra. Så har t. ex. hittills den
största och jämnaste förtjänsten kunnat påvisas å snustillverkningen,
medan däremot vinsten å cigarrettillverkningen, ehuru stundom synnerligen
avsevärd, dock varit mera ojämn, och förtjänsterna å övrig tobakstillverkning
jämförelsevis ringa. Till belysande av den riktning, i vilken
allmänhetens smak synes gå, hänvisas dels till tabellen å sid. 96, varav
framgår bland annat, att från år 1909 till år 1912 värdet på konsumtionen
av cigarretter ökats med icke mindre än cirka 35 procent, medan
ökningen i avseende å övriga tobaksvaror icke varit tillnärmelsevis så
stor, och dels till tabellen i noten å sid. 95, varav framgår, att tillverkning
och import av tobaksvaror kvantitativt från år 1892 till år
1912 med avseende på cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter tillsammans
ökats omkring två och en halv gång, medan däremot konsumtionen
av röktobak bibehållit sig i det närmaste oförändrad, tuggtobakskonsumtionen
nedgått till ungefär hälften och snuskonsumtionen ökats
med cirka 65 procent.

På grund därav att vissa av de besparingar, som efter monopoliseringens
genomförande så småningom böra kunna av bolaget åstadkommas,
fördela sig olika å de särskilda slagen av tobaksvaror, bliva
dessa ock i olika grad i stånd att utan prisförhöjning bära skattebelastning.
Så t. ex. kommer den besparing, som kan beräknas uppstå i
den mån krediten till handlandena inskränkes och reklamkostnaderna

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

nedbringas, givetvis i främsta rummet att falla å cigarr- och cigarretttillverkningen.
Den besparing åter, som kan vinnas genom själva tillverkningens
centralisering, torde företrädesvis komma till synes vid framställandet
av sådana tobaksvaror, som tillverkas maskinmässigt, framför
allt vid tillverkningen av snus och cigarretter. Vid dylik maskinmässig
fabrikation i stor skala kunna nämligen med användning av fullt tidsenliga
och förbättrade anordningar åstadkommas avsevärda besparingar,
vilka ej kunna påräknas, där, såsom i avseende å cigarrer och cigarrcigarretter,
tillverkningen sker nästan uteslutande för hand och tillverkningskostnaden
sålunda, oberoende av i vilken skala fabrikationen
bedrives, kommer att stiga i proportion till arbetslönernas ökning.

Den viktigaste faktorn vid bedömandet av frågan om skattesatsernas
inbördes höjd är emellertid med den ovan angivna utgångspunkten
storleken av de så kallade konsumentrabatterna, vilka, såsom redan
förut nämnts, skola bortfalla, vadan sålunda ett mot dessa rabatter svarande
belopp under alla förhållanden kommer att kunna påräknas för
skatteändamål. I inkomstberäkningarna hava dessa så kallade konsumentrabatter
upptagits till följande procent av priskurantprisen, näm -

ligen för

cigarrer och cigarrcigarretter........................ 15 procent

cigarretter............................................................ 17 »

rök- och tuggtobak.......................................... 8 »

snus ............................................. 12 »

Då jag nu sökt att mot varandra väga alla dessa olika faktorers
inflytande å beskattnings förhållandena, har jag kommit till det resultatet,
att för cigarrer och cigarrcigarretter samt snus skatten bör utgå
med ett och samma procenttal å priskurantpriset, varemot, under förutsättning
att de olika tobaksvarornas relativa prislägen skola bibehållas
oförändrade, cigarretterna torde kunna tåla en något hårdare skattebelastning,
medan rök- och tuggtobaken åter lärer böra lindrigare beskattas.

Sättes skatten för cigarrer, cigarrcigarretter och snus till 15 procent
av priskurantpriset, medgiver genomsnittstalet 15.6 procent, jämfört
med den påräknade beskattningsbara konsumtionen av de olika
slagen av tobaksvaror, att skattesatsen för rök- och tuggtobak kan
sänkas till 10 procent, under förutsättning att cigarretterna pålägges en
skattebelastning av 20 procent. Cigarrettkonsumtionens stora bärkraft i

116

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

beskattningsavseende skulle säkerligen i och för sig medgiva en ännu
större skattebelastning än den nyss nämnda; men har jag funnit det
lämpligast att tills vidare låta skattebelastningen stanna vid ovanberörda
siffra.

19 §.

Föreskriften i denna paragraf därom, att tobaksvaras priskurantpris
skall utsättas å varje förpackning, återfinnes i kommittéförslaget och torde
särskilt vid det av mig, efter vad förut nämnts, nu tillämpade systemet
med fixa detaljförsäljningspris ur kontrollsynpunkt vara nödvändig.

20 §.

Jämväl de stadganden, som meddelas i 1 mom. av denna paragraf
äro — med en mindre ändring, till vilken jag nedan skall återkomma —
hämtade ur kommittéförslaget. Efter att hava påvisat, hurusom de i
ifrågavarande moment upptagna kontrollbestämmelserna, i jämförelse med
det kontrollförfarande, som exempelvis ett fabrikatskattesystem betingar,
måste betecknas såsom synnerligen lindriga, yttra kommitterade om nu
berörda bestämmelser följande:

»Nämnda bestämmelser innefatta sålunda icke — bortsett från ett enda undantag
— något förpackningstvång. Föreskriften att tobaksvaror icke må förekomma
till försäljning annorlunda än i monopolets med behörig stämpel försedda originalförpackning
kommer föga i strid med vad för närvarande allmänt är brukligt, i det
att redan nu tobaksvarorna i regel saluhållas i de förpackningar, vari de levererats
från vederbörande fabrikant. En sådan bestämmelse är givetvis nödvändig dels för
kontroll över att icke andra tobaksvaror än från monopolet inköpta förekomma i
handeln, dels ock till köparens säkerhet att den monopolets vara erhålles, som av
honom önskas och som förpackningen angiver. Skulle det stå försäljare fritt att
omflytta varorna och sälja dem ur annan förpackning än den ursprungliga, vore
det icke uteslutet, att en billigare vara kunde överflyttas i emballage, förut använt
för en dyrare, och att såmedelst en illojal prisförhöjning kunde äga rum.

Ur originalförpackning skulle däremot tobaksvarorna få säljas i hur ringa
kvantitet som helst. Vid denna med nu rådande försäljningssätt överensstämmande
frihet skulle enligt kommitterades förslag endast den inskränkning gälla, att cigarretter
icke finge säljas i mindre kvantitet än hel förpackning, såvida icke monopolets
stämpel funnes anbragt å varje cigarrett. Dylik stämpel torde komma att
anbringas å alla av monopolet tillverkade cigarretter, vadan inskränkningen endast
komme att gälla för sådana utländska cigarretter, beträffande vilka monopolet icke
träffat avtal om särskild stämpling vid desammas tillverkning. Man torde kunna
förutsätta, att genom tillhandahållande av lämpliga smärre förpackningar om t. ex.
5 å 10 stycken cigarretter monopolet skulle komma att i eget intresse tillse, att ifrågavarande
inskränkning icke bleve betungande för allmänheten. Även nu finnas för
övrigt exempel på att i den svenska detaljhandeln cigarretter säljas endast i hel
förpackning».

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Vad kommitterade sålunda anfört torde utgöra tillräcklig förklaring
till de i paragrafen i dess av kommitterade föreslagna lydelse införda
stadgandena. Såsom ovan antytts, har emellertid paragrafen numera något
omredigerats, så att densamma kommit att innehålla föreskrift om att
den kontrollstämpel, varmed tobaksförpackningarna och i visst fall jämväl
de i förpackningarna förvarade cigarretterna skola förses, skall vara
av Kungl. Maj:t vederbörligen fastställd. Denna ändring är föranledd
av den nu föreslagna omläggningen av sättet för monopolets utövning
från stats- till privatdrift. Därest monopolet, såsom av kommitterade
ifrågasatts, kommit att utövas av staten själv, skulle givetvis monopolets
stämpel obetingat hava varit att anse såsom en sådan allmän stämpel,
som i 12 kapitlet 7 § strafflagen omförmäles, och sålunda varit

tillförsäkrad det i sagda lagrum stadgade straffrättsliga skyddet. Då
emellertid, såsom nu är avsett, monopolets utövning skall anförtros åt
ett särskilt för ändamålet bildat bolag, torde det trots bolagets säregna
karaktär åtminstone kunna dragas i tvivel, huruvida dess stämpel utan
vidare är att hänföra till dylika allmänna stämplar. För att undanröja
varje tvekan i dylikt hänseende och sålunda bereda monopolbolagets
stämpel vederbörligt straffskydd mot förfalskning eller annat missbruk,
har i paragrafen intagits den ovannämnda bestämmelsen om att stämpeln
skall av Kungl. Maj:t fastställas.

Beträffande de skäl, som föranlett mig att i förslaget upptaga det
i paragrafens 2 mom. införda stadgandet, hänvisas till vad därom å sid.
70 och 71 i den allmänna motiveringen blivit sagt.

21-23 §§.

Såsom redan förut framhållits, intager det nu föreliggande förslaget
i avseende å frågan om tobaksimportens ställning under monopolsystemet
en helt annan ståndpunkt än kommittébetänkandet. I den allmänna
motiveringen har jag å sid. 73—80 tämligen uttömmande behandlat
berörda fråga och därvid utförligt redogjort för de skäl, som
föranlett mig att i denna del frångå kommittéförslaget, ävensom för
innehållet i de nu föreslagna stadgandena i ifrågavarande ämne. Endast
i avseende å ett par punkter torde berörda stadganden, vilka sammanförts
i förslagets 21—23 §§, vara av beskaffenhet att påfordra ytterligare
omnämnande.

Det torde sålunda måhända förtjäna anmärkas, att bestämmelsen i
21 § 1 mom. om rätt att utan hinder av det i 2 § meddelade förbud
till riket införa färdiga tobaksvaror för Konungens och medlems av det

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

kungl. huset räkning samt om viss liknande importrätt för utländska,
här ackrediterade sändebud står i full överensstämmelse med vad i gällande
tulltaxeförordning generellt stadgas om tullfrihet vid varuinförsel
för ovan omförmälda ändamål.

Att enligt förevarande förslag, i motsats mot vad som gällde enligt
kommittébetänkandet, den jämlikt 21 § 2 mom. resande medgivna rätten
att till riket tullfritt medföra tobaksvaror intill viss mindre av Kungl.
Maj:t fastställd kvantitet, ansetts böra utsträckas till att omfatta jämväl
cigarrettpapper, avsett för eget bruk, har redan i motiveringen till författningsförslagets
6 och 7 §§ blivit omnämnt.

Det i 21 § 6 mom. införda stadgandet om rätt för vederbörligen
legitimerad handelsresande att till riket i vanlig ordning införa prov å
färdiga tobaksvaror samt om beräkningen av därvid belöpande tullumgälder
har tillkommit i anledning av en av generaltullstyrelsen i
dess den 10 innevarande juli avgivna utlåtande gjord erinran mot det
remitterade förslaget. Generaltullstyrelsen yttrar i nu ifrågavarande
hänseende bland annat följande:

»Slutligen anser styrelsen sig icke kunna undgå att beröra frågan om utländska
handelsresandes rätt att införa prov å tobaksvaror. Enligt en sträng tolkning av
förslaget till monopolförordning torde dylik rätt få anses utesluten. Då styrelsen
emellertid är tveksam, huruvida en sådan inskränkning är förenlig med gällande
traktater, men det å andra sidan måste anses synnerligen viktigt, att avsikten med
monopolets infilande icke i någon mån förfelas, har det synts styrelsen angeläget
att söka utfinna någon utväg, varigenom sistnämnda intresse bleve tillgodosett,
utan att något intrång i traktatsenligt medgivna rättigheter kunde anses äga rum.
Vid övervägande av de åtgärder, som i sådant hänseende kunna ifrågasättas, har
styrelsen funnit sig böra föreslå, att i förordningen införes en uttrycklig bestämmelse
om rätt för legitimerade handelsresande att införa prov å tobaksvaror i förening
med föreskrift att för sådana prov tullumgälderna skola beräknas efter de högsta
tullsatser, som gälla för av resande för eget behov medförda tobaksvaror.»

Vad av generaltullstyrelsen sålunda anförts synes mig äga giltighet;
och har jag därför i 6 mom. av 21 § intagit ett stadgande i nu
ifrågavarande ämne, formulerat på sätt av generaltullstyrelsen föreslagits.
I sammanhang härmed har ock till den föreslagna anmärkningen 2 till
rubrikerna nr 196 och 197 i tulltaxan gjorts ett tillägg, innefattande
föreskrifter om beräkningen av tullen å de av handelsresande införda
proven å färdiga tobaksvaror.

Vidare torde böra påpekas, hurusom den stämpel, som enligt 22 §
skall åsättas alla av enskilda handlande mot erläggande av licensavgift
till riket införda tobaksvaror, är monopolbolagets egen, i 20 § omförmälda

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

kontrollstämpel, medan däremot den stämpel, varmed enligt 21 § 5 mom.
de av resande för eget bruk importerade tobaksvarorna skola förses, är
en vanlig tullstämpel, anbragt endast för att utmärka, att varorna äro
importerade för eget bruk.

Slutligen må framhållas, hurusom det i 23 § 1 mom. stadgade
förbudet för annan än monopolets utövare att till riket införa tobaksvara
eller förpackning för sådan vara, å vilken finnes anbragt varumärke,
som är för monopolets utövare registrerat eller erbjuder så stor likhet
med dylikt märke, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i
sin helhet lätt kunna förväxlas, givetvis tillkommit för att bereda monopolbolagets
tillverkning och import erforderligt skydd mot tilläventyrs
hotande illojal konkurrens från enskilda tobaksimportörers sida. I syfte
att för tullmyndigheterna möjliggöra utövandet av kontroll över, att
varor, försedda med märken av ovan antydd beskaffenhet icke införas
av annan än monopolets utövare, har på därom av generaltullstyrelsen
i dess utlåtande den 10 innevarande juli gjord framställning i det upprättade
förslaget till kontrakt mellan staten och det tilltänkta monopolbolaget
inryckts en bestämmelse om skyldighet för bolaget att tillhandahålla
generaltullstyrelsen, för att utdelas till rikets tullkamrar, erforderligt
antal exemplar av med avbildningar försedda uppgifter om de varumärken,
som inregistrerats för bolagets räkning.

24-37 §§.

De i dessa paragrafer meddelade ansvarsbestämmelserna, vilka
äro utarbetade på grundvalen av de av kommitterade föreslagna stadgandena
i samma ämne, torde i stort sett icke kräva någon särskild
motivering. I ett par hänseenden torde dock några erinringar lämpligen
böra göras.

Det förtjänar sålunda anmärkas, att de av kommitterade föreslagna
straffsatserna ansetts kunna åtskilligt jämkas, huvudsakligen i mildrande
riktning. Så har t. ex. i strafflatituden för olovlig tillverkning av tobaksvaror,
vilket brott enligt kommittébetänkandet under vissa omständigheter
skulle kunna förskylla straffarbete intill två år, berörda strafform numera
uteslutits och straffmaximum i stället, i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande motsvarande förbrytelse mot brännvinstillverkningsförordningen,
satts till fängelse i högst sex månader.

Vidare torde böra påpekas, att i anledning av det föreslagna förbudet
mot försäljning av tobaksvaror till annat pris än det åsätta priskurantpriset
ansvarspåföljd numera enligt förslagets 30 § stadgats såväl

120

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

för den, som ändrar det å tobaksvara utsatta priskurantpriset som ock
för den, som utan att göra sig skyldig till dylik förbrytelse överträder
vad i 20 § sägs, t. ex. försäljer tobaksvara till annat pris än det nyss
sagda. En annan nytillkommen straffbestämmelse innehåller 31 §, där
överträdelse av de i 9 § meddelade bestämmelserna angående tillverkning
av sådana varor, i vilka tobak ingår men som icke äro avsedda eller
ägnade till förbrukning av människor, belagts med straff.

Kommittéförslagets 37 § har i anledning av en av generaltullstyrelsen
i dess över 1911 års kommittébetänkande avgivna yttrande gjord
anmärkning behörigen omredigerats och återfinnes i sin nya avfattning
såsom § 25 i det föreliggande förslaget. Enligt berörda paragraf må,
därest vara, som enligt monopolförfattningen icke må införas, inkommit
till riket utan att vara att anse såsom enligt tullstadgan olovligen införd,
densamma av ägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Någon tid, inom vilken
återutförsel skall äga rum, har icke ansetts böra i författningen utsättas,
utan är det avsett, att föreskrift härom skall av Kungl. Maj:t meddelas
i sammanhang med utfärdandet av bestämmelserna om, huru, i händelse
återutförsel av varan ej äger rum, med densamma skall förfaras.

Då, efter vad nu är avsett, någon monopolstyrelse icke kommer
att inrättas, har vidare i stället för kommittéförslagets stadganden om
att gods, som enligt monopolförordningen förklarats förbrutet, skulle
överlämnas till monopolstyrelsen, i 32 § av föreliggande förslag helt
enkelt stadgats, att med dylikt gods skall förfäras på sätt Kungl. Maj:t
förordnar. Enahanda stadgande har ock, såsom nyss är nämnt, i 25 §
meddelats i avseende å de i sagda paragraf omförmälda varor, vilka
icke av varuägaren bliva ur riket återutförda. I det inom finansdepartementet
upprättade till vederbörande myndigheter remitterade förslaget
till kontrakt mellan staten och det tilltänkta mouopolbolaget
hade därjämte inryckts en bestämmelse om skyldighet för bolaget att
i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t kunde
komma att utfärdas, inlösa såväl gods av här ovan omförmält slag som
ock sådant gods, som av varuägaren enligt 27 § 1 mom. tullstadgan
överlämnats till kronan eller enligt samma författning förklarats förbrutet.
Den i tullstadgan föreskrivna auktion å abandonnerade eller
förbrutna förklarade varor skulle alltså, i fall då varorna utgjordes av
tobak eller tobaksvaror in. m., icke komma att äga ruin. Enligt vad
generaltullstyrelsen i sitt förutnämnda, den 10 innevarande juli avgivna
yttrande påpekat, förekommer emellertid föreskrift om försäljning å
auktion av inkomna varor dessutom i ett stort antal paragrafer av tull -

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

stadgan — exempelvis §§ 28, 32, 42, 43, 64, 69, 75, 78, 86, 96, 99,
101, 109, 112, 113 och 118 — såsom påföljd för försummelse hos varuägaren
att iakttaga vissa bestämmelser i tullstadgan. Då det synts
styrelsen oegentligt, att med tobak eller tobaksvaror skulle förfaras på
ett sätt, i händelse de abandonnerats eller dömts förbrutna, men på ett
annat sätt, i händelse någon uraktlåtenhet att iakttaga vissa tullstadgans
föreskrifter läge varuägaren till last, har styrelsen hemställt, att bolagets
inlösningsskyldighet måtte utsträckas till att omfatta alla de fall, då
enligt tullstadgan dylika varor skulle genom tullverkets försorg försäljas.
I anledning av vad generaltullstyrelsen sålunda anmärkt har den föreslagna
kontraktsbestämmelsen i ifrågavarande ämne numera behörigen
omformulerats i av generaltullstyrelsen antydd riktning.

I händelse av bifall till det föreliggande förslaget är det givetvis,
i överensstämmelse med den ovan utvecklade tankegången, avsett, att
i tullstadgan skall vidtagas sådan ändring, att gods av nyss omförmält
slag kommer att i ovan avsedda fall, i stället för att försäljas å tullauktion,
behandlas på sätt Kungl. Maj:t förordnar.

Vad slutligen angår stadgandet i 37 § har detsamma tillkommit
av den anledningen, att, då en handling, som innefattar överträdelse av
monopolförordningens föreskrifter lätt kan tänkas vara straffbar jämväl
enligt allmän strafflag och sålunda kunna komma att bedömas efter
sagda lag, det ansetts lämpligt, att jämväl för sådant fall den särskilda
påföljd, som för överträdelsen kan vara stadgad i denna förordning,
d. v. s. att visst gods skall vara förbrutet, kommer att drabba den
skyldige.

38-44 §§.

För att den för år 1915 av tobaksskattemedel beräknade ökningen
i statsinkomsterna, 6,000,000 kronor, verkligen skall kunna förväntas
under sagda år inträffa, torde det vara nödvändigt att låta monopollagstiftningen
träda i kraft redan den 1 november innevarande år. Visserligen
torde det komma att möta vissa svårigheter att under den relativt
korta tid, som, efter det riksdagens beslut i frågan kan komma att fattas,
återstår till sagda dag, hinna ordna alla de mångskiftande angelägenheter
och vidtaga alla de olika anordningar, som utgöra förutsättningen för
att monopolbolaget skall kunna börja sin verksamhet. Då emellertid
på grund av de lager av färdiga tobaksvaror, varmed såväl fabrikanter
som handlande för närvarande ligga inne, monopolbolagets tillverkning
till en början icke behöver taga alltför stor omfattning, lärer
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 höft. (Nr 254—256.) 16

122

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

det kunna antagas att dessa svårigheter icke skola visa sig oöverkomliga.
För övrigt torde det kunna förmodas, att monopolbolaget för att underlätta
övergången skall låta sig angeläget vara att söka träffa överenskommelse
med någon eller några av de nu inom tobaksindustrien arbetande
firmorna om rätt att omedelbart få inträda i deras organisation
samt fortsätta tillverkningen i de av dem drivna fabrikerna. Fn dylik
anordning vore desto lämpligare, som monopolbolaget, vilket givetvis
under alla omständigheter måste vara berett att för sin tillverkning försäkra
sig om en stor del av den inom tobaksindustrien för närvarande
sysselsatta arbetarstammen, härigenom bleve i tillfälle att låta dessa
arbetare utan avbrott fortsätta med sin verksamhet.

Under en tid efter monopolets införande kommer givetvis att i
marknaden, såväl hos fabrikanter som hos handlande, finnas tobaksvaror,
som icke tillhandahållits genom monopolbolaget och icke heller från
utlandet importerats mot erläggande av den i 22 § stadgade särskilda
licensavgiften. Givetvis måste det ligga i såväl statens som monopolbolagets
intresse, att dylika varor snarast försvinna ur marknaden för
att lämna rum för de av monopolbolaget tillhandahållna, beskattning
underkastade tobaksvanorna eller åtminstone att de komma att drabbas
av enahanda avgifter som de tobaksvaror, vilka jämväl efter monopollagstiftningens
genomförande må av enskilda handlande från utlandet
införas. Uppenbarligen kräver emellertid billigheten, att fabrikanter och
handlande erhålla viss tid, under vilken de utan någon extra beskattning
kunna avyttra de inneliggande lagren. Då fabrikanternas lager skola
genom handlandena till allmänheten utförsäljas, torde denna tidrymd
böra sättas något längre för handlandena än för fabrikanterna. Enligt
förslaget är det ock medgivet för fabrikanter intill den 1 januari 1915
och för handlande intill den 1 april samma år att utan erläggande av
skatt eller annan extra avgift av någon betydenhet försälja hos dem
inneliggande lager av tobaksvaror, dock med skyldighet för dem att
till kontroll och till särskiljande av dessa varor från monopolbolagets
låta förse förpackningarna med ett särskilt stämpelmärke, som genom
statskontorets och Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg skall tillhandahållas
till ett pris av 1 krona för 100 stycken. I kontrollsyfte är
det därjämte föreskrivet, att senast den 1 december 1914 alla hos tillverkare
och försäljare befintliga tobaksvaror, vilka icke inköpts från
monopolbolaget eller efter monopolets ikraftträdande av enskilda handlande
mot erläggande av licensavgift från utlandet införts, och vilka
alltså icke blivit åsätta pris kurantpris och monopolets kontrollstämpel,
skola vara försedda med ovan omförmälda särskilda stämpelmärke.

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Den sålunda stadgade tiden under vilken de hos fabrikanterna
inneliggande lagren av färdiga tobaks varor må utan någon extra beskattning
avyttras, torde vara mer än tillräcklig för att medgiva utförsäljningen
av dylika lager av normal storlek. Enligt den genom kommerskollegium
verkställda undersökningen uppgingo nämligen vid årsskiftet
1911—1912 de hos fabrikanterna inneliggande lagren av färdiga tobaksvaror
till ett sammanlagt värde av omkring 2,100,000 kronor, vilket,
enligt vad en jämförelse med den årliga medelkonsumtionen av de
inom landet tillverkade tobaksvarorna utvisar, motsvarar ungefär den
kvantitet tobaksvaror, som i genomsnitt kan beräknas av tobaksindustrien
försåld under en månad. För övrigt må anmärkas, att den ovan
omförmälda, för fabrikanterna uppställda tidsgränsen torde stå väl tillsammans
med det i 41 § 2 mom. intagna stadgandet, enligt vilket
sortering och förpackning samt annat arbete, som erfordras för att
bringa i försäljningsfärdigt skick vara, vilken är färdigarbetad vid tiden
för monopollagstiftningens ikraftträdande, må verkställas av fabrikanter
inom högst en månad, räknat från nämnda tidpunkt.

Därest tillverkare icke före ingången av januari månad 1915
avyttrat hela sitt inneliggande lager av färdiga tobaksvaror, skall han
emellertid vara skyldig att för alla dylika varor, vilka efter nyssberörda
tidpunkt av honom försäljas eller eljest utlämnas, erlägga en
särskild licensavgift, beräknad på samma sätt som den för importerade
tobaksvaror i 22 § stadgade licensavgiften och sålunda innefattande
såväl den å varan enligt 18 § belöpande skatt som ock ett belopp,
motsvarande vad monopolbolaget pålägger vara med samma priskurantpris
för täckande av sina omkostnader och vinst. Detta innebär med
andra ord, att såväl staten som monopolbolaget kommer att å dylika varor
erhålla samma vinst, som om de tillverkats och försålts av bolaget självt.

I konsekvens härmed borde rätteligen jämväl för andra försäljare
av tobaksvaror än tillverkare stadgas skyldighet att vid försäljning efter
ovannämnda tidpunkt, den 1 april 1915, av tobaksvaror, som icke inköpts
från monopolbolaget och icke heller blivit vederbörligen licensbelagda,
utgiva en på enahanda sätt, som ovan sagts, för varorna
beräknad licensavgift. Säkerligen skulle det emellertid i praktiken
stöta på hart när oövervinneliga svårigheter att i enlighet med de
i 22 § stadgade grunder vederbörligen prissätta, licensbelägga och
kontrollstämpla alla de tobaksvaror av ovan antydd art, vilka ännu
efter den 1 april 1915 torde komma att finnas i de tusentals över
hela landet spridda detaljhandlandenas ägo. Det har därför varit
nödvändigt att i avseende å handlandena frångå ovan beskrivna, i

124 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

fråga om fabrikanterna träffade anordning; och har jag i stället,
i anslutning till kommittébetänkandet, ansett mig böra föreslå ett
stadgande, enligt vilket alla sådana tobaksvaror, varom nu är fråga,
skola senast ovanberörda dag, den 1 april 1915, vara försedda med
ytterligare stämpelmärke till belopp av 5 kronor för förpackning, innehållande
cigarrer och cigarrcigarretter, samt 1 krona för förpackning,
innehållande tobaksvara av annat slag. Jämväl för nu ifrågavarande
tobaksvaror komme sålunda skatt att utgå, ehuru densamma icke kunnat,
på sätt som skett beträffande de hos fabrikanterna inneliggande varorna,
anpassas direkt efter varornas värde utan måst fixeras till ovanberörda,
bestämda skattesatser.

De av mig nu föreslagna anordningarna torde vara ägnade att i
viss mån neutralisera verkningarna av den spekulation i uppläggande
av osedvanligt stora lager av isynnerhet importerade tobaksvaror, vilken
under tiden före monopolets ikraftträdande torde kunna förväntas komma
att äga rum, till förfång för det med monopolet avsedda beskattningssyftet.

Slutligen må påpekas, att enligt förslaget färdiga tobaksvaror, som
vid tidpunkten för monopolets ikraftträdande finnas å tullager i riket,
ansetts böra få till tullinlandet införas, därvid de emellertid skola behandlas
på sätt i 22 § 2 mom. stadgas, det vill säga beläggas med
licensavgift samt åsättas priskurantpris och monopolets kontrollstämpel.

Bestämmelsen i 39 § angående förfarandet i sådana fall, där avtal
rörande inköp från utlandet av oarbetad tobak av tobaksfabrikant blivit
ingånget, är med ett par smärre ändringar hämtad ur kommittéförslaget
och torde icke kräva någon särskild motivering.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 254.

125

Förslaget

till

förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol

å tobakstillverkningen i riket.

Detta författningsförslag innehåller de närmare bestämmelserna
angående det med monopolets införande förenade inlösnings- och ersättningsförfarandet.
I huvudsak är förslaget byggt på samma principer,
som kommit till uttryck i det av 1909 års kommitterade utarbetade
förslaget i samma ämne, till vilket det i väsentliga delar nära ansluter
sig. Åtskilliga betydelsefulla tillägg till och modifikationer i kommittéförslaget
hava emellertid av olika anledningar blivit gjorda, varjämte
förslaget i redaktionellt hänseende överarbetats och reviderats. I avseende
å aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker hava av anledning,
för vilken nedan skall redogöras, vissa särskilda bestämmelser i
ersättningshänseende måst meddelas; och hava dessa bestämmelser i författningsförslaget
sammanförts i en särskild nytillkommen paragraf.

Härnedan följer, i anslutning, så långt ske kunnat, till kommitterades
framställning i ämnet, en närmare redogörelse för och motivering
till förslagets särskilda stadganden. 1

1 §•

1 denna paragraf meddelas en orienterande sammanfattning av den
ersättningsplikt, som i anledning av monopolets införande ansetts böra
åligga staten. Ersättningsplikten omfattar enligt det föreliggande förslaget
liksom enligt kommittébetänkandet dels tobaksfabrikanternas i och
för tobakstillverkningen använda materiella tillgångar, dels det inmateriella
värde, som de inom tobaksindustrien arbetande företagen såsom

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

sådana kunna anse3 representera, dels ock gottgörelse i viss omfattning
för förlorad anställning inom tobakstillverkningen. I avseende å det
förstnämnda slaget av ersättningar, därom stadganden innehållas i 1 §
mom. a och b, är att märka, att enligt det föreliggande förslaget full
ersättning i form av antingen inlösen eller gottgörelse för värdeminskning
skall utgå för all för tobakstillverkningen vid tidpunkten för monopolets
ikraftträdande använd såväl lös som fast egendom efter de i 6
och. 7 §§ stadgade grunder och under de i sagda paragrafer närmare
angivna förutsättningar. I jämförelse med kommittéförslaget innebära
nyssberörda stadganden såtillvida en förbättring i tobaksfabrikanternas
ställning i ersättningshänseende, att medan enligt kommittéförslaget i
avseende å de för tobakstillverkningen använda lösa inventarierna allenast
stadgats inlösningsskyldighet beträffande sådana, som uteslutande eller
huvudsakligen vore användbara för tobakstillverkning, i det nu föreliggande
förslaget därutöver införts en bestämmelse om rätt för tobaksfabrikant
att i avseende å andra dylika inventarier påfordra ersättning
för den värdeminskning, som de till följd av tobakstillverkningens upphörande
kunna komma att undergå.

Beträffande övriga slag av ersättningar innehålla mom. c och d
i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget allmänna stadganden
om att till tobaks fabrikant utöver gottgörelsen för materiella
tillgångar skall utgå ersättning för förlorad näringsverksamhet samt att
ersättning till den, som vederbör, skall utgivas för förlorad anställning
inom tobakstillverkningen, allt i enlighet med längre fram i förordningen
stadgade grunder.

I detta sammanhang torde böra erinras om att någon gottgörelse,
av skäl, för vilka i den allmänna motiveringen redogjorts, icke ansetts
böra tillkomma de i kommittéförslagets 12 och 13 §§ omförmälda
kategorier av ersättningstagare, varför några mot berörda paragrafer
svarande stadganden icke återfinnas i det föreliggande förslaget.

2 §•

1 fråga om motivet för det i denna paragraf meddelade stadgandet,
vilket hämtats ur kommittéförslaget, tillåter jag mig hänvisa till
vad kommitterade därom anfört. Kommitterade yttra i detta hänseende
följande:

»Det har befunnits nödigt att närmare definiera vad i förordningen bör
förstås med tobaksfabrikant, närmast för att kunna använda denna enhetliga be -

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

teckning i fråga om de olika tillverkare av tobaksvaror, vilka i förordningen avses.
Såsom tobaksfabrikant skulle anses envar tillverkare av tobaksvaror, vilken inom
riket för egen räkning idkar dylik tillverkning såsom självständig förvärvsgren.
Genom denna definition skulle under förordningens ersättningsbestämmelser inrymmas
även sådana tillverkare, som utöva näringen för egen räkning men under form av
hantverk eller hemindustri och därför icke i dagligt tal eller i den officiella näringsstatistiken
betecknas såsom fabrikanter. Genom uttrycket »såsom självständig förvärvsgren»
har åsyftats att frånskilja sådan tillverkning i obetydlig skala som
exempelvis den redan av 1904 års kommitté påpekade, att i vanliga tobaksbutiker
innehavaren tillverkar cigarrcigarretter endast för försäljning i butiken. På dylik
och likartad tillverkning, utan karaktär av självständig förvärvsgren eller vederbörligen
anmäld yrkesutövning, bör ersättningsanspråk icke rättvisligen kunna
grundas.»

3 §•

I denna paragraf äro sammanförda bestämmelserna angående det
förfaringssätt, som ansetts böra komma till tillämpning vid uppskattandet
av värdet å de inventarier och lager, vilka skola inlösas av
staten, samt vid bestämmandet av annan ersättning, som av staten
skall utbetalas. I avseende å de principer, som ligga till grund för
ifrågavarande bestämmelser, ansluter sig förslaget till kommittébetänkandet;
endast i fråga om en del detaljer ävensom i fråga om uppställning
och formell avfattning hava ändringar av en eller annan orsak
vidtagits.

Efter att hava framhållit, att för bestämmande av inlösnings- och
ersättningsbeloppen något expropriationsförfarande i vanlig mening icke
kan länkas ifrågakomma yttra kommitterade rörande grunderna för de i
paragrafen intagna stadgandena bland annat följande:

»Det gäller här endast att verkställa en uppskattning av förmögenhetsobjekt,
vilka staten åtagit sig att inlösa, därest ägaren önskar sådan inlösning, samt att
fastställa ersättningsbeloppen, likaledes efter uppskattning, enligt de grunder, efter
vilka staten förklarat sig vilja utgiva ersättning; och detta torde lämpligen kunna
utföras av de föreslagna kommissionerna, i vilka jämväl de privata sakägarna ansetts
rättvisligen böra bliva representerade. För erforderligt bevakande av ersättningstagamas
intressen likaväl som för nödig sakkunskap vid hithörande frågors
behandling torde för övrigt kunna anses sörjt ej mindre genom kommissionernas
sammansättning än genom de processuella föreskrifterna rörande kommissionernas
verksamhet.»

Kommittéförslagets anordning med särskilt tillsatta kommissioner
i två instanser för prövning av uppkommande inlösnings- och ersättnings -

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

frågor hava i det föreliggande förslaget bibehållits. För berörda ändamål
skola sålunda enligt förslaget tillsättas dels en för hela riket gemensam
centralkommission, vars beslut skola vara i saken avgörande ^och
icke få överklagas, och dels lokala kommissioner, vilka skola omhänderhava
frågornas förberedande behandling.

I avseende å centralkommissionens sammansättning hava kommittéförslagets
stadganden oförändrade upptagits. Centralkommissionen
skall sålunda bestå av ordförande och fyra ledamöter, vilka samtliga
jämte erforderligt antal suppleanter ansetts böra utses av Kungl. Maj:t.
Denna anordning, vilken funnits påkallad huvudsakligen av rent praktiska
hänsyn, torde, såsom kommitterade framhålla, icke vara ägnad att
väcka betänklighet, då nämligen det i paragrafens 1 mom. föreslagna
stadgandet, att bland centralkommissionens ledamöter statens och tobakstillverkningens
intressen städse skola vara till lika antal företrädda,
torde föranleda till »ej mindre att två ledamöter jämte suppleanter för
dem komma att av Kungl. Maj:t utses bland tobaksindustriens män, än
även att industrien skall vid varje tillfälle vara fulltaligt representerad
inom centralkommissionen».

I fråga om sättet för utseende av ledamöter i lokalkommissionerna
ävensom i avseende å dessa kommissioners antal och verksamhetsområden
skiljer sig däremot det föreliggande förslaget från kommitterades. Överensstämmelse
mellan de båda förslagen råder visserligen därutinnan, att
lokalkommissionerna skola bestå av ordförande, vald av opartisk myndighet,
samt två ledamöter, representerande den ena statens och den
andra ersättningstagarnas speciella intressen. Medan i kommittéförslaget
stadgades, att centralkommissionen skulle äga bestämma, huru många
lokala kommissioner, som skulle tillsättas, samt dessas verksamhetsområden,
förutsätter däremot det nu föreliggande förslaget, att en
särskild lokalkommission skall tillsättas för varje särskilt tobaksföretag.
Anledningen till den sålunda vidtagna förändringen är den, att jag
ansett mig böra frångå kommittéförslagets något invecklade bestämmelser
om att den ledamot i lokalkommissionerna, som närmast skulle
representera ersättningstagarnas intressen, skulle efter viss angiven röstgrund
väljas inför kommerskollegium av samtliga tobaks fabrikanter
inom vederbörande kommissions distrikt, och i stället, för att tillmötesgå
därom uttalade önskningar samt bringa förfarandet mera i överensstämmelse
med expropriationsproceduren, ansett mig böra bereda varje tobaksfabrikant
tillfälle att själv utse en särskild ledamot i den kommission,
vilken har att handlägga de ärenden, i vilka fabrikanten eller hos honom
anställd ersättningsberättigad personal är sakägare.

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Den från kommittéförslaget hämtade anordningen, att inga andra
ersättningsberättigade än fabrikanter skola äga inflytande å lokalkommissions
sammansättning är betingad av praktiska skäl. Därest envar
annan eventuellt ersättningsberättigad vid ett visst företag skulle tillerkännas
medbestämmanderätt i en eller annan form vid utseendet av
den ledamot i lokalkommissionen, som närmast har att representera
ersättningstagarnas intressen, eller tilläventyrs erhålla befogenhet att
utse en särskild ledamot i kommissionen att deltaga vid bestämmandet
av den till honom utgående ersättningen, skulle nämligen krävas en
föregående prövning av frågan, huruvida han överhuvudtaget vore
ersättningsberättigad eller icke. Egenskapen av tobaksfabrikant kan
däremot lätt fastställas med ledning av de statistiska uppgifter, som
jämlikt därom utfärdad kungörelse skola avgivas av vissa yrkesidkare.
De av tobaksfabrikanterna utsedda ledamöterna måste emellertid, på
sätt i kommittébetänkandet framhålles, anses utgöra en för hela tobaksindustrien
tillfredsställande representation vid inlösnings- och ersättningsförfarandet,
då några konkurrerande intressen därvid icke gärna
kunna tänkas förefinnas mellan de enskilda sakägarna. Därtill kommer,
att varje sakägare nu liksom enligt kommittéförslaget skall äga att själv
eller genom ombud föra talan inför kommissionerna.

Jämväl i avseende å sättet för utseendet av ordföranden och den
andra ledamoten i lokalkommissionerna avviker det nu förebärande förslaget
från kommitterades. Sålunda har jag funnit det onödigt att
betunga Kungl. Magt med utseendet av ordförande i kommissionerna
och i stället ansett mig böra föreslå, att bestyret härmed anförtros
åt centralkommissionen, vilken myndighet torde besitta härför erforderliga
kvalifikationer.

Den ledamot åter, som enligt kommittéförslaget skulle utses av
monopolstyrelsen, torde, då under förutsättning av bifall till förevarande
förslag någon monopolstyrelse icke kommer att inrättas, lämpligen böra
tillsättas av statskontoret såsom närmast företrädande statens ekonomiska
intresse vid uppskattningsförfarandet.

De i 2 mom. intagna stadgandena om underställning av och besvär
över lokalkommissions beslut äro hämtade ur kommittéförslaget, vilket
beträffande motiven för bestämmelserna ifråga innehåller följande uttalande: »Såsom

förut nämnts hava kommitterade ansett lokalkommissionernas beslut
i inlösnings- och ersättningsfrågor böra underställas centralkommissionen för slutligt
avgörande. Härförutom bör det dock stå partema — och beträffande inlösnings-
och ersättningsförfarandet måste monopolförvaltningen betraktas såsom part
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. lsaml. 176 höft. (Nr 254—256.) 17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

— öppet att jämväl genom besvär hos centralkommissionen framföra de anmärkningar
och yrkanden, vartill lokalkommissions beslut kunna giva anledning. Den
föreslagna besvärstiden har tillika den betydelse, att därest besvär icke anföres före
densammas utgång, vederbörande part anses åtnöjas med lokalkommissionens beslut,
något som naturligen icke utgör hinder för centralkommissionen att vid prövningen
i underställningsväg av lokalkommissionens beslut däri göra ändring. På grund av
den föreslagna bestämmelsen att lokalkommissionens beslut skall genom rekommenderat
brev delgivas vederbörande sakägare, synes besvärstiden lämpligen kunna räknas
från det underrättelsen om beslutet blivit sålunda avsänd.»

Bestämmelserna i 3 och 4 mom. angående centralkommissionens
uppgifter, proceduren inför kommissionerna samt bestridandet av kostnaderna
för kommissionernas arbete m. m. överensstämma i huvudsak
med kommittéförslagets stadganden i samma ämnen och torde icke
tarva någon särskild motivering. Möjligen torde böra påpekas, att den i
förslaget intagna bestämmelsen därom, att kronans rätt inför kommissionerna
skall bevakas av ett av Kungl. Maj:t utsett ombud, tillkommit
för att vid uppskattningsförfarandet bereda Kungl. Maj:t och kronan
såsom part samma ställning som enskilde sakägare, vilka, efter vad
förut blivit framhållet, skola äga att inför kommissionerna personligen
eller genom ombud föra sin talan.

Slutligen torde böra uppmärksammas, att det av kommitterade
föreslagna stadgandet om skyldighet för tobaks fabrikant att med ed
bekräfta riktigheten av handelsböcker och andra handlingar, vilka åberopas
i och för uppskattningen, icke återfinnes i det nu föreliggande
förslaget. Då önskvärdheten av edgångsinstitutets minskade användning
numera torde vara tämligen allmänt erkänd, har det nämligen icke
ansetts lämpligt att i en speciallagstiftning, sådan som den nu ifrågasatta,
utsträcka området för edens användbarhet såsom bevismedel utöver
vad enligt allmän lag gäller. Detta synes ock i själva verket överflödigt,
då i förekommande tvivelaktiga fall tillräckligt effektiva medel
för utrönande av sanningen även utan något dylikt edgångsstadgande
torde komma att stå kommissionerna till buds.

4 §•

I avseende å grunderna för den i paragrafen såsom villkor för
ersättnings erhållande stadgade skyldigheten för ersättningssökande att
inom viss tid vederbörligen anmäla sitt ersättningsanspråk ävensom i
vissa fall ingiva handelsböcker samt behörigen avslutat bokslut yttra
kommitterade bland annat följande:

131

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 254.

»Inlösnings- och ersättningsfrågornas handläggning av kommissionerna förutsätter
uppenbarligen en anmälan av de enskilda sakägarnas anspråk. Likaledes
torde utan vidare vara klart, att anmälningsrätten måste begränsas till viss kortare
tid. Under förutsättning i enlighet med förslaget till monopolförordning att monopolet
skulle träda i kraft den 1 juli 1912, har anmälningstiden ansetts kunna sättas
till den 1 påföljande augusti, dock med rätt för centralkommissionen att, där så
finnes nödigt, medgiva uppskov med insändandet av handelsböckerna.

Underlaget för beräknande av den ersättning, varav vederbörande näringsidkare
skulle komma i åtnjutande, måste givetvis till huvudsaklig del utgöras av
deras handelsböcker. Dessa böra för vinnande av enhetlighet vid uppskattningen
underkastas granskning, för vilket ändamål det skulle åligga tobaksfabrikant att
till centraikommissionen insända sina handelsböcker för de sju år, vilka skulle
läggas till grund för den jämlikt 9 § utgående ersättningen för intrång i näringsverksamhet.
För att kunna bedöma vederbörande affärs ställning vid tiden för
monopolets införande krävdes dock att hava tillgång även till ett vid denna tidpunkt
uppgjort bokslut för affären. Detta bokslut, som bör innehålla jämväl ett
noggrant inventarium, skulle dessutom tjäna till ledning, bland annat, vid lokalkommissionernas
undersökningar på platsen i och för uppskattning av de inventarier,
lager m. m., vilka komme att bliva föremål för inlösning.»

I överensstämmelse med vad i kommittébetänkandet skett har i
det föreliggande förslaget anmälningstiden satts till en månad efter den
för monopollagstiftningens ikraftträdande avsedda tidpunkten, d. v. s. i
detta fall till den 1 december 1914. Till undanröjande av vissa missförstånd,
som i en del av de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena
gjort sig gällande, anser jag mig särskilt böra framhålla, att
den sålunda stadgade tiden allenast avser ingivandet av själva anmälningarna,
varemot i fråga om insändandet av handelsböcker, där sådant
skall ske, centralkommissionen skall äga att i fall, då sådant kan finnas
av omständigheterna påkallat, medgiva erforderligt uppskov.

För tobaksfabrikant, vilken vill komma i åtnjutande av ersättning
för förlorad näringsverksamhet, har därjämte i 3 mom. stadgats skyldighet
att inom en månad från monopolets ikraftträdande dels tillhandahålla
monopolets utövare tillverkningsrecept och eljest erforderliga upplysningar,
som sätta monopolets utövare i stånd att framställa enahanda
varor, som av fabrikanten tillverkats, och dels att vidtaga erforderliga
åtgärder för att de av honom använda varumärkena må få övertagas
av monopolbolaget och för detta registreras.

Beträffande först stadgandet om skyldighet att tillhandahålla
monopolets utövare tillverkningsrecept in. m. är detsamma, ehuru i
något förändrad form, upptaget från kommittéförslaget, där det motiveras
på följande sätt:

132

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Ej mindre i ett blivande statsmonopols än i den konsumerande allmänhetens
intresse ligger, att monopolet må kunna bliva i tillfälle att tillgodose den rådande
smaken i fråga om olika slag av tobaksvar or. Ett argument, som plägar anföras
mot tobaksmonopol, är att varorna skulle försämras och att den tobaksförbrukande
allmänheten under monopol komme att tvingas in i annan smakriktning än förut.
Utan att giva något erkännande åt dylika farhågors berättigande hava kommitterade
likväl haft sin uppmärksamhet riktad på önskvärdheten att tillvarataga de
erforderliga förutsättningarna för att staten må kunna tillhandahålla sådana tobaksvaror,
som under den fria konkurrensen vunnit spridning bland allmänheten. Bland
åtgärder för detta ändamål torde lämpligen ingå att bereda anställning hos monopolet
av sakkunnig personal från den nuvarande industrien men i synnerhet att
komma i besittning av erforderliga upplysningar för framställande av enahanda
varor, som förut tillverkats.

Yärdet av framställningsmetod eller tillverkningsrecept finner uttryck i omsättning
och handelsvinst gemensamt, huvudsakligen dock i den senare. I ersättningen
enligt 9 § är alltså inbegripen vederbörlig gottgörelse i den mån tobaksfabrikants
verksamhet varit baserad å sådant egenartat framställningssätt. Till
följd härav bör det ock åligga fabrikant, som erhåller ersättning enligt nämnda
paragraf, att till staten överlämna dylika tillverkningsrecept och att i övrigt meddela
alla de upplysningar, som erfordras för att monopolet skall kunna framställa
samma vara, som den ersättningsberättigade fabrikanten tillverkat.»

Bestämmelsen om skyldighet att vidtaga åtgärder, för att de i
rörelsen använda varumärkena må kunna övertagas av monopolbolaget,
är däremot nytillkommen. Anledningen till att ett dylikt stadgande nu
upptagits i förslaget är väsentligen att söka i de förändrade anordningarna
i avseende å tobaksimportens ställning. Medan enligt kommittéförslaget
all annan importliandel med tobaksvaror skulle vara förbjuden
än den av monopolet bedrivna, är, såsom förut nämnts, enligt det föreliggande
förslaget importhandeln lämnad fri och allenast gjord beroende
av iakttagandet av vissa särskilda beskattnings- och kontrollanordningar.
Nu är det en känd sak, att under de senare åren åtskilliga utländska
tobaksbolag, särskilt inom cigarrettindustrien, vilka föra vissa i Sverige
mycket efterfrågade märken, härstädes anlagt egna fabriker för att såmedelst
undgå den för färdiga tobaksvaror stadgade tullen. Då nu dessa
företag till följd av monopollagstiftningens genomförande nödgas upphöra
med sin i Sverige bedrivna tobakstillverkning, torde det, därest
icke särskilda åtgärder vidtagas, kunna befaras, att de komma att genom
en i stor skala från sina utländska fabriker bedriven import av de i
Sverige inarbetade märkena lyckas bibehålla den marknad, som de
redan förskalfat sig härstädes. Särskilt i sådana fall, då staten för
att komma i besittning av deras i Sverige bedrivna tillverkning nödgats
till dem utgiva ersättning för förlorad näringsverksamhet enligt de
i 8 § angivna grunder, är en dylik i stor skala bedriven import ägnad att

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

väcka betänklighet, då ju, såsom redan i det föregående antytts, staten
under sådana omständigheter riskerar att icke erhålla behörig valuta
för sitt sålunda utlagda kapital. Det bär därför ansetts nödvändigt
att i förslaget intaga ovan omförmälda stadgande om skyldighet för
tobaksfabrikant, som vill komma i åtnjutande av ersättning enligt 8 §,
att vidtaga åtgärder för att de i hans rörelse använda varumärkena
må kunna övertagas av monopolets utövare. Detta stadgande kommer
visserligen icke att förhindra import från de utländska fabrikerna av
enahanda varor, som nu tillverkas vid de utländska företagens i Sverige
belägna fabriker, men då varorna för dylikt fall måste förses med andra
varumärken än de nu använda och tobalcskonsumtionen — speciellt
cigarrettförbrukningen, varom nu närmast är fråga — i mycket hög
grad, oberoende av pris och kvalitet, är bunden vid vissa i marknaden
gångbara märken, torde stadgandet i alla händelser vara väl ägnat att
fylla det ändamål, som med detsamma avsetts.

I detta sammanhang bör slutligen anmärkas, att prövningen av,
huruvida tobaksfabrikant fullgjort de i 4 § 3 mom. föreskrivna villkor
för åtnjutande av ersättning för förlorad näringsverksamhet, torde böra
tillkomma centralkommissionen.

I 4 mom. meddelas bestämmelser om anmälningsskyldighet för
den, som vill komma i åtnjutande av ersättning för förlorad anställning
inom tobakstillverkningen. Anmälningstiden har jämväl i detta fall ansetts
böra begränsas till eu månad efter monopolets ikraftträdande.
Kommitterade både visserligen, för att för arbetarpersonalen underlätta
anmälningspliktens fullgörande, föreslagit att anmälan i fall, varom nu
är fråga, alternativt skulle få ingivas till vederbörande lokala kommission
senast vid det tillfälle, då kommissionen hade sammanträde i och för
uppskattning beträffande det företag, där den ersättningssökande vore
anställd. Då denna tidsbegränsning, med hänsyn till vikten av en fix
preklusionstid för anspråk av nu ifrågavarande slag, synts väl obestämd,
bär stadgandet emellertid fått utgå ur förslaget; och har detta ansetts
kunna ske så mycket hellre som det lärer kunna betraktas såsom säkert,
att en eventuell monopollagstiftning jämväl kommer att för arbetarpersonalen
inom tobaksindustrien så snart bliva känd, att någon svårighet
att medhinna anmälningens fullgörande inom den ovan angivna
tiden icke torde uppstå. Vederbörande fackorganisation lärer därvid
kunna förväntas komma att på ett effektivt sätt tillvarataga arbetarnas
rätt och intressen. För övrigt torde på kommissionerna böra ankomma
att genom anslag i fabrikerna eller annorledes bringa till arbetarnas
kännedom vad de hava att iakttaga för att i ersättningshänseende

134

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 254.

bevara sin rätt. Erinran härom lärer lämpligen kunna intagas i den
instruktion för centralkommissionen, som i händelse av bifall till det
föreliggande förslaget av Kungl. Maj:t torde komma att utfärdas.

Den för åtnjutande av personlig ersättning stadgade anmälningsskyldigheten
har, såsom av andra stycket av 4 mom. inhämtas, måst
utsträckas till att omfatta jämväl sådana personer, vilka vilja bevara
den i 9 § 2 mom. d) för visst fall stadgade rätten att framdeles komma
i åtnjutande av ersättning för förlorad anställning. Då det i många
fall först efter det centralkommissionen kan beräknas hava avslutat sin
verksamhet lärer komma att visa sig, huruvida dylik ersättning skall
utgå, men ersättningsbeloppets storlek i allt fall bör bestämmas efter
uppskattning av centralkommissionen, har det varit nödvändigt att ålägga
dem, som vilja bevara sin rätt till ersättning av det slag, varom nu är
fråga, samma anmälningsskyldighet som andra ersättningssökande. Centralkommissionen
har sedan att för dem, som sålunda anmält sig, reservationsvis
beräkna de ersättningar, som framdeles i fall, varom i 9 § 2
mom. d) förmäles, kunna komma att utgå.

5 §•

Då det torde kunna förväntas, att centralkommissionen i åtskilliga
fall först efter en relativt lång tid, sedan den börjat sin verksamhet,
kommer att kunna slutligt fastställa utgående inlösnings- och ersättningsbelopp,
hava de ersättningsberättigade, vilka ju redan vid tiden för
monopolets ikraftträdande nödgas upphöra med sin förutvarande verksamhet,
ansetts billigtvis böra från sistberörda tidpunkt till utbetalningsdagen
komma i åtnjutande av fem procent ränta å de fastställda beloppen.
Undantag härifrån har gjorts allenast beträffande sådana ersättningstagare,
som erhållit anställning hos monopolets utövare men
sedermera blivit från sin anställning skilda under sådan tid, att ersättningsskyldighet
gentemot dem i allt fall enligt 9 § 2 mom. d) kommer
att åvila staten. Räntan har nämligen i dylika fall ansetts böra beräknas
endast från den dag, då de blevo från sin anställning hos monopolets
utövare skilda.

Beträffande 2 mom. i paragrafen är detsamma avsett att ersätta
5 § i kommittéförslaget, däri meddelas föreskrifter om successiv utbetalning
av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp m. m. Stadgandena
ifråga hava ansetts i det föreliggande förslaget lämpligen kunna
utbytas mot ett generellt stadgande av innehåll, att på Kungl. Maj:t

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

skall ankomma att på framställning av vederbörande förordna om utbetalning
av inlösnings- och ersättningsbelopp, som av centralkommissionen
fastställts.

G §•

1 och 2 momenten av denna paragraf, vilka innehålla stadganden
rörande den staten åliggande inlösningsskyldigheten i avseende å tobaksfabrikant
tillhöriga lösa inventarier och inneliggande lager av råtobak,
halvfabrikat och förbrukningsartiklar, äro utan några mera betydande
ändringar av principiell natur hämtade ur kommittéförslaget. Beträffande
de grunder, som följts vid utarbetandet av ifrågavarande bestämmelser,
yttra kommitterade bland annat:

»Ledande princip beträffande statens inlösningsskyldighet i sammanhang med
monopolets införande bör givetvis vara, att endast sådana förmögenhetsobjekt lösas,
vilka till följd av det med monopolet förenade förbud mot utövandet av näring icke
vidare kunna i den enskilda ägarens hand komma till användning för tobakshantering.
Härav följer först och främst, att, då tobakstillverkningen är den enda näring,
som genom monopollagstiftningen förbjudes, allenast beträffande tobaksfabrikantemas
tillhörigheter inlösning kan ifrågakomma. Vidare föranleder principen därtill, att
endast sådana tobaksfabrikantemas tillhörigheter böra inlösas, vilka icke kunna tillgodogöras
annorledes än för tobakstillverkning. I enlighet härmed är ock i 7 § inlösningsskyldigheten
begränsad.

Till förekommande av möjliga missbruk beträffande statens inlösningsskyldighet
ävensom för att förhindra att icke andra än de verkligen i användning varande
maskinerna och inventarierna bleve föremål för inlösen, har ytterligare viss inskränkning,
på sätt momentet utvisar, ansetts nödig.

Vad angår fabrikanternas lager, kan inlösningsskyldigheten icke omfatta färdiga
tobaksvaror, vid det förhållande att enligt förslaget handeln med dylika varor fortfarande
skulle vara en fri näring.»

»Med avseende å oarbetad tobak och halvfabrikat måste emellertid tillses, att
spekulation i monopolets införande i möjligaste mån förhindras. I sådant hänseende
har föreslagits, att staten skulle vara skyldig att inlösa endast fullgod vara samt så
stort lager, som med hänsyn till tillverkningens omfattning under de enligt 9 § till
grund för ersättningsberäkningen liggande verksamhetsåren kan anses motsvara det
normala behovet vid vederbörande fabrik, d. v. s. vad fabriken i regel brukar innehava
vid den årstid, då monopolets ikraftträdande komme att äga rum.

Inlösningspriset bör motsvara vad varan anses skäligen vara värd vid inlösningstillfället.
Vid värdering av maskiner och inventarier bör sålunda hänsyn
tagas till dessas fortsatta användbarhet för tillverkning av tobaksvaror. Vid uppskattningen
av oarbetad tobak och halvfabrikat synes inköpspriset lämpligen böra
vara utgångspunkten.

Åt den ifrågavarande inlösningen kan emellertid icke givas karaktär av
tvängsinlösning, utan det måste lämnas varje tobaksfabrikant frihet att antaga eller

136

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

förkasta det av kommissionerna fastställda inlösningspriset. Åtnöjes icke fabrikant
med detta pris, bör det därför stå honom öppet att exportera varan, för vilken
händelse och därest fråga är om förtullad oarbetad tobak, restitution av erlagd tull
skäligen torde böra medgivas.

I följd av den föreslagna begränsningen i statens inlösningsskyldighet skulle
det kunna inträffa, att beträffande vissa i riket eventuellt befintliga råtobakslager
sådan skyldighet icke skulle föreligga. Så skulle förhållandet bliva, i den mån
tobaksfabrikants lager bestode av icke fullgod vara eller vore större än vad som
motsvarade fabrikens normala behov. Ävenså kunde tänkas inträffa, att annan än
tobaksfabrikant vid tiden för monopolets införande innehade lager av utländsk råtobak.
Enligt kommerskollegii utredning finnas dock knappast inom riket några handlande
med råtobak, vilka driva affären i fast räkning, d. v. s. med hållande av eget lager.
Den utländska råtobaken inköpes nämligen till största delen av fabrikanterna själva
eller genom agenter. Det har därför befunnits obehövligt att stadga inlösningsskyldighet
annat än i fråga om tobaksfabrikanternas lager. En utsträckning av inlösningsskyldigheten
till andra råtobakslager skulle också möjligen kunna föranleda
till, att härstädes upprättades dylika lager på spekulation, något som givetvis icke
kunde vara i statens intresse. Emellertid bör det rimligen stå öppet för innehavare
av dylika råtobakslager, som staten icke skulle hava skyldighet att inlösa och som
ej heller genom frivillig överenskommelse inköptes för monopolets räkning, att
exportera tobaken med rätt för ägaren att erhålla restitution av erlagd tull.

Viss kontroll lärer erfordras vid beviljande av ifrågavarande tullrestitution,
såsom bland annat utlåtande av sakkunniga att tobaken är av utländskt ursprung.
Nödiga föreskrifter i berörda hänseende torde komma att utfärdas av Kung], Maj:t.» I

I vad kommitterade sålunda anfört anser jag mig i huvudsak
kunna instämma. I ett hänseende har emellertid avvikelse blivit gjord
från kommittéförslagets stadganden, nämligen i fråga om storleken av
de lager av råtobak, halvfabrikat och förbrukningsartiklar, som staten
skulle äga skyldighet att av tobaksfabrikant inlösa. Enligt båda förslagen
är visserligen, för undvikande av spekulation i monopolets införande,
statens inlösningsskyldighet i berörda avseende begränsad till
att omfatta vad som kan anses motsvara fabrikantens normala behov;
men medan enligt kommittéförslaget detta behov skulle beräknas med
hänsyn till tillverkningens omfattning i genomsnitt under vissa år, har
det nu föreliggande förslaget ansetts böra erhålla en för fabrikanterna
så tillvida fördelaktigare avfattning, att vid beräkningen av normala
behovet hänsyn skall tagas till den största årstillverkning, som fabrikanten
haft under berörda år.

Därest man, såsom riktigast synes vara, utgår ifrån att tobaksfabrikant,
som till följd av monopolets införande nödgas upphöra med
sin verksamhet, bör antingen i form av inlösen eller ersättning för
värdeminskning erhålla full gottgörelse för all sin för tobakstillverkningen
använda lösa och fasta egendom, äro emellertid de av kom -

137

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 254.

mitterade i avseende å fabrikanternas lösa inventarier föreslagna bestämmelserna
icke tillräckliga. Enligt kommittéförslaget föreskrives endast
inlösningsskyldighet beträffande sådana maskiner och lösa inventarier,
som uteslutande eller huvudsakligen äro användbara för tobakstillverkning.
Såsom av bland annat Göteborgs handelskammare i dess över kommittébetänkandet
avgivna yttrande framhålles, måste det emellertid anses
överensstämmande med billighetens fordringar, att ersättning beredes
tobaksfabrikant jämväl för den värdeminskning, som andra för tobakstillverkningen
använda inventarier till följd av den ifrågavarande tillverkningens
upphörande kan komma att undergå. Till dylika inventarier
äro särskilt att räkna sådana ångpannor och ångmaskiuer, vilka icke
äro hänförliga till fast egendom, transmissioner och dylikt, vilket allt
visserligen kan användas för annan fabrikation men i varje fall till följd
av tobakstillverkningens nedläggande mer eller mindre kommer att
minskas i värde. För att täcka den lucka, som kommittéförslaget i nu
ifrågavarande avseende företedde, har stadgandet i 3 mom. av sjunde
paragrafen tillkommit. Enligt detta författningsrum skall i sådana fall,
varom ovan förmälts, tobaksfabrikant äga påfordra ersättning för värdeminskning;
och skall denna ersättning utgå med högst ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan vad egendomen av uppskattningskommissionerna
prövas skäligen vara värd och det pris, som under normala
förhållanden kan antagas vara påräkneligt vid egendomens försäljning.

Att, såsom i 4 mom. stadgas, dylik ersättning icke bör utgå, därest
monopolets utövare genom frivillig överenskommelse med ägaren förvärvar
de ifrågavarande inventarierna, torde få anses självfallet.

7 §•

I denna paragraf angivas de grunder, efter vilka ersättning till
tobaksfabrikant för honom tillhörig fabriksfastighet skall utgå. Mom.
1—3 återfinnas till sitt väsentliga innehåll i kommittéförslaget, varemot
mom. 4 är nytillkommet, närmast föranlett av vissa mot kommittébetänkandet
i denna del framställda erinringar.

I kommitterades specialmotivering för ifrågavarande bestämmelser
anföres bland annat följande:

»Det i och med monopolet inträdande förbudet för enskilde att idka tobakstillverkning
föranleder, att tobaksfabrikant, som drivit tillverkningen i honom tillhörig
fastighet, icke kan för nämnda ändamål vidare använda denna. Redan i den
allmänna motiveringen bär uttalats, att staten bör av bilbghetsbänsyn känna sig
skyldig att ersätta den värdeminskning, som fastigheten i följd av förbudet tillBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 höft. (Nr 254—256.) 18

138

Xurigl. May.ts Nåd. Proposition Pr 254.

äventyrs kan komma att undergå. Skyldighet att inlösa dylik fastighet har däremot
icke synts böra ifrågakomma.

Till utgångspunkt vid bedömandet huruvida värdeminskning överhuvudtaget
kan anses inträda, bör tjäna det allmänna saluvärdet å den för tobakstillverkning
använda delen av fastigheten d. v. s. denna dels värde i och för sig, oberoende av
densammas användning för tobakstillverkning i ägarens hand. Huruvida värdeminskning
inträder är beroende av, om detta saluvärde understiger det värde, denna
del har för ägaren såsom för hans tobakstillverkning använd fabriksfastighet. Sistnämnda
värde utrönes genom att kapitalisera det hyresbelopp, en lokal sådan som
den ifrågavarande skulle betinga. På sätt i 9 § förmäles skulle också vid uppskattning
av handelsvinst för tobaksfabrikant, som använder egen fabriksfastighet,
tagas i beräkning ett belopp motsvarande nämnda hyreskostnad. En summa av 15
gånger denna hyreskostnad har ansetts skäligen motsvara fabriksfastighetens eller
den därav använda delens värde i ägarens hand såsom av honom utnyttjad lokal
för hans tobakstillverkning, vilket motsvarar en kapitalisering efter ungefär 6.6
procent. Denna procent utgör snarare låg än hög bruttoavkastning för en fastighet,
som uthyres till fabriksändamål.

Genom jämförelse mellan det uppskattade saluvärdet och det sålunda beräknade
hyresvärdet framgår, huruvida värdeminskning skulle uppkomma eller icke.
Överstiger saluvärdet nämnda hyresvärde, innebär det att fastigheten, respektive
den därav använda delen, icke förlorar något i värde i följd av tobakstillverkningens
upphörande. Så blir givetvis förhållandet med exempelvis fabriksfastigheter, centralt
belägna i större samhällen och därigenom representerande högt värde såsom byggnadstomter.
Understiger däremot saluvärdet hyresvärdet, skall skillnaden anses
utgöra den värdeminskning, varför fabrikanten borde få gottgörelse.

I 2 mom. hava kommitterade föreslagit en utsträckning av rätten till ersättning
för fabriksfastighets värdeminskning därhän, att dylik ersättning skulle
kunna ifrågakomma även med avseende å fastighet, inom vilken aktiebolag idkar
tobakstillverkning och som äges av den eller de, vilka tillika äga aktiemajoriteten
i bolaget. Med hänsyn till rådande förhållanden inom svenska tobaksindustrien har
det synts av billighet påkallat, att i dylika fall aktiebolaget och aktiemajoritetens
innehavare, ehuru juridiskt fristående, likväl i förevarande avseende behandlas såsom
ekonomiskt identiska.»

Någon vidare motivering för de i mom. 1 och 2 införda stadgandena
torde icke erfordras. Jag anser mig endast böra påpeka, att den
företagna omredigeringen av sista stycket i 1 mom. icke innebär någon
avvikelse i sak från kommitté förslaget utan är av rent formell natur
och sammanhänger med det tillägg angående ersättning för värdeminskning
beträffande vissa lösa inventarier, som gjorts till 7 § i kommitterades
förslag.

I mom. 3 har liksom enligt kommittébetänkandet föreslagits, att
ersättning icke skall utgå i fråga om fastighet, som till ägaren överlåtits
inom viss kortare tid före monopolets ikraftträdande, enligt det
föreliggande förslaget efter utgången av juni månad 1913. Avsikten

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

med denna bestämmelse är att förhindra, att ersättningsrätten göres till
föremål för spekulation genom i sådant syfte verkställda fastighetsöverlåtelser
till tobaksfabrikanter. Därest fastigheten redan vid nämnda tidpunkt
användes för tobakstillverkning och äganderätten till densamma
sålunda endast överflyttats från en tobaksfabrikant till eu annan, har
ersättning emellertid ansetts böra utgå jämväl för det fall, att överlåtelsen
ägt rum efter utgången av juni månad 1913.

Bestämmelsen i 4 mom. om skyldighet för monopolets utövare
att i vissa fall, där tobakstillverkning idkats i förhyrd lokal, övertaga
fabrikantens hyreskontrakt angående sådan lokal, har, såsom ovan antytts,
närmast föranletts av därom i vissa av de i anledning av kommittébetänkandet
inkomna yttrandena uttalade önskningar och har till ändamål att
hålla fabrikanterna skadeslösa för den förlust, som för dem skulle uppstå,
därest de, sedan de nödgats upphöra med sin tobakstillverkning, likväl
vore skyldiga att själva vidbliva sådana av dem i och för tobakstillverkningen
ingångna hyreskontrakt, som icke utlöpa förrän efter monopolets
ikraftträdande. Förutsättningen för att ersättning skall utgå bör emellertid
av skäl, för vilka vid behandlingen av paragrafens tredje moment
här ovan redogjorts, vara, att kontraktet upprättats eller förnyats vid
någon tidpunkt, icke alltför näraliggande tiden för monopolets ikraftträdande,
och har jag jämväl i detta fall såsom lämplig tidsbegränsning
föreslagit utgången av juni månad 1913.

8 §•

De hittills behandlade bestämmelserna angående ersättning avse
att bereda tobaksfabrikanterna tillfälle att återfå det vid monopolets
ikraftträdande i tobaksindustrien nedlagda kapitalet. Därutöver skall
emellertid, såsom redan förut framhållits, till tobaksfabrikanterna utgå
ersättning för den genom monopolets införande förorsakade förlusten
av näringsverksamhet. Bestämmelserna härom, vilka finnas sammanförda
i denna paragraf, vila visserligen i huvudsak på samma principer, som
i kommittéförslaget kommit till uttryck, men förete i åtskilliga väsentliga
punkter betydande avvikelser från berörda förslag.

Vid fastställandet av de grunder, efter vilka den nu ifrågavarande
ersättningen till tobaksfabrikanterna skall utgå, har det ansetts nödvändigt
att skilja mellan å ena sidan sådana fabrikanter, som idkat tillverkningen
i den omfattning, att det jämlikt förordningen den 4 maj
1855 angående handelsböcker in. m. ålegat dem att föra handelsböcker,
och å andra sidan sådana tobakstillverkare, vilka utövat näringen såsom

140

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 254.

hantverk, husslöjd eller i allmänhet i så liten skala, att bokföringsskyldighet
enligt nämnda förordning icke förelegat. Ifrågavarande uppdelning
av tobaksfabrikanterna med hänsyn till sättet för ersättningens
beräknande betingas, såsom kommitterade framhålla, av de faktiska
förhållandena. »Inom den förstnämnda kategorien äro», säga kommitterade,
»företagen mera fristående från tillverkarens egen person, varemot
inom den sistnämnda kategorien tillverkningen är baserad på tillverkarens
personliga deltagande i arbetet. Här blir det egentligen fråga om en
det personliga arbetets avkastning, icke någon ''handelsvinst’. Åven av
den anledning måste olika beräkningsgrunder komma till användning,
att ersättningen för den sistnämnda kategorien får i saknad av under
laga ansvar förda handelsböcker byggas på uppskattning.»

Fabrikanterna av den senare kategorien hava därför enligt det
föreliggande förslaget i ersättningshänseende inrangerats bland de i 9 §
omförmälda grupperna av personliga ersättningstagare, medan däremot
för de bokforingspliktiga fabrikanterna ersättningen ansetts böra bestämmas
i förhållande till affärernas på visst närmare angivet sätt beräknade
handelsvinster eller omsättningssummor.

\ad först angår de i 1 mom. avsedda egentliga fabriksföretagen
avviker det nu föreliggande förslaget så tillvida från kommitterades,
som medan enligt kommittébetänkandet alla dylika företag, vilka eljest
uppfyllde de i författningsförslaget stadgade villkor, skulle vara berättigade
till ersättning för förlorad näringsverksamhet såväl efter företagets
handelsvinst som efter dess omsättningssumma, dylik ersättning, såsom
förslaget nu är avfattat, principiellt skall utgå endast efter handelsvinsten;
dock att i vissa i paragrafens o och 6 mom. närmare angivna
fall, i stället för handelsvinsten, omsättningssumman skall läggas
till grund vid beräknandet av den nu ifrågavarande, fabrikant tillkommande
gottgörelsen. Anledningen till denna avvikelse från kommittéförslaget
är att söka däri, att det ansetts lämpligt att efter endera av
ovan angivna ersättningsgrunder bereda vederbörande fabrikant all den
gottgöreise, som skäligen bör tillkomma honom för den genom monopolets
införande förlorade näringsverksamheten, ävensom däri, att de av
kommitterade till fabrikanterna föreslagna ersättningarna ansetts kunna
tåla någon reduktion. Att handelsvinsten närmast kommit i fråga såsom
ersättningsgrund är givetvis beroende därpå, att man från denna utgångspunkt
i allmänhet lättast torde komma till ett mot affärernas rätta
värde svarande ersättningsresultat. De i förhållande till handelsvinsten
utgående ersättningarna hava ock enligt min mening blivit så rikligt

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

tillmätta, att de i allmänhet kunna sägas fylla alla rimliga anspråk
från fabrikanternas sida på gottgörelse för den förlorade näringsverksamheten;
och nar vid bestämmandet av ersättningsbeloppens storlek
vederbörlig hänsyn jämväl tagits till de faktorer, som föranlett den
enligt kommittébetänkandet föreslagna särskilda ersättningen efter omsättningssummorna,
nämligen underlättandet av avvecklingen av de
enskilda näringsidkarnas affärer samt täckandet av de vid varufordringarnas
indrivning eller realisation eventuellt uppstående förlusterna.

Till de undantagsfall, då, i stället för handelsvinsten, omsättningssumman
skall läggas till grund för bestämmandet av ersättningarna,
torde jag nedan få återkomma.

\ axe sig nu gottgörelse till fabrikant skall utgå efter den ena eller
den andra beräkningsgrunden gäller emellertid, liksom enligt kommittéförslaget,
såsom förutsättning för att ersättning över huvud taget skall
ifrågakomma, att verksamheten inom tobaksindustrien fortgått i vissa
år. Endast för dylikt fall torde nämligen, såsom kommitterade framhålla,
böra antagas, att verksamheten kunnat bereda eu så säker ekonomisk
ställning, att avbrytandet får verkligt ingripande betydelse. I detta hänseende
har jag t. o. m. ansett mig- böra gå något längre än kommitterade
ifrågasatt, i det jag nämligen såsom förutsättning för erhållande av
ersättning, varom nu är fråga, föreslagit oavbruten verksamhet alltsedan
den 1 januari 1909, d. v. s. i över 51/'', år före tiden för monopolets
ikraftträdande, medan kommitterade i förevarande avseende nöjt sig
med 472 års dylik verksamhet. Jag anser mig emellertid hava så myckel
större fog för en dylik ändring, som på grund av densamma jämte
en därav föranledd jämkning i den av kommitterade föreslagna åldersskalan
ersättningarna efter handelsvinsten till vissa företag, särskilt de
yngre, komma att undergå en visserligen mindre betydande men enligt
mitt förmenande i allt fall väl motiverad reduktion.

Beträffande till en början de i visst förhållande till handelsvinsten 8 § mom. 2.
utgående ersättningarna hava de i kommittéförslaget angivna principerna
för ersättningaruas beräknande i huvudsak blivit följda. Jag anser mig
därför, i den mån bestämmelserna äro hämtade ur kommittébetänkandet,
kunna inskränka mig till att återgiva kommitterades motivering för
desamma. Med avseende å storleken av och sättet för beräknandet av
ersättningarna yttra kommitterade, efter att hava framhållit, att endast
ett medeltal av flera års handelsvinst kunde utgöra eu tillförlitlig mätare
av ett fabriksföretags avkastningsförmåga, bland annat följande:

142

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

»Denna ''medelhandelsvinst’ hava kommitterade ansett böra uträknas med
ledning av årsresultaten för de sju kalenderår, som närmast föregått monopolets
införande, enär man genom att taga en så pass lång period torde undgå att tillfälliga
växlingar inom tobaksindustrien komme att influera å ersättningen. Till
ytterligare säkerhet härutinnan hava kommitterade föreslagit, att det bästa och det
sämsta årsresultatet bland dessa sju skulle utelämnas vid beräknandet av medelhandelsvinsten.
Beträffande sådana företag, som icke varit i verksamhet sju år,
komme, såsom stadgandets formulering ock angiver, i betraktande det i varje fall
föreliggande mindre antalet verksamhetsår.»

»Med avseende å storleken av och sättet för beräknandet av den ersättning,
som enligt förevarande mom. skulle utgå till tobaksfabrikant i förhållande till
dennes handelsvinst å tobakstillverkningen, hava följande synpunkter gjort sig
gällande. Naturligen kunna anspråken på ersättning icke sträckas så långt, att
staten skulle betala så mycket, att fabrikanten skulle för all framtid utan arbete
eller motsvarande risk hava lika stor avkastning av det erhållna ersättningsbeloppet
som hans dittillsvarande medelhandelsvinst. Statens ersättningsplikt kan härvidlag
icke sträckas längre, än att tobaksfabrikanten för viss tid framåt tillförsäkras en
inkomst motsvarande den förut omförmälda ''medelhandelsvinsten’. Den tidsgräns
framåt, som härvid bör sättas, får naturligen liksom alla hithörande bestämmelser
fastställas av statsmakterna enligt vad billigheten kan anses kräva.»

»Enligt kommitterades åsikt böra billighetens krav kunna anses väl tillgodosedda,
därest denna tidsgräns sättes till högst 20 år för de äldsta företagen och i
förhållande därefter för de yngre. Formen för ersättningen bör emellertid icke
bliva årlig utbetalning utan ett kapital en gång för alla, vilket är fördelaktigare
ej blott för staten utan även för den enskilde, som medelst ett dylikt kapital får
större möjlighet att börja annan verksamhet. Vid kapitalisering efter 5 procent
skulle en årlig utbetalning under 20 år av en »medelhandelsvinst» motsvara en
kapitalutbetalning vid monopolets införande 12 1/2 gånger samma belopp.

Ersättningens storlek har såsom nyss antytts ansetts böra stå i förhållande
till det antal år, varunder den ersättningsberättigade idkat sin tobakstillverkning;
och av 2 mom. framgår i vilken mån kommitterade funnit denna föregående verksamhetstid
lämpligen böra tillgodoräknas vid ersättningsbeloppets bestämmande.
Enligt den där intagna skalan tillerkännas de olika verksamhetsåren ett graderat
ersättningsvärde. Då många företag inom den svenska tobakstillverkningen äga en
betydlig ålder, måste denna skala gå relativt långt tillbaka i tiden för att de äldsta
och äldre företagen verkligen må komma i åtnjutande av den större ersättning,
vartill de böra anses berättigade.»

Kommitterade påpeka vidare, hurusom det vore tydligt, att ålderns
inflytande å ersättningens storlek måste på någon punkt upphöra samt
att detta i den av kommitterade föreslagna skalan skett år 1867.
Skalan vore fallande, så att längre tillbaka i tiden liggande verksamhetsår
tillerkänts lägre ersättningsvärde än de i tiden närmare liggande.

1 huvudsaklig överensstämmelse med vad av kommitterade sålunda
föreslagits hava i det föreliggande förslaget motsvarande förhållanden
blivit ordnade. Den högsta ersättningen har sålunda liksom enligt

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

kommittéförslaget blivit satt till 12 Va gånger medelhandelsvinsten, och
kommer denna ersättning att utgå till de äldsta företagen, medan för
de yngre ersättningen skall bestämmas i enlighet med en i förordningen
intagen ålaersskala. Såsom redan förut antytts, har emellertid, i sammanhang
med det nu såsom villkor för ersättnings åtnjutande uppställda
kravet, på över 5 1''3 års oavbruten verksamhet inom tobaksindustrien,
den förändringen i den av kommitterade föreslagna åldersskalan
vidtagits, att vid bestämmandet av ersättningarnas storlek en
hel medelhandelsvinst skall beräknas endast för vart och ett av de tre
kalenderåren 1906—1908, medan kommittéförslaget i samma hänseende
föreskrev beräknande av en hel medelhandelsvinst för vart och ett av
de fyra kalenderåren 1904—1907. Förutom den förut omförmälda minskningen
i ersättning för vissa, särskilt yngre företag, innebär denna förändring
— under förutsättning, att monopolet kommer att träda i kraft
å tid, som föreslagits — att den tidsgräns, då ålderns inflytande på
ersättningens storlek upphör, flyttas tillbaka till årsskiftet 1858—1859.

Mot de sålunda föreslagna grunderna för ersättningarnas beräknande
har kommerskollegium i sitt den 10 innevarande juli avgivna
utlåtande framställt åtskilliga anmärkningar. Efter att hava framhållit,
att enligt kollegii åsikt full ersättning för den genom monopolets införande
orsakade skadan borde tillerkännas de inom tobaksindustrien
arbetande företagen, yttrar kollegium i detta hänseende bland annat
följande:

»Kollegium har, under fasthållande av denna sin uppfattning i ersättningsfrågan,
granskat det föreslagna systemet för ersättning till tobakstillverkare. Därvid
har kollegium icke funnit anledning till någon väsentlig erinran rörande de i §§
6 och 7 upptagna ersättningsgrunderna under det att däremot bestämmelserna om
den ersättning, som enligt § 8 skulle tillkomma tillverkare för mistad näringsverksamhet,
ådragit sig kollegii särskilda uppmärksamhet. Till grund för sistnämnda
ersättning har lagts en uppskattad årsvinst (medelhandelsvinst) och skulle ersättningen,
beroende på det antal år, som respektive fabrik varit i verksamhet, kunna
uppgå till högst 12 Va gånger denna medelhandelsvinst. Enligt kollegii uppfattning
synes den till grund för denna art av ersättning lagda principen vara så till vida
riktig, att inom vissa gränser ett äldre handelsföretag äger ett större värde än ett
yngre. En ersättning av 12 gånger medelhandelsvinsten torde likaledes kunna i
och för sig anses vara skälig. Däremot synes icke den för fastställande av ersättning
föreslagna skalan lämna ett tillfredsställande resultat. Enligt bilagda tabell
skulle full ersättning komma att åtnjutas endast för fabriker, som börjat sin verksamhet
år 1859 eller dessförinnan. En fabrik, grundad 1895, skulle erhålla endast
8 3/10 gånger medelhandelsvinsten och en fabrik, som grundats 1905 och som sålunda
dock varit i verksamhet i 10 år, endast 4 V? gånger medelhandelsvinsten. 1
1911 års kommittébetänkande motiveras denna skala med att »då många företag
inom den svenska tobakstillverkningen äga en betydlig ålder, måste denna skala gå

144

Kitn/jl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 254.

relativt långt tillbaka i tiden för att de äldsta och äldre företagen verkligen må komma
i åtnjutande av den större ersättning, vartill de böra anses berättigade. Att ålderns
inflytande på ersättningens storlek måste på någon punkt upphöra är tydligt och
har detta i den av kommitterade föreslagna skalan skett vid år 1867’.

Den princip, som sålunda lagts till grund för beräkning av skalans stegring,
synes kollegium icke tillfredsställande. Kollegium har med hänsyn till den korta
tiden för detta utlåtandes avgivande icke hunnit bilda sig en säker uppfattning om,
efter vilka grunder skalan bör räknas. Det synes dock kollegium som om orsaken
till de äldre fabrikernas rätt till högre ersättning främst beror på att dessa kunna
anses hava vunnit större stadga i sin utveckling; men sådan större stadga borde
med vår tids snabba utveckling på det industriella området kunna enligt kollegii
åsikt uppnås inom relativt få år. Det torde kunna anses, att en fabrik även inom
en industri av den art, som tobakstillverkningen är, där handelsvinsten åtminstone
för vissa varuslag i hög grad är beroende av inarbetade märken, skall hava erhållit
sin fulla stadga och vara berättigad att komma i åtnjutande av full ersättning
redan efter väsentligt kortare tid än den, varpå förslaget är byggt. Därvid bör
icke heller förbises, att den omständigheten, att en fabrik icke nått full utveckling,
kommer till uttryck redan vid beräkningen av medelhandelsvinsten.

Kollegium får därför föreslå, att den ifrågavarande skalan måtte sluta vid år
1895 och stegringen ökas i enlighet härmed. Ett stöd för tillämpningen av en
skala omfattande tjugo år synes erbjuda sig bland annat i den tidsbegränsning
framåt av tjugo år, som kommitterade uppställt såsom grund för beräkning av nu
omhandlade ersättning.»

Kollegium har sålunda intet att erinra mot den föreslagna maximiersättningen
av 12 1/2 gånger medelhandelsvinsten och erkänner jämväl,
att den tillämpade ersättningsprincipen så tillvida är riktig, att inom
vissa gränser ett äldre företag äger större värde än ett yngre. Däremot
anser kollegium, alt ett företag rättvisligen bör komma i åtnjutande
av full ersättning eller väsentligt kortare verksamhetstid än den,
varpå förslaget är byggt, samt att ersättningsskalau i enlighet härmed
bör stegras i vida raskare tempo än som föreslagits och sålunda avsevärt
förkortas.

De av kommerskollegium framställda anmärkningarna skulle måhända
kunna tillerkännas visst fog, därest icke i avseende å tobaksindustrien
alldeles särskilda förhållanden förelåge, som enligt min mening
bestämt tala för tillämpningen av en ersättningsskala av den i förslaget
angivna typen. Det förhåller sig nämligen så, att inom tobaksindustrien
de företag, som uteslutande eller huvudsakligen driva snustillverkning,
på grund av sin stabilitet och sitt sedan lång tid tillbaka ådagalagda
oberoende av tillfälliga inflytelser i allmänhet måste anses äga ett relativt
större värde än de företag, som huvudsakligen ägna sig åt den av tullskyddet
mer eller mindre beroende fabrikationen av andra slags tobaksvaror,
och att de förra företagen därför med skäl torde kunna göra anspråk på att i

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 254. 146

ersättningshänseende bliva bättre ställda än de senare. Nu visar det sig,
att dessa mera stabila och värdefulla snustillverkande företag i allmänhet
äro av gammalt datum, medan däremot de av konjunkturväxlingar
och andra dylika omständigheter beroende, oftast mindre värdefulla företagen
lör tillverkning av andra slags tobaksvaror i regel icke kunna
tillgodoräkna sig så lång verksamhetstid. Detta har gjort, att i avseende
å tobaksindustrien den föreslagna långa ersättningsskalan, som
sålunda får anses baserad icke endast på de särskilda företagens ålder
utan till en viss grad omedelbart jämväl på deras av tillverkningens art
beroende värde, måste anses erbjuda en mera tillfredsställande måttstock
för ersättningarnas bestämmande än den kortare, av kommerskollegium
förordade skalan. Jag anser mig emellertid alldeles särskilt
böra betona, att jag icke haft någon anledning att undersöka och därför
på intet sätt vill yttra mig om, i vad mån den föreslagna ersättningsskalan
skulle för andra industrier än tobakstillverknmgen giva ett
tilltredsställande ersättningsresultat.

Vad beträffar kommerskollegii förslag om en verksamhetstid av
endast 20 år såsom förutsättning för erhållande av högsta ersättningen,
12 ba gånger medelhandelsvinsten, torde det för övrigt icke råda något
tvivel om att den sålunda föreslagna tidrymden är alldeles för kort tilltagen.
. För att ett företag rimligtvis skall kunna göra anspråk på en
ersättning av 12 Vs gånger medelhandelsvinsten, erfordras nämligen, efter
vad förut antytts, vid kapitalisering efter 5 procent, att detsamma skäligen
kan antagas komma att för vart och ett av de närmast följande 20 åren
i avkastning lämna ett belopp, så stort som den för ersättningens bestämmande
använda medelhandelsvinsten. Ett företag, som icke varit
i verksamhet längre tid än 20 år lärer emellertid i allmänhet icke och
allra minst inom tobaksindustrien hava nått den stadga i sin utveckling
att en dylik säker vinstchance för så lång tid framåt kan anses förefinnas.
Den föreslagna maximiersättningen av 12 Va gånger medelhandelsvinsten,
vilken i sig själv måste anses synnerligen högt tilltagen,
lärer alltså böra förbehållas åt de äldsta, verkligt stabila företagen, medan
de yngre rimligtvis torde böra få åtnöjas med en något lägre gottgörelse.

De av kommerskollegium i nu ifrågavarande avseende framställda
anmärkningarna hava sålunda icke synts mig böra föranleda ändring i
förslaget.

I sammanhang med frågan om ersättningarnas storlek finner jaomig
särskilt böra framhålla, att jag vid fastställandet av de grunder,
efter vilka enligt det föreliggande förslaget gottgörelse för förlorad
näringsverksamhet skall beredas fabrikanterna, haft till ögonmärke, att
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 176 höft. (Nr 254—256.) 19

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

de enligt samma grunder utgående ersättningarna verkligen, på sätt
kommerskollegium framhållit, må komma att innebära full gottgörelse
för hela det immateriella värde, som de respektive företagen representera.
Härav följer, att någon särskild ersättning icke kan tillerkännas vederbörande
fabrikanter vare sig för kostnader av ett eller annat slag, som
de åsamkat sig i och för rörelsen, eller för sådana särskilda åtaganden
eller andra förpliktelser, exempelvis i fråga om utgivande av pensioner
och understöd åt den hos företaget anställda personalen, som i allmänhet
kunna sägas vara föranledda av den bedrivna affärsverksamheten.
Gottgörelse härför måste anses ligga i den enligt nu ifrågavarande
paragraf till fabrikanterna utgående ersättningen för förlorad näringsverksamhet;
och synas särskilt i nu berörda avseende de föreslagna
ersättningsgrunderna, enligt vilka företagens ålder starkt influerar å
ersättningsbeloppens storlek, vara ägnade att verka rättvist, då det
företrädesvis torde vara de äldre och sålunda i allmänhet i ersättningshänseende
bäst ställda företagen, vilka hava förpliktelser i fråga om
pensioner och dylikt gentemot den hos företagen anställda personalen.

Med avseende å sättet för beräknande av de handelsvinster, som
skola läggas till grund vid bestämmandet av ersättningarna, ävensom
i fråga om de omständigheter, som därvid ansetts kräva särskilt beaktande,
ansluter sig det föreliggande förslaget nära till kommittébetänkandet,
vars stadganden i nu berörda hänseenden dock något kompletterats
och förtydligats. Då kommitterades motivering för bestämmelserna
i nu ifrågavarande ämne alltjämt synes äga giltighet, torde densamma
här nedan lämpligen böra återgivas. Efter att hava framhållit, att för
fastställandet av affärernas årsresultat handelsböckerna borde granskas
av kommissionerna eller särskilt tillkallade experter, yttra kommitterade:

»Vid sådan granskning bör såsom årsresultat för varje särskilt verksamhetsår
upptagas den vinst eller förlust, som uppkommer, sedan affären för
året belastats med normal ränta, i författningsförslaget beräknad till 5 proc., å det
i affären nedlagda kapital, i den mån sådan ränta icke inberäknats bland affärens
omkostnader, d. v. s. affären skall belastas med 5 proc. ränta ^å dess ''eget
kapital’. Härvid skall givetvis hela perioden såtillvida betraktas såsom ett helt,
att sålunda för ett år påförd ränta, som icke kunnat täckas av samma års vinst,
skall balanseras över till nästa år, å vars bokslut den alltså inverkar. Med andra
ord, i den mån räntan å det egna kapitalet icke täckes av årets nettovinst, uppföres
räntan såsom förlust för året.

Med avseende å kommissionernas bedömande av förevarande ersättningsfråga
hava vissa omständigheter ansetts kräva ett särskilt reglerande i författningen.

Sålunda har föreslagits ett stadgande av innehåll, att vid avgörande av frågan
huru länge ett fabriksföretag drivit sin verksamhet, bortses från sådan ändring i
äganderätten till företaget, vilken ej kan anses hava inneburit bildande av nytt

147

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 254.

affärsföretag. Ett företags ombildande till aktiebolag utan vidare förändring bör
exempelvis icke skäligen föranleda, att vid beräknandet av ersättning företagets
ålder räknas allenast från bolagets bildande. Inom tobaksindustrien existera flera
på dylikt sätt uppkomna s. k. familjebolag, vilkas ålder såsom bolag icke är hög,
men vilka hava bakom sig en i samme faktiske ägares hand utövad, lång föregående
verksamhet inom tobakstillverkningen.

Utom den allmänna föreskrift att granskningen av tobaksfabrikanternas
handelsböcker skall innefatta en verklig revision och i erforderliga delar en justering
av desamma, hava i 2 mom. givits några speciella föreskrifter i avseende å beräknandet
av handelsvinsten, i syfte av likformighet vid dennas fastställande. Den
första av dessa föreskrifter innehåller, att i de fall, då tobaksfabrikant för sin tillverkning
använt egen fastighet, affären skall påföras ett belopp, motsvarande skälig
hyra för den del av fastigheten, som använts för tobakstillverkningen, detta dock
under förutsättning, att affären icke i räkenskaperna belastats med dylik hyreskostnad
eller av fastighetsinnehavet föranledda räntor, underhållskostnader m. m.
till sådant belopp, att detta kan anses svara mot skälig hyreskostnad för liknande
fabrikslokal. En dylik utjämning är nödvändig för att i avseende å omkostnader
jämnställa sådana företag, som hyra fabrikslokalen, med dem, som använda egen
fastighet.

Jämväl i ett annat hänseende erfordras en utjämning. Det förhåller sig
nämligen så, att inom åtskilliga företag ägaren icke påfört affären någon utgift i
form av avlöning för verkställande direktör, disponent eller motsvarande ledare.
Årsresultatet vid dylikt företag blir naturligen till följd härav i samma mån fördelaktigare.
Avlöning till affärsledare är emellertid en nödvändig omkostnad, varför
i 2 mom. stadgats, att i fall, som här avses, vid handelsvinstens uppskattande affären
skall påföras såsom sådan omkostnad ett belopp, som prövas skäligt i jämförelse
med motsvarande omkostnad vid företag av liknande omfattning. Den person, för
vilken sålunda avlöning såsom affärsledare beräknas, skulle i stället bliva med det
beräknade avlöningsbeloppet ersättningsberättigad enligt 11 § 1 mom. b) på samma
sätt som verkställande direktörer m. fl. i nämnda § åsyftade, hos tobaksfabrikant
anställda befattningshavare.»

De tillägg, som nu gjorts till kommittéförslagets stadganden om
handelsvinstberäkningen och vad därvid är att iakttaga, torde icke vara
av beskaffenhet att kräva någon närmare motivering. Jag anser mig
emellertid böra påpeka, att då numera uttryckligen stadgats att vid påförandet
av byra eller därmed jämförlig kostnad för egen fabriks fastighet,
som använts för tobakstillverkningen, såsom med hyra jämförlig
kostnad må anses 5 procent ränta å det av kommissionerna uppskattade
fastighetsvärdet jämte skälig underhållskostnad och avskrivning, detta
skett för att någon tvekan icke må råda om att kommissionerna och de
av dem anlitade experterna vid den för handelsvinstberäkningen nödiga
revisionen av handelsböckerna äro oförhindrade att, då så kan finnas
lämpligt, för bestämmandet av kostnad för egen fabriksfastighet använda
sig av ovannämnda ur revisionssynpunkt enklare förfarande.

148

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

§ 8 mom. 3. En anmärkning, som av bl. a. Göteborgs handelskammare i dess i

anledning av kommittébetänkandet avgivna yttrande gjorts mot kommitterades
förslag till ersättningsgrunder, är den, att i bestämmelserna
angående de i förhållande till handelsvinsterna utgående ersättningarna
ingen skillnad gjorts mellan en fabrik, som visar stadigt uppåtgående
rörelse och stigande vinstsiffror, och en fabrik i stillastående eller nedgående
med osäkra eller fallande vinster. Enligt handelskammarens
mening vore det med rättvisans krav överensstämmande, om den förra
fabriken i ersättningshänseende bleve bättre ställd än den senare.

För egen del har jag icke kunnat undgå att finna den mot kommittéförslaget
sålunda framställda anmärkningen väl grundad. Det lärer
obestridligen få anses vara med rättvisa och billighet fullt överensstämmande,
att en gammal och säker affär, vilken under den sjuårsperiod, som
skall läggas till grund för beräknandet av medelhandelsvinsten,haft att uppvisa
årligen stegrade vinster, tillerkännes proportionsvis något större ersättning
än en annan affär, vilken haft att undersamma sjuårsperiod anteckna
nedåtgående vinstsiffror eller åtminstone visat sig icke kunna lämna
lika säkra och jämna vinstresultat. För att avhjälpa den sålunda anmärkta
bristen har i det nu föreliggande förslaget införts ett stadgande, enligt vilket,
därest ersättningsberättigad tobaksfabrikants handelsvinst under den ovauberörda
sjuårsperioden visat ökning, som ej kan anses vara av tillfällig
natur, på uppskattningskommissionerna må ankomma att, efter sig företeende
omständigheter, öka det fabrikanten enligt 2 mom. tillkommande
ersättningsbeloppet med högst 5 procent, därvid emellertid skall iakttagas
den begränsningen, att ersättningen icke i något fall må överstiga
det bestämda maximibeloppet, 12 Va gånger medelhandelsvinsten. Givetvis
bör emellertid dylik höjning av ersättningen ifrågakomma endast i fall,
där handelsvinstens ökning verkligen är föranledd av sådana omständigheter,
att den skäligen kan antagas komma att bliva bestående. I analogi
med vad sålunda stadgats har det jämväl ansetts lämpligt att föreskriva,
att det skall vara kommissionerna obetaget att, då handelsvinsten under
ovannämnda sjuårsperiod visat minskning av enahanda natur, sänka ersättningsbeloppet
med samma procentsats. En dylik åtgärd kan vara av
omständigheterna påkallad icke blott där en affär, enligt vad årsresultaten
utvisa, befinner sig i stadigt nedgående, utan även understundom
i sådana fall, då en under sjuårsperioden inträffad minskning i vinstsiffrorna
kan antagas vara föranledd därav, att affären varit baserad på
ett eller annat märke, som på grund av ändringar i smakriktningen icke
längre röner samma efterfrågan som förut. Innebörden av det nyss
sagda framstår klart, om man betraktar å ena sidan snustillverkningens

149

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

sedan lång tid tillbaka ådagalagda oberoende av dylika inflytelser och å
andra sidan cigarr- och särskilt cigarrettindustriens stora känslighet i
berörda hänseende.

Lika med kommittébetänkandet innehåller förslaget föreskrift om
att, för den händelse lagligen förda handelsböcker helt eller delvis icke
kunna företes, uppskattning, på sätt i detta mom. angives, i stället skall
för varje särskilt fall av kommissionerna verkställas.

I dessa mom. återfinnas bestämmelserna angående de fall, då i
stället för handelsvinsten omsättningssumman skall läggas till grund för
bestämmandet av den till fabrikant utgående ersättningen för förlorad
näringsverksamhet. Så skall enligt 5 mom. i främsta rummet ske, då
tobaksfabrikant icke under den i 2 mom. omförmälda sjuårsperioden
haft att uppvisa någon medelhandelsvinst å sin rörelse och sålunda icke
kommer i åtnjutande av ersättning enligt 2 eller 4 mom. Det skulle
visserligen kunna sägas, att beträffande dylika icke vinstgivande företag
alla rimliga anspråk på gottgörelse skulle vara fyllda därmed, att staten
enligt vad ovan sagts inlöser eller utgiver ersättning för värdeminskning
å de för tillverkningen använda materiella tillgångarna. Såsom
kommitterade framhålla skulle emellertid med tillämpning allenast av
nyss berörda ersättningsgrunder monopolets införande i åtskilliga fall
komma att verka på ett sätt, som komme att framstå såsom i viss mån
obilligt. »Man kan nämligen icke förbise», yttra kommitterade, »att
genom monopolets införande vissa nyare företag med till synes goda
framtidsutsikter, vilka ännu icke haft att uppvisa handelsvinst eller ens
nettovinst, betagas möjligheten att återvinna i dem nedlagt kapital, i
den män detta icke blir ersatt genom inlösningen eller gottgörelse för
värdeminskning. Andra, äldre företag finnas, vilka tidigare lämnat god
avkastning men nu befinna sig i nedgående, till följd av förändrade
konjunkturer eller andra orsaker, så att bär ifrågavarande ersättning
icke skulle erhållas. I dylika fall synes en särskild gottgörelse vara väl
motiverad för att avvärja den hårdhet, som tvångsavvecklingen av företagen
eljest skulle nedföra.»

Denna särskilda gottgörelse till de icke vinstgivande företagen har
liksom enligt kommittéförslaget synts lämpligen kunna bestämmas i förhållande
till den omsättningssumma, som verksamheten i medeltal omfattat
under meranämnda sjuårsperiod (medelnettoförsäljningsvärdet); och
har ändamålet ansetts bliva väl tillgodosett, om ersättningen bestämdes
till V20 av medelnettoförsäljningsvärdet.

8 § 4 mom.

8 § 5 och
6 mom.

150

8 § ? mom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Det andra fallet, då ersättning till fabrikant skall utgå efter omsättningssumman,
omförmäles i 6 mom., som stadgar, att därest den enligt
2, 3 eller 4 mom. fabrikanten tillkommande ersättningen skulle uppgå
till lägre belopp än Vso av medelnettoförsäljningsvärdet, så beräknat som
i 5 mom. sägs, han i stället äger åtnjuta ersättning enligt sistberörda
mom.

Att i dylika fall, då man med utgångssynpunkt från medelnettoförsäljningsvärdet
kommer till ett för fabrikanten gynnsammare ersättningsresultat
än med medelhandelsvinsten såsom ersättningsgrund, ersättningen
billigtvis bör få bestämmas efter medelnettoförsäljningsvärdet,
torde utan vidare få anses självklart.

I detta mom. meddelas bestämmelser om ersättning till sådana
tobaksfabrikanter, vilka drivit sin rörelse i så ringa omfattning, att därmed
icke följt skyldighet att föra handelsböcker. »Till nu ifrågavarande
kategori ersättningstagare», säga kommitterade, »höra huvudsakligen s. k.
cigarrm åkare och andra utövare av hantverksmässig eller hemindustriell
tobakstillverkning. Sådana företag äro icke att betrakta såsom egentliga
affärer utan såsom ett av innehavaren personligen utövat yrke, där
alltså någon verklig ''handelsvinst’ icke kan i saknad av ordnad bokföring
bestämt påvisas. Ersättningen erhåller därför här karaktär av
eu personlig gottgörelse till yrkesidkaren samt har ansetts böra utgå
efter dennes uppskattade nettoinkomst.» I det nu föreliggande förslaget
hava därför, såsom redan antytts, de nu ifrågavarande tobaksfabrikanterna
i ersättningshänseende inrangerats bland de i 9 § omförmälda
kategorierna av personliga ersättningstagare.

Att med den avfattning, bestämmelserna angående de icke bokföringspliktiga
tobakstillverkarna i det nu föreliggande förslaget erhållit,
någon särskild gottgörelse efter omsättningssummorna icke, såsom i
kommittéförslaget avsetts, kommer att utöver de personliga ersättningarna
utgå, står i full överensstämmelse med vad som, enligt vad ovan sagts,
i ersättningshänseende skall gälla beträffande de egentliga tobaksfabrikanterna.

9 §•

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, torde staten
böra ikläda sig ersättningsskyldighet i viss omfattning jämväl gentemot
andra inom tobaksindustrien för närvarande sysselsatta personer än
fabrikanterna själva, i den mån sagda personer icke kunua beredas till -

151

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 254.

fälle till verksamhet i monopolets tjänst. Enligt kommittéförslaget skulle
emellertid ersättningsskyldigheten icke avse andra personer än dem, som
på ett eller annat sätt vore inom tobakshanteringen yrkesutbildade. Då
ersättningen enligt kommitterades mening avsåge allenast att förmedla
övergång till annat yrke för dem, som i följd av monopolets införande
hindrades att fortfarande bereda sig utkomst genom sin speciellt förvärvade
sakkunskap inom tobaksbranschen men exempelvis för personer
med vanlig kontorsutbildning och för andra i tobakshantering icke
yrkesutbildade monopolets införande icke behövde förorsaka övergång
till nytt yrke, borde någon egentlig ersättning för den mistade anställningen
icke tillkomma dem. Därest i något visst fall gottgörelse av
en eller annan anledning borde givas åt personer inom dessa kategorier,
borde enligt kommitterades åsikt dylik gottgörelse utgå i form av understöd
från den i 15 § av kommitterades förslag till ersättningsförordning
om förmäld a fond.

Mot den begränsning av ersättningspliktens omfattning, som sålunda
av kommitterade ifrågasatts, hava emellertid i de i anledning av kommittébetänkandet
avgivna yttrandena allvarliga anmärkningar framställts
såväl av vissa handelskamrar, såsom exempelvis Stockholms och Göteborgs,
som ock från åtskilliga sammanslutningar av inom tobakshanteringen
sysselsatt personal och andra föreningar, t. ex. riksförbundet av
affärsanställda, tobaksarbetareförbundet, Göteborgs handelsbiträdesförening,
kvinnliga kontorist- och expeditföreningen samt mercurii-schartauanerna.
Det har sålunda framhållits såsom obilligt, att personer — visserligen
utan yrkesbildning — vilka kanske under mycket lång tid varit
anställda vid samma tobaksfabrik eller fabrikskontor, skulle gå förlustiga
sina platser på grund av monopollagstiftningens genomförande utan att
därför erhålla någon som helst ersättning. Det har vidare påpekats, att
det för dessa personer, helst då ett större antal av dem över hela landet
ungefär samtidigt komme att bliva lediga, bleve svårt att omedelbart
skaffa sig ny anställning.

De sålunda framhållna synpunkterna synas mig i stort sett synnerligen
beaktansvärda. Billigheten kräver enligt mitt förmenande, att
staten jämväl i avseende å den icke yrkesutbildade personalen träder
hjälpande emellan. Visserligen skulle detta, såsom kommitterade synas
hava åsyftat, kunna ske sålunda, att den ovan omförmälda understödsfonden
i stor utsträckning toges i anspråk för nu ifrågavarande
ändamål. För egen del anser jag emellertid lämpligare, att jämväl den
icke yrkesutbildade personalen i författningen uttryckligen tillerkännes
rätt till viss ersättning att utgå, på sätt om den yrkesutbildade per -

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

sonalen är stadgat, i förhållande till den under de sista åren åtnjutna
medelårsinkomsten. Då det emellertid torde ligga i sakens natur, att
de icke yrkesutbildade personerna i allt fall vida lättare än do yrkesutbildade
böra vara i stånd att skaffa sig en i ekonomiskt hänseende
mot deras förra plats någorlunda svarande anställning samt ersättningen
till dem därför närmast kommer att erhålla karaktären av ett tillfälligt
understöd under en övergående arbetslöshet, torde likväl ersättningsbeloppet
böra sättas avsevärt lägre än för den yrkesutbildade personalen.

Möjligen torde det kunna synas, som om för äldre och andra
mindre arbetsdugliga personer, vare sig de nu äro yrkesutbildade eller
icke, de enligt denna paragraf utgående ersättningarna komme att bliva
väl knappa. Det bör emellertid därvid observeras, att, såsom redan
förut antytts, vid bestämmandet av storleken av de till fabrikanterna
utgående ersättningarna för förlorad näringsverksamhet utgångspunkten
varit den, att i desamma skola ligga gottgörelse jämväl för sådana
särskilda åtaganden och andra förpliktelser, exempelvis i fråga om utgivande
av pensioner och understöd åt den hos företagen anställda personalen,
som i allmänhet kunna sägas vara föranledda av den bedrivna
affärsrörelsen. Fabrikanterna kunna sålunda genom monopollagstiftningens
genomförande icke på minsta vis anse sig fritagna från de förpliktelser
av ovan antydd art, som eljest skäligen skulle hava åvilat
dem; och är det sålunda icke mot staten utan mot vederbörande fabrikant,
som dylika anspråk på pension eller understöd rätteligen böra riktas.

I första momentet av 9 § meddelas en sammanfattning av de yrkesgrupper,
vilka, i enlighet med vad ovan sagts, ansetts böra komma i
åtnjutande av ersättning för mistad verksamhet inom tobaksindustrien.

I avseende å den första gruppen — omfattande verkställande direktörer,
disponenter, fabriksledare, verkmästare, förmän och arbetare, vilka äro
inom tobaksindustrien yrkesutbildade — har liksom enligt kommittéförslaget
uppställts den särskilda fordran, att de skola vara vid tiden
för monopolets införande just i sin egenskap av yrkesutbildade hos
tobaksfabrikant stadigvarande anställda. Tillfälligt anställda eller visserligen
yrkesutbildade men i annan egenskap anställda personer tillhöra
sålunda icke denna grupp utan böra, därest de överhuvudtaget äro ersättningsberättigade,
hänföras till den längre ned i samma paragraf under
e) upptagna kategorien av ersättningstagare.

Den andra gruppen omfattar vissa tobaksfabrikanter, nämligen de,
å vilka stadgandet i sista stycket av 8 § 2 mom. äger tillämpning,
liksom ock de, vilkas avlöning såsom ledare verkligen påförts veder -

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

börande företag. Till den tredje gruppen höra de i 8 § 7 mom. omförmälda
tobaksläbrikanter, vilka drivit sin rörelse i så ringa omfattning,
att därmed icke iöljt skyldighet att föra handelsböcker.

Beträffande de såsom fjärde grupp upptagna yrkesutbildade handelsresande
i tobaksvaror har liksom beträffande den första gruppen av
ersättningstagare uppställts fordran, att de skola vara vid tiden för
monopolets införande fast anställda hos tobaksfabrikant.

Samma fordran har ock uppställts beträffande den nytillkomna
femte gruppen, upptagande personer, vilka, utan att vara i tobakshantering
yrkesutbildade, vid nyssberörda tidpunkt äro fast anställda vid
fabrik, kontor, lager eller fabriksbod, använda av tobaksfabrikant för
hans tobakstillverkning.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget stadgas i s § s mom.
2 mom. ytterligare några villkor för erhållande av ersättning enligt
förevarande paragraf.

Först och främst skall sökanden sedan viss tid tillbaka vara svensk
medborgare. Någon ersättning från statens sida till utlänningar, anställda
inom tobaksindustrien, lärer icke böra ifrågasättas och erkändes
icke heller, enligt vad kommitterade meddelat, i det av tyska regeringen
år 1882 framlagda monopolförslaget.

Därjämte skall sökanden vid tiden för monopolets införande hava
uppnått minst 21 års ålder.

I kommittéförslaget hade vidare uppställts den fordran, att den
ersättningssökandes inkomst av arbete under viss tid före monopolets
ikraftträdande uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit av inom
riket utövad sådan verksamhet, som jämlikt 1 mom. skulle berättiga till
ersättning. Enligt kommitterades mening borde endast en under relativt
längre tid utövad verksamhet av sådan natur, att den kunde betraktas
såsom den ersättningssökandes egentliga näringsfång eller åtminstone
såsom en huvudsaklig förvärvskälla, föranleda till erhållande av ersättning.
Stadgandet vore enligt kommitterades åsikt så mycket mera
behövligt, som man borde räkna med, att under längre eller kortare tid
före monopolets införande tillverkningen komme att forceras med anlitande
av tillfälliga arbetskrafter, något som skulle kunna föranleda till
ersättningsanspråk av oberättigad omfattning, därest icke den förevarande
begränsningen gjordes.

Mot den tankegång, som ligger till grund för ifrågavarande av
kommitterade föreslagna stadgande torde icke vara något att erinra. I
likhet med vad som framhållits i vissa av de i anledning av kommittéBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 176 käft. (Nr 254 -256.) 20

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

betänkandet avgivna yttrandena har jag emellertid icke kunnat undgå
att finna stadgandet i dess av kommitterade föreslagna avfattning ur
ersättningstagarnas synpunkt onödigt strängt. Då ändamålet med stadgandet
ifråga synes böra vara att förhindra uppställandet av anspråk
på ersättning för mistad sysselsättning inom tobaksindustrien i sådana
fall, där verksamheten inom sagda industri varit att betrakta mera såsom
en bisyssla eller inkomsten av berörda verksamhet i allt fall varit av
tillfälligare natur, torde det för uppnående av det avsedda syftet vara
tillräckligt, att såsom villkor för erhållande av ersättning föreskriva, att
ersättningssökandens inkomst av arbete under den ifrågavarande tiden
åtminstone till väsentlig del härflutit av hans inom tobaksindustrien utövade
verksamhet. I det föreliggande förslaget har stadgandet mildrats
på dylikt sätt, i det nämligen orden »uteslutande eller till huvudsaklig
del» utbytts mot orden »uteslutande eller till väsentlig del».

Slutligen har liksom enligt kommittébetänkandet i 2 mom. d) föreslagits,
att den person icke skulle ifrågakomma till ersättning, vilken
erhållit eller kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning hos
monopolet. Då genom dylik anställning den ersättningsberättigade fortfarande
erhåller sin utkomst inom tobakshanteringen, bortfaller, såsom
kommitterade framhålla, anledningen till ersättnings utgivande. Att
därmed bör likställas det förhållande, att en person haft tillfälle att erhålla
men icke velat mottaga anställning hos monopolet, har jag i likhet
med kommitterade ansett självfallet.

Från det i 1 mom. d) uppställda villkor för erhållande av personlig
ersättning har emellertid gjorts ett undantag. I analogi med vad i
kommittéförslagets 6 § stadgats har nämligen föreskrivits, att därest
eljest ersättningsberättigad person, vilken erhållit anställning hos monopolets
utövare, bliver inom fem år från monopolets ikraftträdande utan
eget förvållande från anställningen skild, viss ersättning till honom skall
utgå. Då monopolets drift först efter viss tids förlopp torde erhålla en
mera definitiv organisation, lärer det nämligen böra förutsättas, att en
del i sammanhang med monopolets införande i dess tjänst anställda, eljest
ersättningsberättigade personer så småningom till följd av koncentration
av driften eller andra anledningar bliva överflödiga och därför tid efter
annan entledigade. Det har då synts obilligt, att personer, vilka på
dylikt sätt blivit utan eget förvållande skilda från sin anställning, icke
skulle erhålla något av den ersättning, varav de, i händelse de icke fått
anställning hos monopolet, skulle hava kommit i åtnjutande. I likhet
med kommitterade har jag därför, såsom ovan antytts, ansett mig böra
föreslå, att därest entledigandet äger ruin inom de första fem åren efter

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

monopolets ikraftträdande, inom vilken tidpunkt monopolets organisation
torde kunna antagas vara avslutad, viss ersättning skall utgå till den
entledigade personen. Kommitterade hava ansett denna ersättning under
alla omständigheter böra bestämmas till tre fjärdedelar av det ersättningsbelopp,
som skulle hava utgått, därest anställning icke erhållits
hos monopolet. För egen del har jag emellertid funnit med billigheten
mera överensstämmande att, om entledigandet sker så gott som omedelbart
eller i varje fall inom viss kortare tid efter monopolets ikraftträdande,
förslagsvis två år, tillerkänna den entledigade personen fulla ersättningsbeloppet.
Har han skilts från anställningen efter nämnda tidpunkt
men före utgången av ovanberörda fem år, torde däremot gottgörelsen,
såsom kommitterade föreslagit, skäligen böra bestämmas till
tre fjärdedelar av ifrågavarande belopp.

Redan förut, i specialmotiveringen till författningsförslagets 4 §,
har blivit framhållet, att person, som vill bevara sin rätt att framdeles
komma i åtnjutande av ersättning av här ovan omförmäld art, är skyldig
att därom inom en månad efter monopolets ikraftträdande göra anmälan
hos centralkommissionen, som sedermera har att reservationsvis bestämma
det belopp, med vilket i händelse av anställningens förlust full ersättning
till honom skall utgå.

Det torde slutligen böra påpekas, att jämväl dylika framdeles utgående
ersättningsbelopp skola till de ersättningsberättigade utbetalas
av staten, som emellertid, därest monopolets utövande, såsom föreslagits,
upplåtes åt ett enskilt bolag, enligt det upprättade kontraktsförslaget
skall äga att för dylika ersättningar liksom för andra i och för monopolets
införande utgivna inlösnings-, ersättnings- och understödsbelopp
åtnjuta gottgörelse av bolaget.

I mom. 3, 4 och 5 angivas de grunder, efter vilka ersättning till
de i 1 mom. a), b), c) och d) omförmälda grupper av ersättningstagare
skall utgå. Bestämmelserna i ifrågavarande tre moment överensstämma
i huvudsak med motsvarande stadganden i kommittéförslaget, dock med
den olikhet, som betingas därav, att i anledning av framflyttningen av
tidpunkten för monopollagstiftningens ikraftträdande de tidsperioder,
vilka skola tagas till utgångspunkt vid beräknandet av medelårsinkomsterna
måst vederbörligen ändras. Härjämte har bland de kategorier av
ersättningstagare, vilka skola äga åtnjuta ersättning efter de i 4 mom.
angivna grunder jämväl upptagits de i 8 § 7 mom. omförmälda, icke
bokföringsskyldiga tobaksfabrikanterna.

9 § 3, 4
och 5 mom.

156

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

I fråga om innehållet i 3 mom. yttra kommitterade:

»Ersättningen synes böra beräknas i förhållande till den årsinkomst, som
vederbörande ersättningstagare haft av arbetet inom tobakshanteringen under de
sista åren. Grundas denna medelårsinkomst på inkomsten för de två sista åren,
bör i regel det för ersättningstagarna bästa resultatet ernås. Att grunda medeltalet
på flera år torde dessutom kunna föranleda svårigheter i avseende å tillförlitligt
utrönande av inkomsten.»

Utöver vad av kommitterade sålunda anförts torde i avseende å
3 mom. intet annat vara att bemärka än att det numera ansetts lämpligt
att stadga, att vid beräknandet av medelårsinkomsten hänsyn endast
under viss, närmare angiven förutsättning, skall tagas till sådan avlöningslörbättring,
som inträtt under de närmaste två kalenderåren före monopolets
ikraftträdande, medan kommittéförslaget innehöll motsvarande
föreskrift allenast beträffande avlöningsförbättring, som inträtt under det
närmaste kalenderåret före nyssberörda tid.

Vid bestämmandet av storleken av ersättningarna till de i 1 mom.
a—d) omförmälda kategorierna av ersättningstagare skall, såsom av 4
och 5 mom. inhämtas, hänsyn tagas såväl till ersättningstagarens verksamhetstid
inom tobaksindustrien som till hans levnadsålder. De sålunda
föreslagna ersättningsgruuderna äro i allo överensstämmande med dem,
som enligt kommittéförslaget skulle gälla beträffande personlig ersättning
för ifrågavarande grupper av ersättningstagare. I avseende å de
synpunkter, som varit bestämmande vid valet av ovanberörda kombination
mellan verksamhetstid och levnadsålder såsom ersättningsgrund,
framhålla kommitterade särskilt, att då de personliga ersättningarna
närmast avse att underlätta ersättningstagarens övergång till annat yrke
och det i allmänhet vore svårare för en äldre person än för en yngre
att övergå till nytt yrke och där skaffa sig utkomst, hänsyn bör tagas
icke blott till den tid, varunder ersättningstagaren utövat yrket utan
även till dennes levnadsålder.

Maximiersättningen är för de i 4 mom. avsedda ersättningstagarna
liksom enligt kommittébetäukandet föreslagen att uppgå till fem gånger
ersättningstagarens enligt 9 § 3 mom. beräknade medelårsinkomst. Den
föreslagna kombinationen av verksamhetstid och levnadsår skulle med
tillämpning av den i 4 mom. intagna ersättningskalan verka därhän, att
vederbörande ersättningstagare, för att komma i åtnjutande av berörda
maximiersättning, måste hava utövat verksamheten i minst 14 Va år och
vara minst 41 år gammal.

I likhet med kommitterade är jag av den åsikten, att de ersätt -

157

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 254.

ningar, som i enlighet med ovanberörda grunder skulle tillkomma de
i 4 mom. avsedda ersättningstagarna, måste anses fullt tillfredsställande
för det med ersättningarna åsyftade ändamålet, nämligen att underlätta
möjligheten av ersättningstagarnas övergång till annat yrke och att
tillförsäkra dem inkomst under härför i allmänhet erforderlig: tid.

Ersättningarna till de i 5 mom. åsyftade handelsresandena hava i 5 ”orenlighet
med kommittébetänkandet föreslagits skola utgå med hälften
så stora belopp som ersättningarna till de i 4 mom. omförmälda ersättningstagarna.
Anledningen till att för handelsresandena på dylikt
sätt beräknats lägre ersättningar än för annan inom tobaksindustrien
anställd yrkesutbildad personal är givetvis, att handelns frihet icke beröres
av monopollagstiftningen. Såsom kommitterade framhålla, komma
handelsresandena icke att genom monopolets införande bliva förhindrade
att fortsätta med sin verksamhet, men då monopolet i allt fall torde
föranleda minskat arbetstillfälle å deras förutvarande arbetsfält, har det
ansetts billigt, att viss, om ock mindre ersättning tillerkändes dem.

Redan förut har framhållits, att ersättningarna till de i detta 9 § 6 monmom.
avsedda personerna torde höra sättas avsevärt lägre än ersättningarna
till den i de föregående momenten omförmälda yrkesutbildade
personalen. Med hänsyn till de ifrågavarande ersättningarnas speciella
karaktär torde ett ersättningsbelopp, motsvarande en halv medelårsinkomst,
icke kunna anses för lågt tilltaget.

10 §.

Såsom redan förut i förbigående omnämnts, bildades på sommaren
år 1912 genom sammanslutning av ett fyrtiotal inom tobaksindustrien
arbetande företag aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker, vilket
sedermera i sig upptagit ytterligare några förut självständiga företag
inom tobakstillverkningmi.

De i föregående paragrafer meddelade bestämmelserna angående
inlösning och ersättning böra givetvis, så långt ske kan, tillämpas jämväl
i avseende å aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker och dess
personal. Sålunda åligger det staten att i enlighet med de i 6 och
7 §§ angivna grunder inlösa eller till bolaget utgiva ersättning för
värdemiuskning å bolagets i och för tobakstillverkningen använda lösa
och fasta egendom ävensom att till den hos bolaget vid monopolets ikraftträdande
fast anställda personalen, i den mån densamma icke beredes

158

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 254.

sysselsättning hos monopolets utövare, utbetala personliga ersättningar
efter vad i 9 § stadgats. Däremot äro de i 8 § meddelade bestämmelserna
angående ersättning för förlorad näringsverksamhet icke utan
vidare tillämpliga å aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker, vilket
företag icke uppnått den för erhållande av dylik ersättning i 8 § 1 mom.
stadgade minimiålder. Då det emellertid påtagligen vore obilligt att
lämna berörda bolag utan någon ersättning för näringsverksamhetens
förlust, därest bolaget nu till följd av monopollagstiftningens genomförande
nödgas upphöra med sin inom tobaksindustrien bedrivna rörelse,
har det varit nödvändigt att söka genom särskilda bestämmelser bereda
bolaget skälig gottgörelse i nu ifrågavarande avseende; och har jag vid
utarbetandet av de bestämmelser, efter vilka sagda gottgörelse skall utgå,
låtit mig angeläget vara att så litet som möjligt avvika från de principer,
som kommit till uttryck i de i 8 § stadgade grunderna lör den
till andra företag utgående ersättningen av ifrågavarande slag.

Jämväl i vissa andra hänseenden kräver emellertid billigheten, att
beträffande aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker särskilda bestämmelser
meddelas. Vid sitt bildande har nämligen bolaget icke blott
inlöst de särskilda i bolaget ingående företagens för tobakstillverkningen
använda fasta och lösa egendom utan även, enligt vad som uppgivits,
till en stor del av den hos företagen anställda personalen utbetalat eller
förbundit sig att utbetala betydande ersättningsbelopp i form av pensioner,
understöd och gratifikationer.

Beträffande först de av bolaget övertagna materiella tillgångarna
erhåller bolaget visserligen enligt de i 6 och 7 §§ angivna grunder
ersättning för desamma, i den män de vid monopolets införande fortfarande
av bolaget användas för tobak stillverkning — beträffande lös
egendom dock endast under förutsättning, att den sedan minst ett år
därförut varit regelbundet i bruk inom den fabrik, varom fråga är.
På grund av den av bolaget så småningom genomförda, redan vid dess
tillkomst åsyftade koncentrationen av driften har emellertid en hel del
av den av bolaget övertagna lösa och fasta egendomen numera blivit
obehövlig och antingen av bolaget realiserats, mången gång till underpris,
eller ock visserligen bibehållits i bolagets händer men utan att
vidare användas inom tobakstillverkningen. I avseende å dylik egendom
skulle bolaget icke enligt de förut meddelade bestämmelserna vara berättigat
till någon ersättning. Då den av bolaget genomförda driftskoncentrationen
efter monopolets införande i allt fall måst företagas
och de av bolaget för ändamålet havda utgifterna sålunda, åtminstone
delvis, komma det allmänna till godo, torde det emellertid vara med

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

billigheten överensstämmande, att bolaget av statsmedel beredes viss
ersättning jämväl för sådana av bolaget övertagna materiella tillgångar,
vilka på grund av driftskoncentrationen icke vidare komma till användning
inom tobakstillverkningen. Vad beträffar den form, i vilken dylik
ersättning bör utgå, synas de i 6 och 7 §§ stadgade grunderna i möjligaste
mån böra lända till tillämpning. Inlösning av i bolagets ägo fortfarande
befintlig egendom av nu ifrågakomna slag synes alltså böra
förekomma endast i avseende å specialmaskiner samt sådana lösa inventarier,
vilka uteslutande eller huvudsakligen äro användbara för tobakstillverkning,
varemot beträffande andra lösa inventarier samt fastigheter
endast den värdeminskning torde böra ersättas, som de till följd av sin
minskade användbarhet i bolagets händer kunna hava undergått. Har
egendomen av bolaget realiserats, synes, i överensstämmelse med vad
ovan är sagt, gottgörelse till bolaget böra utgå för den vederbörligen
uppskattade förlust, som härigenom kan hava för bolaget uppkommit.

Vad angår de ersättningar, som bolaget kan hava utbetalat eller förbundit
sig att utbetala till den hos de särskilda i bolaget ingående företagen
förut anställda personalen, torde desamma — med här nedan angivna begränsningar
och med undantag av sådan ersättning, som utgått till
personer, vilka sedermera vunnit anställning hos bolaget — jämväl vara
att betrakta såsom direkt förorsakade av den företagna driftskoncentrationen
och sålunda av den natur, att bolaget skäligen bör av staten
erhålla någon gottgörelse för desamma. Därest driftskoncentrationen
icke företagits och ifrågavarande personer sålunda fortfarande haft anställning
inom tobaksindustrien, skulle staten nämligen i många fall haft
skyldighet att till dem utgiva ersättning i enlighet med de i 9 § stadgade
grunder — en skyldighet, från vilken staten nu på grund av
bolagets mellankomst blivit fritagen. Gottgörelse torde emellertid böra
utgå endast i den mån ersättningarna ifråga avsetts för personer, tillhörande
någon av de i 9 § omförmälda kategorier av ersättningstagare.
Då bolaget dessutom vid fastställandet av ersättningsbeloppens storlek
synes hava följt helt andra principer än de, som i det nu föreliggande
förslaget kommit till uttryck, torde vidare den till bolaget för varje
dylik ersättning utgående gottgörelsen icke böra bestämmas till samma
belopp, som bolaget i ersättning faktiskt utbetalt eller förbundit sig att
utbetala, utan skäligen böra begränsas till det belopp, som till ersättningstagaren
skulle hava utgått enligt de i 9 § angivna grunder med de tilllägg
till och modifikationer i desamma, som kunna finnas erforderliga.
Ytterligare en begränsning i bolagets rätt till gottgörelse av nu ifrågavarande
slag synes emellertid böra göras. Åtskilliga av de av bolaget

160

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

utgivna ersättningarna lära nämligen, enligt vad som uppgivits, hava till
ersättningstagarna utbetalats i form av stamaktier i bolaget. Då det torde
vara tvivelaktigt såväl i vilken mån dessa utbetalningar kunna anses
representera någon verklig kostnad för bolaget som ock till vilket värde
de mottagna valutorna i ersättningstagarnas händer för närvarande böra
uppskattas, synes någon gottgörelse för desamma svårligen kunna beredas
bolaget. Billighetens krav torde sålunda få anses uppfyllda, därest
bolagets rätt till gottgörelse av nu ifrågavarande slag begränsas till att
omfatta allenast de av bolaget i kontanta penningar utbetalta eller utfästa
ersättningarna.

I enlighet med den allmänna tankegång, som ansetts hora följas
vid utarbetandet av grunderna för de särskilda till bolaget utgående
ersättningarna, synes bolaget slutligen, utöver vad ovan är nämnt, skäligen
böra beredas ersättning jämväl för kostnader av förut ej angiven
art, vilka bolaget för fabrikationens koncentrering bevisligen fått vidkännas,
i den män det kan visas, att de av bolaget vidtagna åtgärderna
länt monopolets utövare till nytta och besparing i kostnad.

I överensstämmelse med ovan angivna principer hava de i 12 §
införda bestämmelserna angående de till aktiebolaget Förenade svenska
tobaksfabrikör utgående särskilda ersättningarna blivit avfattade. I fråga
om innehållet i berörda bestämmelser torde ytterligare vara att tillägga
följande. io

io § i mom. Stadgandena i detta moment avse att bereda bolaget ersättning

för sådan av bolaget vid dess bildande inlöst, för tobak still verkning då
använd lös egendom, som på grund av den av bolaget företagna driftskoncentrationen
icke, på sätt för ersättning enligt 6 § förutsattes, vid
monopolets införande varit sedan minst ett år därförut regelbundet i
bruk inom någon bolaget tillhörig fabrik. Alltefter beskaffenheten av
den lösegendom, varom fråga är, skall ersättningen, därest egendomen
vid monopolets ikraftträdande fortfarande är i bolagets ägo, i enlighet
med de i 6 § angivna grunder utgå i form av inlösen eller gottgörelse
för uppkommen värdeminskning. Har egendomen av bolaget realiserats,
skall bolaget, där detsamma kan styrka sig hava genom realisationen
lidit förlust, äga påfordra gottgörelse härför. Såsom förutsättning för
erhållande av sådan gottgörelse har emellertid, iör undvikande av
spekulation, stadgats, att realisationerna skola hava ägt rum före den
1 juni 1914.

I analogi med vad i 6 § stadgats, har därjämte föreskrivits, att
inlösen respektive ersättning för värdeminskning och gottgörelse för

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

realisationsförlust skall ifrågakomma endast i avseende å sådan egendom,
som vid den tid, då den av bolaget förvärvades, varit under minst
ett år därförut regelbundet i bruk inom någon av de bolaget inlösta
fabrikerna.

I 7 § uppställes såsom förutsättning för erhållande av däri om- io § 2 mom.
förmäld ersättning för värdeminskning å fastighet, att fastigheten vid
tiden för monopolets införande av tobaksfabrikant användes för tobakstillverkning.
Av skäl, för vilka förut redogjorts, har det emellertid ansetts
med billigheten överensstämmande, att aktiebolaget Förenade svenska
tobaks fabriker erhåller liknande ersättning jämväl i avseende å sådana
av bolaget från de särskilda i bolaget ingående företagen inlösta fastigheter,
som på grund av driftskoncentrationen icke vid tiden för monopolets
införande disponeras för dylik tillverkning och av denna anledning
undergått värdeminskning. Ersättning för värdeminskning å sådana
fastigheter, som bolaget vid monopolets ikraftträdande fortfarande har
i behåll, skall bestämmas i överensstämmelse med de i 7 § angivna
grunder. Har fastighet av bolaget realiserats till lägre pris än det, till
vilken den av bolaget övertagits, skall bolaget äga rätt till gottgörelse
för den härigenom lidna förlusten. Såsom förutsättning härför gäller
emellertid av härovan vid behandlingen av mom. 1 omförmäld anledning,
att realisationen ägt rum före den 1 juni 1914.

Efter vad redan förut antytts, har bolaget, såsom utgörande en 10 § 3 momsammanslutning
av äldre inom tobaksindustrien arbetande företag, ansetts,
oberoende därav att detsamma icke uppnått den i 8 § stadgade ålder
för åtnjutande av den i sagda paragraf omförmälda ersättning, höra, på
sätt om andra företag är stadgat, erhålla viss gottgörelse för den av
monopolets införande orsakade förlusten av näringsverksamhet. Denna
gottgörelse skall, i överensstämmelse med vad som enligt 8 § i allmänhet
gäller, utgå i visst förhållande till den å tobakstillverkningen uppkomna
handelsvinsten; och skall jämväl i övrigt vid ersättningens bestämmande
de i 8 § angivna grunder, så långt ske kan, lända till efterrättelse.
På grund av de speciella förhållanden, som föreligga i avseende
å aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör, har det emellertid
varit nödvändigt att därutöver meddela vissa särskilda föreskrifter
att tillämpas vid bestämmandet av den bolaget tillkommande ersättningen.

I allmänhet skall, enligt vad av 8 § framgår, den till ett visst
företag i förhållande till handelsvinsten utgående ersättningen bestämmas
sålunda, att sedan med ledning av de i paragrafen angivna grunder
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 176 höft. (Nr 254—256). 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

uträknats medelhandelsvinsten å fem år av företagets tillverkning under de
mellan den 31 december 1906 och den 1 januari 1914 fallande verksamhetsåren,
denna medelhandelsvinst multipliceras med ett i viss relation till
företagets ålder stående tal, som uträknas enligt en i paragrafens andra
moment intagen skala. Det gäller sålunda att först bestämma den
medelhandelsvinst, som skall läggas till grund för beräknandet av ersättningsbeloppets
storlek, och därefter det nyssberörda ålderstalet.

I avseende å aktiebolaget Förenade svenska tobak sfabriker har
det, då bolaget såsom sådant icke existerat sedan längre tid tillbaka än
år 1912, varit nödvändigt att för beräknandet av den medelhandelsvinst,
som skall tagas till utgångspunkt vid ersättningens bestämmande, vad
åren 1907—1911 beträffar gå tillbaka till de särskilda företag, av vilka
bolaget bildats. Härvid har emellertid ansetts rättvisast att taga hänsyn
endast till sådana företag, vilka under sagda femårsperiod över huvud
taget haft att uppvisa medelhandelsvinst. Sedan för vart och ett av
dessa företag handelsvinsten respektive förlusten å rörelsen för vart av
åren 1907—1911 uträknats, skall med ledning därav beräknas årsresultatet
av samtliga ifrågavarande företags rörelse, betraktade såsom om
de utgjort en affär, varefter bland de sålunda erhållna årsresultaten
jämte bolagets egna årsresultat för åren 1912 och 1913 det bästa och
det sämsta uteslutas. Medeltalet av de fem återstående årsresultaten
skall anses utgöra bolagets medelhandelsvinst och sålunda läggas till
grund för ersättningens fastställande.

Jämväl för bestämmande av det ålderstal, varmed bolagets på
ovan angivet sätt beräknade medelhandelsvinst skall multipliceras för
erhållande av det ersättningsbelopp, som till bolaget skall utgå, är det,
då ju bolaget såsom sådant ägt bestånd endast sedan år 1912, nödvändigt
att gå tillbaka till de särskilda i bolaget ingående företagen.
Att helt enkelt utgå från medeltalet av samtliga ifrågavarande företags
ålder låter sig emellertid, därest man vill hava ett något så när riktigt
resultat, icke göra. Ett tillfredsställande sätt att bestämma den sökta
ålderskoefficienten synes emellertid vara att begagna sig av det rent
matematiska förfarande, som i 10 § 3 mom. angives. Berörda förfarande,
vilket, med hänsyn till det utförliga sätt, varpå detsamma i
författningen beskrivits, icke torde kräva någon vidare förklaring, synes
uppfylla alla de fordringar på rättvisa och enkelhet, som i nu ifrågavarande
hänseende skäligen kunna uppställas.

Sedan medelhandelsvinst och ålderskoefficient sålunda blivit fnnna,
uträknas, enligt vad ovan antytts, utan svårighet storleken av det bolaget
tillkommande ersättningsbeloppet.

163

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 254.

Såsom förut nämnts, har bolaget ansetts böra av staten erhålla 10 §
gottgörelse för ersättning, som bolaget i penningar utbetalat eller förbundit
sig att utbetala till person, förut anställd hos något av de
särskilda i bolaget ingående företagen och tillhörande någon av de i 9 §

1 mom. omförmälda kategorier av ersättningstagare, dock högst med
det belopp, som till ersättningstagaren skulle hava utgått enligt de i
9 § angivna grunder med erforderliga tillägg och modifikationer. Dylik
gottgörelse har emellertid, för undvikande av tänkbar spekulation i
ifrågavarande avseende, ansetts böra utgå endast för sådana ersättningar,
som av bolaget utbetalats eller med rättsligt bindande verkan utlovats
inom viss tid före framläggandet av det föreliggande förslaget, exempelvis
före den 1 juni 1914.

Såsom förutsättning för erhållande av gottgörelse enligt detta
moment bar vidare, i analogi med vad i 9 § 2 mom. stadgats, föreskrivits,
att den person, som av bolaget tillerkänts ersättning, sedan viss
tid tillbaka skall hava varit svensk medborgare samt vid den tid, då
han av bolaget tillerkändes ersättning, hava uppnått minst 21 års ålder,
vidare att hans inkomst av arbete under viss tid, innan lian lämnade
sin förutvarande anställning, uteslutande eller till väsentlig del härflutit
av sådan inom riket utövad verksamhet inom tobaksindustrien, som i
9 § 1 mom. avses, och slutligen att han icke erhållit någorlunda motsvarande
anställning hos bolaget. Vidare har såsom en ytterligare förutsättning
för erhållande av gottgörelse av nu ifrågavarande slag uppställts
den fordran, att den person, som av bolaget tillerkänts ersättning, vid
monopolets ikraftträdande fortfarande skall vara i livet, då ju i annat
fall ersättning av statsmedel till honom icke kunnat ifrågakomma och
bolaget sålunda icke genom att tillerkänna honom ersättning fullgjort
något åliggande, som eljest skulle hava åvilat staten.

Att andra tidsperioder än de, som enligt 9 § 3—6 mom. skola
läggas till grund för bestämmandet av den medelårsiukomst, efter vilken
ersättning enligt nyssberörda förfatiningsrum skall utgå, måst tagas
såsom utgångspunkt för beräkningen av den bolaget tillkommande, nu
omförmälda särskilda gottgörelsen torde utan vidare vara självklart.

Såsom förutsättning för erhållande av ersättning, varom i detta io §
moment förmärs, har i enlighet med de principer, som genomgående
följts vid utarbetandet av bestämmelserna angående de till bolaget utgående
särskilda ersättningarna, stadgats, såväl att de kostnader, för
vilka gottgörelse må åtnjutas, bevisligen skola hava förorsakats av företagen
koncentrering av fabrikationen, som ock att monopolets utövare

4 mom.

5 mom.

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

av de vidtagna åtgärderna har nytta samt besparing i kostnad. Såsom
exempel på kostnader, för vilka ersättning av nu ifrågavarande slag möjligen
kan tänkas ifrågakomma, må nämnas de av bolaget havda utgifterna
för de i och för sammanslutningen tillsatta uppskattningskommissionernas
arbete, i den mån nämligen sagda arbete vid det nu ifrågasatta
inlösnings- och ersättningsförfarandet kan visa sig komma till nytta.
Ett annat exempel på dylika kostnader äro sådana utgifter, som bolaget
kan hava haft för flyttning av lager och inventarier från de av bolaget
till följd av driftskoncentrationen nedlagda fabrikerna till andra bolaget
tillhöriga fabriksanläggningar, vilka vid monopolets ikraftlrådande ännu
äro i gång och av monopolets utövare övertagas för att fortfarande användas
för tobakstillverkning.

Då aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabrikör bar i gång ett
betydande antal fabriker inom olika grenar av tobakstillverkningen,
skulle det vara en fördel för monopolets utövare att vid monopolets
ikraftträdande kunna omedelbart träda in och fortsätta tillverkningen i
de fabriker, som kunde finnas lämpliga att övertaga. Jag har också
fört underhandlingar med nämnda bolags styrelse i sagda syfte samt
därvid ställt i utsikt, att vid bestämmandet av ersättningen åt bolaget
vissa för bolaget fördelaktiga modifikationer i här ovan omförmälda
grunder för ersättningens beräkning kunde komma att medgivas såsom
vederlag för ett tillmötesgående från bolagets sida i nu angivna hänseende.
Det har emellertid befunnits omöjligt att få en sådan uppgörelse
till stånd, då bolaget icke velat antaga de från min sida framställda
anbuden utan uppställt villkor, som jag funnit med hänsyn till
statens intressen alldeles oantagliga.

11 §‘

Liksom enligt kommittébetänkandet har ansetts, att vid monopollagstiftningens
antagande ett visst begränsat an slagsbelopp borde ställas
till Kungl. Maj:ts förfogande i och för beviljande av understöd i vissa fäll
åt personer, vilka genom monopolets införande förlorat förut innehavd
sysselsättning inom tobaksnäringen men som av en eller annan anledning
icke kunnat erhålla ersättning enligt någon av föregående paragrafer
i denna förordning. I avseende å understödsrättens omfattning
företer emellertid det nu föreliggande förslaget så tillvida en olikhet
mot kommittébetänkandet, som — sedan genom ändrade bestämmelser i
avseende å importen av tobaksvaror alla berättigade anspråk på ersätt -

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 254.

ning eller understöd från handlandehåll blivit undanröjda — understödsrätten
kunnat begränsas till att omfatta endast den inom den nuvarande
tobaksindustrien sysselsatta personalen. Såsom förutsättning för erhållande
av understöd har ansetts böra stadgas, dels att skälig anledning
finnes att antaga, att den understödssökande till följd av förlusten av
sin förutvarande sysselsättning saknar utväg att själv skaffa sig uppehälle,
dels och att ansökning om understöd blivit till Kungl. Maj:t ingiven
inom ett år från monopolets ikraftträdande.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,
det täcktes Kungl. Maj:t i särskilda propositioner föreslå riksdagen

l:o) att

dels antaga upprättade förslag till förordning angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket samt till förordning om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket;

dels och bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar med ett
aktiebolag, avsett att i enlighet med de i förut omförmälda förslag till
stiftelseurkund angivna grunder bildas under benämning aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet och med bolagsordning i huvudsaklig överensstämmelse
med jämväl omförmält förslag till dylik ordning, träffa
överenskommelse angående utövandet av svenska statens tobaksmonopol
i huvudsaklig överensstämmelse med förberörda, inom finansdepartementet
upprättade förslag till sådan överenskommelse;

2:o) att, under förutsättning av bifall till vad under l:o) här ovan
föreslagits,

dels å riksstaten för år 1915 under rubriken utgifter för kapitalökning
bevilja ett anslag, att utgå av lånemedel, å 18,000,000 kronor
till utbetalning av ersättning och understöd m. m. enligt de i ovannämnda
förordning om vad iakttagas skall i avseende å införande av
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket angivna grunder så ock till
gäldande av kostnader för de i samma förordning omförmälda kommissioners
arbete ävensom av utgifter för bildande av ett bolag för utövande
av statens tobaksmonopol m. m., av vilket anslag högst 350,000
kronor finge användas till utbetalande av understöd enligt 11 § i sistnämnda
förordning;

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t finge redan under år 1914 av
tillgängliga medel förskottsvis utanordna de belopp, som för ovannämnda
ändamål kunde vara under samma år erforderliga;

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

3:o) att under förutsättning av bifall till vad under l:o) här ovan
föreslagits, ej mindre besluta,

dels att rubrikerna nr 195—197 i nu gällande tulltaxa skulle
erhålla följande ändrade lydelse:

195.

196.

197.

Tobak:

oarbetad, blad och stjälk..................................

Anm. Oarbetad tobak må införas allenast av utövaren
av statens tobaksmonopol.

arbetad:

cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter .
andra slag.........................................................

Anmärkningar till nr 196 och 197.

1. Mot erläggande av ovan angivna tullavgifter må
arbetad tobak införas endast av utövaren av statens
tobaksmonopol eller av handlande med tobaksvaror.

2. Vid förtullning av arbetad tobak, som införes av
resande för eget bruk jämlikt 21 § av förordningen
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i|
riket, skall tullavgiften förhöjas, så att den utgör

a) för kvantitet icke överstigande den av Kungl.
Maj:t enligt 3 mom. av nämnda § fastställda

för cigarrer och cigarrcigarretter 15 kr. per kg.

„ cigarretter ........................... 20 „ „ „

„ arbetad tobak, andra slag ... 4 „ „ „

b) för vad som överskjuter den under a) härovan
åsyftade kvantitet

för cigarrer och cigarrcigarretter 30 kr. per kg.

„ cigarretter ............................ 40 „ „ „

„ arbetad tobak, andra slag ... 8 „ „ „

Efter de här ovan under b) bestämda tullsatser
skall tull beräknas för prov å färdiga
tobaksvaror, som av vederbörligen legitimerad
handelsresande införas mot deposition
av belöpande tull eller ställande av säkerhet
därför.

3. Avdrag i vikten medgives ej för papper, askar,
burkar, etuier, cigarrlådor och dylikt emballage.

Kvantitet

för

tullberäk ningen.

1 kg.

1 kg.
1 kg.

Tullsats.

Kronor.

öre.

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

dels att vad i gällande tariff å tara för inkommande utländska
varor vore stadgat under rubrikerna nr 196 och 197 Tobak: arbetad
skulle upphöra att gälla;

dels och att tulltaxeförordningen skulle i nedannämnda delar erhålla
följande ändrade tydelse:

§ 4.

Tullfrihet åtnjutes, utom för varor, vilka enligt tulltaxan äro fria
från tullavgift, jämväl för:

f) förnödenheter, tillhöriga resande, ombord å fartyg anställda
personer, tågpersonal eller förmån, i den mån sådana förnödenheter
prövas icke överstiga behovet under resan samt för så vitt anledning
icke finnes antaga, att de äro avsedda för annat ändamål, skolande till

— — — — — — — — — — — — — — —--handelsavsikt;

dock att om resandes rätt att för eget bruk tullfritt medföra färdiga
tobaksvaror och cigarrettpapper skall gälla vad särskilt stadgas;

g) -------------_-------

— — — — — — — — — medgviva tullfrihet för skeppsproviant.

§ 5.

Vid resa, annorledes än med järnväg, från Norge till Sverige
över de delar av gränsen, som äro belägna norr om gränsstationen
i Mitandersfors i Värmland, vare det, med undantag för spelkort, vilka
äro underkastade såväl stämpelavgift som tull, samt brännvin och sprit
jämte därmed beredda drycker ävensom vin och arbetad tobak, för
vilka senare varor tull skall erläggas, medgivet att av till införsel
tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra
följande mindre partier, nämligen:

spannmål, omalen, 150 kilogram,

» malen, 100 kilogram,

vävnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöver ett
värde av 40 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagt värde av 30 kronor;

dock att-----------— — — — — —

stadgat.

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

än även förklara, att de nya bestämmelserna om att tullen å
cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter skulle utgöra 6 kronor för kilogram
och tullen å tobak: arbetad: andra slag 1 krona 80 öre för kilogram
och att avdrag i vikten ej medgåves för visst emballage ävensom om
uteslutande av vissa stadganden ur gällande tariff å tara för inkommande
utländska varor skulle träda i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
samt att övriga nya eller ändrade stadganden skulle tillämpas
från och med den 1 november 1914.

Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
propositioner till riksdagen avlåtas av den lydelse, bil.
litt. . . . vid detta protokoll utvisa.

Ur protokollet:
Albert Tondén.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

169

Bilaga A.

Sammandrag av uppgifter rörande svenska tobaksindustrien åren
1909 -1912 infordrade av kungl. kommerskollegium från svenska
tobaksfabrikanter enligt cirkulärskrivelse den 10 oktober 1913.

1. Utredningens omfattning.

Kungl. Maj:t anbefallde kommerskollegium enligt skrivelse den 3
oktober 1913 att från tobaksfabrikanterna i riket införskaffa vissa uppgifter
rörande fabrikernas ekonomi, försäljning, personal m. m. De
företag, till vilka frågeformulär för vederbörligt besvarande skulle utsändas,
voro följande:

A. B. Förenade Svenska Tobaksfabrikör, Stockholm.

A. B. Tabacos, Stockholm.

Cigarrettfabriken Aladdin, Stockholm.

Cigarrfabriken Primus, Stockholm.

Jac. Fr. Ljunglöf, Stockholm.

Nya A. B. Cigarrettfabriken Orient, Stockholm.

Stockholms Nya Tobaksfabrik, Wald. Brandt, Stockholm.

Ragnar F. Uhnér Tchamkerten & C:o, Stockholm.

A. B. Ed. Laurens »Le Khédive», Stockholm.

Cigarrfabriken Oscar Schutz, Stockholm.

Oscar Almfeldts cigarrfabrik, Sigtuna.

N. Noréns cigarrfabrik, Upsala.

Aug. Vitz tobaksfabrik, Norrköping.

Vadstena cigarrfabrik, Vadstena.

O. F. Ståhlgren, Mjölby.

Alfvesta cigarrfabrik, Alvesta.

Cigarrettfabriken Efr. Svensson & C:o, Oskarshamn.

Cigarrett- och tobaksfabriken Smyrna, Karlskrona.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Nr 254—256.) 22

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Sven Olsson, Karlskrona.

W. Reuters snusfabrik, Karlshamn.

A. B. Zellinger & Skoog cigarrfabrik, Karlshamn.

Zellinger & Skoog, Karlshamn.

A. B. Sydsvenska cigarr- och tobaksfabriken, Kristianstad.
Per Svenssons cigarrfabrik, Åhus.

N. Jönsson & C:o cigarrfabrik, Bäckaskog.

Ingrid Anderssons cigarrfabrik, Håkanryd.

Cigarrfabriken Svea, Gualöv.

Aurell & Hallström, Malmö.

Cigarrfabriks A. B. Svecia, Malmö.

Cigarr- och tobaksfabriken Falken, Malmö.

Cigarrfabriken Fylgia, Malmö.

Cigarr- och tobaksfabriken Skåne, Malmö.

August Jönssons cigarrfabrik, Malmö.

J. Knutssons cigarrfabrik, Malmö.

A. Letterstedt & Son, Malmö.

Aug. Mårtensons cigarr- och tobaksfabrik, Malmö.

Nya Bremercigarrfabriken, Malmö.

Adolf Peils cigarrfabrik, Malmö.

Martin Perssons cigarrfabrik, Malmö.

Cigarr- och cigarrettfabriken Prawda, Malmö.
Cigarrfabriken Ceylon, Landskrona.

B. C. Strandqvists cigarrfabrik, Hälsingborg.

Anderssons och Nordmarks cigarrfabrik, Ystad.
Cigarrfabriken Hoppet, Ystad.

Ivan & A. Nilssons cigarrfabrik, Annelöv.

A. Eskilssons cigarrfabrik, Marieholm.

Carl F. Petterssons cigarrfabrik, Billeberga.

Nya cigarrfabriken, Anton Nilsson, Kävlinge.

J. O. Engström, Höganäs.

Nils P. Bengtsson, Södra Sundby.

Cigarrettfabriken Progress, Halmstad.

A. B. Cigarrettfabriken Prince of Wales, Göteborg.

J. A. Boman & C:o, Göteborg.

Göteborgs cigarr- & tobaksfabriks A. B., Göteborg.

Fiedler & Lundgren, Göteborg.

A. Stiberg & C:o cigarrfabrik, Göteborg.

Cigarrfabriken S:t Felix, Åmål.

Lidköpings tobaksfabrik, Lidköping.

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Janna Noréns snustillverkning, Lidköping.

Fr. Olséns eftr:s tobaksfabrik, Karlstad.

Tobaksfabriks A. B. A. T. Sundin & C:o, Västerås.

Gäfle cigarrfabrik, R. E. Åkerlund, Gävle.

Cigarrfabriken Fram, Gävle.

P. C. Rettig & C:o tobaksfabrik, Gävle.

Ph. IT. Strengberg & C:o A. B., Härnösand.

Ovanstående förteckning upptager sextiofem firmor eller, om var
och en av de fyrtiosju fabriker, som hava ingått i »A. B. Förenade
Svenska Tobaksfabrikör», räknas såsom ett företag, etthundraelva. Från
tolv av dessa har intet som helst svar influtit. Dock har för dessa
företag en del upplysningar erhållits ur ifrågavarande fabrikers uppgifter
till kommerskollegii årliga statistik över industrien. Tre företag hava på
grund av sin ringa betydenhet — deras sammanlagda tillverkningsvärde
för år 1912 uppgår till endast kronor 5,710 — fullkomligt uteslutits ur
den följande behandlingen. Efterföljande översikt av den svenska tobaksindustrien
omfattar alltså de återstående 108 företagen.

2. Tobaksindustriens fastigheter, inventarier och varulager.

a) Värdet av materiella tillgångar tillhöriga 41 tobaksfabriker,
anslutna till »A. B. Förenade Svenska Tobaksfabrikör», angivet vid års -

skiftet 1911—1912:

Fastigheter (vid 25 företag)

Inventarier ......................

Lager.......................................

Värde enligt
boksluten
31 dee. 1911
kr.

Verklig» värden
1 jan 1912

kr.

.......... 3,627,588 4,321,714

832,043 948,669

............. 6,563,379 6,930,705

Summa 11,023,010 12,201,088

De »verkliga värdena» äro fastställda av A. B. Förenade Svenska
Tobaksfabrikör centralkommission. Några uppgifter rörande värdet av
dessa 41 fabrikers tillgångar den 31 december 1912 ha ej kunnat erhållas.

b) Värdet av materiella tillgångar tillhöriga de tre firmorna A. B.
Havannamagasinet, A. B. Eric Mellgren d Son samt A. B. Cigarrfabriken
Phoenix (sedermera anslutna till »A. B. Förenade», men ej medräknade
bland de 41 under mom. a) behandlade fabrikerna), angivet vid slutet
av år 1911:

172

Kungl. Maj:ts Säd. Proposition Nr 254.

Fastigheter (vid 2 foretag)

Inventarier ..........................

Lager ................................

De här meddelade »verkliga värdena» äro icke uppskattade av
A. B. Förenado Svenska Tobaksfabrikers centralkommission. Ej heller
för dessa tre företag föreligga några uppgifter angående tillgångarnes
värde vid 1912 års slut.

c) Värdet av materiella tillgångar tillhöriga 51 fabriker, *) som ej äro
anslutna till »A. B. Förenade Svenska Tobaks fabriken, angivet vid slutet
av de fyra åren 1909—12:

Värde enligt boksluten
31 dec. 1909 31 dec. 1910 31 dec. 1911 31 de.;. 1912

kr. kr. kr. kr.

Fastigheter (vid 30 företag) ... 2,948,827 2,988,531 3,038,863 3,074,967

Inventarier .............................. 708,579 873,406 901,871 909,345

Lager av färdiga varor............ 635,311 662,833 651,553 630,802

Lager av råtobak, halvfabrikat,

ingredienser och dylikt ... 3,626,220 3,521,997 4.031,177 3,681,511

Summa 7,918,937 8,046,767 8,623,464 8,296,625

Från 33 av de 51 företagen meddelas, att verkliga värdet å
materiella tillgångar överensstämmer med det bokförda.

Från 15 företag angivas de belopp, varmed de verkliga värdena

torde överstiga de bokförda vid 1912 års slut, och uppgå dessa belopp

till kronor 175,515 för fastigheter, kronor 11,360 för inventarier, kronor
4,168 för lager av färdiga varor samt kronor 66,350 för lager av råvaror,
halvfabrikat, ingredienser och dylikt.

Från tre större företag (J. F. Ljunglöf, P. C. Rettig och Boman
& C:o) hava slutligen ingått uppgifter om, att de verkliga värdena å
såväl fastigheter som varulager i hög grad överstiga de meddelade bokförda
värdena eller taxeringsvärdena, men saknas sifferuppgifter, som
kunna läggas till grund för beräknandet av tillgångarnas verkliga värden.

9 Bland dessa 51 fabriker ingå även tobaksfabriken Industria och A. B. Turkiska tobaksfabrikör,
vilka sedermera ingått i »A. B. Förenade Svenska Tobaksfabrikör». Ifrågavarande två
företag äro icke medräknade under mom. a) härovan.

Värde enligt
boksluten
31 dec. 1911
kr.

........... 230,000

.............. 89,382

............. 201,389

Summa 520,771

Verkliga värden
1 jarl. 1912

kr.

305,000

96,517

201,389

602,906

173

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 254.

d) Från de 13 återstående tobaksfabrikerna hava inga uppgifter rörande
de materiella tillgångarnas värde kunnat erhållas. Tillverkningsvärdet vid
dessa företag uppgick under år 1911 till sammanlagt endast kronor
208,422, vilket utgör blott 0’9 4 procent av hela tobaksindustriens tillverkningsvärde
för detta år.

Sammanställas nu uppgifterna i mom. a), b) och c) härovan,
erhålles värdet av materiella tillgångar tillhöriga de 95 företag (representerande
för år 1911 över ‘.*9 procent av hela tobaksindustrien), från vilka
uppgifter i bär behandlade fråga föreligga, vid årsskiftet 1911 1912.

Det har varit nödvändigt att välja denna tidpunkt, emedan fullständiga
uppgifter från de till »A. B. Förenade Svenska .Tobaksfabrikör» anslutna
företagen ej kunnat anskaffas för årsskiftet 1912—1913.

Fastigheter (vid 57 företag) .....................................

Inventarier ....................................................................

Lager ............................................................................

Summa

Bokförda värden
31 dee. 1911
kr.

6,896,451

1,823,296

11,447,498

1><J,167,245

Huru stor del av lagret, som utgöres av färdiga fobaksvaror, torde
kunna beräknas förmedelst användande av det procenttal 18‘4 som,
enligt kommerskollegii utredning år 1908 rörande tobaksindustrien, angav,
huru stor del av lagervärdet under sexårsperioden 1903—1908 i medeltal
kom på de färdiga fabrikaten. Enligt en sådan beräkning uppgick
värdet av färdiga varor den 31 december 1911 till kronor 2,106,340
samt värdet av råvaror, halvfabrikat, ingredienser och dylikt till sammanlagt
kronor 9,341,158.

Vad beträffar verkliga, värdet av de materiella tillgångarna vid här
berörda 95 företag kan blott en undre gräns för ifrågavarande värde
meddelas, detta på den grund, att uppgifter rörande denna sak fattas
lör tre högst betydande firmor (jämför mom. c) härovan).

Undre gräns för verkliga värdet
av materiella tillgångar vid 95
lobaksfabrikcr vid årsskiftet
1911—It!
kr.

............ 7,841,092

.............. 1,958,417

.............. 11,885,342

Summa 21,684,851

Fastigheter
Inventarier
Lager ........

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

3. Tobaksindustriens försäljning av tillverkade varor.

Här nedan meddelas en översikt av kvantitet och värde å de av
utredningen berörda 108 fabrikernas försäljning under åren 1909 —1912. —
Kvantiteten redovisas i kilogram; från en del företag ha meddelats endast
stycketalet försålda cigarrer eller cigarretter och ej vikten. I dylika
tall har en reducering verkställts medelst användande av följande relationer: -

Kg.

1,000 cigarrer väga ........................................ 5.17

1,000 cigarrcigarretter)) ............................................ 2.7 8

1,000 cigarretter » ............................................. 1.17

Det värde, som meddelas, är det pris, som ernåtts vid försäljningen
efter avdrag av försäljniugsrabatt, dock ej av diskonto eller kassarabatt
(nettoförsäljning svärdet).

För tretton mindre företag hava inga uppgifter angående försäljningen
erhållits; i stället har för dessa företag begagnats industristatistikens
uppgifter över tillverkningen.

Då dessa företags tillverkning för år 1912 uppgick till endast
278,488 kronors värde (utgörande cirka 1 proc. av hela tobaksindustriens
produktvärde), torde det fel, som eventuellt uppstått genom
användandet av uppgifter över produktionen i stället för över försäljningen,
kunna anses vara av så ringa betydenhet, att någon inverkan på slutresultatet
därigenom icke förorsakats.

Försäljningen av tobaksvaror, tillverkade vid tobaks fabriker na,

åren 1909—12.

Fabrikat !	1909	1910	1911	1912
Vikt kg-	Nettoför- säljnings- värde kr.	Vikt kg.	Nettoför-säljnings-värde kr.	Vikt kg.	Nettoför- sätjnings- värde kr.	Vikt kg-	Netto för-säljnings-värde kr.
Cigarrer...............	407,053	4,687,185	443,585	5,050,241	440,499	5,204,090	434,941	6,179,963
Cigarrcigarretler ...	219,054	2,783,996	253,120	3,132,481	247,892	3,182,386	270,051	3,414,780
Cigarretter .........	190,023	2,661,188	197,893	2,570,412	229,513	2,765,107	259,137	2,983,488
Kardus- o. röktobak	353,600	915,624	339,636	886,326	333,314	875,254	331,146	931,385
Press-, rull-o.spinn-
tobak...............	594,261	2,070,718	574,149	2,003,704	558,764	1,938,504	552,673	1,884,547
Snus ..................	5,875,016	8,168,7336,041,760	8,440,000 6,088,655	8,566,274	6,326,511	8,915,603
Summa	7,639,007	21,287,444\|7,850,143\|22,083,164\|7,898,637	22,531,615 8,174,459	23,309,766

175

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

I medeltal per år under fyraårsperioden 1909—12 uppgick försäljningen
till 7,890,562 kilogram tobaksvaror med ett nettoförsäljningsvärde
av 22,302,997 kronor. Medelförsäljningen av de skilda fabrikaten under
ifrågavarande tidsperiod utgjorde för

	%	Kr.
Cigarrer ...................................	431,520	5,030,369
Cigarrcigarretter.......................	247,529	3,128,411
Cigarretter..................................	219,142	2,745,049
Kardus- och röktobak..............	339,424	902,147
Press-, Tull- och spinntobak ..	569,962	1,974,368
Snus ............................................	. 6,082,985	8,522,653

Omsättningen per år var under fyraårsperioden i ständig stegring.
Vad beträffar kvantiteten uppgick årliga ökningen i medeltal till 178,484
kilogram och vad beträffar nettoförsäljning svärdet till 674,107 kronor.

Den nettovinst, som under åren 1909—1911 uppkommit inom
tobaksindustrien, har redovisats till följande belopp:

Kr.

1909 ....................................... 2,209,173

1910 .................................... 2,287,926

1911 ....................................... 2,333,818

Härvid bör dock anmärkas, att dessa vinstsummor utgöra skillnaden
mellan hela den vinst och hela den förlust, som av de enskilda företagen
bokförts under ifrågavarande tre år.

Enligt Kommerskoilegii berättelser över industrien belöpte sig
tobaksfabrikanternas bevillning staxerade inkomst av fabriksrörelsen åren

1910—1913 till nedanstående belopp:

Kr.

1910 (d. v. s. taxeringen av 1909 års inkomst) ........................ 2,021,160

1911 ( » » » 1910 » » ) ..................... 2,438,557

1912 ( » » » 1911 » » ) ...................... 2,342,728

För beräknandet av den vinst, som uppkommit under år 1912, har
det ej varit möjligt att erhålla fullständiga uppgifter.

176

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 254.

4. Personalens antal och löner.

Angående denna fråga saknas uppgifter för 14 företag med ett
sammanlagt tillverkningsvärde å kronor 250,799 år 1912 (cirka 1 proc.
av tobaksindustriens totala tillverkningsvärde). Från samtliga övriga
företag finnas fullständiga uppgifter över personalens antal och över de
belopp, som till dem under år 1912 (för »A. B. Förenade Svenska lobaksfabriker»
meddelas lönebelopp, som hänföra sig till kalenderåret 1913)
blivit utbetalda. En sammanställning av dessa uppgifter meddelas i
nedanstående tablå.

Antal Löne£relöPl''

Affärsledare, disponenter, verkställande direktörer samt

andra i tobakshanteringen yrkesutbildade arbetsledare 76 437,344

Verkmästare .............................................................................. 70 205,799

Resande och platsförsäljare.................................................. 125 331,923

Kontors- och lagerpersonal................................................... 264 442,130

Arbetare....................................................................................... 4,333 3,140,039

Summa 4,868 4,557,235

Enär ingen uppgift förefinnes rörande den tidrymd, personalen vid
de skilda företagen varit i arbete under året, så torde det ej vara möjligt
att för de olika yrkesspecialiteterna beräkna någon medellön per vecka
eller per år. Däremot kan en uppskattning verkställas rörande de belopp,
som i medeltal utbetalats till varje person inom de speciella yrkesgrenarna,
frånsett, huruvida tjänstetiden i genomsnitt varat ett år eller kortare tid.

Kr.

Till affärsledare, disponenter etc. utbetaltes i medeltal ..................... 5,755

» verkmästare » » » 2,940

» resande och platsförsäljare » » » 2,655

» kontors- och lagerpersonal )> » » 1,675

» arbetare » » » 725

Bland affärsledare etc. äro icke medräknade enskilda ägare, vilka
ej beräknat någon lön för eget arbete. Bland arbetarne hava 4,121
redovisats såsom yrkesutbildade tobaksarbetare och 212 såsom icke yrkesutbildade.
Av de insända uppgifterna att döma torde emellertid de olika
uppgiftslämnarna hava verkställt uppdelningen i yrkes- och icke yrkes -

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

utbildade arbetare efter vitt skilda grunder. Så t. ex. angiver en cigarrettfabrikant
sina samtliga arbetare såsom yrkesutbildade, en annan däremot
redovisar endast en liten del av arbetareantalet bland de yrkesutbildade.
Av denna orsak har det icke ansetts lämpligt att i ovanstående tablaer
verkställa någon uppdelning i yrkes- och icke yrkesutbildade arbetare.

Vad beträffar tobaksfabrikanternas förbindelser att utbetala pensioner
till personal, som är eller varit i deras affär anställd, meddelas i de
inkomna uppgifterna följande: Vid »A. B. Förenade Svenska Tobaksfabrikör»
är frågan rörande pensionering av personal ännu icke definitivt
ordnad. Vid de övriga företagen förekomma pensionering endast vid
fem firmor, varav fyra meddelat årssumman av de utbetalda pensionerna,
och uppgå dessa till sammantaget kronor 16,100. Fonder avsatta för
pensionsändamål hava antecknats för två företag: vid det ena av dessa
tillhör fonden, uppgående till 6,000 kronor, affären, vid det andra utgöres
fonden av en arbetarne tillhörig sjuk- och begravningskassa.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 176 höft. (Np254 256.) 23

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Bilaga B.

Svenska Tobaksfabrikantföreningens och Svenska Cigarrfabrikanttoreningens
yttranden angående specialmaskiner
och specialverktyg inom tobakshanteringen.

Med anledning av Eder skrivelse den 11 sistlidne oktober till
Svenska Tobaksfabrikantföreningen, med hemställan att genom Fabrikantföreningens
försorg erhålla en möjligast fullständig och tillförlitlig förteckning
över redskap av olika slag, vilka kunde anses såsom sådana
specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, att i
händelse av statsmonopol å tobak, förbud såväl angående innehavande
av dylika maskiner och verktyg som ock angående import av desamma
skulle bliva behövligt, får undertecknad härmed enligt uppdrag lämna
det begärda svaret, och hänvisar jag i sådant avseende till följande
uppställning.

Förteckning över sådana maskiner och verktyg som uteslutande
användas och äro användbara för tillverkning av tobaksvaror.

Inom cigarrfabrikationen.

Vickelmaskiner.

Ö verrullningsmaski ner.

Cigarravskärningsmaskiner.

Cigarrformar.

Inom kardus- och tuggtobakstillverkningen.

Tobaksskärmaskiner.

Tobakstorkmaskiner.

Stjälkvalsverk.

P aketeringsm as kiner.

Tobakspressar.

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Maskiner för framställning av plugtobak.
Tobaksspinnrockar.

Spinnmaskiner.

För snus fabrikationen.

Snusblandningsm askiner.

För cigarrettfabrikationen.

Tobaksskärmaskiner och slipmaskiner som inom kardusfabrikationen.
Cigarrettbylsmaskiner.

Cigarrettstoppmaskin.

Cigarrettmaskin.

Cigarretthandmaskiner.

Förteckning över sådana vid tobaksvarutillverkningen använda
maskiner, vilka äro av sådan beskaffenhet att de även kunna användas
för annat ändamål än i och för tobakstillverkning:

Klistringsmaskiner.

Pappersskärningsmaskin inom cigarrfabrikationen.

Stämplingsmaskiner.

Cigarrlåds-, bränn- och stämpeljärn.

Lådstiftningsmaskiner.

Halvhandspressar för cigarrformar.

Slipmaskiner, automatiska, inom kardus- och tuggtobakstillverkningen.
Snuskvarnar.

Pappersskärmaskin inom cigarrettfabrikationen.

Ritsmaskin.

Papperssax.

Stansmaskiner.

Stockholm den 10 november 1910.

Walter Bäckström.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 254.

Härhos bifoga vi begärt utlåtande över vilka maskiner och andra
mekaniska hjälpmedel enligt vår erfarenhet äro säregna för cigarr- och
cigarrettfabrikationen.

Högaktningsfullt

Svenska Cigarrfabrikantföreningen

John A. Bäckström.

Hj. Bolin.

Inom cigarrfabrikationen.

Vickelmaskiner, olika system.

Cigarr maskiner.

C igarrcigarrettm askiner.

Överrullningsmaskiner.

Cigarravskäringsmaskiner.

Maskiner för stämpling av cigarrlådslock såväl med färgtryck som ock
med brännjärn.

Cigarrlådstiftningsmaskiner.

Cigarrformar.

Halvhandspressar för cigarrformar.

Tobaksskärmaskiner.

Inom cigarrettfabrikationen.

Tobaksskärmaskiner.

Cigarretthylsmaskiner.

Cigarrettmaskiner såväl automatiska som för hand.
Cigarrettavskärningssaxar.