Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24 (Proposition 1912:24)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Nr 24.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken;
gifven Stockholms slott den 19 januari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande ändring i 24
kap. 7 § rättegångsbalken.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 16 käft. (Nr 24.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att hvad i 24 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas
därom, att alla rättens domar eller utslag, som efter kungörelse å
rättens dörr afsägas eller utgifvas, höra förut färdiga skrifvas, skall upphöra
att gälla såvidt angår skyldighet att utskrifva dom eller utslag till
svarande eller förklarande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1912.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

U tära g af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 30 december 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström följande: »Under

det att kärande, klagande och sökande vid alla domstolar Gällande
äro, med vissa undantag, skyldiga att utlösa domar, utslag och andra J>estäm^^e
expeditioner, som innefatta hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, %kylsighet*
där beslut ej skrifves med rubrik, gälla i sådant afseende med hänsyn till/örsmra»de
svarande och förklarande olika regler för å ena sidoan underrätterna ocheranteatt
högsta domstolen samt å andra sidan hofrätterna. Åt svarande eller för- dom
klarande i underrätt eller högsta domstolen utskrifves icke expedition, r w a9''
med mindre han framställer begäran därom. Svarande eller förklarande
i hofrätt är däremot alltid skyldig att lösa rättens dom eller utslag.

Kungl. Ma]ds nåd. proposition Nr 24.

Framställning
af styrelsen
för
Sveriges
advokatsam
fund.

Sistnämnda förhållande grundar sig på det i 24 kap. 7 § rättegångsbalken
meddelade stadgandet, att alla rättens domar eller utslag, som afsägas
eller utgifvas efter kungörelse å rättens dörr, böra förut tvefaldt
färdiga skrifvas, så att delomännen må utan uppskof utfå dem mot stadgad
lösen. Enligt den ursprungliga lydelsen af 5 § i samma kapitel skulle i
alla rätter dom offentligen afsägas, men genom kungl. brefvet den 19
augusti 1761 ändrades detta därhän, att hos Konungen samt i hot''- och
öfverrätter domar i tvistiga mål ej skulle offentligen afsägas utan ett enda
och lika expeditionssätt, nämligen det skriftliga, brukas i alla förekommande
saker med undantag af fiskaliska aktioner; och genom förordningen
den 18 april 1849 infördes därefter i 5 § bestämmelse, att i hofrätt dom
skall utgifvas. till parterna efter anslag. I samma kapitels 6 § stadgas, att
i de saker, som ej äro instämda eller lagvadda, så ock då rättens slut förut
fordras öfver någon partens invändning i rättegången, rättens utslag ej
skall afsägas offentligen utan domaren gifva det ut efter anslag, om det ej
är muntligen kungjordt. Enligt 10 § andra stycket af förordningen den
7 december 1883 angående expeditionslösen är svarande eller förklarande
i hofrätt, lika med kärande, klagande eller sökande, skyldig utlösa dom
eller utslag, som jämlikt allmänna lagen utgifves efter anslag.

Enahanda skyldighet åligger, enligt hvad i 10 § andra stycket af
förordningen angående expeditionslösen vidare stadgas, svarande eller förklarande
hos kammarrätten i afseende å dom eller utslag, som jämlikt
instruktionen för samma ämbetsverk utgifves efter anslag. Så är på grund
af § 14 i instruktionen den 23 december 1908 förhållandet med kammarrättens
utslag i instämda mål.

Den lösen svarande och förklarande i hofrätt och hos kammarrätten
hafva att erlägga för ifrågavarande domar och utslag utgår såsom stämpelafgift.
Om beloppet däraf gäller det i § 3 af förordningen angående
stämpelafgiften den 18 september 1908 meddelade stadgande, att utslag
med rubrik, som utgifves till part, hvilken utan särskild begäran författningsenligt
är skyldig att lösa detsamma, hos nämnda domstolar skall beläggas
med stämpel af tio kronor för första arket och två kronor för
hvarje af de öfriga.

Fråga om förändring i hvad sålunda är stadgadt angående skyldig''
het för svarande eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten att utlösa
dom eller utslag väcktes 1891 af styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
‘ hvilken hos justitieombudsmannen hemställde om åtgärder i syfte, att
stadgandet om utskrifvande af hofrätts dom i två exemplar måtte upphäfvas
eller att, om detta mot förmodan icke skulle anses lämpligt, i förord -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

ningarna angående expeditionslösen och angående stämpelafgiften måtte
vidtagas sådana förändringar, att det åt svarande eller förklarande i hofrätt
eller kammarrätten utskrida domsexemplar blefve fritt från stämpelpapper
men däremot den åt käranden eller sökanden i nämnda domstolar
utskrida expedition blefve belagd med stämpel för såväl hans som svarandens
eller förbi arandens exemplar.

Med anledning häraf gjorde justitieombudsmannen till 1892 års riksdag
framställning om antagande af följande förslag till lag om upphäfvande
af föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tv ej olåt utskrifvas.

»Med ändring af hvad 24 kapitlet 7 § rättegångsbalken samt brefvet
till samtliga hot- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehålla därom,
att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas, fölordnas
härigenom, att något exemplar af sådana domar eller utslag
ej vidare må utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne
därom framställd begäran, dock äger Konungen att förordna, att i mål,
där åklagare å tjänstens vägnar eller annan för kronans räkning är svarande
eller förklarande, dom eller utslag fortfarande skall åt honom
utskrifvas.»

Berörda framställning föranledde en af riksdagen den 27 februari
1892 till Ivungl. Maj:t aflåten skrifvelse. Enligt hvad i denna anfördes,
syntes det, efter riksdagens åsikt, icke kunna förnekas, att skyldigheten
för svarande eller förklarande part i hofrätt eller hos kammarrätten att
utlösa dom eller utslag i de flesta fall måste för parten kännas såsom en
tämligen både obillig och onödig börda, och samma skyldighet syntes icke
heller vara betingad af några i egentlig mening processuella hänsyn. Om
sålunda riksdagen i likhet med justitieombudsmannen ansåge, att ifrågavarande
skyldighet borde och utan olägenhet äfven kunde bortfalla, hade
likväl justitieombudsmannens förslag i sin dåvarande form synts riksdagen
icke vara antagligt. Särskildt hade riksdagen funnit mindre lämpligt att,
ehuru t. ex. för eu å tjänstens vägnar svarande åklagare enahanda behof
att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas, när målet afgjorts
i högsta instans, som då hofrätt däri dömt, likväl meddela bestämmelser
i fråga allenast om det senare fallet. Härjämte vore det enligt
riksdagens uppfattning icke heller fullt lämpligt att i en förordning, som
skulle upphäfva ett stadgande af allmän lags natur, tillika meddela förklaring
om ett förhållande, hvilket — såsom det ifrågavarande eller skyldigheten
att tillhandahålla expeditioner i tjänstemål, där åklagare vore
svarandepart, eller annat mål, där ombud för kronan vore svarande- eller
förfäran dep art — helt och hållet utgjorde föremål för administrativt för -

Justitieombudsmannens
framställning

1892.

Riksdagens
skrifvelse
den 27 februari
1892.

Svea hofrätts
utlåtande.

Göta hofrätts
utlåtande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

fogande. Vid anmärkta förhållanden och då berörda framställning i hvarje fall
förutsatte förändring i förordningen om expeditionslösen, om hvilken förändring
Kungl. Maj:t ensam ägde att föranstalta, samt det framlagda lagförslaget
i öfrigt syntes tarfva jämkningar, hade riksdagen ansett detsamma
lämpligast böra föranleda en skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t
och hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lag om upphäfvande af den för svarandeeller
förklarande art i hofrätt och kammarrätten stadgade skyldighet att
lösa dom eller utslag.

På grund af remisser från Kungl. Maj:t fingo därefter hofrätterna
och kammarrätten afgifva utlåtanden öfver riksdagsskrifvelsen.

Svea hofrätt förklarade därvid, att hofrätten icke hade någon erinran
mot att den svarande eller förklarande i hofrätt nu åliggande ovillkorliga
skyldighet att lösa dom eller utslag upphörde. Lämpligast syntes detta
ske därigenom, att föreskriften i 24 kap. 7 § rättegångsbalken om utskrifning
i två exemplar af hofrätts domar och utslag upphäfdes, samt
att förordningen angående expeditionslösen underginge en motsvarande förändring
i det syfte, att svarande eller förklarande kornrne att erhålla utskrift
af dom eller utslag endast när han själf det begärde. Dock syntes
fortfarande såsom hittills utan särskild begäran exemplar af dom eller
utslag böra utskrifvas åt kronan, ämbets- eller tjänsteman i allt hvad till
ämbetet eller tjänsten hörde eller i mål, som rörde ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, samt
häktad person i mål angående brott, för hvilket han hölles häktad, äfven
då någon af dessa vore svarande eller förklarande.

Om detta utlåtande hade inom hofrätten aderton ledamöter af de
tjugufem, som deltagit i ärendets handläggning, förenat sig. Två ledamöter
hade uttalat sig för att bibehålla bestämmelsen om utskrifvande af
hofrätts domar och utslag i två exemplar men alltid eller i vissa fall befria
svarande eller förklarande från skyldigheten att lösa expedition. Fem
ledamöter hade afstyrkt den föreslagna förändringen.

I Göta hofrätts utlåtande anfördes, att hofrätten ansåge gällande bestämmelse
i 24 kap. 7 § rättegångsbalken ingalunda vara onödig och
sakna processuell betydelse. Hofrätten funne därför så mycket mindre
skäl att tillstyrka någon ändring af densamma, som den i riksdagens
skrifvelse anmärkta obilligheten däraf, att svaranden eller förklaranden,
som icke föranledt målets dragande under hofrätts pröfning, belastades
med kostnaden för stämpel till domen eller utslaget, kunde atlägsnas därigenom
att hans exemplar befriades från stämpel; och då det icke vore
mot processuella rättsgrundsatser och billighet stridande, att den part,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

som till högre instans fullföljde sin talan, finge vidkännas en rättegångsafgift,
hvilken lämpligen syntes kunna sättas högre än nuvarande stämpeln
å hofrätts domar och utslag, kunde statskassan hållas skadeslös genom förhöjning
af stämpeln å kärandens eller klagandens exemplar. Med hänsyn
härtill hemställdes, att den remitterade skrifvelsen icke måtte föranleda
annan Kungl. Maj:ts åtgärd än vidtagande af vissa förändringar i förordningarna
angående expeditionslösen och angående stämpelafgiften, i syfte
att hofrätts dom eller utslag skulle utan lösen utgifvas till kärandes, klagandes
eller sökandes motpart i hofrätten, samt att stämpel för kärandes,
klagandes eller sökandes expedition skulle lämpligen förhöjas.

Detta utlåtande innefattade sexton hofrättsledamöters mening. Tio
ledamöter hade tillstyrkt förslaget att upphäfva stadgande^ om utskrift
af expedition åt svarande eller förklarande i hofrätt eller kammarrätten.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge fann ifrågavarande bestämmelse Hofrättens
i 24 kap. 7 § rättegångsbalken vara grundad så att säga i sakens egen t^Blekin^e
natur, eftersom det finge antagas, ej mindre att det tillhörde god rätte- utlåtande.
gångsordning att såväl den ena som den andra parten vore satt i tillfälle
att utan särskild begäran få del af rättens dom eller utslag i den
sak, som parten rörde, än äfven att parter, vare sig de vore kärande eller
klagande, svarande eller förklarande, i allmänhet hade intresse af sakens
utgång och följaktligen önskade att om denna få kännedom, hvilket, då
rättegången i detta afseende hos hofrätt vore skriftlig, ej kunde ske annorledes
än genom utskrifvande af dom och utslag. För vidtagande af
förändring i det hittills lagstadgade förfarandet syntes hofrätten alltså
mycket viktiga skäl böra anföras. Då emellertid de i ärendet framställda
skälen endels bevisade för mycket, i det att de konsekvent också ledde
till kärandes eller klagandes befrielse från skyldighet att lösa dom och
utslag, samt i öfrigt enligt hofrättens mening saknade den bevisningskraft,
som oundgängligen erfordrades, när fråga vore om en låt vara till det
yttre ringa men i själfva verket ganska viktig förändring af allmänna
lagen, ansåge hofrätten sig, äfven om en genomgående omarbetning och
förändring af rättegångsordningen i dess helhet icke vore påtänkt, icke
kunna tillstyrka bifall till den föreslagna lagförändringen.

Af de elfva ledamöter i hofrätten, hvilka deltagit i ärendets behandling,
hade fem uttalat från utlåtandet afvikande meningar. Fyra af
dessa ledamöter hade tillstyrkt den ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken
och förordningen angående expeditionslösen, att skyldighet för
svarande, som i vädjade saker icke iakttagit inställelse eller i besvärsmål
icke blifvit i hofrätten hörd eller med infordrad förklaring uteblifvit, att
lösa dom eller utslag skulle upphöra, dock att i fall, då enligt § 13 i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

nämnda förordning kronan, ämbets- eller tjänsteman samt häktad person
vore befriade från erläggande af lösen, hofrätts dom eller utslag såsom hittills
skulle utfärdas i två exemplar och att, om dylik lagförändring komine till
stånd, den omständigheten icke skulle utgöra hinder för hofrätten att, där så
pröfvades skäligt, tillägga uteblifven svarande i vädjad sak eller klagandes
vederpart, som icke blifvit i hofrätten hörd, den lösen han kunde visa sig
hafva fått utgifva för hofrätts dom eller utslag. En ledamot hade lämnat
det med riksdagens skrifvelse afsedda förslaget utan anmärkning.

Kammar- Kammarrätten förklarade sig icke hafva något att erinra emot bort iafätande

*aKan^e den svarande eller förklarande i kammarrätten åliggande skylu
aa . att lösa dom eller utslag, hvilken skyldighet ägde rum endast i

några af de i kammarrätten ytterst sällan förekommande mål, hvari dom
eller utslag utfärdades efter anslag.

Kungl. Då ärendet däruppå den 15 december 1893 af chefen för justitie Mdenl5de-

departementet föredrogs inför Konungen i statsrådet, yttrade föredraganden,
cemher 1893&\i riksdagens skrifvelse syntes honom icke böra föranleda något förslag
till ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Det syfte, som läge till grund
för riksdagens framställning, syntes däremot, såsom inom hofrätterna påpekats,
kunna vinnas på annat sätt. Den lösen, svarande eller förklarande
i likhet med motparten hade att erlägga för ifrågavarande domar och utslag,
utginge nämligen i form af stämpelafgift; och vid sådant förhållande
kunde den obillighet, som riksdagen ansett vara förbunden med svarandes
och förklarandes skyldighet att lösa dom eller utslag, undanröjas därigenom
att hans exemplar befriades från stämpel. För handläggning af frågan,
om och under hvilka villkor en sådan anordning kunde göras, beslöts, i
enlighet med föredragandens hemställan, att handlingarna i ärendet skulle
öfverlämnas till finansdepartementet.

Statskonto- öfver den sålunda ifrågasatta ändringen i förordningen angående

kammar- stäinpelafgiften hördes statskontoret och kammarrätten, hvilka i gemenrättens
ut- samt utlåtande tillstyrkte, att samtidigt med utgifvandet af dom eller utlatande.
g|ag j hofrätt och hos kammarrätten ett exemplar däraf skulle tillhandahållas
svarande''eller förklarande utan afgift.

Två af de i ärendets handläggning deltagande ledamöterna i statskontoret
hade varit af skiljaktig mening och yttrat, att då det icke syntes
vara möjligt vinna en ur alla synpunkter fullt rättvis lösning af den
väckta frågan, med mindre åt vederbörande domstol öfverlämnades att urskilja,
huruvida den ena parten skulle äga rätt att bekomma expedition
fri från stämpelafgift och dubbel stämpelafgift uttagas af den andra eller
hvardera skulle själf svara för sin afgift, dessa ledamöter icke kunde tillstyrka
en sådan förändring i stämpelförordningen, hvarigenom i alla fal

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

frihet från stämpelafgift skulle medgifvas för svarandes och förklarandes
exemplar af hofrätts och kammarrätts för dem utfärdade expeditioner.

Vid ärendets förnyade föredragning i statsrådet den 25 januari 1895
fann Kungl. Maj:t den väckta frågan om stämpelfrihet för berörda expeditioner
icke föranleda till vidare åtgärd.

Frågan om ändring i förevarande bestämmelser upptogs sedermera
ånyo af justitieombudsmannen genom en 1907 till Kungl. Maj:t afbiten
skrifvelse. I denna anfördes, att justitieombudsmannen, i öfverensstämmelse
med den af Svea hofrätt under ärendets föregående handläggning
uttalade mening, visserligen funne hinder icke hafva bort möta för att,
med den af samma hofrätt angifna begränsning, godkänna advokatsamfundets
framställning i den form samfundet gifvit densamma. Då emellertid
denna framställnings syfte vunnes jämväl på det af Göta hofrätt föreslagna,
äfven af kammarrätten och statskontoret förordade sätt, eller därigenom
att samtidigt med utgifvandet af dom eller utslag i hofrätt eller
hos kammarrätten ett exemplar däraf tillhandahölles svarande eller förklarande
utan afgift, ansåge justitieombudsmannen sig desto hellre höra
tillstyrka denna lösning af frågan, som svarande och förklarande tydligen
i allmänhet skulle hafva större fördel af en dylik anordning än af den
utaf advokatsamfundet ifrågasatta. Justitieombudsmannen förbisåge dock
icke, att den förra säkerligen komme att mången gång utan gagn förorsaka
vederbörande expeditionshafvande kostnader och besvär.

Ärendet afgjordes af Kungl. Maj:t den 24 april 1908; och fann
Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke föranleda åtgärd.

Kungl.
Maj:ts beslut
den 23
januari
1895.

Justitieombudsmannens

framställning
1907.

Kungl.
Maj:tsbeslut
den 24 april
1908.

Enligt hvad den nu lämnade redogörelsen utvisar, hafva i hufvud-Föredragansak
tre olika uppfattningar gjort sig gällande i fråga om de villkor, på e™nL.
hvilka hofrätts eller kammarrättens dom eller utslag bör tillhandahållas
svarande eller förklarande. Den längst gående förändringen af nuvarande
bestämmelser innefattas i förslaget att upphäfva stadgandena om att hofrätternas
och kammarrättens domar och utslag skola utskrifvas ej blott åt
kärande, klagande eller sökande utan äfven åt svarande eller förklarande.

Utskrift af dom eller utslag åt sistnämnda parter skulle därefter ej äga
rum annat än om de det begärde. I motsats härtill står asikten, att vid
de nuvarande bestämmelserna bör förblifva och dom eller utslag alltså
utan vidare utskrifvas åt svarande eller förklarande, med skyldighet för
honom att enligt samma grunder som kärande, klagande eller sökande
lösa utskriften. En i viss mån medlande ståndpunkt intages af förslaget,
att expedition visserligen fortfarande skall tillhandahållas svarande eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 16 höft. (AV 24).

10 Klingl. Maj ds nåd. proposition Nr 24.

förklarande utan hans begäran men sådan part befrias från stämpelafgift
för expeditionen.

Till stöd för den meningen, att gällande bestämmelser i ämnet böra
lämnas orubbade, har förnämligast åberopats, att kännedom om rättens
beslut i ett mål alltid borde beredas jämväl svarande eller förklarande
part utan att han bchöfde framställa särskild begäran därom. I de fall,
då beslutet icke afkunnades offentligt utan meddelades endast i skriftlig
form, kunde delgifning med part icke ske på annat sätt än att han erhölle
en utskrift af beslutet. Att parten vore skyldig lösa sådan utskrift
kunde så mycket mindre anses obilligt eller olämpligt, som det i de flesta
fall vore för honom behöfligt att äga tillgång till densamma. Dylikt behof
gjorde sig nämligen gällande, ej blott då parten ville draga saken
under högre rätts pröfning, utan äfven då han genom beslutet fått sig
tillagd någon rättighet, som han icke kunde exekutivt utbekomma utan
företeende af expedition. Jämväl i de fall, då i berörda afseende ej förefunnes
något behof i egentlig mening, vore det dock för parten af intresse
att innehafva ett bevis angående det sätt, hvarpå ett honom berörande
rättsärende genom rättegången blifvit afgjordt, och särskildt vore
ett sådant bevis af värde, om saken gällt rättighet till fast egendom.

Såsom särskildt justitieombudsmannen påvisat i sin 1907 till Kungl.
Maj;t gjorda framställning i ämnet, torde emellertid dessa skäl icke äga
afgörande betydelse.

Att god rättegångsordning icke ansetts ovillkorligt påkalla utskrifvande
af expedition äfven åt svarande eller förklarande i sådana fall, då
rättens beslut meddelas endast i skriftlig form, framgår redan däraf, att
svarande och förklarande blott på särskild begäran erhålla utskrift af
högsta domstolens domar och utslag. Möjlighet för part, som ej begärt
utskrift af beslutet, att erhålla kännedom om innehållet i detsamma saknas
dock gifvetvis ingalunda. Domar och utslag äro ju offentliga handlingar,
och det står följaktligen part eller ombud för honom alltid öppet att taga
del af konceptet till beslutet.

Hvad därefter beträffar frågan, huruvida någon obillighet mot svarande
eller förklarande ligger däri, att han nödgas lösa dom eller utslag,
är det visserligen otvifvelaktigt att dylik expedition är för honom i många
fall behöflig och i ännu flera fall af intresse. Men att härpå grunda
skyldighet för parten att lösa expeditionen synes dock knappast vara
befogadt hvarken i dylika fall eller ännu mindre i de öfriga, då något
behof eller väsentligt intresse från partens sida icke föreligger. Riktigare
torde vara att låta det bero af parten själf, huruvida han finner beslutet

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

för honom äga sådan betydelse, att han vill underkasta sig kostnaden för
lösande af detsamma.

Äfven för svarande- eller förklarandepart i högsta instans måste det
tydligen af olika anledningar ofta vara behöfligt att erhålla utskrift af domen
eller utslaget. Att det oaktadt lösningsskyldighet stadgats endast
med hänsyn till inellaninstansens expeditioner torde äga sin förklaring i det
särskilda behof, som i afseende å dessa gör sig gällande för part, som vill
draga målet under Kungl. Maj:ts pröfning. I 24 kap. 7 § rättegångsbalken
angifves också det där medelade stadgandet hafva till syfte, att
delomännen må utan uppskof undfå rättens domar och utslag. Afses härmed
att jämväl part, som uteblifvit och icke själf vidtagit någon åtgärd
för att förskaffa sig utskrift af rättens beslut, skall få del däraf i så god
tid, att han hinner mot detsamma föra den talan, hvartill han kan finna
anledning, vinnes emellertid icke detta ändamål under nuvarande förhållanden.
Utskriften af beslutet kommer nämligen icke genom myndighets
försorg parten tillhanda förrän så långt efter dess meddelande, att tiden
för Överklagande af beslutet för länge sedan är ute. Hänsyn till en uteblifven
svarandes eller förklarandes möjlighet att klaga kan alltså icke
anföras såsom skäl för den åtskillnad, som i detta hänseende göres mellan
part i öfverrätt och part hos Kungl. Maj:t.

Jämväl i andra afseenden torde en jämförelse med förhållandena i
högsta instans kunna tjäna till belysning af grunder, som åberopats till
stöd för ifrågavarande bestämmelser. Det har sålunda framhållits att
lösningsskyldigheten icke innebure någon obillighet mot svaranden, om
denne anställt en talan, som underrätt bifallit men öfverrätt, på klagan af
motparten, funnit obefogad. Ej heller vederfores någon orättvisa svaranden,
då saken varit så mörk och tvifvelaktig, att rättegångens förande ej kunde
anses vara å någondera sidan oskäligt; det vore då icke mera obilligt för

den ena parten än för den andra att nödgas lösa dom eller utslag. Så dana

fall som de nu angifna kunna emellertid förekomma äfven inför
Kungl. Maj:t; och lika litet som därur härledts någon skyldighet för svarande
och förklarande att lösa Kungl. Maj:ts domar och utslag, lika litet

synes man i desamma äga tillräcklig anledning att för dylik part i hof rätt

eller kammarrätten bibehålla lösningsplikten. Stämpeln innebär en
rättegångsafgift, som enligt vanliga regler bör åtminstone i första hand
drabba den part, som påkallat sakens pröfning af högre rätt.

Mot yrkandena om ändring i omförmälda bestämmelser har också
invändts, att i de fall, då desamma företrädesvis skulle kunna anses obilliga
mot svaranden, nämligen då motpartens talan vore uppenbart obefogad
samt underrätten ogillat densamma och hofrätten icke gjort ändring

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

häri, denna obillighet dock vore mera skenbar än verklig. Vederparten
plägade nämligen då af hofrätten förpliktas att ersätta svaranden eller förklaranden
hvad denne kunde visa sig hafva utgifvit för stämpel å hofrättens
dom eller utslag. Äfven bortsedt från att, om åklagare för talan,
dylik förpliktelse endast undantagsvis kan ifrågakomma för honom, samt
att hinder mot utbekommande af sådan ersättning kan möta på grund
af motpartens fattigdom, innebär det dock tydligen en olägenhet för
svaranden, att han måste förskjuta stämpelbeloppet och kanhända nödgas
vidtaga särskilda exekutiva åtgärder för att återfå detsamma. Till
stämpelafgiften kunna dessutom komma andra kostnader. Om en af
underrätt ogillad talan fullföljes och hofrätten icke kommunicerar målet
med svaranden, kan det lätt inträffa, att denne saknar all kännedom
om den vid hofrätten förda klagan och till följd häraf ej utlöser den
för honom utskrifna expeditionen. Denna tillställes honom då genom
exekutiv myndighet, och i samband därmed uttagas såväl stämpelbeloppet
som exekutionskostnaden, hvilken kan blifva ganska ansenlig, särskildt
om utmätningsmannen haft längre väg att färdas till förrättningsstället.
För den senare utgiften kan svaranden icke utkräfva ersättning af sin
motpart, äfven om han fått sig tillerkänd godtgörelse för stämpelkostnaden.
Den förlust, som i dylika fall utan någon försummelse å svarandens
sida tillskyndas honom, innebär uppenbarligen en afsevärd orättvisa,
hvilken synes mig, äfven om andra förhållanden lämnas å sido,
tillräckligt visa det otillfredsställande i nuvarande bestämmelser. Det
torde ock vara sådana långt ifrån sällsynta missförhållanden, som mer än
något annat föranledt de allmänna önskningarna om förändring i dessa
bestämmelser.

Vid bedömande af skälen för och mot en sådan förändring bör gifvetvis
icke lämnas utan uppmärksamhet, att för den händelse svarandes
eller förklarandes utlösande af hofrätternas och kammarrättens domar och
utslag skulle upphöra, härigenom skulle för statsverket föranledas en
minskning i stämpelinkomst. Att af denna anledning bibehålla lösningsskyldigheten
för berörda parter, om den i öfrigt anses oberättigad,
lär dock icke kunna ifrågakomma. För öfrigt behöfver upphäfvande af
nämnda skyldighet icke med nödvändighet medföra förlust af hela den
stämpelinkomst statsverket för närvarande åtnjuter från dessa parter. Möjlighet
finnes också att bei''eda statsverket vederlag genom förhöjning af
stämpelafgiften för andra expeditioner, om sådant anses nödigt eller lämpligt.
Olika förslag härtill hafva framkommit under detta ärendes tidigare
behandling.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 24.

Af hvad jag nu yttrat framgår, att enligt min mening^ åtgärder
böra vidtagas för åstadkommande af ändring i förut omförmälda bestäm G

melser.

Huruvida man vid denna förändrings genomförande går den ena
eller andra vägen, upphäfver stadgandena om utskrifvande af hofrätternas
samt vissa kammarrättens domar och utslag i två exemplar eller allenast
låter svarandes och förklarandes exemplar blifva fria från stämpel, synes
mig vara af mera underordnad betydelse. Obestridligen uppnår man nämligen
det afsedda syftet, äfven om man inskränker sig till en åtgärd i den
senare riktningen. Därigenom skulle till och med större fördel beredas
svaranden eller förklarande^ i det han utan särskild begäran och utan afgift
finge tillgång till en utskrift af rättens dom eller utslag.

Jag anser dock den förra utvägen vara att föredraga, och detta väsentligen
därför att tillhandahållande utan vidare af stämpelfri expedition
åt svarande eller förklarande skulle medföra kostnader och besvär, som jag
icke kan finna nödiga. Erfarenheten visar, att dessa parter hittills i talrika
fall icke godvilligt uttagit sina utskrifter, och äfven om en viss förändring
häri sannolikt skulle inträda, därest expeditionerna utlämnades
afgiftsfritt, kan det dock tagas för gifvet, att fortfarande många sådana,
såsom för parterna obehöfliga, icke skulle af dem afhämtas. Vid underrätt
och hos Kungl. Maj:t får svarande, som är i behof af utskrift, erlägga
afgift för densamma, och det torde icke finnas större anledning att i hofrätt
eller kammarrätten utlämna dylika utskrifter kostnadsfritt.

En annan fråga är, huru afgiften för expedition, som svarande eller
förklarande begär, bör beräknas. I dessa afseenden gälla olika regler för
underrätterna och högsta domstolen. Vid de förra skall expedition, som
utskrifves åt svarande, lösas efter samma grunder som kärandes exemplar,
hvaremot ett åt svarande eller förklarande utskrifvet exemplar af högsta
domstolens dom eller utslag belägges med afgift endast såsom för afskrift.
Bestämmelser i ena eller andra riktningen blifva nu erforderliga äfven för
hofrätt och kammarrätten.

I hvarje fall vinnes med den föreslagna anordningen den fördel, att
alla instanserna blifva likställda däri, att svarande eller förklarande erhål*
ler expedition endast på egen begäran och då mot stadgad afgift.

Ordnas saken på nu angifvet sätt, kommer också utan tvifvel en
icke oväsentlig del af den nuvarande inkomsten för dylika parters expeditioner
— större eller mindre allt efter den afgift hvarmed de skola beläggas
— att äfven framgent inflyta till statsverket.

Genom förordningen den 20 december 1851 har föreskrifvits, att
stadgandet i 21 kap. 1 § rättegångsbalken om hvad den har att iakttaga,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

som i rättegång vill fordra ersättning för kostnad och skada, icke innefattar
hinder för hofrätt att, om svaranden i vädjad sak uteblir eller anförda
besvär pröfvas, utan att klagandens vederpart däröfver höres, tillägga den
sistnämnda såväl som den uteblifna svaranden ersättning för lösen af ett
exemplar af hofrättens dom eller utslag, om hofrätten eljest så skäligt
finner. Svea hofrätt har i sitt utlåtande öfver riksdagens skrifvelse den
27 februari 1892 uttalat farhåga, att efter den föreslagna lagändringens
genomförande olika meningar skulle uppstå, huruvida nämnda förordning
vidare ägde tillämplighet, enär densamma möjligen kunde anses hvila på
den förutsättning, att svarande- eller förklarandepart vore skyldig lösa hofrättens
dom eller utslag. Hofrätten har därför hemställt, huruvida icke
för att förebygga olika lagtillämpning afskaffande! af denna skyldighet
borde åtföljas af den förändring i berörda förordning, att hofrätten förklarades
kunna i det i förordningen förutsatta fall, där det funnes skäligt,
tillägga klagandens vederpart ersättning för hvad han visade sig hafva utgifvit
för lösen af ett exemplar af hofrättens dom eller utslag. Äfven jag
anser, att omförmälda stadganden böra framgent vinna tillämpning på sätt
hofrätten åsyftat, men det förefaller mig, att en uttrycklig föreskrift härom
icke gärna kan vara erforderlig.

Under den tidigare behandlingen af förevarande ärende har jämväl
påpekats, att fortfarande såsom hittills utan särskild begäran exemplar af
dom eller utslag borde utskrifvas åt kronan, ämbets- eller tjänsteman i
allt hvad till ämbetet eller tjänsten hörde eller i mål, som rörde ansvar
eller ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten,
samt häktad person i mål angående brott, för hvilket han hölles häktad,
äfven då någon af dessa vore svarande eller förklarande. Så tillgår i
fråga om högsta domstolens domar och utslag, utan att föreskrift därom
lär vara af Kungl. Maj:t utfärdad. Om nu, såsom förefaller mig lämpligt,
ett uttryckligt stadgande i ämnet kommer att meddelas i fråga om hofrätterna
och kammarrätten, torde en motsvarande bestämmelse böra utfärdas
i afseende å den högsta instansen. Denna fråga, som faller inom
området för Eders Kungl. Ma:jts administrativa myndighet, synes emellertid
böra anstå, till dess den åsyftade lagändringen undergått slutlig behandling.

För det afsedda ändamålets vinnande torde, utöfver ändring i 24
kap. 7 § rättegångsbalken, böra vidtagas vissa delvis af mig förut antydda
förändringar i författningarna om expeditionslösen och om stämpelafgiften.
Det torde dock icke vara nödigt att i detta sammanhang närmare
ingå på de erforderliga förändringarna i författningar, som icke äro
af lags natur.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag till den behöfliga lagändringen har utarbetats inom justitiedepartementet.
»

Föredraganden uppläste härefter ett förslag till lag innefattande ändring
i 24 kap. 7 § rättegångsbalken, af den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar; och hemställde föredraganden, att lagrådets utlåtande öfver
förslaget måtte för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen,
inhämtas genom utdrag af protokollet.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets
öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 24.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att hvad i 24 kap. 7 § rättegångsbalken staddas
därom, att alla rättens domar eller utslag, som efter kungörelse a
rättens dörr afsägas eller utgifvas, böra förut tvefaldt färdiga skr.fvas
icke vidare skall föranleda skyldighet att utskrifva dom eller utslag till
svarande eller förklarande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
5 januari 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,
Borgström,
Skarstedt,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 december 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas
öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag innefattande
ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken.

Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade
inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å afdelningen för lagärenden
Herman Falk.

Lagrådet yttrade, att, då förslaget innefattade ändring i 24 kap. 7
§ rättegångsbalken, såsom ock rubriken till förslaget angåfve, åt den ifrågaställda
lagen borde gifvas en affattning, som bättre än den föreslagna
utvisade nämnda förhållande.

Dessutom ansåg lagrådet, att för lagens ikraftträdande lämpligen
borde bestämmas viss dag.

1 öfrigt lämnade lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 16 Käft. {Nr 24.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adeeswärd,

Petkén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets
den 5 januari 1912 afgifna utlåtande öfver det den 30 december
1911 till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande ändring i 24
kap. 7 § rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden,
att i enlighet med hvad lagrådet ifrågasatt förslagets affattning
något jämkats och för den föreslagna lagens ikraftträdande utsatts viss
dag, den 1 juli 1912.

Föredraganden uppläste härefter det jämkade förslaget och hemställde,
att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas Riksdagen
till antagande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 24.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets
öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;
och skulle till Riksdagen aflåtas proposition af den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Israel Myrberg.