Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228 (Proposition 1917:228)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Nr 228.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om för säkring srådet; given Stockholms slott
den 14 april 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om försäkringsrådet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 189 höft. (Nr 228.)

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Förslag

till

Lag om

försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst sju ledamöter.

Två av ledamöterna skola representera arbetsgivarna och två arbetarna.
Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem förordnas
av Konungen för två år i sänder efter förslag, som avgivas på
sätt nedan stadgas.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas
omedelbart av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga
män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas
uti domarämbeten.

2 §•

Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera
arbetsgivarna, må avgivas av förening av arbetsgivare med minst etthundra
medlemmar, och förslag till ledamöter och suppleanter, som
skola representera arbetarna, av förening av arbetare med minst tiotusen
medlemmar.

Därjämte må förslag till representanter för arbetsgivarna eller för
arbetarna avgivas av landsting och stadsfullmäktige i stad, som icke
deltager i landsting, samt av hushållningssällskap och auktoriserade
handelskammare ävensom av annan korporation eller förening, vilken
Konungen, efter därom av försäkringsrådet gjord framställning, finner
böra tillerkännas rätt att avgiva sådant förslag.

Förslag, som ovan sägs, bör upptaga minst dubbelt så många
personer som de, vilka skola med ledning av förslaget förordnas till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

ledamöter och suppleanter. Har förslag ej avgivits, varde förordnande
ändock av Konungen utfärdat.

3 §•

Ledamot eller suppleant, som i 1 § andra stycket avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd, eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd
under framtiden eller tilltalad av allmän åklagare för brott, som kan
medföra dylik påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

4 §•

Har ledamot eller suppleant, som i 1 § andra stycket avses, åtagit
sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre
särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget
prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 §•

Skulle ledamot, som i 1 § andra stycket omförmäles, vid sammanträde
utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan
ej suppleant tillkallas, äger försäkringsrådet utse lämplig person att vid
det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 §•

Ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
skola behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras av fem ledamöter,
så ock av fyra, där de äro om slutet ense. Av dessa ledamöter
skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna samt
de övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje stycket, och blund
dem minst eu vara lagfaren.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.

I behandling av viktigare ärende, som i första stycket är nämnt,
eller ärende av allmän betydelse, skola deltaga minst sju ledamöter, av
vilka två skola vara representanter för arbetsgivarna och två representanter
för arbetarna, samt av de övriga minst två vara lagfarna.

i §■

Närmare föreskrifter om avgivande av förslag, som i 2 § sägs, och
om försäkringsrådets verksamhet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918, dock att förslag,
varom i 2 § stadgas, första gången skola avgivas under år 1917.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 9
mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Becic-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
departementschefen, statsrådet von Sydow, följande:

I lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
förutsättes inrättandet från ingången av år 1918 av ett för hela riket
gemensamt försäkringsråd; och enligt 5 § av nämnda lag skola grunderna
för rådets organisation och verksamhet bestämmas av Konung
och riksdag.

Sedan kommittén för verkställande av utredning och avgivande av
förslag angående införande av obligatorisk sjukförsäkring av arbetare
m. m. (den s. k. socialförsäkringskommittén), dock med undantag av
kommitténs särskilda ledamöter, den 11 oktober 1916 avgivit infordrat
underdånigt utlåtande angående försäkringsrådets organisation och verksamhet,
har Kungl. Maj:t uti den till riksdagen den 13 januari innevarande
år avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

behov i punkterna 61 och 62 under sjätte huvudtiteln föreslagit riksdagen
att dels godkänna framlagt förslag till ordinarie avlöningsstat
för försäkringsrådet ävensom till allmänna villkor och bestämmelser för
åtnjutande av avlöningsförmåner å samma stat, dels från och med år
1918 uppföra ett ordinarie anslag till försäkringsrådet, dels ock å extra
stat för samma år anvisa anslag för upprätthållande av rådets verksamhet
m. m.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1917 lämnade
jag en utredning angående grunderna för försäkringsrådets organisation
och verksamhet. Då emellertid rådet skall utgöra sista
instans i frågor rörande tillämpning av lagen den 17 juni 1916, lära
nämnda grunder böra genom särskild lag fastställas. Ehuru vissa
skäl synas tala för att låta därmed anstå till dess rådet blivit tillsatt
och erfarenhet vunnits om dess verksamhet, har jag därför låtit utarbeta
förslag till lag i ämnet; och ber jag att nu få underställa detta förslag
Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande innehållet i nämnda lagförslag får jag, under hänvisning
i övrigt till förenämnda utredning, meddela följande.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1917 anförde
jag, att det med hänsyn till de mångskiftande frågor, som kunde bliva
föremål för rådets behandling, givetvis erfordrades, att rådet ägde tillgång
till sakkunskap inom olika fack, särskilt inom medicinens, försäkringsteknikens,
ingen]örsteknikens och juridikens områden. Då emellertid
försäkringsrådets huvudsakliga uppgift bleve att såsom högsta instans
avgöra besvärsmål, måste särskild vikt läggas därpå, att bland de
nämnda områdena av fackinsikter den juridiska sakkunskapen städse
bleve representerad inom rådet. I anslutning till vad social försäkringskommittén
föreslagit, syntes mig fördenskull böra stadgas, att — frånsett
representanterna för arbetsgivare och arbetare — två av rådets
övriga medlemmar skulle hava fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som uti domarämbeten må nyttjas. Däremot ansåg jag det icke
vara erforderligt eller ens lämpligt att föreskriva, att någon av rådets
ledamöter skulle äga speciell sakkunskap inom något annat bestämt
angivet fack. Tillgång till erforderlig sakkunskap, i den mån den ej
funnes företrädd inom rådet, syntes nämligen i varje särskilt fall böra
beredas detsamma antingen genom tillkallande av en i frågan speciellt
sakkunnig för att med yttranderätt närvara vid rådets förhandlingar
eller ock genom infordrande av skriftligt utlåtande från sådan sakkunnig.
Då det vidare vore av vikt, att de intressen, som företräddes

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.

av arbetsgivare och arbetare, bleve någorlunda fylligt representerade
inom rådet, ansåg jag antalet representanter för arbetsgivare och
arbetare icke böra bestämmas till lägre antal än fyra, därav två av
vardera kategorien.

Vidare framhöll jag, att man för bedömandet av det erforderliga
antalet medlemmar av försäkringsrådet måste söka redan på förhand
göra sig en föreställning om den arbetsmängd, som kunde komma att
falla på rådet. Efter att liava lämnat en redogörelse härutinnan, föreslog
jag, att å ordinarie stat skulle uppföras en ordförande och chef,
vilken enligt mitt förslag borde benämnas president, två försäkringsråd,
två representanter för arbetsgivare och två representanter för arbetare.
Därjämte förordade jag, att ett försäkringsråd skulle upptagas å extra
stat. Mitt förslag vann jämväl Kungl. Maj:ts bifall.

I överensstämmelse härmed har föreslagits ett lagstadgande av
innehåll, att försäkringsrådet skall bestå av minst sju ledamöter, därav
två skola representera arbetsgivarna och två arbetarna, varjämte av
övriga ledamöter en skall vara rådets chef och två skola hava fullgjort
vad författningarna föreskriva dem, som uti domarämbeten må nyttjas.

På sätt jag yttrade till statsrådsprotokollet den 13 januari 1917,
torde arbetsgivare- och arbetarerepresentanter böra av Kungl. Maj:t
förordnas för en tid av två år. Innan sådant förordnande äger rum,
böra dock intresserade parter sättas i tillfälle att, på sätt jag blir i
tillfälle ytterligare beröra, hos Kungl. Maj:t föreslå representanter i
rådet. Ett dylikt förfaringssätt är jämväl enligt nådig kungörelse den
31 december 1912 (svensk författningssamling nr 3841 föreskrivet beträffande
motsvarande representanter i sociala rådet och fanns jämväl
upptaget i de till 1910 och 1911 års riksdagar framlagda förslagen till
lag om särskild domstol i vissa arbetstvister. Motsvarande förfarande
har jämväl förordats i det av socialstyrelsen den 13 juli 1916 framlagda
förslaget rörande dylik domstol.

För varje arbetsgivare- eller arbetarerepresentant torde böra utses
tre suppleanter. I den blivande arbetsordningen för rådet synes lämpligen
kunna inrymmas föreskrift om den ordning, i vilken dessa suppleanter
skola inkallas till tjänstgöring.

För belysande av frågan om intresserade parters förslagsrätt i fråga
om arbetsgivare- eller arbetarerepresentant eller suppleant för sådan,
ber jag få erinra, att enligt 1911 års förslag till lag om särskild domstol
i vissa arbetstvister — till vilket förslag socialstyrelsen i sin skrivelse
den 13 juli 1916 härutinnan anslutit sig — förslag för tillsättande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

av dylik representant och suppleant skulle avgivas av arbetsgivareförening,
omfattande minst etthundra arbetsgivare, samt av fackförening,
fackförbund eller annan dylik förening av arbetare, omfattande minst
tiotusen arbetare.

I föreliggande fråga bar socialförsäkringskommittén i sitt utlåtande
den 11 oktober 1916 anfört följande:

»För avgivande av förslag för tillsättande av de ifrågavarande representanterna
torde, i analogi med motsvarande förhållanden vid tillsättandet av det
sociala rådet och den föreslagna arbetsdomstolen, böra anlitas sådana sammanslutningar
av intresserade, som omfatta större intresseområden och i övrigt kunna
anses äga tillräckliga kvalifikationer. Med hänsyn till beskaffenheten av rådets
uppgifter och till önskvärdheten av att erhålla förslag från korporationer inom
så många arbetsområden som möjligt av dem, som omfattas av olycksfallsförsäkringslagen,
synas förslag böra kunna avgivas, icke allenast, såsom enligt förslaget
till arbetsdomstol, av arbetsgivareföreningar med minst etthundra och av arbetareorganisationer
med minst tiotusen medlemmar, utan även av hushållningssällskapen
och handelskamrarna samt därjämte, i analogi med danska lagens motsvarande
bestämmelser, av andra liknande föreningar eller korporationer, som av
Kungl. Maj:t, efter därom av försäkringsrådet gjord framställning, finnas böra
tillerkännas förslagsrätt.»

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1917 framhöll
jag, att för ernående av de största garantier för att de intresserade
parterna, arbetsgivare och arbetare, skulle bliva på bästa sätt representerade
i rådet, arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar, i analogi
med vad som vore fallet beträffande sociala rådet, borde få bos
Kungl. Maj:t föreslå en eller flera representanter i rådet jämte suppleanter
för dem. I överensstämmelse härmed synes förslagsrätt i nämnda
hänseende böra tillkomma föreningar av arbetsgivare och arbetare av
sådan omfattning, som ifrågasatts skola medföra förslagsrätt i fråga om
vissa ledamöter i arbetsdomstolen. Därigenom komma att till de i
förevarande avseende behöriga hänföras alla nu befintliga mera betydande
föreningar av arbetsgivare eller arbetare.

Emellertid torde, på sätt av socialförsäkringskommittén framhållits,
förslagsrätten böra utsträckas jämväl till andra slag av korporationer.
Arbetsdomstolens kompetensområde är avsedd att omfatta uteslutande
tvister, i vilka arbetsgivare- och arbetareintressen stå stridiga mot varandra.
Detta är ej i samma grad fallet beträffande försäkringsrådet,
varför förslagsrätt lämpligen synes kunna tillerkännas jämväl korporationer,
i vilka båda de nämnda intressena äro representerade. Med hänsyn
jämväl till önskvärdheten att erhålla förslag från så många intresserade
korporationer som möjligt, vill jag därför, i huvudsaklig anslutning
till socialförsäkringskommitténs utlåtande, förorda, att förslag till represen -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

tanter för arbetsgivare och arbetare skall kunna avgivas av landsting
och stadsfullmäktige i stad, som icke deltager i landsting, samt av hushållningssällskap
och auktoriserade handelskammare ävensom av annan
korporation eller förening, som av Konungen, efter därom av försäkringsrådet
gjord framställning, finnes böra tillerkännas sådan rätt.

Med den ställning, försäkringsrådet skulle erhålla, synes Kungl.

Maj:t ej böra vara bunden att vid utseende av arbetsgivare- eller arbetarerepresentant
hålla sig inom de avgivna förslagen.

Avgivet förslag torde böra upptaga minst dubbelt så många personer,
som skola med ledning av förslaget förordnas till ledamöter och
suppleanter. Därest förslag ej inkommit, torde Kungl. Maj:t böra äga att,
oberoende därav, förordna sakkunniga personer, vilka må anses representera
den sida, varifrån förslag ej avgivits. Det synes böra tillkomma
Kungl. Maj:t att meddela de närmare föreskrifter, som beträffande sättet
för förslagens avgivande äro av nöden. Stadgande i sistnämnda hänseende
är infört i 7 §.

De omständigheter, vilka böra utgöra hinder för ledamotskap av 3, 4 och 5 §§.
rådet i vad angår arbetsgivare- och arbetarererepsentanter samt suppleanter
för dem, äro i förslaget upptagna i huvudsaklig överensstämmelse
med vad om andra offentliga förtroendeuppdrag gäller. För att undvika
obehöriga rubbningar av rådets sammansättning torde det böra
såsom eu medborgerlig sk}ddighet åläggas en var, som åtagit sig uppdraget
såsom ledamot eller suppleant och blivit därtill förordnad, att
fullgöra detsamma, såvida icke omständigheter kunna åberopas, vilka
av Kungl. Maj:t prövas böra lända honom till befrielse.

På det att ej brist på suppleanter må uppkomma eller rubbning
uppstå i den tur, som bör finnas bestämd för deras inträde i tjänstgöring,
har upptagits ett stadgande av innehåll, att vid ledamots eller
suppleants avgång före den bestämda tidens utgång annan skall i den
avgångnes ställe utses för den återstående tiden. Därvid torde förut
avgivna förslag kunna tjäna till ledning. I vissa fall torde det dock
bliva erforderligt att från vederbörande infordra nytt förslag.

Skulle ledamot, representerande arbetsgivare eller arbetare, utebliva
från försäkringsrådets sammanträde eller finnas av jäv vara hindrad
att tjänstgöra och kan ej suppleant tillkallas, torde försäkringsrådet
böra äga utse annan lämplig person att träda i nämnda ledamots ställe.

Givetvis skall den tillkallade därvid företräda samma sida, som den
hindrade.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 189 käft. (Nr 228.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Beträffande sättet för behandlingen av ärendena inom försäkringsrådet
yttrade socialförsäkringskommittén i sitt utlåtande den 11 oktober
1916, att en fördelning av besvärsmålens handläggning på byråer antagligen
komme att bliva erforderlig. Vid målens behandling syntes i
allmänhet 5 ledamöter av rådet böra deltaga. Av dessa skulle alltid en
vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. De övriga
tre skulle vara dels rådets ordförande och dels två råd, av vilka
den ene självfallet skulle vara chefen för den byrå, till vars föredragning
målen hörde.

Vidare yttrade kommittén i denna del bland annat följande:

»Vid en dylik fördelning av ärendena skulle ordföranden komma att deltaga
i samtliga förekommande frågors behandling och avgörande. Då det emellertid
synts vara av vikt, att rådets ordförande icke för mycket belastas med obetydligare
ärenden, utan i stället i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att
ägna sin uppmärksamhet åt de uppgifter av allmännare betydelse, som jämväl
åligga rådet, ävensom åt sådana spörsmål, som beröra andra försäkringsgrenar
eller ankomma på honom i hans egenskap av rådets chef, har ansetts, att rådet
bör vara beslutfört i fråga om besvärsmål, då fyra ledamöter deltaga i beslutet,
därest de äro ense. Härigenom skulle ordföranden befrias från skyldigheten att
deltaga i avgörandet av enklare mål, som ej föranleda någon meningsskiljaktighet
vid avgörandet. Att, i analogi med vad som gäller t. ex. för hovrätterna för
beslutförhet, allenast fordra, att tre av fyra i beslutet deltagande ledamöter skola
vara ense, torde däremot icke vara lämpligt. Det har nämligen synts vara av
vikt, att en arbetsgivare- eller en arbetarerepresentant ensam skulle kunna påfordra
tillkallandet av den femte ledamoten.

I allmänhet bör rådet i sin helhet vara närvarande vid behandlingen av mål
av allmän betydelse, ärenden rörande personalens och rådets ekonomi m. fl. ärenden,
som icke äro att anse såsom besvärsmål.»

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1917 inskränkte
jag mig till allenast några antydningar rörande huvudgrunderna
för ärendenas behandling, då de mera detaljerade föreskrifterna
i sådant hänseende syntes böra göras beroende av någon tids erfarenhet.
Det torde jämväl ankomma på Kungl. Maj:t att därom utfärda
särskild arbetsordning.

I mitt berörda yttrande framhöll jag emellertid i denna del, ätt
behandlingen av besvärsmål, i enlighet med vad kommittén föreslagit,
borde företagas av minst fem ledamöter av rådet, dock att rådet borde
få anses beslutfört, då fyra ledamöter deltoge i beslutet och de vore
ense. En representant för arbetsgivarna och en representant för arbetarna
skulle alltid förekomma bland de i handläggningen deltagande
medlemmarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

I deri mån så bleve erforderligt, anförde jag vidare, borde ledamöterna
av rådet vid behandlingen av besvärsmål kunna arbeta på
särskilda avdelningar, dock under iakttagande av vad nyss sagts om
beslutförhet. Rådet i sin helhet syntes emellertid böra vara närvarande
vid behandlingen av sådana besvärsmål och tvister, vilka vore av mera
invecklad natur eller av prejudicierande betydelse. I samma ordning
borde även behandlas ärenden, som av rådet omedelbart upptoges till
prövning utan föregående besvär, samt i övrigt ärenden av mera allmän
beskaffenhet ävensom ärenden rörande rådets personal och ekonomi
in. m.

Uti föreliggande förslag har jämväl upptagits stadganden i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag sålunda yttrat, dock med viss
modifikation i fråga om rådets sammansättning vid handläggningen av
viktigare ärenden.

Såsom jag förut antytt, förutsätter lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete, att försäkringsrådet skall träda i
full verksamhet från och med ingången av år 1918. Med hänsyn
härtill lärer den av mig föreslagna lagen angående försäkringsrådet böra
träda i kraft vid samma tidpunkt. För att detta skall kunna ske,
erfordras emellertid föreskrift, att förslag till arbetsgivare- och arbetarerepresentanter
första gången skola avgivas redan under år 1917.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag,
vilket var av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställde,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Lagens ikraftträdande.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

ois! försäkringsrådet.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Försäkringsrådet skall bestå av minst sju ledamöter.

De övriga ledamöterna utnämnas omedelbart av Konungen. Av
dem skall en vara rådets chef och två vara lagkunniga män, vilka
fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 §•

Förslag till ledamöter och suppleanter, somj skola representera
arbetsgivarna, må avgivas av förening av arbetsgivare med minst etthundra
medlemmar, och förslag till ledamöter och suppleanter, som
skola representera arbetarna, av förening av arbetare med minst tiotusen
medlemmar.

Därjämte må förslag till representanter för arbetsgivarna eller för
arbetarna avgivas av landsting och stadsfullmäktige i stad, som icke
deltager i landsting, samt av hushållningssällskap och auktoriserade
handelskammare ävensom av annan korporation eller förening, som av
Konungen, efter därom av försäkringsrådet gjord framställning, finnes
böra tillerkännas rätt att avgiva sådant förslag.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.

Förslag, som ovan sägs, bör upptaga minst dubbelt så många
personer, som skola med ledning av förslaget förordnas till ledamöter
och suppleanter. Har förslag ej avgivits, varde förordnande ändock
av Konungen utfärdat.

3 §•

Ledamot eller suppleant, som i 1 § andra stycket avses, skall vara
svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd, eller vars egendom, utan att vara avträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är ställd
under framtiden eller tilltalad av allmän åklagare för brott, som kan
medföra dylik påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att föra
annans talan inför rätta.

4 §•

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, med ledning
av förut avgivet förslag, eller, därest nytt förslag finnes böra infordras,
med ledning av detta, annan ledamot eller suppleant.

5 §•

6 §•

Besvär och andra ärenden, som enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete skola behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras
av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om slutet ense.
Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje
stycket, och bland dem en hava fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

Vid behandling av mål av synnerligen tvistig beskaffenhet ävensom
av ärenden av allmän betydelse må, på sätt i särskild av Konungen
utfärdad arbetsordning stadgas, flera ledamöter deltaga sålunda, att vid
behandlingen tillkallas ytterligare en representant för arbetsgivarna och
cn för arbetarna, samt, där ej två av Konungen utnämnda ledamöter,
som hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som må nyttjas
uti domarämbeten, redan deltaga i behandlingen, ytterligare en sådan
ledamot.

Uppstå skiljaktiga meningar, gäller vad allmänna lagen stadgar
angående omröstning till dom.

7'' §•

Närmare föreskrifter om avgivande av förslag, som i 2 § sägs, och
om försäkringsrådets verksamhet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918, dock att förslag,
varom i 2 § stadgas, första gången skola avgivas under år 1917.

Kung!. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Utdrag av protokollet, hållet i Kung!. Maj ds lagråd måndagen
den 26 mars 1917.

Närvarande:

Justitieråden Gui.lstranp,
von Seth,

Wedbeeg,

Regeringsrådet Planting-Gyi.lenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 9 mars 1917,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till
lag om försäkringsrådet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av assessorn i Svea hovrätt Gustaf Lindstedt.

I anledning av förslaget avgå vos följande yttranden:

Förslaget i dess helhet.

Justitierådet von Seth:

Förslaget angiver icke tydligt, vilken ställning försäkringsrådet är
avsett att intaga vid avgörandet av sådana tvister, som det har att
pröva.

Ej heller den avfattning, de rådet berörande stadgandena i lagen
den 17 juli 1916 om försäkring för olycksfall i arbete erhöllo, lämnar
någon ledning för nämnda frågas avgörande.

Däremot förekommo i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
åtskilliga uttalanden, som visa, att kommittén avsåg, att försäkringsrådet
närmast skulle komma att intaga ställningen av en på särskilt sätt ordnad
skiljenämnd.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 228.

Under ärendets fortsatta behandling inför Kungl. Maj:t och i riksdagen
gjordes emellertid å andra sidan uttalanden, som, ehuru icke fullt
tydliga, likväl låta förmoda, att kommitténs ovanberörda ståndpunkt icke
vann obetingat godkännande, eller i varje fall, att frågan lämnades
öppen i avvaktan på det slutliga ordnandet av rådets organisation och
verksamhet.

Av departementschefens uttalande vid framläggandet av nu förevarande
förslag synes framgå, att det närmast varit ställningen av domstol,
som föresvävat honom. Det framhålles sålunda, att försäkringsrådets
huvudsakliga uppgift skulle bliva, att såsom högsta instans avgöra
besvärsmål, och att därför särskild vikt måste läggas därpå, att den
juridiska sakkunskapen städse blir representerad inom rådet. På en
sådan uppfattning tyder också, att man funnit sig icke behöva meddela
några särskilda bestämmelser angående jäv för ledamöterna i försäkringsrådet,
uppenbarligen av den anledningen, att man ansett allmänna
lagens stadganden om domarjäv utan vidare bliva tillämpliga.

Å andra sidan är emellertid förslaget i vissa delar så avfattat, att
av detsamma kunde synas framgå, att försäkringsrådet närmast avsetts
skola erhålla karaktären av skiljenämnd. På eu dylik avsikt tyder sålunda
den i olika §§ förekommande beteckningen av vissa ledamöter
såsom representanter för den ena eller andra sidan, eu beteckning, som,
under alla omständigheter föga tilltalande, skulle vara alldeles särskilt
olämplig, om fråga vore om verkliga domare, på vilka ju framförallt
måste ställas den ovillkorliga fordringen, att de med bortseende från
alla intresseförhållanden skola med obrottslig oväld ägna sig åt prövningen
av förekommande tvistefrågor. Av samma slag är även bestämmelsen
i sista stycket av 6 § om sättet för åstadkommande av
beslut inom försäkringsrådet vid fall av olika meningar, vilken bestämmelse
ju skulle varit alldeles obehövlig, om försäkringsrådets egenskap
av domstol stått fullt klar för förslagets författare.

En följd av den påpekade oklarheten i förslaget är, att detsamma
icke lämnar någon ledning för avgörandet, huruvida sådana i allmän lag
beträffande domstolar och domare meddelade bestämmelser som till exempel
de i 1 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken om hinder på grund av släktskap
för vissa personer att samtidigt vara ledamöter i samma domstol
och om skyldighet att avlägga domareed eller i 21 kap. rättegångsbalken
om befogenhet och skyldighet för domstol att förplikta tappande part
att ersätta vederpartens kostnader å målet o. s. v. skola äga tillämplighet
jämväl i fråga om försäkringsrådet. Vad särskilt angår kostnadsfrågan,
torde, även om, på sätt jag längre fram kommer att vidare beröra, av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

stadgandet i 23 § av lagen om försäkring för olycksfall i arbete följer,
att ersättning till vittnen och sakkunniga från klagande parters sida icke
behöver ifrågakomma, densamma icke komma att sakna varje betydelse,
då givetvis särskilt de försäkrade kunna få vidkännas andra utgifter,
såsom till hjälp med besvärsskrifters författande och dylikt, vilka utgifter
synas böra ersättas dem, om vederbörande försäkringsinrättning av försäkringsrådet
tinnes hava felaktigt avgjort den föreliggande tvisten.
Åven frågan i vad ordning försäkringsrådets beslut i sådana fall, då desamma
innebära ett avgörande av tvist mellan varandra motstående parter,
skola kunna bringas till verkställighet, lärer vara beroende av, om detsamma
är att betrakta som domstol eller såsom skiljenämnd.

Otvivelaktigt synes mig vara, att förslaget bör undergå någon omarbetning
till undanröjande av den av mig berörda oklarheten.

I vilken riktning en sådan omarbetning bör gå, kan ju vara föremål
för olika meningar. Mig synes emellertid övervägande skäl tala för,
att den bör leda därhän, att försäkringsrådet uttryckligen erhåller karaktären
av en verklig domstol. Dels får det ju att i stor utsträckning
avgöra rena civila tvistefrågor och dels torde endast på denna väg erforderlig
auktoritet kunna beredas åt dess avgöranden och dessa hava
utsikt att i allmänhetens uppfattning komma att få den karaktär av
prejudikat, som det givetvis är avsikten att de skola erhålla.

För detta ändamål synas dels vissa ändringar böra företagas i
avfattningen av redan förefintliga §§ samt dels efter nuvarande 6 §
böra inskjutas en ny § av innehåll, att i de hänseenden, uti vilka
icke särskilda bestämmelser meddelas i den föreslagna lagen eller i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, vad i allmänhet är i lag stadgat
om domstolar och domare skall i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet i avseende å försäkringsrådet och dess ledamöter, i samband
varmed omförmälda stadgande i sista stycket av 6 § bör utgå. De
huvudsakligaste av de bestämmelser i rättegångsbalken, som utöver de
förut berörda i 1, 13, 21 och 23 kapitlen härigenom skulle bliva tillämpliga
i avseende å försäkringsrådet, innefattas i 1 kap. 9, 11 och 12 §§, i
den mån de ännu gälla, samt i delar av 14, 15, 17, 20 och 24 kapitlen
och angå sättet för talans utförande m. m., rättegångsombud, laga bevis,
förlikningar samt rättens utslag och dom. För försäkringsrådets ledamöter
skulle en särskild förmån vinnas därutinnan, att de icke skulle
kunna stämmas av enskild part för fel eller brott i ämbetet.

Skulle den av mig nu uttalade uppfattningen icke vinna avseende,
lärer i varje fall bliva nödvändigt att på något ställe i den föreslagna
Bihang till riksdagms protokoll 1917. 1 samt. 189 höft. (Nr 228.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

lagen införa bestämmelser om jäv för ledamöterna i försäkringsrådet,
därvid förebild i viss mån torde kunna hämtas från stadgandet i 4 § av
lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän. Åven frågan om befogenhet
för försäkringsrådet att i samband med avgörandet av mål, som hava
karaktären av civila tvister mellan varandra motstående parter, tillerkänna
vinnande part gottgörelse för kostnader å målet synes under angivna
förutsättning böra lösas genom en uttrycklig bestämmelse i den föreslagna
lagen.

I samband med vad jag nu anfört anser jag mig böra beröra även
ett annat hänseende, i vilket förslaget enligt mitt förmenande tarvar ett
fullständigande. Enligt 23 § i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete äger försäkringsrådet att, till utredning i ärende rörande tillämpning
av någon i nämnda lag given bestämmelse, låta vid allmän domstol
avhöra vittnen eller sakkunniga. Vare sig man beslutar sig för att åt
försäkringsrådet giva ställningen av verklig domstol eller ej, får väl av
nämnda stadgande anses följa, att rådet icke självt bör befatta sig med
avhörandet av vittnen. Det torde vara så mycket viktigare att fasthålla
detta, som, om nämnda antagande är riktigt, därav blir en följd, att
parter inför försäkringsrådet komma att befrias från skyldigheten att
vidkännas kostnaden för den utredning genom vittnen, som kan ifrågakomma.
Då det är försäkringsrådet, som påkallar vittnesförhöret, måste
naturligtvis, om ej annat uttryckligen föreskrives, rådet i första hand av
den domstol, som håller förhöret, förpliktas att gottgöra vittnena för
inställelsen, och till följd av stadgandet i 33 § av ovannämnda lag, att
försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt, lärer rådet sakna befogenhet
att ålägga den ena eller andra parten att till rådet återgälda
vad det sålunda nödgats utgiva. Vad nu anförts gäller jämväl ifråga
om avhörandet av sakkunniga, likvisst med det icke oväsentliga undantaget,
att det på grund av åtskilliga under förarbetena gjorda uttalanden
måste anses av lagstiftaren förutsatt såsom en självfallen sak, att försäkringsrådet
jämväl äger inför sig höra sakkunniga, i den mån detta
kan ske utan att de sakkunniga avfordras edgång. I vilket fall som
hälst lärer det vara försäkringsrådet, som skall tillkalla de sakkunniga
och som får vidkännas de kostnader, som kunna uppstå för deras
hörande. I de fall då rådet begagnar sig av sin befogenhet att utan
klagan upptaga ärende, som ligger under dess kompetens, skulle ju
förövrigt en annan ordning överhuvudtaget näppeligen vara tänkbar.

Försäkringsrådet komme emellertid härigenom att bliva i stort sett
absolut enväldigt i fråga om den utredning, som skulle komma att ligga
till grund för dess beslut.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 228.

Nu är ju dock förhållandet, att, på sätt jag förut haft tillfälle beröra,
försäkringsrådet kommer att få avgöra en säkerligen ganska talrik
grupp rent civila tvistemål, som, om ej stadgandet i första stycket av
33 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete funnits, enligt sakens
natur skolat avgöras av de allmänna domstolarna. Vid rättegång inför
dylik domstol är det emellertid parterna, som i huvudsak äro de bestämmande
i fråga om den utredning, som å vardera sidan skall förebringas.

Det kan ifrågasättas, om icke hänsynen till parterna kräver, att även
i mål, som skola avgöras av försäkringsrådet, åt dem inrymmes ett visst
inflytande i avseende å den utredning, som skall förebringas, och att i
sådant hänseende en uttrycklig bestämmelse får inflyta i förevarande
lagförslag. Betydelsen härav framgår bäst, om man tänker på de säkerligen
icke fåtaliga tvister, som komma att uppstå mellan vederbörande
försäkringsinrättningar och de försäkrade ifråga om tillämpningen av bestämmelserna
i 24 och 25 §§ av lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. Det skulle säkerligen hos vederbörande parter komma att väcka
en viss känsla av rättsosäkerhet, om de skulle vara berövade varje laglig
bestämmanderätt över den utredning, som skulle förekomma i dylika
mål.

De fördelar i kostnadshänseende, som följa därav, att det är försäkringsrådet,
som har att ombesörja erforderliga förhör med vittnen
och sakkunniga, behöva icke därigenom uppgivas.

Det kunde ju t. ex. någonstädes i nu förevarande lag stadgas, att,
om i besvärsmål, som är anhängig! hos försäkringsrådet, part påkallar
förhör med vittne eller sakkunnig, försäkringsrådet skall ombesörja förhörets
hållande, därest rådet icke finner uppenbart, att den omständighet,
om vilken förhöret äskas, saknar varje betydelse i målet.

Aven om det får förutsättas, att försäkringsrådet utan ett dylikt
uttryckligt stadgande i regel skulle komma att sörja för, att utredningen
erhåller nödig fullständighet, lärer den garanti för åtnjutande från
parternas sida av vanliga rättegångsförmåner, som ligger i ett stadgande
av den innebörd jag föreslagit, icke böra saknas.

1 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Förslaget

förutsätter, att antalet ledamöter i försäkringsrådet skall
kunna ökas över sju.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 22S.

Därest sådan ökning avser att rådet må kunna arbeta å mer än
två avdelningar samtidigt, måste givetvis tillses att för varje avdelning
finnes en representant för arbetsgivarna, en för arbetarna och en lagfaren
ledamot. Förslaget tager emellertid icke hänsyn härtill, då det
fixerar antalet av nämnda ledamöter till två av vart slag. Någon jämkning
i avfattningen lärer alltså böra vidtagas så att det blir klart, att
antalet två är ett minimum.

Lagrådet:

Då det synes vara avsett, att försäkringsrådets chef kan vara en
av de lagkunnige män, som omedelbart utnämnas till ledamöter i
rådet, torde sista punkten i §:n böra erhålla sådan avfattning, att detta
tydligt utmärkes.

6 §•

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Förevarande

lagrum bör beträffande avfattningen ansluta sig till
lagen om försäkring för olycksfall i arbete, i vilken lag uttrycket »ärende»
omfattar allt vad som enligt 33 § i lagen utgör föremål för försäkringsrådets
prövning, evad denna prövning är föranledd av besvär eller av
framställning eller beror av försäkringsrådets omedelbara ingripande.
Det synes fördenskull önskligt att i nu förevarande § måtte talas blott
om ärenden, ej tillika om besvär eller mål.

Andra stycket lämnar även eljest i flera hänseenden rum för anmärkning.
Någon jämkning i avfattningen torde sålunda böra ske till
utmärkande av att detta stycke liksom det första angår endast sådana
ärenden, som skola behandlas av försäkringsrådet enligt nyssnämnda
lag. Uttrycken »mål av synnerligen tvistig beskaffenhet» och »ärenden
av allmän betydelse» kunna knappast anses riktigt angiva de ärenden,
som böra vara föremål för den här föreslagna behandlingen i försäkringsrådet.
Nämnda behandling torde böra ägnas åt viktigare ärenden
i allmänhet. Ifrågavarande bestämmelser möjliggöra vidare att jämnt
antal ledamöter deltaga i ett ärendes behandling, därvid alltså avgörandet
kan komma att bero av den främstes utslagsröst — något som
hälst torde böra undvikas. Uttrycket »av Konungen utnämnda ledamöter»
synes kunna föranleda den förvisso ej avsedda tolkning att vikarier
för dessa ledamöter ej skulle kunna förordnas. Slutligen ger styckets
avfattning vid handen att ett ärende städse skulle först tagas under

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 228.

behandling av en fyra- eller fem-mans avdelning, på vars prövning
komme att bero huruvida flera ledamöter borde tillkallas. Häremot
erinras dels att den sålunda stadgade ordningen synes innebära en
onödig omgång, och dels att det lärer böra tillkomma Konungen att i
de närmare föreskrifterna jämlikt 7 § bestämma, vilka ärenden äro att
hänföra till de viktigare — låt vara att detta bestämmande kanske helt
eller delvis lämpligast sker så att ärendenas uppdelning anförtros åt viss
eller vissa av rådets ledamöter, exempelvis åt dess chef efter samråd
med vederbörande föredragande.

Med hänsyn till det nu sagda hemställes, att åt andra stycket måtte
givas det innehåll att i behandlingen av viktigare ärenden av beskaffenhet,
som i första stycket är sagt, sju ledamöter må deltaga, däribland
två representanter för arbetsgivarna och två för arbetarna samt av de
övriga minst två lagfarna. Därest andra stycket avfattas i överensstämmelse
härmed, torde i första stycket böra utmärkas att flera lagfarna
ledamöter kunna sitta i avdelning med blott fyra eller fem man.

Justitierådet von Seth:

Uttrycket i första satsen av andra stycket »mål av synnerligen
tvistig beskaffenhet» lärer icke fullt uttrycka vad därmed avses och
synes för den skull böra utbytas mot ett bättre, exempelvis »viktigare
mål».

Aven i övrigt giver avfattningen av nämnda stycke anledning till
betänkligheter, så till vida som därav lätteligen skulle kunna föranledas,
att jämnt antal ledamöter komme att deltaga i avgörandet av där avsedda
mål och ärenden, och att således vid lika meningar å ömse sidor
avgörandet komme att bero på den främstes utslagsröst. Bäst vore
säkerligen att föreskriva, att, om den avdelning av rådet, inför vilken
ett mål eller ärende förekommer till prövning, finner detsamma vara av
viktigare beskaffenhet, sju ledamöter skola deltaga i avgörandet, samt
att av dessa fyra skola vara av dem, som omförmälas i 1 § andra stycket,
två från arbetsgivaresidan och två från arbetarsidan, samt de tre
övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje stycket, och av dem minst
två lagfarna. Genom arbetsordningen lärer därefter böra överlämnas åt
rådets chef att med ledning av §:ns föreskrifter bestämma, genom vilka
ledamöters tillkallande förstärkningen skall åstadkommas.

7 §•

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Genom lagen om försäkring för olycksfall i arbete har försäkringsrådet
erhållit en sådan ställning, att dess beslut icke kunna utan vidare
bringas till verkställighet i samma ordning som beslut av domstol. Ej
heller bliva utsökningslagens bestämmelser om verkställighet av skiljedom
tillämpliga. Det synes vara avsett, att likasom i fråga om verkställighet
av dispasch de i 2 kap. utsökningslagen om lagsökning för
gäld meddelade bestämmelser skulle vara att tillämpa. Som det emellertid
torde vara överflödigt att anhängiggöra verkställighetsfrågan hos
överexekutor, hemställes om lagbestämmelse av innehåll, att försäkringsrådets
beslut kan verkställas såsom laga kraftägande dom.

Därest, såsom lämpligt torde vara, försäkringsrådet skall kunna vid
prövning av besvär tillerkänna part ersättning för hans kostnader i
ärendet, synes även sådan befogenhet böra lagfästas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
april 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anmälde lagrådets den
26 mars 1917 avgivna utlåtande över det den 9 samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om försäkringsrådet.

Efter att hava redogjort för innehållet av lagrådets utlåtande
yttrade departementschefen:

Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har med avseende
å förslaget i dess helhet av en ledamot i lagrådet anmärkts,
att detsamma icke tydligt angåve, vilken ställning försäkringsrådet
vore avsett att intaga vid avgörandet av sådana tvister, som det hade
att pröva. Enligt denne ledamots mening borde förslaget undergå
sådan omarbetning, att försäkringsrådet uttryckligen erhölle karaktären
av en verklig domstol, och borde för detta ändamål dels vissa ändringar
företagas i avfattningen av redan förefintliga paragrafer samt dels efter
nuvarande 6 § inskjutas en ny paragraf av innehål], att i de hänseenden,
uti vilka icke särskilda bestämmelser meddelades i den föreslagna
lagen eller i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, vad i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

allmänhet vore i lag stadgat om domstolar och domare skulle i tilllämpliga
delar äga motsvarande giltighet.

Emellertid synes mig något tvivel icke böra råda därom, att då de
tvistefrågor rörande rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
med avseende å skada till följd av olycksfall i arbetet, vilka det enligt
förut gällande olycksfallelagstiftning tillhört de allmänna domstolarna
att pröva, med hänsyn till en förändrad, på försäkringsplikt grundad
lagstiftning överflyttas på en huvudsakligen för sådant ändamål inrättad
besvärsmyndighet, avsedd att utgöra högsta instans för avgörandet
av dylika tvister, myndigheten i denna sin funktion är att
anse som en verklig domstol. Detta synes mig icke förändras därav,
att samma myndighet, åt vilken jämväl överlämnats vissa uppgifter av
allmän och social natur, med avseende å dessa uppgifter har karaktär
av administrativ myndighet. Med hänsyn till det nu anförda har jag
ansett någon allmän hänvisning till de rörande domstolar och domare
gällande bestämmelserna icke vara erforderlig.

Vad beträffar den av lagrådets flertal vid 7 § gjorda hemställan
om bestämmelser av innehåll, att försäkringsrådets beslut skall kunna
verkställas såsom laga kraftägande dom, torde det vara uppenbart,
att verkställigheten av rådets beslut icke bör vara beroende av överexekutors
förordnande. Även om ordalydelsen av hithörande bestämmelser
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete kan anses giva
vid handen, att de i 2 kapitlet utsökningslagen om lagsökning för gäld
meddelade bestämmelser skulle vara att tillämpa, lärer detta dock knappast
hava varit avsett, utan torde det hava ansetts ligga i sakens natur,
att rådets utslag skulle kunna omedelbart verkställas. I allt fall synas
emellertid de förtydligande bestämmelser, som, med hänsyn till vad inom
lagrådet i denna del anförts, må finnas erforderliga, icke hava sin plats
i den nu föreslagna lagen, utan böra intagas i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete.

Vad angår frågan om försäkringsrådets befogenhet att tillerkänna
part ersättning för hans kostnader i ärendet, torde visserligen i allmänhet
omständigheterna i de mål, om vilka här är fråga, icke vara
sådana, att part kan åläggas ersätta motparts kostnader. I vissa
särskilda fall, såsom t. ex. då sådant ömsesidigt försäkringsbolag,
som avses i 4 § olycksfall slagen, uppenbart utan skäl undandragit
sig utbetalande av ersättning och den ersättningsberättigade nödgas
för att komma till sin rätt åsamka sig kostnader för klagan
hos försäkringsrådet, torde emellertid billigheten fordra, att bolaget
jämväl gottgör den klagande vad han i och för ärendet hos rådet

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 228.

nödgats utgiva. Vidare torde ej sällan fall kunna tänkas förekomma,
där det med hänsyn till de ifrågavarande målens natur måste framstå
såsom något för rättskänslan stötande, att utbekommandet av det dock
för uppehället vanligen oundgängliga understöd, som ersättning innebär
och vartill klaganden ägt laglig rätt, skall vara förenat med utgifter,
som föranleda ett ofta rätt kännbart avdrag från ersättningens
belopp. I sistnämnda fall torde kunna ifrågasättas, om ej ersättning
borde kunna beredas klaganden av allmänna medel. Åven de för nu
angivna ändamål erforderliga lagbestämmelser torde emellertid, på sätt
jämväl lagrådets flertal synes hava avsett, böra göras till föremål för
lagstiftning oberoende av genomförandet av nu ifrågavarande lagförslag.

Vid den utredning, som torde böra föregå en dylik lagstiftning,
lärer jämväl böra komma under övervägande, i vilken ordning ersättning
må kunna beredas sådana vittnen och sakkunniga, som på försäkringsrådets
eller riksförsäkringsanstaltens initiativ enligt 23 § olycksfallsiagen
avhöras vid domstol.

Vad i övrigt angår förslagets särskilda bestämmelser har jag med
anledning av vad inom lagrådet anmärkts vid 1 § ansett tredje stycket,
i denna § böra givas en något ändrad lydelse.

Jämväl 6 § har synts mig böra omarbetas med anledning av erinringar
inom lagrådet rörande behandlingen av ärenden av allmän betydelse.
Såsom sådana torde dock i regel fä betraktas icke blott ärenden,
som enligt 5 § olycksfallslagen på grund av rådets ställning såsom övervakande
myndighet tillhöra rådets prövning, utan även sådana allmänna
ärenden och frågor, vilka röra andra grenar av socialförsäkringen och
vilka, ehuru bestämmelse därom icke i olycksfallslagen intagits, skola
kunna komma under rådets behandling. Därest bestämmelser endast
meddelades rörande sådana viktigare ärenden, som avses i paragrafens
första stycke, skulle allenast behandlingen av vissa, men ej av alla
ärenden av allmän betydelse bliva reglerad. Dessutom torde, i fråga
om ärenden av allmän betydelse, principiellt böra fasthållas, att rådets
samtliga ledamöter böra deltaga i behandlingen av dem. Bestämmer
man därför, rörande behandlingen av äreuden av viktigare eller allmän
betydelse, att antalet ledamöter skall utgöra minst sju, torde därmed
möjlighet hava beretts att, vid utfärdande av arbetsordningen för rådet,
taga hänsyn till de inom lagrådet gjorda erinringar rörande ledamöternas
antal.

Med hänsyn till vad jag förut anfört rörande försäkringsrådets
karaktär av domstol, har jag ansett 6 § tredje stycket böra såsom obehövligt
utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 189 käft. ■ (Nr 228).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 228.

Förutom de ändringar, vartill lagrådets utlåtande, på sätt jag nu
anfört, föranlett, har jag allenast ansett vissa redaktionella ändringar i
förslaget böra äga rum.

Departementschefen uppläste härefter det sålunda ändrade förslaget
till lag om försäkringsrådet och hemställde, att detsamma måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Äke Karlholm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri. 1917.