Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200 (Proposition 1911:200)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

Nr 200.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående ordnande
af undervisningen i arkitektur vid konsthögskolan m. m.;
gifven Stockholms slott den 21 april 1911.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att

dels — med uteslutande ur den för akademien för de fria konsterna och
konsthögskolan fastställda stat af den däri upptagna professorn i byggnadskonst
jämte sagda befattning tillhörande aflöningsförmåner — i staten uppföra
ej mindre en professor vid konsthögskolan i arkitektur med en aflöning
af 6,400 kronor, däraf 4,400 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,
med rätt att efter fem års tjänstgöring erhålla förhöjning i lönen
med 600 kronor, än äfven en professor vid konsthögskolan i svensk arkitekturhistoria
med en aflöning af 4,600 kronor, däraf 2,500 kronor lön, 1,800
kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg, med rätt till två
ålderstillägg å lönen, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem och tio
års tjänstgöring;

dels godkänna i statsrådsprotokollet omförmälda, för åtnjutande af
nämnda aflöningsförmåner föreslagna villkor och bestämmelser samt förklara,
ej mindre att en hvar, som med eller efter 1912 års ingång tillträder
någon af ifrågavarande befattningar vid konsthögskolan, skall vara pliktig
att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att,
därest nuvarande innehafvaren af professorsbefattningen i byggnadskonst
vid konsthögskolan icke före viss angifven tidpunkt anmäler, att han vill
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och han icke lagligen kan därtill förbindas, han skall varda bibehållen
vid honom dittills tillkommande aflöningsförmåner, äfvensom, i den

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 13‘J Häft. (Nr 200.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

mån ej annat föranledes af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit
honom;

dels till bestridande af undervisning vid konsthögskolan i byggnadsteknik
med flera ämnen i staten uppföra ett belopp af 3,000 kronor;

dels höja det i staten upptagna anslaget å 1,000 kronor till elevernas
studieresor med 1,200 kronor till 2,200 kronor, däraf högst 400 kronor
till ersättning åt läraren vid arkitektelevernas resor;

dels för genomförande af ifrågavarande förändringar i staten öka det
under rubriken akademien för de fria konsterna upptagna anslag med
11,200 kronor eller från 90,750 kronor (däraf två reservationsanslag å
sammanlagdt 31,900 kronor) till 101,950 kronor (däraf två reservationsanslag
å tillhopa 33,100 kronor);

dels ock medgifva, att de professorerna i arkitektur och svensk arkitekturhistoria
tillkommande ålderstillägg må utgå af det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget: ålderstillägg.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kung],
nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. E. Lindström.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 200.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 april 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindström anförde
härefter:

Vid underdånig anmälan den 18 januari 1911 af anslagsbehofven
under riksstatens åttonde hufvudtitel omförmälde jag, att särskilda på grund
af nådigt bemyndigande den 24 januari 1908 tillkallade sakkunniga den
23 januari 1909 afgifvit utlåtande och förslag angående ordnande af undervisningen
i arkitektur vid konsthögskolan och att vederbörande yttrat
sm öfver samma förslag.

Som de sakkunniga i sammanhang härmed föreslagit några smärre
förändringar i det af kommittén för ordnande af den högre tekniska
undervisningen till Kungl. Maj:t ingifna förslag till ordnandet af undervisningen
vid tekniska högskolan och Chalmers tekniska läroanstalt samt
ifrågavarande ärende sålunda sammanhängde med sistnämnda spörsmål,
beträffande hvilket särskild proposition torde komma att aflåtas till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

innevarande års Riksdag, förklarade jag mig anse frågan om arkitekturundervisningens
ordnande vid konsthögskolan först i sammanhang därmed
böra i hela sin omfattning föredragas inför Ivungl. Maj:t.

Då emellertid för förslagets genomförande erforderligt belopp borde
tagas i beräkning vid framläggande af propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof för år 1912, beslöt Kungl. Maj:t på min hemställan
föreslå Riksdagen att i afbidan på nådig proposition angående ordnande
af undervisningen i arkitektur vid konsthögskolan för nämnda ändamål
beräkna en höjning af anslaget till akademien för de fria konsterna från
dess nuvarande belopp, 90,750 kronor, till 103,050 kronor eller med
12,300 kronor.

Sedan Kungl. Maj:t den 10 mars 1911 beslutit aflåtande af proposition
till Riksdagen angående omorganisation af tekniska högskolan m. m., får
jag nu inför Kungl. Maj:t anmäla frågan om ordnandet af arkitekturundervisningen
vid konsthögskolan samt de i följd däraf erforderliga
ändringar i staten för akademien för de fria konsterna och konsthögskolan.

Innan jag närmare ingår på ämnet, torde jag dock böra nämna något
om, huru undervisningen i arkitektur för närvarande är ordnad.

För rätt till inträde i skolan för byggnadskonst vid konsthögskolan
fordras — förutom intyg om praktiskt deltagande i husbyggnadsarbetes
utförande samt företeende af utaf inträdessökande utförda byggnads- och
ornamentsritningar — uppflyttningsbetyg från tredje afdelningen af fackskolan
för arkitektur vid tekniska högskolan eller afgångsbetyg för elev i
byggnadsfacket vid Chalmers tekniska läroanstalt eller ock antagligt betyg
om motsvarande kunskaper. Af formellt behörig inträdessökande skall
dessutom afläggas prof, som af lärarrådet godkännes. Då fackskolan för
husbyggnadskonst vid den Chalmerska läroanstalten är 3-årig, skulle således
såsom regel inträdet vid konsthögskolan föregås af en 3-årig studietid.
Enligt hvad jag inhämtat lärer det emellertid sällan inträffa, att elev vid
tekniska högskolan förr än han där genomgått fullständig 4-årig kurs
lämnar densamma för att inträda i konsthögskolan. Vid sistnämnda läroanstalts
byggnadsskola är studietiden i regel tre år, fördelade med två år
i en lägre afdelning och ett år i en högre afdelning. Elev får dock åtnjuta
undervisning tre år i lägre afdelningen och ända till fyra år i den högre,
om än denna rättighet endast mera sällan utnyttjas. I allmänhet blir
således studietidens sammanlagda längd för elev från tekniska högskolan
sju år och för elev från Chalmers tekniska läroanstalt sex år.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för innehållet af handlingarna i
ärendet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

Uti underdånig skrifvelse den 10 augusti 1907 afgaf akademien för
de fria konsterna förslag till nya stadgar för akademien och dess läroverk
äfvensom till ny stat för akademien och läroverket. I nämnda förslag,
hvilket jämväl innefattade en del ändringar i undervisningen i arkitektur,
upptogs för flertalet professorer aflöningen till 4,600 kronor jämte
två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor. För två professorer upptogs
aflöningen till mindre belopp (den ena af dessa professorer skulle dock jämte
den kontanta aflöningen hafva bostad och ateljé). För en professor i byggnadskonst
föreslogs däremot en högre aflöning, nämligen 6,000 kronor,
däraf 4,000 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar, jämte
två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter fem och tio år,
alltså enahanda aflöning som vid den tiden i allmänhet var bestämd för
professorer vid universitet och karolinska institutet samt tekniska högskolan.
Professorn i byggnadskonst vid akademiens för de fria konsterna
läroverk hade enligt då gällande stat 4,000 kronor, däraf hälften lön och
hälften tjänstgöringspenningar. Därtill kunde komina två ålderstillägg till
lönen, hvartdera å 400 kronor. Den jämförelsevis stora tillökning, som
akademien föreslagit beträffande aflöningen till denna professor, hade —
enligt hvad akademien anförde — sin grund i det ökade arbete, som
skulle åligga honom. I stället för att han enligt då gällande läroverksreglemente
hade 8 timmars tjänstgöring i veckan, skulle han efter föreslagna
nya stadgars antagande få 12. Vidare vore hans undervisning
förenad med föreläsningsskyldighet, hvilket förorsakade ett drygt hemarbete.
Därtill komme, att han hvarje vecka hade att uppsätta utförliga program
för kompositionsöfningar. Hans tid blefve därigenom fullt upptagen, helst
som ämnena för föreläsningarna varierade för hvarje läroår.

Akademien föreslog därjämte inrättandet af en ny'' lärarbefattning i
byggnadskonstruktionslära med en aflöning af 2,000 kronor, däraf 1,500
kronor lön och 500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg,
hvartdera å 200 kronor, efter respektive fem och tio års tjänstgöring. Till
stöd för sistnämnda förslag anförde akademien, hurusom erfarenheten gifvit
vid handen, att den från byggnads skolan utträdande eleven genom de
tre årens så godt som uteslutande estetiska och konsthistoriska studier
blifvit alltför långt aflägsnad från den verklighetsvärld, i hvilken han
skulle arbeta och lefva, och för hvilken skolan skulle göra honom lämpad.
Samhället fordrade med rätta af arkitekten, att han icke blott skulle kunna
lösa en byggnadsfrågas estetiska moment utan ock kunna bemästra dess
tekniska och ekonomiska sidor. Vid utöfvandet af sitt yrke måste arkitekten
i hvarje särskildt fall förstå att rätt afväga dessa tre faktorer emot
hvarandra. Skolan, äfven en konsthögskola, finge icke betrakta denna sak

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

ensidigt, ty ensidighet i ena aller andra riktningen, ledde lätt till dålig
byggnadskonst. Undervisningen borde icke vara ordnad så, att den
under alla de tre åren inriktade elevens uppmärksamhet uteslutande på
ett af de områden, på hvilka arkitekten såsom yrkesman måste röra sig;
man måste undvika att ordna undervisningen så, att endast ett eller en
grupp af organ öfvades, under det att andra Unge stelna. Skolan måste
sträfva att bibringa en harmonisk utbildning. Liksom på denna grund
vid tekniska högskolan formläran måste undervisas jämsides med byggnadsteknikens
olika ämnesgrupper, så måste ock byggnadsteknik följa den högre
formundervisningen vid konsthögskolan, och det vore af vikt, att ämnet
finge sin egen lärare, så att det kunde meddelas fullt högskolemässigt och
bilda en sund motvikt mot den vid en konstskola lätt uppstående ensidigheten.
Äfven om eleven erhållit fullt högskolemässig undervisning i byggnadskonstens
teknik vid tekniska högskolan, måste dock denna disciplin vid konsthögskolan
underhållas och utvecklas. Ingenting berättigade till det påståendet,
att man blefve fortare färdig med den tekniska sidan af byggnadskonstens
problem än med den konstnärliga. Tvärtom artade sig de tekniska spörsmålen
i våra dagars arkitektur att blifva allt mera komplicerade och vidlyftiga.
Tekniken vore äfven på detta område stadd i så snabb utveckling, att de
tre årens fördjupande i uteslutande estetiska spörsmål kunde hafva bragt
eleven långt efter sin tid i kanske de vanligaste tekniska detaljer. En
lärare, som hölle eleven au courant med hvad som hände på det byggnadstekniska
området — alltså en naturlig fortsättning och tillämpning af undervisningen
vid tekniska högskolan — måste betraktas såsom i hög grad önskvärd.
Staten uppfostrade vid konsthögskolan arkitekter äfven för eget behof
och behöfde framför andra arkitekter, som förstode att med samma duktighet
sköta den praktiska som den estestiska delen af en byggnad sfråga. Hvar
skulle sådana färdigbildas om ej vid konsthögskolan? Systemet att öfverlämna
den praktisk-tekniska delen åt ingenjörer och militärer öfvergåfves
alltmer, och arkitekten ställdes, såsom sig borde då det gällde byggande
af hus, såsom högsta ledare af hela arbetet. Skolan måste ordnas så, att
den blefve skickad härtill.

Akademiens förslag i omförmälda hänseenden föranledde emellertid en
framställning från Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst,
som inkom till ecklesiastikdepartementet i november 1907.

Uti denna framställning erinrades därom, att sedan den 13 juli 1906
arbetade en af Kungl. Maj:t tillsatt kommitté för afgifvande af förslag
till ordnandet af den högre tekniska undervisningen i riket, under hvilket
begrepp alltsedan år 1880, då den lägre undervisningen i arkitektur vid

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

konstakademien flyttades till tekniska högskolan och Chalmers tekniska
läroanstalt, äfven hörde en del, de fyra första åren *), af undervisningen för
landets arkitekter. Den senare delen af arkitekturundervisningen vore förlagd
till statens, under akademiens för de fria konsterna inseende ställda
konsthögskola. Äfven inom denna skola hade behof af omorganisation gjort
sig gällande. Akademien för de fria konsterna hade under året 1907 dill
Kungl. Maj:t inlämnat förslag till ordnandet af undervisningen i målaroch
bildhuggarskolorna efter delvis nya principer samt äfven till en del
ändringar i undervisningen i arkitekturskolan. Det ville synas afdelningen,
som om något samarbete icke ägt rum emellan den nyssnämnda kommittén
och akademien i och för uppgörande af en enhetlig plan för ordnandet
af undervisningen för landets arkitekter. Afdelningen ansåg emellertid
tillfället dåmera vara det rätta att upptaga frågan om denna undervisning
i dess helhet och med ledning af erfarenheterna från de 26 år,
under hvilka det nuvarande systemet ägt bestånd, söka afhjälpa dess alltför
i ögonen fallande brister. Till mycket stor del syntes dessa kunna sägas
bero därpå, att, genom arkitekturskolans klyfning oeh uppdelande på
tre till karaktären tämligen olikartade institutioner, skolans fåtaliga företrädare
haft mycket svårt att få sina intressen tillgodosedda såväl på det
ena . som andra stället. Något verkligt samarbete mellan arkitekturundervisningens
högre och lägre afdelningar kunde knappast sägas hafva ägt rum,
utan undervisningen i den ena hade kunnat bedrifvas i en helt annan
riktning än i den andra o. s. v. Genom Svenska teknologföreningens svar
af den 3 januari 1907 på åtta, af kommittén för den högre tekniska undervisningen
framställda generella frågor rörande anordnandet af den
högre tekniska undervisningen, hade »afdelningen för husbyggnadskonst»
gifvits tillfälle att instämma i de i detta svar inneslutna allmänna fordringarna
på den högre tekniska undervisningens bättre lämpande efter det
nutida samhällets kraf. Beträffande särskildt arkitekturundervisningen ansåg
sig afdelningen, genom sina delegerade, på grund af sakens läge och
de uppställda frågornas form, böra inskränka sig till att dels påpeka
oegentligheten af att vid inträdet till konsthögskolan jämställa elever från
Chalmerska institutet med dem från tekniska högskolan, dels framhålla
önskvärdheten och nödvändigheten af utsträckt, högskolemässig och för
yrket anpassad undervisning särskildt i »byggnadskonstens teknik» vid
tekniska högskolan. Äfven om erfarenheten från det nuvarande systemet
ur pedagogisk synpunkt skulle peka hän mot återupprättande af en enda
sjanständig arkitekturskola, syntes dock detta dåmera knappast kunna

*) eventuellt de tre första åren.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

ifrågasättas; den nuvarande uppdelningen af skolan medförde gifvetvis besparingar
i lärarkrafter och alltså ekonomisk fördel för statsverket. Men
lämpligheten af den nuvarande fördelningen af arkitektutbildningen på
de tre olika instituten syntes böra noggrant pröfvas och en motvikt mot
olägenheterna af skolans klyfning sökas uti bland annat ett omsorgsfullt
utarbetadt enhetligt program för undervisningen i de olika afdelningarna,
betraktade såsom en enhet. Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst,
hvilken utgjorde »en sammanslutning af de flesta studerade
arkitekter här i landet jämte till husbyggnadsfacket hörande ingenjörer»
och sålunda kunde sägas företräda den svenska arkitektkåren och
i husbyggnadsfrågor intresserade fackmän, hemställde på grund af hvad
sålunda anförts, att Kungl. Maj:t måtte låta af fullt sakkunniga personer
utarbeta ett fullständigt och enhetligt program för arkitekturundervisningen
i Sverige, samt att det måtte lämnas afdelningen tillfälle att yttra
sig öfver dylikt förslag. Tillika hemställdes, huruvida det icke läte sig
göra att ur akademiens för de fria konsterna förslag helt afskilja frågan
om arkitekturskolans organisation och låta denna skola tills vidare arbeta
enligt gällande författningar.

Öfver den nyssnämnda framställningen afgaf akademien för de fria konsterna
underdånigt utlåtande den 23 november 1907, hvarjämte kommittén
för afgifvande af förslag till den högre tekniska undervisningens ordnande
inkom i ämnet med särskilda, den 11 december 1907 dagtecknade underdåniga
skrifvelser.

Då chefen för ecklesiastikdepartementet den 13 januari 1908 inför
Kungl. Maj:t föredrog förslag till nya stadgar för akademien för de
fria konsterna, nytt reglemente för dess läroverk och ny stat för akademien
samt »högre konstskolan», tillkännagaf departementschefen, att han
icke hade några afsevärda invändningar att göra mot de af akademien
framlagda förslagen till nya stadgar för akademien och nytt reglemente
för dess läroverk annat än i fråga om byggnadsskolan. Med hänsyn till
hvad svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst anfört
angående ett fullständigt ordnande af arkitekturundervisningen i riket
samt hvad akademien och kommittén för afgifvande af förslag till den
högre tekniska undervisningens ordnande med anledning däraf yttrat, syntes
departementschefen byggnadsskolans organisation vara en fråga, som
tarfvade ytterligare utredning, innan definitivt förslag i ämnet kunde
framläggas för Kungl. Maj:t. Enär emellertid byggnadsskolan inom akademiens
läroverk intoge och enligt akademiens förslag äfven skulle komma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

att intaga en fullt sj anständig ställning i förhållande till läroverkets öfriga
afdelningar, ansåg departementschefen intet hinder förefinnas för att
låta byggnadsskolan tills vidare arbeta under då gällande former men utfärda
erforderliga nya bestämmelser för läroverket i öfrigt äfvensom för
akademien själf.

Vid behandlingen af förslaget till ny stat höll departementschefen,
beträffande byggnadsskolan, före, att i afbidan på utredning af frågan om
dess organisation någon ändring i gällande stat ej då borde äga rum,
utan aflöningen för professorn i byggnadskonst upptagas oförändrad, men
denne professor i stället komma i åtnjutande af det extra lönetillägg, som
kunde af Riksdagen beslutas skola utgå till vissa civila tjänstinnehafvare.
Departementschefen förbehöll sig att framdeles, sedan nämnda utredning
blifvit afslutad, få för Kungl. Maj:t framlägga förslag till de förändringar
i aflöningsstaten, som kunde påkallas af en förändrad organisation
af byggnadsskolan.

Kungl. Maj:t gjorde i statsverkspropositionen vid 1908 års Riksdag
framställning om ny stat för akademien för de fria konsterna samt högre
konstskolan i enlighet med departementschefens hemställanden.

Enligt Riksdagens skrifvelse den 1 juni 1908 upptogos i stat för
akademien för de fria konsterna och kungl. konsthögskolan aflöningarna
för en hvar af två professorer i teckning, två professorer i målning samt
en professor i landskapsmålning till 4,600 kronor, däraf 2,500 kronor lön,
1,800 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg, hvartill
kunde komma ålderstillägg till lönen med 500 kronor efter fem år och
med ytterligare 500 kronor efter tio år. För professorn i modellering var
aflöningen, jämte bostad och ateljé, upptagen till 4,000 kronor, Häraf
2,200 kronor lön och 1,800 kronor tjänstgöringspenningar, hvartill
kunde komma enahanda två ålderstillägg som för de här ofvan nyss omförmälda
fem professorerna. I en not angafs, att för professorn i modellering
bostadsförmånen uppskattades till 600 kronor, hvaraf 300 kronor
ansåges motsvara lön. För en professor i anatomi upptogs i staten ett
arfvode af 2,500 kronor. För professorn i byggnadskonst var upptagen
samma aflöning, som i dittills gällande stat, nämligen 4,000 kronor, däraf
lön 2,000 kronor och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor, jämte två ålderstillägg
till lönen, hvartdera å 400 kronor, efter fem och tio år. Bland
villkoren och bestämmelserna för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmånerna
inflätades af Riksdagen föreskrift därom, att med ordinarie
befattning hos akademien för de fria konsterna eller vid konsthögskolan
icke finge förenas sådan tjänstebefattning eller sådant uppdrag annor Bihang

till Rilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 136 Saft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

städes, som akademien, efter pröfning, funne inverkar_hinderligt för tjänstgöringen
hos akademien eller konsthögskolan.

Jämlikt förutnämnda nådiga bemyndigande den 24 januari 1908 anmodade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, förste intendenten
i öfverintendentsämbetet I. G. Clason, professorn i byggnadskonst vid det
under akademiens för de fria konsterna inseende ställda läroverk C. A. A.
Grundström och professorn i arkitektur vid tekniska högskolan E. J. Lallerstedt
att såsom sakkunniga inom departementet biträda vid utredning
af frågan huru, under förutsättning att arkitektutbildningen fortfarande
skulle vara förlagd dels till de högre tekniska läroanstalterna dels
ock till det under akademiens inseende ställda läroverk, undervisningen
vid detta läroverk, såvidt nämnda utbildning anginge, lämpligen borde
ordnas. Bemälda sakkunniga hafva, såsom förut nämnts, den 23 januari
1909 afgifvit utlåtande och förslag angående ordnande af undervisningen
i arkitektur vid sistnämnda läroverk.

I detta utlåtande framhållas såsom »de mest framträdande bristerna
i den nuvarande undervisningen för utbildandet af arkitekter i vårt land»:

1) att någon enhetlig arbetsplan för de olika arkitekturskolorna ej
funnes, utan de olika skolorna arbetade nära nog oberoende af hvarandra.
I samband med denna brist på samarbete skolorna emellan stode den
alltför långa tid, som i de flesta fall fordrades för utbildning till arkitekt,
äfvensom oegentligheten däruti att elever, utexaminerade från Chalmers
tekniska läroanstalt med treårig lärokurs och från tekniska högskolan med
fyraårig kurs, likställdes vid inträde till konstakademiens skola;

2) att undervisningen ej i tillräcklig grad inriktades på arkitektelevens
utbildande till en praktiskt duglig och ekonomiskt förstående
arbetsledare; samt

3) att det ej förefunnes någon systematiskt ordnad undervisning i
»vår inhemska, i många afseenden så intressanta och för frambringandet
af en i någon mån nationell byggnadskonst så viktiga arkitektur».

Ehuru de sakkunnigas uppdrag egentligen blott gällde ordnandet af
undervisningen vid konstakademiens byggnadsskola, hade de likväl sett sig
nödsakade — hufvudsakligen till följd af de påpekade frågorna rörande
samarbete och studietid — att äfven föreslå en del förändringar i det af
kommittén för ordnande af den högre tekniska undervisningen afgifna
förslag till ordnande af undervisningen vid tekniska högskolans och Chalmers
tekniska läroanstalts arkitekturskolor.

Enligt de sakkunnigas mening måste vid ordnandet af undervisningen
vid tekniska högskolans fackskola för arkitekter beaktas, att skolan dels

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

vore att betrakta såsom förberedande skola till konstakademiens byggnadsskola,
dels äfven måste vara en afslutningsskola för de elever, hvilkas
begåfning vore mera riktad åt det praktiska hållet och hvilka således borde
ägna sig åt i konstnärligt afseende mindre fordrande uppgifter.

Denna fackskolans dubbla uppgift hade kommittén tänkt sig framdeles
såsom hittills så fattad, att elev efter fullständigt genomgången 4-årskurs
vid högskolan skulle kunna anses äga tillräckliga kunskaper för att, utan
att genomgå konstakademiens skola, ägna sig åt ofvannämnda slag af
arkitektverksamhet, men att elev redan efter genomgången 3-årig kurs
vid högskolan skulle äga rätt att söka inträde vid konstakademiens skola.
Denna rättighet hade redan funnits, men sällan utnyttjats, utan såsom
regel hade gällt, att elev först efter erhållande af fullständiga afgångsbetyg
från högskolan sökt vinna inträde vid konstakademiens skola, och,
då i tekniskt afseende viktiga ämnen måste förekomma i högskolans fjärde
afdelning, kunde det nog äfven anses lyckligt, att detta förhållande ägt
ruin. Emellertid kunde, enligt de sakkunnigas mening, denna anordning
med fjärde af delningen vid högskolan och första årskursen vid konstakademiens
skola såsom parallellklasser med delvis helt olika studieplaner
ej anses lämplig, ej heller kunde det vara lämpligt att rekrytera konstakademiens
skola delvis från högskolans tredje årskurs, delvis från dess fjärde
och än mer olämpligt blefve detta sistnämnda förhållande, om man betänkte,
att konstakademiens skola äfven vore afsedd att mottaga elever från Chalmerska
skolan, och att således vid akademien skulle gifvas gemensam
undervisning i samma afdelning åt elever från högskolans tredje och fjärde
af delningar samt från Chalmerska skolan. Huru ojämnt detta elevmaterial
vore sammansatt framginge däraf, att för inträde vid Chalmerska skolan
realstudentexamen ej fordrades, utan måste en del af första och andra läsåret
vid denna skola användas för erhållande af kunskaper i de grundläggande
ämnena, och således kunde arkitekteleven, som därifrån efter
den till tre år beräknade kursen begåfve sig till konstakademiens byggnadsskola,
i hufvudämnena ej ens äga samma kunskaper som elev, hvilken
genomgått tre årskurser vid tekniska högskolan. Denne elev likställdes
nu emellertid med den med realstudentbetyg försedda fyraåriga eleven
från högskolan. Vidare erinra de sakkunniga att studietiden vid konstakademiens
skola enligt akademiens förslag vore afsedd att vara 3-årig.
För eleverna från tekniska högskolan skulle således sammanlagda studietiden
i regeln blifva, såsom förut varit fallet, 7-årig. För att afkorta
denna studietid, hvars olägenheter blefve än svårare, då framdeles genom
den utsträckta värnplikten studierna måste under ett år afbrytas, samt
för att så vidt möjligt gifva de arkitektelever, som ägde vinna inträde vid

Kungl. Maj: t i Nåd. Proposition Nr 200.

konstakademiens byggnadsskola, lika bildningsgrad, äfvensom för att undvika
olägenheter med ofvannämnda parallellkurser, föreslogo de sakkunniga
i nu berörda afseenden följande ändringar i akademiens för de fria konsterna
och kommitténs förslag.

Tekniska högskolans fackskola för arkitektur skulle för alla grupper
af elever göras 4-årig, och ordnas såsom hittills så, att elev, som fullständigt
genomgått skolan, kunde anses äga tillräckliga kunskaper för i
konstnärligt afseende mindre fordrande uppgifter. Ville sådan elev emellertid
i hufvudsakligen konstnärlig riktning fullborda sina studier, skulle
detta ske vid konstakademiens skola.

Fordrades sålunda 4 års studier vid tekniska högskolan för vinnande
af inträde vid konstakademiens skola och uteslötes ur förstnämnda skolas
program en del jämförelsevis mindre viktiga biämnen och ersattes dessa
med ett därigenom möjliggjordt mer ingående studium af hufvudämnena,
kunde enligt de sakkunnigas åsikt konstakademiens byggnadsskolas kurs
göras 2-årig, i stället för, såsom föreslagits, 3-årig och sålunda tiden för
fullständig arkitektutbildning nedbringas till 6 år äfven för från högskolan
utexaminerade ordinarie elever. Då emellertid vid en konsthögskola naturligtvis
alltid förekomme elever med ytterst olika begåfning, borde, för att
för de högst begåfvade och kunniga eleverna möjlighet till förkortande af
studietidens längd måtte förefinnas, skolans lärarråd på förslag af professorn
i arkitektur kunna medgifva, att sådan elev redan vid inträdet i
konsthögskolans arkitekturafdelning finge, med uteslutande af första årskursens
a r k i t e k tu r ofri i ng a r, utföra det af akademien för året bestämda prisämnet,
och alltså möjlighet i enstaka undantagsfall beredas till en förkortning
af studietiden vid akademien med ett år.

Beträffande de elever från byggnadsskolan vid Chalmers tekniska
läroanstalt, som önska fortsätta sina studier vid konsthögskolan, framhålla
de sakkunniga såsom synnerligen antagligt hvad i detta hänseende föreslagits
af kommittén för den högre tekniska undervisningens ordnande,
nämligen att elev med fullständiga afgångsbetyg från Chalmerska skolan
skulle utan inträdesexamen vinna inträde i tekniska högskolans fjärde afdelning
såsom specialelev. Vunne detta förslag tillämpning, borde i reglementet
för konsthögskolans byggnadsskola föreskrifvas, att endast den ägde
rätt till inträde i denna skola, som kunde förete afgångsbetyg från tekniska
högskolans fackskola för arkitektur som ordinarie elev eller, såsom
specialelev, med dessutom fullständiga afgångsbetyg från Chalmerska skolan.

Ehuru visserligen härigenom icke full likställighet vunnes mellan elev,
som först genomgått Chalmerska skolan och sedan tekniska högskolans
fjärde årskurs och elev, som efter aflagd studentexamen fullständigt genom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

gått tekniska högskolans fyra årskurser, syntes dock de väsentligaste olägenheterna
af nu rådande brist på homogeniet i utbildningen af inträdessökande
till konstakademiens byggnadsskola kunna sägas vara aflägsnade.

De enligt de sakkunnigas åsikt mindre viktiga biämnen, som kunde
borttagas från den af kommittén uppgjorda läroplanen för tekniska högskolans
fackskola för arkitektur, vore följande: fysik, elementarkemi (ej öfningarna),
beskrifvande maskinlära och elektroteknik. Dessutom ansåge de
sakkunniga, att materiallära och materialprofning borde öfverföras till husbyggnadsläran
och byggnadstekniken. Med den fulländning, som i våra
dagar vid elementarskolorna å den reala linjen gifvits all undervisning i
de naturvetenskapliga ämnena, såväl hvad själfva undervisningen som hvad
laboratorieöfningar och undervisningsmateriell anginge, ansåge de sakkunniga,
att de kunskaper i fysik och kemi, som borde''besittas af student på
reala linjen, om desamma hvad sistnämnda ämne anginge vid tekniska
högskolan kompletterades med de af kommittén föreslagna öfningarna i
ämnet, vore fullt tillräckliga för att han skulle kunna förstå de företeelser
inom dessa områden, som han under sina studier eller under sin verksamhet
som arkitekt komme att möta. Då kursen i beskrifvande maskinlära
enligt kommitténs förslag vore afsedd att vara gemensam för G2 H2
V2 K2 och A2, kursen i elektroteknik gemensam för M2 S2 K2 G2 H2 V3 A3
samt kursen i materiallära och materialprofning gemensam för M2 S2 E2
G3 V2 A2, torde säkerligen undervisningen i dessa ämnen komma att läggas
så, att endast obetydliga delar af ämnena kunna göras för arkitekteleverna
fruktbärande *). De sakkunniga ansåge därför, att arkitekteleverna borde
befrias från undervisningen i dessa ämnen. Materiallära och materialprofning
kunde dock ej helt utgå från läroplanen för fackskolan för arkitektur,
utan borde speciellt för arkitekteleverna afsedda delar af dessa ämnen
meddelas dem af inom husbyggnadsteknikens område väl hemmastadd lärare,
och syntes ämnena med stor fördel därför kunna sammanslås med husbyggnadsläran
och byggnadstekniken, och således undervisningen i desamma
meddelas af respektive lärare i dessa ämnen.

Vidtoges nu föreslagna uteslutningar och omläggningar, kunde, såsom
ett af de sakkunniga uppgjordt och vid deras utlåtande fogadt förslag
till läsordning visade, hvilket förslag som bilaga torde få fogas vid detta
protokoll, ej blott mer tid inom fackskolan ägnas åt hufvudämnena, och
arkitekteleven sålunda vid sitt inträde vid tekniska högskolan få ägna

*) Bokstäfverna åsyfta de särskilda fackskolorna vid tekniska högskolan, och siffrorna
angifva årskurserna; M — maskinbyggnad och mekanisk teknologi, S = skeppsbyggnad,
K — kemisk teknologi, G = grufvetenskap, H = metallurgi, V = väg- och vattenbyggnad,
A — arkitektur, E = elektroteknik.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

sig åt det grundläggande hufvudämnet husbyggnadslära, utan möjlighet
bereddes äfven att i förhållande till kommitténs förslås: något minska
föreläsningarnas antal, så att mer plats för de vid en högskola så viktiga
själfstudierna möjliggjordes.

En fråga rörande arkitekturundervisningen, där den af de sakkunniga
påpekade bristen af samarbete skolorna emellan äfven bjärt framträdde,
vore, enligt hvad i utlåtandet vidare framhålles, sättet hvarpå stilstudierna
bedrefves vid de olika skolorna. Vid tekniska högskolan meddelades, förutom
genom kursen i arkitekturens historia, genom en del kopieringar,
som dock i följd af den begränsade tiden blifvit allt för knapphändiga,
samt några studier i svensk arkitektur, inga systematiskt ordnade stilstudier;
vid Chalmerska skolan vore dessa studier än mindre tillgodosedda.
Vid konstakademiens skola bedrefves åter stilstudier i stor utsträckning
och komponerades af samtliga elever olika projekt i renässans, götisk och
romansk stil. De sakkunniga ansåge ett sådant ordnande af stilstudierna
olämpligt. Vid de förberedande skolorna borde enligt de sakkunnigas
åsikt dessa stilstudier vara obligatoriska och systematiskt ordnade och
vid afslutningsskolan åter borde samma studier i motsvarande grad kunna
minskas.

Ehuru vid Chalmerska skolan, där elevernas förkunskaper i allmänhet
vore mindre, biämnena icke kunde inskränkas i samma mån som vid tekniska
högskolan, borde dock enligt de sakkunnigas mening äfven där ett
större utrymme kunna beredas hufvudämnena på biämnenas bekostnad,
än hvad som i det af kommittén uppgjorda programmet föreslagits. I all
synnerhet ansåge de sakkunniga sig höra påpeka nödvändigheten af att
vid denna skola, hvad husbyggnadslära och stilstudier anginge, samma
kurser komma att genomgås, som af de sakkunniga föresloges för tekniska
högskolans tre första årskurser.

I fråga om arkitektelevens praktiska utbildning framhålla de sakkunniga,
att densamma borde mera tillgodoses än hvad som framginge af de
utaf akademien och kommittén för den högre tekniska undervisningens
ordnande framlagda förslag. Enligt akademiens förslag fordrades för vinnande
af inträde i byggnadsskolan intyg om praktiskt deltagande i husbyggnadsarbetes
utförande. Enligt kommitténs förslag fordrades för vinnande
af inträde i tekniska högskolans tredje årskurs eller Chalmerska
skolans andra årskurs minst 6 månaders praktisk verksamhet, som af respektive
skolors styrelser kunde godkännas; båda dessa förslag syntes de sakkunniga
ofullständiga. I akademiens förslag funnes intet angifvet om den
tidslängd, som för vinnande af inträde vid akademiens skola borde ägnas
åt praktisk sysselsättning, ej heller vore arten af denna sysselsättning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

tydligt angifven. I kommitténs förslag vore tidslängden för praktiska
öfningar visserligen angifven, men enligt de sakkunnigas åsikt för knappt
tillmätt; arten af de praktiska öfningar, som fordrades, vore ej angifven,
och således kunde framdeles, som hittills, exempelvis anställning på arkitektkontor
anses till fyllest såsom praktisk sysselsättning. Enligt de
sakkunnigas åsikt vore det, för att elev skulle kunna på ett för hans
praktiska utbildning tillfyllestgörande sätt tillgodogöra sig undervisningen
i högskolans eller Chalmerska skolans högre afdelningar samt vid konstakademiens
byggnadsskola, nödvändigt, att han genom personligt arbete
direkt på en husbyggnad lärt sig förstå en byggnads konstruktion från
grunden till nocken, samt huru en konstruktion verkställdes eller byggnadsmaterialet
användes samt såmedelst äfven lärt sig förstå konstruktionsoch
arbetsmetoders större eller mindre svårighet i utförandet och därmed
sammanhängande kostnad; först med en sådan kunskap kunde en arkitekt
efter afslutade studier verkligen vara kompetent att såsom arbetsledare
förestå ett byggnadsföretag. I samband med värnpliktsöfningarna och
ferierna, kunde, utan att i de flesta fall därigenom studietiden ökades,
9 månaders praktik fordras för vinnande af inträde vid högskolans eller
Chalmerska skolans tredje årskurs, och ehuru denna tid för praktisk verksamhet
torde vara den minsta tänkbara, hade de sakkunniga, för att ej
genom strängare fordringar i detta afseende med ett helt år förlänga arkitektelevens
studietid, ansett sig böra fixera dessa 9 månader som den
minsta praktiktid, som borde fordras. Rörande arten af denna praktik
borde föreskrifvas, att densamma skulle utgöras af arbete å någon husbyggnadsplats,
ej å ritkontor, samt att elev skulle genom prof eller betyg
visa, att han förvärfvat nöjaktig förståelse i de vid en husbyggnad förekommande
arbetena. Om man tilläfventyrs för dem, som skulle anförtros
ledningen af statens husbyggnader, kunde komma att fordra ännu längre
praktik å byggnadsplats, syntes dylik praktik böra förläggas till tiden efter
afslutade studier vid läroverken.

Beträffande ordnandet af undervisningen i svensk arkitektur anföra
de sakunniga att, ehuru i vårt land ej funnes någon arkitektur med från
de öfriga kulturländernas helt skild karaktär, funnes dock från hvarje stilepok,
från medeltiden ända fram till våra dagar, byggnadsverk, hvilkas af
klimatiska förhållanden, användt material och folkkaraktär framsprungna
kynne dock i ganska väsentlig grad markerade en i viss mån själfständig,
för oss nationell arkitektur. Denna vore det vår oafvisliga plikt att lära
känna och bevara mot tidens åverkan eller mot förvanskning genom okunnighet
eller brist på pietet. Äfven torde i många afseenden i just denna
hos oss hemmahörande och rotfasta arkitektur enkla, naturliga och goda

16 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 200.

förebilder för vår nutida byggnadskonst vara att finna, och borde densamma
således såsom studiematerial vid våra arkitekturskolor utgöra en
viktig del. Undervisningen i denna del af byggnadskonsten hade hittills
varit helt lämnad åt respektive arkitekturlärares godtfinnande. Emellertid
hade vid konstakademien och tekniska högskolan, så långt som det med
tillgängliga medel och lärarkrafter varit möjligt, ämnets vikt beaktats, och
sålunda under årens lopp af eleverna flera studieresor under lärares ledning,
exempelvis till Gottland, företagits. Äfven hade fackskolornas samlingar
af svenska arkitekturfotografier och uppmätningsritningar såsom
studiematerial stått till elevernas disposition. Att konstakademien beaktat
ämnets vikt, framginge af akademiens förslag till program för byggnadsskolan,
där önskvärdheten af dess studium framhölles, men ansåge de
sakkunniga en högskolemässig undervisning i ämnet icke kunna bedrifvas
utan en för samma ämne särskild lärare och för detsamma särskild! afsedda
medel; och dessa medel och denne lärare saknades i akademiens
förslag, ej heller funnes där närmare angifvet, huru studierna i ämnet
skulle bedrifvas.

Enligt de sakkunnigas åsikt borde den viktigaste delen af undervisningen
i svensk byggnadskonst vara besök under sakkunnig lärares ledning
vid de gamla byggnadsverken och desaminas afteckning och uppmätning.
Först på detta sätt kunde dessa studier blifva lefvande, och först då kunde
eleven lära sig rätt inse de gamla byggnadernas värde och stora intresse.
En sålunda ordnad undervisning bidroge äfven till samlande af undervisningsmateriell
för kommande tider, och kunde i hög grad bidraga till att
utbilda för bevarandet eller restaurerandet af våra gamla byggnader fullt
förstående och kunniga arkitekter. Äfven kunde det medverka till uppnående
af det önskemålet att inom en icke allt för aflägsen framtid få
våra värdefulla gamla byggverk uppmätta och beskrifna. Undervisningen
i vår svenska arkitektur borde hufvudsakligen förläggas till konstakademiens
skola, men det vore af stor vikt, att äfven i tekniska högskolans
fjärde afdelning ämnet studerades, detta af det skäl, att de elever, som
vid denna skola afslutade sina studier, dock borde äga någon kunskap i
sitt eget lands arkitekturhistoria. I enlighet med ofvanstående principer
borde studierna i detta ämne dels utgöras af hvarje år under cirka tre
veckor återkommande studiefärder, i och för uppmätning, afteckning och
beskrifning af våra värdefullaste gamla byggnadsverk, dels under det Övriga
läsåret af föreläsningar, förbundna med öfningar. För att erhålla för
studierna i svensk arkitektur nödig lärarkraft ansåge de sakkunniga, att
vid konstakademiens skola måste upprättas en professur i svensk arkitektur.
Professorn i detta ämne skulle äga skyldighet hålla en föreläsning i veckan

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 200.

läsåret om vid tekniska högskolan och en föreläsning i veckan äfven läsåret
om vid konsthögskolan samt dessutom vid sistnämnda skola leda 3
timmars ritöfningar i veckan under läsåret äfvensom leda och närvara vid
elevernas i denna skola studieresor.

Med den omfattning, som vid tekniska högskolan af kommittén gifvits
undervisningen i ämnet byggnadsteknik, anse de sakkunniga kunna ifrågasättas,
huruvida undervisningen i samma ämne ej borde vid konstakademiens
skola (ämnet kallas i akademiens förslag byggnadskonstruktionslära)
kunna gifvas en annan form än den, som af akademien föreslagits.
Ämnets allmänna del borde enligt de sakkunnigas åsikt vid tekniska högskolan
vara afslutad, men äfven vid akademien borde eleven erhålla teknisk
ledning vid utarbetandet af de honom förelagda uppgifterna och detta
helst genom just på det område, uppgiften afsåge, särskildt framstående
specialist, dels äfven genom föreläsningar hållas i kontakt med de viktigaste
senaste företeelserna inom det byggnadstekniska området. En sådan
undervisning ansåge de sakkunniga ej böra handhafvas af en fast anställd
lärare, utan lämpligare skötas af vid olika tillfällen inkallade framstående
specialister. I samband med denna fråga påpeka de sakkunniga den stora
vikten af att för akademien finnes möjlighet att i och för hållande af föreläsningsserier
äfven inom andra viktiga arkitektoniska områden inkalla
bemärkta specialister, exempelvis beträffande sjukhusanläggningar, banker,
utställningsbyggnader, trädgårdsarkitektur och så vidare. För att leda studierna
i byggnadsteknik m. fl. ämnen föreslogo de sakkunniga således, att
framstående specialister borde tillfälligt kallas, och att dessas sammanlagda
undervisningsskyldighet borde vara ungefärligen 1 timme i veckan läsåret
om.

Såsom förut är nämndt, var i det af akademien för de fria konsterna
den 10 augusti 1907 framlagda förslaget till ny stat upptagen en professor
i byggnadskonst med högre aflöning än öfriga professorer vid konsthögskolan.
Enligt det i de sakkunnigas utlåtande innefattade förslaget
till ändringar i akademiens budget skulle i stället för nuvarande professur
i byggnadskonst uppföras i konsthögskolans stat en professorsbefattning
»i arkitektur», hvai’jämte å samma stat skulle uppföras en ny professorsbefattning
»i svensk arkitekturhistoria». För professorn i arkitektur
föreslå de sakkunniga följande aflöning: lön 5,000 kronor, tjänstgöringspenningar
2,500 kronor och ortstillägg 600 kronor, tillhopa 8,100 kronor, jämte
ett ålderstillägg af 600 kronor, eller samma belopp, som af kommittén för
den högre tekniska undervisningens ordnande föreslagits för professorer vid
tekniska högskolan. I de sakkunnigas utlåtande framhålles i detta hänseende,
hurusom alla skäl förelåge, att professorn i arkitektur vid konsthögskolan

Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afcl. 136 Käft. 3

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 200.

måtte komma i åtnjutande af samma löneförmåner som motsvarande lärare
vid tekniska högskolan, ehuru tjänstgöringen å lärorummet för den
förstnämnde föreslagits mindre än för den sistnämnde; dels vore nämligen
konsthögskolan för arkitekterna en fortsättningsskola till tekniska högskolan,
och således fordrades af den ifrågavarande läraren vid konsthögskolan
högre kompetens, dels fordrade föreläsningar i ämnet vid konsthögskolan
ett mycket kräfvande förberedande arbete, dels kräfde de vid konsthögskolan
nästan hvarje vecka återkommande skisstäflingarna ett omfattande
arbete i och för programs uppsättande, skissernas bedömande med
mera. Af den ledande läraren vid landets högsta arkitekturskola borde
man äfven kunna fordra, att han såväl praktiskt som konstnärligt dokumenterat
sig såsom en af landets allra förnämsta förmågor. Det vore
nog synnerligen svårt att förvärfva en så kvalificerad person, utan att
kunna bjuda honom löneförmåner, som åtminstone i någon mån hölle honom
skadeslös för de förluster, honom ovillkorligen genom mistad praktik åsamkades,
då han åtoge sig en så kräfvande lärarbefattning som den ifrågavarande.

För den nya professuren i svensk arkitekturhistoria föreslogo de sakkunniga
samma aflöning som vid 1908 års Riksdag bestämdes för flertalet professurer
vid konsthögskolan, nämligen lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,800 kronor och ortstillägg 800 kronor, tillhopa 4,600 kronor, jämte två
ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor. Ehuru svensk arkitekturhistoria
hufvudsakligen borde studeras vid konsthögskolan, borde dock professorn
i detta ämne vara gemensam för denna skola och för tekniska högskolan
dels för erhållande af nödig homogenitet i undervisningen dels af ekonomiska
skäl. Då vid konsthögskolan under alla omständigheter en professor i ämnet
borde förefinnas, kunde ifrågavarande lärares aflöning uppföras på denna
skolas stat. Föreläsningarna i ämnet kunde, om så ansåges lämpligt, helt
förläggas till konsthögskolans lokaler. Den ifrågavarande lärarens tjänstgöring
skulle blifva minst lika betungande som tjänstgöringen för konsthögskolans
professorer i teckning och målning. Hans löneförmåner borde således
sättas lika med dessa professorers.

Till bestridande af undervisningen i byggnadsteknik och andra ämnen,
för hvilken undervisning särskildt framstående specialister borde tillkallas,
föreslogo de sakkunniga uppförande i konsthögskolans stat af ett belopp
å 3,000 kronor, afsedt till arfvoden åt föreläsare samt för anskaffande af
demonstrationsmaterial.

Till ersättning åt den lärare, som skulle leda elevernas studieresor,
beräknade de sakkunniga ett belopp af 400 kronor. Då bland eleverna
alltid torde förefinnas ett stort antal medellösa och dessa knappast utan
understöd af statsmedel kunde företaga ifrågavarande studieresor, ansågo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

de sakkunniga, att till sådana understöd nödiga medel måste anvisas. De
sakkunniga, som antogo, att framdeles 15 understöd motsvarande ungefär
halfva antalet elever skulle behöfva utdelas, ansågo, att hvarje understöd
borde beräknas till 75 kronor, hvadan för detta ändamål skulle erfordras
ett belopp af 1,125 kronor. Då emellertid i konsthögskolans stat redan
finnes uppfördt ett anslag å 1,000 kronor till studieresor för skolans elever
och däraf för arkitektelevernas räkning borde kunna tagas i anspråk
ett belopp af 325 kronor, syntes för ifrågavarande ändamål erfordras ytterligare
800 kronor.

Det af de sakkunniga framlagda kostnadsförslag för arkitekturundervisningen
vid konsthögskolan har alltså följande utseende, därvid för jämförelse
upptages äfven den nu gällande staten i motsvarande delar.

	Nuvarande stat		Föreslagen	stat
		Tjänst-			Tjänst-
	Lön	görings-	Summa	Lön	görings-		Summa
		penningar			penningar
1 professor i arkitektur	2,000	2,000	4,000 2 älders-tillägg 8 400 kr.	5,000	2,500	600	8,100	1 älders-tillägg å 600 kr.
1 professor i svensk								2 ålders-tillägg å
arkitekturhistoria......	—			2,500	1,800	300	4,600
500 kr.
Inkallade lärare i bj^gg-
nadsteknik och andra ämnen......................				3,000			3,000
Till arkitektelevernas
studieresor jämte rese-ersättning åt läraren		—	325*)	—	—	—	1,525

Vid de sakkunnigas utlåtande finnes fogad en reservation af professor
Grundström, hvilken i vissa hänseenden varit af eu från de båda öfriga
sakkunnigas afvikande mening. Särskild! har Grundström motsatt sig
öfriga sakkunnigas förslag att göra kursen vid konsthögskolans byggnads -

*) Denna summa betecknar den del, som bör kunna påräknas för arkitekternas studieresor
af det anslag å 1,000 kronor, som i den fastställda staten redan finnes upptaget för
studieresor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

skola 2-årig i stället för 3-årig. Erfarenheten från den senaste 25-årsperioden
hade nämligen enligt Grundströms mening visat, att tre år för
de ojämförligt flesta eleverna varit nödvändiga för den konstnärliga utbildningen.
Endast ett försvinnande fåtal ovanligt flitiga och rikt begåfvade
elever •—• 5 på 100 — hade kunnat fullständigt och med godt resultat
afsluta sin kurs på två år. Längsta studietiden hade varit fyra år.
Enligt det år 1888 utfärdade reglementet för akademiens skola hade studietiden
därstädes begränsats till högst sju år. Akademien hade nu föreslagit
anordnande af tre årskurser med högsta tillåtna tid af två år i hvarje.
Godkändes sistnämnda förslag, syntes hinder därigenom icke möta att kursen
nu liksom förut kunde undantagsvis förkortas. Om däremot en 2-årisr
kurs inrättades, blefve i vanligaste fall studieresultatet undermåligt, helst
sättet, hvarpå de estetiska studierna vid tekniska högskolan enligt de öfriga
sakkunnigas förslag skulle bedrifvas, syntes föga ägnadt att gifva en solid
grund för de studier i monumental arkitektur, som borde öfvas vid akademiens
skola. Stilstudierna skulle nämligen från akademien, dit de hörde,
helt eller till större delen förflyttas till tekniska högskolan, där de i följd
af den begränsade tiden måste blifva ytterst knapphändiga. Det vore för
öfrigt oegentligt, att just denna del af undervisningen skulle förläggas till
ett tekniskt läroverk, hvars arkitektelever danades för mindre fordrande
uppgifter, till arbetsledare, kontrollanter, byggnadsingenjörer och så vidare,
men att samma undervisning skulle saknas eller vara ofullständig vid konsthögskolan,
hvars elever utbildades för de högsta uppgifter, vårt land kunde
i detta afseende gifva. Grundström har vidare inlagt gensaga mot inrättande
af en ny professur i svensk arkitekturhistoria vid konsthögskolan.
Detta ämne syntes honom kunna på fullt tillfredsställande sätt tillgodoses
genom af ordinarie professorn meddelad undervisning i byggnadskonstens
historia, särskildt den svenska. Att här med all makt söka få till stånd
en nationell svensk stil syntes Grundström blifva en fåfäng sträfvan, då
nu all modern arkitektur visade tendens att utveckla sig i internationell
riktning. De folk, som ännu envist hölle fast vid sin egen gamla konst,
ansåges ju till och med såsom efterblifna. Ett upptagande af det gamla
vore tillbakagående, icke framsteg.

öfver de sakkunnigas utlåtande hafva yttranden afgifvits af tekniska
högskolans styrelse, styrelsen för Chalmers tekniska läroanstalt, Svenska
teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst, akademien för de fria
konsterna och öfverintendentsämbetet.

Med öfverlämnande af yttrande från lärarkollegiet vid tekniska högskolan
och i anslutning därtill har denna högskolas styrelse i underdånigt

Kimcjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

utlåtande den 28 juni 1909 tillstyrkt, att undervisningen för den högre
arkitektutbildningen måtte anordnas i öfverensstämmelse med hvad som
föreslås i förutnämnda sakkunnigas utlåtande. Lärarkollegiet har för sin
del åberopat ett yttrande, som på uppdrag af kollegiet afgifvits af professorn
i väg- och brobyggnadskonst C. J. Magnell, t. f. lektorn i husbyggnadskonst
I. L. Wahlman och extra läraren i byggnadskonstens historia,
liofintendenten G. Lindgren.

I sistnämnda yttrande har anförts hufvudsakligen följande.

Det uppsving, som på senare årtionden gjort sig gällande inom svensk
husbyggnadskonst, kunde sägas datera sig från den tid, då arkitektelevernas
grundläggande undervisning förlädes till tekniska högskolan. Denna
åtgärd, delvis förestafvad af önskvärdheten att utnyttja den vid högskolan
redan befintliga undervisningen i tekniska ämnen äfven för arkitektelevernas
räkning i stället för att bibehålla den själfständiga byggnadsskolan
vid akademien för de fria konsterna, hade medfört de allra bästa verkningar
för svensk byggnadskonst, i det den fört byggnadskonsten från den
forna akademiundervisningens abstrakta stilstudier ut på den tekniska
universitetsbildningens och den praktiska verklighetens fasta mark. Icke
minst välgörande hade härvid umgänget varit mellan de unga arkitekterna
och deras kamrater inom andra tekniska yrken. Den gemensamma vetenskapliga
förberedelsen för det praktiska lifvet hade blifvit en källa till
ömsesidig förståelse och ömsesidigt intresse, hvars hälsosamma verkningar
sträckt sig långt öfver skolans råmärken. Likafullt torde det icke vara
önskvärd! att alldeles upphäfva akademiundervisningen såsom afslutning å
arkitektutbildningen och i stället påbygga tekniska högskolans byggnadsskola
till 6-årig. Ty lika nödvändigt och nyttigt som samarbetet mellan
arkitekter och öfriga teknici vore äfven gagnet af samarbete och kamratlig
samvaro mellan de blifvande arkitekterna samt bildhuggare och målare,
med den ökade förståelse af hvarandras verksamhetsområde som däraf blefve
en följd, då fråga vore om konstnärliga uppgifter af den höga rang, att
en samverkan mellan de olika konstarterna vore önskvärd eller erforderlig.
De sakkunniga hade heller icke ifrågasatt ett upphäfvande af akademiens
byggnadsskola ej heller ifrågasatt dess betydelse för arkitektens konstnärliga
utveckling. Tvärtom hade de velat än ytterligare utvidga akademiens
undervisning och särskild! föra den närmare till vårt ea;et fäderneslands
praktiska och estetiska behof, hvarigenom den komme att få väsentligt
ökad betydelse och vikt.

Två af de sakkunniga hade emellertid ansett två år vara tillfyllest äfven
för denna utvidgade undervisning, så energiskt bedrifven som förslaget
angåfve, under det professor Grundström i afgifven reservation

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

önskat behålla den akademiska undervisningen vid tre år. De synpunkter,
som härvid syntes böra vara bestämmande, berodde uppenbart på själfva
grunduppfattningen af hvad som är arkitekturundervisningens ändamål och
medelbart af själfva byggnadskonstens ändamål. De sakkunnigas förslag
hade uppenbart utgått från den riktiga uppfattning, att byggnadskonstens
första mål vore att realisera verklighetens behof på det mest praktiska
och ändamålsenliga sätt, dess andra att gifva dessa behof en smakfull
eller i bästa fall skön form. Äfven formens utarbetning vore emellertid
i första hand betingad af materialet och sålunda af det tekniska
vetandet och herradömet öfver materialet, i andra hand af historiska och
estetiska inflytelser, af tradition och af smak. Dessa åsikter hade — i
motsats mot den äldre »akademiska» uppfattningen af begreppet arkitektur
— genomträngt hela nutidens alstring såväl inom som utom vårt fädernesland
och blifvit så att säga fälttecknet för den byggnadskonstens
renässans, som gjort sig gällande i alla civiliserade länder under de sista
tjugu till trettio åren. Det sade sig själft, att ju mera krafven växte på
arkitektens intresse för, medverkan vid och förmåga att realisera det
praktiska lifvets uppgifter på ett sätt, som verkligen svarade mot deras
innebörd och mot de material och penningmedel, vårt fädernesland kunde
ställa till hans förfogande, desto mera måste också krafvet på hans tekniska
utbildning växa. Att så verkligen vore fallet i vårt land, syntes
mer än allt annat vittna om, att en sund och lifskraftig riktning gjorde
sig gällande inom vår byggnadskonst. Det syntes därför i hög grad
lämpligt och riktigt att förlägga hufvuddelen af den arkitektoniska utbildningen
till de tekniska högskolorna och att där söka göra den så fyllig,
att de elever, som på grund af anlag och håg icke lämpade sig för
konstnärliga uppgifter af högre rang, kunde därifrån utgå i det praktiska
lifvet. Såsom stadsarkitekter, stadsplanearkitekter, arbetsledare och vid
mångfaldiga uppgifter af blygsammare anspråk, hvilka alltid torde befinnas
vara i ett oöfverskådligt flertal, torde de finna full och lämplig användning
äfven utan att utsträcka studierna till akademien. Särskildt
kunde framhållas behofvet af att kunna erhålla högskolebildade arkitekter
till de viktiga och kräfvande arbetschefs- och kontrollantbefattningarna
vid statens och kommunernas stora byggen, något som med nuvarande
ensidigt konstnärliga studieprogram endast i sällsynta fall vore möjligt.
För att möjliggöra en tillfredsställande utbildning af dessa ämnessvenner
för byggnadskonstens öfvervägande och praktiska sida syntes de sakkunnigas
utgångspunkt från den redan existerande 4-åriga kursen vid tekniska
högskolan vara synnerligen välbetänkt. Äfven de sakkunnigas förslag till
omläggning af den nuvarande ämnesfördelningen, så att utrymme bered -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

dos för en för de mera praktiska uppgifterna tillfyllestgörande utbildning,
vore särdeles väl genomtänkt.

Med anledning af den i Grundströms reservation lämnade uppgiften, att
enligt de sakkunnigas förslag stilstudierna skulle »från akademien helt eller
till större delen förflyttas till tekniska högskolan, där de i följd af den begränsade
tiden måste blifva ytterst knapphändiga», framhålles vidare, att en arkitekturundervisning
utan kännedom om byggnadskonstens historia och formbildning
icke kunde anses tillräcklig ens för från högskolan till det praktiska lifvet utgående
elevers behof, om den också vore möjlig att meddela. Därmed vore emellertid
icke sagdt, att stilstudier vore öfverflödiga eller onyttiga vid akademien.
Men det torde existera en väsentlig skillnad mellan det sätt, hvarpå stilstudierna
vid högskolan och stilstudierna vid akademien borde bedrifvas.
Vid högskolan torde nämligen hufvudvikten böra läggas vid byggnadsstilarnas
tekniska utveckling och af materialet samt konstruktionsmetodernas
beskaffenhet betingade formbildning. Vid akademien åter torde som
hittills stilstudiet mera höra afse formernas estetiska behandling och värde
som hjälpmedel vid stilperiodens konstnärliga alstring. Om stilstudiet,
såsom reservanten fullt riktigt yttrat, »bör vara ett uppfostringsmec/e/ icke
ett mål», borde det väl icke förmenas högskolan att använda detta uppfostringsmedel
för sina mera praktiska syften, liksom akademien toge det
i anspråk för sina bemödanden att »underlätta byggnadskonstens utveckling
i eu fri och tidsenlig riktning».

Det vore uppenbart, att en enligt reservantens åsikt ordnad 3-årig, i vissa
fall till 2-årig förkortad studietid under endast en ordinarie professor, som
jämte undervisning i arkitektur, samt ledning af skissritning och byggnadsprogram
också skulle meddela undervisning i byggnadskonstens historia »särskildt
den svenska» — oafsedt svårigheten att finna en person, som kunde motsvara
moderna kraf på undervisning i alla dessa ämnen samtidigt och därjämte finna
tid och krafter till den praktiska arkitektverksamhet, utan hvilken all arkitekturundervisning
i längden förlorade den nödvändiga kontakten med verkligheten
måste gifva ett svagare resultat, än om ämnena fördelades på två
professorer under en 2-årig kurs. Att vid delningen af denna öfvermäktiga
arbetsbörda just den svenska arkitekturens historia gjorts till ämne för en
ny professur, syntes vara i full öfverensstämmelse med såväl praktiska
kraf som modern uppfattning af byggnadskonst. Meningen därmed torde
ingalunda vara att »med all makt få till stånd en nationell stil» i historisk
mening, utan tvärtom att bibringa eleverna en tillräcklig kännedom
om frukterna af våra fäders arbete och erfarenhet på byggnadskonstens
område för att sätta dem i stånd att med i det väsentliga samma material,
-som stått våra föregångare till buds, skapa en i bästa mening natio -

24 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 200.

nell byggnadskonst, som svarade mot Sveriges praktiska förutsättningar och
ekonomiska tillgångar. Den utländska byggnadskonstens nyare utveckling
visade, att den i stället för att gå »i internationell riktning» numera baserats
på studiet af hvarje lands inhemska byggnadskonst. Den engelska
uppfattningen hade i detta fall gått segrande genom Europa och väckt
till lif motsvarande rörelser i Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien,
ja till och med i Ungern och Ryssland; en internationell byggnadskonst
både redan länge visat sig lika oförenlig nu som fordom med de
klimatiska, kulturella och tekniska förutsättningarna i hvarje land, och
framtidens byggnadskonst hade erkänts ligga i utvecklingen af hvarje
lands och nations praktiska förutsättningar, behof och lynnesdrag till ny
själ!ständig konst, ju mer nationell dess bättre och sundare. Fn lifligt
medverkande faktor vid uppkomsten af denna moderna uppfattning hade
varit det stigande intresset för och vården om de historiska minnesmärkena.
Reservanten erkände de kraf, som denna omsorg ställde på vårt
lands arkitekter, men ville ej draga konsekvenserna däraf. På samma
gång reservationen utvecklade nyttan och nödvändigheten af stilstudier i
allmänhet, underkändes betydelsen af insikten i den svenska byggnadshistorien.
Senare tiders forskning och erfarenhet hade dock redan visat,
att vårt folks byggnadskonst vore i mångt och mycket så egenartad, att
dess monument icke kunde behandlas enligt allmänna stilrecept utan
kräfde en intim och grundlig kännedom om svensk byggnadshistoria,
svenska material, konstruktionsmetoder och former, för att åtgärderna för
deras vidmakthållande icke skulle blifva ödesdigra för deras svenska lynnesdrag
och historiska värde. Den af de sakkunniga föreslagna professuren
i svensk byggnadskonst vid akademien för de fria konsterna syntes vara
ett lifsvillkor för denna konsts sunda utveckling, icke såsom reservanten synes
frukta, till cn tom efterklang af äldre nationella stilformer, utan, såsom
de öfriga sakkunniga torde hafva afsett, till en fri konst, baserad på
våra nationella förhållanden, material och behof.

Om ofvanstående resonnemang angående lämpligheten af de sakkunnigas
förslag om arkitekturundervisningens fördelning på en 4-årig högskolekurs
och en 2-årig akademikurs vore riktigt, följde däraf med nödvändighet,
att den nuvarande fördelningen mellan studierna vid Chalmerska institutet
och akademien blefve fullkomligt ohållbar.

Då redan inträdesfordringarna vid Chalmerska institutet vore lägre än
vid högskolan och — i viss mån som följd däraf — lärarrådet därstädes
önskade bibehålla den nuvarande läroplanen, enligt hvilken arkitekturundervisningen
begynte först i andra afdelningen och slutade i tredje
afdelningen, således fortginge endast två år, under hvilka endast en

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

mycket elementär kunskap i flydda tiders byggnadsformer kunde hinna
meddelas och liten eller ingen undervisning ägde rum i de för arkitektur
ytterst viktiga och vid tekniska högskolan själfständigt utvecklade
ämnena stadsanläggningslära, byggnadsteknik och byggnadshygien,
vore det tydligt att denna undervisning icke kunde motsvara hvarken de
af de sakkunniga med full rätt uppställda fordringarna för arkitekter, som
ämnade ägna sig åt yrkets mer praktiska sida, än mindre jämnställas med
den undervisning, som tekniska högskolan enligt de sakkunnigas förslag
skulle lämna till akademien afgående elever. Att tänka sig dessa brister
afhjälpta genom längre studietid vid akademien, såsom hittills ägt rum,
skulle i väsentliga delar paralysera den föreslagna undervisningsplanen därstädes
och blifva olidligt betungande för både lärare och elever. För att
möjliggöra ett gemensamt arbete för alla elever vid akademien hafva de
sakkunniga således haft att välja på två möjligheter: antingen att föreslå
hela högskoleundervisningens förläggande till tekniska högskolan, hvaraf
skulle följa indragande af Chalmerska institutets byggnadsfackskola, eller
att genom utvidgande af undervisningen vid Chalmerska institutet och en
kompletterande kurs vid tekniska högskolans fjärde afdelning söka jämnställa
samtliga elever före utgången till det praktiska lifvet eller afgången
till akademien. Att de sakkunniga anknutit sitt förslag till nu existerande
förhållanden och sökt bibehålla den nyttiga och väckande inflytelsen af
två skolor med delvis olika lärarpersonal och uppfattning, syntes mycket
förtjänstfullt. Detta innebure icke någon orättvisa mot Chalmerska
institutet, så länge detta icke själft ansåge sig kunna utvidga undervisningen
till att omfatta en 4-årig kurs efter samma undervisningsplan som
den för tekniska högskolan af de sakkunniga föreslagna, och med motsvarande
lärarpersonal. Tvärtom komme Chalmerska institutets elever fortfarande,
såväl hvad inträdesfordringarna till institutet, som hvad det fria
tillträdet till tekniska högskolans fjärde årskurs beträffade, i ett förmånligare
läge än högskolans egna elever. Men att till förmån för en i såväl tekniskt
som konstnärligt sedt otillräcklig kurs vid Chalmerska institutet fullständigt
förrycka den föreslagna undervisningen vid akademien och införa
i densamma ett elevmaterial, som på intet sätt vore i stånd att tillgodogöra
sig den undervisning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle där
meddelas, vore icke att vingklippa akademien till förmån för tekniska högskolan
utan att vingklippa den till förmån för Chalmerska institutet.

Styrelsen för Chalmers tekniska läroanstalt har uti underdånigt utlåtande
den 12 maj 1909, i anslutning till ett af lärarrådet vid anstalten
afgifvet yttrande, hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte bifalla ofvanbe 13,

hårig till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 136 Raft. 4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

malda sakkunnigas förslag i hvad det afsåge en minskning af studierna
vid den under akademien för de fria konsterna ställda byggnadsskolan
samt förändringar i nu rådande, af kommittén för den högre tekniska
undervisningens ordnande förordade inträdesfordringar till samma läroverk.

I sitt berörda yttrande bär lärarrådet förklarat sig anse att, om de
sakkunnigas förslag genomfördes, akademiens för de fria konsterna betydelse
som utbildningsanstalt för konstnärligt mogna arkitekter skulle
minskas, samt programmet för undervisningen vid tekniska högskolan genom
omständigheternas makt stegras i det medvetna eller omedvetna syftet
att mera och mera göra efterutbildningen vid akademien öfverflödig. Tendenser
i nu antydda riktning hade redan länge varit märkbara. För cn
hvar med utbildningsfrågor af detta slag förtrogen torde stå klart, att den
tekniska och konstnärliga utbildning, som borde kräfvas af en för nutida
uppgifter vuxen arkitekt, ej vore möjlig att vinna med en studiekurs af
den utsträckning, som efter förslaget stode till tekniska högskolans förfogande,
äfven om arbetet påskyndades, och äfven om undervisningen i
åtskilliga ämnen af rent teknisk art (maskinlära, elektroteknik) inskränktes
enligt de sakkunnigas förslag. Enligt deras uttalande gjordes visserligen
ej heller anspråk på, att fackskolan skulle betraktas som afsilande arkitekturskola,
men arten af dess undervisning med stilstudier, stadsplanekonst
m. m. stämplade den likvisst som ett slags halfakademi. Äfven om
tekniska högskolan mot förmodan förmådde hålla sig inom det uppgifna
programmet att endast utbilda elever med kompetens att handhafva -i
konstnärligt afseende mindre fordrande uppgifter», ansåge lärarrådet dock
vara ovisst, om svensk arkitektur blefve betjänad af en dylik produktion
af halfarkitekter, hvilkas kompetensanspråk otvifvelaktigt senare komme
att, äfven utan akademiska studier, sträcka sig utöfver nämnda program.

Enligt lärarrådets mening vore de enda fullt naturliga alternativen:
antingen 1) ombildning af tekniska högskolans byggnadsfackskola till fullständig
arkitekturhögskola genom den nuvarande 4-åriga kursens ut- och
påbyggnad till 6-årig samtidigt med fullständigt upphäfvande af konstakademiens
arkitekturskola; eller 2) bibehållandet och utvecklingen af denna
senare samt fastställande af de högre tekniska läroverkens byggnadsfackskolor
till rena förskolor för akademien. De nämnda läroverkens stadgade
3-åriga kurs vore, enligt lärarrådets åsikt, som förberedelse för inträde till
akademien mest naturlig, enär denna tid syntes räcka till för inhämtandet
af den byggnadstekniska underbyggnad, som kräfdes för ett framgångsrikt
utnyttjande af den påföljande, hufvudsakligen konstnärliga utbildningen
vid akademien.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

Den fjärde årskursen af tekniska högskolans byggnadsfackafdelning
syntes i enlighet med förslaget af kommittén för den högre tekniska undervisningens
ordnande böra kvarstå, enär den syntes hafva en viktig uppgift
att fylla bland annat som fortsättningskurs för blifvande stadsingenjörer,
byggmästare, byggnadsingenjörer. I vårt land vore nämligen väl sörjdt
för den högre utbildningen af arkitekter, civilingenjörer och andra, men
blott i ofullständig grad för egentliga byggnadstekniker.

För det ofvan nämnda alternativet 2) bibehållandet af en kraftigt arbetande
arkitekturskola i samband med akademien för de fria konsterna
talade det ofta framhäfda och enligt lärarrådets förmenande oskattbara
srasmet af samarbete och kamratlig samvaro mellan de blifvande arkitekterna
och deras sidoordnade konstnärsbröder, bildhuggare och målare, med
den ökade förståelse af hvarandras verksamhetsområde, som däraf blefve
en följd.

De sakkunniga, som på goda grunder icke satt i fråga att föreslå den
ordning, som här ofvan betecknats som alternativ 1), hafva dock enligt
lärarrådets åsikt med sitt förslag intagit en mellanställning mellan de båda
alternativen, som kunde blifva till skada för vår arkitektutbildning. De
ville öfverföra en betydande del af akademiens undervisningsverksamhet
på tekniska högskolan och förkorta studietiden vid den förra, d. v. s. skapa
en i jämförelse med nuvarande förhållanden förkrympt akademi med 2-årig,
under vissa förhållanden blott 1-årig kurs.

För lärarrådet stode som det önskvärda: en utvecklad akademisk arkitekturskola
för bedrifvande hufvudsakligen af byggnadskonstnärliga studier,
utan att därför byggnadskonstens tekniska sida tappades ur sikte. Att
de rent konstnärliga kompetensfordringarna för inträde i denna af lärarrådet
önskade, icke förkrympta akademi borde kunna ställas lägre än hvad
de sakkunniga tänkt sig, vore gifvet. Ehuru en viss grad af insikter i
Hydda tiders byggnadsformer vore värdefull vid inträdet i akademien, ansåge
lärarrådet dock, att studierna häruti vid de tekniska läroverken, för
så vidt de afsåge förberedelse för inträde i akademien, kunde och borde
röra sig på jämförelsevis elementärt stadium, enär de eljest för mycket
inkräktade på de tekniska läroverkens knappa arbetstid för byggnadstekniska
uppgifter. Dessutom hölle lärarrådet före, att de sakkunniga i
och med sin föreslagna omläggning af studieplanen för de tekniska läroverken
borttagit för mycket af sådana ämnen, som visserligen icke utgjorde
det centrala uti arkitektutbildningen, men som vore af den betydelse,
att bristande kunskaper i desamma gjorde arkitekten främmande
för åtskilliga af de praktiska uppgifter, som mötte honom under hans
verksamhet.

Kungl. Mctjiis Nåd. Proposition Nr 200.

De sakkunnigas förslag om öfverförande af en del af akademiens nuvarande
undervisning på tekniska högskolan grundade sig tydligen bland
annat på deras önskan att förkorta de blifvande arkitekternas studietid
från nu till regel vordna 7 år till 6. Nödvändigheten af den för tekniska
högskolans elever vanliga studietiden om 7 år syntes lärarrådet icke bevisad.
Den som för lång ansedda studietiden berodde visserligen på, att
den rättighet, eleven för närvarande hade att redan från tredje årskursen
vinna inträde i akademiens byggnadsskola »sällan utnyttjas», och att sålunda
en 4-årig vistelse vid tekniska högskolan blifvit regel. Lärarrådet
förmenade, att betydligt antal af dem, som tänkt sig skola inträda på
akademien, kvarstannat på högskolan ett fjärde år af undfallenhet för den
där rådande uppfattning, att deras utbildning där bättre befordrades än
vid akademien. Att de af detta skäl eller kanske af håg att längre tid
tillgodogöra sig en omtyckt lärares undervisning kvarstannat på högskolan,
vore förklarligt. Men skulle då detta extra år behöfva vara så godt som
bortkastadt? Hade detta ej bort kunna åstadkomma, att den redan nu
vid akademien förekommande möjligheten till dispens från ett af studieåren
kunnat tillämpas på mera än ett försvinnande fåtal af de talangfullaste
bland tekniska högskolans 4-åriga elever? Studietiden skulle därmed
för dem hafva förkortats till de önskade 6 åren, en sammanlagd
studietid, hvilken nu som regel gällde i fråga om akademielever, som inkomme
från tekniska högskolans tredje årskurs och från Chalmerska institutet.
Otvifvelaktigt innebure äfven de sakkunnigas yrkande på, att
endast fullständigt genomgående af tekniska högskolans omskapade fjärde
årskurs måtte berättiga till rätt att ansöka om inträde på akademiens
byggnadsskola, en orättvisa mot de till akademien sträfvande elever, Indika
genomgått Chalmerska institutet. Från att nu under sin studietid ha
undsluppit med att besöka två läroverk, Chalmerska institutet och
konstakademien, skulle de efter nämnda förslag dessutom nödgas passera
tekniska högskolan. Som bekant kräfde hvarje sådant ombyte sin tid,
innan eleven hunne sätta sig in i det nya läroverkets förhållanden, arbetssätt
och synpunkter — visserligen för en del måhända nyttiga erfarenheter,
men tidsödande. Lärarrådet skulle emellertid villigt finna sig i den
för Chalmerska institutets elever oförmånliga anordningen, om grundad
förhoppning förefunnes, att elevernas utbildning därpå skulle vinna. Men
erfarenheten syntes tala för motsatsen. Och med styrka hade i senare tid
den åsikten gjort sig gällande, att konstnären finge sin bästa utbildning,
mellan ju färre lärare och olika lärometoder han under sin studietid behöfde
slitas. Lärarrådet anslöte sig sålunda i olikhet med ofvannämnda sakkunniga
till det förslag om inträdesfordringar för inträde till akademiens bygg -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

nadsskola, livilket uppställts af kommittén för den högre tekniska undervisningens
ordnande och hvilket i hufvudsak sammanfölle med nu existerande
förhållanden.

De sakkunniga hade starkt framhäft olägenheterna för den akademiska
undervisningen af det ojämna elevmaterial, som akademiens byggnadsskola
hade att handleda, och därvid lagt tonvikt på olämpligheten af, att realstudenter
med 4-årig högskolekurs måste underkasta sig Barnundervisning
med elever från Chalmerska skolans 3-åriga kurs. Först och främst borde,
såsom ofvan framhållits, tekniska högskolans fjärde årskurs ej jämföras med
Chalmerska institutets tredje årskurs, då eleverna i tekniska högskolans
tredje årskurs ägde full rätt att ingå i akademiens byggnadsskola, och det
måste betraktas som en ej afsedd ojämnhet uti de vid akademien studerande
elevernas ståndpunkt, att elever med längre än tre års utbildningstid
vid tekniska högskolan tillkomme. Vidare torde ej allt för stor vikt
böra läggas på, att icke alla de från Chalmerska institutet till akademien
inkommande eleverna atlagt studentexamen, utan en del vunnit inträde
vid Chalmerska institutet genom en särskild examen, hvilken med afseende
på matematisk mogenhet varit i full jämnhöjd med fordringarna för
studentexamen på latinlinjen, men uti de humanistiska ämnena varit mera
sväfvande, så mycket mera som enligt kommitténs för den högre tekniska
undervisningens ordnande förslag skärpta fordringar med afseende på de
humanistiska ämnena komme att införas vid inträde i Chalmerska institutet.
Då de sakkunniga i sitt betänkande yttrade, att på grund af att
inträdesfordringarna till Chalmerska institutet ej utgjordes af studentexamen
på reallinjen, en del af första och andi’a läsåret därstädes användes
för bibringande af kunskaper i grundläggande ämnena, torde detta vara i
hög grad vilseledande i ifrågavarande hänseende och låta förmoda en större
skillnad mellan eleverna vid tekniska högskolan och Chalmerska institutet
än som öfvercnsstämde med verkliga förhållandet.

I fråga om de påstådda olägenheterna af den nuvarande ordningen
för arkitektstudiernas bedrifvande hänvisar lärarrådet, bland annat, till
den betydande grupp af arkitekter, som, efter 6-åriga studier, däraf 3 år
vid Chalmerska institutet, nu stode i främsta ledet bland bärarna af nyare
tidens byggnadskonst i vårt land. Det torde sålunda, enligt lärarrådets
mening, ej längre vara hållbart att påstå, att den nu obestridligen förefintliga
ojämnheten uti de olika elevernas vid akademien kunskapsmått vid
inträdet skulle kunna vara af någon genomgripande olägenhet vid undervisningen.
Förklaringen läge med all säkerhet deruti, att all högskoleundervisning
måste, om den sköttes af vakna och dugliga lärare, vara
sådan, att den ej begränsades till inplantande af ett bestämdt kunskaps -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 200.

matt utan anslöte sig till elevernas eget arbete och i hufvudsak bestode i
handledandet och befordrandet af detta. Huru skulle man väl vid universiteten
kunna ifrågasätta att klafbinda elevernas undervisning så, att de,
som följde föreläsningarna för någon bestämd professor, nödvändigtvis
måste intaga samma ståndpunkt eller hafva erhållit samma föregående
utbildning? Om blott eleverna besutte den allmänna mogenheten och inhämtat
de erforderliga grundläggande kunskaperna och färdigheterna, tillgodogjorde
de sig undervisningen hvar och en på sitt sätt och utvecklade
sålunda sin begåfning och sin personlighet hvar och en efter sin natur.
Detta gällde icke minst, då fråga vore om den konstnärliga utvecklingen
vid uppfostrandet af arkitekter.

En bestämd förmån, som Chalmerska institutets till byggnadsyrket
sträfvande elever hade framför tekniska högskolans, ansåge lärarrådet ligga
i friheten för de förra att först i andra årskursen slutgiltigt bestämma sig
för sitt fack. Eleverna hade därmed möjlighet att under minst ett år
röra sig inom olika studieområden, alla af teknisk art, och de liksom lärarna
hade därunder haft tillfälle att pröfva begåfning och håg på ett
sätt, som den nyss blifne studenten sällan kunde. Stora flertalet af de
mera framstående, från Chalmerska institutet utgångna svenska arkitekterna
hade sålunda icke beslutit sig för sitt lefnadsyrke förrän uti andra
årskursen.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga om praktisk verksamhet före inträdet
vid akademiens läroverk hade lärarrådet intet annat att erinra, än
att dess genomförande i sin fulla utsträckning måhända skulle kräfva väl
stor uppoffring af tid och penningar, och att man utan olägenhet kunde
bibehålla de 6 månader, som af kommittén för tekniska undervisningens
ordnande föreslagits.

Ehuru frågan om inrättande af särskild professur i svensk arkitektur
icke berörde Chalmerska institutet, ville lärarrådet dock hafva uttalat sin
sympati för förslagets syfte.

1 underdånigt yttrande den 26 oktober 1909 har Svenska teknologföreningens
afdelning för husbyggnadskonst med vissa smärre förändringar,
afseende dels omfattningen af professorns i arkitektur föreläsningar
dels rätt för före detta elev vid konsthögskolan att deltaga i
pristäflan, förordat de sakkunnigas plan för arkitekturundervisningens
ordnande samt på det bestämdaste afstyrkt de i professor Grundströms
reservation gjorda ändringsförslag. Detta yttrande var förberedelsevis
affåttadt af en kommitté, bestående af arkitekterna Gustaf Lindgren,
Ernst Stenhammar, Tvär Tengbom, L. T. Wahlman, Ragnar Östberg och

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 200.

C. Westman. I fråga om styrelsens för Chalmers tekniska läroanstalt
förslag om undervisningens ordnande framhålles i berörda yttrande, att
vid en 3-årig kurs vid tekniska högskolan ej medhunnes att bibringa
eleverna tillräckliga kunskaper i de tekniska ämnen, de för sitt yrke behöfde,
om vederbörlig hänsyn skulle tagas till allsidig fackutbildning. Man
skulle blifva tvungen att till konsthögskolan förlägga eu del tekniska
ämnen, hvilket skulle medföra betydande budgetförändringar för denna
skola, eller ock skulle den tekniska undervisningen vid de båda skolorna
så ensidigt komma att upptaga studietiden, att elever, som därifrån ginge
direkt ut i det praktiska lifvet, ej blefve rustade för till och med ganska
blygsamma arkitektoniska uppgifter. Samtliga elever skulle därför tvingas
in på konsthögskolan för att få sin arkitektutbildning där afslutad. Men
i våra dagar möttes arkitekten af så olikartade uppgifter, och den grad af
kompetens, som kunde erfordras, vore därför så olika, att det vore synnerligen
välbetänkt att icke betunga dem, som kanske uteslutande komme
att ägna sig åt mindre uppgifter, med för lång studietid.

Därjämte syntes det väl mindre lämpligt att, då vi ägde en teknisk
högskola, där arkitekturundervisningen fått en högre grad af utveckling,
söka skrufva ned den i öfverensstämmelse med en skola, där undervisningen
i detta afseende vore mindre utvecklad, blott för att den senares
elever ej skulle behöfva komplettera sina studier vid högskolan. Då vore
väl riktigare att omorganisera den lägre skolan, så att eleverna direkt från
denna kunde vinna inträde i afslutningsskolan. Till dess en sådan omorganisation
kunde ske, syntes enda möjligheten för att erhålla homogenitet
i undervisningen vara att, såsom föreslagits, elev från Chalmerska institutet
finge komplettera vid tekniska högskolans fjärde afdelning.

Beträffande Grundströms reservation anför afdelningen följande:

»Då reservanten som stöd för sin åsikt, att studietiden vid konsthögskolan
ej kan minskas från tre till två år anför, att erfarenheten visat
dessa tre år vara välbehöfliga för att bibringa eleven nödiga kunskaper, förbiser
han, att enligt det nya förslaget arkitekturundervisningen vid tekniska
högskolan skulle begynna vida tidigare än hittills, att redan andra årskursen
där blir en ren fackskola för arkitektur och att husbyggnadslära
och ornamentik begynna redan i första afdelningen. En del af nuvarande
undervisningsämnen vid konsthögskolan skulle därjämte öfverföras på tekniska
högskolan. Eleven kommer sålunda till konsthögskolan långt bättre
förberedd än nu är fallet. Att det år, som ovillkorligen bör borttagas
från studietiden, tages från konsthögskolan, synes under sådana förhållanden
riktigt. Reservanten vill göra tre år vid konsthögskolan till regel, en

Eungl. Majlts Nåd. Proposition Nr 200.

förkortning till två år som möjligt undantagsfall. Afdelningen vill sätta
två års studietid som regel och det tredje året som möjligt undantagsfall.

»Reservanten synes hafva stora betänkligheter mot att ''stilstudier’
skulle bedrifvas vid tekniska högskolan, där han anser dem ej höra hemma.

»Skälen för stilstudiets kraftigare bedrifvande vid tekniska högskolan
äro dels, att det är ett grundläggande ämne, dels att ämnet blir mer lefvande
och behållningen däraf större, om undervisningen bibringas jämsides
med de tekniska ämnena, dels att de elever, som ej fortsätta vid
konsthögskolan, måste erhålla nödiga kunskaper i de historiska stilarna
och dels att vid konsthögskolan härigenom beredes rum för ett grundligare
studium af den svenska arkitekturen.

»Det är säkerligen bättre, att eleven på ett tidigare stadium, då hans
själfständighet är mindre utvecklad, får sysselsätta sig med de gamla stilarna.
För öfrigt, att gifva eleven vid tekniska högskolan enbart teknik
och konstruktion för att sedan vid konsthögskolan gifva honom enbart
estetik och arkitektonisk form, vore att beröfva eleven under de första undervisningsåren
åtskilligt af det för hans yrke mest intresseväckande och
ett beklagligt försök att klyfva byggnadskonsten i två delar: arkitektonisk
konstruktion och arkitektonisk form. Det tekniska och det konstnärliga
skall gå hand i hand vid undervisningen så som i verkligheten.

»Reservanten vill låta de främmande stilarna blifva den grund, på
hvilken arkitekten efter slutade studier kan bygga vidare i modern anda
och uttalar, att all modern arkitektur visar tendenser att gå i internationell
riktning, samt att däremot de folk, som envist hålla fast vid sin egen
gamla konst, anses som efterblifna; någon professur i svensk arkitektur
anser han därför icke önskvärd.

»Man har svårt att förena de två omdömena om de främmande stilarnas
förträfflighet som grund vid utbildningen och våra inhemska stilars
oförmåga i samma syfte. Hvarje god arkitektonisk stil har varit nationell.
Den hår fått sin utmaning under inflytande af landets säregna förhållanden,
dess klimat, materialtillgångar och folklynne. På samma sätt sker
nu och kommer att ske i framtiden. Om, såsom reservanten säger, en ny
stil alltid fotats på en gammal, blir det väl sålunda framför allt i det
eana landets gångna stilar den kan få sitt säkraste fotfäste. Om, såsom
reservanten säger, stilstudiet är medel, icke mål, har man svårt att förstå,
att icke studiet af våra egna arkitekturepoker är ett säkrare medel att nå
målet än enbart studium af andra länders motsvarande skeden, för såvidt
detta mål är en modern nationell byggnadskonst. Att därjämte äga kännedom
om de stora kulturländernas byggnadskonst är nödvändigt. Utan
denna kännedom kunna vi icke förstå den plats i utvecklingen, som inta -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

ges af vår egen stenarkitektur, hvilken alltid stått i liflig beröring med
utlandets i en rikare jordmån uppvuxna byggnadskonst, som därför alltid
blir lärorik och sporrande att iakttaga.

»Att utvecklingen skulle gå i den af reservanten utstakade riktningen
till en internationell byggnadskonst är så långt ifrån fallet, att den tydligen
går i motsatt nationell riktning. Att den så kommer att göra äfven
i vårt land står klart för den, som lefver i kontakt med tidens strömningar.
Nödvändigheten af, att vår egen arkitektur står såsom sj anständigt
ämne vid arkitekturundervisningen, kunna reservantens motskäl icke

o O 7

jäfva.»

Akademien för de fria konsterna har i underdånigt utlåtande den 29
januari 1910 anmält, att akademien, med afseende å ordnandet af arkitekturundervisningen
i riket, för sin del anslöte sig till de sakkunnigas
förslag med det af Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst
gjorda tillägg i fråga om rätt för före detta elev vid konsthögskolan
att deltaga i pristäfling.

Vid akademiens utlåtande finnes fogad en reservation af professor
Grundström, däri han, i anslutning till sin reservation mot de sakkunnigas
utlåtande, ansett sig böra ytterligare framhålla de skäl, som enligt hans
åsikt talade mot ett godtagande af de sakkunnigas förslag i hvad det anginge
dels förkortande med ett år af studietiden vid konsthögskolan dels
inrättandet af en särskild professur i svensk arkitektur. I sådant afseende
har Grundström anfört att, sedan akademiens läroverk under år 1908
tillökats med två nya skolor, nämligen för etsning och dekorativ konst, i
hvilka jämväl arkitekteleverna deltogo, det visat sig, att denna undervisning
förorsakat en, om ock obetydlig minskning af den tid, som förut
kom arkitekturstudiet ensamt till godo. Men skulle nu, enligt de sakkunniges
förslag, ytterligare tillkomma byggnadsteknik och andra ämnen,
hvari skulle undervisas af tillkallade specialister, och dessutom inrättas en
ny professur i svensk arkitektur med föreläsningar och öfningar 4 timmar
i veckan, insåges lätt, att de sedan mera än två decennier öfliga tre
årskurserna snarare måste blifva otillräckliga än tvärtom. Allra minst
kunde genom studietidens minskning med ett år vinnas förhoppning om
en solid utbildning i den estetiska delen af byggnadskonsten, hvilken det
tillhörde konsthögskolan att i främsta rummet främja. Därest särskild
lärare i svensk arkitektur kunde anses vara nödvändig, borde enligt Grundströms
mening föreläsningar i detta ämne hållas af särskild inkallad specialist
i enlighet med bestämmelser, som på arkitekturprofessorns förslag
meddelades af lärarrådet.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 136 Iläft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en af akademien för de fria
konsterna den 5 november 1909 ingifven underdånig skrifvelse, däri akademien
efter lärarrådets hörande på det varmaste förordat en af Grundström
gjord framställning, att arkitekturprofessorns löneförmåner måtte,
med anledning af ökad undervisning och då öfriga professorer och lärare
vid konsthögskolan fått sina löner reglerade, bestämmas antingen efter
akademiens förslag till ny stat eller i enlighet med den lönestat, som föreslagits
af de sakkunniga.

I utlåtande den 8 april 1911 har öfverintendentsämbetet uttalat, att
ämbetet icke hade något att erinra mot de sakkunnigas förslag, hvarjämte
ämbetet anfört följande:

»Då det från vissa håll yppats tvifvelsmål om lämpligheten af inrättandet
af en professur i ämnet svenska byggnadskonstens historia,
anser sig ämbetet böra framhålla att, särskild! från ämbetets sida,
denna detalj af förslaget måste betraktas såsom en bland de viktigaste.
Man har, å ena sidan, påpekat att vi här i landet icke hafva någon
byggnadskonst af sådant värde, att den skulle kunna uppställas såsom
efterfölj ans värd för de unga arkitekteleverna; å andra sidan har man fruktat,
att den så skulle fånga elevernas intresse, att denna undervisning
skulle blifva den dominerande eller i hvarje fall störande inverka på ledningen
af undervisningen i hufvudämnet arkitektur, hvilket allt framgent
måste tänkas, estetiskt sedt, grunda sig på de stora kulturepokernas
förnämsta frambringelser och söka anknyta elevens fantasiverksamhet till
i dem uppträdande ädlare och renare former än dem vi här, i vår afkrok
af världen och med vårt föga odlade formsinne, lyckats åstadkomma ens
med tillhjälp af utländska krafter.

»Emellertid är det arf af byggnadskonst, som tillfallit oss af våra förfäder,
oafsedt dess konstnärliga värde, af stort kulturhistoriskt intresse
och af den betydelse särskild! för oss svenskar, att det, såvidt möjligt,
bör vårdas och bevaras. Villkoret för ett förstående och pietetsfullt handhafvande
af våra byggnadsminnen är gifvetvis icke blott sakkunskap beträffande
modern byggnadsteknik och allmän arkitekturhistoria, utan ock
ett vetenskapligt fördjupande af dessa kunskaper i fråga om speciellt våra
svenska byggnader och i förutsättningarna för i dem uppträdande konstruktioner
och formgifningar.

»Det är arkitekter fullt förtrogna med vårt eget lands byggnadshistoria,
som ämbetet behöfver för att fullgöra den del af ämbetets åligganden,
som rör granskning och tillsyn af byggnadsarbeten vid kyrkor samt vården
af ett flertal af kronans hus.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

»Den undervisning, som hittills kunnat gifvas i detta ämne, har visat
sig otillräcklig och torde icke kunna vinna nödig stadga och utvecklas
fullt vetenskapligt med mindre för densamma inrättas en särskild lärostol
med karaktär af professur.

»Undervisningen i svenska byggnadskonstens historia blifver sålunda
af mera vetenskaplig än estetisk art och torde af denna anledning icke
kunna komma att hafva något störande inflytande på den företrädesvis
estetiskt anlagda undervisningen i hufvudämnet ''arkitektur’.»

I infordradt underdånigt utlåtande har statskontoret anfört följande.

Beträffande professorn i arkitektur hade de sakkunniga föreslagit, att
han skulle erhålla samma aflöning som professorerna vid tekniska högskolan.
Därest de af de kommitterade åberopade skäl för denna likställighet
vunne nådigt afseende, skulle alltså aflöningen för denne professor utgå
med det belopp, som enligt den genom nådiga brefvet den 11 juni 1909
fastställda staten för nämnda läroanstalt tillkomme professor eller med

5.000 kronor lön, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar samt ett ålderstilllägg
af G00 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring. De sakkunniga
— hvilkas utlåtande var dagtecknadt den 23 januari 1909 — hade visserligen
velat härutöfver tilldela honom ortstillägg med 600 kronor, hvilken
löneförmån Kungl. Maj:t äfven föreslog 1909 års Riksdag att bevilja
professorerna vid tekniska högskolan, men framställningen om sådan löneförmån
syntes statskontoret numera icke böra föranleda någon åtgärd.
Beträffande de för ifrågavarande professur föreslagna aflöningsförmåner
hade det icke kunnat undgå statskontorets uppmärksamhet, hurusom desamma
skulle komma att helt afvika från hvad som vore anvisadt för öfriga
professurer vid konsthögskolan och således en alldeles ny lönetyp,
hänförande sig till en läroanstalt af annat slag, tillskapas för en af professurerna
vid konsthögskolan. Det syntes statskontoret uppenbart, att
sådant icke utan särdeles tvingande skal borde förekomma. I fråga om
det i statförslaget beräknade beloppet till arkitektelevernas studieresor
jämte reseersättning åt läraren — tillhopa 1,525 kronor, hvarutaf dock
325 kronor ansetts kunna utgå från det redan nu befintliga anslaget å

1.000 kronor till elevernas vid akademien studieresor, så att den erforderliga
anslagsökningen endast utgjorde 1,200 kronor — syntes det statskontoret
lämpligt, att denna post sammansloges med det nämnda äldre
reseanslaget, hvilket vore af reservationsanslags natur, samt att efter anslaget,
som sålunda skulle upptagas till 2,200 kronor, borde fogas följande
tillägg: »däraf högst 400 kronor till ersättning åt läraren vid arkitektele -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

vernas resor.» I öfrigt hade förslaget icke gifvit statskontoret anledning
till erinran.

Genom nådig remiss har därefter löneregleringskommittén anmodats
att inkomma med underdånigt yttrande i anledning af hvad statskontoret
i sitt berörda utlåtande anfört rörande aflöningsförmånerna för den ifrågasatta
professorsbefattningen i arkitektur vid konsthögskolan. I anledning
häraf har löneregleringskommittén uti underdånigt utlåtande den 12 januari
1911 anfört följande.

»I ofvanbemälda sakkunnigas utlåtande är föreslaget och af akademien
för de fria konsterna m. fl. är tillstyrkt, att i staten för konsthögskolan
skall, i stället för den nuvarande professuren i byggnadskonst, uppföras
en professur i arkitektur jämte det att en ytterligare professur i svensk
arkitekturhistoria inrättas.

»Den sistnämnda professuren skulle i aflöningshänseende likställas med
professurerna i teckning, målning och landskapsmålning; aflöningen skulle
alltså utgöra 4,600 kronor, däraf 2,500 kronor lön, 1,800 kronor tjänstgöringspenningar
och 300 kronor ortstillägg, hvartill kunde komma två
ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter fem och tio år.

»Professuren i arkitektur skulle däremot likställas med professurer vid
tekniska högskolan; aflöningen skulle fördenskull, i öfverensstämmelse med
hvad 1909 års Riksdag medgifvit för sistnämnda professurer, blifva 7,500
kronor, däraf 5,000 kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar,
hvartill kunde komma ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 600
kronor.

»Enligt kommitténs öfvertygelse bör man gifva statskontoret fullkomligt
rätt däruti, att icke utan särdeles tvingande skäl bör för den ifrågasatta
professorsbefattningen i arkitektur vid konsthögskolan tillskapas en
lönetyp, i så hög grad afvikande från hvad vid 1908 års Riksdag blef i
aflöningshänseende bestämdt för flertalet professurer vid konsthögskolan.

»Visserligen är det sant, att vid den år 1908 skedda löneregleringen
— frånsedt den från föregående stat kvarstående aflöningen till professorn
i byggnadskonst — flera särskilda aflöningstyper fastställdes för professurer
vid konsthögskolan, i ty att för flertalet aflöningen sattes till 4,600 kronor
med ofvannämnda två ålderstillägg, för en professur till 4,000 kronor,
likaledes med enahanda ålderstillägg jämte bostad och ateljé, samt för en
professur till allenast 2,500 kronor i arfvode; och visserligen bör det behörigen
uppmärksammas att, då akademien för de fria konsterna i augusti
1907 afgaf förslag till ny stat, akademien, på anförda skäl, i detta förslag
upptog för professorn i byggnadskonst en högre aflöning än för någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

af de öfriga professorerna, nämligen 6,000 kronor med två ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor.

»Men att för den professur i arkitektur, som enligt föreliggande förslag
skulle träda i stället för den nuvarande professuren i byggnadskonst,
sätta begynnelseaflöningen ända upp till 7,500 kronor med en slutaflöning
af 8,100 kronor, lärer efter all sannolikhet icke kunna ske utan att draga
med sig, säkerligen ej utan fog, anspråk på motsvarande aflöningsförbättringar
från öfriga professorer vid konsthögskolan. Att detta ej är ett löst
antagande från kommitténs sida, torde nogsamt ådagaläggas af en för
statsverket dyrköpt erfarenhet från olika områden af statens verksamhet.

»Spörsmålet blir fördenskull efter kommitténs uppfattning, huruvida,
äfven med nämnda risk för statskassan, särdeles tvingande skäl kunna
anses förefinnas för införande å konsthögskolans stat af den från tekniska
högskolans stat hämtade lönetypen för den ifrågasatta professorsbefattningen
i arkitektur. Kommittén har icke funnit sig öfvertygad om att
sådana ''särdeles tvingande’ skäl här föreligga.

»I det yttrande, som till lärarkollegiet vid tekniska högskolan afgifvits
af professorn i väg- och brobyggnadskonst Magnell, t. f. lektorn i husbyggnadskonst
Wahlman och extra läraren i byggnadskonstens historia
hofintendenten Lindgren har gifvits uttryck åt den uppfattningen, att en
professor i arkitektur vid konsthögskolan äfven bör ''finna tid och krafter
till den praktiska arkitektverksamhet, utan hvilken all arkitekturundervisnina;
i längden förlorar den nödvändiga kontakten med verkligheten.’ Det
har säkerligen varit en dylik hänsyn som gjort, att för professorer vid
konsthögskolan stadgandet i fråga om förening af tjänster och uppdrag
erhållit en annan lydelse än som vanligen förekommer i de vid nyare löneregleringar
bestämda aflöningsvillkor. I de till den nya staten för akademien
för de fria konsterna och konsthögskolan hörande aflöningsvillkoren föreskrifves
nämligen uti ifrågavarande hänseende allenast, att med ordinarie
befattning hos akademien eller vid konsthögskolan icke må förenas sådan
tjänstebefattning eller sådant uppdrag annorstädes, som akademien, efter
pröfning, finner inverka hinderligt för tjänstgöringen hos akademien eller
konsthögskolan. Men anses det alltså i undervisningens välförstådda intresse
böra så ordnas, att professorn i arkitektur vid konsthögskolan ej i
den grad upptages af sin tjänst, att han sättes ur stånd att i tillbörlig mån
ägna sig äfven åt publika eller privata uppdrag i facket, så torde ock befinnas
tillfyllest, om för den ifrågavarande professorsbefattningen aflöningen
bestämmes ungefärligen så, som akademien för de fria konsterna tänkte sig
för professuren i byggnadskonst, då akademien i augusti 1907 afgaf förslag
till ny stat. Såsom redan är nämndt, föreslog akademien därvid för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

professorn i byggnadskonst 6,000 kronor med två ålderstillägg, hvardera
å 500 kronor, alltså en slutaflöning af 7,000 kronor.

»I det betänkande, som kommittén den 10 november 1910 afgaf rörande
farmaceutiska institutet, har kommittén för professorerna vid nämnda
institut föreslagit lägre aflöningsförinåner än för professorer i allmänhet
vid universitet, karolinska institutet och tekniska högskolan, samt i sådant
hänseende hemställt, att innehafvare af professorsbefattning vid farmaceutiska
institutet må erhålla lön 4,400 kronor och tjänstgöringspenningar
2,000 kronor, tillhopa 6,400 kronor, hvartill skulle kunna
komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor efter fem år. Slutaflöningen
skulle alltså blifva 7,000 kronor.

»För att nu ej för professorsbefattningar vid statens läroanstalter aflöningstyperna
må blifva flera än af omständigheterna verkligen påkallas,
har det synts kommittén, som borde jämväl för den ifrågasatta professorsbefattningen
i arkitektur vid konsthögskolan aflöningen kunna sättas till
hvad kommittén föreslagit för professorerna vid farmaceutiska institutet.
I nu förevarande fall skulle emellertid aflöningsvillkoren blifva enahanda
som för öfriga ordinarie befattningshafvare vid konsthögskolan. Det torde
därvid få anses själ!’klart, att innehafvare af nuvarande professorsbefattningen
i byggnadskonst vid öfvertagande af professuren i arkitektur bör,
i fråga om rätt till ålderstillägg, tillgodoräknas den tid, som förflutit från
hans tillträde till professorsbefattningen i byggnadskonst.

»Då vid 1908 och 1909 årens Riksdagar aflöningarna reglerades för
professorer vid karolinska institutet och tekniska högskolan, blef, mot
hvad Kungl. Maj:t föreslagit,'' ortstillägg ej tillerkändt dessa tjänstemän.
I anslutning härtill har i betänkandet rörande farmaceutiska institutet
kommittén för professorerna därstädes ej upptagit aflöningstiteln ortstillägg.
Så har ock i nu förevarande fall kommittén för den ifrågasatta professorsbefattningen
i arkitektur vid konsthögskolan ansett aflöningen böra fördelas
i lön och tjänstgöringspenningar.

»Under åberopande af hvad ofvan anförts hemställer kommittén i underdånighet,
att för den ifrågasatta professorsbefattningen i arkitektur vid
konsthögskolan — hvilken befattning är afsedd att träda i stället för den
nuvarande professuren i byggnadskonst — aflöningen må bestämmas till
6,400 kronor, däraf 4,400 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,
hvartill kan komma ett ålderstillägg till lönen å 600 kronor
efter fem år; samt att för åtnjutande af dessa aflöningsförmåner måtte
gälla enahanda villkor och bestämmelser, som i Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelse den 13 juni 1908 finnas angifna för åtnjutande af de i staten
för akademien för de fria konsterna och konsthögskolan upptagna aflöningsförmåner.
»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

De sakkunnigas förslag till ordnande af arkitekturunder visningen går Departei
stort sedt ut på en 4-årig kurs vid högre teknisk läroanstalt och en därpå“Tttran&T*
följande 2-årig kurs vid konsthögskolan. Härigenom och genom de annordningar,
som tillika föreslås, har man velat vinna, dels att det elevmaterial,
konsthögskolan har att mottaga, blir af mera enhetlig beskaffenhet
än nu, dels att studietiden för konsthögskolans elever från tekniska
högskolan, hvilka utgöra det långt öfvervägande flertalet, förkortas med
ett år, dels att de arkitekter, som utgå i det praktiska lifvet utan att
hafva genomgått konsthögskolan, skola genom utsöndring af en del biämnen
erhålla grundligare undervisning såväl i tekniskt som konstnärligt
afseende än den de nu åtnjuta, dels slutligen att undervisningen vid konsthögskolan,
hvilken hittills varit af nästan uteslutande estetisk och konstnärlig
art, bättre afväges genom att kompletteras med en solid fortsatt
utbildning i byggnadskonstens tekniska och ekonomiska problem. Förslaget
har i allmänhet — bortsedt från några mindre väsentliga detaljer — mötts
af gillande. Det har sålunda understödts af akademien själf, som därvid
frångått sitt tidigare förslag i ämnet, af tekniska högskolans lärarkollegium
och styrelse, af Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst
samt af öfverintendentsämbetet.

Professor Grundström — och till hans åsikt hafva lärarrådet och styrelsen
vid Chalmers tekniska läroanstalt anslutit sig — har emellertid förordat
bibehållandet af den nuvarande i allmänhet 3-åriga kursen vid konsthögskolan,
hvaraf torde följa, att äfven i öfrigt, enligt Grundströms mening,
i det hela allt bör förblifva vid det gamla. De sakkunniga hafva
dock enligt min uppfattning på ett öfvertygande sätt uppvisat, att de nuvarande
förhållandena ingalunda kunna betraktas såsom tillfredsställande.

Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst, som val får
anses vara ett uttryck för åsikterna bland landets arkitekter, har ju ock
med styrka understrukit detta sakförhållande.

Mig synes det uppenbart, att undervisningen vid konsthögskolan måste
blifva i hög grad lidande på den nuvarande ojämnheten i elevernas grundläggande
kunskaper. En del elever hafva att stödja sig på den 3-åriga
kursen vid Chalmers tekniska läroanstalt, andra åter på en 3-årig, således
något mera omfattande teknisk högskolekurs samt återstoden slutligen på
en fullständig 4-årig kurs vid högskolan. Detta är gifvetvis ett missförhållande,
som icke bör fortvara, utan på hvithet man måste söka råda
bot. De sakkunnigas förslag, på hvars detaljer jag längre fram skall ingå,
skulle uppenbarligen medföra en högst väsentlig förbättring i berörda hänseende
och bidraga till att skapa ett i görligaste mån enhetligt elevmaterial
vid konsthögskolan. Det återstår då att se, huruvida dess genomförande i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

andra hänseenden skulle visa sig vara förenadt med olämpor. Af den i
ärendet förebragta utredningen torde framgå, att vi hafva behof dels af
arkitekter, tekniskt väl utrustade för att möta alla de kraf, som i det praktiska
lifvet i mångahanda former möta konstruktören af och ledaren för
praktiska byggnadsarbeten, dels ock af arkitekter, som med en solid teknisk
bildning förena en konstnärlig fördjupning och sålunda förmå skapa och
utföra mera arkitektoniskt fordrande verk. Den första uppgiften tillkommer
för närvarande våra högre tekniska läroanstalter och då främst den
förnämsta af dem, den tekniska högskolan. Konsthögskolan har sedan
att af arkitekten dana en mera helgjuten konstnär eller åtminstone
nedlägga fröen därtill. Man har framkastat den tanken, att hela
arkitekturundervisningen lämpligen borde sammanföras i en enda arkitekthögskola.
Detta kan ju vara en framtidstanke, som måhända en gång
återkommer i fastare gestalt. För närvarande torde vi dock endast hafva
att räkna med möjligheten att inom den nuvarande organisationen genomföra
behöfliga förbättringar, och dithän syftar också de sakkunnigas förslag.

Hvad det praktiska lifvet främst behöfver är, som jag nyss sade, arkitekter
med en grundlig teknisk utbildning. Genom att helt befria eleverna
från en del för blifvande arkitekter mindre viktiga ämnen, såsom
fysik och beskrifvande maskinlära, samt genom en del andra omläggningar
af undervisningen hafva de sakkunniga velat bereda dem tillfälle till mera
fördjupade, rent arkitektoniska studier af öfvervägande teknisk natur. Jagvill
i sådant afseende omnämna, att undervisningen i husbyggnadslära,
som nu förekommer först i tekniska högskolans andra årskurs, enligt förslaget
skulle med väsentligen ökadt timantal ingå redan i första årskursen,
samt att ämnet byggnadsteknik, i hvilket för närvarande förekommer allenast
en knappt tillmätt föreläsningskurs, för framtiden skulle jämte arkitektur
i tredje och fjärde årskurserna vara fackskolans hufvudämne, en
omläggning som torde komma att synnerligen fördelaktigt inverka på
arkitektelevens praktiska och ekonomiska utbildning. Men icke nog härmed.
De sakkunniga hafva afsett att därjämte tillföra eleverna ett ökadt
mått af konstnärliga insikter och konstnärlig omdömesförmåga, dock, enligt
hvad jag inhämtat, icke i vidare mån, än att den hittillsvarande proportionen
mellan utrymmet för de tekniska och de estetiska studierna icke
förryckes. Den tekniska utbildningen skulle sålunda komma att gå hand
i hand med den konstnärliga, hvilket, enligt min mening med rätta, af
afdelningen för husbyggnadskonst framhållits såsom en angelägenhet af
högsta vikt. Jag finner hvad de sakkunniga så i ena som andra afseendet
föreslagit vara ändamålsenligt. Det har, som mig synes med allt fog,
framhållits, att det icke är nog med att eleverna bibringas solida tekniska

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

insikter — fordran härpå är naturligtvis oeftergiflig — utan att man äfven
af det praktiska byggnadsarbetets män bör kunna begära eu icke allt för
ytlig kännedom om arkitektoniska skönhetsvärden och skönhetsmöjligheter.
Äfven i det gråa hvardagslifvet bör ju skönheten hafva sin plats, särskildt
när det kan ske utan uppoffring af praktiska och ekonomiska kraf. Det
förslag till förbättring af arkitekturundervisningen vid tekniska högskolan,
som framlagts af de sakkunniga, synes mig alltså i och för sig godt. Det
har också vunnit högskolemyndigheternas enstämmiga gillande. Af den
Chalmerska läroanstaltens myndigheter har visserligen gifvits uttryck för
den farhågan att, om de sakkunnigas förslag beträffande tekniska högskolan
genomfördes, denna högskola småningom skulle växa upp till en slags
konkurrent till konsthögskolan. För min del kan jag dock icke finna
denna farhåga berättigad, då ju en studietid af allenast fyra år uppenbarligen
icke kan förslå till verkligt djupgående konstnärliga studier vid
sidan af de nödiga tekniska.

Öfvergår jag nu till Chalmerska läroanstalten och undersöker, i hvad
mån dess alumners intressen skulle blifva tillgodosedda genom det föreliggande
förslaget — jag talar nu icke om dess detaljer — kan jag icke
finna annat, än att detsamma äfven i förhållande till denna läroanstalt innebär
en verklig förbättring. Den forne chalmeristen har nämligen efter
genomgåendet af tekniska högskolans fjärde årskurs erhållit i såväl tekniska
som konstnärliga ämnen mera ingående och omfattande kunskaper än
hvad som kunnat ske vid den endast 3-åriga kursen vid Chalmers tekniska
läroanstalt och blir sålunda mera jämnspelt med tekniska högskolans egna
elever, hvadan den följande undervisningen vid konsthögskolan kan ordnas
efter en enhetligare och mera fruktbringande plan. Visserligen måste det
betraktas såsom en olägenhet, att den från den Chalmerska läroanstalten
utgångna eleven skulle nödgas att, i stället för att tillbringa tre år vid
konsthögskolan, vistas ett år vid tekniska högskolan och därefter två år vid
konsthögskolan. Men denna olägenhet medför ju ingen tidsförlust och kan
i allt fall icke anses synnerligen betydande. Den skulle dock kunna undvikas
genom en förlängning af lärokursen vid anstalten med ett år, men
på denna möjlighet saknar jag nu så mycket mera anledning att ingå, som
något förslag i sådan riktning icke föreligger. Denna utväg kan ju vara
förtjänt af att undersökas, men då, såsom jag nyss framhållit, den föreslagna
anordningen i stort sedt leder till fördel för läroanstaltens elever,
lärer den trängande frågan om arkitekturundervisningens ordnande icke
böra uppskjutas i afbidan på en utredning, hvars resultat man nu ej kan
med säkerhet bedöma. Jag vill i detta sammanhang omnämna, att under

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 136 Haft. 6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

de senaste tjugufem åren från läroanstalten utgått till konsthögskolan
sammanlagdt allenast några och trettio elever.

Hvad slutligen konsthögskolan beträffar är det gifvetvis svårare att
bedöma, i hvad mån det framlagda förslaget i sina stora drag kan tillfredsställa
äfven dess kraf. Någon tvekan lärer dock icke kunna råda därom,
att förslaget om undervisningens komplettering med kurser i byggnadskonstens
teknik och ekonomi innebär en afgjord förbättring. Det är naturligtvis
af högsta vikt, att eleven under sina konstnärliga studier icke
tappar kontakten med det verkliga lifvet, där frågornas praktisk ekonomiska
innebörd spelar och måste spela en afgörande roll. 1 denna punkt har
heller ingen meningsskiljaktighet försports. Professor Grundström har
emellertid velat göra gällande, att en 2-årig kurs vid konsthögskolan icke
skulle verka tillfyllest, utan att ytterligare ett år skulle erfordras. Akademien,
som ju bland sina medlemmar räknar våra främsta skapande
arkitekter, har emellertid varit af en annan mening, och teknologföreningens
afdelning för husbyggnadskonst, hvars uttalande ju äfven måste
tillerkännas en icke ringa auktoritativ betydelse, har jämväl anslutit sig
till de sakkunnigas förslag. Afdelningen har särskildt påpekat, att med
den fylligare undervisning i tekniskt och konstnärligt hänseende, som enligt
förslaget skulle meddelas redan före inträdet i akademien, mycket af
det, som nu påhvilar densamma, skulle vara på förhand undangjordt.
Äfven öfverintendentsämbetet har tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Under
sådana förhållanden hyser jag ingen betänklighet vid att gifva detsamma
min anslutning och förordar således i enlighet därmed en 6-årig studiekurs,
däraf 2 år vid konsthögskolan och 4 år vid tekniska högskolan,
respektive 3 år vid den Chalmerska läroanstalten och 1 år vid tekniska
högskolan. Den förkortning af studietiden för elever från tekniska högskolan,
som härigenom vinnes, innebär naturligtvis en afsevärd fördel.

I förslaget ingår, att den nuvarande professorn vid konsthögskolan
uti byggnadskonst skulle, med en väsentligt utvidgad undervisningsskyldighet,
benämnas professor i arkitektur. Häremot har jag ingen erinran
att göra.

Hvad den föreslagna nya professuren i svensk arkitekturhistoria beträffar,
så är Grundström ensam om att motsätta sig densamma. Dess
betydelse för arkitekturundervisningen har däremot med styrka framhållits
af tekniska högskolans lärarråd, af afdelningen för husbyggnadskonst och
af öfverintendentsämbetet, och de skäl, som därvid framdragits, synas mig
fullkomligt öfvertygande. För mig framstår det såsom en angelägenhet
af största vikt, att våra arkitekter hafva tillbörlig insikt i sitt eget lands
arkitekturhistoria och kännedom om de märkligare byggnader, som i mer

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

eller mindre bibehållet skick kvarstå från gångna tider. Det är ju på
samma mark, under samma sol och ofta nog med samma material, som
de hafva att utföra sin gärning, och det är därför af en stor betydelse,
att de lära sig inse värdet af och tillgodogöra sig det, som våra fäder
med sina enkla hjälpmedel skapat. Det nationella, åt våra naturliga förhållanden
och vår lynnesläggning betingade särdraget i vår arkitektur
kommer härigenom äfven för framtiden till sin rätt. Men jämväl från en
annan synpunkt synes mig förslaget i denna del synnerligen beaktansvärdt.
Jag syftar härmed på det stycke kulturhistoria, som våra byggnadsminnesmärken
från skilda epoker representera och som det är vår skyldighet
såsom kulturnation att väl känna. Jag anser följaktligen lämpligt, att
undervisning i svensk arkitekturhistoria meddelas såväl vid konsthögskolan
som i tekniska högskolans fjärde årskurs. Grundström har i sin reservation
mot akademiens senaste framställning i ärendet framkastat att, därest det ansåges
nödigt att anställa en särskild lärare i ämnet, denne icke borde vara professor,
utan att en framstående specialist borde fullgöra ifrågavarande undervisning
mot åtnjutande af lämpligt arfvode. Jag anser mig icke kunna biträda
detta förslag. Den lärare, hvarom här är fråga, måste besitta grundliga
insikter i sitt ämne, insikter som genom fortgående studier alltjämt fördjupas
och förkofras. Än mer, det är icke nog med en allmän om än så
noggrann kännedom om svensk arkitekturkonst, det fordras jämväl en
omfattande och öfverblickande kunskap om utlandets arkitektur för att rätt
kunna förstå och uppvisa dess återverkningar och återspeglingar på inhemsk
mark. Med ett ord, det behöfves en historisk vetenskaplig mognad, som
icke vinnes utan ett lugnt och målmedvetet arbete och som i allmänhet
icke kan förväntas af en tillfälligt anställd lärare med mångahanda intressen
vid sidan af sin uppgift som undervisare. Jag tillstyrker således upprättandet
af en professur uti ifrågavarande ämne.

Den nuvarande professuren i byggnadskonst vid konsthögskolan skulle
enligt förslaget såsom professur i arkitektur aflönas i likhet med motsvarande
professur vid tekniska högskolan, det vill säga med 7,500 kronor om
året med rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem år. Löneregleringskommittén
har emellertid icke velat sätta lönen vid ifrågavarande
lärostol till högre belopp än 6,400 kronor, däraf 4,400 kronor lön och
2,000 kronor tjänstgöringspenningar, jämte ett ålderstillägg efter fem år å
600 kronor. Ehuru jag icke kan finna annat än oegentligt, att professorn
i arkitektur vid konsthögskolan i aflöningshänseende skulle vara sämre ställd
än motsvarande befattningshafvare vid tekniska högskolan, anser jag mig
dock på de af löneregleringskommittén anförda skäl icke kunna gå utöfver
hvad kommittén i denna punkt hemställt. Den nuvarande professorn i

Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

byggnadskonst bör gifvetvis vid öfvertagande af professuren i arkitektur
under i öfrigt sedvanliga villkor få för åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna
sig tiden för sitt innehafvande af professorsbefattningen i byggnadskonst.

De af de sakkunniga för den nya professuren i svensk arkitekturhistoria
föreslagna aflöningsförmåner å tillhopa 4,600 kronor, däraf 2,500
kronor lön, 1,800 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg,
jämte rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, efter respektive
fem och tio års tjänstgöring, öfverensstämma med dem, som vid 1908 års
Riksdag bestämdes för de fem professorerna vid konsthögskolan i teckning,
målning och landskapsmålning. Jag har härvid icke något att erinra. Då
emellertid ifrågavarande befattning icke lärer blifva erforderlig förrän med ingången
af undervisningsåret 1912—1913, behöfver densamma icke upprättas
förr än från och med den 1 juli 1912, och hälften af de med befattningen
förenade aflöningsförmåner kommer således att besparas statsverket.

De sakkunnigas förslag, att undervisning i byggnadsteknik och andra
inom byggnadskonsten viktiga ämnen bör bestridas af särskildt tillkallade
framstående specialister, finner jag vara välbetänkt. För detta ändamål
torde böra i staten uppföras det af de sakkunniga föreslagna belopp, 3,000
kronor. Äfven i afseende å detta anslag torde besparingar uppstå under
första hälften af år 1912.

Såsom en synnerligen viktig del af undervisningen i svensk byggnadskonst
hafva de sakkunniga framhållit elevernas besök vid gamla byggnadsverk
samt desammas afteckning och uppmätning. Det synes därför vara
af vikt, att understöd af statsmedel beredes medellösa elever för deltagande
i sådana studieresor, och det torde äfven vara skäligt, att särskild
ersättning tilldelas den lärare, som leder dessa öfningar och därigenom
tillskyndas utgifter. Den för dessa ändamål erforderliga anslagsökningen,
1,200 kronor, torde, i enlighet med hvad statskontoret hemställt, böra
sammanslås med det i staten nu uppförda anslag å 1,000 kronor till elevernas
studieresor och i staten vid anslaget fogas det af statskontoret föreslakna
tillägg.

ö O Ö

De villkor och bestämmelser, som 1908 års Riksdag stadgat för rätt att
åtnjuta de i den då antagna nya staten för akademien för de fria konsterna och
konsthögskolan upptagna aflöningsförmåner ochsomafKungl. Maj :t fastställts
genom nådig kungörelse den 13 juni 1908, böra äfven föreskrifvas beträffande
innehafvare af professorsbefattningarna i arkitektur och i svensk
arkitekturhistoria, i den mån dessa bestämmelser å dem äro tillämpliga.
Särskild hänsyn bör därjämte tagas till den skyldighet att tillika undervisa
vid tekniska högskolan, som enligt de sakkunnigas förslag skulle åligga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200. 45

professorn i svensk arkitekturhistoria. I fråga om nämnda befattningar lärer
alltså böra stadgas:

att ordinarie innehafvare af någon af dessa befattningar skall vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af konsthögskolan
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt innehafvaren
af professuren i svensk arkitekturhistoria därjämte vara skyldig att i den
omfattning, som kan varda af Kungl. Maj:t bestämd, meddela undervisning
i sitt ämne jämväl vid tekniska högskolan;

att med ordinarie befattning af nu ifrågavarande slag icke må förenas
sådan tjänstebefattning eller sådant uppdrag annorstädes, som akademien
för de fria konsterna samt, i fråga om professuren i svensk arkitektur,
jämväl styrelsen för tekniska högskolan, efter pröfning, finner inverka
hinderligt för tjänstgöringen vid konsthögskolan, respektive tekniska högskolan
;

att tjänstgöringspenningar icke få af befattningsinnehafvare uppbäras,
under det han åtnjuter tjänstledighet, utan skola för denna tid utgå
till den, som uppehåller befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägget, därest sådant utgår, men att den,
som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att
under ledigheten, utöfver tjänstgöringspenningar, afstå så mycket af lönen
eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman, hvarom nu är fråga, för tid,
hvarunder han af hållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest sådan tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i
häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af akademien för de fria
konsterna pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall under
tiden innehållas, såvida ej akademien finner skäligt låta honom uppbära
något däraf;

att i fråga om förhöjning i lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under villkor att innehafvaren under mera än fyra femtedelar
af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda förhöjning,
med godt vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och för andra för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

höjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor,
under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förrän vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd;
börande innehafvaren af nuvarande professorsbefattningen i byggnadskonst
vid öfvertagande af professuren i arkitektur tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till professorsbefattningen i byggnadskonst;

att rätt till ålderstillägg icke tillkommer den, som uppbär mer än en
aflöning på akademiens stat, dock att innehafvandet af direktörsbefattningen
ej utgör hinder för åtnjutande af ålderstillägg vid annan i staten
upptagen tjänst;

att löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande af
löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten äfvensom i fråga om
rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinneliafvares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya a.flöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Beträffande öfvergång å den nya staten torde böra meddelas i sådant
afseende sedvanliga föreskrifter.

Jag tillstyrker alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels -— med uteslutande ur den för akademien för de fria konsterna och
konsthögskolan fastställda stat af den däri upptagna professorn i byggnadskonst
jämte sagda befattning tillhörande aflöningsförmåner — i staten uppföra
ej mindre en professor vid konsthögskolan i arkitektur med en aflöning
af 6,400 kronor, däraf 4,400 kronor lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,
med rätt att efter fem års tjänstgöring erhålla förhöjning i lönen
med 600 kronor, än äfven en professor vid konsthögskolan i svensk
arkitekturhistoria med en aflöning af 4,600 kronor, däraf 2,500 kronor lön,
1,800 kronor tjänstgöringspenningar och 300 kronor ortstillägg, med rätt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

till två ålderstillägg å lönen, hvartdera å 500 kronor, efter respektive fem
och tio års tjänstgöring;

dels godkänna nyss omförmälda, för åtnjutande af nämnda aflöningsförmåner
föreslagna villkor och bestämmelser samt förklara, ej mindre att
en hvar, som med eller efter 1912 års ingång tillträder någon af ifrågavarande
befattningar vid konsthögskolan, skall vara pliktig att underkasta
sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att, därest nuvarande
innehafvaren af professorsbefattningen i byggnadskonst vid konsthögskolan
icke före viss angifven tidpunkt anmäler, att han vill underkasta sig den nya
aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och han icke lagligen
kan därtill förbindas, han skall varda bibehållen vid honom dittills
tillkommande aflöningsförmåner, äfvensom, i den mån ej annat föranledes
af bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit honom;

dels till bestridande af undervisning vid konsthögskolan i byggnadsteknik
med flera ämnen i staten uppföra ett belopp af 3,000 kronor;

Hvad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
på hemställan af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder
bifalla; och skulle nådig proposition aflåtas till Riksdagen
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 200.

Bilaga.

Af de sakkunniga uppgjord läroplan

för tekniska hög-skolans och konsthög-skolans arkitekturafdelningar.

Läroämnen	Höstterminen	Vårterminen
förel.	öfn.	förel.	öfn.
I. Husbyggnadslära ...........................	1	6	1	6
Matematik, mindre kursen.........	6	4	2	1
Grafostatik och hållfasthetslära ..	1	—	4	3
Beskrifvande geometri..................	3	5	3	5
Kemiska laborationer ..................	—	3	—	3
Frihandsteckning...........................	—	4	—	4
Qrnamentik ...................................	—	3	—	Q O
Summa timmar	11	25	10	25
II. Husbyggnadslära...........................	4	9	4	9
Arkitekturens historia..................	2	—	2	—
Byggnad sstatik ..............................	3	—	1	8
Materiallära och materialprofning	1	3	1	3
Frihandsteckning...........................	—	6	—	6
Ornamentik ..................................	1	3	1	3
Planmätning och nivelering......	—	—	15—31 maj	—
Summa timmar	11	21	9	24
III. Arkitektur.......................................	3	12	3	12
Arkitekturens historia..................	1	—	1	—
Byggnadsteknik..............................	1	6	2	6
Stadsanläggningskonst..................	2	—	—	—
Byggnadshygien..............................	—	—	2	—
Ornamentik ....................................	1	3	—	3
Modellering ....................................	—	4	—	4
Summa timmar	8	25	8	25

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 200.

Läroämnen	Höstterminen	Vårterminen
förel.	öfn.	förel.	öfn.
IV. Arkitektur .......................................	2	9	2	9
Svenska arkitekturens historia...	1	—	1	—
Byggnadsteknik..............................	2	6	1	3
Byggnadshygien..............................	1	3	1	3
Modellering ....................................	—	4	—	4
Summa timmar	6	22	5	19
V. lista årskursen vid konsthög- O skolan: Arkitektur............................	3	9	3	9
Svenska arkitekturens historia...	1	3	1	3
Mätningar af äldre byggnadsverk			1—20 juni	_ j
Byggnadsteknik och andra äm-nen, som föreläsas af inkal-lade specialister ........................	1		1
Summa timmar	5	12	5	12
VI. Täflingsklassen: Arkitektur.....................		3		3
Svenska arkitekturens historia...	—	3	—	—
Mätningar af äldre byggnadsverk		—	1 — 20 juni	—
Byggnadsteknik och andra äm-nen, som föreläsas af inkal-lade specialister ........................	1		1
Summa timmar	1	6	1	3

Bihang till Rilesd. prot. 1911. 1 Scrnl. 1 Afd. 136 Häft.