Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194 (Proposition 1914:194 - b)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Nr 194.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändring i 3 kap. sjölagen samt om ändrad
lydelse av 294 § samma lag; given Stockholms slott den
27 juni 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i 3 kap.
sjölagen samt om ändrad lydelse av 294 § samma lag.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 137 höft. (Nr 194.) i

Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 194.

Förslag

till

LAG

om ändring i 3 kap. sjölagen samt om ändrad lydelse av

294 § samma lag.

Härigenom förordnas, dels att i 3 kap. sjölagen skola införas
två nya paragrafer med beteckning 34 a och 34 b, av den lydelse nedan
sägs, dels ock att 294 § samma lag skall erhålla följande ändrade
lydelse:

34 a §.

Befälhavare, som anträffar någon i sjönöd, vare pliktig att, såvitt
det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och
passagerarna därå, lämna all hjälp, som är möjlig och behövlig för den
nödställdes räddning.

Om befälhavares plikt att lämna hjälp, då hans fartyg sammanstött
med annat fartyg, stadgas i 223 §.

34 b §.

Har befälhavare i annat fall, än i 34 a § omförmäles, fått kännedom
om att någon är i sjönöd eller har befälhavare erhållit kunskap
om någon sjötrafiken hotande fara, vare han skyldig att i enlighet med
de föreskrifter, som av Konungen meddelats, vidtaga åtgärder för den
nödställdes räddning eller farans avvärjande, såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarna därå.

294 §.

Har sammanstötning eller sådan händelse, som i 223 a § sägs,
timat och uraktlåter befälhavare något av vad enligt 223 § åligger

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

honom att för ty fall iakttaga, straffes med böter, ej under etthundra
kronor, eller med fängelse. Åro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas.

Uraktlåter befälhavare något av vad enligt 34 a § första stycket
eller 34 b § åligger honom, dömes till böter eller fängelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet
rådet å Stockholms slott den 6 juni 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot anförde, efter
gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikesärendena
samt chefen för finansdepartementet, följande:

»Under det beredning pågått inom justitie- och finansdepartementen
av olika förslag till nya bestämmelser rörande sjöfartssäkerheten, varom
skilda propositioner numera avlåtits till riksdagen, har den i London
under tiden november 1913—januari 1914 hållna internationella sjösäkerhetskonferensen
avslutat sina förhandlingar för åstadkommande av
en allmän mellanfolklig överenskommelse på detta område, och den
av representanter för sexton stater, däribland Sverige, den 20 januari
1914 undertecknade konvention om skydd för människoliv till sjöss,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

vari konferensens arbete resulterat, har för ratifikation underställts Kungl.
Majrts prövning, varefter kommerskollegium, vars yttrande i ärendet
infordrats, i underdånigt utlåtande den 18 maj 1914 tillstyrkt, att ifrågavarande
konvention måtte för Sveriges del varda ratificerad.»

Föredragande departementschefen redogjorde för innehållet av den berörda
konventionen, vilken, med undantag av tillhörande reglemente m. m.,
skulle biläggas detta protokoll i eu inom kommerskollegium verkställd
översättning, och föredrog kommerskollegii utlåtande ävensom övriga
ärendet rörande handlingar, samt fortsatte därpå:

»På sätt framgår av konventionen förbinda sig de fördragsslutande
parterna däri att tillämpa konventionens bestämmelser å sina respektive
fartyg och att för sådant ändamål utfärda de föreskrifter samt vidtaga
de åtgärder, vilka erfordras för att konventionen må kunna utöva sin
fulla verkan. Det slutna fördraget förutsattes bliva ratificerat före utgången
av år 1914 samt träda i kraft den 1 juli 1915.

Konventionens bestämmelser skulle i allmänhet obligatoriskt gälla
varje maskindrivet handelsfartyg, som medför flere än tolv passagerare
(passagerarfartyg) och gör resa mellan hamn i någon av dessa stater
och utom samma stat belägen hamn. Varje stat skulle emellertid kunna
från konventionens tillämpning undantaga fartyg, som gå i vissa, för
sådant ändamål i särskild förteckning upptagna router inom 200 engelska
sjömils avstånd från närmaste kust.

De ämnen, som i konventionen behandlas, gälla först och främst
åtskilliga åtgärder för vissa farvattens befriande från vrak samt undersökning
och varning med avseende å däri befintlig is eller farliga vrak,
varjämte föreskrifter i detta samband lämnas om tillkännagivande på
förhand av vissa router samt om signalering och tillräcklig bemanning
ombord å de fartyg, som av konventionen beröras (kap. III). I det
följande bestämmes konstruktionen av fartyg och skiljes härvid mellan
nya och redan befintliga fartyg samt lämnas föreskrifter i avseende å
vattentäta skott, öppningar i fartygssidorna, fartygs dubbelbotten in. m.,
om inspektion, övningar, anteckning i skeppsdagboken, särskilda undersökningar
o. s. v. i samband därmed (kap. IV). I kap. V föreskrives
gnisttelegrafi ombord å vissa större fartyg, och i kap. VI följa stadganden
om livräddningsapparater och anstalter för eldsläckning samt
övningar därmed. I kap. VII stadgas slutligen regler angående beskaffenheten
av och ordningen för utfärdandet av de s. k. säkerhetscertifikat,
som i de olika länderna skidle, med internationell giltighet,
meddelas såsom bevis om, att konventionens fordringar å säkerheten
blivit i det speciella fallet uppfyllda.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Det mesta av vad konventionen sålunda innehåller är av den art,
att det antingen faller under de förslag till ändringar i sjölagen och
lag om tillsyn å fartyg, vilka Kungl. Maj:t beslutat genom propositioner
förelägga innevarande riksdag, eller ock kan av Kungl. Maj:t regleras i
administrativ väg på grund av bestämmelsernas natur och de bemyndiganden
härutinnan, vilka i sagda lagförslag förutsättas. Undantagsvis
förekomma dock stadganden i konventionen, vilka torde böra fastställas
genom lag, innan konventionen kan för Sveriges del ratificeras. Detta
synes först och främst vara fallet med Art. 8 och 9 i konventionen,
varigenom fartygs befälhavare ålägges förpliktelse att varsko andra
fartyg om fara från is eller i farvattnet befintligt vrak och särskilt att,
där fartyget är försett med trådlös telegraf, härmed signalera till andra
sjöfarande för att underrätta om förekomsten av varje överhängande
och allvarlig fara, som han må hava upptäckt på vägen.

Med ett undantag, som i det följande skall beröras, synes konventionens
innehåll i övrigt icke tarva bekräftelse medelst stadgande i lag.
Den undersöknings- och observationstjänst genom för äudamålet särskilt
utrustade fartyg-, som i Art. 6 och 7 avses för upptäckande av is och
farliga vrak, såväl som i Art, SO och 43 omnämnda undersökningar lära
härförutan kunna anordnas. Överhuvudtaget är något lagstadgande icke
erforderligt i sådana fäll, där enligt konventionen staten själv eller
någon dess myndighet förpliktas till viss åtgärd. Beträffande vidare
den skyldighet, som i Art. 10 ålägges befälhavare att, med hänsyn till
fara för eget fartyg, i visst fall ändra hastighet och kurs, är denna av
alldeles samma natur som åtskilliga bestämmelser i de på administrativ
väg tillkomna s. k. sjöväg sreglerna och bör där få sin plats, likaväl
som de likartade föreskrifterna i Art. 12 och 14. Den anmälningsplikt,
som enligt Art, 13 skulle tillkomma redare, bör också kunna stadgas
i administrativ ordning jämlikt härvidlag gällande grundsatser, och de
detaljföreskrifter, som i Kapitel IV lämnas om fartygets beskaffenhet och
om särskilda anordningar å fartyg i vissa säkerheten rörande avseenden
falla direkt under den administrativa lagstiftning, som i 5 a § uti det
för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i sjölagen förutsättes.
Vad vidare angår bestämmelser om vissa anteckningar i skeppsdagboken,
såsom i Art. 26, förhåller det sig visserligen så, att liknande anteckningar
äro särskilt angivna i 37 § sjölagen, men uppräkningen i detta
lagrum av föreskrivna anteckningar gör icke anspråk på att vara fullständig
utan medger komplettering genom nya föreskrifter om innehållet
i det för dagboken stadgade formulär, vilket, fastställes av Konungen. Av
övriga stadganden, vilka kunna komma i betraktande vid avgörande av

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194. <

frågan om lagstiftningens form, faller Art. 29 med dess bestämmelser om
»första och följande fartygsbesiktningar» uppenbarligen under den föreslagna
lagen om tillsyn å fartyg, vilket jämväl är förhållandet med hela
kap. VII angående säker!)(^certifikat. Ärt. 15 i kap. 111 sammanfaller
åter med sjölagsförslagets allmänna bestämmelse i 5 a § angående fartygs
bemanning, liksom de speciella föreskrifterna i Art. 34 och Art. 54 falla
under det i 5 a § givna stadgandet om Kung!. Majrts befogenhet att
lämna detaljbestämmelser i allt, som angår tartygs bemanning. Bestämmelser
om övningar med livbåtar o. d., vilka förekomma i konventionen,
äro av samma beskaffenhet som de, vilka för närvarande
gälla i motsvarande svenska, i administrativ ordning tillkomna, författning.

Ett stadgande av allmän lags natur är däremot uppenbarligen Art. 37,
som ger föreskrifter om fartygsbefälhavares skyldigheter vid bispringande
av fartyg, som är statt i nöd. Den allmänna skyldigheten härvidlag
är emellertid redan förutsatt i gällande sjölag, enär genom lag den 13
december 1912 i 294 § sjölagen stadgats straff för den befälhavare,
som underlåtit att, såvitt det kunnat ske utan allvarlig'' fara för eget
fartyg samt besättningen och passagerarna därå, lämna den, som anträffas
i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig och behövlig för hans
räddning. Berörda straftstadgande är givet i anslutning såväl till sjölagens
grunder som till den i Art. 37 av förevarande konvention omförmälda,
även för Sveriges del godkända konventionen i Brussel av
den 23 september 1910. Med hänsyn härtill torde Art. 37 icke böra
anses innefatta annat än eu närmare bestämning av vad som redan är
gällande lag, men synes det lämpligen böra i sjölagen särskilt stadgas
om rätt för Konungen att utfärda närmare föreskrifter av den beskaffenhet,
som Art. 37 angiver.

Den närmare beredningen av frågan om ratificerandet av förevarande
konvention ankommer icke på chefen för justitiedepartementet. Men
då jag finner det angeläget att möjlighet till sådan ratifikation i tid
beredes genom hänskjutandet till riksdagen av vad som må påkalla
dess prövning, och då de ovannämnda bestämmelserna i Art. 8 och Art. 9
samt Art. 37 av konventionen, vilka icke lära kunna av Kungl. Maj:t
för Sveriges del godkännas utan riksdagens föregående prövning, synas
mig sta i bästa överensstämmelse med den redan i gällande sjölag uttryckta
princip, att fartygsbefälhavare är skyldig att med till buds
stående medel bispringa nödställda sjöfarande, tillstyrker jag införandet
i sjölagen av ett sådant stadgande, att Kungl. Maj:t erhåller bemyndigande
att utfärda föreskrifter av det innehåll, som i berörda artiklar i
konventionen angives. Den nya bestämmelsen, som lämpligen torde

Kung}. Maj:ts Nåd Proposition Nr 194.

införas som en ny paragraf, 34 a, i tredje kapitlet sjölagen, synes mig
böra erhålla en avfattning, som möjliggör även andra föreskrifter, än
de i konventionen särskilt omnämnda, med enahanda syfte. L enlighet
med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta
förslag till »lag om ändring i 3 kap. sjölag-en.»

Föredragande departementschefen uppläste därefter omförmälda förslag
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställde,
att Kungl. Maj:t behagade förordna, att för det i 87 § regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets utlåtande skulle genom utdrag av statsrådsprotokollet
inhämtas över ifrågavarande förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Bilaga.

Förslag

till

LAG

om ändring i 3 kap. sjölagen.

Härigenom förordnas, att i 3 kap. sjölagen skall införas en ny §,
med beteckning 34 a, av följande lydelse:

Vad befälhavare, som förnummit, att annan är i sjönöd eller att
fara hotar sjöfarande, i anledning därav har att iakttaga, därom äge
Konungen förordna.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 137 käft. (Nr 194.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Bilaga.

Översättning av den vid internationella sjösäkerhetskonferensen
i London den 20 januari 1914
undertecknade konvention.

KAPITEL I.

Om tillvaratagandet av säkerheten för människoliv till sjöss.

Art. 1.

De höga lördragsslutande parterna förbinda sig, i avsikt att betrygga
säkerheten för människoliv till sjöss, att tillämpa bestämmelserna
i denna konvention samt att utfärda alla de föreskrifter och vidtaga
alla de mått och steg, som erfordras för att denna konvention skall
kunna utöva sin fulla verkan.

Bestämmelserna i denna konvention kompletteras av ett reglemente,
som har samma giltighet och som träder i kraft på samma gång som
konventionen. Varje hänvisning till konventionen innebär samtidigt
en hänvisning till det bifogade reglementet.

KAPITEL II.

Fartyg, å vilka konventionens bestämmelser äga tillämpning.

Art. 2.

Underkastade denna konventions bestämmelser äro, där den ej
annorlunda förordnar, alla maskindrivna handelsfartyg, tillhörande någon
av de höga fördragsslutande parternas stater, vilka föra mer än 12
passagerare och begiva sig från en hamn i någon av nämnda stater

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 19å.

till en hamn, belägen utom denna stat, eller omvänt. Såsom hamnar
utom de höga fördragsslutande parternas stater anses hamnar belägna
i deras kolonier, besittningar eller protektorat.

Såsom passagerare skola icke betraktas sådana personer, som befinna
sig ombord på grund av force majeure eller på grund av befälhavaren
åliggande förpliktelse att befordra personer upptagna ombord
i sjön eller andra personer.

Art. 3.

Från denna konventions bestämmelser undantagna äro, där den ej
annorlunda förordnar, fartyg, som gå på vissa router, över vilka router
en förteckning skall av varje fördragsslutande part överlämnas till
brittiska regeringen vid konventionens ratificering.

Fn sådan förteckning får icke upptaga linjer, på vilka fartygen
avlägsna sig mer än 200 engelska sjömil från närmaste kust.

En var av de höga fördragsslutande parterna har rätt att sedermera
ändra nämnda förteckning under iakttagande av bestämmelserna
i denna artikel och under villkor att den brittiska regeringen blir underrättad
om ändringen.

En var av de höga fördragsslutande parterna har rätt att gent emot
varje annan fördragsslutande part göra anspråk på denna konventions fördelar
för alla dem av sin stats fartyg, som trafikera någon av de i dess
egen förteckning upptagna router. För detta ändamål skall den part, som
gör anspråk på dessa fördelar, ålägga nämnda fartyg fullgörandet av
de i konventionen föreskrivna skyldigheter i den mån dessa skyldigheter
icke med hänsyn till resans beskaffenhet måste anses som onyttiga
eller orimliga.

Art. 4.

Intet fartyg, som icke vid sin avresa är underkastat konventionens
regler, kan under resans lopp bliva skyldigt att underkasta sig desamma,
därest det av storm eller något annat slag av force majeure
tvingas att söka skydd i någon av de höga fördragsslutande parternas
hamnar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

KAPITEL III.

Säkerhetsåtgärder för sjöfarten.

Art. 5.

Då uttrycket »varje fartyg» användes i detta kapitel ock motsvarande
delar av reglementet, menas därmed varje handelsfartyg, tillhörande
någon av de fördragsslutande staterna, vare sig åsyftat i art.
2 eller icke.

Art. 6.

De höga fördragsslutande parterna förplikta sig att vidtaga alla
mått och steg för att säkerställa oskadliggörandet av vrak i den del av
norra Atlanten, som ligger öster om en linje dragen från Kap Sable
till en punkt, liggande på 34° N bredd och 70° V längd. De skola
dessutom inom kortast möjliga tid igångsätta en undersöknings- och
observationstjänst av fartyg beträffande isförhållandena i norra Atlanten
ävensom en patrulltjänst för efterspaning av drivis.

Dessa tre uppgifter skola utföras av två fartyg.

Under hela den årstid, då is förekommer, skola dessa fartyg användas
för efterforskningar av drivis.

Under resten av året skola de två fartygen användas såväl till
undersökningar och observationer angående isförhållandena som ock till
oskadliggörandet av vrak. Emellertid skall tillses, att de nämnda undersökningarna
och observationerna angående isförhåilanden fullgöras på
ett effektivt sätt i synnerhet från början av februari intill den tid drivisen
börjar.

Då de två fartygen användas till efterforskning av drivis, skola de
höga fördragsslutande parterna, i den utsträckning de kunna och försåvitt
den sjömilitära tjänsten det tillåter, utsända krigsfartyg eller andra
fartyg för att förstöra farliga vrak, om sådan förstörelse är av behovet
påkallad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 7.

Det hemställes till Förenta Staternas regering att övertaga utförandet
av de tre nämnda uppgifterna, nämligen förstörande av vrak, undersökningar
och observationer beträffande isförhållanden och efterforskning
av drivis. De av de höga fördragsslutande parterna, som äro
särskilt intresserade härav, och vilkas namn här nedan anföras, förbinda
sig att i nedan angivna proportion bidraga till de utgifter, som upprättandet
och underhållet av nämnda företag komma att medföra.

Tyskland ..........................	Procent. ............ 15	Storbritannien ..............	Procent. ............... 30
Förenta Staterna ...........	............ 15	Italien ..............................	............... 4
Österrike-Ungern ............	............. 2	Norge .............................	............... 3
Belgien .............................	............. 4	Holland ...........................	........... 4
Canada ..............................	2	Ryssland...........................	............... 2
Danmark ..........................	............. 2	Sverige ...........................	............... 2
Frankrike..........................	............. 15

Envar av de höga fördragsslutande parterna har rätt att upphöra
med sitt bidrag till dessa företag efter den 1 september 1916. Dock
blir den höga fördragsslutande part, som vill begagna sig av denna
rätt, skyldig att deltaga i utgifterna intill den 1 september, som följer
efter dagen för fördragets uppsägande i denna särskilda punkt. För
att begagna sig av denna rätt skall den nämnda parten meddela de
övriga fördragsslutande parterna sin avsikt minst sex månader före samma
1 september; för att vara löst från sina förpliktelser den 1 september
1916 bör alltså vederbörande part meddela sin avsikt senast den
1 mars 1916, och på samma sätt varje år.

Såframt Förenta Staternas regering icke skulle acceptera den hemställan,
som göres, ävensom därest någon av de höga fördragsslutande
parterna av en eller annan anledning icke skulle vara villig att åtaga
sig här ovan angivna ekonomiska förpliktelse, skola de höga fördragsslutande
parterna söka ordna denna fråga på bästa, med deras ömsesidiga
intresse överensstämmande, sätt.

Den höga fördragsslutande parts regering, som åtager sig uppgiften
att oskadliggöra vrak, uppmanas att göra undersökningar om möjligheten
att handelsfartyg, som på ett effektivt sätt bidragit till oskadlig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

görandet av vrak på havet, må kunna av de sammanskjutna medlen tillerkännas
belöningar, vilka bestämmas av samma regering i förhållande
till de utförda tjänsterna.

De höga fördragsslutande parter, som bidraga till omkostnaderna
för de tre ovannämnda uppgifterna, skola hava rätt att när som helst
efter gemensam överenskommelse företaga de förändringar i denna artikel
och art. 6, som kunna finnas önskvärda.

Art. 8.

Varje fartygs befälhavare är skyldig, därest han trälfar på is eller
vrak av farlig beskaffenhet, att med alla de medel, som stå honom till
buds, därom underrätta de fartyg, som befinna sig i närheten, ävensom
vederbörande myndigheter å den första plats på kusten, med vilken han
kan komma i förbindelse.

Varje myndighet, till vilken underrättelse om is eller vrak av
farlig beskaffenhet ingått, skall vidtaga alla de mått och steg, som anses
nödvändiga för att bringa underrättelsen till intresserades kännedom
och för andra myndigheters underrättande.

Överbringande av underrättelser rörande is eller vrak sker utan
kostnad för av saken berörda fartyg.

Det är önskvärt, att nämnda underrättelser överbringas på ett likformigt
sätt. För detta ändamål finnes en code, vars användande är
valfritt, intagen i art. 1 av det åtföljande reglementet.

Art. 9.

Befälhavaren på varje fartyg, försett med trådlös telegraf, skall,
då han upptäckt förekomsten av en för sjöfarande överhängande och
allvarlig fara, skyndsammast signalera på sätt i art. 2 av det här åtföljande
reglementet föreskrives.

Art. 10.

Då is signaleras i fartygets väg eller i närheten av den väg fartyget
har att följa, är befälhavaren skyldig att efter mörkrets inbrott
minska sitt fartygs hastighet eller att ändra kurs tillräckligt för
att komma ur den farliga zonen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 11.

Fartyg, som avses i art. 2, skola hava ombord en Morses signallanterna
med tillräcklig ljusstyrka.

Användandet av Morsesignaler är reglerat genom coden i art. 3
ävensom i art. 4 av det åtföljande reglementet.

Art, 12.

Det är varje fartyg förbjudet att använda sig av internationella
signalsystemets nödsignaler för annat bruk än för nödsignalers avgivande.

Det är varje fartyg förbjudet att använda sådana privata signaler,
som kunna förväxlas med de internationella nödsignalerna.

Art. 13.

Valet av router för överresan av norra Atlanten i båda riktningarna
överlämnas åt redarnes eget ansvar. De boga fördragsslutande
parterna förbinda sig dock att ålägga dem skyldighet att tillkännagiva
de router, som de ämna låta sina fartyg följa, ävensom de förändringar,
som de vidtaga däri.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig dessutom att använda
sitt inflytande för att förmå alla de redare, vilkas fartyg korsa
Atlanten, att så mycket som möjligt följa de router, som de förnämsta
bolagen valt.

Art. 14.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att söka förmå de
regeringar, som icke hava deltagit i denna konvention, att samtycka till
att de internationella bestämmelser, som hava till ändamål att förhindra
ombordläggningar till sjöss, revideras enligt nedan angivna anvisningar:
A) bestämmelserna skola kompletteras eller revideras i fråga om:
l:o) förandet av ett andra vitt ljus,

2:o) förandet av ett akterljus,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

3:o) en dagsignal för motorfartyg,

4:o) en ljudsignal för bogserade fartyg,

5:o) förbud för användandet av signaler, som likna nödsignaler.

B) Art. 2, 10, 14, 15 och 31 i sagda bestämmelser skola förändras
i enlighet med följande föreskrifter:

Art. 2: förandet av ett andra vitt toppljus är obligatoriskt.

Art. 10: förandet av ett fast vitt akterljus är obligatoriskt.

Art. 14: ett särskilt igenkänningstecken för motorfartyg under
dagen är obligatoriskt.

Art. 15: eu särskild ljudsignal för fartyg, som bogseras, skall inrättas;
om bogsersläpet består av flera fartyg, skall det sista av dem
använda denna ljudsignal.

Art. 31: såväl till förteckningen på dagsignaler som till förteckningen
på nattsignaler fogas den internationella gnistnödsignalen.

Art. 15.

De höga fördragsslutande parternas regeringar förbinda sig att
vidmakthålla eller, om det är nödvändigt, vidtaga sådana mått och steg,
varigenom kan uppnås, att med hänsyn till tillvaratagandet av säkerheten
av människoliv till sjöss de i art. 2 avsedda fartyg hava ombord
en vad angår såväl antal som kvalifikationer tillräcklig besättning.

KAPITEL IV.

Konstruktion.

Art. 16.

Nya och existerande fartyg.

För tillämpning av detta kapitels artiklar och motsvarande del av
det åtföljande reglementet indelas de i art. 2 avsedda fartygen i nya
och existerande fartyg.

Med nya fartyg förstås sådana, vilkas köl sträckts efter den 1 juli
1915. De följande art. 17—30 i detta kapitel äro helt och hållet
tillämpliga på nya fartyg.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

Alla andra fartyg benämnas existerande fartyg. Varje sådant fartygbör
av myndigheterna i den stat, fart}rget tillhör, undersökas i avseende
på dess befintliga anordningar med hänsyn till de förbättringar, som
det kan befinnas möjligt och rimligt att vidtaga för att öka säkerheten.

Art. 17.

Fartygens indelning i vattentäta ruin.

Fartygen skola indelas i vattentäta rum så effektivt som möjligt
med hänsyn till den fart, för vilken de äro ämnade. Reglerna för indelningen
ävensom de regler, som röra de detaljer, som inverka på
indelningen, äro givna såsom minima i de följande artiklarna och i det
reglemente, som åtföljer denna konvention.

Den säkerhetsgrad, som vinnes genom tillämpandet av dessa regler,
varierar på ett regelbundet och kontinuerligt sätt med fartygets längd
och Aed en viss fartkoefficient; det härvid fogade reglementets fordringar
äro sådana, att den högsta grad av säkerhet svarar mot de största, för
passagerarbefordran huvudsakligen avsedda, fartyg.

Reglementets artiklar 5—9 angiva den metod, som skall följas för
att på grundvalen av fyllningslängden bestämma den tillåtna längden
på indelningarna och gränsstorleken för indelningarna, ävensom de
villkor, som bestämma vissa särskilda fall.

Om ett fartygs indelning är av beskaffenhet att tillförsäkra det en
högre grad av säkerhet än denna konventions regler föreskriva, skall
myndigheten i den stat, fartyget tillhör, på begäran av dess redare
angiva detta i sagda fartygs säkerhetscertifikat i den omfattning och
form, som framgå av art. 10 i det åtföljande reglementet.

Art. 18.

Kolllsionsskott och lnaskinrumsskott.

Fartygen skola vara försedda med skott i för- och akterpikarna,
ävenså skall det för maskineriet avsedda utrymmet begränsas av skott
i enlighet med bestämmelserna i art. 11 av det åtföljande reglementet.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 137 höft. (AV 194.) 3

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 19.

Eldfasta skott.

För att förhindra elds spridande skola fartygen förses med eldfasta
skott i enlighet med bestämmelserna i art. 12 av det åtföljande
reglementet.

Art. 20.

Uppgångar från vattentäta avdelningar.

Bestämmelserna om beredande av uppgångar från de vattentäta
avdelningarna återfinnas i art. 13 av det åtföljande reglementet.

Art. 21.

Konstruktion och prövning av vattentäta skott.

För att betrygga de vattentäta skottens styrka och vattentäthet
skola de konstrueras och underkastas prov i enlighet med bestämmelserna
i art. 14 av det åtföljande reglementet.

Art. 22.

Öppningar i de vattentäta skotten.

Antalet öppningar i de vattentäta skotten bör reduceras till det
minsta möjliga, som är förenligt med fartygets allmänna inredning och
lämpliga utnyttjande; dessa öppningar skola vara försedda med tillfredsställande
stängningsanordningar. Art. 15 och 17 i det åtföljande reglementet
angiva de omständigheter, som bestämma antalet öppningar i de
vattentäta skotten, arten och användandet av de stängningsanordningar,
med vilka öppningarna i skotten skola förses, ävensom de prov vattentäta
dörrar skola underkastas.

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 23.

Öppningar i fartygssidorna.

Ventiler och andra öppningar i fartygets sida ävensom inre lossningsöppningar
i skrovet skola vara försedda med tillslutningsanordningar
och så anordnade, att de erbjuda största möjliga säkerhet för att icke
vatten därigenom tillfälligtvis intränger i fartyget. Art. 16 och 17 i
det åtföljande reglementet angiva villkoren för öppningars anbringande
i fartygssidorna, de stäugningsanordningar, som skola anbringas för
dessa öppningar, ävensom anvisningar för deras användande.

Art. 24.

Konstruktion och prov av vattentäta däck m. in.

För att betrygga vattentäta däcks, brunnars och ventilatorers styrka
och vattentäthet skola dessa konstrueras och underkastas prov i enlighet
med bestämmelserna i art. 18 i det åtföljande reglementet.

Art. 25.

Periodiska övningar med och inspektioner av vattentäta dörrar m. in.

På vad sätt inspektion av vattentäta dörrar och övningar med
deras stängande på bestämda mellantider skola äga rum, då fartyget
är på resa, finnes angivet i art. 19 i det åtföljande reglementet.

Art. 26.

Anteckningar i skeppsdagboken.

I skeppsdagboken skall göras anteckning om vattentäta dörrars
öppnande och stängande m. m. ävensom om övningar och inspektioner
i den utsträckning art. 20 i det åtföljande reglementet bestämmer.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 27.

Dubbelbotten.

De omständigheter, under vilka dubbelbotten bör inrättas i fartyg
av olika längder och särskilt dubbelbottnens minsta utsträckning i långskepps-
och tvärskeppsriktning finnas angivna i art. 21 av det åtföljande
reglementet.

Art. 28.

Backning’ och hjälpstyrinrättning.

Fartygen skola uppfylla hestämmelserna i art. 22 och 23 i det åt
följande reglementet med avsende å sin kraft att backa och befintligheten
av lijälpstyrinrättning.

Art. 29.

Första och följande far tygsbesiktningar.

De allmänna grunder, efter vilka besiktningar skola äga rum av i
art. 2 omnämnda fartyg, vare sig de äro nya eller existerande, i avseende
å skrov, pannor, huvud- och hjälpmaskiner och utrustning, äro
angivna i art. 24—26 i det åtföljande reglementet. Var och en av de
höga fördragsslutande parternas regeringar åtager sig:

l:o) att utfärda detaljerade föreskrifter i överensstämmelse med
dessa allmänna grunddrag eller att ändra befintliga föreskrifter, så att
de komma att överensstämma med dessa grunddrag;

2:o) att meddela dessa föreskrifter till var och en av de andra
fördragsslutande staterna;

3:o) samt att betrygga dessa föreskrifters tillämpning.

Som en allmän regel skall gälla, att de i det föregående åsyftade
detalj bestämmelserna skola avfattas så, att med hänsyn tagen till
säkerheten för människoliv fartyget blir lämpligt för den fart, för vilken
det är avsett.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 30.

Frågor om ytterligare undersökningar och överenskommelser, utbyte av underrättelser.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att på ett verksamt
sätt fortsätta undersökningarna av fartkoefficienten, varom förmäles i
art. 17 här ovan, och att meddela varandra resultaten av dessa undersökningar.
Brittiska regeringen anmodas åtaga sig att ombesörja
dessa meddelanden och, så snart ett avgörande resultat kan uppnås, på
diplomatisk väg uppmana de fördragsslutande staterna till överenskommelse
rörande denna fartkoefficient. Sedan denna koefficient en gång
godkänts av alla de fördragsslutande staterna, skall den tillämpas från
den dag och under de villkor, som bestämmas i överenskommelsen och
med samma giltighet som konventionen själv.

Samma förhållande gäller också beträffande:

l:o) insättandet av vattentäta långskeppsskott, dubbla fartygssidor,
vattentäta däck och tak; eventuell ökning av längden av de rum,
som skyddas av dessa anordningar;

2:o) lämplig indelning för att åt fartyg med mindre längd än de
i art. 8 av reglementet omnämnda bereda den största möjliga säkerhet,
som praktiskt kan erhållas;

3:o) konstruktion av vattentäta skott: bestämmandet på experimentell
väg av gränsen för den lämpliga motståndsförmåga, varom förmäles
i art. 14 i det åtföljande reglementet.

De fördragsslutande staterna förbinda sig att i största möjliga utsträckning
utbyta erfarenheter och rön med avseende å tillämpningen
av denna konventions bestämmelser i fråga om konstruktionssäkerheten.
De skola meddela varandra:

de metoder eller regler, som de antaga;

upplysningar angående nya anordningar eller inrättningar, som de
godkänna;

de beslut, som de fatta beträffande principfrågor, som icke innefattas
i föregående artiklar eller i motsvarande delar av det åtföljande
reglementet;

ävensom slutresultaten av sina vidare undersökningar i hithörande,
icke avgjorda frågor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

KAPITEL V.

Gnisttelegrafi.

Art. 31.

Var je handel sfartyg, maskindrivet eller segelfartyg, tillhörigt någon
av de fördragsslutande staterna, vare sig det för passagerare eller ej,
skall, därest det belinner sig på resa som i art. 2 sägs och har ombord
50 personer eller mera, vara försett med en gnisttelegrafinstallation.

Bestämmelserna i art. 2 och 3 i denna konvention kunna icke åberopas
såsom stöd för frikallande av fartyg från de i detta kapitel omförmälda
förpliktelser.

Art. 3 2.

Från nämnda förpliktelse äro befriade fartyg, vilka undantagsvis
och tillfälligtvis hava 50 personer eller flere ombord på grund av force
majeure eller på grund av att befälhavaren genom sjukdomsfall inom
besättningen är nödsakad att fullständiga denna med andra eller på
grund av den förpliktelse, som kan åligga honom att transportera personer
upptagna i sjön eller andra personer.

Dessutom må varje fördragsslutande stats regering medgiva undantag
från ovanstående stadgande, om den anser, att routen och resans
omständigheter äro sådana, att en gnisttelegrafisk anläggning är onyttig
eller överflödig:

l:o) för fartyg, som under sina resor icke avlägsna sig mer än
150 engelska sjömil från närmaste kust;

2:o) för fartyg, som tillfälligt och undantagsvis under en del av
sin resa i och för lastnings- eller lossningsändamål hava 50 eller flera
personer ombord, under villkor likväl att sagda fartyg icke begiva sig
från en kontinent till en annan och att de under nämnda del av resan
befinna sig emellan 30° N och 30° S bredd;

3:o) för segelfartyg av primitiv konstruktion, såsom dhows, djunker
etc., om det är praktiskt omöjligt att anordna gnisttelegraf å dem.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 3 3.

Fartyg, som i enlighet med ovanstående art. 31 skola förses med
en gnisttelegrafanläggning, indelas med hänsyn till telegraftjänsten i
tre kategorier i enlighet med den klassificering av fartygstelegrafstationer,
som fastställts i art. XIII (b) av det reglemente, som är vidfogat
den i London den 5 juli 1912 undertecknade gnisttelegrafkonventionen,
nämligen:

_ Första kategorien. Fartyg, som hava en station med ständig tjänstgöring.
— Till första kategorien skola hänföras fartyg, som äro inrättade
att föra 25 eller flera passagerare:

1:°) Om de under vanlig fart hava en medelhastighet av 15 knop
eller högre.

2:o) Om de under vanlig fart hava en medelhastighet högre än 13
knop, men endast under den dubbla förutsättningen, att de hava ombord
200 personer eller mera (passagerare och besättning), och att de
under resan tillryggalägga längre väg än 500 engelska sjömil från hamn
till hamn; dock kunna sådana fartyg placeras i andra kategorien under
villkor att de hava ständig vakt.

Andra kategorien. Fartyg, som hava en station med begränsad
tjänstgöringstid. — Till andra kategorien skola hänföras fartyg, som
äro inrättade att föra 25 eller flera passagerare, om de icke på grund
av andra omständigheter skola hänföras till första kategorien.

k artyg hänförda till andra kategorien skola under gång hava eu
ständig vakttjänst under åtminstone sju timmar om dagen och tio minuters
vakt vid varje övrig timmes början.

Tredje kategorien. Fartyg, vilkas stationer icke hava bestämda
tjänstgöringstider. Till tredje kategorien hänföras alla fartyg, som
varken äro hänförliga till första eller andra kategorien.

Agaren till ett fartyg, som hänförts till andra eller tredje kategorien,
har rätt att begära att i fartygets säkerhetscertifikat fartyget angives.
tillhöra en högre kategori, om det uppfyller alla denna kategoris
fordringar.

Art. 34.

De fartyg, vilka jämlikt ovanstående art. 31 skola förses med
gnisttelegrafinstallation, kunna av regeringen i det land de tillhöra

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

åläggas att under gång hålla en ständig vakt, så snart sagda regering
anser det vara till gagn för säkerheten för liv till sjöss.

Tillsvidare förbinda sig de höga lördragsslutande parterna att
ålägga ständig vakttjänst från och med denna konventions ratifikation
med förbehåll av nedan stadgade anstånd:

l:o) å fartyg, vars medelhastighet under vanlig fart överstiger 13
knop, som hava ombord 200 eller flera personer och som under resan
tillryggalägga längre väg än 500 engelska sjömil från hamn till hamn, da
dessa fartyg blivit hänförda till andra kategorien;

2:o) å andra kategoriens fartyg under hela den tid, som de befinna
sig mer än 500 engelska sjömil från närmaste kust;

3:o) å andra fartyg, omnämnda i art. 31, då de äro sysselsatta i
transatlantisk fart, eller då de äro sysselsatta i annan fart, vars route
för dem mer än 1,000 engelska sjömil från närmaste kust.

Fartyg, som äro sysselsatta med något slags fiske, även valfångst,
och som äro skyldiga att hava gnisttelegraf, skola icke vara skyldiga
att hava ständig vakttjäustgöring.

Den ständiga vakttjänstgöringen skall uppehållas av en eller flera
telegrafister, vilka äro innehavare av certifikat, som åsyftas i art. X av
det vid den internationella gnisttelegrafkonventionen fogade reglementet,
med hjälp av en eller flere examinerade vaktmän, om så är nödvändigt.

För den händelse en fullt pålitlig mekanisk alarmapparat skulle
komma att uppfinnas, kan emellertid efter överenskommelse mellan de
höga fördragsslutande parternas regeringar den ständiga vakttjänstgöringen
ersättas medelst en sådan apparat.

Med »examinerad vaktman» menas varje person, som innehar
kompetensbevis, utfärdat av vederbörlig myndighet. För att erhålla
sådant bevis måste den sökande visa sig vara i stånd att mottaga
och förstå gnistsignaler för nöd och den i det vidfogade reglementet
närmare angivna säkerhetssignalen.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vidtaga sådana
mått och steg, att telegrafhemligheten bevaras av de examinerade
vaktmannen.

Art. 35.

De i art. 31 här ovan åsyftade gnisttelegrafinstallationerna skola
vara i stånd att om dagen under normala förhållanden översända tydligt
urskiljbara signaler från fartyg till fartyg på en distans av minst
100 engelska sjömil.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

Varje fartyg, som i enlighet med bestämmelserna i art. 31 här
ovan skall vara försett med en gnisttelegrafinstallation, skall, oavsett
till vilken kategori det hänföres, i enlighet med art. XI i det den
internationella gnisttelegrafkonventionen av år 1912 vidfogade reglementet
förses med en nödhjälpsgnisttelegrafanläggning, vilkens alla
delar skola placeras så, att de äro så väl skyddade som möjligt, i enlighet
med föreskrifter, utfärdade av den regering, under vilket fartyget
lyder.

I alla händelser skall nödhjälpsstationen helt och hållet placeras i
fartygets övre delar så högt upp som möjligt.

Nödhjälpsstationen skall även i likhet med vad är föreskrivet i
art. XI i det den internationella gnisttelegrafkonventionen av år 1912
vidfogade reglementet äga en kraftkälla, som är avsedd endast för denna
station. Denna skall kunna hastigt sättas i verksamhet och funktionera
i minst 6 timmar med en minsta räckvidd av 80 engelska sjömil för
fartyg av törsta kategorien och 50 engelska sjömil för fartyg av de två
andra kategorierna.

Om normalanläggningen, vilkens räckvidd i enlighet med denna
artikel är minst 100 engelska sjömil, uppfyller alla de ovan uppräknade
villkor, behöver icke någon nödhjälpsstation anläggas.

De i art. IX av det den internationella gnisttelegrafkonventionen av
år 1912 åtföljande reglementet åsyftade tillståndsbeviset får icke utfärdas,
om icke anläggningen är utförd i överensstämmelse med såväl sagda
som denna konventions föreskrifter.

Art. 36.

De frågor, som regleras genom den internationella gnisttelegrafkonventionen
av år 1912 med tillhörande reglemente, och särskilt inrättandet
av gnisttelegraf ombord å fartyg, översändandet av meddelanden
och certifikat för telegrafister, äro och skola vara underkastade
bestämmelserna i:

l:o) berörda konvention med reglemente ävensöm de förordningar,
som framdeles kunna komma att ersätta dem,

2:o) föreliggande konvention i alla de punkter, i vilka den innebär
tillägg till förutnämnda stadganden.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 137 höft. (Nr 194.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 37.

Varje fartygsbefälhavare, som mottager ett anrop om hjälp från
ett fartyg statt i nöd, är skyldig att begiva sig till de nödställdas
hjälp.

Varje befälhavare på nödställtfartyg bär rätt att bland de fartyg,
som svarat på hans anrop, fordra hjälp av det eller dem, som han
anser bäst i stånd att lämna hjälp. Han bör dock icke använda denna
rätt utan att såvitt möjligt hava rådfört sig med dessa fartygs befälhavare.
Dessa hava sedan att ofördröjligen hörsamma kallelsen och
med största möjliga hastighet begiva sig till de nödställdas hjälp.

Befälhavarna å de fartyg, som anropats om hjälp, äro fria från
förpliktelsen att hjälpa, så snart som befälhavaren eller befälhavarne ä
de fartyg, som uppfordrats att komma till olycksplatsen, meddelat, att
de skyndat till hjälp, eller då befälhavaren å ett av de till olycksplatsen
ankomna fartygen meddelat dem, att deras hjälp icke längre
är påkallad.

Om en fartygsbefälhavare icke är i stånd eller icke anser det rimligt
eller nödvändigt på grund av särskilda föreliggande omständigheter
att skynda till det nödställda fartygets hjälp, skall han genast underrätta
dess befälhavare därom. Han skall dessutom i skeppsdagboken
anteckna de omständigheter, som kunna tjäna till ledning vid bedömandet
av hans handlingssätt.

Genom ovan givna bestämmelser beröres icke den i Bryssel den
23 september 1910 undertecknade konventionen rörande fastställande
av enhetliga regler i fråga om hjälp och bärgning till sjöss och särskilt
icke förpliktelsen att lämna hjälp i enlighet med nämnda konventions
11 art.

Art. 38.

De höga fördragsslutaude parterna förbinda sig att vidtaga alla
mått och steg för att med minsta möjliga dröjsmål sätta detta kapitels
föreskrifter i verket.

De må dock bevilja:

ett uppskov på högst ett år från denna konventions ratificering
för anställande av telegrafister och insättandet av gnisttelegrafapparater
ombord å fartyg, hänförda till den första och den andra kategorien;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

ett uppskov på högst två år från denna konventions ratificering
för anställande av telegrafister och vaktman samt insättandet av gnisttelegrafapparater
ombord å fartyg, hänförda till den tredje kategorien,
ävensom införandet av en ständig vakttjänstgöring ombord å fartyg,
hänförda till andra och tredje kategorien.

KAPITEL VI.

LiYräddniugsapparater och anstalter för eldsläckning.

Art. 39.

Uya och existerande fartyg.

För tillämpning av detta kapitels artiklar och motsvarande delar
av det åtföljande reglementet indelas de i art. 2 åsyftade fartygen i
nya och existerande fartyg.

Med nya fartyg förstås sådana, vilkas köl sträckes efter den 31
december 1914.

Alla andra fartyg benämnas existerande fartyg.

Art, 40.

Grundläggande princip.

Ett fartyg får icke under någon tidpunkt av sin resa hava ett
större antal personer ombord än det, som kan upptagas i samtliga de
livbåtar och pontonflottar, som finnas tillgängliga.

Antalet och anordnandet av båtar och eventuellt pontonflottar å
ett fartyg beror av det antal personer, som fartyget är avsett att föra.
Man kan dock icke uppställa fordringar å att sammanlagda kapaciteten
av livbåtarna respektive pontonflottarna för någon resa skall vara
större än som är nödvändigt för att rymma alla ombord befintliga personer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art, 41.

Regrlementsenliga typer för livbåtar; pontonllottar.

Alla ett fartygs livbåtar skola uppfylla de i denna konvention och
i art. 27—32 i det åtföljande reglementet uppställda fordringar; dessa
artiklar beskriva de reglementsenliga typerna, vilka äro uppdelade i två
kategorier.

De fordringar, som ställas på pontonflottar, finnas angivna i art.
33 av samma reglemente.

Art. 42.

Livbåtarnas styrka.

Varje livbåt bör hava tillräcklig styrka för att kunna sättas i vatten
med sitt fulla personantal och hela sin utrustning ombord.

Art. 43.

Andra slags livbåtar och flottar.

Varje slags livbåt må godkännas såsom likvärdig med någon av
de reglementsenliga typerna, och såsom likvärdig med pontonflotte varje
slags flotte, vilken av vederbörande myndighet efter lämpliga prov befunnits
erbjuda samma garantier som den reglementsenliga livbåten av
ifrågavarande kategori respektive pontonflotte.

Den av de höga fördragsslutande parternas regeringar, som godkänt
en ny typ av livbåt eller flotte, skall meddela de övriga fördragsslutande
parternas regeringar redogörelse för de utförda försöken därmed. Den
skall även, därest det rör sig om en ny typ av livbåtar, meddela dem,
till vilken kategori denna typ hänförts.

Art. 44.

Embarkering: i livbåtar ocli flottar.

Lämpliga anordningar för passagerarnas embarkering i livbåtarna
skola vidtagas.

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 194.

På fartyg, som hava flottar, skall finnas ett antal repstegar alltid
klara att användas för personers nedstigning på flottarna.

Art. 45.

Livbåtars och pontonflottars rymd.

Det antal personer, som livbåt av reglementsenlig typ eller godkänd
pontonflotte är i stånd att upptaga, bestämmes enligt de i art.
34—39 av det vidfogade reglementet givna metoder.

Art. 46.

Livbåtars ocli pontonflottars utrustning.

Livbåtars och pontonflottars utrustning bestämmes i art. 40 av det
åtföljande reglementet. Varje löst föremål av utrustningen måste vara
säkert fästat vid den livbåt eller pontonflotte, till vilken det bör.

Art. 47.

Livbåtarnas placering; antal dävertar.

Föreskrifter för livbåtarnas placering och särskilt i vilken utsträckning
pontonflottar må användas återfinnas i art. 41, 42 och 43 av det
åtföljande reglementet.

Det minsta antalet ställ av båtdävertar, som måste finnas, bestämmes
av fartygets längd. Dock skall ej kunna fordras större antal ställ av
dävertar än det antal båtar, som är nödvändigt för upptagande av alla
ombord varande personer.

Art. 48.

Livbåtars och flottars hanterande.

Alla livbåtar och flottar skola placeras så, att de med största möjliga
snabbhet kunna sättas i vatten och att största möjliga antal personer
kan embarkera i dem även vid slagsida och i övrigt ogynnsamt
läge för livbåtarnas och flottarnes manövrerande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Sådana anordningar skola vidtagas, att det blir möjligt att från
fartygets vardera sida sätta i vatten det största möjliga antal livbåtar
och flottar.

Ytterligare bestämmelser härom återfinnas i art. 44 av det åt© följande

reglementet.

Art, 49.

Båtdärertarnas styrka och hantering.

Dävertarna skola vara så starka, att livbåtarna kunna sjösättas med
full last av personer och utrustning även när fartyget har en slagsida
av 15°.

Dävertarna skola vara försedda med så starka mekaniska anordningar,
att båtarna kunna svängas ut vid den största slagsida, under
vilken det är möjligt att sjösätta båtar från fartyget i fråga.

Art. 50.

Andra apparater i stället för dävertar.

Som likvärdiga med båtdävertar eller ställ av dävertar anses sådana
apparater eller anordningar, som efter lämpliga prov av vederbörande
myndighet godkännas såsom varande lika användbara som båtdävertar.

Den höga fördragsslutande parts regering, som har godkänt en ny
slags apparat eller anordning, skall meddela de övriga fördragsslutande
parternas regeringar beskrivning på denna, åtföljd av en redogörelse
över de företagna proven.

Art, 51.

Livbälten och livbojar.

l:o) För varje person ombord skall finnas ett livbälte av godkänd
modell eller ett annat föremål med lika stor flytkraft och som kan fastsättas
på kroppen. Dessutom skall finnas tillräckligt antal livbälten
eller andra likvärdiga föremål, avsedda för barn.

2:o) Art. 45 i det åtföljande reglementet angiver, huru många livbojar
av godkänd modell skola finnas ombord på fartyg i förhållande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

till fartygets längd, ävensom de fordringar livbälten och livbojar måste
uppfylla, och huru de skola placeras ombord.

Art, 52.

Existerande fartyg’.

Varje hög fördragsslutande parts regering förbinder sig att beträffande
existerande fartyg snarast möjligt och senast den 1 juli 1915
tillämpa bestämmelserna i ovan angivna artiklar 40—51 samt att därvid
i första hand fordra, att plats beredes för alla ombordvarande personer
i livbåtar eller flottar.

Dock må i de fall, då en sträng tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
icke är praktiskt möjlig eller rimlig, varje hög fördragsslutande
parts regering medgiva de lindringar i bestämmelserna, som
finnas angivna i art. 46 av det åtföljande reglementet.

Art. 53.

Passagerarnas rörelsefrihet; hjälpbelysniug.

l:o) Lämpligt anordnade in- och utgångar skola finnas från de
olika avdelningarna, mellandäcken m. m.

2:o) Elektrisk belysning eller annan belysning, som uppfyller alla
säkerhetens fordringar, skall finnas i de olika delarna av såväl nya som
existerande fartyg och i synnerhet på de däck, där livbåtarna äro placerade.
På nya fartyg skall finnas en självständig reservbelysningsanläggning
i stånd att, om så erfordras, lämna ljus för säkerhetsbelysningen,
och skall densamma vara placerad i fartygets övre delar så
högt, som det är praktiskt möjligt.

3:o) Utgången från varje avdelning skall alltid vara belyst med
en reservlampa, som ej står i förbindelse med fartygets vanliga belysningsanläggning
och som är försedd med stängningsanordning. Dessa
reservlampor kunna erhålla belysning från den under 2:o) åsyftade resei
vbelysningsanläggningen, förutsatt att man därvid använder sig av
en självständig ledning och att denna anläggning funktionerar oberoende
av fartygets vanliga belysningsanläggning.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 194.

Art. 54.

Godkända båtförare; livbåtarnas bemanning.

För varje livbåt eller flotte skall finnas ett minimiantal godkända
båtförare.

Det minsta antal godkända båtförare, som måste finnas, bestämmes
i art. 47 av det åtföljande reglementet.

Fartygets befälhavare har efter omständigheterna att fördela antalet
godkända båtförare å de olika livbåtarna och flottarna.

Med Dgodkänd båtförare» menas varje man av besättningen, som
är försedd med certifikat, utställt i vederbörande myndighets namn under
de villkor, som anges i nämnda artikel av det åtföljande reglementet.

Art. 48 av samma reglemente handlar om livbåtarnas bemanning.

Art. 55.

Skydd mot eldfara.

l:o) Det är förbjudet att taga ombord såsom barlast eller last
ämnen, som ensamma eller i förening med andra på grund av sina
egenskaper, sin kvantitet eller stuvning äro ägnade att sätta passagerarnas
liv eller fartygets säkerhet i fara.

Detta förbud är icke tillämpligt på fartygets nödsignalmateriel, ej
heller på transporter av förråd för flottans eller arméns räkning, då
dessa ske i enlighet med givna bestämmelser.

2:o) Bestämmandet av de varor, som skola anses såsom farliga,
och angivandet av de försiktighetsmått, som skola påfordras vid deras
emballering och stuvning, skola bliva föremål för officiella och periodiska
tillkännagivanden av varje hög fördragsslutande parts regering.

3:o) Art. 49 av det åtföljande reglementet angiver, vilka åtgärder
skola vidtagas för upptäckandet och släckandet av eldsvåda.

Art. 56.

Alarmfördelning och övningar.

En särskild alarminstruktion skall givas åt varje man av besättningen.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 494.

• Alarmlistan utvisar vad alla de olika instruktionerna innehålla och
angiver särskilt för varje man, till vilken post han skall begiva sig och
vad han har att utföra.

Innan fartyget _ avgår, skall alarmlistan fastställas och anslås, och
vederbörande myndighet skall bliva satt i tillfälle att konstatera dess
befintlighet. Den skall anslås på flera i ögonen fallande ställen å fartyget
och särskilt i för besättningen avsedda rum.

Art. 50 och 51 av vidfogade reglemente angiva reglerna för givandet
av alarm och för besättningens övningar.

KAPITEL VII.

Säkerhetscertifikat.

Art. 57.

Ett certifikat benämnt ^säkerhetscertifikat» skall efter förettagen
inspektion utfärdas för varje fartyg, som på ett tillfredsställande sätt
uppfyller konventionens fordringar.

Inspektion å fartyg, i vad den avser efterföljandet av denna konventions
föreskrifter och vidfogade reglemente, utföres av den stats
tjänstemän, under vilken fartyget hör. Varje stats regering kan dock
överlåta inspektionen av sina fartyg åt för detta ändamål särskilt utsedda
experter eller åt godkända institut. I alla händelser garanterar
vederbörande regering inspektionens grundlighet och effektivitet.

Säkerhetscertifikat skall utfärdas antingen av tjänstemän i den
stat, fartyget tillhör, eller av annan person, som är befullmäktigad av
staten i fråga. I båda fallen åtager sig den stat, vilken fartyget tillhör,
hela ansvaret för certifikatet.

Art. 58.

. Säkerhetscertifikatet skall utfärdas på det eller de officiella språken
i den stat, som utfärdar det.

Certifikatets form skall vara i överensstämmelse med det i art. 52
av det vidfogade reglementet intagna formuläret. De typografiska anBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 137 höft. (Nr 194.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

ordningarna i detta formulär skola noggrann! återgivas i certifikaten.
De handskrivna delarna skola utföras med latinsk stil och arabiska
siffror.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att med varandra
utbyta ett tillräckligt antal provexemplar av sina säkerhetscertifikat för
sina tjänstemäns underrättande. Detta utbyte skall ske så snart som
möjligt före den 1 april 1915.

Art. 59.

Säkerhetscertifikat får icke utfärdas att gälla för eu tid utöver

tolv månader. _

Om ett fartyg i det ögonblick, då säkerhetscertifikatets lagliga
giltighet upphör, icke skulle befinna sig i någon hamn i den stat, vilken
det tillhör, kan en förlängning av giltigheten medgivas av en
samma stat tillhörande tjänsteman, vilken härtill erhållit vederbörligt
bemyndigande. Denna förlängning skall dock endast avse att tillåta
fartyget att efter avslutad resa uppnå sitt eget land och skall medgivas
endast i sådana fall, där en sådan åtgärd är lämplig och rimlig.

En förlängning får icke avse längre tid än fem månader, och den
giver icke fartyget rätt att på nytt lämna sitt land utan att hava förnyat
sitt certifikat.

Art. 60.

Säkerhetscertifikat utfärdat av en av de fördragsslutande staterna
skall godkännas av alla de andra fördragsslutande staternas regeringar
för alla de ändamål, som denna konvention avser. Det skall för dessa
andra regeringar hava samma giltighet som de certifikat, de själva
utfärda för sina egna fartyg.

Art. 61.

Varje fartyg, som är försett med säkerhetscertifikat, utfärdat av
den stats tjänstemän, under vilken det hör, eller av annan av staten
befullmäktigad person, är i de andra fördragsslutande parternas hamnar
underkastat kontroll av tjänstemän vederbörligen befullmäktigade av
sina regeringar, i den mån kontrollen avser konstateia, att ombord

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194-

finnes ett giltigt säkerhetscertifikat, och, om det är nödvändigt, alt
villkoren för fartygets sjövärdighet i huvudsak överensstämma med
certifikatots innehåll, d. v. s. på sådant sätt att fartyget kan gå till
sjöss utan fara för passagerare och besättning.

Art. 62.

Anspråk kan icke framställas på åtnjutande av de förmåner, som
konventionen medför, för fartyg, vilka icke äro försedda med vederbörligt
och ännu gällande säkerhetscertifikat.

Art, 63.

Om ett fartyg under en viss resa har ombord ett mindre antal
passagerare än det högsta antal, som får föras i enlighet med säkerhetscertifikatet,
och denna konventions bestämmelser följaktligen tillåta,
att fartyget förses med ett mindre antal livbåtar och andra bärgningsredskap
än vad som angives i certifikatet-, skall ett tillståndsbevis i
sådant syfte kunna utfärdas av tjänsteman eller befullmäktigad, som i
art. 57, tredje stycket, och 59 ovan omnämnes.

Detta tillståndsbevis skall uttryckligen ange, att något brott emot
konventionens regler icke föreligger. Det skall vidfästas säkerhetscertifikatet
och skall ersätta detta i vad avser bestämmelserna rörande
bärgningsredskap. Det är icke giltigt för annan resa än den, för vilken
det utfärdats.

KAPITEL VIII.

Allmänna bestämmelser.

Art, 64.

De höga fördragsslutande parternas regeringar förbinda sig att
meddela varandra, förutom de handlingar, som i denna konvention äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

föremål för särskilda bestämmelser i sådant avseende, alla de upplysningar,
som de förfoga över, rörande säkerheten för människoliv på dem
av deras fartyg, som äro underkastade denna konventions bestämmelser,
förutsatt likväl att dessa upplysningar icke hava konfidentiell karaktär.

De skola särskilt meddela varandra:

l:o) texten till de lagar, kungörelser och reglementen, som hava
utfärdats rörande olika frågor, som av konventionen beröras;

2:o) beskrivning på de nya redskap, som godkänts i överensstämmelse
med konventionens regler;

3:o) alla officiella rapporter eller officiella sammandrag av rapporter
i alla de delar, som lämna upplysning om resultaten av tillämpningen
av denna konventions föreskrifter.

Intill dess annan överenskommelse göres anmodas brittiska regeringen
att tjäna som mellanhand för insamlandet av alla dessa upplysningar
och bringa dem till de fördragsslutande parternas regeringars
kännedom.

Art. 65.

De höga fördragsslutande parterna förbinda sig att vidtaga eller
att föreslå sina respektive lagstiftande församlingar de mått och steg,
som äro nödvändiga för att överträdelser av denna konventions bestämmelser
skola förhindras.

De höga fördragsslutande parterna skola meddela varandra, så
snart som möjligt, de lagar och förordningar, som för detta ändamål
blivit utfärdade.

Art. 66,

De höga fördragsslutande parter, som vilja att konventionen skall
tillämpas på deras samtliga kolonier, besittningar och protektorat eller
på ett eller flera av dessa områden, skola tillkännagiva denna avsikt
antingen vid denna konventions undertecknande eller efteråt. För
detta ändamål skola de antingen kunna utfärda en allmän förklaring
omfattande alla deras kolonier, besittningar och protektorat eller också
uppräkna namnen å de områden, som de vilja skola komma under
konventionens bestämmelser, eller uppräkna dem, som de vilja skola
undantagas.

Nämnda förklaring skall, därest den icke göres vid tiden för denna
konventions undertecknande, skriftligen delgivas Storbritanniens regering
och av denna sedan alla de övriga staters regeringar, som
undertecknat konventionen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

De höga föredragsslutande parterna äga ock på nu angivet sätt
och med iakttagande av föreskrifterna i art. 69 här nedan uppsäga
denna konvention i vad angår deras kolonier, besittningar och protektorat
eller beträffande ett eller flere av dessa områden.

Art. 67.

De stater, som icke hava deltagit i denna konvention, skola tillåtas
att på begäran biträda den. Deras anslutning skall på diplomatisk väg
delgivas Storbritanniens regering och genom denna de övriga stater,
som biträtt konventionen.

Denna anslutning medför skyldighet att efterkomma alla de förpliktelser
och rätt att åtnjuta alla de förmåner, som denna konvention
medför. Den får sin fulla kraft och verkan två månader efter den dag
meddelandet därom avsändes från Storbritanniens regering till alla de
staters regeringar, som biträtt konventionen, om icke ett senare datum
blivit föreslaget av den biträdande staten.

De staters regeringar, som biträda denna konvention, skola till
sina förklaringar att de vilja biträda konventionen foga den i art. 3
av denna konvention åsyftade förteckningen. Denna förteckning
lägges till dem, som redan lämnats av de andra regeringarna. Den
brittiska regeringen skall överlämna en kopia därav till de andra regeringarna.

Art. 68.

De fördrag, konventioner och avtal, som ingåtts tidigare än denna
konvention, skola fortfarande hava full kraft och verkan beträffande:

l:o) fartyg, som icke beröras av konventionen;

2:o) fartyg, som beröras av konventionen, i sådana avseenden, som
icke särskilt omnämnas i denna.

Då denna konvention endast har till ändamål att säkerställa människoliv
till sjöss, förbliva frågor rörande passagerares och särskilt
emigranters välbefinnande och hälsa, ävensom andra frågor rörande
passagerar- och emigranttransport, allt fortfarande underkastade de olika
staternas egen lagstiftning.

Art. 6 9.

Denna konvention träder i kraft den 1 juli 1915 och skall hava
gällande kraft allt framgent. Dock kan varje hög fördragssluiande

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 191.

part uppsäga den när som helst efter fem år, räknat från den dag, då
konventionen trädde i kraft för vederbörande land.

Denna uppsägelse skall på diplomatisk väg delgivas Storbritanniens
regering och genom denna de övriga fördragsslutande parternas regeringar.
Den träder i kraft tolv månader efter den dag, då Storbritanniens
regering mottog meddelandet därom.

Varje uppsägelse berör endast den stat, som har gjort den, och
skall konventionen fortfarande äga sin fidla verkan och kraft med hänsyn
till de övriga staterna, som biträtt den eller som anslutit sig eller
komma att ansluta sig till den.

• Art. 70.

Denna konvention med vidfogade reglemente skall utskrivas i ett
enda exemplar, som skall förvaras i Storbritanniens regerings arkiv.
En bestyrkt kopia skall av denna överlämnas till var och en av de
höga fördragsslutande parternas regeringar.

Art. 71.

Denna konvention skall ratificeras, och ratifikationsinstrumenten åtföljda
av de i art. 3 åsyftade förteckningarna skola deponeras i London
senast den 31 december 1914. Brittiska regeringen skall lämna meddelanden
om skedda ratifikationer och förse yar och en av de fördragsslutande
parternas regeringar med eu kopia av varje förteckning.

Utan hinder av underlåten ratifikation från någon av de höga fördragsslutande
parternas sida skall konventionen fortfarande utöva sin
fulla kraft och verkan beträffande de övriga fördragsslutande parterna,
som hava ratificerat den.

Art. 72.

För att göra ratificeringen lättare för en fördragsslutande stat, som,
innan denna konvention undertecknats, utfärdat föreskrifter beträffande
något ämne, vilket är föremål för denna konventions behandling,
är det överenskommet, att varje fartyg, som på ett tillfredsställande
sätt uppfyllt sagda föreskrifter före den 1 juli 1915, icke kan draga

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

fördel av konventionens lindrigare övergångsbestämmelser i avsikt att
undgå att ställa sig sagda föreskrifter till efterrättelse.

Art. 73.

I de fall, där denna konvention förutsätter, att någon åtgärd kan
vidtagas på grund av eu överenskommelse mellan alla eller några av
de fördragsslutande parterna, hemställes till Hans Brittiska Majestäts
regering att sätta sig i förbindelse med sagda stater för erhållande av
kännedom om de antaga de förslag, som bliva framlagda av någon av
dessa stater i och för vidtagande av sådan åtgärd. Hans Brittiska
Majestäts regering skall meddela de fördragsslutande staterna resultatet
av denna på ovan angivna sätt företagna undersökning.

Den stat, vars anmärkningar rörande de ifrågavarande förslagen
icke komma till Hans Brittiska Majestäts regerings kännedom inom sex
månader räknat från den dag, förslagen meddelats, skall anses hava
samtyckt till dem.

Art. 74.

Denna konvention skall kunna ändras genom efterföljande konferenser,
av vilka den första skall, om så befinnes nödvändigt, äga rum
år 1920. Platsen och tiden för dessa konferenser skola bestämmas
genom gemensam överenskommelse mellan de höga fördragsslutande
parternas regeringar.

Regeringarna skola kunna på diplomatisk väg på grund av gemensam
överenskommelse och när som helst i denna konvention införa de
förbättringar, som de anse nyttiga eller nödvändiga.

Till bekräftelse härav hava respektive befullmäktigade ombud försett
denna konvention med sina underskrifter.

Som skedde i London den 20 januari 1914.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
fredagen den 19 juni 1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin,

Justi tierådet friherre Leijonliufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kung!. Höghet IvronprinsenRegenten
i statsrådet den 6 juni 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets yttrande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförrnäler, inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i 3
kap. sjölagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av kommerserådet Carl Malmén.

Lagrådet yttrade:

I gällande sjölag äro redan vissa bestämmelser upptagna angående
skyldighet för fartygsbefälhavare att bispringa den, som är stadd i sjönöd.
Så stadgas i 223 §, att där fartyg stött samman, det åligger en var av
befälhavarna att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg
samt besättningen och passagerarna därå, lämna det andra fartyget,
dess besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behövlig
för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran. Enligt
223 a § skall lika med sammanstötning anses där i följd av fartygs
manövrering eller eljest skada av ett fartyg förorsakas å annat fartyg
eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning
emellan fartygen äger rum. Underlåtenhet att iakttaga omförmälda
skyldighet att lämna hjälp straffas enligt 294 §, som jämväl
upptager straff för den befälhavare, vilken i andra fall än då
sammanstötning ägt rum eller sådan händelse, som likställts med sam -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

manstötning, inträffat underlåter att, såvitt det kunnat ske utan allvarlig
fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarna därå,
lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig och behövlig
för hans räddning.

. Det lagbud, vars införande i sjölagen nu ifrågasattes, skulle uppenbarligen
komma att stå i ett visst samband med de sålunda redan givna
bestämmelserna. . Klart är att en befälhavare, som anträffat någon i
sjönöd, förnummit honom vara i sådan ställning, likasom att vid sammanstötning
kännedom kan ernås om andras fara. Vad i dylikt fall befälhavaren
har att gorå, är i sjölagen uttalat; några närmare föreskrifter
av Konungen i detta hänseende torde icke vara åsyftade med den
nya bestämmelsen. Denna omfattar å andra sidan åtskilliga förhållanden,
som icke falla under de redan upptagna stadgandena. Den befälhavare,
so in med tillhjälp av gnisttelegrafi anropats om bistånd, kan
givetvis icke sägas hava anträffat någon i sjönöd. Det nya lagbudet
skall fördenskull komma att avse förpliktelser, i fråga om vilka straff
för underlåtenhet att fullgöra desamma icke i sjölagen är stadgat. Men
skall lagbestämmelsen darutinnan bliva effektiv, måste för visso straff
vid försummelse kunna göras gällande. Huruvida det är avsett att vid
meddelande av de föreskrifter, som Konungen enligt förslaget skulle
äga utfärda, jämväl straff för åsidosättande av desamma skulle stipuleras,
är icke angivet i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet.
Det torde ock vara tveksamt, huruvida det bemyndigande, som
förslaget giver, jämväl kan anses innebära rätt att stadga straff, vilka
i vissa fall måste göras ganska väsentliga. Såsom det remitterade förslaget
är avfattat är för övrigt bemyndigandet av alltför obestämd
räckvidd. Lika litet här som i fråga om redan stadgade motsvarande
förpliktelser bör befälhavaren hava skyldighet att bispringa, om därigenom
hans fartyg eller därå befintliga personer skulle utsättas för allvarlig
fara.

En anordning sådan förslaget skulle åvägabringa synes fördenskull
lagrådet ^mindre tillfredsställande. Vid övervägande av förhållandena
Öar lagrådet trött att en lämplig lösning måhända kunde vinnas på
följande sätt. Då samtliga stadganden om befälhavarens skyldigheter
att lämna bistånd i sjönöd eller fara böra givas i ett sammanhang och
då föreskriften i 223 § utan olägenhet kan flyttas från sin nuvarande
plats till tredje kapitlet, dit föreskriften för övrigt rätteligen hör, synes
efter 34 § först böra upptagas denna föreskrift, därefter en bestämmelse
om den plikt, som ligger till grund för 294 § andra stycket,
eller att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd, skall lämna möjlig

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 137 käft. (Kr 194.) (;

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 194.

och behövlig hjälp, och slutligen ett stadgande av innehåll att en befälhavare,
som i andra fall än de båda förut nämnda förnummit att
aunan är i sjönöd eller som vunnit kännedom att fara hotar sjöfarande,
skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som må av Konungen
meddelas, i fall ej allvarlig fara hotar eget fartyg eller personerna
därå, lämna hjälp eller vidtaga åtgärder för farans undanrödjande. De
straffbestämmelser, som erfordras för de särskilda fallen, höra upptagas
i 294 §, därvid straffet för försummelse i fråga om de nu till införande
föreslagna skyldigheterna lämpligen torde kunna bestämmas på samma
sätt som för det. i 294 § andra stycket avsedda fall.

Ur protokollet:

Gunnar Fogelmarck.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 194.

Utdrag av protokollet över justitiedepartements ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott lördagen den 27 juni 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet anmälde chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, lagrådets genom utdrag
av protokollet över justitiedepartementsärenden den 6 juni 1914 inhämtade
utlåtande över upprättat förslag till lag om ändring i 3 kap. sjölagen.

Föredragande departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll
och anförde därefter:

»Det sätt, varpå i det remitterade förslaget den nya bestämmelsen
föreslagits att inordnas i sjölagen, var förestavat av önskemålet att ej
mer än nödigt rubba sjölagens nuvarande uppställning.

Vad lagrådet anmärkt om den nya bestämmelsens samband med
andra stadganden i sjölagen angående skyldighet att lämna hjälp åt
den, som är i sjönöd, samt om lämpligheten av att i sjölagen meddela
straffbestämmelse i förevarande hänseende har emellertid synts
mig vara av den betydelse, att jag låtit omarbeta förslaget i huvud -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 194.

saklig anslutning till lagrådets hemställan. Den av lagrådet förordade
förflyttningen av stadgandet i nuvarande 223 § har jag dock icke ansett
mig böra föreslå. Denna flyttning synes mig nämligen ej alldeles nödvändig
utan kunna ersättas genom en hänvisning i tredje kapitlet till
nämnda §; och mot flyttningen tala vissa skäl, särskilt den omständigheten
att härigenom skulle ske rubbning i åttonde kapitlet och att man
sålunda skulle bryta den gemensamhet, som i fråga om denna del av
sjölagen består mellan de skandinaviska staterna och som man så sent
som vid lagändringarna år 1912 lyckats bevara.

I övrigt hava lagrådets anvisningar följts, och upptager alltså förslaget
två nya paragrafer, 34 a och 34 b, innefattande den förra ett
direkt stadgande, att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd, skall
efter förmåga och behov lämna bistånd, jämte hänvisning till bestämmelserna
i 223 §, samt 34 b § ett stadgande för andra fall, då befälhavare
fått kännedom om sjönöd, samt fall, då han fått kunskap om
någon sjötrafiken hotande fara, vilket stadgande är av i huvudsak
samma innebörd som det till lagrådet remitterade förslaget men fullständigats
på sätt lagrådet hemställt. Vidare har, i enlighet med lagrådets
uttalande, 294 § kompletterats med bestämmelse om straff för
åsidosättande av de i 34 b § stadgade förpliktelser.

Lagförslagets rubrik har i anledning av omarbetningen undergått
motsvarande ändring.»

Föredraganden uppläste härefter det i enlighet med vad han nu
anfört upprättade förslaget till lag om ändring i 3 kap. sjölagen samt
om ändrad lydelse av 294 § samma lag, varefter han hemställde, att
förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Fogelmarck.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1914.