Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18 (Proposition 1915:18)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Nr 18.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m.; given
Stockholms slott den 29 januari 1915.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och
21 §§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; och

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. {Nr 18.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit att ingå
äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, han
givit den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor.
Bär den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §■

Har kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes
likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give
han henne skäligt skadestånd.

Är trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes,
njute den andre ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som
han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller
annans samtycke ingå äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra
stycket, med mindre han haft sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet
under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än om
hävdande ej ägt rum.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan
inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt
till talan förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda
i äktenskap utan Konungens tillstånd.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå
äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnnessjuk eller sinnesslö,
eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt
inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen
beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,
eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten
eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit separation eller är deras äktenskap upplöst,
vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.
Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan,
tillåta äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för
handen.

5 §-

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande
inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,
med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och
nedstigande släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan
Konungens tillstånd ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift
med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet

består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets
upplösning ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden
före upplösningen eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med
mannen upphörde.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är
kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan
församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för
kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. Ar mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i
1 § sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna
i hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbeAyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,
skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han
kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom.
är sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa
utredning därom. Är trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej
äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant
tillstånd givits.

3 mom. Äger trolovad, enligt 2 kap. 2 eller 3 §, ej ingå äktenskapet
utan föräldrars eller annans samtycke, skall han visa att sådant
samtycke givits eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han
med läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos
honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, där han är känd för fallandesot, förete läkarintyg
att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke
kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och
samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete
att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!
skede.

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 18.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å
trolovad, som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom
fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade
eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet
visas tillstånd jämlikt 2 kap. C §, att ej heller sådan släktskap, som
där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna
eller intyg, som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död
eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller
intyg, som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap.
11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner
ej prästen hinder mot äktenskapet möta, utfärde genast lysning, vari de
trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist utsättas; och varde
lysningen genom utfärdarens försorg kungjord i kyrkan nästföljande tre
söndagar.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke
det hos prästen.

5 §■

Är lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit
jämlikt 4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,
give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att
hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

6 §•

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot
fienden, må äktenskapet ingås utan att lysning föregått.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 18.

7 §•

Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke
därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja att kungörelse
därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, därvid angives ej mindre
bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock
varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta
kapitel är sagt, meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av
kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet
trossamfund; och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar
av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem
därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas
å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangelisktluterskt
trossamfund skall hava samma iätt till kyrklig vigsel som med"em
av svenska kyrkan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst
inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst
i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst
inom samfundet.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde
erhålla kyrklig vigsel eller ej.

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av
magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden
särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen
för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,
att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel
ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad,
om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis
må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom
tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, inom ett år, må vigsel ej vidare på den lysning
ske.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter ty i 3 kap.
6 § sägs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att,
där vigselförrättaren ej för den församlings böcker, förete äktenskapsbetyg,
som i 3 kap. 2 § 1 mom. är sagt; och skall i övrigt i fråga om villkor

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning
stadgat äga motsvarande tillämpning.

8 §.

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet samt
därpå av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna
i kyrkohandboken, vid vigsel inom främmande trossamfund dess
kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen
meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom.
Vad vid borgerlig vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll
enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger
behörighet att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid°ej
så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel
anses ogill, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller
vigsel förrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej
föregått.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2
kap. 7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum,
där det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit
väckt. v ° °

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må
talan därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i
2 kap. 10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

Bihang till riksdagens protokoll 191!). 1 saml. 13 käft. (Nr 18.)

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 18.

2 §.

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet
på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från

det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

'' Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så framt han väcker
talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom

tre år från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må

anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller
annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade
eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede
eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av
andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående
vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans
tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets
ingående; eller

50. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex
månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap
om återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,
som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre
år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken
ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller
för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §■

1 fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda
stadgat, vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tilllämpning.
. .

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

5 §.

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den
egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god
tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med
avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var
den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra
maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd,
som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning
av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust
framställas i målet om återgång.

o c

7 §•

lifter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen i god tro men
hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller
3 §, och var den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln
känd för hustrun, varde, där mannen i målet om återgång det äskar, förbud
henne meddelat att vidare bära hans namn.

9 §.

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå
åter, skall, så framt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så
delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas
att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler

Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 18.

äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av
annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan

om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång
av äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd
efter de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §,

och dör den oingifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan eko nomisk

förmån, som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna
framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens
hävande (separation).

Ej må dock separation på grund av sådan överenskommelse beviljas,
utan att medling mellan makarna ägt rum efter ty i 7 kap. 8 § sägs.

2 §•

•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att
försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande
medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,
där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra
särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter
sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan
orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera
erhålla separation, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans
förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan
fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

3 §.

Hava makar efter vunnen separation levat åtskilda ett år, och är
sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera
dömt till äktenskapsskillnad.

4 §.

Där makar utan dom å separation på grund av söndring leva åtskilda
sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;
dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med
hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter
äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

3 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig
sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken
vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

År ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren
varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått
nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer
talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om den
nva vigseln.

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar
otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit
delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom
sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år
sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosam t skede, med vetskap
eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är
att han med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas
till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader från
det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken
ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt
skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov
misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet;
instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen
kunskap om gärningen och sist inom tre år, sedan den begicks.

11 §•

Är ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till straffarbete på viss tid understigande
tre år, dock minst sex månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i
minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten,
huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och
övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, där ena maken
blivit av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra
maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, där andra maken varit
delaktig i brottet eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, efter ty nu är sagt, instämme andra maken
inom sex månader efter erhållen kunskap om domen och sist inom tre år,
sedan den föll, eller have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på
talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner
synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställlande
till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 18.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte
samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om
förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i
tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden
stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit
separation, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad
sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet, om
undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfördran.

Erfordras för skiftet att boet upptecknas, meddele rätten eller domaren,
där endera maken det äskar, förordnande för magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att utan dröjsmål
förrätta uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det åligger
makarna att under edsförpliktelse redligen uppgiva allt som till boet hör,
och skall beträffande makes skyldighet att edfästa bouppteckningen vad
i lagen om boskillnad är i sådant hänseende stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill
dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11
kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver
hustrun ägde råda, när separationen beviljades.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,
som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,
som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annoidedes förvärvar,
så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation
förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är
att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som
hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning.- För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,
vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda,
när separationen beviljades.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej
tillämpning.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet
ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna
att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom
arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans
näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §•

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§
är stadgat för makar, som vunnit separation, äga motsvarande tillämpning,
så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom
han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med
avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter
prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning
av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.

21 §.

Ändå att makar vunnit separation, åligge en var av dem att efter
sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;
dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den
andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl
därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden
bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga
andra maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

samt Övriga, omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej
tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder
den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, där fråga ej
åi- allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden
träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

23 §.

..... Näl! seParation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten
tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej
alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas
mellan makarna. Aro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse
med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot
barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsvn främst
till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden
till separationen eller skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden
om barnen, vare den andre närmast därtill.

I^na*1 förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning
därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till
umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.
.Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem
emellan.

24 §.

Pn(^er separation eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var
efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där make ej
fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under hans vårdnad,
vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller
barns underhåll eller angående vårdnaden om barnen äge rätten på endera
makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhallanden
påkalla det; dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må

utdömas så framt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut
bestämt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 höft. (Nr 18.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad
träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,
om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det

gällande. _ _ o

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart
obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander
skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad
sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet
meddelades.

Yad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller
i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes
förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa
eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne
än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit separation, åter samman, lörfalle verkan
av separationen utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 KAP.

Om rättegång 1 äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och
äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna äro
i äktenskap förenade med varandra.

2 §•

Fråga huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra
må~ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist
dem emellan, men må eljest komma under prövning när helst någons rätt
är av frågan beroende.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §.

Äktenskapsmål instämmes till rätten i clen ort, där svaranden har
sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den
ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej
här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl
mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har
sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages
målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt,
som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må
ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

7 o C>

5 §•

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning
ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt
i 11 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för
handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och
fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §•

Rätten må, där part det begär, förordna att äktenskapsmål skall handlägg-as
inom stängda dörrar.

~ iT'' O

7 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar
ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder
mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs
om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

8 §•

Visas ej, när mål om separation jämlikt 6 kap. 1 § förekommer till
handläggning, att medling mellan makarna företagits av präst inom svenska
kyrkan eller inom sådan församling av främmande trosbekännare, som
har rätt till offentlig religionsövning och som makarna eller endera tillhör,
eller av häradshövding eller magistratsledamot eller av annan person, som
av häradshövdingen eller borgmästaren förordnats, skall målet för beredande
av tillfälle till medling uppskjutas till annan dag. Har medling ej skett
före den sålunda bestämda dagen, äge vidare uppskov ej rum, med mindre
båda makarna det äska.

Annat mål om separation skall oek, där ej vid målets första handläggning
visas att medling företagits efter ty i föregående stycke är sagt,
för beredande av tillfälle till medling uppskjutas, så framt ej makarna bo
avlägset från varandra eller målet av annan särskild orsak finnes icke böra
för sagda ändamål uppehållas. Rätten förordne lämplig person till medlare;
och varde makarna av medlaren kallade att sammankomma inför honom.
Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan orsak medling ej skett före
den dag, till vilken målet blivit, uppskjutet, äge vidare uppskov för medling
ej rum, med mindre båda makarna det äska.

9 §.

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant
ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av
viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning. Ed
må ej bjudas.

Yad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,
i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka
parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel
för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

Kungl. Måj:ts nåd. proposition Nr 18.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad
är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,
meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap. 14 §
andra stycket är sagt.

11 §•

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas
till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg
angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant
intyg meddelas av Konungen.

12 §.

1 mål om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna, efter tv skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres
eller barnens underhåll. Vid förordnande om sammanlevnadens hävande
äge rätten bestämma, vilken av makarna må sitta kvar i det gemensamma
hemmet; och äge den make innehava makarnas gemensamma bohag, där
ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar. Bestämmelse,
som sist är sagd, skall, där till återgång, separation eller skillnad dömes,
gälla till dess skifte sker.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst av rätten
återkallas. Beslutet må överklagas i samma ordning som slutligt utslag
men gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet lika som laga kraft
ägande dom.

13 §.

finnes i mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad,
att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande
fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, där det å någondera sidan
yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i äktenskapsmål föres genom

besvär.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

15 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjörda
separationsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och
av rätten eljest meddelade beslut, som angå boet.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den
dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,
från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,
varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §.

Könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede, så länge symtom
å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i
kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt
stadgat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående
och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall
jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1916.

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap
med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen
och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock
om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
av hinderslöshet till äktenskap;

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring
eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg
därtill, där ej här nedan annorledes stadgas;

Kungl. Majtfs nåd. ''proposition Nr 18.

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot nya lagens bestämmelser. /

3 §■

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller
hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,
därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre
lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skail, evad
den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är stadgad
i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med
kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder på grund av förbindelse,
som nu är sagd, och har ej förbindelsen blivit av rätten stadfäst
eller mannen låtit kyrkotaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i
avseende därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

5 §•

Ar lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må
vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,
eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,
inom ett år.

6 §•

Mal om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen
träder i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre" lag. Går äktenskapet
åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,
som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre
orsak därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång,
gälle beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd
vad i äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar
nya lagen tillämpas.

Knngl. May.ts nåd. proposition Nr 18.

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro
vid domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar
om äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning,
skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §
giftermålsbalken sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad
jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Fråga om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde
•efter den lag bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat
före det nya lagen trätt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6
kap. 20 §, men gälle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall
•av rätt i boet.

B §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§
ärvdabalken innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av
sistnämnda kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen
ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro
så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,
eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,
som består då nya lagen träder i kraft men kan dömas att återgå
på grund av hinder, som nyss är sagt.

Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets
avlelse ingått trolovning med varandra, är äkta barn. Har trolovning
slutits, ehuru mot äktenskap var hinder som nyss är sagt, vare barn, som
därefter avlats, likväl äkta, om föräldrarna eller en av dem var i god tro.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan
trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvinnan
i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter
dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos
rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver
hälften därav.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. (Nr 18.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

9 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:
kungl. breven den 24 januari 1745 och den 28 augusti 1754 angående
fånges giftermål;

kungl. kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,
som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;
samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 §
kyrkolagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. I § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla
följande ändrade tydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då
skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel
sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.
Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av
hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för
dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord
skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad
sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel
å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven
är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,
och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en
månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,
till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i vigningsorten, att
det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;
vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av
äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3
och 4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade
lydelse:

11 KAP.

2 §•

Nu vill en eller flera och icke alla arv skifta; have den vitsord,
som skifta vill.

Har efterlevande make med annan träffat förening som i 1 § sägs,
och ingår maken nytt äktenskap, äge en var av dem erhålla skifte, oavsett
vad de sig emellan överenskommit.

19 KAP.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd. År det hustru, och varder annan
än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i
mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat gifte, tage nästa mödernefränders
råd i de mål, som barnens välfärd angå. Har ej bodelning efter

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 29

tidigare giftet blivit verkställd, träde han från förmynderskapet, till dess
sådan delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de separation eller äktenskapsskillnad,
vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om
dem; och skall vad i 1 och 2 §§ sägs om skyldighet för fader eller moder,
som går i annat gifte, att frånträda förmynderskapet äga motsvarande tilllämpning.

4 §•

Aro både fader och moder döda; vare då den barnens förmyndare,
som de med tvägge manna vittne eller skriftligen därtill nämnt hava,
och tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast
och därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättegångsdag,
att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga om den
omyndigas arv i löst och fast. Är det ej upptecknat; läte det genast ske,
som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller gälde
skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej
bodelning skett efter tidigare giftet, drage förmyndai’en därom försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Är dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande
lydelsen av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes
förmyndare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

'' till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §
rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §.

Är trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen
och kvinnan, döme rätten i den ort, där kvinnan har sitt hemvist, evad
hon är kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder
han jämlikt 1 § lyder, have ock lov därtill.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga,
skall den, evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i
de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol
eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas,
eller ock enligt lag eller särskild författning bör omedelbart av skiljemän
prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att
det slag av mål handlägga, eller

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt
upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

5. målet är äktenskapsmål, eller tvist är om giftorätt i bo efter den,
som död är, eller om rätt till hans kvarlåtenskap eller andel däri på grund
av arv eller testamente, eller om arvskifte eller jämkning däri, eller

6. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling
och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort,
där godset finnes, eller

7. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan
föregången stämning upptagas vid domstol, eller

8. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

13 KAP.

1 §•

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och
döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren är med part
i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps
ingående och upplösning sägs, eller om han med part är syskonbarn eller
i svågerlag i ty, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons
avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar:
eller är domaren parts vederdeloman, eller uppenbare! ovän: eller äger
domaren, eller hans skyldeman, som nu nämnda äro, i den saken del,
eller kunna de någon synnerlig nytta eller skada därav vänta: eller haver
han i annan rätt i samma sak domare varit, eller förr varit fullmäktigdäri,
eller vittnat, eller förut såsom betjänt i någon rätt, eller hos Konungens
befallningshavande, något slut fattat, som den saken rörer: eller
haver han själv en lika sak i annan rätt. Vet domaren, att sådant jäv
emot honom är, ändå att parten ej är därom kunnig; träde självmant
ifrån rätten. Söker endera parten, sedan rättegång anhängig är, sak med
domaren, eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att
honom därmed jävig göra; det skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november
1866.

Härigenom förordnas, att 31 § i stadgan om skiftesverket i riket
den 9 november 1866 skall hava följande ändrade lydelse:

Dessa äro laga jäv: om lantmätare eller god man är med någon av
delägarne i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller med delägare är
syskonbarn eller i svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den
andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon
den andre härstammar; eller om lantmätare eller god man är endera delägarens
vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om lantmätare eller god
man själv är delägare, eller någon av dem eller deras förenämnde skyldemän
eljest kan av förrättningen vänta nytta eller skada; eller om lantmätare
eller god man såsom ledamot i ägodelningsrätten deltagit i åtgärd
eller beslut, som förrättningen rörer.

Söker delägare, sedan lantmäteriförrättning börjad är, sak med lantmätare
eller god man, eller tillfogar delägare lantmätare eller god man
något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jävig göra, det
skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§
strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, som tvingar son eller dotter till giftermål, straffes
med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Tvingar
någon eljest annan till giftermål; dömes till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund
av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för
villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i minst ett
år eller straffarbete i högst fyra år.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 höft. (Nr 18.) 5

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 18.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett år, genom äktenskapslöfte, som
ej fullbordas, kvinna till lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran,
som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;
dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar
utsagan innan vigsel sker, till böter.

21 §•

Brott, som i 2 § 4 mom., 8 § 2 mom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott,
varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid
in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där
handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas
av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring
av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti
han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet
avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver
eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,
varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare,
där ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
förordnas härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigselförrättare, som ej är diplomatisk eller
konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund, då laga hinder
mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i
stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap
av vigselförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader eller
böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande
av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom
svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrättare,
hös Konungens befallnings havande och, där det meddelats av myndighet
utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, hos Konungen
i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens
befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen genom
besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande
statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av
beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § l5:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungi. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,
utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723.

Härigenom förordnas, att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap.
samt 5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,
varde hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han
tillhör. Ar enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende
tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon
eller av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller
nedstigande led.

3 §•

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av
svensk myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen
kungjord.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Närmare föreskrifter, huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser,
huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i
äktenskap, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för
handen, varda av Konungen meddelade.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i
övrigt om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även
för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att
undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen
förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat
varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande
staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan
lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den
påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda
stat, vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var
undersåte i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda
stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §•

Är giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom
svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt
stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

i den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap
åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

Är ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt
svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av
den anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att
tidigare äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra
hinder för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem,
som äro av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å
prästerligt kall eller å löfte att förbliva ogift.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar
må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,
här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist
inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den
andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat
ur riket.

Är enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad
eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot
dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om
skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej
vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 håft. (AV 18.) 6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

må äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda
lag än oek enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre
skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad. nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,
må, där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i
deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av
lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller
separation i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet
upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad
eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig
myndighet därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation
beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket
till efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan
undersåtar i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs,
det beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende
å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det tinnes hava tillkommit myndighet
i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,
makarna tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande
tillämpning i avseende å separation.

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 §
sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de i
sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom nu
är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadsfästelsen såsom laga kraft ägande
dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder för ny
ansökan.

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan
stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,
vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna
vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej
hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad
eller om separation, styrka innehållet av främmande lag,
vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej
lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande
lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut
är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Ansökningar om
äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, så ock
mål om skillnad till säng och säte, som då äro vid domstol anhängiga,
skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslag

till

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas
härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller
mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Vigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig
att inför vigsel förrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade
i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning
till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,
som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;
och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt
Konungen föreskriver.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

3 §■

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt
ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot
äktenskapet må före viss dag anmälas hös honom. Kungörelsen skall
hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag
samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom
varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran
om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom
sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet
yppats, må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden
utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel
förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i
2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §
ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,
äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller konsulär
ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och
ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §.

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk
beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte,
som ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta
vigsel mellan svenska undersåtar. Är sådant förordnande meddelat,
tillkommer det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen
därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och
ombesörja äktenskapets kungörande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag galle vad i avseende
å borgerlig vigsel är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande
eller lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller
den lysning äga rum inom tre månader därefter.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
fredagen den 20 mars 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ånyo
lagberedningens underdåniga skrivelse den 15 september 1913, varmed
överlämnats av motiv åtföljda förslag till bland annat

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning,

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning,

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken,

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken,

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rättegångsbalken,

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21
§§ strafflagen,

7) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall,

8) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

9) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

10) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723,

11) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, samt

12) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

Föredraganden förmälde härefter att av Kungl. Maj:t genom nådig
remiss den 10 oktober 1913 från domkapitlen, Stockholms stads konsistorium
och hovkonsistoriet infordrade utlåtanden, i ärendet numera inkommit ;
och anmälde föredraganden i sammanhang härmed dels en av centralstyrelsen
för Allmänna svenska prästföreningen den 28 februari 1914 avlåten
underdånig skrivelse, vari centralstyrelsen framställt anmärkningar
mot vissa av ifrågavarande förslag, dels ock en av utrikesdepartementet
den 12 mars 1914 till tillförordnade chefen för justitiedepartementet avlåten
skrivelse angående önskemål, som av härvarande tyska beskickning
framställts med avseende å rätten till kyrklig vigsel för medlemmar av
vissa utländska trossamfund.

Föredraganden hemställde, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen utarbetade
lagförslag måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Utdrar/ av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad lördagen den
28 november 1914. .

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,
SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

20 mars 1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över av lagberedningen
utarbetade förslag till

l:o) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2:o) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning;

3:o) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4:°) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5:o) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rätte gångsbalken; oo6:0)

om ändrad tydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 gg strafflagen;

7:°) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

8:o) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

9:o) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 mai 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10:°) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

ll:o) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
; samt J

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (Nr 18.)

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

12:o) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av professorn Birger Ekeberg.

Förslagen blevo nu företagna till slutlig behandling, därvid lagrådet
och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

Lagrådet:

Det nu till granskning framlagda förslaget till lag om äktenskaps
ingående och upplösning innebär beträffande de delar av äktenskapslagstiftningen,
som därav omfattas, icke oväsentliga ändringar i hittills gä
lande rätt. Med hänsyn till ifrågavarande lagstiftningsområdes utomordentliga
betydelse, och då angående de förhållanden, vilka förslaget avser
att rättsligt reglera, skilda åskådningssätt otvivelaktigt åro tillfinnandes
samt till och med å olika orter särskilda sedvänjor utbildat sig, är det att emotse,
att det nya, som framföres, kommer å många håll att väcka tveksamhet
och ej sällan att mötas med gensagor. Lagrådet har emellertid funnit sig
böra biträda de grunder, på vilka lagarbetet är byggt; de anmärkningar,
lagrådet nedan framställer, rikta sig mot detaljer i förslaget. I den man
dessa anmärkningar icke endast avse att åstadkomma förtydligande e ei
vinna rättelse av mindre oegentligheter, som synts föreligga, utan innebära
yrkanden om sakliga ändringar, skulle ett beaktande av de gjorda
erinringarna helt säkert icke medföra någon rubbning i själva systemet.

1 KAP.

1 §•

Ehuru i det remitterade förslaget trolovning icke tillerkänts lika stor
betydelse som i nu gällande lag, äro de rättsverkningar, som fortfarande
därmed skola vara förbundna, av den vikt, att det måste framstå såsom
synnerligen angeläget att klargöra, vad med trolovning skall förstås och
under vilka förutsättningar de angivna rättspåfölj derna skola inträda.

Då enligt förslaget en trolovning kan icke blott ingås utan jämväl
brytas utan iakttagande av viss form, synes man från denna utgångspunkt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

kunna komma fram till två från varandra väsentligt avvikande uppfattningar
av trolovningens begrepp. Det kunde sålunda göras gällande, att
två personer böra anses såsom trolovade, så snart de faktiskt stå i det
inbördes förhållande, som får sin prägel därav att de äro ense om att ingå
äktenskap med varandra. Enligt denna uppfattning kan en trolovning
vara för handen, även om mannen och kvinnan äro så nära släkt, att
äktenskap dem emellan icke kan komma till stånd, eller endera redan är
gift- Äro de båda okunniga om hindret, te sig ju förhållandena rent
faktiskt på samma sätt, som om något hinder icke funnits till; är blott
den ene i god tro, föreligger icke heller, om saken ses från hans synpunkt,
någon sådan olikhet från en vanlig trolovning, som kunde rättfärdiga,
att han i rättsligt hänseende ställdes sämre än eljest. För det fall
att någon trolovar sig med flera eller trolovar sig med en och gifter sig
med en annan, blir enligt nämnda uppfattning av trolovningsbegreppet
den första förbindelsen, såvitt angår den övergivnas rätt, att anse såsom
en trolovning, tills medkontrahenten tillkännagivit sin önskan att bryta
eller eljest den nya förbindelsen blivit den övergivna bekant. En person
kan med andra ord vara samtidigt trolovad m®cl flera eller trolovad med
en och gift med en annan.

Finge man anse förslaget vara byggt på denna åskådning, bleve
bestämmelserna i 2 och 3 §§ angående påföljderna av trolovningens brytande
direkt tillämpliga jämväl i nu nämnda fall, så snart endera parten
varit i god tro, och barn, avlat i dylik förbindelse eller av föräldrar, vilka
efter barnets avlande ingått sådan, bleve under enahanda förutsättning
jämlikt 8 § punkt 1 i promulgationslagen att anse såsom äkta.

Lagberedningen har emellertid helt visst utgått från en annan uppfattning
av trolovningens begrepp. Att döma efter de i motiven gjorda
uttalanden har trolovningsförhållandet ansetts vara icke av rent faktisk
natur utan ett rättsförhållande, grundande sig på trolovningsavtalet, liksom
äktenskapet grundar sig på vigseln. Träffades trolovningsavtal, oaktat
mot äktenskapet vore hinder av förut nämnda beskaffenhet, skulle avtalet
icke erhålla åsyftad verkan; kontrahenterna bleve då icke att anse såsom
trolovade. Enligt förslaget lärer vara uteslutet att en trolovning kan bestå
vid sidan av ett äktenskap, liksom ock att två trolovningar bestå vid sidan
av varandra. En trolovning blir att anse såsom bruten, icke blott om
parterna överenskomma därom eller den ene för den andre tillkännagiver
sin önskan att träda tillbaka, utan även om endera därförutan trolovar
eller gifter sig med annan.

Är vad nu sagts angående förslagets ståndpunkt riktigt, kan det
tydligen, om förslaget upphöjes till lag, komma att inträffa, att en person

Rungl. Maj:Is nåd. proposition Nr 18.

tror sig vara trolovad och handlar därefter, medan i själva verket den
förbindelse, han ingått, rätteligen aldrig ägt eller ock redan förlorat egenskapen
av trolovning. De föreslagna stadgandena om trolovnings rättsliga
verkan aro icke givna för dylika fall. Det skulle dock uppenbarligen vara
obilligt, om en oskyldig part i ett sådant förhållande ställdes rättslös. Så
är ej heller avsett. I vad mån de stadgade påföljderna av honom kunna
göras gällande, torde emellertid icke i varje tall klart framstå.

Såvitt angår de rättsverkningar, vilka avses i 2 och 3 §§, torde en
analogisk tillämpning av stadgandena utan vidare vara att antaga. Så
lärer till exempel av allmänna rättsgrundsatser beträffande avtal följa, att vad
som uttryckligen stadgas om den, som huvudsakligen bär skulden till att
en trolovning brytes, även blir att tillämpa på den, som med vetskap om
rätta sammanhanget med en godtroende person ingår ett trolovningsavtal
i strid mot hinder, varom förut talats; både från den kränkandes och från
den kränktes synpunkt te sig förhållandena i ena och i andra fallet så
analoga, att rättsföljderna måste bliva desamma. Ar detta händelsen,
måste° även gälla, att om den ene av två trolovade, den andre ovetande,
trolovar eller gifter sig med annan och därmed bringar trolovningen såsom
rättsförhållande att upphöra, men likväl faktiskt fortsätter förbindelsen
med den förra, dennas rätt blir att bedöma på samma sått, som om tiolovniimen
i fråga rättsligen fortbestatt, tills den vilseledda fatt kännedom
om vad som passerat. Detta kan bliva av betydelse för tillämpningen av
den i 5 § upptagna preklusionsbestämmelsen. Tiden, inom vilken talan
skall anhängiggöras, bör i dylikt fall räknas från det sådan kännedom
vunnits. Huruvida denna tolkning av bestämmelsen kan under alla förhållanden
vara att med säkerhet påräkna, synes likväl tveksamt.

Vad åter angår frågan om barns äkta börd, lärer man näppeligen
utan uttryckligt stadgande vaga antaga, att vad som såges om barn, avlade
i trolovning, skall bliva att tillämpa jämväl beträffande barn av en
förbindelse, vilken föräldrarna eller den ena av dem med orätt tagit för
en trolovning. Stadgandet i 8 § punkt 1 i promulgationslagen lärer fördenskull
icke äga tillämpning i annat fall än då en verklig trolovning i
förslagets mening är för handen. Gällande lag, vars uppfattning av trolovningens
begrepp torde ligga närmare den av lagberedningen hävdade
än den, som i trolovningsförhållandet endast ser till dess faktiska natur,
upptager åtskilliga bestämmelser, genom vilka äkta börd tillägges barn av
förbindelser, där förutsättningarna för verklig trolovnings förefintlighet
icke föreligga. Huruvida förslaget avser att i dessa stycken ställa sig på
en helt annan ståndpunkt än den gällande rättens, är icke uttalat; en dylik
betydelsefull olikhet synes i så fall hava bort närmare motiveras. Med

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

hänsyn till den provisoriska natur, förslagets nu ifrågavarande regler skola
erhålla, lärer i allt fall en avvikelse från gällande rätt icke vara att förorda.
En komplettering av förslaget i denna del torde fördenskull böra
äga rum.

3 §•

Lagrådet:

Därest trolovning brytes, sedan mannen hävdat sin trolovade, och
han huvudsakligen bär skulden till brytandet, skall enligt förslaget rätt
till skadestånd tillkomma kvinnan. Den utveckling av stadgandets innebörd,
som gives i motiven, utvisar att med skada, som skall ersättas, avses
ej blott den ekonomiska förlust, som i vissa hänseenden kan hava drabbat
kvinnan, utan även det lidande, som må hava tillskyndats henne. Det
synes tveksamt, huruvida en så vidsträckt tolkning kan vara att i varje
fall emotse. Med gällande rätt torde i allmänhet anses överensstämma, att
ersättning för ideell skada, den må hava uppkommit genom brytande av
avtal eller i ett utomobligatoriskt rättsförhållande, icke får utdömas i andra
fall än då någon lagbestämmelse därom lämnar anvisning. Beträffande
sådan, med den nu ifrågavarande närmast jämförliga skadeståndsskyldighet,
som omförmäles i giftermålsbalken, har visserligen ifrågasatts, att uttrycket
skada borde tagas i den mera omfattande betydelsen, oaktat detta
icke direkt utmärkes av lagrummens lydelse. Att en dylik mening skulle
vara fastslagen såsom den otvivelaktigt riktiga, lärer dock icke kunna antagas.
För vinnande av önskvärd säkerhet i tillämpningen synes förevarande
stadgande fördenskull böra förtydligas i angivna hänseende.

Det nu anförda äger motsvarande tillämpning i fråga om skadestånd,
som enligt lagförslagets 5 kap. 6 § och 6 kap. 20 § under vissa
förutsättningar tillei''kännes make vid återgång av äktenskapet eller skillnad
däri.

4 §•

Lagrådet:

Trolovad, vilken ännu icke fyllt tjuguett år, skulle enligt beredningens
förslag regelmässigt icke vara skadeståndsskyldig enligt 3 §. Endast
såvitt fråga vore om tillämpning av andra stycket i paragrafen och
trolovningen därjämte ingåtts med föräldrars eller annan vederbörandes
samtycke, skulle sådan trolovad kunna förpliktas att utgiva skadestånd.
I fråga om den särskilda skadeståndsplikt, som enligt 3 § första stycket
skulle kunna inträda för mannen, om han hävdat sin trolovade, har däremot
såsom oeftergivligt villkor uppställts, att han vid hävdandet uppnått

Kungi. May.ts nåd. proposition Nr 18.

gällande myndighets- och äktenskapsålder. I anslutning härtill har i den
föreslagna nya bestämmelsen i 22 kap. 8 § strafflagen, varigenom straff
stadgas för man, vilken genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, bedrager
kvinna till lägersmål, straffbarheten gjorts beroende därav, att mannen
vid brottets begående fyllt tjuguett år.

Godkänner man beredningens uppfattning om en sådan principiell
åtskillnad mellan de båda olika slagen av skadeståndsskyldighet enligt 3 §,
synes det lagrådet naturligare, om man i det fall, då hävdande ägt rum,
satte gränsen för skadeståndspliktens inträdande icke vid den civila myndighetsåldern
utan vid inträdet av den fulla kriminella ansvarigheten,
d. v. s. vid uppnådda aderton år. Iakttoges detta, bortfölle jämväl grunden
för den avvikelse från eljest gällande regler rörande straffbarheten,
som innefattas i ovanberörda av beredningen föreslagna strafflagsbestämmelse.
Lagrådet hemställer därför om sådan ändring av andra punkten i
nu ifrågavarande paragraf, att åldersgränsen därstädes på angivet sätt nedsättes,
samt att i sammanhang härmed den föreslagna särskilda åldersgränsen
i 22 kap. 8 § strafflagen får utgå.

Genom en sådan anordning skulle visserligen ej vinnas full överensstämmelse
mellan lagbuden i fråga; praktiskt taget skulle skiljaktigheten
dock sakna all betydelse. Straff’ i här avsedda fall skulle näppeligen
komma att ifrågasättas, om icke gärningsmannen fyllt åtminstone aderton
år. Att i förevarande paragraf utesluta varje åldersgräns torde å andra
sidan icke gå för sig.

2 KAP.

2 §<

Lagrådet:

I denna paragraf möter det första stadgande, däri till förefintligheten
av sinnessjukdom eller, vad därmed i förslaget jämställts, sinnesslöhet
anknutits viss rättsverkan å det lagstiftningsområde, varom här
är fråga.

Enligt beredningens motiv skiljes i det svenska psykiatriska språkbruket
mellan sinnessjukdom, vilken är en pågående sjuklig process i
hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen en medfödd abnorm
sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjärnprocess. Psykisk
abnormitet av förra slaget omfattar de ursprungliga utvecklingshämningar,
vilkas högsta grad betecknas med idioti och som i sina mindre svåra
former benämnas imbecillitet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Sinnessjukdom i lagförslagets mening är tagen i den på ovan angivet
sätt begränsade betydelsen, dock att, såsom framgår av det vid betänkandet
fogade yttrandet av medicinska fakulteten i Uppsala, under uttrycket
jämväl torde böra inbegripas den s. k. demensen eller blödsinnet,
d. v. s. sådan slöhet, som icke är ursprunglig utan senare tillkommit.
Med sinnesslöhet åter avses i förslaget att beteckna de grader av ursprunglig
utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå, motsvarande
den normalt vid straffmyndighetsåldern föreliggande; härunder
skulle falla icke blott idioti utan även svårare former av imbecillitet.

Att inbegripa nämnda svårare utvecklingshämningar under samma
lagbestämmelser, som finnas erforderliga i fråga om egentlig sinnessjukdom,
synes fullt befogat. En annan sak är, om det kan anses
ovillkorligen behövligt eller ens lämpligt att för detta ändamål i de olika
paragraferna vid sidan av sinnessjukdom använda ett särskilt uttryck för
att beteckna dessa svårare tillstånd av hämmad psykisk utveckling. Frånsett
det tyngande i själva uttryckssättet, som föranledes av de jämsides
upprepade uttrycken s-sinnessjuk» och »sinnesslö» samt »sinnessjukdom» och
»sinnesslöhet», torde möjligheten av misstolkning icke vara utesluten i de
fall, där, såsom på några ställen skett, viss bestämmelse hänförts allenast
till sinnessjukdom. Beredningen själv vitsordar, att terminologien på
förevarande område hos oss varit vacklande. Den nu föreslagna är icke
hittills på alla områden genomförd. Gränsen mellan »sinnessjukdom» och
»sinnesslöhet» torde näppeligen under alla förhållanden anses fullt fixerad.
Det synes därför lagrådet, som om förslaget skulle vinna i reda och enkelhet,
om i de paragrafer, vari givas bestämmelser, som hänföra sig till
en persons sinnessjukdom eller sinnesslöhet, uttrycken »sinnessjuk» och
»sinnessjukdom» ensamma komme till användning, men i 8 kap. infördes
en paragraf av innehåll, att med sinnessjukdom i lagen skall förstås icke
blott sinnessjukdom i egentlig mening utan även ovanberörda svårare
former av medfödd eller i barndomen (före 15 års ålder) uppkommen
utvecklingshämning.

Från regeln att den, som är under 21 år och icke förut varit
gift, skall för att få ingå äktenskap hava båda föräldrarnas samtycke
undantages i andra stycket av denna paragraf, bland annat, det fall, att
den ene av föräldrarna är utan del i vårdnaden; under sådan förutsättning
skall den andres samtycke vara tillfyllest. Aro båda föräldrarna
uteslutna från delaktighet i vårdnaden, erfordras samtycke av förmyndaren,
om sådan finnes, men eljest av särskilt förordnad giftoman.
Till dessa bestämmelser anknyta sig i viss mån de i 5, 6 och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

7 kap. meddelade föreskrifter, enligt vilka det åligger rätten, såväl då
provisoriskt beslut om sammanlevnadens hävande meddelas som då till
återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad dömes, att till -lika förordna, vilken av makarna skall hava barnen i sin vård.

Enligt nu i ämnet gällande lagstiftning åligger det rätten, om det är
tvivelaktigt, av vem giftomannarätten må utövas, att verkställa prövningen
härutinnan, då anmälan därom sker. Beredningens förslag i den del, varom
nu är fråga, avser däremot, att prövning, huruvida samtycke från blott
den ene av föräldrarna är tillräckligt, städse skall verkställas omedelbart
av den präst, hos vilken lysning begäres, och att han i regel skall hava
att avgöra, om sådant fall är för handen, att ingendera är rätt giftoman.
I det senare hänseendet skulle han vara fritagen från prövningsskyldighet
endast då samtycke från särskild giftoman åberopas, i vilket fall frågan
redan är bedömd av rätten eller domaren.

I fråga om de övriga omständigheter, som enligt förslaget skulle
medföra, att endera av föräldrarna ensam vore giftoman, erbjuder prövningen
i regel inga särskilda svårigheter. Ar anledningen t. ex. att
söka däri, att den andre av föräldrarna är död eller sinnessjuk, torde
detta oftast framgå av kyrkoböckerna eller företedda intyg och i varje fall
vara lätt att styrka. Annorlunda förhåller sig saken med vårdnaden över
barnen; härom lämna kyrkoböckerna ingen upplysning. Vårdnadsbegreppets
innehåll är för övrigt varken i gällande positiv rätt eller i den nu
föreslagna lagen närmare bestämt.

Enligt vad motiven utvisa, har beredningen avsett, att fader eller
moder icke skulle anses vara utan del i vårdnaden i annat fall, än att
rättsligen en annan ägde ensam utöva den. Såsom exempel härpå nämnas,
att fader till barn, som är fött utom äktenskap, i allmänhet icke skulle
bliva barnets giftoman, att vårdnadsrätten icke skulle tillkomma föräldrar
över barn, som på grund av barnavårdsnämnds beslut blivit skilt från
hemmet, och att make, som vid återgång av äktenskap, separation eller
äktenskapsskillnad frånkänts rätten att hava barnen i sin vård, därigenom
skulle vara utesluten från giftomannaskapet, som odelat skulle utövas av
andra maken. Däremot skulle den omständigheten, att den ene av föräldrarna
faktiskt, kanske efter avtal dem emellan, ej toge någon befattning
med vårdnaden, icke beröva honom giftomannaskapet, liksom icke
heller föräldrar skulle mista sin giftomannarätt därför att de anförtrott
barnens vård och uppfostran åt annan. Icke ens den omständigheten, att
ett barn före myndighetsåldern uppnått den självständiga ställning, t. ex.
genom anställande i annans tjänst, att det icke vidare vore i föräldrarnas
vård, skulle inverka på giftomannarätten; föräldrarna skulle således

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. hl

i detta fall fortfarande anses i lagens mening innehava vårdnaden över
barnet.

Klart är, att stora svårigheter vid lagens tillämpning i denna del
ofta skulle för prästen uppstå. Lagtexten i och för sig kan icke sägas
giva något direkt stöd för ovanberörda tolkning; snarare synes det ligga
närmast till hands att här fatta vårdnaden såsom avseende den faktiska
vården, så att t. ex. fader, som till sig tagit och uppfostrat sitt utom
äktenskap födda barn, på grund härav skulle vara dettas lagliga giftoman.
De omständigheter, som skulle inverka på vårdnadsrättens övergång från
föräldrarna till annan, undandraga sig ofta möjligheten av prövning från
prästens sida, Att t. ex. ett barn på grund av barnavårdsnämnds beslut
fråntagits föräldrarna, kommer icke alltid till prästens kännedom. Om
barnet sedermera icke före uppnådd myndighetsålder återkommit till
hemmet, i vilket fall enligt motiven vårdnaden allt fortfarande skulle
anses vara föräldrarna frånhänd, men vid begäran om lysning företer båda
föräldrarnas samtycke till sitt giftermål, saknar ju prästen anledning betvivla,
att icke tillståndet givits av rätte vederbörande. Beviljas separation,
skulle anmälan till kyrkoböckerna icke ske. Och det kan tänkas, att
den omyndige i saknad av kännedom om lagen i sådant fall ändock söker
båda föräldrarnas tillstånd, därvid rätte giftornannen medger men den
andre bestrider äktenskapet. Om förhållandet i detta fall icke blir för
prästen upplyst, skulle han komma att i strid mot lagen vägra lysningen.

De anförda betänkligheterna synas lagrådet vara av den betydenhet,
att desamma böra föranleda, att den här införda bestämmelsen om vårdnaden
får helt och hållet utgå och ersättas med speciella föreskrifter rörande
de fall, då från ifrågakomna synpunkt giftomannarätten bör anses
tillkomma allenast den ene av föräldrarna eller båda skola vara därifrån
uteslutna. Dessa föreskrifter böra enligt lagrådets tanke erhålla en vida
mindre omfattning än förslagets bestämmelse innebär. I själva verket
synes man kunna inskränka sig till en föreskrift beträffande barn födda
utom äktenskap. Att modern härvidlag bör med faderns uteslutande utöva
giftomannaskapet, torde vara uppenbart.

Beträffande övriga av beredningen angivna fall torde knappt föreligga
giltiga skäl att stadga rubbning i eljest föreslagna regler om föräldrarnas
rätt i förevarande hänseende. Vad särskilt angår frågan om
giftomannarätten efter återgång av äktenskapet, separation eller äktenskapsskillnad,
har beredningen grundat sin ståndpunkt härutinnan på den uppfattningen,
att under en dylik situation föräldrarna icke kunna antagas
stå till varandra i den ställning av förtroende och samförstånd, att giftomannaskapet
bör utövas av dem gemensamt. Farhågorna härutinnan synas
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (AV 18.) 8

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

dock icke böra överdrivas; även om meningsskiljaktigheter eljest förekomma,
lärer nog i de flesta fall, där frågan gäller barnens bästa, samförstånd
kunna uppnås. Vid obehörig vägran från någondera sidan står
ju alltid utvägen öppen att genom domstolens medverkan vinna nödig rättelse.
Denna utväg synes vara att föredraga framför den att helt och hållet utesluta
en fader eller moder från rätten att i dylikt fall deltaga i bestämmandet
över barnets framtid med hänsyn till ett så avgörande steg som
äktenskapet.

Ordnas frågan om giftomannarätten i här senast behandlade fall på
sätt lagrådet föreslagit, torde någon ändring av ordalagen i 6 kap. 23 §
icke vara erforderlig. Bestämmelsen att rätten äger förordna, vilken av
makarna skall hava barnen i sin vård, erhåller då sin jämväl efter ordalagen
naturliga begränsning till sådana fall, då barn finnas, som tarva
vård i egentlig mening. Skulle åter i enlighet med beredningens förslag
giftomannarätten anknytas till vårdnadsbegreppet, böra de i sistnämnda
lagrum använda ordalagen underkastas någon jämkning till vinnande av
bättre överensstämmelse med ordalagen i det lagrum, varom här nu närmast
är fråga. Eljest synes knappast antagligt, att omförmälda lagrum i
6 kap. i praktiken erhåller den avsedda tillämpningen, att rätten beträffande
t. ex. en nära myndig ålder kommen son eller dotter, som sedan flera år
har anställning fjärran från hemmet, meddelar förordnande om vård i
syfte allenast att i händelse av behov den behörige giftomannen skall vara
utsedd.

6 §•

Justitierådet Svedelius:

Att vid en reform av äktenskapslagstiftningen frågan om de smittosamina
könssjukdomarna bör i vida högre grad än nu är fallet vinna beaktande,
torde vara allmänt erkänt. I syfte att i möjligaste mån förebygga
de för såväl samhället som familjen och individen fördärvbringande
följderna av dessa sjukdomars införande i äktenskapet har ock beredningen
föreslagit bestämmelser, avseende å ena sidan förhindrande av ur denna
synpunkt icke önskvärda äktenskap och å andra sidan möjliggörande av
dylika äktenskaps upplösning. I förra hänseendet har beredningen föreslagit
en väsentlig nyhet icke blott för svensk utan även för gällande
europeisk äktenskapslagstiftning i allmänhet, då beredningen bland de
sjukdomar, som skulle utgöra äktenskapshinder, upptagit även de veneriska
sjukdomarna, i förslaget sammanfattade under benämningen »könssjukdom».
Genom tillägg av orden »i smittosamt skede» har avsetts att betona, att
hindret icke skulle gälla dessa sjukdomar i och för sig utan endast deras

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 59

smittofarliga former; vad därmed skall förstås, är närmare angivet i 8
kap. 2 §.

Klart är, att om ett dylikt förbud skulle bliva i önskvärd grad
effektivt, det borde förknippas med skyldighet för alla, som ämna ingå
äktenskap, att genom företeende av läkarbetyg, grundat på undersökning
omedelbart före begärandet av lysning, styrka sin hinderslöshet uti ifrågavarande
avseende. Mången gång lärer det visserligen i fråga om en med
venerisk sjukdom behäftad person icke ens för läkaren vara möjligt att
med säkerhet avgöra, om sjukdomen är i sådant stadium, att ingående av
äktenskap kan anses tillåtet; för den sjuke själv undandrager sig denna
fråga i de flesta fall varje möjlighet av ett objektivt bedömande. Skulle
obligatorisk läkarundersökning icke uppställas såsom villkor för erhållande
av lysning, kunde dock ifrågasättas, om icke prästen skulle i särskilda
fall, där misstanke om dylik sjukdom föreligger eller undersökning
eljest av någon i frågan intresserad påkallas, äga avfordra läkarbetyg,
förrän lysning beviljas. Av skäl, vilkas giltighet synes obestridlig,
har beredningen funnit sig icke kunna förorda någon av dessa utvägar.
Icke heller har beredningen vid avgivande av sitt förslag ansett sig kunna
förutsätta en sådan rubbning av gällande bestämmelser om läkares tystlåtenhetsplikt,
som skulle ligga i den ifrågasatta skyldigheten för
läkare att göra anmälan om föreliggande äktenskapshinder av ifrågavarande
art.

Oaktat sålunda från lagstiftningens sida ingen åtgärd skulle vidtagas
för att sätta prästen i stånd att på sakliga grunder pröva frågan om detta
äktenskapshinders förefintlighet, är ju den möjligheten icke utesluten, att
prästen i något enstaka fall skulle kunna äga personlig kännedom om tillvaron
av dylikt hinder. I sådant fall skulle han naturligtvis vara lagligen både berättigad
och skyldig att vägra lysning. Med ett sådant sällsynt undantagsfall
kan emellertid vid lagens tillämpning icke vara att räkna. Praktiskt
taget skulle kontrollen över förbudets upprätthållande uteslutande ligga i
avgivandet av den skriftliga försäkran, som i 3 kap. 2 § 5 mom. föreskrives.
För vinnande av ökad säkerhet mot medvetet falsk försäkran har
straffpåföljd härför stadgats, vilket straffbud innehålles i det föreslagna
nya tredje stycket i 22 kap. 8 § strafflagen. Brottet skulle lyda under
allmänt åtal; allmän åklagare skulle sålunda äga att ingripa, även i fall
andra maken före vigseln haft kännedom om sjukdomen eller trots först
sedermera vunnen kunskap i allt fall önskar äktenskapets fortbestånd. Såsom
en garanti för förbudets efterlevande skulle vidare kunna anses bestämmelserna
i 5 kap. om rätt för make att, då honom ovetande andra
maken vid vigseln led av könssjukdom i smittosam! skede, vinna återgång

60 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

av äktenskapet med de ekonomiska påföljder för andra maken, som härav
kunna föranledas.

Varken straff hotet eller risken av äktenskapets återgång torde emellertid
i verkligheten komma att spela någon väsentligare roll. Den, som
icke självmant iakttager lagens bud i denna del, lärer väl i allmänhet räkna
med, att andra maken, om förhållandet sedermera blir honom kunnigt,
hellre låter därvid bero än han bringar saken till offentligheten genom
rättegång. Och vad angår risken för allmänna åklagarens ingripande, torde
väl denna risk, under förutsättning ett ej andra maken själv gör angivelse,
kunna anses lika med noll. I verkligheten torde sålunda förbudets upprätthållande
ytterst komma att bliva endast en samvetssak och lagbudets
egentliga betydelse att sökas däri, att detsamma är ägnat att verka upplysande
och vägledande för allmänna opinionen i frågan.

Ett förbud, vars efterlevande sålunda praktiskt taget skulle undandraga
sig varje effektiv kontroll, måste ju i och för sig väcka betänkligheter.
Förbudet skulle otvivelaktigt i många fall betraktas som ett obehörigt
ingrepp i den enskildes rätt att efter eget bedömande ordna sina
äktenskapliga förhållanden. Frånvaron av kontroll skulle fresta till förbudets
överträdande. Det torde härvid icke böra förbises, att smittofallen
för dessa sjukdomar beräknats hos oss uppgå till över 15,000 om året.
En lag, som icke efterleves, är ju ofta till mera skada än nytta; genom
åsidosättandet undergräves lagens auktoritet i allmänhet. Betänkligheterna
ökas i väsentlig mån därigenom, att förbudet icke kunnat göras
absolut. I vissa om än mera sällsynta undantagsfall har förbudets
upprätthållande befunnits innebära en onödig stränghet. Såsom exempel
på dylika fall har anförts, att någon vill ingå äktenskap på dödsbädden
och för legalisering av barn eller att båda kontrahenterna äro sjuka och
deras ålder utesluter möjligheten att erhålla barn. För att i dylika fall
möjliggöra äktenskap med därav härflytande ekonomiska och andra rättsverkningar
har äktenskapshindret i fråga i förslaget gjorts dispensabelt;
på ansökan skulle Konungen äga tillåta person, som lider av könssjukdom
i smittosamt skede, att det oaktat ingå äktenskap. Bortsett från det i och
för sig mindre tilltalande i denna anordning, att offentlig myndighet
skulle inblandas i angelägenheter av ifrågavarande art, lärer mot anordningen
i övrigt kunna anmärkas, att det synes föga sannolikt, att dispens
någonsin skulle komma att sökas. Visserligen förutsätter förslaget i denna
del sådan ändring av tryckfrihetsförordningen, att handlingarna i dylika dispensärenden
skulle bliva hemliga. Då ansökningen i allt fall skulle i vanlig
ordning ingivas i vederbörande statsdepartement, därifrån eventuellt remitteras
till andra myndigheter för yttrandes avgivande och jämväl i öv -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ligt enligt gällande arbetsordning handläggas, skulle ju icke kunna undvikas,
att ansökningens innehåll i allt fall komme till ett flertal personers
kännedom. Med hänsyn till den benägenhet att förhemliga dessa sjukdomar,
som alltid förefunnits, torde man därför kunna utgå ifrån, att i
sådana fall, där dispensanledning föreligger, vederbörande näppeligen skall
vara hågad att anlita den i lag utstakade vägen utan föredraga att så att
säga taga dispensfrågan i egen hand. Frestelsen härtill måste bliva särskilt
stark, då förhållandena äro sådana, att varje möjlighet av skadlig
inverkan genom äktenskapet är utesluten. Måhända har läkare tillfrågats
och funnit betänkligheter härutinnan icke möta. Den andra kontrahenten
kan vara insatt i förhållandet. Det måste då ligga nära till hands, att
den lagstadgade skyldigheten att söka dispens kommer att betraktas endast
som en onödig formalitet. Dispensvägens anlitande skulle för övrigt alltid
vålla tidsutdräkt. Särskilt vad angår det åberopade fallet, att någon ligger
på dödsbädden, lärer väl i dylikt fall tiden knappast medgiva sökande av
dispens.

Faran för lagbudets åsidosättande inskränker sig emellertid icke till
de fall, då dispensanledning verkligen förefinnes. Även då så ej är förhållandet,
är icke uteslutet, att den lagliga möjligheten att kunna vinna
dispens ger anledning till enahanda betraktelsesätt. Frånsett de betänkligheter,
som i övrigt möta, måste sålunda den omständigheten, att förbudet
icke kunnat göras absolut, i hög grad tala mot detsammas införande.

Anses ett inskridande på lagstiftningens väg erforderligt för
att avhålla personer, som lida av venerisk sjukdom, att sä länge smittofaran
ännu kvarstår, ingå äktenskap, torde därför den i de danska och
norska förslagen valda utvägen vara att föredraga. Enligt dessa förslag
skulle ifrågavarande sjukdomar icke utgöra äktenskapshinder i egentlig
mening. Men man har velat i möjligaste mån förebygga, att någon i
okunnighet om de därmed förknippade vådor ingår äktenskap, fastän han
eller andra maken lider av venerisk sjukdom, som ännu erbjuder fara för
smitta. Såsom villkor för ingående av äktenskap under angivna förutsättning
har därför uppställts, att den blivande maken erhållit kännedom
om sjukdomen och båda fått muntlig vägledning av en läkare om de faror,
sjukdomen innebär. Att villkoret uppfyllts och att äktenskapshinder sålunda
icke föreligger, skulle styrkas genom skriftlig förklaring, avgiven
under straffansvar, på enahanda sätt som i beredningens förslag.

1 avseende å effektiviteten kan visserligen mot denna anordning
göras enahanda anmärkning som mot den hos oss föreslagna. 1 saknad
av varje lagbestämmelse om läkarundersökning blir stadgandets iakttagande
ytterst en samvetssak, beroende av vederbörandes eget bedömande av sjuk -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

domen. Har denna kommit över n sitt smittosamma stadium, föreligger
ingen sanningsplikt enligt lagen. A andra sidan innebär anordningen den
väsentliga fördelen att icke i så hög grad fresta till överträdelse som beredningens
förslag. Utrymme är öppnat för vederbörande själva att efter
inbördes förhandling och i samråd med läkare ordna frågan utan att behöva
inviga offentlig myndighet i sakens ofta ömtåliga detaljer. Att trots
uppenbar smittofara äktenskap skulle komma till stånd, sedan sanningsplikten
fullgjorts, torde under normala förhållanden icke vara att befara.
Särskilt genom det starka betonandet av sanningsplikten är även en dylik
regel ägnad att bidraga till ansvarskänslans höjande och uppmärksamhetens
riktande på hithörande ting. Saknar även läkaren, som anser sig böra
förbjuda ett äktenskap, ett direkt lagbud att åberopa till stöd för förbudet,
är hans ställning dock sådan, att hans ord åtminstone i de allra
flesta fall lärer få avgörande betydelse. Hänvändelse till läkare framtvingas
för övrigt enligt dessa förslag i vida större utsträckning än enligt beredningens
förslag.

En svårighet med denna anordning är att finna, en lämplig formulering
för den förbindelse, som skall avgivas. Vill man undvika allt för
stor vidlyftighet synes knappast möjligt att giva den annan form än den
i de danska och norska förslagen upptagna. Denna form kan visserligen
ej frånkännas en viss otydlighet i förhållande till det svenska förslaget.
Denna brist synes dock kunna avhjälpas genom föreskrift, att förbindelsen
skall skrivas å särskild blankett, varå hithörande lagparagraf finnes avtryckt.

På grund av vad sålunda anförts, hemställes, att förslaget i denna
del omarbetas till överensstämmelse med de danska och norska förslagen.
Godkännes denna hemställan, lärer ovannämnda straffbestämmelse i 22 kap.
strafflagen böra i denna del så till vida ändras, att åklagarens rätt att
åtala göres beroende av angivelse från målsägares sida, där icke den senare
på grund av den falska förklaringen väckt talan om äktenskapets återgång.

10 §.

Regeringsrådet Thulin:

Ehuru dödförklaring jämlikt förordningen den 27 november 1854
ej må begäras av den försvunnes maka, och nämnda förordning om dödförklarings
verkan uttalar sig endast så vitt rörer den försvunnes kvarlåtenskap,
har lagberedningen ansett sig kunna gå ut från, att ett beslut
om dödförklaring bör tagas för gott såsom bevis om äktenskapets upplösning
genom döden. Till stöd för en sådan tolkning har, bland annat, åberopats,
att efter vad beredningen inhämtat, bland prästerskapet en sådan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

uppfattning vore allmänt rådande samt att ett godkännande av densamma
kunde sägas vara meddelat i förordningen angående kyrkoböckers förande
den 23 december 1910, vars »regler till försarnlingsboken* innefattade bland
annat att i kolumn 14 skulle införas anteckning om makes dödförklaring.
Det synes mig som om, då ifrågavarande anteckning allenast införes
i församlingsbokens anmärkningskolumn, ej i dess kolumn för dödsfall
eller i död- och begravningsboken, näppeligen synnerligt stöd kan
hämtas av sistnämnda stadgande, och då på sätt lagberedningen framhållit
åtskilliga omständigheter kunna åberopas mot en sådan tolkning,
torde knappast tillräckliga skäl hava förelegat att vid omarbetning av äktenskapsrätten
lämna denna fråga oreglerad i lag. Väl lärer äktenskap efter
makes dödförklaring sällan förekomma, men föreligger sådant fall, torde
vederbörande kunna fordra, att de vid en så viktig frågas avgörande må
hava att följa ej endast en oviss praxis utan en uttrycklig lagbestämmelse.

3 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall lysning sökas hos den präst, som för
kyrkoböckerna i den församling, där lysningen skall äga rum. Mot denna
bestämmelse skulle väl i och för sig icke vara något att erinra. Men
skall i stadgandet inläggas vad lagberedningen därutinnan uttalat, synes
mindre tillfredsställande resultat uppstå. I motiven heter det, att den
präst, som för kyrkoböckerna, i allmänhet är kyrkoherden, men att där
åt präst i annex- eller kapellförsamling jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den
29 januari 1869 av domkapitlet uppdragits att på eget ansvar, dock under
ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkoböcker utan ock
utfärda därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap, denne är lysningsförrättare
i annex- eller kapellförsamlingen. Stadgandet i fråga skulle
alltså enligt lagberedningens mening innebära, att berättigad till att upptaga
begäran om lysning skulle vara allenast kyrkoherden eller, i fall omförmälda
cirkulär vunnit tillämpning, den präst i annex- eller kapellförsamling,
som erhållit uppdrag att på eget ansvar föra dess kyrkoböcker.
Nu har emellertid, såsom ock av Stockholms stads konsistorium
framhållits, i församlingar, där flera präster finnas, deri praxis utbildat sig,
att kyrkoherden, utan att sådant uppdrag lämnats, som i 1869 års cirkulär
avses, brukar låta under honom tjänstgörande präst vid kyrkobokföringen
i viss omfattning företräda kyrkoherden. Befogenheten härutinnan

fi4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

antydes i 44 § av förordningen den 23 december 1910 angående kyrkoböckers
förande och vinner jämväl stöd av de till nämnda förordning
hörande blanketter. Att i större församlingar en dylik anordning kan
vara av nöden, för att ärendena må gå sin gilla gång, är uppenbart. Allmänheten
bör i frågor, som stå i samband med kyrkobokföringen, få vända
sig till den präst i församlingen, som faktiskt sköter expeditionen. Att
göra undantag beträffande lysning synes icke påkallat. Åt stadgandet
i fråga behöver dock enligt lagrådets tanke icke givas den inskränkta innebörd,
som lagberedningen tydligen avsett; stadgandet skulle alltså kunna
bibehållas oförändrat. Men anses tolkningen föranleda till den i motiven
angivna uppfattning, torde ett annat uttryckssätt böra användas, så att
lysningsansökan kommer att handläggas i samma ordning som andra i
samband med kyrkobokföringen stående frågor. \ ad nu sagts gäller även
bestämmelserna i 4 kap. 6 och 7 §§.

2 §.

Lagrådet:

Beträffande de äktenskapshinder, som hänföra sig till trolovads ålder,
har lagberedningen i sina motiv uttalat, att beredningen ansett det utan
uttrycklig föreskrift vara klart, att frågan huruvida dylikt hinder mötte
skulle bedömas med hänsyn till den tidpunkt, då vigsel tidigast finge äga
rum, ej till den, då lysningsansökningen prövades. Bevis om åldersdispens
finge alltså ej avfordras trolovad, som väl icke vore äktenskapsmyndig, när
lysning söktes, men bleve det inom lysningstidens utgång; lysning skulle,
oberoende av giftomans samtycke, utfärdas för den, som väl ännu ej vore
hunnen till myndig ålder, men uppnådde denna ålder före lysningstidens
utgång. Med avseende å de i 2 kap. 11 § givna regler om väntetid göres
enahanda uttalande: lysning borde utfärdas medan de tio månaderna ännu
löpte, därest ej längre tid återstode än att de måste hava gått till ända
vid lysningstidens utgång. För lagrådet synes det tveksamt, huruvida den
sålunda av beredningen hävdade mening måste anses otvivelaktigt riktig;
att det skulle för vederbörande präster framstå såsom klart att förfara i
enlighet med de gjorda uttalandena vågar lagrådet i varje fall bestrida.
Då t. ex. lagstiftaren velat på grund av den bristande förståndsmognad,
som intill en viss ålder ansetts föreligga, till skydd för den trolovade göra
äktenskapets ingående och ordnandet av vad därmed står i samband beroende
av giftomans samtycke, skulle det verka i viss mån stötande, om
den trolovade före uppnådd sådan ålder tillätes mot giftomannens bestridande
på egen hand bringa till stånd lysningen till äktenskap. Det torde

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

för övrigt vara allt annat än tydligt att, om man sloge in på den av beredningen
beträdda vägen, man borde stanna just vid den av beredningen
angivna punkt. Det synes svårt angiva giltiga skäl, varför i så fall man
ej skulle bevilja jämväl tidigare lysning, på grund varav vigsel kunde ske.
sedan behörig ålder eller myndighet inträtt. Prästen skulle endast beakta,
att icke lysningsbevis dessförinnan av honom utfärdades. Ordalagen uti
2, 3 och 8 mom. i denna paragraf synas knappast medgiva den av beredningen
avsedda tolkning. Vill man åvägabringa ett förfaringssätt i
överensstämmelse med beredningens mening, lärer alltså en jämkning i
stadgandenas avfattning vara av nöden, desto mera som, enligt vad beredningen
själv vitsordat, praxis hittills snarare gått i motsatt riktning.
Att på skilda håll olika tillämpning skulle göra sig gällande vore naturligtvis
icke tillfredsställande.

Såsom underlag för den hindersrannsakan, som det åligger prästen
att verkställa innan lysning må utfärdas, hava enligt bestämmelserna i
denna paragraf anvisats honom kyrkoböckerna, intyg eller andra dokument
samt, beträffande förhållanden, som ej framgå av dessa handlingar, på
heder och samvete avgivna skriftliga försäkringar av de trolovade. I
fråga om det äktenskapshinder, som kan föreligga med hänsyn därtill
att trolovad, som uppnått myndig ålder, är omyndigförklarad, är emellertid
kravet på utredning i den ena eller andra riktningen icke tillgodosett.
Beredningen har framhållit, att det borde ombesörjas, att kyrkoböckerna
komme att lämna tillförlitligt besked om omyndigförklaringar, och erinrat
att, så vitt det föreslagna kreditregistret komme till stånd, måhända
de för kyrkobokföring härom nödiga underrättelserna kunde lämnas ur
sagda register. Då det är av vikt, att redan från början kontroll i berörda
hänseende anordnas, och då det säkerligen, med hänsyn jämväl
därtill att frågan om upprättande av kreditregister för närvarande synes
vara förfallen, skulle möta svårigheter att få kyrkoböckerna kompletterade
med uppgifter om skedda omyndigförklaringar, synes annan utväg knappast
stå till buds än att uti omförmälda avseende anlita försäkran av trolovad.

Fjärde momentet i förevarande paragraf synes hava erhållit en mindre
lycklig avfattning. »Känd» för sinnessjukdom måste ju framför allt den
anses vara, i fråga om vilken det såväl för prästen som andra är notoriskt,
att lian är sinnessjuk. Men för ett dylikt fall kan stadgandet näppeligen
vara givet. En begäran om lysning av sådan sinnessjuk har prästen att
utan vidare anse såsom icke framställd; att avfordra sökanden läkarbetyg
får icke ifrågakomma. Då beredningen till stöd för lämpligheten att använda
berörda uttryckssätt åberopar vad i kungl. brevet den 25 november
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 käft. (Nr 18.) 9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

1757 föreskrives beträffande fallandesot, synes beredningen icke hava behörigen
beaktat, att de båda fallen äro väsentligen olika. Ej varje slag
av fallandesot utgör äktenskapshinder, och vid sådant förhållande är det
naturligt, att hur uppenbar förefintligheten av fallandesot hos nupturienten
än är, prästen har att påfordra läkarbetyg för att vinna kännedom om
sjukdomen är »den rätta fallandesoten». Nämnda brev utgår ifrån att
fallandesot verkligen är för handen. Men i fråga om sinnessjukdomshindret
måste utgångspunkten vara en annan. Huruvida sinnessjukdom i själva
verket föreligger måste lämnas åsido. Om giltiga skäl förefinnas att misstänka
tillvaron av sådan sjukdom, måste undersökning av läkare påkallas.
Man bör naturligtvis tillse, att prästen icke i onödan avfordrar läkarbetyg.
Åt stadgandet synes enligt lagrådets mening lämpligen kunna givas den
avfattning, att läkarbetyg skall avfordras, om kyrkoböckerna eller äktenskapsbetyget
innehålla anteckning att nupturienten är sinnesjuk eller prästen
eljest har skälig anledning att misstänka honom vara sinnessjuk.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Då i 3, 4, 7 och 8 mom. av denna paragraf trolovads skyldighet
att styrka sin hinderslöshet i de särskilda däri angivna hänseendena satts
i beroende därav, att viss omständighet »veterligen» eller »ej veterligen» är
förhanden, har därmed uppenbarligen avsetts att förebygga en sådan misstolkning
av dessa stadganden, att det exempelvis skulle tillkomma prästen
att avfordra trolovad bevis att denne icke är omyndig förklarad eller att
han icke under de tre sista åren varit sinnessjuk o. s. v.

Det torde emellertid vara utan vidare klart, att prästen endast om
han har vetskap om någon omständighet av här ifrågavarande beskaffenhet
äger av trolovad kräva fullgörande av den bevisskyldighet, som här för
varje fall föreskrives. Ur synpunkten av angelägenheten att förebygga
misstolkning i ovan angiyna riktning synes därför bibehållandet av ordet
»veterligen» överflödigt. Å andra sidan skulle detta uttryck, på det sätt
stadgandena i fråga avfattats, kunna föranleda den ur enbart språklig synpunkt
fullt riktiga tolkningen, att trolovad icke skulle hava några skyldigheter
uti här ifrågavarande avseenden, om vederbörande omständighet är för
prästen okänd. På grund härav hemställes, att uttrycket i fråga måtte utgå.

Regeringsrådet Thulin:

Beträffande lysningsförrättare har i motiven framhållits, att efterforskande
i kyrkoböckerna av äktenskapshinder rimligtvis ej kunde åläggas
denne. Detta bör väl gälla även den, som har att utfärda äktenskapsbetyg,
helst i fråga om skyldskaps- och svågerskapshinder försäkran skall
irivas av trolovad. Då emellertid den lydelse 1 mom. i denna paragraf

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

erhållit, jämförd med motiven till detsamma, skulle kunna, på sätt även
framgår av infordrade yttranden, giva anledning till en motsatt tolkning,
synes nödig omformulering böra ske, så att Kungl. Maj:t må vara oförhindrad
att vid utfärdande av formulär till äktenskapsbetyg meddela
sådana föreskrifter, att pastors forsknings plikt vederbörligen begränsas.
Ehuru någon antydan därom ej lämnats vare sig i förslaget eller i motiven,
torde väl Kungl. Maj:t kunna och böra i samband med utfärdande av
dylikt formulär meddela bestämmelser, i vilken form utfärdaren av äktenskapsbetyg,
som i regel bäst känner trolovads personliga förhållanden, må
hava att giva lysningsförrättaren del av sådana för honom kända förhållanden,
som ej äro att hämta ur kyrkoböckerna, men för hindersprövningen
kunna vara av betydelse. Särskilt kan detta vara av vikt vid sinnessjukdom.
Lagberedningen har i sina motiv framhållit, att en person
kan vara av pastor känd för sinnessjukdom utan att sådana förhållanden
föreligga, att anteckning därom kan införas i kyrkoboken, på vilken äktenskapsbetyget
skall grundas.

Då den, som drabbats av könssjukdom, i regel icke på egen hand
kan besvara frågan, om, såsom medicinska fakulteten i Uppsala uttrycker det,
»praktiskt sett nödiga garantier finnas, att sjukdomen redan passerat sitt
smittosamma stadium», utan därutinnan måste lita till läkarens omdöme,
synes det böra stå trolovad öppet att, i stället för avgivande av försäkran
på heder och samvete i en fråga, som han ej själv kan bedöma, få åberopa
intyg, avgivet av läkare enligt de av Konungen därom jämlikt 7 § meddelade
närmare bestämmelser.

3 §•

Lagrådet:

I första stycket av denna paragraf synas ett par redaktionella ändringar
vara önskvärda. Den präst, som har att handhava hindersgranskningen,
benämnes här lysningsförrättare. Då genom detta ord tanken
närmast föres till den person, som verkställer lysningen, torde detsamma
böra utbytas mot ett annat, exempelvis »prästen». Vidare användes ordet
lysning i betydelse av den skriftliga handling, som innefattar beviljandet
av äktenskapets kungörande, medan därmed eljest i förslaget betecknas
själva kungörandet. Det torde vara mindre tillfredsställande, att uttrycket
på sådant sätt får två olika betydelser. Det synes här lämpligen kunna
utbytas mot lysningssedel.

Kungörelse om äktenskapsbetygs utfärdande skall enligt andra stycket
i denna paragraf innehålla uppgift, bland annat, om den församling, där
lysning skall ske. Anledningen till en sådan bestämmelse är uppenbar -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ligen att för eventuell anmälan av hinder anvisning skall lämnas, varest
anmälan må göras. Enär i fall, som avses i 6 §, lysning ej sker samt,
då äktenskap skall ingås inför annan svensk myndighet å utrikes ort än
präst, i stället för lysning förekommer kungörelse genom anslag och
offentliggörande i tidningar, men även i dylika fall samma behov av anvisning
är för handen, synes en jämkning av ordalagen i förevarande
stycke böra äga rum, förslagsvis sålunda, att orden »den församling, där
lysning skall ske», utbytas mot orden »varest hinder mot äktenskapet skall
anmälas och styrkas».

Lagrådet vill därjämte påpeka, att bestämmelsen om äktenskapsbetygets
kungörande och stadgandet i första stycket icke kunna anses stå
i något, inbördes samband, som bör föranleda deras upptagande i samma
paragraf. Om andra stycket utbrytes ur denna paragraf, synas detsamma
och stadgandet i 7 § första stycket, vars upptagande tillsammans med den
alldeles olikartade föreskriften i sista stycket av 7 § jämväl måste betraktas
såsom mindre tillfredsställande, kunna sammanföras till en särskild paragraf.

Regeringsrådet Thulin:

o # Ö .... .

På sina ställen har lagberedningen i motiven erinrat, att i anslutning
till ifrågavarande lagförslag erfordrades nya eller ändrade administrativa
bestämmelser. Givetvis har lagberedningen ej därvid åsyftat fullständighet.
1 åtskilliga andra fall än de, som av lagberedningen särskilt anmärkts,
torde det bliva nödvändigt utfärda kompletterande bestämmelser. Detta
gäller jämväl lysningen och dess verkställande.

Vid lysnings kungörande skola, på sätt lagberedningen framhållit,
där ej annorlunda särskilt stadgats, bestämmelserna i lagen den 1 juni
1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka iakttagas. Enligt nämnda
lag skola kungörelserna uppläsas från predikstolen i församlingens kyrka.
Detsamma gäller lysning, men torde det ej alltid bliva samma kyrka, som
därvid ifrågakommer. Under det i 1894 års lag med församlingens kyrka
i regel avses ej endast moder- eller annexförsamlingens kyrka titan även
kyrka i kapell- eller bruksförsamling, vare sig den har egen kyrkobokföring
eller icke, torde väl den allmännaste uppfattningen vara, att lysning
med laga verkan får ske i kapell- eller bruksförsamlings kyrka, endast
om församlingen har egen lysningsberättigad präst eller åtminstone
egen kyrkobokföring. Härutinnan synes likväl, i saknad av närmare
föreskrifter, praxis vai’a synnerligen vacklande och olika i skilda trakter.
I många fall torde lysning för kapellförsamling verkställas i moderförsamlingen,
under det i andra fall lysning avkunnas i kapellförsamlings kyrka,
även där församlingen ej har egen kyrkobokföring. Det synes därför vara

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

nödvändigt att närmare bestämmelser meddelas, i vilken kyrka lysning
skall avkunnas, och detta så mycket hellre, som det även i övrigt kan vara
tveksamt, vad med »kyrkan» skall avses. Lagberedningen har erinrat, att det
vore tydligt att därmed förstås den vederbörligen invigda lokal, där församlingens
gudstjänst firas, sålunda kanske stundom en annan än kyrkobyggnaden,
samt att om i ett pastorat med flera församlingar s. k. alternering
äger rum, så att gudstjänst ej alla söndagar hålles i varje församlings kyrka,
liksom hittills den eller de församlingar, inom vilka gudstjänst ej hålles, få
anses för den söndagen hänvisade till en annan av pastoratets kyrkor, där följaktligen
äktenskapslysningar skola avkunnas. Där gudstjänst skall hållas
i annan lokal än kyrka, torde emellertid i allmänhet vederbörlig invigning
endast ifrågakomma, då lokalen är avsedd att i stället för kyrkan användas
för gudstjänstligt bruk under avsevärd tid. Möter eljest hinder att
använda kyrkan, nöjer man sig med domkapitlets tillstånd att få hålla
gudstjänst i annan lokal eller under bär himmel; är det ett mera tillfälligt
hinder, hålles gudstjänsten på sådant sätt även utan dylikt tillstånd.
Då lagen hittills endast innehållit, att lysning skulle ske från predikstolen,
har hinder ej ansetts möta att å sådan plats avkunna lysning.
Genom användandet av ordet »kyrkan» har givetvis ej åsyftats göra någon
ändring härutinnan, men synes det, för undvikande av avbrott i lysning,
vara av vikt, att varje tvekan därutinnan undanröjes. Förekommer inom
ett pastorat med flera församlingar eller mellan församlingar i skilda pastorat
alternering, måste naturligen, på sätt lagberedningen angivit, den
eller de församlingar, inom vilka gudstjänst ej hålles, anses för den söndagen
för lysningar hänvisade till en annan kyrka. Vilken kyrka därvid
avses är emellertid, då i ett pastorat finnas flera än två kyrkor, ofta tveksamt.
Det är av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att vid beslut
om alternering i dylika fall alltid bestämmes, i vilken kyrka lysning skall
verkställas. Vad sålunda anförts gäller huvudsakligen territoriella församlingar,
dock lärer även beträffande vissa icke territoriella församlingar,
särskilt de jämtländska lappförsamlingarna, behov av särskilda föreskrifter
härutinnan förefinnas.

Närmare bestämmelser torde även erfordras i syfte att vinna enhetlighet
i sättet för lysningssedlars upprättande samt att få reglerat, huru
pastor skall förfara, om lysningssöndagarnas serie av någon anledning
varder bruten eller ny lysning sökes, innan giltighetstiden utgått för
tidigare verkställd lysning. Vid avbrott i lysning torde för närvarande
den regel iakttagas, att lysningen upprepas på nytt från början. Det kan
ifrågasättas, om icke denna praxis skulle kunna mildras. För den, som
redan utsatt dagen för vigseln och därefter rättat tiden för lysningen,

Kungl. Maj:ts nåd. propositon Nr 18.

vållar en förnyad lysning mången gång synnerliga olägenheter. Frågan,
huru det skall ^ förfaras, om ny lysning sökes, innan giltighetstiden utgått
för tidigare verkställd lysning, synes, på sätt framgår av de infordrade
yttrandena, hava väckt särskild uppmärksamhet från prästerskapets sida.
Sä framhåller ett domkapitel, att om förslaget antages, intet i lag sedermera
kunde hindra, att en manlig kontrahent på skilda orter eller till och
med i samma församling, läte lysa för sig med först en och sedan, till
och med under det denna lysningsprocedur påginge, med en andra, tredje
o. s. v. trolovad, och skulle han sedan inom den för lysning stadgade
giltighetstiden kunna hava fritt val att avsluta äktenskapet med vem som
helst3 av dem, med vilka det hade lyst för honom. Det må nu vara, att
då trolovningsbegreppet enligt förslaget givits sådan innebörd, att trolovnino-
för anses bruten genom ny trolovning, ändå att lysning skett och
andra parten ej erhållit kännedom om brytningen, dylika stötande undantagsfall
icke helt kunna undvikas, men så mycket torde väl kunna fordras
av lagstiftningen, att lysning i sådana fall ej får ske, med mindre utredning
förebragts, att den första trolovningen med andra partens vetskap
upplösts och det första lysningsbeviset, där sådant utfärdats, återställts.

Av de bestämmelser ovan ifrågasatts torde en del kunna av Konungen
utfärdas i administrativ väg utan bemyndigande i lag, för andra åter förutsattes
dylikt bemyndigande. För så vitt erforderliga bestämmelser ej
intagas i lagen, torde därför bliva nödigt stadga, att närmare beståmme
ser om lysning och dess verkställande meddelas av Konungen.

5 §•

Regeringsrådet Thulin och justitierådet friherre Leijonhufvud:

Efter lysningens fullbordande har enligt denna paragraf prästen, hos
vilken lysning sökts, att på begäran utfärda lysningsbevis, därest ej hinder
mot äktenskapet blivit jämlikt 4 § hos honom anmält och styrkt eller
eljest blivit honom kunnigt. Ordalagen här kunna giva anledning till
den enligt motiveringen ej avsedda tolkningen, att innehållande av lysnin<rsbevis
icke skulle ifrågakomma, om ej hindret blivit till fullo styrkt.
Nå<?on jämkning i avfattningen är förty önskvärd. I enlighet med vad nu
gäller lärer lysningsbeviset böra innehålla, att veterligt hinder mot äktenskapets
ingående ej möter.

Regeringsrådet Thulin:

Om än i regel oberoende av anmält hinder lysningen, där den ej
återkallas, bör fortgå och prövningen av hindret ske vid lysningsbevisets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

utfärdande, synas dock förhållandena kunna vara sådana, att prästen, utan
avvaktan på återkallelse, bör äga liksom hittills få avbryta lysningen. Är
det, på sätt i motiven angivits, meningen, att sådant avbrott ej må ske,
torde det böra få sitt uttryck i lagtexten.

7 §•

Regeringsrådet Thulin:

Det kunde ifrågasättas, om förevarande lag borde träda i kraft,
innan sådana åtgärder vidtagits, att de läkarutlåtanden, som kunna komma
att avgivas i äktenskapsfrågor, bliva skyddade mot offentligheten. Vad
sålunda anförts gäller även vissa andra handlingar i äktenskapsmål. Då
emellertid ett uppskov med lagens trädande i kraft ur andra synpunkter
måste anses synnerligen beklagligt, har jag allenast ansett mig böra framhålla
vikten av, att sådana bestämmelser, utan avseende på förestående revision
av tryckfrihetsförordningen, snarast möjligt måtte komma till stånd
samt att, i den mån frågan kan av Kungl. Maj:t i administrativ väg regleras,
densamma måtte beaktas vid meddelande av närmare föreskrifter om
läkarintyg.

4 KAP.

1 §•

Regeringsrådet Thulin:

Det synes mig tveksamt, om vigsel bör användas såsom beteckning
för äktenskaps ingående i borgerlig form. Låt vara att detta uttryck i
senare tid faktiskt utan stöd av lag kommit i bruk i denna betydelse, särskilt
i huvudstaden — att det skulle hava vunnit fullständigt burskap
lärer näppeligen överensstämma med verkliga förhållandet — torde dock,
med hänsyn till detta ords ursprung och den betydelse det sedan sekler
haft, ett sådant missbruk böra genom lagstiftningen snarare motarbetas än
understödjas. Väl har det sagts, att beteckningen vigsel skulle bidraga
att avlägsna den emellanåt försporda föreställningen, att ett äktenskap, som
. ingåtts i borgerlig form, skulle hava lägre värde än ett, som slutits med
kyrkans medverkan. Det torde dock vara föga tilltalande, att. på samma
gång man vid äktenskaps ingående i borgerlig form sorgfälligt måste
utesluta varje religiös antydan, man dock åt det i denna form ingångna
äktenskapet skulle söka bereda ett högre värde genom att i lag giva det
en beteckning, som i flertalets ögon måste förläna ett visst sken av religiös
helgd. Något behov att för vinnande av enhetlig terminologi använda
vigsel i denna betydelse synes ej föreligga, då man har att tillgå

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

uttrycket giftermål, som i nämnda betydelse bibehållits i deri av lagberedningen
delvis omarbetade lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Ordet giftermål
borde väl ej heller saknas i en lag, som torde vara avsedd att utgöra
gruudstommen i en blivande giftermålsbalk. Beträffande uttrycket gifter
mål i 8 § av detta kapitel hänvisas till vad lagrådet där anfört.

2 §.

Lagrådet:

Såsom villkor för vigsel inom svenska kyrkan har beträffande med
lem av denna uppställts, att han är döpt. Med hänsyn till de stridiga
meningar, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande angående dop,
förrättat av lekman, och angående den ställning, kyrkan härvidlag bör
intaga, låter det sig icke förnekas, att åtskilliga svårigheter skulle undgås,
om “man helt och hållet utmönstrade detta villkor för vigsels erhållande.
Lagrådet har dock icke ansett sig böra göra något yrkande i sådant hänseende.
När villkoret uppställes, synes det emellertid oegentligt, att detsamma
icke göres tillämpligt jämväl beträffande förordnande av Konungen
enligt näst sista stycket i denna paragraf.

3 §•

Lagrådet:

Med de i första stycket av denna paragraf givna bestämmelser skulle
kunna inträffa, att ehuru nupturienterna vore berättigade att här i riket
erhålla kyrklig vigsel, någon präst inom kyrkan, som vore pliktig sammanviga
dem, icke skulle vara tillfinnandes. Sa bleve händelsen, om ly sning
ä<ff rum i församling, varest kvinnan vistades utan att vara där kyrkobokförd,
och mannen ej heller vore medlem av någon församling i Sverige.
Om ock det under sådana förhållanden torde kunna förutsättas, att en
önskad kyrklig vigsel komme till stånd på grund av frivilligt åtagande
frän prästens sida, lärer ett stadgande likväl böra givas, varigenom biträde
av präst i varje fall varder nupturienterna tillförsäkrat. För lagrådet synes
detta lämpligast kunna ske genom föreskrift att prästen i lysningsförsamlingen
har skyldighet att förrätta vigseln.

5 §•

Regeringsrådet Thulin:

Klart är att för utövandet av en vigselförrättares värv måste, särskilt
om han, såsom understundom kan förekomma, har att verkställa

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

hindersrannsakan, krävas insikt i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps
ingående. Ar fråga om förordnande av särskild vigselförrättare,
bör detta krav kunna tillgodoses utan att genom föreskrift i lagen Konungens
befallningshavandes valrätt inskränkes till vissa kretsar. Men då det
gäller att bestämma, vilka personer lagligen skola vara befogade och pliktige
att förrätta vigsel, synes det nödigt tillse att ej andra utväljas än
sådana, hos vilka erforderlig lagkännedom kan förutsättas vara tillfinnandes.
I visst avseende har detta beaktats i förslaget. Beträffande magistratsledamot
godkännes sådan såsom vigselförrättare endast för det fall
att han är lagfaren. Vad angår stad under landsrätt har däremot berörda
synpunkt lämnats åsido. Ordföranden i sådan stads styrelse är icke alltid
lagfaren, ännu mindre torde detta bliva händelsen med hans ställföreträdare,
om denne vid förfall för ordföranden skall vara vigselförrättare.
Det sjmes mig riktigast att utesluta föreskriften om vigselbehörighet för
ordförande i stadsstyrelse och låta i stad, där magistrat ej finnes, Konungens
befallningshavande förordna vigselförrättare.

6 §•

Lagrådet:

I det yttrande, domkapitlet i Luleå avgivit över föi’slaget, har domkapitlet
hemställt, att föreskriften att lysning, som ej inom tre månader
efterföljdes av äktenskaps ingående, skulle anses förfallen, lämpligen borde
förändras därhän, att giltighetstiden utsträcktes till exempelvis ett år.
Domkapitlet förklarar sig hava föranletts till denna hemställan av de svårigheter,
som av beröi''da föreskrift skulle vållas särskilt den nomadiserande
lappbefolkningen. Det inträffade nämligen icke sällan, att lappar efter
uttagande av lysning under vårtid före vigseln överraskades av sådana
väderleksförhållanden, att de omedelbart måste begiva sig till fjälls, varifrån
de sedan icke återvände till bebyggda trakter förrän efter mer än
ett halvt års förlopp. Att på sätt domkapitlet föreslagit i allmänhet utsträcka
tiden för lysningens giltighet lärer icke vara att förorda. Det
syfte, man genom begränsningen velat främja, torde vara alltför beaktansvärt
för att ett frångående av bestämmelsen i fråga bör ske i annat fall
ån da behovet oundgängligen så kräver. I fråga om den nomadiserande
lappbefolkningen synes emellertid ett sådant behov vara för handen. För
denna befolkning lära fördenskull, måhända efter vidare utredning, lämpliga
särbestämmelser i omförmälda hänseende böra givas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 liäft. (Nr 18.) 10

Kunnl. Maj-.ts nåd. proposition Nr lb.

8 §•

Lagrådet:

Enligt gällande rätt skall borgerlig vigselförrättare, då äktenskap
inför honom ingås, föra protokoll över vad därvid förekommit. Lagberedningen
har, med hänvisning därtill att varje vigsel skall antecknas i vederbörande
kyrkobok, ansett en dubbel registerföring obehövlig och förty
ej upptagit bestämmelse om särskilt protokoll. Till makarnas ytterligare
säkerhet har i stället föreslagits, att vigsel förrättaren har att ofördröjligen
till dem utgiva bevis om vigseln. Denna anordning finner lagrådet
knappast tillfredsställande. Det är uppenbarligen ej tillfyllest, att
bevis om en rättshandling av den betydelse, som här är i fråga, skall
vara att söka endast i en urkund, som förvaras av kontrahenterna själva.
Och enligt vad beredningen anför äro fall, då anteckning av vigsel i kyrkobok
ej kommit till stånd, icke okända. Härvid är att räkna icke blott
med försummelse av vigselförrättare att avsända föreskriven anmälan till
behörig myndighet utan ock med möjligheten att anmälan ej kommer vederbörande
till handa, en möjlighet, som under vissa förhållanden kan
bliva avsevärd. Vigselförrättaren ålagd skyldighet att protokollföra förrättningen
synes förty innebära ett icke oväsentligt tryggande av rättssäkerheten,
och torde vid sådant förhållande hänsyn ej böra tagas till det
ökade arbete, som därav skulle föranledas och som med lämpliga anordningar
bleve föga betungande. Fullt följdriktigt vore ju att låta skyldigheten,
om den införes beträffande borgerlig vigselförrättare, gälla även för
präst. Särskilda omständigheter torde emellertid tala för att därutinnan
låta förbliva vid vad nu gäller. Lagrådet hemställer fördenskull, att den
nu lagstadgade förpliktelsen med avseende å förande av protokoll bibehålies.
Föreskriften om protokollets bestyrkande av vittnen lärer utan
olägenhet kunna bortfalla. Däremot synes, då enligt förslaget en ny kategori
av vigselförrättare skulle tillkomma, i det att efter Konungens medgivande
därtill skulle kunna förordnas lämplig person, som icke behöver
i Övrigt hava ämbetsmannaställning, böra sörjas för att protokoll, som föres
av den sålunda förordnade, må bliva behörigen förvarat, exempelvis genom
överlämnande av varje års protokoll till viss myndighet. Föreskrift härom
torde kunna meddelas i administrativ väg. Iakttages nyssberörda hemställan,
borde utfärdandet av vigselbevis kunna göras beroendena v att begäran
i sådant hänseende framställes.

Ordet giftermål betecknar i sin rätta betydelse den akt, genom vilken
äktenskap ingås, om ock vid mindre noggrant uttryckssätt detsamma
användes såsom liktydigt med äktenskap. 1 lagen om vissa internationella

Kungl. Maj tis nåd. proposition Nr 18.

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap har ifrågavarande
ord sin nämnda rätta betydelse. I förevarande paragrafs stadgande, att
vid vigseln de trolovade skola avgiva sitt ja och samtycke till giftermålet,
synes fördenskull ordet giftermål böra utbytas mot det i förevarande bemärkelse
eljest i förslaget uteslutande nyttjade ordet äktenskap.

5 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Första punkten i förevarande paragraf avser enligt ordalagen all
egendom, som en make vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat
genom arv, gåva eller testamente, och således jämväl egendom, som enligt
lag eller förord är makens enskilda. Härav har blivit en följd, att det
undantagsstadgande i fråga om rätt till vederlag, som meddelas i andra
punkten, omfattar även egendom av sistberörda slag. Detta är uppenbarligen
icke avsett. Ett bibehållande av undantagsstadgandet nödvändiggör
fördenskull en ändring i första punktens avfattning, så att densamma
kommer att gälla allenast egendom, som enligt eljest gällande rättsregler
skulle vara gemensam.

Emellertid synes den givna bestämmelsen oni frånvaron av vederlagsrätt
i avsedda fall icke ägnad att i allmänhet utjämna obillighet, som
annars kunde befaras vara för handen; den skulle enligt lagrådets tanke
snarare skapa orättvisa. Mot de exempel, som i motiven omförmälts av
lagberedningen för att visa behovet av deri föreslagna undantagsregeln,
torde lätteligen kunna anföras andra, genom vilka ganska hårda konsekvenser
av denna regel träda i dagen. Om t. ex. före äktenskapet mannen
ägt en fastighet och kvinnan ett kapital motsvarande fastighetens
värde, och för vinnande av likställighet fastigheten genom förord gjorts
till gemensam egendom, måste det ovedersägligen anses innebära en orättvisa
mot hustrun, om hon, sedan kapitalet använts för förbättring av fastigheten,
vid äktenskapets återgång intet skulle erhålla utan mannen för
sig taga den förbättrade fastigheten. Om en var av makarna infört
aktier till lika värde och före; återgången de av den ene införda aktierna
realiserats för bestridande av levnadskostnader eller annat, men de aktier,
som införts av den andra maken, funnes i behåll, vore det allt annat än
rättvist att hela behållningen tillädes den senare. Och då lagberedningen
i motiven framhåller, att. det skulle alltför mycket strida mot den
uppfattning av återgångens rättsliga natur, som ligger till grund för för -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

slaget, om icke de åtgärder med avseende å boets egendom, vilka make
under äktenskapets bestånd vidtagit, i allmänhet finge bedömas med det
dåvarande rättsläget såsom utgångspunkt, kan enligt lagrådets mening icke
därav hämtas stöd för det principiellt berättigade uti ifrågavarande undantagsstadgande.
Från dylik synpunkt skulle det tvivelsutan vara mera
följdriktigt att, med undantag för det fall då ond tro föreligger hos den
ena kontrahenten, låta rättsverkningarna av ett äktenskap i allo bliva gällande.
Lagrådet finner dock vad som anförts såsom grund för den föreslagna
huvudregeln angående bodelningen äga giltighet. Men för det tillagda
undantagsstadgandet anser lagrådet icke tala vare sig skäl av principiell
natur eller billighetshänsyn, vadan lagrådet hemställer om stadgandets
uteslutande ur förslaget.

6 §•

Lagrådet:

Såsom lagberedningen i sina motiv framhållit är det naturligtvis
önskvärt, att de tvistefrågor makarna emellan, som kunna uppstå i anledning
av äktenskapets upplösning, så snart som möjligt och i ett sammanhang
bringas till avgörande. 1 sådant syfte hava på sina ställen föreslagits
preklusionsbestämmelser rörande framställande av anspråk på de rättigheter,
vilka i särskilda avseenden den ena maken tillerkänts emot den
andre. I förevarande paragraf stadgas sålunda, att anspråk på det skadestånd,
vartill vid återgång av äktenskap i angivna fall den ena maken
äger rätt, skall vid talans förlust framställas i målet om återgång eller
i mål om klander av avtal, som makarna med hänsyn till återgången
träffat.

Detta stadgande synes lagrådet icke vara av den klarhet, att möjlighet
till missuppfattning är utesluten. I motiven lämnas alltför ringa
ledning för tolkningen. Bestämmelserna om klander av avtal mellan
makarna återfinnas i 6 kap. 26 §. De avtal, som kunna ifrågakomma,
äro överenskommelser om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,
om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll.
Under förutsättning att avtalet ej slutits under separation, äger rätten,
om avtalet uppenbarligen är obilligt för ena maken, jämka detsamma på
den makens talan; sådan talan skall dock väckas sist i målet om äktenskapsskillnad,
där denna vinnes efter förutgången separation, men eljest
inom ett år från det skillnad i äktenskapet meddelades. Då återgång
och äktenskapsskillnad i detta hänseende äro likställda, skall alltså klander
av avtal, som slutits med hänsyn till återgång, väckas sist inom ett år
efter det till återgång dömts. I fråga om underhåll av barnen äro sär -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18. 77

skilda föreskrifter givna, på grund varav rättelse i avtal därom kan jämväl
senare vinnas.

Då nu uti ifrågavarande stadgande rätt tillerkänts make att framställa
anspråk på skadestånd i mål om klander, kunde man föranledas till
det antagande, att ett skadeståndsanspråk finge med verkan göras gällande,
så snart klandertalan väckes av ena eller andra maken. Att detta icke
kan vara avsett, synes lagrådet uppenbart. Med hänsyn till grunderna
för de givna bestämmelserna lärer den skadeståndsberättigade maken icke
efter det återgångsdomen fallit kunna genom klandertalan draga frågan
om skadestånd under rättens prövning i annat fall, än då yrkandet går
ut på att få ett avtal om skadestånd jämkat på den grund, att käranden
därigenom blivit tillgodosedd i så ringa mån, att det måste betraktas
såsom uppenbar obillighet. Rätt till sådan talan framgår direkt av stadgandena
i 6 kap. 26 §. Men om klandertalan väckes av andra maken,
bör på sätt beredningen påpekat den skadeståndsberättigade äga befogenhet
framställa skadeståndsanspråk, oavsett att det klandrade avtalet reglerar
makarnas mellanhavande i annat hänseende. Ett sådant anspråk lärer
dock icke kunna göras gällande i vidare mån än som erfordras för att
möta den väckta klandertalan; några fördelar utöver vad det klandrade
avtalet tillägger svaranden böra icke i klandermålet kunna av honom vinnas.

Det synes lagrådet önskvärt, om avfattningen av ifrågakomna stadgande
kunde något jämkas, så att angivna synpunkter, vilka lagrådet
förutsätter vara avsedda att tillämpas, komme att bättre framträda. De
gjoi''da erinringarna äga naturligtvis enligt lagrådets mening giltighet
även i fråga om de i 6 kap. 20 och 22 §§ upptagna preklusionsbestämmelserna.

6 KAP.

Regeringsrådet Thulin:

Skall separationen fylla den uppgift, varför densamma anordnats,
bör den ej huvudsakligen utgöra ett stadium, som måste genomgås, innan
äktenskapsskillnad kan vinnas, utan i görligaste mån taga sikte på möjligheten
att söka återförena makarna. Det synes mig tveksamt, om separationen,
sådan den i förevarande förslag utformats, verkligen kommer att
fylla denna uppgift. Särskilt det nödtvungna upphävandet redan från
början av egendomsgeinenskapen torde i många fall komma att härutinnan
verka ogynnsamt. Lämpligare synes mig vara, att rätten erhåller befogenhet
att, sedan mål om separation anhängiggjorts, där det av endera

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

maken begäres och förutsättningarna för separation äro för handen, anordna
en provisorisk separation med tillämpning av de grunder, som angivits i
7 kap. 13 §, och samtidigt utsätta viss dag, då målet ånyo skall företagas.
Hava makarna då återförenats, bör målet avskrivas från vidare handläggning,
men eljest av rätten behandlas i vanlig ordning. Den provisoriska
separationen, för vilken viss maximitid bör i lagen utsättas, torde i övrigt
böra hava samma giltighetstid som beslut om sammanlevnadens hävande
enligt 7 kap. 13 §, men i motsats till vad därvid gäller den tid makarna
varit provisoriskt separerade medräknas, då fråga uppkommer om skillnad
på grund av separation och avbrott i sammanlevnadens hävande ej förekommit.

1 §*

Lagrådet:

Att en revision av gällande bestämmelser om äktenskapsskillnad
är av behovet påkallad, har sedan länge varit allmänt insett. Från olika
håll hava tid efter annan yrkanden framställts om ändringar av dessa
bestämmelser, och särskilda förslag därutinnan hava jämväl framkommit.
Vid den rättsliga regleringen av hithörande förhållanden måste å ena
sidan tillses, att äktenskapsskillnad icke utan verklig anledning kommer
till stånd. Härvidlag måste lagstiftaren av den stora betydelse, upprätthållandet
av äktenskapets helgd har för samhället, känna sig manad till
stor varsamhet. A andra sidan böra i de fall, då skillnadsskäl föreligga,
som lagstiftaren funnit giltiga, icke för skillnadens vinnande uppställas
onödiga svårigheter eller anvisas misshagliga former. De bestämmelser,
lagberedningen till främjande av dessa syften föreslagit, synas lagrådet
vara i allmänhet lyckligt avvägda.

Beträffande det föreslagna stadgandet att makar, som äro därom
ense, äro berättigade till separation, som efter ett år skall medföra ovillkorlig
rätt till äktenskapsskillnad, har det dock synts lagrådet tveksamt,
huruvida icke på sådant sätt skillnad kan vinnas med för stor lätthet
och med ett visst fog den anmärkningen kan riktas mot en dylik lagstiftning,
att äktenskapets helgd icke omgärdats med vederbörligt skydd.
Lagrådet delar visserligen beredningens mening, att skillnad på grund av
överenskommelse mellan makarna må vara medgiven. Då beredningen
framhåller, att makarna själva bäst känna förhållandet dem emellan, och
att i den omständigheten, att de bägge funnit äktenskapet ohållbart, ligger
en synnerligen stark presumtion att så är fallet, innebär detta väl en
sanning. Men uteslutet är icke, att makarnas uttalande därom vilar på
mindre tillfredsställande grund. Av lättsinne eller nyckfullhet kan den

Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ena maken drivas att göra en stor sak jämväl av mindre misshälligheter
och därav föranledas att förkunna sin vilja att skiljas. Hos den andra
maken kan ej alltid förutsättas den besinning, som vore av nöden för
utjämnande av missnöjet. Aven den maken kan i hastigt lynne förklara
sig ense med den andre om skillnaden. En väsentlig garanti mot förhastande
ligger visserligen i föreskriften att definitiv skillnad först efter
ett års förlopp kan erhållas. De föreslagna bestämmelserna om medlingsförsök
mellan makarna äro naturligtvis även ägnade att verka i samma
riktning. Lagrådet finner det emellertid tvivelaktigt, om dessa garantier
kunna anses fullt tillräckliga. 1 sådant hänseende vill lagrådet till en
början ifrågasätta, om ej för erhållandet av separation enligt förevarande
paragraf obligatoriskt medlingsförsök bör uppställas såsom villkor. Till
frågan härom vill emellertid lagrådet närmare återkomma under 9 §
i 7 kap.

Men även i ett annat avseende synes möjligheten att erhålla separation
enligt denna paragraf böra i viss mån inskränkas. Särskilt i äktenskapets
början, innan kantigheterna avslipats, vore det att befara, att förhastade
ansökningar om separation framkomme. Och man torde icke böra
sätta alltför stor lit till att under separationstiden makarna skola komma
på bättre tankar, och att på sådant sätt de utan verkligen bärande skäl
påbörjade skillnadsåtgärderna skola avstanna. Sedan första steget blivit
taget, äro de följande i de flesta fall att förutse. För att samhället skall
vara skyldigt taga för god makarnas uppgift att äktenskapet icke längre
är hållbart, synes det icke vara oberättigat kräva, att makarna kunna
hänvisa till en ej alltför kort erfarenhet. Därest makarna efter en äktenskapstid,
som måhända måste räknas i dagar, utan framläggande av bevis
om giltig anledning begära, att samhället skall låta dem skiljas, innebär
det näppeligen en obillighet, om de avvisas med förklaringen att deras
erfarenhet är alltför kortvarig för att giva ett giltigt utslag, och att för
övrigt den plikt att gå varandra till mötes, som äktenskapets ingående
ålagt dem och under vars fullgörande många misshälligheter utjämnas,
synes vara åsidosatt.

Lagrådet vill fördenskull ifrågasätta, huruvida icke, i likhet med
vad i vissa främmande lagstiftningar gäller och jämväl i tidigare hos oss
framkomna förslag upptagits, separation enbart på grund av makarnas
överenskommelse må medgivas endast under förutsättning att äktenskapet
varat viss tid, exempelvis två år.

Med avseende å det nya begreppet separation synes förslaget från
terminologisk synpunkt lida av en viss oklarhet. Definitionen i denna
paragraf har uppenbarligen tillkommit för att åvägabringa åtskillnad från

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

det i 4 § omförmälda faktiska upphävandet av sammanlevnaden mellan
makar. Den genom definitionen givna utgångspunkten har icke alltid behörigen
beaktats i sammanställningar, däri ordet separation använts. I
vissa fall nyttjas ordet separation för att beteckna den rättsliga åtgärden,
i andra åter syftas på det rättstillstånd, som genom åtgärden uppkommit.
En överarbetning av förslaget för vinnande av en följdriktigare terminologi
torde lämpligen böra äga rum.

2 §.

Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud:

Jämte det enligt förevarande paragrafs första stycke make medgivits
rätt att erhålla separation på grund av andra makens förseelse av
viss beskaffenhet, upptages i andra stycket såsom separationsanledning, att
sådan söndring uppstått mellan makarna, att sammanlevnadens fortsättande
skäligen icke kan fordras. Med beaktande av att förslaget gör vardera
maken ovillkorligt berättigad att erhålla skillnad i äktenskapet, då separationen
fortfar sedan ett år förflutit, har lagberedningen funnit sig böra
ytterligare stadga, att om den ena maken huvudsakligen bär skulden till
söndringen, han ej utan att synnerliga skäl föreligga kan vinna separation
mot den andres bestridande.

Med nutidens etiska uppfattning av äktenskapet såsom en förening,
vilken bör vara byggd på ömsesidig sympati, kärlek och förtroende, torde,
på sätt lagberedningen jämväl framhållit, knappast överensstämma, att där
vid en objektiv prövning befinnes, att en allvarlig och varaktig söndring
mellan makarna är för handen, det yttre äktenskapsbandet skulle med
tvång sammanhållas. Det kan icke för det allmänna vara av intresse att
söka upprätthålla ett från sedlig synpunkt ohållbart äktenskap; däia\ lärer
ej heller något vara att vinna Vare sig för makarna själva eller för
barnen. Åt skuldsynpunkten torde icke, om man bortser från uppgörelsen
av makarnas ekonomiska mellan varanden, böra tillmätas betydelse i vidare
mån än att vid prövning av frågan, huruvida sammanlevnadens fortsättande
skäligen kan fordras, må kunna, ställas strängare krav på den skyldige
att finna sig i de förhållanden, vilka han själv vållat. Måhända har
beredningen ej heller med det berörda stadgandet om inskränkning i den
skyldiges rätt att vinna separation åsyftat något annat. Ar detta händelsen”
har emellertid tanken icke blivit lyckligt uttryckt. Vad nyss sagts
om det strängare bedömandet i nu förevarande fall av frågan, huruvida
sammanlevnadens fortsättande skäligen kan fordras, torde i själva verket
ligga i sakens natur; varje direkt uttalande i ciinnet synes kunna medföra

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fara för missförstånd därhän, att den skyldiges rätt att erhålla separation
skulle prövas efter helt andra principer än de eljest tillämpade. Då i förmögenhétshänseende
förslaget tillgodoser den oskyldiges rätt, torde kunna
förutsättas, att förenämnda i sakens natur liggande inskränkning i rätten
att vinna separation icke kommer att hava större praktisk betydelse. Att
under nu gällande lagstiftning stundom inträffat, att make motsatt sig
skillnad, oaktat svåra missförhållanden i äktenskapet varit rådande, och att
i praxis visat sig en viss obenägenhet att då bevilja skillnad, synes i regel
vara föranlett av hänsyn av ekonomisk art. Uppenbarligen finnes icke
något skäl att hindra äktenskapets upplösning, då sådana hänsyn icke föreligga
och bestridandet av skillnadsyrkandet ej heller grundar sig på en
strävan efter återförening utan framkallas enbart av ovilja och bitterhet
mot den andre.

Det hemställes fördenskull, att vad i andra stycket stadgas om den
huvudsakligen skyldiges rätt att vinna separation måtte uteslutas.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Stadgandet i senare stycket att make, som huvudsakligen bär skulden
till söndringen, ej må mot den andres bestridande vinna separation, med
mindre synnerliga skäl därtill äro, är tydligen grundat å den uppfattningen,
att man äger å sådan make ställa väsentligen större krav i fråga
om skyldigheten att fortsätta sammanlevnaden än å make, som icke är
vållande till söndringen. Av den förre anser man sålunda sammanlevnadens
fortsättande skäligen kunna fordras, fastän man måhända icke skulle
ställt samma fordran på den senare, om denne under i övrigt enahanda
förhållanden skulle sökt separation. Berörda åskådning, mot vilken intet
synes vara att erinra, har emellertid ej kommit till tydligt uttryck vid
stadgandets avfattning; tvärtom synes denna närmast giva vid handen,
att man velat regelmässigt utesluta den skyldiga maken från möjligheten
att vinna separation, oaktat man funnit förhållandena vara sådana, att
sammanlevnadens fortsättande skäligen icke ens av honom borde fordras.
En omredigering synes därför erforderlig, och torde denna exempelvis
kunna ske sålunda, att man i fråga om graden av den söndring, som här
avses, inskränker sig till att betona, att söndringen skall vara av en
allvarlig och varaktig karaktär.

3 §•

Justitierådet Svedelius:

Den tid, som skulle förflyta efter vunnen separation, innan slutlig
skilsmässa kunde erhållas, har i förslaget bestämts till ett år. BeBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 käft. (Nr 18.) 11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

stämmelsen är undantagslös; någon åtskillnad har sålunda icke gjorts
mellan det fall, att båda makarna äro ense om skilsmässa, och det att
den ena makens skillnadsansökan av den andre bestrides. Härutinnan innefattar
beredningens förslag en avvikelse från de danska och norska förslagen,
vilka båda såsom villkor för äktenskapsskillnad i det fall att
makarna icke äro ense om skillnaden uppställa, att separationen varat
minst två år.

Det synes föreligga goda skäl för den ståndpunkt, de senare båda
förslagen sålunda intagit. Grunden till stadgandet i denna paragraf är
naturligtvis, att då viss icke alltför kort tid förflutit efter separationsdomen
utan att makarna åter sammanflyttat, detta måste anses som fullt
bevis för söndringens fortvaro och utsiktslösheten av vidare åtgärder för
försoning. Förena sig båda makarna i denna uppfattning, är ju detta ett
ytterligare stöd för densammas riktighet. I fråga om erhållande av separation
har ju sådan överensstämmelse mellan makarna tillerkänts den
betydelse, att särskild bevisning om söndring eller annat förhållande,
som lagligen kan berättiga till separation, då ansetts överflödig. Det
torde med hänsyn härtill förefalla ganska naturligt, om man i de fall,
där enighet i berörda avseende icke föreligger, utan den ena maken
önskar äktenskapets upplösning men den andre ej, såsom motvikt härtill
kräver viss längre tids förlopp än eljest efter separationsdomen, för
att förutsättningarna för äktenskapsskillnad skola anses föreligga. Då i
fall makarna äro ense om skilsmässa kortare tid icke torde böra ifrågasättas
än ett år, synes det ligga nära till hands att i motsatt fall söka
vinna den önskade motvikten genom väntetidens förlängning, exempelvis
såsom i de danska och norska förslagen till två år.

I ett fall synes emellertid denna regel böra underkastas viss modifikation.
Har separation beviljats enligt 2 § första stycket eller enligt
andra stycket under sådana förhållanden, att huvudsaklig skuld ansetts
föreligga hos ena maken, synes den oskyldiga maken böra vara berättigad
att trots den skyldiges bestridande erhålla äktenskapsskillnad redan efter
den kortare tidens förlopp. Härigenom undvekes den av beredningen påpekade
olägenheten, som eljest kunde uppstå, eller att den skyldiga maken
skulle erhålla tillfälle att godtyckligt förlänga den tid, som skulle åtgå,
för att den andre skulle bliva helt fri från honom. Med hänsyn till den
betydelse, som i förslaget i allmänhet tillerkänts den huvudsakliga skulden,
synes detta undantag från regeln vara fullt befogat.

Det hemställes på grund härav, att paragrafen i nu angiven riktning
omarbetas.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 18.

4 §.

Justitieråden Thomasson och friherre Leijonhufvud:

I enlighet med vad vid 2 § blivit av oss erinrat hemställes om uteslutande
av den gjorda begränsningen av den huvudsakligen skyldiga
makens rätt att vinna äktenskapsskillnad efter det sammanlevnaden faktiskt
varit på grund av söndring hävd tre år. Föreligger berörda faktum, synes
därutöver icke erfordras bevisning om söndringens allvarliga karaktär.
Någon förhoppning om förbättring av makarnas inbördes förhållande och
åstadkommande av en tillfredsställande sammanlevnad torde då ej längre
vara för handen.

10 §•

Lagrådet :

Såsom absolut skillnadsanledning har i denna paragraf med stämpling
mot makes liv och grov misshandel å make likställts grov misshandel
å barnen. Det synes dock tveksamt, om dylik misshandel å barnen skäligen
bör betraktas som en sådan åtgärd, ''vilken, ehuru ej direkt riktad
mot andra maken, likväl måste under alla förhållanden anses berättiga
denne att kräva äktenskapets upplösning. Har t. ex. en fader på angivet
sätt förgått sig mot en fullvuxen son, vilken kanske icke ens vistas i
hemmet, torde detta icke ovillkorligen behöva rubba grunderna för den
äktenskapliga sammanlevnaden. Och även för det fall, som stadgandet
väl närmast åsyftar, eller att någon av makarna upprepade gånger förgår
sig mot hemmavarande minderåriga barn, synes det lagrådet som om
separationsvägens anlitande skulle bereda tillräcklig möjlighet att skydda
barnen för fortsatt misshandel och, eventuellt, där den våldsamme icke
bättrar sig, tå äktenskapet upplöst. Har misshandeln varit så grov, att
vid beivrande av densamma straffet uppnått de i 11 § angivna mått, kan
skillnad direkt erhållas enligt sistnämnda paragraf. Då nu åberopade bestämmelser
synas vara för ändamålet fullt tillräckliga, hemställer lagrådet,
att nämnda skillnadsanledning icke måtte upptagas.

Bifalles ej denna hemställan, torde för vinnande av bättre reda och
överskådlighet ifrågavarande paragraf böra uppdelas i två stycken, det ena
avhandlande stämpling mot makes liv och grov misshandel å make, det
andra innefattande bestämmelserna om misshandel å barnen. Denna uppdelning
synes nödvändig med hänsyn därtill, att vad paragrafen innehåller
om delaktighet i gärningen eller samtycke till densamma endast torde
kunna hänföras till det senare fallet.

84 Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

11 §•

Lagrådet:

Med straffdom, som må tjäna såsom underlag för ett skillnadsyrkande,
åsyftar förslaget uppenbarligen endast sådan, meddelad av svensk
domstol. Beträffande make övergången utländsk straffdom tillerkännes
densamma med avseende å den andra makens rätt att erhålla skillnad
ingen särskild verkan utöver den, som den bestraffade brottsligheten i och
för sig kan medföra enligt andra bestämmelser i förslaget. Härav skulle
stundom kunna uppkomma mindre tillfredsställande resultat. Hade make
utan att söndring i äktenskapet uppstått rest utrikes och där blivit dömd
till frihetsstraff för brott, som ej kunde anses innebära en kränkning av
andra maken eller vara ett utslag av lastbart leverne, skulle denne icke
på grund av domen kunna vinna skillnad vare sig direkt eller medelbart
genom att först utverka separation. Särskilt framträder det obilliga häri,
då fråga är om frihetens förlust för livstiden eller eljest för en mera
avsevärd tid.

Det synes fördenskull nödigt att låta utrikes meddelad dom å frihetsstraff
utgöra en självständig skillnadsanledning. Sådan verkan bör dock
icke tillkomma domen, där ej straffet är av längre varaktighet. Gränsen
synes kunna sättas vid ett år. Såsom ovillkorlig skillnadsgrund kan den
utländska straffdomen uppenbarligen icke erkännas. Den kan ju vara fälld
i ett land, där helt annan rättsuppfattning är rådande än hos oss eller
rättsskipningen ej erbjuder betryggande garantier. Det måste därför överlämnas
åt rätten att i varje fall bedöma, huruvida skillnad må beviljas.

Lagrådet hemställer, att i förslaget måtte upptagas bestämmelser
med nu angivet innehåll.

14—17 §§.

Lagrådet:

Såsom lagberedningen i sina motiv närmare utvecklat, erfordras
uppenbarligen vid separation en reglering av makarnas förmögenhetsförhållanden
på annat sätt än i gällande lag föreskrives beträffande
skillnad till säng och säte. Av de ifråga om dylik reglering möjliga utvägar
har beredningen valt att låta separationsdomen i allt väsentligt verka
som en boskillnadsdom; separationen skall således städse föranleda, att förmögen!)
etsgemenskapen upphör. Så till vida föreligger en skiljaktighet i de
båda fallen, att vid boskillnad vissa rättsverkningar anknyta sig till dagen
för ansökningen om boskillnad, medan däremot tiden för anhängiggörandet
av talan om separation är utan betydelse. Tvivelsutan skulle vissa skäl
kunna anföras för likställighet jämväl i nämnda hänseende. Med den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

föreslagna anordningen kan understundom bliva påkallat att jämsides med
rättegången om separation i särskilt ärende framställa yrkande om boskillnad.
Lagrådet har emellertid icke ansett sig böra påyrka ändring i
förslaget härutinnan, desto mindre som bestämmelserna äro av provisorisk
natur och komma att vinna sin slutliga avfattning i samband med den
förestående allmänna revisionen av reglerna om förmögenhetsförhållandena
emellan äkta makar.

Föreskrifterna i ämnet upptagas i förevarande paragrafer och äro
avfattade i väsentlig överensstämmelse med stadgandena i lagen den 1 juli
1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad. Första stycket i 14 § företer
emellertid en olikhet mot den däremot svarande bestämmelsen i 1 § av
nämnda lag. Enligt förslaget skall nämligen, då till separation dömts,
boet skiftas i den ordning, som stadgas om delning av död mans kvarlåtenskap;
i berörda lag åter stadgas, att om skifte av boet skall gälla vad
lagen om boskillnad föreskriver. Sistomförmälda bestämmelse medför, att
föreskrifterna i andra stycket av 18 § boskillnadslagen om ingivande till rätten
av skifteshandlingen och dess kungörande bliva tillämpliga å skifte efter
erhållen äktenskapsskillnad. Med den föreslagna avfattningen av 14 § i
förevarande lag skulle så ej bliva förhållandet beträffande skifte efter
vunnen separation. En ändring i bestämmelsen, vilken på grund av hänvisning
skall tillämpas jämväl vid bodelning efter återgång eller äktenskapsskillnad,
är fördenskull av nöden.

Första delen av 15 § synes lagrådet icke vara avfattad på ett fullt
tillfredsställande sätt. Den förvaltningsrätt, som må tillkomma hustrun
före skiftet, är reglerad genom stadgandena i 14 §. Såvitt angår tiden
före skiftet innebär alltså 15 § en återupprepning. Då hustrun före
skiftet icke har att råda över sådan henne tillhörig egendom, varöver
mannen förut haft förvaltningsrätt, med mindre rätten efter särskild begäran
av hustrun därom förordnar, synes det för övrigt oegentligt att ansluta
denna henne eventuellt tillkommande rätt såsom en inskränkning av
en allmän rätt att råda över sitt gods. En jämkning av ordalagen antingen
ensamt i 15 § eller möjligen även i 14 § andra stycket är fördenskull
önskvärd.

I 26 § boskillnadslagen föreskrives, att vid allmän underrätt skall
föras förteckning över där anhängiggjorda boskillnadsärenden. Lagrådet
vill ifrågasätta, huruvida icke en motsvarande bestämmelse lämpligen borde
givas i fråga om separationsdomar, vilka ju skola hava samma verkan som
boskillnadsdomar. Makarna kunna efter vunnen separation när som helst
återupptaga sammanlevnaden. Där så ägt rum, framträder det upphävande
av förmögcnhetsgemenskapen, som skett genom separationsdoinen,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

icke vidare genom något yttre förhållande. Kännedom om den en gång
vunna åtskillnaden i förmögenhetsrättsligt avseende är av vikt för utomstående,
som inlåta sig i rättshandlingar med endera maken. Att hänvisa
dem för inhämtande av dylik kännedom till domböckerna är otvivelaktigt
mindre tillfredsställande.

23 §.

Lagrådet:

Då i följd av separation eller äktenskapsskillnad makarnas barn
överlämnas i den enes vård, torde på sätt lagberedningen antagit den
andra maken icke böra tillerkännas någon befogenhet att direkt ingripa i
fråga om barnens uppfostran eller eljest på det område, som omfattas av
rätten att vårda dem. Det vore däremot i allmänhet icke behörigt att
betaga den från deltagande i vården uteslutne jämväl rätten till personligt
umgänge med barnen och därav följande möjlighet att övervaka deras
uppfostran och vård i övrigt samt vinna rättelse i vad därutinnan må försummas
genom att hos domstolen begära, det vården fråntages den .försumlige.
Endast under särskilda förhållanden, såsom då det gäller att
rädda barnen undan ett dåligt inflytande, bör umgänget förhindras. I
första hand måste rätten att bestämma, huruvida sammanträffande må äga
rum, samt de närmare villkoren härför överlämnas åt den, som har barnen
om händer. Beredningen har förutsatt, att dessa grundsatser utan
särskilt stadgande skulle bliva gällande. En antydan om desamma i
lagtexten torde dock böra givas. Formellt torde ock upptagande av en
sådan bestämmelse betingas därav, att föreskrift, huru i händelse av
tvist mellan makarna i berörda hänseende en lösning skall vinnas, icke
lärer kunna umbäras. I motiven hänvisas beträffande denna fråga till
utvägen att få make, som missbrukar rätten att hava barnen i sin vård,
skild därifrån. Denna utväg synes emellertid mindre lämplig. Ett ingripande
av så betydelsefull art torde icke stå i rimlig proportion till
det mål, för vars ernående det skulle komma till användning. Domstolen
kunde jämväl finna sig ställd inför valet mellan att lämna en
makes berättigade anspråk på upprätthållandet av förbindelsen mellan
honom och barnen obeaktat eller vidtaga en åtgärd, som i och för
sig icke kunde anses vara för barnen tjänlig. Att låta domstolen slita
tvisten och giva föreskrifter efter omständigheterna torde vara att föredraga.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att förslaget måtte
kompletteras med en föreskrift av innehåll, att make, som icke har barnen
i sin vård, icke må betagas tillfälle till umgänge med barnen, där ej sär -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skilda omständigheter därtill föranleda, samt att, om han ej åtnöjes med
andra makens förfoganden i sådant hänseende, vederbörande domstol äger
att skilja mellan makarna.

I övrigt vill lagrådet erinra om vad ovan under 2 kap. 2 § anförts
beträffande denna paragrafs innehåll.

25 och 26 §§.

Regeringsrådet Thulin:

I såväl 25 § som 26 § tredje stycket torde »på endera makens yrkande»
böra utbytas mot ett uttryck av allmännare innebörd, så att det
må stå klart, att, där förmynderskapet och vården över barnen ej tillkomma
någon av föräldrarna, hinder ej möter för den, vilken lagligen äger företräda
barnen, att väcka sådan talan om ändrat underhåll, som i berörda
lagrum avses.

7 KAP.

Lagrådet:

För det fall att omyndig är part i äktenskapsmål, tillerkännes i
denna paragraf rätten att föra talan i målet förmyndaren, om den omyndige
är sinnessjuk (eller sinnesslö), men eljest den omyndige själv. Med
hänsyn till de använda ordalagen kunde antagas, att befogenhet av enahanda
omfattning skulle tillkomma förmyndaren i det ena fallet och den
omyndige i det andra. En sådan innebörd av bestämmelserna har dock
uppenbarligen icke åsyftats. I lagberedningens motiv påpekas ock, att förmyndarens
behörighet icke sträcker sig därhän, att av den sinnessjukes
make sökt separation skulle kunna beviljas enligt 6 kap. 1 § allenast på
förmyndarens medgivande. Skiljaktigheten torde dock icke inskränka si»-härtill. °

Då, såsom även stadgandet i andra stycket av förevarande kapitels
11 § giver vid handen, under äktenskapsmål måste innefattas jämväl frågor
av ekonomisk innebörd, som i sammanhang med huvudfrågan anhängiggöras,
. vore det icke berättigat att giva en icke sinnessjuk omyndig ensam
behörighet att föra talan i dylika mål och således utesluta förmyndaren
från talerätt rörande ekonomiska frågor. Annat torde ej heller i denna
del vara avsett än att giva uttryck åt den grundsatsen, att i den mån äktenskapsmål
gäller rent personliga förhållanden, den omyndige är ensam

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

behörig att föra talan. Att denna grundsats kommer att tillämpas,
även omo den icke uttryckligen i lagen uttalas, synes icke vara
tvivelaktigt. Å andra sidan kunde upptagandet i lagen av en regel av
dylikt innehåll indirekt påverka bedömandet av frågan om förmyndarens
och myndlingens inbördes behörighet att föra talan rörande ekonomiska
intressen ej blott på ifrågavarande utan även på andra rättsområden.
Lämpligast torde dock vara att lämna spörsmål av dylik art oberörda av
äktenskapslagstiftningen. Med hänsyn till dessa omständigheter synes
första satsen i paragrafen böra utgå.

Vad därefter angår den talerätt i äktenskapsmål med avseende å de
rent personliga förhållandena, som bör tillkomma förmyndaren för en sinnessjuk
person, framträda vissa fall, där det synes klart, att sådan rätt
bör vara honom tillerkänd. Så lärer förmyndaren böra få yrka återgång
av äktenskapet, om anledning därtill föreligger enligt 5 kap. 1 eller 2 §,
fullfölja av myndlingen väckt talan om återgång jämväl av annan anledning
eller om separation eller skillnad ävensom å myndlingens vägnar svara
å yrkande om återgång, separation eller skillnad. Vidare bör förmyndaren
i rättegång för erhållande av förklaring, huruvida äktenskapet består eller
icke, äga att i allo företräda myndlingen. Att utsträcka befogenheten
längre lin nu sagts synes lagrådet vara ägnat att väcka betänkligheter.
Det5 låter sig visserligen ej förnekas, att fall äro tänkbara, då det vore i
viss mån stötande för rättsmedvetandet, om förmyndaren skulle vara betagen
möjligheten att få sin myndling fri från äktenskapet. Den andra
maken kan t. ex. leva i konkubinat med annan person men finna sig föranlåten
att låta äktenskapet fortbestå för att få sina levnadskostnader bestridda
av den sinnessjukas förmögenhet. Men å andra sidan kan man
med fog säga, att det skulle vara olämpligt, om åt förmyndaren vore i
allmänhet överlåten den make eljest tillkommande rätt att pröva, huruvida
föreliggande skäl för separation eller äktenskapets upplösning böra göras
o’ällande. Även vid en sådan anordning skulle helt visst kunna påvisas
fall, då ett initiativ från förmyndarens sida verkade stötande.. Då
ekonomiska hänsyn komma i betraktande, ligger deras bedömande visserligen
inom förmyndarens skön, men dylika böra ju icke vara uteslutande
eller ens i främsta rummet bestämmande. För deras tillgodoseende torde
merendels utvägen att erhålla boskillnad vara tillfyllestgörande. Den rätta
medelvägen vore måhända, om man, såsom i vissa främmande rättssystem
föreskrives, läte förmyndarens behörighet att anställa talan av ifrågakomna
beskaffenhet bero på förmynderskapsdomstolens samtycke. En sådan lösning
lärer dock svårligen hos oss kunna tillgripas. Denna preliminära
prövning skulle i de flesta fall komma att verkställas av samma domstol,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

som hade att sedermera döma i själva målet. Om man väger mot varandra
fördelarna och olägenheterna vid den ena eller den andra anordningen,
synes det lagrådet, som om man lämpligast borde stanna vid den
begränsade rätt för förmyndaren, som ovan angivits. Lagrådet hemställer
fördenskull, att i enlighet därmed förevarande bestämmelse måtte omarbetas.

5 §.

Lagrådet:

Huru innebörden av detta stadgande enligt förslagets mening rätteligen
bör fattas, synes ingalunda klart. Någon ledning för tolkningen är
icke att hämta ur de till stadgandet hörande motiv.

Formellt ställes här maken i det tidigare giftet jämsides med de övriga
personer, som instämmas för att svara å återgångsyrkandet. Från
sådan utgångspunkt skulle vissa andra stadganden i detta kapitel bliva
ifråga om nämnda make tillämpliga. Så skulle t. ex., om maken utebliver,
god man för honom förordnas. Man kan dock svårligen föreställa sig,
att detta varit avsett. Det finge väl i så fall förutsättas, att enligt lagberedningens
mening omförmälda makes deltagande i processen skulle krävas
för att rörande återgångsyrkandet skulle kunna meddelas en dom, som
finge allmängiltig rättskraft. Men en sådan mening lärer icke kunna göras
gällande. Med stadgandet torde väl få anses vara åsyftat närmast att genom
den tidigare makens hörande underlätta utredningen och måhända
att lämna honom tillfälle att biträda återgångsyrkandet. Är detta fallet,
synes en lämpligare avfattning av stadgandet önskvärd.

Men från sistberörda synpunkter torde stadgandet knappast vara
erforderligt. I regel lärer väl med yrkandet om återgång förknippas ett
åtal för tvegifte, och den tidigare makens inkallande såsom målsägare faller
då av sig självt. Och även om något ansvarsyrkande ej är framställt,
kommer för visso domstolen att av bestämmelsen i första stycket av 11 §
känna sig föranledd att påkalla hans hörande i alla de fali, då han kan
anträffas. Stadgandet i fråga synes fördenskull saklöst kunna utgå.

6 §.

Lagrådet:

Det stadgande, som i förevarande paragraf gives för att möjliggöra
stämning i äktenskapsmål utan delgivning med svaranden personligen, avsei''
främst att ersätta de i 13 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken meddelade
bestämmelserna om utrikes faren makes efterlysande, då han egenBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 höft. (Nr 18). 12

Kung!. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 18.

villigt övergivit den andra maken eller varit länge borta utan att kant är
var han uppehåller sig, samt på sådan grund sökes äktenskapsskillnad eller
tillstånd till omgifte. Man har dock icke stannat härvid. Enligt motiven
har åsyftats att förebygga, att svarandens bortovaro å okänd ort i något
fall må utgöra hinder för prövning av dylikt mål.

Det sålunda angivna syftet har emellertid med den avfattning stadgandet
erhållit icke fullständigt vunnits. Har svaranden fortfarande hemvist
inom riket, skulle stämning annorledes än genom personlig delgivning
icke kunna ske, därest det ej kunde antagas, antingen att svaranden hölle
sig undan eller, för det fall att han veterligen farit utrikes, att han ämnade
bosätta sig i främmande land. Det torde ock vara riktigt att med
nedan angivna undantag utesluta användning av särskilt stämningssätt
i dessa fall. Den faran läge eljest stundom nära, att svarandens behöriga
anspråk på rättssäkerhet bleve åsidosatt. Redan en jämförelsevis kort tids
bortovaro skulle kunna för en person medföra att han bleve stämd på ett
sätt, som beredde föga säkerhet för att han verkligen erhållit del av stämningen,
och detta utan att något hans förhållande kunde anses berättiga
ett sådant förfaringssätt.

Om således förslaget i nu nämnda hänseende synes vara i huvudsak
lämpligt avpassat, lärer dock vara nödigt tillse, att yrkande om äktenskapsskillnad
på sådan grund, som avses i 6 kap. 5 §, eller om återgång
enligt 5 kap. 1 § alltid kan anhängiggöras utan hinder av svarandens
bortovaro, vare sig han har hemvist i riket eller ej. Det ifrågavarande
stämningssättet bör alltså härvid komma till användning.

I fråga om den, som ställt ombud för sig i enlighet med föreskrifterna
i tredje och fjärde styckena av 11 kap. 9 § rättegångsbalken, torde
det i tredje stycket stadgade undantag från huvudregeln böra jämväl
här göras.

Då den talan, som giver ett mål karaktären av äktenskapsmål, grundas
å brottsligt förfarande, kan ifrågakomma, att även yrkande om ansvar
framställes i stämningen. Uppenbarligen har det ej varit förslagets avsikt
att i sådant fall, i motsats mot vad eljest är lagstadgat, ansvarsyrkandet.
skulle anses behörigen anhängiggjort genom stämningens delgivning i
annan form, än som föreskrives i 11 kap. 8 § rättegångsbalken. Däremot
synes förslaget icke giva fullt tillfredsställande ledning för avgörande av
frågan, huruvida målet i dess helhet bör förklaras icke kunna upptagas
till prövning eller visserligen ansvarspåståendet skall avvisas men de privaträttsliga
yrkandena bliva föremål för rättens bedömande. Med den förra
tolkningen komme man för visso i överensstämmelse med gällande rätt.
Med avseende å den jämförelsevis underordnade betydelse, som ett an -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

svarsyrkande i äktenskapsmål måste anses hava, synes dock ej uteslutet
att välja den andra vägen. Anses sistnämnda anordning lämpligast, bölden
sålunda intagna ståndpunkten med tydlighet komma till synes.

7 §•

Lagrådet:

I motiven till denna paragraf har lagberedningen anfört, att äktenskapsmålen
äro av den beskaffenhet, att den minsta möjliga offentlighet
bör givas förhandlingarna däri. Det sålunda gjorda uttalandet kan visserligen
vara berättigat för vissa fall; att det skulle vara det för alla torde
med fog kunna bestridas. Klart är, att någon anledning till ett stadgande
av ifrågavarande innehåll icke är att söka däri, att man skulle vilja undandraga
offentligheten själva framställandet av makarnas begäran att vinna
separation eller äktenskapets upplösning; skälen för stadgandet äro förvisso,
att under rättsförhandlingen förhållanden kunna beröras, från vilkas
blottande inför allmänheten makarna med rätta böra vara fritagna. Det
torde emellertid kunna antagas, att flertalet äktenskapsmål komma att avse
separation på grund av överenskommelse eller skillnad efter förutgången
separation, utan att någon undersökning om parternas samliv äger rum
inför rätten. För sådana fall framstår den föreslagna regeln, att äktenskapsmål
skall handläggas inom stängda dörrar, där ej rätten finner
lämpligt, att rättegången hålles offentligt, och parterna därtill samtycka,
såsom mindre befogad. Då målet anhängiggöres genom ansökning, skulle
stadgandet icke ens kunna alltid efterlevas. Den egentliga handläggningen
skulle ofta bestå '' endast i ansökningens uppläsande; först under
uppläsningen vunne domstolen kännedom om målets beskaffenhet. Det
kan för övrigt, om man tager hänsyn jämväl till andra äktenskapsmål,
näppeligen anses fullt lämpligt att giva en regel, som låter avgörandet,
huruvida rättegången skall vara offentlig eller icke, ligga i parternas
hand. Offentligheten betingas av ett allmänt intresse; den bör uteslutas
endast då giltiga skäl därtill finnas. Och om än ett äktenskapsmål i vissa
hänseenden berör så ömtåliga förhållanden, att skälig hänsyn till parterna
kräver allmänhetens avlägsnande, kan handläggningen delvis och måhända
under hela det ifrågavarande rättegångstillfället gälla frågor av helt annan
art, vilkas behandling icke kan i någon mån motivera att dörrarna stängas.

Lagrådet anser visserligen, att beträffande äktenskapsmålen möjligheten
att hålla förhandlingen inom stängda dörrar bör utsträckas utöver
vad bestämmelserna i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet
vid underdomstolarna medgiva; åt domstolen bör det dock överlämnas

Kungi. Maj:ls nåd. proposition Nr 18.

att därom förordna, när den efter framställning av part finner omständigheterna
så påkalla. Gives åt stadgandet ett sådant innehåll, synes naturligast
att bereda detsamma plats i nänrnda förordning. Det skulle då
ansluta sig till nuvarande föreskrifter i förordningen såsom en utvidgning
av dem i vad äktenskapsmål angår; berörda föreskrifter hade domstolen
i första hand att beakta. Genom en dylik överflyttning vunnes ock
den fördelen, att i enlighet med vad följdriktigheten synes påfordra, domstolens
ifrågavarande befogenhet kunde göras tillämplig även då frågor av
ekonomisk innebörd, som härflyta av huvudfrågan i äktenskapsmål, förekomma
i särskild rättegång. Enligt förslagets terminologi är sådan tvist
icke ett äktenskapsmål, men utredning om vilkendera maken bär huvudsakliga
skulden och i följd därav undersökning av makarnas samliv är ej
sällan av nöden.

8 §•

Lagrådet:

Lagberedningen har för den händelse stämning i äktenskapsmål
kungjorts allenast på sätt, som stadgas i 11 kap. 9 eller 10 § rättegångsbalken,
funnit det vara för strängt att låta dom gå över utebliven svarande,
utan att å hans vägnar presterats något svar. Det har därför i
denna paragraf ålagts rätten att i dylika fall förordna god man att
föra svarandens talan.

Det sålunda för berörda lagbestämmelse anförda skäl torde icke vara
avgörande. Att märka är, att bestämmelsen skulle omfatta även de fall,
då enligt gällande rätt stämnings delgivning på något av berörda sätt är
jämväl beträffande äktenskapsmål medgiven eller efterlysning enligt 13 kap.
4 eller 6 § giftermålsbalken kan äga rum. Det torde dock knappast hittills
hava framstått såsom en brist i lagstiftningen, att densamma icke sörjt
för att utebliven svarandes rätt må varda särskilt bevakad. Ej heller
skulle i nu avsedda fall den nya äktenskapslagstiftningens antagande i
stort sett medföra ökat behov att för beredande av rättsskydd för den
uteblivne genom det allmännas försorg förordnades ställföreträdare för
honom. Fastmera synes genom det tillämnade fastslåendet av officialprincipen
vid äktenskapsmålens handläggning hava i den mån så lämpligen
låter sig göra tillgodosetts det allmännas, i dessa mål, så vitt angår själva
statusfrågan, starkare än i andra mål av privaträttslig natur framträdande
intresse av att målet vinner en möjligast allsidig utredning. Ett ingripande
från statens sida i ändamål att svarandens talan måtte bliva vid
domstolen förd lärer särskilt te sig såsom föga påkallat, då svaranden
genom att hålla sig undan själv framkallat tillämpningen av omfönnälda

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 18. 93

delgivningsförfarande. Och av hänsyn till de genom den tilltänkta utsträckningen
av möjligheten att instämma svarande, vars uppehållsort är
okänd, nytillkomna fallen torde knappast krävas särskilda åtgärder i nu
ifrågavarande hänseende. 0

I alla händelser kan med skäl betvivlas, att förordnande av crod
man 1 verkligheten skulle innebära det rättsskydd för svaranden, som därmed
åsyftas. Det är knappast att förvänta, att gode mannen i allmänhet
skulle kunna avsevärt bidraga till målets utredning. Bristande kännedom
om makarnas personliga förhållanden komrne ofta att därför utgöra hinder.
Om således betydelsen av godmanskapet för betryggande av svarandens
ratt mestadels bleve ringa, torde ock böra i någon mån beaktas den
olägenhet för käranden i form av uppehåll med målets avgörande, som
av dess anordnande kunde bliva en följd. Sällan kunde väl förordnande
givas och gode mannen få tillfälle att inställa sig utan ett eller kanske
nera uppskov med målet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att bestämmelserna
om god man måtte ur förslaget utgå.

Därest denna hemställan icke vinner avseende, torde en viss oklarhet,
beträffande gode mannens ställning, som nu förefinnes, böra undanröjas.
Av den nyss anförda motiveringen till stadgandet om god mans
förordnande ävensom av reglerna om ersättning åt denne, vilka tydligen
endast hänföra sig till förfarandet vid underrätt, synes den slutsatsen
kunna dragas, att gode mannens behörighet ej skall sträcka sig längre än
att vid underrätten utföra svarandens talan.'' Ett tydligt stadgande härutinnan
torde dock vara av nöden. Skulle motsatsen till vad sålunda autagits
vara åsyftad, bör frågan om ersättning för sysslandet i hö "re rätt
vederbörligen regleras. Vidare erinras, att av bestämmelserna om ersättmng
åt gode mannen föranledes vidtagande av ändring i 16 kap. 10 §
och 25 kap. 5 § rättegångsbalken i syfte att vad där finnes föreskrivet
om beslut, som meddelats eller kunnat meddelas under rättegången, må
bliva tillämpligt även i fråga om beslut om dylik ersättning? Förslaget
innefattar icke föreskrifter, huru gode mannen skall inkallas i
målet, och giver ej heller tillräcklig ledning för bedömandet av dess
ställning till frågan om påföljden av gode mannens uteblivande. Det svnes
nödigt, att förslaget kompletteras i nämnda hänseenden.

Lagrådet:

De nu gällande bestämmelserna om varning såsom villkor för erhållande
av skillnad till säng och säte skola enligt förslaget ersättas med

94 KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

föreskrifter-om-medling mellan makar, innan dom å separation meddelas.
Medlingen skall emellertid ej vara obligatorisk. Såsom ett medel att dock
påverka makarna att anlita medlingsförfarandet har förslaget uppställt såsom
re^el, att om medling ej visas hava ägt rum, då målet första gången
förekommer, målet skall uppskjutas för att tillfälle må beredas till ett

medlingsförsök. . ....

Längre i utövande av tvång för åstadkommande av medling an torslaget
sålunda medgiver torde ej vara berättigat att gå i sådana fall, där
makarna icke äro ense om separationen. Den möjlighet att genom underlåtenhet
att inställa sig hos medlaren fördröja målets avgörande, som
lämnas öppen för den instämde, skulle till och med i vissa fall. kunna
anses innebära en obillighet mot käranden. Förslaget har ock givit domstolen
makt att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, eftergiva
anspråket på medling. Då båda makarna önska separation, och alltså
nåo-on giltig orsak till sammanlevnadens hävande ej behöver påvisas för
erhållande av dom i sådan riktning, torde åter förhållandena gestalta sig
annorlunda. Ehuru separation icke med nödvändighet behöver leda till
slutlio-t upplösande av äktenskapet, utan tvärtom huvudsyftet med separationen
är, att makarna skola sättas i tillfälle att med större lugn allvarligt
överväga möjligheten att fortsätta sammanlevnaden, får ej förbises angelägenheten
av att ej heller det första steget tages av förhastande och under
intryck av en tillfälligt uppkommen misshällighet mellan makarna, v ill
man överhuvud erkänna, att medlingen är av betydelse för undanröjande
av missförstånd och återupprättande av enighet mellan makarna — och
att medlingen har eu icke oväsentlig betydelse i sådant hänseende lärer
erfarenheten tydligt giva vid handen — synes följdriktigt böra fordras,
att medling verkligen försökes, då ej andra hänsyn ställa sig hindrande i
vägen. Och i nu avsedda fall synas några olägenheter icke kunna uppkomma
därav, att föreskriften om medling göres tvingande.

Utsikterna för ett gynnsamt resultat av förhandling mellan makarna
inför tredje man äro emellertid uppenbarligen alltid i hög grad avhängiga
av dennes personliga egenskaper. Det är följaktligen av vikt, att som
medlare ^odkännes endast den, som kan antagas äga förutsättningar föi
detta grannlaga värv. Såsom självskrivna därtill upptager förslaget präst
inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund, häradshövding och
mao-istratsledamot. Av dessa torde dock endast präst kunna anses redan
på An-und av det kall han utövar i allmänhet vara fullt skickad till medlare.
0 A andra sidan synes det jämväl mera överensstämma med prästs
Övriga ämbetsplikter om,'' på sätt torde vara erforderligt, honom ålades såsom0
en skyldighet att åtaga sig medlarskapet. Att förslaget givit anvis -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr IS.

ning jämväl på andra ämbetsmän, som skulle kunna utan vidare anlitas^
torde vara föranlett av önskan att bereda makar, vilka av någon anledning
ej vilja vända sig till präst, tillfälle att undgå den omgång och
kostnad, som skulle föranledas av den enligt förslaget ytterligare medgivna
utväg att hos häradshövdingen eller borgmästaren utverka förordnande
föi'' lämplig person. Åt olägenheten i fråga kan dock ej tillmätas avgörande
betydelse i betraktande av fördelarna av nyssberörda utväg, genom
vilken vid . ett sorgfälligt utövande av prövningsrätten lämnas möjlighet
för ett tillfredsställande personval.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet, att bestämmelserna
om den medling, som är avsedd att föregå separationsmålets upptagande
vid rätten, måtte omarbetas- i sålunda angivna hänseenden.

10 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i denna paragraf skulle rätten eller domaren, då
endera av makarna påyrkar upprättande av bouppteckning, alltid vara
pliktig att därom draga försorg. Sådant fall kan dock vara för handen,
att yrkandet om separation eller äktenskapets upplösning finnes uppenbarligen
icke kunna vinna bifall. 1 sådan händelse bör det stå öppet,
på sätt i boskillnadslagen medgivits, att lämna den framställda begäran
om boupptecknings upprättande utan avseende.

Det synes nödigt uttryckligen stadga, att makarna var för sig
skola vara skyldiga att med ed fästa riktigheten av upprättad bouppteckning,
då begäran därom framställes, ävensom föreskriva, av vem sådan
edgång må påkallas.

Med stadgandet i paragrafens sista stycke avses uppenbarligen att
från skyldigheten att förordna om boupptecknings upprättande undantaga
de fall, då sådan redan är tillgänglig. Utom de angivna föreligga emellertid
även andra fall, då boet kan vara förtecknat. En gjord boskillnadsansökan
kan ännu vara beroende påjprövning men ändock hava föranlett,
att. bouppteckning skett. Bouppteckning kan jämväl vara för handen i
följd av inträffad konkurs. Sista stycket lärer fördenskull böra omarbetas,
så att omförmälda förhållanden blivå beaktade.

r ,, 11 §•

Lagrådet:

Då rätten på grund av förpliktelsen att sörja för en fullständig utredning
av målet låter inkalla vittne eller någon, som skall upplysnings -

96 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

vis höras, bör, om målet är av tvistemåls natur, dock beträffande ersättning
av allmänna medel åt sålunda inkallad person gälla enahanda bestämmelser,
som nu finnas givna med avseende å brottmål. Härutinnan
erfordras nödig komplettering av förslaget.

12 §.

Lagrådet:

Avsikten med förevarande paragrafs bestämmelser synes vara att
dels förekomma, det till återgång eller äktenskapsskillnad på grund av
makes sinnessjukdom (eller sinnesslöhet) må dömas, innan läkares intyg om
hans sinnesbeskaffenhet blivit företett, och dels överlämna åt Konungen att
utfärda närmare föreskrifter om särskild kompetens såsom villkor för behörighet
att utfärda giltiga intyg i sådant hänseende och vad beträffande
intygen i övrigt skall gälla. Däremot torde icke vara åsyftat att utesluta
användandet av andra bevismedel till styrkande eller vederläggande av
påståendet om makens sinnessjukdom. Då emellertid ordalagen kunde
giva anledning till en sådan tolkning, hemställes om jämkning av desamma.

8 KAP.

2 §.

Lagrådet: «

Denna paragraf är av i huvudsak enahanda innehåll som 1 § i reglementeringskommitténs
förslag till lag angående åtgärder mot utbredning
av smittosamma könssjukdomar. I en dylik speciallag vore en uppräkning
av de avsedda sjukdomarna sådan som den här förekommande otvivelaktigt
på sin plats. På förevarande lagstiftningsområde verkar däremot
en dylik uppräkning i viss mån stötande; den torde böra ifrågakomma
endast i fall sådant till förebyggande av missförstånd skulle anses oundgängligen
erforderligt. Att vid lagens tillämpning åt begreppet »könssjukdom»
skulle komma att givas en annan tolkning än den avsedda, torde
emellertid, med hänsyn särskilt till det sammanhang, vari uttrycket i lagen
förekommer, icke vara att befara. En dylik uppräkning har icke i de
danska och norska förslagen ansetts behövlig. Lagrådet vill därför hemställa,
huruvida icke denna uppräkning kunde utgå och stadgandet i paragrafen
sålunda begränsas till en föreskrift, när enligt lagens mening en
könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning.

4 §•

Lagrådet:

Det här intagna stadgandet, att därest innan nya lagen trätt i kraft
man hävdat sin fästekvinna eller hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller
avlat barn med kvinna i lönskaläge, därå sedan fästning följt, i avseende
å sådan förbindelse äldre lag skall gälla, innebär, bland annat, att de ifrågavarande
förbindelserna skola i samma utsträckning som hittills utgöra
äktenskapshinder, tills de blivit formligen upplösta. Meningen lärer vara,
att av stadgandet jämväl skall följa, att beträffande dessa hinder nu gällande
lags bestämmelser om jävs anförande och styrkande skola tillämpas;
anmält jäv skulle sålunda prövas icke av prästen, hos vilken lysning begärts,
utan av rätten. Då denna mening icke synes klart framgå av de
använda ordalagen, torde en omredigering till innehållets förtydligande
böra äga rum.

Från föreskriften om äldre lags tillämplighet å förbindelse av omförmälda
slag har emellertid gjorts det undantag, att förbindelse med
fästekvinna alltid skall upplösas i den ordning, som är stadgad i förordningen
den 3 april 1810. Anledningen härtill har enligt motiven varit, att
det ansetts angeläget att så vitt möjligt undanröja de svårigheter att i dylika
förbindelser vinna skillnad, vilka nu stundom kunna möta. Det synes
dock icke vara tillräckligt beaktat, att genom anhängiggörande av skillnad
sfrågan vid domstol den ena kontrahenten kan bliva i tillfälle att framställa
anspråk av ekonomisk innebörd, vilka icke skulle kunna göras gällande,
därest allenast ansökning hos Konungen stode till buds. En ovillkorlig
tillämpning av den ordning, som stadgas i nämnda förordning,
torde fördenskull icke böra föreskrivas.

6 och 7 §§.

Justitierådet Svedelius och regeringsrådet Thulin:

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om äktenskapsskillnad,
skall med visst undantag nämnda lag tillämpas, jämväl då skillnaden sker
av orsak, som inträffat före det lagen trätt i kraft. Detta skulle sålunda
komma att gälla även den nya lagens preskriptionsbestämmelser. Då i
flera fall nya eller ändrade preskriptionstider föreslagits, kunde härav bliva
följden, att den, som vid tiden för lagens trädande i kraft ägde åberopa
en skillnadsgrund, som även efter nya lagen medförde rätt till skillnad,
Bihang till riksdagens protokoll 11115. 1 sand. 13 häft. (Nr 18.) 13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

utan vidare skulle bliva avskuren från sin rätt, emedan han ej anhängiggjort
sin talan inom nu föreslagen tid. En sådan anordning synes ej
rättvis och ej heller överensstämma med vad i regel plägar stadgas, då
nya eller föi''kortade preskriptionsbestämmelser meddelas.

För återgångstalan innehåller ej gällande lag någon preskriptionsbestämmelse,
om än en sådan vid de i 13 kap. 7 § giftermålsbalken avsedda
fall ansetts böra iakttagas. Då nu i den nya lagen särskilda preskriptionstider
stadgas för talan om återgång i vissa fall, äger vad ovan beträffande
skillnad anförts giltighet jämväl i fråga om återgång.

8 §■

Lagrådet:

Såsom lagrådet här ovan vid 1 kap. 1 § framhållit, torde föreskriften
i första punkten av denna paragraf icke kunna tillämpas i andra
fall än då en verklig trolovning enligt förslagets mening är för handen.
Den avvikelse från gällande lag, som sålunda skett, kan lagrådet för sin
del icke tillstyrka, utan hemställer om ändring i stadgandet till överensstämmelse
med vad nu gäller.

Vid den omarbetning av denna paragraf, som sålunda enligt lagrådets
tanke är påkallad, torde jämväl böra vidtagas en redaktionell jämkning
i andra stycket av punkt 2. Detta stadgande omfattar formellt varje
äktenskap, som består vid tiden för lagens ikraftträdande, men bör naturligtvis
givas allenast för äktenskap, i fråga om vilket föreligger någon av
de i föregående stycke omförmälda återgångsanledningar.

9 §.

Lagrådet:

Då i 2 kåp. av förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning
icke meddelats någon bestämmelse om betydelsen av frihetsstraffs
undergående för rätten att ingå äktenskap, har därvid gjort sig gällande
den även i nuvarande lagstiftning framträdande grundsatsen, att undergående
av frihetsstraff icke utgör ett äktenskapshinder i vanlig bemärkelse,
utan att frågan huruvida fånge må ingå äktenskap är beroende av vederbörande
administrativa myndighets prövning. Med en sådan utgångspunkt
synes självfallet, att den nya äktenskapslagstiftningen icke kommer
att medföra någon verkan med avseende å giltigheten av kungl. brevet
den 24 januari 1745 angående livstidsfånges giftermål. Att såsom i förevarande
paragraf skett göra uttryckligt förbehåll, att nämnda kungl. brev
icke skall anses upphävt, torde snarare vara ägnat att föranleda tvekan i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

fråga om förslagets ståndpunkt i omförmälda hänseende; undergående av
frihetsstraff finge därigenom sken av att vara ett äktenskapshinder i egentlig
mening. En viss oegentlighet torde det ock få anses innebära att i detta
sammanhang göra åtskillnad mellan de särskilda om fånges giftermål givna
föreskrifter.

Förbehåll om fortfarande giltighet har gjorts jämväl beträffande
vad i 19 § av förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning är stadgat om den troslära, i
vilken barn skall uppfostras, då föräldrarna eller endera är mosaisk trosbekännare,
samt kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,
som åligga föreståndare för församling av främmande kristna
trosbekännare. Vad angår förstnämnda stadgande torde åtgärden hava
ansetts betingad av det i 2 § av nu behandlade lagförslag förutsatta upphävandet
av förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål
mellan kristen och mosaisk trosbekännare; på grund av innehållet i 4 §
av berörda författning har befarats den missuppfattningen, att dess försättande
ur kraft medförde rubbning i 19 § av 1873 års förordning. Med
hänsyn till denna paragrafs avfattning vore dock en dylik tolkning
icke befogad. Vidkommande omförmälda kungörelse har densamma
ansetts gälla även efter tillkomsten av lagen den 6 november 1908 om
äktenskaps ingående, oaktat denna lag icke därutinnan innehåller något
stadgande. Att annan åsikt skulle framträda efter den nya äktenskapslagens
antagande synes icke kunna förutsättas.

På grund av det anförda finner lagrådet vad 9 § i nu berörda hänseenden
innehåller böra utgå.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i

ärvdabalken.

20 KAP.

3 §.

Lagrådet:

Enligt beredningens förslag skulle det förordnande, som i sammanhang
med beslut om återgång av äktenskap, separation eller äktenskapsskillnad
av rätten meddelas rörande vilken av makarna skall hava barnen
i sin vård, äga betydelse icke blott i fråga om den personliga vården och
giftomannarätten utan även i förmynderskapshänseende; jämlikt förevarande
paragraf skulle den av föräldrarna, som barnen tillerkännas, tillika vara

100

• Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

deras förmyndare. Beredningens ståndpunkt härutinnan har uppenbarligen
förestavats av enahanda motiv, som föranlett, att beredningen ansett gittomannaskapet
böra uteslutande tillhöra den av makarna, som enligt rättens
beslut skall hava barnen i sin vård. Beredningen har ansett barnens
fördel under dessa förhållanden bäst befrämjas, om föräldramyndigheten
hel och odelad samlas i vårdarens hand. Av skäl, som förut anförts, har
lagrådet hemställt, att förordnandet om vården av barnen icke måtte tillerkännas
någon inverkan å reglerna för giftomannarättens utövning. Lagrådet
kan icke heller dela den uppfattningen, att förmynderskapet ovillkorligen
bör anknytas till den personliga vården. De synpunkter, som
göra sig gällande å ena sidan beträffande ordnandet av den personliga
vården och å andra sidan i fråga om regleringen av den ekonomiska förvaltningen,
äro sinsemellan så olikartade, att dessa frågor icke böra
onödigtvis sammankopplas. Det kan bliva av oundgängligt behov påkallat
att anförtro vården av en späd son eller dotter åt en moder, som är
olämplig eller till och med alldeles oduglig att sköta de ekonomiska angelägenheterna,
vartill fadern åter är fullt skickad. Det kan i dylikt fall
icke anses överensstämma med barnets sanna bästa, att förmynderskapet
under dessa förhållanden fråntages mannen. Visserligen skulle, om modern
vore olämplig, annan person kunna i hennes ställe förordnas till förmyndare,
men det synes obilligt, att fadern sålunda skulle behöva stå tillbaka
för en utomstående.

Den föreslagna anordningen är även i andra hänseenden ägnad att
väcka betänkligheter. Huruvida, då rätten att vårda barnen i separationsdornen
tillerkännes modern, förmynderskapet övergår till henne i och med
det domen vinner laga kraft eller först vid den måhända senare infallande
tidpunkt, då sammanlevnaden faktiskt upphör, torde icke vara klart. Om
makarna efter någon tids separation åter flytta tillsammans, kommer hon
utan vidare att förlora förmynderskapet, som i stället återgår till mannen.
Med hänsyn till förmynderskapets betydelse för förhållandet till tredje
man är ett så formlöst överflyttande av detsamma från en person till en
annan allt annat än tillfredsställande. Det bör i detta sammanhang vidare
beaktas, att den domstol, som dömt i äktenskapsmålet, icke alltid är densamma,
som är rätt forum för förmyndarefrågor rörande barnen. Någon
skyldighet för domstolen i äktenskapsmålet att om sitt beslut underrätta
förmynderskapsdomstolen är icke stadgad.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, att förevarande
paragraf måtte utgå, så att även om barnen tillerkännas modern, fadern
fortfarande regelmässigt bliver barnens förmyndare. Ar fadern därtill
olämplig, har förmynderskapsdomstolen naturligtvis att annorlunda förordna.

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

22 KAP.

1 §•

Justitierådet friherre Leijonliufvud:

Den i förevarande paragraf vidtagna ändringen står i samband med
det tillägg till 11 kap. 2 § ärvdabalken, som förslaget innehåller. I båda
fallen har avsetts att, då avvittring efter avliden make icke vidare skulle
vara förutsättning för den efterlevandes rätt att ingå nytt gifte, på annat
sätt tillgodose kravet på ordnande av dennes och arvingarnas inbördes
ekonomiska förhållanden, innan det nya äktenskapet kommer till stånd.
I sådant hänseende har i sistnämnda lagrum en var av dem tillerkänts
vitsord till skifte, även om förening att leva i bo oskifto förut av dem
träffats; i nu behandlade paragraf ålägges förmyndare för omyndig arvinge
såsom en skyldighet att, i händelse den efterlevande maken gifter sig ånyo,
draga försorg om bodelning.

Sist omförmälda föreskrift, som förmyndaren icke äger underlåta att
efterkomma ens om säkerhet för den omyndiges andel i boet erbjudes, är
måhända strängare än nödig omtanke om den omyndige påkallar. Bland
olägenheterna av det nu gällande avvittringshindret torde kunna räknas,
att understundom boets ställning med avseende å gäld och tillgångarnas
beskaffenhet icke medgiver delning vid en viss tidpunkt utan avsevärda
svårigheter och även stora förluster, under det att ett uppskov med skiftet
skulle bereda tillfälle till en fördelaktig avveckling. Man lärer ock kunna,
utan att därmed få anses hava åsidosatt den omyndiges bästa, överlämna
åt förmyndaren att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet
bedöma, huruvida bodelning bör genast äga rum eller myndlingens fördel
bäst tillvaratages i annan ordning. Det hemställes förty, att förevarande
paragraf måtte utgå ur förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. I §

rättegångsbalken.

Lagrådet:

De skäl, vilka föranlett den föreslagna ändringen i 13 kap. 1 § rättegångsbalken,
synas lagrådet följdriktigt hava bort göras gällande även i
fråga om skiftesstadgans 31 §, som beträffande jäv på grund av skyldskap
eller svågerlag är affattad i full överensstämmelse med förstnämnda lagrum
i dess nuvarande lydelse.

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Bland mål, beträffande vilka domstolen enligt 10 kap. 29 § rättegångsbalken
har att oavsett invändning tillse, att rätt forum är för handen,
upptages tvist om äktenskapsskillnad eller återgång av giftermål. Givet är,
att under äktenskapsskillnad här inbegripes jämväl skillnad till säng och
säte. Då den form av den äktenskapliga sammanlevnadens hävande, som
enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning skulle
komma att ersätta dylik skillnad, erhållit benämningen separation, kunde
måhända uppkomma tvekan i fråga om tillämpligheten av berörda lagrum
å tvist angående vinnande av separation. Förtydligande i sådant hänseende
synes förty vara påkallat. Stadgandet bör uppenbarligen även göras tillämpligt
å den i 7 kap. 1 § av nyss omförmälda förslag upptagna kategori av
äktenskapsmål, som där betecknas såsom mål, däri tvisten är, huruvida ett
äktenskap består eller ej.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 §§ strafflagen.

15 KAP.

21 §.

Lagrådet:

Då det inom lagberedningen utarbetade förslag till lag om adoption
enligt lämnad upplysning icke kommer att framläggas till antagande samtidigt
med de nu remitterade förslagen, erfordras naturligtvis att den
i förevarande paragraf givna ansvarsbestämmelsen för adoptivfader eller
adoptivmoder därur avföres.

Regeringsrådet Thulin och justitierådet friherre Leijonhufvud:

Den enligt förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning
åsyftade förändringen i nu gällande rätt att låta jämväl omyndig man stå
under giftoman har ansetts påkalla jämkning av de i 15 kap. 21 § strafflagen
givna straffbestämmelserna beträffande fader eller moder, som tvingar
dotter till giftermål, eller annan, som låter sådant förfarande komma sig
till last emot kvinna, för vilken han är giftoman, hör närvarande är till
stadgandet om straff för tvingande till giftermål anknuten den närmare
bestämningen, att tvånget skall vara utövat medelst våld eller hot. Denna
begränsning saknas i förslaget. Tvingas någon till giftermål av den, som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

103

icke står till den tvingade i förhållande av fader, moder eller annan giftoman,
faller det sålunda begångna brottet nu under 22 § i samma kapitel
med dess mildare straffskala, högst straffarbete i två år, under det att
enligt förslaget i sådant fall brottet skulle hänföras under 21 § och den
brottslige drabbas av straffarbete i högst sex år. Huruvida den <Horda
omformuleringen av själva straffbestämmelserna innebär ännu en ändring
i gällande rätt kan måhända vara föremål för tvekan. Det synes oss så
vara händelsen. Av rättshistoriska skäl liksom på grund av stadgandets
eget innehåll synes den tolkningen böra antagas såsom riktig, att det
strängare straffet i 21 § är att tillämpa på fader eller moder, aflenast då
han eller hon tillika haft ställningen av giftoman i förhållande till dottern,
varemot av dem utövat tvång i andra fall straffas efter 22 §. Den föreslagna
avfattningen av paragrafen gör densammas tillämplighet på fader
eJ er moder oberoende av giftomannaskapet. Slutligen har, därigenom att
såsom ovan nämnts straffstadgandet beträffande den, som tvingar annan till
giftermål utan att vara dennes giftoman, överflyttats till ifrågavarande
paragraf, dess särskilda åtalsregel blivit gällande även för detta fall. Ändringen
härutinnan har sin grund i införandet av allmänna preklusionsbestämmelser
i fråga om rätten att yrka återgång av äktenskap.

... , . vad sålunda vid paragrafen åtgjorts stå allenast först omförinälda
jämkning samt berörda utvidgning av åtalsregelns tillämplighet i omedelbart
samband med den nya äktenskapslagstiftningen. I övrigt synes omarbetningen
hava gått utöver området för ifrågavarande lagstiftning och
beröra spörsmål av den natur, att de icke lämpligen kunna lösas i°detta
sammanhang. Vad angår uteslutandet av den närmare bestämnino-en av
tvångets art, något som föranletts därav att i 5 kap. 3 § av förslaget till
lag om äktenskaps ingående och upplösning tvång upptagits såsom återgangsskäl
utan vidare angivande av dess beskaffenhet, må, oavsett huruvida
. tvangsbegreppet genom berörda uteslutning i sak undergått någon

arnnngL f,ra^ål as oegfntli°a däri> att i 21 §, vilken måste anses
galla ett kvalificerat fall av det brott, som behandlas i 22 §, skulle i nu

antydda hänseende nyttjas andra ordalag än i huvudstadgandet kommit
till användning.

. Erforderlig omarbetning synes utan att behöva beröra ej hithörande
friigor kunna verkställas på det sätt, att jämte det de i 21 § redan upptagna
straffbestämmelser göras tillämpliga även för det fall, att man, som står
under giftoman tvingas till giftermål, där införes, med bibehållande av
straffsatsen i 22 §, stadgande om straff för tvingande till giftermål i
andra tall.

Om sålunda det nuvarande angivandet av tvångets art återupptages,

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

lärer dock hinder ej möta att lämna det nyssnämnda lagförslaget i här
avsedd del orubbat. Redan nu finnes samma brist på överensstämmelse i
fråo-a om uttryckssättet mellan det indirekta återgångsstadgandet i 1 kap.
5 § giftermålsbalken och strafflagen. Misstydning därhän, att även annat
än straffbart tvång skulle utgöra återgångsskäl, torde ej vara att betara.

22 KAP.

8 §•

Lagrådet vill erinra om sin ovan under 1 kap. 4 § i förslaget till
lao- om "äktenskaps ingående och upplösning gjorda hemställan att föreskriften
i andra stycket av förevarande paragraf om särskild åldersgräns
för inträdande av straffbarhet måtte utgå.

Förslaget till lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall.

Regeringsrådet Thulin: . , .c „

I infordrade yttranden har framhållits, att i samband med ifrågavarande
lagstiftning de straff, som stadgats för präst i svenska kyrkan
för förseelser vid äktenskaps ingående, borde i vissa avseenden mildras.
För närvarande gäller härutinnan följande. Enligt 4 § av lagen den
mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst skall präst, som lyser till
äktenskap eller förrättar vigsel, då laga hinder möter, dömas såsom l admän
strafflag om brott av ämbetsman är föreskrivet. I 25 kap. 4 § straff
laoren stadgas dessutom för präst, som viger utan att laga lysning till
äktenskap föregått, eller viger dem, vilkas äktenskap maste återgå för
lao-a hinder, som var honom veterligt, ett bestämt straff: avsattm ,
i senare fallet förbunden med ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttias.
Mot de i 4 § av 1889 års lag intagna straffbestämmelser synes
ej nåo-ot vara att erinra. Däremot torde, särskilt vid jämförelse
med vad °som gäller för borgerliga vigselförrättare, vilka fao tjänstemän,
samt vad i förevarande lag föreslagits för andra vigselforrattare,
anledning ej föreligga att bibehålla straffbestämmelserna i 25 kap.
4 § strafflagen, vilka ej medgiva att hänsyn tages till förmildrande o
ständicdieter. Utan avvaktan på förestående revision av strafflagstiftningen
torde "därför sistnämnda paragraf böra upphävas och för där avsedda tall

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

straffbestämmelserna i 4 § av 1889 års lag komma i tillämpning. I varje
fall lärer den särskilda straffbestämmelsen för präst, som viger, utan att
laga lysning till äktenskap föregått, böra bortfalla.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Lagrådet:

Genom det remitterade förslaget har ur ifrågavarande lag utmönstrats
dels stadgandet att under visst villkor skillnad i äktenskap mellan
främmande stats undersåtar kunde beviljas av Konungen, dels ock bestämmelsen
om rätt för domstol att, där angivna förutsättningar vore för handen,
till säng och säte skilja makar av främmande nationalitet. Då några övergångsbestämmelser
icke föreslagits, skulle alltså bliva en följd av ändringslagens
antagande, att från och med dess ikraftträdande äktenskapsskillnad
i nämnd ordning icke vidare kunde ifrågakomma samt att en anhängiggjord
rättegång om skillnad till säng och säte icke finge fullföljas. En
dylik anordning står i strid med de principer, som gjort sig gällande i
den föreslagna promulgationslagen till lagen om äktenskaps ingående och
upplösning. Ett övergångsstadgande i överensstämmelse med dessa principer
skulle visserligen för de internationella rättsförhållandena icke hava
synnerligen stor betydelse men synes likväl för åstadkommande av önskvärd
konsekvens böra meddelas.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag finner lagrådet icke föranleda någon anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 13 haft. (Nr 18.)

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18''.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 29 januari 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenbekg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
utlåtande över de genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1914
till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) la^ om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 § och 13 kap. 1 § rätte gångsbalken; 6)

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen; _ . .

7) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

107

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

8) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

9) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

10) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723; 6

11) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

12) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet.

Departementschefen anförde:

Beträffande tillkomsten av förevarande lagförslag torde jag till en
början få erinra om Eders Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1909,
att lagberedningen skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken med
tillhörande författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde böra i
sammanhang därmed behandlas. Nämnda år tog Eders Kungl. Maj:t jämväl
initiativ till ett för Sverige, Danmark och Norge gemensamt lagstiftningsarbete
å familjerättens område. Efter överenskommelse regeringarna
emellan sammanträdde under november månad 1909 i Stockholm
delegerade för de tre länderna för att undersöka, huruvida och på vad sätt
ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete inom särskilda därför lämpade
delar av familjerätten skulle kunna under den närmaste tiden anordnas.
I anslutning till de delegerades yttrande meddelade Eders Kungl.
Maj:t den 12 augusti 1910 bestämmelse om samarbete för behandling,
bland annat, av frågan om gemensam lagstiftning angående äktenskapshinder
och återgång av äktenskap, som oaktat sådant hinder kommit till
stånd, samt angående andra i närmare samband därmed stående frågor.
Området för det gemensamma lagstiftningsarbetet har sedermera genom
Eders Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1911 och den 27 september 1912
utvidgats till att omfatta, bland annat, frågorna om skillnad till säng och
säte och äktenskapsskillnad samt om formen för äktenskaps ingående. Lagberedningen
har hatt att vid fullgörande av sitt förenämnda uppdrag samverka
med danska och norska kommitterade för åstadkommande av så vitt
möjligt överensstämmande lagförslag på nu berörda områden. På hösten
1913 avgåvo lagberedningen och de danska och norska kommitterade förslag
till lagar om äktenskaps ingående och upplösning, vilka förslag i de
delar, som varit föremål för samarbete, äro med varandra nära överensstämmande.
Samtidigt överlämnade lagberedningen jämväl de övriga lagförslag,
som avses i lagrådets nu förevarande utlåtande.

108

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

Efter att hava redogjort för innehållet i de av lagberedningen avgivna
lagförslagen och lagrådets utlåtande över dessa ävensom de i statsrådsprotokollet
för den 20 mars 1914 omförmälda utlåtanden och skrivelser
i ärendet, anförde departementschefen vidare:

Lagrådet har biträtt de grunder, på vilka förslagen äro byggda, och
endast framställt anmärkningar mot vissa detaljer. I anledning av dessa
anmärkningar hava lagförslagen blivit översedda och hava därvid vissa
ändringar av saklig innebörd ansetts böra ifrågakomma. Därjämte ha\a
en del jämkningar och förtydliganden av redaktionell natur vidtagits.. För
att söka åstadkomma samförstånd beträffande de ändringar av saklig innebörd,
vilka av lagrådets anmärkningar kunde finnas påkallade, hava delegerade
för de tre länderna sammanträtt till gemensamma överläggningar,
vilka ägt rum i Stockholm under januari månad detta år. Till frågan
om resultatet av dessa överläggningar får jag i det följande anledning
återkomma.

Beträffande de yttranden, vartill förslagen föranlett lagrådet eller
dess särskilda ledamöter, må anföras följande.

Lagrådet gör gällande, att förslagets regler om trolovning lämna
utrymme åt två från varandra väsentligt avvikande uppfattningar av trolovningens
begrepp, en vidsträcktare och en mindre vidsträckt. Enligt
den förra uppfattningen kunde man exempelvis tala om en trolovning
även i sådana fall, då möjligheten av äktenskap mellan kontrahenterna är
utesluten på grund av nära släktskap eller då endera redan är gift, om nämligen
båda eller endera är i okunnighet om äktenskapshindret i fråga; ej
heller skulle den omständigheten att ena kontrahenten ingår äktenskap
med annan än sin trolovade med nödvändighet medföra trolovningens
omedelbara upplösning, utan skulle trolovningen anses fortbestå, så länge
den övergivna är i okunnighet om vad som passerat. Särskilt om, såsom
förslaget innebär, varken ingående eller upplösning av trolovning göres
beroende av viss form, lärer emellertid den uppfattningen te sig för
rättsmedvetandet främmande, att en trolovning skulle kunna uppkomma
eller fortbestå vid sidan av ett äktenskap eller att en överenskommelse
mellan exempelvis två syskon om äktenskaps ingående skulle kunna rättsligen
gälla såsom trolovning. Den nu ifrågavarande åsikten leder ock,
såsom framgår av lagrådets yttrande, till det konstlade resultatet, att en
trolovning i vissa fall antages bestå allenast så vitt den ena kontrahentens
rätt angår. Av dessa och andra skäl torde det antagandet knappast vara
för djärvt, att denna uppfattning, även om den må anses förenlig med
förslagets ordalydelse, icke kommer att vinna burskap. På sätt lagrådet
framhåller, har ock helt visst beredningen utgått från en annan åskåd -

109

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

ning. Förslaget är avfattat med de normala förhållandena för ögonen;
sådana egenartade och i verkligheten sällan förekommande fall som de
här förut nämnda inbegripas icke direkt under dess allmänna stadganden
om trolovning, och icke heller har det ansetts av nöden att — efter
mönstret av 1734 års lag, enligt vilken trolovningen ägde en helt annan
och större betydelse — giva särskilda stadganden för dylika fall. Härav
följer emellertid icke, att dessa bliva att bedöma annorledes än om de
varit att hänföra under trolovningsbegreppet; såsom lagberedningen och
lagrådet framhålla, bliva första kapitlets regler här att analogiskt tillämpa.
Lagrådet yppar visserligen tvekan, huruvida sådan tillämpning kan under
alla förhållanden vara att med säkerhet påräkna, såvitt angår den i 5 §
givna preklusionsbestämmelsen. Mig synes det emellertid vara klart, att
den, som stöder sina anspråk på ett ur kapitlets föregående regler härlett
analogislut, icke kan få tillgodonjuta en till tiden mera obegränsad rätt
än dessa regler, sammanställda med 5 §, tillförsäkra trolovad.

I anledning av vad lagrådet i detta sammanhang erinrat beträffande
8 § punkt 1 i promulgation!agen har jag låtit omarbeta detta stadgande
till vinnande av fullständigare överensstämmelse med den gällande rätten.
Enligt den nya avfattningen skall ett trolovningsavtal, som är slutet i
strid mot ett publikt äkteriskapshinder och på den grund ej giver upphov
till någon trolovning i förslagets mening, likväl i fråga om barns börd
hava sedvanlig verkan, om föräldrarna eller endera vid avlelsen var i god
tro. Utan stöd av uttryckligt stadgande lärer vara klart, att en motsvarande
regel skall gälla, om barn avlas mellan personer, vilka en gång
varit i lagens mening trolovade, men vilkas trolovning är att anse såsom
bruten, på den grund att den ene, den andre ovetande, ingått en ny förbindelse.

Beträffande 1 kap. 3 § har lagrådet ifrågasatt ett förtydligande till
utmärkande av att den ersättningsskyldighet, som där avses, skall omfatta
icke blott ekonomisk förlust, utan även lidande, skada av ideell natur.
Enligt min mening föreligger dock näppeligen med den av lagberedningen
föreslagna avfattningen någon fara för missförstånd. Att under ordet
»skadestånd» stundom inbegripes även ersättning för ideell skada framgår,
bland annat, av rubriken till 6 kap. strafflagen, jämförd med detta kap:s
särskilda bestämmelser, och av den nu ifrågavarande paragrafens innehåll
lärer, särskilt vid en jämförelse mellan dess båda stycken, med tydlighet
framgå att skadestånd här tages i en dylik vidsträckt bemärkelse. Lagkommittén
och äldre lagberedningen, vilka i sina förslag på det straffrättsliga
området upptogo ett kapitel »om skadestånd», till innehållet nära
motsvarande strafflagens 6 kap., talade också i förslagen till giftermålsbalk

110

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

om »skadestånd efter ty som skäligt prövas» i den vidsträckta betydelse,
vari här användes uttrycket »skäligt skadestånd».

Lagrådets motsvarande anmärkning mot förslagets 5 kap. 6 § och
6 kap. 20 § har av liknande skäl icke föranlett ändring i förslaget.

I 1 kap. 4 § upptager förslaget den bestämmelsen, att skadeståndsskyldighet
enligt 3 § första stycket skall inträda, allenast under förutsättning
att mannen vid hävdandet fyllt tjuguett år. Lagrådet finner det
emellertid naturligare att åldersgränsen här sättes vid inträdet av den fulla
kriminella ansvarigheten d. v. s. vid uppnådda aderton år. Vilkendera
ståndpunkten förtjänar företräde, förslagets eller lagrådets, kan vara föremål
för olika meningar; skäl kunna anföras för den ena lika väl som för
den andra. Det synes mig dock, att sambandet emellan förevarande stadgande
och vad som gäller om den fulla kriminella ansvarigheten är ganska
ringa. Tilltalande är ej heller att, såsom lagrådets förslag medför, i vissa
fall straff skulle kunna följa, redan om mannen vid hävdandet fyllt femton
år, men skadeståndsskyldighet ej inträda, med mindre han då nått aderton
år. Och då vid överläggningarna med de danska och norska delegerade
dessa enhälligt uttalat sig för tjuguettårsgränsen, vilken återfinnes i det
danska förslagets och den gällande norska strafflagens motsvarande stadganden,
har förslaget på denna punkt bibehållits oförändrat. Vid sådant
förhållande har ej heller vidtagits den av lagrådet förordade ändringen i
förslaget till ny lydelse av 22 kap. 8 § strafflagen.

Med avseende på 2 kap. 2 § och vissa andra stadganden har lagrådet
anmärkt, att förslaget skulle vinna i reda och enkelhet, om i de bestämmelser,
som hänföra sig till en persons sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
uttrycken »sinnessjuk» och »sinnessjukdom» ensamma komme till
användning, men i 8 kap. infördes en paragraf av innehåll, att med sinnessjukdom
i lagen skall förstås icke blott sinnessjukdom i egentlig mening
utan även medfödd eller i barndomen uppkommen utvecklingshämning
av viss närmare angiven svårare beskaffenhet eller vad i förslaget
betecknas såsom sinnesslöhet. Detta lagrådets förslag kan jag emellertid
ej biträda. Vid förnyade överläggningar med representanter för den
psykiatriska sakkunskapen har nämligen ytterligare bestyrkts riktigheten
av det antagande, varpå förslagets terminologi är byggd, att nämligen enligt
det numera inom fackkretsar allmänt vedertagna språkbruket sinnesslöhet
icke kan innefattas under sinnessjukdom. Ej heller har jag kunnat
övertyga mig om att, på sätt lagrådet gör gällande, möjlighet till
misstolkning föreligger i de fall, där viss bestämmelse i förslaget hänförts
allenast till sinnessjukdom. Att, på sätt lagrådets anmärkning avser, i
lagtexten närmare utveckla innebörden av begreppet sinnesslöhet lärer på

111

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt lika litet låta sig göra
som att uppställa en legaldefinition av begreppet sinnessjukdom.

Från den i 2 kap. 2 § givna regeln att den, som är under tjuguett år
och icke förut varit gift, skall för att få ingå äktenskap hava båda föräldrarnas
samtycke undantages i paragrafens andra stycke, bland annat,
det fall, att den ene av föräldrarna är utan del i vårdnaden, under vilken
förutsättning den andres samtycke skall vara tillfyllest. Lagrådet framhåller,
att svårigheter kunde uppstå vid tillämpningen av detta undantag,
och föreslår dess ersättande med speciella föreskrifter rörande de fall, då
från här ifrågavarande synpunkt giftomannarätten bör anses tillkomma
allenast den ene av föräldrarna eller bilda skola vara därifrån uteslutna.
I överensstämmelse härmed har ock förslaget omarbetats. Så till vida har
emellertid avvikelse skett från vad lagrådet hemställt, som för fall av separation,
äktenskapsskillnad och återgång stadgats att allenast den av föräldrarna
skall vara giftoman, som har vårdnaden om barnet. Denne är
uppenbarligen här närmast till giftomannaskapets utövande. Och att
fordra samtycke jämväl av den utav föräldrarna, som ej skall hava vårdnaden
om barnet, synes ej vara påkallat av hänsyn till den tanke, som
enligt, förslaget ligger till grund för giftomannainstitutet, men väl kunde,
om denna fordran upprätthölles, på grund av misshälligheter föräldrarna
emellan obehöriga hinder komma att läggas i vägen för barnets äktenskap.
Hänsynen till en faders eller moders naturliga önskan att äga viss medbestämmanderätt
beträffande barnets giftermål synes här böra stå tillbaka
för barnets välförstadda intresse. Förslaget bygger sålunda på denna punkt
alltjämt på begreppet vårdnad, och hava till vinnande av överensstämmelse
i uttryckssättet mellan nu förevarande paragraf samt 6 kap. 23—25 §§
och 20 kap. 3 § ärvdabalken dessa senare lagrums stadganden i närliggande
ämnen något jämkats till sin avfattning.

Vad en ledamot i lagrådet vid 2 kap. 10 § yttrat synes böra föranleda
därtill att fullständigare bestämmelser meddelas om anteckning i
kyrkobok angående skedd död förklaring.

Då i 3 kap. 1 § stadgas, att lysning skall sökas »hos den präst,
som för kyrkoböckerna», har förvisso med detta uttryckssätt icke avsetts
någon inskränkning i fråga om behörigheten att utfärda lysning; meningen
är uppenbarligen att behörigheten härtill, liksom för närvarande,
skall vara beroende av behörigheten att handhava kyrkobokföringen eller
den del därav, som kommer i betraktande vid lysnings meddelande. Där
sistnämnda uppgift ankommer på annan präst inom församlingen än kyrkoherden,
är sålunda enligt förslaget, även i andra fall än det i motiven
anförda, denna präst jämväl behörig att utfärda lysning. Den oklarhet,

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

som här till äventyrs kan anses föreligga, vidlåder icke beredningens förslag,
utan den administrativa lagstiftningen om kyrkoböckers förande.
Det förutnämnda uttryckssättet har följaktligen bibehållits oförändrat såväl

1 nu förevarande paragraf som i 4 kap. 6 och 7 §§.

Såsom av motiven framgår, har lagberedningen avsett att frågan
om förhanden varon av hinder på grund av stadgandena om viss äktenskapsålder,
giftomannaskap och väntetid skall bedömas med hänsyn till den
tidpunkt, då vigsel tidigast får äga rum, ej till den, då lysningsansökan
prövas; om dylikt hinder väl vid sistnämnda tidpunkt föreligger, men
bortfaller före lysningstidens utgång, skall lysning ej vägras. Lagrådet
anmärker i anledning härav dels att beredningens mening ej kommit till
tydligt uttryck i förslaget, dels att riktigheten av denna mening vore
tviveF underkastad. Sålunda skulle det verka i viss mån stötande, om
den trolovade före uppnående av den såsom gräns för giftomannaskap
stadgade åldern tillätes mot giftomannens bestridande på egen hand bringa
till °stånd lysning till äktenskap, och om man sloge in på den av beredningen
beträdda vägen, syntes det svårt angiva giltiga skäl, varför man
ej skulle bevilja lysning ännu tidigare än beredningen tänkt sig och
lämna det åt prästen att beakta att lysningsbevis ej bleve utfärdat, innan
hindret bortfallit. Emot vad lagrådet sålunda anfört i sakfrågan kan
emellertid å andra sidan erinras, att det måste anses mindre tillfredsställande,
om reglerna angående lysning skulle medföra en skärpning av

2 kap:s bestämmelser om äktenskapshinder, så att, till exempel, den i 2
kap. 11 § stadgade väntetiden faktiskt bleve förlängd med den tid, som
åtgår, innan lysning hinner utfärdas och fullbordas. Praktiskt sett, undvikes
detta genom en sådan rättstillämpning som lagberedningen tänkt
sig. Naturligtvis kan man, på sätt lagrådet framhållit, driva saken än
längre och hänföra frågan om hindrets förhandenvaro först till tidpunkten
för lysningsbevisets utfärdande. Men därigenom utsatte man sig för den
nära till hands liggande risken att, sedan lysningen väl blivit verkställd,
lysningsbevis bleve av misstag utfärdat, innan hindret tallit bort. Då
härtill’ kommer, att den till grund för förslaget liggande uppfattningen
även från dansk och norsk sida hävdas, synas mig övervägande skäl tala
för att vidbliva densamma. Däremot är jag med lagrådet ense därutinnan,
att nämnda uppfattning icke erhållit något fullt lyckligt uttryck i förslagets
text. I anledning därav hava 3 kap. 2 § 2 och 3 mom. underkastats
jämkning, varemot någon motsvarande redaktionsändring i 8 mom.
icke ansetts erforderlig. Av den nu föreliggande avfattningen lärer framgå,
att frihet från de i dessa mom. avsedda hindren ej behöver föreligga
redan vid lvsningens utfärdande. Att å andra sidan hindersfrågan icke

J O

113

Kunc/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skall hänföras först till tidpunkten för lysningsbevisets utfärdande utan
till den då lysningstiden utgår, torde icke behöva i lagtexten utsägas, då
den förra ståndpunkten, såvitt känt är, hittills varit främmande för praxis.

Förslaget innehåller förbud för omyndigförklarad att utan förmyndarens
samtycke ingå äktenskap, och lagberedningen förutsätter att, för
att detta förbud må kunna upprätthållas, det bliver sörjt för att kyrkoböckerna
lämna tillförlitligt besked om omyndigförklaringar. Lagrådet,
som betonar vikten därav att kontroll i berörda hänseende redan från
början anordnas, anser emellertid, i betraktande av de svårigheter som
skulle möta att få kyrkoböckerna kompletterade med uppgifter om skedda
omyndigförklaringar, annan utväg ej stå öppen än att avfordra lysnin^ssökanden
försäkran på heder och samvete därom att han ej är omyndigförklarad.
För min del vågar jag antaga att erforderlig trygghet kan
vinnas på den av lagberedningen anvisade vägen och tror det ej vara
lämpligt att även på denna punkt bygga hindersprövningen på försäkringar
av de trolovade.

En ledamot i lagrådet gör gällande, att det bör stå trolovad öppet
att, i stället för försäkran om frihet från könssjukdom i smittosamt skede,
åberopa intj^g, avgivet av läkare enligt av Konungen meddelade närmare
bestämmelser. Denna tanke, som enligt vad jag inhämtat även varit under
övervägande inom lagberedningen men där övergivits, torde icke böra
upptagas i förslaget. Därest ansvaret kunde på detta sätt helt och hållet
överflyttas på läkaren, öppnades nämligen en utväg för mindre nogräknade
personer att utan att utsätta sig för straffansvar bereda sig tillfälle
till äktenskaps ingående i strid mot könssjukdomshindret. Att uppdaga
sådant hinder vid en tillfällig läkarundersökning är nämligen mången gång
synnerligen vanskligt, om den sjuke ej inför läkaren uppträder med full
uppriktighet. En regel sådan som den nu ifrågasatta torde ej heller vara
påkallad i den samvetsömmes intresse, då väl knappast någon lärer komma
att hysa samvetsbetänkligheter att avgiva den av förslaget fordrade försäkran,
sedan läkaren, efter erhållande av alla erforderliga upplysningar
angående hans hälsotillstånd, förklarar äktenskapshinder, varom nu är
fråga, icke möta.

Beträffande de redaktionella ändringarna i 3 kap. må slutligen nämnas,
att i överensstämmelse med lagrådets hemställan stadgandet i 3 §
andra stycket sammanförts med 7 § första stycket, varemot andra stycket
i sistnämnda paragraf utbrutits till en särskild 8 §.

I anledning av vad lagrådet vid 4 kap. 2 § anmärkt har ordningsföljden
mellan paragrafens båda sista stycken omkastats till utmärkande av
att dopvillkoret skall äga tillämplighet jämväl beträffande sådant förordBiliang
till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 13 Käft. (AV 18.) 15

114

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 18.

nande av Konungen, varom här är fråga. Jämväl 6 och 8 §§ i samma
kap. hava omarbetats i anledning av erinringar från lagrådets sida. Däremot
har jag ej trott det vara erforderligt eller lämpligt att, med hänsyn
till de ganska sällan förekommande fall, då statskyrklig vigsel önskas av
nupturienter, som äro därtill berättigade, men av vilka ingendera är kyrkobokförd
i svensk församling, frångå den redan nu gällande regeln att
skyldighet till förrättande av sådan vigsel åligger allenast präst i församling,
av vilken endera nupturienten är medlem. Att med förslagets ståndpunkt
skulle uppstå någon svårighet att i nyss berörda fall erhålla kyrklig
vigsel är, såsom lagrådet jämväl medgiver, knappast att antaga.

Vad lagrådet vid 5 kap. 5 och 6 §§ erinrat har vid förslagets överseende
iakttagits.

Den mot 6 kap. 1 § och 7 kap. 9 § (nuvarande 8 §) framställda
anmärkningen tiar föranlett mig till den ändring, att en ovillkorlig förutsättning
för erhållande av separation efter överenskommelse skall vara, att
medling, som i sist nämnda paragraf avses, företagits. Härigenom vinnes
även bättre överensstämmelse med de danska och norska förslagen. Däremot
anser jag icke tillräckliga skäl föreligga ait, såsom lagrådet jämväl ifrågasatt,
binda rätten att på denna väg vinna separation vid den ytterligare
förutsättningen, att äktenskapet bestått viss tid, exempelvis två år. Erfarenheten
lärer icke hava visat, att den möjlighet till åvägabringande av
skillnad efter överenskommelse, som faktiskt redan förefinnes, i någon
nämnvärd utsträckning skulle begagnas under äktenskapets första år. An
mindre torde man behöva frukta missbruk i detta hänseende, om, såsom
förslaget i sitt omarbetade skick innebär, skillnad efter överenskommelse
städse skall föregås ej blott av ett års separation, utan även av medlingsförsök,
vilket senare i fall sådana som de av lagrådet här närmast åsyftade
torde få sin alldeles särskilda betydelse. Emot den ifrågasatta begränsningen
i 1 §:s tillämplighet talar i hög grad, att möjlighet därigenom
praktiskt taget bleve utesluten att på överenskommelsens väg få ett
äktenskap upplöst, då det uppdagas ett återgångsskäl eller annan liknande
omständighet, till följd varav kanske varje tanke på äktenskapligt
samliv med allt skäl redan från början ter sig såsom utesluten. Aven
de danska och norska delegerade hava uttalat sig emot en dylik ändring.

Beredningens förslag innehåller i 6 kap. 2 § andra stycket ett stadgande
därom att separation på grund av söndring makarna emellan ej må
utan synnerliga skäl vinnas av make, som huvudsakligen bär skulden till
söndringen, därest andra maken motsätter sig separationen. Inom lagrådet
har papekats, att detta stadgande icke blivit lyckligt avfattat. Ordalagen synas
i själva verket icke utesluta den tolkningen, att beträffande den huvudsakligen

115

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

skyldiges rätt att erhålla separation skulle gälla helt andra principer än
eljest. Förslagets mening har emellertid helt visst varit en annan; med
stadgandet i fråga har man, såsom jämväl inom lagrådet antagits, allenast
velat framhäva, att vid prövningen av huruvida trots uppkommen söndring
ett fortsättande av sammanlevnaden skäligen kan fordras, strängare
krav böra ställas på den, som själv vållat söndringen. Tvenne ledamöter
av lagrådet göra gällande att en dylik regel ligger i sakens natur och att
dess upptagande över huvud i lagtexten kunde medföra fara för missförstånd.
Med hänsyn till det här föreliggande spörsmålets stora vikt anser
jag dock ej tillrådligt att i lagtexten förbigå det med tystnad, men väl
har det föreslagna stadgandet omarbetats till förebyggande av missförstånd
i rättstillämpningen. I samband härmed hava jämväl 2 § första stycket
och 4 § undergått jämkning.

I nära överensstämmelse med lagrådets hemställan hava 6 kap. 10
och 11 §§ ändrats. Motsvarande ändringar torde komma att vidtagas i
det danska förslaget och, såvitt angår det ämne som i 11 § avses, jämväl
i det norska.

Vid övervägande av vad lagrådet yttrat vid 7 kap. 10 § har jag
funnit riktigast att ej blott i vissa hänseenden omarbeta detta lagrum,
utan ock i sammanhang därmed i 6 kap. 14 § upptaga en bestämmelse
om rätt för make, som vunnit separation, att erhålla förordnande om boupptecknings
förrättande, ett stadgande, som på grund av de i 5 kap.
4 § och 6 kap. 19 § gjorda hänvisningar blir tillämpligt jämväl efter
återgång och äktenskapsskillnad. 1 kapitlet om rättegång i äktenskapsmål
synes frågan om boupptecknings förrättande böra upptagas till reglering
allenast såvitt den äger samband med dylik rättegång.

Till 6 kap. 23 § har fogats en föreskrift om rätt för make, som ej
skall hava vårdnaden om barnen, till umgänge med dessa. Det är att
förvänta, att det danska förslaget varder på motsvarande sätt modifierat,
och möjligen bliver detta händelsen jämväl beträffande det norska.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har första punkten i
7 kap. 3 § uteslutits ur förslaget. Däremot har jag ej trott det vara riktigt
att, på sätt lagrådet förordat, begränsa förmyndares rätt att i äktenskapsmål
föra talan för myndling, som är sinnessjuk eller sinnesslö. Eu
dylik begränsning kan, säsom framgår av lagrådets yttrande, leda till
ganska stötande konsekvenser. Visserligen är det å andra sidan sant, att
förmyndaren kan tänkas missbruka en talerätt, som tillerkännes honom
utan inskränkningar, och det hade varit önskligt, om hans rätt att föra
talan kunnat, efter mönstret av vad som gäller enligt de danska och norska
förslagen, bindas vid villkor av förmynderskapsdomstolens samtycke. Då

116

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 18.

detta emellertid på skäl, vilka lagrådet angivit, näppeligen låter sig göra,
svnes mig riktigast att bibehålla förslaget i denna del oförändrat.

De ändringar, som vidtagits i 6 § (numera 5 §), hava allenast förtydligande
syfte. Att, såsom lagrådet föreslår, i ytterligare ett par fall
medgiva stämnings delgivning i här stadgad ordning, synes ej erforderligt
eller tillrådligt. Enligt lagrådets mening skulle oklarhet råda om tilllämpligheten
av denna paragraf i sådana fall, då den talan, som giver ett
mål karaktären av äktenskapsmål, grundas å brottsligt förfarande och även
yrkande om ansvar framställes i stämningen. Såvitt jag förstår, lämnar
dock förslaget här icke rum för någon tvekan. En talan av i 1 § angivet
innehåll har enligt förslaget städse naturen av talan i äktenskapsmål, och
förevarande paragraf är sålunda därå tillämplig, oberoende av att talan
föres på grund av brott och ansvar för brottet yrkas. Lika uppenbart
är att vad här stadgas angående formen för instämmande av vissa
slags civila anspråk icke avser att medföra någon rubbning i rättegångsbalkens
föreskrifter om formen för anhängiggörande av ett ansvarsyrkande.
Väckes nu i en och samma stämning i anledning av en brottslig
gärning dels sådan talan, som här avses, dels ett ansvarsyrkande, kan
följaktligen inträffa att förstnämnda talan måste anses behörigen instämd
och sålunda skall upptagas till prövning, medan händelsen beträffande
ansvarsyrkandet är den motsatta. Lagrådet synes fästa stor vikt vid att
resultatet med tillämpning av nu gällande rätt i motsvarande fall bliver
ett annat. Men denna olikhet beror ju på att den gällande rätten icke i
likhet med förslaget betraktar äktenskapsmålen såsom en särskild grupp
av mål, kännetecknade icke av grunden för det framställda anspråket utan
av dettas innehåll.

Lagrådets anmärkning mot 7 kap. 7 § (numera 6 §) har föranlett
omarbetning av detta stadgande till närmare överensstämmelse med det
danska förslagets motsvarande regel.

Den lösning lagrådet föreslagit beträffande frågan om behörighet att
anställa medlingsförsök (förutvarande 9 § nuvarande 8 §) har jag icke
trott förtjäna företräde framför den av lagberedningen föreslagna.

Vad i övrigt vid 7 kap. så ock vid 8 kap. 2 § yttrats har vid förslagets
överseende iakttagits. Den nya 7 kap. 15 § har tillkommit i anledning
av en vid 6 kap. 14—17 §§ gjord erinran.

Vad promulgationslagen angår, har i 4 § tillagts ett stadgande om
tillämpning i vissa fall av nu gällande bestämmelser om jäv mot äktenskap,
8 § har omarbetats och i 9 § har andra ledet uteslutits, allt i överensstämmelse
med lagrådets hemställan. Lagrådet har jämväl gjort erinran
i anledning därav att enligt 4 § den, som önskar vinna upplösning

117

Knuffl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

av ett ofullkomnat äktenskap, för framtiden städse är hänvisad till den
ordning, som är stadgad i förordningen den 3 april 1810, och sålunda ej
vidare genom skillnadsfrågans anhängiggörande vid domstol kan bliva i
tillfälle att framställa anspråk av ekonomisk innebörd. Härmed torde
åsyftas att reglerna om förverkande av giftorätt eller del därav vid skillnad
på grund av vissa anledningar, särskilt horsbrott, icke vidare bliva
tillämpliga. Att denna påföljd av vissa förseelser mot make här utebliver,
torde emellertid befinnas ganska rimligt, om man tager i betraktande dels
de ifrågavarande förbindelsernas verkliga natur, dels den omständigheten
att i ofullkomnade äktenskap giftorätt regelmässigt tillkommer allenast ena
parten, varför ett stadgande om förverkande av sådan rätt här måste anses
verka i särskilt hög grad godtyckligt. Första och tredje leden i 9 § har
jag trott böra i klarhetens intresse bibehållas, och har det förra i följd av
lagrådets erinran fullständigats; att detta stadgande, såsom lagrådet befarar,
skulle kunna föranleda den missuppfattningen, att undergående av
frihetsstraff enligt förslaget vore att betrakta såsom ett äktenskapshinder,
anser jag i betraktande av den plats stadgandet erhållit vara uteslutet.’

Beredningen föreslår den ändring i gällande förmyndareordning, att
det företräde till förmynderskap, som enligt lag tillkommer fader, för det
fall att föräldrarnas äktenskap går åter eller de vinna separation eller
äktenskapsskillnad, skall tillkomma den av dem, vilken skall hava barnen
i sin vårdnad. Lagrådet anser emellertid på anförda grunder att gällande
lag i denna del bör bibehållas oförändrad och sålunda faderns företrädesrätt
till förmynderskap kvarstå även beträffande barn, varom modern skall
hava den personliga vårdnaden. I likhet med beredningen är jag av den
uppfattningen, att barnens fördel här varder bäst tillgodosedd, omlföräldramyndigheten
hel och odelad tillfaller modern och icke uppdelas på föräldrarna.
Ar hon icke lämpad att handhava jämväl förmynderskapet, kan
ju detta överflyttas på annan person, men bör fadern härvid icke hava
rätt att framför andra komma i åtanke. Skulle, där vårdnaden tillägges
modern, förmynderskapet regelmässigt tillkomma fadern, kunde, såsom jag
tidigare framhållit på tal om giftomannaskapets anordnande i hithörande
fall, lätt inträffa att barnet bleve lidande till följd av misshälligheter föräldrarna
emellan. Faran härför är så mycket större som gränsen mellan
de befogenheter, vilka innefattas i vårdnadsrätten, och dem, som ingå i
ett därifrån skilt förmynderskap, i gällande lag är lämnad obestämd''"och
icke heller lämpligen kan i detta sammanhang regleras, då frågan därom
nära sammanhänger med andra på dagordningen stående lagstiftningsproblem
av central betydelse. 1 ill förekommande av obehörig''inblandning

° i e

118

Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 18.

i de under moderns vårdnad ställda barnens uppfostran är det följaktligen
av vikt att hon jämväl innehaver förmynderskapet eller att detta åtminstone
tillkommer någon, som med säkerhet kan förväntas utöva det i samförstånd
med henne. Med hänsyn till vad jag sålunda anfört lärer avgörande
vikt icke få tillmätas de olägenheter i vissa hänseenden, som
lagrådet visat vara förenade med beredningens förslag och vilka för
övrigt torde kunna delvis avhjälpas på den administrativa lagstiftningens
väg.

I anledning av erinran från lagrådets sida hava tilläggsförfattningarna
fullständigats med ett försias: till lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan
om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

Den ändring, som vidtagits i förslaget till lag om ändrad lydelse
av 2 § 15:o i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, är av redaktionell natur
och sammanhänger med den förändrade terminologi, som i vissa hänseenden
införts genom förordningen den 23 december 1910 angående
kyrkoböckers förande.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det avgivna
yttrandet avfattade förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i
riket den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21
§§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;.

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapet och adelns privilegier
den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och

119

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 18.

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet
i utlandet; °

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt §
87 regeringsformen, genom nådig proposition för riksdagen till antagande
framläggas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde departementschefens
hemställan; och täcktes, med bifall till
densamma, Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig
proposition i ämnet av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:
N. Beite.