Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186 (Proposition 1913:186)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Nr 186.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin,
förordning om ersättning till städer} vissa köpingar, landsting
och hushållningssällskap för till statsverket indragna
brännvinsför säljning smedel samt förordning om. statsverkets
fond av rusdrycksmedel; given Stockholms slott den 4
april 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§
ävensom övergångsstadgandena i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin,

2) förordning angående ersättning till städer, vissa köpingar, landsting
och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel;
samt

3) förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 137 höft. (Nr 186.) 1

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 186.

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 186.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ ävensom
övergångsstadgandena i förordningen den 9 joni 1905
angående försäljning av brännvin.

15 §.

1. Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hava till ändamål
endast att i sedlighetens intresse ordna och handhava detaljhandel
med brännvin och må icke avse att bereda vare sig delägarna vinning
utöver årlig ränta med högst fem procent å de av delägarna tillskjutna
kontanta medel eller kommun någon ekonomisk fördel.

2. Vid utminutering må bolag icke hålla mer än ett försäljningspris
å en och samma varusort av brännvin, oavsett om större eller
mindre myckenhet försäljes. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tilllämpning,
då sprit, som innehåller minst 92 volymprocent alkohol, försäljes
för tekniska eller likartade ändamål.

3. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärvad
fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som påkallas
av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande, utan
samtycke av kontrollstyrelsen, sedan stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, allmän rådstuga samt å landet kommunalstämman avgivit
yttrande.

Bolag må icke förhyra andra lägenheter än dem, vilka äro behövliga
för den rörelse, som bolaget självt utövar; icke ingå hyres- eller andra
affärsavtal med enskilda styrelseledamöter i bolaget, ej heller låta avlöningen
vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda personer
vara beroende på omsättningen av brännvin, vin eller maltdrycker
eller utgå med viss del av vinsten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

4. Bolags delägare skola vara minst nio, av vilka åtminstone
sex böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte.
Bolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, av vilka två ntses av
delägarna i bolaget, en utses i stad av stadsfullmäktige, eller där sådana
ej finnas, allmän rådstuga och å landet av kommunalstämman, en av
Kungl. Maj:ts befallningshavande och en av landstinget, dock att i stad,
som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige utse jämväl den ledamot,
som eljest skulle av landstinget väljas. På enahanda sätt utses jämväl
fem suppleanter. Därest å landet eller i stad, som deltager i landsting,
nytt bolag bildas å tid, då landstinget icke är samlat, må ordföranden
i landstinget äga att utse en person att under tiden, till dess styrelseledamot
blivit av näst sammanträdande landsting utsedd, vara ledamot
i styrelsen.

Av Kungl. Maj:ts befallningshavande, landsting, stadsfullmäktige
eller kommunalstämma utsedd styrelseledamot må icke vara delägare i
bolaget.

5. Bolags räkenskaper skola föras enligt föreskrifter och formulär,
som utfärdas av kontrollstyrelsen.

6. Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper skall varje
år i mars eller april månad å dag, som av Kungl. Majrts befallningshavande
bestämmes, ske för näst föregående försäljningsår av tre revisorer,
av vilka en utses, i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, allmän rådstuga och å landsbygden av kommunalstämman,
en av landstinget samt en av Kungl. Maj:ts befallningshavande. I
stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige jämväl den
revisor, som eljest skulle av landstinget väljas. På enahanda sätt utses
jämväl tre suppleanter. Revisorerna skola antingen ibland eller utom
sig utse två personer att å deras vägnar deltaga i inventering av
bolagets tillgångar vid löpande försäljningsårets sint. Över revisionen
avgiva revisorerna berättelse, vilken, utom redogörelse för bolagets
ekonomiska ställning och förvaltning samt vad övrigt revisorerna kunna
finna skäl omnämna, skall innehålla dels yttrande, huruvida bolaget
förvaltats i överensstämmelse med det i 1 mom. här . ovan angivna
syfte, dels till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet. Av revisionsberättelsen,
vid vilkens avfattande de föreskrifter skola iakttagas, som meddelas
av kontrollstyrelsen, skola, sedan bolagets styrelse lämnats tillfälle att
förklara sig över i berättelsen möjligen gjorda anmärkningar, före
maj månads utgång revisorerna översända exemplar till Kungl. Maj:ts
befallningshavande, landstinget, stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
eller kommunalstämman samt kontroll styrelsen; och skall inom samma

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186. 5

tid revisionsberättelsen jämte av bolagets styrelse möjligen avgiven
förklaring på bolagets bekostnad offentliggöras i någon av ortens tidningar.
Bolagets styrelse må även till nämnda myndigheter insända
sin förklaring.

Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper må även när
som helst företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person, som
nyssnämnda styrelse förordnat.

7. Revisorerna samt deras här ovan nämnda ombud äga att av
bolaget åtnjuta ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.
Enahanda ''ersättning utgår för resor till styrelsens sammanträden till
styrelseledamot, som icke har sitt hemvist å den ort, där bolagets
styrelse har sitt säte.

8. Om ansvarsfrihet för bolag beslutar kontrollstyrelsen, sedan
landsting och i stad stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan samt på
landet kommunalstämman avgivit yttrande i ärendet. Sådant yttrande
skall till kontrollstyrelsen avgivas före september månads utgång.

Erfordras åtgärd i följd av vägrad ansvarsfrihet eller giver revisionsberättelsen
eljest därtill anledning, äger kontroll styrelsen meddela
erforderliga föreskrifter.

9. Bolag vare pliktigt ställa sig till efterrättelse jämväl de föreskrifter,
Kungl. Maj:ts befallningshavande kan meddela i anledning av
framställning från kontrollstyrelsen eller någon av de i nästföregående
mom. nämnda kommunala myndigheter. Tredskas bolaget fullgöra
sålunda meddelade eller av kontrollstyrelsen enligt nyssnämnda mom.
givna föreskrifter, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande förelägga
lämpligt vite eller återkalla bolagets rättighet till detaljhandel med
brännvin att upphöra med löpande försäljningsårs utgång.

21 §.

Bolag, som jämlikt 12 § eller 14 § fått övertaga all detaljhandel
med brännvin inom kommun, åligger att inom mars månads utgång
efter försäljningsårets slut hava å statsverkets giroräkning i riksbanken
insatt dels utan avdrag de avgifter, vilka bolaget uppburit på grund
av överlåtelse av försäljningsrättighet enligt 17 § 2 mom., dels ock
hela den nettovinst, som uppkommit av all den rörelse bolaget idkat.
Då bolag upplöses, skall, där ej annorledes i laga ordning bestämts,
på enahanda sätt förfaras med det överskott av bolagets tillgångar, som
kan uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna samt de av
delägarna tillskjutna medel återbetalats.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 186.

24 §.

1. Över beslut, som taxeringsnämnd jämlikt 19 § 1 eller 2 mom.
meddelar i fråga om beräkning av det litertal brännvin, för vilket försäljningsavgift
skall erläggas, eller jämlikt 23 § rörande bestämmandet
av'' sådan avgift, äger skattskyldig att hos prövningsnämnd anföra besvär
inom den tid och i den ordning, som för överklagande av taxeringsnämndens
beslut i allmänhet äro bestämda. Prövningsnämnd tillkommer
att, evad dylikt beslut blivit överklagat eller ej, däri vidtaga förändringar,
som finnas skäliga; och må vidare klagan över prövningsnämnds
beslut, i den ordning förordningen angående taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering i allmänhet bestämmer, fullföljas av den skattskyldige
ävensom av kronans ombud.

2. Utan hinder av förd klagan skall försäljningsavgiften utgå
efter det av prövningsnämnd bestämda litertal, intill dess förändring
däri blivit vidtagen genom beslut, som vunnit laga kraft.

De avgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till detaljhandel med brännvin, ävensom den i 21 § omförmälda nettovinst
av bolags rörelse jämte vid bolags upplösning uppkommet överskott
tillfalla statsverket.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1914 med iakttagande
av följande

Övergångsstadgandeii.

1. Bolags styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter för
år 1914 skola utses i enlighet med de nya bestämmelserna.

2. Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper samt
beslut om ansvarsfrihet för försäljningsåret 1913 ske enligt föreskrifterna
i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin.

Kanyl. Majds Nåd. Proposition Nr 186.

3. Försäljningsavgifter och bolags nettovinst för försäljningsåret
1913 fördelas enligt föreskrifterna i nyssnämnda förordning.

4. Om av 1913 års bokslut framgår, att bolag äger överskott
utöver sammanlagda summan av bolagets skulder, delägarnes kapital
jämte ränta samt årets vinstmedel, skall, i samband med utdelningen
av samma års vinstmedel, till fördelning i överensstämmelse med bestämmelserna
i 25 § av förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin av statsmedel utbetalas ett mot berörda överskott
svarande belopp.

Närmare bestämmelser angående sättet för fastställande av dessa
belopp meddelas av Konungen.

Förslag

till

förordning angående ersättning till städer och vissa köpingar, landsting och
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsälj
nin gsmedel.

Sedan samtliga brännvinsförsäljningsmedel indragits till statsverket,
skall till städer och vissa köpingar samt landsting och hushållningssällskap
av statsmedel utbetalas ersättning på sätt här nedan stadgas.

1 §•

Nedan omförmälda städer och köpingar erhålla under härefter angivna
år följande ersättningsbelopp.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

	1915	1916	1917	1918	1919	1920	1921	1922	1923
	X,,	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Stockholm .....................	956,016	902,904	876,348	849,792	823,236	796,680	770,124	717,012	663,900
Södertälje .....................	45,324	42,806	41,547	40,288	39,029	37,770	36,511	33,993	31,475
Norrtälje ........................	14,688	13,872	13,464	13,056	12,648	12,240	11,832	11,016	10,200
Sigtuna .......................	5,940	5,610	5,445	5,280	5,115	4,950	4,785	4,455	4,125
Osthammar.....................	8,964	8,466	8,217	7,968	7,719	7,470	7,221	6,723	6,225
Oregrund........................	1,980	1,870	1,815	1,760	1,705	1,650	1,595	1,485	1,375
Vaxholm .......................	12,924	12,206	11,847	11,488	11,129	10,770	10,411	9,693	8,975
Sundbybei-g..................	28,872	27,268	26,466	25,664	24,862	24,060	23,258	21,654	20,050
Uppsala ........................	78,156	73,814	71,643	69,472	67,301	65,130	62,959	58,617	54,275
Enköping........................	28,152	26,588	25,806	25,024	24,242	23,460	22,678	21,114	19,550
Nyköping........................	42,660	40,290	39,105	37,920	36,735	35,550	34,365	31,995	29,625
Strängnäs .....................	13,572	12,818	12,441	12,064	11,687	1.1,310	10,933	10,179	9,425
Torshälla........................	5,904	5,576	5,412	5,248	5,084	4,920	4,756	4,428	4,100
Eskilstuna .....................	72,144	68,136	66,132	64,128	62,124	60,120	58,116	54,108	50,100
Mariefred........................	7,236	6,834	6,633	(i,432	6,231	6,030	5,829	5,427	5,025
Trosa ...........................	8,496	8,024	7,788	7,552	7,316	7,080	6,844	6,372	5,900
Malmköping ..................	21.348	20,162	19,569	18,976	18,383	17,790	17,197	16,011	14,825
Linköping .....................	85,464	80,716	78,342	75,968	73,594	71,220	68,846	64,098	59,350
Norrköping.....................	123,300	116,450	113,025	109,600	106,175	102,750	99,325	92,475	85,625
Söderköping ..................	9,864	9,316	9,042	8,768	8,494	8,220	7,946	7,398	6,850
Vadstena........................	10,116	9,554	9,273	8,992	8,711	8,430	8,149	7,587	7,025
Skeninge .....................	7,812	7,378	7,161	6,944	6,727	6,510	6,293	5,859	5,425
Motala...........................	19,764	18,666	18,117	17,568	17,019	16,470	15,921	14,823	13,725
Jönköping .....................	57,168	53,992	52,404	50,816	49,228	47,640	46,052	42,876	39,700
; Eksjö ...........................	22,968	21,692	21,054	20,416	19,778	19,140	18,502	17,226	15,950
i Grenna...........................	1,404	1,326	1,287	1,248	1,209	1,170	1,131	1,053	975
Växjö ..........................	53,604	50,626	49,137	47,648	46,159	44,670	43,181	40,203	37,225
Ljungby ........................	9,936	9,384	9,108	8,832	8,556	8,280	8,004	7,452	6,900
Kalmar...........................	68,076	64,294	62,403	60,512	58,621	56,730	54,839	51,057	47,275
Västervik.......................	20,052	18,938	18,381	17,824	17,267	16,710	16,153	15,039	13,925
Vimmerby .....................	13,752	12,988	12,606	12,224	11,842	11,460	11,078	10,314	, 9,550
Oskarshamn ..................	32,436	30,634	29,733	28,832	27,931	27,030	26,129	24,327	22,525
Borgholm........................	9,288	8,772	8,514	8,256	7,998	7,740	7,482	6,966	6,450
Mönsterås ....................	9,036	8,534	8,283	8,032	7,781	7,530	7,279	6,777	6,275
Mörbylånga.....................	8,208	7,752	7.524	7,296	7,068	6,840	6,612	6,156	5,700
Nybro ..........................	16,236	15,334	14,883	14,432	13,981	13,530	13,079	12,177	11,275
Visby .........................	35,280	33,320	32,340	31,360	30,380	29,400	28,420	26,460	24,500
Karlskrona .....................	62,964	59,466	57,717	55,968	54,219	52,470	50,721	47,223	43,725
Karlshamn .....................	28,944	27,336	26,532	25,728	24,924	24,120	23,316	21,708	20,100
Sölvesborg ...................	13,212	12,478	12,111	11,744	11,377	11,010	10,643	9,909	9,175
Ronneby ........................	19,728	18,632	18,084	17,536	16,988	16,440	15,892	14,796	13,700
Kristianstad.....................	57,096	53,924	52,338	50,752	49,166	47,580	45,994	42,822	39,650
Simrishamn.....................	6,912	6,528	6,336	6,144	5,952	5,760	5,568	5,184	4,800
Ängelholm .....................	24,048	22,712	22,044	21,376	20,708	20,040	19,372	18,036	16,700
Båstad........................	6,696	6,324	6,138	5,952	5,766	5,580	5,394	5,022	4,650
Hässleholm....................	25,272	23,868	23,166	22,464	21,762	21,060	20,358	18,954	17,550
Malmö ..........................	175,716	165,954	161,073	156,192	151,311	146,430	141,549	131,787	122,025
Landskrona....................	30,060	28,390	27,555	26,720	25,885	25,050	24,215	22,545	20,875
Hälsingborg.....................	99,180	93,670	90,915	88,160	85,405	82,650	79,895	74,385	68,875
Ystad ...........................	32,976	31,144	30,228	29,312	28,396	27,480j[	26,564	24,732	22,900
Lund..............................	47,232	44,608	43,296	41,984	40,672	39,360	38,048	35,424	32,800
Trälleborg .....................	19,728	18,632	18,084	17,536	16,988	16,440	15,892	14,796	13,700
Skanör med Falsterbo......	2,232	2,108	2,046	1,984	1,922	1,860	1,798	1,674	1,550
; Hörby ...........................	8,352	7,888	7,656	7,424	7,192	6,960	6,728	6,264	5,800

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

\| 1924 Kr.	1925 Kr.	1926 Kr.	1927 Kr.	1928 Kr.	1 1929 Kr.	1930 Kr,	1931 Kr.	i 1932 Kr.	! 1933 Kr.	1934 Kr.	1935 Kr.
610,788	557,676	504,564	451,452	398,340	345,228	292,116	239,004	185,892	\| 132,780	79,668	; i 26,556
28,957	26,439	23,921	21,403	1 18,885	16,367	! 13,849	11,331	8,813	6,295	! 3,777	i 1,259
9,384	8,568	7,752	(i,936	6,120	5.304	i 4,488	3,672	2,856	2,040	1 1,224	408
3,795	3,465	3,135	2,805	2,475	2,145	1,815	i 1,485	i 1,155	825	495	165
5,727	5,229	4,731	4,233	3,735	3,237	j 2,739	2,241	1,743	\| 1,245	747	249
1 1,265	1,155	1,045	935	825	715	605	'' 495	385	275	165	55
8,257	7,539	6,821	6,103	5,385	4,667	3,949	! 3,231	2,513	1,795	1,077	359!
18,446	16,842	15,238	—	—	—	—	—		_	_
49,933	45,591	41,249	36,907	32,565	28,223	23,881	19,539	15,197	I 10,855	6,513	2,171
17.986	16,422	14,858	13,294	11,730	10 166	8,602	7,038	5,474	3,910	2,346	782 ''
27,255	24,885	22,515	20,145	17,775	15,405	13,035	10.665	8,295	5,925	3,555	1,185 1
8,671	7,917	7,163	6,409	5,655	4,901	4,147	3,393	2,639	1,885	1,131	377
3,772	3,444	3,116	2,788	2,460	2,132	1,804	1,476	1.148	820	492	164
46,092	42,084	38,076	34,068	30,060	26,052	22,044	18,036	14,028	10,020	6,012	2,004 j
4,623	4,221	3,819	3.417	3,015	2,613	2,211	1,809	1,407	1,005	603	201 j
5,428	4,956	4,484	4,012	3,540	'' 3,068	2,596	2,124	1,652	1,180	708	236
j 13.639	12,453	11,267	—	—	—	—		_
1 54,602	49,854	45,106	40,358	35,610	30,862	26,114	21,366	16,618	11,870	7,122	2,374
i 78,775	71,925	65,075	58,225	51,375	44,525	37,675	30,825	23,975	17,125	10,275	3,425
6,302	5,754	5,206	4,658	4,110	3,562	3,014	2,466	1,918	1,370	822	274
j 6,463	5,901	5,339	4,777	4,215	3,653	3,091	2,529	1,967	1,405	843	281
4,991	4,557	4,123	3,689	3,255	2,821	2,387	1,953	1,519	1,085	651	217
12,627	11,529	10,431	9,333	8,235	7,137	6,039	4,941	3,843	2,745	1,647	549
36,524	33,348	30,172	26,996	23,820	20,644	17,468	14,292	11,116	7,940	4,764	1,588
14,674	13,398	12,122	10,846	9,570	8,294	7,018	5,742	4,466	3,190	1,914	638
897	819	741	663	585	507	429	351	273	195	117	39
34,247	31,269	28,291	25,313	22,335	19,357	16,379	13,401	10,423	7,445	4,467	1,489
6.348	5,796	5,244	—	—	—	—	—	_	_	_
43,493	39,711	35,929	32,147	28,365	24,583	20,801	17,019	13,237	9,455	5,673	1,891
I 12,311	11,697	10,583	9,469	8,355	7,241	6,127	5,013	3,899	2,785	1,671	557
\| 8,786	8,022	7,258	6,494	5,730	4.966	4,202	3,438	2,674	1,910	1,146	382
! 20,723	18,921	17,119	15,317	13,515	11,713	9,911	8,109	6,307	4,505	2,703	901
j 5,934	5,418	4,902	4,386	3,870	3,354	2,838	2,322	1,806	1,290	774	258
5,773	5,271	4,769	—	—	—	_	—	_	_	—
5,244	4,788	4,332	—	—	_	_		-
10,373	9,471	8,569	—	—	--	_	_	_
22,540	20,580	18,620	16,660	14,700	12,740	10,780	8,820	6,860	4,900	2,940	980 i
40,227	36,729	33,231	29,733	26,235	22,737	19,239	15,741	12,243	8,745	5,247	1,749 I
18,492	16,884	15,276	13,668	12.060	10,452	8,844	7,236	5,628	4,020	2,412	804 ;
8,441	7,707	6,973	6,239	5,505	4.771	4,037	3,303	2,569	1.835	1,101	367
12,604	11,508	10,412	9,316	8,220	7,124	6,028	4,932	3,836	2,740	1,644	548 j
36,478	33,306	30,134	26.962	23,790	20,618	17,446	14,274	11,102	7,930	4,758 ,	1,586 I
4,416	4,032	3,648	3,264	2.880	2,496	2,112	1,728	1,344	960 j	576 :	192 1
15,364	14,028	12,692	11,356	10,020 i	8,684	7,348	6,012	4,676	3,340	2,004 [	668 j
4,278	3,906	3,534,	—	- i	—	—	_	_
16,146	14,742	13,338	—	- \|	—		_	_
112,263	102,501	92,739	82,977	73,215 i	63,453	53,691 \|	43,929 i	34,167 :	24,405	14,643	4,8811
19,205	17,535	15,865	14,195	12,525	10,S55	9,185 !	7,515 j	5,845 i	4,175	2,505 i	835 ‘
63,365	57,855	52,345	46,835	41,325 1	35,815	30,305 \|	24,795 \|	19,285 \|	13,775	8,265 j	2,755
21,068	19,236	17,404	15,572 i	13,740 j	11,908	10,076 !	8,244:	6,412 !	4,580	2,748 1	916
30,176	27,552	24,928	22,304 i	19,680 I	17,056	14,432 ;	11,808!	9,184;	6,560	3,936 i	1,312
12,604	11,508	10,412 i	9,316	8,220 i	7,124	6,028	4,9321	3,836	2,740	1,644!	548
1,426	1,302	U78	1,054	930 \|	806	682	558 i	434	310	186 !	62
5,336	4,872	4,408 !	- j	—:	—	— 1	—!	-i

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 137 höft. (Nr 186.) 2

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 186.

	1915	1916 !	1917 1	1918	1919	1920	1921	1922 !	1923 1
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr. ! \|	Kr.	Kr.	Kr. \|	Kr.
	........! 20,556	19,414	18,843 I	18,272	17,701 i	17,130	16,559	15,417	14,275 i
Laholm...................	........! 17,136	16,184	15,708	15,232	14,756	14,280 j	13,804	12,852	11,900
Halmstad................	........ 55,620	52,530	50,985 \|	49,440	47,S95 1	46,350 [	44,805	41,715	38,625 !
Falkenberg .............	........\| 28,728	27,132	26,334 !	25,536	24,738 1	23,940	23,142	21,546 \|	19,950 !
Varberg ................	........1 35,136	33,184	32,208 1	31,232	30,256 1	29,280	28,304	26,352 i	24,400 i
	........ 19,080:	18,020	17,490	16,960	16,430 !	15,900 i	15,370	14,310 1	13,250 \|
Göteborg ................	........i 456,804}	431,426 i	418,737	406,048	393,359 I	380,670 \|	367,981	342,603 \|	317,225 \|
	........i 16,524	15,606 \|	15,147	14.688	14,229 i	13,770 i	13,311	12,393	11,475
Marstrand ............	........1 9,180	8,670 !	8,415 i	8,160	7,905 !	7,650	7,395	6,885	6,375
Uddevalla...............	........i 52,380	49,470	48,015	46,560 1	45,105	43,650	42,195	39,285	36,375 i
Strömstad	........1 19,368	18,292	17,754 ;	17,216 ;	16,678 !	16,140 S	15,602	14,526	13,450 !
Lysekil..................	........i 27,504	25,976	25,212 ''	24,448 !	23,684	22,920 I	22,156	20,628	19,100;
Vänersborg............	........! 28,008	26,452	25,674	24,896	24,118	23,340 j	22,562	21,006	19,450
	........! 63,432	59,908	58,146	56,384	54,622	52,860 i	51,098	47,574	44,050 \|
Alingsås ...............	........1 17,784	16,796	16,302	15,808	15,314	14,820	14,326	13,338	12,350 i
Ulricehamn ............	........j 14,112	13,328	12,936	12,544	12,152	11,760	11,368	10,584	9,800 i
	........i 12,888	12,172	11,814	11,456	11,098	10,740	10,382	9,666	8,950 !
i Trollhättan ............	........1 26,964	25,466	24,717	23,968	23,219	22,470	21,721	20,223	18,725 !
Mariestad ...........	........i 32,904	31,076	30,162	29,248	28,334	27,420	26,506	24,678	22,850 !
Lidköping ............	........i 37,800	35,700	34,650	33,600	32,550	31,500	30,450	28,350	26,250 i
1 Skara ..................	.......! 27,288	25,772	25,014	24,256	23,498	22,740	21,982	20,466	18,950 i
	.......; 40,788	38,522	37,389	36,256	35,123	33,990	32,857	30,591	28,325 i
i Falköping ............	........1 31,788	30,022	29,139	28,256	27,373	26,490	25,607	23,841	22,075 !
	........ 11,268	10,642	10,329	10,016	9,703	9,390	9,077	8,451	7,825
	........: 19,584	18,496	17,952	17,408	16,864	16,320	15,776	14,688	13,600 j
Karlstad ...............	........! 68,580	64,770	62,865	60,960	59,055	57,150	55,245	51,435	47,625
Kristinehamn .........	.........i 36,396	34,374	33,363	32,352	31,341	30,330	29,319	27,297	25,275
	........ 33,876	31,994	31,053	30,112	29,171	28,230	27,289	25,407	23,52o 1
	.........: 30,420	28,730	27,885	27,040	26,195	25,350	24,505	22,815	21,125 !
i sank- ..................	.........j 11,916	11,254	10,923	10,592	10,261	9,930	9,599	8,937	8,275
Örebro ..................	.........1 122,436	115,634	112,233	108,832	105,431	102,030	98,629	91,827	85,025 \|
! Askersund ...........	.......... 12,816	12,104	11,748	11,392	11,036	10,680	10,324	9,612	8,900 j
	.........! 12,744	12,036	11,682	11,328	10,974	10,620	10,266	9,558	8,850
Lindesberg ............	..... . i 19,404	18,326	17,787	17,248	16,709	16,170	15,631	14,553	13,475 ''
Västerås ..............	......... 72,144	1 68,136	i 66,132	64,128	62,124	60,120	58,116	54,108	50,100 i
	....... 17,064	16,116	15,642	15,168	14,694	14,220	13,746	12,798	11,850 !
Köping..................	.........\| 25,524	24,106	\| 23,397	i 22,688	21,979	21,270	20,561	\ 19,143	17,725 I
	....... ! 48,636	45,934	44,583	\| 43,232	41,881	1 40,530	39,179	\| 36,477	33,775 i
	.........! 65,484	i 61,846	60,027	58,208	56,389	i 54,570	52,751	49,113	, 45,476 i
1 Hedemora ...........	.........: 24,732	! 23,358	22,671	21,984	21,297	j 20,610	19,923	\| 18,549	17,175 \|
i Säter ...................	........., 2,844	2,686	2,607	2,528	2,449	2,370	2,291	1 2,13*3	, 1,975
1 Gävle .................	.........i 83,520	78,880	1 76,560	1 74,240	71,920	1 69,600	67,280	i 62,640	1 58,000;
i Söderhamn ...........	........i 30,132	28,458	! 27,621	26,784	25,947	I 25,110	24,273	22,599	\| 20,9251
Hudiksvall ...........	.........: 35,856	33,864	32,868	31,872	30,876	! 29,880	28,884	\| 26,892	i 24,900
Härnösand ...........	.........! 43,524	41,106	39,897	38,688	37,479	i 36,270	35,061	j 32,64*0	30,225 ;
Sundsvall	........: 75,996	71.774	69,663	i 67,552	65,441	i 63,330	61,219	56,997	j 52,775
i Örnsköldsvik	........ i 23,364	22,066	21,417	20,768	20,119	19,470	18,821	17,523	j 16,225
Sollefteå ..............	....... 33,876	31,994	31,053	30,112	29,171	28,230	27,289	25,407	23,525 ■
i Östersund..............	........ I 55,584	52,496	50,952	49,408	47,864	46,320	44,776	41,688	38,600 ''
! Umeå .................	.........! 36,288	34,272	33,264	32,256	31,248	30,240	29,232	27,216	25,200
Skellefteå..............	17,244	16,286	15,807	15,328	14,849	14,370	13,891	12,933	11,9/5
	.........! 34,992	33,048	32,076	j 31,104	30,132	29,160	28,188	26,244	24,300
Piteå....................	.........j 9,360	j 8,840	8,580	8,320	8,060	7,800	7,540	7,020	6,500
\| Haparanda ...........	......... 13,428	! 12,682	12,309	'' 11,936	! 11,563	11.190	10,817	10,071	9,325

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

1924 Kr.	1925 Kr.	1926 Kr.	1927 Kr.	1928 Kr.	1929 Kr.	1930 Kr.	1931 Kr.	1932 Kr.	1933 Er.	1934 Kr.	1935 Kr.
: 13,133	11,991	10,849	9,707	8,565	7,423	6,281	5,139	3,997	2,855	1,713	571
! 10,948	9,996	9,044	8,092	7,140	6,188	5,236	4,284	3,332	2,380	1,428	476
\| 35,535	32,445	29,355	26,265	23,175	20,085	16,995	13,905	10,815	7,725	4,635	1.545
\| 18,354	16,758	15,162	13,566	11,970	10,374	8,778	7,182	5,586	3,990	2,394	798
\| 22,448	20,496	18,544	16,592	14,640	12,688	10,736	8,784	6,832	4,880	2,928	976
12,190	11.130	10,070	9,010	7,950	6,890	5,830	4,770	3,710	2,650	1,590	530
1 291,847	266,469	241,091	215,713	190,335	164,957	139,579	114,201	88,823	63,445	38,067	12,689
10,557	9,639	8,721	7,803	6,885	5.967	5,049	4.131	3,213	2.295	1,377	459
5.865	5,355	4,845	4.335	3,825	3,315	2,805	2,295	1,785	1,275	765	255
i 33,465	30,555	27,645	24,735	21,825	18,915	16,005	13,095	10.185	7,275	4,365	1,455
12,374	11,298	10,222	9,146	8,070	6,994	5,918	4,842	3,766	2,690	1.614	538
17,572	16,044	14.516	12,988	11,460	9,932	8,404	6.876	5,348	3,820	2,292	764
17,894	16,338	14.782	13,226	11,670	10,114	8.558	7,002	5,446	3,890	2,334	778
! 40,526	37,002	33,478	29,954	26,430	22,906	19,382	15,858	12,334	8,810	5,286	1,762
11,362	10,374	9,386	8,398	7.410	6,422	6.434	4,446	3,458	2,470	1,482	494
9,016	8.232	7,448	6,664	5,880	5,096	4,312	3,528	2,744	1,960	1.176	392
8,234	7,518	6,802	6.086	5,370	4,654	3,938	3,222	2,506	1,790	1.074	358 j
17,227	15,729	14,231	12.733	11,235	9,737	8,239	6,741	5,243	3,745	2,247	749
i 21.022	19.194	17,366	15,538	13.710	11,882	10,054	8,226	6,398	4,570	2,742	914
! 24.150	22,050	19,950	17,850	15,750	13,650	11,550	9.450	7,350	5,250	3,150	1,050
17.434	15,918	14,402	12.886	11,370	9,854	8,338	6.822	5,306	3,790	2,274	758
26,059	23,793	21,527	19,261	16,995	14,729	12.463	10,197	7,931	5,665	3,399	1,133
20.309	18,543	16.777	15,011	13,245	11,479	9.713	7,947	6,181	4,415	2,649	883
7,199	6,573	5,947	5.321	4,695	4,069	3,443	2,817	2,191	1,565	939	313
! 12,512	11,424	10,336	—	—	—	—	—	—	—	—	—
I 43,815	40.005	36,195	32,385	28,575	24,765	20,955	17.145	13,335	9.525	5,715	1,905
; 23,253	21,231	19,209	17,187	15,165	13,143	11,121	9,099	7,077	5,055	3,033	1,0111
21.643	19,761	17,879	15,997	14,115	12,233	10,351	8,469	6,587	4.705	2,823	941
19,435	17.745	16,055	14.365	12.675	10,985	9,295	7,605	5,915	4,225	2,535	845
• 7,613	6,951	6,289		'' -	—	—	—	—	—	—	—
\| 78,223	71,421	64,619	57,817	51,015	44,213	37,411	30,609	23,807	17,005	10,203	3,401
8,188	7,476	6,764	6,052	5,340	4,628	3,916	3,204	2,492	1,780	1,068	356
i 8,142	7,434	6,726	6,018	5,310	4,602	3,894	3,186	2,478	1,770	1,062	354
12,397	11,319	10,241	9,163	8,085	7,007	5,929	4,851	3.773	2,695	1,617	539
46.092	42,084	38,076	34,068	30,060	26,052	22,044	18,036	14.028	10,020	6,012	2,004
10,902	9,954	9,006	8.058	7,110	6.162	5,214	4,266	3,318	2,370	1,422	474
16.307	14.889	13,471	12,053	10,635	9.217	7,799	6,381	4,963	3,545	2,127	709
31,073	28,371	25,669	22,967	20,265	17,563	14,861	12,159	9,457	6.755	4,053	1,351
: 41,837	38,199	34,561	30,923	27,285	23,647	20,009	16.371	12,733	9,095	5,457	1,819
15,801	14.427	13,053	11.679	10,305	8,931	7,557	6,183	4,809	3,435	2,061	687
1,817	1,659	1,501	1.343	1,185	1.027	869	711	553	395	237	79
53,360	48,720	44,080	39,440	34,800	30,160	25,520	20,880	16,240	11,600	6,960	2,320
! 19,251	17,577	15,903	14,229	12,555	10,881	9,207	7,533	5,859	4,185	2,511	837
22,908	20,916	18,924	16,932	14,940	12,948	10,956	8,964	6,972	4,980	2,988	996
27,807	25,389	22,971	20,553	18,135	15,717	13,299	10,881	8,463	6,045	3,627	1,209
48,553	44,331	40,109	35,887	31,665	27.443	23,221	18.999	14,777	10,555	6,333	2,111
i 14,927	, 13,629	12,331	11,033	9,735	8,437	7,139	5,841	4,543	3,245	1,947	649
: 21,643	19,761	17,879	—	—	—	—	—	—	—	—	—
35,512	32,424	29,336	26,248	23,160	20,072	16,984	13,896	10,808	7,720	4,632	1,544
23,184	21.168	19,152	17.136	15,120	13,104	11,088	9,072	7,056	5,040	3,024	1,008
1 11,017	10,059	9,101	8,143	7,185	6,227	5,269	4.311	3,353	2,395	1,437	479
: 22,356	20,412	18,468	16,524	14,580	12,636	10,692	8,748	6,804	4,860	2,916	972
5,980	5,460	4,940	4,420	3,900	3,380	2,860	2,340	1,820	1,300	780	260
8,579	7,833	7.087	6,341	5,595	4,849	4,103	3,357	2,611	1,865	1,119	373

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

2 §•

Landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla
årligen tillhopa 2,800,000 kronor.

o C
° §■

Hushållningssällskapen erhålla årligen tillhopa 1,750,000 kronor.

4 §•

Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och städer,
som ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållningssällskapen skall
tillsvidare läggas i det förra fallet landstingsområdenas och nämnda
städers, i det senare fallet hushållningssällskapsområdenas folkmängd.

5 §•

Statskontoret skall varje år låta till vederbörande utbetala de i
1 § föreskrivna ersättningsbeloppen under april månad samt de i 2 och
3 §§ föreskrivna, så snart folkmängdsuppgifterna blivit tillgängliga.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915.

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 186.

Förslag

till

förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

i §•

Av statsverkets inkomster av brännvinstillverkningsskatt, maltskatt,
punschskatt och brännvinsförsäljningsmedel skall, efter restitution för
denaturerat brännvin och för malt, som vid skattepliktigt bryggeri
omedelbart använts för tillverkning av svagdricka, till en särskild fond
avsättas vad som för varje år överskjuter ett belopp av 39,000,000
kronor.

Skulle för tre på varandra följande år medeltalet av ovannämnda
inkomster understiga 39,000,000 kronor, skall därefter vad som överskjuter
detta medeltalsbelopp avsättas till fonden. På enahanda sätt
förfares, om därefter vid årligen verkställd uträkning befinnes att medeltalet
av ovannämnda inkomster under närmast föregående tre år ytterligare
nedgått.

2 §•

Fonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är
avsedd att i främsta rummet användas för reglering av sådana ekonomiska
lörhållanden, som äro en följd av mera ingripande åtgärder till rusdryckshanteringens
begränsande eller avveckling.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må fondens medel
även kunna användas för andra sociala ändamål.

3 §•

Fonden göres räntebärande och förvaltas av statskontoret i enlighet
med de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

4 §•

Fondens avkastning skall, efter avdrag av förvaltningskostnaderna,
läggas till kapitalet.

5 §.

Om sättet för fondens användning besluta Kungl. Magt och Riksdagen
gemensamt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 april 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVÄRD,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde härefter

Inledning.

I särskilda motioner hemställdes vid riksdagarna 1907 och 1908
om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t måtte genom en kommitté, bestående av för frågans lösning i
angiven riktning intresserade personer, låta verkställa en allsidig utredning
rörande möjligheten för ett statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens fullständiga frigörande från deras ekonomiska
beroende av från rusdryekshanteringen härflytande medel samt för

Riksdagsskrivelse,
och
kommittétillsättning.

Rusdrycks medelskom mitténs förslag.

16 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 186.

Riksdagen framlägga resultatet av denna utredning med de förslag,
vartill samma utredning kunde föranleda.

På grund därav att Riksdagens kamrar stannade vid olika beslut,
förföll frågan vid båda tillfällena.

Genom enskild motion kom denna angelägenhet under prövning
jämväl av 1909 års Riksdag, som i skrivelse till Kungl. Magt den 25
maj 1909 anhöll, det täcktes Kungl. Magt låta på lämpligaste sätt
verkställa en allsidig utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande i större eller mindre omfattning
från deras ekonomiska beroende av från rusdryckshanteringen
härflytande medel samt för Riksdagen framlägga resultatet av denna
utredning med de förslag, vartill samma utredning möjligen kunde
föranleda.

Vid föredragning av denna Riksdagens skrivelse beslöt Kungl.
Maj:t enligt nådigt brev den 20 augusti 1909 att uppdraga åt en kommitté
att verkställa en allsidig utredning av den art Riksdagen sålunda
begärt samt därefter till Kungl. Magt inkomma med de utlåtanden och
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I denna kommitté förordnades till ordförande ledamoten av Riksdagens
Första kammare, f. d. landshövdingen A. T. Odelberg samt till
ledamöter numera ledamöterna av nämnda kammare, redaktören C. G.
Ekman, hemmansägaren O. A. Ericsson i Ovanmyra, bleckslagerimästaren
S. H. Kvarnzelius och riksgäldsfullmäktige G. F. Östberg
ävensom v. häradshövdingen F. B. Hegardt och överdirektören K. M.
Lindeberg.

Den 29 december 1911 avgav kommittén betänkande och förslag
i ämnet.

Kommitténs hemställan avsåg, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att

l:o) dels besluta, att de i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin omförmälda försäljnings avgifter och vinstmedel
skulle ingå till statsverket;

dels antaga ett av kommittén utarbetat, vid dess betänkande fogat
förslag till ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i nyssnämnda förordning
järnte övergångsstadganden;

dels ock besluta, att de till 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
hörande övergångsstadganden skulle upphöra att äga tillämpning;

2:o) dels antaga ett likaledes av kommittén utarbetat, vid dess
betänkande fogat förslag till förordning angående ersättning till städer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel;

dels bevilja erforderliga medel till gäldande av de i förordningen
bestämda ersättningsbelopp;

3:o) dels medgiva vidtagande av sådan ändring i gällande grunder
rörande statsbidrag till avlönande av de i §§ 1 och 2 av gällande kungörelse
angående avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor omnämnda
lärare, att till gäldande av där fastställda avlöningsförmåner
skoldistrikt må av statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande
nio tiondedelar av den kontant utgående minimibegynnelselönen jämte
ersättning för samtliga minimiålderstilläggen;

dels ock höja det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda
förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med därför erforderligt belopp;

4:o) till beredande av ersättning för vad jämlikt 25 § förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin skall avsättas för
att användas till främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens
följder, anvisa ett årligt anslag av 170,000 kronor;

5:o) till gäldande av de ersättningsbelopp, vilka jämlikt kungörelsen
den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som avstå från
dem jämlikt 10 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljningav
brännvin tillkommande rätt till iskänkning av brännvin, skola utgå
av brännvinsförsäljningsmedlen, årligen anvisa därför erforderligt belopp;
ävensom

6:o) besluta, att till en särskild fond, som skulle ställas under
statskontorets förvaltning och över vilkens användning Kungl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt skulle besluta, skulle avsättas den summa,
varmed sammanlagda beloppet av följande statsverkets inkomster översköte
40,800,000 kronor, nämligen:

a) brännvinstillverkningsskatt, efter restitution för denaturerat
brännvin;

b) maltskatt, efter restitution för malt, som använts för tillverkning
av svagdricka;

c) punschskatt;

d) brännvinsförsäljningsmedel efter avdrag av vederlag för nedlagda
utskäukningsrättigheter och av Riksdagen beslutade utgifter för
främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder.

Vid kommitténs betänkande äro avgivna åtskilliga reservationer
nämligen, förutom några avseende motiveringen och utredningens läggning,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 137 höft. (Nr 186.) 3

Vid rusdr
y ck smedelskommitténs

betänkande
fogade reservationer.

Hörda
myndigheter
och korporationer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

av herr Odelberg i fråga om det i punkt 6 framställda förslaget
om en lagstadgad begränsning av de staten tillfallande rusdrycksmedel,
vilka skulle få användas för statsregleringens behov,

av herr Hegardt angående övergångsstadgandena vid kommitténs
förslag till förändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i brännvinsförsäljningsförordningen
(punkt 1) samt angående den föreslagna ersättningen
till städer m. fl. för indragna brännvinsförsäljningsmedel (punkt 2),
av herr Lindeberg beträffande sistnämnda ersättning i vad den
avser städerna Gren na och Säter (punkt 2),

av herr Östberg i fråga om i 15 § 8 mom. bränn vinsförsäljningsförord
mbl gen föreslagen befogenhet för kontrollstyrelsen att besluta om
ansvarsfrihet för brännvinsförsäljningsbolagen ävensom beträffande det
ifrågasatta utövandet av kontroll över bolagen genom nämnda styrelse
(punkt 1), samt

av herrar Ekman, Ericsson och Kvarnzelius dels i fråga om den
till stadskommunerna och vissa köpingar utgående ersättningen (punkt 2),
dels i fråga om maximibeloppet av de till staten inflytande rusdrycksmedlen,
vilket skulle få användas till de ordinarie statsbehovens fyllande
(punkt 6), dels ock slutligen i fråga om sättet för fonderingen av överskjutande
rusdrycksmedel och användningen av dessa medel (punkt 6).

Den närmare innebörden såväl av kommitténs som reservanternas
förslag likasom ock den motivering som förebragts för de olika förslagen
torde jag efter omständigheterna få beröra eller närmare utveckla
vid den efterföljande behandlingen av de särskilda förslagen.

Över kommitténs förslag hava utlåtanden infordrats från åtskilliga
myndigheter, varjämte ett antal korporationer, som ansågos hava särskilt intresse
av förevarande frågas behandling, beretts tillfälle att yttra sig i ämnet.
De ifrågavarande myndigheterna och korporationerna voro
överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen,
landstingen,

kommunalstyrelserna i städerna och de övriga orter, i vilka under
försäljningsåret 1904/05 minuthandel med och utskänkning av brännvin
varit jämlikt § 11 mom. 2 i förordningen av den 24 maj 1895 angående
försäljning av brännvin överlåten åt bolag,
lantbruksstyrelsen,
hushållningssällskapen,

svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran,

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling samt
styrelsen för svenska stadsförbundet.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

Såväl det av nämnda kommitté, vilken jag härefter benämner rusdrycksmedelskommittén,
avgivna betänkande som ock de däröver inkomna
yttranden från myndigheter och korporationer hava remitterats
till den av Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta s. k. nykterhetskommittén.

Sistnämnda kommitté har den 15 december 1912 i anledning härav
avgivit utlåtande och förslag i ämnet samt därvid jämväl överlämnat
en inom kommittén utförd systematisk sammanställning av de över
rusdrycksmedelskommitténs betänkande avgivna yttranden.

Nykterhetskommitténs utlåtande torde jämte nyssnämnda sammanställning
få såsom bilaga fogas till detta protokoll och i det efterföljande
betecknas bil.

Innan jag nu övergår till behandlingen av de särskilda föreliggande
förslagen, anser jag mig böra till prövning upptaga frågan,
huruvida den nuvarande tidpunkten är lämpligt vald för avgörande av
det omfattande och i vårt samfundsliv djupt ingripande spörsmålet om
statens, kommunernas in. fl. frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen.
Jag föranledes härtill närmast därav, att några myndigheter
avstyrkt rusdrycksmedelskommitténs förslag under hänvisning till nu
pågående utredningar i kommunalskatte-, fattigvårds- och nvkterhetsfrågorna.

Vid bedömandet av denna fråga måste man i främsta rummet
göra klart för sig vad man vill vinna med ett frigörande från beroendet
av rusdrycksmedlen i berörda avseende. I själva verket lärer
väl knappast råda någon meningsskiljaktighet om syftet med eu sådan
åtgärd. Den avser att undanröja det kanske mest svåröverkomliga
hindret för ett ändamålsenligt och verksamt strävande att genom lagstiftning
och andra positiva åtgöranden från samhällets sida frigöra
folket från de skadliga verkningarna av rusdryckerna. Vid sådant förhållande
är frågans upptagande till avgörande vid denna tidpunkt, då
nykterhetskommitténs arbete i övrigt icke ännu är slutfört, icke blott
icke till hinder för dess fortsatta arbete, utan tvärtom är det ägnat att
i hög grad underlätta detta arbete i dess fortsättning, om klarhet kan
vinnas på nu förevarande punkt.

Frågans samband med kommunalskatteproblemet och den pågående
fattigvårdslagstiftningsutredningen torde ej heller teoretiskt vara sådant,
att icke de olika spörsmålen kunna lösas var för sig. För det fortsatta
kommunalskattelagstiftningsarbetet kan det till och med praktiskt taget

Nykterhets kommittén.

Den nuvarande
tidpunktens

lämplighet
för frågans
upptagande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

vara eu fördel, att man i förevarande mycket betydelsefulla punkt vet
vad man har att räkna med.

Jag anser alltså, att nu pågående utrednings- och lagstiftningsarbeten
på angivna områden icke utgöra hinder för frigörelsefrågans
upptagande vid denna tidpunkt, utan att detta tvärtom med hänsyn till
dessa arbeten i stort sett är positivt fördelaktigt.

Vad själva saken beträffar, anser jag det knappast tinnes någon
angelägenhet av större vikt för ett framgångsrikt arbete till skapande
av ökad folknykterhet, än att verksamma åtgärder vidtagas för samhällets
frigörande från beroendet av rusdrvcksmedlen. Då jag nu går
att göra framställning i sådant syfte, tillåter jag mig till eu början till
prövning upptaga de olika förslag, som under ärendets förberedande
behandling blivit framställda.

Brämmnsforsäljningsmedlens indragning till statsverket.

Rusdrycksmedelskommitténs så att säga grundläggande förslag
avser beslut om samtliga brännvinsförsäljningsmedels indragning till
statsverket. En sådan åtgärd utgör i själva verket, såsom ock av kommittén
blivit framhållet, den nödvändiga förutsättningen för kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende
av rusdrycksmedlen. Om någon annan anordning för vinnande
av sist angivna syfte har ej heller något förslag framställts under
sakens förberedande behandling.

Samtliga i ämnet gjorda uttalanden synas ock vara eniga därutinnan,
att ett beslut av ifrågavarande slag med nödvändighet kräver, att
kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen erhålla gottgörelse
för de inkomster, som de därigenom skulle förlora och med vilka de
må hava räknat vid ordnandet av sin ekonomi för lång tid framåt. För
egen del finner jag också naturligt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas.

Om enighet råder om nu angivna allmänna principer, gå å andra
sidan meningarna så mycket mera i sär, när det gäller sättet för
dessa grundsatsers genomförande i praktiken.

Den första fråga, som härvid möter, är spörsmålet, huruvida ersättningen
till kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen skall utgå
såsom direkt statsanslag eller på sådant sätt att staten övertager utgifter,
som åligga dessa eller eljest i verkligheten bestridas med ifrågavarande
inkomster.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Ersättning för den s. k. kommunandelen.

Rusdrycksmedelskommittén har härom anfört, bland annat, följande:

»Det senare sättet för ersättningens bestämmande medför den stora fördelen,
att förhållandena då bliva ordnade en gång för alla, så att frågor om förändringar
av ersättningens storlek ej kunna sedermera förekomma, och synes därför vara
att föredraga i de fall, då det kan användas utan särskilda svårigheter. Kommittén
har ansett denna form för ersättningen kunna och böra väljas för den del av brännvinsförsäljningsmedlen,
som fördelas mellan landets samtliga primärkommuner efter
folkmängden, och har trott sig kunna framlägga ett förslag i sådant avseende, som
tillfredsställer det viktiga kravet på likställighet emellan kommunerna. Däremot
synes ersättningen för städernas och vissa andra kommuners direkta andelar av
brännvinsförsäljningsmedlen icke kunna lämnas i annan form än kontanta anslagav
statsmedel, då dessa ersättningar, enligt vad kommittén redan i det föregående
uttalat, böra bestämmas i förhållande till de andelar, kommuner och övriga institutioner
äga åtnjuta enligt föreskrifterna i nu gällande brännvinsförsäljningsförordning,
och således icke komma att stå i förhållande till de särskilda kommunernas storlek
eller till deras utgifter av olika slag. Att en del av landstingens och hushållningssällskapens
utgifter övertoges av staten, kunde möjligen låta sig göra, men
då det synes både för staten och allmänheten bäst, att de förvaltningsuppgifter,
som nu tillhöra landstingen och hushållningssällskapen, fortfarande handhavas av
dessa institutioner, har kommittén även i fråga om dem ansett sig böra föreslå,
att ersättning lämnas genom direkta statsanslag.

Då kommittén ansett önskvärt, att ersättning för de till kommunerna efter
folkmängd utgående brännvinsförsäljningsmedlen beredes genom statens övertagande
av någon utgift, som nu åligger kommunerna, har det gällt att finna en sådan
kommunal utgift, som utgår inom alla kommuner och som drabbar dem i förhållande
till deras folkmängd. Det är därför icke möjligt att föreslå överflyttande
på staten av större eller mindre del av väghållning sbesvär et, ehuru staten redan
lämnar bidrag för berörda ändamål och ehuru lättnad i denna tunga är för landsbygden
särdeles eftersträvansvärd. Och enär städerna icke deltaga i utgifter för
väghållningen, stöter man på den stora svårigheten att för städernas del finna en
motsvarande pålaga, vars borttagande skulle giva städerna samma lättnad, som
bereddes landskommunerna. Men dessutom är att märka, att väghållningsbesväret
drabbar synnerligen ojämnt i olika delar av landet och icke heller träffar de skattskyldiga
inom samma kommun likformigt.

Kommittén har ej heller kunnat föreslå, att staten skall övertaga någon del
av kommunernas utgifter för fattigvården. Visserligen har den åsikt numera börjat
gorå sig gällande, att omvårdnaden om de fattiga och orkeslösa i samhället icke
vore blott och bart en kommunal angelägenhet utan ock bör tillhöra statens verksamhetsområde
och därför kunde göra anspråk på understöd från statens sida.
Frågan om förändrad lagstiftning angående fattigvården är emellertid som känt
för närvarande föremål för utredning av en särskild kommitté, och det torde redan
av denna anledning få anses mindre lämpligt att föreslå några åtgärder, ägnade

Rusdrycksmedelskommittén.

Myndigheter
och korporationer.

Nykterhets kommittén.

Departements chefen.

22 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

att föregripa omförmälda utredning, vartill kommer, att fattigvårdsförhållandena
stå i visst samband med den föreslagna ålderdomsförsäkringen.

I fråga om skolväsendet föreligga enligt kommitténs uppfattning icke samma
betänkligheter, som göra sig gällande beträffande väghållningsbesväret och fattigvården.
De kostnader, som i detta avseende åligga kommunerna, utgöra en ganska
väsentlig anpart av deras utgiftsstat. Staten har också, erkännande att ifrågavarande
angelägenhet vore såväl ett stats- som ett kommunalt intresse, redan funnit
sig manad att kraftigt understödja densamma, nämligen i form av bidrag till folkskollärares
och småskollärares avlöning. Under sådana förhållanden och då här
föreligger en utgift, som träffar både lands- och stadskommuner, har kommittén
ansett den del av brännvinsmedlen, som enligt vad ovan blivit sagt fördelas efter
folkmängden mellan samtliga kommuner i riket, kunna ersättas genom en höjning
av statens bidrag till folkskollärares och småskollärares avlöning.»

Såsom av nykterhetskommitténs utlåtande framgår, har flertalet
av de i ämnet hörda myndigheterna och korporationerna tillstyrkt rusdrycksmedelskommitténs
förslag i denna punkt, under det att i några av
de inkomna yttrandena framställts anmärkningar mot detsamma. Dessa
gå huvudsakligen ut på att med antagande av rusdrycksmedelskommitténs
förelag skolväsendet icke skulle i samma grad som förut bliva
en kommunal angelägenhet, att det måste anses olämpligt, att ett statens
vederlag till kommunerna skulle få formen av statens övertagande av
en kommunal utgift, vars storlek sammanhänger med en så oberäkneligfaktor
som löneregleringar, samt att det varit önskligt om ett mera
direkt och naturligt samband funnes mellan den inkomst, varom här
är fråga, och de ändamål, vartill samma inkomst skulle användas, ävensom
att en med de verkliga förhållandena mera överensstämmande
beräkningsgrund än den, vilken kommittén föreslagit, borde komma
till användning vid bestämmandet av det belopp, varmed staten bidroge
till avlönande av lärarbefattningar vid folkskolorna.

Nykterhetskommittén har för sin del tillstyrkt rusdrycksmedelskommitténs
förslag i denna punkt.

Till förevarande frågas belysning tillåter jag mig till en början
erinra därom, att enligt 25 § brännvinsförsäljningsförordningen skola,
sedan vissa andelar av brännvinsförsäljningsmedlen, på sätt jag längre
fram skall närmare utveckla, avsatts till städer, landsting och hushållningssällskap
m. fl. ändamål, återstående medel fördelas av statskontoret
efter folkmängden mellan samtliga kommuner i riket. Enligt uppgift
i rusdrycksmedelskommitténs betänkande utdelades med stöd av ifråga -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186. 23

varande bestämmelse till kommunerna under år 1910 i runt tal 3,900,000
kronor.

Av vad som anmärkts mot rusdrycksmedels kommitténs förslag i
förevarande ämne, torde vara särskilt beaktansvärt, att den utgift, som
staten, enligt vad som ifrågasättes, skulle komma att få vidkännas,
skulle till sin framtida storlek bliva mer eller mindre oberäknelig.
Givet är också att denna utgift kan komma att överstiga den årliga
summan av de nuvarande kommunandelarna, särskilt om, såsom man
torde kunna förutsätta, lärarpersonalens löner skulle bliva föremål förökning.
Då jag emellertid anser en ökning av statens bidrag till folkskoleväsendet
i och för sig vara av omständigheterna motiverad, ser
jag i nu berörda förhållande icke något hinder för att vid indragning
till staten av de så kallade kommunandelarna bereda kommunerna
ersättning på sätt de båda kommittéerna föreslagit.

Då jag ej heller i övrigt har något att erinra mot ifrågavarande
förslag, tillstyrker jag detsamma.

Den ökning av det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ^ lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, som
blir en följd av ett beslut i överensstämmelse med nämnda förslag,
skulle emellertid äga rum först med ingången av år 1915, i följd varav
förslag därom icke bör föreläggas Riksdagen förr än år 1914.

Ersättningen till städer och vissa köpingar.

Enligt 25 § i gällande brännvinsförsäljningsförordning skola de
avgifter, som enligt förordningen inflyta för rättigheterna till detaljhandel
med brännvin, ävensom den nettovinst av rörelsen, som bolag
enligt 21 § skall avstå, fördelas för stad sålunda, att 29/100 av bolagets
nyssnämnda avgifter och nettovinst tillfalla staden.

Enligt övergångsstadgandena i förordningen, vilken i fråga om
stad trädde i kraft den 1 oktober 1907, skola städerna för de första
tolv försäljningsåren, under vilka förordningen äger tillämpning, åtnjuta,
utöver nämnda andelar, av de i varje stad inflytande brännvinsförsäljningsmedlen första

året .................................................. 19/100

andra » 17/.0„

tred.je » ................................................... 15/100

fjärde » 18/ioo

femte » u/ioo

Rusdrycks medélskom mittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

sjätte året .................................................. 9/ioo

sjunde » .................................................. V100

åttonde )) °/ioo

nionde 5> Vxoo

tionde » 3/ioo

elfte )) 2/ioo

tolfte )) Vioo Rusdrycksmedelskommitténs

förslag avser, att såsom ersättning
för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen till städer och vissa köpingar
från år 1921 utbetalas 29/ioo av medeltalet för de i städerna och köpingarna
under perioden 1900/01—1910 influtna brännvinsförsäljningsmedlen.
För åren 1915—1920 skulle ersättningsbeloppet ökas med resp. 7, 5, 4,
3, 2 och 1 tjuguniondelar av detsamma.

Vid bedömandet av detta förslag är det två huvudfrågor att i
främsta rummet taga i betraktande. Det gäller att bestämma beräkningsgrunden
för ersättningen samt att avgöra, huruvida, på sätt nykterhetskommittén
föreslagit, en småningom skeende fullständig avskrivning av
ersättningsbeloppen bör äga rum. Jag ber nu att först få upptaga till
behandling den förra frågan.

Ersättningens beräknande.

Rörande sitt här ovan refererade förslag i fråga om ersättningsbeloppens
beräknande har rusdrycksmedelskommittén anfört, bland
annat, följande:

»Vid bestämmande av dessa belopp blir första frågan, huruvida man till grund
för beräkningen skall lägga förhållandena under det senaste år, för vilket uppgiftei
äro tillgängliga, d. v. s. år 1910, eller om man ock skall gorå avseende å förhållandena
under föregående år. En inom kommittén uppgjord, vid betänkandet fogad tabell
över i städer och vissa köpingar influtna försäljningsmedel visar, att dessa medel
influtit mycket ojämnt under den senaste tioårsperioden, beroende detta på flera
omständigheter såsom konsumtionens storlek, förhållandet mellan de försålda varornas
inköps- och försäljningspris, den större eller mindre sparsamheten vid bolagens förvaltning
samt det tillfälliga förbud mot brännvinsförsäljning, som år 1909 utfärdades
i anledning av den då pågående arbetsinställelsen. För de tre senaste åren har
ytterligare en omständighet tillkommit, nämligen att genom 1905 års förordning de
privilegierade gästgivarnes rättighet att sälja brännvin blev inskränkt till utskänkning
samt att sedermera ett flertal av dessa gästgivare mot ersättning avstått även
från sin utskänkningsrätt. Härigenom liar omsättningen hos åtskilliga bolag och
därmed även det allmännas inkomst rätt betydligt ökats. Under år 1910 höjdes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186. 25

på visst sätt försäljningspriset på brännvin, därigenom att det föreskrevs, att bolagen
ej finge hålla mer än ett pris å varje brännvinssort oavsett den myckenhet, som
såldes, eller med andra ord, den rabatt, som förut plägat lämnas vid försäljning av
20 liter och däröver, borttogs. Under dessa förhållanden är det tydligen ej lämpligt
att vid bestämmande av städernas ersättning utgå från vare sig det senaste eller
de tre senaste åren, utan har kommittén ansett de sista tio årens medeltal böra
läggas till grund för ifrågavarande beräkning, dock att för de städer och köpingar,
som ej haft försäljningsbolag alla dessa år, medeltalet beräknas allenast å det antal
år, bolag där funnits.

Därest under dessa tio år försäljningsmedlens fördelning hela tiden skett efter
samma grunder, läge det närmast till hands att beräkna medeltalet av de belopp,
som verkligen tillfallit varje särskild stad. Men så har icke varit fallet. Av de
under försäljningsåren 1900—1901 t. o. m. 1906—1907 inflytande medlen erhöllo
de flesta städerna 50 hundradedelar, men några — som icke överlåtit brännvinshandeln
åt bolag — endast 40 och de, som ej tillhörde landsting, 70 hundradedelar;
av de under året 1907—1908 influtna medlen erhöllo städerna 48 hundradedelar
samt av de medel, som inflöto 1909 och 1910, resp. 46 och 44 hundradedelar. Det
blir därför nödvändigt att för varje särskild stad och med stad i detta avseende
likställd kommun beräkna medeltalet för de tio senaste åren av de inom staden
eller kommunen influtna försäljningsavgifter och vinstmedel samt härå tillämpa bestämmelsen,
att staden därav skall erhålla 29 hundradedelar ävensom under en övergångsperiod,
varav nu (årsskiftet 1911—1912) återstå åtta år, ytterligare vissa
bråkdelar, lämpade i enlighet med övergångsbestämmelserna i 1905 års förordning.

De medel, som inflyta under ett år, bliva icke tillgängliga förr än under
påföljande år och således inträffar det enligt gällande förordning först år 1921, att
städerna bekomma endast 29 hundradedelar av de under föregående år influtna
medlen. Då enligt kommitténs förslag städernas ersättningar skulle beräknas såsom
vissa procent av ett en gång för alla bestämt belopp, kan man ej längre tala om
städernas andelar av de under ett visst år influtna medlen, utan blir det riktigare
att fastslå de belopp, som årligen skola utbetalas till städerna. Enligt nu gällande
förordning skola städerna erhålla 86 hundradedelar av de för år 1914 inflytande
medlen. I överensstämmelse härmed skola städerna enligt kommitténs förslag år
1915 erhålla 36 himdradedelar av det för varje stad fastställda beloppet.

Kommittén har emellertid formulerat bestämmelsen härom på ett annat sätt,
i det att kommittén i sitt förslag till förordning angående ersättning till städer och
vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
intagit det stadgande, att de i förordningen omförmälda städer
och köpingar årligen erhålla där angivna ersättningsbelopp, motsvarande 29 procent
av ovan omförmälda medeltal, samt i övergångsstadgande till samma förordning
intagit den bestämmelsen, att de städer och köpingar tillerkända ersättningsbelopp
nedannämnda år skola ökas med

år 1915 ........................................	................. 7 tjuguniondedelar
> 1916 .......................................	................. 5 >
» 1917 .......................................	................. 4 »
» 1918 .......................................	................. 3
» 1919 .......................................	................. 2 »
» 1920 .......................................	................. 1 tjuguniondedel.»
Bihang till Riksdagens ''protokoll 1913.	1 samt. 137 käft. (Nr 186.)

Myndigheter
och
korporationer.

Nykterhets kommittén.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

De över rusdrycksmedelskommitténs betänkande avgivna utlåtandena
förete i fråga om beräkningen av ersättningen åt städerna en brokig
mångfald ändringsförslag, för vilka finnes närmare redogjort i den
ovan omförmälda, av nykterhetskommittén gjorda sammanställningen
(bil., sid. 98 o. f.).

De av dessa förslag, som synas i främsta rummet förtjäna beaktande,
kunna subsummeras under följande grupper:

a) förslag, enligt vilka medeltalet skulle beräknas för en period,
som ligger omedelbart före det år, då lagen är avsedd att träda i kraft
— d. v. s. en period som skulle sluta med år 1914;

b) förslag, enligt vilka till grund för medeltalet skulle läggas den
period, under vilken 1905 års brännvinsförsäljningsförordning tillämpats;

c) förslag, enligt vilka medeltalet skulle beräknas lör en period
av fem eller ett färre antal år.

Beträffande de under a) omförmälda förslagen har nykterhetskommittén
anfört följande:

»Till en början förtjänar erinras om önskvärdheten därav, att de utgående
ersättningsbeloppen på förhand kunna fastställas, något som ej är möjligt enligt det
nyssnämnda förslaget. Vid fattande av sitt beslut i ersättningsfrågan skulle nämligen
statsmakterna icke veta, till vilka belopp ersättningarna skulle uppgå, och därmed
vore det icke möjligt att ur statsfinansiella synpunkter fullständigt bedöma ersättningsfrågan.
Det kunde jämväl befaras, att åtminstone på vissa orter de för högre
ersättningsbelopp intresserade skulle på olika sätt söka driva upp försäljningsvinsten
under periodens sista år för att därigenom åstadkomma ett högre medeltal.

Med hänsyn till nu framhållna omständigheter anser därför kommittén, att
till grund för medeltalet bör läggas en period, från vilken inkomsterna av försäljningsmedlen
äro kända vid förslagets framläggande, och får kommittén alltså
avstyrka samtliga de förslag, som avse att utsträcka perioden för medeltalsberäkningen
längre än till och med år 1911.» I

I fråga om de under b) omnämnda förslagen erinrar nykterhetskommittén
till en början därom, att till stöd för desamma anförts, dels
att förändrade förhållanden i fråga om brännvinsförsäljningsmedlen inträtt
genom 1905 års förordning, dels att, på grund av den .genom
samma förordning gjorda inskränkningen i de privilegierade gästgivarnas
försäljningsrättigheter, utskänkningsbolagens omsättning stegrats, dels
att 1910 års förordning angående förbud mot olika pris vid försäljning
av större eller mindre myckenhet bidragit att öka de av försäljningen
härflytande vinstmedlen.

Nykterhetskommittén har därefter framhållit, hurusom brännvinsförsäljningsmedlen
under de sistförflutma tio åren i hög grad ökats,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

men att denna ökning icke står i något samband med stegrad förbrukning
utan är att huvudsakligen hänföra till ökad nettovinst per
liter försåld spirituösa.

Efter den av kommittén till stöd för dessa uttalanden meddelade
utredning (bil., sid. 6—9), till vilken jag tillåter mig hänvisa, anför
kommittén vidare:

»Av det anförda torde framgå, att de ifråga om brännvinsförsäljningsmedlen
ändrade förhållanden, som inträtt sedan 1905 års förordning fått gällande kraft,
visserligen till en del äro en följd därav, att bolagen utsträckt området för sin
försäljningsverksamliet, men huvudsakligen bero på förhöjda försäljningspris, d. v. s.
på åtgärder, som icke äro en direkt och avsedd följd av statens lagstiftningspolitik,
utan snarare bestå däri, att bolagen i större utsträckning än förut så att säga
beskattat den brännvinskonsumerande allmänheten. Under sådana omständigheter
torde 1905 års förordning icke kunna åberopas till stöd för det av många myndigheter
framställda yrkandet att en kortare period för beräkning av medeltalet
skulle läggas till grund för ersättningen. Snarare torde de efter år 1905 inträdda
förhållandena utgöra ett skäl för att en sådan medeltalsperiod lägges till grund för
ersättningen, varigenom de ovan nämnda, i jämförelse med den tidigare utvecklingen
exceptionella förhållandena utjämnas.»

Med avseende å vad sålunda anförts förklarar sig kommittén icke
kunna förorda, att till grund för medeltalsberäkningen lägges endast
den period, under vilken 1905 års förordning haft gällande kraft.

I fråga om övriga från städerna inkomna ändringsförslag i förevarande
punkt yttrar nykterhetskommittén:

»Såsom framgår av en stor mängd av de från städerna inkomna yttrandena,
torde förslaget om en kortare medeltalsperiod i själva verket hava motiverats av
vederbörande stads önskan att erhålla ett högre ersättningsbelopp. Denna omständighet
torde också till stor del förklara den mängd olika förslag om medeltalsberäkningen,
som framställts, och i flera fall synes man hava föreslagit den medeltalsperiod,
som för den egna kommunen ter sig förmånligast, oavsett om perioden
ifråga kunnat ur allmänna synpunkter och med sakskäl motiveras. Kommittén
anser, att det i detta sammanhang förtjänar framhållas, att en kortare medeltalsperiod
skulle i särskild grad gynna dels de städer, som underlåtit att genom verksamma
restriktioner tillgodose nykterhetsintressena, dels ock sådana, vilka genom
indragningen av gästgivarnes försäljningsrätt fått ökad omsättning.»

Efter de sålunda gjorda uttalandena framhåller nykterhetskommittén
angelägenheten av att å ena sidan statens utgifter för ifrågavarande
ersättning icke bliva större än att de motsvaras av vad som
inflyter i försäljningsvinst, och å andra sidan städerna icke plötsligt
ställas inför en stark nedgång i de av dem påräknade inkomsterna;

Departementschef
en.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

och hemställer kommittén, att med hänsyn till önskvärdheten av att
övergången göres så lätt som möjligt, yrkandena om en i tiden mera
framskjuten medeltalsberäkning så till vida vinna tillmötesgående, att
till grund för beräkningen lägges tioårsperioden 1901/02—1911.

Att finna eu beräkningsgrund för ifrågavarande ersättning till
städerna och med dem i förevarande avseende likställda kommuner,
som ur synpunkten av samtliga av saken berörda samhällens intresse
är fullt tillfredsställande, låter sig näppeligen göra. Städernas inkomster
av brännvinsförsäljningen äro nämligen, såsom också under ärendets
förberedande behandling framhållits, underkastade växlingar av skilda
anledningar. Ehuru de utgå enligt enahanda, i lagstiftningen bestämda
grunder, inflyta de ofta i verkligheten med proportionsvis olika belopp
under olika tider. Vad i sådant hänseende t. ex. en bättre eller sämre
ordnad förvaltning av bolagen eller extra ordinarie åtgärder för försäljningens
uppdrivande kunna verka, ligger i öppen dag.

Inkomsterna i fråga äro med andra ord till sin storlek beroende
av faktorer av tillfällig natur, ett sakförhållande som också, enligt vad
det vill synas, i anmärkningsvärd grad kommit att återspeglas i städernas
mångskiftande förslag i ämnet.

Det är under anförda förhållanden givet, att en stad icke alltid
kan beräkna att erhålla ersättning, fullt motsvarande vad under ett
eller annat gynnsamt år i verkligheten influtit. En allmängiltig norm
för ersättningens bestämmande måste komma att härutinnan verka utjämnande,
till fördel för en, till nackdel för en annan. Det är också
så långt ifrån att detta kan betecknas såsom en obillighet åt något håll,
att en dylik utjämning tvärtom i fråga om inkomster, som äro helt
beroende av en lagstiftning, vilken ingalunda kan anses inrymma någon
obetingad framtida rätt åt städerna i förevarande hänseende, synes vara
med rättvisan mest överensstämmande.

Jag vill också i likhet med nykterhetskommittén betona angelägenheten
av att ersättningen icke bestämmes efter en sådan norm, att staten
kommer att lida direkt förlust. En beräkningsgrund som förutsätter,
att en exceptionellt hög inkomst av brännvinshandeln skall komma att
fortfara, bör därför under alla omständigheter undvikas.

Rusdrycksmedelskommitténs förslag till medeltalsberäkning synes
mig tillgodose de fordringar, som, enligt vad jag nu anfört, böra ställas
på här ifrågavarande ersättningsberäkning. Jag tillstyrker alltså detsamma,
dock med den jämkning beträffande tioårsperiodens förläggning
till åren 1901/02—1911, som av nykterhetskommittén föreslagits.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Vid sådant förhållande skulle med ledning av de av sistnämnda
kommitté gjorda kalkylerna medeltalet för år av brännvinsförsäljningsmedlen
under nyssnämnda period för samtliga svenska städer få beräknas
till 13,464,700 kronor och det under år 1915 utgående ersättningsbeloppet
till samtliga städer till 4,847,292 kronor.

Årskörningen ar de städerna tillerkända ersättningsbeloppen.

Jag har redan förut antytt, hurusom under behandlingen av spörsmålet
om ersättning till städer och vissa köpingar fråga uppkommit om
en småningom skeende fullständig avskrivning av denna ersättning.

Rusdrycksmedelskommittén har, såsom framgår av dess yttrande
å sid. 118 i betänkandet, ansett, att, sedan år 1921 städernas ersättning
minskats till 29 procent av medeltalsbeloppet, samma ersättning skulle
utgå, till dess annorlunda förordnades. Rusdrycksmedelskommittén har
sålunda för sin del icke ansett sig böra framlägga förslag om en fullständig
reglering av den till städerna utgående ersättningen, utan ställt
detta spörsmål på framtiden. Kommittén anför emellertid, att det
förtjänar framdeles tagas under övervägande, huruvida nu ifrågavarande
ersättning till städerna även efter slutet av övergångsperioden
1915—1921 fortfarande bör utgå i form av direkta anslag. En reglering
av hithörande förhållanden kunde då enligt rusdrycksmedelskommitténs
mening måhända genomföras på det sätt, att staten övertoge vissa
kommunala utgifter, som utgå för ändamål, vilkas tillgodoseende kan
anses snarare tillhöra staten än kommunerna, såsom t. ex. rättsväsendet
och polisväsendet. I sitt betänkande har rusdrycksmedelskommittén
dock icke i detta avseende velat göra något uttalande, då det nu icke
vore möjligt att bedöma, huru förhållandena komrne att ställa sig efter
övergångstidens slut, och denna fråga stode i samband med dels en
eventuell omläggning av de kommunala skatteförhållandena dels ock
en ifrågasatt reglering av rättsväsendet.

En från rusdrycksmedelskommitténs ståndpunkt avvikande mening
har hävdats av dess ledamöter herrar Ekman, Ericsson och Kvarnzelius,
som framställt förslag om en fullständig, successiv avskrivning av den

Rusdrycksmedelskommittén.
..

Reservation
vid rusdrycksmedelskommitténs

förslag.

Myndigheter
och korporationer.

Nykterhets kommittén.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

till städerna utgående ersättningen sålunda, att avskrivningen skulle äga
rum med V20 per år och efter en sådan plan vara verkställd med år 1935.

Av de över rusdrycksmedelskommitténs betänkande hörda myndigheterna
har det övervägande flertalet antingen icke yttrat sig om nyssnämnda
reservationsvis framställda förslag eller ställt sig avvisande till
detsamma.'' Några hava emellertid förordat förslaget eller ifrågasatt ett
slutligt ordnande av saken i annan ordning, och i åtskilliga städer hava
bland stadsfullmäktige funnits minoriteter, som yrkat bifall till eu fullständig
avskrivning.

Bland de förslag, som härutinnan framställts från myndigheters
och korporationers sidst förtjäna särskild uppmärksamhet dels ett av
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län samt några andra
myndigheter avgivet förslag om successiv avskrivning till och med år 1949,
vilket förutsätter en avskrivning efter år 1921 av 1/S9 årligen, dels ock ett
inom Stockholms stadsfullmäktige framställt förslag om avlösning medelst
tillämpning av fonderingsförfarande. Enligt sistnämnda förslag skulle
ersättningen till städerna för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen
utgå under samtliga år i avlösningsperioden med samma belopp. Det,
som städerna årligen för sina budgetbehov finge disponera av ersättningen,
skulle småningom minskas — vid t. ex. en 25-årig avlösningsperiod
med V*s årligen — under det att de delar av ersättningen, vilka skulle
avsättas till en fond, i motsvarande proportion skulle ökas. Ränteavkastningen
å den sålunda uppkomna fonden skulle under avlösningsperioden
läggas till den del av ersättningsbeloppet, som städerna årligen
finge disponera. Efter avlösningsperiodens slut skulle räntorna å de
för de olika städerna bildade fonderna komma vederbörande stad till godo.

Från åtskilliga håll har yrkats, att ersättningen skulle utgå för
all framtid, och från andra har ifrågasatts, att staten såsom ersättningför
indragning av städernas brännvinsförsäljningsmedel skulle övertaga
några kommunala utgifter t. ex. för fattigvård, polisväsende eller rättsväsende.

Nykterhetskommittén har i fråga om nu omförmälda olika förslag
anfört bland annat:

»Vid bedömande av dessa olika förslag torde följande allmänna synpunkter
vara att beakta. Avskrivningen bör å ena sidan vara så ordnad, att den icke
bringar städernas ekonomi ur jämvikt, d. v. s. att avskrivningen sker med icke
alltför stora belopp årligen samt att hela avskrivningstiden icke göres kortare, än
att städerna under densamma kunna hinna anpassa sin ekonomi efter de nya förhållandena.
A andra sidan får emellertid icke det totala ersättningsbeloppet bliva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

så stort, att statsbudgetens beroende av rusdrycksmedlen eu längre tid framåt
skulle göra sig gällande. Under sådana omständigheter kunde det nämligen befaras,
att man skulle i framtiden kunna åberopa detta beroende såsom skäl mot mera
restriktiva lagstiftningsreformer i nykterhetssyfte.»

Nykterhetskommittén har härefter beräknat kostnaderna för de
olika förslagens genomförande och efter en i detalj jämförande tabellarisk
framställning av beräkningarna (bil., sid. 16) kommit till det resultatet,
att statens totala ersättning från år 1915, om gottgörelsen till köpingarna
upphörde med år 1926, skulle belöpa sig till

med avskrivning t. o. m. år 1935 ............................. kr. 56,237,890: —

» _» » » » )) 1949 ............................. 83,434,045: —

» 10-årig fondering från och med 1922 .............. » 68,540,340: —

» 20-årig » » » » » » 105,982,240: —

)) 25-årig » » » » » » 124,703,190: —

Fonderingslörlarandet. finner sig kommittén icke kunna förorda i
någon av de ifrågasatta formerna, och anför kommittén som stöd härför,
att eu sådan anordning icke tillgodoser de allmänna fordringar, som
kommittén uppställt för en fullständig avveckling. Kommittén förklarar
sig ej heller kunna förorda förslaget om avskrivning till och med
år 1949, vilket förslag enligt kommitténs mening blir för dyrt.

Kommittén förordar emellertid en successiv fullständig avskrivning
och ansluter sig i sådant hänseende till det av minoriteten i rusdrycksmedelskommittén
framställda förslaget om avskrivning till och med
år 1935.

Sin ståndpunkt härutinnan har nykterhetskommittén utvecklat i
följande uttalande:

»Såsom framgår av tabell III (bil., sid. 16), skulle ersättningarna med en
successiv avskrivning t. o. m. år 1949 komma att minskas med 3.4 5 procent årligen
—- i detta avseende står förslaget under avvecklingens 10 första år med hänsyn till
mjukheten i övergången närmast en avlösning under 25 år medelst tillämpning av
fonderingsförfarande. Emellertid blir denna ersättningsform synnerligen dyrbar för
staten eller mer än 25 miljoner kronor dyrare än en avskrivning t. o. m. år 1935,
och synes det. kommittén, som om förslaget sålunda från statsfinansiell synpunkt är
mindre antagligt. Då därtill kommer, att det näppeligen kan anses lämpligt att för
så lång tid framåt binda staten vid en ersättningsskyldighet, som ännu tjugo år
efter förslagets ikraftträdande skulle uppgå till omkring 2 miljoner kronor, får kommittén
avstyrka förslaget om en avskrivning av städernas ersättningsmedel t. o. m.
år 1949.

Reservationer
vid nykter -hetskommitténs
förslag.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén framställda förslaget om avskrivning''
t. o. m. år 1985 bereda städerna en sådan möjlighet. Efter detta förslag skulle
avskrivningarna ske med 6.9 procent årligen, och under avskrivningstidens första
10 år skulle städerna därigenom, såsom förut påpekats, beredas en mjukare övergång
än med en avlösning genom 10-årigt fonderingsferfarande. Aven om den anmärkningen
kan riktas mot en femtonårig avskrivning från år 1921, att avskrivningen
från år 1916 äger rum med blott 3.45 procent årligen men från år 1922
med 6.9 procent, torde emellertid densamma vid närmare övervägande icke böra
tillmätas avgörande betydelse. Det är nämligen önskvärt, att man icke rubbar de
i gällande försäljningsförordnings övergångsbestämmelser fastställda andelskvoterna,
då städerna torde hava räknat med dem vid uppgörande av sina ekonomiska kalkyler.
Under den tid av fem år, då avskrivningen sker med 3.4 5 procent årligen, torde
städerna jämväl hinna att ordna sin ekonomi för den efterföljande perioden.

Statens utgifter för avvecklingen enligt sistberörda förslag, återgivet i tabell
III, kolumn I (bil., sid. 16), uppgå till sammanlagt c:a 56 miljoner kronor. Aven
om mot detta belopp den erinran kan göras, att det för staten innebär en betydande
utgift, torde dock staten, med hänsyn till städernas intressen, böra vidkännas densamma
för vinnande av en slutgiltig lösning av ersättningsfrågan.

På grund av vad ovan anförts får kommittén tillstyrka, att ersättningen till
städerna för indragna brännvinsförsäljningsmedel måtte under tiden 1915—1921 utgå
i överensstämmelse med rusdrycksmedelskommitténs förslag samt därefter minskas
med -/.>!> årligen för att år 1936 fullständigt upphöra, och synes det kommittén, att
stadgandet härom bör erhålla formen av en förordning, innehållande de årliga ersättningsbeloppens
storlek, uträknade för varje stad.

I likhet med minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén och på de skäl, som
blivit av den anförda å sid. 167 i betänkandet, finner kommittén sig icke kunna
tillstyrka, att köping, som före utgången av år 1926 erhållit stadsrättigheter, även
därefter skulle erhålla ersättning eller att, därest köping inom samma tid inkorporeras
med stad, den köpingen tillkommande ersättningen skulle fortfara och tillfalla
staden.»

Ledamoten av nykterhetskommittén herr Byström har i särskilt
yttrande till kommitténs betänkande (bil., sid. 56) förklarat sig icke kunna
biträda majoritetens förslag rörande avskrivningen utan i stället förordat
ett fonderingsförfarando med en fonderingsperiod av 10 år från år 1921,
under vilken det årliga ersättningsbeloppet hela tiden skulle vara lika.
Statens kostnad enligt detta förslag skulle i sin helhet komma att uppgå
till 68,540,340 kronor.

Jämväl en annan av nykterhetskommitténs ledamöter, herr K. G.
Karlsson, har i förevarande fråga uttalat en från majoriteten avvikande
mening, i det han förordat avskrivningsperiodens utsträckning till och
med år 1949. Vad han till stöd för sin ståndpunkt anfört återfinnes
i särskilt, vid nykterhetskommitténs betänkande fogat yttrande, vartill
det torde tillåtas mig att hänvisa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

I valet mellan att, på sätt rusdrycksmedelskommitténs förslag förutsätter,
lämna lösandet av frågan om ersättningen till städerna efter
år 1921 åt framtiden eller att redan nu ordna denna angelägenhet tvekar
jag icke att förorda den senare utvägen. Det vill nämligen synas som
om syftet med brännvinsförsäljningsmedlens indragning till staten och
beredandet av ersättning åt städer m. fl. för de inkomster, de därigenom
komma att mista — samhällets frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen
— skulle kunna i viss mån äventyras, därest en så betydelsefull
fråga som den nu berörda skulle lämnas svävande.

Att lösa spörsmålet genom att, på sätt av några myndigheter blivit
ifrågasatt, fastställa en bestämd ersättning åt städerna för all framtid
lärer alltså icke heller böra komma i fråga. Genom en sådan anordning
skulle antingen statens eget frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen
komma att utebliva eller ock skulle staten komma att belastas med en
årlig betydande utgift utan motsvarande inkomst.

Denna synpunkt gör sig på enahanda sätt gällande vid bedömandet
av frågan huruvida staten bör övertaga städernas utgifter i en utsträckning,
som motsvarar deras nuvarande inkomster av brännvinsförsäljningen.
I själva verket bleve detta detsamma som att fixera eu ersättning för
all framtid. Redan av sådan anledning synes mig tanken på att staten
såsom ersättning till städerna övertager vissa deras utgifter icke böra
vinna understöd. En sådan anordning skulle därjämte i'' hög grad
komplicera hela frågan om samhällets frigörande från beroendet av
rusdrycksmedlen.

När man i samhällets intresse syftar till att genom en restriktiv
lagstiftning minska rusdryckskonsumtionen — varav minskade inkomster
av brännvinsförsäljningen skulle följa — är det också rimligt att även
städerna, som härutinnan hava samma intresse som staten, få vidkännas
sin del i inkomstminskningen. Det gäller endast, såsom från åtskilliga
håll framhållits, att tillse, att inkomstminskningen icke medför några
störande rubbningar i städernas ekonomi.

Flera av de föreliggande förslagen synas hava behörigen beaktat
städernas intresse i förevarande hänseende. Det synes mig till och med
beträffande dessa förslag kunna sättas ifråga, huruvida icke hänsynen
till städerna är snarare för långt driven än tvärtom.

I varje fall är den ekonomiska risk, staten genom några av förslagen
skulle påtaga sig så stor, att det med fog kan sättas ifråga,
huruvida de icke förutsätta större offer av staten än förhandénvarande
förhållanden rimligtvis böra föranleda. Detta gäller åtminstone de förBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 137 käft. (Nr 186.) 5

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

slag som avse 20- och 25-årig fondering från och med år 1922 med
eu kostnad i rnnt tal av resp. 106 och 125 miljoner.

Den tioåriga fonderingen, som beräknas draga en kostnad av i runt
tal 68 miljoner, inger ur denna synpunkt mindre tvekan. Jag skulle
också med hänsyn till kostnadsfrågan kunnat förorda detta förslag,
därest jag ur andra synpunkter ansett detsamma böra genomföras.

Jag håller emellertid före, att detta icke vore ändamålsenligt, och
detta sammanhänger med att jag hyser en bestämd tvekan om lämpligheten
av ett fonderingsförfarande i så stor utsträckning och av den art,
varom här är fråga.

Visserligen kommer jag längre fram att förorda fondering av en
del av brännvinsförsäljningsmedlen för statens räkning, men därvid tankes
fondens ändamål vara att möta utgifter, som bliva en följd av en
eventuellt blivande restriktiv rusdryckslagstiftning. Fonderingen blir i
detta fäll ett led i strävandena att minska rusdryckskonsumtionen. När
tid och anledning komma, är fonden avsedd att tagas i anspråk för att
tjäna ett på förhand givet ändamål.

Den ifrågasatta fonderingen för städernas räkning är av helt annan
natur. Den skulle icke hava någon uppgift i nykterhetsarbetet; den
skulle över huvud taget icke hava något bestämt ändamål. Fn sådan
fondering, som för all framtid skulle binda ett kapital utau angivet
syfte, synes mig icke vara att förorda. Vid sådant förhållande och då
den föreliggande frågan kan lösas på annan väg än genom fondering,
anser jag mig icke böra lägga förslaget om en tioårig fondering till
grund för min framställning i ämnet.

Yad beträffar do två återstående förslagen om avskrivning till och
med år 1935 samt till och med år 1949, kan råda tvekan om vilket som
är att föredraga.

Den kortare avskrivningsperioden medför avsevärt mindre utgifter
för staten än den längre; skillnaden belöper sig till över 25,000,000
kronor.

Den möjliggör ock, att staten tidigare kan genom ett småningom
skeende frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen i ökad grad
varda oförhindrad att vidtaga åtgärder i nykterhetsbefrämjande syfte.
Denna i avseende å det framtida nykterhetslagstiftningsarbetet betydelse-*
fulla synpunkt väger enligt min mening synnerligen tungt vid bedömandet
av den föreliggande frågan.

Å andra sidan är det, såsom också från olika håll framhållits,
angeläget att städerna erhålla tillräckligt rådrum för att ordna sig efter
de nya förhållanden, som inträda i och med den fullbordade avskrivningen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 186.

Vilken tidrymd, som härutinnan kan vara erforderlig, torde vara
omöjligt att allmängiltigt fastställa. Behovet ställer sig säkerligen mycket
olika för olika städer. Skulle man alltså låta avskrivningsperiodens
längd bliva beroende av det verkliga behovet på skilda orter, skulle
man vara nödsakad att bestämma särskilda perioder för särskilda städer.
Något sådant kan givetvis icke komma ifråga.

Ehuru den längre avskrivningsperioden ju alltid innebär större
säkerhet för städernas ekonomi än den kortare, så synes dock eu avskrivningsperiod
även av den längd nykterhetskommittén föreslår vara
tillräcklig för att städernas ekonomi icke skall äventyras, även om periodens
begränsning på ett eller annat håll icke kan undgå att varda i
någon mån kännbar.

Jag anser mig alltså böra ansluta mig till det av nykterhetskommittén
framställda förslaget.

Lika med sistnämnda kommitté anser jag att bestämmelserna i
förevarande del böra erhålla formen av förordning, innehållande de årliga
ersättningsbeloppens storlek, uträknade för varje stad.

I överensstämmelse med nykterhetskommitténs hemställan förutsätter
mitt förslag, att köping, som före utgången av år 192G erhållit
stadsrättigheter, icke därefter skola erhålla ersättning, ävensom att,
därest köping inom samma tid inkorporeras med stad, den köpingen
tillkommande ersättningen icke skall fortfara och tillfalla staden.

Ersättning till landsting och hushållningssällskap.

Vidkommande härefter landstingen och de städer, som ej deltaga
i landsting, ävensom hushållningssällskapen, erhålla dessa enligt 25 §
brännvinsförsäljningsförordningen för närvarande, de båda förstnämnda
tillsammans ett belopp, motsvarande en femtedel, och hushållningssällskapen
ett belopp, motsvarande en åttondedel av samtliga brännvinsförsäljningsmedlen.

Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och städer,
som ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållningssällskapen skall
läggas i det törra fallet landstingsområdenas och nämnda städers, i det
senare fallet hushållningssällskapsområdenas folkmängd.

Rusdrycks

medelskom

mitten.

Landsting
och hushåll•
ning ssällskap.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

den 1900/01—1910 influtna försäljningsavgifter och vinstmedel, och skulle
ersättningen fördelas bland de nämnda korporationerna efter folkmängden
inom landstings- resp. hushållningssällskapsområdena.

Det belopp, som enligt nämnda kommittés beräkningar (sid. 119 i
kommitténs betänkande) skulle årligen fördelas bland landstingen, utgör
i avrundat tal 2,650,000 kronor och bland hushållningssällskapen skulle
enligt samma beräkningar vara att fördela ett belopp av 1,650,000
kronor om året.

De flesta landstingen hava tillstyrkt ersättningens utgående eldigt
kommitténs förslag. Däremot hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott
och lantbruksstyrelsen påyrkat ett högre ersättningsbelopp och
därför föreslagit, att beräkningen av medeltalet skulle grunda sig på de
senaste årens rikligare inkomster av brännvinsförsäljningsmedien.

Vidkommande fördelningen av ersättningen till hushållningssällskapen
hava åtskilliga hushållningssällskap yrkat på en ändrad lördelningsgrund.
Man har sålunda ansett, att hittills gällande bestämmelser
i detta avseende icke leda till en fullt rättvis fördelning, då hushållningssällskap,
inom vilkas områden större städer äro belägna, på grund
härav erhålla betydligt större belopp, än vad såväl områdets areal som
antalet jordbruksidkande invånare inom området kunna motivera. Jämväl
skulle nu gällande bestämmelser oskäligt gynna de större hushållningssällskapen
på de mindres bekostnad, emedan en viss, ungefär lika stor
del av inkomsterna måste tagas i anspråk för ordinarie förvaltningsutgifter
oavsett hushållningssällskapsområdets storlek.

Dessa brister i nu gällande bestämmelser hava förvaltningsutskotten
för hushållningssällskapen i Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Ålvsborgs läns norra hushållningssällskapsområde
ansett kunna förekommas därigenom, att i
hushållningssällskapsområdenas folkmängd icke inräknades folkmängden
i de städer, som ej tillhöra landsting. Andra förvaltningsutskott hava
föreslagit, att ett visst grundanslag skulle tillkomma varje hushållningssällskap
och att den övriga delen av statsanslaget skulle fördelas antingen
efter landsbygdens befolkningssiffra eller sedan folkmängden i
de städer, som ej tillhöra landsting, frånräknats. Sålunda har förvaltningsutskottet
för hushållningssällskapet i Uppsala län föreslagit ett
grundanslag av 20,000 kronor, i Hallands län 10,000 kronor och i Västmanlands
län 25,000 kronor samt fördelning med borträknande av städer,
som ej deltaga i landsting. Förvaltningsutskottet för hushållningssällskapet
i Gottlands län har förordat 25,000 kronors grundanslag och
fördelningen av det övriga efter landsbygdens befolkningssiffra. Slutligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

har förvaltningsutskottet för hushållningssällskapet i Kristianstads län
uttalat sig för fördelning efter landsbygdens befolkningssiffra.

Nykterhetskommittén har i fråga om ersättningen till landsting
och hushållningssällskap biträtt rusdrycksmedelskommitténs förslag, dock
med den jämkningen att medeltalsberäkningen skulle äga rum för
tioårsperioden 1901/02—1911 i stället för perioden 1900/01—1910.

Med denna beräkning skulle årligen 2,800,000 kronor vara att
fördela bland landstingen och 1,750,000 bland hushållningssällskapen.

Till stöd för sitt förslag anför nykterhetskommittén, bland annat
följande:

»Av de från hushållningssällskapens förvaltningsutskott inkomna yttrandena
synes framgå, att dessa sällskaps inkomster, vilka ju hittills till huvudsaklig del
utgjorts av brännvinsförsäljningsmedel, i en nära framtid skulle komma att bliva
otillräckliga med hänsyn till de stora kostnader, som sällskapen nedlägga på uppmuntrandet
och utvecklingen av jordbruksnäringen. Då hushållningssällskapen sakna beskattningsningsrätt
och då de genom att gå förlustiga bräimvinsförsäljningsmedlen utan
att erhålla motsvarande ersättning säkerligen skulle komma att se sin betydelsefulla
och gagnande verksamhet begränsad för att ej säga omöjliggjord, har kommittén
funnit goda skäl föreligga för rusdrycksmedelskommitténs förslag, att hushållningssällskapen
tillerkännes ett visst fast ersättningsbelopp.

Ifråga om landstingen åter kunde väl ifrågasättas, att för dessa jämte de städer,
vilka icke tillhöra landsting, en avskrivning liknande den för städerna bestämdes
och att desamma finge med användandet av sin rätt att uttaxera medel i skatteväg
direkt fylla sina inkomstbehov. Men då redan nu befogade klagomål förekomma
över den ojämnhet, som en mera lokal beskattning framkallar, och enär ur denna
synpunkt en av staten lämnad, efter viss beräkningsgrund utgående ersättning verkar
utjämnande, har kommittén jämväl beträffande landstingen funnit sig böra tillstyrka
rusdrycksmedelskommitténs förslag om en fortsatt, årlig, till beloppet fixerad ersättning.
» I

I fråga om den från åtskilliga håll föreslagna grunden för ersättningens
fördelning bland hushållningssällskapen har nykterhetskommittén
verkställt en utredning, som utvisar, att förskjutningarna vid fördelningen
av statsanslaget för de särskilda hushållningssällskapen med ändrad fördelningsgrund
i allmänhet icke skulle bliva så betydande, som man
kunnat förmoda. För de största hushållningssällskapen, såsom Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus läns, samt för de minsta, såsom Gottlands,
skulle emellertid en annan fördelningsgrund än nu gällande medföra
stora förändringar.

Då emellertid frågan om ändrad fördelningsgrund lämpligen syntes
kommittén kunna lösas genom en fristående behandling, enär densamma
eljest kunde befaras inveckla och försvåra det nu föreliggande större

Nykterhetskommittén.

Departements chefen.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

spörsmålet, förklarar sig kommittén för sin del icke finna skäl framlägga
särskilt förslag härom.

Yad jag förut yttrat därom, att någon fast ersättning icke bör
för framtiden bestämmas för städerna, gäller i princip även för landstingens
och hushållningssällskapens vidkommande. I själva verket betyder
ett fastlåsande av ersättningen till landsting och hushållningssällskap
ett hinder för statens eget fullständiga frigörande från beroendet
av rusdrycksmedlen eller ock betyder det en ökad utgift för staten.

Trots detta anser jag mig kunna biträda rusdrycksmedelskommitténs,
av nykterhetskommittén understödda förslag i denna del.

Nykterhetskommittén har motiverat sitt tillstyrkande av förslaget
om en fortsatt, årlig, till beloppet fixerad ersättning till landstingen
därmed, att en av staten lämnad, efter viss beräkningsgrund utgående
ersättning skulle verka utjämnande i beskattningshänseende. I och för
sig torde visserligen ifrågavarande ersättning knappast verka i sådan
riktning, och fördelad mellan landstingen efter nu gällande grunder,
hvilka enligt de båda kommittéernas förslag även för framtiden skulle
äga tillämpning, kommer ersättningen, enligt vad vissa av de utav särskilt
tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet för kommunalskatteproblemets
lösning verkställda utredningar giva vid handen, i
verkligheten icke att hava sådan verkan i den utsträckning, som torde
vara önsklig. Emellertid kan fördelningen givetvis bestämmas efter
sådana regler, att man vinner en sålunda angiven effekt. Frågan härom
anser jag också böra tagas under övervägande, men först i samband
med hela kommunalskattefrågans lösning. Intill dess denna större angelägenhet
blivit ordnad, torde fördelningen böra ske enligt de hittills
gällande, av de båda kommittéerna förordade grunderna.

En fortsatt, årlig ersättning till landstingen kommer under angivna
förutsättning att framstå såsom ett statens bidrag till den kommunala
beskattningens utjämning. Ur denna synpunkt är det också
främst som ersättningens fixerande för framtiden utan successiv avskrivning
har sitt berättigande.

Under anförda förhållanden finner jag mig kunna förorda, att ersättning
till landsting och städer, som icke deltaga i landsting, må
utgå med Vs av medeltalet av brännvinsförsäljningsmecllen under perioden
1901/02—1911 att tillsvidare och intill dess annorlunda varder beslutat
fördelas enligt de av de båda kommittéerna förordade grunder.

Yad ersättningen till hushållningssällskapen beträffar synes nykterhetskommitténs
motivering för dess fixerande för framtiden utan av -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

skrivning vara avgörande. Hushållningssällskapens uppgifter äro till
väsentlig del av sådan natur, att därest sällskapen på grund av avsevärt
kringskurna inkomster skulle nödgas avstå från deras utförande, staten
knappast kunde undgå att övertaga desamma. Vid sådant förhållande
synes det lämpligast, att sällskapen genom understöd från statens sida
beredes tillfälle att fortsätta sin hittillsvarande verksamhet. Jag förordar,
att detta må utgå med Vs av medeltalet av brännvinsförsäljningsmedlen
under nyssnämnda tioårsperiod.

Frågan om förändring av grunden för understödets fördelning
anser jag i likhet med nykterhetskommittén böra upptagas för sig utan
samband med nu föreliggande frigörelsespörsmål.

Anslag till nykterhetens befrämjande och motarbetande av dryckenskapens
följder. Vederlag för nedlagda utskänkningsrättigheter.

Enligt 25 § i gällande brännvins fö rsäljningsförordning skall av de
andelar av brännvinsförsäljningsmedlen, viika ingå till statskontoret,
avsättas ett belopp, motsvarande en hundradel av samtliga avgifter och
vinstmedel för riket, för att användas till främjande av nykterhet och
motverkande av dryckenskapens följder.

Under den tid förordningen varit gällande har Riksdagen av de
för ifrågavarande ändamål disponerade medel årligen anvisat visst belopp.

Under förutsättning att brännvinsförsäljningsmedlen indragas till
statsverket föreslår rusdrycksmedelskommittén, att för berörda ändamål
anvisas särskilt anslag å riksstaten. Kommittén beräknar detta till

170,000 kronor.

Efter det att 1907 års Riksdag bifallit en av Kungl. Maj:t avlåten
proposition i ämnet, förordnades genom nådig kungörelse den 12
juli 1907, att därest gästgivare, vilken på grund av bestämmelserna i
10 § av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning är berättigad att fortfarande
efter den 1 november 1907 utskänka brännvin, avstår från den
honom sålunda tillkommande utskänkningsrättigheten, må till honom på
vissa villkor utbetalas ersättning, på sätt i kungörelsen närmare bestämmes.
Ifrågavarande ersättningsbelopp skola, utan hinder av den i 25 §
brännvinsförsäljningsförordningen meddelade föreskriften om insättning
i statskontoret av vissa andelar av brännvinsförsäljningsmedlen, utgå av
nyss omförmälda andelar, innan inleverering därav till statskontoret
äger rum.

Rusdrycks medels kommittén.

Reservation
vid rusdrycksrn
e delskommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Jämväl för beredande av ifrågavarande vederlag åt gästgivare
skulle enligt rusdrycksmedelskommitténs förslag, under förutsättning av
brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket, å riksstaten anvisas
särskilt anslag, som av kommittén beräknas till 80,000 kronor.

Emot dessa båda kommitténs förslag hava icke några invändningar
i princip blivit gjorda.

För egen del har jag ej heller någon erinran att göra mot desamma.
Dock anser jag mig böra betona, att anslaget till befrämjande
av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder säkerligen
snart nog torde få sättas till högre belopp än kommittén föreslagit.

Ifrågavarande tvenne anslag erfordras å riksstaten först år 1915.

Begränsning av statsverkets, för statsregleringen avsedda inkomster av

rusdryeksmedlen.

I syfte att även för statens vidkommande åtminstone söka minska
dess beroende av inkomsterna från rusdryckshanteringen har rusdrycksmedelskommittén
föreslagit, att en lagbestämd begränsning skulle äga
rum av de staten tillfallande rusdrycksmedel, vilka skulle få användas
för statsregleringens behov.

I det maximibelopp, som sålunda skulle reserveras för statsregleringens
behov, skulle till en början ingå bidraget till folkskollärares och
småskollärares avlöning samt ersättningen till städer, köpingar, landsting
och hushållningssällskap, enligt kommitténs beräkningar tillhopa 12,800,000
kronor. Därjämte har kommittén beräknat brännvinstillverkningsskatten,
maltskatten och punschskatten till de belopp, med vilka dessa upptagits
i 1912 års riksstat, eller tillhopa 28,000,000 kronor.

Det belopp, som alltså skulle få användas för statsregleringen,
skulle, förutom vad som åtgår till vederlag för nedlagda utskänkningsräitigheter
jämte anslag till främjande av nykterhet och motarbetande
av dryckenskapens följder, uppgå i allt till 40,800,000 kronor.

Vad av rusdryeksmedlen inflöte utöver sistnämnda belopp skulle,
såsom redan är omförmält, enligt kommitténs förslag avsättas till en
fond, om vars användning Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle besluta.

Mot rusdrycksmedelskommitténs förslag angående begränsningen
av det belopp, som skulle få användas för statsregleringen, har emellertid
kommitténs ordförande anfört reservation. Efter hans uppfattning
vore en sådan begränsning ur nykterhetssynpunkt helt och hållet obe -

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

hövlig, då det ej kunde ifrågasättas, att staten vid ordnandet av rusdrycksförsälj
ningen skulle låta sig påverkas av ekonomiska hänsyn.
För statsbudgetens beroende av rusdrycksmedlen hyste han ej någon
farhåga, utan ansåge fastmer rusdryckshanteringen vara ett för staten
synnerligen lämpligt skatteobjekt, av vilket staten allt fortfarande som
hittills borde kunna hämta avsevärda inkomster.

Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hava förklarat sig
instämma i de synpunkter, vilka kommitténs ordförande gjort gällande.

En mellanståndpunkt intages av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings län, som ansett, att brännvinstillverkningsskatten, maltskatten
och punschskatten såsom hittills i sin helhet borde användas
för statslag!eringens behov, men att däremot överskottet å brännvinsförsäljningsmedlen,
sedan ersättningar och särskilda anslag blivit betalda,
icke borde ingå i statsregleringen.

Nykterhetskommittén har i sitt utlåtande hävdat den ståndpunkten,
att eu begränsning i förevarande avseende bör äga rum, och kommittén
går, på sätt jag framdeles får tillfälle att närmare utveckla, i denna del
ett steg längre än rusdrycksmedelskommittén.

Sin principiella ståndpunkt härutinnan sammanfattar kommittén i,
bland annat, följande uttalande:

»Gent emot den ovan återgivna uppfattningen om obehövligheten av en begränsning
av statens inkomster av rusdryckshanteringen kan framhållas, att det
visserligen kan förutsättas, att statsmakterna vid prövning och avgörande av nykterhetslagstiftningsfrågor
i långt mindre grad än kommunerna låta sig påverkas av
ekonomiska hänsyn. Men detta utesluter icke, att statens ekonomi faktiskt är i
viss mån beroende av inkomsterna från rusdryckshanteringen. En betydlig minskning
i rusdrycksförbrukningen kommer i regel att föra med sig en stark sänkning
i statens rusdrycksinkomster, och därmed kunna de av statsmakterna uppgjorda
finansplanerna för kommande år bringas ur jämvikt. En dylik följd av en mera
restriktiv lagstiftning skulle kunna ställa statsmakterna inför uppgiften att fylla ett
större deficit i budgeten. I varje fall skulle det i samband med en dylik lagstiftning
stående budgetsspörsmålet bereda statsmakterna allvarliga svårigheter. I denna
mening är statsekonomien beroende av nykterhetslagstiftningen, och statsmakterna
måste givetvis vid beslut i fråga om densamma även taga hänsyn till de statsfinansiella
förhållandena.»

Efter att hava erinrat därom att nykterhetskommitténs program pekade
hän mot en avsevärt restriktiv rusdryckslagstiftning, varav kunde förväntas
minskad rusdryckskonsumtion, och att förbrukningen under det
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 137 höft. (Nr 186.) 6

Myndig heterna.

Nykterhets kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

senaste årtiondet i verkligheten nedgått ej obetydligt, anför kommittén
vidare:

»Staten synes därför hava alla skäl att räkna med väsentligt minskade inkomster
av rusdrycksmedlen, även om detta skulle i någon mån kunna kompenseras
genom de av rusdrycksmedelskommittén antydda åtgärderna, att vissa grenar av
rusdryckshanteringen, som nu handhavas av enskilda och bereda dem ekonomiska
fördelar, omhändertoges av staten.

Kommittén finner det sålunda vara synnerligen välbetänkt, att staten nu begränsar
sitt ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen och samtidigt vidtager
åtgärder, varigenom detta beroende kan nedbringas och efter hand avvecklas. Det
torde nämligen allmänt erkännas, att det varken är möjligt eller ens lämpligt att
på en gång genomföra statens frigörelse från dess beroende av rusdrycksmedlen.

Under ärendets behandling hava framställts tre olika förslag till lösning av
föreliggande fråga. Rusdrycksmedelskommitténs majoritet har sålunda föreslagit,
att det skulle fastställas ett visst belopp av statens rusdrycksmedelsinkomster,
vilket skulle få användas för statsregleringens behov, men att överskottet skulle
fonderas. Minoriteten inom nämnda kommitté har ansett, att majoritetens förslag
om en maximibegränsning ej vore tillräcklig utan borde kompletteras med bestämmelser
om automatisk nedsättning av maximibeloppet vid varje tillfälle, som statsinkomsterna
sjunka under detsamma. Slutligen hava några myndigheter och Sveriges
nykterhetssällskaps representantförsamling förordat en successiv avskrivning av
statens beroende av rusdrycksmedlen efter ungefär samma grunder som nyssnämnda
kommittéminoritet angivit i motiveringen till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Utan tvivel kunna goda skäl anföras för att genom en successiv avskrivning
småningom befria staten från dess ekonomiska beroende. Emellertid har nykterhetskommittén
icke ansett sig böra tillstyrka en dylik åtgärd. Även om den icke torde
medföra någon oöverkomlig svårighet ur statsfinansiell synpunkt, såvida avskrivningstiden
göres tillräckligt lång och avskrivningsbeloppen ej bliva allt för stora, torde
dock en dylik avskrivningsplan under nuvarande förhållanden hos många väcka
betänkligheter och motstånd. Det synes därför vara klokt och lämpligt, att man
väljer en annan väg, som bereder några av de fördelar, som en successiv avveckling
skulle medföra, utan att på förhand bestämma storleken av avskrivningsbeloppen.

Det av rusdrycksmedelskommitténs majoritet framställda förslaget innebär,
såsom ovan omnämnts, allenast att stegringen av statsinkomsterna från rusdryckshanteringen
avklippes genom fastställande av ett visst belopp, utöver vilket dessa
inkomster icke skulle få användas för statsregleringsändamål. Till stöd för en dylik
åtgärd anför kommittén, att därigenom en ur nykterhetssynpunkt mera effektiv ”förhöjning
av rusdrycksbeskattningen skulle kunna äga rum, utan att man därigenom
ökade budgetens beroende av rusdrycksmedlen samt att vissa grenar av rusdryckshanteringen,
som nu handhavas av enskilda, skulle kunna omhändertagas av staten
likaledes utan fara för att statens ekonomiska beroende av nämnda hantering ytterligare
ökades.

Rusdrycksmedelskommittén har sålunda begränsat sin uppgift till att förhindra
en stegring av statens nuvarande ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen.
Enligt nykterhetsko in mitténs mening innebär emellertid ett ordnande av dessa för -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 186. 43

hållanden, att man, i avvaktan på en ny rusdryckslagstiftnings verkningar i finansiellt
hänseende, icke blott förhindrar en stegring i statens beroende av förberörda medel,
utan även dels redan från början söker minska detsamma, dels ock bereder möjlighet
att i mån av konsumtionens minskning yttterligare nedbringa beroendet.

Pa grund härav kan nykterhetskommittén icke förorda rusdrycksmedelskommitténs
förslag ifråga om maximibegränsningen, utan anser till en början att
till grund för beräkningen av denna gräns bör läggas ett medeltal av det allmännas
inkomster under en följd av år.»

Nykterhetskommittén har till grund för beräkningen valt tioårsperioden
1901/02—1911: och kommer såsom resultat av beräkningarna
(bil., sid. 30—33) till ett avrundat begränsningsta av 39 miljoner
kronor.

Därjämte förutsätter nykterhetskommitténs förslag, att begränsningssiffran
ställes i sådan relation till nykterhetens framsteg bland befolkningen,
att, på sätt minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén ifrågasatt,
maximibeloppet automatiskt nedsättes för varje tillfälle, som statsinkomsterna
under föregående år sjunkit under detsamma. För att förebygga
inverkan av utomordentliga omständigheter t. ex. sådana som
rusdryckslörbuden under 1909 års stora arbetsnedläggelse anser kommittén
begränsningssiffran böra minskas allenast för det fall, att medeltalet
av statens samtliga inkomster av rusdrycksmedlen under en viss
tid, exempelvis tre år, understiger den gällande begränsningssiffran.

Såsom jag redan förut antytt, anser jag det vara ett önskemål,
att även staten så småningom varder frigjord från beroendet av
rusdrycksmedlen. Att ernå ett sådant mål är emellertid förenat med
långt större svårigheter än när fråga är om kommuner, landsting och
hushållningssällskap. Målet får dock av sådan anledning icke lämnas
ur sikte, även om man till en början lärer få inrikta sin strävan på att
komma till en partiell frigörelse.

Av de föreliggande förslagen till frågans lösning finner jag det
av nykterhetskommittén förordade vara mest ägnat att på samma gång
hålla möjligheten öppen för vinnande av det sålunda åsyftade målet och
bereda nödig trygghet mot störande rubbningar i statens ekonomi.

Man får emellertid icke förbise, att denna trygghet såväl med det
ena som det andra förslaget kan äventyras, därest försäljningspriset
på brännvinet skulle i någon nämnvärd grad nedsättas. Då det kan befaras
att, sedan städernas intresse av försäljningsmedlens storlek upphört,
åtgärder i sådant syfte på ett och annat håll må komma att vidtagas,
lärer staten få vara beredd att i lagstiftningsväg ingripa reglerande
i förevarande avseende.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

Rusdrycks medels lcommittén.

Reservationer
vid rusdrycksmedelskommitténs
förslag.

Myndighetern
a.

Nykterhets kommittén.

Sättet för fonderande av överskotten å rusdrycksmedlen.

På sätt redan förut är omförmält skulle enligt r u s d rycks in e dels -kommitténs förslag de belopp av inflytande rusdrycksmedel, som överskjuta
den summa, vilken skulle få användas för statsregleringens behov,
avsättas till en särskild fond. Beträffande de ändamål, för vilka den
föreslagna fonden eller dess avkastning finge användas, har rusdrycksmedelskommittén
icke funnit sig böra avgiva något annat förslag, än
att det syntes kommittén böra tillkomma Kungl. Maj:t och Riksdagen
att däröver gemensamt besluta. Fonden skulle göras räntebärande och
förvaltas av statskontoret efter de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t
meddelade. Den årliga avkastningen skulle efter avdrag av förvaitningsomkostnaderna
tilläggas fondens kapital och lika med detta förräntas.

Kommitténs ordförande, herr Odelberg, har avstyrkt förslaget om
fonderande av ifrågavarande överskott, och kommitténs ledamöter, herrar
Ekman, Ericsson och Ivvarnzelius hava föreslagit, att i en särskild förordning
skulle fastställas regler för fondens bildande och användning.
I överensstämmelse med denna uppfattning har minoriteten utarbetat
förslag till eu förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Det stora flertalet myndigheter hava antingen lämnat förslaget
utan anmärkning eller tillstyrkt detsamma. En del myndigheter hava
emellertid avstyrkt förslaget om fondering huvudsakligen med åberopande
av de skäl, som blivit av reservanten herr Odelberg anförda.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län har därjämte anfört, att
då det icke gärna kunde tänkas, att allmänt spritförbud skulle på en
gång genomföras, utan en längre övergångstid fastställas, borde eu
fondering rimligen beslutas endast i samband med beslut om dylikt
förbud.

Nykterhetskommittén har för sin del tillstyrkt bildandet av en
fond av rusdrycksmedel, då det i samband med genomförande av en
mera restriktiv lagstiftning torde kunna uppstå spörsmål av ekonomisk
natur, till vilkas lösning det torde vara välbetänkt att redan nu reservera
medel. En fondering av överskottet av statens rusdrycksmedel
torde sålunda vara på sin plats och väl förenlig med klok statshushållning,
även om man icke skulle räkna med genomförande av allmänt

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 186.

rusdrycksförbud. Åven om fonden möjligen icke skulle komma att visa
sig tillräcklig för att lösa alla med en mera ingripande nykterhetslagstiftning
sammanhängande ekonomiska spörsmål, torde dock möjliggöras
en friare prövning av dylika lagstiftningsfrågor, om en fondering av
överskjutande rusdrycksmedel ägt rum.

Då emellertid fonden möjligen kan komma att uppgå till betydande
belopp och fondens medel icke behöva disponeras för nykterhetsfrågans
lösning, bör fonden jämväl få användas för lösande av andra
sociala uppgifter.

Nykterhetskommittén anser därjämte, på de av minoriteten angivna
skål, att bestämmelserna angående fonden böra sammanfattas i
en särskild förordning, vartill kommittén har utarbetat förslag.

I förevarande fråga liksom i fråga om bestämmande av en begränsningssiffra
för statsregleringens beroende av rusdrycksmedlen har även
statskontoret efter nådig remiss avgivit underdånigt utlåtande, däri ämbetsverket
anfört, bland annat, följande:

»Det föreliggande fondbildningsförslaget utgår från förutsättningarna, att såväl
staten som kommunerna böra göra sig oberoende av de inkomster, som de för närvarande
hämta från rusdrycksbeskattningen såsom källa, att särskilt till följd av dessa
inkomsters betydenhet en ^ övergångstid är nödvändig, samt att åtgärder redan nu
höra vidtagas i syfte att så småningom förmedla övergången till budgeter, vari man
icke _ skulle behöva att räkna med inkomster av rusdryckers tillverkning och försäljning.

Under de sålunda givna förutsättningarna finner sig statskontoret — under
framhållande emellertid av önskvärdheten av att ett förslag av det förevarandes
innebörd, när det för Riksdagen framlägges, komme att åtföljas av utredning och
förslag angående sättet för de statsregleringarna frångående avsättningsbeloppens
ersättande medelst inkomster av amiat slag, — icke böra göra någon erinran mot
en eljest så ovanlig samt i och för sig betänklig åtgärd som den att för ändamål,
vilka först i en framtid skulle komma att fixeras, besluta fondering av medel, vilka
skola av den nuvarande generationen på beskattningsväg uttagas.

I det av nykterhetskommittén framlagda författningsförslaget har det i kommittébetänkandet
av den 29 december 1911 avgivna förslaget till fondens inrättande
ytterligare utvecklats och kompletterats medelst bestämmelser, innefattande dels plan
för framtida avsättningar till fonden, dels angivande av de huvudändamål, för vilka
fondens medel skulle få användas, dels ock föreskrift om dessa fondmedels fruktbargörande.

Enligt de föreliggande förslagen skulle fondens förvaltning komma att anförtros
åt statskontoret. Härvid är å statskontorets sida intet annat att erinra än att,
då det måste antagas att den ifrågasatta fonden bliver av betydande storlek, densammas
förvaltning torde komma att framdeles medföra behov av ökade arbetskrafter
och gorå det redan nu förefintliga behovet av lokalutvidgning för fondförvaltningens
räkning än mera trängande.»

Statskontoret.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nå{l. Proposition Nr 186.

Min uppfattning i princip av förslagen om fondering av delar av
rusdrycksmedlen liar jag tillkännagivit redan vid behandlingen av frågan
om ersättning till städerna. En fondering utan särskilt angivet ändamål
anser jag i förevarande liksom i nyssnämnda fall icke vara att
tillråda.

Såsom nämnt är, bär statskontoret uttalat önskvärdheten därav,
att förslag av det förevarandes innebörd, när det för Riksdagen framlades,
komme att åtföljas av utredning och förslag angående sättet för de
statsregleringarna frångående avsättningsbeloppens ersättande medelst
inkomster av annat slag. I anledning härav tillåter jag mig erinra därom,
att jag förut denna dag i uttalande till statsrådsprotokollet över
civilärenden angående finansplanen för eu allmän folkpensionering för
framtiden räknat med en minskning med i runt tal 1,500,000 kronor
av brännvinstillverkningsskatten, punschskatten och maltskatten, med
vilket belopp i följd därav den summa, som från nuvarande statsinkomster
eljest årligen skulle kunna avses för bestridande av de med
nämnda pensionering förenade kostnader för statsverket, reducerats i
mina beräkningar.

O # . _

Att på sätt nykterhetskommittén föreslagit, av rusdrycksmedlen
avsätta överskotten för att därmed möta utgifter, som beräknas bliva en
nödvändig förutsättning för genomförande av en verksam nykterbetspolitik
kan icke, enligt min åsikt, vara förenat med några principiella
betänkligheter. Jag anser tvärtom det ligga mycket nära till hands
att för angivna ändamål avse ifrågavarande slag av inkomster.

Det förslag till förordning i ämnet, som finnes bifogat nykterhetskommitténs
utlåtande, föranleder i sak icke någon erinran från min sida.

Erforderliga ändringar i firännvinsförsäljningsförordningen.

I anslutning till sitt förslag om indragning till statsverket av
brännvinsförsäljningsmedlen har rusdrycksmedelskommittén föreslagit
vissa ändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning. Ändringarna
avse 15, 21, 24 och 25 §§, varjämte kommittén hemställt om upphävande
av de till förordningen hörande övergångsstadganden.

Flertalet av de föreslagna förändringarna äro naturliga konsekvenser
av ifrågavarande medels indragning till statsverket och hava ej heller
varit föremål för några erinringar i de över rusdrycksmedelskommitténs
betänkande avgivna utlåtanden. Beträffande dessa ändringsförslag, som
i sak synas kunna läggas till grund för den nya lagstiftningen i ämnet,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186. 47

torde det tillåtas mig hänvisa till den redogörelse för innebörden av
desamma, som finnes införd i kommitténs betänkande å sid. 126—130.

Några av de utav rusdrycksmedelskommittén föreslagna ändringarna
äro emellertid av beskaffenhet att här böra bliva föremål för närmare
behandling.

I 15 § 3 mom. i nämnda förordning stadgas, att bolag icke må
inköpa fastighet eller inom redan förvärvad fastighet vidtaga annan
mera omfattande förändring än den, som påkallas av fastighetens underhåll
eller rörelsens behöriga utövande, utan samtycke av vissa kommunala
eller eljest lokala organ.

Rusdrycksmedelskommitténs förslag går ut på att samtycket i förevarande
fall skall lämnas av kontrollstyrelsen och Kungl. Mai:ts befallningshavande,
sedan stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän
rådstuga samt å landet kommunalstämman avgivit yttrande.

Emot detta förslag har kommitténs ledamot, herr Östberg, reserverat
sig och uttalat den meningen, att det borde tillkomma allenast
Kungl. Maj:ts befallningshavande att lämna bolagen föreskrifter i nämnda
avseende.

Till denna mening har ett antal av de hörda myndigheterna anslutit
sig.

Nykterhetskommitten har förklarat sig anse den av reservanten
framställda anmärkningen i viss mån äga berättigande och har kommittén
härutinnan vidare anfört följande:

..... Enligt det av rusdrycksmedelskommittén framställda förslaget skulle det
nyligen kunna leda till tvistigheter mellan kontrollstyrelsen och Kungl. Makts
betallnmgshavande, om befogenhet medgåves dessa båda myndigheter att var för sig
självständigt pröva bolags ansökning att få inköpa fastighet eller utföra större
ändringsarbete inom redan förvärvad fastighet. I olikhet med de myndigheter, som
anslutit sig till reservantens uppfattning har det emellertid icke synts kommittén
lämpligt, att befogenheten att pröva dylika ansökningar tillerkändes Eders Kungl
Maj:ts befallningshavande. Aven om Eders Kungl. Mapts befallningshavande kunna
anses aga större förutsättningar för bedömande av dessa mera lokala frågor, har
det dock synts kommittén önskligt, att sedan indragning till statsverket av brännymsloisaljnmgsmedlen
ägt rum, det lämnades en central förvaltningsmyndighet tillfälle
att avgöra dylika ansökningar. Först härigenom vinnes den önskvärda enhetligheten
1 behandlingen av dylika frågor, och torde kontroll styrelsen, som redan
nu ager viss befogenhet att utöva tillsyn över brännvinshandeln, vara den bland
de centrala myndigheterna, som bäst lämpar sig för uppgiften i fråga. Då det
emellertid a andra sidan jämväl är önskligt, att de lokala synpunkterna få tillfälle
att 1 största, möjliga grad gorå sig gällande, har kommittén ansett, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande liksom de av rusdrycksmedelskommittén föreslagna lokala

15 § 3 mom.

Rusdrycks medels kommittén.

Reservation
vid rusdrycksmedelskommitténs

förslag.

Nykterhets kommittén.

Departements''
chefen.

15 § 8 mom.

Rusdrycksmedelskommittén.

Reservation
vid rusdrycksmcdclskommittens

förslag.

Nykterhets kommittén.

Departements chefen.

15 § 4 mom

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

myndigheterna (stadsfullmäktige, resp. allmän rådstuga och kommunalstämma) böra
avgiva yttranden över bolags ansökningar i det förberörda avseendet, vilka yttranden
givetvis komma att ligga till grund för kontrollstyrelsens beslut i ärendet. Genom
detta kommitténs förslag, vilket ansluter sig till de synpunkter, som framförts av
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län, undvikes den i de inkomna
yttrandena överklagade otydligheten i stadgandet, samtidigt som man vinner de
fördelar, som av rusdrycksmedelskommittén avsetts genom att medgiva central myndighet
befogenhet att pröva inkomna ansökningar.»

Jag kan i denna punkt ansluta mig till nykterhetskommitténs
förslag, i vad det avser att samtycket skall lämnas allenast av kontrollstyrelsen.
De kommunala representationernas yttranden över gjorda
ansökningar torde också böra vara obligatoriska. Däremot synes det
icke erforderligt, att Kungl. Maj:ts befallningshavande i varje fall avger
utlåtande i dessa frågor. I fali då kontrollstyrelsen finner sådant vara
önskligt att erhålla, står det ju alltid styrelsen fritt att därom göra
framställning.

Enligt 15 § 8 mom. tillkommer befogenheten att besluta om ansvarsfrihet
för försäljningsbolagen stadsfullmäktige, kommunalstämma,
landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med rätt för
Kungl. Maj :ts befallningshavande att i sista hand avgöra frågor av hithörande
slag.

Rusdrycksmedelskommittén har föreslagit, att denna befogenhet
skulle tillkomma kontrollstyrelsen, sedan landsting och i stad stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan samt på landet kommunalstämman
avgivit yttrande i ämnet.

Kommitténs ledamot, herr Östberg, har i reservation föreslagit,
att ifrågavarande befogenhet skulle tillkomma, icke kontrollstyrelsen, utan
Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Detta reservantens förslag har av nykterhetskommittén avstyrkts
med den motiveringen, att det syntes lämpligt att, på sätt rusdrycksmedelskommittén
föreslagit, inrymma åt en central myndighet ett slags
högsta tillsyn över brännvinsbolagen.

I denna punkt ansluter jag mig till rusdrycksmedelskommitténs, av
nykterhetskommittén förordade förslag. Jag finner nämligen vad de båda
kommittéerna till stöd för sin mening anfört i saken avgörande.

Enligt 15 § 4 mom. skall försäljningsbolags styrelse bestå av fem
ledamöter, av vilka tre utses av delägarna i bolaget, en av landstinget
samt en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, dock att i stad,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige utse den ledamot, som
eljest skulle av landstinget väljas.

Rusdrycksmedelskommitten har föreslagit sådan förändring i nämnda
mom., att den av styrelseledamöterna, som nu utses av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, för framtiden skulle komma att utses av
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Det särskilda ombud, som Kungl.
Maj:ts befallningshavande nu förordnar såsom sin representant i bolags
styrelse, skulle under sådan förutsättning bliva obehövligt.

Av de i ärendet hörda myndigheter och korporationer hava landstinget
i Malmöhus län samt magistraten i Skövde ansett, att ändring
jämväl borde vidtagas i sammansättningen av bolagsstyrelserna i den
riktning, att de av bolagsdelägarna utsedda styrelseledamöternas antal
minskades, och framhålles från båda dessa håll, att det syntes som om
städerna, vilka ha att bestrida samtliga utgifter för fattigvård och ordningsväsen,
ha ett sådant intresse av dit förlagda bolags förvaltning, att de
borde tillerkännas inflytande på bolagens skötsel.

Nykterhetskommittén har härom anfört följande:

»Då kommittén hyser den uppfattningen, att det allmänna med hänsyn till
bolagens uppgift bör hava avgörande inflytande på deras förvaltning, och sålunda
funnit de av nämnda myndigheter framförda skäl hava fog för sig, har kommittén
på grund därav ansett, att man redan nu, innan förslag till en reformering av rusdrycksförsäljningsförordningarna
föreligger, bör kunna vidtaga en sådan förändring i
bolagsstyrelsernas sammansättning, att jämväl åt de kommuner, där bolaget utövar
sin verksamhet, beredes inflytande på bolagens förvaltning. I sådant syfte hava
två olika sätt blivit ifrågasatta dels att styrelseledamöternas antal ökas till sex,
dels ock att nuvarande antal bibehålies men att en av de ledamöter, som nu väljas
av bolagets delägare, utses av kommunalstyrelsen i vederbörande kommun. I det
förra fallet skulle tre styrelseledamöter, såsom hittills, utses av bolagets delägare,
en av Kungl. Maj:ts befallningshavande, eu av landstinget samt en av den kommun,
i vilken bolaget utövar sin verksamhet. Denna anordning skulle emellertid föra med
sig den olägenheten, att vid besluts fattande inom bolaget tre styrelseledamöter
skulle kunna komma att stå emot tre, till följd varav särskilda bestämmelser skulle
erfordras för att reglera förfarandet, vid besluts fattande. Kommittén har med hänsyn
härtill ansett det vara lämpligast, att styrelseledamöternas nuvarande antal
bibehålies, liksom också att såväl Kungl. Maj:ts befallningshavande som landstinget
utse var sin styrelseledamot — detta på de skäl, som blivit av rusdrycksmedelskommittén
i dess betänkande å sid. 128 angivna. Under sådana förhållanden synes
antalet av bolagsdelägamas styrelseledamöter böra minskas till två, varigenom plats
beredes för en styrelseledamot, utsedd av den kommun, där brännvinsförsäljningsbolaget
är beläget.»

Ehuru det visserligen kan råda tvekan om lämpligheten att i ett
aktiebolags styrelse inrymma representation för delägarna i bolaget till
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 137 haft. (Nr ISO.) 7

Rusdrycksme
delakommittén.

Myndigheter
och korporationer.

Nykierhctskommittén.

Departements chefen.

Uttalande av
vissa myndigheter.

Nykterhets kommittén.

50 Kung/,. Majis Nåd. Proposition Nr 186.

endast två femtedelar, torde dock med hänsyn till här ifrågavarande
bolags alldeles säregna natur och uppgift eu sådan anordning ej endast
kunna försvaras utan kunna betecknas vara positivt ändamålsenlig. Med
avseende härå anser jag mig böra förorda nykterhetskommitténs förslag
i förevarande punkt.

Fördelning av bolags tillgångar vid dess upplösning.

Vissa av de i ämnet hörda myndigheterna hava framhållit, att vid
en eventuell upplösning av brännvinsförsäljningsbolag dess nettotillgångar
böra fördelas i enlighet med 1905 års förordning, då det icke kan vara
med rättvisa och billighet överensstämmande att låta staten utan någon
som helst ersättning vinna äganderätten till de stundom rätt betydande
nettotillgångar åtskilliga bolag under årens lopp förskaffat sig.

Innan 1905 års brännvinsförsäljningsförordning genomfördes, hava
en del brännvinsförsäljningsbolag av uppkomna vinstmedel, vilka skolat
utbetalas till vinstberättigade korporationer, bildat fonder och inköpt
fastigheter. Den omfattning, i vilken detta ägt rum, undandrager sig
för närvarande prövning, då utredning härom icke föreligger. Emellertid
torde sålunda av vinstmedel bildade fonder och för vinstmedel inköpta
fastigheter förekomma endast i ett mindretal kommuner, där brännvinsförsäljning
är tillåten.

Huru vid bolags upplösning skall förfaras med dylika medel stadgas
i 21 § i gällande brännvinsförsäljningsförordning, enligt vilken, såvida
ej annorlunda i laga ordning bestämts, jämväl det överskott av
bolags tillgångar, som kan uppstå sedan bolagets samtliga skulder blivit
guldna, samt de av delägarna tillskjutna medel återbetalats, skall fördelas
efter de fördelningsgrunder, som i 25 § av samma förordning äro
närmare angivna.

I anledning av vad i nämnda myndigheters utlåtanden härutinnan
anförts har nykterhetskommittén aufört följande:

»I likhet med de ovannämnda myndigheterna anser nykterhetskommittén det
Vara rättvist och billigt, att vid indragningen till statsverket av brännvinsförsäljningsmedlen
de medel, som utgöras av hos bolagen innestående, i fastigheter eller
fonder nedlagda, under tidigare år än senaste försäljningsår icke uttagna vinstmedel
gå till fördelning efter de i 21 § jämförd med 25 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning
fastställda grunder.

(

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 186.

vad som efter 21 § i brännvinsförsäljningsförordningen tillkommer de ersättningsberättigade
korporationerna, eller så att först vid bolagets upplösning ifrågavarande
överskott utbetalas efter en samtidigt med indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen
verkställd värdering. Då emellertid denna senare inlösningsform bland annat
torde nödvändiggöra bestämmelser beträlfande den värdestegring och värdeminskning,
som bolagens tillgångar undergått under tiden från brännvinsmedlens indragning till
bolagets upplösning, kommer den att påkalla mera invecklade bestämmelser, än vad
saken kräver. På grund härav har kommittén stannat vid att förorda det förstnämnda
tillvägagångssättet.

Då, såsom förut omnämnts, en del av de i bolagen innestående vinstmedlen
äro nedlagda i fastigheter, erfordras närmare bestämmelser rörande den grund, efter
vilken dylika vinstmedel skola utbetalas. Otvivelaktigt skulle beloppet av dessa
medel bäst kunna fastställas efter en förutgången särskild värdering av fastigheterna.
Emellertid torde det måhända kunna visa sig tillräckligt att ersättningarna beräknas
efter taxeringsvärdet eller fastigheternas bokförda värde. Närmare bestämmelser i
nu angivna avseende torde lämpligast kunna utfärdas av Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna om utbetalande av ersättning för de nämnda, i bolagen nedlagda
vinstmedlen har kommittén givit formen av övergångsstadgande till de föreslagna,
ändringarne i brännvinsförsäljningsförordningen. Samtidigt med det den sista
utdelningen av vinstmedel enligt gällande bestämmelser äger rum, skulle till de efter
25 § i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning ersättningsberättigade korporationerna
och efter de i nämnda stadgande angivna grunder av statsmedel utbetalas,
vad som brännvinsförsäljningsbolag enligt 1913 års bokslut äger i överskott utöver
den sammanlagda summan av bolagets skulder, delägarnas kapital jämte ränta samt
årets vinstmedel. Kungl. Maj:t skulle vara berättigad att av tillgängliga medel
verkställa ifrågavarande utdelning för att sedermera ersätta dessa förskotter med
till staten inflytande vinstmedel. Sedan ifrågavarande åtgärder genomförts, böra i
framtiden vid bolags upplösning de i bolagen på dylikt sätt innestående, i fastigheter
eller fonder nedlagda statsmedel överföras till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
»

Detta nykterhetskommitténs förslag anser jag mig höra biträda.

Övergångsstadgandena i brännvinsförsäljningsförordningen skulle
alltså erhålla den form, nykterhetskommittén föreslagit. Jag anser mig
böra fästa uppmärksamheten på att härigenom sista stycket i nu gällande
övergångsstadganden, i vilket förordnas om viss gottgörelse åt två enskilda
personer, skulle utgå. Detta föranledes därav, att nämnda personer,
enligt vad jag inhämtat, numera äro avlidna.

Vad jag förut ifrågasatt förutsätter till en början antagande av
särskilda förordningar,

dels om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin,

dels om ersättning till städer och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap
lör till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel,

Departements chefen.

Sammanfattning
av
departementschefens

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

dels ock om statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Av dessa förordningar torde den förstnämnda böra träda i kraft
den 1 januari 1914, dock med vissa övergångsbestämmelser och de två
sistnämnda den 1 januari 1915.

Vidare förutsätter mitt förslag, dels att erforderliga medel till
gäldande av ersättning till städer och vissa köpingar, landsting och
hushållningssällskap anvisas i form av anslag å riksstaten, dels att såsom
gottgörelse för de indragna kommunandelarna av brännvinsförsäljningsmedlen
en ökning å anslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor
och småskolor äger rum, dels att särskilda anslag uppföras å
riksstaten till främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens
följder ävensom till vederlag för nedlagda utskänkningsrättigheter.

Samtliga dessa anslag varda erforderliga först år 1915, i följd
varav framställning om deras uppförande på riksstaten icke lärer böra
ske förr än år 1914.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslag till

förordning om ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ ävensom
övergångsstadgandena i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av brännvin,

förordning om ersättning till städer, vissa köpingar, landsting och
hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
samt

förordning om statsverkets fond av rusdrycksmedel,

hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förelägga
Riksdagen samma förslag till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till Riksdagen
avlåtas nådig proposition av den lydelse bilagan
litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ounnar Schuniacher.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTRYCKEB1 -AKTIEBOLAG, 1913.

Till KONUNGSK

Grenom nådigt beslut den 19 januari innevarande år har Eders
Kungl. Maj:t anbefallt den av Eders Kungl. Maj:t den 17 november
1911 tillsatta nykterhetskommittén att avgiva utlåtande över det betänBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 1

kände och de förslag, som den av Eders Kung! Maj:t den 20 augusti
1909 tillsatta kommittén — för utredning rörande statens, kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt
beroende av från rusdryckshanteringen härflytande medel, i det följande
benämnd rusdrycksmedelskommittéu — den 29 december 1911 till Eders
Kungl. Maj:t överlämnat, samt över de utlåtanden och yttranden, vilka
Eders Kungl. Magt anbefallt vissa myndigheter samt lämnat vissa korporationer
tillfälle att avgiva i anledning av nämnda betänkande och förslag.
De ifrågavarande myndigheterna och korporationerna voro
överståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länen,

landstingen,

kommunalstyrelserna i städerna och de övriga orter, i vilka under
försäljningsåret 1904/05 minuthandel med och utskänkning av brännvin
varit jämlikt § 11 mom. 2 i förordningen av 24 maj 1895 angående
försäljning av brännvin överlåten åt bolag,
lantbruksstyrelsen,
hushållningssällskapen,

Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran,

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling samt
styrelsen för Svenska stadsförbundet.

De infordrade yttrandena hava under loppet av oktober och november
månader inkommit och överlämnats till kommittén. Då kommittén
ansett det vara önskligt för frågans vidare behandling, att dessa
yttranden systematiskt sammanställdes, hava de i sådant syfte inom kommittén
bearbetats och äro bifogade till förevarande utlåtande som bil. I.

Såsom framgår av denna sammanställning har det stora flertalet
myndigheter och korporationer tillstyrkt rusdrycksmedelskommitténs förslag
i huvudsak eller med vissa ändringar; endast ett mindretal har
avstyrkt förslaget, och bland dessa några (stadsfullmäktige i Strängnäs
och Landskrona, allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo, kommunalstämman
i Båstad) delvis av det principiella skäl, att de anse, att de av
kommittén föreslagna åtgärderna skulle syfta till införande av rusdrycksförbud,
något som efter dessa myndigheters uppfattning icke vore
önskvärt. I de flesta avstyrkande yttrandena har såsom skäl åberopats
allenast, att de föreslagna ersättningarna för indragningen av brännvinsförsäljniDgsmedlen
ej äro tillräckligt stora, varför den föreslagna
åtgärden skulle komma att inverka i hög grad rubbande på vederbörande
kommuners ekonomi och utveckling. Slutligen hava några

myndigheter (Eders Kung].. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings,
Hallands och Norrbottens län samt stadsfullmäktige i Huskvarna och
Östersund) avstyrkt under hänvisning till nu pågående utredningar i
kommunalskatte-, fattigvårds- och nykterhetsfrågorna.

Då kommittén gått att pröva föreliggande fråga, har den ansett
sig först böra undersöka, huruvida skälen för uppskov äga större betydelse.
Därvid har kommittén funnit, att även om ett visst samband
förefinnes mellan den kommunala beskattningsfrågan och frågan om
kommunernas inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen, så är detta dock
icke av sådan art, att dessa båda spörsmål kräva behandling i ett
sammanhang. Såväl vid riksdagarna under senare hälften av 1800-talet
som särskilt vid 1905 års riksdag behandlades frågan om förändring
av brännvinsförsäljningsmedlens fördelning fullt fristående från kommunalskattefrågan.
Det torde till och med kunna anses som eu fördel,
om nu förevarande fråga erhållit sin lösning, då kommunalskattefrågan
skall upptagas till avgörande. Fattigvårdslagstiftningens sammanhang
med frågan om det allmännas frigörelse från ekonomiskt beroende av
rusdryckshanteringen synes icke heller vara av sådan art, att eu samtidig
behandling av dessa frågor är erforderlig. Vad slutligen beträffar
de synpunkter, som legat till grund för yrkandena om frågans behandling
i samband med nykterhetskommitténs utredningsarbete, torde dessa
hava vunnit tillbörligt beaktande därigenom, att nykterhetskommittén
av Eders Kungl. Maj:t anbefallts att avgiva utlåtande över såväl kommittéförslaget
som de däröver avgivna yttrandena.

I många av de inkomna yttrandena framhålles, att stadskommunernas
och köpingarnas beroende av dessa medel är synnerligen stort.
Denna uppfattning har uttalats icke blott av de stadsfullmäktige, vilka
avstyrkt förslaget, utan även av sådana, vilka tillstyrkt det i huvudsak,
men med yrkanden om större ersättning. Och man synes i flera städer
vid kalkyler i fråga om brännvinsförsäljningsmedlen icke hava tagit
tillräcklig hänsyn till de inom landet och Riksdagen allt starkare framträdande
kraven på sådana åtgärder i nykterhetens intresse, att rusdiyckskonsumtionen
åtminstone nedbringas högst betydligt.

Aven om man med tillfredsställelse kan konstatera, att i en del
städer bolagsstyrelsen i samråd med de kommunala myndigheterna vidtagit
åtgärder i syfte att minska dryckenskapen, så kvarstår dock alltid,
särskilt i kommuner med mindre god ekonomi, frestelsen att, vid utövandet
av de vidsträckta befogenheter angående rusdrycksförsäljningens
ordnande, som tillkomma kommunalstyrelsen, taga hänsyn till kommunens
ekonomi och tveka inför sådana nykterhetsåtgärder, som skulle

medföra minskade inkomster av rusdryckshandeln. Till undanrödjande
av ett sådant missförhållande lärer icke något annat medel kunna uttänkas
än att i överensstämmelse med rusdrycksmedelskommitténs förslag
indraga samtliga brännvinsförsäljningsavgifter och vinstmedel till
statsverket och bereda kommunerna en lämplig ersättning.

Landsting och hushållningssällskap hava visserligen icke enligt
gällande lagstiftning haft tillfälle att utöva annat inflytande på brännvin
sförsäljningens handhavande än det, som kunnat ske genom de representanter,
vilka de nämnda korporationerna utsett till styrelseledamöter
i eller revisorer för brännvinsförsäljningsbolagen. Åven om man i en
del fall hos dessa representanter kunnat förmärka jämväl intresse för
försäljningsreformer i nykterhetsvänlig anda, torde de emellertid i allmänhet
hava fattat sin xippgift såsom huvudsakligen bestående i att
bevaka de nämnda korporationernas ekonomiska intressen. Såsom rusdrycksmedelskommittén
påvisat, äro dessa intressen synnerligen betydande,
då landstingen i hög grad och hushållningssällskapen nästan uteslutande
varit hänvisade till att grunda sin ekonomi på de inflytande
brännvinsförsäljningsmedlen. Redan med hänsyn till dessa korporationers
ekonomi är det därför högeligen önskvärt, att de frigöras från sitt
beroende av berörda medel mot årlig, bestämd ersättning. Om en sådan
frigörelse sker, kommer därefter rubbning i dessa korporationers ekonomiska
förhållanden icke att äga rum vid genomförande av effektiva
nykterhetsreformer.

Åtgärder, vilka gå i den av rusdrycksmedelskommittén föreslagna
riktningen, äro emellertid framför allt av grundläggande innebörd för
statsmakternas strävan att skapa förutsättningar för större folknykterhet,
enär statsmakterna först därigenom bliva fullt oberoende att vidtaga de
effektiva lagstiftningsåtgärder i nykterhetssyfte, vilka Eders Kungl. Maj:t
lämnat nykterbetskommittén i uppdrag att utreda och utarbeta. Då
kommittén i överensstämmelse med det kommittén lämnade uppdraget
söker skyndsammast möjligt utarbeta förslag till förordning om lokalt
veto samt till ny rusdrycksförsäljuingsförordning att av statsmakterna
behandlas under de närmast följande åren, har kommittén ansett sig
böra framhålla önskvärdheten därav, att frågan om den nämnda ekonomiska
frigörelsen måtte så snart ske kan företagas till avgörande.

Vad angår det av dels rusdrycksmedelskommittén, dels vissa myndigheter
berörda spörsmålet om sammanhanget mellan åtgärder för det
allmännas ekonomiska frigörelse och införande av ett totalförbud, vill
kommittén framhålla, att sådana åtgärder synas vara av förhållandena
påkallade och därför väl motiverade, oberoende av huruvida därpå följer

ett totalförbud eller icke. Det förhållandet, att Riksdagen i sin skrivelse
i ärendet funnit ett fullständigt frigörande föga antagligt, bör efter kommitténs
mening icke utgöra hinder för att upptaga en dylik möjlighet
till utredning.

Utom i nu sistnämnda avseende delar nykterhetskommittén i huvudsak
de av rusdrycksmedelskommittén framhållna synpunkterna och anser,
att dess förslag i stort sett kan läggas till grund för lösningen av förevarande,
synnerligen betydelsefulla spörsmål. I vissa avseenden bar
emellertid kommittén ansett jämkning i och utvidgning av förslagen
vara av behovet påkallade. Kommittén har sålunda, dels på grund av
den reservation, som avgivits av hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius
(i fortsättningen benämnda minoriteten), dels på grund av de inkomna
yttrandena, ansett sig böra föreslå 1) jämkning i medeltalsberäkningen
för bestämmande av utgående ersättningar, 2) en fullständig, successiv
avskrivning av städernas ersättningsmedel, 3) andra bestämmelser ifråga
om begränsningen av de för statsregleringens behov disponibla rusdrycksförsäljningsmedlen
och åtgärder för minskning av statens beroende av
dessa medel, 4) bestämmelser i fråga om de fonderade överskottsmedlen
samt slutligen 5) vissa ändringar i rusdrycksmedelskommitténs förslag
till ändrad lydelse av vissa paragrafer i brännvinsförsäljningsförordningen
och av övergångsstadgandena.

I. Ersättningen till städer och vissa köpingar för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel.

A. Ersättningens beräknande.

Efter rusdrycksmedelskommitténs förslag skulle såsom ersättning
för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen till städer och vissa köpingar
från år 1921 utbetalas 29/ioo av medeltalet för de i städerna och köpingarna
under perioden 1900/01—1910 influtna brännvinsförsäljningsmedlen.
För åren 1915—1920 skulle ersättningsbeloppet ökas med resp. 7, 5, 4,
3, 2 och 1 tjugoniondedelar av detsamma.

Såsom framgår av de infordrade yttrandena, är det denna del av
rusdrycksmedelskommitténs förslag, som särskilt blivit utsatt för kritik
från myndigheternas och korporationernas sida. Det har sålunda gjorts

gällande, att de föreslagna ersättningsbeloppen äro alldeles för knappt
tilltagna, och har man för att erhålla höjning i ersättningsbeloppen
föreslagit, att vid beräkningen av medeltalsbeloppet utgå från en annan
tidsperiod än den av kommittén förordade.

Vilken denna tidsperiod skulle bliva, därom har framställts en
mängd olika förslag, för vilka redogöres i bil. I sid. 98—100.

Vad först beträffar de förslag, enligt vilka medeltalet skulle beräknas
för en period, som ligger omedelbart före det år, då lagen är
avsedd att träda i kraft — d. v. s. en period, som skulle sluta med
år 1914 — torde åtskilliga betänkligheter resa sig däremot. Till en
början förtjänar erinras om önskvärdheten därav, att de utgående ersättningsbeloppen
på förhand kunna fastställas, något som ej är möjligt
enligt det nyssnämnda förslaget. Vid fattande av sitt beslut i ersättningsfrågan
skulle nämligen statsmakterna icke veta, till vilka belopp
ersättningarna skulle uppgå, och därmed vore det icke möjligt att ur
statsfinansiella synpunkter fullständigt bedöma ersättningsfrågan. Det
kunde jämväl befaras, att åtminstone på vissa orter de för högre ersättningsbelopp
intresserade skulle på olika sätt söka driva upp försälj
ningsvinsten under periodens sista år för att därigenom åstadkomma
ett högre medeltal.

Med hänsyn till nu framhållna omständigheter anser därför kommittén,
att till grund för medeltalet bör läggas en period, från vilken
inkomsterna av försäljningsmedlen äro kända vid förslagets framläggande,
och får kommittén alltså avstyrka samtliga de förslag, som avse att
utsträcka perioden för medeltalsberäkningen längre än till och med
år 1911.

Såsom framgår av bil. I har en mängd myndigheter påyrkat, att
till grund för medeltalet måtte läggas den period, under vilken gällande
lagstiftning i fråga om försäljning av brännvin tillämpats. Som stöd
härför har bland annat anförts, dels att förändrade förhållanden ifråga
om brännvinsförsäljningsmedlen inträtt genom 1905 års förordning, dels
att, på grund av den genom samma förordning gjorda inskränkningen i de
privilegierade gästgivarnes försälj ningsrättigheter, utskänknings b olagens
omsättning stegrats, dels att 1910 års förordning angående förbud mot
olika pris vid försäljning av större eller mindre myckenhet bidragit att
öka de av försäljningen härflytande vinstmedlen.

Under de sistförflutna tio åren hava såsom framgår av nedanstående
tablå brännvinsförsäljningsmedlen i hög grad ökats.

Tabell I. Brännvinsförsäljningsmedlens fördelning under perioden 1901/02—1911.

Å r	Städer och vissa kö-pingar	Landskom- muner	Landsting	Hushåll- nings- sällskap	Vederlag för nedlag-da utskänk-ningsr artig-heter samt provisio-ner	Till främ-jande av nykterhet och mot-arbetande av drycken-skap ens följder	Summa
1901—1902	6,261,156	37	1,354,576	33	1,906,317	92	1,389,300	05	35,118	83			10,946,469
1902—1903	6,832,603	16	1,513,916	25	2,056,955	81	1,498,651	21	34,933	85	—	—	11,937,060
1903—1904	7,112,915	43	1,540,036	13	2,123,265	82	1,590,934	94	32,085	7 5	—	_	12,399,238
1904—1905	7,186,100	60	1,580,853	23	2,145,879	58	1,597,004	34	28,168	97	—	—	12,538,007
1905—1906	7,844,956	50	1,620,868	20	2,316,495	90	1,742,491	22	27,948	48	—	—	13,552,760
1906-1907	7,685,838	96	1,640,777	75	2,461,472	12	1,831,866	13	27,215	46	—	-	13,647,170
1907-1908	10,416,006	10	2,781,490	19	3,406,989	21	2,424,120	63	165,476	18	193,929	65	19,388,011
1909	6,731,840	14	2,047,474	91	2,264,566	86	1,610,753	61	110,377	74	128,860	29	12,893,873
1910	8,580,519	06	2,925,475	4S	2,956,814	86	2,103,963	55	94,313	42	168,317	OS	16,829,403
1911	9,508,595	93	3,581,289	77	3,338,067	71	2,381,422	52	95,937	33	190,513	80	19,095,827
Summa	78,160,532	25	20,586,758	24	24,976,825 7sj 18,170,508	70	651,576	01	681,620	s !	143,227,821

Ökningen liar särskilt inträffat efter tillämpningen av 1905 års
brännvinsförsäljningsförordning. Denna ökning står dock tydligen icke
i något samband med ökning i förbrukningen; om man t. ex. jämför
förbrukning och brännvinsförsäljningsmedel år 1901/02 och år 1910,
visar sig nedgång i den förra med mer än 4 miljoner liter, men en
ökning i de senare av nära 6 miljoner kronor (tab. II).

En ungefärlig bild av bolagens varuomsättning i förhållande till
totalomsättningen inom landet kan erhållas genom att sammanställa de i
kontrollstyrelsens berättelser lämnade uppgifterna om av bolagen försåld
spirituösa (a 50 procent) och om det till förbrukning inom landet disponibla
brännvinet.
år 1909 fullt jämförliga med varandra, då uppgifterna om bolagens
varuomsättning avsågo försäljningsår Vio—3% och uppgifterna om det
till förbrukning disponibla brännvinet avsågo kalenderår. Denna ojämnhet
torde emellertid ej kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse för
det här föreliggande syftet, och har kontrollstyrelsen tidigare i sina
berättelser använt sig av en dylik sammanställning.

!s1

Tabell II. Brännvinsbolagens varuomsättning i förhållande till den totala spirituosa*
omsättningen inom landet samt bolagens vinst pr försåld liter spirituösa.

Å r	Av bolag försåld spirituösa liter	Disponibelt till förbruk-ning för ka-lenderår liter	Bolagens försälj, ning i °/o av total-försälj-ningen	Förbruk-ning pr individ och år liter	Till det allmänna influtna vinstmedel kr.	Bolagens\| vinst pr försåld liter spi-rituösa j öre \|
1896—1897...........................	22,012,837	37,937,336	58.0	7.6	9,961,615	40.4 !
1897—1898...........................	23,877,632	40,680,055	58.7	8.1	10,789,931	40.5 i
1898-1899...........................	26,198,577	43,343,194	60.4	8.6	11,673,671	40.o !
1899—1900..........................	27,649,963	44,515,378	62.1	8.7	12,404,405	40.4
1900—1901...........................	28,241,318	44,538,905	63.4	8.7	11,901,423	38.1 i
1901—1902...........................	25,394,698	40,619,729	62.5	7.S	10,946,470	38.4
1902—1903...........................	23,220,971	38,904,979	59.7	7.5	11,937,060	45. s
1903—1904...........................	23,356,016	36,806,959	63.5	7.0	12,399,238	47.7
1904—1905...........................	23,595,359	37,314,693	63.2	7.1	12,538,007	47.5
1905—1906...........................	24,672,322	39,361,649	62.7	7.2	13,552,760	49.3
1906—1907...........................	25,170,661	39,656,781	63.5	7.4	13,647,170	48.9
1907—1908 (reducerat med 1/a)	29,499,642	36,024,768	81.9	6.6	15,485,706	50.2
1909....................................	25,804,943	32,931,842	78.4	6.1	12,819,143	46.1
1910....................................	28,818,368	36,273,943	79.4	6.6	16,827,361	55.4
1911....................................	29,990,981	36,880,464	81.3	6.6	19,099,885	60.7

Såsom framgår av denna sammanställning, liar bolagens andel av
hela landets brännvinsomsättning småningom ökats under tiden fram till
försäljningsåret 1907/08. Detta år ökades nämnda andel på en gång med
nära 20 procent, eller till något mer än 80 procent av hela brännvinsförsäljningen.
Bolagens omsättning har i detta avseende under de följande
åren icke undergått någon förändring, och torde förklaringen härtill
vara att söka i de ändrade förhållanden i brännvinshandeln, som inträdde
med genomförande av 1905 års brännvinsförsäljningsförordning.

Emellertid har den av bolagen försålda absoluta kvantiteten spirituösa
icke ökats i motsvarande grad, och beror detta givetvis på den
minskade konsumtionen i landet. Jämför man t. ex. försäljningsåren
1900/01 och 1910, visar det sig, att den av bolagen försålda mängden
spirituösa dessa år varit ungefärligen lika. Bolagens vinstmedel år
1900/01 utgjorde emellertid nära 12 miljoner kronor, under det att
samma medel år 1910 uppgingo till nära 17 miljoner kronor. Vid ingången
av försäljningsåret 1907/08 trädde enligt uppgifterna i kontrollstyrelsens
berättelse 29 nya bolag i verksamhet, och hava givetvis dessa

i sin mån bidragit till att bolagens sammanlagda omsättning stegrats.
Om man för att erhålla helt försäljningsår reducerar de under detta
försäljningsår influtna brännvin smedlen och försålda varukvantiteterna med
hr, och blott tager hänsyn till de gamla bolagens varuomsättning och vinst,
visar det sig, att dessa bolag försålde 27 Va miljoner liter spirituösa samt
gåvo i vinst cirka 14,200,000 kronor under motsvarande tid. Jämför man
detta vinstbelopp med motsvarande under försäljningsåret 1899/1900, under
vilket ungefär samma mängd spirituösa försåldes av ungefär samma
bolag, visar det sig, att vinsten ökats med cirka 2 miljoner kronor.

Orsaken till att brännvinsförsäljningsmedlen ökats, ligger således
icke i ökad varuomsättning, utan i ökad nettovinst per liter försåld
spirituösa (tabell II), uppgående under de två sistförflutna åren till 5
resp. 10 öre utöver vinsten under försäljningsåret 1907/08.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att det vid fattandet
av 190o års riksdags beslut angående fördelning av försäljningsmedlen
icke på något sätt ställdes i utsikt för städerna, att de skulle erhålla
någon ökning i vinstandelarna trots minskningen i andelskvoterna. Med
hänsyn därtill, att städernas andelskvoter under loppet av c:a 15 år
successivt skulle komma att nedgå, synes man på sin höjd hava gjort
sig räkning på att städernas behållna vinst icke skulle minskas i motsvarande
grad, enär man hyste den förhoppningen att en större del
av till förbrukning avsedd spirituösa skulle komma att försäljas genom
bolagen än vad dittills varit fallet.

Av det anförda torde framgå, att de ifråga om brännvinsförsäljnmgsmedlen
ändrade förhållanden, som inträtt sedan 1905 års förordning
fått gällande kraft, visserligen till en del äro en följd därav, att
bolagen utsträckt området för sin försäljningsverksamhet, men huvudsakligen
bero på förhöjda försäljningspris, d. v. s. på åtgärder, som
icke äro en direkt och avsedd följd av statens lagstiftningspolitik, utan
snarare bestå däri, att bolagen i större utsträckning än förut så att
säga beskattat den brännvinskonsmnerande allmänheten. Under sådana
omständigheter torde 1905 års förordning icke kunna åberopas till stöd
för det av många myndigheter framställda yrkandet att en kortare period
för beräkning av medeltalet skulle läggas till grund för ersättningen.
Snarare torde de efter år 1905 inträdda förhållandena utgöra ett skäl
för att en sådan medeltalsperiod lägges till grund för ersättningen, varigenom
de ovan nämnda, i jämförelse med den tidigare utvecklingen
exceptionella förhållandena utjämnas.

Nykterhetskommittén kan sålunda icke förorda, att till grund för
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 2

medeltalsberäkningen lägges endast den period, under vilken 1905 års
förordning haft gällande kraft.

Såsom framgår av en stor mängd av de från städerna inkomna
yttrandena, torde förslaget om en kortare medeltalsperiod i själva verket
hava motiverats av vederbörande stads önskan att erhålla ett högre
ersättningsbelopp. Denna omständighet torde också till stor del förklara
den mängd olika förslag om medeltalsberäkningen, som framställts, och
i flera fall synes man hava föreslagit den medeltalsperiod, som för den
egna kommunen ter sig förmånligast, oavsett om perioden ifråga kunnat
ur allmänna synpunkter och med sakskäl motiveras. Kommittén anser,
att det i detta sammanhang förtjänar framhållas, att en kortare medeltalsperiod
skulle i särskild grad gynna dels de städer, som underlåtit att
genom verksamma restriktioner tillgodose nykterhetsintressena, dels ock
sådana, vilka genom indragningen av gästgivarnes försäljningsrätt fått
ökad omsättning.

Vanligen har man till stöd för kravet på ett högre ersättningsbelopp
åberopat vad rusdrycksmedelskommittén i sitt betänkande anfört,
nämligen att billighet och rättvisa kräva, att vederbörande korporationer
tillerkännas ersättning lör de inkomster, som de därigenom komma att
förlora, och att denna ersättning bör så nära som möjligt anpassas efter
vad de hittills uppburit. Detta yttrande har flerstädes tolkats därhän,
att därmed förstodes, att städerna vore berättigade till en ersättning,
anpassad så nära som möjligt till de inkomster, som de för närvarande
hava av brännvinsförsäljningsmedlen.

Gent emot denna uppfattning tillåter sig kommittén anföra
följande.

Städernas inkomst av förberörda medel är av osäker natur. Åven
om icke nuvarande bestämmelser ifråga om fördelningen av dessa medel
rubbas, är dock städernas inkomst av desamma beroende såväl av
nykterhetslagstiftningen som av den omfattning, i vilken nya bolag
komma till stånd på landsbygden. Jämväl av tillfälliga anledningar
kunna brännvinsförsäljningsvinsterna komma att högst betydligt nedgå.
Under ett av de senaste åren — år 1909 — uppgingo, såsom framgår
av tabell I, de influtna brännvinsmedlen till betydligt mindre belopp än
under det föregående och de efterföljande åren. Ehuruväl orsaken härtill
huvudsakligen är att söka i ett så exceptionellt förhållande som
den nämnda år pågående stora arbetsinställelsen och det därav påkallade
försäljningsförbudet, ådagalägges därigenom, till vilken grad städernas

brännvinsförsäljningsinkomster kunna rubbas genom oförutsedda och tillfälliga
omständigheter.

Av den historik, som i rusdrycksmedelskommitténs* betänkande
lämnats rörande uppkomsten av dessa medel och frågans behandling
inom Riksdagen, framgår tillika, att vederbörande kommuner icke tillförsäkrats
dessa medel på evärdlig tid. Staten måste därför anses vara
i sin fulla rätt att, när så befinnes ur allmänna synpunkter erforderligt,
indraga dessa medel till statsverket, om ock å andra sidan lämplighetsskäl
tala för att vederbörande kommuner erhålla skälig ersättning för
de indragna medlen.

Vad först angår frågan, i vad mån statens ekonomi medgiver
utbetalande av ersättning, förtjäna följande omständigheter att tagas i
betraktande. Därigenom att städerna tillerkännas ett på förhand bestämt
ersättningsbelopp upphör tydligen städernas ekonomiska intresse
av brännvinsomsättningen. Såsom en följd härav torde i flera fall
städerna komma antingen att upphöra med bränn vinshandeln eller att
ålägga densamma så starka restriktioner, att inkomsten förminskas.
Med stor sannolikhet torde därför staten för framtiden erhålla icke
obetydligt lägre inkomster av brännvinshandeln än vad som för närvarande
inflyter. Från statens synpunkt är det sålunda uppenbart,
att en beräkningsgrund, vid vilken man enbart skulle utgå från de höga
försäljningsinkomsterna under de allra senaste åren, icke är antaglig,
då härigenom staten sannolikt skulle få tillskjuta medel utöver vad som
inflyter i för säljningsvinst.

A andra sidan är det önskvärt, att städerna icke plötsligt ställas
inför en stark nedgång i de av dem påräknade inkomsterna, och efter
nykterhetskommitténs uppfattning tillgodoser den av rusdrycksmedelskommittén
föreslagna medeltalsberäkningen de rimliga anspråk, som
kunna göras gällande beträffande ersättning för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen.
Medeltalsperioden 1900/01 — 1910 omfattar nämligen icke
blott samtliga de år, under vilka 1905 års förordning haft gällande kraft, när
rusdrycksmedelskommittén framlade sitt förslag, och under vilka städerna
haft större men växlande inkomster av brännvinshandeln, Titan jämväl
tidigare år, då försäljningsinkomsterna inflöto jämnare, fastän icke med
så stora belopp. Dessa båda olika delar av perioden kunna därför sägas
kompensera varandra. Fn viss fördel för städerna torde också ligga
däri, att de i stället för den osäkra inkomsten av direkta andelar av
brännvinsförsäljningsmedlen erhålla en genom lag fastslagen inkomst.

Ehuru efter kommitténs mening sålunda icke tillräckliga skäl
blivit anförda för någon avvikelse i den medeltalsberäkning, som av

rusdrycksmedelskommittén föreslagits, torde man dock, med hänsyn till
önskvärdheten av att övergången göres så lätt som möjligt, kunna så
till vida tillmötesgå yrkandena om en i tiden mera framskjuten medeltalsberäkning,
att till grund för denna lägges 10-årsperioden 1901/02—
1911. Genom denna ändring höjes medeltalet för samtliga svenska
städer från kronor 12,779,400 till kronor 13,464,700 och det under
1915 utgående ersättningsbeloppet för samtliga städer från kronor
4,600,584 till kronor 4,847,292.

Såsom framgår av bil. I sid. 132, har magistraten i Nora anfört,
att staden icke tidigare än försäljningsåret 1907/08 haft brännvinshandeln
överlåten till bolag. Med åberopande av rusdrycksmedelskommitténs
yttrande å sid. 115 i betänkandet, att för de städer och köpingar, som
ej haft försäljningsbolag alla dessa år, medeltalet borde beräknas allenast
å det antal år, bolag där funnits, har magistraten anhållit, att ersättningen
till Nora stad skulle beräknas för perioden 1907/08—1910.

Vid det förhållande, att brännvinsförsäljning inom Nora stad ägt
rum under hela perioden och staden av densamma uppburit inkomster,
som äro att likställa med vinstmedel, härflytande från bolag, anser
kommittén, att vad magistraten i Nora stad anfört icke utgör tillräckligt
skäl för ändring i förslaget.

B. Frågan om den fullständiga avskrivningen av de städerna
tillerkända ersättningsbeloppen.

Rusdrycksmedelskommittén har, såsom framgår av dess yttrande å
sid. 118 i betänkandet, ansett, att, sedan år 1921 städernas ersättningminskats
till 29 procent av medeltalsbeloppet, samma ersättning skulle
utgå, till dess annorlunda förordnades. Rusdrycksmedelskommittén har
sålunda för sin del icke ansett sig böra framlägga förslag om en fullständig
reglering av den till städerna utgående ersättningen, utan ställt
detta spörsmål på framtiden. Nämnda kommitté anför emellertid, att
det förtjänar framdeles tagas under övervägande, huruvida nu ifrågavarande
ersättning till städerna även efter slutet av övergångsperioden
1915—1921 fortfarande bör utgå i form av direkta anslag. En reglering
av hithörande förhållanden kunde då efter rusdrycksmedelskommitténs
mening måhända genomföras på det sätt, att staten övertager vissa
kommunala utgifter, som utgå för ändamål, vilkas tillgodoseende kan
anses snarare tillhöra staten än kommunerna, såsom t. ex. rättsväsendet och

polisväsendet. I sitt betänkande har rusdrycksmedelskommittén dock
icke i detta avseende velat göra något uttalande, då det nu icke vore
möjligt att bedöma, huru förhållandena komme att ställa sig efter övergångstidens
slut, och då denna fråga stode i samband med dels en eventuell
omläggning av de kommunala skatteförhållandena, dels ock en ifrågasatt
reglering av rättsväsendet.

En från rusdrycksmedelskommitténs ståndpunkt avvikande mening
har hävdats av minoriteten, som framställt förslag om en fullständig,
successiv avskrivning av den till städerna utgående ersättningen.

Såsom framgår av de infordrade yttrandena, har det övervägande
flertalet myndigheter antingen icke yttrat sig om detta reservationsvis
framburna förslag eller ställt sig avvisande till förslaget. Några myndigheter
hava emellertid förordat detsamma, och i åtskilliga städer hava
bland stadsfullmäktige funnits minoriteter, som yrkat bifall till en fullständig
avskrivning och reservationsvis framburit ett dylikt förslag.

Till förmån för ett definitivt ordnande av spörsmålet om städernas
brännvinsförsäljningsmedel i samband med dessa medels indragning till
statsverket talar onekligen det skälet, att bestämmelserna om dessa medel
alltsedan år 1855 upprepade gånger ändrats på grund av de tid efter
annan framställda kraven om ändrad fördelning eller fullständig indragning
av dessa till städerna utgående vinstmedel. Det kan därför befaras,
att om ersättningsfrågans definitiva ordnande ställes på framtiden, nya
krav komma att inom Riksdagen framställas från deras sida, vilka önska
en fullständig avskrivning av den till städerna utgående ersättningen.
Ordnas däremot det föreliggande spörsmålet i hela sin omfattning
redan nu, är därmed denna segslitna och omdebatterade fråga bragt
till en slutgiltig lösning.

I flera av de inkomna yttrandena bär såsom skäl för att ersättningen
till städerna skulle utgå för all framtid anförts, dels att städerna
i högre grad än landsbygden hava att dragas med kostnaderna
för den i städerna bedrivna brännvinshandeln i form av ökade utgifter
för fattigvård, polis, rättsväsende m. m., dels ock att städerna hittills
räknat med dessa medel vid uppgörande av ekonomiska planer för framtiden.
Aven om dessa skäl icke kunna frånkännas all giltighet, synas
de dock icke vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med frågans
slutgiltiga lösning. I gällande lagstiftning hava nämligen icke landsbygdskommuner,
där brännvinsförsäljning idkas, tillerkänts direkta andelar
av vinstmedlen såsom något slags vederlag för fattigvård och polisväsen.
Några sådana andelar tillkomma ej heller de kommuner, vilka

ligga intill städer med brännvinsförsäljning och vilka på grund härav
torde i ej obetydlig utsträckning få vidkännas ökade kostnader för
fattigvård och jämväl polisväsen. Hvad som i övrigt anförts rörande
städernas ekonomiska planer för framtiden, torde icke utgöra något
hinder för en fullständig avskrivning av ersättningsmedlen, såvida nämligen
denna avskrivning ordnas på sådant sätt, att man tager den hänsyn
till städernas ekonomi, som förhållandena påkalla.

Från åtskilliga håll har ifrågasatts att vid ordnandet av städernas
ersättningsfråga statsmakterna borde besluta, att staten genast eller
framdeles övertager någon eller några kommunala utgifter såsom ersättning
för indragningen av brännvinsförsäljningsm edlen. Ifrågavarande
lösning har mera antydningsvis angivits i rusdrycksmedelskommitténs
betänkande samt förordats av några av de i ärendet hörda myndigheterna.

Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda en sådan
anordning av följande skäl.

Såsom uppvisats av rusdrycksmedelskommittén å sid. 109 i betänkandet,
kan staten åtminstone icke genast besluta att avlösa någon kommunal
utgift. Men ej heller torde beslut nu kunna fattas, att staten i
framtiden skulle övertaga någon sådan. Utgifterna för fattigvård, polisväsen
och rättsväsen ställa sig nämligen mycket olika inom olika kommuner.
Vad rättsväsendet beträffar, äro kostnaderna därför därjämte
till sitt ursprung av synnerligen invecklad natur. Ett övertagande av
dessa utgifter och kostnader emot en indragning av försäljningsmedlen
skulle därför tarva en ingående utredning av i samband härmed stående
frågor och skulle sålunda komma att avsevärt fördröja ersättningsfrågans
lösning.

Olika förslag hava framställts till ersättningsfrågans slutgiltiga
lösning. Så har minoriteten föreslagit en successiv avskrivning av
ersättningsmedlen t. o. m. år 1935. Vidare hava Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Kristianstads län samt några andra myndigheter
förordat en successiv avskrivning till och med år 1949 och slutligen
Stockholms stadsfullmäktige en avlösning medelst tillämpning av fonderingsförfarande.
Enligt sistnämnda förslag skulle ersättningen till städerna
för de indragna brännvinsförsäljningsmedlen utgå under samtliga
år i avlösningsperioden med samma belopp. Det som städerna årligen
för sina budgetbehov finge disponera av ersättningen skulle småningom
minskas — vid t. ex. en 25-årig avlösningsperiod med V25 årligen —
under det att de delar av ersättningen, vilka skulle avsättas till en

fond, i motsvarande proportion skulle ökas. Ränteavkastningen å den
sålunda uppkomna fonden skulle under avlösningsperioden läggas till
den del av ersättningsbeloppet, som städerna årligen finge disponera.
Efter avlösningsperiodens slut skulle räntorna å de för de olika städerna
bildade fonderna komma vederbörande stad till godo.

Vid bedömande av dessa olika förslag torde följande allmänna
synpunkter vara att beakta. Avskrivningen bör å ena sidan vara så
ordnad, att den icke bringar städernas ekonomi ur jämvikt, d. v. s.
att avskrivningen sker med icke alltför störa belopp årligen samt att
hela avskrivningstiden icke göres kortare, än att städerna under densamma
kunna hinna anpassa sin ekonomi efter de nya förhållandena.
Å andra sidan får emellertid icke det totala ersättningsbeloppet bliva
så stort, att statsbudgetens beroende av rusdrycksmedlen en längre tid
framåt skulle göra sig gällande. Under sådana omständigheter kunde
det nämligen befaras, att man skulle i framtiden kunna åberopa detta
beroende såsom skäl mot mera restriktiva lagstiftningsreformer i nykterhetssyfte.

För att erhålla material till bedömande av de olika ovan återgivna
förslagen till en fullständig avveckling av städernas ersättningsmedel
har kommittén låtit utarbeta nedanstående tabell III, vilken åskådliggör de
belopp, som årligen skulle inflyta till städerna för att av dem disponeras.
För tiden 1915—1921 skulle ersättningsbeloppen bliva desamma enligt
de olika förslagen, emedan under denna period brännvinsförsäljningsförordningens
nu gällande bestämmelser fortfarande skulle komma att
tillämpas. I kolumn 1 återgivas ersättningsbeloppen till samtliga städer
med en avskrivning av V29 per år och i kolumn 2 med en avskrivning
av V29 per år. I kolumn 3, 4 och 5 angivas de belopp (ersättning +
räntor å fonderna), vilka årligen skulle få disponeras av städerna med
tillämpning av fonderingsförfarande under 10 resp. 20 och 25 år.
Räntan har beräknats till 5 procent.

Tabell III. Städernas årliga inkomstbelopp av ersättningsmedel enligt olika
avskrivnings- och avlösningsförslag.

4 r	Successiv avskrivning	Avlösning genom fonderings-förfarande
	t,o.m.årl935!t.o.m.årl949 kr. kr.	under 10 år kr.	under 20 år kr.	under 25 år kr.
1915 .................................... 1916 .................................... 1917 ................................... ! 1918 .................................... 1919 ................................... 1920 ................................... 1921 ....................................	J> Lika för alla förslag.	4,847,292 .4,577,998 4,443,351 4,308,704 4,174,057 4,039,410 3,904,763
1922 ....................................	3,635,469	3,770,116	3,533,750	3,719,200	3,756,300
1923 ....................................	3,366,175	3,635,469	3,182,350	3,543,500	3,615,750
j 1924 ....................................	3,096,881	3,500,822	2,850,450	3,377,550	3,483,000
1925 ....................................	2,827,587	3,366,175	2,538,050	3,221,400	3,358,050
! 1926 ....................................	2,558,293	3,231,528	2,245,200	3,074,950	3,240,900
1927 ....................................	2,194,870	3,096,881	1,971,850	2,938,300	3,131,550
1928 ....................................	1,936,650	2,962,234	1,718,050	2,811,400	3,030,050 i
! 1929 ....................................	1,678,430	2,827,587	1,483,800	2,694,250	2,936,350
\| 1930 ....................................	1,420,210	2,692,940	1,269,000	2,586,850	2,850,450
	1,161,990	2,558,293	1,073,800	2,489,250	2,772,350
1932 ....................................	903,770	2,423,646	och därefter	2,401,400	2,702,050
1933 ....................................	645,550	2,288,999	årligen	2,323,300	2,639,600
1934 ....................................	387,330	2,154,352	samma be-	2,254,950	2,584,900
\| 1935 ...................................	129,110	2,019,705	lopp, som	2,196,400	2,538,050
1936 ....................................		1,885,058	utgör ränta	2,147,600	2,499,000
1937 ..................................		1,750,411	å fonden	2,108,550	2,467,750
1938 ....................................		1,615,764	med 27.5 °/°	2,079,250	2,444,350
1939 ...................................		1,481,117	av urspr. er-	2,059,700	2,428,700
1940 ....................................		1,346,470	sättnings-	2,049,950	2,420,900
1941 ....................................		1,211,823	belopp kr.	2,049,950	2,420,900
1 1942 ................................... 1943 ................................... 1944 ................................... \| 1945 .................................... \| 1946 .................................... 1947 .................................... 1948 .................................... \| 1949 ..................................		1,077,176 942,529 807,882 673,235 538,588 403,941 269,294 134,647	3,904,700.	och därefter årligen samma be-lopp (52.5 °/° av 3,904,700).	2,428,700 2,444,350 2,467,750 2,499,000 2,538,050 och därefter; årligen samma be-belopp (65 °/° av3,904,700).

Anmärkning. I kolumn 2, 3, 4 och 5 är ersättning beräknad såsom jämväl utgående till
köpingar efter 1926. Skulle detta icke ske bör det totala ersättningsbeloppet för samtliga år minskas
för avskrivning t. o. m. år 1949 med 1,628,212 kronor, för 10-årig fondering med 802,866 kronor,
för 20-årig fondering med 2,408,596 kronor, för 25-årig fondering med 3,211,460 kronor. — Vid
beräkningarna i fråga om fonderingen har för större enkelhets skull ett avrundat tal 3,904,700
kronor lagts till grund.

Statens totala ersättningsskyldighet skulle från år 1915, om ersättning
till köpingarna upphör med år 1926, belöpa sig till

med avskrivning t. o. m. år 1935............... kr. 56,237,890

» » » » )) » 1949............... » 83,434^045

» 10-årig fondering från och med 1922 » 68,540,340

» 20-årig » » » » » » 105,982,240

» 25-årig » » » » » » 124,703,190

Vidkommande först ett dylikt fonderingsförfarande, tillämpat på
en tid av 25 år — på sätt som inom Stockholms stadsfullmäktige ifrågasatts
— så skulle detta förplikta staten till ett årligt ersättningsbelopp
från och med år 1922 till och med år 1945 å 3,904,763 kronor eller
jämte ersättningen för åren 1915—1921 sammanlagt till omkring 125
miljoner kronor. Och även om man påbörjade fonderiugen redan år
1915 och lade då utgående ersättningsbelopp till grund, skulle en 25-årig
fondering draga eu kostnad av omkring 123 miljoner kronor och en 20-årig fondering av omkring 100 miljoner kronor. Det torde vara uppenbart,
att en dylik ersättningsplikt går utöver vad som i berörda avseende
kan anses vara ur statens synpunkt skäligt och av hänsynen till städernas
ekonomi påkallat. Den förut av kommittén påpekade sannolikheten
för att statens inkomst från motsvarande del av brännvinsförsäljningsmedlen
efter hand kommer att avsevärt sjunka gör det antagligt, för
att ej säga visst, att staten för fullgörande av eu dylik ersättningsskyldighet
finge i stor omfattning anlita andra tillgångar. Några bärande
skäl för att staten skulle vidkännas dylika uppoffringar icke blott för
att avveckla städernas nuvarande beroende av från rusdryckshanteringen
härflytande vinstmedel, utan för att tillförsäkra städerna eu ständig framtida
inkomst, vilken tillika skulle utgå oberoende av om inom stad rusdrycksförsäljning
förekommer eller icke, synas icke kunna göras gällande.

Om man åter tillämpar en väsentligt kortare fonderingsperiod
— exempelvis 10 år — blir visserligen totalbeloppet av de från staten
utgående ersättningarna väsentligt lägre, men i allt fall mer än 12
miljoner kronor högre än samma belopp enligt förslaget om avskrivning
med 2/a9 årligen. Därjämte kan mot detta förslag anmärkas, att de för
städernas budgetbehov disponibla ersättningsbeloppen enligt detsamma
till en början sjunka hastigare än enligt avskrivningsförslagen — eller
med nära 10 procent årligen. Härigenom kommer det av kommittén
tidigare framhållna önskemålet att avskrivningen icke måtte ske med
större årligt belopp än att städerna hinna anpassa sin ekonomi efter
Bihang till Riksdagens Protokoll 1913. 1 saml. Bilaga. 3

de nya förhållandena icke att tillgodoses i samma mån som enligt övriga
föreliggande förslag.

Mot varje förslag om utbetalning från statens sida av samma ersättningsbelopp
under en längre följd av år kan därjämte framställas den
invändningen att staten med en sådan anordning löper större risk än
med en successiv avskrivning att få utbetala högre belopp än som motsvarar
vad den själv i vinst på brännvinsförsäljningen uppburit, även
om hänsyn tages därtill, att efter fonderingsperiodens slut försäljningsavgifterna
till statsverket inflyta oavkortade. Det synes nämligen vanskligt
att under nuvarande förhållanden kunna med anspråk på sannolikhet
uttala något rörande försälj ningsavgifternas storlek i en mera avlägsen
framtid.

Då sålunda med tillämpning av fonderingsförfarande en avlösningav
städernas ersättning för indragna brännvinsförsäljningsmedel icke
tillgodoser de allmänna fordringar, som kommittén här ovan uppställt
på en fullständig avveckling, får kommittén alltså avstyrka de i
sådant avseende framställda förslagen.

Bland de ifrågasatta utvägarna att verkställa en avlösning av städernas
ersättningsmedel återstår sålunda allenast en successiv avskrivning,
och har, såsom förut nämnts, föreslagits, att denna skulle ske antingen
med 2/s9 per år t. o. in. år 1935 eller med V29 per år t. o. in. år 1949.
Såsom skäl för den längre avskrivningsperioden har det framhållits, att
övergången härigenom skulle bliva mjukare och att, då städerna vanligen
upptaga lån med 40-årig amorteringsperiod och för amorteringarna i
flera fall synas hava räknat med behållna brännvinsförsäljningsmedel,
en avvecklingsperiod av ungefärligen motsvarande längd borde beredas
dem.

Såsom framgår av tabell III, skulle ersättningarna med en successiv
avskrivning t. o. m. år 1949 komma att minskas med 3.4 5 procent
årligen — i detta avseende står förslaget under avvecklingens 10 första
år med hänsyn till mjukheten i övergången närmast en avlösning under
25 år medelst tillämpning av fonderingsförfarande. Emellertid blir denna
ersättningsform synnerligen dyrbar för staten eller mer än 25 miljoner
kronor dyrare än en avskrivning t. o. m. år 1935, och synes det kommittén,
som om förslaget sålunda från statsfinansiell synpunkt är mindre
antagligt. Då därtill kommer, att det näppeligen kan anses lämpligt
att för så lång tid framåt binda staten vid en ersättningsskyldighet,
som ännu tjugo år efter förslagets ikraftträdande skulle uppgå till

omkring 2 miljoner kronor, får kommittén avstyrka förslaget om en
avskrivning av städernas ersättningsmedel t. o. m. år 1949.

Såsom allmän fordran på avvecklingsperioden har kommittén ovan
angivit, att densamma skulle bereda städerna behövlig tid att inrätta
sig efter de genom indragningen orsakade nya förhållandena. Efter
kommitténs mening torde det av minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén
framställda förslaget om avskrivning t. o. m. år 1935
bereda städerna en sådan möjlighet. Efter detta förslag skulle avskrivningarna
ske med 6.9 procent årligen, och under avskrivningstidens första
10 år skulle städerna därigenom, såsom förut påpekats, beredas en
mjukare övergång än med en avlösning genom 10-årigt fonderingsförfarande.
Åven om den anmärkningen kan riktas mot en femtonårig
avskrivning från år 1921, att avskrivningen från år 1916 äger rum med
blott 3.4 5 procent årligen men från år 1922 med 6.9 procent, torde
emellertid densamma vid närmare övervägande icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Det är nämligen önskvärt, att man icke rubbar de i gällande
försäljningsförordnings övergångsbestämmelser fastställda andelskvoterna,
då städerna torde hava räknat med dem vid uppgörande av
sina ekonomiska kalkyler. Under den tid av fem år, då avskrivningen
sker med 3.4 5 procent årligen, torde städerna jämväl hinna att ordna
sin ekonomi för den efterföljande perioden.

Statens utgifter för avvecklingen enligt sistberörda förslag, återgivet
i tabell 111, kolumn 1, uppgå till sammanlagt c:a 56 miljoner kronor.
Åven om mot detta belopp den erinran kan göras, att det för staten
innebär en betydande utgift, torde dock staten, med hänsyn till städernas
intressen, böra vidkännas densamma för vinnande av en slutgiltig lösning
av ersättningsfrågan.

På grund av vad ovan anförts får kommittén tillstyrka, att ersättningen
till städerna för indragna brännvinsförsäljningsmedel måtte
under tiden 1915—1921 utgå i överensstämmelse med rusdrycksmedelskommitténs
förslag samt därefter minskas med 2/29 årligen för att år 1936
fullständigt upphöra, och synes det kommittén, att stadgandet härom
bör erhålla formen av eu förordning, innehållande de årliga ersättningsbeloppens
storlek, uträknade för varje stad.

I likhet med minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén och på
de skäl, som blivit av den anförda å sid. 167 i betänkandet, finner kommittén
sig icke kunna tillstyrka, att köping, som före utgången av år
1926 erhållit stadsrättigheter, även därefter skulle erhålla ersättning eller
att, därest köping inom samma tid inkorporeras med stad, den köpingen
tillkommande ersättningen skulle fortfara och tillfalla staden.

II. Ersättning till landsting och hushållningssällskap för
till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel.

Enligt rusdrycksmedelskommitténs förslag skulle ersättning till
landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel
utgå med Vs resp. Vs av samtliga under perioden
1900/01—1910 influtna försäljningsavgifter och vinstmedel, och skulle
ersättningen fördelas bland de nämnda korporationerna efter folkmängden
inom landstings- resp. liushållningssällskapsområdena.

Såsom framgår av de infordrade yttrandena, hava de flesta landsting
tillstyrkt ersättningens utgående enligt kommitténs förslag. Däremot
hava hushållningssällskapens förvaltningsutskott och lantbruksstyrelsen
påyrkat ett högre ersättningsbelopp och därför föreslagit, att beräkningen
av medeltalet skulle grunda sig på de senaste årens rikligare inkomster
av brännvinsförsäljningsmedlen.

Kommittén hänvisar till vad ovan anförts ifråga om den av rusdrycksmedelskommittén
föreslagna beräkningen av medeltalet under
en 10-årsperiod. Då det torde vara uppenbart, att någon annan
beräkning än den, som ur allmänna synpunkter kan motiveras, icke
bör ifrågakomma vid bestämmandet av ersättningarna för de indragna
brännvinsförsäljningsmedlen, samt då vidare olika medeltalsperioder icke
böra fastställas för olika ersättningsberättigade korporationer, kan
kommittén icke förorda de framställda yrkandena om en kortare period
för medeltalsberäkningen.

Av de från hushållningssällskapens förvaltningsutskott inkomna
yttrandena synes framgå, att dessa sällskaps inkomster, vilka ju hittills
till huvudsaklig del utgjorts av brännvinsförsäljningsmedel, i eu nära
framtid skulle komma att bliva otillräckliga med hänsyn till de stora
kostnader, som sällskapen nedlägga på uppmuntrandet och utvecklingen
av jordbruksnäringen. Då hushållningssällskapen sakna beskattningsrätt
och då de genom att gå förlustiga brännvinsförsäljningsmedlen
utan att erhålla motsvarande ersättning säkerligen skulle komma att
se sin betydelsefulla och gagnande verksamhet begränsad för att ej
säga omöjliggjord, har kommittén funnit goda skäl föreligga för rusdrycksmedelskommitténs
förslag, att hushållningssällskapen tillerkännes
ett visst fast ersättningsbelopp.

Ifråga om landstingen åter kunde väl ifrågasättas, att för dessa
jämte de städer, vilka icke tillhöra landsting, en avskrivning liknande

den för städerna bestämdes, och att desamma finge med användandet
av sin rätt att uttaxera medel, i skatteväg- direkt fylla sina inkomstbehov.
Men då redan nu befogade klagomål förekomma över den ojämnhet,
som eu mera lokal beskattning framkallar, och enär ur denna synpunkt
en av staten lämnad, efter viss beräkningsgrund utgående ersättning
verkar utjämnande, har kommittén jämväl beträffande landstingen
funnit sig böra tillstyrka rusdrycksmedelskommitténs förslag om en
fortsatt, årlig, till beloppet fixerad ersättning.

På grund av den av kommittén förordade beräkningen av medeltalet
för städerna för perioden 1901/02—1911, vilken jämväl bör
tillämpas för landstingens och hushållningssällskapens ersättningsbelopp,
skulle dessa ersättningar komma att i någon mån ökas i jämförelse med
de av rusdrycksmedelskommittén föreslagna beloppen.

Till grund för ersättningarnas beräknande anser kommittén böra
läggas de influtna brännvinsförsäljningsmedlen under perioden. Vid en jämförelse
mellan kontrollstyrelsens uppgifter rörande vad som influtit av
dessa medel och statskontorets redogörelse för vad som utdelats av
desamma visar det sig, att under vart och ett av försäljningsåren
1907/08—1910 har utdelats mera än vad som under året influtit. Förklaringen
härtill är att söka däri, att de uppgifter, varpå statskontoret
stött sin beräkning angående fördelningen, och vilka finnas återgivna i
tabell I å sid. 7, ej avse fullt samma tid som kontrollstyrelsens uppgifter.

De influtna brännvinsförsäljningsmedlen enligt dessa senare uppgifter
hava under den av kommittén förordade medeltalsperioden uppgått
till nedanstående belopp:

1901— 1902 .....................

1902— 1903 ...................

1903— 1904 .....................

1904— 1905 .....................

1905— 1906 .....................

1906— 1907 ....................

1907— 1908 (5 kvartal)

1909 ..............................

1910 ..............................

1911 .................................

kronor 10,946,469: so

» 11,937*060: 28

» 12,399,238: 07

» 12,538,007: 22

» 13,552*760: so

» 13,647,170: 42

» 19,357,132: 3s

» 12,819,143: 35

» 16,827,360: 5 7

» 19,099,885:11

Kronor 143,124,227: 2 o

För att erhålla medeltalet bör emellertid detta belopp minskas med
V6 av influtna brännvinsförsäljningsmedel under det av fem kvartal bestående
försäljningsåret 1907—1908 eller med kr. 3,871,426:46, vadan

dessa medel under perioden 1901/02—1911 uppgå till kr. 139,252,800: 7 4
eller i medeltal 13,925,280: 0 7 kronor pr år. Då enligt gällande fördelningsgrunder
landstingen skulle uppbära Vs och hushållningssällskapen
7s av brännvinsförsäljningsmedlen, bleve sålunda ersättningsbeloppen till
landsting och städer, som ej deltaga i landsting, 2,785,056: 0 2 kronor
och till hushållningssällskapen 1,740,660: oi kronor eller i avrundade
tal 2,800,000 resp. 1,750,000 kronor.

Vidkommande fördelningen av ersättningen till hushållningssällskapen
hava åtskilliga hushållningssällskap yrkat på en ändrad fördelningsgrund.
Man har sålunda ansett, att hittills gällande bestämmelser
i detta avseende icke leda till en fullt rättvis fördelning, då hushållningssällskap,
inom vilkas områden större städer äro belägna, på grund
härav erhålla betydligt större belopp, än vad såväl områdets areal som
antalet jordbruksidkande invånare inom området kunna motivera. Jämväl
skulle nu gällande bestämmelser oskäligt gynna de större hushållningssällskapen
på de mindres bekostnad, emedan en viss, ungefär lika stor
del av inkomsterna måste tagas i anspråk för ordinarie förvaltningsutgifter
oavsett hushållningssällskapsområdets storlek.

Dessa brister i nu gällande bestämmelser hava förvaltningsutskotten
för hushållningssällskapen i Kronobergs, Kopparbergs, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt Ålvsborgs läns norra hushållningssällskapsområde
ansett kunna förekommas därigenom, att i
hushållningssällskapsområdenas folkmängd icke inräknades folkmängden
i de städer, som ej tillhöra landsting. Andra förvaltningsutskott hava
föreslagit, att ett visst grundanslag skulle tillkomma varje hushållningssällskap,
och att den övriga delen av statsanslaget skulle fördelas antingen
efter landsbygdens befolkningssiffra eller sedan folkmängden i
de städer, som ej tillhöra landsting, frånräknats. Sålunda har förvaltningsutskottet
för hushållningssällskapet i Uppsala län föreslagit ett
grundanslag av 20,000 kronor, i Hallands län 10,000 kronor och i Västmanlands
län 25,000 kronor samt fördelning med borträknande av städer,
som ej deltaga i landsting. Förvaltningsutskottet för hushållningssällskapet
i Gottlands län har förordat 25,000 kronors grundanslag och
fördelning av det övriga efter landsbygdens befolkningssiffra. Slutligen
har förvaltningsutskottet för hushållningssällskapet i Kristianstads län
uttalat sig för fördelning efter landsbygdens befolkningssiffra.

Då sålunda från flere håll yrkanden framställts om ändrade grunder
för fördelningen av anslaget till hushållningssällskapen, har kommittén
till frågans belysning låtit utarbeta omstående tabell.

Tabell IV. Ersättningsbeloppet till hushållningssällskapen fördelat
efter olika grunder.

Hushållnings sällskap	Efter folka utan grund-anslag	längden inom med grund-anslag av 10,000 kr.	hela riket med grund-anslag av 20,000 kr.	Efter folk-mängden å lands-bygden	Efter folk-mängden å landsbygden samt i de städer som deltaga i landsting
och resten fördelat lika pr invånare
Stockholms	läns ......	75,032	94	73,885	19	72,437	44	85,178	12	80,061	96
Uppsala	> ......	43,475	76	47,016	51	50,557	2 5	40,919	12	46,389	69
Södermanlands	» ......	59,937	53	61,032	53	62,127	52	55,661	83	63,954	79
Östergötlands	» ......	99,352	39	94,591	46	89,830	53	92,658	31	89,475	12
Jönköpings	» ......	72,619	91	71,830	67	71,041	42	76,827	38	77,487	20
Kronobergs	> ......	53,927	11	55,915	08	57,903	06	63,407	83	57,541	53
Kalmar läns norra .		26,506	17	32,568	10	38,630	05	27,669	90	28,282	72
» » södra....		51,224	04	53,613	61	56,003	19	53,323	11	54,657	29
Gottlands	läns ......	18,693	82	25,916	4 5	33,139	08	18,979	3 7	19,946	75
Blekinge	2> ......	50,995	69	53,419	IS	55,842	69	45,845	89	54,413	63
Kristianstads	» ......	77,268	06	75,788	23	71,308	41	88,348	12	82,446	90
Malmöhus	» ......	153,808	46	140,956	92	128,105	37	118,217	71	134,598	SO
Hallands	» ......	50,206	00	52,746	82	55,287	65	48,366	7 5	53,571	01
Göteborgs och Bohus	läns......	127,881	68	118,882	12	109,882	55	79,648	29	76,827	15
Alvsborgs läns södra		44,851	6 7	48,187	99	51,524	3 2	45,886	04	47,857	81
» » norra.		52,770	02	54,929	91	57,089	78	58,514	44	56,306	88
Skaraborgs	läns ......	82,063	10	79,870	87	77,678	64	89,076	70	87,563	32
Värmlands	» ......	88,353	34	85,226	56	82,099	7 7	97,003	58	94,275	16
Örebro	» ......	70,214	04	69,782	24	69,350	44	71,899	32	74,920	08
Västmanlands	» ......	52,163	01	54,413	08	56,663	15	49,808	27	55,659	19
Kopparbergs	» ......	79,289	82	77,509	62	75,729	42	92,002	00	84,604	17
Gävleborgs	» ......	86,106	63	83,313	65	80,520	65	86,005	60	80,265	98
Västernorrlands	» ......	84,705	85	82,120	98	79,536	11	92,611	40	90,383	20
Jämtlands	» ......	39,883	49	43,957	93	48,032	39	45,984	93	42,556	64
Västerbottens	» ......	54,647	95	56,528	83	58,409	71	64,712	00	58,310	68
Norrbottens	» ......	54,021	52	55,995	47	57,969	41	61,443	99	57,642	26
	Summa	1,750,000	oo \| 1,750,000	00	1,750,000	00	1,750,000	00	1,750,000	00

Av tabellen framgår, att förskjutningarna vid fördelningen av
statsanslaget för de särskilda hushållningssällskapen med ändrad fördelningsgrund
i allmänhet icke skulle bliva så betydande, som man
kunnat förmoda. För de största hushållningssällskapen, såsom Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus läns, samt för de minsta, såsom
Gottlands, skulle emellertid eu annan fördelningsgrund än nu gällande
medföra stora förändringar.

Då emellertid frågan om ändrad fördelningsgrund lämpligen synes
kunna lösas genom en fristående behandling, enär densamma eljest kan
befaras inveckla och försvåra det nu föreliggande större spörsmålet, har
kommittén för sin del icke funnit skäligt framlägga särskilt förslag
härom.

III. Ersättningen för den s. k. kommunandelen.

Rusdrycksmedelskommittén har föreslagit, att staten måtte såsom
ersättning för indragning av de brännvinsförsäljningsmedel, vilka skola
fördelas bland kommunerna efter folkmängden, medgiva höjning av
statsbidraget till folkskollärares och småskollärares avlöning till att
motsvara 9/io av den kontant utgående minimibegynnelselönen jämte
ersättning för samtliga minimiålderstillägg.

Såsom framgår av bil. I sid. 76—77 och 147, har det stora flertalet
myndigheter tillstyrkt förslaget såsom en synnerligen lämplig ersättningsform.
Några myndigheter hava emellertid framställt anmärkningar
mot förslaget i denna del.

Efter kommitténs mening är emellertid detta rusdrycksmedelskommitténs
förslag väl funnet. De uttalade farhågorna, att skolväsendet
skulle med antagande av rusdrycksmedelskommitténs förslag icke
i samma grad som förut bliva en kommunal angelägenhet, äro efter
kommitténs mening icke befogade, då kommunerna fortfarande skulle
komma att få bestrida en betydande del av utgifterna för skolväsendet
utöver statsanslaget till lärarelönerna samt då kommunernas beslutanderätt
över folkskolan ej genom förslaget undergår någon som helst
rubbning.

På grund av det anförda har kommittén ansett sig böra tillstyrka
rusdrycksmedelskommitténs förslag i denna del.

IV. Begränsningen av statsverkets inkomster av
rusdrycksmedlen.

Såsom framgår av den redogörelse, som rusdrycksmedelskommittén
lämnat beträffande den förevarande frågans behandling inom Riksdagen,
hava samtliga de i ämnet väckta motionerna innehållit yrkande om
utredning jämväl av frågan om statens frigörande, och Andra kammaren
har upprepade gånger biträtt motionärernas förslag i detta avseende.
Första kammaren, som tidigare hade ställt sig avvisande mot det framställda
utredningskravet, biträdde vid 1909 års riksdag motionärernas
och Andra kammarens mening under anförande att, på grund av den
växande nykterhetsrörelsens krav på särskilda åtgärder till begränsningav
handeln med rusdryckerna, jämväl staten stode inför nödvändigheten
att med hänsyn härtill ordna sin ekonomi. Första kammaren ansåg
det emellertid föga antagligt, att det allmänna kunde helt frigöras från
beroendet av rusdrycksmedlen och fann därför den ifrågasatta utredningen
böra omfatta det allmännas frigörelse i större eller mindre omfattning
från dess ekonomiska beroende av rusdrycksmedlen. Vid företagen
sammanjämkning biföll Andra kammaren Första kammarens beslut.

På grund av dessa nu berörda omständigheter torde det kunna
sägas, att Riksdagen vid fattande av beslutet om den nu föreliggande
utredningen ansåg det nödvändigt, att jämväl staten ordnade sin ekonomi
med hänsyn till en kommande starkt restriktiv lagstiftning, även om
man hade den uppfattningen, att ett fullständigt frigörande näppeligen
vore möjligt att genomföra.

Rusdrycksmedelskommittén har i sitt betänkande anslutit sig till
denna uppfattning, men ansett lämpligt, att statens inkomster av rusdrycksbeskattningen
begränsades till en viss summa.

Mot rusdrycksmedelskommitténs förslag i detta avseende har emellertid
kommitténs ordförande anfört reservation. Efter hans uppfattningvore
en sådan begränsning ur nykterhetssynpunkt helt och hållet obehövlig,
då det ej kunde ifrågasättas, att staten vid ordnandet av rusdrycksförsäljningen
skulle låta sig påverkas av ekonomiska hänsyn.
För statsbudgetens beroende av rusdrjmksmedlen hyste han ej någon
farhåga, utan ansåg fastmer rusdryckshanteringen vara ett för staten
Bihang till Riksdagens Protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 4

synnerligen lämpligt skatteobjekt, av vilket staten allt ioitfarande som
hittills borde kunna hämta avsevärda inkomster.

Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hava förklarat sig
instämma i de synpunkter, vilka kommitténs ordförande gjort gällande.

En mellanståndpunkt intages av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings län, som ansett, att brännvinstillverkningsskatten,
maltskatten och punschskatten såsom hittills i sin helhet borde användas
för statsregleringens behov, men att däremot överskottet å. biännvinsförsäljningsmedlen,
sedan ersättningar och särskilda anslag blivit betalda,
icke borde ingå i statsregleringen.

Gent emot den ovan återgivna uppfattningen om obehövligheten
av en begränsning av statens inkomster av rusdryckshanteringen kan
framhållas, att det visserligen kan förutsättas, att statsmakterna vid
prövning och avgörande av nykterhetslagstiftningsfrågor i långt mindre
grad än kommunerna låta sig påverkas av ekonomiska hänsyn. Men
detta utesluter icke, att statens ekonomi faktiskt är i viss mån beroende
av inkomsterna från rusdryckshanteringen. En betydlig minskning i
rusdrycksförbrukningen kommer i regel att föra med sig en stark
sänkning i statens rusdrycksinkomster, och därmed kunna de av statsmakterna
uppgjorda finansplanerna för kommande år bringas ur jämvikt.
En dylik följd av eu mera restriktiv lagstiftning skulle kunna ställa
statsmakterna'' inför uppgiften att fylla ett större deficit i budgeten.
I varje fall skulle det i samband med en dylik lagstiftning stående
budgetsspörsmålet bereda statsmakterna allvarliga svårigheter. I denna
mening är statsekonomien beroende av nykterhetslagstiftningen, och statsmakterna
måste givetvis vid beslut i fråga om densamma aven taga
hänsyn till de statsfinansiella förhallandena. _

'' Då Eders Kungl. Maj:t vid tillsättande av nykterhetskommitten
och genom dess uppdrag ställt i utsikt framläggande av vittgående reformer
på nykterhetslagstiftningens område, avsedda att kraftigt minska
rusdrycksförbrukningen och då vidare inom stora kretsar av det svensk?!
folket krav på dylika reformer framställts, synes man vara berättigad
till det antagandet, att det under de närmaste åren kommer att genomföras
en lagstiftning, som i avsevärd grad kan komma att inskränka
rusdrycksförbrukningen.

Vilken inverkan en mera restriktiv lagstiftning skulle hava pa
statens rusdrycksinkomster, kan för närvarande icke ens tillnärmelsevis
angivas, då man icke känner någon av de båda faktorer, av vilka dessa
inkomster bero, nämligen den framtida rusdrycksförbrukningen och stor -

leken av de skatter och avgifter, som kunna varda pålagda rusdryckshanteringen.

Såsom framgår av tabell II (sid. 8) har brännvinsförbrukningen
under det senaste årtiondet ej obetydligt nedgått. Under de senaste
fyra åren har förbrukningen icke överstigit 6.6 liter per individ och år;
motsvarande siffror äro för åren 1896—1900 8 liter och för åren 1901
—1905 7.6 liter. Då under tiden 1901—1911 befolkningstillväxten pr
år i medeltal varit allenast 0.7 procent, kan det sägas, att den totala
brännvinsförbrukningen minskats i nästan samma proportion som förbrukningen
per individ och år. Detta framgår jämväl av tabell V.

De i denna tabell lämnade uppgifterna hava hämtats ur kontrollstyrelsens
berättelser, och bar för jämförelses skull siffror meddelats
jämväl rörande förbrukningen av skattepliktiga maltdrycker.

Tabell V. Förbrukning av brännvin och skattepliktiga maltdrycker

i Sverge 1901—1911.

År	Brännvin å	50 °/o	Skattepliktiga maltdrycker
Liter	Pr individ liter	Hektoliter	Pr individ liter
1901 .......................	44,538,905	8.7
1902 .......................	40,619,729	7.-S	—	—
1903 ........................	38,904,979	7.5	—	—
1904 (1903/04) ............	36,806,959	7.0	1,404,878	26.0 7
1906 (1904/05) ............	37,314,693	7.1	1,532,061	29.il
1906 (1905/06) ............	39,361,649	7.2	1,495,115	28.23
1907 (1906/07) ............	39,656,781	7.4	1,478,904	27.70
1908 (1907/08) ............	36,024,768	6.6	1,428,472	26.56
1909 (1908/09) ............	32,931,842	6.1	1,319,763	24.31
1910 (1909/10) ............	36,273,943	6.'';	1,053,671	19.8 2
1911 (1910/11) ............	36,880,464	6.6	1,135,194	20.5 5

Nedgången i brännvinsförbrukningen under periodens sista år
torde stå i samband med den växande nykterhetsrörelsen, men jämväl
med de genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning pålagda restriktionerna
särskilt ifråga om brännvinsförsäljning på landsbygden. Då sålunda
redan nu gällande, i många avseenden ofullkomliga lagstiftningtorde
hava medverkat till minskning i brännvinsförbrukningen, synes
man av en mera effektiv lagstiftning kunna vänta sig en långt betydligare

nedgång i förbrukningen. Det kan jämväl förtjäna att erinras därom,
att brännvinsförbrukningen i Norge tidigare varit större, men under det
senaste trettiotalet år varit högst 3.6 liter.

Under förutsättning, att brännvinstillverkningsavgiften icke höjes
och att allt brännvin belägges med en likformig försäljningsskatt av 40
öre per liter, skulle med en folkmängd av 5 Va miljoner inkomsterna av
bränn vinsm edlen, vilka ju hittills utgjort den ojämförligt största delen av
statens rusdrycksinkomster, komma att nedgå med cirka 5 miljoner kronor
för varje liter brännvin per individ och år, som förbrukningen minskas.

Staten synes därför hava alla skäl att räkna med väsentligt
minskade inkomster av rusdrycksmedlen, även om detta skulle i någon
män kunna kompenseras genom de av rusdrycksmedelskommittén antydda
åtgärderna, att vissa grenar av rusdryckshanteringen, som nu handhavas
av enskilda och bereda dem ekonomiska fördelar, omhändertoges av staten.

Kommittén finner det sålunda vara synnerligen välbetänkt, att
staten nu begränsar sitt ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen
och samtidigt vidtager åtgärder, varigenom detta beroende kan nedbringas
och efter hand avvecklas. Det torde nämligen allmänt erkännas,
att det varken är möjligt eller ens lämpligt att på en gång genomföra
statens frigörelse från dess beroende av rusdrycksmedlen.

Under ärendets behandling hava framställts tre olika förslag till
lösning av föreliggande fråga. Rusdrycksmedelskommitténs majoritet
har sålunda föreslagit, att det skulle fastställas ett visst belopp av statens
rusdrycksmedelsinkomster, vilket skulle få användas för statsregleringens
behov, men att överskottet skulle fonderas. Minoriteten inom nämnda
kommitté har ansett, att majoritetens förslag om eu maximibegränsning
ej vore tillräcklig utan borde kompletteras med bestämmelser om automatisk
nedsättning av maximibeloppet vid varje tillfälle, som statsinkomsterna
sjunka under detsamma. Slutligen hava några myndigheter
och Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling förordat en
successiv avskrivning av statens beroende av rusdiycksmedlen efter
ungefär samma grunder som nyssnämnda kommittéminoritet angivit
i motiveringen till den vid betänkandet fogade reservationen.

dock eu dylik avskrivningsplan under nuvarande förhållanden hos många
väcka betänkligheter och motstånd. Det synes därför vara klokt och
lämpligt, att man väljer en annan väg, som bereder några av de fördelar,
som en successiv avveckling skulle medföra, utan att på förhand
bestämma storleken av avskrivningsbeloppen.

Det av rusdrycksmedelskommitténs majoritet framställda förslaget
innebär, såsom ovan omnämnts, allenast att stegringen av statsinkomsterna
från rusdryckshanteringen avklippes genom fastställande av ett visst
belopp, utöver vilket dessa inkomster icke skulle få användas för statsregleringsändamål.
Till stöd för eu dylik åtgärd anför kommittén, att
därigenom en ur nykterhetssynpunkt mera effektiv förhöjning av rusdrycksbeskattningen
skulle kunna äga rum, utan att man därigenom
ökade budgetens beroende av rusdrycksmedlen samt att vissa grenar av
rusdryckshanteringen, som nu handhavas av enskilda, skulle kunna omhändertagas
av staten likaledes utan fara för att statens ekonomiska
beroende av nämnda hantering ytterligare ökades.

Rusdrycksmedelskommittén har sålunda ansett den föreliggande
uppgiften bestå däri, att man borde förhindra en ökning av statens
beroende, och då kommittén jämväl hyst den uppfattningen, att statens
rusdrycksinkomster i framtiden skulle komma att stiga eller åtminstone
att inflyta med ungefär samma belopp som hittills, har kommittén vid
bestämmandet av maximigränsen räknat med statens nuvarande rusdrycksmedelsinkomster
enligt den sista riksstat, som förelåg då kommittén
avgav sitt förslag. Till beloppet av dessa inkomster har sedan lagts
summan av de ersättningar, som staten efter rusdrycksmedelskommitténs
förslag första året skulle utbetala för indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen,
varigenom summan 40,800,000 kronor erhållits såsom
maximigräns, dock att de av Riksdagen beslutade utgifterna för främjande
av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder samt
vederlagen för nedlagda utskänkningsrättigheter, tillsammans beräknade
till omkring 250,000 kronor, därjämte skulle bestridas av influtna brännvinsförsäljningsmedel.
Då det är sannolikt, att anslaget till främjande
av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens följder inom en
snar framtid kommer att ej obetydligt ökas, i synnerhet därest frågan
om internering av alkoholister vinner sin lösning, torde den verkliga
maximigränsen enligt rusdrycksmedelskommitténs förslag komma att
bliva betydligt högre än 40,800,000 kronor.

Rusdrycksmedelskommittén har sålunda begränsat sin uppgift till
att förhindra en stegring av statens nuvarande ekonomiska beroende
av rusdryckshanteringen. Enligt nykterhetskommitténs mening innebär

emellertid ett ordnande av dessa förhållanden, att man, i avvaktan på
en ny rusdryckslagstiftnings verkningar i finansiellt hänseende, icke
blott förhindrar en stegring i statens beroende av förberörda medel,
utan även dels redan från början söker minska detsamma, dels ock
bereder möjlighet att i mån av konsumtionens minskning ytterligare
nedbringa beroendet.

På grund härav kan nykterhetskommittén icke förorda rusdrycksmedelskommitténs
förslag ifråga om maximibegränsningen, utan anser till
en början att till grund för beräkningen av denna gräns bör läggas
ett medeltal av det allmännas inkomster under en följd av år.

Statsverkets inkomster av rusdryckshanteringen pålagda skatter
och avgifter under senast förflutna tio år framgå av nedanstående tabell
VI a och b.

Såsom framgår av dessa tabeller har den behållna summan av statsverkets
inkomster av rusdryckshanteringen under perioden att uppvisa
ganska växlande belopp. De två första åren, under vilka brännvinstillverkningsskatten
ännu utgick med 50 öre per liter samt punsch- och
maltskatterna icke voro pålagda, äro inkomstbeloppen låga i jämförelse
med inkomsterna under de senare åren av perioden. Det högsta in -

Tabell Via. Statens inkomster av skatter,

Å r	Influten bränn-vins tillverk -ningsskatt Kr.	B e r ä k	nåd tulli nl	.omst	Summa beräk-nad tullin-komst Kr.
av brännvin, sprit och. likör Kr.	av vin Kr.	av malt-drycker Kr.
1902 .........	19,550,923	2,395,753	2,068,479	14,103	4,478,335
1903 .........	20,850,392	3,652,142	2,990,234	16,188	6,658,564
1904 .........	24,522,820	2,280,377	2,348,500	21,238	4,650,115
1905 .........	24,508,086	2,544,520	2,386,056	22,850	4,953,426
1906 .........	27,156,221	2,737,352	2,624,963	19,768	5,382,083
1907 ........	26,575,367	2,963,636	2,579,447	19,059	5,562,142
1908 .........	24,458,555	2,815,357	2,266,017	22,932	5,104,306
1909 .........	22,486,704	2,695,541	2,058,811	38,013	4,792,365
1910 .........	24,413,892	2,941,834	2,235,820	47,132	5,224,788
1911 .........	24,410,473	3,025,835	2,115,153	43,835	5,184,823
	238,933,433	28,052,347	23,678,480	265,118	51,990,945

komstbeloppet uppvisar året 1906, under det att inkomsterna under
slutet av perioden, trots att maltskatten undergått en betydande höjning,
icke fullt nått upp till 1906 års inkomster.

Växlingarna i avkastningen av rusdrycksbeskattningen synes kommittén
tala för, att man till grund för det medeltal, som skulle
utgöra maximibegränsningen, lägger statsinkomsterna under en längre
tillbaka liggande period, och då till grund för ersättningarna lagts
tioårsperioden 1901/02—1911, synes det ifrågavarande medeltalet böra
uträknas för motsvarande period.

Under sistförflutna period hava visserligen tillkommit nya former
för rusdrycksbeskattningen och förut utgående skatter till sitt grundbelopp
blivit höjda, men detta utgör efter kommitténs mening intet
hinder för att denna period lägges till grund för beräknandet av
maximibegränsningen. Då nämligen syftet med begränsningen väsentligen
är att inrätta statsekonomien med hänsyn till väntad minskning
av förbrukningen av samtliga slags rusdrycker och därmed ock statens
samtliga inkomster av rusdryckshanteringen, torde man böra anse
samtliga skatter å olika slags rusdrycker såsom en enhetlig inkomstkälla.

Vidkommande uträknandet av medeltalet för den ovannämnda

avgifter och tullar pålagda rusdryckerna.

Influ maltskatt (sedan restitution för malt f råndragits) Kr.	ten puns diskatt Kr.	Summa Kr.	Avdrag (enligt nedanstående specifikation tabell VI b) Kr.	Återstod Kr.	Återstod efter avdrag av be-räknad tull-inkomst Kr.
		24,029,258	1,895,551	22,133,707	17,655,372
142,647	38,774	27,690,377	1,731,384	25,958,993	19,300,429
3,211,130	1,296,652	83,680,717	3,123,341	30,557,376	25,907,261
3,082,434	1,307,110	33,851,056	3,345,217	30,505,839	25,552,413
3,085,183	1,459,263	37,082,750	3,751,183	33,331,567	27,949,484
3,041,745	1,558,389	36,787,643	3,768,182	32,969,461	27,407,319
2,923,421	1,593,036	34,079,318	3,925,748	30,153,570	25,049,264
2,897,353	1,559,697	31,736,119	4,164,553	27,571,566	22,779,201
5,153,069	1,693,655	36,485,402	3,592,299	32,893,103	27,668,317
5,062,494	1,743,532	36,401,322	3,340,604	33,060,718	27,875,895
28,599,476	12,250,108	331,773,962	32,638,062	299,135,900	247,144,955

Tabell VI b. Specifikation å restitutioner och kontrollkostnader.

Å r	Restitution för denaturerat brännvin Kr.	Restit. tull för brännvin och. punsch (approx.) Kr.	Kontroll-kostnader vid brännvins- och maltdrycks-kontrollen Kr.	1 1 Summa Kr.
1902 ..............................	1,407,016	94,550	393,985	1,895,551
1903 .............................	1,243,088	37,892	450,404	1,731,384
1904 ..............................	1,998,398	272,510	852,433	3,123,341
1905 ..............................	2,396,662	107,667	840,888	3,345,217
1906 .............................	2,719,962	207,463	823,758	3,751,183
1907 ..............................	2,770,178	171,310	826,694	3,768,182
1908 ..............................	3,078,698	75,316	771,734	3,925,748
1909 ..............................	3,317,891	139,509	707,153	4,164,553
1910 .............................	2,770,082	147,648	674,569	3,592,299
1911 ..............................	2,548,402	134,355	657,847	3,340,604
	24,250,377	1,388,220	6,999,465	32,638,062

perioden anser nykterhetskommittén i likhet med rusdrycksmedelskommittén
och på de av densamma anförda grunder (sid. 124), att tullinkomsterna
icke böra härvid medtagas.

Statsverkets inkomster av rusdrycksbeskattningen hava, om man
frånräkna!’ tullinkomsten å rusdryckerna, under tioårsperioden uppgått
till 279,783,017 kronor. Härifrån bör dock dragas restitution för denaturerat
brännvin, restituera^ tull för brännvin och punsch samt kostnaderna
för brännvins- och maltdryckskontrollen för att erhålla statsverkets
behållna inkomst under perioden eller 247,144,955 kronor.

Vid genomförande av en begränsning av de för statsregleringens
behov disponibla inkomsterna av rusdrycksbeskattningen böra emellertid
jämväl försäljningsavgifterna och försäljningsvinsten, sedan dessa indrägt
till statsverket, medräknas. Dessa inkomster uppgingo under
perioden till 139,252,800:7 4 (se ovan sid. 22) —härvid har fråndragits
1 kvartal från det av 5 kvartal bestående försäljningsåret 1907/08. Det
belopp, vartill statsinkomsterna efter ovan angivna förfaringssätt begränsas,
skulle sålunda bliva V10 (247,144,955 + 139,252,801) = 38,639,776.
Denna summa, vederbörligen avrundad, skulle sålunda beteckna maximigränsen,
intill vilken åtminstone under åren 1915 —1918 till statsverket
influtna rusdrycksmedel årligen få tagas i anspråk för den ordinarie
statsregleringens behov. Om man emellertid utgår från att bränn -

vinstillverkningsavgift, maltskatt och punschskatt, vilka även förut varit
disponibla för nämnda behov, under de närmaste åren komma att uppgå
till ungefär samma belopp som under år 1911 och om man vidare
bortser från de ersättningsbelopp, som äro avsedda att täckas med indragna
brännvinsförsäljningsmedel, så skulle, med antagande av ovannämnda
maximigräns, det belopp av brännvinstillverkningsskatt, maltskatt
och punschskatt, som Unge disponeras för statsregleringsändamål,
med ej mindre än omkring 2 V2 miljoner kronor understiga samma belopp
under år 1914. Med hänsyn härtill har kommittén funnit skäligt avrunda
ovannämnda summa, 38,639,776 kronor, uppåt till 39 miljoner kronor.

I likhet med minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén anser
nykterhetskommittén, att begränsningssiffran bör ställas i en sådan relation
till nykterhetens framsteg bland befolkningen, att statens genom
ifrågavarande siffra uttryckta minskade beroende av rusdrycksmedlen
blir en direkt och automatiskt inträffande följd av rusdrycksförbrukningens
minskande.

Det av reservanterna föreslagna sättet för bestämmande av den
nedåt rörliga begränsningen torde emellertid under vissa omständigheter
kunna medföra alltför häftiga kastningar i budgeten. Om under
något år statsinkomsterna av rusdrycksmedlen betydligt nedginge av
anledning som vore främmande för nykterhetsfrågan, såsom t. ex. fallet
var under året 1909, skulle enligt minoritetens förslag en ny begränsningssiffra
hava nåtts, vilken emellertid icke behövde vara en följd av
nykterhetens framsteg bland befolkningen. För att förebygga inverkan
av dylika tillfälliga omständigheter, har kommittén ansett att begränsningssiffran
bör minskas allenast för det fall, att medeltalet av statens
samtliga inkomster av rusdrycksmedlen under en viss tid understiger
den gällande begränsningssiffran. Den tid, för vilken ett dylikt medeltal
skulle beräknas, synes lämpligen kunna fastställas till tre år, och hava
kommitterade tänkt sig följande förfaringssätt. Då Riksdagen år 1918
fastställer riksstaten för år 1919, uträknas, huruvida medeltalet av de
under åren 1915, 1916 och 1917 influtna rusdrycksmedelsinkomsterna —
både de som disponerats för statsregleringens behov och de, som avsatts
för fondering — understigit det fastställda begränsningsbeloppet. År
detta fallet, blir det sålunda erhållna medeltalet begränsningssiffra. Vid
riksstatens uppgörande varje följande år verkställes liknande uträkning
rörande medeltalet för de närmast föregående tre åren och fastställes
med ledning därav en ny begränsningssiffra, om medeltalet visar sig
vara lägre än den gällande siffran.

Bihang till Riksdagens Protokoll 1913. 1 sand. Bilaga. 5 •

V. Sättet för fonderingen av överskjutande rusdrycksmedel
och användningen av dessa medel.

Efter rusdrycksmedelskommitténs förslag- skulle de belopp av
inflytande rusdrycksmedel, som överskjuta den summa av 40,800,000
kronor, vilken skulle få användas för statsregleringens behov, avsättas
till en särskild fond. Beträffande de ändamål, för vilka den föreslagna
fonden eller dess avkastning finge användas, har rusdrycksmedelskommittén
icke funnit sig böra avgiva något annat förslag, än att det
syntes kommittén böra tillkomma Kungl. Maj: t och Riksdagen att däröver
gemensamt besluta. Fonden skulle göras räntebärande och förvaltas
av statskontoret efter de särskilda föreskrifter, Kungl. Maj:t
meddelar. Den årliga avkastningen skulle efter avdrag av förvaltningsomkostnaderna
tilläggas fondens kapital och lika med detta förräntas.

Emot rusdrycksmedelskommitténs förslag i detta avseende hava
avgivits två reservationer. Kommitténs ordförande, hr Odelberg, har
ansett det kunna ifrågasättas, huruvida det vore förenligt med en sund
statshushållning att för icke klart insedda ändamål årligen avsätta betydande
belopp, under det att nya skattekällor måste uppsökas för att
erhålla medel till bestridande av statens nödvändiga utgifter. Aven
om det hade framhållits, att avsevärda belopp vore behövliga, då det
en gång skulle genomföras ett allmänt rusdrycksförbud i vårt land och
att man därför i tid borde vidtaga åtgärder för samlande av medel,
kunde han icke biträda kommitténs förslag i fråga om fonderingen, då han
icke ansåg ett allmänt rusdrycksförbud genomförbart eller gagneligt.

I. den andra av dessa reservationer har minoriteten inom rusdrycksmedelskommittén
yrkat, att det i en särskild förordning skulle fastställas
regler för fondens bildande och användning. Om nämligen majoritetens
förslag skulle realiseras, komme det efter minoritetens mening otvivelaktigt
att föreligga en stor frestelse för statsmakterna att under tider med
dåliga konjunkturer anlita fonden för täckande av möjligen uppkommande
brist i statsregleringen, och vid sådant förhållande kunde det med skäl
ifrågasättas, om staten genom majoritetens förslag vore i någon större utsträckning
frigjord från det ekonomiska beroendet av rusdrycksmedlen.
Liksom de medel, varav fonden bildats, icke skulle få användas för stats -

regleringsändamål, borde icke heller fonden eller dess avkastning få användas
härtill, utan i främsta rummet till sådana uppgifter vid genomförande
av en ny nykter!] etslagstiftning, som förutsätta ekonomisk reglering.
Vid en framtida reglering och avveckling av rusdryckshanteringen
komme avsevärda belopp troligen att erfordras för olika ändamål, och
naturligast vore då enligt minoritetens mening att för dessa ändamål
använda den fond, som under tiden förut samlats av överskjutande rusdrycksmedel.
1 överensstämmelse med denna uppfattning har minoriteten
utarbetat förslag till en förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Det stora flertalet myndigheter hava antingen lämnat förslaget utan
anmärkning eller tillstyrkt detsamma. Eu del myndigheter hava (bil. I
sid. 155) emellertid avstyrkt förslaget om fondering huvudsakligen med
åberopande av de skäl, som blivit av reservanten hr Odelberg anförda.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län har därjämte anfört,
att då det icke gärna kunde tänkas, att allmänt spritförbud skulle
på eu gång genomföras, utan en längre övergångstid fastställas, borde
en fondering rimligen beslutas endast i samband med beslut om dylikt
förbud.

Nykterhetskommittén vill för sin del tillstyrka bildandet av en
fond av rusdrycksmedel, då det i samband med genomförande av en mera
restriktiv lagstiftning torde kunna uppstå spörsmål av ekonomisk natur,
till vilkas lösning det torde vara välbetänkt att redan nu reservera medel.
En fondering av överskottet av statens rusdrycksmedel torde sålunda
vara på sin plats och väl förenlig med klok statshushållning, även
om man icke skulle räkna med genomförande av allmänt rusdrycksförbud.
Aven om fonden möjligen icke skulle komma att visa sig tillräcklig
för att lösa alla med en mera ingripande nykterhetslagstiftning sammanhängande
ekonomiska spörsmål, torde dock möjliggöras eu friare prövning
av dylika lagstiftningsfrågor, om eu fondering av överskjutande
rusdrycksmedel ägt rum.

Nykterhetskommittén anser därjämte, på de av minoriteten angivna
skal, att bestämmelserna angående fonden böra sammanfattas i en särskild
förordning, vartill kommittén har utarbetat förslag (bil. C.).

VI. Förslagen till ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i
brännvinsförsäljningsförordningen jämte övergångsstadganden.

I anslutning till sitt förslag om indragning till statsverket av
brännvinsförsäljningsmedlen, har rusdrycksmedelskommittén föreslagit
vissa ändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning. Emot detta
förslag har en av kommitténs ledamöter, hr Ostberg, anfört reservation
och yrkat, att icke kontrollstyrelsen, såsom föreslagits av rusdrycksmedeiskommittén,
utan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte tillerkännas
befogenhet att besluta om ansvarsfrihet för bränn vinsförsäljningsbolagen.
Efter reservantens mening äger Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
på grund av kännedom om ortsförhållandena större förutsättningar
än kontroll styrelsen att säkert bedöma därvid förekommande frågor, och
åberopar reservanten till stöd för sin uppfattning jämväl att Eders
Kungl. Maj:ts befallniugshavande redan nu har sådan befogenhet i de
fall, då ansvarsfrihet vägras av kommun, landsting eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Reservanten har vidare ansett, att kommitténs
förslag om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,
efter vilken såväl kontrollstyrelsen som Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande skulle äga att lämna bolagen föreskrifter beträffande
inköp av fastighet eller mera omfattande förändrings vidtagande
inom redan förvärvad fastighet icke vore lämpligt, då bolagen därigenom
komme under kontroll av tvenne olika myndigheter — ett förhållande,
som skulle giva anledning till konflikter, då olika meningar
gjorde sig gällande. Efter reservantens mening borde det därför tillkomma
allenast Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att lämna
bolagen föreskrifter i nämnda avseende.

Såsom framgår av de inkomna yttrandena (bil. I sid. 162 ff.), har
ett antal myndigheter anslutit sig till den uppfattning, som i den ovannämnda
reservationen gjorts gällande.

Yad först beträffar de framställda anmärkningarna mot 15 § 3 mom.
i brännvinsförsäljningsförordningen finner kommittén dem i viss grad
äga berättigande. Enligt det av rusdrycksmedelskommittén framställda
förslaget skulle det möjligen kunna leda till tvistigheter mellan kontrollstyrelsen
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, om befogenhet
medgåves dessa båda myndigheter att var för sig självständigt pröva

bolags ansökning att få inköpa fastighet eller utföra större ändringsarbete
inom redan förvärvad fastighet. I olikhet med de myndigheter,
som anslutit sig till reservantens uppfattning har det emellertid icke
synts kommittén lämpligt, att befogenheten att pröva dylika ansökningar
tillerkändes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande. Åven om
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna anses äga större förutsättningar
för bedömande av dessa mera lokala frågor, har det dock synts
kommittén önskligt, att sedan indragning till statsverket av brännvinsförsäljningsmedlen
ägt rum, det lämnades en central förvaltningsmyndighet
tillfälle att avgöra dylika ansökningar. Först härigenom vinnes den
önskvärda enhetligheten i behandlingen av dylika frågor, och torde
kontrollstyrelsen, som redan nu äger viss befogenhet att utöva tillsyn
över brännvin shandeln, vara den bland de centrala myndigheterna,
som bäst lämpar sig för uppgiften i fråga. Då det emellertid å andra
sidan jämväl är önskligt, att de lokala synpunkterna få tillfälle att i
största möjliga grad göra sig gällande, har kommittén ansett, att Eders
Kungl. Maj ds befallningshavande liksom de av rusdrycksmedelskommittén
föreslagna lokala myndigheterna (stadsfullmäktige, resp. allmän
rådstuga och kommunalstämma) böra avgiva yttranden över bolags
ansökningar i det förberörda avseendet, vilka yttranden givetvis komma
att ligga till grund för kontroll styrelsens beslut i ärendet. Genom
detta kommitténs förslag, vilket ansluter sig till de synpunkter, som
framförts av Eders Kungl. Maj ds befallningshavande i Örebro län,
undvikes den i de inkomna yttrandena överklagade otydligheten i stadgandet,
samtidigt som man vinner de fördelar, som av rusdrycksmedelskommittén
avsetts genom att medgiva central myndighet befogenhet att
pröva inkomna ansökningar.

På grund av kommitténs ovan angivna uppfattning ifråga om
lämpligheten att åt central myndighet inrymma ett slags högsta tillsyn
över brännvinsbolagen, har kommittén icke kunnat biträda den av reservanten
anförda uppfattning ifråga om sättet för ansvarsfrihets beviljande
åt bolagen.

Ifråga om sammansättningen av bolagens styrelser har rusdrycksmedelskommittén
ansett vissa ändringar påkallade på grund av den föreslagna
indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen, och innebär kommitténs
förslag, att den av styrelseledamöterna, som hittills utsetts av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, hädanefter skulle komma att utses
av Eders Kungl. Majrts befallningshavande. Det särskilda ombud, som Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande hittills haft såsom representant i bolagsstyrelserna,
skulle därför icke vidare behöva ifrågakomma. Rusdrycksmedelskommittén
har däremot icke föreslagit någon ändring ifråga om
antalet av de ledamöter, som utses av bolagen.

Av de i ärendet hörda myndigheterna ha landstinget i Malmöhus
län samt magistraten i Skövde ansett att ändring jämväl borde vidtagas
i sammansättningen av bolagsstyrelserna i den riktning, att de av bolagsdelägarne
utsedda styrelseledamöternas antal minskades, och framhålla
dessa båda myndigheter, att det synes som om städerna, vilka hava att
bestrida samtliga utgifter för fattigvård och ordningsväsen, hava ett
sådant intresse av dit förlagda bolags förvaltning, att de borde tillerkännas
inflytande på bolagens skötsel.

Då kommittén hyser den uppfattningen, att det allmänna med
hänsyn till bolagens uppgift bör hava avgörande inflytande på deras
förvaltning, och sålunda funnit de av nämnda myndigheter framförda
skäl hava fog för sig, har kommittén på grund därav ansett, att man
redan nu, innan förslag till en reformering av rusdrycksförsäljningsförordningarna
föreligger, bör kunna vidtaga en sådan förändring i
bolagsstyrelsernas sammansättning, att jämväl åt de kommuner, där
bolaget utövar sin verksamhet, beredes inflytande på bolagens förvaltning.
I sådant syfte hava två olika sätt blivit ifrågasatta dels att
styrelseledamöternas antal ökas till sex, dels ock att nuvarande antal
bibehålies men att en av de ledamöter, som nu väljas av bolagets
delägare, utses av kommunalstyrelsen i vederbörande kommun. I det
förra fallet skulle tre styrelseledamöter, såsom hittills, utses av
bolagets delägare, en av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, eu av
landstinget samt en av den kommun, i vilken bolaget utövar sin verksamhet.
Denna anordning skulle emellertid föra med sig den olägenheten,
att vid besluts fattande inom bolaget tre styrelseledamöter skulle
kunna komma att stå emot tre, till följd varav särskilda bestämmelser
skulle erfordras för att reglera förfärandet vid besluts fattande. Kommittén
har med hänsyn härtill ansett det vara lämpligast, att styrelseledamöternas
nuvarande antal bibehålies, liksom också att såväl Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande som landstinget utse var sin styrelseledamot
— detta på de skäl, som blivit av rusdrycksmedelskommittén
i dess betänkande å sid. 128 angivna. Under sådana förhållanden synes
antalet av bolagsdelägarnes styrelseledamöter böra minskas till två, varigenom
plats beredes för en styrelseledamot, utsedd av den kommun,
där brännvinsförsäljningsbolaget är beläget.

Vissa myndigheter (bil. 1 sid. 162 ff.) hava framhållit, att vid en eventuell
upplösning av brännvinsförsäljningsboiag dess nettotillgångar böra
fördelas i enlighet med 1905 års förordning, då det icke kan vara med
rättvisa och billighet överensstämmande att låta staten utan någon som
helst ersättning vinna äganderätten till de stundom rätt betydande nettotillgångar
åtskilliga bolag under årens lopp förskaffat sig.

Innan 1905 års brännvinsförsäljningsförordning genomfördes, hava
en del brännvinsförsäljningsboiag av uppkomna vinstmedel, vilka skolat
utbetalas till vinstberättigade korporationer, bildat fonder och inköpt
fastigheter. Den omfattning, i vilken detta ägt rum, undandrager sig
för närvarande prövning, då utredning härom icke föreligger. Emellertid
torde sålunda av vinstmedel bildade fonder och för vinstmedel inköpta
fastigheter förekomma endast i ett mindretal kommuner, där brännvinsförsäljning
är tillåten.

_ Huru vid bolags upplösning skall förfaras med dylika medel stadgas
i 21 § i gällande brännvinsförsäljningsförordning, enligt vilken, såvida
ej . annorlunda i laga ordning bestämts, jämväl det överskott av
bolags tillgångar, som kan uppstå sedan bolagets samtliga skulder blivit
guldna, samt de av delägarna tillskjutna medel återbetalats, skall fördelas
efter de fördelningsgrunder, som i 25 § av samma förordning äro
närmare angivna.

I likhet med de ovannämnda myndigheterna anser nykterhetskommittén
det vara rättvist och billigt, att vid indragningen till statsverket
av brännvinsförsäljningsmedlen de medel, som utgöras av hos
bolagen innestående, i fastigheter eller fonder nedlagda, under tidigare
år än senaste försäljningsår icke uttagna vinstmedel gå till fördelning
efter de i 21 § jämförd med 25 § av gällande brännvinsförsäljningsförordning
fastställda grunder.

Den ifrågavarande fördelningen kan emellertid tänkas ske på flera
olika sätt, nämligen bland annat antingen så att, samtidigt som utdelning
av försäljnings- och vinstmedel sista gången enligt nu gällande
grunder äger rum, av statsmedel utbetalas vad som efter 21 § i brännvinsförsäljningsförordningen
tillkommer de ersättningsberättigade korporationerna,
eller så att först vid bolagets upplösning ifrågavarande överskott
utbetalas efter en samtidigt med indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen
verkställd värdering. Då emellertid denna senare
inlösningsform bland annat torde nödvändiggöra bestämmelser beträffande
den värdestegring och värdeminskning, som bolagens tillgångar
undergått under tiden från brännvinsmedlens indragning till bolagets
upplösning, kommer den att påkalla mera invecklade bestämmelser, än

vad saken kräver. På grund härav har kommittén stannat vid att förorda
det förstnämnda tillvägagångssättet.

Då, såsom förut omnämnts, en del av de i bolagen innestående
vinstmedlen äro nedlagda i fastigheter, erfordras närmare bestämmelser
rörande den grund, efter vilken dylika vinstmedel skola utbetalas.
Otvivelaktigt skulle beloppet av dessa medel bäst kunna fastställas efter
en förutgången särskild värdering av fastigheterna. Emellertid torde
det måhända kunna visa sig tillräckligt att ersättningarna beräknas
efter taxeringsvärdet eller fastigheternas bokförda värde. Närmare bestämmelser
i nu angivna avseende torde lämpligast kunna utlärdas av
Eders Kungl. Maj:t.

Bestämmelserna om utbetalande av ersättning för de nämnda, i
bolagen nedlagda vinstmedlen har kommittén givit formen av övergångsstadgande
till de föreslagna ändringarne i brännvinsförsäljningsförordningen.
Samtidigt med det den sista utdelningen av vinstmedel enligt
gällande bestämmelser äger rum, skulle till de efter 25 § i 1905 års
brännvinsförsäljningsförordning ersättningsberättigade korporationerna
och efter de i nämnda stadgande angivna grunder av statsmedel utbetalas,
vad som brännvin sförsäljningsbolag enligt 1913 års bokslut äger i överskott
utöver den sammanlagda summan av bolagets skulder, delägarnas
kapital jämte ränta samt årets vinstmedel. Eders Kungl. Maj:t skulle
vara berättigad att av tillgängliga medel verkställa ifrågavarande utdelning
för att sedermera ersätta dessa förskotter med till staten inflytande
vinstmedel. Sedan ifrågavarande åtgärder genomförts, böra i framtiden
vid bolags upplösning de i bolagen på dylikt sätt innestående, i fastigheter
eller fonder nedlagda statsmedel överföras till statsverkets fond
av rusdrycksmedel.

Det av rusdrycksmedelskommittén framlagda förslaget till övergångsstadganden
har nykterhetskommittén låtit undergå en formell omarbetning
i anledning av den av hr Hegardt avgivna reservationen.

Såsom framgår av bil. I sid. 170—171 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Kristianstads län föreslagit sådan ändring i gällande
författningar om beskattning, att försäljningsmedel icke skulle kunna

beskattas. Ehuru kommittén finner den sålunda förebragta frågan vara
förtjänt av beaktande, har kommittén icke funnit sig böra i detta sammanhang
upptaga densamma, då den till sin natur är en skattefråga.

I övrigt har kommittén icke funnit rusdrycksmedelskommitténs
betänkande och förslag samt de i anledning därav avgivna utlåtandena
och yttrandena föranleda till kommitténs åtgärd eller uttalande.

I behandlingen av förevarande ärende har ledamoten i kommittén
professorn Torsten Ludvig Thunberg icke deltagit på grund av att han
utfört annat av kommittén meddelat uppdrag.

Av vad sålunda anförts framgår, att nykterhetskommittén funnit
sig böra i huvudsak tillstyrka rusdrycksmedelskommitténs förslag, dock
med följande jämkningar nämligen,

beräkningen av ersättningarna till städer

l:o) att till grund för
och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap lägges perioden
1901/02—1911,

att avskrivningen av ersättningsmedlen till städerna fortsättes efter
år 1921 med VäD årligen, så att den s. k. stadsandelen med året 1935
är fullständigt indragen,

att till köping utgående ersättning indrages från och med år 1927,
även om köping före denna tid erhåller stadsrättigheter eller inom
samma tid inkorporeras med stad;

2:o) att till grund för beräkningen av det maximibelopp av rusdrycksmedel,
som få användas för statsregleringens behov, första gången
lägges medeltalet av det allmännas inkomster av rusdryckshanteringen,
med undantag av tullmedel, under perioden 1901/02—1911, avrundat
till 39,000,000 kronor,

att därefter, därest medeltalet av ovannämnda inkomster under
tre på varandra följande år understiger gällande maximibelopp, detta
sättes lika med nämnda medeltal,

att bestämmelserna beträffande fonden sammanfattas i särskild förordning; Bihang

till Riksdagens Protokoll 1913. 1 samt. Bilaga.

3:o) att kontrollstyrelsen erhåller befogenhet att avgöra från bolag
inkomna ansökningar om inköp av fastighet eller om vidtagande av
mera omfattande förändring inom redan förvärvad fastighet,

att den kommun, där försäljningsbolag utövar sin verksamhet, får
utse medlem av bränn vinsförsäljningsbolags styrelse,

att de i bolagen innestående, i fastigheter eller fonder nedlagda,
under tidigare år än senaste försäljningsår icke uttagna vinstmedel gå
till fördelning mellan vinstberättigade korporationer samtidigt med indraenine-en
av brännvinsmedlen till statsverket.

De av nykterhetskommittén ifrågasatta ändringarna hava införts
i de till detta utlåtande fogade

förslag till förändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i brännvinsförsäljningsförordningen
jämte övergångsstadganden (bil. A),

förslag till förordning angående ersättning till städer och vissa
köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket indragna
brännvins försälj ningsmedel (bil. B) samt

förslag till förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel
(bil. C).

Undertecknade Byström och Karlsson hava ifråga om ersättningen
till städerna för indragna brännvinsförsäljningsmedel inom kommittén
anfört avvikande mening såsom framgår av bifogade särskilda yttranden.

Stockholm den 15 december 1912.

1YAN BRATT
CARL EKMAN
K. G. KARLSSON

J. BYSTRÖM
OLLAS A. ERICSSON
JAKOB PETTERSSON

Underdånigst

S. H. KVARNZELIUS

OSKAR EKLUND
BERNH. ERIKSSON
EMILIE RATHOU

Einar J:son Thulin.

Bil. A.

Förslag

till

förändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i bränn vinsförsälj ningsförordningen
jämte övergångsstadganden.

15 §.

1. Lika med rusdrycksmedel skommitténs förslag.

2. » » » »

3. Bolag må icke inköpa fastighet eller inom redan förvärvad
fastighet vidtaga annan mera omfattande förändring än den, som
påkallas av fastighetens underhåll eller rörelsens behöriga utövande,
utan samtycke av kontrollstyrelsen, sedan Kungl. Maj-.ts befallningshavande
och stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga
samt å landet kommunalstämman avgivit yttrande.

Bolag må icke förhyra andra lägenheter än dem, vilka äro
behövliga för den rörelse, som bolaget självt utövar; icke ingå hyreseller
andra affärsavtal med enskilda styrelseledamöter i bolaget, ej heller
låta avlöningen vare sig till styrelsen eller till de hos bolaget anställda
personer vara beroende på omsättningen av brännvin, vin eller maltdrycker
eller utgå med viss del av vinsten.

4. Bolags delägare skola vara minst nio, av vilka åtminstone
sex böra vara boende å den ort, där bolagets styrelse har sitt säte.
Bolags styrelse skall bestå av fem ledamöter, av vilka två utses av
delägarna i bolaget, en utses i stad av stadsfullmäktige, eller där sådana
ej finnas, allmän rådstuga och å landet av kommunalstämman, en av
Kungl. Maj:ts befallningshavande och en av landstinget, dock att i stad,
som icke deltager i landsting, stadsfullmäktige utse jämväl den ledamot,
som eljest skulle av landstinget väljas. På enahanda sätt utses jämväl
fem suppleanter. Därest å landet eller i stad, som deltager i landsting,
nytt bolag bildas å tid, då landstinget icke är samlat, må ordföranden

i landstinget äga att utse en person att under tiden, till dess styrelseledamot
blivit av näst sammanträdande landsting utsedd, vara ledamot
i styrelsen.

Av Kungl. Maj:ts befallningshavande, landsting, stadsfullmäktige
eller kommunalstämma utsedd styrelseledamot må icke vara delägare i
bolaget.

5. Lika med rusdrycksmedelskommitténs förslag.

6. » » » 5)

7. » » » »

8. » )) » »

9. )) » » »

21 §.

Lika med rusdrycksmedelskommitténs förslag.

24 §.

Lika med rusdrycksmedelskommitténs förslag.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1914 med iakttagande
av följande

Övergångsstadganden.

1. Bolags styrelseledamöter och revisorer jämte suppleanter för
år 1914 skola utses i enlighet med de nya bestämmelserna.

2. Granskning av bolags förvaltning och räkenskaper samt beslut
om ansvarsfrihet för försäljningsåret 1913 ske enligt föreskrifterna i
kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin.

3. Försäljnings avgifter och bolags nettovinst för försäljningsåret
1913 fördelas enligt föreskrifterna i nyssnämnda förordning.

4. Om av 1913 års bokslut framgår, att bolag äger överskott
utöver sammanlagda summan av bolagets skulder, delägarnes kapital
jämte ränta samt årets vinstmedel, skall, i samband med utdelningen
av samma års vinstmedel, till fördelning i överensstämmelse med bestämmelserna
i 25 § av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin av statsmedel utbetalas ett mot berörda överskott
svarande belopp.

Närmare bestämmelser angående sättet för fastställande av dessa
belopp meddelas av Konungen.

Bil. B.

Förslag

till

Förordning

angående ersättning till städer och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap
för till statsverket indragna hrännvinsförsäljningsmedel.

1 §•

Nedan omförmälda städer och köpingar erhålla under nedannämnda
år följande ersättningsbelopp.

	1915	1916	1917	1918	1919	1920	1921	1922	1923
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Stockholm .....................	956,016	902,904	876,348	849,792	823,236	796,680	770,124	717,012	663,900
Södertälje .....................	45,324	42,806	41,547	40,288	39,029	37,770	36,511	33,993	31,475
Norrtälje........................	14,688	13,872	13,464	13,056	12,648	12,240	11,832	11,016	10,200
Sigtuna .......................	5,940	5,610	5,445	5,280	5,115	4,950	4,785	4,455	4,125
Östhammar.....................	8,964	8,466	8,217	7,968	7,719	7,470	7,221	6,723	6,225
Oregrund........................	1,980	1,870	1,815	1,760	1,705	1,650	1,595	1,485	1,375
Vaxholm .......................	12,924	12,206	11,847	11,488	11,129	10,770	10,411	9,693	8,975
Sundbyberg..................	28,872	27,268	26,466	25,664	24,862	24,060	23,258	21,654	20,050
Upsala... ........................	78,156	73,814	71,648	69,472	67,301	65,130	62,959	58,617	64,275
Enköping........................	28,152	26,588	25,806	25,024	24,242	23,460	22,678	21,114	19,550
Nyköping........................	42,660	40,290	39,105	37,920	36,735	35,550	34,365	31,995	29,625
Strängnäs .....................	13,572	12,818	12,141	12,064	11,687	11,310	10,933	10,179	9,425
''Förehålla........................	5,904	5,576	5,412	5,248	5,084	4,920	4,756	4,428	4,100
Eskilstuna .....................	72,144	68.136	66,132	64,128	62,124	60,120	58,116	54,108	50,100
Mariefred........................	7,236	6,834	6,633	6,432	6,231	6,030	5,829	5,427	5,025
Trosa ...........................	8,496	8,024	7,788	7,552	7,316	7,080	6,844	6,372	5,900
Malmköping .................	21,348	20,162	19,569	18,976	18,383	17,790	17,197	16,011	14,825
Linköping .....................	85,464	80,716	78,342	75,968	73,594	71,220	68,846	64,098	69,350
Norrköping.....................	123,300	116,450	113,025	109,600	106,175	102,750	99,325	92,475	85,625
Söderköping ..................	9,864	9,316	9,042	8,768	8,494	8,220	7,946	7,398	6,850
Vadstena........................	10,116	9,554	9,273	8,992	8,711	8,430	8,149	7,587	7,025
Skänninge ....................	7,812	7,378	7,161	6,944	6,727	6,510	6,293	5,859	5,425
Motala...........................	19,764	18,666	18,117	17,568	17,019	16,470	15,921	14,823	13,725
Jönköping .....................	57,168	53,992	52,404	50,816	49,228	47,640	46,052	42,876	39,700
Eksjö ..... .....................	22,968	21,692	21,054	20,416	19,778	19,140	18,502	17,226	15,950
Gränna...........................	1,404	1,326	1,287	1,248	1,209	1,170	1,131	1,053	975
Växjö ..........................	53,604	50,626	49,137	47,648	46,159	44,670	43,181	40,203	37,225
Ljungby .......................	9,936	9,384	9,108	8,832	8,556	8,280	8,004	7,452	6,900
Kalmar...........................	68,076	64,294	62,403	60,512	58,621	56,730	54,839	51,057	47,275
Västervik.......................	20,052	18,938	18,381	17,824	17,267	16,710	16,153	15,039	13,925
Vimmerby .....................	13,752	12,988	12,606	12,224	11,842	11,460	11,078	10,314	9,550
Oskarshamn ..................	32,436	30,634	29,733	28,832	27,931	27,030	26,129	24,327	22,525
Borgholm........................	9,288	8,772	8,514	8,256	7,998	7,740	7,482	6,966	6,450
Mönsterås ....................	9,036	8,534	8,283	8,032	7,781	7,530	7,279	6,777	6.275
Mörbylånga.....................	8,208	7,752	7,524	7,296	7,068	6,840	6,612	6,156	5,700
Nybro .........................	16,236	15,334	14,883	14,432	13,981	13,530	13,079	12,177	11,275
Visby ........................	35,280	33,320	32,340	31,360	30,380	29,400	28,420	26,460	24,500
Karlskrona .....................	62,964	59,466	57,717	55,968	54,219	52,470	50,721	47,228	43,725
Karlshamn .....................	28,944	27,336	26,532	25,728	24,924	24,120	23,316	21,708	20,100
Sölvesborg ..................	13,212	12,478	12,111	11,744	11,377	11,010	10,643	9,909	9,175
Ronneby .......................	19,728	18,632	18,084	17,536	16,988	16,440	15,892	14,796	13,700
Kristianstad.....................	57,096	53,924	52,338	50,752	49,166	47,580	45,994	42,822	39,650
Simrishamn.....................	6,912	6,528	6,336	6,144	5,952	5,760	5,568	5,184	4,800
Ängelholm .....................	24,048	22,712	22,044	21,376	20,708	20,040	19,372	18,036	16,700
Båstad .........................	6,696	6,324	6,138	5,952	5,766	5,580	5,394	5,022	4,650
Hässleholm....................	25,272	23,868	23,166	22,464	21,762	21,060	20,358	18,954	17,550
Malmö ..........................	175,716	165,954	161,073	156,192	151,311	146,430	141,549	131,787	122,025
Landskrona....................	30,060	28,390	27,555	26,720	25,885	25,050	24,215	22,545	20,876
Hälsingborg.....................	99,180	93,670	90,915	88,160	85,405	82,650	79,895	74,385	68,875
V stad ...........................	32,976	31,144	30,228	29,312	28,396	27,480	26,564	24,732	22,900
Lund.............................	47,232	44,608	43,296	41,984	40,672	39,360	38,048	35,424	32,800
Trälleborg .....................	19,728	18,632	18,084	17,536	16,988	16,440	15,892	14,796	13,700
Skanör med Ealsterbo......	2,232	2,108	2,046	1,984	1,922	1,860	1,798	1,674	1,550
Hörby ...........................	8,352	7,888	7,656	7,424	7,192	6,960	6,728	6,264	5,800 \|

1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931	1932	1933	1934	1935
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	K,	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
610,788	557,676	504,564	451,452	398,340	345,228	292,116	239,004	185,892	132,780	79,668	26,556
28,957	26,439	23,921	21,403	18,885	16,367	13,849	11,331	8,813	6,295	3,777	1,259
9,384	8,568	7,752	6,936	6,120	5,304	4,488	3,672	2,856	2,040	1,224	408
3,795	3,465	3,135	2,805	2,475	2,145	1,815	1,485	1.155	825	495	165
5,727	5,229	4,731	4,233	3,735	3,237	2,739	2,241	1,743	1,245	747	249
1,265	1,155	1,045	935	825	715	605	495	385	275	165	55
8,257	7,539	6,821	6,103	5,385	4,667	3,949	3,231	2,513	1,795	1,077	359
18,446	16,842	15,238	—	—	—	—	—	—	—	—	—
49,933	45,591	41,249	36,907	32,565	28,223	23,881	19,539	15,197	10,855	6,513	2,171
17,986	16,422	14,858	13,294	11,730	10,166	8,602	7,038	5,474	3,910	2,346	782
27,255	24,885	22,515	20,145	17,775	15,405	13,035	10,665	8,295	5,925	3,555	1,185
8,671	7,917	7,163	6,409	5,655	4,901	4,147	3,393	2,639	1,885	1,131	377
3,772	3,444	3,116	2,788	2,460	2,132	1,804	1,476	1,148	820	492	164
46,092	42,084	38,076	34,068	30,060	26,052	22,044	18,036	14,028	10,020	6,012	2,004
4,623	4,221	3,819	3,417	3,015	2,613	2,211	1,809	1,407	1,005	603	201
5,428	4,956	4,484	4,012	3,540	3,068	2,596	2,124	1,652	1,180	708	236
13,639	12,453	11,267	—	—	—	—		—	—	_	_
54,602	49,854	45,106	40,358	35,610	30,862	26,114	21,366	16,618	11,870	7,122	2,374
78,775	71,925	65,075	58,225	51,375	44,525	37.675	30,825	23,975	17,125	10,275	3,425
6,302	5,754	5,206	4,658	4,110	3,562	3.014	2,466	1,918	1,370	822	274
6,463	5,901	5,339	4,777	4,215	3,653	3,091	2,529	1,967	1,405	843	281
4,991	4,557	4,123	3,689	3,255	2,821	2,387	1,953	1,519	1,085	651	217
12,627	11,529	10,431	9,333	8,235	7,137	6,039	4,941	3,843	2,745	1,647	549
36,524	33,348-	30,172	26,996	23,820	20,644	17,468	14,292	11,116	7,940	4,764	1,588
14,674	13,398	12,122	10,846	9,570	8,294	7,018	5,742	4,466	3,190	1,914	638
897	819	741	663	585	507	429	351	273	195	117	39
34,247	31,269	28,291	25,313	22,335	19,357	16,379	13,401	10,423	7,445	4,467	1,489
6,348	5,796	5,244	—	—	—	—	—	—	—	_
43,493	39,711	35,929	32,147	28,365	24,583	20,801	17,019	13,237	9,455	5,673	1,891
12,811	11,697	10,583	9,469	8,355	7,241	6,127	5,013	3,899	2,785	1,671	557
8,786	8,022	7,258	6,494	5,730	4,966	4,202	3,438	2,674	1,910	1,146	382
20,723	18,921	17,119	15,317	13,515	11,713	9,911	8,109	6,307	4,505	2,703	901
5,934	5,418	4,902	4,386	3,870	3,354	2,838	2,322	1,806	1,290	774	258
5,773	5,271	4,769	—	—	—	—	_	_	_	_
5,244	4,788	4,332	—	—	—	_	_	_	_
10,373	9,471	8,569	—	—	—	—		_	_	_
22,540	20,580	18,620	16,660	14,700	12,740	10,780	8,820	6,860	4,900	2,940	980
40,227	36,729	33,231	29,733	26,235	22,737	19,239	15,741	12,243	8,745	5,247	1,749
18,492	16,884	15,276	13,668	12,060	10,452	8,844	7,236	5,628	4,020	2,412	804
8,441	7,707	6,973	6,239	5,505	4,771	4,037	3,303	2,569	1,835	1,101	367
12,604	11,508	10,412	9,316	8,220	7,124	8,028	4,932	3,836	2,740	1,644	548
36,478	33,306	30,134	26,962	23,790	20,618	17,446	14,274	11,102	7,930	4,758	1,586
4,416	4,032	3,648	3,264	2,880	2,496	2,112	1,728	1,344	960	576	192
15,364	14,028	12,692	11,356	10,020	8,684	7,348	6,012	4,676	3,340	2,004	668
4,278	3,906	3,534	—	—	—	_	_	_	_
16,146	14,742	13,338	—	—	—	_	_	_	_
112,263	102,501	92,739	82,977	73,215	63,453	53,691	43,929	34,167	24,405	14.643	4,881
19,205	17,535	15,865	14,195	12,525	10,855	9,185	7,515	5,845	4,175	2,505	835
63,365	57,855	52,345	46,835	41,325	35,815	30,305	24,795	19,285	13,775	8,265	2,755
21,068	19,236	17,404	15,572	13,740	11,908	10,076	8,244	6,412	4,580	2,748	916
30,176	27,552	24,928	22.304	19,680	17,056	14,432	11,808	9,184	6,560	3,936	1,312
12,604	11,508	10,412	9,316	8,220	7,124	6,028	4,932	3,836	2,740	1,644	548
1,426	1,302	1,178	1,054	930	806	682	558	434	310	186	62
5,336	4,872	4,408	—	—	—	—		—
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1	samt.	Bilaga.				7

J Eslöf......

j Laholm
Halmstad

34,992

9,360

13,428

19,414	18,843	18,272	17,701
16,184	15,708	15,232	14,756
52,530	50,985	49,440	47,895
27,132	26,334	25,536	24,738
33,184	32,208	31,232	30,256
18,020	17,490	16,960	16,430
431,426	418,737	406,048	393,359
15,606	15,147	14,688	14,229
8,670	8,415	8,160	7,905
49,470	48,015	46,560	45,105
18,292	17,754	17,216	16,678
25,976	25,212	24,448	23,684
26,452	2q,674	24,896	24,118
59,908	58,146	56,384	54,622
16,796	16,302	15,808	15,314
13,328	12,936	12,544	12,152
12,172	11,814	11,456	11,098
25,466	24,717	23,968	23,219
31,076	30,162	29,248	28,334
35,700	34,650	33,600	32,550
25,772	25,014	24,256	23,498
38,522	37,389	36,256	35,123
30,022	29,139	28,256	27.373
10,642	10,329	10,016	9,703
18,496	17,952	17,408	16,864
64,770	62,865	60,960	59,055
34,374	33,363	32,352	31,341
31,994	31,053	30,112	29,171
28,730	27,885	27,040	26,195
11,254	10,923	10,592	10.261
115,634	112,233	108,832	105,431
12,104	11,748	11,392	11,036
12,036	11,682	11,328	10,974
18,326	17,787	17,248	16,709
68,136	66,132	64,128	62,124
16,116	15,642	15,168	14,694
24,106	23,397	22,688	21,979
45,934	44,583	43,232	41,881
61,846	60,027	58,208	56,389
23,358	22,671	21,984	21,297
2,686	2,607	2,528	2,449
78,880	76,560	74,240	71.920
28,458	27,621	26,784	25,947
33,864	32,868	31,872	30,876
41,106	39,897	38,688	37,479
71,774	69,663	67,552	65,441
22,066	21,417	20,768	20,119
31,994	31,053	30,112	29,171
52,496	50,952	49,408	47,864
34,272	33,264	32,256	31,248
16,286	15,807	15,328	14,849
33,048	32,076	31,104	30,132
8,840	8,580	8,320	8,060
12,682	12,309	11,936	11,563

17,130	16,559	15,417	14,275
14,280	13,804	12,852	11,900
46,350	44,805	41,715	38,625
23,940	23,142	21,546	19,950
29,280	28,304	26,352	24,400
15,900	15,370	14,310	13,250
380,670	367,981	342,603	317,225
13,770	13,311	12,393	11,475
7,650	7,395	6,885	6,375
43,650	42,195	39,285	36,375
16,140	15,602	14,526	13,450
22,920	22,156	20,628	19,100
23,340	22,562	21,006	19,450
62,860	51,098	47,574	44,050
14,820	14,326	13,338	12,350
11,760	11,368	10,584	9,800
10,740	10,382	9,666	8,950
22,470	21,721	20,223	18,725
27,420	26,506	24,678	22,850
31,500	30,450	28,350	26,250
22,740	21,982	20,466	18,950
33,990	32,857	30,591	28,325
26,490	25,607	23,841	22,075
9,390	9,077	8,451	7,825
16,320	15,776	14,688	13,600
57,160	55,245	51,435	47,625
30,330	29,319	27,297	25,275
28,230	27,289	25,407	23,525
25,350	24,505	22,815	21,125
9,930	9,599	8,937	8,275
102,030	98,629	91,827	85,025
10,680	10,324	9,612	8,900
10,620	10,266	9,558	8,850
16,170	15,631	14,553	13,475
60,120	58,116	54,108	50,100
14,220	13,746	12,798	11,850
21,270	20,561	19,143	17,725
40,530	39,179	36,477	33,775
54,570	52,751	49,113	45,475
20,610	19,923	18,549	17,175
2,370	2,291	2,133	1,975
69,600	67,280	62,640	58,000
25,110	24,273	22,599	20,925
29,880	28,884	26,892	24,900
36,270	35,061	32,643	30,225
63,330	61,219	56,997	52,775
19,470	18,821	17,523	16,225
28,230	27,289	25,407	23,525
46,320	44,776	41,688	38,600
30,240	29,232	27,216	25,200
14,370	13,891	12,933	11,975
29,160	28,188	26,244	24,300
7,800	7,540	7,020	6,500
11,190	10,817	10,071	9,325

1915

Kr.

20,556

17.136
55,620
28,728

35.136
19,080

456,804

16.524
9,180

52,380

19,368

27,504

28,008

63,432

17,784

14,112

12,888

26,964

32,904

37,800

27.288

40.788

31.788
11,268

19.584
68,580
36,396
33,876
30,420
11,916

122,436

12,816

12,744

19,404

72,144

17,064

25.524
48,636
65,484
24,732

2,844

83,520

30,132

35,856

43.524
75,996
23,364
33,876

56.584

36.288
17.244

1916

Kr.

1917

Kr.

1918

Kr.

1919

Kr.

1920

Kr.

1921

Kr.

1922

Kr.

1923

Kr.

| Falkenberg ..

j Varberg .....

j Kungsbacka..

! Götäorg .....

‘ Kungälf .....

I Marstrand ..
j Uddevalla ..
Strömstad ..

Lysekil........

Vänersborg ..

i Borås ........

I Alingsås .....

| Ulricehamn ..

Åmål ........

| Trollhättan ..

| Mariestad.....

I Lidköping

[ Skara ........

i Sköfde ........

Falköping ..

Hjo ...........

Vara...........

Karlstad ....
I Kristinehamn

Filipstad .....

Arvika........

Säffle ........

Örebro ........

Askersund ..

Nora...........

Lindesberg ..

Västerås .....

Arboga........

Köping........

Sala ...........

Falun ........

Hedemora

Säter ........

Gäfle ........

Söderhamn ..
Hudiksvall ..
Härnösand ..
Sundsvall ..
Örnsköldsvik

Sollefteå .....

Östersund ..

Umeå ........

Skellefteå.....

Luleå ........

Piteå...........

Haparanda ..

1924 Er.	1925 Kr.	1926 Kr.	1927 Kr.	1928 Kr.	1929 Kr.	1930 Kr.	1931 Kr.	1932 Kr.	1933 Kr.	1934 Kr.	1935 Kr.
13,133	11,991	10,849	9,707	8,565	7,423	6,281	5,139	3,997	2,855	1,713	571
10,948	9,996	9,044	8,092	7,140	6,188	5,236	4,284	3,332	2,380	1,428	476
35,535	32,445	29,355	26,265	23,175	20,085	16,995	13,905	10,815	7,725	4,635	1,545
18,354	16,758	15,162	13,566	11,970	10,374	8,778	7,182	5,586	3,990	2,394	798
22,448	20,496	18,544	16,592	14,640	12,688	10,738	8,784	6,832	4,880	2,928	976
12,190	11,130	10,070	9,010	7,950	6,890	5,830	4,770	3,710	2,650	1,590	530
291,847	266,469	241,091	215,713	190,335	164,957	139,579	114,201	88,823	63,445	38,067	12,689
10,557	9,639	8,721	7,803	6,885	5,967	5,049	4,131	3.213	2,295	1,377	459
5,865	5,355	4,845	4,335	3,825	3,315	2,805	2,295	1,785	1,275	765	255
33,485	30,555	27,645	24,735	21,825	18,915	16,005	13,095	10,185	7,275	4,365	1,455
12,374	11,298	10,222	9,146	8,070	6,994	5,918	4,842	3.766	2,690	1,614	538
17,572	16,044	14,516	12,988	11,460	9,932	8,404	6,876	5,348	3,820	2,292	764
17,894	16,338	14,782	13,226	11,670	10,114	8,558	7,002	5,446	3,890	2,334	778
40,526	37,002	33,478	29,954	26,430	22,906	19,382	15,858	12,334	8,810	5,286	1,762
11,362	10,374	9,386	8,398	7,410	6,422	5,434	4,446	3,458	2,470	1,482	494
9,016	8,232	7,448	6,664	5,880	5,096	4,312	3,528	2,744	1,960	1,176	392
8,234	7,518	6,802	6,086	5,370	4,654	3,938	3,222	2,506	1,790	1,074	358
17,227	15,729	14,231	12,733	11,235	9,737	8,239	6,741	5,243	3,745	2,247	749
21,022	19,194	17,366	15,538	13,710	11,882	10,054	8,226	6,398	4,570	2,742	914
24,150	22,050	19,950	17,850	15,750	13,650	11,550	9,450	7,350	5,250	3,150	1,050
17,434	15,918	14,402	12,886	11,370	9,854	8,338	6,822	5,306	3,790	2,274	758
26,059	23,793	21,527	19,261	16,995	14,729	12,463	10,197	7,931	6,665	3,399	1,133
20,309	18,543	16,777	15,011	13,245	11,479	9,713	7,947	6,181	4,415	2,649	883
7,199	6,573	5,947	5,321	4,695	4,069	3,443	2,817	2,191	1,565	939	313
12,512	11,424	10,336	—	—	—			—	—	—	-
43,815	40,005	36,195	32,385	28,575	24,765	20,955	17,145	13,335	9,525	5.715	1,905
23,253	21,231	19,209	17,187	15,165	13,143	11,121	9,099	7,077	5,055	3,083	1,011
21,643	19,761	17,879	15,997	14,115	12,233	10,351	8,469	6,587	4,706	2,823	941
19,435	17,745	16,055	14,365	12,675	10,985	9,295	7,605	5,915	4,225	2,535	845
7,613	6,951	6,289	—	—	—	—	—	—	—	—	—
78,223	71,421	64,619	57,817	51,015	44,213	37,411	30,609	23,807	17,005	10,203	340 1
8,188	7,476	6,764	6,052	5,340	4,628	3,916	3,204	2,492	1,780	1,068	356
8,142	7,434	6,726	6,018	5,310	4,602	3,894	3,186	2,478	1,770	1,062	354
12,397	11,319	10,241	9,163	8,085	7,007	5,929	4,851	3,773	2,695	1,617	539
46,092	42,084	38,076	34,068	30,060	26,052	22,044	18,036	14,028	10,020	6,012	2,004
10,902	9,954	9,006	8,058	7,110	6,162	5,214	4,266	3,318	2,370	1,422	474
16,307	14,889	13,471	12,053	10,635	9,217	7,799	6,381	4,963	3,545	2,127	709
31,073	28,371	25,669	22,967	20,265	17,563	14,861	12,159	9,457	6,755	4,053	1,351
41,837	38,199	34,561	30,923	27,285	23,647	20,009	16,371	12,733	9,095	5,457	1,819
15,801	14,427	13,053	11,679	10,305	8,931	7,557	6,183	4,809	3,435	2,061	687
1,817	1,659	1,501	1,343	1,185	1,027	869	711	553	395	237	79
53,360	48,720	44,080	39,440	34,800	30,160	25,520	20,880	16,240	11,600	6,960	2, 320
19,251	17,577	15,903	14,229	12,555	10,881	9,207	7,533	5,859	4,185	2,511	837
22,908	20,916	18,924	16,932	14,940	12,948	10,956	8,964	6,972	4,980	2,988	996
27,807	25,389	22,971	20,553	18,135	15,717	13,299	10,881	8,463	6,045	3,627	1,209
48,553	44,331	40,109	35,887	31,665	27,443	23,221	18,999	14,777	10,555	6,333	2,111
14,927	13,629	12,331	11,033	9,735	8,437	7,139	5,841	4,543	3,245	1,947	649
21,643	19,761	17,879	—	—	—	—	—	—	—	—	—
35,512	32,424	29,336	26,248	23,160	20,072	16,984	13,896	10,808	7,720	4,632	1,544
23,184	21,168	19,152	17,136	15,120	13,104	11,088	9,072	7,056	5,040	3,024	1 008
11,017	10,059	9,101	8,143	7,185	6.227	5,269	4,311	3,353	2,395	1,437	’479
22,356	20,412	18,468	16,524	14,580	12,636	10,692	8,748	6,804	4,860	2,916	972
5,980	5,460	4,940	4,420	3,900	3,380	2,860	2,340	1,820	1,300	780	260
8,579	7,833	\| 7,087	6,341	5,595	4,849	4,103	3,357	2,611	1,865	1,119	373

2 §•

Landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla
årligen tillhopa 2,800,000 kronor.

3 §•

Hushållningssällskapen erhålla årligen tillhopa 1,750,000 kronor.

4 §•

Till grund för fördelningen dels mellan landstingen och städer,
som ej deltaga i landsting, dels ock mellan hushållningssällskapen skall
läggas i det förra fallet landstingsområdenas och nämnda städers, i det
senare fallet hushållningssällskapsområdenas folkmängd.

5 §■

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915.

Bil. C.

Förslag

till

Förordning angående statsverkets fond av rusdrycksmedel.

1 §•

Skulle för tre på varandra följande år medeltalet av ovannämnda
inkomster understiga 39,000,000 kronor, skall därefter årligen vad som
överskjuter detta medeltalsbelopp avsättas till fonden. På enahanda
sätt förfares, om därefter vid årligen verkställd uträkning befinnes, att
det treåriga medeltalet av ovannämnda inkomster ytterligare nedgått.

2 §•

Fonden, som benämnes statsverkets fond av rusdrycksmedel, är
avsedd att i främsta rummet användas för reglering av sådana ekonomiska
förhållanden, som kunna uppstå genom mera ingripande åtgärder till
rusdryckshanteringens begränsande eller avveckling.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må fondens medel
även kunna användas för andra sociala ändamål.

3 §•

Fonden göres räntebärande och förvaltas av statskontoret i enlighet
med de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar.

4 §•

Fondens avkastning skall, efter avdrag av förvaltningskostnaderna,
läggas till kapitalet.

5 §•

Om sättet för fondens användning besluta Kungl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1915.

SÄRSKILDA YTTRÅNDEN

Särskilt yttrande av herr J. Byström.

Nykterhetskommitténs förslag till vederlag åt städerna för indragningen
till staten av deras inkomster av brännvinsmedel har jag icke
i allo kunnat biträda. Åven om städerna icke kunna åberopa någon
vidare juridisk rätt för att behålla ifrågavarande inkomster, så länge
som rättighet till försäljning av rusdrycker får förekomma, äro dock,
så vitt jag vet, alla ense därom, att rättvisa och billighet fordra, att
städerna skola hava något vederlag, när vinsten på brännvinsförsäljningen
i städerna indrages till staten. I detta avseende gäller det
sålunda blott att se till huru högt man bör gå, då det blir fråga om
att bestämma vederlaget.

Angående de härvid föreslagna beloppen för tiden intill 1921 synas
alla parter vara eniga. Nu gällande brännvinsförsäljningsförordning har
i detta stycke också lämnat erkänd anvisning. Men angående vederlagsbeloppen
från och med sistnämnda år äro meningarna delade. (Se sid.
16 och 17 i nykterhetskommitténs betänkande). I likhet med vad flere
stadsmyndigheter eller korporationer, däribland Stockholms stadsfullmäktige
och Svenska stadsförbundet, yttrat, anser jag att vederlaget till
städerna bör bli större än vad reservanterna i rusdrycksmedelskommittén
föreslagit och mer än det nykterhetskommittén föreslår.

Utom i fråga om vederlagsbeloppets storlek skiljer jag mig från
kommitténs mening även med hänsyn till sättet för vederlagets utbetalande,
i det att jag, i likhet med vad som Stockholms stadsfullmäktige
gjort, velat förorda fondering av en del av det av staten till städerna
utbetalade vederlaget. Likaledes anser jag icke minst från nykterhetssynpunkt,
att det vore önskligt, att tiden för detta vederlags utgående
bleve kortare än som av andra föreslagits. Ju förr denna affär är klarerad
desto bättre är det. Det kan ock ske på allenast en tioårsperiod
räknat från och med år 1922. Fördenskull föreslås att vederlagsbeloppet,
som 1921 är 3,904,763 kronor, skall oförändrat utbetalas årligen i tio år,

Tabell utvisande vederlagsbeloppet till städerna, fondens storlek samt städernas

årliga inkomst.

År		Vederlagsbeloppet		Fondens storlek	Ärliga lantan1 å fonderade medel	Städernas år-liga inkomst av dessa medel
Därav i stä-dernas budget	Därav fon-deras	Summa
1915	4,847,292		_		4,847,292			_			4,847,292
1916	4,577,998	—	—	—	4,577,998	—	—	—	—	—	4,577,998	—
1917	4,443,351	—	—	—	4,443,351	—	—	—	—	—	4,443,351	—
1918	4,308,704	—	—	—	4,308,704	—	—	—	—	—	4,308,704	—
1919	4,174,057	—	—	—	4,174,057	—	—	—	—	—	4,174,057	—
1920	4,039,410	—	—	—	4,039,410	—	—	—	—	—	4,039,410	—
1921	3,904,763	—	—	—	3,904,763	—	—	—	—	—	3,904,763	—
1922	3,514,286	70	390,476	30	3,804,763	—	390,476	30	19,523	S 2	3,533,810	52
1923	3,123,810	40	780,952	60	3,904,763	—	1,171,428	90	58,571	45	3,182,381	85
1924	2,733,334	10	1,171,428	90	3,904,763	—	2,342,857	SO	117,142	89	2,850,476	99
1925	2,342,857	SO	1,561,905	20	3,904,763	—	3,904,763	—	195,238	15	2,538,095	95
1926	1,952,381	50	1,952,381	50	3,904,763	—	5,857,144	50	292,857	23	2,245,238	73
1927	1,561,905	20	2,342,857	SO	3,904,763	—	8,200,002	30	410,000	12	1,971,905	32
1928	1,171,428	90	2,733,334	10	3,904,763	—	10,933,336	40	546,666	82	1,718,095	72
1929	780,952	60	3,123,810	40	3,904,763	—	14,057,146	SO	702,857	34	1,483,809	94
1930	390,476	30	3,514,286	70	3,904,763		17,571,433	50	878,571	68	1,269,047	98
1931	—	—	3,904,763	—	3,904.763		21,476,196	50	1,073,809	S3	1,073,809	83
Summa		—	—	—	69,343,205	— — —	_	—	o. s. v. årli-

Om ersättningsbeloppet till köpingarna upphör fr. o. m.

år 1927 avgår härifrån.................................... 802,865:

Statens totala ersättningsskyldighet .................... 68,540,340:

gen samma
belopp som
utgör 27 ''-/2
°/o av ersättningsbeloppet
år 1921.

1 Räntan beräknad efter 5 °/o.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. Bilaga.

och att av denna summa fonderas första året en tiondedel, andra året
två tiondedelar, tredje året tre tiondedelar o. s. v. till och med det
tionde året. Den å fonden utgående räntan, som här antagits vara 5
procent, skulle från början få disponeras av städerna. Denna ränta
skulle år 1981 utgå med 1,073,809 kronor 83 öre. Efter denna tid
skulle samma belopp årligen komma städerna till godo. Bifogade tabell
åskådliggör detta närmare.

Under det att den summa, som staten skulle enligt nykterhetskommitténs
förslag betala till städerna för tiden 1915—1935, belöper
sig till 56,237,890 kronor, skulle enligt mitt förslag staten för tiden
1915—1931 komma att i här avsett vederlag betala 68,540,340 kronor.

Enligt ett annat förslag skulle motsvarande summa bli 83,434,045
kronor. Åter ett par andra förslag gå ännu högre. Jag har emellertid
av flere skäl ej kunnat instämma med dem.

Väsentligen samma skäl, som nykterhetskommittén anfört för att
städerna behöva och rättvisa och billighet fordra att vederlagsbeloppet
skall bli det kommittén föreslår, äro ock gällande i fråga om den summa
jag anser bör komma städerna till godo.

Det framhålles, att nykterhetskommitténs förslag, som går ut på
en successiv avskrivning av hela vederlagsbeloppet på en tid av femton
år från och med 1922, skulle vara mjukare för städerna under övergångstiden.
Detta kan visserligen vara sant, när man tänker sig allenast
de första åren av den nu ifrågavarande tiden, men som helhet betraktat
måste mitt förslag vara mycket gynnsammare för städerna. Och den
summa av omkring 12,000,000 kronor som detta senare förslag ställer
sig dyrare än kommitténs för staten spelar i det stora hela taget ytterst
liten roll för staten, under det att det kan vara av ganska stor betydelse
för åtminstone en del städer.

För somliga kan det hela te sig som bleve detta en stor utgift
för staten, men man må komma ihåg att genom att staten indrager all
brännvinsförsäljningsvinst, får den ju sådana inkomster, att affären som
sådan kommer sannolikt att bli mycket gynnsam för staten.

Särskilt yttrande av herr K. G. Karlsson.

Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan, huruvida städerna,
sedan de i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin
omförmälda försäljningsavgifter och vinstmedel fullständigt indragits
till statsverket, skulle i ersättning erhålla vissa årliga anslag, avsedda
att utgå för all framtid, eller om denna ersättning skulle så
småningom avskrivas, har jag biträtt nykterhetskommitténs mening, att
den sistnämnda utvägen är att föredraga.

För mig har därvid främst varit bestämmande, att jag ansett det
mindre välbetänkt att förbinda staten att för all framtid till stadskommunerna
utbetala vissa icke oansenliga belopp för mistningen av inkomsten
från en hantering, som statsmakterna med fullt fog på olika
sätt söka kringskära, och beträffande vilken man därför har all anledning
antaga att dess avkastningsförmåga skall minskas.

Om jag än sålunda delar kommitténs mening, att den ersättning,
som skulle komma att lämnas städerna vid brännvinsmedlens eventuella
indragande till statsverket, bör successivt avskrivas, anser jag däremot
den avskrivningstid, kommittén föreslår, vara för kort.

Erkännas måste ju, att valet av avskrivningstid alltid i någon
mån blir godtyckligt, då fullt objektiva grunder för densamma icke
torde kunna anföras. Emellertid synes det mig att statsmakterna bär
böra framgå med hänsynsfullhet och försiktighet. Det gäller att så
småningom fullständigt beröva stadskommunerna en inkomst, rörande
vilken man visserligen å ena sidan kan med nykterhetskommittén säga,
att vederbörande kommuner »icke tillförsäkrats dessa medel till evärdelig
tid», men å andra sidan också måste medgiva riktigheten av den
grundsats rusdrycksmedelskommittén (sid. 106) anger såsom den ledande
vid tidigare förslag till ifrågavarande medels indragande till statsverket,
nämligen, att icke blott landsting och hushållningssällskap utan
även kommunerna — för egen del tillägger jag framför allt kommu -

nerna — »kunde åberopa dels gammal hävd och dels lagligen bestämd
rätt för åtnjutande av försäljningsavgifterna eller en mot dem svarande
inkomst».

Härtill kommer den synnerligen viktiga omständigheten, att säkerligen
många städer — framför allt de mindre och medelstora — vid
ordnandet av sin ekonomi räknat med att under en längre framtid få
behålla ifrågavarande inkomster. Häremot kan måhända invändas, att
det åligger de kommunala myndigheterna att aktgiva på tidens tecken
och att dessa onekligen bort mana till en viss försiktighet vid bedömandet
av dessa inkomsters varaktighet. Då Riksdagen emellertid så
sent som år 1905 bestämde nya grunder för bränn vinsmedlens fördelning,
torde det vara ursäktligt, om man litet varstädes i landets städer
räknat på, att de då bestämda fördelningsgrunderna skulle få orubbade
bestå åtminstone så länge som övergångsbestämmelserna skulle äga
tillämpning, eller med andra ord till år 1921. Här det emellertid redan
nu är fråga om att avskriva de år 1905 lämpliga befunna andelarne —
eller rättare motsvarande ersättningsbelopp — så fordrar hänsynen till
städernas ekonomi att nödig försiktighet iakttages vid bestämmandet
av det årliga avskrivningsbeloppet. Det torde icke behöva framhållas,
att det icke är en fråga av vikt blott för städerna utan även en statsangelägenhet,
att denna sak ordnas så att stadskommunernas ekonomi
icke kommer att erfara allt för häftig påkänning.

Det gives en omständighet, som man lätt förbiser vid överläggningar
om denna angelägenhet. Man tar icke i beräkning den betydande
reduktion, som redan omläggningen från den nuvarande ordningen,
då städerna erhålla verkliga vinstandelar enligt 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,
till systemet med vissa beräknade ersättningsbelopp
innebär. Om nu gällande fördelningsgrund fortfarande finge
bestå och om man förutsätter lika stort belopp inflytande vinstmedel
år 1914 som 1911 — det sista år, för vilket nödiga siffror äro tillgängliga
— så skulle städerna år 1915 erhålla 86/ioo (18,516,614) =
6,665,981 kronor. Enligt kommitténs, även av mig biträdda förslag,
som dock, med anledning av att en något senare tioårsperiod lagts till
grund för beräkningarne för år 1915, är något förmånligare för städerna
än rusdrycksmedelskommitténs, skulle städerna sistnämnda år i
ersättning erhålla endast 4,847,292 kronor, vilket är 1,818,689 kronor
mindre än den åvan beräknade vinstandelen. Denna starka minskning
i städernas inkomster av brännvinsmedel, som omedelbart vid den föreslagna
anordningens genomförande skulle inträda, är ett ytterligare och

ett synnerligen vägande skäl för att icke de fortsatta avskrivningarna
böra göras allt för betungande.

Till sist torde böra framhållas, att frågan om avskrivningstidens
längd svårligen kan sägas lia nykterbetspolitisk innebörd. Genom att
indraga brännvinsmedlen till statsverket och i stället lämna kommunerna
en bestämd av omsättningen oberoende ersättning, har man uppnått
det åsyftade målet att frigöra kommunerna från det ekonomiska beroendet
av brännvinshandeln och borttagit en eventuell frestelse att
uppdriva omsättningen av rusdrycker.

I överensstämmelse med den åskådning, jag åvan sökt göra gällande,
har jag beträffande denna del av kommitténs utlåtande anslutit
mig till det förslag, som förordats av Kungl. Maj :ts befallningshavande
i Kristianstads län, och vilket innebär, att avskrivningarna av ersättningsmedlen
till städerna böra äga rum med endast V29 årligen och
fortgå till och med år 1949. Enligt kommitténs terminologi skulle detta
förslag ådraga staten en ökad utgift av omkring 27 miljoner kronor.
.Dock torde man med större rätt kunna säga, att det här endast är
fråga om, huruvida staten ett antal år senare än enligt kommitténs förslag
skall komma att åtnjuta en inkomst, som för närvarande kommer
städerna till godo. Fördelat på den långa tid det här är fråga om,
nämligen 35 år, blir beloppet för övrigt icke avskräckande. Att detta
tillvägagångssätt skulle medföra en mjukare övergång och på grund
därav väcka mindre ovilja och motstånd än kommitténs förslag, behöver
knappt sägas.

På de grunder, som åvan anförts, har jag inom kommittén yrkat,
att avskrivningen av ersättningsmedlen till städerna skulle efter år 1921
fortsättas med V29 årligen, så att avskrivningen skulle vara fullständigt
verkställd år 1949.

Bil. I.

Sammanställning

de av myndigheter och korporationer

avgivna yttrandena

över

rusdrycksmedelskommitténs betänkande och förslag

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Yttranden innehållande avstyrkande av rusdrycksmedelskommitténs förslag.... 68

A. Yttranden, i vilka yrkas på uppskov .................................................... 68

B. Yttranden, i vilka dels principiella, dels ekonomiska skäl anförts för

avstyrkande .................................................................................... 10

C. Yttranden, i vilka huvudsakligen ekonomiska skäl anförts för avstyr kande

................................................................................................ 11

IT. Yttranden innehållande tillstyrkande av rusdrycksmedelskommitténs förslag 16

TTT Yttranden innehållande tillstyrkande av rusdrycksmedelskommitténs förslag
i huvudsaklig överensstämmelse med de ändringar, som föreslagits av
reservanterna hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius.................................... 85

IY. Yttranden berörande särskilda delar av rusdrycksmedelskommitténs förslag.... 89

A. Ersättningen till städer och vissa köpingar för till statsverket indragna

brännvinsförsäljningsmedel................................................................ 89

a) Allmännare synpunkter................................................................ 89

b) Grunden för ersättningens beräknande .................................... 98

B. Ersättningen till landsting och hushållningssällskap för till statsverket

indragna brännvinsförsäljningsmedel................................................ 140

C. Ersättningen för den s. k. kommunandelen............................................ 147

D. Begränsningen av statsverkets inkomster av rusdrycksmedlen samt

sättet för fonderingen av överskjutande rusdrycksmedel och
användningen av dessa medel........................................................ 155

E. Förslagen till ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i brännvins försäljningsförordningen

jämte övergångsstadganden .................... 162

F. Anslaget till främjande av nykterhet och motarbetande av drycken skapens

följder ................................................................................ 169

G. Beskattningen av bränn vinsbolagens vinst ............................................ 110

Yttranden hava inkommit från

överståthållarämbetet och stadsfullmäktige i Stockholm;

Konungens befallningshavande och landstinget _ i Stockholms län,
stadsfullmäktige i Södertälje, Vaxholm, Norrtälje och Öregrund, allmänna
rådstugan i Östhammar samt kommunalstämman i Sundbybergs köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Uppsala län samt
magistraten och stadsfullmäktige i Uppsala och Enköping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Södermanlands
län, magistraten och stadsfullmäktige i Nyköping, Eskilstuna, Torshälla,
Strängnäs, Mariefred och Trosa samt municipalstyrelsen och kommunalfullmäktige
i Malmköpings köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Östergötlands län
samt stadsfullmäktige i Linköping, Norrköping, Söderköping, Motala, Vadstena
och Skänninge;

Konungens befallningshavande och landstinget i Jönköpings län,
magistraten och stadsfullmäktige i Jönköping, Eksjö och Gränna samt
stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Huskvarna;

Konungens befallningshavande och landstinget i Kronobergs län,
stadsfullmäktige i Växjö och municipalfullmäktige i Ljungby köping;

Konungens befallningshavande i Kalmar län, landstingen i Kalmar
läns norra och Kalmar läns södra landstingsområden, magistraten och
stadsfullmäktige i Kalmar, Oskarshamn, Vimmerby, stadsfullmäktige i
Västervik, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Borgholm, kommunalstämman
i Mönsterås och Nybro köpingar samt kommunalstämman och
kommunalnämnden i Mörbylånga köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Gottlands län
samt stadsfullmäktige i Visby;

Konungens befallningshavande och landstinget i Blekinge län samt
stadsfullmäktige i Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg;

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. Bilaga. 9

Konungens befallningshavande och landstinget i Kristianstads län,
stadsfullmäktige i Kristianstad, Simrishamn, Ängelholm, kommunalnämnden
och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping samt kommunalstämman
och kommunalnämnden i Båstads köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Malmöhus län samt
stadsfullmäktige i Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trälleborg
och Eslöv, allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo samt kommunalfullmäktige
i Hörby köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Hallands län samt
stadsfullmäktige i Halmstad, Laholm, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka; Konungens

befallningshavande och landstinget i Göteborgs och
Bohus län, magistraten och stadsfullmäktige i Göteborg, Marstrand,
Lysekil, Uddevalla och Strömstad samt stadsfullmäktige i Kungälv;

Konungens befallningshavande och landstinget i Ålvsborgs län,
stadsfullmäktige i Alingsås, Borås, Ulricehamn och Åmål samt kommunalstämman
i Trollhättans kommun;

Konungens befallningshavande och landstinget i Skaraborgs län,
magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde,
Hjo och Falköping, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidakolm samt
kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Värmlands län,
stadsfullmäktige i Karlstad, magistraten och stadsfullmäktige i Kristinehamn
och Filipstad, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Arvika samt
kommunalnämnden i Säffle köping;

Konungens befallningshavande och landstinget i Örebro län samt
magistraten och stadsfullmäktige i Örebro, Askersund, Nora och Lindesberg;

Konungens befallningshavande och landstinget i Västmanlands län,
stadsfullmäktige i Västerås och Köping samt magistraten och stadsfullmäktige
i Sala och Arboga;

Konungens befallningshavande och landstinget i Kopparbergs län
samt stadsfullmäktige i Falun, Säter och Hedemora;

, Konungens befallningshavande och landstinget i Gävleborgs län samt
magistraten och stadsfullmäktige i Gävle, Söderhamn och Hudiksvall;

Konungens befallningshavande och landstinget i Västernorrlands
län, magistraten och stadsfullmäktige i Härnösand, Sundsvall, Örnsköldsvik,
kommunalnämnden i Sollefteå köping samt kronofogden i Södra
Ångermanlands övre fögderi;

Konungens befallningshavande i Jämtlands län samt magistraten
och stadsfullmäktige i Östersund;

Konungens befallning^avande och landstinget i Västerbottens län
samt magistraten och stadsfullmäktige i Umeå och Skellefteå;

Konungens befallningskavande och landstinget i Norrbottens län,
magistraten och stadsfullmäktige i Luleå och Piteå samt municipalstyrelsen
och stadsfullmäktige i Haparanda;

lantbruksstyrelsen jämte yttranden från rikets samtliga hushållningssällskap; Svenska

stadsförbundet samt

Sveriges nykterketssällskaps representantförsamling.

I Yttranden innehållande avstyrkande av rusdrycksmedels kommitténs

förslag.

Följande myndigheter hava avstyrkt kommitténs förslag:
Konungens befallningshavande i Jönköpings, Hallands och Norrbottens
län,

magistraten och stadsfullmäktige i Vimmerby och Piteå,
stadsfullmäktige i Strängnäs, Motala, Huskvarna, Karlshamn, Sölvesborg,
Ystad, Trälleborg, Landskrona, Halmstad, Tidaholm, Arvika, Härnösand
och Östersund,

magistraten i Eskilstuna,

allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo,

kommunalnämnden och kommunalstämman i Båstads köping samt
kommunalnämnden i Sollefteå köping.

Av nämnda myndigheter hava följande på nedan angivna sätt
motiverat sitt avstyrkande:

A. Yttranden, i vilka yrkas på uppskov.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län hemställer, att kommittébetänkandet
icke bör göras till föremål för kungl. proposition till Riksdagen, innan nykterhetskommitténs
utredningar avslutats eller arbetet på revision utav den kommunala
beskattningen fullföljts eller åtminstone något resultat av dessa utredningar framlagts,
i synnerhet som sistnämnda utredningar måhända komma att giva nya uppslag till .
lösning av den förhandenvarande frågan. Konungens befallningshavande anser emellertid,
att, om någon åtgärd bör vidtagas för närvarande, annan åtgärd icke kan
ifrågasättas, än att samtliga brännvinsförsäljningsavgifter och vinstmedel indragas
till statsverket och lämplig ersättning beredes de kommuner och institutioner, som
åtnjuta dessa medel. Ersättningen borde i så fall utgå med belopp, som så nära
som möjligt anpassas efter vad dessa uppburit före medlens indragning till statsverket.

Konungens befallningshavande i Hallands lön. Då dels frågan om omläggning
av den kommunala beskattningen ännu icke torde vara så utredd, att den redan nu
kan föreläggas Riksdagen till prövning, och dels frågan om förändrad lagstiftning

angående fattigvården utgör föremål för utredning av en särskild kommitté, som
ännu icke slutbehandlat sistnämnda fråga, anser Konungens befallningshavande
en reglering av brännvinsmedlens fördelning i den av kommittén föreslagna riktningen
böra ske endast i sammanhang med en verkligt genomgripande modernisering
av den direkta kommunala beskattningen, som i sin nuvarande form lämnar mycket
övrigt att önska beträffande rättvisa och förmåga att motsvara städernas behov av
ökade inkomster. Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle finna det anmärkta förhållandet
icke utgöra hinder för de föreslagna lagstiftningsåtgärderna, har Konungens
befallningshavande ansett vissa ändringar böra vidtagas i det framlagda kommittéförslaget.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län anser sig icke böra gå närmare
in på frågan om de lämpligaste linjerna för en fortsatt nykter hetslagstiftning, då
därtill förefinnes så mycket mindre anledning som denna fråga för närvarande är
under behandling av en särskild kommitté. Just med avseende härå synes det för
övrigt kunna ifrågasättas, huruvida icke med prövningen av det nu föreliggande
förslaget borde anstå, till dess utredningen i själva huvudfrågan föreligger. Det vill
nämligen särskilt med hänsyn till omfattningen av den senast tillsatta kommitténs
uppdrag förefalla, som om spörsmålet om det lämpligaste sättet för ordnande av
det allmännas ekonomiska frigörelse från rusdrycksmedlen kan bliva i väsentlig mån
beroende på det slutliga resultatet av den nya kommitténs arbete.

Stadsfullmäktige i Huskvarna anse sig icke kunna tillstyrka vare sig kommittémajoritetens
förslag eller minoritetens reservation. Innan de av kommittén
framlagda förslagen kunna realiseras, torde den nu sittande nykterhetskommissionen
framkomma med mera praktiska och bärande förslag, som grunda sig på förutsättning
av ett inom snar framtid genomfört rusdrycksförbud.

Stadsfullmäktige i Östersund ha icke kunnat undgå att finna kommitténs motivering
vara alltför svag, särskilt beträffande stadskommunernas frigörande från
ekonomiskt beroende .av rusdrycksmedlen. Sålunda framhåller kommittén, hurusom
med bestämmelserna i gällande brännvinsförsäljningsförordning det för de kommunala
myndigheterna onekligen föreligger en ganska stor frestelse att vid utövandet av
sin befogenhet låta sig påverkas av ekonomiska hänsyn. Något fall i dylik riktning
har kommittén dock icke kunnat framdraga. Städerna skulle enligt kommitténs
förslag få avstå från en ansenlig del av den genom brännvinsförsäljningen uppkomna
vinsten, under det att däremot alla de olägenheter, vilka enligt kommitténs
mening ovillkorligen äro förbundna med försäljningen, alltjämt skulle kvarstå.
En följdriktig tillämpning av kommittéförslaget pekar onekligen hän på de förbudssträvande
reservanternas mening om ett fullständigt avskrivande av kommunernas
inkomster av brännvinsförsäljnmgen. Stadsfullmäktige erinra vidare, att rusdrycksmedelskommittén
avgivit sitt betänkande kort efter det Kungl. Maj:t uppdragit åt
en ny kommitté att åstadkomma fullständig utredning av nykterhetsfrågan och med
anledning därav framlägga förslag. Med hänsyn därtill att resultatet av den nytillsatta
kommitténs^ arbete först borde avvaktas, innan beslut fattas inom den föreliggande
viktiga frågan, och med särskild hänsyn till den väsentliga inskränkning
ifråga om stadens inkomster, som skulle bli en följd av kommittéförslaget, förklara
sig stadsfullmäktige för närvarande icke kunna biträda rusdrycksmedelskommitténs
förslag.

B. Yttranden, i vilka dels principiella, dels ekonomiska skäl
anförts för avstyrkande.

Stadsfullmäktige i Strängnäs »tro sig finna, att kommitténs förslag ytterst
avser att underlätta och påskynda införandet av lokalt och allmänt rusdrycksförbud.
Men då stadsfullmäktige anse, att ett sådant förbud under de former och i den utsträckning,
vartill det nuvarande nykterhetsarbetet synes syfta, icke vore lyckligt,
och då det väl är att antaga, att städerna framdeles som hittills få dragas med
dryga utgifter för rätts- och polisväsen ävensom för högre undervisningsanstalter,
tidsenliga kommunikationer m. fl. kulturändamål och inrättningar, varav även kringliggande
landsorter, ofta utan egna kostnader, åtnjuta stora fördelar, och då det
synes ej mera än rättvist och billigt, att städerna såsom ersättning härför och för
att framdeles som hittills bli i stånd att fylla på dem ställda krav i nämnda och
andra avseenden få utan ökning i kronutskylderna bibehålla en inkomst, fullt motsvarande
den av ålder dem tillkommande andelen i brännvinsmedlen, i saknad varav
många städers ekonomi torde bli synnerligen brydsam, vilja stadsfullmäktige alltså
för sin del avstyrka det föreliggande förslaget.»

Stadsfullmäktige i Motala. Angående kommitténs förslag i dess helhet anse
stadsfullmäktige, att detsamma i sin nuvarande form icke bör vinna Kungl. Maj:ts
bifall. Den däld mot en viss ersättning av statsmedel föreslagna indragningen för
städerna av alla brännvinsmedel synes ingalunda föra kommunerna fram mot frigörelse
från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen; icke heller synes den föreslagna
åtgärden vara behövlig, då den nu gällande förordningen angående brännvinsförsäljningsmedlens
fördelning icke är äldre än sedan år 1905. Att en lag upphäves,
innan den ens hunnit till sina verkningar prövas torde mera skada än gagna. Skulle
nu kommitténs förslag bliva lag och inkomsterna av brännvinsförsäljningsmedlen
ytterligare minskas bleve det till oberäknelig skada för de flesta städer, helst de
vid åtagandet av vissa ekonomiska förbindelser och för utförande av nya företag
räknat med fortsatt inkomst från brännvinsförsäljningsmedlen. Sålunda skulle en
sådan lag särdeles hårt drabba Motala stad, som för sin utveckling måst för jordinköp,
vatten- och kloakledningar, nya järnvägsförbindelser, skolhusbyggnad m. m.
åtaga sig stora ekonomiska uppoffringar. De skulder, som staden därigenom måst
ikläda sig kunna icke amorteras med uteslutande uttaxerade medel utan att i betydlig
mån höja kommunalskatten och hämma den unga stadens utveckling.

Stadsfullmäktige i Landskrona finna i likhet med reservanten hr Odelberg, att
allmänt rusdrycksförbud svårligen kan effektivt genomföras utan hålla före, att vårt
folks uppfostran till nykterhet och sedlighet bäst främjas genom undervisning i
skolorna om skadligheten av missbruket av alkoholhaltiga drycker samt genom stödjande
av strävandena, som ha nykterhet och sedlighet till mål, för att även hos det
fullvuxna släktet på övertygelsens väg fortsätta det nykterhetsarbete, som skolan
grundlagt. För Landskrona såväl som de övriga städerna vid Sundet skulle ett
allmänt rusdrycksförbud helt visst komma att driva en stor del av befolkningen
över till Danmark för tillfredsställande av sitt spritbegär, och helt säkert skulle
det också draga med sig avslutandet därstädes av en hel del andra affärer till favör
för vårt grannland och till vår nackdel.

Allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo yrkar avslag å kommitténs förslag,
då av detsamma icke framgår, att det skulle vara till någon nytta för eller
befordia nykterhetsrörelsens framåtskridande i dess helhet, och då kommunen i ekonomiskt
hänseende skulle bliva därav lidande.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i JBåstads köping anföra, att enär
det av kommitterade framställda förslaget förutsätter införande av allmänt spritforbud
i hela riket, och då nämnden och stämman anse ett sådant förbud vara ett
oberättigat ingrepp i den enskildes frihet, avstyrkas de av kommitterade framställda
förslagen, och anse stämman och nämnden för övrigt den Båstads köping erbjudna
ersättningen för mistade brännvinsmedel vara alldeles otillräcklig.

t1. Yttranden i vilka huvudsakligen ekonomiska skäl anförts

för avstyrkande.

Magistraten och stadsfullmäktige i Piteå anföra, att då inkomsten av brännvinsförsäljningsmedel
är av största betydelse för stadens finanser, vilka ordnats bland
annat under den förutsättning, att nämnda medel under en avsevärd tid framåt
skulle oavkortade inflyta enligt hittills gällande grunder, synes det uppenbart, att
berörda inkomst icke bör frånhändas staden med mindre än att densamma erhåller
fullt vederlag. Det årtionde, som i betänkandet lagts till grund för beräkningen
av medeltalet av stadens^ inkomster från brännvinsförsäljningsmedlen, har emellertid
pa grund av flera tillfälliga omständigheter för Piteå stad varit ganska ogynnsamt,
och till följd härav har även det fasta anslag, som föreslagits skola utgå till staden
såsom vederlag, beräknats lägre än vad till detsamma under normala försäljningsförhållanden
i medeltal bort uppgå.

Då staden således icke synes kunna påräkna att enligt förslaget erhålla fullt
vederlag för de brännvinsförsäljningsmedel, som enligt nu gällande föreskrifter till
staden utgå, avstyrka stadsfullmäktige och magistraten ifrågavarande förslag.

Städsfullmäktige i Vimmerby. Då enligt konnnitterades förslag inkomsterna
av rusdrycksmedlen skulle nedbringas vad Vimmerby stad beträffar till cirka 10,000
kroma, motsvarande en ökning av omkring 2 kronor per bevillningskrona, en ökning
som skulle bliva alltför kännbar för staden, som beräknat sina stora utgifter efter
nuvarande inkomster av sprithanteringen, och dessutom inga utsikter finnas för
staden att skaffa sig nya inkomstkällor, så avstyrka stadsfullmäktige det av kommitterade
framlagda förslaget.

Stadsfullmäktige i Karlshamn anföra, att då den ersättning, som till staden
skall utgå för indragna brännvinsförsäljningsmedel, därest betänkandet bifalles, utgör
en väsentlig minskning i den inkomst, staden för närvarande får tillgodonjuta av
brännvinsförsäljningsmedlen, vilken synnerligen väl behöves för bestridande av stadens
pjp3, i u^P*ker, och då betänkandet dessutom i flera avseenden synes vara mindre
tillfredsställande, såsom t. ex. däri, att årligen betydande belopp skola avsättas och
tonderas för icke fullständigt klart insedda ändamål, under det att nya skattekällor
för bestridande av statens utgifter måste uppsökas, avstyrka stadsfullmäktige för
sm del bifall till denna frågas lösning enligt det avgivna betänkandet.

Stadsfullmäktige i Sölvesborg anföra, att det i betänkandet innefattade förslaget
maste anses vara för stadssamhällena ekonomiskt sett synnerligen ofördel -

aktigt. Städerna böra icke jämnställas med landsbygden i betraktande av de dryga
kostnader, som drabba städerna för underhåll av magistrat, polisväsen, belysning
och mycket annat. För Sölvesborg skulle den föreslagna förordningen år 1915
innebära en minskning i inkomsterna av omkring 15,000 kronor. Den ersättning i
bidrag för undervisningsväsendet, som staten häremot skulle lämna, är så minimal,
att den icke står i något rimligt förhållande till minskningen i spritmedlen. Stadsfullmäktige
avstyrka därför bestämt förslagets antagande.

Stadsfullmäktige i Ystad anföra, att det visserligen kan tänkas, att, med
nykterhetsrörelsens växande omfattning, krav på särskilda åtgärder till begränsande
av rusdryckshandeln i kommunerna alltmer kunna framträda och att dessa krav
kunna taga sig form av långt gående inskränkningar i försäljningsrätten. Härav
skulle följaktligen minskning i vinsten av rusdryckshanteringen vara att vänta,
vilket skulle göra det nödvändigt för kommunerna att med hänsyn till dessa förhållanden
ordna sin ekonomi. Men den minskning i stadens inkomster, som skulle
följa av förslagets genomförande, är så betydande och stadens ekonomiska bärkraft
torde därigenom så avsevärt komma att nedgå, att stadsfullmäktige hysa stora
betänkligheter mot förslagets upphöjande till lag, i synnerhet som förslaget. med
undantag för utgifterna till skolväsendet, icke angiver någon utväg till direkt minskning
av städernas utgifter, och dessutom alla av brännvinsförsäljningen följande
olägenheter kvarstå. Även synes det vara vanskligt att redan nu innan övergångstiden
för 1905 års förordning tilländalupit göra sådana vittgående förändringar, varom
det är fråga. Stadsfullmäktige avstyrka alltså bifall till det ifrågavarande förslaget.

Stadsfullmäktige i Trälleborg anföra, att Trälleborgs stads andel i brännvinsförsäljningsmedlen
ökas för varje år och att vad Trälleborgs stad beträffar fördelningen
enligt 1905 års brännvinsförsäljningsförordning icke som kommittén uppgiver
förorsakat en avsevärd minskning jämfört med fördelningen enligt 1895 års förordning,
utan tvärtom resulterat i eu ökning av omkring 3,000 kronor per år. Även
om man utgår ifrån, att konsumtionen av spritdrycker icke kommer att ökas, så
torde man dock med bestämdhet kunna säga, att Trälleborgs städs andel av brännvinsförsäljningsmedlen
under eu följd av år kommer att successivt ökas och. detta i
rätt avsevärd grad, om försäljningsprisen komma att höjas och samtidigt bliva enahanda
över hela landet. Vid sådant förhållande kommer kommitténs förslag, upphöjt
till lag, att på ett synnerligen störande sätt ingripa i stadens ekonomi
och vålla stora svårigheter för uppfyllande av de förbindelser och betalande av de
utgifter, som äro en följd av de för samhällets ekonomiska bärkraft synnerligen
stora anläggningar och arbeten, som staden dels utfört, dels beslutat utföra. Stadsfullmäktige
vilja icke bestrida, att det föreliggande förslaget från nykterhetssynpunkt
är av betydelse, men då Trälleborgs stad skulle få avsevärt minskade inkomster,
därest kommitténs förslag bleve genomfört, anse sig stadsfullmäktige förhindrade att
tillstyrka det av rusdrycksmedelskommittén framlagda betänkandet och förslaget i
ärendet.

Stadsfullmäktige i Halmstad. »Från principiell synpunkt hava stadsfullmäktige
intet att erinra mot att samtliga inkomster av rusdrycksmedlen indroges till staten
men dock endast under förutsättning, att vederbörande kommuner etc. (särskilt stadskommunerna,
för vilka frågan har den största betydelsen) åtminstone någorlunda
varda ersatta för de mistade inkomsterna. Men kommitténs förslag till ersättningsfrågans
lösning synes stadsfullmäktige alldeles otillfredsställande.» Kommitténs
beräkningssätt »medför ett för städerna synnerligen ogynnsamt resultat, enär ifråga -

varande inkomster under de fem till sex första åren av perioden 1901—1910 voro
avsevärt lägre än under senare delen av perioden, till en del beroende därpå, att under
senare delen av perioden i samband med 1905 års lagstiftning rörande försäljning av
brännvin en mängd spritförsäljningsrättigheter å landsbygden indrogos, varigenom
inkomsterna av spritförsäljningen ännu mer än förut koncentrerades till städerna.
Härtill kommer, att under de ifrågavarande tio åren städernas folkmängd liksom deras
utgifter blivit betydligt ökade, varför det är obilligt att till grund för beräkningen
lägga en tidsperiod, då såväl invånareantal som utgifter voro väsentligt mindre. Om
man skall utgå från någon viss tidsperiod vid beräkning av städernas inkomster
av rusdrycksmedlen bör man välja en tidsperiod, därunder medeltalet av inkomsterna
närmelsevis motsvarar de nuvarande förhållandena. I sådant fall borde man lämpligen
såsom ock skett i gällande brännvinsförsäljningsförordning ifråga om fördelningen
av brännvinsmedlen utgå från en femårsperiod, som börjar efter den 1 oktober
1907, då nämnda förordning trädde i kraft. Emellertid synes det stadsfullmäktige
icke vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, den ersättning, som skulle till
stadskommunerna utgå för rusdrycksinkomsternas bortfallande, fixerades till ett en
gång för alla för varje stadskommun bestämt belopp, helst som det icke ens föreslagits
någon garanti för att stadskommunerna skulle komma i varaktigt åtnjutande
av det dem tilldelade beloppet eller del därav. Det stode ju i statsmakternas skön
att när som helst besluta om indragning av beloppet, liksom ock de nu betydande
kommunalskatterna från spritbolag in. fl. torde komma att bortfalla.

Stadsfullmäktige kunna därför ej tillstyrka att ersättningen till städerna
bestämmes i den form kommittén föreslagit. Det riktigaste synes vara, att ersättningen
utgår på det sätt, att staten för all framtid övertager något städerna åliggande
varaktigt onus. För ett dylikt övertagande torde av flera skäl intet onus
vara lämpligare än fattigvården. Först och främst är denna tunga i ej oväsentlig
grad beroende av rusdryckerna; och om staten övertoge sagda onus stode det i
statens eget skön att minska fattigvårdstungan genom fortgående restriktioner i
brännvinsförsäljningslagstiftningen och uppmuntrande av nykterhetsverksamheten.
Vidare torde städernas utgifter för fattigvården och deras nuvarande inkomster av
rusdryckerna åtminstone någorlunda motsvara varandra, särskilt om man bland
sagda inkomster inberäknar även den betydande kommunalskatten av spritbolag
m. fl.» »Man kunde väntat, att kommittén skulle gjort närmare undersökning i denna
fråga och verkställt utredning av fattigvårdskostnaderna i rikets kommuner i förhållande
till kommunernas inkomster av rusdrycker; så har emellertid icke skett,
men då stadsfullmäktige anse en utredning härutinnan alldeles nödvändig måste
stadsfullmäktige redan av denna anledning avstyrka bifall till kommitténs förslag. I varje
fall skulle ett bifall till kommitténs förslag alldeles givet medföra en högst väsentlig
rubbning av städernas ekonomi, enär den ersättning, som kommittén föreslagit, är
— oavsett dess olämpliga form — alldeles otillräcklig för att ens närmelsevis motsvara
städernas nuvarande inkomster av rusdrycksmedlen.»

Då stadens inkomster av rusdrycksmedlen under år 1911 utgjort 105,741: 4 8
kronor, bleve hela vederlaget för detta belopp enligt kommitténs förslag i runt tal

54,000 kronor med någon förhöjning under åren till och med år 1920.

Stadsfullmäktige i Tidahohn anse angående kommitténs förslag i dess helhet,
»att detsamma i sin nuvarande form ej bör förordas till Kungl. Maj:ts bifall. Den
däri mot viss ersättning av statsmedel föreslagna indragningen av städernas alla
brännvinsmedel synes ingalunda föra dessa fram mot frigörelse från ekonomiskt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 10

beroende av rusdrycksmedlen, då städerna i alla fall skulle få ungefär samma belopp
som eljest, ehuru med statskontoret som mellanhand mellan brännvinsbolaget och
staden. Ej heller synes denna föreslagna åtgärd lämplig, då den nu gällande
förordningen angående brännvinsförsäljningsmedlens fördelning ej är äldi’e än sedan
år 1905. Att en lag upphäves, innan den ens hunnit till sina verkningar prövas,
torde snarare skada än gagna. Följer man i vårt land den historiska utvecklingen

av lagstiftningen rörande brännvinsmedlens fördelning alltifrån lagen av år 1619---

så ser man vad under den tiden gång efter annan fråntagits städerna av sådan
inkomst eller ända intill 71 procent. Skulle nu kommitténs förslag och alldeles särskilt
herrar Ekmans, Ericssons och Kvarnzelii reservation bliva lag och inkomsten av brännvinsförsäljningsmedlen
ytterligare minskas för att enligt reservationen slutligen eller
år 19B6 alldeles upphöra, bleve det till oberäknelig skada för de flesta städer, vilka
vid sina anordningar räkna med fortsatt inkomst från brännvinsförsäljningsmedlen.
Andra städer, och gäller detta alldeles särskilt Tidaholm, hava i nykterhetsvänligt syfte
i det längsta sökt avstå från den inkomst en brännvinshandel på platsen skulle
skänka, men hava därunder förhållandena utvecklat sig så, att fullmäktige dock
slutligen ansett sig tvungna att anlita denna inkomstkälla.» »Bleve förslaget lag
skulle Tidaholms samhälle ej blott gå miste om den avsedda och för detsamma nödvändiga
inkomsten utan även bliva utan varje ersättning därför, och vore detta lönen
för ett allvarligt och långvarigt, ehuru slutligen misslyckat, försök att reda sig utan
den inkomst, som försäljning av spritvaror till Tidaholm och dess handelsområde
medfört, och som nu går och hela tiden gått till våra grannstäder, vilka även därför
i framtiden finge den ersättning, som rättvisligen skulle tillkomma Tidaholm.
Stadsfullmäktige skulle under sådana förhållanden ej kunna annat än djupt beklaga,
att samhället under flera år hängivit sig åt dylika ideella känslor och på så sätt så
att säga försetat sin rätt, och varigenom ej vi utan våra grannstäder ej endast haft
utan även i framtiden skulle komma att ha fördel. Stadsfullmäktige måste därför för
sin del på det livligaste avstyrka, att kommitténs förslag förordas som lag.»

IStadsfullmäktige i Arvika yrka, att de av kommittén framställda förslagen
icke måtte av Riksdagen bifallas. Som skäl härför anföra stadsfullmäktige, att
kommitterade i sitt förslag vid beräkning av de städerna tillkommande ersättningsbeloppen
synas ha utgått från för städerna mycket ofördelaktiga grunder och att
kommitterades förslag icke torde medföra och icke heller synes vara avsett att
medföra någon minskning i vare sig tillverkningen eller förbrukningon av rusdrycker.
Städerna komma icke heller att erhålla någon verklig garanti för framtiden
beträffande utbetalandet till dem av de föreslagna ersättningsbeloppen, och
framhålla stadsfullmäktige, att fondbildning under betryggande former vore ett vida
bättre medel för kommunernas frigörande från ekonomiskt beroende av rusdryckshanteringen.
Stadsfullmäktige påpeka slutligen, att en ny kommitté med ännu mera
vittomfattande och allsidiga utredningsuppgifter nu blivit tillsatt.

Stadsfullmäktige i Härnösand, som icke ingått på granskning av betänkandet
från annan synpunkt än den för staden rent ekonomiska, avstyrka förslagets antagande
och anföra som skäl härför, att den minskning, som genom förslagets antagande
skulle uppkomma i stadens inkomster, ovillkorligen måste menligt inverka på stadens
ekonomi, då staden har rätt avsevärda amorteringslån, vid vilkas kalkylering förutsatts,
att ingen ytterligare minskning i inkomstposten brännvinsmedel skulle
förekomma än den genom 1905 års försäljningsförordning bestämda. Den under
amorteringstiden uppkommande bristen skulle sålunda, då minskning av de ordinarie

utgifterna icke kan påräknas, behöva täckas genom ytterligare höjning av de redan
nu högt uppdrivna kommunalutskylderna.

Magistraten i Eskilstuna har icke något att erinra mot syftet med det föreliggande
förslaget, men då förslaget i vad det avser stadskommunernas frigörande
från det ekonomiska beroendet av rusdrycksmedlen i allmänhet icke synes lämna
städerna full gottgörelse för de inkomster dessa enligt förslaget komme att gå förlustiga,
anser sig emellertid magistraten vad städerna vidkommer förhindrad tillstyrka
den ifrågasatta reformens genomförande på de grunder, som härför föreslagits av
kommittén.

Magistraten i Vimmerby framhåller, att under den senaste tioårsperioden
inkomsterna av rusdrycksmedlen visserligen i allmänhet ökats för Sveriges städer
men att under samma tid även städernas utgifter och invånarnes skattebördor på
ett synnerligen oroväckande sätt stigit. »Uppenbart är, att med den avskrivningav
2 procent å städernas andelar i brännvinsmedlen, som enligt gällande bestämmelser
skall äga rum intill år 1921, städernas inkomster av brännvinsmedlen komme
att väsentligt minskas. Då ingen anledning finnes att antaga, att den tendens till
ökning av städernas utgifter, som på senare tider över allt visat sig konstant,
skall upphöra, komma städernas behov av brännvinsmedel såsom hjälp till de stora
utgifterna icke att under de närmaste åren minskas. Under sådana förhållanden
synes magistraten en allvarsam fara hota städernas icke alltför starka ekonomi, om
den av reservanterna föreslagna fullständiga avskrivningen av städernas inkomster
av rusdrycksmedlen nu bleve beslutad. Emot en sådan fullständig avskrivningtorde
städerna nödgas att på det bestämdaste protestera. Det synes magistraten
vara klokt, om statsmakterna med avseende på städernas andelar av brännvinsmedlen
såge tiden an, till dess den redan beslutade avskrivningen blivit fullständigt
genomförd, varefter en statistik över städernas inkomster av brännvinsmedlen
och deras ekonomiska utveckling under ytterligare en tioårsperiod kunde
giva en klarare uppfattning om möjligheten av ytterligare inskränkning av städernas
inkomst av brännvinshandeln. En fixering till visst belopp just nu av städernas
ersättning av brännvinsmedlen synes icke vara nödvändig'' för genomförande av en
förändring i övrigt av dessa vinstmedels användning. Ett beslut, varigenom städerna
skulle erhålla ett visst belopp av brännvinsmedlen, vare sig därstädes idkades brännvinsförsäljning
eller icke, skulle utan tvivel verka därhän, att det stora flertalet svenska
städer skulle avskaffa brännvinsförsäljningen inom sina områden, då den ekonomiska
vinsten av densamma upphörde. Genomförande av kommitténs förslag skulle under
sådana förhållanden till sina följder i det närmaste vara liktydigt med allmänt spritförbud.
Då magistraten för sin del icke är övertygad, att dylika lagbestämmelser
skulle vara för landet lyckliga», avstyrker magistraten det föreliggande lagförslagets
antagande.

Kommunalnämnden i Sollefteå köping kan icke biträda det i betänkandet
avgivna förslaget till lag, då de belopp och de förmåner, varmed köpingens andel
i brännvinsmedlen skulle ersättas, i så högst väsentlig grad understiga, vad som
beräknats utgå.

IT. Yttranden innehållande tillstyrkande av rusdrycksmedelskommitténs
förslag.

Följande myndigheter och korporationer hava antingen lämnat
kommitténs förslag utan anmärkning eller med vissa ändringar eller
villkor tillstyrkt detsamma; dock må anmärkas, att ett flertal myndigheter
och korporationer yttrat sig allenast angående vissa delar av förslaget
:

lantbruksstyrelsen,

överståthållarämbetet samt Konungens befallningshavande i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,

landstingen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands
och Kronobergs län, i Kalmar läns norra och södra landstingsområden,
i Gottlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län,
rikets samtliga hushållningssällskap,

magistraten och stadsfullmäktige i Uppsala, Enköping, Nyköping,
Mariefred, Trosa, Jönköping, Eksjö, Kalmar, Öskarshamn, Göteborg,
Marstrand, Lysekil, Uddevalla, Strömstad, Mariestad, Lidköping, Skara,
Skövde, Hjo, Falköping, Kristinehamn, Filipstad, Örebro, Askersund,
Nora, Sala, Arboga, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Örnsköldsvik,
Umeå, Skellefteå och Luleå,

stadsfullmäktige i Stockholm, Södertälje, Vaxholm, Norrtälje, Öregrund,
Eskilstuna, Torshälla, Linköping, Norrköping, Söderköping,
Vadstena, Skänninge, Växjö, Västervik, Visby, Karlskrona, Bonneby,
Kristianstad, Simrishamn, Ängelholm, Malmö, Lund, Hälsingborg, Eslöv,
Laholm, Varberg, Kungsbacka, Kungälv, Alingsås, Borås, Ulricehamn,
Åmål, Falun, Säter och Hedemora,

magistraten i Strängnäs, Gränna, Lindesberg, Härnösand, Östersund
och Luleå,

allmänna rådstugan i Östhammar,
stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Borgholm,
municipalstyrelsen och stadsfullmäktige i Haparanda,
stadsstyrelsen i Arvika,

municipalstyrelsen och kommunalfullmäktige i Malmköpings köping,
kommunalstämman och kommunalnämnden i Mörbylånga och Vara
köpingar,

kommunalstämman i Mönsterås och Nybro köpingar,
municipalfullmäktige i Ljungby köping,
kommunalfullmäktige i Hörby köping,

kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping,
kommunalnämnden i Säffle köping,
kronofogden i Södra Ångermanlands övre fögderi samt
Svenska stadsförbundet.

Ur utlåtanden från nämnda myndigheter må följande allmänna
synpunkter anföras:

Överståthållareämbetet. Genomförandet av det av kommittén framlagda förslaget
skulle föra med sig, att kommuner, landsting och hushållningssällskap bleve
frigjorda från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen. Så skulle däremot icke
bliva förhållandet med staten. Statens beroende av dessa medel skulle i stället ökas.
Ett eventuellt rusdrycksförbud skulle för staten medföra icke blott förlust av
hittillsvarande inkomst av rusdryckshantering utan även skyldighet att med medel,
anskaffade på annat sätt, gälda det kommuner, landsting och hushållningssällskap
tillförsäkrade vederlaget, och vederlagssumman skulle på sätt kommittén även framhållit
ökas i den mån antalet folkskollärare tillväxte. En ökning måste även vara
att motse som följd av att statsmakterna inom längre eller kortare tid torde känna
sig förpliktade att höja minimiavlöningen för lärarne. Förslaget medför icke för
staten frigörelse från beroendet av rusdrycksmedlen och kan följaktligen icke anses
direkt befrämja de nykterhetssträvanden, för vilka det tillkommit. Vissa omständigheter
tala dock för att förslaget det oaktat kan bliva till nytta. Den ifrågasatta
fondbildningen innebär åtminstone en strävan att förhindra, att statens beroende av
rusdrycksmedlen i framtiden ökas. Huruvida ur andra synpunkter åtgärden kan
vara lämplig är vanskligt att avgöra. Genom indragningen till statsverket av alla
rusdrycksmedlen skulle staten erhålla frihet att utan hänsyn till kommunala intressen
vidtaga de åtgärder för nykterheten, som i framtiden kunna anses önskvärda, och å
andra sidan skulle de ekonomiska följder för statsverket, som ett absolut förbud
mot eller en allvarligare inskränkning av rusdryckshanteringen komme att medföra,
mnebära en kraftig varning mot vidtagande på detta område av åtgärder, som
sedermera kunna befinnas förhastade. En fondering på sätt Stockholms stadsfullmäktige
i sitt utlåtande ifrågasatt av viss del av det stadskommunerna tillkommande
vederlaget skulle givetvis, om ock först i en rätt långt avlägsen framtid, underlätta
statens frigörelse från beroendet av rusdrycksmedlen.

Konungens befallningshavande i Stockholms län. Det framgår av betänkandet,
att kommitténs ledamöter icke funnit möjligt att befria staten från ekonomiskt

beroende av rusdrycksmedlen. Detta synes också vara helt naturligt, då det nämligen
icke torde kunna ifrågasättas, att så länge tillverkning och försäljning av
alkoholhaltiga drycker förekommer inom landet befria dessa näringar från avgifter
till det allmänna, och om man vill förhindra att dessa medel till någon del direkt
tillgodokomma landstingen, hushållningssällskapen eller kommunerna torde en sådan
anordning icke kunna undvikas, varigenom medlen komma att direkt ingå till statsverket.
Mot den av kommittén sålunda intagna principiella ståndpunkten beträffande
den framtida dispositionen av ifrågavarande medel har Konungens befallningshavande
icke något att erinra.

Konungens befallningshavande i Blekinge län. Beträffande principfrågan rörande
lämpligheten av städernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande från
det ekonomiska beroendet av rusdrycksmedlen är Konungens befallningshavande fullt
ense med kommitterade. Förhållandena inom landet torde vara sådana, att ur många
synpunkter lyckligast vore, om det rådande systemet att uppgöra statens och kommunernas
budgeter med fästat avseende å inkomsterna från rusdryckshanteringen
kunde upphöra. Ett gillande av lcommitterades åsikter härutinnan innebär, såsom
kommitterade själva framhållit, givetvis icke ett godkännande av de framkomna
kraven på allmänt rusdrycksförbud utan endast ett framhållande av nödvändigheten
att frigöra åtminstone kommunerna från beroendet av rusdrycksmedlen.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län delar kommitténs principiella
uppfattning rörande indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen till statsverket.
»Redan den historiska utvecklingen av lagstiftningen på hithörande område visar,
hurusom statsmakternas strävan gått ut på att alltmer frigöra kommunerna från
deras direkta beroende av brännvinsmedlen, och det förslag, som nu av kommitterade
framlagts, torde beteckna den naturliga och följdriktiga slutpunkten av denna utvecklingslinje.

Om sålunda Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande är i princip ense med kommitterade
i nämnda hänseende, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid
den form, på vilken kommitterade söka reglera frågan om ersättning till kommunerna
för de föreslagna indragningarna icke odelat lyckligt funnen.»

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län. »Om man icke
avser annat än att på staten överflytta det beroende av rusdryckshanteringen, vari
städer, vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap hittills stått, synes man
kunna biträda vad kommittén i detta avseende föreslagit.» »Från ersättningstagarnes
sida är det givetvis en fördel att icke behöva vara beroende av den oregelbundenhet
i avkastningen, som brännvinsförsäljningen under olika år kan komma att
visa, utan kunna för all tid beräkna den nu fluktuerande inkomsten av brännvinsmedlen
till ett visst bestämt belopp, vartill kommer den ur nykterhetssynpunkt
synnerligen betydelsefulla omständigheten, att stadskommunerna icke vidare bliva
direkt intresserade av brännvinshandeln. Dock är genom en sådan lagstiftning all
ökning av ifrågavarande inkomster utesluten för ovannämnda ersättningstagare.
Vid en sådan lösning av frågan får man emellertid icke förbise, att därest statens
inkomst av brännvinsmedlen, som ju i första hand äro avsedda att täcka ifrågavarande
ersättningsbelopp, kunde komma att i avsevärd mån minskas eller rent av
upphöra, staten för fullgörande av sin enligt kommitténs förslag gjorda utfästelse
skulle kunna tillskyndas betydande utgifter, för vilkas täckande staten kunde nödgas
tillgripa andra inkomstkällor. Statens beroende av rusdryckshanteringen kan således
icke sägas genom detta förslag hava upphört.»

Konungens befallningshavande i Älvsborgs län har för sill del icke funnit kommitténs
betänkande och förslag föranleda till annan erinran, än att lämpligheten av
den av kommittén föreslagna fonderingen för icke angivna ändamål av brännvinsmedlen
synes tvivelaktig.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län. Mot kommitténs förslag i
fråga om kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande från
ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen har Konungens befallningshavande i huvudsak
icke något att erinra, utan vill på det livligaste tillstyrka detsamma.

Reservanterna hrr Ekmans m. fl. förslag finner sig Konungens befallningshavande
desto hellre böra avstyrka, som kommitténs uppdrag, så "vitt Konungens
befallningshavande fattat det rätt, avsett att bygga på nu gällande förhållanden och
att icke vidtaga någon ändring i de genom 1905 års förordning angående försäljning
av brännvin införda bestämmelser rörande förhållandet mellan städerna och
landskommunerna beträffande fördelningen av de från brännvinshanteringen härflytande
medlen.

Konungens befallningshavande i Värmlands län. Riksdagen har uti det föreliggande
ämnet givit uttryck för den uppfattning, att det allmänna väl icke kunde
helt och hållet frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen, och har Riksdagen i
betraktande härav anhållit om utredning angående frigörelse i större eller mindre
män från ekonomiskt beroende av dessa medel. Sin principiella ståndpunkt i frågan
hava också kommitterade angivit sålunda, att förslag, som förutsatte lagstadgat förbud
mot all tillverkning och försäljning av rusdrycker, oavvisligen krävde anvisandet av
nya inkomstkällor i de mistade inkomsternas ställe. I detta hänseende torde kommitterade
givit tillräcklig _ motivering för sin uppfattning om de stora svårigheter,
som redan från finansiell sida måste möta för uppgörande av förslag i ämnets hela
vidd. Med hänsyn till de ekonomiska värden sprithanteringen representerade och
varom kommitterade lämnat en utförlig utredning, kan Konungens befallningshavande
därför icke annat än ansluta sig till den av kommitterades majoritet intagna ställning,
däri kommitterade funnit sig icke kunna avgiva ett förslag, som utginge från
förutsättningen av lagstadgat allmänt rusdrycksförbud.

Utan att vilja närmare inlåta sig på frågan om möjligheten av ett sådant
förbuds genomförande anser Konungens befallningshavande dock, att kommitterade
haft goda grunder för denna _ ståndpunkt liksom för det uttalande, att staten allt
framgent måste tillgodogöra sig de inkomster, som från rusdryckshanteringen stå
det allmänna till buds. Ett likställande av stat och kommun i avseende å intresset
av rusdrycksmedlen synes vidare mindre naturligt, då uppenbart vore, att statsmakterna
maste förutsättas oavsett ekonomiska fördelar äga vilja och förmåga att
arbeta i nykterhetens sanna intresse. Den begränsning kommitterade alltså givit
sitt förslag finner därför Konungens befallningshavande i allo väl grundad.

Men om anledning sålunda saknades att nu inbegripa även staten, ställa sig
förhallandena helt annorlunda beträffande kommunerna. De ekonomiska intressena
från brännvinsmedlen bliva här märkbara och ofta av den stora betydelse, att
inkomsterna från brännvinsförsäljningen utgöra en frestelse att söka uppehålla denna
försäljning, på samma gång som dessa medel alltid utgöra en källa till strider inom
samhället. Av den statistiska utredningen framgår, att för år 1909 dessa medel i
många fall uppgå till eller överstiga hela den kommunala uttaxeringen. Uppenbart
skulle en indragning av ifrågavarande medel innebära ett djupt ingrepp i kommunernas
ekonomi, på samma gång dock måste medgivas, att härigenom skulle tagas

ett betydelsefullt steg fram på nykterhetslagstiftningens område. I anslutning till
kommitterades förslag härutinnan anser sig Konungens befallningshavande därför
böra uttala sig för brännvinsmedlens indragning till statsverket under villkor, att
motsvarande ersättning beredes kommuner, landsting och hushållningssällskap. Yad
kommitterade härutinnan anfört vore allenast uttryck för vanliga rättsgrundsatser,
som icke utan allvarlig kränkning kunde åsidosättas.

I avseende å det sätt, varpå vederlag skulle vederbörande tillgodokomma,
ha kommitterade framlagt ett förslag, som i stort sett borde tillfredsställa rättvisa
och billighet.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län. »Huru lovvärda nykterhetssträvandena
än äro, när de inriktas på motverkan av dryckenskapen och dess i
många avseenden ytterst betänkliga följder, känner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
sig dock icke övertygad om vare sig det gagneligt eller ändamålsenliga uti
en sådan extrem åtgärd som införande av förbud mot all tillverkning och försäljning
av alkoholhaltiga drycker.» Konungens befallningshavande anser därför i likhet med
kommittémajoriteten, »att man bör räkna med att tillverkning och försäljning av
sådana drycker kommer att fortfara inom landet och att statsmakternas strävanden
hädanefter såsom hittills böra begränsas till bekämpande av missbruket av dylika
drycker, vilket otvivelaktigt kan ske med framgång även utan allmänt rusdrycksförbud.
Ett led i dessa strävanden är den av kommittén föreslagna indragningen till
statsverket av såväl brännvinsförsäljningsavgifterna som alla vinstmedel av brännvinshandeln.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande har intet att erinra mot detta förslag,
som tillika förutsätter beredande av motsvarande gottgörelse till kommuner,
landsting och hushållningssällskap för de inkomster av brännvinsmedlen, som genom
indragningen fråntagas dessa. För befogenheten av denna gottgörelse äro fullgoda
skäl anförda, och ehuru avsevärda svårigheter måste möta för en fullt rättvis uppskattning
av den genom indragningen uppkommande förlust för kommuner, landsting
och hushållningssällskap, som sålunda skall ersättas, synes likväl kommittéförslaget
även i denna del pa det hela taget tillfredsställande.» Mot förslaget gör
Konungens befallningshavande i övrigt den anmärkningen, att när det gäller att nu
genom särskild författning för framtiden fastslå det ersättningsbelopp, som årligen
skall tillkomma städer och köpingar, beloppet i varje särskilt fall synes böra utjämnas
åtminstone till fullt hundratal.

Landstinget i Malmöhus län finner i likhet med kommittén det vara önskvärt,
att en förändring införes i bestämmelserna rörande brännvinsmedlens användning
och fördelning, så att de personer och myndigheter, vilka det tillkommer att övervaka
och ordna spritförsäljningen, icke av ekonomiska skäl kunna föranledas att
uraktlåta något, som kan vara till gagn för främjande av ordning och nykterhet.
Till vinnande av detta mål kan annan fullt verksam åtgärd icke ifrågasättas än att
samtliga inkomster av spritförsäljningen indragas till statsverket, på samma gång
som lämplig ersättning därifrån beredes kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen.
Det synes också vara tydligt, att dessa ersättningsbelopp böra bestämmas
i förhållande till de andelar kommuner och övriga intressenter äga åtnjuta enligt
bestämmelserna i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, och landstinget gillar
kommitténs förslag, att stadgandena härom för vinnande av större trygghet fastslås
i av Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt antagen lag.

Landstinget finner emellertid det av kommitterade föreslagna sättet för avveckling,
nämligen inlösningen av landstingens och kommunernas andelar i brännvins -

försäljningsmedlen genom statens övertagande av en eller flera av de landstingen
och kommunerna för närvarande åliggande utgifter, icke vara förenligt med dessa
korporationers rätt och befogenhet att fritt bestämma över användningen av
samma medel.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara tillstyrka på det bestämdaste bifall
till kommitténs förslag att brännvinsförsäljningsmedlen i sin helhet indragas till
statsverket och att kommuner och de institutioner, som åtnjuta del av dessa medel,
därför bekomma ersättning från statsverket, samt att denna ersättning bestämmes
så, att den blir oberoende av brännvinsförsäljningsmedlens blivande belopp.

Magistraten och stadsfullmäktige i Gävle framhålla, med erkännande av det
önskvärda i en sådan förändring i bestämmelserna rörande rusdrycksmedlens användning
och fördelning att ordnandet av rusdrycksförsäljningen ur nykterhets- och
ordningssynpunkt icke motverkas av ekonomiska hänsyn, att magistraten och stadsfullmäktige
icke hava något principiellt att invända mot kommitterades förslag att
indraga till statsverket samtliga brännvinsförsäljningsavgifter och vinstmedel mot
vederlag till kommuner, landsting och hushållningssällskap för de medel, som de
sålunda gå miste om, och av vilka deras ekonomiska utveckling i så hög grad varit
beroende.

Magistraten och stadsfullmäktige i Umeå. De skäl, som av kommitterade
åberopats till stöd för sitt beslut att icke framlägga något förslag i syfte att för
statens vidkommande ersätta rusdrycksmedlen med andra inkomstkällor, finna magistraten
och stadsfullmäktige beaktansvärda, och instämma de med kommittén i vad
av densamma anförts till stöd därför, att intet förslag, byggt på förutsättningen av
allmänt lagstadgat rusdrycksförbud, nu borde framläggas. Beträffande kommuner,
landsting och hushållningssällskap framhåller kommittén med rätta, att därest man
önskar undanrödja det missförhållande, som ligger däruti, att kommunens inkomster
ökas i samma mån som konsumtionen av rusdrycker inom dess område stegras,
ingen annan fullt effektiv åtgärd torde kunna ifrågasättas än att samtliga brännvinsförsäljningsavgifter
och vinstmedel indragas till statsverket och lämplig ersättning
beredes kommunerna i en eller annan form. Denna kommitterades mening delas av
stadsfullmäktige och magistraten, vilka icke heller ha något att erinra mot kommitterades
förslag beträffande de från statsverket utgående ersättningar, deras
storlek, grunderna för deras fördelning eller de olika former, varunder ersättningarna
böra utgå.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att reformen bör avse att i möjligaste
mån befria såväl staten som kommuner, landsting och hushållningssällskap från förbindelse
med rusdryckshanteringen och att man snarast möjligt bör åstadkomma
ett sådant förhållande ifråga om kommunerna, att deras myndigheter måtte fullt
fritt och utan risk av ekonomisk förlust för respektive samhällen kunna omedelbart
besluta införande av lokalt veto, därest detta ansågs önskligt. Det är dessa synpunkter,
som böra vara vägledande vid reformförslagets utarbetande, men enligt
stadsfullmäktiges uppfattning ha de likväl icke konsekvent blivit följda vare sig avkommitténs
majoritet eller dess reservanter. Stadsfullmäktige anse nämligen, att
efter majoritetens förslag statens frigörande lämnas alldeles ur räkningen. Visserligen
fixeras det belopp, som får ingå till statsregleringen, till en viss bestämd
summa, men denna är likväl högst betydande, och dessutom får avkastningen å den
eventuella fonden användas för vilka utgifter som helst enligt Kungl. Maj:ts och
Riksdagens beslut. Med majoritetens förslag föreligger vidare onekligen den risken för
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 11

kommunerna, att om den ifrågasatta reformen blivit verkställd och en stad därefter
besluter tillämpa lokalt veto, den frestelsen uppstår att kort tid efteråt indraga den
ersättning kommunen ansågs ha blivit garanterad. Förslag härom torde nog i varje
fall komma att framställas. Kommittén förutsätter själv möjligheten av en ändring
uti den blivande förordningen vid övergångsperiodens slut, och vid densamma kunna
lätt dylika tankar vinna gehör. Skulle det så på allvar ifrågasättas att frigöra
även staten finge man erfara, huru svårt det bleve att fullgöra den ersättningsplikt,
som staten åligger i förhållande till kommunerna, och deras kvarstående indirekta
beroende av rusdrycksmedlen bleve uppenbart. Något fullständigt frigörande ens av
kommunerna föreligger således icke med majoritetens förslag.

Vad reservanternas förslag angår medför detta däremot vad städerna beträffar
ett fullständigt frigörande inom viss årsperiod genom avskrivning av samtliga de
inkomster, som nu beredas dem av rusdrycksmedlen. Ifråga om statens frigörande
ha reservanterna bibehållit kommitténs förslag med vissa smärre ändringar. Visserligen
åstadkomma reservanterna ett fullständigt frigörande av städerna, men från
kommunal synpunkt måste det anses betänkligt att förminska de uti snabb utveckling
stadda stadssamhällenas beräknade inkomster med så avsevärda belopp, som det här
är fråga om. Den svagheten vidlåder även reservanternas förslag, att staten i en
eller annan form åtnjuter fördel av de medel städerna försaka.

Stadsfullmäktige i Nyköping anse det nödvändigt, att staten, kommunerna,
landstingen och hushållningssällskapen frigöras från ekonomiskt beroende av rusdryckshanteringen
men att åtgärderna för ett sådant frigörande måtte präglas av
rättvisa och försiktighet, så att icke särskilt kommunernas ekonomiska stabilitet rubbas.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka anse det vara för rusdrycksfrågans lösande på
ett fullt självständigt sätt nödvändigt, att staten, kommunerna och övriga institutioner,
som numer erhålla andel av rusdrycksmedlen, frigöras från ekonomiskt
beroende av dessa. Stadsfullmäktige ha för sin del icke heller något att erinra
mot vad pluraliteten i den kommitté, som verkställt utredningen, föreslagit beträffande
stadssamhällenas frigörande från dylikt beroende, utom ifråga om medeltalsberäkningen.

Stadsfullmäktige i Ulricehamn anföra, att »vad först beträffar behovet av
kommunernas frigörande, så vilja stadsfullmäktige vitsorda, att det ekonomiska
beroendet av rusdrycksmedlen medför olägenheter i samma mån som beroendet är
mer eller mindre starkt. Det lärer icke kunna undvikas, att, så länge de medel,
som härflyta av inom kommunen driven brännvinshantering, utgöra en av kommunens
allra väsentligaste inkomstposter, de för kommunen beslutande mer eller mindre
medvetet måste taga hänsyn till den ekonomiska synpunkten även vid bedömandet
av frågor, där de avgörande synpunkterna borde vara av helt annan art. En
ändring av det nuvarande tillståndet i den riktning betänkandet åsyftar, kan därför
helt visst kännas såsom en lättnad för de enskilda, liksom en sådan ändring också
skall undanrödja mången anledning till meningsskiljaktighet inom de kommunala
korporationerna. Den rådande obeständigheten på nykterhetslagstiftningens område
medför icke blott för kommunerna utan även för landstingen och alldeles särskilt
för hushållningssällskapen ett tillstånd av ekonomisk osäkerhet, som ingalunda är
ägnad att befordra en sund hushållning. Lika visst som det för den enskilde är
önskvärt att kunna för en längre tid framåt någorlunda överskåda sin ekonomi,
lika visst är sådant önskvärt jämväl för samhällen och korporationer. Ser man
till statens förhållande till rusdrycksmedlen bör emellertid bemärkas, att man

icke lärer kunna påstå, att staten är i egentlig mening beroende av dessa medel,
åtminstone icke alls på samma sätt som de lägre samhällena. Staten har faktiskt
resurser av helt andra slag och helt annan omfattning och saknar säkerligen icke
vid något tillfälle möjlighet att om så anses erforderligt ersätta rusdrycksmedlen
ur andra källor. Man kan icke heller befara, att de enskilda, som hava att såsom
medlemmar av representationen deltaga i avgörandet av hithörande lagstiftningsfrågor,
därvid skall låta sig påverkas av den omständigheten, att ifrågasatt lagändring
kan för staten medföra en så småningom minskad inkomst.»

Stadsfullmäktige gilla alltså de skäl, kommitterade anfört för kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens fullständiga frigörande från sitt nuvarande
beroende av rasdrycksmedlen och hava icke heller något att erinra mot det av
kommitterade föreslagna tillvägagångssättet härför, nämligen att rusdrycksmedlen i
deras helhet indragas till statsverket mot att ersättning utbetalas till samhällen och
korporationer för därigenom lidna förluster, men stadsfullmäktige finna på de grunder,
som blivit anförda i hr Odelbergs reservation, att fog icke förefinnes för de åtgärder,
som kommitterade föreslagit i ändamål för statens frigörande.

Stadsfullmäktige i Amål hade för sin del icke något annat att erinra mot
kommitténs förslag än att särskild bestämmelse synes böra träffas för det fall, att
de i kommitténs hemställan mom. 6 omnämnda medlen något eller flera år icke skulle
komma att uppgå till 40,800,000 kronor.

Magistraten i Nyköping instämmer i kommitténs uttalande, att ett förslag
om införande av ett allmänt rusdrycksförbud icke kan sägas vara av de nuvarande
förhållandena betingat och anför vidare, att det torde vara uppenbart, att med
den växande nykterhetsrörelsen kraven på särskilda åtgärder till begränsande av
handeln med rusdrycker komma att allt mera göra sig gällande, samt att, efter
utvidgningen av rösträtten, kommunerna med den i sådant avseende dem förlänade
rätt skola i allt större utsträckning tillmötesgå dessa krav. Följaktligen är en
minskning i vinsten av rusdryckshanteringen att förvänta. Men kommuner, landsting
och hushållningssällskap äro för sin ekonomi i hög grad beroende av den inkomst,
de äga att uppbära från nämnda hantering; om denna inkomst, som vad
städerna angår väsentligen reducerades genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,
bleve i någon avsevärd grad ytterligare minskad, utan att åt kommuner, landsting
och hushållningssällskap bereddes motsvarande ersättning, skulle detta för kommunerna
och de nyss nämnda institutionerna medföra vittgående och betänkliga följder.
Det synes därför vara lämpligt och av omständigheterna påkallat, att åtgärder vidtagas
för ett sådant ordnande av de ekonomiska förhållandena, att en minskning i
rusdrycksmedlens belopp icke kommer att medföra de här ovan antydda olägenheterna.
Magistraten finner kommitténs förslag, förutom ifråga om medeltalsberäkningen,
vara väl grundade.

Magistraten i Gränna har intet att erinra mot kommitténs förslag i annan
mån än att de kommunerna tillkommande andelarna i första hand böra användas
till fattigvården samt att överskottet av rusdrycksmedlen ingår till statskassan.

Kommunalnämnden och kommunal fullmäktige i Hässleholms köping, som ansett,
att ett yttrande över betänkandet bör inskränkas till att omfatta endast de kommunalekonomiska
angelägenheterna, ha intet att erinra mot de av kommittén anförda
skälen för kommunernas frigörande från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen.
Ett sådant frigörande skulle tvärt om vara till stor fördel, särskilt för de kommuner,
inom vilka brännvinsförsäljning nu äger rum. Förutsättningen för frigörandet måste

emellertid vara, att kommunerna beredas vederlag för de inkomster, som de gå
förlustiga.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i Vara köping ha i huvudsak
ingenting att erinra mot kommitténs förslag men anse övergångstiden vara alltför
kort och förorda att den utsträckes 5 år till år 1919, enär många samhällen baserat
sina finanser på grund av beräknade inkomster av brännvinsbolagen enligt 1905 års
förordning, vadan en så oförmodad reducering av inkomsterna skulle medföra svårigheter.

Kommunalstämman i Nybro köping. Stämman anser, att det arbete, som
utövas av nykterhetsföreningarna och enskilda nykterhetsvänner allestädes i vårt
land burit rika frukter, men när rusdryckerna såsom nu är fallet äro lätt åtkomliga
och supseden och rusdrycksbegäret djupt rotade bland folket, så behöves jämte
undervisning om alkoholmissbrukets skadlighet för hämmande av dess skadliga
verkan jämväl lämpliga lagstiftningsåtgärder, som göra rusdryckerna mera svåråtkomliga,
ja till och med oåtkomliga, för allmänheten eller rentav rusdrycksförbud.
Då nu kommitténs betänkande och förslag synas åsyfta eller åtminstone förbereda
en möjlighet att genom lagstiftning åstadkomma rusdryckförbud, beslöt stämman för
sin del tillstyrka kommitténs förslag.

III. Yttranden innehållande tillstyrkande av rusdryeksmedelskommitténs
förslag1 i huvudsaklig överensstämmelse med
de ändringar, som föreslagits av reservanterna
hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius.

Följande myndigheter hava tillstyrkt kommitténs förslag i huvudsaklig
överensstämmelse med de ändringar, som föreslagits av reservanterna
hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius:

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län,
landstingen i Jönköpings, Kristianstads, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län,

stadsfullmäktige i Gränna, Falkenberg, Lindesberg och Luleå,
stadsstyrelserna i Huskvarna och Tidaholm,

kommunalstämman i Sundbybergs köping och Trollhättans kommun
samt

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling.

Av dessa myndigheter hava följande motiverat sina yrkanden på
nedan angivet sätt.

Landstinget i Norrbottens län uppdrog åt en kommitté att avgiva yttrande
över rusdrycksmedelskommitténs förslag, och framhåller nämnda kommitté, att majoriteten
i rusdrycksmedelskommittén icke i frågan framlagt sådana förslag, att det mål,
som fanns i kommitténs uppdrag angivet, nämligen ett frigörande i större eller mindre
omfattning för staten och vissa korporationer från deras beroende av rusdrycksmedlen,
kan uppnås. »Med ett godkännande av kommittémajoritetens förslag, som i stort sett
endast leder till att uttaxeringen för vissa kommunala behov överflyttas till staten
från de övriga samhällighetema, vinnes, så vitt vi kunna finna, endast, att staten i
än högre grad bindes av beroendet av att få inkomster av rusdrycksmedlen, alldenstund
staten ytterligare åtager sig förpliktelser att gälda än större anpart av
kommunernas utgiftsstat, på samma gång som kommunerna, om icke direkt så dock
indirekt, i fortsättningen göras beroende av inkomsterna av rusdryckstrafiken.»

Däremot står reservanternas förslag i större överensstämmelse med det kommittén
givna uppdraget, och åtminstone i någon mån leder detta förslag fram mot
större möjlighet till frigörelse från beroendet av rusdrycksinkomsterna, även om också
detta förslag icke tager steget fullt ut, då det gäller att skrida till ett definitivt
avgörande i vad det gäller staten, landstingen och hushållningssällskapen, och även
om i vissa detaljpunkter givetvis invändningar kunna göras mot de framlagda rikt -

linjerna. Landstingets kommitté gör gällande, att Kungi. Maj:t och Riksdagen utgått
från den förutsättningen, att rusdryckstrafiken i framtiden kommer att genom lagstiftning
inskränkas eller eventuellt upphöra, ty hade ej Kungl. Maj :t och Riksdagen haft
denna uppfattning skulle det ha varit meningslöst att sätta igång en utredning sådan
som den föreliggande. Utgår man från denna uppfattning, måste man yrka på att
de åtgärder, som kunna ifrågakomma, leda till icke blott ett formellt oberoende av
rusdrycksinkomsterna för kommunerna utan, åtminstone en gång i framtiden, också
leda till ett verkligt oberoende av dessa inkomster för samtliga institutioner, som
nu av rusdryckstrafiken erhålla större eller mindre tillskott till budgetens fyllande.
Landstingets kommitté frågar sig då, huruvida något dylikt är möjligt att åstadkomma
och pekar till en början på det visserligen för alla kända men enligt landstingskommitténs
åsikt icke nog framhållna faktum, att rusdrycksmedlen i stort sett
såväl efter som före ett eventuellt rusdrycksförbud eller en långt gående inskränkning
av rusdryckstrafiken måste uttagas av de skattdragande, vadan man alltså icke
kan påstå, att skattebördan för skattdragare i sin helhet kommer att bli drygare
i förra fallet. Tvärtom torde man med ledning av den av kommittén gjorda undersökningen
kunna påstå, att en hel del utgifter, som nu tillskyndas kommunerna på
grund av sprittrafiken, komma att vid fortskridande torrläggande efter en viss övergångstid
minskas eller försvinna. »Visserligen måste man beakta, att ovannämnda
skattebelopp uttagas på indirekt väg och alltså icke på så tydligt sätt till beloppets
storlek framstå för de betalande. Men å andra sidan kan också framhållas, dels
att vid en sådan skatteomläggning uttaxeringen kommer att falla på ett större antal
betalande, dels ock att de som ytterligare tillkomma som skattebetalare på grund
av denna reform äro just absolutisterna, vilka i allmänhet i egenskap av definitiva
förbudsvänner icke torde vara ovilliga att påtaga sig de ekonomiska konsekvenser
ett spritförbud eller inskränkning i rusdryckstrafiken kan medföra. Utgår man
vidare från den förutsättningen, att den planerade fullständiga avskrivningen sker
under eu lämplig övergångstid med vissa årliga belopp, samt att de ersättningsbelopp,
som på direkt beskattningsväg uttagas, kunna läggas progressivt på de
skattebetalande enligt förut inom statsbeskattningen fastslagna grunder, så torde
man kunna våga redan med stöd av dessa synpunkter och utan att avvakta en
eventuell kommande detaljutredning av en skattelagstiftningskommitté helt generellt
påstå, att det är möjligt att så småningom fullständigt avskriva rusdrycksinkomsterna.»

På grund av det anförda uttalar landstingskommittén i huvudsak sin anslutning
till den av reservanterna framförda uppfattningen i frågan med tillägg av de
synpunkter, som landstingskommittén gjort gällande.

Stadsfullmäktige i Falkenberg uttala sig i enlighet med reservationen för önskvärdheten
av att stat, kommuner, landsting och hushållningssällskap så fort sig göra
låter frigöras från ekonomiskt beroende av rusdryckshanteringen i syfte att därigenom
bana väg för totalförbudet.

Stadsstyrelsen i Tidaholm anser det av reservanterna avgivna särskilda yttrandet
i huvudsak vara synnerligen välbetänkt, då därigenom staten inom en viss
begränsad tid skulle bliva fri från en redan nu på förhand i förhållande till spritinkomsten
fastslagen bestämd summa som ersättning till de städer och samhällen,
vilka nu hava en efter folkmängden och förhållandena i övrigt så ytterst olika inkomst
av därstädes beviljade spriträttigheter. Stadsstyrelsen anser vidare, att den ersättning,
som skulle utgå i och med rusdrycksmedlens indragning, rättvisast bör uppdelas
efter folkmängden, varigenom städer och kommuner i synnerhet efter inom

desamma kyrkskrivna personernas antal i bidrag skulle erhålla ersättning till bestridande
av deras utgifter för skolväsendet, fattigvården etc.

Kommunalstämman i Sundbybergs köping. Såväl de tidigare strävandena att
göra hela riket mera delaktigt av brännvinsförsäljningsmedlen och den på senare
tiden av såväl regering som riksdag accepterade tanken, att det allmänna bör
frigöras från sitt hittillsvarande beroende av inkomsterna ifråga, som också det allt
starkare kravet på lokalt veto, utmynna i en minskning i eller ett fullständigt
borttagande av kommunernas hittillsvarande direkta inkomstandelar. Vid sådant
förhållande synes en för alla enhetlig plan vara att föredraga. Ifråga om förslaget,
att kommunernas direkta andelar av brännvinsförsäljningsmedlen skola ersättas av
fasta, successivt sjunkande statsanslag, grundat på förutvarande inkomster under
eu 1 O-årsperiod och utgående oberoende av huruvida rusdrycksförsäljning förekommer
eller icke, tillstyrker kommunalstämman åtgärder i sådan riktning under förutsättning
likväl, att köpingar i förevarande avseende likställes med stad. Därvid
synes dock den av några reservanter inom kommittén föreslagna fullständiga regleringen
av berörda förhållande vara att föredraga framför kommittémajoritetens
förslag, men likaväl som städer och köpingar under en 20-årig övergångstid utan
nämnvärd svårighet böra kunna helt frigöras från sitt ekonomiska beroende av
rusdrycksmedlen kan ock statens, landstingens och hushållningssällskapens beroende
på enahanda sätt och under samma tidrymd undanrödjas, varjämte det allmännas
beroende av från rusdryckshanteringen härflytande medel kan sägas fullständigt
upphöra år 1935.

Kommunalstämman hemställer därför, att staten och övriga samhällsorgan
helt frigöras i likhet med kommunerna och tillstyrker en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det av hrr Ekman m. fl. reservationsvis framförda förslaget.

Sveriges nylcterhetssällskaps representantförsamling. »Den samlade organiserade
nykterhetsrörelsen i vårt land, vilken representeras av Sveriges nykterhetssällskaps
representantförsamling, har sedan decennier tillbaka det permanenta och fullständiga
rusdrycksförbudet på sitt nykterhetspolitiska program. Representantförsamlingens ställning
till nu föreliggande kommittéförslag måste därför i väsentlig grad bliva beroende
av i vad män de föreslagna åtgärderna kunna anses jämna vägen för en förbudslagstiftning.
De motioner, som under flera riksdagar framställdes och som slutligen
föranledde Riksdagen att i skrivelse till Eders Kungl. Maj :t begära utredning i frågan,
hava också haft till syfte, att samhället skulle kunna, oberoende av statsfinansiella
och kommunalekonomiska hänsyn, vid motarbetandet av alkoholismen tillgripa, långt
gående åtgärder, ytterst innebärande rusdryckshanteringens fullständiga undertryckande.
Visserligen kom icke vid sammanjämkningen av kamrarnas skiljaktiga
beslut detta syfte så klart, som det ur representantförsamlingens synpunkt hade
varit önskvärt, att framträda i Riksdagens skrivelse i ärendet, då uttrycket ''frigörande
i större eller mindre omfattning’ lämnar möjlighet att i beslutet inlägga
ganska skiljaktiga meningar. I varje fall torde dock Riksdagens skrivelse giva vid
handen, att samhällets frigörande till viss omfattning ansågs böra genomföras, fastän
enighet icke uppnåddes därom, att denna frigörelse med en gång skulle bliva fullständig.
Med hänsyn härtill finner representantförsamlingen den mening, som fått
uttryck i en av de vid betänkandet fogade reservationerna, att någon inskränkning
i statens beroende av alkoholinkomsterna ej bör ske, icke stå i överensstämmelse
med innebörden av 1909 års riksdags skrivelse i ärendet.

Även om samhället vid frigörandet av det allmänna från beroendet av alkohol -

inkomsterna ginge miste om betydande inkomster, skulle vinsten av ett från dryckessederna
befriat folk vara väl värd detta pris. Det är nämligen vår livliga övertygelse,
stödd icke blott på vanlig eftertanke och iakttagelse i det individuella livet, utan
även på verkställda beräkningar av framstående socialstatistiska och nationalekonomiska
forskare, att en från alkoholen befriad nation skulle äga en ekonomisk
utvecklingsförmåga av helt annan art än de av dryckessedernas börda nedtyngda
folken. Verkställda beräkningar angående t. ex. genomsnittsarbetarens dagliga
utgifter för alkoholdrycker visa, vilken möjlighet till förbättrade bostadsförhållanden,
till inköp av verkliga nyttigheter, framför allt bättre och rikligare föda, bättre
kläder och skodon in. in., som skulle öppna sig för vidsträckta befolkningslager, därest
frestelsen att nedlägga en del av arbetsförtjänsten på alkoholhaltiga drycker avlägsnades.
En var kan inse, vad detta i sin ordning skulle betyda för omsättningen av
dessa nyttigheter, vad det följaktligen skulle innebära i avseende på ökad skatteförmåga
för den verkligt gagneliga industrien, för att icke tala om den samtidigt
ökade skatteförmågan hos stora skaror för närvarande under skattestrecket stående
medborgare.

I detta sammanhang må även erinras om vad redan reservanterna i sitt
betänkande upplyst rörande de ökade möjligheter till arbetsförtjänst, som skulle
bliva en följd av alkoholkapitlets successiva överflyttning till annan och nyttigare
industri: enär antalet arbetare, anställda i rusdryckshanteringens tjänst, är proportionsvis
mycket mindre än arbetareantalet i de flesta andra industrier med hänsyn
tagen till penningvärdet av det producerade, så skulle alltså, därest alkoholindustrien
betydligt inskränktes och slutligen försvunne för att omsättas i annan industri, ett
vida större antal arbetare beredas existensmöjligheter. Detta faktum ställer i riktigbelysning
det ofta hörda argumentet mot en förbudsregim, att ett stort antal
arbetare därunder skulle bli brödlösa.

Av de värdefulla bilagor, som åtfölja kommittéutlåtandet, framgår även
vilka betydande inskränkningar i omkostnaderna för fattigvård — en av samhällets
för närvarande ekonomisk sett allra tyngsta bördor,— samt för domstols- och fångvårdsväsen,
som sannolikt skulle bliva en följd av alkoholens avskaffande såsom
njutningsmedel. Till de högst betydande bördor, som alkoholismen lägger på fattigvården
och vilka i kommitténs hithörande bilaga med ostridigt talande siffror
påvisas, kan läggas den ytterligare helt visst icke obetydliga tunga, som både fattigvårds-
och sjukvårdsväsen får vidkännas genom vård av personer, som indirekt
ha sina rusdrycksseder att tacka för sin fattigdom eller sjukdom, ehuru detta icke
kan utläsas ur den offentliga statistikens siffror. Och vad den ökade hälsan och
livskraften skulle betyda för arbetsduglighetens stärkande och indirekt för det allmänna
välståndets ökning, det låter sig visserligen icke för närvarande med några
exakta siffror uppvisas, men det ligger dock för varje allvarligt tänkande medborgare
klart, grundat som det är i sakens natur.

Representantförsamlingen har velat särskilt understryka dessa synpunkter,
enär det enligt dess mening är av utomordentlig vikt, att det förestående försöket
till det allmännas frigörelse från beroendet av de inkomster, som härflyta från rusdryckshanteringen,
måtte göras i den form och det syfte, att det jämnar vägen
för en kraftig medverkan från statens sida i strävandet att undertrycka rusdryckshanteringen
och fullständigt utrota dryckessederna.»

IV. Yttranden berörande särskilda delar av rusdryeksmedelskommitténs
förslag.

A. Ersättningen till städer och vissa köpingar för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel.

a. Allmännare synpunkter.

Följande myndigheter hava på nedan angivet sätt uttalat sig i
allmänhet angående kommitténs förslag till förordning om ersättning
eller samtidigt yttrat sig angående flera olika grupper av ersättningstagare.

Överståthållareämbetet. Ifråga om beloppet av den ersättning, som i förevarande
avseende enligt kommittéförslaget skulle tillkomma kommunerna, har vad
Stockholms stad angår under ärendets behandling hos stadsfullmäktige påpekats,
att genom bifall till förslaget en väsentlig minskning skulle ske i stadens inkomst
av brännvinsförsäljningsmedel.. Då emellertid stadsfullmäktige icke häremot framställt
någon erinran saknar Överståthållareämbetet anledning ifrågasätta förhöjning
av denna ersättning.

Konungens befallningshavande i Uppsala län anför, att de framtiden avseende
förbindelser, som städer, landsting och hushållningssällskap iklätt sig vid beräkningen
av tillskottet av brännvinsmedlen till de högre belopp de faktiskt åtnjutit äro
så betydande, att en nedsättning av denna beräknade inkomst av den omfattning,
kommitterades förslag visat sig innebära, skulle kunna för deras ekonomi medföra
allvarliga rubbningar. Konungens befallningshavande anser på denna grund, att
beloppet av de städer, landsting’ och hushållningssällskap tillkommande ersättningarna
bör höjas antingen genom anläggande av annan för vederbörande mera förmånlig
beräkningsgrund för dessa ersättningar, eller genom överflyttande helt eller delvis
på statsverket av någon eller några av de vederbörande nu åliggande utgifter, såsom
exempelvis för rättsväsende, polis och sjukvård, och skulle Konungens befallningshavande
därvid för sin del vilja förorda den senare utvägen, särskilt vad rättsväsendet
i städerna beträffar med hänsyn till önskvärdheten av att detta bleve att
anse såsom en staten tillkommande angelägenhet.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län. Stor försiktighet måste
iakttagas för att icke rubba hushållningssällskapens samt en del städers och köpingars
ekonomi, i synnerhet som ifråga om de senare ofta nog med avseende å gjorda
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. Bilaga. 12

åtaganden för järnvägsanläggningar och annat man till huvudsaklig del grundat
denna på den dem hittills tillförsäkrade andelen av brännvinsmedlen. Det gäller
därför att bereda full ersättning för vad de förlorat, därest de dem tillkommande
andelarna indragas till statsverket. När kommittén för varje ersättningsberättigad
föreslår ett belopp, motsvarande de sista 10 årens medeltal, kommer
densamma till ersättningar, som icke kunna i allo motsvara verkliga värdet av den
rätt, som skall avstås. Så synes bland annat bliva fallet med avseende å länets
landsting och hushållningssällskap samt städer och köpingen Malmköping, för vilka
alla den föreslagna ersättningssumman avsevärt understiger det belopp av brännvinsförsäljningsmedel,
som desamma under senaste åren uppburit. Konungens befallningshavande
hemställer därför, huruvida icke ersättningen skulle kunna bestämmas
efter annan grund, som mer än den föreslagna förebygger förlust för ersättningstagarne.

Konungens befallningshavcmde i Gottlands län anför, att någon befogad anmärkning
näppeligen kan göras mot indragning av brännvinsförsäljningsmedlen till
statsverket, då i sammanhang därmed förslag framlagts om beredande av ersättning
åt kommuner, landsting och hushållningssällskap för den förlust de genom en dylik
indragning skulle komma att lida. Av stor vikt är dock såsom kommittén jämväl
framhållit, att ersättningen så nära som möjligt anpassas efter vad vederbörande
kommuner och institutioner hittills uppburit. Att emellertid kommittén icke kan
sägas ha fullt genomfört denna princip framgår därav, att kommittén vid bestämmandet
av beloppet för ifrågavarande ersättning så vitt angår den till städerna
direkt utgående andelen av brännvinsförsäljningsmedlen samt landstingens och hushållningssällskapens
andelar av samma medel lagt till grund för beräkningen förhållandena
under den senaste 10-årsperioden. Till följd därav, att genom nu gällande
brännvinsförsäljningsförordning, som trädde i kraft för staden den 1 oktober och för
landsbygden den 1 november 1907, ändrade grunder införts för brännvinsförsäljningsmedlens
fördelning, har denna beräkning åtminstone beträffande länets landsting och
enda stad blivit missvisande, i det att under de år, som förflutit efter nämnda
ikraftträdande, stadens och landstingets andelar av brännvinsförsäljningsmedlen uppgått
till väsentligt högre belopp än under de övriga åren av perioden. Konungens
befallningshavande hemställer därför, att till grund för beräkning av ersättningen
lägges den 5-årsperiod, som närmast föregår det år, då frågan kan komma att
avgöras.

Konungens befallningshavande i Blekinge län. Kommitterades förslag ställer
sig mindre gynnsamt beträffande de städer och övriga samhällen, som åtnjuta direkta
inkomster från brännvinsmedlen. Visserligen torde det av kommittén föreslagna
förfaringssättet vara det enda möjliga, men den beräkningsgrund för dessa kontanta
bidrag, som av kommitterade använts, synes Konungens befallningshavande vara
mindre lämplig. Med fullt fog har säkerligen ett flertal kommuner räknat med, att
inkomsterna trots de i nu gällande lag förekommande övergångsbestämmelserna i en
framtid icke nämnvärt komma att minskas. Genom kommitterades förslag blir detta
omedelbart följden, och minskningen fortsätter år efter år till dess ersättningen
stannar vid fixt belopp, som betydligt understiger de inkomster, vilka nu härflyta
eller kunna beräknas härflyta från försäljningen av spritdrycker. Den tidrymd av tio
år, som lagts till grund för beräkningen av medelinkomsterna, är därför enligt Konungens
befallningshavandes åsikt för lång och bör avsevärt kunna minskas för att
förändringen icke alltför tvärt skall inverka på kommunernas budget. Något direkt

förslag i detta hänseende anser sig Konungens befallningshavande emellertid icke
kunna göra. Av de från Blekinge läns städer infordrade yttrandena framgår också,
att de kommuner inom länet, som icke förklara sig helt och hållet avstyrka förslaget,
likväl påyrkat en annan och rättvisare beräkningsgrund för ersättningarnas
bestämmande. Det nu anförda gäller i huvudsak jämväl för landstingen och hushållningssällskapen.

Konungens befallningshavande i Örebro län. »Ehuru den av kommittén verkställda
utredningen rörande den uppgift, som förelagts kommitterade, måste anses
bestyrka Riksdagens i underdånig skrivelse den 25 maj 1909 uttalade antagande,
att det allmänna icke torde kunna helt frigöras från beroendet av rusdrycksmedlen,
samt ehuru samma utredning enligt Eders Kung!. Maj:ts befallningshavandes uppfattning
icke kan anses föranleda därtill, att staten skall åtaga sig, såsom kommitterade
föreslagit, att till städerna, landstingen och hushållningssällskapen för all
framtid gälda ett visst till siffran fixerat vederlag, anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande dock icke böra helt och hållet avstyrka de framlagda förslagen.
Anledningen härtill är, att de allt mer och mer framträdande absolutistiska strävandena,
vilka ju utmynna i eu fullständig förbudslagstiftning, sannolikt i en snar framtid
kunna bringa det därhän, att städerna, landstingen och hushållningssällskapen helt
eller delvis berövas de dem nu tillkommande inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen,
vilka inkomster länge tillkommit dem, och på vilkas fortbestånd de inriktat sin ekonomi
och iklätt sig tyngande ekonomiska förpliktelser för lång tid framåt. Den förbudsvänliga
ståndpunkten sådan den för närvarande formuleras torde framgå av de förbudsvänliga
reservanternas förslag beträffande vederlag till städerna, enligt vilket förslag
det städerna tillkommande vederlaget inom en relativt kort tid skulle helt och hållet
avskrivas och försvinna. Då kommitténs förslag synes avse att bereda så säkra
garantier som möjligt för att städernas och nämnda institutioners ekonomiska grundvalar
icke skola alltför brådstörtat undanryckas eller rubbas, synes det vara med klok
förtänksamhet förenligt att icke nu motsätta sig kommitténs förslag till fixering
av det städerna och nämnda institutioner tillkommande vederlag, även om man
icke kan principiellt godkänna de av kommittén uttalade grundsatser. Emellertid
då städernas och de nämnda institutionernas nuvarande inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen
skola fixeras för all framtid utan möjlighet att på grund av förändrade
förhållanden eller ökade behov kunna växa, synes det vara såväl rättvist som
billigt, att största hänsyn tages därtill, att det utgående vederlaget till fullo motsvarar
den förlust, som tillfogas städerna och de nämnda institutionerna. Då en ekonomisk
fördel berövas någon anses det ju vara riktigt, att den ersättning som lämnas, snarare
blir för hög än för låg. Behörig hänsyn måste ock tagas därtill, att sedan genom
nådiga förordningen den 9 juni 1905 grunderna för fördelningen av brännvinsförsäljningsmedlen
bestämts, städerna, landstingen och hushållningssällskapen haft befogad
anledning antaga, att en slutlig eller åtminstone för lång framtid gällande fördelning
av brännvinsförsäljningsmedlen blivit verkställd, varför de med trygghet kunnat
beräkna sina blivande inkomster och även taga i beräkning den stegring som kunnat
väntas under kommande år. Kommittén synes däremot hava med avsikt sökt finna en
beräkningsgrund, som skulle verka därhän, att det utgående vederlaget skulle bliva
så litet som möjligt. De av kommittén anförda skälen, varför kommittén föreslagit,
att vederlaget skulle beräknas efter ett 10-årigt medeltal, synas icke kunna anses fullgoda.
Kommittén har ock ansett, att detta 10-åriga medeltal ej bör under alla
förhållanden, då det gäller städernas, landstingens och hushållningssällskapens veder -

lag, gälla», och åberopar Konungens befallningshavande till stöd liärför kommitténs
yttrande, att till grund för beräkning av medeltalet bör läggas de sista 10 åren,
dock att för de städer och köpingar, som icke haft försäljningsbolag alla dessa år.
medeltalet beräknas allenast å det antal år bolag där funnits. Ifrågavarande uttalande
synes kommittén dock icke ha följts vid beräkning av vederlaget för städer,
som icke under alla de sista 10 åren haft försäljningsbolag. »Av kommitténs beräkningar
i bil. 8 rörande det vederlag, som skall tillkomma städerna, framgår otvetydigt,
att ett 10-årigt medeltal av de inom städerna influtna försäljningsavgifter

och vinstmedel lagts till grund för beräkningen. Kommittén har visserligen-----

redogjort varför kommittén icke kunnat för sina beräkningar använda medeltalet
av de belopp, som verkligen tillfallit varje stad, utan nödgats först fastställa
medeltalet av försäljningsavgifterna och vinstmedlen samt därefter uträkna 29/ioo
av detta medeltal, men detta torde ej giva någon tillräcklig förklaring till kommitténs
förut anmärkta uttalande, att för de städer, där försäljningsbolag ej funnits
under alla de senaste 10 år, icke ett 10-årigt medeltal skulle läggas till grund för
beräkningen utan allenast medeltalet för de år, under vilka försäljningsbolag funnits.

Magistraten i Nora har under åberopande av kommitténs uttalanden, som
förefalla vara av grundläggande natur för beräkningarna av blivande vederlag,
erinrat om att kommittén gjort sig skyldig till felräkning beträffande vederlaget
till Nora stad och påyrkat rättelse.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sig böra inskränka sig till att
vitsorda, att i Nora stad icke funnits försäljningsbolag förrän från och med försäljningsåret
den ''/,0 1907—-81/,, 1908; och finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra därjämte meddela, att samma förhållande ägt rum i Lindesbergs stad,
där försäljningsbolag först tillkommit den 1 oktober 1907.»

Konungens befallningshavande finner vidare i likhet med reservanten hr
Lindeberg det vara oegentligt att tilldela städerna Gränna och Säter vederlag för
medel, från vars åtnjutande städernas representanter för flera år avstått. Kommitterade
synas icke heller i sitt betänkande ha anfört något skäl för denna
oegentlighet. Konungens befallningshavande åberopar vidare, vad magistraten i Nora
anfört mot kommitténs uttalande därom, att den ersättning, som skulle lämnas
stadskommunerna för de frånhända bränn vinsmedlen, riktigast synes böra utgå
oberoende av om bränn vinsförsäljning äger rum eller icke. Såsom stöd för sitt
uttalande anför kommittén allenast, att den omständigheten, att hädanefter inga
försäljningsrättigheter funnes inom en stad, icke syntes rimligen böra verka därhän,
att staden berövades en densamma tillförsäkrad ekonomisk fördel. Då emellertid
den penningsumma, som kommittén föreslagit skola tilldelas en stad, utgör och
anses utgöra ett vederlag för en ekonomisk fördel, som fråntagits staden, synes
staten icke behöva ikläda sig uppoffringar eller lämna vederlag, för den händelse
att staden besluter sig för att frivilligt avstå från det som lämnat inkomst.
Kommitténs förslag härutinnan synes ock innebära, att staten ikläder sig alltför
stora risker genom att förbinda sig att under alla förhållanden till städerna
utbetala de föreslagna vederlagssummorna. Om städerna eller en stor del av desamma
skulle, då de icke ha någon särskild fördel av att idka brännvinsförsäljning,
underlåta att bilda försäljningsbolag eller förbjuda tillvaron av dylika bolag, skulle
staten icke erhålla någon vinst av brännvinsförsäljningen i städerna, varför staten
av andra skattemedel måste betala de städerna tillförsäkrade vederlagen, vilket
väl icke kan synas överensstämmande med en klok skattepolitik.

Konungens befallningshavande i Västmanlands lön. Kommittén har genom
sitt förslag om indragning av rusdrycksmedlen till statsverket mot det att ersättning
lämnas härför, faktiskt velat förvandla samhällets och samfundets intresse av
brännvinshandeln från att vara ett företrädesvis ekonomiskt till att bliva ett uteslutande
moraliskt. »Vid beräkningen av statsverkets intäkter genom indragning av
försäljningsavgifter och vinstmedel har kommittén utgått från de siffror, som beteckna
nu rådande förhållanden och byggt förslaget på att reformen icke skulle
medföra någon avsevärd ändring häri. Eders Kung]. Maj:ts befallningshavande kan
dock icke undgå att i detta avseende framställa vissa betänkligheter. Till en början
måste man lägga märke till att den nuvarande förvaltningen av våra svenska sprithandelsbolag,
änskönt delägarne enligt författningen icke personligen hava att därav
hämta någon vinning, dock uppbäras av ett vinstintresse, nämligen den större eller
mindre anpart av rörelsens behållning, som kommer den egna kommunen till godo. En
affär, som icke sålunda bäres upp av ett vinstintresse, upphör i och med detsamma att
vara affär i egentlig mening. Detsamma gäller utan tvivel trots alla bestämmelser
om moraliska hänsyn även om sprithandelsbolagen. Deras nyss antydda vinstintresse
har gjort det för samhällena möjligt att för förvaltningen kunna förvärva samhällets
ofta nog yppersta affärskrafter. Yad detta betyder i avseende på varuinköp, varornas
skötsel, handelns övervakande in. in. känner envar. Förmånen av att i spetsen
för ifrågavarande affärsföretag kunna insätta de dugligaste männen skall med all
sannolikhet icke vidare äga rum enligt den ordning kommittéförslaget vill införa.
Då kommunens statsanslag är till beloppet fixerat i en kungi. förordning, vare sig
kommunen inrättar sprithandel eller icke, saknar kommunen varje intresse av att
vidare anlita sina förnämsta merkantila krafter för sådan rörelse, utan torde bolagsstyrelsen
komma att bestå av personer, för vilka ett årsarvode utgör tillräcklig
lockelse och som för övrigt kunna antagas nöjaktigt tillgodose sedlighetens krav
vid rörelsens utövande. Men därav kan man följdriktigt sluta till vinstresultatets
sjunkande. Blir detta förhållandet år efter år på allt flera platser kommer omsider
den dag, då statsverket icke vidare förmår att utan uppoffring av andra medel uppfylla
ens de relativt låga förpliktelser förslaget innebär. Vidare får man ej förgäta,
att liksom städerna Gränna och Säter redan upphört med brännvinshandeln, sä
förefinnes, om kommittéförslaget genomföres, stor sannolikhet, att andra städer
följa exemplet, och detta så mycket hellre som kommunerna icke ha någon varken
medelbar eller omedelbar vinst av sprithandeln.»

Det synes därför Konungens befallningshavande som om anledning funnes för
eu berättigad farhåga, att kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen, kanske
förr än man tänkt, skola stå inför den bittra verklighet, att icke ens de nu ifrågasatta
statsanslagen kunna utgå, men då billighet och rättvisa synas fordra, att de
finansiella förpliktelserna, vilka grundats på nu författningsenligt utgående vinstmedel,
må få utan störande kastningar i lagstiftningsväg avvecklas, tillstyrker
Konungens befallningshavande att nödig hänsyn härtill måtte tagas. Det är nämligen
mycket allvarsamma intressen som stå på spel.

Konungens befallningshavande framhåller vidare, att statsanslaget beräknats
efter vinstresultatet för vissa år, vilka varit ganska ogynnsamma och håller före,
att beräkningen snarare borde grundas på de år den nuvarande brännvinsförfattningen
varit gällande eller åren 1908—1911. I varje fall hemställer Konungens
befallningshavande, att tillbörligt avseende måste fästas härå, så vitt förslaget över
huvud lägges till grund för eu kungl. proposition i ämnet.

Konungens befallning skavande i Jämtlands lön anför, att då ändamålet med
ersättningen är att förekomma, att städerna samt landsting och hushållningssällskap,
vilka kunna antagas ha ordnat sin ekonomi med hänsyn till de inkomster, som de
under senaste åren uppburit och fortfarande med fog kunde beräkna att få uppbära
av nu ifrågavarande medel, icke måtte råka i förlägenhet för att kunna tillgodose
de behov, som de påtagit sig att fylla, eller tvingas till alltför stor ökning i uttaxering
av skattemedel, synes det ha varit rättast att utgå ifrån det nuvarande
status. Genom beräkningsgrunden efter medeltalet för de 10 åren 1901—1910 har
emellertid en avvikelse skett från nämnda grundsats, en avvikelse, som — då
brännvinsförsäljningsmedlen väl i allmänhet varit i stigande — i regel torde lända
till minskning i de ersättningsbelopp, som skulle tillfalla de ersättningsberättigade.
En sammanställning mellan å ena sidan de i betänkandet föreslagna ersättningsbeloppen
till landsting och städer, som icke deltaga i landsting, samt till hushållningssällskapen
och å andra sidan de siffror, som beträffande dessa korporationer
meddelas i statskontorets betänkandet bifogade uppgift, synes bestyrka detta förhållande,
och beträffande städerna i allmänhet är nog förhållandet i stort sett detsamma.
Särskilt för hushållningssällskapen blir skillnaden kännbar, då de icke för
att tillgodose sina behov kunna taga sin tillflykt till uttaxering utan rent av kunde
bliva nödgade att inskränka sina utgifter för att få debet och kredit att gå ihop.
Men en sådan påföljd vore förvisso att beklaga med hänsyn till de viktiga samhällsbehov,
som dessa sällskap numer äro satta att fylla. På grund härav anser
Konungens befallningshavande det vara riktigare att beräkna ersättningsbeloppet
efter medeltalet av de inkomster, vilka av brännvinsförsäljningsmedel tillfallit och
tillfalla de förutnämnda korporationerna under den 5-årsperiod, som närmast föregår
indragningen. Härigenom komme även att ernås den fördelen, att hela denna period
faller inom tillämpningen av 1905 års förordning och sålunda de förändrade grunder
för brännvinsmedlens fördelning, som sedan dess varit gällande, att ensamt vara
bestämmande för ersättningsbeloppen i stort sett.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län anser det med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida icke ersättningsbeloppen beräknats alltför ofördelaktigt för
landsting och hushållningssällskap, och åberopar Konungens befallningshavande kommitténs
uttalande, att någon tvekan icke borde råda därom, att vid en indragning
till statsverket av brännvinsmedlen full ersättning bör erhållas, som så nära som
möjligt anpassas efter vad som hittills uppburits, samt att med den föreslagna
indragningen av försäljningsmedlen till staten icke avsåges att bereda staten ökade
inkomster. »Men det oaktat är förslaget i vad det angår gottgörelse till landsting
och hushållningssällskap för mistade brännvinsmedel så uppställt, att båda dessa
institutioner skulle för framtiden gå miste om den ökning i bidrag, som nu gällande
brännvinsförordnings bestämmelser för dem de senaste åren medfört, under det att
för staten ställes i utsikt överskott av brännvinsmedel att avsättas till en särskild
fond, vars ändamål icke ens i förslaget angivits. Det torde vara uppenbart, att
en sådan frestelse», som skulle föreligga för kommunerna »att av ekonomiska hänsyn
främja rusdryckshanteringen, icke kan vara i nämnvärd mån verksam hos
landstingen och än mindre hos hushållningssällskapen. Men lika uppenbart är, att
det fallande penningvärdet och de årligen stegrade behoven av de slag, som böra
av landsting eller hushållningssällskap tillgodoses, ställa allt större krav på båda
dessa institutioner. Inom vissa gränser kunna visserligen dessa större behov vad
landstingen angår tillgodoses genom ökad landstingsskatt i den män länets invånare

förmå bära en sådan stegring i skatten, men hushållningssällskapen hava ej ens
denna utväg att bereda sig nödiga tillgångar, såsom kommittén ock antytt. Det
kunde under sådana omständigheter hava bort tagas under övervägande, om icke någon
utväg förefunnes att vid brännvinsmedlens indragning till statsverket låta landsting
och hushållningssällskap fortfarande få behålla den utsikt till stegrade bidrag de nu
äga enligt vad de senaste årens erfarenhet ådagalagt. — — — Ansågs det därvid
vara till gagn att uppställa någon lagbestämd begränsning för medlens användning
i tanke att därigenom minska beroendet av inkomsterna från rusdryckshanteringen,
så kunde, synes det, detta lätteligen ha skett genom föreskrifter i syfte att av de
belopp, som med bibehållande av nuvarande fördelningsgrunder komme att framdeles
överskjuta redan uppnådda anslagsbelopp, bilda fonder, vilka endast i den omfattning
särskilt medgåves finge tagas i användning. Tillvaron för landsting och hushållningssällskap
av sådana fonder kunde ju också, om framdeles brännvinsmedlen minskades,
något mildra de svårigheter, som eljest omedelbart skulle uppstå att tillgodose
länets och hushållningssällskapets behov.

Skulle emellertid de anslagsbelopp, som i stället för bidrag av brännvinsmedlen
borde tilldelas landsting och hushållningssällskap, anses böra till siffran fixeras,
synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande rättvist att till utgångspunkt vid
fixeringen icke tages den senaste 1 O-årsperiodens medeltal utan medeltalet av beloppen
för de tre senaste åren, under vilka fördelningen skett efter landstingsområdenas,
vissa städers och hushållningssällskapsområdenas folkmängd.»

Konungens befallningshavande i Norrbottens län uttalar sin anslutning till den
tanke, som kommit till uttryck i nu förevarande kommittébetänkande, den nämligen,
att det är synnerligen angeläget att träffa sådana bestämmelser rörande rusdrycksmedlens
användning och fördelning att särskilt kommunerna vid beslut i fråga om rusdrycksförsäljning
kunna känna sig helt oberoende av ekonomiska hänsyn. Konungens
befallningshavande har icke något att erinra mot det sätt, varpå kommitténs
flertal velat lösa den förelagda uppgiften så vitt angår frågan om ersättning till
städer, köpingar, landskommuner och landsting, men kan dock därvid ingalunda
förbise, att förslagets genomförande särskilt för smärre städer sannolikt skulle
komma att visa sig nog så betungande. Med hänsyn till det medeltal, kommittén
lagt till grund vid beräknandet av ersättningen till städerna och vissa köpingar,
torde denna åtminstone i vissa fall icke komma att uppgå till det belopp vederbörande
stad skulle ha uppburit enligt nu gällande förordning, en omständighet, som
dock icke synes innebära tillräckliga skäl för förslagets förkastande.

Landstinget i Skaraborgs län hemställer, att förordningen angående ersättning
till städer och vissa köpingar, landsting och hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel erhåller den lydelse, som är föreslagen uti de
yttranden, som angivits av hrr Ekman m. fl. Landstinget ifrågasätter emellertid
beträffande det av kommittén föreslagna ersättningsbeloppet, huruvida det icke
skulle vara mera överensstämmande med de av kommittén själv uttalade grunderna,
att ersättningen till landstingen och de städer, som icke deltaga i landstinget, bestämdes
efter medeltalet från och med försäljningsåret 1907—08.

Magistraten och stadsfullmäktige i Oskarshamn anföra, att, därest det icke
kan undvikas, att städernas inkomster av rusdrycksmedlen skola minskas, stadsfullmäktige
och magistraten för sin del icke ha något att erinra mot det av kommittén
uti betänkandet framställda förslaget.

Magistraten och stadsfullmäktige i Lysekil anföra, att efter verkställda beräk -

ningar skulle Lysekils stad vid genomförandet av kommitténs förslag göra en förlust
å minst 4,000 kronor om året. Det vore dock att märka, att denna beräkning
icke kunde vara fullt tillförlitlig, då det icke kunde avgöras, huruvida brännvinsförsäljningen
därstädes i framtiden kommer att ökas eller minskas. Om såsom
man med hänsyn till vår tids nykterhetssträvanden bör ha anledning hoppas den
skulle komma att minskas, blir naturligtvis stadens förlust mindre än vad härovan
antytts. Stadsfullmäktige och magistraten anse sig därför icke böra avskräckas
av den befarade förlusten att tillstyrka förslaget, som utan tvivel kommer att
undanrödja ett väsentligt hinder för nykterhetssakens framgång, och betona därvid
särskilt, att den enligt förslaget till städerna utgående ersättningen är en till beloppet
fullt säker inkomstkälla, vilket däremot icke kan sägas om de nu inflytande
brännvinsmedlen.

Magistraten och stadsfullmäktige i Arboga anföra, att det för Arboga stad
föreslagna ersättningsbeloppet högst väsentligt understiger de föreslagna ersättningarna
för de två av länets övriga städer, vilka äro i avseende å folkmängden
någorlunda jämförliga med Arboga. Den betydande skillnaden är betingad av det
lägre medeltal av brännvinsförsäljningsmedel i Arboga under de 10 år, som lagts
till grund för ersättningens beräknande. Sedan dess har emellertid en betydlig
stegring i försäljningsmedlen ägt rum i Arboga, och torde förklaringen härtill
huvudsakligen vara att söka i upphörandet för ett par år sedan av den i Kungsör
av enskild person innehavda utminuteringsrättigheten.

Ehuru sålunda tidpunkten för framkomsten av det ifrågavarande kommittéförslaget
synes vara för Arboga ekonomiskt mindre gynnsam, ha stadsfullmäktige
icke ansett detta skäl tillräckligt för att därpå grunda ett avstyrkande, därest
tidsförhållandena i allmänhet kunna anses kräva eu fullständig överflyttning av
brännvinsförsäljningsmedlen till staten.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna. Visserligen skulle genom den föreslagna lösningen
städerna i allmänhet och därvid också Eskilstuna lida minskning i den
hittills dem tillkommande andelen av brännvinsförsäljningsmedlen, vilket för stadssamhällena
icke torde ske utan olägenheter. »Men då en dylik förutsättning för de
nu erhållna inkomsterna icke kan anses vara vare sig i fortsättningen viss eller
önskvärd, samt då genom den av kommittén föreslagna lösningen städerna vinna en
enligt fullmäktiges mening önskvärd frihet i anordnandet av sina spritförsäljningsförhållanden,
så att effektiva begränsningar av denna rörelse icke medföra direkta
och störande verkningar på samhällenas ekonomi, så hålla stadsfullmäktige före,
att ett beslut i enlighet med den i föreliggande förslag _ angivna riktningen icke
bör vara ägnat att röna motstånd från stadssamhällenas sida».

Stadsfullmäktige i Linköping. Mot det framställda önskemålet att frigöra
kommunerna från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen ha stadsfullmäktige
intet att invända utan finna tvärtom en dylik anordning lämplig, under förutsättning
att kommunerna hålla skadeslösa för den minskning i inkomster, som härav
skulle föranledas.

Stadsfullmäktige i Falun anföra, att eu icke obetydlig minskning kommer
att inträda i vad angår Falu stads inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen vid
genomförandet av kommitténs förslag, men då detta vid lika stor eller minskad
försäljning inom staden blir en följd av redan nu gällande brännvinsförordning samt
de av kommitterade föreslagna ersättningarna till staden vid jämförelse med andra
städer med hänsyn till folkmängden icke synas vara för staden annat än rättvist

beräknade, sakna stadsfullmäktige anledning att för sin del avstyrka det av kommitterade
framlagda förslaget till förordning angående ersättning till städer m. fl.
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel.

Stadsfullmäktige i Sundsvall anföra ifråga om kommunernas frigörelse, att det
kunde väl tyckas, att om kommunerna utan att vara underkastade några på brännvinsförsäljningen
beroende utgifter finge av statsverket uppbära en avsevärd årlig
inkomst, de borde, vara i görligaste måtto frigjorda från ekonomiskt intresse av
sprithanteringen och möjligen skulle önska, att all sådan försvunne. »Dessvärre
är nog detta icke fallet, ty antag, att en dylik önskan kunde realiseras, så
skulle väl den förut av staten medelst intäkter från sprithanteringen till kommunerna
lämnade inkomsten efter denna hanterings totala upphörande på något
vis ersättas, vilket antagligen måste ske genom ökad beskattning och således på
ett eller annat sätt återfalla som en börda på kommunernas skattebärande medlemmar.
Alltså måste den av kommitterade föreslagna ersättningen för kommuner, som genom
avskilt läge eller av annan anledning ej hava nämnvärt men av rusdrycksrörelsen,
anses göra dem ekonomiskt intresserade för att själva källan för den dem mer
eller mindre oförskyllt tillfallande ersättningen icke må utsina, och ifråga om
sådana kommuner kan man ej på grund av kommittéförslaget tala om frigjordhet
från ekonomiskt intresse för spritrörelsen. För kommuner åter, som av den inom
dem bedrivna rusdrycksrörelsen ha direkta omkostnader och olägenheter genom
ökade utgifter för polis, fattigvård o. s. v., ställer sig saken till utseendet något
annorlunda. Dessa kommuner utgöras av städer och några större municipalsamhällen,
som genom inom dem anordnade utskänkningsbolag utöva spritförsäljning
och krogrörelse och i följd därav ha att vidkännas ökade kostnader för polisväsen,
fattigvård o. s. v. Nu kunde ju tyckas, att dessa kommuner skulle kunna genom
att frånsåga sig all försäljning av sprit undandraga sig dessa ökade kostnader och
behålla den föreslagna ersättningen för andra kommunala ändamål. Detta är
emellertid lättare sagt än gjort, ty om också en kommun skulle ''torrläggas’ ifråga
om brännvinsförsäljning, så är det ingenting som hindrar spritkonsumenterna att
från andra, icke ''torrlagda’ kommuner förskaffa sig önskat förråd av sprit, vartill kommer,
att om också möjligheten till missbruk av egentlig sprit vore avlägsnad eller
i någon mån minskad genom brännvinsförsäljningens upphörande, den av kommitterades
förslag oberörda kommersen med vin och Öl ändock kvarstår, lämnande åt de
tyvärr alltför talrika individer, som till egen och samhällets skada missbruka
sprit, ett fullgott surrogat för de egentliga spritdryckerna, i följd varav dylika
samhällens ökade utgifter för säkerhetsåtgärder m. m. också kvarstå och i sammanhang
därmed även beroendet av rusdrycksförsäljningen såsom medel att åt sistnämnda
kategori av kommuner bereda den behövliga ökade inkomsten, vare sig densamma
såsom för närvarande sker delvis kommer kommunerna till hända direkte från
utskänkningsbolagen, eller, såsom för framtiden skulle ske, genom staten som mellanhand
och i mycket reducerat omfång.

Förutsättningen för kommitterades förslag att till statsverket överlämna
hela nettovinsten av brännvinsförsäljningen är naturligtvis det antagandet, att åtskilliga
kommuner dragit oskälig fördel av den hittills praktiserade fördelningen av
försäljningsvinsten och i följd därav blivit intresserade för att uppdriva spritförsäljningen
till största möjliga omfång. Enligt stadsfullmäktiges övertygelse är ett
sådant antagande, åtminstone ifråga om Sundsvalls stad, helt och hållet ogrundat.
Restriktiva åtgärder ifråga om försäljning av spirituösa av alla slag ha tvärtom tid
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 13

efter annan av stadens myndigheter vidtagits, och något så att säga ''kommunalt’
missnöje däröver har väl aldrig försports.» Huru stor del av utgifterna för fattigvård
och polisväsen, som skulle kunna bortfalla, om sprithandeln med därav härrörande
följder icke existerade i staden, kan icke beräknas; »dock torde kunna förmodas,
att ökningen av kommunens utgifter till följd av hanteringen med spirituösa
av alla slag är så stor, att den staden för år 1911 tillfallna inkomsten av sprithandeln
kronor 97,268: so rent ekonomiskt taget icke utgör någon fullständig ersättning
därför; och skulle spirituosaavsättningen genom konstlade medel ökas för
erhållande av större vinst, så torde nog även de därav härrörande utgifterna ökas
och detta i ännu större progression. Insikten härom är numera så allmänt spridd,
att någon misstanke om intresse hos kommunerna att genom stegrad spritavsättning
öka sina inkomster borde vara utesluten.»

Magistraten i Trosa tillstyrker kommitterades förslag och finner ersättningsbeloppet
rörande Trosa stad vara så vitt möjligt rättvist, då sedan järnvägsbyggnadsarbetet
fullbordats den under de sista åren inträdda ökningen i brännvinsförsäljningsmedlen
sannolikt kommer att upphöra och åtföljas av en väsentlig minskning.

Magistraten i Sundsvall. Uti den 10-årsperiod, som kommittén valt för
beräknandet av det ersättningsbelopp, som ansetts böra tillerkännas städerna och
en del andra samhällen i stället för delar av försäljningsavgifterna, ingår visserligen
strejkåret 1909, då detaljhandeln med brännvin under en längre tid var förbjuden,
men det ogynnsamma resultat, som kunnat uppstå härigenom, motväges
av det förhållandet, att ett av försäljningsåren omfattar 15 månader, och då det
icke är antagligt, att konsumtionen av rusdrycker i framtiden skall tilltaga utan
motsatsen tvärt om är att förvänta, synes Sundsvalls stad icke kunna göra anspråk
på högre belopp än det av kommittén beräknade såsom ersättning för de till staden
direkt ingående andelarna av försäljningsavgifterna.

b) Grunden för ersättningens beräknande.

Ifråga om medeltalsberäkningen för ersättningen till städerna hava
yrkanden om ändring i kommitténs förslag framställts av ett stort antal
myndigheter, av vilka flertalet påyrkat antingen femårigt medeltal i
stället för tioårigt eller att medeltalet måtte uträknas endast för de år,
under vilka 1905 års brännvinsförsäljningsförordning varit gällande.

Yrkandena hava här nedan sammanförts i vissa grupper.

1) Medeltalets beräknande för samtliga de år före förslagets ikraftträdande,
under vilka nuvarande brännvinsförsäljningsförordning varit
gällande, påyrkas av:

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län,

magistraten och stadsfullmäktige i Mariefred, Marstrand, Skara,
Hjo och Gävle,

stadsfullmäktige i Vaxholm, Oregrund, Uppsala, Ronneby, Borås,
Ulricehamn och Falköping,

stadsfullmäktige och municipalstyrelsen i Haparanda,
magistraten i Nyköping och Falköping,

municipalstyrelsen och kommunalfullmäktige i Malmköpings köping,
kommunalnämnden och kommunalstämman i Vara köping,
styrelsen för Svenska stadsförbundet.

2) Medeltalets beräknande för de fem år, som ligga närmast förslagets
ikraftträdande, påyrkas av:

Konungens befallningshavande i Jönköpings, Gottlands och Kristianstads
län,

landstinget i Kronobergs län,
magistraten och stadsfullmäktige i Jönköping,
stadsfullmäktige i Söderköping, Växjö, Karlskrona, Ängelholm,
Malmö, Hälsingborg och Eslöv,
magistraten i Östersund,

kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping.

3) Medeltalets beräknande för de fem år, som ligga närmast före
det år, då förslaget förelägges Riksdagen, påyrkas av:

Konungens befallningshavande i Östergötlands län,
stadsfullmäktige i Linköping och Eksjö.

4) Medeltalets beräknande för de tio år, som ligga närmast före
förslagets ikraftträdande, påyrkas av:

stadsfullmäktige i Tidaholm.

5) Medeltalets beräknande för de tio år, som ligga närmast före
det år, då förslaget förelägges Riksdagen, påyrkas av:

Konungens befallningshavande i Stockholms län samt
magistraten i Skövde.

6) Medeltalets beräknande för åren 1908—1912 påyrkas av:
magistraten och stadsfullmäktige i Lidköping,
stadsfullmäktige i Visby och Kristianstad.

7) Medeltalets beräknande för åren 1907—1911 påyrkas av:
stadsfullmäktige i Laholm, Falkenberg och Alingsås.

8) Medeltalets beräknande för åren 1908—1911 påyrkas av:
Konungens befallningshavande i Västmanlands län samt
stadsfullmäktige i Västerås.

9) Medeltalets beräknande för tiden 1906/1907—1911 påyrkas av:
magistraten och stadsfullmäktige i Örebro,
stadsfullmäktige i Nora.

10) Medeltalets beräknande för åren 1908—1910 påyrkas av:
magistraten i Nora.

100

11) Medeltalets beräknande för »de fem senaste åren» påyrkas av:
stadsfullmäktige i Södertälje och Kungsbacka.

12) Medeltalets beräknande för tiden 1 oktober 1907—31 december
1911 påyrkas av:

stadsfullmäktige i Enköping.

13) Medeltalets beräknande för senaste femårsperiod påyrkas av:
magistraten och stadsfullmäktige i Filipstad.

14) Medeltalets beräknande för åren 1910—1914 påyrkas av:
stadsfullmäktige i Skänninge och Borgholm.

15) Medeltalets beräknande för tiden 1905—1914 påyrkas av:
stadsfullmäktige i Motala.

16) Medeltalets beräknande för de 2 å 3 sista åren före ikraftträdandet
påyrkas av:

stadsfullmäktige i Simrishamn.

17) Medeltalets beräknande för de tre eller fyra senaste åren före
ikraftträdandet påyrkas av:

stadsfullmäktige i Varberg.

18) Ersättningens utgående med samma belopp, som under sista
året före förslagets ikraftträdande påyrkas av:

municipalfullmäktige i Ljungby köping.

19) Medeltalets beräknande för de tolv senaste åren påyrkas av:

stadsfullmäktige i Vadstena. .

20) Medeltalets beräknande för åren 1910—1911 påyrkas av:
magistraten och stadsfullmäktige i Söderhamn.

21) Medeltalets beräknande till och med sista året, för vilket uppgifter
föreligga vid beslutets fattande, påyrkas av:

magistraten i Eksjö.

22) Medeltalets beräknande för åren 1903/1904—1914 eller 1902/
1903—1913 påyrkas av:

stadsfullmäktige i Västervik.

Följande myndigheter hava förutom dem, som i allmänhet tillstyrkt
den av hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius avgivna reservationen, särskilt
uttalat sitt tillstyrkande av nämnda reservation i fråga om ersättningen
till städerna:

Konungens befallningshavande i Malmöhus och Jämtlands län,
magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand,
stadsfullmäktige i Torshälla.

Mot nämnda reservanters förslag hava yrkanden gjorts av följande
myndigheter:

101

Konungens befallningshavande i Kronobergs och Norrbottens län,

magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla och Örnsköldsvik,

stadsfullmäktige i Kungsbacka, Karlstad och Säter,

magistraten i Luleå,

stad sstyrelsen i Arvika, samt

kom munali i amu den i Säffle köping.

Utan att direkt vare sig till- eller avstyrka hava följande myndigheter
uttalat sig angående reservanternas förslag:

Konungens befallningshavande i Värmlands län,
magistraten och stadsfullmäktige i Sala, samt
magistraten i Härnösand.

Följande myndigheter hava yrkat, att staten måtte övertaga någon
uppgift, som nu åligger städerna:

magistraten och stadsfullmäktige i Uppsala
stadsfullmäktige i Norrtälje och Skellefteå,
magistraten i Lindesberg samt
allmänna rådstugan i Östhammar.

Följande myndigheter hava yrkat, att högre eller »full» ersättning
måtte lämnas:

Konungens befallningshavande i Kalmar och Hallands län,
magistraten och stadsfullmäktige i Kalmar,
stadsfullmäktige i Skövde, Askersund och Sundsvall,
magistraten i Strängnäs,
stadsstyrelsen i Borgholm,
kommunalfullmäktige i Hörby köping samt

kommunalnämnden och kommunalstämman i Mörbylånga köping.
Yrkande på fondering av ersättningen till städerna har framställts
av stadsfullmäktige i Stockholm.

Ur de anförda motiveringarna må förutom vad som redan ovan
under a) Allmännare synpunkter förekommit följande återgivas:

Konungens befallningshavande i Stockholms län. Ifråga om de föreslagna
vederlagen har Konungens befallningshavande ingenting annat att erinra, än att det
synes vara riktigast att till grund för beräkningen av dessa vederlag lägges medeltalet
av influtna brännvinsförsäljningsavgifter och av sådana av försäljning härflytande
vinstmedel under den senaste 10-årsperioden, för vilken resultatet är känt, då
förslag i ärendet framlägges för Riksdagen.

Konungens befallningshavande i Östergötlands lön anser, att till grund för
ersättningen bör läggas en 5-årsperiod, som föregår det år, då frågan avgöres, och

102

anför som skäl härför, att ersättningen bör så nära som möjligt avpassas efter vad
nämnda korporationer hittills uppburit, då givet är, att de vid åtagandet av sina
ekonomiska förbindelser och ordnandet av övriga angelägenheter räknat med fortsatta
oförminskade inkomster av brännvinsmedlen.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län. Då försäljningsmedlen under
den senaste 1 O-årsperioden influtit mycket ojämnt och på de sista åren ansenligt
ökats till följd av särskilda omständigheter, såsom ökad omsättning hos brännvinsbolagen
därigenom att de privilegierade gästgivarnes rätt att försälja brännvin blivit
inskränkt till utskänkning och ett flertal av dessa gästgivare mot ersättning avstått
även från sin utskänkningsrätt samt att under år 1910 den rabatt, som förut plägat
lämnas vid försäljning av 20 liter och därutöver, borttagits, anser Konungens befallningshavande,
att vid bestämmande av ersättningen icke medeltalet av försäljningsmedlens
storlek under försäljningsåren 1900/01—1910 bör läggas till grund för
ersättningsberäkningen utan medeltalet av inkomsterna å brännvinshanteringen under
den femårsperiod, som närmast föreginge dessa medels indragning till statsverket.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län. »Allvarliga betänkligheter
måste anses möta mot ett försök att genomföra reservanternas förslag och detta
såväl ur rättvisans och billighetens som ur klokhetens synpunkt. I förstnämnda hänseende
är att märka, hurusom städse hittills statsmakterna funnit sig böra fästa
avseende vid de grunder, på vilka städerna stött sina anspråk på andel i brännvinsförsäljningsmedlen,
särskilt det förhållandet, att städerna i förlitande på sina inkomster
av brännvinsförsäljningen inlåtit sig på ofta nog stora och kostsamma företag.
I enlighet härmed har också tidigare, då förslag förevarit om indragning till staten
av brännvinsförsäljningsavgifterna, avsetts, att städerna skulle erhålla fullt vederlag
för mistad inkomst, såsom då vid 1862/63 års riksdag ifrågasattes, att i stället
städerna skulle liksom landet få sina styrelse- och uppbördsman lönade av staten,
eller då bevillningsutskottet vid 1870 års riksdag uttalade sig för medgivande av
ersättning, vilken så noggrant som möjligt motsvarade det genom avgifternas indragning
bevisligen förlorade. Gent häremot lär vad reservanterna anfört om frånvaron
av rättsliga hinder för en fullständig avskrivning av städernas anspråk icke kunna
anses övertygande ifråga om åtgärdernas billighet eller lämplighet, och från reservanternas
utgångspunkt torde det väl knappast vara fullt följdriktigt att här vilja
ställa vederlaget på avskrivning, samtidigt som de ansluta sig till majoritetens förslag
ifråga om vederlag ej blott till landsting och hushållningssällskap utan även
för den s. k. kommunandelen — — — —, i vilka samtliga fall således även
reservanterna synas vilja medgiva ersättning för obegränsad framtid, och detta även
efter ett eventuellt rusdrycksförbuds införande. För städerna torde det näppeligen
innebära någon tryggande garanti, att reservanterna i detta sammanhang ställa i
utsikt, att under den tidrymd, varunder avskrivningen skulle äga rum, en närmare
undersökning sannolikt torde komma till stånd, huruvida likställigheten mellan land
och stad fordrar, att staten övertager någon eller några av de utgifter, som nu
åligga städerna men vilka kunna anses mera böra åligga staten, ävensom därav
påkallad utjämning’.»

Konungens befallningshavande anser vidare någon anledning icke förefinnas
att låta den åt stadskommunerna avsedda ersättningen för dem frånträdda brännvinsförsäljningsmedel
komma även sådana städer till godo, där brännvinsförsäljningen
redan nu frivilligt nedlagts.

Konungens befallningshavande i Kalmar lön anser, att det skulle ha varit

103

önskvärt, att ersättningen till städer och köpingar föreslagits till högre belopp än nu
skett. . I regel åtminstone lär denna ersättning avsevärt understiga den inkomst av
brännvinshandeln, som dessa kommuner genom nu gällande bestämmelser blivit
tillförsäkrade. Att kommunerna i många fall icke utan särskilt stor olägenhet
kunna vidkännas en dylik minskning av sina inkomster är tämligen tydligt. Helt
visst komma ock, såsom inom Kalmar län, anmärkningarna företrädesvis att rikta
sig emot denna del av förslaget, och lämpligt vore, att detsamma härutinnan underkastades
någon förändring, varigenom kommunernas ekonomiska intressen blevo i
något vidsträcktare grad tillgodosedda.

Konungens befallning shav ande i Kristianstads län. »Förutsattes, att kommitténs
under mom. 2 framställda förslag om årlig ersättning allt framgent till städerna och
vissa köpingar för den direkt utgående delen av brännvinsförsäljningsmedlen varder
antaget, kommer staten, allteftersom rusdryckskonsumtionen av varjehanda anledning
nedgår, att ä ena sidan ensam få lösa svårigheterna med att utfinna nya inkomstkällor
för bestridande av det årliga vederlaget till kommunerna, under det att å
andra sidan icke blott staten utan lika mycket kommunerna komma att få åtnjuta
fördelarna av en stegrad minskning och ett eventuellt fullständigt upphörande av
konsumtionen av rusdrycker. Städerna, vissa köpingar och tilläventyrs landstingen
böra lika väl som staten få vidkännas följderna av en nedgående konsumtion, och
deras ifrågaställa ersättning bör därför undergå en fortlöpande minskning, varav
följden måste bliva, att dessa kommuner liksom staten nödgas söka nya inkomstkällor
. för ersättande av den avskrivna eller förlorade inkomsten från rusdryckshanteringen.
Det synes därför Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om
kommittéreservanternas förslag vore bättre värt förord till antagande än kommitténs.

Men även _ mot kommittéreservanternas förslag torde kunna göras en enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande befogad erinran. Enligt detta
förslag skulle den totala avskrivningen av kommunernas vederlag vara verkställd
med utgången av år 1935. Den senast ändrade fördelningen av brännvinsförsäljningsmedlen,
som för städers och vissa köpingars vidkommande i viss mån även innebar
en successiv avskrivning, begynte med år 1909. Det är ock med detta år, som
statsmakterna på ett mera framträdande sätt givit ekonomiskt stöd åt de organisationer
m. fl., som gjort till sin uppgift att befrämja nykterhet och motarbeta
dryckenskapens följder. Frukterna av detta arbete, särskilt det som på upplysningens
och undervisningens väg skall utföras, kunna naturligtvis icke i väsentligare
män bliva synbara förr än efter några tiotal år. Kommunerna och landstingen hava
på senare tider även lämnat understöd åt berörda arbete genom anslag från sin av
brännvinsförsäljningsmedlen härflutna inkomst. Denna bär emellertid varit dem av
sådan säker och viss natur, att de ock tagit den i beräkning vid upplånandet av
medel till företag med för framtiden bestående värde. De förbindelser, som kommunerna
tillförne iklätt sig och för närvarande ingå vid dylik upplåning, ställas
vanligen på en återbetalningstid av 40 år. Då härtill kommer, att det tager lång
tid att inom allt bredare lager av befolkningen vinna mognad övertygelse om nyttan
och behovet av en strängare rusdryckslagstiftning och eventuellt rusdrycksförbud, vars
genomförande i och _ för sig kräver rundlig tid, samt kommunerna i allt fall måste
lämnas ett tillräckligt långt rådrum för finnande av nya inkomstkällor, torde tiden
för den av reservanterna föreslagna avskrivningen böra utsträckas. Redan nu ha
städerna vid sina inkomst- och utgiftsberäkningar måst taga hänsyn till den successiva
avskrivningen. Till utgångspunkt för ifrågavarande avskrivning torde därför

104

böra tagas begynnelseåret 1909 samt avskrivningen på ovan anförda skäl därefter
verkställas under en tidsperiod av 40 år och således vara fullt genomförd med
utgången av år 1949».

Mot kommitténs beräkning av 10-årigt medeltal anser sig Konungens befallningshavande
böra göra följande erinringar, nämligen dels att reducering verkstäUes
å de medel, som influtit under försäljningsåret 1 oktober, resp. 1 november
1907 — 31 december 1908, dels ock att kommittén icke tagit hänsyn till den omständigheten,
att rusdrycksförsäljningen varit inställd en del av året 1909. Reduceringen
synes hellre bort verkställas å försäljningsmedlen för periodens första år,
1 oktober, resp. 1 november 1900 till 30 september, resp. 31 oktober 1901, med
resp. en femtedel och en sjundedel alltefter som den avser att verkställas å från
städer och köpingar influtna medel. Med en sålunda verkställd reducering erhåller
man en beräkning av försäljningsmedlen för en fullt sammanhängande period av
10 år, nämligen de 10 kalenderåren 1901 — 1910. »Men likaväl som reduceringen
ansetts böra verkställas för den tid, som brännvinsförsäljningen under försäljningsåret
1907, 08 pågått utöver kalenderåret, torde eu ökning av brännvinsförsäljningsmedlens
belopp för försäljningsåret 1909 hava bort ske av den anledning, att i följd av
storstrejken år 1909 rusdrycksförsäljningen varit inställd under 1 l/ä månad eller
1/g av året och således utövats endast under ?/8 av samma år. Denna ökning bör
alltså verkställas med 1/7 av berörda belopp.

Med iakttagande av nu gjorda erinringar mot beräkningssättet anser Eders
Kung!. Maj:ts befallningshavande, att exaktare siffror skulle kunna utvinnas såsom
underlag för bestämmande av städernas och vissa köpingars ifrågaställda årliga
ersättningsbelopp.

I sammanhang härmed framställer sig givetvis frågan, huruvida valet av en
10-årsperiod varit lyckligt. För bedömande av denna fråga torde en avgörande
betydelse böra tillmätas följande omständigheter.

Den ifrågaställda årliga ersättningen för mistning av inkomst från brännvinsförsäljningsmedlen
är avsedd att utgå till städer och vissa köpingar, som helt visst
de allra flesta för tillgodoseende av nutidens krav i undervisnings-, kommunikationsbelysnings-
och sanitets- in. fl. hänseenden vidtagit kostsamma, för framtiden bestående
anordningar, som naturligtvis icke kunnat utföras utan upplåning av medel, för
vilkas återbetalande alltid tagits i beräkning den vissa inkomst, som härflyter från
brännvinsförsäljningsmedlen. I denna deras inkomst har genom 1905 års brännvinslagstiftning
gjorts en icke obetydlig begränsning. Denna skulle uppenbarligen
blivit till än större men, om icke av åtskilliga orsaker brännvinsförsäljningsmedlen
visat en avsevärd och alltjämt fortskridande stegring. Sålunda hava dessa medel,
som för försäljningsåret 1900/01 utgjorde 11,493,126 kronor, för försäljningsåret
1904/05 stigit till 11,999,097 kronor, för därpå följande försäljningsår 1905/06
till 13,105,841 kronor och för försäljningsåret 1910 till 16,294,473 kronor, vadan
medeltalet för vart och ett av de fyra senare åren i periodens förra hälft utgör
126,492 kronor och för vart och ett av de fem åren i periodens senare hälft 859,075
kronor. Stegringen har vid sådant förhållande under den senare hälften av perioden
varit inemot sju gånger så stor som under den förra. Under antagande att
brännvinsförsäljningsmedlen icke nedgå efter periodens sista år 1910, är det alldeles
uppenbart, att om medeltalet av den ifrågavarande 10-årsperiodens brännvinsförsäljningsmedel
lägges till grund för fixeringen av städernas och vissa köpingars
årliga ersättningsbelopp, dessa kommuner komma att erhålla ett betydligt mindre

105

vederlag än om såsom beräkningsgrund tages medeltalet av brännvinsförsäljningsmedlen
från en period, som begynner tidigast med försäljningsåret 1905/06. Ifrågavarande
kommuner ha visserligen ingen annan rätt till delaktighet i brännvinsförsäljningsmedlen
än den statsmakterna bestämma, men likväl är deras fordran icke
mindre berättigad att en dem nu medgiven betydlig inkomst såsom ifrågavarande
icke varder dem på ett mer eller mindre brådstörtat sätt reducerad, utan fasthellre
underkastad en begynnande nedsättning, som i möjligaste måtto ansluter sig
till de inkomstförhållanden, som varit rådande närmast före och helst omedelbart
intill tiden för en ifrågaställd omläggning av rusdrycksmedlens disposition.

I betraktande härav synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att hellre
än vad kommittén föreslagit bör väljas en tidsperiod, antingen bestående av fem år med
kalenderåret 1906 eller annat år, så valt, att möjlighet finnes att redan i den blivande
författningen fixera årliga ersättningsbeloppen, såsom begynnelseår, eller omfattande
de fem år, som förflutit närmast före författningens ikraftträdande, i vilket fall
ersättningsbeloppens fixering först kan verkställas, sedan kunnigt blivit, vad brännvinsförsäljningsmedlen
utgjort för samtliga de i perioden ingående åren».

Mot kommitténs förslag att av de däri uppgivna köpingarna endast de, som
före utgången av år 1926 vunnit stadsrättigheter, skulle även därefter erhålla ersättning,
erinrar Konungens befallningshavande följande.

»I allmänhet söka köpingarna i vår tid icke stadsrättigheter utan att utsikt
finnes att därvid vinna ekonomisk fördel. Vinnande av stadsrättigheter för en
köping synes därför icke böra vara giltig orsak till sådant företräde framför övriga
ifrågavarande köpingar, som förslaget innehåller. Reservanterna föreslå icke någon
undantagsbestämmelse för köping, som vinner stadsrättigheter, utan vilja utesluta
samtliga köpingar från ersättning efter år 1926. Med hänsyn till köpingames i
allmänhet mindre goda ekonomi och i varje fall behov av inkomster för verkställande
av allmännyttiga företag, som i köpingarna pläga få sin lösning långt senare än i
städerna, synas såväl ifrågavarande förslag, som kommittémajoriteten hämtat från
1905 års brännvinslagstiftnings övergångstadganden, som ock reservanternas skärpning
av detsamma böra övergivas». Konungens befallningshavande föreslår därför, att
ersättning efter år 1926 till och med år 1949 utgår till de i förslaget omförmälda
köpingarne, vare sig dessa erhållit stadsrättigheter eller ej.

Konungens befallningshavande i Malmöhus lån anför gentemot kommitténs
förslag ifråga om ersättning till städerna för de indragna försäljningsavgifterna, »att
man näppeligen kan tala om ett slutgiltigt frigörande från ekonomiskt beroende av
rusdrycksmedlen vare sig för städernas eller statens vidkommande, så länge som berörda
en gång definitivt fastställda ersättningar utgå. Med erkännande av de svårigheter,
som i detta hänseende framstått för kommitterade vid försöken att lösa den
kommittén förelagda uppgift, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att det
av reservanterna Ekman, Ericsson och Kvarnzelius i denna punkt framlagda förslaget
bättre än det av kommitténs flertal uppgjorda är ägnat att bereda väg för
en slutgiltig lösning av föreliggande fråga.

Principiellt vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande alltså ansluta sig till
nämnda tre reservanters yrkande, att avskrivningen å de till städerna utgående ersättningarna
må fortgå även efter den tidpunkt, vid vilken enligt kommittémajoritetens
förslag den successiva minskningen skulle upphöra. Emot ett förslag i nu nämnd riktning
är med visshet att förvänta den invändning, att detsamma skulle innebära en alltför
stor orättvisa mot städerna och möjligen, såsom ofta framhållits, vara ägnat att
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 14

106

rubba städernas ekonomi, vilken vore grundad på förutsättningen att brännvinsmedlen
alltjämt kornrne att utgöra en ej obetydlig del av stadskommunemas
inkomster. Invändningar av nu antydd och liknande art torde emellertid icke böra
tillmätas eu sä avgörande betydelse att på grund därav en lösning av frågan i
anslutning till de av reservanterna framhållna synpunkterna skulle vara utesluten.
Utom det att, såsom i betänkandet framhållits, den för städerna existerande företrädesrätten
till viss större del av samtliga försäljnings- och vinstmedel icke kan
grundas på något rättsligt oantastbart sakförhållande, utan fastmer finner sin förklaring
i den historiska utvecklingen av de grundsatser, som gjort sig gällande vid
lagstiftningen å hithörande område, håller Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande före,
att olägenheter och svårigheter av antydd art icke behöva yppa sig, ifall, såsom förutsättas
må, det lämnas städerna en tillräckligt lång tidsperiod, under vilken de Imma
anpassa sin ekonomi efter de nya förhållandena. Genom en successiv avskrivning
av ersättningsbeloppen ända tills desamma upphörde att utgå skulle den årliga
minskningen icke komma att spela avgörande roll för stadskommunemas budget,
så mycket mindre som, efter vad gjorda beräkningar synas utvisa, procenttalet
av brännvinsmedlen i förhållande till stadskommunemas samtliga inkomster i stort
sett tenderar att sjunka.

I detta sammanhang förtjänar måhända även att framhållas, vad dåvarande
chefen för finansdepartementet yttrat vid framläggande av 1905 års förslag till ny
förordning om försäljning av brännvin, nämligen att skatterna i städerna i jämförelse
med skatterna å landsbygden visade tecken att minskas eller åtminstone
icke ökas. Man kan enligt Eders Kung!. Maj:ts befallningshavandes förmenande hysa
grundad anledning antaga, att städerna även efter den tidpunkt, då den successiva
avskrivningen av städernas andelar slutligt genomförts, skola utan äventyr för redan
uppgjorda finansplaner och utan risk att icke kunna behörigen tillgodose i framtiden
uppkommande krav, se sig i stånd att ur andra skattekällor än den av rusdrycksmedlen
härflytande vinna behövliga medel. För övrigt skulle under den tid, som
kom att tagas i anspråk för hela avvecklingen, med all säkerhet mer än ett tillfälle
yppa sig att, där så funnes behövligt, låta staten ingripa för att genom övertagande
av någon kommunal utgift lätta de ekonomiska bördor, som tyngde stadskommunerna.
Vad som härutinnan i kommittébetänkandet antydningsvis framhållits
och i åtskilliga yttranden framkommit beträffande sannolikt förestående
regleringar, exempelvis inom området för städernas rättsskipnings- och polisväsende,
är utan tvivel synpunkter, som äro förtjänta av beaktande.»

Konungens befallningshavande i Hallands län. Den ersättning, som enligt
kommittéförslaget skulle tillkomma städerna, är alltför låg, särskilt med hänsyn
till den ekonomiska bärkraft, som måste vara en förutsättning för deras vidare
utveckling och framåtskridande. Stadsfullmäktige i länets städer ha väl godkänt
grundsatsen, att inkomsterna av rusdrycksmedlen borde indragas till staten, men
endast under förutsättning, att vederbörande kommuner åtminstone någorlunda bliva
ersatta för de mistade inkomsterna, och anser sig Konungens befallningshavande
böra hemställa, att om ersättning tillförsäkras stadskommunerna genom direkta
statsanslag, denna ersättning måtte så väsentligt höjas utöver vad kommitterade föreslagit,
att någon rubbning i städernas ekonomi i följd av lagförslagets tillämpning
icke rimligtvis torde kunna befaras.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs lån. Ifråga om det av kommittén
föreslagna sättet för beräkning av ersättningen till städer och vissa köpingar, lands -

107

ting och hushållningssällskap för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel,
kan med fog anmärkning göras. »Såsom av de från kommunalstyrelserna i Skaraborgs
län inkomna yttrandena framgår, ha de flesta kommunalstyrelser ansett, att
den av kommittén gjorda beräkningen av inkomsterna av brännvinsförsäljningen är
för städerna ogynnsam, och härför torde de icke ha saknat fog. Enligt vad de
betänkandet vidfogade statistiska uppgifterna utvisa har städernas inkomst av brännvinsförsäljningsmedel
under de senare åren visat tendens att fortgående stiga, oaktat
städernas andel i nämnda medel samtidigt år för år minskats. Att vid sådant
förhållande såsom utgångspunkt för beräkningen av städernas inkomster välja en tidpunkt
så långt tillbaka som år 1901 synes —med den även av kommittén godkända
förutsättningen, att den för städerna beräknade ersättningen bör utgöra full gottgörelse
för städernas förlust genom brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket
och att således någon minskning i städernas andel i samma medel icke nu
bör ifrågakomma — knappt vara rättvist. Huru ersättningen bör beräknas, därom hava
de särskilda kommunalstyrelserna framställt något olika förslag. För egen del finner
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande rättvisan otvivelaktigt fordra, att till grund
för beräkningen lägges städernas inkomst under en något senare period än den
kommittén föreslagit, i vilket avseende Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle
vilja biträda Hjo stadsfullmäktiges förslag, att ersättningen beräknas efter medeltalet
av inkomsterna av brännvinsmedlen under de år, som föregått dessa medels indragning
till statsverket, räknat från 1 oktober, resp. november 1907. På sätt magistraten
i Skövde anmärkt, torde det icke heller vara erforderligt, att i blivande författningarna
angiva någon viss summa, utan lärer ersättningen kunna bestämmas till
medeltalet av inkomsterna under vissa närmare angivna år.» Denna beräkningsgrund
synes även äga tillämpning beträffande den för landsting och hushållningssällskap
föreslagna ersättningen.

Konungens befallningshavande i Värmlands län anför, att beträffande det
vederlag, stadskommunerna enligt kommitténs förslag äga att bekomma för de direkt
inflytande brännvinsmedlen, intet torde vara att anmärka mot den av kommitterade
föreslagna tidsperioden och de föreslagna medeltalssiffrorna. Visserligen hade de
senaste åren i kommitterades tabell att uppvisa något högre försäljningssummor,
varför en kortare period, exempelvis de tre sista åren, blivit av vissa städer ifrågasatt.
Kommitterade torde emellertid för sin mening i denna del ha anfört tillräckliga
skäl, varför Konungens befallningshavande uttalar sin anslutning till
förslaget.

Rörande den tidrymd, under vilken ersättning bör av städerna uppbäras, kunde
visserligen ifrågasättas, huruvida densamma borde begränsas till någon viss tid
såsom trenne reservanter inom kommittén föreslagit. Då emellertid tidpunkten
för spritdryckernas fullständiga avlägsnande undandrager sig varje beräkning och
städerna sålunda för en icke överskådlig framtid ha att vidkännas de av spritdryckerna
föranledda olägenheterna och därmed förenade särskilda utgifter för
polisväsendet m. m., är Konungens befallningshavande icke övertygad om rättmätigheten
av dylik tidsbegränsning. Det torde ock få anses mindre konsekvent
att beträffande de direkta andelarna av försäljningsmedlen stadga andra bestämmelser
än som föreskrivits för de efter folkmängden till samtliga primärkommuner
utgående ersättningarna.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län. Yad angår det ersättningsbelopp,
som enligt föreslagna grunder skulle tillfalla stadskommunerna, anser

108

Konungens befallningshavande i likhet med reservanten hr Ekman in. fl., »att det
är ensidigt att få städernas ekonomi helt och hållet frigjord från beroendet av
ifrågavarande inkomster, låt vara att det direkta beroendet av brännvinsförsäljningsmedlen
även enligt kommittémajoritetens förslag skulle upphöra. Eders Kung!.
Maj:ts befallningshavande vill därför i denna del ansluta sig till reservanternas
förslag. Det synes endast kunna sättas ifråga om en sådan mera radikal indragning
bör äga rum utan i sammanhang med införande av det s. k. lokala veto,
varom för närvarande pågår utredning inom den s. k. nykterhetskommittén. Det
kunde nämligen synas rättmätigt, att om en sådan indragning skall äga rum, man
också borde lämna stadskommunerna tillfälle att, på sätt genom sagda s. k. veto
åsyftas, ernå de ekonomiska lättnader, som med rusdryckshandelns avskaffande inom
ett samhälle avses att vinnas.»

Konungens befallningshavande i Norrbottens län kan icke underlåta att påpeka
ifråga om den av hrr Ekman m. fl. framlagda reservationen, att dess antagande
»skulle innebära ett obilligt gynnande av landsbygden i förhållande till städerna.
Reservanterna äro nämligen ense med majoriteten härutinnan, att den del av brännvinsförsäljningsmedlen,
som fördelas mellan landets primärkommuner efter folkmängden,
skulle ersättas genom en däremot svarande höjning av statens bidrag till folkoch
småskollärarnes avlöning. Den förändring till landsbygdskommunernas förmån
med avseende å brännvinsmedlens fördelning, som genomfördes vid 1905 års riksdag,
skulle sålunda allt framgent komma dem till godo. Vad åter angår städerna och
vissa köpingar, vilkas ställning i förevarande hänseende genom 1905 års lagstiftning
bleve väsentligt sämre än tillförne, skulle denna enligt reservanternas förslag ytterligare
till den grad försämras, att ersättningen för deras direkta andelar av brännvinsförsäljningsmedlen
efter hand skulle helt upphöra».

Landstinget i Kronobergs län anför, att det första, som måste tillses vid fördelningen
av de indragna brännvinsmedlen är, att den ersättning kommunerna ha
att förvänta står i sådant förhållande till kommunernas nuvarande inkomst av försäljningsmedlen,
att genom förslagets realiserande kommunernas ekonomi icke blir
svårt lidande. För detta ändamål bör den tidsperiod, som lägges till grund för
beräkningen, icke sättas till 10 år utan till ett mindre antal år, en 5-årsperiod,
liggande närmast före det år, då de nya stadgandena skola genomföras. Samma
grundsats anser landstinget böra tillämpas ifråga om vederlaget till landstingen, så
att landstingens blivande vederlag måtte komma att stå i relation till den under de
senare åren pågående stegringen av brännvinsförsäljningsmedlen.

Magistraten och stadsfullmäktige i Enköping ha för sin del ingenting att erinra
mot kommitténs förslag, att samtliga försäljningsavgifter och utskänkningsbolagens
försäljningsmedel indragas till statsverket, under förutsättning, att den direkta
ersättningen till städerna så nära som möjligt anpassas efter den inkomst städerna
under de senaste åren i verkligheten haft av rusdryckshanteringen, men anse, att
ersättningen för den s. k. stadsandelen bör, så vitt medeltalet av inkomsten under
en viss årsperiod skall läggas till grund för beräkningen, utgå efter den beräknade
medelinkomsten för tidsperioden 1 oktober 1907—31 december 1911.

Magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand tillstyrka indragandet av rusdrycksmedlen
till staten mot en lämplig ersättning och anse riktigt, att detta sker
i den föreslagna formen dels av ökat bidrag till folkskoleväsendet, dels med kontant
belopp. Vad det senare beträffar anse magistraten och fullmäktige dock, att det
vore bättre att såsom reservanterna föreslå låta dessa medel helt och hållet upphöra

109

efter vissa år, då detta vore riktigare i princip och från statens synpunkt fördelaktigare
samt utgjorde en säkrare grund för städernas inkomstberäkning, då ju
dessa medel framdeles kunna fråntagas städerna.

Magistraten och stadsfullmäktige anse, att det belopp, som tages till utgångspunkt
för den kontanta ersättningen, synes vara för lågt, då år 1910 visar en avsevärd
stegring i behållningen. Magistraten och stadsfullmäktige önska därför, att
detta år toges till grund för beräkningen, men i varje fall är det oriktigt att gå
tillbaka med medeltalsberäkningen före den 1 oktober 1907, då den nya lagen
trädde i kraft och en avsevärd förändring av förhållandena inträdde. Särskilt för
Marstrand var detta av betydelse, alldenstund de där befintliga tre sommarutskänkningarna
då lades under bolaget, varigenom en ökad inkomst av omkring 3,000
kronor kom till stånd.

Magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla finna det otvivelaktigt, att kommittéförslaget
kommer att medföra någon, ehuru sannolikt icke betydande minskning,
ävensom för framtiden en begränsning av Uddevalla stads inkomst av brännvinsförsäljningsmedlen.
I trots härav synes staden icke böra med hänsyn till de strävanden,
som allt mera göra sig gällande vid ordnandet av rusdrycksförsäljningen, motsätta
sig, att brännvinsförsäljningsmedlen indragas till statsverket mot det att ersättning
av statsmedel beredes på det sätt av kommitterade ifrågasatts. Däremot finna
sig magistraten och stadsfullmäktige böra på det bestämdaste motsätta sig det av
hrr Ekman m. fl. reservationsvis framlagda förslaget, att städerna tillkommande
ersättning för indragningen till statsverket av brännvinsförsäljningsmedlen successivt
skall avskrivas och helt och hållet upphöra att utgå under 15 år från och med år
1921. Ett statsmakternas bifall till detta yrkande skulle innebära en väsentlig
rubbning i stadens ekonomi.

Magistraten och stadsfullmäktige i Lidköping anföra, att kommittén vid beräkningen
av ersättningen synes ha använt en för kommunen mindre gynnsam beräkningsgrund
som stöd för sitt förslag. Magistraten och stadsfullmäktige anse, att
medeltalsberäkningen icke bör omfatta andra år än dem, som förflutit sedan 1905
års brännvinsförsäljningsförordning trädde i kraft eller från år 1907, och skulle
då möjligen en 5-årsperiod kunna läggas till grund för medelsiffran. Genom denna
enligt magistratens och fullmäktiges förmenande riktigare beräkningsgrund komme
den slutliga ersättningen år 1921 och därefter att visserligen icke obetydligt höjas
men också mera sammanfalla med vad lagstiftame åsyftat vid 1905 års förordning.
Kommittén synes jämväl velat hävda samma mening, att ersättningen avpassas så
noga som möjligt efter vad hittills utgått eller eljest skolat utgå, men genom
användande av till de nu rådande förhållandena icke anpassade år har den kommit
till ett för kommunerna ogynnsamt resultat.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara anföra, att då kommittén uttalat
den meningen, vilken även stadsfullmäktige anse riktig, att vid en indragning till
statsverket av brännvinsmedlen, kommuner och institutioner, som hittills åtnjutit
dessa medel, böra erhålla ersättning, vilken så noga som möjligt anpassas efter vad
de hittills uppburit, det synes kunna ifrågasättas, om det icke bäst överensstämmer
med denna grundsats, att ersättningen beräknas efter medeltalet av brännvinsmedlen
under de år, under vilka nu gällande brännvinsförordning tillämpats.

Magistraten och stadsfullmäktige i Filipstad förklara sig icke ha något annat
att erinra mot det av majoriteten bland kommitterade framställda förslaget än att
de ersättningar, vilka enligt samma förslag skulle stadskommunerna tillkomma, borde

beräknas efter medeltalet av senaste 5-årsperioden, varigenom övergången för resp.
samhällen skulle bliva mindre kännbar.

Magistraten och stadsfullmäktige i Örebro anföra, att ett genomförande av
förslagets bestämmelse skulle i avsevärd mån minska stadens inkomster. Magistraten
och stadsfullmäktige ha dock icke ansett sig böra ställa sig alldeles avvisande mot
det förslag, som kommittén framlagt, enär minskningen i inkomster skulle uppvägas
av den större trygghet förslaget innebär för stadens ekonomi, alldenstund vederlaget
skulle utgå oberoende av sådana eventualiteter som införande av lokalt veto eller
allmänt rusdrycksförbud, ett förhållande som i själva verket torde böra tillmätas
avgörande betydelse. Magistraten och stadsfullmäktige ha därför icke något att
erinra mot förslagets allmänna princip att samtliga försäljningsavgifter och vinstmedel
mot vederlag indragas till statsverket, men anse, att om kommitténs förslag
i förefintligt skick skall läggas till grund för omläggningen däri dock i varje fall
bör vidtagas den förändring, att det medeltal, varefter vederlaget för städernas
direkta andel av brännvinsförsäljningsmedlen skulle utgå, beräknas endast för åren
1906 07—1911.

Magistraten och stadsfullmäktige i Sala förklara sig ej hava något att erinra
mot förslaget att till statsverket indraga alla brännvinsförsäljningsmedel. Komma
de förslag rörande rusdryckshanteringen, som väckts, såsom lokalt veto m. in.
till stånd, torde en sådan åtgärd vara nödvändig. »Vid en sådan indragning
måste dock fästas det villkor, att städerna för den förlust de därigenom tillskyndas,
av staten erhålla ett motsvarande vederlag. Städerna hava ju såsom av kommittén
framhållits vid åtagande av ekonomiska förbindelser och vid utförande av nya
företag räknat med fortsatt inkomst från brännvinsmedlen. Den ekonomiska bärkraften
skulle eljest i många städer komma att i väsentlig mån rubbas. Visserligen
skulle en del utgifter, som brännvinsförsäljningen inom ett samhälle drager
med sig för fattigvård, sjukvård, polisväsen m. m. minskas, men icke på långt när
till belopp, motsvarande städernas andel i brännvinsförsäljningsmedlen.

Då för Sala stad liksom för de flesta andra städer en ganska väsentlig och
kännbar minskning i dess inkomster skulle uppstå genom den ersättning, som av
kommittén föreslagits skola utgå i stället för den andel av vinstmedlen, som staden
hittills uppburit, så bör väl — då någon höjning nog icke i de föreslagna kontanta
beloppen står att vinna •— åtminstone staten därjämte övertaga städernas utgifter
för polis- och rättsväsendet eller en del av desamma.

Angående reservanternas förslag att för en fullständig frigörelse från beroendet
av rusdrycksmedlen avskrivningarna skulle fortgå och all kontant inkomst
av rusdrycksmedlen upphöra år 1936, så, därest detta förslag kommer att av Riksdagen
och Kungl. Maj:t bifallas, måste åt städerna vederlag i en eller annan form
beredas, ty eljest blir förlusten för stor och svårigheten för städerna att fullgöra
sina förpliktelser alltför betydligt försvårad. Reservanterna synas också ha tänkt
sig, att staten skulle lämna vederlag i övertagande av några av de utgifter,
som åligga städerna, såsom bl. a. för polis- och rättegångsväsendet, då utgifterna
för upprätthållande av dessa institutioner vore att anse snarare såsom en statens
än kommunernas angelägenhet».

Magistraten och stadsfullmäktige i Gävle anföra, att det vill synas, som om
det vore mera överensstämmande med rättvisa och billighet, att ersättningen bestämdes
i förhållande till medeltalet av brännvinsförsäljningsmedlen under de år,

nu gällande brännvinsförsäljningsförordning tillämpats eller från och med försäljningsåren
1907.

Magistraten och stadsfullmäktige i Söderhamn åberopa dels 1619 års stadgar
om städernas administration, varigenom städerna fingo rätt att själva tillgodonjuta
inkomsterna för försålda starka drycker, vilken rätt antagit naturen av ett privilegium,
samt 1853/54 års riksdagsbeslut ifråga om försäljningsavgifternas fördelning,
då den skillnad, som gjordes för städerna, förklarades bero på den olika ställning,
vari dessas styrelser och förvaltning befunne sig i jämförelse med landskommunerna,
samt på den vana och hävdvunna rätt, som städerna hade, att var för sig omedelbart
draga inkomsterna av starka dryckers försäljning. Magistraten och stadsfullmäktige
anse, att 1905 års förordning om fördelning av bränavinsförsäljningsmedlen
endast avsåge lämpligare proportion vid fördelningen men icke att beröva städerna
all andel i nämnda medel. I den nedskrivning av städernas andel, som föreskrives
i sistnämnda förordning, kan icke hämtas något hållbart stöd för nedskrivning eller
borttagande av den ersättning, som tillerkänts kommunerna. Städerna ha för rättsoch
ordningsväsendet fått vidkännas stora kostnader, av vilka landskommunerna
icke ha någon känning, varjämte städerna med hänsyn till dem tillförsäkrade
inkomster särskilt av brännvinsförsäljningsmedel för allmännyttiga företag iklätt sig
förbindelser, vilka, därest sålunda beräknade inkomster bortfölle, skulle kunna infrias
endast genom påläggandet av en mycket hög beskattning. Om brännvinsförsäljningsmedlen
skulle anses böra helt indragas till staten torde den enklaste rättvisa kräva,
att såväl stads- som landskommuner av staten erhålla ersättning, motsvarande deras
hittillsvarande inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen. Då antagligt är, att styrkan
å brännvin såsom hittills skett så småningom minskas men priset ändock bibehålies
eller möjligen höjes, kommer vinsten på rörelsen, även om den försålda kvantiteten
såsom är att hoppas nedbringas, icke att minskas utan snarare bliva högre, varför
magistraten och stadsfullmäktige anse, att bolagens inkomst av brännvinsförsäljning
under åren 1910 och 1911 bör läggas till grund vid beräknandet av skälig ersättningtill
städerna. Härtill kommer en annan omständighet, nämligen den, att försäljningsbolagens
kommunalutskylder bliva högre ju större den beskattningsbara inkomsten
blir. Att på sätt vissa reservanter inom kommittén föreslagit göra stadskommunerna
oberoende av rusdrycksmedlen genom att helt enkelt beröva dem de inkomster
städerna hittills haft och beräknat av brännvinsförsäljning torde icke vara staten
värdigt. Billighet och rättvisa kräva, att ersättning lämnas städerna för de inkomster
man vill beröva dem.

Magistraten och stadsfullmäktige i Örnsköldsvik. Då så vitt erfarenheten inom
Örnsköldsvik giver vid handen icke nuvarande lagstiftning i fråga om spritförsäljningen
medfört, att staden vid ordnandet av denna försäljning mest tagit hänsyn till kommunens
ekonomiska fördelar, anse magistraten och fullmäktige, att något behov av
ändrad lagstiftning icke förefinnes. Skulle emellertid på grund av å andra håll
yppade missförhållanden eller till följd av tidsströmningen en lagändring icke kunna
undgås, anse magistraten och fullmäktige, att det av kommittén framställda förslaget
kan godkännas, då det icke alltför rubbande bör inverka på städernas
ekonomi. Visserligen ha magistraten och fullmäktige icke kunnat undgå att lägga
märke till den oegentlighet, som kommitterades förslag medför därigenom att de
städer, som verkligen fallit offer för frestelsen att genom spritförsäljning mera tillgodose
sin ekonomi än nykterhet och sedlighet, erhålla belöning därför i form av
högre ersättning från statsverket, men då denna oegentlighet icke torde kunna

112

undvikas och för övrigt icke spelar någon vidare roll, anse magistraten och fullmäktige,
att den icke bör utgöra hinder för förslagets antagande. Mot den av
hrr Ekman m. fl. framställda reservationen anse sig magistraten och fullmäktige
böra uttala sin bestämda gensaga och framhålla, att, även om de kostnader, som nu
vila på städerna för polis- och rättsväsende, såsom avseende statsändamål överflyttas
på statsverket städerna i alla fall ha att upprätthålla en mängd institutioner av
kulturell art, vilka draga sådana kostnader och äro av den vikt för hela landet,
att städerna mer än väl äro berättigade att åtnjuta den särskilda inkomst, som
hittills varit förenad med spritförsäljningen.

Stadsfullmäktige i Stockholm anse, att de olägenheter, som äro förbundna
såväl med majoritetens som reservanternas förslag ifråga om städernas frigörande
från deras beroende av rusdrycksmedlen, i väsentlig mån skulle undvikas, om man
tillämpade ett fonderingsförfarande. »Därigenom undgår man även att sammanblanda
nu ifrågavarande reformsträvan med spörsmålet om statens och kommunernas
inbördes förhållande vid förestående fattigvårds-, skol- och processreform m. in.,
allt frågor, vilka böra lösas utan besvärande hopkoppling med ett i realiteten så
fjärran därifrån liggande ärende som städernas och statens frigörande från inkomst
av rusdrycksmedlen. Tillvägagångssättet torde möjligen kunna vara följande.

På motsvarande sätt, som kommittén föreslagit, övertagas inkomsterna
av rusdrycksmedlen helt och hållet av staten och för städernas räkning, I stället
för en fortgående avskrivning av det vederlag, staten förpliktas utgiva härför, skall
staten under viss tid till städerna utbetala hela vederlagsbeloppet, men dessa vara
skyldiga att varje år fondera viss progressiv del av detsamma, och tillfaller denna
del staden med äganderätt. Sedan denna progressiva del vuxit till samma storlek
som vederlagsbeloppet, skall detta sistnämnda icke vidare utgå till städerna. Räntan
å de fonderade medlen tillgodogöres kommunen».

Stadsfullmäktige exemplifiera sitt förslag medels en 25-årig avskrivningsplan
med tillämpning av fonderingsförfarandet, och skulle staden efter det 25:te året
med denna plan kunna beräkna en bestående årlig inkomst av cirka 65 procent å
ursprungliga vederlagsbeloppet. »Efter det sista året tillfalla vederlagsmedlen staten
helt och hållet och fonderas enligt av reservanterna angivna grunder. Skulle under
den tid fonderingen för kommunens räkning pågår inkomsten av brännvinsmedlen
från respektive stad bliva större än vad som beräknats, torde kunna stadgas, att
fonderingen påskyndas genom avsättande av t. ex. halva den överskjutande delen
av resp. stads fond. Härigenom förminskas även statens intresse av näringens
utveckling».

Stadsfullmäktige i Södertälje anföra, att enligt beräkningar skulle ett antagande
av kommitténs förslag för Södertälje stad år 1921 medföra en förlust av cirka 34,000
kronor. Att en så betydlig minskning i de årliga inkomsterna skulle bliva synnerligen
betungande för staden ligger i öppen dag. Utjämningen torde icke kunna
tänkas annorlunda än genom ökade skatter, ett förhållande som måste förefalla betänkligt,
då staden redan förut har så pass högt uppdrivna skatter, att en nedgång
däri vore synnerligen önsklig, men däremot ytterligare ökning synes böra på allt
sätt undvikas. Enligt stadsfullmäktiges förmenande bör, om städerna skola avstå
från dem tillkommande andel i brännvinsförsäljningsmedlen, full ersättning härför
lämnas, vilken ersättning bör beräknas efter förhållandena under de senast förflutna
fem åren. Härjämte bör i varje fall för städer, som i likhet med Södertälje befinna
sig i rask utveckling, bestämmas särskild ersättning för avstående för all framtid

113

från den ökning av vinstmedlen, som enligt nu gällande lag skulle följa av städernas
utveckling och ökade folkmängd.

Stadsfullmäktige hemställa därför om en gottgörelse med ett konstant årligt
belopp, motsvarande 29 procent av medeltalet utav inom vederbörande stad influtna
brännvinsförsäljningsmedel under försäljningsåren 1906/07 till och med 1911,
vilket medeltal dock bör med hänsyn till blivande ökade vinstmedel ökas med 25
procent, varjämte, för den händelse blivande förordning skulle träda i kraft före år
1921, nämnda ersättning under åren till år 1921 ökas i enlighet med grunderna för
kommitténs förslag härutinnan.

Stadsfullmäktige i Vaxholm anse, att Vaxholms stads ekonomiska ställning
icke tillåter en tillstyrkan av reservanternas förslag om en fullständig avskrivning
av brännvinsmedlen. Stadsfullmäktige föreslå den ändringen ifråga om den föreslagna
ersättningen för de medel, som nu direkt utbetalas från brännvinsbolagen till
städer och vissa köpingar, att ersättningen beräknas efter medeltalet av brännvinsmedlen
för de år, under vilka nu gällande brännvinsförordning tillämpats.

Stadsfullmäktige i Norrtälje ha för sin del icke något att invända mot en
indragning av den till staden nu utgående delen av brännvinsförsäljningsmedlen,
under förutsättning att staden beredes ersättning därför genom att staten med
stadens befriande övertager någon kommunal utgift, som för närvarande utgår för
ändamål, vars tillgodogörande kan anses snarare tillhöra staten än staden, såsom
t. ex. rättsväsendet, polisväsendet och fattigvården.

Stadsfullmäktige i Uppsala. »Från principiell synpunkt torde väl näppeligen
vara något att erinra mot att samtliga inkomster av rusdrycksmedlen indragas
till staten, under förutsättning dock att vederbörande kommuner och alldeles särskilt
stadskommunerna, för vilka frågan givetvis har den största betydelse, erhålla
full eller åtminstone skälig gottgörelse för sina mistade, för den ekonomiska utvecklingen
betydelsefulla inkomster. Tänker man på de kraftiga röster, som i
vår tid höjas till förmån för genomgripande förändringar i gällande rusdryckslagstiftning,
införandet av lokalt veto, allmänt rusdrycksförbud m. m., måste man
till och med betrakta det såsom en avsevärd fördel för städerna, om deras ekonomi
kunde helt och hållet göras oberoende av nu ifrågavarande, i framtiden måhända
något osäkra inkomstkälla. Att emellertid utan fullgott vederlag beröva städerna
denna enligt gällande lagstiftning huvudsakligen kommunerna in. 11., och icke statsverket,
tillförsäkrade inkomstkälla, kan givetvis icke ske utan att samtidigt tillfoga
dessa kommuner och alldeles särskilt städerna avsevärd skada. Åtminstone borde
väl, innan en sådan för städernas framtida utveckling ödesdiger åtgärd vidtoges,
slutligt resultat hava uppnåtts ifråga om den kommunala skattereform, på vars
genomförande redan så mycket arbete blivit nedlagt.

Vid bedömandet huruvida den föreslagna, förut närmare omförmälda gottgörelsen
till stadskommunerna kan anses skälig, faller det genast i ögonen, att
kommittén vid beräkning av denna gottgörelse utgått från medeltalet av städernas
inkomster av nu föreliggande art under tioårsperioden 1901 — 1910. Ett sådant
beräkningssätt medför emellertid ett för städerna synnerligen ogynnsamt resultat,
enär ifrågavarande inkomster under de sex första åren av nämnda period voro avsevärt
lägre än under senare delen av perioden, detta beroende huvudsakligen på de
förändrade förhållanden, som inträdde i och med 1905 års lagstiftning i frågan.
Skall man utgå från någon viss tidsperiod vid beräkningen av städernas inkomster
av rusdrycksmedlen, bör man välja en period, därunder medeltalet av inkomsterna
Bihang till Riksdagens protokoll 1813. 1 sand. Bilaga. 15

114

närmelsevis motsvarar de nuvarande förhållandena, och ligger det då nära till hands,
att såsom skett i gällande brännvinsförsäljningsförordning ifråga om fördelning av
brännvinsmedlen utgå från en femårsperiod, som börjar efter den 1 oktober 1907, då
nämnda förordning trädde i kraft. Resultatet av ett sådant, mera med rättvisa
överensstämmande beräkningssätt skulle hava blivit ett helt annat. I de flesta städer
hava särskilt under de senare åren till fromma icke blott för städerna själva utan
även för kringliggande landsbygd planlagts, påbörjats och delvis slutförts en hel del
allmännyttiga och för dess framtida utveckling betydelsefulla arbeten av olika
slag, och har man vid igångsättandet av dessa arbeten, särskilt de större såsom
kommunikationsföretag, skolhusbyggnader m. in., varav uppkommande kostnader
skola under en längre tid amorteras, helt naturligt replierat jämväl å de avsevärda
inkomster, som brännvinsmedlen tillförde stadskommunerna, och att man därvid
tagit i beräkning dessa inkomster sådana de gestaltat sig under den närmast förflutna
tiden och sådana de väntats under kommande år inflyta och icke sådana de
ställt sig 10 år tillbaka i tiden, torde ligga i öppen dag». Rusdrycksmed]en äga
stor betydelse för Uppsala stad, och ett borttagande av dessa inkomster skulle medföra
avsevärd rubbning i stadens ekonomi, därest icke skäligt vederlag i en eller
annan form bereddes staden.

För år 1911 ha stadens inkomster av rusdrycksmedlen uppgått till cirka

143,000 kronor; hela vederlaget för detta belopp enligt kommitténs förslag skulle
bliva 72,740 kronor med någon förhöjning under åren till och med år 1920. Detta
vederlag är alldeles otillräckligt för att ens tillnärmelsevis motsvara stadens nuvarande
inkomster av rusdrycksmedlen, och skulle således ett bifall till kommitténs
förslag givetvis medföra en högst avsevärd och för stadens invånare säkerligen föga
kärkommen rubbning i stadens ekonomi.

Stadsfullmäktige, som sålunda icke kunna för sin del finna de av kommittén
föreslagna beräkningsgrunder och därav framkomna resultat med rättvisa och billighet
överensstämmande, tillåta sig slutligen ifrågasätta, huruvida icke den städerna för
rusdrycksmedlens indragning till statsverket tillkommande ersättningen i stället för
att på sätt kommittén föreslagit fixeras till ett bestämt belopp för varje särskild
stadskommun, lämpligen kunde utgå i form av befrielse för all framtid delvis eller
helt och hållet från viss kommunen för närvarande åliggande slag av omkostnad.
Därigenom skulle en icke oväsentlig garanti erhållas för att städerna även i framtiden
komme i åtnjutande av den önskade ersättningen.

Stadsfullmäktige i Torshälla tillstyrka åtgärder i den av kommittén föreslagna
riktningen, att städernas direkta andelar av rusdrycksmedlen skola ersättas med
fasta, småningom minskade statsanslag. Härvid synes dock det av några reservanter
framförda förslaget om fullständig reglering i nämnda förhållanden vara att föredraga,
enär eljest efter år 1921 skulle inträda ett ovisshetstillstånd, som vid planläggande
av budgeten skulle vara av större olägenhet än den minskning, som reservanternas
förslag innebär. Möjligheten att minska utgifterna till polisväsendet, fattigvården
m. m. synas komma att i många fall uppväga de minskade statsersättningarna.

Stadsfullmäktige i Linköping kunna icke dela kommitténs uppfattning i det
föreslagna tillvägagångssättet för bestridande av kontanta ersättningar till städerna.
Kommittén bär för det fem kvartal omfattande försäljningsåret 1907/08 avdragit 1/6
utan att någon hänsyn tagits till minskningen i inkomstbeloppet för året 1909, vilket år
i följd av utskänkningens inskränkning under den s. k. storstrejken kan beträffande
brännvinsbolagens vinstmedel sägas ha omfattat endast tre kvartal. Vidare torde det

115

vara klart, att städernas brännvinsmedel vid upprättandet av deras stater tagits med i
beräkningen, varvid de växande brännvinsmedlen föranlett, att städerna påtagit sig
utgifter, som måhända annars icke kommit ifråga. Vid bestämmande av ersättningsbelopp
borde därför mera hänsyn tagas till det senaste årets vinstmedel än till de, som
tillfallit städerna under en förfluten, mera betydelselös period, vars slut redan nu
ligger två år tillbaka i tiden. Den period, som rättvisligen bör läggas till grund för
bestämmandet av städerna tillkommande ersättningar i angivna hänseende, synes
stadsfullmäktige böra förläggas närmare den tidpunkt, då avlösningen av brännvinsmedlen
skall ske, eller närmare angivet den 5-årsperiod, som föregår det år, då
Riksdagen fattar beslut i ärendet.

Efter en utredning av till vilka belopp brännvinsförsäljningsmedlen ha uppgått
och skulle uppgå för Linköpings del anföra stadsfullmäktige, att det därav
tydligt framgår, att kommitténs förslag i vad det avser ersättning till staden såväl
för dess indirekta som direkta andel i brännvinsmedlen innebär ett betänkligt underskattande
av den staden genom 1905 års förordning tillkommande rätten, dä ju de
föreslagna ersättningarna med den största grad av sannolikhet kunna beräknas med
25 resp. 35 procent understiga de andelar, som skulle komma att utgå enligt nu
åberopade förordning. Det synes stadsfullmäktige som om staten icke borde göra
någon vinst på en ändring i ovan anförda hänseende, en åsikt som jämväl kommit
till uttryck i kommitterades betänkande, utan bör staden erhålla full gottgörelse för
den minskning i inkomster av brännvinsmedel, såväl de direkta som de indirekta,
som skulle föranledas av en indragning till staten av samtliga brännvinsmedel. På
grund härav bör efter stadsfullmäktiges mening det medeltal, varefter vederlaget för
städernas direkta andel av brännvinsförsäljningsmedlen kommer att utgå, beräknas
för den 5-årsperiod, som föregår det år, då Riksdagen fattar beslut i frågan.

Stadsfullmäktige i Söderköping erinra till en början, att de andelar av brännvinsförsäljningsmedlen,
vilka tillflutit Söderköping under en lång följd av år, utgjort
en väsentlig del av stadens inkomster, samt att staden under de senaste åren haft
betydande utgifter såsom för teckning av aktier i nödvändiga järnvägsföretag, uppförande
av folkskolehus, hotell och andra byggnader, samt att nya företag under
närmaste tiden komma under utförande, för vilka krävas ansenliga belopp. Det är
därför att förutse, att skatterna komma att stiga ännu högre i jämförelse med vad
de nu äro. Staden har vid åtagande av sina ekonomiska förpliktelser räknat med
fortsatt inkomst av brännvinsmedlen. Skulle kommitténs förslag i dess helhet bliva
lag, så komme staden därigenom att gå förlustig en betydande del av sin beräknade
inkomst. Efter övergångstidens slut skulle staden sålunda av brännvinsmedlen erhålla
blott hälften så stort bidrag som under år 1911. Denna minskning skulle
särdeles svårt drabba samhället, vars ekonomiska bärkraft komme att sättas på
hårt prov, kommunalskatten måste höjas i betänklig grad och stadens utveckling
alldeles hämmas. Stadsfullmäktige tillstyrka därför kommitténs förslag endast under
förutsättning, att det ersättningsbelopp, som kommer att tillfalla Söderköping, måtte
beräknas efter den 5-årsperiod, som går närmast före den föreslagna lagens ikraftträdande,
enär ifrågavarande inkomst visar tydlig tendens till stegring.

Stadsfullmäktige i Motala, som avstyrka förslaget, anhålla emellertid, att om
förslaget mot förmodan kommer att bli lag få framställa mot kommitténs förslag en
anmärkning och ett motförslag, som synes komma att medföra större rättvisa än
kommitténs, särskilt för Motala och därmed jämnställda städer. Stadsfullmäktige
finna nämligen den av kommittén verkställda medeltalsberäkningen vara orättvis;

116

skall nödvändigt medeltalet av en 1 O-årsperiod läggas till grund för ersättningsberäkningen,
så vore rättvisare att använda den 1 O-årsperiod, som går närmast före
den föreslagna lagens ikraftträdande, eller åren 1905—1914, detta därför att under
de 4 första åren av 1 O-årsperioden 1901—1910 ännu en brännvinsförsäljning fanns
i Motala stads omedelbara närhet, vars omsättning var så betydande, att när den
borttogs brännvinsförsäljningsmedlen i Motala stad stego från i runt tal 22,000 kronor
till 55,000 kronor, vilken summa sedan alltjämt stigit och sista året uppgick till
omkring 80,000 kronor. När som nu brännvinsförsäljningen bär på orten är uteslutande
förlagd till Motala stad, synes perioden 1905—1914 giva en mer tillförlitlig
beräkningsgrund. Mot ett så mot verkligheten ringa ersättningsbelopp, som kommittén
föreslagit eller 14,268 kronor årligen anse sig stadsfullmäktige skyldiga att
på det allvarligaste protestera.

Stadsfullmäktige i Vadstena. Det i kommitténs förslag beräknade och föreslagna
ersättningsbeloppet är alltför knappt. Medtagas de 12 senaste årens inkomster
i nu omliandlade medel, så skulle stadens anpart därav utgöra i medeltal per år
kronor 11,885: eo, vilket belopp då rättvisligen borde bliva det för Vadstena bestämda
ersättningsbeloppet. Här är att märka, att då två så litet givande är som
åren 1900 och 1901 medräknas i 10-årsperioden, inkomsterna för de två åren 1910
och 1911 rättvisligen också böra ingå i beräkningen. Ifall ett ersättningsbelopp av
kronor 11,855 tillerkändes staden plus det av kommittén beräknade tillägget under
övergångstiden 1905—1920, så skulle stadsfullmäktige kunna även i denna del biträda
kommitténs förslag, men mot förslaget om blott 7,279 kronor anse sig stadsfullmäktige
berättigade och skyldiga att allvarligen protestera.

Stadsfullmäktige i Skänninge. Då förutom den skuldbörda staden redan åtagit
sig, uppgående i runt tal till 250,000 kronor, ytterligare lån för angelägna ändamål
inom närmaste tiden måste upptagas utan att motsvarande inkomstökning är att
förvänta och samhällets nuvarande inkomster alltså icke kunna i nämnvärd mån
minskas utan att samhällets ställning såsom stadssamhälle äventyras, så är vad
Skänninge samhälle beträffar eu sådan ändring som den av kommittén ifrågasatta
möjlig endast under den förutsättning, att den ifrågasatta statsersättningen kommer
att utgå med samma årliga belopp som medelinkomstbeloppet för den ifrågavarande
rörelsen under 5-årsperioden 1910—1914.

Stadsfullmäktige i Eksjö hemställa, att den till städerna utgående ersättningen
vad Eksjö stad vidkommer så nära som möjligt anpassas efter vad staden hittills
åtnjutit, då givet är, att staden vid åtagande av sina ekonomiska förbindelser och
ordnande av övriga angelägenheter räknat med fortsatt oförminskad inkomst från
brännvinsmedlen. Vid beräkning av ersättningsbeloppet synes, såsom ock en del
städers fullmäktige påpekat, att den 5-årsperiod, som närmast kommer att föregå
det år, då frågan avgöres, bör läggas till grund.

Stadsfullmäktige i Växjö, som anse sig böra betrakta den föreliggande frågan
huvudsakligen från kommunalekonomisk synpunkt, uttala till en början såsom sin
mening, att det säkerligen skulle lända kommunerna till icke ringa gagn, därest
deras ekonomi kunde frigöras från det direkta beroende av brännvinsförsäljningen,
som _ för närvarande förefinnes. Särskilt med avseende fästat å de omfattande förändringar
på nykterhetslagstiftningens område, som torde vara att under den närmaste
tiden motse, uppstår i all synnerhet för städerna ifråga om deras inkomster av
nämnda försäljning ett osäkerhetstillstånd, som måste för deras ekonomi bliva så
mycket betänkligare, som nämnda kommuner blivit av dessa inkomster i hög grad

117

beroende. Kommittén har emellertid ansett, att en indragning till statsverket av
brännvinsförsäljningsmedlen icke är möjlig utan att vederlag härför lämnas och har
fördenskull framställt ett förslag i berörda hänseende, varemot stadsfullmäktige icke
i princip ha något att erinra. Tydligt är dock, att därest vederlaget skall kunna
anses vara för kommunerna antagligt, detsamma måste vara så avpassat, att deras
ekonomiska bärkraft icke väsentligen rubbas.

Efter att ha framlagt vissa beräkningar rörande de verkningar, som förslaget
skulle ha på Växjö stads ekonomi, anföra stadsfullmäktige, att ehuru ett genomförande
av förslaget skulle komma att bliva ganska kännbart för staden i ekonomiskt
avseende, så synes det stadsfullmäktige med hänsyn till de fördelar, som förslaget i
andra hänseenden otvivelaktigt måste anses innebära, som om staden saknade fullgiltig
anledning att motsätta sig detsamma. Dock torde det kunna ifrågasättas, om
det icke vore skäligt att i stället för det av kommittén tagna medeltalet under en
så lång tid som 10 år såsom utgångspunkt för vederlaget för stadsandelen lades en
kortare period eller de fem år, som ligga närmast före det år, då de föreslagna
stadgandena äro avsedda att träda i kraft, särskilt som städerna vid utförande av
nya företag och vid åtagande av nya ekonomiska förbindelser räknat med fortsatt
åtnjutande av dem enligt 1905 års brännvinsförsäljningsförordning tillförsäkrade
större inkomst. Slutligen uttala stadsfullmäktige sin anslutning till kommitténs
mening, att ersättningen till en statskommun bör utgå oavsett om bräimvinsförsäljning
inom densamma äger rum eller ej.

Stadsfullmäktige i Kalmar ha icke något att erinra mot det i förslaget framställda
sättet för brännvinsmedlens fördelning, men stadsfullmäktige kunna icke
biträda förslaget till förordning angående ersättning till städer m. fl., då staden
Kalmar enligt denna förordning icke skulle erhålla iner än cirka 53,000 kronor,
under det att stadens inkomster från år 1908 av brännvinsmedlen utgjort i
medeltal cirka 108,000 kronor årligen. En så stor nedgång i stadens inkomster
skulle i alltför hög grad inverka på dess ekonomi, i synnerhet som staden iklätt
sig stora och dryga förbindelser i viss förhoppning om att dessa medel icke i så
avsevärd mån skulle minskas. Stadsfullmäktige påyrka därför, att om och när de
föreslagna lagarna stiftas, Kalmar stad måtte tilldelas en årlig ersättning, icke
understigande dess nuvarande inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen.

Stadsfullmäktige i Västervik framhålla till en början, i vilken olika grad städerna
och köpingarna äro ekonomiskt beroende av brännvinsmedlen. Även om man
med varandra jämför kommunernas medelinkomster per år under den av kommittén
angivna 10-årspei’ioden visa sig stora olikheter. Av de kommittébetänkandet bifogade
tabeller framgår, att det ingalunda är de större städerna, som ha de relativt största
inkomsterna av brännvinsmedlen. Det kan dock icke förnekas, att de kostnader,
som brännvinsförsäljningen drager med sig, äro, även relativt, större för de större
städerna än för de mindre. Det synes då som om vid indragning till staten av
kommunernas brännvinsmedel och bestämmande av ersättningen för härigenom förlorade
inkomster behörig hänsyn bör tagas till nu nämnda förhållande, så att ersättningen
blir större i den mån brännvinsförsäljningen kan anses medföra större utgifter
för kommunen. Så skedde också i viss mån vid 1905 års riksdag, då en del av
brännvinsmedlen indrogs till staten och ersättningen bestämdes skola utgå till
kommunerna i förhållande till folkmängden. Det kan clå tyckas ligga närmast till
hands att fortgå på den en gång inslagna vägen och vid indragning av de 29 procenten
av brännvinsmedlen, vilka efter 1905 års reduktion ännu tillfalla resp.

118

kommuner, bli efter folkmängden fördelade men endast på de kommuner, som genom
deras indragning skulle mista inkomster. Att en sådan indragning dock endast kan
ske successivt under en längre följd av år synes stadsfullmäktige uppenbart. Kommittén
har emellertid föreslagit indragning på en gång från och med år 1914 av de
29 procenten och framlagt en annan grund för beräkning av den ersättning, som
den anser böra utgå till kommunerna för deras därigenom mistade inkomster.
Svårligen skulle väl också om kommunernas hela andelar av brännvinsmedlen på en
gång indragits ersättningen kunna bestämmas helt och hållet i förhållande till folkmängden,
då ett sådant förfarande skulle medföra alltför stora och plötsliga rubbningar
i en del kommuners ekonomi. Emot de av kommittén verkställda beräkningarna
erinra stadsfullmäktige, att den 1 O-årsperiod, för vilken medeltalet beräknats, bör
ligga så nära som möjligt det år, från och med vilket ersättningen kommer att
utgå. Då detta år enligt kommitténs förslag är 1915 bör således icke såsom kommittén
föreslagit 1 O-årsperioden 1900/01—1910 utan perioden 1903/04—1914, eller om
resultatet av sistnämnda års rörelse icke blir så tidigt känt, att det kan tagas i
beräkning, perioden 1902/03—1913. Stadsfullmäktige framhålla till slut önskvärdheten
därav, att den till kommunerna utgående ersättningen för mistade brännvinsmedel
icke till sitt belopp för all framtid fixeras. De förhållande, av vilka ersättningsbeloppen
för de olika kommunerna böra betingas, kunna nämligen under en
följd av år så förändras, att ersättningsbeloppen för att fortfarande kunna anses
med billighet och rättvisa överensstämmande böra underkastas en omreglering.

Stadsfullmäktige i Borgholm, som i huvudsak gilla kommittémajoritetens förslag,
vilket synes vara ett försiktigt steg i rätt riktning, ha blott i följande detalj
en avvikande mening.

Då enligt bil. 8 i kommitténs betänkande det 10-åriga nettovinstmedeltalet,
efter vilket städernas direkta andel i brännvinsförsäljningsmedlen skulle beräknas,
såväl för Borgholm som för de allra flesta andra städer är betydligt mindre än
nettovinsten år 1910, och då Borgholm såväl som säkerligen övriga städer vid
ordnandet av sin ekonomi räknat med en fortsatt inkomst av sagda medel, icke
understigande den som erhållits de allra senaste åren, skulle, om kommitténs förslag
hleve lag, Borgholms såväl som de flesta övriga städers ställning betänkligt
försämras, varför stadsfullmäktige anse, att rättvisligen spritvarubolagens nettovinst
år 1910 eller ock ett medeltal av nettovinsten 1910 — 1914 bör läggas till grund
för bestämmande av städernas ifrågavarande andel, en tanke, som icke heller varit
främmande för kommittén.

I detta sammanhang anse sig stadsfullmäktige även böra påpeka, att principen
det 10-åriga medeltalet av kommittén icke konsekvent fullföljts utan frångåtts vid
bestämmande dels av anslaget till befrämjande av nykterhet och motarbetande av
dryckenskapens följder, dels av de medel, som skulle få användas för statsregleringen.

Stadsfullmäktige i Visby ha ingenting att erinra mot indragningen av brännvinsförsäljningsmedlen
till statsverket, för så vitt staten lämnar kommunerna ersättning
för de inkomster, som de därigenom förlora. Vad Visby beträffar anse emellertid
stadsfullmäktige, att den ersättning, som Visby efter kommitténs förslag skulle
erhålla, är för låg för att kunna anses såsom underlag för den inkomst staden haft
av brännvinsmedlen, och stadsfullmäktige påvisa, att därest icke inkomsten av
brännvinsförsäljningen hade kunnat påräknas för de senast förflutna åren hade
utdebiteringen måst rätt avsevärt höjas. Stadsfullmäktige uppgiva, att i Visby
förestå stora utgifter, som dels redan beslutats, dels hänföra sig till krav, som i

119

längden icke kunna undanskjutas, och stadsfullmäktige erinra om redan beslutade
utgifter för hamnbyggnader, varmvattenbadhuset, renhållningsverket och stadsplanens
genomförande. Det är sålunda betydande belopp, som för de närmaste åren skulle
komma att erfordras, och då Yisby stads skuld för närvarande är omkring kronor
1,600,000, så inses lätt, att en reduktion i stadens inkomster enligt kommitterades
förslag skulle väsentligen rubba stadens ekonomi, i all synnerhet som där icke förefinnas
de utvecklingsmöjligheter som i många andra städer.

Kommitterade ha stött sina beräkningar angående ersättningen på en tidsperiod,
under vars första hälft stadens inkomster av brännvinsmedlen varit betydligt
mindre än under den senare hälften, men som nu gällande föreskrifter rörande
medlens fördelning utgå från 1905 års förordning, vilken tillämpas från den 1 oktober
1907, borde beräkningen ha omfattat endast tiden från och med år 1908. Yisby
stadsfullmäktige uttala därför för sin del, att därest Kungl. Maj:t och Riksdagen
besluta brännvinsmedlens indragning till statsverket, staden Yisby må tillerkännas
en ersättning, som motsvarar den inkomst, som staden under de senaste fem åren
i medeltal åtnjutit av brännvinsmedlen.

Stadsfullmäktige i Karlskrona anföra, att då förslaget avsåg att reglera framtida
förhållanden det svårligen kunde vara med rättvisa överensstämmande att vid
beräkningen av vederlaget för stadsandelen av brännvinsmedlen gå så långt tillbaka
i tiden som till år 1900/1901, varför fullmäktige påyrka, att vid beräknande
av sagda vederlag må läggas till grund en tidsperiod av högst fem år närmast före
det, då de nya stadgandena skola träda i kraft, samt att den av kommittén föreslagna
andelsprocenten, 29/loa, måtte avsevärt höjas, så att stadens beräknade inkomster
på brännvinshandeln icke måtte avsevärt minskas, vilket skulle bliva en följd, ifall
den föreslagna låga procenträkningen lades till grund.

Stadsfullmäktige i Ronneby, som ansett sig ha att taga kommitterades förslag
under omprövning endast i vad det berör stadskommunerna, finna sig kunna på de
skäl kommitterade anfört i huvudsak ansluta sig till kommitterades förslag, dock
med undantag av det sätt, varpå kommitterade beräknat den ersättning för förlorade
brännvinsmedel, som skulle komma att tillfalla Ronneby stad. Under större
delen av perioden 1901—1910 innehades brännvinsförsäljningsrättighet i Ronneby
förutom av det i författningsenlig ordning bildade bolaget jämväl av enskild person,
med den inverkan på det redovisade vinstbeloppet, att medeltalet under 10-årsperioden
utgjorde 48,700 kronor, under det att för de 4 år, som förflutit efter indragningen
av den enskilda rättigheten, medeltalet uppgår till 81,600 kronor. Skillnaden
mellan dessa medeltal visar med all tydlighet, var den verkliga mätaren på den
verkliga brännvinsförsäljningen i Ronneby under 10-årsperioden är att finna. Den
omständigheten, att enskild spritförsäljningsrätt i Ronneby funnits, skulle således
medföra icke allenast att stadens andel i det verkliga försäljningsbeloppet blivit alla
dessa år långt mindre än som motsvarar den andel andra stadssamhällen, där sådana
rättigheter icke funnits, under tiden ha åtnjutit, utan därtill skulle Ronneby stad
för all framtid berövas den andel i verkliga vinstbeloppet, som nu tillerkännes andra
stadssamhällen. Detta torde icke vara med lagstiftningen avsett, varför rättelse
härutinnan synes böra vidtagas.

Under den uttryckliga förutsättning, att det ersättningsbelopp, som tillkommer
Ronneby stad, beräknas på grund av de brännvinsförsäljningsmedel, som influtit efter
1 oktober 1907, då den förut här utövade enskilda spritförsäljningsrättigheten indrogs,
förklara sig stadsfullmäktige icke ha något att erinra mot det av kommitté -

120

rade framlagda lagförslaget. Enligt stadsfullmäktiges förmenande ger kommitténs
eget betänkande ett mycket gott stöd åt ett sådant beräkningssätt; å sid. 115 föreslå
nämligen kommitterade, att vid medeltalsberäkningen för de städer och köpingar,
som icke haft försäljningsbolag alla dessa år, medeltalet beräknas å det antal år
bolag där funnits. Det blir då i full överensstämmelse härmed, om för Ronneby
stad medeltalet beräknas allenast å det antal år bolag med ensam försäljningsrätt
där funnits.

Stadsfullmäktige i Kristianstad anse den av kommittén uttalade åsikten
beträffande kommunernas frigörande från beroendet av rusdrycksmedlen äga fog.
»Både sociala och ekonomiska skäl lära tala för ett fullkomligt frigörande av städernas
ekonomi från brännvinshandeln. Den synnerliga betydelse för städernas budget, som
inkomsten från denna handel vunnit, bjuder emellertid, att den största hänsyn tages
till städernas rätt. Kommittén har jämväl i princip kraftigt hävdat denna synpunkt,
i det att kommittén uttalat, att det måste vara angeläget tillse, att icke sådana åtgärder
vidtagas varigenom den ekonomiska bärkraften inom städerna skulle väsentligen
rubbas, något som onekligen skulle bliva fallet, därest försäljningsmedlen indrogos
till statsverket utan att ersättning beredes städerna för vad de därigenom komma att
förlora, samt att någon tvekan icke borde råda därom, att vid en indragning till
statsverket av brännvinsmedlen kommuner, som hittills åtnjutit dessa medel, erhölle
en ersättning, som syntes böra så nära som möjligt anpassas efter vad de hittills
uppburit. Kommitténs sålunda med största tydlighet uttalade principiella uppfattning
har emellertid i avsevärd grad åsidosatts i det av kommittén uppgjorda förslag till
författning i ämnet. Vid uppgörandet av detta förslag ha två former av ersättning
kommit i beaktande, antingen ett direkt statsanslag eller ock statens övertagande
av eu viss kommunal utgift. — — — Emot principen av kontant vederlag torde
intet vara att invända. Men då kommittén skolat tillämpa denna princip synes
kommittén hava lagt åsido sin tidigare uttalade grundsats, att ersättningen skulle
så nära som möjligt anpassas efter vad städerna hittills uppburit. Den ersättning,
som efter kommitténs beräkningsgrund skulle tillgodokomma Kristianstad, står ej till
beloppet ''särdeles nära’ stadens hittillsvarande inkomst av brännvinsmedlen.» Den
föreslagna ersättningen, med bortseende från tillägget under övergångsåren, understiger
nämligen inkomsten för år 1911 av dessa medel med icke mindre än 62,937:78,
och stadsfullmäktige finna det anmärkningsvärt, att kommittén kunnat från utgångspunkten
av städernas bibehållande vid nuvarande rätt sluta med ett förslag, som
för Kristianstads del skulle beröva staden 3/r> av dess ifrågavarande inkomst. »Då
kommittén vid beräkningen utgått från stadsandelens kvot enligt nu gällande stadgar,
borde rimligtvis ha beaktats, att denna fastställts i samband med vissa bestämmelser,
som varit ägnade att med nödvändighet öka städernas brännvinshandel och sålunda
även beloppet av stadsandelen. Skulle vid medeltalets uträknande jämväl åren 1901—
1907 komma i beaktande, torde för dessa år böra beräknas det under desamma
verkligt tillämpade andelstalet, som för Kristianstad varit 6/10, men då nu andelstalet
beräknats efter den från och med den 1 oktober 1907 gällande lagstiftningen
har enligt fullmäktiges åsikt allenast tidrymden därefter bort tagas i räkning.» I
varje fall synes det fullmäktige att vid ersättningens fastställande icke må tagas i
betraktande längre tidsrymd än senaste 5-årsperiod, vilken rätteligen torde böra
hänföra sig till tidpunkten för förändrad lagstiftnings ikraftträdande, varigenom
även åren efter 1910 komma att medräknas.

Stadsfullmäktige i Simrishamn erinra därom, att stadens inkomster av brännvins -

121

försäljningsmediet! under år 1911 uppgått till cirka 23,000 kronor och att med tämligen
stor säkerhet stadens inkomst av samma medel innevarande år kan beräknas uppgå
till liknande belopp. Dessa årsinkomster överstiga betydligt de inkomstbelopp, efter
vilka kommittén beräknat den Simrishamn föreslagna framtida ersättningen för indragna
brännvinsförsäljningsmedel. Orsaken därtill ligger icke däruti, att spritkonsumtionen
inom samhället eller den omgivande trakten under dessa år ökats, utan däri, att de
förut befintliga brännvinsförsäljningsställena på den kringliggande landsbygden, vilka
för helt kort tid sedan uppgingo till ett antal av 6 å 7 i stadens nära omgivning,
nu alla indragits. Stadens inkomster av brännvinsförsäljningsmedlen uppgingo 1911 till
20 procent av stadens samtliga inkomster och till 40 procent, av kommunalskatten.
Av detta framgår efter stadsfullmäktiges åsikt otvetydigt, i huru hög grad staden
Simrishamn i likhet antagligen med de flesta stadssamhällen i riket, åtminstone de
mindre, skulle komma att bli finansiellt lidande i den händelse det av kommitterade
uppgjorda förslaget skulle bli lag, och detta utan att nykterheten inom samhället
eller i den omgivande trakten i någon nämnvärd mån genom förslagets genomförande
synes komma att främjas. Stadens utgifter komma säkerligen icke att i framtiden
minskas, tvärtom visa de här som annorstädes tendens till stadig ökning. Den
stora luckan i stadens inkomster, som uppstode genom den föreslagna indragningen,
måste fyllas, och helt säkert bleve i huvudsak ingen annan utväg därtill än genom
ett motsvarande ökande av kommunalskatten, vilken ökning skulle om siffrorna för
1911 tagas till utgångspunkt uppgå till 28 procent. Det är tydligt att på detta sätt
ökade skatter icke komma att utöva lockelse till inflyttning till staden. Tvärtom
torde det vara att befara, att redan här bosatta personer genom så väsentligt ökade
skatter komme att frestas utflytta från staden till den omgivande landsbygden.

Under de sista 10 åren har staden Simrishamn nedlagt stora kostnader på
en mängd kommunala nyanläggningar, och det är uppenbart, att staden vid beslutandet
av dessa nyanläggningar gjort beräkning på att dessa inkomster icke plötsligt
skulle lida en betydlig minskning, åtminstone icke genom ett ingripande från
statens sida. Särskilt har staden icke gärna kunnat tänka sig, att den så snart
skulle bliva berövad en så betydlig del av inkomsterna genom brännvinsförsäljningsmedlen,
då fördelningen av dessa helt nyligen blivit ordnad genom förordning av 1905.

Stadsfullmäktige anse sig tvärtom ha haft all rätt att vid beslutandet av de
ovan nämnda kostsamma anläggningarna beräkna en stadigt fortskridande inkomst
av dessa medel, dels då det tydligt framgått, att meningen var att helt borttaga
brännvinsförsäljningsställena i mindre orter på landsbygden och förlägga denna
handel i huvudsak till städerna, dels då stadens inkomster under de första åren av
dervarande spritbolags existens varit oproportionerligt små i förhållande till andra
likstora städers inkomst av samma medel och den staden omgivande rika och tätt
bebyggda landsorten. För att åstadkomma de ovan anförda nyanläggningarna har
staden måst i hög grad öka sin gäld och åtagit sig stora årliga utbetalningar i
amortering och ränta, vilka måste fullgöras.

Icke minst i betraktande av denna omständighet synes det stadsfullmäktige,
som om kommitténs förslag till indragning av inkomsterna av brännvinsmedlen vore
alltför omstörtande för de mindre städernas och icke minst för denna stads ekonomi.
Om en avskrivning av städernas inkomster av brännvinsmedlen över huvud taget
skall anses nyttig och nödvändig, anse stadsfullmäktige det vara välbetänkt, att
denna avskrivning företages mera successivt och mindre brådstörtat. Med åren
sjunka, om ock sakta, stadens utgifter till amorteringar och räntor av den redan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 16

122

kontraherade skulden; om minskningen av stadens inkomster genom brännvinsmedlen
ävenledes sakta minskades skulle denna samtidiga minskning i både utgifter och
inkomster i någon mån utjämna varandra och inkomstminskningen bliva mindre
kännbar, även om den genomfördes ända till den punkt, som av reservanterna hrr
Ekman m. fl. föreslagits.

Stadsfullmäktige tillåta sig därför föreslå, dels att avskrivningen måtte ske
mindre brådstörtat än vad kommittén föreslår, dels ock att under alla förhållanden
utgångspunkten för den föreslagna årliga ersättningen till staden måtte beräknas
efter inkomsterna de 2 å 3 sista åren, innan bestämmelserna i det föreslagna syftet
kunna bliva antagna.

Stadsfullmäktige i Ängelholm göra den meningen gällande, att den till städerna
utgående ersättningen är knapphändigt tilltagen och jävar kommitterades egen åsikt,
att ersättningen bör sättas i så nära överensstämmelse som möjligt med de inkomstbelopp,
som ersättningen avser, ty den tillför icke staden tillnärmelsevis den inkomst,
som kommer den till godo under nuvarande förhållanden och med vilken fullmäktige
räknat, då de iklätt staden förbindelser. För att icke till skada för stadens ekonomi
dessa beräknade inkomster alltför mycket skulle sjunka, bör vid uträkningen
av ersättningen för stadens andelar läggas till grund en 5-årsperiod, som slutar det
år, då den nya förordningen träder i kraft.

Stadsfullmäktige i Malmö, som på den föreliggande frågan icke anlagt någon
annan synpunkt än den rent kommunalekonomiska, tillkännage sig dela kommitterades
åsikt, att det bör vara kommunerna till stor båtnad, därest deras ekonomi
kunde bliva befriad från beroendet av inkomsten av brännvinsförsäljningen. »De
avgifter, som upptagas vid brännvinsförsäljningen, äro till sin natur av beskaffenhet att
föga lämpa sig till kommunala inkomstkällor. Efter nuvarande beskattningsprinciper
synes det mera riktigt, att demia bevillning får bliva uteslutande statsskatt. Att
kommunerna blivit i så hög grad delaktiga i densamma är orsakad av de historiska
förhållandena. Särskilt i betraktande av nykterhetsfrågans nuvarande läge inom vårt
lands politik samt yle ganska vissa utsikterna att skarpa strider och jämväl omfattande
reformer på förevarande område komma att äga rum inom den närmaste
tiden, torde det få anses synnerligen lämpligt, att kommunernas ekonomi blir frigjord
från beroendet av dessa i så hög grad omtvistade lagstiftningsfrågor. Eftersom
kommunerna icke kunna för sina finanser undvara de inkomster, som tillflyta dem
av brännvinsförsäljningen, är det nämligen oundvikligt, att en ständig oro och osäkerhet
inom kommunernas ekonomiska liv måste giva sig tillkänna, så länge kommunerna
äro direkt beroende av en lagstiftning, vilken under de senaste åren rört sig
och under den närmaste framtiden fortfarande torde komma att röra sig i häftiga vågor.»

Stadsfullmäktige äro sålunda med kommitterade ense om, att det för kommunerna
bör vara en fördel att få mot rättvist och lämpligt avvägt vederlag avstå
från de till dem enligt gällande lagstiftning inflytande brännvinsförsäljningsmedlen,
och anse stadsfullmäktige jämväl, att de förslag till vederlag, som av kommitterade
framlagts, äro i princip ganska tilltalande. Kommitterade framhålla med rätta att
det skulle varit bäst om vederlaget i dess helhet kunnat utgå på det sätt, att staten
övertoge vissa kommunerna åliggande utgifter men att ett dylikt övertagande näppeligen
för närvarande låter sig fullständigt genomföras. Emellertid torde den av kommitterade
föreslagna anordningen rörande städernas vederlag för indragna brännvinsförsäljningsmedel
böra anses som i viss grad provisorisk i avbidan på att förhållandena
bliva sådana, att kommunerna kunna till staten mot avståendet av brännvinsmedels -

123

ersättningen överlåta bestridandet av någon mera betydande utgift, som för närvarande
belastar kommunerna men lämpligare bör övertagas av staten. För städernas
del torde det härvid särskilt böra ihågkommas, att processlagstiftningen för närvarande
är under omarbetande och att det näppeligen kan betvivlas, att enligt det förslag
till domstolarnes organisation, som kommer att framläggas, de av städerna
valda domarne komma att utbytas mot statsämbetsmän. I dylikt sammanhang kan
det ju tänkas, att en uppgörelse mellan städerna och kronan angående brännvinsmedelsersättningen
kunde ske. Därest denna syn lägges på vederlagsfrågan torde
den av hr Ekman och hans medreservanter uttalade mening om olämpligheten av
att statens bidrag skulle i evärdlig tid utgå till kommunerna få anses ha väsentligt
förlorat sin betydelse. Villkoret för att förslaget skall för kommunerna anses acceptabelt
är, att den ersättning kommunerna, enligt detsamma ha att förvänta står i
sådant förhållande till kommunernas nuvarande inkomster av brännvinsmedlen, att
genom förslagets realiserande kommunernas ekonomi icke blir svårt lidande. »A andra
sidan må det dock medgivas, att den trygga ställning kommunerna enligt förslaget
skulle i förevarande avseende erhålla i jämförelse med det nuvararande förhållandet,
val kan vara värt en ekonomisk uppoffring av icke alldeles oväsentlig storlek.
Även bör den synpunkten icke lämnas obeaktad, att det synes skäligt, att kommunerna
icke böra genom att ställa alltför stora pretentioner på statsverket över hövan
försvåra statens bemödanden att på detta område frigöra sin lagstiftande myndighet
från nödvändigheten att alltjämt uppmärksamma vid sidan liggande intressen». Med
hänsyn till verkställda beräkningar huru de av kommitterade föreslagna bestämmelserna
komma att inverka på Malmö stads ekonomi anse stadsfullmäktige, att för
Malmö stads del näppeligen finnes anledning att opponera mot kommitterades förslag
till ersättning för kommunandelen och landstingens andelar av brännvinsmedlen,
men att däremot det vederlag, som erbjudes för stadsandelen, är något för snävt
beräknat för att staden skall kunna känna sig tillfreds. Orsaken till den betydande
skillnaden mellan vad staden nu åtnjuter och vad som erbjudes i stället ligger däri, att
kommitterade uträknat vederlaget efter medeltalet under en så lång period som 10
år. Städerna och icke minst Malmö ha under de senare åren så snabbt utvecklats
och tillväxt, att det svårligen kan vara med rättvisa överensstämmande, att vid
beräkningar, som avse att reglera framtida förhållanden gå så långt tillbaka i
tiden som här skett. Förhållandena i Malmö för 10 år sedan, icke minst de ekonomiska,
äro vitt skilda från de nuvarande. Exempelvis erinras, att under 10-årsperioden
antalet bevillningskronor i det närmaste fördubblats, och att stadsandelen
av brännvinsmedlen i Malmö under dessa 10 år stigit högst betydligt. Det kan
därför aldrig vara fullt riktigt att vid beräknande av vederlaget för densamma
lägga till grund ett från de gångna åren hämtat medeltal, och föreslå stadsfullmäktige,
att vid beräknandet av vederlaget lägges till grund en tidsperiod av högst 5
år närmast före det, då de nya stadgandena skola träda i kraft.

Stadsfullmäktige i Hälsingborg ha i huvudsak icke något att erinra mot kommitténs
förslag, under den förutsättning att vid beräknandet av stadsandelen av
brännvinsmedlen må läggas till grund en tidsperiod av högst 5 år närmast före det,
då de nya stadgandena träda i kraft.

Stadsfullmäktige i Eslöv ha icke något att invända mot de allmänna synpunkterna
i kommitterades förslag till kommunernas frigörande från ekonomiskt beroende
av rusdrycksmedlen i annan mån än att det föreslagna vederlaget för stadsandelen
synes vara för snävt beräknat. För att stadens ekonomi icke skall bliva

124

alltför lidande bör vid beräknandet av vederlag för stadsandelen av brännvinsmedlen
läggas till grund en tidsperiod av högst 5 år närmast före det, då de nya stadgadena
skola träda i kraft.

Stadsfullmäktige i Laholm ha intet att erinra mot kommitterades förslag, att
bränn vinsm edl eu indragas till statsverket men vilja framhålla, att då kommitterade
ansett vederlaget böra så nära som möjligt avpassas efter vad kommunerna förut
uppburit, bör såsom ersättningsgrund läggas medeltalet för inkomsterna under 5-årsperioden
1907—1911.

Stadsfullmäktige i Falkenberg anse, att till grund för de olika institutionernas
ersättningsbelopp icke bör läggas det 10-åriga medeltalet för åren 1901—1910, enär
vissa lagändringar angående fördelningen under denna tid ägt rum, utan anse, att
medeltalet för åren 1907—1911 bör läggas till grund för beräkningen.

Stadsfullmäktige i Förberg. »Då kommunerna för sin ekonomi äro synnerligen
beroende utav de inkomster, som härflyta från rusdryckshanteringen, samt numer
starka krav på åtgärder för minskning av rusdryckernas användande i vårt land
göra sig gällande och en därav följande nedgång i rusdrycksmedlen med fog kan
förutses, är det välbetänkt att göra kommunerna oberoende av denna inkomstkälla
och i stället giva dem en kompensation, som ej är underkastad fluktuationer allt
efter försäljningen av rusdrycker i resp. kommuner och län. Men å andra
sidan bör också tillses, att icke kommunerna härigenom åsamkas ekonomiska förluster,
som kunna vara svåra att bära, sedan förvaltningen för åratal framåt utstakats
med bibehållande av den inkomstpost, som härflyter från rusdrycksmedlen,
och som varit av ganska stabil natur. Skillnaden mellan den nuvarande inkomsten
och kompensationen bör icke göras så stor, helst med hänsyn till erfarenheter av
föga minskad total rusdrycksförsäljning i landet, där så kallat lokalt veto förekommer,
samt då frågan om allmänt rusdrycksförbud i vårt land dock måste anses föga
aktuell bland det störa flertalet av landets befolkning. Även om lokalt veto skulle
införas, vore ju dock ej därmed givet, att kommunerna i allmänhet komme att begagna
sig av sin rätt att förbjuda rusdryckshanteringen inom resp. kommuner, och för
de samhällen, där allt fortfarande förhållandena förblevo oförändrade, vore ju faran
för mistande av andel i rusdrycksmedlen ännu mera avlägsen. Den lindring i kommunernas
utgifter till undervisningsväsendet, som kommitterades betänkande föreslår,
kommer visserligen att verka eu ganska avsevärd nedsättning i kommunernas utgifter,
men allt fortfarande kvarstår dock för kommunerna att utfylla lärarnes löner
utöver statens begynnelselön till de belopp, som i varje kommun bestämmas. Denna
kommunerna åliggande lönefyllnad, som helt visst blir större för varje år, uppgår
väl ofta för varje lärare till belopp nästan lika stort som hela statsbidraget. Dock
skulle ju, om kommitterades förslag göres till lag, en avsevärd lättnad vinnas för
kommunerna.» Vad beträffar det kontanta ersättningsbeloppet för städerna återigen
»blir nog, åtminstone vad staden Varberg vidkommer, skillnaden mellan nuvarande inkomsterna
och den blivande totalkompensationen i ögonen fallande». Det årliga ersättningsbeloppet
har erhållits såsom medeltal av de 10 sista årens inkomster av rusdrycksmedlen,
men härvid är att märka, att under försäljningsåret 1900/01 staden
Varberg på grund av verkställande direktörens i spritförsäljningsbolaget förskingring
av försäljningsårets så gott som hela vinst, uppgående till omkring 70,000 kronor,
icke fick mera än 3,825 kronor i brännvinsförsäljningsmedel, ett förhållande, som
förrycker hela beräkningen av det verkliga medeltalet för de 10 sista åren. Att
beräkna ersättningsbeloppet efter medeltalet under en hel 10-årsperiod måste också

125

i flera avseenden giva för städerna oskäligt ogynnsamt resultat. Stadsfullmäktige
yrka därför såsom rättvisast, att det direkta ersättningsbeloppet fastställes genom
beräkning av medeltalet för de influtna brännvinsförsäljningsmedlen under en tidsperiod
av de 3 eller 4 senaste åren före en blivande lags trädande i kraft.

Stadsfullmäktige i Kungsbacka inlägga en kraftig gensaga mot det förslag,
som väckts av några av kommitténs ledamöter, att städerna skulle så småningom
berövas varje andel av brännvinsförsäljningsmedlen. För staden Kungsbackas vidkommande
skulle ett dylikt sätt att ordna saken vålla en mycket betänklig rubbning
i stadens ekonomi, och samhället torde därefter näppeligen ha tillräcklig ekonomisk
bärkraft för vidare utveckling och framåtskridande. Under alla förhållanden
borde väl ett dylikt beslut föregås av en fullständig utredning i vad män staten
skulle anses skyldig att övertaga sådana utgifter, som nu åligga städerna, men vilka
kunna vara av den beskaffenhet, att de rätteligen böra bäras av staten.

Stadsfullmäktige anse det vara mera rättvist, att vid beräkning av den ersättning,
som enligt förslaget skall utgå, hänsyn tages till endast de fem senast
förflutna åren och de brännvinsförsäljningsmedel, som därunder influtit.

Stadsfullmäktige i Alingsås beteckna — i anslutning till en av borgmästare
Munck av Rosenschöld i Landskrona verkställd kritik — den av rusdrycksmedelskommittén
föreslagna grunden för fördelningen av de städerna tillkommande andelarna
av brännvinsmedlen såsom ''en irrationell lösning, som aldrig kan äga bestånd en
längre tid''. Kommittén har tydligen avsett att så litet som möjligt rubba den år 1905
åstadkomna regleringen men synes ha förbisett, att denna reglering verkade synnerligen
ojämnt, eller kanske rättare ansett, att ojämnheten i fråga om inkomsten av
rusdrycksmedlen vore ett ofrånkomligt faktum, som måste allt framgent fortfara,
även sedan staten helt fått hand om brännvinsmedlen. Variationerna i detta avseende
äro mycket stora, och omständigheter, över vilka samhällena alls icke kunnat råda,
ha ofta nog bidragit till dessa förhållanden. Att vilja för all framtid lägga sådana
siffror till grund för fördelningen kan icke vara rätt eller klokt. Man hade otvivelaktigt
att efter en sådan anordning vänta nya strider mot ''uppenbara orättvisor’, och
då. det icke vore troligt, att lösningen av stridsfrågan kom att gå i riktning av
höjning av andelarna för de vanlottade samhällena utan i stället skulle medföra en
reduktion till statsverkets förmån av de relativt oskäligt höga vederlagen, skulle en
reform enligt kommitterades förslag ställa de nu gynnade samhällena inför samma
tillstånd av ekonomisk otrygghet, som det ju är reformens mening att undanrödja.
Stadsfullmäktige finna, att det i borgmästare Munck av Rosenschölds förslag att
liksom för landsbygden även för städerna fördelningen efter folkmängd i längden
bleve det rättvisaste, ligger ett uppslag till en rättvisare och bättre lösning än den
i kommittébetänkandet föreslagna. Stadsfullmäktige anse sig icke för Alingsås del
ha skäl att motsätta sig en lösning i denna riktning, enär den skulle bliva för staden
förmånligare än enligt rusdrycksmedelskommitténs förslag.

Det vederlag, som bjudes staden enligt kommitténs förslag, motsvarar långt
ifrån dess nuvarande inkomst av brännvinsbolaget. Trots den fallande procenten
har inkomsten varit i stigande. Med kommitténs förslag torde det vara självklart,
att staden får vidkännas ökad kommunalskatt. Visserligen torde i den mån reformen,
såsom avsett är, leder till stävjande av alkoholmissbruket besparingar kunna vinnas
i kostnaderna för fattigvård, sjukvård och eventuellt även polisväsen, men det torde
vara ovisst, om dessa besparingar för Alingsås komma att motsvara den minskning

126

i inkomsten, som förslaget bebådar. Besparingarna torde åtminstone under den närmaste
tiden icke kuima bli av synnerligen stor betydelse.

Det vederlag, som bjudes Alingsås stad, synes därför enbart ekonomiskt
betraktat vara föga lockande. Från vissa andra synpunkter sett ställer sig emellertid
denna viktiga fråga väsentligt annorlunda. Man måste nämligen medgiva, att
den av starka restriktioner i framtiden föranledda minskningen i vinsten av rusdryckshanteringen
lätt kan medföra, att stadskommunerna ställas inför nödvändigheten att
med hänsyn härtill ordna sin ekonomi. I alla händelser torde den inkomst, som eu
stad har av brännvinshandeln, få betraktas såsom till sin storlek osäker, enär den
helt visst allt framgent kommer att bliva utsatt för kringskärningsförsök. Denna
omständighet är i och för sig tillräcklig för att bestämma stadsfullmäktige att
acceptera en utväg att få ett garanterat vederlag, även om det skulle understiga
den under nuvarande förhållanden erhållna sannolika inkomsten. Men om också den
grundsatsen, att staten mot vederlag till städerna övertager vinsten av brännvinshandeln
godkännes, följer därav icke, att den kungl. kommitténs förslag skall anses i
allo oantastligt, och uttala sig stadsfullmäktige för en rättvisare och för framtiden
hållbarare grund för vederlaget än den i kommittébetänkandet föreslagna. Det
medeltal, varifrån kommitterade utgå, är för Alingsås högst ogynnsamt, enär just
denna tid varit en period av kraftig utveckling för staden. Givetvis måste ett
arrangemang, avseende framtiden, bliva orättvist, då det grundas på en dylik beräkning.
Riktigast hade varit att taga medeltalet för en kortare och mera närliggande
period, t. ex. för perioden 1907—1911.

Stadsfullmäktige uttala med stöd av det nu anförda, att till grund för beräkningen
i fråga om ersättningen för den s. k. stadsandelen må läggas åren 1907—
1911 samt vid bestämmande av vederlagsbeloppet hänsyn tages icke blott till nämnda
medeltal utan även till städernas folkmängd.

Stadsfullmäktige i Ulricehamn protestera på det bestämdaste mot kommitténs
förslag i vad det rör frågan om ersättning för den andel av brännvinsmedlen, som
direkt utgår till städerna. Med åberopande av kommitténs yttrande, att indragning
av brännvinsmedlen till statsverket icke kan vara ägnat att väcka betänkligheter,
därest — såsom för övrigt billighet och rättvisa kräva — kommuner, landsting och
hushållningssällskap tillerkännas ersättning för de inkomster, som de därigenom
komma att förlora, och att ersättningen bör så nära som möjligt anpassas efter
vad kommunerna m. fl. dittills uppburit, anföra stadsfullmäktige, att denna fullt
riktiga princip icke vunnit tillämpning i kommitténs lagförslag, åtminstone icke vad
Ulricehamns stad beträffar. Då kommittén till grund för ersättningsbeloppen lägger
ett medeltal av vinstmedlen för åren 1900—1910 måste kommittén med hänsyn till
den omvälvning i brännvinshandeln, som 1905 års förordning medförde, erhålla ett
synnerligen osäkert resultat. Yad särskilt Ulricehamn beträffar, så skulle ett godkännande
av kommitténs beräkningsgrund medföra en betydande förlust för staden.
För att på det enda sätt, som står staden till buds, återvinna de genom indragningen
förlorade medlen, skulle staden nödgas underkasta sig en ökning i den direkta
kommunalskatten av minst 1: so per bevillningskrona; att detta i sin ordning indirekt
måste inverka i högsta grad hämmande på samhällets utveckling är uppenbart, helst
samhället iklätt sig förbindelser och ordnat sin ekonomi med hänsyn till hittillsvarande
inkomstkällor. Indragningen av brännvinsmedlen måste visserligen alltid i
någon mån bliva förlustbringande för städerna och deras invånare, något som dessa
för den goda sakens skull böra underkasta sig, men förlusterna måste dock hållas

127

inom rimliga gränser. Stadsfullmäktige förorda, att man såsom princip för ersättningens
bestämmande utgår från medeltalet för de år, varunder 1905 års förordning
gällt.

Stadsfullmäktige i Falköping framhålla, att rättvisa och billighet synas fordra,
att den ersättning, som vid brännvinsmedlens indragning till statsverket lämnas
staden, blir sådan, att staden icke genom förändringen kommer att lida någon förlust.
En del förändringar, som 1905 års och senare förordningar medfört ifråga om brännvinsförsäljningen,
och som äro avsedda även för framtiden, torde böra ha till följd,
att man vid bestämmandet av detta medeltal gör avseende endast på tiden från
och med den 1 oktober 1907. Även detta medeltal synes vara för litet, då brännvinsförsäljningen
varit tillfälligt förbjuden under en del av år 1909, och då kommunens
vinstmedel tydligen är i stigande.

Stadsfullmäktige i Skövde ha intet att erinra mot indragning till statsverket
av brännvinsförsäljningsmedlen »men vilja därvid blott framhålla, att då frågan i
sitt nuvarande läge endast avser vidtagande av en ekonomisk åtgärd, det icke bör
bliva tal om annat än att vad Skövde vidkommer staden i möjligaste mån erhåller
full ersättning för den inkomst av spritförsäljningen, som nu ifrågasättes skola
indragas till statsverket. Detta synes ock i princip hava varit kommitténs mening»,
och meningen har icke varit att bereda staten ökade inkomster. Icke desto mindre
understiger den av kommitterade ifrågasatta gottgörelsen icke så obetydligt den
inkomst staden skulle förlora, därest förslaget varder antaget. Ersättningen för
den del av brännvinsförsäljningsmedlen, som fördelas mellan landets samtliga kommuner,
innebär, att staden under en oberäknelig framtid blir lidande på det föreslagna
utbytet. Ännu ofördelaktigare ställer sig utsikten vidkommande den ersättning,
som särskilt skulle tillkomma Skövde för den till staden direkt utgående
andelen av brännvinsförsäljningsmedlen.

Såsom skäl för att icke vare sig sista årets vinst eller ett medeltal av de
‘tre senaste årens behållning använts såsom beräkningsgrund anföres av kommittén
vissa omständigheter, vilka anses vara ägnade att på åtskilliga håll höja inkomsten
utöver vad som betingats av den normala utvecklingen. Dessa omständigheter —
om de för övrigt i detta sammanhang böra komma i betraktande —- torde haft
ringa inflytande på förhållandena i Skövde. Bleve emellertid detta förslag fastställt
skulle det för Skövde verka synnerligen ogynnsamt. Vinsten av brännvinsförsäljningen
inom staden under 1 O-årsperioden har stigit i rask följd, beroende
på stadens under samma tid skedda utveckling, och därest såsom sig bör
jämväl år 1911 medtages, mer än fördubblats. »Då efter allt att döma stadens utveckling
kommer att än vidare fortgå och därmed även, om intet störande inträffar,
ifrågavarande vinstmedel ytterligare ökas, torde det icke vara förenat med rimlighet
och rättvisa, att stadens andel beräknas efter en lägre siffra än den, som verkligen
föreligger vid tiden för statens övertagande av vinstmedlen. Valet av en 10-årsperiod
såsom beräkningsgrund förefaller också att vara alldeles godtyckligt; man
tänke sig exempelvis läget i händelse förhållandet varit omvänt, om vinsterna varit
i fallande i stället för i stigande och anledning förefunnits att så fortfarande bort
bliva fallet. Vid tillämpning av medeltalsberäkningen hade ju då staden på statsverkets
bekostnad gjort en till synes oberättigad vinst.»

»Nu kan ju även tänkas, att kommittén avsett att åstadkomma eu mariginal
till skydd mot förlust å statens sida, därest vinsten å brännvinshandeln i framtiden
komme att nedgå, men däremot vilja stadsfullmäktige uttala såsom sin

128

mening, att då åtgärden avser att tillgodose ett statsändamål, och då i varje fall
den största delen av brännvinsmedlen tillfaller staten, det bör tillkomma denna att
bära risken, om sådan verkligen finnes, och icke de enskilda kommunerna. Vad
Skövde beträffar skulle kommitténs förslag, om det oförändrat antoges, göra ett
avsevärt avbräck i stadens utveckling.»

Med stöd härav giver stadsfullmäktige uttryck åt samhällets betänkligheter
och hävdar den mening, att staden bör ha full ersättning för den inkomst, som
eventuellt kan komma att fråntagas densamma.

Stadsfullmäktige i Hjo ha beträffande kommitterades förslag, att brännvinsförsäljningsmedlen
skola indragas till statsverket och att kommunerna därefter
från statsverket utbekomma ersättning, ävensom rörande kommitterades förslag till
ändrade grunder beträffande statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor,
intet att erinra, men anse däremot, att staden bör tillerkännas full ersättning
för vad som eventuellt kommer att fråntagas densamma. Stadsfullmäktige yrka
därför att ersättningen måtte beräknas utgå efter medeltalet av inkomsterna å brännvinshanteringen
under de år, som föregått dessa medels indragning till statsverket,
räknat från den tid nu gällande brännvinsförordning började tillämpas.

Stadsfullmäktige i Tidaholm. Skulle mot förmodan kommitténs förslag bliva
lag förorda stadsfullmäktige, att till grund för beräkningen av ersättningen lägges
den 1 O-årsperiod, som går närmast före den föreslagna lagens ikraftträdande; dock att
för de städer, som icke haft försäljningsbolag alla dessa år, medeltalet beräknas
allenast på det antal år bolag där funnits.

Stadsfullmäktige i Karlstad förorda indragningen till statsverket av rusdrycksmedlen
under förutsättning att kommittémajoritetens mening i fråga om ersättning
till städer och andra av rusdrycksmedlen nu beroende institutioner för genom indragning
minskade inkomster tillerkännes vitsord. Stadsfullmäktige framhålla, »att städerna,
landstingen och hushållningssällskapen icke, såsom kommittén enligt betänkandet
synes förmena kunna antagas genom förslaget få full ersättning för de förluster,
som dessa institutioner skulle åsamkas, om de nu till dem direkt inflytande försäljningsmedlen
indrogos. Kommittén bär nämligen vid beräkningen av ersättningsbeloppen
utgått från medeltalet för de senaste 10 åren av influtna försäljningsmedel.
Då dessa medel under den senare hälften av 1 O-årsperioden för det avgjorda
flertalet orter varit nämnvärt större än under förra hälften av densamma, borde alltså
under de förutsättningar i övrigt, som kommittén utgått ifrån, ersättningsbeloppen
rättare ha beräknats ur medeltalet för en kortare tidsperiod än 10 år om full ersättning
för indragna medel skulle givas. Då stadsfullmäktige antaga, att mycket
större belopp skola komma att krävas för statens nykterhetsverksamhet hädanefter
än hittills, vilka belopp väl komma att utgå företrädesvis av rusdrycksmedlen, och
då det icke torde vara ofördelaktigt för staden att få en årlig statsgaranterad
inkomst i ersättning för rusdrycksmedlen, trots det att denna inkomst från staten
sannolikt bleve något mindre än de nu till stadskassan inflytande medlen av förevarande
slag, sakna stadsfullmäktige emellertid anledning till erinran mot storleken
av föreslagna ersättningsbelopp.»

»Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten av ett allmänt rusdrycksförbud
få stadsfullmäktige ifråga om de tre reservanternas förslag angående fullständig
avskrivning av städernas förevarande ersättningar från statsverket erinra om de
vägande skål, som koinmittémajoriteten anfört emot ett ytterligare betungande av
städernas ekonomi genom indragning av rusdrycksmedlen utöver de pålagor i detta

129

hänseende, som 1905 års brännvinsförordning medförde, och som en följd därav
uttala sig mot en dylik avskrivning.

Till kommittémajoritetens förslag om ersättning av till statsverket indragna
rusdrycksmedel åt städerna Gränna och Säter uttala stadsfullmäktige sin anslutning.»

Stadsfullmäktige i Askersund ha »ingen anledning att i princip ogilla kommitterades
förslag men anse, att det vederlag, som skulle komma staden till godo vid
indragning av brännvinsmedlen, är alldeles för knappt tilltaget. De nu utgående
brännvinsmedien ingå som väsentlig del i stadens budget, som gjort det möjligt.att
utföra nödvändiga och ändamålsenliga företag för stadens bestånd och utveckling.
Med fästat avseende på dessa medel ha ekonomiska förbindelser blivit ingångna,
vilka icke efter den nu föreslagna indragningen av brännvinsmedlen kunna fullgöras
med mindre än att så stora uttaxeringar måste göras, att stadens utveckling därigenom
hämmas».

Stadsfullmäktige i Nora anföra, att ehuru ett genomförande av kommittéförslagets
bestämmelser under alla förhållanden kommer att medföra en avsevärd
minskning i Nora stads inkomster av brännvinsmedlen, vilja stadsfullmäktige, som
anse det vara ett eftersträvansvärt mål att åstadkomma sådana bestämmelser angående
brännvinsmedlens fördelning, att nykterhets- och ordningssynpunkterna vid
brännvinsförsäljningens ordnande icke motverkas av ekonomiska hänsyn, icke motsätta
sig att brännvinsförsäljningsmedlen indragas till statsverket mot det att ersättning
av statsmedel beredes kommunerna på lämpligt sätt. Stadsfullmäktige, som
anse, att staten icke bör på kommunernas bekostnad göra alltför stor vinst på den
föreslagna indragningen, håller dock före, att det vore rättvisare att beräkna det
medeltal, varefter städernas vederlag skall bestämmas, å perioden 1906/07—1911.

Stadsfullmäktige i Västerås framhålla, att all anledning finnes att antaga, att
stadens inkomster av brännvinsmedlen komma att stiga, även om icke konsumtionen
ökas, för den händelse varuprisen framdeles komma att ökas; även en ganska obetydlig
höjning av dessa medför en avsevärd ökning i vinsten. Stadsfullmäktige,
som icke ha något att erinra mot brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket
mot lagstadgad ersättning till kommuner och institutioner, som hittills erhållit
dessa medel, uttala såsom sin mening, att den av kommittén föreslagna direkta
ersättningen till städerna åtminstone vad Västerås beträffar icke är, såsom kommittén
själv med sitt förslag synes åsyfta, anpassad efter vad städerna hittills
erhållit, samt att denna ersättning bör utgå efter den beräknade medelinkomsten
under åren 1908—1911, under vilka år den nu gällande brännvinsförsäljningsförordningen
ägt tillämpning, på det att städerna, som naturligtvis för en tid framåt
beräknat sin inkomst efter den nuvarande storleken av brännvinsmedlen, icke måtte
få sin ekonomiska bärkraft i betänklig grad försvagad till men för de mångahanda
stora uppgifter, de ha sig förelagda.

Stadsfullmäktige i Köping anföra, att därigenom att stadens inkomster av
spritbolagsvinsten efter förslaget fixeras till ett visst belopp, kommer en minskning
i inkomsterna att märkbart göra sig gällande, enär de alltjämt stegrade utgifterna
icke längre kompenseras av den ökning i spritbolagsvinsten, som de senare åren ägt
rum. För att icke orsaka alltför stora rubbningar i städernas ekonomi torde en
större och rättvisare ersättning därför vara av nöden; åtminstone borde kommunernas
andelar beräknas efter de senare årens inkomster och icke efter ett medeltal
av en några år tillbakaskjuten 1 O-årsperiod med lägre inkomster. Städernas nuBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 17

130

varande budgeter kunna nämligen icke vara baserade på så långt tillbaka i tiden
liggande inkomster.

Stadsfullmäktige i Säter »ha ingenting att erinra mot kommitténs förslag, men
vilja avgiva eu allvarlig protest mot överdirektör Lindebergs reservation, som anser
att Säter icke i likhet med övriga städer skulle vara berättigad till något vederlag
av staten, i händelse staten skulle komma att övertaga all brännvinshandel inom
landet. Säters stad har nog mer än tillräckligt fått erfara de ogynnsamma följderna
i ekonomiskt avseende genom det beslut, som stadsfullmäktigemajoriteten år 1907
genomdrev, nämligen sprithandelns inom Säters stad indragande, utan att staden
allt framgent skulle straffas med förlusten av det av kommittén ifrågasatta vederlaget,
samtidigt som övriga städer, som även efter 1907 uppburit vinst av sina
respektive spritaffärer, skulle tilldelas vederlag. Stadsfullmäktige anhålla vördsamt,
att denna protest mot överdirektör Lindebergs reservationsuttalande må komma till
Riksdagens kännedom, när frågan härom kommer före.»

Ifråga om hrr Ekmans m. fl. reservation i vad den avser en fullständig avskrivning
av städernas beroende av rusdrycksmedlen sakna Säters stadsfullmäktige anledning
att biträda förslaget.

Stadsfullmäktige i Sundsvall. Då stadens i följd av sprithandel och spritservering
ökade utgifter för fattigvård in. m. icke kunna motses minskade efter
indragning av försäljningsvinsten samt med skäl kunna förmodas vara lika stora
som den hittills åtnjutna inkomsten, och då såsom kommitterade ock själva medgivit
den efter indragningen kommuner m. fl. tillkommande ersättningen borde anpassas
efter den inkomst, desamma före indragningen av vinsten åtnjutit, så finna
sig fullmäktige icke kunna underlåta att uttala den åsikten, att den för kommunerna,
enkannerligen Sundsvall, föreslagna ersättningen, är alltför ringa, samt att
Sundsvall, om kommitterades förslag i nu befintligt skick varder lag, drabbas på
ett för dess framtida utveckling i hög grad skadligt sätt.

Stadsfullmäktige i Skellefteå uttala sin anslutning till kommitténs förslag.
Dock vilja fullmäktige framställa såsom önskemål, att statsverket för den nya
ordningens genomförande även ikläder sig förpliktelse att bidraga med avsevärt
belopp till städernas utgifter för polisväsendet.

Stadsfullmäktige i Haparanda ha icke funnit skäl till erinran mot kommitterades
utredningar och förslag i ärendet utom vad beträffar de ersättningsbelopp,
som från och med år 1915 och framdeles skulle komma att utgå till kommuner
och vissa institutioner. Den av kommittén tillämpade beräkningsgrunden torde i
många fall icke komma att vara tillfredsställande för ernående av det angivna målet
att ersättningarna böra motsvara kommunernas förut åtnjutna inkomster av bränn -vinsförsäljningsmedlen. Detta mål skulle enligt fullmäktiges mening säkrare vinnas,
om ersättningarna på sätt kommitterade föreslagit bestämdes efter medelinkomsten
från och med den tid 1905 års förordning började tillämpas och intill den nya lagens
ikraftträdande, eller, därest detta icke vore möjligt, åtminstone för åren 1908—1911.

Magistraten i Uppsala har icke kunnat undgå att finna de av kommittén
föreslagna beräkningsgrunderna för vederlag åt städerna icke vara med rättvisa
och billighet överensstämmande. Ett bifall till kommitténs förslag skulle alldeles
uppenbart vålla en högst avsevärd rubbning i Uppsala stads ekonomi, och enahanda
torde förhållandet vara med förslagets resultat jämväl för andra stadskommuner.
Endast under förutsättning att kommunen i en eller annan form beredes full eller
åtminstone skälig ersättning för sina minskade inkomster, synes det magistraten

131

vara önskvärt, att samtliga försäljningsavgifter och utskänkningsbolagens vinst indrages
till statsverket. Detta enligt magistratens uppfattning fullt billiga krav
torde vara förtjänt av beaktande, även för det fall att ersättning för städerna
komme att utgå under sådan form, att staten i stället för att lämna direkta anslag
åtoge sig helt eller delvis vissa av stadskommunen nu åliggande omkostnader.

Magistraten i Strängnäs anser, att därest det slutliga mål, vartill betänkandet
nog syftar, nämligen fullständigt rusdrycksförbud, kunde uppnås, magistraten nog
anser den ifrågasatta stora inkomstminskningen för kommuner och korporationer
böra godtagas; men då ett så stort mål, som det nämnda, enligt magistratens förmenande
aldrig nås, magistraten håller före, att full ersättning från statsverket
bör lämnas kommunerna enligt senaste försäljningsperiods medelinkomster av rusdryckshanteringen,
samt att nykterhetens intressen i stället böra befordras genom
förhöjd beskattning av varan och dess försvårade åtkomst.

Magistraten i Eksjö anser, att medeltalet, varpå ersättningen grundas, bör
räknas tillbaka från och med det sista året, för vilket uppgifter finnas före fattandet
av ett beslut rörande kommunernas frigörande, och icke som kommittén gjort
från och med år 1910. Visserligen skulle härigenom för olika kommuner ersättningarna
bli dels fördelaktigare och dels ogynnsammare än dem kommittén föreslagit,
men då kommittén i sitt betänkande säger sig åsyfta en ersättning, som i
möjligaste mån anpassas efter vad kommunerna verkligen uppburit, synes det som
om intet borde underlåtas för att komma detta mål så nära som möjligt.

Magistraten i Kalmar framhåller, att den ersättning för mistade, staden nu
tillkommande inkomster av brännvinsförsäljningen, som kommitterade i förslaget
till förordning angående ersättning m. m. ansett sig böra tillerkänna staden, är
alltför ringa i förhållande till den inkomst härav, som staden under föregående år
åtnjutit, samt att en sådan nedgång i stadens inkomster tydligen skulle komma att
i väsentlig grad verka hämmande på stadens utveckling. Magistraten hemställer
därför, att därest statsmakterna skulle finna lämpligt införa en lagstiftning sådan
som av kommitterade nu föreslagits, den Kalmar stad tillkommande ersättningen
för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel icke måtte sättas lägre än
stadens nuvarande inkomst av dessa medel.

Magistraten i Skövde. »Utan tvivel skulle det lända till fördel, om staten
övertoge all inkomst av rusdryckshanteringen inom landet och lämnade kommunerna,
de större så väl som de mindre, ävensom hushållningssällskapen, en på ett eller
annat sätt bestämd gottgörelse för den förlust de komme att lida genom indragningen
av ifrågavarande för dem ganska betydande inkomstkälla. Att anspråken från dem,
som mista denna inkomst, skola ställa sig ganska stora, är ju helt naturligt, då den
brist, som möjligen skulle uppkomma för dem genom en ogynnsam beräkning, måste
täckas genom utdebitering. Det vill emellertid synas magistraten, som om kommitterade
kommit det rätta ganska nära, men om en 1 O-årsperiods inkomster skola
läggas till grund för ersättningen vore det möjligen rättare att göra beräkningen efter
den 1 O-årsperiod, som omedelbart föregick det år, då beslutet om regleringen
fattades, ty att taga en 1 O-årsperiod, som slutat 4 å 5 år dessförinnan, till grund,
kan anses väl godtyckligt. Ersättningssiffroma torde ej heller med nödvändighet
behöva inflyta i förordningen».

Magistraten i Hjo anför sig icke ha skäl för någon annan erinran, än att
full ersättning kommer att beredas staden i stället för till statsverket indragna, nu
till staden utgående brännvinsmedel, samt att denna ersättning måtte beräknas efter

132

för staden fördelaktigaste beräkningsgrund eller med andra ord, efter medelpriset
av de intäkter, som uti hithörande avseende tillfallit staden efter den nu gällande
brännvinsförsäljningsförordningens ikraftträdande.

Magistraten i Falköping har icke något att erinra mot kommitténs förslag
om indragning av brännvinsförsäljningsmedlen i dess helhet till statsverket, under
förutsättning att den ersättning, som vid brännvinsmedlens indragning till statsverket
lämnas staden, blir sådan, att staden icke genom förändringen kommer att lida
någon förlust. Det synes magistraten vara med rättvisa och billighet förenligt, att
ersättningen bestämmes efter medeltalet från och med försäljningsåret 1907-—08
och icke såsom kommittén föreslagit efter medeltalet under året 1900—1910.

Magistraten i Nora. Mot kommitténs förslag om indragning av rusdrycksmedlen
till statsverket mot viss årlig ersättning finner magistraten principiellt intet
att erinra, »och då enligt gällande förordning städernas andel i ifrågavarande medel
redan från och med år 1919 skall ha nedgått till 29 procent av årsvinsten samt
någon avsevärd ökning i brännvinshandeln icke torde vara att motse, torde förslaget
även från rent ekonomisk synpunkt kunna anses vara för städerna antagligt. Men
då kommittén i betänkandet själv framhåller, att ''erforderliga ersättningsbelopp böra
bestämmas i förhållande till de andelar kommuner och övriga institutioner äga
åtnjuta enligt bestämmelserna i 1905 års brännvinsförordning’ och genom nämnda
förordning försäljningsförhållandena avsevärt ändrats, torde en naturlig konsekvens
ha varit, att det medeltal, varefter vederlaget för städernas direkta andel i bränn -vinsmedlen skulle utgå beräknats för åren efter det 1905 års förordning trätt i
kraft, d. v. s. för åren 1908—1910». Magistraten kan icke underlåta »att framhålla
sina betänkligheter emot ett av kommittén i betänkandet gjort uttalande, vilket
emellertid åtminstone icke uttryckligen återfinnes i själva lagförslaget. Kommittén
uttalar, att det direkta vederlaget bör utgå oavsett om brännvinsförsäljning äger rum
inom stadskommun eller ej, då det nämligen läte tänka sig, att försäljningsrättigheter
nedläggas i någon eller några städer, såsom för övrigt redan skett i städerna
Gränna och Säter’, och i lagförslaget äro också de nämnda städerna upptagna såsom
vederlagsberättigade. Detta kommitténs uttalande finner magistraten i sina konsekvenser
orimligt; därav skulle bliva följden, att sedan en kommun upphört att lämna
staten inkomst av brännvinshandeln årligt vederlag likväl skulle till sådan kommun
utgå såsom ersättning för en rättighet, som kommunen av fri vilja avsagt sig, och det
till och med då sådan avsägelse skett innan rätten till vederlag bestämdes. Detta
sista vore säkerligen eu för vederbörande stadskommun lika oväntad som kär
present. Men därav torde väl ock bliva en naturlig konsekvens att även de
landskommuner, som en gång avsagt sig brännvinshandeln, skulle erhålla vederlag.
Dock saken har en än betänkligare sida. Staten förbinder sig att av allmänna medel
låta till städerna utgå vederlag för de indragna brännvinsmedlen, och detta — enligt
kommitténs uttalande — vare sig städerna hava brännvinshandel eller icke. Detta
vore ju den bästa tänkbara väg från städernas synpunkt att lösa rusdrycksfrågan
i förbudsvänlig riktning, men till statens frigörande från det ekonomiska beroendet
av rusdryckshandeln torde det näppeligen bidraga».

Magistraten framhåller slutligen, att Nora stad icke haft försäljningsbolag
förrän från och med försäljningsåret 1907/08. Enligt kommitténs egna grunder
skulle medeltalsinkomstens beräknande sålunda ske allenast efter inkomsten för det
år bolag funnits, och magistraten anhåller, att rättelse härutinnan måtte ske.

Magistraten i Lindesberg, som i princip ansluter sig till kommitténs förslag,

133

anför beträffande den ersättning, som skulle tillfalla Lindesbergs stad, att beloppet
bör beräknas efter den inkomst, som staden haft av brännvinsförsäljningen under
den tid försäljningen innehafts av bolag eller från och med försäljningsåret 1907/08,
emedan den verkliga behållningen av brännvinsförsäljningen därstädes först sedan
denna tid är känd. En fortgående avskrivning av all inkomst av brännvinsförsäljning
eller en eventuell ersättning för denna inkomst skulle medföra så betänkliga
rubbningar i stadens ekonomi, att ett genomförande därav icke torde vara möjligt
på annat sätt än att staten åtager sig bestrida ett motsvarande belopp av utgifter,
som för närvarande utgöras av staden.

Magistraten i Härnösand. Med kommitterades förslag uppstå utan allt
tvivel ekonomiska svårigheter för sådana städer, som i likhet med Härnösand
under senare år upptagit nya amorteringslån och därvid beräknat, att inkomsten
av brännvinsmedlen fortfarande under amorteringstiden komme att utgå i enlighet
med bestämmelserna i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, men torde det för
frågans lösning bliva för städerna nödvändigt att underkasta sig sådana olägenheter,
som av kommitterades förslag kunna befaras. Detta förslag synes vara betydligt
lämpligare och innebära för städerna vida större. fördelar än det av tre kommittéledamöter
i avgiven reservation framställda, vilket sistnämnda förslag avser att
successivt fråntaga städerna all inkomst från brännvinshanteringen och skulle,
därest detsamma bleve antaget, förorsaka betydligt ökade kommunalutskylder i
flertalet av rikets städer.

Magistraten i Östersund erinrar om att »stadsfullmäktige hava förklarat sig för
närvarande icke kunna biträda kommitténs förslag. Icke heller magistraten har
kännt sig övertygad om att förhållandena verkligen kräva ett så starkt omkast i
rusdrycksrörelsen, som nu ställts i utsikt, men magistraten har haft svårt att frigöra
sig från den uppfattning, att då frågan nu tages omhänder av Riksdag och regering
den också kommer att tränga sig igenom på ett eller annat sätt. Den lösning,
som kommitténs flertal velat giva saken, förefaller magistraten hava en så moderat
form, att det skulle bliva möjligt för kommunerna att utan alltför stark känning så
småningom anpassa sin ekonomi efter densamma.» Magistraten anser emellertid, att
en ändring i fråga om medeltalsberäkningen är behövlig, och anför magistraten som
skäl härför, att bolagens försäljningsavgifter och vinstmedel under 1 O-årsperioden
1900—1910 växlat avsevärt och i allmänhet visa en stegring under de senaste fem
åren. »Under dessa fem år hava säkerligen åtskilliga kommuner planlagt eller satt i
utförande en del för dem kostsamma företag, därvid hänsyn tagits till inkomsterna
av brännvinsförsäljningsmedlen under de närmaste åren. För dessa kommuner skall
en stark nedsättning av den påräknade inkomsten givetvis bliva mycket kännbar.
Det synes därför finnas vägande skäl för att medeltalet av de medel bolagen
lämnat under de senast fem åren före ändringens genomförande får läggas till grund
för tillmätande av det årliga ersättningsbeloppet».

Magistraten i Luleå har icke något att erinra mot kommitténs förslag, ehuru
det statsanslag, som enligt detsamma skulle tilldelas städerna, åtminstone vad
Luleå stad beträffar icke torde uppgå till det belopp, staden har att påräkna i
inkomst av brännvinsförsäljningsmedlen efter nu gällande bestämmelser. Den
fullständiga avskrivningen av detta statsanslag, vilken reservanterna hrr Ekman
m. fl. föreslagit utan att i konsekvens därmed föreslå någon avskrivning av motsvarande
anslag till landstingen och hushållningsssällskapen, måste anses obillig,
särskilt för de ekonomiskt sämst situerade städerna. Det ligger givetvis i varje

134

kommuns intresse, att skatterna icke bliva alltför tryckande, men det torde även
i viss mån vara ett statens intresse, erkänt genom regeringens proposition till årets
riksdag om statsanslag för åstadkommande av lindring i sådant hänseende till vissa
kommuner. Magistraten bortser icke ifrån, att förhållandena i en mer eller mindre
avlägsen framtid kunna bliva sådana, att statens anslag såsom ersättning för brännvinsmedlen,
åtminstone i oförändrad form, bör försvinna. I sådant fall lärer dock
icke förslag till reglering härutinnan utebliva, vare sig i form av avskrivning utan
vidare eller så, att staten i samband med anslagets indragning övertager kostnaderna
för t. ex. städernas rätts- och polisväsen.

Allmänna rådstugan i Östhammar anför, att redan lång tid innan städerna
genom kungl. förordningen av år 1855 fingo del av dessa brännvinsförsäljningsmedel
hade städerna rättighet och skyldighet att ha sin stadskällare, varom särskilt bestämmes
i stadgan om städernas administration av år 1619, varuti föreskrevs, att
var stad bör ha sin stadskällare och vad därav faller låta komma i den gemensamma
kassan. Det synes allmänna rådstugan hårt att nu nödgas till statsverket
överlämna dylika inkomster, som städerna så väl behöva, helst alla andra privilegier
och förmåner tid efter annan berövats städerna. Det synes allmänna rådstugan
billigt, att staten då också övertager kostnaderna för städernas rättsskipning och
administration på sätt förhållandet är med landsbygden. Kommitterade ha visserligen
föreslagit, att staten däremot skulle bidraga med ytterligare en bråkdel av
skollärarnes avlöning. Samtliga städer i Sverige ha nu skaffat sig moderna skolhus,
vartill kostnaden säkerligen överallt åstadkommits genom lån, vanligen ställda på
40 år. För att erhålla tillstånd till dessa låns upptagande ha städerna hos Kungl.
Maj:t nödgats uppgiva alla sina inkomster, däribland brännvinsmedlen utgjort en
väsentlig del. Skulle nu Kungl. Maj:t indraga dessa medel eller större delen därav,
synes det allmänna rådstugan billigt, att statsverket åtoge sig inbetalningen av
motsvarande del av dessa skulder. Därest statsverket åtager sig inbetalningen av
dessa skulder för skolhus samt för städerna liksom för landsbygden bekosta rättsskipning
och administration, anser allmänna rådstugan billigt, att staten erhåller
större delen av brännvinsförsäljningsmedlen, men i annat fall måste det anses hårt
för städerna att gå miste om sina så väl behövliga inkomster.

Stadsstyrélsen i Borgholm. Icke allenast Borgholm har för främjande av
nödvändiga samhälleliga företag påtagit sig långvariga skulder med beräknande av
deras gäldande delvis av inkomsterna från spritvarurörelsen. Innan skulderna hinna
avbördas, och då de s. k. löpande utgifterna icke lära minskas, synes en oväntad
och avsevärd minskning under närmaste framtiden av städernas andelar av brännvinsinkomsterna
vara ett ganska betänkligt frigörelsesätt.

Stads styr elsen i Arvika framhåller gentemot reservanternas förslag, att detta
icke ger anvisning på nya inkomstkällor för kommunerna, i stället för den andel av
brännvinsförsäljningsmedlen, som skulle avskrivas. En sådan anvisning hade för närvarande
icke heller varit möjlig. »Städerna hava emellertid vid beräknandet av sin
förmåga att kunna bära nya förbindelser samt utföra eller deltaga i nya företag
räknat med fortsatt inkomst av brännvinsmedlen. Förlusten av dessa skulle med
säkerhet till största delen få fyllas genom förhöjd utdebitering. Att detta i många
fall skulle medföra obotliga missförhållanden i stadskommunernas ekonomi torde
icke kunna undvikas. Stadsstyrelsen, som velat framhålla detta gentemot de absoluta
förbuds- och avskrivningsyrkandena, har icke kunnat finna annat än att kommittémajoritetens
förslag beträffande stadskommunernas ifrågavarande ersättning är antag -

135

Sigt och rättvist.» Den huvudsakliga vikten ligger på huru medeltalet beräknas, efter
vilket ersättningen skall utgå. Stadsstyrelsen anser, att om ersättningen skall
anpassas efter det belopp staden under de sistförfluten åren uppburit medeltalet
måste beräknas efter en mindre, närmast liggande tidrymd.

Stadsstyrelsen instämmer i hr Hegardts reservation, att det i förordningen
angående ersättning bör uttalas, att ersättningen till stadskommunerna för dessa
medel utgår icke blott i direkta anslag utan även i form av den av kommittén
föreslagna höjningen av statens bidrag till folk- och småskollärares avlöning.

. Municipalstyrélsen i Haparanda, som i likhet med stadsfullmäktige icke funnit
skäl till erinran mot kommitténs förslag utom beträffande det ersättningsbelopp, som
från och med ar 1915 och framdeles skulle komma att i form av statsanslag utgå
till staden, framhåller, att den av kommittén använda beräkningsgrunden synes
komma att drabba Haparanda stad med dess små. ekonomiska resurser samt med
hänsyn till de olägenheter, som staden till följd av sitt läge såsom gränsstad har
av brännvinshandeln, alltför hårt. I stadens för innevarande år fastställda inkomstoch
utgiftsstat uppgå. brännvinsmedlen till ''/- av stadens inkomster, medan däremot
den genom utdebitering erhållna inkomsten utgör 1/7 av samtliga inkomster. I
amortering och ränta för stadshotell och krogbyggnader, som staden för ett tiotal
år sedan lät uppföra i förhoppning om att brännvinsmedlen allt framgent skulle
inflyta i samma rikliga män som då, har staden att ända till år 1940 betala 16,500
kronor. Staden, har vidare i förhållande till sin ringa folkmängd ganska stora
utgifter för polisväsendet, och är denna olägenhet en direkt följd av brännvinshandeln.
. Spritdryckerna äro nämligen i Haparanda betydligt billigare än i grannlandet,
till följd varav staden under sommartiden plägar få talrika besök av stora
skaror lösa finska arbetare, bland vilka ofta förekomma synnerligen oroliga och
våldsamma element.

Municipalstyrélsen hemställer därför, att det statsanslag, som skulle tillkomma
Haparanda stad matte utgå efter den grund, som stadsfullmäktige förordat.

Municipalstyrélsen och kommunalfullmäktige i Malmköpings köping yrka, att
kommunerna, särskilt vad beträffar Malmköping, på grund av sitt kung!, brev av
10 november 185o, måtte även efter år 1925 likställas med rikets städer, enär
köpingen enligt detta kungl. brev fått denna rättighet sig tillförsäkrad.

Styrelsen och fullmäktige yrka vidare att beräkningen av brännvinsmedlen
måtte ske efter utgångssiffra, börjande med inkomsten för försäljningsåret 1907/08.

Kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping anse, att kommitténs
förslag till ersättning för de till stadskommuner och vissa köpingar direkt utgående
andelarna av brännvinsförsäljningsavgifterna och brännvinsbolagens nettovinst
synes vara högst otillfredsställande för sådana kommuner i ekonomiskt hänseende. Kommittén
har uttalat, att genom indragning av samtliga brännvinsförsäljningsmedel till
statsverket man frånginge den sedan lång tid tillbaka erkända och tillämpade principen,
att dessa medel skulle användas för kommunala ändamål, men att ett sådant
åtgörande icke vore ägnat att väcka några betänkligheter, därest, såsom för övrigt
billighet och rättvisa kräva, kommunerna tillerkändes ersättning för de inkomster, som
de därigenom komme att förlora. Denna grundsats kan icke annat än biträdas, men
det måste på samma gång beklagas, att densamma icke blivit tillämpad, när kommittén
uppgjort förslag till de ersättningsbelopp, som skulle utgå till ifrågavarande
kommuner. Vid fixerande av medeltalet för varje kommun har kommittén nämligen
tagit större hänsyn till den förflutna tiden än den närvarande. Ersättningen bör

136

givetvis icke avse att täcka de inkomster, som kommunerna åtnjutit under en 10-årsperiod, vilken sträcker sig så långt tillbaka i tiden som från 5:te till 15:de året
före det år, då ersättningen första gången utginge. Denna beräkningsgrund kunna
kommunerna icke utgå från, då det gäller för dem att ikläda sig nya förpliktelser.
Om de utginge från sådan grund skulle det helt säkert vara liktydigt med tillbakagång
i stället för utveckling. Det missförhållande, som skulle bli följden av kommitténs
beräkningar, framgår bäst, om ersättningsbeloppen jämföras med kommunernas
nuvarande inkomster av brännvinsförsäljningen. För Hässleholm skulle, ersättningen
sålunda komma att täcka endast en mindre del av vad köpingen ginge
förlustig. Fullmäktige och nämnden anse, att köpingen icke kan klandras därför att
den tagit inkomsterna av brännvinsförsäljningen i beräkning vid beslutande av nya
företag, ty sedan lång tid tillbaka är, såsom kommittén ock framhållit, erkänd och
tillämpad den principen, att dessa medel skola användas för kommunala ändamål.
Då köpingens inkomst av nämnda försäljning företett ständig ökning, kunde det
heller icke vara någon risk för köpingen att räkna med denna inkomst. Ökningen
framträder starkast efter tillämpningen av 1905 års brännvinsförsäljningsförordmng.
Orsaken till ökningen från nämnda tid torde nog till stor del bero därpå, att på
grund av bestämmelse i nyssnämnda förordning försäljning av brännvin i de köpingen
kringliggande gästgivaregårdarna upphört, vilket haft till följd, att uppköpen
av brännvin och dithörande drycker för en större omkrets koncentrerats på köpingen.
Kommittén har vid uträkning av medeltalen för den förut omförmälda 1 O-årsperioden
minskat de under försäljningsåret 1907/08 influtna medlen med 1/r, under motivering,
att detta år omfattade 15 månader. Häremot erinras, att i köpingar nämnda
försäljningsår omfattade 14 månader, vadan de i sistnämnda kommuner influtna
brännvinsförsäljningsmedlen bort minskas med 1 v. Då reducering skett för ett försäljningsår,
under vilket försäljning pågått under längre tid än 12 månader, skulle
man kunna ifrågasätta, huruvida icke hänsyn jämväl bort tagas därtill, att försäljningen
under år 1909 pågått kortare tid än nyssnämnda. Förbud mot brännvinsförsäljning
var gällande under en tid av i medeltal 1V» manad av sistnämnda år.
Enligt nu gällande förordning angående försäljning av brännvin skola till och med
år 1925 med avseende på inkomst av sådan försäljning till städerna räknas de övriga
orter, i vilka under försäljningsåret 1904/05 minuthandel med och utskärning
av brännvin varit jämlikt 1895 års förordning överlåtet på bolag. I avseende ä
frågan, huruvida till nämnda orter hörande köpingar, som före utgången av år 1925
erhålla stadsrättigheter, jämväl efter sistnämnda år skulle vara likställda, med stad
i allmänhet ifråga om inkomst av brännvinsförsäljningsmedel, har kommittén föreslagit,
att sådan köping, som före utgången av år 1926 erhåller stadsrättigheter,
även därefter skulle erhålla förut bestämd ersättning. Kommunalnämnden och fullmäktige
kunna icke annat än uttala stor tillfredsställelse över nyssnämnda med
rättvisa och billighet överensstämmande förslag. Kommunalnämnden och fullmäktige
tillstyrka därför kommitténs förslag i de delar, som vant föremål för deras yttrande,
dock med den ändringen, att en tidsperiod av högst 5 år närmast ..före det
år, då de nya bestämmelserna träda i kraft, må läggas till grund vid beräknandet
av ersättning för den till städer och vissa köpingar direkt utgående andelen a\
brännvinsförsäljningsmedlen. k ....

Municipalullmäktige i Ljungby köping. Då redan genom 190o års brännvmsförsäljningsförordning
en avsevärd minskning av städernas och köpingarnas andel i

137

brännvinsmedlen ägt rum, torde det vara obilligt, att genom en så betydlig nedsättning
i berörda avseende, som den av kommitterade föreslagna beräkningsgrunden
skulle medföra, ytterligare försvaga städernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft
— något som särskilt måste gälla de orter, som från och med år 1926 icke vidare
erhålla någon som helst inkomst av brännvinsförsäljningsmedlen — och anse sig
fullmäktige på grund härav böra föreslå, att ersättningen till stadskommunerna bör
beräknas icke efter de sista 10 årens medeltal utan efter förhållandena under det
sista året, innan de nya bestämmelserna komma att tillämpas.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i Mörbylånga köping erinra därom,
att kommittén i sitt utlåtande yttrat, att någon tvekan icke bör råda därom, att vid
en indragning till statsverket av brännvinsmedlen kommuner och institutioner, som
hittills åtnjutit dessa medel, erhålla en ersättning, vilken synes böra så mycket
som möjligt anpassas efter vad de hittills uppburit, och kommitterade ha jämväl
framhållit, att sedan 1905 års författning trädde i kraft vissa omständigheter tillkommit,
varigenom det allmännas inkomst av brännvinsmedlen rätt betydligt ökats.
Nämnden och stämman erinra därom, att »Göteborgssystembolagens leveransförening
har uppgjort en tablå, utvisande huru stort medeltalet skulle bliva, ifall man lade
till grund bolagens vinstbelopp sedan 1905 års författning trädde i kraft, och därvid
funnit, att dessa medeltal, jämförda med medeltalen enligt kommitterades bil.
8, i allmänhet visa ökning». Mörbylånga köping är nödsakad att för hamn- och
järnvägsanläggningar m. m. påräkna sin andel av inkomsten för försäljning av rusdrycker
och skulle under närvarande förhållanden icke kunna bära de ökade utgifter,
som skulle bli en följd, om brännvinsmedlen helt hastigt borttogos eller avsevärt
minskades.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i Vara köping instämma i hr
Lindebergs reservation med tillägg, att, då brännvinsbolag hädanefter upphör, samhället
icke bör erhålla del av brännvinsbolagens vinst. Därjämte yrka nämnden
och stämman på att medeltalet måtte beräknas efter uppkommen vinst under de
år, nuvarande brännvinsförsäljningsförordning varit gällande.

Kommunalstämman i Mönsterås köping. Kommunalskatten i Mönsterås utgör
för närvarande kronor 7.7 o per bevillningskrona. Borttages inkomsten av spritbolaget
ökas kommunalskatten med kronor 4.4o och skulle sålunda uppgå till kronor
12.io per bevillningskrona. En sådan skatt bleve för samhället ruinerande. Därest
Riksdagen skulle besluta att fråntaga kommunen inkomsterna av spritbolaget är det
oundgängligen nödvändigt, att vederlag lämnas till belopp icke understigande de
nuvarande inkomsterna.

Kommunalfullmäktige i Hörby köping påyrka med hänsyn till att köpingen
baserat sin ekonomiska ställning å den inkomst, som blivit densamma tillförsäkrad
genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning, bibehållande av denna beräknade
inkomst; i övrigt uttala fullmäktige sitt gillande av förslaget.

Kommunalnämnden i Säffle köping anser sig med hänsyn till de strävanden,
som alltmera göra sig gällande, icke böra motsätta sig att brännvinsförsäljningsmedlen
indragas till statsverket mot att ersättning utgår, men uttala sig emot hrr
Ekmans m. fl. reservation, då Säffle köping gjort sig beroende av rusdrycksmedlen
för ännu längre tid framåt än till och med år 1926.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet. »Enligt Styrelsens uppfattning förefinnes
icke från städernas sida någon anledning att påyrka den föreslagna reformen,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 18

138

i all synnerhet som densamma torde komma att på det hela taget medföra en
minskning uti de förmåner städerna hittills åtnjutit i form av inkomster från brännvinsförsäljningsmedlen.
Emellertid anser sig Styrelsen likväl icke böra motsätta sig
det av kommittén framställda förslaget, emedan detta dock innebär den fördelen
för städerna, att den ersättning, som dessa för framtiden skola erhålla för indragna
inkomster, blir fixerad en gång för alla genom en särskild av Kungl. Maj:t och Riksdagen
antagen förordning. Städerna komma därigenom att bliva oberoende av de förhållanden,
vilka kunna utöva inflytande på storleken av de inkomster, det allmänna
åtnjuter av brännvinsförsäljningsmedlen, och deras ekonomi beredes på detta sätt en
ökad trygghet. Däremot vill Styrelsen framhålla, att de ersättningsbelopp, vilka enligt
kommitténs förslag skola av statsverket utgöras till städerna för den minskning av
inkomster, vilka enligt 1905 års förordning tillfalla dem såväl genom de direkt
inflytande som de av statskontoret fördelade medlen, äro för knappt tilltagna. Yad
de förstnämnda angår har kommittén utgått från en beräkning av medeltalet av
brännvinsförsäljningsmedlen, som influtit inom de olika städerna under åren 1901—
1910. Kommitténs skäl för användning av denna årsperiod såsom beräkningsgrund
för ersättningen har enligt betänkandet varit den ojämnhet i belopp, varmed ifrågavarande
medel influtit. Denna ojämnhet har emellertid till väsentlig del föranletts av
de förändrade lagbestämmelserna, vilka tillkommit under densamma. Såsom kommittén
även framhåller har 1905 års förordning, vilken trädde i kraft den 1 oktober
1907, genom den inskränkning av de privilegierade gästgivarnes försäljningsrättiglieter,
vilken densamma medförde, åstadkommit en stegrad omsättning hos utsänkningsbolagen,
varigenom det allmännas inkomst rätt betydligt ökats. Under år 1910
tillkom också den bestämmelsen, att den förut brukliga rabatteringen av priset vid
försäljning av mer än 20 liter borttogs, vilket i sin mån bidragit att öka de av
försäljningen härflytande avgifterna.

I betraktande av dessa omständigheter vill det synas, som om tillräckliga
skäl ej förelegat att uti beräkningen medtaga de år, under vilka en annan lagstiftning
än den nu gällande tillämpats. Städernas ersättningsbelopp förminskas
därigenom avsevärt. Enligt Styrelsens uppfattning böra städerna kunna anses ha
fullgoda skäl att påyrka en medeltalsberäkning, vilken endast omfattar tiden efter
1905 års förordnings trädande i kraft men upptar samtliga de år under nämnda
tid, för vilka, när en eventuell kungl. proposition avlåtes, officiella uppgifter angående
brännvinsförsäljningen äro kända. En verkställd beräkning ger vid handen,
att ett tillämpande av ett dylikt medeltal med begagnande av nu förefintliga officiella
uppgifter skulle, jämfört med medeltalet för 10-årsperioden 1901—1910, åstadkomma
en höjning av den för städerna föreslagna fixa ersättningssumman med kronor
666,542 beträffande tiden från och med år 1921.»

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling. »I avseende på den föreslagna
ersättningen till vissa städer och köpingar instämmer representantförsamlingen
med hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzefius på av dem angivna grunder i
deras reservation. Ur såväl statsfinansernas som nykterhetsintressets synpunkt
måste det nämligen anses innebära en fara att olösligt binda staten vid så stora
årliga utgifter, som en för all framtid garanterad ersättning till städerna skulle
innebära. Vid en blivande omläggning av kommunalskattelagstiftningen torde de
städer, som genom brännvinsmedlens successiva avskrivning skenbart synas hotade,
kunna vinna en lämplig reglering av sina finanser. Helt visst skola vid en alltmer

139

utvidgad lokal förbudsregim sådana fördelar uppnås genom stigande välstånd och
minskade utgifter för fattigvård, ordningsväsen m. in., att den långsamma minskningen
av städernas inkomster successivt uppväges. I detta sammanhang förtjänar att
påpekas den konstlade stegring av alkoholbeskattningen och de kommunala alkoholinkomsterna,
som oberoende av de kommunala myndigheterna och ofta oberoende av
nykterhetsintresset visat sig kunna äga rum genom godtyckliga åtgärder av Göteborgs-systembolagen
— ett förhållande, som visar nödvändigheten av att samhället
mer än hittills får makten i sin hand på detta område.»

140

B. Ersättningen till landsting och hushållningssällskap för till statsverket
indragna brännvinsförsäljningsmedel.

I fråga om medeltalsberäkningen hava från kommitténs förslagavvikande
yrkanden gjorts av följande myndigheter:

1) Medeltalets beräknande för de fem år, som gå närmast före
förslagets föreläggande för Riksdagen, påyrkas av landstingen i Östergötland,
Blekinge samt Göteborgs och Bolius län.

2) Medeltalets beräknande för de fem år, som gå närmast före
reformens genomförande, påyrkas av landstinget i Malmöhus län.

3) Medeltalets beräknande för åren 1908 —1912 påyrkas av landstinget
i Uppsala län.

4) Medeltalets beräknande för de år, under vilka 1905 års bränrivinsförsäljningsförordning
varit gällande, påyrkas av landstinget i Gottlands
och Skaraborgs län.

5) Medeltalets beräknande för de tio år, som gå närmast före
reformens genomförande, påyrkas av Konungens befallningshavande i
Hallands län samt landstingen i Södermanlands och Hallands län.

6) Medeltalets beräknande för de tio år, som gå närmast före förslagets
antagande påyrkas av landstinget i Stockholms län.

7) Medeltalets beräknande för åren 1907/08, 1910 och 1911 påyrkas
av lantbruksstyrelsen.

8) Medeltalets beräknande för de »tre sista åren» påyrkas av Konungens
befallningshavande i Västerbottens län.

Slutligen har av Konungens befallningshavande i Kristianstads
län anmärkning framställts mot kommitténs förslag att fördelningen
skall ske efter folkmängden.

Lantbruksstyrelsen, som genom remissen av rusdrycksmedelskommitténs betänkande
och förslag anbefallts att inhämta underdånigt yttrande från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, anför till en början, att det av dessa inhämtade
yttranden framgår, »att utskotten, vilka till gx-anskning upptagit endast de delar
av betänkandet, som beröra hushållningssällskapen, icke haft något att erinra mot
den till grund för kommitténs förslag liggande åsikten, att hushållningssällskapen
böra göras ekonomiskt obei-oende av brännvinsförsäljningsmedlen genom beredande av

141

tillgång till särskilt för ändamålet beviljat årligt statsanslag, vars belopp skulle fastställas
genom utfärdad nådig förordning. Däremot hava hushållningssällskapen ansett,
att då enligt den grund för beräkningen av detta årliga anslag, som kommittén
föreslagit, hushållningssällskapens allmänna inkomster av statsmedel skulle komma
att nedgå till 1,600,000 kronor om året eller betydligt understiga hushållningssällskapens
andelar av brännvinsförsäljningsmedlen under senare år, den åt hushållningssällskapen
sålunda föreslagna ersättningen för förlorade brännvinsförsäljningsmedel
blivit alltför knappt tillmätt.» *)

Sedan lantbruksstyrelsen redogjort för kommitténs förslag ifråga om den till
grund för ersättningen liggande beräkningen, anför lantbruksstyrelsen, att »under
förutsättning att den av Riksdagen uttalade uppfattningen, att minskning i vinsten
av rusdryckshanteringen är att med den växande nykterhetsrörelsen förvänta, skulle
komma att visa sig riktig, synes det icke kunna uppfattas annat än såsom en fördel
för hushållningssällskapen, att ersättningen för mistade andelar i brännvinsförsäljningsmedlen
varder bestämd till ett visst sällskapen tillförsäkrat årligt belopp.»
Beträffande storleken av detta belopp finner lantbruksstyrelsen, att det icke vore
med statens fördel överensstämmande att bestämma beloppet på sätt kommittén
föreslagit, och åberopar lantbruksstyrelsen, vad rusdrycksmedelskommittén rörande
hushållningssällskapens inkomster anfört i sitt betänkande, sid. 107—108, och anför
lantbruksstyrelsen ytterligare följande omständigheter.

»Hushållningssällskapen utgöra för lantbruksförvaltningen nödvändiga organ
inom de särskilda delarna av vårt land, organ, utan vilka lantbruksförvaltningen
skulle vara ur stånd att fylla sin uppgift. Den kännedom rörande varje särskild
orts förhållanden, utvecklingsmöjligheter och behov i lantbruksavseende, som finnes
samlad inom hushållningssällskapen och deras förvaltningsutskott, är helt enkelt
oumbärlig, för den händelse något verkligt fruktbärande skall i längden från det
allmännas sida kunna uträttas till lantbrukets höjande inom vårt vidsträckta land.
Den uppgift, som hushållningssällskapen således fått sig anvisad, kan ej heller för
närvarande övertagas av några andra förefintliga organisationer, och för sin del har
lantbruksstyrelsen icke kännedom om några nya tilltänkta sammanslutningar inom
landet, som skulle kunna tänkas komma att övertaga hushållningssällskapens arbetsbörda.
Under sådana förhållanden torde det vara av den allra största vikt för staten,
därest den skall kunna verka med utsikt till framgång för höjandet av lantbruket
inom landet, att staten sätter hushållningssällskapen i tillfälle att fylla sin viktiga
uppgift. Detta kan givetvis icke ske på annat sätt än att staten lämnar hushållningssällskapen
nödiga medel härtill.» Hushållningssällskapen äro »för närvarande
huvudsakligen hänvisade till den hushållningssällskapen tillkommande andelen av
brännvinsförsäljningsmedlen såsom den utan all jämförelse största anparten av sällskapens
inkomster. De anslag för skilda ändamål, som staten anvisar, kunna icke
antagas komma till verklig nytta, därest icke såsom brukligt är för desammas åtnjutande
fordras, att av sällskapen utav andra för dem tillgängliga medel anslås
motsvarande belopp, ty genom den uppoffring, som hushållningssällskapen i sådant
fall måste göra, tvingas dessa att såväl noggrant pröva behovet av de ifrågavarande 1

1/> Då de synpunkter, som av hushållningssällskapens förvaltningsutskott gjorts gällande
ifråga om ersättningen till hushållningssällskapen, i allt väsentligt återfinnas i lantbruksstyrelsens
förevarande yttrande, har det icke ansetts vara behövligt att återgiva förvaltningsutskottens yttranden.
För den del av desamma, som rör ändrad fördelningsgrund, har kommittén i sitt utlåtande
sid. 22 lämnat en sammanfattande redogörelse.

142

medlen som granska och följa sättet för deras användning. Det torde vara självklart,
att i samma mån som de medel, varöver hushållningssällskapen äga att själva förfoga,
minskas, sällskapen även bli urståndsätta att verka i det allmännas tjänst för lantbrukets
och därmed sammanhängande näringars höjande. Det är därför en högst
viktig angelägenhet för staten att se till att så icke sker. Erfarenheten har nu visat,
att allteftersom större anspråk ställts på lantbrukets tekniska och ekonomiska utveckling
till följd av det stegrade behovet av lantmannavaror och de alltmer ökade
produktionskostnaderna, höjda arbetslöner däri inberäknade, det blivit nödvändigt,
att staten träder emellan, ledande och understödjande. Följden härav har blivit, att
behovet av medel för hushållningssällskapen alltmera ökats ända därhän, att sällskapen
med deras nuvarande medeltillgång ej sällan funnit sig ur stånd att fylla de
berättigade anspråk, som i detta avseende ställts på desamma.» Lantbruksstyrelsen
anser det »icke vara nödvändigt att uppräkna alla de viktiga ändamål, för vilka hushållningssällskapen
måste anvisa medel, då dessa ändamål äro väl kända och för övrigt
snart sagt årligen utvidgas och ökas. Ått under en tid sådan som den närvarande,
då hushållningssällskapens medel alltså visa sig otillräckliga för fyllande av det nuvarande
anspråken, minska beloppet av samma medel skulle givetvis vara ett ödesdigert
misstag. Den närmaste följden av en sådan åtgärd vore givetvis, att staten
måste minska eller rent av efterskänka fordringarna på bidrag ifrån orten, varigenom
kan befaras följden skola bliva minskad uppmärksamhet hos hushållningssällskapen,
att endast i fall av verkligt behov begära särskilda bidrag av statsmedel
och mindre noggrann kontroll från deras sida att övervaka medlens effektiva
användning, på samma gång som den ifrågasatta minskningen skulle hava till följd,
att staten finge av andra tillgängliga medel anslå större belopp än hittills, och den
besparing, som minskningen skulle medföra mer än uppvägas av de sålunda erforderliga
ökade statsanslagen till hushållningssällskapen för särskilda ändamål, med
ett ord, den ifrågasatta åtgärden skulle medföra ökade statsanslag med minskad
verkan.

Av dessa skäl anser sig lantbruksstyrelsen icke kunna förorda kommitténs
förslag i vad det avser nedsättning av det till hushållningssällskapen för närvarande
utgående beloppet av statsmedel till hushållningssällskapens allmänna utgifter och
finner för sin del, att ersättningen till hushållningssällskapen för den ifrågasatta
mistningen av brännvinsförsäljningsmedlen bör utgå med ett belopp, som kan anses
mera motsvara den andel av brännvinsförsäljningsmedlen, som under de sista
åren kommit hushållningssällskapen till godo. Det synes lantbruksstyrelsen härvid
riktigast, att vid beräkningen av denna ersättning välja de år, som förflutit från
och med det att 1905 års förordning vid ingången av försäljningsåret 1907/08
började tillämpas, således försäljningsåren 1907/08—1911. Beträffande de särskilda
åren inom denna period torde dels ifråga om förstnämnda försäljningsår, på sätt
kommittén föreslagit, en reduktion med Yr, i de för nämnda år influtna vinstmedlen
böra äga rum, och dels år 1909, vilket — — — icke kan betraktas såsom ett
normalt år enligt grunderna för vanliga statistiska beräkningar, helt och hållet
böra lämnas åsido.» Det synes under sådana förhållanden lämpligt, att ersättningen
till hushållningssällskapen bestämdes till medeltalet av ifrågavarande medel under
sagda period, eller i runt tal 2,150,000 kronor.

»I den hittillsvarande grunden för fördelning efter folkmängden inom vederbörande
hushållningssällskaps verksamhetsområden av de för sällskapen tillgängliga
statsmedlen, vilken fördelningsgrund kommittén anser fortfarande höra oförändrad

143

bibehållas, hava vissa förvaltningsutskott föreslagit den förändringen, att från nämnda
folkmängdssiffra måtte dragas folkmängden i de städer, vilka ej i landsting deltaga.
Lantbruksstyrelsen, som anser att det varit önskvärt, att vid fördelningen
av nu ifrågavarande medel hänsyn i större utsträckning kunnat tagas till de olika hushållningssällskapens
större eller mindre behov av understöd till jordbrukets höjande
än fallet måste bliva, då folkmängden utgör fördelningsgrunden, finner visserligen
goda skäl kunna anföras för den delvis förändrade fördelningsgrund, dessa förvaltningsutskott
föreslagit. Då emellertid densamma, såsom Östergötlands läns; hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhållit, i betänklig grad skulle förrycka
vissa hushållningssällskaps ekonomi, något som ju vid beräkningen av nu ifrågavarande
ersättningsbelopp bör på allt sätt undvikas, och då därtill ytterligare kommer, att
det givetvis skulle vålla ett hushållningssällskap stora svårigheter, om, såsom Älvsborgs
läns södra hushållningssällskap framhållit, folkmängden i någon stad inom
sällskapets område så ökades, att staden ej vidare komme att i landsting deltaga,
i vilket fall den ifrågasatta bestämmelsen skulle föranleda en avsevärd minskning
uti ett dylikt sällskaps andel i statsanslaget, har lantbruksstyrelsen ansett sig böra
tillstyrka bibehållandet av hittillsvarande beräkningsgrund i förevarande fall».

Konungens hefallningshavande i Kristianstads län. Gentemot kommitténs
förslag, att landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting, skulle liksom
även hushållningssällskapen erhålla tillhopa ett visst årligt belopp, fördelat på vart
och ett efter dess verksamhetsområdes folkmängd, gör Konungens hefallningshavande
följande erinran.

Då fördelningsgrunden efter folkmängden för andra ersättningstagare övergivits
vid uppgörande av förevarande författningsförslag och någon särskild omständighet
icke torde förefinnas, som påkallar behovet av en landstingen, resp.
hushållningssällskapen, sinsemellan rörlig ersättning, lärer det årliga vederlaget
till dessa institutioner liksom till städer och köpingar böra utan någon vidare
svårighet kunna fixeras, varmed ock vunnes den fördelen, att, när helst statsverket
komme att övertaga någon landstingen eller hushållningssällskapen åliggande
utgift, motsvarande nedsättning i vederlaget kunde verkställas med stor lätthet och
full rättvisa för alla därav beroende.

Konungens hefallningshavande i Hallands län har icke något att erinra mot
bifall till den av landstinget i länet avgivna beräkningsgrunden för den ersättning,
som skulle komma att till landstingen utgå, eller medeltalet av landstingens andelar
av brännvinsförsäljningsmedlen under senaste 1 O-årsperioden intill det beslut om
brännvinsförsäljningsmedlens indragning till staten vunnit tillämpning.

Konungens hefallningshavande i Jämtlands län anför ifråga om de hushållningssällskapen
tillkommande ersättningsbeloppen, att det torde till åstadkommande
av en efter beloppen mera avpassad fördelning mellan sällskapen av dessa belopp
och därigenom även större framtida trygghet för sällskapens verksamhet i gemen
vara lämpligt och billigt, att på sätt en del förvaltningsutskott hemställt vid
nämnda fördelning icke inräkna folkmängden i de städer, som icke deltaga i
landsting.

Landstinget i Stockholms län anser för sin del, att lämpligare vore, att till
grund för det fixerade beloppet lades den 1 O-årsperiod, som kommer att ligga närmast
före förslagets antagande. Under åren 1901—1910 voro nämligen brännvinsförsäljningsmedlen
i ett tämligen jämnt stigande, börjande med 11 och slutande med
16 miljoner kronor. Då någon större nedgång i detta sistnämnda belopp icke torde

144

komma att inträda åtminstone under de närmaste åren, skulle därför ett framskjutande
av den 1 O-årsperiod, efter vilken det fixerade beloppet beräknades, medföra
en icke obetydlig höjning av det fixerade beloppet. Genom ett sådant beräkningssätt
skulle alltså den starka reducering av landstingens inkomster, som förslagets
antagande i varje fall kommer att medföra, bliva i någon mån modererad.

Landstinget i Uppsala län. »Från principiell synpunkt torde val näppeligen
något vara att erinra emot att samtliga inkomster av rusdrycksmedlen indragas
till staten, under förutsättning dock att vederbörande kommuner m. fl., som
förut varit i åtnjutande av dessa medel, erhålla full eller åtminstone skälig gottgörelse
för sina mistade, för den ekonomiska utvecklingen betydelsefulla inkomster.
Tvärtom synas alla skäl tala för ett genomförande av det föreslagna förfaringssättet.
Tänker man på de kraftiga röster, som i vår tid höjas till förmån för

genomgripande förändringar i gällande rusdryckslagstiftning, införandet av lokalt veto,
allmänt rusdrycksförbud m. m., måste man till och med betrakta det såsom en

avsevärd fördel jämväl för landstingen om deras ekonomi kunde göras helt och

hållet oberoende av nu ifrågavarande i framtiden måhända något osäkra inkomstkälla.
Att emellertid utan skäligt vederlag indraga denna enligt gällande lagstiftning
landstingen tillförsäkrade inkomst kan givetvis icke ske utan att samtidigt
tillfoga landstingen avsevärd skada. Kommitterade framhålla ju även själva, att
det av hela den historiska utvecklingen med avseende å brännvinsmedlens fördelning
framgår, att någon tvekan icke bör råda därom, att vid en indragning till
statsverket av dessa medel kommuner och de institutioner, som hittills åtnjutit

medlen, erhålla en ersättning, som anpassar- sig efter vad de hittills uppburit.»
Detta har icke blivit genom kommitterades förslag förverkligat vad Uppsala läns
landsting beträffar. »En av anledningarna till att den av kommitterade föreslagna
ersättningen till landstingen blivit alltför obetydlig är att söka i det förhållandet,

att kommitterade vid beräkningen av gottgörelse---icke utgått från det

faktiska förhållandet under de senast förflutna åren utan gjort sina beräkningar efter
medeltalet av samtliga influtna brännvinsförsäljningsmedel under 1 O-årsperioden
1900—1909. Om man däremot, såsom synes oss lämpligare, utgår från förhållandena,
sådana de i avgörandets stund äro eller åtminstone sådana de under de sist
förflutna fem åren från nu gällande lagstiftnings trädande i kraft den 1 oktober 1907
gestaltat sig, så hade resultatet till landstingens förmån blivit ett helt annat. Vad
särskilt Uppsala läns landstingsområde beträffar bör man taga i betraktande, att
invånarnes antal där ökas jämförelsevis långsamt och att i följd därav, då det fastslagna
ersättningsbeloppet 2,650,000 kronor avser landets samtliga landsting och
landets fem största städer till fördelning efter folkmängd, vårt landstings andel,
som för närvarande skulle belöpa sig till allenast 61,655 kronor, med all säkerhet
kommer att under årens lopp avsevärt minskas. Detta blir så mycket kännbarare,
som en del av landstingen bestridda kostnader av helt naturliga skäl icke står i
proportionellt förhållande till invånareantalet inom de olika landstingsområdena,
och således ett litet landstingsområde som Uppsala läns givetvis även relativt
taget blir ogynnsammare ställt vid ersättningsbeloppens fördelning efter samtliga
landstingsområdens folkmängd».

Landstinget yrkar därför, att ifråga om fastställande av grunderna för
ersättning till landstingen vidtages sådan ändring, att det till Uppsala läns landsting
utgående ersättningsbeloppet mera kommer att motsvara det inkomstbelopp, som
landstinget i omförmälda avseende åtnjutit under tidsperioden 1908—1912.

145

Landstinget i Södermanlands lån anser medeltalet icke böra beräknas för
åren 1900—1909 utan efter den senaste 1 O-årsperiod, för vilken siffror finnas att
tillgå vid reformens genomförande, enär landstinget funnit skillnaden mellan det sista
10-årsmedeltalet (c:a 105,000 kronor) och den av kommittén beräknade vederlagssumman
(c:a 87,000 kronor) så avsevärd, att därav synes påkallas ändring.

Landstinget i Östergötlands län. »I likhet med kommittén finner landstinget
från principiell synpunkt intet att erinra mot att samtliga inkomster av rusdrycksmedlen
indragas till staten samt att landstingen i stället erhålla kontant årlig
ersättning för de minskade inkomsterna och sålunda frigöras från beroendet av
rusdrycksmedlen och deras växlande storlek.

Beträffande åter kommitténs beräkning av ersättningens belopp synas åter

befogade anmärkningar kunna göras. Kommittén har —---uttalat den bestämda

meningen, vilken även landstinget finner riktig, att staten icke bör göra någon
vinst på den nya anordningen och anser jämväl, — — — att vid eu indragning till
statsverket av brännvinsmedlen de institutioner, som hittills åtnjutit dessa medel,
böra erhålla en ersättning, vilken så noga som möjligt anpassas efter vad de hittills
uppburit. Landstinget vill härvidlag erinra, att under det att kommittén stannat
vid ett ersättningsbelopp av kronor 2,650,000 till landstingen, enligt uppgift från
statskontoret dessa för år 1910 erhållit i andel av brännvinsmedlen kronor 2,956,814: se
och för år 1911 kronor 3,810,276: 03. Under sådana förhållanden anser landstinget
uppenbart, att en senare tidsperiod bör läggas till grund för beräkningen av ersättningen
än den av kommittén föreslagna tidsrymden 1900 — 1910 och vill i sådant
avseende föreslå, att denna bestämmes till den 5-årsperiod, som föregår det år, då
frågan av Riksdagen prövas, vilket förslag synes landstinget vara med billighet och
rättvisa mest överensstämmande. I likhet med kommittén anser landstinget, att
det ersättningsbelopp, som sålunda erhålles, bör i lag fastslås».

Landstinget i Gottlands län har icke emot förslaget till förordning angående
ersättning för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel något annat att
erinra än att landstinget anser, att vid beräkning av ersättningen till landstingen,
icke medeltalet för de senaste 10 åren bör ligga till grund, utan i stället medeltalet
av. vad landstingsområdena erhållit av brännvinsförsäljningsmedel sedan med försäljningsåret
1907,08 nya föreskrifter angående dessas fördelning börjat tilllämpas.

Landstinget i Blelcinge län anför, att »då landstinget icke varit eller torde
komma i tillfälle att utöva något inflytande på bränn vinsförsäljningen anser landstinget
sig, med förbigående av den principiella delen av kommitténs utlåtande,
endast hava skäl att uttala sig om den ekonomiska situation, som för landstinget
skulle uppstå, för den händelse principen om de ifrågavarande institutionernas frigörande
från beroendet av rusdrycksmedlen skulle genomföras. Landstinget kan
icke dela den av kommitterade uttalade åsikten, att brännvinsförsäljningsmedlen
inom den närmaste framtiden komma att nämnvärt minskas, utan håller landstinget
tvärtom före, att även efter införande av omfattande restriktiva åtgärder ifrågavarande
medel såsom hittills komma att sakta men jämnt ökas, detta beroende på ökat
invånareantal, städernas tillväxt, bolagens alltjämt förbättrade ledning, ökat pris
å spritvaror in. in. Landstinget anser till följd härav, att den ersättningssumma,
som för landstinget föreslagits, är för lågt beräknad och att beräkningsgrunden bör
vara .medeltalet av försäljningsmedlen under de fem år, som närmast föregå det år,
då Riksdagen fattar beslut i frågan».

Bihang till Riksdagens protokoll i 913. 1 samt. Bilaga.

146

Landstinget i Kristianstads län yrkar, att ersättningen till hushållningssällskapen
bör fördelas med beräknande allenast av landsbygdens befolkning inom de
särskilda hushållningssällskapsområdena.

Landstinget i Malmöhus län anför, att då inkomsten av brännvinsförsäljningsmedlen
under de senaste åren visat en tydlig benägenhet att ökas samt landstinget
vid uppgörandet av ekonomiska beräkningar för framtiden tagit hänsyn därtill,
synes ersättningsbeloppet vara väl lågt tilltaget, och hemställer landstinget därför,
att vid beloppets bestämmande endast de före reformens genomförande sist förflutna
5 åren läggas till grund för beräkningen.

Landstinget i Hallands län. Landstinget uttalar sig för att ersättningen till
landstingen utgår i form av direkta statsanslag, som årligen utbetalas samt beräknas
i medeltal av landstingens andelar under senaste 10-årsperioden intill det beslut om
brännvinsmedlens indragning till staten vunnit tillämpning.

Lundstinget i Göteborgs och Bohus lån anser med hänsyn till den stegring,
som ägt rum under de sista åren ifråga om brännvinsförsäljningsmedlen och som
även kommit landstingens andelar av dessa medel till godo, det vara uppenbart,
att en så sen period som möjligt bör läggas till grund för beräknandet av landstingens
ifrågavarande ersättning, och synes det vara berättigat att såsom grundläggande
i berörda avseende fastställa den o-årsperiod, som närmast föregår året,
då ärendet framlägges till Riksdagens prövning.

Landstinget i Älvsborgs lån anför, att, då syftet med kommitterades förslag
är beaktansvärt och förslaget enligt vad utredningen givit vid handen icke kommer
att medföra någon egentlig rubbning i landstingens ekonomi, under det att det
givetvis innebär en fördel att vara tillförsäkrad en jämförelsevis fix summa i stället
för det obestämda belopp, som nu härflyter ur brännvinsmedlen och vilket belopp
lätt kan väsentligt minskas genom ytterligare restriktioner och lagstiftningsåtgärder,
har landstinget för sin del icke något emot kommitterades förslag att erinra.

Landstinget i Västmanlands län framhåller att landstinget enligt kommitténs
förslag skulle få vidkännas en högst betydande minskning uti sina inkomster av
brännvinsmedlen, men då landstinget icke kunnat finna, att mot de grunder, varpå
kommittén stött sina uträkningar vid bestämmandet av de belopp, som årligen skola
till landstingen utgå, någon invändning kunnat göras, förklarar sig landstinget för
sin del icke ha något att anmärka emot den sålunda föreslagna ersättningen för
indragna rusdrycksmedel. Det måste ock anses som en fördel att hädanefter det
belopp, som skall erhållas, blir en gång för alla bestämt och endast beroende av
de obetydliga årliga förändringarna i folkmängden, vilket förhållande har en viss
betydelse vid budgetens uppgörande.

Landstinget i Våsternorrlands län. Med hänsyn till den vacklande brännvinslagstiftningen
och oberäkneligheten av huru t. ex. ett lokalt veto skulle inverka
på inkomst av brännvinsförsäljningsmedel, tillstyrker landstinget bifall till kommitterades
förslag, oaktat vinstdelsmedlen under den närmaste tiden komma att
minskas.

147

C. Ersättningen för (ten s. k. kommunandelen.

Följande myndigheter hava avgivit motiverat tillstyrkande av kommitténs
förslag:

Konungens befallningshavande i Blekinge, Kristianstads, Värmlands,
Örebro och Jämtlands län,

landstinget i Västmanlands län,

magistraten och stadsfullmäktige i Skara, Sala och Söderhamn,
stadsfullmäktige i Södertälje, Vaxholm, Oljegrund, Motala, Borås,
Ulricehamn och Tidaholm,

kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping,
kommunalstämman i Sundbybergs köping samt
municipalfullmäktige i Ljungby köping.

Följande myndigheter hava framställt anmärkningar i allmänhet
mot kommitténs förslag eller påyrkat annan form för vederlaget än det
av kommittén föreslagna:

överståthållarämbetet samt Konungens befallningshavande i Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus och Västmanlands län,
landstingen i Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus och Skaraborgs län,
magistraten och stadsfullmäktige i Falköping och Gävle,
stadsfullmäktige i Västerås,
magistraten i Sundsvall och Östersund samt
styrelsen för Svenska stadsförbundet.

Yrkanden på att hela begynnelselönen måtte utgå i vederlag hava
gjorts av magistraten och stadsfullmäktige i Örebro samt stadsfullmäktige
i Linköping.

Ur de anförda motiveringarna må följande återgivas.

148

Överståthållareämbetet. »En särskild olägenhet synes vara förenad med det
sätt, varpå enligt förslaget ersättning till kommunerna skulle utgå för den del av
brännvinsmedlen, som nu fördelas efter folkmängden mellan samtliga kommuner i
riket. Denna ersättning skulle gäldas genom förhöjning av statens bidrag till folkskollärares
och småskollärarnes avlöning. I sådana kommuner, där till dessa lärare
icke är anslaget mer än den författningsenligt bestämda minimiavlöningen, skulle
följaktligen statsverket få vidkännas så gott som hela kostnaden för lärarnes avlönande.
Kommunerna skulle endast ansvara för V10 av lönen utan ålderstillägg
och för vissa naturaprestationer. Det oaktat skulle bestämmanderätten i avseende
å antalet lärare fortfarande tillkomma kommunerna, som således kunde, naturligtvis
inom rimliga gränser, utan någon kännbar uppoffring för egen del tämligen fritt
förfoga över statens medel.»

Konungens befallning shav ande i Södermanlands län »är icke fullt övertygad
om gagnet av en sådan uppgörelse. Enligt densamma skulle kommunerna hädanefter
komma att vidkännas endast 1 10 av lärarpersonalens begynnelselön och helt
befrias från bidrag till denna personals ålderstillägg. Det torde vara klart, att den
andel i kostnaden, som sålunda fortfarande skulle åligga kommunerna, bliver väl
ringa, om man i likhet med kommittén vill hålla fast vid principen, att folkskolan
är i första rummet en kommunens angelägenhet. Men Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
har även en annan betänklighet. Vid en, som man torde kunna antaga,
snart nog förestående omläggning av den kommunala beskattningen lärer helt visst
uppkomma frågan om en uppgörelse mellan staten å ena sidan samt landsting och
andra kommuner å andra sidan om en reglering, varigenom staten måhända kommer
att övertaga eller lämna ökade bidrag till en del utgifter, som nu åligga dessa
kommuner. Det synes — — — icke vara skäl att på någon punkt föregripa en
sådan uppgörelse», utan torde det vara bättre, att den nu ifrågasatta frigörelsen i
sin helhet sker mot kontant vederlag, »helst som bestämmandet av vederlagsbeloppet
icke möter större svårigheter i avseende å en del av dessa medel än å en annan.
Möjligen kan sedermera vid en uppgörelse av ovan antydd art befinnas lämpligt att
utbyta den kontanta ersättningen mot statens övertagande helt eller delvis av någon
kommunal utgift.»

Konungens befallningshavande i Jönköpings län. Om principen, att folkskolan
i första rummet bör vara en kommunal angelägenhet, skall konsekvent upprätthållas,
vore det bättre att låta ersättningen till kommunerna utgå på annat sätt än genom
statens övertagande av nästan hela avlöningen till folkskollärarne.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län. Den form kommittén föreslagit
för vederlaget för de till kommunerna efter folkmängden utgående brännvinsförsäljningsmedlen
synes »icke vara fullt lyckligt vald. Även om utan vidare finge
förutsättas, att vid oförändrad lagstiftning det förhållande alltjämt komme att fortfara,
vilket av kommittén konstaterats mellan de olika länens folkmängd och beloppet
per innevånare av statens bidrag för lärarnes avlöning, torde man dock vara skyldig
att under de nya förhållanden, som skulle inträda vid antagandet av kommitténs
t förslag i denna del, räkna med möjligheten eller sannolikheten av vida större för skjutningar

i berörda hänseende, och även om så icke bleve förhållandet kommo dock
skiljaktigheterna mellan olika kommuner inom samma län att bliva avsevärt större,
än som motsvarade olikheten i folkmängd, då trots det, att, såsom kommittén
erinrat, behovet av lärarekrafter inom skoldistrikten måste vara beroende av befolkningens
antal, uppenbarligen även andra faktorer därvid äro och ännu mera skulle

149

bliva bestämmande. För övrigt förutser även kommittén en oavbruten stegring
i kostnaderna för lärarnes avlöning, och näppeligen lärer man vara berättigad antaga,
att ens lantkommunernas andelar i brännvinsförsäljningsmedlen enligt nuvarande ordning
skulle ökas i samma förhållande som denna. Redan nu angivna omständighet
måste väl föranleda tvekan om lämpligheten av den föreslagna ersättningsformen, i
synnerhet som kommittén i sina förslag för övrigt intagit den ståndpunkt, att ersättningsbeloppen
borde fastställas efter vad de senaste årens inkomstförhållanden och
1905 års förordning föranledde, men härtill kommer vidare, att något inre samband
icke kan uppvisas mellan brännvinsförsäljningsmedlen och kommunens utgifter för
skolväsendet, på sätt förhållandet skulle hava varit, därest det gällt fattigvård, sjukvård
eller ordningsväsen.

Slutligen torde det få anses allt annat än lämpligt, att ett statens vederlag
till kommunerna skulle få formen av statens övertagande av eu kommunal utgift,
vars storlek sammanhänger med en så oberäknelig faktor som löneregleringar.
Eders Kung!. Maj:ts befällnmgshavande kan också så mycket hellre avstyrka förslaget
i denna del, som några övertygande skäl icke synas anförda, varför icke i detta
likaväl som i övriga fall ersättningen skulle kunna utgå i form av direkta kontanta
anslag. Att den av kommittén i förevarande fall förordade ersättningsformen skulle
vara ägnad att medföra någon större stabilitet i avseende å ersättningsfrågans ordnande
än kontanta anslag, är ett antagande, som väl knappast kan stödjas på någon
hittills vunnen erfarenhet, och risken i sådant hänseende borde icke vara större
här än då vid reglering av städernas tolagsersättning vederlaget bestämdes i kontanta
anslag.»

Konungens befallning skavande i Blekinge län har emot kommitténs förslag i
fråga om ersättningen för kommunandelen intet att erinra, då med kommunernas
utveckling och behov av lärarekrafter jämväl statens bidrag ökas.

Konungens befallning sb avande i Kristianstads län framhåller, »att rusdryckshanteringens
vara eller icke vara är beroende å ena sidan av statsmakternas medgivande
och å andra sidan av befolkningens rusdryckskonsumtion. Med den alltmera
spridda upplysningen i alkoholspörsmålet har under de tre sista decennierna en avsevärd
del av den vuxna befolkningen vunnits för icke blott restriktioner i rusdryckskonsumtionen
utan ock abstinens från densamma. Ju bättre insikt allmänheten
erhåller om den båtnad, som restriktioner och än mer abstinensen medför i synnerhet
i socialhygieniskt avseende, desto mera komma kraven om medverkan för vinnande
av båtnaden att ställas först på den befolkningen närmast liggande samfälligheten,
kommunen, och vidare på staten. En allra första åtgärd är helt naturligt att lösa
kommunernas ekonomiska beroende från rusdryckshanteringen, och i detta avseende
har kommittén anvisat en synnerligen lyckligt funnen utväg beträffande kommunandelen
av brännvinsförsäljningsmedlen genom sitt förslag om förhöjt statsbidrag
till avlönande av lärare vid folkskolor och småskolor. Vid årets riksdag väcktes
motion i sistnämnda syfte. Kravet på högre statsanslag till folkundervisningen
inom skoldistrikten förefinnes sålunda redan och lärer, oavsett frågan om rusdrycksmedlens
förändrade disposition, göra sig alltmera gällande, vadan kommitténs förslag
att redan nu giva kommunerna ett förhöjt statsbidrag till avlöning åt folk- och småskollärare
torde kunna få betraktas såsom ifrågaställd fullständig avskrivning av
kommunandelen.»

Konungens befallning skadande i Malmöhus län anför, att »man kan vid genomläsande
av förslaget i denna del icke värja sig för den uppfattningen, att kommit -

150

terade uteslutande haft uppmärksamheten riktad på att finna en önskad överensstämmelse
mellan beloppet av å ena sidan den ersättning, som av staten skulle givas,
och å den andra en utgiftspost, som passade häremot. Det kan emellertid icke
förnekas, att man i denna punkt skulle haft skäl önska ett mera direkt och
naturligt samband mellan den inkomst, varom här är fråga och de ändamål, vartill
samma inkomst skulle användas. Från mer än ett håll hava redan av olika anledningar
protester förnummits mot kommitténs förslag att på sätt som skett kombinera
folkskoleundervisningens krav med ändrade bestämmelser ifråga om rusdrycksmedlens
användning, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande kan för sin del icke
annat än finna det från olika synpunkter sett mindre tilltalande i en sådan lösning
av denna fråga. Även om man måste medgiva, att stor överensstämmelse
råder ifråga om det beräknade belopp, vartill den så kallade kommunandelen skulle
uppgå, och den merutgift som staten ifråga om skollärames avlöning skulle enligt
kommitterades förslag få vidkännas, så torde likväl böra beaktas, att denna överensstämmelse,
om än för det närvarande förefintlig, i framtiden kan väsentligen rubbas
samt att man genom förslaget i denna del skulle komma att uppgiva den av kommitterade
med rätta framhållna princip, som alltid varit tillämpad på ifrågavarande
område, nämligen att folkskolan i första rummet är en kommunens angelägenhet och
att dess krav också böra främst genom kommunen själv tillgodoses. Om betänkligheter
sålunda kunna göras mot det framlagda förslaget att en gång för alla lösa
frågan om kommunandelens ersättande med ett övertagande från statens sida av en
viss kommunal utgift, så torde ingen annan utväg stå öppen än att åtminstone tills
vidare låta kommunandelen av försäljningsmedlen såsom hittills fördelas mellan
rikets samtliga primärkommuner att efter deras eget gottfinnande användas till
täckande av förefintliga kommunala behov.»

Konungens befallningshavande i Värmlands län anser, att ett överflyttande på
statsverket av ökade bidrag till folkskoleundervisningen synes innebära en för
kommunerna fullt tillräcklig gottgörelse för den del av brännvinsmedlen, varom här
är fråga.

Konungens befallningshavande i Västmanlands län anför, att »man med ett visst
berättigande kan härvidlag peka på de hastigt växande större städernas av humanitära
skäl ådagalagda frikostighet mot folkskollärarne, vilken icke torde i regel äga
sin motsvarighet i flertalet landskommuner. Följden blir då tydligen den, att dessa
senare faktiskt få av statsmedel uppbära 9 ]0 av folkskollärarnes avlöning, varemot
gottgörelsen till de ifrågavarande städerna icke tillnärmelsevis hinner upp till motsvarande
siffra. Med tanken fästad på att folkmängden hittills tjänat som fördelningsgrund
lärer man svårligen kunna förneka, att rättvisa och billighet bliva
lidande genom det nya förslaget.»

Konungens b ef ältning skavande i Västerbottens län anför, att då av den
lämnade utredningen synes framgå, att den form av ersättning, som kommittén
föreslagit beträffande »den del av brännvinsmedlen, som fördelas mellan landets
samtliga kommuner efter folkmängden, skulle bereda kommunerna i allmänhet inom
länet lika stora fördelar som dem de hämta av dem i sådant avseende nu tillkommande
andelar, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande emot förslaget härutinnan
ingenting annat att erinra, än att, såsom en reservant också påpekat, bestämmelsen
om denna ersättning i form av viss höjning av statens bidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor och småskolor, bör på något mera stadigvarande sätt sammanbindas
med beslutet om brännvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket.»

151

Landstinget i Jönköpings län anser ersättningen till kommunerna för de andelar
av rusdrycksmedlen, som nu utgå efter invånareantal, böra utgå under annan form
än såsom förhöjt bidrag till ersättning åt lärare vid folk- och småskolor.

Landstinget i Kronobergs lån »kan ej gilla, att landskommunerna skulle få
sina andelar av brännvinsmedlen i form av löneunderstöd från staten till folkskolan,
uppgående till det höga beloppet av 0/10 av resp. löner. Först och främst anser
landstinget, att sammankopplandet av en så omtvistad och av Riksdagen på sin tid
avvisad tanke, som att göra folkskollärarne till statens löntagare i stället för kommunernas,
lätt han komma hela frågan att falla. För fattigare och glest bebyggda
församlingar, varpå länet ej äger brist, skulle omskrivna förslag åtminstone för
närvarande medföra ekonomisk förlust.

Till sist anser landstinget, att här omskrivna åtgärd skulle drabba de olika
kommunerna inom länet ganska ojämnt. Av denna anledning anser landstinget, att
kommunerna såsom vederlag för försäljningsmedlens indragning till staten skulle erhålla
direkta statsanslag, som årligen till dem utbetalas, och icke ske under den
form, att staten åtager sig bestridande av här förut omnämnda lärarelöner. Till
grund för fördelningen av detta direkta vederlag till kommunerna bör läggas kommunernas
folkmängd.»

Landstinget i Malmöhus lån framhåller såsom sin mening, att den nuvarande
fördelningen mellan staten och kommunen av avlöningen till folkskollärarna icke
bör rubbas och »att kommunernas ifrågavarande inkomstmedel rättvisligen icke böra
avlösas annorledes än mot full ersättning i penningar med belopp, motsvarande
samma inkomst.»

Landstinget i Skaraborgs län »påvisar, att det för landskommunerna i synnerhet
skulle bliva av stor betydelse, ifall ersättningen till dem tillsammans finge utgå
med ett på förhand fixerat belopp att årligen fördelas mellan kommunerna efter folkmängden
och icke såsom kommittén föreslagit genom ökning av statsbidraget till
folkskollärares och småskollärares avlöning.»

Landstinget i Västmanlands lån. Då ersättningsbeloppet för kommunandelen
endast med c:a 100,000 kronor skiljer sig från det belopp av brännvinsförsäljningsmedel,
som under år 1911 utdelades och det dessutom kan anses otvivelaktigt,
att ett ökat statsbidrag till folkskollärarnes avlöning i framtiden kommer
att ställa sig ekonomiskt fördelaktigare för åtminstone ett flertal kommuner än den
ökning av brännvinsmedlen, som enligt nu gällande författning skulle tillfalla kommunerna,
anser landstinget att för lantkommunernas del intet är att mot betänkandet
erinra.

Magistraten och stadsfullmäktige i Falköping. Efter att ha påvisat, att den
Falköping tillkommande ersättningen rörande kommunandelen enligt kommitténs
förslag skulle bliva avsevärt lägre, anföra magistraten och stadsfullmäktige, att det
är högst sannolikt, att den enligt nuvarande bestämmelser utgående kommunandelen
under de närmaste åren skall växa. Kommitténs förslag är därför i denna del
mindre fördelaktigt för samhället. Kommitténs förslag i detta avseende förtjänar
efter stadsfullmäktiges och magistratens förmenande »synnerlig uppmärksamhet, enär
ett dylikt beslut säkerligen skulle medföra en särskilt i vissa landskommuner välbehövlig
ökning av lärarekrafterna. Det kan dock ifrågasättas, huruvida förslaget
innebär den bästa möjliga lösning; ofta har isynnerhet under den senare tiden med
tilltagande styrka framhållits, att vi behöva två- eller treåriga fortsättningsskolor
för den ungdom, som lämnar folkskolan, och att denna fortsatta undervisning bör

bliva obligatorisk för alla dem under 16 år, som icke åtnjuta annan därmed likvärdig.
» — — —» Folkskolan liar stadigt gått framåt och skall utan tvivel fortfara
att så göra utan den av kommittén föreslagna åtgärden, även om denna skulle
påskynda utvecklingen, men frågan om inrättande av obligatoriska fortsättningsskolor
tiar under många år huvudsakligen på grund av brist på medel förgäves väntat på
sin lösning och skulle kunna antagas rycka denna ett betydande steg närmare, om
man för ändamålet kunde årligen förfoga över ett belopp av nära 4 miljoner kronor.»

Magistraten och stadsfullmäktige i Örebro anse, att staten borde åtaga sig
att betala hela begynnelselönen och ej blott 9 j0. Visserligen har kommittén till
stöd för sitt förslag anfört, att kommunen icke bör helt och hållet befrias från
deltagandet i kostnaden för lärarnes avlöning, enär man borde fasthålla vid principen
att folkskolan är i första rummet en kommunens angelägenhet. »Denna princip
torde emellertid ingalunda frångås även om staten åtoge sig hela den lagstadgade
begynnelselönen, ty åtminstone städerna, särskilt de större, ålägga sig så betydande
kostnader för folkskoleväsendet utöver de lagstadgade lönerna, dels i form av
väsentligen högre löner, dels genom kostsamma skolhusbyggen m. m., att den
ifrågavarande tiondedelens fortsätta, utgående från städerna i nämnda avseende näppeligen
äger den betydelse, som i betänkandet framhållits. Däremot om man fästhåller
vid grundsatsen, att fullt vederlag bör givas för indragningen av brännvinsmedlen,
— — — synes man från städernas sida med skäl kunna framställa krav
på att staten åtager sig att svara för hela den lagstadgade begynnelselönen.»

Magistraten och stadsfullmäktige i Sala anföra, att ingen anledning till anmärkning
mot förslaget tinnes, då enligt de av kommittén gjorda utredningar städerna
därigenom skulle få en mot dess andel i vinstmedlen ungefär svarande minskning i
utgifterna för folkskoleväsendet.

Magistraten och stadsfullmäktige i Gävle ansluta sig i huvudsak till kommitténs
förslag beträffande formerna för vederlaget, då särskilda svårigheter ansetts
för närvarande möta för att låta ersättningen i sin helhet utgå på det sättet, att
staten i stället för kontant vederlag övertager någon kommunen eller övriga institutioner
åliggande utgift.

I fråga om den del av ersättningen, vilken skulle komma att utgå i form
av förhöjt bidrag till skollärarnes avlöning, hade det dock varit önskligt, om denna
kunnat bättre anpassas efter kommunernas verkliga utgifter till ifrågavarande löner.

Magistraten och stadsfullmäktige i Söderhamn hava icke något att emot kommitténs
förslag i detta avseende erinra, ehuru inkomsterna av brännvinsförsäljningen
årligen ökas i större proportion än löneförhöjningarna till folk- och småskollärame.

Stadsfullmäktige i Linköping anföra, att vederlaget skulle för år 1912 ha
understigit beloppet av stadens ifrågavarande andel av brännvinsförsäljningsmedlen
med mer än 25 procent av samma andel och för kommande år antagligen ännu
mera, varför vederlaget för denna del av brännvinsmedlen enligt stadsfullmäktiges
åsikt borde utgå med minst hela begynnelselönen i stället för 90 procent av densamma,
därest staden skall erhålla full ersättning.

Stadsfullmäktige i Lund tillstyrka kommitténs förslag med de av hr Hegardt
reservationsvis gjorda jämkningarna, dock med den ändringen, att den del av rusdrycksmedlen,
som enligt kommitterades förslag skulle användas för bestridande
av vissa delar av kostnaden för folkundervisningsväsendet, måtte till kommunerna
överlåtas att av dem för kommunala utgifter fritt användas, vilken lösning av
frågan icke skulle möta hinder från Lunds stads sida.

153

Stadsfullmäktige i Borås ha intet att erinra mot kommitténs förslag, att ersättning
för den andel av nämnda brännvinsmedel, som nu fördelas till rikets alla
kommuner efter folkmängden, skall utgå genom på visst sätt förhöjt statsbidrag
till avlöning åt lärare vid folk- och småskolor.

Stadsfullmäktige i Ulricehamn. Ehuru stadsfullmäktige hålla före, att det av
kommitterade föreslagna sättet för gottgörelse åt kommunerna för kommunandelar
icke kommer att giva staden full ersättning för förlusten av samma medel, anse
stadsfullmäktige likväl, med hänsyn till svårigheten att finna något annat sätt för
gottgörandet och under förutsättning att full ersättning beredes staden för övriga
brännvinsmedel, att kommitténs förslag i ifrågavarande avseende bör godtagas.

Stadsfullmäktige i Västerås anföra, att Västerås stads andel av den så kallade
kommunandelen för de senaste åren raskt ökats, detta delvis beroende på minskningen
med 2 procent per år av städernas direkta inkomst från spritbolagen, och
beräkna stadsfullmäktige, att Västerås av den så kallade kommunandelen år
1920 skulle erhålla minst 25,000 kronor. Då stadsfullmäktige beräkna, att Västerås
som ersättning för kommunandelen kommer att erhålla c:a 10,500 kronor skulle
ersättningsbeloppet med nära 15,000 kronor understiga den beräknade kommunandelen
för 1920. »Visserligen framhåller kommittén, att statsbidraget till folkskolan
kommer att ökas med åren, men denna ökning kan givetvis icke motsvara
den starka ökningen av kommunandelen, och det kan vidare med skäl sättas ifråga,
huruvida ej staten under alla förhållanden komrne att åtaga sig ifrågavarande
ökning. Det vill sålunda synas, som skulle den så kallade kommunandelens ersättning
med höjt anslag till folkskolan ävenledes bliva ofördelaktigt för städerna och
särskilt för sådana, där folkmängden är i starkare tillväxt.»

Stadsfullmäktige i Köping. För den händelse lagstiftningen i ämnet skulle
komma att ske i enlighet med hrr Ekmans, Ericssons och Kvarnzelius’ reservation
synes rättvisa och billighet fordra, dels att statens bidrag för folkskollärarnes
löner hänför sig icke till de lagbestämda minimilönerna utan till de i verkligheten
utgående löneförmånernas storlek, dels att staten övertager utgifterna för städernas
rätts- och polisväsen samt för städernas lärarekår.

Magistraten i Sundsvall. Vidkommande den föreslagna ersättningen för de
genom kungl. statskontoret hittills till kommunerna utgående andelarna torde den
anmärkningen icke sakna fog, att ökningen av statsanslaget till folk- och småskollärares
avlöning är av större betydelse ju närmare lönerna och ålderstilläggen
ligga minimibeloppen. I samma mån en kommun som Sundsvall till följd av högre
levnadskostnader eller av annan anledning funnit sig böra höja lönerna och ålderstilläggen
över minimigränsen, minskas fördelen av det efter minimilönerna beräknade
statsanslaget. Det vill nu härav synas, som om det föreslagna sättet att
bereda kommunerna vederlag icke innebure full rättvisa.

Magistraten i Östersund anför, att den enligt förslaget ifrågasatta ökningen
av avlöningsbidraget från staten till lärare vid folk- och småskolor skall utfalla
mycket ojämnt för kommunerna och antagligen lända till större förmån för de
mindre kommunerna än för de större. Det vill därför synas magistraten vara att
föredraga, att detta statsbidrag får utgå i penningar och efter samma grunder som
den utdelning av brännvinsförsäljningsmedel, vilken bidraget avser att ersätta.

Kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Hässleholms köping kunna icke
annat än lämna fullt erkännande åt den väl funna formen för och anpassningen av
ersättningen för kommunandelen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga.

154

Municipalfullmäktige i Ljungby köping anse kommitterades förslag angående
ersättning för de till landskommunerna efter folkmängden utgående brännvinsförsäljningsmedlen
genom höjning av statsbidraget till avlöning åt lärarne vid folkoch
småskolor mycket lämpligt.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför ifråga om ersättning för den s. k.
kommunandelen, att denna form av ersättning är »relativt ogynnsam för åtskilliga
städer, vilkas starka befolkningstillväxt hittills medfört en ökning av den kommunandel,
vilken tillfaller dem enligt 1905 års förordning, varjämte tillkommer, att den
föreslagna förhöjningen av statsbidraget till skollärarnes avlöning har större värde
för mindre och glest befolkade kommuner, där lärjungeantalet per lärare och
avlöningsbeloppen äro lägre än uti städerna. Styrelsen förmenar, att en lämpligare
och med de verkliga förhållandena nfera överensstämmande beräkningsgrund än
den, vilken kommittén föreslagit, bör komma till användning vid bestämmandet
av det belopp, varmed staten bidrager till avlönande av lärarebefattningar vid folkskolorna.
»

155

D. Begränsning-en av statsverkets inkomster av rusdrycksmedlen
samt sättet för fonderingen av överskjutande rusdryeksmedel
och användningen av dessa medel.

Rusdrycksmedelskommitténs förslag under punkt 6 (sid. 131—132)
hava i överensstämmelse med hr Odelbergs reservation avstyrkts av
följande myndigheter:

Konungens befallningshavande i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Gottlands, Malmöhus, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands
län,

stadsfullmäktige i Ulricehamn samt

magistraterna i Falköping, Nora, Östersund och Skellefteå,

Förutom de myndigheter, som i sin helhet tillstyrkt de förslag, som
reservanterna hrr Ekman, Ericsson och Kvarnzelius avgivit, hava följande
myndigheter särskilt motiverat sin tillstyrkan av nämnda reservanters
förslag ifråga om begränsningen av de för statsverkets behov disponibla
rusdrycksmedelsinkomsterna:

Konungens befallningshavande i Kristianstads län samt,

magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand.

Ur de anförda motiveringarna må följande återgivas:

Konungens befallningshavande i Södermanlands län. Då rusdryckerna av flera
skäl torde få anses såsom synnerligen lämpliga skatteobjekt, synes det icke i och
för sig vara ägnat att påkalla åtgärd att göra det allmännas ekonomi oberoende av
den inkomst, varom nu är fråga. »Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande för
sin del icke anser totalförbudet möjligt att genomföra eller ens eftersträvansvärt
och därför icke har anledning att tillstyrka denna åtgärd, vars huvudsakliga ändamål
skulle vara att möjliggöra ett sådant förbud, måste det för Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande framstå som ett mera underordnat spörsmål, vad som icke desto
mindre till äventyrs bör göras för att åstadkomma statens frigörande från det
ekonomiska beroendet, varom nu är fråga, och Eders Kungl. Maj:ts befallnings -

156

havande håller till och med före, att i detta avseende lämpligen bör anstå med vidtagande
av någon som helst åtgärd, till dess man först genomfört och prövat verkningarna
av den ifrågasatta frigörelsen för kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen.
»

Konungens befullningshavande i Jönköpings län. Till fondbildning anser
Konungens befallningshavande icke böra avsättas någon del av brännvinstillverkningsskatten,
maltskatten och punschskatten, vilka hittills i sin helhet använts för statsregleringens
behov. Då för den händelse att genom brännvinsförsäljningsmedlens
tillväxt efter deras eventuella indragning till statsverket överskott uppstode, sedan
alla ersättningar till följd av indragningen och vederlag för nedlagda utskänkningsrättigheter
samt av Riksdagen beslutade utgifter till främjande av nykterhet och
motarbetande av dryckenskapens följder blivit betalda, synes sådant överskott böra
komma ifråga att avsättas till en fond. Skulle möjligen framdeles rusdrycksförbud
bliva beslutet, kommer naturligtvis hela denna fråga i ett förändrat läge.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län. Liksom reservanternas förslag
ifråga om ersättning till städerna »icke synes lätt att förlika med vad rättvisa och
billighet hittills ansetts kräva, är ur statsfinansiell synpunkt deras avvecklingsplan
ifråga om statens beroende av rusdrycksmedlen säkerligen icke mindre ägnad att
väcka betänkligheter.» Gent emot reservanternas resonemang ifråga om riksstatens
ökning och möjligheten av en successiv avveckling erinrar Konungens befallningshavande,
att »oavsett om den av reservanterna avsedda fullständiga avskrivningen
av statens inkomster från rusdryckshanteringen försiggår efter den ena eller den andra
av de linjer reservanterna anvisat, skulle den dock, när den vore fullt genomförd,
komma att medföra en minskning på riksstatens inkomstsida, som — — — kunde
antagas uppgå till 28 miljoner kronor. Samtidigt med att denna minskning på inkomstsidan
inträtt, skulle på utgiftssidan icke allenast den så att säga normala ökningen
hava fortgått, utan jämväl vissa av reservanterna likaväl som av kommittémajoriteten
föreslagna vederlag av bestående natur hava avsevärt ökat slutsiffran. Till en början
skulle ju till landsting och hushållningssällskap årligen utgå ett sammanlagt belopp
av 4,300,000 kronor. Vidare skulle det ökade statsbidraget till folkskollärares och
småskollärares avlöning, beräknat redan från början till 3,900,000 kronor, vid den
tiden hava stigit till avsevärt högre belopp. Kommittén beräknar, att beloppet redan
före år 1921 skulle hava stigit med åtminstone 900,000 kronor. Vidare framhålla
icke minst reservanterna sannolikheten av att anslaget till främjande av nykterhet
och motarbetande av dryckenskapens följder kommer att inom en snar framtid icke
obetydligt ökas, och lika sannolikt torde vara, att ett sådant anslag komme att
visa sig behövligt ännu lång tid efter ett eventuellt rusdrycksförbuds genomförande.
Förbises böra icke heller i detta sammanhang de krav, som kunna motses för genomförande
av socialpolitiska åtgärder av mera betydande omfattning och därvid särskilt
en allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Slutligen lärer även böra räknas med den ökning å budgetens utgiftssida, som kan
föranledas därav, att staten i större eller mindre omfattning övertager ytterligare
utgifter, som nu tynga kommunerna. Reservanterna hava exempelvis, såsom ovan
i annat sammanhang erinrats, framhållit möjligheten av att staten kunde komma
att övertaga utgifter, som nu åligga städerna. Till motvägande ej mindre av den
minskning i statsinkomst, som komme att inträda vid statens frigörande från beroendet
av rusdrycksmedlen, än även av den ökning i statens utgifter, som i följd av frigörandet
eller utan sammanhang därmed men dock i varje fall samtidigt måste motses, kunna

157

reservanterna icke, lika litet som kommittémajoriteten, sägas hava givit anvisning på
något annat eller mera än ränteavkastningen av den ifrågasatta fonden av reserverade
rusdrycksmedel jämte den minskning i vissa statsutgifter, såsom för fångvården,
vilken torde inträda efter införande av ett allmänt rusdrycksförbud. Man lärer dock
knappast kunna för sig dölja, att dessa poster icke kunde komma att väga särdeles
tungt i vågskålen. Erinrar man sig därjämte obenägenheten inom breda befolkningslager
för ytterligare utsträckning av den indirekta statsbeskattningen, oavsett att
genom den nu ifrågasatta reformen väsentliga skatteobjekt skulle försvinna samt
huru avsevärt staten under det senaste årtiondet icke mindre genom ökad stämpelskatt
än genom inkomst- och förmögenhetsskatt anlitat de skattereserver, som förut
voro till finnandes å den direkta beskattningens område, torde man väl näppeligen
böra känna sig tillfredsställd vare sig med en erinran om den snabba utveckling och
de täta förändringar vår skattelagstiftning är underkastad, eller med en hänvisning
till de andra, icke närmare antydda inkomstkällor, som möjligen kunde stå till buds
vid den tidpunkt, då ett allmänt rusdrycksförbud skulle börja tillämpas.»

Med hänsyn till det anförda kan därför Konungens befallningshavande icke
finna amiat än att, »därest åtgärder nu skola vidtagas i det syfte kommitténs uppdrag
avsett, dessa måste begränsas inom den ram kommittémajoritetens förslag
angiver. Det lider väl heller icke något tvivel, att icke nykterhetens intresse skulle
avsevärt tillgoses därmed att kommuners och lokala korporationers intressen bleve
i allt väsentligt oavhängiga av rusdryckshanteringen. De förhandlingar, som inom
riksdagen föregingo avlåtandet av 1909 års riksdags skrivelse i ämnet, icke mindre
än samma skrivelses formulering, torde väl ock otvetydigt giva vid handen, att
åtminstone 1909 års riksdag icke förutsatte möjligheten under närvarande förhållanden
eller under en nu överskådlig framtid av det allmännas fullständiga frigörande från
beroendet av rusdrycksmedlen.»

Konungens befallningshavande i Kristianstads län anför till motivering följande:
I valet mellan kommitténs och reservanternas förslag i nu ifrågavarande avseende
anser sig Konungens befallningshavande böra förorda reservanternas, enär detta enligt
Konungens befallningshavandes förmenande avfattats med större hänsyn till en möjlig
frigörelse för staten från dess ekonomiska beroende av rusdryckshanteringen. Den
begynnande maximisiffran anser Konungens befallningshavande i alla fall böra bestämmas
i närmaste förhållande till medeltalet av rusdrycksmedelsinkomsten, beräknad
i anslutning till vad beträffande försäljningsmedlen framhållits för 5-årsperioden
1908—1912.

Konungens befallningshavande i Malmöhus lån anför i fråga om statens frigörande,
att det är uppenbart, »att ett fullständigt frigörande för statens vidkommande
icke är tänkbart under den förutsättning, som av kommitterade tagits för given och
som i betänkandet formuleras så, att tillverkningen av alkoholhaltiga drycker kommer
att fortfara här i landet och att staten såsom hittills borde få åtnjuta de ekonomiska
fördelarna härav. Kommitterade anse sig emellertid genom den åsyftade begränsningen
hava åtminstone i någon mån minskat statens framtida beroende av rusdryckshanteringen,
och på samma gång genom förslaget om överförande av viss del av
brännvinsförsäljningsmedlen till en särskild fond sökt åstadkomma — — — bättre
möjligheter för fullföljande av uppgifter, vilka i främsta rummet förutsätta en ekonomisk
reglering av nykterhetslagstiftningen.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande kan icke finna de synpunkter avgörande,
som varit för kommittén bestämmande i nu förevarande hänseende. Med den förut -

158

sättning, som legat till grund för kommittébetänkandet i dess helhet, nämligen att
tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker alltjämt komma att existera
såsom en tillåten verksamhet, av vilken staten upptager skatt, blir uppgiften att
ekonomiskt frigöra staten från därav härflytande inkomster mer eller mindre olöslig,
så snart man icke, vilket vore en orimlighet, ansåge sig kunna och böra reservera
samtliga rusdrycksmedel för framtida, ännu obestämda ändamål. Den del av rusdrycksinkomsterna,
vilken enligt kommittémajoritetens såväl som de tre förutnämnda reservanternas
förslag skulle undantagas från den allmänna statsregleringen och fonderas,
komme i varje hänseende att bliva så relativt obetydlig i jämförelse med totalsumman
av de inkomster av detta slag, vilka årligen skulle få användas för statens behov,
att det vid sådant förhållande icke kunde vara tal om ett verkligt frigörande för
statens räkning. Man har för övrigt icke rätt att förutsätta, det staten skulle underlåta
någon åtgärd, vilken vore ägnad att på bästa sätt ordna rusdrycksförsäljningen
med hänsyn till sedlighetens och ordningens krav, även om staten såsom hittills
vore fri från speciella inskränkande bestämmelser ifråga om dessa medels användning.
Då kommitterade i övrigt icke så vitt av betänkandet framgår framlagt övertygande
skäl vare sig för behövligheten av en inskränkning i antydd riktning, ej heller
för nödvändigheten att genom särskild förbildning åstadkomma medel för speciella
statsändamål, finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande av nu anförda och
på de av kommitténs ordförande i dennes reservation i övrigt framhållna skäl böra
i underdånighet avstyrka vad förslaget innehåller i sist berörda hänseende.»

Konungens befallningshavande i Örebro län kan icke biträda kommitténs förslag
härutinnan, då kommitterade icke synas i sitt betänkande kunnat anföra fullgiltiga
skäl för en fondavsättning. Det torde förtjäna att med styrka framhållas, att
kommitterade icke ens aktat skäligt avgiva något förslag, vartill den år efter år
växande fonden skulle användas, utan inskränkt sig till att hemställa, att Kungl.
Maj:t och Riksdagen skulle gemensamt besluta över fondens användning. Konungens
befallningshavande ansluter sig till de uttalade erinringar, som anförts av hr Odelberg
i hans reservation och anser sig därjämte böra framhålla, att då det icke gärna
kan tänkas, att allmänt spritdrycksförbud skulle på en gång genomföras utan en
längre övergångstid fastställas, en dylik fondering icke rimligen bör beslutas, förrän
Kungl. Maj:t och Riksdagen funnit nödigt att pålägga svenska folket förbud att tillverka
och förtära alkoholhaltiga drycker. Skulle emellertid Kungl. Maj:t och Riksdagen
icke besluta ett dylikt förbud skulle eu fondering icke vara till någon nytta utan
därigenom allenast ålagts svenska folket större skattepålagor, än som varit erforderliga.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län ansluter sig till hr Odelbergs
reservation. Förhållandena kunna nämligen bliva sådana, att det överskott, som av
kommittén föreslagits skola fonderas, skulle kunna behöva tagas i anspråk för andra
synnerligen viktiga statsangelägenheter, och det vore i sådant fall olämpligt, att
Riksdagen redan vore bunden rörande dessa medels disponerande. För den händelse
någon del av medlen anses böra fonderas utan visst angivet ändamål synes det böra
ankomma på Riksdagens omprövning varje särskilt år att bestämma huru mycket
av medlen som skola på detta sätt disponeras.

Konungens befallningshavande i Jämtlands lön, som anser resultaten aAr den
inom nykterhetskommittén pågående utredningen böra avvaktas, innan man besluter
sig för en mera omfattande fondering av statens inkomster av rusdrycksmedlen, har
i huvudsak intet att erinra mot kommitténs förslag ifråga om begränsningen av
statens beroende av dessa medel. Därest genom fastställande av en annan beräknings -

159

grund, på sätt Konungens befallningshavande förordat för de till kommuner och
andra korporationer utgående årliga ersättningsbeloppen, dessa komma att höjas,
torde dock möjligen däri ligga ett skäl att något sänka den ovan angivna, för den
årliga statsregleringen tillgängliga summan.

Stadsfullmäktige i Falkenberg ifrågasätta, huruvida icke även den del av brännvinsmedlen,
som skulle få disponeras för statsregleringsändamål, borde underkastas
bestämmelserna om successiv minskning, exempelvis med 1 miljon kronor årligen.
En sådan åtgärd skulle tillförsäkra även staten en småningom inträdande fullständig
frigörelse och betrygga den i kommittéförslaget förordade fondbildningen. Beträffande
fondens användning torde böra bestämmas, att densamma finge tagas i bruk först
sedan totalförbudet trätt i kraft..

Stadsfullmäktige i Amål anföra ifråga om den av kommittén föreslagna
maximibegränsningen av statsverkets inkomster av rusdrycksmedlen, att då nämnda
medel i enstaka år visa underskott, städer, landsting och hushållningssällskap erhålla
proportionellt mindre bidrag, att om underskott inträffa å medeltalet av nämnda
medel för tre på varandra följande år begränsningssiffran därefter sättes till 2 miljoner
kronor lägre än samma medeltal, varvid bidragen till städer, landsting och hushållningssällskap
i motsvarande grad minskas, och att för varje gång underskott
sedermera inträffade skulle på enahanda sätt förfaras.

Stadsfullmäktige i Sundsvall. Den anmärkningen saknar icke fog för sig
att kommitterade ifråga om frigörandet från ekonomiskt beroende av rusdryckshanteringen
kommit till ett föga nämnvärt resultat, särskilt ifråga om statens. frigörande,
vilket kan betecknas så gott som intet. Genom kommitterades förslag skulle
nämligen statsintresset av rusdrycksrörelsen åtminstone vara fixerat med ett begränsat
belopp, men då detta belopp utgör icke mindre än närmare 41 miljoner
kronor, och då de särskilda behov, som genom fonderade överskottsmedel skulle
enligt gemensamt beslut av statsmakterna kunna fyllas, kunna vara av den pressanta
beskaffenhet, att de i brist på fonderade brännvinsmedel hava måst fyllas på annat
sätt, torde inses, att det förmenta begränsandet av statsintressets ekonomiska beroende
av rusdrycksrörelsen är så gott som intet och i verkligheten endast skenbart.

Magistraten i Nora anser i fråga om kommitténs förslag om inrättande av
en särskild fond, att detta förslag är oupplösligen förbundet med den under utredning
varande frågan om ett efter viss övergångstid inträdande allmänt rusdrycksförbud.
Skulle förslag om allmänt rusdrycksförbud framläggas, torde därvid befinnas
fogade förslag om fondering och dylikt i långt större utsträckning än i nu
föreliggande betänkande föreslagits, och skulle åter allmänt rusdrycksförbud befinnas
ogenomförbart torde det icke kunna anses förenligt med en sund statshushållning
att för obestämda ändamål avsätta belopp, under det nya skattekällor måste uppsökas
till bestridande av statens nödvändiga utgifter.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling. »Ifråga om alkoholinkomsternas
förhållande till statsregleringen har kommittén utgått från att ett fullständigt
frigörande av statens ekonomiska beroende av rusdrycksmedlen ej är behövligt
eller ens låter sig göra. Såsom framgår av dess ovan angivna principiella ståndpunkt,
kan representantförsamlingen icke dela denna uppfattning och finner förty det
av kommittén i nu berörda avseende framställda förslaget icke vara tillfredsställande.
Visserligen vinnes med en fixering av den summa rusdrycksmedelsinkomster, som få
användas till statsregleringsändamål, att statens beroende av dessa medel icke för
framtiden komme att ökas såsom det hittills varit fallet, men däremot åsidosättas

160

otvivelaktigt de synpunkter, som efter representantförsamlingens mening böra vara
bestämmande för statens ekonomiska frigörande ifråga om dessa medel. Efter kommitterades
förslag beredes nämligen icke en sådan möjlighet, som i Riksdagens skrivelse
avsågs, för vidtagande av reformer, som syfta till en varaktig och betydande
minskning av rusdrycksförbrukningen. Ännu mindre undanröjas därmed de ekonomiska
hindren för genomförande av det efter församlingens uppfattning oundgängliga
totala rusdrycksförbudet. För vinnande av dessa nu angivna syftemål torde det
därför vara erforderligt, att maximigränsen för statens beroende sättes ej obetydligt
lägre än vad som föreslagits, och att en fortsatt avskrivning bestämt tryggas, så
att i en framtid statens oberoende av rusdrycksmedlen bliver fullt genomförd. I
överensstämmelse med denna tankegång hava hr Ekman in. fl. utarbetat sitt
ovan omnämnda förslag. Härigenom möjliggöres statens frigörande från beroendet
av de ifrågavarande inkomsterna i betydligt högre grad än enligt kommittémajoritetens
förslag. Så till vida är reservanternas förslag ett steg i rätt riktning. Även
enligt detta skulle dock staten bliva beroende av alkoholinkomsterna; åtminstone
skulle säkerligen yrkandet på förbud fortfarande möta principiellt samma motstånd
som nu ur statsfinansiell synpunkt. Det är således nödvändigt att utfinna ett sätt
att göra staten verkligt oberoende. De tre förbudsvänliga reservanterna hava också
själva i sin motivering påpekat en utväg. Utvägen är densamma som de föreslagit
rörande stadskommunernas successiva frigörelse, nämligen en årlig minskning med
ett belopp, som för varje gång ej vore större än att statens budget kunde tåla
minskningen; den årliga minskningens storlek upptaga de till 1/20 av de alkoholinkomster,
som skulle vara tillgängliga för statsregleringen, eller, om dessa beräknas
till 37 miljoner, till 1,850,000 kronor. Dessa belopp skulle årligen läggas till en
sådan fond som förut omnämnts, och skulle denna ej få användas för den vanliga
statsregleringen utan endast antingen till sådana behov, som förekomme en gång för
alla och icke återkomme med fortfarande krav på statens regelbundna anslag, eller
ock till sådana, som otvivelaktigt vore av den beskaffenhet, att de vid ett effektivt
rusdrycksförbud definitivt upphörde. Genom en sådan successiv utgallring av rusdrycksmedlen
från statsbudgeten skulle denna slutligen helt och hållet bliva oberoende
av dessa medel. Att staten, till och med om icke nya inkomstkällor, som
direkt ersatte den årliga minskningen, skulle omedelbart kunna anvisas, det oaktat
skulle kunna ordna sin årsbudget, det hava redan reservanterna påvisat genom sin
erinran om statsinkomsternas permanenta stegring — under tioårsperioden 1901—1910
med i medeltal 10 miljoner kronor årligen, alltså ett belopp som är mer än 5 gånger
så stort som den beräknade årliga minskningen av statens för sin budget tillgängliga
alkoholinkomster. Visserligen är det klart, att denna stegring motsvaras av
ökade utgifter, men svårigheten för staten med dess redan nu till över 200 miljoner
kronor uppgående budgetsummor att reglera en på förhand känd minskning av 1,850,000
kronor per år torde icke kunna bli större än motsvarande svårighet för stadskommunerna
att inrätta sig efter den successiva minskningen av deras brännvinsmedel,
en minskning som ju redan är lagfäst för perioden 1915—1921 och som de tre ovannämnda
reservanterna vilja utsträcka även till de följande åren, till dess år 1936
dessa inkomster skulle fullständigt upphöra. Representantförsamlingen vill därför i
konsekvens med reservanternas förslag rörande dessa sistnämnda medel förorda enahanda
förfarande även med de för statsregleringen tillgängliga alkoholinkomsterna.

Vad slutligen beträffar användningen av den särskilda fond, till vilken de från
statsregleringen undantagna penningmedlen skulle inflyta, delar representantförsam -

161

lingen reservanternas mening, att den i främsta rummet borde användas till »ekonomisk
reglering av rusdryckshanteringen». Dock torde detta uttryck i sin allmänna
formulering vara mindre lyckligt valt, enär det kan i sig innesluta möjligheter att
ställa staten i nytt beroende av alkoholintresset. En förändrad formulering av
reservanternas förslag till förordning rörande fonden är därför önskvärd och torde
den lämpligaste vara: ’I främsta rummet till de tillfälliga behov, som uppstå vid
en för permanent förbuds inträdande nödvändig ekonomisk avveckling av rusdryckshanteringen’.
Representantförsamlingen vill emellertid häri ingalunda inlägga den
betydelsen, att alkoholhanteringens intressenter skulle erhålla någon ersättning för
nedläggande — efter lämplig övergångstid — av en rörelse, som staten funnit för
nationen skadlig.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

1 sand.

Bilaga.

162

E. Förslagen till ändrad lydelse av 15, 21, 24 och 25 §§ i brännvinsförsäljningsförordningen
jämte övergångsstadganden.

I den av hr Östberg avgivna reservation hava följande myndigheter
instämt, nämligen

överståthållareämbetet samt Konungens befallningshavande i Stockholms,
Kronobergs, Gottlands, Blekinge, Västerbottens och Norrbottens län,

landstinget i Gottlands län,

magistraten och stadsfullmäktige i Strömstad, Falköping, Arboga,
Örnsköldsvik och Umeå,

magistraten i Uppsala och Hudiksvall,

stadsfullmäktige i Norrköping, Visby, Göteborg, Borås och Karlstad
samt

stadsstyrelsen i Tidaholm.

Särskilda yttranden rörande kommitténs författningsförslag hava
vidare avgivits av:

Konungens befallningshavande i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län,
landstinget i Malmöhus län,
magistraten och stadsfullmäktige i Gävle,
stadsfullmäktige i Stockholm,
magistraten i Skövde, samt
styrelsen för Svenska stadsförbundet.

Slutligen har magistraten i Göteborg uttalat sig mot hr Östbergs
reservation.

Överståthållareämbetet framhåller till en början, att överståthållareämbetet
delar stadsfullmäktiges uppfattning rörande stadens rätt till andel i sådana vinstmedel,
som vid en ny förordnings ikraftträdande kunna innehavas av det förutvarande
brännvinsbolaget.

Ifråga om förslagets detaljbestämmelser i övrigt anför överståthållareämbetet
följande:

163

För detaljhandel med brännvin bildat bolag skall enligt förslaget stå under
kontroll av två olika statsmyndigheter, kontrollstyrelsen och vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshavande, och överståthållareämbetet anser att »det kan ifrågasättas,
om denna uppdelning på två särskilda myndigheter av tillsynen över bolagen, är i
allo lycklig. Tillräcklig garanti mot förhastade eller opåkallade inköp av fastighet
torde vinnas, om vidtagandet av sådan åtgärd göres beroende av den ena myndighetens
medgivande, och att Kungl. Maj:ts befallningshavande med dess större lokalkännedom
skall vara mest lämpad till prövning härav anser överståthållareämbetet
antagligt. Tvivelaktigt synes även om kontrollstyrelsen kan äga större förutsättning
än Kungl. Maj:ts befallningshavande för handläggning av frågan om ansvarsfrihet
åt bolagen. Det enda skäl, som anförts för en förändring i detta avseende,
eller att frågor om ansvarsfrihet må kunna behandlas efter enhetliga grunder, synes
med hänsyn till den mångfald av olikartade spörsmål, som kunna uppstå vid ett
dylikt ärende, vara tämligen intetsägande. Däremot synes Kungl. Maj:ts befallningshavandes
kännedom om de lokala förhållandena, beskaffenheten av denna myndighets
verksamhet i allmänhet och därmed vunnen erfarenhet även i dess dechargefrågor
kunna vara av betydelse. Den åt Kungl. Maj:ts befallningshavande såväl som
åt kontrollstyrelsen givna rätten att meddela föreskrifter för bolaget torde, om hos
de båda myndigheterna komma att göra sig gällande olika uppfattningar om lämpligaste
sättet att handhava bolagets angelägenheter, lätt kunna giva anledning till
förvirring».

Konungens befallningshavande i Uppsala län anser, att bestämmelser böra
meddelas därom, att innan staten inträder i den rätt kommunerna äga i avseende
å bolags tillgångar och skulder, av bolag fonderade medel fördelas enligt nu
gällande bestämmelser om fördelning av bolags vinst.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län anser, att 15 § 3 mom.
brännvinsförsäljningsförordningen ifråga om tillvägagångssättet för bolag, som vilja
inköpa fastighet eller inom redan förvärvad fastighet vidtaga mera omfattande
förändringar, bör erhålla sådan avfattning, att detta tillvägagångssätt blir tydligen
anvisat.

Förslaget till förändrad lydelse av 21 § anser Konungens befallningshavande
böra fullständigas med stadgande, huruvida insättning å statsverkets ersättning å
giroräkning i riksbanken skall ske för statskontoret eller för vederbörande länsstyrelse.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län anser sådan ändring av kommitténs
förslag till ändrad lydelse av 15 § mom. 3 av brännvinsförsäljningsförordningen
lämpligen böra äga rum, att endast endera, antingen kontrollstyrelsen eller
Konungens befallningshavande, behöver lämna tillstånd åt bolag till inköp av fastighet
eller utförande av större ändringsarbeten inom redan förvärvad fastighet. Mest
praktiskt torde väl vara, att denna rätt förbehålles Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande i Blekinge lån anser kommitténs förslag
beträffande ändrad lydelse av 15 § 3 mom. vara »överflödigt och opraktiskt. Kommitterade
anföra, att länsstyrelserna måste anses vara mera än kontrollstyrelsen
förtrogna med ortsförhållandena, och då detta påstående otvivelaktigt är riktigt,
torde också statens intresse bliva tillräckligt tillgodosett, om beslutanderätten i detta
hänseende lägges ensamt i vederbörande Kung! Maj:ts befallningshavandes hand,
varigenom en onödigt lång procedur också undvikes. Stadgandet i den form koinmitterade
i sitt förslag givit detsamma kan under alla förhållanden giva anledning

164

till tveksamhet, och den anvisning, som kommitterade givit om förfarandet i detta
fall, torde om kommitterades förslag upphöjes till lag, enligt Eders Kung!. Maj:ts
befallningshavandes mening uttryckligen böra införas såsom lagbestämmelse.» Av
samma skäl, som nu anförts mot den föreslagna lydelsen av 8 mom., anser Konungens
befallningshavande ifråga om den föreslagna ändrade lydelsen av 8 mom. »såsom
en given förenkling, om beslutanderätten i detta fall jämväl tilldelades länsstyrelserna
och samma stadganden, som i nu gällande lag bibehållas beträffande kontrollstyrelsens
befogenhet, detta desto mera som förslaget fortfarande i 9 mom. bibehåller Kung!.
Maj:ts befallningshavandes befogenhet att meddela föreskrifter i anledning av framställning
från kontrollstyrelsen eller någon av de kommunala myndigheterna. På
sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda föreslagit, vilket är i överensstämmelse
med den av kommittéledamoten Östberg avgivna reservation mot kommittébetänkandet,
bleve en enda statsmyndighet den, som hade att meddela föreskrifter
i detta hänseende och möjligheten av kanske stridiga beslut i samma och liknande
avseenden utesluten».

Konungens befallningshavande i Kristianstads Icln. Mot de föreslagna förändringarna
i brännvinsförsäljningsförordningen har Konungens befallningshavande
icke något att erinra, för så vitt ändringarna varda supplerade med sådana föreskrifter
i skatteförordningarna, att brännvinsförsäljningsavgifter och försäljningsbolagens
årsvinst undantagas från taxeringen.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län erinra, att ehuru
kommittén, som ifrågasatt att för de personer, vilka skulle utgöra brännvinsbolags
styrelse, suppleanter skulle utses, icke i förslaget angivit den ordning, i vilken
dessa suppleanter skulle inträda, Konungens befallningshavande likväl anser lämpligt
att en föreskrift härutinnan meddelas.

Konungens befallningshavande i Örebro län har icke någon anmärkning att
framställa mot kommitténs förslag utom ifråga om den föreslagna ändringen
av 15 § 3 mom. av brännvinsförsäljningsförordningen. Efter Konungens befallningshavandes
mening är det såväl onödigt som olämpligt att kontrollstyrelsen och
Konungens befallninghavande skola vid sidan av varandra slutligt avgöra frågan,
att bolag icke må inköpa fastighet eller inom fastighet vidtaga mer omfattande
förändringar. Avgörandet bör lämnas åt kontrollstyrelsen, sedan Konungens befallningshavande
efter vederbörandes hörande avgivit sitt utlåtande.

Konungens befallningshavande i Västmanlands lån. »Enligt hittills gällande
lagstiftning hava landstinget, hushållningssällskapet och de kommuner, där sprithandelsbolag
existerat, haft ett synnerligen stort ekonomiskt och vad de sistnämnda
angår moraliskt intresse av det sätt, varpå sprithandeln skötts. Såsom en följd av

den nu ifrågasatta omläggningen av lagstiftningen — ----torde man vad angår

en kommun, där ett spritbolag har sin rörelse förlagd och där vinstintresset således
icke vidare komme att utöva någon hämsko på de rent sedliga önskemålen, kunna
på goda skäl antaga, att dessa önskemål i högre grad än förr skola göra sig gällande.
Vid sådant förhållande vill det synas, som om inflytande på bolagens förvaltningföljdriktigt
borde tillmätas i främsta rummet staten, eftersom avgifter och vinstmedel
skola enligt förslaget omedelbart levereras i statens kassor, och i det andra ortskommunen.
I enlighet härmed utesluter ock förslaget hushållningssällskapen från
berörda inflytande, varemot landstingen därvid bibehållits, enär de, såsom i motiven
yttras, bidraga till utgifter för fattigvård, sjukvård och ordningsväsen. Denna grund
för landstingets fortfarande inflytande i detta avseende synes Eders Kungl. Maj:ts

165

befallningshavande dock äga endast ett medelbart eller teoretiskt berättigande, under
det att praktiskt sett statens och det lokala ortsintresset böra få göra sig fullt
gällande^ ifråga om bolagens förvaltning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anser således, att ledamöterna i ett spritbolags styrelse, utom dem bolaget självt
utser, böra likasom revisorerna utses av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande å
statens vägnar samt av kommunalstyrelsen. Av samma skäl avstyrker Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande, att landstingets yttrande infordras i avseende på fråga
om ansvarsfrihet för spritbolag.

Slutligen finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, att dess egen och
kontrollstyrelsens ömsesidiga ställning till spritbolagen icke är fullt tillfredsställande
normerad i förslaget. Enligt detta skulle bägge myndigheterna äga att lämna bolaget
föreskrifter. Det skulle icke vara gagneligt om myndigheterna därvid röjde bristande
samstämmighet. Fördenskull håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande före,
att dess eget inflytande bör få göra sig gällande ifråga om styrelsens och revisionens
sammansättning ävensom att dess myndighet påkallas, därest i något fall tvångsmedel
skulle behöva mot ett bolag anlitas. De tekniska föreskrifterna däremot, vare sig
de betingas av revisionsberättelse eller inspektion eller eljest, torde lämpligen böra
meddelas av kontrollstyrelsen, vilken likaledes ensam bör vara beslutande i frågor
angående bolags nybyggnad eller väsentlig förändring av någon dess byggnad. Förslaget
härom i 15 § 3 mom. måste således Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande avstyrka,
allra helst som det icke i lagtexten utsagts, huru eller i vilken ordning ett
myndigheternas beslut i fråga om byggnadsarbete skulle åstadkommas. Den antydan
om proceduren därvidlag, vilken förekommer i motiven, äger såvitt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande kunnat finna intet stöd i lagtexten.»

Konungens befallningshavande i Västerbottens län kan icke förorda den ändring,
som kommittén föreslagit i 15 § 3 inom. av brännvinsförsäljningsförordningen i vad
angår inhämtandet av kontrollstyrelsens samtycke till däri omförmälda åtgärder.
Kommittén har visserligen angivit, hur den tänkt sig att bolag skulle gå till väga
vid inhämtandet av samtycke från såväl kontrollstyrelsen som Konungens befallningshavande,
men därom lämnar själva författningsförslaget ingen som helst upplysning.
Då Konungens befallningshavande onekligen måste anses mer än kontrollstyrelsen
förtrogen med ortsförhållandena synes det vara mindre lämpligt att
Konungens befallningshavandes bifall till åtgärder skulle för att bliva gällande efterföljas
av kontrollstyrelsens samtycke. I konsekvens härmed anser sig Konungens
befallningshavande böra biträda hr Östbergs reservation rörande kommitténs förslag
till ändring av 8 mom. i samma paragraf.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län är ense med kommittén
däruti, att den kontroll i avseende å brännvinsbolagens förvärv av fastighet in. m.,
som enligt nu gällande bestämmelser ankommer på vissa ekonomiskt intresserade,
bör, sedan detta intresse icke förefinnes, överflyttas på statsmyndighet. Däremot
är Konungens befallningshavande icke övertygad om lämpligheten av kommitterades
förslag att beslutanderätten i dylika frågor skulle tillkomma två statsmyndigheter.
Konungens befallningshavande ifrågasätter därför, huruvida icke den kontroll, som
här åsyftas, utan fara av olägenhet skulle kunna anförtros åt en av de nämnda
myndigheterna. På grund av den större kännedom om ortsförhållandena, Konungens
befallningshavande givetvis äga, finner Konungens befallningshavande för sin del
lämpligast, att befogenheten att pröva dessa lokala spörsmål inrymmes åt länsstyrelsen.

166

Landstinget i Gottlands län anser, att kontrollstyrelsen icke bör tillerkännas
någon bestämmanderätt ifråga om spritbolagens byggnader utan finner denna
bestämmanderätt uteslutande böra tillkomma Konungens befallningshavande.

Landstinget i Malmöhus län anför, att ifråga om den av kommittén föreslagna
ändrade sammansättningen av bolagens styrelser icke synes »vara annat att
erinra, än att det kan ifrågasättas, om icke städerna, som ha att bestrida samtliga
utgifter för fattigvård och ordningsväsen, kunna anses hava sådant intresse av dit
förlagda bolags förvaltning, att även åt dem borde tillerkännas rätt att öva inflytande
på sammansättningen av dessa bolags styrelser. Efter de föreslagna
ändringarna i brännvinsförsäljningsförordningen komme hinder visserligen icke att
uppstå för förordningens tillämpande på de nya förhållandena, men landstinget kan
dock icke underlåta att såsom sin åsikt uttala, att den föreslagna systemförändringen
sannolikt komme att visa sig vara av så genomgripande betydelse, att en
fullständig revision av det nuvarande bolagssystemet skulle befinnas vara av behovet
påkallad».

Magistraten och stadsfullmäktige i Strömstad göra allenast den erinringen mot
kommitténs förslag, att den befogenhet, som kommittén velat överflytta till kontrollstyrelseu
från landshövdingeämbetena, synes magistraten och stadsfullmäktige
böra fortfarande innehavas av de senare, vilkas företräde, grundat på största kännedom
om de lokala förhållandena, torde vara obestridligt och någon anledning till
förändring därför icke förefinnas.

Magistraten och stadsfullmäktige i Gävle yrka, att det måtte tillkomma kontrollstyrelsen
och icke Konungens befallningshavande att besluta om ansvarsfrihet
för brännvinsbolagen och att lämna dessa föreskrifter för deras förvaltning.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att det bolag, till vilket Stockholms
stad överlåtit brännvinsförsäljningen, under årens lopp fonderat en del vinstmedel
till ett sammanlagt belopp av 150,000 kronor. »Då enligt kommitténs förslag statsverket
skall med avseende å bolags tillgångar och skulder inträda i den rätt kommunerna
nu äga och således, om bolag upplöses, bekomma det överskott av bolagets
tillgångar, som kan uppstå, sedan bolagets samtliga skulder blivit guldna samt de
av delägarne tillskjutna medlen återbetalts, få stadsfullmäktige påyrka, att genom
lämplig övergångsbestämmelse fastslås stadens rätt att av bolags vinstmedel, sådana
de befinnas när en blivande ny förordning träder i kraft, utfå stadens andel enligt
föreskrifterna i 1905 års förordning.»

Stadsfullmäktige i Vishy finna vad hr Östberg i sin reservation anfört om det
i viss grad oegentliga däri, att spritbolagen komma under kontroll av två olika
statsmyndigheter, vara behjärtansvärt och anse sig särskilt böra uttala sig emot
att kontrollstyrelsen tillerkännes någon som helst bestämmanderätt ifråga om prövning
av brännvinsbolagens byggnadsfrågor.

Stadsfullmäktige i Falköping finna i likhet med vad hr Östberg i sin reservation
anfört, att kommitténs förslag ifråga om tillstånd för bolag att inköpa fastighet
m. m. icke är välbetänkt. Utom den anmärkning mot det, som kan hämtas från
Konungens befallningshavandes och kontrollstyrelsens ställning till varandra, må
erinras, att Konungens befallningshavande bör anses ha en mera ingående kännedom
om förhållandena på platsen än kontrollstyrelsen har, varför det skulle vara
för bolagen mindre önskligt, att en åtgärd, som den förra myndigheten funnit välgrundad,
av den senare myndigheten skulle komma att förbjudas. Av stor vikt är

167

också, att en längre tid skulle — kanske till mycken skada för arbetet - förflyta
mellan den första ansökan och det slutliga avgörandet.

Stadsfullmäktige instämma ock i hr Östberg reservation ifråga om att rätten
att besluta om ansvarsfrihet för bolagen skall tillkomma Konungens befallningshavande,
icke kontrollstyrelsen.

Stadsfullmäktige i Karlstad, anse, att med hänsyn till städernas ifrågasatta
oberoende av rusdrycksmedlen synes befogad erinran icke kunna göras mot den
ifrågasatta minskningen av städernas inflytande vid revision av spritbolags förvaltning.
Stadsfullmäktige uttala vidare sin anslutning till hr Östbergs reservation,
då stadsfullmäktige anse att Konungens befallningshavande på grund av närmare
förtrogenhet med ortsförhållandena äger större förutsättningar än kontrollstyrelsen
att bedöma, hithörande frågor. Konungens befallningshavande bar ju även redan
nu att bevilja eller vägra ansvarsfrihet, då sådan vägras av kommun, landsting
eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Eu ytterligare olägenhet med kommitténs
förslag i detta avseende är att spritbolagen ställas under kontroll av tvenne
statsmyndigheter. Både kontrollstyrelsen och Konungens befallningshavande skulle
nämligen äga att lämna bolagen föreskrifter beträffande deras förvaltning, vilket
förhållande kunde giva anledning till konflikter, då olika meningar gjorde sig
gällande.

Magistraten i Uppsala anser i likhet med reservanten hr Östberg, att det må
ankomma på Konungens befallningshavande och icke på kontrollstyrelsen att besluta
om ansvarsfrihet för utskänkningsbolagen, ävensom att lämna föreskrift om
dessas förvaltning, kontrollstyrelsen givetvis obetaget att i dessa frågor göra framställning
hos Konungens befallningshavande.

Vissa utskänkningsbolag ha under årens lopp fonderat en del vinstmedel till
icke oansenliga belopp; enligt kommitténs förslag skulle dessa vinstmedel komma
statsverket tillgodo, för den händelse bolagets tillgångar vid dess upplösning och
likvidation lämna överskott. Det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke,
lämpligen bestämmelse bör i förslaget inryckas därom, att, innan staten inträder
i den rätt kommunerna nu äga i avseende å bolags tillgångar och skulder, fonderade
medel böra fördelas enligt de i 1905 års förordning gällande bestämmelser om fördelning
av bolags vinst.

Magistraten i Göteborg. »Vad en reservant, hr Östberg, anfört därom, att då
enligt förslaget, såväl kontrollstyrelsen som Konungens befallningshavande äga att
meddela föreskrifter för brännvinsförsäljningensbolagen, detta kunde giva anledning
till konflikter, då olika meningar gjorde sig gällande, finner magistraten visserligen
icke sakna fog, men torde de befarade olägenheterna härav kunna undvikas genom
förtydligande av stadgandena rörande vardera myndighetens befogenhet. Däremot
kan magistraten för sin del icke instämma med samme reservant däruti, att Konungens
befallningshavande hellre än kontrollstyrelsen borde äga att besluta rörande ansvarsfrihet
för bolagen. I likhet med majoriteten i kommittén anser magistraten det
vara lämpligare, att denna beslutanderätt gives åt eu central myndighet för hela
landet, varigenom likformig behandling av hithörande frågor torde vinnas. De synpunkter,
som framkommit i en annan reservation, avgiven av hr Hegardt, finner
magistraten vara väl värda beaktande.»

Magistraten i Skövde föreslår i 4 inom. av § 15 »en obetydlig ändring, gående
ut därpå, att stadsfullmäktige i stad, som deltager i landsting och vederbörande
kommunalstämma, även måtte få rätt att utse ledamot av bolags styrelse. Det

168

synes nämligen magistraten lämpligt, att vederbörande stad eller kommun, som har
så stort intresse av ett brännvinsbolags skötsel, finge något inflytande å denna
skötsel. Det borde också vara nog om delägarne i bolaget, _ vilka numera hava ett
ganska obetydligt intresse att bevaka hos ett brännvinsbolag, få utse två av bolagets
fem ledamöter av styrelsen.» I anledning härav föreslår magistraten, att 4 mom.
erhåller följande lydelse: »Bolags delägare skola vara minst nio, av vilka åtminstone
sex böra vara boende i den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Bolagets styrelse
skall bestå av fem ledamöter, av vilka två utses av delägarne i bolaget, en utses
i stad av stadsfullmäktige eller, då sådana icke finnas, av allmän rådstuga, och å
landsbygden av kommunalstämman, en av landstinget och en av Konungens befallningshavande.
I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmäktige jämväl
den ledamot, som eljest skulle av landstinget utses.»

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anser sig »böra framhålla, att vid en
eventuell upplösning av brännvinsförsäljningsbolag dess nettotillgångar torde böra
fördelas i enlighet med 1905 års förordning, d. v. s. på enahanda sätt som bolagets
vinstmedel, eller också bör statens övertagande av brännvinsmedlen föregås av en
värdering av detta överskott å dess rörelse och staten förbinda sig att, när bolag
eventuellt upplöses, utbetala det värderade beloppet till dem,° vilka enligt gällande
förordning före övertagandet äga rätt till detsamma. Att såsom kommittén föreslår
låta staten utan någon som helst ersättning vinna äganderätten till de stundom
rätt betydande nettotillgångar åtskilliga bolag under årens lopp förskaffat sig, finner
styrelsen icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande».

169

F. Anslaget till främjande av nykterhet och motarbetande av
dryekenskapens följder.

Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling anför: »Rörande anslaget
till nykterhetens främjande och motverkande av dryekenskapens följder vill representantförsamlingen
erinra, att de belopp, som under de senaste åren, beräknade
efter 1 procent av samtliga avgifter och vinstmedel för riket, anslagits till dessa
ändamål, redan ha visat sig otillräckliga. I all synnerhet är det uppenbart, att,
därest alkoholistvårdens växande behov (asyler, sanatorier m. m.), såsom hittills
skett, skola tillgodoses av dessa medel, de måste högst väsentligt ökas. I sammanhang
härmed och till jämförelse må det framhållas, att Schweiz av sina monopolinkomster
för de starka dryckerna årligen anslår ej mindre än tio procent (den s. k.
»Alkoholzehntel») till sådana ändamål, som här åsyftas. En lika stor avsättning
bör efter representantförsamlingens mening komma att göras i vårt land, i händelse
staten övertager alkoholinkomsterna, likväl med noggrant aktgivande på att medlen
användas uteslutande till de föreskrivna ändamålen och icke delvis till andra samhällsbehov.
I annat fall kan man befara ett ökat beroende för det allmänna.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga.

170

G. Beskattningen av brännvinsbolagens vinst.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län anför: »Genom nådiga förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin är den beskattning, som skall
övergå brännvinsförsäljningen, bestämd att utgöras med dels vissa avgifter för
rättigheter till detaljhandel med brännvin (försäljningsavgift från enskilda rättighetshavare
eller från försäljningsbolag), dels ock förutom eventuellt förekommande avgifter
för överlåtna försäljningsrättigheter hela den nettovinst, som uppkommit av
all den rörelse bolag idkat (årsvinst från bolag).

De medel, som på grund av den sålunda bestämda indirekta beskattningen
skola utgå av brännvinsförsäljningen såsom rörelse betraktad, äro till Yioo disponerade
för att användas till främjande av nykterhet och motarbetande av dryckenskapens
följder samt till återstående ®9/100 bestämda att, på sätt åberopade nådiga
förordning närmare angiver, tilldelas rikets stads- och landskommuner samt landsting
och hushållningssällskap.

Dessa brännvinsförsäljningsmedels natur av skattemedel är sålunda uppenbar
på grund av såväl deras tillkomst som än mera deras användning. Dylika skattemedel
äro för rättighetsinnehavare otvetydigt att hänföra till sådana utgifter för
inkomsts förvärvande och bibehållande, för vilka avdrag må åtnjutas vid rörelses
taxering till bevillning och inkomstskatt. De enskilda rättighetshavare, vilka
för sina inkomster av rättigheternas utövande äro bevillnings- och inkomstskattepliktiga,
ha vid sin taxering helt visst utan undantag fått åtnjuta avdrag för sina
försäljningsavgifter. Försäljningsbolagen däremot, som skola ha till ändamål endast
att i sedlighetens intresse ordna och handhava detaljhandeln med brännvin och
vilka icke få bereda vare sig sina delägare vinning utöver årlig ränta med högst
5 procent å de av dem tillskjutna medlen eller kommun någon ekonomisk fördel
utöver den vinst, som enligt brönnvinsförsäljningsförordningen kan tillkomma densamma,
kunna således å ena sidan icke anses utöva någon sådan verksamhet, vars
behållna inkomst skall underkastas taxering enligt bevillnings- och inkomstskatteförordningarna,
allra helst som samma behållna inkomst i sin helhet just utgör
skattemedel, om vars disposition brännvinsförsäljningsförordningen på förhand bestämt,
men ha å andra sidan likväl och helt visst också utan undantag fått sina årsvinster
och möjligen även sina försäljningsavgifter taxerade enligt både bevillnings- och
inkomstskatteförordningarna och i följd därav jämväl fått för dem utgöra bevillning
och inkomstskatt samt alla på den förra belöpande utskylder och avgifter såsom
landstingsmedel, bidrag till skjutsentreprenaderna, vägskatt, kommunalutskylder, avgifter
till prästerskapet och tingshusbyggnadsmedel, varigenom somliga, nämligen staten,
städerna och vissa köpingar samt landstingen, vilka författningsenligt skola åtnjuta
inkomst från rusdryckshanteringen, således på detta sätt gjorts ytterligare beroende
därav, och andra, nämligen vissa väghållningsdistrikt, prästerliga tjänstinnehavare

171

och härader, vilka alls icke bort ha någon intäkt av brännvinsförsäljningsmedlen,
ävenledes fastän i ringa mån erhållit inkomst av desamma.

Kommittéreservanterna Ekman, Ericsson och Kvamzelius ha visserligen i förbigående
antytt såsom ett efter deras mening anmärkningsvärt förhållande, att ''beskattning
av beskattningen’ (brännvinsförsäljningsmedlen) förekomme, men ansett sig till
belysning av förhållandet allenast böra framhålla, att ''inkomstbeskattningen och
bevillningen från bolagen utgjorde i stort sett endast ett upptagande på annat sätt
av inkomster, som i varje fall skulle komma det allmänna till godo’.

Kommittémajoriteten har ävenledes i förbigående beaktat brännvinsförsäljningsmedlens
taxering. I kommitténs betänkande uppgives nämligen, att ''ensamt
försäljningsbolagens utskylder utgöra omkring 2 miljoner kronor’. Då emellertid
kommittén vidare säger, att en utredning för åstadkommande av fullständiga och
tillförlitliga beräkningar av de intäkter genom tillverkning av och handel med rusdrycker,
som stat och kommuner hämtade på annat sätt än genom beskattning av
desamma, visserligen skulle vara av intresse men otvivelaktigt bleve mycket besvärlig
och tidsödande samt att den icke syntes vara för kommitténs arbete nödvändig,
vadan kommittén avstått från densamma, har kommittén uppenbarligen lämnat
obeaktad innebörden av det avsevärda ekonomiska beroende, i vilket i synnerhet
städer och vissa köpingar jämväl kommit till rusdryckshanteringen genom försäljningsbolagens
taxering för inkomst.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, att det är av icke obetydlig vikt,
att — om icke förr, så åtminstone vid den nu ifrågaställda omläggningen av försäljningsmedlens
disposition — sådana åtgärder böra vidtagas, att bolagens försäljningsavgifter
och årsvinster icke bliva föremål för bevillning och inkomstskattetaxering
och alltså den del av försäljningsmedlen, som nu kommer det allmänna tillgodo såsom
utskylder, framdeles kommer att redovisas och ingå till statsverket såsom försäljningsmedel.

Godtages, att stat och kommuner m. fl. här ovan nämnda lämpligen böra på
nu antydda sätt omedelbart frigöras från det beroende av rusdryckshanteringen,
som bolagens taxering medför, måste till den beräkning av försäljningsmedlen under
nedannämnda 10-årsperiod, som kommittén gjort för bedömande av den ersättning,
som med medlens indragning till statsverket bör tillerkännas städer och vissa
köpingar m. fl., läggas beloppen för bolagens utskylder under samma period, på
det att dessa kommuner jämväl må komma i åtnjutande av ersättning för minskade
intäkter genom frångångna kommunalutskylder. En utredning om vad den utskylderna
motsvarande delen av försäljningsmedlen utgjort för vart och ett av de i
tidsperioden ingående åren har, som sagt, kommittén icke låtit verkställa.»

Stadsfullmäktige i Ulricehamn anföra: »En sida av förevarande ämne, däråt

kommittén ägnat alltför ringa uppmärksamhet, är enligt stadsfullmäktiges förmenande
den omständigheten, att vederbörande kommuner indirekt åtnjuta avsevärda inkomster
av brännvinsförsäljningen i form av kommunalskatt från vederbörande brännvinsbolag.
Det ligger nära tillhands att befara, att när all inkomst av brännvinsförsäljningen
indrages till statsverket, krav komma att framställas på att brännvinsbolagen,
som då kanske komma att jämnställas med andra statsinstitutioner, skola
befrias från kommunalskatt. Det bör därför uttryckligen redan nu sägas ifrån, att
någon ändring här icke får äga rum utan gottgörelse åt kommunerna. Yad Ulricehamn
angår utgör den av härvarande brännvinsbolag utgående årliga kommunalskatten
i regel omkring 3,000 kronor.»

Bilaga II.

Tabell

utvisande de i städer och vissa köpingar influtna

brännvinsförsäljningsmedel

för försäljningsåren 1901—1902 till och med 1911 jämte medeltalet
för samma år enligt de från länsstyrelserna till
kontrollstyrelsen insända uppgifterna.

Alun. Enär försäljningsåret 1907—1908 omfattade 15 månader, hava de för detta år influtna
medlen minskats med en femtedel.

174

	1901-1902	1902—1903	1903—1904	1904—1905
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Stockholms stad.
Stockholm ..............................	2,324,555	85	2,658,012	21	2,639,637	01	2,577,061	04
Stockholms lön.
Södertälje ................................	88,418	75	91,481	25	99,482	25	110,491	25
Norrtälje ..................................	24,064	98	24,378	82	22,100	—	22,100	—
Sigtuna ...................................	12,609	34	13,914	37	13,480	34	12,795	SO
Östhammar................................	16,076	25	16,622	03	16,492	25	19,748	75
Oljegrund....................................	6,489	72	6,646	99	6,410	18	5,390	62
Vaxholm ....................................	29,759	28	41,728	57	36,967	44	33,847	05
Sundbyberg ................................	19,051	07	34,206	01	43,532	34	45,108	11
	196,469	39	228,978	04	238,464	SO	249,481	58 j
Uppsala län.
Uppsala ....................................	188,565	60	174,953	26	178,746	45	185,706	02
Enköping..................................	55,882	69	57,331	01	63,712	81	63,886	92
	244,448	29	232,284	27	242,459	26	249,592	94
Södermanlands län.
Nyköping.................................	97,057	25	92,305	64	100,169	38	96,060	20
Strängnäs .................................	26,358	57	34,896	45	33,875	50	33,518	02
Torshälla....................................	11,303	3 9	14,893	56	14,139	39	14,786	41
Eskilstuna ...............................	151,695	11	166,301	78	178,314	68	179,321	79
Mariefred....................................	18,591	27	18,963	46	17,639	69	19,722	15
Trosa .....................................	21,209	16	19,063	31	20,298	26	20,202	28
Malmköping .............................	40,179	86	41,116	17	43,889	89	43,856	86
	366,394	61	387,640	37	408,326	79	407,467	71
Östergötlands län.
Linköping ...............................	219,186	17	230,523	25	214,723	18	211,357	37
Norrköping................................	275,665	28	322,917	24	343,867	07	333,088	93
Söderköping ..............................	19,192	91	23,317	50	23,317	50	23,317	50
Vadstena...................................	18,481	SO	20,542	20	20,290	07	22,023	87
Skeninge....................................	12,971	Öl	14,162	18	13,573	21	11,932	56
Motala......................................	22,750	—	23,628	71	22,375	69	55,673	75
	568,247 \| 67	635,091	08	638,146	72	657,393	9S 1

175

1905—1906	1906—1907	Vid 1907— 31/i2 1908	1909		1910		1911		Avrundat medeltal
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
2,765,956	19	1,922,118	78	2,745,769	94	2,390,831	75	3,061,488	32	3,470,629	09	2,655,600 j
110,462	so	140,463	7 5	160,175	Öl	121,979	38	172,181	90	163,875	47	125,900
29,463	—	51,220	72	60,802	48	47,227	86	61,562	17	65,249	78	40,800
13,874	11	16,263	52	19,662	66	16,305	19	20,035	76	25,793	41	16,500
19,788	75	19,767	50	36,177	06	25,839	68	38,284	44	40,424	35	24,900
6,175	02	5,540	42	5,702	20	4,303	64	3,648	95	5,043	85	5,500
31,099	23	37,283	05	33,243	39	31,397	30	41,051	51	42,725	26	35,900
46,787	44	138,726	42	67,617	45	82,502	16	143,969	74	180,719	29	80,200
257,650	05	409,265	38	383,380	25	329,555	21	480,734	47	523,831	41	329,700
200,768	93	202,104	93	250,070	88	195,395	34	285,150	02	309,185	07	217,100
67,514	06	68,964	38	87,512	54	81,216	98	112,617	81	123,422	83	78,200 1
268,282 i	99	271,069	81	337,583	42	276,612	33	397,767	83	432,607	90	295,300 \|
103,243	58	101,481	18	121,259	11	112,001	49	163,286	18	197,797	79	118,500
34,742	3 T	36,281	88	42,978	45	37,760	18	48,137	39	48,841	30	37,700
16,730	43	16,056	66	18,036	3 4	15,084	15	19,346	29	23,225	34	16,400
1 193,020	57	204,031	30	205,375	49	191,627	31	265,138	88	268,790	91	200,400
19,978	91	19,555	79	22,629	86	17,970	90	21,949	22	23,877	32	20,100
20,145	59	21,174	21	26,468	50	21,277	53	30,792	25	35,152	53	23,600
50,796	86	53,662	68	65,760	71	72,289	30	86,600	61	94,899	47	59,300
438,658	31	452,243	70	502,508	46	468,011	.16	635,250	82	692,584	66	476,000
208,054	75	219,152	03	234,737	40	244,386	48	272,680	89	318,764	58	237,400
354,948	22	333,224	39	337,578	93	258,071	83	421,398	38	444,673	98	- 342,500
J 28,054	37	26,523	—	29,242	38	31,651	72	29,116	68	40,365	77	27,400
25,670	07	28,248	56	34,060	79	28,647	13	39,024	77	43,565	24	28,100
11,896	26	13,859	72	30,850	92	26,316	95	38,552	02	42,521	83	21,700
66,519	44	65,650	87	72,830	49	56,762	36	78,167	72	84,684	43	54,900
695,143	ii	686,658	57	739,300	91	645,836	47	878,940	\| 46	974,575	S3	712,000

176

	1901—1902	1902-1903	1903-1904	1904—1905
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Jönköpings län.
Jönköping ................................	135,278	76	140,063	56	140,895	74	146,874	46
Eksjö ......................................	39,956	45	45,424	20	52,720	48	54,315	71
Gränna ............................. ......	5,172	53	4,937	76	4,050	—	4,050	—
	180,407	74	190,425	52	197,666	22	205,240	17
Kronobergs län.
Växjö ....................................... Ljungby ....................................	121,262	79	122,928	59	129,765	86	132,874	14
15,021	76	16,853	21	13,764	01	13,841	01
	136,284	55	139,781	SO	143,529	87	146,715	15
Kalmar län.
Kalmar ....................................	167,829	6 5	197,147	67	166,460	85	145,199	56
Västervik .................................	38,883	75	45,741	25	37,085	50	44,116	50
Vimmerby .................................	28,540	—	29,592	—	33,075	—	34,130
Oskarshamn ..............................	82,268	02	77,871	04	81,549	02	78,878	75
Borgholm .................................	17,656	27	21,229	67	21,191	07	20,430	66
Mönsterås ................................	25,550	_	27,055	—	24,012	50	27,050	—
Mörbylånga ..............................	__	—	—	—	15,559	96	15,433	86
Nybro ......................................	36,092	18	34,852	06	36,623	96	34354	13
	396,819	87	433,488	69	415,557	86	399,593	46
Gottlands län.								/
Visby ......................................	66,897	28	68,122	32	72,147	68	66,226	26
Blekinge län.
Karlskrona....................... .........	124,419	99	186,984	12	181,389	44	157,740	19
Karlshamn...............................	89,046	66	71,367	40	61,247	62	76,040	70
Sölvesborg ..............................	27,795	80	29,221	25	33,087	87	32,667	97
Ronneby..................................	32,559	65	37,247	89	36,766	19	36,534	82
	273,822	10	324,820	66	312,491	12	302,983	68
Kristianstads län.
Kristianstad .............................	109,932	64	114,312	03	120,510	35	123,991	47
Simrishamn .............................	9,404	20	11,854	12	12,921	49	14,083	49
Ängelholm ........ ........................	39,146	90	43,726	24	46,419	89	48,212	97
Båstad ....................................	8,508	31	13,928	72	11,833	37	12,146	84
Hessleholm ................................	31,363	54	37,620	85	31,908	15	35,243	57
	198,355	59	221,441	96	223,593	25	233,678	34
Malmöhus län.
Malmö.......................................	318,856	79	362,148	10	409,380	04	415,280	88
Landskrona ..............................	61,500	75	73,362	69	72,346	02	67,207	75
Hälsingborg ..............................	199,796	49	244,753	73	245,747	31	280,793	07
Ystad ......................................	59,378	80	65,175	1 6	68,421	10	76,644	58
Lund .......................................	100,114	09	120,317	03	141,108	42	137,685	55
Trälleborg .................................	39,825	17	45,364	28	56,154	05	54,402	50
Skanör med Falsterbo ...............	1,031	25	581	25	600	—	675	—
Hörby.......................................	—	—	21,745	33	21,666	22	18,018	69
Eslöv ......................................	39,931	11	48,718	90	43,535	22	45,252	73
	820,434	45	982,166	47	1,058,958	38	1,095,960	75

177

1 1905—1906 i	1906—1907	Vio 1907— :il/i2 1908	1909		1910		1911		Avrundat medeltal’
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
169,798	04	198,974	68 \|	169,411	83	124,727	78	168,044		193,907	12	158,800
56,971	60	50,344	67 i	81,006	02	74.866	89	82,638	11	99,536	S8	63;800
4,050	—	1,200	—!	—	—	-		—	—	—	_	3,900
230,819	64	250,519	35 \|	250,417	So	199,594	6 7	250,682	11	293,444	—	226,500
137,920	49	148,917	04 i	173,915	23	132,842	35	179,768	41	208,488	74	148,900
15,496	3 7	15,471	45 1	46,207	54	34,768	9 5	44,029	Öl	60,221	SO	27,600
153,416	8 6	164,388	49	220,122	7 7	167,611	30	223,797	42	268,710	54	176,500
161,520	66	176,153	69 !	207,136	15	195,009	12	234,777	56	239,963	50	189,100
41,882	50	46,489	3 9	66,313	20	58,532	23	89,525	85	88,685	38	55,700
37,725	—	33,545	— j	36,590	40	38,352	—	52,616	6 4	57,468	19	38,200
87,649 26,454	35	89,609	14	116,074	25	79,456	85	97,666	40	109,655	96	90,100
30	25,840	07 i	30,405	62	25,452	26	33,227	98	35,782	34	25,800
i 28,031	25	23,612	50 j	16,369	93	21,469	0 9	27,075	24	30,916	48	25,100 22,800
16,016	12	19,539	95 \|	31,035	06	27,572 45,723	43	29,538	59	27,783	85
\| 42,286	06	46,250	83 \|	50,912	31	23	56,660	50	66,869	7 7	45,100
441,565	24	461,040	7 7	554,836	9 2	491,567	21	621,088	76	657,126	47	491,900
70,942	81	81,552	22	133,447	06	108,915	17	143,152	58	168,156	81	98,000
180,802	59	175,542	26	192,190	58	155,459	29	182,458	50	212,334	96	174,900
79,051	39	78,894 31,328	51 1	97,088	5 2	62,960	10	87,210	68	101,274	73	80,400
32,631	04	5S \|	45,955	Öl	36,264	09	45,849	31	52,157	54	36,700
40,385	89	37,727	S 7 1	94,344	94	62,473	9 2	75,779	95	93,859	13	54,800 \|
332,870	91	323,493	22 1	429,579	05	317,157	40	391,298	94	459,626	3 6	346,800 j
134,934	15	145,900	71:	204,044	85	175,052	50	206,699	55	250,736	72	158,600 !
15,819	41	15,559	39	20,088	05	17,878	5 7	22,891	3 2	51,428	19	19,200
49,374	79	54,848	09 \|	101,676	23	77,696	50	96,842	71	109,896	05	66,800 j
16,877	26	18,056	40	25,946 117,554	46	22,868	83	17,405	07	38,459	79	18,600 i
53,369	29	57,534	42	33	95,164	80	113,168	90	128,835	81	70,200 \|
270,374	90	291,899	Öl I	469,309	1 92	388,661	2 0	457,007	55	579,356	56	333,400 j
\| 536,440	91	592,888	79 j	540,760	61	469,609	78	569,735	6G	\| 666,250	02	488,100 ''
84,771	91	116,473	48 !	83,324	j 32	69,781	14	96,168	52	109,963	44	83,500 1
i 303,051	64	316,738	21:	312,746	46	233,875	15	297,205	97	320,044	79	275,500 1
86,251	70	101,128	66	112,957	49	98,163 112,204	26	108,524	30	i 139,195 148,394	62	91,600 1 131,200 \|
131,306	33	145,377	si :	138,024	'' 47	68	137,837	33	Öl
59,482	63	52,603	02	47,346	I 40	48,665	13	66,508	0 6	78,088	Öl	54,800
3,990	—	1,882	50 !	11,706	22	10,290	63	11,401	14	20,020	12	6,200 ;
18,998	84	19,806	78 \|	21,420	70	21,001	33	29,222	72	36,813	96	23,200 !
i 49,344	62	50,415	08 1	61,281	95	61,554	06	78,380	6 2	92,299	25	57,100 I
1,273,638	5S	1,397,314	33 J	1,329,568	\| 6 5	j 1,125,145	16	1,394,984	3 2	[ 1,611,069	! 72	j 1,211,200

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Bilaga. 23

178

	1901—1902	1902-1903	1903-1904	1904-1905
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Hallands län.
Laholm.......................................	25,673	05	24,262	74	26,627	93	31,540	55
Halmstad....................................	90,184	49	96,840	18	106,308	68	117,420	74
Falkenberg .................................	35,969	95	43,630	01	44,065	02	51,709	49
Varberg ......................................	50,257	50	70,661	49	61,022	23	,62,110	23
\| Kungsbacka.................................	38,919	31	43,617	15	43,963	62	40,620	61
	241,004	30	279,011	57	281,987	48	303,401	62
Göteborgs och Bohus län.
1 Göteborg ....................................	935,026	20	960,790	23	1,147,281	87	1,321,872	41
Kungälv ....................................	38,961	—	37,908	37	43,982	59	42,379	17
j Marstrand....................................	18,994	45	18,873	53	23,526	82	23,347	90
Uddevalla....................................	121,257	30	116,828	95	127,899	87	123,753	75
j Strömstad....................................	47,930	07	52,252	61	50,300	68	50,623	01
! Lysekil .......................................	65,534	60	67,686	94	58,359	89	61,856	S8
	1,227,703	68	1,254,340	63	1,451,350	72	1,623,833	12
Älvsborgs län.
J Vänersborg .................................	60,841	35	61,550	59	76,871	53	71,331	90
\| Borås..........................................	125,878	03	127,812	39	136,787	50	142,496	—
Alingsås ....................................	42,263	60	43,892	11	44,438	58	43,979	61
Ulricehamn .................................	27,487	54	29,077	14	29,329	50	26,554	85
\| Åmål..........................................	30,850	—	32,650	—	38,250	—	32,650	—
Trollhättan .................................	47,666	65	51,013	02	55,249	29	52,240	52
	334,987	17	345,995	25	380,926	40	369,252	68
Skaraborgs län.
Mariestad...................................	67,051	44	77,152	31	77,506	11	80,314	—
Lidköping....................................	73,318	75	75,300	—	83,300	—	97,577	50
Skara..........................................	63,285	95	71,893	73	70,861	56	66,882	67
Skövde ....................................	81,704	06	85,000	80	94,906	25	92,863	16
Falköping.................................... ; Hjo.............................................	57,989	90	73,646	29	73,323	70	72,608	40
21,393	75	21,412	50	25,665	—	25,552	00
\| Vara ..........................................	43,826	26	45,126	3 4	43,912	39	39,257	19
	408,570	11	449,531	97	469,475	01	475,055	42
Värmlands län.
Karlstad ....................................	161,772	34	168,871	93	190,267	95	186,371	11
Kristinehamn ..............................	92,124	34	99,992	83	101,263	18	99,300	45
Filip stad ....................................	72,426	04	70,288	89	68,109	78	71,828	25
Arvika .......................................	74,395	—	71,671	92	75,596	85	71,925	40
Säffle..........................................	27,206	70	31,979	19	29,297	70	23,573	52
	427,924	42	442,804	26	464,535	4 6	452,998	73
Örebro län.
Örebro .......................................	280,496	88	276,890	63	303,134	38	302,984	38
Askersund .................................	38,537	50	34,537	50	37,037	50	36,037	50
Nora ..........................................	29,550	—	29,550	—	29,550	—	29,550	—
Lindesberg .................................	42,750	—	42,750	—	42,750	—	40,650	—
[	391,334	38	383,728	18	412,471	88	409,221	88 !

179

1905—1906 Kr. ö.	1906—1907 Kr. ö.	Vi» 1907— 37i2 1908 Kr. ö.	1909 Kr.	ö.	1910 Kr. ö.	1911 Kr. ö.	Avrundat medeltal
39,144	90	42,952	Lo	67,606	72	64,931	i 65	73,244	Öl	80,133	59	47,600
143,756	72	154,480	12	203,257	26	189,773	18	210,820	13	231,684	99	154'',500
64,723	7 8	54,023	—	129,856	65	110,215	62	125,707	88	137,629	17	79,800
83,317	93	83,758	73	150,775	37	108,087	24	145,556	98	160,398	45	97,600
43,810	25	45,535	88	69,897	—	57,524	97	68,728	49	77,410	89	53^000
374,753	58	380,749	83	621,393	—	530,532	66	624,057	49	687,257	09	432,500
1,408,124	33	1,553,738	95	1,384,876	07	1,030,745	98	1,391,420	37	1,554,972	53	1,268,900
41,666	15	44,309	44	53,804	98	40,521	17	53,848	71	61,696	84	45400
25,649	92	24,140	76	25,129	62	24,881	99	32,728	43	37,923		25''500
133,616	65	157,901	49	159,665	76	133,233	40	182,416	75	198,816	34	145,500
50,024	24	47,022	70	57,035	97	49,911	15	60,606	21	72,533	23	53,800
1 86,165	92	94,845	48	80,162	58	64,458	99	84,473	06	100,312	21	76400
1,745,247	21	1,921,958	82	1,760,674	98	1,343,752	68	1,805,493	53	2,026,254	48	1,616,000
70,981	65	73,980	23	81,710	63	70,008	68	94,564	55	116,033	12	77,800
146,098	82	160,750	12	195,163	86	180,700	12	249,156	12	297,270	29	176,200
49,032	04	55,119	■M	50,306	02	47,223	05	54,855	u	63,327	19	49400
27,476	88	36,698	77	50,470	84	46,300	ii	52,973	73	65,463	72	39,200
34,450		38,250	—	37,520	—	30,900		36,900		45,900		35''800 i
57,918	49	72,190	17	107,816	93	89,051	59	106,022	18	109,573	72	74400
1 385,957	88	436,989	23	522,988	28	464,183	55	594,471	69	697,568	04	453,300
86,994	20	99,767	77	109,870	37	89,001	45	109,055	89	117,659	28	91,400
105,041	21	118,344	91	123,968	44	110,581	39	127,161	79	135,770	73	105^000
74,904	40	80,865	3 2	75,890	83	69,356	22	87,930	20	96,560	25	75400
1 102,518	—	129,058	05	123,281	90	115,780	63	141,862	96	165,619	89	113,300
89,022	31	103,226	81	104,550	20	89,265	77	106,693	87	112,236	88	88400
25,5o7	50	39,117	58	39,463	41	30,793	83	40,393	71	43,239	39	31,300
45,889	53	47,128	30	57,957	54	60,361	37	74,165	69	86,319	7 5	54,400
529,927	15	617,508	7 4	634,982	69	565,140	66	687,264	11	757,406	17	559,500
200,300	95	243,839	08	200,788	17	140,767	14	201,790	71	210,577	99 j	190,500
104,183	10	111,244	3 4	118,855	Öl	74,546	3 5	99,603	24	110,373	52 i	101,100
79,045	63	88,662	95	103,529	58	91,130	99	140,819	90 1	155,419	42	94,100
89,350	—	84,794	87	80,059	54	73,216	54	103,066	39 i	120,969	18	84,500
30,110	75	36,613	11	35,801	82	32,777	81	43,187	31	40,904	17	33,100
502,990	43	565,154	3 5	539,034	12	412,438	S3	588,467	55 !	638,244	28 j	503,300
324,956	25	359,400	__	431,953	98	284,946	51	378,378	05	458,272	92 j	340,100
33,537	50	33,537	50	37,475	—	31,175	—	33,675	_	40,675
29,550	—	29,550	—	45,274	56	34,675	—	43,675	_	52,675 i		35,400
4ö,6o0	—	40,650	— i	79,324	58	56,876	26	71,211	50	80,675	— j	53,900
428,693	75 \|	463,137	50 \|	594,028 \|	12	407,672	7 7	526,939 \|	55 j	632,297 :	9 2 \|	465,000

180

	1901-1902	1902—1903	1903—1904	1904-1905
	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö. 1
Västmanlands län.	165,207	20	t j 147,579	56	177,804	36	176,114	j 28
Arboga ...................................... \|öPins...................................... ! Sala ..........................................	40,322	24	37,820	86	37,659	11	39,304	01
54,846	08	51,296	59	61,783	34	58,476	82 \|
114,646	45	108,235	58	122,312	44	110,314	40
	375,021	97	344,932	59 ]	399,559	25	384,209	51
Kopparbergs län.
1 Falun.........................................	129,044	07	150,230 i	69	143,836	63	145,666	22
Hedemora ...................................	26,744	20	20,847	96	23,321	09	54,392	74
\| Säter..........................................	5,812	92	2,943	50	6,983	06	8,864	99
	161,601	19	174,022	15	174,140	78	208,823	95
Gävleborgs län. Gävle.................. .......................	193,225		198,753	75	211,775		204,229
\| Söderhamn ................................	77,794	—	94,034	50	77,006	91	75,855	70
Hudiksvall ................................	95,962	50	110,962	50	109.962	50	102,962	50
1	366,981	50	403,750	75	398,744	41	383,047	20
Västernorrlauds län. Härnösand .................................	103,839	02	119,354	21	137,870	s,	104,781	03
Sundsvall....................................	191,984	10	201,187 67,563	70	207,555	03	189,573	78
Örnsköldsvik ..............................	59,841	01	60	62,874	97	59,724	46
Sollefteå ....................................	—	—	-	61,350	—	68,150	—
	355,664	13	388,105	51	469,650	S5	422,229	2 7
Jämtlands län.
Östersund...................................	121,800	—	126,800	—	131,800	—	140,800
Västerbottens län.
	104,916	i 62	99,057	20	86,062	59	76,705	71
Skellefteå...................................	44,906	1 87	52,219	26	45,503	18	42,857	60
	149,823	49	151,276	46	131,565	77	119,563	3 1
Norrbottens län.
	114,409	74	90,321	43	54,538	60	60,758	09
	31,439	91	35,840 35,992	32	27,856	69	26,430	46
Haparanda ................................	39,466	55	32	30,424	56	28,077	10
185,316	20	162.154	07	112,819	85	115,265	\| 65
Summa 10,520,872	93	\| 11,408,606	i73	11,870,006	82	i 11,999,097	\| 30

181

1905—1906	1906-190	i 7	Vid 1907-31/i* 1908	1	1909		1910		1911		Avrundat medeltal.
Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
169,233	00	176,307	27	200,283	90	196,320	99	276,490	08	318,284	58	; : 200,400 1
43,283	62	43,758	63	51,250	22	46,360	53	62,087	31	71,718	62	47,400
64,858	89	67,773	51	82,484	21	68,744	08	97,846	08	100,618	79	70,900
115,910	94	121,054	63	151,397	49	137,439	81	175,414	64	194,050	15	135,100 ;
393,286	54	408,894	04	485,415	8 2	448,865	41	611,838	06	684,672	14	453,800 \|
165,261	24	184,773	2 0	258,331	02 ''	176,078	03	229,165	45	237,162	11	181,900 (
62,352	47	75,569	1 7	113,777	77 \|	83,368	36	114,293	30	112,649	19	68,700
14,066	28	8,973	66	—	— i	—	—	—	-	—	—	7,900
241,679	99	269,316	03	372,108	79	259,446	39	343,458	75	349,811	30	258,500
208,362	50	230,843	7 5	260,007	Öl	196,349	38	280,672	52	335,316	27	232,000
83,388	30	89,126	22	87,416	17	46,999	46	93,336	86	111,597	50	83,700
, 105,962	50	103,962	50	86,950		71,612	50	97,535	—	109,985	—	99,600
\| 397,713	30	423,932	47	434,373	18	314,961	34	471,544	38	556,898	77	415,300 \| !
i 137,237	86	139,946	20	107,656	74	78,117	40	135,392	02	144,375	20	120,900
184,430	64	190,204	32	234,665	35	156,073	15	246,314	69	309,298	63	211,100
65,188	64	79,077	32	58,408	14	51,950	94	68,606	69	76,214	84	64,900
j 84,350	—	100,350	-	100,675	—	92,909	38	111,025		133,625	-	94,100
471,207	14	509,577	84	501,405	23	379,050	87	561,338	40	663,513	67	491,000
154,800		181,800		153,907		150,917	50	173,908	75	207,911	10	154,400 j
■ 108,227	\| \| 85	109,862	50	101,765	14	82,350	29	115,162	50	124,050	10	100,800
46,738	27	42,965	2 8	42,581	84	32,111	-	55,036	93	74,031	4 7	47,900
154,966	12	152,827	\| 78	144,346	98	114,461	2 9	170,199	43	198,081	57	148,700
74,921	59	82,906	07	105,659	46	79,018	60	123,863	82	185,167	17	97,200
25,854	77	26,881	66	22,609	21	9,067	67	19,050	49	35,448	13	26,000
24,522	62	35,765	09	32,658	61	25,745	86	56,383	69	64,364	6 5	37,300
\| 125,298	j 93	145,552	8 2	160,927	i 2 8	113,831	63	199,298	i —	284,979	95	160,500
113,105,841	; 06	\|13,188,962	58	15,021,310	167	12,414,754	60	(16,294,473	\| 20	118,516,614	j 83	13,464,700