Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166 (Proposition 1916:166)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Nr 166.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående åtskilliga
med den pågående avvittringen inom Västerlottens läns
lappmark sammanhängande förhållanden; given Stockholms
slott den 7 april 1916.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig
prövning äger rum av de föreliggande förslagen till avvittring inom Sorsele
och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa sådana föreningar
om förslagens godkännande, som lämna utsikt till avvittringens
avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock att i blivande
avvittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller
nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan
avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas
egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning,
mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge; 2:o)

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning
rörande avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag
skulle giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt
inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts
under granskningen av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea
avvittringslag, med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag
träffa sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts,
under den i samma punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings
genomförande;

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.)

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år
1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för
renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna
områden må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället
användas till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till
gäldande av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande
fyra avvittringslag uppkommande kostnader för marks uppodlande
och beredande för omedelbart bruk.

Tillika vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens yttrande över
bilagda förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar
av Västerbottens läns lappmark; och vill Kungl. Maj:t, efter mottagandet
av riksdagens svar, företaga frågan om nämnda författning till slutlig
prövning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas vederbörande
utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kunglig
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Johan Beck-Friis.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Förslag

till

Kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hemmansägare eller nybyggare, som vid nu pågående allmän avvittring
i Dorotea eller Sorsele socken av Västerbottens län får sig tillsvidare
tillagda slåtterängar utom hemmanets eller nybyggets egentliga
ägoområde, samfälld husbehovsskog däri ej inbegripen, skall vara pliktig
att, i den mån genom tilläggsavvittring enligt denna kungörelse bestämmes,
till kronan avträda ängarna mot ersättning, som, efter ty här
nedan sägs, utgår medelst bekostande av odling å fastighetens vid allmänna
avvittringen bestämda ägor eller å mark, som genom tilläggsavvittringen
förenas med fastigheten.

I samband med ängarna skall jämväl utan vederlag avträdas mark,
som vid allmänna avvittringen åtföljt desamma såsom impediment.

2 §.

Under stadgandet i 1 § inbegripas icke ängar, som ligga i omedelbart
sammanhang med fastighetens egentliga ägoområde eller äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

belägna omedelbart invid Vindelälven eller Tjulån eller vid sjö, som
genomlöpes av endera av dessa älvar, ej heller • ängar, som, innan denna
kungörelse trätt i kraft, uppodlats till åker.

3 §•

Mark, som under beteckning av impediment blivit vid förenämnda
allmänna avvittring tillagd fastighet, skall utan vederlag återfalla till
kronan, där sådant vid tilläggsavvittring enligt denna kungörelse prövas
nödigt för att med kronomark fylla annan fastighets behov av odlingsområde
och den förra fastigheten finnes ändock hava god tillgång på
mark, som lätt kan odlas.

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna avvittringen
föreligger, skall beträffande varje inom avvittringslagen belägen
fastighet, som fått sig tillagda en eller flere under stadgandet i 1 §
inbegripna slåtterängar, så snart ske kan genom särskild avvittringsnämnd
undersökas, huruvida och på vad sätt lämpligen kan företagas
odling, som, med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för
varje hektar odlad jord, kan i avkastning lämna samma myckenhet hö,
som vid allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar.

> Till odlingsområde för fastighet må utses antingen mark, som vid
den i 1 § nämnda allmänna avvittring tillagts fastigheten, eller ock
mark, som därvid bibehållits såsom kronopark eller överloppsmark eller
som jämlikt 1 eller 3 § kan komma att genom tilläggsavvittringen återfalla
till kronan från annan fastighet.

5 §•

Avvittringsnämnd skall bestå av en lantmätare, en jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning samt en person,
som, utan att behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i
jordbruk. Nämndens ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag
av Dess befallningshavande. Vid förordnande av nämnd bestämmer
Kungl. Maj:t, likaledes efter förslag av Dess befallningshavande, nämndens
verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

6 §•

Lantmätaren har att leda avvittringsnämnds sammanträden och
därvid föra protokoll, innefattande fullständig redogörelse för vad vid
sammanträdena förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut
uppläsas för närvarande sakägare.

7 §•

Stanna avvittringsnämnds ledamöter i olika meningar, gånge efter
ty de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

8 §■

Om ungefärliga tiden för undersökning, som avvittringsnämnd har
att företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta
uppläsa kungörelse i kyrkan för den församling, där fastigheten är
belägen. Lantmätaren avlåte ock minst trettio dagar före den beräknade
tiden för förrättningen med posten tjänsteskrivelse med kallelse till undersökningen
såväl till den, som enligt senaste mantalslängd eller eljest
tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller nybyggare innehar
fastigheten, som ock till ägare eller nybyggare å annan fastighet, vars
ägor, sådana de vid allmänna avvittringen bestämts, till någon del ligga
på ett avstånd av 5 kilometer eller mindre från boplatsen å förstnämnda
fastighet. Har någon, som skulle kallas, icke känt hemvist inom riket
eller vistas han utom riket, vare, vad honom beträffar, särskild kallelse
ej erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av undersökning, som här avses,
göre lantmätaren i god tid hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anmälan
om undersökningen, i syfte att allmänt ombud må förordnas att
vid undersökningen bevaka hemmanets rätt.

9 §•

Vid undersökning, som i 4 § avses, skall iakttagas,
att odlingsområde ej i något fall må förläggas på större avstånd
än 5 kilometer från boplats, därifrån det skall brukas,

att fastmark ej må utväljas till odlingsområde, så framt torvmark
finnes, vars utväljande föranleder mindre kostnad,

att torvmark, vars utväljande skulle föranleda betydande kostnad,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ej må ifrågakomma, så framt inom 5 kilometers avstånd från boplatsen
linnes annan torvmark, som för väsentligen mindre kostnad kan göras lika
användbar,

att, när fastmark måste utväljas, hänsyn så till vida tages till
kostnaden, att mark, vars utväljande föranleder betydande kostnad, ej
ifrågakommer, så framt annan mark, som med fördel kan användas,
står till buds,

att till odlingsområde ej i något fall må utses mark, om kostnaden
för dess odling jämte annan kostnad, som jämlikt 11 § därmed sammanhänger,
i medeltal överstiger 800 kronor för varje hektar av marken,
att i övrigt vid odlingsområdes utväljande tillses vad som är för
fastigheten lämpligast,

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling
till åker ägt rum innan denna kungörelse trätt i kraft, ej må ifrågakomma
såsom odlingsområde, med mindre ägaren eller nybyggaren själv
vid undersökningen sådant yrkar, samt

att vid beräkning, av blivande avkastning av mark, varå hö redan
skördas, avdrag göres för sådan skörd, varvid den vid allmänna avvittringen
gjorda uppskattning skall tjäna till ledning.

10 §.

Odlingsområde, som åt fastighet utses utanför dess egentliga ägoområde,
skall .omfatta, förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed
sammanhängande mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga
brukande och bildande av så vitt möjligt regelbundna gränser
för området.

11 §•

Avvittringsnämnden har att tillse, huruvida fastighet efter avträdande
av ängar i enlighet med här förut givna föreskrifter samt uppodlande
av ifrågasatt odlingsområde skulle hava i behåll lätt odlingsbar
mark, som uppgår till minst lika stor areal som odlingsområdet. Skulle
så ej bliva fallet, bör åt fastigheten bibehållas så stor del av de utom
det egentliga ägoområdet belägna slåtterängarna, som erfordras för att
fylla bristen, eller ock, där så lämpligen kan ske, till fastigheten läggas
närbelägen kronomark till motsvarande areal; och varde vid bestämmande
av gränserna för område, som sålunda skall bibehållas åt fastigheten
eller därmed förenas, tillämpat vad 10 § innehåller rörande gränserna för

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

fastighets odlingsområde. Avvittringsnämnden tillkommer att föreslå vilken
mark sålunda skall bibehållas eller tilläggas fastigheten.

12 §.

Sedan avvittringsnämud utsett odlingsområde, har den att uppgöra
plan för odlingen. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om
sättet för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen,
som den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig
konstgödsel ävensom detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.
Skulle i något fall uppförande av bro finnas oundgängligen
nödvändigt för odlingsområdes brukande, skall sådant angivas i planen
samt däri intagas bestämmelse, var och huru bron skall byggas, ävensom
beräkning av byggnadskostnaden.

I planen skall därjämte angivas, vilka arbeten skola anses motsvara
hälften av den beräknade kostnaden.

13 §.

Finner avvittringsnämnd, att ifrågakommande torrläggning eller
brobyggnad bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters
vid tilläggsavvittringen utsedda odlingsområden, utföras av deras
åbor i förening, skall i planen angivas vilken del av arbetena tillkommer
varje åbo. Innan sådant sker, skall nämnden, så vitt utan
tidsutdräkt låter sig göra, hålla sammanträde med dessa åbor samfällt.

14 §.

I samband med planen skall upprättas en kartskiss med beskrivning,
så avfattade, att odlingsområdet lätt kan återfinnas, varjämte området
skall på tjänligt sätt utmärkas å marken. År området beläget
utanför fastighetens vid allmänna awittringen bestämda ägoområde,
skall det mätas i skalan 1: 4000 och jämväl fullständig karta med beskrivning
däröver upprättas.

Område, som jämlikt 11 § bibehållits åt fastighet eller därmed
förenats, skall jämväl mätas i nämnda skala samt kartläggas och beskrivas
som nyss sagts.

15 §.

Sedan avvittringsnämnd verkställt undersökning beträffande en eller
flera fastigheter, insände den till Kungl. Maj:ts befallningshavande proto -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

koll och utlåtande beträffande tilläggsavvittringen å dessa fastigheter.
I utlåtandet skall intagas odlingsplan samt förslag till bestämmelser
om återgång av mark till kronan eller om marks förenande med
fastighet. Vid utlåtandet skola ock fogas kartskisser eller kartor med
beskrivningar.

16 §.

Ett exemplar av avvittringsnämnds protokoll och utlåtande rörande
varje fastighet, som av tilläggsavvittringen beröres, jämte sådana kartskisser,
kartor och beskrivningar, som enligt 14 § upprättats, skola,
innan nämnden lämnar orten och i alla händelser inom fjorton dagar från
det förrättningen å fastigheten avslutades, bevisligen avlämnas till hemmansägaren
eller nybyggaren, så framt han uppehåller sig å fastigheten,
och eljest till någon, som är där boende, eller en av grannarna.

17 §•

Sedan beträffande någon fastighet de i 15 § nämnda handlingar
inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande, varde ärendet där företaget
till behandling, dock ej förr än fyrtiofem dagar förflutit. Finnes
ärendet vara i skick att kunna slutligen avgöras, har Kungl. Maj:ts
befallningshavande att genom utslag fastställa såväl vilken odling, som
skall av statsmedel bekostas för varje särskild undersökt fastighet, jämte
plan för odling, som ock de jämkningar i allmänna avvittringen, vilka
jämlikt 22, 23 eller 24 § föranledas av beslutet om odlingen.

Prövas odling för en fastighet böra äga rum å mark, som vid
allmänna avvittringen tillagts annan fastighet, eller skall torrläggning
eller brobyggnad utföras av flera fastigheters åbor i förening, varde
utslag i fråga om dessa fastigheter meddelat i ett sammanhang.

18 §.

Har utslag meddelats, som innehåller fastställande av odlingsplan
för fastighet, skall det belopp, som enligt planen motsvarar kostnaden
för odling och förrådsgödsling ävensom brobyggnad, där sådan ifråga -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

kommor, genom Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetalas av statsmedel
med en femtedel så snart utslaget äger laga kraft, med två femtedelar
då hemmansägaren eller nybyggaren med intyg av synemän, som Kungl.
Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat, styrker sig hava i
enlighet med planen fullgjort så mycket av vad däri föreskrives, som
motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar, då på
enahanda sätt styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

19 §.

Belopp, som i enlighet med denna kungörelse utbetalas i mån av
verkställda arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå
för fastighetens räkning så länge arbetena ej äro utförda, och varde
sedermera beloppet utbetalt till den, vilken såsom ägare eller nybyggare
innehar fastigheten vid tiden för arbetenas avsynande.

20 §.

Torrläggning eller brobyggnad, som i följd av tilläggs av vittring
ankommer på flera åbor samfällt, skall vara utförd inom tre år från
det utslag om tilläggsavvittringen vunnit laga kraft. Försummar någon
åbo att fullgöra vad honom härutinnan åligger, skall på anmälan av
annan bland dem Kungl. Maj:ts befallningshavande föranstalta om dess
utförande; och varde kostnaden avräknad å vad som enligt 19 § innestår
för fastighetens räkning.

21 §.

Då tio år förflutit efter det laga kraft åkommit utslag, som innehåller
fastställande av odlingsplan för fastighet, skola de fastigheten
förut tillagda, under stadgandet i 1 § inbegripna områden, i den mån
ej något av dem blivit utsett till odlingsområde för fastigheten eller
jämlikt 11 § blivit därvid bibehållet, avträdas till kronan.

Har sådant område eller del därav utsetts till odlingsområde för
annan fastighet, äge avträdandet rum så snart laga kraft åkommit
utslaget, men vare i sådant fall hemmansägaren eller nybyggaren
berättigad att av statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

med tio gånger det belopp, som med ledning av den vid allmänna avvittringen
gjorda uppskattning kan beräknas motsvara den årliga höavkastningen
efter ett pris av tio kronor för varje lass. Ersättningsbelopp,
varom här är fråga, skall beräknas av avvittringsnämnden och
fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.

22 §.

Har genom laga kraft ägande utslag förklarats, att odling för
någon fastighet bör äga rum å område av kronomarks natur eller att
sådant område enligt 11 § skall läggas till fastigheten, skall området
genast upphöra att vara kronomark och för framtiden i stället inräknas
i ägoväldet för fastigheten utan rubbning i dennas skattetal.

23 §.

Har till odlingsområde för en fastighet bestämts mark, som vid
allmänna avvittringen tillagts annan fastighet, varde, så snart därom
meddelat utslag äger laga kraft, marken, oansett nyssnämnda avvittring,
räknad för kronomark och därå tillämpat vad i 22 § är om sådan mark
stadgat.

24 §.

Ångar, som enligt denna kungörelse blivit avträdda till kronan,
skola, så framt de äro belägna å kronopark, tilläggas denna men i
annat fall betraktas såsom kronoöverloppsmark.

25 §.

Vad här förut är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det fall,
att delning av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman
eller nybygge ej kommit till stånd i samband med allmänna avvittringen;
och varde vid sådan tillämpning byalaget, hemmanet eller nybygget
betraktat såsom en enda fastighet.

26 §.

Skulle vid undersökning enligt denna kungörelse befinnas, att för
någon fastighet odling och andra åtgärder, som avses i 12 §, ej med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillämpning av övriga i denna kungörelse givna föreskrifter kunna komma
till stånd utan kostnad, som i medeltal överstiger 800 kronor för varje
hektar av den jord, som skulle ifrågakomma till odling, göre avvittringsnämnden
härom anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med
upplysning om de förhållanden, som vid undersökningen iakttagits. Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att med eget utlåtande anmäla förhållandet
hos Kungl. Maj:t, som därpå efter omständigheterna förordnar, huruvida
de till fastigheten hörande under stadgandet i 1 § inbegripna områden
eller vissa av dem skola medelst tilläggsavvittring återförvärvas mot
högre ersättning än eljest vid sådan avvittring må bestämmas.

27 §.

Avvittringsnämnd står i sin verksamhet under tillsyn av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som har att på framställning av nämnden
eller eljest meddela den anvisningar före arbetets påbörjande samt under
dess gång och jämväl äger, där av nämnden avgivet förslag finnes ej
kunna fastställas, uppdraga åt nämnden att efter angivna grunder uppgöra
nytt förslag.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat om lantmäteristyrelsens
inseende över avvittringar äge ej tillämpning i avseende å tilläggsavvittring
enligt denna kungörelse; dock skola de av styrelsen hittills
utfärdade allmänna föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jämväl å sådan avvittring.

28 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga utslag skall genom dess
föranstaltande tillställas hemmansägare eller nybyggare, vars fastighet
av utslaget beröres, ävensom advokatfiskalen i kammarkollegiet å Kungl.
Maj:ts och kronans vägnar. År någon av dessa med utslaget missnöjd,
stånde honom fritt att sist å sextionde dagen från delfåendet till Kungl.
Maj:ts befallningshavande ingiva sina till Kungl. Maj:t ställda besvär.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har att, sedan genom dess föranstaltande
vederbörande sakägare erhållit tilliälle att avgiva förklaring,
till Kungl. Maj:t insända besvären och inkommen förklaring jämte de
för prövning av målet erforderliga kartor och handlingar ävensom eget
utlåtande. Om vad klagande har att i avseende å besvärs anförande
iakttaga skall underrättelse införas i utslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

När Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag rörande någon fastighet
vunnit laga kraft eller i händelse av besvär blivit av Kungl. Magt
slutligen prövat, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna bevis
därom å konceptkarta över område, som genom tilläggsavvittringen förenats
med fastigheten, samt ombesörja, att domänstyrelsen och vederbörande
revirförvaltare erhålla kännedom om utslaget.

29 §.

I blivande utslag angående allmän avvittring i Dorotea eller Sorsele
socken skall införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller
nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan
avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas
egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk på ersättning, mark,
som under beteckning av impediment tillagts hemman eller nybygge.

Då jämlikt § 27 i gällande stadga om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker Kungl. Maj:ts befallningshavande har
att å karta över allmänna avvittringen teckna bevis om laga kraft, varde
i beviset intagen erinran, att avvittringslaget kommer att undergå tillläggsavvittring
enligt denna kungörelse.

30 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har att förordna lantmätare att
utstaka område, som enligt laga kraft ägande utslag angående tilläggsavvittring
blivit tillagt fastighet utanför dess vid allmänna avvittringen
bestämda egentliga ägoområde. Till sådan utstakning skola medelst
kungörelse, som minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan, vederbörande
hemmansägare eller nybyggare kallas.

Så snart utstakning blivit verkställd, sker tillträde av det utstakade
området.

31 §.

För fastighet, som genom tilläggsavvittring fått sig område
tillagt utanför fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda egentliga
ägoområde, skall renoverad karta med beskrivning upprättas av lantmätare,
som Kungl. Maj:ts befallningshavande har att därtill förordna; och skola
dessa handlingar, kartan försedd med Kungl. Maj:ts befallningshavandes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bevis att tilläggsavvittringen vunnit laga kraft, inom sex månader efter
utstakningen utan lösen mot bevis tillställas vederbörande hemmansägare
eller nybyggare samt, där ändringen berört kronomark, jämväl jägmästaren
i reviret.

32 §.

År någon, missnöjd med utstakning, har han, vid talans förlust,
att sist å sextionde dagen från det karta och beskrivning blevo så som i
31 § sägs honom tillställda anmäla klander hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Över dess utslag må föras klagan i den ordning 28 § stadgar
för klagan över utslag angående tilläggsavvittring.

33 §.

Då inom något av de vid allmänna avvittringen bildade avvittringslag
tilläggsavvittring blivit verkställd och vunnit laga kraft beträffande
samtliga de fastigheter, som enligt denna kungörelse skola av sådan avvittring
beröras, uppdrage Kungl. Majrts befallningshavande åt lantmätare
att på konceptkartan över allmänna avvittringen inlägga varje område,
som genom tilläggsavvittringen blivit lagt till fastighet utanför dess
vid allmänna avvittringen utlagda ägoområde, och förse dylikt område
med påteckning, som utvisar till vilken fastighet det hör, samt att i de
vid allmänna avvittringen upprättade längder över områdestilldelning
för fastigheter, kronoparker, allmänningar och andra särskilda områden
verkställa anteckning om den förändring i ägovälde, som föranledes
av tilläggsavvittringen. Sedan dessa ändringar blivit utförda, teckne
Kungl. Maj:ts befallningshavande å konceptkartan bevis om tilläggsavvittringen.

34 §.

Vid undersökning eller utstakning enligt denna kungörelse skola
karta och handlingar rörande allmänna avvittringen medföras.

35 §.

Originalhandlingflr och konceptkartor rörande tilläggsavvittring
skola bifogas motsvarande handlingar och kartor rörande allmänna avvittringen.
Slutlig redovisning av kartor och handlingar skall ske i ett
sammanhang beträffande allmänna avvittringen och tilläggsavvittringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

36 §.

Kostnad till ledamöter av avvittringsnämnd samt till lantmätare,
som eljest har att företaga åtgärd enligt denna kungörelse, så ock till
erforderlig hantlangning och andra löpande utgifter för avvittringsnämnds
eller lantmätares förrättningar skola bestridas av allmänna medel
enligt föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t.

Ersättning till synemän, som omförmäles i 18 §, utgår av allmänna
medel efter grunder, som Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmer,
dock ej i något fall med högre belopp än enligt fjärde klassen
i gällande resereglemente.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
_ Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7
april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WäLLENBERG,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen statsrådet friherre Beck-Friis anförde:

Genom nådigt beslut den 8 maj 1914 uppdrog av förekommen
anledning Kungl. Maj:t åt advokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet
att verkställa granskning av det inom Västerbottens läns lappmark
pågående avvittringsarbetet för vidtagande av de åtgärder, vartill efter
nämnda granskning ett behörigt iakttagande av Kungl. Maj:ts och
kronans rätt kunde föranleda. Såsom resultat av denna granskning har
advokatfiskalsämbetet i memorial den 31 december 1914 framställt flera
betydelsefulla anmärkningar rörande arbetets utförande. De viktigaste av
dessa anmärkningar gälla skogsmarkens uppskattning och skogsanslagets
utmätande ävensom frågorna, huruvida de ägor, som vid avvittringsförrättningarna
betraktats såsom hemmanen och nybyggena tillhöriga,

Bosättningens
uppkomst
och
jordbruksförhållandena

i Västerbottens
lappmark.

16 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

blivit dem genom laga utsyningsutslag tillagda samt om ägoutbyten
mellan kronan och de enskilda företagits i den utsträckning författningarna
kunde anses föreskriva.

Sedan vederbörande myndigheter beretts tillfälle att yttra sig över
advokatfiskalsämbetets memorial, har Kungl. Maj:t till frågans närmare
utredning låtit under år 1915 genom särskilda kommissioner verkställa
undersökning beträffande sistnämnda två anmärkningspunkter, varjämte
dessa kommissioner haft i uppdrag att, i den mån utan åsidosättande av
övriga uppgifter funnes möjligt, hava sin uppmärksamhet riktad å frågan
huruvida duglig skogsmark kunde anses hava upptagits såsom impediment.
Sedermera och efter det kommissionerna avslutat sina uppdrag,
har jag anmodat kanslisekreteraren L. Berglöf att inom jordbruksdepartementet
biträda med upprättande av förslag till de författningsändringar
och andra föreskrifter, som med anledning av vunnen utredning kunde
finnas erforderliga.

I skrivelse den 17 januari 1916 har Berglöf framlagt jämte eu
översikt av åtskilliga förhållanden, som äro av betydelse för frågans
bedömande, förslag dels rörande godkännande av framlagda förslag
till avvittring inom Dorotea och Sorsele socknar, dels till kungörelse
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark
och dels till hemställan hos riksdagen om anvisande av de för genomförande
av nämnda tilläggsavvittring nödiga medel.

Innan jag närmare ingår på kanslisekreterar Berglöfs framställning,
torde vara lämpligt att lämna eu kort översikt rörande första
uppkomsten av bosättningen uti ifrågavarande trakter samt där rådande
jordbruksförhållanden.

Lappmarkernas kolonisation kan sägas hava tagit sin början först
i slutet av 1600-talet efter utfärdandet av ett kungl. plakat den 27 september
1673 angående lappmarkernas bebyggande, sedermera bekräftat
den 3 september 1695. Härigenom tillförsäkrades åt dem, som ville slå
sig ned i lappmarkerna, stora förmåner med avseende å skattefrihet
m. m., de s. k. lappmarksfriheterna, vilka till långt fram på 1800-talet
stått nästan orubbade. Mera utförliga bestämmelser i ämnet meddelades
genom kungl. reglementet den 24 november 1749 »för dem, som antingen
redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets uppbrukande
därstädes sig nedsätta vilja». Detta reglemente är, såvitt det avser tillkomsten
av nya bosättningar, fortfarande gällande. Såsom med hänsyn till
den nordliga belägenheten naturligt är, hava nybyggena i lappmarkerna
icke kunnat grundas på ett jordbruk, vars förnämsta ändamål är sädes -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

odling. Åkertäpporna äro i allmänhet små och endast avsedda för odling
av potatis och något korn. Det har i stället gällt att kunna försäkra
sig om så stor höskörd, att några kor och smånöt kunnat födas. Kreatursskötsel
jämte fiske och även jakt är nybyggarnas egentliga näringsfång.
Det sätt, varpå de söka skaffa det foder, som kräves för kreaturens
uppehälle under den långa tid av året djuren icke kunna finna
sin föda ute på betesmarkerna, är emellertid avsevärt mera invecklat
än det, som användes av jordbrukaren i sydliga delar av landet. Denne
sår i plöjd och brukad jord det fröslag, som lämnar de foderväxter han
önskar erhålla. Nybyggaren har väl ock närmast kring sin staga en
röjd äng, som i viss mån kan jämföras med vanlig vall, men den är i
de flesta fall aldrig plöjd och insådd utan endast bevuxen med »naturgräs».
För att bibehålla denna äng i växtkraft plägar kreatursgödsel
utströs därå. Det foder, som erhålles från dessa ängar, spelar dock en
jämförelsevis mindre roll. Den största hömängden erhålles från naturliga
ängslägenheter, vilka ligga kringspridda här och där i markerna,
ofta på miltals avstånd från bostaden. De flesta av dessa ängslägenheter,
eller såsom de pläga benämnas utängar eller ströängar, utgöras
av myrmarker, bevuxna med starr. Härjämte har man begagnat sig av
den växtlighet, som plägar uppstå vid stränderna av vattendrag eller å
de vid dem bildade deltalanden, s. k. ränningar (röjningar). I vissa
trakter slår man den i björkskogen växande frodiga gräs- och örtvegetationen.
Man kan överhuvud säga, att gräset skördas överallt, där
det på grund av naturförhållandena förekommer i någon större mängd.
Någon odling i egentlig mening nedlägges ej på dessa utängar. Arbetet
inskränker sig huvudsakligen till undanröjande av hinderliga buskar
och tuvor, enklare anordningar för ängarnas översilande med vatten
(s. k. vattenledningar) o. d. Detta jordbrukssystem, som alltifrån äldre
tid varit det i lappmarkerna vanliga, består i huvudsak allt fortfarande.

När en person velat skaffa sig ett nybygge, har det enligt ovannämnda
reglemente tillgått så, att han åt sig utsökte en plats, helst
belägen invid en fiskrik sjö, med tillgång till odlingsbar mark för upptagande
av ett potatisland och kornåker samt med tillräckligt många
ängslägenheter i närheten för att avkasta foder åt några kreatur. Därefter
förrättades av vederbörande tjänstemän syn å platsen för tillseende
av att stället var lämpligt för ett nybygges upptagande. Några bestämda
gränser för nybyggets område uppdrogos icke. I det protokoll, som
fördes över synen, angavs endast att på stället funnes tillräcklig för
odling tjänlig mark, varjämte uppräknades de ängar, som av nybyggaren
anvisades och ansågos böra nybygget tilläggas. Förekom intet hinder,
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 3

Avvittringens
genomförande.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

blev nybygget av Kungl. Maj:ts befallnjngshavande genom särskilt utslag
upplåtet. Enligt senare tillkomna stadganden skulle nybygget jämväl
provisoriskt åsättas mantal och skatt. Några bestämmelser rörande nybyggares
rätt att begagna skogen förekomma ej i reglementet. Självfallet
ägde han att taga därav till husbehov. Senare hava emellertid
tillkommit föreskrifter i ämnet, som medgiva innehavare rätt att inom
ett visst avstånd från gården erhålla husbehovsvirke samt jämväl skog
till försäljning. Äganderätten till ett nybygges mark tillhörde alltjämt
kronan och nybyggaren innehade detsamma endast under en mera
tryggad form av besittningsrätt. Han hade sålunda icke rätt att t. ex.
inteckna sin gård. Jämlikt i sådant hänseende stadgade medgivanden
hava emellertid under årens lopp ett flertal av nybyggena med full
äganderätt övergått till sina innehavare. Detta har skett genom s. k.
skatteomföringar. Nybyggenas kamerala natur har därigenom övergått
från kronohemman till kronoskattehemman.

Upplåtelsen av nybyggen fortgick länge efter dessa grunder inom
alla lappmarksområdena. Nybyggesnedsättningarna hade emellertid visat
sig medföra vissa olägenheter för lapparna samt även i åtskilliga fall,
då de anlagts med mindre urskiljning, för nybyggarna själva. Med
föranledande av en utav riksdagen gjord framställning förordnade Kungl.
Maj:t den 13 december 1867, att för skyddande av lapparnas och nybyggarnas
ömsesidiga rättigheter och förebyggande av tvistigheter dem
emellan samt till förebyggande av nybyggens anläggande i trakter helt
och hållet otjänliga för kultur en gräns skulle provisionelit bestämmas
emellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Härigenom tillkom den
s. k. odlingsgränsen, vilken sedermera genom särskilda Kungl. Maj:ts
beslut blivit definitivt uppdragen. De verkningar, som med denna förordning
avsetts, hava emellertid till stor del uteblivit, i det bestämmelserna
på sådant sätt kringgåtts, att utflyttningar i stor utsträckning ägt rum
från de ursprungliga nybyggena, varigenom tillkommit ett stort antal
nya gårdar.

Redan 1749 års reglemente avsåg, att nybyggena skulle »geometrice
avtagas», d. v. s. få vissa till gränserna bestämda områden. Detta kom
dock aldrig att genomföras. Tydligt är att med mera utvecklade förhållanden
behovet skulle göra sig allt mera gällande att vinna klarhet
rörande hemmans och nybyggens områden ej minst för att fastställa
dessas rättigheter gent emot den omgivande kronomarken. Efter långvariga
förarbeten tillkom så nådiga stadgan den 30 maj 1873 om

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Denna stadga
innehåller bestämmelser om, huru hemman och nybyggen skola utbrytas
från kronans marker genom att av dessa tilldelas nödiga områden. Det
är sålunda ett skifte mellan kronan och den enskilde. Avvittringarna
äro av två slag, nämligen dels »allmän avvittring», varigenom i trakter,
där avvittring ej förut ägt rum, alla då varande nybyggen och hemman
tillika med de nybyggen, som tillkomma vid avvittringen, utbrytas, dels
ock »särskild avvittring», som efter den allmänna avvittringens fullbordan
avhålles för utbrytande av sedermera anlagda nybyggen. Vid avvittring
bestämmes för hemmanen jämväl ränta och mantal. Avvittringsförrättningarna
verkställas av särskilda »avvittringslantmätare» med biträde
av gode män under ledning av en för ändamålet förordnad styresman.
Sedan förslag till avvittring upprättats, har styresmannen att insända
detsamma till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som prövar förrättningen
och över densamma meddelar utslag. Detta må överklagas
hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Kronans talan fullföljes därvid i tall
av befogenhet av advokatfiskal i kammarkollegiet. 1873 års stadga
är i sina huvuddelar fortfarande gällande, ehuru flera betydelsefulla
ändringar och tillägg till densamma blivit gjorda.

De allmänna avvittringarna i lappmarkerna hava nu genomförts
så långt, att såsom oavvittrad kvarstår endast västra delen av Västerbottens
läns lappmark eller i stort sett de ovan odlingsgränsen belägna
trakterna av Dorotea, Vilhelmina, Stensele och Sorsele socknar samt
hela Tärna socken. Även här hava emellertid avvittringsförrättningar
igångsatts, nämligen i Sorsele socken den 5 juni 1894, i Stensele
socken den 6 juli 1896, i Tärna socken den 13 i sistnämnda månad, i
Dorotea socken den 1 juli 1901 och i Vilhelmina socken den 8 i samma
månad. Varje sockendel har bildat särskilt avvittringslag med undantag
därav att Tärna socken, som vid förrättningarnas början, ehuru egen
kapellförsamling, räknades tillhöra Stensele socken, tillsammans med
denna behandlats såsom ett avvittringslag. Förrättningarna hava numera
fortskridit därhän, att för alla fyra avvittringslagen föreligga färdiga
awittringsförslag, vilka äro överlämnade till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Västerbottens län prövning.

Avvittringens utsträckande till trakterna ovan odlingsgränsen medgavs
samtidigt för Västerbottens och Norrbottens län genom nådigt
brev den 18 november 1892, i enlighet varmed genom avvittring nödiga
områden från kronans mark skulle tilldelas de hemman och lägenheter
ovan nämnda gräns, vilka beviljats till anläggning före utfärdandet av
ovannämnda nådiga beslut den 13 december 1867 angående bestämmande

Gällande bestämmelser

rörande av.
vittringen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

av eu provisionel! gräns mellan lappmarkernas i länet kulturland och
fjällbygder och för vilka vid upplåtelsen möjligen meddelade föreskrifter
i fråga om jordens hävd in. m. blivit fullgjorda. Tillika förordnade
Kung!. Maj:t, att 1873 års avvittringsstadga med däri gjorda ändringar
skulle i allmänhet lända till efterrättelse med iakttagande av vissa särskilda
föreskrifter, avseende bland annat att bereda ytterligare skydd åt de
nomadiserande lapparna i förevarande trakter.

Bestämmelserna i 1873 års stadga lågo jämväl till grund för
avvittringen i nu ifrågavarande avvittringslag, då förrättningarna där
påbörjades. Med föranledande av framställningar från riksdagen i skrivelse
den 1 juli 1901 samt från kommittén för utredande av frågan om vidmakthållande
av jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och
Dalarna, den s. k. norrlandskommittén, i skrivelse den 16 november
samma år verkställdes en revision av avvittringsförfarandet, vilken
ledde till utfärdandet av kungörelserna den 20 april 1906 angående
vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande avvittringen inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt den 5 juni 1909
innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom nämnda
lappmarker. Under tiden medan berörda revision pågick inskränktes
på grund av föreskrift i nådigt brev den 7 mars 1902 arbetet inom
avvittringslagen och återupptogs sedermera i sin fulla utsträckningförst
efter utfärdandet av 1909 ars kungörelse; och torde i detta
uppskov anledningen vara att söka till den långa tid, som förflutit från
förrättningarnas början och tills desamma kunnat föreläggas Kung!.
Maj:ts belallningshavande till prövning. Vid de fullföljda förrättningarna
hava, förutom 1873 års stadga, 1906 och 1909 års avvittringskungörelser
varit grundläggande.

Rörande gällande avvittringsbestämmelser må här intagas några
ytterligare upplysningar. Enligt awittringsstadgan av 1873 verkställes av
lantmätare först kartläggning och mätning av de för utbrytningens verkställande
nödiga marker. I sammanhang med mätningen skall lantmätaren
upprätta ägobeskrivning, utvisande ägoslag och areal. I beskrivningen
skall särskilt upptagas vad som är att hänföra till impediment; och förstås
därmed sjöar, vattendrag samt sådana berg, sandhedar och stenbunden
mark, varå duglig skog varken finnes eller kan växa eller bete finnes eller
kan erhållas, samt kala och odugliga eller med dvärgträd bevuxna mossar
och kärr, som hava sten till grund eller sakna avfall och således äro
till odling otjänliga. Smärre impediment å skogsmarken må dock utelämnas
(§ 15). Lantmätaren har därefter att med biträde av gode män

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

verkställa ägobesiktning. Vid denna uppskattas inägorna efter deras avkastning
på sätt i gällande skattläggningsmetod finnes föreskrivet, och
skall tillses, att under impediment ej inbogripes duglig mark, som kan
komma i fråga att användas till skogsanslag. Vid avvittring får däremot
icke taxering eller gradering ske å skogsmark för områdestilldelning
åt hemman och nybyggen. Avdrag för smärre impediment, som
ej särskilt upptagas, må dock, såvitt nödigt är, av lantmätare med gode
män bestämmas till högst eu fjärdedel av vidden utav ägofigur, varå
sådant avdrag ifrågakommer (§ IG). Vad vid ägobesiktningen inhämtats
antecknas uti en av lantmätaren upprättad handling innefattande hävdeförteckning
och taxeringslängd. Såsom namnet antyder, upptages i
denna de ägor varje delägare innehar samt för inägorna deras naturliga
beskaffenhet och i ovan angivna ordning beräknade avkastning. Beträffande
skogsmarken behandlas denna icke i längden i vidare mån än
att av densamma upptagas de ägofigurer, i avseende å vilka man vid
ägobesiktningen funnit ändring böra ske i vad ägobeskrivningen innehåller
angående avskiljande av impediment från duglig mark eller ock
ansett avdrag böra äga rum för sådana impeditnent, som ej å kartan
utmärkas och i beskrivningen särskilt upptagas (§ 17).

Enligt § 8 skola hemman och nybyggen, såvitt tillgång finnes,
erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu. Föreskrifterna
rörande skogsanslagets utmätande givas i § 18, varav framgår, att med
skogsmark jämställes även mark tjänlig till bete. Med hänsyn till skogens
och betets bättre och sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet
bestämmes skogsanslaget efter beräkning av 5,000 kvadratrev
(= 440.7 6 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadratrev (— 1,763.04
hektar) skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för större
eller mindre hemmantal. Däri inberäknas ej sådan mark, som efter vad
ovan sagts bör hänföras till impediment. Beträffande storleken av anslaget
har genom 1906 års kungörelse skett viss ändring för hemman
nedom odlingsgränsen, varom här nedan skall närmare meddelas.

Jämlikt § 19 avvittringsstadgan skall vid områdes tilldelning iakttagas
bland annat, att varje område lägges i ett skifte, innefattande både
skogsmark och inägor, eller där detta ej kan äga rum i flera, högst
fyra skiften; men skulle flera skiften än fyra anses erforderliga eller
fråga uppstå om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte,
underställes ärendet Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning (sistnämnda
punkten enligt dess lydelse i kungörelsen den 9 november
1877). För beredande av så lämpligt skifte, belägenheten medgiver,
är delägare pliktig att med sina inägor, i den mån de ej skulle falla

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inom det blivande skogsområdet, ingå i ägoutbyte med annan delägare
eller med kronan, evad det å någondera sidan yrkas eller ej. Därvid
må mark, som utan att vara odlad innehaves av hemmans ägare eller
åbo eller av nybyggare, såvitt den ej för hemmanets eller nybyggets
bestånd erfordras, kunna för beredande av lämpligt skifte innehavaren
frånhändas utan vederlag; men är marken odlad och till hemmanet eller
nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande, må den ej
innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan mark, som är
odlad eller till odling tjänlig. Ågoutbyten inom avvittringslaget skola
enligt § 20 verkställas efter måttet av höavkastningen, beräknad enligt
skattläggningsmetoden eller ock, där med hänsyn till markens värde
större noggrannhet finnes nödig, efter gradering, verkställd enligt föreskrifterna
i gällande skiftesstadga. § 21 stadgar, att delägare, som
mister odlad mark, bör tilldelas odlingsersättning enligt skiftesstadgans
bestämmelser. Där den odlade marken tillfaller antingen enskild delägare,
som ej förmår utgiva odlingsersättning, eller ock kronan, må
förre innehavaren i stället fortfarande nyttja marken under högst fem
år, efter det han tillträtt sin nya ägolott.

Vid awittringen bestämmes hemmantalet genom skattläggning,
vilken grundas på inägornas uppskattade avkastning. De närmare bestämmelserna
härför finnas intagna i en kungörelse, utfärdad samma
dag som avvittringsstadgan. All åkerjord och odlingsmark ävensom
äng och annan slåttermark uppskattas efter den höavkastning, ägorna
anses kunna, odlingsmarken efter verkställd odling, årligen giva i
medeltal. Vid uppskattningen indelas hö avkastningen allt efter dess
beskaffenhet i fyra klasser; och räknas till första klassen gott hårdvallshö
och annat därmed jämförligt hö, till andra klassen mindre gott hårdvallshö
samt röjningshö, till tredje klassen grövre och finare starrgräs
samt hö av bättre myrar, som med fördel kunna avbärgas varje år,
samt till fjärde klassen hö av sämre myrar, som för gräsväxtens bibehållande
ej böra årligen bärgas. Ränta beräknas för varje lass om 10
centner (= 425 kg.) av höavkastningen i första klassen till sex öre, i
andra klassen till fyra öre, i tredje klassen till tre öre och i fjärde
klassen till två öre. Det sammanräknade öretalet utföres i hela tiotal,
så att vad som understiger eller blott uppgår till ett halvt tiotal uteslutes
och vad som överstiger ett halvt utföres såsom helt tiotal. När
räntan uppgår tillhopa till 640 öre, åsättes ett helt mantal, och när
räntan bliver högre eller lägre, större eller mindre mantal i förhållande
därefter.

Beträffande behandlingen vid avvittring av hemmanens och ny -

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

byggenas utängar gjordes genom nådiga brevet den 20 juni 1879 ett
betydelsefullt tillägg till avvittringsstadgans bestämmelser om skiftesläggningen.
I nämnda nådiga brev förklaras nämligen, att de flera eller
färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter, vilka
tillhöra hemman eller nybygge inom lappmarken, må, utan alt från
kronoparken genom uppdragna rågångar avskiljas, tillsvidare, innan de
kunna mot annan mark utbytas, under hemmanet eller nybygget bibehållas
och såsom endast ett skifte beräknas. Tillika medgives, att det
virke, som till behövliga hägnad er, hässjor och hölador vid dessa lägenheter
åtgår, tills vidare må efter anvisning av revirförvaltaren kostnadsfritt
avhämtas från kronoparken.

De genom kungörelsen den 20 april 1906 gjorda ändringarna i
avvittringsstadgan avsågo, dels att av skogsanslagen skulle omedelbart
tilldelas de särskilda hemmanen eller nybyggena endast vad som
efter noggrann av avvittringslantmätaren med biträde av skogstjänsteman
för varje särskilt fall förrättad undersökning ansåges erforderligt
för nödigt husbehov med hänsyn jämväl till förefintliga odlingslägenheter,
men att återstoden av skogsanslagen skulle avsättas till allmänning
att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder,
som av Kungl. Maj:t bestämdes, dels ock att för nybyggen, som
hädanefter upplätes å odisponerade överloppsmarker nedom odlingsgränsen,
skogsanslaget skulle utgå med högst 1,200 hektar för helt
mantal.

Ån vidlyftigare ändringar hava skett genom kungörelsen den 5
juni 1909. Med föranledande av de upplysningar, som vunnits under
förarbetena till kungörelsen den 20 april 1906, hade Kungl. Maj:t anbefallt
kammarkollegiet, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen att inkomma
med förslag, förutom till bestämmelser rörande dispositionsrätten
över husbehovsskogen, till de föreskrifter rörande avvittringsarbetenas
bedrivande och vad därmed ägde samband, som i övrigt kunde finnas
erforderliga. Med ledning av det förslag, som av ämbetsverken sedermera
framlades, utarbetades bestämmelser angående sättet för skogstilldelningens
verkställande, skifte i sammanhang med avvittringarna
(åbodelningar), bättre tillvaratagande av lappbefolkningens mot de bofastas
i många avseenden stridande intressen samt i lappmarkerna ovan
odlingsgränsen befintliga utan tillstånd anlagda lägenheters (inhysingslägenheter)
ställning. Sedan dessa bestämmelser i vissa delar varit
föremål för riksdagens prövning, hava de efter någon, av riksdagens
förslag föranledd jämkning blivit sammanförda i förevarande kungörelse.
Rörande skogsanslagets fördelning i husbehovsskog och allmänning givas

24 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

liär närmare föreskrifter och stadgas rörande den för husbehov avsedda
delen av skogsanslaget, att denna skall, under beaktande av skogsmarkens
bättre och sämre beskaffenhet, utläggas särskilt för varje brukningsdel
av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal (särskild
husbehovsskog), dock att där i viss trakt hinder möter att utlägga
all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarkerr i närheten av inägorna,
viss i förhållande till mantalet bestämd andel därav skall utläggas
gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog).
Vidare lämnas bestämmelser rörande skogsmarkens noggranna
undersökning till dess allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga
inom avvittringslaget och angående den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången
för helt mantal inom orten. Med ledning härav skall upprättas
provisionelit förslag angående storleken av skogsanslaget i dess
helhet för mantal inom avvittringslaget och slutligt förslag angående
husbehovsanslagets storlek för mantal beträffande skogsmark av medelgod
beskaffenhet, varvid skall iakttagas, att husbehovsanslaget ej utan Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall må sättas högre än till 550 hektar
medelgod skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen
och till 800 hektar medelgod skogsmark vid avvittring ovan nämnda
gräns. Vid den av lantmätaren i närvaro av gode män verkställda utvisningen
å marken av den provisionel^ planen till områdestilldelning
åt hemman och nybyggen skall sedermera ske en ytterligare besiktning
av den till husbehovsskog avsedda skogsmarken. Med biträde av skogstjänstemännen
skola förrättningsmännen taga noggrann kännedom om
denna marks naturliga beskaffenhet och avkastningsförmåga, till utrönande
varav ståndskogens tillväxt och beskaffenhet samt markens
duglighet till bete skall undersökas å olika trakter av medelgod samt
bättre och sämre mark. Sedan slutligt förslag upprättats angående storleken
av skogsanslaget i dess helhet för mantal inom avvittringslaget,
verkställas nödiga ändringar i den provisionel^ planen. Särskilt skola
komma i betraktande de jämkningar med avseende å de åt hemman och
nybyggen provisionelit utlagda husbehovsskogsområdena, vilka kunna
föranledas av skogsmarkens bättre eller sämre beskaffenhet och avkastningsförmåga,
varvid likväl iakttages, att husbehovsskogen i intet fall
så utmätes, att viss brukningsdel, inberäknat dess andel i allmänningsskog,
erhåller skogsanslag till högre eller lägre belopp än som jämlikt
avvittringsförfattningarna må brukningsdelen efter dess mantal tilläggas.
Så snart utrönt blivit, huru mycken skogsmark bör utläggas till husbehovsskog
åt samtliga hemman och nybyggen inom avvittringslaget,
skall enligt 11 § förslag utarbetas och å kartan utmärkas angående av -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sättande till allmänning av den återstående delen av skogsanslagen.
Beträffande ägotaxeringen inskärpes, att vid den undersökning, som
enligt 1 mom. samma paragraf skall förrättas, ägotaxeringen skall överses
och granskas, därvid det åligger avvittringsstyresmannen och vederbörande
allmänna ombud att noga tillse, att mantalet icke blir för
högt uppdrivet utan ett såvitt möjligt troget uttryck för den stadigvarande
avkastningsförmågan hos de till varje brukningsdel av hemman
eller nybygge hörande ägor vid den efter ortsförhållandena- bäst lämpade
brukningsart.

Medan arbetet pågick inom ifrågavarande fyra avvittringslag, fick
advokatfiskalen i kammarkollegiet anledning därå rikta sin uppmärksamhet.
Närmaste orsaken härtill var det sätt, på vilket frågan om
nomadlapparnas intressen blivit behandlad inom Sorsele avvittringslag.
Jämlikt 3 § i 1909 års kungörelse skall vid avvittring ovan odlingsgränsen
noga beaktas, att nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser
och flyttningsvägar för renarna varder tillgodosett. Fördenskull
skall iakttagas, att områdestilldelningen så verkställes, åt t för
nyssnämnda ändamål erforderlig mark, där det kan ske utan förnärmande
av enskild rätt, bibehålies kronan. Där för samma ändamål
linnés nödigt '' att taga i anspråk till hemman eller nybygge hörande
mark, skall tillses, huruvida ägaren eller åbon må kunna förpliktas att,
efter ty särskilt stadgas, avstå vad för ändamålet erfordras mot erhållande
av annat, kronan tillhörigt område inom avvittringslaget. Kunna
nomadlapparnas intressen icke på nu nämnda sätt vinna tillbörligt beaktande,
skall undersökning företagas beträffande värdet av de områden,
vilka ytterligare finnas för ändamålet oundgängligen erforderliga, samt
utrönas i vad mån dessa områden må kunna på antagliga villkor åt
statsverket förvärvas efter godvillig överenskommelse eller huruvida
vederbörande ägare och åbor böra, jämlikt 33 § i lagen den 1 juli 1898
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, förpliktas att avstå
nämnda områden.

Vid behandling 1910 i Sorsele av detta spörmål hade endast
några hemmanet Nabbnäs nr 1 tillhörande utängar ansetts böra inlösas
såsom oundgängligen erforderliga för lapparnas räkning. Kontrakt upprättades
med ägaren om deras förvärvande åt kronan för 400 kronor,
vilket kontrakt sedermera insändes till Kungl. Maj:ts befallningshavande
för att underställas Kungl. Majfis prövning. En del andra utängar
ansågos visserligen vid vissa tillfällen behövliga för renskötseln, men
deras inlösen ifrågasattes icke, sedan innehavarna av dem förklarat sig
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 4

Åtgärder från
kammaradvokatfiskalsämbetets
sida
medavseende
& avvittringen.

Granskning

sommaren

1912.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

villiga att för sin del avstå från rätt till ersättning för därå genom
renskötseln utan uppsåt vållad skada, varom avtal ingingos. Vid sammanträde
1912 gjordes av lappfogden och lapparnas ombud framställning
om inlösen av ytterligare utängar för nomadlapparnas räkning.
Närvarande hemmansägare och nybyggare ansågo vidare behov av inlösen
ej föreligga samt förklarade sig icke vilja ingå i underhandlingom
att genom frivillig överenskommelse avhända sig ängar. 1 senare
meddelat beslut hemställde förrättningsmännen, att framställningen för
närvarande måtte lämnas utan vidare åtgärd. Gent häremot gjordes
gällande av dåvarande extra advokatfiskal A. Klockhoff, vilken på
på grund av nådigt bemyndigande fört talan vid avvittringen och närvarit
vid behandling 1912 av förevarande fråga, att ytterligare utredning
i saken syntes vara nödvändig.

Vad angår behandlingen inom Dorotea avvittringslag av frågan
om markförvärv för tillgodoseende av renskötselns behov föreslogs här
en mera omfattande inlösen. Efter förslag av lapparna och deras representanter
hava förrättningsmännen 1911 yrkat, att alla ängar belägna nordväst
om en över socknen dragen närmare angiven linje skulle förvärvas.
I händelse av förslagets genomförande komma ett par av hemmanen att
förlora alla eller största delen av* sina utängar. Med ägarna av ängarna
har icke kunnat träffas frivillig överenskommelse om dessas försäljning,
i följd varav förrättningsmännen föreslagit, att ägarna måtte förpliktas
att avstå ängarna jämlikt föreskrifterna i 33 § i 1898 års lapplag, d. v. s.
genom expropriation. Avvittringsstyresmannen har upprättat ett förslag
till värdesättning av ängarna; och uppgå enligt detta kostnaderna för
deras inlösen till 51,639 kronor 90 öre, om däri inbegripes det skogsanslag,
som belöper å ängarna och skulle tillkomma dessas innehavare.
Med frånräknande av skogsanslaget hava kostnaderna beräknats till
23,833 kronor 80 öre.

Sedan förslagen om markinlösen för renskötselns behov i Sorsele
och Dorotea avvittringslag blivit överlämnade till Kungl. Majrts befallningshavande,
har denna myndighet ingått med hemställan till Kungl.
Maj:t om anslag för de till inlösen ifrågasatta ängarnas förvärvande. I
en proposition (nr 238) till 1912 års riksdag hemställde Kungl. Majrt
om beviljande för ändamålet av ett förslagsanslag å 52,000 kronor; och
blev denna proposition av riksdagen bifallen.

Emellertid fullföljde Klockhoff i skrivelse den 8 augusti 1912
till Kungl. Majrts befallningshavande i Västerbottens län sin ovannämnda
anmärkning rörande bristande utredning av frågan om markförvärv
i Sorsele socken med hemställan, huruvida icke Kungl. Majrts.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

befallningshavande ville taga under övervägande lämpligheten av att,
innan avvittringsutslag meddelades, förnyad sorgfällig undersökning i
denna fråga komme till stånd.. På grund härav lät Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom häradsskrivaren A. F. Burman och lappfogden
P. F. Holm anställa undersökning, huruvida ytterligare inlösen av mark
i Sorsele socken utöver vad vid avvittringen föreslagits befunnes nödvändig
för nomadlapparnas behov. Resultatet av denna utredning föreligger
i en berättelse av den 21 oktober 1912, vari föreslås förvärv för
kronans räkning av ett stort antal ägor med en areal enligt avvittringsstyresmannens
beräkning av tillhopa 860 hektar 4 ar. Enligt av avvittringsstyresmannen
efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes anmodan verkställd
uppskattning av dessa ägors värde har detta beräknats till en
sammanlagd summa av 76,414 kronor. Häri vore ej inbegripen ersättningen
för den å ängarna belöpande skogsmark. Skulle denna tagas i
beräkning, ansågs värdet därav ungefärligen motsvara uppskattningssumman
för ängarna.

I ovan angivna skick kvarstår fortfarande frågan om markinlösen
i nu ifrågavarande båda avvittringslag. Sålunda har å ena sidan riksdagen
beviljat ett anslag å 52,000 kronor till inlösen av de vid avvittringen
i sådant hänseende föreslagna ängar och å andra sidan- föreligger,
vad angår Sorsele socken, en plan rörande markförvärv i mångdubbelt
större utsträckning än den av förrättningsmännen vid avvittringen förordade.

Advokatfiskalsämbetets granskning av avvittringen kom sedermera
att än vidare utsträckas. Under åberopande av den befattning advokatfiskalsämbetet
förut tagit med avvittringsarbetet inom Sorsele socken
anhöll ämbetet i underdånig skrivelse den 18 april 1914 om förnyat
uppdrag att hos länsstyrelsen i Umeå samt i avvittringskontoret därstädes
verkställa granskning av de till den pågående avvittringen i Västerbottens
läns lappmark hörande kartor och handlingar. Till stöd för
denna framställning åberopades, att det torde vara av vikt, att advokatfiskalsämbetet
redan innan Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade
utslag i respektive avvittringsärenden sattes i tillfälle att taga del av
de till dessa hörande kartor och handlingar, på det ämbetet kunde göra
de framställningar i ämnet, som ett behörigt iakttagande av Kungl.
Maj:ts och kronans rätt kunde påkalla. Med bifall till denna framställning,
vilken blivit genom kammarkollegiet med egen tillstyrkan till Kungl.
Magt överlämnad, bemyndigades genom det här ovan omnämnda nådiga

Advokatfiskalsämbetets

memorial
den 31 dee.
1914.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

beslutet den 8 maj 1914 kammaradvokatfiskalsämbetet att för angivna
ändamål verkställa den föreslagna granskningen.

Denna har utförts av KlockkofF, som framlagt resultatet av sitt
arbete i det likaledes förut omtalade memorialet av den 31 december
1914. Vid denna tid förelåg färdiga avvittringsförslag endast rörande
Dorotea och Sorsele avvittringslag; och avser memorialet granskning av
förrättningarna därstädes. Advokatfiskalsämbetet har framställt åtskilliga
anmärkningar av såväl formell som saklig natur. I förra hänseendet
hade ämbetet funnit anmärkningsvärt, att avvittringeprotokollen i strid
med i 1873 års avvittringsstadga, § 13, uttryckligen meddelad föreskrift
icke innehölle upplysningar rörande de av Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddelade anläggningsutslag rörande nybygge eller
utslag angående senare för samma nybygge skedda insyningar, varpå
sakägare grundade rättmätigheten av sina innehav. Vidare gjorde ämbetet
vissa erinringar med avseende å hävdeförteckningen för Sorsele avvittringslag.
Denna handling vore enligt rubriken upprättad år 1911,
men underskrifterna, vilka ursprungligen skett särskilt för olika förrättningar
men nu genom bladens uttagande sammanförts i slutet av förteckningen,
vore dagtecknade åren 1899 och 1910. Enligt ämbetets
förmenande hade förteckningen tillkommit genom sammanslagning av
flera förut efter mätningsdistrikt upprättade hävdeförteckningar, till
följd varav icke vare sig delägare eller allmänna ombud kunde anses
haft behörig del av hävdeförteckningen, sådan den nu förelåge, liksom det
kunde betvivlas, huruvida vederbörande förrättningsmän genom sina
underskrifter kunde tillförbindas ansvara för densammas innehåll. Hävdeförteckningarna
såväl för Dorotea som Sorsele avvittringslag saknade
dessutom i strid med 17 § avvittringsstadgan anteckningar om de ägofigurer
av skogsmarken, i avseende å vilka lantmätaren med gode männen
antingen funnit ändring böra ske i vad ägobeskrivningen innehölle
angående urskiljande av impediment från duglig mark eller ock ansett
avdrag böra äga rum för sådana impediment, som ej å kartan blivit
utmärkta och i beskrivningen särskilt upptagna. Härigenom omöjliggjordes
vederbörlig kontroll i förevarande avseende, vilken kontroll synts
ämbetet desto mera önskvärd, som ägobeskrivningarna för Sorsele vore
dagtecknade i december 1910, alltså efter det ägobesiktning och —
enligt avvittringsprotokollet — justering av hävdeförteckning ägt rum,
något som uppenbarligen stode i avgjord strid med avvittringsstadgans
föreskrifter. Slutligen erinrade ämbetet, att kartorna och tillhörande
beskrivningar voro mycket fattiga på topografiska benämningar, vari -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

genom en kontrollerande jämförelse mellan delägarnas innehav enligt
avvittriugshandlingarna och de insyningsinstrument, varpå innehavet
rätteligen grundade sig, försvårades och understundom omöjliggjordes.

Vidkommande den sakliga granskningen av avvittringsförslagen
har ämbetet först haft sin uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida
respektive hemmans mantal och det till grund därför liggande innehavet
i inägor blivit behörigen bestämt. Vid denna granskning hade ämbetet
sökt jämföra hävdeförteckningar och avvittringskartor med tillgängliga
insyningshandlingar. Ehuru denna granskning på grund av det tillgängliga
materialets brister kunnat bliva endast ganska ofullständig,
hade ämbetet ändock kunnat anteckna ett icke obetydligt antal inägor
(utängar och röjningsland), som i hävdeförteckningarna upptagits under
hemmanen, oaktat dessa ägor med all säkerhet icke varit till samma
hemman behörigen insynade. Man hade grundad anledning antaga, att
om granskningen vidare genomfördes, man skulle kunna påvisa en
mängd ytterligare oegentligheter vid uppteckningen av delägarnas innehav.
Beträffande nybyggenas tomtplatser och åkerskiften anmärktes,
att förrättningsmännen genomgående lämnat utan avseende vad som vid
de verkställda insyningarna blivit bestämt. Åven om det kunde vara
sant, att man rimligen icke kunnat beröva en nybyggare eller hemmansägare
vad han tilläventyrs utöver den insynade tomt- och åkerarealen
uppodlat i omedelbar anslutning ‘till denna, måste det dock anses vara
bestämt felaktigt att, på sätt i åtskilliga fall ägt rum, godkänna utflyttningar
från den ursprungligen insynade boplatsen till platser, som
vore insynade och belägna stundom på miltals avstånd från samma
boplats. Det torde kunna påvisas, att de skattetal, som förvärvats till
skydd för dessa s. k. utflytten, ej sällan härrörde från ännu icke skatteomförda
krononybyggen, ifråga om vilka behörigt tillstånd till nybyggets
klyvning icke blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat.

Såsom anmärkningsvärt har vidare antecknats, att åtskilliga hemman
ovan odlingsgränsen inom Sorsele avvittringslag fått sig tilldelade lägenheter,
vilka tillagts hemmanen genom särskilda Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut, meddelade efter tillkomsten av nådiga brevet den
13 december 1867. Enär detta nådiga brev uttryckligen förbjöde anläggning
av nybyggen ovanför en bestämd gräns (den s. k. odlingsgränsen)
samt Kungl. Maj:ts befallningsbavandes nämnda beslut sålunda
felaktigt tillkommit, hade vid avvittringen endast sådana hemmanen
tillagda ägor, som blivit insynade före tillkomsten av samma nådiga
brev, bort tagas i beräkning och bibehållas vid sina respektive hemman,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

så racket mer som Kungl. Maj:ts befallningshavandes berörda beslut
uttryckligen angåvo upplåtelserna såsom villkorliga. Till stöd för denna
uppfattning hava åberopats ordalagen i nådiga brevet den 18 november
1892, varigenom avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens lappmarker igångsatts, samt nådiga brevet den 19 oktober
1894 angående de å kronomarkernu inom Enontekis socken belägna
hemman och nybyggen tillhöriga ängar m. m.

Advokatfiskalsämbetet framhåller, att, såvitt framginge av avvittringshandlingarna,
samtliga inom avvittringslagen belägna röjningsland blivit
disponerade under enskilda hemman och nybyggen. Enligt ämbetets
förmenande hade så emellertid ej bort ske vidkommande sådana röjningsland,
ifråga om vilka intet blivit åtgjort i odlingshänseende, enär
dessa land ej kunde jämställas med ströängar.

1 andra fall hade uttryckliga förbehåll intagits i anläggnings- och
insyningsutslagen, varigenom vederbörande hemmans innehavare tillförbundits
att till kronan, där så påfordrades, utan vederlag avstå de
insynade ägorna. Ämbetet erinrar om nådiga brevet den 20 juni 1879
angående ströängar och ifrågasätter, huruvida det däri lämnade tillståndet
att tillsvidare under gården disponera ängarna avsett att sätta
ur kraft dylika uppenbarligen på grund av vissa förhållanden i varje
särskilt fall gjorda förbehåll.

Ämbetet omnämner vidare särskilt två hemman, nämligen 1/3i mantal
Vouvosberg nr 1 och 74 mantal Giltjaur nr 1, rörande vilka ämbetet
anser, att Kungl. Maj:ts och kronans rätt icke blivit i tillbörlig ordning
tillgodosedd vid bestämmandet av ägoinnehavet. Ehuru i viss mån belysande
för tillvägagångssättet vid förrättningen, torde man dock på
grund av den i förevarande avseende framställda anmärkningens mera
begränsade omfattning här kunna förbigå densamma.

Därigenom att, enligt vad advokatfiskalsämbetet ansåge sig hava
påvisat, Kungl. Maj:ts och kronans rätt icke blivit behörigen iakttagen
vid bestämmandet av de särskilda hemmanens innehav, hade det till
grund för samma hemmans skogsanslag liggande mantal i stor utsträckning
blivit för högt uppdrivet. Ämbetet ansåg det härjämte framgå av
handlingarna, att själva utmätningen av detta skogsanslag inom den
författningsenligt bestämda latituden icke skett efter en med hänsjm till
kronans intresse tillfredsställande grund. Enligt de båda föreliggande
förslagen hade skogsanslaget i sin helhet blivit bestämt till 1,600 hektar
medelgod skogsmark per mantal för hemman ovan odlingsgränsen. Att
anslaget sålunda i stort sett hölle sig i närheten av det författningsenliga
maximum, förefölle i och för sig anmärkningsvärt. Vilken mening

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 166.

man än kunde vilja inlägga i författningarnas föreskrifter om anslagets
utmätande inom de medgivna yttergränserna (440.7 6—1,763.0 4 hektar),
kunde det knappast vara rimligt att sätta normalanslaget så högt, att
den i författningarna förutsatta kvantitativa utjämningen mellan skogsmark
av bättre gch sämre beskaffenhet (se §§ 9 och 10 i 1909 års kungörelse),
måste begränsas till ett minimum. Inom Dorotea avvittringslag
skulle visserligen, att döma efter avvittringsförslaget, ingen som helst
utjämning vara av nöden, och inom Sorsele avvittringslag hade utjämning
vid avvittringen förekommit endast i ett fåtal fall. Men att skogsmarken
sålunda kunnat i det hela betraktas såsom likvärdig i de olika
delarna av dessa avvittringslag syntes desto egendomligare, som åtminstone
Sorsele avvittringslag omfattade såväl trakten i närheten av barrskogsgränsen,
där skogsmarken måste presumeras vara ganska dålig,
som längre ned belägna områden, där skogen kunde väntas mera likna
den, som förekomme i lappmarkens egentliga skogsland. Det torde
utan synnerlig djärvhet kunna påstås, anför advokatfiskalsämbetet, att
om man ville tillgodose syftet med bestämmelserna om skogsanslagets
varierande i mån av markens beskaffenhet, ett så högt normalanslag
som de nu föreslagna överhuvud icke och särskilt icke inom förevarande
avvittringslag kunde komma i fråga.

Om det således även utan den lokala undersökning, som vore av
nöden för mera preciserade uttalanden, syntes kunna påstå3, att skogsanslaget
till direkt förfång för kronan i det hela satts för högt, funnes
grundad anledning till antagande att det sätt, varpå anslaget bestämts,
även medelbart — och detta kanske i än större omfattning — länt
kronan till nackdel. Det ville nämligen synas, som om man till förebyggande
av den orättvisa, som skulle blivit en följd av att den vid
avvittringen upptagna skogsmarkens olikartade beskaffenhet lämnats
utan egentligt beaktande vid utdelningen till de särskilda hemmanen,
skulle hava slagit in på vägar, som ej vore med författningarna överensstämmande
och ledde till avsevärd förlust för kronan. Med avseende
härå kunde ämbetet icke undertrycka den tanken, att det förekommit i
synnerligen stor omfattning, att duglig skogsmark, vilken bort antingen
bibehållas åt kronan eller gå i beräkning såsom skogsanslag, blivit i
form av impediment tillagd hemman inom avvittringslagen. Till bestyrkande
av denna uppfattnings riktighet åberopades, att ämbetet funnit,
att inom Sorsele avvittringslag björkskog så gott som uteslutande redovisats
såsom impediment och att jämväl blandskog av björk och gran
eller björk och tall fått impedimentbeteckning. Endast i sådana fall,
då barrskogen syntes vara den- övervägande inom visst område, hade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

motsvarande ägofigur upptagits såsom duglig. Inom samma avvittringslag
hade icke mindre än omkring 25 från husbehovsområdena
skilda och av uteslutande impediment bestående skiften blivit utlagda
för olika hemman och hemmansdelar. Ett betydligt antal skiften kunde
ock påvisas, vilka, frånsett en eller annan obetydlig §ngslägenhet, till
sin ojämförligt största del enligt ägobeskrivningen bestode av impediment,
ehuru den i skiftet ingående dugliga marken ingalunda nödvändiggjort
någon sådan skiftesläggning, utan hellre kunnat redovisas bland
hemmanets övriga ängar utom området. Såsom ett belysande exempel
på liknande förfarande- anfördes vidare, att sedan Kraddsele byamän
yrkat att för erhållande av lövskog särskilda skiften skulle på angiven
plats utläggas åt varje delägare i byn, denna begäran bifallits i den
mån att alla delägare utom tre, som förut erhållit liknande förmån, fått
utan avräkning å skogsanslaget sig tilldelade områden, som enligt handlingarna
bestode allenast av oduglig mark. Vidare påpekas, att betesmark
knappast någonsin inberäknats i skogsanslaget. Att avvittringsstyresmannen
själv i princip varit av den mening, att skog, som vore
användbar allenast till bränsle, , borde tagas i betraktande vid skogsanslagets
beräknande, framginge av upplysningar, som av honom lämnats
rörande de grunder, vilka av honom följts vid tillämpning av bestämmelserna
angående skogstilldelningen.

Med vad nu framhållits sammanhängde en annan på kronans rätt
jämväl inverkande oegentlighet. Denna avsåge tillämpningen av 1873
års avvittringsstadgas medgivande, att för smärre impediment, som vid
ägobeskrivningens upprättande enligt därför gällande regler utelämnats,
avdrag från ägofigurs areal finge, så vitt nödigt vore, av lantmätare
med gode män bestämmas till högst 1/i av ägofigurs vidd. Bestämmelserna
åsyftade att åvägabringa en någorlunda riktig uppgift om
arealen av skogsmark. Enligt vunnen upplysning hade emellertid avdraget
använts såsom en regulator till utjämnande av de oregelbundenheter,
som uppstodo till följd av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet.
Denna reducerade beräkning förekomme i synnerlig vidsträckt
omfattning, och det kunde befaras, att de skogsarealer, som obehörigen
frånhänts kronan genom opåkallade kvotdelsavdrag för impediment, vore
mycket betydande.

Det förefölle advokatfiskalsämbetet egendomligt, att ägoutbyte i
syfte att undvika bibehållande utanför hemmanens egentliga tilldelningsområden
av de hemmanen tillhöriga vitt kringspridda ängarna icke
syntes hava i något enda fall förekommit inom båda ifrågavarande vidsträckta
avvittringslag. Bestämmelserna i nådiga brevet den 20 juni

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

1879, att ut.ängarna iinge bibehållas intill dess de kunde mot annan
mark utbytas och därvid endast såsom ett skifte beräknas, hade ju på
intet sätt velat göra kraftlös bestämmelsen i avvittringsstaagans § 19
mom. 2, som föreskreve, att tilldelningsområdena skulle utläggas i
minsta möjliga antal skiften, för vilket ändamål i samma paragraf
jämväl föreskreves, att ägoutbyten skulle genomföras oavsett parts
yrkande. Advokattiskalsämbetet framhåller i samband härmed, att denna
fråga i förevarande trakter vore av särskild betydelse med hänsyn till
lapparnas betesrättigheter. På många ställen vore ägoblandningen av
kronopark och inägor av beskaffenhet att göra dessa rättigheter i
hög grad illusoriska. Det vore fördenskull förenat'' med stort allmänt
och enskilt intresse, att denna ägoblandning i största möjliga utsträckning
upphörde. Ämbetet hade svårt att känna sig övertygat därom,
att ägoutbyten mellan kronan tillhörig odisponerad odlingsbar mark
och enskildas utängar icke skulle i avsevärd mån kunna genomföras.
I en av til. doktor Emil Haglund avgiven rapport, dagtecknad den
16 december 1914, över av honom under sommaren 1914 på offentligt
uppdrag verkställda undersökningar rörande den allmänna beskaffenheten
av ströängar i Västerbottens läns lappmark samt dessa ängars
ekonomiska betydelse för den bofasta befolkningen hade påvisats bland
annat, att inom de delar av fjällbygden i nämnda lappmark, varom han
ägde kännedom, odlingstillfällen i närheten av gårdarna förefunnes i
stor utsträckning. Erfarenheten från tidigare avvittringar hade givit
vid handen, att mark, som tilldelats enskilda hemmansinnehavare under
beteckningen impediment eller skogsmark, i icke ringa utsträckning sedermera
visat sig vara lämplig till odling. Uppmärksamheten hade numera
bland annat genom en av dåvarande landshövdingen i Norrbottens län,
numera statsrådet Oscar von Sydow den 9 april 1913 gjord underdånig
framställning i ämnet, blivit fäst på nödvändigheten av en reglering av
ifrågavarande s. k. ströängar jämväl inom de trakter, där awittringen
förelåge fullbordad, därvid han till och med ifrågasatt stora penninguppoffringar
av statsverket för att få till stånd nämnda ej minst för
jordägarna själva nödvändiga och önskvärda reglering. Det syntes fördenskull
ämbetet vara klart, att ingen laglig härtill syftande utväg borde
lämnas oförsökt i de trakter av lappmarken, där awittringen ännu ej
avslutats. En ytterligare utredning angående möjligheten för kronan att
genom ägoutbyten förvärva enskilda hemmans på kronomarkerna och
tilläventyrs även på de blivande allmänningarna belägna ströängar syntes
ämbetet oundgängligen böra ske, innan avvittringsförslagen av Kungl.
Maj:ts befallningshavande företoges till slutlig prövning. Ämbetet hänBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

visade i detta sammanhang till de av ämbetet förut påvisade oriktigheterna
i delägarnas enligt avvittringshandlingar upptecknade innehav,
huvudsakligen härrörande därav att man vid bestämmandet av detta
innehav ej tagit vederbörlig hänsyn till vad insyningshandlingarna upplyste.
Med hänsyn till den i det föregående framhållna nödAmndigheten
av att i största möjliga utsträckning befria kronomarkerna från utängar
ansåg ämbetet det önskvärt, att en förnyad utredning komme till stånd
jämväl rörande vad som vore behörigen insynat.

Slutligen anförde advokatfiskalsämbetet, att åtskilliga omständigheter
talade för att man, med undanskjutande tillsvidare av de övriga
anmärkningar ämbetet framställt mot de föreliggande avvittringsförslagen,
borde i första hand inrikta sin uppmärksamhet på frågan, huruvida det
vore möjligt att med lagliga medel åvägabringa en reglering av enskildas
innehav av utängar. Skulle man i detta hänseende med stöd av
de rättsliga möjligheter, som kunde tänkas stå kronan till buds, lyckas
uppnå ett någorlunda tillfredsställande resultat, torde måhända utvägar
kunna beredas för undvikande av alltför vittgående omarbetningar av
de föreliggande avvittringsförslagen.

Det syntes sålunda ämbetet lämpligt, att undersökningar med ovan
angivna syfte snarast möjligt igångsattes, därvid, på sätt ämbetet antytt,
dessa närmast borde avse dels möjligheter för ägoutbyten med kronan
och dels frågan huruvida och i vilken omfattning utängarna innehades
med laglig rätt eller icke.

Över de av advokatfiskalsämbetet sålunda framställda anmärkningarna
hördes efter nådiga remisser Kungl. Maj:ts befallningshavande i
Västerbottens län samt lantmäteristyrelsen.

Kungi.Maj:ts I sitt svar å remissen har Kungl. Maj:ts befallningshavande i

havandef^ skrivelse den 29 april 1915, med överlämnande av ett från avvittringsVästerbot-
styresmannen i länet Tycho Bergman i ärendet infordrat yttrande av
yttrlnd^den ^on 23 april 1915, uttalat sig för undersökningar för det av advokat29
april 1915. fiskalsämbetet angivna ändamål. Särskilt har Kungl. Maj:ts befallningshavande
berört frågan om ägoutbyten av den i ämbetets memorial omförmälda
art. Likasom ämbetet ansåge befallningshavanden de i nådiga
brevet den 20 juni 1879 meddelade bestämmelserna om utängars bibehållande
ingalunda kunna medföra någon rubbning i avvittringsstadgans
föreskrifter angående ägoutbyten. Beträffande den vederlagsmark, som
sannolikt förefunnes å områden, som enligt avvittringsförslaget skulle
tillfalla hemman eller nybyggen i form av skogsanslag eller impediment
fäste befallningshavanden särskilt uppmärksamheten på en del myrar,

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

som under avvittringsberedningen betraktats såsom odugliga men måhända
enligt numera vunnen erfarenhet kunde med fördel odlas medelst utdikning
samt tillförande av gödningsämnen. Det måste, såsom redan tidigare
framhållits av befallningshavanden, ur ren jordbrukssynpunkt anses
önskvärt, att nybyggare och hemmansägare i stället för att vidbliva det
primitiva och ytterligt extensiva jordbruk, som grundades på tillgodogörandet
av avlägsna utängsslåtter, inriktade sitt arbete på utnyttjandet
av de odlingstillfällen, som stode till buds i närheten av gårdarna; och
då all erfarenhet visade, att befolkningen, om den härutinnan Unge fria
händer, endast mycket långsamt kunde bringas till insikt om fördelen
av att övergiva utängssystemet, skulle det vara föga lämpligt att bortskänka
odlingsmark i fall, då eljest möjlighet stode till buds att genom
dess lämnande i vederlag för ängar utanför de blivande egentliga ägoområdena
framkalla ett mera rationellt och givande jordbruk. Befallningshavanden
understryker ytterligare, att en underlåtenhet att begagna
sig av det tillfälle avvittringen kunde erbjuda att genomföra ägoutbyten
av ifrågavarande slag — på samma gång den motverkade jordbrukets
välförstådda intresse — lände till stort förfång för lappbefolkningen,
för vilken det voro av synnerlig vikt, att utängarnas antal
inskränktes. Vida lämpligare än att av ömhet om jordbruksidkarna låta
dessa behålla utängar, som de enligt avvittringsstadgan borde avträda,
syntes vara att, när ägoutbyte komme till stånd, bereda dem statsunderstöd
i en eller annan form för uppodlande av mark, som tillskiftats dem
i stället för utängar. Att ett avsevärt understöd av denna art bereddes jordbrukarna
torde i själva verket vara synnerligen önskvärt med hänsyn
till befolkningens fattigdom och därav härflytande oförmåga att av egna
medel anskaffa gödningsämnen, redskap m. in., som vore av nöden för
ett mera intensivt jordbruk. Ifrågasättas kunde även, huruvida icke
rätt borde medgivas jordbrukarna att under någon tid efter avvittringens
fullbordande, exempelvis 10 å 15 år, begagna sig av slåtter å utängar,
som skulle avträdas — dock utan rätt till ersättning för renskada —
varjämte det i fråga om relativt närbelägna ängar läte tänka sig, att
förutvarande ägare i vissa fall erhölle optionsrätt vid deras eventuella
utarrenderande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande framhöll vidare, att genomförandet
av ägoutbyten av ifrågavarande slag skulle föranleda en avsevärd rubbning
i de föreliggande avvittringsförslagen och nödvändiggöra avvittringsärendenas
återförvisande i syfte att under avvittringsförfarandets former
få frågorna om ägoutbvtena fullständigt utredda, Innan avvittringen
Ange härigenom ytterligare fördröjas, syntes det lämpligt, att man gjorde

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig bestämt förvissad om, att utbytesmöjligheter i avsevärd omfattning
förelåge. Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställde fördenskull, att
för ett närmare utredande av utbytesmöjligheterna preliminära undersökningar
företoges av sakkunniga personer.

Jämväl den av advokatfiskalsämbetet ifrågasatta lokala undersökningen
angående rättmätigheten av innehavet av de utav de under
gårdarna hävdade ägorna ansåg sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra förorda till bifall.

Kungl. Maj:ts befallningshavande hänvisade slutligen till advokatfiskalsämbetets
antydan, att om man på grundvalen av nu ifrågasatta
preliminära undersökningar lyckades uppnå en någorlunda tillfredsställande
reglering av enskildas innehav av utängar, utvägar måhända kunde
beredas för undvikande av alltför vittgående omarbetning av de föreliggande
förslagen; och Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasatte med
anledning härav, huruvida icke under nämnda förutsättning statsmakterna
borde vidtaga åtgärder, som möjliggjorde avvittringsförslagens godkännande,
utan hinder av att hemman och nybyggen syntes, på sätt advokatfiskalsämbetet
framhållit, hava blivit, utöver vad författningarnas bestämmelser
föranledde, i förslagen gynnade vid skogsanslagens bestämmande
och genom tilldelande av områden, som betecknats såsom impediment,
men rätteligen vore att anse såsom duglig mark.

Styresman"’ Avvittringsstyresmannen Bergman hemställer i sitt yttrande, att

aen Berg- Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte avstyrka bifall till advokat^nde
den fiskalsämbetets framställning. Beträffande försummelsen att vid första
23 april 1915. allmänna sammanträdet inom avvittringslagen i protokollet göra anteckningar
om de hemmanen och nybyggena berörande insyningsutslagen
medgav Bergman, som vid tiden för nämnda sammanträden ännu icke
tillträtt sin nuvarande befattning, att dåvarande avvittringsstyresmannen
icke iakttagit nämnda föreskrift, men förmenade, att detta icke torde
hava inverkat på förrättningarnas gång i deras första stadium.

Angående hävdeförteckningen för Sorsele avvittringslag meddelas,
att 1911 års hävdeförteckning utgjorde en från den ursprungligen upprättade
hävdeförteckningen av år 1899, vilken ännu funnes i förvar,
tagen och med samma förteckning till innehåll fullkomligt överensstämmande
kopia med de tillägg och kompletteringar, som betingades av en
senare verkställd och i särskilda, år 1910 distriktsvis upprättade hävdeförteckningar
upptagen tillmätning av nytillkomna odlingar. Till styrkande
av att denna förteckning måste anses överensstämma med av
jordägare och allmänna ombud erkända innehav samt vara upprättad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

under tjänstemannaansvar bifogades intyg av de vid tiden för förteckningens
upprättande tjänstgörande avvittringslantmätare.

Advokatfiskalsämbetet hade anmärkt, att hävdeförteekningarna ej
upptogo de ägofigurer av skogsmarken, i avseende å vilka lantmätaren
med gode män vid ägobesiktningen funnit anledning göra anmärkning
beträffande ägobeskrivningens uppgifter om urskiljande av impediment
från duglig mark eller ock ansett impedimentavdrag böra äga rum.
Enligt Bergman berodde detta därpå, att vid avvittringarna använts eu
annan och, såsom han förmenade, lämpligare metod för upprättande av
nämnda förteckningar och ägobeskrivningar än författningen innehölle.
Författningen föreskreve, att först skulle ägobeskrivningen verkställas
och först därefter hävdeförteckningar, upptagande anteckningar om
eventuella ändringar däri, upprättas. Istället hade man gått till väga
så, att först upprättats ett slags koncept till ägobeskrivning, vilken använts
vid sedermera företagen taxering och skogsbesiktning. Därefter
hade den fullständiga ägobeskrivningen skett. Orsaken till att ägobeskrivningarna
dagtecknats, efter det ägobesiktning och justering av
hävdeförteckningen ägt rum, hade varit att beskrivningarna på grund
;rv de ändringar i desamma, som nödvändiggjorts genom senare under
avvittringens gång verkställd tillmätning och taxering av odlingar, omskrivits
till nytt koncept, vilket icke kunnat medhinnas under pågående
sammanträde.

Beträffande bristen på topografiska benämningar hade denna redan
förut iakttagits av Bergman, som före avvittringsförslagens avgivande
vidtagit alla de åtgärder, som stått honom till buds.

Yad anginge de sakliga anmärkningarna anförde Bergman med
hänsyn till frågan, huruvida hemmanens och nybyggenas innehav i inägor
blivit behörigen bestämt, att beträffande Sorsele avvittringslag han
icke kunde därom avlämna någon ingående redogörelse, enär hävdeförteckningen,
förutom i den del densamma omfattade tillmätta odlingar,
justerats redan år 1899. Enligt uppgift av vid hävdeförteckningens
justering biträdande lantmätare hade emellertid därvid hemmanens insyningshandlingar
med säkerhet tagits i betraktande i de fall, där för
nedlagda hemman kronans rätt ansetts böra särskilt prövas och då tvist
om innehav mellan jordägarna uppstått. Inom Dorotea avvittringslag
hade Bergman själv handlagt avvittringsförrättningen från och med
justeringen av hävdeförteckningen. Vid denna justering hade Bergman
med kronoombudet och lappfogden såsom kontrollanter granskat hemmanens
insyningshandlingar och endast på dessa grundat sitt omdöme,
att hemmanen påförda innehav ägde rättsliga grunder. Bergman fram -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

höll på det bestämdaste, att nämnda förteckning enligt hans uppfattning
icke med fog kunde beträffande kronans rätt bringas i annat skick.

Vidkommande frågan, att Bergman oriktigt skulle godkänt utflyttningar
från hemmanen, vädjar Bergman till, huru lappmarken för närvarande
skulle hava tett sig, om den av advokatfiskalsämbetet förfäktade
principen skulle hava tillämpats. I de flesta fall skulle möjlighet till uppdelning
av de ursprungliga hemmanen hava uteslutits. I de fall, då
bosättningar förekommit på större avstånd från stamhemmanet, hade,
såvitt Bergman kunnat utröna, »räjongen» för under stamhemmanet insynade
ängar icke överskridits. Då i varje fall den från hemman utflyttande
erhållit införsel eller lagfart å sin hemmansdel, hade härmed
hans besittningsrätt ansetts icke böra betvivlas.

Pij heller anmärkningen att endast sådana ägor, vilka tillagts hemman
och nybyggen före den 13 december 1867, bort få under dem bibehållas,
kunde Bergman finna riktig; och invände han gent emot advokatfiskalsämbetets
påstående att röjningsland, å vilka intet blivit åtgjort
i odlingsavseende, icke bort under de enskilda hemmanen och nybyggena
disponeras, att med det i nådiga brevet den 20 juni 1879 använda
uttrycket »ängslägenheter» icke kunde förstås endast slåttermyra- utali
jämväl sådana lägenheter, som genom röjning, dikning, översilning eller
på annat sätt kunde bringas i växtkraft. Dessa finge sålunda enligt;
nämnda nådiga brevs föreskrifter bibehfdlas. I de fåll, där i anläggningsoch
insyningsutslagen förbehåll fästats vid ängslägenheters upplåtande,
ansåge styresmannen, att det icke ankommit på förrättningsmännen att
ingå i prövning rörande tillämpningen av föreskrivna villkor.

Vidkommande de av ämbetet omnämnda hemmanen 1iSi mantal
Vouvosberg nr 1 och 1U mantal Giltjaur nr 1 kunde styresmannen ej
lämna närmare upplysning om de med avseende å förstnämnda hemman
anmärkta förhållanden, enär anteckningar därom saknades i avvittringsprotokollet
samt bestred av anförda skäl anmärkningen i vad den gällde
hemmanet Giltjaur nr 1.

Med de premisser, varifrån advokatfiskalsämbetet utgått, kunde
man, säger Bergman, lätt känna sig övertygad om att mantalet blivit
för högt uppdrivet. Uppenbart vore ju även, att om en stor del ägor
utginge ur förslaget mantalet måste bliva mindre, men med frånseende
av en sådan förutsatt åtgärd finge icke mantalet anses för högt uppdrivet.
I Dorotea avvitfringslag hade väsentliga nedsättningar skett i
den ursprungliga ägotaxeringen, varjämte en genomgående rättelse vidtagits
i skogsbesiktningen, och inom Sorsele avvittringslag hade liknande
åtgärder vidtagits.

Kumjl. Majits Nåd. Proposition Nr 166.

Med föranledande av advokatfiskalsämbetets anmärkning mot skogsanslagets
utmätande lämnar Bergman en närmare redogörelse för de
grunder, som i detta avseende kommit i beaktande vid de nu pågående
avvittringarna i Västerbottens lappmark. Vid upprättandet av förslagtill
skogsanslag hade tagits i betraktande skogsmarkens beräknade avkastningsförmåga,
virkesåtgången till bränsle och byggnader jämte dessas
underhåll för hemman av medelstorlek inom varje avvittringslag samt
mängden och värdet av det till försäljning utsynade virket, vartill
ägare och åbor varit berättigade jämlikt § 53 i förordningen den 26
januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.
(Enligt nämnda paragraf tillkommer uteslutande rätt till utsyning kronohemmans
och nybygges åbor samt skatte- och frälsehemmans ägare,
de där icke hava avvittrade områden, med avseende å viss trakt av
angränsande kronomark, som i allmänhet, eller där ej lokala omständigheter
föranleda undantag, beräknas för enstaka lägenhet och by med
två grannar till ett avstånd från bostaden åt varje håll av 1.3 kilometer,
för by med tre till och med åtta grannar 2.7 kilometer, för by
med nio till och med sexton grannar 3.6 kilometer och för by med
flera än sexton grannar 5.3 kilometer.)

Angående skogsmarkens avkastningsförmåga hade med biträde av
vederbörande skogstjänstemän utrönts och av distriktets överjägmästare
bekräftats, att denna utgör inom Sorsele, Stensele och Dorotea avvittringslag
0.5 kubikmeter samt inom Vilhelmina och Tärna 0.3 5 kubikmeter
för år och hektar produktiv skogsmark. Vid beräkning av virkesåtgången
hade beträffande husbehovet hänsyn ansetts böra tagas icke blott till
behovet för helt mantal utan fastmer för sådana delar av mantal, i vilka
hemmanen numera blivit uppdelade och särskilt brukades, och hade förty
hemman av medelstorlek inom avvittringslag utgjort den enhet, efter
vilken virkesåtgången i husbehov beräknats. Till årligt husbehovsvirke
för sådant hemman hade beräknats åtgå till bränsle 10 famnar ved (= 28
kubikmeter) och till byggnader och deras underhåll 3 kubikmeter virke
eller tillsammans 31 kubikmeter. För fyllande av detta virkesbehov hade
således måst tagas i anspråk minst 62 hektar produktiv skogsmark.
Enligt nuvarande uppdelning i brukningsdelar av hemman utgjorde
medelstorleken för hemman inom Sorsele och Stensele-Tärna avvittringsområden
Vu mantal (ny skatt) samt inom Vilhelmina avvittringsområde
1/ie mantal. Med tillämpning av förenämnda norm, varvid å 1/6i mantal
skulle belöpa i runt tal 12.5 hektar skogsmark, hade ansetts nödigt
föreslå det högst medgivna husbehovsanslaget eller 800 hektar för helt
mantal ovanför odlingsgränsen inom nämnda socknar förutom Stensele,

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

där tillgänglig skogsmark befunnits vara av så ringa omfattning att,
för beredande jämväl av område till allmänning, husbehovsanslaget måst
inskränkas till 600 hektar per mantal. Beträffande Dorotea avvittringslag,
där brukningsdelar enligt avvittringsbandlingarna förefunnes endast
inom hemmanet Lövsjö, utgjordes avvittringslaget därjämte av större
bolag och affärsmän tillhöriga hemman, varå dock såsom arrendatorer
kvarsutte de förutvarande ägarna. Inberäknat dessa utgjorde brukningsdelarna,
såvitt vore Bergman bekant, 26 med en medelstorlek av V8
mantal. För tillgodoseende jämväl av de mindre ägolotternas behov av
vedbrand och byggnadsvirke hade husbehovsanslaget, enär ägolotter om
V64 mantal här utgjorde större proportion än i någon annan socken,
ansetts böra sättas till 800 hektar. För hemman nedanför odlingsgränsen
i Sorsele avvittringslag hade husbehovsanslaget ansetts icke kunna emot
gällande bestämmelser föreslås högre än 550 hektar per mantal, ehuru
skogsmarkens avkastningsförmåga därstädes icke befunnits nämnvärt högre
eller virkesåtgången lägre än ovanför odlingsgränsen.

För hemman, som för närvarande vore större än 5/ei mantal, skulle
med tillämpning av ovan angivna beräkningsgrunder kunna sägas böra
uppstå och torde även i enstaka fall förekomma överskott i husbehovsskog.
Men då att döma av den uppdelning av hemman, som hittills
skett, den tid ej torde vara långt avlägsen, inom vilken nuvarande större
hemman undergått liknande uppdelning och sålunda komme att hava
användning för husbehovsskogen, hade icke annat avseende kunnat
fästas vid detta förhållande än vad i 9 och 10 §§ av kungörelsen den
5 juni 1909 vore särskilt stadgat, så mycket mindre som ett varierande
skogsanslag icke syntes vara enligt samma kungörelse medgivet. För
hemman med mindre skattetal nedginge husbehovsskogen, så att den
för 7g4 mantal utgjorde ovanför odlingsgränsen 12.5 hektar och nedan
samma gräns 8.6 hektar med eu virkesavkastning av respektive 6.2 5
kubikmeter, motsvarande 2.2 5 famn, och 4.3 kubikmeter, motsvarande

1.5 famn. Denna virkesmängd måste uppenbarligen bliva otillräcklig och
fyllandet av behovet åstadkommas genom virkesmängdens utökning på
ett eller annat sätt.

Skogsanslaget i dess helhet hade inom Dorotea och Sorsele avvittringslag
för trakterna ovan odlingsgränsen föreslagits till 1,600 hektar
per mantal. Detta förslag hade uppgjorts med hänsyn dels därtill, att
i de socknar, där tillgång funnits till skogsmark utöver hemmanets behov,
mark med bättre avkastningsförmåga och rikligare bestånd undantagits
till kronopark, till följd varav uppkommit en nedsättning i medelavkastningen
för återstående trakter, dels till storleken av den utsyning av

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

virke till försäljning, som hemmanen hittills åtnjutit, dels till hemmanens
uppdelning i smärre ägolotter (inom Sorsele avvittringslag funnes för närvarande
9 lotter om Vbi mantal, 23 lotter om Va i mantal, 23 lotter om 3/6i
mantal och 28 lotter om Vin mantal), dels ock till de svårigheter, med
vilka de vanligen mycket stora familjerna hade att kämpa för att livnära
sig å jordbruk i dessa karga trakter. Efter av skogstjänstemännen
lämnad uppgift kunde den till allmänning återstående delen av skogsanslaget
för Vs4 mantal beräknas medföra en årlig inkomst av omkring
20 kronor. För hemman nedanför odlingsgränsen i Sorsele och Stensele
socknar hade i helt skogsanslag ansetts skäligt föreslå respektive 1,200
och 1,100 hektar.

Bergman anser, att av vad sålunda angående skogsanslaget anförts
tydligen lramginge, att detsamma för Sorsele och Dorotea avvittringslag
icke med fog kunde sägas vara föreslaget högre än vad av förhållandena
påkallats och beträffande husbehovsanslaget icke ens vara tillräckligt för
hemman med mindre skattetal än 6/6i mantal.

Advokatfiskalsämbetets anmärkning att duglig skog skulle utlagts
såsom impediment och såsom sådant tillagts hemman och nybyggen finge,
säger Bergman, under inga villkor tänkas beröra Dorotea avvittringslag.
Den ursprungligen verkställda besiktningen av skogsmarken hade underkastats
granskning, vilken föranlett genomgående ändringar och rättelser.
Obestridligt vore däremot, att inom Sorsele avvittringslag eu del impediment
utlagts såsom särskilda skiften. Detta hade dock förekommit
endast i do fall, där hemmanens behov av bränsle icke kunnat tillgodses
genom husbehovsanslaget. Förutom i nämnda fall hade impediment
tillagts hemman endast då så på grund av belägenheten varit oundgängligen
nödvändigt för formlig skiftesläggning. Beträffande Irågan huruvida
inom Sorsele avvittringslag mark, bärande endast eller till större
delen lövskog eller bete, förefunnes av beskaffenhet att böra, utöver vad
som skett, beräknas såsom duglig skogsmark, syntes det Bergman icke
vara att antaga, att så i någon för kronans del inverkande grad förekomrne.

Även om Bergman ansåge, att bestämmelserna i § 16 avvittringsstadgan
om avdrag för impediment i allmänhet rätt tillämpats, medgav
han dock, att i en del fall, såsom advokatfiskalsämbetet framhållit, avdraget
hade använts för reglering av skogsmarkens sämre beskaffenhet.
Detta hade emellertid beträffande husbehovsskogen medfört den fördelen,
att ett genomgående husbehovsanslag kunnat föreslås och utan omfattande
jämkningar bibehållas. Något åsidosättande av kronans rätt kunde genom
detta förfarande icke sägas hava förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 114 höft. (Nr 166.)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

Vad anginge den av advokatfiskalsämbetet föreslagna undersökningen
till utrönande av ägares och åhöra laga innehav av ängar ansåg
avvittringsstyresmannen, med stöd av vad ovan framhållits, en förnyad
granskning härutinnan, så vitt anginge Dorotea avvittringslag, icke
kunna föranleda någon ändring och således vara fullkomligt ändamålslös.
En ingående granskning av insyningshandlingarna till hemman
inom Sorsele avvittringslag skulle däremot kunna giva anledning till
ändringar i ägoinnehavet. Bleve dessa av mera avsevärd omfattning,
skulle deras genomförande leda till eu omfattande omarbetning av avvittringsförslaget,
och de till kronan återförda ängarna skulle under inga
förhållanden komma att i värde tillnärmelsevis motsvara kostnaderna för
en sådan omarbetning. Härtill komme den indirekta förlust, som måste
bliva eu följd av jordbrukets försummande i avvaktan på med avvittringens
slutförande inträdande nya förhållanden.

Enligt Bergmans uppfattning kunde det av advokatfiskalsämbetet
ifrågasatta ägoutbytesförfarandet icke anses hava stöd i lag eller bliva
av beskaffenhet att harmoniera med allmän rättskänsla. Förpliktad att
ingå i ägoutbyte enligt § 19 mom. 4 avvittringsstadgan vore delägare
endast för beredande av lämpligt skifte. Bergman utgår från att ur
denna synpunkt utbyten ej erfordrades. Nådiga brevet den 20 juni 1879
tolkade Bergman så, att därigenom den enskildes rätt till ströängarna
betryggats även gent emot ägoutbyten. Bergman ansåge för övrigt, att
även om avvittringsstadgans ovannämnda föreskrift kunde bereda möjlighet
till ägoutbyten av ifrågasatt slag, kunde sådant icke verkställas
till uppenbart förfång för endera parten. Utan undersökning på platsen
vore vanskligt att yttra sig om, huruvida inom husbehovsområdena för
ägoutbyten funnes odlingsmark, utöver vad redan under hemmanen
upptagits. Beträffande Sorsele avvittringslag torde med skäl kunna
förutsättas, att för åstadkommande av utrymme i inägor för varje brukningsdel
all i närheten av huvudgården förefintlig odlingsmark redan
upptagits samt att för beredande av tillfälle till nödiga utflyttningar
jämväl tagits i anspråk odlingsmark på längre avstånd från förutvarande
bostäder. Uteslutet vore ej, att sådan mark därförutom kunde finnas å
åtskilliga ställen inom de föreslagna skogsområdena. Rörande denna
mark uppställer styresmannen den frågan, vem den skall anses tillhöra,
och kommer till det resultat, att den ändamålsenligaste marken, bestående
av förefintliga slåttermyrar, faktiskt tillhörde hemmanen samt
att den övriga under alla förhållanden komme att vid avvittringen tillfalla
den, inom vilkens område densamma vore belägen.

För bedömande av möjligheten att genomföra det ifrågasatta ägo -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

utbytet har avvittringsstyresmannen uppgjort eu beräkning rörande de
kostnader, vilka därav skulle bliva eu följd; och hava dessa för hörsele
och Dorotea avvittringslag uppskattats tillhopa till 82,000 kronor. Skulle
tilläventyrs liknande åtgärder vidtagas i Vilhelmina och htensele—lama,
beräknades kostnaderna för alla awittringslagen sammanlagt uppgå till

315,000 kronor. ...

Slutligen påpekar avvittringsstyresmannen den rubbning, som säkerligen
komme att medföras av den i samband med avvittrmgen verkställda
fördelningen av inägorna mellan de särskilda brukningsdelarna.

Enligt styresmannens uppfattning vore det att förutse, att i de bestå
fall delägarna icke skulle komma att godkänna mägodelmngen, pa satt
den utfölle efter det ifrågasatta ägoutbytet. Svårigheterna både visat
sig stora att erhålla delägarnas godkännande av den nu föreliggande
åbodelningen.

Lantmäteristyrelsens yttrande har framlagts i skrivelse den 18 maj T^4“1‘*[®rsI
1915. Häri lämnas först en redogörelse rörande vissa allmänna syn- yttrande den
punkter ägnade att belysa de omständigheter, varunder ifrågavarande 1 maj
avvittring utförts. Särskilt behandlas styrelsens och Kungl. Maj ds befallningshavandes
i Västerbottens län inbördes ställning med hänsyn till
lednino-én och övervakandet av avvittringsarbetet. Styrelsen hade för
sin del ansett sig förhindrad att på något verksammare sätt taga befattning
med ledningen av detsamma och, såvitt styrelsen kunnat inhämta,
hade sådan jämväl uteblivit från Kungl. Maj ds befallmngshavandes sida.

Enligt styrelsens mening vore det icke ägnat väcka förvåning, att en
efter° handlingarna verkställd ingående granskning kunde bibringa föreställning
om att arbetet vore utfört på ett mindre tillfredsställande satt.

Vidkommande de av advokatfiskalsämbetet gjorda anmarkmngarna
ansåge styrelsen dessa i åtminstone åtskilliga delar vara nöjaktigt förklarade
och vederlagda av avvittringsstyresmannen i hans yttrande.

Styrelsen fann sig emellertid böra göra en del eiiniingai.

Det syntes lantmäteristyrelsen saknas skäl att i samma utsträckning
som advokatfiskalsämbetet betrakta insyningshandlingar såsom upplåtelsehandlingar.
Vid den tidpunkt, då hemmanen anlades, uppfattades säkerligen
insyningstillståndet jämte namnsättningen i framstå rummet såsom
en ordningsföreskrift, avsedd att identifiera anläggningen och bestämma
dess ungefärliga läge med hänsyn till föregående och efterföljande msyningar
av sökanden själv eller annan. Snart sagt huru våga beskrivningar
som helst å det''område och de lägenheter, vilka i varje fall vant
ifråga, torde hava godtagits. Detta gällde i främsta rummet msynmg

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

av ängslägenheter. Beskrivning rörande sådana hade helt naturligt
måst hänföra sig till särskilda trakter, vilket icke uteslöte, att såsom
uttryck härför valts namnet på den betydelsefullaste lägenheten i trakten.
Att på grund härav ett namn i en insyningshandling i verkligheten
kunde motsvara ett tiotal särskilda lägenheter, förefölle helt förklarligt,
liksom även att å en myr, vilken benämndes såsom en ängslägenhet,
den mark, som kunde avbärgas, bestode av spridda områden till ett ofta
ansenligt antal. \ ad särskilt anginge hemmanens tomtplatser måste
givet anses, att det aldrig varit meningen, att innehavaren skulle vara
inskränkt till den i insyningshandlingarna angivna, merendels helt obetydliga
arealen. Beskrivningen däröver sammanhängde med frågan om
anläggningens benämning och möjligheten att bedöma, huruvida utsikt
tunnes att i den föreslagna trakten anlägga ett nybygge med utkomstmöjlighet
för en familj.

Bestämmelserna i 13 § avvittringsstadgan åsyftade givetvis att få
utrönt,, vilka särskilda hemman och lägenheter, som funnos inom ett
avvittringslag, eller med andra ord de särskilda sakägarna. I vidare
män hade bestämmelserna icke någonsin tillämpats. Någon granskning
av insyningshandlingarna kunde ej ifrågakomma vid första sammanträdet.
Denna granskning hade däremot verkställts av lantmätarna i samband
med ägomätningen och framför allt vid ägobesiktningen. Sedan avvittringspersonalens
uppmärksamhet emellertid blivit tast på angelägenheten
av att ett strängare förfarande tillämpades till förekommande av
inlösen av ängslägenheter för lapparnas behov, hade inom Dorotea förnyad
granskning av insyningshandlingarna skett.

Lnderskriften å en hävdeförteckning ansåge styrelsen icke vara av
avgörande betydelse för dess bindande kraft. På grund härav hölle
styrelsen före, att de framställda anmärkningarna i denna del icke hade
någon vidare betydelse, helst som de syntes nöjaktigt förklarade. Vikten
läge på, huruvida godkännande lämnats. Så hade i förevarande fall
skett vid lagligen utlysta sammanträden, vid vilka även kronan varit
på föreskrivet sätt representerad, vadan styrelsen hölle före, att de sålunda
tillkomna hävdeförteckningarna vore bindande jämväl för kronan.
14 § i avvittringsstadgan tillika med bestämmelserna i nådiga brevet
den 18 november 1892 måste i viss mån anses hava nödvändiggjort
det förfarande, som följts vid upprättande av beskrivningar. Att härigenom
möjligheten till kontroll blivit mindre, vore givetvis oriktigt,
helst om, såsom här skett, gode männen undertecknat den efter ägouppskattningen
upprättade ägobeskrivningen. Det följda tillvägagångssättet
vore för övrigt betingat av åbodelningarna.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

Beträffande de framställda anmärkningarna om upptagande av
ägor utan stöd av insyningshand lingar, ansåge lantmäteristyrelsen —
under framhållande bland annat att advokatfiskal varit i saknad av
fullständiga uppgifter angående tilläggsinsyningar — att det vore mer
än sannolikt, att dessa anmärkningar i allmänhet skulle komma att bliva
nöjaktigt förklarade genom en ytterligare undersökning.

Vad anginge det förhållandet att vissa hemman fått åt sig upplåtna
en del lägenheter genom tilläggsinsyningar efter den 13 december
1867 delade styrelsen givetvis advokatliskalsämbetets uppfattning, att
dessa lägenheter icke bort utan vidare upptagas såsom hemmanens tillhörigheter.
Hade så emellertid icke skett, torde vederbörande hava gjort
underdåniga framställningar om att få bibehållas vid lägenheterna, därest
dessa varit av någon betydelse; och förmodade styrelsen, att eu sådan
vid tiden för år 1900 gjord framställning vunnit nådigt bifall.

Den skillnad, som advokatfiskalsämbetet ansett sig kunna uppdraga
mellan äng och röjningsland, hade icke stöd i de faktiska förhållandena.

1 likhet med avvittringsstyresmannen hölle lantmäteristyrelsen före, att
det icke ålegat förrättningsmännen att ingå i prövningen av förbehåll,
som gjorts i upplåtelseutslag. Förbehållen torde lämpligen böra återupplivas
i avvittringsutslagen och bleve säkerligen till nytta, i händelse
lägenheternas inlösen av en eller annan orsak erfordrades. Beträffande
anmärkningarna rörande hemmanen Vouvosberg och Giltjaur bestred
styrelsen likaledes deras riktighet.

Styrelsen har därefter framställt några erinringar med avseende å
skattläggningarnas utförande. Med hänvisning till förarbetena till 6 §

2 mom. i 1909 års kungörelse har styrelsen sökt tolka innebörden av
de däri givna bestämmelserna. Särskilt framhåller styrelsen chefens för
jordbruksdepartementet uttalande vid föredragning den 15 maj 1908 av
åtskilliga med avvittringen sammanhängande förslag, vilka sedan legat
till grund för nämnda kungörelse. Häri anfördes bland annat, att om
de skattläggningar, som vid ännu återstående avvittringsförrättningar
bleve att företaga, verkställdes med behörig noggrannhet och hänsyn
därvid, såsom med skattläggningsmetoden torde bäst överensstämma,
toges till den beräknade avkastningen av all till varje särskild brukningsdel
hörande odlad och odlingsbar mark vid högsta efter ortsförhållandena
lämpade kulturform utan hänsyn till kulturgraden vid skattläggningen,
så torde mantalssättningen bliva ägnad att giva ett åtminstone tillnärmelsevis
riktigt uttryck åt de särskilda brukningsdelarnas större eller
mindre behov av virke och husbehovsanslagets bestämmande i förhållande
till mantalet följaktligen bliva möjligt.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Styrelsen ansåge, att i betraktande av vad som i ämnet förekommit
avseende icke kunde fästas vid advokatfiskalsämbetets erinringar, att
förrättningsmännen genomgående lämnat utan avseende insyningshandlingarnas
innehåll i fråga om läge och areal av hemmanens tomtplatser
och åkerskiften. Styrelsen hölle även före, att lika litet som en förflyttning
av ett hemmans bostad från den plats, där anläggning först
börjats och som måhända visat sig olämplig, till en lämpligare sådan i
och för sig berövade innehavaren hans rätt till hemmanet, lika litet
kunde en utflyttning av en del av hemmanet anses ogiltig eller stridande
mot författningarnas anda. Att emellertid någon gräns av ena eller
andra slaget måste tänkas för utflyttningar, vore uppenbart, och styrelsen
ville icke bestrida, att missbruk förekommit. Styrelsen tillägger, att av
advokatfiskalsämbetets utredning framginge, att förhållandena, vad ägornas
uppskattning anginge, för kronans del kunnat gestalta sig förmånligare
särskilt ur synpunkten av renskötselns behov. Den huvudsakligaste
anledningen härtill torde emellertid sökas i det förhållandet, att kronans
ombud vid avvittringarna icke varit sin uppgift vuxna och i saknad av
erforderliga instruktioner icke förstått att på behörigt sätt bevaka kronans
intressen.

I fråga om skogstilldelningen ansåg styrelsen, att ayvittringsstyresmannen
på ett i allmänhet lyckligt sätt lyckats lösa denna svåra uppgift.
Det hade emellertid tilldragit sig styrelsens uppmärksamhet, att
do minsta hemmansdelarna måste antagas hava bekommit husbehovsskog
i otillräcklig omfattning och mindre än som måhända kommit att anses
såsom minimum för en ägolott, i händelse fråga varit om tillämpning
av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Styrelsen erinrar, att jämlikt 1909 års kungörelse rörande avvittringen
en dubbel uppskattning skulle ske av den skogsmark, som disponerades
till husbehovsskog, avseende dels att bestämma vilka områden,
som skulle betraktas såsom impediment och å vilka avdrag skulle ske
för smärre sådana, samt dels markens besiktning med hänsyn till dess
produktionsförmåga; och ansåge styrelsen, att denna besiktning borde
omfatta all mark. Det kunde anmärkas, säger styrelsen, att å område,
som upptagits såsom impediment, någon produktion av skog icke kunde
antagas ske. Häremot kunde dock framhållas, att huru samvetsgrant
gällande bestämmelser om impediments avskiljande än verkställdes det
icke kunde förebyggas, att under impediment inbegrepes duglig mark och
att inom områden, som upptoges såsom duglig mark, folie impediment
till större omfattning än som motsvarade det högst tillåtna avdraget av
V4 av arealen. Enligt vad styrelsen inhämtat hade ock befintlig skogs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillgång å impedimentområdena tagits i betraktande vid beräkning av
tillgången på husbehovsskog vad anginge tillgodoseendet av vedbehovet
och därmed likartat lmsbehov. Byggnadsvirke kunde givetvis icke erhållas
från dessa områden. Genom detta förfarande vore det tydligt,
att ett till äventyrs för generöst upptagande av impediment bleve neutraliserat.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att jämkning med
hänsyn tdl husbehovet kunde ske beträffande ett till husbehovsskog
utlagt område, utan att såsom duglig upptagen skogsmark därigenom
berördes, samt att det även för undantagsfall, i saknad av annan möjlighet,
måste anses tillåtet, att såsom impediment betecknad mark enbart
utlades såsom särskilt skifte för tillgodoseendet av behovet av vedbrand
och därmed likställt husbehov.

Efter att hava påpekat, att författningen icke talade om något
normalanslag beträffande det totala skogsanslaget samt förhållandet
emellan detta anslag och husbehovsområdena, framhöll styrelsen, att det
läge i sakens natur, att förfarandet automatiskt komme att verka därhän,
att latituden bleve lika för hela avvittringslaget. Advokatfiskalsämbetets
erinran beträffande det förhållandet, att skogsanslaget bestämts lika särskilt
över hela Sorsele avvittringslag, syntes vila på en missuppfattningav
innebörden av gällande bestämmelser. tillvägagångssättet måste
bliva att, sedan i samband med den speciella undersökningen av husbehovsskogen
området för densamma bestämts, ett mot dess innehall
av duglig skogsmark, beräknat efter avvittringsstadgans grunder, svarande
belopp sådan mark i regel skulle anslås till allmänning. Detta
vore ostridigt författningens mening. Beträffande frågan om avskiljandet
av impediment framhöll styrelsen särskilt att, vad anginge Dorotea avvittringslag,
genomgående ändringar och rättelser vidtagits i det äldre
förslaget samt att, efter vad styrelsen inhämtat, även inom Sorsele avvittringslag
ändring skett dels, ehuru endast i undantagsfall, i beskrivningarnas
redovisning av impediment, dels ock därigenom att till kronomark
överförts områden, beträffande vilka förrättningsmännen ansett,
att impedimentavskiljningen med hänsyn till kronans intresse icke
synts tillfredsställande. Styrelsen framhölle vidare, att det icke läte
sig göra att draga några slutsatser rörande markens större ^ eller
mindre duglighet för skogsbörd av det sätt, varpa skogsbestånden
angivits i lantmätarens beskrivningar. Vidare påpekades, vilken synnerligen
lycklig anordning, som särskilt inom Sorsele socken vunnits
av enskildes och kronans mark, som båda erhållit synnerligen leguljära
gränser.

Vidkommande advokatfiskalsämbetets klander i vad det avsage

Kuiigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

försummelse att företaga ägoutbyten för ägornas arrondering bär lantmäteristyrelsen
anfört, att i betraktande borde först komma, huruvida i
sådana fall, där kronan haft ängslägenheter närmare hemmanens bolstäder
och blandade med enskildas lägenheter, ägoutbyte underlåtits för att få de
enskildas ägor sammanförda närmare bolstäderna och återstående lägenheter
samlade traktvis i kronans omedelbara besittning. Styrelsen vore i tillfälle
att besvara denna fråga nekande. Även kunde meddelas, att det icke någonstädes
förekomme, att i strid med bestämmelserna i 19 § 4:o i avvittringsstadgan
delägare eller kronan bibehållits vid inägor inom skogsområde, som
tilldelats annan. Det andra spörsmålet innebure, huruvida möjlighet funnits
att i enlighet med bestämmelserna i 19 § 5:o samt 20 och 21 §§ i avvittringsstadgan
verkställa ägoutbyten av enskildas ängs- och röjningslägenheter
mot odisponerad odlingsbar mark för att därigenom inskränka
antalet och omfattningen av de lägenheter, som bibehållits såsom ströängar.
Beträffande sistnämnda spörsmål har styrelsen uttalat den uppfattningen,
att genom förarbetena till nådiga brevet den 20 juni 1879
vore fastslaget, liksom det även bestyrktes av andra uttalanden, att mark,
som ej vore odlad, kunde frånhändas innehavaren endast såvitt den ej
erfordrades för hemmanets eller nybyggets bestånd, men att odlad mark,
som i behörig ordning upplåtits till hemman eller nybygge eller av ålder
därtill vore lydande, ej Unge innehavaren frånhändas utan emot vederlagav
annan mark, som vore odlad eller till odling tjänlig. Till odlad mark
ansåges, i delar varom nu vore fråga, höra äng, och till mark, som vore
tjänlig till odling, hänfördes sådan, som kunde till äng beredas. På grund
vidare särskilt av det förhållande, som Kungl. Maj:ts befällningshavande i
Västerbottens län framhållit, att genom rationellare jordbruk och odlingar
uti närheten av bostäderna, därtill tillgång uti de flesta fall icke saknades,
mer än full ersättning i höavkastning kunde beredas, måste även
genom nådiga beslutet den 20 juni 1879 anses avgjort, att det slag av
odlad mark, varom här vore fråga, icke kunde utbytas mot odlingsbar
mark med tillämpning av bestämmelserna i 21 § i avvittringsstadgan eller
att, i fall den odlade marken tillfölle kronan, förre innehavaren i stället
för odlingsersättning, på sätt i skiftesstadgan om sådan ersättning vore
föreskrivet, fortfarande finge nyttja marken under högst fem år. Härav
torde vara klart, att bestämmelserna uti ifrågavarande nådiga brev
visserligen, såsom advokatfiskalsämbetet uttryckt förhållandet, på intet
sätt velat göra kraftlös bestämmelsen i avvittringsstadgans § 19 mom.
2 angående skiftesantalet, men väl innebure undantag från det sätt för
vinnande av detta ändamål, som anvisats uti 19 § 5:o och 21 §. Att
detta undantag meddelades på sätt som skedde och icke genom en

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

ändring’ nv avvittriugsstadgans bestämmelser torde måhända hava berott
på tveksamhet, huruvida Kungl. Maj:t kunde anses äga befogenhet att
vidtaga erforderlig ändring utan riksdagens hörande. Likaledes tramhölles,
att 1909 års lagstiftning icke medfört upphävande av eller modifikation
i 1879 års nådiga brev. Styrelsen åberopade yttranden, såsom
bilagor lögade vid styrelsens utlåtande, av fyra förste lantmätare, som
deltagit i arbetena vid de äldre avvittringarna enligt 1873 års författning.
Enligt dessa hade vid avvittringarna aldrig förekommit, att äng
och röjningsland utbytts mot annan icke uppodlad mark.

Av vad sålunda anförts, säger styrelsen, torde framgå, att de ifrågasatta
ägoutbytena av ängs- och röjningslägenheter mot odlingsbar men
icke odlad mark icke kunde framtvingas utan ändring av meddelade
bestämmelser, företrädesvis 21 § avvittringsstadgan, varigenom ersättning
i penningar tillerkändes avträdaren, och att samma mening gjorde
sig allmänt gällande inom lantmäterikåren. I denna del tilläte sig lantmäteri
styrelsen särskilt hänvisa till uttalande i ämnet av förste lantmätaren
K. Grubbström, vilket uttalande återfunnes såsom bilaga till
utlåtandet. Grubbström framhölle däri, att det ifrågasatta utbytet ovillkorligt
förutsatte en ändring av 21 § i 1873 års avvittringsstadga. För
att ägoutbyte av ifrågavarande slag skulle kunna genomföras fordrades
emellertid givetvis tillgång på odlingsbar mark. På grund av vad lantmäteristyrelsen
ovan anfört om hävdeförteckningarnas betydelse kunde
givetvis icke ifrågakomma att härtill använda den odlingsmark, som
redan upptagits såsom tillhörande hemmanens innehavare, och på sätt
styresmannen meddelat torde med skäl kunna förutsättas, att i närheten
av gårdarna förefintlig odlingsmark upptagits samt att för beredande
av tillfälle till nödiga utflyttningar jämväl upptagits odlingsmark på
längre avstånd från bostäderna. Ett motsatt förhållande skulle för övrigt
ådagalägga, att hemmanens utvecklingsmöjligheter ej tagits i betraktande
för mantalets bestämmande, vilket i sådant fall blivit för lågt och skogstilldelningen
alltså även för ringa. Avvittringsstadgan, jämförd med
skattläggningsmetoden, måste för övrigt anses förutsätta, att all odlingsbar
mark inom de skogsområden, som tilldelades hemman och nybyggen,
upptagits såsom deras tillhörighet och lagts till grund för öretalets och
mantalets bestämmande. 1 övrigt borde uppmärksammas, att en ägas
upptagande såsom odlingsmark i icke ringa mån vore beroende även
av dess läge och befintliga vägar (sådana saknades emellertid så gott
som totalt uti ifrågavarande bygder) samt att beslutanderätten i vad
som skulle upptagas såsom odlingsmark tillhörde, förrättningsmännen,
vilka även i händelse av en återförvisning, vilken icke torde kunna ske
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

i annan ordning än 2(5 § avvittringsstadgan anvisade och alltså genom
utslag, varöver även hemmansinnehavarna ägde klagorätt, knappast
torde i någon större utsträckning komma att avvika från vad de i detta
ämfte en gång bestämt.

Under förutsättning att ägoutbyte komme till stånd hade Kungl.
Maj:ts befallningshavande framhållit lämpligheten av att statsunderstöd
i en eller annan form bereddes befolkningen för uppodlande av mark,
som tilldelats densamma i stället för utängar. Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade även ifrågasatt, huruvida icke rätt borde medgivas jordbrukarna
att under någon tid efter avvittringens fullbordande, exempelvis
10 å 15 år, begagna sig av slåtter- och utängar, som skulle avträdas
— dock Titan rätt till ersättning för renskada — varjämte det i fråga
om relativt närbelägna ängar läte tänka sig, att förutvarande ägare i
vissa fall erhölle företrädesrätt vid deras eventuella utarrenderande.

I anledning härav fann sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att
förverkligande av dessa önskemål i samband med avvittringen med
nödvändighet föranledde undanröjande av föreliggande förslag och deras
omarbetande efter ändrade grunder, som först måste i vederbörlig ordning
beslutas, vartill även riksdagens medverkan erfordrades, i synnerhet
som särskilda medel för ändamålet krävdes.

Frågan hade emellertid ännu vanskligare sidor. Styrelsen åsyftade
härmed det äventyrande, som komme att ske av möjligheten att genomföra
åbodelningar i sammanhang med avvittringen. Betydelsen av
dessa liksom även de svårigheter, som vore förknippade med deras
genomförande, syntes såväl advokatfiskalsämbetet som Kungl. Maj:ts
befallningshavande hava helt och hållet förbisett. Kunde emellertid icke
åbodelningar genomföras vad anginge flertalet hemman, förfelades till
en väsentlig del avvittringens uppgift och, då delägarna själva icke
kunde bära de med laga skifte förenade kostnader, komme bidrag av
statsmedel att bliva nödvändigt, därest man icke helt och hållet ville
förkväva odlingen uti ifrågavarande bygder.

Med stöd av vad styrelsen anfört fann sig styrelsen böra, såsom
helt och hållet ändamålslösa, avstyrka vidtagande av några åtgärder i
den riktning advokatfiskalsämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande
föreslagit.

I stället har styrelsen framlagt ett förslag för vinnande av syftet
med de gjorda anmärkningarna, vilket syfte styrelsen ansåge givetvis
mindre röra upphjälpande av den bofasta befolkningens ställning och
jordbruket i orten äp undanröjande av förefintliga eller befarade svårigheter
för lapparna och deras näring.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

Detta förslag ginge närmast ut på eu genom särskild lag ordnad
tvångsinlösen av hemman och nybyggen tillhörande ströängar. Förfarandet
skulle till väsentlig del bestå i eu lantmäteriförrättning, därvid
skulle bestämmas olika lägenheter, som borde och kunde avstås.

Vid föredragning den 21 maj 1915 av advokatfiskalsämbetets
ifrågavarande memorial jämte myndigheternas däröver avgivna förklaringar
bemyndigade Kungl. Maj:t chefen lör jordbruksdepartementet att
för verkställande av de utav advokatfiskalsämbetet föreslagna undersökningarna
tillkalla högst nio sakkunniga personer. Tillika förordnade
Kungl. Maj:t, att med författningsenlig prövning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
av avvittringsförsl agen rörande Dorotea och Sorsele
. avvittTingslag skulle anstå, tills Kungl. Maj:t efter undersökningarnas avslutande
meddelat vidare beslut. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet den 11 juni 1915 svenska
rnosskulturföreningens botanist och torvgeolog, filosofie doktorn Emil
Haglund, såsom ledare, samt distriktslantmätaren Olof Nilsson, assistenten
hos svenska mosskulturföreningen, filosofie kandidaten Fritz Jonsson och
jordbrukskonsulenten Rikard Johansson till sakkunniga för undersökningar
inom nämnda awittringslag rörande möjligheten att i samband
med avvittringen verkställa ägoutbytgn mellan enskilda vid avvittringen
tilldelade utängar och kronan tillhörig mark. Härjämte förordnades
e. o. notarien i Svea hovrätt John Olof Johnsson och f. d. kartografen
Knut Viktor Theodor Åberg för utredande av frågan, huruvida
och i vilken omfattning inägor, som nu hävdades av enskilda, innehades
med laedia: rätt eller icke. Båda dessa kommissioner hava slutfört sina
undersökningar under sommaren 1915.

Innan jag går att närmare angiva resultaten av de båda kommissionernas
arbeten, vill jag lämna några uppgifter angående av riksdagen vidtagna
åtgärder för ströängars återförvärvande till kronan samt statsrådet
von Sydows skrivelse den 9 april 1913 i samma ämne och den med anledning
därav av filosofie doktor Haglund under sommaren 1914 företagna,
i advokatfiskalsämbetets omförmälda memorial åberopade undersökningen.

1909 års riksdag medgav på därom av Kung]. Maj:t gjord framställning,
att de vid försäljning av vissa staten tillhöriga egendomar
inflytande köpeskillingar Ange av Kungl. Maj:t disponeras för inköp av

Föregående
åtgärder
för ströängars
återförvärvande

till staten.

Anslag av
riksdagen för
återinlösen
av ströängar
m. in.

Statsrådet
von Sydows
framställning
den 9 april
1913 jämte
• däröver avgivna
yttranden.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av
ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna. I enlighet med
därom av Kungl. Maj:t avlåten framställning har vidare 1912 års riksdag
medgivit, att från och med år 1913 tills vidare, intill dess annorlunda
kunde vara bestämt, för markförvärv av enahanda slag finge disponeras
de såsom tillgång å statens domäners fond redovisade kontanta medel,
varjämte riksdagen 1911, 1912, 1913 och 1914 för samma ändamål
anvisat särskilda anslag, nämligen å respektive 500,000 kronor, 800,000
kronor, 1,000,000 kronor och 1,000,000 kronor.

Dessa anslag avse visserligen ej endast inlösen av ströängar, men
de innebära dock ett erkännande av den stora betydelsen av dylika
ängars återförvärvande till kronan, vilken betydelse statsrevisorerna i
sin över 1914 års granskning avgivna berättelse ytterligare understrukit.
Under sina resor i övre Norrland hade revisorerna upprepade gånger
haft tillfälle att iakttaga vilka synnerliga olägenheter dessa ströängar
beredde ur skogskulturens synpunkt, varjämte det synts revisorerna
uppenbart, att ett fortsatt bibehållande av dessa ströängar under enskildas
disposition ävenledes innebure ett avsevärt hinder för kolonisationsarbetet;
och hade revisorerna funnit det anmärkningsvärt, att inlösen
av ströängar dittills förekommit i mycket ringa utsträckning.

Statsrådet von Sydow erinrar i sin framställning till att börja med
om det uppdrag, som av Kungl. Ivlaj:t lämnats honom att verkställa utredning
av lapparnas förhållanden och renskötseln inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. Under fortgången av denna utredning
hade hans uppmärksamhet blivit fäst vid de i lappmarkerna talrikt förekommande
ströängarna, vilka ängar syntes vålla egentligen endast olägenheter.
Efter det en redogörelse lämnats för dessa ängars tillkomst,
genomgår statsrådet von Sydow de väsentliga av nämnda olägenheter.
Först och främst utgjorde _ ströängarnas tillvaro ett allvarligt hinder mot
en rationell renskötsel. Ångarna läge ofta mitt uppe i lapparnas av
ålder brukade renbetesland. Det vore på grund därav så gott som
omöjligt för lapparna att så vakta renarna, att skada på växande gräs
eller bärgat foder på dessa ströängar undvekes, i samband varmed framhölles,
att i flertalet fall inga lador funnes å ängarna, utan höet finge
stå kvar å oskyddade hässjor eller i stackar, tills ägaren någon gång
under vinterns lopp hemforslade detsamma. Dessa förhållanden föranledde
ständiga strider mellan bofasta och lappar, strider i vilka lappen
i vanliga fall bleve den förlorande parten, även om lagens bestämmelser
vore till hans förmån. \ idare orsakades, förutom andra svårigheter, att

Kuntjl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 53

om lappen nödgades att, av fruktan för stimängarna, med renarna uppehålla
sig längre upp mot fjällen än som vore nödigt och lämpligt,
renarna å olaga tid gånge över gränsen in i Norge. Om sålunda olägenheterna
av ströängarna för lapparnas vidkommande läge för öppen dag,
torde de, säger statsrådet von Sydow, icke heller för sina ägare, den
bofasta befolkningen, åtminstone numera i allmänhet vara till gagn,
snarare tvärtom. Ströängarna läge oftast långt avlägset, eu mil och
mera från gården, och gåve merendels klent utbyte. Deras värde reducerades
ytterligare därigenom, att det stora flertalet ströängar icke gåve
höskörd mer än vart annat år och följaktligen icke oftare bärgades.
Redan den bekante L. L. Lmstadius påpekade i sitt år 1824 utgivna
arbete »Om uppodlingar i lappmarken» att det för nybyggaren säkerligen
skulle bättre löna mödan att odla intill stilguväggen än att fara
ett par mil till skogs efter ett lass uselt myrhö. »I sanning», sade han,
»om man beräknade det myckna besvär och de många dagsverken, som
erfordrades, innan ett lass sådant hö blivit inbärgat och framforslat till
ladugården, så skall man med förundran finna, att på sin höjd dubbelt
så många dagsverken behövas till att ånyo uppröja eu äng, vilken årligen
med en tiondels mindre möda kunde giva ett dubbelt bättre lass
vallhö.» Kunde detta påstående äga fog redan på Laestadii tid, så ägde
det så mycket större giltighet i våra dagar, då insikten i jordbruksarbetet
vidgats och värdet av den mänskliga arbetskraften även i dessa
trakter väsentligen ökats. Odlingen invid gårdarna hade numera också
framskridit i avsevärd omfattning, och givetvis måste det framstå såsom
ett önskemål, att utvecklingen fortginge i denna riktning. En del ströängar
ansåge emellertid statsrådet von Sydow intaga en i viss mån
annan ställning. Detta vore särskilt sådana, som läge i eller vid vattendrag
och sjöar. Dessa voro synnerligen väl lämpade för höproduktion.
Läge sådana ängar på måttligt avstånd från de gårdar, varunder de
lydde, torde deras borttagande icke vara överensstämmande med god
lanthushållningspolitik.

Därefter har framhållits några synpunkter med avseende å spörsmålet
om det sätt, varpå förslaget om ströängarnas bortskaffande skulle
kunna genomföras. Såsom det lättaste och säkrast till målet ledande
sättet framställas ägoutbyten mot kronomark. Vidare ifrågasattes, om
icke staten i vissa fäll skulle med ägarna kunna träffa avtal om inlösen
av ängarna på sådana villkor, att ängarna efter en viss tidsperiod av
exempelvis 10 år tillfölle staten och att löseskillingen utbetalades i män
av verkställda nyodlingar eller jordförbättringar invid gården. Emellertid
ansåges även expropriationsförfarandet kunna tagas i anspråk och er -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inrades, att rätt till expropriation möjligen förefunnes jämlikt 33 § i
1898 års lapplag för att bereda lapparna tillgång, bland annat, till
renbete.

Statsrådet von Sydows skrivelse utmynnar därefter i en framställning,
att Kungl. Maj:t behagade låta verkställa utredning, huruvida,
i vilken omfattning och på vilka villkor ströängarna inom lappmarkerna
borde av kronan förvärvas.

över denna framställning hava yttranden inhämtats från kammarkollegium,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen och
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Lantbruksstyrelsen
har förenat sig i statsrådet von Sydows framställning och de övriga
ämbetsverken hava jämväl uttalat sig för önskvärdheten av att enskilda
tillhöriga ströängar förvärvades åt kronan, ehuru man delvis hyst något
olika uppfattning rörande den utsträckning, vari detta borde ske, och
sättet härför. Kung!. Maj:ts befallningshavande har särskilt uttalat den
uppfattningen, att en blivande undersökning borde utsträckas jämväl till
trakterna nedom lappmarksgränsen, varjämte såväl Kung]. Maj:ts befallningshavande
som ett par andra ämbetsverk understrukit den betydelse
en inlösen av ströängar skulle få för jordbrukets utveckling samt skogsskötseln.

Doktor Hag- Med föranledande av statsrådet von Sydows ifrågavarande skrivelse

^enYöTec11 ^ann Kung!. Maj:t den 6 juni 1914 gott förordna doktor Haglund att i
1914. samband med undersökningar, som han erhållit i uppdrag att i trakterna
ovan odlingsgränsen i Västerbottens län utföra angående renars skadegörelse
å slåttermyra^ verkställa utredning jämväl rörande den allmänna
beskaffenheten av ströängar i länets lappmark salut dessa ängars ekonomiska
betydelse för den bofasta befolkningen. Över det dubbla uppdraget
har Haglund avgivit två särskilda rapporter. Den ena, dagteckrmd
den 26 oktober 1914, omfattar förutom den speciella frågan om den
skada, som kunde förorsakas å slåttermyra!- genom renars uppehåll därstädes,
en översikt angående myrarnas allmänna beskaffenhet. Den
andra, som är av den 16 december 1914 och varom nu närmast är fråga,
avhandlar frågan om ströängarnas ekonomiska betydelse för den bofasta
befolkningen. Till frågan om myrarnas allmänna beskaffenhet får jag
tillfälle återkomma längre fram i samband med redogörelsen för den av
Haglund under sommaren 1915 ledda undersökningen. Ur rapporten
den 16 december 1914 må här intagas några anteckningar. Rapporten
avser huvudsakligen förhållandena i Vilhelmina och Tärna socknar.
Haglund erinrar först om den stora bet}Melse, som de naturliga ängs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16(>. 55

markerna, bland vilka slåttermyrarna spelade största rollen, för närvarande
hade för jordbruket i vissa trakter av vårt lands nordligare
delar. Olägenheterna av det extensiva jordbrukssystem, brukandet av
ströängar innebure, ansåge han emellertid påtagliga såväl ur den enskildes
som det allmännas synpunkt. I detta avseende framhölles det mindrevärdiga
foder och den ringa avkastning, som i allmänhet erhölles av
dessa ängar, samt de dryga kostnaderna för slåtter och höbärgning å de
ofta avlägset liggande ängarna, vilket medförde att, där dagsverkspriserna
vore uppdrivna, svårigheter mötte att få driften lönande.
Härtill kom me, att befolkningen slete mycket ont under skördearbetet.
Slåttern skedde i grunt vatten eller på sur mark. När skördefolket,
såsom på grund av avstånden ofta inträffade, icke medhunne att begiva
sig hem över natten, finge man i lyckligaste fall tillbringa denna i eu
lada eller kåta men mångenstädes endast i en tillfälligtvis uppbyggd
riskoja som skydd för oväder. Skördearbetet toge dessutom lång tid, i
det befolkningen vore sysselsatt å slåttermyrarna från slutet av juli eller
början av augusti till in i september. Flertalet torde få hålla på därmed
tills frosten inträffade utan att ändock hava hunnit med tillräcklig
foderinsamling. För det allmänna vore ströängarna till men med hänsyn
till skogsvården. Av hänsyn till de å kronoparkerna belägna
ängarnas bevattning och bestånd såsom slåtterlägenheter vore man nödgad
låta marken ligga odikad, varigenom avsevärda områden försumpades.
Vidare framhålles, att å många av myrarna kunde upptagas
lönande mossodlingar, och landets kolonisation sålunda främjas. Slutligen
erinras om de olägenheter slåttermyrarna medförde för renskötseln
särskilt på grund av svårigheterna att förhindra renarna att inkomma
på dem och göra skada på växande eller bärgad gröda.

Genom undersökning av särskilda ängar har Haglund efter olika
beräkningsgrunder sökt skaffa sig en uppfattning av slåtterängars avkastning
i allmänhet. Enligt dessa beräkningar skulle teoretiskt sett de
bästa, uppröjda strandängarna, bevuxna med gräs, örter och högväxta
starrarter, samt myrslåtterna kunna giva upp till 2,000 kilogram hö per
hektar, men dylika ställen vore mycket sparsamma eller utgjordes av
mindre fläckar. I vanliga fall funne man antingen att beståndet vore
betydligt utglesnat eller att tuvor av ris eller mossor ävensom fläckar
med stagnerande vatten eller öppen dy förekomme, vilka icke gåve
någon avkastning. I följd härav syntes avkastningen såväl i fjällbygden
som i skogslandet knappast kunna i genomsnitt sättas till mer än 1 lass
eller 350—400 kilogram per hektar, och detta fastän slåtter skedde blott
vartannat år. Med avseende å det producerade höets beskaffenhet

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

anmärkes, att det sämre myrhöet innehölle ända till 50 procent »torna»
d. v. s. fjolårsgräs o. d., vilket vore värdelöst som foder. För skördens
utförande beräknades, att en man med räfserska skulle medhinna avmejning
och hässjning av ett lass per dag, eller sålunda 300—400
kilogram. Arbetsprisen för man och kvinna brukade ställa sig som 2: 1.
Dagspriset varierade på olika orter. Uppåt fjällbygden vore priset respektive
två kronor och en krona jämte kost och å angivna platser i skogslandet
något där nedanför fyra kronor om dagen för man eller fem kronor för
par, då mannen finge 3 kronor 50 öre och kvinnan 1 krona 50 öre.
Man kunde säga, att avmejning och uppsättning av en hässja hö (= 1 lass)
kostade omkring fem kronor. A id försäljning brukade man allt efter
tillgången för året på hö erhålla 10—15 kronor för lass myrhö om 400
kilogram, då köparen själv skulle avhämta fodret vid hässjan. Vid
gräsets försäljning å rot, såsom ibland förekomme, betingade efter gjord
beräkning ett hektar slåttermark två kronor. Beträffande höets hemiransport
har beräknats, att för hemforsling av en hässja krävdes ett
dagsverke för man och häst med en kostnad av 6 å 7 kronor; med
användning av lejt folk kostade således varje hässja hö vid gården
11—12 kronor. Härtill komme, att när höet icke förvarades i lador
utan, såsom oftast vore fallet, Unge stå kvar i liässjorna, man rätt ofta
måste tillse detsamma för att sätta upp vad som blåst ned eller rivits
ned av nötkreatur eller renar. Även om myrarna läge i samma trakt
på en mils avstånd från gården, krävdes härför varje gång minst ett
dagsverke. Produktionspriset för bättre myrhö bleve, utom inspektionskostnad
eller amortering för lador, 3 73 öre per kilogram. För sämre
myrhö ställde sig priset på grund av däri ingående »färna» nästan
dubbelt. Den nu givna produktionsmetoden förutsatte vidare, att man
hölle vallpojke för att hindra kreaturen att komma in på ängarna,
ingärdsling av slåttermyrar kunde vara lönande endast å de mest
givande slåttermyrarna i skogslandet med god tillgång på vrakvirke,
men torde även i dessa fall vallning bliva billigare.

Myrängarna krävde visserligen ingen gödsling. Ville man uppnå
goda resultat måste däremot bevattning ske, och rätt dyrbara anordningar
hade fördenskull verkställts. Härtill komme den årliga tillsynen
av dammar och diken ävensom uppdragning och stängning av dammluckorna.
Dessa anläggningar vore så pass dyra, att man låtit de äldre
förfalla och icke verkställde nya sådana. De metoder, som nu användes
för ladugårdsspillningens utnyttjande för åkrar och vallar, vore olämpliga,
och gödseln skulle kunna komma till bättre nytta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Haglund kommer till den uppfattningen, att det vore av vikt, att
<3n inlösen av slåttermyra!- å kronans mark komme till stånd. I stället
för det nuvarande systemet skulle införas ett intensivare jordbruk, och
anser han, att även i lappmarkerna med framgång skulle kunna bedrivas
ett sådant jordbruk eller snarare foderproduktion för boskapsskötsel. I
samma riktning pekade också svenska mosskulturföreningens försöksoch
konsultationsverksamhet. Det nuvarande hushållssystemet berodde
på gammal inrotad vana eller okunnighet. De åtgärder, som i första
hand komme i fråga, vore, förutom en omläggning av foderproduktionen,
ökade lånefonder samt upplysning. Haglund hade icke träffat en
gård uppe i lappmarken, som icke i närmaste grannskap hade lättodlade
myrmarker, vilkas avkastning efter odling kunde fullt ersätta
myrängarna. Alla försök hade också visat, att foderavkastningen å
dylika odlingar icke stode mycket efter sydligare landsdelars myrar,
beroende därpå, att de nordliga myrarna vore av god kvalitet samt
aldrig lede av torka. Haglund anför några uppgifter rörande den avkastning,
som myrodlingar pläga lämna. Han har tagit ett exempel
från Flahult i Småland, där mosskulturföreningen hade försöksfält.
■Jorden bestode där endast av vitmosstorv. Utan all gödsling endast
efter sandkörning och kalkning lämnade 1 hektar jord årligen i medeltal
under fyra år en höskörd å 2,056 kilogram. Samma myr lämnade
med stallgödsling vart tredje år 4,283 kilogram hö årligen. En vall, som
erhållit full gödsling, men under de senaste 10 åren icke fått någon
gödsel, hade visat sig under de sista 5 åren av tioårsperioden i medeltal
årligen avkasta 1,681 kilogram per hektar. Under samma förutsättning
i övrigt men med efterföljande gödsling vart tredje år med kreatursgödsel
hade årsskörden i medeltal under de sista 5 åren uppgått
till 2,637 kilogram för hektar. Jordmånen i myrarna uti nu ifrågavarande
lappmarkstrakter vore emellertid mycket bättre än jorden vid
Flahult. Med visshet kunde man sålunda vid sina beräkningar utgå
från, att med en stallgödsling vart tredje år man erhölle en skörd av
minst 2,500 kilogram hö årligen. Givetvis vore det att föredraga att
vid odlingen använda konstgödsling. Enligt Haglunds mening kunde
emellertid behovet härutinnan, vilket uppginge till ett eller två lass
årligen för gård, med ekonomisk fördel transporteras även till förevarande
avlägsna trakter. Kostnaden för myrarnas uppodling ställde sig
jämförelsevis låg. I särskilda av Haglund anförda fall har han upptagit
densamma till 300 kronor för hektar.

Det funnes sålunda numera ingen anledning från statens sida att
i någon form genom understöd eller lagstiftningsåtgärder främja och
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 8

Undersökningskommissionen)
it
av 1915.

Notarien

Johnssons

och

kartografen
Abergs utredning.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skydda myrslåttern. Ville den bofaste odla hemikring sin gård, borde
han däremot få all hjälp och understöd. Finge fjällbonden detta klart
för sig, torde det icke dröja, innan han började omläggningen av sin
lanthushållning.

Den av doktor Haglund sålunda uttalade uppfattningen, vilken
överensstämmer med uttalanden från annat sakkunnigt håll, har bildat
utgångspunkt för den undersökning, som under Haglunds ledning, enligt
vad ovan omnämnts, utfördes under sommaren 1915. Denna undersökning
gick närmast ut på att utröna, huruvida inom Dorotea och
Sorsele avvittringslag i närheten av gårdarna funnes kronan tillhörig
odlingsbar mark, framför allt myrmark, i tillräcklig utsträckning för
att höavkastningen av densamma i uppodlat skick skulle kunna ersätta
det hö, som ströängarna givit. Genom ett ägoutbyte emellan kronan
och den enskilde skulle sedermera denna odlingsmark överföras till den
senare.

För undersökningens utförande måste sålunda föreligga utredning"
om rätten till de särskilda ströängarna och odlingsområdena. Fn dylik
utredning har verkställts av notarien Johnsson och kartografen Åberg.
Enär denna kommissions arbete delvis är grundläggande för nämnda
undersökning, skall här först redogöras för det resultat, vartill Johnsson
och Aberg kommit.

Enligt den för undersökningsmännen utfärdade instruktionen var deras uppgift
att söka utreda, huruvida samtliga de ägor, som vid avvittringsförrättningarna
betraktats såsom hemmanen redan tillhöriga, i själva verket blivit dem genom laga
anläggningsutslag tillagda. I sådant avseende ålåg det undersökningsmännen att
under samtal med ortsbefolkningen inhämta så fullständiga upplysningar som möjligt
rörande å ena sidan de i anläggningsutslaget omnämnda ägornas belägenhet
samt rörande å andra sidan de å avvittringskartorna upptagna ägornas namn, varom
anteckning skulle göras å kartorna. Rådde ovisshet, huruvida vid avvittringen
hemman tillagda ägor av ifrågavarande slag vore att anse såsom hemmanet rätteligen
tillhörande, skulle de söka genom undersökning å marken samt tillgängliga
kartor inhämta de för frågans avgörande nödiga upplysningar. Häijämte skulle
undersökningsmännen, i den mån utan åsidosättande av övriga uppgifter funnes
möjligt, vid passerandet av ägofigurer, som vid avvittringen betecknats såsom skogsmark
eller impediment, jämväl hava sin uppmärksamhet riktad å dylika ägofigurers
naturliga beskaffenhet och, där i något fall den vid avvittringen antagna beteckningen
funnes uppenbart oriktig, därom göra anteckning.

I sin rapport den 4 november 1915 hava undersökningsmännen beträffande
sistnämnda fråga — med framhållande att de såsom icke fackmän på området icke
ansett sig kunna med anspråk på vederhäftighet därutinnan fälla något omdöme i

Kung!. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 1(>6.

detalj — anfört, att av gjorda iakttagelser framgått, att skogsmark syntes hava i
stor omfattning blivit upptagen såsom oduglig, då densamma enligt deras uppfattning
rätteligen bort rubriceras såsom duglig. De hade fördenskull funnit lämpligast
inskränka sig till det uttalandet, att det syntes föreligga starka skäl att anmoda
skogstjänsteman att verkställa undersökning i saken.

Beträffande uppdraget i övrigt bär anförts: Att avgöra huruvida inägor, som
vid avvittriugcn betraktats såsom de särskilda hemmanen tillhöriga, blivit samma
hemman tilldelade enligt insyningshandlingarna, hade varit förenat med åtskilliga
svårigheter. Sålunda hade upplysningar rörande vissa i syneutslagen omnämnda
lägenheter icke kunnat erhållas, beroende bland annat på det mindre omsorgsfulla
sätt, varpå insyningarna verkställts och ägorna beskrivits i synehandlingarna. Att
å marken identifiera de i syneutslagen upptagna lägenheterna hade av många anledningar
visat sig svårt. Sålunda hade namnen å somliga lägenheter under årens
lopp ändrats. Vidare hade åtskilliga ägors i synehandlingarna uppgivna avstånd
och belägenhet i förhållande till exempelvis stamhemmanets gårdsplats visat sig
vara mer eller mindre felaktiga. En del ängslägenheter, som fordom skördats, vore
numera skogbevuxna. Vid många tillfällen hade en hel komplex av myrar upptagits
såsom belägen vid en sjö, ett berg eller dylikt utan angivande av de insynade
områdenas antal och i övrigt utan annan beskrivning än uppgift om den beräknade
höavkastningen. De kvantiteter hö, som lägenheterna enligt syneutslagen
uppgivits årligen avkasta, hade efter tiden för insyningen ändrats, trots alla dessa
vanskligheter hade undersökningen givit det resultat, att ett flertal lägenheter, av
vilka åtskilliga vid avvittringen föreslagits att för tillgodoseende av nomadlapparnas
behov av renbete med mera åt statsverket inlösas, icke blivit enligt tillgängliga
handlingar vederbörligen insynade.

Undersökningsmännen genomgå därefter i sin rapport de särskilda hemmanen
inom avvittringslagen med anförande av de anmärkningar, som de haft att framställa
angående vart och ett av dem. Med stöd av de vid undersökningen tillgängliga
handlingar hava de ansett sig kunna konstatera, att ett till flera hundratal uppgående
antal ägofigurer, vilka upptagits såsom under hemman eller nybyggen hävdade,
icke blivit eller, enligt en oftare använd formulering, icke kunnat identifieras
såsom vederbörligen insymade; och hava angående samtliga undersökta hemman
anmärkningar blivit framställda. Rörande fem hemman i Sorsele hava undersökningsmännen
emellertid icke kunnat yttra sig, enär fullständiga insyningshandlingar
angående dessa icke varit för dem tillgängliga.

Rapporten lämnar några belysande uppgifter rörande sättet för nybildning av
gårdar i senare tid, d. v. s. rörande de s. k. utflyttningarna från hemmanen. I
flera fall synas personer slagit sig ned å mark, till vilken stamhemmanet icke haft
någon rätt, Alla sådana olagliga utflyttningar synas hava försiggått efter tillkomsten
av 1867 års odlingsgränsförfattning. Vidare framgår, att i insyningsutslagen icke
sällan intagits villkor om skyldighet för nybyggaren att finna sig i att framdeles
vid påfordran från statens sida avträda ägorna, och ofta göres rätten till ägorna
beroende av den omreglering, som kunde inträffa vid en blivande avvittring.

Slutligen må anmärkas, att i rapporten finnas antecknade sex fall, dä insvningsutslagen
givits efter odlingsgränsförfattningens utfärdande. I samtliga dessa
utslag äro upplåtelserna angivna såsom meddelade endast intill dess i följd av avvittring
eller andra inträffade förhållanden annorlunda kunde förordnas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

t tj i Beträffande den av doktor Haglund ledda kommissionen, skulle denna enligt

ledda afom- ^en ^ör kommissionen meddelade instruktion i främsta rummet undersöka, huruvida
missionen. i närheten av gårdarna inom ifrågavarande avvittringsområden funnes marker, vilka
vid avvittringen upptagits såsom impediment, vanligen under benämningen mossar,
men som dock med jämförelsevis små kostnader kunde omvandlas till givande vallodlingar.
Vid varje hemman eller nybygge skulle, så vitt ske kunde, uppsökas
mossmarker i sådan utsträckning, att avkastningen å dessa i odlat skick rikligen
motsvarade den, som gården nu hade från insynade ängar, vilka folie utanför det
enligt upprättat avvittringsförslag tillämnade området för gården. Impedimenten
voro för närvarande kronomark, och man tänkte sig att desamma, i händelse staten
gäldade kostnaden för deras uppodlande, skulle efter vissa ändringar i avvittringsförfattningarna
kunna vid avvittring användas såsom material för ägoutbyten i ändamål
att tillvinna kronan äganderätten till insynade ströängar å kronoparker och allmänningar.

Vidare anföres i instruktionen, att vid beräkning av det vederlag, som från
kronans sida borde presteras för nyssnämnda ströängar, hade man trott sig kunna
utgå från den höavkastning ängarna enligt avvittringslängderna ansetts lämna. Avkastningen
av de odlade myrmarker, som kronan skulle lämna i byte för ängarna, borde
upptagas till 1,500—2,000 kg. hö per har. När för en viss gård mossmark påträffats,
som efter nämnda beräkningsgrund lämnade fullt vederlag för ströängarna och avsevärt
överskott, skulle undersökningen å gården avslutas; dock finge densamma, när
god tillgång funnes på ytterligare mossmark, som lätteligen kunde vid tillfället
undersökas, omfatta även denna.

Påträffades ej mossmark av impedimentnatur i tillräcklig omfattning för att,
på sätt nyss är nämnt, lämna rikligt vederlag för ströängarna, skulle undersökas
dels fastmark, som ej enligt insyningshandlingarna tillhörde gården men folie inom
dess vid avvittringen föreslagna ägoområde, och dels insynade myrar inom sagda
ägoområden. Kunde ej heller på sådan väg påträffas mark, som efter odling med
statshjälp lämnade tillräckligt vederlag för ängarna, skulle undersökas mossmarker av
impedimentnatur, som folie utanför avvittringsförslagets ägoområden men dock läge
i närheten av dess gräns, och i sista rummet insynad myrmark eller fastmark, som.
hade nyssnämnda belägenhet.

Beträffande frågan om duglig skogsmarks upptagande såsom impediment lämnades
denna kommission samma uppdrag, som givits notarien Johnsson och kartografen
Aberg.

Kommissionen har framlagt resultatet av sitt arbete i sex särskilda utredningar
nämligen en allmän översikt, en sammanfattande beskrivning av de till odling
föreslagna markerna, en lantmäteribeskrivning, upptagande ägofigurer och arealer
m. m. för den ifrågasatta vederlagsmarken, odlingsplaner och kostnadsberäkningar å
till odling föreslagna marker, jordarts- och vegetationsbeskrivningar å samma marker,
samt en undersökning rörande skogsimpediment.

I sin allmänna översikt lämnar kommissionen till att börja med en beskrivning
på det extensiva jordbrukssystem med ströängar, som begagnas i lappmarkerna.
Beträffande denna fråga må hänvisas till vad Haglund i sin rapport över undersökningarna
sommaren 1914 uttalat. Härutöver må endast anföras kommissionens
erinran, att för den med saken icke närmare förtrogne produktionen av kreatursfoder
här uppe kunde synas försiggå på ett bekvämt och lättvindigt sätt. Man

fil

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr Nid.

behövde ieke tänka på några kulturåtgärder utan endast gå ut ocli samla de håvor,
som naturen lämnade. 1 själva verket vore dock, framhåller kommissionen, myrslåttern
en bland de faktorer, som stått hindrande i vägen för ett lönande jordbruk
och som vore medskyldig i det allmänna talesättet, att jordbruk icke bure sig i
övre Norrland. I de mera centralt liggande delarna av lappmarkssocknarna hade
man till ägarnas stora tillfredsställelse redan utbytt myrslåttern mot myrodlingar
och i fjällbygden började nog hos de mera insiktsfulla bliva klart, att det extensiva
systemet vore ohållbart, men bristen på kapital och nödiga kunskaper i myrodling
lade stora hinder i vägen för en övergång. Ett kraftigt understöd från statsmakternas
sida skulle bidraga att rycka upp jordbruket i dessa trakter och skaffa bönderna
lättare existensmöjligheter.

Enligt instruktionen hade den vid avvittringen uppskattade avkastningen av
myrängarna legat till grund för verkställda beräkningar. Kommissionen både i
åtskilliga fäll varit i tillfälle jämföra den verkliga höavkastningen med den i längderna
upptagna och därvid knappast funnit större avvikelser, än som betingades av
väderleksförhållandena under olika år. Då dessutom den tidigare uppskattningen
skett av med saken väl förtrogna män under tjänstemannaansvar, syntes en omvärdering
föga påkallad. Kommissionens allmänna intryck av ängarna vore, att de
gåve låg avkastning per ytenhet. Skulle tilläventyrs någon gång för låg uppskattning
ägt rum vid avvittringen, uppvägdes denna därigenom att, såsom skett vid
kommissionens beräkningar, avkastningen från den blivande nyodlingen, som sålunda
skulle ersätta skörden från ängarna, sattes till endast hälften eller tredjedelen av
vad den i själva verket komme att giva vid riktig skötsel av odlingen. Bekant vore,
att avkastningen av hö från rätt skötta myrodlingar i övre Norrland knappast stode
efter den, som erhölles söderut. Eu avkastning av 3,000—4,500 kg. hö måste anses
ordinär och överträffades ofta. Instruktionen stadgade emellertid, att kommissionen
vid sina beräkningar skulle upptaga höavkastningen från odlingarna till endast 1,500
kg., högst 2,000 kg. hö per hektar. Om avkastningen av myrhö från ängarna vore
dubbelt så hög som den avvittringslängderna upptoge, så erhölles likväl mera hö från
de odlingar, som skulle gå i utbyte mot ängarna, än från dessa senare. Härtill
komme, att höet från de odlade vallarna vore av högre kvalitet.

Utbytet av myrängarna mot odlad mark skulle i överensstämmelse med
instruktionens föreskrifter ske efter beräkning av lass vallhö mot lass av olika
klasser ängshö. För att kunna omedelbart använda de i avvittringslängderna utsatta
siffrorna för öretalet beslöts av praktiska skäl att åsätta odlingarna ett visst öretal per
hektar och sedermera byta öretal mot öretal. I sådant avseende beräknades odlingen
å varje hektar giva 4 lass hö å 425 kg. per lass eller sålunda tillhopa 1,700 kg.
Det producerade höet vore egentligen gott hårdvallshö och skulle såluuda, i händelse
samma grunder som vid avvittringen skulle tillämpats, hava upptagits i första klassen
enligt skattläggningsmetoden, vilken jämväl räknade med lass om eu vikt av 425
kg. (— 10 centner), och åsatts en ränta av 6 öre för lass eller sålunda 24 öretal per
hektar. Med tanke på odlingarnas mindre goda skötsel, varvid de värdefullare gräsen
icke komme till full utveckling och vallarna inmängdes av en del ogräs, jämnställdes
emellertid höet med naturlig slåtter från röjningar och upptogs således såsom andra
klassens hö, då öretalet bleve 4 för lass. Varje hektar vallodling har sålunda beräknats
giva fyra lass hö av andra klassen, varvid öretalet för avkastningen från ett hektar,
lämnande 4 lass eller 1,700 kg. hö, bleve 16.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 16G.

Kommissionen framhåller, att eu invändning, som kunde göras mot utbytet
av myräng mot odlad jord, vore att ängarna bibehölle sin höproduktion utan gödsling,
medan dylikt tillskott tarvades för vallarna. Gent häremot erinrades om myrhöets
lägre fodervärde och stora halt av »förna» (fjolårsgräs o. d.), upp till 40 procent,
samt de stora utgifterna för bärgningen av myrhöet. Så snart man måste leja hjälp
för bärgning av myrhö, bleve utgifterna för varje kofoder större, än om penningarna
användes till konstgödsel. I medeltal torde bärgning av ett kofoder (c:a 2,400 kg.)
myrhö kräva en veckas arbete för en man med räfserska och kosta upp till 30
kronor, medan underhållsgödsling med kali och superfosfat under vanliga förhållanden
vid järnvägen kostade 26 kronor per hektar; med tillskott vissa år av stallgödsel
kunde emellertid då produceras åtminstone 4,500 kg. prima hö per hektar. Härvid
kunde invändas, att uti ifrågavarande trakter transporterna från järnvägen bleve
för långa. Koncentrerad gödsel tålde emellertid långa transporter. Jämfördes i detta
avseende transporterna för myrhöets hemforslande, funne man, att därav vanligen
hämtades ett lass per dag, och åtginge allt efter lassens storlek 6—8 dagar för hem
forsling av ett kofoder. Varje lass konstgödsel, som hemforslades, räckte däremot
till produktion av cirka 3 kofoder och transporten finge således taga 18—24 dagar
i anspråk för att motsvara hemkörningen av ett kofoder myrhö.

Vid undersökningen om förekomsten av användbar vederlagsjord följdes instruktionens
bestämmelser. På flera ställen hade det visat sig, att fasthållandet av den
uppställda principen att nyodlingen i första rummet borde verkställas å mark.
belägen inom eget skifte, skulle välla stora olägenheter för vissa lottägare. En del
hade sina skiften nära byn och å dem funnes impediment långt utöver, vad som
erfordrades för inlösen av deras ängar. Vad som därutöver återstode skulle räcka
till flera, stundom alla lotterna i hemmanet. Andra lottägare skulle däremot få
färdas dubbelt så långt för att komma till odlingsmark på egna skiften och därvid
även ensamma få tänka på vägfrågan. Avsattes däremot det närmast liggande
impedimentet och uppdelades på alla lotterna, så vunnes flera fördelar. I främsta
rummet nedbringades odlingskostnaderna betydligt, än vidare kunde vägfrågan lösas
mycket lättare, maskiner och redskap kunde anskaffas för gemensamt bruk o. s. v.
I flera fall hade undersökts marker, vilka icke funnes upptagna i avvittringshandlingarna,
men som hantlangarna kände till.

Sedan för ändamålet tjänlig mark anträffats, verkställde kommissionen rörande
densamma undersökning dels av botanisk-torvgeologisk, dels av agronomisk och dels
av lantmäteriteknisk natur. Marken, som vederbörligen inmättes och inlades med röd
färg å en kopia av avvittringskartan, underkastades en verklig jordartsundersökning,
sådan svenska mosskulturföreningen plägade utföra å för odling avsedda torvjordar.
Genom studier av vegetation och torvarter sökte man utröna markens halt av växtnäringsämnen
ävensom vissa faktorer, som inverkade på markens större eller mindre
lämplighet för odling. Därjämte insamlades prov för kemisk undersökning av markerna.
De agronomiska undersökningarna hade huvudsakligen bestått i uppgörande
av odlingsplaner och kostnadsberäkningar å intagna marker. Härvid hade som
underlag använts Norrbottens läns hushållningssällskaps formulär till odlingsplaner
för lån ur norrländska nyodlingslåuefonden.

De till odling föreslagna torvmarkerna hade till största delen utgjorts av
gräsmyrar, i mindre grad av snårmyrar och rismyrar. Gräsmyrarna bestode av dels
med höga starrarter bevuxna myrar av mera sank och vattendränkt natur (högstarr -

Kung!. Muj:ts Nät/. Proposition Nr I6t>. 63

kiin), dels myrar med fastare grässvål, vanligen utan ytvatten (lågstarrkärr), samt
dels myrar utmärkta genom sin torra, fasta och sega grässvål (tuvsävkärr). Dé
sistnämnda voro de vanligast förekommande. Snårmyrarna utmärktes av ett mer
eller mindre frodigt bestånd av viden. Starrbeståndet vore glest och högväxt.
Rismyrarna hade ett vitmosslager i ytan samt vore huvudsakligen beväxta med
dvärgbjörk.

Vid undersökningen hade man utgått från, att häruppe inga marker med vitmosstorv
vore odlingsvärda. Djupet på myrarna hade utrönts genom borrningar.
Botten hade vanligen visat sig mycket jämn, och medeldjupet hade varit omkring
1.5 meter. Mera sällan hade medtagits myrar, vilka hade medeldjup under 0.9 meter,
och då endast om botten utgjorts av sand. Torven underlagrades sällan av ett tunt
gyttjelager utan vilade direkt på fast botten. Någon betydande, ojämn sättning vid
avdikning hade man därför icke att räkna med. Den fasta botten utgjordes i de
tlesta fall av morän. Endast i några fall hade huvudbeståndsdelen varit ren stenbotten.
Hade torvlagret varit grunt (0.5 meter eller mindre) hade marken kasserats.
Fastmark hade föreslagits till odlingsmark endast då lämplig myr ej varit för handen.
Vid undersökningarna hade lagts an på att utleta i görligaste mån stenfri mark.

Undersökningarna av å kartan såsom impediment betecknade mossmarker hade
påbörjats närmast gårdarna och sedermera gått koncentriskt utåt i allt vidare ringar,
tills användbar mark påträffats. Inom Dorotea avvittringslag hade det gått ganska
bra att intill gårdarna anträffa lämplig mark. Avståndet därifrån växlade mellan
0.2—1 kilometer, endast undantagsvis ginge det upp till 2.5 kilometer. I Sorsele
vore växlingarna större. I ett och annat fall hade där måst föreslås myrar på 5
kilometers avstånd från gården. Även vägfrågan hade i dessa fall beaktats. Stor
vikt hade lagts vid lutningsförhållandena. Avloppsgravar hade endast undantagsvis
behövt utläggas. Torrläggningen hade i de flesta fall kunnat ske medelst lagg- och
tegdiken. Dikningskostnaden per hektar växlade mellan 80—150 kronor. Mera
sällan hade myrar med lutning mot norr behövt tagas i anspråk. Uppodlingsarbetet
kunde i många fall ske genom direkt plöjning. I andra fall vore svårigheterna
större. De beräknade kostnaderna för de olika markernas uppodling varierade mellan
95 ki''onor 26 öre samt 1.078 kronor 95 öre för varje hektar. Medelpriset utgjorde
i runt tal, för hektar räknat, för odlingsmark i Dorotea socken 220 kronor, i Sorsele
socken 320 kronor.

Enligt avvittringshandlingarna funnes inom Dorotea avvittringslag ströängar
motsvarande 663.13 öretal. Med eu beräkning av 16 öretal för varje hektar odlad
jord skulle sålunda för utbyte av ströängarna erfordras 41.5 hektar sådan jord.
Toge man hänsyn därtill, att enligt notarien Johnssons och kartografen Åbergs undersökning
hemmanen tillagda ängar om 187.16 öre icke blivit insynade, återstode för
utbyte ängar om endast 475.9 7 öre. Härtill erfordrades 29.8 hektar odlad jord.
Som 63.815 hektar användbar jord blivit undersökta och agronomiskt beräknade,
funnes sålunda god tillgång på vederlagsjord. Odlingskostnaderna för sistnämnda
areal hade beräknats till 20,332 kronor 17 öre. Denna summa kunde åtskilligt nedbringas,
om en del av de dyrbaraste odlingsfläckarna, speciellt fastmark, uteslötes,
eller, då tillgång funnes, endast mittdelen av myren och ej den mera svårodlade
laggen användes till odling.

Inom Sorsele avvittringslag uppginge öretalet för ströängarna (oberäknade
ängar om 24 öretal, som tillhörde två hemmansdelar, vilka icke blivit föremål för

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

behandling) till 2,798.544. Enligt Johnssons och Abergs utredning vore härav 570.0 5 3
öretal icke insynade. Med utgångspunkt från förstnämnda siffra kunde höavkastningen
från ängarna ersättas med skörden från 174.9 hektar odlad jord. Gjordes
avdrag för sistberörda siffra, krävdes endast 133.4 2 hektar sådan jord. Sammanlagda
arealen av undersökta marker utgjorde 337.8 8 5 hektar. I båda fallen uppstode
sålunda ett högst betydande överskott. Kostnaden för uppodling av den undersökta
arealen hade beräknats till 73,770 kronor 90 öre, men kunde beloppet högst avsevärt
sänkas.

Kommissionen har jämfört dessa beräkningar med den uppskattning, som
verkställts rörande den omfattning, vari inlösen av ängar påkallades för renskötselns
behov. För nämnda ändamål krävdes enligt det vid avvittringen i Dorotea framlagda
förslaget en inlösen av 397.2 3 öretal för en uppskattad kostnad av 51,639
kronor 90 öre samt inom Sorsele socken enligt det förslag, som upprättats av
häradsskrivaren Burman och lappfogden Holm, inlösen av ängar om 1,184.2 4 öretal
till ett beräknat pris av 76,414 kronor. Utgifterna för dessa förvärv ställde sig
sålunda större, än vad som skulle bliva en följd av det framställda förslaget om
ströängarnas utbyte mot odlad mark. Begagnades det senare tillvägagångssättet,
uppstode ett betydande överskott, som kunde användas till betäckande av de lantmäterikostnader,
som samma metod skulle medföra, varjämte kommissionen i detta
sammanhang framkastade den tanken, huruvida icke staten i någon form skulle
kunna lämna bidrag till jordens första uppgödsling med konstgödsel. Systemet med
jordutbyte hade även den stora fördelen, att kronan finge i sin hand alla ströängar,
vilket vore av stor betydelse.

Kommissionen erinrar vidare, att den odlade marken uppginge för närvarande
inom Dorotea avvittringslag till 49.9 44 hektar och inom Sorsele avvittringslag till

130.5 81 hektar. Genom de föreslagna nyodlingarna skulle den fördubblas. Över
huvud kunde sägas, att ett jordbrukssystem, som stödde sig på myrslåtter, icke
medgåve någon sådan utveckling. Ängarna vore redan nu så starkt tagna i anspråk,
att någon ytterligare bosättning icke kunde äga rum. Såsom belysande exempel
omtalas ett hemman i Dorotea, som hade 818.7 3 hektar ströängar.

I kommissionens förslag till ströängars förvärvande under kronan hade medtagits
alla ängar, som läge utom hemmanens tilldelningsområden. Kommissionen
ifrågasatte dock, om icke en del ängar lämpligen skulle kunna bibehållas, nämligen
sådana, som läge efter vattendragen och å ömse sidor stängdes av enskildas
skiften.

De ängar, som avstodes, borde ägarna fortfara att få bärga under en övergångsperiod
av 10 till 15 år. Eventuellt kunde stadgas, att ägarna genast eller
efter 5 år skulle finna sig i att tåla intrång av renar å dessa ängar utan rätt att
erhålla ersättning för skada, som genom dem kunde förorsakas.

Kommissionen sammanfattar sin framställning sålunda, att enligt dess mening
ett utbyte av ströängar mot mark, som uppodlades med statsbidrag, vore möjligt
att utföra inom rimlig tid och för måttliga kostnader samt ur alla synpunkter vore
att föredraga framför det tidigare framställda förslaget till inlösen av ängar för
lapparnas behov.

Kant)!. Maj .is Nätt. Proposition Nr 166.

Sedan den av doktor Haglund ledda kommissionen inkommit med
sin berättelse, förordnades, såsom bär ovan omförmälts, kanslisekreteraren
Berglöf att utarbeta förslag till de författningsändringar och övriga föreskrifter,
som i ärendet kunde finnas påkallade. I det yttrande, som av
Berglöf avgivits, upptar han först till behandling de av advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium mot avvittringen i Dorotea och Sorselc
socknar gjorda anmärkningarna och den därav föranledda skriftväxlingen.
I denna del anföres följande:

Kanslist»!*^
lärare Bor&
löfs yt trälid
och förslag

»Såsom framgår av de förklaringar, vilka av avvittringsstyresmannen lämnats
på kammaradvokatfiskalsämbetets anmärkningar, innebära dessa i de flesta fall mindre
ett bestridande av att gällande föreskrifter för avvittringsförfarandet åsidosatts än
en motivering för anledningen till att de icke tagits till efterrättelse. Detsamma
kan sägas om lantmäteristyrelsens yttrande, som dels hänvisar till styresmannens
förklaringar, dels utgör en supplering av dessa.

Ostridigt är, att trots föreskrifterna i § 13 avvittringsstadgan i protokollen
över förrättningarna icke finnas intagna anteckningar rörande anläggningsutslag eller
tilläggsinsyningar. Gent emot de av lantmäteristyrelsen gjorda invändningar rörande
innebörden av nämnda paragraf må erinras, att enligt vad ordalagen tydligt utvisa,
ändamålet med införskaffandet av upplysningar i förevarande avseenden vore ej
allenast att utröna vem som vore sakägare, utan även »med vilken rätt» nybyggen
och lägenheter av alla slag innehades. En granskning med stöd av delägarnas
åtkomsthandlingar av det faktiska innehavet av ägor kunde givetvis icke äga rum
vid första sammanträdet, men under förrättningens gång skulle säkerligen anteckningar
rörande samma handlingar visat sig vara av största nytta.

Efter de avgivna förklaringarna är ostridigt, att ägobeskrivningarna och hävdeförteckningarna
icke upprättats i den ordning författningen föreskriver. Ej minst är
tillkomsten av hävdeförteckningen i Sorsele genom sammansättning av avskrifter och
söndertagna delar av äldre dokument synnerligen anmärkningsvärd. Huru felaktiga
de använda metoderna för dessa handlingars upprättande från formell synpunkt än
må vara, torde de dock icke hava medfört någon rättsförlust för staten. Vad särskilt
angår hävdeförteckningen för Sorsele, torde det intyg rörande förteckningens
överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända innehav, som
avgivits av de vid handlingens upprättande tjänstgörande lantmätare även vara
ägnat att, vad denna handling angår, undanröja farhågor i förevarande avseende.

Styrelsen har i detta sammanhang velat göra gällande, att hävdeförteckning
skulle vara bindande gent emot kronan, så snart den blivit godkänd av kronans
ombud vid avvittringen. Gent häremot hänvisas till bestämmelsen i rättegångsbalken
20 kap. 3 §, att Konungens ombudsman ej har våld att minska kronans rätt genom
förlikning, varmed må jämföras 49 § i skiftesstadgan, enligt vilken av kronans ombud
underskriven förening i rågångstvist icke blir gällande emot kronan utan fastställelse
i föreskriven ordning av högre myndighet. Härav torde framgå, att eu mot
staten bindande hävdeförteckning icke torde föreligga förr, än avvittringen blivit
avslutad genom laga kraft ägande utslag. En annan uppfattning skulle även leda
till egendomliga konsekvenser.

Avvittringsstyresmannens ställning till frågan om insyningshandlingarnas (anläggBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 9

Kmigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningsutslag eller utslag rörande tilläggsinsyningar) betydelse såsom grundläggande
för laga innehav av inägor är något oviss. Å ena sidan uttalar styresmannen, att
han endast å dessa grundat sitt omdöme, att hemmanen påförda innehav ägde rättsliga
grunder. Å andra sidan däremot, på tal om utflyttningar från stamhemman,
upplyser han, att då sådana skett på större avstånd från hemmanet »räjongen för
under stamhemmanet insynade ängar icke överskridits». Hade styresmannen såsom
lagliga ansett endast sådana utflyttningar, som ägt rum till insynade ägor, torde en
sådan formulering som den citerade näppeligen förekommit. Uttrycket tyder på och
bekräftas även av de upplysningar jag i övrigt inhämtat, att hemmansägaren eller
åbon ansetts hava en viss rättighet till ängar, som folie inom en linje, vilken sammanbunde
de ytterst från gården liggande insynade ängarna. Har styresmannen
ansett det tillåtet, att utflyttning skedde till vilken lämplig plats som helst inom
denna insyningslinje, torde lian icke kunna hava något att erinra emot, att ängarna
därinom även på annat sätt disponerades av hemmansägare och åbor. Härmed må
emellertid vara huru som helst. På grund av styresmannens förstnämnda yttrande
torde man få utgå från, att han anser det riktiga vara, att insyningshandlingarna äro
grundläggande för bedömande av frågan om laga innehav. Endast beträffande Dorotea
avvittringslag har han emellertid kunnat påtaga sig ansvaret för att denna princip
kommit till tillämpning. Vidkommande Sorsele tyder hans egna uttalande på att
så icke varit förhållandet. Enligt vad de vid hävdeförteckningens justering biträdande
lantmätarna upplyst, hade vädjan till insyningshandlingarna med säkerhet förekommit
endast i de fall, då för nedlagda hemman kronans rätt ansetts böra särskilt
prövas samt vid tvist jordägare emellan om innehav. Härmed böra jämföras lappfogden
Holms och kronoom budet länsman Lindbergs av advokatfiskalsämbetet anförda
yttranden, att de icke kunde minnas, att några insyningshandlingar varit företedda
..vid avvittringssammanträden i Sorsele.

Lantmäteristyrelsens uppfattning rörande iasyningshandlingarnas betydelse
synes skilja sig från advokatfiskalsämbetets huvudsakligen beträffande graden av
dessa handlingars användbarhet vid de däri angivna ägornas identifiering, vilken
styrelsen ansåg vara mycket ringa. Däremot synes även styrelsen utgå från dessa
dokuments avgörande betydelse vid bestämmandet av laga innehav. Enligt styrelsens
mening hava i utslag angående ny byggesanläggningar godtagits snart sagt huru
vaga beskrivningar som helst å ägorna, varigenom t. ex. en under ett namn upptagen
lägenhet kunde å marken motsvaras av flera. Beträffande de i insyningshandlingarna
intagna uppgifterna angående arealen av de olika nybyggenas tomtplatser
och åkerskiften har styrelsen särskilt framhållit, att avsikten icke kunnat
vara, att innehavaren skulle vara inskränkt till den .sålunda angivna arealen.

Med avseende å denna fråga må erinras, att de i 1749 års lappmarksreglemente.
givna bestämmelserna rörande bosättning i lappmarkerna voro ganska noggranna.
Ingen fick utan vidare slå sig ned, där han behagade. Ehuru man gärna
såg, att dessa vidsträckta trakter befolkades, skulle bebyggelsen dock ske med ordning,
så att den icke lände någon till förfång. Även lapparnas rätt avsåg man att
efter vissa grunder skydda och exempel saknas icke, att ansökan om upplåtelse av
ägor av sådan anledning avslagits. Den rätt nybyggaren gavs till ströängarna var
icke synnerligen stark. Principen var, att en familj skulle få så mycken mark, att
den kunde bliva besuten å stället, varjämte gällde regeln, att nybyggaren ej fick
behålla mera än han kunde medhinna att bruka. För en senare anländande var

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 106.

lian skyldig maka åt sig. De syner, som liöllos vid nybygges upptagande, skulle
fördenskull gå ut på att konstatera, att platsen ägnade sig för jordbruk, så att
nybyggaren där kunde finna sin utkomst, samt att å andra sidan tillse, att lian ej
erhöll mera ägor, än som kunde för nybygget vara av nöden, på det att, om överhuvud
taget trakten erbjöd tillfällen till ytterligare upplåtelser, dylika icke skulle
omöjliggöras. Dessa regler hava medfört, att vid synerna envar synes hava noggrant
uppräknat de ägor, varav han önskade begagna sig. Det torde även hava
varit lönlöst för nybyggaren att utan tillstånd slå under sig nya områden, enär han
då kunde riskera, att första bästa nykomling lade beslag på dessa ägor och begärde
tillstånd till deras upptagande såsom nybygge, • varigenom lian gick förlustig det
arbete han tilläventyrs nedlagt på desamma. Riktigheten av det sagda bestyrkes
genom tilläggssynerna. Fann eu nybyggare nya områden, som han ansåg för sin
gård lämpliga, var han noga med att söka insyuing av desamma samt Kungl. Maj:ts
befallningshavandes tillstånd till deras besittande. De allra flesta gårdarna hava
sådana tilläggssyner, många av dem hava liera särskilda, och de avse såväl utängaf
som utvidgade åkerområden och tomtplatser. Ibland ligga nyinsynade ägor alldeles
intill eller sammanblandade med gården förut tillagda områden.

Denna ordning upphörde genom tillkomsten av 1867 års nådiga brev angående
upprättandet av eu odlingsgräns. Därmed borttogs rätten till nya gårdars anläggande
samt såsom en naturlig följd därav även till upplåtelse av ströängar. Samtidigt
försvann emellertid den förutvarande risken vid olaga förvärv av ängar, att eu
nykomling skulle lagligen underlägga dem sitt nybygge, och frestelsen torde varit
för stark för nybyggaren att för sin räkning begagna sig av de ängar han kunde finna.

Med stöd av det ovan sagda torde vara uppenbart, att insyningshandlingarna
avsett att bestämma vilka lägenheter av alla slag, som skulle vara att räkna såsom
hörande till ett nybygge. Lika med lantmäteristyrelsen torde man emellertid få
antaga, att ny upplåtelse icke varit av nöden, om det endast gällt att genom odling
utvidga ett till åker anvisat område utöver den i insyningsutslag angivna arealen.
Utslaget torde endast Lava haft till syftemål att angiva platsen, där för ändamålet
lämplig jordmån funnes och åkern sålunda borde upptagas, samt ett konstaterande
ur besutenlietssynpunkt av den minimiareal, som å denna plats kunde uppbrytas.
Att denna uppfattning är riktig, vinner stöd därav, att utslagen ibland icke innehålla
någon uppgift om arealen på den till åker avsedda marken. Beträffande platsen
för gårdstomten torde det hava varit anläggningsutslagens mening att fastslå denna
liksom i allmänhet alla ägors belägenhet. Utslagens föreskrifter i denna del torde
emellertid icke få tolkas så strängt, att icke nybyggaren skulle haft rätt att på egen
risk flytta sin bostad till annan åt honom insynad mark. Denna rätt kan dock icke
hava sträckt sig därhän, att han varit befogad att utan tillstånd taga i bruk och
sätta upp sina hus på oinsynat område bredvid dylik mark, t. ex. så att han slagit
sig ned på kronan tillhörig fastmark invid en slåttermyr och från den nya bostaden
använt denna till åkerområde.

Ovan har anförts lantmäteristyrelsens uppfattning angående insyningshandlingarnas
svårtydbara beskaffenhet. Även advokatfiskalsämbetet har framhållit, att
ströängarnas identifiering ofta måste bliva synnerligen svår eller understundom omöjlig,
och till samma övertygelse måste envar komma, som söker med ledning av
dem utreda, huruvida en äng är att anse såsom insynad eller icke. De anvisningar,
som i handlingarna givas, äro dock icke så otydliga, att dessa sakna allt värde. I

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

inånga fall torde man kunna få en ganska säker uppfattning rörande de olika gårdarnas
innehav. Detta visar redan den av advokatfiskalsämbetet verkställda utredningen.
De ^omfattande undersökningar, som blivit utförda av notarien Johnsson och
kartografen Aberg, bekräfta detta. Med kännedom om de personer, som verkställt
arbetet, och med stöd av den av dem avgivna rapporten torde kunna sägas, att
dessa undersökningar blivit verkställda med den största opartiskhet och noggrannhet.
Till sitt förfogande hava undersökniugsmännen haft ett så fullständigt material av
insyningshandlingar, som stått att uppbringa, och hava de vid avvittringen upprättade
kartor vant för dem tillgängliga. Till kontrollerande av att så vitt möjligt alla
insyningsutslag angående de särskilda hemmanen och nybyggena skulle vara att tillgå,
hava med ledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens län i länsarkivet
i Umeå förvarade utslag och resolutioner förteckningar upprättats över samtliga
meddelade insyningsutslag, varjämte nödiga avskrifter av dessa tagits. Visserligen
hava icke från arkivet några upplysningar kunnat vinnas för tiden före 1808,
enär arkivalierna avseende år därförinnan gått förlorade genom eldsvåda, men torde
detta icke vara av större betydelse, enär man av andra handlingar kan utröna, att
de nybyggen, som anlagts före nämnda år, äro mycket få, samt undersökningsmännen
torde hava varit i tillfälle att från annat håll i viss mån komplettera vad
som saknats.

Johnsson och Åberg konstatera, att en stor mängd områden, som vid avvittringen
upptagits såsom hävdade under hemman och nybyggen, icke blivit enligt tillgängliga
handlingar vederbörligen insynade. Rörande åtskilliga andra anse de sig
däremot icke kuuna med bestämdhet uttala sig. Det bär befunnits, att alla hemman
och nybyggen vid avvittringen fått sig tilldelade ägoområden, vilka icke varit i
behörig ordning till dem upplåtna.

Genom ifrågavarande undersökning torde alltså få anses styrkt, att advokatfiskalsäinbetets
anmärkning i denna del varit i hög grad befogad. De områden, som
härigenom avhänts kronan, äro i och för sig avsevärda. Betydelsen av dessa olagliga
upplåtelser blir emellertid så mycket större, om man tar i betraktande, att det
^gliga innehavet av inägor ligger till grund för det skogsanslag, som vid avvittringen
skall tilldelas gårdarna.

Lantmäteristyrelsen är av den mening, att en utflyttning från ett hemman
och dettas därav följande uppstyckning icke kan anses ogiltig eller stridande mot
författningens anda. Av bestämmelserna i 1749 års reglemente framgår tydligt, att
varje nybygge var avsett för endast en familj. Ville nybyggarens söner blivå sina
egna, stod det dem öppet att själva åt sig uppsöka nya boplatser. Med Kungl.
Maj:ts befallningshavandes samtycke hava dock nybyggen”fått klyvas, och sedan de
väl blivit skatteomförda har intet hinder varit för ägaren att upplåta del av hemmanet
till annan, Någon styckning genom lantmäteriförrättning har dock icke kunnat
ske, enär bestämmelserna i skiftesstadgan och i förordningen om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ej äro tillämpliga å hemman, som ej blivit avvittrade.
Förutsättningen för att en utflyttning skall vara laglig är emellertid under
alla förhållanden, att den nya bosättningen äger rum å mark, som behörigen insynats
under stamhemmanet. Detta har tydligen icke alltid varit händelsen med de
vid avvittringen godkända utflyttningarna. Styresmannen synes ej heller vilja bestrida
detta, men har han utgått från den uppfattningen, att utflyttning varit tillåten endast
den skett mom den s. k. räjongen för de insynade ängarna. Förut har omtalats,

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 166.

att styresmannen givit uttryck för den uppfattningen, att insyningshandlingarna skola
vara grundläggande för rätten till ägorna. Några särskilda omständigheter som i
förevarande fall kunna berättiga till avvikelse frän denna princip, föreligga icke.
Lantmäteristyrelsen medger för sin del, att en gräns måste tänkas för utflyttningarna,
och bestrider icke, att missbruk förekommit. Huruvida styrelsen med nämnda gräns
åsyflar »räjongen», framgår icke. Efter vad man har grundad anledning förmoda,
skall denna gräns allmänt hava tillämpats av avvittringslantmätarna.

Av den andra kommissionens ’) utredning framgår, att i synnerligen många fall
olagliga utflyttningar förekommit. Det är även förklarligt, att frestelsen härtill skall
hava varit stark, då härigenom skapats ett bekvämt sätt att kringgå förbudet mot
nya anläggningar ovan odlingsgränsen. Ofta torde hava tillgått så, att hemmansägaren
eller åbon till sina barn eller andra försålt eller eljest upplåtit en mindre
del av hemmanets skattetal och med denna skylt för en hemmansdel samt törhända
med tillstånd att använda några av stamhemmanets utängar har mottagaren slagit
sig ned nästan var som helst i en trakt, där stamhemmanet haft en äng, och där
åt sig upptagit ett nytt hemman. Med ett sådant förfaringssätt hava icke obetydliga
arealer inägor och med stöd av dessa beräknad skogsmark frånhänts kronan,
särskilt om hänsyn tages därtill att, såsom i annat sammanhang skall närmare omhandlas,
föiTättningsmännen sökt tillgodose de små gårdarnas virkesbehov på sätt.
som måste anses gå utöver författningarnas föreskrifter.

Advokatfiskalsämbetet har framhållit, att ägor, som tilldelats hemman och
nybyggen genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut, meddelade efter tillkomsten
av författningen om odlingsgräns den 13 december 1867, vid avvittringen
icke bort, på sätt som skett, bibehållas under hemmanen. Riktigheten av denna anmärkning
synes uppenbar, och lantmäteristyrelsen har jämväl förklarat sig dela ämbetets
tolkning av författningen. Såvitt hittills iakttagits, hava sex beslut av ifrågavarande
slag meddelats, varigenom ett icke obetydligt antal ägor olagligen frånhänts kronan.

Ämbetets uppfattning att röjningsland, åt vilka intet blivit åtgjort, rätteligen
bort hava frånhänts innehavaren utan vederlag, kan av mig icke biträdas. Nådiga
brevet den 20 juni 1879 föreskriver, att spridda »ängslägenbeter» må bibehållas
under hemmanen. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit, torde näppeligen uttrycket
»ängslägenheter» kunna tolkas så snävt, att det icke skulle omfatta även röjningsland.

Frågan huruvida vid avvittringen hänsyn bort tagas till de i insyningsutslagen
ofta förekommande villkoren rörande skyldighet för ägare och åbor att framdeles,
där så påfordrades, avträda insynade ägor, är av icke ringa betydelse, bland annat,
då det gäller att åt statsverket återförvärva för renskötseln behövliga områden. Det
synes hava varit lantmätarnas skyldighet att ingå i bedömande av, huruvida de
ängar, vilka vid avvittringen ansetts för nämnda ändamål behövliga, kunde på grund
av dylika villkor utan lösen återföras under kronan. Men även i andra fall torde
avvittringen varit isätta tillfället för en prövning rörande dylika villkorligt upplåtna
ägors återtagande, så mycket mer som denna tidpunkt i ett flertal utslag uttryckligen
föreskrives för prövningen. Lantmäteristyrelsen, som anser, att förbehållen böra

}) Så benämnes i kanslisekreteraren Berglöfs skrivelse den av notarien Johnsson och kartor
grafen Åberg bestående undersökningskommissionen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

återupplivas i avvittringsutslagen, uttalar tillika, att de säkerligen bliva till nytta, i
händelse lägenheternas inlösen av en eller annan orsak erfordras.

Advokatfiskalsämbetets anmärkning rörande förfarandet med avseende å
hemmanen 1/.t2 mantal Youvosberg och ''/t mantal Giltjaur torde icke vara i någon
mån vederlagd genom avvittringsstyresmannens och styrelsens förklaringar. Dessa
synas tvärtom ägnade att ytterligare fästa uppmärksamheten vid de principer, som
legat till grund för avgörandet av frågan om de inägor, som skulle anses tillkomma
hemman och nybyggen.

Eu av de viktigaste anmärkningar, som av advokatfiskalsämbetet framställts
rörande avvittringen, gäller skogens uppskattning samt skogstilldelningen åt hemman och
nybyggen. Skogsmarkens fördelning är den mest ingripande av de åtgärder, som
åsyftas med avvittringen. Den såsom inägor betecknade marken befinner sig redan
förut till största delen i ägarnas och åbornas händer och förrättningen innebär med
avseende därå endast ett konfirmerande av deras rätt. Statens intresse med hänsyn
till dessa ägor avser i främsta rummet att införa ordnade och förbättrade förhållanden.
Statens viktigaste intressen med hänsyn till skogsmarken äro å ena sidan, att
genom kronoparkers bildande statsverket beredes inkomst, samt å andra sidan att
tillse, att de skogsanslag, som lämnas de enskilda hemmanen och nybyggena, tillläggas
dem under sådana former, att garanti vinnes för att de med anslagen avsedda
ändamålen icke förfelas. Dessa ändamål äro i främsta rummet jordbrukets stöd och
uppmuntran. Erfarenheten har visat, att hemman i lappmarkerna, liksom i hela
Norrland, i mycket stor utsträckning blivit föremål för spekulation från sågverksindustriens
sida. De betydelsefullaste anmärkningar, som riktats mot föregående
avvittringar, hava även'' gällt skogens uppskattning och fördelning. Den s. k. norrlandskommittén
anmärkte sålunda i underdånig skrivelse den 16 november 1901,
att enligt kommittén lämnade upplysningar vid tillämpningen av de i § 18 i avvittringsstadgan
intagna bestämmelserna rörande latituden för skogsanslaget så förfarits,
att detta anslag i medeltal kommit att utgöra 1,500 — 1,600 hektar för helt mantal
oberäknat impediment eller vida mer än det författningsenliga medeltalet 1,102
hektar och tämligen nära det lagliga skogsanslagets maximum (1,763 hektar). Medräknades
emellertid impediment, utgjorde skogsanslagen i medeltal för mantal omkring
4,000 hektar; och då erfarenheten visat, att såsom impediment i avsevärd
omfattning ansetts även användbar skogsmark, torde av nämnda skogsanslag omkring
2,400 hektar böra anses såsom duglig mark. Ej sällan hade dessutom vid
avvittringen förekommit, att hemmansdelar och nybyggen fått sig åsätta högre skattetal
och i följd därav erhållit större skogsanslag än det, vartill beskaffenheten av
hemmanets inägor bort giva anledning; och föreslog kommittén, med erinran att de
stora skogsanslagen gjort hemmanen och nybyggena synnerligen begärliga för trävarurörelsen,
att för de trakter i riket, vilka ännu kunde bliva föremål för avvittring,
däribland nu ifrågavarande socknar, den del av skogsanslaget, som icke behövdes
för nödigt husbehov, skulle avsättas till allmänning. Fyra ledamöter av kommittén
framhöllo särskilt vikten av att en verksam rättelse vunnes i de påpekade missförhållandena,
varigenom kronan gått i mistning av oskäliga skogsområden utöver
vad som avsetts. De föreslogo, att för kontroll å skogstilldelningen åt vederbörande
skogstjänsteman skulle inrymmas en utsträckt befogenhet och förpliktelse att härutinnan
bevaka kronans rätt vid förrättningen.

De av kommittén samt nämnda fyra ledamöter framställda synpunkter vunno

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

beaktande genom nådiga kungörelserna den 20 april 1906 och den 5 juni 1909. Vid
föredragning i statsrådet av det förslag, som låg till grund för förstnämnda kungörelse,
hade departementschefen anledning särskilt framhålla, att vid skogsanslagets
fastställande detsamma borde beräknas i visst förhållande till den högst och lägst
föreskrivna arealen (sid. 34 Kungl. Maj:ts proposition nr 88 till 1905 års riksdag).
Härmed åsyftade föredraganden tydligen, att möjligheten av jämkning av anslaget
till hemman med sämre skog liölles öppen, vilket vore uteslutet, om gränsen för
skogsanslaget sattes till maximum eller nära detta. Yttrandet är så mycket betydelsefullare,
som lantmäteristyrelsen i skrivelse den 30 september 1902 i ärendet
uttalat, att skogsanslaget för flertalet hemman och nybyggen ovan odlingsgränsen
med nuvarande föreskrifter syntes böra bestämmas till eller nära intill maximum inom
latituden.

Rörande grunderna för skogsanslagets utmätande inhämtas vidare från förarbetena
till 1905 års kungörelse, att styrelsen i ett utlåtande av den 20 februari
1902 beträffande norrlandskommitténs förslag om uppdelning av skogsanslaget i allmänning
och husbehovsskog gjort gällande, att om, såsom syftet med skogsanslaget
uppenbarligen vore, odlingen skulle i framtiden kunna utvecklas så att, på sätt
mångenstädes i lappmarkerna ägt rum, de ursprungliga hemmanen skulle kunna
klyvas i flera gårdar och giva bärgning åt flera hushåll, den för husbehov avsatta
trakten uppenbarligen måste vara så stor, att brist på ved och husbehovsvirke icke
lade hinder i vägen för en sådan utveckling (sid. 23 i nämnda proposition). Den i
detta yttrande berörda principen om virkesbehovet såsom grund för fördelningen
mellan allmänning och husbehovsskog framhålles ytterligare i det gemensamma förslag,
som av kammarkollegium, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen den 7 februari
1907 efter nådig befallning avgavs rörande avvittringsarbetenas bedrivande. De
föreslogo nämligen, att allt efter varje särskild egendoms efter undersökning utrönta
utvecklingsmöjligheter skulle beräknas det årliga behovet i medeltal av nödigt husbehovsvirke.
Ökning i medeltalet skulle ske, med den beräkning, att brukningsdelarnas
antal fördubblades efter 30 år, samt att behovet skulle avse en tidrymd av
högst 100 år (sid. 19 proposition nr 108 till 1909 års riksdag). Gent häremot har
av föredragande departementschefen vid behandling inför Kungl. Maj:t av förslagen
till 1906 och 1909 års kungörelser hävdats, att då odlingens utveckling vore beroende
av befintligheten av odlingslägenheter samt det vore i jordägarens intresse
att vid avvittringen påvisa dessa odlingslägenheter i så stor utsträckning som möjligt,
enär de kunde räknas såsom inägojord, på vilken skattetal och skogsanslag
finge grundas, torde det kunna antagas, att den till odling tjänliga marken bleve
ganska fullständigt uppgiven. Toges dessa odlingsmöjligheter i betraktande vid bestämmandet
av skogens fördelning mellan husbehovsskog och allmänning, torde utvecklingen
nöjaktigt kunna tillgodoses för en ganska lång tid framåt (sid. 35 proposition
nr 88 år 1905). De i överensstämmelse med ämbetsverkens uppfattning i
ena eller andra hänseendet gjorda beräkningar- om utvecklingen komme tvivelsutan
ofta nog att jävas av utvecklingen, varav återigen bleve en följd, att de verkställda
skogstilldelningarna komme att te sig orättvisa och godtyckliga samt framkalla
känslan av bristande likhet inför lagen. Istället hänvisades till föreskrifterna i § 18
avvittringsstadgan, att skogsanslaget skulle bestämmas i förhållande till mantalet, så
att ifråga om skog av lika godhet enahanda areal av skogsmark skulle utläggas åt
hemman eller nybyggen med samma mantal (sid. 60 och 61 proposition nr 108 år

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 166.

1909). I enlighet härmed har stadgats, att såväl skogsanslaget i dess helhet som
den för husbehov avsedda delen därav skall utläggas i förhållande till mantalet,
varjämte skall tillses, att mantalet icke bliver för högt uppdrivet, utan ett såvitt
möjligt troget uttryck för den stadigvarande avkastningsförmågan hos de till varje
brukningsdel av hemman eller nybygge hörande ägor. (1 och 6 §§ i 1909 års kungörelse.
) Rörande do ägor, som äro att räkna såsom lydande under ett hemman
eller nybygge, hänvisas till vad här ovan anförts.

Såsom av advokatfiskalsämbetet erinrats, har skogsanslaget i sin helhet i båda
ifrågavarande avvittringslag bestämts till 1,600 hektar medelgod skogsmark för helt
mantal, sålunda nära maximum. Beträffande avvittringsstyresmannens förklaring
rörande anledningen till nämnda siffras fastställande kan till att börja med ifrågasättas,
huruvida icke skogens beräknade avkastningsförmåga, nämligen 0.5 kubikmeter
för år av produktiv skogsmark inom avvittringslagen, satts för låg. Härmed
må emellertid vara huru som helst; visst är att lagstiftarens mening icke följts, när
anslaget bestämts så nära maximum som skett, varigenom i det närmaste all utjämning
mellan skogsmark av sämre och bättre beskaffenhet omöjliggjorts. Styresmannen
omtalar, att andra vägar använts för sådant ändamål, nämligen att de avdrag,
som på grund av förekommande impediment inom ägofigur av skogsmark må
ske intill eu fjärdedel av ägofigurens areal, använts ej blott i nämnda fall utan även
för nedsättning av själva den skogbärande markens värde, d. v. s. såsom en gradering
av denna. Styresmannens förklaring bekräftar sålunda advokatfiskalsämbetets
förmodan, att skogsanslagets fastställande till angivna höjd måste vila på felaktigt
förfarande vid avvittringen. Vid husbehovsanslagets bestämmande hava lagens stadganden
ej heller tagits till efterföljd. Styresmannen förklarar själv, att föreskriften
i 6 § i 1909 års kungörelse, att den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för
helt mantal inom orten skulle läggas till grund för anslagets fastställande, icke ansetts
kunna ensam vara avgörande. Istället har man utgått från de särskilda hemmansdelarnas
behov av virke nu och framdeles, d. v. s. man har fasthållit vid synpunkter,
som lagstiftaren betecknat såsom felaktiga. Vid beräkningarna har man
utgått från virkesbehovet för S/M mantal och med denna utgångspunkt har det ansetts
nödigt föreslå det högst medgivna husbehovsanslaget eller 800 hektar medelgod
skogsmark. Styresmannen framhåller, att även med ~denna beräkning fastigheter
om V6t mantal, det lägsta varuti någon hemmansdel blivit utlagd vid avvittringen,
skulle komma att erhålla en otillräcklig virkesmängd, som finge på ett eller annat
sätt utökas. Såsom nedan skall visas, har styresmannen jämväl utfunnit medel härför.
Man kan emellertid fråga sig, varför styresmannen stannat vid virkesberäkning
för just ''/6t mantal. Det är visserligen sant att enligt bestämmelserna i § 3 av
1873 års skattläggningsförordning sammanlagda öretalet skall utföras i hela tiotal,
d. v. s. enligt den föreskrivna beräkningen att 640 öre åsättes ett helt mantal kan
ej mindre hemman skattläggas än som motsvarar 1,., mantal. Att däremot vid åbodelningarna,
då intet hinder förefinnes för hemmanens uppstyckning i huru små
delar som helst, ej mindre liemmansdelar uppkommit, synes mera egendomligt. Detta
torde emellertid bero på felaktigt förfarande från förrättningsmännens sida, i det de
utgått från att skattläggningsförordningens föreskrifter även vid åbodelningarna lade
hinder i vägen för tillskapandet av mindre fastigheter än om mantal, något som.
följdriktigt tillämpat, måste leda till det orimliga resultatet, att eu del av de smålotter,
i vilka hemman genom köp eller arv lagligen delats före avvittringen, skulle

Kunyi Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lämnas oavvittrade och oskattlagda. Men om också, egendomligt nog, en längie
gående styckning kunnat på ett eller annat sätt undvikas vid själva avvittringen,
kommer i allt fall för framtiden intet hinder att förefinnas för sådan styckning och
densamma lärer i många, troligen flertalet fall också vara att motse. Det är vid
sådant förhållande svårt att inse, huru staten skall kunna på något sätt åtaga sig
att i avvittringsväg sörja för att alla fastigheter komma i åtnjutande av det för
deras behov erforderliga skogsanslag. I övrigt synes det mindre överensstämma
med rättvisa gent emot hemman med större skattetal att särskilt tillgodose de nuvarande
små liemmansdelarna, ty även dessa större hemman höra äga samma möjligheter
till uppdelning som de redan styckade. Förrättningsmännen synas hava bort
taga hänsyn till att här, såsom i andra delar av landet är mycket vanligt, fastigheter
uppstå, där nödigt lmsbebovsvirke icke kan erhållas från fastigheten utan maste
skaffas från annat håll, i vilket avseende allmänningar och kronopark^- närmast
komma i betraktande.

Beträffande frågan i vad mån duglig skogsmark upptagits såsom impediment
bestrider styresmannen, att detta förekommit inom Dorotea avvittringslag, men synes
lämna frågan öppen vidkommande Sorsele avvittringslag, i det lian vidgår, att skiften
bestående uteslutande av mark med impedimentbeteckning tilldelats flera hemman.
Anledningen härtill upplyses hava varit att tillgodose hemmanens behov av bränsle.
Jämföres detta uttalande med styresmannens förut anförda yttrande, att de små
hemmanens virkesbehov måste på ett eller annat sätt fyllas, torde här vara att finna
ett av de medel, som använts för vinnande av detta syftemål. Efter vilka grunder
denna förmån kommit de olika hemmanen tillgodo framgår icke av de yttranden,
som avgivits av styresmannen och lantmäteristyrelsen, vilken tyckes dela den föires
uppfattning. Tydligt är emellertid, att vid ifrågavarande olagliga förfarande skogsutdelningarna
lätt komma att te sig orättvisa och godtyckliga.

Att skogsmark, duglig till frambringande av vedskog, bort, såsom det vill
synas, i vidsträckt mån upptagas såsom användbar framgår, bland annat, därav att
författningarna tydligen räkna med att björkskog skall kunna betraktas såsom duglig
skog. På tal om i vad mån skogsmark av skyddsskogs egenskap kunde komma att
ingå i skogsanslagen, förutsätta ämbetsverken i sitt ovanberörda yttrande den
februari 1907, att i Tärna socken och övre delen av Sorsele socken samt jämväl å
andra ställen det i många fall icke ginge att undvika, att liusbehovsskog av lövskog
till bränsle och slöjdvirke tilldelades hemmanen av skyddsskog till och med av den
utsatta belägenhet, att staten jämlikt 2 § i lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
(enligt paragrafens ursprungliga lydelse) vore skyldig lösa densamma, för den
händelse ägaren hellre skulle vilja avstå marken än tåla den föreskrivna inskränkningen
i förfoganderätten över skogen (sid. 17, proposition nr 108, av 1909).
grund av det sålunda anmärkta förhållandet blev även berörda lagrum ändrat därhän,
att dylik rätt att påfordra lösen icke skulle äga rum i avseende å mark mom
område av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilket avvittringsutslag
icke av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelats före den 1 juli 1J09.
Vid avvittringen har endast i undantagsfall förekohimit, att björkskog upptagits såsom
användbar skog. Genom de undersökningar, som verkställts av den första och andra
kommissionen, hava erhållits åtskilliga upplysningar rörande nu föreliggande fråga;
och vill det synas, som om dessa vore ägnade att än ytterligare bekräfta de av
advokatfiskalsämbetet uttalade misstankarna att i stor omfattning förekommit, att
Bihang till riksdagens protokoll 191 (i. 1 samt 144 höft. (Nr 166.) 10

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

hemman tillagts daglig skogsmark i form av impediment. Uti ingendera kommissionens
instruktion ingick såsom huvuduppgift att söka utröna skogsmarkens beskaffenhet,
utan skulle detta utföras endast i den mån så kunde ske utan åsidosättande
av Övriga uppgifter samt blott i de trakter, som av annan anledning besöktes av
kommissionerna. Den första kommissionen har funnit i Dorotea en areal av 429.4 7 6
hektar skogsmark och i Sorsele en areal av 2,583.2 25 hektar av kommissionen
närmare angiven mark, vilken vid avvittringen betecknats såsom oduglig, ehuru den
enligt kommissionens förmenande hade bort upptagas såsom användbar. Undersök -ningsmännen i den andra kommissionen hava framhållit, att de icke vore fackmän på
området och därför icke ansåge sig kunna med anspråk på vederhäftighet fälla något
omdöme i detalj. Av gjorda iakttagelser hade emellertid framgått, att skogsmark
syntes hava blivit i stor omfattning upptagen såsom oduglig, ehuru den rätteligen
enligt undersökningsmännens uppfattning bort rubriceras såsom duglig.

Att stora missförhållanden föreligga är uppenbart, säkerligen vida större än
att de kunna förklaras genom lantmäteristyrelsens erinran, att det icke med iakttagande
av största samvetsgrannhet kunde förebyggas, att under impediment inbegrepes
duglig mark. En försummelse vid avvittringsförfattningarnas tillämpning i
förevarande de! fra^nstår som så mycket betänkligare, som de ändringar, vilka under
senare tid skett i författningarna, åsyftat att bland annat genom noggranna kontrollföreskrifter
förekomma felaktigheter av anmärkta slag.

Frågan i vad mån betesmark, jämlikt därom i avvittringsförfattningarna
uttryckligen givna stadganden (§ 18 avvittringsstadgan och 9 § i 1909 års kungörelse),
upptagits såsom duglig mark, har icke varit föremål för vidare undersökning, efter
det de över advokatfiskalsämbetets memorial infordrade utlåtandena avgivits. Lika
med ämbetet torde man icke kunna undgå att finna det anmärkningsvärt, att såsom
betesmark betecknade ägor icke oftare förekomma blaud de såsom dugliga upptagna
ägofigurerna. Det må beträffande denna fråga erinras, att sedan lantmäteristyrelsen
* -tt yttrande den 30 september 1902 föreslagit, att avdrag såsom för impediment
skulle få göras för mark, varå endast bete funnes eller kunde erhållas, föredragande
departementschefen icke funnit detta förslag böra vinna avseende såsom antagligen
ledande till ökning av skogstilldelningarna.

Sedan avvittrin8s.styresmannen, såsom ovan erinrats, medgivit, att i en del
fall det avdrag, som i vissa fall finge göras för impediment inom ägofigur av skogsmark,
använts även för reglering av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet,
må endast konstateras, att advokatfiskalsämbetets anmärkningar även i denna viktiga
del befunnits riktiga och att norrlandskommitténs varningar icke medfört något
resultat. °

Vidkommande frågan om ägoutbyten i samband med avvittringen mellan av
enskilda innehavda ströängar och kronan tillhörig till odling tjänlig mark hava lantmäteristyrelsen
och avvittringsstyresmannen uttalat den mening, att dylika ägoutbyten
mot bestämmelserna i nådiga brevet den 20 juni 1879 icke kunnat verkställas.
Förarbetena till nämnda nådiga brev synas emellertid visa, att detsamma
ingalunda avser något upphävande av avvittringsstadgans bestämmelser om ägoutbyten
i syfte att inskränka antalet skiften för hemman och nybyggen. Att man
genom det nådiga brevet fastslog rätt för hemmansägare eller nybyggare att tills
vidare behålla ett större antal ängar och få dessa sammanlagda räknade såsom ett
enda skifte berodde, enligt vad sagda förarbeten giva vid handen, därav, att man

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

betraktade alla av åborna hävdade utängar såsom odlad mark. Därav följde enligt
§ 19 mom. 5 avvittringsstadgan, att de endast mot vederlag av odlad eller odlingsbar
jord kunde avhändas hemmanet eller nybygget, och under sådana förhållanden
var (let tydligt, att ett stort antal av dem måste vid avvittringen bibehållas åt fastigheten.
Att emellertid* härav draga den slutsats, att inga som helst ägoutbyten skulle
ifrågakomma under själva avvittringen, synes oberättigat, då avvittringsstadgans föreskrifter
om ägoutbyten ej i det nådiga brevet på något sätt angåvos vara ändrade.
Innebörden av detta brev måste anses hava inskränkt sig till att man av nyssnämnda
tolkning av avvittringsstadgans bestämmelser om odlad mark dragit den nödvändiga
praktiska konsekvensen, att ängar, som ej vid avvittringen kunde enligt stadgade
regler utbytas, skulle bibehållas och betraktas såsom bildande tillsammans ett enda
skifte, till vilken regel det nådiga brevet likväl fogade det förbehåll att ägoutbyte,
som ej kunde åstadkommas vid avvittringen, skulle stå kronan öppet framdeles,
i den, visserligen föga sannolika händelse, att kronan då kunde prestera vederlagsmark.

Av den utredning, som blivit verkställd av första kommissionen ''), framgår, att
för vederlag tjänlig mark finnes att tillgå i icke obetydlig utsträckning. Lantmäteri -styrelsen har jämväl vitsordat, att i de flesta fall tillgång till mark förefunnes för
odling i närheten av gårdarna. Genom underlåtenhet att i den utsträckning med
gällande bestämmelser varit möjligt i nu ifrågavarande fall verkställa ägoutbyten av
ströängar har ett tillfälle försuttits att till kronan återföra ett säkerligen betydande
antal ströängar. Den förlust, som tillskyndats staten, är så mycket större, som
staten genom dylika ägoutbyten torde kunnat i flera fall undgå eljest uppkommande
utgifter för inlösen av ängar för lapparnas behov. A andra sidan må villigt erkännas,
att avvittringsförrättarna, subjektivt sett, kunna med visst fog försvara sitt tillvägagående
därmed att dels, så vitt känt är, ägoutbyten mellan utängar och kronomark
aldrig förekommit vid tidigare avvittringar, för vilka liknande föreskrifter varit
gällande, dels ock den kronomark, som företrädesvis kan komma i betraktande såsom
vederlag för utängarna, utgöres av mossmark, vars uppodling hittills är något för
ifrågavarande trakter tämligen nytt och främmande.»

Kanslisekreterare Berglöf anför vidare:

»Av lantmäterist.yrelsens och avvittringsstyresmannens yttranden torde, enligt
vad nu utvecklats, framgå, att vid ifrågavarande avvittringsarbete begåtts samma
felaktigheter, som av norrlandskommittén m. fl. påpekats beträffande de tidigare
avvittringarna. Skogsanslaget bär satts nära maximum, såsom impediment har i
avsevärd omfattning räknats användbar skogsmark, och det i avvittringsstadgan medgivna
avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt utgöres av duglig mark,
har använts såsom surrogat för skogens gradering. Härtill kommer bristen i kontroll
av insyningshandlingar, vilken föranlett, att ängar, som aldrig från kronans sida upplåtits,
blivit inräknade i hemmans och nybyggens ägovälde, något som i händelse av
förslagens fastställande skulle lända kronan till förfång såväl omedelbart, i det att
en stor del oinsynade områden komme att obehörigen tillfalla enskilda personer,
som medelbart, ity att fastigheternas skattetal komme att uppdrivas och i följd därav

'') Härmed betecknas i kanslisekreterare Bgrglöfs skrivelse den av doktor Haglund ledda
undersökningskommissionen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

deras skogsanslag bliva större än vederborde. Vidare föreligger underlåtenheten att
anordna författningsenliga ägoutbyten i syfte att åt kronan återförvärva ströängar,
för vilka vederlagsmark finnes.

Att dylika felaktigheter kunnat förekomma, kan synas påfallande men torde
i själva verket ej vara alltför överraskande. Det måste erkännas, att avvittringsförfattningarna
i flera hänseenden äro svårtolkade, och att i vissa fall, såsom redan
antytts, åtskilligt kan anföras till försvar för den ståndpunkt avvittringsförrättarna
intagit. Obestridligt är även, att åtskilliga bestämmelser, strängt tolkade och tilllämpade,
kunna leda till en hårdhet, som statsmakterna knappast med insikt om
bestämmelsernas innebörd och verkan skulle hava åsyftat. Särskilt torde det vara
onekligt, att ett strängt iakttagande av bestämmelserna om skogsanslag och om
impediment skolat i många fall leda till synnerligt knappt utmätande av husbehovsskogen
samt att indragning utan vidare av ängar som, ehuru ej lagligen insynade,
dock sedan lång tid tillbaka opåtalt fått hävdas under en fastighet, mången gång
måste medföra svår rubbning i åbons ställning och kanske nödvändiggöra fastighetens
övergivande.

Att emellertid i det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, de myndigheter,
som enligt författningarna hava att pröva avvittringsförslagen, näppeligen kunna
komma att i huvudsak fastställa desamma, torde väl i belysning av den förebragta
utredningen kunna tämligen bestämt förutsägas. Sannolikt torde vara, att dessa
myndigheter finna sig föranlåtna att i väsentliga delar förkasta förslagen och återförvisa
ärendena till förnyad behandling enligt grunder, som överensstämma med
författningarnas föreskrifter.

Det torde under sådana förhållanden böra tagas under omsorgsfullt övervägande,
huruvida en dylik utgång är ur statens synpunkt önskvärd, eller om tilläventyrs
kronan såsom en av de huvudsakliga rättsägarna vid avvittringen bör genom
eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättigheter söka möjliggöra
avvittringens fullbordande på de grunder förslagen innebära.»

Kanslisekreterare Berglöf redogör därefter för de skäl, som enligt hans förmenande
talade för ett tillvägagångssätt överensstämmande med sistnämnda synpunkter.
I sådant avseende har framhållits, att den återförvisning, som skulle föranledas
av förslagens mer eller mindre fullständiga underkännande, komme att medföra
nya omfattande och tidsödande avvittringsförrättningar med därav följande kostnader
och olägenheter för befolkningen inom avvittringsområdena. Utom den tid,
som krävdes för genomförande av undersökning rörande skogsmarker och förefintligheten
av vederlagsmark för ägoutbyten m. m. samt av de ändringar i avvittringsförslagen,
som kunde finnas påkallade, torde till följd av stridigheter rörande laga
innehavet av ströängar i särskilda fall kunna föranledas långvariga rättegångar, varunder
avvittringsarbetet förhindrades. De kostnader, som skulle uppstå för eu
revision av avvittx-ingen, skulle säkerligen uppgå till mycket betydande belopp.
Förrättningarna hade nu pågått i många år, och det vore av största vikt för befolkningen
att de äntligen bragtes till ett slut ej minst med hänsyn till jordbruket, vilket
bleve lidande i följd av den osäkerhet, som rådde i äganderättsförhållandena, i det ingen
med säkerhet visste vilken jord, som slutligen skulle tillfalla honom. Härtill komme,
att åbodelningarna rubbades, och det kunde vara ovisst, om det åter skulle lyckas
att få till stånd dessa å frivillig överenskommelse grundade viktiga delningar.

Toges gent häremot i betraktande de fördelar staten skulle vinna genom att

Kung/. Maj ds Nåd. Proposition Nr ltiti.

utkräva sina rättigheter i enlighet med författningarna, vore visserligen sant, att
åtskilliga skogsarealer, som kunnat avsättas till statsskogar, syntes frångå kronan.
Don härutinnan åvägabragta utredningen beredde dock ingen noggrannare kännedom
rörande omfattningen av den förlust, som kunde uppkomma, och ovisst vore i allt
fall, huruvida värdet av vad kronan kunde vinna motsvarade kostnaderna för nya
avvittringsförrättningar. Fråga kunde även vara, om icke med hänsyn till hemmanens
och nybyggarnas behov av virke och det sätt, varpå detta enligt gällande författningar
utmätts, vid avvittringens fortgång krävdes nya bestämmelser, som bättre
tillgodosåge fastigheterna eller åtminstone de mindre av dem. På grund härav och
då tilldelningen av husbehovsskog, även om den enligt avvittringsförslagen vore
frikostig, icke torde kunna giva anledning till någon skogsspekulation, syntes tillräcklig
grund saknas att av hänsyn till skogen påkalla en återförvisning.

Vad anginge frågan om de enskildes olaga innehav i vissa fall av ströängar,
vore denna av en viss betydelse särskilt på grund av det skogsanslag, som genom
ängarna tillfördes de enskilda, samt ur renskötselns synpunkt, då ängarna vore till
stort hinder för nomadlapparna i deras näring. Däremot syntes man kunna bortse
från dessa ängars betydelse i övrigt för kronan. Ängarna kunde visserligen vara
till hinder för en mera rationell skogsvård, men härvid vore att märka, att de
ängar, vilka utan laga rätt innehades, utgjorde endast en mindre del av de under
hemman och nybyggen hävdade ängarna. Vidkommande den olägenhet ängarna medförde
för renskötseln torde bland de till inlösen för nomadlapparnas räkning föreslagna
ängarna även ingå ängar, som utan laga rätt innehades, men denna omständighet
borde vägas mot de förut framhållna olägenheterna av avvittringsförslagens
undanröjande.

Vidkommande frågan om underlåtenhet att genom ägoutbyten under kronan
förvärva ströängar bar framhållits, att av brist på vederlagsmark från kronans sida
endast en jämförelsevis ringa del av ängarna kunde återvinnas på denna väg.

Kanslisekreterare Berglöf ansåg alltså för sin del giltiga skäl föreligga för
kronan att i ändamål av avvittringens påskyndande avstå från de rättsanspråk
på skogsmark och utängar den skulle kunna göra gällande, och då ett dylikt avstående
torde kunna komma till stånd endast genom samstämmigt beslut av statsmakterna,
har han föreslagit vidtagande av åtgärder för åstadkommande av ett dylikt
beslut.

Härvid har han emellertid ansett, att ett viktigt förbehåll borde göras, icke
i kronans omedelbara intresse men i befolkningens eget. Detta gällde de i det
föregående omtalade utängar eller ströängar, närmare bestämt de ängar, som enligt
avvittringsförslaget skulle komma att ligga utanför fastigheternas egentliga ägoområden.
Det syntes nämligen, som om kronan icke borde släppa ur sina händer det
tillfälle, som avvittringen erbjöde, att under en närmare framtid förmå befolkningen
att övergiva bruket av dessa ängar och i stället företaga odling i närheten av
gårdarna.

Alla auktoriteter vore ense om, att det system med ströängsbruk, som tilllämpades
i lappmarkerna, vore oförenligt med fordringarna på nutida jordbrukskultur.
I äldre tider med dess mindre resurser kunde det vara nödvändigt för nybyggaren,
då han slog sig ned i vildmarken, att tillgripa en dylik metod. Redan 1749 års
lappmarksreglemente framhölle emellertid, att ströängsbruket endast borde vara en
övergångsform till en rationellare ordning. I § 7 i reglementet talades sålunda om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

de »hö- och skogsmyrar, varav en nybyggare kunde hava tillfälle och nödigt sig i
första början av nybyggets inrättande att betjäna». Till ängarna medgavs här ej
större rätt än såvida det kunde vara brist på andra närbelägnare och till odling
dugliga platser och ingen annan nybyggare tillkomme, som slika myrar bättre betarva
torde. Avvittringsstadgan av år 1873 torde med sina föreskrifter om skiftesantalets
begränsning och ägoutbyten avse tillämpande av samma princip, och denna torde
jämväl ligga till grund för vad ofta nämnda nådiga brev av 1879 stadgade om
ängarnas bibehållande allenast tillsvidare, till dess de kunde utbytas mot annan mark.

Kanslisekreterare Berglöf fortsätter därefter:

»Författningarnas mening har varit, att nybyggaren skulle övergiva ströäugarna,
när han hunnit odla invid gården. Lappmarksbon fasthåller emellertid med
seg konservatism vid sina ströängar. Det vill synas, som om ängsbruket skulle äga
ett visst sammanhang med lappmarkslivet sådant det av gammalt varit. Nybyggaren
bär under kringströvande i markerna sökt sitt uppehälle genom vad naturen av sig
själv givit. Han har fiskat i de talrika sjöarna, gått på jakt på vidderna och sökt
det behövliga kreatursfodret å de vitt kringspridda ängarna. Ströängsbruket är ett
led i en enklare kulturform. Skall ett sådant jordbruk över huvud taget bära sig,
är en av förutsättningarna, att allt slåtterarbetet utföres av gårdens eget folk.
Doktor Haglunds utredningar visa, att produktionen av myrhö ej tål kostnaderna
för lejt skördefolk. Då förhållandena på många gårdar nödvändiggöra anlitande av
främmande arbetskraft, kunna svårigheterna att insamla årsbehovet av hö bli stora
nog, äu mindre kan man tänka på en utökning av kreatursbesättningen. Jordbruket
lämnar därför ej samma ekonomiska underlag för familjens utkomst som i andra
trakter av landet. Funnes ej det stöd, som ett rikligt fiske och jakten skänka,
skulle fattigdomen uppträda i betänkligare former än den nu mångenstädes gör. Med
denna synpunkt sammanhänger även, att skörden av myrhöet tager en så oproportionerligt
lång tid i förhållande till andra arbeten på gården. Den börjar några
veckor efter det kälen gått ur jorden och upphör ej förrän marken är frusen. Häri
torde även ligga en av anledningarna till att uppodling av mark till vallar invid
gårdarna skett i så ringa utsträckning som fallet är. Befolkningen har saknat tid
därtill under den för jordbruksarbete lämpligaste delen av året. Beskaffenheten av
det hö, som med så mycken möda insamlats, kan även knappast medgiva en rationell
kreatursskötsel. Doktor Haglund omtalar, att å det stora antal ängar, som icke
skördas varje år, höet är inmängt med upp till 40 procent fjolårsgräs (»förna»).
Höets förvaring i hässjor eller stackar, vilket är den i allmänhet använda metoden,
medför även en försämring av kvaliteten. Höet hade mest karaktären av nödfoder.
Det hjälper kreaturen att draga sig fram över vintern, men utbytet av mjölk under
denna tid torde bliva ganska ringa, i många fall kanske intet, och under en viss
tid av året kan man med största skäl tala om svältfodring. Till dessa olägenheter
av ströängsbruket kommer det ofta hårda arbete under besvärliga väderleksförhållanden,
som befolkningen får underkasta sig såväl under själva skördearbetet som
vid höets hemforsliug under vintern. Denna transport kan ibland till stort men för
kreaturens utfodring länge fördröjas därigenom att myrar och vattendrag, som måste
överfaras, på grund av snöfall hindras från att tillfrysa.

Vad nu sagts gäller i främsta rummet de ströängar, som utgöras av myrslåtter.
Dessa äro de allmännast förekommande och de, som spela den största rollen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vid jordbruket. Såsom av statsrådet von Sydow, doktor Haglund in. fl. framhållits
linnas även andra och bättre ängslägenheter, s. k. röjningar, vilka i avkastning
kunna närma sig vanliga vallar. Dessa äro emellertid icke av den betydelse, att de
inverka på frågan om jordbrukets allmänna utveckling.

De utredningar, som företagits av doktor Haglund år 1914 samt av 1915 års
första kommission, visa på ett övertygande sätt icke blott ströängsbrukets ringa
produktivitet utan även möjligheterna för att genom odlingsarbeten, i de flesta fall
myrodling av enkelt och billigt slag, bereda gårdarna en avkastning, som i kvalitet
och kvantitet överträffar den ströängarna lämna.

Skulle staten finna lämpligt att genom sin mellankomst åvägabringa ett dylikt
betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor, är det emellertid angeläget, att
statens ingripande kommer till stånd, innan avvittringen fullbordas på ett sätt, som
lastare än förut knyter ströängarna till hemman och nybyggen. Åtskilliga eljest
föreliggande svårigheter av praktisk och rättslig art kunna undgås, om ingripandet
äger rum i .samband med den reglering av fastigheternas ägovälde, som avvittringen
har till ändamål att åstadkomma.

Att emellertid lagligen upplåtna ströängar icke i någon händelse böra utan
vederlag indragas till kronan, synes mig uppenbart. Väl torde, såsom förut antytts,
vissa äldre författningar hava åsyftat, att en del ängar, såsom obehövliga för hemmanen,
skulle utan vidare återgå till kronan. Men en dylik reglering torde innebära
en oskälig stränghet mot befolkningen. Denna lärer på grund av fattigdom få
synnerligen svårt att på egen bekostnad bringa till stånd de odlingar, som erfordras
för att under en närmare framtid bereda fastigheten en avkastning, motsvarande
den från ängarna erhållna. Finner staten sig böra genom ängarnas indragande framtvinga
en mera rationell jordbrukstyp, torde detta ej böra sättas i verket på annat
sätt än att den erforderliga odlingen bekostas av staten d. v. s. att åbon i den mån
han visar sig hava utfört odlingen utfår det penningbelopp, vartill kostnaden kan
beräknas uppgå. För staten lärer det i själva verket ej innebära någon särskild
uppoffring att åtaga sig denna kostnad. Staten bär medelst redan meddelade bestämmelser
(de förut nämnda §§ i 1909 års avvittringskungörelse) iklätt sig förpliktelse
att genom inlösen med penningar förvärva de områden, som under avvittringen
befinnas nödiga för uppehållande av nomadlapparnas renskötsel, en förpliktelse som
härleder sig ur statens intresse att förebygga såväl de svåra sociala rubbningar som
de nationalekonomiska olägenheter fjällrenskötselns omöjliggörande skulle medföra.
Till dessa områden höra, såsom redan nämnt, en stor del av ströängarna inom ifrågavarande
båda avvittringslag. De belopp, som skulle erfordras för att genom odlingsarbeten
bereda fastigheten en höavkastning motsvarande den från ströängarna härflytande,
torde enligt undersökningar och beräkningar av 1915 års första kommission
komma att hålla sig inom ett belopp, som understiger det, vartill, enligt gjorda
beräkningar, en expropriationsvis bestämd ersättning för de särskilt hinderliga bland
ängarna torde komma att uppgå,

De fördelar en reglering av förstnämnda art — d. v. s. ängarnas återgång
mot ersättning, som utbetalas i mån av utförd odling — erbjuder framför ängars
förvärvande mot omedelbart utgående betalning torde vara påtagliga. Belopp, som
utan vidare utfalla till åborna, torde med hänsyn till dessas skuldsättning, felande
insikter eller bristande energi i de flesta fall ej komma fastigheterna till godo, och
det kan vid sådant förhållande befaras, att en mera omfattande indragning av ängar

A llinän
motivering.

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

skall medföra allvarliga ekonomiska svårigheter och i många fall nöd, medan däremot
ett system, som så att säga framtvingar uppodling av den mark, som skall
lämna vederlag för ängarnas avkastning, tvärtom torde komma att medföra ett avsevärt
framsteg för befolkningen. Härtill kommer fördelen av att indragningen kommer
att med vissa undantag omfatta ströängarna över huvud och icke blott, såsom
de ur renskötselns synpunkt uppgjorda förslagen, blott en del av dem, en fördel som
är beaktansvärd icke blott ur jordbrukssynpunkt utan tvivelsutan även ur renskötselns,
i det flertalet ströängar uti ifrågavarande trakter torde i avsevärd grad vara
till förfång för renskötseln. En mera fullständig indragning av ängarna leder i
själva verket därhän, att, såsom sig bör, lapparna få sig förbehållna fjällen och de
övre delarna av dalförena, medan däremot dalarnas lägre delar och andra trakter vid
de större vattendragen — i stort sett de enda områden där i dessa bygder jordbruk
kan med något slags fördel drivas — varda, med undantag för kronoparkerna,
ställda till den bofasta befolkningens förfogande.

Den reglering av ströängar, som här ifrågasättes, torde, såsom nämnts, böra
anknyta sig till den pågående avvittringen. Den synes emellertid ej behöva hindra
de föreliggande avvittringsförslagens godkännande utan kunna anordnas såsom en
fristående förrättning för avvittringens slutliga kompletterande. En dylik anordning
erbjuder beaktansvärda fördelar. Avvittringsförslagens prövning på grundvalen av
hittills gällande bestämmelser men med förbehåll om en tilläggsförrättning för
ängarnas indragande mot vederlag av odlingskostnad gör slut på det för närvarande
rådande osäkerhetstillståndet. De uppgjorda överenskommelserna om delning mellan
särskilda åbor å samma hemman eller nybygge kunna, i den mån ej särskilda hinder
möta, fastställas, varefter varje åbo kan tillträda sitt ägoområde, varav — bortsett
från ströängarna — endast undantagsvis någon mindre del kan genom tilläggsförrättningen
frångå honom, och han äger, i den mån gällande författningar medgiva,
förfoga över den i området ingående skog och tillgodonjuta avkastningen av fastighetens
andel i allmänning. Den kompletterande avvittringen kan äga rum under
enklare former än huvudförrättningen och i följd därav göras mindre dyrbar och
långvarig.

Beträffande de allmänna grunderna för sådan tilläggsavvittring, som här avses,
må framhållas, att huvudgrundsatsen synes böra bliva den redan i det föregående
antydda, att ströängarna i allmänhet, om ock med vissa mindre betydande undantag,
återgå till staten mot vederlag av åtagande från dess sida att bekosta så mycken
odling, som erfordras för beredande av skörd, motsvarande den, som erhållits från
ängarna.

Odlingskostnaden synes böra, med undantag för ett erforderligt mindre förskott,
förslagsvis en femtedel, utbetalas endast i den mån odlingsarbetet visas vara
utfört. Till dess bör det innehållas för fastighetens räkning. Med en dylik anordning
sörjes i nödig grad för att beloppet verkligen tillgodokommer fastigheten och
dem, som däri hava inteckning eller annan särskild förmånsrätt,

Principen om ängarnas avstående mot rätt att av staten bekomma kostnad
för odling, som kunde medföra en avkastning motsvarande den, som ängarna lämnat,
låg till grund även för den av doktor Haglund ledda första kommissionens arbeten.
Den hade att tillse i vad mån i närheten av gårdarna funnes mark, som i uppodlat
skick kunde genom sin avkastning ersätta höet från ströängarna. Utgångspunkt var

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

emellertid härvid, att marken i främsta rummet skulle vara kronojord och att jord
av denna natur ej i något full Ilek tillgripas, om den enligt avvittringsförslaget skulle
tillfalla annan åbo än innehavaren av de ströängar, för vilka vederlagsmark söktes.
Kommissionens undersökningar giva vid handen, att tillgången på kronomark, som
sålunda kunde komma i fråga, är så stor, att den i de flesta fall kan utfylla behovet
av vederlagsmark. Härvid komma framför allt i betraktande mossar, som
enligt tidigare uppfattning varit att anse såsom odugliga och därför i avvittringsförslagen
upptagits såsom impediment men enligt numera vunnen erfarenhet kunna
med fördel odlas. Dylika mossar hava i stort antal påträffats och undersökts av
kommissionen. Enligt vad kommissionens berättelse utvisar och vad jag i övrigt
haft tillfälle att inhämta av deltagare i undersökningarna, var emellertid i många
fall sålunda anträffad mark, som med avseende å läge och beskaffenhet väl ägnade
sig till odlingsmark för en viss gård, belägen inom det område, som enligt avvittringsförslaget
skulle tillkomma en annan fastighet, medan den förstnämnda gårdens
område icke erbjöd lika goda odlingsmöjligheter. I fall av denna art torde hinder
ej böra möta att till odling för en gård anvisa dylik inom annan fastighets område
belägen mark, som vid allmänna avvittringen beräknats såsom impediment. Om
det, såsom sig bör, sörjes för att fastighetens innehavare icke i följd av markens
avträdande kommer att själv sakna nödig tillgäng på odlingsmark, torde det icke
vara mot billighet stridande, att kronan för ett sitt ändamål utnyttjar ett område
av ifrågavarande beskaffenhet, vilket alltjämt tillhört kronan och vid allmänna avvittriugen
blivit allenast av skiftesläggningshänsyn och såsom värdelös mark tillagt
fastigheten. Intages, såsom jag tänkt mig, i utslaget om den allmänna avvittringen
förbehåll om skyldighet att eventuellt avstå dylik för annans fastighets odlingsbehov
erforderlig mark, synes något slags rättsförlust ej vållas genom en reglering av
denna art.

Jämväl i ett annat hänseende synes avvikelse kunna och böra göras från de
grundsatser, soin varit bestämmande för den första kommissionen vid dess eftersökande
av odlingsmark. Till sådan bör nämligen kunna, så snart det finnes lämpligt
och icke endast undantagsvis, utses även slåttermyrar, som före avvittringen brukats
av fastighetens åbo inom det vid allmänna avvittringen bestämda egentliga ägoområdet
för fastigheten eller, i undantagsfall, utanför detta område. Den avkastning,
som vinnes genom odling av dylik mark, kommer enligt erfarenhet att mångfaldigt
överstiga den avkastning marken såsom naturlig myräng lämnar, och även
om, såsom naturligtvis måste iakttagas, avdrag för sistnämnda avkastning göres vid
beräknande av odlingens resultat, torde det ofta nog vara lämpligt att en äga av
detta slag utses till odlingsområde.

Vid beräknande av ströängarnas avkastning har kommissionen begagnat sig
av de taxeringsläugder, vilka i samband med ägobesiktning upprättats vid avvittringen,
och i vilka finnes för varje äng angiven den beräknade avkastningen utförd
i lass hö om 10 centner (= 425 kg.). Rörande tillförlitligheten av dessa längder
har kommissionen uttalat, att densamma varit i tillfälle att i åtskilliga fall jämföra
den verkliga höavkastningen med den i längderna upptagna samt att den knappast
funnit större avvikelser än som betingades av väderleksförhållandenas inverkan olika
år på växtligheten. Då dessutom denna uppskattning skett av med saken väl förtrogna
män under tjänstemannaansvar, hade en omvärdering genom kommissionen
synts föga påkallad. Längdernas uppgifter, som legat till grund för mantalssätt Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 11

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningen och skogsanslagens bestämmande för de särskilda hemmanen, synas lämpligen
kunna tagas såsom utgångspunkt för beräkning av odhngsomsättningen även i nu
förevarande fall.

Vidkommande frågan om beräkning av den årliga avkastningen från den till
odling avsedda marken, skulle nämnda kommission enligt sin instruktion upptaga
densamma till 1,500—2,000 kg. hö för varje hektar. Kommissionen fastslog sedermera
såsom grund för sina beräkningar en avkastning av 1,700 kg. bo för hektar,
vare sig odliugsjorden bestode av myrmark eller fastmark. I samband härmed framhåller
emellertid kommissionen, att en avkastning av 3,000—4,000 kg. hö måste
från rätt skötta myrodlingar anses ordinär och ofta överträffas. Anledningen till att
en så låg beräkningsgrund som 1,700 kg. hö, d. v. s. fyra lass om 425 kg. för
hektar bestämdes, var en önskan att förebygga anmärkningar, som möjligen skulle
kunna framställas däröver, att vid avvittringen till äventyrs någon gång skett för
låg uppskattning av ängarnas skörd eller att odlingarnas underhåll genom gödsling
o. d. för framtiden skulle komma att ställa sig avsevärt högre än bruket av ängarna.
För att ytterligare försäkra sig mot dylika invändningar tillgrep kommissionen även
en annan utväg. I stället för att direkt utgå från det i taxeringslängderna angivna
antalet lass hö fann kommissionen sig av praktiska skäl och med stöd av den stora
skillnaden i kvalitet mellan myrhöet och det å odlingarna skördade hårdvallshöet
kunna taga till utgångspunkt den öretalsberäkning längderna med tillämpning av
gällande skattläggningsmetod innehålla. Nämnda metod föreskriver, såsom förut
omtalats, att höet allt efter dess beskaffenhet skall graderas i fyra olika klasser omfattande
den första gott hårdvallshö och annat därmed jämförligt hö, den andra
mindre gott hårdvallshö samt röjningshö, den tredje grövre och finare starrgräs och
hö av bättre myrar, som med fördel kunna avbärgas varje år, samt fjärde klassen
hö av sämre myrar, som för gräsets bibehållande ej böra årligen avbärgas. För
varje lass hö om 10 centner beräknas ränta efter sex öre i första, fyra öre i andra,
tre öre i tredje och två öre i fjärde klassen. När räntan uppgår till 640 öre, åsättes
ett mantal. Höets kvalitet spelar sålunda en stor roll för mantalets beräknande
och därigenom för skogsanslagets storlek och avvittringen i övrigt. Kommissionen
har nu uppskattat även odlingarnas avkastning i öretal och sedan jämfört detta med
ängarnas öretal. Det å odlingarna producerade höet anser kommissionen egentligen
vara gott hårdvallshö, som enligt skattlägguingsmetodens grunder bort upptagas i
första klassen och sålunda vid jämförelsen med höet frän ängarna åsättas sex öre.
Med tanke på det sämre underhåll, som kunde komma ängarna till del, jämnställdes
emellertid höet med naturlig slåtter från röjningar, vadan det såsom andra klassens
hö beräknades till fyra öre för lass. Höet från ströängarna har i de flesta fall upptagits
i fjärde klassen. Mindre ofta har det värderats såsom tredje klassens och
endast undantagsvis såsom andra eller första klassens hö. Med hänsyn härtill samt
jämväl till det av kommissionen påpekade förhållandet, att höet från myrängar,
vilket utgjorde den allra största delen av skörden, innebölle ända upp till 40 %
»förna», ansåg kommissionen ifrågavarande förfaringssätt innebära ytterligare garanti
för att icke någon orättvisa skedde fastighetsinnehavarna utan att dessa tvärtom frikostigt
tillgodosågos.

I likhet med kommissionen synes man vid bestämmande av vederlaget för
ströängarna lämpligen böra utgå från en årlig avkastning från odlingarna av 1,700
kg. för varje hektar, utan att skillnad göres mellan avkastningen från odling å myr -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1(W.

mark och å fastmark. Denna beräkningsgrund torde väl tillgodose fastighetsiunehavarnas
berättigade anspråk. Vad angår den kvalitativa jämförelsen mellan liö av
odlingsmarken och av ängarna torde även den av kommissionen gjorda uppskattningen
utfalla till deras fördel. I många fall torde de dock få svårt att sätta sig
in i att de enligt värdesättningen skulle erhålla allenast ungefär hälften av det antal
lass hö, som de förut kunnat hämta av sina ströängar. Betydelsen av den stora
skillnaden i näringsvärde mellan de olika hösorterna torde icke alltid för dem stå
fullt klar. Hemmansinnehavarna torde utgå från en sådan beräkningsgrund att de
med ett visst antal lass hö kunna över vintern hålla vid liv ett visst antal nötkreatur
och de tänka mindre på det mjölkutbyte, som under tiden kan erhållas.
Med tanke härpå och för att ytterligare tillmötesgå befolkningen synes man, utöver
vad kommissionen föreslagit, kunna något mer utjämna skillnaden mellan hö av ena
och andra slaget. Såsom en lämplig uppskattuingsgrund härutinnan har jag med
stöd av upplysningar från sakkunnigt håll ansett mig kunna föreslå, att ett lass hö
från utäng beräknas motsvara fyra femtedelar av ett lass hö från nyodling.

Beträffande det nu framlagda förslaget till ängarnas värdesättande må slutligen
erinras, att vid förslagets upprättande icke någon hänsyn tagits därtill, att
kostnaderna för bärgning och hemtransport av höet från ströängarna ställa sig ojämförligt
mycket större än skörden av vallhöet och hemforslingen från de mera närbelägna
odlingarna.

För att ett jordområde skall kunna anses lämpligt att tjäna till vederlagsmark
torde ej vara nog att det innehåller för odling användbar jord. Även åtskilliga
andra krav torde böra ställas å detsamma. Med hänsyn till den enskildes intressen
måste tillses, att odlingsmarken ej är alltför avlägset belägen från gården, på
det icke transport av redskap och gödningsämnen m. m. samt hetnforsling av grödan
må ställa sig alltför besvärliga och kostsamma. För att förekomma all tvekan härutinnan
tox-de böra föreskrivas en bestämd gräns, utanför vilken mark för odling
icke må anvisas. För staten är av vikt, att kostnaderna för odlingen icke ställa sig
alltför höga. Odlingsersättningen skulle i undantagsfall kunna tänkas uppgå till så
stort belopp, att det vore opraktiskt att övergiva ängarna. Det synes därför i detta
fall böra fastställas ett maximum, som i allmänhet ej får överskridas. På grund av
betydelsen av ängarnas indragning i största möjliga utsträckning i händelse annan
mark ej påträffas än sådan, vars odling kostar mer än sagda belopp, synes dock
frågan böra underställas Kungl. Maj:t, huruvida på grund av föreliggande förhållanden
ängarna eller vissa av dem böra förvärvas. Förefinnes tillfälle att välja mellan
olika områden, torde till besparande av kostnader för staten mera lättodlad mark
väljas framför sådan, vars uppodling kräver större kostnad, och då i allmänhet
fast mark kräver mångdubbel odlingskostnad i förhållande till myr, synes sistnämnda
slags mark i allmänhet böra företrädesvis utses. Vid val av mark bör hänsyn även
tagas till möjlighet att bereda väg till odlingsplatsen.

För att få en tillförlitlig utredning angående de kostnader staten skall hava
att gälda för vederlagsmarkens uppodlande bör en noggrann plan däröver upprättas,
innefattande detaljerad beräkning av utgifterna för odlingsarbetets utförande inbegripet
odlingens försättande i full växtkraft. Till planen bör fogas en kartskiss hänvisande
till denna.

Beträffande sättet för själva tilläggsawittringens utförande borde med hänsyn
därtill, att odlingsgottgörelsens bestämmande är förrättningens viktigaste led, över -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

inseendet över förrättningen i dess helhet böra uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Att därjämte, såsom för andra avvittringsförrättningar är stadgat,
pålägga lantmäteristyrelsen en viss uppsikt torde knappast vara behövligt, varemot
ett dylikt dubbelt förmanskap kan, i saknad av närmare bestämmelser om arten av
den kontroll, som åligger vardera myndigheten, föranleda olägenheter, på sätt, enligt
vad lantmäteristyrelsen framhållit, även förekommit beträffande de allmänna avvittringarna
i hithörande trakter.

Såsom av det anförda framgår innebär tilläggsavvittringen, att i allmänhet en
särskild förrättning skall hållas för varje fastighet, d. v. s., där åbodelning förekommit,
varje därvid tillkommen brukningsdel. Utomstående fastighet kommer icke
att beröras i andra fall än då det visar sig nödvändigt att från dess vid avvittringen
bestämda område utbryta någon del för att såsom odlingsjord tilläggas den
andra gården. Tilläggsavvittringen kommer därför icke att i likhet med allmänna
avvittringen avslutas samtidigt för alla fastigheter i ett stort avvittringslag, utan bör
vid förstnämnda förrättning för varje hemman eller nybygge för sig meddelas särskilt
utslag, så framt icke omförmälda förhållande, att gård får sig tillagt odlingsområde
på annan eller andra fastigheters skiften, härutinnan påkallar viss modifikation.

Önskvärt är, att formerna för tilläggsavvittringens utförande bliva så enkla
som möjligt. På grund av avvittringens ändamål och förhållandena i övi-igt vid
dess utförande torde emellertid vara av vikt att personer, som äga såväl lantmäteriteknisk
som agronomisk erfarenhet och insikt, representeras vid förrättningarna, och
torde därför i varje förrättning böra deltaga en lantmätare samt en jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning. För arbetets snara utförande
synas två eller tre grupper av förrättniugsmän böra kunna utses, vilka var och en får
sig anvisat sitt arbetsområde.

Biträde av gode män torde icke vara behövligt eller lämpligt. De särskilda
insikter rörande nyodling, som här ifrågakomma, kunna i dessa trakter knappast
förväntas av dylika biträden, varemot personer, som äga förtrogenhet med arbeten
av denna art, lätt torde kunna efter vissa allmänna, av erfarenheten bekräftade
grunder uppgöra ifrågakommande planer utan sådant biträde.

Den mark, som vid tilläggsavvittringen kan komma att utses för odling, torde
i de allra flesta fall vara belägen inom de enskildas vid allmänna avvittringen tilllagda
områden eller, för den händelse den ligger därutanför och icke utgöres av enskilda
hittills tillhöriga områden, bestå av impediment. Mycket sällan om någonsin
torde man behöva uttaga kronan tillhörig, vid allmänna avvittringen såsom duglig
betecknad mark. Fördenskull synes vara onödigt och nyttan därav ej motsvara
kostnaderna, att jägmästare såsom kronans ombud är närvarande vid tilläggsavvittringen.
Naturligtvis bör däremot noga tillses, att vederbörande hemmansinnehavare
få tillfälle att bevaka sina intressen vid förrättningen.

Då förrättningen, såsom ovan framhållits, är av jämförelsevis stor omfattning
samt av ganska ingripande betydelse för den enskilde, synes avvittringsnämndernas
arbete böra inskränkas till verkställande av de för ärendets bedömande i de särskilda
fallen nödiga undersökningarna och beräkningarna samt andra arbeten av
mera preliminär-art, varemot här liksom beträffande allmän avvittring bör överlåtas
åt Kungl. Maj:ts befallningshavande att meddela beslut i ärendet. Över detta torde
besvär böra få anföras i närmaste överensstämmelse med de regler, som gälla för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

allmän avvittring. Vid tilläggsavviltringen böra föras protokoll samt upprättas kartor
och beskrivningar i nödig utsträckning. För att bevara sambandet mellan den allmänna
avvittringen och tilläggsavvittringen samt möjliggöra en lätt överblick rörande
de särskilda fastigheternas ägoinnehav och gränser böra nödiga anteckningar tillföras
de vid förstnämnda avvittring upprättade handlingar och kartor.

När laga kraft ägande utslag i ärendet föreligger, böra gränserna för odlingsområde,
vilket förut tillhört annan fastighet men genom tilläggsavvittringen därifrån
utbrutits, i behörig ordning utstakas. Då avvittringsnämnden icke kan hållas sandad
i avbidan på ärendets slutliga prövning, synes detta böra ske genom en särskild
förrättning, vilken synes kunna uppdragas åt allenast lantmätare. Även till denna
förrättning böra vederbörande sakägare kallas och besvär över förrättningen böra få
hos vederbörande högre myndigheter fullföljas.

Sedan samtliga med tilläggsavvittringen sammanhängande åtgärder blivit
slutförda, böra i vanlig ordning kartor och handlingar renoveras och avvittringen
slutligen redovisas. Även för detta ändamål måste särskild lantmätare förordnas.»

I överensstämmelse med ovan angivna grunder har kanslisekreterare
Berglöf i samråd med doktor Haglund och andra personer, som
besitta sakkunskap å hithörande områden, upprättat förslag till kungörelse
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns
lappmark, vilket förslag såsom bilaga 1 åtföljer detta protokoll.

Angående vissa av de särskilda bestämmelserna i förslaget har
kanslisekreterare Berglöf ansett sig böra meddela ytterligare några upplysningar,
och anför lian härom:

»1 §. I denna § upptages huvudregeln att samtliga ängar, som vid den allmänna
avvittringen inom nu ifrågavarande avvittringslag tillagts hemman eller nybygge,
skola avträdas, så snart de äro belägna utom det område eller de skiften,
som komma att genom uppdragna rågångar skiljas från den omgivande marken.
Detta område benämnes i förslaget i överensstämmelse med gängse terminologi:
hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde. Under författningsförslaget falla
sålunda ej ängar, vilka ligga inom avvittringslagen men såsom tillhörande fastigheter
därutanför varit inbegripna under äldre avvittringar. Hava sådana äDgar däremot
icke förut varit föremål för avvittring, skola de upptagas till behandling vid
tilläggsavvittringen.

Ängar hörande till s. k. inhysningslägenheter, d. v. s. före avvittringen utan
tillstånd anlagda lägenheter, avses icke i förevarande förslag. Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som på grund av gällande föreskrifter redan prövat, huruvida lägenhet
skulle få av innehavaren bibehållas, har vid meddelande av tillstånd därtill föreskrivit
villkor, som lämna möjlighet att i de blivande avvittringsutslagen bestämma
lägenheternas ägor så, att några ströängar icke tillfalla desamma. Med hänsyn till
den ståndpunkt Kungl. Majrts befallningshavande helt nyligen visat sig intaga i fråga
om ängars upplåtande åt inhysningslägenheter i ett annat avvittringslag än de
nu förevarande, lärer det kunna emotses, att icke heller i dessa senare några ängar
komma att tilldelas lägenheter av denna art.

Speciell

motivering.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Paragrafen angiver vidare helt allmänt vilken mark, som kan komma att för
odling anvisas fastighet. De närmare bestämmelserna härför innehållas i 4 §.

2 §. Denna § angiver undantagen från den i 1 § angivna huvudregeln rörande
tilläggsavvittringens omfattning. Ej sällan inträffar, att rågången kring en
fastighets område dragits så, att en fastigheten tillhörig äng kluvits i två delar,
därav den ena delen sålunda fallit inom och den andra utom området. Enligt den
allmänna regeln skulle sistnämnda del avhändas fastigheten, såvida den icke behövde
användas såsom odlingsmark vid ströängarnas avstående. Det har synts mindre
lämpligt, att en äng på detta sätt uppstyckades i två delar; och har fördenskull
fastighetsinnehavaren ansetts böra få behålla densamma med den rätt, som hittills
tillhört honom.

Såsom ovan nämnts förekomma ängslägenheter, vilka lämna en höavkastning,
som understundom kan jämföras med skörden av odlad vall. Dessa ängar utgöras
av invid vattendragen förekommande s. k. röjningar. Genom vattendragens årligen
inträffande översvämningar tillföras röjningarna växtkraft, varigenom möjiiggöres en
mycket rik vegetation. I de flesta fall torde dessa, där de äro av någon betydenhet,
hava kommit att förläggas inom fastigheternas egentliga ägoområden. Inom Sorsele
socken har emellertid befunnits, att invid Vindelälven och Tjulån samt sjöar, som
av dem genomflytas, ligga en del sådana ängar. Det har synts lämpligt att dessa
lägenheter, vilka både äro rikt givande samt lätta och billiga att sköta, bibehållas
under gårdarna. Detta torde även kunna ske utan att statens intressen bliva lidande,
så mycket mera som röjningarnas belägenhet invid nämnda stora vattendrag medför,
att de icke torde vara till hinder för renskötseln.

Tilläggsawittringen avser att bereda ersättning för de till fastigheterna hörande
ströängarna genom att tillägga dem nya odlingsområden. Redan förefintliga odlingar
böra icke få tagas i anspråk för ändamålet, enär avkastningen från fastigheten därigenom
skulle komma att nedsättas. Om fördenskull en äng utom det egentliga ägoområdet
uppodlats, bör den få bibehållas med den innehavaren för närvarande tillkommande
rätt.

3 §. Häri avhandlas det enda fall, då mark, belägen inom en fastighets område,
får avhändas denna till förmån för en annan fastighet. Detta må ske endast, då
marken är av impediments natur och sålunda före den allmänna avvittringen tillhört
kronan samt under den förutsättningen, att den avträdande fastigheten finnes i förhållande
till sitt skattetal ändock hava tillgång på mark, som lätt kan odlas.

4 §. De med hänsyn till innehav och belägenhet olika kategorier av mark,
som må anvisas för odling, äro följande:

1) fastighetsinnehavarens inom det egentliga ägoområdet belägna mark, vare
sig denna tillhört honom före allmänna avvittringen eller genom denna tillagts
honom,

2) fastighetsinnehavarens utom det egentliga ägoområdet belägna ströängar,
vare sig dessa ligga på kronomark, allmänning eller husbehovsskog,

3) kronomark utom det egentliga området, vare sig denna vid avvittringen
betecknats såsom impediment eller duglig mark; dock må icke för särskilt ändamål
avsatt kronomark uttagas utan endast område från kronopark eller kronoöverloppsmark,

4) kronomark utom det egentliga området bestående av äng, vilken förut tillhört
enskild innehavare men genom tilläggsavvittring förvärvats åt kronan, samt

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

5) utomstående fastighets inom dess egentliga ägoområde belägna mark, vilken
genom den allmänna avvittringen tilldelats samma fastighet; denna mark dock endast
under det i 3 § angivna villkor.

5 §. I likhet med vad som gäller beträffande styresman vid avvittring föreslås,
att ledamöterna i avvittringsnämnden efter förslag av Kungl. Maj:ts befallningshavande
skola utses av Kungl. Maj:t, som därvid samtidigt skall bestämma nämnds
verksamhetsområde.

6 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande de av varje särskild förrättning
beroende sakägarnas kallande till avvittringsnämndernas sammanträden för
undersökning å viss fastighet.

Den i paragrafen intagna bestämmelsen, att kallelse till granne skall utfärdas
endast för så vitt han har ägor på ett avstånd av 5 kilometer eller mindre från
boplatsen å förrättningsstället, sammanhänger med föreskriften i 7 § om det maximiavstånd,
inom vilket ägor måste vara belägna för att kunna uttagas till odlingsmark
åt en fastighet.

7 §. Första kommissionen har vid sina undersökningar icke ansett sig böra
til odling uttaga mark på större avstånd än fem kilometer från bostaden å den
fastighet, varifrån marken skulle brukas. Detta avstånd torde också vara det högsta,
som skäligen bör ifrågakomma.

I denna paragraf angives även maximum för den kostnad uppodlingen till åker bör
få betinga, för att markförvärv i nu föreskriven ordning bör ifrågasättas. Den högsta
kostnad nämnda kommission har beräknat för mark, som av densamma uttagits,
uppgår till 1,078 kronor 95 öre för varje hektar; och har det i sådant fall varit
fråga om uppbrytning av fastmark. Odling av myrar — och det är dylik odling,
som i det stora flertalet fall ifrågasättes — bar i allmänhet ställt sig flera gånger
billigare. Fall torde dock kunna förekomma, då på grund av dyrbara avloppsdiken
eller andra särskilda förhållanden utgifterna även för myrodhng bliva avsevärda.
Det synes emellertid i allmänhet icke vara med statens ekonomiska fördel förenligt
att staten skulle utbetala ett så högt vederlag för ströängarna, som en odlingsersättning
å omförmälda belopp skulle innebära, så mycket mindre som enligt det föreliggande
förslaget ytterligare tillkommer kostnaden för förrådsgödsling. Eu maximikostnad
av 1,000 kronor för hektar torde i och för sig vara hög. Enär emellertid
fall kunna inträffa, då särskilda omständigheter, såsom hänsyn till renskötselns behov,
göra önskvärt att en fastighets ängar eller någon del av dem förvärvas åt kronan,
har en sådau ordning ansetts lämplig, att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke äger
rätt att medgiva högre ersättning för marks iordningställande än 1,000 kronor, för
hektar räknat, men att om kostnaden skulle visa sig behöva överstiga detta belopp,
frågan om ängarnas indragande överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning. Med de i
föreliggande kungörelse föreslagna bestämmelser rörande ägor, som må utväljas för
odling, torde endast i undantagsfall behöva inträffa, att tillgäng saknas på för utbyte
tjänlig jord, som kräver högre kostnad än 1,000 kronor för hektar. Bestämmelserna
i förevarande avseende finnas intagna i denna paragraf samt 21 §.

För det fall, att tillfälle gives till val mellan odlingsområden av olika beskaffenhet,
lämnas i denna paragraf anvisningar rörande förfaringssättet. Huvudregeln är
att mark, som är mera lättodlad och billigare att för framtiden underhålla, skall
mttagas före jord, som kräver större odlings- eller underhållskostnad. Fördenskull
.skall i främsta rummet myrmark utses. Skulle på grund av särskilda omständig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter uppodling av sådan mark ställa sig ovanligt dyr, skall dock mera lättodlad
jord utväljas, även om exempelvis myrmarken skulle hava ett i förhållande till
gården fördelaktigare läge. Vid val av odlingsområde torde även viss hänsyn böra
tagas till lättheten att från gården komma fram till området.

Enär fastighetsinnehavaren bör kunna utgå från att den odling, som avser
att ersätta ströängarna, tillkommer honom utöver vad vid gården förut kan vara
åtgjort i odlingsavseende, bör mark, å vilken uppbrukning redan tagit sin början
men ännu ej avslutats, icke ifrågakomma såsom odlingsområde, med mindre åbon
själv begär det.

8 §. Stadgandet att i odlingsplanen skola angivas de arbeten, som böra
anses motsvara halva kostnaden för markens odling och gödsling, sammanhänger
med bestämmelserna i 14 § att fastighetsinnehavaren, sedan nämnda arbeten äro
utförda, äger uppbära viss del av ersättningen.

År odlingsmark belägen inom fastighetens vid allmänna avvittringen avsatta
och följaktligen på avvittringskartan angivna ägoområde, kräves naturligen icke upprättande
av någon fullständig karta däröver. Det torde vara tillfyllest, att den kartskiss
över odlingen, som bör åtfölja planen däröver och varå intages för odlingsarbetet
nödiga anvisningar, utföres med sådan noggrannhet, att området genom
konnekteringsinläggningar eller dylikt lätt kan återfinnas på marken. För sådant
ändamål bör området jämväl å denna utmärkas genom nedslagning av pålar eller
andra under något längre tid kvarstående märken.

Tillägges odlingsområdet fastighet såsom nytt skifte, synes detsamma i överensstämmelse
med de för allmänna avvittringen gällande bestämmelser böra såsom
inägojord mätas i skalan 1:4000 samt särskilt utstakas, varjämte förutom skiss
över odlingen fullständig karta med beskrivning bör däröver upprättas.

13 §. Det har synts lämpligt föreskriva, att ärende angående tilläggsavvittring
icke omedelbart, sedan detsamma inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
upptages till prövning, på det vederbörande sakägare må erhålla tillfälle
att, om de så akta nödigt, inkomma med påminnelser angående förrättningen.

För möjliggörande härav har jämväl i nästföregående paragraf föreslagits, att
nödiga handlingar och kartor skola till åborna i god tid överlämnas.

16 §. De områden, som behöva uppodlas för att avkastningen av desamma
skall motsvara skörden från de avträdda ängarna, torde i allmänhet vara jämförelsevis
små, och för odlingsarbetets utförande skulle, enligt vad som beräknats, behöva
åtgå endast några få år. För att emellertid äga säkra garantier härutinnan föreslås,
att åborna skola få bruka ängarna under tio år, efter det odlingsplan blivit
fastställd och åbon alltså äger utbekomma det ifrågasatta förskottet å odlingskostnad.

För den händelse innehavare av fastighet förpliktats avslå äng till kronan,
men kronan begagnat sig av ängen för att därå anvisa odlingsområde till annan
gård, skulle nämnda fastighetsinnehavare gå förlustig den tioåriga brukningsrätten
till samma område. Ersättning torde böra beredas honom för vad han sålunda förlorar.
Enligt förslaget skall denna ersättning utgå efter eu beräkning, som torde
medföra, att ersättningen under alla omständigheter är tillräcklig. För flertalet fall
kan den förefalla alltför rundlig, men det torde för staten ställa sig mera praktiskt
att utgå från regler, som under inga förhållanden medföra förlust för den enskilde,
än att, såsom eljest måste ifrågakomma, anordna en prövning för varje särskilt fall.
De fall, då tillämpning av ifrågavarande bestämmelser skulle ifrågakomma, torde
över huvud bliva sällsynta.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

20 §. I samband med allmänna avvittringen hava med ett enda undantag
åbodelningär kommit till stånd å alla de hemman och nybyggen, som brukades gemensamt
av {lera innehavare. Nämnda undantag utgöres av hemmanet Hällnäs i Sorsele
socken, som sålunda är det enda fall, då ifrågavarande paragraf skulle komma till
användning.

21 §. Rörande bestämmelserna häri hänvisas till vad ovan anförts under 7 §.

28 §. De i denna paragraf föreslagna bestämmelser rörande besvär över

Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag samt bevis å karta över område, som förenats
med fastighet, äro hämtade från de i §§ 26 och 27 i avvittringsstadgan givna
föreskrifter.

25 §. Bestämmelserna i denna paragraf svara mot dem, som enligt § 28 i
avvittringsstadgan gälla för områdesutstakning i samband med allmän avvittring.

26 §• Tillämpliga delar av § 29 i avvittringsstadgan hava legat till grund
för bestämmelserna i denna paragraf.

27 §. Euligt avvittringsstadgans föreskiäfter i § 30 skall klander mot utstakning
anmälas inom ett år efter det karta med beskrivning över förrättningen
tillställdes den missnöjde. I nu föreliggande fall torde en klagotid av sextio dagar
få anses tillräcklig.

28 och 30 §§. Dessa paragrafer innehålla bestämmelser avsedda att förbinda
tilläggsavvittringen med den allmänna avvittringen och möjliggöra att lätt överblicka
de särskilda fastigheternas ägoinnehav.»

Beträffande kostnaderna för tilläggsawittringens genomförande anför
kanslisekreterare Berglöf följande:

»Vad slutligen vidkommer de kostnader, som skulle uppstå vid ett genomförande
av en till äggsav vittring enligt ovan angivna grunder, komma beträffande
Dorotea avvittringslag ängar med en höavkastning av något över 300 lass att indragas.
Med beräkning att ett lass ängshö motsvarar fyra femtedels lass hö från
nyodling och att varje hektar av odlingen lämnar en avkastning av 1,700 kilogram
hö skulle sålunda för nämnda ängars förvärvande behöva uppodlas en areal av 60
hektar. Enligt första kommissionens uppskattning utgör odlingskostnaden inom
Dorotea i medeltal 320 kronor för hektar, vadan uppodlingen av nämnda areal
skulle draga eu kostnad av 19,200 kronor.. Härtill kommer den för odlingen behövliga
konstgödningen, varav enligt doktor Haglunds uppskattning skulle åtgå 60
lass å 52 kronor för lass, samt gödningens transport, vilken av Haglund beräknats
efter ett medelavstånd av 15 mil å 2. kronor för mil och lass, eller sålunda en utgift
å tillhopa 4,920 kronor. Inom Sorsele avvittringslag, där avkastningen av till
indragning avsedda ängar beräknats till omkring 1,050 lass, skulle efter samma
grunder i övrigt men med en för denna socken av nämnda kommission uppskattad
odlingskostnad av i medeltal 220 kronor för hektar krävas uppodling av 210 hektar
för en kostnad av 46,200 kronor. Gödslingen skulle här belöpa sig till en summa
av 21,420 kronor, varav beräknad frakt, i medeltal 25 mil å 2 kronor för mil och
lass, utgör 10,500 kronor.

Sammanlagda summorna för uppodling och gödsling av vederlagsmark inom
båda avvittringslagen bliva sålunda 91,740 kronor. På grund av under senare tid
inträffad prisstegring å gödningsämnen torde denna summa böra avrundas till 100,000
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 12

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kronor. Vid denna beräkning har hänsyn ej tagits därtill, att i de fall, då odlingarna
förläggas till åbons egen mark, åbon äger att från den efter markens uppodling
beräknade avkastningen avdraga den skörd han förut tagit därifrån. Om de
verkliga kostnaderna till följd härav komma att något ökas — förhöjningen torde
kunna skattas till omkring 5,000 kroonor — torde en minskning med lägst motsvarande
belopp kunna beräknas uppstå därigenom, att medelpriset för markens
uppodling torde ställa sig ej oväsentligt lägre än epligt första kommissionens beräkningar.
Enär avvittringsnämnden vid odlingsmarks uttagande icke är bunden vid
samma inskränkningar som kommissionen varit, torde nu i många fall, där denna i
sina beräkningar måst utgå från kostnaderna för uppodling av fastmark eller annan
mera svårodlad mark, istället kunna utväljas mark, som för billigare pris kan uppbrytas
till åker.

Kostnaderna för avvittringsnämnd och särskilda lantmätare samt för hantlangning
och övriga löpande utgifter för tilläggsavvittringen böra givetvis bestridas
av förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

Rörande dessa kostnaders belopp torde för närvarande vara svårt att närmare
uttala sig. Så mycket torde dock med säkerhet kunna sägas, att de icke tillnärmelsevis
komma att belöpa sig till de summor, som en återförvisning och åtföljande
omarbetning av de föreliggande förslagen rörande den allmänna avvittringen
skulle betinga.

För ett genomförande av ströängarnas återförvärvande i enlighet med nu
framlagda förslag skulle enligt ovannämnda beräkningar krävas ett belopp av i runt
tal 100,000 kronor. I samband med frågan om dessa medels anskaffande vill jag
erinra om det förslagsanslag å 52,000 kronor, som av 1912 års riksdag efter framställning
av Kungl. Maj:t beviljades för förvärvande av vissa inom Sorsele och
Dorotea socknar belägna områden, som erfordrades för att tillgodose nomadlapparnas
behov av renbete m. m. Några åtgärder i det med anslaget avsedda syftet hava
ännu icke vidtagits. Vid ett bifall till föreliggande förslag om tilläggsavvittring
torde sådana även bliva obehövliga. Det vill därför synas, som om de av riksdagen
beviljade medlen lämpligen borde få tagas i anspråk för tilläggsavvittringens genomförande.
Det belopp, som därutöver skulle vara för ändamålet behövligt, uppgår
till 48,000 kronor. Framställning såväl om medgivande till nämnda förändrade
disposition av ovanberörda anslag å 52,000 kronor som om ett nytt anslag å 48,000
kronor torde fördenskull böra göras hos riksdagen. På grund av svårigheten att på
förhand med säkerhet avgöra huru stor areal mark, som för ifrågavarande ändamål
behöver uppodlas, och kostnaderna därför, torde sistnämnda anslag böra givas formen
av förslagsanslag.»

Kanslisekreterare Berglöf sammanfattar sina uttalanden i en hemställan,
att det måtte tagas under övervägande, huruvida det funnes
lämpligt att tillstyrka Kungl. Maj:t att

1) föreslå riksdagen att för sin del förklara, att från Kungl. Maj:ts
och kronans sida hinder ej möter för fastställande av de föreliggande
förslagen till allmän avvittring inom Dorotea och Sorsele socknar, dock
att i blivande avvittringsutslag bör införas förbehåll om skyldighet för
hemmansägare eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför
hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde, dels ock, utan anspråk
på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts
hemman eller nybygge inom dess ägoområde men prövas nödig för fyllande
av annan fastighets behov av odlingsmark;

2) inhämta riksdagens yttrande över det av Berglöf upprättade förslaget
till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark;

3) föreslå riksdagen dels att medgiva, att det av 1912 års riksdag
på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för
förvärvande för renskötselns behov av vissa inom Sorsele och Dorotea
socknar belägna områden m. m. må, med ett till nämnda summa fastställt
belopp, istället användas till bestridande av de utgifter, som erfordras
till gäldande av de i omförmälda författningsförslag avsedda
kostnader för marks uppodlande och beredande för omedelbart bruk,
dels ock för samma ändamål bevilja ett förslagsanslag å ytterligare
erforderliga 48,000 kronor.

Över Berglöfs skrivelse och författningsförslag hava underdåniga
utlåtanden inhämtats från kammarkollegiet efter kammaradvokatfiskalsämbetets
hörande, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Kammarkollegiet
bär beretts tillfälle att vid avgivande av sitt utlåtande taga i
övervägande de från nämnda styrelser och Kungl. Maj:ts befallningshavande
tidigare inkomna yttranden.

Vad först angår lantmäteristyrelsens utlåtande har styrelsen vid
detsamma fogat ett av styrelsen från förste lantmätaren i Västerbottens
län Karl Grubbström och avvittringsstyresmannen Tycho Bergman infordrat
gemensamt yttrande i ärendet.

Styrelsens eget utlåtande, som är avgivet den 3 mars 1916, har,
med uteslutande av däri åberopade bilagor förutom ett inom styrelsen
utarbetat författningsförslag, såsom bilaga 2 fogats till detta protokoll.
Nämnda författningsförslag följer såsom bilaga 3.

Vidkommande de mot avvittringen framställda anmärkningar intager styrelsen
i sitt utlåtande samma ståndpunkt, som den hävdat i ovanomförmälda yttrande den
18 maj 1915. Styrelsen vänder sig först mot den av notarien Johnsson och kartografen
Åberg verkställda utredningen och åberopar bland annat en av föredraganden
av ärendet i styrelsen, byråchefen J. Hamrin, verkställd granskning av nämnda utredning.
Enligt denna hade det befunnits, att utredningsmännen, utöver vad de
själva angivit, skulle saknat 13 insyningsutslag angående hemman inom avvittrings -

Utlåtanden
över kanslisekreterare

Berglöfs
förslag.

Lantmäteristyrelsens

utlåtande
den 3 mars
1916.

92''

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lagen tillkommande ägor samt att de rörande nio (eller rättare tio) särskilda hemman
icke innehaft fullständiga insyningshandlingar. Styrelsen hade vidare låtit upprätta
ett sammandrag, däri med vissa uteslutningar upptagits de ägofigurer, med avseende
å vilka förrättningsmännen framställt anmärkningar; och hade dessa ägofigurer uppdelats
i särskilda grupper, allt efter som de av Johnsson och Åberg angivits såsom
icke insynade (tillhopa 216 ägofigurer), såsom icke identifierade (tillhopa 818 ägofigurer)
eller såsom lägenheter, rörande vilka ovisshet rådde eller vilka anmärkts såsom
ej upptagna å kartorna eller såsom okända.

Beträffande insyningshandlingarna såsom grund för innehavet uttalar styrelsen,
under åberopande av yttranden från de lantmätare, vilka haft befattning med
ifrågavarande del av avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, att
nämnda handlingar lagts till grund för bestämmande av innehavet i den utsträckning,
som författningarna avsåge. Vidkommande olaga utflyttningar ansåg styrelsen
numera ådagalagt, att dessa inskränkte sig till hemmansdelar inom fyra fastigheter.
Styrelsen uttalar vidare, att det knappast kunde anses hava tillkommit förrättningsmännen
att väcka fråga om uteslutande ur hävdeförteckningarna av ägor, som
upplåtits efter tillkomsten av odlingsgränsförfattningen den 13 december 1867,
och alldeles bestämt ansåge styrelsen, att så icke varit fallet i fråga om lägenheter,
som avsåges med de i en del utsyningsutslag förekommande villkoren rörande skyldighet
för ägare eller åbo att framdeles, där så erfordrades, avträda insynade lägenheter.
Styrelsen vore fördenskull av den uppfattningen, att det i ärendet gjorda påståendet,
att avsevärda områden genom ovan berörda förhållanden avhänts kronan
vare sig direkt eller indirekt, saknade fog.

Styrelsen framhåller de otillfredsställande bestämmelser, som gälla rörande
duglig skogsmarks avskiljande från impediment, samt anför, att kanslisekreterare
Berglöfs kritik av skogstilldelningen och vad därmed ägde samband enligt styrelsens
mening röjde en oriktig tolkning av innehållet i den förda skriftväxlingen. Husbehovsanslaget
hade icke ur allmän och enskild synpunkt kunnat sättas lägre än
som skett eller till 800 hektar för mantal, och följden härav hade blivit, att skogsanslaget
i dess helhet satts till 1,600 hektar, varigenom befolkningen emellertid icke
hade att vänta större inkomst av allmänningen, än vad densamma för närvarande
åtnjöte genom periodvis återkommande utsyningar till avsalu. Vidkommande anmärkningen
att det avdrag, som i vissa fall finge göras för impediment inom ägofigurer
av skogsmarken, använts även för reglering av skogsmarkens bättre och
sämre beskaffenhet, uttalar lantmäteristyrelsen den uppfattningen, att ett dylikt förhållande
måste anses stå i överensstämmelse med författningens anda. Med hänsyn
till naturförhållandena inom ifrågavarande avvittringslag skulle fordran på en sträng
tillämpning av bestämmelserna i 18 § avvittringsstadgan, att mark, som endast bure
björkskog eller bete, skulle upptagas såsom duglig mark, leda till orimliga konsekvenser
vid uppdelning i så små lotter, som det här gällde. I övrigt borde uppmärksammas,
att vid den tidpunkt, då berörda bestämmelser formulerades, med duglig
skog i Norrland säkerligen ej menades skog, som vore användbar endast till ved.
Den utredning rörande skogsimpediment, som verkställts av den utav doktor Haglund
ledda kommissionen, anser styrelsen med hänsyn till det sätt, varpå den företagits,
ej kunna tillerkännas vitsord. Den av advokatfiskalsämbetet beräknade
arealen skogsimpediment, som tilldelats fastigheterna (se sid. 98) borde på grund av
däri ingående impediment uppskattas till i runt tal endast 20,000 hektar. Denna

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

mark, varav kronan för överskådlig framtid ej kunde bereda sig annan inkomst än
genom försäljning företrädesvis av ved, torde böra anses så gott som värdelös. Det syntes
styrelsen på grund härav uppenbart, att staten ej heller ur donna synpunkt kunde
hava något intresse av att avvittringsförslagen i nu ifrågavarande delar bleve föremål
för ändringar, därest sådana kunde anses möjliga att få genomförda. Styrelsen konstaterar,
att någon fara för skogsspekulation icke förefunnes, däremot syntes det
med fog kunna ifrågasättas, huruvida de små lotterna i framtiden skulle kunna bestå
såsom självständiga brukningsdelar och fullgöra sin odlings- och framför allt byggnadsskyldighet.
Skogstilldelningen vilade på antagandet av en avkastningsförmåga
från skogsmarken av i allmänhet 0.5 kubikmeter för hektar. Denna avkastning kunde
emellertid ej vara att motse på de områden, som tilldelats fastigheter^ såsom liusbehovsskog.
Styrelsen meddelar beträffande skogstilldelningarnas förhållande till
fjällgränsen, att knappast något till enskilda föreslaget område stötte omedelbart till
kalfjället. I samband härmed erinras, att bestämmelserna i skyddsskogslagen kunde
komma att bliva rätt kännbara för befolkningen.

Vidkommande anmärkningen, att mantalet skulle blivit för högt upptaget och
såsom följd därav kronan avhänts skogsmark, uttalar styrelsen, att enligt doktor
Haglunds rapport över 1914 års undersökningar så gott som undantagslöst^av honom
undersökta ängar uppskattats till endast hälften av deras verkliga avkastning. Man
torde därför kunna våga det påståendet, att ängarna i allmänhet i runt tal kunnat
upptaxeras till eu avkastning dubbelt så stor som skett. Styrelsen framhåller därefter
de höga mantalssiffror, vartill man skulle kommit, om fastigheternas ängar
taxerats såsom odlad mark samt avkastningen från de fastigheterna såsom odlingsmark
tillagda områdena beräknats i enlighet med de av 1915 års kommission tilllämpade
grunder.

Vad anginge anmärkningen rörande ägobeskrivningarnas upprättande anser
styrelsen det vara tydligt, att denna ej förtjänade avseende; och åberopas till stöd
härför de av avvittringsstyresmannen lämnade upplysningar ävensom att jämlikt 1892
års nådiga brev avvittringsstadgan av 1873 endast i allmänhet skulle lända till efterrättelse,
med iakttagande av de i samma nådiga brev meddelade särskilda föreskrifter
med avseende på mätning och kartors upprättande, samt dessa föreskrifter tillika
med dem, som därefter meddelats rörande åbodelning, påkallat den avvikelse, som
i berörda del skett.

Till bedömande av anmärkningen angående uraktlåtenhet att företaga ägoutbyten
lämnar lantmäteristyrelsen en historisk utredning rörande tillkomsten av nu
gällande bestämmelser i ämnet jämte 1879 års nådiga beslut ; och kommer styrelsen
till den uppfattningen, att nämnda beslut innebure, att Kungl. Maj:t, hellre än att för
kronans del anvisa medel till odlingsersättning, ansett att tillstånd borde lämnas
till ströängarnas fortsatta bibehållande. Styrelsen erinrar å nyo, att enligt avvittringsförslagen
utbyte skett med kronan i den mån kronan haft vederlag att lämna.
Såsom sådant hade emellertid ej betraktats odlingsbar mark, som till äventyrs kunde
finnas inom hemmanens skogsområden, enär dylik mark borde, såsom tillhörande
hemmanets utvecklingsmöjligheter, inräknas under hemmanets jord, varjämte den
även strängt taget bort tagas i beräkning vid mantalets bestämmande.

Styrelsen framhåller vidare, att de framkomna anmärkningarna varit av
mera formell innebörd och framställts utan hänsyn till, att på jorddelningsväsendets
område mer än eljest en formell tolkning av gällande bestämmelser ofta ledde till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

orimligheter och skada för det syfte, som med desamma avsåges, och det hade vidare
förgätits, att enligt sakens natur avvittringen innebure och måste innebära ett summariskt
förfarande. Anmärkningarna kunde betraktas såsom gjorda i syfte att, under
förutsättning att anmärkningsvärda fel kunde påvisas, större möjlighet härigenom
skulle öppnas att bereda fördelar för renskötseln i orten. Hänsynen till den bofasta
befolkningen hade lagts å sido. Styrelsen uttalar den förmodan, att Kungl. Maj:t
av den åvägabragta utredningen skulle finna, att anmärkningarna även ur formell
synpunkt icke skäligen kunde gillas. Anledningen till att resultatet av avvittringsarbetet
icke förelåge i det skick, som varit önskvärt, vore att söka däruti, att meddelade
bestämmelser icke varit ändamålsenliga.

Styrelsen framhåller såsom sin bestämda mening, att det på grund av vad
hittills förekommit saknades anledning att under förmenande att anmärkningsvärda
fel blivit begångna hos riksdagen begära förklaring, att från Kungl. Maj:ts och kronans
sida hinder ej mötte för fastställande av de föreliggande förslagen till avvittring
inom Dorotea och Sorsele avvittringslag; och hemställer styrelsen i underdånighet, att
Kungl. Maj:t ville utan sådan underställning till riksdagen låta förslagen i föreskriven
ordning undergå prövning.

Larttmäteristyrelsen övergår därefter till behandling av förslaget om tilläggsavvittring.
Dessförinnan anser sig styrelsen emellertid böra fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet därpå, att enligt avvittringsförslagen Saxåns och Korpåns vattendrag
inom Dorotea, avvittringslag samt Vindelns med Tjulåns och Juktans vattendrag inom
Sorsele avvittringslag undantagits för Kungl. Maj:ts och kronans räkning. Styrelsen
påpekar, att befolkningen härigenom förlorade fiskerätten i vattendragen, varjämte
den kunde åsamkas betydande olägenheter bland annat beträffande strandrätt och
rätt till uppgrundning. Det syntes styrelsen vara synnerligen olämpligt att sålunda
beröva ett hemman vattenrätt, och anser styrelsen rättelse böra ske därhän, att vattendragen
bleve redovisade i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken eller så, att vattenområde
hänfördes till den strand detsamma läge närmast.

Vidkommande förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring anför styrelsen,
att statens intresse att i förevarande orter återförvärva ströängarna i främsta rummet
vore grundat å renskötselns understödjande. Styrelsen lämnar en redogörelse över
vad som inom alla fyra avvittriugslagen i samband med avvittringen åtgjorts för
tillgodoseende av renskötselns behov ävensom angående de bofastas och nomadernas
inbördes ställning. Enligt styrelsens uppfattning borde kostnaderna för de åtgärder,
som i enlighet med bestämmelserna i 1909 års kungörelse kunde anses erforderliga
för nomadlapparna, beräknas i runt tal till 300,000 kronor. Det ville alltså synas,
säger styrelsen, som om de utvägar, nämnda kungörelse för ändamålet anvisade, i
tillämpningen icke visat sig ändamålsenliga. Styrelsen utvecklar, att jordbruksnäringen
alltjämt ginge framåt under det renskötseln stode stilla, och håller styrelsen
före, att det icke vore med statens fördel förenligt att alltför ensidigt bedöma frågan
om renskötselns tillgodoseende. Så bleve emellertid fallet, därest föreliggande förslag
till kungörelse angående efteravvittring komme att läggas till grund för lagstiftning i
ämnet. Förslaget innebure en för jordbruket synnerligen kraftig hämsko å dess
utvecklingsmöjligheter. Styrelsen instämmer i huvudsak däri, att bibehållandet under
fastigheterna av ströängarna skulle vara ett hinder för odlingsarbetet i bygden, och
anser det därför vara av stor betydelse, om befolkningen kunde i stort sett förmås att
övergiva det extensiva ängsbruket och i stället övergå till vallodlingar, företrädesvis

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

å myrmark. Och synnerligen nära till hands liggande och i övrigt tilltalande syntes
vara, om åtgärderna härutinnan sammanställdes med frågan om inlösen i syfte att
framtvinga ersättningens för ströängarna användning till jordbrukets förkovran. Tillgången
på odlingsmark vore sannolikt ej så litet större, än man hade anledning sluta
till av den utav doktor Haglund ledda kommissionens undersökning, och vore denna
styrelsens uppfattning grundad därå, att den bästa odlingsmarken för blivande vallodlingar
givetvis representerades av den naturliga ängsmarken. Riklig tillgång på
odlingsmark vore enligt styrelsens mening jämte erforderlig skog till bränsle och
byggnader huvudvillkoren för jordbrukets utveckling. Att avhända hemmanen till
odling särskilt ägnade ströäugar innebure i många fall en fara för fastigheternas
bestånd och i allt fall ett omöjliggörande av hemmansdelaruas ytterligare uppdelning
och borde därför icke ifrågakomma i andra fall, än då sådant av andra statsintressen
kunde anses påkallat. Tillgången på naturliga ängar hade även sin stora betydelse
såsom en första tillgång vid hemmanens uppdelning och en icke föraktlig reserv
under mindre goda år. Enligt 2 § i förslaget undantoges visserligen eu del ängar,
men med där upptagua kasuistiska bestämmelser torde det bliva omöjligt att rätt
avväga de olika synpunkter, som borde tagas i övervägande. Frågan om den omfattning,
vari lägenheter skulle avstås, måste bliva beroende på prövning i varje
särskilt fall. För tillgodoseende av behovet av odlingsmark förefölle det icke obilligt,
om det tillsåges, att varje fastighet finge en så stor reserv av sådan mark, att denna
i uppodlat skick kunde beräknas giva en lika stor avkastning som de ägor, vilka
avstodes. Häremot kunde invändas, att ändamålet med den föreslagna tilläggsavvittringen
icke kunde nås, det ville säga att förvärv av alla ängar, som ansåges erforderliga
för renskötseln, icke komme till stånd. Men finge detta ej inverka avgörande.

Styrelsen ansåge mindre tilltalande att ålägga en fastighet att avstå mark
utan vederlag för att bereda tillgäng på odlingsmark åt annan fastighet. Genom
förläggande av en fastighets odlingsområde inom en annan fastighets skifte skulle
åstadkommas stor oreda med hänsyn till skiftesläggningen. Många av fastigheterna
skulle även bliva i saknad av egen skogsmark i närheten av sin odling med därav
följande svårighet att tillgodose behovet av virke för stängsel, broar, lador, hässjor
m. m. Möjlighet borde finnas att till odlingsområde utse också ängsmark inom annan
fastighets skogsområde, och borde även från allmänning samt kronopark och kronoöverloppsmark
duglig skog kunna tagas för vinnande av en lämplig ägoindelning.
Såsom medel för åstadkommande av en god ägoanordning aDgivas i övrigt ägoutbyten.

Styrelsen framhåller vidare, att det bleve en rätt omfattande uppgift för
Kungl. Maj:ts befallningshavande att genom utslag för varje fastighet fastställa såväl
den odling, vilken skulle utföras, som odlingsplan samt de jämkningar, som
föranleddes i avvittringen. Förenkling krävdes.

Beträffande grunderna för odlingsersältningens beräknande ansåg sig styrelsen
kunna godtaga det föreslagna måttet av 1,700 kilogram för hektar för höavkastningen
å odlingsområde. Varje möjlighet till prövning borde dock ej uteslutas. Det
föreslagna avdraget av en femtedel av den vid allmänna avvittringen beräknade höavkastningen
ansåg styrelsen icke överensstämma med billighet. Vidare borde utgiften
för upptagande och nödtorftigt iordningsställande av enkel körväg till odlingsområdet
upptagas under odlingskostnaderna. Med inräknande av utgifterna för väg
samt även om hänsyn toges därtill att första kommissionens beräkning av odlings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kostnaderna vore låg, ville det synas styrelsen, vilken ansåg att staten borde gälda
utgifterna för syn å verkställt arbete för utbekommande av odlingsersättning, som om
den till 1,000 kronor i medeltal för hektar beräknade maximikostnaden vore lämplig.

Huru detaljerna än anordnades, vore de åtgärder, som erfordrades, att betrakta
såsom en fullföljd av avvittringen. Styrelsen hölle fördenskull före, att dessa
åtgärder borde behandlas som en lantmäteriförrättning, varvid gode män syntes böra
medverka. Styrelsen ville ej avstyrka, att även jordbrukskonsulent eller person med
likartad utbildning tillkallades. Vid förrättningen borde staten representeras av ett
särskilt ombud. Förrättningen borde få naturen av ett avgörande, som vunne laga
kraft, därest densamma ej undanröjdes med eller utan föregående klander; och borde
förrättningen, som enligt styrelsens förmenande vore av övervägande rättslig innebörd,
hänskjutas till ägodelningsrätt.

Styrelsen påpekar, att enligt det föreliggande förslaget kronan komme att
bliva ägare av ängslägenheter icke blott inom allmänning utan även inom samfälld
husbehovsskog. Styrelsen ansåge detta ej lämpligt. Ängar å allmänning borde tillfalla
denna. Å samfälld husbehovsskog belägna ängar skulle ej avträdas i annat fall,
än då sådant erfordrades för beredande av odlingsområde.

Slutligen anför styrelsen bland annat, att det förbehåll, som innehölles i 24 §
i förslaget om tilläggsavvittring, icke lämpligen syntes böra upptagas i den författning,
vartill förslaget kunde komma att giva anledning, utan torde dylik föreskrift,
därest sådan ansåges erforderlig, böra av Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

Kostnaderna, som skulle uppstå för ett genomförande av styrelsens förslag,
skulle enligt st''relsens beräkning bliva obetydligt högre än för utförande av det
föreliggande förslaget, i allt fall obetydliga i förhållande till utgifterna för en fullständig
omarbetning av avvittringen.

Under erinran att avvittringsförslag numera ingivits till Kungl. Maj:ts befallningshavande
även rörande Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag föreslår
styrelsen, som anser att de bestämmelser, vilka komme att utfärdas i ämnet,
böra bliva av civillags natur, att en blivande lagstiftning borde omfatta hela den
icke avvittrade delen av Västerbottens län.

Efter angivna grunder hade byråchefen Hamrin utarbetat ett utkast till lagbestämmelser,
vilket utkast såsom bilaga fogats till utlåtandet.

Vidkommande kostnaderna för ströängsförvärven anser styrelsen, att dessa
beräknats för lågt såväl vad anginge odlingsarbetet som gödselmedlen. Som dessutom
enligt styrelsens förslag tillkomme utgifter för vägar, har styrelsen ansett sig
böra beräkna kostnaderna för inlösen av alla ströängar i Dorotea och Sorsele avvittringslag
till i runt tal 150,000 kronor. Om styrelsens förslag antoges, skulle utgifterna
på grund av de jämkningar, som torde ske, kunna uppskattas till 125,000
kronor. För Vilhelmina och Tärna ansloges motsvarande kostnader till 150,000
kronor. Till de nu angivna summorna komme emellertid inlösen av en del hemmansdelar
och eventuellt andra ägor, och kunde utgifterna härför i runt tal beräknas
till 50,000 kronor.

Från lantmäteristyrelsens beslut rörande utlåtandet var byråchefen Eriksson
skiljaktig samt gjorde bland annat gällande, att frågan om skyldighet för hemmansägare
och åbor att avstå sina ströängar ej ägde något egentligt samband med avvittringarna
och fördenskull ej borde med dem sammankopplas utan lösas genom
särskild lagstiftning.

1)7

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Domänstyrelsen erinrar i sitt den 2!) februari IDIG dagtecknade utlåtande till en
början, att vid de avvittringar, som tidigare ägt rum i Norrland, de enskilda mången
gång bekommit avsevärt större skogsområden än som rätteligen bort tillkomma dem.
Kronan både därigenom tillskyndats en direkt förlust, enär kronan tillagda parker
och områden i samma grad förminskats. Den från det allmännas .synpunkt måhända
största olägenheten av det sätt, på vilket förut verkställda avvittringar i lappmarken
handlagts, ansåge styrelsen emellertid ligga däri, att hemman och nybyggen i stor
utsträckning fått behålla de å kronans marker belägna ströängarna. Ägoutbyten
med kronan för dessa ängars ersättande med för hemmanen mera lämpligt belägna
marker hade knappast ägt rum i samband med avvittring oaktat bestämmelserna i
sådant hänseende i avvittringsstadgan. Härtill torde i sin mån hava medverkat, att
kronan i regel icke innehaft vederlagsmark.

Att de å kronoparkerna belägna ströängarna i stor omfattning bibehållits i
enskildas ägo måste i flera avseenden, säger styrelsen, hava utgjort ett avsevärt
hinder för utvecklingen i lappmarken. Kolonisationen å kronans marker hade härigenom
förhindrats. Ett intensivare skogsbruk genom försumpade markers å kronoparkerna
torrläggning omöjliggjordes ofta helt och hållet, på grund av att ströängarnas
innehavare motsatte sig avloppsdikens framdragande över deras ägor. Ströängarna
utgjorde dessutom mångenstädes hinder för lapparna vid deras renskötsel, varjämte
de slutligen utgjorde en väsentligt bidragande orsak till att jordbruket i lappmarken
i allmänhet fortfarande stode på en jämförelsevis låg ståndpunkt. Ändring i jordbruksdriften
i övre Norrland därhän, att man mera allmänt frånginge brukandet av
de dyrbärgade och oftast svagt givande utängarna och i stället ägnade sig åt uppodlande
av odlingsbara myrmarker närmare hemmen, skulle helt visst betyda ett
mycket stort framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till befolkningens
ökade välstånd. Riksdagen hade väl anvisat medel för inlösen av ströängar och
underhandlingar hade jämväl inletts med enskilda rörande avstående av deras ängar
till kronan, men dessa underhandlingar hade i regeln strandat därpå, att innehavarna
fordrat alltför oskäliga lösesummor. Vid nu pågående avvittring hade givetvis särskild
uppmärksamhet bort ägnas åt att de olägenheter, som under föregående avvittringar
uppkommit genom ströängars bibehållande å kronoparkerna, så vitt möjligt
undvikits.

Beträffande anmärkningarna, att hemman och nybyggen till förfång för
kronan tilldelats större områden duglig skogsmark än vederbort, uttalar domänstyrelsen,
att det torde kunna anses, att i dessa avseenden kronan åtminstone till
någon del blivit lidande. Vid värdesättande härav syntes dock böra beaktas det
från allmän synpunkt mindre tilltalande däri, att ett strängt fasthållande av avvittringsförfattningarnas
föreskrifter kunde i dessa delar av landet medföra, att den
förefintliga svårigheten för befolkningen att draga sig fram under något så när drägliga
förhållanden komme att bliva än mera betydande än för närvarande, och hänvisade
styrelsen härutinnan till att hemman om 1/64 mantal skulle i husbehovsskog
icke få större område duglig skogsmark än 12.5 hektar, om det vore beläget ovan
odlingsgränsen och nedom samma gräns 8.6 hektar med en beräknad årlig avkastning
av respektive 6.2 5 kubikmeter och 4.3 kubikmeter virke. Denna virkesmängd vore
otillräcklig för hemmanens husbehov. Hemman och nybyggen syntes emellertid hava
bekommit större eller mindre områden, som, ehuru angivna såsom impediment, torde
i mer eller mindre grad vara beväxta med mindre skog huvudsakligast av björk.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 13

Domilnstyrelsens
utlutande
den
29 februari
1916.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 166.

Dessa områden syntes styrelsen kunna lämna åtminstone någon ytterligare
virkesmängd till bränslebehovets fyllande, och i anledning härav skulle hemmansägare
och åbor, åtminstone beträffande sistnämnda behov, icke komma i avsevärt
sämre ställning än före avvittringen. Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida
nämnda områden hade bort upptagas såsom duglig skogsmark. Avvittringsstadgans
bestämmelser att med impediment skulle förstås bland annat sådan fastmark, varå
duglig skog varken funnes eller kunde växa, ansåge styrelsen böra ses ur den belysning,
att vid tiden för författningens tillkomst med »duglig skog» torde hava avsetts
virke, som vore dugligt ej allenast till bränsle, utan ock till det för hemman eller
nybygge erforderliga byggnadsvirke eller sågtimmer. Denna definition på impediment
hade funnits redan i 1824 års avvittringsstadga för Yästernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Om skogsmark icke kunde frambringa träd, som bildade
bestånd eller som vore användbara till bränsle och byggnadsändamål, eller om
därå icke stode att erhålla återväxt, sedan nuvarande glest stående träd avverkats,
syntes mer än tvivelaktigt, huruvida förenämnda bestämmelser kunnat avse, att även
sådan mark skulle hänföras till duglig skogsmark; och i allt fall torde det vara fullt
förklarligt, att avvittringsförrättarna upptagit sådan mark såsom impediment.

Enligt vad avvittringsstyresmannen upplyst hade skogsmarkens avkastningsförmåga
beräknats till 0.5 kubikmeter för år och hektar produktiv skogsmark.
Domänstyrelsen vore av den mening, att denna avkastningsförmåga, åtminstone vad
anginge Sorsele avvittringslag, icke kunde anses såsom låg. Man hade i dess ställe
anledning antaga, att ifråga om nämnda avvittringslag en uthållig avkastning av
berörda storlek ej kunde erhållas. Synnerligast torde sådan avkastning icke kunna
emotses å område, som avsatts såsom husbehovsskog. Då ingående undersökning
rörande nu ifrågavarande fjällskogars avkastningsförmåga icke vore gjord samt då
dessutom icke funnes möjlighet att utav handlingarna vinna klarhet om, i vilken
utsträckning sämre marker upptagits såsom produktiv skogsmark, kunde emellertid
något bestämt uttalande i detta avseende ej göras.

I samband härmed erinrar styrelsen, att det kunde inträffa, att hemmans och
nybyggens områden fått sådant läge, att 2 § i lagen om skyddsskogar den 24 juli
1903 kunde komma till tillämpning. I vilken omfattning detta kunde vara fallet
vore icke för styrelsen känt, men styrelsen toge dock för givet, att i vissa fall särskilda
föreskrifter i fråga om den befintliga skogens nyttjande även för husbehovsändamål
måste meddelas. Avkastningen från dessa, hemman eller nybyggen tilllagda,
husbehovsskogar bleve i sådana fall ytterligare begränsad.

Med vad styrelsen sålunda anfört i fråga om marks hänförande till duglig
skogsmark eller till impediment, ville styrelsen icke hava sagt, att det icke funnes
grundad anledning antaga, att mark, som jämlikt gällande föreskrifter hade bort räknas
såsom duglig skogsmark, likväl i viss omfattning betecknats såsom och hänförts
till impediment. A andra sidan torde det likväl kunna förmodas, att ägofigurer,
som betecknats såsom duglig skogsmark, emellanåt innebölle större del impediment -mark än som motsvarades av det givetvis efter subjektiv uppfattning gjorda avdraget
för ej särskilt inmätta impediment. Med hänsyn till ifrågavarande markers belägenhet,
ringa kvantitativa avkastningsförmåga samt avkastningens mindrevärdiga kvalité
syntes det dock vara uppenbart, att det reella värdet av den mark, kronan eventuellt
komme att förlora genom fastställande av avvittringsförslagen i förefintligt skick, icke
kunde vara av nämnvärd betydelse.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 160.

Under angivna förhållanden och enär, även om det föreslagna husbehovsanslaget
i skog utmätts på ett något frikostigare sätt än med strängt fasthållande
av gällande föreskrifter varit förenligt, avverkning till avsalu icke torde kunna äga rum
i någon avsevärd omfattning från husbehovsskogarna och sålunda farhåga för sådan
skogsspekulation, som varit rådande i lörr avvittrade delar av lappmarken, torde
vara utesluten, anser styrelsen för sin del de anmärkta förhållandena rörande skogens
fördelning mellan kronan och de enskilda icke böra utgöra hinder för ett fastställande
av de föreliggande avvittringsförslagen. Den vinst i ökad mark, som kronan
eventuellt skulle kunna tillföras genom dels en förnyad undersökning för konstaterande
av att felaktigheter i berörda delar verkligen blivit begångna, dels, om så
vore fallet, avvittringsförslagens omarbetande, torde nämligen helt visst icke kunna
i ens nämnvärd grad motsvara de därmed förenade kostnader, varförutom genom
ett på sådant sätt åstadkommet uppskov med avvittringens slutförande såväl kronan
som befolkningen skulle vållas mycket betydande olägenheter.

Från det allmännas synpunkt måste givetvis olägenheten av, att utängarna å
kronans marker bibehållits i enskildas besittning, tillmätas större betydelse än här
förut behandlade fråga rörande skogsanslaget, ehuru nämnda olägenhet såväl från
skogsskötselns synpunkt som ock ur kolonisationsliänseende likväl i nu ifrågavarande
trakter icke vore av sådan dominerande betydelse som inom lappmarkens andra,
redan avvittrade delar. Ett allmänt överförande i statens hand av dessa ängar torde
beträffande nu ifrågavarande trakter vara av huvudsaklig betydelse med hänsyn till,
att därigenom undanröjdes ett här och var befintligt hinder för renskötseln i orten.
Domänstyrelsen hölle emellertid före, att genom ett förkastande av nu föreliggande
avvittringsförslag i Dorotea och Sorsele och ärendenas återförvisande till förnyad
handläggning för beaktande av avvittringsförfattningens bestämmelser rörande ägoutbyte
mellan kronan och enskilda i avsikt att befria kronans marker från spridda
ströängar icke i större utsträckning skulle kunna vinnas det mål man asyftat.
Även med strängt iakttagande av författningarnas föreskrifter om grunderna för sådant
ägoutbyte torde nämligen ägoutbyten icke kunna komma till stånd i sådan
omfattning, att icke ett stort antal ströängar ändock komme att behållas under
hemman eller nybyggen, enär kronan icke torde hava att tillgå lämpligt belägen
odlad eller till odling tjänlig mark i närmelsevis tillräcklig mängd.

Då det ur alla synpunkter syntes vara önskvärt, att utan uppskov med avvittringens
i nu ifrågavarande avvittringslag fastställande kronan bereddes tillfälle
att på skäliga villkor komma i besittning av de utängar, vilka från allmän
synpunkt lämpligen borde bibehållas i kronans hand, ansåge styrelsen det vara välbetänkt,
att i särskild författning föreskreves skyldighet för hemmansägare och åbor
att, i den mån genom särskild tilläggsavvittring bestämdes, till kronan mot ersättning
avstå de utanför hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde befintliga ströängar,
som jämlikt allmänna avvittringen tillsvidare behållits under hemmanet eller
nybygget. Förslaget rörande det sätt, å vilket ersättning för mistade ängar skulle
utgå till innehavarna, eller att ersättningen skulle utgå i mån som odling ägde rum
å i förhållande till bostaden lämpligt belägen mark, ansåge domänstyrelsen ock tilltalande,
då nämligen därigenom torde kunna förväntas avsevärd utveckling av jordbruket
uti ifrågavarande trakter.

Styrelsen, som anser sig i huvudsak kunna biträda det av kanslisekreteraren
Berglöf utarbetade förslaget till bestämmelser angående tilläggsavvittring, framställer

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

emellertid däremot några erinringar. Att döma av den förberedande utredningen
måste den odlingsbara mark, som skulle behöva odlas för att i avkastning motsvara
de avträdda slåtterängarna, dels förläggas på ett avstånd från bostaden av intill
5 kilometer, dels beträffande ett flertal hemman komma att utgöras av ett stort
antal små mossar och myrar, ofta med en areal av allenast 0.3 o å 0.2 o hektar,
spridda runt om å hemmansområdet och utan sammanhang med varandra, dels ock
komma att bestå av områden, vilkas uppodling skulle draga en oskäligt hög kostnad.

Det vore av vikt, att de odlade markerna bleve förlagda så nära hemmet
som möjligt, samt på så få skilda platser, som omständigheterna kunde tillåta.
Domänstyrelsen kände sig ej heller övertygad om, att det ur ekonomisk synpunkt
kunde vara välbetänkt att i nu ifrågavarande trakter utgiva kostnader med belopp
upp till 1,000 kronor och eventuellt mera för odling av en hektar mark. Styrelsen
ansåge, att maximum för odlingskostnad borde sättas avsevärt lägre än nyssnämnt
belopp. Domänstyrelsen kunde icke finna det vara erforderligt, att inom nu ifrågavarande
trakter alla utom de egentliga ägoområdena belägna ströängarna bleve inlösta.
Styrelsen vore av den uppfattningen, att till inlösen borde ifrågakomma dels
sådana utängar, som ansåges vara till verkligt hinder för renskötseln, dels i allmänhet
alla sådana såväl slåttermyra!- som röjningsmarker, som vore belägna å till kronoparker
avsatta områden inom den egentliga barrskogsregionen, dels ock i allmänhet
alla övriga slåttermyrar, varemot växtkraftiga röjningsmarker omkring bäckar och
vattendrag ävensom sådana smärre sjöar, som efter urtappning vore lämpliga till gräsväxt,
i allmänhet icke borde bliva föremål för inlösen, så framt de icke utgjorde
verkligt hinder för renskötseln eller vore belägna på nyssnämnda kronomarksområden
eller prövades böra behållas i kronans ägo med hänsyn till flottningsintresset eller
framtida tillvaratagandet av vattentillgången för anordnande av kraftverk. Med
denna begränsning i omfattningen av de utängar, som skulle bliva föremål för inlösen,
torde, ansåge styrelsen, i huvudsak kunna förebyggas olägenheterna av, att
vederlagsmark för odling förlädes alltför långt från bostäderna och till ett flertal små
myrar eller att härför tillgrepes myrar, vilkas odling kunde antagas medföra oskäliga
kostnader eller över huvud taget icke vore värda därå nedlagda kostnader. Det
skulle ock härigenom antagligen kunna i allmänhet undvikas, att hemmansägare eller
åbor komme att tilldelas odlingsskiften in på grannarnas egentliga ägoområden, vilket
föreslagna förfarande syntes vara mindre tilltalande och särskilt med hänsyn till
den framtida utvecklingen borde komma till användning allenast i sällsynta undantagsfall.

Med hänsyn till nu ifrågavarande förrättningars betydelse såväl för det allmänna
som ock för befolkningen syntes den i 5 § omnämnda avvittringsnämnden
böra utgöras av såväl en lantmätare och en i jordbruk kunnig person som ock av
godemäu, varjämte ävenledes kronoombud borde vara närvarande. Sådan sammansättning
av nämnden syntes vara nödvändig särskilt med hänsyn till den av styrelsen
ifrågasatta prövning rörande vilka utängar, som skulle inlösas.

Stadgandet i 25 § att till utstakning av område, som enligt laga kraft ägande
utslag angående tilläggsavvittring blivit utsett att odlas och vore beläget å mark, som
enligt allmänna avvittringen utgjort kronomark, skulle kallas jämväl jägmästaren i
reviret, syntes styrelsen böra utgå eller inskränkas. Dylik förrättning, vilken blott
avsåge att på marken uppgå de å karta fastställda gränserna, syntes nämligen icke i
regel påkalla jägmästarens närvaro.

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Domänstyrelsen ifrågasätter slutligen, huruvida icke de grunder, som inneliölles
i blivande beslut rörande tilläggsavvittring i nu ifrågavarande avvittringslag,
lämpligen borde efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall fa vinna
tillämpning även vid avvittringar, som, avseende Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker, framdeles kunde ifrågakomma till fastställelse, och således icke allenast
beträffande pågående avvittriug i Dorotea och Sorsele avvittringslag.

Från domänstyrelsens utlåtande var byråchefen Th. Örtenblad skiljaktig. Han
ansåg, att rättelse av vid avvittringen begångna fel kunde vinnas i större utsträckning
än som nu ifrågasatts, samt föreslog i sådant hänseende — under uttalande av
den mening, att då husbehovsvirket till största delen avsåge bränsle, såsom duglig
skogsmark borde anses sådan, som normalt kunde alstra bränsle, även om den därjämte
ej kunde frambringa timmerträd — att undersökning skulle ske till utrönande
av, dels huruvida och i vilken utsträckning duglig skogsmark tillagts hemmanen och
nybyggena utöver det maximum, som bort tillkomma dem, dels ock huruvida hemman
eller nybygge erhållit någon del av de fjällskogar, som kunde hänföras under 2 §
skyddsskogslagen. Vad hemmanen och nybyggena lör mycket tilldelats skulle användas
till utbyte av fjällskog av berörda slag ävensom enligt därom utfärdade bestämmelser
till utbyte mot ströängar. De ängar, som ej på sådant sätt kunde förvärvas,
skulle inlösas enligt föreliggande förslag om tilläggsavvittring, dock att kronan
endast skulle gälda halva odlingskostnaden och i varje fall högst 500 kronor för hektai
odlad mark.

Lantbruksstyrelsen, som från sin behandling av ärendet uteslutit den del därav,
som avsåge sättet för själva avvittringens utförande, har enligt uttalande i utlåtande den
8 mars 1916 för sin del ansett lämpligt, att de vid den föreslagna tilläggsavvittringen
ifrågakomna ströängar avträddes till kronan samt att vederbörande nybyggare,
som å dessa för närvarande hade höfångst, tilldelades ersättning i form av gottgörelse
för odling av mark i närheten av deras inägor. Visserligen kunde kostnaden för
sagda odling i vissa fall anses hög i förhållande till det ekonomiska värde, som pa
detta sätt vunnes, men med hänsyn till de sociala och folkpolitiska fördelar, som
därigenom skulle ernås, ansåge styrelsen de kostnader, som för ändamålets vinnande
komme att erfordras, ej böra i avseende å deras berättigande bedömas uteslutande
ur rent ekonomisk synpunkt, helst deras slutsumma icke i någon händelse kunde
anses för landet i sin helhet på något sätt betungande.

I sin utredning hade kanslisekreterar Berglöf antytt, att fall torde förekomma,
då på grund av dyrbara avloppsdiken eller andra särskilda förhållanden utgifterna
även för myrodling bleve avsevärda. Detta föranledde styrelsen antaga, att a\ -loppsdiken kunde förekomma, som bleve både till utsträckning och storlek avsevärda,
och att sådana utloppsdiken kunde få den omfattning, att do bleve till nytta även
för annan mark än den dikningen egentligen avsåge, vare sig denna mark tillhörde
hemmansägaren eller nybyggaren eller hans granne. Enligt gällande lag om dikning
och annan avledning av vatten vore med vissa angivna inskränkningar en var, som
för sin jord av ett dike hade nytta, skyldig att i mån därav taga del i dikningen.
Det syntes därför bliva en följd, att under nu nämnda förutsättning hemmansägarens
eller nybyggarens kostnad för sådant dike ej borde beräknas till större belopp än
motsvarande hans andel i samma dike och detta endast för den mark, som enligt

Lantbruksstyrelsens

utlåtande
den 8 mars
1916.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tilläggsavvittringsbestämmelserna skulle odlas. I beskrivningen huru dikningskostnaderna
beräknats både dessa upptagits efter vissa angivna pris för varje kubikmeter.
Denna beräkningsmetod ansåge styrelsen ej enbart vara tillfyllest, därest
dikningskostnaderna skulle fördelas även på annan mark, än som till följd av tillläggsavvittringar
måste avdikas. Detta hade betydelse ej allenast beträffande dikets
första upptagande utan även vidkommande dikets framtida underhåll. Uppstode
vidare tvist mellan delägarna angående sådant dike, måste sådan syn företagas, som
i 27 § lag om dikning m. rn. omförmäles. Denna syn kunde sedermera föranleda
rättegång och ytterligare utredning. I den mån hemmansägaren eller nybyggaren
bleve tvungen att påkalla här omförmälda åtgärder för rätt till avdikning av den
jord, som han genom tilläggsawittringen skulle avdika, syntes kronan böra bekosta
alla med sådan syn förenade skäliga kostnader, som skulle utgå för förberörda
honom tillhörande ägoområden. Lantbruksstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, huruvida
icke bestämmelser i nu anfört avseende borde lämnas i samband med övriga
föreskrifter angående tilläggsawittringen.

Angående själva dikningskostnaderna, sådana de blivit beskrivna och beräknade
i den berättelse, som avgivits av den utav doktor Haglund ledda kommissionen,
ansåge sig styrelsen böra framhålla, att arbetspriserna ej borde tilltagas alltför snävt.
Med hänsyn härtill och i betraktande av att den på sista tiden inträffade stegringen
i dagsverksprisen torde kunna anses föranleda ett jämväl för framtiden i någon mån
höjt dagsverkspris utöver de förr brukliga syntes priset på ett normalt mansdagsverke
för ifrågavarande dikning böra beräknas till minst 4 kronor 50 öre. För att ernå
denna inkomst av dikningsarbeten av förevarande art syntes åtminstone några av de
av kommissionen beräknade dikningskostnaderna böra något ökas, särskilt där blandade
jordslag förekomme. Vanligt vore, att vid överslagsberäkningar av ifrågavarande
art en viss riskprocent för oförutsedda fall tillädes förslagets slutsumma. En sådan
riskprocent syntes skälig att även här tillägga, och hölle styrelsen före, att i förevarande
fall 20 procents tillägg å den beräknade dikningskostnaden borde såsom
medeltal för tillägget vara lämpligt.

Till grund för beräkningen av utbytet mellan å ena sidan utängsmark och å
andra sidan till uppodling avsedd mark Vid respektive hemman eller nybygge hade i
förslaget till tilläggsavvittring av praktiska skäl lagts en beräknad årlig skörd å den
uppodlade marken av 1,700 kilogram per hektar. I betraktande av det växlande
odlingsvärde, som även här ifrågavarande jordar säkerligen besutte, ansåge styrelsen
det kunna sättas ifråga, huruvida det ej vore lämpligare att vid avvittringen de till
utbyte mot ströängarna avsedda odlingsmarkerna graderades och denna gradering
lades till grund för utbytet. Endast på sådant sätt torde i möjligaste mån rättvisans
krav kunna tillgodoses. Vidare funnes anledning framhålla, att förslagets
generella bestämmelse, att å utäng skördat hö skulle anses skäligen ersatt med fyra
femtedelar av samma kvantitet, skördat å på föreslaget sätt odlad jord invid vederbörande
hemman eller nybygge, knappast kunde tillräckligen grundas på den föreliggande
utredningen, liksom av denna ej heller syntes framgå, huruvida vid bestämmandet
av denna norm tillräcklig hänsyn tagits till, att de med skördandet och
hemforslandet av höet på odlad mark förenade kostnaderna högst väsentligt understege
motsvarande kostnader för utängshöet.

I förslaget framhölles såsom skäligt, att staten bekostade ej endast odling
utan även en viss gödsling av den mark, som skulle ersätta utäng. Lantbrukssty -

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

relsen, som fann detta förslag välbetänkt, ville emellertid framhålla önskvärdheten
av införandet av en föreskrift därom, att mängd och sammansättning av denna
gödsling bestämdes av avvittringsnämndeu.

Förslaget inneliölle i 16 § bestämmelse därom, att utängarna först sedan tio
år förflutit, efter det utslag, som’ inneliölle fastställande av odlingsplan för fastighet,
vunnit laga kraft, skulle avträdas till staten. Då det odlingsarbete, varom det här
vore fråga, flerstädes torde vara av jämförelsevis ringa omfattning, syntes denna
bestämmelse utan men kunna ändras, så att nämnda ängar skulle till kronan avträdas
två år efter det de sista två femtedelarna av odlingskostnaden utbetalats,
dock senast tio år efter det här ovan omförmält utslag vunnit laga kraft.

I 5 § av förslaget stadgades, att avvittringsnämnd skulle bestå av en lantmätare
samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning.

Då det torde kunna sättas i fråga, huruvida icke fördelen av den besparing, som
otvivelaktigt ernåddes genom att begränsa nämnden till två personer, motvägdes
av de svårigheter, som i vissa fall ej kunde undvikas, om nämnden skulle bestå
av endast två ledamöter, ansåge styrelsen antalet ledamöter lämpligen böra ökas
till tre. Vidare syntes bestämmelsen, att en ledamot skulle vara jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning, böra ändras därhän, att motsvarande
ledamot skulle vara en i jordbruk kunnig person med kännedom om. förhållandena
å orten.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i länet har i utlåtande den 15 februari 1916 Kungl. Maj:ts
anfört, att Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit mycket av vad som i form av mera befallningsallmänt
hållna uttalanden åberopats i de olika undersökningskommissionernas rapporter j^deesd"n
i många avseende bekräfta den uppfattning, varåt Kungl. Maj:ts befallningshavande 15 februari
redan tidigare givit uttryck. Kungl. Maj:ts befallningshavande, som emellertid ej 191G.
kunde ingå i prövning och bedömande av de i rapporterna förekommande detaljuppgifter,
hade icke funnit anledning framställa några erinringar mot den förebragta
utredningen.

Med avseende å lantmäteristyrelsens i yttrande den 18 maj 1915 över kammar -advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914 framställda erinran angående
styrelsens och Kungl. Maj:ts befallningshavandes ställning med hänsyn till ledningen
av avvittringsarbetet framhölles, att Kungl. Maj:ts befallningshavande velat lämna
styresmannen allt det stöd, som han kunde behöva, men att någon begäran i sådant
hänseende aldrig framställts av styresmannen, varjämte de tillfällen, som från Kungl.

Maj:ts befallningshavandes sida bjudits styresmannen att erhålla råd i det förberedande
arbetet, av styresmannen lämnats obeaktade.

I likhet med kanslisekreteraren Berglöf fann Kungl. Maj:ts befallningshavande,
av vad i ärendet förekommit samt lantmäteristyrelsen och avvittringsstyresmannen
medgivit, det vara konstaterat, att en del felaktigheter begåtts vid uppgörandet av
nu föreliggande båda avvittringsförslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade särskilt, att genom den påvisade
bristen i kontroll av insyningshandlingarna i hemmans och nybyggens ägovälde inräknats
ängar, som aldrig upplåtits från kronans sida, att skogsanslaget satts nära
maximum, att såsom impediment understundom inräknats duglig skogsmark samt
att i avvittringsstadgan medgivet avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt
utgjordes av duglig mark, använts till reglering vid utjämnande av de oregelbunden -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter, som uppstode till följd av skogsmarkens bättre eller sämre beskaffenhet.
Slutligen hade påvisats underlåtenheten att anordna författningsenliga ägoutbyten för
att åt kronan återförvärva ströängar, för vilka vederlag funnes.

Nu berörda felaktigheter syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande i och
för sig vara av beskaffenhet, att de därmed behäftade förslagen av sådan anledning
icke borde fastställas; och skulle vid deras prövning enbart komma till beaktande
de grunder, som överensstämde med författningarnas föreskrifter, torde, enligt Kungl.
Maj:ts befallningshavandes förmenande, en återförvisning av ärendet icke gärna
kunna undvikas.

Emellertid ansåge Kungl. Maj:ts befallningshavande sådana särskilda omständigheter
kunna i detta fall åberopas, att kronans på gällande avvittringsbestämmelser
grundade rättigheter borde, till den del så erfordrades, kunna eftergivas till förmån
för lapparna och den bofasta befolkningen i de avlägsna och karga trakter, varom
nu vore fråga, så att avvittringen finge fullbordas på de grunder, förslagen inneburs
med visst förbehåll, ägnat att i olika hänseenden tillgodose samtliga parters intressen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade om sitt yttrande den 29 april 1915 över
advokatfiskalsämbetets ovanberörda memorial, vari Kungl. Maj:ts befallningshavande
ifrågasatte, huruvida icke under viss förutsättning statsmakterna borde vidtaga
åtgärder, som möjliggjorde avvittringsförslagens godkännande utan hinder av,
att hemman och nybyggen syntes hava blivit, utöver vad författningarnas bestämmelser
föranledde, i förslagen gynnade vid skogsanslagens bestämmande och genom
tilldelande av områden, som betecknats såsom impediment men rätteligen vore att
anse såsom duglig mark. Den ståndpunkt Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda
intagit, ansåge sig Kungl. Maj:ts befallningshavande sakna anledning att frånträda.

Vad som enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande främst talade
för fastställande av de föreliggande avvittringsförslagen vore den av avvittringen
direkt berörda befolkningens ställning, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrade,
att avvittringen — visserligen med inberäkning av åtskilliga års uppehåll — fortgått
i Sorsele socken i tjugotvå år och i Dorotea socken i nära femton år. Befolkningen
både under hela tiden för avvittringsarbetets bedrivande med otålighet väntat och
längtat, att avvittringen skulle fullbordas. Den hade tryckts av den osäkerhet i
avseende på äganderättsförhållandena, som rådde så länge avvittringen påginge, varav
många föranletts att bedriva sitt jordbruk lamt och intresselöst. Befolkningens ekonomiska
förhållanden vore även till följd härav i regel bekymmersamma. Härom
vittnade ock de mänga framställningar, som från befolkningen särskilt inom Sorsele
avvittringslag inkommit till Kungl. Maj:ts befallningshavande med begäran om åtgärders
vidtagande för avvittringens snara fullbordande.

Kung]. Maj:ts befallningshavande erinrade om, att en väsentligare omläggning
av avvittringen kunde komma att medföra återgång av åbodelningarna, varjämte det
torde vara tvivelaktigt, huruvida under förändrade förhållanden nya dylika delningar
i samma utsträckning som förut kunde bringas till stånd. Vidare och då skogsmarkens
fördelning måste anses vara den mest ingripande och betydelsefulla av de
åtgärder, som med avvittringen åsyftades, ifrågasattes, om ej för kolonisationens
befrämjande i omförmälda fjällbygder det ur alla synpunkter vore lämpligare att
tillgodose den i allmänhet fattiga befolkningen i dessa karga trakter med det frikostiga
stöd, som i form av husbehovs- och allmänningsskog enligt avvittringsförslagen
tillämnats densamma, än att i syfte att åt kronan tillvinna någon del av den skogs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 10.r>

mark, som nu avsetts för hemmansägare och nybyggare, igångsätta långvariga nya
avvittringsförrättningar, som beräknats kosta hundratusentals kronor och sålunda med
all sannolikhet i betydlig mån torde överstiga värdet av den skogsmark, som kronan
genom strängt fasthållande av gällande bestämmelser skulle kunna åt sig bevara.
Härtill komme, att den sedan länge aktuella frågan om ordnandet av nomadlapparnas
renskötsel på ett rationellt sätt väsentligt sammanhängde med avvittringens slutförande.

Kungl. Maj:ts befallningshavandc hade funnit de anmärkta felaktigheterna,
ehuru i och för sig betänkliga, i allt fall icke kunna för det allmänna anses vara av
den ekonomiska betydelse, att hinder av sådan anledning syntes böra föreligga för
statsmakterna att för sin del godkänna, vad i anmärkta hänseenden avvittringsförslagen
innefattade. Under sådan förutsättning och därest vid den prövning av
berörda förslag, som författningsenligt tillkomme Kungl. Maj:ts befallningshavande,
icke andra än här omförmälda felaktigheter skulle befinnas vidlåda samma förslag,
skulle följaktligen förslagen kunna i sitt nuvarande skick godkännas.

Beträffande förslaget till tilläggsavvittring anför Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att det allt oftare påvisats önskvärdheten av, att befolkningen måtte mera
allmänt övergiva det hittills förekommande synnerligen oekonomiska bruket av ströängarna
och i stället företaga odling i närheten av gårdarna å därför lämplig mark.
Detta skulle innebära ett betydande framsteg i befolkningens levnadsvillkor. För
lapparna skulle de bofastas frånträdande av ströängarna medföra stora fördelar, då
beträffande flertalet ströängar uti ifrågavarande trakter de bofastas utnyttjande av
desamma vore till stort förfång för renskötseln. Och från statens sida skulle ströängarnas
återgång till kronan bland annat innebära den fördelen, att de i förslaget
avsedda kostnaderna för odlingsarbeten skulle understiga de belopp, vartill en expropriationsvis
bestämd ersättning för de för renskötseln hinderliga ströängarna torde
beräknas kunna uppgå.

Visserligen ägde den reglering av ströängar, som i Berglöfs framställning
ifrågasattes, icke omedelbart och ovillkorligt samband med prövningen av nu föreliggande
avvittringsförslag. Men den borde nödvändigtvis anslutas till den pågående
avvittringen och utgjorde givetvis en komplettering av densamma. Och å andra sidan
kunde den tilläggsavvittring, som för ändamålet föresloges, icke igångsättas, förrän
laga kraftvunnet utslag rörande den allmänna avvittringen förelåge. Ju förr sådant
funnes, desto snarare förefunnes möjlighet för ströängarnas indragning till kronan
och i sammanhang därmed beredande av de därav följande stora fördelarna såväl
för den bofasta befolkningen som för nomadlapparna ur jordbrukets och renskötselns
synpunkt.

Då en lösning av den viktiga ströängsfrågan icke lämpligen torde kunna ske
annorledes än genom den ifrågasatta tilläggsavvittringen, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke heller något att erinra mot anordnandet av en sådan förrättning
eller att i utslag om allmän avvittring angående de trakter, varom nu vore fråga,
infördes förbehåll om skyldighet för vederbörande hemmansägare och nybyggare att
till kronan avstå viss mark.

Det uppgjorda förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring hade ej
givit anledning till någon annan anmärkning från Kungl. Maj:ts befallningshavandes
sida, än att Kungl. Maj:ts befallningshavande angående 7 § tredje stycket ifrågasatte,
att, för undvikande av missuppfattning, däri förekommande orden »mera lättodlad
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

mark» måtte utbytas mot något annat uttryck, som tydligare angåve, att med åberopade
orden avsåges jord, som kunde odlas för ringare kostnad.

Beträffande beräkningen av de kostnader, som skulle uppstå vid genomförandet
av en tilläggsavvittring enligt ovanberörda kungörelse, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
intet annat att erinra, än att utgifterna för transport av gödningsämnen
syntes alltför lågt tilltagna. I stället för i sådant avseende beräknade 2 kronor per
lass och mil hölle Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att med hänsyn till de
höga arbetspriser, som rått sedan flera år tillbaka och fortfarande rådde inom Västerbottens
län, berörda kostnad ej skäligen kunde beräknas till lägre belopp än 3 å 4
kronor per lass och mil.

Slutligen framhölle Kungl. Maj:ts befallningshavande, att Berglöfs framställning
avsåge endast avvittringen i Dorotea och Sorsele socknar. Emellertid hade förslag
numera avgivits jämväl beträffande Vilhelmina och Stensele — Tärna avvittringslag.
Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasatte, huruvida icke, därest vid förslagens
granskning skulle befinnas, att där tillämpats enahanda synpunkter från avvittringsstyresmannens
sida som i Dorotea och Sorsele, det vore lämpligt, att bestämmelser
redan funnes utfärdade, enligt vilka tilläggsavvittring skulle kunna företagas jämväl
inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag, samt om icke riksdagens godkännande
jämväl borde utsträckas att avse förslagen angående Vilhelmina och
Stensele—Tärna avvittringslag, därest andra eller större felaktigheter i sistnämnda
förslag icke förekomme.

Advokatfiskalsämbetets
yttrande
den 4 mars
1916.

Advokatfiskalsämbetet erinrar i yttrande den 4 mars 1916 till en början, att
genom särskilda nådiga brev den 8 maj 1914 och den 21 januari 1916 vederbörande
advokatfiskal bemyndigats att även med avseende å Vilhelmina och Stensele—Tärna
avvittringslag verkställa sådan granskning av handlingar och kartor till de numera
till Kungl. Maj:ts befallningshavande avlämnade förslagen till a v vittring, som förut
av honom utförts rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag. Beträffande de föreliggande
avvittringsförslagen och avvittringens utförande i allmänhet enligt gällande
bestämmelser har advokatfiskalsämbetet framhållit bland annat, att 1867 års odlingsgränsförordning
jämte den i anslutning därtill meddelade särskilda lagstiftning för
lapparna innebure, att den bofasta befolkningen i dessa trakter vid sin tillväxt,
i stället för att inom än så trångt utstakade nya gränser kunna söka sig nya mer
närbelägna odlingslägenheter, hänvisades att antingen sammanträngas inom i stort
sett till densamma redan upplåtna områden eller ock söka sig nedanför den s. k.
odlingsgränsen eller annorledes avflytta. Bosättning ovan odlingsgränsen invid s. k.
utängar utom inägorna för dessas uppodling krävde bland annat lämpligt belägen
plats vid ängen till byggnader, och även om utflyttning dit icke hade stått i
strid med nyssnämnda nådiga brev, stode, enligt samma brev, sådan plats ej
till buds.

Advokatfiskalsämbetet framhåller det intima sambandet mellan avvittringen
och renbetesfrågans ordnande och de bestämmelser, som i sådant syfte intagits i
1909 års avvittringsförfattning och lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående
för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen. Såsom anmärkningsvärt
antecknas i detta sammanhang, att nämnda lag kommit till tillämpning blott i
några få fall i Vilhelmina och Tärna. Vidkommande förhållandet mellan nomaderna
och de bofasta upplystes, att de nomadiserande lapparna inom Västerbottens län

107

Knuff. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

numera utgjordes endast av 349 personer, under det att den bofasta befolkningen
ovan odlingsgriinsen därstädes, som vore fördelad ä 928 brukningsdelar, uppginge
till 4,292 personer. Advokatfiskalsämbetet lämnar en översikt för de särskilda avvittringslagen
av brukningsdelarnas fördelning med hänsyn till storleken av de
mantal, vartill desamma uppskattats. Enligt denna översikt hava skattlagts av de
14 brukningsdelarna i Dorotea 4 till ’/81 mantal, 1 till :i/(U mantal, 1 till 4/04 mantal
och de återstående 8 till över r’/,.4 mantal; av de 175 brukningsdelarna i Sorsele 10
till ''/åt mantal, 23 till */«i mantal, 23 till 3/M mantal, 27 till 4/„4 mantal, 23 till
:jM mantal och 69 till över 6/64 mantal; av de 316 brukningsdelarna i Vilhelmina
70 till 1/6i mantal, 67 till 2/M niantal, 47 till 8/64 mantal, 34 till 4/84 mantal och

98 till över 4/64 mantal; av de 156 brukningsdelarna i Stensele 13 till 7<u mantal,

21 till 2/(u mantal, 25 till 3/64 mantal, 39 till 4/64 mantal och 58 till över 4/64 mantal

samt av de 267 brukningsdelarna i Tärna 17 till 1/(;4 mantal, 37 till 2/G4 mantal.

35 till 8/(;i mantal, 31 till 4/,H mantal och 147 till över 4/64 mantal. Av dessa
brukningsdelar vore i Dorotea alla av skatte natur, i Sorsele vore 102 av krono och
73 av skatte natur, i Vilhelmina 50 av krono och 266 av skatte natur, i Stensele
107 av krono och 49 av skatte natur samt i Tärna 213 av krono och 54 av skatte
natur. Advokatfiskalsämbetet uttalar i samband härmed, att de i 1 och 2 §§ av
1909 års avvittringskungörelse meddelade föreskrifter, att särskilt område skulle
under angivna förutsättningar utläggas särskilt för varje brukningsdel, icke torde
kunna anses hava varit avsedda att sätta ur kraft de allt fortfarande gällande allmänna
föreskrifterna angående förutsättningar och villkor för åboskap å kronohemman
i allmänhet.

Advokatfiskalsämbetet hade på begäran fått mottaga uppgift från Kungl.
Maj:ts befallningshavande angående samtliga innehavare av krononybyggen i Sorsele
socken samt deras antagning såsom åbor å hemmanen. I allmänhet rådde överensstämmelse
mellan det på%.v Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade beslut beroende
innehavet och de vid avvittringen upptagna brukningsdelar. Beträffande fyra
hemman upptoge emellertid de vid avvittringen upprättade tilldelningsförslagen brukningsdelar,
rörande vilka inrymning av Kungl. Maj:ts befallningshavande ej blivit
meddelad. För ett av hemmanen uppginge dessa till fem.

Vad angår frågan om tilldelningen av husbehovsskog redogör advokatfiskalsämbetet
för storleken av den areal, som enligt det medgivna anslaget tillkommit de
särskilda brukningsdelarna; och anmärker ämbetet därvid, att husbehovsskiftena, att
döma av tilldelningsförslagen rörande Dorotea och Sorsele avvittringslag, utlagts
med endast obetydliga jämkningar efter skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet.
Beträffande husbehovet av skog för brukningsdelar av “/(;4 mantal och därunder
hade ämbetet inhämtat upplysningar från vederbörande revirförvaltare. Nedanstående
sammanställning upptager medeltalet av den kubikrymd virke för byggnader,
stängsel, redskap och vedbrand, som enligt de för Dorotea, Vilhelmina och Stensele—
Tärna lämnade mera fullständiga uppgifterna ansetts behövlig för de olika brukningsdelarna,
ävensom, efter beräkning av en avkastningsförmåga hos den medelgoda
skogsmarken av 0.5 kubikmeter för hektar, den virkesmängd, som brukningsdelarna
enligt tilldelningsförslagen vid avvittringen skulle erhålla från den såsom
duglig upptagna skogsmarken:

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

x/64 mtl 2/ö4 mtl ®/64 mtl 4/64 mtl 5/e* mtl
kbm. kbm. kbm. kbm. kbm.

Behov ....................................... 24.5 30.4 37.5 42.9 48.3

Tillgång enligt förslagen ........ 6.2 12.5 18.7 25.— 31.2.

Anmärkas borde att rörande virkesåtgången särskilt för 5/gt mantal varierade
de särskilda revirförvaltarnas uppgifter högst betydligt.

Det visade sig alltså, anför advokatliskalsämbetet, att. enligt de föreliggande
avvittringsförslagen brukningsdelar om ®/64 mantal och därunder, utgörande inom
Dorotea och Sorsele avvittringslag sammanlagt 112, ej erhölle husbehovsskog, som
vore tillräcklig för husbehovet. Brukningsdelar, som ägdes av kronan och innehades
av åbo, saknade inom Sorsele tillgång till sådan i 51 fall, av vilka 21 hänförde
sig till brukningsdelar, som vore mindre än 1/16 mantal. Såsom en egendomlighet
hos 1906 och 1909 års författningar angående skogstilldelning vid avvittring
i lappmarkerna syntes alltså kunna antecknas, att man ansett tillgången till delaktighet
i allmänningsskog så viktig, att sådan tillgång ansetts böra beredas utan
avseende därå, om enligt de bestående bosättningsförhållandena i dessa trakter —
rörande vilka man vid då redan utfört, avbrutet avvittringsarbete förvärvat ingående
kännedom — brukningsdelarnas behov av husbehovsskog först tillgodosåges.

Med författningarnas bestämmelser i nu förevarande delar jämför advokat -fiskalsämbetet den rätt till skogsfång, varav enligt §§ 36, 53 och 57 i 1894 års
skogsförordning hemmanen för närvarande vore i åtnjutande; och avsåge denna förmån
uteslutande rätt till utsyning för enstaka lägenhet och by med två grannar
inom ett område runt bolstaden av 530 hektar, för by med tre till och med åtta
grannar inom ett område av 2,289 hektar, för by med nio till och med sexton
grannar 4,069 hektar och för by med flera än sexton grannar 8,820 hektar. Härigenom
bereddes alla brukningsdelar full tillgång till virke oc1!! vedbrand för husbehov.
Jämte avkastningen från husbehovsskogsområdena erhölle visserligen nybygges- och
hemmansåborna andel i skogsallmänning, men inkomsten härav vore avsedd för
annat ändamål, och allmänningen kunde för övrigt vara så belägen, att regelmässigt
avhämtande därifrån av vedbrand, som i dessa trakter vore den i allmänhet större
delen av husbehovet, knappast torde kunna förutsättas. Vad särskilt anginge fall,
där fråga vore om krononybygge, och kronan hade att förse vederbörande åbo med
det husbehovsvirke, som vore förutsättningen för dennes lagenliga skyldighet i avseende
å byggnader å nybygget, kunde härigenom uppstå ett missförhållande, som
bleve alldeles oberoende av det mer eller mindre lämpliga i övrigt för kronan att
vara ägare till fastigheter i dessa Irakter, åbolediga eller icke, som saknade skog
för husbehov.

Vidkommande avvittringsförfattningarnas föreskrift att skogsanslaget skulle
bestämmas med hänsyn även till betets bättre och sämre beskaffenhet framhåller
advokatfiskalsämbetet, att om det verkligen varit avsikten att brukningsdelarnas
skogsområden skulle fylla betesbehovet, det vore tydligt att detta ändamål ofta
icke nåddes.

Advokatfiskalsämbetet övergår därefter till behandling av frågan om de föreliggande
avvittringsförslagen med hänsyn till kronans rätt.

Beträffande först den i advokatfiskalsämbetets framställning den 31 december
1914 berörda frågan, huruvida och i vilken omfattning inom Dorotea och Sorsele

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

avvittringslag ut,ängar och andra lägenheter inifehades med laglig rätt eller icke,
gjordes, såvitt ämbetet kunnat finna av den av kartografen Åberg och notarien
Johnsson avgivna berättelse, uttryckligen skillnad mellan 1) mark (ägofigur), som med
stöd av vid undersökningen tillgängliga handlingar befunnits icke hava blivit vederbörligen
insynad under ett hemman eller nybygge, 2) mark (ägotigur), som enligt
sådana handlingar icke kunnat identifieras såsom vederbörligen insynad, och 3) mark,
beträffande vilken något uttalande icke kunnat göras. En närmare undersökning verkställd
enligt berörda berättelse, jämförd med de såsom bilagor till Berglöfs förslag
fogade, av Haglund uppgjorda sammanfattande beskrivningar, vari angivits öretal
och areal för var och eu av de i nyssnämnda berättelse upptagna ägofigurer, utvisade,
att under den omnämnda kategorien 1) komme 100 ägofigurer och under kategorien
2) 781 ägofigurer. Den förra kategorien representerade ett öretal av 80.7 och
eu areal av 151.8 hektar samt den senare ett öretal av 721.2 och en areal av
1,330.6 hektar.

Beträffande denna kommissions utredning erinrade advokatfiskalsämbetet bland
annat, att det vore att bemärka, att för de fall, där undersökningen kunde anses
hava lett till positivt resultat, den ej lämnade någon som helst upplysning angående
de skäl och omständigheter, varpå vederbörande innehavare kunde anse sitt innehav
till det ifrågavarande området grundat. Om också laga hävd enligt nådiga
förordningen den 22 april 1881 även i fråga om skattejord, varom här vore fråga,
kunde anses utesluten, hette det dock i 1873 års avvittringsstadga § 19, att »är
marken odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig ordning upplåten eller av
ålder lydande, må den ej innehavaren frånhändas utan emot vederlag av annan
mark, som» etc. Jämväl med en än så formellt sträng tolkning av berörda uttryck,
kunde dock ej bortses från detsamma.

Med en uppskattning av ovanberörda ägofigurer jämte på dem belöpande
skogsmark efter samma grund, som vunnit tillämpning ifråga om de föreliggande förslagen
till inlösen av mark för lapparnas räkning, eller omkring 130 kronor för öretal,
skulle den omnämnda under kategorien 1) upptagna grupp av dem betinga ett
värde av 11,151 kronor och den såsom kategorien 2) betecknade, om vars återvinning
till kronan på grund av bristande insyning dock endast delvis kunde bliva
fråga, ett värde av 93,763 kronor. Hela arealen utängar upptoge i Dorotea avvittringslag
en areal av 2,282.3 3 hektar med ett öretal av 663 13 och i Sorsele avvittringslag
3,903.17 hektar med ett öretal av 2,834.54 eller tillsammans inom bägge av -vittringslagen 6,185.50 hektar med 3,497.6 7 öretal; och skulle alltså de bägge omförmälda
grupperna representera respektive 7io del och 7n del av hela öretalet utängar
inom avvittringslagen.

I betraktande av vad i Berglöfs förslag anförts om den hårdhet det ofta
skulle kunna innebära, att befolkningen utan vederlag berövades ifrågavarande
marker, och då helt säkert samma marker, vilka bland delägarnas innehav upptagits
i hävdeförteckningen vid avvittringen, torde i stor utsträckning av vederbörande
innehavas i god tro, ansåge advokatfiskalsämbetet intet vara att erinra emot,
att kronan — i det läge, vari frågan om avvittringen i förevarande socknar för närvarande
befunne sig — utan anlitande, efter återförvisning av avvittringsförslagen i
deras helhet, av den tidsödande rättsprocedur, som omförmäles i avvittringsstadgans
22 §, till innehavarnas förmån avstode från sin tilläventyrs befintliga rätt med avseende
å dessa områden jämte på dem belöpande skogsmark.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

Beträffande frågan om möjligheten för kronan att genom ägoutbyten förvärva
enskilda hemmans ströängar åberopade advokatfiskalsämbetet, att den undersökning,
som verkställts av den utav doktor Haglund ledda kommissionen, utvisade, att förutom
den i hävdeförteckningen upptagna, vederbörande hemman och nybyggen redan
tillhörande »odlingsmark», vilken inom Dorotea socken utgjorde 51.14 har och inom
Sorsele socken 273.9 4 har, hade för utbyte lämplig odlingsbar mark ytterligare påträffats
till en areal av inom Dorotea socken sammanlagt 68.8 2 har och inom Sorsele
socken av sammanlagt 347.5 7 har. Av den sålunda påträffade odlingsbara
marken vore inom Dorotea socken 46.71 har belägna utom hemmanens och nybyggenas
insynade områden, och återstoden, 17.1 o har, utgjordes av insynad mark. Inom
Sorsele socken vore motsvarande siffror respektive 199.5 3 och 148.04 har. För
verkställande av ägoutbyten av den beskaffenhet, som i advokatfiskalsämbetets framställning
åsyftades, skulle alltså, såvitt av den verkställda undersökningen framginge,
endast stå till buds för utängar inom Dorotea socken om en sammanlagd areal av
2.282.3 3 har 46.71 har odlingsbar mark och för utängar inom Sorsele socken med en
sammanlagd areal av 3,903.17 har 199.5 3liarodlingsbar mark. Härvid ville ämbetet emellertid
erinra, att nämnda undersökning haft den begränsning, som angåves i Berglöfs
betänkande, och att det alltså icke finge anses uteslutet, att tillgång på mera veder -lagsmark funnes för kronan.

Advokatfiskalsämbetet erinrar därefter om, att enligt avvittringsstadgan ägoutbyten
skulle verkställas antingen efter måttet av höavkastningen eller ock, där
med hänsyn till markens värde större noggrannhet funnes nödig, efter gradering,
verkställd enligt föreskrifterna i skiftesstadgan. Vidkommande den förra metoden
framhåller ämbetet beträffande den uppskattning av höavkastningen, som skett vid
avvittringsförrättningarna, särskilt skillnaden mellan taxeringen av slåtteräng (utäng)
och odlingsmark. Mot en hektar sådan äng skulle enligt ämbetets beräkning i allmänhet
svara något mindre än en halv hektar odlingsmark. Ju högre man ansåge
sig i det särskilda fallet kunna uppskatta avkastningen av mark av sistnämnda slag,
desto mindre bleve den areal sådan mark, som för ägoutbytet toges i anspråk. För
det riktiga i en dylik åtskillnad vid taxering av slåtteräng och odlingsmark ansåge ämbetet
i sin mån tala den framhållna praktiska svårigheten att med de stora avstånden
från de egentliga inägorna till slåtterängarna genom intensivare odling uppdriva deras
avkastning annat än i sammanhang med utflyttning till dem. Men sådan utflyttning
torde icke få anses tillåten ovan odlingsgränsen och vore i allmänhet icke heller faktiskt
möjlig, utan att bostadsplats upplätes av intill liggande mark. Det måste därför
anses med gällande skattläggningsmetod fullt överensstämmande, att, såsom också
vid de ifrågavarande avvittringsförslagen, såvitt advokatfiskalsämbetet kunnat finna,
iakttagits, slåtterängar (— utängar) ej skattlagts såsom odlingsmark. Vid ägoutbyte
enligt skiftesstadgan åter, därvid »ägorna indelas i sådana grader eller proportioner,
att ett till alla delar riktigt förhållande mellan den bättre och sämre jorden må
uppkomma», vore det det naturliga markvärdet, som komme i betraktande.

Vidkommande odlingsersättningen framhåller advokatfiskalsämbetet den anmärkningsvärda
skillnaden, om ägoutbytet skedde enligt 1873 års avvittringsstadga eller enligt
omförmälda lagen den 5 juni 1909. Tillfölle den odlade jorden kronan, finge enligt
avvittringsstadgan den förre ägaren i stället för tillgodonjutande av odlingsersättning
fortfarande nyttja marken under högst fem år, efter det han tillträtt sin nya ägolott.
Nämnda lag åter stadgade, att ersättning för odling skall utgå i penningar (»av stats -

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

medel»). Man hade alltså vid avvittringen — såvitt advokatfiskalsämbetet kunde Unna
utan giltig grund — att röra sig med tvä olika metoder även för odlingsersättning i sammanhang
med ägoutbyte, varvid kronan vore part, den ena, där utbytet avsåge »tillgodoseende
av nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplats eller flyttningsväg
för renarna» och den andra, där så ej vore fallet, utan där endast vore fråga
om »beredande av ett så lämpligt skifte, belägenheten medgiver».

Med nyssnämnda begränsning av odlingsersättningen vore det redan vid fråga
om ägoutbyte enligt gällande skiftesstadga, där det naturliga markvärdet skulle
komma i betraktande, för ernående av ett av ägoutbytet rättvist resultat av synnerlig
vikt, att den mark, som skulle odlas, ej hade sämre förutsättningar i sådant avseende
än slåtterängeu. För de fall åter, där måttet av höavkastningen enligt skatt -läggningsmetoden utgjorde grunden för ägoutbytet och där det gällde att uppbringa
och upprätthålla odlingsmarken i en hävd, som betingades av dess i jämförelse med
utängen mindre areal, kunde en »odlingsersättning» enligt den i avvittringsstadgan
angivna grund medföra en hårdhet mot den enskilde, som gjorde densamma uppenbart
orättvis — något som endast i ringa mån rubbades av ett tilläventyrs föreliggande
medgivande att under ytterligare en femårsperiod få njuta utängens avkastning.

Den under föregående års sommar undersökta odlingsbara marken utom hemman
och nybyggen redan tillhörande områden, nämligen 46.7 1 hektar inom Dorotea
och 199.5 3 hektar inom Sorsele socken, representerade endast i Dorotea 2 % och i
Sorsele 5 % av hela arealen ströängar inom vardera socknen, d. v. s. möjliggjorde
återförvärvande av ängar för kronan i jämförelsevis begränsad omfattning. Denna
möjlighet ökades i samma mån som ägoutbyte skedde efter måttet av höavkastningen
och därvid den odlingsmark, som avsåges att gå i utbyte mot slåtteräng,
kunde beräknas giva allt högre avkastning. Skedde därvid tillika bytet enligt den
omförmälda lagen om marks avstående för nomadlapparnas behov, och kunde alltså
odlingsersättning utgå enligt anförda bestämmelser i denna lag, kunde under vissa
förutsättningar i fråga om ersättningens beräknande möjligheten för kronan till dylika
ägoutbyten även materiellt sett bliva ganska beaktansvärd.

Vad anginge skogsanslaget till hemman och nybyggen upptar advokatfiskalsämbetet
först den i ämbetets memorial den 30 december 1914 berörda fråga, huru
och på vad sätt författningarnas föreskrifter om urskiljande av impediment från
skogsmark av beskaffenhet att vid skogsanslags bestämmande böra såsom sådan
tagas i beräkning blivit beträffande de nu ifrågavarande avvittringslagen iakttagna.

I protokollet för Dorotea avvittringslag (§ 15) funnes antecknat, att »skogstjänsteman
icke varit satt i tillfälle» att närvara vid den ägobesiktning, vid vilken
enligt gällande avvittringsstadga skulle tillses, att »under impediment ej inbegripes
duglig mark, som kan komma i fråga att användas till skogsanslag åt hemmanen
och nybyggen». Endast »vissa» såsom impediment uppförda skogstrakter hade
senare blivit föremål för besiktning i skogstjänstemans närvaro och på hans yrkande
omförda till »duglig skog». Beträffande Sorsele kunde av protokollet icke inhämtas,
huruvida skogstjänsteman medverkat vid ägobesiktningen. Såvitt advokatfiskalsämbetet
kunnat inhämta, torde emellertid så icke heller där hava varit fallet.

För att bilda sig ett omdöme i ifrågavarande ämne hade advokatfiskalsämbetet,
vad Dorotea och Sorsele avvittringslag anginge, ur de föreliggande tilldelningsförslagen
samt förslagen rörande avsättande av mark för allmänning, sammanställt alla
de ägofigurer, vilka upptagits såsom impediment med anteckningsåsom »Skogsmark,

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

oduglig», »Skogsmark, björk och gran, oduglig», »Skogsmark, stenbunden, björk,
något tall, oduglig», »Skogsmark, björk, oduglig» o. s. v. med uttryckligt angivande,
att marken vore skogbevuxen. Beträffande Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag
hade ämbetet från avvittringsstyresmannen fått mottaga motsvarande uppgifter.
I sammanhang härmed hade ämbetet tillika ansett sig böra söka utreda, i
vilken omfattning sådana avdrag skett för impediment, varom förmäles i § 16 av
1873 års avvittringsstadga.

För att vinna upplysning angående den gräns mellan »duglig skog» och
impediment, som vid ifrågavarande avvittringar i verkligheten satts, hade ämbetet
hos vederbörande revirförvaltare anhållit om upplysning, huru stor avkastningsförmågan
i allmänhet borde anses vara hos den sämsta skogsmark, vilken ansetts böra
såsom skogsmark och ej såsom impediment tilldelas enskilda såsom husbehovsskog
eller ingå i allmänning, samt till vilken omfattning, uttryckt i areal, kunde på grund
av de angående skogsmarken verkställda undersökningarna tillnärmelsevis antagas,
att områden, vilka vid avvittringen upptagits såsom impediment och såsom sådana
tilldelats enskilda eller folie inom allmännings område, innehölle skogsmark med i
medeltal mellan 0.2 och 0.3 samt 0.3 och 0.4 kubikmeters avkastning per hektar
och år. Till svar hade beträffande Dorotea avvittringslag meddelats, att mark, som
hänförts till produktiv skogsmark, beräknades avkasta minst 0.3 kubikmeter per år
och hektar, samt att det torde kunna antagas, att all skogsmark med lägre avkastningsförmåga
blivit hänförd till impediment. Beträffande Vilhelmina avvittringslag
hade meddelats, att avkastningen hade beräknats böra uppgå till minst 0.3 kubikmeter
per hektar och år, för att skogsmark skulle kunna som produktiv skogsmark
upptagas, samt att endast en obetydlig del av den som impediment upptagna
marken hade ansetts giva en avkastning av 0.2 kubikmeter per år och har men
kunde ej någon arealsiffra uppgivas. Rörande Stensele och Tärna hade med
vissa reservationer uppgivits, att motsvarande siffror i allmänhet taget utgjorde omkring
0.2 och 0.2 3 kubikmeter. I fråga om Tärna — där noggrannare undersökningar
angående skogsmarken verkställts än för övrigt — hade dock tillika meddelats,
att omkring 3,450 hektar med mellan 0.2 och 0.3 samt omkring 1,100 hektar
med mellan 0.3 och 0.4 kubikmeters avkastning obehörigen räknats såsom impediment.
Vad Sorsele avvittringslag anginge, hade ämbetet endast erhållit alltför
svävande uppgifter. I detta sammanhang erinrades, att under den förliden sommar
verkställda undersökning av vederbörande kommission iakttagits, hurusom områden
om över 2,500 har i Sorsele och över 400 har i Dorotea upptagits såsom
impediment, ehuru de bort upptagas såsom duglig skogsmark.

Med eftertryckligt framhållande, att vad sålunda kunnat inhämtas i fråga
såväl om arealen »skogs!mpediment» som särskilt om dessas närmare beskaffenhet
givetvis ingalunda kunde läggas till grund för ett tillförlitligt omdöme angående nuvarande
värdet av den skog, vilken, såsom tilldelad enskilda under impedimentsbeteckning,
skulle genom godtagande av de ifrågavarande avvittringsförslagen i deras
föreliggande skick frånhändas kronan, läge det dock i öppen dag, säger advokatfiskalsämbetet,
att därav framginge, att det här till kronans förlust rörde sig om
avsevärda avsteg från gällande författningar. Sammanlagda arealen »skogsimpediment»
inom de nu närmast förevarande avvittringslagen utgjorde inom Dorotea 999
har och inom Sorsele 31,838 har samt inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag
tillhopa 75,609 har. Om den medelgoda skogsmarken i dessa trakter, såsom

Kinif/I. Maj:ts Nåd. Proposition AV W6. H •>

skott vid fråga om förvärv för kronans räkning av den på ströängar, erforderliga
för renskötselns behov, belöpande skogsmarken, asattes ett värde av 28 kronor per
liar, samt med utgångspunkt därifrån värdet å de omförmälda »skogsimpedimenten»
sattes till exempelvis omkring en tredjedel härav eller i runt tal It) kronor per har,
skulle kronans förlust komma att utgöra för Dorotea avvittringslag 9,990 kronor och
för Sorsele avvittringslag 318,380 kronor samt för Vilhelmina och Steusele —Tärna
avvittringslag 756,090 kronor eller tillhopa 1,084,460 kronor.

I dessa summor inginge icke de arealer impediment, för vilka från den
dugliga skogsmarken avdrag förekommit enligt 16 § avvittringsstadgan. I vad mån
sådana avdrag skett i för stor utsträckning, kunde ej angivas. Om man emellertid
beaktade, att, såsom också framginge av för särskilda fall advokatfiskalsämbetet
lämnade uppgifter, ifrågavarande avdrag otvivelaktigt gjorts för stora och, såsom
avvittringsstyresmannen upplyst, även »använts för reglering av skogsmarkens sämre
beskaffenhet», torde detta kunna anses uppväga att i ovan »såsom skogsimpediment»
betecknade områden även måste anses ingå verkliga impediment av det slag,
som omförmäldes såsom sådana i 15 § avvittringsstadgan.

I betraktande av vad advokatfiskalsämbetet ovan anfört om de mindre brukningsdelarnas
bristande tillgodoseende enligt avvittringsförslagen med skogsmark för
husbehov, hade ämbetet sökt utröna, i vad mån »skogsimpediment», som ej inginge
i områden för allmänningar eller samfällda husbehovsskogar, tillagts brukningsdelar
om 5/6, mantal och därunder, och i sådant avseende erfarit, att inom Dorotea en
areal av 90 har och inom Sorsele en areal av omkring 8,968 har belöpte å sådana
brukningsdelar eller respektive 1/10 och omkring V, del av hela arealen dylika impediment
för vartdera avvittringslaget. I vad mån därmed behovet av skog för husbehov,
sådaut det ovan uppgivits, för varje särskild sådan brukningsdel kunde anses
tillgodosett, torde icke kunna tillfredsställande besvaras utan för varje särskilt
fall verkställd undersökning på marken.

Advokatfiskalsämbetet hade vidare med stöd av föreliggande kartor och handlingar
sökt utröna, i vad mån de »skogsimpediment», som tillagts större brukningsdelar
än de nyss nämnda, gränsade intill invidliggande för kronoparker avsatta områden
eller eljest hade sådan belägenhet och omfattning, att de skulle kunna tänkas
böra utan rubbning av avvittringsförslagen i övrigt bibehållas för kronans räkning.
I sådant avseende hade erfarits, att den vida övervägande delen »skogsimpediment»
hade sådan belägenhet inom eller i förhållande till enskildas ägor, att de ej skulle
kunna utan alltför stor eftergift i de krav, som måste ställas på en formenlig skiftesläggning
vid avvittringen, bibehållas såsom kronans. Frånsett det måhända tvivelaktiga
värdet för kronan av att — om sådant ej med nödvändighet betingades av
skogens vård med hänsyn till dess egenskap av skyddsskog — vara ägare till en
del skogsmarker av omförmält slag, skulle väl ett sådant förfaringssätt i förhållande
till övriga fall drabba alltför orättvist för att kunna komma under övervägande.

Enligt 6 § 2 mom. av 1909 års nådiga kungörelse skulle iakttagas, framhåller
ämbetet vidare, att skogsmark, varå 2 § i lagen om skyddsskogar ansåges vara tilllämplig,
i största möjliga utsträckning skulle bibehållas kronan. Någon utredning
om, i vad mån ifrågavarande s. k. skogsimpediment vore av sålunda angiven natur,
förelåge icke.

Advokatfiskalsämbetet erinrar ytterligare om att, såsom ämbetet redan i sin
förutberörda framställning anmärkt, till hemmansdelar inom Sorsele socken utlagts
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 15

114

Kunj!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

25 särskilda skiften, som upptagits såsom impediment, om tillsammans 1,295.3 5 har,
varav större delen utgjordes av »skogsimpediment», att dessutom funnes åtskilliga
skiften utlagda, vilka innefattade såsom duglig mark allenast en eller flera ängar,
men i övrigt utgjordes av »skogsimpediment», och att flera hemmansdelar blivit till -lagda impediment i utkanterna av deras skiften på sådant sätt, att det icke obetingat
Ange anses nödvändigt för beredande av formlig skiftesläggning.

Skogsanslaget för hemman och nybyggen hade ovan odlingsgränsen inom
Dorotea och Sorsele avvittringslag bestämts till 1,600 hektar per mantal, varav
hälften utlagts i husbehovsskog och hälften i allmänning, inom Vilhelmina avvittringslag
till 1,700 hektar per mantal, varav 800 har utlagts i husbehovsskog och
900 bär i allmänning, samt inom Stensele — Tärna avvittringslag, för Stensele 1,200
har och för Tärna 1,400 har per mantal, varav till husbehovsskog utlagts 600 har
inom Stensele och 800 har inom Tärna socken samt till allmänning inom vardera
socknen 600 har. Nedom odlingsgränsen inom avvittringslagen utgjorde motsvarande
siffror för Sorsele 1,200 har, varav 550 utgjorde husbehovsskog, och för Stensele
1,100 har, varav 500 utgjorde husbehovsskog.

Vad auginge de nu närmast ifrågavarande avvittringslagen, nämligen Dorotea
och Sorsele, inneliölle avvittringsprotokollen för det förra avvittringslaget (§ 16) i
berörda avseende endast den anteckning, att »förrättningsmännen på förslag av
skogsstatstjänstemannen funne skäligt föreslå» skogsanslaget provisionellt till det
nyss nämnda. Tillika antecknades, att kronoombudet ansåge respektive 1,400 och
700 hektar per mantal såsom tillräckligt. För Sorsele avvittringslag hade (under $
47) antecknats, att »förrättningsmän och allmänna ombud» efter företagen undersökning
och utredning ansågo skäligt provisionellt göra berörda förslag till skogsanslag.
Protokollet utvisade alltså icke de närmare grunder, efter vilka skogsanslaget
sålunda bestämts, men sedermera hade efter avvittringsförslagens avlämnande
avvittringsstyresmannen, på anmodan att inkomma med redogörelse för det tillvägagångssätt,
som följts vid tillämpningen av bestämmelserna angående skogstilldeluing,
i skrivelse till lantmäteristyrelsen av den 2 maj 1914 lämnat de
upplysningar, som omförmältes i Berglöfs förslag, nämligen, att behovet för
hemman av medelstorlek utgjorde 31 kubikmeter per år. Beträffande skogsmarkens
allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom avvittringslaget hade
avvittringsstyresmannen meddelat, att med biträde av vederbörande skogstjänstemän
utrönts och av distriktets överjägmästare bekräftats, att skogsmarkens avkastningsförmåga
inom vartdera av Dorotea och Sorsele avvittringslag utgjorde 0.5 kubikmeter
per år och hektar produktiv skogsmark samt inom Vilhelmina avvittringslag
och Stensele och Tärna socknar, såvitt nu vore i fråga, respektive 0.3 5, 0.5 och 0.3 5
kubikmeter. I de skrivelser till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län, varmed avvittringsförslagen rörande sist åsyftade båda avvittringslag överlämnats,
hade avvittringsstyresmannen meddelat, att det dåmera utrönts, att den medelgoda
skogsmarkens avkastningsförmåga i sistnämnda tre socknar utgjorde respektive
0.4, 0.53 och 0.45 kubikmeter, dock att, vad sist angivna siffra anginge, densamma
avsåge endast barrskogsregionen; inom björkskogsregionen i Tärna socken hade den
medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga ansetts utgöra endast 0.2 8 kubikmeter.

För vinnande av närmare upplysning i berörda avseende hade advokatfiskalsämbetet
anhållit om upplysningar av vederbörande revirförvaltare i följande avseenden,
nämligen om 1) den medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga inom

115

Kunffl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Kitt.

avvittringslaget, räknat i kubikmeter per hektar, särskilt då skogsbeståndet utgjordes
blott av barrskog, särskilt, då det utgjordes blott av björkskog, och särskilt då det
utgjordes av omkring hälften av vardera slaget, samt 2) avkastningsförmågan hos
den i avvittringslaget ingående medelgoda skogsmarken, vilken vore ämnad att
utgöra husbehovsskog (björkskogen inräknad), räknat i kubikmeter per hektar och år.

Härå hade advokatfiskalsämbetet fått mottaga de svar, som framginge av
följande sammanställningar:

Skogsmarken inom avvittringslagen.

Dorotea Vilhelmina
kbm. kbm.

Då skogsbeståndet utgöres av endast barrträd 0.6 o 0.6 o

Då skogsbeståndet utgöres av endast lövträd

(förekommer utom i Tärna endast sparsamt).. 0.3 5 0.3 5

Biandskogsbestånd med hälften barrskog, hälften

lövskog.................................................................... 0.5 0 0. 5 0

Husbehovsskogen inom avvittringslagen.

• Dorotea Vilhelmina

kbm. kbm.

0.6 0 0.6 0

Steusele kbm.	Tärna kbm.
0.5 3	0.4 5
—	0.2 8
0.5 3	0.3 5
Stensele kbm.	Tärna kbm.
0.53	0.40

Rörande Sorsele hade advokatfiskalsämbetet från såväl vederbörande revirförvaltare
som överjägmästare endast erhållit ofullständiga uppgifter, vilka dock, vad
detta avvittringslag anginge, bekräftade riktigheten av avvittringsstyresmaunens
berörda meddelande, att avkastningsförmågan hos den medelgoda skogsmarken inom
avvittringslaget skulle utgöra omkring 0.5 kubikmeter per år och hektar.

I skrivelse den 10 januari 1916 hade advokatfiskalsämbetet anhållit om
domänstyrelsens yttrande över vad sålunda förekommit; och hade med anledning
härav styrelsen meddelat, att styrelen icke ansåge sig kunna lämna ett bestämt
uttalande rörande den medelgoda skogsmarkens avkastningsförmåga inom skilda
avvittringslag under angivna förutsättningar. Styrelsen framhölle emellertid, att det
icke syntes osannolikt, att vad vederbörande jägmästare uti ifrågavarande avseende
uppgivit beträffande Dorotea och Vilhelmina avvittringslag ungefär överensstämde
med verkliga förhållandet. Detta dock under förutsättning att begreppet skogsmarkens
avkastningsförmåga toges i dess egentliga bemärkelse eller den årliga virkesmängd,
som marken kunde producera, därest den upptoges av de för ståndorten
lämpligaste trädslagen samt att beståndet allt från dess ungdom behandlades på
rationellt sätt. Toges däremot förenämnda begrepp i betydelsen av att vara en
mätare på de inom ifrågavarande orter nu befintliga beståndens å medelgod skogsmark
avkastningsförmåga, syntes det styrelsen, att en beräknad avkastning per år
och hektar av 0.6 kubikmeter utav barrskogsbestånd torde vara väl hög, särskilt
med tanke på att bestånden hittills icke varit och ej heller framdeles torde komma
att i allmänhet bliva föremål för rationell behandling.

Advokatfiskalsämbetet genomgår därefter författningarnas bestämmelser rörande
skogsanslagets storlek samt uttalar, att föreskrifterna i 1909 års kungörelse om att
skogsanslaget skulle inom de gränser, som angivits dels i 18 § av 1873 års avvittringsstadga
och dels i 6 och 10 §§ av sagda kungörelse, bestämmas med hän -

116 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

syn å ena sidan till »den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för helt mantal
inom orten» och å andra sidan till skogsmarkens, i detta begrepps vidaste
mening, allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom avvittringslaget, läte
sig i verkligheten svårligen uppfyllas.

En jämförelse med bestämmelsen om skogsanslagets storlek enligt författningarna
och särskilt det förhållande att det för ifrågavarande avvittringslag utmätta
skogsanslaget hänförde sig till den s. k. dugliga skogsmarken med den snäva begränsning
av detta begrepp, varom ovan talats, torde emellertid, framhåller ämbetet,
ytterligare ådagalägga, att de enskilda enligt de föreliggande avvittringsförslagen tilldelats
mera skog, än som kunde anses medgivet enligt gällande författningar. Detta
bleve uppenbarligen förhållandet redan på den grund, att de erhållit 800 och 1,600
hektar av den begränsade skogsareal av, för Dorotea avvittringslag 5,312 har och
för Sorsele avvittringslag 22,918 har, som kunde anses lämna 0.5 kubikmeter i avkastning
per år och hektar, medan de författningsenligt bort erhålla högst 800 och
1,763 hektar av förutnämnda skogsarealer med tillägg av s. k. »skogsimpediment»
intill respektive 999 och 31,838 hektar, vilka sammanlagda arealer på grund av
sin sämre allmänna medelgoda beskaffenhet lämnade en mindre medelavkastning.

Likasom vidare, på sätt ovan ådagalagts, förfarandet i fråga om urskiljande
av skogsmark från impediment varit bristfälligt, så kunde ej heller den undersökning
och utredning ifråga om skogsmarkens avkastningsförmåga, som författningsenligt
bort hava föregått skogsanslagets bestämmande, så vitt avvittringshandlingarna
utmärkte, vad nu ifrågavarande avvittringslag anginge, anses vara tillfredsställande.

I detta sammanhang ansåge sig advokatfiskalsämbetet böra något beröra ett
av domänstyrelsen i dess underdåniga utlåtande i ärendet gjort uttalande, att det
enligt styrelsens åsikt vore mer än tvivelaktigt, om ej gällande avvittringsstadgas
bestämmelser angående, vad som vore att hänföra till impediment, innebure, att
skogsmark skulle för att ej hänföras till impediment kunna frambringa träd, som
vore användbara ej blott till bränsle utan även till byggnadsändamål. I sitt ovan
omförmälda gemensamt med andra ämbetsverk år 1907 avgivna underdåniga utlåtande
erinrade emellertid domänstyrelsen, att en väsentlig del av skogsmarken i ifrågavarande
trakter vore belägen ovan barrskogsgränsen, och framhöll styrelsen på tal
om skogsmark, som borde hemfalla under lagen om skyddsskogar, särskilt i fråga
om björkskogen, (som ej vore användbar till byggnadsvirke), att inskränkningar i
ägares och åbos rätt till sådan skogsmark kunde ifrågakomma sålunda, att beräkningar
verkställdes angående avverkningsbeloppet, årstiden för avverkningens utförande,
huggningens ordningsföljd m. in., som borde iakttagas för att björkskogens bestånd
skulle vara tryggad. Vidare anmärkte styrelsen, att i Tärna socken och övre delen
av Sorsele socken samt jämväl å andra ställen syntes tilldelning även av skyddsskog,
vara 2 § i berörda lag, i dess dåvarande lydelse, kunde behöva tillämpas, »såvitt
husbehovsskog av lövskog till bränsle och slöjdvirke anginge», ej kunna undvikas.
Och vad anginge den av domänstyrelsen åberopade uppfattningen vid tiden för 1873
års avvittringsstadgas tillkomst föreslog i ett den 28 augusti 1869 avgivet utlåtande
angående förslag till avvittringsstadga för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
dåvarande skogsstyrelsen, att skogsmarken skulle vid skattläggningen uppdelas
i följande tre klasser: »Första klassen: God skogsmark med gran och furutimmer,
skog av frodig växt; andra klassen: försvarligt god mark med samma trädslag av
medelmåttig växt; och tredje klassen: sämre mark med småväxt och gles skog av

117

Kunyl. Majds Nåd. Proposition Nr lott.

förenämnda slag eller i blandning med vide, sälg, asp och björk. > Omedelbart
därefter anförde skogsstyrelsen: »Mulbetet å skogsmarken eller, där det förekommer,
å skoglösa myrar och fjällmark anser styrelsen också böra indelas i tre klasser,
nämligen gott, försvarligt och sämre. De övriga marker, vilka ej kunna hänföras
till någon av de föreslagna klasserna och bestå av helt och hållet ofruktbara mossar,
kärr och myrar samt skoglösa sandhedar och berg, räknas jämte sjöar och vattendrag
till impedimenter, vilka, där de hava eu större ytvidd, vid de ekonomiska mätningarna
uppmätas och kartläggas.» Med skogsstyrelsens sålunda avgivna förslag överensstämde,
såvitt advokatfiskalsämbetet kunde finna, på det närmaste den bestämning
av begreppet impediment, som gåves i 15 § av 1873 års avvittringsstadga.

Lämpligheten av detta stadgande — om hänförande av knappast skogbevuxen
betesmark till skogsmark — torde, förmenar ämbetet, med allt skäl kunna ifrågasättas.
Då emellertid, såsom ovan visats, vedbrandsbehovet för brukningsdelar,
varom här vore fråga, utgjorde den största delen av behovet av skog i dessa trakter,
och då vidare björkskogen i detta avseende ställde sig förmånligare än annan skog,
syntes, även i trakter, där barrskog funnes att tillgå, anledning icke föreligga, att
vid husbehovets bestämmande bortse från marker med lövskogsbestånd. En annan
sak syntes vara, att det kunde anses .synnerligen önskvärt, att de särskilda brukningsdelarna
därutöver även bereddes tillgång till skogsmark med byggnadsvirke i
den för brukningsdelen nödiga omfattning.

Enligt de föreliggande förslagen hade, anför advokatfiskalsämbetet vidare, för
kronans räkning avsatts dels inom Dorotea avvittringslag befintlig del av Saxåns och
Korpåns till Ångerman älvens vattensystem hörande vattendrag, dels de inom Sorsele
avvittringslag varande delar av Vindelälvens med Tjulåns och Juktåns vattendrag
— dock att befolkningen bibehölles vid den rätt till fiske, som den före avvittringen
åtnjutit. De större sjöarna vore nämligen här merendels förbundna med
varandra eller med annat vatten genom långsträckta mindre sjöar, som ofta läge
på ett lägre plan än den ovanför liggande större sjön, varför det med hänsyn till
framtida vattenregleringar i dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större
strömfall » icke kunde anses finnas, vattnet med tillhörande grund förbehölles kronan.

Då det icke utan ingående undersökningar kunde för närvarande tillnärmelsevis
angivas, huru framtida regleringar härstädes borde utföras, hade icke avsatts
vare sig utmål för eventuellt även vid sistberörda delar av dessa vatten erforderliga
regleringsdammar eller andra områden närmast ovanför vattenlinjen, vilka kunde
komma att genom blivande reglering sättas under vatten. Erfarenheten av hittills
i omförmälda avseende jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande under 1915 års sommar
inom vissa delar av Arjeplogs och Jokkmokks socknar av Norrbottens län
verkställda undersökningar hade givit vid handen, att för regleringar av så stora
vattensystem, varom här vore fråga, understundom kunde komma att påkallas en
höjning av nuvarande vattenståndet av flera meter, något som skulle kunna taga
byarnas hela inägoområden i anspråk och alltså, där fråga vore om mark för annat
än dammfästen, i sådana fall föranleda anordningar, alltför vittutseende för att nu
komma i betraktande. Den största och ur regleringssyDpunkt viktigaste av de inom
Dorotea och Sorsele avvittringslag belägna hithörande sjöar, nämligen Stor-Vindeln,
sträckte sig i allt fall nedom avvittringsgränsen.

Vad anginge det av Berglöf framlagda förslaget till förvärv av ströängar
för kronans räkning anför advokatfiskalsämbetet bland annat: då med ett förut

118

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

beräknat värde av ströängarna — frånräkna! å dem belöpande skog — av (JO kronor
per öretal, kostnaden för statsverket för förvärv genom köp av samtliga dessa
ängar för Dorotea och Sorsele avvittringslag skulle belöpa sig till 209,100 kronor,
syntes alltså ur kostnadssynpunkt förslaget, även med eventuellt erforderlig höjning
av den beräknade kostnadssumman för odling, ställa sig fördelaktigt för kronan.
Förslaget innefattade vidare en ur det allmännas synpunkt viktig garanti för att
de medel, som av kronan för ifrågavarande ändamål utgåves, bleve använda i ett
statsnyttigt syfte.

En koncentration i den riktningen förslaget åsyftade av det till följd av utängssystemet
i dessa trakter vitt spridda ägoinnehavet måste även anses såväl ur
kronans som den enskildes synpunkt synnerligen behövlig, likasom den även stode i
full överensstämmelse med avvittringens ändamål.

I detta hänseende ginge emellertid förslaget vida längre än som hittills tillämnats
eller satts i fråga. Om man betänkte, i vilken grad enligt förslaget dels
odlingsmark inom områden, som tillhörde eller vid avvittringen skulle tilldelas enskilda,
— d. v. s. mark. som skulle tjäna den framtida utvecklingen — nu i ett
slag toges i anspråk endast för att ersätta utängar, dels ock därjämte de enskilda
frånhändes sådana ängar, vilka enligt förslaget ansåges vara med hänsyn till sin
beskaffenhet — om ej till sin belägenhet i förhållande till nuvarande innehavares
egentliga inägor — väl odlingsbara, kunde man fråga sig, huruvida en så långt
driven inskränkning av de enskildas innehav i dessa trakter kunde anses motiverad
eller fullt lämplig. Av den omständigheten, att sålunda kronan bleve ägare till
avsevärda odlingsbara marker utanför enskildes ägor eller inom allmänning, behövde
dock å andra sidan icke följa, att, sedan så stora delar av dessa hittills såsom
»helt och hållet otjänliga för kultur» ansedda trakter numera kunde hava befunnits,
väl odlade och försedda med konstgödsel, innebära betydande utvecklingsmöjligheter
för orten och befolkningen, desamma icke också skulle för sådant ändamål komma
till användning, i den mån det ansåges förenligt med andra lika viktiga statsintressen.
Frågan i vad mån de marker, som nu genom avvittringeu skulle av kronan
förvärvas, skulle efter densamma återgå till enskilda och om planen för en sådan
återgång, för bleve enligt förslaget öppen.

Då förslaget avsåge, att kronan, på sätt nu vore i fråga, skulle förvärva
äganderätten icke blott till slåtterängar inom kronoparker och andra för kronan avsatta
områden, utan även inom blivande allmänningar och samfälda husbehovsskogar,
framhåller ämbetet, att därmed icke undanröjdes den olägenhet, som den
därmed fortfarande bestående ägoblandningen kunde innebära, och som bland annat
ur skogsvårdssynpunkt ofta överklagats. Att dessa ängar nu frånhändes de enskilda
hemmansdelar, som de för närvarande tillhörde, och förvärvades av kronan,
erbjöde dock en utväg att reglera dessa förhållanden, samt att, i den mån det befunnes
kunna ske utan hänsyn till andra intressen, under lämpliga villkor upplåta
dessa ängar till de enskilda, vilka ägde del i den kringliggande marken.

Hade man emellertid hittills enligt avvittringsförfattningarna fäst en viss vikt
vid, att, om ock hemmans- eller nybyggesdelen ej vad inägorna anginge genom
avvittringen utökades och nya trakter ej heller upplätes för odling, odlad mark
(jämför 1749 års lappmarksreglemente punkt 7) dock i allmänhet ej finge innehavaren
frånhändas annat än mot vederlag av annan mark, som vore odlad eller
till odling tjänlig, och alltså fastigheten även för framtiden bibehölles vid sin

Kanyl. Majds Nåd. Proposition Nr ltili. 11!)

hittills varande avkastningsförmåga, förelåge i fråga om dessa, trots allt ganska
karga trakter, åtminstone från den enskildes synpunkt ett särskilt intresse, att så
fortfarande skedde. 1 betraktande härav kunde det vara eu viss fara att bygga
övergången till det förändrade brukningssystem, förslaget förutsatte, i så hög grad,
som enligt detsamma skedde, på gödningsämnen, för vilkas tillgång, om de över
huvud stode att erhålla till dessa trakter, erfordrades kontanta medel, åtminstone
om man toge i betraktande, att, om ej bättre arbetstillfällen bereddes befolkningen
här, en ej obetydlig del av densamma kunde förväntas förbliva fattig och skuldsatt.
Hittills hade denna befolkning mestadels med egna armar brutit sin bygd samt
odlat och bärgat sina ängar långt borta från bostaden. Enligt förslaget skulle
visserligen frigöras en väsentlig del av den arbetskraft, som med nuvarande system
för utängsbruket i dessa trakter tagits i anspråk, men ensamt därmed vore ej sagt,
att möjligheten till sådant förvärv ökades, som förutsattes för de kontanta utlägg,
varom här vore fråga. A andra sidan funnes ju möjlighet för statsmakterna att
genom lämpliga och väl avvägda åtgärder för framtiden understödja den enskilda
arbets villigheten och företagsamheten här. Vad nu anförts kunde i sin mån komma
i betraktande även med hänsyn till tredje mans särskilda intresse.

Beträffande den närmare innebörden i övrigt av ifrågavarande förslag ställde
det sig i viss mån olika, om man utginge från förhållandena före eller efter sedan
det beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelats och vunnit laga lyaft,
varigenom den allmänna avvittringen skulle med det tillämnade förbehållet fastställas.
Efter sedan så skett, och då de enskilda i allmänhet tillagts de ägor utöver
sitt redan nuvarande innehav, tilldelningsförslagen upptoge, hade förslaget i
stort karaktären av ett kronans tvångsförvärv av de utom nämnda ägor liggande
slåtterängar mot den kontanta valuta, odlingsersättningen skulle utgöra. Undantag
härifrån kunde man säga förelåge endast i de jämförelsevis få fall, där såsom
odlingsområden skulle avsättas mark, som även efter den allmänna avvittringen
skulle bibehållas kronan. Såge man åter mera på förhållandena, sådana de gestaltade
sig, innan laga kraftvunnet beslut förelåge, som nyss nämnts, inträdde en viss
olikhet, allt eftersom den ifrågavarande odlingen skulle företagas å de enskildes
redan insynade områden, eller å dem, som då ännu tillhörde kronan. Medan den,
som redan inom sitt insynade område ägde och kanske redan i hävdeförteckningen
vid avvittringen påförts odlingsbar mark, som vore tillräcklig för att utgöra sådant
odlingsområde, som i förslaget åsyftades och vilken måhända med hänsyn till sitt
odlingsvärde taxerats eller gått i försäljning, ej erhölle annan valuta för utängar än
kostnaden för uppodlande av denna mark, erhölle den, som hittills saknat odlingsmark,
dels ny sådan till den myckenhet, som efter den antagna grunden svarade
mot honom tillhöriga utängar, dels ock därjämte för uppodlande av den erhållna
odlingsmarken kontanta medel enligt samma grund som den förre. Den sålunda
förefintliga olikheten i de olika fallen bleve mer framträdande, om man toge i betraktande,
att redan enligt hittills gällande grunder för erhållande av odlingsunderstöd
av statsmedel möjlighet till erhållande av dylikt stode öppen för den, som för
odling ville använda sin mark, i den mån den därför vore lämplig. Det kunde
ifrågasättas, om ej för undanröjande av de mindre lämpliga konsekvenser, som förslaget
i nu berörda del kunde anses innebära, sådan ändring borde ske i förslaget,
att ströängar ej skulle behöva avstås mot vederlag av bekostande av odling å redan
insynat område — åtminstone om detta i hävdeförteckningen upptagits såsom

120

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 16<>.

odlingsmark — med mindre annan lämplig odlingsmark ej funnes att tillgå och i
varje fall endast efter vederbörande ägares och innehavares samtycke. Därest sådant
samtycke lämnades av åbo å krononybygge och eventuellt av vederbörande
myndighet å ägarens, kronans vägnar, torde den odlingsskyldighet, som i förslaget
åsyftades, kunna få tillgodoräknas för fullgörande av odlingsskyldighet såsom åbo.

Såvitt framginge av förslaget till kungörelse angående tilläggsavvittring,
skulle vid den tillämnade avvittringsnämndens sammanträden kronoombud ej vara
tillstädes vid dessa förrättningar. Då det enligt förslaget endast jämförelsevis .sällan
torde komma att inträffa, att mark, som folie utom de genom den allmänna avvittringen
enskilda tilldelade områden, komme att beröras av efteravvittringen, kunde
det synas tveksamt, huruvida nyttan av att kronoombud övervore nämnda förrättningar
kunde anses motsvara den kostnad för statsverket, som därav uppkomme.
Det kunde dock ifrågasättas, huruvida ej hänsyn till det intresse, kronan kunde
hava såsom ägare av krononybyggen, påkallade att, såvitt dem anginge, den kronobetjänt
vore tillstädes, som i allmänhet hade att å dem företaga laga besiktningar.
Huru därmed än kunde komma att ordnas, syntes i allt fall tillfälle böra beredas
för kronans vederbörande tjänsteman att emot Kungl. Maj:ts befallningshavandes
slutliga utslag angående tilläggsavvittring fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Så som
23 § i det föreliggande förslaget till kungörelse blivit avfattad, syntes kronans rätt
i detta avseende icke vara lämpligen tillgodosedd. Aven ur den enskildes synpunkt
torde det vara lämpligt, att en anordning åvägabringades, varigenom utslag, som
nyss nämnts, kunde vinna laga kraft jämväl mot kronan.

Advokatfiskalsämbetet anför slutligen: Enligt 1873 års avvittringsstadga an komme

det på advokatfiskalsämbetet att för bevakande av Kungl, Maj:ts och kronans
rätt i fall av befogenhet hos Kungl. Maj:t fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts
befallningshavandes utslag i avvittringsärenden. Av vad advokatfiskalsämbetet ovan
anfört samt av den granskning i övrigt ämbetet med stöd av det föreliggande
materialet verkställt av de beträffande Dorotea och Sorsele avvittringslag föreliggande
avvittringsförlag, funne ämbetet otvetydigt framgå, att, för den händelse
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle få att upptaga sagda förslag till prövning
med stöd ensamt av nu gällande författningar samt förslagen mot förmodan bleve
av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att
emot sådant beslut fullfölja talan.

Det ovan anförda ådagalade emellertid även efter ämbetets uppfattning, att
gällande författningar angående avvittringens utförande såväl vad inägor som skogsmark
beträffade ej fyllde de anspråk, som man med hänsyn till ändamålet med avvittringen
i dessa trakter måste uppställa.

Att ånyo helt uppriva en avvittring, som fortgått i årtionden, och till vars
slutliga genomförande befolkningen knöte livliga och berättigade förhoppningar, måste
givetvis från statsmakternas sida möta betänkligheter, vilka vore desto större, som
det här principiellt rörde sig om fyra avvittringslag eller praktiskt taget hela trakten
ovan odlingsgränsen i Västerbottens län och alltså nya arbeten på nya
omfattande avvittringsåtgärder bleve både tidsödande och kostsamma.

Det nu föreliggande förslaget till effektivt odlingsunderstöd i samband med
markutbyten mellan kronan och enskilda i syfte av en såväl från statens som den
enskildes synpunkt nödig och nyttig koncentration av inägoinnehavet funne ämbetet
synnerligen beaktansvärt och principiellt sett värt att läggas till grund för de

121

Kungl. Mnj-.ts Nåd. Proposition Nr 106.

vidare åtgärder, som i samband med avvittringens slutförande borde komma i betraktande.
...... .

Vad skogsmarken anginge skulle väl, om, efter återförvisning helt eller delvis
av de föreliggande förslagen, eu ny av vittring skulle övergå densamma, icke
blott så mycket skogsmark, som svarade emot de »skogsimpediment», vilka enligt
förslagen tilldelats brukningsdelarna eller de större bland dem, kunna bibehållas
kronan samt även för övrigt kronans rätt bättre tillgodoses, utan även nya föreskrifter
kunna meddelas, varigenom en annan tilläventyrs riktigare befunnen fördelning
av skogsmarken komnie till stånd de enskilda emellan; och uttalar ämbetet,
under framhållande av åtskilliga synpunkter i sistberörda hänseende, att ett närmare
övervägande vore erforderligt av dessa och andra omständigheter, som ämbetet för
närvarande icke kunde överblicka, men som borde komma i betraktande, då det
gällde att slutligen taga ställning till den föreliggande frågan. På ett sådant övervägande,
därvid även andra synpunkter torde komma i betraktande än som ämbetet
närmast''både att företräda, ansåge ämbetet frågans slutliga avgörande böra bero.

Det av kammarkollegiet i ärendet avgivna utlåtandet, vilket är
dagtecknat den 27 mars 1916, är, med uteslutande av inledningen, av
följande lydelse:

»Eu förutsättning för ett fullt säkert bedömande, huruvida föreliggande avvittringsförslag
böra från kronans sida godkännas eller icke, torde vara, att avvittringsstadgans
föreskrifter i fråga om den formella handläggningen av det förberedande
avvittringsarbetet icke blivit på avgörande punkter eftersatta. Då vedei -börande förrättningsmän — i motsats till vad förhållandet är vid laga skifte^
sakna självständig beslutanderätt, avse nämligen ifrågavarande formella föreskrifter,
bland annat, att möjliggöra kontroll icke blott för Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande
utan även för vederbörande sakägare, Eders Kungl. Maj:t och kronan däri
inbegripen, över förrättningsmännens arbete. Härvid syftar kollegium i främsta
rummet på avvittringsstadgans föreskrifter om ägobeskrivningens upprättande, den
därefter följande ägobesiktningen samt i samband därmed hävdeförteckningens upprättande
och föredragning inför delägare, kronoombud och godemäu. Ifrågavarande
föreskrifter återfinnas i §§ 15, 16 och 17 av nämnda stadga, och får kollegium i
korthet erinra om deras innehåll. \ederbörande lantmätare skall i sammanhang
med avmätningen upprätta en ägobeskrivning, som visar ägornas nummer å kartan,
ägoslag och areal; börande särskilt upptagas, vad som är att hänföra till impediment
enligt närmare angiven grund, med iakttagande likväl, att smärre impediment å
skogsmarken få utelämnas. Den lantmätare, som därefter utses att upprätta förslag
till skattläggning och områdestilldelning, skall med biträde av godemän verkställa
ägobesiktning och därvid uppskatta inägorna efter deras avkastning enligt skattläggningsmetoden
ävensom tillse, att under impediment ej inbegripes duglig mark,
som kan komma i fråga att användas till skogsanslag, så ock pröva anmärkningar,
som kunna av delägare göras därom, att oduglig mark blivit upptagen såsom duglig.
I sammanhang härmed är det medgivet, att lantmätaren med godemännen få bestämma
visst avdrag för de smärre impediment, vilka enligt det föregående få utelämnas,
dock högst till en fjärdedel av den ägofigur, varå sådant avdrag förekomBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 16

Kammar,
kollegiets utlåtande
den
27 mars 1916.

122

lvm tgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

mer. Deu lantmätare, som förrättar ägobesiktningen, skall upprätta en handling
innefattande hävdeförteckning och taxeringslängd. I denna handling skall upptagas
icke allenast, vilka ägor varje delägare innehar och för inägorna deras naturliga beskaffenhet
och vid uppskattning beräknade avkastning, utan även av skogsmarken
de ägostycken, i avseende ä vilka lantmätaren med godemännen antingen funnit
ändring höra ske, i vad ägobeskfivningen innehåller angående urskiljande av impediment
från duglig mark, eller ock ansett avdrag böra äga rum för sådana impediment,
som ej utmärkas å kartan och i beskrivningen särskilt upptagas. Hävdeförteckningen
skall uppläsas för delägare och därå tagas deras erkännande, att uppteckningen
av innehavet är x-iktig.

Av det föregående framgår, att ägobesiktningen avser dels att vara — förutom
en skattläggningsförrättning — eu revision av vad ägobeskrivningen innehåller
i fråga om urskiljandet av impediment från duglig mark, dels att bereda delägare
och kronoombud tillfälle att mot beskrivningen framställa anmärkningar efter befogenhet.
Detta måste emellertid förutsätta, att ägobeskrivningen är en definitivt
avslutad handling, när ägobesiktningen företages. Hävdeförteckniugen är däremot
den handling, som skall innefatta resultatet av vad vid ägobesiktningen förekommit.

Av advokatfiskalsämbetets underdåniga memorial den 31 december 1914 inhämtas,
att någon laglig hävdeförteckning för Sorsele avvittringslag icke föreligger.
Det har i nämnda memorial påvisats och har icke heller kunnat av vederbörande
bestridas, att ifrågavarande handling, i det skick den nu föreligger, icke blivit underskriven
av eller föredragen inför vederbörande delägare och allmänna ombud, samt
att de underskrifter, varmed handlingen nu är försedd, måste hänföra sig till en
annan eller andra hävdeförteckningar i original. Avvittringsstyresmannens uppgift,
att den med avvittringsförslaget ingivna, år 1911 upprättade hävdeförteckningen utgjorde
en från den ursprungligen upprättade hävdeförteckningen av år 1899 tagen
kopia, samt att sistnämnda hävdeförteckning ännu funnes kvar, är oriktig. Av 1899
års hävdeförteckning återstår endast ett icke sammanhängande fragment, och i den
nu företedda hävdeförteckningen ingår med största sannolikhet en mängd blad från
den förstnämnda, förutom de blad med namnunderskrifter, som använts för att åt
1911 års hävdeförteckning giva sken av äkthet. Kollegium kan i olikhet med
kanslisekreteraren Berglöf icke tillmäta någon avgörande betydelse åt det intyg
rörande förteckningens överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända
innehav, som avgivits av de vid handlingens upprättande tjänstgörande lantmätare.
Det torde vara tillräckligt erinra därom, att vad som förefallit i fråga om
den för Sorsele avvittringslag företedda hävdeförteckningen, är av beskaffenhet, att
ett intyg av dem, som antingen stå i beroende av den eller dem, som därför bära
ansvar eller själva däri hava större eller mindre del, icke lärer förtjäna vitsord.
Med den uppfattning lantmäteristyrelsen sökt göra gällande i sina i förevarande
ärende avgivna yttranden, nämligen att kronoombudets underskrift av hävdeförteckningen
skulle för kronan utgöra ett bindande godkännande rörande delägares därstädes
angivna innehav av insynade ägor, har kollegium svårt att inse, hur styrelsen
kunnat förena den mening, att advokatfiskalsämbetets anmärkningar beträlfande Sorsele
hävdeförteckning skulle sakna betydelse. Kollegium skulle för sin del funnit
mera i sin ordning, om styrelsen, i anledning av vad som i nu ifrågavarande hänseende
förekommit beträffande Sorsele hävdeförteckning, mot vederbörande vidtagit
åtgärder.

128

Kung!■ Maj.ls Nåd. Proposition Nr 1GG.

Rörande ägobeskrivningarna linner man av lantmäteristyrelsens i ärendet avgivna
utlåtande, att avvittringsstyresmannen lämnat följande upplysningar beträffande
deras uppställning och upprättande. I samband med ägomätningen både, enligt
avvittringsstyresmannen, upprättats ägobeskrivning, däri samtliga inägor jämte
•skogsmark och impediment, avmätta i skalan 1:4000, införts i särskilda kolumner,
in en utägor, avmätta i skalan 1:20000, visserligen beskrivits såsom av olika naturlig
beskaffenhet men utan angivande av vad som vore att hänföra till duglig eller
oduglig skogsmark utförts i en summakolumn. Denna ägobeskrivning hade huvudsakligen
varit använd vid sedermera företagen taxering och skogsbesiktning, och
hade dess ofullständighet härlett sig av att avfattningen av ägor i sistnämnda skala
till största delen verkställts av hantlangare. Först efter ägotaxeringen och skogsbesiktningen,
som helt utförts av lantmätare och gode män, hade fullständig ägobeskrivning
upprättats. Föreskriften om införandet i hävdeförteckningen rörande
anteckning om vid skogsbesiktningen beslutade ändringar beträffande skogsmarkens
duglighet hade till följd därav icke iakttagits och ej heller vid ovan angivna sätt
för verkställande av skogsbesiktningen med fördel kunnat tillämpas, då därav endast
föranletts ett onödigt upprepande av så gott som hela ägobeskrivningen.

Till denna överraskande upplysning från avvittringsstyresmannen bär lantmäteristyrelsen
fogat följande icke mindre egendomliga uttalande, vilket kollegium
tillåter sig återgiva ordagrant. »På grund av dessa upplysningar och då jämlikt
1892 års nådiga brev stadgan om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker den 30 maj 1S73 med däri sedermera gjorda ändringar endast ’i allmänhet''
skulle lända till efterrättelse med iakttagande av i samma nådiga brev
meddelade särskilda föreskrifter med avseende på mätning och kartors upprättande,
samt dessa föreskrifter tillika med dem, som därefter meddelats rörande ägodelning,
påkallat den avvikelse, som i berörda del skett, torde vara tydligt, att vad i denna
del anmärkts (av advokatfiskalsämbetet) icke förtjänar avseende.»

Har lantmäteristyrelsens nu anförda uppfattning av betydelsen av orden »i
allmänhet» i detta sammanhang av nådiga brevet den 18 november 1892 jämväl
delats av vederbörande avvittringslantmätare, väcker det ringa förvåning, att föreliggande
avvittringsförslag endast »i största allmänhet» stå i överensstämmelse med
gällande författningsföreskrifter. Då emellertid sagda tolkning icke lärer delas av
övriga myndigheter, som hava att taga befattning med föreliggande avvittringsfrågor,
anser kollegium det vara överflödigt påvisa orimligheten av styrelsens tolkning av
nämnda uttryck, utan inskränker sig kollegium till att allenast konstatera, att avvittringsstyresmannens
upplysningar angående tillkomsten av föreliggande ägobeskrivningar
giva vid handen, att ägobesiktningarna föregått ägobeskrivningarnas upprättande,
samt att delägare och kronoombud följaktligen icke kunnat vid nämnda
besiktningar framställa anmärkningar i fråga om beskrivningarnas urskiljande av
impediment från duglig mark. Avvittringshandlingarna lämna ingen upplysning,
huruvida till äventyrs delägare och kronoombud satts i tillfälle att i annan ordning
efter jämförelse med marken framställa anmärkningar mot vad ägobeskrivningarna i
denna del utvisa.

Jämväl i åtskilliga andra avseenden saknas tillfredsställande utredning för ett
tillförlitligt bedömande av den föreliggande frågan om godkännande av de föreliggande
avvittringsförslagen.

En förutsättning för avvittring av hemman och lägenheter ovan odlings -

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

gränsen är enligt förberörda nådiga brev den 18 november 1892, att de för dem
vid upplåtelserna meddelade föreskrifter i fråga om jordens hävd med mera blivit
fullgjorda. Nådiga brevet den 13 december 1867 angående bestämmandet av en
provisionel! gräns mellan lappmarkernas kulturland och fjällbygder stadgar, bland
annat, att då nybyggen, som redan finnas anlagda ovanför den s. k. odlingsgränsen,
bliva på grund av åsidosatt byggnads- eller odlingsskyldighet åbolediga, desamma
böra till allmänna kronomarken återläggas. Enligt 4 § av nådiga kungörelsen innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 5 juni 1909 kunna emellertid dylika hemman eller
lägenheter, vara odlings- eller nybyggnadsskyldighet försummats, behandlas såsom
s. k. inhysingslägenheter och förty efter prövning av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
under vissa förutsättningar bibehållas. Det är föreskrivet, att åt inhysingslägenhet,
därest den bibehålies, skall vid avvittringen i mån av tillgång utläggas
särskilt område av såväl inägor som husbehovsskog. I intet fall må område
tilldelas inhysingslägenhet, som innehaves av bolag eller av den som icke är inom
socknen mantalsskriven. Inhysingslägenhet skall icke skattläggas och må icke erhålla
mera husbehovsskog än som tilldelas hemman av motsvarande storlek i samma
trakt, ej heller andel i samfäld husbehovsskog.

Det måste uppenbarligen vara av största vikt att, innan avvittringsutslagen
fastställas, tillförlitlig utredning om krononybyggenas nuvarande hävd och byggnader
föreligger. I ärendets förevarande skick föreligger härom ingen annan utredning
eller upplysning än lantmäteristyrelsens meddelande, att icke mer än hälften
av samtliga 970 brukningsdelar i de fyra avvittringslagen ovan odlingsgränsen i
Västerbottens län vore bebyggda. Skulle det vid en närmare utredning verkligen
framgå, att över halva antalet krononybyggen i förevarande avvittringslag på grund
av försummade odlings- och nybyggnadsskyldigheter vore hemfallna till kronan, är
det tydligt att, även om ifrågavarande nybyggen prövades utan olägenhet kunna
bibehållas såsom inhysingslägenheter, Eders Kungl. Maj:ts och kronans rätt likväl
skulle komma att i betydlig grad åsidosättas genom avvittringsförslagens godkännande,
dels därigenom, att nybyggena obehörigen skulle få betydliga skogsauslag i
allmänningen, dels ock därigenom, att kronan berövas möjlighet att fritt förfoga
över de till desamma hörande utängar.

Såsom ovan anförts ifrågasatte advokatfiskalsämbetet i sitt den 31 december
1914 avgivna underdåniga memorial en utredning, huruvida det vore möjligt att
med lagliga medel åvägabringa en reglering av enskildas innehav av utängar. Det
torde framgå av ämbetets motivering härför, att ämbetet närmast avsåg en utredning,
huruvida och i vilken utsträckning regelrätta ägoutbyten enligt avvittringsstadgan
skulle kunna äga rum. Någon sådan utredning föreligger icke. Kollegium
inser väl, att, särskilt vad Sorsele avvittringslag angår, man med sådana ägoutbyten
icke skulle annat än i jämförelsevis ringa mån kunna slutgiltigt lösa frågan om
ströängarnas avskiljande från respektive fastigheter. Det är dock tydligt, att i den
mån dylika ägoutbyten kunna tänkas vara möjliga, i samma mån skulle den av
kanslisekreteraren Berglöf föreslagna utbytesmetoden icke behöva komma till användning
samt följaktligen statsverket besparas de enligt samma metod beräknade
odlingsbidragen. Särskilt vill kollegium framhålla önskvärdheten av, att en dylik
utredning icke alldeles skjutes åt sidan, därest — såsom förmodligen torde bliva
fallet — Eders Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt enligt den nu ifrågasatta metoden

1U5

Kun tf l. Mdj.ts Nåd. 1‘rojtcntition Nr I (di.

reglera ströängsfrägan jämväl i Vilhelmina och Stensele— Tärna avvittringslag, i
vilka trakter odlingsmöjligheterna och förty utsikterna att kunna genomföra regelrätta
ägoutbyten, enligt vad som allmänt uppgives, äro ojämförligt större.

Det synes kollegium ock varit önskvärt, att, innan föreliggande Iråga företagits
till slutligt avgörande, man haft till sitt förfogande någon utredning lät
vara skematisk — över värdet och omfattningen av den skogsmark, som genom ett
godkännande av avvittringsförslagen skulle avhändas Eders Kungl. Magt och kronan,
utöver vad som lagligen må tillkomma de enskilda delägarna inom avvittringslagen.
För det närvarande föreligger härom knappast någon annan utredning än allmänna
uttalanden därom, att skogsmarken ovan odlingsgränsen skulle för kronan vara mer
eller mindre värdelös. Kollegium anser sig emellertid böra erinra, att tidigare uppgifter
i viss mån stå i strid med denna uppfattning. Sålunda upplystes, när fråga
första gången uppkom att utsträcka avvittringen till trakterna ovan odlingsgränsen
i Västerbottens lappmark och sedan jämväl då, bland annat från lantmäieristyrelsens.
sida, gjorts gällande, att skogen härstädes vore värdelös, från jägmästarna i
dåvarande Norra och Södra Lycksele revir R. von Hedenberg och Oskar Halldin i
skrivelse till domänstyrelsen den 5 augusti 1885, att ovan den provisionellt utstakade
kulturlinjen funnes stora skogsvidder och skogstrakter med icke obetydlig avverkningsbar
skog ganska högt till fjälls inom båda reviren och vida högre än hittills
antagits. Från revirförvaltaren i Åsele revir lämnades i huvudsak samma
upplysning. Skogsinspektören i distriktet Hj. Gralil anförde i skrivelse den 10 juni
samma år: »Stora skogsvidder och skogstrakter med icke obetydlig avverkningsbar
skog finnas här belägen högt till fjälls och vida högre än hittills antagits. Här
råda således helt andra skogsförh ålland en än de lantmäteristyrelsen i sitt underdåniga
utlåtande anfört. Sedan hemman och nybyggen erhållit sina utmål, bör
avverkningsrätten å dessa trakter förbehållas kronan.» Domänstyrelsen anförde i
underdånigt utlåtande den 5 oktober 1885, att styrelsen ansåge odlingsgränsen böra,
i stället för att såsom nu gä mitt över det s. k. sjölandet, eller området invid och
mellan de stora sjöarna Stor Uman, Stor Vindeln, Vojinsjön och Malgomajsjön,
dragas fram vid övre gränsen av detta område, inom vilket skogen, åtminstone vad
Sorsele och Stensele socknar beträffade, i allmänhet ännu utväxt till värdefulla
timmerträd, och kronan vid avvittring kunde påräkna vidsträckta skogsmarker, som
med fördel kunde såsom kronoparker förvaltas.

Med det ovan anförda har kollegium velat visa, dels att de nu ifrågavarande
avvittringsförslagen icke kunna anses föreligga i det skick, att desamma utan vidare
skulle av ordinarie avvittringsinstans kunna företagas till slutlig prövning och fastställelse,
dels ock att på denna grund samt emedan det i övrigt saknas närmare
utredning angående omfattningen och beskaffenheten av den Eders Kungl. Maj:t
och kronans rätt. som här är fråga att efterskänka, det måste anses vara ytterst
tveksamt, huruvida förslagen även med förbehåll av här avsedda tilläggsavvittring
böra av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen, såvitt fråga är om Eders Kungl. Maj:ts
och kronans rätt, godkännas.

Vad angår frågan huruvida i de föreliggande förslagen kronans rätt blivit
eftersatt eller icke, hyser kollegium för sin del ingen tvekan att så skett. Kollegium
anser detta vara klart påvisat såväl i advokatfiskalsämbetets underdåniga
memorial den 31 december 1914 som i kanslisekreteraren Berglöfs förevarande betänkande.
Vad lantmäteristyrelsen anfört i sitt underdåniga utlåtande i syfte att

126

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

bestrida eller förringa de i detta hänseende framställda anmärkningarna lärer icke
förtjana mycket avseende. Advokatfiskalsämbetet, som i sitt i ärendet avgivna underdåniga
yttrande i huvudsak vidhållit, vad ämbetet anfört i sitt nämnda underdåniga
memorial den 31 december 1914, samt förklarat, att, därest avvittringsförslagen av
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande komme att upptagas till prövning med stöd
av nu gällande'' författningar samt förslagen mot förmodan bleve av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande fastställda, ämbetet skulle sin plikt likmätigt mot Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut fullfölja talan, har, efter det nämnda yttrande
avgivits, blivit satt i tillfälle taga del av lantmäteristyrelsens underdåniga utlåtande,
och har ämbetet meddelat, att ämbetet saknade anledning att, på grund
av vad däri anförts, frångå något av vad ämbetet i ovannämnda underdåniga yttrande
andragit. Det torde följaktligen vara överflödigt att närmare skärskåda lantmäteristyrelsens
argumentering i denna del. Ej heller lärer Eders Kungl. Maj:t
vilja fästa avseende vid styrelsens hemställan, att de större vattenområdena skulle
enligt 12 kap. 4 § jordabalken uppdelas mellan respektive st rand fastigheter''. I
detta sammanhang anser kollegium sig dock böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på vikten av, att kronan genom de förevarande avvittringarna i Västerbottens
läns lappmark ovan odlingsgränsen icke avhändes rätten till dammfästena
vid utloppen till de stora vattendragens, Vindelälvens, Umeälvens och Ångermanälvens
källsjöar. Såsom innehavare av dylika dammfästen torde nämligen enligt
gällande vattenrättslagstiftning kronan ensam vara förbehållen initiativrätten till
sjöregleringsföretag i dessa trakter liksom ock rätten att bestämma omfattningen av
sådana företag. Det är uppenbarligen av stor betydelse, att kronan fortfarande må
vara i besittning av denna rätt.

Advokatfiskalsämbetet har påvisat, att enligt de föreliggande avvittringsförslagen
tillämpningen av 1909 års författning lett till resultat, att brukningsdelar om
Ve* mantal och därunder, utgörande inom Dorotea och Sorsele avvittringslag sammanlagt
112, ej skulle erhålla husbehovsskog, som vore tillräcklig för husbehovet.
För brukningsdelar om 1/Éi mantal skulle sålunda endast omkring en fjärdedel och
för brukningsdelar om •i/M mantal blott något över hälften av husbehovet vara tillgodosett.
Ämbetet har ock påvisat, att detta uppenbara missförhållande har sin
grund däri, att man vid 1909 års författnings tillkomst icke hade tagit tillbörlig
hänsyn till hemmanens och nybyggenas i senare tid skedda uppdelning i små brukningsdelar,
utan låtit husbehovsanslagets maximum — 800 hektar per mantal ovan
och 550 hektar per mantal nedan odlingsgränsen — uteslutande bliva beroende av
mantalet.

Det missförhållande advokatfiskalsämbetet här påvisat är så allvarligt, att
kollegium jämväl på den grund ställer sig betänksamt, huruvida det må anses lämpligt
att befordra föreliggande avvittringsförslag till fastställelse. Förslagen måste
nämligen beträffande ovannämnda fastigheter i själva verket anses hava förfelat
avvittringens egentliga ändamål. En återförvisning i syfte att i anmärkta hänseende
få rättelse till stånd är emellertid ändamålslös, utan att man samtidigt vidtager
nödiga* ändringar i gällande avvittringsförfattningar.

I detta sammanhang får kollegium fästa uppmärksamheten på ytterligare en
bristfällighet i föreliggande avvittringsförslag, vilken bristfällighet, särskilt vad angår
de övre delarna av Sorsele, kan tänkas få allvarliga följder. Förhållandet är, att
icke någon undersökning, än mindre något beslut föreligger, angående vilka områden

127

Kuncjl. hlaj:ls Nåd. Proposition Nr ititi.

inom nu ifrågavarande trakter skola jämlikt lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar
behandlas såsom dylika skogar. I <> § av 1909 ars förordning är föreskrivet,
bland annat, att, vid undersökning och utredning angående ungefärliga läget av
särskilda och samfällda liusbehovsskogar, skogsmark, varå 2 § i nämnda lag anses
vara tillämplig, icke må användas till husbehovsskog i andra fall, än då sådant är
oundgängligt för beredande av nödig bränsletillgång, och att sådan mark i största
möjliga utsträckning bibehälles kronan. I sammanhang med 1909 års avvittringslagstiftning
infördes vidare den ändring i ovannämnda 2 § av skyddsskogslagen,
att den därstädes stadgade rätt att påfordra markens inlösen av kronan icke skulle
äga tillämpning i avseende å mark inom område av Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmarker, beträffande vilket avvittringsutslag icke av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande meddelats före den 1 juli 1909. Dessa föreskrifter måste rimligtvis
förutsätta att, innan förslag till områdestilldelning upprättas, det skall föreligga
tillfredsställande utredning angående skyddsskogsområdenas läge och omfattning.
Man skulle uppenbarligen eljest riskera att i strid mot nyssnämnda föreskrift,
även i sådana fall då sådant kunnat undvikas, disponera skyddsskogsområden till
husbehovsskog, varigenom ej mindre allmänt intresse än enskild rätt måste anses
bliva eftersatt.

Vederbörande avvittringslantmätare kunna naturligen icke göras ansvariga för
vare sig att tillämpningen av 1909 års författning lett till ovan antydda orimliga
konsekvenser i fråga om de smärre brukningsdelarnas husbehovsskogar eller att
utredning eller beslut om skyddsskogsområdena icke föreligga. Å andra sidan torde
dock kunna anmärkas, att vederbörande avvittringsstyresman bort i ett jämförelsevis
tidigt skede av avvittringsarbetet hava kommit till insikt om berörda missförhållande
beträffande de smärre husbehovsskogarna samt i anledning därav hos vederbörlig
myndighet påkallat nödiga tillägg eller rättelser i gällande författningsföreskrifter.
En förutsättning härför måste dock tydligen vara den, att de i 6 § av 1909 års
förordning föreskrivna undersökningarna angående skogsmarkens allmänna beskaffenhet
och avkastningsförmåga inom avvittringslaget och angående den i allmänhet
beräkneliga virkesåtgången för helt mantal inom orten blivit i behörig ordning verkställda.
Kollegium finner för sin del påtagligt, att dylika undersökningar i sammanhang
med avvittringen icke ägt rum. De upplysningar i nämnda hänseende,
som nu stå till förfogande, hava i huvudsak tillkommit genom advokatfiskalsämbetets
föranstaltande i sammanhang med besvarandet av förevarande nådiga remisser, frånsett
de ofullständiga uppgifter i samma hänseende lantmäteristyrelsen på sin tid
avfordrade avvittringsstyresmannen, sedan det för styrelsen blivit bekant, att advokatfiskalsämbetet
jämlikt nådigt bemyndigande var sysselsatt med avvittringsförslagens
granskning. Den utredning, som nu föreligger angående skogens avkastning och
det årliga husbehovet för de särskilda brukningsdelarna, har sålunda tillkommit först
efter det avvittringsförslagen blivit avlämnade. Det kan slutligen ock väcka en
viss undran, att avvittringsstyresmannen icke påkallat någon undersökning om förefintligheten
av skyddsskogsområden enligt 2 § skyddsskogslagen, innan förslag till
områdestilldelning slutligen uppgjordes.

I detta sammanhang anser sig kollegium icke böra underlåta att något vidröra
en av lantmäteristyrelsen förfäktad mening, att vederbörande delägare skulle
blivit lidande, därigenom att det, särskilt utängarna, vid skattläggning påförda öretalet
genomgående skulle blivit för lågt beräknat, att, därest skattläggning skett i

128

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 1GG.

överensstämmelse med skattläggningsmetoden, öretalet och därmed mantalet skulle
mångdubblats samt att delägarna därigenom för sina respektive inägor icke kommit
i åtnjutande av det skogsanslag, på vilket de lagligen kunnat göra anspråk.

Även om det må medgivas, att ett skattläggningsförfarande enligt gällande
skattläggningsmetod har att taga hänsyn till icke den faktiska höavkastningen, utan
den höavkastning lägenheterna beräknas giva, sedan de försatts i odlat skick, är
det emellertid att lägga märke till, att man vid beräkningen av en sådan höavkastning
endast får taga hänsyn till en sådan odling, som är med hänsyn till förhållandena
å orten lämplig och ekonomiskt utförbar. Med iakttagande av detta lärer
man icke kunna, såsom lantmäteristyrelsen synes hava gjort, räkna med ett mångdubbelt
ökat öretal å de miltals avlägset belägna slåttermyrarna. Om någon höjning
i öretal tilläventyrs i enstaka fall skulle kunna äga rum vid en återföretagen
skattläggning, torde denna bliva skäligen obetydlig.

Kollegium har i det föregående framhållit betänkligheter mot att utan vidare
godkänna de avvittringsförslag, varom nu är fråga. Kollegium måste å andra sidan
tillstå sig hysa stora betänkligheter mot, att hela det föreliggande awittringsarbetet
skulle från grunden upprivas, och kollegium befarar, att så skulle bliva fallet, därest
ett återförvisningsbeslut skulle komma att meddelas i anledning av de i det föregående
anmärkta felaktigheterna. Otvivelaktigt skulle ett slutförande av avvittringen
därmed komma att under många år fördröjas. Man torde nämligen icke
undgå att för sådan händelse företaga eu vittutseende revision av awittringsförfattningarna
särskilt i fråga om bestämmandet av liusbehovsskogsanslaget för de
smärre brukningsdelarna, en revision, som man näppeligen på kort tid torde kunna
slutföra, enär förutsättningen för densamma måste vara en någorlunda tillförlitlig
kännedom om skogsmarkens avkastningsförmåga i dessa trakter. Man torde då icke
heller kunna undgå att taga under övervägande, huruvida en skogsavvittring härstädes
över huvud bör äga rum. eller huruvida man icke hellre borde företaga ändamålsenliga
ändringar i 1894 års författningsföreskrifter rörande hemmanens nuvarande
skogsservitut a den kringliggande kronomarken. Antydda dröjsmål skulle leda till
beklagliga svårigheter för den bofasta befolkningen, som under denna tid helt naturligt
skulle komma att sakna intresse för och ofta möjlighet att vidtaga förbättringar
i och utvidgningar av sitt jordbruk. Kollegium anser fördenskull en vräkning av de
föreliggande förslagen böra, om möjligt, undvikas. A andx-a sidan synes det kollegium
böra vara uteslutet, att desamma nu skulle från kronans sida utan vidare
godkännas. Frånsett att, såsom kollegium påpekat i det föregående, man icke torde
hava full visshet beträffande omfattningen av alla de felaktigheter, varmed förslagen
synas vara behäftade, är det synnerligen ovisst, huruvida man med ett godkännande
från kronans sida skulle uppnå vad man önskar vinna, nämligen avvittringarnas
snara slutförande. De ovan påvisade formella felaktigheterna i avvittringsförslagen
torde i stor omfattning lämna möjlighet öppen för missnöjda delägare att mot förslagen
fullfölja besvär, varförutom klander från delägarnas sida lätteligen kan tänkas
bliva följden av lantmäteristvrelsens, såsom ovan påvisats, ytterst överdrivna framhållande
av den låga taxeringen av utängarnas höavkastning. Genom dylika besvär
skulle ett fåtal jordägare eller nybyggesinnehavare kunna fördröja avvittringen under
åratal oberoende av att kronan godkänt densamma. En förutsättning för ett godkännande
från kronans sida måste uppenbarligen vara vunnen säkerhet för, att jämväl
övriga sakägare lämna förslagen oklandrade. Kollegium anser för sin del det

129

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vara ändamålsenligast, att Eders Kungl. Maj:t och krorfan för vinnande av detta
syfte träder i underhandling med vederbörande delägare och med dem träffar formliga
föreningar angående avvittringsförslagens godkännande.

Härvid förutsätter emellertid kollegium — förutom att såsom i det föregående
ock framhållits dammfästen i och för sjöregleringar förbehållas kronan — att
Eders Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad pa nödvändigheten att genom
särskilda åtgärder bereda innehavare eller ägare av de smärre brukningsdelarna
möjlighet att få sitt husbehov av virke fullt tillgodosett. Föreskrifterna i lagen den
5 juni 1909 angående liusbehovsskogar inom vissa områden torde sålunda böra
modifieras i syfte att bereda större möjlighet än lagen synes förutsätta för grannar
att av varandra förvärva nödigt ved- och slöjdvirke, varjämte det måste beredas
utvägar för den bofasta befolkningen att utan alltför stor omgång erhålla nödig fyllnad
i sitt husbehovsvirke från närliggande allmänningsskogar, kronoparker och överloppsmarker.
Tillika och då befolkningen på grund av husbehovsskogarnas otillräcklighet
kommer att frestas utnyttja desamma i större utsträckning, än tillväxten
medgiver, torde böra tagas under övervägande, huruvida lagen om skyddsskogar
bör å dem komma i tillämpning i vidare mån, än under andra omständigheter skulle
vara påkallat.

Mot det av kanslisekreteraren Berglöf utarbetade förslaget till kungörelse
angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark har kollegium
icke att göra några andra anmärkningar, än dem advokatfiskalsämbetet i sitt
underdåniga yttrande framställt.

Den vittutseende och kostsamma tilläggsavvittring, lantmäteristyrelsen föreslagit,
kan kollegium för sin del icke förorda. Den torde i själva verket komma att
innebära en mer eller mindre ny avvittring i dessa trakter, och inför utsikten härtill föredrager
kollegium ojämförligt hellre en återförvisning av de föreliggande förslagen.

Under åberopande av det ovan anförda och -under förutsättning, dels att lagstiftningsåtgärder
med snaraste vidtagas i syfte att undanröja de missförhållanden,
som kunna tänkas uppkomma därav att de små brukningsdelarna enligt nu ifrågavarande
avvittringsförslag skulle komma att erhålla otillräckliga liusbehovsskogar, och
dels att dammfästen i och för sjöregleringar förbehållas kronan vid utloppen av de
större sjöarna inom avvittringslagen, vill kollegium alltså icke motsätta-sig ett godkännande
av kanslisekreteraren Berglöfs förevarande förslag, på det sätt, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen för sin del förklara hinder ej möta att, såvitt
angår Eders Kungl. Maj:ts och kronans rätt, Eders Kungl. Maj:t må med vederbörande
delägare träffa sådana föreningar om godkännande av föreliggande förslag
till allmän avvittring inom Sorsele och Dorotea socknar, att laga kraftvunna avvittringsutslag
med det snaraste må kunna föreligga, under förutsättning dock, att i blivande
utslag införes förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller nybyggare att, i den
mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning,
slåtterängar utanför hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde, dels ock, utan
anspråk på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts hemman
eller nybygge inom dess ägoområde, men prövas nödigt för fyllande av annan fastighets
behov av odlingsmark.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 17

130

Advokatfiskalsämbo

tets anmälan
den 3 april
1916 om
granskning
av avvittringsförslagen
för Vilhelmina
och
Stensele—
Tärna avvit.tringslag.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

Efter det ovannämnda yttranden över Berglöfs betänkande inkommit,
bar advokatfiskalsämbetet i underdånig skrivelse den 3 april 1916
anmält, att ämbetet jämlikt nådigt bemyndigande verkställt granskning
jämväl av avvittringsförslagen rörande Vilhelmina samt Stensele—Tärna
avvittringslag, vilka förslag blivit till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län avlämnade den 17 och den 21 januari 1916.

Av nämnda skrivelse framgår, att ämbetet i stort sett har att mot berörda
förslag framställa samma anmärkningar, som, efter vad ovan anförts, blivit gjorda
beträffande avvittringsförrättningarna inom Dorotea och Sorsele avvittringslag, varjämte
här tillkommit jämväl andra anmärkningspunkter. Även i förslagen angående
Vilhelmina och Stensele -Tärna hade de i 1873 års avvittringsstadga meddelade föreskrifter
om ägobeskrivnings och liävdéförtecknings förhållande sins emellan icke
blivit iakttagna. Beträffande sistnämnda avvittringslag och såsom sammanhängande
med en väckt fråga, huruvida de däri ingående socknarna hade bort behandlas
var för sig såsom självständiga avvittringslag, framhålles det sätt, varpå skogsanslaget
bestämts och skogstilldelning skett inom de olika socknarna. Nämnda anslag hade
sålunda bestämts högre för fastigheter inom Tärna socken än för likaledes ovan
odlingsgränsen belägna fastigheter inom Stensele socken, ehuru flera hemmansdelar
inom förstnämnda socken efter det där tillämpade högre anslaget erhållit skog av
lika god och i vissa fall bättre beskaffenhet än den medelgoda skogsmarken inom
Stensele socken, vilket förfaringssätt framträdde såsom än oegentligare i fall, då,
såsom skett, mantal inom Tärna för husbehov tilldelats inom Stensele socken belägen
skogsmark.

Ämbetet påpekar vidare, att i förevarande avvittringslag med det fastställda
skogsanslaget de mindre hemmanslotternas behov av virke bleve än sämre tillgodosett
än i Dorotea och Sorsele. Emellertid hade man även här att taga i betraktande
den skogsmark, vilken under impedimentbeteckning tilldelats enskilda.

Föreskrivna anteckningar enligt § 13 avvittringsstadgan rörande de om vederbörandes
ägande- och besittningsrätt till innehavda lägenheter upplysande handlingar
hade icke förekommit. De undersökningar, som verkställts till utrönande av,
huruvida vederbörandes innehav hade rättsligt stöd i behörigen skedda insyningar, •
kunde icke anses till fyllest eller av den noggranna beskaffenhet, som avvittringsstadgan
måste anses åsyfta. Beträffande lägenheter, vilka tillagts hemman och
nybyggen genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, meddelade efter utfärdandet
av 1867 års odlingsgränsförfattning, hade det icke varit ämbetet möjligt att
med säkerhet kunna konstatera, huruvida eller i vad mån dessa lägenheter funnes
upptagna bland ägor, som i hävdeförteckning och tilldelningsförslag påförts respektive
hemman. Beträffande åtminstone vissa utängar av förevarande slag syntes dock
framgå, att desamma i tilldelningsförslagen tillagts vederbörande hemman.

Ägoutbyten enligt 19 § punkt 4 i avvittringsstadgan mellan kronomark och
enskilda tillhöriga utängar hade blott förekommit i begränsad omfattning beträffande
13 hemman, och jordutbyten enligt lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående
för nomadlapparnas behov hade ägt rum endast rörande fastighetsdelar inom
tre hemman. Sistnämnda förhållande anser ämbetet särskilt anmärkningsvärt, varjämte
ämbetet vidkommande ägoutbyten av förstnämnda slag uttalar, att med den

131

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

tillgång till lämplig, kronan före avvittringen bibehållen odlingsmark invid eller i
närheten av gårdarna, som funnes åtminstone inom Vilhelmina avvittringslag och
Tärna socken, hade det givetvis varit möjligt att för koncentrering av enskildas innehav
i samband med avvittringen i större utsträckning än som skett genomföra ägooch
jordutbyten mellan enskilda tillhöriga utängar och sådan kronans mark, som
nyss nämnts.

Beträffande frågan, i vad mån duglig skogsmark upptagits såsom impediment
hänvisar ämbetet till de upplysningar rörande ifrågavarande avvittringslag, som meddelats
i ämbetets yttrande den 4 mars 1916. Inom Vilhelmina hade skogsimpediment
till en areal av 35,420 hektar tilldelats enskilda, och motsvarande siffra för
Stensele—Tärna vore 40,189 hektar. Såsom särskilt anmärkningsvärt antecknas, att
även inom nu ifrågavarande avvittringslag förekommit, att hemmansdelar tilldelats
skiften, som uteslutande bestode av skogbevuxen mark under impedimentbeteckning.
Vidare hade även här utlagts åtskilliga skiften, vilka innefattade såsom duglig mark
en eller liera ängar, men i övrigt utgjordes av skogbevuxen mark, upptagen såsom
impediment. Någon sådan utredning angående förekomsten av skyddsskog, som förutsattes
i 6 § punkt 2 i 1909 års avvittringskungörelse, funnes icke omförmäld i
handlingarna.

Ämbetet framhåller, vad anginge de vid sjöar och vattendrag för kronans
räkning avsatta utmål för dammfästen för blivande regleringsdammar, att, enligt vad
ämbetet inhämtat, icke utan ingående undersökning på marken kunde avgöras, i vad
mån de avsatta utmålen vore ur angivna synpunkt tillräckliga eller ytterligare sådana
vore erforderliga.

Slutligen anför advokatfiskalsämbetet, att av den granskning ämbetet verkställt
framginge, att avvittringsförslagen för Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag
jämförda med gällande författningar vore, i vad rörde Kungl. Maj:ts och
kronans rätt, behäftade med brister, som skulle föranleda ämbetet att, om förslagen
i föreliggande skick fastställdes, sin plikt likmätigt emot sådant beslut fullfölja talan.
Vad särskilt skogsmarken anginge, torde, redan av vad ämbetet i sin förevarande anmälan
anfört, vara uppenbart, att förslagens fastställande skulle leda till rättsförlust för
kronan i en omfattning, som avgjort skulle överstiga kostnaden för verkställande av
nya skogstilldelningar i enlighet med meddelade föreskrifter. Då emellertid gällande
författningar angående avvittringens utförande såväl vad inägor som skogsmark
beträffade ej fyllde de anspråk, som man med hänsyn till ändamålet med avvittringen
i dessa trakter måste uppställa, men det måste anses vara av vikt, att de
sedan lång tid tillbaka pågående avvittringarna även i nu ifrågavarande avvittringslag,
så snart ske kunde, bringades till slut, hemställde ämbetet, att i den föreliggande
frågans nuvarande läge Kungl. Maj:t täcktes — utan föranstaltande av liknande
lokala undersökningar, som ägt rum inom Dorotea och Sorsele avvittringslag
efter riksdagens hörande låta nu ifrågavarande avvittringsförslag undergå liknande behandling,
som kunde anses böra komma avvittringsförslagen för Dorotea och Sorsele
avvittringslag till del.

Under förutsättning att Kungl. Maj:t skulle finna skäl att i huvudsaklig överensstämmelse
med ovan omförmälda förslag till tilläggsavvittring inom Dorotea och
Sorsele socknar även beträffande nu ifrågavarande avvittringslag avlåta nådig proposition
till innevarande års riksdag, hemställde ämbetet därjämte, att åtgärder måtte
vidtagas för att, med fortfarande behandlande av ifrågavarande del av Stensele socken

Departe mentschefen.

132 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

och Tärna socken såsom ett avvittringslag, förslag måtte, så snart ske kunde, genom
ayvittringsverkets försorg uppgöras till sådan jämkning av skogstilldelningen inom
sistnämnda avvittringslag, som kunde föranledas av, att enligt ifrågavarande avvittringsförslag
olika skogsanslag för husbehov tilldelats mantal inom de olika socknarna,
eller eljest i samband därmed borde äga rum.

Här må slutligen omnämnas en underdånig framställning av den
5 november 1915, vilken personligen blivit ingiven av särskilda ombud
för den bofasta befolkningen inom »Sorsele, Tärna, Dikanäs och Fatmomakke
avvittringsområden» (Fatmomakke och Dikanäs avvittringsområden
torde utgöra en annan benämning för Vilhelmina avvittringslag). Denna
framställning har sammanfattats i följande huvudsakliga önskemål, nämligen
att avvittringen inom nämnda avvittringslag må omedelbart genomföras
och fastställas i överensstämmelse med de vid avvittringssammanträdena
uppgjorda och godkända förslag; att skälig ersättning må erhållas för
de marker, som måste avstås till renbetesland; att ingen hänsyn må
lästas vid ensidiga yrkanden och förslag, som uppgjorts utan att befolkningen
satts i tillfälle att på något sätt uttala sig eller blivit representerad
av sakkunniga personer och juridiska ombud; samt att kronans
odlingsbara marker ovan odlingsgränsen må upplåtas för kolonisering,
på det att den växande befolkningen må beredas rum i hembygden.

Genom nådig remiss har kammarkollegiet anbefallts att avgiva
utlåtande över berörda framställning, och har kollegiet i anledning härav
i sitt ovan omförmälda utlåtande över kanslisekreterare Berglöfs betänkande
förklarat, att kollegiet ansåge sig genom samma utlåtande hava
besvarat remissen.

I den form förevarande ärende nu föreligger begränsar det sig
närmast till förhållandena inom Dorotea och Sorsele avvittringslag.
Intill senaste tid hava avvittringsförslag förelegat färdiga endast för
dessa områden, vadan de undersökningar, som igångsatts till utredning
rörande avvittringsarbetets utförande, ävensom de framställda anmärkningarna
rörande samma arbete och de av kanslisekreterare Berglöf avgivna
förslag kunnat till behandling upptaga endast nämnda avvittringslag.
Åtskilliga upplysningar hava emellertid lämnats jämväl angående
motsvarande förhållanden inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag,
varjämte kammaradvokatfiskalsämbetet, såsom ovan omnämnts,
avgivit yttrande rörande de numera föreliggande avvittringsförslagen
för dessa områden. Genom den härigenom vunna utredningen torde

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vara ådagalagt, att i stort sett samma grunder kommit till tillämpning
vid avvittringen inom Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringsområden
som inom de båda övriga avvittringslagen. De anmärkningar, som riktats
mot förrättningarna därstädes, torde fördenskull vara av intresse även
med avseende å Vilhelmina och Stensele—Tärna. Med hänsyn härtill
samt jämväl på grund av de inom alla fyra avvittringslagen likartade
jordbruksförhållandena torde ströängsfrågan och lämpligheten av införandet,
på sätt föreslagits, av eu tilläggsavvittring böra för alla dessa
trakter bedömas ur samma synpunkter. Då emellertid, såsom ovan
nämnts, fullständigare utredning åvägabragts endast beträffande Dorotea
och Sorsele avvittringslag samt föreliggande förslag till tilläggsavvittring
avser endast dem, kommer i det följande, i den del annat ej särskilt
utsäges, att endast avhandlas avvittringsarbetet och förhållandena i övrigt
inom samma områden.

Det spörsmål, som därvid först möter, gäller nämnda arbete och närmast
huruvida de föreliggande avvittringsförslagen blivit i vederbörlig ordning
upprättade, eller om med avseende å dem föreligga sådana felaktigheter,
att de icke anses böra läggas till grund för ett ordnande av jordförhållandena
mellan kronan och de enskilda. I detta avseende torde vara
ostridigt, att de bestämmelser, vilka i särskilda författningar givits till
efterrättelse vid avvittringsförfarandet, icke blivit formligen efterföljda.
Kammarkollegiet, Kungl. Maj:ts befallningshavande och advokatfiskalsämbetet
anse de begångna felaktigheterna medföra avsevärda förluster
för kronan samt i övrigt vara av den betydelse, att avvittringsförslagen
i föreliggande skick ej torde kunna bliva föremål för fastställelse. Lantmäteristyrelsen
har en härifrån avvikande mening och uttalar, under
medgivande att allt icke är som sig bör, att de gällande bestämmelsernas
olämplighet i allmänhet motiverade de vidtagna åtgärderna samt att den
rättsförlust, som i allt fall kunde komma att tillskyndas kronan, vore
utan praktisk betydelse.

De i advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914 framställda
anmärkningarna hava förut blivit ingående behandlade; och anser
jag mig i stort sett kunna ansluta mig till vad av kanslisekreterare
Berglöf med avseende därå anförts. Några punkter torde dock, bland
annat med anledning av senare inkommen utredning, böra ytterligare
något belysas.

Beträffande då först de formella anmärkningar, som framställts mot
avvittringen, synas dessa, särskilt vad angår frågan om ägobeskrivningarnas
upprättande och tillkomsten av hävdeförteckningen i Sorsele,
vara av ganska betänklig art. Genom den metod, som använts vid av -

134

Kung t. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fattandet av ägobeskrivningarna, har, med bortseende därifrån att författningens
föreskrifter helt lämnats å sido, kontrollen å förrättningarna
i mycket försvårats för de myndigheter, som skulle hava att pröva deeamma.
Ännu större svårigheter synas dock kunna föranledas genom
de felaktigheter, som begåtts med avseende å nämnda hävdeförteckning.
I sådant hänseende torde mindre vara fråga om betydelsen av eventuella
felaktigheter i handlingens underskrivande. Viktigare är att på grund
av sättet för förteckningens hopställande mot densamma kan, ej minst
från de enskilda delägarnas sida, resas bestridande av förteckningens
överensstämmelse med tidigare lämnade och i vederbörlig ordning prövade
uppgifter och utredning. Ehuru någon avgörande betydelse icke kan
lämnas de av avvittringsstyresmannen Bergman i hans yttrande den 23
april 1915 åberopade, av de vid förteckningens upprättande tjänstgörande
lantmätarna avgivna intyg rörande de i samma handling intagna uppgifternas
överensstämmelse med av jordägare och allmänna ombud erkända
innehav, torde dock sådan betydelse få tillmätas intygen, att man
icke behöver anse de begångna felaktigheterna vara av den vikt, att en
återförvisning enbart på grund av förevarande anmärkning skulle nödvändiggöras.

Av vad som i de avgivna yttrandena anförts rörande den av notarien
Johnsson och kartografen Åberg utförda undersökningen framgår, att
kanslisekreterare Berglöf, efter vad det vill synas med ledning av uttryckssättet
i den inledande sammanfattningen av rapporten över undersökningen,
sammanfört de ägoområden, beträffande vilka undersökningsmännen ansett
sig kunna göra anmärkning med hänsyn till besittningsrätten, i två
grupper, nämligen sådana som, enligt tillgängliga insvningshandlingar,
ansetts icke hava blivit vederbörligen insynade samt sådana, rörande
vilka icke med säkerhet kunnat avgöras, huruvida så varit förhållandet.
Lantmäteristyrelsen och advokatfiskalsämbetet hava med stöd av ordalagen
i den i nämnda rapport intagna redogörelsen för de särskilda
hemmanen uppdelat ägofigurerna i sådana, som enligt tillgängliga handlingar
icke insynats, och sådana, som icke kunnat identifieras såsom
vederbörligen insynade, samt slutligen sådana, rörande vilka ovisshet
rådde, huruvida de skulle anses insynade eller icke; och hade det visat
sig, att de i förstnämnda grupp upptagna ägofigurerna utgjorde endast en
jämförelsevis mindre del i förhållande till den andra gruppen. Då ovisshet
sålunda synes hava rått rörande rätta tolkningen av rapportens innebörd,
har tillfälle beretts Johnsson och Åberg att däröver avgiva förklaring.
I ett av Johnsson, som utarbetat redogörelsen över undersökningsmännens
arbete, utfärdat intyg, varå Åberg tecknat instämmande, meddelas bland

135

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

unnat, att vid tolkningen av synehandlingarna deri ledande principen
varit, att så snart tvekan uppstått, huruvida eu viss ägofigur ansetts
såsom insynad eller ej, den ifrågavarande figuren upptagits såsom insynad.
De figurer, rörande vilka tvekan sålunda rått, hade aldrig upptagits i
den för varje hemman lämnade slutredogörelsen, enligt vilken förklarats,
att vissa lägenheter enligt tillgängliga synehandlingar icke blivit insynade
eller ej kunnat identifieras såsom vederbörligen insynade. Med hänsyn till
den frikostighet, varmed sålunda vid undersökningen förfarits, torde därför
näppeligen kunna påvisas, att de figurer, rörande vilka uppgivits, att de
icke insjmats eller ej kunnat identifieras såsom insynade, blivit enligt de
tillgängliga syneutslagen insynade. Någon skillnad mellan uttrycken
»icke blivit insynade» och »icke kunnat identifieras såsom vederbörligen
insynade» förelåge i själva verket icke. Den av lantmäteristyrelsen och
advokatfiskalsämbetet gjorda grupperingen vore sålunda icke överensstämmande
med det resultat, vartill kommissionen vid sin utredning
kommit.

Beträffande det av lantmäteristyrelsen anmärkta förhållandet, att
Johnsson och Åberg skulle, utöver vad de själva angivit, saknat tillgångtill
tretton insyningsutslag och att de rörande nio hemman icke skulle
innehaft fullständiga handlingar, har den person hos länsstyrelsen i Umeå,
som till ledning för granskningen av ägoinnehavet enligt konceptprotokollen
uppgjort förteckning över beviljade utslag av förevarande slag,
avgivit yttrande; och har Johnsson, som haft tillfälle taga del av nämnda
yttrande, jämväl inkommit med utredning i frågan. Vad först angår de
till antalet fem hemman, rörande vilka kommissionen på grund av avsaknad
av fullständiga handlingar förklarat sig icke kunna avgiva något
yttrande beträffande rättmätigheten av ägoinnehavet, torde resultatet av
nämnda utredning vara av mindre intresse, enär som nämnts något
uttalande i förevarande hänseende ej föreligger. Beträffande de hemman,
angående vilka insyningskandlingar därutöver skulle saknats, framgår
av utredningen, att kommissionen icke ägt tillgång till sex utslag. Dylika
hava, ehuru ej i den utsträckning styrelsen anför, felats angående tillhopa
tio av kommissionen upptagna hemman, vilkas sammanlagda antal
är 38. Johnsson vidhåller i övrigt sina i redogörelsen för kommissionens
arbete gjorda påståenden.

Till stöd för att väsentliga anmärkningar ej kunna framställas
rörande hemmansägares och nybyggares innehav av ströängar har lantmäteristyrelsen
åberopat yttranden från de lantmätare, vilka haft befattning
med förevarande del av avvittringen; och uttalar styrelsen, att av dessa
yttranden framginge, att insyningshandlingarna lagts till grund för be -

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

stämmande av innehavet i den utsträckning, som författningarna avsåge.
De avvittringslantmätare, som uttalat sig, äro Knut A. R. Lidblom, Ii.
Hampusson Huldt och Knut Köhler. Den förstnämnde, som yttrat sig''
angående Sorsele, Stensele och Tärna socknar, anför, att avvittringslantmätarna
vid inställelsen å varje hemman infordrat befintliga insyningshandlingar
samt granskat desamma med fäst avseende å, huruvida
och när Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag meddelats och huruvida
anläggningen till äventyrs fallit i ödesmål samt slutligen beträffande
gränserna för de särskilda hemmanens »insyningsområden». Vid den
sistnämnda undersökningen hade i allmänhet mindre avseende fästats
vid de i handlingarna uppgivna avstånden från hemmanens tomt och
bostad till de särskilda ängslägenheterna, emedan uppgifterna om dessa
avstånd merendels visat sig vara mycket otillförlitliga. Inom »ins}Tningsområdena»
förefunnes ej sällan en hel del i insyningshandlingarna
ej speciellt eller ock liksom i förbigående omnämnda »da hl ar» och rismyrar,
som sedermera av hemmansåbon blivit upparbetade, och hade
sådana lägenheter i regel påförts den hemmansåbo, som upparbetat desamma,
för så vitt angränsande hemmansinnehavare icke visat sig hava
bättre rätt till lägenheterna i fråga. Med ledning av de verkställda
undersökningarna och inhämtade upplysningar upprättades därefter hävdeförteckningarna
och taxeringslängderna. Vid de sammanträden, som
höllos för justering av nämnda förteckningar, hade av avvittringslantmätarna
för krono- och lappområden framhållits de fall, då synehandlingarna
för ett eller annat hemman kunde anses otydliga eller dunkla,
varigenom föranleddes en ingående granskning av desamma.

Huldt meddelar, att han redan vid företagandet av ägoavfattningen
inom honom anvisade mätningsdistrikt sökt att såsom hantlangare få
någon äldre inom trakten särdeles hemmastadd person, som kände såväl
ägarna till som läget å de inom distriktet befintliga ängarna, och
om då vid något tillfälle tvekan i något avseende uppstått, rådfrågades
hemmanens insyningshandlingar, så att Huldt redan före taxeringens
företagande hade i stort sett reda på ägarna till ängslägenheterna ävensom
de platser, där tvistigheter vore att förvänta. På grund av kännedom
om, huru insyningsförrättningarna ägt rum, hade mindre avseende
kunnat fästas vid de i insyningshandlingarna uppgivna avstånden från
bolstaden till de olika ängslägenheterna. En del dalar och röjningsland,
belägna i samband med insynade ängslägenheter och inom »insyningsområdet»,
hade, ehuru ej särskilt beskrivna, stundom upptagits å hemmanets
hävdeförteckning efter jämförelse med angränsande hemmans

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 137

insyningshandlingar, för så vitt sådant ej visat sig ^underligt för lapparnas
flyttningar.

Köhler hade deltagit i avvittringsarbetet inom Sorsele, Stensele,
Tärna och Vilhelmina socknar. Inom Sorsole socken, där han ej deltagit
i ägomätningen utan börjat först vid ägotaxeringen, hade nog i
allmänhet följts delägarnas uppgifter angående deras innehav, såvida
ej tvist förekommit, då frågorna vid nämnda taxerings förrättning avgjorts
enligt insyningshandlingarna. Vad beträffade de delar av Stensele,
Tärna och Vilhelmina socknar, där Köhler haft sin verksamhet, hade
redan under ägoavfattningen avskrifter tagits av insyningshandlingarna,
så långt det kunde ske och medhinnas; och anskaffades sedermera nya,
där jordägarna förlorat sina handlingar. Dessa avskrifter kompletterades
under ägotaxeringen och följdes vid hävdeförteckningarnas upprättande.
Köhler framhåller, att han ej ansåge sig hava under enskildas innehav
intagit andra ägor än de, vartill vederbörande jordägare enligt sina insyningshandlingar
varit berättigade.

Den förklaring, som av Johnsson och Aberg avgivits rörande innebörden
av deras redogörelse, ådagalägger, att enligt kommissionens uppfattning
ett stort antal lägenheter utau laga rätt underlagts enskilda.
Den omständigheten, att fullständiga handlingar saknats angående tio
av de behandlade hemmanen, torde, vid det förhållande att dessas antal
är 38 och att anmärkningen sålunda i allt fall kan riktas mot 28 hemman,
knappast kunna rubba den av kanslisekreteraren Berglöf uttalade
uppfattningen, att avsevärda brister vidlåda prövningen av frågan om
med vilken rätt lägenheterna i de särskilda fallen innehades.

Med användande av de siffror, vilka i förevarande avseende finnas
angivna i lantmäteristyrelsens utlåtande, skulle enligt Johnssons och
Åbergs undersökning 1,034 ägofigurer med ett vid avvittringen till 829.91
uppskattat öretal olagligen tillagts hemman och nybyggen. Jämlikt
den av advokatfiskalsämbetet anförda beräkning, vilken synes vila på
något annan grund än sistnämnda siffror, skulle motsvarande ägofigurers
antal vara 881 med ett öretal av 806.9. Såsom ovan anmärkts har
kommissionen på grund av bristande tillgång till insyningshandlingarna
icke avgivit yttrande angående fem hemman, och man torde få antaga
att, såsom förhållandet angivits vara med övriga fastigheter, även dessa
bekommit oinsynade lägenheter. Vid en sammanställning av undersökningsresultatet
torde dock detta kunna anses uppvägas därav, att
kommissionen saknat sex numera kända utslag angående hemman,
rörande vilka yttrande avgivits. Utgår man sålunda från ovan omförBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 18

138

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

mälta sifferuppgifter samt upptager värdet av de icke insynade ägorna
efter samma pris, 130 kronor .för öretal, som av avvittringsstyresrnannen
förslagsvis åsatts de till inlösen för nomadlapparnas räkning ifrågasatta
ängar i Dorotea socken, skulle kronans förlust bliva omkring
105,000 kronor.

Dessa detaljundersökningar må emellertid utvisa en något högre
eller lägre siffra för oinsynade lägenheter. Genom ovannämnda yttranden
från de lantmätare, vilka vid awittringen haft att handlägga förevarande
frågor, synes numera vara till fullo ådagalagt, att de anmärkningar,
som riktats mot tillvägagångssättet vid upptagandet av fastigheternas
innehav av ängar, äro berättigade. Genom dessa yttranden bekräftas
det av kanslisekreterare Berglöf gjorda antagandet, att förrättningsmännen
uppkonstruerat ett visst område — här kallat »insyningsområdet»,
men förmodligen motsvarande den av avvittringsstyresrnannen omtalade
»räjongen» — efter vad det vill synas avseende trakten innanför de längst
ut belägna insynade ängarna; och har man beträffande detta område icke
varit så noga, huruvida de därinom belägna ägor funnits upptagna i
insyningsutslagen, utan synes man i stor utsträckning hava överfört dem
å hemmanen. Insyningshandlingarnas egentliga uppgift torde hava varit
att tjäna till ledning vid identifierandet av de längst bort belägna ängarna
och sålunda fastställandet av insyningsområdets gränser samt vid tvister
enskilda emellan om bättre rätt till desamma.

Med stöd av lantmäteristyrelsens ovannämnda uttalande, att av
lantmätarnas yttrande fram ginge, att insyningshandlingarna lagts till
grund för bestämmande av innehavet i den utsträckning som författningarna
avse, torde man få anse, att styrelsen gillar det av lantmätarna
tillämpade förfaringssättet och därmed frånträtt den uppfattning rörande
insyningshandlingarnas betydelse för fastställande av rätten till de särskilda
lägenheterna, vilken styrelsen synes hava gjort gällande i sitt
utlåtande över advokatfiskalsämbetets memorial den 31 december 1914.

Lika med kammarkollegiet är jag av den bestämda övertygelsen, att
fastigheterna icke bort få sig tillagda andra ägor än de, vartill de genom
i vederbörlig ordning meddelat insyningsutslag förvärvat laga rätt.
Detta torde framgå redan av de i 1749 års reglemente intagna bestämmelser,
att nybygge finge anläggas endast efter föregången syn och
undersökning och med Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd, samt
bekräftas av senare föreskrifter. Enligt § 13 i 1873 års awittringsstadga
skulle redan vid första allmänna sammanträdet upplysning införskaffas
rörande den rätt, med vilken hemman, nybyggen och lägen -

139

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

heter av alla slag innehades, och § 19 mom. 5 stadgar med avseende
å ägoutbyten, att mark, även om den vore odlad, måste vara »till hemmanet
eller nybygget i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande»
för att vara skyddad från att kunna fastigheten utan vederlag frånhändas.

Advokatfiskalsämbetet har visserligen anfört, att jämlikt sistnämnda
stadgande ej kunde bortses därifrån, att till fastigheterna skulle räknas
ängar, som varit under dem »av ålder lydande». Ämbetet, som självt
uttalar, att laga hävd enligt nådiga förordningen den 22 april 1881 måste
anses utesluten, torde härmed endast kunna åsyfta, att urminnes hävd
skulle kunna åberopas. Av 15 kap. 3 § jordabalken framgår emellertid,
att urminnes hävd ej kan äga rum beträffande utängarna, vilka ytterst
sällan varit röslagda eller inhägnade. Det är då naturligtvis uteslutet,
att den i administrativ väg tillkomna awittringsstadgan kan hava med
nyssnämnda uttryck åsyftat urminnes hävd. Uttrycket torde fastmer
hava avseende å ägor, som före lappmarksreglementets tillkomst intagits
utan sådan upplåtelse, som reglementet föreskrev.

Med nu förevarande fråga sammanhänger i viss män oen av lantmäteristyrelsen
hävdade mening, att all odlingsmark inom ett hemmans
tilldelningsområde, vare sig densamma vore insynad eller icke, bort,
såsom tillhörande hemmanets utvecklingsmöjligheter, räknas tillhöra
hemmanet och strängt taget även tagas i beräkning vid mantalets
bestämmande. Rörande rätten till odlingsmark torde, möjligen- med
undantag av sådan mark, som omedelbart sammanhänger med insynat
åkerområde, gälla vad ovan sagts rörande ängslägenheter. Kronan har
fördenskull ägt förfoga över densamma till ägoutbyte eller annat ändamål,
i den mån den icke varit att betrakta såsom insynad. Det torde
företrädesvis vara just dylik mark, som i avvittringsstadgans föreskrifter
om ägoutbyten mellan kronan och enskilda åsyftas såsom bytesmedel å
kronans sida.

Beträffande de mot skogstilldelningen och impedimenturskiljnmgen
framkomna anmärkningar tillåter jag mig hänvisa till vad av kanslisekreterare
Berglöf därutinnan anförts.

Vidkommande anmärkningen, att skogsanslaget satts alltför nära
maximum för att medgiva vederbörlig jämkning för skog av bättre och
sämre beskaffenhet, må dock ytterligare framhållas vad departementschefen
vid föredragning av det förslag, som låg till grund för 190G års
kungörelse anförde därom, att skogsanslaget borde beräknas i visst förhållande
till det föreskrivna maximi- och minimianslaget. Norrlandskommittén
hade föreslagit, att storleken av skogsanslaget för nybyggen,

140

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

som hädanefter upplätes nedom odlingsgränsen, skulle från det enligt
avvittringsstadgan medgivna maximum nedsättas till högst 1,200 hektar
för helt mantal. Avvittringsstyresmannen i Norrbottens län, som hörts i
ärendet, ansåg emellertid detta icke erforderligt, enär vid tillämpning av
nämnda stadga vid förslag till disposition av överloppsmarken i vissa
lappmarkssocknar det endast för ett fåtal nybyggen ansetts erforderligt
att beräkna högre skogsanslag än efter 1,200 hektar för helt mantal.
Med anledning härav uttalade departementschefen, som förordade kommitténs
förslag, att med avseende å avvittringsstyresmannens uttalande
vore att märka, att »då skogsanslaget torde höra beräknas i visst
förhållande till det högst och lägst föreskrivna, en allmän nedsättning
av anslagsbeloppen bör bliva följden av maximibeloppets sänkning samt
denna sänkning alltså inverka jämväl på de skogsanslag, som även eljest
skulle bestämts lägre än efter 1,200 hektar för helt mantal». Såsom
härav framgår gäller departementschefens yttrande, såsom lantmäteristyrelsen
påpekat, visserligen omedelbart trakterna nedom odlingsgränsen,
men av de använda ordalagen framgår otvetydigt, att departementschefen
var av den åsikt, att, vare sig fråga vore om hemman ovanför
eller nedanför odlingsgränsen, skulle skogstilldelningen ske med hänsyn
till fastställt maximi- och minimianslag.

\ ad angår frågan om vilken mark, som överhuvud vore att anse
såsom duglig, har domänstyrelsen, dock under meningsskiljaktighet,
uttalat den mening, att vid tiden för tillkomsten av 1873 års avvittringsstadga
med »duglig skog» i jämförelse med impediment (jämför
§ 15 i stadgan) skulle avsetts allenast virke, som vore dugligt ej
allenast till bränsle utan ock till för hemman eller nybyggen erforderligt
byggnadsvirke och sågtimmer. Styrelsen anser därför mer
än tvivelaktigt, huruvida avvittringsstadgans bestämmelser kunnat avse
att till duglig skogsmark hänföra även mark, som icke kunde frambringa
träd, som bildade bestånd, eller som vore användbara till
annat än bränsle och byggnadsändamål, eller varå icke stode att erhålla
återväxt. Åven lantmäteristyrelsen uttalar, att vid tillkomsten av
gällande avvittringsstadga med duglig skog i Norrland säkerligen ej
menats skog, som kunnat brukas endast till ved. Att vilja inlägga en
sådan betydelse i nu gällande föreskrifter synes mig icke berättigat.

I det gemensamma yttrande rörande avvittringsförfarandet, som den 7
februari 1907 inkom från kammarkollegiet, domänstyrelsen och lantmäteristyrelsen,
har sålunda framhållits bland annat, att i Tärna socken
och övre delen av Sorsele socken samt jämväl å andra ställen i många

141

K unf/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fall syntes ej kunna undvikas tilldelning av skyddsskog, varå 2 § i lagen
om skyddsskogar kundo tillämpas, såvitt husbehovsskog av lövskog till
bränsle och slöjdvirke anginge. Härav framgår otvetydigt, att vid sistnämnda
tidpunkt såväl domänstyrelsen som lantmäteristyrelsen ansågo,
att lövskog vid skogstilldelningen skulle betraktas såsom duglig skog.
Denna ståndpunkt synes ock så mycket förklarligare, som största delen av
det för fastighetsinnehavarna behövliga virket åtgår till vedbrand. Vidare
må rörande tolkningen vid tillkomsten av 1873 års lag av begreppet
duglig skog erinras om dåvarande skogsstyrelsens av advokatfiskalsämbetet
anförda utlåtande av den 28 augusti 1869, varav framgår, att
skogsstyrelsen under nämnda rubrik upptog bland annat även sämre
mark med småväxt och gles skog av gran och fur ensam eller i blandning
med vide, sälj, asp och björk.

Vidkommande den omfattning, vari uti avvittringshandlingarna såsom
skogsmark angivna men som impediment betecknade områden (s. k.
skogsimpediment) tilldelats fastigheterna, har advokatfiskalsämbetet upplyst,
att tilldelning skett i Dorotea av 999 hektar, i Sorsele av 31,838
hektar samt i Vilhelmina och Stensele—Tärna av tillhopa 75,609 hektar;
och har ämbetet beräknat att efter ett värde av 10 kronor för hektar,
d. v. s. i runt tal en tredjedel av det belopp, vartill skogsmark uppskattats
vid fråga om markinlösen för lapparnas behov, kronans förlust
skulle uppgå till 1,084,460 kronor. I dessa summor inginge icke de
arealer av impediment, för vilka från den dugliga skogsmarken avdrag
förekommit enligt 16 § avvittringsstadgan, vilka avdrag enligt advokatfiskalsämbetet
lämnad upplysning otvivelaktigt gjorts för stora. Sistnämnda
felaktigheter hava emellertid av ämbetet ansetts uppvägas därav,
att bland skogsimpedimenten även torde ingå verkliga impediment.

Det förhållandet att betesmark endast i få undantagsfall tagits i
beräkning såsom duglig mark har lantmäteristyrelsen sökt försvara därmed,
att ett annat tillvägagångssätt skulle lett till orimliga konsekvenser.
Härutinnan torde vara tillräckligt att hänvisa till de uttryckliga bestämmelserna
i avvittringsstadgan (§ 18) och 1909 års avvittringskungörelse
(§ 9), att vid skogsanslagets tilldelande hänsyn skulle tagas jämväl till
mark, som lämnade bete.

Såsom stöd för den tillämpade ordningen vid skogstilldelningen
har åberopats bland annat den rätt till virke, som enligt bestämmelserna
i 1894 års skogsförordning tillkomme hemman och nybyggen. Av
den utredning, som föregick tillkomsten av nämnda bestämmelser, vilka
hämtats från närmast föregående författningar i ämnet av den 21

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

december 1865 och den 18 september 1874, framgår, att föreskrifterna
avsågo • att provisoriskt ordna förhållandena, intill dess vid avvittring
blivit bestämt, vilka skogsområden skulle tillkomma de särskilda fastigheterna.
Storleken av den omkrets, som i förhållande till grannarnas
antal i by bestämts, varinom fastighetsinnehavarna medgivits avverkningsrätt,
har tydligen, med utgångspunkt från det skogsanslag, som
enligt avvittringsförlättningarna belöpte på helt mantal, beräknats med
hänsyn till vad som borde tillkomma odelat hemman och nybygge av
medelstorlek. Att omkretsen skulle vidgas allt efter fastighets klyvning
i flera delar, har icke varit meningen.

Advokatfiskalsämbetet har i sitt memorial den 31 december 1914
framhållit, att den av ämbetet anmärkta underlåtenheten att vid bestämmandet
av de särskilda hemmanens innehav behörigen iakttaga
kronans rätt haft till följd, att mantalet blivit i stor utsträckning för
högt uppdrivet, vilket i sin ordning föranlett, att skogstilldelningen blivit
större än vederbort. Riktigheten av denna anmärkning, som biträtts av
Berglöf, torde i överensstämmelse med vad ovan anförts angående den
bristande utredningen rörande hemmanens innehav av ströängar vara
påtaglig.

Vad angår frågan om ägoutbyten har intet anförts, som synes vara
ägnat att rubba den av Berglöf framställda tolkningen av bestämmelserna
i § 19 avvittringsstadgan och 1879 års nådiga brev. Av de hörda myndigheterna
har icke någon annan än lantmäteristyrelsen ifrågasatt, att
avvittringsstadgans bestämmelser i förevarande hänseende skulle satts ur
tillämplighet. Det vill även synas egendomligt, om så skulle varit förhållandet,
då vid tillkomsten av nämnda nådiga brev någon dylik ändring
icke från någon sida föreslagits än mindre fått uttryck i avvittringsstadgan
eller det nådiga brevet. Den genom doktor Haglund m. fl.
verkställda utredningen torde visserligen giva vid handen, att endast
en jämförelsevis mindre del av det stora antalet ströängar kunnat genom
ägoutbyte i den av avvittringsstadgan angivna ordning återförvärvas
till kronan. Man torde dock ej få förbise, att genom underlåtenheten
att företaga utbyten i den utsträckning så varit möjligt det för staten
ekonomiskt gynnsammaste medlet att underlägga sig för renskötseln
hinderliga ängar omintetgjorts till uppenbarligen ganska avsevärd förlust
för kronan.

Alla hörda myndigheter, vilka yttrat sig rörande avvittringsarbetets
utförande, äro ense om, att felaktigheter blivit begångna vid avvittringsförrättningarna.
Åven lantmäteristyrelsen är av den uppfattningen, att

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

arbetet icke föreligger i det skick, som varit önskvärt. Styrelsen gör
emellertid gällande, att felaktigheterna äro av mera formell natur. Författningarnas
ordalag hade icke efterföljts, vilket berodde därpå, att
meddelade bestämmelser icke vore ändamålsenliga, vadan det varit nödvändigt
för åstadkommande av materiell rättvisa att frångå desamma.
Styrelsen har ansett sig för visst fall kunna finna stöd för en sådan
ståndpunkt i föreskriften i 1892 års nådiga brev, att avvittringsstadgan
med däri sedermera gjorda ändringar skulle endast »i allmänhet» lända
till efterrättelse.

Det torde vara överflödigt att utförligt påvisa, hurusom sagda
uttryck ingalunda avser att åt avvittringsförrättama lämna något slags
befogenhet att efter godtycke pröva lämpligheten av förut givna bestämmelser
utan står i motsats till de genom nyssnämnda nådiga brev givna
särskilda föreskrifter beträffande vissa avvittringslag.

Vad i övrigt angår frågan om billigheten av att strängt tillämpa
gällande avvittringsbestämmelser skall det ej förnekas, att en dylik tilllämpning
i vissa fall kan medföra olägenheter för de enskilda. Man måste
dock, såsom kammarkollegiet med skärpa framhållit, avvisa en uppfattning,
som överlåter åt avvittringspersonalen att efter eget godtycke
pröva författningarnas lämplighet och frågan, huruvida de böra komma
till efterföljd, samt bestämma den nya ordning, vilken såsom för ändamålet
bäst bör träda i stället. Det oriktiga i ett sådant tillvägagångssätt
är i förevarande fall så mycket påtagligare, som avvikelserna från
författningarna i flera fall innebära en omläggning av själva de principer,
varå författningarna vila, och vilka principer vid författningarnas
tillkomst fastslagits efter omsorgsfullt övervägande, bland annat till förekommande
av ett upprepande av de felaktigheter, vilka av norrlandskommittén
påvisats i föregående avvittringar. Det av avvittringspersonalen
använda tillvägagångssättet utgör i flera fall en tillämpning just
av metoder, vilka uppställts till diskussion gent emot dem, som sedermera
blivit godtagna.

I stället för att godtyckligt handla i strid mot författningarna
synas awittringstjänstemännen haft till ovillkorlig skyldighet, att om de
funnit awittringsföreskrifterna svåra att tillämpa eller leda till orättvisa
eller olämpliga resultat, därom göra anmälan hos vederbörande myndigheter,
så att rättelse kunnat under laga former åstadkommas.

Att under föreliggande omständigheter Kungl. Maj:ts befallningshavande
ansett sig böra förklara, att om vid awittringsförslagens prövning
enbart skulle komma i beaktande de grunder, som överensstämde

144

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

med författningarnas föreskrifter, eu återförvisning av ärendet icke gärna
kunde undvikas, torde icke vara ägnat att väcka förvåning, lika litet
som att advokatfiskalsämbetet funnit otvetydigt framgå, att för den händelse
förslagen mot förmodan bleve av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställda, ämbetet, sin plikt likmätigt, hade att emot sådant beslut
fullfölja falan.

• Vid ifrågavarande avvittringsförrättningar hava i åtskilliga hänseenden
begåtts samma felaktigheter, som av norrlandskommittén m. fl.
påpekats beträffande de tidigare avvittringarna. Skogsanslaget har
satts nära maximum, såsom impediment har i avsevärd omfattning
räknats användbar skogsmark, och det i avvittringsstadgan medgivna
avdrag för impediment inom ägofigur, som i övrigt utgöres av duglig
mark, har författningsstridigt och till förfång för kronan fått tjäna såsom
medel för skogens gradering. Härtill kommer, att ängar torde i
icke ringa utsträckning hava olagligen tillagts hemman och nybyggen,
varigenom kronan avhänts ej blott inägojord, utan även skogsmark,
i det att fastigheternas skattetal, som ligger till grund för skogstilldelningen,
till följd av ängarnas uppförande under fastigheterna blivit
högre än vederbort.

Om man sålunda måste fasthålla, att väsentliga felaktigheter till
kronans nackdel blivit begångna, torde emellertid vid frågans bedömande
icke kunna bortses därifrån, att författningarna i vissa delar icke synas
taga nödig hänsyn till förhållandena sådana de i verkligheten föreligga
inom awittringslagen, samt att på grund därav författningarna strängt
tillämpade kunna leda till en hårdhet, som statsmakterna knappast med
insikt om bestämmelsernas innebörd och verkan skulle åsyftat. I sådant
avseende må till exempel hänvisas till vad som i avgivna yttranden förekommit
därom att, vad anginge de mindre brukningsdelarna, det enligt
författningarna medgivna anslaget av husbehovsskog torde vara synnerligen
knappt tillmätt. Mången gång torde även en svår rubbning i åbons
ställning hava blivit följden, om indragning skett av ängar, som, ehuru
ej lagligen insynade, dock sedan lång tid tillbaka fått opåtalt hävdas
under en fastighet.

Dessa omständigheter synas även bjuda, att det tages i omsorgsfullt
övervägande, huruvida det är ur statens synpunkt ynskvärt, att
ärendena bliva återförvisade till förnyad behandling enligt grunder, som
överensstämma med författningarnas föreskrifter, eller om tilläventyrs
kronan såsom den huvudsakligaste rättsägaren vid awittringen bör
genom eftergivande i viss mån av sina i författningarna utstakade rättig -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166. 145

heter söka möjliggöra avvittringons fullbordande på de grunder förslagen
innebära.

Härvid må till en början framhållas, att den återförvisning, som
skulle föranledas av förslagens mer eller mindre fullständiga underkännande,
kommer att medföra nya omfattande och tidsödande awittringsförrättningar
med därav följande kostnader och olägenheter för
befolkningen inom avvittringsområdena.

En fullständig, i awittringsväg företagen ny undersökning av
skogsmarken inom awittringslagen samt av de områden, som i förslagen
betecknats såsom impediment, måste helt visst i och för sig kräva flera
år, vartill sedermera kommer den tid, som åtgår till åtgärder för de
undersökta markernas uppdelande mellan vederbörande sakägare. Vad
åter beträffar de åtgärder, som i författningsenliga former kunna ifrågakomma
för återvinnande till kronan av ängar, som obehörigen tagits i
bruk, må erinras, att de förberedande undersökningar, som under sommaren
1915 bedrivits av den härtill utsedda kommissionen, naturligtvis,
huru samvetsgrant de än synas hava utförts, icke i och för sig kunna
äga något slags laga vitsord, så länge vederbörande åbor ej haft tillfälle
att uttala sig om dem. De laga åtgärder för ängarnas återtagande, som
kunna komma i betraktande, bestå i undersökningar och förhandlingar
vid nya awittringsförrättningar. I de helt visst talrika fall, där stridighet
angående en eller annan äng ej kan biläggas vid dessa förrättningar,
måste jämlikt §§ 22 och 23 awittringsstadgan frågan föranleda rättegång
vid särskild domstol och awittringsförfarandet i väsentliga delar
avstanna, till dess laga kraft ägande dom föreligger i alla dylika tvistefrågor.

Åven de undersökningar, som krävas för genomförande av vederbörliga
ägoutbyten mellan kronan och enskilde, torde påkalla ett ej
oväsentligt arbete och dröjsmål.

De kostnader ett dylikt helt visst mångårigt avvittringsförfarande
skulle komma att medföra för staten, som ensam har att bära all avvittringskostnad,
torde utan överdrift kunna beräknas till flera hundratusen
kronor. Vad åter angår befolkningens ställning till ett nytt långvarigt
uppskov med avvittringens fullbordande må framhållas det för
statens anseende i viss mån menliga i att förrättningar, som med vissa
av statens ingripande föranledda avbrott pågått, den ena i mer än tjugu
år och den andra i nära femton, skulle, när de nu synts stå nära sin
fullbordan, ytterligare uppehållas under en oviss framtid för genomdrivande
av statsanspråk, vilkas befogenhet och betydelse befolkningen
knappast kan förväntas inse. Ån viktigare är, att under den osäkerhet
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 käft. (Nr 166.) 19

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

i fråga om äganderättsförhållanden, som råder så länge awittringen
pågår, jordbruket vid gårdarne måste komma att försummas i ty att
aborna, i ovisshet om vilka ägoområden slutligen komma att tilläggas
dem, icke kunna förväntas att å sina tillsvidare innehavda områden
nedlägga något intresserat arbete. I detta avseende må särskilt framhållas,
att en väsentligare omläggning av awittringen torde komma att
medföra återgång av de på frivillighetens väg i sammanhang med avvittringsförrättningarne
genomförda delningarne av inägor mellan särskilda
lottägare i samma hemman eller nybygge, samt att det torde
vara tvivelaktigt, huruvida under förändrade förhållanden nya sådana
delningar i samma utsträckning som förut kunna bringas till stånd.
Skulle detta ej lyckas, kommer sådant att föranleda framtida delningar
i form av fristående laga skiftesförrättningar, vilka medföra avsevärda
kostnader för såväl delägarna som staten.

Söker man att emot nu framhållna olägenheter av avvittringsförslagens
förkastande avväga de fördelar kronan kan påräkna genom
strängt fasthållande av sina rättigheter gent emot hemmansägare eller
nybyggare, kommer först och främst i betraktande det statsfinansiella
intresset att till statsskogar avsättas sådana områden, som därtill äro
lämpliga och ej enligt gällande bestämmelser böra anslås åt befolkningen.

I vilken omfattning kronan i detta hänseende skulle kunna tillvinna
sig skogsmark utöver den, som enligt förslagen skulle användas
till kronoparker, kan ej på grundvalen av det föreliggande materialet
göras till föremål för någon noggrannare beräkning. En förberedande
undersökning härom skulle för att lämna stöd för ett tillförlitligt omdöme
kräva vida längre tid, än som lämpligen kan tillmätas en dylik
undersökning med därav föranlett uppehåll med avvittringsförslagens
prövning. De under förra sommarens undersökningar gjorda iakttagelser
rörande skogsmark, som i avvittringsförslagen räknas såsom impediment,
kunna icke göra anspråk på något slags fullständighet. Tvivelsutan
förekomma talrika därvid icke iakttagna fall, där områden, som i avvittringsförslagen
upptagas såsom odugliga eller utan giltigt skäl uppföras
med reducerad areal, skulle av sakkunniga bedömare räknas för
fullt användbar skogsmark.

Det torde emellertid ställa sig synnerligen tvivelaktigt, huruvida
den skogsmark kronan genom strängt fasthållande av gällande bestämmelser
skulle kunna, utöver de i förslagen tillämnade kronoparksområden,
åt sig bevara, i värde motsvarar kostnaderna för förnyade avvittringsförrättningar.
Tvivelaktigt är även, huruvida ett genomförande till det
yttersta av de anspråk på skog kronan enligt gällande bestämmelser

147

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 160.

kan hävda vore välbetänkt, eller huruvida icke snarare eu dylik ståndpunkt
måste under avvittringens fortgång framkalla ändrade bestämmelser
om skogsanslag i syfte att åt vissa eller måhända samtliga
hemmansägare och nybyggare bereda ökat husbehovsanslag eller ock
minska eller borttaga de allmänningar, som enligt gällande författningar
skola för delägarnas samfällda räkning avsättas av det till dem utgående
skogsanslaget. Framhållas må slutligen, att det enligt förslagen tillämnade
husbehovsanslaget, om ock frikostigt utmätt inom stadgad latitud,
icke torde i nämnvärd grad möjliggöra avverkning till avsalu, och att farhågan
för ytterligare skogsspekulation alltså torde vara i huvudsak utesluten.

I betraktande av det sålunda anförda torde det kunna med fogpåstås,
att kronan icke har tillräcklig anledning att av hänsyn till skogen
inom avvittringsområdena motsätta sig förslagens fastställande.

Vad åter angår spörsmålet om återgång till kronan av de ängsområden,
som obehörigen intagits av enskilda, torde det väl ligga i
öppen dag, att, om man bortser från den ökning i skogsanslag, som
följer av ängarnas inräknande i fastigheternas ägovälde, kronan icke
har något större omedelbart intresse av ängarnas återtagande. Vad som
i detta avseende kan göras gällande — nämligen att ängarna i kronans
hand möjliggöra en mera rationell skötsel av omgivande kronoskog än
eljest kan ifrågakomma — saknar visserligen ej betydelse men torde
dock desto mindre vara av avgörande vikt, som flertalet av de a varje
trakt befintliga ängar dock äro behörigen upplåtna och alltså ej kunna
utan vidare återbördas. Medelbart har kronan däremot ett starkt intresse
av att utängar å ifrågavarande trakter icke obehörigen tilläggas enskilde.
Förefintligheten av dylika från gårdarna avlägsna men under dem
brukade slåtterlägenheter utgör nämligen, såsom redan nämnts, ett svårt
hinder för den i dessa trakter betydelsefulla renskötseln. Detta förhållande
har också behörigen uppmärksammats av statsmakterna. Det
torde vara framför allt dylika ängslägenheter, som beröras av de i 6 §
3:o samt 3 § av 1909 års avvittringskungörelse intagna stadgande^ om
undersökning i samband med avvittring rörande områdens behövlighet
för nomadlapparna samt om utbytande eller inlösen för kronans räkning
— på frivillighetens väg eller expropriationsvis — av mark, som
prövas vara nödig för dessa lappar. Vid de undersökningar, som på
grund härav blivit i samband med avvittringen vidtagna inom förevarande
båda awittringslag, har det ock visat sig, att utängar i stor
omfattning behövde inlösas i renskötselns intresse, och de kostnader,
som härför förslagsvis beräknats, uppgå, även om däri icke inräknas det
å ängarna belöpande skogsanslag, till mer än 100,000 kronor, varav 1912

148 Kungl. Moy.ts Nåd. Proposition Nr 166.

års riksdag till inlösen av vad som då var i fråga beviljat ett förslagsanslag
av 52,000 kronor. Bland de ängar, som sålunda skulle ifrågakomma
till inlösen, ingå åtskilliga av dem, som enligt 1915 års undersökningar
icke torde lagligen tillkomma vederbörande fastigheter, och
det måste naturligtvis te sig föga rimligt, att kronan för förvärv av
dessa utbetalar penningersättningar till innehavarna. Åven denna oegentlighet
bör emellertid till sin sakliga betydenhet avvägas mot de redan
framhållna olägenheterna för staten av avvittringsförslagens förkastande,
och en dylik jämförelse visar utan tvivel, att det för staten vore avgjort
ofördelaktigt att underkasta sig de kostnader, som på avvittringens
nuvarande stadium skulle vara förenade med återvinnande av ifrågavarande
ängar, vilkas värde vid en eventuell inlösen icke kan uppgå
till mer än en bråkdel av sagda kostnader.

Vad beträffar avvittringsförrättarnas underlåtenhet att genom ägoutbyten
bereda kronan tillgång till ängar kan densamma tydligen väl
ur den allmänna hushållningens synpunkt men icke för kronan såsom
sakägare vålla olägenhet i andra fall än såvitt ängar, som för renskötselns
skull behöva förvärvas åt kronan, kunnat bytesvis frigöras
från fastighet, som de nu lagligen tillhöra; och om det än varit önskvärt,
att dylika byten kommit till stånd, bör det likväl ej förbises, att,
med iakttagande av avvittringsstadgans regler om grunderna för ägoutbyten,
den vederlagsmark kronan haft att lämna tydligen icke kunnat
förslå till återvinnande av mer än en obetydlig del av ifrågavarande
ängar.

Vid övervägande av frågan huruvida staten bör avstå från de rättsanspråk
på skogsmark och utängar den med stöd av gällande författningar
skulle kunna göra gällande, eller om kronan med strängt vidhållande
av givna stadganden skulle låta avvittringsförslagen i föreskriven
ordning undergå prövning, vilken med tämligen stor säkerhet kan väntas
leda till förrättningarnas omarbetande i väsentliga delar, har jag med
stöd jämväl av de hörda mjmdigheternas uttalanden utan tvekan ansett
mig böra ställa mig på förstnämnda ståndpunkt.

Härvid synes mig emellertid böra erinras om angelägenheten av,
att statsmakterna vid ett från deras sida gjort medgivande rörande avvittringsförslagens
godkännande i föreliggande skick icke binda sina
händer gent emot enskilda delägare, som tilläventyrs kunna vilja söka
uppnå större fördelar än enligt avvittringsförslagen skulle tillkomma dem.
Kammarkollegiet framhåller i sådant hänseende, att de påvisade formella
felaktigheterna i avvittringsförslagen i stor omfattning torde lämna möjlighet
öppen för missnöjda delägare att mot förslagen fullfölja besvär,

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

varförutom klander från delägarnas sida lätteligen kunde tänkas bliva
följden av lantmäteristyrelsens efter min tanke överdrivna framhållande
av den låga taxeringen av utängarnas höavkastning. Genom dylika
besvär skulle ett fåtal jordägare eller nybyggesinnehavare kunna fördröja
avvittringen under åratal, oberoende av att kronan godkänt densamma.
En förutsättning för ett godkännande från kronans sida måste uppenbarligen
vara vunnen säkerhet för, att jämväl övriga sakägare lämnade
förslagen oklandrade. Kollegiet ansåge för sin del det vara ändamålsenligast,
att Kungl. Maj:t och kronan för vinnande av detta syfte trädde
i underhandling med vederbörande delägare och med dem träffade formliga
föreningar angående avvittringsförslagens godkännande.

I kollegiets sålunda framställda förslag anser jag mig böra instämma,
enär staten i annat fall i händelse av besvär från enskilda delägare
kunde i följd av sina på förhand gjorda eftergifter komma i en
ogynnsam ställning. Det torde emellertid icke få anses nödvändigt, att
de ifrågasatta föreningarna komma att biträdas av alla delägare eller
omfatta varje fråga. I den mån föreningar behörigen komma till stånd
bliva de naturligtvis grundläggande för det avvittringsutslag Kungl.
Maj:ts befallningshavande har att meddela och utesluta, i de delar de
angå, möjligheten av klagan över utslaget. Åt Kungl. Maj:t torde böra
överlämnas att vid bristande överenskommelse bedöma, huruvida tvistefrågan
kan vara av sådan omfattning och betydelse, att på grund därav
medgivande för kronans del till avvittringsförslagens godkännande i
föreliggande skick icke bör ifrågakomma.

Innan jag lämnar frågan om avvittringsförslagens godkännande,
synes vara av vikt att något beröra ett par spörsmål, vilka med avvittringen
äga nära samband. Enligt nämnda förslag hava efter framställning
från advokatfiskalsämbetet vissa angivna vattendrag blivit undantagna
för kronans räkning. En följd härav torde bliva, att fastighetsinnehavarne
gå miste om den fiskerätt i dessa vattendrag, som annars
skulle tillkomma dem. På grund av den stora roll, som fisket i dessa
trakter spelar i den enskildes hushållning, torde en sådan påföljd kunna
■medföra betj^dande olägenheter, vilka i görligaste män böra undanröjas.
Att härvid gå så långt, som lantmäteristyrelsen föreslagit, nämligen att
låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens redovisande
vid avvittringen i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken torde, såsom
av kammarkollegiet framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan
om den utsträckning, i vilken. regleringar av nämnda större vattendrag
kunna i framtiden ifrågakomma, är oviss, och det synes under sådana
omständigheter vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkras

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kronan, på det icke enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade
regleringsdammar, som under långa tider av året pläga stå torra, kunna
göra anspråk på mark, som förut varit sjö- eller älvbotten. Fiskerätten
bör däremot skyddas. Frågan om upplåtande av fiske åt enskilda i
kronans vatten är för närvarande under utredning genom särskilda av
chefen för jordbruksdepartementet efter nådigt bemyndigande tillkallade
sakkunniga, och torde vederbörande hemmansåbors tillgodoseende i förevarande
avseende av dessa sakkunniga tagas under omprövning. I avbidan
på de bestämmelser, som kunna komma att meddelas, torde vara
tillfyllest, att vid avvittringen vederbörande hemmansåbor få sig tillförsäkrade
att tillsvidare åtnjuta den fiskerätt i samma vatten, som dem för
närvarande tillkommer; och torde detta kunna beaktas vid ingående av
förut omförmälda föreningar.

Kammarkollegiet har fäst uppmärksamheten på vikten av, att
kronan genom avvittringen icke går miste om rätten till dammfästena vid
källsjöarna till de stora vattendragen Vindelälven, Umeälven och Angermanälven,
av vilka källsjöarna till Vindelälven äro belägna inom Sorsele
samt de båda andra älvarnas källsjöar inom Vilhelmina och Stensele—Tärna.
Såsom innehavare av dylika dammfästen torde, framhåller kollegiet,
kronan enligt gällande vattenlagstiftning ensam hava sig förbehållen
initiativrätten till sjöregleringsföretag i dessa trakter och rätten att bestämma
omfattningen av sådana företag. Det vore uppenbarligen av stor
betydelse, att kronan fortfarande kunde vara i besittning av denna rätt.

Den i ärendet föreliggande utredningen lämnar icke möjlighet att
fullständigt avgöra, huruvida sådana dammfästen, som av kollegiet avses,
böra förläggas å mark, som hittills tillhört kronan men enligt avvittringsförslagen
skulle tilldelas enskilde. Då gällande avvittringslagstiftning
ej stadgar avsättande av mark för sagda ändamål i vidare mån
än som följer av bestämmelserna om utmål till strömfall, som förbehållas
kronan, kan det ej heller räknas som ett fel, att förhållandet ej
vunnit beaktande vid avvittringen. Skulle emellertid vid närmare undersökning
anledning prövas föreligga att för tillgodoseende av viktigare
intressen av den art kollegiet åsyftar vidtaga en eller annan mindre
jämkning i förslagen — något som särskilt torde kunna ifrågakomma
inom Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag — lärer utredning
i fråga om dylika jämkningar lätt kunna åvägabringas, innan vidare
behandling av avvittringsförslagen äger rum.

Utredningen i ärendet utvisar, att de små brukningsdelarna bekommit
ett husbehovsanslag, vilket, om hänsyn tages allenast till vad
som vid avvittringen betraktats såsom duglig skog, icke kan anses mot -

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

svara virkesåtgången å fastigheterna. Kammarkollegiet har ansett nödigt,
att lagstiftningsåtgärder med snaraste vidtagas i syfte att undanröja de
missförhållanden, som av berörda anledning kunna tänkas uppkomma.
Otvivelaktigt är saken av stor betydelse, ehuru ej av den allvarliga
beskaffenhet, som kammarkollegiet synes förutsätta. Man får nämligen
icke förbise, att genom riklig tilldelning av skogsimpediment fastigheternas
ställning i förevarande avseende i hög grad förbättrats. Medgivas
må dock, att det åtminstone för vissa fall kan komma att visa
sig, att det virkesbehov, som tillförsäkrats de mindre lotterna, är otillräckligt.
Statsmakterna böra fördenskull hava sin uppmärksamhet riktad
å saken för vidtagande av de åtgärder, som kunna prövas av nöden;
och törde dessa åtgärder väl närmast böra gå ut på att för fastighetsinnehavarna
möjliggöra att genom köp på billiga villkor från statens
skogar eller allmänningarna bereda sig tillgång till den felande virkeskvantiteten.
Uppmärksammas bör, att vidtagandet av dylika särskilda
åtgärder endast kunna vara motiverade av den utveckling, som i dessa
trakter utan statens ingripande fått försiggå därhän, att i stor utsträckning
uppdelning av fastigheterna skett i lotter av så ringa omfattning,
att de näppeligen kunna erbjuda sina innehavare utkomstmöjligheter.
Beträffande kronohemmanen synes detta missförhållande i viss grad
vara beroende därav, att klyvning av hemmanen torde hava medgivits
utan vederbörlig hänsyn till, att de uppkommande lotterna medförde
besutenhet.

I samband med avvittringsförslagens eventuella godkännande torde,
såsom kanslisekreteraren Berglöfs framställning innebär, böra upptagas
spörsmålet om ströängsfrågans lösning inom ifrågavarande trakter, så
att medgivande från statsmakternas sida om godkännande av awittringen
i dess föreliggande skick bör bindas vid ett förbehåll från kronans sida,
som är ägnat att möjliggöra en dylik åtgärds genomförande. Samtliga
myndigheter, som yttrat sig i föreliggande ärende, hava framhållit betydelsen
för jordbruket därav, att den jordbrukande befolkningen förmåddes
övergå från det nu använda extensiva systemet med bruk av
ströängar till en rationellare ordning med odling av mark i närheten
av bostäderna. Bland andra hava lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:ts
befallningshavande erinrat om de sociala och folkpolitiska fördelar, som
skulle vinnas med en sådan ordning, vilken skulle innebära ett betydande
framsteg i utvecklingen och i avsevärd grad bidraga till befolkningens
välstånd. Men icke blott de nu hörda myndigheterna äro ense härom,

152 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 166.

utan alla auktoriteter, som yttrat sig i ämnet, kava varit av samma uppfattning.

Bortses får ej keller därifrån, att ett återförvärv till kronan av
ströängarna skulle medföra stora fördelar även i andra avseenden. Så
skulle därigenom vinnas ett medel till åstadkommande av ett intensivare
skogsbruk genom försumpade markers å kronoparkerna torrläggning,
vilken nu ofta omöjliggöres på grund av innekavarnas motstånd mot
dikens framdragande över deras ängar. Tillika skulle genom indragning
av de ströängar, som utgöra kinder för renskötselns rationella bedrivande,
denna näring erhålla ett gott stöd.

Huvudvikten får emellertid icke läggas å sistberörda fördelar; ock
synes mig, vad lantmäteristyrelsen anfört därom, att hänsynen till renskötselns
skyddande skulle varit egentliga anledningen till framläggande
av förevarande förslag till ströängarnas underläggande kronan, icke
bekräftas av vad i ärendet förekommer.

En sådan tanke synes visserligen ligga nära, då man tager i betraktande,
att 1909 års avvittringsförfattning uttryckligen tager sikte på
att renbetesfrågan borde ordnas vid awittringen, men att de i sådant
hänseende lämnade föreskrifter icke kommit till tillämpning annat än i
undantagsfall och att de icke i någon mån fått bidraga till frågans
lösning. Förslaget om utängssystemets avskaffande åsyftar emellertid
tydligen i första kand ett större mål, nämligen utvecklandet av jordbruket.
Att emellertid även den för ifrågavarande trakter betydelsefulla renskötseln
skulle främjas genom förslagets genomförande är tydligt och även detta
talar naturligtvis i väsentlig mån till förmån för förslaget. I själva verket
synes det, som om avskaffandet av utängsbruket i de bygder det här
gäller skulle, på samma gång det i ock för sig skulle innebära ett ej
oväsentligt framsteg för jordbruket, utgöra en förutsättning för det synnerligen
maktpåliggande utjämnandet av motsatsförhållandet mellan den
jordbrukande och den renskötande befolkningen.

Av 1749 års lappmarksreglemente liksom av senare författningar
framgår, att ströängsbruket endast varit avsett att vara en övergångsform
till en rationellare ordning. Avsikten var att befolkningen genom
odling invid gårdarna så småningom skulle göra sig oberoende av utängarna.
En dylik utveckling har emellertid uteblivit, beroende på
inrotad vana hos befolkningen, förevarande trakters avskilda läge, vilket
förorsakat att upplysning om utvecklingen på jordbrukets område och
nyare metoder först sent här hinna spridas, ävensom befolkningens
fattigdom, varigenom i många fall saknats ekonomisk förutsättning att
kunna övergå från ett jordbrukssystem till ett annat.

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Rörande olägenheterna med de nu tillämpade jordbruksmetoderna
tillåter jag mig hänvisa till den här ovan intagna utredning, som lämnats
av kanslisekreteraren Berglöf och doktor Haglund. Av dem har påvisats
det ur ekonomisk synpunkt olämpliga i att vidbliva bruket av ströängarna,
vilka till den allra största delen utgöras av myrslåtter och kunna
ligga på större avstånd — stundom 2 till 3 mil från bostäderna. På
grund av ängarAas ringa avkastning, som för den stora mängden av
dem av Haglund uppskattats till omkring 350—400 kilogram för hektar
vid skörd vartannat år, vore svårigheterna att insamla årsbehovet av hö
stora. Skörden toge en oproportionerligt lång tid samt försigginge under
svåra förhållanden. Följden härav vore även, att produktionen av myrhö
ej kunde tåla kpstnaderna för lejt skördefolk. Höinsamlingen började
några veckor efter det kälen gått ur jorden och upphörde ej förr än
marken var frusen. Höets beskaffenhet vore ofta mindre god på grund
av svårigheterna vid bärgningen samt det fjolårsgräs, ända upp till 40
procent, varmed det plägade vara inmängt. Detta foder kunde hjälpa
kreaturen att draga sig fram under vintern, men utbytet av mjölk under
denna tid torde bliva ganska ringa, i många fäll kanske intet. Genom
den besvärliga höinsamlingen bleve föga tid över till odlingsarbeten vid
gårdarna, och någon framtida utveckling vore knappast möjlig. Om
befolkningen ej ägde det stöd, som fisket och jakten skänkte, skulle
fattigdomen göra sig gällande i än högre grad än nu.

Såsom ovan åberopade utredning av Haglund och 1915 års av
honom ledda kommission utvisar samt jämväl är genom erfarenheten
bestyrkt förefinnas emellertid i förevarande trakter goda möjligheter att
införa ett lämpligare jordbrukssystem och därigenom även förbättra befolkningens
ställning. Förutsättningarna för odlingsarbeten, i de flesta
fall myrodling av enkelt och billigt slag, äro nämligen i allmänhet de
bästa. * De erfarenheter man har angående redan utförda myrodlingar i
trakten synas även vara goda.

Avvittringen erbjuder ett icke mera återkommande tillfälle att
främja berörda betydelsefulla utveckling av befolkningens levnadsvillkor.
Åtskilliga svårigheter av praktisk och rättslig art, som annars förefinnas
för ströängarnas återförvärvande under kronan, kunde genom denna
frågas förbindande med avvittringen undgås, varförutom man med hänsyn
till de stora fördelar, som vid sidan av författningen genom föreliggande
avvittringsförslag beretts befolkningen, kunde vänta bättre förståelse
och medverkan från dennas sida vid en jordbruksreforms genomförande.
Med säkerhet torde nämligen kunna emotses, att fastighetsinnehavarna,
ovana vid förändringar som de äro och därför rädda och
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 20

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

misstänksamma gent emot nyheter, skola å många håll resa motstånd
mot de föreslagna bestämmelsernas genomförande.

Naturligtvis kan härvid icke bliva fråga om att utan vederlag åter
förvärva ängarna till kronan, ehuru, såsom i kanslisekreterare Berglöfs
betänkande framhållits, åtskilliga föreskrifter finnas, som tyda på, att
författningarna, åtminstone vad angår vissa ängar, icke ställt sig främmande
för en sådan ordning. En dylik reglering skulle innebära allt
för stor stränghet mot befolkningen, varförutom denna behöver den
ekonomiska hjälp, som genom vederlaget skulle beredas, för att överhuvud
bliva iståndsatt att företaga några mera avsevärda odlingsarbeten.
Det av Berglöf framställda förslaget, att denna odlingsersättning skulle
utgå i form av ett åtagande från statens sida att ^bekosta odlingar
närmare gårdarna, kan av mig så mycket hellre biträdas, som det överensstämmer
med den uppfattning, vilken gjorts gällande av flera på området
sakkunniga personer, och dessutom innebär en garanti för att icke gottgörelsen
av fastighetsinnehavaren förbrukas utan nytta för fastigheten
samt för att tredje mans rätt med avseende å denna vederbörligen tillvar
atages .

De kostnader, som ett genomförande av det av kanslisekreteraren
Berglöf framlagda förslaget skulle medföra, torde, även om de böra
upptagas till något högre belopp, än som av Berglöf beräknats, icke i
någon mån behöva verka avskräckande, isynnerhet om de jämföras med
de belopp, vartill den föreslagna, men vid förslagets antagande obehövliga
inlösen av ströängar för nomadlapparnas behov skulle uppgå.

Enligt förenämnda förslag skulle regleringen av ströängarna icke
behöva medföra något uppskov med avvittringsförslagens godkännande.
Detta synes mig i överensstämmelse med vad ovan anföjts vara en stor
fördel. De mindre betydande rubbningar, som kunna bliva en följd av
den föreslagna tilläggsavvdttringen, torde ej vara av någon betydelse vid
delägarnas förfogande över de dem vid avvittringen tillagda skiften.

Beträffande de grunder, varå kanslisekreterare Berglöfs förslag i
dess detaljer vilar, tillåter jag mig hänvisa till den allmänna och speciella
motivering, vilken av Berglöf anförts.

Förslaget innebär i sina huvuddrag, att riksdagen lämnar sitt medgivande
till, att de föreliggande förslagen rörande avvittring inom Dorotea
och Sorsele socknar må fastställas oavsett de felaktigheter, som med
avseende å dem blivit begångna, dock under förbehåll om skyldighet för
hemmansägare och nybyggare att, i den mån bestämmes genom särskild
förrättning, avseende ströängarnas återförvärvande till kronan, avstå
sådana ängar ävensom, i den utsträckning så prövas nödigt för fyllande

155

Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

av arman fastighets behov av odlingsmark, område, som vid avvittringen
under beteckningen av impediment tillagts fastighet inom dess föreslagna
skifte. Från detta stadgande undantagas emellertid iingslägenheter i
Sorsele socken, vilka ligga invid vissa angivna större vattendrag och i
allmänhet torde utgöras av mera växtkraftiga ängar, som årligen kunna
skördas. Under stadgandet inbegripas ej heller ängar, som ligga i
omedelbart samband med fastighetens egentliga ägoområde eller förut
uppodlats till åker. Ersättning för ängarna skall utgå medelst bekostande
av odling å viss för ändamålet utsedd mark, vilken icke i
något fall må vara längre bort belägen från boplatsen än fem kilometer.
Annan fastighet tillhörigt område må icke tillgripas såsom odlingsområde
i annat fall, än< att detsamma såsom impediment tilldelats fastigheten.
Dock förefinnes ej hinder för, att en utäng, som genom tilläggsavvittring
indragits från eu fastighet, sedermera såsom odlingsområde tillägges en
annan. Uttages till odlingsmark område, som varit insynat under fastighet,
skall vid odlingsersättningens bedömande hänsyn tagas till den
avkastning, som förut tagits från området. Utväljes till odlingsområde
mark, som med impedimentbeteckning tillagts annan fastighet, skall
ersättning ej lämnas för marken. Till odlingsområde skall enligt förslaget
uttagas så stor areal odlingsbar jord, att avkastningen av densamma
med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram motsvarar
fyra femtedelar" av den myckenhet hö, som vid allmänna avvittringen
beräknats kunna skördas å ängarna. I första rummet skall till odlingsmark
utväljas myrmark eller i allmänhet mark, som kan odlas med
minsta kostnad. Medelkostnaden för uppodling av den jord, som till
odling anvisas en fastighet, må emellertid icke utan särskilt medgivande
av Kungl. Maja överstiga 1,000 kronor för hektar. Odlingsersättningen
får av fastighetens ägare uppbäras av statsmedel i sådan ordning, att en
femtedel utbetalas, så snart slutligt beslut rörande tilläggsavvittringen
föreligger, två femtedelar då så mycket fullgjorts, som motsvarar halva
odlingskostnaden, samt återstående två femtedelar, då arbetet är fullgjort.
Utan att vara underkastad preskription skall ersättningen under
tiden innestå för fastighetens räkning och följa fastigheten vid byte av
ägare. För att bereda en övergång till den nya ordningen skola fastighetsinnehavarna
äga att under tio år, efter det beslut om ängarnas avstående
meddelats, bruka ängarna.

De för ''•odlingsområdenas uttagande nödiga förrättningar utföras
enligt förslaget av en särskild avvittringsnämnd, bestående av en
lantmätare samt en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig
utbildning. Denna nämnd, som skall stå under Kungl. Maj:ts befall -

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ningshavandes tillsyn, liar att uppgöra plan för odlingen, innefattande
detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma samt för den odlade
markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig konstgödsel.
Av nämnden upprättat förslag till tilläggsavvittring för varje fastighet
skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som beslutar i
ärendet. Över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut må besvär anföras
bos Kungl. Maj:t.

Över tilläggsavvittringen och odlingsförslagen skola i nödig mån
upprättas kartor; och skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnad
lantmätare förrätta utstakning av odlingsområde, som ej är beläget
inom fastighets egentliga ägoområde, varjämte han på konceptkarta
över allmänna awittringen skall inlägga sådant område ävensom i de
vid allmänna awittringen förda längder verkställa erforderliga anmärkningar
rörande förändringar i ägovälde.

De för tilläggsavvittringens utförande nödiga bestämmelser har
Berglöf föreslagit skola meddelas genom en av Kungl. Maj :t efter riksdagens
hörande i administrativ väg utfärdad författning.

I överensstämmelse med vad ovan anförts synes mig Berglöfs förslag
kunna läggas till grund för en lösning av nu föreliggande frågor.
Beträffande förslagets särskilda delar synes mig dock, bland annat med
--föranledande av de erinringar, vilka blivit framställda av de i ärendet
hörda myndigheter, böra vidtagas en del ändringar och'' tillägg.

Innan jag går närmare in härpå, vill jag något beröra den uppkomna
frågan, huruvida den författning rörande tilläggsavvittring, som
må komma att utfärdas, kan anses hava naturen av civillag eller ekonomisk
författning. Lantmäteristyrelsen har uttalat den mening, att
den blivande författningen bör utfärdas i den ordning,» som finnes för
civillag föreskriven. Såsom stöd härför har åberopats, att i förslaget
egenskapen av expropriation framträder i alldeles särskild grad, därigenom
att det gäller att frånträda mark utan ersättning för markvärdet
men däremot för den nuvarande avkastningen, vilken ersättning emellertid
till största delen ej finge lyftas förr än i män av verkställt arbete.
Med fullt skäl kunde även förslaget betraktas såsom ändring av §§ 19,
20 och 21 i avvittringsstadgan.

I likhet med vad i förslaget förutsättes är jag av den åsikt, att
ifrågavarande bestämmelser böra utfärdas under form av ekonomisk författning.
Den rätt, som enligt författningarna före avvittrings avslutande
tillkommer hemmansägare och nybyggare till ströängarna, är av den
obestämda art, att den ej kan jämställas med äganderätt ens i de fall,
då hemmanen blivit skatteomförda. Till belysande av hemmansägarnas

157

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

och nybyggarnas rätt i detta avseende vill jag erinra om de härutinnan
grundläggande bestämmelserna i 1749 års lappmarksreglemente. I § 7
av denna författning stadgas följande: »Äger ock ingen större rätt till
hö- och skogsmyrar, varav en nybyggare kan hava tillfälle och nödigt
sig i första början av nybyggets inrättande att betjäna, än så vida brist
vara kan på andra när belägnare och till rödning dugliga platser och
ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myrer bättre betarva
torde.» Av § 6 i samma reglemente framgår, att den nybyggare, som
tidigare slagit sig ned, både skyldighet att maka åt sig för en senare
anländande, och ägde han därvid icke rätt till vederlag för avträdd
mark i vidare mån, än att »intet upparbetat åker- eller ängsland kunde
honom frånkännas och någon annan tilläggas utan med hans goda vilja
och emot betalning, som arbetet hans prövas värt vara». Härvid är
emellertid att lägga märke till den beskrivning, som lämnas på mark,
vilken skulle anses såsom odlad. § 7 föreskriver härom: »Ej må någon
räkna sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen, varest han
upprest en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det
hö och foder, som själva naturen utan dikning och rothuggning giver;
men för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs
och mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts
nyttig och brukbar till åker och äng.» Härmed må jämföras bestämmelserna
§ 19 mom. 5 i 1873 års avvittringsötadga, att vid ägoutbyte
av inägor, mark, som ej vore odlad, kunde, såvitt den ej vore för
hemmanets eller nybyggets bestånd erforderlig, innehavaren frånhändas
utan vederlag. Med stöd av här ovan sist intagna bestämmelse i 1749
års reglemente torde icke, utom i ett och annat enstaka undantagsfall,
såsom odlade kunna betraktas de utängar, om vilkas återförvärvande
till kronan nu är fråga. Den omständigheten att genom felaktig tolkning,
förmodligen beroende på förbiseende av nämnda bestämmelse,
ströängar kommit att vid tillämpningen av avvittringsstadgan betraktas
såsom odlade, torde icke vara av beskaffenhet att inverka på frågan om
författningens innebörd. På grund av vad ovan anförts synes innehavarnas
rätt till ströängarna vara så prekär, att vid deras föreslagna
indragning icke samma principer kunna göras gällande, som då fråga
är om utbyte av mark, vilken med äganderätt besittes. Häri torde
även anledningen vara att söka till, att avvittringsstadgans föreskrifter
rörande ägoutbyten ej underställdes riksdagens hörande än mindre utfärdades
såsom civillag samt att även de senare gjorda modifikationerna
i nämnda föreskrifter tillkommit i administrativ väg, för Västerbottens

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

läns lappmark genom 1879 års nådiga brev och nådiga brevet den 18
november 1892 angående avvittring ovan odlingsgränsen.

Lantan äteristyrelsens uttalande, att förslaget om tilläggsavvittring
innebure ett avstående av ängarna utan ersättning för markvärdet men
däremot för avkastningen, synes mig, om överhuvud i realiteten någon
skillnad föreligger i de olika beräkningsgrunderna, vara obefogat. I
förslaget har avkastningen endast anvisats såsom grund för uppskattande
av själva markens värde, vilket beräkningssätt legat så mycket närmare
till bands, som en för uppskattningen användbar uppgift angående avkastningen
kunde anses förefinnas i de vid avvittringen i sådant hänseende
verkställda taxeringarna.

Av lantmäteristyrelsen har vidare gjorts gällande, att den i förslaget
givna föreskriften, att med obetydligt undantag alla ströängar
skulle inlösas från hemman och nybyggen, skulle innebära en hämsko
för jordbruket i orten bland annat därigenom, att tillgång för framtiden
på lämplig odlingsmark kunde komma att saknas. Styrelsen har fördenskull
föreslagit, att det skulle bliva beroende på prövning i varje särskilt
fall, huruvida ett avträdande av ängslägenheterna kunde ske utan
fara för hemmanets eller nybyggets bestånd; och skulle skyldighet att
avstå ängarna icke förefinnas i annat fall, än att hemmanet eller nybygget
innehade odlingsmark till en areal motsvarande det för de avträdda
ströängarna utlagda odlingsområdet.

I allmänhet torde väl tillgången på odlingsmark vara så stor, att
även efter uttagande av odlingsområde för fastighet tillräcklig odlingsjord
förefinnes för att under en lång tid framåt fylla behovet. Fall
torde dock kunna tänkas, då denna odlingsreserv kan vara ganska
knapp, vadan försiktigheten synes bjuda, att garanti skapas för att en
dylik reserv icke saknas. Att såsom iantmäteristyrelsen göra hela frågan,
huruvida avträdande av ängarna skall ske eller icke, beroende av, om
tillräcklig odlingsjord förefinnes inom det egentliga ägoområdet eller område,
som kunde komma att tilldelas fastigheten genom tilläggsavvittring,
på det sätt styrelsen tänkt sig densamma utförd, synes oegentligt. Den
obetydligaste brist i dylik reservmark skulle då göra hela förrättningen
om intet. Det framställda önskemålet vinnes med en föreskrift, att om
fastighet efter avträdandet av ängarna samt uppodlande av ifrågavarande
odlingsområde icke innehar lätt odlingsbar mark, som uppgår till minst
lika stor areal som odlingsområdet, skall åt fastigheten antingen bibehållas
så stor del av de utanför det egentliga ägoområdet belägna slåtterängarna,
som erfordras för att fylla bristen, eller ock, där så lämpligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166. 159

kan 6ke, till fastigheten läggas närbelägen kronomark till motsvarande
areal.

En annan anmärkning, som av ett par myndigheter framställts
mot det framlagda kungörelseförslaget, avser den däri intagna bestämmelsen,
att vid uppskattning av odlingsområdets och den därav beroende
odlingsersättningens storlek avvittringsnämnden hade att utgå från, att
nämnda område i uppodlat skick skulle lämna en höavkastning, motsvarande
fyra femtedelar av den kvantitet hö, som vid allmänna avvittringen
beräknats kunna skördas å de till återförvärv ifrågasatta ströängarna.
Lantmäteristyrelsen har uttalat, att det icke överensstämde
med billighet att sålunda göra avdrag med en femtedel av den beräknade
nuvarande höskörden, och lantbruksstyrelsen har framhållit, att
denna föreskrift knappast kunde tillräckligen grundas på den föreliggande
utredningen liksom av denna ej heller syntes framgå, huruvida vid
bestämmandet av nämnda norm tillräcklig hänsyn tagits till, att de med
skördandet och hemforslandet av höet på odlad mark förenade kostnaderna
högst väsentligt understege motsvarande kostnader för utängshöet.
Lantbruksstyrelsen synes härmed närmast åsyfta, att eu prövning borde
ske i varje särskilt fall av det värde vallhöet borde åsättas, samt att
det därvid kunde visa sig, att detta värde kunde böra bestämmas i
vissa fall högre och i andra fall lägre än fyra femtedelar av ströängshöet.

I överensstämmelse med de fordringar på enkelhet i förfarandet,
som ligga till grund för förslaget, synes mig en sådan ordning, som
lantbruksstyrelsen torde åsyfta, mindre lämplig. Ej heller synes med
något verkligt berättigande den anmärkning kunna riktas mot förslaget
i förevarande del, att det ej skulle i tillbörlig mån tillgodose befolkningens
intressen. Enligt skattläggningsmetoden skulle det hö, som erhölles
från odlingarna, hava såsom gott hårdvallshö upptagits i första
klassen och sålunda taxerats såsom tre gånger bättre än det från flertalet
ströängar skördade höet, vilket upptages i skattläggningsmetodens
fjärde klass. Därest den av författningarna tillämpade grund tagits såsom
utgångspunkt, skulle alltså myrhöet i värde uppskattas endast till en
tredjedel av vallhöet; och må i detta sammanhang erinras om, förutom
den bättre kvalitet, som vallhö måste anses besitta i förhållande till
myrhö, att i sistnämnda hö pläga ingå ända upp till 40 procent förna
(fjolårsgräs). Vid utfodrings försök, som verkställts av professorn vid
centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Nils Hansson
till jämförande av fodervärdet hos vallhö och myrhö (starrhö), har det
visat sig, att starrhö från bättre myrar innehölle 35.8—38.8 foderenheter

160

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 166.

per 100 kilogram samt från sämre myrar 35.8—36.3 foderenheter. Jämföres
härmed, att fodervärdet hos vallhö beräknas till 43 foderenheter
per 100 kilogram, skulle sålunda sämre myrhö vara ungefär 17V2—15V2
procent sämre än vallhö. Härvid är att märka, att vid försöken höet
givits kreaturen endast såsom fyllnad jämte mera närande foder, något
som ej motsvarar de nuvarande utfodringsförhållandena inom ifrågavarande
trakter. Att under sådana omständigheter helt jämnställa de
olika hösorterna synes mig med hänsyn till statens intressen mindre
berättigat och skulle av mig icke kunna förordas, om det icke vore av
särskild vikt att skaffa så starka garantier som möjligt för att befolkningen
ej må bliva lidande på den ifrågasatta regleringen, varvid bör
tagas i betraktande, att det ej kan förutsättas, att insikten om sättet
för odlingarnas rätta brukande och hävdande skall redan från början
bliva så allmänt spridd, att avkastningen städse kan hållas vid normal
kvantitet. Med anledning härav samt då befolkningen törhända ej så
lätt kan sätta sig in i skillnaden mellan de olika hösorternas värde,
har jag ansett mig böra föreslå, att vid odlingsersättningens beräknande
hö från odlingarna och utängarna jämnställes. Bifalles detta,
synes, i beaktande jämväl därav att avkastningen från de odlade vallarna
upptagits till så lågt belopp som 1,700 kilogram årligen för hektar,
vara väl sörjt för framtiden särskilt med tanke på alla de indirekta fördelar,
såsom de väsentligen reducerade kostnaderna för höets bärgning
och hemforsling, vilka bliva en följd av den nya ordningen.

Såsom av domänstyrelsens yttrande framgår, anser styrelsen det
föreslagna maximum av 1,000 kronor för odlingskostnaden böra sättas
avsevärt lägre, enär styrelsen icke kände sig övertygad om, att det ur
ekonomisk synpunkt kunde vara välbetänkt att i nu ifrågavarande trakter
utgiva upp till nämnda belopp och eventuellt mera för odling av en
hektar mark. Lantbruksstyrelsen uttalar sig icke direkt om lämpligheten
av nämnda maximisumma men anför i allmänhet, att odlingskostnaden
i vissa fall kunde anses hög i förhållande till det ekonomiska
värde, som genom odlingarna vunnes. Med hänsyn till de sociala och
folkpolitiska fördelar, som skulle ernås, ansåge dock styrelsen de kostnader,
som för ändamålets vinnande komme att erfordras, ej böra till
sitt berättigande bedömas uteslutande ur rent ekonomisk synpunkt.
Lantmäteristyrelsen, som utgått från att de framlagda kostnadsberäkningarna
vore lågt tilltagna samt att i den beräknade odlingsersättningen
borde ingå jämväl utgifterna för väg till odlingsområdet, har ansett den
föreslagna maximisumman lämplig.

101

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 166.

Enligt min uppfattning måsto med hänsyn till de föreliggande
förhållandena eu till 1,000 kronor i medeltal för fastighet beräknad
maximiersättning för uppodling av en hektar mark anses väl högt tilltagen.
Endast i sällsynta undantagsfall torde krävas en odlingskostnad,
som i medeltal överstiger 800 kronor för hektar, och vill jag därför
föreslå, att summan nedsättes till detta belopp. I realiteten torde en
sådan ändring för fastiglietsinnehavarna betyda föga, isynnerhet som,
för den händelse det skulle visa sig nödvändigt att överskrida maximisumman,
detta endast föranleder, att ärendet underställes Kungl. Maj:ts
prövning.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att kostnaden för upptagande
och nödtorftigt iordningställande av enkel körväg till odlingsområdena
borde inberäknas i odlingskostnaden. Berglöfs förslag torde utgå från,
att kostnaden för väg skulle anses inbegripen under odlingsersättningen.
Enligt förslaget skall ock vid odlingsområdes uttagande uppmärksamhet
ägnas vägfrågan, i det i motiveringen framhålles, att viss hänsyn
bör tagas till lättheten att från gården komma fram till området.

Särskild ersättning för väg synes mig näppeligen böra beräknas.
Arbetet på upptagande av väg till odlingsområdena torde i de flesta
fall inskränka sig till någon röjning av träd och buskar, där sådana
förekomma, samt borttagandet av en och annan större sten, ty transport
av redskapen till områdena, som i övrigt i allmänhet lärer komma att
ligga ganska nära bostäderna, torde kunna ske genom släpning på
medar, och höets hemkörning torde verkställas på snöföre. Om sålunda
utgifterna för själva vägen bliva obetydliga, kan emellertid i vissa fall
för möjligheten att komma fram till odlingen krävas uppförandet av
bro över någon större bäck eller annat mindre vattendrag. Kostnaderna
härför kunna bliva av avsevärd betydelse och synas mig fördenskull vid
odlingsersättningens bestämmande särskilt böra tagas i beaktande. Till
förebyggande av, att utgifterna för staten bliva allt för stora, må dock allt
fortfarande gälla, att odlingskostnaden för hemmanet i medeltal icke utan
särskilt medgivande må överstiga 800 kronor för hektar. För det fall att
brobyggandet skulle lända flera fastigheter till båtnad, bör byggnadsarbetet
utföras av deras åbor i förening; och bör i den av avvittringsnämnden
upprättade odlingsplanen angivas, vilken del av arbetet skall
utföras av varje åbo. Skulle det visa sig, att någon åbo under längre
tid försummar att fullgöra vad honom sålunda åligger, synes det böra
ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande att föranstalta om arbe -

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.)

162

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

tets utförande, därvid kostnaden bör avräknas å det odlingsersättningsbelopp,
som innestår för fastighetens räkning.

Liknande bestämmelser, som nu föreslagits för utförande av gemensamt
brobyggnadsarbete, synas mig böra tillämpas även med avseende
å för odling behövligt torrläggningsarbete, som länder flera åbors odlingsmark
till nytta.

Enligt kanslisekreterare Berglöfs förslag skulle med få undantag
samtliga fastigheternas ströängar bliva föremål för återförvärv, sålunda
även de ängar, som äro belägna inom allmänning och samfälld husbehovsskog.
Lantmäteristyrelsen har gjort anmärkning häremot och ansåge,
att en dylik ordning icke stode i överensstämmelse med önskvärd reda
i äganderättsförhållandena. Styrelsen föreslår i stället, att ängar å allmänning
tillfalla allmänningen, och att de å samfälld husbehovsskog
liggande ängarna ej avträdas i annat fall, än då sådant erfordras för
beredande av odlingsområde.

Vad vidkommer frågan om ägoblandniug, synes någon skillnad
knappast föreligga, om ifrågavarande ängar ägas av kronan eller av
enskild person. Snarare torde i förra fallet det intrång, som orsakas å
skogsmarkerna, bliva mindre, än om ägorna brukas av enskilda. Någon
anledning synes mig sålunda ej förefinnas att av angiven orsak rubba
principen om ströängarnas allmänna indragning. Däremot torde framdeles
böra tagas under övervägande, om icke sådana bestämmelser böra
sökas åvägabragta, som möjliggöra ängarnas förenande med vederbörande
allmänning och samfällda husbehovsskog. Härvid torde emellertid tillses,
att sådana villkor föreskrivas, att ängarna icke kunna bliva till
hinder för renskötseln i orten. I sådant hänseende kan tänkas bestämmelse
om, att ängarna ej få begagnas annat än för skogsbörd och
sålunda ej upplåtas såsom slåtterlägenheter.

Lika med kanslisekreterare Berglöf anser jag, att tilläggsavvittringens
viktigaste led är odlingsersättningens bestämmande. Med det
innehåll lantmäteristyrelsen velat giva förrättningen får densamma en i
viss mån annan karaktär än i det avgivna förslaget. Styrelsen förutsätter
bland annat prövning i varje fall rörande de ängar, som böra
bliva föremål för återförvärv, samt för övrigt, att icke blott odlingsområden
utan även skogsmark tilldelas hemmanen, varjämte ägoutbyten
i stor utsträckning skulle ske för markregleringen. Skulle förrättningen
få en så stor omfattning som styrelsen föreslagit, synes det mig i likhet
med kammarkollegiet vara att föredraga, att hela avvittringen blir föremål
för ny behandling, varvid de nya bestämmelser, som kunna anses
av behovet påkallade, skola tjäna till ledning. En av de största fördelarna

163

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

med Berglöfs förslag synes vara do jämförelsevis enkla former, varunder
förrättningen skulle komma att utföras, samt att den prövning, som
skulle tillkomma förrättningsmännen, i det närmaste inskränker sig till
odlingsmarkens utväljande och odlingsplanens uppgörande. Ändringar
i den allmänna avvittringen skulle behöva förekomma endast i ringa
omfattning och avse åtgärder av enkel beskaffenhet. Dessa omständigheter
torde även hava varit anledning till, att i föreliggande förslag
avvittringsnämnden kunnat föreslås att bestå endast av en lantmätare
och en jordbrukskonsulent eller person med jämförlig utbildning. Lantbruksstyrelsen
har uttalat, att en av ledamöterna i nämnden borde
vara en i jordbruk kunnig person med kännedom om förhållandena i
orten ävensom att antalet ledamöter i nämnden borde höjas till tre.
Då det understundom kan vara av god nytta att i nämnden äga tillgång
till en lantbrukare med praktisk utbildning och hemmastadd
särskilt i de modernare jordbruksmetoder, som börjat komma till användning
i Norrland, synes det mig lämpligt, att en person med
dylika kunskaper jämte de båda övriga föreslagna ledamöterna får säte
i nämnden. Vinner detta förslag bifall, torde det icke vara behövligt
att, såsom lantmäteri- och domänstyrelsen föreslagit, nämnden biträdes
av gode män. Ej heller torde det vara av nöden, att särskilt kronoombud
är tillstädes vid tilläggsavvittringen i vidare man än att, när
fråga rörer ecklesiastikt hemman, konsistorieombud bör i vanlig ordning
utses. Däremot synes förslaget, på sätt advokatfiskalsämbetet hemställt,
böra kompletteras därhän, att tillfälle beredes kronans vederbörande
tjänsteman att emot Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga
utslag angående tilläggsawittring fullfölja talan hos Kungl. Maj:t; och
synes i överensstämmelse med vad som gäller rörande utslag angående
allmän avvittring dylik befogenhet böra tilläggas kammaradvokatfiskalsämbetet.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande det i Berglöfs betänkande
framlagda förslag till tilläggsawittring har detsamma blivit
föremål för överarbetning, därvid tillika företagits en del förtydligande
ändringar och tillägg.

Sedan departementschefen föredragit det sålunda omarbetade förslaget,
benämnt »förslag till kungörelse angående tilläggsawittring i
vissa delar av Västerbottens läns lappmark», anförde han vidare:

Vidkommande kostnaden för tilläggsavvittringens genomförande
har densamma av Berglöf enligt avgivna grunder beräknats till 100,000

164

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

kronor. Beträffande den utredning, som legat till grund för denna
beräkning, hava flera av de hörda myndigheterna gjort gällande, att
de av doktor Haglund verkställda beräkningar av kostnaderna för markens
uppodling ocli torrläggning på grund av stegrade arbetspriser vore för
låga. Lantbruksstyrelsen har i sådant avseende föreslagit, att en förhöjning
av nämnda kostnader borde ske med ett belopp motsvarande
20 procent av den beräknade utgiften för dikning, och lantmäteristyrelsen
anser, att förhöjningen i sistberörda del bör ske med 25—45 procent,
samt att på det hela taget kostnaden för dikning och odling tillsammans
satts 20 procent för lågt. Härtill kommer, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
erinrat, att utgifterna för transport av gödselmedel syntes allt
för lågt tilltagna, så att i stället för beräknade två kronor för lass och
mil samma summa ej skäligen borde sättas lägre än tre å fyra kronor.
Därest, i överensstämmelse med vad jag föreslagit, vid odlingsersättningens
beräknande höet från utängarna skulle komma att i värde jämnställas
med höet från odlingarna, kommer detta att föranleda en ökning
i kostnader med 25 procent. På grund av dessa omständigheter torde den
av kanslisekreterare Berglöf beräknade totalsumman för ströängarnas återförvärv
böra höjas med i runt tal 50 procent, eller sålunda till 150,000
kronor; men sjmes på grund av svårigheten att beräkna kostnadssummans
belopp det anslag, som må komma att av riksdagen för ändamålet beviljas,
böra erhålla karaktären av förslagsanslag. Tages härvid i betraktande,
att kostnaderna för inlösen för nomadlapparnas räkning av en del
ängar inom Dorotea och Sorsele beräknats uppgå till i runt tal 100,250
kronor, vari emellertid ej upptagits de säkerligen synnerligen avsevärda
utgifterna för dessa vitt kringspridda ängars expropriation, torde man
finna att, även om till ovannämnda summa 150,000 kronor böra läggas
de dock mindre betydande utgifterna för själva arbetet med tilläggsavvittringens
utförande, en rationell lösning av ströängsfrågan på sätt
nu föreslagits knappast torde komma att ställa sig dyrare än det begränsade
ängsförvärv, som skulle bliva en följd av nämnda expropriationer.

Såsom förut framhållits avser det av kanslisekreterare Berglöf
framställda förslaget endast Dorotea och Sorsele avvittringsområden,
enär vid förslagets utarbetande avvittringsförslagen för återstående Vilhelmina
och Stensele—Tärna avvittringslag ännu icke blivit avlämnade
än mindre föremål för granskning. Enligt vad i det föregående omtalats
har emellertid kammaradvokatfiskalsämbetet numera genomgått sistnämnda
förslag. Härvid har befunnits, att de flesta av de felaktigheter, vilka blivit
iakttagna med avseende å avvittringen inom Dorotea och Sorsele, åter -

1H5

Kungi. Maj .in Nåd. Proposition AV 166.

finnas jämväl i berörda förslag, varjämte ytterligare anmärkningar framställts,
vilka dock oj egentligen inverka på kronans rätt. Ii,när ämbetets
omförmälda granskning, vilken helt nyligen blivit till Kung]. Maj:t avlämnad,
ännu icke hunnit bliva föremål lör eu mera ingående behandling,
samt ej heller vederbörande myndigheters yttrande kunnat däröver inhämtas,
kan med stöd därav i detta sammanhang ej avgivas något omdöme
rörande det sätt, varpå avvittringen kommit till utförande. Såsom nämnts
bär man emellertid grundad anledning till den förmodan, att åtskilliga
av de anmärkningar, som framställts rörande Dorotea och Sorsele, skulle
kunna göras jämväl mot dessa förslag. På grund härav synes man
kunna förutse, att det torde möta svårigheter för vederbörande myndighet
att meddela fastställelse å förslagen. Under sådana förhållanden
och då ett uppskov till nästa riksdag med en behandling motsvarande
den, som nu ifrågasättes beträffande avvittringsförslagen för Dorotea
och Sorsele, skulle åstadkomma ett betydande dröjsmål med den slutliga
handläggningen av avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna samt
därav följande olägenheter, anser jag, att redan nu bör från riksdagen
begäras ett uttalande, som gör det möjligt för Kungi. Maj:t att, i händelse
närmare utredning visar, att därvid icke förekomma, pa kronans rätt
inverkande, väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts
i fråga om avvittringen i Sorsele och Dorotea, förklara hinder från
Kungi. Maj.ts och kronans sida ej möta för avvittringsförslagens fastställande.

De över kanslisekreterare Berglöfs betänkande hörda myndigheter
hava framhållit lämpligheten av, att den ifrågasatta tilläggsavvittringen
utsträckes att omfatta även Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag,
där samma förhållanden äro rådande som i de båda övriga avvittringslagen.
Åven jag anser, att samma skäl, som motivera indragning
av ströängarna inom Dorotea och Sorsele, tala för genomförande av
samma förfarande i Vilhelmina samt Tärna—Stensele, och torde det
upprättade förslaget med några mindre jämkningar kunna lända till
efterrättelse även vid en sådan förrättning. De undersökningar, som år
1914 verkställts av doktor Haglund inom sistnämnda båda awittringslag,
synas utvisa, att förutsättningarna för utängarnas ersättande med
odlingar i närheten av gårdarna äro till finnandes i minst lika hög grad
som inom Sorsele och Dorotea awittringslag.

Kostnaderna för en dylik utvidgad tilläggsavvittring kunna ej nu
beräknas. Det synes mig även mindre nödvändigt att för tilläggsavvittringens
utförande inom något av ifiågavarande awittringsområden
av innevarande års riksdag begära anslag i vidare mån, än att fram -

166 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

ställning bör göras om riksdagens medgivande, att det av 1912 års
riksdag på extra stat för år 1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000
kronor för förvärvande för renskötselns behov av vissa inom Sorsele
och Dorotea socknar belägna områden må med ett till nämnda summa
fastställt belopp i stället användas till gäldande av kostnaderna för
återförvärvande enligt föreslagna bestämmelser av ströängar inom förevarande
fyra avvittringslag. Ovannämnda belopp torde under första
året vara för ändamålet väl tillräckligt.

Kostnaderna för avvittringsnämnden och lantmätare samt löpande
utgifter för förrättningarna ävensom för synemän torde böra utgå av
förslagsanslaget till skiften och avvittringar.

Under åberopande av vad här ovan blivit anfört tillåter jag mig
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i proposition föreslå riksdagen
att

l:o) för sin del medgiva, att Kungl. Maj:t må, innan författningsenlig
prövning äger rum av de föreliggande förslagen till awittring
inom Sorsele och Dorotea socknar, med vederbörande rättsägare träffa
sådana föreningar om förslagens godkännande, som lämna utsikt till
awittringens avslutande inom en snar framtid, under förutsättning dock
att i blivande awittringsutslag införas förbehåll om skyldighet för
hemmansägare eller nybyggare att, i den mån genom tilläggsavvittring
bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning, slåtterängar utanför
hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock, utan anspråk
på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tilllagts
hemman eller nybygge;

2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i händelse vidare utredning rörande
avvittringen i Vilhelmina och Stensele—Tärna avvittringslag skulle
giva vid handen, att därvid icke förekomma, på kronans rätt inverkande,
väsentliga felaktigheter av annan art än de, som anmärkts under granskningen
av avvittringsförslagen rörande Sorsele och Dorotea avvittringslag,
med vederbörande rättsägare i förstnämnda båda avvittringslag träffa
sådana föreningar, som i föregående punkt omförmälts, under den i samma
punkt angivna förutsättning beträffande tilläggsavvittrings genomförande;

3:o) medgiva, att det av 1912 års riksdag på extra stat för år
1913 anvisade förslagsanslaget å 52,000 kronor för förvärvande för renskötselns
behov av vissa inom Sorsele och Dorotea socknar belägna områden
må, med ett till nämnda summa fastställt belopp, i stället användas
till bestridande av en del av de utgifter, som erfordras till gäldande
av de för tilläggsavvittrings genomförande uti nu ifrågavarande fyra

107

Kungl. Maj ds Nåd Proposition Nr 1GG.

avvittringBlag uppkommande kostnader för marks uppodlande och beredande
för omedelbart bruk.

Vidare hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i samma proposition
inhämta riksdagens yttrande över det av mig framlagda förslaget
till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark.

Till vad föredraganden med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter sålunda hemställt fann
Hans Maj:t Konungen gott lämna. bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle till riksdagen
avlåtas av den lydelse bilaga . . . till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Curt Bohtlieb.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

169

Bilaga 1.

Kanslisekreteraren Berglöfs

Förslag

till

kungörelse

angående tilläggsavvittring i vissa delar av Yästerbottens läns lappmark.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Hemmansägare eller nybyggare, som vid nu pågående allmän avvittring i
Dorotea eller Sorsele socken får sig tillsvidare tillagda slåtterängar utom hemmanets
eller nybyggets egentliga ägoområde, skall vara pliktig att, i den mån genom tillläggsavvittring
enligt denna kungörelse bestämmes, till kronan avträda ängarna mot
ersättning, som, efter ty här nedan sägs, utgår medelst bekostande av odling å
fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda ägor eller å mark, som genom tillläggsavvittringen
förenas med fastigheten.

2 §.

Under stadgandet i 1 § inbegripas icke ängar, som ligga i omedelbart sammanhang
med fastighetens egentliga ägoområde, eller äro belägna omedelbart invid
Yindelälven eller Tjulån eller vid sjö, som genomlöpes av endera av dessa älvar,
ej heller ängar, som, innan denna kungörelse trätt i kraft, uppodlats till åker.

3 §.

Mark, som under beteckning av impediment blivit vid förenämnda allmänna
avvittring tillagd fastighet, skall utan vederlag återfalla till kronan, där sådant vid
tilläggsavvittring enligt denna kungörelse prövas nödigt för att med kronomark fylla
annan fastighets behov av odlingsområde och den förra fastigheten finnes, i förhållande
till sitt skattetal, ändock hava tillgång på mark, som lätt kan odlas.

4 §•

Då laga kraft ägande utslag rörande den pågående allmänna avvittringen förejigger,
skall beträffande varje inom avvittringslaget belägen fastighet, som fått sig
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 22

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillagda en eller flera under stadgandet i 1 § inbegripna slåtterängar, så snart ske
kan genom särskild avvittringsnämnd undersökas huruvida och på vad sätt lämpligen
kan företagas odling, som, med beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram
för varje hektar odlad jord, kan i avkastning lämna fyra femtedelar av den myckenhet
hö, som vid allmänna avvittringen beräknats kunna skördas å nämnda ängar.

Till odlingsområde för fastighet må utses antingen mark, som vid den i 1 §
nämnda allmänna avvittring tillagts fastigheten, eller ock mark, som därvid bibehållits
såsom kronopark eller överloppsmark eller som jämlikt 1 eller 3 § kan
komma att genom tilläggsavvittringen återfalla till kronan från annan fastighet.

5 §•

Avvittringsnämnd skall bestå av en lantmätare samt en jordbrukskonsulent
eller annan person med jämförlig utbildning. Nämndens ledamöter förordnades av
Kungl. Maj:t efter förslag av dess befallningshavande. Vid förordnande av nämnd
bestämmer Kungl. Maj:t, likaledes efter förslag av dess befallningshavande, nämndens
verksamhetsområde.

6 §.

Om ungefärliga tiden för undersökning, som avvittringsnämnd har att företaga
å fastighet, skall nämnden minst två veckor förut låta uppläsa kungörelse i
kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen. Nämnden avlåte ock minst
en månad före den beräknade tiden för förrättningen med posten tjänsteskrivelse
med kallelse till undersökningen såväl till den, som enligt senaste mantalslängd eller
eljest tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller nybyggare innehar fastigheten,
som ock till ägare eller nybyggare å annan fastighet, vars ägor, sådana de
vid allmänna avvittringen bestämts, till någon del ligga på ett avstånd av 5 kilometer
eller mindre från boplatsen å förstnämnda fastighet. Har någon, som skulle
kallas, icke känt hemvist inom riket eller vistas han utom riket, vare, vad honom
beträffar, särskild kallelse ej erforderlig.

7 §•

Vid undersökning, som i 4 § avses, skall iakttagas,

att odlingsområde ej i något fall må förläggas på större avstånd än 5 kilometer
från boplats, därifrån det skall brukas,

att fastmark ej kommer i fråga till odling, så framt myrmark finnes, som
kan odlas med mindre kostnad,

att myrmark, vars odling kräver väsentlig kostnad, ej ifrågakommer så framt
inom 5 kilometers avstånd från boplatsen finnes mera lättodlad jord,

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker ägt
rum innan denna kungörelse trätt i kraft, ej må ifrågakomma såsom odlingsområde,
med mindre ägaren eller nybyggaren själv vid undersökningen sådant yrkar,

att mark, vars odling jämte sådan gödsling, som omförmäles i 8 §, beräknas
kosta mer än 1,000 kronor för varje hektar, ej ifrågakommer,

171

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 166.

samt att vid beräkning av blivande avkastning av mark, varå hö redan
skördas, göres avdrag för sådan skörd, varvid den vid allmänna avvittringen gjorda
uppskattning tjänar till ledning.

8 §•

Då avvittringsnämnden funnit odlingsområde, som prövas vara tillfyllest för
ernående av höavkastning, varom förmäles i 4 §, har den att uppgöra plan för
odlingen, innefattande detaljerad beräkning av kostnaderna för densamma samt för
den odlade markens första gödsling (förrådsgödsling) med erforderlig konstgödsel,
och skola därvid särskilt angivas, vilka arbeten må anses motsvara halva kostnaden.

I samband med planen skall upprättas eu kartskiss med beskrivning, så avfattade,
att odlingsområdet lätt kan återfinnas, varjämte området skall på tjänligt
sätt utmärkas å marken. Är området beläget utanför fastighetens vid den allmänna
avvittringen bestämda ägoområde, skall det mätas i skalan 1:4000 och jämväl
fullständig kalla med beskrivning däröver upprättas.

9 §.

Avvittringsnämnd har att vid sina sammanträden föra protokoll, innefattande
fullständig redogörelse för vad vid sammanträdena förekommit. Protokollet bör vid
varje sammanträdes slut uppläsas för närvarande sakägare.

10 §.

Stanna avvittringsnämnds ledamöter i olika meningar, galle lantmätarens
mening, men det åligger i varje fall den andre ledamoten att till protokollet anteckna
sin avvikande åsikt.

11 §■

Sedan avvittringsnämnd verkställt undersökning beträffande en eller flera
fastigheter, insände den till Kungl. Maj:ts befallningshavande protokoll och utlåtande
beträffande tilläggsavvittringen å dessa fastigheter. Utlåtandet skall innehålla förslag
till bestämmelser om odling å varje fastighet samt därmed sammanhängande frågor
om återgång av mark till kronan eller om marks förenande med fastighet. Vid
utlåtandet skola ock fogas odlingsplaner samt kartskisser eller kartor med beskrivningar.

12 §.

Ett exemplar av avvittringsnämnds protokoll och utlåtande rörande varje
fastighet, som av tilläggsavvittringen beröres, jämte sådana kartskisser, kartor och
beskrivningar, som enligt 8 § senare stycket upprättats, skola, innan nämnden lämnar
orten och i alla händelser inom en vecka från det förrättningen å fastigheten avslutades,
bevisligen avlämnas till hemmansägaren eller nybyggaren, så framt han uppehåller
sig å fastigheten, och eljest till någon, som är där boende eller en av grannarna.

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

13 §.

Sedan beträffande någon fastighet de i 11 § nämnda handlingar inkommit
till Kungl. Maj:ts befallningshavande, varde ärendet där företaget till behandling,
dock ej förr än trettio dagar förflutit. Finnes ärendet vara i skick att kunna slutligen
avgöras, har Kungl. Maj:ts befallningshavande att genom utslag fastställa såväl
vilken odling, som skall av statsmedel bekostas för varje särskild undersökt fastighet
jämte plan för odling, som ock de jämkningar i allmänna avvittringen, vilka jämlikt
17, 18 eller 19 §§ föranledas av beslutet om odlingen.

Prövas odling för en fastighet böra äga rum å mark, som vid allmänna avvittringen
tillagts annan fastighet, skall utslag i fråga om båda fastigheterna meddelas
i ett sammanhang.

14 §.

Har utslag meddelats, som innehåller fastställande av odlingsplan för fastighet,
skall det belopp, som enligt planen motsvarar kostnaden för odling och förrådsgödsling,
genom Kungl. Maj:ts befallningshavande utbetalas av statsmedel med en femtedel
så snart utslaget äger laga kraft, två femtedelar då hemmansägaren eller nybyggaren
med intyg av synemän, som Kungl. Maj:ts befallningshavande på ansökan förordnat,
styrker sig hava i enlighet med planen fullgjort så mycket av vad däri föreskrives,
som motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar, då på enahanda
sätt styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

15 §.

Belopp, som hemmansägare eller nybyggare äger att i enlighet med denna
kungörelse uppbära i mån av verkställd odling, skall, utan att vara underkastat
preskription, innestå för fastighetens räkning så länge odlingen ej är utförd, och
varde sedermera beloppet utbetalt till den, vilken såsom ägare eller nybyggare innehar
fastigheten vid tiden för odlingens avsynande.

16 §.

Då tio år förflutit efter det laga kraft åkommit utslag, som innehåller fastställande
av odlingsplan för fastighet, skola de fastigheten förut tillagda, under stadgandet
i 1 § inbegripna ängar, i den män ej någon av dem blivit till odlingsområde
för fastigheten utsedd, avträdas till kronan.

Har sådan äng eller del därav blivit utsedd till odlingsområde för annan
fastighet, varde det utsedda området avträtt så snart laga kraft åkommit utslaget;
men äge i sådant fall hemmansägaren eller nybyggaren att av statsmedel uppbära
ersättning för mistad avkastning å området med tio gånger det belopp, som med
ledning av den vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning kan beräknas motsvara
områdets årliga höavkastning efter ett pris av tio kronor för varje lass.
Ersättningsbelopp, varom här är fråga, skall beräknas av avvittringsnämnden och
fastställas i utslaget angående tilläggsavvittringen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

173

17 §.

Har genom laga kraft ägande utslag förklarats, att odling för någon fastighet
bör äga rum å område av kronomarks natur, skall området genast upphöra att vara
kronomark och i stället för framtiden inräknas i ägoväldet för fastigheten utan rubbning
i dennas skattetal.

18 §.

Har till odlingsområdo för en fastighet bestämts mark, som vid allmänna
avvittringen tillagts annan fastighet, varde, så snart därom meddelat utslag äger laga
kraft, marken, oavsett nyssnämnda avvittring, räknad för kronomark och därå tilllämpat
vad i 17 § är om sådan mark stadgat.

19 §.

Ängar, som enligt denna kungörelse blivit avträdda till kronan, skola, så
framt de äro’ belägna å kronopark, tilläggas denna men i annat fall betraktas såsom
kronoöverloppsmark.

20 §.

Vad här förut är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det fall, att delning
av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman eller nybygge ej kommit
till stånd i samband med allmänna avvittringen; och varde vid sådan tillämpning
byalaget, hemmanet eller nybygget betraktat såsom en enda fastighet.

21 §.

Skulle vid undersökning enligt 4 § befinnas, att för någon fastighet odling
och gödsling, som i nämnda paragraf avses, ej med tillämpning av övriga i denna
kungörelse givna föreskrifter kunna komma till stånd utan kostnad, som i medeltal
överstiger 1,000 kronor för varje hektar av den jord, som skulle ifrågakomma till odling,
göre avvittringsnämnden.härom anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavaude med
upplysning^ om de förhållanden, som vid undersökningen iakttagits. Kungl. Maj.ts
befallningshavande har åter att med eget utlåtande anmäla förhållandet hos Kung!
Maj :t, som därpå efter omständigheterna förordnar, huruvida de till fastigheten
hörande under stadgandet i 1 § inbegripna slåtterängar eller vissa av dem skola
medelst tilläggsavvittring avträdas mot högre ersättning än eljest vid sådan avvittring
må bestämmas.

22 §.

Avvittringsnämnd står i sin verksamhet under tillsyn av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som har att på framställning av nämnden eller eljest meddela den

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

anvisningar före arbetets påbörjande samt under dess gång och jämväl äger, där av
nämnden avgivet förslag finnes ej kunna fastställas, uppdraga åt nämnden att efter
angivna grunder uppgöra nytt förslag.

Vad i särskilda författningar finnes stadgat om lantmäteristyrelsens inseende
över avvittringar äge ej tillämpning i avseende å tilläggsavvittring enligt denna
kungörelse; dock skola de av styrelsen hittills utfärdade allmänna föreskrifter i
tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl å sådan avvittring.

23 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes slutliga utslag skall genom dess föranstaltande
tillställas hemmansägare eller nybyggare, vars fastighet av utslaget beröres.
År han med utslaget missnöjd, stånde honom fritt att sist å sextionde dagen från
delfåendet till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva sina till Kungl. Maj:t ställda
besvär; och har Kungl. Maj:ts befallningshavande, där besvär inkommit, att besvären
jämte de för prövning därav erforderliga kartor och handlingar ävensom eget utlåtande
och sakägares förklaring, där infordrande av sådan ifrågakommer, insända till Kungl.
Maj:t. Om vad klagande sålunda har att iakttaga skall underrättelse införas i
utslaget.

När Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag rörande någon fastighet vunnit
laga kraft eller i händelse av besvär blivit av Kungl. Maj:t slutligen prövat, har
Kungl. Maj:ts befallningshavande att teckna bevis därom å konceptkarta över område,
som genom tilläggsavvittringen förenats med fastigheten, samt ombesörja, att
domänstyrelsen och vederbörande revirförvaltare erhålla kännedom om utslaget.

24 §.

I blivande utslag angående allmän avvittring i Dorotea eller Sorsele socken
skall införas förbehåll om skyldighet för hemmansägare eller nybyggare att, i den
mån genom tilläggsavvittring bestämmes, till kronan avstå dels, mot ersättning,
slåtterängar utanför hemmanens eller nybyggenas egentliga ägoområden, dels ock,
utan anspråk på ersättning, mark, som under beteckning av impediment tillagts
hemman eller nybygge men prövas nödig för fyllande av annan fastighets behov av
odlingsmark.

Då jämlikt § 27 i gällande stadga om avvittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker Kungl. Maj:ts befallningshavande har att å karta över allmänna
avvittringen teckna bevis om laga kraft, varde i beviset intagen erinran, att
avvittringslaget kommer att undergå tilläggsavvittring enligt denna kungörelse.

25 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har att förordna lantmätare att utstaka område,
som enligt laga kraft ägande utslag angående tilläggsavvittring blivit utsett att
odlas och ej är beläget inom fastighetens egentliga ägoområde. Till sådan utstakning
skola medelst kungörelse, som minst 14 dagar förut uppläses i kyrkan, kallas

175

Klint fl. Majits Nåd. Proposition Nr 166.

vederbörande hemmansägare eller nybyggare samt, där frågan berör område, som
enligt allmänna avvittringen utgjort kronomark, jämväl jägmästaren i reviret.

Så snart utstakning blivit verkställd sker tillträde av det utstakade området.

26 §.

För fastighet, som genom tilläggsavvittring fått odlingsområde utsett utanför
fastighetens vid allmänna avvittringen bestämda egentliga ägoområde, skall renoverad
karta med beskrivning upprättas av lantmätare, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
har att därtill förordna; och skola dessa handlingar, kartan försedd med Kungl.
Maj:ts befallningshavandes bevis att tilläggsavvittringen vunnit laga kraft, inom ett
år efter utstakningen utan lösen tillställas vederbörande hemmansägare eller nybyggare
samt, där ändringen berört kronomark, jämväl jägmästaren i reviret.

27 §.

Är någon missnöjd med utstakning, har han, vid talans förlust att sist å
sextionde dagen från det karta och beskrivning så som i 26 § sägs tillställdes honom
anmäla klander hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Över dess utslag må föras
klagan i den ordning 23 § stadgar för klagan över utslag angående tilläggsavvittring.

28 §.

Då inom något av de vid allmänna avvittringen bildade avvittringslag tillläggsavvittring
blivit verkställd och vunnit laga kraft beträffande samtliga de fastigheter,
som enligt denna kungörelse skola av sådan avvittring beröras, uppdrage
Kungl. Majits befallningshavande åt lantmätare att på konceptkartan över allmänna
avvittringen inlägga varje område, som genom tilläggsavvittringen blivit bestämt till
odlingsområde för fastighet utanför dess vid allmänna avvittringen utlagda ägoområde,
samt förse dylikt odlingsområde med påteckning, som utvisar till vilken fastighet
det hör, samt att i de vid allmänna avvittringen upprättade längder över områdestilldelning
för fastigheter, kronoparker, allmänningar och andra särskilda områden
verkställa anteckning om den förändring i ägovälde, som föranledes av tillläggsavvittringen.
Sedan dessa ändringar blivit utförda, teckne Kungl. Majits befallningshavande
å konceptkartan bevis om tilläggsavvittringen.

29 §.

Vid undersökning eller utstakning enligt denna kungörelse skola karta och
handlingar rörande allmänna avvittringen medföras.

30 §.

Originalhandlingar och konceptkartor rörande tilläggsavvittring skola bifogas
motsvarande handlingar och kartor rörande allmänna avvittringen. Slutlig redovis -

176

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

ning av kartor och handlingar skall ske i ett sammanhang beträffande allmänna
avvittringen och tilläggsavvittringen.

31 §.

Kostnad till ledamöter av avvittringsnämnd samt till lantmätare, som eljest
har att företaga åtgärd enligt denna kungörelse, så ock till erforderlig hantlangning
och andra löpande utgifter för förrättningar skola bestridas av allmänna medel enligt
föreskrifter, som framdeles meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungi. Alaj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

177

Bilaga 2.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 19 januari 1916 bär lantmäteristyrelsen blivit anbefallt
att före den 20 innevarande februari avgiva underdånigt utlåtande i anledning
av vissa förslag rörande avvittringen inom Dorotea och Sorsele avvittringslag i
Västerbottens län, vilka förslag framställts av kanslisekreteraren Lennart Berglöf,
som för detta ändamål tillkallats att såsom sakkunnig biträda inom Eders Kungl.
Maj:ts jordbruksdepartement.

Berörda förslag avse dels framställning till riksdagen rörande medgivande till
fastställande av de beträffande nämnda avvittringslag av avvittringsstyresmannen
avgivna förslag, dels till nådig kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar
av Västerbottens läns lappmark, dels beredande av erforderliga anslag.

Lantmäteristyrelsen har ansett sig böra i ärendet höra förste lantmätaren i
Västerbottens län och styresmannen för avvittringsverket, och hava dessa tjänstemän
för tids vinnande anmodats att avgiva gemensamt underdånigt yttrande. Med överlämnande
av deras yttrande går lantmäteristyrelsen härmed att fullgöra den erhållna
nådiga befallningen, vilket emellertid på grund av ärendets omfattning icke kunnat
medhinnas inom den förelagda tiden.

Frågan om framställning till riksdagen om dess medgivande till fastställande
av ifrågavarande avvittringsförslag.

Anledningen till att förslag härom framkommit uppgives vara, att vissa mot
avvittringsförslagen framställda anmärkningar ansetts befogade. Dessa anmärkningar
angå dels att såsom hemman och nybyggen tillhörande uti hävdeförteckningarna upptagits
ägor, vartill de enligt insyningshandlingarna icke skulle äga rätt, dels skogsmarkens
uppskattning och skogsanslagets storlek dels ock att ägoutbyten i enlighet
med gällande bestämmelser icke skett i syfte att inskränka hemmanens ströängar.

Jämlikt 13 § avvittringsstadgan åligger styresmannen att vid första allmänna
sammanträdet inom avvittringslaget med ledning av kartor och beskrivningar,
jordeböcker, mantalslängder, andra om ägande- och besittningsrätt ävensom verkställda
skattläggningar upplysande handlingar samt enskilda delägares åtkomsthandlingar
jämte muntliga upplysningar söka utröna vilka hemman, nybyggen och lägenheter
av alla slag, som finnas, deras natur samt av vem och med vilken rätt de innehavas
och om de möjligen redan undergått slutlig skattläggning eller avvittring med
mera dylikt; »om vilket allt noggranna anteckningar skola i protokollet göras». Det
torde vara tydligt, att sistberörda föreskrift om anteckningar i protokollet ansluter
Bihang till riksdagen protokoll 1916. 1 samt. 14i käft. (Nr 166.) 23

Anmärkningarna
att
ägor upptagits
i strid
med insyningshandlingarna.

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig till föremålet för och resultatet av utredningen och icke till de medel, som för
ändamålet anvisats, bland vilka emellertid icke angivas insyningshandlingar, vilka
givetvis icke heller falla under någon av här uppräknade slag av handlingar. På
grund härav och då någon annan föreskrift om anteckning i protokollet av insyningshandlingar
icke meddelats, anser lantmäteristyrelsen, att den framställda anmärkningen
i nu berörda del är obefogad. Givet är emellertid, att en förteckning över
insyningshandlingar kunnat vara av stor nytta redan under förrättningens handläggning
och i all synnerhet, därest man kunnat förutse, att ifrågavarande förslag skulle
bliva föremål för upprepade granskningar av den beskaffenhet, som redan blivit
händelsen. Det visar sig emellertid vara rätt så svårt att anskaffa tillförlitliga förteckningar
å insyningshandlingar och att med ledning av dessa bereda sig tillgång
till desamma. Andra kommissionen upplyser, att densamma saknat fullständiga
insyningshandlingar beträffande hemmanen Giltjaur med Försöket, Gertsbäck, Risnäs,
Övre Gautsträsk och Övre Sandsele, alla i Sorsele socken. Av styresmannen numera
lorebragt utredning samt av härvid såsom bilaga A närsluten av föredragauden
antecknade erinringar vid granskning av andra kommissionens1) undersökning och
redogörelsen därför framgår, att utöver vad kommissionen uppgivit densamma saknat
tillgång till ytterligare sex insyningsutslag beträffande ovannämnda hemman samt
dessutom till sju särskilda utslag angående insyning av ägor under hemmanet
Lövsjö i Dorotea socken samt hemmanen Fjällsjönäs, Skansnäs och Vännäs i Sorsele
socken. Inalles har kommissionen alltså varit i avsaknad av fullständiga insyningshandlingar
rörande nio särskilda hemman eller rättare tio, om Försöket medräknas.
Härtill kommer, att kommissionen fått tillgång till eu del insyningshandlingar avseende
hemmanen Dabbnäs i Dorotea socken samt Abacka och Nabbnäs i Sorsele
socken först efter besöket å respektive hemman, varjämte det synes ovisst, huruvida
kommissionen tagit hänsyn till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens
län utslag den 16 oktober 1821 angående tillstånd för Anders Gabrielsson att anlägga
nybygget Rissjö i Dorotea socken. Ku omförmälda förhållanden äro så mycket mer
ägnade att ådraga sig uppmärksamhet, som kanslisekreteraren Berglöf upplyst, att
till kontrollerande av att så vitt möjligt alla insyningsutslag angående de särskilda
hemmanen och nybyggena skulle vara att tillgå med ledning av hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län förvarade utslag och resolutioner efter
år 1808 upprättats förteckningar över samtliga meddelade insyningsutslag, varjämte
erforderliga avskrifter av dessa tagits.

Kommissionen har emellertid framhållit de vanskligheter, varmed utförandet
av dess uppdrag varit förenat. Härvid har kommissionen anfört, att upplysningar
rörande vissa i syneutslagen omnämnda lägenheter icke kunnat erhållas, beroende
bland annat på det mindre omsorgsfulla sätt, varpå insyningarna verkställts och ägorna
beskrivits i synehandlingarna. Belysande härutinnan vore ett uttalande i ett till
grund för ett utslag av den 9 juni 1842 rörande hemmanet i Hällnäs i Sorsele
socken liggande syneprotokoll, enligt vilket dåvarande nybyggaren förklarade, att
många lägenheter funnos intagna i det för hemmanet utfärdade anläggningsutslaget
av den 20 september 1821, vilka han icke varit i stånd att å marken igenfinna, en
omständighet enligt hans tanke härledande sig därav, att den, som insynat lägen -

)) Så kallas i kanslisekreterare Berglöfs betänkande den av notarien Johnsson och kartografen
Åberg bestående undersökningskommissionen.

IT!)

Jiungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 166.

heterna, blott, efter lapparnas berättelser och utan att själv hava sett lägenheterna
vid syneförrättningen endast uppgivit desamma till antecknande i syneprotokollet.
Kommissionen uppgiver i övrigt icke mindre än fem särskilda förhållanden, som
verkat i enahanda riktning. Icke desto mindre har kommissionen kommit till det
resultat, att ett flertal lägenheter, av vilka åtskilliga föreslagits till inlösen av statsverket
för nomadlapparnas behov, enligt tillgängliga handlingar icke insynats. Beträffande
i övrigt anmärkningsvärda förhållanden, som framkommit under fortgången
av undersökningen såsom olaga utflyttningar in. in. hänvisar kommissionen till sin
redogörelse för de särskilda hemmanen.

Av denna redogörelse inhämtas emellertid, att kommissionen funnit sig böra
uppdela de ägofigurer, rörande vilka erinringar framställts, uti tvenne huvudgrupper
eller sådana, som enligt tillgängliga handlingar icke insynats, och sadana, som icke
kunnat identifieras såsom vederbörligen insynade. Desslikes har kommissionen upplyst,
att ovisshet råder rörande ett jämförelsevis mindre antal lägenheter huruvida
de skola anses insynade eller icke.

Lantmäteristyrelsen har låtit upprätta ett så vitt möjligt riktigt sammandrag
över kommissionens resultat sådant detsamma återgives i dess egen redogörelse,
varvid emellertid uteslutits de ägofigurer, som beteckna sådana odlingar, rörande
vilka anmärkningarna på grund av odlingarnas belägenhet uppenbarligen ansetts
obefogade, men däremot medtagits alla övriga ägor, rörande vilka anmärkning framställts,
och jämväl de ägofigurer, som gått i utbyte. Av detta såsom bil. B närslutna
sammandrag framgår beträffande Dorotea avvittringslag, att inom hemmanens
områden 12 ägofigurer upptagits såsom icke insynade, att dessa, som uppskattats
till 15.8 2 öretal, "innehålla en areal av 24.6 o hektar, samt att motsvarande siffror
rörande ägor utom området utgör antal 56, öretal 31.98 samt areal 118.85, och att
såsom icke identifierade angivits inom områdena 33 ägofigurer med 16,7 8 öretal
och 47.36 hektar samt utom områdena 222 ägofigurer med 156.93 öretal och areal
601.45 hektar. Desslikes har upplysts, att ovisshet huruvida de böra anses insynade
eller ej råder beträffande 92 lägenheter, (en lägenhet kan innehålla flere ägofigurer),
att fyra lägenheter angivits såsom ej upptagna å kartorna och 55 såsom
okända. Av ifrågavarande sammandrag inhämtas beträffande Sorsele avvittringslag,
att såsom icke insynade upptagits inom hemmanens områden 74 ägofigurer, som
uppskattats till 55.9 8 öretal med en areal av 44.68 hektar, samt att motsvarande
siffror rörande ägor utom området äro antal 74, öretal 48.42 och areal 56,441 hektar,
att såsom icke identifierade angivits inom områdena 130 ägofigurer med ett öretal
av 154.3 4 och en areal av 94,7 3 2 hektar samt utom områdena 433 ägofigurer med
ett öretal av 349.6 6 och en areal av 630,615 hektar. Ovisshet har antecknats råda
beträffande 103 lägenheter. Såsom icke upptagna på karta hava angivits 18 lägenheter,
under det 133 lägenheter angivits såsom okända.

Vid granskningen av kommissionens redogörelse har i övrigt uppmärksammats,
att kommissionen så vitt av dess redogörelse framgår icke tagit hänsyn till än mindre
utrett i vad mån av ägarna själva med eller utan konfirmation av Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavande gjorda byten av lägenheter föranleda avvikelser från insyningshandlingarnas
innehåll.

Uti kommissionens redogörelse förekommer emellertid här och var upplysningar,
som böra betraktas såsom reservationer mot att uppfatta de angivna resultaten
såsom tillförlitliga. Exempelvis upplyser kommissionen, att det ingalunda vore

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

uteslutet, att bland de ägofigurer, som angivits såsom icke identifierade under hemmanet
Dabbnäs i Dorotea socken, förekomme åtskilliga i verkligheten insynade
lägenheter.

Att kommissionen kommit till dylika mindre exakta resultat bör så mycket
mer uppmärksammas, som kommissionen oaktat ovanberörda av densamma själv
anförda vanskligheter uppenbarligen på sätt framgår av dess egen redogörelse med
berömvärt nit sökt fullgöra sitt uppdrag och så vitt möjligt strängt följt insyningshandlingarnas
ordalydelse utan att i någon män söka klargöra vad som i händelse av
tvist skulle kunna frånkännas hemmanen.

Inför vad sålunda anförts förvånas man av den uppgift, som kanslisekreteraren
Berglöf lämnat, att kommissionens utredning skulle visa, att i Dorotea socken 266
samt i Sorsele socken 558 ägofigurer enligt tillgängliga handlingar icke blivit vederbörligen
insynade samt att rörande 81 ägofigurer i Dorotea och 8 i Sorsele icke
med säkerhet kunnat avgöras, huruvida de blivit insynade eller icke, vartill emellertid
komme dels ett stort antal ägor såväl ängar som röjningsland och såsom åker
upptagen mark, vilka av kommissionen icke upptagits under ägofigurnummer utan
angivits endast efter sin natur såsom »en äng» eller dylikt eller mera i klump såsom
att ett helt skifte icke insynats. Enahanda överskattande av kommissionens
utredning har doktor Haglund gjort sig skyldig till uti sin sammanfattande beskrivning
över de till odling föreslagna markerna inom ifrågavarande båda avvittringslag.

Det bör här erinras att såväl styresmannen som lantmäteristyrelsen hade
alltför kort tid sig förelagd för avgivande av sina yttranden i anledning av kammaradvokatfiskalsämbetets
skrivelse den 31 december 1914 för att ingående kunna
bemöta de däri framställda anmärkningarna, vilket i övrigt särskilt för styresmannen
mötte svårigheter till följd därav, att han saknade tillgång till kartor och handlingar,
vilka vid denna tid innehades av reubetesdelegerade. Att göra styresmannens
uttalande till föremål för sådan kritisk granskning som skett synes därför lantmäteristyrelsen
mindre lämpligt, och ännu olämpligare anser styrelsen vara att draga
några slutsatser av det förhållandet, att styresmannen icke på något mer ingående
sätt bemött anmärkningar mot åtgärder, som företagits innan han tillträdde befattningen.

Någon ovisshet behöver emellertid ej råda i frågan, huruvida insyningshandlingarnas
innehåll varit bestämmande för upptagandet av hemmanens innehav. 5 §
i protokollet för den 5 juni 1894 beträffande Sorsele socken lyder: »Jämlikt anteckningar
å utdraget av mantalslängden för Sorsele socken för år 1894 synes, att
alla härförut antecknade hemman blivit anlagda före år 1867; och som delägarna
enligt nu lämnade uppgifter av kronoombudet fullgjort sina byggnads- och odlingsskyldigheter,
så komma också dessa hemman och lägenheter att bliva föremål för
avvittringen o. s. v.» Ingressen till protokollet den 1 juli 1901 för Dorotea upplyser,
att vid tillfället tillstädeskommo »följande i meddelat utdrag av 1901 års
mantalslängd för Dorotea socken upptagna delägare». Av de yttranden, som infordrats
av de lantmätare, vilka haft befattning med berörda del av avvittringen
inom ifrågavarande båda avvittringslag och av vilka yttranden avskrifter såsom
bil. C överlämnas, framgår, att insyningshandlingarna lagts till grund för bestämmande
av innehavet i den utsträckning, som författningarna avse, och att detta
skett på det mest praktiska och därför även mest effektiva sätt. Särskilt bör
uppmärksammas, att granskningen förberedelsevis skett redan i samband med ar -

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

betena å marken, under det andra kommissionen uppenbarligen icke å marken tagit
kännedom om andra lägenheter än vissa odlingar, som varit belägna i närheten av
gårdarna, eller sådana lägenheter i övrigt, som de vid färd mellan hemmanen passerat.
På grund av vad sålunda blivit upplyst är det helt naturligt, att någon förnyad
granskning av insyniugshandlingarna icke erfordrats vid de sammanträden, då
hävde förtenningarna justerats, i vidare mån än vid sammanträdet förekomna omständigheter
påkallat, helst hävdeförteckningen skolat undertecknas av den lantmätare,
som verkställt ägobesiktningen. Nu beskrivna förfarande har tidigare i allmänhet
även följts vid avvittringarna inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker.

Sedan styresmannen upplyst, att lappfogden Holm och länsmannen A. Lindberg
icke varit närvarande vid föredragandet av hävdeförteckningarna i Sorsele,
vilket skedde i in5irs månad år 1899 i närvaro av dåvarande lappfogden, numera
häradsskrivaren F. Burman och år 1907 avlidne länsmannen J. G. Lindberg, hade
man kunnat vänta, att advokatliskalens uppgift, att Holm och A. Lindberg icke
kunnat minnas, att Hägra insyningshandlingar varit företedda vid sammanträden i
Sorsele, icke vidare berörts. Av upplysningar, som lantmäteristyrelsen inhämtat av
Burman, framgår emellertid, att han, vilkens insatser i fråga om renskötseln i Västerbottens
län allmänt uppskattats, icke på något sätt eftersatte kronans och den nomadiserande
befolkningens intresse vid justeringen av hävdeförteckningen rörande
Sorsele avvittringslag. Den justering av hävdeförteckningarna, som ägde rum år
1910, avsåg endast under mellanliggande år verkställda odlingar, och uppenbart torde
vara, att något behov härvid av tillgång till insyningshandlingar icke förelåg.

Beträffande härefter frågan om de s. k. olaga utflyttningarna har, på sätt
inhämtas av härvid fogad bil. A, numera vunnen utredning ådagalagt, att dessa
högst antagligt inskränka sig till följandeo hemmansdelar eller 1/12S mantal gammal
och V32 mantal nytt skatt krono litt. Ae Åbacka, innehavare Karl Efraim Fjällström,
‘/ns mantal—V.t3 mantal kronoskatte litt. Ae Stennäs, belägen vid Fjosaken, ägare
Frans Oskar Josefsson, 1/g56—1/]0 mantal krono litt. Ag Giltjaur, belägen vid Vällingträsket,
innehavare Zakris Eriksson samt ‘/1024—Vs2 mantal kronoskatte litt. Ab
Granåker, belägen vid Varoiveträsket, ägare J. A. Johansson. Andra kommissionen
har beträffande sistberörda bemmansdel särskilt framhållit, att de norr om Varoiveträsket
belägna myrarna blivit insynade. Styresmannen har emellertid uppgivit att
i varje fall den från hemman utflyttande erhållit införsel eller lagfart å sin hemmansdel.

Till ytterligare belysning av denna och hithörande spörsmål överlämnas såsom
bil. D bestyrkta transumt och avskrifter av trenne av Eders Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Västerbottens län meddelade utslag, varigenom införsel beviljats
vederbörande sökande dels i 1/j5:)B mantal av krononyheminanet nr 1 Gardsjönäs,
dels i ‘/3S4 mantal av samma hemman dels ock i 1/25(5 mantal av krononyhemmanet
nr 1 Ullisjaur, alla i Stensele socken. Härav och av ordalydelsen uti sistberörda
tre utslag framgår, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljat införsel utan
hänsyn till storleken eller med andra ord för huru små delar som helst av hemman
och nybyggen samt utan att bestämma platsen för den sålunda uppkommande nya
brukningsdelen, vars innehavare emellertid givetvis varit och fortfarande är skyldig
att i föreskriven ordning odla och bebygga sin lägenhet. Det synes lantmäteristyrelsen
därför vara större anledning antaga, att innehavaren på grund härav ansett

182

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

sig kunna fritt välja gårdsplats, än att häri se en strävan att kringgå givna föreskrifter.
Anmärkningen med avseende å dessa förhållanden drabbar enligt lantmäteristyrelsens
mening tyngst, utom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, kronobetjäningen,
vilken det måste anses hava ålegat att vid de periodvis återkommande ekonomiska
besiktningarna till befallningshavande inrapportera, huruvida bosättningar och
uppodlingar samt alltså olaga inkräktningar skett å kronans oa v vittrade marker,
vilka intill den 1 januari 1909 stått under uppsikt av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Då så emellertid icke skett och bosättningarna alltså måste anses
hava blivit godtagna av vederbörande myndighet, håller lantmäteristyrelsen före, att
förrättningsmännen vid avvittringen icke vare sig haft skyldighet eller med framgång
kunnat motsätta sig ägornas upptagande såsom lagligt innehav. Emellertid
synes till stöd för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes åtgärder i berörda delar
kunna anföras, att 1873 års avvittringsstadga i olikhet med de %ldre stadgorna icke
innehåller några bestämmelser om minimistorlek för hemman och nybyggen samt
bör ses i .samband med det upphävande av äldre besutenhets bestämmelser, som
skedde genom 1881 års lag om hemmansklyvning och jordavsöndring.

Jämväl Eders Kungl. Maj:ts i högsta domstolen den 14 april 1905 givna
utslag, varav såsom bil. E här närslutes en avskrift, torde vara av intresse i nu
berörda och därmed i samband stående spörsmål. Eders Kungl. Maj:t bär därvid
fastslagit, icke blott att skiftesförrättaren icke äger att inlåta sig i bedömande av
giltigheten av åberopade fångeshandlingar, utan även bör såsom delägare godkänna
person, som utan att förete fångeshandling anmäles såsom delägare, därest anmärkning
mot den anmäldes rätt till ägolott icke från annan delägares sida förekommer.

Beträffande ägor, som tilldelats hemman och nybyggen efter tillkomsten av
nådiga brevet om odlingsgränsen den 13 december 1867 har lantmäteristyrelsen
förut uttalat, att desamma icke bort bibehållas under hemmanen. Härmed menar
styrelsen, att upptagande av dessa ägor icke står väl i överensstämmelse med författningens
anda. Ehuru sistberörda nådiga brev endast förbjuder anläggning av
nybyggen ovanför odlingsgränsen, torde nämligen få antagas, att med detsamma
även åsyftats, att alla vidare upplåtelser ovan denna gräns skulle upphöra. Det
må emellertid framhållas, att denna tolkning av 1867 års nådiga brev ingalunda är
oomtvistlig. Tvärt om finnes åtskilligt som talar däremot. Om man tänker sig,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande stått i valet mellan att låta en redan
skedd anläggning förfalla, . vilket måhända haft till följd, att den därå boende
familjen kommit att falla fattigvården till last, eller att tillåta upplåtelse av ytterligare
lägenheter till anläggningen i fråga, vill det synas, som om det med skäl
kan vara tveksamt, vilket statsintresse, som rätteligen bort bliva avgörande. Och
vad angår bestämmelserna i 1892 års nådiga brev att i skalan 1: 20000 skulle avmätas
sådana slåttermyrar, å vilka nyttjande- och besittningsrätt i behörig ordning
medgivits före den 13 december 1867, synes det tveksamt, huruvida dessa, i händelse
frågan bragtes till tvist, skulle kunna tillmätas någon betydelse.

I anledning av vad sålunda numera blivit upplyst anser lantmäteristyrelsen,
att det knappast kan anses hava tillkommit förrättningsmännen att väcka fråga
om uteslutande ur hävdeförteckningarna av ägor, som upplåtits efter den 13
december 1867.

Alldeles bestämt anser lantmäteristyrelsen, att så icke varit fallet i fråga om

183

Kun (fl. Nåd. Proposition Nr 106.

lägenheter, som avses med de i en del insyningsutslag förekommande villkoren
rörande skyldighet för ägare eller åbo att framdeles, där så erfordras, avträda insynade
lägenheter. Granskar man dessa villkor, framgår, att de i främsta rummet
åsyfta att bereda möjlighet till upplåtelse av nya nybyggen. Då sådana numera ej
få upplåtas, torde jämförelsevis ringa betydelse kunna tillmätas berörda villkor, som
för övrigt icke stå väl överens med den i 1 kap. 2 § andra stycket jordabalken
givna normen om förbud för säljare att i köpe- eller skifteshandling om jord och
fastighet förbehålla sig eller andra att framdeles vinna egendomen åter. I all synnerhet
framstår betydelselösheten av berörda förbehåll, därigenom att skyldigheten att
avträda ägorna ställts i samband med blivande avvittringsåtgärder, då det torde
vara tydligt, att de bestämmelser, som meddelats för avvittringsförfarandet, kunnat
tillämpas oberoende av dylika villkor.

Vad angår anmärkningarna rörande hemmanen Vuvosberg och Giltjaur finner
sig lantmäteristyrelsen böra framhålla, att andra kommissionen härutinnan icke i
någon del förmått åstadkomma utredning utöver vad förut förebragts. Det bör
därför anses tydligt, att någon försummelse i denna del icke kan läggas förrättningsmännen
till last, vilket även bestyrkes av de upplysningar avvittringslantmätaren
Huldt meddelat (Bil. C). Det synes lantmäteristyrelsen för övrigt hava varit av
synnerligt intresse att erfara, huru enligt advokatfiskalsämbetets och kanslisekreteraren
Berglöfs uppfattning förrättningsmännen bort förfara i dessa fall eller om de
anse, att förrättningsmännen, oaktat föreliggande ovissa förhållanden, bort föranstalta
om prövning vid ägoskillnadsrätt med därav oskiljaktigt förenade kostnader
och tidsutdräkt, varav olägenheter kommit att drabba hela avvittringslaget.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att det i ärendet
gjorda påståendet, att avsevärda områden genom ovan berörda förhållanden
avhänts kronan vare sig direkt eller indirekt i fråga om skogsanslag, saknar fog.

Med hänvisning till bestämmelser i 20 kap. 3 § rättegångsbalken att kronans
ombudsman ej äger att kronans rätt genom förlikning minska och 49 § skiftesstadgan
har kanslisekreteraren Berglöf velat gendriva lantmäteristyrelsens uttalande
om att hävdeförteckning skulle vara mot kronan bindande, så snart densamma
blivit godkänd av kronans ombud vid i föreskriven ordning utlyst sammanträde,
varjämte han framkastat det påståendet, att en mot staten bindande hävdeförteckning
icke torde föreligga, förr än avvittringen blivit avslutad genom laga kraft
ägande utslag, och har han slutligen framhållit, att en annan uppfattning skulle
leda till egendomliga konsekvenser. Emellertid torde det förhålla sig så, att redan
den omständigheten, att det ansetts nödvändigt att i 48 § skiftesstadgan i fråga om
förening rörande rågång föreskriva, att sådan icke gäller, utan att densamma blivit
å kronans vägnar gillad av vederbörande myndighet, visar, att bestämmelserna i
20 kap. 3 § rättegångsbalken i allmänhet icke gälla inom skiftesstadgans område.
Och då jämlikt 9 § avvittringsstadgan bestämmelserna i skiftesstadgan skola lända
till efterrättelse vid avvittring, så vitt ej annorlunda är förordnat, samt då vidare
någon bestämmelse av innehåll att hävdeförteckning icke är för kronan bindande
utan särskild prövning, torde vara tydligt, att kronan i denna del intar samma
ställning som andra sakägare. Det är företrädesvis en motsatt uppfattning, som
skulle leda till egendomliga konsekvenser och leda till uppenbara rättskonflikter,
exempelvis med avseende å frågor, som skola avgöras innan skiftet kan fortsättas

Anmärkningar
angående
skogsmarkens
uppskattning
och
skogsanslagets

storlek.

184 Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

och beträffande vilka delägarna hava beslutanderätt såsom exempelvis undantag av
mark och i all synnerhet delningsgrunden.

På grund av vad sålunda anförts, anser lantmäteristyrelsen, att föreliggande
hävdeförteckningar icke kunna bringas ur kraft på annat sätt än genom undanröjande
av förrättningarna på grund av felaktigheter beträffande åtgärder, som
skola föregå hävdeförteckningarnas upprättande och äro grundläggande för desamma.
Någon möjlighet att komma ifrån laga verkan av hävdeförteckningarna förefinnas
enligt styrelsens mening därför icke utan undanröjande av förrättningarna i
deras helhet.

Innan en sådan åtgärd emellertid företages bör givetvis först övervägas, utom
frågan huruvida åtgärden i händelse av klander komme att bliva beståndande, i
vad mån kronan genom att bättre än som hittills skett låta utföra sin talan har
utsikt att vinna några avsevärda fördelar. Lantmäteristyrelsen utgår härvid ifrån
att det med hänsyn till renskötseln verkligen är av intresse för kronan att kunna
inskränka hemmanens innehav av ströängar. Styrelsen håller emellertid före, att
utsikterna för kronan att på denna väg vinna något av betydelse äro jämförelsevis
små. Tvister i ämne, varom här är fråga, skola jämlikt 22 § avvittringsstadgan
hänskjutas till ägoskillnadsrätt, som enligt 23 § i samma stadga skall bestå av
domaren i orten och två ledamöter, och skola angående val av ledamöter i rätten
samt om rättegången och kostnaderna därför så ock om sökande av ändring i
rättens beslut gälla vad därom för ägodelningsrätt är stadgat. På grund härav och
då ledamöterna alltså kunna överrösta domaren, anser lantmäteristyrelsen mer än
sannolikt, att ovan angivna synpunkter komme att följas. Även i högsta instans
torde utgången få anses skäligen oviss.

Även bör framhållas, att eu sådan åtgärd eller försök från kronans sida skulle
komma att allt för mycket stå i strid med de strävanden, som från statsmakternas
sida gjort sig gällande i fråga om understödjandet av egnahemsbildandet och vilka
kommit till uttryck redan i 1749 års lappmarksreglemente, vars sista punkt lyder
på följande sätt:

»Slutligen drager Kungl. Maj:t till landshövdingen i orten det nådiga förtroende
att han icke allenast över detta reglementets efterlevande håller noga hand,
utan ock igenom vederbörande kronobetjänte så föranstaltar, att ödemarker i Lappland
på allt möjligt sätt måga varda uppbrukade och med folk bebodde».

Jämlikt 3 § i 1820 års stadga angående avvittringsverket i Jämtlands län
var bestämt, att varje helt mantal finge, när utrymmet sådant medgåve, tilldelas
från 500—3,000 tunnland uti inägor samt skog och utmark och i förhållande därav
för mindre hemmantal allt efter markens beskaffenhet samt mer eller mindre godhet.
Därvid skulle ej tagas i beräkning odugliga marker eller s. k. impediment,
varmed förstodes sjöar, berg samt sådana kala och odugliga mossar, som hade sten
till grund utan avfall och således vore otjänliga till odling. Motsvarande bestämmelser
i 1824 års stadga angående avvittringsverket i Yästernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län innehåller uti 3 § enahanda bestämmelse, dock att under
impediment enligt detta stadgande även inbegripes nakna sandhedar eller stenbunden
mark, varå skog varken funnes eller kunde växa eller bete funnes eller någonsin
kunde erhållas. I båda fallen inskärpes, att duglig mark ej må inbegripas under
impediment. Lika lydande bestämmelser om vad som bör förstås med impediment

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

återfinnas även i 10 § i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå
lappmark samt inflöto även i 1875 års stadga om avvittring i Västerbottens och
Norrbottens län. Detta skedde, ehuru lantmäteristyrelsen framhållit, att varje impediment,
som enligt skalan kunde å kartan utmärkas, borde även å densamma utsättas
och därefter avräknas. Därvid hade ytterligare erinrats, att, om de summariskt
avräknades i ägobeskrivningen, så borde sådant även ske i delnirigsbeskrivningen.
Detta läte sig emellertid icke göra beträffande sådana ägofigurer, som
klöves genom delningslinjer, ty man visste ej var impedimenten läge. Summarisk
avräkning innefattade en individuell godtycklighet och kunde inför den granskande
myndigheten varken .redovisas eller försvaras. Och godtycklighet syntes ej genom lag
böra tillstädjas; den ägde allt för mycket rum ändå.

Under förarbetena till 1892 års nådiga brev angående avvittring av hemman
och lägenheter ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län gjorde
lantmäteristyrelsen ett nytt försök att erhålla mera ändamålsenliga bestämmelser i
ämnet. I sådant syfte och för att på samma gång nedbringa kostnaderna föreslog
styrelsen, att impediment, som hade en areal av 100 hektar och däröver — i ett
senare utlåtande ändrades detta till 30 hektar — skulle till yttergränserna avmätas
och å kartorna utmärkas samt såsom en följd därav att skogsanslaget samtidigt
skulle höjas till 1,500—2,500 hektar. Någon ändring av bestämmelserna om skogsanslag
företogs emellertid icke, och i fråga om omfattningen av impediment missförstods
lantmäteristyrelsens förslag till den grad, att det i 1892 års brev föreskrevs,
att impediment, som vart för sig hade ett ytinnehåll av omkring 30 hektar skulle
till sina yttergränser mätas. Alla andra impediment vare sig större eller mindre
skulle alltså icke avmätas. Dess bättre hava lantmätarne, på sätt styrelsen förut
meddelat, icke följt denna meningslösa föreskrift utan, till den del densamma tilllämpats,
tolkat densamma såsom om därmed avsåges, att impediment, som vore
mindre än 30 hektar, ej skulle avmätas och upptagas å kartorna.

Ytterligare ett försök att erhålla ändamålsenligare bestämmelser i ämnet
gjorde lantmäteristyrelsen år 1902 i anslutning till den s. k. norrlandskommitténs
förslag angående vissa ändringar i bestämmelserna rörande avvittringen. Lantmäteristyrelsen
påvisade härvid påtagligt, huru bristfälliga bestämmelserna voro, att
desamma måste verka därhän, att under impediment inbegrepes duglig mark, till
följd varav hemman och nyhyggen på kronans bekostnad erhölle en ökning i dem efter
mantal tillkommande skogsanslag, att denna ökning visserligen, vid det förhållande
att för mången ägofigur gjorts avdrag för ej upptagna impediment med allenast 1 4
av arealen, ehuru verkliga förhållandet bort föranleda högre avdrag, ofta blott vore
skenbar och i regeln väsentligt mindre än som vid första påseendet kunde synas,
men att lantmäteristyrelsen ansåge sig böra meddela Eders Kungl. Maj:t kännedom
om dessa omständigheter, för den händelse Eders Kungl. Maj:t, då kommitténs förslag
företoges till prövning, skulle finna jämväl de av styrelsen anförda förhållandena
böra föranleda någon ändring i gällande föreskrifter. Styrelsens förslag, som utgick
på ändring av 16 § andra stycket i 1873 års avvittringsstadga därhän, att avdrag
skulle få göras intill tre fjärdedelar i stället för intill en fjärdedel, tillvann sig
emellertid icke nådigt beaktande.

Då lantmäteristyrelsen tillika med Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium
samt Eders Kungl. Maj:ts domänstyrelse i början av år 1907, till följd av
nådig befallning, avgav det förslag till ändrade föreskrifter rörande avvittringsBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 höft. (Nr 166.) 24

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

arbetenas bedrivande, som legat till huvudsaklig grund för nådiga kungörelsen den
5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker, framstod det klart för lantmäteristyrelsen,
att stora svårigheter vid förslagets genomförande komme att uppstå till följd av
förefintliga brister beträffande kart- och beskrivningsmaterialet. Då emellertid vid
avgivande av sistberörda förslag arbetena redan långt framskridit och då, på sätt
ovan meddelats, styrelsens år 1902 avgivna förslag icke kunnat tillvinna sig nådigt
beaktande, ansåg sig lantmäteristyrelsen på grund härav och med hänsyn ej mindre
till skogens ringa värde i de trakter, som återstode att avvittra, som jämväl till de
stora kostnader, som komme att föranledas av omarbetning av ovanberörda material,
icke kunna ifrågasätta annat än att detsamma skulle användas. Härtill föranleddes
lantmäteristyrelsen jämväl av det förhållandet, att bestämmelsen i 1892 års nådiga
brev att mätning endast finge ske av impediment, som vart för sig hade ett ytinnehåll
av omkring 30 hektar, enligt styrelsen meddelad upplysning i allmänhet icke
följts. Ämbetsverken framhöllo emellertid, att kartmaterialets otillräcklighet i viss
mån skulle kunna avhjälpas genom den undersökning, som i varje fall skulle ske
av den mark, vilken bure husbehovsskog (prop. nr 108 år 1909 sid. 12).

Fråga om åtgärder för ändring av det föreliggande kart- och beskrivningsmaterialet
väcktes emellertid genom den reservation, som föredraganden, undertecknad
Eriksson avgav, och som utgick på ändring av 14, 15 och 16 §§ i avvittringsstadgan
därhän, att lantmäteristyrelsen och ej Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle äga att pröva förekommande frågor om äldre kartors användning vid avvisning
och i vad mån ny mätning borde ske samt meddela närmare föreskrifter angående
skala och mätningssätt med vad därtill hörde, att varje impediment skulle
uppmätas och å karta utmärkas, så vitt den antagna skalan medyåve, att avdrag från
ägofigurernas areal för ej uppmätta impediment ej vidare skulle få äga rum.

Som berörda reservation innehåller åtskilligt, som ställer särskilt de nu framställda
anmärkningarna rörande urskiljandet av impediment i deras rätta belysning,
tilläter sig styrelsen här såsom bil. F överlämna utdrag av densamma. Alldeles
särskilt vill styrelsen fästa uppmärksamheten på de exempel, som däri förekomma
på tillämpning av bestämmelserna i ämnet, och styrelsen instämmer till fullo uti uttalandet,
att förrättningsmännen genom föreskrifternas beskaffenhet ställas i valet
mellan att antingen avhända kronan duglig mark eller ock tilldela hemman eller
nybyggen mark, som i lieskrivningarna över avvittringen oriktigt uppgives innehålla
avsevärt mera duglig mark än den i verkligheten innehåller, men att de vid detta
val alltid skulle ställa sig på statens sida kunde icke genom lag åläggas dem, ty
detta skulle innebära ett tvång för dem att i sin tjänsteutövning handla mot övertygelse.
Härigenom har lantmäteristyrelsen även angivit sin ståndpunkt till det uttalande,
som i ämnet gjordes till statsrådsprotokollet av statsrådet och chefen för
Eders Kungl Maj:ts jordbruksdepartement vid avlåtande till riksdagen år 1905 av
propositionen nr 88, därvid statsrådet anförde, att, därest ett impediment ej skulle
mätas och ett avdrag med ’/4 ej räckte att motsvara impedimentens verkliga areal,
det väl kunde hända, att impediment måste räknas som skogsmark, men detta
kunde icke undvikas, under det ett motsatt förfarande vore bestämt förbjudet.

Vid förarbetena till 1909 års nådiga kungörelse erkändes, att det vore förenat
med stora svårigheter att meddela verkställighetsföreskrifter rörande det i nådiga
kungörelsen den 20 april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser

187

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förekommande
stadgandet, att av skogsanslageu skulle omedelbart tilldelas ds särskilda
hemmanen eller nybyggena endast vad som efter noggrann, av avvittringslantmätaro
med biträde av skogstjänsteman för varje särskilt fall förrättad undersökning ansåges
erforderligt för nödigt husbehov, med hänsyn jämväl till förefintliga odling slög enheter,
men att återstoden av skogsanslagen skulle avsättas till allmänning att för delägarnas
gemensamma nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Eders Kungl. Maj:t
skulle bestämmas. Lantmäteristyrelsen drager emellertid i tvivelsmål, huruvida dessa
svårigheter blivit på lyckligt sätt undanröjda genom bestämmelserna i 11)09 års
kungörelse.

På sätt redan meddelats, framhöllo ämbetsverken i sitt ovan omförmälda
underdåniga utlåtande, att den noggranna undersökningen av den mark, som skulle
utdelas såsom husbehovsskog, borde och kunde verkställas så, att kartmaterialets
otillförlitlighet i viss mån bleve avhjälpt. Någon direkt anvisning om det sätt,
varpå detta skulle ske, har emellertid icke meddelats. Emellertid betonade ämbetsverken,
att stadgandet att en del av skogsanslaget skulle utläggas såsom husbehovsskog
och återstoden såsom allmänning innebure, att latituden maste bestämmas lika
för hela avvittr ing sområdet, varjämte ämbetsverken föreslogo, att i sammanhang med
den i första punkten av 24 § avvittringsstadgan föreskrivna undersökning för kronoparkers
bildande allmän besiktning och undersökning skulle verkställas till utredning
av, bland annat, skogsmarkens allmänna beskaffenhet och provisionel! latitud
för skogsanslag i dess helhet inom avvittringslaget, att vid uträkningen av den
provisionella planen förslagsvis hälften av skog sanslagets belopp enligt den provisionelit
bestämda latituden skulle tilldelas hemman och nybyggen, där ej annan grund härför
med iakttagande av förefintliga odlingslägenheter eller andra omständigheter på grund
av särskild kännedom om förhållandena ansåges böra följas, att i samband med
utvisande av den provisionella planen och sedan erforderliga jämkningar i anledning
av framställda erinringar skett, med biträde av Skogstjänsteman skulle förrättas den
noggranna besiktning för bestämmande av husbehovsskogens storlek för varje särskilt
fall, varom stadgats i nådiga kungörelsen den 20 april 1906, att härvid borde iakttagas,
att besiktning å marken skulle företagas av varje delägares husbehovsskogsmark,
varvid uppmärksamhet skulle ägnas ej mindre skogsmarkens naturliga beskaffenhet
och produktionsförmåga, till utrönande varav ståndskogens tillväxt och beskaffenhet,
om så erfordrades, skulle undersökas i olika trakter av medelgod samt bättre
och sämre mark, än även befintliga odliugslägenheter, efter vilka egendomens utvecklingsmöjligheter
huvudsakligen skulle bedömas, varjämte hänsyn Hven skulle tagas
till huruvida karta och beskrivning i avseende å urskiljande av impediment ni. m.
vore huvudsakligen riktiga, att efter fullbordad besiktning beräkning omedelbart å
platsen skulle göras av årliga behovet i medeltal för ifrågavarande egendom av
nödigt virke för bränsle och slöjd samt byggnader m. m. dylikt, som kunde hänföras
till husbehov, samt att, med iakttagande av vad under besiktningen och beräkningen
sålunda utrönts, lantmätaren och gode männen skulle omedelbart besluta om
minskning eller ökning av busbehovsskogen för den ifrågavarande ägolotten, så att,
såvitt bedömas kunde, åt densamma såsom husbehovsskog tilldelades endast vad
som ansåges erforderligt för nödigt husbehov. Ämbetsverkens förslag innebar slutligen,
att skogsanslagets latitud skulle slutgiltigt bestämmas först efter ovan omförmälda
besiktning.

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

\ id ärendets fortsatta behandling har detta förslag gillats dock med den för
utförandet högst betydelsefulla erinran, att det skulle iakttagas, att husbehovsskogen
i intet fall iinge så utmätas, att hemman eller nybygge, om dess andel i allmänningsskogen
jämväl inberäknades, erhölle skogsanslag till annat belopp, än som jämlikt
avvittringsförfattningarna iinge hemmanet eller nybygget efter dess mantal
tilläggas.

Bestämmelserna i ämnet återfinnas i 1909 års nådiga kungörelse 6 S 1 mom.
samt 9, 10 och 11 §§.

Beträffande dessa bestämmelser kan framhållas, att till undvikande av förbiseende
av sistberörda erinran föreskrivits, att husbehovsanslaget ej utan Eders Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall finge sättas högre än till 500 hektar medelgod
skogsmark för mantal vid avvittring nedom odlingsgränsen och till 800 hektar
medelgod skogsmark vid avvittring ovan nämnda gräns eller alltså respektive 100
och i det närmaste 83 hektar under hälften av det högst tillåtna skogsanslaget.
Genom denna bestämmelse hava alltså respektive 200 och 163 hektar för mantal
reserverats för eventuellt erforderlig ökning av husbehovsskogen för det fall, att
densamma provisionellt bestämts till maximum. Det har emellertid icke ens påståtts
än mindre visats, att berörda bestämmelse överträtts.

Någon föreskrift om revision av det verkställda urskiljandet av impediment
har alltså icke meddelats. På grund härav samt då det var upplyst, ej mindre att
skogsbesiktningen i enlighet med av Eders Kungl. Maj:t fastställda planer för göromålen
redan före år 1905 skett inom Sorsele avvittringslag än även att det resultat,
som därav framgått, icke vore tillfredsställande, synes anledning icke saknas för den
mening, att statsmakterna funnit att någon ändring icke borde företagas eller med
andra ord att ett godkännande av det verkställda arbetet lämnats. Härför talar jämväl
det förhållandet, att förrättningen beträffande sistnämnda avvittringslag vid
berörda tidpunkt fortskridit så långt, att frågan om skogsanslagets storlek behandlats,
varvid detta för hemmanen ‘Risnäs, Grannäs eller Gertsbäck, Karlsgård och
Granåker i närmaste överensstämmelse med vad under avvittringen nedom odlingsgränsen
inom socknen blivit bestämt föreslagits till 1,322.2 5 hektar för mantal samt
för övriga hemman till maximum eller 1,763 hektar. I samband härmed må även
erinras, att enligt det då redan uppgjorda och för delägarna bekantgjorda förslaget
den trakt närmast avvittringsgränsen, som uti föreliggande förslag hänförts till kronopark,
och som ostridigt innehåller den bästa skogsmarken med största tillgången på
avverkningsbar skog, enligt förstberörda förslag redovisats såsom allmänning.

I ärendet är emellertid upplyst, att, oaktat sådant ej föreskrivits, inom Dorotea
avvittringslag vid utvisande av planen till områdestilldelningen med biträde av skogstjänsteman
förrättningsmännen verkställt genomgående efterbesiktning av mark, som
enligt planen upplåtes åt enskilde, samt i stor utsträckning vidtagit ändringar i
beskrivningarna, varigenom förut såsom oduglig upptagen mark överförts till duglig.
Beträffande Sorsele avvittringslag har vid sistberörda utvisning och i samband därmed
stående undersökning ändring av beskrivningarnas redovisning av impediment
endast skett i undantagsfall, men i stället har till kronomark överförts områden,
beträffande vilka förrättningsmännen ansett, att impedimentsurskiljningen med hänsyn
till kronans intresse icke synts tillfredsställande. Ytterligare har i fall, där
skogsmarken befunnits bättre än beskrivningen utvisar, husbehovsanslaget nedsatts
under det föreslagna.

181)

Kunyl. Majds Nåd. Proposition AV 1<>6.

Kanslisekreteraren Berglöfs kritik av skogstilldelningen och vad därmed äger
samband röjer eldigt styrelsens mening eu oriktig tolkning av innehållet i den förda
skriftväxlingen.

Vad först angår frågan om skogsanslaget i dess helhet kan icke bestridas,
att förarbetena utvisa, att man utgått från att allmänningsskogen normalt borde
bliva lika med husbehovsskog d. v. s. att av skogsanslaget hälften skulle utgå såsom
allmänning. Att liusbehovsanslaget icke kunnat ur allmän och enskild synpunkt
sättas lägre än som skett eller till 800 hektar för mantal kommer här nedan att
visas, och följden härav har blivit, att skogsanslaget i dess helhet satts till 1,600
hektar, varigenom emellertid befolkningen icke har att vänta större inkomst av
allmänningen än vad densamma för närvarande åtnjuter genom periodvis återkommande
utsyningar till avsalu.

Kanslisekreteraren Berglöf tror sig emellertid hava visat, att något formellt
hinder skulle förefinnas för skogsanslagets bestämmande så nära maximum som skett,
och till stöd härför åberopar han ett departementschefens uttalande i Eders Kungl.
Maj:ts nådiga proposition nr 88 till riksdagen år 1905. Detta uttalande angick
skogsanslaget för trakterna nedom odlingsgränsen. Frågan gällde om för dessa trakter
någon nedsättning skulle ske. Statsrådet, förordade sådan och anförde såsom skäl
härför, att då skogsanslaget torde böra beräknas i visst förhållande till det högst
och lägst föreskrivna, en allmän nedsättning av anslagsbeloppet borde bliva följden
av maximibeloppets sänkning. Nu kan man med skäl fråga vilken beviskraft, som ligger
i det anförda uttalandet redan i och för sig och särskilt i betraktande av det förhållandet,
att någon nedsättning i anledning av Norrlandskommitténs framställning
icke skedde beträffande skogsanslaget för trakterna ovan odlingsgränsen på grund
av det kända förhållandet, att skogsmarken och skogen i dessa trakter i allmänhet
äro av underhaltig beskaffenhet. Det berättigande, som uttalandet i fråga på sin
tid kan hava haft, har detsamma emellertid ej längre. Detsamma gjordes under
förutsättning att skogsanslaget för framtiden liksom förut skulle bestämmas särskilt
för varje avvittringsenhet. Denna förutsättning föreligger emellertid ej numera.
Genom 1909 års kungörelse har densamma undanröjts. Denna kungörelse utgår
nämligen, såsom redan meddelats, från att latituden skulle bliva gemensam för hela
avvittringsanslaget.

Skulle man nu emellertid anse, att skogsanslaget är för högt, och därför vilja
företaga en inskränkning av detsamma, bör detta, till följd därav att såsom nedan
skall visas någon avprutning ej bör kunna företagas beträffande husbehovsområdena,
ske genom minskning i allmänningarna. Skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
vid prövning av förslagen anse en sådan avprutning önskvärd, torde befalluingshavande
hava att med eller utan förmedling av lantmäteristyrelsen avfordra
styresmannen ett förslag i ämnet, vilket torde kunna erhållas inom ett par veckor
efter därom gjord framställning.

Norrlandskommitténs förslag att den del av skogsanslaget, som icke behövdes
för nödigt husbehov, skulle avsättas till allmänning, resulterade närmast i 1906 års
ungörelse med dess ovan omförmälda bestämmelse. Såsom verkställighetsföreskrift
i ämnet stadgas i § 6 i 1909 års kungörelse, att undersökning och utredning skall
företagas rörande skogsmarkens allmänna beskaffenhet och avkastningsförmåga inom
avvittringslaget och angående den i allmänhet beräkneliga virkesåtgången för helt
mantal inom orten, med ledning varav husbehovsanslaget skall bestämmas.

190

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1G6.

Det torde vara klart, att virkesåtgången för helt mantal är beroende på antalet
brukningsdelar inom mantalet. Detta förhållande i belysning av bestämmelsen i
1906 års kungörelse måste enligt lantmäteristyrelsens mening leda därtill att man
vid tillämpningen undersöker, huru ett antaget husbehovsanslag komme att verka.
Att det härigenom är mera skäl för det tillvägagångssätt, som följts, än det, som
kanslisekreteraren Berglöf synes anse vara det riktiga, synes lantmäteristyrelsen
påtagligt. Enligt herr Berglöfs uppfattning synes man böra beräkna virkesåtgången
för alla brukningsdelar inom avvittringslaget och med ledning av den sålunda
erhållna summan och markens avkastningsförmåga bestämma husbehovsanslaget.

Inom Sorsele avvittringslag finnas 175 brukningsdelar. Med hänsyn till att
häri ingå eu del hemman, som framdeles kunna klyvas, torde icke virkesåtgången
böra sättas lägre än till 40 kubikmeter för brukningsdel. Resultatet hade då blivit
14,000 hektar. Beräknas virkesåtgången till 30 kubikmeter erfordras 10,500 hektar.
Enligt förslaget har till husbehovsskog utlagts 10,875.52 hektar. För Dorotea avvittringslag,
där de verkliga brukningsdelarna, vilka enligt styresmannens uppgift äro
26 till antalet, äro väsentligt större, torde virkesåtgången böra sättas till minst 50
kubikmeter. För tillgodoseende av detta behov erfordras 2,600 hektar. Enligt förslaget
har till husbehovsskog utlagts 2,562.so hektar.

Då styresmannen upplyst, att han utgått från virkesbehovet för 5/64 mantal
såsom brukningsdelarnas medelstorlek inom Sorsele avvittringslag och 1 g mantal
såsom medelstorlek för brukningsdelarna inom Dorotea avvittringslag, samt framhållit,
att med denna utgångspunkt belöpte å de särskilt i Dorotea avvittringslag ej sällan
förekommande små brukningsdelarna om 1/H4 mantal endast 12.5 hektar duglig skogsmark,
vilket icke vore tillräckligt för husbehovets tillgodoseende, förefaller den av
kanslisekreteraren Berglöf framställda frågan, varför styresmannen stannat vid en
virkesberäkning för just 1/(U mantal, tämligen onödig. Den torde möjligen hava
framställts för att fä anledning att göra anmärkning om att skattläggningen skett
särskilt för varje brukningsdel och ej, såsom kanslisekreteraren Berglöf synes anse
hava bort ske, för helt hemman. Då enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit ingen
godtagits såsom delägare, utan att han företett laga åtkomsthandling anser lantmäteristyrelsen,
att styresmannen rätteligen förfarit, och vad beträffar invändningen
att detta förfarande, följdriktigt tillämpat, måste leda till det orimliga resultatet att
en del av de smålotter, i vilka hemman genom köp eller arv lagligen delats före
avvittringen, skulle lämnas oavvittrade och bliva oskattlagda, finner sig styrelsen ej
här hava anledning att behandla denna, då det icke visats, att något sådant fall
varit för handen och frågan alltså för närvarande har uteslutande teoretiskt intresse.
Styrelsen vill emellertid för upplysning i ämnet hänvisa dels till nådiga brevet den
22 november 1878 till Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län
angående anförda besvär rörande avvittring inom Örträsks kapellförsamling dels till
17 § avvittringsstadgan, där det föreskrives, att hävdeförteckning, vilken handling
ligger till grund för skattläggningen, skall redovisa varje delägares innehav av ägor.

Då styresmannen såsom ovan meddelas haft klart för sig, att virkestillgången
för brukningsdelar med mindre skattetal än 5/8t mantal enligt förslaget bleve otillräcklig,
är det givet, att han ansett det önskvärt, att möjlighet skulle kunna beredas
dessa att på annat sätt fylla sitt husbehov.

Vad härefter angår den av kanslisekreteraren Berglöf förutsatta rättigheten
att för framtiden obegränsat stycka lotter, är denna förutsättning tvivel underkastad.

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Skiftesvitsord förefinnes icke för närvarande i orten, och då detta en gång skall lösgivas,
lärer det nog komma att tagas i övervägande huruvida icke eu begränsning
till viss storlek bör ske.

Kanslisekreteraren Berglöf har särskilt framhållit att det avdrag, som i vissa
fall finge göras för impediment inom ägofigurer av skogsmark, använts även för
reglering av skogsmarkens bättre och sämre beskaffenhet. Häremot må först erinras,
att lantmäteristyrelsen redan i sin underdåniga framställning år 1902 påvisat ett dylikt
förhållande såsom en helt naturlig följd av de meddelade bestämmelserna. Styrelsen
framhöll därvid, att då ett avdrag av allenast */4 mången gång måste befinnas vara
alldeles för ringa för att något så när motsvara vad som av verkliga förhållandet
skulle påkallas, lantmätarna sökte i praktiken avhjälpa detta missförhållande dels
därigenom att, där läget av de å viss ägofigur förekommande impediment sådant
medgåve, den del av ägofiguren, där impedimenten huvudsakligen vore liggande,
utmärktes såsom en särskild av endast impediment bestående ägofigur, varefter
avdrag, om ytterligare sådant ansåges nödigt, gjordes med högst 1/.1 av den återstående
figurens ytvidd, dels ock därigenom att, där nyssnämnda förfaringssätt till följd
av impedimentens spridda läge ej kunnat tillämpas och dessas areal intagit större
delen av hela ägofiguren, denna i sin helhet betecknats såsom impediment. Om
man härtill tar hänsyn till den lilla skala, som använts eller 1:20 000 samt att
skogsfigurerna till följd, härav i allmänhet äro mycket stora — de uppgå ofta till
flera hundra hektar — torde frågan i verkligheten gälla, huruvida förrättningsmännen vid
skogsbesiktningen, innan avdrag kunnat beslutas, skolat fullständigt genomsöka varje
del av en ägofigur eller icke. Lantmäteristyrelsen håller före, att så icke bort ske.
Skogsmarkens beskaffenhet skönjes ofta av skogsbeståndet. Då berg, sandhedar och
stenbunden mark, varå duglig skog varken finnes eller kan växa, fått upptagas till
impediment, följer härav, att det måste anses stå i överensstämmelse med författningens
anda, att impedimentavdrag användes för reglering av skogsmarkens beskaffenhet.
Den, som påstår motsatsen, visar endast, att han aldrig försökt sig på att
verkställa en skogsbesiktning. Och häremot strider ingalunda föreskriften i 16 §
avvittringsstadgan att taxering och gradering ej må ske å skogsmark. Denna bestämmelse
tillkom för att förekomma att skogsmarken, på sätt dittills förekommit och
såsom framgår av bilaga F, graderades enligt den detaljerade metod, som förekom
vid skiftesförrättningar. I stället föreskrevs en enklare metod, ehuru uppenbart är,
att denna metod även kan betraktas såsom en gradering men av primitivaste slag.

Ovan har visats, att nu gällande bestämmelser om impediment överflyttats
från avvittringsförfattningarna av åren 1820 och 1824. De hava alltså tillkommit
med hänsyn till förhållandena i allmänhet inom Norrland. Och såsom normalt förhållande
torde i skogsavseende få anses, att mark med barrskog ligger blandad med
mark, som bär lövskog, där bestånden ej bestå av båda slagen skog, samt att bete
finnes litet varstädes. Inom stora delar av de trakter, varom här är fråga, gestaltar
sig emellertid förhållandena på ett helt och hållet annat sätt. Stora vidder mark
bära här endast björkskog, och det bästa betet förekommer i regeln på marker, där
någon duglig skog icke finnes. Att under sådana förhållanden inom ifrågavarande
orter fordra en sträng tillämpning av bestämmelserna i 15 § av avvittringsstadgan,
enligt vilken mark, som endast bär björkskog eller bete, skall upptagas såsom duglig
mark, skulle leda till orimliga konsekvenser vid verkställande av en uppdelning i
så små lotter, som det här gäller.

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

I övrigt bör uppmärksammas, att vid den tidpunkt, då berörda bestämmelser
formulerades, med duglig skog i Norrland säkerligen ej menades skog, som var användbar
endast till ved. Att vad lappmarkerna beträffar så var fallet även vid tillkomsten
av gällande avvittringsstadga torde vara så mycket mer antagligt som
samma uppfattning på det hela taget fortfarande torde göra sig gällande inom sistberörda
orter.

Marks upptagande såsom impediment innebär emellertid icke, att densamma
helt och hållet uteslutes från beräkning. Styrelsen har uti sitt tidigare utlåtande i
ärendet utvecklat denna fråga. Härvid har framhållits, att befintlig skogstillgång å
impedimentområdena tagits i betraktande vid beräkning av tillgången på husbehovsskog
vad angår tillgodoseende av vedbehovet och därmed likartat husbehov, samt
att genom detta förfarande ett till äventyrs för generöst upptagande av impediment
bleve neutraliserat. Av vad styrelsen därvid anfört framgår, att jämkning med hänsyn
till husbehovet kan ske beträffande ett till husbehovsskog utlagt område, utan
att såsom duglig upptagen skogsmark därav beröres, samt att det även för undantagsfall
i saknad av annan möjlighet, måste anses tillåtet, att såsom impediment
betecknad mark enbart utlägges såsom särskilt skifte. Att en sådan och dylika åtgärder
lätt komma att te sig orättvisa och godtyckliga ligger i sakens natur, liksom
att sadant är ofrånkomligt med all skog stilldelning enligt gällande föreskrifter. Detta
har, såsom ovan kan inhämtas, från lantmäteristyrelsen tidigt framhållits såsom en
given följd av ifrågavarande bestämmelser.

Vad angår den av första kommissionen gjorda undersökningen av skogsimpediment
tillåter sig styrelsen först erinra om den för densamma i denna del meddelade
instruktionen, enligt vilken det ålåg kommissionen att i den mån utan åsidosättande
av övriga uppgifter funnes möjligt vid passerandet av ägofigurer, som vid
avvittringj^n betecknats såsom impediment, jämväl hava sin uppmärksamhet riktad
å dylika agofigurers naturliga beskaffenhet och, där i något fall den vid avvittringen
antagna beteckningen funnes uppenbart oriktig, därom göra anteckning. Huru det
vid sådant förhållande varit möjligt för kommissionen att exakt angiva siffror förefaller
något egendomligt. För att, låt vara blott om de ägofigurer kommissionen
antecknat, fälla ett säkert omdöme, måste enligt lantmäteristyrelsens mening och
sakens natur en långt grundligare undersökning hava föregått än som varit möjlig
att medhinna för kommissionen, vilken ägnat två månader åt alla sina undersökningar
i orten. Detta bestyrkes ytterligare vid granskning av kommissionens redogörelse
för sin undersökning. Densamma upptager en ägofigur om 324 hektar, 5
ägofigurer, innehållande vardera omkring 150 hektar, 13 ägofigurer om cirka 100
hektar och åtskilliga mellan 20—50 hektar. Man synes med skäl kunna tvivla på
att kommissionen kunnat verkställa en så ingående undersökning, som bör föregå
en dom över andras arbete. Lantmäteristyrelsen, som även fäst sig vid att kommissionen,
utöver vad dess instruktion ålade densamma, i tvänne fall även uttalat
sig om storleken av skedda avdrag och antecknat i ena fallet 36,419 hektar och i
det andra 44,6 9 hektar att överföras till duglig skogsmark — enbart detta förutsätter
undersökning av minst 320 hektar — anser icke, att kommissionens undersökning
kan tillmätas den betydelse, som därvid blivit fästad. För en undersökning
i ämnet fordras andra förutsättningar och annat tillvägagångssätt än som här förefunnits
och följts. Och givet är, att för att några slutsatser skola kunna dragas,
måste även den såsom duglig upptagna marken undersökas för att utröna i vad mån

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

bland denna upptagits oduglig mark. I dessa trakter, som ligga i närheten av barrskogsgränsen
och som även sträcka sig ovanför denna, kan för övrigt frågan om
den mark, som skall anses vara sådan att duglig skog å densamma varken finnes eller
kan växa bliva föremål för olika meningar även bland verkliga fackmän. Faran för
en med förhållandena obekant ligger här nära till hands att låta vilseleda sig av
befintliga bestånd, som vid närmare undersökning till allra största delen bestå av
träd, vilka äro odugliga till allt annat utom ved, och där erfarenheten visar, att,
om de glesa träden borttagas, någon återväxt icke står att framkalla.

För att en undersökning på ifrågavarande område skall tillerkännas något
vitsord anser lantmäteristyrelsen, att densamma bör utföras av tjänstemän under
tjänstemannaansvar och lämpligen uppdragas åt lantmätare med godemän med
biträde av jägmästare samt att därvid anteckning bör göras om alla ägofigurer,
rörande vilka olika meningar vid undersökningen uttalas. En sådän undersökning
utfördes för åtskilliga år sedan efter föreskrift av Eders Kungl. Maj:t beträffande
det för Viftangi by i Juckasjärvi socken föreslagna området. Härvid överfördes
åtskillig mark till duglig men ännu större områden till oduglig av den mark, som
vid avvittringen upptagits såsom duglig. Följden blev, att det undanröjda utslaget
efterföljdes av ett utslag, varigenom byn tilldelades större skogsområde än efter
det undanröjda utslaget. Och sedan det senare givna utslaget även undanröjts,
bestämdes byns område slutligen i överensstämmelse med det först meddelade
utslaget.

Lantmäteristyrelsen har beretts tillgång till en av kammaradvokatfiskalsämbetet
föranstaltad undersökning rörande omfattningen av den mark, som inom ifrågavarande
avvittringslag, utan att vara vatten, myrar, mossar, kala berg och fjäll upptagits
såsom impediment och som här kommer att benämnas skogsimpediment.
Denna utredning visar, att arealerna av dessa marker äro:

inom Sorsele avvittringslag inom husbehovsområdena .................... 20,584.0 9 hektar

» allmänningen............................... 9,935.8 6 »

Summa 30,519.9 5 hektar

» Dorotea » » husbehovsskogsområdena............ 613.9 97 »

» allmänningen ................................ 337.8 0 »_

Summa 951.7 9 7 hektar

Totalsumma 31,471.747 »

Såsom duglig mark har upptagits:

inom Sorsele avvittringslag inom husbehovsområdena.................... 10,875.525 hektar

» allmänningen.................. 11,093.225 »

Summa 21,968.7 50 hektar

» Dorotea » » husbehovsskogsområdena............ 2.562.5 0 8 »

» allmänningen................................ 2,562.4 9 2_»_

Summa 5,125.ooo hektar

Totalsumma 27,093.7 50 »

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.) 25

194

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

Vad nu angår dessa uppgifter rörande arealen av skogsimpediment bör först
och främst framhållas, att till grund för undersökningen ligger beskrivningarna, som
givetvis i delar, varom här är fråga, äro ytterst osäkra. Tar man därtill i betraktande,
att, även om bestämmelserna i 1892 års nådiga brev om urskiljandet av
impediment i allmänhet icke följts, dessa bestämmelser tillika med den ringa skalan
emellertid självfallet verkat därhän, att många myrar, mossar och berg finnas, som
icke upptagits å kartan, så måste härav följa att väsentliga avdrag böra ske. Man
torde redan på nu anförda skäl kunna anse, att arealerna böra nedsättas med minst
Vs- Lantmäteristyrelsen utgår ifrån att man alltså här kan räkna med en areal
skogsimpediment av i runt tal 20,000 hektar.

Vad värdet å denna mark angår torde vara klart, att densamma i kronans
hand för överskådlig framtid ej kan tänkas giva annan inkomst än den, som kan
uppkomma genom försäljning till ortens befolkning företrädesvis av ved eller upplåtande
av vedtäkt. Med hänsyn härtill torde densamma böra anses så gott som
värdelös, då förvaltningskostnaderna knappast torde kunna täckas av inkomsten.

Det synes alltså lantmäteristyrelsen uppenbart, att då staten icke genom avsättande
av ifrågavarande marker till kronoparker kan beredas någon behållen inkomst,
staten icke heller ur denna synpunkt kan hava något intresse av att förslagen
i nu ifrågavarande delar bliva föremål för ändringar, därest sådana kunde
anses möjliga att få genomförda.

Såsom det andra av statens huvudintressen med avseende å dessa marker
har framhållits, att det skogsanslag, som lämnas de enskilda hemmanen och nybyggena,
tillägges dem under sådana former, att garanti vinnes för att de med anslagen avsedda
ändamålen icke förfelas. I denna del är uppenbart, att någon fara för skogsspekulation
icke förefinnes. Däremot synes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida
de små lotterna i framtiden skola kunna bestå såsom självständiga brukningsdelar
och fullgöra sina odlings- och framförallt byggnadsskyldighet. Till upplysning
i detta ämne närslutes härvid såsom bil. G1, Gä, G3, G4 och G5 gjorda sammandrag
rörande ägolotter inom Sorsele avvittringslag, som innehålla dels 1 dels 2 dels 3
dels 4 och dels 5 sextiofjärdedels mantal. Av dessa bilagor inhämtas, att inom
avvittringslaget ifråga finnas 10 lotter vardera om 1/M mantal, 23 vardera om 1/3t
mantal, 23 om ''■''■/. t mantal och likaledes 23 om ;,/Bl mantal samt 27 om 1/1B mantal.
Tillhopa alltså 106 lotter.

Givetvis måste man ställa sig tveksam, huruvida ovanberörda önskemål skall
kunna uppfyllas, vad angår de minsta lotterna. Lantmäteristyrelsen vill emellertid
hoppas; att det skall visa sig möjligt, men givet är, att här framträder vådan av
införsel i vilka små hemmanslotter som helst eller godtagande av upplåtelse till
även de minsta skattetal. Fyllnad i vedbehovet för dessa lotter bör kunna erhållas
från kronans angränsande marker eller från allmänning eller måhända från annan
ägolott efter vidtagen lagändring. Så bör även kunna ske med gagnvirket, men
fall torde dock komma att inträffa, då sistberörda virkesbehov måste tillgodoses
från mer avlägsen trakt, och bör i detta sammanhang särskilt uppmärksammas, att
ett stort antal lotter ännu äro obebyggda, vilket till stor del beror på rådande
ovisshetstillstånd i avvaktan på avvittringens bringande till slut.

Den verkställda skogstilldelningen vilar på antagande att skogsmarkens avkastningsförmåga
inom båda ifrågavarande avvittringslag utgör 0.5 kubikmeter för
hektar. Det förhåller sig emellertid så, att denna siffra bestämts med hänsyn till

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 106.

avvittringslagen i deras helhet. Då de bästa skogstrakterna inom båda ifrågavarande
avvittringslag ostridigt avsatts till kronoparker och de därnäst bästa trakterna föreslagits
till allmänningar, är det givet, att ovanstående avkastning icke kan vara att
motse på de områden, som tilldelats hemman och nybyggen såsom husbehovsskog.
Med ledning av den erfarenhet, som vunnits inom Stensele, Tärna och Vilhelmina
avvittringslag och där anteckningar förts rörande verkställda skogsbesiktningar, samt
därvid gjorda rön och i övrigt kända förhållanden håller lantmäteristyrelsen, särskilt
vad Sorsele avvittringslag angår, bestämt före, att skogsavkastningen å de till husbehov
ifrågasatta områdena icke bör antagas vara högre än 0.3 0 å 0.3 5 kubikmeter
för hektar.

Staten har emellertid ännu ett intresse i fråga om skogsförhållandena uti
dessa orter och det är att hindra fjällgränsens nedgående. Till belysning av denna
fråga bör meddelas, att knappast något till enskilda föreslaget område stöter omedelbart
till kalfjället, utan att förrättningsmännen städse sökt tillse, att ett bälte
närmast fjället behållits i kronans hand.

Skyddsskogsfrågan utövar emellertid på ett annat sätt inflytande på bedömandet
av ifrågavarande spörsmål. Redan genom lagen angående husbehovsskogar inom
vissa områden är befolkningen underkastad enahanda inskränkning i fråga om bruket
av sina husbehovsområden, som föreskrives i 1 § i lagen angående skyddsskogar.
Dels på grund av hemmanens läge och ej minst med anledning av den knappa tillgången
på virke i förhållande till den jämförelsevis talrika befolkningens behov
torde det bliva nödvändigt att beträffande stora delar av ifrågavarande avvittringslag
göra även bestämmelserna i 2 § i skyddsskogslagen tillämpliga. Men på grund
av ändring, som år 1909 i samband med utfärdande av nådiga kungörelsen angående
avvittringsförfarandet skedde i avseende å 2 § skyddsskogslagen är befolkningen
uti ifrågavarande orter skyldig att underkasta sig de bestämmelser, som i
ämnet kunna komma att meddelas, utan att påfordra lösen för marken. Givet är,
att det, innan innehållet av dessa bestämmelser äro kända, icke kan bedömas,
vilken värdeminskning skogsmarken till följd av desamma kan komma att undergå,
men påtagligt torde i allt fall vara, att bestämmelserna i fråga kunna komma att
bliva rätt kännbara för befolkningen och dess hushållning särskilt vad angår den
nuvarande och närmast följande generation.

Man har sökt göra troligt att även mantalet blivit för högt upptaget och att
såsom följd härav kronan avhänts skogsmark. Enligt förslaget hava hemman och
nybyggen föreslagits inom Dorotea avvittringslag till 3 I::/M mantal och inom Sorsele
avvittringslag till 14 17/(U mantal eller tillhopa till 17 15/.i2 mantal.

Såsom framgår av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 15 maj
1908 meddelade dåvarande statsrådet, att, enligt vad han erfarit, vid inom Västerbottens
län företagna skattläggningar naturlig ängsmark i allmänhet uppskattats
allenast efter sin avkastning vid skattläggningstillfället och hänsyn till möjligheten
att genom odlingsföretag uppbringa avkastningsförmågan tagits huvudsakligen beträffande
sådan odlingsbar mark, som vid skattläggningen icke lämnat nämnvärd
avkastning. Inom Norrbottens län hade åter mera allmänt beaktats möjligheten att
genom uppodling bringa jorden upp till större avkastning. Den sistnämnda tolkningen
av skattläggningsförfattningen syntes statsrådet komma dennas mening
närmare.

Om nu detta förhållande ställes i samband med de upplysningar, som doktor

196

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

Haglund meddelat i sin i december år 1914 avgivna rapport rörande verkställda
undersökningar beträffande ströängar, att så gott som undantagslöst av honom
undersökta ängar befunnits vara uppskattade endast till ungefär hälften av deras
verkliga avkastning, torde vara tydligt, att man kan våga det påståendet, att
ängarna i allmänhet utan att anmärkning med framgång skulle kunnat riktas
däremot i runt tal hade kunnat upptaxeras till en avkastning dubbelt så stor
som skett.

Såsom framgår av härvid såsom bil. H1 och H2 närshitna sammandrag
rörande ifrågavarande båda avvittringslag, uppställda efter det formulär för sådana,
som lantmäteristyrelsen numera fastställt, bär inom Sorsele avvittringslag hemman
och nybyggen tillhörig äng taxerats till 5,864 öretal och inom Dorotea avvittringslag
till 1,269 öretal eller tillhopa till 6,633 öretal, vilket motsvarar mer än
10 mantal.

Arealen av dessa ängar uppgår inom Sorsele avvittringslag till 5,529 hektar
och inom Dorotea till 2,819 hektar eller tillhopa till 8,348 hektar. Hela denna
areal kan givetvis antagas vara odlingsbar. Om efter dess odling beräknas en avkastning
av endast 1,000 kilogram för hektar komme denna avkastning att motsvara
19,642 lass å 425 kilogram, och som detta hö bör sättas i första klassen,
belöper härå ett öretal av 117,854 eller mer än 184 mantal; alltså en ökning av i
runt tal 174 mantal.

Beträffande uppskattningen av odlingsmarken har lantmäteristyrelsen gjort
noggrann undersökning. Denna visar, att under byar och hemman inom Sorsele
avvittringslag upptagen odlingsmark beräknats i medeltal avkasta 356 kilogram för
hektar. Motsvarande medeltal för Dorotea avvittringslag utgör 216 kilogram. Tydligt
är, att dessa marker kunna i odlat skick beräknas avkasta minst lika mycket
som den odlingsmark första kommissionen påvisat och i allt fall minst 1,700 kilogram
för hektar. Ifrågavarande odlingsmark innehåller inom Sorsele avvittringslag
937 hektar och inom Dorotea-laget 117 eller tillhopa 1,054 hektar. Årliga avkastningen
å denna areal uppgår efter 1,700 kilogram alltså till 1,791,800 kilogram
eller 4,216 lass eller efter första klassen till 25,296 öretal eller i runt tal till

39.5 mantal.

Även bör erinras därom, att den odlingsmark, som första kommissionen påvisat
inom hemmanens områden, rätteligen bort betraktas såsom hemmanens tillhörighet
och såsom sådan jämte den ytterligare odlingsmark, som där finnes,
taxeras, varigenom givetvis ytterligare en ansenlig ökning av skattetalen blivit
en följd.

Innan lantmäteristyrelsen lämnar skogsfrågan, vill styrelsen bemöta en anmärkning,
som framställts rörande ägobeskrivningarnas uppställning. I denna del
har styresmannen upplyst, att i samband med ägomätningen upprättats ägobeskrivning,
däri samtliga inägor jämte skogsmark och impediment, avmätta i skalan 1: 4,000,
införts i särskilda kolumner, men utägor, avmätta i skalan 1: 20,000, utgörande
största delen av samtliga ägor, visserligen beskrivits såsom av olika naturlig beskaffenhet
men utan angivande av vad som vore att hänföra till duglig eller oduglig
skogsmark, utförts i en summakolumn. Denna ägobeskrivning syntes huvudsakligen
hava varit använd till kladd för kartans numrering och uträkning samt vid sedermera
företagen taxering och skogsbesiktning, och dess ofullständighet härleder sig
av att avfattningen av ägor i sistnämnda skala till största delen verkställts av hant -

197

Kung!. Maj.ds Nåd. Proposition Nr lätt.

langare. Först efter ägotaxeringen och skogsbesiktningen, som helt utförts av lantmätare
och gode män, har fullständig ägobeskrivning upprättats. Föreskriften om
införande i hävdeförteckning av anteckning om vid skogsbesiktniug beslutade ändringar
beträffande skogsmarkens duglighet har till följd därav icke iakttagits och ej
heller vid ovan angivna sätt för verkställande av skogsbesiktningen med fördel
kunnat tillämpas, då därav endast föranletts ett onödigt upprepande av så gott som
hela ägobeskrivningen.

På grund av dessa upplysningar och då jämlikt 1892 års nådiga brev stadgan
om av vittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873
med däri sedermera gjorda ändringar endast »i allmänhet» skulle lända till efterrättelse
med iakttagande av i samma nådiga brev meddelade särskilda föreskrifter med
avseende på mätning och kartors upprättande, samt dessa föreskrifter tillika med
dem som därefter meddelats rörande åbodelning, påkallat den avvikelse, som i berörda
del skett, torde vara tydligt, att vad i denna del anmärkts icke förtjänar
avseende.

Uti punkt 6 i 1749 års lappmarksreglemente, varest i syfte att befrämja uppkomsten
av ytterligare nybyggen bland annat stadgas inskränkning i äldre nybyggares
rätt att slå under sig mer mark än han kunde medhinna att bruka, föreskrives
emellertid, att den äldre, så mycket som möjligt vore och kunde ske utan »Publici
praejudico», borde njuta sin flit och arbete till godo, varför ock intet upparbetat
åker- och ängsland kunde honom frånkännas och någon annan tilläggas utan med
hans goda vilja och emot den betalning, som arbetet prövades vara värt.

§ 6 i 1820 års nådiga stadga angående avvittringsverket i Jämtland innehöll,
att vid utbrytningens verkställande borde, så mycket möjligheten tilläte, var
och en hemmansägare i ett sammanhang tilläggas sin avskilda del och även vid
sina inägor bibehållas, eller, om det för enskiftesutbrytningen ej kunde ske, jåmngott
vederlag meddelas. Skulle åter på något ställe ägorna hava en sådan belägenhet,
att varken genom vissa hemmans utflyttning eller eljest utbrytning i ett sammanhang,
med bibehållande av allas rätt och jämlikhet, bleve möjlig, finge två, högst
tre skiften tillåtas.

Enahanda bestämmelser återfinnas i 5 § i 1824 års avvittringsstadga för
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Genom nådigt brev år 1852
förklarades emellertid, att, om vid avvittring förekomme by, enstaka hemman eller
nybygge med den belägenhet, att vad i inägor för byns, hemmanets eller nybyggets
bestånd erfordrades, ej kunde inom det sålunda bestämda skiftesantalet inneslutas,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande då ägde att för varje sådant fall pröva,
huruvida högre skiftesantal kunde undantagsvis tillåtas. På detta nådiga förklarande
är så mycket mer anledning att här särskilt fästa uppmärksamheten, som uti 12 §
i 1824 års stadga var förordnat, att lantmätaren vid första sammanträdet skulle med
ledning av jordeboken, kartor och åtkom sthandlingar m. m. granska tillkomna nybyggeshemman
för utrönande, dels huruvida dem tillagda ägor kunde vara så kringspridda
och med kronans mark blandade, att andra formliga och ordentliga nybyggesanläggningar
därav hindrades, och dels huruvida utbyte av sådana ägor emot vederlag
och odlingsersättning efter de i skiftesförfattningarna stadgade grunder kunde
bliva nödvändigt till beredande av en sådan utbrytning, som i § 5 vore föreskriven.

Anmärkningarna
an
gående urakt
låtenhet att
företaga ägo
utbyten.

198

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

§ 11 första stycket i 1850 års nådiga stadga för avvittring och skattläggning
i Luleå lappmark har följande lydelse:

»Vid utbrytningens verkställande skall, så mycket möjligt är, varje by, enstaka
hemman, nybygge eller kronotorp, i ett sammanhang tilläggas sin avskilda del
och även vid sina inägor bibehållas, men, om det ej kan ske, jämngott vederlag
meddelas; börande lantmätaren, där behov därav förefinnes och sådant utan någons
verkliga lidande sig göra later, verkställa ägoutbyten, evad de å någondera sidan
yrkas eller ej; och måga dessa, vad höslogar angår, verkställas efter måttet av höavkastningen,
om vederbörande hemmans-åboer så åsämjas. Saknas för utbytet andras
ägor antingen helt och hållet eller till någon del, då må till vederlag beräknas
odlingsbar mark, som tilläventyrs fallit inom hemmanets område, emot rättighet för
åbon att såsom odlingsersättning, under högst åtta år, utan avgift begagna sina på
detta sätt utbytta ägor. Skulle åter på något ställe ägorna hava sådan belägenhet,
att, icke ens genom utbyte, utbrytning i ett sammanhang med bibehållande av allas
rätt och jämlikhet bliver möjlig, må flera skiften, för redan varande hemman och
lägenheter högst sex, men för nybyggen, som hädanefter beviljas, högst fyra, tilllåtas,
dock så, att skogsområdet så vitt görligt är i ett sammanhang avsättes; men
förekommer by, enstaka hemman eller nybygge med så spridda inägor, att vad därav
för byns, hemmanets eller nybyggets bestånd oundgängligen erfordras, ej kan
inom berörda skiftesantal inneslutas, då äger Kungl. Maj:ts befallningshavande, sedan
vederbörande blivit hörde och lantmätaren med gode männen utlåtande avgivit, för
varje sådant fall pröva, huruvida högre skiftesantal må tillåtas. För övrigt iakttages,
att lotterna, så mycket belägenheten medgiver, bliva reguljära och till omhägnad
bekväma. Ängar, som by eller hemman tilldelas utom egentliga området, böra
genom räta linjer begränsas, där de ej hava av naturen danade fasta gränser, som
med större bekvämlighet kunna följas.»

Vid sidan om alla nu omförinälda stadgar hava skiftesförfattningarna gällt till
efterrättelse.

Det ursprungliga förslaget till 1873 års stadga avgavs av avvittringsstyresmannen
J. E. Nyström. 19 § i detta förslag upptog samma bestämmelser, som
innehållas i 11 § i 1850 års stadga. Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes i
Norrbottens län förslag anslöt sig emellertid till 1824 års avvittringsstadga. Med
avseende å 5 § i denna stadga framhöll befallningshavande, att, alldenstund ängslägenheterna
inom lappmarkerna oftast bestode av kärr och myrar, vitt spridda på
olika trakter, bleve det mången gång nödigt, att tillägga hemman och lägenheter
flere skiften än som medgåves i berörda paragraf. I anledning härav föreslog befallningshavanden,
att hemman och lägenheter skulle, där med billighet och rättvisa
annorlunda ej göras kunde, få tilldelas 4 skiften utan underställning, men att, om
belägenheten oundgängligen fordrade flere skiften, man skulle förfara enligt 1852
års nådiga brev.

Uti sitt yttrande över detta förslag framhöll Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län, att lantmätaren till underlättande av utbrytningen
borde äga, att, där behov därav förefanns och sådant utan någons lidande kunde
låta sig göra, verkställa ägoutbyten, vare sig de å någondera sidan yrkades eller ej,
och borde dessa vad höslogar anginge, kunna verkställas efter måttet av höavkastningen
utan avseende å arealen, om vederbörande hemmans åbor så åsämjdes. Saknades
för utbytet andras ägor antingen helt och hållet eller till någon del, skulle

199

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

till vederlag kunna beräknas odlingsmark, som till äventyrs fallit inom hemmanets
område emot rättighet för åbon att såsom odlingsersättning under viss tid utan avgift
begagna sina på detta sätt utbytta ägor eller eljest bliva för odlingen gottgjord.

Lantmäteristyrelsens förslag i ämnet innehöll i 10 §, att styresmannen skulle
efter att hava hört delägarna rörande utbyten av deras ägor, evad det av någon
delägare yrkades eller ej, i samråd med gode männen besluta om sådana ägoutbyten,
som ansåges behövliga för att bereda delägarna det minsta möjliga antal skiften
samt utan någons verkliga lidande läte sig verkställas. Härvid skulle alltid iakttagas,
att varje delägare finge jämngott vederlag för de ägor, som skulle av honom
avstås, att ängar skulle kunna utbytas efter måttet av deras höavkastning utan avseende
å areal, om vederbörande delägare därom åsämjdes, samt att vederlag finge
tagas av odisponerad odlingsmark, som funnes antingen i närheten av den delägares
inägor, vilken avstått någon del av desamma, men ej på annat lämpligt sätt därför
kunde beredas ersättning, eller ock inom det skogsområde, vilket komme att honom
tilldelas, och skulle den delägare, som finge odlingsmark i stället för åker eller äng
samt ej av den nye ägaren till de avstådda ägorna kunde på annat lämpligt sätt få
skälig odlingsersättning, i stället för sådan begagna samma ägor utan avgift under
vissa år, högst åtta.

Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarkollegium gjorde i denna fråga den
erinran, att, då ägorna till hemman och nybyggen i lappmarkerna endast vore
provisionellt utsynta, ägoutbyten icke borde göras beroende av delägarnas förening.

Uppenbarligen äro bestämmelserna i 19 § 5:o) samt 20 och 21 §§ i gällande
skiftesstadga i realiteten desamma, som återfinnas i 1824 års stadga endast med den
skillnaden att i fråga om odlingsersättning vidtagits den ändring, att, där den odlade
marken tillfallit antingen enskild delägare, som ej förmår utgiva ersättning, eller
ock kronan, förre innehavaren, i stället för att bekomma ersättning efter skiftesstadgans
bestämmelser, äger nyttja marken under högst fem år efter det han tillträtt
sin nya ägolott.

Härav framgår alltså, att Eders Kungl. Maj:t vid utfärdandet av 1873 års avvittringsstadga
icke ansåg sig kunna gå så långt som 1850 års stadga i denna del
innehöll eller under förarbetena föreslagits.

Det visade sig emellertid snart, att på grund av ängeslägenheternas spridda
läge områdestilldelning enligt avvittringsstadgans bestämmelser icke kunde genomföras,
och såsom följd härav tillkom nådiga brevet den 20 juni 1879. Från förarbetena
till detta nådiga brev må här återgivas följande.

Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande i Västerbottens län hade föreslagit
tillägg till 19 § 5:o avvittringsstadgan av innehåll, att mark, som utan att vara odlad,
innehades av hemmansägare eller åbo eller av nybyggare, skulle, även om den för
hemmanets eller nybyggets bestånd erfordrades, kunna, för beredande av lämpligt
skifte, innehavaren frånhändas utan vederlag, men att i sådant fall förre innehavaren
skulle kunna berättigas att fortfarande i tjugu år nyttja marken. Enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Norrbottens län mening borde förhållandena
ordnas genom den ändring av 21 § i avvittringsstadgan, att orden »högst fem år»
skulle utbytas mot »högst femton år». Uti ett i ämnet avgivet yttrande framhöll
Eders Kungl. Maj:ts befailningshavande i Norrbottens län, bland annat, att bäckängarna
tillkomme genom röjsel på stränderna och måste sägas vara odlade, att de

200

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

allra flesta myrängar ej heller kunde behålla någon växtkraft och framalstra gräs,
såvida de icke dels befriades från ris av vide och dvärgbjörk dels bevattnades genom
låt vara primitiva tillställningar för översilning, att även dylika ängar således måste
få namn av odlade, samt att såvida ängarna blivit i behörig ordning till hemman
eller nybyggen upplåtna, de därför ej kunde ägarna frånhändas utan vederlag av
annan odlad eller till odling tjänlig mark.

Lantmäteristyrelsen anförde huvudsakligen följande. Det vore visserligen av
stor vikt, att åtgärder vidtoges »för beredande av lämpligt skifte», men dessa Ange —
enligt sakens natur och emot grundsatser, vilka tydligt uttalats i nådiga skiftesstadgan
— dock icke, leda därhän, att jordägare eller innehavare, för vinnande av lämpligt
skifte, tillskyndades verkligt lidande. Och ett större lidande kunde styrelsen icke tänka
sig, än att mark skulle utan vederlag innehavaren därav frånhändas, även om den
erfordrades för hans hemmans eller nyhygges bestånd. Att en föreskrift av sådant
innehåll skulle i svensk lag inflyta, kunde styrelsen aldrig i underdånighet tillstyrka.
Lantmäteristyrelsen anslöt sig däremot till Éders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Norrbottens län mening.

Någon ändring företogs emellertid icke vare sig av 19 § o:o eller av 21 §
avvittringsstadgan.

Till skapande av förhållandena, sådana de nu förefinnas, har även bidragit
den ändring, som, på framställning av den s. k. domänkommittén, den 9 november
1877 vidtogs med avseende å 19 § 2:o i avvittringsstadgan av innehåll att underställning
skulle ske till Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande så snart fråga uppstode
om egentliga skogsanslagets läggande i mera än ett skifte. Dittills hade gällt,
att skogsanslaget utan underställning kunde fördelas på högst fyra skiften. Det
synes för övrigt vara ett förslag av nyssnämnda kommitté, som lades till grund för
Eders Kungl. Maj:ts beslut om ströängarnas bibehållande.

Företager man sig nu att mot bakgrunden av den sålunda lämnade historiska
utredningen bedöma innehållet i 1879 års nådiga brev, ledes man ända till bestämmelsen
i punkten 6 i 1749 års lappmarksreglemente, att nybyggare skulle njuta
sin flit och arbete till godo och att ingen odling kunde frånkännas honom utan hans
vilja och emot betalning för nedlagt arbete. Eders Kungl. Maj:t har uppenbarligen
icke ansett sig äga att i administrativ väg meddela på äganderätten så ingripande
bestämmelser som tvångsägoutbyten utan odlingsersättning. Härmed måste ock
anses klart, afl 1879 års nådiga beslut innebar, att Eders Kungl. Maj:t hellre än att
för kronans del anvisa medel till odlingsersättning, ansett, att tillstånd borde lämnas
till ängarnas fortsatta bibehållande. Detta förhållande bestyrkes även av ordalydelsen
i berörda nådiga brev, däri tillstånd till ängarnas bibehållande medgivits endast vad
angår lägenheter, som äro belägna inom område för kronopark, vilket förhållande
emellertid bör ses i samband därmed, att avvittringens ändamål enligt 1 § i 1873 års
avvittringsstadga är att från kronans marker tilldela nödiga områden till hemman
och nybyggen. Och vad angår utvägen att avhända hemman eller nybygge ängar
under förutsättning att de ej äro odlade och ej för hemmanets eller nybyggets bestånd
erforderliga, torde vara uppenbart, att densamma kunnat och fortfarande kan
i endast ringa utsträckning komma till användning. Ett anlitande av denna utväg
måste mer än något annat, i betraktande av att hemmanen i allt fall i regeln måste
bibehållas vid sina ängeslägenheter, få naturen av godtycke. Densamma har såvitt
lantmäteristyrelsen har sig bekant under tillämpningen av 1873 års stadga ej heller

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

kommit till användning utom i enstaka fall, då det gällt att befria för kronans räkning
för visst ändamål undantagna utmål från inträng av ängar, som icke kunnat
mot vederlag utbytas.

I övrigt får lantmäteristyrelsen på nytt erinra, att enligt nu föreliggande avvittringsförslag
utbyte mellan enskilda skett i erforderlig omfattning, så att ingenstädes
enligt förslagen förekommer, att hemman bibehållits vid ägor inom annat
hemmans område med undantag för samfälld husbehovsskog och allmänning, samt
att utbyte skett även med kronan i den mån kronan haft vederlag att lämna. Såsom
sådant har emellertid icke betraktats odlingsbar mark, som tilläventyrs kunde
finnas inom hemmans skogsområde, då sådant bort, såsom tillhörande hemmanets
utvecklingsmöjligheter, räknas såsom hemmanets tillhörighet och strängt taget även
bort tagas i beräkning vid mantalets bestämmande. 1879 års nådiga brev har alltså
tillämpats just som kanslisekreteraren Berglöf tolkat dess innebörd eller så, att ängar,
som ej vid avvittringen kunde enligt stadgade regler utbytas, skulle få bibehållas
och betraktas såsom ett skifte.

Denna uppfattning av innebörden av 1879 års nådiga brev, som lantmäteristyrelsen
nu uttalat, har för övrigt vid ett föregående tillfälle följts. Uti sitt ovan
omförmälda år 1907 avgivna underdåniga utlåtande föreslogo ämbetsverken (prop.
nr 108 år 1909 sid. 49), att vid upprättandet av den provisionel^ planen skulle
bland annat iakttas, att avsides belägna ströängar ej tilldelades hemman och nybyggen,
om sådant ansåges bliva hinderligt för lapparnas renskötsel. Detta och
härmed likartat syfte fann Eders Kungl. Maj:t emellertid icke kunna vinnas på grund
av avvittringsstadgans bestämmelser, vilket givetvis hade varit fallet, om advokatfiskalsämbetets
och kanslisekreteraren Berglöfs uppfattning vore riktig, utan fann
Eders Kungl. Maj:t erforderligt, att förhållandet ordnades genom en särskild i den
för civillag stadgade ordning stiftad lag, däri stadganden meddelades, icke endast
om skyldighet att för ändamålet avstå mark utan även att jordbytet, i likhet med
vad som innehålles i 20 § avvittringsstadgan, skulle verkställas efter måttet av höavkastningen,
beräknad enligt skattläggningsmetoden, eller, där med hänsyn till
markens värde större noggrannhet funnes nödig, efter gradering jämlikt skiftesstadgans
föreskrifter, men däremot, i olikhet med innehållet i 21 § avvittringsstadgan,
med rätt för ägaren eller åbon att undantagslöst av statsmedel undfå ersättning
såväl för odling som för utflyttning, där sådant av jordbytet föranleddes;
och skulle vid ersättningens beräknande skiftesstadgans föreskrifter i tillämpliga delar
lända till efterrättelse. (Sv. ffs. nr 53 år 1909 sid. 7.)

Föreliggande förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring vilar uppenbart
på samma uppfattning.

Då lantmäteristyrelsen nu går att sammanfatta sin mening angående de framställda
anmärkningarna, finner sig styrelsen först böra erinra därom, att den nuvarande
styresmannen först år 1909 fick befattning med avvittringen samt att avvittringslantmätarna
hava en ganska omfattande självständig beslutanderätt.

Kanslisekreteraren Berglöf har ansett sig hava anledning framhålla, att styresmannens
yttrande i de flesta fall innebure mindre ett bestridande av att gällande
föreskrifter åsidosatts än en motivering för anledningen till att de icke tagits till
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 144 käft. (Nr 166.) 26

Sammanfattning
av lantmäteristyrelsens
mening
angående de
framställda
anmärkningarna.

202 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 166.

efterrättelse och att detsamma även kunde sägas om lantmäteristyrelsens utlåtande.
Styrelsen, som på sätt nedan kommer till synes, av särskilda skäl icke kommit att
taga den befattning med avvittringen som lämpligt bort ske, tinner sig emellertid
böra framhålla, att, om något berättigande i kanslisekreteraren Berglöfs uttalande
finnes, detta beror därpå, att anmärkningarna vant av företrädesvis formell innebörd
och framställts utan hänsyn till att på jorddelningsväsendets område mer än eljest
en formell tolkning av gällande bestämmelser ofta leder till orimligheter och skada
för det syfte, som med desamma avses. Dess bättre kan framhållas, att Eders
Kungl. Maj:ts högsta domstol städse vid meddelande av sina beslut på detta i
många avseenden svåra område av lagstiftningen vid tillämpningen av gällande författningar
tagit hänsyn till de praktiska synpunkter, för vilka lantmäteristyrelsen ofta
gjort sig till tolk. Eders Kungl. Maj:t synes emellertid även vad angår första instansen
eller ägodelningsrätterna på sin tid insett nödvändigheten av att skiftesförfattningarna
bleve föremål för en på erfarenhet i ämnen, som det här gäller att bedöma, stödd
tolkning och tillämpning, då Eders Kungl. Maj:t den 4 maj 1827, i samband med
promulgerandet av nådiga stadgan om skiftesverket i riket, utfärdade nådigt cirkulär
till hovrätterna med föreskrifter i avseende på förordnandet av ordförande i sistnämnda
domstolar i syfte att de viktiga och grannlaga ägodelningsmålen skulle
komma att handläggas under ledning av domare, som genom ett längre utövande av
domareämbetet haft tillfälle att förvärva sig kännedom i jordbruk och lanthushållning,
och sålunda åt dessa mål beredas en riktig och ändamålsenlig handläggning.

De framställda anmärkningarna hava utgått från personer, som på grund av
bristande erfarenhet måste anses mindre väl skickade att bedöma ifrågavarande förhållanden.
Vid den verkställda granskningen, som saknat det stöd av den fackliga
utredning avvittringsstadgan förutsätter, bär man därjämte alldeles förgätit, att enligt
sakens natur avvittringen innebär och måste innebära ett summariskt förfarande. De
anmärkningar, som förekommit, torde i likhet med de utredningar, som gjorts för
att eventuellt få anmärkningarna bekräftade, kunna betraktas såsom gjorda i syfte
att, under förutsättning att anmärkningsvärda fel kunde påvisas, större möjligt härigenom
skulle öppnas att bereda fördelar för renskötseln i orten. Hänsyn till den bofasta
befolkningen och möjligheterna för denna att existera och förkovra sig har uppenbarligen
lagts åsido liksom man även synes hava saknat blick för rätta värdet av
ifrågavarande marker, vilket värde att döma av innehållet i föreliggande handlingar
skulle kunna antagas vara mycket stort, under det att detsamma i verkligheten är
jämförelsevis ringa. Det värde markerna i fråga hava torde till stor del böra anses
skapat av den bofasta befolkningen i orten. Denna är skattskyldig till stat och
kommun samt jämväl underkastad värnplikt, allt i likhet med landets övriga befolkning,
under det att den nomadiserande befolkningen däremot är fri från skyldighet
att göra värnplikt och dess skatter till stat och kommun äro skäligen obetydliga.

Efter den utredning och utveckling av förhållandena, som lantmäteristyrelsen
numera förebragt, torde Eders Kungl. Maj:t emellertid finna, att anmärkningarna, i
fråga även ur formell synpunkt icke skäligen kunna gillas. Kanslisekreteraren Berglöfs
förmodan att de myndigheter, som det åligger att pröva ifrågavarande avvittringsförslag,
näppeligen kunna komma att i huvudsak fastställa desamma, anser lantmäteristyrelsen
knappast komma att uppfyllas, i all synnerhet om dessa myndigheter
beredas del av detta utlåtande, något som synes så mycket mer angeläget, som
kanslisekreteraren Berglöfs referat av lantmäteristyrelsens tidigare i ärendet avgivna

20:5

Kung!. Muj:ts Nät/. Proposition Nr Juli

utlåtande i betydelsefulla delar är ofullständigt. En sakkunnig granskning av föreliggande
förslag giver väl till resultat, att man i en del avseenden skulle önskat, att
desamma varit annorlunda. Exempelvis kan man ställa sig tveksam inför lämpligheten
av att i dessa trakter utlägga lotter, varå självständigt hemmansbruk svårligen
torde kunna för framtiden uppehållas, och nog måste det medgivas, att befolkningens
bibehållande vid ströängar i den omfattning, som här ifrågasättes, icke stå väl i
överensstämmelse med ändamålet med förrättningarna, som givetvis är att åstadkomma
en lämplig och redig ägoindelning, liksom det även synes ofrånkomligt, att
frågan om tillgodoseende av nomadlapparnas intressen inom Sorsele avvittringslag
ägnats alltför ringa uppmärksamhet. Försöker man emellertid att efterforska anledningen
härtill, skall man finna, att densamma i jämförelsevis ringa grad kan läggas
förrättningsmännen och styresmannen till last, men däremot i större omfattning
beror på att de, som fört det allmännas talan vid förrättningarna icke varit sin uppgift
vuxna och icke fått mottaga erforderliga instruktioner. I all synnerhet synes
det kunna med fog framhållas, att vederbörande lappfogde med eller utan bistånd
av Eders Kungl. Maj:ts befaliningshavande icke i tid sökt åvägabringa utredning om
behovet av inlösen av mark inom Sorsele avvittringslag.

Den ojämförligt största anledningen till att resultatet icke föreligger i det
skick, som varit önskvärt, ligger emellertid däruti, att, enligt vad numera synes
framstå såsom allt tydligare, meddelade bestämmelser icke varit ändamålsenliga.
Såsom redan angivits funnos i de äldre författningarna föreskrifter om maximistorlek
för hemman och nybyggen. Dessa bortföllo i 1878 års avvittringsstadga. Från
lantmäteristyrelsen har upprepade gånger framhållits bristerna i och konsekvenserna
av bestämmelserna om impediments urskiljande, utan att åtgärder till ändring av
förhållandena vidtagits. Särskilt tillåter sig styrelsen erinra därom, att före utfärdandet
av 1878 års stadga med skärpa framhållits, att bestämmelserna i fråga måste
leda till godtycke. Styrelsen kan icke heller underlåta att erinra om att 1879 års
beslut synes hava tillkommit, utan att konsekvenserna av detsamma tillräckligt övervägdes,
och beklagligt är, att frågan under förarbetena till 1909 års lagstiftning icke
blev föremål för förnyad prövning och ändring i vidare mån än vad angår ägor, som
anses erforderliga för renskötselns tillgodoseende.

Lantmäteristyrelsen finner sig emellertid hava anledning på nytt erinra därom,
att styrelsen även i andra än nu berörda delar vid upprepade tillfällen för Eders
Kungl. Maj:t framhållit vådan för det allmänna av att avvittringarna bedreves efter
alltför summariska grunder samt angelägenheten av att styrelsen såsom den fackkunniga
myndigheten finge sig anförtrodd ledningen av dessa arbeten. Och då det
klagas över att vid de avvittringar, som utförts i enlighet med nådiga stadgan om
avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873, skogsmark
i olämplig utsträckning avhänts kronan eller att skattetalen uppdrivits för högt,
anser sig styrelsen med fog kunna erinra, att dessa förhållanden till icke oväsentlig
del bero på, att styrelsens förstberörda synpunkter icke blivit beaktade. Något
undantag kan härutinnan icke göras för avvittringen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens
län, beträffande vilken jämlikt nådiga brevet den 18 november 1892 i fråga
om ägomätning och kartors upprättande samt urskiljande av impediment gällt bestämmelser,
som givetvis tillkommit under förutsättning, att markens ringa värde i ännu
mindre grad än vid föregående avvittringar betingade någon nämnvärd grad av noggrannhet.

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Redan innan 1909 års lagstiftning beslutats vidtog lantmäteristyrelsen åtgärder
för att betrygga en enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av densamma. I sådant
syfte hemställde styrelsen i underdånig framställning den 7 januari 1909 om förordnande
av en gemensam styresman för avvittringsarbetena inom Västerbottens och
Norrbottens län, samt om sammanslagning av avvittringskontoren inom de båda
länen till ett, förlagt till Umeå, i samband varmed styrelsen även väckte förslag
om vidtagande av åtgärder för en förändrad administration av avvittringsverket.
Denna framställning vann nådigt bifall, och täcktes Eders Kungl. Maj: t den 5 mars
1909 ej mindre förordna en gemensam styresman för ifrågavarande ar beten inom de
båda länen och om kontorens sammanslagning än även befalla lantmäteristyrelsen
att utarbeta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser
i fråga om avvittringsarbetets organisation, som ansåges böra föranledas utav
sistberörda nådiga beslut ävensom av i övrigt med avseende å avvittringen förändrade
förhållanden. Till åtlydnad av denna nådiga befallning avgav lantmäteristyrelsen
tvenne underdåniga framställningar, den ena den 27 november 1909 angående ändrade
avlöningsbestämmelser för avvittringslantmätare och den andra den 4 december samma
år i fråga om ändring beträffande avvittringsverkets administration. Den förra framställningen
har efter riksdagens hörande föranlett utfärdandet av Eders Kungl. Maj:ts
nådiga kungörelse den 25 november 1910 angående förändrade grunder för avlönande
av de i Västerbottens och Norrbottens län anställda avvittringslantmätare. Den senare
framställningen avsåg erhållande av nådig förklaring, att avvittringsverket i Västerbottens
och Norrbottens län skulle, i överensstämmelse med de särskilda föreskrifter
i ämnet, som funnes meddelade ej mindre i nådiga stadgan om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker den 30 maj 1873 med däri sedermera
gjorda ändringar, än även ovan omförmälda nådiga kungörelse den 5 juni 1909, stå
under tillsyn och ledning av lantmäteristyrelsen. Något svar å denna framställning
har lantmäteristyrelsen emellertid icke, såsom styrelsen redan förut framhållit, fått
mottaga i vidare mån, än att Eders Kungl. Maj:t den 28 mars 1914, i samband med
fastställande av plan för avvittringsgöromålen inom Västerbottens län under samma
år, funnit gott att meddela ändrade föreskrifter angående tiden för avgivande av de
årliga förslagen till planer för avvittringsarbetena.

Genom den dualism, som på ifrågavarande område alltså rått mellan Eders
Kung]. Maj:ts befallningshavande och lantmäteristyrelsen, har följden blivit den, att
styresmannen blivit i saknad av det stöd och den ledning, som han varit i behov
av för lösande av de uppgifter, vilka särskilt 1909 års nådiga kungörelse ålägger
honom och som, i och för sig svåra, bliva detta i alldeles särskild grad till följd av
bristerna beträffande kart- och beskrivningsmaterialet. Frågan har nämligen gällt
att utan möjlighet att få förekommande frågor behandlade i den ordning, vilken för
handläggning av laga skiften är bestämd, på grundvalen av ett material, som tillkommit
i enlighet med föreskrifter, vilka stadgas för en långt enklare uppgift, och
vilket även för denna uppgift visat sig otillfredsställande, likväl åstadkomma ägodelningar
av laga skiftes natur, vilkas giltighet emellertid gjorts beroende icke blott
på den omständigheten att de lämnats oklandrade utan på skriftligt godkännande.

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Det förbehåll, som innehålles i 24 § i förslaget till kungörelse angående efteravvittring
synes lantmäteristyrelsen icke lämpligen böra upptagas uti den författning,
vartill berörda förslag kan komma att giva anledning, utan torde föreskrift i ämnet,
därest sådan anses erforderlig, böra av Eders Kungl. Maj:t särskilt meddelas.

1 anledning av vad sålunda anförts finner sig lantmäteristyrelsen böra såsom
sin bestämda mening framhålla,

att det på grund av vad hittills förekommit saknas anledning, under förmenande
att anmärkningsvärda fel blivit begångna, hos riksdagen begära förklaring
att från Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida hinder ej möter för fastställande av
de föreliggande förslagen till avvittring inom Dorotea och Sorsele avvittringslag,
utan får styrelsen i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville, utan sådan
underställning till riksdagen, låta förslagen i föreskriven ordning undergå prövning.

Innan lantmäteristyrelsen lämnar frågan om godkännande av föreliggande avvittringsförslag,
finner sig styrelsen böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
därpå, att enligt desamma Saxåns och Korpåns vattendrag inom Dorotea avvittringslag
samt Vindelns med Tjulåns samt Juktans vattendrag inom Sorsele avvittringslag
undan tagits för Eders Kungl. Maj:ts och kronans räkning. Dessa åtgärder hava vad
Sorsele-laget angår föranletts av det yrkande i ämnet, som av dåvarande advokatfiskalen
Klockhoff framställdes vid sammanträde i Övre Gautsträsk i Sorsele socken
den 6 juli 1912, därvid befolkningen emellertid förespeglades att likväl bibehållas
vid den rätt till fiske densamma före avvittringen åtnjutit, varjämte framhölls, att
rätt till uppdämning för vattendragens utnyttjande vore beroende på särskilda föreskrifter.
Undantagandet av ovan berörda vattendrag inom Dorotea avvittringslag
har givetvis skett såsom följd av den inom Sorsele vidtagna åtgärden.

Enligt lantmäteristyrelsens mening kommer befolkningen emellertid icke att
utan vidare bliva bibehållen vid fiskerätt, utan för att så må bliva fallet, torde
erfordras antingen föreskrift uti blivande avvittringsutslag — något om vars giltighet
för framtiden olika meningar torde råda — eller särskild lagstiftning. Att kronan
däremot vid uppdämning för ena eller andra ändamålet är skyldig att gälda den
skada, som därav kan uppkomma, torde vara otvivelaktigt, men vid sådant förhållande
synes också åtgärden för kronans del vara skäligen betydelselös. För befolkningen
kan åtgärden emellertid komma att föranleda betydande olägenheter, utom i
fråga om fiskevatten, beträffande strandrätt och rätt till uppgrundning samt måhända
även i avseende å andra delar, som för närvarande icke låta sig överskådas. Att
på sätt i förslagen skett beröva ett hemman vattenrätt anser styrelsen vara synnerligen
olämpligt och snart sagt stridande mot begreppet hemman. Då förhållandet,
på sätt nu visats, för framtiden kan komma att medföra stora olägenheter för befolkningen
utan närmelsevis motsvarande nytta för kronan samt utmål undantagits i
erforderlig utsträckning för vattenfall, har lantmäteristyrelsen trott sig böra på sätt

Statens intresse
av
återförvärvande
av
ströängarna.

206 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

nu skett påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken i syfte att åstad,
komma rättelse därhän, att vattendragen bliva redovisade i enlighet med 12 kap4
§ jordabalken eller så, att vattenområde hänföres till den strand detsamma ligger
närmast.

Förslag till kungörelse angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens

läns lappmark.

Det intresse staten har av ströängarnas återförvärvande torde framträda med
hänsyn till dels renskötseln, dels skogsvården och flottningen, dels vattenkraftsintresset
och dels kolonisationen.

I orter, varom här är fråga, framträder intresset för renskötselns understödjande
såsom det ojämförligt största. I överensstämmelse med bestämmelser, som i
ämnet meddelats i 1909 års kungörelse, har i samband med avvittringsarbetena inom
övre delarna av Västerbottens läns lappmark för tillgodoseende av renskötselns behov,
jämte det hänsyn till detta behov tagits vid skiftesläggningen och en del utbyten i
samma syfte skett, uppgjorts förslag om inlösen av mark. Dessa förslag avse inlösen
dels av ströängar och andra enstaka ägor dels av hela hemmansdelar.

Inom Dorotea och Sorsele avvittringslag gå de uppgjorda förslagen ut på förvärvande
enbart av ströängar till följande omfattning:

inom Dorotea 397 öretal 1,349 hektar

» Sorsele 1,184 » 860 »

Summa 1,581 öretal 2,209 hektar.

Någon överenskommelse med befolkningen om avstående av dessa ägor har
icke träffats. Inom Dorotea hava delägarna vägrat att inlåta sig på någon sådan,
under det inom Sorsele det icke kan sägas, att något verkligt försök till överenskommelse
gjorts. Befolkningen har icke ens haft del av det sista förslaget eller
det enda, som egentligen föreligger.

I anledning härav är man vad angår kostnaderna för förslagens genomförande
hänvisad till den värdering, som avvittringsstyresmannen på anmodan uppgjort. Enligt
denna komma kostnaderna, under förutsättning att å lägenheterna belöpande
skattetal med åtföljande skogsanslag icke ifrågasättes till inlösen, att uppgå till
för Dorotea 23,834 kronor och för Sorsele till 76,414 kronor eller tillhopa 100,248
kronor.

Då lantmäteristyrelsen, på sätt nedan kommer till synes, håller före, att de
åtgärder, som nu böra vidtagas, böra avse minst hela den oavvittrade delen av
Västerbottens läns lappmark och alltså även ännu icke avvittrade delar av Vilhelmina
och Stensele socknar samt hela Tärna socken, finner sig styrelsen även böra
meddela uppgifter rörande den verkställda utredningen i fråga om inlösen för tillgodoseende
av renskötselns behov inom Vilhelmina samt Stensele—Tärna avvittringslag.
Inom dessa båda avvittringslag har till inlösen föreslagits:

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1(16.

inom Vilhelmina.........

» Stensele—Tärna

ströängar , , , ,

örotal areal hektar 08 llac

471 2,731 26,184

544 2,758 43,340

Summa 1,015 5,489 69,524

hommansdolar
antal kostnad kr.

5 18,441

6 ___16,300

11 34,741

eller tillhopa 104,265 kronor.

För samtliga fyra avvittringslagen har alltså föreslagits inlösen av ströängar
och övriga spridda ägor för en kostnad av 169,772 kronor samt 11 hemmansdelar
för en kostnad av 34,741 kronor. Totalkostnaden för inlösen av mark för renskötselns
behov kan alltså beräknas uppgå tillhopa till 204,513 kronor, vartill emellertid
kommer ett belopp av 3,859 kronor utgörande kostnaderna för flyttning av trenne
hemmansdelar för tillgodoseende av samma behov, därav två hemmansdelar inom
Vilhelmina-laget och en inom Stensele—Tärna-laget. Totalkostnaden kan alltså beräknas
till 208,372 kronor.

Emellertid torde böra erinras, att behovet av inlösen av mark för ifrågavarande
behov härmed icke torde anses fyllt. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde
behov förefinnas av inlösen av ytterligare åtminstone tre hemmansdelar inom Sorsele
socken, varjämte enligt vad styrelsen erfarit ifrågasatts att även inlösa ytterligare
tre hemmansdelar inom Tärna socken.

Med undantag för sistberörda tre hemmansdelar föreligger förslag till överenskommelser
med befolkningen i allt vad angår förslagen till inlösen inom Stensele—
Tärna och Vilhelmina avvittringslag. Såsom redan meddelats är detta däremot icke
fallet beträffande Dorotea- och Sorsele-lagen. Vad särskilt Dorotea-laget angår torde
svårigheter möta att träffa uppgörelse på antagliga villkor. Sådant antar lantmäteristyrelsen
emellertid kunna ske beträffande Sorsele-laget. Förutom nu berörda förhållanden
har man att taga hänsyn till kostnaderna för förslagens genomförande.
Samtliga överenskommelser äro ingångna under förutsättning, att, för undgående av
särskilda åtgärder för områdenas avskiljande och eventuellt frigörande från gravationer,
expropriation skulle ske, vadan uppgörelserna endast innebära en förklaring
av vederbörande att åtnöjas med viss ersättning. Man har alltså att taga hänsyn
till kostnaderna för expropriationer och särskilt därtill, att kostnaderna för expropriation
i fall, då överenskommelse ej föreligger, komma att bliva högst avsevärda.
Någon utsikt att i händelse av expropriation utan hänsyn till föreliggande överenskommelser
nedbringa kostnaderna föreligger icke.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att kostnaderna för såsom erforderliga
ansedda åtgärder för renskötselns tillgodoseende i enlighet med bestämmelserna i
1909 års kungörelse kunna och böra beräknas i runt tal till 300,000 kronor. Det
vill alltså synas, som om de utvägar 1909 års kungörelse anvisar för renskötselns
tillgodoseende, i tillämpningen icke visat sig ändamålsenliga, och säkerligen är det
detta förhållande, som föranlett tillkomsten av detta ärende. Man har givetvis blivit
tveksam inför spörsmålet, om renskötseln i orten vore av den betydelse, att en uppoffring
av statsmedel till ovanstående belopp enbart för denna närings tillgodoseende
kunde anses berättigad, och huruvida utsikt funnes, att riksdagen skulle anvisa för
ändamålet erforderliga medel.

Upplysande i ämnet äro följande av lappfogden i Västerbottens län meddelade
uppgifter på antalet lappar och renar inom ifrågavarande orter:

208

Renskötselns
och. jordbrukets
betydelse
i orten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Antal

lappar familjer renar

Dorotea socken............................ 31 5 3,196

Vilhelmina » 145 38 25,747

Tärna » 94 22 22,804

Sorsele > 79 19 23,201 ''

Summa 349 84 74,948

Av ovanstående antal familjer eller hushåll äro 5 i Vilhelmina, 4 i Tärna
och 1 i Sorsele socken samtidigt ägare eller innehavare av hemman eller nybygge.

Vad angår skogsvårdens intresse av ströängarnas återförvärvande är det givet,
att detta intresse föreligger endast inom de delar, där någon skogsvård är tänkbar,
och är detta fallet endast beträffande de kronoparker, som utlagts i nedre eller östra
delarna av förenämnda fyra avvittringslag. Däremot torde fall kunna påvisas, då
förvärvande åt staten av ängslägenheter vid stränderna av större sjöar och vattendrag
ur flottningens och vattenkraftsintressets synpunkt kan anses vara av större
betydelse än dessa lägenheters bibehållande under hemman eller nybyggen.

Enahanda torde gälla med hänsyn till en möjlig framtida kolonisation i orten,
i vilket fall trakterna vid vattendragen givetvis äro mest begärliga. För sistberörda
ändamål är det givetvis tänkbart, att även andra lägenheter kunna bliva till nytta
i den mån de kunna upplåtas utan hinder för renskötseln.

I samband med frågan om kolonisationen bör man emellertid icke frånse den
kolonisation, som dagligen äger rum med anlitande av den mark, som redan för
ändamålet definitivt eller provisoriskt upplåtits. Uti ifrågavarande trakter är det
dock så mycket mer anledning att taga hänsyn till sistberörda kolonisation och det
egnahemsbildande, som därvid redan skett eller kan vara att förvänta, som så länge
avvittringen ännu icke är fullbordad statens verksamhet i denna del icke kan sägas
vara avslutad.

Inberäknat 41 s. k. inhysingslägenheter utgöra brukningsdelarna enligt föreliggande
förslag 21 i Dorotea, 320 i Vilhelmina, 159 i Stensele, 282 i Tärna och
188 i Sorsele eller tillhopa 970. Oavsett 8 hemman, innehållande 36 brukningsdelar,
samt två inhysingslägenheter, för vilka uppgifter saknas, uppgår den bofasta
befolkningen till 4,292 personer, därav 173 i Dorotea, 1,220 i Vilhelmina, 704 i
Stensele, 1,476 i Tärna och 719 i Sorsele. Kreatursbesättningen utgör

hästar, nötkreatur, svin, får och getter samt höns

inom Dorotea................................................ 21 135 9 359 51

» Vilhelmina ........................................ 176 1,068 36 1,573 335

» Stensele................................................ 96 515 4 720 152

» Tärna.................................................... 220 1,406 5 1,783 148

» Sorsele ................................................ 133 624 17 1,079 90

Summa 646 3,748 71 5,514 776

Av ovanstående antal brukningsdelar torde emellertid icke mer än väl hälften
för närvarande vara bebyggda. Att så är förhållandet beror till ej oväsentlig
del på den ovisshet, som råder, så länge avvittringen icke är slutförd och var och

209

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

en därigenom fått visshet om de ägor, som komma att tillfalla honom och alltså
även bliva i tillfälle att bedöma, vilken plats han lämpligen bör utse för sin bosättning.
I samma mån som genom avvittringens fullföljd denna ovisshet undanröjes
och tillfälle yppas att realisera den ofta länge närda förhoppningen om en egen
härd, komma säkerligen odlings- och byggnadsarbetena att taga fart, så att man kan
vara övertygad om att inom ett tiotal år efter avvittringens fastställande de llesta
brukningsdelarna utvuxit till självständiga jordbruk med egna åbyggnader. I samma
mån så sker, kommer kreatursbesättningen att ökas, och är lantmäteristyrelsen övertygad,
att man inom samma tidrymd bör kunna räkna med eu kreatursstock inemot
dubbelt större än den nuvarande. Utvecklingen i denna riktning kommer att än
vidare påskyndas, därest ängesbruket så småningom övergives och jordbruket eller
rättare sagt boskapsskötseln i orten baseras på vallodlingar.

Den bofasta befolkningen utgöres av ett synnerligen kraftigt och härdat släkte
med mycket stor nativitet, under det motsatsen måste sägas om ortens nomader.

Vad härefter angår renskötseln uti ifrågavarande trakter är lantmäteristyrelsen
av den bestämda uppfattning, att densamma icke kan vidare utvecklas. Kan densamma
hållas vid sin nuvarande nivå, torde detta vara det mesta, som kan vinnas.
För att detta mål skall kunna förverkligas håller styrelsen emellertid före, att det
framdeles såsom hittills blir vanligt att nomader förvärva hemman och nybyggen
eller med andra ord att man inom övre fjällbygden har att motse samma utveckling,
som inom de längre ned belägna trakterna av lappmarkerna försiggått under
senaste århundradet och där sedermera avvecklats. Under denna förutsättning har
man alltså att räkna med att ett allt större antal nomader bliva bofasta, och småningom
torde det kanske gå därhän, att nomadfamiljerna i regel komma att bliva
ägare eller innehavare av hemman, å vilka barn och äldre bliva boende hela året
om, under det familjemedlemmarna i åldern mellan 15 — 40 år åtfölja renhjordarna
i den mån lejt folk icke kan anskaffas. Det synes alltså klart, att renskötseln icke
ens för närvarande har samma betydelse för den enskilda och allmänna hushållningen
som jordbruksnäringen, vilken visar hän på stora möjligheter till utveckling.

Hänsyn till dessa förhållanden synes böra få göra sig gällande. Enligt lantmäteristyrelsens
mening går det icke — huru väl man än vill renskötseln — att
mot naturens ordning uppehålla densamma med konstlade medel. Styrelsen håller
därför före, att det icke är med statens fördel förenligt att allt för ensidigt bedöma
frågan om renskötselns tillgodoseende, vilken fråga torde få anses utgöra
huvudsyftet med ifrågavarande ärende och vilken givetvis föranlett tillkomsten
av detsamma.

Så bleve emellertid fallet, därest föreliggande förslag till kungörelse angående
efteravvittring komme att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Detta
förslag innebär nämligen enligt lantmäteristyrelsens mening en för jordbruket i
orten synnerligen kraftig hämsko å dess utvecklingsmöjligheter och detta under
former, som ur den bofasta befolkningens synpunkt måste anses mindre tillfredsställande.

På sätt framgår av förut omförmälda bilagorna H 1 och H 2 samt ytterligare
här närslutna H3 och H4, utgörande sammandrag rörande samtliga ovan omförmälda
fyra avvittringslag, finnes enligt avvittringsförslagen inom hemmanens om -

Huvudgrunder
för
blivande
lagstiftning.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.)

210 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

råden följande areal i hektar av nedanstående ägoslag, uppskattade till vidstående
öretal:

	åker	äng odlingsmark	summa ägor	ägor utom området
	areal	öretal	areal	öretal areal	öretal	areal	öretal	areal	öretal
Dorotea ........	50	650	537	607 51	117	638	1,374	2,282	662
Sorsele............	127	2,806	1,636	2,544 275	937	2,038	6,287	3,893	2,819
Vilhelmina ....	137	2,750	4,193	5,824 1,167	2,796	5,497	11,370	7,189	1,458
Stensele-Tärna 221	4,534	4,772	7,760 874	1,974	5,867	14,268	6,800	1,579
• Summa	535	10,740	11,138	16,735 2,367	5,824	14,040	33,299	20,164	6,518

Härav synes alltså, att ströängarna innehålla en areal, som med mer än
6,000 hektar överstiger arealen av samtliga inom hemmanens områden vid avvittringen
upptagna inägor. Man har gjort gällande, att bibehållande av dessa ängeslägenheter
skulle vara en hämsko för odlingsarbetet i bygden med hänsyn till den
långa tid deras avbärgning och hemforslingen av bärgat foder kräver, samt det
klena foder, som erhålles av desamma. I huvudsak finner sig lantmäteristyrelsen
böra instämma häri och anser det därför vara av stor betydelse om befolkningen
kan, i stort sett, förmås att övergiva det extensiva ängesbruk, varpå jordbruket i
orten för närvarande till stor del är byggt, och i stället övergå till vallodlingar
företrädesvis på myrmark. Och synnerligen nära till hands liggande och i övrigt
tilltalande synes vara, om åtgärderna härutinnan sammanställas med frågan om inlösen
i syfte att framtvinga ersättningens för ströängarna användning till jordbrukets
förkovran.

Den första fråga, som framställer sig till besvarande, då man går att omlägga
jordbruket i orten på nyss angivet sätt är givetvis tillgången på härför lämplig
mark. Att döma av första kommissionens undersökning i ämnet vill det synas,
som om tillgången härpå på det hela taget vore ganska ringa. Ehuru kommissionen
upplyst, att undersökningen påbörjats närmast gårdarna och sedermera gått koncentriskt
utåt i allt vidare ringar, har resultatet dock blivit, att den av kommissionen
påvisade odlingsmarken ofta består av spridda stycken, ej sällan belägna åt
olika väderstreck från gårdarna och på avsevärt avstånd från desamma. Ingalunda
ljusare ter sig saken, om man granskar de uppgifter, som lämnats om markernas
beskaffenhet. Bottnen uppgives i övervägande flertal fall bestå av morän, ej sällan
grus och sten, sällan sand och endast i undantagsfall av lerblandad jord. Kommissionen
upplyser, att mera sällan hade medtagits myrar, vilka hade ett medeldjup
under 0.9 meter och då endast om bottnen utgjorts av sand. Vid en närmare
undersökning synes denna uppgift knappast bliva besannad, även om man medräknar
det mosslager, som marken ofta är betäckt av. Såsom ett bevis på de påvisade
markernas mindre lämpliga beskaffenhet kan erinras om kommissionens upplysningar,
att torven i regel är oförmultnad eller i ringa grad förmultnad samt att
densamma sällan underlagras av ett tunt gyttjelager utan vilar direkt på fast botten.
Det intryck man av kommissionens redogörelse får om tillgången på odlingsbara
marker torde dock till någon del få tillskrivas det förhållandet, att kommissionen
högst antagligt lagt huvudsaklig vikt vid kostnadsfrågan och alltså utvalt de områden,
som kräva minsta kostnad för torrläggning och odling utan hänsyn till läget
och andra förhållanden. Lantmäteristyrelsen anser emellertid sannolikt, att till -

1211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

gången på odlingsbar mark är icke så litet större än vad man har anledning att
sluta till av kommissionens undersökning, såvitt denna framgår av föreliggande
handlingar. Därest så icke vore fallet, skulle styrelsen anse sig böra helt och hållet
avstyrka de åtgärder, som innehållas i förevarande förslag till kungörelse, och är
denna styrelsens uppfattning givetvis beroende därpå, att den bästa odlingsmarken
för blivande vallodlingar givetvis representeras av den naturliga ängsmarken. Denna
är alltså av betydelse icke så mycket såsom ängsmark i dess nuvarande skick utan
fast mer såsom odlingsmark och gäller detta redan för närvarande beträffande lägenheter,
som ligga på måttliga avstånd från gårdarna.

Riklig tillgång på odlingsmark och i synnerhet odlingsvärd myrmark är enligt
lantmäteristyrelsens mening jämte erforderlig skog till bränsle och byggnader
huvudvillkoren för jordbrukets utveckling i orten. Behovet härav bör ej bedömas
med hänsyn till den nuvarande generationen, utan bör man taga i betraktande behovet
för en längre tid framåt, då det ingalunda är uteslutet att i en framtid, då
de elektriska och tekniska hjälpmedlen i övrigt bliva bättre tillgodogjorda, man även
i trakter, varom här är fråga, kan få bevittna en utveckling, som för närvarande
undandrager sig bedömande. Visserligen stå dessa förhoppningar i strid mot förutsättningarna
för odlingsgränsens tillvaro och Eders Kungl. Maj:ts framställning till
1915 års riksdag om förbud mot upplåtande av odlingslägenheter ovan odlingsgränsen
samt den i anslutning härtill den 3 juni 1915 utfärdade nådiga kungörelsen
i ämnet. Det är emellertid för lantmäteristyrelsen känt, att förutsättningarna
för ett på foderodling baserat jordbruk exempelvis inom Tärna socken samt vissa
delar av Vilhelmina och Stensele socknar ovan odlingsgränsen äro långt bättre än
mångenstädes nedom odlingsgränsen.

Vad Sorseie socken vidkommer förhåller det sig tyvärr så, att jordmånen särskilt
efter Vindeläven är ytterst mager, och detta besannas även av första kommissionens
redogörelse. Först när man kommer till trakten av Övre Gautsträsk påträffar
man sedimentära jordarter. Med undantag av denna trakt gäller åtminstone
för Vindelns dalgång, ätt jordmånen i åtskilliga fall synes bliva mer godartad på
längre avstånd från älven. Här påträffas stora komplex myrmarker inmängda med
ströängar. Att helt och hållet avhända hemman och nybyggen dessa innebure i
många fall en uppenbar fara för fastigheternas bestånd och i allt fall ett omöjliggörande
av hemmansdelarnas ytterligare uppdelning. Att avhända hemmanen dylika
ängar anser lantmäteristyrelsen därför icke böra ifrågakomma i andra fall, än då
sådant av andra statsintressen kan anses påkallat. Såsom ett exempel på nu berörda
förhållande kan anföras trakten nordost om hemmanen Gertsbäck och Risnäs.

Inom de övriga delarna av Västerbottens läns lappmark eller trakten huvudsakligen
nedom odlingsgränsen har ingen del av skogsanslaget avsatts till allmänning.
Då härtill kommer, att bosättningarna inom sistberörda orter skett i byar,
har följden blivit, att flertalet ängeslägenheter kommit att falla inom byarnas vid avvittringen
tilldelade område. Genom laga skiften hava dessa områden sedermera
delats mellan delägarna, men detta har skett efter noggrann gradering, och hava
utvecklingsmöjligheterna här kunnat utnyttjas bland annat genom flottning av hela
hemman. I sistberörda orter kan man därför säga, att ströängarna spela en skäligen
underordnad roll. I trakten ovan odlingsgränsen hava däremot bosättningarna nästan
undantagslöst skett i enstaka hemman och nybyggen. Och då härjämte halva skogsanslaget
avsatts till allmänning, inträffar, att vissa ägolotter fått sina huvudsakli -

212

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 166.

gaste ängar tillagda såsom ströängar. De skogsområden, som tilldelats varje lott,
äro även jämförelsevis små, och vid den delning, som skett av skogsmarken, har
någon tillfredsställande fördelning av odlingslägenheter icke kunnat ske på grund av
det summariska förfarande, som använts. Uppmärksammas bör även, att någon utflyttning
av hela hemman — med undantag då fråga är om tillgodoseende av renskötselns
behov -— icke heller kan anses tillåtet enligt gällande författningar, ett
förhållande, som begränsat möjligheterna att utnyttja utvecklingsmöjligheterna och
som är så mycket mer att beklaga, som det är givet, att med den ordning, vilken
gällt för nybyggens anläggning, ej så få aulagts på olämpliga platser.

Tillgången på naturliga ängar har emellertid även sin stora betydelse såsom
eu första tillgång vid hemmanens uppdelning och utgör en icke föraktlig reserv
under mindre goda år. Om man härjämte tar hänsyn till befolkningens efterblivna
ståndpunkt med avseende å dess jordbruk, dessi allmänhet dåliga ekonomiska ställning,
den korta tid av året, då odlingsarbete med fördel kan bedrivas, svårigheterna
att även mot hög ersättning anskaffa arbetskrafter, samt det höga pris, som till
följd av de långa transporterna betingas för alla livsförnödenheter, vilka icke i orten
produceras, anser lantmäteristyrelsen påtagligt, att man uti förevarande ämne måste
gå fram med större omtanke om vad som ligger inom möjlighetens område för närvarande
och med större hänsyn till framtiden än vad föreliggande förslag innebär.
Styrelsen håller före, att ett genomförande av detta förslag för många brukningsdelar
särskilt inom Sorsele socken komme att medföra en väsentlig försämring och
eventuellt undergång, att man sålunda finge räkna med att en eller annan brukningsdel
eller helt hemman komme att råka i ödesmål och att familjerna komme att
förr eller senare falla fattigvården till last.

Enligt kanslisekreteraren Berglöfs förslag undantagas från avträdande jämlikt
förslagets 2 § ängar, som ligga i omedelbart sammanhang med fastighetens egentliga
ägoområde, eller äro belägna omedelbart invid Vindelälven eller Tjulån eller
vid sjö, som genomlöpes av dessa älvar, samt ängar, som uppodlats till åker. Med
dylika kasuistiska bestämmelser torde det bliva omöjligt att rätt avväga de olika
synpunkter, som i ämnet böra tagas i övervägande. De skifta säkerligen rätt betydligt
i de olika fallen. En lägenhet, som kan anses omistlig för en fastighet, är
icke detta för en annan. Frågan om den omfattning, vari lägenheter skola avstås,
måste därför enligt styrelsens mening bliva beroende på prövning i varje särskilt
fall. Vad särskilt angår ängarna vid Vindelälven anser styrelsen icke så alldeles
påtagligt, att de böra bibehållas under hemmanen. Här möta vad angår de i nedre
delen av avvittringslaget liggande ängarna hänsyn till flottledsintresset, och beträffande
en del torde gälla, att de såsom ströängar bliva till hinder, i händelse fråga i
framtiden uppstår om upplåtelse till nya bosättningar. Av motiven framgår, att de
undantagits, därför att de icke ansetts vara till hinder för renskötseln.

Att uppställa några regler för den prövning, som uti nu berörda del blir
nödvändig, låter sig givetvis icke göra. De synpunkter, som för det allmännas del
bör komma under övervägande, hava redan berörts. Vikten av de särskilda statsintressena
inbördes kan däremot icke på förhand avgöras, lika litet som det låter
sig göra att avväga dessa gent emot betydelsen för den enskilda att få bibehållas
vid en viss lägenhet.

Frågan om tillgodoseende av den bofasta befolkningens behov av odlingsvärd
mark anser lantmäteristyrelsen särskilt viktig ej minst med hänsyn till förbudet mot

21;}

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

vidare upplåtelser ovan odlingsgränscn. Att grunda bedömandet på eu oviss förhoppning
om jämkning i detta förbud anser lantmäteristyrelsen icke böra ifrågakomma,
utan fastmer framstår det för styrelsen såsom angeläget, att avvittringen
såsom det måhända sista tillfälle, som står till buds för upplåtelse av mark till odling
uti ifrågavarande trakter, väl utnyttjas för att förse jordbruksnäringen med utvecklingsmöjligheter.

Vid övervägande av de normer, som i denna del böra följas, möta givetvis
svårigheter. Att emellertid på denna grund lämna frågan å sido anser lantmäteristyrelsen
icke böra ifrågakomma. Förslagets innehåll i denna del anser lantmäteristyrelsen
emellertid ej tillfredsställande. Detsamma innebär bestämmelse endast för
att förekomma, att ägolott, som förpliktas avstå impediment, berövas i förhållande
till sitt skattetal tillgång på mark, som lätt kan odlas.

Kanslisekreteraren Berglöfs förslag kan givetvis anses gå ut på att senast
inom tio år odlingen skall hava fortskridit därhän, att de nya odlingarna giva minst
samma avkastning, som de ströängar, vilka då skola avstås. Det förefaller lantmäteristyrelsen
ingalunda obilligt, om man tager detta förhållande till utgångspunkt
och uppställer som villkor, att det skall tillses, att varje fastighet skall hava eu
reserv av odlingsmark, som i uppodlat skick kan beräknas giva en lika stor avkastning,
som beräknas av ägor, som avstås. En sådan reserv skulle ju i analogi med
förslagets innebörd kunna vara förbrukad redan om 20 år.

För att bestämma denna reserv utgår lantmäteristyrelsen från öretalsberäkningen
å avträdda ägor, alldenstund arealuppgifterna måste anses mycket otillfredsställande.
Vad öretalens innebörd vidkommer synes man vid denna beräkning med
fog kunna förutsätta, att desamma, vad avträdda ströängar angår, utgöras så gott
som uteslutande av tjärde klassens hö. Varje lass hö om 425 kilogram motsvarar
alltså 2 öretal. I anslutning till denna beräkning, som ligger till grund för förslaget
till kungörelse, eller att en hektar vallodling giver 1,700 kilogram årligen eller
lika med fyra lass, blir resultatet alltså, att 1 hektar vallodling motsvarar 8 öretal.
Lantmäteristyrelsen anser sig med anledning av vad sålunda anförts böra föreslå,
att i ovan angivet syfte fastighet icke ålägges att avstå ängeslägenheter, med
mindre inom behållet eller tilldelat område finnes till odling lämplig mark motsvarande,
utöver vad som förut odlats eller område, som bestämmes att odlas i ersättning
för ströängar, i hektar räknat Vs av öretalet å avträdda ängeslägenheter.
Uppenbart är detta en mycket billig fordran, och skäl finnas säkerligen att både
två- och tredubbla densamma. Det slutliga bestämmandet tillkommer i allt fall
icke styrelsen, som ansett sin främsta uppgift här vara att fästa uppmärksamhet å
förhållandet och påvisa, att det finnes möjlighet att på, så vitt styrelsen kunnat
finna, rationella grunder lösa frågan.

Erinras må i detta sammanhang att någon ersättning för den mark, som
avträdes, icke ifrågasättes, att denna mark uppgår till omkring 20,000 hektar och
att man efter uppodling av marken med en beräknad avkastning av endast 1,000
kilogram kan föda en kreatursbesättning på bortåt 7,000 under förutsättning att ett
kofoder utgör 3,000 kilogram.

Det kommer säkerligen att invändas, att efter nu angivna grunder ändamålet
icke skulle komma att ernås, det vill säga, att alla ängar, som anses erforderliga
för renskötseln, icke kunna förvärvas. Lantmäteristyrelsen är emellertid
övertygad, att frågan i sig själv är bärkraftig nog att garantera eu tillfredsställande

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

lösning och att man har att motse ett stort intresse för det lyckliga genomförandet
såväl hos förrättningsmän som åtminstone en del av befolkningen. Men det synes
styrelsen emellertid viktigt, att grunderna bliva sådana, att de framstå såsom rättvisa
och giva tydligt uttryck åt att det här gäller att gagna utvecklingen i dess
helhet såväl för den nomadiserande som för den bofasta befolkningen. Sker ej så,
kan befaras, att den senare kommer att känna sig åsidosatt i statsmakternas välvilja
och varthän detta skulle leda i fråga om dess förhållande till nomaderna är
ej så gott att förutse. Så mycket är emellertid säkert, att de sistnämnda, vilkas
intressen det nu främst gäller att tillgodose, måhända finge det sämre för framtiden
än vad de haft det hittills.

Skulle det visa sig, att för något enstaka fall en lämplig reglering på nu
angivna grunder icke läte sig genomföras, kan detta ej rubba styrelsens nu intagna
ståndpunkt. Då återstår att för renskötselns behov inlösa en sådan fastighet eller
del av densamma, för så vitt icke tillfälle kan uppstå att efter genomförandet av
nu ifrågavarande reglering göra utbyte av ägor eller förflytta fastigheten till ledigbliven
trakt. I övrigt bör ihågkommas, att vad Vilhelmina och i all synnerhet
Sorsele socken gäller, mycket stora vidder redan nu stå till lapparnas förfogande
såsom bevis varpå må meddelas, att avsfåndet mellan den översta bosättningen i
Sorsele och norska gränsen är fem mil.

Såsom allmän regel vid jorddelning gäller, att impediment tillhör den ägolott,
inom vars område detsamma faller. Härifrån kan icke med fog något undantag
göras vare sig för avvittring i allmänhet eller beträffande förevarande förslag.
Vad dessa sistnämnda angår finnes därtill så mycket mindre anledning som ovan
blivit upplyst, att skogstillgången på impedimenten tagits i beräkning för husbehovets
tillgodoseende. Under förutsättning att impedimenten i fråga äro verkliga
impediment böra desamma alltså rätteligen icke fråntagas hemmanen. Och att taga
samma impediment i anspråk för kronans räkning under förutsättning att de vore
odlingsbara, anser styrelsen så mycket mindre rättvisligen bör ifrågakomma, som
desamma i sådant fall med stöd av gällande skattläggningsmetod och andra författningar
samt ej minst de uttalanden, som av vederbörande departementschefer gjorts
till statsrådsprotokollen vid avlåtande av ovanberörda båda propositioner till riksdagen
åren 1905 och 1909, bort upptagas såsom odlingsmark, varigenom åstadkommits
stora ökningar i såväl skattetal som tilldelning av skog. Vad särskilt angår
det anförda förhållandet, att skogsuppskattningen skett på sådant sätt, att duglig
skogsmark upptagits såsom impediment m. m., vill lantmäteristyrelsen i detta sammanhang
endast erinra, att, vilken uppfattning man i denna del må hava, framstår
i allt fall såsom påtagligt, att skogstilldelningen i fråga om lmsbehovsskog icke haft
större omfattning, än att man måste ställa sig tveksam, huruvida innehavarna av de
mindre lotterna skola uteslutande med anlitande av egen skogstillgång kunna fullgöra
sina byggnadsskyldigheter.

På grund härav och då det här främst bör gälla att se till att ändamålet
med avvittringen vinnes, vilket, med hänsyn till att densamma uti ifrågavarande
orter innefattar även skifte, bör anses vara även odlingens utveckling, jordbrukets
förkovran samt befrämjande av kolonisation och egnahemsbildning, anser lantmäteristyrelsen,
att det är mindre tilltalande att ålägga fastighet att avstå mark utan
vederlag för att bereda tillgång på odlingsmark åt annan fastighet. I allt fall håller
styrelsen före, att det icke bör ifrågakomma att, för att bereda odlingsmark åt annan

215

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

fastighet, taga i anspråk område, som tilldelats fastighet, vilken icke bekommit ströängar.
Sådan fastighet bör enligt styrelsens mening icke kunna förpliktas att ingå
i byte annorledes än mot skäligt vederlag. Inom Sorsele avvittringslag finnas It»
ägolotter, som icke tillagts ströängar, och enligt första kommissionens utredning
skulle inom 4 av dessa lotter komma att förläggas odlingsområde åt annan fastighet.
Till ytterligare belysning av nu berörda spörsmål finner sig styrelsen böra
erinra därom, att det godkännande, som givits åt åbodelningarna, visserligen formellt
avser endast inägorna, men givet är emellertid, att en ägare eller åbo därvid kan
hava tagit hänsyn även till annan mark än som måhända å karta och i beskrivning
angivits såsom odlad eller till odling tjänlig. För en sådan måste alltså frånträdande
av mark framstå såsom stridande mot förutsättningarna för hans godkännande
och därför ock såsom orättvist.

Undantag från skyldighet, varom här är fråga, bör emellertid även gälla
fastighet, mot vilken yrkande om avstående av ängar icke framställes.

Första kommissionens förslag innebär, att odlingsområde förlagts för 47 ägolotter
inom Sorsele socken inom annan fastighets skifte, för 1 lott likaledes i Sorsele
socken å samfälld husbehovsskog tillhörig annat hemman, för 13 fastigheter
inom samma socken å allmänning, för 1 lott i Dorotea socken och för 18 lotter i
Sorsele socken inom kronopark samt för 2 lotter i Sorsele socken å oavmätt mark.
Att stor oreda bleve rådande genom dylika avsteg från vad som bör förstås med
en redig skiftesläggning och lämplig ägoanordning är givet, och lantmäteristyrelsen
kan icke understödja en lösning på detta sätt. Härtill kommer, att fastigheterna i
många av dessa fall skulle bliva i saknad av egen skogsmark i närheten, så att de
för tillgodoseende av oundgängligt behov av virke för stängsel, broar, lador, hässjor
m. m. bleve hänvisade antingen att frakta sådant ofta ansenlig sträcka, vilket bleve
så mycket svårare, som vägar saknas, eller ock att köpa virke. Detta senare ställer
sig särskilt svårt, då befolkningen i orten icke torde äga att avyttra några skogsprodukter.
Förslaget innebär icke någon möjlighet att taga i anspråk mark från
annan fastighet utom för upplåtande till odlingsområde. Härav blir följden att
exempelvis fastighet, åt vilken skall anvisas sådant inom annan tillhörigt område,
får taga kanten av myren och ett stycke ut på densamma eller ock med hänsyn
till att myrlaggen är mindre lämplig till odling ett område mitt i myren. I vilketdera
fallet som helst torde olägenheterna klart framstå. Särskilt må erinras, att
, förslaget icke medför möjlighet att till odlingsområde utse ängesmark inom annan
fastighets skogsområde. Första kommissionens förslag går emellertid ut på anlitande
även av denna utväg, exempelvis Storsjö i Sorsele socken. Och att denna utväg,
bör stå till buds anser lantmäteristyrelsen synnerligen angeläget, helst ängesmark
såsom ovan redan meddelats oftast utgör god odlingsmark.

En lämplig ägoanordning bör enligt lantmäteristyrelsens mening icke lämnas
ur sikte, varjämte bör ses till, att varje lott i närheten av sina odlingsområden tilldelas
nödtorftig tillgång på skog för fyllande av behov, som äro oskiljaktiga från
odlingsarbetet och odlingarnas framtida underhåll och skötsel. Styrelsen håller alltså
före, att tillfälle bör finnas att företaga de ägoutbyten, som för vinnande av detta
önskemål erfordras. Vid dessa böra emellertid enskilda icke kunna förpliktas att
avstå duglig skogsmark utan vederlag, vilket givetvis bör vara av lika stor areal,
som område, vilket avträdes, dock med hänsyn tagen till skillnad, som i avseende
å godhet förefinnes till följd av avdrag för impediment. Givetvis böra enskilda även

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

såvitt möjligt erhålla vederlag för avträdd mark, som icke angives såsom duglig,
men att giva något uttryck häråt uti en blivande författning synes icke erforderligt.
Uppmärksamhet måste givetvis i båda fallen inriktas på att rubbning i skogstillgången
undvikes.

Ifrån allmänning samt kronopark och kronoöverloppsmark bör även duglig
skogsmark kunna tagas till den del sådant visar sig oundgängligen nödigt för vinnande
av en lämplig ägoindelning. Givet är, att bestämmelser härom komme att
lämna vederbörande förrättningsman ganska stor frihet vid tillämpningeng, men
det har icke synts möjligt att komma ifrån detta förhållande, för så vitt man icke
går över till eu fullständig värdesättning av marken enligt skiftesstadgans grunder,
något som komme att medföra alltför höga kostnader.

Vad särskilt angår frågan om att avhända kronan duglig mark må erinras,
att kanslisekreteraren Berglöfs förslag förutsätter, att sådan mark kan få uttagas till
odlingsområde. I övrigt bör framhållas, att enligt styrelsens mening det kan vara
av betydelse att tillse, att tillräcklig smidighet linnes och att även om det skulle
inträffa, att en enskild kunde anses gynnad, sådant endast gagnar saken och underlättar
genomförandet, vilket kan vara nyttigt för att förtaga förfarandet intryck av
våldsåtgärd, som det lätt eljest kan få.

De områden, som det kan bliva tal om att disponera för angivet ändamål
kunna givetvis icke bliva av någon betydenhet, och för kronans del innebär medgivande
härtill ingen uppoffring. Däremot kan erinran göras ifråga om rubbandet av området
för allmänning. Aven detta kan ur allmänningsintressenternas synpunkt icke
anses få någon ekonomisk betydelse, och ur rättslig synpunkt jävas de invändningar,
som eljest måhända skulle kunna framställas, av innebörden av bestämmelserna angående
skogstilldelningen enligt 1909 års kungörelse.

På nu angivet sätt anser lantmäteristyrelsen att en lämplig ägoanordning
skall kunna åstadkommas. Den bör alltså vinnas genom ägobyten, vad inägor angår
efter avvittringsstadgans bestämmelser och vad angår skogsmark på ovan angivet
sätt. Något överflyttande av mark till kronan såsom mellanhand bör icke ske enligt
styrelsens mening. Därigenom invecklas förfarandet oskäligt.

Redan med de mera inskränkta ägobyten, som kungörelseförslaget föreskriver,
blir det tydligen en rätt omfattande uppgift för Eders Ivungl. Maj:ts befallningshavande
att genom utslag för varje fastighet fastställa såväl vilken odling, som skall
av statsmedel bekostas, jämte plan för sådan odling, som i all synnerhet de jämkningar
i allmänna avvittringen, som därav föranledas och närmare angivas i 17, 18 och
19 §§ i kungörelseförslaget. Och med den omfattning ägoutbytet enligt vad lantmäteristyrelsen
ovan anfört måste få, blir arbetet säkerligen mycket betungande, och risken
för misstag och otydlighet blir givetvis stor. Kungörelseförslaget i denna del innebär
ett förfarande, som måste betraktas såsom opraktiskt och otidsenligt. Dess innebörd
framträder bäst, om man tänker sig, huru det skulle fungera vid ett större
laga skifte. Man måste därvid för varje fastighet angiva och i viss mån beskriva
å ena sidan de ägoområden, som densamma skall avstå, samt å andra sidan dem
vilka fastigheten skall erhålla i stället för avträdda. För att förenkla proceduren
har allt sedan 1600- och 1700-talet använts kartor med tillhörande beskrivningar,
till vilka beslut om fastställelse anslutits. Lantmäteristyrelsen har icke kunnat finna
någon antaglig anledning, varför man för ifrågavarande slag av förrättningar skulle
underlåta att använda berörda möjlighet till förenkling, större tydlighet och säkerhet.

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr PH i.

Angående grunderna för beräkning av den ersättning, som skall lämnas i
penningar, utgår förslaget dels vad avträdda ägor angår från den vid allmänna (avvittringen
beräknade avkastningen dels från en till bestämt belopp fixerad avkastning
ä odlingsområdet. Att vid åtgärder av ifrågavarande slag på detta sätt binda
förrättningsmännen är något som hittills aldrig förekommit på ifrågavarande område.
Prövningsrätt har hittills städse varit inrymd åt dem. Lantmäteristyrelsen ställer
sig därför synnerligen tveksam inför förslaget i denna del. Och om än styrelsen
anser sig kunna godtaga det föreslagna måttet av 1,700 kilogram för hektar beträffande
höavkastningen å odliugsområde, anser sig styrelsen emellertid icke kunna tillstyrka,
att varje möjlighet till prövning blir utesluten vad angår den vid den allmänna
avvittringen skedda uppskattningen av höavkastningen. Styrelsen finner sig
särskilt böra framhålla, att denna mening står i överensstämmelse med vad styrelsen
i ämnet anfört uti sitt tidigare utlåtande i ärendet och icke fårjses i samband med
frågan om byte av äng mot äng, enär i sådant fall eventuella fel få anses eliminera
varandra. Erinras må, att en god vägledning för bedömande av frågan kan hämtas
genom jämförelse med kreatursbesättningen. Emellertid är det givetvis angeläget,
att en blivande bestämmelse avfattas så, att densamma kan bereda rättvisa utan att
medföra någon våda.

Vad härefter angår det föreslagna avdraget av 1/r, av den vid allmänna avvittringen
beräknade höavkastningen anser lantmäteristyrelsen detta icke överensstämmande
med billighet. Det är ådagalagt särskilt genom doktor Haglunds år 1914
gjorda undersökningar, att ängarna i regeln uppskattats synnerligen lågt, Vidare bör
hänsyn tagas till underhållskostnaden och risken därav, att en odling helt eller delvis
visar sig i större eller mindre mån misslyckad.

För utväljandet av odlingsområdet innehåller 7 § i förslaget bestämmelser,
som ofelbart måste leda till att enbart myrmark bestämmes härtill, om sådan finnes
inom 0.5 mil från bostaden. Huru mycket man än vill befrämja odling av dylik
mark, kunna emellertid dessa bestämmelser leda till betänkliga resultat. Utan att
vidare ingå på en utveckling av de olika synpunkter, som i ämnet böra komma i
betraktande, anser sig styrelsen böra framhålla, att modifikationer med avseende å
desamma synas högst nödvändiga.

För första kommissionens och kanslisekreteraren Berglöfs del har givetvis
hänsyn till kostnaden uteslutande fått fälla utslaget. Frågan bör emellertid ses i
samband med vägfrågan. Lantmäteristyrelsen håller nämligen före, att det är ofrånkomligt,
att kostnaden för upptagande och nödtorftigt iordningsställande av enkel
körväg inberäknas i odlingskostnaden. Att döma av första kommissionens utredning
kunna fall inträffa, då ett hemman får odlingsområdet förlagt på två å tre olika
platser. Utan väg bleve brukaren nödsakad att hava redskap på var och en av
dessa samt dessutom vid gården. Därest kostnaden för anläggning av väg medräknas,
kommer detta att givetvis inverka därhän, att totalkostnaden för mer svårodlad
mark nära gården kan bliva mindre än för lättodlad sådan på ett längre avstånd
från densamma.

Uti 7 § i förslaget föreskrives, att mark, vars odling jämte gödsling beräknas
kosta mer än 1,000 kronor för varje hektar, ej får ifrågakomma såsom odlingsområde.
Åt denna föreskrift gives dock i 21 § den innebörd, att maxibeloppet avser
medelkostnaden för hektar beträffande odlingsområde, som tillägges en och samma
fastighet, Lantmäteristyrelsen antar, att den senare meningen bör inläggas även i 7 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 144 höft. (Nr 166.) 28

Penningersättningens

storlek och
grunderna
för dess bestämmande.

218

Förrättnings

män.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Verkställd undersökning visar, att första kommissionen i allmänhet beräknat
kostnaderna för lågt. Särskilt gäller detta kostnaden för dikning, som i allmänhet
synas böra höjas med 25—45 procent, och på det hela taget torde kunna sägas,
att kostnaden för dikning och odling tillsammans satts omkring 20 procent för
lågt. Odling av stenbunden mark kan givetvis stiga till högst ansenliga belopp, och
vid skiften i lappmarkerna har förekommit av delägarna själva för brytningskostnad
bestämt pris, som uppgått ända till 1,400 kronor. Kostnaden för väg torde kunna
inskränkas till 400 kronor för kilometer. Ej sällan bör sådan kunna åstadkommas
för lägre pris. Om man emellertid för väg i allmänhet beräknar en kostnad av 100
kronor för hektar odlad jord och att odlingen för myrjord går till 400 kronor för
hektar samt för den fasta marken till 1,400 kronor, kan ett område få bestå av
lika delar myrmark och fastmark innan maximigränsen uppnås. Det vill alltså synas,
som om denna är lämplig oaktat kostnadsberäkningarna såsom ovan visats varit för låga.

Att fall kunna inträffa, då kostnaderna för väganläggning böra fördelas mellan
fastigheter ligger i sakens natur. Detsamma gäller med avseende å underhållet.
Att dessa frågor böra vid förrättningen regleras ligger i sakens natur. Dess bättre
finnes redan ändamålsenlig lagstiftning i ämnet. Styrelsen åsyftar lagen om enskilda
vägar på landet, vars bestämmelser synas böra följas. Saken bör för övrigt
underlättas, därigenom att de bestämmelser, som vid avvittringsförrättningarna gjorts
om rätt till väg, i avvittringsutslagen på erforderligt sätt kompletteras därhän, att
markfrågan på detta sätt blir ordnad.

I detta sammanhang finner sig styrelsen böra framhålla önskvärdheten av
att staten betalar kostnaden för syn å verkställt arbete för utbekommande av odlingsersättning.
Denna kostnad bör få utgå av nionde huvudtitelns rese- och traktamentspenningar
enligt föreskrift, som särskilt meddelas.

Uppenbart är, att, huru detaljerna än ordnas, de åtgärder, som erfordras,
under alla förhållanden äro att betrakta såsom en fullföljd av avvittringen. Detta
gäller vare sig man inskränker frågan endast till Dorotea och Sorsele avvittringslag
ovan odlingsgränsen eller utsträcker densamma att omfatta hela ännu oavvittrade
trakten i Västerbottens län eller all återstående avvittring i både Västerbottens och
Norrbottens län eller hela lappmarken i båda länen. Att åtgärderna ifråga därför
böra behandlas såsom en lantmäteriförrättning anser lantmäteristyrelsen uppenbart,
och håller styrelsen före, att giltig anledning saknas att utesluta biträde av gode
män. För den mer utomstående och som endast vid sammanträden kommer i beröring
med dem kan det förefalla, som om deras biträde vore av'' ringa betydelse,
men säkert är, att en klok förrättningsman många gånger kan i gode männen hava
god hjälp, bland annat när det gäller att påverka delägares ofta ensidiga uppfattning.
Flertalet gode män, som anlitas uti ifrågavarande bygder, hava själva erfarenhet
i odling av myrar, och har man enligt styrelsens mening säkerligen att motse ett
gott stöd av dem vid genomförande av här ifrågasatt omläggning av jordbruksnäringen.
Utsikt torde finnas att kunna ordna förhållandena på det sätt, att förrättning,
som erfordras för ordnandet av avträdandet av ströängar, kan bringas till
utförande samtidigt med utstakningen av allmänna avvittringen. Då gode män vid
sistnämnda arbete skola närvara särskilt vid rösläggningen, framkommer även häri
ett motiv för deras biträde vid den förra förrättningen.

Såsom Eders Kungl. Maj:t torde hava sig bekant ingår numera uti lantmätarnas
utbildning förutom tvåårig kurs för lantmäteriexamens undergående och

21!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

tillräcklig praktik i olika grenar av lantmäteriverksamheten, en ettårig kulturteknisk
kurs, som emellertid genomgås först efter minst tre års praktisk verksamhet. Uti
denna kurs har intagits allt vad som ingår dels i den tvååriga kursen vid lantbruksinstitut,
dels i den fyraåriga väg- och vattenbyggnadskursen vid tekniska högskolan
och som ansetts gagneligt för att bibringa lantmätarna tillräckliga insikter i jordbruksläran
med dess olika grenar, i väg- och vattenbyggnader samt avdikning och
^vallning. Med bestämdhet kan därför sägas, att åt ingen annan tjänstemannakår
i vårt land bibringas en för arbeten, varom här är fråga, lämpligare underbyggnad.
Ehuru lantmätarna i allmänhet och i synnerhet de, som genomgått ovanberörda
kulturtekniska kurs, givetvis hava förutsättningar för att bedöma alla frågor och utföra
alla arbeten av agronomisk och teknisk art, som kunna ifrågakomma vid ifrågavarande
slag av förrättningar, vill lantmäteristyrelsen ej avstyrka, att även jordbrukskonsulent
eller person med likartad utbildning tillkallas. Hans biträde kan
bliva till nytta vid odlingsplanernas uppgörande, men i övrigt torde han böra använda
tiden för befolkningens undervisning. Som hans verksamhet emellertid måste
bliva inskränkt inom dessa områden, kan ifrågasättas, huruvida icke uttryck bör
givas häråt i blivande lagstiftning, i så måtto att han icke må äga deltaga i beslut
i övriga ämnen. Styrelsen anser emellertid sådant icke erforderligt och knappast
lämpligt, då förrättningen enligt styrelsens mening bör avslutas med ett sammanfattande
utlåtande. Emellertid medför konsulentens närvaro en högst betydlig kostnad
för statsverket.

Då vid sådan förrättning, som här avses, skall prövas och avgöras vilka ägor,
som ett hemman eller nybygge skall avstå, kunde givetvis ifrågasättas, att, i händelse
missnöje anmäldes med förrättningsmännens förslag i denna del, frågan omedelbart
skulle underställas högre myndighets prövning. I likhet med tvångsutbyte
enligt 56 och 57 § skiftesstadgan anser lantmäteristyrelsen emellertid, att förrättningen
bör bringas till slut och först därefter bliva föremål för eventuellt klander
och prövning. För att emellertid förrättningsmännen skola bliva i tillfälle att utreda
och tillräckligt beakta alla synpunkter och giva stadga åt proceduren, är det
enligt styrelsens mening nödvändigt, att staten representeras av ett särskilt ombud.
För nedbringande av kostnaden vore det tänkbart, att ordna saken så, att konsulenten
samtidigt vore kronoombud, men då styrelsen icke är i tillfälle att bedöma,
huruvida lämpliga personer för en sådan dubbel uppgift stå till buds, har styrelsen
icke ansett sig böra framställa något förslag i ämnet.

Beträffande härefter frågan huruvida forum för klander bör bliva administrativ
myndighet eller domstol, i senare fallet givetvis ägodelningsrätt, kunna skäl anföras
för såväl det ena som det andra alternativet. Storskiftena på 1700-talet prövades
och fastställdes av domstol. Enskiftena behandlades mera såsom en husbållsangelägenhet,
och prövningen av dem var uppdragen åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Emellertid återgick man som det vill synas på goda grunder i 1827
års skiftesstadga till domstol och därvid har det förblivit. Avsöndringsväsendet har
däremot legat under uppsikt av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och så är
förhållandet allt fortfarande. Den kända oredan i avseende å avsöndringsväsendet
beror givetvis i främsta rummet på en otillfredsställande lagstiftning, men åtskilligt
kan nog tillskrivas även en bristfällig tillämpning.

Forum.

220

Arbetets

organisation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166

Otvivelaktigt synes vara, att den prövning, som kan förekomma i anledning
av förrättning av det slag, varom här är fråga, är av övervägande rättslig innebörd.
I de fall, då verklig prövning ifrågakommer, torde det nämligen gälla att avgöra,
huruvida en fastighet skall förpliktas att avstå ägor eller icke eller alltså fråga om
äganderätt. Enligt styrelsens mening synes därför ock övervägande skäl tala för
ärendets hänskjutande till ägodelningsrätt. Särskilda fördelar vinnas ock härigenom.
Den enskilde bör finna sig mera tryggad i sin rätt på samma gång han med hänsyn
till kostnaden torde avhållas från att klaga utan att verklig anledning föreligger.
Ägodelningsrätten är i olikhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i tillfälle
att genom syn på stället skaffa sig förutsättning för ett fullt sakligt bedömande.
Densamma ägor att härvid påkalla sakkunnigt biträde av förste lantmätaren, under
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande endast har att lita till yttranden av
personer och tjänstemän, som i regel icke kunnat tränga in i frågans innebörd.

Såsom redan antytts kunna olika meningar finnas i fråga om den lokala omfattningen
för blivande lagstiftning. Huru denna fråga än löses, torde vara klart,
att man vid lagstiftning rörande ett område måste taga hänsyn till huru förhållandena
kunna komma att ställa sig vid meddelande av motsvarande lagstiftning på
angränsande område, eller med andra ord att vid lagstiftning uti förevarande ämne
för trakter ovan odlingsgränsen hänsyn måste tagas till förhållandena på andra sidan
samma gräns. Och vad angår en blivande lagstiftning rörande inlösen av ströängar
nedom odlingsgränsen, torde man kunna utgå från. att i fråga om fullföljd av talan
annat forum än domstol icke gärna är tänkbart. I detta sammanhang bör erinras,
att inom samtliga ovannämnda avvittringslag med undantag av Dorotea finnas ängar,
som tillhöra redan avvittrade byar.

Vare sig man väljer den ena eller andra vägen, bör enligt lantmäteristyrelsens
mening förrättningen få naturen av ett avgörande, som vinner laga kraft, därest
förrättningen ej undanrödjes med eller utan föregående klander. Proceduren blir
därigenom mycket enklare.

Uti föreliggande förslag till kungörelse har man sökt följa avvittringsstadgans
bestämmelser, som emellertid äro avfattade med hänsyn till hela avvittringslag och
ej så små och många förrättningar, som det här är fråga om. Man har velat inrangera
hela förrättningen och framför allt dess resultat såsom en del av den allmänna
avvittringen. Men det oaktat har man velat lösgöra hela förfarandet från
allt beroende av styresman och avvittringsverket samt framför allt lantmäteristyrelsen.
Detta har föranlett bestämmelser om att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall meddela särskilt förordnande för lantmätare dels att utstaka odlingsområde,
som är beläget utom fastighetens gränser, dels att »upprätta» renoverad
karta med beskrivning över dylikt område, dels att på konceptkartan över allmänna
avvittringen inlägga dylikt område samt i tilldelningsförslagen rörande allmänna avvittringen
göra anteckning om den förändring i ägovälde, som förauletts av förrättningen.
Konungens befallningshavande skall enligt förslaget utöva tillsyn över arbetet
och meddela anvisningar, och vad som finnes stadgat om lantmäteristyrelsens
överinseende över avvittringar skall ej äga tillämpning. Men det oaktat skola de
av lantmäteristyrelsen hittills utfärdade allmänna föreskrifter i tillämpliga delar lända
till efterrättelse, och slutlig redovisning av karta och handlingar skall ske i ett sammanhang
beträffande allmänna avvittringen och den s. k. tilläggsavvittringen. Det

221

Kling/. Maj ds Nåd. Proposition Nr U>6.

vill alltså synas, som om det försök, som bär skett, att förekomma olägenheterna
av dualismen rörande avvittringarna mellan Eders Kung]. Maj:ts befallningsliavande
och lantmäteristyrelsen icke utfallit vidare lyckligt. Följden .skulle kunna bliva, att
statsmakterna iinge avlöna styresmän och avvittringslantmätare, utan att dessa kunde
beredas jämn sysselsättning, att lantmätarna, som enligt nådiga kungörelsen den 25
november 1910 förordnas av lantmäteristyrelsen, därefter kunde förordnas till annat
arbete av Eders Kungl. Maj:ts befallningsliavande, att anvisningar, som av Eders
Kungl. Majds befallningsliavande meddelades, komme i strid med bestämmelser, som
lantmäteristyrelsen utfärdat, samt att olika meningar komme att gorå sig gällande
om vilkendera myndighetens anvisningar, som borde följas, exempelvis angående det
utmärkande å karta och anteckning i handlingar, som omförmäles i 28 § i förslaget,
ett område, där befallningsliavande liksom i flertalet andra delar, varom här är fråga,
torde hava jämförelsevis ringa förutsättningar att meddela föreskrifter.

På grund av vad sålunda anförts och då det icke synes lämpligt, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningsliavande såsom förslaget innebär representerar Eders Kung/.
Majd och kronan hade såsom domare, ledare och part håller lantmäteristyrelsen före,
att den bästa ordningen vinnes. om kronans intressen bevakas av särskilt ombud,
som givetvis bör hava att mottaga bästa möjliga instruktioner av Eders Kungl.
Maj:ts befallningsliavande, på vilken myndighet även bör ankomma att besluta, huruvida
klander å kronans vägnar skall anföras mot verkställd förrättning eller icke,
om vidare processen förlägges till ägodelningsrätt samt om åt lantmäteristyrelsen
uppdrages att leda arbetet och meddela erforderliga anvisningar och formulär ni. in.
I allt fall anser lantmäteristyrelsen att någon bestämmelse för närvarande ej bör
meddelas om utmärkande och anteckning av tilläggsavvittringen å kartor och handlingar
rörande den allmänna avvittringen. Till den del styrelsen anser sådant böra
ske och finner sig sakna behörighet att meddela föreskrifter i ämnet, kommer styrelsen
givetvis att underställa frågan Eders Kungl. Maj ds prövning.

Det har tilldragit sig lantmäteristyrelsens uppmärksamhet, att enligt kanslisekreteraren
Berglöfs förslag kronan komme att bliva ägare av ängeslägenheter icke
blott inom allmänning, som tillhör enskilda, utan även inom samfälld husbehovsskog.
Styrelsen kan ej finna, att detta står i överensstämmelse med önskvärd reda
i äganderättsförhållandena, och då förhållandet ej heller synts betingat av några
viktigare statsintressen, vill styrelsen föreslå ändring i dessa delar. Angar å allmänning
böra tillfalla allmänningen. Allmänningsdelägarna bekomme genom ängarna
ersättning för vad som kan frångå allmänningen i skog. Vad angår ängar å samfälld
husbehovsskog föreslår styrelsen, att de ej skola avträdas i annat fall, än då
sådant erfordras för beredande av odlingsområde.

Såsom följd av att ängar å allmänning anses tillfalla densamma framstår
behovet för framtiden av ändring av 14 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige i syfte att inskränka lapparnas skadeståndsskyldighet beträffande
sådana ängar.

Uti kungörelseförslaget förekomma benämningarna kronopark och överloppsmark.
Fråga kan emellertid uppstå, huruvida man icke har att räkna även med
annan kronans mark såsom oavvittrad mark och icke avmätt mark. Detta kommer
att bero på innehållet i blivande avvittringsutslag. Lantmäteristyrelsen vill fästa
uppmärksamheten på lämpligheten av att en likartad redovisning och benämning uti

Övriga önskemål
med avseende
å
lilivande lagstiftning.

Civillag eller
ekonomisk
författning
samt lagstiftningens
giltighetsområde
m. m.

222 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

dessa kommer att ske, och torde vara lämpligast, om allt, som icke för särskilda
ändamål disponeras, förklaras vara kronopark. I allt fall måste terminologien uti
ifrågavarande författning ordnas efter innehållet i avvittringsutslagen.

Angående tiden för förrättningarnas företagande förutsätter lantmäteristyrelsen,
att bestämmelse av Eders Kungl. Maj:t kommer att meddelas i den plan för
avvittringsgöromålen, som årligen fastställes eller i enahanda ordning.

Införandet av ett fullständigt publikationsförfarande har synts lantmäteristyrelsen
ofrånkomligt, liksom även att ombud förordnas att föra talan för frånvarande.

Det bör ankomma på styresmannen att ordna förhållandena på bästa sätt.
Det bör lämpligen tillgå så, att på förhand utredas vilka fastigheter, som böra
behandlas i ett sammanhang. Något hinder att behandla flera fastigheter i en förrättning
synes icke förefinnas. Sedan förrättningen förklarats börjad, tillkännagives,
att erforderliga undersökningar skola företagas och att vederbörande hava att efter
tillsägelse ånyo tillstädeskomma. Förrättningsmannen-lantmätaren bör beredas biträde
av ytterligare en lantmätare och möjligen även av rit- och skrivbiträde. Då ej kan
anses nödvändigt, att sammanträde hålles på platsen för varje hemman eller nybygge,
bör lämpliga ställen kunna anordnas såsom stationsorter under behandlingen av
flera hemman.

Det har synts lämpligt, att karta alltid upprättas över odlingsområde. Förslaget
innebär, att i odlingsplanen skola angivas de arbeten, som motsvara halva
kostnaden. Härav synes kunna dragas den slutsatsen, att just dessa arbeten skola
vara utförda såsom villkor för utbekommande av motsvarande ersättning. Bestämmelsen
synes böra formuleras så, att densamma icke kommer att giva anledning till
svårigheter vare sig för den myndighet, som skall utanordna ersättningen, eller för
den, som skall lyfta medlen.

Vad angår kostnaderna för genomförandet av de nu föreslagna ändringarna
torde desamma bliva obetydligt högre än för utförandet av det förslag, som innefattas
i föreliggande kungörelse, och i allt fall obetydliga i förhållande till vad en
fullständig omarbetning av avvittringen komme att medföra.

På sätt nedan meddelas hava avvittringsfcrslag numera ingivits till Eders
Kungl. Maj:ts befallningsliavande även rörande Vilhelmina samt Stensele—Tärna
avvittringslag. Sådana förslag föreligga alltså till prövning rörande hela övre delen
av länets lappmark eller den del, rörande vilken fastställd avvittring ännu icke ägt
rum. En blivande lagstiftning bör med anledning härav minst omfatta hela den
icke avvittrade delen av Västerbottens län.

Med ledning av vad sålunda anförts har föredraganden utarbetat härvid såsom
bilaga I r) fogat utkast till lag angående avträdande av vissa lägenheter inom övre
delarna av Västerbottens läns lappmark.

Skiftesförfattningarna hava tidigare ansetts falla inom området för Eders Kungl.
Maj:ts ekonomiska lagstiftning. I överensstämmelse härmed hava desamma i äldre
tider utfärdats såsom ekonomiska författningar. Så har även skett med 1873 års
avvittringsstadga. Den 23 juni 1883 fann Eders Kungl. Maj:t emellertid gott förklara,
att, enär de väsentligaste delarna av skiftesstadgan tillhörde allmänna lagen,
fråga om ändring i denna stadga skulle behandlas i den ordning, som vore föreskriven
för ändring av civillag. Man torde på grund härav hava anledning antaga,

J) Vidlagt statsrådsprotokollet såsom bilaga 3.

223

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16l>.

att, därest fråga uppkomme om väsentligare ändring av avvittringsstadgan, sådan
fråga även komme att behandlas i den för ändring av civillag stadgade ordning.

De delar av skiftesstadgan, som framför andra böra anses vara av civillags
natur, äro enligt lantmäteristyrelsens mening givetvis de, som avhandla utbyte av
mark. I viss mån kan givetvis skiftesproceduren anses innebära ett expropriatiousförfarande
med den skillnad, att ersättningen utgår företrädesvis i jord och i någon
mindre del i penningar, likvid, varför särskild förmånsrätt även stadgats genom lag
den 1 maj 1885. Granskar man föreliggande förslag till kungörelse, skall man
finna, att egenskapen av expropriation framträder i alldeles särskild grad, därigenom
att det gäller skyldighet att frånträda mark utan ersättning för markvärdet men
däremot för den nuvarande avkastningen, vilken ersättning emellertid till största
delen ej får lyftas förr än i mån av verkställt arbete. Med fullt skäl kan även
den ifrågasatta lagstiftningen betraktas såsom ändring av 19, 20 och 21 §§ avvittringsstadgan.
Det stöd, som för frågans behandling i administrativ väg måhända
sökes i gjorda anmärkningar eller påståendet att kronan bör betraktas såsom ägare
till impediment, som falla inom ett hemman, anser lantmäteristyrelsen med hänvisning
till vad ovan i dessa delar anförts, icke vara tillfinnandes.

Under nästlidne januari månad har avvittringsstyresmannen till Eders Kungl.
Majrts befallningshavande avgivit avvittringsförslag även rörande övre delarna av
Vilhelmina och Stensele socknar samt Tärna socken, alla i Västerbottens län. Dessa
trakter hava varit fördelade i två avvittringslag, Vilhelmina samt Stensele-Tärna.
Rörande dessa avvittringslag kan meddelas, att fullständig granskning av insyningshandlingarna
synes hava skett även i samband med hävdeförteckningarnas justering,
att redovisningen av impediment särskilt granskats och att ägoutbyten skett i
den omfattning, som gällande författningar medgivit. Förslagen rörande dessa två
avvittringslag föreligga alltså även till prövning hos Eders Kungl. Maj:ts befallnings
havande. Den lagstiftning, som kan komma att meddelas rörande avträdande av
ströängar m. m., synes alltså såsom redan ovan förutsatts böra avse även nu nämnda
båda avvittringslag.

Emellertid har lantmäteristyrelsen erfarit, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Norrbottens län hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning
rörande vidtagande av åtgärder för reglering av ströängsfrågan inom Gellivare
socken. Det har nämligen vid uppgörande av förslag till efteravvittring inom socknen
befunnits nödvändigt att utlägga områden för en del nybyggen på sådant sätt,
att ströängar, tillhöriga redan avvittrade byar och hemman, komme att falla inom
dylika områden på samma gång det även bör och i synnerhet på grund av sistberörda
förhållande visar sig nödvändigt att låta nybyggena bibehållas vid ströängar,
Här sammanknytes alltså frågan med inlösen av ströängar, som tillhöra byar,
vilka undergått redan verkställd avvittring. Även tillåter sig lantmäteristyrelsen
erinra därom, att Eders Kungl. Maj:t uppdragit åt särskilda sakkunniga att uppgöra
förslag till frigörande av kronoparker och överloppsmarker i de norrländska länen
från ströängar och liknande lägenheter, som ansetts hindra kolonisation av dessa
marker. Beträffande det förslag, som från dessa sakkunniga kan vara att förvänta,
torde helt säkert ej ifrågasättas annat än att detsamma skall behandlas såsom civillag.
Det torde vara påtagligt, att det under sådana förhållanden kan möta vänskligheter
att meddela eu särskild lagstiftning för trakterna ovan odlingsgränsen inom
Västerbottens län samt att nu berörda frågor därför helst böra behandlas i ett

224

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

sammanhang. Därest så sker torde ej heller ifrågasättas annat än att frågan skulle
behandlas såsom civillag. i

Samtidigt med denna lagstiftningsfråga torde för beredande av erforderlig
överblick även böra föreligga förslag till de ändringar beträffande andra delar av
lagstiftningen, som beröra ifrågavarande orter och hava sammanhang med näringsförhållandena.
Så vitt lantmäteristyrelsen kunnat inhämta äro undersökningar å
bane för åstadkommande av ändrad lagstiftning för dessa orter i fråga om jakt och
fiske samt bete. Fråga om upphävande av lagen den 5 juni 1909 om uteslutande
tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom dessa områden torde samtidigt
även böra upptagas till prövning. För närvarande kan icke ens avsöndring av jord
äga rum vad skattehemman angår. Jämväl synes böra komma under prövning,
huruvida icke lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående för nomadlapparnas
behov vid avvittring ovan odlingsgränsen bör utsträckas att gälla även efter slutad
avvittring. Slutligen torde åtgärder böra vidtagas för bestämmande av de åt enskilda
genom avvittringen upplåtna områden, vilka med stöd av 2 § i lagen om skyddsskogar
böra ställas under uppsikt även vad angår nyttjande till husbehov.

Kostnads- Såsom redan ovan meddelats hava kostnaderna för odlingsarbetet enligt lant beräkningar.

mäteristyrelsens mening beräknats omkring 20 procent för lågt. Dessa kostnader
torde komma att något höjas även därigenom att fastmark utväljes till odlingsområde
i större utsträckning än första kommissionen gjort. Jämväl kostnaderna för
gödningsämnen äro för lågt beräknade särskilt vad angår fraktkostnaden. Aven
kostnaderna för anläggning av vägar böra medtagas. Dessa torde icke komma att
överstiga 20,000 kronor inom Dorotea och Sorsele avvittringslag. Komme alla
ströängar att inlösas, torde med anledning av vad som nu anförts kostnaden härför
för sistnämnda två avvittringslag böra beräknas i runt tal till 150,000 kronor. Om
lantmäteristyrelsens förslag antages, torde emellertid jämkningar komma att ske, och
böra kostnaderna till följd härav för nämnda båda avvittringslag kunna beräknas
uppgå till 125,000 kronor. För Vilhelmina och Stensele —Tärna avvittringslag torde
motsvarande kostnader böra beräknas till 150,000 kronor. Tillhopa kunna dessa
kostnader alltså beräknas till 275,000 kronor, vartill emellertid komma kostnaderna
för inlösen av eu del hemmansdelar och eventuellt andra ägor, och böra kostnaderna
härför i runt tal antagas till 50,000 kronor. Totalkostnaden uppgår alltså enligt
denna beräkning till 325,000 kronor.

Ovan har angivits, att kostnaderna för genomförande av erforderlig inlösen
för renskötselns tillgodoseende i enlighet med 1909 års nådiga kungörelse i runt tal
kan antagas uppgå till 300,000 kronor.

För en merkostnad av endast 25,000 kronor, som lantmäteristyrelsens förslag
innebär, vinnes emellertid, att jordbruket i orten med en gång föres upp till ett
högre plan och såväl den bofasta som den nomadiserande befolkningen kan sägas
var för sin näring, om ej i lika mån dock i betydlig utsträckning, bliva delaktiga av
statens understöd. Att så må ske synes lantmäteristyrelsen så mycket mer angeläget,
som den bofasta befolkningen inom Västerbottens län i allmänhet städse visat
stort tillmötesgående mot lapparna, till följd varav ock hittills ett gott förhållande
inom länet städse rått mellan jordbrukets och renskötselns utövare. Endast i undantagsfall
har skadestånd utfordrats av lapparna, och vid domstol härom anhängiggjorda
tvister äro ytterligt sällsynta.

225

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 166.

I sammanhang med detta ärende synes det lantmäteristyrelsen bbra tagas i
övervägande, huruvida icke redan i samband med dessa ifrågavarande framställningar
fråga bör väckas om tillförande till lappfonden av de inkomster, som kunna inflyta
av upplåtelser av nyttjanderätt till ängeslägenheter å kronans marker ovan odlingsgränsen.
Sådana lägenheter finnas redan nu till ansenligt omfång. I den mån avträdande
till kronan av ängar kommer att äga rum, ökas givetvis dessa lägenheter.
Det är att förutse, att icke så ringa inkomster kunna beredas statsverket genom
upplåtande av dessa lägenheter på arrende. Uteslutet är icke, att denna inkomst
kan komma att uppgå till belopp, som kan anses såsom skälig ränta på det kapital,
som ängarnas förvärvande kommer att åsamka statsverket. Om dessa inkomster
finge tillföras lappfonden, komme åt denna att beredas tillgång på medel, som bleve
tillräckliga för att förvärva den ytterligare mark, som kan erfordras, i händelse renskötseln
i framtiden komme att få eu större utveckling än vad lantmäteristyrelsen
ovan antagit bliva fallet.

Sammanfattning av lantmäteristyrelsens mening.

På sätt redan meddelats anser lantmäteristyrelsen, att anledning saknas att
underställa riksdagen frågan om de avgivna förslagens godkännande. Sådant torde
icke heller erfordras för införande i avvittringsutslagen av erforderligt förbehåll med
hänsyn till ett blivande utbytesförfarande. Enligt styrelsens mening böra förslagen
därför fortast möjligt överlämnas till Eders Kungl. Majrts befallningshavande för
laglikmätig behandling. Man torde ändock på grund av arbetets omfattning knappast
kunna motse utslag förr än tidigast omkring den 1 juli. Styrelsen utgår nämligen
ifrån att utslagen böra meddelas i ett sammanhang för att betrygga likformighet
och förekomma misstag. Omkring fyra månader åtgå, innan dessa utslag vinna laga
kraft. Om så kommer att ske, beror främst på, om vederbörande granskare och
kronans ombudsman kunna finna anledning till andra anmärkningar än i förevarande
ärende framställts samt jämväl därpå, huruvida förslagen lämnas oklandrade av
enskilda sakägare. Först sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag
vunnit laga kraft föreligger fullt säker förutsättning för bedömande av lagstiftningsfrågan
rörande ströängsfrågan.

Det synes under alla förhållanden påtagligt, att någon tillämpning av en lagstiftning
om tilläggsavvittring eller avstående av ängeslägenheter ej kan hinna tilllämpas
under innevarande år liksom även att några utstakningsarbeten rörande den
allmänna avvittringen ej heller kunna företagas under året.

Strävandena böra med anledning härav och i anslutning till vad ovan anförts
inriktas på att i god tid under 1917 års riksdag må föreligga förslag till lagstiftning
angående avstående av ströängar och liknande lägenheter i syfte att bestämmelserna
härom må kunna tillämpas under sommaren samma år samt att samtidigt må föreligga
förslag till annan ifrågasatt och ovan omförmäld lagstiftning för reglering av
förhållandet mellan den bofasta och nomadiserande befolkningen. I anslutning till
förstberörda lagstiftning synes framställning böra göras till riksdagen om erforderligt
anslag till bestridande av de kostnader, som föranledas av dess tillämpning och bör
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 144 käft. (Nr 166.) 29

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

det anslag; som begäres, kunna få användas jämväl för bestridande av kostnader för
inlösen av mark för tillgodoseende av renskötselns behov, valjämte riksdagens medgivande
samtidigt bör utverkas till att kostnaderna för arbetets utförande måtte få
bestridas av det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till skiften och
avvittringar.

Protokollsutdrag, innefattande av byråchefen Eriksson uttalad särskild mening,
bifogas.

Stockholm den 3 mars 1916.

Underdånigst:
H. RHODIN.

Alfred Eriksson.

Joh. Hamrin.

Föredragande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

227

Bilaga 3.

Av föredraganden i ^lantmäteristyrelsen upprättat

Utkast

till

lag

angående avträdande av vissa lägenheter inom övre delarna av Västerbottens

läns lappmarker m. m.

Kungl. Maj:t har, med riksdagen, funnit gott förordna, att inom de delar av
Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka Konungens befallningshavande ännu
icke meddelat avvittringsutslag, följande bestämmelser skola lända till efterrättelse.

1 §•

Ägare eller innehavare av hemman eller nybygge, som vid allmän avvittring
tillsvidare bibehållits vid ängeslägenhet utom hemmanets eller nybyggets egentliga
ägoområde, skall vara pliktig att, i den omfattning och ordning i denna lag bestämmes,
avträda sådan lägenhet, därest det kan ske utan fara för hemmanets eller
nybyggets bestånd.

Denna skyldighet äge icke rum, med mindre hemmanet eller nybygget mom
behållet område eller område, som tilldelats detsamma vid förrättning, varom i 3 §
sägs, innehar eller bekommer, förutom vad, som förut odlats eller tages i anspråk
till odlingsområde enligt 8 § första stycket, för odling lämplig mark, motsvarande
i hektar räknat % av öretalet å den lägenhet eller del därav, som skall avträdas.

Beträffande ängeslägenhet, som är belägen å samfäld husbehovsskog, äge
skyldighet att avträda dock icke rum, utan så är, att dess avträdande prövas erforderligt
för beredande av odlingsområde, varom ovan förmäles.

2 §•

Mark, som under beteckning av impediment vid allmän avvittring tillagts
hemman eller nybygge, skall utan vederlag avstås, där sådant vid förrättning, som
i 3 § sägs, prövas nödigt för tillgodoseende av annat hemmans eller nybygges behov
av för odling lämplig mark. Detsamma galle jämväl i fråga om avdrag, som för
smärre impediment skett enligt 16 § andra stycket i nådiga stadgan den 30 maj
1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Vad sålunda stadgats galle dock icke hemman eller nybygge, som icke tilldelats
ängeslägenhet, som avses i 1 § första stycket eller beträffande vilket avstående
av ängeslägenhet enligt 1 § icke ifrågakommer.

För fyllande av hemmans eller nybyggens behov av för odling lämplig mark
må även tagas i anspråk område, som vid allmän avvittring bibehållits såsom kronopark
eller kronoöverloppsmark.

Utbyte av mark må jämväl i övrigt äga rum i den mån sådant erfordras för
vinnande av en lämplig ägoanordning och regelbundna gränser. Härvid må skogsmark,
som vid allmän avvittring upptagits såsom dugbg, icke avhändas fastighet
utan vederlag i mark av enahanda slag med undantag dock för allmänning, från
vilken duglig mark utan sådant vederlag, som nyss sagts, må tagas i anspråk, till
den del sådant är oundgängligen erforderligt för vinnande av ovan omförmälda
ändamål.

Yad sålunda sagts om allmänning galle även om kronopark och överloppsmark.

3 §•

Fråga om avträdande och utbyte av mark, varom i 1 och 2 §§ sägs, skall*
företagas till prövning vid förrättning efter bestämmelse av Kungl. Maj:t och avse
varje hemman eller nybygge, som vid allmänna avvittringen bibehållits vid sådan
ängeslägenhet, som i 1 § omförmäles.

Förrättningen skall verkställas av avvittringslantmätare med biträde av gode
män, vilka skola utses bland dem, som äro valda till gode män vid lantmäteriförrättningar.
På anmälan av avvittringsstyresmannen förordnar Konungens befallningshavande
jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig utbildning att
såsom särskild god man biträda vid förrättningen liksom ock ombud att föra kronans
talan vid densamma.

4 §•

Om tid och ställe för förrättningens företagande skall utfärdas kungörelse,
som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för den församling, där
hemman eller nybygge eller dess egentliga inägor äro belägna.

Härjämte skall minst en månad före sammanträdesdagen till posten avlämnas
tjänsteskrivelse med kallelse till sammanträdet till en var, som enligt senaste mantalslängd
eller eljest tillgängliga upplysningar i egenskap av ägare eller åbo innehar
hemman eller nybygge, som av förrättningen beröres.

Har någon icke känt hemvist inom riket eller vistas han utom riket, och är
icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara,
förordne domaren i orten på anmälan god man att den frånvarandes talan föra och
rätt bevaka.

3 §•

Vid förrättningen skola lända till efterrättelse bestämmelserna i 31 och 32
§§ skiftesstadgan i fråga om jäv, i vad de avse annan förrättning än laga skifte,
så ock bestämmelserna ej mindre i 34 § samma stadga angående delägares eller
publik ombuds utevaro än även i 114 § angående protokoll.

22!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

6 §•

Stanna förrättningsmännen i olika meningar, gånge efter vad de flesta säga.
Aro rösterna å ömse sidor Jika, galle den mening lantmätaren biträder.

7 §•

Vid förrättningen skola i enlighet med bestämmelserna i l och 2 §§ till prövning
företagas frågor om avträde av mark samt utbyte därav.

Vid ägoutbyte, som sålunda ifrågakommer, skola vad angår inägor gällande
bestämmelser om ägoutbyte i samband med avvittring i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Alla ägor, som beröras av förenämnda åtgärder, skola utmärkas å utdrag av
kartan över allmänna avvittringen, varjämte över desamma skall upprättas beskrivning,
varav framgår, vilka ägor, som frångått eller tillagts varje hemman, nybygge,
allmänning eller kronan samt, därest äga avträtts till kronan, huruvida densamma,
tillagts kronopark eller överloppsmark.

8 §•

Härefter skall bestämmas den ersättning, som skall tillkomma ägare eller
innehavare av hemman eller nybygge, vilken enligt 1 § förpliktas att avstå ängeslägenhet
utöver vad honom därvid tillägges. Denna ersättning bestämmes till det
belopp, som prövas åtgå ej mindre för torrläggning, uppodling och första begödsling
med konstgödsel av visst område av den storlek, att foderavkastningen därav med
beräkning av en årlig höskörd om 1,700 kilogram för varje hektar odlad jord, efter
avdrag av vad därå redan bärgas, motsvarar den myckenhet hö, som beräknas kunna
bärgas å ängeslägenhet, varför vederlag icke erhållits, än även för beredande, i den
mån sådant anses erforderligt, av enkel körväg från hemmanets eller nybyggets
bostad till det bestämda odlingsområdet.

Över detta område skall upprättas särskild karta, å vilken jämväl erforderliga
diken skola angivas, varjämte yttergränserna för området i fråga jämte sträckningen
av avloppsdiken skola å marken på lämpligt sätt utmärkas, och skall i övrigt iakttagas,
att fullständig plan med kostnadsberäkning uppgöres, varav framgår de särskilda
arbeten, som skola utföras, i vilken ordning arbetena böra företagas samt
kostnaderna för varje arbete.

Till odlingsområde, som här avses, skall företrädesvis ifrågakomma myrmark
och under inga förhållanden annan mark i den utsträckning, att ersättningen till
någon fastighet överstiger 1,000 kronor för hektar. Mark, varå verkställts arbete
för dess torrläggning eller odling till åker eller vall, innan denna lag trätt i kraft,
må ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren eller innehavaren sådant yrkar.

För bestämmande av den avkastning, som avträdd lägenhet lämnar, skall
följas den uppskattning härav, som vid den allmänna avvittringen skett, därest densamma
icke är uppenbart oriktig i förhållande till den uppskattning, som inom avvittringslaget
verkställts å lägenhet av enahanda beskaffenhet.

I fråga om anläggning och underhåll av väg skola bestämmelserna i lagen
om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

9 §•

Befinnes att den ersättning, varom i 8 § tredje stycket sägs, skulle uppgå till
högre belopp, än där omförmäles, och anse förrättningsmännen att sådant avträdande,
som i 1 § avses, det oaktat bör komma till stånd, skall anmälan härom
göras hos Konungens befallningshavande, och skall härvid förebringas den utredning,
som för frågans bedömande erfordras. Konungens befallningshavande har härefter
att med eget utlåtande anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, som därpå efter omständigheterna
förordnar, huruvida och till vilken omfattning avträde av ängeslägenheter
skall äga rum. •

10 §.

Sedan kartor och handlingar kommit i fullständigt skick, skola rågångar och
skifteslinjer utstakas och rörläggas så, som föreskrives i 12 kap. 1 och 2 §§ jordabalken
samt 52 och 104 §§ skiftesstadgan.

11 §•

Så snart utstakning verkställts, sker tillträde av de ägor, som gått i utbyte.

Angeslägenhet, som avträdes till kronan, må av ägare eller innehavare av
hemman eller nybygge, som avträtt densamma, brukas under 10 år från det förrättningen
blivit fastställd.

Har sådan lägenhet eller del därav avträtts till annat hemman eller nybygge
utan vederlag av lägenhet, som giver enahanda höavkastning, äge i sådant fall ägare
eller åbo att av statsmedel uppbära ersättning för mistad avkastning med tio gånger
det belopp, som efter ett pris av 10 kronor för lass utgör ersättning för skillnaden
i höavkastning.

Enahanda ersättning må utgå för ängeslägenhet, som tillhör fastigheten men
som bestämmes till odlingsområde enligt 8 § första stycket.

12 §.

Innan förrättningen avslutas, skola förrättningsmännen avgiva utlåtande, innehållande
en sammanfattning av allt vad därvid förekommit, och bör häruti tydligt
angivas de ersättningsbelopp, som enligt 8 § första stycket samt 11 § andra och
tredje styckena bestämts att utgå.

13 §.

Vid förrättningens avslutande skall utan kostnad till vederbörande ägare eller
åbo eller ombud för honom mot kvitto utlämnas avskrift av protokoll och övriga
vid förrättningen upprättade handlingar samt kopia av karta ej mindre rörande ägoutbyte
än även över odlingsområde. År ägare eller åbo frånvarande, må avlämnandet
ske till annan å fastigheten boende person eller till en av grannarna. Hava flera
fastigheter i förrättningen del, skall utlämnandet ske till den, som sakägarna därtill utse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

231

14 g.

Vad i skiftesstadgan föreskrives om skiftes avslutande, hänvisning till besvär
och rättegång i skiftesmål galle i tillämpliga delar till efterrättelse i fråga om förrättning,
som i denna lag avses; dock att, därest klander emot förrättningen ej
inom föreskriven tid anmälts, kartor och handlingar skola ofördröjligen insändas till
ägodelningsrättens ordförande, som har att, där anledning ej förekommer till annat,
än att förrättningen är lagligen beskaffad, fastställa densamma och därom teckna
bevis å kartan, men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrätten, skolande ärende,
som sålunda hos ägodelningsrättens ordförande anmäles, antecknas uti den i 137 §
skiftesstadgan omförmälda dagbok samt ordförandens i dessa ärenden förda protokoll
till vederbörande hovrätt insändas, på sätt i 138 § avvittringsstadgan om ägodelningsrätts
dombok är föreskrivet.

15 §.

Sedan förrättningen fastställts, skall den ersättning, som jämlikt 8 § första
stycket samt 11 § andra och tredje styckena bestämts, genom Konungens befallningshavandes
försorg utan kostnad för ägaren eller innehavaren utbetalas av statsmedel,
ersättning, som avses i 11 § andra och tredje styckena samt en femtedel av
den ersättning, som skall utgå enligt 8 § första stycket, omedelbart. Av återstående
fyra femtedelar av ersättningen enligt 8 § första stycket utbetalas två femtedelar,
då ägare eller innehavare av hemman eller nybygge med intyg av synemän, som
Konungens befallningshavande på ansökan eller eljets förordnat, styrker sig hava i
enlighet med den i 8 § andra stycket omförmälda plan fullgjort så mycket av vad
däri föreskrives, som motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar,
då -på enahanda sätt styrkes, att arbetet är i sin helhet fullgjort.

Ersättning till synemän utgår av allmänna medel.

16 §.

Belopp, som ägare eller innehavare av hemman eller nybygge äger att enligt
15 § uppbära i mån av verkställt arlÄte, skall, utan att vara underkastat preskription,
innestå för hemmanets eller nybyggets räkning, så länge arbete, varför
ersättningen skall utgå, ej är utfört, och varde sedermera beloppet utbetalt till den,
vilken såsom ägare eller innehavare innehar hemmanet eller nybygget yid tiden för
odlingens avsynande.

17 §.

Vad i demia lag stadgats om hemman eller nybygge skall äga tillämpning
jämväl å del därav, för vilken jämlikt bestämmelserna i 2 § i nådiga kungörelsen
den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker särskilt område i inägor utlagts och den
sålunda verkställda områdestilldelningen blivit av Konungens befallningshavande
fastställd.

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 166.

Har delning av inägor mellan särskilda brukningsdelar i byalag, hemman eller
nybygge ej kommit till stånd i samband med den allmänna avvittringen, skall likväl
för varje brukningsdel bestämmas särskilt odlingsområde samt den ersättning, som
jämlikt 8 § första stycket samt 11 § andra odh tredje styckena tillkommer densamma.
Laga kraft, som åkommer förrättning, som i denna lag avses, äge vad angår
odlingsområde, varom ovan förmäles, icke annan verkan än storskifte lagligen
tillkommer.

18 §.

I fråga om kostnad för förrättning, som i 3 § avses, samt skyldighet för delägare
att tillhandahålla husrum m. m. skola bestämmelserna i 11 § i nådiga stadgan
den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
lända till efterrättelse.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.